1952 FÖRSTA K A M M A It E N Nr (Riksdagens protokoll 1952:21)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1952 FÖRSTA K A M M A It E N Nr

24 maj.

Debatter m. m.

Lördagen den 24 maj. Sid.

Lönegradsplaceringen för vissa tjänster m. m................. 3

Löneställningen för militära förvaltare........................ 32

Anslag till försvarets forskningsanstalt........................ 33

Omorganisation av skolöverstyrelsen m. m..................... 36

Avhjälpande av ämneslärarbristen ............................ 49

Anslag till de allmänna läroverken............................ 66

Förskoleavdelning vid småskoleseminariet i Stockholm.......... 67

Försäljning av kvarteret Beridarebanan i Stockholm............ 72

Maximibeloppet för bidragsförskott .......................... 79

Om barservering i riksdagskaféet.............................. 81

Begränsning av rätten till fri avskrivning m. m................. 82

Förslag till strandlag ........................................ 100

Samtliga avgjorda ärenden.

Lördagen den 24 maj.

Statsutskottets utlåtande nr 153, ang. lönegradsplaceringen för vis -

sa tjänster m. m........................................... 3

— nr 172, ang. vissa anslag under riksstatens fjärde huvudtitel m. m. 32

—- nr 173, ang. anslag till Statens sjöhistoriska museum........ 36

— nr 174, ang. omorganisation av skolöverstyrelsen m. m....... 36

■—- nr 175, ang. åtgärder för avhjälpande av lärarbristen vid de
högre skolorna ..........................................

1 Första kammarens protokoll 1952. Nr 21.

Nr 21.

Innehåll.

Sid.

Statsutskottets utlåtande nr 176, ang. anslag till de allmänna läroverken
in. m............................................... 66

—- nr 177, ang. anslag till avlönande av hemvårdarinnor m. m. . . 72

— nr 178, ang. anslag till allmänna barnbidrag ................ 72

— nr 179, ang. anslag till understödjande av dispensärverksam het

m. in................................................. 72

—- nr 180, ang. vissa anslag till universitetssjukhusen m. m..... 72

—- nr 181, ang. anslag till medicinalstyrelsen samt till förstärkning
av sinnesslöinspektionen m. m....................... 72

— nr 182, ang. vissa anslag till civilförsvaret m. m............. 72

— nr 183, ang. omorganisation av statens utlänningskommission

m. m..................................................... 72

— nr 184, ang. försäljning av kvarteret Beridarebanan i Stockholm

m. m..................................................... 72

— nr 185, ang. vissa tjänster vid kommunikationsverken m. m. . . 79

— nr 186, ang. ändringar i statens allmänna avlöningsreglemente

m. m..................................................... 79

— nr 187, ang. ändringar i allmänna tjänste- och familjepensions reglementena

m. m....................................... 79

— nr 188, ang. inrättande av en arbetsmarknadsnämnd ........ 79

Sammansatta stats- och andra lagutskottets utlåtande nr 3, ang.
ändrad lydelse av 8 § bidragsförskottslagen m. m........... 79

Bankoutskottets utlåtande nr 29, ang. in- och upplåning vid centralkassa
för jordbrukskredit.................................. 81

— nr 30, ang. avlönings- och pensionsstat för riksbanken........ 81

■—• nr 31, ang. ändringar i reglementet för riksgäldskontoret...... 81

— nr 32, ang. anordnande av en barservering i riksdagskaféet. ... 81

— nr 33, ang. lönegradsplaceringen för kanslichefen hos riksdagens
revisorer ............................................ 82

Bevillningsutskottets betänkande nr 52, ang. tillfällig begränsning
av rätten till fri avskrivning m. m......................... 82

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27, ang. förslag till strandlag. . . . 100

Lördagen den 24 maj 1952 fm.

Nr 21.

Lördag-en den 24 maj förmiddagen.

Kammaren sammanträdde kl. 10 förmiddagen.

Justerades protokollen för den 17 och
den 19 innevarande månad.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 260, med anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till riksskogstaxering
och avverkningsstatistik
för budgetåret 1952/53, m. m.;

nr 261, med anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda hemställan
om anslag till Befrämjande av landsbygdens
elektrifiering jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 262, med anledning av Kungl. Maj :ts
i statsverkspropositionen gjorda hemställan
rörande dels anslag till Hästavelns
befrämjande, dels Statens lånefond
för hästavelns befrämjande jämte
i ämnet väckta motioner;

nr 263, med anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående reglering av priserna
på fisk under budgetåret 1952/53,
m. m., i vad propositionen hänvisats till
jordbruksutskottet, jämte i ämnet väckta
motioner; och

nr 264, med anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till statens
växtskyddsanstalt för budgetåret 1952/
53, m. m., jämte i ämnet väckta motioner.

Herr talmannen yttrade, att han efter
samråd med andra kammarens talman
finge föreslå, det första kammaren ville
besluta att vid sammanträde tisdagen
den 27 i denna månad företaga val av
ledamöter och suppleanter i Nordiska
rådet för tiden från valet intill dess
nytt val under år 1953 försiggått.

Detta förslag antogs.

Ang. lönegradsplaceringen för vissa
tjänster m. m.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 153, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående lönegradsplaceringen
för vissa tjänster m. m. jämte i
ämnet väckta motioner.

I en till riksdagen avlåten proposition,
nr 107, hade Kungl. Maj:t, under
åberopande av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över civilärenden för den
14 mars 1952, föreslagit riksdagen att
dels godkänna en vid statsrådsprotokollet
fogad överenskommelse angående
ändrad lönegradsplacering för vissa
tjänster in. in., dels bemyndiga Kungl.
Maj :t att i huvudsaklig överensstämmelse
med vad i statsrådsprotokollet anförts
vidtaga erforderliga åtgärder för överenskommelsens
genomförande från och
med den 1 juli 1952, dels ock till Täckning
av beräknade kostnader för ändrad
lönegradsplacering in. m. å riksstaten
för budgetåret 1952/53 under tolfte
huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av
38 000 000 kronor.

Berörda överenskommelse, som var
träffad under förutsättning av Kungl.
Maj:ts och riksdagens godkännande, redovisades
i 72 vid propositionen fogade
tabellbilagor, avseende olika verk och
förvaltningsområden.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft

dels följande i anledning av nämnda
proposition väckta motioner, nämligen

två likalydande motioner, väckta den
ena inom första kammaren av fru Sjöström-Bengtsson
och fru Lindström (I:
397) och den andra inom andra kammaren
av fru Johansson i Norrköping
m. fl. (11:529), i vilka hemställts, att
riksdagen även måtte upptaga till behandling
lönegradsplaceringen för byrådirektören
på arbetarskyddsstyrelsens

4 Nr 21. Lördagen den 24 maj 1952 fm.

Ang. lönegradsplaceringen för vissa tjänster m. m.

sociala avdelning och socialinspektörerna
inom yrkesinspektionen samt därvid
besluta, att byrådirektören skulle placeras
i 33 och socialinspektörerna i 27
lönegraden;

en inom första kammaren av herr Sten
väckt motion (1:398), vari hemställts,
att riksdagen måtte besluta, att skogsyrkesinspektören
i norra distriktet skulle
placeras i samma lönegrad som yrkesinspektör
samt att assistenten i skogsyrkesinspektionens
norra distrikt skulle
placeras en lönegrad högre än byråinspektören
vid arbetarskyddsstyrelsens
skogsavdelning samt å ordinarie stat;

två likalydande motioner, väckta den
ena inom första kammaren av herrar
Herlitz och Ewerlöf (1:401) och den
andra inom andra kammaren av herr
Håstad m. fl. (II: 545), i vilka hemställts,
att riksdagen måtte uttala, att även lönepropositioner,
byggda på resultaten av
förhandlingar mellan staten och organisationer
för statens befattningshavare,
borde ha varit föremål för yttranden
från vederbörande verk och andra sakkunniga
instanser och innefatta motiverat
ståndpunktstagande från departementschefens
sida till vägledning för
riksdagen vid dess handläggning av lönefrågorna; två

likalydande motioner, väckta den
ena inom första kammaren av herr Weiland
(I: 402) och den andra inom andra
kammaren av fru Sjöstrand och herr
Wiklund i Stockholm (11:548);

två likalydande motioner, väckta den
ena inom första kammaren av herr Elon
Andersson in. fl. (1:403) och den andra
inom andra kammaren av herr Orgård
m. fl. (11:544), i vilka hemställts,
att riksdagen måtte besluta, att den hos
skogsvårdsstyrelsen i Gävleborgs län inrättade
studierektorsbefattningen skulle
vara placerad i lönegrad Ca 29;

två likalydande motioner, väckta den
ena inom första kammaren av herr Näslund
m. fl. (1:404) och den andra inom
andra kammaren av herr von Seth m. fl.
(11:546), i vilka hemställts, att riksdagen
måtte vidtaga i motionen föreslagna
ändringar i förevarande proposition

ävensom anvisa därför erforderliga medel; två

likalydande motioner, väckta den
ena inom första kammaren av herr Hansson
(1:405) och den andra inom andra
kammaren av herr Sjölin m. fl. (II:

541) ;

en inom andra kammaren av herrar Hagård
och Huss väckt motion (11:530);

en inom andra kammaren av fröken
Ager och fröken Vinge väckt motion (II:

542) ;

en inom andra kammaren av herr
Åkerström väckt motion (II: 543);

en inom andra kammaren av herr
Hellbacken m. fl. väckt motion (II: 547),
vari hemställts, att lönegradsplaceringen
för hos skogsvårdsstyrelserna anställda
tjänstemän måtte jämkas så, att de bleve
placerade i samma lönegrad som motsvarande
tjänstemän hos domänverket,
samt att under alla förhållanden länsjägmästarbefattningen
i Kopparbergs län
måtte placeras i lönegrad Ca 37;

dels ock två likalydande motioner,
väckta i anledning av statsverkspropositionen,
den ena inom första kammaren
av herrar Elmgren och Holmbäck (I:
135) och den andra inom andra kammaren
av herr Nihlfors in. fl. (11:446).

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,

I. att motionerna 1:401 och 11:545
icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda;

II. att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t giva till känna vad utskottet
i anledning av motionen 11:543 anfört;

III. att motionerna 1:397 och 11:529,
såvitt de avsåge byrådirektörstjänsten på
sociala avdelningen i arbetarskyddsstyrelsen,
icke måtte av riksdagen bifallas; IV.

att motionerna I: 397 och II: 529,
såvitt de avsåge 11 socialinspektörer inom
yrkesinspektionen, icke måtte av
riksdagen bifallas;

V. att motionen I: 398 icke måtte av
riksdagen bifallas;

Lördagen den 24 maj 1952 fin.

Nr 21.

Ang. lönegradsplaceringen för vissa tjänster m. m.

VI. att motionerna 1:403 och 11:544,
I: 404 och II: 546 samt II: 547 icke måtte
av riksdagen bifallas;

VII. att motionerna I: 402 och II: 548
icke måtte av riksdagen bifallas;

VIII. att motionerna 1:405 och 11:541
icke måtte av riksdagen bifallas;

IX. att motionen 11:530 icke måtte av
riksdagen bifallas;

X. att motionen II: 542 icke måtte av
riksdagen bifallas;

XI. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag samt motionerna
I: 135 och II: 446,

a) godkänna den vid statsrådsprotokollet
över civilärenden för den 14 mars
1952 fogade överenskommelsen angående
ändrad lönegradsplacering för vissa
tjänster m. m.;

b) bemyndiga Kungl. Maj :t att i huvudsaklig
överensstämmelse med det i
statsrådsprotokollet anförda vidtaga erforderliga
åtgärder för överenskommelsens
genomförande fr. o. m. den 1 juli
1952;

c) till Täckning av beräknade kostnader
för ändrad lönegradsplacering in. m.
för budgetåret 1952/53 under tolfte huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av
38 000 000 kronor.

Reservationer hade avgivits, utom av
andra,

1) av fröken Andersson samt herrar
Bergh, Skoglund i Doverstorp och Staxäng,
vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss angiven del hava den ändrade
lydelse, reservationen visade, samt
att utskottet bort under I hemställa, att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t giva till känna vad reservanterna i
anledning av motionerna 1:401 och II:
545 anfört;

2) av fröken Andersson samt herrar
Sundelin, Bergh, Skoglund i Doverstorp,
Malmborg i Skövde, Staxäng, Bergstrand,
Nihlfors och Gustafsson i Skellefteå, vilka
ansett, att ett av utskottet å s. 10 i
det tryckta utlåtandet gjort uttalande om
tillvaratagande av möjligheterna att i vis -

sa fall undvika alltför automatiska lönegradsuppflyttningar
inom den reglerade
befordringsgången bort erhålla den ändrade
lydelse, som i reservationen angivits; 3)

av fröken Andersson, herr Bergh,
fru Lindström och herr Staxäng, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort hava
den ändrade lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort under III hemställa,
att motionerna I: 397 och 11:529,
såvitt de avsåge byrådirektörstjänsten på
sociala avdelningen i arbetarskyddsstyrelsen,
måtte av riksdagen bifallas;

4) av fröken Andersson och fru Lindström,
vilka ansett, att utskottet bort
under IV hemställa, att motionerna I:
397 och II: 529, såvitt de avsåge 11 socialinspektörer
inom yrkesinspektionen,
måtte av riksdagen bifallas;

5) av herrar Bergh och Staxäng, vilka
ansett, att utskottet bort under V hemställa,
att motionerna I: 398 måtte av
riksdagen bifallas;

6) beträffande skogsvårdsstyrelsernas
tjänstemän

a) av herrar Näsgård, fröken Andersson
samt herrar Pålsson, Bergh, Skoglund
i Doverstorp och Staxäng, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort hava
den ändrade lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort under
VI hemställa, att riksdagen måtte,
med bifall till motionerna 1:403 och II:
544, 1:404 och 11:546 samt 11:547, besluta,
att följande tjänstemän vid skogsvårdsstyrelserna
skulle placeras i lönegrad
sålunda: 6 länsjägmästare i 37 och
19 länsjägmästare i 34 lönegraden, biträdande
länsjägmästare och distriktsjägmästare
i 32 lönegraden samt skogstekniska
ledare och studierektorn i Gävleborgs
län, den sistnämnde under benämningen
föreståndare för skogskurs, i 29
lönegraden, ävensom att antalet förste
assistenter skulle kunna bestämmas på
sätt i motionerna 1:404 och 11:546 angåves; b)

av herrar Karl Andersson, Gustaf
Karlsson, Andersson i Malmö, Rubbestad,
Petterson i Degerfors och Hansson i

Nr 21.

Lördagen den 24 maj 1952 fm.

Ang. lönegradsplaceringen för vissa tjänster m. m.

Skegrie, vilka ansett, att ett av utskottet
å s. 12 i det tryckta utlåtandet gjort uttalande
av innebörd, att skäl syntes föreligga
att framdeles underkasta frågan om
lönegradsplaceringen för skogsvårdsstyrelsernas
tjänstemän förnyad prövning,
bort utgå ur motiveringen;

7) av herr Näsgärd, fröken Andersson,
herrar Pålsson och Bergli, fru Lindström
samt herrar Skoglund i Doverstorp och
Staxäng, vilka under hänvisning till de
ovan med 3, 4, 5 och 6 a betecknade reservationerna
ansett, att utskottet bort
under XI a hemställa, att riksdagen måtte
godkänna den vid statsrådsprotokollet
över civilärenden för den 14 mars 1952
fogade överenskommelsen angående ändrad
lönegradsplacering för vissa tjänster
in. m., dock under beaktande av vad
i nämnda reservationer anförts.

Fröken ANDERSSON: Herr talman!
Det nu föreliggande ärendet har kanske
varit ett av de besvärligaste som femte
avdelningen haft att syssla med — och
det vill inte säga litet. Det framgår av
skrivningen i utskottsutlålandet, att varken
majoriteten eller minoriteten är
nöjd med resultatet. Det finns ju praktiskt
taget inte heller någon motivering
för förslaget. Utskottet och riksdagen har
sålunda ingenting annat att göra än att
säga ja. Det har inte funnits någon möjlighet
för utskottet att närmare pröva
frågan och få fram en motivering, vilket
senare för övrigt inte heller tiden
har tillåtit. Det finns alltså fortfarande
ingen motivering.

Nu invändes att tjänsteförteckningskommittén
under förhandlingarnas gång
har stått i kontakt med verken. Det tycker
jag att man då borde ha redovisat,
så att man fått någonting som åtminstone
liknade en motivering. Som det nu
ligger till är det helt enkelt omöjligt för
utskottet och riksdagen att ta ställning
till frågan i hela dess vidd. Ja, ta ställning
måste vi naturligtvis göra, men vi
vet inte på vilka grunder vi gör det. Nu
skall villigt ekännas, att när det gäller
lönefrågor råder en viss tidsnöd, det kan
man inte komma ifrån. Men detta visar

då också, att det måste skapas andra former
för sådana här förhandlingar, så att
vad som nu skett kan undvikas.

Det har visserligen sagts, att det är
ingenting nytt att inte remiss skett. Till
detta skulle jag bara vilja säga: Så mycket
värre då. Eljest är det ju så att en
kommitté förbereder och resultatet remissbehandlas,
varefter regeringen bereder
frågan och riksdagen tar ställning.
Så var det exempelvis åtminstone i väsentlig
grad vid löneregleringen 1947.
Som det nu är har inte departementschefen
efter förhandlingsarbetets slutförande
haft någon kontakt med verken, enligt
upplysningar som vi fått.

Vi har visserligen haft vissa föredragningar
inom avdelningen. Från alla
håll betonades därvid, att det var utomordentligt
besvärligt att det saknades
motivering. Det var enstaka tjänstemän
som företrädde statskontoret, statens lönenämnd
och försvarets civilförvaltning,
men det var tjänstemän i ledande
ställning, varför man väl får ta deras
uttalanden såsom representativa. Det betonades
vid dessa föredragningar, att
den här tillämpade framgångsmetoden
vållar bekymmer för framtiden. Sålunda
betonades från exempelvis statskontorets
sida, att det kommer att bli svårt att ta
ställning till löneproblemen inte bara nu
utan också i framtiden.

Emellertid säger utskottsmajoriteten
att det finns tillräcklig grundval för ett
ställningstagande från riksdagens sida.
Jag bestrider utan vidare riktigheten av
det påståendet; en sådan grundval finns
inte. Från försvarets civilförvaltning betonades,
att om ärendet hade varit på
remiss, hade det sannolikt inte sett ut
som det nu gör. Man har här förändrat
vissa tjänsters innehåll, och man har
förändrat olika lönegradsplaceringar
utan tillstymmelse till motivering. Det
gäller exempelvis vissa vaktmästare, som
man har nedflyttat, rustmästare har flyttats
från 17 till 14 lönegraden o. s. v. Lönenämndens
ordförande sade, att man
inte haft kontakt under arbetets gång
och inte haft möjligheter att tränga in i
förslaget, och han betonade att detta är
ett nytt förfarande, eftersom det tidiga -

Lördagen den 24 maj 1952 fm.

Nr 21.

Ang. lönegradsplaceringen för vissa tjänster m. m.

re inte har rört sig om så genomgripande
tjänsteförteckningar.

Antalet befattningar har vidare preciserats
vilket, såvitt jag förstår, utgör ett
ingrepp i själva organisationen. Myndigheterna
har inte haft tillfälle att yttra
sig offentligt, och man vet inte vad
det hela har rört sig om.

Det har varit en ständigt återkommande
fråga, huruvida man skall respektera
ett förhandlingsresultat sådant som
det föreliggande — gör man inte det,
kommer förhandlingsrätten bort. Det
ligger en hel del i det, det skall inte bestridas.
Men, mina damer och herrar,
alternativet till detta är att riksdagens
prövningsrätt eller i alla händelser dess
prövningsmöjligheter faller bort.

Vi har i avdelningen framställt frågan,
hur man skall förfara i framtiden,
om verken konstaterar att det inte går
för sig med de beslutade inplaceringarna.
Vi har fått svaret, att då får verken
komma med sina önskemål i nästa års
petita, varigenom problemet endast flyttas
ett stycke framåt i tiden. Om så
skall bli fallet, hur blir det då med förhandlingsrätten?
Kränkes den mindre
om man ändrar i dag än om man ändrar
längre fram? Eller skall man för
speciella tjänster sätta i gång hela förhandlingsapparaten
igen? Om den saken
vet vi ingenting för närvarande.

Utskottsmajoriteten säger att skäl talar
för att riksdagen icke binder den
kommande utvecklingen. Ja, det påstår
man då och då, men jag tycker att det
är rätt egendomligt. Att regeringen inte
tar ställning till hur den vill ha det i
framtiden får man kanske inte bry sig
om så mycket, det är en sak för sig, men
att riksdagen själv skall acceptera att
bli satt på undantag är ägnat att i hög
grad förvåna.

Vi reservanter anser alltså att formerna
måste ändras och ett klarläggande
därutinnan ske för framtiden. Man säger
att denna överenskommelse har träffats
med statstjänstemännens riksförbund,
TCO och statstjänarkartellen. SACO
bär dock inte varit med vid undertecknandet.
Att SACO stått utanför beror ju
på särskilda omständigheter, men det

finns alltså relativt stora tjänstemannagrupper
inom denna organisation, som
inte fått vara med och slutgiltigt säga
sitt ord i detta sammanhang. Även om
— och det vill jag understryka — man
måste utgå från att tjänstemannarepresentanterna
har strävat efter att nå ett
rättvist resultat, så har de dock inte och
kan inte ha den inblick i de olika tjänsternas
innebörd, att verkens yttrande ej
hade varit behövligt och önskvärt.

Förhandlingsrättssakkunnigas betänkande
är nu på remiss, och vi får längre
fram ta ställning till de frågorna. Vi
reservanter anse icke förty, av skäl som
jag nyss berört, att riksdagen bör uttala
sig om nödvändigheten av att sådana
former skapas, att riksdagens inflytande
blir reellt och inte bara som nu en
tom form.

Departementschefen säger — jag vill
knyta an till det — att givetvis kan olika
detaljer i överenskommelsen diskuteras
och betänkligheter anföras mot vissa
delar därav. Ja, det är så sant som det
är sagt, ty placeringarna verkar i flera
fall godtyckliga. Det finns, jag upprepar
det, ingen motivering, och därför
blir det hela fullständigt oförståeligt.
Det är omöjligt för riksdagen att förstå
varför man satt den ena eller andra
tjänsten i en viss lönegrad. Jag skall
som exempel nämna några tjänster, som
berörts i reservationerna.

Jag vill då först nämna byrådirektörerna
i arbetarskyddsstyrelsen. De har
alla utom en flyttats från 31 till 33 lönegraden.
Ett annat exempel rör yrkesinspektionen.
Där har alla inspekterande
tjänstemän, omkring ett hundratal,
helt eller delvis placerats i högre lönegrad
än de nu har. De enda tjänster
som inte kommit med är de elva socialinspektörerna.
Det innebär att en ändring
skett i den ställning, som det sociala
arbetet fick 1949. Det är en relativ
nedvärdering av det sociala arbetet i
en tid, då en dylik utveckling är allt
annat än motiverad. Byrådirektören
inom arbetarskyddsstyrelsen iir dock
chef för den sociala avdelningen inom
styrelsen. Det är en fristående avdelning,
och chefen där handlägger iiren -

Nr 21.

Lördagen den 24 maj 1952 fm.

Ang. lönegradsplaceringen för vissa tjänster m. m.

den direkt under generaldirektören.
Vederbörande har alltså en egen avdelning
till skillnad från ett par andra
byrådirektörer som uppflyttats. Byrådirektören
skall samordna det sociala
arbetet inom yrkesinspektionen och ta
initiativ inom det sociala området. Det
rör sig om en mycket krävande arbetsuppgift,
och denne byrådirektör bär hittills
varit likställd med de andra byrådirektörerna
i styrelsen. Det är, det vill
jag ännu en gång understryka, förvånande
att en sådan relativ nedvärdering
av det sociala arbetet har skett i
en tid, då kraven på sociala åtgärder
inom både industri och affärsverksamhet
stark har ökat.

Om jag sedan övergår till socialinspektörerna,
skall vi finna att deras arbete
har undergått samma relativa nedvärdering.
Det ställes på dem stora krav
på intiativ och personliga insatser. Det
kräves av dem ingående kunskaper i
sociala frågor, de skall vara beredda att
hålla föreläsningar o. s. v. Jag kan nämna,
att de allra yngsta tekniska experterna
börjar i 25 lönegraden, således
den lönegrad i vilken inspektörerna är
satta. Sedan kan dessa yngre tjänstemän
komma upp i högre lönegrad, men
denna möjlighet är i regel inte tillgänglig
för inspektörerna. Man har pekat på
att det för de tekniska experterna krävs
civilingenjörsexamen eller i varje fall
ingenjörsexamen. Jag vill då understryka,
att det för inspektörerna krävs en
mycket grundlig och vittomfattande utbildning.
Alla utom en har dessutom
långvarig erfarenhet som personalkonsulenter
på olika områden. Som jämförelse
kan jag vidare nämna, att inom
andra verk har likvärdiga tjänster uppflyttats.
Så har t. ex. skett beträffande
hemhjälpskonsulent och daghemskonsulent
i socialstyrelsen, vilka uppflyttats
från 24 till 27 lönegraden, en bvråinspektör
i socialstyrelsen har uppflyttats
från 25 till 27 lönegraden o. s. v. Om
det hade funnits en motivering till vad
som här föreslås, hade man åtminstone
haft något att döma efter. Nu vet vi
ingenting. Vi vet inte hur man kommit
till detta resultat, om man talat med nå -

gon som vet, vad detta arbete innebär i
praktiken, etc.

Ett annat område, där placeringarna
skett på ett minst sagt olämpligt sätt,
är inom skogsvårdsstvrelsen. Det har
dock i olika sammanhang betonats vikten
av att även den skogsmark, som är i
enskild ägo, handhas på bästa tänkbara
sätt. Jag vill nämna, att cirka 75 procent
av skogsmarken befinner sig i enskild
ägo, och av dessa 75 procent ägs
omkring två tredjedelar av andra än
aktiebolag. Det är lika viktigt som beträffande
domänverket att skogsvårdsstyrelsens
tjänstemän får en så god placering
att skogsvårdsstyrelsen kan stå
sig i konkurrensen och få bästa tänkbara
arbetskraft. Detta har betonats i
en motion som har burits fram av representanter
för olika partier i båda
kamrarna. Statskontoret har t. ex. i sitt
yttrande över skogsvårdsstyrelseutredningens
löneförslag starkt understrukit
vikten av likvärdiga löneförhållanden.
Trots detta blir det nu en ganska väsentlig
skillnad för de anställda vid
skogsvårdsstyrelsen, som får det sämre
än motsvarande tjänstemän vid domänverket.
Denna relativa nedvärdering
måste försämra rekryteringsmöjligheterna.
Härtill kommer att skogsvårdsstyrelsens
tjänstemän har sämre anställningsvillkor,
då de är anställda genom
kontrakt. Distriktsjägmästarna föreslås
placerade i 30 lönegraden, medan revirförvaltarna
placerats i 32. Enligt vad
som har visats hl. a. i motion 11:540
har stiftsjägmästarna minst lika krävande
uppgifter som revirförvaltarna
och är nu också, väl att märka, placerade
i samma lönegrad. Sålunda har
även här skett en relativ nedvärdering.

Liknande resonemang kan föras beträffande
en hel del andra tjänster. Jag
kan bara nämna biträdande länsjägmästare,
länsjägmästare, skogsteknisk
ledare, studierektor, förste assistenter
o. s. v. Jag skall inte nu gå in på detaljer
eller förvirra genom att ytterligare
bolla med lönegrader. Jag vill endast
betona vikten av att skogsvårdsstyrelsens
tjänstemän icke sätts i sämre läge
än domänstyrelsens. Jag antar, att det

Lördagen den 24 maj 1952 fm.

Nr 21.

Ang. lönegradsplaceringen för vissa tjänster m. m.

här finns representanter för motionärerna,
som sedan kommer att ytterligare
belysa detta problem.

Jag skall i förbifarten och slutligen
bara nämna en annan reservation, som
finns fogad till utskottets utlåtande,
nämligen reservation 2), som gäller befordringsgången
för amanuenser. Det
betonas i motion II: 543 att befordringsgången
är alltför fördelaktig. Det skall
inte förnekas, att dessa tjänstemän har
fått en ganska hygglig behandling, men
vi reservanter anser det därför inte
vara motiverat att göra ett så skarpt
uttalande som majoriteten önskar, utan
vi vill ha det litet mjukare. Detta sistnämnda
är dock inte någon större fråga,
och det föreligger kanske inte heller
någon större skillnad.

Jag yrkar, herr talman, bifall till reservationerna
nr 1, 2, 3, 4, 6a och 7.

Herr HERLITZ: Herr talman! Då vi nu
skall behandla detta ärende, som angår
lönereglering för jag tror 135 000 statstjänstemän,
är det kanske tillbörligt att
börja med att säga ifrån, att ehuru man
givetvis egentligen inte har någon möjlighet
att bedöma, vad man bär beslutar,
torde det finnas anledning att glädja sig
över denna proposition. Vad själva saken
angår, innebär, såvitt jag kan bedöma,
den föreliggande propositionen att försummelser
från statsmakternas sida
med avseende på statstjänstemännens
behandling bär har blivit i avsevärd
omfattning sonade och att stora grupper
statstjänstemän nu får vad de
bör ha.

Då jag nu tar till orda, är det emellertid
inte för att tala om detta, utan lielt naturligt
för att säga några ord om den
form, i vilken vi bar inbjudits alt behandla
saken. Förhållandet är ju att bär
händer än eu gång vad man ideligen
upplevt under dessa omvälvningens år:
att riksdagen glider in på helt nya former,
helt revolutionerande förändringar
i vart statsskick, icke efter moget
övervägande, utan tanklöst och viljelöst
under händelsernas eget tryck. Jag bar

anledning att beteckna dagens beslut på
det viset, ty vi vet alla, att den ordning,
som vi nu har att gå fram på i dag, är
tänkt såsom modell för den fortsatta behandlingen
av statstjänstemännens löneförhållanden.

Vad är då det nya som nu är avsett
skola ske? Å ena sidan är det, att vi går
in för principen att inga andra löneregleringar
genomförs än de som vederbörande
organisationer kan vara med
om. Organisationerna får sålunda en
helt annan roll än vad man tidigare
bar tänkt sig. Å andra sidan ligger det
märkliga däri, att tre olika faktorer,
som hittills har varit av avgörande betydelse
vid reglering av tjänstemännens
löneförhållanden, i det närmaste faller
bort ur bilden. Det är riksdagen, Kungl.
Maj:t och vederbörande verk.

Vad riksdagen beträffar skall jag nu
inte i det här fallet lamentera på vanligt
sätt över det förhållandet att det
betänkande, som vi i dag behandlar angående
135 000 statstjänstemän, ehuru
formellt bordlagt i onsdags, delades ut
på kamrarnas bord först i går mellan
klockan ett och två. Jag tycker dock
att den upplysningen bör stå i kamrarnas
protokoll som ett intressant faktum
till belysning av riksdagens insatser i
detta ärende. Men jag erkänner, att denna
sak spelar en så försvinnande liten
roll, ty i det bär ärendet förväntas det
ju inte alls att vi skall inlåta oss på något
sakligt bedömande. Vår ärade kammarkamrat
herr Åman yttrade häromdagen
i riksdagen, att då vi nu kommit
in på dessa nya former, kan det inte
komma i fråga, att man, sedan man
förhandlat, skulle, såsom denne ledamot
av kammaren uttryckte sig, vara
»utlämnad åt riksdagen», att den på
något vis skulle göra sin mening gällande.
Departementschefen utgår självfallet
från samma betraktelsesätt; lian
förutsätter icke någon saklig prövning.
Jag kan också citera betänkandet angående
statstjänstemännens förhandlingsrätt
m. in., som nu ligger bär i bakgrunden.
Där utgår man som en självklar
sak för fortsättningen från att riksdagens
behandling av statstjänstemännens

10 Nr 21. Lördagen den 21 maj 1952 fm.

Ang. lönegradsplaceringen för vissa tjänster m. m.

avlöningsförhållanden måste bli någonting
rent formellt.

Jag kan inte, då vi står inför detta
perspektiv, underlåta att erinra kammarens
ledamöter om att vi då är på väg
att skrinlägga en förnämlig, djupt rotad
tradition, som i liög grad har karakteriserat
just vår riksdag. Det har varit
regel i dessa kamrar, och före oss i
stånden, att ägna en särskild omsorg åt
tjänstemännens avlöningsförhållanden
och statstjänstens anordnande över huvud
taget. Det skall inte förnekas att
det därvidlag har begåtts mångahanda
fel. Riksdagen har ibland pillrat alltför
mycket med småsaker. Det har nog också
då och då träffats avgöranden i riksdagen,
som inte varit sakligt betingade.
Men det bär i min tanke varit av ett
oerhört värde, att det svenska folkets
valda representanter har känt ansvar
och intresse för hur statstjänsten är
uppbyggd.

Nu Upplever vi vid denna riksdag på
ett drastiskt och makabert sätt slutakten
i detta stora drama. Det ligger ju
något löjligt i att samtidigt som vi behandlar
denna proposition har vi en
del andra speciella propositioner, där vi
med allvarliga miner verkligen haft att
behandla lönefrågor på vanligt, vedertaget
sätt. I denna stora proposition
finns t. ex. rubriken »Riksräkenskapsverket»,
men i går beslöt vi av någon
anledning, på sedvanligt grundligt sätt,
om ett fåtal tjänster i detta samma verk.
Och vi ser nu hur en del reservanter i
statsutskottet har upptagit enstaka frågor,
på det sätt som vi alltid varit vana
vid att göra här i riksdagen, men som
ter sig litet underligt mot bakgrunden
av hela den stora sak det här gäller.
Särskilt underligt är att se hur utskottet
självt verkligen yttrar sig om några
få av de 135 000 tjänsterna. Utskottet
har av någon outgrundlig anledning —
jag vet inte om det funnits någon biskop
som samtidigt varit morbror — uppmärksammat
de e. o. fyrvaktarnas och
köksföreståndarens vid statens tvångsarbetsanstalt
å Svartsjö ställning; här
har vi fått en sista livsyttring från
riksdagens sida — liknande dödsryck -

ningarna från den som håller på att
strypas — men i övrigt dras ridån ned
för dramats sista akt.

Såsom lika allvarligt betecknar jag det
förhållandet, att Kungl. Maj:t frånskriver
sig ansvaret för bedömningen av
vad olika tjänster är värda och vilken
placering de skall ha. Departementschefen
säger, att det inte är någonting att
göra åt förhandlingsresultatet, och vi
har av hans egen mun hört, att hans
passivitet är en realitet. Eljest skulle
man ju förmoda, att statsrådet hade dirigerat
tjänsteförteckningssakkunnigas
arbete och bakom kulisserna deltagit i
det, men herr statsrådet har här i kammaren
en gång med emfas förnekat varje
sådant ingripande och förklarat, att
tjänsteförteekningssakkunniga handlar
fullkomligt självständigt.

Det har annars av ålder varit av utomordentlig
vikt och betydelse för den
svenska riksdagen, att man vetat att dessa
tjänstefrågor underkastats en allsidig
bedömning inom regeringen och
Kungl. Maj:ts kansli, att olika tjänster
och önskemål vägts mot varandra och
att lönesättningen och regleringen av
tjänsteförhållandena i övrigt har vilat
på en bedömning av hela sammanhanget.
Nu är den tiden förbi — liksom riksdagen
abdikerar också Kungl. Maj:t.

Jag vill vidare framhålla att ämbetsverken
har kopplats bort från avgörandet
i dessa frågor. Får jag lov att för
kammaren berätta några små episoder,
som synes mig konkret belysa hur saken
ligger till. Jag fick för någon tid
sedan ett brev från en stationsinspektor
i landsorten; han menade att hans tjänst
blivit placerad i en något för låg lönegrad.
Jfan visade mig allehanda korrespondens
i saken, och man fick där en
klar bild av att det inte var fråga om
att järnvägsstyrelsen skulle ta ståndpunkt
till hur hans station borde placeras
och vägas i förhållande till andra
stationer, utan allt gick ut på att om
möjligt övertyga personalorganisationen
i frågan.

En annan bild är följande. En verkschef
har berättat för mig hur han varit
livligt intresserad av att få en byrådi -

Lördagen den 24 maj 1952 fm.

Nr 21.

Ang. lönegradsplaceringen för vissa tjänster m. m.

rektörstjänst — om jag inte minns fel
— uppflyttad i en högre lönegrad, därför
att tjänsten i fråga var viktig. Han
hade naturligtvis inte haft någon annan
möjlighet än att ringa i telefon till tjänstemän
i kommittén, och det hade han
gjort. Resultatet blev emellertid, att hans
önskemål inte kunde tillgodoses. Däremot
kunde han till sin häpnad konstatera,
att honom hade beviljats sex tjänster
av ett annat slag, som han inte hade
begärt, som han inte önskade och som
han inte hade något behov av. Jag skall
begagna tillfället att ställa en fråga till
utskottets ärade talesmän, som kommer
att yttra sig senare i debatten: Det går
rykten om att samma sak har hänt i det
ena verket efter det andra — alltså att
vissa tjänster, som verken själva inte
vill ha, inrättas efter organisationernas
önskemål — och jag undrar huruvida
detta är löst prat eller inte? Det skall bli
av mycket stort intresse att få ett besked
på den punkten.

Dessa förhållanden bör, mina damer
och herrar, ses mot en verkligt allvarlig
bakgrund. Den ställning, som våra centrala
verk intar, hör till de karakteristiska
dragen i vårt svenska statsskick, och
utlänningar som tar del av vårt rikes
organisation fäster alltid avseende vid
det. Vi är vana vid att få lyssna till vad
verken anser om sina förvaltningsangelägenheter,
och vi brukar hämta ledning
från deras yttranden, naturligtvis i all
synnerhet då det gäller frågor om den
personal, med vilken verken skall arheta.
Det är något ytterst märkligt att
löneregleringar av den omfattande art,
som det här gäller, sker utan något som
helst organiserat samarbete med verken
och utan att den svenska riksdagen på
något vis får veta — vilket den eljest
alltid sätter värde på — om de föreslagna
ändringarna stämmer med önskemålen
inom järnvägsstyrelsen, socialstyrelsen,
fångvårdsstyrelsen o. s. v.

Herr talman! Vad som på detta sätt
faller hort vid behandlingen av personalfrågorna
är alla de faktorer, som skulle
göra det möjligt för oss att komma
fram till ett verkligt objektivt omdöme
om vad statstjänsten i olika sammanhang

kräver och vad som är rättvist och rimligt
att ge dess utövare. Och detta är ju
vad det til syvende og sidst gäller för
oss: Vi skall ha statstjänstens krav till
utgångspunkt, och bedöma vilka konsekvenser
som bör dras därav.

Det hela skall nu i stället ordnas efter
fullständigt nya linjer. Förebilderna skall
hämtas från det privata arbetslivet, där
lönefrågorna behandlas och avgöres under
en dragkamp mellan två olika parter,
som var för sig söker komma så
långt som det någonsin är dem möjligt.
Här skall då på ena sidan stå tjänstemannaorganisationerna,
som självklart
har till uppgift att förfäkta sina medlemmars
ekonomiska intressen och intet
annat, och på andra sidan tjänsteförteckningssakkunniga
eller de andra organ,
som kan komma i stället. Man får naturligtvis
förutsätta att dessa organ skaffar
sig en så grundlig kännedom som möjligt
om statstjänstens villkor och behov,
men det står å andra sidan klart att de,
på grund av den ofullkomlighet som
vidlåder allt mänskligt, icke kan förmå
skaffa sig samma vidsträckta kunskap
som alla de centrala verken tillsammans
representerar. Dessa organ kommer därför
sannolikt att arbeta mindre med utgångspunkt
från vad statens tjänst på
olika områden kräver än från exempelvis
den utgångspunkten: »Vi kan i läget
just nu finna oss i att statstjänstemännen
får så och så många procent till av
den kaka vi alla skall dela.» Utgångspunkten
blir, att man har en ram på
kanske 40 eller 60 miljoner kronor, och
inom den får man ordna med detaljerna
allteftersom tjänstemännens krav är hårdare
respektive mindre påträngande.

Det skulle, herr talman, vara av intresse
att principiellt diskutera hela denna
ordning. Låt mig bara framhålla tre
synpunkter.

För det första. Framtidsperspektivet
är ju inte bara att lönegradsplaceringen
skall avgöras på detta sätt, utan att avlöningsreglementcnas
bestämmelser om
tjänstgöringsförhållandena i övrigt skall
faststiillas i samma ordning. Men vad inträffar
nu som följd av att statsjänstemännen
iir sammanslutna i olika orga -

12 Nr 21. Lördagen den 24 maj 19o2 fm.

Ang. lönegradsplaceringen för vissa tjänster m. m.

nisationer? Jo, förhandlingarna måste
föras med dessa organisationer var för
sig, och resultatet blir att enhetligheten
i statstjänstens reglering går förlorad.
Det har ungefär från seklets början
varit en strävan — och herr C. G. Ekman
var senare speciell målsman för den
— att förenhetliga de fordom förvirrade,
tillkrånglade och olikformiga bestämmelserna
om statstjänstemännens
avlöningsförhållanden. Måhända har
man här gått en liten smula för långt,
men det har i stort sett varit en förnämlig
och riktig strävan att söka skapa generella
och väl avvägda normer, som
skall tillämpas genomgående. Man skall
inte bestämma villkoren för olika grupper
än si och än så. Det kan inte råda
något tvivel om att statens bundenhet vid
förhandlingsresultat som det föreliggande
kommer att leda till en stark splittring
med avseende på statstjänstens
rättsliga reglering.

För det andra. Från tjänstemannasynpunkt
kan det te sig utomordentligt tillfredsställande,
att lönefrågorna och vad
därmed sammanhänger nu regleras under
medverkan av tjänstemännens egna
organisationer. Förhållandena gestaltar
sig på det sättet, skulle jag vilja säga,
att herr Åman fungerar ungefär som en
generaldirektör för personalärenden med
ett antal byråchefer i olika organisationer
under sig. Detta kan naturligtvis te
sig mycket tilltalande, men jag tror för
min del att det bara är det första intrycket.
Så småningom kommer troligen
varjehanda svårigheter att uppstå. Det
råkar nämligen inom statstjänsten som
på andra områden vara så, att olika
gruppers intressen strider mot varandra.
De skall vägas mot varandra, den
ena befattningen skall flyttas upp, den
andra får stanna kvar o. s. v., och jag
vet inte om det är någon avgjord fördel,
att man hädanefter får hålla sig till generaldirektör
Åmans avgöranden i stället
för vederbörande verkschefers.

Man kan, det förstår ju jag, känna åtskillig
glädje över att organisationerna
i nuvarande läge lyckas förfäkta tjänstemännens
berättigade intressen med stor
framgång. Det framstår naturligtvis som

en god sak. Men man skall inte glömma
bort att medaljen här som i andra fall
har två sidor. Vi lever i en uppgångstid.
Vi kan komma i andra tider, och om vi
då ställt det hela på den bogen, att allting
beror av vad man vid förhandlingar
kan lyckas komma fram till, att allt
beror på vad organisationerna i ett givet
läge lyckas genomdriva, kan statstjänstemännen
inte med samma rätt som
hittills påräkna en statens objektiva omsorg
om deras intresse, utan konsekvensen
blir att man i en nedgångstid säger:
»Ja, nu är tiderna sådana, att ni
får finna er i vad ni lyckas kämpa er
till, och därmed basta.»

Självklart är också för det tredje, att
om man ordnar statstjänsten genom ekonomiskt
betonade förhandlingar mellan
två parter, är det en stor och svår fråga
att besvara, vad det under en sådan intressekamp
blir av samhällets krav och
intressen, och vad det blir av de behov,
som objektivt sett knyter sig till olika
slags tjänster och deras reglering. Vår
tid är ju över huvud taget inne på ganska
vilsna vägar. Brukar kammarens ledamöter
reflektera över det förhållandet,
att vårt samhälle har militariserats till
den milda grad, att vi på alla områden
av livet betraktar det som naturligt att
tala om strid och kamp? Allting, som
sker här i samhället, sker i stridens form.
Det är socialdemokratien van vid sedan
gammalt, ty klasskampen är ju det stora
idealet, men detta har vi nu vuxit in
i på allehanda olika områden. Intressenas
kamp är just kvintessensen, säger
man, av demokratien. En annan kvintessens
av demokratien är sådana där uppgörelser,
då två ekonomiska intressen
sitter vid ett förhandlingsbord och kommer
till ett för båda parterna godtagbart
resultat. Jag vet inte vad demokrati är,
mina damer och herrar. Jag vet bara
att det är ett missbrukat ord. Men den
formen av demokrati har inte mitt hjärta.
Demokratiens väsen skall väl bestå
däri att människorna på något sätt är
inriktade på de allmänna intressenas tillgodoseende,
och vad blir det av allmänna
intressen och allmänna behov i ett
sådant läge, där allting beror av ekono -

Lördagen den 24 maj 1952 fm.

Nr 21.

Ang. lönegradsplaceringen för vissa tjänster m. m.

miska uppgörelser mellan olika intressen? Det

är i detta sammanhang som även
statstjänstemännens löneförhållanden inordnar
sig, och man ställer sig den enkla
frågan vad det blir av det allmännas
intressen i ett läge, där det resoneras
ekonomiskt, då en tjänstemannaorganisation
är intresserad av att skapa nya
tjänster, som en generaldirektör inte vill
ha, medan det inte finns något intresse
för den uppflyttning beträffande en
tjänst, som han är intresserad av, för att
nu bara ta ett exempel ur högen.

För mig ter sig läget på detta område
något förbryllande. Vi är inne i en tid,
då man i alla sammanhang har anledning
att reflektera över hur statens
maktfullkomlighet griper omkring sig på
alla sätt och vis. Men när det gäller själva
grundvalen för hela statsverksamheten,
vår tjänstemannaapparat, står vi inför
det besynnerliga förhållandet, att
statsmakterna är benägna att springa
ifrån sitt ansvar, att abdikera, att säga
att de inte har någonting med den saken
att göra, utan att den får överlåtas åt
andra.

Jag är, herr talman, övertygad om att
det inte går att inordna statstjänsten,
som dock har sin särskilda karaktär, i
den privata arbetsmarknadens former,
såsom nu utskottet vill, som kommittébetänkandet
siktar till och som många
kanske utan vidare anser som självklart.
Det går i varje fall inte i det långa loppet,
och vi får lov att ta oss en grundlig
funderare över den saken, innan vi tar
ståndpunkt till det bebådade kommittébetänkandet.

Tiden att ta upp en principdebatt på
allvar rörande dessa spörsmål, att positivt
ange, hur man vill ha det hela ordnat,
är inte inne just nu. För närvarande
har det bara giillt för mig att vid ett tillfälle,
som förefaller mig alldeles ovanligt
skickelsedigert, ha gjort en påminnelse
om innebörden av det steg vi taga i dag.

Iläri instämde herr Lundgren.

Ilerr statsrådet LINGMAN: Herr talman!
Det är helt naturligt att det om -

kring denna fråga kan uppstå en omfattande
debatt som uttryck för olika meningar.
Det gäller här nämligen två olika
principer i fråga om formerna för lönesättningen.

Man har ju varit van vid -— jag höll
på att säga sedan långa tider tillbaka,
men det är kanske för litet sagt, ty det
har ju alltid varit förhållandet inom den
statliga sektorn —- att tjänstemännens lönefrågor
har prövats på ett annat sätt
än, såsom nu skett, genom förhandlingar
inför tjänsteförteckningskommittén.
Om man är tveksam att lämna den gamla
formen, måste det bero på en stor
tveksamhet att ge sig in på förhandlingsvägarna,
ty den gamla formen är nästan
omöjlig att tillämpa, om man vill ha ett
förhandlingsförfarande motsvarande det
som tillämpas på arbetsmarknaden i övrigt.

Det har gjorts anmärkningar mot att
tjänsteförteckningskommitténs förslag
inte har varit ute på remiss till verk och
myndigheter. Jag tror att de uppgifter,
som lämnats, har gjort klart för utskottets
ledamöter, att det inte har varit
möjligt att tillämpa ett remissförfarande
i detta sammanhang, om det skulle vara
möjligt att få fram frågan till årets riksdag.
Man kan ju för övrigt fråga sig,
om ett avtal slutet mellan de olika parterna
är lämpligt att remittera. Det är
klart att det kan remitteras, men man
frågar sig hur man skall förfara med de
olika förslag, som kommer in från remissmyndigheterna.
Skall man begära
in yttrandena och sedan nonchalera
dem, eller skall man ta hänsyn till de
olika meningar, som kommer fram i remissyttrandena,
och göra de ändringar,
som där påyrkas? I så fall lämnar man
ju den bas, som förhandlingarna har
träffats på.

Det har också kritiserats att propositionen
inte är försedd med motiveringar
beträffande de olika tjänsterna. Om vi
betraktar förslaget såsom en förhandlingsprodukt,
som har framkommit efter
stora svårigheter, kan nog var och en
föreställa sig, hur mycket större svårigheterna
skulle ha blivit, om varje förslag
skulle ha motiverats. Jag känner

Nr 21.

Lördagen den 24 maj 1952 fm.

Ang. lönegradsplaceringen för vissa tjänster m. m.

inte till något område, på vilket man
förhandlar om löner, där parterna har
varit mäktiga att lämna motiveringar för
de förslag, som man kommit överens om.
Det är svårare att enas om en skriftlig
motivering än alt komma överens om eu
saklig uppgörelse. Jag tror att det kan
bekräftas av alla, som något sysslat med
förhandlingar i lönefrågor. Men det innebär
självfallet ■—■ jag skall inte förneka
detta — att förslaget, när det kommer
fram, inte kan lämna sådana upplysningar
om vad som skett, som det
skulle ha gjort, om det varit utförligt
motiverat. Den som skall besluta i frågan
har inte fått lika ingående upplysningar.
Det är en brist, kan man säga,
som vidlåder detta system, men en brist
som man får vara beredd att ta, om man
vill reflektera på att gå förhandlingsvägen.
Vill man inte göra det, får man
nog vara medveten om att man talar
om någonting, som inte går att genomföra.

När det förslag, som tjänsteförteckningskommittén
hade träffat överenskommelse
om, överlämnades till undertecknad,
uppstod ju frågan vad jag skulle
göra av detta förslag. Jag har under
hand varit informerad om hur handlingarna
gått. Herr Herlitz åberopade
ett yttrande av mig, som fälldes under
en tidigare debatt här i kammaren och
som skulle tyda på att jag inte alls kände
till vad som försiggick. Det är emellertid
en missuppfattning av mitt yttrande.
Det fälldes i samband med diskussionen
om lärarlönerna. Det sades i
det sammanhanget, att det var regeringens
förslag som lades fram. Jag betonade,
att regeringen inte hade lagt fram något
förslag utan att det var tjänsteförteckningskonnnitténs
förslag som lades fram.
Jag har inte lagt mig i arbetet inom
tjänsteförteckningskommittén på det
sättet, att jag sagt åt kommittén, att den
skulle arbeta på det eller det sättet. Jag
har med andra ord inte velat binda kommittén,
men jag har hela tiden varit
angelägen att hålla kontakt med kommittén
för att vara informerad om hur arbetet
gått. Och den saken har jag tidigare
lämnat upplysning om.

Jag vill emellertid inte neka till att
jag, när förslaget lades fram, blev betänksam
beträffande vissa punkter i förslaget.
Det gällde inte någon enstaka
punkt, utan jag hade en allmän känsla
av att det förslag, som lades fram, var
mera omfattande och innehöll flera generella
uppfinningar än vad som åsyftades,
då tjänsteförteckningskommittén
tillsattes. Kommittén skulle enligt sina
direktiv se till att det blev en skälig avvägning
mellan olika tjänster. Jag fick
det intrycket, att detta förslag innebär
en så allmän uppflvttning, att det närmast
påminner om en allmän lönereglering.
Jag säger inte detta för att på något
sätt rikta klander mot tjänsteförteckningskommittén.
Jag vet alltför väl vilket
tryck kommittén haft på sig och att den
försökt göra det bästa möjliga av eu
mycket svår situation. Situationen har
försvårats även för personalorganisationerna,
därför att de på detta område
inte fått förhandla i lugn och ro på
samma sätt som på den enskilda marknaden.
Tidningspressen och intresserade
riksdagsdebatter har ständigt grävt i
frågan under den tid förhandlingarna
pågått, och det har skapat svårigheter
för tjänsteförteckningskommittén och för
personalorganisationerna. Man kan inte
bortse från att dessa omständigheter
kommit att påverka resultatet.

En detaljfråga, som jag varit något
tveksam om, är utbyggnaden av den reglerade
befordringsgången. Man har där
dels avkortat tiden och dels byggt ut
befordringsgången med en högre lönegrad.
Min betänksamhet har inte riktat
sig mot den högre lönegraden, men jag
har varit tveksam, huruvida man automatiskt
skall komma upp i denna lönegrad
utan att tjänstemannens lämplighet
prövas. Med hänsyn till att kommittén
trots alla svårigheter har kommit fram
till en uppgörelse och med hänsyn till
de skäl, som kommittén anförde för sitt
förslag, ansåg jag mig inte kunna göra
några avvikelser därifrån. De erinringar
som kunde göras var inte så starka, att
man så att säga ville förstöra den överenskommelse,
som hade uppnåtts.

När det här talas om att verken skulle

Lördagen den 24 maj 1952 fm.

Nr 21.

Ang. lönegradsplaceringen för vissa tjänster m. m.

ha satts å sido och inte haft möjligheter
att få sina synpunkter prövade, vill jag
erinra om att tjänsteförteckningskommittén
genom hänvändelse till samtliga
verk och myndigheter infordrat yttranden
om deras synpunkter på inplaceringen
av tjänsterna. Verken och myndigheterna
hade således möjligheter att
på ett mycket tidigt stadium framlägga
sina förslag, på samma gång som även
organisationerna bereddes tillfälle att
komma in med sina förslag. Under arbetets
gång har kommittén haft konferenser
och överläggningar med verkscheferna
och deras medhjälpare inom
verken.

Det har emellertid visat sig under
dessa överläggningar att olika myndigheter
har haft olika uppfattning om hur
i och för sig likvärdiga tjänster skall placeras.
Då har fråga uppstått, om man
skall ta hänsyn till vad den ena eller
till vad den andra myndigheten säger.
Även här måste det bli en avvägning
inom kommittén, vad man slutligen skulle
stanna för.

Kommitténs sammansättning visar att
den inte har varit ett organ som så att
säga bär arbetat fritt i luften. I kommittén
har ingått ledamöter för vissa
verk. Det har varit en representant för
ett av våra största affärsverk och en
representant för försvarets civilförvaltning,
som ju har kännedom om ett vittomfattande
område. Det har vidare varit
representanter för riksdagen med erfarenhet
från det kommunala löneområdet.
Kommittén har haft tillgång till löneteknisk
expertis med ingående kännedom
om och allsidig överblick över den
statliga förvaltningen. Jag behöver bara
nämna att som ledamot i kommittén har
ingått ordföranden i statens lönenämnd,
som år efter år sitter och prövar dessa
frågor inom lönenämnden. Man har kort
sagt strävat efter att få tjiinsteförteckningskommittén
sammansatt på sådant
sätt, att verklig sakkunskap skulle vara
företrädd inom densamma.

Man kan likväl fråga sig: liar det resultat,
som kommittén kommit fram till,
varit det rättvisaste? Har vi fått en rättvis
lönegradsplacering och en riittvis av -

vägning tjänsterna emellan? Skall man
svara på den frågan, måste man först
göra klart för sig vad en rättvis lönegradsplacering
är. Det finns oerhört
skiftande uppfattningar om vad som
skall anses vara rättvisa härvidlag. Man
får nog i stället sträva efter att komma
fram till en skälig avvägning. Det utesluter
inte att någon tjänst kanske har
blivit för lågt värderad och andra återigen
för högt värderade. Sådana resultat
kan man inte undgå, under vilka former
man än prövar dessa frågor. Inte ens
verken själva kan med absolut bestämdhet
säga att de förslag, som de framlägger,
är de absolut rättvisaste. Om det
ena verket säger en sak, kommer ett annat
verk och säger någonting helt annat
om en likartad tjänst.

Utskottet har i sitt utlåtande i något
sammanhang sagt, att de eventuella felaktigheter,
som kan ha uppstått, får rättas
till senare. Det måste väl i fortsättningen
bli en prövning av dessa frågor,
varvid man får ta sikte på att i den mån
det har uppstått påtagbara ojämnheter,
skall man vara oförhindrad att pröva
om saken. Man kan inte utgå från att
vad som har gjorts är någonting som
skall gälla för all framtid. Man har fått
försöka nöja sig med att komma fram till
en skälig avvägning efter kontakter med
verken och i form av en överenskommelse
med berörda personalorganisationer.

.lag tror, att det är någon överdrift att
säga, att riksdagens roll skulle bli av
intet värde med den nu tillämpade arbetsformen.
Jag tror tvärtom att även
om man säger att riksdagen bör anta det,
iir riksdagens ställning en realitet för
det förhandlande organet. Det kan man
inte komma ifrån.

Det iir litet förbryllande för mig att
höra herr Herlitz’ och fröken Anderssons
argumentering. Det verkar som om
vi på något sätt skulle ha hytt roller.
I höstas besvarade jag en interpellation
i andra kammaren om inrättande av eu
arbetsmarknadsnämnd. Jag anförde då
vissa betänkligheter och sade, åt! man
inte skulle ge sig in på den frågan, förrän
möjligheterna att komma fram den

16 Nr 21. Lördagen den 24 maj 19o2 fm.

Ang. lönegradsplaceringen för vissa tjänster m. m.

vägen närmare utretts. Jag pekade bland
annat på att om man tillsätter en arbetsmarknadsnämnd,
som har representanter
utsedda av parterna, och den
skall kunna lösa tvisterna, måste den få
ungefär samma befogenhet som en skiljedomstol.
Jag gjorde gällande att man
inte utan närmare prövning kunde ge
sig in på detta, tv då kunde såväl regeringen
som riksdagen bli ännu mera
satta åt sidan. Nu bär i alla fall regeringen
möjlighet att utse representanterna i
en kommitté av det slag som tjänsteförteckningskommittén
utgör. Regeringen
har möjligheter att under hand följa
frågornas behandling och bli informerad.
I kommittén har även ingått representanter
för riksdagen. Men när det
gällde att gå den andra vägen med en
nämnd, ansåg jag att man borde vara
litet försiktig och närmare undersöka
allt som sammanhänger med ett sådant
förslag.

Högerledaren herr Hjalmarson tyckte
inte alls om detta, och han yttrade bland
annat: »Civilministern uppehåller sig

utförligt vid vad han kallar konstitutionella
problem. Jag är nu inte alls expert
på konstitutionella problem, herr
statsråd, men jag kan inte hjälpa, att
jag tycker, att statsrådets resonemang
måste på något sätt falla tillbaka på en
föreställning att staten utövar sin höghetsrätt
när den sluter avtal med sina
anställda.» Han sade vidare: »Den hör
mera hemma i en annan tid och hos
företrädare för andra meningsriktningar.
I själva verket är staten naturligtvis
icke någon allom bjudande suverän, när
den förhandlar om avtal med sina anställda.
Staten är en part bland parter
och ingenting annat. Ju förr denna vetskap
genomsyrar tänkandet desto bättre.
» Det var det svar jag fick, då jag
försökte mycket försynt försvara en linje
som lierr Herlitz och fröken Andersson
nu följer. Det vore kanske lämpligt
att man först inom en trängre krets diskuterade
och klarade ut saker och ting,
innan man tar definitiv ställning till
hur man anser att det skall vara.

Jag erkänner att man kan vara betänksam
mot utvecklingen, om inte or -

ganisationerna på personalsidan är tillräckligt
starka och ansvarsmedvetna.
Men jag har inte ansett att man hör förvägra
dem rätten att försöka att genom
förhandlingar komma till tals med staten
som arbetsgivare på samma sätt
som man sedan lång tid förfarit ute på
den enskilda marknaden och i ökad
omfattning gått över till inom det kommunala
området. Vad jag har velat säga
är, att om man skall gå den vägen och
göra detta försök, får man också försöka
att ta följderna därav. Det är mycket
svårt att förena detta med det gamla
systemet. Sedan kan man ha olika
uppfattningar om de olika systemens
värde. Men jag förmodar att det väl ligger
någon tanke bakom herr Hjalmarsons
vid olika tillfällen uttalade mening
att man här skulle på tjänstemannasidan
i vissa situationer söka sig
fram på skiljedomsvägen. Men även om
avgörandet träffas genom ett skiljedomsutslag,
skall väl även det överlämnas till
riksdagen. Man måste väl ändå ha varit
inne på den tanke, som ligger bakom de
handlingslinjer vi här har följt.

Nu finns det en del motioner, i vilka
man föreslår ändringar av det framlagda
förslaget. Det är klart att riksdagen
har och skall ha rätt att göra ändringar.
Jag skulle emellertid beklaga, om man
i detta läge skulle gå in för att riva
upp det förslag som föreligger. Det medges
att vissa felaktigheter kan vidlåda
detsamma, men ändrar man på det, ställer
man de statliga förhandlarna och
personalorganisationernas representanter
i en situation, där dessa inte har
möjlighet att fortsätta på den nu inslagna
vägen. Jag menar att i händelse
ändringar vidtas får man gå över till
det gamla systemet. Som jag tidigare
framhållit, skall det nu framlagda förslaget
inte uppfattas som någonting för
all framtid gällande, utan i fortsättningen
får vi pröva, om det finns skäl att
göra ändringar i det.

Det är klart att man här kan yrka på
ändringar, och det är klart att man kan
gå ifrån den träffade uppgörelsen och
exempelvis genomföra lönesänkningar.
Man kan också säga att det är mindre

Lördagen den 24 maj 1952 fm.

Nr 21.

