1952 F Ö R S TA K A M M A K E N Nr 27 (Riksdagens protokoll 1952:27)

RIKSDAGENS

Lzli

I >L~,‘ 1

hsas-1

PROTOKOLL

1952 F Ö R S TA K A M M A K E N Nr 27

8—12 november.

Debatter m. m.

Lördagen den 8 november. Sid.

Interpellation av herr Wistrand ang. granskningsrätten beträffande
de statliga bolagen.......................................... 3

Tisdagen den 11 november.

Minnesord över herr Edin...................................... 6

Svar på frågor:

av herr Lundgren ang. primärkommunernas underställningsfria

lånerätt ................................................ 6

av herr Petrén om forskning ang. arbetet och arbetsplatsens förhållanden
................................................ 7

Onsdagen den 12 november.

Svar på fråga av herr Lundqvist ang. möjligheten till behovsprövning
olika hyresgäster emellan .............................. 12

Svar på interpellation av herr Lundqvist om effektivare trafikövervakning
genom statspolisen.................................. lö

Förslag till allmänt resereglemente m. m......................... 18

Förslag till naturskyddslag m. m............................... 30

Ändring i fiskerättslagen m. m................................. 35

Interpellation av herr Bergh om begränsning av statens gäldränteavdrag
.................................................... 39

1 Första kammarens protokoll 1952. iVr 27.

Xr 27.

Innehåll.

Samtliga avgjorda ärenden.

Onsdagen den 12 november. Sid.

Statsutskottets utlåtande nr 194, ang. förslag till allmänt resereglemente
m. m................................................. 18

—• 195, ang. vissa ändringar i statens allmänna avlöningsreglemente
m. m....................................................... 30

Bevillningsutskottets betänkande nr 58, ang. ändrad lydelse av 5 §
tulltaxeförordningen m. m .................................. 30

Andra lagutskottets utlåtande nr 45, ang. ytterligare anstånd med inrättande
av epidemisjukhus m. m............................. 30

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28, ang. förslag till naturskyddslag
in. in..................................................... 30

— nr 29, ang. ändrad lydelse av 2 § 11 :o) och 16:o) lagen om Kungl.

Maj:ts regeringsrätt ........................................ 35

— nr 30, ang. ändring i 11 § lagen om rätt till fiske.............. 35

— nr 31, ang. ändring i 3 § lagen om rätt till fiske m. m......... 35

Jordbruksutskottets utlåtande nr 49, ang. ändring i grunderna för
tilläggsbidrag till vissa statsunderstödda torrläggningsföretag .... 38

Lördagen den 8 november 1952.

Nr 27.

Lördagen den 8 november.

Kammaren sammanträdde kl. 2 eftermiddagen.

Justerades protokollet för den 1 innevarande
månad.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr 241,
angående lönegradsplaceringen för vissa
tjänster, in. m.

Interpellation ang. granskningsrätten beträffande
de statliga bolagen.

Herr WISTRAND erhöll på begäran
ordet och anförde: Herr talman! Frågan
om en kontroll genom statsrevisionen
av statskontrollerade aktiebolag
väcktes första gången i riksdagen år
1922. I en vid nämnda riskdag väckt
motion hemställdes, att riksdagen ville
hos Kungl. Maj:t anhålla om förslag till
sådana ändrade bestämmelser för statsrevisionen,
att dess granskning komme
att omfatta även sådana monopolistiska
företag av statsfinansiell betydelse, vilka
tillskapats genom statens direkta åtgärder,
även om de icke dreves av staten.
Motionären framhöll i sin motivering,
att enligt för statsrevisorernas
verksamhet gällande bestämmelser sådana
företag av statsfinansiell betydelse
såsom vin- och spritcentralen samt tobaksmonopolet
icke fölle under statsrevisionens
granskning. Förvaltningen av
dylika monopol vore emellertid ur allmän
synpunkt av stort intresse, då storleken
av de inkomster, som från företagen
tillfördes statskassan, i hög grad
påverkades av det sätt på vilket denna
förvaltning handhades. Konstitutionsutskottet
tillstyrkte utredning av frågan,
och utskottets hemställan bifölls av riksdagens
båda kamrar och föranledde
skrivelse (nr 106) med anhållan att
Kungl. Maj:t ville rörande statsrevisio -

nens verksamhet låta verkställa utredning
i de hänseenden, riksdagen funnit
erforderliga.

Med anledning av riksdagens skrivelse
tillkallade chefen för finansdepartementet
borgmästaren K. E. von Geijer
och kanslirådet N. T. Löwbeer såsom
sakkunniga inom departementet för utredning
bland annat i fråga om anordnandet
av en revision av de monopolistiska
företagen. I sitt den 20 februari
1924 avgivna betänkande framlade de
emellertid icke något positivt förslag i
denna fråga. Vid en förberedande undersökning
hade det nämligen visat sig,
att utredningen skulle komma att kräva
avsevärd tid och erbjuda stora svårigheter
och bland annat påfordra ett ingående
studium ej endast av företagens
organisation och verksamhet utan även
av åtskilliga spörsmål av såväl offentligrättslig
som privaträttslig natur.

Vid 1920 års riksdag framställdes till
finansministern en interpellation med
färfrågan, huruvida rikdagen hade att
emotse något förslag med anledning av
den år 1922 begärda utredningen. I svaret
på interpellationen meddelade departementschefen
att de båda sakkunniga
sedermera ansett sig icke kunna upptaga
till behandling spörsmålet om statlig
revision av monopolföretagen. Även
den dåvarande finansministern hade
hyst den uppfattningen, att den av riksdagen
begärda utredningen tills vidare
kunde få vila, och liadc därför utöver
vissa överväganden inom finansdepartementet
någon särskild undersökning
ej blivit igångsatt. Departementschefen
ansåg dock att utredningen borde upptagas
och slutföras i så god tid, att förslag
kunde framläggas innan frågan om
förnyade avtal med de båda bolagen
upptogs till avgörande. Avtalen för de
båda bolagen utlöpte år 1928 respektive
år 1929.

Revisionsfrågan upptogs därefter på
nytt av särskilt tillkallade sakkunniga,

Nr 27.

Lördagen den 8 november 1952.

Interpellation ang. granskningsrätten beträffande de statliga bolagen.

vilka bedrev sin utredning under namnet
»monopolkontrollutredningen». Utredningen
avgav två betänkanden. Det
första den 14 januari 1928 angående
spritcentralen och det andra den 21 november
1928 angående tobaksmonopolet.
Då utredningens förslag i vissa huvudpunkter
bland annat i fråga om revisionens
anordnande icke ansågs kunna
läggas till grund för ärendets vidare
handläggning, tillkallade finansministern
för ytterligare utredning av frågan
justitierådet A. Borgström. Denne avgav
år 1929 och 1930 yttranden angående
respektive tobaksmonopolets och spritcentralens
fortsatta verksamhet.

Ärendet gjordes därefter till föremål
för framställning till 1930 års riksdag
(prop. nr 195 och 196). Riksdagen biföll
därefter bevillningsutskottets förslag, enligt
vilket revisionen inom de båda monopolföretagen
skulle sammansättas
utom av två revisorer, utsedda av respektive
Kungl. Maj:t och bolagsstämman, av
tre revisorer, valda av fullmäktige i riksgäldskontoret
utom fullmäktiges egen
krets.

Sedan några motioner i ämnet vid
riksdagarna åren 1933—36 icke föranlett
någon riksdagens åtgärd, upptogs
frågan om statsrevisionens ställning till
monopolbolagen först vid 1939 års riksdag.
I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Domö m. fl. (nr 52) och den andra
inom andra kammaren av herr Törnkvist
m. fl. (nr 136), hemställdes att
riksdagen ville hos Kungl. Maj :t anhålla
om förslag till sådana bestämmelser, att
granskning från statsrevisorernas sida
komme att omfatta tobaksmonopolet
samt bolagen, som handhar parti- och
detaljhandeln med rusdrycker. Statsutskottet
hemställde om utredning av frågan
och utskottets hemställan bifölls av
riksdagen (skrivelse nr 376). Med anledning
av denna framställning verkställdes
under år 1939 vissa utredningar
inom finansdepartementet. På grund av
krigsutbrottet samma år ansågs dock utredningen
böra vila tills vidare.

Frågan om statsrevisionens utvidgade
granskningsriitt upptogs ånyo vid 1944

års riksdag i en av herrar Gardell och
Werner väckt motion (nr 373). Statsutskottet
föreslog, att riksdagen ville i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att
Kungl. Maj:t måtte vidtaga åtgärder av
innebörd att samtliga aktiebolag, vilka
helt eller delvis ägdes av staten, skulle
ställa sina räkenskaper in. in. till riksdagens
revisorers förfogande (utlåtande
nr 149). Riksdagen biföll statsutskottets
förslag (skrivelse nr 331). Då frågan
ännu år 1946 icke föranlett någon Kungl.
Maj:ts åtgärd, återupptog sistnämnda
års statsrevisorer frågan och underströk
vikten av att frågan snarast bragtes till
sin lösning. Statsutskottet vid 1947 års
riksdag behandlade revisorernas framställning
och hemställde, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla,
att Kungl. Maj:t snarast vidtoge
åtgärder i av revisorerna angivet syfte
(utskottets utlåtande nr 128). Denna
hemställan godkändes av riksdagen
(skrivelse nr 329).

Frågan angående granskningsrätten
av statliga bolag upptogs även vid 1945
års riksdag i två likalydande motioner,
väckta inom första kammaren av mig
(I: 6) och inom andra kammaren av
herr A. Törnkvist (II: 11). Motionärerna
hemställde därvid om utredning rörande
möjligheten att utsträcka sakrevisionens
granskningsrätt. Särskilt angeläget
vore det, att sakrevisionen gåves
möjlighet att granska den statsunderstödda
verksamheten och den statliga
verksamhet, som bedreves i bolagsform.

Statsutskottet (utlåtande nr 208) ansåg
i likhet med motionärerna att frågan
om utsträckning av sakrevisionens
verksamhet nu borde upptagas till övervägande
och föreslog därför riksdagen
att hos Kungl. Maj:t anhålla om utredning
härav. Riksdagen godkände utskottets
utlåtande (skrivelse nr 516).

Med anledning av riksdagens framställningar
om utsträckning av granskningsrätten
dels för statsrevisorerna och
dels för sakrevisionen tillkallade chefen
för finansdepartementet jämlikt Kungl.
Maj:ts den 24 oktober 1947 lämnade bemyndigande
två utredningsmän, fil. dr
M. Marcus och undertecknad, med upp -

Lördagen den 8 november 1952.

Nr 27.

Interpellation ang. granskningsrätten beträffande de statliga bolagen.

drag att inom departementet biträda
med utredning av frågan om riksdagens
revisorers samt statens sakrevisions
granskningsrätt beträffande aktiebolag,
som helt eller delvis äges av staten. Utredningsmännen,
vilka antog namnet
»1948 års revisionsutredning», avgav
den 14 mars 1949 ett betänkande i ämnet.

Den ene utredningsmannen, herr Marcus,
förordade rätt för statens sakrevision
att granska de statliga bolagen, medan
undertecknad förordade en sådan
granskningsrätt jämväl för riksdagens
revisorer.

1950 års statsrevisorer har i sin berättelse
ånyo upptagit frågan om revisorernas
granskningsrätt beträffande
statskontrollerade aktiebolag och uttalat
angelägenheten av att frågan utan dröjsmål
bringas till sin lösning.

I sitt utlåtande (1951 nr 174) hänvisade
statsutskottet till att frågan om
granskningen av de statskontrollerade
aktiebolagen underställts Kungl. Maj:ts
prövning genom det av 1948 års revisionsutredning
avgivna betänkandet,
varför revisorernas uttalande lades till
handlingarna. Sedan 1948 års revisionsutredning
framlagt sitt förslag, har, såvitt
känt, någonting icke förekommit,
som fört ärendet vidare. Riksdagens vid
upprepade tillfällen tillkännagivna uppfattning
har sålunda hittills icke lett till
något resultat.

I den mån en allt större och mer betydelsefull
del av statens verksamhet bedrives
under bolagsform måste det framstå
som en anomali, att denna skulle
vara undandragen den insyn från statsmakternas
revisionsorgan, som den övriga
delen av statsverksamheten är underkastad.
Det har vid olika tillfällen
visat sig, att den granskning, som av
dessa utövats, varit till stor fördel för
åstadkommande av bättre ekonomi ocli
undanröjande av missförhållanden.

Med anledning härav ber jag om första
kammarens tillstånd att till herr statsrådet
och chefen för finansdepartementet
rikta följande fråga:

Har herr statsrådet för avsikt att, i
enlighet med riksdagens vid upprepade

tillfällen uttalade önskemål, för riksdagen
framlägga förslag, att riksdagens revisorer
och statens sakrevision må utöva
samma granskningsrätt beträffande
de statliga bolagen som tillkommer dem
beträffande övrig statsverksamhet.

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Anmäldes att till kammaren överlämnats
följande kungl. propositioner, vilka
nu var för sig föredrogos och lades på
bordet:

nr 246, angående godkännande av tillläggsprotokoll
nr 3 till överenskommelsen
den 19 september 1950 angående
upprättande av en europeisk betalningsunion; nr

247, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 2 kap. 3 § och 4 kap. 3 §
rättegångsbalken; samt

nr 248, med förslag till ändringar i
vissa tjänste- och familjepensionsreglementen.

Anmäldes och bordlädes

statsutskottets utlåtanden:

nr 194, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till allmänt resereglemente
m. m. jämte i ämnet väckta
motioner; och

nr 195, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa ändringar i
statens allmänna avlöningsreglemente
m. m., i vad propositionen sammanhänger
med Kungl. Maj:ts förslag till allmänt
resereglemente;

bevillningsutskottets betänkande nr 58,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning om ändrad
lydelse av 5 § tulltaxeförordningen den
4 oktober 1929 (nr 316), m. in.;

andra lagutskottets utlåtande nr 45, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om ny lydelse av
övergångsbestämmelsen till lagen den 5
april 1946 (nr 130) om ändrad lydelse
av 18, 20 och 23 §§ epidemilagen den 19
juni 1919 (nr 443);

Nr 27.

Tisdagen den 11 november 1952.

Ang. primärkommunernas underställningsfria lånerätt.

tredje lagutskottets utlåtanden:
nr 28, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till naturskyddslag
m. m., dels ock motioner, som
väckts i anledning av propositionen;

nr 29, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 2 § 11 :o) och 16:o)
lagen den 26 maj 1909 (nr 38 s. 3) om
Kungl. Maj:ts regeringsrätt;

nr 30, i anledning av väckt motion om
ändring i 11 § lagen om rätt till fiske;
och

nr 31, i anledning av väckta motioner
om ändring i 3 § lagen om rätt till fiske
in. m.; samt

jordbruksutskottets utlåtande nr 49,
med anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till ändring i grun -

derna för tilläggsbidrag till vissa statsunderstödda
torrläggningsföretag.

Anmäldes och bordlädes en av herr
Tjällgren under sammanträdet till herr
talmannen avlämnad, av honom m. fl. undertecknad
motion, nr 513, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
lönegradsplaceringen för vissa tjänster,
in. m.

Justerades ett protokollsutdrag för
denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 2.12 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Tisdagen den 11 november.

Kammaren sammanträdde kl. 4 eftermiddagen.

Herr TALMANNEN yttrade: Meddelande
har inkommit att ledamoten av
denna kammare hemmansägaren Sven
Edin avlidit den 10 innevarande månad.
Han var representant för Västernorrlands
län och Jämtlands län och bevistade
i år sin 12 :e riksdag. Den avlidne
kamraten gav intryck av en gedigen och
plikttrogen medborgare, och han omfattades
av oss alla med sympati och förtroende.
Han har förtjänat vår tacksamhet
för det arbete han här utfört.

Frid lyses över hans minne!

Detta anförande åhördes av kammarens
ledamöter stående.

Justerades protokollen för den 4 och
den 5 innevarande månad.

Ang. primärkommunernas underställningsfria
lånerätt.

Jämlikt § 20 av kammarens ordningsstadga
hade herr Lundgren till herr
statsrådet och chefen för finansdepartementet
framställt följande fråga: »Har
statsrådet och chefen för finansdepartementet
för avsikt att framlägga förslag
till ändrade bestämmelser rörande primärkommunernas
underställningsfria
lånerätt att gälla intill dess det av 1946
års kommunallagskommitté framlagda
förslaget till ny kommunallag träder i
kraft?»

Herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
SKÖLD, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att vid detta
sammanträde besvara herr Lundgrens
berörda fråga, erhöll ordet och anförde:
Herr talman! Herr Lundgren har frågat,
om jag har för avsikt att framlägga förslag
till ändrade bestämmelser rörande

Tisdagen den 11 november 1952.

Nr 27.

Om forskning ang. arbetet och arbetsplatsens förhållanden.

primärkommunernas underställningsfria
lånerätt att gälla intill dess det av 1946
års kommunallagskommitté framlagda
förslaget till ny kommunallag träder i
kraft.

Efter vad jag har inhämtat ämnar
.Svenska stadsförbundets styrelse till
Kungl. Maj:t inkomma med hemställan
om att kommunallagskommitténs förslag
rörande den underställningsfria lånerätten
bör sättas i kraft tidigare än den
nya kommunallagen i övrigt. Det är min
avsikt att, sedan denna hemställan inkommit,
överväga, om förslag rörande
ett tidigare ikraftträdande av nämnda
bestämmelser skall framläggas för riksdagen.

Herr LUNDGREN: Herr talman! .lag
ber att till herr statsrådet och chefen för
finansdepartementet få framföra mitt
tack för det lämnade svaret. Jag tillåter
mig tolka det på det sättet, att statsrådet
är välvilligt inställd till en ändring
av bestämmelserna om kommunernas underställningsfria
lånerätt.

