1952 ANDRA KAMMAREN Nr 8 (Riksdagens protokoll 1952:8)

PROTOKOLL

1952 ANDRA KAMMAREN Nr 8

1—6 mars.

Debatter m. in.

Tisdagen den 4 mars. Sid.

Svar på frågor av:

Herr Wiklund i Stockholm ang. en allmän omprövning av frågan
om ordinariesättning av icke ordinarie befattningar inom statsförvaltningen
........................................ 7

Herr von Seth ang. beredande av ökat skydd åt trafikchaufförer i

deras yrkesutövning .................................. 9

Interpellationer av:

Herr Gavelin ang. upprättande av en renforskningsstation i Norrland
................................................ 12

Herr Wiklund i Stockholm ang. de sociala missförhållandena bland
zigenarna............................................ 12

Onsdagen den 5 mars.

Svar på fråga av:

Herr Wiklund i Stockholm ang. framställningarna om vigselrätt för

pastorer inom olika trossamfund.......................... 14

Svar på interpellation av:

Herr Andersson i Ronneby ang. ändrad utformning av hyreslagen 15
Svar på fråga av:

Fröken Elmén ang. den av riksdagen begärda utredningen rörande
forskning beträffande arbetets och arbetsplatsens förhållanden .. 19

Svar på interpellation av:

Herr Kollberg ang. priskontrollen å textilvaror, m. m........... 21

Motion ang. införande av fem dagars arbetsvecka.............. 37

Motion om framläggande för riksdagen av förslag till sjukförsäkringslag
............................................ 40

1 - - Andra kammarens protokoll 1952. Nr 8.

Nr 8.

Innehåll.

Sid.

Ändring i förordningen om erkända sjukkassor................ 41

Bestämmelser till motverkande av spridning av flyghavre ...... 55

Motioner om kungörande av val av kommunal- och stadsfullmäktige
samtidigt med kungörandet av val av landstingsmän .... 62

Utgifter under riksstatens tredje huvudtitel:

Upplysningsverksamhet i utlandet angående Sverige............ 64

Upplysningsverksamhet rörande mellanfolkligt samarbete och utrikespolitiska
frågor.................................... 65

Utgifter under riksstatens sjunde huvudtitel:

Statistiska centralbyrån: Avlöningar till personal för verksamhet i

allmänhet............................................ 77

D:o Kostnader för vissa skördeuppskattningar ................ 79

Ersättning till städerna för mistad tolag .................... 81

Motioner om ändringar i dyrortsgrupperingen .................. 82

Motioner om ändring av bestämmelserna om rekreationsbiljetter för

viss försvarsväsendets personal i övre Norrland................ 91

Motioner om rätt att vid taxering till skatt för inkomst åtnjuta

avdrag för viss kostnad för stenröjning..................... 94

Motioner rörande den kommunala fastighetsbeskattningen........ 98

Interpellation ang. vissa spörsmål rörande järnvägstrafiken i övre
Norrland .............................................. 113

Torsdagen den 6 mars.

Lag med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål .. 115

Motion om höjning av de allmänna barnbidragen................ 155

Motioner om inrättande av en socialförsäkringsdomstol .......... 157

Riksdagens arbetsformer.................................... 157

Interpellation av herr Dahlgren ang. frihet för varvsarbetare och likställda
från skatteplikt för ersättningar för onormal förbrukning .. 158

Samtliga avgjorda ärenden.

Tisdagen den 4 mars.

Protokoll ång. val av justitie- och militieombudsmän och ställföreträdare
för dem ........................................ 7

Onsdagen den 5 mars.

Andra lagutskottets utlåtande nr 13, ang. rätt till offentlig försvarare

för lösdrivare.......................................... 37

— nr 14, ang. införande av fem dagars arbetsvecka.............. 40

— nr 15, ang. framläggande av förslag till sjukförsäkringslag...... 40

— nr 16, ang. ändring i förordningen om erkända sjukkassor...... 41

Innehåll.

Nr 8.

Sid.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 1, ang. ersättning från kyrkofonden
för övertalig personal vid domänverket .................... 55

— nr 2, ang. ändring i gruvlagen............................ 55

— nr 3, ang. bestämmelser mot spridning av flyghavre .......... 55

— nr 4, ang. tillägg till lagen om enskilda vägar................ 62

Andra kammarens allmänna] beredningsutskots utlåtande nr 4, över

motion ang. utredning om ett lika för hela landet gällande bensinpris
.............................................. 62

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 6, ang. kyrkofullmäktigeval vid
samma valförrättning som borgerliga kommunala val.......... 62

— nr 7, ang. kungörande av val av kommunal- och stadsfullmäktige

samtidigt med kungörandet av val av landstingsmän.......... 62

Statsutskottets utlåtande nr 3, ang. utgifter under tredje huvudtiteln,

(utrikesdepartementet).................................. 63

— nr 7, ang. utgifter under sjunde huvudtiteln (finansdepartementet) 77

— nr 12, ang. utgifter under tolfte huvudtiteln (civildepartementet) 81

— nr 20, ang. utgifter å tilläggsstat II (finansdepartementet)...... 81

— nr 37, ang. N. P. Nilssons pensionering..................... 81

— nr 38, ang. ersättning till B. E. R. Carlsson m. fl............. 81

— nr 39, ang. dyrortsgrupperingen .......................... 82

— nr 40, ang. rekreationsbiljetter för försvarets personal i övre Norrland
................................................ 91

— nr 41, ang. B. H. Brohns livränteersättning.................. 94

Bevillningsutskottets betänkande nr 10, ang. skatteavdrag för stenröj ning

................................................ 94

— nr 11, ang. bokföringsåret för jordbrukare .................. 98

— nr 12, ang. den kommunala fastighetsbeskattningen .......... 98

Torsdagen den 6 mars.

Första lagutskottets utlåtande nr 6, ang. tvångsmedel i vissa brottmål 115
Andra lagutskottets utlåtande nr 17, ang. höjning av allmänna barnbidragen
.............................................. 155

—- nr 18, ang. socialförsäkringsdomstol........................ 157

— nr 19, ang. ändring i civilförsvarslagen .................... 157

Lördagen den 1 mars 1952.

Nr 8.

Lördagen den 1 mars.

Kl. 2 em.

Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes av herr förste vice talmannen.

§ 1.

Justerades protokollet för den 23
nästlidna februari.

§ 2.

Till bordläggning anmäldes:

konstitutionsutskottets utlåtanden:
nr 6, i anledning av väckta motioner
om förrättande av kyrkofullmäktigeval
vid samma valförrättning som borgerliga
kommunala val; och

nr 7, i anledning av väckta motioner
om kungörande av val av kommunal- och
stadsfullmäktige samtidigt med kungörandet
av val av landstingsmän;

statsutskottets utlåtanden:
nr 3, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1952/53 under tredje
huvudtiteln, avseende anslagen inom utrikesdepartementets
verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 7, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1952/53 under sjunde
huvudtiteln, avseende anslagen inom
finansdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 12, i anledning av Kungl. Maj :ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1952/53 under tolfte
huvudtiteln, avseende anslagen inom
civildepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckt motion;

nr 20, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret

1951/52, i vad propositionen avser finansdepartementets
verksamhetsområde; nr

37, i anledning av väckta motioner
om förhöjt pensionsunderlag för förre
arbetsläraren vid dövstumskolan i Härnösand
N. P. Nilsson;

nr 38, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ersättning till
B. E. R. Carlsson m. fl.;

nr 39, i anledning av väckta motioner
om vissa ändringar i dyrortsgrupperingen; nr

40, i anledning av väckta motioner
om viss ändring av bestämmelserna beträffande
rekreationsbiljetter för viss
försvarsväsendets personal i övre Norrland;
och

nr 41, i anledning av väckt motion om
förhöjd livränteersättning åt riksbanksvaktmästaren
B. H. Brohn;

bevillningsutskottets betänkanden:
nr 10, i anledning av väckta motioner
om rätt att vid taxering till skatt för
inkomst åtnjuta avdrag för viss kostnad
för stenröjning;

nr 11, i anledning av väckt motion om
ändring av bokföringsåret för jordbrukare,
som deklarera enligt bokföringsmässiga
grunder; och

nr 12, i anledning av väckta motioner
rörande den kommunala fastighetsbeskattningen; första

lagutskottets utlåtande nr 6, i
anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag med särskilda
bestämmelser om tvångsmedel i vissa
brottmål, dels ock i ämnet väckta
motioner;

andra lagutskottets utlåtanden:
nr 17, i anledning av väckt motion
om böjning av de allmänna barnbidragen; nr

18, i anledning av väckta motio -

Nr 8.

Lördagen den 1 mars 1952,

ner om inrättande av en socialförsäkringsdomstol; nr

19, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag om ändring
i civilförsvarslagen den 15 juli
1944 (nr 536); och

nr 20, i anledning av väckt motion
om samordning mellan sjuk- och olycksfallsförsäkringarna
m. m.;

tredje lagutskottets utlåtanden:
nr 5, i anledning av dels Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag om häradsallmänningar,
m. in., dels ock motioner,
som väckts i anledning av propositionen;
och

nr 6, i anledning av dels Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 19
juni 1942 (nr 429) om hyresreglering
m. in., dels ock motioner, som väckts i
anledning av propositionen eller röra i
propositionen behandlad lagstiftning;
samt

andra kammarens allmänna beredningsutskotts
utlåtanden:

nr 5, över motion om visst tillägg till
bestämmelserna om sanitära förhållanden
i stadgan angående hotell- och pensionatsrörelse;
och

nr 6, över motion angående ändrade
bestämmelser om befordran i vissa fall
för underofficerare vid flottan.

§ 3.

Anmäldes, att följande Kungl. Maj ds
propositioner tillställts kammaren, nämligen: nr

59, med förslag till förordning om
ändrad lydelse av 11 § 1 och 2 mom.

förordningen den 22 juni 1934 (nr 320)
angående grunder för förvaltningen av
viss kronoegendom;

nr 71, angående ratifikation av Förenta
Nationernas konvention om förebyggande
och bestraffning av brottet
folkmord (genocide);

nr 73, angående fortsatt disposition
av vissa äldre reservationsanslag;

nr 74, med förslag till lag med särskilda
bestämmelser angående sparbanks
inlåning;

nr 76, med förslag till lag om fortsatt
giltighet av valutalagen den 22 juni
1939 (nr 350);

nr 77, angående utbyggnaden av ett
försöks- och forskningsinstitut på jordbrukets
område vid Röbäcksdalen i Västerbottens
län; och

nr 79, med förslag till förordning om
konjunkturskatt för år 1952 in. m.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 4.

Anmäldes, att under sammanträdet
avlämnats följande motioner i anledning
av Kungl. Maj ds proposition, nr
60, angående höjning av statstjänstemännens
löner, m. m., nämligen:
nr 492 av herr Rubbestad;
nr 493 av herr Håstad m. fl.;
nr 494 av herr Birke m. fl.; och
nr 495 av herr Ohlin in. fl.

Dessa motioner bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 2.05 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Tisdagen den 4 mars 1952.

Nr 8.

Tisdagen den 4 mars.

Kl. 4 em.

Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes av herr andre vice talmannen.

§ 1.

Justerades protokollen för den 26 och
den 27 nästlidna februari.

§ 2.

Upplästes följande till kammaren inkomna
läkarintyg:

Herr Gottfrid Fröderberg, f. 1887, har
av mig undersökts. Han har befunnits
lida av magsjukdom (ulcus duodeni;
gastritis) och får icke deltaga i riksdagsarbetet
under tills vidare en och
en halv månad från denna dag räknat,
vilket härmed intygas.

Medicinska polikliniken Karolinska
sjukhuset 4/3 1952.

Dag Knutson,
p.-k. föreståndare,
leg. läk.

Herr Fröderberg beviljades ledighet
från riksdagsgöromålen under sex veckor
fr. o. m. innevarande dag.

§ 3.

Upplästes och lades till handlingarna
två hos kamrarnas valmän för utseende
av riksdagens justitieombudsman och
hans ställföreträdare den 4 innevarande
mars hållna protokoll, varav inhämtades,
att till justitieombudsman blivit utsedd
herr revisionssekreteraren Folke
lludewall samt till hans ställföreträdare
blivit vald herr lagmannen Tor
Alfred Bexclius;

och skulle riksdagens kanslideputerade
genom utdrag av kammarens protokoll
underrättas om dessa val samt
anmodas låta uppsätta och till kamrarna
avgiva förslag dels till förordnanden

för de valda dels ock till skrivelse till
Konungen med anmälan om de verkställda
valen.

§ 4.

Upplästes och lades till handlingarna
två hos kamrarnas valmän för utseende
av riksdagens militieombudsman och
hans ställföreträdare den 4 innevarande
mars hållna protokoll, varav inhämtades,
att till militieombudsman blivit utsedd
herr rådmannen Erik Anton Wilhelmsson
samt till hans ställföreträdare
blivit vald herr hovrättsrådet Karl Hugo
Henkow;

och skulle riksdagens kanslideputerade
genom utdrag av kammarens protokoll
underrättas om dessa val samt
anmodas låta uppsätta och till kamrarna
avgivh förslag dels till förordnanden
för de valda dels ock till skrivelse till
Konungen med anmälan om de verkställda
valen.

§ 5.

Svar på fråga ang. en allmän omprövning
av frågan om ordinariesättning av icke
ordinarie befattningar inom statsförvaltningen.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet L1NGMAN, som yttrade: Herr
talman! Herr Wiklund i Stockholm har
frågat mig, om inom den närmaste tiden
en allmän omprövning kan väntas komma
att ske av frågan om ordinariesättning
av det mycket betydande antalet
icke-ordinarie befattningar inom statsförvaltningen
och vilka huvudprinciper
som i så fall kommer att tillämpas.

Härtill får jag svara, att en sådan allmän
omprövning för närvarande icke
är aktuell. Däremot sker årligen en viss
översyn i samband med budgetarbetet.

Nr 8.

Tisdagen den 4 mars 1952.

Svar på fråga ang. en allmän omprövning av frågan om ordinaiiesättning av icke

ordinarie befattningar inom statsförvaltningen.

Frågan om ordinariesättning är numera
närmast en organisatorisk fråga,
då någon skillnad i lönehänseende mellan
ordinarie och extra ordinarie tjänster
numera icke föreligger.

Vidare anförde:

Herr WIKLUND i Stockholm: Herr
talman! Jag ber först att till statsrådet
Lingman få framföra mitt tack för svaret
på den framställda frågan.

Det är uppenbart att denna fråga intresserar
ett mycket stort antal befattningshavare
av olika grader inom statsförvaltningen.
Enligt statistisk årsbok
1951 fanns det året dessförinnan, alltså
1950, 33 737 manliga extra ordinarie
befattningshavare och 6 126 manliga
extra befattningshavare, d. v. s. tillsammans
omkring 40 000 icke-ordinarie
manliga befattningshavare. Mot detta
svarade en kår av ordinarie tjänstemän
på något mer än dubbelt så många, eller
81 363.

Även om man måste räkna med att
det bland extra-personalen finns många,
vilkas tjänster äro av mera tillfällig natur,
förefaller det som om den ickeordinarie
personalen nog är alltför talrik
för att man skulle anse proportionen
alldeles godtagbar. Jag medger att
problemet har många aspekter. Det är
mycket vanskligt att bedöma. Man behövde
veta mera än den numerära fördelningen
på olika grupper för att kunna
göra en rättvis prövning av frågan
— jag tänker exempelvis på åldersfördelningen
bland befattningshavarna.
Om man ser på de kvinnliga befattningshavarna,
finner man att disproportionen
mellan icke-ordinarie och ordinarie
är ännu större än för de manliga.
1950 fanns det 22 025 kvinnliga extra
ordinarie befattningshavare och 8 134 i
extra tjänst, eller tillsammans 30159
befattningshavare som inte hade ordinarie
anställning. Mot detta svarade
18 499 kvinnliga ordinarie befattnings -

havare. Jämförelsen mellan antalet ordinarie
och extra ordinarie kvinnliga
befattningshavare visar alltså, att de
extra ordinarie äro ungefär 3 500 fler
iin de ordinarie.

Det är klart att detta spörsmål har
många andra sidor än den som gäller
lönen. Jag tänker t. ex. på frågan om
oväld och trygghet i anställningen, inte
minst i ett läge då det är aktuellt med
stridsåtgärder för att tillgodose de krav
som statliga befattningshavare anse sig
böra ställa i löneavseende. Jag skall
dock inte ge mig in på den frågan utan
vill i stället rikta uppmärksamheten på
den vildvuxna flora av tjänsteförordnanden
kors och tvärs i statsförvaltningen,
som är en av följderna av att
vi ha en så stor grupp icke-ordinarie
personal. Det kan t. ex. hända att en
tjänsteman är extra i en relativt hög
grad, men samtidigt extra-ordinarie i
en lägre och ordinarie i en ännu lägre
grad. De båda lägre befattningarna bindas
därigenom kanske för många år
och måste upprätthållas genom vikarier.
Det hela blir svåröverskådligt och
åstadkommer besvärligheter för löneuträknare
och förvaltningschefer, inte
minst i samband med semestrar.

Herr statsrådet säger, att någon allmän
omprövning av denna fråga icke
är att vänta, men det förefaller dock
som om något av detta vore avsikten
med direktiven till tjänsteförteckningsrevisionen.
Jag medger att jag kanske
inte utan vidare kan tolka innebörden
i direktiven på den punkt jag avser,
men det vore värdefullt att i så fall få
höra statsrådet Lingmans mening. Det
står nämligen i direktiven bland annat:
»Beträffande anställningsformerna träder
i förgrunden frågan om en för de
olika förvaltningsområdena någorlunda
likformig gränsdragning mellan de ordinarie
och de icke-ordinarie anställningsformernas
användning. Även ett
eventuellt inordnande av den ordinarie
anställningsformen under reglerad be -

Tisdagen den 4 mars 1952. Nr 8.

Svar på interpellation ang. beredande av ökat skydd åt trafikchaufförer i deras

yrkesutövning.

1‘ordringsgång bör tillhöra utredningsuppdraget.
»

Är det möjligen fel att tolka dessa
direktiv såsom syftande åtminstone till
en allmän genomgång av de olika befattningarna
ur den synpunkt vi här
diskutera? Det är ju en sådan genomgång
som den ställda frågan avser.

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet LINGMAN: Herr talman! Jag
har inte mycket att säga utöver det svar
jag har lämnat. Jag vill bara fästa uppmärksamheten
vid att vad som åsyftas
i direktiven givetvis är skyldigheten för
tjänsteförteckningskommittén att vid sin
prövning av de olika tjänsternas placering
uppmärksamma huruvida vissa
tjänster mera provisoriskt ha inrättats,
låt oss säga som extra tjänster. Man har
inte velat föregripa senare beslut genom
att inrätta ordinarie eller ens extra ordinarie
tjänster, och där ha vi således en
prövning. Vidare gäller det befordringsgången,
hur högt man skall gå och var
ordinariesättningen skall börja. Det är
frågor som höra samman med konstruktionen
av befordringsgången, och det är
ur den synpunkten kommitténs uppmärksamhet
skulle fästas vid dem.

Överläggningen var härmed avslutad.

§ 6.

Svar på interpellation ang. beredande av
ökat skydd åt trafikchaufförer i deras
yrkesutövning.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON erhöll
på begäran ordet och yttrade: Herr
talman! I en till statsrådet och chefen
för inrikesdepartementet ställd interpellation,
vilken sedermera överlämnats
till kommunikationsdepartementet för
besvarande, har herr von Seth frågat,
huruvida förslag om åtgärder av provisorisk
eller definitiv art till skydd åt
trafikchaufförer i yrkesutövning kun -

de förväntas inom den närmaste framtiden.

Vid den tidpunkt, då interpellationen
framställdes, hade, i vad på kommunikationsdepartementet
ankom, beslut redan
fattats om vissa åtgärder i det av
interpellanten angivna syftet. Dessa åtgärder
innefattas dels i kungörelsen den
18 januari 1952 (nr 18) angående mellanvägg
av splitterfritt glas å vissa i yrkesmässig
trafik använda personbilar
och dels i en skrivelse samma dag till
Svenska uppfinnarkontoret.

Enligt kungörelsen får efter den 1
juli 1952 personbil, som icke redan före
nämnda tidpunkt är godkänd för användning
i beställningstrafik för personbefordran,
godkännas för sådan trafik
endast om i densamma finnes en
mellanvägg mellan förarplats och sittrum
av splitterfritt glas eller jämförligt
material. Från denna bestämmelse
ha emellertid av praktiska skäl vissa
möjligheter till undantag medgivits.
Utan hinder av att mellanvägg saknas,
kunna sålunda för trafik godkännas
dels sådana småbilar — i regel fyreller
femsitsiga — i vilka anbringandet
av mellanvägg skulle medföra avsevärd
olägenhet, dels bilar som äro utrustade
eller avsedda att utrustas för sjuktransport
och dels bilar, beträffande vilka
— med hänsyn till ringa trafikfrekvens
eller andra omständigheter — särskilda
skäl för eftergift föreligga.

I samband med utfärdandet av nyssnämnda
kungörelse har det inom kommunikationsdepartementet
befunnits
önskvärt, att de uppslag till konstruktioner
i syfte att bereda ökat skydd åt
trafikchaufförer, som i olika sammanhang
framförts, underkastas en närmare
prövning med avseende på deras praktiska
användbarhet. På grund härav har
jag i den förut omnämnda skrivelsen
till Svenska uppfinnarkontoret hemställt,
att kontoret ville till kommunikationsdepartementet
inkomma med yttrande,
huruvida och, eventuellt i vilken

Nr 8.

Tisdagen den 4 mars 1952.

Svar på interpellation ang. beredande av ökat skydd åt trafikchaufförer i deras

yrkesutövning.

form, en eller flera av de åsyftade anordningarna
kunde anbefallas vederbörande
trafikutövare till utförande. Vissa
till kommunikationsdepartementet inkomna
förslag i ämnet överlämnades
samtidigt.

Då, såvitt jag förstår, interpellanten
icke avsett att gå närmare in på den
under så lång tid och hos så många enskilda
och offentliga organ förda diskussionen
om vilka medel som lämpligen
kunna komma i fråga för att skapa
ökat skydd åt droskchaufförer, har jag
ansett mitt svar kunna begränsas till
den nu lämnade redogörelsen för de åtgärder,
som redan vidtagits eller som
alltjämt äro under övervägande, och
hoppas därigenom hava tillgodosett syftet
med interpellationen.

Härpå anförde

Herr von SETH: Herr talman! Jag ber
att få framföra mitt tack till chefen för
kommunikationsdepartementet för svaret
på min interpellation. Jag understryker,
att jag är tacksam framför allt för
den del av svaret där det står, att statsrådet
alltjämt vill ha sin uppmärksamhet
riktad på denna sak. Svenska uppfinnarkontoret
har ju fått en hemställan
om att det skall följa denna sak och
inkomma med yttrande, så snart något
nytt kan komma fram i fråga om att
skaffa skyddsanordningar för chaufförer.

Detta är emellertid, herr talman, endast
en sida av den interpellation, som
jag riktat till inrikesministern med anledning
av det senaste taximordet, det
i Eksjö. Jag framhöll i min interpellation
att de åtgärder, som statsmakterna
borde kunna vidtaga i anledning av detta
mord, bland annat avsågo det tekniska
skyddet, och på detta har nu
svar lämnats av statsrådet Andersson.
Jag framhöll emellertid även, att dessa
åtgärder borde kompletteras med andra.
Jag tycker, herr talman, att denna fråga

är så viktig, att jag skulle vilja under
ett par minuter säga några ord, som
jag skulle vilja adressera dels till inrikesministern,
dels till justitieministern.

Till inrikesministern skulle jag vilja
säga, att man borde överväga huruvida
inte åt polisen bör ges kraftigt ökade
både personella och materiella resurser
— inte bara med anledning av de i interpellationen
berörda missförhållandena
utan över huvud taget på grund av
den ökade brottsligheten. Vid sidan av
denna ökning har man också att beakta
vissa företeelser i fråga om brottens art.
Jag tänker nu t. ex. på de upplopp, som
ägde rum i Berzelii park. Sådana händelser
visa, att polisen inte har tillräckliga
resurser vare sig i fråga om personal
eller i fråga om materiell utrustning.

Till justitieministern skulle jag vilja
vända mig i anledning av en sak, som
nära hör ihop med detta. Det gäller
den faktiskt inträdda ökningen av
brottsligheten i vårt land under de sista
åren. Vid besvarandet av en annan interpellation
har från justitieministerns
sida framkommit den åsikten, att brottsligheten
i vårt samhälle är i sjunkande
och inte i ökande. Denna justitieministerns
uppfattning är emellertid en sanning
med modifikation. I fråga om vissa
brott kan man märka en klar minskning,
under det att de s. k. grövre brotten
ha ökat i antal. I en utredning som
gjorts av professor Karl Olivecrona har
det med siffror bevisats, att de grövre
brotten ökat i antal. Denna utredning
omfattar en så lång tid som från 1913
till 1947. Brottens karaktär under denna
tid har dessutom visat en sådan brist
på respekt för lagen i dagens samhälle,
att denna respekt måste betecknas som
rent av anfrätt.

Jag kan därför inte underlåta att i
samband med denna interpellation
framföra den frågan, om vi inte i dag
ha kommit dithän i vårt samhälle, att
rättsskyddet för medborgare av olika

Nr 8.

Tisdagen den 4 mars 1952.

Svar på interpellation ang. beredande av ökat skydd åt trafikchaufförer i deras

yrkesutövning.

kategorier måste stärkas och justitieministern
bör överväga en straffskärpning
för de grövre brotten. Beträffande bilstölderna
— jag använder här, herr talman,
med flit uttrycket bilstölder och
inte billån — och de grövre brotten
över huvud taget ha tydligen medborgarna
den känslan, att straffet inte utmätes
efter så hårda normer, att det
verkar avskräckande.

Jag skall inte på något sätt fördjupa
mig i något psykologiskt resonemang i
dessa ytterst viktiga ting — om detta
kan man tala både länge och ingående.
Jag har ändå i detta sammanhang velat
få till riksdagens protokoll, att jag
för min del anser, att tiden nu är mogen
för införande av ökat rättsskydd i
form av straffskärpning gent emot övergrepp
mot medborgarna. Som jag sade

1 min interpellation ha inte mindre
än tolv trafikchaufförer mördats under
de senaste 25 åren. Här står samhället
inför nödvändigheten av att dels
ge denna yrkeskategori skydd i form av
direkta åtgärder — för dessa ha vi fått
en redogörelse i interpellationssvaret,
som jag ännu en gång tackar för -— dels
ge polisen ökade resurser. Dessutom
krävs ett ökat rättsskydd, så att respekten
för lagen återställs och människorna
avskräckas från att begå brott.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 7.

Föredrogos var efter annan följande
Kungl. Maj:ts å bordet vilande propositioner;
och hänvisades därvid

till behandling av lagutskott propositionen
nr 59 med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 11 § 1 och

2 mom. förordningen den 22 juni 1934
(nr 320) angående grunder för förvaltningen
av viss kronoegendom;

till utrikesutskottet propositionen nr
71, angående ratifikation av Förenta
Nationernas konvention om förebyggan -

de och bestraffning av brottet folkmord
(genocide);

till statsutskottet propositionen nr 73,
angående fortsatt disposition av vissa
äldre reservationsinslag;

till bankoutskottet propositionerna:
nr 74, med förslag till lag med särskilda
bestämmelser angående sparbanks
inlåning; och

nr 76, med förslag till lag om fortsatt
giltighet av valutalagen den 22 juni
1939 (nr 350);

till jordbruksutskottet propositionen
nr 77, angående utbyggnaden av ett försöks-
och forskningsinstitut på jordbrukets
område vid Röbäcksdalen i Västerbottens
län; samt

till bevillningsutskottet propositionen
nr 79, med förslag till förordning om
konjunkturskatt för år 1952 m. m.

§ 8.

Föredrogos var efter annan och hänvisades
till statsutskottet följande å
kammarens bord liggande motioner,
nämligen:

nr 492 av herr Rubbestad;
nr 493 av herr Håstacl m. fl.;
nr 494 av herr Birke m. fl.; och
nr 495 av herr Ohlin m. fl.

§ 9-

Föredrogos, men bordlädes åter konstitutionsutskottets
utlåtanden nr 6 och
7, statsutskottets utlåtanden nr 3, 7, 12,
20 samt 37—41, bevillningsutskottets
betänkanden nr 10—12, första lagutskottets
utlåtande nr 6, andra lagutskottets
utlåtanden nr 17—20, tredje lagutskottets
utlåtanden nr 5 och 6 samt
andra kammarens allmänna beredningsutskotts
utlåtanden nr 5 och 6.

§ 10.

Ordet lämnades på begäran till

Nr 8.

Tisdagen den 4 mars 1952.

Interpellation ang. upprättande av en renforskningsstation i Norrland. — Interpellation
ang. de sociala missförhållandena bland zigenarna.

Herr HAGBERG i Malmö, som anförde:
Herr talman! Jag tillåter mig hemställa,
att tiden för avgivande av motioner i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 79 måtte, med hänsyn till ärendets
omfattning, utsträckas till det sammanträde,
som infaller näst efter femton
dagar från propositionens avlämnande.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 11.

Interpellation ang. upprättande av en
renforskningsstation i Norrland.

Herr GA VELIN erhöll på begäran ordet
och yttrade: Herr talman! Sedan
några år tillbaka har Jordbrukets
forskningsråd bedrivit vissa preliminära
undersökningar beträffande åtgärder
för en förbättrad renskötsel. Sedan
fråga väckts om förläggande av en
slaktstation i Gällivare, delvis med tanke
på en förbättrad renslakt, har man sammanfört
denna fråga med frågan om
upprättande av en planerad renforskningsinstitution
i samband med slaktstationen.

Den av forskningsrådet utsedde utredningsmannen,
som hade sin verksamhet
förlagd till Gällivare, ställde en fråga
till de kommunala myndigheterna i Gällivare,
huruvida de voro intresserade av
denna fråga och om de vore villiga att
bidraga till frågans lösning dels med
lokaler och dels även med ett årligt bidrag.

Den 23 april 1949 beslöto fullmäktige
att till en renforskningsinstitution anslå
ett årligt bidrag på 5 000 kronor. Därjämte
skulle man iordningställa en lokal
för ändamålet, som beräknades kosta
cirka 30 000 kronor, men först skulle
statsmakternas beslut i frågan inväntas.
Vad lokalfrågan beträffar så har den
kommit i ett annat läge genom tanken
på en slaktstation i Gällivare; man har
beräknat att kunna få nödiga lokaler för

renforskningen i anslutning till slakteriet.

Beträffande platsen för anläggningen
av en renforskningsinstitution hade utredningsmannen,
agronom Dahlander,
efter noggranna undersökningar stannat
för att Gällivare var den lämpligaste
platsen på grund av sitt centrala läge i
ett renskötselområde med i runt tal
100 000 renar.

För Norrbottens näringsliv har renskötseln
blivit av stor betydelse, och det
skulle ur alla synpunkter vara fördelaktigt,
om staten skulle medverka till
en förbättrad renvård.

Sedan utredningsmannen agronom
Dahlander föregående år avlidit, har
man icke hört något om denna utredning.

Med anledning av vad jag här ovan
anfört hemställer jag om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för
jordbruksdepartementet få rikta följam
de frågor:

1) Har denna fråga om en renforskningsstation,
förlagd till någon lämplig
plats i Norrbotten, varit föremål för behandling
inom jordbruksdepartementet,
och till vilket resultat har man kommit?

2) Om så är fallet, kan man förutsätta
att statsrådet i en snar framtid
tager upp denna betydelsefulla fråga till
slutgiltig behandling och bringar den
till sin lösning?

Denna anhållan bordlädes.

§ 12.

Interpellation ang. de sociala missförhållandena
bland zigenarna.

Ordet lämnades på begäran till

Herr WIKLUND i Stockholm, som anförde:
Herr talman! Vid upprepade tillfällen
under den senaste tiden ha förhållandena
bland de svenska zigenarfamiljerna
ådragit sig uppmärksamhet.
S. k. brudköp, senast beträffande en
flicka under 15 år, slagsmål och upp -

Tisdagen den 4 mars 1952.

Nr 8.

Interpellation ang. de sociala missförhållandena bland zigenarna.

träden av olika slag ha bl. a. påkallat
ingripande från olika polismyndigheter.

De svenska zigenarna torde f. n. uppgå
till omkring 700, varav en tredjedel barn
under 16 år. De flesta zigenare äro icke
bofasta. De sakna dessutom i regel yrkesutbildning.
Bosättningen i tältläger
eller bostadsvagnar, som ofta flytta,
omöjliggör barnens ordinära skolgång
eller de vuxnas inpassande i en regelbunden
yrkesverksamhet.

Särskilt otillfredsställande framstå
zigenarbarnens förhållanden. Deras fostran
och utbildning är icke ägnad att
inlemma dem i samhället och göra dem
socialt likvärdiga med andra svenska
medborgare. Ehuru skolpliktiga få de en
synnerligen bristfällig skolunderbyggnad
— om de över huvud taget få någon.
Miljöförhållandena i hemmen eller rättare
bostadsförläggningarna och den
fostran, som de erhålla där, kunna ur
samhällets synpunkt icke godtagas, även
om man med hänsyn till traditionernas
egenart skulle sänka sina anspråk. Barnen
utnyttjas vidare av de vuxna på ett
sätt, som kraftigt skulle utmana den allmänna
opinionen, om det vore fråga om
andra barn i Sverige än zigenarbarn.
Såsom zigenarbarn synas de vara rättslösa
samt stå utanför lagarna, ehuru de
formellt lyda under dem.

Den romantik, som man på vissa håll
i pressen och radion gärna förbinder
med förekomsten av zigenare, torde endast
mycket sällan vara för handen eller
vara av det mera tilltalande slaget. Vid
närmare skärskådande skall man finna,
att tragik nog oftare sätter sin prägel
på zigenarnas tillvaro än romantik. Det
rör sig ju här om en underutvecklad och
på många håll föraktad folkspillra, som
i viktiga hänseenden lever ett utomordentligt
primitivt liv mitt i ett demokratiskt
och socialt avancerat kultursamhälle
utan att detta egentligen reagerat
på annat sätt än genom sin ordningsmakt.
I respekt för zigenarnas människovärde
och egenart och i övertygelsen
om sociala åtgärders gagnelighet för

mänskliga anpassningsproblems lösning
bör det vara möjligt att finna lämpliga
former för samhällets medverkan till en
godtagbar inpassning av också denna
folkgrupp i samhället. Gynnsamma erfarenheter
från särskilt ett av våra
grannländer tala härför. I olika sammanhang
ha också från såväl skolöverstyrelsen
som socialstyrelsen uttalats
önskemål om att särskilt bostadsfrågorna
för zigenarna skulle ordnas på lämpligt
sätt. Stiftelsen Svensk zigenarmission,
som sedan 1943 med bidrag från
staten driver viss ambulerande skolverksamhet
i de zigenarläger, där lärarna
mottagas, har vidare gång efter annan
hemställt att zigenarnas problem,
icke minst avseende bostadsfrågorna,
skulle tagas under övervägande för att
bringas till en lösning.

Zigenarna och deras egenartade livsförsel
ge sålunda obestridligen upphov
till problem, som påkalla uppmärksamhet
från samhällets sida. Dessa sociala
missförhållanden ha utförligt beskrivits
i de berättelser, vilka avgivits över den
skol- och kuratorsverksamhet, som sedan
flera år med visst mindre bidrag av
statsmedel sommartid bedrivits bland
zigenarna i Sverige.

Under åberopande av det anförda anhåller
undertecknad om andra kammarens
medgivande att till herr statsrådet
och chefen för socialdepartementet få
framställa följande frågor:

1. Har herr statsrådet uppmärksammat
de rådande sociala missförhållandena
bland zigenarna och de därmed
sammanhängande anpassningssvårigheterna
särskilt för deras barn?

2. Kan det förväntas att herr statsrådet
kommer att låta verkställa erforderlig
utredning rörande åtgärder till
dessa missförhållandens avhjälpande?

Denna anhållan bordlädes.

§ 13.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets
förslag till riksdagens skri -

Nr 8.

Tisdagen den 4 mars 1952.

Svar på fråga ang. framställningarna om vigselrätt för pastorer inom olika tros''

samfund.

velse till Konungen, nr 43, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till lag angående ändring i lagen
den 30 april 1948 (nr 218) om sambruksföreningar.

§ 14.

Anmäldes, att följande Kungl. Maj:ts
propositioner tillställts kammaren, nämligen: nr

80, med förslag till lag om fortsatt
giltighet av allmänna förfogandelagen
den 22 juni 1939 (nr 293), m. m.; och

nr 85, angående anskaffning av vissa
vllevaror för försvaret.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 15.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 5.31 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Onsdagen den 5 mars.

Kl. 10 fm.

Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes av herr förste vice talmannen.

§ 1.

Justerades protokollet för den 28
nästlidna februari.

§ 2.

Svar på fråga ang. framställningarna om
vigselrätt för pastorer inom olika trossamfund.

Herr förste vice talmannen lämnade
på begäran ordet till

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet ZETTERBERG, som yttrade:
Herr talman! Herr Wiklund i Stockholm
har frågat mig, när Kungl. Maj :t
kan väntas meddela beslut med anledning
av gjorda framställningar om vigselrätt
för pastorer inom olika trossamfund.

Sådana ansökningar om vigselrätt,
som herr Wiklund avser, ha inkommit
från 10 samfund. Av dessa inkommo två

ansökningar i december, två i januari
och de övriga i februari.

Det har tagit en viss tid att behandla
dessa ansökningar, därför att det här är
fråga om att för första gången ta ställning
till de förutsättningar som böra
gälla för att vigsel med laga verkan skall
få förrättas av frikyrkopastor. Det är
nämligen nödvändigt att kontrollera, att
de blivande vigselförrättarna ha tillräckliga
kunskaper och kompetens för
att tolka och tillämpa gällande lagbestämmelser
på området. Jag har därför
begärt vissa kompletterande upplysningar
från samfunden. Sådana kompletteringar
av ansökningarna ha inkommit
under loppet av februari från de flesta,
dock ej från alla. Vidare har jag ansett att
Kungl. Maj:t icke i detta fall borde ta
ställning till någon enstaka ansökan utan
först göra en jämförelse mellan utbildningen
och andra hithörande förhållanden
åtminstone inom de större av de
samfund, som komma i fråga, för att
komma fram till ett tillfredsställande
och rättvist beslut.

Onsdagen den 5 mars 1952.

Nr 8.

Svar på interpellation ang. ändrad utformning av hyreslagen.

Det erforderliga materialet har emellertid
nu i stort sett inkommit till departementet,
och Kungl. Maj :ts ställningstagande
till ansökningarna torde
därför kunna väntas inom kort.

Härpå anförde

Herr WIKLUND i Stockholm: Herr
talman! Jag ber att till herr statsrådet
och chefen för justitiedepartementet få
uttala min tacksamhet över det lämnade
svaret.

Justitieminister Zetterberg har ju visat
stort intresse för alla de problem,
som sammanhänga med den nya religionsfrihetslagen,
och det har därför
väckt en viss undran att prövningen av
framställningarna om vigselrätt för de
olika samfundspastorerna, ett av de
praktiska resultaten av förra årets lagstiftningsarbete
på detta område, har
dröjt så pass länge som fallet är. Genom
underrättelser och förfrågningar från
olika delar av landet har det framgått,
att det finns ett ganska stort praktiskt
behov av denna pastorernas vigselrätt.
Jag känner personligen ett rätt stort antal
förlovade par inom samfunden, som
ha planerat att ingå äktenskap men icke
ha kunnat ordna detta på grund av det
praktiska hinder, som här påtalats. De
skäl för det uppkomna dröjsmålet med
prövningen av ifrågavarande framställningar
justitieministern anfört har åtminstone
inte jag någon anledning att
göra någon erinran emot.

Det besked som lämnats här i dag
hälsas med tillfredsställelse av alla dem,
som omfatta denna fråga inom religionsfrihetens
stora frågekomplex med intresse
och för vilka det är en samvetssak
afl religionsfrihetens princip också
föres ut i praktiken. Jag tillåter mig att
på alla dessa medborgares vägnar tacka
justitieministern för det löfte han här
lämnat med anledning av min fråga,
nämligen att de föreliggande ansökningarna
i denna sak inom kort komma att
föranleda ett ställningstagande från
Kungl. Maj ds sida.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 3.

Svar på interpellation ang. ändrad utformning
av hyreslagen.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för justitiedepartementet herr
statsrådet ZETTERBERG, som yttrade:
Herr talman! I en med kammarens tillstånd
framställd interpellation har herr
Andersson i Ronneby omtalat att uppskov
med vräkning i ett närmare beskrivet
fall icke kunde erhållas den tid
av tre dagar, som behövdes för att kommunen
skulle kunna skaffa bostad till
den vräkta familjen. Herr Andersson
har frågat, om jag anser det möjligt att
ge hyreslagen en sådan utformning, att
sådana händelser i framtiden icke kunna
upprepas, eller vilka andra åtgärder
jag anser böra vidtagas för att förhindra
ett återupprepande.

Interpellanten avser givetvis icke att
här diskutera de närmare omständigheterna
i det fall, som givit anledning
till hans fråga, utan vill ställa lagstiftningens
regler om anstånd med vräkning
under debatt.

Utsökningslagen stadgar, att vräkning
icke får verkställas, om icke den som
skall vräkas fått underrättelse minst
fyra dagar förut. Utmätningsmannen har
rätt att, utöver dessa fyra dagar, medgiva
ytterligare sex dagars anstånd.

Av sociala skäl och särskilt med hänsyn
till nu rådande bostadsbrist kan det
tydligen vara anledning att överväga,
om icke utmätningsmannens rätt att
lämna anstånd borde vidgas. Denna fråga
var redan vid den nuvarande bestämmelsens
tillkomst år 1925 föremål för
delade meningar. Föredragande departementschefen
hade föreslagit att utmätningsmannens
rätt att lämna anstånd
icke skulle vara begränsad till viss tid,
och detta förslag biträddes också av
första lagutskottet och antogs av andra
kammaren, medan första kammaren i

Nr 8.

Onsdagen den 5 mars 1952.

Svar på interpellation ang. ändrad utformning av hyreslagen.

stället följde en reservation, vari tiden
begränsats till fyra dagar. Lagens bestämmelse
om högst sex dagars anstånd
blev därefter resultatet av en sammanjämkning
mellan kamrarna.

Förslag att vidga möjligheten till anstånd
ha senare framkommit. I ett ärende
om ändring i hyreslagen, vilket föranledde
proposition till 1945 års riksdag,
uttalade sig sålunda hyresrådet för
att tiden för anstånd i vissa fall borde
förlängas till fjorton dagar, och en länsstyrelse
menade att anståndstiden icke
borde vara begränsad till något visst
antal dagar. Dåvarande justitieministern
ansåg dock icke att det förelåg tillräcklig
anledning att då upptaga frågan.

Vissa skäl kunna tydligen anföras för
en ändring av den nu gällande bestämmelsen
om anstånd med vräkning. Utan
närmare utredning är det dock icke
möjligt att angiva en bestämd ståndpunkt
i frågan. Eftersom denna nära
sammanhänger med andra åtgärder i
anledning av bostadsbristen ämnar jag
uppdraga åt den nu arbetande hyresregleringskommittén
att i samband med
fullgörandet av dess uppdrag utreda
även denna fråga.

Härefter anförde:

Herr ANDERSSON i Ronneby: Herr
talman! Jag ber att till statsrådet och
chefen för justitiedepartementet få
framföra mitt tack för svaret på min
interpellation.

Jag begärde inte i interpellationen
att herr statsrådet skulle låta utreda
förhållandena omkring vräkningen på
Göholms gods, som närmast voro orsaken
till min fråga, och har därför intet
att erinra mot att herr statsrådet går
förbi det aktuella fallet i mitt svar.

Jag är synnerligen tacksam för den
positiva inställning herr statsrådet visar
för en ändring av nu gällande bestämmelser
om anstånd med vräkning,
och löftet om att den nu arbetande hyresregleringskommittén
skall få i uppdrag
att utreda frågan är tillfredsstäl -

lande. Trots att jag sålunda är nöjd
med svaret vill jag anföra några synpunkter,
som enligt mitt sätt att se
göra det angeläget att vi få en lagändring
till stånd. Göholmsfallet ger en
god belysning åt hur det med nuvarande
lagstiftning kan gå till men också
hur det inte bör vara i ett samhälle,
som sätter omvårdnaden om människorna
i främsta rummet.

Mentaliteten bär tydligen i vissa
kretsar inte ändrats till det bättre sedan
1924, då min företrädare på blekingebänken,
Algot Törnkvist, interpellerade
statsministern angående vräkningen
av torpare och fiskare på Göholms
gods. Då var samma familj som
nu ägare av godset. Den gången gällde
det 16 familjer med 114 familjemedlemmar,
som enligt en högertidning behandlades
hjärtlöst och egenmäktigt.
De hade sina egnahem på ofri grund,
och sammanlagt upptogo de en areal
av 20 hektar av godsets 500 hektar. De
hade —- enligt urgammal rätt och sedvänja
— plockat ved i skogen ocli
stämplades därför av godsägaren som
oliederliga människor. I denna kammare
berättade Fabian Månsson enligt
protokollet, på tal om befolkningens
urgamla rätt att samla bränsle, att det
var självklart att torparna så skulle få
göra. Han gick tillsammans med sin
far, som var en mycket religiös man
och framstående waldenströmare, och
frågade honom: »Men far, varför få
inte de fattiga ta ved här i skogen nu
som förut?» »Nej, ser du, Gud har förhärdat
skogsägarens hjärta, liksom han
gjorde med Farao en gång. Nu skall
han gömma den här veden. Den skall
han ha till att ligga på när han kommer
till helvetet. Sen brinner det», svarade
fadern. Det var en blekingebonde
och en rättänkande och religiös man,
som inte kunde hitta på någon annan
förklaring på detta fenomen, än att
Gud lät greven samla ved i Tromtöskogen
för att ha till bränsle i helvetet.

Så långt Fabian Månsson.

Onsdagen den 5 mars 1952.

Nr 8.

Svar på interpellation ang. ändrad utformning av hyreslagen.

1 det nu aktuella göholmsfallet gjorde
de kommunala myndigheterna stora
ansträngningar för att skaffa fram
lämplig bostad åt den utsatta familjen.
Både vistelse- och hemortsrättskommunerna
samarbetade härvidlag och lyckades
slutligen skaffa bostad, men tyvärr
kunde den inte tagas i besittning
förrän tre dagar efter den utsatta dagen
för vräkningen. Det hjälpte inte
att kommunen var beredd att ställa garanti
för att bostaden skulle vara utrymd
tre dagar efter den utsatta tiden.
Lika litet hänsyn tog den mäktiga
ägarinnan till länsstyrelsens framställning
om att vräkningen måtte uppskjutas.
Det var en fälla, förklarade hon
frankt. Den sjuka familjen skulle vräkas,
även om det måste ske i rykande
snöstorm. Inte kunde härskarinnan till
godset veta en hel månad innan, att
det skulle snöa just den dagen! I dag,
den 5 mars, 23 dagar efter, står lägenheten
enligt uppgift fortfarande tom,
tillsammans med alla de andra lediga
utrymmena på godset. En sådan pyramidal
halsstarrighet borde inte få förenas
med ägande. Äganderätten medför
inte bara rättigheter utan också
skyldigheter, framför allt skyldighet
att visa mänskliga hänsyn. Ett sådant
missbruk av den formella rätt lagen
ger kan inte opåtalt få passera. Och det
ger mig anledning att uttala en förhoppning
om att utredningen och herr
statsrådet må kunna framlägga ett lagförslag,
som är bättre anpassat till nutida
rättsmedvetande och omöjliggör
att liknande händelser återupprepas.

Jag ber än en gång få framföra mitt
tack för den positiva behandling min
interpellation rönt.

Herr H7EGGBLOM: Herr talman! Mot
den uppläggning av frågan, som justitieministern
här gjort, bär jag ingen
anmärkning att göra, eftersom den
gällde frågan om en förlängning av
verkställigheten av en dom om att förflytta
en familj från eu bostad som den

disponerar, alltså en vräkningsdom.
Men den uppläggning som interpellanten
sedan delgav oss och som gick ut
på det konkreta fallet utan diskuterande
av de principiella förutsättningarna
— och där talaren lade hela skulden
till att vräkningen verkställdes den
dag som skedde på ägarinnan av fastigheten
■—- föranleder mig åtminstone till
en reflexion. Den dom, som herr Andersson
i Ronneby här uttalade över
det omänskliga förfarandet, bör i varje
fall ses mot den bakgrunden att familjefadern
i den vräkta familjen anställdes
den 1 februari förra året och
slutade arbetet den 15 augusti. Han
uppsades efter en månad, nämligen
den 23 september, och sedan blev han
anmodad att flytta den 1 januari 1952.
Därefter fastställdes en vräkningsdom
på vederbörande, vilken verkställdes
någon gång i februari månad. Denne
person hade alltså bott på samma
ställe ett år och arbetat 5 Vs månader.
Mot den bakgrunden bör man kanske
ändå betänka sig, innan man fäller alltför
hårda domar över omänskligt handlande.
Jag känner inte personen i fråga,
så det är möjligt att det finns även
personliga skäl till aversionen, men
sett mot den kalla bakgrunden av
nämnda data tycker jag ändå att det
har förefunnits så pass lång respittid,
att de två kommuner som haft att ordna
denna sak borde kunnat göra något
åt den.

En annan orsak varför jag tagit till
orda i denna fråga är, att det ju här
gäller en lantarbetare, som bebott en
bostad, vilken tillhandahållits av arbetsgivaren.
Jag vill erinra om att det
dock i lantarbetaravtalet stadgas, att
om en person innehar eu tjänst enligt
nämnda avtal och i samband därmed
åtnjuter tjänstebostad, så skall han avflytta
därifrån samtidigt med att anställningen
upphör. Jag kan inte tänka
mig alt lantarbetarna ha så litet sinne
för sociala förhållanden och de sociala
synpunkternas berättigande att de

2 —• Andra kammarens protokoll 1952. Nr 8.

Nr 8.

Onsdagen den 5 mars 1952.

Svar på interpellation ang. ändrad utformning av hyreslagen.

gå med på en sådan bestämmelse i sitt
avtal, om det inte finns mycket goda
skäl för densamma. En lantarbetsgivare
som skall hålla bostad åt sina anställda
är i allmänhet i mycket trängande
behov av att få disponera en bostad
omedelbart efter det att vederbörande
har slutat sin anställning. Det
torde vara i ytterst få fall det är möjligt
för en lantarbetsgivare att medge
ett sådant långt kvarboende som det
som skett vid Göholms gods. I allmänhet
har arbetsgivaren inga reservbostäder
att ta till.

Herr talman! Jag har velat påpeka
detta med anledning av interpellantens
anförande. Beträffande frågan om ökning
av respittiden vid verkställandet
av vräkningsdomar är jag fullt införstådd
med vad justitieministern här
framhållit och att det kan finnas skäl
som tala för en ökning av densamma.
I det här aktuella fallet hade det också
varit synnerligen värdefullt, om man
hade kunnat tillgripa en sådan förlängd
respittid. Då hade denna familj
sluppit att flytta mitt under rykande
snöstorm, som inte kunde förutses en
månad tidigare. Då hade den saken
kunnat ordnas. Men den frågan har
inte med själva förhållandet lantarbetare—lantarbetsgivare
att göra. Det är
mera ett juridiskt spörsmål.

Herr ANDERSSON i Ronneby: Herr
talman! Jag har ingen som helst anledning
att efter herr Haeggbloms anförande
ta tillbaka den hårda dom jag fällde.
Om herr Haeggblom vill mäla sig
ur den allmänna opinion som finns, så
må det stå för hans egen räkning. Men
om man på ett gods har tillgång till två
bostäder utom den, som bebos av en
anställd arbetare, så är det väl ganska
anmärkningsvärt om ägarinnan icke
tar hänsyn till de kommunala myndigheternas
försök att skaffa bostad utan i
stället kastar ut familjen på bar backe
i rykande snöstorm, trots att det finns
garantier för att bostad kan överlåtas

inom tre dagar. Kan inte det betecknas
som i hög grad omänskligt? Vill någon
göra invändningar häremot? När sedan
också länsstyrelsen hemställt till ägarinnan
om att uppskjuta vräkningen, så
tycker jag att de officiella myndigheterna
ha gjort vad som kunnat göras.

Den man det här gäller råkade under
anställningstiden bli sjuk. Han led av
sockersjuka, och eftersom han hade
stora svårigheter med att få insulin i
lämpliga doser hände det faktiskt att
han föll omkull under arbetet ute på
fälten. Jag tycker att om man här i
Sverige befinner sig i en sådan privilegierad
ställning att man äger ett
gods, och om man har det ekonomiskt
så ställt att man har tillgång till två bostäder,
så bör det vara ens skyldighet
som arbetsgivare att ta alla de rimliga
hänsyn som kunna följa därmed.

Den lantarbetare det här gäller hade
erhållit tillstånd att tillträda ett arrende
den 14 mars. Om godsets ägarinna
hade visat så mycken hänsyn, som arbetsgivare
i Sverige i allmänhet visa
mot sina anställda, så hade hon som en
självklar sak medgivit uppskov med
vräkningen till den dag vederbörande
skulle tillträda sitt arrende, inte bara
med de tre dagar som kommunen behövde.
Nu fick lantarbetarens familj
flytta två gånger, den ena gången under
rykande snöstorm. Jag vill då fråga
herr Haeggblom, om han tycker att ett
sådant handlande är tillbörligt? Jag har
för min del aldrig förstått att kommunerna
lägga några fällor för enskilda
medborgare utan försöka skapa rimliga
villkor och rättvisa för alla.

Jag tycker det bör sägas ifrån i detta
land att det är omöjligt för riksdagen
som högsta lagvårdande myndighet att
säga, att ett sådant förhållande som det
här påtalade är tillfredsställande. Kommunerna
och länsstyrelserna ha i dylika
fall en sådan överblick och sådan
känsla för vad som är rätt och passande,
att det stämmer väl överens med
vårt eget rättsmedvetande. I varje fall

Onsdagen den 5 mars 1952.

Nr 8.

Svar på fråga ang. den av riksdagen begärda utredningen rörande forskning beträfträffande
arbetets och arbetsplatsens förhållanden.

få det icke stämma med de synpunkter,
som herr Haeggblom här har fört
till torgs.

Herr HiEGGBLOM: Herr talman! Jag
fick en fråga av herr Andersson i Ronneby,
om jag tyckte att den här saken
var trevlig, och det må jag erkänna att
jag inte gör.

Men jag vill erinra herr Andersson i
Ronneby om att han helt och hållet
glömt den fråga han ställt till justitieministern,
nämligen om man kunde få
en ökad respittid vid vräkning. Vad
som föranledde att denna flyttning fick
ske i snöstorm var, att landsfiskalen i
distriktet inte hade möjlighet att ge
längre respittid. Men det var inte ägarinnan
som opererade vid sidan om,
utan det var landsfiskalen som helt
enkelt var tvungen att verkställa vräkningen
den dagen. Hade vi haft en
längre respittid, hade den saken varit
ordnad. Och det är väl ändå den saken
herr Andersson i Ronneby har interpellerat
om.

Herr ANDERSSON i Ronneby: Herr
talman! Det är alldeles självklart att en
utökning av respittiden är avsedd närmast
för att få större möjligheter att
ordna dessa förhållanden, men jag vill
säga, att även om lagen är sådan som
den är just i dag borde det vara rimligt
att människorna toge skälig hänsyn
till rådande förhållanden och inte toge
ut alla de formella rättigheter lagen ger
då dessa strida mot det allmänna rättsmedvetandet.
Det var bara detta jag
ville slå fast.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4-

Svar på fråga ang. den av riksdagen
begärda utredningen rörande forskning
beträffande arbetets och arbetsplatsens
förhållanden.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, erhöll på begäran

ordet och yttrade: Herr talman! Fröken
Elmén har frågat mig vilka åtgärder
jag vidtagit eller ämnar vidtaga med
anledning av riksdagens skrivelse
1951:210 angående utredning rörande
forskning beträffande arbetets och arbetsplatsens
förhållanden.

Med anledning härav vill jag svara
följande.

Ifrågavarande riksdagsskrivelse har
ännu icke föranlett någon åtgärd från
min sida. Pågående utredningar ställa
sådana krav på socialdepartementets
kommittéanslag, att en avsevärd brist
föreligger för innevarande budgetår.
Tilläggsanslag kommer att begäras av
riksdagen. Under sådana förhållanden
måste även utredningar, som i och för
sig äro önskvärda, stå tillbaka. När förutsättningar
härför finnas är det min
avsikt att taga upp utredningsfrågan till
behandling. Enligt vad som meddelats
mig ha f. ö. genom Arbetsgivareföreningens
försorg satts i gång vissa utredningar,
som kunna tänkas påverka
behovet eller åtminstone uppläggningen
av en statlig utredning.

Härefter anförde:

Fröken ELMÉN: Herr talman! Jag ber
att få tacka statsrådet och chefen för
socialdepartementet för svaret på min
enkla fråga.

Jag skulle först vilja påpeka, att den
här ifrågavarande motionen fick enhällig
tillstyrkan av alla remissinstanser
och att det blev även enhälligt utskott
och ett enhälligt riksdagsbeslut bakom
densamma. Alla ansågo sålunda att frågan
var av oerhörd vikt och värde. Motionen
har ju haft det goda med sig att
Arbetsgivareföreningen tagit initiativet
till en kartläggning av vad som gjorts
på detta område. Detta är synnerligen
lovvärt, och man måste också säga att
Arbetsgivareföreningen visat mycket
stort intresse för dessa frågor. Man kanske
också kan säga, att Arbetsgivareför -

Nr 8.

Onsdagen den 5 mars 1952.

Svar på fråga ang. den av riksdagen begärda utredningen rörande forskning beträf fande

arbetets och arbetsplatsens förhållanden.

eningen har ansett att denna fråga är
av mycket brådskande natur, ja tydligen
mera brådskande än vad regeringen ansett
den vara.

Men när socialministern säger, att den
utredning, som genom Arbetsgivareföreningens
försorg satts i gång, kan tänkas
påverka behovet eller åtminstone uppläggningen
av en statlig utredning, kan
jag inte tänka mig att vare sig motionärerna,
utskottet eller riksdagen tänkt
sig att en av arbetsmarknadens parter,
nämligen Arbetsgivareföreningen, skulle
ta band om forskningen på detta område.
Jag misstänker därför inte att utredningen
inte skulle bli objektiv, men
för att den skall bli till gagn måste den
mötas med förtroende från alla parter
över huvud taget. Och för att det skall
bli detta förtroende i fortsättningen
måste man räkna med att arbetsmarknadens
alla parter böra vara med i utredningen
liksom även representanter för
staten.

När vidare departementschefen talar
om att ekonomiska skäl föreligga som
hindra denna utredning, vet jag inte om
jag helt kan acceptera en sådan motivering.
Tv vad står här på spel? Jo, stora
mänskliga värden. Man må betänka vad
frågan egentligen rör. Motionen pekar
på en olycksfallsfrekvens till ett antal
av över 300 000. Av dessa bero över
80 000 på människorna själva, alltså faktorer
där man inte kunnat utreda anledningen
till olycksfallet, psykologiska
faktorer bl. a. Vidare ha vi att tänka på
den stora frånvarofrekvensen, som man
inte kan komma till rätta med, och den
stora överrörligheten bland de anställda.
Slutligen kan man peka på det ökade
antalet nevroser, som är i ständigt
stigande. Vidare ha vi trivseldebatten
som kommit i förgrunden. Dessa mentala
frågor ha alltså ännu inte tagits upp
till behandling på ett riktigt sätt. Det
har emellertid vidtagits en del åtgärder.
Arbetsgivareföreningen bar tagit upp
många av dem. Men detta blir bara

slumpartat emedan man inte har en ordentlig
utredning till grund för det hela.

Jag vill också säga att den tekniska
forskningen tillgodose vi på ett helt annat
sätt. Där ha vi tekniska högskolor,
tekniska skolor och tekniska laboratorier.
Men i fråga om den mänskliga faktorn,
som är den viktigaste, lia vi inte
kommit långt beträffande forskningen.
Jag skulle också vilja säga, att när det
gäller den ekonomiska sidan är staten
en mycket stor arbetsgivare med många
anställda. Jag tycker därför att det borde
vara ett stort intresse från statens
sida att få dessa frågor under utredning.
Men som saken nu ligger till få vi väl
avvakta och se vad resultatet kan bli
och följa frågan undan för undan och
så småningom återkomma när så blir
lämpligt.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG: Herr talman! För
att i någon män lugna fröken Elmén
vill jag säga, att liennes farhågor för att
Arbetsgivareföreningens förundersökningar
på detta område på något sätt
skulle bli prejudicerande för en kommande
utredning och göra denna ensidig
och således inte möjliggöra all den
objektivitet som är erforderlig äro alldeles
obefogade. Arbetsgivareföreningen
bar gjort vissa undersökningar och
skickat vissa av sina representanter att
studera förhållandena i andra länder,
bl. a. England, och det är givet att dessa
erfarenheter och rön samt det rent statistiska
materialet kunna underlätta
själva uppläggningen av en statlig utredning.
Det finns sålunda ingen risk
för att man därmed kommer på sned
med själva utredningen.

Sedan säger fröken Elmén att de ekonomiska
skälen knappast kunna vara
avgörande, därför att frågan har en sådan
utomordentlig vikt. De ekonomiska
skälen måste vara avgörande i fråga om
tidsmomentet. Är det slut på kommittéanslaget,
så är det slut på kommittéan -

Onsdagen den 5 mars 1952.

Nr 8.

Svar på interpellation ang. priskontrollen å textilvaror, m. m.

slaget, tills vi komma fram till den 1
juli och få mera pengar eller eventuellt
på någon tilläggsstat kunna skaffa mer
pengar. Så det är fråga om tiden, fröken
Elmén, och inte om något annat.

Fröken ELMÉN: Herr talman! Jag ville
bara framhålla att jag inte ifrågasatte
objektiviteten i den utredning som Arbetsgivareföreningen
företagit — vad
man befarar är att förtroendet inte skall
kunna erhållas. Däremot är jag på det
klara med att kartläggningen och det
material man kan få fram kan bli av
största värde vid en fortsatt utredning,
och just där — menar jag —• måste man
ha ett samgående för att få till stånd
eller bibehålla det verkliga förtroendedet.

Beträffande den ekonomiska sidan
blir det en avvägningsfråga, vilka spörsmål
som kunna vara av största vikt att
utreda.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 5.

Svar på interpellation ang. priskontrollen
å textilvaror, m. nt.

Herr förste vice talmannen lämnade
på begäran ordet till

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet ERICSSON, som yttrade: Herr
talman! Herr Kollberg har ställt vissa
frågor till mig angående priskontrollen
på textilvaror. Han har bl. a. velat veta,
om jag anser tillräckliga skäl föreligga
för att upprätthålla priskontrollen på
detta område i nuvarande omfattning
samt om priskontrollnämnden vid sitt
beslut att sänka handelsmarginalerna
på importerade textilvaror handlat i
överensstämmelse med direktiven för
den priskontrollerande verksamheten.
Interpcllanten frågar vidare, om jag anser
detta beslut sakligt motiverat med
hänsyn till olikheten i handelns kostnader
för distribution av importerade

och svenska varor, samt om icke beslutet
åsyftat att rubba de tidigare konkurrensförhållandena
i fråga om avsättningen
av dessa varukategorier.

I anledning härav vill jag meddela
följande.