Ang. lönegradsplaceringen för vissa tjänster m. m.

farligt att genomföra lönehöjningar. Mot
dessa resonemang vill jag framhålla att
det inte alls är på det sättet. Det är
lika vanskligt att rycka ut vissa tjänster
och höja lönerna för dem som att sänka
dem. När man från tjänsteförteckningskommitténs
och personalorganisationernas
sida försökt se problemet i dess helhet
och uppnått någonting som man ansett
vara skälig avvägning, är det vanskligt
att rycka ut en tjänst här och en
grupp där ur det stora sammanhanget
för att göra vad man tror är oskyldiga
justeringar. Det är inte oskyldiga justeringar,
framför allt inte för de organisationer
som med sina underskrifter har
bekräftat denna uppgörelse. Det är det
inte heller för de statliga förhandlarna,
som i förlitande på att organisationerna
bedömt frågorna på bästa sätt ur medlemmarnas
och de olika tjänsternas synpunkt
har träffat uppgörelse med organisationerna.

Fröken ANDERSSON (kort genmäle):
Herr talman! Jag noterar med tillfredsställelse
att civilministern inte går så
hårt fram på sin egen linje, utan på ett
väl avvägt sätt framhåller de svårigheter,
som här föreligger, och kanske i viss
mån också de bristfälligheter, som föreligger
i det nu tillämpade behandlingssättet
av dessa frågor. Jag tycker dock
inte att invändningen, att representanter
för riksdagen har varit med vid denna
behandling, är tillräckligt vägande. Ett
sådant tillsättande av representanter för
riksdagen, när inte riksdagen själv har
varit med, kan väl ändå inte på något
sätt överflödiggöra riksdagens rätt, för
att inte säga skyldighet, att ta ställning
till de frågor, som föreläggs riksdagen.
Innan man alltså har funnit former för
förhandlingssättet på detta område, menar
jag att riksdagen har kvar sin skyldighet
att pröva saken, och då bör det
också enligt min mening föreligga möjligheter
för riksdagen att ta ställning till
frågorna, vilken möjlighet icke nu föreligger.
Detta har ju också herr statsrådet
i viss mån medgivit genom att herr statsrådet
säger att det inte varit möjligt att

2 Första kammarens protokoll 19!>2. Nr 21

komma med tillräckligt omfattande motiveringar.
Vad skall då riksdagen döma
efter?

Jag skall be att få ställa en direkt fråga:
Har riksdagen någonsin beslutat om
tillämpande av det tillvägagångssätt, som
här har använts? Vi har stridit om detta
inom avdelningen, men jag har inte fått
någon klarhet på den punkten, och jag
tycker nog att det vore upplysande för
en lekman att få svar på frågan, vad
man bygger detta tillvägagångssätt på.
Man säger att det är nödvändigt o. s. v.,
men då har ju riksdagen de facto kvar
sin skyldighet att pröva hela saken.

Hur valhänt det hela ter sig, framgår,
när herr statsrådet säger: »Om nu verken
fått yttra sig, vad skulle man ha
gjort med deras yttranden, ifall dessa
gått i en annan riktning?» Ja, är det inte
under sådana förhållanden riksdagen
skulle ha ryckt in och vägt och prövat
de olika yrkandena och tagit ställning
från sin utgångspunkt? Verken har, något
som jag betonade i mitt första anförande,
fått tillfälle att yttra sig under
hand, men detta utesluter inte, såsom
jag också framhöll, att ledande representanter
ej mindre från statskontoret
än även från försvarets civilförvaltning
samt lönenämndens fungerande ordförande
uttalat principiellt sett utomordentligt
starka betänkligheter mot hela
detta tillvägagångssätt och därtill uttalat
allvarliga farhågor för framtiden.
Detta gäller särskilt representanterna
från statskontoret.

Herr HERLITZ (kort genmäle): Herr
talman! Jag sätter värde på att civilministern
så starkt betonade, att vi befinner
oss i en besynnerlig och osäker och svåröverskådlig
situation, då allt det här nya
har trängt på. Jag satte värde på hans betonande
av att vi får se vart det bär hän
och pröva oss fram. Det är naturligt att
i en sådan situation, då inte linjerna är
klara för någon av oss, det kan hända
att man även inom ett och samma parti
ser på saken med litet olika ögon, liksom
det inträffat att jag kunde känna en
viss sympati för en del uttalanden, som
fälldes av statsrådet Lingman.

Nr 21.

Lördagen den 24 maj 1952 fm.

Ang. lönegradsplaceringen för vissa tjänster m. ni.

Jag begärde egentligen ordet för att
inlägga en stark gensaga på en punkt.
Herr statsrådet sade, att riksdagens ställning
ändå är bevarad och att det inte
skett någonting märkvärdigt med det
här steget. Skulle vi inte kunna komma
överens om här att se saken realistiskt?
Vad som leder till fördärv och uppluckring
av ett statsskick är, om man tillämpar
rent formella synpunkter och säger:
»Ja, beslut som beslut -—- likaväl som ni
under en annan punkt beslutar om löner
till riksräkenskapsverket, så får ni besluta
också här.» Visst är riksdagens rätt
garderad, men låt oss vänja oss att se
realiteten, låt oss göra klart för oss att
somliga beslut, som vi inbjudes till att
fatta, är sådana att det inte kan bli någon
psykologisk verklighet bakom dem
och att riksdagen i sådana fall, om man
ser det realistiskt, är borta.

Sedan skulle jag vilja göra en rent
praktisk fråga. Vi är överens om att man
naturligtvis kan förhandla med statstjänstemännen
-—- det råder ingen tvekan
om att det är nyttigt och bra. Det
nya, som kommit in här, är att man inte
får gå ifrån ett förhandlingsresultat —
något som också herr statsrådet kraftigt
strök under — som binder och som är
ett avtal. Det skulle vara intressant att
få detta rent konkret belyst. Om vi skulle
tänka oss det värsta av allting, nämligen
att riksdagen skulle vilja drista sig
till att pröva någon viss tjänst eller
grupp av tjänster och besluta att en
tjänst skulle stå en lönegrad lägre än vad
tjänsteförteckningskommittén har föreslagit,
vad är det då för katastrof som
i detta fall inträffar? Har vi då att räkna
med att de 135 000 anställda, som står
bakom detta avtal, kommer att säga upp
sina tjänster och gå till stridsåtgärder,
eller vad är det som gör att riksdagen
är så bunden?

Herr statsrådet LINGMAN: Herr talman!
Det frågas här, om riksdagen över
huvud taget kan uttala sig om en sådan
förhandlingslinje, som man nu här har
följt. Jag vet inte, hur man skall betrakta
ett utlåtande av andra lagutskottet år

1945, föranlett av en motion av herr Fagerholm
rörande förstärkning av förhandlingsrätten
för stats- och kommunalanställda
tjänstemän. Andra lagutskottet
säger där: »Otvivelaktigt ha i
motionen anlagts beaktansvärda synpunkter
på denna fråga. Det lärer icke
kunna bestridas, att olägenheter äro förbundna
med den nuvarande förhandlingsordningen
för ifrågavarande tjänstemän.
Självfallet framstår det såsom
synnerligen önskvärt för dessa tjänstemän,
att deras förhandlingsrätt icke innebär
endast en rätt att framföra önskemål
till vederbörande myndighet. Det
kan ifrågasättas, huruvida icke deras
förhandlingsrätt bör bringas i överensstämmelse
med eller anpassas i riktning
mot den förhandlingsrätt, varom stadgas
i 1936 års lag.»

Detta uttalades av ett enhälligt utskott
år 1945, och utlåtandet godtogs av
riksdagen utan någon debatt. Jag tolkar
det, som om riksdagen inte skulle vara
alldeles främmande för att följa sådana
linjer, som man här har gjort och som
ändå är begränsade inom ramen av nu
gällande förhandlingsrätt. Utskottet syftade
här på en utvidgning av förhandlingsrätten
till att motsvara den rätt, som
finns i 1936 års lag.

Vidare skulle jag vilja säga att den
omständigheten, att det sitter två riksdagsmän
med i tjänsteförteckningskommittén,
inte bör förta riksdagen rätten
att pröva det förslag som framlägges.
Den saken är uppenbar. Men vad jag
åsyftade, när jag sade att det satt två
riksdagsmän med i kommittén, var att
man försökte få kommittén så allsidigt
sammansatt som möjligt. Riksdagen skall
naturligtvis ha rätt att förkasta detta
förslag, att plocka sönder förslaget och
att göra ändringar däri, men jag förmodar
att man då är medveten om att man
rycker undan grunden för överenskommelsen.
Det är det som är frågan. Herr
Herlitz frågade vad det var för katastrof
som skulle inträffa, om man gjorde ändringar
på enstaka punkter. Ja, frågan är
väl vad som menas med katastrof, herr
Herlitz. Jag tror inte att det skulle bli
någon allmän katastrof, men det skulle

Lördagen den 24 maj 1952 fm.

Nr 21.

Ang. lönegradsplaceringen för vissa tjänster m. m.

leda dithän, att man hade allvarligt försvårat
förliandlingsläget. Organisationerna
skulle komina i ett synnerligen
svårt läge, och tjiinsteförteckningskommittén
skulle råka i ett lika besvärligt
läge, ty parterna skulle inte kunna betrakta
varandra som auktoriteter på det
sätt, som de måste göra för att kunna
träffa en överenskommelse och lita på
varandra. Detta är en förtroendefråga i
rätt stor omfattning. Det kommer vi inte
ifrån, och det är ur den synpunkten
som jag anser att det skulle vara oklokt,
om man här skulle gå och besluta avvikelser
i fråga om enstaka tjänster.

Herr LEANDER: Herr talman! Jag kan
utan vidare säga att detta har varit ett
mycket omfattande ärende, både rent
principiellt och med hänsyn till dess
kvantitativa innehåll.

När vi inom avdelningen i första hand
och sedan inom utskottet har haft att ta
ställning till denna fråga, och framför
allt till den av herrar Herlitz och Ewerlöf
väckta motionen, som går ut på en
återremiss, har vi kommit till det resultatet,
att följden av en återremiss skulle
bli, att ärendet inte skulle kunna föreläggas
riksdagen i vår i färdigt skick.
Vidare har vi frågat oss, vad följden
skulle bli av en remiss till verkstyrelserna.
Skulle man utan vidare från riksdagens
sida vidta de ändringar, som från
dessa håll påyrkades, eller skulle det
bli nya förhandlingar? Det sista var väl
det mest antagliga, nämligen att man fick
inbjuda parterna till nya förhandlingar.
Och det är inte säkert att man här kunde
komma överens vare sig i första eller
andra omgången.

Om man nu respekterar förhandlingsrätten,
får man väl också i förhandlingsrätten
inlägga något av respekt för förhandlingsresultatet.
Det är klart att riksdagen,
såsom förut sagts, har teoretiska
möjligheter att nagga förslaget i kanten
och vidta ändringar på olika punkter.
Men inom avdelningen och utskottet har
vi frågat oss, om vi med den kortare tid
och de betydligt mycket mera knapphändiga
informationer, som stått oss till

buds, har större möjligheter att bedöma
de olika befattningshavarnas lönegradsplaceringar
än vad tjänsteförteckningskommittén
har kunnat göra under ett
par års arbete med alla dess möjligheter
till prövning och övervägningar med vederbörande
verkstyrelser o. s. v. Det är
helt enkelt alltför optimistiskt att tro, alt
vi skulle ha möjligheter att bättre bedöma
de olika tjänsternas inbördes placering
än vad tjänsteförteckningssakkunniga
har kunnat göra. Man får väl
i alla fall gå ut ifrån att de har gjort sitt
bästa och haft både förmåga och vilja
att objektivt bedöma och jämföra. Naturligtvis
har det varit stora svårigheter,
inte bara på grund av personalorganisationernas
inställning utan också därför
att de olika verkstyrelserna har haft
mycket divergerande uppfattningar om
var deras tjänstemän i motsvarande lönegrad
skulle placeras enligt det nya
systemet.

Vi står nu inför resultatet av ett par
års förhandlingar. Som varje förhandlingsresultat
har naturligtvis detta sina
brister. Det är ju klart, att de förhandlande
tjänstemannaorganisationerna inte
är belåtna med utformningen på alla
punkter, och jag förmodar att tjänsteförteckningssakkunniga
har en känsla av
att de beträffande vissa befattningar gått
längre än de egentligen anser riktigt och
befogat. Det är också givet, att vi i utskottet
och här i riksdagen kan framställa
vissa anmärkningar och göra vissa
påpekanden, vilket utskottet också
gjort i utlåtandet, men detta är enligt
min mening inte tillräckligt för att äventyra
att hela saken ställs på framtiden
genom ett avslagsbeslut.

De olika motionerna gäller ju med ett
enda undantag, som avser den reglerade
befordringsgången, höjningar, och naturligtvis
kan riksdagen desavuera tjiinsteförteckningskommittén
och förhandlingsdelegerade
och gå med på förhöjningar,
men vi skall vara fullt på det
klara med att lika rimligt som det är
att riksdagen kan anse att förhöjningar
bör ifrågasättas, lika rimligt är det också,
att man å andra sidan kan anse att
det bör förekomma sänkningar på vissa

Nr 21.

Lördagen den 24 maj 1952 fm.

Ang. lönegradsplaceringen för vissa tjänster m. m.

punkter. Jag tror visserligen inte, att om
riksdagen skulle bifalla dessa reservationer,
detta skulle medföra någonting annat
än en viss olust mellan de förhandlande
parterna. Vad jag vill understryka
är att jag anser, att vi har icke haft ens
tillnärmelsevis så stor möjlighet att bedöma
det sakliga underlaget för tjänsternas
placering som tjänsteförteckningssakkunniga
haft och att vi därför har
varit mycket försiktiga. Vi har icke ansett
oss ha tillräckligt underlag för att
göra mera bestämda yrkanden. Vi har
påpekat vissa förhållanden, och detta
kan naturligtvis ha sin betydelse. När vi
t. ex. säger i fråga om skogsvårdsstyrelsernas
tjänstemän, att deras lönegradsplacering
bör omprövas, så har vi ju
gjort detta under intryck av de många
motionerna och de enligt vår mening
starka motiveringar som ha framförts i
dem. Å andra sidan har det från tjänsteförteckningskommittén
framhållits, att
skogsvårdsstyrelsernas tjänstemän icke
kan jämföras med domänverkets motsvarande
tjänstemän, att de är mycket
väl placerade och att det dessutom skulle
medföra vissa principiella svårigheter
för framtiden, om man här följde reservanternas
förslag. Vi har nöjt oss med
att säga, att frågan bör omprövas framdeles,
och det är ju givet, att alla dessa
135 000 tjänstemän inte har fått en placering
som kan stå sig i alla tider, utan
att det även framdeles kan vara motiverat
med en omprövning.

Herr Herlitz talar om att vi nu håller
på att skrinlägga en gammal god tradition.
Ja, herr Herlitz, det gör vi nog.
Man kan ju hålla på traditioner, när det
gäller t. ex. gamla ceremonier och sådant,
men när det gäller det levande livet
och framför allt det ekonomiska livet,
är det kanske inte lika lätt och lika lämpligt
att under alla förhållanden göra det.
I och med att det nu blivit eu förhandlingsrätt
och i och med att det dock är
en ganska allmän uppfattning, att lönefrågornas
behandling för statstjänarna i
den mån det är möjligt bör ansluta sig
till vad som förekommer på det privata
arbetsområdet, går det naturligtvis inte
att strikt hålla på de gamla formerna,

utan det fordras naturligtvis anpassningsförmåga.
Nu stod vi i den situationen,
att tiden helt enkelt inte medgav en
remiss till verkstyrelserna, som man ifrågasatte,
och det har inte heller yrkats av
reservanterna. Även reservanterna insåg
det om inte omöjliga så dock i högsta
grad äventyrliga i att gå den vägen. Jag
tror inte att någon skulle vilja ta ansvaret
för att fördröja lönernas utbetalande
kanske ytterligare ett halvår; det hade
nog inte varit så lätt att stå för det ansvaret.
Därtill kommer naturligtvis, att
man inte vet om detta skulle ha medfört
några större och betydelsefullare resultat;
för min del räknade jag inte med
det.

Som saken nu ligger till anser jag för
min del att vi inte kunnat göra annat än
med de anmärkningar vi bifogat tillstyrka
den föreliggande propositionen, och
jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr ANDERSSON, ELON: Herr talman!
Jag skall inte blanda mig i den
mycket intressanta och vittsyftande
principiella diskussion som förts mellan
statsrådet Lingman och herr Herlitz,
utan jag skall begränsa mig till ett
avsnitt av det utskottsutlåtande som här
föreligger till behandling. Vad jag skall
tala om, herr talman, gäller skogsvårdsstyrelsernas
tjänstemän och den löneställning
som de enligt förslaget kommer
att få.

Jag föreställer mig att kammarens ledamöter
och jag är ganska ense beträffande
utgångspunkten för mitt resonemang,
nämligen angelägenheten av att
så långt som möjligt jämställa domänverkets
och skogsvårdsstyrelsernas personal
i lönehänseende. Båda grupperna
har jämställda arbetsuppgifter, och för
skogsvårdsstyrelsernas personal är dessa
i varje fall icke av mindre omfattning
än de som åvilar revirförvaltarna
inom domänverket. Utbildningen
är också likvärdig. Jag vill fästa uppmärksamheten
på att skogsvårdsstyrelsernas
tjänstemän har tillsyn över den
allra största delen av landets skogs -

Lördagen den 24 maj 1952 fm.

Nr 21.

Ang. lönegradsplaceringen för vissa tjänster m. m.

marksareal, eftersom den befinner sig i
enskilda händer. Jag har bär framför
mig en uppställning rörande omfattningen
av reviren och skogsvårdsstyrelsernas
skogsvårdsdistrikt i ett norrlandslän,
men jag skall inte trötta med
att anföra några siffror; de kanske kommer
fram på annat sätt. Jag vill bara
nämna, att här föreligger en så avsevärd
skillnad i fråga om omfattningen
av den skogsmarksareal som de båda
grupperna av tjänstemän skall överse,
att det inte finns någon anledning att
ifrågasätta att domänverkets tjänstemän
med hänsyn till arbetsuppgifternas omfattningen
skall ha en bättre löneställning
än skogsvårdsstyrelsepersonalen.

Jag utgår som sagt ifrån att kammarens
ledamöter och jag är ense om bakgrunden
till det resonemanget. Denna
bakgrund är angelägenheten av att jämställa
domänverkets och skogsvårdsstyrelsernas
personal i fråga om lönerna.

Det har inte kunnat undgås, att vissa
markanta ojämnheter har uppstått beträffande
de båda gruppernas löneplacering
i det föreliggande förslaget. Det
finns vissa tjänster inom skogsvårdsstyrelsegruppen,
som har blivit uppenbart
tillbakasatta. Utskottet erkänner
också att dylika ojämnheter föreligger,
men utskottet tröstar sig med att man i
en framtid skall underkasta frågan en
förnyad prövning. Detta löfte är givetvis
värt åtskilligt, men jag föreställer
mig att man på det håll, där löftet är
mest aktuellt, dock inte känner sig så
särdeles övertygad om möjligheten att
få en snar reglering av de ojämnheter
som nu föreligger. Det har i det avseendet
tidigare förekommit åtskilligt,
som inte ger så särdeles uppmuntrande
perspektiv.

De skiljaktigheter som föreligger mellan
det av utskottet tillstyrkta förslaget
och det yrkande som framföres i en del
reservationer, innebär dock inte större
förändringar i jämförelse med det av
Kung]. Maj:t framlagda förslaget än att
riksdagen borde kunna våga sig på en
korrigering, om en sådan är sakligt berättigad.
Visserligen ligger det åtskilligt
i statsrådets resonemang, att man skall

vara rätt försiktig, innan man ryggar en
en överenskommelse som har träffats
mellan två förhandlande parter, men å
andra sidan får man väl inte driva den
principiella ståndpunkten fram till det
rent orimliga. Och det skulle väl vara
orimligt, om riksdagen inte skulle ha
rätt att verkställa korrigeringar i enstaka
fall, därest det visar sig att en sådan
korrigering är sakligt berättigad.
Om det inte vore så, herr talman, så
förstår jag över huvud taget inte, varför
statsrådet besvärar kammaren med denna
diskussion. Om det på grund av förhandlingsöverenskommelsen
inte finns
möjligheter för riksdagen att rätta ett
komma eller en bokstav i det förslag
som parterna har enats om, vad skall
det då tjäna till, att vi upptar kammarens
tid med en diskussion om förslaget?
Det är orimligt, att riksdagen av
hänsyn till förhandlarnas prestige skall
åsidosätta sin egen.

Utskottet förskansar sig vidare bakom
en erinran om att förhandlingsöverenskommelsen
för skogsvårdsstyrelsepersonalen
dock innebär avsevärda förbättringar.
Jag vill inte bestrida att så kan
vara förhållandet i ganska stor utsträckning,
men det håller inte streck över
hela linjen, och det är dessa enstaka undantag
som jag för min del liksom reservanterna
ömmar en smula för.

Om jag nu, herr talman, ägnar särskild
uppmärksamhet åt en viss tjänst, beror
det därpå att jag i en motion har vågat
underställa den tjänstens löneförhållanden
kammarens prövning. Det gäller
en motion om att en av skogsvårdsstyrelsens
tjänstemän i Gävleborgs län, den
som är föreståndare för skogsvårdsstyrelsens
skogsskola i Ivrattcn i Torsåker,
skulle erhålla en lönegradsuppflyttning,
som jämställde honom med föreståndare
för skogsvårdskurser i domänverket. Jag
skall bo att få ta kammarens uppmärksamhet
i anspråk bara elt par minuter
för att erinra om vad skogsskolan i
Kratte Masugn egentligen är för något.

Det är en av skogsvårdsstyrelsen ägd
ocb driven skogsskola i södra delen
av Gävleborgs län. Kursverksamheten
vid skolan omfattar cirka 40 veckor

Nr 21.

Lördagen den 24 maj 1952 fm.

Ang. lönegradsplaceringen för vissa tjänster m. m.

av året med skilda slag av kurser för
såväl skogsägare som skogsarbetare från
Gävleborgs och angränsande län. Huvudkursen
omfattar cirka 20 veckor och avser
utbildning och skolning av ägarna
till bondeskogarna. Vid skolan förekommer
vidare en undervisningsverksamhet
med fortbildningskurser för skogsvårdsstyrelsens
egna länsskogvaktare och förmän.

År 1947 beslöt riksdagen att uppföra
tjänsten som föreståndare för denna skola
på ordinarie stat i dåvarande 24 lönegraden,
vilken den 1 juli 1947 omändrades
till lönegrad Ca 27. Det förslag, som
nu föreligger, innebär att föreståndaren
för skogsskolan vid Kratte Masugn kommer
att bibehållas vid lönegraden Ca 27.
På honom kan sålunda icke tillämpas
den undanflykt, som utskottet använder
beträffande skogsvårdsstyrelsens tjänstemän
i övrigt, att förhandlingsöverenskommelsen
dock medfört ganska betydande
uppflyttningar. Han står fortfarande
kvar i den lönegrad, som riksdagen
beviljade honom 1947. Det är emellertid
uppenbart, att den verksamhet,
som bedrives vid Kratte Masugn, ställer
utomordentligt stora fordringar på den
som skall vara dess föreståndare. Han
skall vara inte enbart lärare vid skolan,
utan på honom ankommer jämväl att utarbeta
kursplaner och studieprogram för
verksamheten. Han har vidare ansvaret
för den skogliga undervisningen ute i länet,
bl. a. den skogliga korrespondensundervisningen
samt de skogsbetonade
fortsättningsskolor som bedrivs i skogsvårdsstyrelsens
regi. Vid skogsvårdsgården
förekommer också i betydande utsträckning
såväl skoglig trädförädling
somt plantskoleverksamhet, och även
över dessa arbetsgrenar måste studierektorn
ha tillsyn. Jag tror att det utan någon
som helst tvekan och utan att man
gör sig skyldig till någon som helst överdrift
kan konstateras, att de uppgifter
som åligger studierektorn vid Kratte
Masugn är fullt lika ansvarsfyllda, fullt
lika arbetstyngda och kvalificerade som
de, vilka åvilar domänverkets föreståndare
för skogskurser, således de tjänster
som man här placerat i lönegraden

Ca 29. Jämför jag utbildningskravet för
studierektorn där med utbildningskravet
för föreståndare för statens förberedande
skogskurser, och jämför jag vidare
omfattningen, innehållet och värdet
av hans arbetsuppgifter med föreståndarnas
för de förberedande skogskurserna,
kommer jag alltså till det resultatet,
att de krav, som ställs på honom, är
fullt likvärdiga med dem, som ställs på
domänverkets motsvarande tjänstemän.
Men då är det också, herr talman, ganska
rimligt att han erhåller samma löneställning
som den som tillkommer föreståndare
för statens förberedande skogskurser.

Jag kommer därför, herr talman, att
framställa ett yrkande, som innebär, att
studierektorn vid Gävleborgs läns skogsskola
i Kratten, skall tillerkännas en placering
i samma lönegrad som den som
tillkommer motsvarande personal inom
domänverket.

Jag skulle till sist bara vilja fästa
kammarens uppmärksamhet på en omständighet,
som jag tycker borde vara
ganska värdefull för kammarens ledamöter
att fundera på. Det förhåller sig,
som jag inledningsvis påpekade, på det
sättet att skogsvårdsstyrelsepersonalen
har att ansvara för vården av den ojämförligt
större delen av landets skogsmarker.
Det måste vara av ganska stort intresse
för riksdagen att ge allt det stöd
som behövs åt den personal, som har att
svara för skötseln och vården av de enskilda
skogarna i landet. Det kan inte
vara förenligt med en klok målsättning
att handla som om domänverkets personal
skulle ha företrädesrätt när det gäller
löneställning och förmåner i förhållande
till den personal, som sköter de
enskilda skogarna. De senares arbetsuppgifter
är till omfattningen större, till
sitt innehåll fullständigt likartade med
dem som tillkommer domänverkets tjänstemän.
Det är litet svårt att förstå för
skogsvårdsstyrelsepersonalen att den
skall sättas i en sämre ställning än kamraterna
i domänverkets tjänst.

Jag har, herr talman, här påtalat ett
speciellt fall, där det förefaller mig som
om denna skillnad skulle vara alldeles

I.ördagen den 24 maj 1952 fm.

Nr 21.

Ang. lönegradsplaceringen för vissa tjänster m. m.

särskilt opåkallad och där riksdagen
utan den katastrof, som herr statsrådet
befarar, och de orimliga konsekvenser,
som även utskottets talesmän är rädda
för, skulle kunna företa en korrigering,
som inte skulle innebära annat än ett
rättvist samordnande i lönehänseende
av uppgifter av liknande slag.

Jag hemställer, herr talman, om bifall
till motionerna nr 403 i första kammaren
och 544 i andra kammaren.

Herr NÄSLUND: Herr talman! Efter
herr Elon Anderssons anförande kan jag
fatta mig ytterst kort. Jag ber att i första
hand till alla delar få instämma i vad
han här sagt. Jag vill dock därutöver
göra ett par påpekanden.

Här har framförts önskemål om att
vid skogsvårdsstyrelse anställd personal
och tjänstemännen där jämställes med
domänverkets. Jag vill fästa uppmärksamheten
vid att detta är ett förhållande,
som i stort sett för närvarande råder.
De förskjutningar i tjänsteförteckningen,
som bär äger rum, innebär ett sönderbrytande,
om jag får använda ett hårt
uttryck, av förhandenvarande förhållanden,
och det är detta som jag tycker gör
det ännu mer motiverat med ett grundligt
övervägande innan beslut fattas i
detta ämne.

Under diskussioner härom hör man
ofta sägas, och jag hörde det bekräftas
i medkammaren av ordföranden i statsutskottets
femte avdelning, att även om
här på olika avsnitt sker en förändring i
tjänsteförteckningen i jämförelse med tidigare
förhållanden, så skulle detta kunna
motiveras med att man inte ansåg de
olika tjänsterna vara likvärdiga. Detta
är naturligtvis omdömessaker. Jag vill
inte bestrida att inte sådana situationer
kan ha förelegat på andra punkter, men
när det nu gäller den personal varom
särskilt iir fråga, skogsvårdsstyrelsernas
jämförd med domänverkets, tillåter jag
mig, herr talman, att få lämna några siffror,
som visserligen endast hänför sig
till Västerbottens län men som dock är
ganska belysande för skillnaden mellan
skogsvårdsstyrelsernas personals arbetsuppgifter
och domänverkets.

Jag kan i allra största korthet först
nämna, att den genomsnittliga arealen
per revir inom Västerbottens län utgör
59 363 hektar produktiv skogsmark. Den
befattningshavare i skogsvårdsstyrelsetjänst,
som har en med revirförvaltaren
motsvarande tjänst, är en distriktsjägmästare,
och medeltalet per skogsvårdsdistrikt,
d. v. s. det område som distriktsjägmästaren
har att ansvara för inom det
enskilda skogsbruket, rör sig om 365 033
hektar. Där skall vi sålunda jämföra
59 000 hektar med 365 000 hektar.

Till detta kommer att en revirförvaltare
i sina arbetsuppgifter har det synnerligen
lättarbetat i det avseendet, att
han sköter reviret efter en på förhand
uppgjord skogsvårdsplan och de instruktioner,
som utfärdats av domänverket. En
distriktsjägmästare har däremot att se
till att skogsvårdslagen tillämpas på ett
riktigt sätt på skogsvårdsdistriktets tusentals
olika skogsägare och olika skogsägarkategorier.

Detta är siffror, herr talman, som jag
tycker är fullt belysande, när man av
någon anledning har kommit till den
uppfattningen att motsvarande tjänster,
nämligen jägmästar- och revirförvaltartjänsterna,
skulle vara av så olika art att
en skillnad i lönegradsplaceringen dem
emellan skulle vara motiverad. Att en revirförvaltare
skall stå i lönegrad 32, men
en distriktsjägmästare skall ställas i lönegrad
30, är enligt min mening i allra
högsta grad förvånande. Måhända beror
det på att en ojämn lönegradsplacering
för dessa tjänstemannakategorier är särskilt
tungt verkande inom Norrland. Vi
liar för närvarande ytterst svårt att få
tillräckligt kvalificerade sökande till de
av skogsvårdsstyrelsen ledigförklarade
tjänsterna med nuvarande ungefär med
domänverkets tjänster jämställda lönegradsplaceringar.
Det är alldeles uppenbart,
att om skogsvårdsstyrelsetjänsterna
blir så mycket ofördelaktigare lönegradsplacerade
i jämförelse med domänverkets,
följer givetvis därav att de allra
bästa och duktigaste sökandena går dels
till domänverket och dels, mina herrar,
till storskogsbruket. Vi skall inte glömma
bort i detta sammanhang, att skogs -

Nr 21.

Lördagen den 24 maj 1952 fm.

Ang. lönegradsplaceringen för vissa tjänster m. m.

vårdsstyrelsepersonalen har att övervaka
jämväl storskogsbrukets skötsel, och jag
vågar påstå att det är en uppgift, som
är betydligt mer grannlaga och ömtålig
än arbetet för en revirförvaltare, som
har att handla efter en på förhand uppgjord
avverkningsplan och instruktion.
Han har inte att brottas med tusentals
olika meningsriktningar, som man får
göra inom en skogsvårdsstyrelse.

Herr talman! Jag har med detta resonemang
velat fästa uppmärksamheten
vid vilken oerhörd betydelse det har, att
det enskilda skogsbruket inte kommer i
efterhand här. Nu har ju utskottets majoritet
på detta avsnitt i statsutskottets
utlåtande — såsom en talesman för utskottet
här nyss sade — tydligen tagit
intryck av den bevisföring i detta avseende
som motionärerna har anfört och
där gjort en välvillig skrivning. Jag tolkar
detta såsom ett medgivande av att i
rushen om lönegradsplaceringarna har
ett misstag blivit begånget som det är
angeläget att rätta till. Detta ber jag att
som motionär i denna kammare få uttrycka
min tillfredsställelse över. Jag
hoppas också att det skall leda till att en
översyn snarast kommer att göras här.

Jag skall, herr talman, sluta med att
säga att jag hoppas att detta i varje fall
leder till att det när kronojägare och
länsskogvaktare skall lönegradsplaceras
inte skall bli en orättvis och ojämn samt
för skogsbruket oförmånlig lönegradsplacering.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till den reservation som är anförd av
herr Näsgård m. fl. och betecknad med
6a).

Herr SUNDELIN: Herr talman! Man
kan naturligtvis ha olika uppfattningar
om den nya ordning för bestämmande
av statstjänstemännens löner, som har
lanserats i och med att resultatet av
tjänsteförteckningskommitténs förhandlingar
med vederbörande tjänstemannaorganisationer
har förelagts riksdagen
för godkännande. En särskild svårighet
har ju i detta fall uppstått därigenom att
det här rör sig om ett så stort antal

tjänster. På grund av tidsnöd har det ju
inte heller varit möjligt för departementet
att lämna några mera preciserade
motiveringar till förslaget och de
resultat som man har kommit fram till
vid förhandlingarna. Utskottet har också
i sitt utlåtande erinrat om detta, men
utskottet förutsätter att här framdeles
skall kunna bli en bättre ordning. Inom
utskottsavdelningen hade man nog den
uppfattningen att det skulle ha varit
önskvärt, om man kunnat inhämta vissa
verksmyndigheters yttranden över
förslaget. Tiden tillät inte det. Vi hade
emellertid föredragningar inom avdelningen
i detta ärende av t. f. generaldirektören
i statskontoret, generaldirektören
i försvarets civilförvaltning och
tjänstgörande ordföranden i statens lönenämnd.
Vi fick alltså del av dessa
myndigheters syn på förhandlingsresultatet.

Då det gäller den mera principiella
sidan av saken förutsätter vi, att man,
när 1948 års förhandlingsrättskommittés
förslag i sinom tid väl kommer att i
någon form föreläggas riksdagen, får
mera principiellt ta ställning till dessa
frågor.

Också då det gäller frågan om medverkan
från verkens sida uttrycker utskottet
önskvärdheten av att ett sådant
förhandlingsorgan, som tjänsteförteckningskommittén
är, under förhandlingarnas
gång håller så nära kontakt med
vederbörande verksledning som förhållandena
medger. Vi anser att det framdeles
skall kunna bli möjligt att då ett
sådant här förslag föreläggs riksdagen
få en något utförligare motivering än
vad som nu har gått att bifoga förslaget
från departementet.

Vi är inom utskottet fullt på det klara
med — och det har också sagts från
tjänsteförteckningskommittén •— att man
nog i en del fall i detta förslag inte
har kommit fram till den absoluta rättvisan
i lönesättningen. Men detta är saker
som väl så småningom får rättas
till. Utskottsmajoriteten har inte ansett
att man borde bryta sönder förslaget på
någon punkt, utan man borde följa det.
Utskottsmajoriteten har dock i några

Lördagen den 24 maj 1952 fm.

Nr 21.

Ang. lönegradsplaceringen för vissa tjänster m. m.

fall påvisat att ojämnheter säkert föreligger
i lönesättningen av vissa grupper
i förhållande till andra. Vi förutsätter
att detta framdeles skall bli föremål för
prövning. Vi har ansett att i dagens läge
var ett dylikt tillvägagångssätt det man
helst borde välja.

Vidare, herr talman, skall jag endast
be att få något beröra reservation nr 2
av fröken Andersson m. fl. Den avser
frågan om den reglerade befordringsgången
för amanuenser. Reservanterna
anser att man borde kunna använda en
något mjukare skrivning än den som utskottet
har begagnat sig av. Hittills har
väl lönegradsuppflyttningarna inom den
reglerade befordringsgången skett praktiskt
taget automatiskt. Att så har varit
fallet, har man ju ett bevis för däri att
tjänstemän till och med har överklagat
beslut om att inte tillämpa befordringsgången
automatiskt. Utskottet säger därvidlag,
att utskottet förutsätter »att verken
tillvaratager föreliggande möjligheter
att undvika alltför automatiska lönegradsuppflyttningar
inom den reglerade
befordringsgången i sådana fall, då med
hänsyn till vederbörande tjänstemans
förhållande i tjänsten befordran till högre
lönegrad framstår såsom ej tillräckligt
motiverad». Vi reservanter har ansett
att här skulle det vara tillräckligt
att endast erinra om att verken har möjligheter
att inte i allt tillämpa en automatisk
lönegradsuppflyttning, utan har
rätt till en prövning i detta fall. Vi har
som sagt ansett att det kunde vara tillräckligt
att erinra om detta utan att
förutsätta att verken skall företa en sådan
här prövning.

Herr talman! Jag ber att med dessa
ord få yrka bifall till reservation nr 2
av fröken Andersson in. fl.

Herr STEN: Herr talman! Som framgår
av första sidan i det föreliggande
utlåtandet har jag väckt en motion om
att skogsyrkesinspektören i norra distriktet
borde placeras i samma lönegrad
som yrkesinspektör och att även andra
jämkningar borde företagas vid den
skogliga yrkesinspektionen i Umeå. Ut -

skottet säger kort och gott att det inte
har funnit sig kunna tillstyrka motionen.
Ett par ledamöter har reserverat sig.
Jag vågar inte yrka bifall till deras reservation,
men när utskottet har varit
vänligt att i ett annat avseende — när det
gäller lönegradsplaceringen för skogsvårdsstyrelsernas
tjänstemän — uttala
att placeringen borde omprövas i relation
till domänverkspersonalens, så vill
jag bara fästa vederbörandes, även departementschefens,
uppmärksamhet på
att en liknande omprövning borde ske
av placeringen av dessa skogligt utbildade
befattningshavare inom skogsyrkesinspektionen
i förhållande till yrkesinspektionens
andra befattningshavare.

Detta är en gammal stridsfråga. Vid
någon av mina första riksdagar väckte
jag en motion som rörde den då ensamme
skogshärbärgesinspektören, som
stod en lönegrad lägre än de ingenjörsutbildade
yrkesinspektörerna. Jag visste
inte, om det berodde på att statsmakterna,
då skogsarbetare och skogsägare
på den tiden hade låga inkomster, ansåg
det konsekvent att även de högskoleutbildade
skogsmännen fick lägre ersättning
än andra. Jag kommer ihåg att
jag samlade underskrifter här i kammaren
av all sakkunskap på området, både
skogsarbetare och skogsägare, både industrimän
och socialbyråkrater. En
bankdirektör bland kammarens ledamöter,
som såg min motion, sade: »Ja,
Sten, den där skulle du få tre miljoner
kronor på, om den vore en växel, men
jag tror inte du får en lönegrad av Jansson
i Falun och Svensson i Kompersmåla.
» Detta slog också in. Sedermera
har väl den saken ordnats därigenom
att skogsyrkesinspektören blivit byrådirektör
och då inte anständigtvis kan avlönas
efter andra grunder än som gäller
för övriga byrådirektörer.

Nu hemställer jag att man gör en förnyad
omprövning beträffande Umeåkontoret,
som har det mycket viktiga skogliga
arbetarskyddet i de nordliga länen
som arbetsuppgift och där det alltså är
av yttersta vikt att man kan betala konkurrenskraftiga
löner.

Sedan jag har sagt detta tillätes det

Nr 21.

Lördagen den 24 maj 1952 fm.

Ang. lönegradsplaceringen för vissa tjänster m. m.

mig kanske att göra en reflexion med
anledning av herr Herlitz’ anförande.
Jag tillhör de ledamöter av kammaren
som lyssnar med både respekt och intresse
på herr Herlitz’ anföranden i olika
frågor. Jag anser det vara av stort
värde att det i varje generation här i
kammaren finns någon som håller reda
på formerna och de konstitutionella
synpunkterna. När jag kom hit, var det
herr Reuterskiöld som vakade över de
goda sederna. Då representanter för arbetare,
jordbrukare och företagare viftar
bort dessa synpunkter, tänker jag
alltid på någonting som jag läste i ett
referat från det norska stortinget en
gång. När någon hade talat litet nonchalant
om de formella synpunkterna,
sade Carl Joachim Hambro ungefär så
här: »Jag vill göra den ärade representanten
uppmärksam på att i formella
saker är det formalia som är realia.»
Jag tog ett ganska starkt intryck av det
uttalandet.

När jag häromkvällen lyssnade på ett
meningsutbyte om friheten och rättssäkerheten
mellan herr Herlitz och herr
Wigforss, tänkte jag, att det skulle ha varit
intressant, om det hade givits tid att
hyfsa frågeställningen, att undersöka,
huruvida icke dessa bägge herrar skulle
ha kunnat, såsom vi brukar uttrycka det,
skriva ihop sig i den frågan. Jag har
svårt att få i mitt huvud, att man inte
kan acceptera och verka för den nya
sociala verkligheten och samtidigt hålla
på vad som fortfarande kan vara livsdugligt
i de idéer som ligger till grund
för vårt rättssamhälle.

Men i dag måste det vara något fel på
herr Herlitz eller åtminstone på hans
tankegång, när han talar om statens
maktfullkomlighet i detta sammanhang
— alltså då det är fråga om att låta ett
förhandlingsresultat träda i stället för av
riksdagen ensidigt beslutade löner. Om
jag i min dubbla egenskap av fackföreningsmän
och »samvetspolitiker» till
husbehov tittar på den föreliggande frågan,
undrar jag, varför inte byråchefer
och professorer skall ha samma rätt som
skogsarbetare och banvakter att bilda
fackföreningar och förhandla om sina

löner och öva inflytande på lönesättningen.
Det strider inte mot demokratien,
herr Herlitz, utan det ingår i demokratien,
att de anställda skall ha medinflytande
på sina egna villkor — även
om jag erkänner att herr Herlitz liksom
Anders örne har rätt i att ordet demokrati
emellanåt missbrukas.

Herr ANDRÉE: Herr talman! Sedan jag
begärde ordet, har det väsentligaste
sagts i denna debatt, och jag kan därför
begränsa mig till några korta allmänna
synpunkter.

Jag vill erinra om att det torde vara
första gången som vi har haft en kommitté,
som har haft till uppgift inte bara
att justera statens tjänsteförteckning
utan också att förhandla med personalorganisationerna.
Uppgiften har varit
mycket komplicerad, och jag gör mig
nog inte skyldig till någon överdrift, om
jag säger att tjänsteförteckningskommittén
haft en jätteuppgift.

När man hör fröken Andersson och
herr Herlitz, får man en känsla av att
vederbörande liksom inte har märkt att
det skett någonting de sista fem åren —
man kan kanske begränsa sig till denna
tidsperiod. Såsom herr Sten nyss anförde
beslutade riksdagen förr i världen
ensidigt om statens anställda och deras
lönevillkor. Huruvida det är ett system
som nuvarande riksdagsmän godtar, vet
jag ej. För egen del gör jag det icke. Vad
som har skett de sista fem åren är ju,
att tjänstemännen här i landet och icke
minst de statsanställda har skaffat sig
kraftiga organisationer, som till sitt stöd
bland annat har tidningspressen och alldeles
särskilt en viss del av pressen. Det
är uppenbart, att herr Herlitz har rätt,
när han säger att riksdag, regering och
verk håller på att opereras bort — de
får inte något nämnvärt att säga till om.
Men tidsläget är väl sådant, att vi inte
i någon annan form än genom en förhandlingskommitté
kan bevaka riksdagens
och regeringens och verkens intressen.

För egen del skulle jag vilja tillägga,
att jag inte kan se något fel i att de an -

Lördagen den 24 maj 1952 fm.

Nr 21.

Ang. lönegradsplaceringen för vissa tjänster ni. m.

ställda har skaffat sig slagkraftiga organisationer.
Jag skulle emellertid vilja
uttrycka ett önskemål, som bland annat
kan ha betydelse nästa gång riksdagen
eller regeringen står i samma situation
som i dag, nämligen det önskemålet, att
personalen måtte vara något förnuftigare
organiserad, när staten-arbetsgivaren
skall förhandla med personalen och dess
organisationer. Det råder i dag en splittring
som gör att förhandlingsarbetet försvåras
och förstoras och förlänges.
Många gånger vet förhandlarna, i varje
fall på arbetsgivarsidan, inte var man
har motparten.

Enligt reservanterna och en del motionärer
är det betänkligt, att inte verken
i slutupploppet har fått lov att säga sin
mening om förhandlingsresultatet. Härom
har redan vittnats bland annat av
civilministern, att verken har haft möjlighet
att yttra sig. Det första tjänsteförteckningskommittén
gjorde var att
skriva till samtliga verk och be dessa
meddela sina önskemål jämte motiveringar.
Under kommitténs arbete och
under förhandlingarnas gång har kommittén
sedan varit i kontakt med verken.
Men jag vill inte dölja, att när verken
framställde sina krav, visade sig dessa i
fråga om vissa verk vara alldeles uppåt
väggarna. Det är ju inte så egendomligt,
ty ett verk med sitt begränsade område
är i första hand intresserat av att dess
anställda får bra löner, men intresserar
sig inte för förhållandena i andra verk
och vilka konsekvenser det blir, om just
detta verk får upp sina befattningshavare
i högre lönegrad. Detsamma skulle naturligtvis
bli följden i slutupploppet. Jag
bortser helt ifrån att det praktiskt taget
skulle vara omöjligt med en remiss. En
sådan skulle betyda önskemål och sannolikt
nya förhandlingar, och kommittén
hade väl i så fall inte blivit färdig
med någonting ens till hösten. Men vilken
glädje skulle man ha haft av en remiss?
Det enskilda verket hade då sagt,
att det är tokigt som det är och att den
och den tjänstemannen och tjänstemannagruppen
bör komma högre upp. Men
verket hade fortfarande inte tagit hänsyn
till vad tjänsteförteckningskommit -

tén haft anledning att göra: att se det
hela i stort och undersöka vilka konsekvenser
den föreslagna uppflyttningen
skulle få. Den privata arbetsgivaren kan
göra så, att han kan öka lönen för en
duktig anställd eller en duktig grupp av
anställda. Det allmänna som arbetsgivare
kan inte göra på det sättet. I gengäld har
ju den anställde i allmän tjänst en tryggare
ställning, och han har dessutom
bättre sociala förmåner. Men jag tror
inte att det går att börja peta på förhandlingsresultat,
för det första därför
att det alltid får konsekvenser och för
det andra därför att jag inte är övertygad
om att ens tjänstemannaorganisationerna
skulle vara förtjusta i något sådant.

Jag har ingen anledning att i detalj
gå in på motioner och reservationer när
det gäller enskilda befattningshavare,
och jag tilltror mig inte heller att kunna
bedöma, hur det förhåller sig t. ex. med
skogsvårdstjänstemännen. Men tjänsteförteckningskommittén
är ju icke färdig,
utan det återstår flera grupper, bland
annat sådana som — för att ta ett exempel
— är närbesläktade med skogsvårdsstyrelsens
tjänstemän: agronomer, lantmätare
m. fl. Jag vill här bara peka på
att vem som helst bör kunna räkna ut
vilken betydelse det kan ha för det fortsatta
förhandlingsarbetet, om man börjar
ändra i detaljerna. Annars är det nog
min mening att riksdagen har formell
möjlighet och bör ha möjlighet att göra
en justering.

För min personliga del, herr talman,
anser jag icke att det föreligger något
skäl till ändring, och jag yrkar bifall
till utskottets förslag.

Herr HERLITZ (kort genmäle) : Herr
talman! Med anledning av herr Andrées
anförande är jag angelägen att säga, att
jag verkligen inte hör till de blinda som
har försummat att uppmärksamma vad
som sker för närvarande. Jag försäkrar,
att jag så till vida går med öppna ögon
genom livet — och jag reflekterar över
det rätt mycket. Men mina reflexioner
går inte i den riktning som både herr

Nr 21.

Lördagen den 24 maj 1952 fm.

Ang. lönegradsplaceringen för vissa tjänster m. m.

Sten och herr Andrée tycktes vilja tro,
nämligen att jag skulle betrakta organisationerna
som ett onyttigt inslag eller att
jag skulle betrakta som onaturligt att det
förhandlas med dem. Vi har redan lagstiftning
om förhandlingsrätt, och för
mig är det höjt över all diskussion, att
denna är ett värdefullt inslag vid organiserandet
av vår statstjänst. Jag är angelägen
att stryka under detta, så att det
inte efter denna debatt skall stå kvar
den vanföreställningen, att jag skulle ha
en annan åskådning.

Men jag ställer frågan, huruvida det
är tillräckligt att dessa saker ordnas så
som organisationerna gör upp. Jag frågar,
om det är riktigt att riksdag och
Kungl. Maj:t och de centrala verken på
sätt som sker ställs vid sidan. Jag hävdar
— och jag är glad att jag härutinnan
har, om inte herr Andrées så åtminstone
civilministerns stöd — att detta är ett
allvarligt samhällsproblem, där vi får
tänka på en förnuftig avvägning.

Vad det särskilda problemet om verken
angår, vill jag också starkt stryka
under, att då man här har hävdat verkens
betydelse, har ingen människa gjort
det med den meningen, att vad verken
och deras chefer anser skall vara det
sista ordet. Det är ju inte tal om det, det
gäller bara att deras röst skall bli hörd.
Hur mycket den bär blivit hörd hos
tjänsteförteckningskommittén, därom
står uppgifterna mot varandra, och det
får man väl utrett så småningom. Men
en sak är klar, nämligen att riksdagen
icke har fått någon kännedom om deras
mening. Vi har emellertid sedan långliga
tider tillbaka betraktat det som ett
väsentligt och omistligt inslag vid vårt
ståndpunktstagande till allmänna angelägenheter,
att vi får göra vårt självständiga
bedömande på grundval av kunskap
om vad de ansvariga förvaltningsmyndigheterna
anser.

Herr KARLSSON, GUSTAF: Herr talman!
I den långa listan på reservationer
i detta ärende finns också en reservation
som är betecknad 6 b, för vilken
står sex av statsutskottets ledamöter.

I denna reservation yrkas på en viss
ändring av motiveringen. Det gäller den
mening på sidan 12 i utskottets utlåtande,
som lyder: »Utskottet vill emellertid
tillägga, att skäl synas föreligga att framdeles
underkasta frågan om lönegradsplaceringen
för skogsvårdsstyrelsernas
tjänstemän förnyad prövning.» Den meningen
vill reservanterna ha bort.

Denna reservation tillkom, sedan det i
den långa debatten i utskottet upplysts,
att meningen i fråga hade skrivits in i
avdelningens förslag till betänkande i
syfte att söka uppnå en kompromiss —
man ville nämligen vinna dem, som nu
företräder reservationen 6 a. Kompromissen
misslyckades emellertid, och då
ansåg vi, att denna mening var alldeles
överflödig.

Det är klart att för den, som inte deltagit
i debatten så där inifrån, är det
svårt att få fram sakskälen för och emot.
Det gäller här revirjägmästarnas och
skogsvårdsstyrelsernas tjänstemäns arbete.
Bland annat har nu herr Näslund
mycket starkt understrukit att skogsvårdsstyrelsernas
tjänstemän har en
mycket mer maktpåliggande arbetsuppgift
än revirjägmästarna och domänverkets
tjänstemän.

Jag har svårt att yttra mig om den
saken, men nog förfaller det mig, som
om det man framhåller om skogsvårdsstyrelsernas
tjänstemän skulle vara i någon
mån överdrivet. Jag tror att man
får räkna med att de dock är konsulter
och endast har en upplysande verksamhet,
även om de vad lagarna beträffar,
det medger jag, också har en övervakande
uppgift. Men jag har mig bekant, att
domänverkets jägmästare på eget ansvar
får sälja skog till betydande värden och
får anställa folk. De har också ett arbete,
som jag nog tror är ganska maktpåliggande.

Herr Näslund har vidare anmärkt på
att man bryter sönder den nuvarande
ordningen. Ja, hela tjänsteförteckningsrevisionen
har ju varit till för att åstadkomma
en ny avvägning, och under sådana
förhållanden får man väl finna sig
i att det blir vissa förändringar.

Huvudargumentet för oss, som står

Lördagen den 24 maj 1952 fm.

Nr 21.

Ang. lönegradsplaceringen för vissa tjänster m. m.

för reservationen 6 b, är emellertid, att
den växel som utställs, därest motiveringen
godkänns utan borttagande av
den mening vi åsyftar, kan bli svår att
lösa in och besvärlig i olika avseenden,
emedan — som herr Andrée nämnde —
man under revisionsarbetet i sommar
skall uppta förhandlingar med stora
grupper av tjänstemän, som i utbildnings-
och tjänstgöringshänseende är
likställda med här berörda tjänstemän.
Man behöver inte vara någon särskilt
stor lönekines, herr talman, för att förstå
att ett bibehållande av denna mening
kommer att medföra stora konsekvenser.

Det är ju inte bara en gång som vi fått
bevittna, huru enskilda motionärer och
intressegrupper försökt åstadkomma förändringar
av redan beslutade avtal och
överenskommelser. Under de år jag har
varit med i riksdagen har det förekommit
åtskilliga gånger, att man med gemensam
kraft har fått de lönegradsplaceringar
rubbade, som åstadkommits genom
förhandlingar och noggranna avvägningar.
Det har gällt grupper, som i
olika avseenden stått de redan lönegradsplacerade
nära, och man har så
med våldsam kraft och stor energi åstadkommit
en rubbning, som senare varit
till stort ohägn i många hänseenden och
åstadkommit missnöje och svårigheter
bland andra grupper. Jag tycker nog, att
man får ta hänsyn härtill.

Det bör väl ändå ihågkommas, herr
talman, att hela detta stora ärende vilar
på den omständigheten, att samtliga
tjänstemannaorganisationer har godkänt
vad som här föreslås. Herr civilministern
yttrade tidigare i debatten här i
dag, att ett beslut i enlighet med detta
förslag icke får betraktas som ett beslut
avsett att gälla i evig tid, utan man får
tänka sig framtida ändringar allteftersom
omständigheterna kan föranleda sådana.
Under sådana förhållanden bör
man inte vara så ängslig för att ta bort
den förutnämnda meningen i utskottets
motivering. Därigenom underlättar man
arbetet för tjänsteförteckningsrcvisionen,
som minsann har det tillräckligt svårt
ändå.

Jag skall inte uppta tiden längre, herr
talman, utan ber få yrka bifall till reservationen
6 b.

I detta anförande instämde herr Grym.

Herr SUNDELIN: Herr talman! Herr
Gustaf Karlsson förmodade att skrivningen
på denna punkt i utskottets utlåtande
skulle ha fått denna utformning, emedan
man inom avdelningen hade åsyftat att
vinna enighet i detta avseende. Jag tror
emellertid, att då denna skrivning formulerades,
var man fullt på det klara
med att enighet inte kunde uppnås, och
jag fick då den uppfattningen att det
var de rent sakliga skälen som här var
avgörande för att skrivningen blev sådan,
som den presenteras i utskottets utlåtande.

Jag ber, herr talman, få yrka bifall till
motiveringen i utskottets utlåtande på
denna punkt.

Herr KARLSSON, GUSTAF (kort genmäle):
Herr talman! Jag vill bara säga
att i utskottsdebatten upplystes det faktiskt
om att denna mening hade tillkommit
som ett försök till kompromiss. Då
skulle den uppgiften vara felaktig, men
det kan inte jag svara för.

Herr NÄSLUND: Herr talman! Jag ber
i anledning av herr Karlssons förmodan
att mitt anförande skulle vara överdrivet
säga, att det byggde på offentliga
siffror, och jag kan inte tänka mig att
man inte skall läsa dem så som de står.
I övrigt liar jag beträffande jämförelsen
mellan befattningshavare i domänstyrelsen
och befattningshavare i enskild
skogsvårdsstyrelses tjänst inte avgivit något
annat omdöme eller uttalat något
annat önskemål iin att nuvarande bedömningsgrunder
i fråga om likvärdighet
skall bibehållas. Jag är väl förtrogen
med de arbetsuppgifter en revirjägmästare
har, och jag har ingen anledning
att uppräkna dessa. Men jag vill
åtminstone för kammaren tillkännage, att
mitt resonemang inte på något vis syftar
till att undervärdera domänstyrelsens befattningshavares
arbetsuppgifter.

Nr 21.

Lördagen den 24 maj 1952 fm.

Ang. lönegradsplaceringen för vissa tjänster m. m.

Fru SJÖSTRÖM-BENGTSSON: Herr talman!
Jag skall inte säga många ord.
Jag kan helt instämma med fröken Andersson
i denna fråga. Jag bara tycker
att det är litet underligt att just de
tjänstemän, som har hand om de sociala
arbetsuppgifterna på arbetsmarknadsstyrelsen,
skall placeras i lägre lönegrad än
motsvarande andra tjänstemän. Vi talar i
denna tid så mycket om att trivseln i
arbetet stimulerar produktionen, och jag
anser att just dessa tjänstemän är till
för att skapa trivsel i arbetet. Jag har
därför mycket svårt att förstå att deras
arbete skall värderas lägre än övriga
motsvarande tjänstemäns.

Jag ber, herr talman, få instämma i
fröken Anderssons yrkande.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av vad därunder yrkats särskilda
propositioner komme att framställas
dels beträffande varje punkt av utskottets
i förevarande utlåtande gjorda
hemställan, dels ock angående de delar
av utskottets motivering, som blivit föremål
för särskilda yrkanden.

Därefter gjordes enligt de i fråga
om punkten I förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den
av fröken Andersson m. fl. beträffande
nämnda punkt avgivna reservationen;
och förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med övervägande
ja besvarad.

På sedermera gjord proposition bifölls
vad utskottet i punkten II hemställt.

Därpå gjordes beträffande vardera av
punkterna III och IV propositioner, först
på bifall till utskottets hemställan samt
vidare på antagande av det förslag, som
innefattades i den av fröken Andersson
m. fl. beträffande respektive punkt avgivna
reservationen; och förklarades de
förstnämnda propositionerna, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarade.

På därefter gjord proposition bifölls
utskottets hemställan i punkten V.

I fråga om punkten VI, fortsatte herr
talmannen, hade yrkats l:o) att vad utskottet
hemställt skulle bifallas; 2:o) att
det förslag skulle antagas, som innefattades
i den av herr Näsgård in. fl. beträffande
nämnda punkt avgivna reservationen,
samt 3:o), av herr Andersson,
Elon, att sistnämnda förslag skulle godkännas
endast såvitt anginge lönegradsplacering
av studierektorn i Gävleborgs
län.

Sedermera gjorde herr talmannen till
en början propositioner, först på bifall
till vad utskottet i förevarande punkt
hemställt, utom såvitt anginge lönegradsplacering
av studierektorn i Gävleborgs
län, samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i herr Näsgårds
m. fl. beträffande nämnda punkt avgivna
reservation i motsvarande delar; och förklarade
herr talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan i angivna delar, sig
finna denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Fröken Andersson begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 153 punkten
VI, utom såvitt angår lönegradsplacering
av studierektorn i Gävleborgs län,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som innefattas
i den av herr Näsgård m. fl. beträffande
nämnda punkt avgivna reservationen
i motsvarande delar.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Lördagen den 24 maj 1952 fm.

Nr 21.

Ang. lonegradsplacenngen för vissa tjänster m. m.

Då emellertid fröken Andersson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —70;

Nej — 50.

Därjämte hade 8 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan i samma punkt, såvitt anginge
lönegradsplacering av studierektorn
i Gävleborgs län, samt vidare på
antagande av det förslag, som innefattades
i herr Näsgårds m. fl. beträffande
punkten avgivna reservation i motsvarande
del; och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan i förevarande
del, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Andersson, Elon, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 153 punkten
VI, såvitt angår lönegradsplacering av
studierektorn i Gävleborgs län, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Näsgård m. fl.
beträffande nämnda punkt avgivna reservationen
i motsvarande del.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning.

Då herr talmannen fann tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
verkställdes härefter votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos vid
omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja —- 65;

Nej — 53.

Därjämte hade 9 ledamöter tillkän
nagivit, att de avstode från att rösta.

Sedermera biföllos på särskilda propo
sitioner vad utskottet i punkterna VII—
XI hemställt.

Vidkommande motiveringen, yttrade
nu vidare herr talmannefl, hade särskilda
yrkanden framställts dels beträffande
det stycke å s. 10 i det tryckta utlåtandet,
som började med orden »Utskottet
förutsätter» och slutade med »tillräckligt
motiverad», dels ock rörande
det stycke å s. 12, som började med
orden »Utskottet vill» och slutade med
»förnyad prövning».

I fråga om det förra stycket, fortsatte
herr talmannen, hade yrkats dels att
detsamma skulle godkännas, dels ock att
kammaren skulle godkänna den av fröken
Andersson in. fl. därom anförda reservationen.

Vid härefter enligt dessa båda yrkanden
gjorda propositioner godkändes
ifrågavarande stycke.

Därpå gjorde herr talmannen propositioner,
först på godkännande av nyssnämnda,
å s. 12 i det tryckta utlåtandet
förekommande stycke samt vidare på
godkännande av herr Karl Anderssons
m. fl. därom anförda reservation; och
förklarade herr talmannen, sedan han
upprepat propositionen på styckets godkännande,
sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Karlsson, Gustaf, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som beträffande motiveringen i
statsutskottets utlåtande nr 153 godkänner
det stycke å s. 12 i det tryckta utlåtandet,
som börjar med orden »Utskottet
vill» och slutar med »förnyad prövning»,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes den av herr
Karl Andersson in. fl. därom anförda reservationen.

Nr 21.

Lördagen den 24 maj 1952 fm.

Ang. löneställningen för militära förvaltare.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande nr
172, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående vissa avlönings- m. fl.
anslag för budgetåret 1952/53 under
riksstatens fjärde huvudtitel m. m. jämte
i ämnet väckta motioner.

Punkterna 1 och 2.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 3.

Ang. löneställningen för militära förvaltare.

I en till riksdagen avlåten proposition,
nr 120, hade Kungl. Maj:t under
punkten 3 föreslagit riksdagen att godkänna
vad departementschefen föreslagit
rörande förvaltare vid armén, flottan
och flygvapnet.

Kungl. Maj:ts förevarande förslag innebar,
att av förvaltarbeställningarna vid
armén, flottan och flygvapnet 307 beställningar
skulle upptagas i lönegraden
Ma 6 och 251 beställningar i lönegraden
Ma 8.