Detta är ett för kommunerna mycket
allvarligt problem. Kommunerna har nu
dels en underställningsfri lånerätt för
ettåriga lån, som står i direkt relation
till antalet skattekronor, dels en underställningsfri
lånerätt för femåriga lån,
som står i relation till utdebiteringens
storlek. Den höjning av utdebiteringen
som ägt rum i de flesta kommuner har
emellertid medfört att ett mycket stort
antal kommuner numera icke har någon
underställningsfri lånerätt för femårslån.
Jag har här en förteckning, upprättad
av Svenska stadsförbundet, som visar
att exempelvis våra fem största städer
numera icke har underställningsfri lånerätt
när det gäller femårslån. Detta vållar
naturligtvis kommunerna åtskilliga
svårigheter. Den underställningsfria lånerätten
är avsedd dels att ge kommunerna
tillgång till en kassaförlagsfond,
dels att möjliggöra för kommunerna
att anskaffa varaktiga nyttigheter direkt
genom utdebitering, således utan att
behöva ta upp lån på ett stort antal år.
Det borde i varje fall ligga finansminis -

tern om hjärtat att kommunerna i nuvarande
situation inte belastar lånemarknaden,
utan söker med skattemedel finansiera
även anskaffning av nyttigheter
som traditionellt bekostas med lånemedel.

Samtidigt som jag tackar statsrådet för
svaret vill jag uttala den förhoppningen
att en proposition i denna fråga förelägges
nästa års riksdag. Jag är emellertid
inte övertygad om att man inte ytterligare
behöver något höja det belopp som
kommunallagskommittén hade föreslagit,
detta på grund av penningvärdeförsämringen.
Jag vet att Stadsförbundets styrelse
i sin framställning kommer att begära
att den underställningsfria lånerätten
utvidgas utöver vad kommunallagskommittén
har föreslagit.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Om forskning ang. arbetet och arbetsplatsens
förhållanden.

Med stöd av § 20 av kammarens ordningsstadga
hade herr Petrén till herr
statsrådet och chefen för socialdepartementet
framställt en så lydande fråga:
»Vill herr statsrådet meddela, när den
i riksdagens skrivelse 1951:210 begärda
utredningen rörande forskning angående
arbetet och arbetsplatsens förhållanden
kan väntas bli verkställd?»

Ordet lämnades till herr statsrådet
och chefen för socialdepartementet
STRÄNG, som meddelat, att han ämnade
vid detta sammanträde besvara
nämnda fråga och nu yttrade: Herr talman!
Herr Petrén har frågat, om jag vill
meddela, när den i riksdagens skrivelse
1951:210 begärda utredningen rörande
forskning angående arbetet och arbetsplatsens
förhållanden kan väntas bli
verkställd.

Enligt min uppfattning har denna utredningsfråga
numera kommit i ett delvis
nytt läge. Som bekant har Svenska
arbetsgivareföreningen nu betydande donationsmedel
till sitt förfogande för
forskning och konsultation på det per -

Nr 27.

Tisdagen den 11 november 1952.

Om forskning ang. arbetet och arbetsplatsens förhållanden.

sonaladministrativa området. För denna
verksamhet har inrättats ett särskilt råd,
i vilket bland andra även arbetsmarknadsstyrelsen,
Landsorganisationen och
Tjänstemännens centralorganisation är
företrädda. Jag anser det vara mycket
glädjande, att en sådan verksamhet kommer
till stånd på i första hand arbetsmarknadsparternas
eget initiativ och ansvar,
och anser mig böra avvakta utvecklingen
ytterligare, innan jag tar ställning
till frågan om den av riksdagen begärda
utredningen. Frågan kommer i
varje fall inte att avgöras utan samråd
med Arbetsgivareföreningens personaladministrativa
råd.

Då fröken Elmén i andra kammaren i
våras ställde samma fråga till mig som
nu herr Petrén, pekade jag bl. a. också
på utredningsanslagets begränsning som
ett skäl för uppskov med igångsättandet
av denna uppenbarligen synnerligen
kostnadskrävande utredning. Detta skäl
föreligger alltjämt.

Herr PETRÉN: Herr talman! Jag vill
först och främst tacka herr statsrådet
och chefen för socialdepartementet för
det svar jag har fått. Tyvärr måste jag
samtidigt säga att svaret för mig var en
besvikelse.

Denna fråga går ju tillbaka till våren
1951, då riksdagen i enlighet med folkpartimotioner
— jag var den ene av huvudmotionärerna
— hemställde att en
utredning skulle tillsättas. Utskottet, som
var enhälligt, hade tillstyrkt en sådan
utredning »med hänsyn till den stora
vikt, som de i motionerna behandlade
frågorna äga för arbetslivet i det moderna
samhället». Också remissinstanserna
var enhälliga. Enda undantag utgjorde
TCO, som ställde sig avvaktande. I övrigt
var samtliga remissinstanser klart
positiva. Till dem hörde Landsorganisationen,
Arbetsgivareföreningen och många
andra. Det fattades också ett enhälligt
riksdagsbeslut.

Den arbetsvetenskapliga forskningen
berör ju hela vårt arbetsliv, men kanske
mest industrien. Nu ligger det till på det
sättet alt vi inom svensk industri, myc -

ket till följd av avsaknaden på arbetsforskning,
har inriktat våra strävanden
på att förbättra de yttre villkoren för
människornas arbete, helt säkert inte
utan påverkan av det allmänna socialtänkandet.
Detta är gott och väl, men
vi har inte i samma grad beaktat människornas
djupare liggande behov och
strävanden. En amerikan, Clarence
Francis, uttalade för några år sedan:
»Det är en ödets ironi att vi amerikaner,
som hunnit längst i fråga om teknik
och industri, har dröjt ända tills helt
nyligen med att utforska den mest betydelsefulla
komponenten i produktionsapparaten,
nämligen den mänskliga arbetsviljan.
Men nu har forskningen äntligen
kommit i gång.» Vi kan inte säga
detsamma i Sverige — forskningen har
inte kommit i gång här såsom den borde.
Den arbetsvetenskapliga forskningen
är eftersatt.

Socialministern har inte tillsatt den
begärda utredningen och är tydligen alltjämt
inte beredd att göra det. Man frågar
sig vad det då är som hänt sedan
riksdagen våren 1951 fattade sitt beslut.
Har frågan i dag mindre aktualitet än
då? Nej, skulle jag vilja säga, tvärtom.
Arbetsgivareföreningen har publicerat
en utredning som verkställts av en kommitté
där den understrycker att »vad
som nu behövs är en allmän översyn, en
intensifiering av arbetet, en samordning
och ett spridande av vunna erfarenheter.
I ett systematiskt arbete av detta slag ligger
Sverige långt efter flera jämförbara
industriländer.» Detta är ett klart uttalande
av personer, som har penetrerat
frågan sedan den var före i riksdagen.
Har man inte handlat förr, så bör man
ha desto större anledning att göra det
nu.

Vidare har det nya tillkommit — och
jag delar statsrådets uppfattning att det
är en mycket glädjande tilldragelse —
att Arbetsgivareföreningen donerat en
halv miljon kronor till detta ändamål.
Men har statsmakternas skyldighet att
verka vidare för denna fråga därmed
bortfallit? Kan man vara övertygad om
att kontinuiteten i arbetet är tryggad genom
denna halvmiljonkronorsdonation?

Tisdagen den 11 november 1952.

Nr 27.

Om forskning ang.
Kan man vara övertygad om att forskningen
blir så allsidig som vi önskar ha
den? Det är troligt att man här inriktar
sig mera på målforskning än på grundforskning.

Har staten verkligen inga skyldigheter
i detta sammanhang? Det borde vara
väl bekant inom socialdepartementet att
en rad statliga institutioner sysslar med
delproblem på detta fält. Institutet för
folkhälsan behandlar yrkeshygieniska
frågor, högskolorna i Stockholm och
Göteborg och universiteten i Lund och
Uppsala bedriver psykoteknisk och viss
sociologisk forskning. Även handelshögskolan
och många andra institutioner
sysslar med liknande uppgifter. Det är
den fria forskningen som måste komma
med i bilden, och det gäller att få
en samordning till stånd, vilken ju riksdagen
har understrukit behovet av. Att
Svenska arbetsgivareföreningen lämnat
sitt bidrag är gott och väl men staten har
anledning att lämna sitt bidrag och då
även med tanke på att staten är vårt
lands största arbetsgivare. Enligt min
mening har staten såsom företagare inte
på något särskilt föredömligt sätt uppmärksammat
och trängt in i de problem
det här gäller.

Socialministern omnämnde på nytt
den begränsning som betingas av kommittéanslagets
storlek. Jag vill då erinra
om att riksdagen fattade beslut i denna
fråga under budgetåret 1950/51. Sedan
dess har budgetåret 1951/52 passerat,
och vi är nu inne på budgetåret 1952/53.
Om det hängde på den ekonomiska sidan
av saken, skulle det inte då varit möjligt
att begära ett tilläggsanslag? I denna fråga
föreligger ju ett enhälligt riksdagsbeslut.
Man har inte dröjt med att skaffa
fram medel att verkställa andra utredningar,
om vilka det kanske många
gånger rått starkt delade meningar.

Herr talman! Jag är för min del, som
jag nämnde redan i början, besviken
över att denna utredning inte kommit
till stånd. Jag tror, att just den omständigheten,
att man nu på annat håll fått
i gång arbetet, gör det aktuellt att se
efter hur statens insats på detta område
kan samordnas med vad som kan kom -

arbetet och arbetsplatsens förhållanden,
ma ut av Arbetsgivareföreningens initiativ.
Jag vill vädja till socialministern att
ta upp till omprövning huruvida det
ändå inte vore möjligt att nu tillsätta
denna utredning.

Herr statsrådet STRÄNG: Herr talman!
Jag tycker nog att herr Petréns anförande
gav vid handen, att herr Petrén inte
riktigt observerat att vi nu är inne i eu
alldeles ny situation genom Svenska arbetsgivareföreningens
generösa anslag
för forskning på det område som herr
Petrén talat om. Den halva miljon, som
Svenska arbetsgivareföreningen ställt till
förfogande, är nämligen, enligt vad det
har sagts mig och enligt vad jag kan utläsa
av den promemoria från Svenska
arbetsgivareföreningen som jag har i
min hand, avsedd för innevarande år.
Följaktligen torde man vara inställd på
att även i fortsättningen vara med och
finansiera utredningsarbetet på detta
viktiga område. För en enda fråga satsar
man således ungefär lika stort belopp
som hela kommittéanslaget för socialdepartementet,
som ju har åtskilliga andra
viktiga utredningsarbeten i gång, vilka
måste slutföras innan man kan ge sig in
på en så stor och omfattande fråga som
det här rör sig om.

Detta är kanske inte heller så mycket
en utredningsfråga, efter vad jag har
förstått, om man inte vill inskränka sig
till att bara katalogisera vad som finns
på olika områden. Den katalogiseringen
är den av arbetsmarknadsorganisationen
igångsatta utredningen redan i färd med,
och när jag tar del av det arbetsprogram
som ligger till grund för utredningen,
kan jag inte finna annat än att den till
alla delar täcker de synpunkter, som
herr Petrén i denna kammare och fröken
Elmén i andra kammaren anförde
såsom skäl för sina krav på utredning i
motionerna 1951. Jag har här ett par listor
över de arbetsuppgifter, som detta
råd för den personaladministrativa och
industripsykologiska forskningen skall
angripa, och de är, som sagt, så pass omfattande,
att om socialdepartementet genom
en kommitté försökte konkurrera
med det arbetet, skulle det för oss bli en

Nr 27.

Tisdagen den 11 november 1952.

Om forskning ang. arbetet och arbetsplatsens förhållanden.

kostnadsfråga som vi faktiskt inte orkade
med.

Jag tror att herr Petrén på grund av
den nya situationen ger mig rätt i att
det väl ändå måste finnas utomordentligt
starka skäl för att man skall tillsätta en
statlig kommitté, som skulle arbeta parallellt
och med samma uppgifter som
det forskningsråd, som nu skall angripa
alla dessa frågor utifrån de förutsättningar
och premisser som Svenska arbetsgivareföreningen
tänkt sig. Dessutom
är i det forskningsråd, som har tillkommit
genom Arbetsgivareföreningens donation,
statsmakterna representerade, i
det att arbetsmarknadsstyrelsens generaldirektör
sitter med i rådet. Där är
även Landsorganisationen representerad
genom sin sekreterare, likaså tjänstemännens
fackliga organisationer. Forskningsrådet
är följaktligen så representativt
sammansatt och dess medlemmar är
så sakkunniga just i dessa frågor, att jag
har en känsla av att en statlig kommitté
inte heller i fråga om sakkunskap och
erfarenheter kan ta upp konkurrensen.
Jag anser således att det nu föreligger en
alldeles ny situation.

Jag vill utnyttja tillfället att uttala både
min glädje och min tillfredsställelse
över att man under Arbetsgivareföreningens
jubileumsår tog initiativet till
eu utredning på detta viktiga område.
När man emellertid nu har tagit initiativet
och satt in sådana resurser för att
skapa en rådgivande församling, som är
så pass sakkunnig och representativ, då
måste jag nog, herr Petrén, anse att det
vore slöseri med resurserna om socialministern
skulle sätta i gång en parallellutredning.

Herr PETRÉN: Herr talman! Herr
statsrådet nämnde, att man här kom in
på så stora fält, där kostnaderna kanske
skulle bli alltför stora. Jag vill då erinra
om att vad det här gäller, är att
sätta till en utredning, som skall föreslå
vilka åtgärder som bör vidtagas. De föreslagna
åtgärderna kanske kommer att
kosta mycket pengar, men det är riksdagen
som en gång kommer att ta ställning
till om dessa pengar skall anslås.

Vad det gäller i dag är kostnaderna för
själva utredningen, och att socialministern
tillsätter den, och jag kan för min
del inte sc, att kostnaderna behöver vara
av den avskräckande storleksordning
som herr statsrådet vill göra gällande.

Sedan talade socialministern om faran
av konkurrens inom forskningen —
man skulle få i gång olika organ som
konkurrerade med varandra. Det är för
mig en fullständigt främmande tankegång.
Det är väl inte så man behöver bedriva
verksamheten, och vetenskaplig
forskning bedrives inte heller på sådant
sätt att det blir konkurrens. Det blir väl
snarare varandra kompletterande forskningsarbeten
som görs på olika håll.
Herr statsrådets farhågor för konkurrens
skulle väl för övrigt närmast leda
till en helt annan slutsats, nämligen att
det är viktigt att få till stånd en samordning.
Vi kommer inte ifrån att detta är
ett arbete som måste bedrivas och redan
bedrives vid statliga institutioner, universitet
och högskolor. Det finns ju
många områden inom andra vetenskapliga
forskningsgrenar, där det på samma
sätt som i detta fall tagits värdefulla initiativ
och gjorts donationer. Men man
har inte därför ifrågasatt, att inte de
uppgifter, som ligger på de statliga universiteten,
utbildningsanstalterna och
institutionerna, skulle genomföras med
all kraft och i samverkan med vad som
kan åstadkommas med donationsmedel.
Ofta är det så, att donationsmedel kommer
som ett belägg på att ett område bedömes
särskilt viktigt. I synnerhet när,
som i detta fall, en så sakkunnig församling
som Arbetsgivareföreningen står
bakom och påvisar att vi måste komma
i gång, och att vi ligger långt efter jämförbara
andra länder, tror jag, herr talman,
att det är all anledning att utan
dröjsmål sätta i gång denna utredning,
så att vi får till stånd den samordning
på detta område som riksdagen har uttryckt
önskningar om och får möjlighet
på bred front främja den arbetsvetenskapliga
forskningen.

överläggningen ansågs härmed slutad.

Tisdagen den 11 november 1952.

Nr 27.

Föredrogs och hänvisades till utrikesutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr
246, angående godkännande av tilläggsprotokoll
nr 3 till överenskommelsen
den 19 september 1950 angående upprättande
av en europeisk betalningsunion.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj:ts proposition
nr 247, med förslag till lag om
ändrad lydelse av 2 kap. 3 § och 4 kap.
3 § rättegångsbalken.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr
248, med förslag till ändringar i vissa
tjänste- och familjepensionsreglementen.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
den av herr Tjällgren m. fl.
väckta motionen, nr 513, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition angående lö -

negradsplaceringen för vissa tjänster,
m. m.

Föredrogos och bordlädes ånyo statsutskottets
utlåtanden nr 194 och 195,
bevillningsutskottets betänkande nr 58,
andra lagutskottets utlåtande nr 45, tredje
lagutskottets utlåtanden nr 28—31
samt jordbruksutskottets utlåtande nr 49.

Anmäldes att till kammaren överlämnats
Kungl. Maj:ts proposition nr 249,
angående vissa ändringar i statens allmänna
avlöningsreglemente m. m.

Den kungl. propositionen blev nu föredragen
och lagd på bordet.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4.25 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Nr 27.

Onsdagen den 12 november 1952.

Onsdagen den 12 november.

Kammaren sammanträdde kl. 2 eftermiddagen.

Herr Ewerlöf anmälde, att han åter
infunnit sig vid riksdagen.

Ang. möjligheten till behovsprövning
olika hyresgäster emellan.

Jämlikt § 20 av kammarens ordningsstadga
hade herr Lnndqvist till herr
statsrådet och chefen för justitiedepartementet
framställt följande fråga: »Ger
gällande hyreslagstiftning i sig möjlighet
för hyresnämnd respektive hyresråd
till en behovsprövning olika hyresgäster
emellan, innebärande en indirekt
bostadsransonering?»

Herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet
ZETTERBERG, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att vid
detta sammanträde besvara nämnda fråga,
erhöll ordet och anförde: Herr talman!
Herr Lundqvist har frågat mig,
om gällande hyreslagstiftning i sig ger
möjlighet för hyresnämnd respektive hyresråd
till en behovsprövning olika hyresgäster
emellan, innebärande en indirekt
bostadsransonering.

Vid tillkomsten av den nu gällande
allmänna hyreslagstiftningen behandlades
ingående frågan om hyresgästens
rätt att behålla sin lägenhet. Någon sådan
rätt blev emellertid då — d. v. s.
1939 ■—- icke införd, men hyresgästen
tillerkändes ett visst, ehuru mycket begränsat
skydd mot obefogad uppsägning
eller ogrundad vägran att förlänga hyresavtalet.
Detta skydd består i en skyldighet
för hyresvärden att i vissa fall
lämna hyresgästen ersättning för de kostnader
som är förenade med flyttningen
samt, om det är fråga om en affärslägenhet,
s. k. goodwill-ersättning.