Vad till en början angår frågan om
handelsmarginalerna på importerade
textilvaror, ha dessa legat högre än för
motsvarande svenska varor alltsedan
1943. Orsaken till denna differens voro
ursprungligen de betydande svårigheter
och risker, som då voro förenade
med importen. Dessa förhållanden voro
i större eller mindre utsträckning för
handen ända fram till 1950, då den
friare importpolitiken medförde vissa
lättnader. Situationen förändrades
emellertid ånyo genom den prisstegring
och varuefterfrågan, som uppkom till
följd av Koreakriget. Först under senare
delen av 1951 kunde en mera definitiv
förändring till en köparens
marknad konstateras, och frågan om
justering av handelsmarginalerna på
importerade textilvaror blev då aktuell.
En omräkning av marginalerna borde
egentligen ha skett redan på hösten
1951, men av olika skäl kom den att
fördröjas till efter årsskiftet. Det är
att märka att marginalerna på importvaror
varit oförändrade under hela
1951, medan däremot marginalerna på
svenska varor i början av året omräknades
med hänsyn till inträffade prisstegringar
och ökade löne- och andra
kostnader.

Interpcllanten har framhållit, att handelns
kostnader för de importerade varorna
äro avsevärt högre än för inhemska
varor. Såsom exempel på merkostnader
ha angivits licens-, förtullnings-
och speditionskostnader samt
kostnader för korrespondens och inköpsresor.
Härtill må erinras, att förtullnings-,
speditions- och korrespondenskostnader
enligt gällande bestämmelser
få inräknas i det s. k. baskalkylpriset,
och täckning för dessa erhålles
därför utanför marginalerna. Kostna -

Nr 8.

Onsdagen den 5 mars 1952.

Svar på interpellation ang. priskontrollen å textilvaror, in. m.

derna för inköpsresor torde i nuvarande
marknadsläge vara förhållandevis
obetydliga. Även på andra punkter
kommer man till den slutsatsen, att någon
väsentlig skillnad i försäljningskostnaderna
för importerade och svenska
textilvaror icke längre föreligger.

Genom att marginalerna på svenska
textilvaror efter hand som prisändringar
inträffat räknats om medan motsvarande
marginaler för importvaror bibehållits
på en i stort sett oförändrad
nivå, procentuellt sett, har spänningen
mellan dessa båda kategorier med tiden
kommit att bliva större än som från
början ansågs skäligt. Ett bibehållande
härav skulle, särskilt i nuvarande konkurrensläge,
ha kunnat åstadkomma en
allvarlig snedvridning och en diskriminering
av den inhemska produktionen.
I motsats till interpellanten är jag därför
av den uppfattningen, att det varit
priskontrollnämndens skyldighet att
vidtaga en justering på detta område i
syfte att motverka en snedvridning,
som på längre sikt skulle kunna leda
till en strukturförändring. Nämndens
beslut står i god överensstämmelse med
de allmänna direktiven för den priskontrollerande
verksamheten.

Den andra huvudfrågan i interpellationen
gäller spörsmålet om icke det
textila området i sin helhet bör släppas
fritt från priskontroll. Som bekant har
prissättningen i fabrikantledet släppts
fri i slutet av föregående år, medan
däremot priskontrollen ansetts böra
med vissa undantag bibehållas tills vidare
i grossist- och detaljistledet.

Det finns, som interpellanten framhållit,
åtskilliga skäl som tala för att en
friare prisbildning på detta område i
nuvarande läge borde kunna medgivas.
Varutillgången är synnerligen riklig,
textilindustrien arbetar på många håll
med kännbara svårigheter, och lagersituationen
torde att döma av importutvecklingen
vara mycket god. Detta i
förening med det köpmotstånd, som på
senare tid uppkommit, utgör onekligen

faktorer som borde verka prispressande
i alla led. Det huvudsakliga motivet
för att tills vidare bibehålla priskontrollen
i grossist- och detaljistledet ha
emellertid varit farhågor för att marginalerna
skulle komma att stiga till den
procentuella förkrigsnivån. Genom den
starka prisstegring, som inträtt på textilvarorna,
bär det nämligen varit möjligt
att efter hand pressa ned de procentuella
marginalerna rätt betydligt. Erfarenheterna
från de realisationer, som
interpellanten åberopat, ge tyvärr vid
handen att de nyss nämnda farhågorna
icke varit ogrundade. Man borde i nuvarande
läge ha kunnat vänta realisationspriser,
som inneburit en avsevärd
sänkning även av handelsmarginalerna.
Realisationerna ha i år i större utsträckning
än tidigare dominerats av
från fabrikanterna för realisationstillfället
inköpta, kraftigt nedsatta lagervaror.
Vissa undersökningar ha givit
vid handen att de marginaler, som i
dessa fall pålagts på fabrikspriserna,
ligga på en överraskande hög nivå. För
exempelvis herrkostymer visar undersökningen
pålägg varierande mellan
18,2 och 72,5 procent med ett genomsnitt
av 35,9 procent. Den av priskontrollnämnden
fastställda marginalen var
31,5 procent. Undersökningen har vad
beträffar realisationen av skjortor visat
samma tendens. Än mera överraskande
är resultatet i fråga om damkappor.
Här visade en visserligen begränsad
men förhållandevis representativ undersökning
pålägg på genomsnittligt
04,8 procent, medan det godkända pålägget
för reguljära varor är 37,5
procent.

Jag har icke velat underlåta att nämna
dessa siffror, som visa att handeln
— trots att man i nuvarande läge bort
kunna vänta sig en sänkning av marginalerna
vid realisationerna —- gripit
tillfället att uttaga väsentligt högre marginaler
än dem som tillåtas för de reguljära
varorna. Den kraftiga prissänkningen
från fabrikanterna har sålunda

Onsdagen den 5 mars 1952.

Nr 8.

Svar på interpellation ang. priskontrollen å textilvaror, m. m.

endast delvis kommit konsumenterna
till godo.

Det är givetvis icke möjligt att av det
anförda draga några bestämda slutsatser,
om marginalerna skulle komma att
på samma sätt höjas vid ett allmänt frisläppande
av textilpriserna. Detta torde
i främsta rummet bli beroende av hur
den fortsatta utvecklingen på den textila
marknaden kommer att gestalta sig
i fråga om varutillgång, köplust m. m.
Från priskontrollnämndens sida följes
denna fråga med största uppmärksamhet.
Om konkurrensförhållandena bli
sådana, att priskontrollen kan upphöra,
komma åtgärder i denna riktning att
vidtagas. Av stor betydelse för bedömandet
bli härvidlag erfarenheterna
från det område av textilhandeln, som
redan släppts fri i alla led. Om den direkta
priskontrollen slopas, torde det
bli nödvändigt att, liksom skett på vissa
andra områden, ersätta denna med en
prisövervakning. Detta skulle medföra
lättnader för företagarna men inom parentes
knappast någon arbetsbesparing
för nämnden. Ett gott argument för
priskontrollens hävande vore om man
från handelns sida gåve positiva belägg
för att någon prishöjning genom höjda
marginaler genomsnittligt icke behöver
befaras.

Vidare anförde:

Herr KOLLBERG: Herr talman! Jag
ber först att till handelsministern få
framföra mitt tack för svaret på interpellationen.
Under priskontrollens hela
tid har, som statsrådet säger, skillnad
rått mellan handelns marginaler på importerade
och inhemska varor, närmast
textilier, som det här är fråga om.
Importerade textilier har fått en bredare
handelsmarginal därför att handelns
kostnader är avsevärt större för
dessa varor än för de svenskproducerade.
Detta gäller, i motsats till vad
handelsministern påstår, alltjämt.

Omsättningshastigheten på importvarorna
är betydligt lägre än på de in -

hemska varorna, vilket ökar sådana
fasta kostnader som hyror, räntor och
personalkostnader, och dessutom är de
allmänna handelsriskerna beträffande
importvarorna större. Av en svensk
vara vill köparen inte till en början ta
in mer på lager än han med ganska
stor säkerhet kan få avsättning för. Ett
kompletteringsköp kan snabbt göras
hos en svensk producent. Men vid textilimport
måste köpet från början göras
så stort, att det eliminerar nödvändigheten
av kompletteringar. Då blir
lagret i stället hårt belastat, vilket också
kostar pengar. Det är intet tvivel om
att distributionskostnaderna för importvarorna
måste vara större än för
motsvarande svenska varor, och PK
har också, som handelsministern anfört,
tidigare tagit hänsyn till detta.

De av handelsministern i svaret åberopade
omständigheterna kan i varje
fall aldrig föranleda till att man, som
här skett, sätter ner marginalerna till
praktiskt taget samma nivå som marginalerna
på inhemska varor. Som jag redan
i interpellationen framhöll har jag
inte velat här i riksdagen dra upp någon
diskussion om hur stor skillnaden
skall vara; riksdagen är inte rätt forum
härför. Naturligtvis kan jag inte
ha något att erinra mot en sänkning av
marginalerna, om en kostnadsanalys
och en lönsamhetsberäkning skulle visa
att de varit för stora. Men en sådan
analys eller beräkning har icke gjorts
i samband med handläggningen av
denna fråga, och det är bl. a. på denna
punkt jag velat sätta in min kritik.

Jag har ställt direkta frågor till herr
statsrådet rörande sättet för handläggningen
av ärendet. Dessa frågor har
statsrådet lämnat obesvarade. Jag måste
därför i korthet redogöra för vad som
inträffat.

Ärendet företogs till avgörande inom
priskontrollnämnden den 31 januari.
För nämnden framlades icke någon
kostnadskalkyl eller lönsamhetsberäkning.
Tre av nämndens ledamöter på -

Nr 8.

Onsdagen den 5 mars 1952.

Svar på interpellation ang. priskontrollen å textilvaror, m. m.

yrkade bordläggning av ärendet med
hänvisning till att dessa utredningar
saknades. Bordläggningsyrkandet avslogs
av nämndens fyra övriga ledamöter,
vilka sålunda fastställde nya marginaler
utan tillgång till sådant utredningsmaterial
som jag här talat om.
Härtill kommer att nämnden icke på
vanligt sätt givit handelns representanter
tillfälle att förhandla i frågan.

Jag har i interpellationen gjort gällande
att priskontrollnämnden härvidlag
åsidosatt sina direktiv. I 3 § prisregleringslagen
stadgas att Konungen
eller den myndighet som Konungen bestämmer
(i detta fall priskontrollnämnden),
»äger fastställa visst pris,
som prövas skäligt att gälla såsom normalpris
vid frivillig försäljning av vissa
förnödenheter». Det ligger i sakens
natur att en sådan prövning förutsätter
en utredning av vad som är skäligt
pris. I sina direktiv till PK har
Kungl. Maj:t också ålagt nämnden att
pröva ärendena på grundval av kostnadskalkyler
och med beaktande av
lönsamheten. Priskontrollnämnden har,
såvitt jag kunnat finna, icke iakttagit
dessa föreskrifter.

I § 8 i direktiven för priskontrollnämnden
föreskrives vidare, att »de
prisreglerande myndigheterna skola
upprätthålla fortlöpande god kontakt
med näringslivet och dess organisationer».
Denna föreskrift, som inte uttrycker
annat än sådant som ligger i
sakens natur, har brukat föranleda
priskontrollnämnden att förhandla
med näringslivets organisationer, innan
ett beslut av större räckvidd fattas.
Om det skall vara någon mening
med sådana förhandlingar, måste de
föras på grundval av något slags utredningsmaterial.
Då något sådant material
inte förelåg vid behandlingen av
ärendet, är det tydligt att förhandlingar
i egentlig bemärkelse inte heller
kan ha ägt rum.

Enligt mitt förmenande var de anmärkningar
jag framställde i interpel -

lationen av tämligen allvarlig beskaffenhet.
Då statsrådet emellertid inte
yttrat sig om dessa anmärkningar, får
jag väl utgå ifrån att statsrådet medger,
att PK i detta avseende icke följt
Kungl. Maj:ts direktiv. Just den omständigheten,
att PK sålunda fattat beslut
utan vederbörligt utredningsmaterial,
styrker mig i den uppfattning som
jag gav uttryck för i interpellationen,
att andra motiv varit vägledande för
nämnden än endast hänsyn till en rättvis
avvägning av marginalerna. Den
uppfattningen kan man möjligen också
få av ett uttalande, som handelsministern
gjorde i Norrköping den 8 februari.

Enligt tidningsreferaten sökte handelsministern
då försvara priskontrollnämndens
inställning med följande yttrande:
»Det är naturligt att regeringen
är starkt intresserad av hur det blir
med den fortsatta sysselsättningen
inom textilindustrien. Detta synes däremot
hos handelns företrädare komma
i andra hand, att döma av den kritik
som framförts mot beslutet i marginalfrågan.
»

Man kan väl knappast finna annat
än att statsrådets yttrande visar, att
priskontrollnämndens beslut är av protektionistisk
karaktär och att PK:s beslut
inte avser att få fram nya och
lägre konsumentpriser på textilvaror,
utan man syftar uppenbarligen till att
framtvinga en strukturförändring inom
textilhandeln.

I prisregleringslagen stadgas som
nämnts, att som normalpris skall fastställas
visst pris, som prövats skäligt.
Kungl. Maj:ts direktiv för priskontrollnämnden
ger med all tydlighet icke
nämnden någon befogenhet att ändra
handelns naturliga förutsättningar genom
att fastställa exempelvis ett oskäligt
lågt pris. Direktiven betyder i stället
att priskontrollnämnden bör vara
förhindrad att göra sådana ingrepp i
handelns struktur, som nämnden nu
enligt min åsikt åsyftar.

Onsdagen den 5 mars 1952.

Nr 8.

Svar på interpellation ang. priskontrollen å textilvaror, m. m.

I det svar som jag i dag har fått har
statsrådet angivit det motivet för beslutet,
att den tidigare gällande prissättningen
»på längre sikt» skulle ha
kunnat leda till en strukturförändring
inom textilhandeln och att det därför
varit PK:s skyldighet att motverka en
befarad snedvridning. Under sådana
förhållanden måste jag framhålla, att
såvitt framgår av priskontrollnämndens
protokoll bär inte detta skäl framförts
vid det sammanträde, där beslutet
fattades. Och bortsett härifrån
måste det anses anmärkningsvärt, att
beslutet skulle ha fattats endast på ett
obestyrkt antagande, att en snedvridning
inom handeln framdeles skulle
kunna ske. Jag kan inte heller finna
att statsrådet i sitt svar gjort sannolikt,
att någon strukturförändring är
förestående om man behåller de gamla
handelsmarginalerna.

I själva verket är det så att textilvaruimporten
kulminerade 1947, då
den uppgick till 39 000 ton. Under
åren 1948, 1949 och 1950 höll den sig
konstant vid omkring 22 000 ton per
år. Sedan kom under 1951 visserligen
en stegring med ca 10 000 ton, men
den stegringen var ju, som statsrådet
vet, en engångsföreteelse som hade sin
alldeles speciella karaktär. Den inträffade
helt och hållet under första halvåret
1951 och var ingenting annat än
ett led i den köprusch som efter Korea
gick över hela världen och var ett utslag
av farhågorna för prishöjningar
på råvaror, en kommande varubrist
och andra svårbemästrade förhållanden
inom den internationella handeln.

Från mitten av 1951 började man
emellertid se lugnare på saken och efter
halvårsskiftet juni/juli har, som
herr statsrådet vet, textilvaruimporten
snarast varit lägre än under åren 1948
—1950. För övrigt vill jag framhålla,
att den tillfälliga importökningen under
första halvåret 1951 till minst 50
procent absorberades av industrien och
inte av handeln. Om man ser på den

svenska textilproduktionens utveckling
kan man dessutom finna, att den från
1947 och framåt ökat med omkring
10 000 ton. Ur dessa siffror kan åtminstone
inte jag utläsa, att man har anledning
förvänta någon nämnvärd förändring
i avsättningsförhållandet mellan
importerade och hemmaproducerade
textilier, fortfarande under förutsättning
att man behåller de tidigare
handelsmarginalerna.

Mot handelsministerns av mig tidigare
refererade yttrande i Norrköpingstalet
att handeln skulle sakna intresse för
önskemålet att hjulen rullar inom den
svenska textilindustrien vill jag inlägga
en bestämd gensaga. Jag skulle nästan
vilja säga att den tanken är lika absurd
som den är handeln främmande. Vi får
inte glömma att de varor, som textilhandeln
distribuerar, till i det närmaste
80 procent kommer från svensk industri
och att denna industri är den fasta
grund, på vilken svensk textilhandel har
att bygga och arbeta nu och i framtiden.

Jag vill, herr talman, i detta sammanhang
framhålla att det synes märkligt,
att priskontrollen på textilvaror under
nuvarande förhållanden bibehålies. Det
råder ett varuöverflöd som markeras
inte minst av den stora mängden realisationer,
som det här kan vara tillfälle
att tala om. Realisationer av denna omfattning
torde man inte ha skådat maken
till här i landet sedan långt före det
senaste världskriget. Marknaden är mättad
och övermättad, och både producenter
och distributörer ligger inne med
lager av en storleksordning, som inte
förekommit tidigare.

Allt detta har handelsministern själv
medgivit i sitt svar. Mig synes det att
man i ett sådant läge snarast borde ge
handeln och konkurrensen ökad frihet
för att på naturlig väg få fram marknadsbalans
och prissänkningar till gagn
för konsumenterna. Grundtanken med
priskontrollen är ju att den skall verka
då efterfrågan på en vara överstiger tillgången.
Då är det nämligen fara för att

Nr 8.

Onsdagen den 5 mars 1952.

Svar på interpellation ang. priskontrollen å textilvaror, m. m.

bristsituationen framkallar oskäligt höga
priser. Men någon bristsituation är ju
numera inte för handen i fråga om textilier.

Det råder i stället, som jag nyss sade,
ett betydande överskott, och industrien
har varit tvungen att göra relativt långtgående
driftsinskränkningar. Om man
betraktar priskontroll över huvud taget
som ett medel mot osunda företeelser
och icke som ett självändamål och om
man sålunda önskar komma ifrån en
sådan kontroll vid normaliserade förhållanden,
när har man då ett lämpligare
tillfälle än just nu att häva priskontrollen
på textilier?

Herr statsrådet har i sitt svar motiverat
sin tveksamhet att slopa priskontrollnämnden
med erfarenheter från vissa
realisationer inom textilhandeln. Statsrådet
har bibringats den uppfattningen,
att man vid företagna undersökningar
fått dokumenterat, att detaljhandeln under
den senaste tiden varit i tillfälle att
vid realisationer förskaffa sig handelsmarginaler,
vilka skulle ligga på en överraskande
hög nivå. Av statsrådets svar
får man den felaktiga föreställningen,
att detaljhandeln huvudsakligen arrangerat
sina realisationer så, att man inköpt
lagervaror från fabrikanter till
kraftigt nedsatta priser för att sedan
under form av realisation utförsälja
dessa till konsumentpriser, vilka visserligen
legat under dagens ordinarie konsumentpriser
på samma varor men i alla
fall medgivit en handelsmarginal, som
procentuellt legat vida utöver dem som
fastställts för ordinär handel.

Ser man endast till vad handelsministern
anfört •—- vilket i och för sig
blott är resultatet av stickprovsundersökningar
i mycket begränsad utsträckning
— kan det med skäl sägas, att ett
belägg här föreligger för det berättigade
i farhågorna att textilhandeln därest
priskontrollen upphörde skulle sträva
till att avsevärt öka sina marginaler.
Men nu är det i själva verket så, att det
material som ställts till handelsminis -

terns förfogande inte på ett riktigt sätt
belyser hela saksammanhanget. Det ger
i stället endast en bild av en del av sammanhanget.

Det typiska är i ett sådant här fall
att detaljhandlaren på grund av sin
stora lagerhållning i förening med det
rådande köpmotståndet tvingas att göra
realisationer. Han vet, att om han vill
tillfälligt övervinna köpmotståndet, så
måste han göra en mycket kraftig nedsättning
i konsumentpriset på sina inneliggande
varor. Denna nedsättning kan
belöpa sig till mer än 50 procent. Det
är självklart att han då kommer att göra
en avsevärd förlust på sitt inneliggande
lager.

Men innan en detaljhandlare sätter i
gång en sådan här realisation, kontaktar
han den fabrikant som levererat de varor
han har i sitt lager och avser att
realisera. Han söker att från fabrikanten
få köpa eventuellt befintligt restparti
av motsvarande varor, och givetvis
gäller det för honom att köpa detta
till ett i största möjliga mån reducerat
pris. Har fabrikanten möjlighet att tillmötesgå
detaljhandlarens önskemål, så
gör han det givetvis, och han räknar
uppenbarligen med att den beviljade
prisnedsättningen är en viss kompensation
för de extremt höga priser, som
detaljisten i ett tidigare marknadsläge
varit tvungen att erlägga.

På detta sätt åstadkommer detaljisten
ett realisationslager, som till största delen
består av hans eget lager av tidigare
inköpta varor, för vilka han vid realisationen
inte kan få ut högre pris än
att han måste underkasta sig en verkligt
kännbar förlust. Men i detta realisationslager
ingår också de här av handelsministern
nämnda tillfälligt inköpta
varorna, på vilka han kan göra en avans
men ingalunda en avans av sådan storleksordning,
att den kan kompensera
förlusten på varorna ur hans ordinarie
lager. Det hela är alltså en affärskombination.
Det kan givetvis inte undvikas
att den kombinationen under alla för -

Onsdagen den 5 mars 1952.

Nr 8.

Svar på interpellation ang. priskontrollen å textilvaror, m. m.

hållanden som helhet bereder köpmännen
förlust, men genom det billigare inköpet
lyckas detaljhandlaren i någon
mån reducera totalförlustens storlek.

Textilhandeln har på senare tid
tvungits till en hel del realisationer av
detta slag, och det finns alltså ett material,
ur vilket man kan få fram siffror
till grund för en uppfattning om dessa
affärskombinationers ekonomiska karaktär
och betydelse. Priskontrollnämnden
har på stickprovsvägen åstadkommit de
siffror, med vilka handelsministern försetts.
Men också inom branschen har
man försökt att göra utredningar om
denna sak, vilka givetvis också varit av
stickprovskaraktär, med alla de brister
detta medför. Man har emellertid försökt
att få en allsidig belysning av saksammanlianget.
Det visade sig att de varor,
som tillfälligt och billigare inköpts
med tanke på realisationer, inte utgjorde
någon särdeles betydande del av
realisationslagren. Det framgick av det
undersökta materialet att dessa varors
andel i hela realisationsstocken var 23,4
procent (lägst 9,2 procent och högst
30,1 procent).

Jag skall inte trötta kammaren med
att redogöra för hela denna utredning.
Jag vill bara till slut säga, att jämför
man realisationernas minutpris med de
ordinarie, så får man ur det citerade
materialet fram en sänkning på i genomsnitt
34,5 procent (lägst 23 procent
och högst 58,3 procent). Man beräknar,
att det på realisationer under januari
och februari månader sålts för 200 miljoner
kronor. 1 runt tal 75 procent har,
och det vill jag fastslå, kommit från
detaljhandlarnas lager och ungefär 25
procent från fabrikanternas lager. Då
det vidare konstateras, att prisnedsättningar
har skett med en tredjedel, så
finner man att konsumenterna ha fått en
rätt avsevärd vinst och att det inte, som
herr statsrådet vill framhålla, varit
vinster utan rätt avsevärda förluster
som detaljhandeln gjort.

Den innevarande tidpunkten erbjuder

de bästa förutsättningar för priskontrollens
hävande. Dagens läge är också det,
i vilket man har rätt att vänta sig den
snabbaste omställningen till en för konsumenterna
välordnad och fördelaktig
fri handel. Vare sig man är producent
eller köpman eller har någon annan
syssla, vilken den vara må, så är ju var
och en i detta sammanhang först och
främst konsument.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet ERICSSON: Herr talman! Jag
tror att herr Kollbergs interpellation
gjort ett visst intryck på den svenska
allmänheten, därför att herr Kollberg
bär använt en skrivning, som går ut på
att priskontrollnämnden har reducerat
de marginaler, som tidigare varit gällande
för handeln i fråga om importerade
varor, nästan intill samma gräns
som gäller för inom landet producerade
varor. Efter detta påstående i interpellationen
kommer en beskrivning
över de extra kostnader, som handeln
har för att förvärva de importerade varorna.
Allmänheten har kanske därav
dragit den slutsatsen, att det är alldeles
orimligt att handeln skall bära dessa
extra kostnader inom de nu fastställda
marginalerna.

Jag har tillåtit mig att i mitt svar
säga, att de extra kostnaderna för importerade
varor får man räkna in i anskaffningspriset,
och de bli alltså inte
till någon belastning för importörerna.
Sedan man fått fram en sammanlagd inköpskostnad
beräknas marginalerna på
denna högre summa. Jag konstaterar,
att herr Kollberg inte på något sätt velat
försöka att bestrida riktigheten av detta
mitt påpekande. Som ett uttryck därför
tar jag också hans uttalande nyss här i
kammaren, att omsättningshastigheten
är lägre när det gäller importerade varor
och att det är här den egentliga
kostnadsfördyringen ligger.

Alla de övriga s. k. kostnadsfördyrande
faktorerna har herr Kollberg inte
återupprepat här i dag. Jag tror att det

Nr 8.

Onsdagen den 5 mars 1952.

Svar på interpellation ang. priskontrollen å textilvaror, m. m.

är väldigt viktigt att man slår fast, att
kvar står endast det antagandet, att importerade
textilvaror ha längre omsättningstid
än vad de inom landet producerade
varorna ha. Jag vet ingenting
om detta, och därför kan jag inte bestrida
herr Kollbergs yttrande. Men jag
vill tillägga, att de nu av priskontrollnämnden
fastställda marginalerna för
importerade textilvaror äro högre än
motsvarande marginaler för de svenska
varorna. När jag velat konstatera detta
har det skett därför att det vore oriktigt
om allmänheten finge den uppfattningen,
att den priskontrollerande myndigheten
har farit fram utan att ta rimlig
hänsyn till vederbörande delar av det
svenska näringslivet.

Herr Kollberg frågar mig hur det
egentligen gick till när priskontrollnämnden
ändrade marginalerna och
varför denna förändring skedde. Jag
har försökt att i mitt svar redogöra för
motiven för priskontrollnämndens
handlande: att det har blivit ett annat
marknadsläge, att det inte är samma
risker nu som tidigare och att det nu
finns helt andra möjligheter för den
svenska industrien att leverera varor
utan så långa väntetider som det var
under tidigare år. I detta nya läge
fanns det ingen anledning att behålla
denna betydande skillnad i marginalsättning
på importerade och inom landet
producerade varor. Detta är alltså
det sakliga motivet för förändringen.

Nu säger herr Kollberg att jag bara
har gjort en antydan om att marginalsättningen
kunde åstadkomma en strukturförändring
inom handeln och inom
den svenska industrien. Ja, jag har
tillåtit mig att uttrycka saken så. Jag
finner det nämligen inte rimligt att
man förfar på det sättet, att av två
varuslag, som i kvalitet äro likställda,
det ena varuslaget blir gynnat genom
att vederbörande handlande har en
extra avans för att han distribuerar
den. Vårt sätt att behandla denna sak
har ju varit långt ifrån protektionis -

tiskt; jag tycker att det är ett bevis på
en mycket stor generositet när man behandlar
importvarorna på det sättet, att
man ger full täckning för alla kostnader
och därutöver tillåter högre marginaler.
Förekommer detta, tror herr
Kollberg, i så värst många andra
länder?

Men jag erkänner att situationen har
uppstått därför att vi ha priskontroll,
och därför menar jag att det också åligger
priskontrollnämnden att se till att
det inte blir någon strukturförändring.
Fördenskull har jag tillåtit mig uttrycka
saken så, att det är nämndens
skyldighet att justera marginalerna på
ett sådant sätt att ingen strukturförändring
åstadkommes.

Herr Kollberg frågar vidare, om inte
handelns företrädare böra ha rätt att
underhandla med nämnden när det gäller
att fastställa nya marginaler. Jo,
det anser jag att de böra ha, och det
står också i direktiven att nämnden bör
söka att genom förhandlingar åstadkomma
en skälig prissättning på varorna
i fråga. Jag har från priskontrollnämnden
fått en beskrivning av hur det
har gått till vid dessa förhandlingar,
och jag ser därav att man den 12 januari
hade kallat vederbörande företrädare
för organisationerna till ett
sammanträde, där man diskuterade dessa
ting. Vid detta sammanträde överenskoms
det att man skulle träffas på
nytt den 22 januari. Till detta nya sammanträde
infunno sig endast två organisationers
ordförande, och dessa företrädare
för branschorganisationerna
förklarade att de inte hade för avsikt
att diskutera frågan ytterligare med
priskontrollnämnden; vidare diskussion
om frågan borde nämligen ske inför
handelsministern.

Jag kan inte förstå att nämnden har
gjort något fel, när den har kallat vederbörande
representanter till sammanträde,
bara därför att dessa därvid ha
förklarat alt de inte vilja diskutera
med nämnden, utan att de vilja gå di -

Onsdagen den 5 mars 1952.

Nr 8.

Svar på interpellation ang. priskontrollen å textilvaror, m. m.

rekt till handelsdepartementet och omedelbart
ta upp debatten där. Det kan
man inte klandra nämnden för, såvitt
jag förstår.

Sedan fattade priskontrollnämnden
sitt beslut den 31 januari, och detta
trädde i kraft den 20 februari. Jag finner
ingenting som tyder på att nämnden
inte skulle ha visat god vilja att
förhandla med vederbörande parter
inom handeln.

Jag har tillåtit mig att i mitt svar
peka på en företeelse som också herr
Kollberg har berört i sin interpellation,
nämligen de mycket omfattande
realisationerna inom textilhandeln. Jag
har sagt att det vid de undersökningar
priskontrollnämnden liar verkställt har
framkommit att de marginaler, som
handeln har lagt på varorna vid dessa
realisationer, äro mycket höga, i vissa
fall överraskande höga.

Nu säger herr Kollberg att det är
en felaktig metod priskontrollnämnden
har använt för att försöka få en bild
av det verkliga pris som tas ut vid
dessa realisationer. Det är klart att
priskontrollnämnden inte har kunnat
skaffa in ett material som täcker hela
landet, men nämnden har för mig förklarat,
att den har fått representativa
urval ifrån olika platser i landet och
att den har tagit sina uppgifter ifrån
de ledande firmorna. Därför säger
nämnden, att den tror att undersökningen
i stort sett täcker läget i dag.

Herr Kollberg har inte velat bestrida
riktigheten av nämndens undersökningar,
men lian framhåller en annan sak,
om vilken jag gärna kan erkänna att
det går att diskutera.

Jag har tillåtit mig säga att det förefaller
som om industrien i mycket stor
utsträckning just nu skulle sälja billiga
varor till handeln och att handeln i
sin tur är angelägen om att omedelbart
försöka siilja dessa varor på nytt. Det
är just påläggsmarginalerna här som
jag har tagit mig friheten att ange genomsnittliga
siffror för i mitt svar. Nu

säger emellertid herr Kollberg — jag
hoppas jag fattar honom rätt — att
detta inte är rätt resonerat, därför att
handeln själv har en viss mängd i lager
av samma slags varor som den nu
köper ytterligare av från fabrikanten;
då bör man enligt herr Kollberg kalkylera
på det sättet, att handelns egna
lager icke skola behöva sättas ned i
pris i samma utsträckning som industrien
sätter ned sina priser när den
säljer ut sina partier. Detta måste vara
innebörden i herr Kollbergs resonemang.
Och detta gör, menar herr Kollberg,
att påläggsmarginalerna bli relativt
höga på de nyinköpta partierna för
att den genomsnittliga inkomsten för
vederbörande handlande skall kunna
täcka en del av den prisnedsättning
han gör på sitt eget lager. Ja, jag sade
att det är klart att det går att resonera
så, men jag vill erinra om att handlarna,
när det var fråga om återanskaffningsprisprincipen,
voro angelägna om
att säga, att när ett prisfall kommer, då
få de ta förlusterna. Om man nu söker
täcka en del av de förluster, som man
tidigare har räknat med, genom extra
pålägg på de varor som industrien säljer
ut billigt, tycker jag att detta stämmer
dåligt överens med den princip,
om vilken man tidigare har sagt att
man måste finna sig i att tillämpa.

En annan sak är att konsumenterna
ändå få lägre priser nu än de fingo
tidigare. Det är alldeles uppenbart att
de få lägre priser, om industrien nu är
mycket angelägen att kasta ut stora
partier på marknaden för att nedbringa
sina lager, men de kanske rimligen
borde ha fått ännu lägre priser med
tanke på att de tidigare fingo betala
högre priser tämligen omgående, när
nämnden höjde priserna i anslutning
till prisstegringen på världsmarknaden.
Det som herr Kollberg här har sagt —
och som jag för övrigt har hört och
tagit del av tidigare från handelns representanter
—• övertygar därför inte
mig om riktigheten och sundheten i

Nr 8.

Onsdagen den 5 mars 1952.

Svar på interpellation ang. priskontrollen å textilvaror, m. m.

den kalkylering som, enligt vad man
nu synes ha fått bestyrkt från priskontrollnämndens
sida, tillämpas vid nu
pågående realisationer.

Vad sedan gäller priskontrollen i allmänhet
i fråga om textilvaror vill jag
gärna vitsorda att åtskilligt talar för att
man nu skulle kunna överväga att släppa
denna direkta kontroll och i stället
gå över till en annan metod, som ändå
skulle ge myndigheterna en överblick
över prisutvecklingen.

Jag lyssnade med mycket stor uppmärksamhet
på herr Kollbergs anförande,
och jag väntade på att han
skulle ge uttryck för ett intresse från
handelns sida för att åstadkomma något
av den dokumentation som jag ville
ha ifrån denna bransch, en förklaring
att man ämnar tillämpa skäliga marginaler
och att man är beredd att svara
för detta inför myndigheterna. En sådan
deklaration kom tyvärr inte. Jag
har tidigare ställt samma fråga till
företrädare för handeln, men man har
på den kanten förklarat att man inte
kan avge några sådana deklarationer
eller utfästelser. Visserligen har en sådan
deklaration avgivits, men med det
tillägget, att vederbörande kunna svara
för sig själva men inte för andra. Jag
förstår att det kan finnas vissa svårigheter
för branschorganisationerna att
avge sådana deklarationer, men de
skulle vara av värde för myndigheterna,
och ännu bättre skulle det vara om
man kunde i den praktiska verksamheten
dokumentera ett intresse för en
verklig konkurrens och inte låta kollegiala
hänsyn diktera sitt handlande, såsom
man gör då man säger, att om priskontrollnämnden
fastställer en marginal,
som i och för sig är tillfredsställande,
så skulle det aldrig falla oss in
att gå under de sålunda fastställda priserna
med hänsyn till våra kolleger. Ett
sådant resonemang är knappast något
bevis för det intresse för en hårdare
konkurrens, som herr Kollberg ville
deklarera.

Personligen hyser jag den meningen,
att det vore mycket värdefullt och nyttigt
ur samhälleliga synpunkter om vi
kunde få en fri konkurrens, så att vi
kunde slopa priskontrollen, ty då
skulle ur konsumenternas och det allmännas
synpunkt en kanske större garanti
vinnas för att vi skulle få de
lägsta möjliga priserna.

Herr KOLLBERG: Herr förste vice talman!
Handelsministern sökte i början
av sitt anförande leda in diskussionen
på storleken av handelsmarginalerna.
Jag måste upprepa vad jag sade tidigare,
att jag inte anser, att denna kammare
är rätt forum när det gäller att
diskutera dessa detaljer. Jag har personligen
intet som helst intresse av
storleken på marginalerna i och för
sig, allra minst i den här debatten,
utan jag ser hela frågan uteslutande ur
principiell synpunkt. Hade priskontrollnämnden
gjort de kostnadsanalyser,
som jag efterlyser, och som är dess
skyldighet att göra, hade vi inte behövt
diskutera dem, och då hade den här
interpellationen aldrig framställts.

Sedan har jag anmärkt på att priskontrollnämnden
inte har fört förhandlingar
med handelns företrädare.
På det svarar handelsministern, att rådslag
hade ägt rum den 12 och den 22
januari. Ja, handelsministern vet nog
lika bra som jag, eller kanske ännu
bättre, vad som förekom vid dessa rådslag.
Det var ju ingen diskussion om
storleken baserad på något utredningsmaterial.
Var och en vet väl, att man
inte kan föra förhandlingar om prissänkning
utan att ha en kalkyl. Även
den allra minsta detaljist måste göra
upp en kalkyl, om han skall förändra
sina priser. Den minsta fordran som
man kan ställa på priskontrollnämnden
är väl att den framlägger en sådan
kalkyl. Först därefter kan några verkliga
förhandlingar äga rum. Jag vidhåller
vad jag sagt tidigare.

Onsdagen den 5 mars 1952.

Nr 8.

Svar på interpellation ang. priskontrollen å textilvaror, m. m.

Beträffande realisationerna och de
vinster som detaljhandeln därvid skulle
ha gjort på partier inköpta ifrån fabrikanterna
säger handelsministern, att
företrädarna för handeln tidigare hade
vid diskussionen om återanskaffningsprisets
införande yttrat, att när prisfallet
kommer, får vi ta förluster. Ja,
jag undrar, om inte den svenska textildetaljhandeln
skulle vara rätt förvånad
om den i dag hörde, att handelsministern
trodde, att den inte gjort förluster
under denna tid. Man har, som jag tidigare
sagt, uppskattat de belopp, som
omsatts vid realisationerna, till ungefär
200 miljoner kronor under de här
bägge månaderna. Man har också beräknat,
att endast 25 procent av varorna
kommit från industrien och
resten ifrån handlandenas egna lager.
Vidare har man funnit, att prisnedsättningarna
har uppgått till ungefär 33
procent, ett medeltal, som dock kan slå
kolossalt olika. Var och en kan räkna
ut, att detaljhandlarna har gjort avsevärda
förluster, även om de i några
fall, som priskontrollnämnden spårat
upp, har gjort förtjänster på partier,
som de bär inköpt från industrien direkt
för realisationerna.

Sedan ville handelsministern ha en
deklaration från mig rörande handelns
inställning vid ett frisläppande av priserna.
Jag måste till att börja med än
en gång slå fast, att herr statsrådet för
sin del tycks frukta, att textilhandeln
skaffar sig i hans ögon alltför stor förtjänst
på den ena eller andra varan.
Det ligger i den fria marknadens natur
att marginalerna på den ena varan tillfälligt
blir större än på den andra, eftersom
detta system aldrig står still
utan befinner sig i ständig anpassning.
Skall man därför fälla någon dom över
den fria prisbildningen, så är det uppenbarligen
inte rättvisande att rikta
all uppmärksamhet, såsom nu har skett,
på en viss marginal, på cn viss artikel
vid ett visst tillfälle. Varuområdet
måste givetvis bedömas i sin helhet

och under en längre tid, om man skall
få en någorlunda rättvisande bild.

Herr statsråd! Säljarens marknad är
ju nu förbi, och vi har fått en utpräglad
köparens marknad. Det innebär ju
mycket kortfattat uttryckt, att det är
omöjligt för en säljare att ta ut det pris
som han möjligen självsvåldigt skulle
ha lust att göra. Det är inte han ensam
som bestämmer, vilka varor han skall
sälja och vilka priser han skall ta ut.
överflödet på varor och konkurrensen
med andra företag gör, att han måste
hålla sig på mattan i sin prissättning,
om han skall få någonting sålt. Men nu
är det så, att landets konsumenter under
10 års tid har vant sig av med att
vara prismedvetna. Det är beklagligt
—• det tror jag nog, att herr statsrådet
instämmer i. Jag tror, att herr statsrådet
också har klart för sig, att vare
sig vi går över till en fri marknad nu
eller under nästa år, kommer det att
fordras en »omskolning» av konsumenterna
för att utveckla deras förmåga
att hitta rätt i överflödet av varor och
att avgöra, vilket pris som är skäligt i
förhållande till kvaliteten. Samtidigt
fordras det, herr statsråd, en »omskolning»
av företagarna, så att de skall
åter taga på sig det ansvar för sin egen
existens på marknaden som myndigheterna
i och med priskontrollens införande
för 10 år sedan tog ifrån dem.
Hur vi än vrider och vänder på den
här saken kommer vi inte ifrån att det
i själva övergångsskedet kommer att
uppstå en osäkerhet både hos de myndigheter,
som tidigare burit ansvaret,
och hos marknaden själv. Men
finns det inte, herr statsråd, allt skäl i
världen att låta omskolningsproceduren
börja under nuvarande, för konsumenterna
så utsökt gynnsamma förhållanden? Jag

hoppas, att herr statsrådet har
förstått min deklaration så, att även
om jag inte är någon talesman för textilnäringen
jag, med den kännedom
som jag har om handeln, har velat säga

Nr 8.

Onsdagen den 5 mars 1952.

Svar på interpellation ang. priskontrollen å textilvaror, m. m.

att det stora flertalet handelsidkare har
en stark känsla för de allmänna förhållanden,
som är förknippade med
deras rörelse. Vid fri prissättning
skulle förmodligen en del priser stiga
och andra skulle sjunka, helt enkelt
beroende på att priskontrollens tvångsmässiga
prissättning varit konstlad. I
denna omställningsprocess fordras det
rätt mycket arbete och rätt mycken
förståelse. Men i det långa loppet, herr
statsråd, kommer de svenska konsumenterna
att tjäna på en fri prissättning.
Konkurrensen är den enda möjligheten
att skapa goda priser åt det
svenska folkhushållet.

Herr HJALMARSON: Herr talman! Jag
delar helt herr Kollbergs uppfattning,
att frågan om storleken av de marginaler
som beviljas textilhandeln knappast
med något större utbyte kan diskuteras
här i kammaren. Den väsentliga
frågan för mig är i stället den, varför
man över huvud taget skall envisas
med att alltjämt bibehålla priskontrollen
inom textilhandeln. Handelsministern
slutade sin replik till herr Kollberg
med att uttala en förhoppning
om att vi på detta område skola kunna
komma fram till en fri prisbildning
och avskaffa den statliga priskontrollen.
Jag förmodar, att handelsministern
också är överens med oss inom
oppositionen om att mycket bättre än
priskontrollens alla analyser och kontroller
är den effektiva konkurrensen.
Tidigare har ju både ifrån regeringens
och ifrån andra auktoritativa instansers
sida understrukits, att för ett återställande
av den fria prisbildningen
krävas två förutsättningar: för det

första en tillfredsställande varutillgång
och för det andra tillgång till en produktions-
och distributionsapparat,
som icke behärskas av monopolistiska
tendenser. Jag vill då fråga handelsministern:
Går det att bestrida, att

bägge dessa förutsättningar äro för
handen inom textilbranschen? När man

släppte priskontrollen i fabrikantledet,
motiverades denna åtgärd ju bl. a. därmed,
att produktionen var tillräcklig.
Att produktionen är tillräcklig i fabriksledet
betyder ju, att varutillgången
är god också inom grossist- och detaljhandeln.
Mig veterligen har inte heller
från något håll ifrågasatts, att det inte
inom både grosshandeln och detaljhandel
på textilområdet skulle råda erforderlig
konkurrens mellan olika företag
och olika företagsformer. Varför drar
man då inte den rätta slutsatsen härutav
och avskaffar priskontrollen? När
skall priskontrollen kunna upphävas
och konsumenternas inflytande över
produktionens inriktning återställas,
om man icke anser att man kan göra
det nu inom textilbranschen? För min
del kan jag inte hjälpa, att jag har fått
ett bestämt intryck av att de motiv,
som ha redovisats för ett bibehållande
av den textila priskontrollen, i hög
grad äro uttryck för de obotfärdigas
förhinder, äro ett exempel på den lust,
som man understundom finner på de
statliga områdena, att fortsätta att reglera
enbart för reglerandets egen skull.

Herr GUNNARSSON: Herr talman!
Eftersom jag är textilfabrikant kan jag
inte underlåta att i detta sammanhang
yttra mig.

Jag befinner mig lika mycket på herr
statsrådets som på interpellantens sida.
Interpellanten hör till en av mina bästa
kunder. Men jag kan inte dela hans
uppfattning i alla avseenden. Jag är
fullständigt överens med honom om att
priskontrollen inom textilhandeln utan
risk för konsumenterna kan avskaffas
helt och hållet. Den är nu borttagen
vad det gäller fabrikanterna, alltså t. ex.
för mig. Men den kan även avskaffas
i handelsledet. Så långt äro vi överens.

Jag är även överens med interpellanten
om att det finns en viss risk vad
det gäller kostnaderna för importerade
varor, modesaker och vad därmed hör
samman. Men jag är också överens med

Onsdagen den 5 mars 1952.

Nr 8.

Svar på interpellation

herr statsrådet i det avseendet, att jag
inte kan finna det klokt, att en grossist
eller detaljist skall kunna tjäna mer på
en utländsk vara än på en svensk vara.
Jag kan t. ex. nämna, att en textilarbetares
avlöning i Japan är 175 kronor
per månad. Då kan det ju inte vara riktigt,
att en importör skall ha möjligheter
att tjäna mer på en sådan tillverkning
än på vad en svensk textilarbetare
gör. Jag kan inte tänka mig, att någon
här i kammaren vill vara med om att
en textilarbetare i detta land skall tjäna
175 kronor i månaden.

Nu får jag lov att säga, att jag nog
är överens med herr Kollberg, att tillvägagångssättet
här inte varit alldeles
riktigt. Det borde ha gjorts en utredning.

Kontentan av mitt lilla inlägg som
textilfabrikant är, att handeln givetvis
skall tjäna lika mycket —• men icke
mer — på en importerad vara som på
en svensk vara. Jag kan inte tro annat
än att vi alla kunna vara eniga om detta.
Jag vill inte att herr Kollberg skall
tjäna mer på en importerad loden än
på den jag säljer åt honom.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet ERICSSON: Herr talman! Herr
Hjalmarson frågade mig när vi skola
avskaffa priskontrollen på textilvaror
om vi inte göra det nu. I anledning av
detta vill jag säga, att herr Hjalmarson
väl har uppmärksammat, att priskontrollen
bär avskaffats på vissa textilvaror
och att nämnden nu tillämpar en
metod med övervakning av priserna.
Man får nu besked av fabrikanterna
och följer utvecklingen på marknaden
för att få belägg för hur handeln
kommer att kalkylera och vilka marginaler
den ämnar ta ut när man fått den
stora friheten. Resultatet blir, tror jag,
i långa stycken avgörande för hur det
kommer att gå framöver med priskontrollcn
på textilier.

.lag hörde nu herr Kollberg säga, att
vi inte skola bry oss om tillfiilliga före -

ang. priskontrollen å textilvaror, m. m.

teelser såsom realisationer och hur affärsmännen
därvid kalkylera. Vi skulle
kanske inte ha gjort det, om inte herr
Kollberg tagit realisationerna som bevis
för att det föreligger en köparens
marknad. Det var anledningen till att
jag tog upp denna sak, och jag tillät
mig säga, att även om den utredning,
som priskontrollnämnden verkställer
med hänsyn till tidsknappheten, inte
är så omfattande som man skulle önska,
ha vi ändå fått vad vi ville ha, nämligen
litet insyn i den kalkylering man
använder just vid realisationer.

Om man skall vänta tills den »omskolning»
av konsumenter och affärsmän
har genomförts som herr Kollberg
anser vara nödvändig, erkänner jag att
det måste ta rätt lång tid innan denna
kontroll kan upphävas. Jag har inte någon
tro på att den »omskolningen»
skulle behöva övervakas, utan den får
väl sköta sig själv. Det är bara en sak
som jag är intresserad av och som jag,
tyvärr förgäves, har försökt få besked
om, nämligen huruvida man ämnar gå
tillbaka till de procentuella marginaler
man hade före kriget, om priskontrollen
släppes fri. Gör man det, blir det
eu ofantligt stor kostnadsstegring för
konsumenterna, som jag tycker är
oskälig.

Nu säger herr Kollberg, att det måste
till en omskolning emedan man har
glömt bort att kalkylera. Det är klart
att det då är risk för att man gör som
man har gjort tidigare, nämligen lägger
på procentuella marginaler, och med
hänsyn till att priserna nu äro avsevärt
högre än före kriget blir avansen i så
fall för stor.

Om jag kunde få ett någorlunda tillfredsställande
besked om hur man kommer
att förfara på den punkten, komma
vi kanske närmare en lösning av
detta spörsmål.

Herr KOLLBERG: Herr förste vice talman!
Herr statsrådet begagnade nog
mitt tal om omskolning på ett något fcl -

Andra kammarens protokoll 1952. Nr 8.

Nr 8.

Onsdagen den 5 mars 1952.

Svar på interpellation ang. priskontrollen å textilvaror, m. m.

aktigt sätt. Jag har väl aldrig talat om
att priskontrollen skulle bestå under
denna process. Jag har tvärtom sagt, att
det inte finns någon lämpligare tidpunkt
att upphäva priskontrollen än i
dag och att det ur konsumentsynpunkt
är den bästa tänkbara tidpunkten då
lagren äro överfulla och man har avsättningssvårigheter
inom både handel
och industri.

Sedan har herr statsrådet frågat om
någon ville ställa en garanti för hur
handeln i sin helhet skulle reagera i ett
sådant läge. Jag har sagt att det är
svårt att göra något uttalande för handeln
i sin helhet men att man kan säga
hur de ledande och det stora flertalet
inom handeln komma att reagera. De
komma icke att genomsnittligt höja sina
utgående marginaler sådana dessa varit
under senaste månaderna. Jag har
emellertid också sagt, att en handel
som under tio år har levat under ett
statligt förmyndarskap måste ha tid att
anpassa sig. Detta innebär icke, herr
statsråd, att det skulle bli en anpassning
uppåt. Jag tror att denna fråga
bäst löses om herr statsrådet sammankallar
en rundabordskonferens mellan
representanter för handelns olika organisationer
och för industrien, så att
herr statsrådet kunde få ett verkligt
auktoritativt uttalande.

Med den kännedom jag har om förhållandena
kan jag jag emellertid för
min personliga del tillstyrka ett upphävande
av priskontrollen i förlitande på
handelns stora flertal.

Sedan måste jag tyvärr rätta min vän
herr Gunnarsson. Han har på något sätt
missuppfattat hela diskussionen, när
han säger att en grossist inte bör tjäna
mer på en utländsk vara än på en
svensk. Nej, vem vill det? Det är ingen
som vill att importörerna skola ha större
förtjänst på en utländsk vara än på
en inom landet producerad. Frågan gäller
huruvida de extra kostnader, som
belasta importen, skola inräknas i handelsmarginalen
eller ej.

Fru RENSTRÖM-INGENÄS: Herr talman!
Vi husmödrar äro de största kunderna
för textilvaror. Vi få ofta höra
att vi inte äro prismedvetna och att vi
böra uppfostras till att bli det. Det är
nog sant att vi kunna behöva sådan
uppfostran. Emellertid förefaller det
rätt underligt när man kommer in i en
affär, att man där i första hand utbjuder
textilier av utländskt ursprung. Det
måste, säga vi oss med vårt enkla husmorsförstånd,
te sig mera lockande att
salubjuda dessa utländska varor än de
svenska. När vi därefter se en begynnande
arbetslöshet inom textilindustrien
bär hemma och veta att den i
första hand går ut över kvinnorna —
en undersökning har visat att fyra
femtedelar av de korttidsarbetande och
två tredjedelar av de arbetslösa inom
textilindustrien äro kvinnor — tänka
vi nog att det vore välsignat om det
bleve lika lockande att visa svenska
textilier i affärerna, som att visa utländska.

Jag blev litet fundersam när jag för
några dagar sedan läste i tidningen
Köpmannen om de »sociala» marginaler,
som priskontrollnämnden medger
på nödvändiga standardvaror, sådana
som blåkläder. Man hade satt citationstecken
om ordet social, och det föreföll
mig, som om man beklagade att det
fanns sådana marginaler på nödvändighetsvarorna
och att man, om priskontrollen
inte funnes, nog skulle justera
de marginalerna uppåt.

Så länge sådana tankegångar förmärkas
önska åtminstone vi husmödrar att
priskontrollnämnden skall finnas kvar
och fortsätta att övervaka marknaden,
och vi skulle med tillfredsställelse se
att man gjorde det minst lika lockande
att tillhandahålla de svenska varorna
som de importerade.

Herr GUNNARSSON: Herr talman!
Gentemot herr Kollberg vill jag säga,
att jag kanske uttryckte mig något
oklart men naturligtvis menade jag

Onsdagen den 5 mars 1952.

Nr 8.

Svar pa interpellation ang. priskontrollen å textilvaror, m. m.

procentuellt mera. Det finns 40 000 till
50 000 textilarbetare här i landet, och
jag anser liksom fru Renström-Ingenäs
att det inte kan vara rätt, att det skall
vara mera lönande och lockande att
sälja utländska varor än att sälja svenska.
Vi äro säkert fullständigt överens
om att det är fel. Att man tjänar 1
krona 50 öre på utländsk loden och 1
krona 25 öre på min må vara hänt,
men procentuellt skall det vara likställdhet
— det är min enkla åsikt. Om
jag nu stöter mina kunder bland grossisterna
må det vara hänt, men jag anser
att jag förfäktar en rättvis åsikt.
Textilarbetarna tillhöra inte de mest
gynnade lagren här i landet, det är jag
fullt medveten om, men det finns inga
möjligheter att betala dem mer. Skulle
vi bara köpa japanska, italienska och
västtyska varor, vet jag inte hur det
skulle gå för våra textilarbetare.

Summan av vad jag vill säga är att
ingen grossist och ingen detaljist bör
tjäna netto mer på en utländsk vara
än på en svensk och att det betyder
ofantligt mycket att vi äro likställda.

Herr SEVERIN: Herr talman! Detta
är en intressant fråga även för oss lekmän,
som äro varken grosshandlare eller
fabrikanter inom textilindustrien
utan bara enkla konsumenter som skola
slita ut de kläder som tillverkas. Jag
har alltsedan priskontrollnämnden fattade
sitt beslut om reducering av marginalerna
för utländska textilvaror sökt
följa debatten och bilda mig ett begrepp
om vad som försiggår, så gott nu
en utanförstående lekman kan bilda
sig ett begrepp om detta.

Jag skall, innan jag kommer in på
denna fråga, erinra därom — såsom
jag har gjort många gånger förr — att
jag inte är någon oreserverad beundrare
av priskontroll och att jag vågar
räkna mig till dem som allra livligast
önska dess ersättande med en fri konkurrens.
Jag har många gånger deklarerat,
att jag inte tror, att priskontrol -

len kan pressa ned den totala prisnivån,
att den kan kontrollera priserna
på vissa produkter och hålla dem nere,
men att resultatet sannolikt blir en stegring
av priserna på andra områden,
som äro svårare att kontrollera eller
som inte kontrolleras alls.

Detta rent principiellt sett. Nu ha
här i denna debatt en del tankegångar
och argument kommit fram, som jag
tycker äro utomordentligt belysande.
Jag började omedelbart när frågan uppkom
att undra över dessa vinstmarginaler
på de utländska textilierna, som
priskontrollnämnden hade nedsatt. Jag
började undra över att detta kunde
framkalla så många protester och så
mycken upprördhet som man givit uttryck
åt i köpmännens organ och som
herr Kollberg i något mera dämpade
toner här sökt ge uttryck åt.

Hur kommer det sig, att en åtskilligt
större vinstmarginal kan upprätthållas
på de dyrare utländska textilprodukterna,
när tillgången på textilprodukter
är så stor, att marknaden
håller på att översvämmas? Det förefaller
som om det under en fri konkurrens
skulle ligga mycket nära till hands
att för att få sälja mera pressa ned
en jämförelsevis hög vinstmarginal
även på dessa produkter. Jag har undrat
över att det över huvud taget var
möjligt att fortsätta med att sälja dessa
produkter till ett så mycket högre pris
trots den stora tillgången, och jag har
sökt att på olika sätt skaffa mig en föreställning
om detta.

Jag har egentligen inte blivit riktigt
klok på den saken förrän i dag, och
det var herr Kollberg som gav mig
upplysning. Han sade, att det är klart,
att när dessa textilhandlare under tio
år ha blivit demoraliserade av en priskontroll,
kan man inte vänta sig att de,
så snart som tillgången på varor i och
för sig möjliggör en sänkning av priserna,
omedelbart skola sänka dem.
Man kan inte vänta sig att de, som under
tio år fått vänja sig vid att bara

Nr 8.

Onsdagen den 5 mars 1952.

Svar på interpellation ang. priskontrollen

titta på en av priskontrollnämnden
uppgjord lista rörande hur mycket de
få ta för en produkt, plötsligt skola
börja spekulera över huruvida de skulle
kunna sälja den billigare. Under hela
denna tid ha de sålunda aldrig anfäktats
av någon enda idé om möjligheten
av att sälja varan billigare. Det har
aldrig fallit dem in. Och nu behöva de
en omskolningstid.

Hur lång denna omskolningstid kan
bli vågar herr Kollberg inte uttala sig
om, och det förstår jag mycket väl.
Men finns det inte någon anledning att
misstänka att de, om det under denna
omskolningstid visar sig mycket lönande
att hålla de högre priser, som de
på grund av en tioårig demoralisering
vant sig vid att hålla, skola bli demoraliserade
även under omskolningsprocessen
och aldrig någonsin börja sänka
priserna? Jag kan inte se att denna
omskolningsprocess i och för sig har
mindre förutsättningar att demoralisera
handlarna än vad priskontrollnämnden
har.

För en stackars anhängare av fri
konkurrens som jag, som gärna och villigt
medger att en fri konkurrens är
mycket bättre än en priskontroll, uppstår
det ändå alltid en farhåga: Existerar
det någon fri konkurrens? Jag tycker
att vad som sagts under denna debatt
utgör ett av de mera illustrativa
exemplen på att den fria konkurrensen
i varje fall för närvarande för en
mycket undanskymd tillvaro.

Herr HJALMARSON: Herr talman! Jag
vet inte om herr Severin anser, att textilbranschen
skulle vara ett exempel
på en näringsgren, där konkurrensen
för en tynande tillvaro. Det skulle vara
mycket värdefullt att få veta vilka fakta
herr Severin skulle stödja ett sådant
uttalande på. Det är ju nämligen på
det sättet, att det i olika sammanhang
just har understrukits att man inom
textilbranschen, både i fabrikant- och
handelsledet, har en tillräcklig kon -

å textilvaror, m. m.

kurrens såväl mellan olika enskilda
företag som mellan kooperativa och
privata företag.

Den fråga som jag riktade till handelsministern,
när han tror att man
skall kunna avskaffa priskontrollen
inom textilfacket om man inte gör det
nu, svarade handelsministern på genom
att göra eu kringgående rörelse.
Han ville nämligen, innan han gav ett
svar, ha reda på hur stora marginaler
man tänker tillämpa inom handeln.
Tillåt mig i anledning härav att ytterligare
precisera den ursprungliga frågeställningen:
Om vi äro överens om
att produktionen är tillräcklig — och
det har handelsministern inte bestritt
— om vi vidare äro överens om att distributionen
präglas av tävlan i erforderlig
grad mellan olika företag, hur
skulle det då, herr handelsminister,
vara möjligt för företagen att ta ut
större marginaler än som -—- även sett
från allmän synpunkt — motsvarar en
skälig handelsvinst?

Det är detta som är det väsentliga,
och jag konstaterar med beklagande
att det inte har varit möjligt att få tillfredsställande
svar på den frågan. Så
länge man inte har fått det kvarstår
känslan av att statsmakterna ha en benägenhet
att fortsätta priskontrollen
längre än vad läget gör önskväijt.

Herr KOLLBERG: Herr förste vice talman!
Herr Severin hade såsom behållning
av denna diskussion fått det intrycket,
att det inte existerar någon fri
konkurrens för närvarande på detta
område, att konkurrensen för en tynande
tillvaro. Ja, då vet jag inte om herr
Severin har följt med riktigt hela den
här debatten. Just det stora varuöverflödet
för närvarande gör ju, att det
finns en verklig konkurrens. Vi ha ju
hela tiden här talat om att konkurrensen
tar sig uttryck i bl. a. dessa realisationer
av en storleksordning, som
inte förekommit efter tiden före kriget.
Det är väl ett bevis för att konkurren -

Onsdagen den 5 mars 1952.

Nr 8.

Motion ang. införande av fem dagars arbetsvecka.

sen inte för en tynande tillvaro inom
textilbranschen. Jag tycker att det
tvärtom för närvarande är en mycket
levande och mycket hård konkurrens,
en konkurrens, som gör att både industrien
och detaljhandeln förlora avsevärda
kapital. Jag förstår inte hur den
uppfattning som herr Severin här framfört
har kunnat bibringas honom.

Att sedan försöka att med ett uttryck
om omskolning, som jag begagnade, ge
ett sken av att det fordras en omskolningsprocess,
under vilken konsumenterna
skulle få sitta emellan, det är ju
att lägga in något helt annat än jag har
sagt. Jag har inte sagt någonting sådant.
Det är en fullständig förvrängning
av vad jag har sagt, herr Severin.

Herr GUNNARSSON: Herr talman! För
undvikande av missförstånd vill jag
bara säga att då jag sade, att jag inte
ville att grossister och detaljister skulle
tjäna mera på importerade än på svenska
varor så avsåg jag nettoförtjänsten.
Detta kan kanske medföra att marginalen
på importerade varor måste vara
litet högre. Jag är inte alldeles övertygad
om det, utan om, som handelsministern
säger här, alla kostnader få påläggas
och man sedan använder samma
marginal, då måste det enligt mitt sätt
att kalkylera — det har jag hållit på
med i 40 år, så jag har ju en liten aning
om det — bli samma nettoförtjänst, när
jag får lägga på importkostnaderna.

Sedan kan det tänkas att det för importerade
varor kan finnas vissa risker
— det gäller moder och sådana saker.
Vi veta ju att de kunna vara ganska
tokiga ibland. Om jag gör ett rutigt
klänningstyg 1951, kan det tänkas att
det 1952 är fullständigt osäljbart till
våra damer. Det är möjligt att man för
importerade saker i vissa fall måste
räkna med sådana risker, men jag menar
att nettoförtjänsten skall vara densamma
vare sig varan är gjord i Nälden,
Norrköping, Borås eller Japan.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 6.

Föredrogos var efter annan följande
Kungl. Maj:ts å kammarens bord vilande
propositioner; och hänvisades
därvid

till behandling av lagutskott propositionen
nr 80, med förslag till lag om
fortsatt giltighet av allmänna förfogandelagen
den 22 juni 1939 (nr 293),
m. m.; samt

till statsutskottet propositionen nr 85,
angående anskaffning av vissa yllevaror
för försvaret.

§ 7.

Föredrogs den av herr Gavelin vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
angående upprättande av
en renforskningsstation i Norrland.

Denna anhållan bordlädes.

§ 8.

Föredrogs den av herr Wiklund i
Stockholm vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då
bordlagda anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och
chefen för socialdepartementet angående
de sociala missförhållandena bland
zigenarna.

Denna anhållan bordlädes.

i 9.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 13, i anledning av väckt motion
om rätt för person, som häktats
för lösdriveri, att få offentlig försvarare.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 10.

Motion ang. införande av fem dagars
arbetsvecka.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 14, i anledning av väckt mo -

Nr 8.

Onsdagen den 5 mars 1952.

Motion ang. införande av fem dagars arbetsvecka.

tion angående införande av fem dagars
arbetsvecka.

I en inom andra kammaren väckt,
till lagutskott hänvisad motion, nr 149,
vilken behandlats av andra lagutskottet,
hade herr Dahlgren m. fl. hemställt,
»att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t hemställer om skyndsamt förslag
till sådan ändring, som innebär, att lördagen
blir fridag och att alltså arbetsveckan
skall bestå av fem dagar».