I detta sammanhang hade utskottet till
behandling förehaft

dels en inom första kammaren av herrar
Lundgren och Bergh väckt motion
(1:409), vari hemställts, att riksdagen
måtte besluta, att även pensionsavgångna
förvaltare i kassatjänst skulle få räkna
pension i lönegrad Ma 8 från och
med den 1 juli 1947 eller den senare
tidpunkt, då vederbörande tillträtt beställningen
i fråga, samt att denna rätt
skulle tillkomma även avlidna kassachefers
efterlevande;

dels en inom första kammaren av herr
Lundgren väckt motion (I: 411), vari
hemställts, att riksdagen måtte besluta,
att förvaltarbeställningar avsedda som
chef för registreringsdetaljen vid trupp -

förbanden skulle placeras i lönegrad
Ma 8;

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Söderquist m. fl. (1:412) och
den andra inom andra kammaren av
lierr Sjölin m. fl. (11:553), i vilka hemställts,
såvitt här var i fråga, att riksdagen
ville besluta, att samtliga förvaltare
i kassatjänst vid armén, flottan och
flygvapnet skulle uppflyttas i lönegrad
Ma 8.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på anförda skäl hemställt,

a) att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag å
motionerna I: 412 och II: 553, såvitt här
vore i fråga, samt I: 411, godkänna vad
departementschefen i statsrådsprotokollet
över försvarsärenden för den 7 mars
1952 föreslagit rörande förvaltare vid
armén, flottan och flygvapnet;

b) att motionen I: 409 icke måtte till
någon riksdagens åtgärd föranleda.

Reservation hade anmälts av herrar
Bergh och Ståhl, vilka dock ej antytt sin
mening.

Herr LUNDGREN: Herr talman! Frågan
om löneställningen för förvaltarna
vid armén, flottan och flygvapnet har
vid många tillfällen varit föremål för
riksdagens behandling, och det är glädjande
att frågan nu äntligen synes ha
lösts. Jag har dock, herr talman, i ett
par detaljspörsmål tillåtit mig att avgiva
ett par motioner. Den ena motionen,
som jag väckt tillsammans med
herr Bergh, berör frågan om pensionen
för förvaltare i kassatjänst och deras efterlevande.
Med hänsyn till den skrivning,
som utskottet gjort på denna punkt,
har jag i denna del icke något yrkande.

Den andra motionen berör lönegradsplaceringen
för förvaltare, avsedda såsom
chefer för registreringsdetalj vid
truppförband. Enligt propositionen skall
dessa förvaltare placeras i lönegrad
Ma 6, medan förvaltare i kassatjänst placeras
i lönegrad Ma 8. Det är naturligtvis,
herr talman, vanskligt att avgöra lönegradsplaceringar
för befattningshava -

Lördagen den 24 maj 1952 fm.

Nr 21.

re genom att jämföra tjänsternas inbördes
värde. Det är riktigt att dessa förvaltare,
som vi nu talar om, avsedda
som chefer för registreringsdetaljen, inte
har någon direkt uppbörd, men de utför
dock ett arbete som är av utomordentlig
betydelse för hela vår mobiliseringsorganisation.

Nu kan man säga att här föreligger
en överenskommelse mellan vederbörande
personalorganisationer å ena sidan
och statens förhandlingsdelegation å den
andra. Detta är, såvitt jag kan förstå,
ett typiskt exempel på att mindre grupper
befattningshavare blir åsidosatta av
organisationerna.

Jag inser mycket väl, herr talman, att
det inte tjänar något till att framställa
något yrkande på denna punkt, och det
skall jag inte heller göra nu. Jag har
bara velat anföra dessa synpunkter.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, bifölls vad utskottet i
den nu ifrågavarande punkten hemställt.

Punkten 4.

Herr BERGH: Herr talman! Jag ber
endast få anmäla att mitt namn på grund
av något misstag inom statsutskottet har
kommit med bland dem, som här anmält
blank reservation.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande punkt
hemställt.

Punkterna 5—fö.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 77.

Anslag till försvarets forskningsanstalt.

Under punkten 17 i propositionen nr
120 hade Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen
att dels godkänna av departementschefen
förordad ändring i personalförteckningen
för försvarets forskningsanstalt,
dels fastställa av departementschefen
förordad avlöningsstat för
försvarets forskningsanstalt, att tillämpas
till vidare från och med budgetåret

3 Första kammarens protokoll 19!>2. Nr 21.

Anslag till försvarets forskningsantalt.

1952/53, dels ock till Försvarets forskningsanstalt:
Avlöningar för budgetåret
1952/53 anvisa ett förslagsanslag av
1 660 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet till
behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Ewerlöf m. fl. (I: 407) och den andra
inom andra kammaren av herr Hjalmurson
m. fl. (11:555), i vilka hemställts,
att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t vid innevarande
års höstsession måtte förelägga
riksdagen slutligt förslag till organisation
av försvarets forskningsanstalt;

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Lundgren (1:410) och den andra
inom andra kammaren av herr Ståhl
(II: 554), i vilka hemställts, såvitt här var

1 fråga, dels att riksdagen måtte besluta
att på personalförteckningen för försvarets
forskningsanstalt uppföra ytterligare
3 laboratorstjänster i Cp 9, 2 laboratorstjänster
i Ce 31, 5 förste forskningsingenjörstjänster
i Ce 29 och 8 forskningsingenjörstjänster
i Ce 27 samt att därjämte

2 i personalförteckningen upptagna
forskningsassistenttjänster i Ce 25 skulle
omändras till forskningsingenjörstjänster
i Ce 27, dels ock att riksdagen måtte
bevilja utöver vad Kungl. Maj :t äskat ett
anslag av 370 000 kronor till Försvarets
forskningsanstalt: Avlöningar.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte

I. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna I: 410 och
II: 554, såvitt här vore i fråga,

a) på personalförteckningen för försvarets
forskningsanstalt uppföra ytterligare
två kontorsbiträdestjänster i lönegrad
Ca 8;

b) godkänna under punkten införd avlöningsstat
för försvarets forskningsanstalt,
att tillämpas tills vidare från och
med budgetåret 1952/53;

c) till Försvarets forskningsanstalt:
Avlöningar för budgetåret 1952/53 an -

Nr 21.

Lördagen den 24 maj 1952 fm.

Anslag till försvarets forskningsanstalt.

visa ett förslagsanslag av 1 660 000 kronor; II.

i anledning av motionerna 1:407
och 11:555 i skrivelse till Kungl. Maj: t
anhålla, att Kungl. Maj:t måtte om möjligt
förelägga innevarande års riksdags
höstsession slutligt förslag till organisation
av försvarets forskningsanstalt.

Reservation hade anförts av, utom annan,
herrar Ohlon, Bergh, Alfred Xilsson,
Arrhén, Skoglund i Doverstorp,
Malmborg i Skövde, Ståhl och Bergstrand,
fröken Elmén och herr Hjalmarson,
vilka ansett, att utskottets yttrande
bort hava den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort under I
hemställa, att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj :ts förslag samt med
bifall till motionerna I: 410 och II: 554,
såvitt här vore i fråga,

a) på personalförteckningen för för svarets

forskningsanstalt — med utesmtande
av 2 forskningsassistenttjänster i
Ce 25 — ytterligare uppföra 3 laboratorstjänster
i Cp 9, 2 laboratorstjänster i
Ce 31, 5 förste forskningsingenjörstjäns ter

i Ce 29, 10 forskningsingenjörstjäns ter

i Ce 27 och 2 kontorsbiträdestjäns ter

i Ca 8;

b) fastställa i reservationen införd avlöningsstat
för försvarets forskningsanstalt,
att tillämpas tills vidare från och
med budgetåret 1952/53;

c) till Försvarets forskningsanstalt:
Avlöningar för budgetåret 1952/53 anvisa
ett förslagsanslag av 2 030 000 kronor.

Herr LUNDGREN: Herr talman! Under
ganska många år bär här i riksdagen debatterats
om försvarets forskningsanstalt.
Tyvärr har detta varit nödvändigt
med hänsyn till det sätt, på vilket forskningsanstaltens
anslagsäskanden blivit
beskurna av Kungl. Maj:t. Jag skall, herr
talman, inte upprepa de argument, som
framförts under denna tidigare debatt,
utan jag vill bara erinra om några synpunkter,
som varit vägledande även för
reservanterna vid behandlingen av dessa
problem.

Den tekniska utvecklingen har gjort,
att den vetenskapliga forskningen har

fått allt större betydelse för såväl det
militära försvaret som civilförsvaret,
och forskningen har med full rätt karakteriserats
som ett lands fjärde försvarsgren.
Det är väl känt att stormakterna
offrar ofantligt stora belopp på
forskningen. Tyvärr bär vi inte möjligheter
att få del av forskningsresultaten
annat än i mycket begränsad omfattning
med hänsyn till vår alliansfria utrikespolitik.
Det är uppenbart att ett litet
land som Sverige inte har några möjligheter
att konkurrera med stormakterna
i fråga om den militärtekniska forskningen.
Men det är å andra sidan uppenbart
att även med våra begränsade resurser
har vi möjlighet att bedriva forskning
inom vissa speciella områden. Detta
är nödvändigt för att vi skall få kunskap
om de moderna vapnen och också
få möjlighet att skapa skyddsmedel mot
de vapen, som man kan vänta kommer
att användas mot oss, om det skulle bli
ett tredje världskrig. Jag vill också erinra
om att den militära forskningen är
direkt lönande, ty genom den kan vi
hindra felinvesteringar och även skapa
skyddsmedel till billigare priser än om
dylik forskning inte bedrevs.

De ekonomiska villkoren för svensk
försvarsforskning har tyvärr beskurits
under de senare åren, trots de förhållandevis
stora anslag som beviljas. Jag
kan bara erinra om att försvarets forskningsanstalt
för nästa budgetår äskat
ökade anslag på 6 085 000 kronor, varav
Kungl. Maj:t i avlöningspropositionen
har upptagit 1 390 000 kronor. Det
kanske allvarligaste är att anslaget till
avlöningar, som anstalten begärt ökat
med 1 115 000 kronor, ökat med endast
75 000 kronor. Detta medför att forskningen
inte kan bedrivas i samma takt
som hittills, och, vad allvarligare är,
man riskerar att den väl kvalificerade
personal, som efter sin grundläggande
utbildning har fått specialutbildning på
de olika områdena, lämnar anstalten för
att söka tryggare anställning.

Departementschefen anser sig inte behöva
lägga fram något förslag om ökning
av antalet befattningshavare i avvaktan
på en utredning rörande den

Lördagen den 24 maj 1952 fm.

Nr 21.

centrala ledningen av försvarets forskningsanstalt.
Jag förstår, herr talman,
mycket väl departementschefens tvekan
därvidlag, men jag vill uttrycka den förhoppningen
att, såsom statsutskottet enhälligt
skriver, denna utredning skall
kunna föreligga till höstens riksdag.

I avvaktan på en definitiv plan för försvarets
forskningsanstalt är det emellertid
nödvändigt att vidta åtgärder för att
bereda ordinarie anställning för en del
vid forskningsanstalten nu anställda befattningshavare,
vilka avlönas från sakanslag.
Härom föreligger en motion, som
är väckt av herr Ståhl i andra kammaren
och av mig i denna kammare. I motionen
hemställes att riksdagen måtte besluta
att inrätta vissa i motionen angivna
tjänster, nämligen 3 laboratorstjänster
i Cp 9, 2 laboratorstjänster i Ce 31,
5 förste forslcningsingenjörstjänster i Ce
29 och 8 forskningsingenjörstjänster i
i Ce 27. Samtidigt skulle bortfalla två
tjänster i Ce 25 och 8 tjänster i Ce 24.
Den sammanlagda kostnadsökningen vid
bifall till motionen skulle bli 245 000
kronor. Samtidigt skulle emellertid det
särskilda anslaget till Viss forskningsverksamhet
kunna minskas med ett belopp
av 125 000 kronor.

Det är nödvändigt, såvitt jag förstår,
att bereda de mycket kvalificerade forskare
som det här gäller — det är såväl
naturvetenskapsmän som civilingenjörer
—• den tryggare anställning som skulle
följa med ett bifall till motionen, för att
man inte skall bli av med dessa befattningshavare.

I en till statsutskottets utlåtande avgiven
reservation av herr Ohlon m. fl. har
yrkats bifall till denna motion, och jag
tillåter mig, herr talman, att yrka bifall
till den under p. 17 med a) betecknade
reservationen.

Herr NÄSGÅRIl: Herr talman! Såsom
herr Lundgren redan framhållit, pågår
en utredning om forskningsanstaltens
organisation, och utskottet har ju skrivit
mycket positivt om angelägenheten
av att den frågan snart blir uppklarad.
Utskottet har t. o. in. begärt, att slutligt
förslag i ämnet om möjligt bör föreläg -

Anslag till försvarets forskningsantalt.
gas innevarande års höstriksdag. Med
hänsyn till att organisationsfrågan står
nära sin lösning, har inte utskottet ansett
det möjligt att tillstyrka förslaget i
motionerna att uppföra ett antal nya
tjänster på forskningsanstaltens personalförteckning.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas .särskilt
beträffande vartdera av de båda momenten
av utskottets i förevarande utlåtande
gjorda hemställan.

I fråga om mom. I, fortsatte herr talmannen,
hade yrkats dels att vad utskottet
hemställt skulle bifallas, dels ock
att det förslag skulle antagas, som innefattades
i den av herr Ohlon m. fl. vid
punkten avgivna reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på bifall
till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Lundgren begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 172 punkten
17 mom. I, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Ohlon in. fl.
vid punkten avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till eu
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Lundgren begärde
rösträkning, verkställdes nu votering

Nr 21.

Lördagen den 24 maj 1952 fm.

Ang. omorganisation av skolöverstyrelsen

medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 89;

Nej — 37.

Därjämte hade två ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Därefter bifölls på gjord proposition
vad utskottet i mom. II hemställt.

Punkterna 18—21.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
utlåtande nr 173, i anledning av
Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning om anslag för budgetåret
1952/53 till Statens sjöhistoriska
museum: Avlöningar jämte i ämnet

väckta motioner, bifölls vad utskottet i
detta utlåtande hemställt.

Ang. omorganisation av skolöverstyrelsen
m. m.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 174, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående omorganisation av
skolöverstyrelsen m. m. jämte i ämnet
väckta motioner.

I en till riksdagen avlåten proposition,
nr 149, hade Kungl. Maj:t, under
åberopande av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden för
den 7 mars 1952, framlagt förslag rörande
anslag till skolöverstyrelsen m. m. för
budgetåret 1952/53. Dessutom hade i
propositionen framlagts förslag till grunder
för omorganisation av skolöverstyrelsen,
personalförteckning för överstyrelsen,
redogörelse för erfarenheterna av
den allmänna försöksverksamheten, förslag
till grunder beträffande anställningsoch
avlöningsförhållandena för lärare
vid i Stockholms skoldistrikt bedriven
särskild försöksverksamhet samt förslag
till grunder för försöksverksamhetens
organisation på realskolestadiet och för
statsbidrag till nämnda verksamhet i vissa
skoldistrikt, där statlig realskola funnes.

m. m.

Utskottet hade i detta sammanhang till
behandling förehaft följande motioner,
nämligen

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Holmbäck (I: 395) och den andra inom
andra kammaren av herr Nilsson i
Kristinehamn och fröken Vinge (II:
532);

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Lindén och Elmgren (1:420) och
den andra inom andra kammaren av
fröken Ager och herr Kyling (11:588);

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Bergh (I: 421) och den andra inom
andra kammaren av herr Nordkvist m.
fl. (11:587), i vilka hemställts, att riksdagen
vid behandlingen av Kungl. Maj:ts
propositon nr 149 måtte fatta beslut om
inrättandet av en fristående rotel för
fysisk fostran inom skolöverstyrelsen
bestående av en byråchef, två gymnastikkonsulenter
och erforderlig kanslipersonal; dels

två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Cassel och Lindblom (1:422) och
den andra inom andra kammaren av
herr Allard in. fl. (11:586), i vilka yrkats,
att på skolöverstyrelsens personalförteckning
skulle upptagas ytterligare
en gymnastikkonsulent med samma
anställningsform som tillämpades
för den nuvarade gymnastikkonsulenten;

dels ock en inom andra kammaren av
fru Sjöstrand m. fl. väckt motion (II:
589).

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,

I. att riksdagen måtte godkänna av
utskottet förordade grunder för skolöverstyrelsens
organisation;

II. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag
å motionerna I: 395 och II: 532, I: 420
och 11:588, 1:421 och 11:587, 1:422
och 11:586 samt 11:589 godkänna i utlåtandet
införd personalförteckning för

Lördagen den 24 maj 1952 fm.

Nr 21.

Ang. omorganisation av skolöverstyrelsen m. m.

skolöverstyrelsen, att tillämpas tills vidare
från och med budgetåret 1952/53;

III. att riksdagen måtte godkänna de av
departementschefen i statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden för den 7 mars
1952 förordade grunderna beträffande
anställnings- och avlöningsförhållandena
för lärare vid i Stockholms skoldistrikt
bedriven särskild försöksverksamhet;

IV. att riksdagen måtte godkänna de
av departementschefen i statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden för den
7 mars 1952 förordade grunderna för
försöksverksamhetens organisation på
realskolestadiet och för statsbidrag till
nämnda verksamhet i vissa skoldistrikt,
där statlig realskola funnes;

V. att riksdagen måtte

a) godkänna i utlåtandet införd avlöningsstat
för skolöverstyrelsen, att tilllämpas
tills vidare från och med budgetåret
1952/53;

b) till Skolöverstyrelsen: Avlöningar
för budgetåret 1952/53 under åttonde
huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av
2 753 000 kronor;

VI. till Skolöverstyrelsen: Omkostnader
för budgetåret 1952/53 under åttonde
huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 075 000 kronor;

VII. till Skolöverstyrelsen: Försöksverksamhet
in. m. för budgetåret 1952/
53 under åttonde huvudtiteln anvisa ett
reservationsanslag av 475 000 kronor;

VIII. till Läroboksnämnden för budgetåret
1952/53 under åttonde huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av 38 000
kronor.

I motiveringen hade utskottet anfört
bland annat:

»I likhet med departementschefen anser
utskottet, att den pågående försöksverksamheten
slutligen skall utmynna i
en organisatoriskt enhetlig skola för
barn och ungdom i skolpliktsåldern. Utskottet
har emellertid ingenting att erinra
mot att under försökstiden vid utformningen
av försöken lokala önskemål
så vitt möjligt tillmötesgås och lokala

initiativ tillvaratagas. Utskottet har likväl
icke kunnat undgå att observera att
i en mängd fall intresset i huvudsak inriktats
på att inom folkskolans ram söka
inarbeta den nuvarande realskolan.
Skulle detta mera allmänt bli fallet synes
det utskottet som om försöksverksamheten
skulle bli föremål för en alltför
ensidig utveckling. Utskottet förutsätter
därför att, även om försöksverksamheten
i nyss nämnd omfattning i
viss utsträckning kan godtagas, strävandena
mera direkt böra inriktas på att få
försöksverksamheten knuten till den nioåriga
enhetsskolan med den särskilda
målsättning, som därmed måste anses
given.

I anslutning till de uttalanden som vid
1950 års riksdag gjordes, berörande den
nioåriga enhetsskolan, vill utskottet
framhålla, att det ekonomiska stöd som
lämnas till kommuner med försöksverksamhet
av denna art fastställes till sådana
belopp, att kommunerna verkligen
erhålla kompensation för de ökade utgifter
de påtagit sig för att bedriva en
försöksverksamhet, som måste betraktas
som en hela rikets angelägenhet. Utskottet
förutsätter, att Kungl. Maj:t med
uppmärksamhet följer detta problem och
för riksdagen framlägger de förslag, som
förverkligandet av de av 1950 års riksdag
gjorda uttalandena i ämnet kan påfordra.
»

Reservationer hade avgivits

1) beträffande en fristående rotel för
fysisk fostran av herr Bergh, som dock
ej antytt sin mening;

2) beträffande inspektör för sinnesslöundervisningen a)

av herrar Svensson i Grönvik,
Åkerström och Onsjö, vilka ansett, att
utskottets yttrande bort hava den ändrade
lydelse, reservationen visade;

b) av herrar ''Näsgärd, Ohlon och Pälsson,
utan angiven åsikt;

3) beträffande grunderna för försöksverksamhetens
organisation på realskolestadiet
m. m. av, utom annan, herrar
Ohlon, Bergh, Söderqnist, Arrhén, Staxäng
och Bergstrand, fröken Elmén och

Nr 21.

Lördagen den 24 maj 1952 fm.

Ang. omorganisation av skolöverstyrelsen m. m.

iierr Nihlfors, vilka ansett, att de nyss
återgivna styckena av utskottets yttrande
bort ersättas med en text av följande
lydelse:

»De av departementschefen föreslagna
grunderna för försöksverksamhetens organisation
på realskolestadiet och för
statsbidrag till nämnda verksamhet i
vissa skoldistrikt, där statlig realskola
finnes, anser utskottet sig böra biträda
såsom en provisorisk lösning av frågan
intill utgången av budgetåret 1953/54.
Utskottet vill emellertid understryka,
att kommunerna icke böra åsamkas ökade
utgifter för sitt skolväsen genom att
realskolan avvecklas eller inbygges i
folkskolan.»

Herr CASSEL: Herr talman! I sitt utlåtande
nr 6 angående anslagen inom kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde
punkten 48 uttalade statsutskottet
bl. a. följande: »Icke minst mot bakgrunden
av den skrämmande omfattning
trafikolyckorna nu fått, framstår en intensifiering
av propagandan på förevarande
område, syftande till att söka förebygga
förlusten av människoliv och
förhindra annan skadegörelse, såsom i
hög grad önskvärd.» Med utgångspunkt
härifrån tillstyrkte utskottet motionen,
som gick ut på att man skulle höja anslaget
till Nationalföreningen för trafiksäkerhetens
främjande från 200 000 till
300 000 kronor. Första kammaren följde
utskottets hemställan. Tyvärr gick medkammaren
en annan väg. Vid gemensam
votering segrade förslaget om det lägre
anslaget.

Som en illustration till vad utskottet
talar om, när utskottet betecknar utvecklingen
på detta område såsom skrämmande,
kan jag ange några siffror. År
1949 hade vi 41 000 skador på tredje
man, anmälda till trafikförsäkringsbolagen
och där motorfordon varit inblandade.
Motsvarande siffra för 1950 var
57 000, men vad värre är — från 1951
till 1952 steg antalet skador med över
50 procent eller till 85 000, och siffran
synes fortsätta att stiga. Första kvartalet
1951 var antalet skador 22 000, och motsvarande
kvartal 1952 hade den siffran

stigit till 25 000. Antalet dödade i trafiken
— jag räknar fortfarande endast
med trafikförsäkringsbolagens siffror —
var 320 år 1950 och 450 år 1951. Första
kvartalet 1951 dödades 85 personer här
i landet i motortrafiken. 1952 hade siffran
för motsvarande period stigit till 95.
Denna alarmerande utveckling står naturligtvis
i samband med den våldsamma
tillväxten av motorismen under de sista
åren. År 1945, sista krigsåret, hade vi
bara 82 000 bilar i landet, d. v. s. en bil
på var sjuttionde invånare. Den 31 december
1946 hade antalet bilar stigit till
202 000. Den sista tillgängliga siffran är
402 000, vilket innebär att 17 människor
samsas om en bil. Dessutom växer antalet
cyklar och motorcyklar i mycket rask
takt, och de cyklar med hjälpmotor, som
riksdagen helt nyligen beslutat släppa
fria från både körkort och försäkringstvång,
kommer säkerligen att myllra
fram på våra vägar och gator.

Inför denna utveckling är det nödvändigt
att verkliga kraftåtgärder blir
vidtagna. Det kan, som 1945 års trafiksäkerhetskommitté
framhöll, icke vara
försvarligt, »vare sig ur humanitära, socialhygieniska,
etiska eller ekonomiska
synpunkter att i fortsättningen bedriva
verksamheten på detta område under så
blygsamma former som hittills».

Inom trafiksäkerhetsarbetet intar trafikundervisningen
åt barnen i skolorna
en utomordentligt central plats, och det
visar sig att barn, sedan de fått något
års trafikundervisning, fort och lätt glider
in i de riktiga vanorna och ofta blir
mycket bättre trafikanter än deras föräldrar,
som inte har fått motsvarande
undervisning. Det är märkligt att se, hur
olycksfallskurvan, som befinner sig på
sin allra högsta topp strax före skolåldern,
bryts neråt mycket kraftigt, så
fort barnen hunnit in i skolan och fått
lära sig litet trafikkultur.

Sedan 1936 har vi obligatorisk trafikundervisning
i alla skolor, och denna
undervisning har gjort mycket för förbättrande
av trafiksäkerheten i landet.
Men undervisningen kan uppenbarligen
göras både bättre och intensivare. För
det ändamålet föreslog 1945 års trafik -

Lördagen den 24 maj 1952 fm.

Nr 21.

Ang. omorganisation av skolöverstyrelsen m. m.

säkerhetskommitté att hos skolöverstyrelsen
skulle anställas en särskild konsulent
för behandling av frågor rörande
trafikundervisningen, och på den
konsulenten ville utredningen lägga en
råd uppgifter. Han skulle uppehålla kontakt
med den planerade trafiksäkerhetsstyrelsen,
d. v. s. nuvarande trafiksäkerhetsrådet,
och samarbeta med Nationalföreningen
för trafiksäkerhetens
främjande i frågor om upplysning och
propaganda. Inom skolöverstyrelsen
skulle han föredra trafikundervisningsfrågor
och biträda vid planeringen av
undervisningen. Han skulle stimulera lärarpersonalens
intresse genom konferenser
och kurser, biträda vid planering av
utbildning av lärare, hålla kontakt med
skolradion och vara behjälplig med allmän
och lokal propaganda i vad avser
barnens säkerhetsproblem. Det är, som
synes, en hel rad stora och besvärliga
uppgifter som skulle vila på denne
tjänsteman.

Redan 1936 års skolöverstyrelsesakkunniga
föreslog, att gymnastikbyrån,
som redan då hade två konsulenter, skulle
få ytterligare en konsulent. Även skolöverstyrelsesakkunniga
föreslog 1951 att
ytterligare en konsulent skulle anställas.
Hans befattning skulle närmast vara
avsedd för frågor rörande trafikundervisningen,
men han borde samtidigt
kunna biträda även med undervisning i
gymnastik.

Det förefaller mig sannolikt att herr
statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
vid avfattandet av förevarande
proposition icke till fullo gjort
klart för sig den ytterligt oroande utveckling
på trafiksäkerhetens fält som
vi kan konstatera. Eljest hade väl departementschefen
knappast kunnat komma
fram till det ställningstagandet, att han,
tvärtemot vad de sakkunniga ansett
lämpligt, uteslutit den särskilda konsulenten
för trafiksäkerhetsfrågor. Fortfarande
skall alltså trafiksäkerhetsundervisningen
centralt skötas av de båda
gymnastikkonsulenter som sedan närmare
20 år finns på byrån och som har
händerna fulla med allt som hör till fysisk
fostran inom hela skolväsendet,

folkskolor, läroverk, högre kommunala
skolor och yrkesskolor. Det är inte att
begära att dessa konsulenters tid skall
räcka till för att driva även trafiksäkerhetsundervisningen
med maximal effektivitet
vid sidan av allt annat som de har
att sköta. Nationalföreningen för trafiksäkerhetens
främjande har haft detta
fullt klart för sig och har därför av sina
knappa medel ställt pengar till förfogande
för att under två månader avlöna tre
extra konsulenter, som skolöverstyrelsen
har skickat ut på de olika distrikten,
men det är uppenbart att Nationalföreningen
inte i längden kan fortsätta på
det viset.

Herr talman! I motion nr 422 har herr
Lindblom och jag yrkat, att på skolöverstyrelsens
personalförteckning upptages
ytterligare en gymnastikkonsulent med
samma anställningsform som tillämpas
för de nuvarande gymnastikkonsulenterna.
Samma yrkande har framförts i en
motion i andra kammaren av herr Allard
in. fl. Denne konsulents huvuduppgift
skulle vara trafiksäkerlietsundervisningen,
men han skulle samtidigt vid sina
resor i landet kunna se till utbildningen
i gymnastik och fysisk fostran.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag under punkt II
med den ändring som föranledes av ett
bifall till det i motionerna 1:422 och
II: 586 framställda yrkandet.

I detta anförande instämde herrar
Björck och Lindblom.

Herr ARRIIÉN: Herr talman! Jag kan
instämma i de synpunkter på behovet av
en trafikkonsulent, som herr Cassel framfört,
likaså i den motivering, som han
här gav för förslaget. Den bakgrund, som
lian tecknade, då han erinrade om motorismens
explosionsartade utveckling under
de senaste årtiondena, torde även
vara riktig. Jag har emellertid, herr talman,
härutöver begärt ordet för att tala
litet om den fysiska fostran i våra .skolor
över huvud taget och den ställning
som denna fysiska fostran skulle kunna
få, om den hleve representerad med en

Nr 21.

Lördagen den 24 maj 1952 fm.

Ang. omorganisation av skolöverstyrelsen m. m.

egen rotel i skolöverstyrelsens organisation.

Utskottet uttalar i sitt utlåtande, att
innan erfarenhet vunnits om hur den
föreslagna organisationen kommer att
fungera, är utskottet icke berett att nu
förorda en utvidgning av organisationen
med ytterligare rotlar, nya byrådirektörstjänster
etc. Det ligger givetvis något
i denna motivering, men med min syn
på denna fråga kan jag inte underlåta
att knyta vissa förhoppningar till framtiden.
Ungdomens fysiska fostran är inte
bara ett övningsämne i skolan utan ett
medel i ungdomens allmänna karaktärsdaning.
Jag har därför alltid ansett, att
verksamheten på detta område, som ligger
vid sidan av läsäinnena, har mycket
stor betydelse när det gäller att fostra
unga människor.

Såsom framgår av Kungl. Maj :ts proposition
är det ett mycket stort antal elever
som skall betjänas av den i skolöverstyrelsen
befintliga personaluppsättningen
på detta område. Det finns för närvarande
bara två gymnastikkonsulenter.
Om vi räknar med förhållandena några
år framåt i tiden, kommer dessa två konsulenter
att få svara för närmare 800 000
elever i folkskolorna, 80 000 elever vid
läroverken och 15 000 å 20 000 vid de
stalliga och kommunala gymnasierna.
Det är mot denna bakgrund som de motioner,
som på denna punkt väckts i båda
kamrarna, bör ses. Det gäller här den av
herr Cassel omnämnda motionen nr 422
i första kammaren och 586 i andra kammaren
samt motion nr 421 i första kammaren,
vilken senare även den är dubblerad
i medkammaren. I motion I: 421
begäres inrättandet av en gymnastikrotel
inom skolöverstyrelsen.

Framstötar har redan tidigare gjorts i
denna fråga. År 1938 yttrade sig skolöverstyrelsen
över ett förslag till omorganisation
av styrelsen och begärde
då inrättandet av en gymnastikrotel. År
1945 begärde man i sina petita till riksdagen
anslag till en fristående rotel för
gymnastik. I skolöverstyrelsens yttrande
över skolöverstyrelsesakkunnigas betänkande
amäles avvikande mening av två
undervisningsråd, Källquist och Lund,

som ansåg att starka skäl talade för en
fristående gymnastikrotel i den kommande
organisationen. Förste gymnastikkonsulenten
Thorsson gjorde vid detta
tillfälle ett uttalande, vari kanslirådet
Wejle, skolöverläkaren professor Herlitz,
undervisningsråden Henning och
Axnäs, t. f. undervisningsråden Wetterblad
och Lundström samt lckmannarepresentanten
fru Holmbäck instämde. Det
betonades, att den uppgift, som bär förelåg,
var mycket vidlyftigare än vad
man inlägger i det gamla begreppet gymnastik.
Numera omfattar detta ämne också
lek, idrott och friluftsverksamhet
över huvud taget även utanför det egentliga
skolarbetet. Den förberedande utbildningen
i civilförsvarets tjänst hör
också dit. Det finns följaktligen mycket
att göra på detta fält.

Jag vet inte, om jag därvidlag överdriver,
men jag har från min skoltjänst
under åren trott mig märka, att det finns
anledning till en berättigad kritik, när
det gäller friluftsverksamhetens ordnande
i våra skolor. Detta är delvis beroende
på bristen på lokaler och även på
sådana personer, som kan ta hand om
ungdomen för olika uppgifter på de s. k.
friluftsdagarna. Detta är en stor nackdel
och en stor fara, ty friluftsdagarna
och friluftslivet över huvud taget kommer
på detta sätt både bland ungdomen
och föräldrarna i misskredit.

Jag säger, att det kanske är att överdriva,
om man förväntar att någon förändring
i det avseendet skulle kunna
komma till stånd genom inrättandet även
fristående rotel för gymnastik inom
kungl. skolöverstyrelsen, men jag tror
väl ändå, att många nya och friska impulser
skulle gå ut över landet via en
sådan anordning. I varje fall synes det
mig riktigt, att man på det sättet markerar
den fysiska fostrans betydelse.

Det framhölls under skolöverstyrelsens
senaste diskussion om dessa ting, vilken
ägde rum i samband med debatten om
skolöverstyrelsesakkunnigas betänkande,
att denna fråga nog krävde en ytterligare
utredning. Jag har inte någon annan
uppfattning därvidlag, utan jag kan sluta
mitt anförande med att vördsamt hem -

Lördagen den 24 maj 1952 fm.

Nr 21.

Ang. omorganisation av skolöverstyrelsen m. m.

ställa till statsrådet, som ar här närvarande,
att han ville uppta dessa problem
till bedömande för att eventuellt vid någon
senare tidpunkt återkomma till riksdagen
med förslag i frågan.

Herr BERGH: Herr talman! Jag har
fogat en blank reservation till föreliggande
utskottsutlåtande och har i huvudsak
tänkt säga vad de närmast föregående
talarna sagt. De har ju i princip
drivit den meningen, att den fysiska fostrans
ledning inom skolöverstyrelsen borde
förstärkas. De framlade goda skäl
för den uppfattningen. Jag önskar till
vad herr Arrhén nyss sade endast tilllägga,
att denna mening delas av personer,
vilkas omdöme jag tror att man
får tillmäta betydelse. När skolöverstyrelsen
på sin tid hade att yttra sig över
överstyrelsesakkunnigas förslag drev inemot
hälften av skolöverstyrelsens ledamöter
den satsen, att man borde ha
en fristående rotel för den fysiska fostran
för att därigenom ge ledningen av
utbildningen på detta område en förstärkt
ställning. Jag vill i detta sammanhang
erinra om att det ju föreslås en
särskild folkbiblioteksrotel, en särskild
folkbildningsrotel o. s. v. Med hänsyn till
den fysiska fostrans betydelse förefaller
det mig väl motiverat, att man så snart
sig göra låter ger den fysiska fostrans
främsta administrativa ledning här i landet
en motsvarande ställning.

Denna del av mitt anförande mynnar
alltså ut i ett understrykande av den
hemställan, som herr Arrhén nyss gjorde,
att ecklesiastikministern fortfarande
måtte ha sin uppmärksamhet riktad på
denna fråga. Vi skall inte inbilla oss att
frågan är definitivt löst med det förslag,
som i den delen redovisas i propositionen.

När jag nu har ordet, herr talman, och
sluppit tala så mycket om den fråga, som
jag nyss berörde, skall jag be att få ta
upp en sak till, som rör spörsmålet om
skolöverstyrelsens ämbetsområde.

På de första sidorna i utskottsutlåtandet
finns det en redogörelse för vad propositionen
innehåller i fråga om (iverstv -

relsens kompetensområde. Denna karakteristik
är, som vi ser, hållen i mycket
vaga ordalag. Jag skulle därför vilja begagna
tillfället att via protokollet sända
en liten hälsning till dem som har att
fullfölja det arbete, som har begynt beträffande
skolöverstyrelsen omorganisation.

Endast en tredjedel av organisationsproblemet
blir nu löst. Det är topporganisationen
som man nu tagit itu med.
Men det finns ytterligare två delproblem,
när det gäller organisationsarbetet, nämligen
frågan om de blivande mellaninstansernas
och de lokala skolstyrelsernas
kompetensområden. För att utreda de
båda sista frågorna har en särskild kommitté
tillsatts. Jag beklagar att man inte,
såsom sig bort, har sett detta organisationsproblem
såsom en odelbar enhet.
Man borde ha fört samman frågan om
skolöverstyrelsens ämbetsområde med
frågan om de blivande mellaninstansernas
och de nya lokala skolstyrelsernas
kompetensområden. Det är nämligen här
fråga om tre delar av ett och samma
problem. Jag vill dessutom tillägga •—
och det är för mig ett mycket väsentligt
moment — att det är delar av ett och
samma decentralisationsproblem. Strömningen
av avgörandena från de lokala
styrelserna och från skoldistrikten till
centrala och regionala myndigheter har
pågått så länge, att den är ägnad att inge
allvarliga farhågor. Det är inte bara detta,
att den lokala administrationen har
blivit mer och mer tungrodd, mer och
mer tidsödande — utan att sakliga skäl
alla gånger kan åberopas till förmån för
det — utan det betyder dessutom någonting,
som måhända är ännu viktigare,
nämligen att vi inte minst när det gäller
folkundervisningen bär i landet är i fara
att förlora det lekmannaintresse, som hädanefter
liksom hittills måste vara den
verkligt drivande kraften i utvecklingsarbetet
på detta område.

I direktiven för dessa senare utredningar
har sagts, alt de har att utgå från
skolöverstyrelsesakkunnigas betänkande.
Det är möjligt alt göra, när det gäller
den yttre organisationsramcn, därför att
ämbetsområdena måste, såsom jag nyss

Nr 21.

Lördagen den 24 maj 1952 fm.

Ang. omorganisation av skolöverstyrelsen

sade, anges ganska vagt. Det är främst
i fråga om detaljförfattningarna, som
man får fram den verkliga decentralisationen.

Den hälsning, som jag vill skicka med
på vägen, är, att när nu skolöverstyrelsen
framträder i sin nya gestalt, skolöverstyrelsen
skall låta sig angeläget vara
att befrämja de decentralisationstendenser,
som äntligen håller på att yppa
sig och utan vilka vi icke kan räkna
med att i längden behålla lekmännens
intresse för den lokala utformningen av
vårt skolväsen, och att de som ha att
lösa resten av organisationsproblemet
skall handla i samma anda.

Herr OHLON: Herr talman! Såsom

kammarens ledamöter nog har konstaterat,
är skolöverstyrelsen redan ett av
våra allra största ämbetsverk, och om
alla de krav, som framställts i samband
med omorganisationen av skolöverstyrelsen,
skulle ha tillgodosetts, skulle styrelsen
ha vuxit ut i en fullkomligt vidunderlig
omfattning.

När vi behandlar dessa problem, bör
vi inte glömma att när det gäller undervisande
och uppfostrande verksamhet,
utföres verket inte av inspektörer och
konsulenter och ämbetsmän i centrum,
utan arbetet skall utföras av folket ute
på fältet.

Vad beträffar trafikundervisningen
och den tredje gymnastikkonsulenten
för denna undervisning, som herr Cassel
har pläderat för, har jag ingenting i och
för sig att invända mot alla de önskemål,
som han därvid framställde. Men av
herr Cassels anförande fick man närmast
det intrycket, att det inte skulle
finnas någon trafikundervisning. Åtminstone
inom den del av skolväsendet,
som jag känner till, bedrivs en mycket
intensiv upplysningsverksamhet på detta
område, inte bara från lärarhåll utan
också från trafikpolisens sida. Detta gäller
ju närmast de större städerna, där
detta problem kanske är som allra svårast.
Att sedan trafiken på våra gator
och vägar lämnar mycket övrigt att önska,
är det väl inte någon som bestrider,

m. m.

men det är inte våra barn och ungdomar
som i första hand bär ansvaret för de
olyckor som sker, utan det är väl snarare
de äldre, som har glömt de lärdomar
de en gång inhämtat i skolan. Om
man kunde få de äldre att åtlyda alla de
instruktioner, som de fått under sin skoltid,
skulle säkert trafiken se ut på ett
helt annat sätt än den nu gör. Jag tror
inte man kan åstadkomma så mycket
mer på denna punkt genom skolorna.

Jag kommer sedan till herr Arrhéns
krav på en självständig rotel inom skolöverstyrelsen
för den fysiska fostran.
Något förslag därom har inte gjorts vare
sig av de sakkunniga eller av skolöverstyrelsen
och föreligger inte heller i
Kungl. Maj:ts proposition. Det skulle under
sådana förhållanden vara någonting
fullkomligt enastående, om ett utskott
skulle begära utbyggnad av ett ämbetsverk
utan att förslag därom blivit tillstyrkt
av de myndigheter som förberett
ärendet.

Nu säger herr Arrlién att en sådan
rotel inte skulle skada. Nej, det fattas
bara att den skulle skada! Något starkare
skäl än ett sådant negativt borde
man väl ändå åberopa. Det kan mycket
väl hända att vi så småningom får lov
att bygga ut den centrala ledningen av
vår fysiska fostran, men jag föreställer
mig att det beslutet måste förutsätta något
starkare skäl än som hittills förebragts.

Herr Arrhén säger att friluftsverksamheten
vid våra skolor — som man i
samband med 1927 års skolbeslut fäste
stor vikt vid och hoppades mycket av
—- inte har gett vad man väntat sig.
Detta är alldeles riktigt, det är jag den
förste att erkänna. Men jag tror inte att
man skulle vinna så mycket på detta
område genom att öka ut byråkratien i
huvudstaden. Problemet ligger väl snarare
till på det sättet, att en förbättring
måste åstadkommas via gymnastiklärarutbildningen.
Dessutom har åtminstone
läroverken — jag vet inte hur det ligger
till vid folkskolorna — hittills saknat
anslag för denna verksamhet, och det är
helt naturligt att den därigenom blivit
lidande.

Lördagen den 24 maj 1952 fm.

Nr 21.

Ang. omorganisation av skolöverstyrelsen m. m.

.lag förstår mycket väl de synpunkter
som framför allt herr Cassel anfört, men
i nuvarande läge måste man spara på
personalen, kanske i första hand på den
mera kvalificerade; det är just på detta
område svårigheterna i vårt svenska
samhälle för närvarande framträder. Vi
måste tänka på att inte utöka antalet
tjänster i den centrala organisationen
så, att vi inte får förstklassigt folk kvar
också ute i periferien, ute på fältet, där
verksamheten i alla fall skall utföras.

.lag ber med dessa ord, herr talman,
att få tillstyrka vad utskottet anfört om
den fysiska fostran.

I anslutning härtill vill jag, herr talman,
säga några ord om reservationen
nr 3 angående försöksverksamhetens organisation
på realskolestadiel, cn reservation
som jag tillåtit mig att underteckna.
I enlighet med 1950 års principbeslut
bär en försöksverksamhet ute i våra folkskolor
kommit i gång. Olyckan vill att
samtidigt som denna försöksverksamhet
påbörjats, bär en mycket stark brist på
realskolor ute i landet gjort sig kännbar.
De kommunala skolmyndigheterna och
folkskolans lärare har därför i stor utsträckning
anordnat en försöksverksamhet
på det sättet att man differentierat
elevmaterialet från femte klassen ocli
uppåt, där skoldistrikten haft tillräcklig
storlek. Uppslaget till denna form av försöksverksamhet
har inte minst kommit
från folkskollärarnas sida. De har under
senare år, kanske särskilt i våra större
städer, funnit att undervisningen blivit
allt svårare till följd av det växande antalet
barn i klasserna. Från lärarhåll har
man därför framställt önskemålet att få
differentiera clevmaterialet alltefter håg
och intresse.

Nu menar utskottets majoritet, alt försöksverksamheten
härigenom har kommit
på avvägar. I sin skrivning på s. 28
säger utskottet att, även om försöksverksamheten
i denna form i viss utsträckning
kan godtagas, strävandena inte bör
ges en alltför ensidig inriktning.

•lag har vid frågans behandling i utskottet
sagt mig, att försöksverksamheten
än så länge befinner sig på begynnelsestadiet,
varför vi inte kan säga nå -

gonting bestämt om hur det hela kommer
att utgestalta sig. Om försöksverksamheten
i fortsättningen skulle utvecklas
ensidigt, är även jag beredd att medverka
till eu måttlig dirigering. Men att
göra det redan på nuvarande, förberedande
stadium anser jag vara ett brott
mot forskningens frihet. Ty man får
komma ihåg, att den pågående försöksverksamheten
är en art av forskning på
den praktiska pedagogikens område och
att det inte tillkommer statsmakterna att
på förhand ge bestämda anvisningar om
hur försöken skall utföras. Tills vidare
bör vi låta folket ute i distrikten få bestämma,
hur verksamheten bör tillgå.

Vi reservanter har därför i vår skrivning
på denna punkt helt och hållet anslutit
oss till vad Kungl. Maj :t anfört i
klämmen och vill inte skriva mera.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen nr 3 a).

Herr ARRHÉN (kort genmäle): Herr
talman! Jag finner att herr Ohlon i sitt
anförande möjligen brukade större våld
än nöden krävde, när han delvis kritiserade
de synpunkter jag framförde i
mitt yttrande. Det är dock att observera,
att jag inte ställde något yrkande utan
tvärtom deklarerade, att även jag kände
mig litet oviss och obestämd, när det
gällde att ta ställning till dessa frågor.
Och även jag förordade eu fortsatt utredning.

Jag tänker bara på den omständigheten,
herr talman, att den nuvarande friluftsverksamheten
i våra läroanstalter av
olika slag faktiskt inte är så bra ordnad,
som man skulle önska.

Det är visserligen sant som herr Ohlon
säger, att fostringsarbetet inte bedrives i
den centrala organisationen, i skolöverstyrelsen
o. s. v., men skolöverstyrelsens
uppgift är dock att ge impulser åt arbetet
ute på fältet, och med den nuvarande
knappa organisationen skulle man nästan
vara böjd att karakterisera skolöverstyrelsens
ledamöter som fångar, fastkedjade
vid sina skrivbord; de får aldrig
tillfälle att komma ut på fältet och ta
kontakt med livet därute. Jag skulle

Nr 21.

Lördagen den 24 maj 1952 fm.

Ang. omorganisation av skolöverstyrelsen
kunna tänka mig att man genom sådana
här arrangemang kunde få dem ut.

Därvidlag tycker jag emellertid, att
meningsskiljaktigheterna oss emellan är
så små, att jag avstår från att diskutera
saken vidare.

Vad beträffar den senare delen av herr
Olilons anförande, herr talman, så är jag
där medreservant och delar de synpunkter,
som framfördes. Man bör dock erinra
sig vad som stod i 1950 års skolbeslut,
nämligen att försöksverksamheten skulle
få utvisa, i vad mån de nu rådande
skolformerna borde förändras. Vi är naturligtvis
alla ense om att huvudstråket
säkerligen kommer att följa vägen mot
den nioåriga skolan. Men det kan tänkas,
att livet självt, d. v. s. den allmänhet,
som nu söker lösa våra skolfrågor ute i
bygderna, finner knepiga och finurliga
metoder, som kommer att fylla syftet.
Det är möjligt, att den metod, som här
kritiseras av utskottet, innebär just ett
sådant medel. Därför tycker jag, att man
just nu bör vara sparsam med kritiken
mot dem, som just nu mödar sig med att
få fram praktiska lösningar.

Med dessa ord vill jag även yrka bifall
till herr Ohlons reservation i detta
sammanhang.

Ilerr CASSEL: Herr talman! Jag har
svårt att förstå, hur herr Ohlon av mitt
anförande kunde få den uppfattningen,
att jag ville göra gällande att det inte nu
skulle pågå någon trafikundervisning i
folkskolorna och vid läroverken. Det har
jag inte alls sagt. Jag har tvärtom understrukit,
att skolornas trafikundervisning
är någonting av det mest centrala i hela
trafiksäkerhetsarbetet. Jag har pekat på
att vi sedan år 1936 har obligatorisk trafikundervisning
i våra skolor, och jag
har framhållit att den undervisningen
gjort ofantligt mycket för att förbättra
trafiksäkerheten i landet, eller åtminstone
hindra att den skulle bli ännu sämre
än nu är fallet.

Vad jag velat göra gällande är däremot,
att denna trafikundervisning kunde
bli ännu intensivare och bättre än
den hittills varit. Och den uppfattning -

m. m.

en torde knappast kunna jävas av någon;
snart sagt allting kan väl förbättras
och göras mera effektivt.

Jag tror att herr Ohlon ser alldeles
för negativt och pessimistiskt på problemet,
när han gör gällande, att man
inte kan komma längre än man redan
gjort genom undervisning i skolorna. Så
ser man inte problemet i trafiksäkerhetskretsar,
och jag vet både från England,
från kontinenten och framför allt
från Amerika, vilket ofantligt intresse
man där ägnar trafikundervisningen i
skolorna och vilka stora belopp man
ställer till förfogande för ändamålet.

Jag betraktar skolornas trafikundervisning
som ett slags nyckelposition, såsom
någonting av det effektivaste och samtidigt
billigaste man kan göra för att höja
trafiksäkerheten.

Jag delar helt lierr Ohlons uppfattning
att vi måste spara på kvalificerad personal,
men man skall inte glömma bort vilka
stora skaror av kvalificerad personal
som dag och natt är bundna på våra
sjukhus av arbetet att lappa ihop människor
som blivit sönderslagna eller skadade
i trafiken. Vi har massor av kirurger
och sköterskor här i landet, som
knappast hinner göra någonting annat.

Herr statsrådet PERSSON: Herr talman
! Jag förstår mycket väl, att man
kan ha särönskemål i fråga om denna
proposition. Det hade jag ju faktiskt
själv i egenskap av medlem i sakkunnigutredningen.
Jag hade där biträtt förslaget
om en väsentligt större organisation
än den som jag nu såsom ecklesiastikminister
har kunnat lägga fram.

Jag måste emellertid säga att det här
finns anledning att visa en viss återhållsamhet.
Det är delvis nya saker som
skall prövas, och det är saker och ting
som just sammanhänger med de tankegångar,
som herr Bergh var inne på då
han rekommenderade decentralisation.
Jag kan mycket väl tänka mig att den
föreslagna organisationen blir i snävaste
laget och kan behöva utbyggas, men jag
menar att principerna för en omorganisation
dock genom detta förslag utveck -

Lördagen den 24 maj 1952 fm.

Nr 21.

Ang. omorganisation av skolöverstyrelsen m. m.

las i rätt riktning och att vi därför borde
söka genomföra förslaget nu på ett
sådant sätt, att vi inte riskerar att gå utöver
den ram som det är nödvändigt att
vi håller oss inom i varje huvudpunkt.

Jag kan tillägga att jag är fullt överens
med herr Bergli om att denna organisation
är så snålt tilltagen, att den
absolut förutsätter en decentralisation
av rätt många ärenden. Jag är liksom
herr Bergh — om jag uppfattade honom
rätt — inte fullt till freds med att vi inte
på samma gång har kunnat föreslå en utbyggd
mellaninstans, som skulle kunna
överta en del ärenden från skolöverstyrelsen.
Men jag skulle för min del i alla
fall vilja utnyttja decentralisationsmöjligheterna
så långt som möjligt, så att
den här föreslagna och av utskottet tillstyrkta
organisationen under en övergångstid
kan fungera tillfredsställande.

Jag vill också säga några ord med anledning
av de funderingar angående försöksverksamheten
som framförts å ena
sidan av en majoritet inom utskottet och
å andra sidan av en minoritet såsom
reservanter. Jag kan då först nämna, att
jag ansluter mig till utskottsmajoritetens
skrivning härvidlag. Jag har också själv
tidigare såsom lekmannaledamot i skolöverstyrelsen
vid åtskilliga tillfällen
tyckt att en viss försöksverksamhet har
bedrivits utanför ramen av vad vi helst
skulle ha önskat. Jag är naturligen fullt
på det klara med att det inom de stora
orter, det här varit fråga om, inte gått
att utan vidare för hela distriktet genomföra
enhetsskoleförsöket, och i vissa
fall har det gällt en synnerligen nödvändig
komplettering av en i dagens läge
alltför knapp läroverksorganisation. Jag
har därför med utgångspunkt från uttalandena
av 194G års skolkommission i
alla fall fått acceptera, att — såsom utskottet
i utlåtandet säger — »intresset i
huvudsak inriktats på att inom folkskolans
ram söka inarbeta den nuvarande
realskolan» och att alltså sådana försök
har fått komma IiII stånd, och det är
mycket möjligt att sådana försök kommer
atl genomföras även i ytterligare
orter. Men jag skulle nog bra gärna vilja
säga och hoppas att alla myndigheter,

som är engagerade i denna verksamhet,
gör sitt allra bästa för att även dessa
försök i möjligaste mån inriktas så, att
de inte innebär ett alltför stort avsteg
från enhetsskolan.

Jag håller nämligen före att differentieringen
av lärjungematerialet, trots de
svårigheter som föreligger på grund av
att vi måste ha stora klasser, ändock inte
bör ske alltför tidigt. Jag skulle tro,
att man på många håll har möjlighet att
genom att införa undervisning i engelska
i femte och sjätte klassen inom hela
skoldistriket kan uppskjuta differentieringen
till efter sjätte klassen.

Vidare vill jag också peka på att det
ur de synpunkter jag här ville framhålla
är utomordentligt viktigt, att man inte
bara tänker på de teoretiskt inriktade
eleverna, utan även på de praktiskt inriktade,
och att man genom att tillgodose
den praktiska undervisningen ger
möjligheter för just det naturliga urvalet
mellan olika begåvningstyper och att arbetet
sålunda bedrives efter de linjer,
som uppställts för enhetsskolan. Det kanske
mest viktiga är här ej att tillgodose
de mer eller mindre extrema typerna
utan mellanfallen.

Jag tyckte mig av herr Ohlons uttalande
här kunna förstå, att man i siälva
verket inte hade så mycket att invända
mot sådana synpunkter, som jag här har
framfört. Han menade emellertid, att vi
säkerligen i alla fall får så inånga enhetsskoleförsök,
att det inte är så noga
om de, som avviker från de uppdragna
riktlinjerna, blir litet flera eller litet
färre. Jag hoppas för min del att vi skall
kunna få många rena enhetsskoleförsök
i både mindre och något större skoldistrikt,
men vi har inte möjlighet att utöka
denna försöksverksamhet obegränsat
under den närmaste liden. Intresset
har just på senare tid framträtt alldeles
särskilt bland sådana något större kommuner,
som mest velat tillgodose de teoretiskt
intresserade och därför i huvudsak
inriktat försöksverksamheten på
dessa. Men jag vill å min sida säga, att
jag hoppas att inte dessa ifrån huvudlinjerna
avvikande försök skall få bli
alltför många.

Nr 21.

Lördagen den 24 maj 1952 fm.

Ang. omorganisation av skolöverstyrelsen

Herr Ohlon var överens med mig,
tyckte jag, då lian sade att man, om utvecklingen
går i en riktning som inte är
förutsatt, sedan får ingripa dirigerande.
Jag kan sålunda inte förstå att det skulle
vara någon särskild mening med att här
besluta i enlighet med den reservation,
som herr Ohlon yrkade bifall till. Jag
menar tvärtom att detta skulle animera
vissa distrikt, som inte tänker i lika hög
grad på sina praktiskt intresserade som
på sina teoretiskt intresserade elever, att
begära just sådan försöksverksamhet,
där den praktiska undervisningen icke
blir så tillgodosedd som det är önskvärt.
Jag vill därför för min del hoppas,
att kammaren bifaller vad utskottsmajoriteten
har föreslagit.

Herr talman, bara ett par ord till! Man
har både i majoritetens och i reservanternas
förslag uttalat sig välvilligt för en
ökad ekonomisk hjälp till försöksdistrikten.
Jag kan säga att jag har precis
samma mening, och jag kommer i nästa
vecka att närmare gå in på denna fråga,
då jag skall besvara en interpellation.
Jag anser det onödigt att föregripa interpellationsdebatten
genom att här närmare
gå in på denna detalj.

Herr BERGH: Herr talman! Jag skall
börja med att med tillfredsställelse inkassera
ecklesiastikministerns uttalande,
att den yttre ram för skolöverstyrelsens
verksamhet, som den nu föreslagna
roteindelningen innebär, även om den
inte är i allo tillfredsställande skall ge
möjlighet i framtiden till strävanden,
som syftar till att i större utsträckning
än som nu är fallet decentralisera avgörandena
från den centrala myndigheten
ut till fältet.

Ecklesiastikministern nämnde i det
fallet endast mellaninstanserna, men den
principiella uppläggningen av hans anförande
låter mig förmoda — och jag
hoppas att detta lämnas oemotsagt —
att han också avser att en decentralisation
icke bara skall ske till mellaninstanserna
utan även i större utsträckning
än vad de senaste årens utveckling
hittills givit vid handen till lokala administrativa
organ.

in. m.

Sedan skall jag, herr talman, övergå
till vad som nu är aktuellt i diskussionen,
nämligen debatten om försöksverksamheten.
Ecklesiastikministern förklarade
därvidlag, att han anslöt sig till
utskottets motivering, även om — såsom
herr Ohlon konstaterade — utskottets
skrivning inte är fullt adekvat med
propositionens innehåll på denna punkt.

Men när ecklesiastikministern nu ansluter
sig till utskottets skrivning på
denna punkt, undrar jag, om han har
märkt att utskottsmajoriteten här lämnar
en uppgift, vars fakticitet man kan
betvivla. Utskottets majoritet skriver,
att utskottet inte har kunnat undgå att
observera att i en mängd fall intresset
i huvudsak inriktats på att inom folkskolans
ram söka inarbeta den nuvarande
realskolan. Jag anser detta omdöme
vara ogrundat. I ett ganska stort antal
skoldistrikt, främst på landsbygden, har
man försöksverksamhet utan att över
huvud taget någon realskola finnes. Det
är fullständigt naturligt, att den organisatoriska
försöksverksamheten där
måste syfta till att på det sjunde skolåret
lägga ett åttonde och på detta ett
nionde skolår. Man har inte hunnit dit
ännu, och hur denna försöksverksamhet
kommer att utfalla, vet man ingenting
om. Jag hoppas det lyckas. Skoldistrikt,
där man har s. k. inbyggda realskolor,
är avsevärt färre till antalet. Att under
sådana förhållanden säga, att intresset
i eu mängd fall inriktats på att inarbeta
realskolan i folkskolan, förefaller mig
alltså något dubiöst.

Därtill kommer, såsom herr statsrådet
själv antydde, att detta inbyggande
i åtskilliga fall har framtvingats av de
restriktioner, som nu gäller i fråga om
inrättande av nya realskolor och realskoleavdelningar.
Att under sådana förhållanden
säga, att intresset i huvudsak
har inriktats på anordningar, som man
mer eller mindre är tvungen att åvägabringa,
förefaller mig nog också vara
cn smula underligt. I den mån realskolor
på angivet sätt inbyggts, har det varit
i full överensstämmelse, möjligen
inte med herr statsrådets önskemål men
i vilket fall som helst med 1950 års

Lördagen den 24 maj 1952 fm.

Nr 21.

Ang. omorganisation av skolöverstyrelsen m. m.

riksdagsbeslut. Där sägs det nämligen i
punkten 2 angående försöksverkamheten,
att allsidiga försök skall anställas.
Det sägs vidare, att försöken skall avse
inte bara lärokursernas utformning oclt
differentiering utan även elevmaterialets
differentiering. Jag tror inte att de skoldistrikt,
som känt sig tvingade till dessa
anordningar, behöver känna det som
om de handlat illa, utan anordningarna
liar i många fall varit nödvändiga och
är i full överensstämmelse med den allsidighet
i försöksverksamheten, som
1950 års riksdag fattat beslut om.

Utskottet säger i ett annat sammanhang,
att »även om försöksverksamheten
i nyss nämnd omfattning i viss utsträckning
kan godtagas», så anser utskottet
etc. I en sådan formulering kan
väl ingen inlägga någon annan mening
än att utskottet avser att uttala en försiktig
varning för vad man håller på
med. Utskottet är berett att tolerera försöksverksamheten
endast i en viss utsträckning.
Men om man gör så men
samtidigt inte ger dessa skoldistrikt -—
vanligen städer — tillräckligt med realskoleavdelningar,
hur skall då dessa distrikt
bära sig åt? Skall de inrätta skolor
av den typ som man nu experimenterar
med på landsbygden, innan försöksverksamheten
är fullbordad? Det hette dock
i punkten 1 i 1950 års beslut, att man
skulle tänka sig att ersätta realskolans
högstadium, därest försöksverksamheten
visar att det vore lämpligt.

Jag vill alltså göra gällande att utskottets
utlåtande innehåller ett uttalande,
vars fakticitet man kan diskutera,
och att det därjämte innefattar en varning
och förmaning till dem som lagar
efter lägligheten. Jag vill vidare påstå,
att utskottets utlåtande icke står i riktigt
god överensstämmelse med det beslut,
som 1950 års riksdag fattade.

Om detta sammanfaller med statsrådets
önskan eller inte, spelar i det sammanhanget
inte någon som helst roll.
Vad utskottet här haft att göra är att
vara lojal mot riksdagens tidigare ställningstagande.

Det jag nu anmärkt mot utskottets
skrivning iir eliminerat i reservationen,

och därför anser jag att reservationen
på denna punkt bör bifallas.

Herr SANDLER: Herr talman! Det var
ju på sin tid en av grundtankarna i skolutskottets
förslag till riksdagen, att försöksverksamheten
skulle årligen presenteras
inför riksdagen, så att denna hade
tillfälle att följa med dess utveckling. Det
är också vad som nu skett genom propositionen
i detta ärende.

För min del är jag inte alls böjd för
att här vilja riva upp någon ny skoldebatt
i differentieringsfrågan. Inte heller
vill jag bidra till att göra klyftan
mellan utskottets och reservationens uttryckssätt
större än den verkligen är
— jag tror inte den är så stor. Jag vill
bara ha sagt, att det var en av förutsättningarna
för enigheten i skolutskottet,
att det skulle vara en ganska vid latitud
för försöksverksamheten. 1 det avseendet
motsvarar också verkligheten vad utskottet
då skrev. Det är värdefullt att man
får erfarenheter av olika möjliga varianter.
Men det får ju inte utveckla sig på
det sättet, att varianterna täcker huvuddelen
av försöksverksamheten och att
därigenom den huvudlinje, om vilken
riksdagen dock har enat sig, kommer i
skymundan. Jag har uppfattat utskottets
uttalande så, att det är detta man har
velat framhålla.