Frågan om hyresgästens rätt att behålla
sin lägenhet har kommit i ett an -

nat läge genom 1942 års hyresregleringslagstiftning.
Enligt denna lagstiftning
äger hyresnämnd — eller i högre instans
statens hyresråd ■— på framställning
av hyresgästen förklara en uppsägning
ogiltig, om uppsägningen finnes
strida mot god sed i hyresförhållanden
eller eljest vara obillig. Vid lagstiftningens
tillkomst underströks av både
dåvarande departementschefen och riksdagen,
att hyresnämnden vid sin prövning
borde mot varandra väga de berättigade
intressen, som de båda parterna
kunde åberopa. Bl. a. betonades, att hänsyn
alltid skulle tagas till hyresgästens
möjligheter att få en annan lägenhet. Under
de tio år, som hyresregleringslagen
har varit gällande, har också i praxis stor
vikt tillmätts den omständigheten, om
hyresgästen — genom anvisning från
värden eller på annat sätt ■— fått möjlighet
att flytta till en annan lägenhet.
Det är emellertid tydligt, att en dylik
skälighetsavvägning mellan olika intressen
ofta erbjuder betydande svårigheter,
och att det i vissa fall kan yppa sig
olika åsikter om vad som skall anses
billigt och rimligt.

Hyresregleringslagen har icke till syfte
att efter behovsprövning åstadkomma
en omfördelning av lägenheter mellan
olika hyresgäster. En annan sak är, att
— såsom framgår av det förut anförda
•— resultatet av ogiltighetsprövningen
ibland likväl under vissa speciella omständigheter
samtidigt kan medföra en
begränsad sådan omfördelning.

Av pressdebatten att döma är det ett
särskilt rättsfall, som ligger till grund
för herr Lundqvists fråga. Självfallet kan
jag inte här i kammaren diskutera vare
sig detta eller något annat särskilt fall.
Jag vill emellertid erinra om att en nu
arbetande kommitté har i uppdrag att
överse hyresregleringslagstiftningen, och
jag utgår från att denna kommitté uppmärksammar
dessa olika rättsfall. Avslutningsvis
vill jag vidare erinra om

Onsdagen den 12 november 1952.

Nr 27.

Ang. möjligheten till behovsprövning olika hyresgäster emellan.

att kommittén även har att pröva frågan
om behovet att införa bostadsransonering
och riktlinjerna för ett sådant
samhällsingripande. I denna del väntas
utredningen bli slutförd inom den allra
närmaste tiden.

Herr LUNDQVIST: Herr talman! Jag
ber att få framföra mitt tack till justitieministern
för vänligheten att vilja
svara på denna fråga. Jag har försökt
att efter bästa förmåga följa den redogörelse,
som justitieministern föredragit
som svar. Jag hoppas att jag därvid
inte missuppfattat något av dess innehåll.

Såsom herr statsrådet och var och en
annan säkerligen förstår är min enkla
fråga föranledd av tvenne i pressen på
sistone mycket uppmärksammade fall
av tvångsbyte av bostad här i huvudstaden.
I det första fallet gäller det en
änkefru, som bott i sin hyreslägenhet i
27 år, därav de senaste åtta åren som
änka. I lägenheten bor sammanlagt fyra
damer. Hyresvärden har uppsagt henne
för att bereda rymligare lägenhet åt en
annan hyresgäst i huset med två barn.
Änkan skulle i stället få övertaga dennes
tvårumslägenhet. Hyresnämnden godkände
uppsägningen, vilken sedan fastställdes
av hyresrådet, om än med knapp
majoritet.

I det andra fallet är det fråga om en
fyrarumslägenhet, som sedan 1937, tror
jag, bebotts av den nuvarande hyresgästen.
Denne har uppsagts av hyresvärden
för att bereda plats åt värdens son
med familj, som består av hustru och
tre barn, vilka nu innehar en trerummare
i samma hus. Den förre hyresgästens
familj består, sedan en dotter
gift sig, av man och hustru, vartill emellertid
kommer en släkting på 14 år,
flykting från östzonen i Tyskland. Här
har värden verkställt uppsägning redan
1948 och 1950, men båda gångerna rönt
bakslag hos såväl hyresnämnden som
hyresrådet, under motivering att uppsägningen
var obillig mot hyresgästen.
Sedan uppsägningen med åberopande av
samma skäl som tidigare upprepats i
år, underkändes den även nu av hyres -

nämnden, medan däremot denna gång
hyresrådet ändrade sig och godkände
uppsägningen.

Mot bakgrunden av dessa två fall, som
kommit till allmänhetens kännedom på
ett mera påtagligt sätt än vad hyresrådets
beslut i andra fall torde ha gjort,
ställes hyresregleringslagens tillämpning
för allmänheten i ett nytt ljus. Enligt
vad jag erfarit, har den praxis som
utbildats inom hyresrådet under årens
lopp genomgått en viss förskjutning,
när det gällt ställningstagandet till uppsägningar
av denna karaktär. Detta
hänger måhända ihop med att när hyresregleringslagen,
som i år firar tioårsjubileum,
tillkom, så hade man inte
tänkt sig densamma som en så permanent
lagstiftning, som den nu synes ha
utvecklat sig till. Hyresregleringslagen
blev därför kanske ursprungligen utformad
på ett sätt, som gör att tillämpningen
blir, om icke löslig och godtycklig,
så dock oenhetlig. De synnerligen
allmänna formuleringarna i lagens
7 §, vilken i detta fall är den som kommit
till tillämpning, ger uppenbarligen
möjlighet till mycket skilda tolkningar.
Vad som under nuvarande omständigheter
exempelvis kan anses såsom god
sed i hyresförhållanden, är sannerligen
icke lätt att avgöra, liksom icke heller
vad som skall betraktas som obilligtj.
Icke heller ger departementschefens uttalande
vid lagens tillkomst någon större
vägledning. Departementschefen anförde
bl. a. följande: »Vid sin prövning
bör nämnden mot varandra väga de berättigade
intressen som de båda parterna
kunna åberopa. I enlighet med vad
som framhålles i promemorian skall
hänsyn alltid tagas till hyresgästens
möjligheter att få en annan lägenhet
och till hans förhållanden i övrigt, varvid
en barnrik familjs bostadsbehov
måste föranleda särskilt beaktande.»

Vad som innefattas i uttrycket »till
hans förhållanden i övrigt» är synnerligen
svårt att avgöra, men det synes
mig icke alldeles uteslutet utan tvärtom
troligt, att man i detta uttalande även
får inlägga hyresgästens eventuella ekonomiska
utbyte av en uthyrning av

Nr 27.

Onsdagen den 12 november 1952.

Ang. möjligheten till behovsprövning olika hyresgäster emellan.

möblerade rum. Vidare synes det mig
svårt att sätta en nedre gräns för vad
som skall innefattas i uttrycket »barnrik
familj».

Såsom så många gånger förr från
vårt håll påpekats, leder dessa regleringar
och s. k. tillfälliga lagar till ständigt
nya ingripanden, såvida man icke i stället
utsätter medborgarna för en betydande
rättsosäkerhet. Det är sannerligen
inte lätt att träffa de avgöranden som
skola fattas när det gäller att i detta fall
ställa hyresvärdens berättigade intresse
av att disponera över sin egendom inom
åtminstone vissa gränser mot hyresgästens
i nuvarande läge också berättigade
intresse att få bevara sitt hem såsom det
har byggts upp under kanske flera tiotal
år.

När hyresregleringslagen tillkom blev,
om jag är riktigt underrättad, hyresvärdarna
föremål för synnerligen rigorös
behandling från hyresnämndernas och
hyresrådets sida, och man godtog över
huvud taget knappast några skäl för en
uppsägning, såvida icke hyresgästen hade
förverkat sin hyresrätt. Denna praxis
har sedermera något uppmjukats, vilket
jag personligen i och för sig icke anser
vara någonting att beklaga sig över. Vi
måste försöka komma fram till, eller rättare
tillbaka till, ett tillstånd, där människorna
i större utsträckning än nu i
regel är fallet har rätt att bestämma över
sin egendom. Jag vill dock starkt ifrågasätta,
huruvida den väg, som hyresrådet
nu har slagit in på, är den rätta.
Jag tror icke att vi någonsin med hyresregleringslagen
hjälp kan komma
fram till ett sådant sakernas tillstånd,
att hyresvärden och hyresgästen får sina
berättigade intressen tillgodosedda.
Lika litet som vi kan reglera bort bostadsbristen,
lika små möjligheter har
vi att reglera bort olägenheterna av densamma.
Men så länge som denna lagstiftning
av olika orsaker anses önskvärd
från statsmakternas sida, måste vi
försöka att få en så klar utformning av
lagtexten som möjligt, så att alla vet vad
de har att rätta sig efter och vet vilka
konsekvenser som kan uppstå.

Jag anser det så mycket naturligare

att göra denna erinran som behandlingen
av det andra fallet — alltså utbytet
av fyrarumslägenheten mot trerummaren
— förfaller svårförståelig. Jag erinrar
om att i detla fall såväl hyresnämnd
som hyresråd tidigare två gånger förklarat
uppsägningen obillig och därför
ogiltigförklarat densamma, medan nu,
när uppsägningen på nytt, alltså för tredje
gången, sker och förutsättningarna är
helt desamma som tidigare, hyresnämnden,
såsom det förefaller, logiskt vidhåller
sin uppfattning och avslår uppsägningen,
medan däremot hyresrådet denna
gång frångår sin tidigare uppfattning och
godkänner uppsägningen. Det kan inte
förvåna någon, om en sådan behandling
väcker undran, vad orsaken därtill kan
vara. Utomordentligt intressant vore därför,
om herr statsrådet ville och kunde
göra några kommentarer på åtminstone
denna punkt.

När det gäller fallet med änkan, som
genom hyresrådets beslut tvingas flytta
från sin femrumslägenhet till en tvårumslägenhet,
är det ett par saker som
fordrar särskild uppmärksamhet. Den
ena, och jag skulle vilja säga för det
principiella resonemanget viktigaste, är
att hyresrådets kompetens att avgöra frågan
måste starkt ifrågasättas. Lagen har,
om jag inte missuppfattat den, tillkommit
för att reglera intressemotsättningar
mellan hyresvärd å ena sidan och hyresgäst
å den andra. I det föreliggande fallet
finns enligt statens hyresråds utslag
icke någon sådan intressemotsättning.
Hyresvärden har nämligen enligt utslaget
förklarat, att han för sin egen del
saknade intresse i frågan. Den intressemotsättning,
som här föreligger, gäller
således uteslutande motsättningar mellan
två hyresgäster som bebor två olika
våningar i samma hus. Hyresvärdens
uppsägning dikteras uppenbarligen endast
av det sociala skäl, som talar för att
den större familjen får en större våning,
medan den ensamma änkan, som hyr ut
tre rum, får den mindre lägenheten. Det
blir i detta fall fråga om en fördelning
av lägenheter efter familjernas storlek,
vilket icke är någonting annat än en inledning
till en bostadsransonering.

Onsdagen den 12 november 1952.

Nr 27.

Ang. möjligheten till behovsprövning olika hyresgäster emellan.

Jag skall villigt erkänna, att det naturligtvis
ur enbart sociala synpunkter kan
anföras goda skäl för att den större familjen
verkligen får en större bostad,
men dessa sociala skäl har icke den
tyngd, att de på något sätt kan motivera
ett ingrepp, som kan få så stora konsekvenser
som det här kan bli fråga om.
När därtill kommer, att hyresrådet självt
ansett sig vara den rätta myndigheten för
att handha en sådan ransonering, blir
saken än mer betänklig. Desto märkligare
är rådets enligt min mening självtagna
rätt att åtaga sig en dylik funktion
— som den för övrigt saknar all kompetens
till — då denna synnerligen viktiga
och ömtåliga fråga varit förmål för ett
långvarigt kommittéarbete, vars resultat
väntas komma att läggas fram någon av
de närmaste dagarna.

Hyresrådet har här tagit ställning till
en fråga som den ansvariga statsmakten
ännu icke fått tillfälle att behandla. Jag
tillåter mig därför fråga herr justitieministern,
om herr statsrådet icke finner
det lämpligt att hyresrådet upptager målet
till förnyad prövning med hänsynstagande
till vad jag just här har åberopat.
Jag är fullt medveten om att ett
överklagande av hyresrådets beslut enligt
lagen är omöjligt, men jag förmodar
att hyresrådet liksom hyresnämnden
kan tillämpa 22 § i hyresregleringslagen,
som säger att om hyresnämnden
finner att beslut, »som nämnden meddelat
blivit påtagligt oriktigt till följd
av nämndens förbiseende, parts felaktiga
uppgift eller annan anledning, skall
nämnden förordna om rättelse». Jag
skulle förmoda, att om herr statsrådet
här i kammaren gjorde ett uttalande
som gav vid handen att hyresregleringslagen
icke är avsedd att tillämpas vid
intressemotsättningar mellan hyresgäster
som icke står i något hyresförhållande
till varandra, så skulle hyresrådet
anse det vara med sina intressen förenligt
att upptaga saken till förnyad
prövning.

Den andra frågan, som i detta fall synes
mig vara av särskild vikt är vad som
ligger i uttrycket »hans förhållanden i
övrigt». Jag var tidigare i mitt anföran -

de som hastigast inne på denna sak. I änkans
fall förhåller det sig ju på det sättet,
att hon har en icke oväsentligt ökad
försörjningsmöjlighet genom den uthyrningsverksamhet
hon bedriver. En förflyttning
till en annan och mindre lägenhet
skulle uppenbarligen omöjliggöra för
henne att få en motsvarande inkomst.
Tvärtom skulle hon, såvida hon icke avyttrar
hela den del av det gamla hemmet,
som nu finnes kvar och som hon
icke lägre skulle behöva, förorsakas kostnader
för magasinering av dessa möbler.
Det skulle vara intressant att få höra,
om herr statsrådet icke anser att även
här sociala hänsyn i så fall bör tagas
lika väl som när det gäller den större
familjen. Det måste ju för oss alla vara
ett vitalt intresse, att människorna icke
onödigtvis kommer att ligga det allmänna
till last. Det förhållandet, att denna
änka från början icke hyrt lägenheten
i avsikt att delvis använda densamma i
uthyrningsverksamhet, synes mig fullständigt
sakna betydelse, i all synnerhet
som denna uthyrningsverksamhet pågått
en längre tid. Så länge hennes man levde,
var förutsättningarna för hennes uppehälle
andra. När han dog, blev hon
tvingad att inrätta sitt liv på ett annat
sätt och tillvarata de möjligheter som
stod henne till buds. Det kan ju inte heller
vara meningen, att lagen skall tilllämpas
på ett sådant sätt, att uthyrning
av möblerade rum blir en riskfylld sysselsättning.
Det torde icke behöva särskilt
påpekas att en sådan uthyrningsverksamhet
just i dessa tider är i allra
högsta grad påkallad. Man borde väl därför
stimulera ensamstående eller mindre
familjers intresse för att hyra ut eu
del av sin bostad som de icke direkt behöver.
Detta skulle bättre gagna förhållandena
på hyresmarknaden.

Jag har tillåtit mig att framföra dessa
synpunkter i anledning av justitieministerns
svar, även om herr statsrådet själv
icke har velat gå närmare in på spörsmålen.
Jag anser att det kan vara av
värde att få frågan något allsidigare
belyst.

Med vad jag här sagt ber jag att än en
gång få uttala mitt tack till herr stats -

Nr 27.

Onsdagen den 12 november 1952.

Om effektivare trafikövervakning genom
rådet för vänligheten att besvara min
fråga.

Herr statsrådet ZETTERBERG: Herr
talman! Som herr Lundqvist nämnde,
finns det i hyresregleringslagen en bestämmelse,
som ger hyresnämnd rätt att
ta upp ett redan avgjort ärende till förnyad
prövning, om nämnden finner att
det tidigare träffade avgörandet icke är
riktigt. Denna bestämmelse gäller enligt
min mening otvivelaktigt också för hyresrådet.
Hyresrådet har alltså formell
möjlighet att ta upp ett ärende på nytt.
Huruvida hyresrådet bör återupptaga bedömningen
av det nu diskuterade enskilda
fallet, anser jag mig emellertid
inte böra gå in på, så mycket mindre
som jag har erfarit att detta fall resningsvägen
har dragits under högsta
domstolens prövning.

Det andra fallet som herr Lundqvist
nämnde —■ utbytesfallet — känner jag
ännu mindre till; jag har faktiskt inte
studerat handlingarna i något av dessa
båda fall. Det kan ju tänkas ha förelegat
någon omständighet som gjort att situationen
förändrats under årens lopp, alltså
från den tidpunkt, då den första uppsägningen
gjordes och avslogs, och till
dess att uppsägningen nu godkänts. Det
är inte lätt att veta vad som kan ligga
bakom. Redan tidsfaktorn kan ibland
spela en roll. Jag vågar emellertid inte
utan någon som helst närmare kännedom
om fallet göra något närmare uttalande.

Bytesfallen vållar naturligtvis stora
bekymmer på många olika sätt, särskilt
därigenom att de ger så stora möjligheter
till olagliga penningtransaktioner.
Fastän det är belagt med straff, t. o. m.
fängelsestraff, att ta ersättning för överlåtelse
av lägenhet, sker ju detta uppenbarligen
ledsamt nog i mycket stor utsträckning.
Det måste vara ett viktigt intresse
att komma åt dessa företeelser.
Häromåret lade jag fram, såsom kammaren
kanske erinrar sig, ett förslag till
reglering av bytesfallen. Det förslaget
vann emellertid icke riksdagens gillande.
Nu antar jag att den sittande kom -

statspolisen.

mittén kommer att ta upp även denna
fråga från nya utgångspunkter. I kommitténs
direktiv står, att den skall beakta
vad som kan göras för att komma
åt dylika olagliga transaktioner.

Jag tror att då vi snart har att vänta
ett kommittébetänkande om dessa ting,
är det inte lämpligt att nu ingå på någon
detaljdiskussion, utan vi får hoppas
att kommittén skall kunna komma med
några uppslag för att lösa de svårigheter
som otvivelaktigt föreligger i sådana
här fall.