Utskottet hemställde, att förevarande
motion, II: 149, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Efter föredragning av utskottets hemställan
yttrade:

Herr DAHLGREN: Herr talman! Den
fråga, som vi nu för fram, är ju för
riksdagen ingen ny fråga. Frågan om
arbetstidsförkortning har ju varit aktuell
inte bara här utan framför allt i
de fackliga organisationerna, och de
fackliga kongresserna har sedan ett
flertal år tillbaka haft denna fråga som
en av de mer angelägna.

När vi nu upprepar våra krav och
återkommer med yrkanden i den riktning
vi tidigare fört fram, så möter vi
på nytt instämmanden från utskottets
sida vad beträffar angelägenheten av
att genomföra en dylik reform. Men vi
möts samtidigt av samma argument
som tidigare, då det gäller att söka motivera
avslagsyrkandet, och på nytt anför
man, att det saknas ekonomiska
förutsättningar för reformens genomförande.
Man upprepar, med andra
ord, argument som motståndare till arbetstidsförkortning
tidigare framfört.
Speciellt när det gällde genomförandet
av åttatimmarsdagen var det ju detta
argument som man på det hållet ansåg
vara bärande. Det är samma argument
som man nu på nytt drar fram och det
verkar på oss på samma sätt som tidigare,
d. v. s. bara som ett försök att
komma ifrån frågan.

Utskottet har här vid behandlingen
av motionen på intet sätt bestritt vad

jag här påvisat, att produktionsutvecklingen
— jag skall inte här närmare
ingå på den saken, då vi redogjort för
den i motionen — ju har fortsatt att
stiga och i högre grad än tidigare, ökningen
i produktionsvolym per arbetstimme
i industrien har ju under efterkrigstiden
varit snabbare än vad som
kan betecknas som normalt. Det är
inte vårt eget uttryck, utan konjunkturinstitutets
uttryck i rapporten hösten
1951.

Utskottet kan heller inte bestrida mitt
påstående, att olycksfallsantalcn ökat
oavbrutet och att invalidernas antal
blir allt större för vart år som går.

Vi har nu i vår motion hänvisat till
den undersökning som enligt riksdagens
beslut har pågått på en ort i
Värmland. Man har där undersökt 300
industri- och skogsarbetare och kommit
till ett resultat, som vi måste beteckna
som beklämmande, nämligen att
75 procent, d. v. s. 3/i, var på ett eller
annat sätt ryggskadade. Vi anser utan
tvekan att detta är ett resultat av den
påfrestning, som den ökade arbetsintensiteten
innebär. Detta borde erinra
oss alla inte bara om nödvändigheten
utan framför allt om värdet av att söka
bibehålla de produktiva krafternas
hälsa och — höll jag på att säga —
relativa välstånd i stället för att hålla
fast vid en ordning på delta område
som måste resultera i en försämring av
arbetskraftens fysiska tillstånd. Vilka
värden som bär går till spillo är omöjligt
att uppskatta, men de värden som
går förlorade genom olycksfall och
sjukdomar är givetvis betydande. Det
borde därför, när man talar om att vi
inte har de ekonomiska förutsättningarna
för ett genomförande av denna
reform, vara angeläget att undersöka
vilka ekonomiska vinster man skulle
göra, om vi genomförde en arbetstidsförkortning.

Dessa argument om de ekonomiska
återverkningarna minns jag från min
ungdom, då vi reducerade arbetstiden

Onsdagen den 5 mars 1952.

Nr 8.

Motion ang. införande av fem dagars arbetsvecka.

från 56 till 52 arbetstimmar per vecka,
och de upprepades när det gällde att
införa 48 timmars arbetsvecka. Jag har
här tidigare sagt, och jag vet att andra
har framhållit det, att dessa olycksprofeter
fick orätt, när de påstod, att
de ekonomiska konsekvenserna skulle
bli så stora, att produktionen skulle
komma att minska. De kommer säkert
att få orätt även denna gång. När man
nu upprepar dessa argument, skulle det
vara tacknämligt att få reda på vad
man egentligen menar med ekonomiska
möjligheter och vilken situation vi
skall befinna oss i för att man över
huvud taget skall kunna ta ställning till
denna fråga.

Vi har under en rad av år upplevt ''
vad jag skulle vilja kalla den svenska
kapitalismens gyllene tidevarv. Det har
funnits möjligheter för företagen som
vi tidigare inte har skådat. Aktiebolagen
ökade enbart under föregående år
sina vinster med 50 procent jämfört
med året tidigare. Det finns vissa kapitalister
soin har kunnat göra extraprofiter
på miljarder, och ändå säger man,
att vi inte har de ekonomiska möjligheterna.
Under samma tid har arbetarna
fått kämpa för att kunna behålla
sin reella lön. Därför är det inte riktigt,
som man gjort i en tidigare remissbehandling
av denna fråga, att framhålla
att det här gäller att välja mellan
högre lön eller kortare arbetstid. Det är
inte aktuellt att nu diskutera denna
sak, då förutsättningar givetvis måste
finnas för att ge både högre lön och
arbetstidsförkortning. Jag kan inte föreställa
mig, att det kan komma något
gynnsammare tillfälle än det nuvarande
för att genomföra en arbetstidsförkortning.

Utskottets upprepning av vad man
sade vid 1950 års riksdag om att »frågan
om cn förkortning av normalarbetstiden
tills vidare bör lösas genom partiella
reformer och genom avtalsuppgörelser
på arbetsmarknaden» kan jag
inte tyda annat än som en mycket

from förhoppning. Jag ser det mindre
som en reell möjlighet, i synnerhet som
alla viktiga frågor på arbetsmarknaden,
inte minst lönefrågan, i nuvarande situation
sannerligen inte löses genom
förhandlingar mellan arbetsmarknadens
parter utan i allmänhet sker genom
en centraldirigering och på ett
sätt som inte gagnar löntagarna.

Frågan om arbetstidens förkortning
är enligt vår mening en fråga om arbetarnas
möjlighet att mobilisera kraft
bakom sina krav. Det sätt, på vilket
fackföreningsrörelsen bar tagit ställning
till vårt förslag, tyder på att den
svenska fackföreningsrörelsen ställer
sig bakom detta krav. Nu menar vi, att
även den svenska riksdagen bör uppmärksamma
den ökade arbetsintensiteten
och dess konsekvenser medan det
är tid och genom att bifalla arbetarklassens
krav på arbetstidsförkortning
rädda de produktiva krafterna från en
alltför tidig utslitning.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till vår motion i denna kammare.

Herr HELLBACKEN: Herr talman!
Som kammarens ledamöter ha sig bekant
voro dessa frågor före vid dels 1949
och dels 1950 års riksdagar. Kammaren
avslog då väckta motioner dels
med den motiveringen, att frågan låg
under utredning, dels av de skäl som
andra lagutskottet har anfört i sitt nu
föreliggande utlåtande.

Det kanske kan vara lämpligt att
framhålla, att arbetstidsutredningen
den 1 december 1947 framlade betänkande
med förslag till lagstiftning om
40 timmars arbetsvecka för arbetare
under jord, i gruva och stenbrott, den
1 december 1948 betänkande angående
arbetstidsförkortning för treskiftsarbetare
ocli tunnelarbetare, den 1 december
1949 betänkande angående reglering
av arbetstiden för flottningsarbetare
och den 1 september 1950 betänkande
angående tre veckors semester,
varom riksdagen fattade beslut i fjol.

Nr 8.

Onsdagen den 5 mars 1952.

Motion om framläggande för riksdagen av förslag till sjukförsäkringslag.

För närvarande är utredningen sysselsatt
med en revision av arbetstidslagstiftningen,
och utredningen har utarbetat
en promemoria rörande ny arbetstidslagstiftning
ävensom ett preliminärt
förslag till ny arbetstidslag. Utredningen
kommer vidare att till behandling
upptaga frågor sammanhängande
med den om förkortning av arbetstiden
för vissa grupper arbetstagare.
Då utskottet har erfarit att utredningen
sysslar med denna senare fråga
och säkerligen kommer att beakta alla
de omständigheter, som inverka på
denna frågas lösning, har utskottet icke
ansett det lämpligt att nu tillstyrka de
väckta motionerna i denna fråga. Detta
så mycket mindre som riksdagen förra
året beslöt att utöka tiden för semestern
med en vecka. Vi hade inom utskottet
trott, att när dessa spörsmål befunno
sig i sådant läge, som jag här
anfört, det icke skulle komma att väckas
någon motion i detta spörsmål vid
denna riksdag. Då en sådan motion
emellertid avlämnats, har utskottet helt
naturligt i vanlig ordning fått behandla
den, och utskottet har då i sin korta
motivering redogjort för de skäl, som
ha föranlett att man i år inte har kunnat
tillstyrka motionen.

Med dessa korta ord ber jag, herr
talman, att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till den
i ämnet väckta motionen; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 11.

Motion om framläggande för riksdagen
av förslag till sjukförsäkringslag.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 15, i anledning av väckt motion
om framläggande för riksdagen av
förslag till sjukförsäkringslag.

I en inom andra kammaren väckt, till

lagutskott hänvisad motion, nr 468, vilken
behandlats av andra lagutskottet,
hade herr Senander in. fl. föreslagit,
»att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t hemställer, att Kungl. Maj:t, sedan
erforderliga justeringar med hänsyn
till penningvärdets nedgång vidtagits
och av den kommunistiska riksdagsgruppen
tidigare föreslagna ändringar
beaktats, måtte för riksdagen
framlägga 1947 års sjukförsäkringslag i
så god tid, att lagen kan träda i kraft
den 1 januari 1953».

Utskottet hemställde, att förevarande
motion, 11:468, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
anförde:

Herr SENANDER: Herr talman! Den
motion vi inlämnat i denna fråga syftar
till att få till stånd ett ikraftträdande
redan från och med den 1 januari
nästa år av den tidigare uppskjutna
sjukförsäkringsreformen.

Utskottet har, som man kunnat räkna
med, föreslagit att motionen skall
lämnas utan åtgärd. Som motivering
härför har utskottet liksom flera gånger
tidigare i samband med behandlingen
av denna fråga anfört, att det ekonomiska
läget icke medger att sjukförsäkringsreformen
sättes i kraft.

Jag har svårt att ta dessa skäl på allvar
— om man nu över huvud taget
har för avsikt att genomföra den sedan
länge planerade och en gång av
riksdagen i princip beslutade reformen.
Vi har ju ett ekonomiskt läge här
i landet, som man väl knappast kan
räkna med skall återkomma eller i
varje fall inte kan bli bättre. Då man
under en strålande högkonjunktur, då
inkomsterna flödar in både i bolagens
kassaskåp och i statskassan, säger, att
man på grund av det ekonomiska läget
inte kan genomföra reformen, måste vi
ställa frågan: När i all rimlighets namn
skall den då kunna genomföras?

Onsdagen den 5 mars 1952.

Nr 8.

Ändring i förordningen om erkända sjukkassor.

Det verkar nästan cyniskt att som
motiv för att inte genomföra denna
viktiga reform åberopa ekonomiska
skäl, då vi samtidigt är beredda att
offra 1 600 miljoner på den militära
upprustningens altare. Det må därför
ursäktas mig att jag tror att de ekonomiska
skälen inte är de verkliga. Tydligen
ämnar man antingen definitivt
skrinlägga hela denna viktiga reform
eller också förfuska saken.

Vi kan inte godkänna, att man negligerar
en för vår folkhälsa så viktig
reform, medan man satsar miljardbelopp
på förstörelsemedel i en upprustning,
om vilken man inte är helt övertygad
skall komma att tjäna enbart försvarssyften.

Nu har frågan kastats in i en ny utredning.
Om man skärskådar direktiven
för denna utredning, får man bara
bekräftelse på vad jag nyss antytt,
nämligen att reformen kommer att förfuskas
eller skrinläggas. Detta är ett
märkligt handlingssätt, när det gäller
denna oerhört viktiga reform, som hälsades
med allmän tillfredsställelse här
i landet, när den i princip beslöts av
riksdagen.

Jag skall därför, herr talman, be att
få yrka bifall till den av oss i denna
fråga avgivna motionen.

Herr HELLBACKEN: Herr talman!
Jag vill till herr Senander och hans
medmotionärer säga, att när jag läste
motionen vid behandlingen inom avdelningen,
fick jag det intrycket att
det nog förbigått motionärerna, att
Kungl. Maj:t så sent som den 28 december
i fjol —- alltså knappt en månad
innan motionen väcktes — tillsatt
sakkunniga för att inom socialdepartementet
biträda med utredning angående
översyn av bestämmelserna rörande
den allmänna sjukförsäkringen.

Tiden medger inte att jag här föredrar
direktiven för denna utredning —
kammarens ledamöter känna säkert till
dem ändå — utan jag vill bara fram -

hålla att genom denna utredning bliva
hithörande frågor med all sannolikhet
allsidigt belysta, och när utredningens
resultat föreligger få vi ju möjlighet att
ta ställning till den.

Det är på dessa grunder, vi icke nu
velat föreslå riksdagen att bifalla den
motion, som har väckts och som egentligen
inte ger någon ledning för hur
problemet skall lösas.

Jag ber, herr talman, med dessa
korta ord att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr SENANDER: Herr talman! Bara
några ord i anledning av vad herr
Hellbacken sagt.

Herr Hellbacken gör sig skyldig till
en missuppfattning, som för övrigt är
ganska märklig, när han säger att vi
motionärer inte skulle ha vetat om den
utredning som tillsattes i december
månad. I vår motion har vi åberopat
just denna utredning, men vi har inte
ansett den utgöra något hinder för oss
att motionera i frågan, då vi ogillar att
man tillsätter en utredning som faktiskt
syftar till att förfuska en så viktig
reform som sjukförsäkringen utgör.
Och vi ansåg oss ha desto starkare skäl
för att motionera som ju riksdagen redan
i princip beslutat godtaga ett förslag
till allmän sjukförsäkring, som är
något helt annat än det som förutskickas
i direktiven för den senare tillsatta
utredningen.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till den i
ämnet väckta motionen; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 12.

Ändring i förordningen om erkända sjukkassor.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 16, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till för -

Nr 8.

Onsdagen den 5 mars 1952.

Ändring i förordningen om erkända sjukkassor.

ordning angående ändring i förordningen
den 26 juni 1931 (nr 280) om
erkända sjukkassor, dels ock i ämnet
väckta motioner.

Genom en den 18 januari 1952 dagtecknad
proposition, nr 35, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av
andra lagutskottet, hade Kungl. Maj :t,
under åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över
socialärenden, föreslagit riksdagen att
antaga vid propositionen fogat förslag
till förordning angående ändring i
förordningen den 26 juni 1931 (nr 280)
om erkända sjukkassor.

Förslaget innebar bl. a., att i 22 § i
förordningen skulle införas ett nytt
andra stycke med följande lydelse:

Sjukvårdsersättning enligt vad i första
stycket sägs skall ock utgivas för utgifter
till tandläkarvård, avseende
sådan behandling som angives i en av
Konungen fastställd förteckning och
som meddelas vid centraltandpoliklinik,
tandläkarhögskola eller allmänt
sjukhus.

I samband med propositionen hade
utskottet till behandling förehaft tio i
anledning av densamma väckta motioner.

I de likalydande motionerna 1:370
av herr Lodenius och 11:489 av herr
Hansson i önnarp m. fl. hade yrkats,
»att riksdagen med ändring av Kungl.
Maj:ts proposition nr 35 måtte besluta,
att sjukvårdsersättning vid här avsedd
tandvård skall kunna utgå även vid behandling
å distriktstandpoliklinik eller
av privatpraktiserande tandläkare, i
den utsträckning erforderliga anspråk
på vederbörande tandläkares utbildning
och materiella utrustning fyllas».

I motionen II: 491 av herrar Dahlgren
och Senander hade föreslagits, att
riksdagen måtte bifalla förevarande proposition
med den ändringen, »att statsbidraget
för sjukpenningförsäkringen
skall utgå med tjugo procent i samtliga

sjukpenningklasser, dock med lägst 50
öre per dag».

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen måtte bifalla förevarande
proposition;

B. att motionerna I: 367,1: 368, I: 369,
1:370 och 1:373 samt 11:487, 11:488,
11:489, 11:490 och 11:491 icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits:

1) av fru Västberg, utan angivet yrkande; 2)

av lierr Bengtson, som ansett att
utskottet hort hemställa,

A. att riksdagen — med förklaring
att riksdagen med bifall till motionerna
1:370 och 11:489 funnit viss ändring
böra vidtagas i det genom propositionen
framlagda förslaget till förordning
angående ändring i förordningen den
26 juni 1931 (nr 280) om erkända sjukkassor
— måtte för sin del antaga
nämnda förslag med den ändringen, att
22 § andra stycket erhölle följande
lydelse:

Sjukvårdsersättning enligt vad i första
stycket sägs skall ock utgivas för utgifter
till tandläkarvård, avseende
sådan behandling som angives i
en av Konungen fastställd förteckning.

B. att motionerna I: 367, I: 368, I: 369
och 1:373 samt 11:487, 11:488, 11:490
och II: 491 icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr CARLSSON i Bakeröd: Herr talman!
Jag hade inte tillfälle att närvara
då andra lagutskottet justerade sitt utlåtande
i denna fråga, och av denna
anledning kom jag inte att bli antecknad
på den reservation som avgivits av
herr Bengtson. Då emellertid denna reservation
innehåller det yrkande, till
vilket jag anslutit mig i utskottet, kom -

Onsdagen den 5 mars 1952.

Nr 8.

Ändring i förordningen om erkända sjukkassor.

mer jag här att yrka bifall till densamma.

Jag instämmer helt i de allmänna
synpunkter som utskottet har anfört.
Var och en som har sysslat med sociala
uppgifter ute i det kommunala
livet har säkert erfarenhet av vilken
stor betydelse de erkända sjukkassornas
verksamhet har exempelvis för
människor, som genom sjukdom kommit
i trångmål, eller för dem som får
moderskapshjälp. Glädjande nog har
också förståelsen för denna form av
försäkring vunnit terräng i allt vidare
kretsar, och anslutningen till de erkända
sjukkassorna har ju kraftigt
ökats.

Jag är också övertygad om att de nu
föreslagna åtgärderna skall komma att
ännu fastare förankra de erkända sjukkassornas
popularitet ute bland den
stora allmänheten. Genom det beslut,
som riksdagen nu går att fatta, kommer
självfallet sjukkassorna att på ett
betydligt bättre sätt än tidigare kunna
fylla sill uppgift. Jag skall gärna ge
mitt erkännande åt de förbättringar i
bestämmelserna för de erkända sjukkassorna,
som föreslagits i den kungl.
propositionen och som andra lagutskottet
här tillstyrkt. På en punkt anser
jag dock att förslaget har fått en
utformning, som ger alltför begränsad
räckvidd åt den hjälp man här önskar
ge. Det gäller den ersättning som skall
omfatta utgifterna för viss tandvård.

Jag är medveten om att frågan om
tandvårdens ställning i sjukförsäkringen
inte helt kan lösas inom ramen av
det förslag som här föreligger, men såväl
departementschefen som utskottet
har dock enligt min uppfattning dragit
upp alltför snäva gränser när det gäller
denna tandvård. Det är ju ändå så,
att dagens beslut kommer att gälla tills
den allmänna sjukförsäkringen genomföres.
Jag delar utskottets uppfattning,
att de fall, där ersättning skall utgå,
bör avse svårare sjukdom i tänderna
som gör specialvård erforderlig. Där -

emot kan jag inte vara med om att
denna behandling ovillkorligen skall
ske vid det fätal sjukvårdsinrättningar
som departementschefen och utskottet
föreslagit. Genom denna begränsning
kommer en mängd människor att avstängas
från denna förmån därför att
avstånden till behandlingsplatserna
blir för stora och resekostnaderna för
höga. Jag har själv erfarenhet av hurusom
Röda korset och enskild hjälpverksamhet
har måst träda emellan,
när barn från fattiga hem måst ha sådan
specialvård för tänderna. Har man
förståelse för vad dessa svårare former
av tandsjukdomar betyder för individen,
bör det emellertid vara en mycket
angelägen uppgift att skapa möjligheter
till specialvård inte bara för dem,
som råkar bo i närheten av de sjukvårdsinrättningar
som det här gäller,
utan också för dem som bor långt
borta från dessa inrättningar.

Enligt propositionen sker det faktiskt
också en uppdelning av tandläkarna,
då man ju föreslår att ersättning
skall utgå endast när behandlingen
utföres på vissa angivna platser,
och alltså inte när den utföres av
tandläkare på andra platser. Tandläkarna
i vårt land utbildas emellertid
för att behandla även svårare fall av
tandsjukdomar, och i sin dagliga gärning
möter de många sådana fall. Alla
tandläkare har rättighet att utföra tandoperationer
och de gör också detta,
men det är självklart att de stundom
remitterar svårare fall till behandling
vid de inrättningar, som nu föreslås,
eller till kolleger som är specialister
på behandling av dylika fall.

Såväl Sveriges tandläkareförbund
som Sveriges läkarförbund bär ju också
funnit att de föreslagna bestämmelserna
är orimliga, och man har påvisat
de ökade kostnader som bestämmelserna
kommer att medföra för patienter
som bor långt från behandlingsorten.

En ändring av bestämmelserna i en -

Nr 8.

Onsdagen den 5 mars 1952.

Ändring i förordningen om erkända sjukkassor.

lighet med vad som yrkas i reservationen
anser jag vara ett rättvisekrav,
som utan större svårigheter kan tillgodoses,
och jag yrkar därför, herr talman,
bifall till reservation nr 2) av
herr Bengtson.

Herr HANSSON i Önnarp: Herr talman!
Utöver vad som här anförts av
herr Carlsson i Bakeröd vill jag något
beröra frågan om möjligheten att få ersättning
av sjukkassemedel för viss
tandvård.

Utskottet har motiverat sin hemställan
om avslag på vad som yrkas i vår
motion dels med de ekonomiska konsekvenser,
som förslaget skulle medföra,
dels med att vissa medicinska garantier
måste med nödvändighet vara
förknippade med en dylik utvidgning
av ersättningen. Jag har svårt att förstå
hur utskottet har kunnat komma till
de slutsatser som utskottet gjort i det
förra fallet, alltså beträffande de ekonomiska
verkningarna. Den utvidgning,
som i motionen begäres, innebär,
såvitt jag förstår, inte någon uppmjukning
av t. ex. bestämmelserna om svårighetsgraden
av de sjukdomar, för vilka
ersättning skulle ifrågakomma, utan
det är endast bestämmelserna om de
platser, där vården meddelas, som vi
motionärer ha velat få i viss utsträckning
uppmjukade.

Jag vet mycket väl att förspelet till
det förslag, som nu framlagts i propositionen,
har varit vissa för allmänheten
svårförståeliga gränsdragningar i
fråga om möjligheten att få ut ersättning.
Man har sålunda kunnat få ersättning,
när behandlingen utförts av
läkare, men inte när den utförts av en
tandläkare. Gränsdragningen har med
andra ord varit beroende av vem som
utfört ifrågavarande behandling. Jag
tror emellertid att den gränsdragning
som nu föreslås är minst lika svårförståelig
för allmänheten. Det avgörande
för denna gränsdragning blir ju var
behandlingen utföres, och det är här -

vidlag som jag tycker alt utskottet varit
inkonsekvent. Man gör helt enkelt
gällande att de specialister, som äro
skickade att utföra den behandling som
det här gäller, endast skulle vara att
finna på de uppräknade behandlingsplatserna,
d. v. s. vid tandläkarhögskolor,
centraltandpolikliniker eller allmänt
sjukhus. Men genom vår nuvarande
tandläkarexamen legitimeras ju
varje tandläkare att utföra sådan behandling
som det här är fråga om, och
ingen kan hindra dem från att utföra
den. Det är därtill så, att många tandläkare
inte disponera den utrustning
och inte heller ha tillräcklig rutin och
känna därför med sig att de icke kunna
utföra arbetet under det ansvar som
de faktiskt ha. De remittera i regel -—
och göra det väl förresten undantagslöst
— särskilt svårbehandlade fall til)
någon av sina kolleger, som har den
rutin och den utrustning, som är behövlig
för att kunna utföra behandlingen.
Att utestänga detta system från ersättning
skulle medföra bl. a. de nackdelar,
som herr Carlsson i Bakeröd anförde.
Det skulle med andra ord betyda
att en hel del av de sjukkassemedlemmar,
som bo på landsbygden långt
ifrån de uppräknade behandlingsplatserna,
skulle mer eller mindre komma
att utestängas från möjlighet till ersättning
men ändå få vara med om att bära
höjningen av sjukkasseavgiften, d. v. s.
kostnaden att vara medlem i sjukkassan.
Det är ju detta vi ha vänt oss emot
i motionen och som givit anledning till
de framställningar om utvidgning avantalet
behandlingsplatser som vi ha
yrkat på i motionen.

Jag har därför, herr talman, med dessa
korta ord velat understryka vad som
sagts i motionen och yrkar bifall till
den vid utskottsutlåtandet med nr 2 betecknade
reservationen.

Fru VÄSTBERG: Herr talman! Till
detta utlåtande har jag fogat en blank
reservation. Jag har därvid endast ve -

Onsdagen den 5 mars 1952.

Nr 8.

Ändring i förordningen om erkända sjukkassor.

lat markera att jag inte var nöjd med
att utskottet avslog vår motion. I motionen
i fråga förutsattes utskottets
medverkan till att i sjukkasseförordningen
få in en bestämmelse om att ersättning
skulle kunna utgå jämväl vid
sjukdom, som drabbar föräldralösa
barn och barn med föräldrar, vilka på
grund av ålder, invaliditet eller dåligt
hälsotillstånd i övrigt under nuvarande
förhållanden inte kunna beviljas inträde
i erkänd sjukkassa.

Vi motionärer ha ju ansett att denna
fråga var mycket behjärtansvärd — vi
anse det naturligtvis alltjämt. Det är ju
meningen att dessa barn skola innefattas
i försäkringen, när den obligatoriska
sjukförsäkringen träder i kraft,
men intill dess att så sker kunna dessa
barn inte komma i åtnjutande av den
trygghet, som sjukersättningen avser att
ge. Då nu utskottet emellertid inte ansett
sig kunna formulera en sådan bestämmelse
som vi önskade i motionen,
äro vi också av rent formella skäl förhindrade
att här i kammaren ställa ett
yrkande som tillgodoser motionens
syfte.

Jag vill i stället uttala en förhoppning,
som jag tror är ganska allmän hos
det svenska folket, nämligen att den
översyn, som skall ske av den allmänna
sjukförsäkringen, inte skall bli en
mångårig utredning utan att den skall
påskyndas, så att sjukförsäkringen fortast
möjligt träder i kraft, och att då
också denna speciella del av frågan blir
löst.

Häruti instämde fröken Öberg och
fru Löfqvist.

Under detta anförande övertog herr
andre vice talmannen ledningen av
kammarens förhandlingar.

Fru NORDGREN: Herr talman! Föreliggande
förslag till vissa ändringar i
förordningen om erkända sjukkassor
har ju tillkommit i anledning av att
ikraftträdandet av 1947 års lag om allmän
sjukförsäkring av statsfinansiella

skäl har måst uppskjutas på obestämd
tid. Det har då ansetts nödvändigt att
i avvaktan på sjukkassereformens slutgiltiga
lösning undanröja de mest påfallande
bristerna i nu gällande bestämmelser,
till vilka brister främst hör att
de nu utgående sjukpenningbeloppen
äro alltför små för att kunna utgöra någon
trygghet vid sjukdomsfall, framför
allt inte om det blir långvariga sådana.

Pensionsstyrelsen har i sin egenskap
av tillsynsmyndighet för sjukkassorna
företagit en utredning och framlagt
förslag till ändring av sjukkasseförordningens
bestämmelser. Det förhåller
sig emellertid på det sättet, att flera
av de föreslagna ändringarna icke ha
upptagits av Kungl. Maj:t, som stannat
vid de allra nödvändigaste av dem i avvaktan
på att den obligatoriska sjukförsäkringen
genomföres.

Andra lagutskottet har anlagt liknande
synpunkter på denna fråga, och det
är därför utskottet avstyrker de i anslutning
till propositionen avgivna motionerna,
även om utskottet har funnit att
en del av de framförda synpunkterna
äro värda allt beaktande. Det har också
i utskottet uttalats farhågor för att en
alltför genomgripande revision av den
nu gällande sjukkasseförordningen kan
komma att medverka till en fördröjning
av den allmänna sjukförsäkringens
ikraftträdande. Vi äro ju alla ense
om att sjukkassereformen snarast möjligt
bör genomföras.

Vad beträffar den detaljfråga, som
herrar Carlsson i Bakeröd och Hansson
i Önnarp här yttrat sig om, förhåller det
sig så, att tandvård i vanlig mening inte
ingår bland de erkända sjukkassornas
prestationer. Därför har intagits en bestämmelse
i förordningen att sjukvårdsersättning
endast utgår för behandling,
som meddelats av läkare. För vanlig
tandvård utgår alltså icke ersättning,
men för viss slag av tandvård kan ersättning
utgå, nämligen i det fall då
sjukdom i tänderna uppkommit i samband
med kroppssjitkdom, exempelvis

Nr 8.

Onsdagen den 5 mars 1952.

Ändring i förordningen om erkända sjukkassor.

vid reumatiska sjukdomar eller magåkommor,
där tandvård kräves för en
förbättring i hälsotillståndet eller för
hävande av sjukdomen. Det är alltså här
fråga om kirurgisk tandvård, som meddelas
av läkare. Men nu förhåller det sig
så, som också framhållcs i utskottets utlåtande,
att kirurgisk tandvård kan utföras
av såväl läkare som av tandläkare
med .särskild utbildning i sådan tandvård.
Då enligt bestämmelserna sjukvårdsersättning
endast kan utgå om
tandvården meddelats av läkare, kan
detta givetvis leda till vissa inkonsekvenser,
som de sjukkassemedlemmar,
vilka drabbas av sjukdom i tänderna,
ha mycket svårt att förstå och som de
finna orättvisa.

Detta kommer givetvis särskilt till
synes, när behandlingen sker exempelvis
på ett allmänt sjukhus. I det ena
fallet meddelas måhända vården av läkare
på lasarettets öronavdelning, och
då kan sjukvårdsersättning utgå för
tandvården. I det andra fallet vänder
sig kanske patienten till samma lasaretts
tandvårdsavdelning och blir behandlad
av en tandläkare med speciell
utbildning i tandkirurgi, men i detta
fall kan sjukvårdsersättning inte erhållas.
Det är dylikt man nu vill rätta
till genom att ändra bestämmelserna i
22 § sjukkasseförordningen så att sjukvårdsersättning
kan utgå för tandvård,
som enligt läkares utsago kräver läkarvård,
även i de fall då vården lämnas
av tandläkare. Detta har dock inte varit
avsett som någon utvidgning av tandvården,
och därför har från pensionsstyrelsens
sida förutsatts att sådan tandvård
skulle få meddelas endast vid centraltandpoliklinik
eller å allmänt sjukhus.
Kungl. Maj :t har emellertid utökat
bestämmelserna att gälla även för vård
som lämnas vid tandläkarhögskola. Sjukvårdsersättning
utgår dock endast för
sådan tandvård som angives i en av
Konungen fastställd förteckning.

Det är mot denna begränsning av
vårdanstalter, vid vilka behandling

skall ske, som motionärerna ha vänt
sig. De anse att sjukvårdsersättning
skall kunna utgå även för behandling
som sker på distriktstandpoliklinik eller
av privatpraktiserande tandläkare,
i den utsträckning vederbörande tandläkare
har erforderlig utbildning och
materiell utrustning.

Det skall inte bestridas att det finns
skäl som tala för motionärernas ståndpunkt.
Så komma exempelvis de, som
bo långt ifrån de i förslaget stipulerade
anstalterna, i en sämre ställning än tätorternas
befolkning genom att de få vidkännas
betydande resekostnader och
tidsförluster. Å andra sidan få vi inte
glömma att det här är fråga om en
nyhet på sjukförsäkringens område,
och då det dessutom gäller en frivillig
sjukförsäkring, kunna vi inte ålägga
vederbörande sådana prestationer, som
man kan göra vid en obligatorisk försäkring,
där staten svarar för större del
av kostnaderna. Det har därför ansetts
att man bör gå fram med en viss varsamhet
och se hur det i praktiken kommer
att gestalta sig.

Vidare avser ju här ifrågavarande
tandvård endast svårare sjukdom i tänderna,
och det är alltså fråga om en
specialistvård. Det är då — inte minst
ur de sjukas synpunkt — viktigt att
vården lämnas å sådan vårdinrättning,
beträffande vilken garanti finns för att
läkare med särskild utbildning och erfarenhet
i tandkirurgi står till förfogande.

I praktiken torde det dessutom ställa
sig ganska svårt att genomföra den avgränsning,
som motionärerna förorda
angående vilka praktiserande tandläkare
som skulle få meddela den behandling
det här gäller. Såvitt jag kan förstå
måste det väl bli något slags behörighetsförklaring
av dessa tandläkare.
Det har också anförts, att denna vård
borde kunna få utföras vid distriktstandpoliklinikerna.
Det kan ifrågasättas
huruvida dessa distriktstandläkarpolikliniker
verkligen ha den materiel -

Onsdagen den 5 mars 1952.

Nr 8.

Ändring i förordningen om erkända sjukkassor.

la utrustning som kräves för den speciella
behandling det här gäller.

Vi kanske se litet lugnare på denna
fråga, om vi erinra oss att lagförslaget
om allmän sjukförsäkring inte upptar
någon form av tandvård. Man har ännu
inte funnit tiden vara mogen för att genomföra
en sådan revision av sjukvården
so in att föra in tandvården under
densamma. Detta står givetvis i visst
samband med att man vill ha något klarare
linjer hur den allmänna folktandvården
kommer att gestalta sig. Denna
är ju ännu inte färdig, trots att det är
så länge sedan den genomfördes; det
känna vi alla till. Jag tror det är klokt
att stanna vid vad som här föreslås,
och att man tar upp detta spörsmål till
närmare granskning den dag vi stå inför
frågan om den obligatoriska försäkringens
genomförande.

Vad sedan gäller beredande av sjukvård
åt de barn som fru Västberg här
talat om, så har utskottet uttalat sig
med den allra största välvilja och förståelse
för det behjärtansvärda syftet.
Men det är inte bara fråga om att man
inte kan utforma något förslag till en
sådan bestämmelse inom utskottet, utan
det finns fullgiltiga skäl för att lagutskottet
inte har kunnat tillstyrka motionen.
Frågan har ju genom Röda korsets
eller Rädda barnens försorg — jag
minns inte vilkendera — varit föremål
för övervägande inom pensionsstyrelsen,
som har avgivit yttrande till Kungl.
Maj:t i densamma.

I detta yttrande framhålles mycket
riktigt att denna fråga —- innan den
obligatoriska försäkringen träder i
kraft — endast kan lösas på två sätt.
Det ena sättet är, att staten övertar
hela kostnaden för vården av dessa
barn och uppdrager åt de erkända
sjukkassorna att handha densamma mot
ersättning på samma sätt som när det
gäller utbetalning av moderskapspenning
åt icke försäkrade barnaföderskor.
Det andra sättet är, att man undantager
alla barn från sjukförsäkringen och

genomför en särskild sjukvårdsförsäkring
för barn. Ingendera av dessa vägar
kan emellertid förordas utan att
dessförinnan en grundlig utredning
företagits. Utskottet har dock sagt, att
om den allmänna sjukförsäkringen
skulle fördröjas avsevärd tid, är det
utskottets önskan att detta detaljspörsmål
upptages till övervägande och om
möjligt löses fristående. Längre tror jag
inte man kan komma för närvarande.

Liksom fru Västberg vill jag sluta
med att uttala den förhoppningen, att
det inte skall dröja alltför länge innan
den obligatoriska sjukförsäkringen genomföres.
Denna försäkring utgör ju
själva grundvalen för övriga socialförsäkringar.

Med vad här anförts ber jag, herr
talman, att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr NIHLFORS: Herr talman! I anslutning
till föreligande proposition, nr
35, har jag väckt en motion, som går
ut på att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla om utredning
angående inrättande av en delegation
för sjukförsäkringsärenden inom kungl.
pensionsstyrelsen.

Jag motiverade detta förslag med att
när man nu går in för att effektivisera
sjukförsäkringen — speciellt genom
kollektiv anslutning från stora arbetsplatser
— så har man ett större behov
än tidigare av att åstadkomma
samråd mellan tillsynsmyndigheten
och Sjukkasseförbundet samt kanske
även arbetsmarknadens parter. Det är
ju nämligen parterna på arbetsmarknaden
som komma att åläggas mera arbete
med den kollektiva försäkringen
än som tidigare varit fallet.

.lag trodde att detta uppslag, som
framförts i motionen, skulle väcka någon
genklang inom andra lagutskottet.
Så har inte blivit fallet, vilket något
förvånar mig. Om detta nu beror på
att jag är okunnig i dessa frågor i jämförelse
med den stora expertis, som

Nr 8.

Onsdagen den 5 mars 1952.

Ändring i förordningen om erkända sjukkassor.

finns inom andra lagutskottet, det lämnar
jag därhän. Jag är emellertid inte
okunnig om att det finns intresse för
att ordna fastare former för samarbete
mellan tillsynsmyndigheten och berörda
parter på detta område. Andra lagutskottet
har uttalat att det för närvarande
finns en sjukkassenämnd, vilken
består av personer med sakkunskap beträffande
det statsunderstödda sjukkasseväsendet,
bland dem minst en läkare.
Utskottet säger vidare, att denna
nämnd skali sammanträda inför pensiousstyrelsen
för att samråda beträffande
angelägenheter, som röra det
statsunderstödda sjukkasseväsendet.
Detta låter mycket vackert, men när
man forskar i saken finner man, att
nämnden inte sammanträtt på många
herrans år. Man har inte sammanträtt
ens när det gäller de angelägenheter,
som aktualiserats genom denna proposition.

Om man vill effektivisera denna
nämnd, så kan man -— det är självklart
-— också göra det. Nämnden har
tydligen praktiskt taget endast existerat
på papperet. Man finner sedan att
lagutskottet sagt, att pensionsstyrelsen
brukat kalla ordförandena och de verkställande
tjänstemännen i centralsjukkassorna
ävensom i viss utsträckning
kassörer och ordförande i lokalsjukkassor
till sammanträde inför pensionsstyrelsen.
Ja, själva uttryckssättet »inför
pensionsstyrelsen» är väl om något
ett tecken på att det är fråga om en
tillsynsmyndighet som i nåder behagar
höra vad företrädarna för sjukkassorna
ha att andraga. Något annat
blir det tydligen inte. Det påminner
mig i viss mån om den förhandlingsrätt,
som statstjänstemännen ha på papperet
men frångått, då de tillkämpat
sig andra förhandlingsformer.

Vidare säger utskottet, att samråd
jämväl sker med Sjukkasseförbundet,
och det vill jag naturligtvis inte bestrida.
Andra lagutskottet betonar sedan,
att det inte framställts några öns -

kemål om att samråd och samarbete
mellan pensionsstyrelsen och sjukkassorna
skulle bedrivas i andra former
än för närvarande. Detta är naturligtvis
riktigt, men det beror väl delvis på
att det är fråga om nyheter på detta
område. Tanken är ny och situationen
är också ny.

Det är möjligt att motionen kommit
något år för tidigt, vad vet jag. Jag vill
emellertid uttrycka den uppfattningen,
att det faktiskt finns intresse för andra
samrådsformer, trots att detta intresse
ännu inte tagit sig andra uttryck än
genom denna motion.

När jag pekat på den delegation för
arbetslöslietsärenden, som finns inom
arbetsmarknadsstyrelsen och som har
beslutanderätt där, då har jag inte velat
säga att denna delegation med dess
befogenheter är möjlig att åstadkomma
på sjukförsäkringens område, så som
det hela nu ligger till. Jag har emellertid
menat, att man kunde taga hänsyn
till hur denna delegation arbetar
inom arbetsmarknadsstyrelsen och med
vissa ändringar i pensionsstyrelsens
organisation måhända åstadkomma någonting
som liknar delegationen för
arbetslöshetsförsäkringsärendena. Det
är således min uppfattning att tiden
kommer att utvisa, att det finns ett behov
av en dylik delegation eller vad
man nu vill kalla det, en organisation
med större inflytande inom pensionsstyrelsen
än vad som kan åstadkommas
enbart genom dessa samråd inför
styrelsen, som utskottet omnämner. Jag
hoppas således att den tanke, som jag
har varit nog djärv att väcka, i framtiden
kommer att visa sig vara mer än
ett hugskott.

Jag har, herr talman, intet yrkande.

Fru NORDGREN (kort genmäle): Herr
talman! Som jag framhöll i mitt första
anförande har utskottet funnit vissa av
de motioner, som väckts i detta ärende,
vara beaktansvärda. Utskottet har dock
icke ansett sig kunna gå längre i här

Onsdagen den 5 mars 1952.

Nr 8.

Ändring i förordningen om erkända sjukkassor.

ifrågavarande ändringsförslag än Kungl.
Maj:t ansett vara lämpligt.

Det är nog riktigt som herr Nihlfors
anförde, att den sjukkassenämnd som
finns kanske inte utnyttjas i den utsträckning,
som skulle varit önskligt.
Såsom erfaren sjukkassemedlem kan
jag emellertid vitsorda, att kontakten
mellan pensionsstyrelsen och Sjukkasseförbundet
är synnerligen god. Dessutom
stå vederbörande tjänstemän från
pensionsstyrelsen i god kontakt med
sjukkassorna ute i landet. Vederbörande
sjukkassefunktionärer stå även i livlig
kontakt med organisationerna när
det gäller kollektivanslutning. Jag tror,
att man för närvarande får stanna vid
detta.

Herr NIHLFORS (kort genmäle):
Herr talman! Jag vill endast förklara,
att jag med denna motion inte vill göra
gällande, att man inom pensionsstyrelsen
skulle ställa sig ovillig till kontakter med
sjukkassefolket. Jag är övertygad om
att det finns goda och ofta förekommande
kontakter. Jag har emellertid en
känsla av att när sjukförsäkringen
byggts ut till någonting helt annat än
tidigare, då vill väl inte sjukkassefolket
nöja sig med att endast komma
till pensionsstyrelsen och framlägga
sina synpunkter till den verkan det
hava kan. Jag föreställer mig att sjukkassefolket
viil ha litet mera att säga
til! om i en framtid. Denna motion har
egentligen endast velat peka på något
som från det hållet kanske kommit
fram som ett konkretiserat önskemål
för framtiden.

Herr DAHLGREN: Herr talman! När
höstriksdagen 194G fattade beslut om
allmän sjukförsäkring sade den dåvarande
socialministern enligt protokollet,
att detta beslut innebar den faktiska
revolutionen inom sjukförsäkringsväsendet.
Tyvärr måste man konstatera,
att det bara blev en revolution
på papperet. Tyvärr kan man nog säga

att herr Senander hade rätt på den föregående
punkten, då han sade ifrån,
att riksdagen med sina åtgärder tydligen
är i färd med att springa ifrån det
löfte, som man genom detta beslut en
gång gav folket. Jag tror även att det
förslag, som här föreligger — trots de
otvivelaktigt stora fördelar för folket,
som det för med sig — dock innebär
att den definitiva spiken kommer att
slås i den allmänna sjukförsäkringens
kista, om jag får uttrycka det så.

I samband med det uppskovsyrkande
man tidigare gjort har jag haft anledning
att påpeka, att de åtgärder som
vidtages tyder på att man inte längre
vill hålla på det beslut, som riksdagen
en gång fattat. Detta förslag understryker
enligt min mening att man nu är i
färd med att skapa en försäkringsordning,
där det svenska folket skall försäkra
sig till betydligt högre belopp än
som nu gäller. Denna försäkring skall
ske på folkets egen bekostnad. Detta
blir ju en väsentlig skillnad vid jämförelsen
med den allmänna sjukförsäkringen.
På detta område redovisar pensionsstyrelsen,
att sjukpenningen år
1940 i genomsnitt uppgick till 2 kronor
23 öre. Efter nio års ansträngningar,
förmodar jag, lyckades man
höja sjukpenningen med två öre. Två
kronor 25 öre var således den genomsnittliga
sjukpenningförsäkringen för
vårt lands inbyggare. Utskottet säger,
att mot denna bakgrund är behovet av
en högre sjukpenning klart, och man
hälsar med glädje det reformförslag
som nu föreligger. Detta är utskottets
eget uttryckssätt. I denna glädje skulle
även vi kunna deltaga, om förslaget
som sådant innebure, att man skulle
kunna förbättra sjukpenningen. Detta
tror vi emellertid knappast är möjligt.
Innan man tar ställning till frågan om
att öka sjukpenningklasserna och höja
beloppets storlek borde man ha undanröjt
orsakerna till att det svenska folket
i dagens läge icke sjukförsäkrat sig
till det maximerade beloppet sex kro -

4—Andra kammarens protokoll 1952. Nr 8.

Nr 8.

Onsdagen den 5 mars 1952.

Ändring i förordningen om erkända sjukkassor.

nor, vilket, om än i sig obetydligt, dock
är nära tre gånger det genomsnittliga
försäkringsbeloppet för några år sedan.
Det finns många orsaker till detta,
och jag skall inte i detta sammanhang
gå in på dem. Jag har tidigare haft anledning
att tala om detta, och det blir
väl även i fortsättningen tillfällen därtill.
Men vi har sagt ifrån i vår motion,
att om man över huvud taget menar
allvar med talet att ge svenska folket
möjlighet att försäkra sig till betryggande
belopp, blir det nödvändigt
att låta statsbidraget undergå en förändring
till det bättre. Statsbidraget
måste utökas utöver det nuvarande låga
beloppet, som ju utgör femtio öre per
sjukdag och medlem. Hur tror man, att
man skall kunna klara denna uppgift,
när man vägrar att höja detta belopp?

Vi föreslår således i vår motion, att
statsbidraget för sjukpenningförsäkringen
skall utgå med 20 procent i
samtliga sjukpenningklasser, dock med
lägst 50 öre per dag. Med anledning
härav säger utskottet, och det är ju det
gamla argumentet, som vi väl får höra
många gånger även i fortsättningen,
att av statsfinansiella skäl kan man
inte gå med på en sådan ökning. Såväl
utskottet som tidigare departementchefen
har uttryckt den förhoppningen,
att det skall givas möjlighet till kollektivt
inträde och kollektiv övergång från
en mindre till en mera omfattande
sjukhjälp. Vidare hoppas man tydligen
också, att arbetsgivarna i ökad omfattning
skall ikläda sig betalningsskyldighet
för arbetarnas avgifter. Man säger
också, att överläggningar mellan arbetsgivare
och arbetare borde kunna
klarlägga i vad mån denna väg är
framkomlig. Vi har ju försökt det tidigare,
och riksdagen har fått ta ställning
till frågan om arbetsgivarnas
skyldighet att medverka till detta.
Riksdagsmajoriteten har emellertid vid
det tillfället avvisat denna väg som
omöjlig — tyvärr kan man säga — och
hänvisat till att man skulle genom

överläggningar mellan arbetsmarknadens
parter kunna lösa denna fråga.
Den som har aldrig så liten erfarenhet
av vad det vill säga att överlägga med
arbetsgivare om arbetares förmåner
under sjukdom, skulle inte tala om det
på det optimistiska sätt, som man nu
gör från utskottets sida. Det är ganska
naturligt, att när arbetsmarknadens
parter diskuterar denna sak, framställes
omedelbart frågan på vad sätt staten
själv deltar, och det är sannerligen inte
på det sättet, att man kan skryta med
statens insats härvidlag.

Det är således på det sättet, att vi
genom att gå in för de åtgärder, som
man från utskottets sida vill skall vidtages,
har kommit ifrån det beslut som
man fattade 1946 och som ju ifråga om
den frivilliga sjukförsäkringen innebär
att staten skulle ge ett bidrag på
20 procent. Det försöker man nu komma
ifrån och uttrycker således en förhoppning
om att kollektiv anslutning
skall avhjälpa det hela och att man på
samma gång skall förbilliga premierna.

Detta tal om kollektiv anslutning avser
inte någon ny form. Den finns ju
redan nu, alltså utan att denna förändring
skulle behöva vidtagas. Arbetarna
har tvingats att på den vägen försöka
lösa frågan. Kollektiv anslutning finns
således, men inte till sjukkassorna utan
till försäkringsföretag. Det är en mycket
egendomlig situation vi hamnat i.
Arbetarna vid olika större företag, som
varit intresserade av frågan, har löst
den genom att betala i och för sig höga
premier till försäkringsbolag. Men vad
skal! man göra på de platser, där det
inte finns någon kollektiv anslutning?
Det gäller väl, såvitt jag förstår, det
stora flertalet arbetare. Man försöker
tydligen räkna med att kollektivanslutningen
skall vinna framgång. Sjukkassorna
har sedan början av föregående
år försökt gå in på samma linje som
försäkringsföretagen. De har bedrivit
propaganda bland fackföreningsfolket
på några platser för anslutning till

Onsdagen den 5 mars 1952.

Nr 8.

Ändring i förordningen om erkända sjukkassor.

denna kollektivförsäkringsform. Men
vad har resultatet blivit? Jo, arbetarna
har kollektivförsäkrat sig till den
lägsta dagersättning som finns, nämligen
en krona om dagen. Det har man
gjort för att man ville i någon mån
hjälpa de äldre och sjuka människor,
som ställas utanför den nuvarande
sjukkassan. På det sättet har man skapat
ett kollektiv. Men det har inte löst
frågan om sjukförsäkringen, beroende
på att arbetarna inte har ekonomisk
möjlighet att rent försäkringsmässigt
lösa frågan. Sedan måste jag säga —
och det har jag också skrivit i motionen
— att i det förslag som nu föreligger
och som i och för sig måste betecknas
som betydelsefull, saknas något
mycket viktigt, och det är: vad kommer
det hela att kosta? Det har man
inte alls fått någon redovisning för.
Detta att man ställs inför ett avgörande
utan att veta vad det kommer
att kosta inger mig en känsla av att
man icke velat tala om det. Man fruktar
för konsekvenserna. Ett sådant intryck
förstärkes när man läser vad
Sjukkasseförbundet uttalat i frågan,
nämligen att därest man inie höjer
statsbidraget avsevärt, finns det mycket
ringa utsikter att uppnå den höjning
av sjukpenningbeloppet, som det
nu föreliggande förslaget öppnar de
formella möjligheterna till. Jag tror det
är lika sant som det är sagt. Utan att
höja statsbidraget finns det ingen möjlighet
att lösa denna fråga för arbetarnas
stora flertal.

Jag har själv personligen kontaktat
ledande män inom sjukkasserörelsen,
som är mycket bekymrade över förslagets
innehåll. Det finns sådana som betecknar
det såsom eu katastrof för hela
sjukkasserörelsen att man nu utan vidare
springer ifrån vad man en gång
lovat. Jag har bland folk som kan dessa
saker tagit reda på att kostnaderna enbart
för sjukpenning i den högsta klassen
skulle belöpa sig på 200 kronor per
år. Lägger man därtill läkar- och sjuk -

vårdskostnader kommer man upp till
en premie av 300 å 400 kronor. Jag
frågar: Vilken arbetare kan betala en
dylik premie?

Dessa kostnader skail för att kunna
bedömas riktigt ställas i jämförelse
med kostnaderna för den allmänna obligatoriska
sjukförsäkringen. Vi vet alla
att det skulle, då beslutet fattades, ha
kostat försäkringstagarna enligt den
högsta klassen 69 kronor per år. Nu
kommer vi upp till en kostnad av fyra
eller kanske fem gånger mera, vilket
visar omöjligheten att nå det resultat
man talar om.

Sedan skulle det vara tacknämligt att
fråga, varför man stannat just vid 14
kronor som högsta sjukpenningklass,
om det är en tillfällighet eller om det
sammanhänger med att den högsta
klassen i nuvarande olycksfallsförsäkringslag
är 14 kronor. Då kan jag inte
fatta detta på annat sätt än att man
senare kommer att avvisa de krav, som
framställts om att olycksfallsförsäkringsbeloppen
skall ökas. Det betyder
dels att man här försöker komma ifrån
den allmänna sjukförsäkringen, dels att
man försöker få möjlighet att senare
hindra en förbättring av redan nu gällande
sociala anordningar.

Om utskottets yrkande vinner riksdagens
gehör, blir det icke det resultat
som folk i allmänhet föreställt sig, beroende
på att om man ökar sjukpenningklasserna,
blir med nu gällande bestämmelser
statens bidrag till sjukpenningen
procentuellt mycket lägre än
tidigare. Vad blir då kontentan? Kontentan
blir att det statsbidrag, som nu
utgår med 50 procent av lägsta sjukpenningbeloppet,
blir en tjugoåttondedel
av det högsta beloppet i det föreliggande
förslaget. En tjugoåttondedel
skall således staten bidra med, och sedan
skall arbetarna, möjligtvis med
hjälp av arbetsgivarna, bekosta återstoden.
.Tåg måste säga att jag tror i likhet
med sjukkassornas ledande män
inte på denna lösning. Det kan inte

Nr 8.

Onsdagen den 5 mars 1952.

Ändring i förordningen om erkända sjukkassor.

•uppmuntra vare sig sjukkassorna eller
folket att ansluta sig till desamma, och
jag är rädd för att det blir enbart ett
beslut på papperet.

Jag bär på grund av formella skäl
ingen möjlighet att yrka bifall till motionen
— det finns intet lagförslag i
den — men jag hemställer ändå med
det jag sagt här, att riksdagen med anledning
av motionen II: 491 måtte besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla om sådan ändring i gällande
statsbidragsbestämmelser, att statsbidrag
för sjukpenningförsäkringen skall
utgå med tjugo procent i samtliga sjukpenningklasser,
dock med lägst 50 öre
per dag.

Fröken ÖBERG: Herr talman! Jag instämde
för en stund sedan i det anförande,
som fru Västberg höll i anslutning
till detta utlåtande. Jag har egentligen
begärt ordet för att få framföra
ett tack till statsrådet Sträng för att han
fullföljt det löfte, som förre socialministern
gav på ett interpellationssvar
till mig förra året, där jag hemställde
om att sjukkassorna borde få rätt att
ge sjukersättning för visst slag av tandvård.
Jag är glad över att denna proposition
nu har framlagts, och jag kan
väl förstå, att statsrådet inte vill sträcka
sig längre än att göra ett försök på det
området, såsom han har påpekat. Men
jag vill nog ändå framhålla, att man
borde sträcka sig litet längre än till
länslasaretten, såsom jag sade förra
året. Nu har statsrådet även tagit med
bl. a. tandläkarinstitutet. Men jag vill
instämma med dem som vilja sträcka ut
det litet längre, därför att det blir en
orättvisa mot de människor som bo
långt ifrån dessa av Kungl. Maj:t föreslagna
institutioner, där tandvård skulle
berättiga till ersättning. Resekostnaderna
kunna ju bli så pass dyra att det inte
blir möjligt för den som behöver tandvård
av detta slag att resa så långa vägar.
Det blir som sagt en orättvisa mot
dessa människor.

När jag ser på utskottets yttrande,
tycker jag nog att det finns anledning
till erinran mot vissa uttalanden där.
Man säger på s. 25: »I praktiken torde
det knappast låta sig göra att genomföra
en sådan avgränsning, som föreslås
i motionerna», d. v. s. i den utsträckning
erforderliga anspråk på vederbörande
tandläkares utbildning och
materiella utrustning fyllas. »Enligt utskottets
mening bör man i detta sammanhang
jämväl beakta, i vilken utsträckning
den föreslagna rätten till ersättning
för tandvård kan komma att
påverka medlemsavgifterna.» Med anledning
av vad som sagts om utrustningen
skulle jag vilja säga, att det väl
skulle kunna uppställas det kravet på
en tandläkare, som får legitimation att
göra sådana här ingripanden, att ha
för verksamheten erforderlig utrustning
och lokal. Det skulle väl inte vara omöjligt
att få in detta i bestämmelserna och
därmed göra honom kompetent att lämna
denna vård. Vad beträffar det sista
avsnittet, där utskottet talar om att det
skulle kunna påverka medlemsavgifterna,
vill jag säga att det är en väldig
orättvisa. Medlemsavgifterna böra inte
vara beroende av om människorna bo
långt ifrån länslasaretten. Annars blir
det en klassificering av sjukkassemedlemmarna
mellan sådana som bo i städer
och dem som bo på landsbygden,
vilket inte är alldeles riktigt.

Jag har velat säga detta för att uttrycka
min glädje över att detta förslag
blivit framlagt och även för att motivera
varför jag kommer att stödja reservationen.

Herr HUSS: Herr talman! I likhet med
flera av de tidigare talarna menar jag,
att vad man här föreslår i fråga om
tandvård, som för första gången skulle
berättiga till sjukkasseersättning, är det
väsentliga i det här utlåtandet. Jag är
fullt ense med utskottet om att man bör
med hänsyn till att det här är fråga
om en verksamhet, som är oprövad, ord -

Onsdagen den 5 mars 1952.

Nr 8.

Ändring i förordningen om erkända sjukkassor.

na den som eu försöksverksamhet. Man
har gjort det genom att förklara, att
ersättning skall utgå bara när det är
fråga om svårare former av sjukdom i
tänderna. Men man har inte nöjt sig
med denna begränsning. Man har ytterligare
begränsat det på ett sätt, som jag
anser vara att gå för långt, nämligen
genom att säga, att denna vård av svårt
skadade tänder inte får lämnas var som
helst utan skall lämnas på centraltandvårdskliniker,
tandläkarhögskolor och
allmänna sjukhus.

Låt oss se vad det är för argument
som utskottet anför till stöd för denna
uppfattning. Inledningsvis bör det ju anmärkas
att man ju inte på detta sätt
undandrager de privatpraktiserande
tandläkarna någon inkomst. De får ju
samma inkomst vare sig någon del av
ersättningen utgår av sjukkassemedel
eller inte. I sistnämnda fall är det naturligtvis
patienterna som drabbas. Det
första argumentet som utskottet anför
är, att man inte har tillräckligt med
specialister på det område, som det bär
är fråga om, d. v. s. svåra tandsjukdomar.
Vad det är för tandsjukdomar som
skall komma i fråga kommer att klarläggas
i en särskild av Kungl. Maj:t utfärdad
förteckning. Av propositionen
framgår, att man huvudsakligen dit räknar
tandkirurgi, käkprotetik och käkortopedi.
Nåväl, nu finns det ingalunda,
som utskottet tycks mena, specialister
på dessa områden bara på sjukhusen
och centraltandpoliklinikerna. Det finns
nämligen specialister i rätt stor utsträckning
även i större och medelstora och
t. o. in. mindre städer.

En svårighet är naturligtvis att veta
vem som skulle få rätten att betecknas
som specialist. Men den svårigheten synes
mig vara ganska lätt att komma förbi,
om man fordrar, att vederbörande av
medicinalstyrelsen skulle förklaras behörig
att utöva tandkirurgi, käkprotetik
och käkortopedi. Man har också sagt
att det är svårt att kontrollera de privatpraktiserande
tandläkarnas arbete,

men herr talman, detta är en svårighet,
som man teoretiskt sett naturligtvis möter
i samma "grad när det gäller sjukvård
meddelad av läkare. Man måste i
alla fall till en viss grad lita på vad
folk meddelar i sina under edlig förpliktelse
avgivna utlåtanden och räkningar.

Vad beträffar avgifterna är det säkerligen
så att det skulle kosta mera om
man utvidgade tandvården på detta sätt
men dock inte så mycket som utskottet
tycks föreställa sig. Säkerligen kommer
en hel del av de patienter, som nu skickas
från landsbygden in till någon privatpraktiserande
specialist i någon större
stad, att i stället skickas till vederbörande
centraltandpoliklinik. Följden
blir att man där får en överbelastning
i arbetet utan att sjukkassorna på
detta sätt erhåller någon lättnad. En något
ökad belastning kommer naturligtvis
å andra sidan att bli följden av att
folk i städerna i större utsträckning söker
sig till specialister där.

Jag vill sluta, herr talman, med att
säga att just den omständigheten att det
här är fråga om en försöksverksamhet
borde ha varit ett argument mot att inskränka
den på ett dubbelt sätt, dels
genom att begränsa den till bara några
få tandsjukdomar och dels genom att
begränsa vården till några få behandlingsställen.
Det hade, herr talman,
uppenbarligen räckt att inskränka den
till att gälla endast vissa svårare .sjukdomar.
Jag anser mig därför, herr talman
böra förena mig med dem, som yrkat
bifall till reservation nr 2.

Fru NORDGREN: Herr talman! Jag
ber att få säga några ord i anledning
av vad fröken Öberg och doktor Huss
här anfört.

Man kan naturligtvis göra erinringar
emot de inskränkningar, som föreslagits,
men man glömmer bort en sak och
det är, att det är en frivillig sjukförsäkring.
Om inte staten ställer statsbi -

Nr 8.

Onsdagen den 5 mars 1952.

Ändring i förordningen om erkända sjukkassor.

drag till förfogande för att utbygga denna
nya vård, anser jag inte att det är
möjligt att genomföra den i den utsträckning
talarna förorda. Vad kassorna
hemställt om genom pensionsstyrelsen
har inte varit en utvidgad tandvård,
utan att få bort det missförhållande som
råder, att den kan utföras av såväl läkare
som tandläkare vid ett allmänt
sjukhus, men att i ena fallet kan sjukvårdsersättning
utgå, i andra fallet inte.
Att gå längre än här föreslagits har man
inte ansett lämpligt.

Det är betecknande att man inte ansett
sig kunna ta med tandvården i den
nya lag om allmän sjukförsäkring som
riksdagen beslutat. Redan den utvidgning
av förmånerna som är föreslagen
här, nämligen att man skall höja inträdesåldern
till 55 år och ta in kollektivanslutna,
varigenom man får med både
gamla och sjuka tillsammans med
unga, kommer att medföra ökade påfrestningar
på kassorna och troligen
också höjda avgifter. När det då tydligt
sagts ifrån från statsmakterna att
man inte kan räkna med ökat statsbidrag,
är det naturligt om kassorna hesitera
inför att påtaga sig ytterligare
uppgifter.

Nu är det riktigt att det kommer att
bli skillnad mellan landsbygdens kassemedlemmar
och städernas i fråga om
förmåner. Ja, fröken Öberg, så är det på
många andra vårdområden också. Det är
naturligt att de som bo i tätorter ha
betydligt flera förmåner inom sjukvården
än vad de få som bo på landsbygden.
Sådant är beklagligt men det kan
man inte göra något åt för närvarande,
utan det får väl komma i ett annat sammanhang.

Det är också riktigt som herr Dahlgren
anförde, att förslaget inte i någon
större utsträckning kommer att leda till
ökade sjukpenningar för en del försäkrade
därför att många inte ha råd med
avgiftshöjningen, men det ges dock en
möjlighet för dem, som så kunna och
vilja, att förskaffa sig en högre sjukpen -

ning. Men bli sjukkasseavgifterna alltför
höga, kan det då inte också leda till
att de unga dra sig för att tillhöra sjukkassa?
De kunna gå ur densamma när
de önska och kvar bli då de äldre, som
få taga på sig hela bördan av de ökade
kostnaderna.