Det är möjligt att utskottets skrivsätt
inte exakt återger de verkliga förhållandena
på det här området. Det saknar jag
möjlighet att bedöma. Och jag skulle också
kunna säga att utskottets skrivning
kunde ha varit litet lyckligare än den
har blivit. Men såsom jag uppfattar själva
andemeningen i skrivningen, går den väl
ändå ut på att utskottet vill i likhet med
departementschefen betona, att den pågående
försöksverksamheten är avsedd
att utmynna i en organisatoriskt enhetlig
skola för barn och ungdom i skolpliktsåldern.
Ur de synpunkterna anser
jag för min del, att utskottets skrivning
är att föredraga framför reservanternas.

Herr OH LON: Herr talman! Jag inregistrerar
med tillfredsställelse alt skolutskottets
ordförande från 1950 konstatc -

Nr 21.

Lördagen den 24 maj 1952 fm.

Ang. omorganisation av skolöverstyrelsen
rade, att utskottets skrivning kunde vara
en smula lyckligare. Det var vad jag också
ville ha sagt.

Nu är olyckan den, att enhetsskoleprogrammets
utformning i verkligheten har
kommit att i tiden sammanfalla med en
kris på skolväsendets område, varigenom
två olika önskemål bryter sig emot varandra.
Ä ena sidan vill man få enhetsskoleprogrammet
i dess mest extrema
form prövat, och å andra sidan vill man
kunna tillgodose föräldrarnas rättmätiga
intressen. Det är med hänsyn härtill som
jag anser att man bör gå försiktigt fram.

.lag kan också konstatera, att ecklesiastikministern
har skärpt sin ståndpunkt
från den dag, då han avlät propositionen,
och till den dag, då utskottets utlåtande
kom under hans ögon. Vid sistnämnda
tillfälle kunde ecklesiastikministern
inte hålla stånd längre, utan då
ramlade han i farstun för vad utskottet
hade skrivit, även om det — för att citera
herr Sandler — var mindre lyckligt
valt, vad ordalagen beträffar.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas särskilt
beträffande varje punkt av utskottets
i förevarande utlåtande gjorda hemställan.

På gjord proposition bifölls vad utskottet
i punkten I hemställt.

I fråga om punkten II, fortsatte herr
talmannen, hade yrkats dels att vad utskottet
hemställt skulle bifallas, dels ock,
av herr Cassel, att utskottets hemställan
skulle bifallas med den ändring, som
föranleddes av bifall till motionerna I:
422 och 11:586.

Därefter gjordes propositioner enligt
dessa båda yrkanden; och förklarades
propositionen på bifall till utskottets
hemställan vara med övervägande ja besvarad.

Sedermera bifölls på gjord proposition
vad utskottet i punkten III hemställt.

Därpå gjorde herr talmannen enligt de
beträffande punkten IV förekomna yr -

m. m.

kandena propositioner, först på bifall
till vad utskottet i nämnda punkt hemställt
samt vidare på bifall till utskottets
hemställan med den ändring i motiveringen,
som förordats i den av herr
Ohlon m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan, sig
finna denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Ohlon begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande
omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 174 punkten
IV, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan
med den ändring i motiveringen,
som förordats i den av herr Ohlon m. fl.
vid utlåtandet avgivna reservationen.

Då emellertid herr Ohlon begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 87;

Nej — 35.

Därjämte hade 6 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Slutligen bifölls på särskilda propositioner
vad utskottet i punkterna V—-VIII hemställt.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag
utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 7.30 eftermiddagen.

Lördagen den 24 maj 1952 fm.

Nr 21.

Ang. åtgärder för avhjälpande av ämneslärarbristen.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 175, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående vissa åtgärder
för avhjälpande av lärarbristen vid
de högre skolorna jämte i ämnet väckta
motioner.

I en till riksdagen avlåten proposition,
nr 153, hade Kungl. Maj:t, under
åberopande av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden
för den 7 mars 1952, föreslagit riksdagen
att dels bemyndiga Kungl. Maj:t att
för budgetåren 1952/56 meddela bestämmelser
om rätt för folkskollärare att under
tjänstledighet för studier åtnjuta lön
med B-avdrag i enlighet med vad departementschefen
förordat, dels medgiva,
att ordinarie lärartjänster vid högre skolor
inom de fyra nordligaste länen finge
tills vidare från och med budgetåret
1952/53 i den omfattning och på det
sätt, departementschefen förordat, utbytas
mot extra ordinarie tjänster, dels
godkänna av departementschefen i övrigt
förordade åtgärder för avhjälpande
av ämneslärarbristen vid högre skolor,
dels ock till Vissa åtgärder för avhjälpande
av lärarbristen vid högre skolor
för budgetåret 1952/53 under riksstatens
åttonde huvudtitel anvisa ett reservationsanslag
av 750 000 kronor.

På sätt propositionen visade hade departementschefen
i angivna syfte räknat
med ökad användning av folkskollärare

1 de högre skolorna och för möjliggörande
av detta föreslagit dels att folkskollärarexamen
och 4 betygsenheter i
filosofisk ämbetsexamen skulle ge samma
kompetens som avlagd filosofisk ämbetsexamen,
dels att folkskollärare med

2 å 3 betygsenheter i filosofisk ämbetsexamen
skulle beredas anställning på realskolestadiet,
varvid de skulle åtnjuta
av Kungl. Maj:t till storleken bestämt
arvode utöver folkskolliirarlönen, dels
alt särskilda fortbildningskurser i naturvetenskapliga
ämnen, likvärdiga med
universitetsutbildning och motsvarande
1-betygsstudier i filosofisk ämbetsexamen,
skulle anordnas, dels att deltagar 4

Förslå kammarens protokoll 1952. Nr 21.

na i dessa kurser skulle erhålla stipendier
om 500—800 kronor, dels att folkskollärare
skulle få vidgad rätt till lön
med B-avdrag under tjänstledighet för
studier, dels att för den ökade akademiska
undervisningen samt för bekostande
av de angivna kurserna och stipendierna
skulle anvisas ett reservationsanslag
av 750 000 kronor, dels ock att för
avhjälpande av lärarbristen i Norrland
skulle inrättas högst 10 lektorstjänster i
Ce 30 vid högre allmänna läroverk, högst
35 adjunktstjänster i Ce 26 vid dylika
läroverk eller vid samrealskolor och småskoleseminarier
samt högst 35 ämneslärartjänster
i Ce 26 eller Ce 24 vid kommunala
flickskolor, kommunala mellanskolor
och högre folkskolor, vilka tjänster
vore avsedda att ersätta ordinarie
tjänster som icke kunde tillsättas; för innehav
av de extra ordinarie tjänsterna
skulle krävas mindre kompetens än vad
eljest gällde.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Bergh (I: 198) samt den andra inom andra
kammaren av herr Löfroth och fru
Hellström (11:249), i vilka hemställts,
att riksdagen måtte under rubriken Gemensamma
universitetsändamål för budgetåret
1952/53 anvisa ett reservationsanslag
å 200 000 kronor att användas till
stipendier å 2 000 kronor till sådana
studerande vid våra universitet och högskolor,
som förbunde sig att under lika
lång tid som stipendiet åtnjutits efter
vunnen behörighet tjänstgöra som lärare
vid allmänna läroverk, kommunala realskolor
och högre folkskolor i övre Norrland,
samt bemyndiga Kungl. Maj:t att
utfärda erforderliga bestämmelser i ämnet; dels

två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Nordenson m. fl. (I: 423) och den andra
inom andra kammaren av herr Håstad
in. fl. (11:595), i vilka hemställts, att
det i Kungl. Maj:ts proposition föreslagna
reservationsanslaget till Vissa åtgärder
för avhjälpande av lärarbristen vid
högre skolor måtte uppföras med ett

Nr 21.

Lördagen den 24 maj 1952 fm.

Ang. åtgärder för avhjälpande av ämneslärarbristen.

från 750 000 kronor till 924 200 kronor
ökat belopp för att möjliggöra en utvidgning
av undervisningen i ämnena fysik,
matematik och engelska vid Stockholms
högskola;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Bergh och Landgren (1:424) samt
den andra inom andra kammaren av fru
Hellström in. fl. (11:594), i vilka hemställts,
att riksdagen måtte besluta att
kombinationer med mindre än 4 betygsenheter
skulle betraktas som tillfälliga
krisanordningar och icke finge leda till
bestående kompetensnormer, att meritvärderingen
vid tjänstetillsättning vid läroverken
skulle gynna den högre kompetensen
för att stimulera till fullvärdig
utbildning, att kortare kurser, speciellt
ordnade för snabbutbildning och motsvarande
fordringarna för 1 betygsenhet,
skulle stå under noggrann kontroll av
universitet och högskolor samt att en
omprövning av hela frågan om rekryteringsbehovet
skulle ske så snart läget
kunde överblickas och då det kunde
fastställas, huruvida utvecklingen gått
därhän, att svårigheterna bleve bestående
endast i vissa ämnen, och att de i
propositionen nr 153/1952 angivna åtgärderna
således skulle kunna avvecklas
för övriga ämnen;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Bergh och Landgren (1:425) samt
den andra inom andra kammaren av
fru Hellström m. fl. (11:592), i vilka
yrkats, att riksdagen skulle dels avslå
Kungl. Maj:ts förslag att ordinarie lärartjänster
vid högre skolor inom de fyra
nordligaste länen finge tills vidare från
och med budgetåret 1952/53 i viss omfattning
utbytas mot extra ordinarie
tjänster, dels besluta, att lärare vid högre
skolor inom Västerbottens och Norrbottens
län skulle erhålla en löneplacering,
som med tre löneklasser, dock högst två
över den högsta för ifrågavarande tjänst
gällande löneklassen, överstege vad eljest
skolat gälla, och att lärare inom
Västernorrlands och Jämtlands län skulle
på motsvarande sätt uppflyttas två

resp. en löneklass, dels ock, därest riksdagen
icke skulle bifalla sistnämnda yrkande,
hos Kungl. Maj:t anhålla om förslag
till riksdagen om särskild löneförstärkning
för ifrågavarande lärare;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Holmhtick m. fl. (I: 426) och den andra
inom andra kammaren av herr Kgling
m. fl. (11:591), i vilka hemställts, att
anslaget till naturastipendier in. m. måtte
ökas med 100 000 kronor för att möta
det ökade behovet av sådana stipendier
i samband med inrättande av särskild filosofisk
ämbetsexamen för folkskollärare; dels

ock två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Ohlon m. fl. (I: 427) och den andra
inom andra kammaren av fru Sandström
m. fl. (11:593), i vilka yrkats, att riksdagen
vid behandlingen av Kungl. Maj:ts
proposition nr 153 ville beakta och godkänna
de i motionerna anförda synpunkterna
samt att riksdagen ville besluta,
att det av Kungl. Maj:t äskade reservationsanslaget
av 750 000 kronor till Vissa
åtgärder för avhjälpande av lärarbristen
vid högre skolor för budgetåret 1952/
53 delvis skulle få användas för kompletteringskurser
i matematik, motsvarande
fordringarna för ämnet specialmatematik
i studentexamen, enligt de anvisningar,
som i motionen föreslagits.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
på anförda skäl hemställt,

I. att motionerna I: 424 och II: 594
icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda;

II. att motionerna 1:425 och 11:592, i
vad de avsåge avlöningsförstärkning åt
lärare vid högre skolor inom de nordligaste
länen, icke måtte av riksdagen
bifallas;

III. att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag samt motionerna
I: 427 och II: 593, såvitt de avsåge kompletteringskurser
i matematik, ävensom
med avslag å motionerna I: 425 och II:
592, såvitt de icke behandlats under II,

Lördagen den 24 maj 1952 fm.

Nr 21.

Ang. åtgärder för avhjälpande av ämneslärarbristen.

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att för
budgetåren 1952/56 meddela bestämmelser
om rätt för folkskollärare att under
tjänstledighet för studier åtnjuta lön
med B-avdrag i enlighet med vad departementschefen
förordat,

b) medgiva, att ordinarie lärartjänster
vid högre skolor finge tills vidare
från och med budgetåret 1952/53 i den
omfattning och på det sätt utskottet i det
föregående förordat utbytas mot extra
ordinarie tjänster,

c) godkänna av utskottet i övrigt förordade
åtgärder för avhjälpande av ämneslärarbristen
vid högre skolor;

IV. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag ävensom med avslag
å motionerna 1:198 och 11:249, I:
423 och 11:595 samt 1:426 och 11:591,
till Vissa åtgärder för avhjälpande av lärarbristen
vid högre skolor för budgetåret
1952/53 under åttonde huvudtiteln
anvisa ett reservationsanslag av 750 000
kronor;

V. att motionerna I: 427 och II: 593,
såvitt de icke behandlats under III.,
icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Reservationer hade anmälts

1) av herrar Bergh, Arrhén och Staxång,
vilka ansett, att utskottets yttrande
rörande motionerna 1:424 och 11:594
bort hava den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort under I
hemställa, att riksdagen måtte, i anledning
av motionerna 1:424 och 11:594,
i skrivelse till Kungl. Maj:t giva till känna
vad i reservationen anförts;

2) av herrar Bergh, Arrhén och Staxting,
vilka ansett, att utskottets motivering
till punkten II bort hava den ändrade
avfattning, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort i nämnda
punkt hemställa, att riksdagen måtte,
med bifall till motionerna I: 425 och II:
592, såvitt nu vore i fråga, medgiva, att
lärare vid högre skolor inom Västerbottens
och Norrbottens län finge erhålla
en lönegradsplacering, som med tre löneklasser,
dock högst två över den högsta

för ifrågavarande tjänst gällande löneklasser,
överstege vad eljest skolat gälla,
samt att lärare inom Västernorrlands
och Jämtlands län på motsvarande sätt
uppflyttades två resp. en löneklass;

3) av herrar Bergh, Arrhén, Skoglund i
Doverstorp och Staxäng, fröken Elmén
och herr Nihlfors, vilka ansett, att utskottets
yttrande beträffande motionerna
I: 198 och II: 249 bort hava följande lydelse: »I

anslutning till motionerna I: 198 och
II: 249 har utskottet funnit anledning att
förorda en utvidgning av existerande stipendiesystem
inom undervisningsväsendet
till att omfatta stipendier till sådana
studerande vid universitet och högskolor,
som förbinda sig att efter examen
tjänstgöra som lärare vid högre skolor
i övre Norrland. Stipendierna böra bestämmas
till 2 000 kronor för år. I övrigt
torde få ankomma på Kungl. Maj:t
att utfärda erforderliga tillämpningsföreskrifter.
Utskottet uppskattar medelsbehovet
för ändamålet till 200 000 kronor,
med vilket belopp det av Kungl.
Maj:t äskade anslaget bör uppräknas.»;

samt att utskottet bort i punkten IV
hemställa, att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag samt motionerna
I: 198 och II: 249 ävensom med
avslag å motionerna 1:423 och 11:595
samt 1:426 och 11:591, till Vissa åtgärder
för avhjälpande av lärarbristen vid
högre skolor för budgetåret 1952/53 under
åttonde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 950 000 kronor.

Herr BERGH: Herr talman! Jag vill
med anledning av det föreliggande utskottsutlåtandet
säga några ord om lärarbristen
vid de högre skolorna i de
fyra nordligaste länen mot bakgrunden
av utlåtandets allmänna reflexioner.

Jag vill då börja med att säga, att jag
sannolikt inte — i varje fall inte för
ecklesiastikministern — blottar någon
hemlighet, om jag säger, att denna proposition
har väckt en mycket djup besvikelse
i dessa län, och jag tror inte
heller att denna besvikelse har blivit
mindre, när utskottsutlåtandet kommit.

52 Nr 21. Lördagen den 24 maj 19o2 fm.

Ang. åtgärder för avhjälpande av ämneslärarbristen.

Jag vill i det sammanhanget tillägga, att
jag finner besvikelsen fullt ut motiverad.

Jag skulle vilja karakterisera läget på
det sättet, att den brist på akademiskt
utbildade lärare, som vi bär i de högre
skolorna där uppe, är en accentuerad
effekt av den allmänna lärarbristen.

Orsakerna till denna brist behöver
man väl vid det här laget inte tveka så
mycket om. Först kan det konstateras,
att denna kris med någon liten grad av
förutseende hade kunnat beräknas redan
i början på 1940-talet. Man kunde
ha förutsett den på grund av åldersförändringarna
i befolkningspyramiden.
Något sent kom en ansats till upprustning
av universitet och högskolor, men
den ansatsen har ju av kända skäl endast
blivit en ansats. Men den väsentliga
orsaken till att folk inte i tillräcklig
omfattning ägnar sig åt läraryrket har
vi ju däri, att banan icke ansetts lockande,
och samtidigt har det speciellt inom
medelklassen inträffat förändringar, som
har medfört att föräldrar har fått större
svårigheter än förr att hjälpa sina barn
till akademisk utbildning. Levnadskostnaderna
har stigit, och skattetrycket har
drabbat dessa grupper mycket hårdare
än tidigare. Därav följer, att de har fått
mindre kontanter över att hjälpa sina
barn med, och följaktligen måste låneskulden
för de akademiskt studerande
bli i motsvarande mån större. När dessa
sedan kommer ut i livet och skall förränta
och amortera denna skuldsumma,
så har såväl levnadskostnadernas stegring
som skattetryckets ökade styrka
lagt ökade hinder i vägen, och därav
följer ju att dessa ungdomar, innan de
ger sig in på lärarbanan, måste fråga
sig: Kan vi ekonomiskt klara detta eller
inte, och finns det andra banor som är
mer lönande? De har tvingats till det
resonemanget.

Detta är, skulle jag tro, i huvudsak orsakerna
till det allmänna läget, och att
detta nu har blivit särskilt besvärligt i
de fyra nordligaste länen är ju ganska
självklart. På s. 33 i propositionen finns
det en redovisning för situationen på
grundval av krisutredningens uppgifter.

Man har gjort en procentuell jämförelse.
Man har räknat ut i procent av antalet
veckotimmar, hur stor bristen på formellt
kompetenta lärare vid de högre allmänna
läroverken är, och man har funnit,
att medan den för landet i övrigt är
4 procent, är den nära fyra gånger så
stor i de fyra nordligaste länen. Samrealskolorna
har det sämre. Där är bristen
inom landet i övrigt cirka 10 procent
och i de fyra nordligaste länen 3G
procent. När vi sedan kommer till kommunala
mellanskolor och högre folkskolor,
blir bristen katastrofartad. Vi har
där 22 respektive 28 procent för landet
i övrigt, medan bristen i de fyra nordligaste
länen är 47 procent.

Om man sedan går till detaljerna, så
märker man, att vitala ämnen får sitta
emellan. Krisutredningen har uppgivit,
att vid tiden för dess undersökning saknade
tio av elva högre folkskolor där
uppe kompetenta lärare i matematik och
fysik; likaledes tio saknade sådana lärare
i biologi, och fem saknade sådana
lärare i modersmålet.

Går man till enstaka läroanstalter, finner
man att situationen mångenstädes
kan bli mycket besvärlig. Exempelvis i
Piteå skulle man i fjol inrätta ett kommunalt
gymnasium och fick överstyrelsens
tillstyrkan under förutsättning, att
man kunde skaffa kompetent matematiklärare.
Det lyckades inte, och följaktligen
blev det ingen reallinje. Man fick inskränka
sig till att börja med en latinlinje;
sedan får vi se hur det kan bli.

Nu finns det ju, som jag sade, brist på
kompetenta lärarkrafter i landet i dess
helhet, och följden har redan visat sig.
År 1950 gavs det i realexamen samma
matematikuppgifter som 1939, och 1951
gavs det i studentexamen på reallinjen
samma uppgifter som 1923. I bägge fallen
hade en klar försämring inträffat.
Som en av anledningarna pekade man
på den sänkta standarden till följd av
lärarbristen, och om detta nu är ett omdöme
som gäller i allmänhet, måste det
ju gälla framför allt där bristen på kompetenta
lärarkrafter är mera accentuerad.

Bristen på lärare där uppe har fört

Lördagen den 24 maj 1952 fm.

Nr 21.

Ang. åtgärder för avhjälpande av ämneslärarbristen.

med sig även en annan olycklig omständighet.
Det har länge i de övre delarna
av landet rått en eftersläpning, då det
gällt högre skolor. Folkskoleväsendet
ligger bra till, kanske allra bäst i det
översta länet, men beträffande de högre
skolorna har det sedan länge som
sagt funnits en eftersläpning, fastän det
där uppe finns ett stort intresse för att
inrätta sådana skolor. Vad man nu har
att befara, det är inte bara att standarden
sjunker i de skolor man redan har
upprättat, utan också att den utveckling
vi är inne på kommer att stanna av. Om
man försöker att gissn litet, hur det
kommer att ställa sig i framtiden, så är
det min tro, att krisen beträffande akademiskt
utbildade lärare i våra högre
skolor där uppe icke kommer att hävas,
förrän yrket blir ekonomiskt tilldragande
i jämförelse med andra yrken.

Nu kanske någon invänder, att i dagarna
en ny löneöverenskommelse har
träffats, som innebär att en lektor med
de kompetenskrav som man nu tänker
sig för framtiden som regel skall placeras
i Ca 31, en lönegrad lägre än låt oss
säga en distriktslantmätare eller lantbruksingenjör
med ungefär hälften så
lång utbildningstid. Framtiden får visa,
huruvida den uppgörelsen kommer att
åstadkomma någon vändning i den utveckling
som vi nu är inne i. F.n sak är
i varje fall säker, och det är att bristen
på lärare i de fyra nordligaste länen inte
kommer att hävas något så när fullständigt,
förrän vi har att räkna med ett
överskott i de andra länen.

Skolöverstyrelsen har i några korta
satser förklarat, varför övre Norrland är
i underläge, när det gäller rekryteringen
av dessa befattningar. Den talar om de
höga skatterna; kommunalskatterna är i
genomsnitt betydligt högre där uppe än
här. Hyrorna är höga, genomsnittligt
mycket höga, liksom levnadskostnaderna
över huvud taget, och alla dessa ekonomiska
faktorer har ännu icke kompenserats
genom dyrortsgrupperingen.
Jag kan som exempel nämna, att hela
Norrbottens län, alltså samtliga kommuner,
tillhör femte gruppen och att det
finns flera orter i Norrbottens län, diir

levnadskostnaderna är avsevärt högre än
i Stockholm. Sedan nämner överstyrelsen
de klimatiska förhållandena. Jag är
för min del född i södra Norrland och
har levat ungefär hälften av mitt liv i
Norrbotten, och jag tycker att klimatet
är bra, men de som kommer söderifrån
har i många fall inte samma uppfattning.

Sedan kommer det en sak, som vi
framför allt måste lägga märke till, och
det är att dessa fyra nordligaste län icke
är självförsörjande då det gäller akademiskt
utbildade befattningshavare utan
måste få en del av dem ifrån Syd- och
Mellansverige. De människor, som har
möjlighet att få en plats söderut i närheten
av hemmamiljön, drar sig givetvis
för att söka dit upp redan av de skäl som
jag redan påpekat, men så har de också
anhöriga i hemorten och vill träffa dem
åtminstone någon gång om året, men de
ekonomiska förhållandena lägger hinder
i vägen. Jag förstår dessa mellan- och
sydsvenskar, då de reagerar som de
gör.

Jag drar den slutsatsen, herr talman,
att det är speciella förhållanden i de fyra
nordligaste länen på detta område
och att dessa speciella förhållanden
kommer att bestå. Lärarbristen kommer
eventuellt att fyllas, men först när de
andra landsdelarna fått sitt.

Om följderna för vår landsdel av det
nuvarande läget och av det läge, som
man kan befara i framtiden, kan man
fatta sig ganska kort. Vi löper för det
första risken, att vi inte får vår lärarpersonal
och vår förvaltningspersonal
över huvud taget tillfredsställande rekryterad.
Om en tjänsteman inom skogsstalen
eller vilket annat fack som helst
tvekar om han skall söka dit upp eller
inte, frågar han sig givetvis också: Vad
finns det för skolväsen där? Vad har
mina barn för möjligheter att få utbildning?
Får han då reda på att det är
smått om skolor eller att det är skolor
med lägre standard än annorstädes, så
drar han sig ju för att söka sig dit upp.

Får vi inte ett ordentligt högre skolväsen
där uppe, äventyrar vi alltså rekryteringen
av vår intellektuellt utbildade
arbetskraft, och vad det betyder även

Nr 21.

Lördagen den 24 maj 1952 fm.

Ang. åtgärder för avhjälpande av ämneslärarbristen.

för det övriga landet är ju lätt att inse;
därom behöver jag ingenting säga.

Men då har vi att befara ännu en följdföreteelse.
Som jag sade för en stund sedan,
råder det i Norrland en eftersläpning
i fråga om det högre skolväsendet.
Detta innebär att där finnes en begåvningsreserv,
som det måste vara av värde
för landet att taga vara på. Vi har
brist på studenter och över huvud taget
på intellektuellt utbildad arbetskraft. Där
uppe finns en reserv att ta vara på, men
detta tillvaratagande äventyrar man nu.

Jag sammanfattar ännu en gång, herr
talman, vad jag sagt genom att konstatera,
att omständigheterna är speciella i
de fyra nordligaste länen. Vill man råda
bot på de speciella omständigheterna,
får man också vidtaga speciella åtgärder.
Det är därför som propositionen och utskottets
utlåtande har väckt en sådan besvikelse;
man föreslår inga speciella åtgärder.

I propositionen föreslogs visserligen,
att om ett lektorat eller en annan sådan
tjänst blev vakant, skulle man efter viss
tid kunna extraordinariesätta dem. Man
skulle behålla den ordinarie tjänstens
lönegradsnummer och på så sätt locka
dit duktiga fastän inte fullt kompetenta
sökande. Antag emellertid att ett lektorat,
som inte kan besättas i ett läroverk,
skall extraordinarieförklaras. Då kan
den tjänsten sökas av adjunkter med
provår, och man tror att det skall bli en
hård konkurrens om delta extraordinarie
lektorat. Vad hindrar emellertid, att
en duktig adjunkt inom den egna läroanstalten
söker lektoratet? Han kan uthärda
konkurrensen från de andra, som
utifrån söker denna befattning, och han
får kanske detta förordnande. Men då
måste han vara tjänstledig från sin egen
befattning. Vad har man då att locka
med för att få någon att uppehålla hans
ordinarie tjänst? Jag tror mycket litet på
denna anordning.

Så föreslås vidare, att adjunktkompetenta
sökande skall framskaffas med en
lägre utbildning än den nu föreskrivna
och att man skall medge adjunktkompetens
åt folkskollärare, som skaffar sig

fyra betyg i en filosofisk ämbetsexamen.
Det är en anordning, som föreslås för
landet i dess helhet, och det är möjligt
att den kommer att medföra, att bristen
så småningom täcks. I varje fall är det
uppenbart, att bristen täckes sist i övre
Norrland och att denna anordning inte
alls löser problemet, hur vi skall kunna
få tillräckligt med lektorer till våra högre
allmänna läroverk.

Vi reservanter anser, att när här speciella
omständigheter föreligger, bör
också speciella åtgärder tillgripas. Vi
kan inte, i den mån jag får göra mig till
talesman för den mycket utbredda opinion
som gjort sig hörd, godta en sådan
princip som den, till vilken propositionen
ansluter sig. Man vill se till att läget
inte blir alldeles ohållbart. Man borde i
stället ha kommit med den principen, att
de olägenheter som uppkommer på
grund av den nuvarande bristen, skall
någorlunda jämnt fördelas över hela riket.
Det vore ett rimligare resonemang.
Men om man anslöte sig till den principen,
måste man vidta de speciella åtgärder
som fordras i ett speciellt läge.

Vi har i form av motioner och reservationer
pekat på två utvägar. Den ena
är att locka folk norrut genom att bjuda
högre löner — får vi inte läroverkslärare
för de nuvarande lönerna, så betala
dem mer än de har betalt på de platser,
där de eljest hellre vill vara. Vi är
inte ensamma om detta uppslag. Skolöverstyrelsen
har ansett, att detta medel
är det mest effektiva för att klara saken.
Skolöverstyrelsen har med vissa modifikationer
föreslagit uppflyttning med tre
resp. två lönegrader. Detta förslag har
tillstyrkts av Målsmännens riksförbund.

Det sades i en liten skärmytsling i
statsutskottet häromdagen, att det i denna
fråga förelåg ett lärarintresse. Jag är
inte läroverksman, och jag har inte uppfattat
saken som främst ett lärarintresse.
Det är ett intresse, som delas av föräldrarna
till de barn, vilkas utbildning
föräldrarna vill befrämja.

Det har invänts mot tanken på lönekompensation,
att om vi gör så, kommer
det att medföra mycket besvärliga kon -

Lördagen den 24 maj 1952 fm.

Nr 21.

Ang. åtgärder för avhjälpande av ämneslärarbristen.

sekvenser: andra tjänstemannakatego rier

kommer med motsvarande anspråk.
Jag är medveten om att det i längden,
när det råder brist på arbetskraft, är
ohållbart att konkurrera om denna bristande
arbetskraft genom att höja lönerna.
Men om vi är överens om att den
högre skolundervisningen intar en särställning,
att det här gäller ett nyckelproblem,
av vars lösning så mycket annat
beror, är det alldeles uppenbart, att
man inte får driva den principen hur
långt som helst. Det är ett resonemang
som en lönemandarin naturligtvis djupt
föraktar. En sådan har svårt att tänka
sig in i det läget, att om jag inte får folk
för det vanliga priset, men det är nödvändigt
att jag får folk, så måste jag betala
för det. Detta är den ena av de utvägar
som vi har anvisat.

Den andra utvägen är att anlita ett
stipendiesystem. Vi har föreslagit att
stipendier skulle lämnas åt sådana studerande
vid universitet och högskolor,
som förbinder sig att tjänstgöra på anvisad
ort. Det är ingen nyhet. På femte
huvudtiteln finns ett anslag å 400 000
kronor, avsett till 200 stipendier på 2 000
kronor vartdera för att få tandläkare
inom folktandvården. Inom folkskolväsendet
finns det stipendier för att förse
finnbygden med lärare.

Detta system har visat sig framgångsrikt
i bägge fallen. För 200 000 kronor
tror vi att vi också här skulle kunna få
en ganska god effekt. Vi räknar med att
det — så dryga som studiekostnaderna
nu har blivit — skulle för studerande,
som har ett eller ett par år kvar till sina
akademiska examina, vara mycket värdefullt
att få detta tillskott mot en förbindelse
att tjänstgöra någon tid på anvisad
ort. Vi tror att det mycket snabbt
skulle medföra effekt.

Detta var de två vägar, som vi reservanter
har anvisat. Vi har gjort det därför
att vi är överens om att när det erfordras
speciella åtgärder, måste man
tillgripa speciella åtgärder.

Jag ber, herr talman, att med denna
motivering få yrka bifall till de bägge
sista reservationer, som är fogade till det
föreliggande utskottsutlåtandet.

Herr ARRHÉN: Herr talman! De förslag,
som föreligger i de reservationer,
som är fogade till detta utlåtande, skiljer
sig från utskottsmajoritetens förslag
därigenom, att de företräder en principiellt
annan syn på det föreliggande problemet,
den nämligen, som den föregående
ärade talaren här nyss utvecklade,
att vi inte tror på möjligheterna att
skaffa Norrland tillräckligt med fullgoda
lärare på annat sätt än genom löneförstärkningar.
Detta är som sagt den väsentliga
skillnaden.

Å ena sidan skall här ett dagsläge bedömas,
och om dettas innebörd gav herr
Bergh nyss några antydningar. Men det
är å andra sidan också att lägga märke
till att vi helt säkert har att vänta en
snabb, ja, mycket snabb försämring av
situationen på detta område. Ett sådant
konstaterande görs även av krisutredningen,
och det är värt att hålla denna
pessimistiska bedömning i minnet. Jag
tror att redan de allra närmast liggande
åren därvidlag kommer att ge belägg,
som vi icke nu önskar.

För närvarande råder, har det sagts, i
de norrländska lärarkretsarna uppbrottsstämning.
Detta är betänkligt. Jag erinrar
om att statsrådet i sin skrivning i
propositionen i år har vägrat att uppta
till bedömande förslag om avlöningsförstärkningar
under hänvisning till de pågående
löneförhandlingarna. Jag har nu
resultatet av dessa förhandlingar här
framför mig, och jag kan alltså konstatera
— vilket man för övrigt vetat ganska
länge — att någon differentiering beträffande
lärarlönerna i Norrland där inte
har diskuterats och, som sagt, inte heller
förekommer i förhandlingsresultatet.

Herr Bergh framhöll nyss, att de förslag,
som vi framlägger, när det t. ex.
gäller stipendierna, inte alls är märkvärdiga
i och för sig. Vi har detta system
tillämpat på flera olika områden. För
närvarande utdelas t. ex. 200 stipendier
till tandläkarkandidater i folktandvården.
De 200 000 kronor, som vi talar om,
skulle räcka till 100 stipendier å 2 000
kronor åt sådana studerande, som förbinder
sig till tjänstgöring i Norrland
under lika lång tid som de har fått sti -

Nr 21.

Lördagen den 24 maj 1952 fm.

Ang. åtgärder för avhjälpande av ämneslärarbristen.

pendier vid universitet eller högskola,
där de bedriver sina studier. Liknande
system har också, vilket jag tror att redan
herr Bergh var inne på, tillämpats,
när det gäller att få präster i de finskoch
lapsktalande områdena eller att få
folkskollärare i de finsktalande bygderna.
Det är, som sagt, alltså inte någon ny
princip, som därvidlag behöver knäsättas
och motiveras, utan det är bara fråga
om att utsträcka den till att gälla ett
större område.

Det är onödigt att bli mångordig i denna
fråga. Det bör dock till slut, herr
talman, observeras att de löneförstärkningar,
som begäres i de föreliggande
motionerna, tidigare har föreslagits både
av skolöverstyrelsen, av Norrlands rektorsförening,
av Läroverkslärarnas riksförbund
samt av Målsmännens riksförbund.
Vi vet att den opinion, som under
den allra senaste tiden tagit sig uttryck
uppe i Norrland, likaledes har följt dessa
vägar. Det förefaller alltså som om
motionerna här företrädde en saklig
ståndpunkt, som jag tror att den kommande
utvecklingen alltmera skall bestyrka
riktigheten av.

Jag ber, herr talman, att med dessa
ord få yrka bifall till reservationerna 2
och 3.

Herr LUNDGREN: Herr talman! Det är
ju allmänt bekant att det föreligger en
avsevärd svårighet att tillsätta befattningar
i övre Norrland, vilka äro avsedda
att besättas med akademiskt utbildade
tjänstemän. Det är ju inte i och
för sig orimligt att sådana svårigheter
föreligger. Det är ofrånkomligt att levnadskostnaderna
blir högre i Norrland
även om det kanske inte ger sig till känna
i dyrortsgrupperingen. Isoleringen i
Norrland medför vissa svårigheter för
de akademiskt utbildade att följa med
den vetenskapliga utvecklingen. Det
finns inte tillgång till bibliotek i samma
utsträckning som söderut. Därtill kommer
avsevärda kostnader för resor söderut.

Bristen på akademiskt utbildade tjänstemän
är störst i fråga om lärarna. Så -

vitt jag förstår är den enda möjligheten
att avhjälpa denna brist att man genom
ökade löner kompenserar de högre
kostnaderna i Norrland och därigenom
gör dessa tjänster lika attraktiva som
tjänster i södra Sverige. Det är också
denna tankegång, såvitt jag förstår, som
legat bakom skolöverstyrelsens förslag
att lärare vid högre skolor inom kallortsområdena
III—VI erhåller en löneplacering
som med tre löneklasser —
dock högst två över den högsta för ifrågavarande
tjänst gällande löneklassen —
överstiger vad som eljest skolat gälla,
och att lärare inom kallortsområdena
I—II respektive övriga delar av de fyra
nordligaste länen på motsvarande sätt erhåller
en uppflvttning av två löneklasser
respektive en.

Detta skolöverstyrelsens förslag är, såvitt
jag förstår, mycket väl motiverat.
Därigenom åstadkommer man en jämnare
fördelning av lärartillgången över
hela landet. Förslaget är, som herr Bergh
också omnämnde i sitt anförande, tillstyrkt
av olika instanser som yttrat sig
om detsamma.

Departementschefen har föreslagit en
annan lösning; han menar att man i
Norrland skulle nöja sig med sämre utbildade
lärare. Norrland betraktas tydligen
som en koloni som kan nöja sig
med tjänstemän vilka inte kan godtagas
söderut. Det är såvitt jag förstår en dålig
kolonialpolitik.

Nu har utskottet i så måtto ändrat
Kungl. Maj:ts förslag, som dessa lägre
utbildade lärare avses för hela landet.
Vi norrlänningar är ju tacksamma för att
det inte bara är vi som skall få dem
utan att de blir fördelade även på övriga
delar av riket.

I en motion av herr Bergh m. fl. har
yrkats att riksdagen skall godta det förslag
som framställts av skolöverstyrelsen,
alltså om högre lönegradsplacering
för lärarna i övre Norrland. Jag ber,
herr talman, att få yrka bifall till denna
motion.

Herr NYSTRÖM: Herr talman! Herr
statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
har i propositionen om åt -

Lördagen den 24 maj 1952 fm.

Nr 21.

Ang. åtgärder för avhjälpande av ämneslärarbristen.

gärder för att motverka bristen på lärare
vid högre skolor inte ansett sig kunna
föreslå några enhetliga åtgärder för
att likformigt över hela landet fördela
olägenheterna av lärarbristen. Herr statsrådet
har i stället föreslagit att lärartjänster
i de fyra nordligaste länen, där
brist råder, skall kunna besättas med
befattningshavare av lägre kompetens,
vilket herr Bergh också har framhållit
i sitt inlägg i debatten. Jag har därför
inte anledning att upprepa orsakerna
därtill. Herr statsrådet har alltså inte
följt den speciella kunskap om norrländska
skolförhållanden som fanns inom
kommittén och som kommit till uttryck
i remissyttranden. Herr statsrådet
har följt majoriteten inom läroverkens
krisutredning.

Att man, herr talman, som talesman
för de norrländska kulturintressena inte
kan åtnöjas med det i propositionen
framlagda förslaget torde få anses vara
självklart. Inom denna landsända har vi
dock stora begåvningsreserver som kan
bli till nytta för hela landet.

Emellertid har herr statsrådet dock
försökt att finna en lösning av detta
problem. Det program som herr statsrådet
rekommenderar riksdagen är dock
inte det bästa för att snabbast möjligt
lindra olägenheterna av lärarbristen,
särskilt i våra fyra nordligaste län.

Om man inte, herr talman, kan tillstyrka
propositionens botemedel mot
denna brist på lärare i våra högre skolor,
så kan man ännu mindre ansluta sig
till statsutskottets utlåtande. Statsutskottet
har inte funnit sig böra biträda statsrådets
förslag. Utskottet har kommit till
den uppfattningen att det är ändamålsenligare
att statsrådets förslag får gälla
landet i dess helhet.

Av två onda ting väljer man emellertid
det minst onda, och i detta fall väljer
jag statsrådets rekommendation för
avhjälpande av lärarbristen vid de högre
skolorna. EU beslut i enlighet med statsutskottets
hemställan avhjälper inte den
aktuella bristen.

Skolöverstyrelsen har för sin del ansett,
att eu avlöningsförstärkning vore
det effektivaste botemedlet mot lärar -

bristen i övre och mellersta Norrland.
Det är en mening som jag för min del
kan ansluta mig till. Jag biträder också
det förslag i fråga om stipendiegivning,
som man återfinner i reservation nr 3
av herr Bergh m. fl. Jag kan på det
livligaste understryka de synpunkter som
herr Bergh här framhållit. Jag finner
ingen anledning att upprepa hans argumentering.

Närmaste orsaken till att jag begärt
ordet är, att jag vill anföra ett exempel
som klart och tydligt belyser att detta
är en viktig fråga och en fråga där man
måste finna snabba åtgärder. Exemplet
är lokalt, från min hemstad Kiruna. Där
skall vi ha 17 lärartjänster. Tre tjänster
har under de senaste två åren varit ledigförklarade.
Det är en tjänst i matematik,
fysik och kemi, en tjänst i biologi
och geografi samt en ämneslärartjänst.
Ytterligare tre tjänster skall ledigförklaras.
Det är en tjänst i engelska
och franska, en i modersmålet och tyska
samt en i geografi och historia. Det är
emellertid också aktuellt att ledigförklara
ytterligare två tjänster, båda i matematik,
fysik och kemi. Man ser alltså
att vi endast har 9 tjänster besatta av 17.
Det är en brist på 8, eller något mindre
än 50 procent. Jag tycker att detta är ett
talande exempel, som borde resultera i
att man vidtoge andra åtgärder än herr
statsrådet och statsutskottet här har föreslagit.

Motsvarande situation råder även i den
sydligare delen av malmfälten, alltså i
Gällivare och Malmberget. Där har man
svårigheter av ungefär samma storlek
som Kiruna att brottas med. Bristen är
störst längst uppe i norr och i inlandet.
Den reduceras något i kustbandet och
minskar efter hand som man kommer
till Mellansverige och de sydligare delarna
av vårt land.

Jag anser att lärartillgången skall fördelas
jämnare över hela landet. Därför,
herr talman, vill jag meddela kammaren
att jag vid en eventuell votering kommer
att avge min röst för de tvenne reservationer
som bär beteckningarna 2
och 3 och är avlämnade av herr Bergh
in. fl.

Nr 21.

Lördagen den 24 maj 1952 fm.

Ang. åtgärder för avhjälpande av ämneslärarbristen.

Herr 0I1L0N: Herr talman! I den

första reservationen till utskottets utlåtande
föreslås, att riksdagen måtte uttala
att kombinationer i filosofisk ämbetsexamen
med mindre än fyra betygsenheter
måtte betraktas som tillfälliga krisanordningar
och inte leda till bestående kompetensnormer.
Samma förslag återfinnes
i krisutredningens förslag, som ligger till
grund för propositionen, och det är också
statsrådets mening. Detsamma torde
gälla om det andra förslaget, nämligen
att för adjunktskompetens skulle kunna
krävas folkskollärarexamen plus fyra betygsenheter
i filosofisk ämbetsexamen.
Det är meningen att den anordningen
skall begagnas endast i den utsträckning
som krisförhållandena gör det nödvändigt.
Härom råder alltså enighet.

Vidare uttalas i samma reservation ett
önskemål, att meritvärderingen vid tjänstetillsättningen
i läroverken skall gynna
den högre kompetensen för att stimulera
till fullvärdig utbildning. Av läroverksstadgan
framgår ju, att detta önskemål
redan är tillgodosett. Om motsatsen skulle
vara förhållandet, skulle det förutsätta
en ändring i läroverksstadgan.

Dessutom heter det, att snabbutbildningskurser
för lärare, motsvarande
fordringarna för en betygsenhet, bör stå
under noggrann kontroll av universitet
och högskolor. Krisutredningens förslag
beträffande dessa kurser innebär i själva
verket, att kurserna skall inordnas i
universitets- och högskoleväsendet, låt
vara att de på grund av lärarbrist och
lokalbrist vid universiteten skall kunna
förläggas även på andra än universitetsorter
ute i landet. Meningen är ju att en
lärare, som på det sättet tar ett betyg,
skall kunna fortsätta som om han hade
gjort den förberedande utbildningen vid
universitetet i fråga.

Slutligen begäres i reservationen, att
en omprövning av hela rekryteringsbehovet
skall göras, så snart läget kan
överblickas och det kan fastställas, huruvida
utvecklingen gått därhän att lättnader
inträtt. Det torde vara självklart att
en sådan översyn måste verkställas.
Inom krisutredningen lekte vi med tanken
på särskilda stipendier för studeran -

de i de ämneskombinationer där den
största bristen förelåg, nämligen i de naturvetenskapliga
ämneskombinationerna.
Yi släppte emellertid den tanken, då vi
menade, att man först borde pröva de
utvägar som i övrigt erbjöd sig.

I reservationen nr 3 yrkas, att lärarna
i de fyra nordligaste länen skulle få
extra lönetillägg utöver den ordinärt utgående
lönen. I en särskild motion, nr
427, har jag framställt samma yrkande,
fastän under en något annan förutsättning.
Jag har framhållit, att den undantagsställning,
som här håller på att uppkomma
för Norrland och enligt statsutskottets
förslag även för andra s. k.
krisorter i landet, måste undanröjas så
snart som möjligt, och om det skulle visa
sig, att lärarbristen fortsätter, bör staten
genom särskilda lönetillägg åt lärarna
tillförsäkra de landsdelar, som har underskott
på lärare, erforderliga lärarkrafter.

Enligt den överenskommelse, som i
går träffades mellan Läroverkslärarnas
riksförbund och tjänsteförteckningskommittén,
skall ju adjunkterna till tre fjärdedelar
av antalet uppflyttas i lönegrad
29 och till en fjärdedel i lönegrad 27.
Men därutöver stadgas i överenskommelsen,
på förslag av Läroverkslärarnas
riksförbund i sista anloppet, att utöver
de tre fjärdedelar, som skulle komma
upp i lönegrad 29, skall inrättas 150 platser
i samma högre lönegrad, vilka skall
tilldelas krisorterna i landet. Överenskommelsen
tillgodoser alltså i viss utsträckning
vad som begärs i reservation
nr 2 till utskottets utlåtande.

Jag har i min nyssnämnda motion
även pekat på en del andra problem,
som erbjuder sig i sammanhang med
detta ärende. Såsom framgår av krisutredningens
undersökning är lärarbristen
störst vid de mindre skolorna, där lärarnas
undervisning mera sällan kan inskränkas
till två läroämnen. Majoriteten
av realskoleliirarna bör alltså ha en så
fyllig utbildning, att de är i stånd att
undervisa i ett tredje ämne, och härför
fordras en fullständig filosofisk ämbetsexamen.
När nu fördelningen av dessa
tjänster i lönegraderna 27 och 29 skall

Lördagen den 24 maj 1952 fm.

Nr 21.

Ang. åtgärder för avhjälpande av ämneslärarbristen.

äga rum, förutsätter jag, att den högre
lönegraden reserveras för de lärare som
har fullständig utbildning, så att man på
det sättet stimulerar folkskollärare med
4 betyg att fullfölja sin examen till fullständig
filosofie magisterexamen. Detta
ligger inte så mycket i de stora läroverkens
intresse, ty där kan man alltid utnyttja
lärare med två ämnen, utan det
ligger framför allt i de mindre skolornas
intresse.

Krisutredningen förutsatte också, att
lärarna med fyra betyg skulle äga rätt
att genomgå praktisk lärarutbildning på
en termin, men därutöver tänkte sig krisutredningen,
att väl meriterade lärare
skulle kunna få dispens från den praktiska
lärarutbildningen. På grund av vad
som yttrats i propositionen vill jag i dag
uttala den förhoppningen, att dispens
från den praktiska lärarutbildningen på
realskolestadiet eller det högre skolstadiet
skall beviljas endast i sådana fall,
där vederbörande lärare otvetydigt ådagalagt
sin duglighet att undervisa på detta
stadium. Vi får komma ihåg, att den
pedagogiska utbildning som vederbörande
har fått i folkskollärarexamen, är avpassad
för ett annat undervisningsstadium
och inte är avpassad för ämnesundervisning,
vilket det här är fråga om
— för att nu inte tala om att helt andra
psykologiska problem yppar sig på högstadiet
än på det lägre stadiet. Det skulle
vara en olycka, om man speciellt i fråga
om den praktiska lärarutbildningen
ginge alltför kraftigt fram med dispenser.

Det är också önskvärt att de s. k. krislärarna
— som jag menar inte är några
krislärare — genomgår en praktisk lärarutbildning,
så att de infogas i läroverkens
tradition, särskilt med tanke på
att man får enhetlig betvgsgivning runt
hela landet. Detta är inte minst viktigt
med hänsyn till den statliga stipendieverksamheten,
som kostar det allmänna
stora slantar, ty statsstipendierna utgår
ju med ledning av de av lärarna givna
betygen.

Nu har man inom Norrland mycket
ondgjort sig över att krisutredningen
och Kungl. Maj:t för Norrland föreslagit

särskilda lärartjänster, vilkas innehavare
skulle ha mindre kompetens än den vanliga.
Jag förstår norrlänningarnas oro.
Men vi sade oss i krisutredningen, att
det väl är bättre att Norrland får lärare
med någon utbildning än att det skall stå
alldeles renons på lärare, såsom fallet
f. n. är i vissa samhällen.

Under utskottets behandling av detta
ärende framkom, att inte bara Norrland
befinner sig i en krissituation; även andra
delar av landet är i samma belägenhet.
Därför har utskottet utvidgat förekomsten
av dessa tjänster till att avse
inte bara de fyra nordligaste länen, utan
alla krisorter i riket, och i överensstämmelse
därmed föreslagit, att antalet sådana
tjänster — som dock skulle placeras
i samma lönegrad som de vanliga
tjänsterna — skulle ökas i motsvarande
mån.

Jag framförde i min motion ett förslag
om särskilda kompletteringskurser
för lärare i matematik, som önskar fortsätta
vid universiteten, detta med tanke
på att lärarna skulle bli kompetenta att
från början följa den avancerade undervisningen
i matematik. Bristen på lärare
är störst i matematik och naturvetenskapliga
ämnen. Om det nu skulle visa
sig vara en alltför stor lucka mellan seminarieutbildningen
och den punkt, där
universitetsutbildningen börjar, kunde
man riskera en förlängning av studietiden
just för dessa ämnesgrupper, där behovet
av lärare är störst. Luckan skulle
kunna utfyllas genom särskilda kurser,
förlagda till seminarier och läroverk. Det
är med glädje jag konstaterar, att utskottet
har upptagit detta förslag såsom sitt
och föreslår riksdagen att göra detsamma.
Det är en detalj, som krisutredningen
kanske borde ha tänkt på. Men bättre
sent än aldrig!

När vi behandlar de högre skolornas
lärarbrist, är det en annan sak som man
måste bringa i erinran. Det är den långa
studietiden för filosofie magisterexamen
och andra examina inom den filosofiska
fakulteten. Jag har det intrycket att våra
universitetsmyndigheter inte så litet har
hemfallit åt kineseri. I det gamla kejserliga
Kina gällde den regeln, att en kines

Nr 21.

Lördagen den 24 maj 1952 fm.

Ang. åtgärder för avhjälpande av ämneslärarbristen.

som eftersträvade mandarinvärdighet
och därför studerade för högsta akademiska
examen, men misslyckades och
underkastade sig examination vart tredje
år och höll ut ända till slutet, vid 70
års ålder fick statspension! På ett liknande
sätt håller det på att gå i vårt
land.

Jag skulle vilja hemställa hos ecklesiastikministern,
att han på allvar tar upp
universitetsberedningens förslag i berörda
avseende. Beredningen har ju detaljerat
behandlat det här problemet för
olika ämnen och ämnesgrupper och funnit,
att den normala studietiden för en
filosofisk ämbetsexamen bör kunna hållas
nere vid omkring fyra år och inte,
såsom nu är fallet inom vissa ämnesgrupper,
bli ända upp till sju år. Det är
visserligen glädjande för oss vid läroverken
att få folk med vida kunskaper, men
om detta önskemål skall tillgodoses till
priset av en svår lärarbrist, då är det
bättre att lärarna kommer ut i större antal,
även om var och en inte är så mångsidigt
utbildad.

Jag förstår reservanternas inställning,
och jag sympatiserar med deras förslag.
Men jag har varit med om att behandla
detta problem redan från början och
funnit, att man i dagens läge inte kan
komma längre än Kungl. Maj:t har föreslagit.

Skulle vi inte nu med de åtgärder,
som här ifrågasättes, eller genom den
lönereglering, som kommer, kunna klara
av svårigheterna i fortsättningen, då får
vi angripa problemet även från de utgångspunkter
som reservanterna här
skisserat upp. I dag, herr talman, nöjer
jag mig med att yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr BERGH (kort genmäle): Herr
talman! Jag har just ingenting att invända
emot herr Ohlons principiella
uppläggning av problemet. Den anmärkning
jag skulle vilja rikta mot honom är
att man inte är benägen att dra slutsatser
av det material, som han principiellt
ansluter sig till. När han slutade med att
säga att vi kunde lugna oss och se vad

som nu kan inträffa, är det ett uttryck
för en sådan ohåga. Det förefaller mig
som om situationen är tillräckligt klarlagd
för att visa, att här finns speciella
förhållanden, som kräver speciella åtgärder
och kräver dem nu.

Jag vill med hänsyn till herr Ohlons
åberopade krisutredningsuttalande även
när det gäller en löneförstärkning säga,
att på den punkten har inte krisutredningen
varit enig, utan det förslag som
reservanter inom krisutredningen framförde,
upptog skolöverstyrelsen i princip
i sitt yttrande.

Sedan beklagar jag också, att herr
Ohlon i sitt referat av krisutredningens
inställning inte åberopade det principiella
tillstyrkande, som krisutredningen
givit motionen om ett särskilt stipendiesystem.
Av någon anledning har krisutredningen
fått för sig att här avsågs
ett permanent system. Så är emellertid
ingalunda fallet. Men så säger krisutredningen
att den »vill betyga sin livliga
sympati för förslaget samt uttalar den
förhoppningen, att om det realiseras stipendierna
till en början tilldelas företrädesvis
sådana studerande, som kunna
väntas relativt snart avlägga examen».
Vi har alltså fått ett värdefullt tillstyrkande
från det hållet.

Det är ju bra med den uppgörelse vi
fått till stånd i sista timmen, enligt vilken
utöver de 75 procent av totala antalet
adjunkturer, som nu föreslås placerade
i Ca 29, ytterligare 150 skall komma
till krisområdena. Det är, som herr
Ohlon sade, till liten del ett realiserande
av önskemålet om löneförstärkning. Men
vad som här är ett ganska allvarligt faktum
är att vi inte därigenom på något
sätt löser frågan om bristen på lektorer
i dessa bristområden, det vill säga lektorer
med föreskriven kompetens.

Allra sist skulle jag beträffande vad
lierr Ohlon anförde om reservationen nr
1, som innehöll ett uttalande om snabbutbildade
lärares kompetens, vilja säga,
att visserligen stod allt detta mer eller
mindre vagt uttryckt i propositionen,
men eftersom det rör viktiga principfrågor
och dessutom frågor av omedelbar
praktisk innebörd, brukar statsutskottet

Lördagen den 24 maj 1952 fm.

Nr 21.

Ang. åtgärder för avhjälpande av ämneslärarbristen.

göra ett understrykande. Det är detta
som vi har önskat.

Herr LUNDGREN (kort genmäle):
Herr Ohlon förklarade att det ur Norrlands
synpunkt borde vara bättre med
lärare med någon utbildning än lärare
utan någon utbildning alls. Genom att
man ger dessa lärare en löneförstärkning
i enlighet med skolöverstyrelsens
förslag åstadkommer man endast, att
dessa tjänster i Norrland med hänsyn
till de dyrare levnadskostnaderna därstädes
blir ungefär jämställda med tjänsterna
söderut, och därigenom bör man få en
jämnare lärarfördelning i hela landet
—• d. v. s. bristen blir inte bara koncentrerad
till Norrland.

Herr OHLON (kort genmäle): Herr talman!
Jag vill till herr Lundgren säga,
att om jag befunne mig i den situationen
att jag vid mitt läroverk haft en tjänst
ledig och den ledigförklarats två gånger
under ett år och jag inte fått någon
kompetent sökande, skulle jag med glädje
acceptera en sådan lösning, att jag
kunde göra tjänsten ledig som extra
ordinarie i samma lönegrad. Då vet jag
med mig att jag kunde få en filosofie
magister med eller utan provår.

När vi sedan talar om Norrland, är
det visserligen sant att lärarbristen är
störst där, men den håller på att bli hotande
stor även i andra landsdelar. Och
vi skall väl ändå inte ordna till så, att
vi medvetet överför lärarbristen från en
landsdel till en annan.

Herr statsrådet PERSSON: Herr talman!
Efter herr Ohlons ingående redogörelse
för bakgrunden till detta förslag
kan jag fatta mig ganska kort.

De ärade representanterna från Norrland
tycks delvis ha motsagt sig själva,
när de pekat på vilka speciella förhållanden
vi har i Norrland. Herr Bergli erinrade
om att lärarbristen där var fyra
gånger större än på andra håll i landet.
Men man är i alla fall inte villig

medge, att det bör vara särskilt på Norrland
som myndigheterna inriktar sina
åtgärder. Herr Nyström medgav emellertid
att propositionen var bättre än utskottets
förslag. Om man går in på den
linje som utskottet här föreslagit, att
dessa extra ordinarie tjänster med något
lägre, men märk väl — som här är
understruket — i alla fall alltid god kompetens
skulle utnyttjas var som helst i
landet, då uppstår enligt min mening en
viss risk för Norrland, ty då kommer
man att dra bort sådana relativt goda lärarkrafter
därifrån.

Gentemot ett enhälligt utskott tjänar
det väl ingenting till för mig att vädja
till kammaren att hellre följa propositionen
på denna punkt. Jag vill emellertid
säga, att jag i alla fall uppfattade det så
att det skulle finnas en viss restriktivitet
i fråga om placerandet av tjänster av dessa
slag på andra håll än i de fyra nordligaste
länen.

Sedan är det väl i alla fall på det sättet
att det inte föreligger någon jämn lärarbrist
över hela övre Norrland, än
mindre över Norrland som helhet taget,
och därför måste man säga att förslaget
om en viss löneklassuppflyttning för dem
som bor inom vissa rätt stort tilltagna
områden inte kan vara det rättvisaste
sättet att lösa denna fråga. Herr Bergh
sade att man kommer att förlora vissa
lärare där uppe, och herr Arrhén sade
att det finns en viss uppbrottsstämning
där uppe. Jag hoppas att herr Arrhén
överdrev betydligt med detta påstående.
Jag har i varje fall inte kunnat få för
mig att det är så illa ställt. Men märk
väl, herr Bergh — om det skulle vara så
illa, då är det ju just så att vi genom
dessa extra ordinarie tjänster har en viss
möjlighet att åtminstone hålla kvar en
del duktiga lärare i Norrland, som
kanske annars skulle givit sig av därifrån.

Vad speciellt angår de båda reservationer,
till vilka här yrkats bifall, vill jag
också erinra om att det nu blir en del
flera förste adjunkttjänster i bristorterna
än vad som eljest skulle ha blivit fallet,
och det är ju dock en löneförbättring
som jag inte kan tänka mig annat än att

Nr 21.

Lördagen den 24 maj 1952 fm.

Ang. åtgärder för avhjälpande av ämneslärarbristen.

det finns folk, som helt ut värderar. Herr
Bergh tror att bristen på lektorer i alla
fall inte kommer att undanröjas genom
detta. Detta må formellt sett vara sant.
Men genom att vi sätter in extra ordinarie
lektorat och förste adjunkturer får
vi i alla fall en hel del lärare med just
den kompetens, som erfordras för bestridandet
av en mycket betydande del
av gymnasieundervisningen litet var
stans vid våra läroverk.

Vid de förhandlingar som förts mellan
Läroverkslärarnas riksförbund och tjänsteförteckningsrevisionen
har det inte
framkommit något särskilt stort intresse
från personalorganisationens sida för
specialla norrlandslöner. Och det kan
ju inte förnekas att det kan vara en sak
som skulle kunna få rätt betydande konsekvenser
även på andra områden. Medan
dessa förhandlingar pågick har jag
inte velat lägga fram något förslag med
så vådliga och svårförutsebara konsekvenser
på riksdagens bord.

Då måste jag medge att man hellre
hade kunnat acceptera det stipendieförslag
som herr Bergh talat för. När emellertid
så många remissyrkanden över krisutredningens
förslag avstyrkt inrättandet
av sådana stipendier frågade jag mig,
om det verkligen var nödvändigt att nu
— när man dock företar så väsentliga
åtgärder — även ta upp ett så omstritt
förslag. Jag kan tillägga att erfarenheterna
från det närmast jämförbara —
stipendierna för tandläkare — inte
uteslutande är positiva. Jag anser därför
inte att det finns något skäl att nu
ta upp denna sak.

Jag vill understryka, och det har flera
talare här i debatten varit inne på, att
det viktigaste i alla fall är att tillse att
vi får lärare utbildade. Jag måste ändå
säga mig, att den förstärkning av anslaget
för lärarutbildningen som med denna
proposition ges till så väl universitet
som högskolor, liksom även möjligheter
ges att ordna en del specialkurser, avseende
fullt akademisk utbildning ute på
en del läroverksorter här i landet, dock
bör kunna åstadkomma ett ganska gott
tillskott av läroverkslärare inom så pass
rimlig tid, att vi kan ha möjlighet att

vänta och se, om vi skall behöva vidta
ännu mera drastiska åtgärder än dem
som utskottets förslag här förordat.

Jag kan också försäkra herr Ohlon,
att jag gör vad jag kan för att få fram
en förkortad studietid till filosofie magisterexamen
i enlighet med universitetsberedningens
förslag. Jag har redan en
gång tidigare framhållit, att universitetskanslern
fått i uppdrag att framlägga
ett förslag, och jag kan tillägga att
han också begärt och erhållit en expert
för detta uppdrag. Det är en ung universitetsprofessor,
som jämväl har betydande
erfarenhet av läroverksutbildningen,
varför jag är tämligen säker på att
man skall kunna komma fram till ett resultat
även i dessa i detta sammanhang
synnerligen betydelsefulla strävanden.