Herr LUNDQVIST: Herr talman! Beträffande
det andra fallet, bytet av fyrarumslägenheten
mot en trerummare, vill
jag bara säga, att jag har tagit del av de
offentliga handlingarna i ärendet. Jag
har där kunnat konstatera, att både hyresnämnden
och hyresrådet 1948 och
1950 förklarade uppsägningen för obillig,
trots att förutsättningarna då var
fullständigt desamma och alltså samma
trerumslägenhet båda gångerna skulle
lämnas i utbyte. År 1952 har hyresnämnden
vidhållit sin uppfattning, medan hyresrådet
förklarat uppsägningen för icke
obillig, med endast det villkoret att en
trerumslägenhet ställs till förfogande för
utbyte. Skulle trerumslägenheten icke
ställas till förfogande, anser även hyresrådet
uppenbarligen uppsägningen
obillig. Den enda nya omständighet,
som har tillkommit, sedan hyresrådet
fattade sitt beslut 1948 och 1950 är,
såvitt jag kan finna, att ytterligare två
år har förflutit men jag vet just inte,
om förhållandena på hyresmarknaden
har ändrats till det bättre under de senaste
två åren.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Om effektivare trafikövervakning genom
statspolisen.

Ordet lämnades härefter till herr
stasrådet och chefen för inrikesdepartementet
HEDLUND, som meddelat,
att han ämnade vid detta sammanträ -

Onsdagen den 12 november 1952.

Nr 27.

Om effektivare trafikövervakning genom statspolisen.

de besvara herr Lundqvists interpellation
om effektivare trafikövervakning
genom statspolisen, och nu yttrade:
Herr talman! Med kammarens tillstånd
har herr Lundqvist frågat mig, om jag
har för avsikt att till nästa års riksdag
framlägga sådant förslag till statspolisorganisationen,
att en effektivare trafikövervakning
kan åstadkommas. Som
svar får jag anföra följande.

Statspolisintendenten har i sina petita
för budgetåret 1953/54 föreslagit en viss
personalförstärkning för att bl. a. effektivisera
trafikövervakningen. Något ställningstagande
till förslagen från Kungl.
Maj :ts sida kan icke ske förrän i nästa
års statsverksproposition. Jag anser mig
ej i tillfälle att dessförinnan göra något
uttalande om vad detta ställningstagande
kan komma att innebära.

Herr talman! Med det anförda anser
jag mig ha besvarat interpellationen.

Herr LUNDQVIST: Herr talman! Jag
her att till herr statsrådet och chefen
för inrikesdepartementet få uttala mitt
tack för att min interpellation har blivit
besvarad och för att svaret i förväg
tillställts mig. Helt naturligt skulle min
tillfredsställelse och tacksamhet ha varit
ännu större, om svaret innehållit
några mer positiva uttalanden från statsrådets
sida i den i interpellationen berörda
frågan.

Med stöd av de uppgifter, som i interpellationen
lämnats rörande de i olika avseenden
otillfredsställande trafikförhållandena
på våra vägar, vågar jag emellertid
förutsätta, att regeringen inte kan
underlåta att i statsverkspropositionen
till nästa år ge statspolisorganisationen
en sådan förstärkning, att önskvärd effektivare
trafikövervakning kan åstadkommas.

Ingen tvekan kan gärna råda därom,
att statspolisens nuvarande numerär är
fullständigt otillräcklig för att över huvud
kunna åstadkomma en någorlunda
tillfredsställande trafikövervakning landet
över. Att fordonens många gånger
bristfälliga (underhåll och utrustning bär
sin stora andel i skulden till olyckorna,

2 Första kammarens protokoll i952. Nr 27

får väl anses fastslaget. Men att den
mänskliga faktorn är den helt dominerande
när det gäller olycksorsakerna är
dock obestridligt, liksom också att rattfylleriet
och den rena vårdlösheten och
hänsynslösheten hos vissa ansvarlösa, illojala
bilister och motorcyklister härvid
spelar en stor och skrämmande roll.

Den meningen är väl numera allmänt
utbredd, att de nuvarande trafikförhållandena
inte längre kan tolereras, utan
att allt måste göras för att äntligen uppnå
ökad trafiksäkerhet. Att detta senare å
andra sidan inte kan vinnas, med mindre
vi får till stånd en effektivare övervakning
av trafiken i olika avseenden över
hela landet, är väl också numera en allmänt
omfattad mening, icke minst bland
alla hyggliga och lojala vägtrafikanter.

Det ligger i detta sammanhang mycket
nära till hands, herr talman, att dröja
ett ögonblick inför den stora skillnad i
trafiksäkerhetshänseende, som uppenbarligen
råder mellan exempelvis järnväg
och flyg å ena sidan och vägtrafiken
å den andra. Alla vet vi, hur utomordentligt
stränga säkerhetsbestämmelserna
är vid de förstnämnda kommunikationsföretagen
och hur utomordentligt
strängt alla dessa säkerhetskrav där
också både övervakas och upprättliålles,
medan beträffande vägtrafiken kontrollen
är ytterst bristfällig och efterlevnaden
i stor omfattning direkt saboteras av
mindre ansvarslcännande trafikanter.

Jag tillät mig förra hösten att i en interpellation
till kommunikationsministern
understryka, hur angeläget det är
att respekten för andras liv och ansvarskänslan
över huvud taget stärkes när
det gäller vägtrafiken.

Enbart ökad poliskontroll räcker givetvis
inte till för att få till stånd önskvärd
trygghet i trafiken. Men denna kontroll
är säkerligen en mycket väsentlig
förutsättnting för att detta över huvudtaget
skall lyckas.

.lag medger eljest gärna att ökad poliskontroll
visst inte i och för sig är någonting
eftersträvansvärt. Till dess alla
trafikanter lärt sig att lojalt följa lagar
och förordningar är emellertid en sådan
kontroll nödvändig. Det är beklagligt, att

Nr 27.

Onsdagen den 12 november 1952.

Förslag till allmänt resereglemente m. m.

härvid även hyggliga och lojala trafikanter
skall behöva råka ut för det obehag,
som ett polisingripande alltid innebär.
Detta kan tyvärr inte undvikas på grund
av de ansvarslösa elementens hänsynslösa
framfart.

Jag vill alltså i anslutning till vad jag
nu sagt, jämsides med mitt tack för svaret,
uttala en enträgen vädjan till herr
inrikesministern och regeringen att, när
statsverkspropositionen nu utarbetas, se
till, att från det allmännas sida verkligen
blir gjort vad som erfordras för att
möjliggöra en bättre trafikövervakning.
Först sedan en sådan genomförts, kan vi
våga räkna med önksvärd trygghet på
våra vägar.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr 249,
angående vissa ändringar i statens allmänna
avlöningsreglemente m. m.

Förslag till allmänt resereglemente m. m.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 194, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till allmänt
resereglemente m. m. jämte i ämnet
väckta motioner.

I en till riksdagen avlåten proposition,
nr 197, hade Kungl. Maj:t, under åberopande
av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över civilärenden för den 31
mars 1952, föreslagit riksdagen bemyndiga
Kungl. Maj:t att dels utfärda allmänt
resereglemente i huvudsaklig överensstämmelse
med ett såsom bilaga till
statsrådsprotokollet fogat författningsförslag,
dels utfärda bestämmelser om
omstationering samt om traktamente
m. m. till personal i försvarets reserver
och i väg- och vattenbyggnadskåren i
huvudsaklig överensstämmelse med vad
i statsrådsprotokollet anförts, dels ock
utfärda de övergångsbestämmelser, som
kunde bliva erforderliga i anledning av
de ifrågavarande förslagen. ]

Enligt 6 § i det vid propositionen fogade
författningsförslaget skulle den nu -

varande resekostnadsersättningen vid
fotvandring (20 öre per kilometer) slopas
och ersättningen vid begagnande av
»annat färdmedel» — cykel, skidor osv.
— sänkas från 20 till 10 öre per kilometer.
I fråga om traktamente till personal
i försvarets reserver innebar propositionen
vissa begränsningar i förhållande
till vad som föreslagits i ett av 1949 års
reseersättningskommitté avgivet betänkande.
Sålunda skulle anställningshavare
med eget hushåll enligt propositionen
erhålla s. k. sextondygnstraktamente med
belopp, som eljest gällde för tjänsteman
utan eget hushåll, och till anställningshavare
utan eget hushåll skulle enligt
propositionen utgå sådant traktamente
endast för natt.

I detta sammanhang hade utskottet till
behandling förehaft följande i anledning
av propositionen väckta motioner, nämligen dels

två likalvdande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Bergh m. fl. (1:468) och den andra inom
andra kammaren av herr Jacobson
i Vilhelmina m. fl. (11:613);

dels två likalvdande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Lodenius och Werner (1:476) samt
den andra inom andra kammaren av
herr Rubbestad m. fl. (11:636);

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Pettersson och Franzén (I: 477) samt
den andra inom andra kammaren av herr
Svensson i Stenkyrka in. fl. (11:637);

dels ock en inom andra kammaren av
herr Braconier väckt motion (11:638).

I motionerna 1:468 och 11:613 hade
hemställts, att riksdagen ville besluta sådan
ändring i förslaget, att bestämmelse
infördes om ersättning för fotvandring
med 30 öre per kilometer och att ersättning
för »annat färdmedel» bestämdes till
20 öre per kilometer. Liknande ändringsförslag
hade framlagts i motionerna I:
476 och 11:636, enligt vilka ersättning
för »annat färdsätt» -—- innefattande såväl
fotvandring som begagnande av »annat
färdmedel» — borde bestämmas till
20 öre per kilometer.

Onsdagen den 12 november 1952.

Nr 27.

I motionen II: 638 hade hemställts, att
riksdagen i vad anginge traktamenten
till personal i försvarets reserver måtte
antaga det av reseersättningskommittén
framlagda förslaget, innebärande att
traktamente till såväl anställningshavare
med som anställningshavare utan eget
hushåll skulle utgå med de belopp för
natt respektive dag, som fr. o. m. sextonde
dygnet gällde för tjänstemän i allmänhet.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
på anförda skäl hemställt,

I. att motionerna 1:477 och 11:637
icke måtte av riksdagen bifallas;

II. beträffande ersättning för »annat
färdmedel» och för fotvandring, att riksdagen
måtte, med avslag å motionerna
1:468 och 11:613 samt 1:476 och II:
636, sistnämnda båda motioner såvitt
här vore i fråga, godkänna vad utskottet
anfört;

III. att motionerna I: 476 och II: 636,
i vad de icke behandlats under II, icke
måtte av riksdagen bifallas;

IV. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag, bemyndiga Kungl.
Maj:t att med beaktande av vad utskottet
anfört utfärda allmänt resereglemente
i huvudsaklig överensstämmelse med
det såsom bilaga till statsrådsprotokollet
över civilärenden för den 31 mars
1952 fogade författningsförslaget;

V. att riksdagen måtte bemyndiga
Kungl. Maj:t att utfärda bestämmelser
om omstationering i huvudsaklig överensstämmelse
med vad departementschefen
i nämnda statsrådsprotokoll anfört; VI.

att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag och med avslag å
motionen 11:638, bemyndiga Kungl.
Maj :t att utfärda bestämmelser om traktamente
m. m. till personal i försvarets
reserver och i väg- och vattenbyggnadskåren
i huvudsaklig överensstämmelse
med vad departementschefen i nämnda
statsrådsprotokoll anfört;

VII. att riksdagen måtte bemyndiga
Kungl. Maj:t att utfärda de övergångs -

Förslag till allmänt resereglemente m. m.
bestämmelser, som kunde bli erforderliga
i anledning av ifrågavarande förslag.

I motiveringen hade utskottet beträffande
resekostnadsersättningen vid fotvandring
och ersättningen vid begagnande
av »annat färdmedel» anfört:

»Utskottet har för sin del funnit bärande
skäl vara anförda för de i propositionen
föreslagna ändringar, om vilka
här är fråga. Vad först beträffar
spörsmålet om resekostnadsersättning
vid förflyttning till fots, vill utskottet
erinra om den grundläggande principen,
att ändamålet med resekostnadsersättning
är att bereda förrättningsman
skälig ersättning för de kostnader, som
resa till och från förrättning betingar.
I den mån fråga endast är om kortare
eller tillfälligt förekommande förflyttningar
till fots, torde med denna utgångspunkt
anledning saknas att medge
resekostnadsersättning. Om åter dylik
förflyttning påkallas mera regelbundet
eller i större omfattning, kan väl göras
gällande, att vissa kostnader åsamkas
förrättningsmannen. Dessa bör emellertid
enligt utskottets mening, liksom de
med förflyttningen förenade ansträngningarna,
anses sammanhänga med
de allmänna tjänstgöringsförhållandena
samt beaktas vid lönesättningen och
gottgöras genom denna.

I fråga om ersättningen vid begagnande
av cykel, skidor o. d. färdmedel kan
utskottet icke finna annat än att uppkommande
kostnader blir väl gottgjorda
även med det i propositionen föreslagna
lägre beloppet, vilket för övrigt, som
departementschefen framhållit, redan nu
gäller enligt åtskilliga besparingsreglementen.

Med hänsyn till vad nu anförts avstyrker
utskottet motionerna 1:468 och
11:613 samt 1:476 och 11:636.»

I fråga om traktamente till personal i
försvarets reserver hade utskottet yttrat: »Utskottet

är väl medvetet om att de
nu utgående reservbefälstraktamentena
framstår som låga, varför en icke allt -

Nr 27.

Onsdagen den 12 november 1952.

Förslag till allmänt resereglemente m. m.
för obetydlig höjning även enligt utskottets
mening är påkallad. Som departementschefen
framhållit, innebär också
det i propositionen framlagda förslaget
betydande förbättringar för personalen;
bl. a. kommer traktamente för natt att
utgå till anställningshavare utan eget
hushåll, vilken kategori hittills varit
helt utesluten från rätt till reservbefälstraktamente.
För beredande av skälig
ersättning för de merkostnader, som i
allmänhet kan beräknas uppkomma för
vederbörande vid fredstjänstgöring, kan
det å andra sidan enligt utskottets mening
icke anses erforderligt att gå längre
i ökningen av ifrågavarande förmåner
än departementschefen föreslagit.
Utskottet kan därför icke tillstyrka bifall
till motionen II: 638.»

Reservationer hade anförts

1) av herrar Pålsson, Bergh, Fridolf
Jansson, Svensson i Grönvik, Boman i
Kieryd och Rubbestad, vilka ansett, att
utskottets yttrande bort hava den ändrade
lydelse, reservationen visade, samt
att utskottet bort under II och IV hemställa,

II. beträffande ersättning för »annat
färdmedel» och för fotvandring, att
riksdagen måtte, med bifall till motionerna
1:468 och 11:613 samt i anledning
av motionerna I: 476 och II: 636,
sistnämnda båda motioner såvitt här
vore i fråga, godkänna vad reservanterna
anfört;

IV. att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag, bemyndiga
Kungl. Maj:t att med beaktande av vad
reservanterna anfört utfärda allmänt resereglemente
i huvudsaklig överensstämmelse
med det såsom bilaga till statsrådsprotokollet
över civilärenden för
den 31 mars 1952 fogade författningsförslaget; 2)

av fröken Andersson samt herrar
Sundelin, Bergh, Söderquist, Skoglund i
Doverstorp, Malmborg i Skövde, Boman
i Kieryd, Staxång, Bergstrand och Nihlfors,
vilka ansett, att utskottets yttrande
bort lyda så, som i denna reservation
angivits, samt att utskottet bort under VI

hemställa, att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag och med
bifall till motionen 11:638, bemyndiga
Kungl. Maj:t att utfärda bestämmelser
om traktamente m. m. till personal i
försvarets reserver och i väg- och vattenbyggnadskåren
i huvudsaklig överensstämmelse
med vad reservanterna
anfört.

Enligt den av herr Pålsson m. fl. anförda
reservationen hade reservanterna
ansett, att det stycke av utskottets yttrande,
som började med orden »Utskottet
har» och slutade med »åtskilliga besparingsreglementen»,
samt det stycke
av samma yttrande, som började med
orden »Med hänsyn» och slutade med
»och II: 636», bort utbytas mot följande
uttalande:

»Utskottet har funnit bärande skäl
tala för de i motionerna I: 468 och II:
613 påyrkade ändringarna och föreslår
alltså, att ersättning för annat färdmedel
bestämmes till 20 öre per km och
att bestämmelse införes om ersättning
för fotvandring med 30 öre per km. Utskottet
tillstyrker således bifall till förenämnda
båda motioner. Härigenom får
syftet med motionerna I: 476 och II: 636,
i vad de avse ersättning för annat färdsätt,
anses tillgodosett.»

I den av fröken Andersson in. fl. avgivna
reservationen hade för det stycke,
som började med orden »Utskottet är»
och slutade med »motionen II: 638», föreslagits
följande avfattning:

»Utskottet vill framhålla, att de nu
utgående reservbefälstraktamentena är
mycket låga i jämförelse med dem, som
utgår till andra tjänstemannakategorier,
liksom att reservbefälstraktamente över
huvud taget icke utgår till personal utan
eget hushåll. Oaktat departementschefens
förslag innebär relativt sett betydande
förbättringar, skulle trots detta
reservpersonalen alltjämt komma att vara
oförmånligare ställd i traktamentshänseende
än tjänstemän i allmänhet. Utskottet
finner i likhet med motionären,
att de skäl, som ansetts böra föranleda
en sådan mera restriktiv utformning av
reservpersonalens traktamentsvillkor, icke

Onsdagen den 12 november 1952.

Nr 27.

tillräckligt tydligt framgår av propositionen.
Då utskottet för sin del icke kan
finna de föreslagna särskilda reduktionerna
beträffande nämnda personal vara
sakligt motiverade, tillstyrker utskottet
bifall till motionen II: 638.»

På framställning av herr talmannen
beslöts att utlåtandet skulle företagas till
avgörande punktvis.

Punkten 1.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 11.

Herr BERGH: Herr talman! Enligt det
nuvarande resereglementet utgår ersättning
för s. k. annat färdsätt med 20 öre
per kilometer. I begreppet annat färdsätt
inneslutes bland annat det fallet, att en
förrättningsman förflyttar sig till fots till
och från förrättningsstället, och ersättningen
med 20 öre är alltså avsedd att
täcka de merkostnader, som detta sätt
att färdas medför. Begreppet annat färdsätt
omfattar dessutom färd med skidor,
med cykel etc.

På dessa båda punkter föreslås nu av
utskottsmajoriteten liksom i propositionen,
att ersättning för merkostnader vid
förflyttning till fots inte alls skall utgå,
och att ersättning för annat färdmedel,
med t. ex. skidor och cykel, skall utgå,
inte som nu med 20 öre, utan allenast
med 10 öre per kilometer.