Jag vill sluta med att hänvisa till vad
departementschefen anfört. På s. 18 i
utlåtandet heter det: »Emellertid är det
här fråga om en nyhet på sjukförsäkringens
område, varför det torde vara
anledning att gå fram med försiktighet.
Med hänsyn härtill och då det i detta
sammanhang endast gäller att i avbidan
på genomförandet av den inledningsvis
omnämnda utredningen vidtaga vissa
begränsade jämkningar i sjukkasseförordningen,
är jag icke beredd att förorda,
att ersättningsmöjligheterna utsträckas
längre än pensionsstyrelsen föreslagit.
»

Jag upprepar ännu en gång att vi inte
böra glömma bort att riksdagen har beslutat
om en allmän sjukförsäkring. Alla
önska vi att den skall komma till stånd
så fort som möjligt. Har man inte tidigare
vidtagit åtgärder för att få fram
en utvidgad tandvård inom den frivilliga
sjukförsäkringen, är det väl ändå
ganska konstigt att nu komma och vilja
pålägga större förpliktelser för de erkända
sjukkassorna än vad man ansett
sig kunna lägga på en allmän sjukförsäkring.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr andre vice talmannen gav till en
början propositioner beträffande utskottets
hemställan utom såvitt angick
motionen 11:491, nämligen dels på bifall
till utskottets hemställan med
nämnda undantag dels ock på bifall till
den av herr Bengtson avgivna reservationen
i motsvarande del; och fann
herr andre vice talmannen den förra
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Hansson i Önnarp
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande

Onsdagen den 5 mars 1952.

Nr 8.

Bestämmelser till motverkande av spridning av flyghavre.

voteringsproposition upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
andra lagutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 16, utom
såvitt angår motionen II: 491, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den av herr Bengtson avgivna reservationen
i motsvarande del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns därvid flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen, vadan kammaren bifallit
utskottets hemställan i ifrågavarande
del.

Härefter framställde herr andre vice
talmannen propositioner beträffande
utskottets hemställan i vad angick motionen
11:491, nämligen dels på bifall
till utskottets hemställan i denna del
dels ock på bifall till det av herr Dahlgren
under överläggningen framställda
yrkandet; och fann herr andre vice
talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Dahlgren begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
andra lagutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 16, såvitt
angår motionen II: 491, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
det av herr Dahlgren under överläggningen
framställda yrkandet.

§ 13.

Föredrogos vart efter annat tredje
lagutskottets utlåtanden:

nr 1, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ersättning från
kyrkofonden för övertalig personal vid
domänverket; och

nr 2, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändring i gruvlagen den
3 juni 1938 (nr 314), dels ock en i ämnet
väckt motion.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 14.

Bestämmelser till motverkande av spridning
av flyghavre.

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 3, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till förordning
med vissa bestämmelser till motverkande
av spridning av flyghavre.

Genom en den 30 november 1951
dagtecknad proposition, nr 6, vilken
hänvisats till lagutskott och behandlats
av tredje lagutskottet, hade Kungl.
Maj:t, under åberopande av propositionen
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden, föreslagit
riksdagen att antaga ett vid propositionen
fogat förslag till förordning med
vissa bestämmelser till motverkande av
spridning av flyghavre.

1 § i förordningsförslaget var av följande
lydelse:

Nr 8.

Onsdagen den 5 mars 1952.

Bestämmelser till motverkande av spridning av flyghavre.

1 §•

Spannmål eller spannmålsavrens som
ej undergått gröpning eller finförmalning
må ej saluhållas eller säljas som
fodervara, om däri förekomma frön av
flyghavre (Avena fatua) i större antal
än som är tillåtet enligt av lantbruksstyrelsen
utfärdade föreskrifter.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte bifalla förevarande proposition.

Reservation utan angivet yrkande
hade avgivits av herr Andersson i
Dunker.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid;

Herr ANDERSSON i Dunker: Herr talman!
Jag föreställer mig att kammarens
ledamöter, åtminstone de som inte
är jordbrukare, tycker att den här föreliggande
frågan om flyghavrens bekämpande
är en ganska liten fråga,
som det inte är skäl att göra så mycket
väsen av, men i verkligheten är det
en fråga av ganska stor ekonomisk
räckvidd. Om man skulle beräkna den
skada, som denna flyghavre gör genom
att den minskar produktionen inom
det svenska jordbruket, skulle det säkert
visa sig att det rör sig om mycket
betydande belopp. Det har också föranlett
att ett par statliga myndigheter,
nämligen centrala frökontrolianstalten
och lantbruksstyrelsen har vänt sig till
Kungl. Maj:t med förslag om åtgärder
till bekämpande av denna flygliavre.
Flyghavren är ett ogräs och ett mycket
svårt sådant, som förekommer i
grödorna och sätter ner skördarna i
hög grad. Lyckligtvis är ännu förekomsten
av detta svåra ogräs ganska
begränsad. Det är framför allt Östergötland
eller vissa delar av detta län,
som är värst utsatta för detta ogräs.
Men det föreligger stor fara för att
det skall spridas till andra delar av
landet, och det är just för att hindra
detta som framställningar gjorts om åt -

gärder mot detsamma. Centrala frökontrollanstalten
säger bl. a., att flyghavren
är ett av de svåraste ogräsen lantmännen
har att bekämpa på öppen
åker, och vidare, som jag nyss sade,
att det är framför allt östgötaslätten
som är värst utsatt för dess spridning.
Men det har visat sig, att spridningen
börjat även i Örebro län och medfört
betydande förluster för jordbrukarna
också där. Ogräset har tyvärr också
spritt sig till andra områden, nämligen
mitt hemlän, Södermanlands samt
till Uppland och ända ner till Halland,
detta enligt uppgift från centrala
frökontrolianstalten. I skrivelse till
Kungl. Maj:t föreslår anstalten en rad
olika åtgärder främst för att hindra
att spridning sker genom utsäde som är
bemängt med flyghavre. Men man har
också föreslagit att vid import av fodersäd
skulle föreskrivas, att sådan
som är bemängd med flyghavrekärnor
till viss procent inte skulle få säljas
annat än i finförmalet skick.

Lantbruksstyrelsen har också som
jag nämnde gjort en framställning i
saken. Styrelsen har emellertid inte
funnit de av centrala frökontrolianstalten
föreslagna åtgärderna tillräckliga.
Lantbruksstyrelsen vitsordar på
samma sätt som frökontrolianstalten,
att flyghavren är ett synnerligen besvärligt
ogräs och anser därför att
energiska åtgärder måste vidtagas till
bekämpande av detsamma. Man talar
bl. a. även om upplysningsverksamhet.
Men särskilt på en punkt har styrelsen
gått längre än centrala frökontrolianstalten,
och det är i fråga om försäljningen
av här i landet odlad fodersäd,
som är bemängd med flvghavre och som
kommer från de områden, där detta
ogräs har sin egentliga spridning. Lantbruksstyrelsen
föreslår sålunda, att även
inom landet odlad fodersäd, som är
bemängd med detta ogräs, inte skall
få säljas annat än i finmalet skick. Jag
tycker att detta förslag är bra, men jag
förvånar mig över att departementsche -

Onsdagen den 5 mars 1952.

Nr 8.

Bestämmelser till motverkande av spridning av flyghavre.

fen inte följt lantbruksstyrelsens förslag
utan gått in för en ändring, som kan
synas ganska oskyldig men som i verkligheten
innebär att någon effektiv
kamp inte kan ske. Man bör därför enligt
min mening stryka den ändring
Kungl. Maj:t gjort och i stället följa
lantbruksstyrelsens förslag.

I de yttranden, som återgives i propositionen
över centrala frökontrollanstaltens
och lantbruksstyrelsens förslag,
och som kommit från handelns organisationer,
går man närmast emot vad
lantbruksstyrelsen föreslagit, särskilt i
fråga om finförmalningen av fodersäd
som är bemängd med flyghavre. Detta
gäller föreningen Sveriges handelskvarnar.
Svenska kvarnföreningen har även
gått emot detta och anser, att det skulle
bli en enligt föreningens mening onödig
belastning av liandein och affärsverksamheten
i fråga om fodersäd.
Samma ståndpunkt har Svenska foderämnes-
och spannmålsimportörers förening
intagit. Vidare bär Sveriges grossistförbund
också gått emot lantbruksstyrelsens
förslag om finförmalning.
Svenska lantmännens riksförbund, som
också har en mycket stor affärsverksamhet
i fråga om spannmål och fodervaror,
har inte gått emot lantbruksstyrelsens
förslag, men hemställer om en
undersökning huruvida inte med hänsyn
till de kostnader, som skulle komma
att åsamkas lantbruket, det kan
vara tillräckligt med en grovgröpning
i fråga om den svenska fodersäden.
Förbundet begär sålunda närmast en
ytterligare undersökning av frågan. Däremot
har de organisationer, som representerar
jordbrukarna — frånsett nu
det nämnda riksförbundet, som ju även
är en av jordbrukarnas organisationer
men också en affärsorganisation — såsom
Riksförbundet Landsbygdens folk
och Svenska lantbruksförbundet, tillstyrkt
lantbruksstyrelsens förslag. Vidare
har statens jordbruksnämnd och
Svenska spannmålsaktiebolaget anslutit
sig till lantbruksstyrelsens förslag i vad

det innefattar att försäljning av fodersäd,
som är bemängd med detta ogräs,
inte skall få ske annat än i finförmalet
skick, när den kommer från av ogräset
mest härjade områden.

Departementschefen börjar sitt uttalande
med att säga, att av de ogräs
som förekommer i vårt land är flyghavre
ett av de allra besvärligaste, och
han tillägger att det förökar sig snabbt
och säkerligen är svårt att utrota. Han
uttalar vidare att på några få år kan
skörden av annan fodersäd, bemängd
med detta ogräs, gå ner till mindre än
hälften av det normala. Under sådana
förhållanden måste jag säga att jag känner
mig ganska förvånad över att departementschefen
här gått ifrån lantbruksstyrelsens
förslag och ändrat det
i sådan riktning att man utan tvekan
måste säga, att förslaget inte kommer
att möjliggöra den verkligt effektiva
kamp mot flyghavren, som det är all
anledning att sätta i gång med. Jag måste
också tillägga att vi som ännu är förskonade
från detta ogräs och de svåra
verkningar det har — jag säger vi därför
att jag har talat med många om
denna sak — är uppriktigt ledsna över
att departementschefen på detta sätt
försvagat möjligheterna till kamp mot
detta ogräs. Det kan synas ganska oskyldigt
att departementschefen här satt in
i förordningens första paragraf en ändring,
som innebär att ogräsbemängd fodersäd
kan få säljas även om den bara
undergått gröpning. Vi som litet känner
till vad detta innebär måste ha klart för
oss, att vid vanlig grovgröpning av fodersäd
till kor kommer flyghavren alt
slinka igenom i stor utsträckning utan
att bli krossad eller skadad. Den kommer
följaktligen att gå igenom kreaturens
magar och sedan fullständigt
oskadd ut på marken för att spridas
igen. Det är ju så att dessa korn är
väsentligt mindre än vanliga havrekorn.
och då är det så mycket lättare
för dem att oskadade passera igenom
vid grovgröpning. Så är emellertid inte

Nr 8.

Onsdagen den 5 mars 1952.

Bestämmelser till motverkande av spridning av flyghavre.

fallet om fröna blir finförmalda. Då blir
fodret finkrossat på sådant sätt att inte
hela flygliavrekorn kan gå igenom djurmagarna.
Jag är alldeles förvissad om
att det skulle ha varit mycket effektivare
och bättre i kampen mot flyghavren,
om vi i dag hifölle vad lantbruksstyrelsen
föreslagit. Jag vill gärna erkänna
att det kommer att medföra vissa
kostnadsökningar i handeln med fodervaror,
och det kanske också blir ett
visst besvär och vissa kostnader för
jordbrukarna inom de områden, som
är drabbade av detta ogräs och har det
i sin fodersäd. Men det är väl ändå så
att det är bättre att dämma i bäcken än
i ån. När nu detta ogräs finns inom vissa
begränsade områden, vore det väl
riktigare att man vidtog särskilt effektiva
åtgärder för att hindra dess spridning
ut över hela landet i stället för att
man skall komma med halvmesyrer, som
säkerligen kommer att visa sig otillräckliga
i denna kamp.

Jag står i utskottsutlåtandet som ensam
reservant med en blank reservation.
Jag tillåter mig i alla fall, herr
talman, att här ställa ett yrknde, nämligen
att i förordningens första paragraf
två ord skall strykas. Det heter
nämligen i propositionens förslag till
lydelse av denna paragraf: »Spannmål
eller spannmålsavrens som ej undergått
gröpning eller finförmalning må
ej saluhållas eller säljas som fodervara,
om däri förekomma frön av flyghavre
(Avena fatua) i större antal än som är
tillåtet enligt av lantbruksstyrelsen utfärdade
föreskrifter.» Det är de två
orden »gröpning eller» som jag ber att
få yrka måtte strykas. I övrigt yrkar
jag bifall till vad både propositionen
och utskottet föreslagit.

Herr ANDERSSON i Löbbo: Herr talman!
Jag tror inte att jag behöver spilla
så värst många ord på den föregående
ärade talarens anförande. Herr
Andersson i Dunker har inte bemödat
sig med att väcka någon motion i an -

ledning av den kungl. propositionen,
och det förefaller mig vara ganska
egendomligt då han betecknar propositionen
som en lialvmesyr. Herr Anderssons
i Dunker yrkande går ut på
att spannmål eller spannmålsavrens alltid
skall finförmalas; gröpning skall
inte tillåtas. Men delta är en ganska
vittgående åtgärd.

När herr Andersson i Dunker citerade
vad Svenska lantmännens riksförbund
anfört — en organisation, som jag
tror att han har den största respekt för
— så försummade han att ciiera några
rader, som kanske ha ännu större betydelse
vid bedömandet av frågan huruvida
man skall stadga eu obligatorisk
finförmalning av ifrågavarande fodermedel.
Svenska lantmännens riksförbund
framhåller nämligen följande:
»Förbundet tillåter sig framhålla, att
om finförmalning alltid skall ske, kommer
detta att innebära en mycket betydande
fördyring av fodersäden, såväl
i form av ökade förmalningskostnader
som på grund av fraktkostnader, då
handelns organ endast i mycket begränsad
omfattning äga maskiner för
finförmalning av spannmål.»

Herr Andersson i Dunker har för övrigt
refererat vad som förevarit i ärendet,
och jag skall därför bara tillägga,
att tredje lagutskottet för sin del har
funnit sig kunna biträda den ståndpunkt,
till vilken departementschefen
har kommit. Jag tror också, att genom
att bifalla propositionen vinner man
det väsentliga. Det må vara sant att vi
icke vinna målet hundraprocentigt.
Men jag ber att få sluta med att erinra
om att vi väl böra akta oss för att göra
livet och tillvaron alltför besvärliga genom
att tillskapa nya bestämmelser och
ålägganden, som gå längre än vad som
är oundgängligen nödvändigt. Den
hundraprocentiga effektiviteten kunna
vi under alla omständigheter icke nå.

Herr talman! Med dessa ord tillåter
jag mig hemställa om bifall till utskottets
förslag.

Onsdagen den 5 mars 1952.

Nr 8.

Bestämmelser till motverkande av spridning av flyghavre.

Herr ANDERSSON i Dunker: Herr
talman! Herr Andersson i Löbbo tycker
tydligen, att det är bättre att livet
blir besvärligt för så många som möjligt,
hellre än att söka begränsa besvärligheterna
till ett mindre område och
ett väsentligt mindre antal människor.
Han tycker tydligen, att om detta ogräs
nu blir spritt över hela Sverige, så
komma vi alla i samma fördömelse, och
då känns det mindre besvärligt. Men
om man vill se litet på kostnaderna för
hela folkhushållet, så är det säkert
klokt och riktigt att på ett tidigt stadium
söka bekämpa detta mycket besvärliga
ogräs och att framför allt
hindra dess vidare spridning.

Jag träffade för några dagar sedan
två personer, gamla östgötar men numera
bosatta i Södermanland. De känna
mycket bra till förhållandena på
detta område inom Östergötlands län.
Den ene har själv varit jordbrukare i
den del av Östergötland, Dals härad,
där förekomsten av flyghavre är störst.
Han var absolut av den meningen, att
om vi icke få en bestämmelse om finförmalning
av fodersäd, som äro bemängda
med flyghavre, så bli våra åtgärder
endast ett slag i luften. Då få
vi icke något verkligt resultat.

Den andre mannen, som känner Östergötland
i dess helhet mycket väl, var
av alldeles samma mening. Som exempel
på hur flyghavren fördärvar sådana
grödor, i vilka ogräset är inbemängt,
berättade han att han förra sommaren
hade gjort en bilfärd genom de områden,
där flyghavren förekommer rikligast.
Det var under den tid på året då
flyghavren hade växt så mycket, att den
såg ut som mycket kraftig vanlig havre.
Han stannade sin hil för att titta närmare
på den vackra havren, och då
upptäckte han, att det var detta ogräs.
I övrigt var hela fältet odlat med lin.
Flyghavren hade brett ut sig så, att han
icke från sin plats i bilen kunde se att
det var ett linfält. Han drog fram flera
liknande exempel på vilket oerhört be -

svärligt ogräs flyghavren är. Detta har
ju också understrukits av såväl departementschefen
som av de myndigheter
som inkommit med sina skrivelser. Jag
menar därför, att det vore klokt att så
snart som möjligt vidtaga verkligt effektiva
åtgärder för flyghavrens bekämpande.

Det är klart att detta kommer att
medföra vissa kostnader och besvär för
handeln — och det är ju den saken som
Svenska lantmännens riksförbund har
sett på, liksom även kvarnarnas talesmän
— men det är dock kostnader,
som man kan se på kort sikt. Går man
däremot in för det andra systemet, där
spridningen kommer att fortgå genom
fodersäden ungefär som hittills, så blir
resultatet att vi få flyghavren spridd
över praktiskt taget hela Mellan- och
Sydsverige. Vill man därför se denna
fråga ekonomiskt och på lång sikt, tror
jag det är bättre att ta de kostnader,
som det förstnämnda systemet skulle
medföra, och på det sättet undgå att få
ogräset spritt överallt. Därmed når
man också ett effektivt resultat.

Herr talman! Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr ANDERSSON i Löbbo: Herr talman!
Ehuruväl herr Anderssons i Dunker
sista anförande, efter vad jag kunde
finna, inte var någon direkt polemik
mot vad jag sagt, tillåter jag mig ändå
att för kammarens ledamöter påpeka
och understryka, att herr Andersson i
Dunker vill att gröpningen skall uteslutas
och att spannmål och spannmålsavrens
skall finförmalas. åfen det bär ju
från olika håll klart och tydligt sagts
ifrån, att vi för närvarande icke äga
tillgång till den maskinella utrustning,
som är erforderlig för att utföra en dylik
finförmalning. Nu skall denna lag
träda i kraft den 1 juli 1952. Den saken
bär herr Andersson i Dunker inte
begärt någon lindring på. Han menar
alltså att den 1 juli 1952 skall den finfönnahiing,
som lian åslundar, kunna

Nr 8.

Onsdagen den 5 mars 1952.

Bestämmelser till motverkande av spridning av flyghavre.

ske och att anskaffningen av de erforderliga
maskinerna härför alltså skall
verkställas på den korta tid som återstår
till nämnda datum. Jag undrar, om
herr Andersson i Dunker fullt har tänkt
igenom detta problem. .Tåg tror för min
del att vi vinna så mycket genom det
förslag'' propositionen innebär, att vi
böra vara belåtna därmed.

Jag sade förut, att ii ven om åtgärderna
inte bli hundraprocentigt effektiva
i alla avseenden, så nå vi ändå ett gott
stycke på väg. Man skall inte vidtaga
sådana lagstiftningsåtgärder, att man
råkar in i rena orimligheter.

Herr PERSSON i Appuna: Herr talman!
Jag är från Östergötland, och jag
är ganska bekant med detta ogräs. Jag
delar departementschefens uppfattning,
när han säger att flyghavren är ett
mycket svårt ogräs och att det är mycket
besvärligt att bekämpa det. Jag tror
däremot inte att man skall lägga alltför
stor vikt vid huruvida fodersäden
gröpas eller finförmales, ty vi östgötar
äro av den bestämda meningen att flyghavren
inte sprides på det sätt som här
sagts. Man säger därhemma att flyghavren
sprides med vinden. Jag vet inte
om detta är riktigt. Det har, såvitt jag
vet, funnits flvghavre i Östergötland
sedan ganska lång tid tillbaka. Under
min barndom kallades detta ogräs för
Lasse Ladrädd. Man påstod att det inte
kunde komma in i ladorna, därför att
det mognade en månad tidigare än alla
spannmålssorter, och det kom därför
ner i jorden. Men numera ha vi ju helt
andra brukningsmetoder. Växtföljden
är en helt annan än vad den var förr.
Förr användes trädesbruket i mycket
större utsträckning än nu, och jag tror
att det var ett effektivt sätt att utrota
just detta ogräs. Trädesbruket gick ju
till på det sättet, att man först lät jorden
ligga i träda, därefter sådde vete
och sedan lade åkern i vall. Den växtföljden
förekommer som bekant inte

längre, och det är kanske därför som
flyghavren sprids fortare nu.

Jag tror att det, om vi nu bifalla
tredje lagutskottets utlåtande, har vunnits
en hel del. Utskottet säger, att det
är nödvändigt med en upplysningsverksamhet
på detta område. Det förutsätter,
såvitt jag förstår, att man skall försöka
att lära jordbrukarna hur de på
ett eller annat sätt skola komma till
rätta med problemen.

Herr Andersson i Dunker lade förfärligt
stor vikt vid att säden skall finförmalas.
Jag tror för min del inte att
man skall tillmäta ett sådant förfarande
alltför stor betydelse.

Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till den hemställan,
som tredje lagutskottet framfört i sitt
utlåtande nr 3.

Herr ANDERSSON i Dunker: Herr
talman! Att östgötarna reagera en smula
mot det förslag jag framfört här förstår
jag, tv det blir i första hand de
som komma att få vidkännas besvär och
vissa kostnader. Det är kanske därför
naturligt att de gå emot förslaget. Men
jag måste säga, att vi jordbrukare, som
bo i länen omkring Östergötland och
alltså äro grannar till östgötarna, ha all
anledning att kräva åtgärder som skydda
oss mot flyghavren. Det gäller förresten
inte bara jordbrukarna, ty får
flyghavren spridas över landet, så blir
detta till skada för hela folkhushållet.
Det förstår ju var och en, att när enligt
vad som framhållits av Iantbruksstyrelsen
och centrala frökontrollanstalten
skörden efter vårsådd av t. ex. havre
genom flyghavrens inverkan kan
pressas ned till hälften av det normala,
så kunna skadeverkningarna bli mycket
betydande, om ogräset sprids över
stora delar av landet. Och jag tror, att
i det långa loppet måste det väl vara
till gagn också för Östergötlands jordbrukare
att ogräsets spridning motverkas
med alla medel.

Onsdagen den 5 mars 1952.

Nr 8.

Bestämmelser till motverkande av spridning av flyghavre.

Herr talman! Jag vidhåller mitt yrkande.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NORUP: Herr talman!
Jag har egentligen inte så mycket att
säga om denna fråga. Flyghavren är
ju ett mycket besvärligt ogräs, som vi
ha all anledning att göra vad vi kunna
för att få bort. Tidigare har det inte
funnits några lagbestämmelser om denna
sak. Jag har inte kunnat märka, att
herr Andersson i Dunker, som i dag
kämpar så för finförmalning av flyghavre,
någon gång motionerat om att
man skall bekämpa detta ogräs. Däremot
har centrala frökontrollanstalten
nu väckt till liv en sådan tanke. Man
menar, att man skall försöka att ålägga
handeln att det avrens, i vilket flyghavren
kan förekomma, skall krossas
och förmalas, innan det användes till
foder. Jag skulle för min del inte tro,
att det föreligger någon större risk för
att spridning av flyghavren skall ske,
efter det att avrenset har krossats och
sedan dessutom gått igenom djurets
matsmältningsorgan.

Här har man i varje fall gått in för
att försöka bekämpa flyghavren. Men
jag menar nog, att när man inte haft
några bestämmelser alls tidigare och nu
skall gå in för en sak som väl förefaller
de flesta ganska praktisk, så skall man
inte använda större våld än nöden kräver.
Finförmalning är ett förfaringssätt,
som man kan ha olika meningar om,
men att sädeskärnan skall vara krossad,
så att groningsmöjligheterna försvåras,
är lätt att konstatera, och därom
kan det inte bli någon diskussion.

Det har framförts förslag om att man
genom åtgärder från centrala frökontrollanstaltens
sida som groningsundersökningen
skulle försöka få fram metoder
att bekämpa flyghavren. Men detta
tar en väldig tid, och jag anser, att
när man här skall gå fram med bekämpningsåtgärder
gäller det att se till
att de bli så utformade, att de sam -

manfalla med praktiskt liv och handlande.
Jag tror att det förslag, som jag
tillåtit mig framlägga i proposition nr
G och som vunnit tredje lagutskottets
nästan enhälliga anslutning, kommer
att åstadkomma om inte en hundraprocentig
garanti mot ogräsets utbredning
så åtminstone mycket säkrare och bättre
bekämpningsåtgärder än dem som
förekommit tidigare. Skulle det visa sig
att de föreslagna åtgärderna inte motsvara
de anspråk som man kan ställa,
så är det ju ingenting som hindrar att
man senare, när man har fått litet erfarenhet,
drar åt skruven så hårt som
herr Andersson i Dunker vill göra. Jag
tror som sagt, att det framlagda förslaget
i mycket väsentlig grad kommer att
medverka till att minska de faror, som
äro förknippade med flyghavren.

Herr ANDERSSON i Dunker: Herr talman!
Att jag inte tidigare har ägnat
något intresse åt denna fråga beror närmast
på att jag inte, det måste jag erkänna,
förrän under det allra sista året
fått reda på att flyghavren var ett så
farligt och besvärligt ogräs. Det är ju
heller inte förrän de två senaste åren
som den har förekommit i nämnvärd
utsträckning utanför Östergötland. Det
är genom centrala frökontrollanstaltens
framställning som vi i mitt län fått
blickarna riktade på problemet. Det
framgår ju av frökontrollanstaltens skrivelse,
att flyghavren har spritt sig i en
oroväckande grad under det senaste
året.

Nu sade statsrådet en sak, som jag
är litet förvånad över. Han sade, att
det är ju självklart att kärnan skall vara
krossad, när den har gått igenom en
kvarn, även om det bara gäller grovgröpning.
Men var går gränsen mellan
gröpning och grovgröpning? De flesta
kornen bli väl gröpade, men de korn
som äro mindre än det stora flertalet
komma säkert mycket lätt att slinka igenom.
Det känner ju statsrådet till lika
väl som jag. Men om man får lägga in

Nr 8.

Onsdagen den 5 mars 1952.

Motioner om kungörande av val av kommunal- och stadsfullmäktige samtidigt med
kungörandet av val av landstingsman.

den tolkningen i ordet gröpning som
statsrådet nyss gjorde, så blir det ju
väsentligt bättre än om man bara skall
läsa paragrafen sådan den står.

Jag vill också framföra ett tack till
statsrådet för hans löfte, att om de föreslagna
åtgärderna inte visa sig tillräckliga
så är han beredd att föreslå längre
gående åtgärder. Men jag är dock övertygad
om att lantbruksstyrelsens förslag
om fingröpning är mycket val motiverat,
och jag vidhåller mitt yrkande.

Herr HANSSON i Skediga: Herr talman!
Jag tänkte, när jag nyss hörde
herr Persson i Appuna och när jag
läste utskottsutlåtandet, att jag skulle
vilja ge herr Andersson i Dunker det
rådet, att man skall sköta sina kvarnar
bättre i Södermanland. Jag tror, att ni
ha skött edra kvarnar för dåligt. Ändra
på det, så är säkert det förslag tillräckligt,
som nu är framlagt! Jag tror att
jordbrukarna i gemen ha ett visst begrepp
om flyghavren. Om man håller
trädan fin så gror ogräset och ramlar
i regel ur, som herr Persson i Appuna
sade, innan säden är mogen. Jag skulle
alltså vilja säga att om man sköter sina
kvarnar bättre i Södermanland så att
säden blir hackad ordentligt, så är det
nog ingen risk för att flyghavren skall
sprida sig. Jag vill för min del tillst3rrka
jordbruksministerns förslag, som också
utskottet biträtt.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till det av
herr Andersson i Dunker under överläggningen
framställda yrkandet; och
biföll kammaren utskottets hemställan.

§ 15.

Föredrogos vart efter annat:

tredje lagutskottets utlåtande nr 4, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om tillägg till lagen

den 3 september 1939 (nr 608) om enskilda
vägar;

andra kammarens allmänna beredningsutskotts
utlåtande nr 4, över motion
angående utredning av frågan om
ett lika för hela landet gällande bensinpris;
och

konstitutionsutskottets utlåtande nr 6,
i anledning av väckta motioner om förrättande
av kyrkofulimäktigeval vid
samma valförrättning som borgerliga
kommunala val.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 16.

Motioner om kungörande av val av kommunal-
och stadsfullmäktige samtidigt
med kungörandet av val av landstingsman.

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 7, i anledning av väckta motioner
om kungörande av val av kommunal-
och stadsfullmäktige samtidigt
med kungörandet av val av landstingsman.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid

Herr PETTERSSON i Norregård: Herr
talman! När denna fråga i fjol var uppe
till behandling avstyrkte utskottet och
avslog andra kammaren motionen på
grund av att man ansåg, att det inte
var något fel på det förfarande som vi
tillämpat tidigare, då kommuner och
länsstyrelser skött var sina kungörelser.
I år har en del av utskottets ledamöter
ändrat mening — det var väl inte alldeles
samma personer som sutto i utskottet
i fjol -— och majoriteten har
tillstyrkt denna motion, som alltså går
ut på att länsstyrelserna skola ombesörja
även kungörelserna om fullmäktigevalen.

Jag har reserverat mig i detta fall.
Jag är nämligen inte övertygad om att

Onsdagen den 5 mars 1952.

Nr 8.

Motioner om kungörande av val av kommunal- och stadsfullmäktige samtidigt med
kungörandet av val av landstingsman.

det blir bättre med den rationalisering
som här föreslås, och jag är inte heller
övertygad om att kostnadsbesparingen
är av sådan storlek, att det finns anledning
genomföra den. Länsstyrelserna
utfärda visserligen kungörelse samma
år om landstingsmannaval, men länsstyrelserna
annonsera inte i alla tidningar.
Det finns ju en del län som ha
flera ortstidningar, och alla dessa få
inte länsstyrelsekungörelserna. Detta
innebär att en del kommunmedlemmar
måste hålla sig med en viss tidning för
att få del av kungörelser om dessa val.

Dessa angelägenheter äro helt naturligt
också ett nyhetsintresse för tidningarna.
Jag vet från mitt eget län,
hur små anslag som länsstyrelsen får
för annonsering. Länsstyrelsen förklarar
själv att den inte har fått sig tillmätt
större anslag än som medger annonsering
i en tidning till ett pris av
36 öre per millimeter. Det är så i mitt
län, att där få fyra tidningar dela denna
kvot. De få med andra ord 9 öre millimetern
för dessa kungörelser.

Nu har utskottet understrukit att man
hoppas att det föreslagna förfarandet
inte skall bli sämre för allmänheten,
och det är närmast detta jag vill ytterligare
understryka. Om nu denna ändring
skall genomföras hoppas jag att
länsstyrelserna få så stort anslag, att
de verkligen kunna tillfredsställa allmänheten
med införande av dessa kungörelser
i tidningarna, så att inte en del
människor, som vilja ha en viss ortstidning,
bli tvingade att välja en annan
tidning för att kunna följa länsstyrelsekungörelserna.

Det är mycket osmakligt att tidningar
härvidlag skola stå till tjänst åt staten,
när den annonserar, och detta till ett
annonspris, som inte utgör mer än 9
öre per millimeter, medan den vanliga
annonskostnaden är 36 öre millimetern.
Det är lika osmakligt att det allmänna
skall subventionera tidningar som att
tidningarna skola behöva subventionera

statsverket. Därför bör anslaget vara
så tilltaget att det verkligen kan komma
till allmänhetens kännedom vad
dessa val innebära. Kungörelserna bli
ju betydligt omfångsrikare när länsstyrelserna
i fortsättningen skola ta
med kommunernas valkungörelser.

Man förvånar sig för övrigt i detta
sammanhang över att denna fråga
trängt fram just nu, när vi fått ett så
ringa antal kommuner, jämfört med
tidigare. Storkommunerna borde ju vara
mäktiga att själva sköta sitt kungörelseväsen
utan att länsstyrelserna skola behöva
bli inblandade.

Jag ämnar inte yrka avslag på detta
förslag utan ville bara anföra dessa
ord för att förklara, varför jag inte är
övertygad om att den nya metoden är
bättre än den gamla. Jag är viss om att
den besparing man här tror sig göra
blir något i stil med att sila mygg och
svälja kameler, vilket inte är så ovanligt
i denna församling ibland. Vi ha
många gånger vidtagit åtgärder av detta
slag — jag behöver t. ex. bara peka på
den nya arbetsformen beträffande protokollen.
Då ha vi inte snålat, men när
det gäller dessa kungörelser vill man att
vi skola se på några kronor. Det kommer
enligt min åsikt att få till resultat
att förhållandena faktiskt bli sämre
för allmänheten än tidigare.

Herr talman! Jag har intet yrkande.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan
bifölls.

§ 17.

Utgifter under riksstatens tredje
huvudtitel.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
3, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1952/53 under tredje huvudtiteln,
avseende anslagen inom utrikesdepartementets
verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner.

Nr 8.

Onsdagen den 5 mars 1952.

Upplysningsverksamhet i utlandet angående Sverige.

Punkterna 1—12.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 13.

Upplysningsverksamhet i utlandet angående
Sverige.

Efter föredragning av utskottets hemställan
yttrade:

Herr STÅHL: Herr talman! Anledningen
till den blanka reservation, undertecknad
bl. a. av mig, som finns
antecknad vid denna punkt i utlåtandet
är att jag skulle vilja framföra några
synpunkter, som i någon mån ligga
i linje med dem, som vi —- hans excellens
herr utrikesministern och några
utskottsledamöter —- hade tillfälle att
diskutera här i kammaren i fjol i anslutning
till frågan om Sveriges representation
i Sydamerika.

Vi yrkade att den pressattaché vi då
hade i Sydamerika skulle sättas i stånd
att fortsätta sin verksamhet från Stockholm,
vilket avsevärt skulle förbilliga
hans verksamhet. Det blev emellertid
inte så trots att statsutskottets majoritet
tillstyrkt detta förslag, utan kammaren
beslöt att denna post skulle indragas.
Men jag är angelägen erinra om
att detta beslut fattades med en så
knapp majoritet som 106 röster emot
102.

Vederbörande har numera lämnat
denna befattning och är tillbaka i Sverige.
Nu har frågan om upplysning i
Sydamerika, hela den stora kontinent
som ligger öppen för svenska förbindelser,
inte minst svenska handelsförbindelser,
kommit tillbaka i den form
som här föreligger i punkt 13. Jag skall
inte ställa något yrkande eller ta upp
någon strid, eftersom frågan får sägas
ha blivit avgjord genom fjolårets beslut.

Anledningen till att jag begärt ordet
är den att den person, som genom fjolårets
beslut entledigats från verksamheten
där nere, redaktör Rogberg, åter
är i Sverige och efter vad jag vet dis -

ponibel för de uppdrag, som lämpligen
skulle kunna anförtros åt honom. Hans
skicklighet och erfarenhet när det gäller
den upplysningsverksamhet, som
det här är fråga om, ha inte på något
sätt satts i fråga, inte heller från utrikesdepartementets
sida. Därför förefaller
det som om det vore i hög grad
lämpligt att denna kraft när det nu
ställs medel till utrikesministerns förfogande
för denna upplysningsverksamhet
toges i anspråk härför, detta av
olika skäl — jag skall inte här närmare
ingå på dem.

Därmed tror jag att man skulle kunna
finna en praktisk kompromiss mellan
de båda synpunkter som framfördes
i fjol, redan detta ett skäl som talar
för ett sådant arrangemang. Det
andra och viktigare skälet är att vi
inte ha något överflöd på arbetskrafter,
som äro så kvalificerade för denna speciella
uppgift som vederbörande är.
Jag ville därför begagna detta tillfälle
att rikta en hemställan till hans excellens
utrikesministern att överväga de
synpunkter jag här velat framföra. Jag
tror det skulle komma att verka välgörande,
om utrikesministern kunde ta
hänsyn till dem och i den mån det
blir möjligt gå dem till mötes.

Jag har som sagt med dessa ord endast
velat rikta en hemställan till utrikesministern
i denna riktning.

Herr BRACONIER: Herr talman! Jag
kan i det väsentliga instämma med
vad herr Ståhl sade. Jag skulle bara
utöver vad han yttrade vilja säga något
om upplysningsverksamheten i utlandet
angående Sverige.

När man läser de utländska böcker
som komma ut om Sverige — och nyligen
har det från det engelska utrikespolitiska
institutet kommit ett arbete
om de nordiska länderna — förvånar
man sig över att trots all den
upplysning som bedrives t. o. m. i sådana
här halvofficiella publikationer

Onsdagen den 5 mars 1952.

Nr 8.

Upplysningsarbete rörande mellanfolkligt samarbete och utrikespolitiska frågor.

finna utomordentligt grava fel när det
gäller upplysningar om vårt land. Vi
skola inte då tala om vad soin står att
läsa i en mängd andra böcker. Den som
följt den litteratur som kommit ut bara
under förra året måste säga sig, att det
är egendomligt att trots all den upplysningsverksamhet
vi ha begås fel i
ganska väsentliga frågor. Jag tänker nu
särskilt på denna halvofficiella bok
som kommit ut om de nordiska länderna,
utgiven av motsvarigheten till
vårt svenska utrikespolitiska institut.

I samband med just Svenska institutet
här skulle jag vilja rikta en vädjan,
att alla de organ som ha möjlighet att
sprida upplysning om vårt land göra
det på sådant sätt, att man slipper ta
del av dessa delvis utomordentligt underhaltiga
arbeten, även av kända pennor,
om vårt land. Det måste vara någon
brist i vår upplysningsverksamhet,
när det i åratal kunnat förekomma,
trots att förhållandet påtalats så
många gånger, att man inte tar reda
på elementa om de nordiska staterna,
något som vi anse oss vara skyldiga
att göra i våra uppslagsböcker när det
gäller främmande länder.

Jag vet mycket väl att särskilt när
»let gäller våra organ i Amerika man i
flera sammanhang härvidlag gjort en
berömvärd insats. Inte desto mindre
förekomma även i de ledande utländska
organen — delvis på grund av de
egendomliga informationer, som vissa
utländska korrespondenter i Stockholm
skickat till sina tidningar om
vårt land •— sådana missvisande uttalanden
om oss. Här behövs verkligen
en propaganda för att tala om hur det
förhåller sig.

Jag har funnit nödvändigt när vi
dryfta denna punkt att, eftersom det
också gjorts vissa anmärkningar i detta
avseende av statens sakrevision, understryka
angelägenheten av att vi få
en bättre information till stånd.

I övrigt vill jag helt understryka de
synpunkter som herr Ståhl anförde

5 — Andra kammarens protokoll 1952. N.

när det gällde Latinamerika. Jag finner
dem i hög grad berättigade.

Överläggningen var härmed slutad.
Utskottets hemställan bifölls.

Punkten l''i.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 15.

Upplysningsarbete rörande mellanfolkligt
samarbete och utrikespolitiska
frågor.

Ivungl. Maj:t liadc i statsverkspropositionen
under tredje huvudtiteln, punkt
16, föreslagit riksdagen att till ifrågavarande
ändamål för budgetåret
1952/53 anvisa ett anslag av 75 000
kronor.

Vidare hade i två likalvdande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Lindblom m. fl. (1:251)
och den andra inom andra kammaren
av fru Löfqvist in. fl. (11:346), hemställts,
att riksdagen måtte besluta att
till upplysningsarbete rörande mellanfolkligt
samarbete och utrikespolitiska
frågor för budgetåret 1952/53 anvisa ett
anslag av 85 000 kronor samt att därav
10 000 kronor skulle fördelas mellan
Internationella kvinnoförbundet för
fred och frihet, svenska sektionen,
Svenska freds- och skiljedomsföreningen
samt Skolornas fredsförening i ungefärlig
proportion till tidigare utgående
belopp.

Utskottet hemställde att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt motionerna I: 251 och II: 346,
till Upplysningsarbete rörande mellanfolkligt
samarbete och utrikespolitiska
frågor för budgetåret 1952/53 anvisa ett
anslag av 85 000 kronor.

I sin motivering hade utskottet yttrat
bl. a. följande:

»Utskottet, som icke vill underkänna
värdet av den upplysning, som meddelas
av sistberörda fem organisationer

Nr 8.

Onsdagen den 5 mars 1952.

Upplysningsarbete rörande mellanfolkligt samarbete och utrikespolitiska frågor.

(Internationella kvinnoförbundet för
fred och frihet, svenska sektionen,
Svenska freds- och skiljedomsföreningen,
Svenska skolornas fredsförening,
Nordiska fredsförbundet och Utrikespolitiska
föreningen i Lund) och som
närmast avser informationsverksamhet
rörande Förenta Nationernas organisation
och arbete samt frågor i övrigt av
internationell räckvidd, vill emellertid
ifrågasätta, om icke dessa organisationer
bättre skulle kunna samordna sin
verksamhet i syfte att undvika onödigt
dubbelarbete och därmed åstadkomma
ett förbilligande av kostnaderna. Ehuru
utskottet i princip kan ansluta sig
till departementschefens förslag till fördelning
av förevarande anslag, anser
utskottet dock vissa svårigheter komma
att föreligga för sistnämnda organisationer
att redan vid instundande budgetårsskifte
nedskära eller omlägga sin
verksamhet. Utskottet anser därför vissa
billighetsskäl tala för att bidrag av
statsmedel får utgå under ytterligare
ett budgetår.»

Reservationer hade avgivits:

a) av fröken Andersson samt herrar
Lundgren, Skoglund i Doverstorp och
Staxång, vilka ansett, att utskottet bort
hemställa att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Majrts förslag samt med
avslag å motionerna I: 251 och II: 346,
till Upplysningsarbete rörande mellanfolkligt
samarbete och utrikespolitiska
frågor för budgetåret 1952/53 anvisa
ett anslag av 75 000 kronor;

b) av herrar Gustaf Karlsson, Ohlon,
Sundelin, Ståhl och Kollberg, fröken
Elmén och herr Wedén, vilka ansett,
att det förut berörda stycket i utskottets
motivering bort hava följande
lydelse:

»Utskottet anser, att behovet av den
upplysning, som meddelas av sistnämnda
fem organisationer och som
närmast avser informationsverksamhet
rörande Förenta Nationernas organisation
och arbete samt frågor i övrigt av

internationell räckvidd, är ej minst under
rådande utrikespolitiska förhållanden
särskilt framträdande. Med bidrag
från förevarande anslag har dessa organisationers
upplysningstjänst nått ut
i vida kretsar och stimulerat allmänhetens
intresse för utrikespolitiska och
mellanfolkliga problem. Med hänsyn till
det arbete, som sålunda utförts på detta
område, kan utskottet icke biträda
departementschefens förslag utan anser
starka skäl tala för att statsbidrag jämväl
i fortsättningen beviljas ifrågavarande
organisationer.»

Utskottets i punkten gjorda hemställan
föredrogs; och anförde därvid:

Herr STÅHL: Herr talman! Det kanske
kan tillåtas mig att i allra största
korthet rekapitulera skillnaden mellan
utskottsförslagets, högerreservanternas
och de övriga reservanternas ståndpunkter
i denna fråga. Kungl. Maj :t har
ju föreslagit, att det s. k. fredsanslag,
som vi här tala om, skulle utgå med
oförändrat belopp, 75 000 kronor, men
eftersom det behövs en ökning av bidragen
till Utrikespolitiska institutet
och Mellanfolkligt samarbete, skulle,
om anslaget utginge oförändrat, de
folkliga ideella organisationer, som motionerna
beröra, bli utan anslag. Både
i utskottet och i avdelningen förde
majoriteten bestående av socialdemokrater
och bondeförbundare det resonemanget,
att det i och för sig vore
riktigt att följa Kungl. Maj:ts linje och
draga in anslaget till de folkliga organisationerna,
men att de kunde behöva
ett nådeår, som det visst hette på
gammalkyrkligt språk —- en galgenfrist
torde vara ett mera träffande uttryck.
Under detta år skulle dessa organisationer,
som utrikesministern vill beröva
den här lilla slanten, fortfarande
få bidrag med tillsammans 10 000 kronor.
Men därefter skulle, efter vad utskottet
här skrivit, dessa bidrag försvinna
och organisationerna skulle under
nästa år följaktligen anpassa sig

Onsdagen den 5 mars 1952. Nr 8.

Upplysningsarbete rörande mellanfolkligt samarbete och utrikespolitiska frågor.

efter de förhållanden som uppstå, då
de skola klara sig på egna inkomster.

Den tredje linjen, alltså den som här
kommer till uttryck i reservationen under
2 b av herr Gustaf Karlsson m. fl.,
innebär, att man inte på det sättet skall
skära av möjligheten till fortsatta anslag
till dessa folkliga och ideella fredsorganisationer,
utan man vill lämna
öppet för dem att även i fortsättningen
få anslag, medan däremot högerreservanterna,
som återfinnas under reservationen
2 a, vilja att anslaget skall
helt utgå redan fr. o. m. nästa budgetår.
De ansluta sig således till Kungl.
Maj :t.

Man måste fråga sig, herr talman,
vad orsaken är till den, jag vågar säga,
hårdhänta behandling, som Kungl.
Maj:t, närmast förkroppsligad i hans
excellens utrikesministern och högerreservanterna,
här vilja tillgripa. År
det ekonomiska skäl? Kan det vara så,
att vi med en budget, som slutar på
7,5 miljarder, inte ha råd att ge 10 000
kronor till dessa folkligt ideella organisationer?
Jag vet inte, om någon vågar
driva den motiveringen. Jag tror
det knappast, herr talman. Det är
omöjligt redan av det skälet, att under
utskottsbehandlingen av denna huvudtitel,
ha vi fått det meddelandet, att
Sveriges bidrag till Förenta Nationerna
under nästa år sjunker ifrån i huvudtiteln
upptagna 3 825 000 till
3 600 000 kronor eller med 225 000
kronor. Alltså blir det under alla förhållanden
så, att Kungl. Maj:t i huvudtiteln
räknat med ett belopp, som
är 225 000 kronor större än vad vi nu ha
omräknat det till. Redan detta gör ju
att det finnes en god marginal för dessa
10 000 kronor, därest den goda viljan
funnes.

Om det sålunda inte kan vara ekonomiska
skäl, frågar man sig: Finns
det sakliga skäl att beröva dessa organisationer
det lilla anslaget på 10 000
kronor? Jag vågar säga, att detta har
ingen velat göra gällande. Ingen har

kunnat stå upp och säga, att de här or-*
ganisationerna ha missbrukat sina statsanslag.
Tvärtom, intygade utrikesministern,
när han för några timmar sedan
talade i första kammaren, att han själv
hade uppträtt som föredragshållare i
åtskilliga av föreningarna. De hade
använt sina pengar på ett riktigt sätt.
Men han menade, att statsbidragen voro
onödiga. Organisationerna kunde
klara sig på egen hand; det visar deras
budget. Jag måste, herr talman,
säga, att skulle man anlägga så rigorösa
bedömningsgrunder, som utrikesministern
i det fallet har gjort, skulle
man överlag, när det gäller bidrag till
olika frivilliga organisationer, fara betydligt
mer hårdhänt fram än vad man
nu gör.

Först vill jag fästa uppmärksamheten
på att några organisationer, som tidigare
ha fått anslag men beträffande
vilka man verkligen kan ifrågasätta om
statsanslagen göra någon nytta -— det
gäller några studentföreningar i Lund
och Göteborg och på sin tid en FNförening
— äro icke längre under diskussion,
ty varken i motionen eller i
den föreliggande reservationen har yrkats
något bidrag till dem. De organisationer,
till vilka vi i reservationen
vilja ha en möjlighet öppen att
giva bidrag, äro Svenska freds- och
skiljedomsföreningen, Internationella
kvinnoförbundet för fred och frihet
och Svenska skolornas fredsförening.
Jag tror, att man med gott samvete
kan säga, att de dels på många punkter
ha en sådan från Utrikespolitiska institutet
och Mellanfolkligt samarbete
avvikande karaktär dels också utföra
ett så betydande utrikespolitiskt upplysningsarbete,
att ett statsbidrag är i
hög grad befogat. Det är inte någon
stor sak — jag vill inte på något sätt
göra frågan därtill — i varje fall inte
för statsverket, men det är en ganska
stor sak för dessa folkliga, ideella och
frivilliga organisationer, som år efter år
stå inför den onekligen ganska otack -

Nr 8.

Onsdagen den 5 mars 1952.

Upplysningsarbete rörande mellanfolkligt samarbete och utrikespolitiska frågor.

samma uppgiften att försöka att i detta,
jag vågar säga, rätt isolerade land
bland den stora mängden människor
arbeta för att höja bildningen i utrikespolitiska
frågor, tv det är vad dessa
föreningar göra.

Ers excellens! Det är inte riktigt,
om någon föreställer sig, att dessa organisationer
äro till för att sprida någon
upplysning om värnpliktsvägran,
pacifistisk propaganda eller något liknande.
Det förhåller sig inte så. Jag
kan åberopa ett beslut vid Svenska
freds- och skiljedomsföreningens årsmöte
för ett par år sedan, då det förelåg
en motion om att föreningen skulle
uttala sig i denna riktning. Den motionen
avslogs enhälligt. I Internationella
kvinnoförbundet för fred och frihet
finnas enskilda medlemmar liksom
bland folk i allmänhet, som naturligtvis
ha den inställningen, men föreningen
som sådan har inte på något
sätt engagerat sig härför. Däremot vet
jag av egen erfarenhet -— jag är själv
inte ansluten till någon av dessa organisationer,
men jag har haft tillfälle
att medarbeta vid de kurser, studiecirklar
och konferenser av olika slag,
som de anordnat inte minst för internationella
kretsar av ungdom, kvinnor
o. s. v. — att man sprider en objektiv
upplysning om Sveriges plats i det internationella
samarbetet. Jag skulle,
försvarsvän som jag är, ers excellens,
våga gå ett steg längre och säga, att
jag har det bestämda intrycket, att
inte minst genom dessa föreningars
verksamhet den insikten har växt sig
starkare i breda lager av vårt folk, att
vi behöva det försvar, som vi försöka
bygga upp här i landet. Jag tror, att
inte minst ur den synpunkten — det
förvånar mig att högerreservanterna
helt ha förbisett detta — fylla dessa organisationer
en mycket betydelsefull
och värdefull uppgift.

Jag föreställer mig, att utrikesministern
och utskottsmajoriteten nu ha kvar
en invändning, nämligen att man vis -

serligen inte bestrider vad jag anfört
men säger: Vad spelar ett anslag på ett
par tre tusen kronor för roll för en organisation
som t. ex. Svenska freds- och
skiljedomsföreningen, vilken har en
budget på 50—60 000 kronor? På samma
sätt förhåller det sig med Internationella
kvinnoförbundet för fred och
frihet. Anslaget behövs ju inte för organisationerna.
Jag skulle vilja säga, ers
excellens, att den invändningen icke är
relevant. Anslaget behövs ur två synpunkter:
dels är det nödvändigt för att
i den mån det är möjligt utbygga verksamheten
—- vi kunna inte få tillräckligt
med utrikespolitisk upplysning i
vederhäftig form —- dels och framför
allt tjänar det som ett moraliskt stöd,
som en underpant för att dessa föreningar
arbeta med officiellt godkännande.
Jag vet, att det har varit uppskattat,
att detta anslag utgår. Även om
utskottsmajoritetens linje inte kommer
att lamslå dessa föreningar, måste jag
i alla fall fråga: Har andra kammaren
-— bortsett från att första kammaren
följt utskottsmajoriteten — något intresse
av att taga bort detta lilla stöd
för en ideell och frivillig verksamhet,
som bedrives i rätt anda och på objektiva
grunder? När man varken har
några ekonomiska eller sakliga skäl, är
det då nödvändigt — jag frågar det
— att ge dessa folkliga, ideella organisationer
den prickning, som en indragning
av anslaget obestridligen kommer
att innebära? Jag tycker att det vore
ganska oriktigt, om andra kammaren
ginge till väga på det sättet. Av det skälet
vädjar jag om bifall till den reservation
beträffande motiveringen, som återfinnes
under 2 b).

Jag skall till sist bara be att få anföra
en formell synpunkt. Under utskottsbehandlingen
ifrågasattes av avdelningens
talesman, huruvida det vore
konstitutionellt riktigt att som skett i
vår reservation tala om att anslaget
skulle utgå »jämväl i fortsättningen».
På det svarade jag då, och jag uppre -

Onsdagen den 5 mars 1952. Nr 8.

Upplysningsarbete rörande mellanfolkligt samarbete och utrikespolitiska frågor.

par det nu, att med uttrycket »i fortsättningen»
menas självfallet bara det närmast
liggande budgetåret. Men jag har
efter utskottsbehandlingen funderat
över huruvida man däremot kan säga,
att det är riktigt korrekt att som utskottsmajoriteten
i det här fallet faktiskt
gör genom sin skrivning i motiveringen
binda riksdagen att för ett
kommande år icke lämna detta anslag.
Det är faktiskt vad andra kammaren beslutar,
om man följer motiveringen enligt
utskottsmajoriteten i denna punkt.

1 år skola vi ge dem 10 000 kronor under
den galgenfrist, som detta år kommer
att utgöra, men nästa års riksdag,
som är en riksdag efter nyval och om
vars sammansättning man inte vet någonting,
skola vi genom årets beslut
binda, så att den icke kan bevilja ett
nytt anslag.

.lag vill inte överdriva eller liårddraga
denna formella synpunkt på utskottsmajoritetens
skrivning, men jag
har dock velat anföra den. Jag vågar
säga, att den i sin mån är ett ytterligare
skäl, varför man gör klokt i alt i dag
lämna möjligheten öppen att även i
framtiden bevilja detta ekonomiskt betydelsefulla
och moraliskt värdefulla bidrag,
och jag ber därför med stöd av
de olika motiv, som jag här anfört, att
få yrka bifall till reservationen under

2 b) av herr Gustaf Karlsson in. fl.

Häruti instämde herrar Gustafsson i
Borås och Widén, fru Wohlin samt herrar
Wirtén och Nyberg.

Herr BRACONIER: Herr talman! Alla
i denna kammare känna väl till vikten
av att det bedrives en utrikespolitisk
upplysning. Jag kan mycket väl förstå
de synpunkter, som herr Ståhl här har
framlagt. Man kan ju å andra sidan säga,
att det är ganska egendomligt att den
utrikespolitiska upplysningen i detta
land trots de anslag, som ha utgått till
en rad föreningar, och trots den obestridligt
höga standard, som de svenska

tidningarna ha icke minst när det gäller
utrikespolitiska informationer, ändå
står så lågt. Man kan ju när man stutTerar
gallupundersökningar •—- även om
man är kritisk mot dem, ge de i alla
fall en inblick i det utrikespolitiska
kunnandet hos den stora massan av
människor i detta land — konstatera
alt den kunskapsnivån inte är särskilt
hög. Detsamma har ju visserligen också
sagts i andra länder, men man har
det intrycket att just för de stora frågor,
som i väsentlig grad avgör nationernas
öden och som även ha betydelse i
de ekonomiska sammanhangen, räcka
våra stora kunskaper när det gäller de
inrikespolitiska frågorna inte alls till;
intresset för de utrikespolitiska problemen
är för litet. Vad det beror på är
ju en sak som man har diskuterat länge;
kanske sammanhänger det med den
ställning som vi ha intagit i världshändelserna
under mer än ett århundrade.
Jag tror liksom herr Ståhl att det är
ytterst angeläget att man får fram en
utrikespolitisk upplysning, och jag kan
instämma med departementschefen när
han säger att den organisation, som här
har det största anslaget, nämligen Utrikespolitiska
institutet, bör gå i spetsen
när det gäller det utrikespolitiska upplysningsarbetet.
Jag vill gärna erkänna
att Utrikespolitiska institutet med
hänsyn till sina resurser, som väl i
många hänseenden kunna sägas vara
bristfälliga, gör ett gott arbete. På den
punkten kan jag alltså hålla med departementschefen.

Jag skulle dock vilja understryka det
ganska beklagligt faktum, att Utrikespolitiska
institutets skrifter inte gå ut
i större upplaga än mellan 3 000 och
5 000 exemplar. Om man då säger att
dess verksamhet är så utomordentligt
betydande, kan man ju också ställa den
frågan: Hur kommer det sig att den utrikespolitiska
tidskrift, som har de mest
ingående informationerna i utrikesfrågor,
nämligen tidningen Utrikespolitik,
som visserligen icke ges ut av Utrikes -

Nr 8.

Onsdagen den 5 mars 1952.

Upplysningsarbete rörande mellanfolkligt samarbete och utrikespolitiska frågor.

politiska institutet men som redigeras
av krafter från detta institut, är så svår
att komma över? Man kan gå i ganska
många boklådor här i Stockholm och
finna, att dessa icke föra den tidskrift
som skulle ge informationer om de stora
problem, som äro aktuella inte bara
i vårt land utan i alla länder omkring
oss. Med hänsyn därtill skulle jag nog
också kunna säga, att informationen är
bristfällig även i det avseendet.

Man fann nyligen i denna tidskrift eu
intressant debatt mellan två ledamöter
av denna kammare om ganska viktiga
problem för Sveriges utrikespolitik.
Diskussionen stod mellan herr Edberg
och herr Wedén, och något från den
diskussionen tog ju herr Edberg upp i
sitt anförande i utrikesdebatten. Jag
läste dessa inlägg med utomordentligt
stort intresse, ty de berörde ju ingenting
mindre än vår hållning under olika alternativa
förhållanden med hänsyn till
exempelvis de förändringar, som kunna
ske i Finlands läge o. s. v. Men hur
många ens i denna kammare känna till
att det har förekommit en sådan debatt,
och hur många ha läst den debatten,
för att nu bara ta ett exempel
på hur det förhåller sig med informationerna
när det gäller utrikespolitiska
frågor?

Det kanske må tillåtas mig att återkomma
till en annan fråga, vilken direkt
gäller de informationer, som vi få
i riksdagen i utrikespolitiska frågor. På
den punkten har det onekligen skett en
stor förbättring, men jag skulle ändå
vilja yrka på att vi mera kontinuerligt
skulle få litet av de pressöversikter,
som ligga på en undanskymd plats i
riksdagens handbibliotek. Jeg vet inte
om så många av kammarens ledamöter
studera dem, men de äro värdefulla för
att vi skola kunna skaffa oss de kunskaper,
som äro nödvändiga för att vi skola
kunna säga vår mening i dessa betydelsefulla
frågor.

Jag skulle för min del gärna ha sett,
att Utrikespolitiska institutet hade fått

högre anslag men framför allt att dess
publikationer kunde komma ut till den
stora delen av Sveriges folk så att vi
verkligen kunde få en levande utrikespolitisk
debatt inte bara här i denna
kammare utan också utanför densamma
hos vårt folk i en tid, då vi väl alla
äro överens om att det mer än någonsin
är av vikt, både för undvikande av
missförstånd i den utrikespolitiska debatten
mellan partierna och för skapandet
av upplysning i dessa centrala
frågor, att vi få en sådan debatt. Icke
minst önskvärt är det att vi ge tillräckliga
anslag, framför allt till Utrikespolitiska
institutet.

Herr talman! Jag har intet yrkande.

Fröken VINGE: Herr talman! När utskottet
säger att det vore önskvärt att
de föreningar det här gäller försöker
samordna sin Arerksamhet för att därigenom
bringa ned kostnaderna, vill jag
gärna hålla med om att det är önskvärt
i den mån det verkligen är möjligt. Men
åtminstone beträffande en av de organisationer
det här är fråga om tror
jag, att ganska litet är att hämta ekonomiskt
genom ett sådant samarbete.
Jag syftar på Svenska skolornas fredsförening,
som ju har en alldeles speciell
karaktär. Det är en sammanslutning
av lärare, som arbetar för att
väcka fredstanken hos lärare och skolungdom,
och den föreningen verkar genom
att hos skolungdomen väcka och
utveckla respekten för andra människors
liv och rättigheter, befordra de
ungas håg för hjälpverksamhet och socialt
umgänge, försöka att i skolan framhålla
värdet av fredliga bragder och
framskapa nya hjälteideal, betona värdet
av vårt folks frihet och självständighet
såsom de säkraste grunderna för
nationell lycka och mellanfolklig fred
och försöka bland skolornas elever sprida
kännedom om Förenta Nationerna
och dess arbete. Det är tydligt att en
sådan verksamhet måste bedrivas efter
speciella linjer, eftersom den skall ta

Onsdagen den 5 mars 1952. Nr 8.

Upplysningsarbete rörande mellanfolkligt samarbete och utrikespolitiska frågor.

hänsyn till skolungdomen och dess möjlighet
att fatta de frågor det här gäller.

Föreningen är liten — den har bara
ungefär 500 medlemmar —• men man
kan räkna med att dess verksamhet når
ut i vida kretsar. Just därför att den
börjar där man kanske måste börja,
nämligen hland ungdomen, kan man
räkna med att dess verksamhet på lång
sikt kan bli av stor betydelse inte bara
för fredstanken utan också för att göra
vårt folk medvetet om värdet av våra
demokratiska fri- och rättigheter och
kanske just därigenom göra vårt folk
försvarsvänligt.

Jag skall inte bli mera mångordig,
herr talman. Jag kan i allt väsentligt
instämma i vad herr Ståhl har sagt,
och jag ber att få sluta med att i likhet
med honom yrka bifall till den under
punkt 2 b) vid utskottets utlåtande fogade
reservationen av herr Gustaf Karlsson
m. fl.

Fru LÖFQVIST: Herr talman! Den välvilliga
behandling, som har givits motionerna
I: 251 och II: 346 angående
anslag till upplysningsarbetet rörande
mellanfolkligt samarbete och utrikespolitiska
frågor, konstateras med tillfredsställelse.
Jag är också mycket tacksam
för att den av oss väckta frågan
har fått en så pass positiv lösning i utskottets
hemställan.

För min del tycker jag nog också att
utskottets ställningstagande till motionerna
är ett tillräckligt starkt bevis för
en uppskattning av det värdefulla upplysningsarbete,
som även de mindre organisationerna
bedriva i sin uppgift
som fredsarbetare ute ibland massorna.

Det kan väl inte bestridas att detta
upplysningsarbete bör nå ut till alla
samhällsskikt, och detta på ett så enkelt
och naturligt sätt som det är möjligt.
Visst kan det väl påpekas att en bättre
samordning borde kunna komma till
stånd och därmed besparing kunna
åstadkommas, men i eu tid fylld av krig
och oro bör väl varje möjlighet till fost -

ran för freden hälsas med glädje, även
om det skulle kosta oss någon tusenlapp
mera än det skulle göra om ett samordnat
centralt organ funnes.

Då det enligt mitt förmenande skulle
ta betydligt längre tid i anspråk för ett
centralorgan att nå ut i de vidaste kretsarna
för att stimulera allmänhetens intresse
för utrikespolitiska och mellanfolkliga
problem än fallet kan vara, om
flera organisationer bestrida upplysningsarbetet
samtidigt, kan jag inte till
alla delar instämma i utskottets uttalande,
där det ju finns en liten passus —
i utskottsmajoritetens andra stycke -—
som faktiskt utgör en rekommendation
till en samordning.

För övrigt anser jag att frågan har
fått en så pass positiv behandling, att
det är onödigt att ytterligare göra en
större detaljbetonad utläggning i ärendet.
De flesta talare, som ha yttrat sig
i kammaren i detta ärende, ha ju också
gjort detalj uttalanden, som böra beaktas
och som jag för min del instämmer i.