Herr BERGH (kort genmäle): Naturligtvis
har ecklesiastikministern rätt när
han påpekar, att bristen inte är jämnt
fördelad över hela Norrland. Den är
rätt egendomligt fördelad. Det lär ha
varit större svårigheter i Skellefteå än
i t. ex. Luleå, som ligger nordligare. Att
läroverket i Umeå haft stora svårigheter,
sammanhänger måhända med att det är
provårsläroverk. Bristen är särskilt svår
i inlandet, det är uppenbart, men variationerna
är inte alls entydiga utan kan
växla från ort till ort utan att man kan
finna någon norm för växlingarna. Följaktligen
är det givetvis svårt — i synnerhet
när tillfälliga orsaker här kan
spela in — att komma till en annan lösning
än att ge de fyra nordligaste länen
löneförstärkning generellt.

Framför allt skulle jag emellertid vilja
påpeka något rätt anmärkningsvärt i
ecklesiastikministerns resonemang •—
egendomligt särskilt med tanke på att
han bör hysa omsorg även om våra gymnasier.
Han menar, att vi genom ett system
med extra ordinarie lektorat skulle
få upp framstående adjunkter till gymnasiet
och att vi skulle få en gynnsam
utveckling av den hittillsvarande anordningen
att duktiga adjunkter får tjänstgöra
på gymnasiestadiet.

Det är tydligen ingen olägenhet i eck -

Lördagen den 24 maj 1952 fm.

Nr 21.

Ang. åtgärder för avhjälpande av ämneslärarbristen.

lesiastikministerns ögon, att man utsträcker
den anordningen. Under sådana
förhållanden har jag lättare att begripa,
varför inga åtgärder har föreslagits för
att stimulera ansökningarna till just de
verkliga lektoraten. Jag undrar om inte
ecklesiastikministerns inställning i denna
fråga ■— för så vitt den nu inte är
tillfällig utan grundar sig på ett verkligt
övervägande — vore förtjänt av en omprövning.

Sedan vill jag säga ett par ord till om
stipendierna. Det är sant att tandläkarstipendierna
är omstridda. Vi har för
detta ändamål 400 000 kronor i anslag,
och de studerande är glada för detta anslag
när de får det — tacka för det!
Men kan de komma ifrån den därmed
förenade förpliktelsen har de ingenting
emot det heller — jag menar naturligtvis
en del av stipendiaterna. Samma fenomen
har vi när det gäller stipendierna
inom folkskoleväsendet.

Men detta är ju inte något argument
för att man inte skulle utvidga denna
stipendieanordning. Den har visat sig
ytterst framgångsrik när det gäller finnbygdslärare
och i stort sett även inom
folktandvården.

Herr ARRHÉN (kort genmäle): Herr
statsrådet uttalade i sitt inlägg nyss en
förmodan, att i utskottets skrivning låg
ett visst förbehåll till förmån för de fyra
nordligaste länen. Detta är emellertid ej
fallet. Vad utskottet gör är, att det utsträcker
alla här föreslagna åtgärder till
att gälla landet i dess helhet. Den proposition,
som frandades av statsrådet,
hade en speciell norrlandsbetoning, som
likväl utskottet egendomligt nog suddat
ut och utan att någon kompensation givits.

Vid de förhandlingsresultat, som nu
nåtts mellan LR och tjänsteförteckningskommittén,
har man beslutat att ställa
150 extra ordinarie tjänster till Sö:s förfogande
för områden med särskilt stor
liirarbrist, men vi reservanter har den
uppfattningen, alt inte heller denna åtgärd
kan niimnviirt gagna Norrland.

Inom utskottet har man accepterat den

ståndpunkten, att det inte längre finns
något speciellt norrlandsproblem, utan
att detta problem nu blivit hela landets.
Detta kan vara riktigt, men jag anser, att
faktum trots allt kvarstår, att övre Norrland
har sina särskilda svårigheter. För
dess vidkommande vore det motiverat
att nu, eller i varje fall i framtiden, följa
de rekommendationer som reservationerna
innehåller.

Herr statsrådet PERSSON: Herr talman!
Med tanke på de uppgifter om den
ojämna lärarbristen, som herr Bergh nyligen
konkretiserat och som herr Arrhén
tydligen också haft för ögonen, kan det
inte vara riktigt att ett sådant förslag
som det i reservationen nr 2 genomförs.
Det måste ju i vissa fall leda till att man
gynnar orter, som absolut inte behöver
gynnas, medan man samtidigt underlåter
att gynna andra som reservanterna ansett
behöva gynnas, men som jag inte
har trott varit så illa utsatta att det
skulle behövas.

Med anledning av vad herr Arrhén
sade om att man inte skall tala så mycket
om Norrland vill jag påpeka, att vi i
ecklesiastikdepartementet hade att utgå
från ett speciellt betänkande från krisutredningen
som just handlade om avhjälpande
av lärarbristen i Norrland. Vi
måste sålunda ta upp den saken speciellt.
.lag anser fortfarande, som jag sade
i mitt tidigare anförande, att det sätt på
vilket vi har utformat förslaget till extra
ordinarie tjänster skulle ha lett till ett
säkrare stöd för Norrland än utskottets
förslag.

Vad slutligen beträffar herr Berghs
funderingar om lektoraten, vill jag ännu
en gång erinra om att det dock finns åtskilliga
lektorat, som föreslås tillsatta genom
denna krisproposition —■ visserligen
utan full kompetens.

Men vi är ju också överens om, herr
Bergh, att vi har haft kompetenskrav för
lektorsbehörighet som sträckt sig alldeles
för långt, och vi bär ju kommit fram
till att vi inte kan vidhålla dessa. Om
jag inte är fel underrättad har man i en
hel del av de kommunala gymnasierna

Nr 21.

Lördagen den 24 maj 1952 fm.

Ang. åtgärder för avhjälpande av ämneslärarbristen.

vid tillsättandet av lektoraten inte ens
kunnat hålla på den lektorskompetens,
som vi nu kommer att anse såsom den
normala, men ändå har man lyckats få
fram en fullgod undervisning.

Men jag är givetvis den förste att önska,
att jämväl den verkliga lektorskompetensen
måtte förvärvas av allt fler och
fler studerande, och jag anser, att de
ökningar av de allmänna universitetsstipendierna
— inte minst av licentiandstipendierna
— som vi här i riksdagen
beslutade för inte så länge sedan, kommer
att verka i denna riktning.

Herr BERGII (kort genmäle): Herr

talman! Den högt ärade ecklesiastikministerns
resonemang när det gäller extra
ordinarie lektorer innebar, såvitt jag
förstår, ett nytt exempel på ordets makt
över tanken. Här inför man något som
kallas extra ordinarie lektorat. Avsikten
med dessa är, att de skall besättas med
sådana lärare, som icke har normal lektorskompetens.
Detta betyder inte, att
lektoraten är tillsatta i egentlig mening,
tv att tillsätta ett lektorat i egentlig mening
betyder enligt vanligt språkbruk,
att de får en fullt kompetent innehavare.
Nu skall vi använda rätt ord på rätt
plats: i realiteten är det alltså fråga om
lektorat, som tills vidare uppehälles av
icke fullt kompetent personal.

Det var det ena jag hade att säga.

Det andra jag ville säga rör statsrådets
resonemang om ojämnheterna i
bristen på lärarkrafter i övre Norrland.
Jag anknyter till den polemik, som herr
statsrådet förde med herr Arrhén när
det gällde uttrycket »uppbrottsstämning».
Herr statsrådet satte i fråga, huruvida
icke herr Arrhén fällde ett överdrivet
omdöme. Jag har använt precis
samma ord i min motion. Jag tror inte
någon i denna kammare har sådan kännedom
om stämningen i läroverkskretsar
inom mitt hemlän, som jag har. Jag
kan bara försäkra, att denna uppbrottsstämning
är allmän även inom de läroverk,
som nu har det något bättre i fråga
om personalbesättning.

Herr statsrådet PERSSON: Herr Bergh
vill väl i alla fall inte förneka, att om
det finns en sådan uppbrottsstämning,
så kommer såväl detta förslag om extra
ordinarie lektorat som den i löneöverenskommelsen
inryckta bestämmelsen
om ett antal ytterligare första adjunkturer
på bristorterna att motverka denna
uppbrottsstämning på ungefär samma
sätt som förslaget i herr Berghs reservation
nr 2.

Herr LUNDGREN: Herr talman! Herr
statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
förklarade i sitt första anförande,
att organisationerna icke har
något intresse av att få till stånd en högre
lönegradsplacering av lärarna i övre
Norrland.

Detta är ju inte något förvånansvärt.
Personalorganisationerna har ju att tillgodose
medlemmarnas intressen, och
därvid tar de naturligtvis i första hand
hänsyn till vad som är gynnsamt för majoriteten
av medlemmarna. Det är däremot
statsmakterna, som skall tillgodose
undervisningens intressen, och detta gör
man, såvitt jag förstår, bäst genom att
man ger lärarna i övre Norrland konkurrenskraftiga
löner.

Herr OHLON: Jag får med anledning
av herr Lundgrens sista uttalande säga,
att jag kan ansluta mig till hans synpunkter,
om det i framtiden skulle visa
sig nödvändigt, men jag är inte övertygad
om att det är nödvändigt att i dag
med hänsyn till konsekvenserna ge sig
in på något så nytt som att ge norrlandslärarna
speciella löneförmåner utöver
kallortstilläggen. Kungl. Maj:ts proposition
innebar ju inrättandet av speciella
tjänster med något lägre kompetens. På
grund av vad som kom fram under utskottsbehandlingen
rörande den allmänt
förekommande lärarbristen och, kan
jag tillägga, på grund av den våldsamma
kritik som förslaget väckte från Norrland,
föreslog utskottet att bestämmelsen
skulle komma att omfatta även landet i
övrigt.

Det är intressant att konstatera att

Lördagen den 24 maj 1952 fm.

Nr 21.

Ang. åtgärder för avhjälpande av ämneslärarbristen.

ecklesiastikministern är ganska skeptisk
mot utskottets utvidgning av detta förslag
just med tanke på Norrlands intressen.
Här bryter sig tydligen synpunkterna
mot varandra på ett ganska
uppseendeväckande sätt.

Herr Bergh nämnde, att lärarbristen
varierar från ort till ort, vilket är alldeles
riktigt. Jag vill inte ingå på vad som
kan vara anledningen härtill, ty det kan
nog vara ganska ömtåliga ting. Lärarbristen
varierar också på det sättet att
den är större inne i landet än ute vid
kusten. Man har tidigare nämnt Lycksele
såsom en krisort. Häromdagen hade
utskottet uppvaktning av en deputation
från Västerbottens län med landshövding
Lindberg såsom ledare för deputationen.
Det gällde samrealskolan i Lycksele.
Vi frågade deputationen hur det
förhöll sig med lärarbristen i Lycksele.
Det finns ingen större lärarbrist att tala
om i Lycksele, svarade man, utan där är
man lyckligt ställd. Med anledning av
detta svar kan jag konstatera, att lärarbristen
inte bara varierar i rummet utan
också i tiden. Denna gång gällde det
nämligen att skaffa Lycksele ett gymnasium,
och förutsättningen för att utskottet
skulle kunna reflektera på ett gymnasium
i Lycksele var att lärarbristen
vid samrealskolan inte var alltför stor.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komme att framställas
särskilt rörande varje punkt av utskottets
i det nu ifrågavarande utlåtandet
gjorda hemställan.

På gjord proposition bifölls vad utskottet
i punkten I hemställt.

Sedermera gjorde herr talmannen enligt
de i fråga om punkten II förekomna
yrkandena propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare på
antagande av det förslag, som innefattades
i den av herr Bergh in. fl. beträffande
nämnda punkt avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen, efter
att hava upprepat propositionen på
bifall till utskottets hemställan, sig anse

5 Första hammarens protokoll 1952. Nr 21.

denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Bergh begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 175 punkten
II, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den herr Bergh m. fl. beträffande
nämnda punkt avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Bergh begärde rösträkning,
verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 92;

Nej — 27.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

På härefter gjord proposition bifölls
vad utskottet i punkten III hemställt.

Därpå gjorde herr talmannen i enlighet
med de yrkanden, som framkommit
angående punkten IV, propositioner,
först på bifall till vad utskottet i nämnda
punkt hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i
den av herr Bergh m. fl. beträffande
nämnda punkt avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen, sedan
han upprepat propositionen på bifall till
utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja besvarad.

Herr Bergh begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given

Nr 21.

Lördagen den 24 maj 1952 fm.

Anslag till de allmänna läroverken.

varsel upplästes och godkändes en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 175 punkten
IV, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Bergh m. fl. beträffande
nämnda punkt avgivna reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Bergh begärde rösträkning,
verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 87;

Nej — 34.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Slutligen bifölls på gjord proposition
vad utskottet i punkten V hemställt.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 176, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående anslag för budgetåret
1952/53 till avlöningar vid de allmänna
läroverken m. m. jämte i ämnet väckta
motioner.

Punkten 1.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 2.

Anslag till de allmänna läroverken.

I denna punkt hade utskottet hemställt,

I. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts i proposition nr 140 framlagda
förslag ävensom med avslag å mo -

tionerna I: 433 och II: 581 samt I: 429
och II: 580,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att, med
tillämpning tills vidare från och med
budgetåret 1952/53, vidtaga de ändringar
i personalförteckningen för de allmänna
läroverken, vilka föranleddes av
vad utskottet förordat;

b) bemyndiga Kungl. Maj:t eller, efter
Kungl. Maj:ts bemyndigande, skolöverstyrelsen
att — utan hinder av fastställd
personalförteckning — tills vidare under
budgetåret 1952/53, då för realskolestadiet
avsedd ordinarie ämneslärartjänst
vid allmänt läroverk skulle tillsättas, besluta,
huruvida tjänsten skulle kungöras
ledig såsom adjunktstjänst eller ämneslärarinnetjänst; c)

godkänna under punkten införd avlöningsstat
för de allmänna läroverken,
att tillämpas tills vidare från och med
budgetåret 1952/53;

d) till Allmänna läroverken: Avlöningar
för budgetåret 1952/53 under åttonde
huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 79 000 000 kronor;

II. att motionerna 1:139 och 11:176
icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

I de likalydande motionerna I: 139, av
herr Arrhén, och II: 176, av fru Hellström
och herr Braconier, hade hemställts,
att riksdagen måtte besluta uttala,
att förslag borde föreläggas nästa
års riksdag, syftande till ett successivt
uppförande av kanslitjänster på läroverkens
lönestat.

Herr ARRHÉN: Herr talman! I likhet
med vad som skett under flera år har jag
vid denna riksdag väckt en motion med
begäran, att biträdestjänsterna på rektorsexpeditionerna
skall upptas på läroverkens
ordinarie lönestat.

Var och en som erinrar sig detta ärendes
förhistoria vet, att vi haft en sakkunnigutredning,
som avlämnat sitt betänkande.
Man har ute i landet mycket
undrat, varför det inte kommit en proposition
i frågan. Olika ecklesiastikmi -

Lördagen den 24 maj 1952 fm.

Nr 21.

Ang. mrattande av en förskoleavdelning vid smaskoleseminariet i Stockholm.

nistrar har givit skiftande förklaringar
härtill.

För dagen föreligger ett ganska kuriöst
läge, vilket föranlett mig att begära
ordet. Jag gjorde det inte så mycket
för att klaga på vad som står i utlåtandet.
Jag vill endast, fastän i efterhand,
bidraga till den argumentering, som fördes
här i dagens första debatt, när det
gällde Kungl. Maj:ts proposition nr 153
rörande lönegradsplaceringarna, och utöka
de exemplifieringar beträffande vad
som kan inträffa, som då gavs av olika
talare, främst herr Herlitz. Här skriver
utskottet, såsom vi alla kan konstatera,
mycket välvilligt med anledning av motion
nr 139 i första kammaren och förordar,
att nya direktiv skall ges åt skolöverstyrelsen,
vilka möjliggör för skolöverstyrelsen
att ge läroverken tillåtelse
att anvisa större belopp för de uppgifter,
som det här gäller. Det var dessa direktiv
som efterlystes vid en interpellationsdebatt
i fjol vår. De borde egentligen
ha kommit förra sommaren. De kom
emellertid inte, och nu begär utskottet
att få dessa direktiv. Det är de statliga
organens och riksdagens sätt att reagera
inför denna fråga, och jag vill understryka
detta.

Sedan pågår, som bekant, emellertid
utanför riksdagen förhandlingar mellan
organisationerna och det statliga löneförhandlingsorganet
-— jag använder
den beteckningen för att uttrycka mig
så försiktigt som möjligt, så att jag inte
får på mig statsrådet Lingman, som ju
älskar denna för honom nödiga distinktion.
Resultatet av dessa förhandlingar
har bland annat blivit, att man enats
om, att »åtgärder skall vidtas för ordnandet
av biträdesorganisationen på rektorsexpeditionerna».
Detta ingår nu såsom
ett led i det resultat, till vilket man
kommit förhandlingsvägen. Därför kommer
utskottets visserligen för mig ur
vissa synpunkter sympatiska rekommendationer
att bli upphävda genom det resultat,
till vilket man kommit genom förhandlingar.
Förhandlingsresultatet och
dess formulering förutsätter givetvis, att
man förväntar, att Kungl. Maj:t nästa år
skal! komma med den proposition i äm -

net som efterlysts här under fyra å fem
år.

Jag har, herr talman, endast velat göra
detta påpekande av ett faktum, som i
detta sammanhang är tämligen illustrativt.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande punkt
hemställt.

Punkterna 3—5.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 6.

Ang. inrättande av en förskoleavdelning

vid småskoleseminariet i Stockholm.

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att godkänna av departementschefen
angiven avlöningsstat för småskoleseminarierna,
att tillämpas tills vidare
från och med budgetåret 1952/53, samt
att till Småskoleseminarierna: Avlöningar
för budgetåret 1952/53 anvisa ett förslagsanslag
av 3 280 000 kronor.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av fru Sjöström-Bengtsson m. fl.
(I: 428) och den andra inom andra kammaren
av fru Renström-Ingenäs m. fl.
(11:576), i vilka hemställts, att riksdagen
måtte besluta, att från och med höstterminen
1952 skulle vid småskoleseminariet
i Stockholm på försök inrättas
en lekskoleavdelning och att vid denna
avdelning skulle anställas en halvtidstjänstgörande
lärarinna.

I tskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte, i anledning av Kungl.
Maj:ts förslag samt med bifall till motionerna
1:428 och 11:576,

a) godkänna under punkten införd avlöningsstat
för småskoleseminarierna, att
tillämpas tills vidare från och med budgetåret
1952/53;

b) till Småskoleseminarierna: Avlöningar
för budgetåret 1952/53 under åttonde
huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 3 284 200 kronor.

Nr 21.

Lördagen den 24 maj 1952 fm.

Ang. inrättande av en förskoleavdelning vid småskoleseminariet i Stockholm.

Enligt en vid punkten avgiven reservation
hade herrar Näsgård, Bergh,
Svensson i Grönvik, Staxäng, Petterson i
Degerfors ocli Onsjö ansett, att utskottets
yttrande hort hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte, med
bifall till Kungl. Maj:ts förslag samt med
avslag å motionerna I: 428 och II: 576,

a) godkänna i reservationen införd avlöningsstat
för småskoleseminarierna, att
tillämpas tills vidare från och med budgetåret
1952/53;

b) till Småskoleseminarierna: Avlö ningar

för budgetåret 1952/53 under åttonde
huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 3 280 000 kronor.

Herr BERGH: Herr talman! Det kanske
kan se litet underligt ut att jag som skolman
yrkar avslag på en framställning
som på sätt och vis innebär en liten förbättring
av småskollärarinnornas utbildning.
Jag vill dock som ett sammanfattande
omdöme redan från början säga,
att även om skolöverstyrelsen står bakom
motionärerna — förslaget ingår ju inte
i propositionen — är det mera sällan
som jag har sett ett så illa genomtänkt
förslag.

Det föreslås, att man vid småskollärarinneseminariet
i Stockholm skall
inrätta en lekskoleavdelning för barn
mellan förmodligen 4 och 6 år, alltså för
barn som ännu inte börjat småskolan.
Vid avdelningen skall anställas på halvtid
en lekskolelärarinna, vilket beräknas
kosta cirka 4 200 kronor i lön. Därtill
kommer omkostnader med ett par tusen
kronor samt engångsanskaffningar för
cirka 3 500 kronor.

Då jag tar avstånd från detta förslag,
är det inte främst kostnaderna jag tänker
på, utan den princip, som man här
vill införa. Jag förstår mycket väl, att
det kan vara ytterst värdefullt för de
blivande småskollärarinnorna att under
sin utbildning i barnspykologi få göra
observationer bland barn under småskoleåldern.
Den saken är för mig fullständigt
uppenbar. Men för att tillgodose
detta ändamål behöver man icke vid

denna läroanstalt inrätta en särskild lekskoleavdelning,
tv i Stockholm finns det
redan nu ett mycket stort antal lekskolor.
Som jag strax skall försöka visa kan
ju meningen inte vara annan än att seminaristerna
i samband med sina psykologiska
studier skall få tillfälle att liospitera
i en lekskoleavdelning och göra observationer
där, på samma sätt som man
har det ordnat vid förskoleseminarierna,
och därigenom få praktiska erfarenheter
av hur barnen under skolåldern reagerar.
Det är nyttigt för eleverna att få
denna orientering, men de har möjlighet
därtill utan att man behöver inrätta
den här föreslagna lekskoleavdelningen.

Det kan knappast vara meningen att
hospiteringen skall förknippas med
undervisningsövningar eller handledningsövningar
bland dessa små barn.
Det skulle nämligen innebära en ändring
av småskoleseminariernas arbetsordning,
vilket icke har ifrågasatts. Det
hela måste alltså inskränka sig till hospitering.

Härtill kommer en annan egendomlighet
med förslaget. Det utgår ju statsbidrag
till avlönande av barnträdgårdslärarinnor.
Kommuner, som inrättar lekskolor,
får av staten bidrag för varje lärarinna
med 1 300 kronor. Här föreslås
att man för lön till en lialvtidsanställd
skall anvisa 4 200 kronor, vartill kommer
de omkostnader, som eljest brukar
bestridas av skoldistriktet. Det är det
ena. Det andra är att medan statsbidrag
till lekskolelärarinnornas utbildning utgår
från femte huvudtiteln i normala
fall, föreslås i detta speciella fall att bidraget
skall utgå ur anslaget till småskoleseminarierna
och alltså från åttonde
huvudtiteln. Yi har alltså här anslag till
samma ändamål från två olika huvudtitlar.

Sedan vill jag beröra ett ännu egendomligare
förhållande. Inspektionen
över lekskolorna ligger hos socialstyrelsen,
inspektionen över småskoleseminarierna
hos skolöverstyrelsen. Bifalles
detta förslag kommer socialstyrelsen att
ha en viss inspektion över lekskolan.
Samtidigt kommer seminariets rektor att
vara tvungen att ha en viss tillsyn, och

Lördagen den 24 maj 1952 fm.

Nr 21.

Ang. inrättande av en förskoleavdelning vid småskoleseminariet i Stockholm.

slutligen kommer skolöverstyrelsens inspektion.
Kan man tänka sig något mera
tilltrasslat. Har man verkligen tänkt
igenom detta?

Jag medger att själva syftet är gott
men anser att syftet lika väl kan tillgodoses
genom att småskoleseminariet i
Stockholm på samma sätt som småskoleseminarierna
i övriga delar av riket
skaffar sig självsyn på hur småbarnen
reagerar genom att hospitera vid existerande
lekskolor. Man behöver inte göra
på sätt som här föreslagits. Bifaller man
motionärernas —- Kungl. Maj:t har ju inte
framlagt förslaget — av utskottet tillstyrkta
hemställan, åstadkommer man
allt detta trassel, som jag här skisserat.

Herr talman! Jag tycker att det räcker
med denna argumentation och ber att få
yrka bifall till reservationen.

1 detta anförande instämde herr Näsyård.

Fru SJÖSTRÖM-BENGTSSON: Herr talman!
Det förvånar mig att återfinna
herr Bergh bland reservanterna i detta
ärende. Herr Bergh är ju skolman och
måste förstå, att det inte är för lekskolorna
som vi begärt att få dessa pengar,
utan för lärarutbildningen. Herr Bergh
har i annat sammanhang ivrigt talat för
en förbättrad småskollärarinneutbildning,
som, om hans förslag gått igenom,
skulle kostat staten oändligt mycket
pengar. Här har vi tillfälle att inom den
organisation, som redan finns, i ett mycket
viktigt avseende förbättra småskollärarinneutbildningen.

Herr Bergh säger att i Stockholm finns
det tillgång på lekskolor ändå. Det är
sant, men herr Bergh vet lika väl som
jag att trängseln, när det gäller de olika
ämnena vid lärarinneutbildningen, är
stor, och eleverna har inte mycken fritid.
Har de emellertid en lekskola inom
räckhåll, d. v. s. i samma byggnad, där
den övriga undervisningen sker, har de
mycket lättare att under håltimmar och
på fritid göra iakttagelser i denna lekskola.

Herr Bergh medger själv att det iir ett
viktigt led i utbildningen, att lärarinnor -

na också får del av den psykologi och
pedagogik som tillämpas i en lekskola.
När jag läste herr Berghs och de övrigas
reservation, fick jag närmast känslan att
det huvudsakligen var kostnaderna, som
herr Bergh var rädd för, och de konsekvenser
som skulle följa, otn vi här på
försök inrättade en lekskola. Jag är för
min del inte rädd för de konsekvenserna.
Visar det sig ändamålsenligt att vid
småskoleseminarierna ha en sådan här
lekskola till övningsskola, anser jag att
vi bör bevilja anslag härför. Det blir säkerligen
inte tal om några miljonanslag.

När jag hörde herr Berghs anförande,
föreföll det mig som om han krånglade
till saken alldeles förskräckligt, medan
motionärerna mycket enkelt sagt ifrån
att vad de vill ha är en lekskola i samband
med seminariet. Jag kan inte förstå
att det skall behöva bli så märkvärdigt
med inspektionen av den lekskolan.
Sedan är det ju, såsom jag sade förut, inte
lekskolan i och för sig som vi vill ha,
utan vi vill ha den som ett objekt för
undervisningen i psykologi på förskolestadiet.
Det måste vara av vikt för blivande
lärarinnor att känna till också de
åldrarnas problem och vad därmed sammanhänger.
Jag tror, att om de blivande
lärarna vet litet om förskoleåldern, har
de lättare att bedöma och lättare att
komma underfund med de vanskligheter
som möter vid undervisningen av barn
i de första skolåren, som ju blir deras
verksamhetsfält.

Jag kan inte annat än förvåna mig
över herr Berghs inställning. Som skolman
borde han väl tvärtom ha gått med
på den linje, som utskottet har valt, och
jag tycker att han borde inse att vi här
vinner mer än vad en sådan här anordning
kostar.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr BERGII (kort genmäle): Herr talman!
Det är just såsom skolman, fru
Sjöström-Bengtsson, som jag reagerar
mot detta illa genomtänkta förslag. Jag
erkänner gärna, att det finns ett stort
behov av förbättrad småskollärarinne -

Nr 21.

Lördagen den 2 4 maj 1952 fm.

Ang. inrättande av en förskoleavdelning vid småskoleseminariet i Stockholm.

utbildning, men vad som här föreslås
är att blott i obetydlig mån söka förbättra
den utbildningen. Man vinner endast,
att man får ett visst åskådningsmaterial
till de barnpsykologiska studierna.
Men det åskådningsmaterialet kan
man få lika gärna genom att gå till angränsande
lekskolor.

Sedan är det ganska angeläget att
kammarens ärade ledamöter lägger märke
till vad fru Sjöström-Bengtsson menade
att detta skulle vara inledningen
till, nämligen att så här skall vi göra i
alla småskoleseminarier. Det skulle vara
bra, anser hon. Ja, å la bonne heure,
men då kräver vanlig ordning att man
överblickar konsekvenserna först och
ser efter vilka möjligheter som finns att
anpassa sig till dem.

När fru Sjöström-Bengtsson som småskollärarinna
vill åberopa speciell sakkunnighet
på detta område, vågar jag i
all blygsamhet påpeka, att jag har med
rätt många lekskolor att göra och är studierektor
vid ett förskoleseminarium.
Jag känner därför ganska väl till det här
ämnet.

Fru SJÖSTRÖM-BENGTSSON: Herr

talman! Jag tvivlar inte på att herr
Bergh känner till lekskolan; det är jag
alldeles övertygad om att herr Bergh
gör. Men just därför tycker jag att herr
Bergh borde förstå våra synpunkter och
vilja vara med om att lekskolorna kommer
med som övningsskolor vid seminarieutbildningen.

Jag glömde nyss att säga, herr talman,
att denna försöksverksamhet måste vara
av stor betydelse också ur en annan
synpunkt. Jag tror mig nämligen veta att
den lärarhögskola, som riksdagen så
småningom kommer att få ta ställning
till, kommer att förenas med en lekskola
just med tanke på elevernas utbildning.
Erfarenheterna från ett sådant försök,
som här föreslagits, kan därvid bli
till nytta.

Herr ERICSON, ERIC: Herr talman!
Jag vill bara säga några ord om hur utskottet
och särskilt avdelningen resonerade,
då frågan behandlades.

Det är klart att det inte här gäller
någon utbildning för det egentliga förskolestadiet.
Det är annan utbildning
som föreligger där. Men vi lade vikten
vid att detta förslag är en försöksanordning,
alltså att man skall på försök
ordna denna undervisning, och ansåg att
den skulle ha betydelse för lärarutbildningen.
Det är således endast fråga om
upprättande av en förskola vid småskoleseminariet
i Stockholm. Såsom fru
Sjöström-Bengtsson här påpekade, är
frågan om utbildningen av lärarinnor
för detta stadium en ganska invecklad
fråga. Vi är ju ännu inte riktigt på det
klara med hur den utbildningen skall
ordnas. Utskottet anser därför att det
kunde vara av vikt för den kommande
utbildningen på detta område att göra
detta försök, för att man skall få se vilka
slutsatser man kan dra av det. Det har
påpekats att en småskollärarinna, som
tar emot nybörjare, får ofta, exempelvis
i tätorterna, ta emot dels sådana barn
som gått i förskola och dels sådana som
inte gjort bekantskap med den skolformen.
Hon skall alltså kunna på ett lämpligt
sätt behandla både sådana elever
som gått i förskola och sådana som inte
gjort det. Därför kan det vara av betydelse
att lärarinnan har erfarenhet på
detta område. Men detta kan vi givetvis
inte ordna nu på en gång, utan det framlagda
förslaget avser att belysa detta problem
i den blivande lärarutbildningen.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr statsrådet PERSSON: Herr talman!
Jag har inte någon anledning att
mera ingående polemisera mot utskottet
och dess talesman.

Anledningen till att jag inte tagit upp
detta förslag är att jag ansett, att det kanske
var litet svårt att ordna denna verksamhet
nu. Eljest måste jag för min del
erkänna, att det inte skulle vara ur vägen
att göra ett försök i det avseendet.
Jag vill emellertid inte binda mig för
någon utvidgad verksamhet på detta område.
Därför har jag ansett att det vore
riktigast att fundera ännu något på den
här saken.

Lördagen den 24 maj 1952 fm.

Nr 21.

Ang. inrättande av en förskoleavdelning vid småskoleseminariet i Stockholm.

Jag bär sålunda, när jag inte vill göra
någon alldeles bestämd gensaga mot utskottet,
förutsatt att utskottet icke menar
att man skulle binda sig för en utvidgning
av verksamheten. Om så skulle vara
fallet, vill jag ta bestämt avstånd från
förslaget. Jag anser att det inte är någon
fara, om man får tillfälle att ännu en
gång pröva denna fråga, innan man börjar
med denna i och för sig intressanta
försöksverksamhet.

Jag ser således, herr talman, helst att
kammaren bifaller propositionen.

Herr OHLON: Herr talman! Jag får
med anledning av ecklesiastikministerns
anförande vitsorda, att vi inom avdelningen
klart sade ifrån att ett beslut i
motionens syfte inte fick tagas till intäkt
för en liknande verksamhet vid andra
småskoleseminarier i riket.

När jag hörde herr Berghs första yttrande
i detta ärende, blev jag mycket
förvånad över den fantasi och uppfinningsförmåga
som han besatt, när det
gällde att resa svårigheter i vägen för
detta förslag. Jag trodde verkligen inte
att herr Bergh var i besittning av en så
rik fantasi. Skolöverstyrelsen har i varje
fall inte samma egenskaper, tv skolöverstyrelsen
har tillstyrkt vad utskottet föreslår.
Det är ju en gammal regel vid
all lärarutbildning, att man vill att lärarkandidaterna
skall få erfarenhet även av
det åldersstadium, som ligger under det
stadium, för vilket utbildningen närmast
avses. Beträffande utbildningen av läroverkslärare
gäller att de är skyldiga att
auskultera i folkskolan för att få kännedom
om folkskolans arbetsuppgifter. Jag
tycker att det vore fullt naturligt att
småskollärarinnorna på samma sätt finge
del av förskolornas verksamhet. Såsom
fru Sjöström-Bengtsson nyss sade är
småskollärarinneutbildningen så späckad
med uppgifter, att man måste ha
förskoleutbildningen kopplad till själva
seminariet för att lärarinnorna skall få
tillfälle att följa den. Det omvittnades ju
också i samband med beslutet om 1950
års skolreform att förskoleundcrvisningen
i vårt land är eu försummad skolform,
och jag tycker det borde ligga i

alla pedagogers intresse, att man finge
den bär saken närmare omprövad vid
ett småskoleseminarium.

Herr BERGH (kort genmäle): Herr talman!
Det är väl ändå ganska svårt för
utskottets talesmän att göra gällande att
ett bifall till utskottets hemställan inte
skulle få prejudicerande innebörd. Vi är
tydligen överens om att själva utbildningen
icke kommer att omläggas, utan
att det endast blir fråga om ett slags
hospiterande i anknytning till psykologiundervisningen.
Nu kommer ett sådant
förslag beträffande Stockholm, där man
har fullt upp med lekskolor. Nästa år
kommer kanske förslag beträffande småskoleseminarier,
där det icke finns lekskolor.
Skall man då ge lekskola åt småskoleseminariet
i Stockholm, men inte åt
seminarier där lokala möjligheter till
åskådningsundervisning icke föreligger.
En sådan ståndpunkt förefaller mig
orimlig.

Sedan kom herr Ohlon med en synpunkt
till. Han talade i allmänna ordalag
om att förskoleutbildningen var försummad
här i landet. Det är möjligt,
men inte klarar vi den saken genom att
koppla lekskolor på småskoleseminarierna,
som ju avser att utbilda lärarinnor
för småskolorna.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen jämlikt därunder
förekomna yrkanden gjorde propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i den under behandling varande punkten
hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den
vid punkten avgivna reservationen; och
förklarade herr talmannen, sedan han
upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Berc/h begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes eu omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 170 punkten
(i, röstar

Nr 21.

Lördagen den 24 maj 1952 fm.

Ang. försäljning av kvarteret Beridarebanan i Stockholm.

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna reservationen.

Då emellertid herr Näsgård begärde
rösträkning, verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 67;

Nej — 41.

Därjämte hade 13 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkterna 7 och 8.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden
:

nr 177, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret
1952/53 till bidrag till avlönande av
hemvårdarinnor samt till prov- och kompletteringskurser
för hemvårdarinnor
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 178, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående anslag för budgetåret
1952/53 till allmänna barnbidrag; ochnr
179, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående anslag för budgetåret
1952/53 till understödjande av dispensärverksamhet
m. m. jämte i ämnet väckta
motioner.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 180, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående vissa anslag för budgetåret
1952/53 till universitetssjukhusen
in. m.

Punkterna 1—7.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 8.

Lades till handlingarna.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

181, i anledning av Kungl. Majrts
framställningar angående anslag för budgetåret
1952/53 till medicinalstyrelsens
avlöningar samt till förstärkning av sinnesslöinspektionen
m. in.;

nr 182, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa anslag för
budgetåret 1952/53 till civilförsvaret
m. m. jämte i ämnet väckta motioner;
och

nr 183, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående omorganisation av
statens utlänningskommission m. m. jämte
i ämnet väckta motioner.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Ang. försäljning av kvarteret Beridarebanan
i Stockholm.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 184, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
avtal mellan staten och Stockholms stad
rörande förvärv för staden av kvarteret
Beridarebanan inom stadsdelen Nedre
Norrmalm i Stockholm m. m. jämte i
ämnet väckt motion.

Punkten 1.

I en till riksdagen avlåten proposition,
nr 168, hade Kungl. Maj:t, under
åberopande av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över kommunikationsärenden
för den 21 mars 1952, föreslagit
riksdagen att bemyndiga Kungl. Maj:t

Lördagen den 24 maj 1952 fm.

Nr 21.

Ang. försäljning av kvarteret Beridarebanan i Stockholm.

att godkänna ett vid statsrådsprotokollet
fogat förslag till avtal mellan Kungl.
Maj:t och kronan samt Stockholms stad
angående tomterna nr 1 och 2 inom
kvarteret Beridarebanan i Stockholm;
Kungl. Maj:t obetaget att vidtaga de
smärre jämkningar i avtalet, som kunde
visa sig erforderliga och om vilka
överenskommelse kunde komma att träffas.

Föreliggande förslag till avtal innebar
i korthet, att Stockholms stad skulle
mot en köpeskilling av 13 miljoner kronor
förvärva de kronan nu tillhöriga
tomterna i kvarteret Beridarebanan
inom stadsdelen Nedre Norrmalm enligt
vissa i propositionen närmare angivna
grunder. Initiativet till de förhandlingar
som ägt rum i frågan hade tagits från
stadens sida. Utgångspunkten därvid
hade varit den avgörande betydelse,
som innehavet av nämnda kvarter ansetts
äga för staden med hänsyn till det
pågående tunnelbanebygget och den
kommande regleringen av stadsplanen
för Nedre Norrmalm.

1 detta sammanhang hade utskottet till
behandling förehaft en inom första kammaren
av herr Lundqvist väckt motion
(1:461), vari hemställts att riksdagen
måtte avslå Kungl. Maj:ts förenämnda
proposition.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj:ts förslag och med avslag
å motionen 1:461, bemyndiga
Kungl. Maj:t att godkänna det vid statsrådsprotokollet
över kommunikationsärenden
för den 21 mars 1952 fogade
förslaget till avtal mellan Kungl. Maj:t
och kronan samt Stockholms stad angående
tomterna nr 1 ocli 2 inom kvarteret
Beridarebanan i Stockholm; Kungl.
Maj:t obetaget att vidtaga de smärre
jämkningar i avtalet, som kunde visa
sig erforderliga och om vilka överenskommelse
kunde komma att träffas.

Reservation hade anförts av herrar
Lundqvist, linbbestad och Staxänq, vilka
ansett, att utskottets yttrande hort

hava den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte, med bifall till
motionen 1:461, avslå Kungl. Maj:ts
förslag.

Herr LUNDQVIST: Herr talman! En
flyktig genomläsning av den föreliggande
propositionen och statsutskottets utlåtande
i ärendet ger lätt det intrycket,
att tunnelbanan i Stockholm skulle förhindras
i sitt färdigställande, om inte
staden omedelbart får inköpa hela kvarteret
Beridarebanan av kronan.

Det finns anledning att särskilt understryka,
att denna uppfattning är felaktig.
Tunnelbanan berör inte på något
enda ställe kvarteret Beridarebanan.
Kvarteret i fråga synes inte heller direkt
beröras av de stora gatugenombrott, som
enligt den år 1945 antagna principplanen
skall företagas genom Nedre Norrmalm.

Å andra sidan förtjänar erinras om att
kronan själv har stora behov av nya lokaler
i dessa delar av staden. Såsom i
motionen framhålles har sålunda t. ex.
telegrafverket redan 1945 och 1950 i
skrivelser till kommunikationsdepartementet
framhållit behovet av nya markutrymmen
och lokaler hland annat för
en framtida nödvändig automattelefoncentral
här i stadens centrum just för
tillgodoseende av den nya citybildningen
i dessa trakter. Dessutom föreligger
behov av en skyskrapa för televisionsverksamheten.
Av propositionen att döma
har vid avtalets uppgörande vederbörlig
hänsyn icke tagits till dessa framställningar.
Telegrafstyrelsen synes inte
ens ha hörts i detta sammanhang. Jag
understryker att, såvitt av tillgängliga
handlingar framgår, inga garantier finns
för att dessa telegrafverkets angelägna
lokalbehov kan bli tillgodosedda vare
sig inom de kvarter vid och i grannskapet
av Brunkebergstorg, där ju telegrafverket
för närvarande har sina egna
byggnader, eller på annan plats.

I motionen har jag framhållit, att då
något tvång eller något tvingande behov
inte kan sägas föreligga för att omedelbart
avsluta denna markaffär, någon

7 4

Nr 21.

Lördagen den 24 maj 1952 fm.

Ang. försäljning av kvarteret Beridarebanan i Stockholm.

markförsäljning över huvud taget inte
bör komma i fråga, förrän stadsplan
föreligger för liela det område, som är
av intresse med hänsyn särskilt till telegrafverkets
framtida lokalbehov, så att
kronan kan klart bedöma, huruvida statens
framtida markbehov blir tillgodosett.

Att försälja hela kvarteret Beridarebanan,
innan en dylik stadsplan för hela
området presenterats, kan icke, enligt
mitt sätt att se, ur statens synpunkt vara
tillrådligt eller välbetänkt. Med god vilja
hos stadens myndigheter synes en sådan
kompletterad och utvidgad stadsplan
böra kunna färdigställas till våren 1953,
så att frågan då på nytt kan — om anledning
därtill förefinns —• föreläggas
riksdagen.

Jag vill erinra om att utöver de markbehov
för telegrafverkets räkning, som
jag här talat om, kronan även bär andra
mycket stora lokal- och markbehov. Statens
hyreskostnader här i Stockholm
uppgår för närvarande till över 2 miljoner
kronor per år.

Jag vill i detta sammanhang också
framhålla, att såväl statens egna förhandlare
som alla hörda remissmyndigheter
— om jag undantar överståthållarämbetet
— anfört synnerligen starka
principiella betänkligheter mot denna
markförsäljning just med tanke på kronans
mycket stora lokalbehov och den
starkt begränsade tillgången på lämpliga
markområden.

Redan de skäl jag här anfört talar, såvitt
jag förstår, mycket starkt för att vi
bör något vila på hanen och under tiden
verkställa de mera ingående utredningar,
som erfordras för att konsekvenserna
för statens vidkommande av en försäljning
skall kunna någorlunda överblickas.
Detta synes mig så mycket nödvändigare,
som staden, enligt vad propositionen
ger vid handen och som vid
föredragningen inom statsutskottet bestyrkts,
hittills inte velat eller inte ansett
sig kunna lova att lämna annan
mark i utbyte mot den som staten nu
skulle avhända sig, trots att detta senare
sker uteslutande för att tillgodose stadens
önskemål.

En ny omständighet, som på allra sista
tiden tillstött och som inte gärna kan
lämnas helt ur räkningen vid riksdagens
ställningstagande till den föreliggande
frågan, är slutligen det nya stadsplaneförslag
för kvarteret Beridarebanan och
den närmast kringliggande stadsdelen,
som på sistone framlagts av professor
Hedqvist, vilket förslag tilldragit sig stor
uppmärksamhet. Personligen har jag givetvis,
herr talman, inga som helst förutsättningar
att bedöma fördelar och
nackdelar i detta förslag ur olika synpunkter.
Jag konstaterar endast att meningarna
på denna punkt är delade inom
sakkunniga kretsar och stadens egna
myndigheter. Skulle emellertid detta
förslag komma att godtagas, varom i dag
ingenting med säkerhet lär kunna sägas,
kommer denna försäljningsfråga obestridligen
i ett väsentligt ändrat läge.

Enligt detta förslag skulle bl. a. den
fördelen också vinnas, att det s. k. Sergelska
huset, ett kulturhistoriskt byggnadsminnesmärke,
kunde bevaras åt
eftervärlden liksom även den intilliggande
Betlehemskyrkan.

Att i det ovissa läge, stadsplanefrågan
och därmed också den i propositionen
berörda markförsäljningsfrågan för närvarande
har, staten utan vidare skulle
avhända sig hela det här ifrågavarande
markområdet, kan väl inte gärna vara
välbetänkt eller ens försvarligt.

Då jag nu, herr talman, på skäl som
anförts i motionen, i reservationen och
i detta anförande, yrkar avslag på propositionen,
så förutsätter jag att om riksdagen
skulle finna anledning följa reservationens
avslagsyrkande, frågan återkommer
till riksdagen snarast möjligt,
efter de ytterligare utredningar och överväganden
som jag här berört.

Jag inskränker mig tills vidare till att
med det sagda yrka bifall till reservationen,
d. v. s. avslag på Kungl. Maj:ts
proposition.

I herr I.undqvists yttrande instämde
herr De Geer.

Herr PÅLSSON: Herr talman! Den

tveksamhet, som anmäldes av herr Lund -

Lördagen den 24 maj 1952 fm.

Nr 21.

Ang. försäljning av kvarteret Beridarebanan i Stockholm.

qvist i hans anförande och som återfinnes,
som han sade, i både motion och
reservation, delades nog i större eller
mindre grad inom avdelningen, då ärendet
först upptogs till behandling. Emellertid
skedde en hel del föredragningar
inför avdelningen, och så småningom
har avdelningen och sedermera även utskottets
majoritet låtit sig helt övertygas
om angelägenheten av att riksdagen nu
biträder den kungl. propositionen.

Jag skulle för min del tro, att det inte
är angeläget att här diskutera detaljer;
de har blivit rätt väl genomgångna på
ett tidigare stadium. Och skulle en detaljdiskussion
befinnas nödvändig, utgår jag
från att den klaras av de representanter
för Stockholms stad, som finns här i
kammaren. Jag nöjer mig med att säga,
herr talman, att vi inom avdelningen
har kommit fram till den uppfattningen
—- efter en lång rad föredragningar, där
vi fått våra farhågor delvis undanröjda
och delvis i betydande utsträckning
minskade — att det riktiga är att tillstyrka
Kungl. Maj :ts förslag. Jag vill i
sammanhanget bara peka på en detalj,
nämligen de farhågor som till en början
uppstod i fråga om telegrafverkets markbehov.
Vi ansåg oss inom avdelningen
få ganska betryggande försäkringar om
att några risker i det fallet inte skulle
föreligga.

Jag ber med dessa ord, herr talman,
att i korthet få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr LUNDQVIST: Herr talman! Jag
kan inte underlåta att säga, i anledning
av den förklaring utskottets talesman avgav
om föredragningarna inom utskottet
och de uttalanden som därvid gjorts, att
garantier icke på något sätt lämnats för
att telegrafverkets behov av mark och
lokaler skulle bli tillgodosedda. Jag kan
för min del, efter ingående samtal jag
haft, endast konstatera att några avgöranden
i det hänseendet inte är träffade,
för så vitt man känner till inom byggnadsnämnden
och telegrafverket; om
några avgöranden träffats på annat håll,
har jag inte haft tillfälle alt kontrollera.

Vid föredragningarna har vidare sagts
— och utskottet bygger sitt yttrande därpå
— att stadens myndigheter redan
skulle ha bestämt sig för att det Hedqvistska
förslaget inte skall föranleda
någon åtgärd. Jag har i dag på middagen
förvissat mig om att i varje fall
byggnadsnämnden ännu inte fattat något
som helst beslut i det fallet; ännu
mindre torde alltså stadens myndigheter
kunna sägas vara färdiga med förslaget.

Jag tror att det är riktigt som jag
sade i mitt första anförande, att ingen
i dag lär kunna med säkerhet yttra sig
om hur det kommer att gå med detta
förslag.

Herr BERGVALL: Herr talman! Jag vill
inte förlänga denna debatt utan ber endast
att få konstatera, att det för Stockholms
stad — vars intressen jag i viss
mån har att tillgodose — är ett intresse
av central betydelse att få disponera
över kvarteret Beridarebanan, detta med
hänsyn till tunnelbanans framdragande
och de gatu- och stadsplaneregleringar
som i det sammanhanget skall komma
till stånd. Jag kan visserligen inte bär
tala på grund av någon mångårig kommunal
erfarenhet — jag har inte suttit
mer än ett och ett halvt år i stadshuset
— men jag har hunnit diskutera frågan
något tjogtal gånger och vet, att min uppfattning
på denna punkt delas inom
olika politiska meningsriktningar. Det
kan måhända vara av intresse om jag
nämner, att jag härvidlag är hundraprocentigt
ense med stadsplane- och fastighetsborgarråden,
bägge tillhörande det
socialdemokratiska partiet, och på
grund av erfarenheter i olika sammanhang
vet att jag på denna punkt är ense
med det övervägande flertalet av stadens
representanter. Det rör sig här om
ett för staden centralt intresse.

Kungl. Maj:t och kronan skall givetvis
bevaka sina intressen i detta fall, men
det bör även för riket som sådant vara
ett intresse, att trafikförhållandena i
Stockholms centrum inte urartar till ett
kaos.

Nr 21.

Lördagen den 24 maj 1952 fm.

Ang. försäljning av kvarteret Beridarebanan i Stockholm.

Såvitt jag vet, finns det inte heller några
belägg för att kommunikationsministern
skulle ha underlåtit att i detta fall
bevaka statens intressen. Det ter sig för
mig orimligt att förutsätta att exempelvis
kommunikationsministern och de myndigheter,
som det bär gäller, skulle alldeles
ha bortsett från telegrafverkets behov.
Jag tycker att det här rör sig om
rätt grova anmärkningar mot ett statsråd
i hans ämbetsutövning, anmärkningar
som såvitt jag vet inte i något avseende
är styrkta.

Självfallet föreligger inte något stadsfullmäktigebeslut
i stadsplanefrågan;
ärendet kommer inte upp förrän vid ett
sammanträde i mitten av juni månad.
Vad som i dag föreligger är att den speciella
beredningen för Nedre Norrmalms
reglering enhälligt förordat Markelius’
förslag och ansett sig icke kunna acceptera
det Hedqvistska förslaget. Från
Stockholms stads stadsplanenämnd föreligger
ett likaledes enhälligt uttalande till
förmån för det förslag, som herr Lundqvist
ifrågasatte. Något yttrande från
byggnadsnämnden föreligger däremot
icke. Jag skulle på denna punkt kunna
göra anspråk på att ha ett visst omdöme
om utgången inom Stockholms stads förvaltning,
och jag vill då säga att jag tror
att det är en utomordentligt stor sannolikhet
för att den tveksamhet, som herr
Lundqvist uttalar om utgången, i verkligheten
inte alls är till finnandes.

Jag vill tillägga en sak, som för mig
personligen inte är utan sitt intresse, och
jag tror inte heller att det saknar intresse
för någon medborgare i Stockholm
och knappast heller för någon i
denna kammare. När man genomför en
omfattande omdaning av en stadsdel på
det sätt, som man här är i färd med att
göra i Stockholm genom tunnelbanebygget
och Nedre Norrmalms reglering, är
det självfallet, att detta medför olägenheter
och påfrestningar för de människor,
som har sin verksamhet inom området.
Det gäller .alldeles speciellt för
affärsmän och näringsutövare, det kan
vi inte komma ifrån. Under sådana förhållanden
är det väl vederbörande kommuns
skyldighet att söka tillse, att regle -

ringen genomförs på ett sådant sätt, att
den så litet som möjligt skadar hyggliga,
anständiga och arbetande medborgares
intressen. Vi kan inte undgå att ställa
till besvär för åtskilliga vid en sådan här
omdaning, men det är vår skyldighet att
se till, att deras intressen blir läderade i
så ringa grad som möjligt. Och det, herr
Lundqvist, gör vi i långt högre grad genom
det stadsplaneförslag, som är utarbetat
och godtaget av stadsplanenämndcn,
iin genom det Hedqvistska förslaget.

Det gäller här en fråga av centralt intresse
för Stockholms stad, och den bär
varit föremål för långvariga förhandlingar,
där förhandlarna på statens sida
varit herrar Leo och Malmberg, två herrar
som är omdömesgilla och alls inte
några duvungar på förhandlingsområdet.
De har efter många om och men kommit
till ett resultat, som är prövat av
olika instanser och av departementet
och nu tillstyrkts av statsutskottet. Under
sådana omständigheter förefaller det
mig klokt och naturligt, om första kammaren
följer utskottets hemställan.

Herr LUNDQVIST: Herr talman! Jag
betvivlar inte alls att kammaren kommer
att följa utskottets hemställan såsom herr
Bergvall trott sig här kunna räkna med.
Detta hindrar emellertid inte att, om jag
anser att frågan borde få en annan utgång,
jag betraktar det som en skyldighet
för mig såsom ledamot av kammaren
att framställa ett yrkande i enlighet därmed.

I anledning av vad herr Bergvall här
nyss anförde vill jag vidare säga, att jag
gärna instämmer med honom i att även
statsmakterna givetvis har skyldighet att
söka underlätta tillskapandet av drägliga
förhållanden i rikets huvudstad, och
jag har inte kunnat tänka mig att det
uppskovsyrkande, som här är ställt för
att få konsekvenserna närmare undersökta,
skulle kunna tas till intäkt för en
annan inställning.

Jag vill ingalunda vara med om att
skapa något kaos. I detta avseende kan
jag bara erinra om att de utanför riksdagen,
som opponerat sig mot det förelig -

Lördagen den 24 maj 1952 fm.

Nr 21.

Ang. försäljning av kvarteret Beridarebanan i Stockholm.

gande stadsplaneförslaget, gjort gällande
att det är just detta förslag som kommer
att skapa ett oerhört trafikkaos genom
att man koncentrerar så mycket av höghusbebyggelse
där uppe. Men därom har
jag inte någon egen mening.

Vidare är det alldeles klart, att man
bör tillse, att det ordnas så drägligt som
möjligt för alla, som här berörs. Vad jag
velat med min aktion är endast att man
skulle se till, att statsmakterna i detta
sammanhang, när kronan avhänder sig
välbehövlig mark, skulle försöka skaffa
sig garantier för att få statens lokalbehov
tillgodosedda på annat sätt. Jag tror
att herr Bergvall måste ge mig rätt, när
jag säger att det inte finns någonting i
propositionen eller statsutskottets utlåande,
som kan anses utgöra någon garanti
för en sådan utveckling. När det
gäller att bevaka även statens intresse
har jag emellertid ansett, att man bör
försöka få en sådan garanti, och det
skulle man vinna genom ett bifall till
motionen.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen enligt de
därunder förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i den nu ifrågavarande punkten hemställt
samt vidare därpå att kammaren
skulle med avslag å utskottets hemställan
godkänna den vid punkten avgivna
reservationen; och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Lundqvist begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 184 punkten
1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, avslås utskottets hemställan
och godkännes den vid punkten avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropoisitionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns
därvid, att flertalet röstade för ja-propositionen.

Punkterna 2—4.

Vad utskottet hemställt bifölls.

På framställning av herr talmannnen
beslöts att handläggningen av återstående
ärenden på föredragningslistan
skulle uppskjutas till aftonsammanlrädet.

Anmäldes och godkändes tredje lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till konungen:

nr 283, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till kungörelse
om ändrad lydelse av 61 § 3
mom. och 132 § byggnadsstadgan den
30 juni 1947 (nr 390), dels ock i ämnet
väckta motioner;

nr 284, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
angående fortsatt giltighet av lagen den
30 juni 1943 (nr 444) om tillståndstvång
för byggnadsarbete, dels ock motioner,
som röra i propositionen behandlad
lagstiftning; samt

nr 285, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändring i folkbokföringsförordningen
den 28 juni 1946 (nr 469).

Anmäldes och bordlädes
statsutskottets memorial:
nr 189, angående tilläggsstat II till
riksstaten för budgetåret 1951/52; och
nr 190, angående uppskov med behandlingen
av vissa till utskottet hänvisade
ärenden;

bankoutskottets utlåtande nr 27, i anledning
av dels Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag med särskilda
bestämmelser rörande riksbankens sedelutgivning;
dels ock väckta motioner

Nr 21.

Lördagen den 24 maj 1952 fm.

angående riktlinjerna för den ekonomiska
politiken; samt

jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 46, med anledning av Kungl.
Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
hemställan om anslag till Lantbrukshögskolan
och statens lantbruksförsök: Statens
försöksgårdar jämte i ämnet väckta
motioner; och

nr 47, med anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utbyggnaden av
ett försöks- och forskningsinstitut på
jordbrukets område vid Röbäcksdalen
i Västerbottens län jämte i ämnet väckt
motion.

Upplästes en till kammaren inkommen
ansökning, som jämte därvid fogat
läkarintyg var så lydande:

Till riksdagens första kammare.

Med hänvisning till bifogade läkarintyg
får jag härmed anhålla om ledighet
från riksdagsarbetet fr. o. m. den 21 till
den 26 maj.

Stockholm den 22 maj 1952.

F. I. Boo.

Till riksdagens första kammare.

Att riksdagsman Fritiof Boo under tiden
21 maj—22 maj 1952 har behandlats
för akuta bukbesvär (suspekt appendicit?)
och fortfarande är i behov av
sjukledighet t. o. m. den 26 maj 1952,
intygas härmed.

Stockholm den 23 maj 1952.

E. Varnauskas,
leg. läkare.

Den begärda ledigheten beviljades.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades
vidare herrar Fahlander och
Nåsgård för tiden den 26—den 31 innevarande
månad för deltagande i Europarådets
rådgivande församlings sammanträde
i Strasbourg.

Justerades protokollsutdrag för detta
sammanträde, varefter kammaren åtskildes
kl. 5.10 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Lördagen den 24 maj 1952 em.

Nr 21.

Lördagen den 24 maj eftermiddagen.

Kammaren sammanträdde kl. 7.30 eftermiddagen.

Förédrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

185, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa tjänster vid
kommunikationsverken m. m. jämte i
ämnet väckt motion;

nr 186, i anledning av vissa i Kungl.
Maj:ts proposition angående ändringar i
statens allmänna avlöningsreglemente
m. m. gjorda framställningar;

nr 187, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till ändringar
i 1947 års allmänna tjänste- och familjepensionsreglementen
m. m. jämte i ämnet
väckta motioner; samt

nr 188, i anledning av väckt motion

angående åtgärder för inrättande av en
arbetsmarknadsnämnd.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Ang. höjning av maximibeloppet för
bidragsförskott.

Föredrogs ånyo sammansatta stats- och
andra lagutskottets utlåtande nr 3, i anledning
av dels Kungl. Majrts proposition
med förslag till lag om ändrad lydelse av
8 § bidragsförskottslagen den 11 juni 1943
(nr 382), m. m., dels ock i ämnet väckta
motioner.

Genom en den 9 april 1952 dagtecknad
proposition, nr 230, hade Kungl. Maj:t
föreslagit riksdagen att antaga följande
förslag till

Lag

om ändrad lydelse av 8 § bidragsförskottslagen den 11 juni 1943 (nr 382).

Härigenom förordnas, att 8 § bidragsförskottslagen den 11 juni 1943 skall hava
följande ändrade lydelse:

(Gällande lydelse:)

Bidragsförskott utgår med det belopp
barnets fader jämlikt rättens beslut eller
enligt avtal är skyldig att utgiva till
barnets underhåll, dock högst med 250
kronor för år räknat.

(Föreslagen lydelse:)

Bidragsförskott utgår med det belopp
barnets fader jämlikt rättens beslut eller
enligt avtal är skyldig att utgiva till barnets
underhåll, dock högst med 324 kronor
för år räknat.

Denna lag träder i kraft den 1 juli
1052; dock skall i fråga om bidragsförskott,
som efter nämnda dag beviljas för
tid dessförinnan, 8 § i dess hittillsvarande
lydelse tillämpas.

Nr 21.

Lördagen den 24 maj 1952 em.

Ang. höjning av maximibeloppet för bidragsförskott.

Vidare hade Kungl. Maj:t i innevarande
års statsverksproposition föreslagit
riksdagen att till Ersättning till barnavårdsnämnderna
för bidragsförskott för
budgetåret 1952/53 anvisa ett förslagsanslag
av 2 700 000 kronor.

I anledning av propositionen nr 230
hade inom riksdagen väckts fem motioner,
nämligen

inom första kammaren:

nr 471 av fru Sjöström-Bengtsson och
fru Carlqvist och

nr 488 av herr Weiland samt

inom andra kammaren:

nr 621 av herr Bengtsson i Halmstad
m. fl.,

nr 622 av fru Johansson i Skövde in. fl.
och

nr 657 av fru Sjöstrand in. fl.

Vidare hade utskottet till behandling
i förevarande sammanhang förehaft en
före nämnda propositions avlämnande
inom andra kammaren väckt motion, nr
408, av fru Löfqvist m. fl.

Motionen 1:471 var likalydande med
motionen 11:622 och motionen 1:488
likalydande med motionen II: 657.

I samtliga motioner hade yrkats, att
maximibeloppet för bidragsförskott måtte
höjas utöver vad som föreslagits i
propositionen. I motionen II: 408 hade
hemställts, att maximibeloppet måtte bestämmas
till 360 kronor per år. I övriga
motioner hade yrkats att maximibeloppet
skulle höjas till 420 kronor för år
räknat.

Propositionen nr 230 och motionerna
hade hänvisats till lagutskott och tilldelats
andra lagutskottet. Enligt överenskommelse
mellan statsutskottet och andra
lagutskottet hade sistnämnda proposition
samt motionerna ävensom ovannämnda
punkt i statsverkspropositionen
hänskjutits till behandling av sammansatt
stats- och andra lagutskott, vilket
utskott i det nu föreliggande utlåtandet
på anförda skäl hemställt,

A. att riksdagen måtte med avslag å
förevarande motioner, 1:471, 1:488, II:

408, II: 621, II: 622 och II: 657, antaga det
genom propositionen nr 230 framlagda
förslaget till lag om ändrad lydelse av
8 § bidragsförskottslagen den 11 juni
1943 (nr 382);

B. att riksdagen måtte till Ersättning
till barnavårdsnämnderna för bidragsförskott
för budgetåret 1952/53 under
femte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 2 700 000 kronor.

Fru CARLQVIST: Herr talman! Som
motionär i denna fråga skall jag be att få
säga några ord. Jag är övertygad om att
det är förmätet att mot ett enigt utskott
ställa något förslag. Det skall jag heller
inte göra, men jag vill dock ha uttalat,
att just den grupp av samhällsmedborgare,
som utgörs av dessa mödrar, hör
till dem, som är bland de sämst ställda
i vårt samhälle. Inte nog med att de saknar
det moraliska stöd för barnens fostran,
som båda föräldrarnas gemenskap
innebär, utan de måste också åtaga sig
det stora ekonomiska ansvaret för barnens
och sin egen försörjning.