Vi är några motionärer, tillhörande
olika partier, från de övre norrländska
länen, som ansett att detta förslag i propositionen
är obilligt, och vi är några
stycken som reserverat oss mot statsutskottets
utlåtande, vilket innebär ett tillstyrkande
av vad propositionen föreslår.

Vi kan inte dela den mening, som till
att börja med reseersättningskommittén
företrätt. Den anser, att kostnadsfaktorn
vid förflyttning till fots är så obetydlig,
att man kan bortse från den. Vi, som
känner till förhållandena i övre Norrland,
kan omöjligen dela den uppfattningen.
Där finns ett glesare vägnät än
annorstädes, och förhållandena däruppe
är sådana, att en del förrättningsman
måste förflytta sig till fots till och från

Förslag till allmänt resereglcmente m. m.
förrättningsställena. Låt mig ta som exempel
lappfogdarna, som kan få vandra
många mil i fjällen, dit man inte kan
komma på annat sätt än genom att gå,
och låt mig vidare nämna en del skogstjänstemän,
såsom jägmästare, kronojägare
och andra. Vi kan alltså inte dela
den uppfattningen, att kostnadsfaktorn
är obetydlig.

Jag måste också uttrycka en viss förvåning
över reseersättningskommitténs
resonemang, när den till stöd för borttagande
av ersättning vid vandring säger,
att om förflyttning till fots är påkallad
mera regelbundet eller i större
omfattning, detta i de allra flesta fall
beror därpå, att sådan förflyttning utgör
en förutsättning för arbetets utförande.
Detta resonemang är ganska underligt
i detta sammanhang. Antag att en
förrättningsman måste förflytta sig med
bil 20 mil eller så. Också denna förflyttning
med bil är ju förutsättningen för
att han skall kunna utföra sitt arbete på
förrättningsstället. Den omständigheten,
att i det senare fallet förflyttningen till
förrättningsstället är en förutsättning
för arbetets utförande, ger fullt riktigt
reseersättningskommittén anledning att
bibehålla ersättningen vid färd med fordon.
Men i de fall, då en förflyttning till
fots också är förutsättningen för arbetets
utförande, anser man sig inte kunna vara
med om någon ersättning.

Jag har tyckt mig spåra också ett annat
missförstånd, när man har kommit
till den slutsats man har gjort. Det har
sagts, att det väl ändå inte kan vara rimligt
att en förrättningsman, även om han
får gå åtskilliga mil, skall ha betalt för
att han går. Nej, det är inte meningen.
Han skall inte ha betalt för att han går,
men meningen är att han skall ha ersättning
för de merkostnader, som detta gående
medför. Det är alldeles uppenbart
att den, som skall färdas långa vägar inom
väglösa områden, där det är glest
mellan stugorna, får lov att ha en särskild
klädutrustning, som den slipper
ha, som kan färdas med bil. Han måste
kanske också ha sovsäck och tält med
sig.

Eftersom det är otvivelaktigt, att detta

Nr 27.

Onsdagen den 12 november 1952.

Förslag till allmänt resereglemente m. m.

gående medför kostnader, anser vi det
ligga i resereglementets konstruktion, att
ersättning skall utgå. Huruvida denna ersättning
skall utgå med 20 eller 30 öre
per kilometer, kan diskuteras. Men om
ersättningen har varit 20 öre förut och
man tar någon hänsyn till penningvärdets
fall, förefaller det ganska rimligt,
att ersättning nu skall utgå med 30 öre.

Vi har också svårt att förstå, vad som
kunnat motivera, att Kungl. Maj :t liksom
utskottets majoritet har ansett, att för annat
färdmedel, alltså med t. ex. skidor
och cykel, de ersättningar, som förut
utgick med 20 öre, nu skall utgå med 10
öre per kilometer. Om 20 öre var en rimlig
ersättning tidigare med dåvarande
penningvärde, är det fullständigt orimligt
att nu sänka ersättningen till 10 öre.

Jag har det allmänna intrycket att de,
som har konstruerat detta förslag, inte
riktigt har känt till de förhållanden, som
de haft att bedöma. Beträffande i varje
fall det län, som jag representerar, förefaller
förslaget vara obilligt och stå i
strid mot de grundsatser, på vilka reglementet
i övrigt är uppbyggt.

Med denna motivering ber jag, herr
talman, att få yrka bifall till den av herr
Pålsson m. fl. vid denna punkt fogade
reservationen.

I detta anförande instämde herrar
Nyström, Tjållgren, Grym, Nils August
Larsson, Pålsson, Velander, Olofsson och
Lodenius.

Herr SUNDELIN: Herr talman! Jag
liar det bestämda intrycket — och det
fick jag ännu mera styrkt under herr
Berghs anförande nyss — att detta är
en fråga, som framför allt berör Norrland
och förhållandena där. Jag måste
också erkänna, att jag i förstone var
rätt tveksam, huruvida inte vissa skäl
kunde anses tala för att man borde bibehålla
bland annat den ersättning för
fotvandring, som det finns möjlighet att
få enligt det nuvarande resereglementet.
Men vid beräkningen av de verkliga
kostnader, som man har haft i samband
med en resa, blir det kanske många
gånger inte så lätt att motivera, varför

ersättning skall utgå för förflyttning till
fots. Det sägs i den motion, som har
avgivits i denna fråga, att det vid fotvandringar
behövs särskild utrustning
av god beskaffenhet. Är det emellertid
inte så, att en sådan utrustning ofta
nog är nödvändig för själva tjänstens
fullgörande? Jag tänker på tjänstemän,
som är anställda i domänverket eller
vid skogsvårdsstyrelserna, och jag tänker
på lappfogdarna och lapptillsynsmännen.
Dessa tjänstemän behöver väl
under alla förhållanden en sådan utrustning
för fullgörandet av sin tjänst. Är
det ändå inte på det sättet att man här
anser, att den ersättning som man vill
skall utgå för förflyttning till fots, skall
vara en ersättning för själva arbetet
med förflyttningen? Det har åtminstone
givits uttryck åt den uppfattningen i
motionen, där det sägs, att dessa resor
är förenade med strapatser och ansträngningar.
Det tycker jag tyder på
att man här räknar med en ersättning
för själva arbetet.

Utskottsmajoriteten anser, att om förflyttningen
till fots mera regelbundet är
betingad av tjänsten, avlöningen bör avpassas
med hänsyn härtill. Vid behandlingen
av denna fråga i statsutskottet
framhölls det, att det inte är så lätt att
exempelvis genomföra en differentierad
lönesättning när det gäller löneplansplacerade
befattningshavare. Sådana förhållanden
har man väl emellertid redan
nu i viss mån tagit hänsyn till. Jag
har för mig att herr Bergh för inte så
länge sedan — det var väl inte precis
med hänsyn till fotvandringar, utan
kanske mera med hänsyn till vissa andra
speciella norrländska förhållanden -—■
i en motion föreslog, att läroverkslärarna
i Norrland i lönegradshänseende
skulle placeras högre än läroverkslärarna
i andra delar av landet. Under sådana
förhållanden kan man väl också i
det fall det här gäller tänka sig en kompensation
vid lönesättningen. Det har
exempelvis talats om stämningsmännen
uppe i Norrland, som för varje utförd
förrättning har en ersättning av 2 kronor
samt 20 öre per kilometer för att
de går en vägsträcka, och man har me -

Onsdagen den 12 november 1952.

Nr 27.

nät att det skulle vara orimligt att beröva
dem denna ersättning för färden.
Det är alldeles klart att ersättningen
med 2 kronor för själva förrättningen
måste anses vara alldeles för låg, och
den saken bör väl kunna rättas till.

Förslaget om en ersättning med 10
öre per kilometer färdad väg vid användning
av annat färdmedel, exempelvis
cykel, måste nog anses täcka de
verkliga kostnaderna, exempelvis för cykelfärden.
Man kan jämföra t. ex. med
en arbetare, som har tre kilometers väg
till sitt arbete och som under 175 arbetsdagar
tillryggalägger de sex kilometerna
till och från arbetet per cykel.
Med en ersättning av 10 öre per kilometer
skulle det bli 105 kronor om året,
och jag tror inte att taxeringsmyndigheterna
medger ens ett så högt avdrag
för slitning av cykeln etc. Med hänsyn
härtill får man nog säga att den ersättning,
som förslaget räknar med för en
tjänsteman som använder cykel vid färd
till och från en förrättning, täcker de
merkostnader som tjänstemannen har.

Man har också sagt att slopandet av
ersättningen för fotvandring och sänkningen
av beloppet för annat färdmedel,
exempelvis cykel, skulle leda till
att tjänstemän och befattningshavare i
mycket större utsträckning än hittills
kommer att anlita t. ex. taxibil. Något
ligger det väl i detta resonemang, men
jag tror knappast att det är så många
som resonerar på det sätt man nämnde
vid behandlingen av denna fråga i statsutskottet,
att om en person inte får ersättning
med 1 krona, när han färdas
fem kilometer per cykel, så tar han i
stället en taxibil som kostar 8 kronor.

Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets hemställan
på denna punkt.

Herr BERGH: Herr talman! Jag ber
att med tillfredsställelse få notera, att
den ärade föregående talarens syn på
dessa ting i ett avseende mycket fördelaktigt
skiljer sig från propositionens.
Herr Sundelin erkänner nämligen,
att merkostnader vid förflyttning
till fots kan förekomma, och han med -

Förslag till allmänt resereglemente m. m.
ger även, att det är skäligt att ersättning
utgår.

Men sedan har han liksom utskottets
majoritet valt den i mitt tycke mycket
besvärliga utvägen att säga, att detta bör
beaktas och regleras i samband med lönesättningen.
Beträffande exempelvis
lappfogdarna låter sig detta göra, eftersom
deras arbetsförhållanden kan sägas
vara i det hela taget likartade. Men hur
skall man göra beträffande kronojägarna?
De är placerade i samma lönegrad
landet över med nominella variationer
beroende på dyrortsgrupperingen, dyrtidskompensationen
och kallortstillägget.
Intet av dessa tillägg kan komma i
fråga i detta sammanhang. I Norrbottens
län tillhör alla kommuner ortsgrupp
5, och en kronojägare i kustlandet
— som slipper en stor del av dessa
förflyttningssvårigheter — är betydligt
bättre ställd än en kronojägare t. ex. i
Arjeplog eller Arvidsjaur. Blir det inte,
herr Sundelin, ganska krångligt att ta
hänsyn till sådana omständigheter vid
själva lönesättningen? Det är väl ändå
bra mycket enklare att göra det i den
form, som man hittills har använt.

Herr Sundelin talade också om en
stämningsman, som kunde få vandra
miltals för att fullgöra en förrättning,
som betalas med 2 kronor, och han menade,
att ersättningen för själva förrättningen
borde varieras. Vore det ändå
inte i ett sådant fall rättvisare och framförallt
enklare, att man bibehöll det nuvarande
systemet och alltså lät ersättningen
för själva förrättningen kvarstå
lika på olika orter men gav kompensation
för merkostnaden på grund av förflyttningen
till och från förrättningsstället? Utskottsmajoritetcns

resonemang, som
utgår från att kompensation är berättigad,
synes mig ha bort leda till slutsatsen,
att de nuvarande formerna för reseersättning
är riktigare och enklare än
att den skall ges i form av särskild lön.

Jag ber att få vidbålla mitt yrkande,
herr talman.

Herr PÅLSSON: Herr talman! Jag

skulle i allt väsentligt kunna inskränka

Nr 27.

Onsdagen den 12 november 1952.

Förslag till allmänt resereglemente m. m
mig till att instämma med herr Bergh,
men det var elt resonemang av herr Sundelin
som uppkallade mig.

Det förefaller, som om det vore mycket
svårt att i detta sammanhang skilja
på tjänstemän och tjänstemän. På tal om
den utrustning, som herr Bergh ansåg
det nödvändigt att en del tjänstemän
har med sig, sade nämligen herr Sundelin
att den väl är nödvändig för att
de över huvud taget skall kunna utföra
sina förrättningar. Det är väl ändå så,
att samma tjänsteman ena gången kan
klara sin förrättning på en dag, om han
färdas med bil, men andra gången måste
ligga ute kanske både två och tre dygn
för att klara sin förrättning, varvid han
måste ha sovsäck eller tält med sig,
eventuellt båda delarna. Med hänsyn till
dessa växlingar kan jag inte finna det
riktigt att säga, att utrustningen är en
nödvändig förutsättning vid tjänstemannens
fullgörande av sitt arbete.

Inom utskottet fördes ett resonemang
som jag här gärna vill bemöta, även om
herr Sundelin, såvitt jag kunde uppfatta,
inte gick så långt. Det sades, att här utgår
nattraktamente och att det utgör ersättning
för nattlogi oavsett om förrättningsmannen
kan erhålla detta i gård
eller pensionat eller om han måste bereda
sig sådant i sovsäck och tält. Kan
man säga, att detta blir riktigt likvärdigt?
I ena fallet åker förrättningsmannen
kanske bil och får sitt nattlogi i ett
pensionat eller en gård, andra gången
skall han kanske bära med sig — jag
tillät mig säga det i utskottet och gör
det även här i kammaren — både sin
säng och sin ryggsäck, full med mat. Det
blir väl ändå en viss skillnad.

Man har här talat om att arvodet borde
ändras för de stämningsmän, som
måste göra en lång fotvandring eller cykelfärd
för en förrättning som inte inbringar
mer än 2 kronor. Ja, vi vet väl
litet var hur pass lätt det är att göra en
sådan ändring. Här gäller det ju inte
bara stämningsmännen, utan också t. ex.
de lekmän som kallas till ledamöter i
synenämnd vid förrättningar, som skall
hållas på fjällhemman och andra lägenheter
som ligger långt borta. I bästa fall

får de, skulle jag tro, samma dagtraktamente
som utgår till nämndeman.

Jag vill inte yttra någon bestämd mening,
men jag tror liksom herr Bergh att
det blir mycket svårt att åstadkomma en
utjämning på någon annan väg än genom
att man lämnar ersättning för fotvandring
och cykelfärd. Här resoneras
om att det skulle vara alldeles otänkbart
och horribelt att tänka sig, att en
människa cyklar eller går en mil för en
ersättning av två eller kanske tre kronor;
vederbörande tar då alldeles säkert
bil, menar man. I de flesta fall gör han
ganska säkert det, men jag tror att det
vid en del tillfällen alltjämt förekommer,
att han tar cykel. Och då förstår jag
inte, varför det skulle vara speciellt angeläget
att företa just denna lilla renhållningsåtgiird
i resereglementet, som
inte leder till annat än att kostnaderna
för statsverket måste bli större. Kan inte
möjligheten till ersättning få finnas
kvar, låt vara att det inte gäller så
många?

Jag tillät mig ge ett exempel från min
egen erfarenhet. Till en by, som jag tidigare
haft anledning att besöka rätt
ofta, har jag kunnat välja mellan två olika
vägar. Ena möjligheten har varit att
färdas i bil 1,5 mil och att sedan gå cirka
7 eller 8 kilometer. Den andra möjligheten
har varit att köra bil 8 mil,
varvid det gått att köra de sista 4 kilometerna
endast om det varit torrt väglag,
varefter jag varit framme i byn. Jag
har faktiskt brukat åka den kortare vägen
med bil och fotvandra litet längre.
Det har kanske mest varit i kommunens
ärenden, men någon gång har jag varit
ute i statens tjänst. Det kanske finns fler
människor, som är lika konstiga som jag
och föredragit att fotvandra och därigenom
förkorta körsträckan.

Jag kan inte finna annat än att man
här vårdar sig om en princip utan att
vinna något därmed. I själva verket blir
anordningen sannolikt dyrare för statsverket.
Under dessa förhållanden har
jag, herr talman, mycket svårt att förstå
meningen med utskottsmajoritetens förslag.

Jag ber för min del att med det sagda

Onsdagen den 12 november 1952.

Nr 27.

få instämma med herr Bergh i hans yrkande
om bifall till vår reservation.

Herr ANDERSSON, AXEL: Herr talman!
Sedan herr Bergh så utförligt redogjort
för de synpunkter, som från
norrlandshåll kan anföras i denna fråga,
är det kanske inte mycket att tillägga,
men herr Sundelin nämnde en grupp
tjänstemän, vars arbete jag har haft anledning
att följa, och det gav mig anledning
att begära ordet.

Herr Sundelin talade om lapptillsynsmännen
och gjorde gällande, att den
lön, som de har för sitt arbete, är så
rikligt tilltagen, att de utan särskild
gottgörelse mycket väl borde kunna hålla
den utrustning, som de måste ha för
sina fjällvandringar. Nu är det i själva
verket tvärtom så, att deras avlöning är
mycket blygsam, medan utrustningen
kostar stora pengar. När de skall ge sig
ut i fjällvärlden under många dagar,
ibland kanske ett par veckor, måste de
vara väl rustade. Det finns inte någon
räddningstjänst som står till förfogande
för dem som för stockholmsturister, som
kommer upp till fjällvärlden. Lapptillsynsmännen
får själva bära allting med
sig. Färdkosten måste också vara särskilt
sammansatt och ställer sig rätt
dyrbar.

Nu är det naturligtvis möjligt att dessa
lapptillsynsmän kommer att handla
på ett annat sätt, om det föreslagna systemet
antages. Nu bär de packningar,
som väger 20—30 kilo, men såvitt jag
förstår, har de möjlighet att anlita bärare,
som följer med och bär deras utrustning.
En bärare kostar för närvarande
30 kronor om dagen, och jag skulle
tro att det inte blir billigare för statsverket
att betala bärare än att ge lapptillsynsmännen
en liten ersättning för
fotvandring. I själva verket blir det nog
en 15, 20 gånger dyrare för staten att
bekosta bärare.

Det som gäller för lapptillsynsmännen
gäller, som redan har antytts, i stor
utsträckning för övriga tjänstemän i
Norrland, och jag tror att man på det
av utskottet föreslagna sättet gör det hela

Förslag till allmänt resereglemente m. m.
åtskilligt dyrbarare för staten än vad
som är nödvändigt.