Jag nöjer mig därför, herr talman,
med att yrka bifall till den vid punkt 15
fogade reservationen 2 b) av herr Gustaf
Karlsson m. fl.

I detta anförande instämde fru Lindskog.

Herr WARD: Herr talman! Man kan
inte undertrycka den reflexionen, att
åtminstone herr Ståhl gör denna fråga
större än den i själva verket är. Om man
går tillbaka till tidigare riksdagar och
följer prövningen av denna sak, kan
man nog säga, att riksdagen var överens
om att detta anslag skulle maximeras
till 75 000 kronor och att fördelningen
av medel till de olika organisationerna
helt skulle ankomma på Kungl. Maj:t.
Nu har Kungl. Maj:t respekterat denna
riksdagens mening, hållit sig till de
75 000 kronorna och samtidigt framhållit
att det vore lämpligast, vad fördelningen
beträffar, att ge Utrikespolitiska
institutet och Föreningen för mellanfolkligt
samarbete något större bidrag

Nr 8.

Onsdagen den 5 mars 1952.

Upplysningsarbete rörande mellanfolkligt

och i stället knappa in anslagen till de
övriga, mindre organisationerna.

Nu kan det visserligen sägas, alt det
är en smula obilligt att gynna två parter
på de övrigas bekostnad, men här gäller
det ju inte att understödja föreningarna
bara därför att de äro föreningar,
utan här gäller det att försöka utvinna
största möjliga effektivitet av det anslag,
som riksdagen tidigare har beviljat
och som Kungl. Maj:t anser att riksdagen
också fortsättningsvis bör bevilja.

Med hänsyn emellertid till att man
möjligen kan klaga på en smula obilligliet
har utskottet velat visa den vänligheten
mot de tre organisationer, som
herr Ståhl nämnde, att vi ge dem ett
anslag också för nästa budgetår, så att
de skola kunna ordna sina angelägenheter
helt på egen hand genom att slå
sig samman med varandra eller på annat
sätt skaffa sig en tillräckligt stark
ekonomisk ryggrad. Det är nog så som
det har sagts, att de små anslagen till
dessa tre föreningar kunna under inga
förhållanden vara avgörande för frågan
huruvida organisationerna skola kunna
existera i fortsättningen eller inte. Det
är i alla fall att göra sig skyldig till en
betydande överdrift att vilja hävda en
sådan mening.

Herr Ståhl talade som den taktiskt
skicklige agitator han är om de folkliga
organisationerna. Ja, herr Ståhl, det
finns åtskilliga folkliga organisationer
i detta land, som bedriva upplysningsarbete
för freden och som genom sina
internationella kontakter göra allt vad
de kunna för att befordra umgänget
mellan de olika folken. Man kan peka
på nykterhetsrörelsen, arbetarrörelsen
och åtskilliga andra, men det faller ju
ingen människa in att dessa organisationer,
som i alla fall, det må jag säga,
göra betydligt mera i upplysningsväg
än de tre organisationer som herr Ståhl
nämnde, skola få anslag för något speciellt
slags fredspropaganda eller upplysningsarbete
för freden.

Herr Ståhl sökte också vinna sympati

samarbete och utrikespolitiska frågor.

för sin reservation genom alt erinra om
att det har kunnat ske en betydande
nedskrivning av kraven under tredje
huvudtiteln. Det är glädjande att en sådan
nedskrivning har kunnat göras, men
som argument i denna debatt vore det
ju bättre, om nedskrivningen hade skett
på initiativ av exempelvis herr Ståhl
eller av utskottet, men så har ju inte
varit fallet, utan det är yttre omständigheter
som härvidlag ha spelat in och
som varit avgörande.

Nu nämnde också herr Ståhl, att det
kunde vara tvivelaktigt huruvida man
ur konstitutionella synpunkter kunde
skriva såsom utskottsmajoriteten här
har gjort, när den säger, att »i år skola
ni få, men sedan får det vara slut». Ja.
herr Ståhl, man kan verkligen dra i
tvivelsmål huruvida det som skrives i
reservationen är förenligt med konstitutionella
synpunkter och med den praxis,
som har utbildat sig bär i kammaren,
och jag tycker att herr Ståhl gott kunde
ha besparat sig den anmärkningen emot
utskottsmajoriteten.

Nu drev emellertid herr Ståhl den meningen,
att om man följer utskottet så är
det slut, då finns det sedan ingen möjlighet
att göra någonting. Herr Ståhl
förstår alldeles säkert, att när utskottet
skriver på detta sätt innebär det endast
en anvisning till Kungl. Maj :t, att Kungl.
Maj :t nästa år skall komma tillbaka med
samma hud som i år. Detta måste naturligtvis
vara innebörden i utskottets
skrivning, och det har ju inte någonting
med riksdagens befogenheter att skaffa.
För den händelse utskottets förslag skulle
gå igenom och Kungl. Maj :t följer det
i fortsättningen men herr Ståhl eller
andra vid nästa års riksdag skulle vilja
motionera om anslag till dessa föreningar,
står det ju herrarna och damerna
fullständigt fritt, och riksdagen kan ju
inte sägas vara på något sätt hunden.
Föreningarna få sina anslag intill utgången
av nästa budgetår, och vill man
alltså motionera nästa riksdag om att
de skola ha anslag även i fortsättningen,

Onsdagen den 5 mars 1952. Nr 8.

Upplysningsarbete rörande mellanfolkligt samarbete och utrikespolitiska frågor.

står det ju samtliga ledamöter fritt att
framlägga yrkanden om den saken.

Jag ber, herr talman, att med dessa
ord få yrka bifall till statsutskottets förslag.

Herr STÅHL (kort genmäle): Herr talman!
Jag kan inte annat än ta fasta
på den tolkning av utskottets yttrande,
som avdelningens ärade ordförande här
har givit. Den är så positiv för de synpunkter
som jag företräder, att jag
måste tacka för den. Det ligger i öppen
dag för samtliga kammarens ledamöter,
att hade han och hans meningsfränder
inom majoriteten när man
skrev detta utlåtande haft den meningen,
som herr Ward nu gjorde sig till
tolk för, då hade man naturligtvis formulerat
på annat vis än man gjort i utskottsutlåtandet,
där man uppmanar
Kungl. Maj :t att från och med nästa
budgetår skära hort detta anslag.

Men det var inte för att säga detta
jag begärde ordet utan i anledning av
det yttrande av herr Ward, där han
försäkrade att det finns flera organisationer,
som inte ha något anslag men
som göra betydligt mera för freden och
fredsupplysningen än dessa tre. Jag vil!
med anledning av detta uttalande be
herr Ward att ange åtminstone en av
dessa organisationer, eftersom jag måste
konstatera att de äro mig helt obekanta.

Till sist vill jag bara rätta ett misstag.
Herr Ward säger, att riksdagen
flera år bär ansett att detta anslag borde
maximeras till 75 000 kronor. Om
herr Ward tänker efter, så är det inte
länge sedan detta anslag var 30 000 kronor.
Genom att Sverige gick miste om
Rockefellerpengar, vilket medförde att
Utrikespolitiska institutet behövde ökade
anslag, och därom voro vi ense, så
skulle de andra anslagen komma att bli
mindre och mindre om man inte ökade
statsanslaget. På så sätt har under relativt
få år anslaget stigit till 75 000 kronor.
Jag vet mig inte ha varit med om
att vare sig direkt eller indirekt uttala

mig för den heskärning, som herr Ward
talade om. Tvärtom har man höjt anslaget
just för att dessa ideella folkliga
organisationer skulle få sitt lilla bidrag,
och det är ju det vi även i dag
vädja till kammaren om.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN: Herr talman!
Jag skall inte förlänga denna debatt
mycket. Den har redan, förefaller det
mig, varit oproportionerligt lång i förhållande
till det tvisteämne det gäller.
Den verkliga meningsskiljaktigheten
gäller ju ett belopp av 10 000 kronor.
Man kan inte heller göra affär av att
utskottets majoritet, som i princip anslutit
sig till propositionens linje, har
velat förorda ett höjt anslag under ytterligare
ett budgetår. Jag vill bara
framhålla, att de föreningar, som i fortsättningen
skulle gå miste om pengar
från detta anslag, syssla med folkbildning
och folkupplysning, och det finns
enligt min mening ingen särskild anledning
att ställa dem i särklass i förhållande
till en mängd andra föreningar,
som syssla med sådana frågor. Afl
de alltså befatta sig med internationella
problem bör inte ge dem en sådan särställning,
att de då skola ha statsunderstöd,
under det att vanliga bildningsföreningar
få det endast under de särskilda
former och på de villkor, som
i åttonde huvudtiteln äro uppställda för
sådana föreningars verksamhet.

Om man ser på dessa tre föreningar
det nu närmast gäller, så skulle Svenska
skolornas fredsförening gå miste om
1 000 kronor. Fröken Vinge framhöll
vilket värdefullt bidrag detla var för
föreningens verksamhet, och det vill
jag inte alls förneka. Det är mycket
möjligt att det är lämpligt att sprida
dessa broschyrer bland skolbarnen, som
de tusen kronorna användas till. Det
är emellertid i grund och botten såvitt
jag förstår ett engångsanslag. Om Skolornas
fredsförening en annan gång
skulle vända sig till ecklesiastikdcpar -

Nr 8.

Onsdagen den 5 mars 1952.

Upplysningsarbete rörande mellanfolkligt samarbete och utrikespolitiska frågor.

tementct och be att få bidrag till att
trycka en ny broschyr, är jag säker på
att detta skulle välvilligt prövas. Föreningens
verksamhet står och faller
inte med att man får detta anslag. Att
man över huvud taget har tagit upp
detta anslag på utrikesdepartementets
stat grundar sig väl egentligen på den
föreställningen, att det är en särskild
politisk insats som göres genom verksamheten
för freden, och att anslaget
därför skulle behandlas på annat sätt
än vanliga folkbildningsanslag.

Vad beträffar Svenska freds- och
skiljedomsföreningen så har den fått
2 200 kronor. Den har, som herr Ståhl
antydde, en budget på 58 000 kronor

1 inkomster och ungefär motsvarande
belopp i utgifter för ett år, och den är
sannerligen inte beroende av dessa

2 200 kronor i statsanslag. Den har, som
det här sagts, folkrörelser bakom sig,
som mycket väl äro i stånd att upprätthålla
denna verksamhet. Nu ha både
föreningens ordförande, herr Lindblom

1 första kammaren, och herr Ståhl här
gått på den linjen, att det är ett så
moraliskt värdefullt stöd för föreningen
att få detta anslag, eftersom det innebär
en sanktion från Kungl. Maj:ts
sida för att de bedriva en utmärkt verksamhet.
Detta skulle alltså vara en uppmuntran
för dem. Det är nu en synpunkt,
som väl aldrig från början varit
avsedd att läggas på dessa anslagsfrågor,
och jag kan inte finna att det
är en någon som helst berättigad synpunkt.
Varför skola de inte kunna arbeta
helt och hållet frivilligt utan denna
lilla slant från statens sida? Jag är
säker på att de komma att göra det och
jag är säker på att det inte kommer att
vålla något nämnvärt intrång i deras
verksamhet, om de gå miste om dessa

2 200 kronor.

Något liknande gäller ju Kvinnoförbundet
för fred och frihet. Det har ju
en budget på 88 000 kronor i inkomst.
Vid det nya budgetårets ingång hade
förbundet ett överskott på 15 000 kro -

nor och det sköter alltså sin ekonomi
mycket bra; det har stor förmåga att
skaffa fram pengar. De äro såvitt jag
förstår fullständigt beundransvärda i
sin verksamhet. Bara på att sälja fredsblommorna
få de en bruttoinkomst på
över 50 000 kronor. Denna mycket aktiva
och energiska förening kommer
också att klara sig även om den inte
får denna lilla slant från staten på 3 000
kronor. Jag tycker att dessa tre stycken
föreningar skulle sätta en ära i att klara
sig helt med frivilliga krafter, när ändå
statsanslaget enligt vad de själva erkänna
''spelar så liten roll i deras
budget.

Jag upprepar, att jag engagerar mig
inte djupare i denna fråga, om det skall
vara 10 000 kronor mer eller mindre.
Jag har bara velat framhålla att det
funnits skäl för den ståndpunkt som
intagits i propositionen, och jag för
min del anser att dessa skäl äro hållbara.

Herr HJALMARSON: Herr talman!
Vissa av de yttranden, som ha fällts
här i debatten, skulle nästan kunna
inge den föreställningen, att svenska
statens önskan att manifestera sin solidaritet
med fredsarbetet i vårt land
inte skulle vara tillräckligt dokumenterad,
om inte riksdagen beviljar ytterligare
10 000 kronor till fredsupplysningen.
Så illa ställt är det ju ändå inte
här i landet, herr talman. Kungl. Maj:ts
förslag är ett uttryck både för en lovvärd
sparsamhetssträvan och för en
önskvärd rationalisering på föreliggande
område. Jag ber därför, herr talman,
att med denna korta motivering
få yrka bifall till den av fröken Andersson
m. fl. avgivna reservationen.

Herr HÅSTAD: Herr talman! Även jag
skall fatta mig mycket kort. Jag har
begärt ordet närmast med anledning
av vad herr Braconier nyss sade om
Utrikespolitiska institutets skriftserie.
Jag har så mycket större anledning att

Onsdagen den 5 mars 1952. Nr 8. 75

Upplysningsarbete rörande mellanfolkligt samarbete och utrikespolitiska frågor.

göra det som herr Braconier även i
fjol var inne på denna fråga.

Först och främst vill jag som ledamot
av Utrikespolitiska institutets styrelse
framhålla, att institutet nu kan
glädja sig åt ett allt större intresse för
sin skriftserie. Den redovisning, som
sedan några dagar föreligger, visar att
de flesta av våra skrifter nu ha tilldragit
sig mycket större intresse bland
allmänheten än tidigare.

Vad nu särskilt tidskriften Utrikespolitik
beträffar, förhåller det sig som
herr Braconier nyss antydde så, att
denna tidskrift redigeras av institutet
men utges av ett privat företag. Det har
varit en stor fördel för oss. Detta företag
åtar sig alla kostnader och åtar sig
även att betala arvodet för artiklarna,
medan institutet har fri och odelad
rätt att redigera tidskriften och inte på
något sätt är hämmat i sin verksamhet.
På det sättet har man kunnat frigöra
kanske 10 000 eller 15 000 kronor för
annan verksamhet inom institutet, och
så knappa som medlen äro är detta givetvis
en stor fördel.

Denna tidskrift är inte så svårtillgänglig
som herr Braconier velat göra
gällande. Genom de postala bestämmelserna
kan prenumeration inte ske på
posten — det ges bara ut fyra nummer
per år — men man kan abonnera på
den i bokhandeln, och den finns också
tillgänglig i bokhandeln, även om det
kanske förekommer att en bokhandlare
inte har något exemplar inne just för
tillfället. Det ligger i sakens natur att
företaget självt har det största intresse
av att få stor spridning, och företaget
har gjort många ansträngningar för att
få bokhandlarna mer intresserade av
att sälja tidskriften. Man har skickat
ut reklammateriel, annonsställ o. s. v.,
men institutet har självfallet ingen
makt över den svenska bokhandeln
utan får resignera om det inte finns
något intresse bland bokhandlarna.

Jag har, herr talman, bara velat lämna
dessa uppgifter. .lag vill meddela

att jag för min del kommer att rösta för
utskottets förslag i denna fråga.

Herr SWEDBERG: Herr talman! Jag
instämde i början av debatten i det anförande
som herr Ståhl höll och kunde
väl ha begränsat mig till det, men under
debattens gång har jag känt att
jag gärna skulle vilja säga ett litet ord
innan debatten är slut.

Jag har varit ganska förvånad över
att herr utrikesministern och utskottsmajoriteten
ha enat sig om att avslå
det ifrågasatta lilla bidraget till dessa
frivilliga organisationer. Nu har hans
excellens utrikesministern här sökt visa,
att ingen av dessa för sin verksamhet
är beroende av detta blygsamma
anslag, och det förefaller ju övertygande
— det är väl heller ingen som
gjort gällande alt de skulle vara beroende
av det. Det gäller ju, som hans
excellens utrikesministern nyss sade,
endast 10 000 kronor.

Jag har emellertid behov av att deklarera,
att för mig gäller det beslut
som kammaren strax går att fatta inte
bara 10 000 kronor •—• det gäller kanske
inte ens främst denna summa —
utan också det moraliska stöd som hans
excellens utrikesministern även talade
om och som jag betraktar som inte
mindre betydelsefullt. Som jag fattade
det sökte utrikesministern för sin del
att bagatellisera detta stöd. Han sade
nämligen, att man inte hade avsett att
lägga den moraliska synpunkten på
frågan. Detta låter säga sig, men det är
förklarligt, skulle jag tro, om många
människor i folkets breda lager ändå
lägga den moraliska synpunkten på
detta. Ingen lär väl gärna kunna förneka
att den psykologiska verkan av
riksdagens beslut i detta ärende har
en viss betydelse. Jag tillmäter den så
stor betydelse, att jag för min del inte
gärna kan vara med om att stödja ett
beslut om avslag på denna mycket
blygsamma begäran om 10 000 kronor
för detta frivilliga upplysnings- och folk -

Nr 8.

Upplysningsarbete rörande mellanfolkligt

bildningsarbete. Särskilt med hänsyn
till den psykologiska verkan ute bland
folket av ett sådant beslut ber jag, herr
talman, att för min del få yrka bifall
till reservationen 2 b.

Häruti instämde herr Gustafson i Göteborg.

Herr STÅHL: Herr talman! Denna
fråga kunde kanske nu vara nog diskuterad,
men jag måste be att få säga
ett par ord i anslutning till utrikesministerns
senaste anförande. Han sade
bland annat, att om Svenska skolornas
fredsförening behövde dessa 1 000 kronor
för att ge ut en ny broschyr — jag
hoppas inom parentes att utrikesministern
har sett den, ty det var en utmärkt
broschyr, avpassad just för att
ge barn förståelse och intresse för internationella
frågor •— skulle föreningen
kunna gå till ecklesiastikdepartementet
och få pengar. Men om
det förhåller sig på det sättet, varför
skall då riksdagen behöva avliända sig
även beslutanderätten i en så liten sak
som denna? Skulle inte andra kammaren
kunna göra en opinionsyttring i
den riktningen att Skolornas fredsförening
bör få de 1 000 kronorna? Jag
måste på den punkten anmäla en annan
mening än utrikesministern, som tydligen
även beträffande tusenlapparna
är mån om Kungl. Maj :ts prestige.

Sedan en annan fråga! Om det är sant
som utrikesministern sade, att Kvinnoförbundet
för fred och frihet är beundransvärt
-—• jag citerar ordagrant —
vad kan det då finnas för skäl att
pricka organisationen genom att dra
in detta lilla anslag?

Slutligen, mina damer och herrar,
skulle jag vilja påpeka, att det för närvarande
pågår en fredsupplysning efter
två linjer i vårt folk, dels den som
vi bär diskuterar och som bedrives via
Freds- och skiljedomsföreningen, Internationella
kvinnoförbundet för fred
och frihet o. s. v., dels den som bedri -

5 mars 1952.

samarbete och utrikespolitiska frågor.

ves genom de kommunistiska organisationerna,
som samlar namn till sina
masspetitioner över hela landet. Det
har upplysts under diskussionen, att
den ena av de organisationer som det
här är fråga om, nämligen Freds- och
skiljedomsföreningen, inte bara har tagit
avstånd från den kommunistiska
aktionen utan också till olika fackliga
sammanslutningar, som kommunisterna
vänt sig till, har lämnat upplysning
om skillnaden mellan den kommunistiska
fredspropagandan och den sakligt
motiverade fredspropaganda, som det
bär är fråga om.

Om nu andra kammaren sade, att
det får vara slut med anslagen till dessa
organisationer, komme inte det, för
att anknyta till vad herr Swedberg senast
yttrade, att framstå i en egendomlig
dager, inte minst med hänsyn
till den intensiva kommunistiska fredspropagandan?
Om man skall spara,
vilket vi alla vill göra, är tidpunkten
i år ganska illa vald, när den kommunistiska
propagandan står i sitt flor,
att dra in dessa 10 000 kronor.

Den som vill dra in detta anslag, Ers
Excellens, bör kunna motivera varför
man gör det. Excellensen Undén har
motiverat det med att han inte tror att
det är nödvändigt att anslaget utgår,
därför att organisationerna sannolikt
klarar sig ändå, men hans excellens har
icke svarat på frågan, varför han har
använt blåkritan här. Han är därför
skyldig att ge en klar upplysning varför
man drar in anslaget.

Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr WARD: Herr talman! Jag vill
bara säga till herr Ståhl, att hade vi
inte mäktigare motstånd mot den kommunistiska
propagandan än det som
dessa tre organisationer kan utveckla,
då vore det synd om det gamla fosterlandet.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr andre vice talmannen gav till en
början propositioner i avseende å ut -

Onsdagen den

Statistiska centralbyrån: Avlöningar till

skottets hemställan i den föredragna
punkten, nämligen dels på bifall till utskottets
berörda hemställan dels ock på
bifall till den av fröken Andersson m. fl.
avgivna, vid punkten fogade reservationen;
och biföll kammaren utskottets
hemställan.

I avseende å motiveringen gav herr
andre vice talmannen propositioner dels
på godkännande av utskottets motivering
dels ock på godkännande av utskottets
motivering med den ändring
däri, som föreslagits i den av herr Gustaf
Karlsson m. fl. avgivna, vid punkten
lögade reservationen; och fann herr
andre vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Ståhl begärde likväl votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren godkänner
statsutskottets motivering i punkten
15:o, i utskottets förevarande utlåtande
nr 3, röstar

Ja;

Den det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt
utskottets berörda motivering med den
ändring däri, som föreslagits i den av
herr Gustaf Karlsson m. fl. vid punkten
fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
nej-propositionen. Herr Ward begärde
emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 112 ja och 85 nej, varjämte
15 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

5 mars 1952. Nr 8.

personal för verksamheten i allmänhet.

Kammaren hade alltså godkänt utskottets
motivering.

Härefter yttrade

Fru EWERLÖF: Herr talman! Jag ber
att få meddela att jag röstade för reservationen
men hade avsett att rösta
för utskottets förslag.

Herr förste vice talmannen återtog nu
ledningen av förhandlingarna.

Punkterna 16—23.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 18.

Utgifter under riksstatens sjunde
huvudtitel.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
7, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1952/53 under sjunde huvudtiteln,
avseende anslagen inom finansdepartementets
verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner.

Punkterna 1—10.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 11.

Statistiska centralbyrån: Avlöningar till
personal för verksamheten i allmänhet.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid

Fröken VINGE: Herr talman! Under
denna punkt har utskottet behandlat eu
motion, vari jag yrkar att det vid statistiska
centralbyrån måtte få anställas
ännu en biblioteksamanuens i reglerad
befordringsgång. Utskottet säger sig behjärta
motionen men nödgas avstyrka
den med hänsyn till nödvändigheten av
att iakttaga den strängaste sparsamhet.
Jag skall inte, herr talman, nu yrka bifall
till motionen, och jag skall inte heller
dra upp någon stor debatt i frågan
om avvägningen mellan kulturella och
materiella behov — det kanske finns

Nr 8.

Onsdagen den 5 mars 1952.

Statistiska centralbyrån: Avlöningar till personal för verksamheten i allmänhet.

anledning återkomma till den saken vid
behandlingen av åttonde huvudtiteln.
Eftersom vi nu behandlar finansdepartementets
huvudtitel, skall jag i stället
lägga rent ekonomiska synpunkter på
den fråga, som det här närmast gäller.

Jag vill göra gällande att det är dålig
ekonomi att i den grad, som för närvarande
sker, avstyrka anslag till vetenskapliga
institutioner. Vad speciellt
beträffar förevarande anslag, är vi ju
överens om att statistiken måste göras
billigare och samtidigt effektivare. Men
för att de som sysslar med statistik —
det må vara statistisk forskning eller
praktisk statistik — skall kunna åstadkomma
någonting i den vägen måste de
ha möjligheter att följa med litteraturen,
inte minst den utländska litteraturen,
och detta förutsätter i sin tur
att det enda statistiska specialbibliotek
som finns här i landet, nämligen statistiska
centralbyråns bibliotek, har vissa
resurser.

Personalen vid delta bibliotek har
först och främst till uppgift att införskaffa
den litteratur, som utkommer på
olika områden. Statistiska centralbyrån
har emellertid ytterst små anslag för
detta ändamål, och biblioteket måste
därför i stor utsträckning underhållas
genom byte av litteratur. Detta medför
ett mycket omfattande arbete; bytesförbindelserna
måste upprätthållas, man
måste ständigt följa med vad som utkommer
på olika håll och skriftligen
begära den litteratur man önskar. Detta
har på grund av personalbrist under
senare år inte kunnat ske i tillfredsställande
utsträckning.

En annan viktig arbetsuppgift är katalogiseringen.
Det gäller för bibliotekspersonalen
att katalogisera inte bara
böcker utan även tidskriftsartiklar, så
att t. ex. en forskare snabbt kan få upplysning
om det han önskar.

Vidare har vi den viktiga frågan om
samkataloger. Jag vet inte hur många
av kammarens ledamöter som känner
till Sveriges offentliga biblioteks acces -

sionskatalog, men Sverige var i alla fall
det första land som åstadkom en sådan
gemensam katalog över de vetenskapliga
biblioteken. I denna katalog
har statistiska centralbyrån medverkat
ända sedan ett av de allra första åren
efter katalogens tillkomst, men man
fruktar nu att man på grund av personalbrist
skall bli tvungen att upphöra
med att lämna bidrag till katalogen.
Detta betyder kanske inte så mycket för
de närmast berörda, alltså för dem som
oftast sysslar med statistisk litteratur
och som känner till källorna, men det
medför mycket stora svårigheter för
folk runtom i landet, som behöver ha
tillgång till de böcker som det här gäller
och som inte skulle veta var dessa
finns, om bibliotekets bidrag till accessionskatalogen
upphörde. Det vore därför
synnerligen beklagligt om så måste
ske.

Att en bibliotekstjänsteman kan spara
mycken dyrbar tid för forskarna har
man insett t. ex. inom industrien. Många
av våra stora industriföretag har skaffat
sig förnämliga specialbibliotek och
anställt skicklig personal för deras
handhavande. Man har insett att man
helt enkelt inte har råd att låta bli
att följa med teknikens framsteg eller
att låta sin mycket dyrbara tekniska
personal lägga ned alltför mycket tid
på att plöja igenom tidskrifter och annat
för att se, om de händelsevis träffar
på vad de söker. Man har inom industrien
förstått behovet av ordentlig service
även på detta område, så att erforderliga
uppgifter snabbt kan tillhandahållas.

Men även staten har behov därav. Det
är i längden en dålig affär att försumma
den biblioteksverksamhet som det
här gäller.

Jag måste säga att personalen vid det
specialbibliotek, som statistiska centralbyråns
bibliotek utgör, har lagt ned
många års möda på att försöka rycka
upp verksamheten. Men när man ständigt
ser sina ansträngningar gäckas och

Onsdagen den 5 mars 1952.

Nr 8.

Statistiska centralbyrån: Kostnader för vissa skördeuppskattningar.

finner att verksamheten tvärtom sackar
efter, börjar man till sist misströsta.
Beklagligtvis har också den ena efter
den andra av personalen vid biblioteket
slutat — nu till den 1 mars mister
vi t. ex. arkivamanuensen. Ett sådant
ombyte av personal är alltid olyckligt
för ett bibliotek och särskilt om biblioteket
under en följd av år på grund av
personalbrist inte kunnat hålla sina kataloger
så fullständiga som önskvärt varit,
utan mycket av vetandet endast
finns i de anställdas hjärnor. I så fall
är ju tjänstemännen nästan oersättliga
om de försvinner.

Herr talman! Jag skall inte i dag
ställa något yrkande, men jag har velat
framföra dessa synpunkter i förhoppning
om att statsutskottet till nästa år
skall besinna, att det kan vara ekonomiskt
fördelaktigt att sörja för att det
finns medel tillgängliga för den verksamhet
det här gäller.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan
bifölls.

Punkterna 12—16.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 17.

Statistiska centralbyrån: Kostnader för
vissa skördeuppskattningar.

Kungl. Maj:t hade i statsverkspropositionen
under sjunde huvudtiteln,
punkt 18, föreslagit riksdagen att till
Statistiska centralbyrån: Kostnader för
vissa provundersökningar för omläggning
av metoden för skördeuppskattningar
för budgetåret 1952/53 anvisa ett
reservationsanslag av 8 000 kronor.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft två likalydande
motioner, väckta den ena inom
första kammaren av herrar Kart Persson
och Pålsson (I: 134) samt den andra
inom andra kammaren av herr Rubbcslad
in. fl. (11:164), i vilka hemställts,
att riksdagen måtte besluta avslå
Kungl. Maj:ts ifrågavarande förslag.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
1:134 och 11:164, till Statistiska centralbyrån:
Kostnader för vissa provundersökningar
för omläggning av metoden
för skördeuppskattningar för
budgetåret 1952/53 anvisa ett reservationsanslag
av 8 000 kronor.

Reservation utan angivet yrkande
hade avgivits av herrar Pålsson, Svensson
i Grönvik, Staxäng och Johansson
i Mysinge.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
yttrade:

Herr RUBBESTAD: Herr talman! Under
denna punkt begäres ett nytt anslag
på 8 000 kronor, som skall ställas
till statistiska centralbyråns förfogande
för vissa provundersökningar för omläggning
av metoden för skördeuppskattningar.
Det finns emellertid på
denna punkt också en motion om avslag
på detta yrkande.

Nu går man så till väga vid skördeuppskattningar,
att till hushållningssällskapens
underavdelningar knutna kunniga
jordbrukare göra uppskattningar
av skörden. Dessa uppskattningar ha i
stort sett visat sig vara tillförlitliga. Det
är ju kunniga män som på de olika
egendomarna inom de områden, från
vilka de ha att lämna uppgifter, uppskatta
skörden i samråd med jordbrukarna.
Det brukar som sagt i stort sett
bli tämligen rättvisande utslag, även
om de i vissa fall kunna bli mindre
tillfredsställande.

Nu har statistiska centralbyrån begärt
att dessa uppskattningar skola ske
efter ett helt annat system; man vill
göra beräkningar på vissa provytor och
på det sättet komma fram till en skördeuppskattning.
Dessa metoder ha hämtats
från utlandet. Man gör gällande, att
dessa skola ge större tillförlitlighet. Var
och en som känner jordbruket litet

Nr 8.

Onsdagen den 5 mars 1952.

Statistiska centralbyrån: ''Kostnader för

grand förstår emellertid, att utslagen
från dessa provytor bli mycket olika
beroende på var de tagas, vilka skördar
som provvtorna inriktas på o. s. v.
Jag tror alltså knappast, att tillförlitligheten
i denna metod blir större än i den
gamla beprövade metoden. Dessutom
har den gamla metoden inte kostat något
extra för staten: uppskattningarna
ha ju gjorts av dessa förtroendemän
i hushållningssällskapens underavdelningar
och det har skett utan statliga
bidrag.

Man har nu föreslagit att det skall
anslås 8 000 kronor för dessa förundersökningar,
men såvitt jag kan se kommer
det att bli mycket dyrt om denna
metod skall tillämpas i praktiken enligt
de grunder som statistiska centralbyrån
har tänkt sig. Utskottet har visserligen
framhållit att detta förslag inte
innebär något ställningstagande till huruvida
man i framtiden skall tillämpa
det nya systemet eller inte. Det avser
endast ett försök. Vi ha nog emellertid
litet var lagt märke till att om ett statligt
ämbetsverk ges ett enda litet finger
så släpper detta inte taget utan utvidgar
sin verksamhet allt mer och mer.
Om vi därför gå med på detta i dag,
så är jag förvissad om att vi nästa år
få en begäran om ett mångdubbelt större
anslag från statistiska centralbyrån.

Jag tycker för resten att statistiska
centralbyrån har tillräckligt att syssla
med även utan att lägga sig i sådana
saker som denna. Vi ha ju jordbruksnämnden
med sitt undersökningsorgan,
som kan göra detta minst lika bra som
statistiska centralbyrån. Det är ju dessutom
synnerligen viktigt att dessa uppskattningar
ske på ett sådant sätt, att
jordbrukarna kunna ha förtroende för
dem, och jag anser att detta tillgodoses
bäst om deras egna förtroendemän,
som äro kunniga jordbrukare, göra dessa
uppskattningar. Det blir ett betydligt
större förtroende för en dylik uppskattning
än om det kommer vissa tjänstemän
och göra uppskattningar. Dessutom

vissa skördeuppskattningar.

blir det mycket billigare för staten med
det gamla systemet.

Jag ber därför, herr talman, att få
yrka avslag på detta anslagsyrkande om
8 000 kronor och bifall till motionen
II: 164.

Häruti instämde herr Staxäng.

Herr LINDHOLM: Herr talman! Det
anslagsyrkande som nu behandlas avser
egentligen ett utredningsanslag. Det är
meningen att man på Ultuna skall undersöka,
huruvida det i Sverige är lämpligt
att tillämpa ett skördeuppskattningssystem,
som användes i en del andra
länder. Man kan inte i dag med bestämdhet
uttala sig om det slutliga resultatet,
utan man måste först göra denna
utredning, och när den är verkställd
kan man bedöma, huruvida det går att
få fram en bättre metod för skördeuppskattningar
eller ej. Man får då också
bedöma, om man skall bygga på den
nuvarande skördeuppskattningsmetoden
och i den inmänga sådana förbättringar,
att den ger en mera tillförlitlig bild av
skörderesultatet än den nuvarande skördeuppskattningen
ger.

När herr Rubbestad uttalar sin tveksamhet
mot att statistiska centralbyrån
skall handha dessa ting, vill jag erinra
kammarens ledamöter om att jordbruksstatistiken
är överförd till statistiska
centralbyrån, och då är det ju rätt naturligt
att den också bearbetar denna
statistik. Detta var ju en rationaliseringsåtgärd,
som vidtogs på denna
punkt.

Vad gäller själva experimenten på
detta område, skola de utföras på Ultuna
av fackkunnigt folk. Det är alltså inte
meningen att statistiska centralbyråns
tjänstemän skola ut och provjordbruka
och med utgångspunkt därifrån skapa
bedömningsgrunder för skördeutfallet.

Jag ber, herr talman, att med stöd av
det anförda få yrka bifall till utskottets
förslag.

Onsdagen den 5 mars 1952.

Nr 8.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets i
punkten gjorda hemställan dels ock på
avslag såväl därå som å Kungl. Maj:ts
förslag i ämnet; och fann herr förste
vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Rubbestad begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
17 :o) i utskottets förevarande utlåtande
nr 7, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren avslagit
såväl utskottets berörda hemställan som
Kungl. Maj:ts förslag i ämnet.

Punkterna 18—56.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 57.

Ersättning till städerna för mistad tolag.

Sedan punkten föredragits, anförde

Herr RUBBESTAD: Herr talman! På
denna punkt begärs ett anslag på 19
miljoner kronor att utgå till vissa städer
för mistad tolag. Detta är en fråga, som
riksdagen tagit ståndpunkt till tidigare.
1947 begärde riksdagen en utredning i

Ersättning till städerna för mistad tolag.

frågan, och 1950 uttalade statsutskottet
vid behandling av frågan sin förväntan
att den begärda utredningen skulle sättas
igång. Nu gör utskottet återigen en
erinran och hemställer, att Kungl. Maj:t
effektuerar detta riksdagens önskemål
och alltså igångsätter en utredning.

Vi ha ansett det orättvist att vissa städer
på detta sätt skola ha en oberättigad
förmån och vi vänta därför, att Kungl.
Maj:t med det snaraste igångsätter denna
utredning.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan
bifölls.

Punkterna 58—71.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 72.

Lades till handlingarna.

§ 19.

Föredrogos vart efter annat statsutskottets
utlåtanden:

nr 12, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1952/53 under tolfte
huvudtiteln, avseende anslagen inom civildepartementets
verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckt motion;

nr 20, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1951/52, i vad propositionen avser
finansdepartementets verksamhetsområde; nr

37, i anledning av väckta motioner
om förhöjt pensionsunderlag för
förre arbetsläraren vid dövstumskolan i
Härnösand N. P. Nilsson; och

nr 38, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ersättning till B.
E. R. Carlsson in. fl.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

0 — Andra kammarens protokoll 1952. Nr 8.

Nr 8.

Onsdagen den 5 mars 1952.

§ 20.

Motioner om ändringar i dyrortsgrupperingen.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
39, i anledning av väckta motioner om
vissa ändringar i dyrortsgrupperingen.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Ebbe Ohlsson m. fl. (1:76) och den
andra inom andra kammaren av herr
Nilsson i Svalöv m. fl. (11:128), hade
hemställts, att riksdagen måtte besluta
dels att ortsgrupp I borde uppflyttas till
ortsgrupp II från den 1 januari 1953,
dels att de storkommuner, som vore indelade
i olika dyrorter, från samma tid
skulle vara enhetligt indelade i dyrortshänseende.

Utskottet hemställde, att motionerna
1:76 och 11:128 icke måtte av riksdagen
bifallas.

Reservation hade avgivits av herr
Näsgård och fröken Andersson samt
herrar Pålsson, Bergh, Skoglund i Doverstorp,
Svensson i Grönvik, Staxång
och Johansson i Mysinge, vilka ansett,
att utskottet bort hemställa att riksdagen
måtte, med bifall till motionerna
1:76 och 11:128, besluta

a) att ortsgrupp 1 från och med den
1 januari 1953 skulle uppflyttas till
ortsgrupp 2;

b) att de storkommuner, som vore indelade
i olika dyrorter, skulle från och
med den 1 januari 1953 vara enhetligt
indelade i dvrortshänseende.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
anförde:

Herr STAXÄNG: Herr talman! Denna
fråga hör ju till de spörsmål, som ha
föranlett mycket långa debatter i riksdagens
kamrar, inte minst när det gäller
att belysa de orättvisor, som föreligga
i nuvarande dyrortsgruppering.
Jag kan nämna att vid den föredragning,
som vi hade för några år sedan i

statsutskottets femte avdelning, fick man
ganska klart den uppfattningen, att de
olikheter som legat till grund för uppdelningen
i de olika dyrorterna numera
i allt högre grad torde ha utjämnats och
att man därför hade anledning att emotse
en rätt avsevärd justering av den nuvarande
dyrortsgrupperingen. Men det
är inte ur detta vida perspektiv, som vi
i dag ha anledning diskutera denna
fråga, utan de motioner som ha väckts
äro föranledda av en speciell situation,
kommunsammanslagningen, som nu enligt
riksdagens beslut håller på att genomföras.
Det är inte minst på grund av
detta förhållande som frågan kommit in
i ett alldeles särskilt läge. Därför ha
också motionärerna här begärt en forcering
av de undersökningar, som nu ske
beträffande dyrortsgrupperingen.

Förra året väcktes motioner i denna
fråga. De blevo avslagna. Också utskottet
uttalade då, att det var väl medvetet
om att en uppdelning av de nya storkommunerna
i olika dyrortsgrupper
måste medföra olägenheter och irritation.
Jag vill här ånyo tala om just denna
kommunsammanslagning.

Riksdagen har ett mycket stort ansvar
för genomförandet av denna kommunsammanslagning.
Vi veta att denna mycket
stora samhälleliga omorganisation i
många fall innebär en ganska allvarlig
påfrestning. Det gäller därför att så
mycket som möjligt jämna vägen för
den och att, om så är möjligt, hålla
undan alla irritationsmoment. Ett mycket
allvarligt sådant uppstår då den
situationen inträffar, att vid sammanslagningen
samma storkommun kommer
att representera två eller till och med
tre olika dyrortsgrupper. Det måste bli
ett allvarligt irritationsmoment ur flera
synpunkter. Inte minst i egenskapen av
skattebetalare inom den kommunen måste
det för befattningshavare bli ganska
olägligt och föra med sig flera komplikationer.
Därför har i dessa motioner
hemställts att den av förra årets riksdag
begärda undersökningen skulle så forceras,
att vi redan vid årets riksdag

Onsdagen den 5 mars 1952.

Nr 8.

Motioner om ändringar i dyrortsgrupperingen.

hade att förvänta en proposition med
förslag från regeringens sida. Man har i
motionen pekat på ett par principer,
som ett dylikt förslag borde innehålla,
nämligen att ortsgrupp 1 borde uppflyttas
till ortsgrupp 2. Ortsgrupp 1 skulle
alltså försvinna. Därigenom skulle i en
hel del fall, där det under nuvarande
förhållanden skulle bli flera ortsgrupper,
denna olägenhet försvinna. Det blir
naturligtvis en hel del storkommuner,
som fortfarande -—- även om ortsgrupp 1
strykes —• komma att innehålla flera
ortsgrupper. I dessa fall har man begärt
en enhetlig indelning i dyrortshänseende.
Utskottet har inte kunnat gå med
på detta. Det medger naturligtvis att det
är nödvändigt med ett enhetliggörande
men säger att den undersökning, som nu
pågår, planenligt skall vara färdig i slutet
på denna höst. Man skulle alltså
kunna förvänta förslag vid 1953 års riksdag.
Det skulle alltså kunna bli möjligt
att få cn bestämmelse härom att träda
i kraft den 1 juli 1953.

Vi kanske inte i detta avseende stå så
långt ifrån varandra. Om denna tidsplan
hålles, blir tidsskillnaden inte så
betydande. Nu kan man i första hand
fråga sig: Kommer detta löfte att hållas,
nämligen att det planenligt skall
komma fram ett förslag till hösten, som
kan föreläggas riksdagen i början av
nästa år? Ja, det är frågan. När det
gäller det ansvar vi ha för kommunsammanslagningen
har man ansett att
det finns möjlighet att få ett enhetliggörande
beträffande dyrortsgrupperingen
i anknytning till densamma genom
det system, som här är föreslaget i motionen.
Då detta enligt motionärernas
mening knappast i någon högre grad
kan föregripa den pågående undersökningen,
är det bättre att genomföra detta
så snabbt som möjligt för att undgå
detta irritationsmoment vid kommunernas
sammanslagning.

Jag har, herr talman, undvikit att ta
upp de gamla argument, som ofla komma
fram när vi påvisa orättvisorna i

detta förhållande, därför att jag strikt
har velat hålla mig till att peka på den
situation, som vi här ha i sikte. Det förefaller
mig anmärkningsvärt, att när man
har framför sig ett ganska klart bestämt
datum för ikraftträdandet av en stor
samhällelig organisation, man från
Kungl. Maj:ts sida inte är mera angelägen
att forcera denna fråga.

Jag vill med dessa ord, herr talman,
be att få yrka bifall till den reservation
som här är avlämnad av herr Näsgård
in. fl.

Herr LINDHOLM: Herr talman! Så
länge jag minns tillbaka ha vi varje
år haft minst en diskussion om dyrortsgrupperingen,
där olika meningar
ha brutits mot varandra. Som alla veta
tillsattes vid förra årets riksdag en utredning,
som skulle undersöka dessa
spörsmål. Enligt de uppgifter, som ha
lämnats av denna utredningskommitté,
skall den till hösten avlämna ett betänkande,
som skall bli föremål för
riksdagens behandling vid nästa års
vårriksdag och som skall kunna tillämpas
från den 1 juli 1953.

När herr Staxäng talar om att Kungl.
Maj :t borde forcera denna fråga, måste
jag bekänna att jag inte förstår vilket
underlag herr Staxäng kan ha för en
dylik framstöt. Ty man måste väl erkänna
att en kommitté, som haft ett
så omfattande arbetsmaterial att syssla
med, faktiskt har forcerat rätt dukigt,
om den blir klar till hösten med ett
förslag i ett så vittomspännande område
som detta.

Om herr Staxäng liksom jag är angelägen
om att på kortast möjliga tid få
fram ett förslag, som ger en tillfredsställande
lösning av detta problem,
skall man väl inte, såsom reservanterna
här faktiskt gjort, förhala hela frågan.
Ty ett bifall till reservationen innebär
att man skjuter frågan framåt. Om utredningen
skall framlägga ett specialförslag
för storkommunerna betyder det

Nr 8.

Onsdagen den 5 mars 1952.

Motioner om ändringar i dyrortsgrupperingen.

att det kommer att kräva rätt lång tid.
På det viset försenar man den stora
utredningens slutliga färdigställande.
Om man alltså hyser ett starkt intresse
av att få ett snabbt resultat bör man
följa utskottet i det stycket.

Det är en annan sak i reservationen
som också är i någon mån oklar. Reservanterna
säga, att dyrortsgrupperingen
skall slopas för ortsgrupp 1 samt
att dyrorterna i storkommunerna också
skola sammanslås, så att varje storkommun
bildar en enda dyrort.

Om man penetrerar problemet litet
grand finner man, att begreppet dyrortsgruppering
sönderfaller i fyra delfrågor.
Vi ba dels skattegrupperingen,
dels lönegrupperingen, dels bostadskostnadsgrupperingen
och dels grupperingen
för folkskolans lärare. Är det
meningen att ortsgrupp 1 skall slopas
för alla de senare? Jag vill i så fall
erinra kammarens ledamöter om att
en betydande del av folkskolans lärare
befinna sig i ortsgrupp 1 när det gäller
hyresgrupperingen, men att de ha lön
enligt ortsgrupp 2 eller i vissa fall enligt
ortsgrupp 3. För deras vidkommande
skulle det bli ökad hyra utan kompensation
i löner. Uppriktigt sagt tror
jag inte, att reservanterna ha tänkt igenom
konsekvenserna av ett bifall till
reservationen.

Jag ber, herr talman, att med stöd av
det anförda få hemställa om bifall till
utskottets förslag.

Herr STAXÄNG (kort genmäle): Herr
talman! Den som under årens lopp har
följt denna frågas lidandeshistoria har
blivit i mycket hög grad överraskad av
vilken stor uppfinningsrikedom, som
har existerat när det gäller att kunna
hitta på argument mot att nu göra slag
i saken och alltså bär genomföra en
förändring beträffande dyrortsgrupperingen.
Det är många argument som ha
framkommit just för att förhala frågan,
men det allra färskaste och egendomligaste
argumentet var det vi nu

fingo höra av ordföranden i femte avdelningen.
Det var att reservanterna
skulle förhala frågan, om vi liöllo på
vår rätt att begära att denna undersökning
skulle forceras i anslutning till
kommunsammanslagningen. Det torde
nog tarva litet förklaring. Naturligtvis
finns det en liel rad bredvidliggande
frågor av stor räckvidd och omfattning
som måste undersökas, men en sak får
man ha klart för sig, och det är att det
finns tillräckligt underlag för att kräva
en forcering av frågan, nämligen
kommunsammanslagningen. Vill man
förhala frågan längre, kommer denna
kommunsammanslagning att utsättas
för en ganska allvarlig påfrestning.
Detta är enligt min mening tillräcklig
anledning att nu forcera frågan så mycket
som möjligt.

Vi vet mycket väl att man i och med
en sådan partiell lösning, som här
åsyftas, icke löser hela frågan. Vissa
utredningar måste naturligtvis fortgå.
Man måste absolut ha klart för sig den
situation som uppkommer i och med
kommunsammanslagningen, vilken bildar
underlag för en forcering av frågan.

Herr LINDHOLM (kort genmäle): Herr
talman! Jag har faktiskt inte anfört
några argument för att man skall förhala
frågan, utan jag har tvärtom påpekat,
hurusom utskottets linje innebär
att man får en snabbare lösning av
denna fråga än man kan få om man
följer reservanternas förslag. Om man
skall bryta ut storkommunerna ur den
dyrortsgruppering, som man nu håller
på att verkställa inom utredningen, då
måste det väl bli en specialbehandling
av dessa frågor. Den tid det tar att
göra denna specialbehandling tar man
från kommittén, då den skall syssla med
det stora problemet om hela dyrortsgrupperingen
i vårt land. Det faktum
att det skett en sammanslagning av
kommunerna innebär ju i och för sig
ingen lösning av frågan, i vilken ortsgrupp
dessa kommuner skola placeras

Onsdagen den 5 mars 1952.

Nr 8.

Motioner om ändringar i dyrortsgrupperingen.

— om de skola placeras i 2:a, 3:e, 4:e
eller 5:e dyrortsgruppen. Detta problem
måste i så fall penetreras inom kommittén.
Då man nu kan få hela reformen
genomförd till den 1 juli 1953 och
man skulle kunna få denna partiella
reform klar till den 1 januari samma
år, då tycker jag inte att denna tidsskillnad
— endast sex månader — motiverar
ett uppskjutande av den stora
reformens genomförande. Jag måste
för min del säga, att det är en vinst
att gå den väg utskottet förordar.

Herr EKDAHL: Herr talman! Det finns
en politik som innehåller missriktat
nit, och den har kommit till synes både
i de motioner, som ligga bakom den
förevarande reservationen och i reservationen
själv. När jag påpekar detta
kan jag kanske göra det med så mycket
större styrka som jag i allt väsentligt
delar den uppfattning motionärerna
haft som motiv för sin motion. Jag är
följaktligen i allt väsentligt ense med
reservanterna.

Det förhåller sig emellertid så, som
utskottet påpekat och som även utskottets
talesman här understrukit, att det
här pågår en utredning, som skall vara
färdig i höst. Denna utredning skall
lägga fram förslag så tidigt, att detta
förslag skall utgöra underlaget för en
proposition till vårriksdagen nästkommande
år. Hade det inte förhållit sig
på detta sätt, då hade jag själv varit
motionär i dyrortsfrågan vid denna
riksdag. Jag tog emellertid reda på hur
det låg till, och därför motionerade jag
inte. Detta kunde även motionärerna
ha gjort om de inte handlat i vad jag
kallar ovist och missriktat nit.

Vad är det egentligen för skillnad
mellan att nu försöka trumfa igenom
motionärernas linje och att gå utskottets
linje, som innebär att man kan
komma fram till dessa lösningar ett
halvt år senare? .lag skulle utan vidare
ha velat komma fram till de lösningar,

som här angivits i reservationen och
motionerna, om jag inte blir i tillfälle
att nästa år —- om jag är med även
då — taga ställning till frågan. Jag
kommer då med all sannolikhet att gå
efter de linjer, som här antytts.

Jag vill, herr talman, ha detta sagt
för att tillkännage min ställning i denna
fråga. Samtidigt vill jag också beklaga,
att en mycket god sak i viss mån har
moraliskt mörkfärgats. Man har utnyttjat
denna fråga i ett syfte, som enligt
min uppfattning knappast kan ha något
reelt underlag utan måste syfta på
den valrörelse, som vi ha i höst..

Fru SJÖSTRAND: Herr talman! Det
finns två orsaker till att jag tar till
orda i denna fråga. Jag var redan förra
året motionär i frågan och föreslog då
detsamma som motionärerna i år föreslagit,
nämligen att man skulle slopa
den lägsta dyrortsgruppen. Jag motiverade
mitt förslag mycket omsorgsfullt
och utförligt förra året, och jag
skall inte nu gå in på den saken. Den
andra orsaken till att jag här begärt
ordet är den, att jag bor i ett län, där
många av småkommunerna höra till
ortsgrupp 1. Vi stå nu inför den mycket
ohållbara situationen, att dessa
småkommuncr, som nu bli sammanslagna
till en storkommun, utsättas för
direkta orättvisor från statsmakternas
sida. Det kan inte vara riktigt att personer,
som bo i de mindre orterna och
få en längre väg till centrum, där all
verksamhet numera är koncentrerad,
där barnens skolor ligga och där man
gör sina uppköp o. s. v. — som således
på detta sätt måste dragas med
ännu större omkostnader än förut —
skola sitta med lägre lön. Arbetstagarna
ute på landsbygden bli på detta
sätt orättvist behandlade.

Jag kan inte alls inse, att det skulle
vara någon svårighet att slopa dyrortsgrupp
1. De ekonomiska förhållandena
i vårt land ha nämligen blivit sådana,

Nr 8.

Onsdagen den 5 mars 1952.

Motioner om ändrhigar i dyrortsgrupperingen.

att vi aldrig torde behöva tänka på att
åter införa dyrortsgrupp 1. Nivelleringen
är här ganska markant.

När det här talas om att vi skola
lugna oss ett halvt år till för att den
och den utredningen skall bli klar, då
undrar jag varför man inte satt i gång
med denna utredning tidigare. Här ha
år efter år väckts motioner i denna
fråga, och det har funnits tillfällen att
sätta i gång med utredningar för länge
sedan. Vi ha i många år väntat på
denna sammanslagning av kommunerna,
och vi ha vetat att dessa problem
skulle uppstå. Det är således beklagligt,
att en utredning inte kommit
i gång tidigare än den gjort.

Jag vill också uttrycka en viss skepticism
emot tidigare utredningar. Jag
har sett prisinsamlingen på nära håll
och inte fått något större förtroende
till den. Även om vi nu lugna oss och
vänta ett halvår till så är det inte säkert,
att utredningen kommer fram till
ett resultat, som man för framtiden kan
bygga på.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den reservation, som är fogad
till statsutskottets utlåtande nr 39.

Häruti instämde herr Åhman.

Herr LINDHOLM (kort genmäle): Herr
talman! Jag vill bara konstatera, att
fru Sjöstrand inte hyste något förtroende
för den utredning, som nu pågår.
Samtidigt begärde hon emellertid en
utredning om storkommunernas dyrortsförliållande.
För min personliga
del tycker jag att det bör finnas en
liten smula korrespondens emellan de
påståenden man gör om pågående utredningar
och de krav man ställer i
debatten.

Herr PETTERSSON i Dahl: Herr talman!
Såsom gammal motionär och
gammal reservant i denna fråga kan
jag inte undgå att begära ordet i denna
debatt. Jag har ingen anledning att
taga åt mig något av herr Ekdahls ytt -

rande där han säger, att vi fört fram
denna fråga med anledning av valet i
höst. Jag har nämligen tidigare så
många gånger uppträtt i denna diskussion.

Gentemot herr Lindholm vill jag
först säga, att alla de gånger jag uppträtt
i denna debatt — jag tror att det
är åtminstone tio gånger — ha vi haft
samma skäl emot oss. En utredning
skall snart sättas i gång, har man sagt,
och därför bör man inte göra någonting
nu. År 1949 försäkrade man att
en utredning absolut skulle blir klar
1950, eventuellt 1951. Jag sade då att
jag vore tacksam, om den kunde bli
färdig till 1953. Nu lovar man, att man
skall bli färdig 1953. Vi få väl se, om
saken blir klar då.

Frågan om dyrortsgrupperingen är
väl ändå en skamfläck på hela vårt
offentliga liv. Den åstadkommer stora
orättvisor mellan människorna. Ingen
människa, som bor ute på de s. k.
lägsta dyrorterna, har någon möjlighet
att begripa, varför man spaltat upp det
hela på detta sätt. Ingen människa förstår
hur levnadskostnaderna kunna
vara billigare där ute. De äro ju snarare
dyrare. Vi ha sedan också fått
erfara, att de löntagare som äro placerade
på olämpliga platser ute i bygderna
långt ifrån ära och redlighet fått
högre omkostnader. Jag har tidigare
sagt, att det är mycket möjligt, att man
snart får praktisera dyrortssystemet
baklänges och alltså betala tjänstemän
på avlägset och obekvämt liggande orter
högre. Här är det ju alldeles tvärtom
— och sedan dessa orättvisa skatteavdrag! Såsom

sagts i debatten är det många
gånger så, att man i en storkommun
bär tre olika dyrortssystem. Hur är det
möjligt att under sådana förhållanden
få någon rättvisa, och hur kan storkommunen
tillämpa detta system med
olika löner i en och samma kommun?
Saken är väl egentligen den, att det är
så få kommuner i ortsgrupp 1, att man

Onsdagen den 5 mars 1952.

Nr 8.

Motioner om ändringar i dyrortsgrupperingen.

i de centrala delarna av landet tycker
att det kommer inte dem vid. De kunna
gärna ligga där de ligga, och man kan
där gärna ha mindre betalt än i andra
kommuner. Det är där som egentligen
skon klämmer. Man skyller på att en
utredning pågår, och därför kan och
vill man inte göra något.

Sedan är det en sak till, som jag vill
uttala mig om, och det är att det är
glädjande med det spontana intresse,
som såväl högerpartiet som folkpartiet
i dag visat. Vi ha många gånger
varit ensamma från vårt parti i denna
fråga. Om detta intresse fortsätter och
vi kunna kämpa gemensamt, är detta
tacknämligt, och jag vill uttala min
glädje över det.

Herr talman! Jag vill sluta med att
yrka bifall till reservationen.

Herr NILSSON i Bästekille: Herr talman!
Som det sagts förut från denna
talarstol är detta ingen ny fråga. Den
har stått på repertoaren under alla de
år jag tillhört riksdagen, d. v. s. från
1949. Då frågan den gången fördes på
tal, fingo vi från utskottsmajoritetens
sida det svaret, att vi skulle avvakta
kommunsammanslagningen. Till dess
fingo vi ge oss till tåls. År 1950 kom
frågan upp igen här i kammaren, och
den gången fingo vi ungefär samma
svar: Vänta och se. Vid fjolårets riksdag
fingo vi det beskedet, att nu skulle
man tillsätta en dyrortsundersökning,
och så länge den pågick fanns det givetvis
ingen möjlighet att göra något åt
denna fråga. Nu 1952 få vi besked från
utskottsmajoritetens sida att avvakta
vad dyrortsundcrsökningen kan komma
med för förslag och först därefter,
möjligen någon gång till nästa år,
skulle vi kunna lösa frågan. Ja, kammaren
får ursäkta mig om jag säger,
att jag tror inte så särdeles mycket på
dessa försäkringar. Jag tillhör de ledamöter
här i kammaren som anse, att
frågan med avsikt förhalas.

Denna fråga är som det har sagts

ingalunda ny. Den har stötts och blötts
i många år, men alltid har man kunnat
uppbringa något de obotfärdigas förhinder
så att frågan aldrig blivit löst.
Så blir det nog även i fortsättningen,
skulle jag förmoda. Skulle motsatsen
inträffa blir jag glad och många med
mig, men vi få nog i så fall betrakta
det som ett underverk.

Med hänsyn till att en del redan
yttrat sig i denna fråga skall jag inte
ta många minuter av kammarens tid i
anspråk. Jag vill bara säga några ord
till min länskamrat herr Ekdahl, som
av någon för mig outgrundlig anledning
i dag föll ifrån rollen som ledamot
av kammaren och blev skolmästare.
Det bör kanske inte förvåna någon
med hänsyn till att det är hans
borgerliga yrke. Men jag kan inte förstå
att herr Ekdahl kunde gå så långt
att han tyckte att de personer som
stritt för denna sak här i kammaren
under ett antal år hade, därför att de
vidhålla sin ståndpunkt, visat »ovist
och missriktat nit». Tvärtom borde det
vara på det sättet, när nu herr Ekdahl
enligt vad han själv sade hyser intresse
för att denna fråga skall lösas i
positiv riktning, att han hjälpte till i
stället för att tala om ovist och missriktat
nit.

Han uttalade sin förhoppning att utredningen
skulle bli färdig i höst, och
därefter skulle vi få ett förslag. Finge
vi inte detta, sade herr Ekdahl, kommer
han ett annat år att taga ställning
tvärtemot vad han gjort i år — det
sista sade han inte rent ut, men jag
förstod att det var andemeningen.

Herr Ekdahl kunde nog besparat sig
den sista klyschan, när han sade att
motiveringen för motionärerna tydligen
var den kommande valrörelsen.
Ja, herr Ekdahl, vi skulle nog inte säga
varandra sådana saker i kammaren.
Det kunna vi vänta med tills vi mötas
på valmötena, om det över huvud taget
skall vara med, men vi skola inte
kasta sådant i ansiktet på motionärer,

Nr 8.

Onsdagen den 5 mars 1952.

Motioner om ändringar i dyrortsgrupperingen.

som under ett antal år vidhållit sin
ståndpunkt.

Om herr Nilsson i Svalöv och jag,
som motionerat i många år, komma tillbaka
i kammaren, fortsätta vi att motionera
i denna fråga tills den blir löst
i positiv riktning, även med risk för
att bli beskyllda för att visa ovist och
missriktat nit.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen.

Herr PERSSON i Svensköp: Herr talman!
Jag har inte varit övertygad om
— och jag är fortfarande inte övertygad
om — att man går den mest ändamålsenliga
vägen, när man angriper
dyrortssystemet med dess orättvisor
genom att föreslå en uppflyttning av
ortsgrupp 1 till ortsgrupp 2. I stället
har jag ansett att man lämpligen kan
gå andra vägar t. ex. den att man undan
för undan minskar spännvidden
i systemet mellan högsta och lägsta
ortsgrupp, och det har ju också i någon
mån skett under årens lopp.

Jag har vidare menat att man kunde
gå till väga på det sättet, att man för
det ena området efter det andra avskaffade
dyrortsgrupperingen. I flera
år motionerade jag om, att man beträffande
familjebidragen skulle slopa
denna gruppering. Det var särskilt påkallat
i det fallet, därför att i fråga om
familjebidragen ersattes ju utgifterna
för bostadskostnaderna i särskild ordning.
Jag har också menat att om man
har dyrortsgruppering när det gäller
lönerna, är det inte på grund därav
också nödvändigt att man skall ha sådan
gruppering även när det gäller skatteavdragen.
Jag tror det vore en riktig
väg att först angripa dyrortssystemet
i fråga om de dyrortsgraderade skatteavdragen,
men, herr talman, alltmer
har jag blivit övertygad om att det
måste, som herr Staxäng uttryckte sig,
göras något slag i saken. Därför kommer
jag i dag att stödja den reserva -

tion, som här föreligger, och rösta för
det förslag, som den innefattar.

Herr EKDAHL: Herr talman! Det är
inte som skolmästare — mitt gamla
yrke lämnade jag med pension i fjol
— utan som representant för det fria
folkbildningsarbetet som jag försökte
bibringa herr Nilsson i Bästekille litet
trevligare taktik, skulle jag vilja säga,
i en fråga där vi två egentligen äro
ganska överens.

Jag har sagt, och jag understryker
det en gång till, att jag inte kan inse
att ortsgrupp 1 har något berättigande.
Jag har sagt, och jag understryker det
en gång till, att jag anser det orimligt
att det finns olika dyrortsgruppering
i samma storkommun. Men jag har sagt,
och jag understryker också detta en
gång till — och här kommer kanske
skolmästaren fram, herr Nilsson i Bästekille
— att när en utredning pågår
och utredningens resultat ligger mycket
nära, är det gammal kutym att inte
motionera och inte bry sig om att reservera
sig. Det är därför som jag, herr
Nilsson i Bästekille, sagt att jag tycker
det är tråkigt att en god sak skall
i viss mån fördärvas genom ett ovist
och missriktat nit, och jag är belåten
med den formuleringen. Den gick tydligen
in, tv herr Nilsson i Bästekille
har upprepat uttrycket åtminstone fyra
gånger i sitt anförande, och då har han
i grund och botten instämt i de synpunkter,
som ligga bakom uttrycket.

Herr SVENSSON i Grönvik: Herr talman!
Det är intressant att höra, med
vilken energi denna fråga i dag behandlas
här i kammaren. När den för
många år sedan togs upp av bondeförbundet,
voro vi en ropandes röst i öknen,
och vi mötte ingen förståelse från
något håll.

Vi ha den uppfattningen, att sanningen
och rätten till sist skola segra.
Även om inte jag får vara med om genomförandet
av våra önskemål i prak -

Onsdagen den 5 inars 1952.

Nr 8.