Dessa ensamstående mödrar är i stort
behov av ett icke alltför knappt bidrag
till barnens underhåll. Detta bidrag är
ju ett förskott, som staten betalar ut och
som sedan skall återkrävas av den naturliga
familjeförsörjaren, och enligt socialstyrelsens
uppgift indrives för närvarande
cirka 40 procent. Det är alltså inte
ett rent understöd som utbetalas från
staten.

Utskottet skriver också i sitt utlåtande,
att »en höjning av bidragsförskottens
maximibelopp är uppenbarligen befogad
och bör omedelbart komma till
stånd». Det är bara om bidragets storlek
som vi motionärer har haft en annan
mening.

Herr talman! Jag har inget yrkande
att ställa.

Herr NORMAN: Herr talman! Med instämmande
i stort sett i vad fru Carlqvist
yttrat hemställer jag om bifall till
utskottets utlåtande, med den reservationen
alltså att vi beträffande beloppets
storlek måste avvakta änkepensionskom -

Lördagen den 24 maj 1952 em.

Nr 21.

Om anordnande av barservering i riksdagskaféet.

mitténs förslag, innan riksdagen kan ta
slutlig ståndpunkt. Nu är det endast fråga
om ett provisorium.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, bifölls vad utskottet i
förevarande utlåtande hemställt.

Föredrogos ånyo bankoutskottets utlåtanden: nr

29, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
med särskilda bestämmelser om in- och
upplåning vid centralkassa för jordbrukskredit; nr

30, i anledning av fullmäktiges i
riksbanken framställning med förslag till
avlönings- och pensionsstat för riksbanken;
samt

nr 31, i anledning av fullmäktiges i
riksgäldskontoret förslag till ändringar
i vissa delar av reglementet för riksgäldskontoret.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Om anordnande av barservering i riksdagskaféet.

Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande
nr 32, i anledning av väckt motion
om anordnande av en barservering
i riksdagskaféet.

I en inom andra kammaren under nr
162 väckt motion, som hänvisats till bankoutskottets
förberedande handläggning,
hade fru Eriksson i Stockholm hemställt,
att riksdagen måtte besluta att vidtaga
åtgärder för att få till stånd en barservering
i riksdagskaféet.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet yttrat:

»Det av motionären framförda önskemålet
om anordnande av en barservering
i riksdagskaféet synes utskottet beaktansvärt.
Vissa fördelar torde kunna
ernås genom en dylik anordning. Dessa
måste dock vägas mot därav föranledda
olägenheter och kostnader, vilka närmare
belysts av vederbörande restau 6

Första kammarens protokoll 1952. Nr 21.

rangbolag i dess yttrande i ärendet till
fullmäktige i riksgäldskontoret. Fullmäktige,
som förklarat sig vara tveksamma
om lämpligheten av en särskild barservering
i riksdagshuset, ha anfört, att
motionärens önskemål syntes kunna i
viss utsträckning tillgodoses även under
nu rådande förutsättningar genom
en utökning av serveringen med enklare
måltidsformer. Fullmäktige hade för avsikt
att i förevarande hänseende i samråd
med bolaget överväga sådana anordningar
som kunde befinnas lämpliga
och möjliga att genomföra. Utskottet vill
i anslutning härtill erinra om att sedan
den 30 april i år och tills vidare försöksvis
anordnas servering i riksdagskaféet
av två av de lunchrätter som tillhandahållas
i matsalen. Det synes utskottet
lämpligt att avvakta erfarenheterna av
ifrågavarande försöksanordning, innan
frågan om ytterligare åtgärder i av motionären
angivet syfte upptages till prövning.
Med det anförda torde förevarande
motion få anses besvarad. Utskottet hemställer
alltså, att motionen II: 162 må
anses besvarad genom vad utskottet ovan
anfört.»

Herr JOHANSON, KARL AUGUST:
Herr talman! Det kanske vore onödigt
att säga någonting i detta ärende, men
vi är några stycken som reagerat emot
att utskottet här har givit litet för mycket
på hand då det gäller frågan om
barservering inom restauranglokalerna
här.

Stockholmsdistriktets allmänna restaurangaktiebolag
har avgivit ett mycket
förstående utlåtande om vad som här föreslogs
men också påpekat vissa olägenheter.
Jag vill bara tillägga, att vi, som
nu praktiskt taget intar alla våra måltider
i restaurangen och kanske besöker
kaféet dagligen, inte är tilltalade av sådana
nya märkvärdigheter som de här
föreslagna. Den trivsel, som nu råder i
restaurangens matsal och kafé, skulle
försvinna, om motionärernas förslag
skulle genomföras.

Nu har visserligen bankoutskottet avstyrkt
denna motion, men det bär ändå
givit litet för mycket på hand, vilket vi

Nr 21.

Lördagen den 24 maj 1952 em.

Ang. begränsning av rätten till fri avskrivning m. m.

ansett alldeles onödigt. Vi hade helst
sett, att man utan vidare avstyrkt motionen,
och jag skulle önska, att den sista
satsen, som börjar »Fullmäktige hade för
avsikt att i förevarande hänseende» och
slutar på sidan 3 med »få anses besvarad»
skulle strykas.

Herr EWERLÖF: Herr talman! Den
mening, som den föregående ärade talaren
önskar struken innehåller endast ett
referat av vad fullmäktige i riksgäldskontoret
har anfört. Vad utskottet självt
säger är ju ingenting annat än att man
vill pröva den försöksanordning som
för närvarande är i gång, och först sedan
man fått erfarenheter av den avser
man att taga upp frågan till ytterligare
prövning.

Jag kan inte se annat, herr talman, än
att det är anledning godtaga den ytterst
försiktigt hållna motivering som bankoutskottet
givit, och jag ber att få yrka
bifall till bankoutskottets förslag.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i det under behandling
varande utlåtandet hemställt.

Vid förnyad föredragning av bankoutskottets
utlåtande nr 33, i anledning av
framställning från riksdagens revisorer
om ändrad lönegradsplacering för kanslichefen
hos riksdagens revisorer, bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Ang. begränsning av rätten till fri avskrivning
m. m.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 52, i anledning av Kungl.
Majrts proposition med förslag till förordning
om tillfällig begränsning av rätten
till fri avskrivning av maskiner och
andra inventarier vid inkomsttaxeringen,
m. in., jämte i ämnet väckta motioner.

I en den 4 april 1952 dagtecknad, till
bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 200, hade Kungl. Maj :t föreslagit
riksdagen att antaga vid propositio -

nen fogat förslag till förordning om tillfällig
begränsning av rätten till fri avskrivning
å maskiner och andra inventarier
vid inkomsttaxeringen, m. in.

Till utskottets behandling hade hänvisats
följande i anledning av propositionen
väckta motioner, nämligen

a) de likalydande motionerna I: 469
av herr Spetz samt II: 614 av herrar Utbult
och Svensson i Ljungskile;

b) de likalydande motionerna I: 473
av herr Bergvall m. fl. och II: 623 av herr
Kollberg m. fl., vari hemställts, att riksdagen
måtte avslå Kungl. Maj:ts proposition
nr 200;

c) de likalydande motionerna I: 486
av herr Svärd samt 11:640 av herrar
Edström och Fagerholm, vari hemställts,

A. att riksdagen måtte avslå Kungl.
Maj:ts proposition nr 200 med förslag till
förordning om tillfällig begränsning av
rätten till fri avskrivning å maskiner
och andra inventarier vid inkomsttaxeringen
in. m. eller, därest detta yrkande
icke skulle bifallas,

B. att riksdagen vid behandling av
nämnda proposition för sin del måtte besluta
vissa ändringar i det av Kungl.
Maj:t framlagda förordningsförslaget;

d) de likalydande motionerna 1:487
av herr Ewerlöf m. fl. och II: 639 av
herr Hjalmarson in. fl., vari hemställts,
att riksdagen måtte avslå Kungl. Maj:ts
proposition nr 200.

Utskottet hade i det nu föredragna betänkandet
på åberopade grunder hemställt,

A) att riksdagen måtte — med förklarande
att Kungl. Maj:ts förevarande proposition
nr 200 icke kunnat av riksdagen
oförändrad bifallas — antaga det vid
propositionen fogade förslaget till förordning
om tillfällig begränsning av rätten
till fri avskrivning å maskiner och
andra inventarier vid inkomsttaxeringen,
m. m., med den ändringen, att 8 § erhölle
den ändrade lydelse, som under
punkten angivits;

B) att riksdagen måtte i anledning av
de likalydande motionerna I: 469 av herr

Lördagen den 24 mai 1952 em.

Nr 21.

Ang. begränsning av rätten till fri avskrivning m. m.

Spetz samt II: 614 av herrar Utbult och
Svensson i Ljungskile för sin del antaga
under denna punkt infört förslag till lag
om ändring i kommunalskattelagen den
28 september 1928 (nr 370);

C) att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:469
av herr Spetz samt II: 614 av herrar
Utbult och Svensson i Ljungskile,

2) de likalydande motionerna I: 473
av herr Bergvall m. fl. och II: 623 av
herr Kollberg m. fl.,

3) de likalydande motionerna 1:486
av herr Svärd samt II: 640 av herrar
Edström och Fagerholm ävensom

4) de likalydande motionerna 1:487
av herr Ewerlöf m. fl. och II: 639 av
herr Hjalmarson m. fl.,

måtte, i den mån de icke kunde anses
besvarade genom vad utskottet förut anfört
och hemställt, av riksdagen lämnas
utan åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Kristensson i Osby, Petrén, Velander,
Wehtje, Sjölin, Strandh och Edström,
vilka på anförda skäl hemställt, att riksdagen
måtte avslå Kungl. Maj :ts förevarande
proposition nr 200.

Herr WEHTJE: Herr talman! Till
grund för den föreliggande propositionen
nr 200 ligger en promemoria som är
daterad den 15 februari 1952. Eftersom
den utredning, som föregått framläggandet
av denna promemoria, väl har tagit
någon tid, förefaller det sannolikt att
finansministern meddelat sina direktiv
till utredningsmännen någon gång vid
årsskiftet, måhända dessförinnan. Sedan
dess har ju förhållandena ändrats väsentligt.
Priserna på våra värdefulla exportvaror
skogsprodukterna har fallit
betydligt. På övriga områden har vi
mött en hård konkurrens, och vissa
kvantitativa spärråtgärder har våra exportvaror
mött på de viktigaste marknaderna.
Vid den tiden, då propositionen
skrevs, hade inte heller verkningarna av
kreditåtstramningarna ännu gjort sig
gällande. Som skäl för de i propositionen
föreslagna skatteskärpande åtgär -

derna anfördes emellertid, att den väntade
åtstramningen, särskilt vad angår
de självfinansierande företagen, eljest i
viss omfattning kunde befaras förlora
sin effekt.

När riksdagen nu går att fatta beslut i
ärendet, är både vinstutsikterna och företagens
likviditet som sagt överallt avsevärt
försämrade. Motiveringen för förslaget
har därför numera förlorat den
bärkraft som den tidigare möjligen skulle
kunna ha haft.

Det är också anmärkningsvärt att,
ehuru åtgärderna främst avser de s. k.
självfinansierande företagen, de likväl!
utformas så, att de verkar över hela fältet.
För att kunna ta ställning till det
påstådda behovet av de föreslagna åtgärderna
borde man ju kunna få en uppgift
om vilka företag som för närvarande
anses vara självfinansierande, men
därom har vi inte kunnat få något besked.

Innebörden av det framlagda förslaget
är, att de möjligheter till konsolidering,
som företagen tidigare haft, kraftigt
begränsas. Den allvarligaste invändningen,
som kan resas häremot, är att
den höga företagsbeskattningen alltifrån
början varit sammanknuten med dessa
konsolideringsmöjligheter. Av det betänkande,
som på sin tid framlades av
1945 års statsskatteberedning, framgår
att beredningen finner den föreslagna
skärpningen av bolagsbeskattningen försvarlig
med hänsyn till de konsolideringsmöjligheter,
som ges företagen,
främst genom den fria avskrivningen å
maskiner och inventarier, men också
genom de liberala bestämmelserna rörande
värdering av varulager och möjligheterna
att avsätta till investeringsfond.

Nu föreslås, att dessa konsolideringsmöjligheter
skall upphävas under en
tvåårsperiod, medan den genomförda
skärpningen av företagsbeskattningen
får stå kvar. Denna har sedan dess t. o.
m. ytterligare ökats icke blott genom
penningvärdeförsämringens inverkan på
den progressiva beskattningen utan också
genom investeringsskatten och nu senast
genom konjunkturskatten.

Nr 21.

Lördagen den 24 maj 1952 ein.

Ang. begränsning av rätten till fri avskrivning m. m.

I propositionen nr 212 till 1947 års
riksdag underströk dåvarande finansministern
starkt beredningens synpunkter.
Just på grund av dessa konsolideringsmöjligheter
behövde den skärpta
företagsbeskattningen enligt hans mening
icke befaras föranleda skadeverkningar.
Möjligheten till dold fondering
hos enskilda företag borde ingalunda
borttagas, »då detta skulle relativt sett
missgynna de på en gång sparsamma
och aktivt risktagande, uppbyggande och
nydanande företagarna, något som otvivelaktigt
vore till skada för näringslivets
utveckling». Finansministern framhöll
ytterligare att vad sålunda anförts i ännu
högre grad gällde om den företagsamhet
som bedreves inom aktiebolagen.
Trots den s. k. dubbelbeskattningen på
bolagen vore det mycket vanligt, att man
av skatteskal gåve sina företag bolagsform.
Härigenom ökades nämligen möjligheter
till skattefri fondering av överskottsvinster,
som icke omedelbart användes
i ägarens konsumtion. I sammanhang
härmed hänvisade finansministern
just till de konsolideringsmöjligheter som
nu föreslås skola upphävas.

Vid frågans behandling i denna kammare
underströk finansministern vidare,
att om en bolagsskatt på 40 procent
vore hög, vore de avskrivningsregler,
som de svenska bolagen finge tillämpa,
desto mildare, och man finge — såsom
han uttryckte sig — »väl väga det ena
mot det andra». Av samma protokoll
framgår också, att på därom framställd
förfrågan vitsordades från regeringspartiets
sida, att »den högre bolagsskatten
är av beredning, regering och utskott
motiverad med ständigt påvisande av att
den fria avskrivningsrätten existerar»,
varav kunde dragas den slutsatsen, att
om den vid någon senare tidpunkt skulle
avlägsnas, »måste man taga upp hela
frågan om bolagsbeskattningen i det
sammanhanget».

Att man nu i såväl propositionen som
utskottsbetänkandet förklarar sig endast
tillfälligt stryka ett streck över dylika
utfästelser, framstår vid ett objektivt bedömande
för det allmänna rättsmedvetandet
såsom ett mycket dåligt försvar.

Icke minst mot bakgrunden av dessa
uttalanden och utfästelser är det resultat,
vartill 1949 års skatteutredning
kommit, av särskilt intresse. När det gäller
att bedöma det hårda skattetryckets
skadeverkningar på företagsamheten
finner utredningen, att det inte kan anses
givet, att den nuvarande beskattningen
i någon allmän omfattning verkar
hämmande på företagsamheten, dock
med reservation för nyföretagandet. Såsom
skäl för att utredningen i detta avseende
icke obetingat kunnat vitsorda
förefintligheten av dylika skadeverkningar
åberopas just de konsolideringsmöjligheter,
som nu föreslås skola, åtminstone
tillfälligt, försvinna.

Talet om att inskränkningen av den
fria avskrivningsrätten väl låter sig försvaras,
eftersom det endast är fråga om
en tvåårsperiod, är desto mera ohållbart
som de starkt stegrade återanskaffningsvärdena
för närvarande gör behovet
av större avskrivningar än eljest särskilt
aktuellt.

Det är icke blott det enskilda näringslivet
som har bekymmer för de stegrade
återanskaffningsprisen på såväl byggnader
som maskiner. Jag vill erinra om att
1948 års järnvägstaxekommitté funnit,
att dåvarande, vid statens järnvägar tilllämpade
avskrivningssystem, som grundade
sig på den bokförda anskaffningskostnaden,
icke lett till ett tillfredsställande
resultat, i det att kommittén konstaterat,
alt ett mycket betydande ytterligare
avskrivningsbehov föreligger.
Kommittén finner därför tungt vägande
skäl tala för en övergång till ett avskrivningsförfarande,
som i princip baseras
på återanskaffningspriser — nupriser —.
för de olika realkapitaltillgångarna. Det
innebär med andra ord uppläggande av
förnyelsefonder. Sådana har ju också numera
upplagts.

Det förtjänar även framhållas att de
instruktioner, som statens priskontrollnämnd
erhöll enligt den s. k. Haganderkommitténs
rekommendation, bland annat
innebär, att nämnden vid verkställandet
av lönsamhetsberäkningar för
branscher eller enskilda företag har att
räkna med avskrivning på återanskaff -

Lördagen den 24 maj 1952 em.

Nr 21.

Ang. begränsning av rätten till fri avskrivning m. m.

ningsvärdet för maskiner och inventarier.
Även i jordbrukskalkylen beräknas
avskrivningarna å jordbruksmaskiner på
återanskaffningsvärdet, varjämte beräkningen
av jordbrukets räntekostnader
bygger på återanskaffningsvärdet i fråga
om såväl byggnader som levande och
döda inventarier. Dessa omständigheter
får anses innebära ett principiellt erkännande
från statsmakternas sida att avskrivningarna
rätteligen bör baseras på
tillgångarnas nupriser. Återanskaffningskostnaden
för den inom industrien för
närvarande i bruk varande maskinparken
•— liksom för byggnader — torde i
medeltal utgöra åtminstone 200 procent
av den anskaffningskostnad, varå avskrivningarna
inom de före senaste
världskriget existerande företagen nu beräknas.
På åtskilliga tillgångar av ifrågavarande
slag har priserna tre- å fyrdubblats
i förhållande till vad som nedlagts
för i bruk varande tillgångar.

De enskilda företagen kan på grund
av beskattningsbestämmelserna icke lägga
om sin avskrivningspolitik efter samma
linjer som SJ. Avdrag för avsättningen
till förnyelsefonder är icke tilllåtet
vid taxeringen. Men under gynnsamma
betingelser kan ett enskilt företag
beträffande maskiner och andra inventarier
nå i stort sett samma resultat, som
om förnyelsefonder enligt SJ:s mönster
lades upp. Detta kan för ett företag, som
har fri avskrivning, ske genom kraftiga
avskrivningar på nyanskaffade maskiner
och andra inventarier. Härigenom
kan företaget med andra ord beträffande
dessa tillgångar åtminstone i viss mån
komma i samma situation, som om företaget
fått göra avskrivningar till förnyelsefonden.
Beträffande byggnader torde
däremot förhållandet inom det enskilda
näringslivet vara likartat med det
som konstaterats vara fallet inom statens
järnvägar. Att det sammanlagda ytterligare
avskrivningsbehovet inom det enskilda
näringslivet dock för närvarande
torde vara mindre i förhållande till kostnaden
för vederbörande anläggning än
hos statens järnvägar, är utan tvivel
gliidjande, inte minst ur allmän synpunkt.
Om vi icke haft den fria avskriv -

ningen, hade detta resultat inte kunnat
uppnås, i varje fall inte med nuvarande
skattetryck.

Politiken i fråga om företagens pensionsstiftelser
ger det intrycket, att man
inte drar sig för att försvåra företagens
strävanden att säkerställa de anställdas
ålderdomsförsörjning. Rätten till avdrag
för avsättning till sådana stiftelser reglerades
så sent som år 1950, och de beslutade
författningsändringarna tillämpades
första gången vid 1951 års taxering.
Om de betungande pensionsförpliktelserna
skall kunna uppfyllas av företagen,
är det nödvändigt att dessa får disponera
en del av vinsterna under goda år
för säkerställande av dessa förpliktelser,
så att avsättningarna kan minskas under
perioder av lågkonjunktur. 1950 års
författningsändring möjliggjorde ett sådant
förfarande, men det hindrade varje
möjlighet till missbruk genom för stora
avsättningar till dessa stiftelser.

De ytterligare inskränkningar i avdragsrätten,
som redan föreskrivits i investeringsskatteförordningen
och som nu
föreslås skall permanentas under ytterligare
två år, saknar säkerligen betydelse
ur penningpolitisk synpunkt och
motverkar direkt de anställdas och företagens
legitima intressen. Detsamma gäller
beträffande förslaget att upphäva rätten
till avdrag för avsättningar till investeringsfonder,
vartill kommer att man
i detta fall helt åsidosätter det allmännas
intresse av en konjunkturutjämning.
År 1947 var riksdagen fullt på det klara
med att man genom avsättning till dylika
fonder under goda konjunkturer borde
skapa möjlighet att hålla näringslivet i
gång under lågkonjunkturer i större utsträckning
än som eljest hade varit fallet.
Lagstiftningen om investeringsfonder
antogs därför utan meningsskiljaktigheter.
Man frågar sig: Vad har inträffat,
som skulle kunna föranleda riksdagen
att i samband med åtgärder, »som .särskilt
riktar sig mot den nu rådande överkonjunkturen
inom vissa delar av näringslivet»
— för att tala med finansministerns
utredningsmän — nu hävdar
en diametralt motsatt uppfattning?

Herr talman! Med detta ber jag att

Nr 21.

Lördagen den 24 maj 1952 em.

Ang. begränsning av rätten till fri avskrivning m. m.

få yrka bifall till den vid utskottets betänkande
fogade reservationen, som går
ut på ett avslag på Kungl. Maj :ts proposition.

I herr Wehtjes yttrande instämde herrar
Ewerlöf, Svurd och Magnusson.

Herr PETRÉN: Herr talman! Som herr
Wehtje redan har påtalat, berördes frågan
om den fria avskrivningsrätten i
samband med beslutet om 1947 års skattereform.
Det gjordes då både från departementschefens
och från riksdagens''
sida uttalanden av ganska bindande art
av den innebörden, att ett bibehållande
av den fria avskrivningsrätten vore en
förutsättning för en höjning av bolagsskatten.
Detta borde ju vara förpliktande,
så att man inte nu som en ensidig
åtgärd upphäver den fria avskrivningsrätten.
Att gå in på detta område utan
en allsidig utredning av företagsbeskattningen
kan inte vara tillrådligt, även om
det sker som en tillfällig åtgärd.

Inskränkningen av den fria avskrivningsrätten
är av departementschefen
tänkt och framförd som ett led i den
investeringsbegränsande politiken. Men
när vi under hösten hade att ta ställning
till förslaget om den tolvprocentiga investeringsavgiften,
ifrågasattes inte någon
begränsning av den fria avskrivningsrätten.
Sedan dess har särskilt under
de senaste månaderna en avmattning
i konjunkturen ägt rum. Investeringsbenägenheten
har av den anledningen,
naturligtvis också i hög grad
beroende på kreditåtstramningen, starkt
avtagit. Detta märks bland annat på den
minskning av antalet ansökningar om
byggnadstillstånd som inkommit, och på
många andra sätt. Att därför nu komma
med ytterligare åtgärder i investeringsbegränsande
syfte utöver dem som
redan vidtagits har jag svårt att se någon
motivering för. Det framlagda förslaget
tyder enligt min mening på en
planlöshet i den ekonomiska politiken,
en planlöshet som ökar den känsla av
osäkerhet, som tyvärr redan vunnit insteg
inom näringslivet, en känsla av
osäkerhet inför möjligheterna för före -

tagen att utan nya störande statsingrepp
kunna få planera för framtiden.
En sådan allmän osäkerhetskänsla kan
medföra indirekta skadeverkningar, som
inte är så lätta att överblicka.

Med förslaget syftar man särskilt till
likviditetsbegränsning av sådana företag
som befaras inte bli drabbade av kreditåtstramningen,
men som redan förut
nämnts här drabbar ju en inskränkning
av den fria avskrivningsrätten alla arter
av företag.

Den fria avskrivningsrätten har stor
betydelse för bolagens konsolidering,
varmed följer ökade möjligheter till
trygghet för en jämn sysselsättning. Det
ger möjlighet att genomföra rationaliseringar,
men det ger också möjlighet
att underlätta åstadkommandet av välfärdsanordningar
av skilda slag ute i
industrierna. Den fria avskrivningsrätten
fick vi 1938, men sedan dess har
den begränsats på olika sätt. Man kommer
inte ifrån att det penningvärdefall,
vi haft, verkar som en inskränkning i
den fria avskrivningsrätten, då återanskaffningsvärdena
successivt blivit allt
större i jämförelse med anskaffningsvärdena.
Vi har också fått en investeringsavgift
och har tidigare haft en investeringsskatt
som verkat i samma riktning.
Att här nu göra ett ytterligare ingrepp
på den fria avskrivningsrätten
kan i varje fall inte jag finna bärande
skäl för och ber därför, herr talman, få
yrka bifall till reservationen.

Herr SJÖDAHL: Herr talman! Det har
ju av föregående talare sagts, att högkonjunkturen
nu visade en viss avmattning,
men nog har vi ännu högkonjunktur,
och faran hotar väl närmast från
den mycket starka investeringsbenägenhet
som finns i vårt samhälle. Den hotar
av allt att döma inte på grund av konsumenternas
starka efterfrågan på varor
— vi har tvärtom lagt märke till det
köpmotstånd, som sprider sig på vissa
områden i varje fall, och en återhållsamhet
hos konsumenterna. Vi hade
1951 tillika ett nysparande på mellan 1
och l1/2 miljard kronor. Faran ligger

Lördagen den 24 maj 1952 em.

Nr 21.

Ang. begränsning av rätten till fri avskrivning m. m.

uppenbarligen i investeringarna, och det
är därför man måste tillgripa en hel rad
åtgärder för att genom en stram ekonomisk
politik söka bibehålla det penningvärde
vi för närvarande har.

Nu säger man, att det må vara hänt
att det tillgripes åtgärder av skilda slag,
men det finns ett område, på vilket man
inte får ge sig in, och det gäller den fria
avskrivningsrätten inom bolag. Detta
motiverar man historiskt -— och detta
är för en gammal historiestudiosus en
mycket tilltalande synpunkt — men vid
denna historieskrivning får man ändå
betänka att all politik avser ett begränsat
tidsutrymme. Vi bedriver ingen politik
för evigheten och allra minst när
det gäller skattepolitiska ting. Vi har ju
länge varit med i denna församling, och
det har här förekommit ett ständigt upptagande
av olika skatteprojekt, avskaffande
av vissa och nyskapande av andra,
omändrande och återinförande av
ytterligare andra, och vi får nog fortsätta
att leva i denna även i detta avseende
ytterst instabila värld. Men det
är uppenbart, att skulle det gälla ett avskaffande
för framtiden av den fria avskrivningen
och om man återigen skulle
införa den bundna avskrivningen, då
måste vi allvarligt ta upp till undersökning
och omprövning, huruvida nu utgående
bolagsskatt skulle kunna i fortsättningen
utgå. Jag hade den meningen
för fem år sedan, och jag har den fortfarande.

Men detta förslag innebär icke ett avskaffande
av den fria avskrivningsrätten.
Här är två moment att bemärka:
förslaget gäller för det första ett begränsande
— märk väl ett begränsande — av
den fria avskrivningen och för det andra
att denna begränsning skall gälla under
tvenne år, icke för längre tid. Att
tala om att man vill avskaffa den fria
avskrivningen är därför, efter vad jag
kan förstå, en överdrift.

Detta förslag är ett tillfälligt led i en
hel serie åtgärder, som vidtages under
en viss tid. .lag vill erinra om att reservanterna
själva har sinne för den saken.
De skriver i sin reservation, att man
måste »vara berättigad kräva, att all -

deles särskilt starka skäl av penningpolitisk
natur skola tala för vidtagande av
de i propositionen föreslagna ... åtgärderna».
Vidare säger man att det måste
komma fram en övertygande bevisning
om att åtgärderna är ur samhällets synpunkt
nödvändiga eller åtminstone i hög
grad önskvärda. Detta innebär ju ingen
ovillkorlig sammankoppling av det ena
eller det andra, utan det är en fråga om
vilka skäl som talar för att man nu genomför
en begränsning av den fria avskrivningen
under en mycket starkt begränsad
tid, nämligen två år.

Om den saken kan man ju ha olika
meningar. Har man emellertid den uppfattningen,
att vårt ekonomiska liv för
närvarande hotas just på investeringssidan,
då finns det, enligt den uppfattning
som regeringen har haft och den
ställning utskottet har intagit, tillräckliga
skäl för att man skall genomföra investeringsbegränsning
som en tillfällig
åtgärd nu.

När jag säger, att det är en begränsning
av den fria avskrivningen det här
gäller, vill jag erinra därom, att den fria
avskrivningen i vissa avseenden finns
kvar. Den är för det första kvar på alla
inventarier, som införskaffades före
1952. Det är väl ändå inte så, att ett företag
har uteslutande under 1952 anskaffade
inventarier, utan de flesta inventarierna
är väl just de gamla.

Nu är det mycket möjligt, att det finns
företag, som utnyttjat den fria avskrivningen
så mycket, att de redan avskrivit
alla gamla inventarier. Men då är de
så starkt konsoliderade, att de borde
kunna tåla en begränsning av avskrivningsrätten
under ett par år. De företag
däremot som är mindre konsoliderade,
som antagligen inte haft möjligheter att
genomföra en så resolut avskrivning av
äldre inventarier, har därigenom möjlighet
att verkställa avskrivningar på
dessa äldre inventarier under både 1952
ocli 1953.

Den fria avskrivningsrätten är för det
andra kvar på sådana inventarier som
har en beräknad livstid på högst tre år.
Dessa får man alltså avskriva helt och
hållet. Det är icke få inventarier inom

Nr 21.

Lördagen den 24 maj 1952 em.

Ang. begränsning av rätten till fri avskrivning m. m.

företagen, som har denna begränsade
livstid och därför kan helt avskrivas.

För det tredje får man fritt avskriva
även sådana inventarier, som är inberäknade
i fastigheternas byggnadsvärden.

Till allt detta kommer en sak, som jag
tycker är av rätt stort värde, och det är,
att om ett företag under år 1952 eller
1953 försäljer inventarier, som anskaffats
före 1952, och i stället införskaffar
nya inventarier, får man minska den nya
inventarieanskaffningens värde med
hela vinsten på det försålda. Det är den
s. k. nettoavskrivningen, som uppenbarligen
är av ett betydande värde för sådana
företag, som under ett år måste införskaffa
nya maskiner.

Detta betyder, att om det gäller en
maskinanskaffning till ett samlat värde
av -— låt oss ta ett litet tal — 100 000
kronor och man kan sälja äldre utrustning
för, låt oss säga 40 000 kronor, så
är det bara de 60 000 kronorna som
drabbas av inskränkningarna i avskrivningsrätten.
Ändå får man på detta belopp
verkställa avskrivning med 20 procent
per år under 1952 och 1953, d. v. s.
24 000 kronor sammanlagt. Alltså återstår
i detta fall 36 000 kronor av 100 000.

Denna metod gör också att man måste
säga, att företagen bar mycket stora möjligheter
att genomföra en konsolidering
av sin verksamhet.

Jag vill sedan i största korthet nämna,
att de 20 procent, som man har rätt att
avskriva på inventarievärdet, måste betraktas
som en genomsnittligt hög siffra.
Länsstyrelsen i Malmöhus län har meddelat,
att man där högst hade att räkna
med 6 procents avskrivning för maskiner
vid fastighetstaxering. Enligt regeringsrättens
prejudikat tillåter man i
regeringsrätten i regel högst 10 procents
avskrivning. Det föreliggande förslaget
medger ändå 20 procents avskrivning.

Vid sidan av denna till 20 procent begränsade
avskrivningsrätt måste vederbörande
betala investeringsavgift av 12
procent. Men dessa 12 procent är, som
de initierade vet, avdragsgilla. Det betyder
att av de 12 procenten återstår, om
man för ett bolag räknar med en skatt

av 50 procent, blott 6 procent såsom
verklig skatt. Om dessa 6 procent fördelas
på två år, blir det 3 procent vartdera
året. Även om man räknar med invesleringsavgiften,
blir det här en avskrivningsrätt
av 17 procent de båda åren,
alltså respektive 1952 och 1953. Även
med inräknande av investeringsavgiften
blir det en avskrivningsrätt som ligger
betydligt över vad som betraktas som
normalt i Malmöhus län och enligt regeringsrättens
prejudikat.

Jag vill desutom erinra om att avdrag
får göras för s. k. överpris. Om man anskaffar
maskiner för ett särskilt arbetstillfälle
eller för en konjunktur, som
kan beräknas bli mycket tillfällig, får
man göra en mycket stark avskrivning
för överpris. Man får också göra en
extra avskrivning, om det blir en avsevärd
nedgång i värdet av sådana inventarier
som anskaffas under åren 1952
och 1953. Om man har träffat avtal om
inventarieförvärv före den 15 februari i
år, kan man dessutom efter riksskattenämndens
prövning, om man bar avsevärda
betalningssvårigheter, få göra ännu
starkare avskrivning. Detta sista är
väl närmast tänkt att vara till fördel för
nystartade företag, som till äventyrs kan
ha likvidationssvårigheter under de första
åren.

Detta är alltså, herr talman, de lindringar
som finns i den nya lagen om begränsning
av den fria avskrivningsrätten.
Man måste ha dessa lindringar i
minnet. Det är här, fastslår jag, icke fråga
om ett avskaffande av den fria avskrivningsrätten,
utan tvärtom om ett
bibehållande av den på stora områden.
Det är bara fråga om en begränsning av
den fria avskrivningsrätten, både till tiden
och omfånget.

Man har från oppositionens sida ett
par kära moment som man brukar dra
fram i detta sammanhang. Ett sådant
kärt moment är frågan om pensionsstiftelserna.
Jag förstår att det är en allvarlig
sak. Det gäller här de anställda och
möjligheterna att trygga deras pensioner.
När det gäller pensionsstiftelser, får man
göra skattefria avsättningar i sådan omfattning,
att de mer än väl motsvarar det

Lördagen den 24 maj 1952 em.

Nr 21.

Ang. begränsning av rätten till fri avskrivning m. m.

rent försäkringstekniskt uträknade avsättningsbehov
som finns inom ett företag.
Man räknar på försäkringstekniskt
håll med att 70 procent av det skydd för
pensionsstiftelser, som lagen tillåter, är
försäkringstekniskt tillräckligt. Under
sådana omständigheter ligger ju avsättningsmöjligheterna
här 30 procent högre
än de erforderliga 70 procenten, vilket
betyder en ökning med närmare 50 procent
över den nödvändiga avsättningen.
Jag vill också erinra om att när det gäller
annan personalstiftelse får man, om
man har bindande utfästelser, göra avdrag
för avsättningar för detta ändamål.
I fråga om direkta kostnader för
välfärdsanordningar finns ingen som
helst begränsning av avskrivningsrätten.
Jag tror därför att de anställdas
trygghet är väl tillvaratagen i det föreliggande
förslaget.

Föregående talare nämnde till slnt investeringsfonderna.
Dessa fonder tillkom
ju på sin tid med den motiveringen
att man under gynnsamma tider skulle
avsätta pengar, så att man, när de dåliga
tiderna kom, skulle kunna sätta i gång
olika arbeten, utbyggnad av fabriken eller
arbeten av skilda slag, för att hålla
arbetarna sysselsatta och därmed motverka
den lägre konjunktur som man
höll på att glida in i. Detta är fortfarande
ytterst önskvärt. Men jag vill, mina
damer och herrar, erinra om att beträffande
dessa investeringsfonder finns
ingen spärregel. Dessa medel är inte
spärrade eller avskilda. Det finns ingen
garanti för att de är tillgängliga vid behov,
utan dessa pengar kan — och det
har för närvarande skett i stor utsträckning
— användas just för att läggas ned
i företagen för anskaffande av inventarier
av skilda slag. Skulle man låta dessa
avsättningar få ske även i fortsättningen,
skulle det betyda att man öppnade
en bakväg, varigenom företagen
kunde skattefritt anskaffa en mängd inventarier,
som man annars inte skulle
kunna anskaffa på detta ur skattesynpunkt
mest fördelaktiga vis. För att täppa
till detta hål har nu föreslagits, att
denna lagstiftning skulle upphävas under
de två år som över huvud taget den

begränsade fria avskrivningsrätten skulle
gälla, alltså för åren 1952 och 1953.

Jag kan, herr talman, inte finna annat
än att det lagstiftningsförslag, som nu
ligger här på riksdagens hord och som
utskottet tillstyrkt, är ett nödvändigt
vapen för samhällsmakterna i nuvarande
ögonblick för att kunna hålla den ekonomiska
utvecklingen under en viss kontroll.
Det är enligt utskottets mening ett
samhälleligt starkt motiverat förslag,
varför det nu av riksdagen enligt vår
mening borde bifallas.

Herr talman, jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr WEHTJE: Herr talman! Herr Sjödahl
nämnde först i sitt anförande att
begränsningen av rätten till fria avskrivningar
är avsedd att gälla, så länge vi
har en bestående högkonjunktur. I mitt
första anförande här pekade jag på att
vi med all sannolikhet står inför ett
klart omslag i konjunkturen. Under detta
år, sedan den promemoria framlades,
vilken ligger till grund för propositionen,
och kanske också sedan propositionen
utarbetades har vi fått se, huru priserna
på världsmarknaden för mycket
betydande varor har fallit till hälften av
vad de var för ett antal månader sedan.
Det gäller varor, som är av stor betydelse
för vår försörjning, men också
på våra egna exportvaror har ju priserna
fallit — jag skulle närmast vilja
säga katastrofalt. Vi möter stora svårigheter,
när vi söker avsättning för våra
produkter ute i världen. Vi kan nu se,
hur exempelvis våra brädgårdar fylls
med sågat virke, som vi inte finner avsättning
för, utan får lagra i förhoppning
om att skeppningsmöjligheter senare
skall yppa sig. Jag tror att man har all
anledning att revidera den uppfattning
om konjunkturen, som fanns när man
började pröva de åtgärder, vilka nu är
föreslagna till genomförande.

Herr Sjödahl nämnde vidare att det
är den starka investeringsbenägenheten,
som gör att man måste gå in för de åtgärder,
som är föreslagna. Men det har
ju också inträffat under den sista tiden

Nr 21.

Lördagen den 24 maj 1952 em.

Ang. begränsning av rätten till fri avskrivning m. m.

att vi kan konstatera, att företagens redovisade
framställningar om byggnadstillstånd
bär gått ned till mindre än
hälften av vad de var i fjol vid denna
tid. Jag tror, att om vi avvaktar utvecklingen,
så får vi kanske se att de redan
tidigare vidtagna åtgärderna komma att
verka därhän, att investeringarna för företagens
del i alla fall kommer att bli
av mycket begränsad omfattning. Den
genomförda kreditåtstramningen gör att
företagen saknar resurser att fortsätta,
i varje fall i den förutvarande takten,
och frågan är väl, om det inte kommer
att bli en så pass omfattande stagnation,
att även ganska angelägna investeringar
ställs på framtiden, även om inte det
nu framlagda förslaget skulle genomföras.

Vilket är nu det syfte, som man anger
för den föreslagna begränsningen av avskrivningsrätten?
Ja, man säger att den
skall vara en komplettering till de av
statsmakterna tidigare vidtagna åtgärderna
i kreditåtstramande och i investeringsbegränsande
syfte. Jag kan inte se,
att man på något vis ådagalagt detta.
Jag frågade i början av debatten vilka
företag, som man närmast ville begränsa
avskrivningsmöjligheterna för. Det har
ju angivits att det skulle vara de självfinansierande
företagen. Jag frågade i utskottet
utan att få något svar, och jag
upprepade frågan till herr Sjödahl här
i kammaren, om vilka företag som är
att betrakta som självfinansierande under
nuvarande förhållanden. Inte heller
nu har herr Sjödahl lämnat besked. Jag
tycker att det vore oerhört intressant
att, innan en åtgärd som denna beslutas,
få denna uppgift.

Då man säger att den föreslagna lagen
skall komplettera de tidigare åtgärderna,
skulle jag vilja fråga: Räcker
verkligen inte alla de restriktioner vi
redan fått genomförda — med fog eller
inte. Vi har, om jag nu skall räkna upp
några, byggnadsreglering, kapitalmarknadsreglering,
investeringsskatt, som nu
är ersatt med en investeringsavgift,
skärpta bestämmelser om varulagervärdering,
avsättning till spärrkonto av
skogslikvider, konjunkturskatt och åtskil -

liga andra. Skulle det verkligen nu behövas
ytterligare en åtgärd, särskilt om
dennas verkan är så utomordentligt
svår att bedöma? Här är det ju inte fråga
om att ha några skäl, som är tillräckliga
i och för sig för att motivera denna åtgärd,
utan här skall man egentligen ha
motiv, som är så starka att man kan
komma över även de betänkligheter, som
man ändå måste hysa på grund av de
tidigare lämnade löftena.

Herr Sjödahl har själv sagt i denna
kammare, att man, om bolagsbeskattningen
skärpes och möjligheterna för företagen
att konsolidera sig minskas genom
att den fria avskrivningsrätten begränsas,
måste ta hela företagsbeskattningen
under omprövning. Rimligen skall väl nu
motiven vara så starka, att även den
saken klaras. — Det kan inte annat än
inge en stark känsla av osäkerhet, när
så många åtgärder vidtagas mot företagen,
som jag nu nämnde. Det åstadkommer
en utomordentligt stor oro
bland företagarna, och detta inte endast
bland det begränsade antal, som man nu
kallar för självfinansierande, d. v. s. de
företagare, som kan se tillbaka på en
mycket god konjunktur under de gångna
åren och som fått skörda rika frukter
av den exportkonjunktur, som vi har
haft. Det stora flertalet företag i detta
land har inte alls arbetat under sådana
förhållanden. Hur skall man kunna försvara
en sådan åtgärd gentemot dem?

Herr Sjödahl räknade upp en mängd
undantag, och kammaren fick kanske det
intrycket, att möjligheterna att uppnå
befrielse från begränsningen av de fria
avskrivningarna var så stora, att praktiskt
taget inga företag skulle komma att
drabbas av begränsningen. Herr Sjödahl
räknade upp det ena undantaget efter
det andra, som skulle göra det möjligt
för företagen att undgå begränsningen.
Men så är ju inte alls fallet! Undantagen
är i själva verket av mycket begränsad
omfattning. Herr Sjödahl framhöll först,
att man får räkna efter en nettometod,
så att man får dra av från avskrivningsvärdena
vad man uppnår genom
en realisation av äldre tillgångar. Ja, det
kan ju så vara, om det rör sig om en -

Lördagen den 24 maj 1952 em.

Nr 21.

Ang. begränsning av rätten till fri avskrivning m. m.

staka maskiner och smärre inventarier.
Men om man tar ett större industriföretag,
som bygger ett nytt järnverk, eller,
för att ta min egen verksamhet, bygger
en ny cementfabrik — tror herr Sjödahl
då att vi kan realisera de gamla fabrikerna
och få någonting betalt för dem?
Det är ett försök att måla på ett sätt,
som inte motsvarar verkligheten. För vissa
företag kan det ju ha en viss betydelse,
exempelvis för rederierna, men
det är dock för en ringa del av vårt
näringsliv som detta har någon större
betydelse. För industrien tror jag, att
det spelar ganska liten roll.

Sedan säger herr Sjödahl, att 20 procents
avskrivning ändå är en ganska hög
siffra. Jag försökte i mitt första anförande
att ställa upp behovet av stora avskrivningar
mot de höga återanskaffningskostnaderna.
Dessa senare ligger ju
dock på åtminstone det dubbla av priserna
för ett antal år sedan, och i många
fall på det tre- och fyrdubbla. Om vi
skulle komma in i en vikande konjunktur
och anskaffningskostnaderna går
ned, är det väl mycket rimligt, att man
försöker göra snabba avskrivningar, och
då är 20 procent inte alls någon hög
procentsats.

Herr Sjödahl framhöll vidare att de
möjligheter, som står öppna för företagen
att göra avsättningar till pensionsstiftelser,
fortfarande var så rikligt tilltagna,
att det inte låg någon fara i att
begränsa denna möjlighet. De stigande
lönerna och den liberalare tilldelning
av pensionsförsäkringar, som företagen
gärna vill tillmötesgå de anställda med,
gör emellertid att det här blir fråga om
mycket stora behov av reserver. Jag kan
nämna att de senast gjorda löneförhöjningarna
kommer att medföra en så
kraftig belastning på företagen, att
många inte anser sig kunna tillämpa
samma grunder för dessa försäkringar
som tidigare. De anser sig tvungna begränsa
de utfästelser, som gjorts till de
anställda, och detta inför eu konjunkturutveckling
som man kan förutse är mycket
osäker. Och kan företagen inte se,
att de har säkerställt de gjorda utfästelserna,
kan företagen inte ikläda sig

utfästelser i den omfattning, som tidigare
varit vanligt.

Jag vill också i detta sammanhang
erinra om att det ju nu också föreligger
förslag om att man skall öka de skattefria
pensionsbeloppen, grundbeloppen,
som man tar hänsyn till vid beräkningen
av den beskattningsbara inkomsten. På
den punkten tror jag att företagen kommer
att bli tvungna att iaktta en mycket
stor försiktighet, innan de höjer upp
den nivå, som man tidigare haft.

Yad slutligen beträffar avsättningen
till investeringsfonder, så har det dock
från det allmännas sida varit ett önskemål
att sådana avsättningar skall göras
just för att man inom företagen själva
skulle skapa reserver och utbygga verksamheten
under sämre tider. Nu måste
ju det eller de år som det här är fråga
om, då konjunkturen är osäker, vara av
särskilt värde i det hänseendet, att man
skapar reserver, större än de i dag befintliga.

Jag vill härvidlag hänvisa till de av
arbetsmarknadsstyrelsen och Landsorganisationen
avgivna remissyttrandena.
Arbetsmarknadsstyrelsen säger att det
ur dess synpunkter alltjämt framstår såsom
önskvärt att man under en högkonjunktur
gör avsättningar till investeringsfonder,
som är avsedda att tas i
anspråk under tider av sysselsättningssvåriglieter.
Med hänsyn härtill anser
sig styrelsen inte kunna tillstyrka, att
man vid taxeringarna de här ifrågavarande
åren, 1953 och 1954, vägrar avdrag
för avsättning till sådana investeringsfonder,
detta desto mera som dessa
avsättningar hittills haft begränsad omfattning
— intill den 31 december 1950
endast 215 miljoner kronor, ett belopp
som ansetts vara relativt obetydligt.

Landsorganisationen anser sig inte heller
kunna tillstyrka förslaget utan anför,
att avsättningarna är önskvärda såsom
underlag för utjämning av konjunkturen.
Så bedömer man saken på det
hållet, och jag tror att det är välbetänkt
att man låter de företagsekonomiska och
allmänekonomiska synpunkterna i sådana
hänseenden gå före de rent penningpolitiska,
som här åberopats.

Nr 21.

Lördagen den 24 maj 1952 em.

Ang. begränsning av rätten till fri avskrivning m. m.

Jag har, herr talman, för närvarande
ingenting ytterligare att anföra mot det
herr Sjödahl framhållit.

Herr SJÖDAHL (kort genmäle): Herr
talman! Jag skall bara ta upp några
av de anmärkningar som herr Wehtje
framställt; vissa punkter kommer efter
vad jag tror att bemötas från annat håll.

Herr Wehtje sade, att de undantag jag
redogjort för gällde investeringar av
mycket begränsad omfattning. Men är
det verkligen så, herr Wehtje, att de
äldre inventarierna inom svenska industriella
företag är av begränsad omfattning? Vidare

nämnde herr Wehtje vilka stora
belopp pensionsstiftelserna kräver, beroende
på att företagen nu åtar sig mycket
större utfästelser gentemot de anställda
än tidigare. Detta är ytterst glädjande,
men märk väl, herr Wehtje, att
man utan någon som helst begränsning
får avsätta alla de försäkringstekniskt
nödvändiga beloppen. Och dessutom är
dessa belopp endast 70 procent av avsättningarna
under investeringstaket; det
finns alltså en betydande marginal
utöver vad som är rent försäkringstekniskt
nödvändigt.

Herr Wehtje talade också något om
vilka verkningar denna lagstiftning skulle
ha. Jag har varit litet förvånad över
reservationen i det fallet därför att den
å ena sidan talar om att det är ytterst
tvivelaktigt om någon ytterligare begränsning
av investeringen sker — man
fortsätter alltså att investera i samma
utsträckning som förut, och förordningen
har inga verkningar alls —• men å
andra sidan säger, att om förslaget får
effekt, blir resultatet säkerligen att önskvärda
investeringar inliiberas. När man
alltså räknar med att det antingen inte
blir någon verkan alls eller en verkan,
som skulle gå ut över de verkligt önskvärda
investeringarna, och således tydligen
räknar med en bred marginal av
möjligheter — ja, då tror jag, herr
Wehtje, att man hamnar i mitten: man
gör de verkligt önskvärda investeringarna
och underlåter de andra.

Vad slutligen beträffar investeringsfonderna,
så har jag ju erkänt att det
är utomordentligt värdefullt om företagen
under goda tider avsätter pengar för
att möta dåliga konjunkturer som kommer.
Men jag har framhållit att det inte
på något sätt är säkert, att dessa avsättningar
kommer att finnas kvar när den
dåliga konjunkturen inträder; då kan de
vara helt och hållet förbrukade för just
inventarieanskaffningar, som skett under
mellantiden. Om man över huvud taget
vill ha denna begränsning, är det nödvändigt
alt också besluta att tillfälligt,
under två år, upphäva lagstiftningen om
investeringsfond.

Herr statsrådet SKÖLD: Herr talman!
Om man vid ställningstagandet till den
föreliggande frågan hade förmåga att
skåda in i framtiden och få en säker
kunskap om hur konjunkturutvecklingen
kommer att gestalta sig, är det alldeles
uppenbart att detta finge stort inflytande
på vårt ställningstagande till
denna fråga. Men vi människor har ju
inte den förmågan, att vi kan avgöra
hur konjunkturläget under den närmaste
tiden kommer att gestalta sig.

Man kan hysa den uppfattningen, som
herr Wehtje närmast tycktes luta åt, att
vi nu går mot en avmattningsperiod som
kanske kommer att leda till den rena
lågkonjunkturen. Det är ju alldeles klart
att om jag hade visshet om att det blev
så, skulle jag mycket väl kunnat avstå
från att tillstyrka det föreliggande förslaget.
Men jag skulle väl ändå tro, att
varken herr Wehtje eller jag vill på något
sätt ställa en garanti för att det
kommer att gå på det sättet. Vi kan naturligtvis
lika väl tänka oss, att det blir
en utveckling, där det nuvarande prisläget
och penningvärdeförhållandena
kommer att bli stabila något år framåt.
Det är väl sannolikt, att denna lagstiftning
då icke heller skulle ha någon
större betydelse.

Men kan det inte gå på det sättet, att
efter någon tids förlopp kommer det en
ny inflationsimpuls? Vi skall ändå ha
klart för oss, att det plötsligt kan uppstå
en prisstegring i Förenta staterna

Lördagen den 24 maj 1952 ein.

Nr 21.

Ang. begränsning av rätten till fri avskrivning m. m.

och att det inte behövs mera för att
det genast skall uppkomma en spekulationsvåg
över hela världen, då företagen
försöker att öka sina lager och
gör investeringar i så snabb takt som
möjligt för att hinna slutföra dem innan
prisstegringen kommer på allvar.

Det är den situationen som är den
farliga. Det är den som medför att även
vi på nytt får en prisstegring och en
ny penningvärdeförsämring. Vi har ju
fått det två gånger. Vi fick det 1946,
då Förenta staterna släppte sin priskontroll
och inom loppet av ett och ett
halvt år fick se priserna stiga med 40
procent och levnadskostnaderna med
25 procent. Vi vet vilken verkan det
fick på importen i vårt land.

Låt oss gå litet längre fram i tiden.
På hösten 1949 befann vi oss i en avmattningsperiod
med lägre priser. Vi
tänkte oss att den utvecklingen skulle
komma att fortsätta. Ett halvår senare
hade vi en hektisk prisstegring i gång i
hela världen.

Det här föreliggande förslaget är därför
från min sida avsett som en beredskapslagstiftning,
som får sin betydelse,
om vi plötsligt på nytt skulle få en
inflationsimpuls. Då kommer denna lagstiftning
att innebära en broms. Den
kommer att i hög grad försvåra för de
företag, som i det nya konjunkturförloppet
plötsligt får ökade vinster, att
ögonblickligen disponera över dessa i
form av olika slag av investeringar. För
det ändamålet anser jag att denna lagstiftning
behövs.

Nu kan man ju alltid säga: »Men är
det här en lämplig åtgärd för det ändamålet?» Ja,

vad talar för att åtgärden skulle
vara olämplig? Om vi tänker oss att vi,
som herr Wehtje här tror, går mot en
avmattning, en lågkonjunktur, vilken inverkan
i stort får då detta förslag för
det svenska näringslivet?

Det är ju i grund och botten så, att
dessa nya avskrivningsreglcr icke kan
komma att träffa andra företag än sådana,
som är mycket väl konsoliderade genom
tidigare vidtagna stora avskrivningar
och som dessutom i det givna ögon -

blicket kan tillgodoräkna sig stora vinster.
Jag måste säga att i en avmattningskonjunktur
är väl de företagen ganska
lätt räknade. Och inte heller kan jag
säga, att det i det läget skulle vara så
förfärligt uppseendeväckande, om ett
eller annat gynnat företag skulle komma
att få en något högre beskattning.

Nu får man ha klart för sig, att om
det blir en avmattning i konjunkturen,
är det naturligt och riktigt att vi från
statsmakternas sida minskar våra åtgärder
mot överkonjunkturen i takt med
konjunkturens förändring. Då är det
också klart, att vi måste inskränka de
åtgärder som vi har företagit för att
bromsa de självfinansierande företagens
investeringar.

I det läget har vi två ting att välja
på, nämligen å ena sidan investeringsavgiften
och å andra sidan denna förändring
av avskrivningsrätten. Om vi
skall börja avveckla den strama politiken
på detta område, är det väl tämligen
självklart att vi bör börja med investeringsavgiften
ty den verkar ju lika
för starka och svaga företag. Det kan
inte finnas samma anledning att avveckla
en sådan åtgärd som den här föreslagna.
Den kan mycket väl få lov
att fortsätta en tid därefter just på den
grund, att den får en förhållandevis liten
verkan i en avmattningskonjunktur.

Jag skulle därför vilja säga, att den
här åtgärden är mycket välmotiverad
såsom ett konjunkturutjämnande medel,
ett medel i vår strävan att hålla tillbaka
fortsatta prisstegringar och få en stabilisering
av penningvärdet.

Det har av någon av de föregående
talarna riktats vissa anmärkningar mot
att detta förslag lades fram så plötsligt
och att det inte hade varit annonserat
i tidigare sammanhang; det kommer
därför, tycker man, som en överrumpling.
Jag vill inte förneka att det ligger
en hel del i detta påstående. Men jag
tycker ändå att man borde ha förståelse
för att när vi i den nuvarande situationen
har gått iii för alt söka åstadkomma
eu konjunkturutjämning — en politik
som praktiskt taget aldrig tidigare på
allvar har prövats i vårt land, liksom

Nr 21.

Lördagen den 24 maj 1952 em.

Ang. begränsning av rätten till fri avskrivning m. m.

inte heller i andra länder — är det icke
så lätt att från början veta vilka vägar
man bör gå.

Alla känner ju till att det plötsligt kan
flamma upp ett intresse för en beskattning
av konjunkturvinster, som ju måste
te sig ganska naturlig i det händelseförlopp,
som utspelades inom näringslivet
under år 1951. Den diskussion, som
därefter fördes, och de förslag, som
därefter framkom, fick helt naturligt
sin inverkan på den fortsatta utvecklingen.
Denna inverkan avspeglar sig i det
här föreliggande förslaget. När jag nämligen
satte mig ned för att begrunda den
frågan, om det skulle vara en lämplig
åtgärd att föreslå riksdagen en konjunkturskatt
för 1952 års vinster, fann jag
att det var en mycket problematisk sak
ur många synpunkter med hänsyn till
det ovissa i konjunkturförloppet och
med hänsyn till att konjunkturbeskattningen
inte är någon rolig sak. Jag vore
åtminstone för min del glad, om jag slipper
att upprepa den.

Då kom det förslag som nu föreligger
fram som en naturlig fortsättning, som
en åtgärd vilken verkar på samma sätt,
fastän betydligt smidigare och lämpligare.
Därför föreligger nu här förslaget.
Och, som jag redan sagt, i det fall att det
blir en avmattningskonjunktur kommer
förslaget inte att bli kännbart för näringslivet,
och i det fall att det blir en
högkonjunktur blir det i hög grad nyttigt.

Det har här sagts —■ och detta har
här understrukits —- att när det fattades
beslut år 1947 om en höjning av bolagsskatten,
framhöll man att man inte skulle
slopa den fria avskrivningsrätten utan
att samtidigt överväga en sänkning av
bolagsbeskattningen. Och så säger man
att detta uttalande hindrar oss att över
huvud taget röra vid den fria avskrivningsrätten
annat än i samband med en
justering av bolagsskatten.

Jag undrar ändå om inte detta är att
gå för långt och att hänge sig åt ett något
för formalistiskt betraktelsesätt. Det
skulle väl inte falla någon in att stiga
upp och av principiella skäl protestera,
om jag föreslagit en ökning av bolags -

skatten. Man kunde vara emot det, man
kunde bekämpa det, man kunde försöka
hindra ett beslut i den riktningen,
men man skulle väl inte säga att det var
moraliskt förkastligt, om jag lade fram
ett sådant förslag. Jag kan inte förstå att
det behöver vara mer märkvärdigt om
man i en viss situation fem år framåt i
tiden, i ett helt nytt läge och under helt
andra omständigheter, tar sig friheten
att föreslå en jämkning av den fria avskrivningsrätten
för ett par år. Jag kan
för min del inte inse annat än att det
är ett mycket formalistiskt betraktelsesätt,
när man vill säga att det kan anföras
moraliska skäl emot detta förslag.

Men det finns även andra skäl för det
föreliggande förslaget. Jag skall inte gå
in på detta förslags verkningar ■— herr
Sjödahl har gjort det alldeles tillräckligt
tydligt, och det finns ingen anledning
för mig att fördjupa mig ytterligare i
den sidan av saken. Men det är en sak
som herr Sjödahl här yttrade som jag
ändå skulle vilja understryka. Det är att
det ju visat sig att alla dessa anordningar,
som här diskuteras, har varit till stor
nackdel i kampen mot inflationen. Den
fria avskrivningen har lett till att det
har varit möjligt för de självfinansierande
företagen att driva sina investeringar
mycket långt i strid mot statsmakternas
önskningar.

Avsättningen till investeringsfonder
är ett annat exempel. Vad har dessa medel
använts till? De har ofta använts till
investeringar, till att öka lagren eller till
att inköpa maskiner, tv fonderna har ju,
såsom herr Sjödahl här påpekade, gått
in i företagens rörelse och blivit disponerade.
Om det då kommer en lågkonjunktur,
vad har vi då för garanti för att
dessa fonder är möjliga att mobilisera
för den investeringsverksamhet, för vilken
de är avsedda? Företagen har inga
likvida medel; fonderna är bundna i fasta
tillgångar och det blir då fråga, om
det finns kreditutrymme och kreditvärdighet
från företagets sida för att kunna
mobilisera de belopp det här gäller. På
samma sätt förhåller det sig med avsättningen
till pensionsfonderna och till
personalstiftelserna.

Lördagen den 24 maj 1952 em.

Nr 21.

Ang. begränsning av rätten till fri avskrivning m. m.

Det är klart att vi inte bör vidta några
åtgärder för att förhindra att företagen
gör avsättningar, som väl täcker
företagens förpliktelser. Men det kan inte
vara riktigt att det i en högkonjunktur
får ske avsättningar, som går långt därutöver
och som också stannar i företaget
och går in i företagets rörelsemedel.
De kan låsas fast i investeringar och på
det sättet motverka sitt eget syfte. Alla
dessa anordningar har kommit till utan
tanke på hur läget skulle komma att gestalta
sig i en så utpräglad högkonjunktur
som den vi har genomlevat.

Därför är alla dessa ting mogna för
en översyn. Det kommer i nästa vecka
att tillkallas sakkunniga efter ett bemyndigande,
som jag har fått av Kungl.
Maj :t, och dess sakkunniga skall ta upp
alla dessa frågor om företagsbeskattningen
och försöka anpassa denna till en konjunkturutjämnande
politik på ett mera
systematiskt sätt än hittills. Jag hoppas
att de sakkunniga, som tillsättes på måndag,
skall vara i stånd att avge sitt förslag
till lösning av dessa frågor så tidigt,
att vi skall kunna genomföra denna
omläggning i samband med att den
tidsfrist av två år går ut, som är här
föreslagen som giltighetstid för den
ifrågasatta ändringen i skattelagstiftningen.

Då, herr Wehtje, kommer ju detta beslut
att gälla en tillfällig lagstiftning,
som icke behöver sträcka sig utöver de
avsedda två åren, och då finns det ingen
anledning att ironisera över frågan,
huruvida detta blir en tillfällig lagstiftning
eller icke. Allt talar för att det
kommer att bli en tillfällig lagstiftning.

Herr AHLBERG: Herr talman! Finansministerns
senaste yttrande har föranlett
mig att ta upp en liten detalj, som inte
saknar betydelse i sammanhanget och
som framför allt har betydelse för tjänstemännen
i vårt land. Tjänstemannagrupperna
inom industrien har ju liinge
sökt uppnå, att en del av arbetsersättningen
skall utgå i form av pension.
Tanken att på detta sätt säkerställa ålderdomen
har förverkligats, och principen

om pensionen som uppskjuten lön har
accepterats av arbetsgivare och anställda.