Herr SUNDELIN: Herr talman! Herr
Axel Andersson hade tydligen missuppfattat
mig, då han påstod, att jag skulle
ha givit uttryck åt den meningen, att
lapptillsynsmännen är så väl avlönade,
att de borde kunna utan särskild gottgörelse
hålla sig med den utrustning
som de behöver för sina fotvandringar.
Det var inte så jag menade, utan jag
sade bara att den utrustning, som de
behöver vid sina fotvandringar till och
från förrättningsställena, måste de väl
ha för tjänsten som sådan, oavsett resorna
till och från förrättningarna. Jag
menade alltså att man kan förmoda, att
de inte under några förhållanden skulle
kunna avvara den utrustningen.

Jag tycker att man bör reglera avlöningsförhållandena
för dessa befattningshavare
vid lappväsendet just med
tanke på de speciella förhållanden, under
vilka de tjänstgör, och då jag ser
på det framlagda förslaget till ändrad
lönegradsplacering, finner jag också att
t. ex. lapptillsynsmännen har flyttats
upp från 11 till 14 lönegraden. Här gäller
det bara några få befattningshavare
uppe i Norrland. Vi har ju inga lapptillsynsmän
eller lappfogdar söderut —
det finns inga i Skåne och väl knappast
heller i Småland. Det är 5 lappfogdar,
1 lappfogdeassistent och 13 lapptillsynsmän,
om jag får döma av propositionen
nr 241 till höstriksdagen angående lönegradsplaceringen
för vissa tjänster.

Herr Pålsson ansåg att han var en
konstig människa, som använde den
kortaste färdvägen, trots att han då fick
gå ett stycke. Jag anser det inte på något
sätt vara konstigt. Jag tror att de
allra flesta människor är så konstigt beskaffade,
att de använder den kortaste
färdvägen och inte fäster sig så mycket
vid om de, ifall de exempelvis cyklar en
halv mil, får en krona mindre i ersättning
än som för närvarande utgår.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen

Nr 27.

Onsdagen den 12 november 1952.

Förslag till allmänt resereglemente m. m.

enligt de därunder förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall till vad
utskottet i den under behandling varande
punkten hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den av herr Pålsson m. fl. beträffande
nämnda punkt avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen på
bifall till utskottets hemställan, sig anse
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Bergh begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 194 punkten
II, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Pålsson in. fl.
beträffande nämnda punkt avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning.

Då herr talmannen fann tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
verkställdes härefter votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

J a — 55;

Nej — 54.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkterna III—V.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten VI.

Fröken ANDERSSON: Herr talman!
Reservationen på denna punkt rör traktamentesersättning
till bland andra personal
i försvarets reserver. Dessa kate -

gorier får visserligen bättre traktamenten
än för närvarande, men de kommer
icke desto mindre att fortfarande vara
väsentligt sämre ställda än andra tjänstemän,
nota bene om majoritetens förslag
på denna punkt skulle bifallas.

Reseersättningskommittén har understrukit,
att allmänna traktamentsbestämmelser
i princip skall tillämpas också
beträffande de kategorier, som det här
rör sig om, dock med den avvikelsen,
att det s. k. 16 :e-dygnstraktamentet skall
utgå från första dagen.

Överbefälhavaren, som efter hörande
av försvarsgrenscheferna har yttrat sig
över kommitténs förslag, har ställt sig
kritisk på denna punkt men dock ansett
sig böra godtaga förslaget i denna
del med hänsyn till de förenklingar i
handläggningen av dessa frågor, som
med tillämpning av förslaget skulle
uppstå, överbefälhavaren framhåller i
sitt yttrande, att det inte kan anses att
reservpersonalen i större utsträckning
än den aktiva personalen har förhandskännedom
om tid och plats för tjänstgöringen
och därför inte har större
möjligheter än andra att genom planering
förbilliga vistelsen under militärtjänstgöringen.

Kommittén föreslog, som jag sade, att
oreducerat 16:e-dygnstraktamente skulle
utgå från första dagen, och påpekade
att det inte fanns någon anledning att
göra skillnad mellan tjänstemän på aktiv
stat och tjänstemän i reserven.

Nu föreslås i propositionen och även
av utskottsmajoriteten en väsentlig försämring
i förhållande till kommitténs
förslag. Sålunda skulle tjänstemän med
eget hushåll få samma traktamente som
utgår till tjänstemän i allmänhet utan
eget hushåll, och för tjänstemän i reserven
utan eget hushåll skulle endast
utgå nattraktamente.

Propositionen ansluter sig i denna del
till statskontorets yttrande, vari det säges,
att förslaget innebär en lämplig
avvägning. Såvitt jag har kunnat finna,
har inga sakskäl framlagts för denna
avvikelse, i alla händelser inte några
hållbara sådana.

Jag skall färska upp minnet hos kam -

Onsdagen den 12 november 1952.

Nr 27.

marens ledamöter genom att nämna ett
par siffror. Medan tjänstemän i allmänhet
med eget hushåll får 16 kronor 75
öre per dygn, blir det för reservpersonal
med eget hushåll endast 13 kronor
25 öre. Det är ganska svårt att
förstå denna skillnad, särskilt mot bakgrunden
av uttalandet av överbefälhavaren,
som väl bör veta vad det här rör
sig om.

Nu har det sagts, och det med rätta,
att detta förslag dock är bättre för den
personal som det här rör sig om än vad
som nu gäller. Men detta tycker jag
inte motiverar en avvikelse från de
traktamenten som gäller för andra
tjänstemän. Det visar endast, menar jag,
hur felaktigt systemet hittills har varit.

Tjänstemän utan eget hushåll får det
ännu sämre ställt än övriga tjänstemän.
övriga tjänstemän utan eget hushåll
får 13 kronor 25 öre, medan personalen
i försvarets reserver endast får
7 kronor. Beträffande tjänstemännen
utan eget hushåll råder det alltså i detta
fall större skillnad än beträffande tjänstemän
med eget hushåll.

Jag kan i detta sammanhang parentetiskt
påminna om att försvarets lönenämnd
på sin tid betonade att det inte
borde göras någon skillnad mellan personal
med och utan eget hushåll. Reseersättningskommittén
understryker att
kostnaderna i stort sett är desamma för
reservpersonal utan eget hushåll som
för andra tjänstemän utan eget hushåll,
och detta förefaller mig vara ett vettigt
resonemang. Kungl. Maj :t och utskottsmajoriteten
går — som jag förut
nämnde — icke dess mindre på en
skillnad av 6 kronor 25 öre pr dag. Jag
kan också avslutningsvis nämna, att
Centralstyrelsen för de svenska reservofficersförbunden
och Svenska reservunderofficersförbundet
har yrkat att
kommitténs förslag skulle bifallas.

Herr talman! Mot denna bakgrund
ber jag att få yrka bifall till reservation
nr 2), som ansluter sig till reseersättningskommitténs
förslag.

Herr LEANDER: Herr talman! Det är
alldeles riktigt, vad fröken Andersson

Förslag till allmänt resereglemente m. m.

sagt, att propositionen inneburit vissa
begränsningar i förhållande till vad reseersättningskommittén
föreslagit. Det
är alldeles riktigt att såväl överbefälhavaren
som reseersättningskommittén har
uttalat sig för att traktamente både till
tjänsteman med och till tjänsteman utan
eget hushåll skulle utgå med det belopp
som fr. o. m. sextonde dygnet gäller för
tjänstemän i allmänhet. När således varken
reseersättningskommittén eller överbefälhavaren,
som ansluter sig till reseersättningskommittén,
anser sig kunna
föreslå att det vanliga enligt resereglementet
utgående traktamentet för tjänstemän
i allmänhet skall tillämpas redan
från början, bevisar ju detta, att man
även på dessa håll haft en bestämd uppfattning
om att vederbörande reservbefäl
inte helt och fullt kan jämställas med
övriga tjänstemän, naturligtvis beroende
på reservpersonalens tjänstgöringsförhållanden
o. s. v.

Om man läser motionen, kanske man
kan få den uppfattningen, att det här
skulle vara fråga om en reducering. Det
är naturligtvis inte riktigt. Propositionen
innebär i alla fall en förbättring, fullt
jämförlig med den förbättring som de
övriga tjänstemännen får genom de nya
bestämmelserna i resereglementet. Reservanterna
har efterlyst sakskäl för att
reservbefälet skulle sättas i särklass.
Det framgår inte av vare sig propositionen
eller utskottsutlåtandet, vad det
egentligen är för skäl som ligger bakom
— det måste ju erkännas. Jag vet att på
de håll, där man har med dessa saker att
göra, har ifrågasatts, huruvida inte detta
reservbefäl liksom det värnpliktiga befälet
kan jämställas med befäl på aktiv
stat. Det värnpliktiga befälet inkallas till
tre repetitionsövningar, men det reservbefäl
det här är fråga om brukar inkallas
till sex repetitionsövningar. Till det
värnpliktiga befälet, som tjänstgör under
samma förhållanden, utgår intet som
helst traktamente i den form det här gället.
Däremot erhåller ju reservbefälet den
nu föreslagna traktamentsersättningen,
som dock innebär en betydande förhöjning
eller i varje fall en lika stor förhöjning
som för de övriga tjänstemän -

Nr 27.

Onsdagen den 12 november 1952.

Förslag: till allmänt resereglemente m. m
nen. Det bör kanske dessutom påpekas
att vid tjänstgöring utom stationeringsorten
— jag föreställer mig att det är
fråga om fältmanövrer och liknande
tjänstgöringsförhållanden — är ersättningen
för delta reservbefäl samma som
för befälet på akliv stat.

I motionen efterlyses, huruvida det
varit statsfinansiella skäl som varit utslagsgivande
vid Kungl. Maj:ts ställningstagande.
Därom ges intet besked, men
man kanske kan få en fingervisning härom,
när man ser att försvarets civilförvaltning
redovisar som sin uppfattning att
reseersättningskommitténs förslag skulle
höja kostnaderna för reservbefälets traktamenten
med ungefär 100 procent. Efter
de reduceringar, som föreslås av försvarets
civilförvaltning, skulle i alla fall
kostnaderna höjas med 60 å 70 procent.
Hur stor totalsumma detta skulle bli, har
jag ingen aning om, men det skulle vara
ganska förvånande, om inte Kungl. Maj:t
i såväl detta fall som i så många andra
har tagit hänsyn även till de ekonomiska
konsekvenserna. Man kan naturligtvis
inte i detta fall, såsom i fråga om resekostnadsersättningen
vid olika färdsätt
peka på någon överenskommelse med de
förhandlande organisationerna, utan här
har ju befälets organisationer krävt den
ersättning, som reseersättningskommittén
har föreslagit. Jag har för min del
inte funnit några skäl föreligga för att
frångå det av Kungl. Maj:t utformade
förslaget.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Fröken ANDERSSON: Herr talman!
Jag begärde egentligen ordet med anledning
av herr Leanders uttalande, att
man, när man läser motionen, skulle få
ett intryck av att det snarast skulle vara
fråga om en reducering. Jag förstår inte,
hur herr Leander läst motionen. Jag har
läst den mycket noga och kan inte hitta
någonting som kan tolkas på detta
sätt.

Herr Leander säger vidare, att man
inte kan jämföra denna personal med
övriga tjänstemän. Jag förstår inte, var -

för man inte skulle kunna göra detta. Jag
betonade, att det inte förebragts — såvitt
jag kunnat finna — några bärande
sakskäl för den föreslagna avvikelsen.
Nu, när jag ser att herr statsrådet Lingman
har varit vänlig nog att komma in
i kammaren, kanske vi skulle kunna få
en upplysning om vilka dessa sakskäl är,
som inte blivit redovisade.

Herr statsrådet LINGMAN: Herr talman!
Jag har begärt ordet närmast för
att lämna en del upplysningar om vad
denna förändring av reservbefälstraktamentena
i sak innebär.

I propositionen är de grundläggande
traktamentsbeloppen angivna, men storleken
av de belopp, som skall utgå efter
sextonde dygnet, har inte angivits i propositionen.
Det är ju de belopp, som
Kungl. Maj :t skall fastställa, men vid
överläggningarna med personalorganisationerna
har vi kommit till enighet om
vilka belopp som skall gälla fr. o. m. det
sextonde dygnet.

De traktamentsbelopp, som för närvarande
utgår till reservbefälet, varierar
mellan lägst 5 och högst 8 kronor per
dygn. Enligt propositionen och de
däri beräknade 16:e-dygnstraktamentena
kommer traktamentsbeloppen för reservbefälet
att höjas till lägst 12 respektive
14:50 per dygn, alltså: det lägsta
beloppet 5 kronor kommer att höjas till
lägst 12 kronor och det högsta beloppet
8 kronor kommer att höjas till 14:50.
Som var och en kan konstatera, är det
ju inte så blygsamma förbättringar som
här föreslagits. Därjämte föreslås att den
nuvarande begränsningen till 60 dygn
skall upphävas.

För närvarande åtnjuter reservbefäl,,
som inte har eget hushåll, inte något
traktamente alls. Enligt det föreliggande
förslaget skall sådan befattningshavare
erhålla traktamente endast för natt, alltså
lägst 6 kronor och högst 8 kronor.

Anledningen till att dessa befattningshavare
inte liar kunnat tillerkännas traktamente
med samma belopp som för
tjänstemän i övrigt är att vi vid närmare
prövning av frågan tagit hänsyn till vad

Onsdagen den 12 november 1952.

Nr 27.

såväl försvarets civilförvaltning som
statskontoret har anfört med anledning
av reseersättningskommitténs ursprungliga
förslag. De pekade då närmast på att
reservofficerare, som blir inkallade, i
allmänhet har kännedom om var de skall
tjänstgöra och därigenom har möjligheter
att ordna för sig, på samma sätt som
övriga tjänstemän vid längre tjänstgöring.
Man har kunnat gå ett stycke vidare
i detta resonemang och säga att de har
stora möjligheter att kunna ordna ännu
bättre för sig genom att de kan inta vissa
måltider på officersmässen, där matpriserna
är något lägre än de som måste
betalas av sådana tjänstemän, vilka är
ute och reser och nödgas bo och äta huvudsakligen
på hotell.

Jag är medveten om att det kan råda
delade meningar om bärigheten av denna
argumentering, men överbefälhavaren
har inte helt tillbakavisat denna argumentering.

Han kanske säger att den måhända
inte håller helt, men han har inte heller
kunnat tillbakavisa det hela. När det således
var tveksamt, hur hållbar argumenteringen
var, men man inom departementet
ansåg, att många skäl talade för
att man skulle vara mera restriktiv än
beträffande traktamentsbelopp till övriga
tjänstemän, som reser under ovissare
förhållanden, så stannade man för det
belopp, som nu är skisserat och som,
enligt vad som framgått av min redogörelse
här, uppvisar rätt avsevärda förbättringar
i förhållande till nu utgående
ersättningar.

Herr LUNDGREN: Herr talman! Endast
några ord med anledning av vad
herr civilministern nyss anförde.

Det finns, herr talman, ingen anledning
att i detta sammanhang erinra om
den betydelse, som reservofficcrarna
har i fråga om arméns krigsorganisation.
Det är endast genom att man har
tillgång till reservofficerare som det
möjliggöres för armén och i viss mån
också för övriga försvarsgrenar att uppsätta
reservtrupper i erforderligt omfattning.
Det är alltså ett mycket stort

Förslag till allmänt resereglemente m. m.
statsintresse att rekryteringen av reservofficerare
underlättas.

Herr Leander jämförde reservofficerare
och värnpliktiga officerare, men
man måste ha klart för sig att reservofficerarna
intar en annan ställning så
till vida som de har en vart tredje år
återkommande tjänstgöring, medan det
värnpliktiga befälet endast tjänstgör i
enlighet med värnpliktslagens föreskrifter
med respektive åldersklasser. Detta
innebär ju, att reservofficerarna får en
helt annan kvalitet än de värnpliktiga
officerarna — härmed inte något ont
sagt om det arbete, som utföres av det
värnpliktiga befälet. För att kunna rekrytera
erforderligt antal reservofficerare
erfordras alltså att dessa får en något
så när tillfredsställande ekonomisk
gottgörelse för det arbete de utför inom
det militära. Det är, herr talman, såvitt
jag förstår obestridligt, att tjänstgöringen
på främmande ort måste medföra
ökade kostnader. Herr statsrådet säger,
att det går lätt för reservofficerare att
ordna för sig för sådan tjänstgöring,
därför att de ju i regel långt i förväg
har vetskap om när de skall tjänstgöra.
Men med nuvarande förhållanden på hyresmarknaden
är det sannerligen inte
så lätt att ordna för sig, även om man
har kännedom om sådan tjänstgöring
ganska långt i förväg.

Vidare sade herr statsrådet, att det
blir billigare för reservofficerarna än
för andra som skall vistas på annan ort,
därför att reservofficerarna äter på respektive
mässar. Ja, såvitt jag har mig
bekant är det inte billigare att äta på
mässarna än på andra matställen av
motsvarande kvalitet. Herr statsrådet talade
också om att den begränsning till
60 dagar, som gäller för de nu utgående
traktamentena, är borttagen. Denna
begränsning bär emellertid — och det
har herr statsrådet själv talat om i propositionen,
om jag inte minns fel — betydelse
endast för marinen. För arméns
personal är ju tjänstgöringen inte längre
än motsvarande repetionsövning, varför
den omständigheten att denna begränsning
har borttagits har relativt liten
betvdelse.

Nr 27.

Onsdagen den 12 november 1952.

Förslag till naturskyddslag m. m.

Herr Leander talade om att dessa reservofficerare
på samma sätt som befälet
på stat bar ersättning under fälttjänstövningar.
Det borde väl inte vara
herr Leander alldeles obekant, att traktamente
i vanlig mening inte utgår under
fälttjänstövning; där förekommer ju
utspisning och förläggning in natura.
Hurudan denna förläggning är, är en
annan fråga — om den är ordnad i tält
eller under en gran — men traktamentet
utgår in natura, och det är därtill ett
mycket reducerat traktamente, varför
vederbörande på det sättet inte torde få
någon större ersättning.

Herr talman! Jag ber att med denna
motivering och med instämmande i vad
fröken Andersson nyss anfört få yrka
bifall till reservationen.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen jämlikt därunder
förekomna yrkanden gjorde propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i den nu föredragna punkten hemställt
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den av fröken
Andersson m. fl. beträffande nämnda
punkt avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Fröken Andersson begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 194 punkten
VI, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av fröken Andersson
m. fl. beträffande nämnda punkt avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröst -

ningen genom uppresning; och befanns
därvid, att flertalet röstade för ja-propositionen.

Punkten VII.