Motioner om ändringar i dyrortsgrupperingen.

tiskt handlande, så måste jag ändå konstatera,
att tiden år från år har givit
oss rätt. Det blir en ökad anslutning.

Jag har länge funderat över hur det
skulle kunna vara möjligt att bibehålla
ett system som dyrortsgrupperingen.
Herr Pettersson i Dahl kallade det en
skamfläck. Jag vill inte använda några
hårda ord, men jag måste beundra tålamodet
och den tysta undergivenheten
hos alla de människor, som ännu bo
kvar på de områden det här gäller och
som blivit lidande av detta system,
som de som ha makten inte vilja förstå.
Jag måste säga att denna fråga förr eller
senare — och det kan inte dröja
länge — måste lösas. Jag konstaterar
det intresse, som i dag visats denna
fråga från alla håll. Jag konstaterar
även med tacksamhet inte bara vad utskottsmajoriteten
skrivit här utan också
vad utskottsavdelningens ordförande,
herr Lindholm, här sagt. Det
oaktat är jag inte så optimistisk, att jag
tror att de förslag, som utredningen
kommer till, komma att innebära en
slutgiltig lösning av detta. Jag tror att
det kommer bara att bli ytterligare ett
steg på vägen mot en sådan lösning.
För att i någon mån understryka betydelsen
av denna fråga är det klart,
att även om vi i år inte ha motionerat
i frågan, emedan vi inte hade större
brådska än att vi kunde vänta på utredningsresultatet,
kan det inte bortresoneras,
att mycket starka skäl här
föreligga för ett bifall till reservationen,
och jag ber, herr talman, att få
yrka bifall till densamma.

I detta anförande instämde herrar
Johansson i Mysinge och Boman i
Stafsund.

Herr LINDHOLM: Herr talman! Här
kräves från den ene talaren efter den
andre klarhet i dyrortsgrupperingsfrågan.
Jag vill med anledning därav erinra
dessa, som nu yrkat bifall till reservationen,
att det yrkande de ställt
i och för sig är svårtydbart. Om man

läser reservationen finner man nämligen,
att där sägs följande: »Utskottet
biträder därför den i motionerna framkastade
tanken på att den nu pågående
dyrortsundersökningen anbefalles att
avgiva förslag om slopande av den
lägsta dyrorten i så god tid, att förslaget
kan hinna underställas innevarande
års riksdag och genomföras med
verkan redan från ingången av år
1953.» I klämmen yrka reservanterna
att riksdagen måtte besluta »att ortsgrupp
1 från och med den 1 januari
1953 uppflyttas till ortsgrupp 2». Mena
då reservanterna, att man dels i dag
skall besluta, att ortsgrupp 1 skall flyttas
upp till ortsgrupp 2, och samtidigt
därmed besluta att uttala sig för att
den pågående dyrortsutredningen samtidigt
skall undersöka dessa spörsmål
och sedermera framlägga förslag i
ärendet? Detta är ett litet skolexempel
på hur pass oklar hela den nu pågående
debatten är.

I mitt första anförande erinrade jag
om att dyrortsgrupperingen egentligen
innefattar fyra olika begrepp. Jag erinrade
om att här finns en skattegruppering,
en lönegruppering, en bostadsgruppering
och en hyresgruppering för
folkskolans lärare. Samtidigt erinrade
jag om att exempelvis liyresgrupperingen
för folkskolans lärare är så ordnad,
att huvuddelen av de lärare, som
äro placerade i ortsgrupp 1, även tillhöra
ortsgrupp 2 eller högre grupp,
och att ett bifall till motionen för deras
vidkommande innebär, att de få
höjd hyra men ingalunda högre lön.
Det förbättrar ju inte lönesättningen
för dem, utan tvärtom reducerar ett bifall
till motionen deras inkomstläge.
Det problemet ha herrar reservanter
inte ens tagit upp till debatt i dag,
trots att jag tidigare påpekat det förhållandet.

Sedan har herr Pettersson i Dalil
framhållit, hurusom denna fråga diskuterats
många gånger tidigare. Den
utredning, som nu pågår, tillsattes

Nr 8.

Onsdagen den 5 mars 1952.

Motioner om ändringar i dyrortsgrupperingen.

emellertid 1951, och då är det väl
orimligt att begära, att den 1949 skulle
vara klar med förslag, alltså innan den
ens tillsatts. Den har som sagt tillsatts
1951, och man beräknar, att den hösten
1952, alltså efter drygt ett år, skall
kunna avlämna sitt slutbetänkande. Jag
kan ju nämna, att dyrortsnämnden redan
innevarande månad kommer att
pröva vissa detaljer av kommitténs förslag.
Det har alltså skett en verklig
forcering, och jag tror, att det är på
sin plats att här nämna, att det är tack
vare civilministerns direktiv som
denna forcering skett i så snabb takt
som varit fallet i denna kommitté.

När man ifrån denna utredning beräknar,
att man vid nästa års riksdag
skall kunna fatta beslut i frågan, och
att en helt ny dyrortsgruppering skall
kunna tillämpas från och med den 1
juli 1953, om ingenting exceptionellt
inträffar, förefaller det nu, som om
man inte har beaktat detta tillräckligt,
då man här gått till storms mot utskottets
förslag. Ej heller har man beaktat,
att ett bifall till reservationen i realiteten
måste innebära, att den större reformen
blir framskjuten till en mera
avlägset liggande framtid än vad som
skulle bli fallet enligt utskottets förslag.

Herr Svensson i Grönvik sade, att
han liksom jag inte kunde tro på en
slutgiltig lösning. Det är möjligt, att
jag i mitt tidigare anförande använde
ett överord, men jag tror att det förslag
som kommer blir så pass radikalt,
att det kommer att kunna förena herr
Svensson i Grönvik och mig om förslagets
genomförande.

Jag vidhåller mitt tidigare yrkande
om bifall till utskottets förslag.

Herr STAXÄNG (kort genmäle): Herr
talman! Jag vill bara påminna kammaren
och särskilt de talare, som här gjort
gällande att man inte skulle forcera
denna frågas avgörande alltför mycket
eftersom vi ha förslag i ärendet att

vänta till nästa år, att redan 1949, när
denna fråga diskuterades här i kammaren,
pekade man just på den kommande
kommunsammanslagningen och sade
att en forcering av frågan av den anledningen
var nödvändig.

Med anledning av herr Lindholms
senaste anförande, i vilket han sade
att det föreligger en motsägelse mellan
vad vi föreslagit i klämmen och vad
vi förut sagt i reservationen, vill jag
säga, att det inte alls föreligger någon
sådan motsägelse. Vi ha framhållit, att
från den utredning som pågår bör förslag
om slopande av lägsta dyrorten
framläggas i så god tid, att ändringen
kan genomföras redan från ingången av
år 1953. I klämmen säga vi, att ortsgrupp
1 från och med den 1 januari
1953 skall uppflyttas till ortsgrupp 2.
Det gäller alltså de direktiv som vi vilja
ha för denna undersökning. Men vidare
är en undersökning nödvändig — och
även på den punkten kräva vi förslag
om införande av enhetlighet i alla de
fall, där olika dyrorter finnas i en storkommun,
och denna enhetlighet icke
kan vinnas genom uppflyttning av ortsgrupp
1 till ortsgrupp 2. Det är ju det
andra momentet i vår yrkande.

Herr PETTERSSON i Dahl: Herr talman!
Jag begärde ordet med anledning
av herr Lindholms uttalande här om att
jag skulle ha krävt någonting orimligt,
nämligen att den utredning, som tillsattes
1951, skulle kunna vara färdig
1949. Det är väl ett missförstånd från
herr Lindholms sida. Jag har kanske
yttrat mig litet knapphändigt. Emellertid
sade jag, att det argument som
framhölls 1949 var, att en utredning
skulle tillsättas, 1950 anfördes samma
skäl, och 1951 menade man, att nu
skulle utredningen börja omedelbart
och det skulle därför snart vara klart.
Man har alltså år efter år argumenterat
på precis samma sätt.

Herr Lindholm sade om folkskollärarnas
hyror, att om ortsgrupp 1 flyt -

Onsdagen den 5 mars 1952.

Nr 8.

Motioner om viss ändring av bestämmelserna beträffande rekreationsbiljetter för

viss försvarsväsendets personal i övre Norrland.

tas upp till ortsgrupp 2, få folkskollärarna
inte högre lön men väl högre
hyror. Är det av det skälet, som herr
Lindholm så frenetiskt vidhåller, att
det inte får bli någon ändring? Herr
Lindholm kanske inte har observerat,
att statsrevisorerna i år ha framhållit
det oriktiga i denna liyressättning för
folkskollärarnas del i jämförelse med
statens tjänstemän. Det kanske skulle
vara lärorikt för herr Lindholm att
läsa statsrevisorernas uttalande därvidlag.

Herr LINDHOLM: Herr talman! Jag
vill inte alls bestrida, att det kan vara
lärorikt att läsa statsrevisorernas berättelse,
men jag vill erinra herr Pettersson
i Dahl om att de fyra typerna
skilja sig rätt väsentligt från varandra
och inte ha det inbördes sammanhang,
som herr Pettersson i Dahl tycktes vilja
göra gällande. Från min sida är det
inte fråga om ömhet mot folkskollärarkåren
utan en strävan efter renhet i
principen.

Vad beträffar den första anmärkningen,
som herr Pettersson i Dahl gjorde,
är det möjligt att det var ett missförstånd
från min sida. Jag fattade det så,
att herr Pettersson i Dahl var ledsen
över att han inte redan 1949 hade fått
se förslag framlagt i denna fråga.

Till herr Staxäng vill jag säga, att
jag inte skall diskutera med honom om
det är motsägelse eller inte, när man
i motiveringen till utskottsskrivningen
säger, att en kommitté skall komma
med förslag och att riksdagen sedan
skall besluta i saken men i klämmen
föreslår, att man omedelbart skall fatta
beslut om de ting, varom man begär
utredning. Jag måste emellertid för min
del dra den slutsatsen, att det råder ett
slags dunkel över den argumentering
som här anförts.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr förste vice talmannen gav propo -

sitioner dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till den
vid utlåtandet fogade reservationen;
och fann herr förste vice talmannen
den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Staxäng begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 39, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen. Herr Staxäng begärde
emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 128 ja och 80 nej,
varjämte 3 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 21.

Motioner om viss ändring av bestämmelserna
beträffande rekreationsbiljetter för
viss försvarsväsendets personal i övre
Norrland.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
40, i anledning av väckta motioner om
viss ändring av bestämmelserna beträffande
rekreationsbiljetter för viss försvarsväsendets
personal i övre Norrland.

Nr 8.

Onsdagen den 5 mars 1952.

Motioner om viss ändring av bestämmelserna beträffande rekreationsbiljetter för

viss försvarsväsendets personal i övre Norrland.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Bergh (I: 128) och den andra inom
andra kammaren av fru Boman och fru
Hellström (II: 224), hade hemställts, att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t hemställa att bestämmelsen för
rekreationsbiljetter för viss försvarsväsendets
personal i övre Norrland ändrades
så, att nedsättningen med 50 procent
vid fram- och återresa finge beräknas
på priset för tur- och returbiljett.

Utskottet hemställde, att motionerna
1:128 och 11:224 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Bergh, Ståhl, Kollberg och Wedén, vilka
ansett, att utskottet bort tillstyrka motionerna
och därför hemställa, att riksdagen
måtte, med bifall till motionerna
I: 128 och II: 224, i skrivelse till Kungl.
Maj:t hemställa, att bestämmelsen för
rekreationsbiljetter för viss försvarsväsendets
personal i övre Norrland
skulle ändras så, att nedsättningen med
50 procent vid fram- och återresa finge
beräknas på priset för tur- och returbiljett.

Efter föredragning av utskottets hemställan
yttrade:

Fru BOMAN: Herr talman! Tillsammans
med fru Hellström i denna kammare
och herr Bergh i första kammaren
har jag väckt cn motion, i vilken
vi ha begärt, att den grupp som
här särskilt är omtalad, nämligen en
viss del av försvarsväsendets personal
i övre Norrland, skulle på den rättighet
dessa befattningshavare ha till en
rekreationsresa årligen mot till 50 procent
nedsatt avgift få tillämpa ett beslut,
som fattades den 1 maj 1951, varigenom
de skulle kunna lösa tur- och
returbiljett även från Norrland och hela
sträckan till plats söder om Bollnäs,
en möjlighet som förut inte förelegat,

och därtill skulle de få lösa tur- och
returbiljett för en rekreationsresa på
detta avstånd också där och tillgodoräkna
sig 50 procent nedsättning av
biljettpriset.

Statsutskottet har avstyrkt motionen,
och det har statsutskottet haft all rätt
att göra, men jag finner inte att motiveringen
är bärande, och därför opponerar
jag mig i dag. Det är två saker
statsutskottet visar på. För det första
säger statsutskottet, att såsom allmän
princip vid av andra än av affärsmässiga
synpunkter betingade nedsättningar
av avgifter för järnvägsresor gäller,
att avgiften till viss del bestämmes av
biljettpriset för enkel resa. Man räknar
alltså inte med tur- och returbiljetter
där. För det andra hänvisar statsutskottet
till att det pågår en omprövning av
frågan om taxenedsättningar vid statens
järnvägar. Den skulle omfatta alla dessa
frågor, och statsutskottet vill gärna se
att vid denna revision 1948 års järnvägstaxekommitté
framlägger förslag
på basis av sitt utförda arbete, men
statsutskottet vill dessförinnan inte göra
något i denna väg.

Jag sade nyss att jag inte finner statsutskottets
motivering bärande. Den där
principen kan inte vara tillämplig här,
då det tidigare inte existerat en möjlighet
att på de sträckor det gäller kunna
lösa tur- och returbiljett. Den möjligheten
kom till stånd så sent som den
1 maj 1951 och har alltså inte kunnat
tillämpas tidigare. Och, som statsutskottet
självt i detta sammanhang påminner,
rör det sig här om andra än rent
affärsmässiga synpunkter. Statsutskottet
har alltså gjort en jämförelse med
någon eller några andra medborgargrupper.
Jag skulle därför av statsutskottets
representant vilja höra vilka
andra det här är fråga om. Jag känner
inte till några paralleller som man kan
dra just på detta område.

Vad den andra delen av motiveringen
beträffar, så tycker jag att den bor -

Onsdagen den 5 mars 1952.

Nr 8.

Motioner om viss ändring av bestämmelserna beträffande rekreationsbiljetter för

viss försvarsväsendets personal i övre Norrland.

de vara helt utesluten ur detta sammanhang,
ty denna översyn av taxesättningen
kan ju gott fortsätta ändå.
Det här är bara sådana saker som
helt enkelt höra samman. Det är en inkonsekvens,
såvitt jag kan förstå, när
Kungl. Maj:t genom ett kungligt brev
förordnat, att viss del av vår försvarspersonal
i övre Norrland, som alltså
inte valt bostadsort utan på grund av
kommendering fått en bostadsort, som
för dem ligger avsides, och fått lämna
sitt hem och nödgats slå sig ned där
uppe med familjen. De ha svårigheter
som inga andra. Här har alltså Kungl.
Maj:t velat i någon mån tillgodose deras
intresse och behov av att med familjen
någon gång under året få göra en
rekreationsresa söderut och då kunna
få 50 procent nedsättning på biljettpriset
under förutsättning att man löser
enkel biljett. Då borde det ha följt av
den i fjol ändrade förordningen att,
när det bereds möjlighet för människorna
på dessa breddgrader att kunna lösa
tur- och returbiljett på sträckan, de
också hade fått denna rätt till denna
nedsättning när de lösa tur- och returbiljett.
Så har ej skett. Det är det jag
skulle vilja protestera mot. Om jag kunde
få en upplysning av ordföranden på
statsutskottets vederbörande avdelning,
som tillfredsställer mig på denna punkt,
skulle jag bli glad och tacksam, men
tills vidare yrkar jag bifall till den av
herr Bergh in. fl. avgivna reservationen.

Herr LINDHOLM: Herr talman! Det
är ju så att man för dessa resor har
den princip utskottet talar om, och då
det nu pågår en undersökning av 1948
års järnvägstaxekommitté, som gjort
upprepade studieresor, förefaller det
mig vara olämpligt att nu besluta en
ändring innan kommittén verkställt sitt
uppdrag. Jag vill dessutom erinra fru
Boman om att det finns en betydande
del statligt anställda i Norrbotten, som
inte få något resebidrag alls, och att

det finns en hel del i de södra delarna
av landet, som gärna skulle göra en
rekreationsresa norrut men som inte
kunnat få något bidrag till en resa. Jag
tror inte att de fall, om vilka vi tala,
äro så ömmande att man behöver vidta
några speciella åtgärder i detta avseende.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Fru BOMAN: Herr talman! Vad första
avsnittet i det anförande herr Lindholm
höll beträffar så vill jag ytterligare
understryka att om man med
principen avser den allmänna taxenedsättning,
som skall tillämpas vid
familjeresor och andra gånger, så håller
den inte streck här. Ty om man
tänker sig en familj, som reser för begränsad
avgift, så betalar t. ex. mannen
full avgift, hustrun betalar på sitt vis,
och är det ett eller flera barn blir det
olika tillämpningar. Enligt uppgift som
jag fått, efter vad jag tror från auktoritativt
håll, har sjöfolket, som har
denna förmån, rätt till tur- och returresor
när det gäller Norrbotten.

Jag nämnde i mitt första anförande,
att vad herr Lindholm sade inte rörde
samma sak som jag tagit upp. Det är
här fråga om till Norrbotten kommenderade
människor. Andra statstjänstemän
i Norrbotten ha sökt sig dit och i
vanlig ordning tillträtt sin plats, men
här rör det sig om människor, som med
eller mot sin vilja fått placering däruppe.
Om Kungl. Maj:t inte skilt på
dessa saker, skulle Kungl. Maj :t säkert
inte gjort ett sådant här särförordnande
just för personal inom försvarsväsendet.
Det är ju alldeles uppenbart
att den här har eu förmån framför
andra tjänstemän.

Det är ju ingen stor sak detta, herr
Lindholm. Det är bara det jag velat
påpeka, att det brister i logiken i förhållande
till det beslut vi tidigare fattat.
Och revisionen kan ju sedan disku -

Nr 8.

Onsdagen den 5 mars 1952.

Motioner om rätt att vid taxering till skatt för inkomst åtnjuta avdrag för viss kost nad

för stenröjning.

tera taxenedsättningarna hur mycket
som helst och till vilket procenttal man
vill komma fastän man sagt, att detta
går att tillämpa på tur- och returresor
och enkla resor.

Herr LINDHOLM: Herr talman! Fru
Boman säger att det brister i logiken i
det resonemang utskottet fört. Därom
skall jag inte ta upp någon diskussion,
jag vill bara erinra fru Boman om att
det inte är bara militära befattningshavare
som äro skyldiga att ta förflyttning
till Norrland, utan det är bestämt
i statens avlöningsreglemente att detta
gäller också för andra tjänstemän, men
de sakna den favör, som militären har
i detta fall.

Herr STÅHL: Herr talman! Med anledning
av herr Lindholms sista anförande
vill jag säga, att den omständigheten
att andra befattningshavare
än de, fru Boman talat för, också skulle
kunna ha fria resor till södra Sverige,
är något som jag inte förstår varför
herr Lindholm drar in i det här sammanhanget.
Den saken är ju en fråga
i annan ordning, och motionen rör inte
det förhållandet. Vad saken här gäller
är om man skall tillförsäkra denna
grupp befattningshavare den förmån
som är införd genom tur- och returbiljetterna,
så att de inte skola behöva betala
det högre pris, som en särskild
tur- och en ny returbiljett betingar, eller
om de skola få proportionsvis samma
förbättring, som andra människor
som bo där uppe fått genom att kunna
köpa tur- och returbiljett.

Jag kan inte förstå annat än att det
skäl herr Lindholm anför är formalistiskt
och ur den synpunkten för all
del respektabelt. Men det är alltför formalistiskt.
Herr Lindholm invänder, att
innan de kunna få samma förmån som
andra människor fått genom att få köpa
tur- och returbiljetter, skall utredningen
färdigställas. Jag kan inte finna någon

som helst anledning härtill. Jag tror att
om regeringen skrev till järnvägsstyrelsen,
att den borde justera denna lilla
sak, skulle det gå utan större svårighet.
Detta spelar en mycket stor roll för de
militära befattningshavarna i övre
Norrland, speciellt då för dem som ha
familj med många barn och som blivit
kommenderade dit.

Jag kan inte dela den formella syn
på frågan som herr Lindholm anlagt,
och därför har jag anslutit mig till
reservationen, till vilken jag, herr talman,
ber att få yrka bifall.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till den
vid utlåtandet fogade reservationen;
och biföll kammaren utskottets hemställan.

§ 22.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
41, i anledning av väckt motion om förhöjd
livränteersättning åt riksbanksvaktmästaren
B. H. Brohn.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 23.

Motioner om rätt att vid taxering till
skatt för inkomst åtnjuta avdrag för viss
kostnad för stenröjning.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 10, i anledning av väckta motioner
om rätt att vid taxering till skatt
för inkomst åtnjuta avdrag för viss
kostnad för stenröjning.

I de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet
hänvisade likalydande
motionerna 1:41 av herr Fridolf Jansson
m. fl. samt II: 61 av herrar Svensson
i Vä och Pettersson i Norregård hade
hemställts, »att riksdagen beslutar en
sådan ändring i taxejingsförordningen
att kostnaden för stenröjning får avdragas
i deklaration och taxering till stat

Nr 8.

Onsdagen den 5 mars 1952.

Motioner om rätt att vid taxering till skatt för inkomst åtnjuta avdrag för viss kost nad

för stenröjning.

och kommun i den mån den inte ersättes
av statliga bidrag, dock högst till
ett belopp av 1 000 kronor årligen».

Utskottet hemställde, att de likalydande
motionerna 1:41 av herr Fridolf
Jansson m. fl. samt II: 61 av herrar
Svensson i Vä och Pettersson i Norregård
om rätt att vid taxering till skatt
för inkomst åtnjuta avdrag för viss
kostnad för stenröjning icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits:

I) av herrar Gustaf Elofsson, Fritiof
Karlsson, Jonsson i Skedsbygd och
Strandh, vilka ansett, att utskottets motivering
bort hava annan, av dessa reservanter
angiven lydelse;

II) av herrar Veländer, Wehtje och
Nilsson i Svalöv, utan angivet yrkande.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr SVENSSON i Vä: Herr talman!
Jag har i denna kammare framburit en
motion, som går ut på att omkostnaderna
för stenröjning skulle få utgöra
avdragsgill utgift vid inkomstdeklaration.
1947 års riksdag beslöt ju att en
viss inre rationalisering skulle vidtagas
i jordbruket, och en av de mest
betydelsefulla formerna för denna rationalisering
är att åkerjorden blir
stenfri i största möjliga utsträckning.

Jag kommer från ett stenrikt landskap,
och jag kan därför vittna om att
det inte finns någon möjlighet att bedriva
ett rationellt jordbruk på steniga
åkerlappar. Ja, utvecklingen har — på
grund av den fördyrade arbetskraften
och svårigheten att över huvud taget
erhålla arbetskraft — nu i stort sett
gjort det omöjligt att bedriva jordbruk
på stenbunden jord. Förr i tiden, när
det fanns gott om arbetskraft, kunde
man plöja och hacka och så mellan
stenarna, men detta är nu inte längre

möjligt. Nu har emellertid staten ansett
det vara nödvändigt att stenröjning
företages i viss utsträckning, och
bidrag kunna beviljas för ändamålet
till sådana jordbrukare, som inte ha
mer än 20 hektar åkerjord.

Det är emellertid enligt min mening
inte riktigt rätt att det finns en begränsning
därvidlag vid de 20 hektaren.
Det finns många jordbrukare med
över 20 hektar åkerjord, som kunna
ha lika steniga jordar som de, vilka
ha brukningsdelar på 20 hektar eller
därunder. Men dessa förstnämnda jordbrukare
få ingen som helst kompensation
för det arbete de lägga ned på att
röja bort stenarna från sina åkrar.
Tvärtom få de via skattsedlarna vara
med om att betala ut stenröjningsbidrag
till jordbrukare med 20 hektar
åker eller mindre. Man kan inte förundra
sig över att det under sådana
förhållanden råder visst missnöje
bland de missgynnade jordbrukarna.

Nu pekar emellertid bevillningsutskottet
i sitt utlåtande på att staten
verkligen har gjort en hel del på detta
område, och det skall jag inte på något
sätt bestrida. Utskottet anför en del
siffror och skriver att antalet med sådana
bidrag understödda stenröjningsföretag
uppgått till 11 722. Detta är
otvivelaktigt ett ganska stort antal. Men
om jag ser på mitt eget landskap,
Småland, vilket som jag nyss sade är
mycket stenrikt, så torde där finnas
ungefär 50 000 brukningsdelar. Jag
tror inte att jag tar till i överkant, om
jag säger att 50 procent av alla dessa
brukningsdelar äro i behov av stenröjning,
om man skall kunna sköta sina
jordbruk på ett rationellt och ekonomiskt
sätt.

Nu har utskottet i sitt utlåtande som
sin mening anfört, att en avdragsrätt
av den art, som i förevarande motioner
förordats, icke torde, under förutsättning
att statsbidragen bortfölle, kunna
förväntas medföra en väsentligt ökad

Nr 8.

Onsdagen den 5 mars 1952.

Motioner om rätt att vid taxering till skatt

nåd för stenröjning.

stimulans till rationalisering. Nej, det
tror inte jag heller att det skulle göra.
Men det har i varje fall inte varit motionärernas,
och jag tror inte heller
reservanternas mening, att statsbidragen,
i den form de nu utgå, skulle upphöra.
Vad vi begärt är rätt att få göra
avdrag för de kostnader i samband
med stenröjning, som gå utanför statsbidragen.

Utskottet säger vidare: »Enligt nu
gällande skattelagstiftning är vid beräkning
av inkomst av jordbruksfastighet
— liksom även vid beräkning av
inkomst av andra förvärvskällor — avdrag
medgivet för alla omkostnader under
beskattningsåret för intäkternas
förvärvande och bibehållande.»

Jag vill säga att stenröjning är en
förutsättning för att man skall kunna
förvärva de nödiga inkomsterna vid
dessa steniga jordbruk och för att de
skola kunna bibehållas. Man kan nämligen
säga, att om inte stenarna röjas
bort ur åkrarna, så kör stenen bort
människorna från jordbruket. Sådan
är utvecklingen, och det tjänar ingenting
till att försöka strida emot den.

Vidare kan man peka på en annan
sak i samband med stenröjningen,
nämligen den att en mycket stor del
av denna röjning kan rubriceras som
rena underhållsomkostnaden. Motionärerna
ha påpekat att genom vissa grödor
en hel del jord bortföres från åkrarna,
som därför sjunka samman, och
nya stenar komma i dagen. Stenröjning
får därför företagas ånyo efter
några år. Jag vill till detta lägga, att
det i varje fall i Småland är ganska
vanligt på sydlänta mossodlingar att
det försiggår en stark förmultningsprocess,
som föranleder en rätt kraftig
sjunkning av jorden, vilket gör att
nya stenar dyka upp ganska hastigt.

Nu ha reservanterna inskränkt sig
till att begära att riksdagen skulle låta
1950 års skattelagssakkunniga pröva
frågan ur här anförda synpunkter. Jag

för inkomst åtnjuta avdrag för viss kost tycker

för min del att detta är ett
ganska rimligt krav.

Herr talman! Med dessa få ord bei
jag att få yrka bifall till den vid utskottets
utlåtande fogade reservationen

Häruti instämde herr Pettersson i
Norregård.

Herr JONSSON i Skedsbygd: Herr talman!
Eftersom jag har undertecknat en
reservation, som är fogad till förevarande
utlåtande, känner jag mig pliktig
att säga några ord om varför jag intagit
den ställning jag gjort.

Först vill jag säga att jag är mycket
tillfredsställd med den välvilja, som utskottet
visat i detta fall, då utskottet
icke bar ställt sig avvisande till tanken
på avdragsrätt för kostnader i samband
med bortskaffande av sten från åkrarna.
Jag vill här anknyta till ett litet uttalande
som utskottet gjort, nämligen att
vid beräkningen av inkomst av jordbruksfastighet
avdrag enligt nu gällande
skattelagstiftning är medgivet för alla
omkostnader under beskattningsåret för
intäkternas förvärvande och bibehållande.
Det förhåller sig utan tvivel så,
som herr Svensson i Vä nyss sade, att
bortskaffande av sten från vissa åkrar
är en förutsättning för att vederbörande
skall kunna bibehålla jordbruket.
Med den rikliga tillgång på arbetskraft
som fanns förr kunde man bruka även
dessa steniga åkrar, men nu går det inte
längre. Förutsättningen för att dessa
jordbruk skola kunna bibehålla sina inkomster
är sålunda, att man verkligen
går in för att ta bort den för brukningen
hinderliga stenen. Ser man frågan
ur den synpunkten, vilket jag vill göra,
anser jag att det skattetekniskt icke bör
föreligga några hinder för att medgiva
sådan avdragsrätt.

Vi ha velat pängtera detta, och vi ha
med de få orden i reservationen velat
göra 1950 års skattelagssakkunniga uppmärksamma
på dessa synpunkter. Vi ha

Onsdagen den 5 mars 1952. Nr 8.

Motioner om rätt att vid taxering till skatt för inkomst åtnjuta avdrag för viss kost nad

för stenröjning.

sagt, att vi äro övertygade om att ett
medgivande av avdragsrätt för dessa
stenröjningsarbeten i mycket hög grad
skulle verka stimulerande på stenröjningen.

Man talar om jordbrukets rationalisering,
och det anslås betydande belopp
för det ändamålet. Här är det nu inte
fråga om några större belopp, men det
är fråga om en hjälp till självhjälp, och
jag skulle vilja rekommendera att man
i första hand tar till den, när det gäller
att rationalisera jordbruket.

Herr talman! Det är ur dessa synpunkter
som jag tillåtit mig att yrka bifall
till den av herr Gustaf Elofsson
m. fl. avgivna reservationen.

Herr OLSSON i Gävle: Herr talman!
Jag måste säga, att det är i viss mån
förbryllande att lyssna till denna diskussion,
ty reservanterna och utskottet
stå ju praktiskt taget på samma ståndpunkt
i denna fråga. 1950 års bevillningsutskott
tillstyrkte på sin tid en
bondeförbundsmotion — om jag inte
minns fel i hastigheten, var den väckt
av herr Jonsson i Skedsbygd — i vilken
man just påpekade att det kan sättas
under debatt huruvida gränsdragningen
i fråga om underhåll eller grundförbättringar
var den rätta och att den
saken borde undersökas och omprövas
av de nu arbetande skattelagssakkunniga.
Precis detsamma säger utskottet här
i sitt utlåtande. Problemet här är alltså
praktiskt taget detsamma som det herr
Jonsson i Skedsbygd förde fram 1950,
endast med den skillnaden, att motionärerna
nu ha lagt till en sak, nämligen
att det är möjligt att nya stenar komma
upp en tid efter det man verkställt
stenröjning. Därför vilja motionärerna
bestämt göra gällande, att denna
fråga är ett underhållsproblem.

Det är möjligt att det förhåller sig
så. Om jag skulle svara för mig personligen,
så skulle jag säga att det verkligen
är fråga om underhåll då man

avlägsnar sten ur åker. Men från det
att jag säger detta och till att bevillningsutskottet
skulle försöka sig på att
tolka gällande lag på ett sätt, som icke
prövats av skattedomstolarna, är ett rätt
långt steg, herrar reservanter! Det bör
man i detta sammanhang komma ihåg.
Våra skattedomstolar äro ju till för att
pröva just sådana saker. Det är inte bevillningsutskottet
eller dess ledamöter
som skola ge lagen denna tolkning.

Jag tror att vi i stort sett äro överens
om att vi här ha ett problem, som på
ett eller annat sätt måste lösas. Vad
jag däremot icke vill vara med om är
den linje, som undertecknarna av den
blanka reservationen äro inne på, nämligen
att man skulle kunna tänka sig att
ta bort statsbidraget och införa skatteavdraget
i stället. Det skulle i så fall
kunna bli till den största skada för de
småbrukare, som man i detta sammanhang
avser att hjälpa. Man får nog klara
ut detta problem i dess helhet och inte
göra på det sättet, att man ytterligare
krånglar till hela saken. Detta är vad
bevillningsutskottet har velat göra, och
det är med hänsyn härtill, herr talman,
som jag hemställer om bifall till vad
utskottet föreslagit.

Herr JONSSON i Skedsbygd: Herr talman!
Jag ber att med tillfredsställelse få
hälsa vad utskottets ordförande nu säger,
nämligen att vi praktiskt taget mena
detsamma i detta fall. Jag vill då
påpeka, att vi ha sagt i reservationen,
att vi anse att det föreligger »synnerliga
skäl... att betrakta bortskaffande
av för den fortsatta brukningen hinderlig
sten å åkerjorden såsom underhållsarbete»,
vilket således skulle berättiga
till skatteavdrag. Det gläder mig att vi
hunnit så långt att vi äro överens på
den punkten.

Herr OLSSON i Gävle: .lag är förvånad
över att herr Jonsson i Skedsbygd under
den tid vi behandlat detta ärende skulle

7 — Andra kammarens protokoll 1952. Nr S.

Nr 8.

Onsdagen den 5 mars 1952.

Motioner rörande den kommunala fastighetsbeskattningen.

ha svävat i okunnighet om mitt ställningstagande,
så att detta i dag för honom
inneburit en ny upptäckt.

Överläggningen förklarades härmed
avslutad. Herr förste vice talmannen
gav propositioner dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall
till den av herr Gustaf Elofsson in. fl.
avgivna reservationen; och fann herr
förste vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Svensson i Vä begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
förevarande betänkande nr 10,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den av herr Gustaf Elofsson in. fl. vid
betänkandet fogade reservationen.

§ 24.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 11, i anledning av väckt motion
om ändring av bokföringsåret för
jordbrukare, som deklarera enligt bokföringsmässiga
grunder.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 25.

Motioner rörande den kommunala fastighetsbeskattningen.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 12, i anledning av väckta mo -

tioner rörande den kommunala fastighetsbeskattningen.

Till bevillningsutskottet hade hänvisats
följande av utskottet till behandling
i ett sammanhang upptagna motioner,
nämligen

1) de likalydande motionerna I: 16
av herr Ebbe Ohlsson m. fl. och II: 23
av herr Nilsson i Svalöv m. fl., vari
hemställts, »att riksdagen måtte för sin
del antaga vid motionen fogat förslag
till lag om ändring av vissa delar i
kommunalskattelagen den 28 september
1928, innebärande att procenttalet för
beräkning av fastighetsskatten bestämdes
enhetligt till tre procent;

2) de likalydande motionerna I: 102
av herrar Niklasson och Nils Larsson
samt II: 134 av herr Jonsson i Skedsbygd
m. fl., vari hemställts, att riksdagen
måtte besluta att i skrivelse till
Kungl. Maj:t begära utredning om en
reform av den kommunala fastighetsbeskattningen
i huvudsaklig överensstämmelse
med de riktlinjer, som i motionerna
anförts; ävensom

3) motionen 11:458 av herrar Hansson
i Skediga och Boman i Stafsund,
vari hemställts, »att med ändring av
gällande bestämmelser angående särskild
fastighetsbeskattning procenttalen
för beräknande av denna repartitionsskatt
sänkas till att utgöra 3 procent
beträffande såväl skogsvärdet som fastighetens
taxeringsvärde i övrigt».

Utskottet hemställde, att följande motioner,
nämligen

1) de likalydande motionerna I: 16
av herr Ebbe Ohlsson in. fl. och II: 23
av herr Nilsson i Svalöv m. fl. med förslag
till lag om ändring av vissa delar
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370);

2) de likalydande motionerna 1:102
av herrar Niklasson och Nils Larsson
samt II: 134 av herr Jonsson i Skedsbygd
m. fl. om reformering av den kom -

Onsdagen den 5 mars 1952.

Nr 8. 99

Motioner rörande den kommunala fastighetsbeskattningen.

munala fastighetsbeskattningen; ävensom 3)

motionen II: 458 av herrar Hansson
i Skediga och Boman i Stafsund
om nedsättning av det för fastighetsskatten
gällande repartitionstalet;

måtte, i den mån de icke kunde anses
besvarade genom vad utskottet i motiveringen
anfört, av riksdagen lämnas
utan åtgärd.

Reservationer hade avgivits:

I) av herrar Velander, Wehtje, Persson
i Svensköp, Strandh och Nilsson i
Svalöv, vilka med hänvisning till de likalydande
motionerna 1:16 och 11:23
ansett, att utskottet bort hemställa,

1) att riksdagen måtte — med bifall
till de likalydande motionerna 1:1C av
herr Ebbe Ohlsson m. fl. och II: 23 av
herr Nilsson i Svalöv m. fl. samt i anledning
av motionen II: 458 av herrar
Hansson i Skediga och Boman i Stafsund
—• för sin del antaga ett i reservationen
framlagt förslag till lag om ändring
av vissa delar i kommunalskattelagen; 2)

att de likalydande motionerna
I: 102 av herrar Niklasson och Nils
Larsson samt II: 134 av herr Jonsson i
Skedsbygd m. fl. om reformering av
den kommunala fastighetsbeskattningen
måtte, i den mån de icke kunde anses
besvarade genom vad reservanterna
yrkat, av riksdagen lämnas utan åtgärd;

II) av herrar Gustaf Elofsson, Niklasson
och Jonsson i Skedsbygd, vilka ansett,
att utskottets motivering bort hava
annan, av dessa reservanter angiven
lydelse;

III) av herrar Spetz och Sjölin, vilka
ansett, att utskottet bort hemställa,

1) att riksdagen måtte — i anledning
av de likalydande motionerna 1:10 av
herr Ebbe Ohlsson m. fl. och 11:23 av
herr Nilsson i Svalöv in. fl. samt motionen
11:458 av herrar Hansson i Skediga
och Boman i Stafsund — för sin
del antaga av reservanterna framlagt

förslag till lag om ändring av vissa
delar i kommunalskattelagen den 28
september 1928, innebärande, att procenttalet
för beräkning av fastighetsskatten
bestämdes till fyra procent;

2) att de likalydande motionerna
I: 102 av herrar Niklasson och Nils
Larsson samt II: 134 av herr Jonsson i
Skedsbygd m. fl. om reformering av
den kommunala fastighetsbeskattningen
måtte, i den mån de icke kunde anses
besvarade genom vad reservanterna anfört
och yrkat, av riksdagen lämnas
utan åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
yttrade:

Herr NILSSON i Svalöv: Herr talman!
Sedan flera år tillbaka har högern vid
skilda tillfällen tagit upp problemet om
fastighetsskattens vara eller icke vara.
I anslutning till en högermotion år
1948 beslöt 1948 års riksdag att hos
Kungl. Maj:t anhålla om en utredning
rörande frågan om kommunalskattelagstiftningens
utformning. En sådan
utredning är nu också i gång och i
denna utredning kommer bl. a. enligt
direktiven att behandlas, huruvida fastighetsskatten
skall bibehållas eller ej.

På grund av denna pågående utredning
ha vi inte inom högern till årets
riksdag ånyo velat föra fram kravet på
fastighetsskattens slopande, även om vi
fortfarande hysa den uppfattningen att
så borde ske. Däremot har jag tillsammans
med några kamrater i en motion
tagit upp frågan, huruvida det icke i
avvaktan på utredningens resultat vore
lämpligt att tills vidare sänka repartitionstalet
för fastighetsbeskattningen
från nuvarande 5/100 till 3/100. Enligt
min och mina medmotionärers uppfattning
borde en sådan sänkning nu komma
till stånd. Detta yrkas också i den
reservation, som till bevillningsutskottets
betänkande avgivits av herr Veländer
m. fl.

Då det sålunda inte för dagen gäller
att fatta ståndpunkt till fastighetsskat -

100 Nr 8.

Onsdagen den 5 mars 1952.

Motioner rörande den kommunala fastighetsbeskattningen.

tens vara eller icke vara utan endast
till en sänkning av repartitionstalet,
skall jag inte nu ta upp kammarens
tid med att ange mina synpunkter på
garantiskatteproblemet, utan jag vill
bara med ett par ord beröra mina synpunkter
på våra förslag rörande sänkning
av repartitionstalet.

Man kan inte komma ifrän att genom
fastighetsskatten bli fastighetsägarna i
vissa fall hårdare belastade med skatter
än andra skattskyldiga. Det blir inte
alltid för fastighetsägarna en skatt
grundad på skatteförmågan. Snarare
verkar fastighetsskatten så, att de som
ha den minsta skatteförmågan får den
största effektiva fastighetsskatten. En
fastighetsägare, som exempelvis har
sin fastighet gravationsfri, samt dessutom
själv arbetar och sålunda i regel
får en nettointäkt från sin fastighet,
som dels täcker procentavdraget, dels
täcker allmänna avdrag och ortsavdrag,
får ingen effektiv fastighetsskatt, medan
den fastighetsägare, som har stor
skuld på sin fastighet med åtföljande
stora gäldränteavdrag och som även —
på grund av sjukdom eller dylikt —
inte kan arbeta, i allmänhet får en
ganska stor, effektiv fastighetsskatt.

Fastighetsskatten berör både de fastighetsägare
som är o jordbrukare, och
de som äga s. k. »annan fastighet».
Inom denna senare kategori ha vi under
de senaste åren fått många egnahemsägare,
som byggt sina egnahem
helt på skuld med tillhjälp av statliga
lån o. d. Alla dessa egnahemsägare få
en ganska hård beskattning genom fastighetsbeskattningen.
De komma därigenom
att få erlägga en stor hyra för
sin bostad i form av räntor och garantiskatt.

Den extra belastning för berörda fastighetsägare
som fastighetsskatten innebär
har under de senaste åren ökat genom
höjningen av den kommunala utdebiteringen,
som blivit följden av de
höjda kommunala ortsavdragen, och nu
kommer fastighetsskatten att ytterligare

ökas genom den höjning av taxeringsvärdena
som sker vid innevarande års
fastighetstaxering. Det är framför allt
för att neutralisera denna sistnämnda
höjning som vi motionärer föreslagit
en sänkning av repartitionstalet.

Vi ha utgått ifrån att höjningen av
taxeringsvärdena i medeltal kommer
att uppgå till 60 å 70 procent. Sänkes
då repartitionstalet från 5/100 till 3/100
skulle —■ i kronor räknat — fastighetsskatten
icke komma att öka i samband
med höjningen av taxeringsvärdena.

Det är med beklagande jag funnit,
att bevillningsutskottets majoritet icke
velat gå med på denna sänkning av
repartitionstalet. Särskilt anmärkningsvärt
finner jag det vara att bevillningsutskottets
representanter för bondeförbundet
inte kunnat ansluta sig till detta
vårt förslag. När man studerar vad som
tidigare förekommit rörande fastighetsskatten,
måste man rent av fråga sig
om åtminstone inte vissa herrar inom
bondeförbundet möjligen äro på reträtt
från sin tidigare inställning till fastighetsskatten.

Alltsedan kommunalskatteberedningens
tid, då högermannen Velander ensam
framförde krav på fastighetsskattens
slopande, har nämligen, synes det
mig, bondeförbundet helt velat instämma
i kravet på fastighetsskattens slopande.
Detta har bl. a. tagit sig uttryck
i motioner från bondeförbundets sida
både 1949 och 1950, och om jag inte
tar fel tror jag rent av att bondeförbundet
intagit detta önskemål i sitt
partiprogram.

Visserligen säga herrar Elofsson,
Jonsson i Skedsbygd och Niklasson i
sin reservation att »i första hand bör
övervägas ett fullständigt avskaffande
av denna s. k. garantiskatt». Men
»skulle det härvid visa sig», tillägga
de, »att oöverstigliga svårigheter möta
att helt och hållet avskaffa garantiskatten,
bör en sänkning till exempelvis 3
procent i stället för nuvarande 5 procent
företagas». Med detta sista tillägg

Onsdagen den 5 mars 1952.

Nr 8. 101

Motioner rörande den kommunala fastighetsbeskattningen.

avse reservanterna naturligtvis en sänkning
av repartitionstalet från 5/100 till
3/100.

Om det nu verkligen förhåller sig
så, att dessa herrar inom bondeförbundet
mena vad som bokstavligen säges
i deras reservation, då kan man fråga
sig varför de inte helt anslutit sig till
kravet på en sänkning av repartitionstalet,
sådant det framförts i reservationen
av herr Velander m. fl.

Jag börjar också mer och mer luta
åt den uppfattningen, att om bondeförbundet
verkligen varit positivt inställt
till en sådan reform, borde det genom
sitt inflytande, som det nu har i
regeringen, ha kunnat vidtaga åtgärder
för ett regeringsinitiativ i denna fråga i
samband med att taxeringsvärdena nu
höjas så kraftigt. Andra sådana initiativ
ha ju tagits av regeringen i samband
med höjningen av taxeringsvärdena.
Jag syftar härvid på de rekommendationer
som givits för kreditbegränsningen.
Bankerna få inte nu utlämna krediter,
som ansluta sig till de nya taxeringsvärdena,
på sätt som tidigare varit
falle* Men fastighetsskatten skola fastighetsägarna
betala i full anslutning
till de nya taxeringsvärdena. Är detta
riktigt? RLF-tidningen har också i sitt
sista nummer tagit upp denna sak till
diskussion.

Jag skall inte, herr talman, vid detta
tillfälle bli långrandig, då det som sagt
inte gäller fastighetsskattens vara eller
icke vara utan bara en sänkning av
repartitionstalet. Jag vill därför sluta
med att yrka bifall till den reservation
som avgivits av herr Velander in. fl.

Herr OLSSON i Gävle: Herr talman!
Jag skall inte alls lägga mig i den inledning
till valrörelsen, som herr Nilsson
i Svalöv nu åstadkommit. Den saken
får han väl själv klara ut. Vad jag
emellertid skulle vilja ha sagt är, att
även om det iir valrörelse i vårt land
och val i september i år, så bör man
inte tappa bort, vilket fiarti man än

tillhör, vad det är riksdagen har gjort
och vad det är riksdagen har krävt fullkomligt
enhälligt. Jag vill erinra om att
1950 års skattelagssakkunniga, som nu
sitta och brottas med beskattningsproblemen,
ha kommit till på en enhällig
framställning av riksdagens båda kamrar.
När vi fattade det beslutet — jag
vill minnas att det var 1948 — så kommo
vi överens om att vi vid den tidpunkten
inte skulle ta någon ställning
till spörsmålet, huruvida fastighetsskatten
skulle avvecklas eller inte eller om
repartitionstalet skulle sänkas eller inte,
utan vi ville ha saken klarlagd. Och när
den var klarlagd, då skulle var och en
ha sin frihet att efter de uppgifter, som
förelågo från undersökningarna, ta den
slutliga positionen till om man ville det
ena eller det andra.

De skattelagssakkunniga äro sysselsatta
även med de problem, som avhandlas
i de motioner, över vilka bevillningsutskottet
nu yttrat sig i sitt
betänkande nr 12. Det är en del frontförändringar
som ha ägt rum i motionerna,
och i detta sammanhang säger
utskottet, att alla de uppslag som ha
givits, vare sig det gäller bondeförbundsmotionernas
förslag om att de
som ha fastighet i kommun, där de
inte äro mantalsskrivna, skola behandlas
på ett annat sätt än andra fastighetsägare
eller det gäller något av de
andra uppslagen, så böra 1950 års skattelagssakkunniga
komma fram till en
omprövning av dessa ting.

Nu har, enligt vad utskottet inhämtat,
1950 års skattelagssakkunniga förklarat,
att de bli färdiga i höst. Allting
talar således för att det är möjligt
att riksdagen nästa år kan komma att
ta position till denna sak, ordentligt
klarlagd. Riksdagen har möjlighet att
säga: Vi vilja gå den vägen, vi våga gå
den vägen eller vi våga inte gå den
vägen med hänsyn till våra kommuners
ekonomi.

Man har påpekat, att detta problem
en gång klarlagts av kommunalutred -

102 Nr 8.

Onsdagen den 5 mars 1952.

Motioner rörande den kommunala fastighetsbeskattningen.

ningen. Det är riktigt, men den utredningen
ligger mer än tio år tillbaka i
tiden. De uppgifter, som ha lämnats
inom utskottet, särskilt vad gäller vissa
norrlandskommuners förhållanden, äro
av den karaktären, att utskottet anser
sig inte kunna ta på sitt ansvar att gå
på den linje, som herr Nilsson i Svalöv
bär valt i detta fall.

Nu säger visserligen herr Nilsson i
Svalöv, att det i dag inte gäller fastighetsskattens
vara eller icke vara. Nej,
det förstår jag att herr Nilsson i Svalöv
till varje pris måste lugna herr Persson
i Svensköp med. Han är nämligen inte
på den linje som högermotionärerna gå
på, då de säga att dessa åtgärder skola
vidtas i avvaktan på fastighetsskattens
avskaffande. Där har således högern
klart tagit position. Jag begriper den
ståndpunkten, men jag begriper också
när exempelvis herr Persson i Svensköp
säger, att lian i dag inte är beredd att
ta samma position som högern tagit
och principiellt gå in för att det måste
ske på den eller den linjen. Det är även
andra av folkpartiets ledamöter som ha
backat inför de alternativ, som kunna
komma att rullas upp i detta sammanhang.
De ha sagt sig: Vi våga inte ta
på vårt ansvar att gå så långt som högermotionärerna
och sätta repartitionstalet
till 3; då stanna vi vid att sätta
det till 4.

Jag tror att det vore klokt att säga
sig: När nu skattelagssakkunniga ha
samlat in ett material, som har betydelse
för bedömandet av dessa saker,
är det inte då rimligt att riksdagen avvaktar
framläggandet av detta material,
som kommer i höst, och sedan tar
ståndpunkt? Det är ett problem, det
som herr Jonsson i Skedsbygd fört
fram i sin motion, som man inte kan
vifta bort. Det är ett problem när man
säger sig, att i vissa norrlandskommuner
kommer en åtgärd som den föreslagna
att få en sådan verkan, att kanske
norrlänningar av alla partier skulle
dra sig för att medverka till dess ge -

nomförande. Om allt detta, herr Nilsson
i Svalöv, veta vi ingenting bestämt, och
utskottet har inte tagit någon position.
Det säger, att detta är ett viktigt problem,
som på ett eller annat sätt måste
knäckas. Men för att det skall kunna
knäckas måste det vara klarlagt i sin
helhet, så att vi i riksdagens båda kamrar
veta vad det är vi göra och inte
sätta våra kommuner i ett läge, som
väl ingen av oss önskar att de skola
komma i.

Den linjen är utskottets. Den har
följts av första kammaren med en så
förkrossande majoritet som 94 röster
mot 27, och jag tror, herr talman, att
det vore klokt om andra kammaren intoge
samma position vid sitt avgörande
av denna fråga. Sedan må vi var och
eu ha den principiella inställning till
detta problem som vi finna vara lämplig.
Men jag tycker inte att vi skola
dispensera oss från det kravet, att frågan
skall vara ordentligt klarlagd, innan
riksdagen tar ställning. Det är det
utskottet föreslår, och jag yrkar, herr
talman, bifall till dess hemställan.

Herr NILSSON i Svalöv (kort genmäle):
Herr talman! Det är andra
gången i dag som jag fått höra att en
motion anses ha kommit till ur valtaktiska
synpunkter. Jag är inte så
gammal i den här kammaren så jag vet
om det brukar sägas så vart fjärde år,
fast man motionerar i en sak, som man
konsekvent har hållit på år efter år.
Men det tycks mig vara så. Inte kan
jag hjälpa, att taxeringsvärdena ha
höjts just under ett valår, och det är
just denna höjning som jag tagit till
huvudmotiv för min motion rörande
sänkning av repartitions talet.

Utskottets värderade ordförande
framhöll, att man inte borde vidta
några justeringar nu, när en utredning
pågår. Detta är en sak som vi ju höra
nästan varje vecka här i denna kammare
från olika utskottsordförande.
Men enligt min uppfattning är det så

Onsdagen den 5 mars 1952.

Nr 8. 103

Motioner rörande den kommunala fastighetsbeskattningen.

— då det gäller denna fråga —• att en
sänkning av repartitionstalet från 5 till
3 inte kolliderar med utredningsuppdraget,
som i första hand tar fasta på
att utreda frågan om fastighetsskattens
vara eller icke vara. En sänkning av
repartitionstalet, som vi föreslagit i
vår motion, skulle enligt min mening
inte medföra några menliga verkningar
för kommunernas ekonomi i nuvarande
läge. Detta framgår också av den
utredning, som ortsavdragskommittén
företagit. Den utveckling, som har försiggått
sedan ortsavdragskommittén
lade fram sitt betänkande, har gått i
den riktningen, att fastighetsskatteunderlaget
fått en ännu mindre reell betydelse
än vad det tidigare hade, detta
dels genom att fastighetsägarnas inkomster
ha stigit och procentavdraget
därigenom kunnat bättre utnyttjas, dels
genom att andra inkomsttagare i kommunen
fått sina inkomster så väsentligt
ökade. För kommunen som helhet
får sålunda sänkningen av repartitionstalet
en mycket liten betydelse. Men för
den enskilde individen — och i regel
för de enskilda personer som ha det
allra sämst ställt — har det i många
fall en mycket stor betydelse om repartitionstalet
är 5 eller om det är 3.

Herr OLSSON i Gävle: Herr talman!
Det må ju ha chockerat herr Nilsson
i Svalöv att jag tillät mig skämta en
smula med hans lilla valframstöt, men
jag ansåg det vara berättigat ur den
synpunkten, att när alla riksdagens
partier år 1948 enade sig om att skriva
om detta problem och få det utrett, då
var det också en högermotion i det
här sammanhanget. Nu kan herr Nilsson
förebrå Kungl. Maj:t att Kungl.
Maj:t inte ögonblickligen handlade —
det må ju vara en sak mellan honom
och Kungl. Maj:t — men han kan inte
förebrå utskottet eller riksdagen att de
inte tillmötcsgingo kravet på att detta
spörsmål skulle klarläggas.

Det är inte så enkelt. Om vi börja

tillämpa det lägre repartitionstalet —
tv man kan naturligtvis göra en sådan
anordning — ha vi ju tagit ett steg
som man inte kan ta tillbaka. Om det
visar sig att den väg, som högern nu
har valt, inte är den rätta och att den
inte är framkomlig utan att vi måste
välja en annan väg, så ha vi tagit steget
om vi i dag följa herr Nilsson i
Svalöv.

Nu säger herr Nilsson i Svalöv, att
detta att vi skola vänta är en uppfinning
av utskottsordföranden. Ja, herr
Nilsson i Svalöv, det må ju så vara.
Till och med när det passar högern
använder den denna metod.

Herr GUNNARSSON: Herr talman! Jag
har nu inte begärt ordet som folkpartist
— man har ju nämnt partierna bär
— utan jag står själv för det jag säger.
Jag vill med några ord försöka förklara
varför jag såsom jämte och norrlänning
röstar med utskottet i dag. Jag
kan inte vara med på att så här på en
eftermiddag sänka fastighetsskatten i
Norrland med 40 procent utan någon
som helst utredning.

Herr Nilsson i Svalöv sade att en
sådan sänkning inte skulle ha någon
betydelse för kommunernas ekonomi.
Det kan hända att det är så i Skåne,
men det är absolut inte så i Norrland.
Jag kan anföra två kommuner, i vilka
det finns kraftverk som ägas av statens
vattenfallsstyrelse, Stora Kopparberg
o. s. v. Ni skola få höra siffrorna. De
äro visserligen inte fastställda av taxeringsnämnden
än, men de utgöra beredningsnämndens
förslag, och detta
förslag är grundat på de sakkunnigas,
så det finns ingen anledning att betvivla
att de komma att gälla.

Det är en kommun med kraftverk,
vilkas taxering i år är föreslagen till
98 miljoner kronor. Det betyder 49 000
skattekronor. Denna kommun har 8
kronor 70 öre i kommunalskatt, den
kyrkliga skatten inräknad. Detta gör
en fastighetsskatt från kraftverken på

104 Nr 8.

Onsdagen den 5 mars 1952.

Motioner rörande den kommunala fastighetsbeskattningen.

426 300 kronor. Om jag sedan nämner
att hela antalet skattekronor, alltså
både för fastighetsskatt och övrigt, är
101 272, varav alltså 49 000 skattekronor
härröra från kraftverkens taxeringsvärde,
tror herr Nilsson i Svalöv
då att en sänkning med 40 procent av
skatteunderlaget för fastighetsskatten
inte skulle inverka på den kommunens
ekonomi?

Jag skall citera vad kommunen säger
till sist: »För» —- här följer kommunens
namn, och det kan jag ju inte
nämna här — »vidkommande skulle
ett borttagande av skatten medföra
konsekvenser som vi nu knappast våga
tänka på ens.»

I en annan kommun, som har 3 400
invånare, småbönder och skogsarbetare
praktiskt taget allihop, finns det
ett kraftverk som är taxerat till 90 miljoner
kronor. Det gör 45 000 skattekronor.
Hela antalet inkomstskattekronor
är 63 521. Om man nu sänker fastighetsskatten
med 40 procent, vad betyder
då det?

Om jag såsom landstingsman i Jämtlands
län tänker på hela länet, skulle
jag tro att taxeringsvärdet på kraftstationerna
utefter Indalsälven m. m.
kommer att röra sig om 500 å 600 miljoner
kronor. Ni få kraften ifrån oss
även till Skåne, och många gånger är
den billigare i Skåne än den är uppe
i Norrland. Skola ni nu ta utav oss fastighetsskatten
på dessa kraftverk? Det
enda vi komma att få ha kvar är olägenheten
och ohägnet som har blivit
en följd av alla regleringar. Detta är
det tydligen meningen att vi skola ha
kvar.

I min lilla kommun ha vi i år fått ett
nytt taxeringsvärde, nämligen av sjöregleringarna,
på sex och en halv miljoner
kronor. Vi ha 39 miljoner kronors
taxeringsvärde på kraftverken,
vilket gör 15 procent av hela antalet
skattekronor.

Det skulle finnas mycket mera att
säga. Men jag kan ju inte förstå mig

på någon norrlänning, som utan vidare,
utan att titta på saken och möjligheterna
att ge oss något annat i stället,
kan vara med på att sänka fastighetsskatten.

Som jag har varit med i beredningsnämnden
är jag fullt medveten om att
det är en grupp som kommer att bli
orättvist behandlad genom de höjda
taxeringsvärdena, nämligen alla egnahcmsbyggare,
som ha byggt med statslån.
Enligt direktiven skola beredningsnämnderna
sätta egnahemmens
taxeringsvärde ungefär till byggnadsvärdet,
men så tokigt, så när sagt, ha
vi inte handlat.

Men de som äro skyldiga för dessa
egnahem — och egnahemsbyggandet
bör ju uppmuntras på allt sätt — komma
att få en ökad hyreskostnad, den
saken är klar. Då undrar jag, när nu
denna utredning pågår, om det inte
skulle kunna tänkas att man just för
sådana fastigheter skulle kunna sänka
procenttalet till två eller tre. Vi ha
haft olika procenttal förut på »annan
fastighet», på skog och på jordbruk.
Det tycker jag skulle vara en utväg.
Men jag får ju till sist säga, att det vore
hemskt om vi skulle avskaffa fastighetsskatten
för oss uppe i Norrland och
vi inte skulle få någonting annat motsvarande.

Sedan är det nog så att fastighetsskatten
inte precis har samma betydelse
soin annan skatt. Den är nämligen
avdragsgill vid taxering till inkomst-
och förmögenhetsskatt. När en
person är uppe i 30 000—40 000 kronors
inkomst eller någonting sådant,
går det ju bort 30 procent.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Häruti instämde herr Löfroth.

Herr NILSSON i Svalöv (kort genmäle)
: Herr talman! Egentligen har herr
Gunnarsson inte hållit sig direkt till saken.
Han har mest talat om fastighets -

Onsdagen den 5 mars 1952.

Nr 8. 105

Motioner rörande den kommunala fastighetsbeskattningen.

skattens vara eller inte vara. Det är inte
det saken gäller, utan den gäller en
sänkning av repartitionstalet. Herr Gunnarsson
har visserligen här dragit fram
en del siffror som kunna verka bestickande,
men jag vill fråga herr Gunnarsson:
Har herr Gunnarsson tagit hänsyn
till den stora förskjutning, som nu sker
i sammansättningen av skatteunderlaget?
Gör man det, så blir det inte så
farligt som herr Gunnarsson här har
velat göra gällande. Sänkningen av skatten
blir enligt vårt förslag 40 procent,
men taxeringsvärdena höjas med 60 procent.
Jag medger gärna att det kan medföra
problem att avskaffa fastighetsskatten,
men dessa problem få lösas
genom förändringar i våra skatteförordningar.

Det gladde mig att herr Gunnarsson
var ense med mig på den punkten, att
egnahemsägarnas hyror komma att bli
stora genom att egnahemsägarna dels
ha en hög gäldränta att erlägga och
dessutom få en hög fastighetsskatt.

Utskottets värderade ordförande sade,
att om vi följa reservationen nu, så ha
vi tagit steget fullt ut, och sedan finns
där ingen återvändo. Jag kan inte instämma
i detta, ty i och med att vi
sänka repartitionstalet från fem till tre
är det väl inte sagt att repartitionstalet
skall bli tre i alla tider. Vi ha ju, som
herr Gunnarsson nyss sagt, haft olika
repartitionstal på olika skatteobjekt.
Förändringar ha företagits då och då.
Så kan även ske i framtiden om icke
fastighetsskatten slopas såsom jag hoppas
kommer att ske då utredningen är
klar.

Herr GUNNARSSON (kort genmäle):
Herr talman! Jag konstaterar att herr
Nilsson i Svalöv möjligen inte har hört
vad jag sade, fast jag brukar ju vara
ganska högljudd. Jag sade flera gånger
att jag inte vill vara med på en sänkning
av fastighetsskatten med 40 procent.
Om man sänker procenttalet från
fem till tre, blir det ju 40 procents

sänkning. Avskaffandet är ju inte aktuellt
i dag, utan endast 40 procents
sänkning.

Sedan säger han, att vi genom höjningen
av taxeringsvärdena få igen en
del, men det är ju bara en följd av penningvärdets
fall, och kommunernas utgifter
ha stigit i samma takt, så relationen
blir inte annorlunda.

En liten sak till, och inte så liten förresten!
Skogsbolagen rå om 44 procent
av vårt läns skogar, och de som äro
med i taxeringsnämnder ha nog en liten
aning om vad det betyder i taxeringsavseende.

Herr HANSSON i Skediga: Herr talman!
Jag hade tillsammans med herr
Boman i Stafsund avgivit en motion i
det syftet att repartitionstalet skulle
stanna vid tre procent. Jag skulle fråga
bevillningsutskottets ordförande, varför
han som är representant för finanserna,
då de diskuteras här i kammaren, har
sadlat om helt och hållet. Här har förevarit
en diskussion om lågräntepolitiken
— jag har för min del alltid stött denna
linje och har därvid tänkt på de skuldsatta.
Men då det gäller jordbruksfastigheter
och andra fastigheter, vars taxeringsvärden
höjts så väsentligt i år, har
man denna fem procents garantiskatt.
Jag känner många, som ha byggt egnahem
eller ha köpt jordegendomar och
därvid ådragit sig stora skulder — kanske
också på inventarierna. De ha ingen
möjlighet att göra avdrag för räntorna,
om man skall ha en skatt som enligt
femprocentsrcgeln utan vidare skall utgå.
Det finns väl ingen större orättvisa
än att ta ut skatt på skulder.