Nu inträffar det, att rådande högkonjunktur
leder till en penningvärdesförsämring,
som nödvändiggör en väsentlig
höjning av de hittills utgående pensionsbeloppen,
om man skall få lika
mycket —• eller lika litet ■—- att leva av
som arbetsgivare och tjänstemän har varit
överens om. Det har varit möjligt att
genomföra denna förändring genom engångspremier
till SPP eller genom avsättningar
till pensionsstiftelser. Det har
alltså varit möjligt för de företag, som
har tjänat pengar, att säkerställa realvärdet
av de anställdas pensionsförmåner.
Genom den begränsning som skulle
följa med ett godkännande av förslaget
berövas företagen denna möjlighet, i
vart fall i viss utsträckning. Och nu vill
jag fråga finansministern, om detta passar
riktigt in i hans resonemang.

För att komma till kärnpunkten skall
jag acceptera hans synpunkt, att om företaget
har en pensionsstiftelse och gör
avsättning dit, så stannar dessa pengar
indirekt i företaget; man har bara lämnat
ifrån sig en skuldförbindelse. Men
tag det inom fabriksindustrien vanliga
fallet, att man har försäkrat sina tjänstemän
i SPP och vill genom inbetalning
till SPP av en engångspremie justera
upp pensionerna till högre summor med
hänsyn till det ändrade penningvärdet.
Finns det då över huvud taget någon
metod, genom vilken jag bättre och säkrare
realiserar den tanke som finansministern
här givit uttryck åt och som ligger
bakom hela denna åtgärd? Jag kan
ju inte frysa in pengar på bättre sätt
än genom att låta ett försäkringsföretag
som SPP ta hand om dem med sina begränsade
möjligheter att placera pengarna
och med de direktiv, som framför
allt finansministern känner til! när det
gäller placering av kassans tillgångar.
Detta kan omöjligt stå i strid med den
bärande tanken att försöka motverka inflationen
och stabilisera penningvärdet.

Min fråga är då: Varför lägger man
(‘It hinder i vägen för detta? Ur tjänstemännens
synpunkt framstår det tvärtom

Nr 21.

Lördagen den 24 maj 1952 em.

Ang. begränsning av rätten till fri avskrivning m. m.

som ytterst angeläget, att möjligheten för
företaget att göra avsättning när det har
vinst utnyttjas, så att man säkerställer
pensionerna. Låt mig för att mycket enkelt
åskådliggöra vad som inträffat ta
ett fall, där en tjänsteman är 55 år. Nu
har det under några års lopp inträffat,
att penningvärdet sjunkit med — säg
bara i runt tal 50 procent. Tjänstemannen
har haft lön på 10 000 kronor och
har haft pensionen försäkrad. Lönen är
höjd till 15 000 kronor — det är hipp
som happ —- och han skall alltså få sin
pension höjd från det belopp, som svarar
mot 10 000 kronor, till det belopp
som motsvarar 15 000 kronor. För en
man som är 55 år kostar en förhöjning
av pensionen precis lika mycket som
löneförhöjningen per år. Höjs lönen med
5 000 kronor per år, kostar det 5 000 om
året att försäkra den pensionsförhöjningen.
Den höjda premien skall utgå i
10 år. Det blir alltså 25 000 kronor under
tiden till dess han uppnår pensionsåldern.
Den tjänstemannen och tusentals
med honom resonerar på det sättet: Om
företaget nu har pengar, bör det betala
in 25 000 kronor, tv det är ingenting
annat som skall ske här än att rätta till
pensionen efter ett sänkt penningvärde.
Är det inte det som borde ske? I vanliga
fall bär ju en tjänsteman som uppnått
55 år redan dessförinnan fått sin slutlön,
och företaget räknar alltså normalt inte
med höjda pensionskostnader för den
mannen eller kvinnan.

Om inte inbetalningen verkställes då
man har dessa vinstmedel att ta av och
kan göra det, betyder detta att man för
tio år framåt ökat företagets utgifter för
pensioneringen av denne man med 5 000
kronor om året. Inträffar så en depressionsperiod,
innebär detta en extra belastning
för företaget.

Jag säger inte detta för att kritisera.
Jag vill bara ge uttryck för min uppfattning,
att här måste någonting klicka
mellan tanken och meningen, bakom
denna investeringsbegränsning och vad
man föreslår.

I vart fall hade väl här sålunda från
denna investeringsbegränsning bort göras
ett undantag för sådana justeringar

av pensionsförsäkringar och därav föranledda
premieförhöjningar, som medför
att företaget avhänder sig sina pengar.
Det kan, som jag sade nyss, inte frysa
in sina pengar på ett säkrare sätt än
att skicka dem till ett försäkringsföretag,
som på grund av lagstiftning och
andra bestämmelser, under hand meddelade,
förvaltar dem på ett sådant sätt
att de inte verkar inflationsfrämjande.

Herr WEHTJE: Herr talman! Finansministern
tyckte inte att mina synpunkter
på bedömningen av den ekonomiska
utvecklingen var realistiska. Jag vet
inte, om ändå inte finansministern är
villig erkänna, att vi har tydliga tecken
på att ett visst omslag i konjunkturen.
Vi har väl fått de av mig förut omnämnda
högst betydande prisfallen på
våra viktigaste exportprodukter, vi har
väl vissa avsättningssvårigheter på en
hel del av våra mest betydelsefulla marknader
och vi har väl också börjat möta
sysselsättningssvårigheter för en del
hemmamarknadsindustrier, som nu känner
ett växande köpmotstånd inför en
oviss framtid.

Finansministern menade att det fortfarande
fanns stora risker för en återuppflammande
spekulationsvåg, som
han uttryckte sig, och han pekade på
utvecklingen från 1946 över 1949 och
till vad vi har upplevat under det senaste
året. Ja, den utvecklingen kan ju
ge en anledning till eftertanke. Men om
man söker bedöma de faktorer, som kan
inverka i den riktning som finansministern
befarar, är det väl ändå på det
viset, att vi år 1950 fick Koreakriget,
som ju medförde en rustningsvåg. Det
är ju den som har orsakat vad vi har
upplevat särskilt under det senaste året.
Men verkningarna av denna konflikt är
väl ändå på väg att ebba ut, och även
i den mån den har tagit sig uttryck i
en därpå följande mera omfattande rustningskonjunktur,
kan man väl se en viss
avslutning också därpå, i det att de stora
amerikanska upprustningarna når
sin höjdpunkt någon gång under nästa
år. Sedan kommer väl inte de produk -

Lördagen den 24 maj 1952 em.

Nr 21.

Ang. begränsning av rätten till fri avskrivning in. m.

tiva resurserna att tas i anspråk för
rustningsändamål i sådan utsträckning
som hittills, och då skulle detta kunna
ge förhoppning om en behovstäckning,
som inte behöver ge upphov till en spekulation.

Det har ju redan satts in en hel
mängd åtgärder — jag räknade upp
dem för en stund sedan och jag behöver
kanske inte upprepa dem. Alldeles
särskilt har den åtgärd, som man har
hänvisat till från mina meningsfränders
sida, nämligen kreditåtstramningen ändå
medfört, att man fått ett helt annat
grepp än tidigare på den ekonomiska utvecklingen
här inom landet. Och jag
skulle verkligen vilja ifrågasätta, om
man inte kan erkänna, att detta tillsammans
med i övrigt beslutade åtgärder
skulle kunna vara till fyllest, så att de nu
inte skulle behöva byggas på med ytterligare
den begränsning i fråga om de
fria avskrivningarna, en avskrivningsrätt
som spelat en så stor roll för företagen.

Finansministern nämnde att man från
kritikernas sida hade framhållit, att de
blivit överrumplade av detta förslag. Ja,
de har kanske inte direkt känt det som
en överrumpling, utan förslagets framläggande
har väl mera varit ägnat att väcka
förvåning. Vi har nämligen haft liknande
åtgärder tidigare — under det gångna
året hade vi en investeringsskatt, som
i viss mån innebar detsamma som detta
förslag. I fjol höst ersattes denna skatt
med något som kallades investeringsavgift,
och då slopades investeringsskatten.
När man gick över till att införa den
12-procentiga investeringsavgiften, räknade
man inte med att regeringen ett
halvt år senare skulle komma tillbaka
med någonting som liknade en investeringsskatt
—- och det kan man ju ha anledning
att känna sig'' förvånad över.

Vidare nämnde finansministern, att
som ett alternativ hade kunnat tänkas en
konjunkturvinstbeskattning. Ja, eu sådan
har vi ju för det gångna året, och då
skulle det vara fråga om en fortsättning
för detta år. Efter vad som har hänt tror
jag. att man kan säga att en konjunkturvinstbeskattning
inte kan ge någonting

7 Första kammarens protokoll 10ö2. Nr 21.

för ett år som det vi nu är inne i. Under
sådana förhållanden är det väl
ganska egendomligt att tänka sig ett alternativ,
som oavsett om det blir några
konjunkturvinster eller inte kommer att
medföra en begränsning av företagens
överskott eller i varje fall från företagen
framtvinga överskott, som sedan tages
till beskattning.

Sedan nämnde finansministern också,
att de liberala villkor, som har gällt för
företagens avsättning till pensionsstiftelser
och investeringsfonder, inte har
gett någon garanti för att medlen verkligen
kommer att användas för de avsedda
ändamålen. Finansministern menade,
att medlen mycket väl kunde tas
i anspråk för andra ändamål; detta skulle
medföra icke önskvärda resultat. Men
det är ju på det viset, att både de medel,
som är avsatta till pensionsstiftelser, och
de medel, som är avsatta till investeringsfonder,
är bundna för ifrågavarande
ändamål. Om de tagas i bruk för annat
ändamål blir de ju omedelbart beskattade.
Jag kan inte se att det finns någon risk
i det avseende som finansministern antydde.

Yi fick även veta, att finansministern
avser att företa en översyn av företagsbeskattningen
i syfte att söka finna vägar
för att inordna den i åtgärderna för
en konjunkturutjämning. Men har vi
ändå inte ganska begränsade möjligheter
i det avseendet? Tror finansministern
verkligen, att nästan alla åtgärder
för att få en konjunkturavvägning av vår
ekonomi skall företas beskattningsvägen?
Jag tror att man med skatter har
ganska begränsade möjligheter därtill.
Det som spelar den huvudsakliga rollen
är, som jag förut har antytt, att man på
det penningpolitiska området vidtar åtgärder,
som direkt verkar begränsande
på kreditmöjligheterna, och att riksbanken
för en penningpolitik som går i
samma riktning.

Möjligheterna att åstadkomma konjunkturutjämning
genom åtgärder på beskattningsvägen
mot företagen tror jag
däremot man skall akta sig för att tillmäta
någon större betydelse.

Nr 21.

Lördagen den 24 mai 1952 em.

Ang. begränsning av rätten till fri avskrivning m. m.

Herr statsrådet SKÖLD: Herr talman!
.lag vill till herr Ahlberg säga, att det
här förslaget är så konstruerat, att om
ett företag får ett ökat antal pensionsberättigade
eller beslutar att öka pensionerna
för och sina förpliktelser gentemot
de redan pensionsberättigade och
de nytillkommande, medför detta en
höjning av det tak, inom vilket avsättning
får ske utan att det avsatta beloppet
beskattas. Varje avsättning i SPP,
även om det gäller engångsbelopp, blir
avdragsgill och blir icke beskattad. Därför
förstår jag inte vad herr Ahlberg
menade med sin fråga till mig, såvida
han inte ville ha den upplysning som
jag nu försökt lämna.

Till herr Wehtje vill jag bara säga,
att det vore utomordentligt bra om vi
fick en lugn konjunkturutveckling och
slapp ifrån feberkurvorna. Det är väl
snarast bättre att vi får någon avmattning
än att vi får en ny inflationsbölja.
Jag kan också hoppas på det men varken
herr Wehtje eller jag kan vara säker
på att det går så. Det behövs bara
att kriget i Korea flammar upp igen
för att vi skall få uppleva en ny prisstegring
och en ny inflationsvåg. Jag
hoppas visst — och det tror jag också
herr Wehtje gör —• att det inte skall
hända, men ingen av oss vågar säga att
det inte kommer att hända. Därför finns
det väl fullgod anledning att hålla oss
beredda. Det är bättre att vi är beredda
och tillgriper åtgärder, som automatiskt
kommer att bromsa om någonting inträffar.
Eller skall vi göra så som vi
hittills fått göra, nämligen att försöka få
fram våra åtgärder sedan förändringarna
redan inställt sig?

Kreditåtstramningen i all ära, herr
Wehtje, men den bromsar inte företag,
som gör så stora vinster att de kan finansiera
sina investeringar med egna
vinstmedel. Där behövs det andra medel,
och ett av dem är det vi här föreslagit.

Herr WEHTJE: Herr talman! Efter den
uppladdning som nu ägt rum i USA både
i fråga om direkta upprustningar och
lagerpåfyllningar, får väl finansminis -

tern ändå erkänna att sannolikheten inte
talar för att det kommer att bli ett upprepande
av vad som hände under tiden
efter koreakrigets utbrott, om striderna
skulle flamma upp igen.

Sedan frågar finansministern om det
inte är bättre att vi är beredda, om vi
skulle få en inflationsvåg över oss igen.
Jag har ställt den frågan: Är vi inte väl
beredda, med de åtgärder vi redan vidtagit,
och av vilka jag här räknat upp
en del? Räcker inte allt detta? Finns
det något som helst belägg för att de
företagna ingreppen och de beslutade
pålagorna inte skulle vara till fyllest?

Sedan pekar finansministern på att
kreditåtstramningen hjälper till en viss
del. Ja, kreditåtstramningen drabbar ju
alla, begränsningen av avskrivningen
drabbar ju också alla, men då är det de
självfinansierande företagen, som utgör
en fara och mot vilka man behöver vidta
åtgärder. Jag har frågat flera gånger
i utskottet utan att få något svar, och
jag har — det var innan finansministern
kom — också frågat herr Sjödahl: Vilka
är de självfinansierande företagen i
dessa dagar? Jag kan tänka mig att
finansministern kan räkna upp några
stycken av de största exportföretagen.
Men alla de andra, även många av dem
som upplevde den utomordentliga exportkonjunkturen
under senare delen av
fjolåret, de är inte självfinansierande
längre. Först och främst har de sina
stora exportavgifter att betala, sedan
skall de betala sina utomordentligt dyra
råvaruinköp, vidare har de att erlägga
sina mycket stora ordinarie skatter, och
slutligen drabbas de kanske också av
konjunkturvinstskatt. Jag tror att finansministern
får ganska svårt att räkna upp
fler självfinansierande företag än som
täcker den ena handens fingrar. Det
skulle vara utomordentligt betydelsefullt,
om vi kunde få reda på var de finns.

Herr statsrådet SKÖLD: Herr talman!
Hem Wehtje vet ju mycket väl, att i det
här fallet gäller det gamla ordstävet
»nomina sunt odiosa». Vi kan inte nämna
namnen! Våra kunskaper om vilka företag
som finansierar sig själva har vi

Lördagen den 24 maj 1952 em.

Nr 21.

Ang. begränsning av rätten till fri avskrivning m. m.

ju lått på ett sådant sätt -— både herr
Wehtje och jag — att vi inte kan ge offentlighet
åt namnen. Därför kan herr
Wehtje här lätt stå upp och fråga efter
namnen. Men herr Wehtje känner till sådana
företag lika väl som jag.

Sedan kan jag inte undgå att dra den
slutsatsen av herr Wehtjes apostrofering
av alla våra inflationsbekämpande åtgärder,
att herr Wehtje ganska väl är till
freds med framför allt sådana som drabbar
företag, som lånar pengar, men herr
Wehtje är ganska besvärad, så snart det
gäller åtgärder mot företag som icke behöver
låna pengar. Det är dock inte riktigt
samma problem det gäller att bemästra.

Till sist undrar jag, om herr Wehtje
har någon riktig föreställning om skillnaden
i åtgång på krigsmateriel om det
pågår ett krig, där någon halv miljon
man är indragna, och om det är vapenstillestånd.
Tror verkligen inte herr
Wehtje, att en icke ringa orsak till den
nuvarande avmattningen i konjunkturen
är den omständigheten, att det nu de
facto råder vapenstillestånd i Korea? Det
kommer att bli ett helt annat förhållande
om kriget blossar upp över hela fronten.

Herr WEHTJE: Herr talman! Jag tror
visst att det kommer att bil en påfrestning,
om stridigheterna i Korea skulle
blossa upp, men man får betänka, att
man dock har helt andra resurser att
falla tillbaka på nu än det fanns när
koreakriget bröt ut. Vi bär alltså att räkna
tillflöden från källor, som inte sedan
kommer att i sin tur suga utifrån på
samma sätt som tidigare. Jag tror att
finansministerns farhågor är överdrivna.

Sedan förstår jag också, att namn är
förhatliga och att vi skall undvika att
nämna dem, när det gäller att söka exempel
på självfinansierande företag. Jag
hoppas att de inte är förhatliga därför
att de är svåra att finna eller rentav obefintliga.
Jag tror inte, att finansministern
menade att det var därför som jag
borde hålla dem utanför diskussionen
— annars kunde man hysa en misstanke
om det.

Men även om vi nu inte skall tala om
namn — kan jag inte få veta inom vilka
branscher eller inom vilka företagsgrupper
de finns? Sedan kan vi ha en gissningstävlan!
Jag skall försöka följa finansministern
och gissa själv de eventuella
namnen, men hittills har jag inte
fått ett enda belägg för var företagen är
att söka.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas särskilt
beträffande varje punkt av utskottets
i förevarande betänkande gjorda
hemställan.

Sedermera gjorde herr talmannen jämlikt
de i fråga om punkten A förekomna
yrkandena propositioner, först på bifall
till samt vidare på avslag å vad utskottet
i nämnda punkt hemställt; och förklarade
herr talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Wehtje begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 52
punkten A, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, avslås utskottets hemställan.

Då emellertid herr Wehtje begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befun -

100 Nr 21.

Lördagen den 24 maj 1952 em.

Förslag till strandlag.

nos vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 77;

Nej — 30.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Därefter bifölls på särskilda propositioner
vad utskottet i punkterna B och C
hemställt.

Förslag till strandlag.

Föredrogs ånyo tredje lagutskottets
utlåtande nr 27, i anledning av dels
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till strandlag, dels ock i ämnet väckta
motioner.

Genom en den 28 mars 1952 dagtecknad
proposition, nr 187, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av
tredje lagutskottet, hade Kungl. Maj :t
föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen
fogat förslag till strandlag.

Berörda lagförslag var i nedan angivna
delar så lydande:

1 §•

För att åt allmänheten trygga tillgången
till platser för bad och friluftsliv
vid havet eller vid insjö eller vattendrag
äger länsstyrelsen förordna, att
inom visst strandområde bebyggelse
icke må företagas utan länsstyrelsens
tillstånd. Sådant förordnande innefattar
förbud mot uppförande av helt ny byggnad
samt ändring av befintlig byggnad
för att tillgodose ett väsentligen annat
ändamål än det, vartill byggnaden tidigare
varit använd, ävensom grävningsoch
andra förberedelsearbeten för bebyggelse
som nu sagts.

Förordnande enligt första stycket skall
avse land- och vattenområde inom det
avstånd från strandlinjen som prövas erforderligt
med hänsyn till omständigheterna
i varje särskilt fall, dock högst
300 meter från nämnda linje vid normalt
medelvattenstånd.

Vad i denna lag stadgas skall icke
avse område som ingår i fastställd generalplan,
stadsplan eller byggnadsplan,

ej heller område som ingår i godkänd
avstyckningsplan med mindre förbud
mot tätbebyggelse utfärdats för området.
Förbud enligt första stycket skall icke
utgöra hinder för bebyggelse som erfordras
för försvaret, jordbruket, fisket,
skogsskötseln eller den allmänna samfärdseln.

3 §.

Har ansökan om tillstånd till bebyggelse
av fastighet, som helt eller delvis
omfattas av förordnande enligt 1 §, icke
bifallits och kan till följd härav fastigheten,
till den del dess utnyttjande inom
eller utom området för förordnandet påverkas
av att bebyggelserätten sålunda
inskränkts, av ägaren användas allenast
på sätt som står i uppenbart missförhållande
till värdet av nämnda del vid
tiden för förordnandets meddelande, är
ägaren berättigad till ersättning av kronan
för den skada han härigenom lider.
Detsamma gäller om innehavare av sådan
nyttjanderätt eller annan särskild
rätt till fastigheten som upplåtits innan
förordnandet meddelades.

Frågan huruvida rätt till ersättning
föreligger skall bedömas med hänsyn till
den fastighetsindelning som gällde vid
tiden för förordnandets meddelande.

8 §•

Den som företager bebyggelse i strid
mot förbud enligt 1 § straffes, där han
insett eller bort inse att förbudet ägt
tillämpning på åtgärden, med dagsböter.
Äro omständigheterna synnerligen
försvårande, må till fängelse i högst sex
månader dömas.

I samband med propositionen hade utskottet
till behandling förehaft följande
i anledning av densamma väckta motioner,
nämligen

inom första kammaren:

nr 465 av herr Hermansson, Herbert,

nr 495 av herr Lodenius,

nr 496 av herr Osvald och

nr 497 av herr Ewerlöf m. fl samt

inom andra kammaren:
nr 611 av herr Johansson i Torp m. fl.
(likalydande med I: 465),

Lördagen den 24 maj 1952 em.

Nr 21.

101

nr 632 av herr Boman i Stafsund och
Johansson i Mysinge (likalvdande med
I: 495),

nr 633 av herr Stjärne m. fl. (Jikalydande
med I: 496) och

nr 634 av herr Hjalmarson m. fl.
(likalydande med I: 497).

I de likalydande motionerna 1:465
och II: 611 hade hemställts, att riksdagen
vid behandlingen av propositionen
ville besluta tillägg av ett fjärde
stycke till 1 § av lagförslaget med följande
lydelse: »Har efter förbuds utfärdande
fastställelse meddelats å avstyckning
för bostadsändamål inom område,
som beröres av förbudet, skall förbudet
icke utgöra hinder för bebyggelse
inom sådan del av det avstyckade
området, som vid avstyckningen angivits
såsom lämplig byggnadsplats.»

I de likalydande motionerna I: 495 och
11:632 hade hemställts, att riksdagen
vid behandlingen av Kungl. Maj:ts proposition
nr 187 måtte besluta, att, då
ersättning av allmänna medel jämlikt
§ 3 i förslaget till strandlag skulle utgå,
hänsyn skulle tagas till markområdets
värde vid den tidpunkt, då ansökan om
dispens från byggnadsförbudet slutgiltigt
avslagits.

I de likalydande motionerna 1:496
och II: 633 hade yrkats, att riksdagen
skulle vid behandlingen av propositionen
nr 187 göra de ändringar i förslaget
till strandlag, om vilka i motionerna
hemställts. De i motionerna väckta frågorna
avsågo ersättningsgrunderna. Dels
hade förordats att en övergångsbestämmelse
skulle införas motsvarande stadgandet
i 162 § byggnadslagen om beaktande
av tätbebyggelsevärde och dels
hade hemställts om förtydligande av lagtexten
i 3 § såvitt anginge rätt för markägaren
att tillgodoräkna sig glesbebvggelsevärde.

I de likalydande motionerna 1:497
och 11:634 hade hemställts,

1. att riksdagen måtte avslå Kungl.
Maj:ts proposition nr 187 med förslag
till strandlag m. m.,

Förslag till strandlag.

2. om yrkandet om avslag på Kungl.
Maj:ts proposition nr 187 icke skulle
vinna riksdagens bifall, att denna vid
behandlingen av nämnda proposition
måtte besluta följande ändringar i
Kungl. Maj:ts förslag'', nämligen

a) att ordet »erfordras» i 1 § tredje
stycket utbyttes mot orden »uteslutande
avses»,

b) att markägaren erhölle ersättning
enligt det värde som gällde den dag, då
förbudet bleve definitivt genom att ansökan
om tillstånd helt eller delvis avsloges,

c) att markägaren gåves möjlighet erhålla
ersättning också för värdeminskning
förorsakad av allmänhetens särskilt
intensiva utnyttjande av området,

d) att bestämmelserna om fängelsestraff
utginge.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på grund av vad däri anförts
hemställt,

A. att riksdagen måtte, med avslag å
motionerna I: 465 och II: 611, I: 495 och
11:632 samt 1:497 och 11:634, bifalla
förevarande proposition nr 187;

B. att motionerna I: 496 och II: 633
måtte anses besvarade med vad utskottet
i utlåtandet anfört.

Reservationer hade avgivits

A. i fråga om lagförslaget i dess helhet
av herrar Eskilsson och Nilsson i
Bästekille, vilka på anförda skäl hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till
det i motionerna 1:497 och 11:634 i
första hand framställda yrkandet, avslå
Kungl. Maj:ts proposition nr 187 med
förslag till strandlag;

B. i fråga om särskilda delar av lagförslaget: 1)

beträffande frågan om lagstiftningens
lokala tillämpningsområde av herr
Allmän, som ansett, att till utskottets
motivering bort fogas ett i reservationen
närmare angivet tillägg'';

2) beträffande undantagsstadgandet i
1 § tredje stycket andra punkten av berrar
Eskilsson och Nilsson i Bästekille,

102

Nr 21.

Lördagen den 24 mai 1952 em.

Förslag till strandlag.
vilka ansett, att utskottet bort tillstyrka
motionerna 1:497 och 11:634 i denna
del, samt i enlighet härmed yrkat vissa
ändringar såväl i utskottets motivering
som i nämnda lagrum;

3) beträffande frågan om dispensprövningen
i samband med avstyckning för
bostadsändamål av herrar Ivar Nilzon
och Johansson i Torp, vilka ansett, att
utskottet bort tillstyrka motionerna I:
465 och II: 611, samt i enlighet härmed
dels yrkat, att utskottets motivering skulle
i viss del erhålla den ändrade lydelse,
reservationen visade, dels ock hemställt,
att till 1 § i lagförslaget måtte fogas ett
nytt fjärde stycke av följande lydelse:

»Har efter förbuds utfärdande fastställelse
meddelats å avstyckning för bostadsändamål
inom område, som beröres
av förbudet, skall förbudet icke utgöra
hinder för bebyggelse inom sådan del av
det avstyckade området, som vid avstyckningen
angivits såsom lämplig byggnadsplats.
»

4) beträffande principen om det tidigare
värdet av herrar Eskilsson och
Nilsson i Bästekille, vilka ansett, att utskottet
bort tillstyrka motionerna 1:497
och II: 634 i denna del, samt i enlighet
härmed dels påyrkat viss ändring i utskottets
motivering, dels ock hemställt,
att 3 § måtte erhålla följande avfattning:

»Har ansökan om tillstånd till bebyggelse
av fastighet, som helt eller delvis
omfattas av förordnande enligt 1 §, icke
bifallits och kan till följd härav fastigheten,
till den del dess utnyttjande inom
eller utom området för förordnandet påverkas
av att bebyggelserätten sålunda
inskränkts, av ägaren användas allenast
på sätt som står i uppenbart missförhållande
till värdet av nämnda del vid
den tidpunkt, då ansökan om tillstånd
till bebyggelse avslogs, är ägaren berättigad
till ersättning av kronan för den
skada han härigenom lider. Detsamma
gäller om innehavare av sådan nyttjanderätt
eller annan särskild rätt till fastigheten
som upplåtits innan förordnandet
meddelades.

Frågan huruvida--- — förordnan dets

meddelande.»

5) beträffande frågan om ersättning
för allmänhetens särskilt intensiva utnyttjande
av område, som lagts under
förbud enligt strandlagen, av herrar
Nils A. Larsson och Lindahl, vilka ansett,
att utskottets yttrande i berörda
fråga bort avfattas på sätt i reservationen
angivits;

6) beträffande straffbestämmelsen i
8 § av herrar Holmbäck, Lars Andersson,
Eskilsson, Ivar Nilzon, Stjärne, Andersson
i Dunker, Åhman och Nilsson i
Bästekille, vilka ansett, att utskottet bort
tillstyrka det i motionerna I: 497 och II:
634 framställda yrkandet om uteslutande
av frihetsstraff ur straffbestämmelsen,
samt i enlighet härmed dels påyrkat viss
ändring i utskottets motivering, dels ock
hemställt, att andra punkten i 8 § måtte
utgå.

Rörande sättet för utlåtandets föredragning
yttrade

Herr HERMANSSON, ALBERT: I avseende
å föredragningen av tredje lagutskottets
utlåtande nr 27 hemställes,

att detsamma må företagas till avgörande
på det sätt, att först föredrages
Kungl. Maj:ts av utskottet tillstyrkta lagförslag
paragrafvis, med iakttagande
av att 1 § behandlas styckevis samt att
slutstadganden, ingress och rubrik förekomma
sist, varefter utskottets hemställan
föredrages;

att vid behandlingen av den del av
förslaget, varom först uppstår överläggning,
denna må omfatta utlåtandet i dess
helhet; samt

att lagtext ej må behöva uppläsas i vidare
mån än sådant av någon kammarens
ledamot begäres.

Härtill lämnade kammaren sitt bifall.

Det av utskottet tillstyrkta lagförslaget.

1 § första stycket.

Herr ESKILSSON: Herr talman! Riksdagen
har under dessa dagar många
tillfällen att begrunda, hur viktiga frågor
hopar sig på dagordningen och hur liten
betänketid den enskilde riksdagsmannen

Lördagen den 24 maj 1952 em.

Nr 21.

103

har inför stora och vittgående förslag.
När vi i dag behandlar strandlagen, får
vi en ny påminnelse därom. Här gäller
det en viktig fråga både ur principiell
och ekonomisk synpunkt, ty strandlagen
innebär ett starkt ingrepp i den enskilde
medborgarens rättigheter och en ömtålig
avvägning mellan olika intressegrupper.
Det är därför ett spörsmål som
behövde övervägas och lösas med tid för
eftertanke. Men denna fråga har liksom
så många andra förslag måst behandlas
i den allmänna brådskans tecken. Propositionen
framlades under riksdagens
påskuppehåll, motionstiden utgick i slutet
av april och ärendet utskottsbehandlades
i huvudsak på en dag.

Det är visserligen ingen ny fråga, eftersom
den var föremål för en utförlig
debatt hösten 1950 i samband med den
provisoriska strandlagens tillkomst, men
den synnerligen komplicerade ersättningsfrågan
är ny och har inte förut
diskuterats i riksdagen.

Nu måste emellertid själva behandlingen
i utskott och riksdag bli rätt
summarisk för att det uppställda tidsschemat
för riksdagsarbetet skall kunna
hållas. Den enskilde riksdagsmannens
möjligheter att tränga in i och tillgodogöra
sig både denna och alla andra propositioner
och utskottsutlåtanden blir
på detta sätt en illusion.

När det gäller strandlagen har den
snabba behandlingen väl inte haft någon
egentlig betydelse för frågans slutliga
lösning, eftersom utgången varit på förhand
given. För regeringens förslag finns
en betryggande majoritet i utskott och
kamrar.

När den provisoriska strandlagen antogs
i december 1950, möttes den av
starkt motstånd framför allt från högerns
och bondeförbundets sida. Även folkpartiets
representanter i riksdagen anförde
då starka betänkligheter mot lagen. I år
är situationen helt förändrad. Det är i
huvudsak endast högerrepresentanterna
i utskottet, som haft några vägande principiella
invändningar att göra. Jag vet
inte, om den ändrade situationen i riksdagen
helt motsvarar det verkliga förhållandet
ute i landet. Måhända har man

Förslag till strandlag.
en annan uppfattning där, åtminstone i
de delar av landet, där man kommer att
få en påtaglig känning av lagens verkningar.
Jag läste i måndags en artikel i
Dagens Nyheter, där man under rubrikerna
»Skärgårdsbor fann strandlagen
onödig» och »Förödelse i skärgården»
läste ett referat av en s. k. skärgårdskonferens
i Vaxholm, där folkpartiets ledare
och länsriksdagsmän haft överläggningar
med sina väljare. På detta möte föreföll
oppositionen mot lagen att ha varit mycket
stark, men av denna opposition har
föga försports från folkpartiets sida, vare
sig från partiets representant i strandutredningen
eller under den hittillsvarande
riksdagsbehandlingen.

Som de ärade kammarledamöterna
emellertid observerat vid studiet av utskottsutlåtandet,
är inte utskottets förslag
utan invändningar, och jag vill i
korthet motivera den reservation, som
jag tillsammans med herr Nilsson i
Bästekille fogat till förslaget.

Jag vill då först understryka, att när vi
ställt oss avvisande till strandlagen, betyder
detta inte att vi ställer oss oförstående
till önskemålet att i möjligaste mån
hålla stränderna vid våra havskuster,
sjöar och vattendrag fria från olämplig
bebyggelse, så att människor, som själva
inte är strandägare, får möjlighet att njuta
den rekreation, som bad och friluftsliv
innebär. Vi behjärtar dessa önskemål lika
väl som de som förordar den definitiva
strandlagen, och jag vill understryka,
att även om behovet av områden för
bad- och friluftsliv är störst intill stora
städer och tätorter, så föreligger samma
behov mångenstädes ute på rena landsbygden.
Men vi hävdar, att detta önskemål
kan tillfredsställas på andra vägar
än de som här föreslås.

Redan när den provisoriska lagen tillkom,
diskuterades frågan huruvida man
inte med stöd av gällande byggnadslagstiftning
kunde reglera strandbebyggelsen.
Jag är inte kompetent att ta upp någon
diskussion på denna punkt, men jag
vill endast konstatera, att man inom vissa
delar av landet löst frågan om olämplig
och oreglerad strandbebyggelse med stöd
av byggnadslagen. Så är ju fallet beträf -

104 Nr 21.

Lördagen den 24 maj 1952 em.

Förslag till strandlag.
fande Stockholms yttre skärgård, Gotland
och Skåne, där man frilagt alla icke
redan utnyttjade stränder från bebyggelse
på detta sätt. Men frånsett byggnadslagens
möjligheter att ordna saken menar
vi, att det främst är en kommunal
angelägenhet att genom köp och arrende
förvärva markområden, som kan vara
lämpliga för att lösa befolkningens fritidsproblem.
Redan nu finns i vårt land
väldiga områden i allmän ägo: kronans
egendomar, ecklesiastika boställen och
kommunernas fastigheter, som kunde utnyttjas
för ifrågavarande ändamål och
där bebyggelsen kan regleras utan någon
strandlag. Det skulle för övrigt vara intressant
att veta hur långa stränder av
olika slag som på detta sätt kunde mobiliseras
som fritidsområde.

Om kommunerna kunde lösa fritidsproblemet
genom markförvärv, köp eller arrende,
skulle man undgå de ingripanden
i den enskilde medborgarens rätt, som
strandlagen medför, och man lade också
i princip kostnaderna på dem, som får
nyttan av åtgärden. Genom den nu föreslagna
lagen blir i stället regeln, att vissa
befolkningskategorier får tillgodose sina
i och för sig behjärtansvärda önskemål
på andra kategoriers bekostnad. Landsbygdens
strandägare får lösa tätortsbefolkningens
rekreationsproblem. Strandägarna
förhindras att fritt förfoga över
sina fastigheter för att tätortsbon skall
ha utövandet av allemansrätten tryggad
under den korta tid, som den nordiska
sommaren möjliggör bad- och friluftsliv i
någon större utsträckning.

Nu understryker visserligen justitieministern,
att lagstiftningen inte syftar
till att utvidga allemansrätten utan endast
till att bevara den möjlighet, som
allmänheten redan nu enligt vedertagna
rättsgrundsatser har att fritt beträda vissa
marker, att där bada och idka friluftsliv.
Statsrådet understryker ytterligare,
att den föreslagna naturskyddslagen
innehåller bestämmelser till skydd
mot nedskräpning i naturen. Men strandlagen
innebär dock ett mycket stort ingrepp
i den enskilde markägarens rättigheter,
även om den inte ger allmänheten
större förmåner än förut. Han får

inte utnyttja sin egendom för bebyggelse,
han får inte ändra en redan befintlig
byggnad, som ligger inom skyddsområdet,
han kan åläggas att anordna grind
eller annan genomgång genom ett stängsel,
som hindrar allmänhetens rörelsefrihet,
han kan vidare åläggas att under
vissa förutsättningar ta bort stängsel eller
lägga igen hindrande diken. Han får
alltså tåla ett betydande intrång i sin
äganderätt. Han skall visserligen kunna
få ersättning, men inte för den ökade
användning av hans fastighet, som lagen
kan medföra, och när det gäller en sådan
sak som nedskräpning, blir väl ersättningsbestämmelsen
närmast en fiktion.
Vem skall hålla reda på vilka personer
det är som strött tomglas och konservburkar
ute i markerna? Vederbörande
brukar sannerligen inte lämna något
visitkort efter sig. Och vem skall övervaka
att en grind inte lämnas öppen av
tillfälliga besökare? Var och en som bor
på landet känner ju till vilka besvärligheter
och vilken skada, som kan uppkomma
därigenom att t. ex. betesdjuren
får möjlighet att ge sig ut på vift genom
grindar, som lämnats öppna av folk, som
passerat utan att stänga efter sig. Även
om syftemålet med lagen inte är att öka
allmänhetens rättigheter, så är jag alldeles
övertygad om att det kommer att inge
allmänheten uppfattningen att så är
fallet, och detta iir ju helt naturligt, herr
talman, eftersom den väsentligen inskränker
fastighetsägarens befogenheter.

I propositionen anföres, att erfarenheterna
av den provisoriska lagen varit
goda. Remissmyndigheterna har bl. a.
redovisat, att mycket få protester riktats
mot densamma under den tid lagen varit
gällande. Jag tycker att det är helt naturligt
att protesterna mot lagens bestämmelser
varit fåtaliga. Frånsett de
utredningar, som gjordes i samband med
fastställande av förbudsområdena och de
kontakter, som då eventuellt togs med
fastighetsägarna, har allmänhetens möjligheter
att bedöma den provisoriska lagens
verkningar i regel varit mycket
små. Lagen har endast varit i kraft sedan
1 januari 1951, och under denna tid
har byggnadsverksamheten på detta om -

Lördagen den 24 maj 1952 em.

Nr 21.

105

råde, särskilt när det gäller sport- och
sommarstugor, varit ytterligt begränsad.
I många fall har man över huvud taget
inte kommit underfund med förbudslagens
existens, i varje fall inte fått några
påtagliga erfarenheter av dess verkningar.
Jag anser det därför vara en betydligt
mera verklighetstrogen uppfattning
än propositionens, som länsstyrelsen i
Södermanland ger uttryck för i sitt remissyttrande,
när länsstyrelsen hävdar,
att det inte på grundval av erfarenheterna
från den provisoriska strandlagen går
att dra några säkra slutsatser angående
lagens verkningar.

Herr talman! Jag skall sluta med att
ännu en gång understryka, att min uppfattning
om strandlagens obehövlighet
inte bottnar i likgiltighet för allmänhetens
möjligheter till rekreation ute i vår
vackra natur. Den grundar sig i stället
på den uppfattningen, att dessa intressen
kan tillgodoses utan att man för den
skull stiftar en lag, som gör det möjligt
att företaga icke ofrånkomliga tvångsingripanden
i enskilda medborgares rätt.
Jag ber därför att få yrka bifall till den
reservation A, som innebär avslag på
strandlagspropositionen.

Herr LODENIUS: Herr talman! Då
kammaren i december 1950 debatterade
den provisoriska strandlagen, framfördes
många kritiska synpunkter mot det då
föreliggande lagförslaget. En av huvudinvändningarna
mot förslaget var, att
frågan om ersättning till markägare, som
skulle komma att lida intrång genom att
vissa strandområden belädes med byggnadsförbud,
icke reglerades i förslaget
till provisorisk strandlag.

Även jag tillät mig, herr talman, att
vid nämnda tillfälle ansluta mig till kritikerna.
Jag framhöll emellertid också
bl. a., att enligt mitt förmenande avstyckningen
av tomter och bebyggelsen
vid våra stränder inte alltid skett med
tillräckligt förutseende och att därför en
viss planläggning av strandbebyggelsen
nog vore påkallad. Vidare anförde jag
vid detta tillfälle, att en sådan reglering,
därest den utfördes förnuftigt, kun -

Förslag till strandlag.
de vara till fördel inte endast för dem,
som idkar friluftsliv, utan även för
strandägarna själva.

Jag avsåg med detta närmast reglering
enligt byggnadslagen genom generalplan
och byggnadsplaner. Jag tror fortfarande
att en sådan reglering av strandbebyggelsen
är den bästa. I den mån planläggning
enligt byggnadslagen hinner utföras
— tyvärr tar detta ganska lång tid
—■ så kommer ju strandlagen icke att
gälla för sådana områden.

Jag skall, herr talman, nu inte yrka
avslag på det föreliggande förslaget till
definitiv strandlag. Detta förslag har ju
den fördelen jämfört med den provisoriska
strandlagen, att markägarna under
vissa angivna förutsättningar kan erhålla
ersättning av det allmänna för den
skada de lider, och detta måste betraktas
som en väsentlig förbättring. Enligt mitt
förmenande är dock den bedömningsgrund,
som föreslås för reglering av
lidna skador, icke tillfredsställande ur
markägarnas synpunkt.

Det finns i det nu föreliggande förslaget
till definitiv strandlag även andra
detaljer, vartill man enligt mitt förmenande
kan ställa sig frågande. Jag
måste dock erkänna, att propositionen,
vilken utskottet tillstyrker, i vissa avseenden
är bättre ur markägarnas synpunkt
än strandutredningens förslag. Jag
tänker härvid bl. a. på det i utredningens
förslag medtagna förbudet mot
scliaktning, fyllning eller trädfällning,
som enligt propositionen ej oväsentligt
mildrats.

I motionerna nr 495 i första kammaren
av undertecknad och nr 632 i andra
kammaren av herr Boman i Stafsund
och Johansson i Mysinge har vi begränsat
våra erinringar och yrkanden till
lagförslagets 3 § angående, sta,dgande
om rätt till ersättning av allmänna medel
i vissa fall till strandägare, som lider
inskränkning i bebyggelserätten genom
utfärdat byggnadsförbud.

Enligt propositionen och utskottsutlåtandet,
som i detta fall följer strandutredningens
förslag, skall rätt till ersättning
icke uppstå i och med att ett
förbud enligt strandlagen utfärdas, utan

10G Nr 21.

Lördagen den 24 maj 1952 em.

Förslag till strandlag.
först när strandägaren söker dispens
från ett meddelat byggnadsförbud och
denna ansökan genom lagakraftägande
beslut helt eller delvis avslås. Ersättning
skall utgå, därest marken, sedan dispensansökan
avslagits, kan utnyttjas allenast
på sätt, som står i uppenbart missförhållande
till markens s. k. »tidigare» värde
vid tiden för förbudets utfärdande, alltså
vid en tidigare tidpunkt än den då
rätten till ersättning inträdde. Sorn motivering
för detta förslag hänvisar man
till den i byggnadslagstiftningen knäsatta
principen om det »tidigare» värdet,
d. v. s. att denna lagstiftning vid jämförelse
mellan utnyttjandemöjlighet och
värde utgår från markområdets värde
före den tidpunkt då planläggning skett.
Värdestegring, som uppkommer efter
denna tidpunkt, tas inte i betraktande,
emedan man anser att värdestegringen
är beroende på det allmännas åtgärder
och därför icke bör komma markägaren
till godo. Samma princip tillämpas
även i lagen om allmänna vägar.

Man kan förstå denna princip när det
gäller byggnadslagstiftningen och väglagen.
Men ingen tror väl att ett byggnadsförbud
på ett strandområde skapar några
högre värden för markägaren. Det finns
väl all anledning att tro att det snarare
måste bliva tvärtom. För min del har
jag, herr talman, svårt att förstå att
jämförelsen är hållbar.

I de nämnda motionerna har vi ansett
det rimligt och rättvist att, då ersättning
av allmänna medel jämlikt 3 §
skall utgå, hänsyn skall tagas till markens
värde vid den tidpunkt, när ansökan
om dispens från byggnadsförbud
slutgiltigt avslagits. Många olika situationer
kan tänkas då en reglering av ersättningsfrågan
enligt det föreliggande
lagförslaget kommer att verka i hög grad
orättvist. I motionerna har vi nämnt ett
exempel härpå, som i särskilt yttrande
till strandutredningens förslag anförts av
herr Cassel. Man kan tänka sig, säger
herr Cassel, »att tre jordbrukare ha
tomtmark av ungefär samma storlek och
samma kvalitet utefter en och samma
sjöstrand och att år 19G0 alla tre söka
tillstånd att bebygga sina fastigheter.

Om två av dem erhålla sådant tillstånd
men den tredje vägras att bygga, borde
man väl vid beräkning av ersättning
till honom utgå från det belopp, som
motsvarar värdet på de andras tomter
sedan dispensen lämnats. I stället skall
han, om lagförslagets regel följes, få sin
ersättning beräknad med hänsyn till
markens värde, sådant detta var vid
tidpunkten, då förbudet utfärdades, d.
v. s. i regel den 1 januari 1953, då
strandlagen föreslås träda i kraft. Har
i det tänkta fallet markvärdestegring
under mellantiden inträtt få de två
strandägarna ersättning härför men den
tredje inte». Det kan ju också tänkas
att i ett liknande fall endast en av tre
markägare har ett strandområde belagt
med byggnadsförbud. De två disponerar
då sin mark praktiskt taget efter
gottfinnande och kan bebygga sina
områden eller stycka och försälja dem
till tomter vid vilken tidpunkt som
helst. Den tredje, som har sitt strandområde
belagt med byggnadsförbud,
måste söka dispens. Får han inte sådan,
kan han under vissa förutsättningar få
ersättning av det allmänna, men då
skall markens värde bedömas med hänsyn
till det värde marken hade före
förbudet, oavsett hur lång tid som förflutit
från byggnadsförbudet till den tid
då det blev aktuellt att söka dispens.
Tidpunkten för byggnadsförbudet kan
kanske ligga fem, tio eller tjugo år tillbaka
i tiden, och markvärdet kan därför
av skilda anledningar vara väsentliga
förändrat, alldeles oavsett samhällets
åtgärder. Jag måste, herr talman,
bekänna att jag för min del inte kan
finna det rimligt och rättvist att markens
värde då skall bedömas enligt den
princip om det »tidigare värdet», som
såväl strandutredningen som den kungl.
propositionen och nu senast utskottets
majoritet har stannat för. Nej, det enda
riktiga måste, såvitt jag förstår, vara,
att då ersättning av allmänna medel enligt
strandlagen skall utgå hänsyn tages
till markvärdet för området i fråga vid
den tidpunkt, då ansökan om byggnadstillstånd
slutligt avslagits.

Såsom i propositionen angivits har

Lördagen den 24 maj 1952 em.

Nr 21.

107

också av det fyrtiotal remissinstanser,
som yttrat sig i denna fråga, endast
ungefär en fjärdedel anslutit sig till
strandutredningens förslag om det »tidigare
värdet», medan de övriga tre
fjärdedelarna — bortsett från några få,
som icke tagit definitiv ståndpunkt i
frågan — förordat reservantens i utredningen
förslag. Det kunde vara av intresse
att referera något av vad dessa
remissinstanser sagt, men jag skall inte,
herr talman, i varje fall inte för närvarande,
ta tiden i anspråk därmed.

Departementschefen erkänner också
— det återfinnes på s. 150 i propositionen
— att de invändningar, som så
många remissinstanser gjort på denna
punkt i lagförslaget, utan tvivel har ett
visst berättigande. Att departementschefen,
trots detta, i propositionen ansluter
sig till utredningens förslag, synes bl. a.
bero på att han menar, att den markvärdestegring,
som kan komma att äga
rum under tiden från byggnadsförbudets
utfärdande till dess ersättningsfrågan
blir aktuell, är beroende av den allmänna
samhällsutvecklingen och icke av
jordägarens egna insatser. För min del
måste jag, herr talman, instämma i vad
en del remissinstanser anfört, nämligen
att det inte kan vara riktigt att på detta
begränsade område till det allmänna
draga in vad som brukar kallas oförtjänt
värdestegring. Tv det är väl innebörden
av bestämmelsen.

Nu vet jag mycket väl, herr talman,
att detta inte är det enda skälet för
ståndpunktstagandet. Man har som skäl
härför även anfört att markägaren skall
spekulera i markvärdestegring och på så
sätt komma i åtnjutande av spekulationsvinst.
En sådan vinst menar man
att det allmänna inte rimligen bör ersätta.
Jag vill för min del inte bestrida
riktigheten av detta uttalande, om och
när det är fråga om verkliga spekulationsvinster.
Men jag måste sätta ett
frågetecken, när det i propositionen anföres,
att intresset av att så inte sker —
d. v. s. att det allmänna skall betala
spekulationsvinstcr — måste anses väga
tyngre än jordägarens intresse i de fall,
då dröjsmål med hans dispensansökan

Förslag till strandlag.
har en fullt naturlig förklaring och alltså
icke bottnar i någon spekulation,
att få tillgodoräkna sig ett värde, som
bygger på förhållanden vid tiden för
avslagsbeslutet.

För det första tror jag för min del,
att man i detta fall har överdrivna farhågor
beträffande möjligheten att spekulera.
För det andra tycker jag nog
att samhället bör ha andra möjligheter
att komma till rätta med eventuella spekulationsvinster
på detta område, utan
att den enskilde markägarens fullt legitima
ersättningsanspråk skall bli lidande.
Jag kan därför, herr talman, inte
heller godtaga detta skäl som motivering
för lagförslagets utformning på
denna punkt.

Som jag nyss nämnde följer utskottet
utredningens och propositionens förslag
i detta avseende, och utskottet anför
samma skäl härför som propositionen.
Utskottet gör ett uttalande i anslutning
härtill som jag ber att få citera. Med
början på s. 20 längst ned skriver utskottet:
»Ur sträng rättvisesynpunkt

torde vissa ojämnheter knappast kunna
undgås i tillämpningen. Det är emellertid
uppenbarligen icke möjligt att för
denna i flera avseenden komplicerade
värderingsfråga finna normer, som till
fullo kunna tillgodose såväl den enskildes
rättvisekrav som det allmännas berättigade
intressen. Då det såsom betonats
av både utredningen och departementschefen
under alla förhållanden är
realvärdet vid tiden för förbudsläggningen
som skall läggas till grund vid
skadeberäkningen, synas i varje fall några
särskilt stötande resultat ej behöva
befaras.»

Jag är för min del, herr talman, inte
så säker på att inte stötande resultat
kommer att uppstå, inte minst om det
föreliggande förslaget lägges till grund
för crsättningsbedömningen. .lag tycker
att också utskottet har tagit litet för lätt
på frågan om den enskildes intresse.
Det enskilda intresset får ju vika, när
det gäller dispositionen av den ägda
marken, och markägarna får nog även
i många fall finna sig i ett visst obehag
vid strandområdenas utnyttjande, som

108 Nr 21.

Lördagen den 24 maj 1952 em.

Förslag till strandlag.
de inte får någon ersättning för. Är det
då riktigt rättvist att det enskilda intresset
också skall träda tillbaka för det
allmänna intresset, när det gäller den
ersättning, som de enligt lagförslaget
kan få? Jag kan inte komma ifrån att
när det, såsom utskottet säger i sitt utlåtande,
gäller att tillgodose den enskildes
rättvisekrav — märk väl rättvisekrav
— så bör samhället se till att
den enskilde icke blir lidande, även om
det skulle kosta något mera i pengar
för det allmänna.

Jag skall, herr talman, begränsa mig
till vad jag nu anfört, och eftersom det
finns en reservation under B. till utskottets
utlåtande, betecknad med 4) av
herrar Eskilsson och Nilsson i Bästekille,
vilkas yrkande sammanfaller med
yrkandet i förut nämnda motioner, så
ber jag att få yrka bifall till den reservationen.

Herr HERMANSSON, ALBERT: Herr
talman! Det är kanske för mycket sagt
att det skulle råda en rörande enighet
om det föreliggande lagförslaget. Jag
vill i alla fall konstatera att det råder
en ganska stor enighet därom, att det
finns ett ständigt stegrat behov av fritidsområden,
där hetsade och jäktade
människor kan söka vila och rekreation.
Och det råder även ganska stor enighet
om att något måste göras från det allmännas
sida för att trygga allmänhetens
tillträde till lämpligt belägna badstränder.
Till och med högerns representanter
säger sig åtminstone ibland godkänna
själva principen, att badstränderna
inte bör få monopoliseras för ett fåtal
medborgare genom en okontrollerad
enskild bebyggelse. Högerns representanter
i utskottet har yrkat avslag på
lagen, med hänvisning till att man vill
nå samma syfte med andra medel.

Emellertid finns i högerns reservation
också uttryck för en annan grundsyn
på den här frågan än den som utskottsmajoriteten
har kunnat göra till sin. Det
sägs i denna reservation, och det framhölls
också nyss av herr Eskilsson, att
vad som bär föreslås är tvångsingripan -

den i enskilda medborgares rätt. Ja,
man kan ju fråga sig vad som är den
verkliga rätten i detta avseende. Vad är
det som har hänt på detta område? Jo,
vad som har hänt under tidernas lopp
är att enskilda markägare undan för undan
har inkräktat på den allmänhetens
rätt att fritt beträda annans mark, som
innefattas i den s. k. allemansrätten.
Förhållandena i Stockholms skärgård
är kanske det bästa exemplet på hur allemansrätten
har naggats i kanten. Man
kan i kustområdena omkring Stockholm
resa miltals, där varenda strandremsa
är upptagen av vidlyftiga, onödigt stora
villatomter och där man överallt möts
av anslag, som förkunnar för allmänheten
att obehöriga ej äga tillträde, att
ankring är förbjuden, att camping är
förbjuden o. s. v. Ibland förekommer
det också varningar för den där arga
hunden, som man brukar hålla sig med
på en hel del håll. Det betyder att penningstarka
stockholmare lagt sig till med
ganska stora sammanhängande strandområden,
som hindrar allmänheten att
komma ut till vattnet. Mark- och strandägarna
har således i ett stort antal fall
frånhänt allmänheten dess urgamla rätt
att under vissa förhållanden vistas på
sådan mark, som inte är odlad eller
planterad. Följden har blivit att de tillgängliga
strandområdena omkring städer
och tätbebyggda samhällen har
minskats i oroväckande grad, samtidigt
som befolkningens behov av fritidsvistelse
ute i naturen har ökat.

Jag är själv både jordägare och
strandägare, men jag har aldrig någonsin
inbillat mig att jag genom att förvärva
äganderätten till ett stycke mark
också fick en absolut oinskränkt dispositionsrätt
till denna mark. Även jordägarna
är bundna av vissa lagar och föreskrifter,
som inte tillåter dem att
handskas alldeles efter gottfinnande med
den mark, som de på ett eller annat sätt
har blivit ägare till, och det är enligt
min mening väl att så är fallet.

Strandlagen har till syftemål, såsom
jag åtminstone har fattat den, att hindra
asociala och självrådiga markägare
att företaga alltför långtgående in -

Lördagen den 24 maj 1952 em.

Nr 21.

109

skränkningar i allmänhetens rätt att
njuta av bad och friluftsliv. Sådana
inskränkningar förekommer i stor
utsträckning, och detta förhållande
kan måhända te sig som en viss orättvisa
mot de markägare, som ännu inte
har sålt sina tomter och som därför
kommit i ett sämre läge än de, som har
sålt sina strandområden och därmed
även bidragit till att avstänga allmänheten
från stränderna.

Jag nämnde nyss att högern för sin
del säger sig vilja nå samma syftemål
som utskottsmajoriteten och departementschefen
har velat göra, men man
säger sig vilja nå det målet med andra
medel. Högerreservanterna liar pekat
bland annat på byggnadslagen och menar
att denna lags bestämmelser skall
kunna användas för att hindra en icke
önskvärd bebyggelse på de strandområden,
som bör reserveras för allmänhetens
behov. Jag kan nu för min del inte
riktigt freda mig för misstanken, att det
bakom denna hänvisning till byggnadslagen
ligger en liten hund begraven. Jag
tror nämligen att bakom denna hänvisning
ligger den lilla baktanken att om
byggnadslagen skulle användas för det
ändamål, för vilket förslaget till strandlag
har tillkommit, skulle det allmännas
åtgärder för att trygga allmänhetens
rätt till badstränderna få en betydligt
mindre effekt än genom strandlagen.
Jag tror att man räknar med att behandlingen
då skulle komma att dra ut på
tiden och göra de behövliga åtgärderna
betydligt mera invecklade än som är
nödvändigt.

I avslagsreservationen talas vidare om
att staten och kommunerna borde engagera
sig för att genom köp och arrendering
av lämpliga jordegendomar sörja
för att tillräckliga fritidsområden upplåtes
åt allmänheten. I sitt anförande
nyss nämnde herr Eskilsson visst bara
kommunerna och inte staten, men i den
skrivna reservationen talas även om att
staten bör medverka.

Det är nu ingenting som hindrar att
de strandområden, som redan befinner
sig i .statens eller kommunernas ägo, utnyttjas
såsom fritidsområden. Så sker i

Förslag till strandlag.
ganska stor utsträckning redan nu, och
i det fallet torde ingen ändring inträffa
i och med strandlagens tillkomst.

Ingenting hindrar heller de kommuner,
som så hava kan, att förvärva särskilda
fritidsområden för allmänhetens
behov och att där vidtaga de åtgärder
för allmän trevnad som kan anses lämpliga.
Det är emellertid ganska självklart,
att sådana åtgärder från kommunernas
sida endast kan genomföras i begränsad
omfattning, och att de i varje fall
kommer att visa sig otillräckliga.

Däremot finner jag det mycket tveksamt,
om statens pengar bör användas
för inköp i någon större skala av badstränder
för allmänheten. Jag tror nämligen
inte att landsbygdsbefolkningen i
allmänhet och invånarna i de avlägsna
skogsbygderna i synnerhet skulle bli särskilt
tilltalade av att på sina skattsedlar
få en del av kostnaderna för tätortsbefolkningens
bad- och friluftsliv, medan
de själva kanske får nöja sig med relativt
otillfredsställande badmöjligheter i
hemorten. Om staten skulle engagera
sig så, som man förutsätter i högerreservationen,
tror jag att resultatet skulle
bli en ganska orättvis fördelning av
kostnaderna för beredande av dessa rekreationstillfällen
åt allmänheten.

Jag tillåter mig i detta sammanhang
även att påminna om en annan sak. Därest
staten skulle böria att i större utsträckning
köpa upp fastigheter med
lämpliga badstränder, är det tämligen
säkert att detta mycket snart skulle
komma att medföra ett våldsamt schackrande
med alla sådana områden; vetskapen
om att staten ämnade säkra allmänhetens
rekreationsmöjligheter genom
markinköp, skulle säkert åstadkomma
en våldsam höjning av markpriserna vid
våra sjöstränder. Jordförvärvslagen utgör
ju inte heller något hinder mot en
avstyckning av marken i strandtomter,
och det vore således icke möjligt att
med stöd av denna lag trygga allmänhetens
rätt att beträda stränderna.

Jag är alltså för min del övertygad
om att de vägar, som högern säger sig
vilja beträda för att trygga strandlagens
syftemål, inte alls är framkomliga.

Ilo Nr 21.

Lördagen den 24 maj 1952 em.

Förslag till strandlag.

Herr Lodenius var för sin del missnöjd
med reglerna för ersättningen till
sådana markägare som fått avslag på
gjorda ansökningar om bebyggelse av
sina strandområden. Han ville, att ersättningen
skulle bestämmas först när
ansökan om bebyggelse eventuellt blivit
avslagen; värderingen borde således inte
ske vid tiden för bvggnadsförbudets
utfärdande utan vid den senare tidpunkt,
då fråga om bebyggelse av ett
visst område blivit aktuell. Utskottsmariteten
har emellertid liksom både departementschefen
och strandutredningen
ansett, att markägarna inte bör få
rätt att inkassera värdestegringar som
tillkommit utan deras egna åtgöranden;
den principen tillämpas bland annat
inom den allmänna byggnadslagstiftningen,
och utskoltsmajoriteten har ansett
att den inte heller bör frångås när det
gäller strandlagen. Det bör också framhållas
att det är realvärdet vid själva
förbudsläggningen som skall utgå när
vederbörande markägare får ersättning
för ett utfärdat byggnadsförbud. En
markägare, som får sin ansökan om att
bebygga ett strandområde avslagen, lider
således inga förluster på grund av penningvärdets
försämring, utan det är, som
jag nyss nämnde, realvärdet vid förbudets
utfärdande som skall utgå.

Jag förstod emellertid inte herr Lodenius’
tankegång, när han framhöll att det
skulle vara en så stor nackdel för jordägarna
att få det tidigare värdet fastställt;
han bedyrade ju nämligen strax
därefter att värdet på marken inte kommer
att stiga på grund av åtgärder från
det allmännas sida. Men om markvärdet
inte stiger, så kan det ju icke heller bli
någon vinst att inkassera genom att värderingen
görs vid en senare tidpunkt.

Jag skall emellertid inte längre uppehålla
mig vid den saken. Eftersom jag
har till uppgift att tala å utskottsmajoritetens
vägnar, skall jag för att inte diskussionen
i denna sena timme skall dra
alltför långt ut på tiden, tillåta mig att
redan nu beröra ett par saker, som ännu
inte tagits upp i diskussionen men som
behandlats i ett par reservationer.

Det är till en början frågan om straff -

bestämmelserna i 8 -s. Skillnaden mellan
de olika ståndpunkterna härvidlag är i
själva verket ganska obetydlig. Även utskottsmajoriteten
har ansett, att det
fängelsestraff, som upptagits i lagförslaget
för särskilt försvårande fall, endast
skall tillgripas i rena undantagsfall. Jag
är för min del alldeles säker på att
det stora flertalet markägare kommer
att respektera lagen och därför inte heller
kommer att utsätta sig för någon
straffrisk av något slag. Men vi vet också
att det finns asociala individer, som roar
sig med att balansera på lagarnas ytterkant,
och vi kommer alldeles säkert
även i det här fallet att få erfara, att en
och annan markägare kommer att använda
allehanda knep och konster för
att kunna förbigå strandlagens bestämmelser
och undgå dess verkningar. Er
den allmänna laglydnadens synpunkt är
det därför nödvändigt att se till, att den
som handlar alltför utmanande och genom
egna åtgärder kanske sätter sig i
ett sådant läge, att bötesstraffet inte har
någon betydelse för honom, inte skall
kunna nästan helt undgå sitt straff, om
han vid upprepade tillfällen öppet bryter
mot lagens föreskrifter. Det finns
t. ex. möjligheter för en markägare, som
vill tredskas, att skriva över sin eventuella
förmögenhet på anhöriga för att
de utdömda dagsböterna skall bli så små
som möjligt. För sådana fall kan det
vara av behovet påkallat med en bestämmelse
om fängelsestraff. Det är dessutom
att märka, att motsvarande straffbestämmelse
stadgas för samma slags förseelse
i byggnadslagen, och det skulle se underligt
ut om man i en lag stadgar fängelsestraff
för vissa slag av förseelser
men i en annan lag gör straffet för samma
förseelse så mycket mildare.