Utskottets hemställan bifölls.

Vid ånyo skedd föredragning av statsutskottets
utlåtande, nr 195, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition angående
vissa ändringar i statens allmänna avlöningsreglemente
m. m., i vad propositionen
sammanhänger med Kungl.
Maj:ts förslag till allmänt resereglemente,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Vid förnyad föredragning av bevillningsutskottets
betänkande nr 58, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning om ändrad
lydelse av 5 § tulltaxeförordningen den
4 oktober 1929 (nr 316), m. m., bifölls
vad utskottet i detta betänkande hemställt.

Vid ånyo skedd föredragning av andra
lagutskottets utlåtande nr 45, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om ny lydelse av övergångsbestämmelsen
till lagen den 5 april
1946 (nr 130) om ändrad lydelse av
18, 20 och 23 §§ epidemilagen den 19
juni 1919 (nr 443), bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Förslag till naturskyddslag m. m.

Föredrogs ånyo tredje lagutskottets
utlåtande nr 28, i anledning av dels
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till naturskyddslag m. m., dels ock motioner,
som väckts i anledning av propositionen.

Genom en den 4 april 1952 dagtecknad
proposition nr 188, vilken hänvisats till
lagutskott och behandlats av tredje lagutskottet,
hade Kungl. Maj:t, under åberopande
av propositionen bilagda i statsrådet
och lagrådet förda protokoll, fö -

Onsdagen den 12 november 1952.

Nr 27.

reslagit riksdagen att antaga vid propositionen
.fogade förslag till

1) naturskyddslag;

2) lag angående ändring i lagen den
12 maj 1917 (nr 189) om expropriation.

I samband med propositionen hade utskottet
till behandling förehaft fem i
anledning av densamma väckta motioner,
nämligen

inom första kammaren:
nr 511 av herrar O hlon och Nerman
samt

nr 512 av herr Osvald m. fl.; ävensom inom

andra kammaren:
nr 667 av herr Andersson i Dunker,
nr 668 av herr Netzén m. fl. samt
nr 669 av herr von Seth m. fl.

I motionerna 1:511 och 11:669, vilka
voro likalydande, hade hemställts, att
riksdagen ville besluta sådan ändring i
förslaget till naturskyddslag, att den allmänna
tillsynen över skyddet och vården
av naturen anförtroddes riksantikvarieämbetet,
som härför skulle erhålla den
organisation och förstärkning av arbetskrafter,
som härav föranleddes.

I motionerna I: 512 och II: 668, vilka
jämväl voro likalydande, hade hemställts,
att riksdagen ville dels uttala sin anslutning
till departementschefens uppfattning
rörande den ställning, som Vetenskapsakademien
borde erhålla i den
framtida organisationen av det svenska
naturskyddet, och dels hos Kungl. Maj:t
anhålla om utredning och förslag om
omgestaltning av Svenska naturskyddsföreningen
till ett organ med sådana
personella och materiella resurser, att
det kunde bedriva ett verkligt arbete.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,

A. att riksdagen måtte, med avslag å
motionerna 1:511 och 11:669 samt II:
667, bifalla förevarande proposition nr
188;

Förslag till naturskyddslag m. m.

B. att motionerna 1:512 och 11:668
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Herr OSVALD: Herr talman! För envar
som är intresserad av och har arbetat
för svenskt naturskydd är det en
glädje att konstatera, att vi nu har kommit
så pass långt att vi inom kort kommer
att få en modern naturskyddslag
och en naturskyddslag som verkligen
kan sägas motsvara sitt ändamål. Det
är också med stor tillfredsställelse man
konstaterar den positiva inställning till
naturskyddsuppgifterna, som utskottet
har givit uttryck åt i sitt utlåtande.

Det är emellertid särskilt på en punkt,
som jag skulle vilja säga ett par ord, och
det är i anslutning till innehållet i den
motion, som väckts i denna kammare
under nummer 512. I denna motion
hade bl. a. yrkats att, eftersom tillämpningen
av naturskyddslagstiftningen är
en allmän uppgift, »från Kungl. Maj:ts
sida måtte föranstaltas om utredning om
det personal- och medelsbehov som med
utgångspunkt från propositionens ståndpunkt
kommer att föreligga».

I utskottets utlåtande har motionen
behandlats och där säger utskottet bl.
a., att Naturskyddsföreningen ju själv
»gått i författning om att utarbeta nya
stadgar». Det säges vidare i utskottets
utlåtande, att detta arbete med förslag
till nya stadgar redan är slutfört och,
tillägges det, inom kort kommer att föreläggas
föreningsstämman. Det kan
emellertid knappast anses, att ett sådant
arbete med en stadgerevision kan betraktas
som slutfört, förrän förslaget
därom verkligen har antagits av en föreningsstämma.

Vad som emellertid för Naturskyddsföreningen
har varit det väsentliga har
också berörts i motionen, nämligen att
Naturskyddsföreningens styrelse har begärt,
att Kungl. Maj:t skulle föranstalta
om en utredning beträffande det behov
av personal och medel, som kommer att
föreligga för att Naturskyddsföreningen
skall kunna fylla den uppgift, som förutsattes
i propositionen, nämligen att
vara det centrala organet för natur -

Nr 27.

Onsdagen den 12 november 1952.

Förslag till naturskyddslag m. m.
skyddsarbetet. Det är om detta som utskottet
bl. a. säger, att yrkandet om en
statlig utredning rörande föreningens
behov av personella resurser är svårförståeligt.
I själva verket förhåller det
sig så, att föreningen har i framställning
till Kungl. Maj:t begärt en sådan
översyn för att man på det sättet skulle
få en mera objektiv utredning och
en säkrare grund att bygga arbetet på.
Det är nämligen så, herr talman, att det
svenska naturskyddsarbetet numera har
delvis andra målsättningar än det hade,
då naturskyddsarbetet börjades i vårt
land. För några decennier sedan, alltså
då Naturskyddsföreningen började sitt
arbete, var det väsentligen de estetiska
och naturvetenskapliga synpunkterna,
som stod i förgrunden. På senare tid
liar framför allt de sociala synpunkterna
i naturskyddsarbetet kommit allt
mer och mer i förgrunden, t. ex. frågan
om att bevara naturen för att bereda
människorna i storstäderna möjlighet
till rekreation. Härtill har kanske ännu
senare kommit de nationalekonomiska
synpunkterna på naturskyddet, och
framför allt skulle jag då vilja framhålla
frågan om skyddet åt våra vatten. Vattenfrågan
är ur många synpunkter betydelsefull;
den omfattar t. ex. frågan
om reglering av sjöar och vattendrag
och frågan om den förorening av vatten,
som alltjämt pågår i våra vattendrag.
Allt detta är problem som man
numera står inför inom svenskt naturskydd.

Det är därför naturligt, att naturskyddet
för att kunna bedrivas på ett
verkligt effektivt sätt måste ha till sitt
förfogande betydligt större personella
och materiella resurser än vad det tidigare
haft, och det är för att få en objektiv
utredning av vad som verkligen
behövs för att Naturskyddsföreningen
som det centrala organet skall kunna
fylla denna sin uppgift som vi i motionen
hade begärt, att utskottet skulle
göra ett uttalande i denna riktning. Det
är nämligen uppenbart, att vill man
verkligen att den moderna naturskyddslagstiftning,
som vi nu kommer att få,
också skall kunna tillämpas på ett fullt

effektivt sätt, så krävs det betydligt större
resurser än dem som hittills stått till
naturskyddsarbetets förfogande.

Det hade därför varit önskvärt, menar
jag, om till detta mycket positiva
uttalande från tredje lagutskottet också
hade fogats ett uttryck för den meningen,
att en effektiv tillämpning av
den moderna naturskyddslagstiftningen
också kräver, att det organ, som skall
handha detta arbete, får möjligheter att
utföra det på ett effektivt sätt. Utskottet
har emellertid inte villfarit detta
önskemål, utan utskottet säger att »till
denna fråga, som eventuellt skulle kunna
beröra önskemål om förstärkning av
statsanslagen till föreningens verksamhet,
har riksdagen emellertid icke att
taga ställning i förevarande sammanhang».
Det är naturligtvis alldeles riktigt,
att riksdagen inte nu har att ta
ställning till anslagsfrågor eller till frågor
om den personella utrustning, som
behövs, eller om de anslag, som kan
behövas för naturskyddsarbetet, men
det hade varit värdefullt, om utskottet
också hade framhållit att för ett effektivt
arbete också kräves att erforderliga
medel ställes till förfogande.

Jag har med dessa ord, herr talman,
velat ge en förklaring till vad som enligt
utskottets utlåtande har varit svårförståeligt
i motionen. Jag är för min
del för övrigt mycket tillfredsställd med
utskottets uttalanden, och jag har därför,
herr talman, inte något annat yrkande
än om bifall till utskottets förslag.

Herr STEN: Herr talman! Utan att
göra mig skyldig till vanvördnad mot
våra stora interpellationsdebatter nyligen
och mot den nyss behandlade frågan
om tjänstemännens rätt att fotvandra i
Norrland anser jag mig kunna konstatera,
att det nu föreliggande ärendet är
den största frågan vid denna riksdag,
Men då vårt arbete, förklarligt nog, domineras
av ekonomiska problem och materiell
standard, blir lätt sådana problem
som naturskydd och landskapsvård bortskymda.
Ekonomi och kultur sätter utan

Onsdagen den 12 november 1952.

Nr 27.

tvivel de flesta av oss mycket högt, det
sista i varje fall för skams skull. Men när
det gäller de värden som det här är fråga
om skiftar säkerligen våra uppfattningar
ganska mycket. Eftertanken säger
oss emellertid, att naturen och landskapsbilden
betyder mycket, inte bara
för alla de svenskar som bor kvar i sin
födelsebygd, utan även för dem som på
grund av den stora folkvandring och omflyttning
av miljoner människor ifrån
deras uppväxtmiljö som för närvarande
pågår har lämnat den. De kommer tillbaka,
ofta varje år. Detta har möjliggjorts
genom den lagstadgade semestern
och genom den tekniska utvecklingen av
möjligheterna till resor. Dessutom har
vi en miljonhövdad stam av svenskar
och svenskättlingar i Amerika, som också
kommer hem i allt större skaror. Och
slutligen är ju turistväsendet en av våra
stora näringar. Det rör sig alltså även
rent bokstavligt om mycket stora värden.

Till grund för dagens behandling av
denna fråga ligger en allsidig utredning,
eu klokt avvägd proposition och ett enhälligt
utskottsutlåtande. Divergenserna
mellan motionerna och utlåtandet kan
kräva några reflektioner, eftersom de varit
föremål för uppmärksamhet i pressen.

Utredningen har föreslagit, att övervakningen
och rådgivningen borde uppdragas
åt en statens naturvårdsnämnd.
Propositionen och utskottet har avböjt
detta förslag. Det är ju uppenbart, att
utredningen icke utan bärande skäl hade
föreslagit denna nämnds inrättande.
Men det förhåller sig nog så, att förslag
som innebär inrättande av nya ämbetsverk
eller som anses kunna medföra
en utveckling i den riktningen under
nuvarande förhållanden knappast
kan påräkna en fullt saklig prövning
med hänsyn till de ändamål som det är
fråga om. Det är vår egen och allmänhetens
uppfattning — med rätt eller orätt
— att vi har varit litet för frikostiga med
sådana beslut, som har medfört dessa
psykologiska verkningar vid bedömandet
av sådana förslag.

Att man i detta avseende kan följa

3 Första kammarens protokoll 1952. År 27.

Förslag till naturskyddslag m. m.
propositionen och utskottet beror på att
vad utredningen hade velat vinna med
nämnden åtminstone till betydande del
torde kunna ernås på andra vägar. Framför
allt kan man knyta sådana förhoppningar
till de föreslagna naturskyddsråden
inom länen. Länsstyrelserna har
ju en betydelsefull uppgift på detta område,
och de kan genom dessa råd tillföras
all den sakkunskap som finns hos
institutioner och sammanslutningar inom
länet. En annan mycket värdefull tröstegrund
har de som är intresserade för
lagens syfte funnit däri att departementschefen
tagit initiativ till överläggningar
för att främja detta syfte nu i
samband med lagens ikraftträdande. Det
talas i utskottsutlåtandet endast om sammanslutningar,
men jag uttalar den förhoppningen,
att detsamma gäller även de
berörda verken, alltså Vetenskapsakademien,
riksantikvarieämbetet och domänstyrelsen,
som nu blir inkopplad som
förvaltare av nationalparkerna. När jag
vid utskottets justering lojalt tillkännagav
min avsikt att vid detta tillfälle
rikta en hemställan till departementschefen
i denna riktning, kunde sådana upplysningar
lämnas, att utskottet kunnat
skriva som det gjort. Det återstår för
mig endast att uttala min synnerliga tillfredsställelse
över departementschefens
såväl härigenom som genom sina uttalanden
i propositionen visade intresse,
vidsyn och idealitet. Jag hoppas att han
har laga förfall för sin frånvaro här i
kammaren just nu, så att jag inte av
den anledningen behöver pruta på mitt
vackra omdöme, men inom parentes sagt
förefaller det som om ju starkare vi
gör regeringsmakten, dess vårdslösare
blir den ibland i sitt umgänge med riksdagen.

Ett särskilt intresse knyter sig till utskottets
redovisning av de möjligheter
som denna lag öppnar att stärka naturskyddet
på det allt mer aktuella vattenfallsområdet.
Till förekommande av allt
missförstånd skall jag först deklarera
min anslutning till den uppfattningen,
att vår generation har en naturlig plikt
alt öka folkfiirsörjningens och världshushållets
resurser genom att förvandla

Nr 27.

Onsdagen den 12 november 1952.

Förslag till naturskyddslag m. m.
denna råvara till elektrisk energi. Men
det är en lika naturlig plikt att ta spjärntag
för att rädda något av natur ocli
landskapsbild även på detta område. Eljest
kan det inträffa, att alla vattenfall
är till 100 procent utbyggda i samma
ögonblick som elektricitetens roll har
övertagits av andra energikällor. Nu kan
man i detta utlåtande finna stöd för att
det exempelvis finns möjligheter att,
säkerligen enligt svenska folkets enhälliga
uppfattning, rädda Tännforsen antingen
som nationalpark tillsamman med
omkringliggande områden eller som naturminne.
Den garanti som därutöver
kan erfordras kan icke ernås på annat
sätt än genom att riksdagen när det
gäller vattenlagen eller beviljande av anslag
till vattenkraftens utbyggande handlar
i överensstämmelse med denna lags
anda och mening, som säkerligen också
är nationens samfällda.

Tillåt mig att ta ett annat aktuellt exempel,
Sollefteforsen. Jordbruksutskottets
ärade ordförande, som på äldre dagar
bar blivit stadsbo, och jag som räknar
Sollefteå som mina fäders marknadsplats
och mitt eget första rastställe på
vägen ut i livet, röner säkerligen ingen
motsägelse bland dem som sett denna
stad, om vi säger att den är landets vackraste
vad läget beträffar. Det skulle möjligen
vara Stockholm, som ur vissa synpunkter
kunde uppta tävlan. Sollefteforsen
ligger mitt i staden; Sollefteå står
eller faller med forsen. Forsen måste
ovillkorligen, även rent ekonomiskt, betyda
mera orörd än om dess obetydliga
fallhöjd exploateras. Här torde formen
nationalpark vara svårare att förverkliga,
då bebyggelsen på bägge sidor går
ända ut till forsen, även om några karakteristiska
nipformationer på bägge sidor
om fallet också bör skyddas, men
här står formen naturminne under alla
förhållanden inom möjligheternas gräns.

Jordbruksutskottet har, som det framhålles
i tredje lagutskottets recit, för
några år sedan framhållit, att man lämpligen
borde skaffa sig översikt över detta
område, sedan denna lag tillkommit.
Nu upplyses det, att frivilliga sammanslutningar
gått i författning om en sådan

inventering. Här skulle jag nog ha velat
skjuta in ett par satser i utskottets motivering:
dels att denna åtgärd synes ha
vidtagits sedan en framställning till
Kungl. Maj:t från dessa sammanslutningar
såvitt man kan finna icke lett till någan
åtgärd, och dels att resultatet av
denna inventering icke bör ställas till
förfogande endast för de naturvårdande
myndigheterna utan även för de myndigheter
som syssla med planeringen av
vattenkraftens utbyggande i fortsättningen.
Men då detta utskottsutlåtande har
så många förtjänster, ville jag inte överanstränga
utskottets intresse för denna
angelägenhet.

Det har framgått under denna riksdagssession,
att sådana planer i fråga om
vattenkraftens fortsatta utbyggande preliminärt
har framlagts för vederbörande
utskott. Det hade då varit önskvärt, att
Kungl. Maj:t åtminstone hade remitterat
ifrågavarande framställning till de organ
som svarar för denna planläggning, »att
tagas i betraktande vid fullgörandet av
detta uppdrag», såsom riksdagsformuläret
brukar lyda. Det bör vara naturligt,
att så blir fallet i fortsättningen. Jag har
sett en glädjande notis i tidningarna häromdagen
att vattenfallsverkets revisorer
har betygat, att intresse finnes även på
detta håll för att fara varsamt fram.

Siste suppleanten har inte uppträtt här
med anspråk på att i varje formulering
företräda varje ledamot i tredje lagutskottet,
men i så måtto för han utskottets
talan, att han yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Herr NERMAN: Herr talman! Med anledning
av utskottsutlåtandet vill jag
bara erinra om att de motionärer som
står bakom motion I: 511 hade tänkt sig
en centralorganisation för naturskyddet
redan no, den som Svenska naturskyddsföreningen
har föreslagit och flera länsstyrelser
har biträtt, d. v. s. att vården
av det centrala naturskyddsarbetet skulle
anförtros åt riksantikvarieämbetet. Det
är då fråga om skyddet för kulturlandskapet.
Departementschefen och utskottet
liar nu inte ansett tiden mogen för

Onsdagen den 12 november 1952.

Nr 27.

en definitiv lösning, och därför har motionen
avstyrkts. Men motiveringen för
avstyrkandet är inte negativ, och den
ger tydligen anledning att hoppas, att
när tiden en gång är inne för en definitiv
åtgärd, det uppslag som har framförts
i motionen nr 511 kan komma att
beaktas.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, bifölls vad utskottet i förevarande
utlåtande hemställt.