Med skulder upp till 70 procent av
egendomens värde, och kanske dessutom
med .skulder för inventarierna,
som många jordbrukare ha, är det med
nuvarande arbetslöner och arbetsomkostnader
inom jordbruket nästan omöjligt
att få inkomsterna av jordbruket att
räcka till, när eu garantiskatt på fem

106 Nr 8.

Onsdagen den 5 mars 1952.

Motioner rörande den kommunala fastighetsbeskattningen.

procent skall utgå, sedan taxeringsvärdena
nu höjts i den omfattning som
skett.

Jag vill än en gång fråga: Varför kan
man inte vara konsekvent här i riksdagen?
Här har man talat om låga räntor,
men sedan håller man fast vid fem
procents ränteläge och skyller på att
det är så många kommuner •— herr Gunnarsson
har också varit inne på detta
ämne — som råka i ett dåligt läge. Låt
vara att de norrländska kommunerna
kunna glädja sig åt de stora kraftverken,
men det finns också många kommuner
där befolkningen i stort sett enbart
utgöres av jordbrukare. Dessa skola
då med sin garantiskatt garantera kommunens
ekonomiska ställning. Kan det
ligga någon rättvisa i ett sådant system?
Då taxeringsvärdena nu höjts, vilket jag
tycker är riktigt på grund av penningvärdets
fall, och enär realvärdena stiga
ytterligare en smula, bör man också gå
tillbaka till den räntepolitik, som vårt
land vill föra, och övergå till ett ränteläge
på tre procent även på fastigheternas
garantiskatt.

Jag är säker att i höst eller nästa år
vill man, som herr Olsson i Gävle signalerat,
med samma motivering behålla
denna fem procents garantiskatt. Herrar
Gunnarsson och Olsson i Gävle gåvo
uttryck åt den förhoppningen — det
kanske finns några här i kammaren, som
tro detsamma — att skatten kommer att
sänkas till tre procent, när den femprocentiga
skatten fått utöva sina verkningar.
Det är fullkomligt otänkbart, ty
här i Sverige skola vi ha ett skatteunderlag,
i vilket även skulderna inräknas.
Detta är orimligt. En inkomst är
en inkomst som skall beskattas. Men den
som har skulder på egnahem eller på
sin gård skall ha möjlighet att dra av
räntekostnaderna och inte behöva skatta
för dem. Det är ett rättvisekrav, som
riksdagen inte får ge efter på. Slår riksdagen
in på den linjen, då kommer herr
Olsson i Gävle att plädera på samma
sätt som han nu gjort och säga, att

kommunerna då råka i ett svårt ekonomiskt
läge.

Skola de skuldsatta också betala fem
procents skatt på skulderna? Jag vädjar
till riksdagen att hålla på lågräntepolitiken.
Jag har stött den hela tiden. Vi
skola gå på samma linje, införa en rättvis
ordning och inte lägga skatter på
skulderna. Detta är en orättvisa som
aldrig kan godtas av mig.

Herr JONSSON i Skedsbygd: Herr talman!
Jag skall, så märkvärdigt det än
kan låta, börja med att i långa stycken
instämma med herr Nilsson i Sv alöv,
när han talade om de nackdelar som
denna fastighetsskatt för med sig. Det
var alldeles riktigt. Det ha vi många
gånger påpekat i motioner och i reservationer
i utskottet. Vi ha diskuterat
den saken många gånger. Men man
får se till, att om man avskaffar en orättvisa
man inte då också skapar en kanske
ännu större i stället. Det är just
detta som kan ske. Herr Gunnarsson
har med några exempel belyst hur det
skulle verka i vissa norrlandskommuner.
Jag hade själv skaffat mig en del
siffror från några kommuner. De röra
inte kraftverk utan stora bolag, som i
vissa kommuner äga upp till 80 å 90
procent av samtliga fastigheter. Resten
av befolkningen består av småbönder,
skogsarbetare, folkskollärare och prästen,
kanske av någon ytterligare. Om
dessa bolag under ett depressionsår eller
under andra förhållanden inte göra
något uttag ur sina skogar eller om de,
som de äro mästare i, kreditera rotvärdet
så lågt, att det knappast blir något
beskattningsbart rotvärde kvar, då blir
ju följden den, att de kvarvarande inkomsttagarna
i kommunen få bära praktiskt
taget hela skattebördan, som kan
bli inte bara fördubblad utan mångdubblad.
Innan man går in för att avskaffa
fastighetsskatten eller innan man
går in för att vidtaga en så avsevärd
sänkning som här är förslagen, vilket
jag för min del anser vara fullt riktigt

Onsdagen den 5 mars 1952.

Nr 8. 107

Motioner rörande den kommunala fastighetsbeskattningen.

att man gör, bör man för det första undersöka
konsekvenserna av detta steg
och för det andra vidtaga de åtgärder,
som äro erforderliga för att nivellera
nackdelarna av den åtgärd man har vidtagit.

Här säger herr Nilsson i Svalöv, att
han finner det märkvärdigt, att vi i
bondeförbundet ha slagit till reträtt i
denna fråga. Jag ifrågasätter, huruvida
det inte är herr Nilsson i Svalöv och
högern som slagit till reträtt, såvida
man verkligen menar att vi skola avskaffa
fastighetsskatten. Nu kommer
man och yrkar på att repartitionstalet
skall sänkas från fem till tre. Detta är
en reträtt, under det att vi i vår reservation
uttryckligen ha sagt, att vi
förvänta att denna utredning skall komma
med förslag om fastighetsskattens
avskaffande och att först om detta inte
är möjligt, sänka repartitionstalet. Vi
förutsätta, att sådana åtgärder bli vidtagna,
att kommunerna inte bli lidande.

Herr Nilsson i Svalöv talade nästan
rörande om dessa egnahemsägare, som
vi val allesammans ömma för, och om
det läge de råkat i. De ha sina skuldsatta
fastigheter, men de få ändå utgöra
fastighetsskatt. Det är alldeles riktigt,
herr Nilsson i Svalöv. Men ponera,
att en sådan fastighetsägare är bosatt
i cn kommun, där ett storföretag, som
inte är mantalsskrivet eller skatteskyldigt
i kommun, äger huvuddelen av
kommunens fastigheter. Vad blir följden,
om man tager bort fastighetsskatten?
Jo, följden blir den att denne fastighetsägare
såsom inkomsttagare får
bära en betydligt högre skattebörda än
vad han får göra genom att erlägga
fastighetsskatt. Dessa förhållanden böra
undersökas och undanröjas.

Jag tillät mig att såsom framkomlig
utväg föreslå att man även undersöker
möjligheterna för att låta företag eller
enskilda, som äga fastigheter i kommunen
men inte äro skattskyldiga för
annan inkomst, fortfarande erlägga fastighetsskatt;
alla de övriga måste ju

skaffa sig viss inkomst för att kunna
existera, under det att dessa företag
kunna under 1, 2, 3 eller 5 år underlåta
att göra något uttag ur skogen och
på det sättet undvika att bidraga till
kommunens utgifter. Jag vill inte direkt
säga, att vägen är framkomlig, utan vill
endast påpeka, att även den vägen bör
undersökas.

Nu medgav herr Nilsson i Svalöv i
sin sista replik, att det skulle vara förenat
med svårigheter att lösa frågan,
och han säger, att svårigheterna skola
lösas genom andra åtgärder, till exempel
genom ändring i taxeringsförordningen.
Ja, men det är just detta vi
vilja. Vi vilja att man vidtager de ändringar
i taxeringsförordningen, som äro
nödvändiga, under det att herr Nilsson
i Svalöv säger, att vi nu skola utan vidare
taga tre procent och sedan skola
vi eventuellt vidtaga ändringar i taxeringsförordningen.

Jag skall ta ett exempel på hur dessa
tre procent kunna verka. Jag håller mig
fortfarande till de siffror som lierr Gunnarsson
här anfört, och jag räknar fortfarande
med att ett utom kommunen
mantalsskrivet företag äger något mer
än 50 procent av kommunens fasta
egendom. Om detta har att erlägga en
fastighetsskatt beräknad efter tio kronor
per skattekrona och om denna skatt
bortfölle, då skulle ju logiskt nog den
återstående hälften av kommunens fastigheter
få betala dubbelt så mycket
skatt, därför att halva skatteunderlaget
hade bortfallit. Det är under sådana förhållanden
oförklarligt, att man kan från
högerhåll på sätt man gjort utan vidare
framföra den tanken, att det skulle vara
lämpligt att utan den utredning, som
vi begärt och som förklarat sig kunna
inom loppet av detta är avlämna sitt
betänkande, vidtaga sådana åtgärder.

Sedan var det eu reservation från
herrar Spetz och Sjölin. Jag får säga
att i den har man gått litet mera försiktigt
till väga. Man har yrkat på en
sänkning av repartitionstalet till fyra.

108 Nr 8.

Onsdagen den 5 mars 1952.

Motioner rörande den kommunala fastighetsbeskattningen.

När denna linje fördes fram, hade vi
inom avdelningen liksom inom utskottet
bundit oss så hårt vid våra linjer, att
det knappast var möjligt att gå den vägen.
Jag erkänner, att detta förslag kanske
vore en sak som man kunnat taga
under övervägande, därför att den hade
i varje fall inte fått någon katastrofal
inverkan på vissa kommuners inkomster,
vilket en sänkning av repartitionstalet
med inte mindre än 40 procent
skulle ha kunnat innebära.

Ja, herr talman, vi ha i vår reservation
velat vara litet positivare än utskottet
och pläderat för fastighetsskattens
fullständiga avskaffande. Vi ha därför
yrkat på att dessa utredningsmän i
första hand skola överväga ett fullständigt
avskaffande av fastighetsskatten,
och först om detta inte kan ske, får man
pröva utvägen att sänka repartitionstalet.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den av herr Gustaf Elofsson
in. fl. avgivna reservationen.

Herr NILSSON i Svalöv (kort genmäle):
Herr talman! Herr Jonsson i
Skedsbygd ville vända på steken och säga
att det är högern som vill göra en
reträtt. Jag vill då för herr Jonsson i
Skedsbygd bara lösa upp ett litet avsnitt
i den motion som jag har varit
med om att avlämna. Avsnittet lyder:
»I avvaktan på att fastighetsskatten definitivt
bringas att upphöra . ..» Vi äro
sålunda fortfarande inne på linjen, att
fastighetsskatten bör upphöra fortast
möjligt och vi vilja dessutom se till,
herr Jonsson i Skedsbygd, att under den
tid vi vänta på utredningen rörande
fastighetsskattens vara eller icke vara
den ytterligare skärpes, vilket nu håller
på att ske.

Herr HANSSON i Skcdiga (kort genmäle):
Herr talman! Varken herr Boman
i Stafsund eller jag har i motionen
yrkat på att fastighetsskatten nu skall
slopas, men det är alldeles klart att om

man vid den höjning av taxeringsvärdena,
som nu sker, ändå bibehåller femprocentsregeln,
är detta någonting så
orättvist att det inte kan nog framhållas.
Man vet ju att många, många byggt
sina egna hem och köpt sina gårdar till
ett högt pris, ungefär i det läge, vartill
taxeringsvärdena nu äro höjda. Att sedan
ha en garantiskatt på detta på fem
procent, det är en sådan orättvisa, att
man tycker det är underligt att bevillningsutskottet
velat försvara en sådan
linje. När riksdagen annars håller på
en lågräntepolitik, varför skall man då,
när det gäller beskattning, hålla på en
högre ränta? Och det allra värsta i det
hela — jag får säga samma ord igen —
blir att man får skatt på skulder.

Nu är herr Olsson i Gävle här, och då
skall jag fråga honom: Varför vänder
ni i fråga om räntepolitiken? Här har
herr Olsson stått och talat för låga räntor
många gånger, men i dag försvarar
han fem procents ränteläge. Var konsekventa
i ert handlande inom bevillningsutskottet!
Det tycker jag är viktigast.
Att här hålla på en femprocentsregel
när man i andra fall håller på tre
procent, det betyder att man beskattar
skulderna för dem som kämpa hårt.
Det tycker jag är en orättvisa, herr Olsson
i Gävle. Jag har hållit herr Olsson
för en rättvis man, i många fall åtminstone,
men här har han släppt treprocentslinjen
och tycker att fem procent
är riktigt. När sedan herr Hjalmarson
kommer och vill ha högre räntor
igen, som han gjort många gånger,
då får man höra att herr Olsson vänder
igen. Då vill han att det skall vara lågräntepolitik.
Så där kan man inte handla
politiskt, ty det måste vara konsekvens
i handlandet.

Herr JONSSON i Skedsbygd (kort genmäle):
Herr talman! Herr Nilsson i
Svalöv förklarade i sitt första anförande,
att han endast skulle syssla
med en sänkning av repartitionstalet
från 5 till 3. Han hade således redan

Onsdagen den 5 mars 1952.

Nr 8. 109

Motioner rörande den kommunala fastighetsbeskattningen.

förut gått ifrån sin inställning i motionen,
att fastighetsskatten skulle helt
och hållet avskaffas. Kanske steken
brändes en liten smula, när herr Nilsson
i Svalöv vände på den ett slag?

Herr OLSSON i Gävle (kort genmäle):
Herr talman! Jag skulle bara vilja säga
ett par ord till herr Hansson i Skediga.
Ifrån det vi skrevo 1948 och till
i dag har bevillningsutskottet undvikit
att ta en bestämd ställning till vare sig
frågan om repartitionstalet eller om
fastighetsskatten skall vara kvar eller
om den skall avskaffas. Vi ha velat ha
hela frågan klarlagd, velat se alla dess
konsekvenser och sedan ta ståndpunkt.
Det är mycket möjligt, att om vi kunna
finna en utväg, som lämnar en fullgod
ersättning och inte sätter kommunerna
i oerhörda svårigheter, vi då komma
fram till resultatet, att vi kunna avskaffa
fastighetsskatten. Det finns, såvitt
jag kan förstå, ingen som är principiell
anhängare av fastighetsskatten.

Herr SJÖLIN: Herr talman! Herr Spetz
i första kammaren och jag ha avgivit
en särskild reservation, då vi inte kunnat
följa vare sig utskottet eller övriga
reservanter. Vi anse visserligen
liksom utskottet, att en skrivelse till
Kungl. Maj :t inte är erforderlig, då
skattesakkunniga hålla på med detta
problem om fastighetsskatten. Men vi
ha också ansett, att en viss sänkning av
repartitionstalet borde kunna vara rimlig
att genomföra. I det sammanhanget
är det emellertid en sak som jag måste
beklaga, och det är att fastighetstaxeringen
ännu inte är slutförd. Den skall
inte vara klar förrän den 25 mars, och
man har inte tillräckligt underlag för
att med full säkerhet kunna bedöma
hur man skall anpassa repartitionstalet
efter de nya fastighetsvärdena.

Vi ha emellertid utgått från att eu
viss höjning alltid kommer i fråga, och
därför ha vi stannat vid att föreslå ett
rcpartitionstal av 4. Under förutsätt -

ning att taxeringsvärdena höjas med
i genomsnitt minst 25 procent eller ännu
mera enligt vad man har anledning
att tro, skulle man sålunda vara på den
säkra sidan genom att ingen kommun
på det sättet skulle få mindre antal
skattekronor än tidigare, samtidigt som
egnahemsbyggare och villaägare skulle
åtnjuta någon liten reduktion av sin
skatt, om inte taxeringsvärdena på
dessa villor komma att höjas särskilt
mycket.

Att gå med på 3 procent som repartitionstal
finner jag för min del fullständigt
uteslutet. Det förefaller mig
som om de riksdagsledamöter, som pläderat
för detta tal, inte gjort klart för
sig hur beroende en hel del kommuner
äro av fastighetsskatten på vissa områden.
Herr Gunnarsson har vittnat om
förhållandena i Jämtland, och överallt
där det förekommer kraftverk av skilda
slag, trafikföretag och dylikt, som
inte ge kommunerna annan skatt än
fastighetsskatten, är det helt enkelt,
såvitt jag förstår, fullkomligt omöjligt
att, utan att sätta någonting i stället,
ta bort fastighetsskatten. Det är också
omöjligt att sänka repartitionstalet till
3. Det skulle innebära för stark reduktion
av antalet skattekronor, som nu
uppbäras eller som man kan tänka
komma till efter den nya fastighetstaxeringen.

Med hänsyn till detta, herr talman,
ber jag få yrka bifall till herr Spetz’ och
min reservation om ett repartitionstal
på 4. Jag gläder mig åt att herr Jonsson
i Skedsbygd sympatiserar med denna
tanke. Det finns ingenting som hindrar
att övriga kammarledamöter följa honom,
om han nu får tillfälle att rösta
för 4 procent.

Herr PERSSON i Svensköp: Herr talman!
När vi 1949 beslutade oss för att
gå de partiella reformernas väg i fråga
om kommunalskattelagstiftningen, så
voro nog många rätt tveksamma om
det var lyckligt att bryta ut en de -

Ilo Nr 8.

Onsdagen den 5 mars 1952.

Motioner rörande den kommunala fastighetsbeskattningen.

talj i det ganska invecklade kommunalskattesystemet
och lösa den frågan
utan att samtidigt ta upp problemen
i hela deras vidd. Jag vill erinra
om att när ortsavdragskommittén beslutade
att gå in på den vägen, sade man
också ifrån att det var under den bestämda
förutsättningen, att övriga frågor
angående kommunalskattelagstiftningens
utformande snarast möjligt
bringades fram till sin lösning.

Jag har velat understryka detta i det
här sammanhanget, tv jag menar allt
fortfarande, att när man har tagit ut
en detalj i denna lagstiftning och åstadkommit
en lösning, som behovet trängde
till, så är det angeläget att de övriga
frågorna inte alltför länge fördröjas.
Vi hade nog räknat med att när vi
kommit så långt fram att de förhöjda
ortsavdragen genomförts och därtill
en ganska kraftig förhöjning av taxeringsvärdena
kommit till stånd, så
skulle man också ha varit färdig med
frågan om fastighetsskatten och fått ett
förslag om den frågans lösning framlagt.
Så har emellertid inte skett

Jag har, herr talman, deltagit i många
ärebetygelser över det svenska utredningsväsendet,
och det är med en
viss motvilja jag föreslår en lösning
av en fråga, innan resultatet av en utredning
föreligger, men jag har ansett
att man i detta fall kan göra det
utan att åstadkomma någon skadegörelse.

Det är inte påkallat att vidare gå in
på de förhållanden som ha inträtt och
som enligt min mening motivera en
sänkning av repartitionstalet utan att
man inväntar något resultat av skattelagssakkunnigas
utredningsarbete. Jag
tror att dagens situation tränger till att
man gör den sänkning som föreslås
i reservationen, och jag tror att man
kan göra det utan att åstadkomma någon
skada, eftersom kommunernas
skatteunderlag ju är ganska starkt i det
läge, där vi nu befinna oss.

Jag vill emellertid göra ett par re -

servationer. Först och främst vill jag
vitsorda vad bevillningsutskottets ordförande
anförde om att jag inte skulle
vara villig att utan vidare avskaffa fastighetsskatten.
Det kan säkerligen påkallas
ett ingående övervägande, innan
man tar detta steg fullt ut, men det är
ju inte i detta sammanhang fråga om
den saken.

Vidare vill jag säga, herr talman, att
motionen inte till alla delar är sådan
att jag oreserverat kan instämma i den.
Jag skulle t. ex. gärna önskat att man
haft någon möjlighet att sänka redan
1952 års fastighetsskatt — den möjligheten
föreligger ju inte. Det kan väl
också hända att jag skulle ha valt ett
annat repartitionstal, om jag själv fått
föreslå det tal som i detta fall är riktigt
och väl avvägt. Det kan hända att
repartitionstalet rent siffermässigt skulle
ligga någonstans mellan tre och fyra,
om man ville komma till samma fastighetsskatt
på de nya taxeringsvärdena
som man med repartitionstalet fem
kommer till på de gamla.

Jag har emellertid inte ansett att
dessa skiljaktigheter äro så stora att
det skulle vara påkallat för mig att gå
en egen linje i detta fall, och därför
har jag anslutit mig till reservationen
av herr Velander m. fl., till vilken jag,
herr talman, ber att få yrka bifall.

I detta anförande instämde herr Rub bestad.

Herr NILSSON i Bästekille: Herr talman!
När jag har lyssnat till den debatt
som förts i denna fråga, har jag
inte kunnat komma till annat resultat
än att man mera har stannat inför
talet om att fastighetsskatten skulle avskaffas
än inför kravet i reservationen
på att repartitionstalet skulle sänkas
från fem till tre procent.

Det har redan sagts mycket i denna
debatt, och jag skall försöka låta bli
att upprepa vad som redan har sagts.
Herr Gunnarsson i Nälden sade att han

Onsdagen den 5 mars 1952.

Nr 8.

Motioner rörande den kommunala fastighetsbeskattningen.

inte ville sänka fastighetsskatten med
40 procent och talade tillika om att
han varit ledamot i beredningsnämnden.
Jag skulle vilja ställa den frågan
till honom, om det verkligen blir en
sänkning med 40 procent av fastighetsskatten
om vi sänka repartitionstalet
från fem till tre. Jag liar också suttit
ordförande i beredningsnämnd och
har reda på vilken värdehöjning som
har förekommit på de olika fastigheterna.
Riktpunkten för oss som sysslat
med detta arbete har varit en höjning
av fastighetsvärdena med 60 procent.
Om riksdagen här beslutar, att någon
sänkning av repartitionstalet ej skall
ske, betyder det ingenting annat än att
fastighetsskatten höjes med 60 procent
i de fall där taxeringsvärdena ha höjts
med 60 procent.

Jag kan ge ett exempel på detta. En
fastighet, som före höjningen av taxeringsvärdena
var taxerad till 20 000
kronor och följaktligen då fick skatta
för 10 skattekronor, är nu höjd med,
låt oss säga, 60 procent till 32 000 kronor,
vilket betyder 16 skattekronor. Antag
att utdebiteringen är 10 kronor per
skattekrona. I det första fallet blir fastighetsskatten
100 kronor och i senare
fallet 160 kronor. Således är det bevisat,
att fastighetsskatten höjes med 60
procent.

Jag anser för min del att vi skola
lösa denna fråga i etapper, och jag
tror att vi kunna vara överens om att
det inte blir någon favör för fastighetsägarna
om vi sänka repartitionstalet
från fem till tre. Det innebär bara
ett återställande av relationen mellan
fastighetsskatt och kommunal inkomstskatt.

Om sedan vissa kommuner ha statliga
kraftverk eller andra anläggningar
som man anser ha en sådan oerhörd
betydelse för kommunalskatten, då få
vi gå en annan väg. Då får den statliga
skatteutjämningen träda till. Vi kunna
inte ta detta till motivering för att fastighetsägarna
i hela Sveriges land skola

belastas med betydligt höjd fastighetsskatt.

Vi skulle kanske kunna kosta på oss
det erkännandet, att det i dag inte är
jordbrukarna som skulle drabbas hårdast
av ett bibehållande av det nuvarande
repartitionstalet, utan det är
ägare av vad man kallar annan fastighet.
Jag har sedan 1938 sysslat med inkomsttaxering,
och jag har under dessa
många år haft tillfälle att se att ägare
av annan fastighet i många hundratals
fall inte kunna utnyttja sitt procentavdrag.
Hur skulle de kunna göra det
i framtiden, om inte någon ändring sker
av repartitionstalet?

Jag tror det skulle vara lyckligt om
kammaren löste denna fråga i etapper
och om vi i dag kunde enas om att
sänka repartitionstalet från fem till tre.
Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till den av herr Velander m. fl. avgivna
reservationen.

Herr GUNNARSSON: Herr talman!
Herr Nilsson i Bästekille har tydligen
missförstått mig. Om en vara kostar
fem kronor och man föreslår att den
skall kosta tre, innebär det en sänkning
med två kronor, och två kronor
är 40 procent av fem kronor.

Jag menar givetvis inte att man har
föreslagit, att den kommunalskatt som
skall utgå i år skall sänkas, utan det
gäller den kommunalskatt som skall
beräknas på de nya taxeringsvärdena.
Skulle vi i dag besluta att sätta repartitionstalet
till tre procent, skulle det
innebära en sänkning med 40 procent
i jämförelse med den skatt som skulle
utgå om vi bibehölle de fem procenten.
Jag kan inte komma till annat resultat.

Herr NILSSON i Bästekille: Herr talman!
Jag vill till herr Gunnarsson bara
säga, att om vi inte göra någon ändring
i gällande repartitionstal, betyder
det med de nya taxeringsvärdena att
vi få en höjning av fastighetsskatten
med i genomsnitt 60 procent.

112

Nr 8.

Onsdagen den 5 mars 1952.

Motioner rörande den kommunala fastighetsbeskattningen.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr förste vice talmannen gav till en
början propositioner beträffande utskottets
hemställan, nämligen på l:o)
bifall till utskottets hemställan; 2:o) bifall
till den av herr Velander m. fl.
avgivna reservationen; samt 3:o) bifall
till den reservation, som avgivits av
herrar Spetz och Sjölin; och fann herr
förste vice talmannen den förstnämnda
propositionen vara med övervägande ja
besvarad. Herr Sjölin begärde likväl
votering, i anledning varav herr förste
vice talmannen för bestämmande av
kontrapropositionen ånyo upptog de
båda återstående propositionerna, av
vilka herr förste vice talmannen nu
fann den under 2:o) angivna hava flertalets
mening för sig. Jämväl beträffande
kontrapropositionen äskade likväl
herr Sjölin votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren till kontraproposition
i huvudvoteringen angående
bevillningsutskottets betänkande
nr 12 antager den av herr Veländer
m. fl. avgivna reservationen, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
den reservation, som avgivits av herrar
Spetz och Sjölin.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning; och befanns därvid flertalet
av kammarens ledamöter hava röstat
för ja-propositionen, vadan kammaren
till kontraproposition i huvudvoteringen
antagit den av herr Velander
in. fl. avgivna reservationen.

I enlighet härmed blev nu efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillingsutskottets hemställan i utskottets
förevarande betänkande nr 12,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den av herr Velander in. fl. avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en
gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr förste vice talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet
av kammarens ledamöter hava röstat
för ja-propositionen. Herr Nilsson
i Svalöv begärde likväl rösträkning, vadan
votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos 119 ja
och 72 nej, varjämte 12 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

I avseende å motiveringen gav herr
förste vice talmannen propositioner dels
på godkännande av utskottets motivering
dels ock på godkännande av utskottets
motivering med den ändring
däri, som föreslagits i den av herr Gustaf
Elofsson m. fl. avgivna reservationen;
och fann herr förste vice talmannen
den förra propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Herr Jonsson
i Skedsbygd begärde likväl votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill att kammaren godkänner
bevillningsutskottets motivering i
utskottets förevarande betänkande nr
12, röstar

Ja;

Den det ej vill, röstar
Nej;

Onsdagen den 5 mars 1952.

Nr 8. 113

Interpellation ang. vissa spörsmål rörande

Vinner Nej, har kammaren godkänt
utskottets berörda motivering med den
ändring däri, som föreslagits i den av
herr Gustaf Elofsson m. fl. avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en
gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Jonsson i Skedsbygd begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 116 ja och 39 nej, varjämte
46 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså godkänt utskottets
motivering.

§ 26.

Interpellation ang. vissa spörsmål rörande
järnvägstrafiken i Norrland.

Ordet lämnades på begäran till

Herr LöFROTH, som yttrade: Herr
talmani Under de sista 10 å 12 åren
har maskinparken vid statens järnvägar
försummats i betänklig grad. Särskilt
är detta fallet i övre Norrland, där
det f. n. råder en stor brist på elektriska
lok. Lokpersonalen står också undrande
och frågande hur länge detta förhållande
skall få fortgå.

Antalet elektriska lok som gå i trafik
är alltför litet, och därtill kommer,
att loken i stor utsträckning äro i behov
av en större översyn, något som
mera sällan kommer i fråga, enär de
som regel efter en nödtorftig revidering
åter måste ut i trafik. Lokpersonalen
har också tydligt framhållit de allvarliga
risker, som förefinnas för tåg som
framföras med dylika lok. Ett flertal
elakartade olyckstillbud har också inträffat
under sista tiden. Upprepade
tågförseningar uppe i Norrland har
också sin grund i den omnämnda
lokbristen.

järnvägstrafiken i Norrland.

Det är vidare bekant, att genom den
stora lokbristen en del tåg måste framföras
med ånglok på elektrifierade linjer.
Med nuvarande höga kolpriser torde
detta ej förbättra SJ :s ekonomiska
ställning.

I detta sammanhang kan också erinras
om att en del tåg, som planenligt
skola framföras av rälsbussar, ofta
måste ersättas med loktåg, enär rälsbussarna
äro nedslitna och f. ö. ej äro
lämpade för vintertrafik i Norrland.
Det är loktåg och icke rälsbussar som
behövas för att hyggligt klara trafiken
vintertid i Norrland.

Med vad jag här anfört anhålles om
kammarens tillstånd att till statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
få rikta följande frågor:

1. Kan man förvänta att el-loktillgången
inom närmaste tiden avsevärt
kommer att förbättras, så att norrländska
trafikanters intressen tillgodoses?

2. Är statsrådet villig att medverka
till att under vintertid i Norrland rälsbussar
utbytas mot loktåg?

Denna anhållan bordlädes.

§ 27.

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen

från statsutskottet:

nr 2, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1952/53 under
andra huvudtiteln, avseende anslagen
inom justititedepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner; nr

44, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
under Utgifter å driftbudgeten,
För flera huvudtitlar gemensamma
frågor;

nr 45, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående lönegradsplace -

8 -—Andra kammarens protokoll 11)52. Nr 8.

114 Nr 8.

Onsdagen den 5 mars 1952.

ring för viss biträdespersonal m. m.;
och

nr 46, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående reglering av vissa
från statens pensionsanstalt utgående
pensioner m. m.; samt

från andra lagutskottet:
nr 63, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den
26 juni 1931 (nr 280) om erkända sjukkassor.

Vidare anmäldes och godkändes riksdagens
kanslis förslag

dels till riksdagens skrivelse, nr 47,
till Konungen angående val av ombud
i Europarådets rådgivande församling
med suppleanter;

dels ock till riksdagens förordnanden: nr

48, för fröken Hildur Kristina Nygren
att vara ombud i Europarådets
rådgivande församling;

nr 49, för herr Bengt Elmgren att
vara ombud i Europarådets rådgivande
församling;

nr 50, för herr Karl Wistrand att vara
ombud i Europarådets rådgivande församling; nr

51, för herr Rolf Edberg att vara
ombud i Europarådets rådgivande församling; nr

52, för herr Otto Bertil von Friesen
att vara ombud i Europarådets rådgivande
församling;

nr 53, för herr Gunnar Hedlund att
var ombud i Europarådets rådgivande
församling;

nr 54, för herr Walter Sundström att
vara suppleant för ombud i Europarådets
rådgivande församling;

nr 55, för herr Gustaf Ragnar Falilander
att vara suppleant för ombud i
Europarådets rådgivande församling;

nr 56, för herr James Dickson att
vara suppleant för ombud i Europarådets
rådgivande församling;

nr 57, för herr Adolf Wallentheim
att vara suppleant för ombud i Europarådets
rådgivande församling;

nr 58, för herr Bertil Gotthard Ohlin
att vara suppleant för ombud i Europarådets
rådgivande församling; och

nr 59, för herr Bernhard Näsgård att
vara suppleant för ombud i Europarådets
rådgivande församling.

§ 28.

Anmäldes, att Kungl. Maj:ts proposition
nr 81, med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 1 § förordningen
den 3 juni 1938 (nr 216) om
livräntetillägg av statsmedel åt vissa livräntetagare
enligt lagen den 5 juli 1901
angående ersättning för skada til) följd
av olycksfall i arbete, m. m. tillställts
kammaren.

Denna proposition bordlädes.

§ 29.

Anmäldes, att följande motioner avlämnats
under sammanträdet, nämligen:

nr 496, av herr Skoglund i Umeå
m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 52, med förslag till lag om
ändring i vattenlagen;

nr 497, av fru Sandström, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition, nr 53,
med förslag till lag om ändring i lagen
den 20 oktober 1939 (nr 732) med särskilda
bestämmelser angående tillfällig
vattenreglering;

nr 498, av herr Andersson i Alfredshem
m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition, nr 67, med förslag till förordning
om särskild skatt å vissa exportavgifter
avseende år 1952, m. m.;
och

nr 499, av fröken Vinge m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 70, med förslag till lag angående
dyrtidstillägg för år 1952 å särskilda
barnbidrag till änkors och invaliders
m. fl. barn.

Dessa motioner bordlädes.

§ 30.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 7.04 em.

In fidera
Gunnar Brilih.

Torsdagen den 6 mars 1952.

Nr 8. 115

Torsdagen den 6 mars.

Kl. 3 em.

Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes av herr förste vice talmannen.

§ 1.

Föredrogs Kungl. Maj:ts proposition,
nr 81, med förslag till förordning angående
ändrad lydelse av 1 § förordningen
den 3 juni 1938 (nr 216) om livräntetillägg
av statsmedel åt vissa livräntetagare
enligt lagen den 5 juli 1901
angående ersättning för skada till följd
av olycksfall i arbete, m. m.; och hänvisades
propositionen, såvitt angick anvisande
av anslag till vissa tillägg å ersättningar
i anledning av olycksfall i
arbetet till statsutskottet och i övrigt
till behandling av lagutskott.

§ 2.

Föredrogos var efter annan följande
på kammarens bord vilande motioner;
och hänvisades därvid

till behandling av lagutskott motionerna: nr

496 av herr Skoglund i Umeå
m. fl.; och

nr 497 av fru Sandström; samt

till bevillningsutskottet motionen nr
498 av herr Andersson i Alfredshem
m. fl.

Vid härefter skedd föredragning av
den av fröken Vinge m. fl. avgivna motionen
nr 499 hänvisades motionen, såvitt
angick anvisande av anslag till särskilda
barnbidrag till änkors och invaliders
barn m. m., till statsutskottet och
i övrigt till behandling av lagutskott.

§ 3.

Föredrogs den av herr Löfroth vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhål -

lan att få framställa interpellation till
herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
angående vissa
spörsmål rörande järnvägstrafiken i
Norrland.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 4.

Lag med särskilda bestämmelser om
tvångsmedel i vissa brottmål.

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 6, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
med särskilda bestämmelser om tvångsmedel
i vissa brottmål dels ock i ämnet
väckta motioner.

Genom en den 21 december 1951 dagtecknad,
till lagutskott hänvisad proposition,
nr 22, vilken behandlats av
första lagutskottet, hade Kungl. Maj:t
under åberopande av propositionen bilagda,
i statsrådet och lagrådet förda
protokoll föreslagit riksdagen att antaga
ett vid propositionen fogat förslag
till lag med särskilda bestämmelser om
tvångsmedel i vissa brottmål.

Det i propositionen framlagda lagförslaget
avsåg att bereda vidgade möjligheter
att utnyttja tvångsmedel vid
förundersökning angående spioneri, sabotage
och vissa andra mot rikets säkerhet
riktade brott. Innebörden av förslaget
var i huvudsak, att möjlighet gåves
till viss förlängning av anhållningstiden
samt att på vissa punkter gjordes
en komplettering av bestämmelserna i
27 kap. rättegångsbalken rörande beslag
och telefonavlyssning.

I samband med propositionen hade
utskottet till behandling förehaft fyra
i anledning av densamma inom riksdagen
väckta motioner, nämligen

inom första kammaren:

nr 365 av herr Holmbäck, och

116 Nr 8.

Torsdagen den 6 mars 1952.

Lag med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål.

inom andra kammaren:

nr 397 av herrar Håckner och Larsson
i Stockholm,

nr 463 av herr Stähl samt

nr 481 av herr Johansson i Stockholm
m. fl.

I motionen 11:481 hade yrkats avslag
å propositionen, medan övriga motioner
innefattade förslag om ändringar
i Kungl. Maj:ts förslag.

Utskottet hemställde,

A) att riksdagen — med förklaring,
att riksdagen funnit vissa ändringar
böra vidtagas i det genom propositionen
framlagda lagförslaget — måtte för
sin del antaga ett av utskottet framlagt
förslag till lag med särskilda bestämmelser
om tvångsmedel i vissa brottmål; B)

att motionerna I: 365 samt II: 397,
463 och 481 icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Enligt utskottets förslag skulle 2 §
i lagen erhålla följande lydelse:

2 §.

På begäran av anhållningsmyndigheten
äger justitiekanslern medgiva
förlängning av den tid, inom vilken
enligt 24 kap. 12 § rättegångsbalken
häktningsframställning senast skall
avlåtas, med högst tio dagar. Begäran
därom skall med angivande av skälen
göras inom den i nämnda lagrum
föreskrivna tiden. Har anstånd medgivits
och finnes fortsatt utredning
oundgängligen erforderlig, må justitiekanslern
på begäran, som göres
före anståndstidens utgång, meddela
ytterligare förlängning med högst
femton dagar.

Göres ej häktningsframställning
inom tid som för varje fall är föreskriven
eller, därest begäran om förlängning
ej bifallits, senast dagen efter
den då anhållningsmyndigheten
mottog meddelande därom, skall den
anhållne omedelbart frigivas.

Vid utlåtandet hade fogats följande
reservationer:

1) av herr Hastad beträffande vissa
delar av utskottets motivering;

2) av fru Sjöström-Bengtsson, herr
Göransson och fru Gärde Widemar,
vilka ansett, att utskottet bort hemställa,

A) att riksdagen — med förklaring,
att riksdagen funnit vissa ändringar
böra vidtagas i det genom propositionen
framlagda lagförslaget — måtte för
sin del antaga ett av reservanterna
framlagt förslag till lag i ämnet, vilket
förslag skilde sig från utskottets förslag
bl. a. däri att 2 § erhållit följande avfattning: På

begäran av anhållningsmyndigheten
äger justitiekanslern medgiva
förlängning av den tid, inom vilken
enligt 24 kap. 12 § rättegångsbalken
häktningsframställning senast skall
avlåtas, med högst tio dagar. Begäran
därom skall med angivande av skälen
göras inom den i nämnda lagrum
föreskrivna tiden.

Göres ej häktningsframställning
inom tid som för varje fall är föreskriven
eller, därest begäran om förlängningen
ej bifallits, senast dagen efter
den då anhållningsmyndigheten
mottog meddelande därom, skall den
anhållne omedelbart frigivas.

I stället för den i 24 kap. 15 § första
stycket rättegångsbalken stadgade tid
av fyra dagar gälle en tid av åtta dagar;

B) att motionerna I: 365 och II: 397,
i den mån de icke kunde anses besvarade
genom vad reservanterna under
A) hemställt, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd; samt

C) att motionerna II: 463 och 481
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

3) av herr Branting, som anslutit sig
till den under 2) anmärkta reservationen
utom såvitt framginge av ett av
honom avgivet yttrande, innefattande

Torsdagen den 6 mars 1952.

Nr 8.

117

Lag med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmåL

oL a. att lagen skulle inledas med en 1
§ av följande lydelse:

1 §•

Vid krig eller krigsfara, vari riket befinner
sig, eller eljest under utomordentliga,
av krig föranledda förhållanden
äger Konungen med riksdagens
samtycke förordna, att vad i 2—8 §§
stadgas skall äga tillämpning.

Sedan herr förste vice talmannen anmält
ärendet till handläggning, begärdes
beträffande föredragningssättet ordet
av

Herr RYLANDER, som yttrade: Herr
talman! I avseende å föredragningen
av första lagutskottets utlåtande nr 6
föreslås, att detsamma må företagas till
avgörande punktvis samt punkten A)
på det sätt, att det däri tillstyrkta lagförslaget
föredrages paragrafvis med
promulgationsbestämmelse, ingress och
rubrik sist, varefter utskottets hemställan
i punkt A) föredrages, att vid behandlingen
av den paragraf, varom först
uppstår överläggning, denna må omfatta
utlåtandet i dess helhet, samt att
lagtext ej må behöva uppläsas i vidare
mån än sådant av någon kammarens ledamot
begäres.

Denna hemställan bifölls.

I enlighet härmed föredrogs nu till
en början punkten A), utskottets förslag
till lag med särskilda bestämmelser om
tvångsmedel i vissa brottmål, 1 §.

Därvid anförde:

Fru GÄRDE WIDEMAR: Herr talman!
I vårt land har vi på olika sätt sökt
atl värna om den enskildes rättssäkerhet.
En av de viktigaste ingredienserna
i den är vår rätt att icke godtyckligt
bli berövade vår frihet. Då det gällt
frihetsberövande på grund av misstanke
om brott har principen alltid varit, att
en person får anhållas endast om skäU*
misstanke förefinnes emot honom
ock att han därefter utan uppskov skall

inställas inför domstol. Den principen
var uppe till mycket ingående diskussion
i samband med rättegångsbalkens
antagande. Det fastslogs i rättegångsbalken,
att den längsta tid en person
får sitta anhållen utan att häktningsframställning
göres är fem dygn. I den
lag vi i dag har uppe till behandling
och som avser en undantagslagstiftning
till rättegångsbalken föreslås denna tid
utsträckt till 30 dagar, således sex gånger
så lång tid som den nu gällande
längsta tiden.

Vi reservanter har i likhet med lagrådet
föreslagit, att tiden skall utsträckas
till endast 15 dagar, vilket vi anser
skulle väl täcka det behov av utsträckt
anhållningstid, som finns för de brott
det här gäller. Spioneribrotten utgör
givetvis ett mycket allvarligt problem
för vårt land, men samma problem
finns i övriga västeuropeiska länder.
Det skulle därför vara av intresse att se
hur man gjort i dessa länder för att
klara upp detta problem.

Tyvärr finns det ingen redogörelse
för utländsk lagstiftning i den proposition
som vi nu behandlar. Enligt vad
man upplyst om i utskottet finns det
emellertid inte i något västeuropeiskt
land en motsvarighet till den lag, som
här föreslås. Man skulle kanske då kunna
draga den slutsatsen, att man i dessa
andra länder normalt hade större befogenheter
för polismyndigheten än vad
som inryms i vår ordinarie lagstiftning.
Så är emellertid inte alls förhållandet.
Tvärtom bär polismyndighet här i landet
större befogenheter på grund av
rättegångsbalken än vad polismyndigheterna
i de flesta andra länder har.
Man kan då inte underlåta att tycka
det vara egendomligt, att man just i
vårt land skall behöva tillgripa en så
långt gående lagstiftning som den som
nu föreslagits. Problemet måste ju dock
ha samma räckvidd både i Norge, Danmark
och England som hos oss.

T England, som ju är vittberömt för
sin strävan att garantera den enskildes

118 Nr 8.

Torsdagen den 6 mars 1952.

Lag med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål.

rättssäkerhet, gäller alltjämt Habeas
Corpus-akten, som ända sedan den antogs
år 1679 för det engelska folket varit
en symbol för den enskildes rättssäkerhet.
Den innebär, att varje person,
som blir berövad sin frihet, äger
påkalla att snarast bli hörd inför vilken
domstol som helst i England.

Om den lag, som nu föreslås, antages,
blir Sverige det första västeuropeiska
land, som genomför en dylik lagstiftning,
och detta trots att vi i år
har ratificerat Europarådets konvention
angående skydd för de mänskliga
rättigheterna och grundläggande friheterna.
Jag skall citera vad som där
stadgas: »Envar som är arresterad eller
berövad sin frihet såsom skäligen misstänkt
för att ha förövat brott skall ofördröjligen
ställas inför domstol eller
ämbetsman, som enligt lag beklätts med
domsmakt, och skall vara berättigad till
rättegång inom skälig tid.» Även om vi
har behov av att skydda rikets säkerhet,
får vi inte i ren skrämsel och panik
tillgripa så vittgående avvikelser från
vad som gäller enligt vår övriga lagstiftning
och enligt lagstiftningen i
andra demokratiska länder. En rubbning
av de anhållningstider, som fastställts
i rättegångsbalken, är en mycket
allvarlig fråga.

En anhållningstid av 30 dagar förefaller
kanske den oinvigde inte så farlig
med hänsyn till de allvarliga brott
det här gäller. Man tänker då kanske
i allmänhet på att det är ganska likgiltigt,
om herrar Enboin och Andersson
sitter anhållna 5, 15 eller 30 dagar innan
de kommer inför domstol. Jag tror
dock att jag inte behöver påpeka, att
det inte är omtanke om sådana personer
som drivit oss till denna reservation.
Det är inte spionerna vi gör oss
till tolk för, utan vi vill skydda alla
dem som riskerar att få sitta oskyldigt
anhållna och får sitta anhållna längre
än nödvändigt.

I utskottet har vi haft tillgång till
Sandlerkommissionens utredning om

säkerhetstjänsten. Av en statistik där
framgår, att 1 798 personer anhölls av
säkerhetstjänsten och att av dessa 1 411
släpptes utan åtal, medan endast 387
personer blev åtalade. Detta är ganska
skrämmande siffror. De visar, att det
finns en stor kategori människor, som
oskyldiga får sitta anhållna som misstänkta.

Enligt vår uppfattning är den största
risken med den nu föreslagna lagen
den, att den kan medverka till att öka
risken för oriktigt anhållande. Förlängningen
av anhållningstidcn kan
nämligen leda till att den misstänkte
blir anhållen på väsentligt svagare
grunder än hittills. Före anhållandet
bör polisen ha uträttat ett väsentligt
utredningsarbete. Skälen emot den
misstänkte måste nämligen vara av en
viss styrka redan vid frihetsberövandet
för att skälig misstanke skall anses
vara för handen. Vanligtvis finns det
brister och luckor i utredningen som
gör, att det är ovisst om personen i
fråga är skyldig till brottet. Det är
ganska naturligt att polisen vid en
kort anhållningstid inte skrider till anhållande
förrän man har en relativt
stark bevisning emot vederbörande.
Allteftersom anhållningstiden utsträcks
räknar man automatiskt med att det
blir lättare att få fram bevisning emot
den anhållne. Man anser sig kunna anhålla
på svagare skäl än vad man annars
kunde ha gjort.

Det är det jag menar när jag säger,
att risken för oriktigt anhållande kan
öka. Vid anhållandet vet man ännu inte
om vederbörande är skyldig. Detta kan
fastslås endast av domstolen, och därför
bör man se till att vederbörande
kommer inför domstol utan onödigt
dröjsmål. Här är det inte fråga om
huruvida polisen gör något fel. Det
ligger i sakens natur, att misstag kan
begås, och en alltför lång anhållningstid
kan medverka till att misstagen blir
flera.

För att göra ett så väsentligt avsteg

Torsdagen den 6 mars 1952.

Nr 8.

119

Lag med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål.

från rättegångsbalken måste man ha
mycket, mycket starka skäl. Några så
starka skäl har enligt reservanternas
åsikt inte förebragts. Statspolisintendenten
bär begärt 30 dagar. Han har
motiverat detta med att det med hänsyn
till rikets säkerhet är nödvändigt,
att man när det gäller vissa grova brott
får möjlighet att ha personer anhållna
i 30 dagar. Hans begäran har utan vidare
accepterats. Jag kan förstå, att det
ur statspolisintendentens synpunkt varit
riktigt att framlägga en så vittomfattande
begäran. Det är nämligen naturligt,
att han vill ge polisen en viss
tidsmarginal för att färdigställa utredningen.
I riksdagen är det emellertid
vår sak att göra en riktig avvägning
emellan det här framställda anspråket,
som alltså motiveras med statens säkerhet,
och den enskildes rätt till personlig
frihet.

Detta är naturligtvis en mycket svår
avvägning. Då reservanterna anser sig
kunna gå med på en utsträckning av
tiden från 5 till 15 dagar, är även detta,
ur vår synpunkt sett, en kompromiss.
Då vi gått med på detta har vi förlitat
oss på lagrådets auktoritet. Jag vill också
här nämna, att den kortare tiden fått
ett visst gehör även från åklagarmyndigheternas
sida. Förste stadsfiskalen
Persson i Göteborg har för sin del ansett,
att en tid av 12 dagar skulle vara
skälig för ifrågavarande brott.

Reservanternas ståndpunkt är, att
varje anhållen person snarast bör inställas
till domstolsförhandling. Det är
nämligen inte förrän saken kommer inför
domstol och den misstänkte konfronteras
med åklagarens utredning
som han kan få tillfälle att framföra
sina synpunkter och försvara sig, antingen
han nu gör det själv eller genom
en försvarsadvokat. Inte ens vid ifrågavarande
brott har man ju rätt att bortse
från den misstänktes möjligheter att
försvara sig.

Innan jag nu slutar skall jag be att
få till kammarens ledamöter rikta en

allvarlig uppmaning att betänka innebörden
i denna lagstiftning. Den kan
vara det första steget bort från de rättsregler,
som vi tidigare uppsatt som garant
för den personliga friheten här i
landet.

Herr talman! Jag skall be att få yrka
bifall till fru Sjöström-Bengtssons reservation.

Herr JOHANSSON i Stockholm: Herr
talman! När förebilden till denna lag
skapades under andra världskrigets början
höjdes t. o. m. på borgerligt håll
varnande röster bland dem, som höll
på de gamla liberala idéerna. När andra
världskriget pågått ett halvår, således
mitt i vinterkrigets rasande hets den 8
januari 1940, skrev Torgny Segerstedt i
Göteborgs Handelstidning att lagen var
direkt kopierad från Hitlers tredje rike.
Han fortsatte: »När sedan polisen får
rätt att avlyssna våra telefonsamtal, att
bryta våra brev, att bura in oss på en
månad utan vidare spisning, så kan det
bli en smula fason på denna lilla filial
till det stora mönsterlandet. Vi får äntligen
en demokrati som förtjänar detta
namn och där friheten kan blomstra.
Frihet är icke detsamma som rättighet
för medborgarna att hysa vilka åsikter
som helst och att förfäkta dem efter
bästa förmåga. Att gå fram på den fria
meningsbildningens linje och på övertygandets
väg leder till falsk frihet. Den
sanna friheten består i att tänka och
handla rätt. Vad som är rätt bestämmer
givetvis de makthavande.»

Riksdagens majoritet har tydligen lätt
att glömma, att tvångsmedelslagen, polisstatsmetoderna
och åsiktsförföljelserna
mot dem, som inte tänkte rätt efter
makthavarnas föreskrifter, ledde till den
smutsigaste byk som någon svensk parlamentarisk
undersökningskommission
någonsin haft att tvätta och skölja. Både
justitieministern, regeringen och utskottsledamöterna
tycks ha glömt hur
den smutstvätten såg ut.

Man är åter beredd att officiellt ge -

120 Nr 8.

Torsdagen den 6 mars 1952.

Lag med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål.

nomföra telefonavlyssning, brevspionage
och förlängd tid för anhållan.
Justitieminister Zetterberg, som aldrig
dragit sig för att sätta sitt namn under
vilka reaktionära lagar som helst —
jag erinrar om lagförslaget om ståndrätt
— fortsätter på den inslagna vägen.
Det har sagts att det gäller landets
säkerhet och att man inte skall huttia
med farliga spioner. Då får man inte
vara så noga med rättssäkerheten.

Sandlerkommissionens utredning visade
emellertid, att den tidigare lagen
inte i första hand utnyttjats mot spioner
utan till åsiktsförföljelse mot vissa
politiska meningsriktningar och framför
allt mot kommunisterna. Jag har
tidigare, både i kammaren och i första
lagutskottet, haft anledning att grundligt
gå igenom en hel serie av andra
världskrigets mera omtalade spioneribrott.
I intet av dessa fall har telefonavlyssningen
och brevspionaget tillmätts
någon nämnvärd betydelse.

Vad den förlängda anhållningstiden
beträffar, så räcker det med att åter
erinra om vad fru Gärde Widemar nyss
talade om här i talarstolen, att av 1 837
anhållna personer 75 procent eller 1 411
släpptes utan att något åtal väcktes.
De var alla oskyldigt anhållna! Sandlerkommissionen
konstaterade liksom fru
Gärde Widemar, att tvångsmedelslagen
utnyttjats av säkerhetstjänsten för att
kvarhålla personer på svagare skäl än
som eljest skulle varit fallet.

Jag känner en hel del sådana fall, där
människor hämtats från sina arbetsplatser,
fråntagits sin försörjning och
skandaliserats i sin omgivning, och detta
utan att polisen sedan kunde resa
någon som helst anklagelse. Jag tar ett
fall bland många. Jag erinrar om fallet
Sigurd Johansson, där man och
hustru häktades och polisen lämnade
en förskrämd 11-årig pojke utan tillsyn.
Han är nu vuxen och kan berätta
hur det kändes. Makarna Johansson
kunde inte anklagas för något som helst
brott.

Till det ovan nämnda kommer att
av återstående 25 procent finns det ett
stort antal fall, där människor dömt*
på så svaga och så lösliga grunder, att
jag inte tvekar att kalla det för justitioskandaler.
Jag vill erinra om hur järnvägsmän
dömdes bara därför att de
räknat de tyska permittenttågen, och
jag erinrar om att människor dömdes
till höga straff endast därför att de förberett
en motståndsrörelse liknande deD
som förekom i Norge och Danmark, för
den händelse Hitler skulle ockupera
Sverige.

Telefonavlyssningen hade en väldig
omfattning, men inte lär den ha avslöjat
så många spioner. Sandlerkommissionen
visar på s. 136—140, att det
utgavs 6 000 individuella förordnanden
om telefonkontroll. En enkel addering
av polisens egna siffror på s. 140 visar,
att Hestapo under denna tid avlyssnade
11 183 972 svenska telefonsamtal.
Av dessa föranledde 384 028 skrift
liga rapporter till höga vederbörande.
Inte mindre än 10 799 951 samtal var
således av mera privat natur och föranledde
inte ens rapport hos vår rapportskrivande
polis. Siffrorna bör anföras
i nästa broschyr för utlandet om
den beprisade svenska demokratiens
särart och utomordentliga förtjänster.
Förvånar under sådana förhållanden
det någon att hemliga polisen redan på
den tiden kostade skattebetalarna 7 å 8
miljoner kronor om året?

Även om det officiellt förnekas har
telefonavlyssning inte bara av för brottmisstänkta
utan också av politiskt misshagliga
fortsatt även under mellantiden,
i varje fall när det gällt kommunistiska
företag och många medlemmar
i vårt parti. Det kom en del skruvade
förklaringar, när telefonavlyssningen
uppmärksammades även i samband med
Kejneaffären. Det hette att illojal avlyssning
inte hade förekommit. Ma»
hade alltså varit så förutseende att ma»
hade skaffat sig fullmakt.

Jag skall emellertid passa på att kJht -

Torsdagen den 6 mars 1952.

Nr 8.

121

Lag med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål.

ga över de många avbrott, som tjuvlyssningen
medfört på de avlyssnades
telefoner. Jag skulle kunna berätta en
hel del om polisens missöden i sådana
sammanhang. Redan utredningen om
Mnnckska kåren för 20 år sedan visade,
att polisen redan på den tiden sysslade
med telefonspionagc. Ja, redan vid tiden
för första världskriget förekom
telefonavlyssning, och bland de avlyssnade
befann sig sådana personer som
Hjalmar Branting och Gustav Möller.
Detta visar på sitt sätt klyftan mellan
Branting och hans tid å ena sidan och
den nuvarande regeringen och justitieminister
Zetterberg å andra sidan.

Vi är emellertid trötta på de många
avbrotten i våra telefoner. Vi tycker att
när polisen sysslat med tjuvavlyssning
i åtminstone över trettio års tid, borde
man kunna kräva att de anställda någorlunda
skulle ha lärt sig sitt skumma
yrke.

Vad sedan beträffar brevspionage och
telegramkontroll vill jag fråga om den
lagen tillkom för att uppdaga spioneri.
Vi har i riksdagen tidigare berättat om
hur de kommunistiska tidningarna fick
sin post kvarhållen, så att meddelanden
och annonser kom för sent. Jag kan ge
hur många drastiska exempel som helst.
Jag erinrar om att de interpellationssvar,
som enligt gammal god sedvänja
översändes från den nuvarande statsministern
Erlander och andra ministrar
till exempelvis herr Hagberg i Luleå,
kvarhölls och kom fram först när
interpellationsdebatten var över. Vidtogs
verkligen denna åtgärd för att
uppdaga spioneri, och vilken av de
båda inblandade var i så fall den misstänkte?
I den vevan medgav för övrigt
herr Erlander att Hagbergs telefon var
avlyssnad av polisen.

Sandlerkommissionens rapport innehåller
flera sidor med exempel på brev
och telegram, som polisen kvarhöll och
som inte kom fram. Där finns bl. a.
en mängd brev från svenskar till Amerika,
där brevskrivarna uttalade sig

ofördelaktigt om Hitler. Det tillät inte
Hestapo.

På s. 134 i Sandlerkommissionens
rapport visas hur tvångsmedelslagen tilllämpades
i sådana fall. Efter mordbranden
och de femdubbla morden i
Norrskensflammans lokaler för tolv år
sedan, i vilka tre av riksdagspartierna
hade medlemmar som var svårt komprometterade
i förberedelserna, var det
många som skickade kondoleanstelegram
till de anhöriga och utlovade fortsatt
kamp. Sandlerkommissionen citerar
på s. 134 några av de telegram som
stoppades. Ett lyder så här: »Vi sänker
våra fanor i sorg vid de döda
kamraternas bårar. Vi höjer dem igen
och för dem fram till seger. Smålands
kommunistiska partidistrikt, Distriktsstyrelsen.
» Är det att uppdaga spioneri
att stoppa ett sådant telegram?

Jag skall citera ett annat telegram,
avsänt av en ledamot av denna kammare
till kommunistungdomens kongress
i Stockholm den 24 mars 1940.
Det lyder: »Med ungdomens hjälp skall
vi visa att inga transportförbud eller
terroråtgärder av något slag kan hindra
kommunismens seger. Göteborgskommunen,
Senander.» Jag överlåter åt första
lagutskottets talesman att övertyga
oss om att tvångsmedelslagen i dessa
och liknande fall användes för att uppdaga
spioneri.

Jag kan också hänvisa till Sandlerkommissionens
statistiska kurva, som
visar säkerhetspolisens ringa intresse
av tyska spioner så länge det gick bra
för Hitler. I dag är det västmaktsspionaget,
framför allt det amerikanska,
som åtnjuter samma förmånsställning.
Eftersom tvångsmedelslagen också innefattar
husundersökningar och beslag,
vill jag erinra om hur samlingsregeringen
skickade ut 3 000 poliser för att
leta i våra byrålådor och skåp. Det var
det största fiasko, som samlingsregeringen
någonsin noterat. Man sade sig
ha hittat fruktansvärt komprometterande
handlingar, nämligen en massa

122 Nr 8.

Torsdagen den 6 mars 1952.

Lag med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål.

hemliga chiffermeddelanden och coder,
vilka sedan befanns vara än gamla
bridgeprotokoll, än anteckningar som
ömma mödrar gjort efter läkares inrådan
om deras sjuka småbarns avföring.
Det var hemligheterna.

Lagen har i mycket ringa utsträckning
använts för att avslöja spioner eller
för att spana efter brott. Den har
huvudsakligen använts för åsiktsförföljelse
och för att trakassera och utspionera
människor och rörelser, vilkas
åsikter de makthavande och deras
polis inte tyckte om.

Vi har också en högaktuell anledning
att erinra därom att bland dem
som skall handha dessa tvångsmedel
finns personer, som av Sandlerkommissionen
överbevisades om grova provokationer
mot den svenska arbetarrörelsen.
Undersökningen bestyrkte exempelvis
att kriminalkommissarie Lönn
i säkerhetspolisen givit två nazister,
Nordh och Hansén, uppdrag att söka
komma in i kommunistiska partiet.
Inblandade var också kriminalpolisintendenten
Lundqvist och i en viss detalj
vice amiral Strömbäck. Man sökte
också utrusta dem med provokatoriska
dokument, färdigställda av försvarsstaben,
för att med hjälp av dessa dokument
försöka kompromettera vårt
parti eller enskilda medlemmar. Det
heter i kommissionens rapport s.
371—372: Nordh tog kontakt med Lönn
och orienterade denne om Hanséns begäran
beträffande Vitså — flottans huvudstation
vid Hårsfjärden —• och som
ett led i ansträngningarna att kunna
tränga kommunisterna in på livet överlämnade
Lönn till Nordh uppgifter om
några militära förhållanden i Vitså,
vilka Nordh kunde få överlämna till
Hansén för vidare befordran till kommunisterna.

På samma sida konstateras, att kommunisterna
aldrig visat något intresse
för några som helst upplysningar, och
dessa bägge herrar har aldrig haft något
medlemskort. Sandlerkommissionen

har alltså bevisat att de som skall handha
denna tvångslagstiftning har tillverkat
militära dokument för att med dem
konstruera brott, som inte blivit begångna,
för att därmed skada ett visst
politiskt parti.

Samme kriminalkommissarie och
samma provokatörer utförde också den
bekanta provokationen mot vissa norska
flyktingar, vilken också behandlas
i Sandlerkommissionens rapport. I
fallet Stahre-Öberg hade en kriminalkonstapel
Nygren beordrats att utbjuda
kartor till svenska sjömän och förespeglat
dem, att dessa kunde säljas
mycket dyrt, för att få fast dem för
olovlig underrättelseverksamhet. Det
gällde inte Sverige, utan avsikten var
att sätta fast dem för underrättelseverksamhet
emot Hitlertyskland för
de allierades räkning. Det är sådant
folk som skall ha hand om den nya
tvångsmedelslagen!

I dag prövas åter de som alltid brukar
komma med salvelsefulla deklamationer
om den västerländska demokratien
och den personliga friheten.
Utskottsreservanten Branting visar, att
inte ens de främsta atlantpaktstaterna i
Europa gått så långt som Sverige, att
de hittills inte beslutat om något undantagstillstånd
från de gällande rättsreglerna.
Vi skall gå först i raden efter
Förenta staterna. Reservanten Branting
anser med rätta detta förhållande i hög
g,-ad alarmerande. Han anser att beslutet
kommer att få beklagliga återverkningar
i andra länder och skruva
upp den allmänna krigshysterien till
men för ansträngningarna att uppnå
en allmän avspänning.

Regeringen och utskottet framhåller
som särskilt anmärkningsvärt, att alla
remissinstanser utom Sveriges advokatsamfund
tillstyrkt lagstiftningen. Tacka
för det, när man bara har frågat sådana
som man visste skulle tillstyrka.
Man har frågat åklagare och polis, man
har frågat statliga organ och domare.
Den enda remissinstans, som

Torsdagen den 6 mars 1952.

Nr 8.

123

Lag med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål.

kan sägas representera vanliga enskilda
medborgare, har avstyrkt förslaget,
och det är Sveriges advokatsamfund.

När det gäller att återvända till en
lagstiftning, som fullkomligt sönderkritiserades
vid krigets slut, en klart
antidemokratisk lagstiftning som ger
utomordentliga fullmakter åt institutioner,
som redan gjort så många övergrepp
och missgrepp bland annat med
stöd av den tidigare lagen, att en parlamentarisk
undersökningskommission
måst använda tre tjocka band bara
för utredningen, hade det varit anledning
att vidga antalet remissinstanser.
Här om någonsin hade det varit på
sin plats att låta de stora massorganisationerna
säga sitt ord. Det är inte så
säkert att de hade samma synpunkter
på denna antidemokratiska undantagslagstiftning
som åklagarmakten och
polismyndigheten.

I förra veckan läste vi i pressen om
JO:s tillrättavisning av en rådman i
Kristinehamn, som titulerat en fånge
»Straffången NN» i ett brev till den
fångvårdsanstalt, där adressaten vistades.
I JO:s tillrättavisning heter det,
att rådmannen brustit i den takt och
hänsynsfullhet, som bör fordras av
en tjänsteman, då han betecknat en å
fångvårdsanstalt intagen som strafffånge.
Kännedomen om att personen
dömts till straff kan, säger JO, på
detta sätt spridas mer än nödigt och
lända den intagne till men i hans
framtida verksamhet.