Det sägs i reservationen angående
straffbestämmelserna att frihetsstraffets
införande i lagen skulle kunna te sig utmanande
mot landets jordägare. Om man
resonerar på det sättet, kommer man
närmast till det resultatet, att det även
finns en del andra lagar som måste tc
sig utmanande för vissa yrkesgrupper.
Det finns nämligen lagar, som endast vissa
grupper har tillfälle att bryta emot.

Lördagen den 24 maj 1952 em.

Nr 21.

111

Och alltid finns det någon grupp av
medborgare, som kan ha anledning att
känna sig utmanad av en lag, som stadgar
frihetsstraff för en förseelse.

Jag nämnde nyss att jag själv är jordägare,
och jag vill deklarera att jag på
intet sätt finner mig utmanad av straffbestämmelsen
i strandlagen. Jag tror att
alla lojala jordägare icke har anledning
att reagera på annat sätt.

Medan jag har ordet, skall jag även
be att få säga några ord om reservationen
under punkten 5 av herrar Nils A.
Larsson och Lindahl. Dessa reservanter
föreslår inte någon ändring i sak, utan
de vill endast ur utskottsmotiveringen
dels ta bort en redogörelse för allemansrättens
innehåll, sådan denna rätt kommit
till uttryck i 24 kap. 2 och 4 §§
strafflagen, och dels slopa en av utskottsmajoriteten
uttalad önskan, att Kungl.
Maj:t i framtiden måtte uppmärksamma
problemet om gränserna för allemansrättens
utövande och avvakta utvecklingen
på det området.

Jag betraktar hela den här saken som
en ren bagatell, och jag kunde för min
del ha gått med på vilken av de föreslagna
skrivningarna som helst. Men för
att inte i onödan skärpa motsättningarna
inom utskottet har jag kunnat godtaga
utlåtandet i dess helhet. Det är ju
visserligen så, att allemansrättens begränsning
är klar för var och en, som
tar del av de nyssnämnda lagparagrafernas
innehåll, men jag tror inte att
det skadar att utskottsutlåtandet också
innehåller en redogörelse för samma
sak. Jag tror också — och det kanske
är huvudsaken — att det finns markägare,
som blivit uppskrämda av tidningarnas
skriverier om strandlagens
fruktansvärda verkningar och som är
rädda för att deras skog och betesmarker
i närheten av badstränderna skall
bli förstörda och nedtrampade i sådan
utsträckning, att de kanske blir helt
värdelösa.

Det är emellertid möjligt att utskottets
uttalade önskan, att Kungl. Maj:t
måtte ha sin uppmärksamhet fästad på
sådana skador, som kan komma att vållas
av campande och badande skaror

Förslag till strandlag.
vid badstränderna, i någon mån verkar
lugnande på dem, som har blivit skrämda
för den här saken. Av denna anledning
har jag ansett att den av herrar
Nils Larsson och Lindahl avgivna reservationen
vittnar om en ganska onödig
skuggrädsla, och jag har kunnat biträda
utskottets motivering även i denna del.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag i dess helhet,
såväl vad gäller dess kläm som dess
motivering.

Herr HERMANSSON, HERBERT: Herr
talman! I föreliggande förslag till
strandlag är det ett avsnitt, beträffande
vilket jag i egenskap av motionär skulle
vilja anlägga några synpunkter. Det gäller
den särskilda frågan om dispens i
samband med fastighetsbildning.

Kungl. Maj ds förslag synes i det hänseendet
innebära en dubbel prövning av
lokaliseringsfrågan, nämligen dels av
fastighetsbildningsmyndigheterna och
dels av länsstyrelsen. Det bör väl vara
en allmän strävan att undvika krångel
så mycket som möjligt och att förenkla
förfarandet i möjligaste mån. Vår motion
bygger i detta fall på det förslag,
som överlantmätaren i Göteborgs och
Bohus län framlagt i sitt yttrande till
propositionen. Förslaget går ut på att
i ifrågavarande ärenden ersätta den
dubbla prövningen med en enda, vari
allt efter behovet berörda myndigheter
kan på ett smidigt sätt inkopplas.

För att kunna ge en så god redogörelse
som möjligt för detta förenklade
förfarande tillåter jag mig att åtminstone
i vissa delar citera vederbörande
överlantmätares yttrande. Denne anför
bl. a. följande: »För sådana ärenden där
fråga om dispens uppkommer i samband
med fastighetsbildning — och dessa
fall torde vara de vanligaste —- erbjuder
sig enligt överlantmätarens mening
möjligheter till vissa förenklingar
med mera generell verkan. Vid avstyckning
för bostadsiindamål inom skyddsbältet
skall prövas huruvida syftet med
förbudet motverkas. Detta förutsätter
bland annat att man klargör var bebyg -

112

Nr 21.

Lördagen den 24 maj 1952 em.

Förslag till strandlag.
gelsen skall förläggas inom det avstyckade
området. Härvid kan samråd ske
på platsen med representant för byggnadsnämnden.
Ur olika synpunkter torde
det vara fördelaktigt att denna tänkta
bvggnadsplats utmärkes å avstyckningskartan.
Föreskrift härom torde böra
utfärdas i administrativ ordning med
stöd av jorddelningslagstiftningen. Om
förrättningsmannen är tveksam om den
ifrågasatta fastighetsbildningen bör tilllåtas,
har han möjlighet att samråda
med olika myndigheter eller att formellt
underställa ärendet länsstyrelsen. Om
prövningen vid förrättningen leder till
tillstånd till avstyckning, följer sedan
fastställelseprövning. Även därvid kommer
syftet med strandlagsförbudet att beaktas
och -— om så bedömes erforderligt
—• samråd ske med länsstyrelse och länsarkitekt.
När avstyckning fastställes, har
sålunda skett en ingående prövning av
den föreslagna byggnadsplatsens lämplighet
även ur strandlagens synpunkter.
Såväl lokala som länsmyndigheter ha
därvid funnit den föreslagna åtgärden
lämplig. Det synes då vara en onödig
omgång att när fråga uppkommer om
bebyggelse inom den del av området,
som vid avstyckningen befunnits vara
lämplig byggnadsplats, kräva en ny
prövning av lokaliseringsfrågan. Strandutredningens
förslag synes emellertid
innebära en sådan dubbel prövning i de
nu berörda fallen. Otvivelaktigt har man
här — utan att behöva uppgiva något
i fråga om saklig prövning och garantier
för de allmänna intressena — möjlighet
att vinna icke obetydliga fördelar
för allmänheten och en lättnad i myndigheternas,
särskilt länsstyrelsernas,
arbetsbörda.» överlantmätaren fortsätter
vidare: »Med det förtroendefulla

samarbete mellan myndigheterna som
på detta omrgåde utvecklat sig, synas
några betänkligheter mot en sådan rationalisering
icke behöva yppa sig. Man
torde kunna utgå från att den fastställande
myndigheten icke kommer att underlåta
att taga kontakt med länsstyrelsen
i alla tveksamma fall. Sakligt sett
är i dessa ärenden ej fråga om bebyggelsereglering
i byggnadslagens mening

utan endast om en lokalisering av glesbebyggelse
med hänsyn till friluftslivets
intressen. Såsom ovan framhållits äro de
lokala förhållandena avgörande för
ärendenas bedömning och fastighetsbildningsproceduren
säkrar regelmässigt en
grundlig undersökning på platsen av
speciellt härför utbildade fackmän. Av
den föreslagna tillämpningskungörelsen
(3 §) framgår även att strandutredningen
räknat med att länsstyrelsen vid dispensprövningen
skall anlita just dessa
fackmän.»

Detta överlantmätarens yttrande har
vidare stötts av en hel del remissinstanser,
och jag skall här bara anföra något
av vad lantmäteristyrelsen säger. Lantmäteristyrelsen,
som säger sig ha haft
tillfälle att taga del av detta yttrande,
anser det av överlantmätaren framförda
förslaget förtjäna det största beaktande.
Vad däri anförts rörande distriktslantmätares
behandling av avstyckningsärende
gällde även kommunalanställd
mätningsman i stad eller samhälle.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus
län finner likaledes överlantmätarens
förslag beaktansvärt och anser detsamma
lämpligt att genomföra. Den föreslagna
anordningen skulle medföra en lättnad
i länsstyrelsens arbetsbörda och fördelar
för allmänheten. Det samråd i fastighetsbildningsärenden,
som regelmässigt
tillämpades mellan länsstyrelsen och
lantmäteriets distriktsorganisation, måste
anses utgöra tillräcklig garanti för att
härigenom uppkommande bostadsbebyggelse
inom förbudsområdena i tveksamma
fall skedde med länsstyrelsens vetskap
och gillande.

Det är, som jag sade, åtskilliga remissinstanser
som gått i samma riktning. Jag
kan nämna lantmätareföreningen, överlantmätaren
i Uppsala län m. fl. Jag
skall vid denna sena timme inte trötta
kammaren med att citera vad de sagt,
men det är en hel del saker som kan
vara värda beaktande.

Det är väl så, herr talman, att det
är ganska delade meningar om detta förslag
till strandlag. Jag föreställer mig
dock, att om man skall kunna vinna det
mesta möjliga av lagens syfte, få den

Lördagen den 24 maj 1952 em.

Nr 21.

113

förståelse, som är önskvärd, och undvika
irritation, är det nödvändigt, att
uppläggningen av problemet blir så enkel
och lättfattlig och så litet omständlig
som möjligt, och jag skulle faktiskt, herr
talman, våga vädja till kammarens ledamöter
att i samband med denna fråga
taga i allvarligt övervägande, huruvida
det inte vore möjligt att gå den väg som
sålunda en del remissinstanser har anvisat
och som vi i vårt förslag har velat
rekommendera.

Med hänsyn till vad jag här sagt skall
jag, herr talman, be att få yrka bifall till
den reservation, som under punkt B 3
är avgiven av herrar Ivar Nilzon och
Johansson i Torp.

Herr CASSEL: Herr talman! Utskottets
ärade företrädare tycks mig i två avseenden
ha gjort sin uppgift litet för
lätt för sig. För det första har han inte
gjort klart, att det här är fråga om en
avvägning mellan två likaberättigade intressen:
å ena sidan det hos en bonde
eller fiskare, som äger en strandremsa
ute i skärgården och som vill utnyttja
den strandremsan för att bygga ett hus,
som han kan hyra ut till en sommargäst
och därigenom skaffa sig en inkomst,
å andra sidan det mycket berättigade
intresset för folk från staden
att fritt kunna vistas ute i markerna.
Man kan inte kalla dessa markägare för
asociala och självrådiga personer, som
inte gör någonting annat än utestänger
allmänheten från sin mark. Vi skall komma
ihåg, att vi på båda sidorna har vanliga,
hyggliga människor. Vad vi skall
gör är att försöka rättvist avväga mellan
dessa människors intressen, och vi
får inte förenkla den saken genom att
nedvärdera den ene till förmån för den
andre.

Även på ett annat sätt har talesmannen
för utskottet gjort det för enkelt för
sig, i det att han försöker tillvita sina
motståndare, i detta fall representanterna
för högern, andra bevekelsegrunder
och önskemål än dem som de 1m deklarerat.
Han försöker göra gällande, att
den omständigheten att vi bär rekom .

8 Förslå kammarens protokoll''1952. Nr 21.

Förslag till strandlag.

menderar riksdagen att inte bry sig om
att stifta en särskild strandlag utan i
stället tillämpa byggnadslagen, skulle ha
sin grund däri, att vi inte vill ha effektiva
åtgärder för att hålla stränderna
fria. Jo, det vill vi visst. Vi har sagt,
att vi är lika intresserade som någon annan
för att allmänheten skall få tillgång
till bad och friluftsliv. Frågan är bara,
hur vi skall kunna utföra denna avvägning
på ett riktigt och klokt sätt.

I det särskilda yttrande, som jag avgivit
till strandutredningens betänkande,
har jag till en början framfört synpunkter
angående frågan om behövligheten
av en särskid strandlag liknande dem
herr Eskilsson nyss gjorde sig till tolk
för, och jag skall därför inte vidare
gå in på det spörsmålet. Jag slutade med
att säga, att jag inte ansåg mig ha skäl att
direkt motsätta mig en särskild strandlag,
men detta var endast under den
förutsättningen, att en sådan strandlag
utformades så att den inte gjorde större
intrång i jordägarens rätt till sin mark
än som kunde vara absolut nödvändigt
och att jordägaren verkligen tillerkändes
en skälig ersättning för det intrång
som han blev utsatt för. Dessa förutsättningar
har icke blivit uppfyllda.

Såvitt gäller det förslag till lag, som
nu ligger på kammarens bord, hade jag
fyra huvudsakliga invändningar att rikta
mot utredningens betänkande. På en
av dessa punkter har departementschefen
haft samma mening som jag, nämligen
att det inte kan vara nödvändigt att
inskränka jordägarens rätt till trädfällning
inom strandområdet för att bereda
allmänheten tillfälle till bad- och friluftsliv.
Jag är tacksam för att departementschefen
strukit ett streck över de
föreslagna inskränkningarna i markägarens
dispositionsrätt i vad avser
trädfällningen.

Men det återstår för mig tre punkter,
i vilka jag inte kan anse den i propositionen
och utskottsutlåtandet föreslagna
lagstiftningen vara tillfredsställande.
I tredje stycket av första paragrafen
stadgas att förbud med stöd av strandlagen
icke skall utgöra hinder för uppförande
av byggnad etc. som erfordras för

114 Nr 21.

Lördagen den 24 maj 1952 em.

Förslag till strandlag.

försvaret, jordbruket, fisket, skogssköt seln

eller den allmänna samfärdseln.

Vad skall man då lägga in i uttrycket
att en byggnad erfordras för jordbrukets
behov? Låt mig ta ett konkret exempel!
En lantbrukare — vi kan kalla
lionom Andersson — har en fastighet,
där en del av marken blir belagd med
byggnadsförbud enligt strandlagen. Andersson
blir, stimulerad av det retroaktiva
pristillägget på svin, livligt intresserad
för uppfödande av smågrisar. Han
uppför fördenskull ett svinhus som han
placerar inom förbudsområdet. När
landsfiskalen i distriktet efter någon tid
upptäcker Anderssons tilltag, blir Andersson
åtalad och ställd inför sin domare.
Andersson invänder då att byggnadsförbud
enligt strandlagen inte gällde
för svinhuset, eftersom denna byggnad
»erfordrades för jordbruket». Domaren
har då att pröva, huruvida Anderssons
mening därutinnan är riktig
eller inte. Då gör domaren givetvis, som
man alltid gör i sådana fall; han går till
lagens förarbeten. När han läst betänkandet,
får han klart för sig, att utredningens
majoritet i uttrycket »erfordras
för jordbruket» lagt in två moment: a)
att byggnaden såsom sådan ur driftsekonomiska
synpunkter skulle vara behövlig
för brukande av jordbruksfastigheten
och b) att det varit nödvändigt att förlägga
detta svinhus just inom förbudsområdet.
Går domaren vidare i sina studier,
finner han, att departementschefen
och med honom utskottet inskränkt
Anderssons bevisbörda därhän, att han
inte skall behöva visa någonting mera
än att behov av byggnaden för jordbruket
»objektivt sett skall föreligga». Är
nu den bevisbördan möjlig att fullgöra,
och kan man över huvud taget ha en objektiv
mening om vilka byggnader som
behövs för drivandet av en jordbruksfastighet?
Jag kan föreställa mig att Andersson
eller åklagaren söker skaffa sig
intyg av lantbruksnämnden rörande
denna fråga. Men hur skall lantbruksnämndens
tjänstemän kunna säga med
anspråk på objektivitet, hurudan driftsinriktningen
på Anderssons gård skall
vara? Är det objektivt sett riktigt att

lägga sig på mjölkproduktion och bygga
ladugård eller på svinuppfödning och
bygga svinhus eller på fjäderfäavel och
bygga hönshus? Vem kan besvara dessa
frågor? Undantaget för jordbruket blir
med departementschefens och utskottets
formulering värdelöst och illusoriskt,
därför att jordägaren inte på förhand
kan gissa sig till vad myndigheterna
en gång kan komma att anse ha varit
objektivt erforderligt eller inte. Jordägaren
måste räkna med att han, om han
tar miste, kan bli ålagd att riva ned sitt
hus och att dessutom erlägga böter. Den
försiktige markägaren måste därför begära
tillstånd även för sådana byggnader,
som man hade velat undantaga från
lagen. Han har ingen möjlighet att fråga
myndigheter på förhand och få ett bindande
svar. Det står uttryckligen att
»huruvida en byggnad erfordras för
försvaret, jordbruket etc., har den, som
vill uppföra byggnaden, att själv bedöma
på egen risk».

Jag har föreslagit, att uttrycket »erfordras»
skulle utbytas mot orden »uteslutande
avses för», och denna min mening
har understrukits av Skånska hovrätten
och av överlantmätarna i Stockholms
och Gotlands län och till och med
av Samfundet för hembygdsvård, som
ju borde ha särskild anledning att här
iaktta försiktighet. Samfundet anser,
att den formuleringen mindre lätt skulle
kunna kringgås än utskottets formulering.

Den mest betydelsefulla punkt, där
jag anmält avvikande mening gentemot
strandutredningens flertal, gäller emellertid
frågan om beräkning av det s. k.
»tidigare värde», som skall ligga till
grund för bestämmande av ersättning
åt markägaren. Enligt lagförslaget uppstår,
som herr Lodenius redan påpekat,
inte någon rätt till ersättning för markägaren
i det ögonblick, då strandlagsförbud
lägges på hans mark, utan först
då han har sökt dispens från byggnadsförbud
och fått denna sin ansökan avslagen.
Likväl säger utredningens majoritet
och med den departementschefen
och utskottsmajoriteten, att man
vid bedömandet av det s. k. »tidigare

Lördagen den 24 maj 1952 em.

Nr 21.

115

värdet» skall ta hänsyn till det värde
marken hade vid den tidpunkt, då
strandlagsförbudet lades. Det är detta
jag funnit orimligt. Ersättningsbeloppet
måste enligt min mening beräknas med
hänsyn till det värde marken har i det
ögonblick, då rätt till ersättning uppkommer.
Detta följer av gängse skadeståndsregler.
Om jag t. ex. är ute och
kör bil och råkar köra på en häst, kan
jag väl inte komma ifrån att ersätta hästens
värde sådant detta var i påkörningsögonblicket.
Jag kan väl inte begära,
att hästägaren skall var nöjd med
att få ut ersättning för vad hästen var
värd som föl? Men det är just så som utskottsmajoriteten
gör, när den förlägger
det tidigare värdet till den tidpunkt, då
förbudet lades.

Herr Lodenius har redan refererat
det exempel jag anfört i min reservation
om de tre strandägarna, som har
lika stor mark vid samma sjö och som
får strandlagsförbud lagt på sin mark
1953 och som 1960 söker dispens.

Då anser jag, att om Andersson och
Pettersson får dispens men inte Lundström,
så skall Lundström sättas i samma
läge som Andersson och Pettersson.
Man har sagt inom utredningen att detta
inte kan vara riktigt, tv då skulle Lundström
få åtnjuta s. k. oförtjänt jordvärdestegring
på kronans bekostnad. Det
resonemanget kan jag inte godta. Så
länge Andersson och Pettersson får behålla
s. k. oförtjänt jordvärdestegring,
skall också Lundström få göra det, oavsett
vem som blir betalningsskyldig. Eljest
bryter man mot principen om likheten
inför lagen. En helt annan sak är
naturligtvis, att man i ett vidare sammanhang
kan diskutera frågan om s. k.
oförtjänt jordvärdestegrings indragning
till det allmänna. Jag vill ännu en gång
erinra kammarens ärade ledamöter om
att icke mindre än cirka 30 av de 40
remissmyndigheter, som yttrat sig i denna
sak, har ansett att utrcdningsmajoritetens
förslag är felaktigt. Sådana instanser
som RLF och Lantbruksförbundet
är bland dessa. RLF förklarar att
det framlagda förslaget framstår som
»helt orimligt». Lantbruksförbundct för -

Förslag till strandlag.
klarar att det är »klart oriktigt». Men
även hovrätten i Västra Sverige, länsstyrelsen
i Stockholm och överståthållarämbetet
är bland dem, som avstyrkt
det förslag, vilket utskottsmajoriteten
nu gjort till sitt.

Man torde väl knappast kunna räkna
med att byggnadsregleringen till den 1
januari 1953 har hunnit uppmjukas så
långt, att folk fritt får bygga sommarvillor
och sportstugor. Det gör att värdet
på strandmark vid denna tidpunkt
är speciellt lågt. Enligt min mening är
det inte anständigt att staten så att säga
utnyttjar en av krissituationen föranledd
reglering för att hålla nere de ersättningsbelopp
som strandägarna eljest
skulle vara berättigade till. Jag bortser
i detta sammanhang inte från att det
just i dagarna blivit vissa lättnader när
det gäller byggande för fritidsändamål.

I § 8 har man föreslagit, att överträdelse
mot strandlagen, där omständigheterna
är synnerligen försvårande,
skall kunna föranleda fängelse i högst
sex månader. Detta är enligt min mening
icke skäligt. En sådan bestämmelse
kommer med all säkerhet icke att utnyttjas
av domstolarna, och skulle den
någon gång utnyttjas, skulle det verka i
hög grad stötande för det allmänna
rättsmedvetandet. Nog måste väl kammarens
ärade ledamöter medge, att det
skulle verka underligt, om man vid ett
besök i ett av våra fängelser passerade
cell efter cell och fick veta att den ene
fången gjort sig'' skyldig till mord, den
andre till våldtäkt, den tredje till tjuvnad
men att den fjärde inte hade gjort
någonting annat än att han byggt sig en
sportstuga på sin egen mark, låt vara
under utvecklande av ett visst mått av
tjurskallighet. Fängelsestraff behövs inte
för att lagen skall kunna genomföras.
Det räcker med bötesstraff och med
möjligheterna att genom vite förmå
markägaren att ta bort vad som är olagligt
byggt. Man har ju dessutom möjlighet
att förordna om handräckning för
att röja undan vad som blivit byggt mot
förbudet. Bestämmelsen om frihetsstraff
är alltså onödig, och den utgör dess -

116 Nr 21.

Lördagen den 24 maj 1952 em.

Förslag till strandlag.
utom en direkt utmaning mot den jordägande
befolkningen.

Herr Hermansson säger, att varje lag
som stadgar frihetsstraff kan betraktas
som en utmaning mot en viss grupp
människor i samhället. Tänker herr
Hermansson då t. ex. på att det lagrum,
som stadgar straff för stöld, skulle kännas
som en utmaning mot landets tjuvar? -

Herr statsrådet ZETTERBERG: Herr
talman! Det är ganska intressant att
jämföra den opinion som nu finns hos
allmänheten, i pressen och hos de sakkunniga
remissinstanserna med den som
på många håll gjorde sig gällande, när
den första lagstiftningen på detta område
för två år sedan framfördes. Det
var inte utan, att man då fick ett intryck
av att det hade framtrollats en
opinionsrörelse, som i en lång serie tidningsartiklar
fick den aktuella boktiteln
»Strändernas svall». Det var ingen måtta
på överord och på uttalanden om hur
onödig, olämplig och farlig den lagstiftning
var, som skulle avse att skapa
ett skydd för stränderna mot olämplig
bebyggelse.

Nu finns det inte mycket kvar av den
stormen kring stränderna. I dag har det
väl nästan bara varit den vindil som
representeras av den förste ärade talaren.
Han framhöll emellertid fortfarande
att lagen var onödig, och om jag förstod
honom rätt, stödde han detta på
två argument.

Det ena var att det inte skulle behövas
någon sådan här lagstiftning, då annan
lag var tillräcklig. Det andra motivet
var, att man skulle kunna tillgodose
det behov, som kanske i alla fall finns,
genom att de större kommunerna köpte
upp fritidsreservat och upplät dem för
sina invånare. I fråga om det första, så
att säga mera juridiskt betonade argumentet,
att annan lagstiftning räcker
till, skall jag inte nu vid denna sena
timme ta upp tiden med att gå igenom,
hur det förhåller sig med gällande lagstiftning.
Det gäller här vissa bestämmelser
i byggnadslagstiftningen om

planläggning, om skydd för naturminnesmärken
o. s. v.

Det är utförligt redovisat i förarbetena,
att dessa lagbestämmelser inte på
minsta vis är tillräckliga, och jag kanske
på den punkten avslutningsvis bara
kan säga, att lagrådet — som särskilt
har att granska, om en lagstiftning lagtekniskt
är överflödig på grund av att
en redan befintlig lagstiftning täcker behovet
■—• har godkänt propositionens
tankegång, att den nu gällande fria lagstiftningen
icke är tillräcklig för att tillgodose
det föreliggande behovet.

Vad sedan angår den andra synpunken
—- att det kanske över huvud taget
inte skulle föreligga något stort behov
av en sådan här lag till skydd för stränderna
och att behovet i alla fall kunde
tillgodoses genom att större kommuner
köpte upp mark -—• vill jag hänvisa till
att behovet av den nu föreslagna lagstiftningen
har vitsordats av praktiskt
taget alla de sakkunniga remissinstanserna
från alla delar av landet. Sålunda
har behovet av denna lag vitsordats, ofta
i ganska starka ordalag, av alla länsstyrelserna
utom två, av byggnadsstyrelsen,
av så gott som alla överlantmätare, av
samtliga länsarkitekter, av statens fritidsnämnd
och Svenska turistföreningen
samt Lantmätarföreningen, vars ledamöter
överallt i landet har kunnat konstatera
behovet. Lantmätarföreningen
går så långt, att den säger, att behovet
av en strandlagstiftning är så allmänt
erkänt, att det inte behöver anföras
några särskilda motiv. Jag har verkligen
sällan sett en remissflora, som är
så entydig i fråga om behovet och nödvändigheten
av en lagstiftning.

Beträffande de olika bestämmelserna
i förslaget skall jag säga några ord på
de punkter, där kritik har framförts.
Jag kanske kan börja med en mindre
viktig fråga, nämligen frågan om herr
Cassels svinhus. Som kammarens ledamöter
nyss hörde, gällde det att avgöra,
vilka för jordbruket behövliga byggnader
som skall vara undantagna från lagen
— alla är ense om propositionens
ståndpunkt att lagen inte skall utgöra något
hinder för eller över huvud taget ta

Lördagen den 24 maj 1952 em.

Nr 21.

117

befattning med den bofasta befolkningens
hus, alltså bönders och fiskares
byggnader. I propositionen står, att lagen
undantar sådana byggnader som erfordras
för jordbruket o. s. v. Herr Cassel
har i stället velat, att lagen skulle
undanta sådana byggnader som uteslutande
avses för jordbruket o. s. v. Jag
tror inte, att skillnaden i formuleringarna
är så stor. Skillnaden är egentligen
den, att propositionens förslag innebär,
att man skall, såsom herr Cassel nämnde,
gå efter ''''ad som objektivt sett kan
vara behövligt, medan herr Cassel avser,
att den enskilde jordbrukarens speciella
åsikter eller önskemål skall vara utslagsgivande.
Med vad som objektivt behövs
avses naturligtvis inte att det skall erfordras
någon bevisning om att ett svinhus
är behövligt och att där skall rymmas
så och så många grisar o. s. v. Man
anger bara de riktlinjerna, att det över
huvud taget skall vara fråga om ett hus,
soin allmänt praktiskt sett erfordras för
jordbruket, och att det inte är fråga om
bostad, som erfordras för sommargäster
eller något dylikt. Om man däremot tar
herr Cassels formulering, enligt vilken
man bara går på vad jordbrukaren själv
avser, då ger man rätt stora möjligheter
för den enskilde att fritt kringgå lagen.
Han kan ju säga att han avsåg det och det.
Hur skall man komma åt detta? Förslaget
i propositionen åsyftar däremot en
mera objektiv prövning, som inte på
något sätt hindrar tillgodoseende av
jordbrukarnas legitima intressen.

Slutligen tror jag att jag kan förklara
för herr Cassel, varför Samfundet för
hembygdsvård, som han särskilt talar
om, har tyckt att hans formulering var
bättre. Herr Cassel menar att samfundet
är till just för att skydda de intressen
som lagen avser att bevaka, och när
samfundet godtar formuleringen, borde
den väl tillgodose hembygds- och naturskydds-
och fritidsintressena. Ja, det är
inte alls omöjligt. Det kan nog förhålla
sig så, att herr Cassels formulering i
vissa lägen blir strängare för jordbrukarna.
Ordet »uteslutande» medför
nämligen, att en byggnad inte ens till
en ringa del får användas för någonting

Förslag till strandlag.
annat än jordbruket, medan »erfordras»
tar sikte på byggnaden i dess helhet. Jag
tycker inte att det är nödvändigt med
en sådan skärpning.

Så skulle jag också vilja ta upp den
fråga, som berördes av herr Hermansson,
nämligen frågan huruvida lantmätarna,
när de är inkopplade i en avstyckningsförrättning,
skulle kunna ge
dispens, så att vederbörande i sådana
fall inte behövde gå till länsstyrelsen.
Om det alltså föreligger byggnadsförbud
på en strandremsa och jordägaren vill
avstycka en tomt för fritidsbebyggelse,
då skall han enligt förslaget söka dispens
hos länsstyrelsen. Är det fråga om
att skapa en ny fastighet där, måste ju
också en lantmätare ombesörja avstyckningsförrättningen.
Herr Hermansson
menade då, att det kunde räcka med
att lantmätaren prövade om lagen var
tillämplig.

Jag vill inte neka till att det ligger
någonting i detta förslag, och vi har
också noga övervägt saken i departementet.
Emellertid har jag till slut fått
den ganska bestämda meningen, att det
kunde bli ganska riskabelt att låta lantmätarna
avgöra saken.

Skälet härför är ganska enkelt att förstå.
Dispensprövningen, alltså prövningen
av i vilka fall det skall göras undantag
från förbud att bebygga en kuststräcka,
är en mycket svår och viktig
fråga. Den utgör den kanske besvärligaste
delen av ett sådant ärende. Men
betänkligheterna gäller inte bara det besvärliga
i frågan — det kanske lantmätarna
kunde klara — utan också det faktum,
att man vid en sådan prövning
måste ta luinsyn till förhållandena på
långa sträckor av kusten. Man måste ha
kännedom om förhållandena vid kusten
i, om inte hela, så åtminstone stora delar
av länet, ty frågans avgörande beror
ju på hur dispenserna ges på andra ställen
och var det skall finnas kvar möjligheter
till fritidsområden. Ges det för
många dispenser på vissa sträckor, inverkar
detta ju på möjligheterna till dispens
på andra sträckor av kusten. Eu
sådan översikt har inte en enskild lantmätare
vid behandlingen av ett enskilt

118 Nr 21.

Lördagen den 24 maj 1952 em.

Förslag till strand lag.
ärende, och därför tror jag det är nödvändigt,
att man bibehåller länsstyrelsernas
prövning. Det blir då vissserligen
två instanser som skall pröva saken,
men jag tror det är mycket möjligt att
sköta denna prövning så smidigt, att det
inte skall behöva uppstå någon egentlig
tidsutdräkt eller något krångel.

Så skall jag komma in på den kanske
viktigaste och mest omstridda frågan i
detta sammanhang, nämligen den som
rör en viss punkt i värderingen. Därvid
skulle jag först vilja uttrycka min glädje
över att denna utomordentligt svåra fråga
om hur värderingen över huvud taget
skall läggas upp egentligen inte varit
föremål för några meningsskiljakligheter.

Kammarens ledamöter kanske kommer
ihåg, att diskussionen vid den provisoriska
lagens tillkomst i hög grad
rörde sig om denna värderingsfråga.
Den provisoriska lagen innehöll ju inga
värderingsregler, och jag erkänner att
det var en brist. Jag lovade att lagen
skulle kompletteras på den punkten, och
så har nu skett.

Då menade man från oppositionens
håll, att denna komplettering kunde
gjorts med en gång, och man föreslog
en regel som var ganska enkel. Jag sade,
att den regeln inte kunde godkännas.
Den hade inte heller kunnat användas.
Det fordrades, som jag då framhöll, en
ganska besvärlig och omfattande undersökning
— som kommittén nu har utfört
— för att man skulle kunna komma
fram till en användbar värderingsregel.

Det är ju mycket svårt att göra den
avvägning det här är fråga om. Det
finns en mängd problem, som man måste
ta hänsyn till. Fallen kan vara helt
olika, och det är ju stor skillnad mellan
den som har en liten tomt med plats
för ett enda hus och den som har stora
marker för avstyckning. Man måste dessutom
ta hänsyn till många andra förhållanden,
t. ex. influensområdet. Det
gäller ju inte bara själva strandremsan
utan också områdena uppe på land och
hur dessa berörs av ett förbud att bygga
nära stranden o. s. v.

Jag erinrar bara om detta för att kunna
uttrycka min tillfredsställelse över
att den lösning, som utredningen har
funnit och som vi har godtagit i princip,
har vunnit allmän anslutning. Det
är, när det gäller en sådan svår sak och
en så viktig lag, mycket glädjande att
så har kunnat ske.

Men på en punkt är som sagt meningarna
fortfarande mycket delade när det
gäller värderingen, och det är i fråga
om det s. k. tidigare värdet.

Situationen är alltså denna. Fn jordägare
har byggnadsförbud på en tomt.
Så vill han bygga hus där för fritidsändamål
eller kanske sälja tomter för
avstyckning, och därför har han begärt
dispens från byggnadsförbudet. Dispensansökan
har avslagits. Därmed inträder
alltså hans möjlighet att få ersättning.
Vad skall han då få ersättning för? Det
står i lagförslaget, att om ägaren endast
kan använda fastigheten eller en del därav
»på sätt som står i uppenbart missförhållande
till värdet av nämnda del
vid tiden för förordnandets meddelande,
är ägaren berättigad till ersättning
av kronan för dén skada han härigenom
lider». Man jämför alltså med värdet
på jorden vid den tid, då förordnandet
meddelats, d. v. s. den tid, då det
beslöts att det på området inte skulle få
byggas utan tillstånd.

Reservanterna har nu menat, att man
inte skulle jämföra med den tidpunkt,
då förordnandet meddelades och byggnadsförbudet
utfärdades, utan i stället
jämföra med den tidpunkt, då dispensansökningen
avslogs. Herr Cassel har
drastiskt gjort en jämförelse med den
påkörda hästen. Han har sagt, att man
skall ha ersättning efter det värde hästen
hade som fullvuxen och inte efter
det värde hästen hade som föl. Detta är
emellertid inte ett fullt jämförbart fall.

Jag skulle vilja påstå att det nog är
riktigare att jämföra med hur lagstiftningen
i övrigt ställer sig i liknande fall.
Detta är visserligen en ny lagstiftning,
som i vissa avseenden är annorlunda utformad
än andra lagar, men i stora drag
är det inte fråga om någonting nytt.
Byggnadslagstiftningen innehåller sedan

Lördagen den 24 maj 1952 em.

Nr 21.

119

länge tillbaka olika fall, då en ägare av
en tomt inte får bygga eller inte får
bygga på ett visst sätt. Det läggs en plan
enligt byggnadslagen —• det finns planer
av olika slag — och i denna regleras
bur fastighetsägaren får bygga.
När han sedan, kanske efter en lång tid,
vill utnyttja tomten, så uppstår frågan
om hans ersättningsrätt. Då låter alltid
byggnadslagstiftningen tiden för planläggningen
vara avgörande.

I den här föreliggande gäller det ju
i princip samma sak, och man har gått
efter precis samma regler som sedan
länge finns i byggnadslagen och som i
denna nog anses vara fullkomligt självklara.

Nu har man mot detta resonemang
invänt, att det inte är riktigt analogt,
tv en plan innebär på ett sätt något
mera positivt än ett byggnadsförbud. Ja,
men det är nog inte alltid fallet. En
plan kan innehålla hur långtgående förbud
som helst, och det innebär ingen
ändring i den regel, enligt vilken man
bestämmer värderingen enligt byggnadslagstiftningen.

Så säger man också att det skulle föreligga
den skillnaden, att när man har
ett vanligt förbud enligt byggnadslagen,
så kan den kommun, inom vilken huset
ligger, utvecklas, och planen är ett led
i denna utveckling och därför får den
bli avgörande. När det gäller strandlagen
är det inte detta som avgör saken,
utan anledningen till att man lägger ett
byggnadsförbud på stränderna är väl i
regel den att andra kommuner, kanske
en närliggande stad, utvecklas.

Jag kan inte se att detta förhållande
skulle behöva göra någon skillnad. I intetdera
av fallen har ju jordägaren bidragit
till utvecklingen. Det är samhället,
i ena fallet den kommun, där det
tilltänkta huset ligger, i andra fallet ett
grannsamhälle, som utvecklats. Därigenom
kan i båda fallen en värdestegring
uppstå, och i intet av fallen kan jag se
att det är berättigat att den värdestegringen
skall kunna få tillgodoräknas av
den enskilde markägaren, som inte gjort
någonting för att åstadkomma denna
värdestegring.

Förslag till strandlag.

Så har man slutligen motiverat kritiken
med mycket vackra ord om allas
likhet inför lagen och med talet om att
det skulle vara ett rättvisekrav, att två
markägare behandlades inbördes lika.

Jag måste återigen erinra om reglerna
i byggnadslagstiftningen, som ju i
stor utsträckning varit grundläggande
och som tagits till mönster för denna
strandlag. Det är den vanligaste sak i
världen vid all byggnadsreglering —
detta sker ständigt vid all planläggning
av samhällena — att två fastighetsägare
blir olika behandlade och att den ene
till följd av stadsplanen får lov att utnyttja
sin mark kanske mångdubbelt
mer än grannen får utnyttja sin. Den
olikheten är en nästan nödvändig konsekvens
av planläggningen, och jag kan
inte inse att den på något sätt strider
mot några rättvisekrav.

Det är visserligen, enligt mitt sätt att
se, en mycket beklaglig faktor att vi
fortfarande här i landet låter enskilda
människor göra stora vinster på grund
av ett samhälles utveckling. Men jag kan
inte förstå att den omständigheten att
lagen ännu är så ofullkomlig, att vi inte
funnit någon lösning på det gamla svåra
problemet om den oförtjänta värdestegringen
utan låter somliga markägare
inhösta oförtjänta vinster, skall vara anledning
att säga att det är orättvist, att
inte också deras grannar få göra en
sådan oförtjänt vinst.

Slutligen vill jag tillägga, att om man
skulle följa reservanternas linje och bestämma
värderingstidpunkten till tiden
för dispensens sökande, så råkar man
ut för en annan rätt stor olägenhet.
Jordägaren kan ju vänta med att söka
dispens, tills utvecklingen har pressat
upp priset på den mark det är fråga om.
Man kan alltså därigenom i viss mån ge
honom en särskild möjlighet att spekulera
i oförtjänt värdestegring.

.lag tror att jag härmed tillräckligt
har klarlagt, varför jag inte anser mig
kunna förorda den linjen utan bestämt
hoppas, att riksdagen följer utskottet i
fråga om tidpunkten för värderingen.

Eftersom det här talats så starka och
enligt min mening alldeles felaktiga ord

120 Nr 21.

Lördagen den 24 maj 1952 om.

Förslag till strandlag.
om »likhet inför lagen» och »rättvisekrav»,
vill jag erinra om att den ståndpunkt,
som propositionen här har intagit,
har efter noggrann granskning godkänts
av lagrådet, som därvid vägt denna
princip mot reservanternas.

Jag vill även nämna några ord om
huruvida fängelsestraff bör ingå i strafflatituden
eller inte. Jag kan verkligen
inte förstå, att man här kan tala om
en »utmaning» mot den jordägande befolkningen,
eller hur orden nu föll. Det
kanske nästan räcker med att jag säger,
att straffbestämmelsen i fråga är ordagrant
avskriven från motsvarande stadgande
i byggnadslagen. Den bestämmelsen
har aldrig varit ställd under debatt
ens. Jag har aldrig hört någon tala om
att denna bestämmelse i byggnadslagen
skulle innebära en utmaning mot fastighetsägarna
i städerna. Kan det verkligen
här finnas någon skillnad? Har man
känsligare sinne på landet? Eller menar
reservanterna, att vi skall ändra den
aldrig omstridda bestämmelsen i byggnadslagen,
ty det måste vi väl i så fall
göra?

Jag kanske också kan få framhålla, att
vi särskilt har hört straffrättskommittén
på denna punkt. Straffrättskommittén
håller på med en omläggning av de olika
straffbestämmelserna och är alltså speciellt
sakkunnig i fråga om vilket straff
som bör ingå i en skala motsvarande
denna. Straffrättskommittén föreslog en
ännu hårdare regel. Enligt dess förslag
borde straffbestämmelsen innefatta böter
eller fängelse utan vidare. Här föreslås
att fängelse bara skall utdömas vid synnerligen
försvårande omständigheter.

Vad sedan realiteterna angår, tror jag
verkligen att det i undantagsfall, som
det ju här gäller, kan finnas behov av
att utdöma fängelsestraff. Det gäller ju
bara fall då omständigheterna, som jag
sade, är synnerligen försvårande. Utan
tvivel kommer det att finnas sådana
fall, då en spekulant medvetet räknar in
böterna i sina kalkyler och sedan lyckas
sälja husen, så att det inte heller
kommer honom vid att de förverkas
och måste bortföras. Nog måste det vara
stötande, om det i sådana fall inte fun -

nes stadgat fängelsestraff och således
inte funnes några möjligheter att effektivt
förhindra ett dylikt systematiskt
och i vinningssyfte gjort sabotage mot
lagen. Vanliga enkla fall drabbas ju icke
av denna bestämmelse, som bara avser,
jag upprepar det, fall där synnerligen
försvårande omständigheter föreligger.

Till slut kanske det kan tillåtas mig
att uttrycka min glädje över att, som
jag hoppas, denna lagstiftning efter
många besvärligheter har kommit i
hamn i dag. Jag har verkligen den tron,
att det är hög tid att vi skyddar våra
stränder. Man har utomlands ganska
skrämmande exempel på hur det gått
när man inte i tid gjort det. Man har
där fått stifta lagar av samma slag som
denna, men de har kommit för sent.
Människorna har inte fått möjligheter
till den kanske bästa av all rekreation.
Städer och andra samhällen växer. Vi
har helt nyligen släppt loss byggandet
av sportstugor, vilket i och för sig är
en utomordentligt glädjande sak, men
denna verksamhet får inte ske okontrollerad.
Vi måste se till att också kommande
generationer får möjlighet att
hämta hälsa och krafter vid våra kuster.

Herr LODENIUS (kort genmäle): Herr
talman! Jag har egentligen bara vänt mig
mot en punkt i lagförslaget. Den gäller
det s. k. »tidigare» värdet, alltså beräkningsgrunderna
för ersättningen.

Jag reagerar framför allt mot den
orättvisa, som kommer att ske markägarna
emellan, därför att en markägare,
som drabbas av byggnadsförbud och
sedan inte kan få dispens för att bygga,
kommer i ett sämre läge och skall få
ersättningen bedömd efter det värde,
som marken hade, när den blev belagd
med byggnadsförbud, alldeles oavsett
hur utvecklingen sedan gått framåt i
tiden. Hans grannar drabbas inte på
samma sätt. Han har dessutom, som jag
sade i mitt första anförande, det obehaget
att hans mark kanske i större utsträckning
än de andras kommer att
utnyttjas av människor som idkar friluftsliv.
Jag tycker icke att det är rik -

Lördagen den 24 maj 1952 em.

Nr 21.

121

tigt, att han icke får samma värde på
sin mark som grannarna.

Det är inte bara vi motionärer ocli
reservanter som har sett saken på delta
sätt, utan även en hel del remissinstanser,
bl. a. länsstyrelsen i mitt eget län,
som ju känner förhållandena i skärgården
mycket bra, har reagerat mycket
starkt mot denna bestämmelse.

Jag tycker inte att man i detta speciella
fall bör gå till väga på detta sätt,
ty det är enligt mitt förmenande icke
jämförbart med byggnadslagen.

Herr HERMANSSON, HERBERT (kort
genmäle): Herr talman! Det är med allra
största tillfredsställelse som jag noterar,
att herr statsrådet anser att det ligger
mycket av värde i den framställning, som
överlantmätarna liar ingivit mot bakgrunden
av förhållandena i Göteborgs
och Bohus län. Herr statsrådet ansåg
dock att det var riskabelt och besvärligt
att låta lantmätarna ge denna dispens.
Han sade bland annat att det kunde gälla
dispens för långa sträckor, kanske för
hela länet.

Nu är det väl ändå så, herr statsråd,
att det faktiskt är lantmätarna som gör
det väsentligaste av arbetet med den inventering,
som ligger till grund för att
man skall få göra upp de sträckor som
är aktuella för byggnadsförbud, och det
blir faktiskt så att länsstyrelserna bara
fastställer sträckorna på lantmätarnas
rekommendationer. Jag menar därför att
dét här i verkligheten blir kaka på kaka,
d. v. s. en dubbelkontroll, som verkar
ur allmänhetens synpunkt alldeles onödig
och irritabel.

Herr LINDAHL: Herr talman! Jag har
den känslan att kammaren tycker att
detta börjar bli tråkigt. Det kan jag förstå.
Debatten är egentligen en upprepning
av den debatt, som förekom i fjol,
även om ordvalen är något annorlunda.
Jag lovar därför för min del att fatta
mig kort. Det är emellertid en sak som
jag anser alt jag bör säga, och det är
med anledning av den övertro, som mot -

Förslag till strandlag.
ståndarna till strandlagen har när det
gäller att ersätta strandlagen med byggnadslagen.

Jag tror för min del att byggnadslagen,
som naturligtvis är bra i och för
sig och har sina givna uppgifter, i alla
händelser inte har så stora möjligheter
att göra sig gällande på det här speciella
området. Ty det är ju ändå på det
sättet, om jag inte alldeles missförstått
byggnadslagen, att om den skall träda
i kraft för ett strandområde, behöver det
föreligga antingen byggnadsplan eller generalplan.
Den erfarenheten har vi nog
från de flesta län här i landet, att hos
kommunerna i allmänhet är intresset för
att göra upp byggnadsplan eller generalplan
över sådana områden, som det
här närmast gäller, sannerligen inte på
helspänn. Faktum är att det funnits mycket
litet intresse för den del av byggnadslagen,
som gäller när det är fråga
om att genom planeringar skaffa fritidsområden
o. s. v. Generalplaneringen har
över huvud taget legat i dödvatten. Jag
vet det inte, men jag misstänker att de
planer som är utförda är försvinnande
få till antalet, om det nu över huvud
taget finns några alls. Kommunerna är
inte intresserade, och här gäller det inte
alltid bara en kommun, utan det kan
gälla två eller tre kommuner, vilkas intressen
då måste samordnas. Det tar lång
tid innan man får dem att förstå vad
planeringen betyder.

Som man nu på något håll säger, att
man inte behöver strandlagen utan kan
klara sig med byggnadslagen, skulle, om
strandlagen vore borta, resultatet bli att
innan en planering hunnit genomföras
skulle de strandområden, som erfordrades
för friluftslivet, i allra största utsträckning
redan vara bebyggda.

Jag talar av erfarenhet, när det gäller
denna regionsplanering. .lag tror
nämligen att Örebro län är det län, som
gått i spetsen för att ordna upp dessa
frågor. Man bär exempelvis där skapat
ett regionplanekontor, som förestås av
landstinget. Det iir det enda i sitt slag.
Men även om vi är pionjärer på detta
område och försöker bryta mark för någonting,
som ändå måste komma en

122 Nr 21.

Lördagen den 24 maj 1952 em.

Förslag till strandlag.

gång, så är det fasligt trögt att komma
någon vart.

Jag lovade att jag skulle fatta mig
kort, men det verkar inte så! Anledningen
till att jag begärde ordet var nämligen
framför allt att något motivera den reservation,
som herr Nils A. Larsson och
jag bär fogat till utskottsutlåtandet.

Denna reservation är ju inte på något
sätt märklig, även om jag inte kan dela
den uppfattning som framfördes av utskottets
talesman, att man här kan ta
lika väl utskottets utlåtande på denna
punkt som reservationen — jag liåller
naturligtvis på att kammaren borde ta
reservationen. Vad vi velat ha sagt med
reservationen är bara att man inte skall
överdriva vådorna av strandlagen. När
man här från utskottets sida skriver nästan
en hel sida om förstörandet av naturen,
får man faktisk det intrycket, att
strandlagen skulle på något sätt befordra
detta. Det är detta, som vi velat vända
oss emot. Naturligtvis sker det en del
ohägn — det är ju inte alltid Guds bästa
barn som kommer ut i naturen. Men
samma människor har ju tidigare varit
ute på samma områden. Strandlagen gör
alltså i det hänseendet varken från eller
till. Det är detta vi vill säga i våra reservation.

När utskottet sagt att det anser att
Kungl. Maj:t bör ha sin uppmärksamhet
på frågan, tycker vi för vår del att
detta är onödigt; Kungl. Maj:t har sannerligen
tillräckligt mycket annat att
sköta om. Vi anser därför att man med
gott samvete kan inskränka sig till att
säga, att om det uppstår besvärligheter
i en sådan omfattning, att särskilda åtgärder
befinnes påkallade, får man väl
vidta dem om utvecklingen skulle visa
att det vore nödvändigt. Men just nu i
samband med att strandlagen antages,
tycker vi inte att man bör göra denna
långa skrivning om ohägn i naturen.

Herr talman! Jag ber således att få
yrka bifall till reservationen nr 5.

Herr LUNDQVIST: Herr talman! När
jag för rätt länge sedan begärde ordet,
tänkte jag att jag skulle få något när -

mare utveckla vissa synpunkter på frågan.
Nu är det ju emellertid en allmän
önskan, att vi skall bryta förhandlingarna
så fort som möjligt, och därför
skall jag i stort sett avstå från att säga
vad jag hade tänkt. Det är dock två saker
jag skulle vilja understryka.

Vad jag speciellt reagerar mot när det
gäller denna nya lagstiftning är att man
inte långt innan man tillgrep tvångsåtgärder
mot enskilda markägare sökt i
mycket större utsträckning tillvarataga
den mark och de stränder, över vilka
staten och det allmänna själva förfogar.
När vi för två år sedan diskuterade denna
sak, tillät jag mig att till herr justitieministern
ställa en fråga, vad man
gjort exempelvis vid Bogesund, som nu
under flera år legat i kronans händer,
för att där bereda möjligheter till badoch
friluftsliv. Jag fick inte något svar
den gången och får det antagligen inte
heller i dag. Men jag har före denna debatt
sökt förvissa mig om hur det ligger
till och kunnat konstatera, att ännu ingenting
över huvud gjorts för att bereda
plats åt de många stockholmare och
andra, som där skulle kunna få ökade
möjligheter till bad och friluftsliv. Jag
tycker att det varit naturligt och angeläget,
att staten t. ex. i detta fall gjort
vad som kan göras, innan man tillgripit
tvångsåtgärder mot enskilda.

Statsrådet sade i början av debatten,
att det var intressant att se hur opinionen
blivit lugnare, sedan frågan diskuterades
förra gången, och hur det nu inte
fanns mycket kvar av den storm, som
då svepte fram över landet. Det kan
nog hända att detta är riktigt, men det
är väl också ett faktum, herr statsråd,
att vi lyckligtvis mera sällan behöver
uppleva att en storm rasar oavbrutet
under flera år; opinionsstormar brukar
liksom den verkliga stormen bedarra.

Att emellertid opinionen alltjämt
finns kvar ute i landet, inte minst i den
skärgård som ligger oss nära, tror jag
bestämt att det skulle vara ganska lätt
för herr statsrådet att personligen övertyga
sig om, ifall statsrådet ville resa
ut och ta kontakt med befolkningen på
några av de större öarna; jag tror att

Lördagen den 24 maj 1952 em.

Nr 21.

123

statsrådet då skulle få alldeles klart för
sig, att opinionen i princip och i sak är
precis densamma i dag som den var tidigare,
även om man kanske inte här
hör så mycket av den för närvarande.

Jag nöjer mig med dessa korta erinringar
för att hålla mitt i början givna
löfte.

Jag yrkar avslag på Kungl. Maj:ts
proposition.

Herr NILZON, IVAR: Herr talman! Då
jag är antecknad för ett par reservationer,
skall jag be att i största korthet
få säga några ord.

Den av mig och herr Johansson i
Torp avgivna reservationen berör den
fråga, som herr Herbert Hermansson i
sin egenskap av motionär redan talat
om. Jag har samma uppfattning som
han och kan därför inskränka mig till
att instämma i vad han yttrat.

Det har i dag sagts, att när frågan om
strandlagen förra gången behandlades,
så var även bondeförbundet och folkpartiet
motståndare till lagen. Ja, det är
möjligt; för bondeförbundets vidkommande
vill jag säga, att motståndet kanske
inte var alldeles entydigt. Går man
igenom handlingarna, skall man finna
att det kraftigaste argumentet från bondeförbundets
sida mot denna lag var
att den saknade bestämmelser om ersättning,
och när nu sådana blivit införda
i den nya lagen, innebär det en avgjord
förbättring.

Beträffande denna lag är det ju ändå
på det sättet, att den inte ökar allmänhetens
rätt på något sätt gentemot den
enskilde jordägaren. Det sägs, och det
ligger nog någonting i det, att just genom
att vi antar denna lag får folk den
uppfattningen, att de har större rätt än
de i verkligheten har. Det är tyvärr så,
och det är klart att det skulle behövas
en upplysning i det avseendet. Det skulle
vara tacknämligt, om vår tidningspress
ville vara litet mera saklig, då den behandlar
den här frågan, och använde
litet mera trycksvärta till att lämna eu
saklig upplysning i stiillet för att försöka
framställa lagen såsom en i högsta
grad ogynnsam lag för markägarna.

Förslag till strandlag.

Vad beträffar reservationen rörande
straffbestämmelserna har jag gått med
på yrkandet att bestämmelsen om fängelsestraff
skall utgå. Denna bestämmelse
motiveras med — och det gjorde även
herr statsrådet i dag — att den finns i
byggnadslagen och att man bör ha en
analog bestämmelse i detta fall. Jag kan
inte finna det alldeles nödtvunget att
bestämmelsen om fängelsestraff, bara
därför att det finns en motsvarighet till
den i byggnadslagen, skall finnas även
i denna lag. Förhållandena är inte riktigt
desamma. Byggnadslagen tillämpas
väl huvudsakligen i tätbygdsområdena,
under det att strandlagen mera har sin
tillämpning i glesbebyggda områden.
Det är klart att det måste verka litet stötande,
när man inför en så pass sträng
bestämmelse som om fängelsestraff, om
någon bygger ett hus på ett sådant orhråde,
som det här gäller. Det sägs att det
finns asociala individer — det var herr
Albert Hermansson som talade om det
— vilka inte fäster sig vid att de får betala
böter och som bygger i alla fall. Jag
ser inte det största hindret för att de
skall avstå från att bygga just i böterna,
utan det största hindret är väl vitesföreläggandet.
Länsstyrelsen har ju nämligen
rätt att göra ett vitesföreläggande
och tvinga vederbörande att ta bort
byggnaden. Jag kan ju knapast tänka
mig att någon bygger ett hus av rent
okynne, om han vet att han dels får böta
och dels blir skyldig att ta bort huset.

Det är dessa motiv, som för mig varit
bestämmande, när jag anslutit mig
även till den senare reservationen.

Herr GÖRANSSON: Herr talman! Jag
ansluter mig till utskottsutlåtandet utom
på en enda punkt, och det är den punkt,
som berördes sist, nämligen frågan om
ansvarsbestämmelsen i 8 $. Jag gör det
mindre med den motiveringen, att den
verkar stötande eller utmanande för en
viss grupp av medborgare utan mera
därför att jag nog tror att lantmäteristyrclsen
och fastighetsbildningssakkunniga
har rätt, när de säger att det inte fö -

124 Nr 21.

Lördagen den 24 maj 1952 em.

Förslag till strandlag.
religger något behov av en dylik straffbestämmelse.

Man kan fråga sig, varför en bestämmelse
som denna kommer in i en lagstiftning.
Ja, det är resultatet av en lång
utveckling sedan det första världskriget
med krisförfattningar och annat, där
man på slutet snabbt snickrade ihop en
ansvarsbestämmelse, som i många fall
inte var övertänkt. Att denna bestämmelse
tagits över från byggnadslagen,
utgör inte ett övertygande skäl för att
den bör inskrivas även i strandlagen.
Det är allt skäl i världen att försöka avrusta
en del av vår lagstiftning genom
att befria den från dess ibland rätt
slumpvis tillkomna bestämmelser, där
man hotar med fängelse. Det räcker med
dagsböter, viten och handräckningsåtgärder.
Man skall inte hota med så allvarliga
saker som frihetsberövande utan
att man vet, att det verkligen är behövligt.
I detta fall är tveksamheten så stor,
att jag skulle tillråda, att man avstår
från fängelse tills man verkligen är
övertygad om att det behövs. Om ett behov
uppkommer senare, kan ju saken
repareras genom att man för in denna
straffbestämmelse. Jag tror inte att behovet
uppkommer. Jag anser att man i
dagens läge bör avstå från fängelse i ansvarsbestämmelserna.

Jag yrkar bifall till reservationen
nr 6.

I detta anförande instämde herrar
Werner, Sunne och Nerman.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen enligt de
därunder förekomna yrkandena propositioner,
först på godkännande av det
nu föredragna stycket samt vidare därpå
att förslaget skulle avslås i denna del;
och förklarade herr talmannen, efter
att hava upprepat propositionen på styckets
godkännande, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Eskilsson begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som godkänner 1 § första stycket
i det av tredje lagutskottet i utlåtande
nr 27 tillstyrkta lagförslaget, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, avslås förslaget i denna
del.

Då emellertid herr Eskilsson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 71;

Nej — 12.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

1 § andra och tredje styckena.

Godkändes.

Herr NILZON, IVAR erhöll på begäran
ordet och anförde: Herr talman! Jag ber
att få yrka bifall till den av mig och
herr Johansson i Torp vid denna paragraf
fogade reservationen.

Herr HERMANSSON, HERBERT: Herr
talman! Jag ber att få yrka bifall till
samma reservation.

Herr HERMANSSON, ALBERT: Herr
talman! Jag ber att få yrka bifall till
utskottets förslag och således avslag å
reservationen.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att därunder yrkats dels, av herr Nilzon,
Ivar, att till 1 § i förevarande lagförslag*
skulle fogas ett nytt fjärde stycke av
den lydelse, som förordats i den av honom
och herr Johansson i Torp vid
utlåtandet avgivna reservationen, dels
ock att nämnda yrkande skulle avslås.

Lördagen den 24 maj 1952 em.

Nr 21. 125

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på
avslag å herr Ivar Nilzons yrkande vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Hermansson, Herbert, begärde
votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en omröstningsproposition av
följande lydelse:

Den, som, i enlighet med vad tredje
lagutskottet i sitt utlåtande nr 27 tillstyrkt,
avslår herr Ivar Nilzons yrkande
om tillägg till 1 § i förevarande lagförslag
av ett nytt, fjärde stycke, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles nämnda yrkande.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

2 §.

Godkändes.

3 §.

Herr LODENIUS: Herr talman! Jag ber
att få yrka bifall till den med 4) betecknade
reservationen, som avgivits av herrar
Eskilsson och Nilsson i Bästekille.

Herr HERMANSSON, ALBERT: Herr
talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Efter härmed slutad överläggning gjorde
herr talmannen i enlighet med de yrkanden,
som därunder framkommit, propositioner,
först på godkännande av den
under behandling varande paragrafen
samt vidare därpå att paragrafen skulle
godkännas med den lydelse, som förordats
i den av herrar Eskilsson och Nilsson
i Bästekille därom anförda reservationen;
och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen på paragrafens
godkännande enligt utskottets

Förslag till strandlag.

förslag, sig anse denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Loderiius begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande
omröstningsproposition:

Den, som godkänner 3 § i det av
tredje lagutskottet i utlåtande nr 27 tillstyrkta
lagförslaget, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes nämnda paragraf
med den lydelse, som förordats i
den av herrar Eskilsson och Nilsson i
Bästekille därom anförda reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns
därvid, att flertalet röstade för ja-propositionen.

Återstående delar av ifrågavarande lagförslag.

Godkändes.

Utskottets hemställan.

Bifölls i vad den ej besvarats genom
kammarens beslut med avseende å lagförslaget.

I fråga om utskottets motivering, anförde
nu herr talmannen, hade under
överläggningen yrkats dels att utskottets
yttrande skulle godkännas såvitt angick
frågan om ersättning för allmänhetens
särskilt intensiva utnyttjande av område,
som lagts under förbud enligt strandlagen,
dels ock att kammaren skulle godkänna
den motivering, som förordats i
den av herrar Nils A. Larsson och Lindahl
vid utlåtandet avgivna reservationen.

Därefter gjordes propositioner enligt
berörda yrkanden; och förklarades propositionen
på godkännande av utskottets
yttrande i angivna del vara med övervägande
ja besvarad.

126 Nr 21.

Lördagen den 24 maj 1952 em.

Herr talmannen hemställde nu, att behandlingen
av återstående ärenden på
föredragningslistan måtte få uppskjutas
till ett annat sammanträde.

Denna hemställan bifölls.

Justerades ytterligare protokollsutdrag
för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 11.53 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Stockholm 1952. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

521581