Föredrogos ånyo tredje lagutskottets
utlåtanden:

nr 29, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 2 § 11 :o) och 16:o)
lagen den 26 maj 1909 (nr 38 s. 3) om
Kungl. Maj:ts regeringsrätt; och

nr 30. i anledning av väckt motion om
ändring i 11 § lagen om rätt till fiske.

Yad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Om ändring i fiskerättslagen nt. m.

Föredrogs ånyo tredje lagutskottets
utlåtande nr 31, i anledning av väckta
motioner om ändring i 3 § lagen om rätt
till fiske m. m.

Tredje lagutskottet hade till behandling
förehaft sex inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner,
nämligen motionerna i första kammaren
nr 50 av herr Hällgren, nr 162 och 220
av herr Persson, Karl, samt nr 361 av
herr Lnndqvist ävensom motionerna i
andra kammaren nr 49 av herr Nyberg
in. fl. och nr 409 av herr Bomun i Stafsnnd.

I motionen I: 162 hade föreslagits, att
riksdagen skulle vidtaga sådan ändring
i 1950 års lag om gräns mot allmänt vattenområde,
att allt vatten inom 300 meter
från ö av minst 50 meters längd ävensom
på de ställen, där den stranden följande
kurvan för högst 3 meters djup
ginge längre ut, allt vatten inom denna
djupkurva bleve enskilt vattenområde.

Om ändring i fiskerättslagen m. m.

I motionerna 1:220 och 11:409, vilka
voro likalydande, hade hemställts, att
riksdagen måtte besluta sådan ändring
i 1950 års lag om rätt till fiske, att vid
Blekinge läns södra kust innehavare av
enskild fiskerätt finge även utan myndighets
tillstånd sträcka fast redskap
från det enskilda vattnet vidare ut i allmänt
vatten, dock ej på större avstånd
än 200 meter från den stranden följande
kurvan för högst 3 meters djup.

I motionen I: 361 hade hemställts, att
riksdagen för sin del måtte antaga i motionen
angivet förslag till lag om ändring
i 3 § lagen om rätt till fiske. Lagförslaget
innebar samma ändring som
den i motionerna I: 220 och II: 409 åsyftade.

1 de likalydande motionerna 1:50 och
II: 49 hade hemställts, att riksdagen måtte
fatta sådant beslut, att ägare av tre
skattlagda ålfisken i Mjällby kommun,
vilka fisken kallades Ytterören, Innerören
och Yttre Pjäddör, finge bibehållas
vid sina gamla rättigheter eller att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte anhålla om sådana åtgärder, att
ägarna av nämnda fisken tillförsäkrades
rätt att i fortsättningen som hittills, under
betryggande former, bruka ifrågavarande
ålfisken.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

A. alt motionen I: 162 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

B. att riksdagen måtte i anledning av
motionerna 1:50, 220 och 361 samt II:
49 och 409 i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställa, att Kungl. Maj:t måtte låta
verkställa utredning rörande införandet
av tillståndsfri utsträckningsrätt för innehavare
av skattlagt fiske vid Blekinge
läns södra kust.

Herr PERSSON, KARL: Herr talman!
Jag skall först be att få uttala ett tack
till tredje lagutskottet för att utskottet i
så måtto har tillstyrkt de i detta ärende
väckta motionerna, att utskottet föreslår
eu utredning i frågan, om än av mera
begränsad omfattning. Det var emellcr -

3 6

Nr 27.

Onsdagen den 12 november 1952.

Om ändring i fiskerättslagen m. m.
tid inte bara för att uttala detta tack
som jag har begärt ordet, utan det var
för att göra några mycket korta reflexioner.

Alla de motioner som är väckta i dessa
ämnen syftar ju till att åt de yrkesarbetande
fiskarena återvinna de rättigheter
som de i viss mån förlorat genom
1950 års fiskelag. Vad då först gäller
frågan om bevarandet av fiskerätten vid
öarna har jag föreslagit, att gränsen mot
allmänt vattenområde skulle få gälla
även för öar med ned till 50 meters
längd i stället för som nu 100 meters
längd. Även utskottet har ansett, att det
finns fog för motionen. Utskottet har
skrivit, att utskottet icke vill bestrida,
att ett genomförande av förslaget i motionen
skulle i viss omfattning bevara
de rättigheter till fiske motionären vill
skydda. Emellertid anser utskottet, att
ett bifall till motionen skulle medföra
svårigheter i fråga om annat näringsutövande
än fisket, och det är kanske
mest därför som utskottet avstyrker motionen.
Jag skall inte orda vidare i denna
fråga, men jag tycker, att när utskottet
ändå har föreslagit en utredning,
hade man kunnat ta med även denna
fråga i utredningen.

Vad sedan gäller den fria utsträckningsrätten
för innehavare av enskild
fiskerätt har utskottet föreslagit en utredning,
men begränsat sig till endast
de skattlagda fiskena. Även här tycker
jag, att det hade varit lämpligt, att utskottet
hade kunnat utsträcka utredningen
till samtliga fiskerätter, således också
dem som är förenade med strandrätt.
Men om man tolkar utskottets motivering
välvilligt, kan man måhända finna,
att utredningen även skulle kunna omfatta
andra fiskerätter än de skattlagda.
Utskottet skriver ju, att en sådan utredning
också torde kunna lämna svar på
frågan, huruvida utsträckningsrätt bör
tillerkännas även innehavare av vissa
andra av ålder bestående fisken med
fast redskap vid Blekinge läns södra
kust. Det är ju endast denna kust som
den sista frågan gäller — utsträckningsrätten
är enligt 1950 års fiskelag fri för
angränsande kuststräckor.

Jag skall inte framställa något yrkande
här. Jag vill bara uttala den förhoppningen,
att direktiven för den utredning,
som utskottet har föreslagit och som
kammaren väl kommer att begära, inte
måtte bli snävare än att utredningen
även skall kunna ta hänsyn till de sidospörsmål
som jag här har berört.

Herr BOO: Herr talman! Herr Persson
vill här sätta likhetstecken mellan
de båda frågekomplex, beträffande vilka
lian motionerat, i det ena fallet bestämmelserna
i gränslagen om ös längd för
att den skull kunna bilda eget vattenområde
och i andra fallet bestämmelsen i
fiskelagen om utsträckningsrätt för fast
fiskeredskap. Med anledning därav måste
jag konstatera, att det inte går att, såsom
herr Persson vill göra, sammanföra
de båda sakerna, även om de har det
sambandet, att bägge kan röra fiskeutövandet.

I den ena motionen, nr 162 i första
kammaren, yrkar herr Persson, att man
skall göra sådan ändring i gränslagen,
att en ö av minst 50 meters längd skall
kunna bilda enskilt vattenområde. Det
innebär alltså, att det enskilda vattnet
skulle utsträckas. Enligt nuvarande bestämmelser
skall endast öar av minst
100 meters längd ha enskilt vattenområde.
Dessa bestämmelser har tillkommit
efter noggranna överväganden i fiskerättskommittén.
Även vid utskottsbehandlingen
1950 dryftades dessa problem
ganska ingående. Vad man här har
kommit fram till är en av hörnstenarna
i den vattengränslag som nu gäller,
och det måste föreligga starka skäl för
att ändra på dem.

När man år 1950 behandlade dessa
spörsmål, förelåg från högerhåll ett motionsyrkande
om att varje landbildning,
som kan hänföras till fastighet, skulle
ha eget vattenområde. Om man skall gå
ifrån den nuvarande bestämmelsen om
100 meters längd på dessa öar, vore det
konsekvent, att man följde det motionsyrkande
som framkom vid behandlingen
år 1950. Det finns dock icke tillräcklig
anledning att för närvarande genomföra

Onsdagen den 12 november 1952.

Nr 27.

en ändring i detta avseende. Den lag
som här behandlas trädde i kraft år
1951 och har således ännu inte verkat
i fullt två år. Men under denna tid har
den berörda befolkningen anpassat sig
efter de nya reglerna. Är det inte under
dessa förhållanden bäst att låta dem gälla
tills vidare? Om man nu skulle bryta
sönder lagen genom att införa 50-metersregeln,
skulle det nämligen inte lösa alla
de problem som motionären här har berört.
Men en sådan ändring skulle innebära
en ny omskiftning i fråga om allmänt
och enskilt vattenområde, som
skulle irritera och förvirra allmänheten.
Därför har utskottet inte kunnat till någon
del biträda motionen, och i detta
fall vill jag yrka bifall till utskottets utlåtande.

De andra motionerna om ändringar i
fiskelagen avser ju att få till stånd en
allmän tillståndsfri utsträckningsrätt för
fasta fiskeredskap vid Blekinge läns södra
kust. Man skulle alltså där få gå ut
på allmänt vatten intill 200 meter med
en dylik utsträckningsrätt. Detta yrkande
överensstämmer med fiskerättskommitténs
ursprungliga förslag. Vid behandlingen
1950 gick departementschefen
dock ifrån utredningen på denna
punkt och inskränkte den tillståndsfria
utsträckningsrätten att gälla tre bestämda
kustområden. Utskottet hemställde
att även Skånes östra och södra kuster
skulle falla under bestämmelserna om
tillståndsfri utsträckningsrätt, men avstyrkte
motioner om liknande rätt för
Blekinge läns södra kust. Motiveringen
var, att en allmän utsträckningsrätt där
skulle leda till skada för andra fiskande
och betyda en opåkallad utflyttning av
den enskilda fiskerätten. Man skulle alltså
inte genom en sådan allmän utsträckningsrätt
vid Blekinge läns södra kust
återställa någonting som hade fråntagits
de enskilda fiskerättsägarna genom
1950 års lagstiftning, utan det skulle i
de allra flesta fallen innebära att den
enskilda fiskerätten utvidgades. Därför
har inte utskottet kunnat förorda bifall
till föreliggande motioner.

Däremot finns det andra motioner, nr
50 i första kammaren och nr 49 i andra

Om ändring i fiskerättslagen m. m.
kammaren, som påyrkar en mycket begränsad
ändring i dessa avseenden. Man
skulle ge utsträckningsrätt åt vissa namngivna
fisken som genom dom eller skattläggning
tidigare har vunnit sådan utsträckningsrätt.
Utskottet hade vid sin
behandling härav 1950 förutsatt att dessa
frågor skulle kunna lösas genom länsstyrelsernas
rätt att bevilja dispens.
Länsstyrelsen i ifrågavarande län har
dock tolkat lagbestämmelserna så, att en
dylik dispens från utsträckningsförbudet
skulle kunna leda till men för andra
fiskande, och har därför inte velat ge
dispens i den utsträckning som är nödvändig
för att vidmakthålla den rätt som
en gång kommit till genom dom eller
skattläggning.

Detta är problem av begränsad omfattning.
Utskottet har funnit att man
här kommer in på samma princip som
1950 föranlett departementschefen till
medgivanden vid vissa andra kuststräckor.
Därför har utskottet för sin del
här förordat att just detta skulle bli föremål
för utredning. Utskottet föreslår
riksdagen att skriva till Kungl. Maj:t och
hemställa om en sådan.

Jag yrkar bifall till denna utskottets
hemställan.

Herr HÄLLGREN: Eftersom jag är motionär
skall jag i anledning av herr Perssons
yttrande be att få säga några ord.
Vid Blekinge läns södra kust gick man,
när fiskerättslagen sist antogs, in för att
myndigheterna skulle reglera utsträckningsrätten.
Såsom utskottets talesman
här har sagt klickade det i tillämpningen
av lagstiftningen på den punkten.
Följden blev, vilket inte förut var känt,
att tre sedan 1600- och 1700-talen skattlagda
fisken kom att helt eller delvis befinna
sig på allmänt vatten. Här var statens
lösensskyldighet given, men fiskarna
hade själva den uppfattningen att de
inte vore betjänta med att få pengar av
staten, utan de vore biittre betjänta med
att i fortsättningen liksom hittills få
driva sitt yrke. Deras skattlagda fisken
var taxerade som fastigheter, och ägarna
beskattades för rätten att sätta sina

Nr 27.

Onsdagen den 12 november 1952.

Om ändring i fiskerättslagen m. m.
ålbottengarn där fem, sex månader under
året. I dessa tre fisken finns inte
mindre än 31 stycken delägare, varav
några är för sin utkomst helt och hållet
beroende av fiskena. Säkerligen hade
man inte vid lagstiftningens tillkomst
menat att inte myndigheterna i ett sådant
fall skulle ge fiskarna tillstånd att
behålla sina gamla förvärvade eller ärvda
skattlagda rättigheter. Men myndigheterna
har tolkat det så, att den nya lagens
ord om att »lida men» innebär att
om någon annan säger ifrån: »Det där
är till skada för oss», så skulle inte något
tillstånd kunna ges. Det är dels för
att låta de gamla rättshavarna i fortsättningen
som hittills utöva sitt yrke,
dels för att spara utgifter för staten, som
motionerna nr 50 i första kammaren
och nr 49 i andra kammaren är väckta.
Jag är tacksam för utskottets sympatiska
behandling av dessa motioner.

Vidare har utskottet i detta sammanhang
åberopat herrar Perssons och
Lundqvists motioner. Jag förstår att detta
rent lagtekniskt sett är riktigt. Jag begränsade
mig till vissa särskilt nämnda
fisken, och det har sedan sports att det
skulle finnas ett likartat fall i östra Blekinge.
Därför har utskottet fått skriva
som skett.

Men när herr Persson i sitt yttrande
framhåller önskvärdheten av att utredningen
bedrivs i den riktningen att den
på något sätt försöker tillgodose de övriga
motionernas syfte, vilka gäller en
tillståndsfri utsträckningsrätt 200 meter
från det enskilda vattnet för alla innehavare
av enskilda fisken —• då förstår
inte herr Persson själv vilket kaos han
skulle skapa. På en kuststräcka i lialvcirkelform
om ungefär tre mils längd
finns enligt kammarrådet Dufwas utredning
73 stycken sådana fasta ålfisken.
Dessutom skall där finnas insegling till
sex samhällen med sex hamnar och allmänna
farleder. Fiskarna själva vill inte
ha en sådan ändring. Enda följden av
ett bifall till herr Perssons förslag skulle
bli att man kom att skada varandra, och
man kom att ta upp processer som skulle
vara i många tiotal år. Jag tror att vi
här inte kan gå längre än vad utskottet

har gjort. Om man låter myndigheterna
avgöra den utsträckningsrätt för alla de
övriga på det allmänna vattnet, som de
skulle komma i åtnjutande av, är man
på den säkra sidan.

Jag har talat med åtskilliga fiskare. De
säger att det skulle bli en fullständig
förvirring därest man skulle handla i
enlighet med dessa motioner. Däremot
har utskottet positivt gått in för vad som
föreslagits av fiskeriintendenten, fiskeristyrelsen
och länsstyrelsen.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr PERSSON, KARL: Herr Hällgren
säger att om man gör utredningen litet
vidlyftigare, så att den gäller för alla
berörda, skulle det skapa kaos. Jag undrar
vilket som skapar mest kaos, detta
eller att som herr Hällgren i sin motion
föreslagit ge tre fisken denna rättighet
och lämna de andra åt deras öde. Jag
tror att det blir mera kaos, om man
bara ger de tre rätt och låter de andra
vara utan.

Herr HÄLLGREN: De andra har sin
rätt. Dessa tre har berövats sin rätt.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i det nu föredragna
utlåtandet hemställt.

Vid förnyad föredragning av jordbruksutskottets
utlåtande nr 49, med anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till ändring i grunderna för tillläggsbidrag
till vissa statsunderstödda
torrläggningsföretag, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 409, till Konungen i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning om ändrad lydelse av 5 §
tulltaxeförordningen den 4 oktober 1929
(nr 316), m. m.

Onsdagen den 12 november 1952.

Nr 27.

Interpellation om begränsning av statens
gäldräntea vdrag.

Herr BERGH erhöll på begäran ordet
och anförde: Herr talman! I likalydande
motioner till 1951 års riksdag (I: 89 och
II: 115) hemställdes om sådana ändringar
av kommunalskattelagen att staten i
förvärvskällorna jordbruksfastighet, annan
fastighet och rörelse skulle få rätt
att göra avdrag för gäldränta med högst
2 procent av det bokförda värdet av de i
förvärvskällan nedlagda tillgångarna.
Motionernas syfte var att kommunerna
icke skulle försättas i ett sämre läge om
en förvärvskälla vore i statens än om
den vore i enskild ägo.

Bevillningsutskottet (betänkande nr
23) instämde i princip i den av motionärerna
uttalade uppfattningen men ansåg
det erforderligt med en undersökning
rörande den privata förvärvsverksamhetens
gäldbundenhet att tagas till
utgångspunkt vid bestämmandet av den
maximala procentsatsen för gäldränteavdraget.
Då utskottet under hand inhämtat
att ett tidigare avgivet förslag i samma
riktning av 1944 års“skattesakkunniga
skulle upptagas till omprövning av 1950
års skattelagssakkunniga avstyrkte utskottet
motionerna och ansåg sig icke
heller kunna tillstyrka, att riksdagen i
särskild skrivelse hemställde om frågans
upptagande till förnyad prövning. Utskottet
uttalade dock den förhoppningen
att det skulle visa sig möjligt att i en
nära framtid framlägga förslag i ämnet
för riksdagen.

Med hänsyn härtill hemställer jag om
kammarens tillstånd att till statsrådet
och chefen för finansdepartementet få
framställa följande fråga:

Har herr statsrådet för avsikt att låta
påskynda ifrågavarande utredning, så att
förslag till en begränsning av statens
gäldränteavdrag kan föreläggas 1953 års
riksdag?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet till herr talmannen
avlämnade motioner:

nr 514, av herrar Osvald och Björck;
nr 515, av herr Björck m. fl.;
nr 516, av herr Sten;
nr 517, av herr Sunne in. fl.;
nr 518, av herr Andersson, Gustav
Emil, m. fl.;

nr 519, av herr Ahlberg m. fl.;
nr 520, av herr Eskilsson;
nr 521, av herr Sunne m. fl., alla i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
lönegradsplaceringen för vissa
tjänster, m. m.

Vidare anmäldes och bordlädes en av
herr Andersson, Axel, under sammanträdet
till herr talmannen avlämnad, av
honom och herr Jansson, Fridolf, undertecknad
motion nr 522, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
lönegradsplacering för viss biträdespersonal
m. m.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4.28 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.