Vi instämmer med JO och finner
det lovvärt att man icke genom klumpiga
åtgärder skadar människor som
straffas för ett begånget brott. I dag
vill jag efterlysa något annat, nämligen
ett svenskt rättskydd och skydd
för heder och ära för sådana svenska
medborgare, som icke har begått något
brott.

Även om herrar Ohlin och Erlander
enlikt amerikansk förebild i onsdags
sökte göra gällande, att kommunistisk

ideologi och fostran predestinerar till
brottslighet, är det ännu inte straffbelagt
i detta land att hysa kommunistiska
och socialistiska åsikter. Ändå
har säkerhetspolisen och den borgerliga
socialdemokratiska pressen tagit
för vana att utpeka namngivna oförvitliga
människor för de grövsta brott
Polisen har medverkat till att kommunister
namngivits och utpekats för
spioneri och andra kriminella gärningar,
trots att de icke åtalats, icke
anhållits eller ens blivit hörda i sådana
sammanhang. Sådana anklagelser
har riktats mot människor, som av tiotusentals
svenska väljare fått förtroendet
att representera dem i riksdagen
eller i kommunala institutioner. Svenska
statstjänare, som i årtionden kört
lok, växlat järnvägsvagnar eller burit
ut post, nätter och dagar, vardagar och
söndagar för jämmerligt dåliga löner,
utpekas som misstänkta brottslingar
för att deras åsikter inte passar polisen.

När polisens fantasi inte räcker, tar
man vilka urspårade personer som
helst till hjälp i presskampanjen. Jag
kan ge exempel också på det, om ni
vill. I dag kan i hela pressen läsas om
sammanstötningen mellan åklagaren
och försvarsadvokaten, när det gäller
förskingraren i Uplandsbanken. Advokat
Hugo Lindberg har erinrat om
inrikesministerns förklaring i riksdagen
i anledning av fru Sjöström-Bengtssons
interpellation om polisens indiskretioner
i samband med människor,
som misstänks för brott eller underkastas
förhör. Statsrådet hänvisade till
rättegångsbalkens bestämmelse om tystnadsplikt
och om polisinstruktionen,
som förbjuder polismän att yppa något
varom de i tjänsten erhållit kunskap.
överträdelse mot detta är inte
lagbrott, men vederbörande har brustit
i takt och omdöme.

Enligt detta inrikesministerns uttalande
har den förut nämnda kommissionen
och andra siikcrhetspoliser

124

Nr 8.

Torsdagen den 6 mars 1952.

Lag med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål.

i ledande eller underordnad ställning
brustit i takt och omdöme tjogtals
gånger de senaste veckorna, inte när
det gäller misstänkta brottslingar,
utan när det gäller personer, som inte
anklagats för några brott.

Men polisen kan vara hänsynsfull
ibland. En av de anklagade i Enbomsaffären,
som enligt åklagaren skall åtalas
för anstiftan av spioneri, en rubrik
som säger mycket, har själv fått bestämma
om och när hennes namn skall
lämnas.

Vi förstår dock inte, att man inte
kan visa någon hänsyn mot människor,
mot vilka polisen inte kan rikta några
anklagelser för brott. Vi förstår att
försvarsadvokaten vill ha hänsyn för
den anklagade Sellén, men jag vill i
anknytning därtill fråga första lagutskottet
och denna kammare: Måste
man verkligen först förskingra 800 000
kronor, för att man skall kunna ställa
anspråk på vanligt enkelt rättsskydd
i detta land, skydd mot offentlig skandalisering
i samband med brott, som
man dels inte har begått, dels inte heller
blivit anklagad för? Kan vi inte
slippa något billigare undan, vi som
inte har begått brott? Står den som
inte begått brott i fullständig avsaknad
av svenskt rättsskydd bara därför att
han fortsätter att hävda de socialistiska
åsikter, som en gång för mycket
länge sedan var grundlinje och program
för det största av de partier, som
för närvarande är regeringspartier i
Sverige?

Låt oss ta ännu ett exempel på hur
man hetsar fram en psykos för en sådan
här lagstiftning, för en sådan bär
kampanj. Jag skall ta fallet Roland.
Jag har här Stockholms-Tidningen för
den 3 mars. Där läser vi på första sidan
en mycket stor rubrik på sex spalter:
Sovjetattaché gav spioneriuppdrag.

Innan jag går närmare in på fallet
Roland, skall jag först beröra ett fall,
som har mera släktskap med det
första. Några dagar innan fallet Ro -

land togs upp i pressen, talade heln
pressen om en ny omfattande spioneriaffär.
Säkerhetspolisen hade givit upplysningar.
Det gällde en fiskare och
taktäckare från Norrbotten. Han utpekades
så klart och tydligt, att alla som
kände honom förstod att det var han.
Vi känner inte mannen, men han har
själv lagt fram sin sak för JO. Han förklarar
i sin skrivelse, att han verkligen
gjort sig skyldig till ett lagbrott, till
misshandel av en furir. Så får man inte
göra, och för det brottet kommer han
att straffas. Men vad har säkerhetspolisen
och pressen för rätt att utpeka
mannen som en grov förbrytare, en farlig
spion, utan att någon anklagelse
rests eller något förhör ägt rum? Det
uppges att han mottagit något exemplar
av tidningen Nyheter från Sovjetunionen
och att han äger ett par socialistiska
böcker. På sådana grunder kan
säkerhetspolisen utpeka tiotusentals
svenskar som »grova spioner».

Jag återkommer nu till fallet Roland.
Stockholms-Tidningens sovjetattaché
Roland skiljer sig så till vida från de
andra, att det är svårt att begära rätt»:
skydd för sådana personer, som inte
finns. Här talar i Stockholms-Tidningen
tapetserare Lundgren från Uddevalla
om sina öden. Han har sedan
länge samarbetat med säkerhetspolisen,
sedan han berättat, att han dag och
natt plågats av en sovjetattaché, som
han kände under täcknamnet Roland.
Denne Roland försökte tubba honom
till fortsatt .spioneri, men han flydde
som ett jagat djur för att klara sig. I
tydligt samförstånd med säkerhetspolisen
stod han under flera dagar och
nätter utanför Sovjet-ambassaden och
konsulatet på Villagatan i hopp om att
han skulle få träffa Roland. Så bär sig
alltså polisen och dess verktyg åt mot
en vänskapligt sinnad stormakts ambassad
i vårt land. En dag såg han Roland
på Tegelbacken i sällskap med eu
kvinna, men denne hann undan i en bil.

Nu har både säkerhetspolisen och

Torsdagen den 6 mars 1952.

Nr 8. 125

Lag med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål.

tapetseraren från Uddevalla måst erkänna,
att liela historien är uppdiktad
från början till slut. Det finns ingen
Roland och intet spionage. Tapetseraren
har visserligen sökt utbjuda sig
själv som spion åt ryssarna men blivit
utkörd. Den mystiske Roland blev inte
ens en dagslända i TT och den övriga
pressen. Han levde bara i två timmar.
Men i Stockholms-Tidningen lever han
i evighet, amen. Kreugertidningen hade
sex spalter på första sidan med en
grov och medveten lögn, men inte ens
en petitrad på insidan för sanningen.
Lögnen har inte dementerats av den
tidning som skrev den. Så ruttet och
gement uppträder den tidning som
folkpartiets ledare brukar använda som
sitt personliga språkrör. Sådana metoder
använder man i direkt hån mot
Sveriges officiellt angivna utrikespolitik
för att skapa hat och krigspsykos
mot det land, som Amerika vill anfalla
med utnyttjande av Sverige som
krigsskådeplats och Sveriges ungdom
som kanonmat.

Det är till sådana kampanjer som de
makthavande och deras hemliga polis
behöver den lag som de nu tänker stifta.
Man bör lägga märke till att det
bara är början, att man blott avser,
att lagen skall vara inkörsport till en
ännu mer antidemokratisk lagstiftning,
cn lagstiftning av det slag, som man
låtit skymta i Norge, där man under
en tid av proklamerad krigsfara t. o. in.
kan döma strejkande till dödsstraff.

Den grupp jag tillhör har i motion
yrkat avslag på detta antidemokratiska
förslag, som icke på något sätt är motiverat
av det rådande läget och icke
heller kan motiveras av de spionsensationer
som pressen och polisen levererar
på löpande band för att ta tillbaka
allt eller nästan allt efter ett par
dagar eller några timmar.

Herr Branting har betecknat utskottets
förslag som eu försämring av regeringsförslaget.
.lag skall inte ta upp
någon debatt om vilket som är det

mest reaktionära. Även den reservation,
som har avgivits av fru SjöströmBengtsson,
innebär bara en obetydlig
putsning av ett mycket reaktionärt
förslag.

Jag skall, herr talman, sluta med att
yrka bifall till motionen nr 481, och
om det förslaget faller, kommer jag att
yrka bifall till den reservation, som i
första lagutskottet avgivits av herr
Branting.

Herr RYLANDER: Herr talman! Jag
är tyvärr inte i tillfälle att vara kvar i
kammaren ända tills denna fråga blir
avgjord, men jag vill gärna säga några
få ord om saken, även om utskottsmajoritetens
talan här kommer att av andra
ledamöter av utskottet föras mera utförligt
och bättre än det kan göras av
mig.

Sedan jag övervarit debatten i första
kammaren har jag funnit, att det inte
finns anledning att beröra mer än två
avsnitt av detta lagförslag. Det ena gäller
behovet av lagstiftningen och det
andra frågan om förlängande av anhållningstiden.
Det är angående dessa
två avsnitt jag vill säga några få ord.

Vad först beträffar behovet av lagstiftningen
så är det ju bara i den kommunistiska
motionen och nu här av herr
Johansson i Stockholm och av en enda
remissinstans, Advokatsamfundets styrelse,
som det har ifrågasatts om lagstiftningen
skulle vara behövlig under nu
rådande förhållanden. Herr Branting
har också i sin reservation ifrågasatt
behövligheten av denna lagstiftning.

Fri! Sjöström-Bengtsson in. fl. har anfört
allvarliga betänkligheter mot att
göra en rubbning av den i rättegångsbalken
gjorda avvägningen mellan den
enskildes rättsskydd samt polis- och
åklagarmyndigheternas befogenheter,
men bär ha vi hört av fru Gärde Widemar,
att dessa reservanter i alla fall
anse att det föreligger ett behov. Jag
säger, att vi ha hört det nu, ty om man
läser reservationen, synes ju motivering -

126 Nr 8.

Torsdagen den 6 mars 1952.

Lag med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål.

en snarast gå ut på ett avstyrkande av
de föreslagna avvikelserna från rättegångsbalken,
låt vara att man omsider,
när man läst längre, finner att även
denna reservation utmynnar i att man
i alla fall med hänsyn till nu rådande
förhållanden inte vill motsätta sig en
viss utvidgning.

Jag vill erinra om riksdagens ställningstagande
vid 1951 års vårriksdag,
då riksdagen tog ställning till ett par
motioner av herrar Andrén och Hjalmarson
angående beredskapslagstiftning,
avsedd att vid krig eller krigsfara
skapa vidgade möjligheter att ingripa
mot verksamhet, som hotade rikets yttre
eller inre säkerhet. I första lagutskottets
utlåtande beträffande dessa motioner
anförde utskottet, att det inte var
någon meningsskiljaktighet därom, att
en lagstiftning, i huvudsak motsvarande
den som gällde under det senaste världskriget,
bleve nödvändig, för den händelse
läget skulle undergå en skärpning,
och skulle riket komma i krig eller ett
med ett krig jämförligt tillstånd inträda,
så ansågos ännu mera ingripande lagregler
bli ofrånkomliga. Det var full
enighet kring denna motivering. Det var
endast kommunisterna som togo avstånd
därifrån.

Onekligen har det hänt en hel del
sedan dess, och det är förvånande att
det nu finns någon som inte anser, att
det är hög tid att skapa vidgade möjligheter
för att oskadliggöra spioner och
sabotörer och andra lömska fiender till
vårt land och vår frihet. Även för kommunisterna
borde det väl kunna vara
möjligt att medverka till att sådana brott
som det hör är fråga om med all kraft
beivras, särskilt som man här vill på
allt sätt ta avstånd ifrån de agerande i
de senaste spioneriaffärerna.

För herr Johansson i Stockholm synes
det här vara en mycket enkel sak.
Jag vill betona, att för utskottets ledamöter
har det varit en mycket svår sak.
Vi ta ingalunda så lätt på dessa problem
som herr Johansson i Stockholm

tror att vi göra. Jag förstår inte att det
kan vara så lätt för herr Johansson att
bara vifta bort det hela och säga, att det
behövs ingenting. Hur vore det om herr
Johansson riktade sina blickar åt det
håll, dit han så gärna brukar rikta dem.
till de länder från vilka han i allmänhet
brukar ta sina exempel? Hur har avvägningen
där skett mellan statens intresse
av skydd mot fiender, som hota
dess säkerhet, och den enskildes rättsskydd?
Jag tror att herr Johansson skulle
få mycket svårt att här i kammaren
få igenom rättsregler, som skulle ens
tillnärmelsevis ge staten ett sådant ensidigt
skydd som statsmakten åtnjuter
bakom järnridån.

Det är klart att det här måste bli fråga
om en avvägning mellan rikets intresse
av att kunna skyddas till sin yttre och
inre säkerhet och det intresse, som vi
som medborgare i en kulturstat alldeles
självfallet måste ha att skydda den enskildes
rättssäkerhet. Det är många
gånger svårt att göra en skälig avvägning.
Det är möjligt att man skulle kunna
få bevis mot en för spioneri misstänkt
människa, om man höll honom
anhållen ett halvår, men det är väl ingen
som reflekterar på att göra detta. Å
andra sidan kunna vi naturligtvis inte
dra gränsen så, att man över huvud taget
inte får skäligen misstänka en person
och anhålla honom ens en kort tid,
utan måste släppa honom på grund av
att man inte finner sannolika skäl emot
honom så att man kan häkta honom.
När man skall uppdaga sådana, kan det
självfallet bli en del, som på mycket
goda grunder äro skäligen misstänkta
för att ha begått brott, men som dock
inte vid den prövning, som man gör,
kunna övertygas om sådant brott. Därför
kan man inte häkta dem, oaktat man
sålunda kan anse, att det är stor sannolikhet
för att de begått brottet.

Majoriteten i utskottet kan mycket väl
hålla med fru Sjöström-Bengtsson om
att rikets säkerhet och den enskildes
rättssäkerhet till person och egendom

Torsdagen den 6 mars 1952.

Nr 8.

127

Lag med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål.

inte till sin natur äro att anse som motstridiga
intressen och att den enskildes
rättssäkerhet utgör ett samhällsvärde
av grundläggande betydelse. Vi äro också
ense om att det är alldeles uppenbart,
att hänsynen till rikets yttre säkerhet
inte kan drivas så långt, att det blir ett
slags rättslöshet, en fullständig ofrihet,
för medborgarna i detta land. Av reservanternas
sätt att tala om detta vill
det emellertid synas som om reservanterna
skulle anse, att i den avvägning,
som man uppenbarligen måste göra, den
enskildes rättssäkerhet alltid måste sättas
före. Vi få inte glömma, att rättssäkerheten
och den frihet i olika hänseenden,
som vi med rätta anse som
oförytterliga värden, ha och kunna få
behålla sitt värde endast så länge och i
den omfattning staten med sin makt och
auktoritet kan garantera upprätthållandet
av rättssäkerheten.

Att andra med vårt land jämförliga
länder ännu inte gått in för en sådan
här särlagstiftning, såvitt nu utskottet
vet — jag får tillägga, att vi egentligen
inte veta, hur det är med den saken,
ty det har varit mycket svårt att få in
uppgifter därom under den tid, som
stått utskottet till förfogande — tycker
jag inte är något skäl för att vi inte
skola se om vårt hus.

Med anledning av att utskottsreservanterna
här tala om att det är mycket
farligt att nu göra någon rubbning, även
om den till en början sker i begränsad
omfattning, emedan det lätt kan leda
till uppluckring av den allmänna rättsuppfattningen
på detta område, vill jag
säga: Tänk om vi alla gånger, när vi
skola ta ett nytt steg på lagstiftningens
område skulle säga, att det vilja vi inte,
ty vi kanske måste ta flera steg, och vi
veta inte, vart det hela leder. — Däremot
tror jag, att det är mycket farligt,
om man tar ett sådant steg och inte tar
ett fullt steg, utan bara ett steg, som
inte täcker behovet, men som i alla fall
vållar oro. .lag tror att man skall ta ett
steg, som kan täcka ett rimligt behov,

så att man inte genast behöver avlösa
den lag, som man utan glädje nu antar,
med en strängare lag med ännu mera
ingripanden.

Vad sedan beträffar förlängningen av
anhållningstiden, så är det ju klart, att
man här inte kan föra någon bevisning
om vad som är den riktiga tiden. Det
ligger i sakens natur, att man inte kan
bevisa detta. Genom att höra de sakkunniga
och även genom att göra erfarenheter
vid granskningen av Sandlerkommissionens
material -— jag kan tilllägga,
att jag själv personligen granskat
ett mycket stort antal av de rapporter
angående anhållanden som där finnas
-— har utskottet blivit övertygat om att
det skall räcka med högst 15 dagar i
det alldeles övervägande antalet fall.

Å andra sidan har det blivit klart för
utskottets majoritet, som ju består av
ledamöter, representerande alla de demokratiska
meningsriktningarna, att i
en del fall, ett fåtal visserligen, kan man
säkerligen inte få fram sannolika skäl
mot en från början vid anhållandet skäligen
misstänkt person på den tiden,
alltså 15 dagar, utan det behövs en avsevärd
tid därutöver — hur pass mycket
längre kan man ha olika meningar om.
Jag har för min del inte velat säga, att
det behövs precis 30 dagar. Det kan
hända att det skulle ha räckt med 27—
28 eller rent av 25 dagar, men enligt
erfarenheterna från tillämpningen av
den förra tvångsmedelslagen under de
senaste åren har den längsta tiden varit
30 dagar.

Jag har som sagt själv gått igenom
alla anmälningar och anhållanden under
den ifrågavarande tiden. Där finner
man, beträffande en mycket stor del av
de anhållanden, som då skedde och ledde
till åtal, att åtal inte kunnat verkställas
förrän mot slutet av 30-dagarsperioden.
Det har åberopats en statistik
över detta. Det har sagts att man kan
läsa statistik på många sätt. Det har
sagts att av 1 798 fall var det inte mindre
än tre fjärdedelar som inte blevo åtalade.

128 Nr 8.

Torsdagen den 6 mars 1952.

Lag med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål.

Man kan också se av denna statistik,
att de som inte blevo åtalade voro anhållna
mycket kort tid. Inte mer än
6 procent av dessa inte åtalade voro
anhållna mer än 15 dagar. Däremot
voro under hela tiden närmare 80 procent
inte anhållna mer än 5 dagar när
de släpptes. Å andra sidan var det inte
mindre än 18,9 procent av dem som
blevo åtalade och fällda, som ansågos
behöva vara anhållna mer än 15 dagar.
Det har som sagt synts majoriteten, att
man inte kan, som reservanterna göra,
nöja sig med 15 dagar, utan att man
måste gå in för en tid på inemot 30
dagar i vissa svåra fall. Utskottet har
velat göra det begripligt hur svårt det
kan vara att verkställa nödig utredning
i sådana här invecklade fall. Dessa
brott ha en speciell karaktär. Det är
visserligen så att man även här före
anhållandet skall söka på allt sätt hopsamla
materialet. Man skuggar den
misstänkte och försöker på allt sätt
plocka ihop de olika bitarna, men man
vet ofta inte vilket av de aktuella brotten
som han kan ha begått. Det kan
vara en ganska besvärlig utredning bara
den saken. Brotten ha nämligen vissa
beröringspunkter. Arbetet med att förebringa
sannolika skäl för att den misstänkte
begått ett visst av dessa brott,
som fordras för häktning, kan bjuda på
mycket stora svårigheter. Om det gäller
exempelvis att komma en välorganiserad
spionliga till livs, så kan man nödgas
vidta husrannsakan hos flera personer
och där kanske beslagtaga hela koffertar
med material. Det kan vara fråga
om material, som måste på olika sätt
sorteras och sovras, och det kan vara
fråga om hemlig skrift som måste dechiffreras;
det kan vara invecklade coder
som måste lösas. Och så måste man
kanske hålla förhör med många personer,
ofta med anlitande av tolk, och
därtill kan komma att den misstänkte
ofta vägrar att ens svara på tilltal. Jag
kan nämna att den nu så bekante spionen
Hilding Andersson vägrade att

svara på tilltal under fyra av de fem
dagar han stod till polisens förfogande.
Är det sedan många personer som äro
inblandade och som vägra att alls lämna
några upplysningar, förstår man hur
svårt det är att komma till rätta med
en sådan här sak.

Med den kontroll, som enligt utskottets
förslag här åvägabringas, bär utskottet
ansett, att all hänsyn tages till
den enskildes rättsskyddsintresse och
att tiden skall kunna utsträckas i fall
av behov så långt som här är förutsatt.

Med anledning av vad fru Gärde
Widemar här sade och som berörs i
reservationen, att riksdagen antagit
Europarådets konvention, som säger att
man skall ställa anhållna personer inför
domstol inom viss kort tid vill jag
tillägga, att vad som menas med domstol
i detta avseende är en smula tveksamt;
det kan tänjas ut en hel del. Det
är heller inte uteslutet att även JK
kan komma att anses som en sådan ämbetsman
som det här gäller, och i vart
fall verkar det egendomligt att även
reservanterna velat godta denna kontrollåtgärd,
då det väl annars legat närmast
till hands att gå in för den av
justitieministern föreslagna domstolen.

Reservanterna ha även i andra hänseenden
ett annat förslag än utskottet
som jag skulle vilja kommentera, men
jag hinner tyvärr inte göra det. Andra
av utskottets ledamöter få väl i fall av
behov göra det. Jag her, lierr talman,
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr JOHANSSON i Stockholm (kort
genmäle): Herr talman! Utskottets ordförande
förklarade nyss att även kommunisterna
borde ha behov av att man
håller efter spioner, detta då vi så
starkt tagit avstånd från de spionfall
som inträffat. Javäl, men jag har ju
visat att lagen haft mycket ringa betydelse
för att hålla efter spioner. Man
använder sig i stället av lagen för att
kunna förfölja människor, som inte be -

Torsdagen den 6 mars 1952.

Nr 8.

129

Lag med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål.

gått något brott, och för åsiktsförföljelse
mot människor. Om man av 11
miljoner avlyssnade telefonsamtal inte
fått ut mera än soin skett, är det då anledning
tro att man genom 20 miljoner
avlyssnade telefonsamtal skall få fast
så många flera spioner? Det är klart att
alla spionkedjor och spioner som arbetar
för dem inte är så dumma att de
går in i det parti eller visar sig bland
folk, vars telefonsamtal man vet att polisen
avlyssnar och vars brev den läser;
de rör sig naturligtvis inom andra
partier och kretsar.

Sedan har jag ingen anledning att
med utskottets ordförande ta upp någon
polemik om läget i andra länder,
då han själv varit vänlig upplysa om
att man inte gjort något jämförande
studium med andra länder, i vart fall
inte så vederhäftigt som man bort göra
i ett riksdagsutskott. Jag varnar också
för alltför grumliga källor i det fallet,
i sak har jag inte hört någon ens påstå,
att man österut skulle använda de provokationsmetoder
som nu blivit så vanliga
här i Sverige. De hör till s. k. västerländsk
rättskipning. Däremot är det
klart att man vidtagit vissa åtgärder
under krigets våldsamma påfrestningar
mot misstänkta personer och att man
under fredstiden bibehållit exempelvis
censuren av utlandsposten. Men nu
vänder jag mig till herr Rylander. I de
partier, där man talar så varmt om demokratien
och den personliga friheten,
brukar man, när bestämmelserna i öststaterna
kommer på tal, göra som fariséen
i nya testamentet. Man slår sig för
sitt bröst och säger: .lag tackar dig
Gud att jag inte är som dessa människor.
Nu kan vederbörande inte ens
vara fariséer längre, ty nu är den enskilda
människans frihet i Sverige begränsad
inte bara genom telefonsamtals
avlyssnande utan också genom brevspionage,
och ibland tar man in oss i
fängelse för att se om man möjligen
kan hitta på något att anklaga oss för.
Man hade under kriget partiförbud i
9 — Andra kammarens protokoll 1952. iV

beredskaj) för oss, och man har gjort
grova ingrepp i den lagstiftning, som
gäller den enskilda människans frihet.
Fariséernas tid är nu förbi.

Fru GÄRDE WIDEMAR (kort genmäle)
: Herr talman! Herr Rylander
sade att behovet av denna lagstiftning
inte hade ifrågasatts av reservanterna.
Att vi dock känner en stark motvilja
mot densamma tror jag inte jag behöver
framhålla; det framgår nog tillräckligt
tydligt av motiveringen i reservationen.

Jag ber att få understryka vad jag
nyss sade, att då vi gått med på dessa
15 dagar så är detta en kompromiss
från vår ståndpunkt sett. Herr Rylander
försökte förringa värdet av säkerhetstjänstens
statistik genom att säga,
att flertalet av dessa anhållna som
släppts utan åtal hade suttit anhållna
kortare tid än 15 dagar. Jag ber då att
få lämna en mera specificerad statistik.
Det fanns sammanlagt 180 personer,
som satt anhållna mellan 16 och 60 dagar.
Av dessa blev 91 stycken åtalade,
och alltså satt 50 procent oskyldigt anhållna
under denna tid. Jag tycker att
det är en mycket betydelsefull siffra.

Vidare gick herr Rylander in på
Europarådets konventionsbestämmelser
i art. 5 som jag hade åberopat och sade,
att vederbörande misstänkte skall ställas
inför domstol eller annat ämbete
och att JK gott skulle kunna anses vara
ett sådant ämbete. Ja, det skulle man
möjligen kunna tänka sig, men här är
inte fråga om att JK skall hålla en förhandling
med den tilltalade, hans advokat
och åklagaren, utan JK skall pröva
saken endast på det material han får
från åklagaren. Den tilltalade får alltså
inte tillfälle att inför JK bemöta åklagarens
uppgifter. Detta är det väsentliga.
Det är också det som varit det
avgörande skälet för reservanterna att
inte vilja ha domstolen såsom kontrollorgan,
detta därför att även domstolen
är ineffektiv såsom kontrollorgan, då
den inte får rätt att hålla förhandling
r S.

130 Nr 8.

Torsdagen den 6 mars 1952.

Lag med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål.

mellan parterna, utan det blir en ensidig
prövning av den ena partens påståenden.
Domstolarnas anseende skulle
kunna komma i fara om de på ett så
tidigt stadium skulle bli engagerade på
åklagarsidan, och det är därför vi velat
befria domstolarna från den bördan.

Herr RYLANDER (kort genmäle):
Herr talman! Jag beklagar att jag inte
kan gå in på något närmare tankeutbyte
med fru Gärde Widemar då jag
måste avlägsna mig, men jag ville nu
säga, att det är klart att man inte kan
ha förhandlingar inför domstolen på
ett alltför tidigt stadium av dessa mål.
Det är inte möjligt för åklagaren att
framlägga sitt material med mindre än
att man äventyrar utredningens resultat
och inte får den misstänkte verkligt
sakfälld för brott. Detta äro vi nog ense
om. Jag förstår visst, att orsaken till
att reservanterna gått på sin linje är
vad som här sagts. -

Vad beträffar herr Johanssons i
Stockholm anförande vill jag fastslå,
att han inte alls har reda på vad som
gäller i fråga om telefonavlyssning. Han
talar hela tiden om den tidigare lagen.
Enligt denna var det ju fråga om en
mera allmän telefonavlyssning. Här är
ju fråga om att telefonavlyssning skall
kunna ske endast i vissa enskilda fall.

Utan att vara någon farisé vill jag
säga, att jag alltid tackat Gud för att
jag inte är såsom herr Johansson i
Stockholm.

Herr HÄCKNER: Herr talman! Den
historiska utvecklingen kan ses ur
flera perspektiv. För den som i likhet
med mig är övertygad anhängare av
västerländsk demokrati, den enda demokrati
som gör skäl för namnet, ligger
det nära till hands att se utvecklingen
under synpunkten av kamp mellan
statsmakt och individ. Jag vill hänvisa
till att begreppet individens frihet,
som för oss ter sig som en verklig
trossats, kanske främst grundad på den
liberala personlighetsprincipen, har va -

rit synnerligen omstridd. Det länder
vårt land till ovansklig heder att individens
frihet i betydelsen av personlig
integritet hos oss varit tryggad långt
innan så blev fallet i många andra
västeuropeiska länder. Inte ens frihetslandet
Frankrike har så gamla garantier
som vi har i vårt land, när det gäller
individens frihet. Jag erinrar om
att »lettres de cachet» avskaffades först
under den franska revolutionen, som
gjorde slut på den rådande rättslösheten
och det administrativa godtycke,
som kunde beröva en människa hennes
personliga frihet hur länge som helst
utan dom och rannsakan. Det var också
helt naturligt att den främsta parollen
för den franska revolutionen just var
friheten. Därvid tänkte man inte minst
just på den enskildes personliga frihet.

Hos oss har som sagt denna känsla
för individens frihet länge varit grundfäst.
Jag vill erinra om en liten episod
från år 1705, då vår envåldskonung
Karl XII satt och resonerade med en
general. Konungen hade hört talas om
att tsar Peter hade låtit hudflänga några
ryska adelsmän, och vår kung sade
därför till generalen: »Ja, men det är
ändå bra orätt! Här i Sverige kan en
skattebonde, som har fullgjort sina
skyldigheter, känna sig trygg, även om
häradsfogden klappar på hans dörr.
Bonden kan i så fall avvisa honom.»

Detta sade vår envåldshärskare, tv
även han höll starkt på den personliga
friheten.

Det är emellertid först under de
sista decennierna som den västerländska
friheten för individen har förts in
i farozonen. Vi har sett hur denna frihet
brutalt trampats sönder av nazismens
stövlar och hur den förintats av
kommunismens hammare och skära.
Hela vår västerländska kultur skulle
gå sin undergång till mötes, om dessa
mörka våldsmakter skulle segra. Vad
det nu gäller för oss västerlänningar
är emellertid att kämpa den svåra kampen
på två fronter. Vi måste värja oss

Torsdagen den 6 mars 1952.

Nr 8. 131

Lag med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål.

för våldsstaternas raseringsarbete, men
vi måste också se till att vi under
denna kamp inte förlorar vårt eget
rättsarv, ty på detta rättsarv vilar hela
vår kultur. Vi måste söka motstå
frestelsen att slå fienden med hans
egna föraktliga vapen, ty i annat fall
kan dessa vapen bereda vår egen
undergång, och den inre friheten kan
förloras. Vi får inte glömma bort detta
rättsarv. Vi måste hålla det högt mitt
under försöken att avslöja fiendens
kunskapare och förrädare inom våra
egna landamären.

Det är från dessa synpunkter, herr
talman, som jag som gammal advokat
—- och jag har ofta haft att kämpa
just för individens frihet i olika sammanhang
— har ställt mig kritisk mot
den framlagda propositionen. Jag har
själv varit med om att bära fram en
motion om att den nuvarande anhållningstiden
skulle tredubblas, men jag
måste bekänna att det endast varit med
verkligt stor självövervinnelse jag kunnat
vara med om att nu, endast några
år efter det att vi fått de starka rättsgarantier,
som den nya rättegångsbalken
innebär, på ett så betänkligt sätt
uttunna rättsskyddet. I likhet med den
förste ärade talare, som i dag haft ordet
i detta ärende, måste jag säga att
vad vi här kommit fram till givetvis
är en kompromiss, där lagrådet — som
jag anser vara ett förnämligt skydd för
rättsarvet — ändå har ansett sig kunna
vara med om de 15 dagar, som reservanterna
föreslagit och som också
föreslagits i motionen. Jag är inte övertygad
om att lagrådet där har varit
tillräckligt restriktivt, men jag har ansett
det meningslöst att komma med
förslag om kortare tid. Det hade nämligen
inte funnits några som helst utsikter
till att få ett förslag i denna
riktning antaget.

Vidare måste jag säga, att när utskottets
ärade ordförande vänder sig
emot den reservation, som avgivits av
fru Sjöström-Bengtsson in. fl. så kan jag

inte riktigt godta den kritik herr Rylander
riktade mot reservationen. Jag
anser för min del att reservationen är
välgrundad, och jag finner den vara
godtagbar ur den motions synpunkter,
som jag varit med om att bära fram.
Jag anser att det är att ta litet lätt på
saken, om man som utskottets ärade
ordförande säger, att det åligger reservanterna
att bevisa, att den enskildes
frihet skall gå före rikets. Ungefär
så föllo ju herr Rylanders ord. Jag
menar, att även om man ställer sig
mycket betänksam mot att över huvud
taget göra avsteg från hittillsvarande
regler, så är det väl ändå helt naturligt
att man kan finna sig föranledd
att göra avsteg från vad man anser
vara principiellt riktigt, för att åtminstone
förhindra att man går för
långt på avstegens väg. Om jag skulle
använda samma argumenteringsmetod
*som herr Rylander, skulle jag kunna säga
att herr Rylander i dag har sökt bevisa
att de system, som tillämpas i samtliga
de västerländska stater vi känna till,
är fullkomligt ohållbara, eftersom de
såvitt vi vet har mycket korta anhållningstider,
till och med kortare än vad
vi för närvarande har här i landet.

Vidare sade herr Rylander att vi
inte vet med säkerhet hur det på detta
område förhåller sig i alla västeuropeiska
länder. Jag tycker att det är i
högsta grad beklagligt att vi här skall
gå till beslut i denna viktiga fråga
utan att ha reda på liurudana förhållandena
härvidlag är i med oss jämförbara
länder. Men det är väl ändå ett
faktum, att i alla de länder om vilka
vi har någon verklig kunskap härutinnan,
har man kortare anhållningstider
än vi har. Det finns heller inte för
närvarande, såvitt jag vet, något förslag
där, som går i samma riktning
som det vi här har att ta ställning till.

Utskottets ärade ordförande framhöll
också, att vi icke har någon anledning
att dra några som helst slutsatser
av det förhållandet att andra

132 Nr 8.

Torsdagen den 6 mars 1952.

Lag med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål.

länder icke kommit sig för med att
förlänga anhållningstiderna. Herr Rylander
menade, att vi skall se om
vårt hus, och därför bör vi bifalla det
förslag som utskottet framlagt. Men
tror ni inte, ärade kammarledamöter,
att också andra länder försöker se om
sitt hus? Jag frågar: Hur kan det
komma sig att andra länder inte har
gått tillnärmelsevis så långt, som vi nu
är beredda att göra? Det kan inte bero
på att det i andra länder förekommer
mindre spioneri och sabotage. Tvärtom
vet vi, alt när det gäller sabotage
o. d. är det betydligt värre ställt på
många andra håll. Det är en allvarlig
tankeställare, herr talman, att man i
dessa länder trots de spända förhållandena
icke anser sig böra frångå
sina gamla rättsgarantier. För mig
vore det en mycket betänklig sak om
Sverige nu, en månad efter det att riksdagen
har ratificerat konventionen an-„
gående skydd för de mänskliga rättigheterna,
skulle göra ett sådant våldsamt
avsteg från dessa proklamerade
rättigheter som fallet blir, om utskottets
förslag går igenom. Det är att i
viss män slå sig själv på fingrarna att
en månad efter det att man anslutit
sig till denna högtidliga konvention
praktiskt taget trampa den under fotterna
och säga, att läget nu är så oerhört
skärpt. Är det verkligen någon
som vill påstå, att det här har skett
en sådan skärpning av läget från februari
till mars, att det motiverar sådana
här oerhörda avsteg från Europakonventionen?
Ett sådant påstående är
väl ändå ganska orimligt!

Jag anser att den avgivna reservationen
innebär en mycket betydande
förbättring av utskottets förslag. Det
är ur dessa synpunkter, herr talman,
som jag för min del yrkar bifall till
den reservation, som avgivits av fru
Sjöström-Bengtsson m. fl.

Herr HÅSTAD: Herr talman! Jag bär
antecknat en reservation mot vissa de -

lar av utskottets motivering, och jag
vill först säga några ord om den saken.
Jag vill dock inte alls mäla mig ur
eller avstå från att ta min del av ansvaret
för det lagförslag som utskottet
här framlagt. På grund av att behandlingen
av denna fråga kom att sträcka
sig över eu hel dag och räcka ett långt
stycke in på kvällen, blev jag förhindrad
att delta i slutbehandlingen av
motiveringen. Därigenom förlorade jag
möjligheten att få med några synpunkter
i betänkandet, som jag hade önskat
se där.

För det första är jag litet tveksam
om huruvida man inte har gått för
långt när det gällt brottskatalogen. Jag
har därvid särskilt haft i åtanke bestämmelsen
om att även majestätsbrott
skola inkluderas i denna lagstiftning.
Med den föreslagna långa anhållningstiden
synes det mig som om det riktigaste
hade varit att begränsa denna
lagstiftning till att gälla högförräderi,
spioneri, olovlig underrättelseverksamhet,
spionage och vad därmed sammanhänger.
När man kommer över på
en sådan fråga som majestätsbrott, så
rör man sig på mycket känsliga områden,
där partipolitiska synpunkter
kunna komma att spela in och där
människor kunna ha olika rättsmedvetande.
Jag vill här endast peka på
hur domstolarna på sin tid efter mordet
på Gustaf III och efter fängslandet
av Gustaf IV Adolf bedömde dessa
brott. Måhända skulle liknande erfarenheter
kunna åberopas i fråga om
händelserna efter 1718 och Fredrikshald.
Utskottet har också satt in justitiekanslern
som kontrollant över anhållandena,
och med tanke på att justitiekanslern
enligt § 35 regerings formen

är Konungens förtroendeämbetsman
kan det finnas ytterligare ett
skäl för att, om denna lagstiftning skulle
behöva prolongeras, ta upp till diskussion
huruvida majestätsbrott fortfarande
skola integreras i lagstiftningen.

I den mån ''det parti jag företräder

Torsdagen den 6 mars 1952.

Nr 8.

133

Lag med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål.

gjorde några uttalanden om behovet av
en lagstiftning av denna art vid fjolårets
riksdag — och behandlingen av
vår motion i detta ärende är ju vidrörd
såväl i propositionen som i utskottsutlåtandet
— vill jag säga att
vi icke hade majestätsbrott i åtanke
då och att vi måhända nu känna oss
bönhörda över hövan.

Ilen andra fråga, där jag skulle ha
önskat att utskottets motivering varit
en smula annorlunda formulerad, gäller
det sista korta stycket i utlåtandet,
som behandlar telefonavlyssningen. Det
är ju för närvarande en grundsats enligt
rättegångsbalken att telefonavlyssning
icke skall få förekomma med
mindre domstol har givit åklagarmakten
eller undersökningsledarcn rätt
därtill.

Nu gör man här, av skäl som äro
mycket lättbegripliga, ett avsteg från
denna grundsats och ger undersökningsledaren
eller åklagaren — vilket i detta
fall huvudsakligen betyder statsåklagaren
— rätt att provisoriskt företa avlyssnande.
Jag tycker att utskottet på
denna punkt, även om utskottet inte
kan motsätta sig Kungl Maj:ts förslag,
skulle ha understrukit hur ängslig man
ändå är när man i fredstid bqhöver göra
en inskränkning i denna, som jag tycker,
utomordentligt värdefulla rättssäkerhetsgaranti.
Man måste betänka att
telefonavlyssnande kan komma alt drabba
många människor, som på intet sätt
kunna vara inkluderade i den verksamhet,
som är föremål för misstankar från
polisens sida.

Jag skulle alltså ha önskat att utskottet
uttalat sig mera reserverat och
så starkt som möjligt inskärpt det önskliga
i att åklagarmakten, i alla de fall,
då den hinner vända sig till domstol,
måste göra detta och att kanske i Stockholm
och Göteborg och andra städer
provisoriska åtgärder för snabbt inhämtande
av domstols medgivande borde
kunna vidtagas. Jag är också en smula
tveksam, huruvida det är lämpligt att

i lagen använda uttrycken åklagare eller
undersökningsledare, då man vet
att innebörden av dessa begrepp inte
bestämmes i lagen utan av en kungl.
kungörelse.

Sedan skulle jag vilja säga ett par
ord utöver vad utskottets ärade ordförande
redan anfört om själva lagförslaget.
Jag betonar än en gång att jag
har medverkat till detta beslut och att
jag har gjort det trots att en utvidgning
av anhållningstiden aldrig kan
hälsas med någon tillfredsställelse men
alltid betraktas utan tvekan. Jag ser i
det sätt, på vilket första lagutskottet
behandlat denna fråga, i det restriktiva
sätt varpå utskottet gått till väga,
eu fortsättning av de traditioner som
första lagutskottet är bekant för sedan
kriget, då utskottet försökte att så
länge som möjligt och så starkt som
möjligt hålla på rättssäkerhetsintressena.
Jag vill också betona med anledning
av den debatt som här förts, särskilt
med anledning av herr Häckners
uttalande nyss om den västerländska
demokratiens intressen, att bakom detta
utskottsutlåtande stå representanter
för de fyra demokratiska partierna i
riksdagen, i vissa fall enhälligt.

Vi ha, som herr Rvlandcr nyss skildrade,
försökt att på bästa sätt avväga
de olika intressen, som äro inmängda
i denna lagstiftning. Vi ha haft att försöka
ge staten vad den tillkommer och
rättssäkerheten vad den kräver.

Frågan är först, om det behov av en
längre anhållningstid som propositionen
begär är tillräckligt dokumenterad för
att utskottet skall i princip ansluta sig
till departementschefen. I det förevarande
läget och efter allt som nu blivit
bekant och med den rådande spänningen
mellan de olika världsblocken
synes det mig omöjligt för oss att kunna
ta på vårt ansvar att förneka, att
regeringen har eu rättmätig fordran att
statens säkerhetsintressen tillgodoses.
Visserligen anse fru Gärde Widemar,
herr Iläckner, fru Sjöström-Bengtsson

134 Nr 8.

Torsdagen den 6 mars 1952.

Lag med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål.

och herr Branting att 15 dagar borde
vara tillräckligt för anhållande. Man
åberopar t. ex. förste polisintendenten
i Göteborg, och motionären herr Holinbäck
säger att denne torde vara mycket
sakkunnig; i själva verket lär han
aldrig tidigare ha sysslat med sådana
här mål utan hade en helt annan verksamhet
under kriget. Men med tanke på,
såsom herr Rylander framhöll, att det
kan gälla dechiffrering av svår chifferskrift
eller koder, med tanke på att det
kan gälla översättningar från språk som
äro mycket svåra och med hänsyn till
att det kan vara fråga om mycket vittförgrenade
ligor, är det ganska naturligt
att i något enstaka fall en anliållandetid
längre än 12 eller 15 dagar kan
vara nödvändig.

Då har det återstått för oss att hävda
rättssäkerhetens intresse, och i det hänseendet
har det uppenbarligen varit eu
allmän mening, att den domstolskontroll
som regeringen föreslagit —- ur de synpunkter
vi haft att anlägga och så långt
vi kunnat förstå tingen —- inte erbjuder
alla de härvidlag önskvärda garantierna.
Visserligen vill ingen i utskottet
förneka, att det var en mycket välbehövlig
reform som gjordes när anhållandetiden
normalt sattes till fem
dagar och att det alltså inte skulle dröja
längre än så innan en misstänkt person
fördes inför sin domare vid en förhandling.
Denna reforms värde bestrider
ingen. Men vad det här gäller att
ta ståndpunkt till är huruvida denna
generalregel kan vara tillämplig under
alla förhållanden eller låter sig med
fördel inpassas i vårt rättssystem när
det är fråga om brott mot staten.

Även om denna regel passar i låt oss
säga 98 procent av rättsfallen, är det
ingen som helst säkerhet för — framför
allt inte med de erfarenheter vi nu
ha — att den skulle passa i de 2 återstående
procenten fall. Då synes det mig
naturligt att man för dessa 2 procent
inför andra regler och gör detta på
sådant sätt, att inte dessa nya regler

komma att verka uppluckrande på generalbestämmelsen
i rättegångsbalken.
Jag tror att man har nått detta syfte
i utskottet genom att koppla in justitiekanslern
som en kontroll ända från femte
dagen. Utskottet har inte kunnat
bli övertygat vare sig av propositionen
eller motionärerna eller av reservanterna,
att den kontroll som domstolarna
i dessa speciella fall erbjuda
är tillräcklig. Här kan en domare
först få lov att ta ståndpunkt till en
framställning om uppskov med häktningsframställning,
sedan till själva
liäktningsframställningen och slutligen
till domen. I tre olika instanser skall
han avpassa sitt omdöme. Om man däremot
kopplar in justitiekanslern, synes
det mig som om man med viss rätt
skulle kunna påstå, att vad vi erhålla
är en dubbel kontroll. Först och främst
få vi en kontroll av en mycket framstående
ämbetsman eller domare -— hur
man nu skall beteckna honom •— i varje
fall ett ämbete som under kriget på ett
erkännansvärt sätt utförde samma uppdrag
och som, genom att han blir den
ende i landet i denna sin uppgift, får
speciell sakkunskap på detta område.
Dessutom få vi denna nya, förstärkta
kontroll vid 15 dagar, och slutligen få
vi domstolen oprejudicerad, när frågan
om häktning skall avgöras.

Eftersom man fäst mycket stort avseende
i debatten vid att någon förhandling
egentligen inte kommer till
stånd och att något rättegångsbiträde
inte kan närvara, synes det mig inte
vara något hinder för att JK, åtminstone
när det gäller frågan om förlängning
av anhållningstiden efter 15 dagar,
låter ett rättegångsbiträde framföra
sina synpunkter till honom. Jag kan
därför inte komma ifrån att vi utan att
på något sätt luckra upp det värdefulla
i rättegångsbalken ha infört en kontroll,
som i varje fall är minst lika
stark, reellt sett, som den som reservanterna
föreslå.

Nu säger man på reservanthåll unge -

Torsdagen den 0 mars 1952.

Nr 8. 135

Lag med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål.

lär detsamma som man sade 1917, efter
revolutionen i Ryssland, att Sverige i
detta hänseende skulle vara den yttersta
svanskotan i Europa och att rättsväsendet
här skulle på något sätt bli
europeiskt skandaliserat genom denna
förlängning. Jag undrar om inte detta
iir ett utomordentligt löst och ogrundat
tal. Man har hänvisat särskilt till
England, till fredsdomarna och deras
avgörande av häktningsbegäran. Man
har velat göra gällande på allvar, att
dessa fredsdomare skulle kunna jämföras
med justitiekanslern i vårt land.
Jag vill då, utan att vara sakkunnig på
detta område, hänvisa fru Gärde Widemar
och andra till en uppsats i Svensk
juristtidning för 1948 av assessor Hadding,
som pekar på den kritik som man
från alla håll i England, både på konservativt
och labour-liåll, riktat just
mot fredsdomarnas verksamhet. Han påpekar
här att orsakerna till missförhållandena
bl. a. skulle ha varit brist på
kännedom hos fredsdomarna om rättskipningens
fundamentala principer,
okunnighet om vanliga människors levnadsvanor
och tänkesätt, benägenhet
att lita för mycket till uppgifter från
polismän, politisk grund för tillsättande
av fredsdomare, fredsdomarna fortsätta
att tjänstgöra trots hög ålder, lyte —
främst dålig hörsel ■— eller sjukdom,
olämpliga clerks — d. v. s. biträden —
samt otillfredsställande förhållanden
mellan fredsdomare och deras clerks.

Jag tycker nog vi kunna säga oss att
den svenske justitiekanslern, som skall
vara lagfaren ledamot, mycket väl kan
tävla med dessa fredsdomare och att
han lika väl som de fyller de villkor,
som äro uppställda i den konvention
man nyss talade om i debatten.

Man bär vidare sagt att i den mån det
gäller svårare brott skulle liäktningsfrågan
gå vidare till the Kings Bench,
incn ingen av oss har av vederbörande
experter kunnat få någon upplysning
om hur sträng denna domstol är i sina
krav. Därför sväva vi fullkomligt i det

blå när vi göra dessa jämförelser, eftersom
vi inte fått några verkliga initierade
uppgifter på detta område.

När man här också har talat så stora
ord om Habeas corpus-akten i England,
kanske det ändå bör sägas att denna
akt var upphävd bl. a. under världskrigen
och ersatt med rätt för vederbörande
departement att anhålla och för
ett år i taget internera vissa misstänkta.
Därför tror jag vi kunna i huvudsak
avgöra denna fråga med utgångspunkt
från vårt eget rättssystem och från alla
de försök att här hävda rättsintresset,
som ju, trots vissa defekter, varit bärande
principer under århundradenas
lopp i vårt land.

Till sist, herr talman, vill jag endast
peka på att i grund och botten är skillnaden
inte stor mellan det förslag, som
reservanterna framlagt, och det förslag
som utskottets majoritet samlats omkring.
Från herr Holmbäcks motion
kommer man uppenbarligen -—- jag upprepar
att det är tveksamt hur man skall
tolka den —- fram till att den definitiva
häktningsförhandlingen kan uppskjutas
29 dagar. Med den förlängning av uppskovet
med häktningsförhandlingen,
som reservanterna förorda, kommer
man fram till 27 dagar, och därmed är
man ju ganska nära de 30 dagar plus
eventuellt fyra dagar, som är utskottets
förslag. Det är vidare omöjligt för
oss som deltagit i utskottsbehandlingen
att känna oss så oerhört imponerade
av det rättspatos, som har framförts
från minoritetens sida. Jag vill betona,
att man i den Hohnbäckska motionen
var nöjd med 12 eller 15 dagars anhållande
utan någon kontroll. När frågan
till en början diskuterades i utskottet,
var man på samma håll fortfarande
tillfredsställd med denna sakernas
ordning. Först i sista upploppet,
när det från olika håll uttalats önskemål
om att man redan från femte dagen
— alltså från den dag, då den normala
anhållandetiden utgår — skulle
insätta denna JK-kontroll, koinmo re -

136 Nr 8.

Torsdagen den G mars 1952.

Lag med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål.

servanterna och instämde med oss andra
i utskottet på denna punkt.

Vad herr Johansson i Stockholm beträffar
tror jag att herr Rylander tillräckligt
bemött honom och sagt vad
som bör sägas här i dag. Jag förundrar
mig bara öven en sak. Herr Johansson
önskade, att det skulle ha skett något
slags remiss av denna fråga till folkrörelserna
och till folkliga organisationer.
Hur en sådan remiss skall verkställas
är mig mycket svårt att förstå.
Det står ju för övrigt dessa organisationer
fritt att självmant och opåmint
ingå till Kungl. Maj:t med yttrande.
Men jag tycker ändå att det verkar som
om det folk, som står herr Johansson
nära, på visst sätt redan har tagit ståndpunkt
i denna fråga. Jag tänker då på
de kommunistiska nederlagen under de
senaste veckorna i fackföreningarna.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr HÄCKNER (kort genmäle): Herr
talman! Jag vill bara säga ett par ord
med anledning av den sista ärade talarens
anförande.

Det är klart att jag vet att de som
står bakom utskottets förslag tillhör de
fyra demokratiska partierna. Men detta
är ju intet skäl för att underlåta att
pröva, om man inte här gått längre än
vad som var nödvändigt. Det är ju det
söm diskussionen rör sig om. Jag anser
inte att den motivering, som givits
från herr Håstads sida, är riktigt övertygande.
Han talar om spänningen mellan
världsblocken. Men jag vill bara
ytterligare betona, att det redan av
propositionen framgick, att man överväger
att komma med en skärpt lagstiftning,
om vi råkar i ett läge, som
är mera tillspetsat än det nuvarande,
och det är väl ändå en tankeställare.
Ty vi vet ju, att det 1944/45 infördes
en förkortning av anhållandetiden från
60 till 30 dagar, trots att det då pågick
ett världskrig. Men nu kommer
det här ett förslag, som i realiteten är

liktydigt med att man anser, att läget
är detsamma som när världskriget pågick.
Detta stämmer inte riktigt bra
överens med de förutsättningar, på
vilka propositionen grundas.

Sedan vill jag också säga, att när
herr Håstad angriper fredsdomarna, sä
träffar han inte riktigt mitt i prick. Tv
det väsentliga är ju, att i England får
den anhållne vetskap om anklagelsen
inför en person, som är i domarställning,
och det blir förhandling inför
denna domare. Detta ger dock en heli
annan trygghet än den vi har med det
system, som nu förordas. Man kan
alltså inte på något sätt jämföra justitiekanslern
med fredsdomarna, därför
att det ju inför justitiekanslern inte
sker någon förhandling. Det är en avgörande
skillnad. Om det i stället vore
så, att den misstänkte fick höras av
justitiekanslern, fick ha sin advokat
med sig och fick anklagelserna framlagda,
då vore jämförelsen något att
åberopa. Nu är den totalt missvisande.

Jag skall inte ingå på historieskrivningen
och hur det förhållit sig i utskottet.
Det har ju ingen betydelse,
utan man skall väga de olika förslagen
som står mot varandra.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet ZETTERBERG: Herr talman!
Första lagutskottets ärade ordförande
framhöll med all rätt vilken svår och
allvarlig situation riksdagen nu står inför.
Den är densamma som lagutskottet
tydligen har varit ställt inför och densamma
som vi inom regeringen ha haft
att pröva, nämligen att på en gång ta
hänsyn till två stora och omistliga Värden
som, om man inte avväger rätt, kunna
komma i kollision med varandra.

Det ena av dessa värden är det som
varit orsaken till att detta lagförslag
över huvud taget har framlagts; ingenting
mindre än hänsynen till vårt lands
existens. För ungefär ett år sedan började
vi i justitiedepartementet att arbeta
med denna fråga under inverkan av

Torsdagen den 6 mars 1952.

Nr 8.

137

Lag med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål.

oroande uppgifter från den ansvariga
statspolisens ledning om det spioneri,
som pågick mot vårt land. Och ändå
kunde vi ju inte då, när vi började med
detta arbete, veta i vilken skrämmande
utsträckning våra farhågor skulle bli
besannade. Att man inte i ljuset av de
spioneriaffärer, som nu ha blivit uppdagade
och som ha botat vårt rike i
vitala delar, förstår, alt det är ett utomordentligt
allvarligt intresse som denna
lagstiftning avser att skydda, det är för
mig obegripligt.

Men det andra värdet som det bär
gäller att ta hänsyn till är inte mindre
stort. Utan individens rätt och frihet är
enligt vår uppfattning livet inte värt att
leva, och vi vilja inte medverka till en
lagstiftning, som förringar individens
rättssäkerhet.

Det är stora ting att tala om detta,
och jag har gjort det bara därför att
kammarledamöterna skola erinra sig.
hur svår situationen är och med vilket
allvar man måste ta ställning till de frågor,
som här äro under behandling.

Vi ha i justitiedepartementet och i
regeringen trott, att det föreliggande
lagförslaget, som ju i allt väsentligt har
tillstyrkts av utskottet, innebar en god
förstärkning vid polisens arbete att uppdaga
anslagen mot vårt land men att det
å andra sidan inte i någon mån innehöll
regler, som på ett allvarligt sätt ingrepo
i individens rätt. Jag vill i anledning
av vad som här förut sagts erinra
om att detta lagförslag på intet sätt är
jämförbart med den undantagslagstiftning,
som man ansåg sig nödsakad att
ha under kriget. Då hade man ju en allmän
kontroll rent generellt över exempelvis
post och telefon. Det måste ha
varit ett missförstånd, när herr Håstad
nyss nämnde något om att man enligt
detta förslag skulle kunna avlyssna eu
mängd — jag tror han sade tusentals —
telefoner för människor, som inte hade
något samband med brottsliga gärningar
av det slag som det här gäller. Det är
ju tvärtom så, att i motsats till bestäm -

melserna om den generella kontroll, som
vi hade under kriget, äro det nu föreliggande
lagförslagets bestämmelser uppbyggda
på precis samma sätt som den
vanliga rättegångsbalkens regler, där det
också finns bestämmelser om telefonavlyssning
och postkontroll, nämligen
så att de stadga, att för att sådan kontroll
skall få sättas in fordras det att det
föreligger en skälig misstanke om ett
brott av visst angivet slag just mot den
person, vars post eller telefon skall kontrolleras.
Annars får en sådan här kontroll
inte sättas in.

Den del av förslaget, som har tilldragit
sig den största uppmärksamheten
och som egentligen varit föremål för
delade meningar, är den som handlar
om anhållningstidens längd och den
därmed sammanhängande kontrollen.
Det är ju också så, att förslaget innebär
eu avsevärd utvidgning av den tid, som
en person enligt den vanliga rättegångsbalkens
regler får vara anhållen. Utskottsmajoriteten
har följt propositionen
och stannat för en längsta anhållandetid
av trettio dagar. Reservanterna
däremot — jag tänker här på den reservation,
som fru Gärde Widemar gjort
sig till talesman för — ha menat, att man
borde stanna vid femton dagar, men ha
dessutom genom en uppmjukning av en
annan bestämmelse i rättegångsbalken
fått ytterligare några dagar.

När fru Gärde Widemar liksom herr
Häckner vältaligt pläderat för sin reservation,
har det slagit mig, att såväl i
deras uttalanden som i själva reservationens
skrivning gå motiveringen och
slutet inte riktigt ihop. De ha riktat en
så förfärligt allvarlig kritik mot de ingrepp
som det här är fråga om, att man
nästan med nödvändighet väntat sig ell
yrkande om avslag på hela förslaget
som slutsats. Men efter det att reservanterna
framhållit de mycket allvarliga betänkligheter
som uppresa sig med hänsyn
till rättssäkerheten och erinrat om
att förslaget skulle stå i mindre god
överensstämmelse med konventionen om

138

Nr 8.

Torsdagen den 6 mars 1952.

Lag med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål.

de mänskliga rättigheterna, så kommer
den slutsatsen, att de i alla fall gå med
på förslaget, låt vara att de minska anhållandetiden
från 30 till 15 dagar och
lägga på ytterligare några dagar i en
annan paragraf.

Det förstår jag inte riktigt hur man
kan göra. Det finns ju en regel som säger,
att en siffra är inte någon princip.
Jag kan väl förstå att den som har betänkligheter
mot förslaget säger, att vi
skola ha så kort anhållandetid som möjligt.
Men om man bär så stora betänkligheter
som dem som här redovisats,
så att man nästan tycker att hela förslaget
är olagligt, kan man väl inte komma
till den slutsatsen. Om man t. ex.
menar — ja, vad skall jag ta för ett drastiskt
exempel — att det är förbjudet att
stjäla, kan man ju inte säga, att om man
bara tar litet grand så går det för sig.
Men jag gissar, att eftersom reservanterna
ändå i stort sett gått med på förslaget,
mena de inte precis vad man tror
att de avse, när man läser reservationen,
utan de vilja fastmera bara understryka
det vi alla behjärta, nämligen att man
måste ta den största hänsyn till individens
säkerhet. Eftersom reservanterna
erinra om de mänskliga rättigheterna
hade jag också väntat mig en annan
slutsats. Ty i Europarådets konvention
står det — jag citerar direkt ur reservationen
— »att envar, som är arresterad
eller berövad sin frihet såsom skäligen
misstänkt för att ha förövat brott, ofördröjligen
skall ställas inför domare eller
annan ämbetsman, som enligt lag beklätts
med domsmakt». Med anledning
av detta skulle jag väntat mig att reservanterna
anslutit sig till propositionen,
där det just har föreslagits att domstolskontroll
skall sättas in, men det ha de
inte gjort. Detta kanske jag kan få ta
till utgångspunkt för att få säga några
ord om kontrollmyndigheten.

Det är klart att vi inom regeringen
haft ganska allvarliga och ingående
överläggningar om hur man bäst skulle
kunna anordna kontrollen, och utan tvi -

vel finns det goda skäl, det vill jag genast
erkänna, också för den ståndpunkt,
som utskottet valt, nämligen att anförtro
kontrollen åt JK. Jag vill dock deklarera,
utan att egentligen avse något ändringsyrkande,
att jag nog fortfarande
tycker, att det finns ganska starka skäl
för att lämna detta uppdrag åt domaremakten.
Jag skall inte gå in på några
detaljer i frågan, utan jag vill bara erinra
om att när det gäller så pass allvarliga
utvidgningar av polisens, d. v. s. en
adminstrativ myndighets tvångsmakt,
hade det väl ändå legat ganska nära till
hands, när man ivrigt söker efter eu
kontroll, att lägga den där man eljest i
sista hand ser garantierna för medborgarnas
fri- och rättigheter, nämligen
hos domstolarna.

Slutligen vil) jag bara nämna ett par
ord om det förslag i reservationen, som
jag redan berört, nämligen att till de 15
dagarnas anhållningstid lägga ytterligare
några dagar vid fall av behov. Reservanterna
ha tydligen haft på känn att
för svåra spionfall, som ju kunna ta en
väldigt lång tid att reda ut, är det kanske
inte fullt tillräckligt med 15 dagar.
Då har man trott sig finna en möjlighet
att ge polis- och åklagarmyndigheterna
rådrum genom att tillgripa en annan bestämmelse
i rättegångsbalken. Det stadgas
nämligen i den bestämmelse, som jag
nu avser, att sedan åklagaren har inlämnat
en begäran om häktning, skall
domstol visserligen snabbt hålla häktningsförhandling,
men denna kan enligt
gällande rättegångsbalk uppskjutas under
fyra dagar. Nu innebär reservanternas
förslag, att man skall utsträcka den
tiden till åtta dagar. Det kan ju vid
första påseendet förefalla, som om det
vore ett sätt att få en ytterligare respittid,
men jag tror, att det egentligen är
ett felaktigt sätt att komma till rätta med
problemet. Den möjlighet till uppskov
med häktningsförhandling, som nu finnes
och som man vill ha utvidgad, avser
väsentligen sådana fall, då det kommit
in ett nytt moment. Situationen är så -

Torsdagen den C mars 1952.

Nr 8. 139

Lag med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål.

lunda den, att åklagaren har begärt, att
en person skall häktas. Då skall han ha
sannolika skäl härför enligt lagen och
det är inte avsett att göra någon ändring
härutinnan. Sedan kan det komma in ett
nytt moment. Det kan vara så, att under
det att utredningen pågår, tillkommer det
ett nytt vittne, ett nytt bevis eller något
ytterligare förhållande. Åklagaren säger
sig då, att detta måste han undersöka,
vare sig han eller motparten kommit
med beviset. Härför krävs det ytterligare
några dagar. Men det är inte detta
som reservanterna avse, utan deras tanke
är tydligen den, att man behöver litet
längre tid på sig så att säga från början.
Men det är alldeles felaktigt, ty när
åklagaren ingiver sin begäran om häktning
måste förhandlingarna ha fortskridit
så långt, att sannolika skäl föreligga.
Han får inte ge in denna ansökan, om
den inte är tillräckligt välgrundad, i
förhoppning att han sedan skall kunna
begära uppskov av en helt annan orsak.
Finner man, vilket jag tror att reservanterna
ha gjort, att de 15 dagarna inte
räcka, får man nog se sanningen i ögonen
och säga, att vi få förlänga den tiden,
såsom också både propositionen
och utskottsmajoriteten ha föreslagit.

Herr HÅSTAD (kort genmäle): Herr
talman! Jag tror inte, att jag sade att
det skulle bli tillfälle till att avlyssna
tusentals telefonsamtal, men oavsett
detta, är det givet, att åklagaren kan
få två eller tre dagar ytterligare att
utan att rätten givit honom tillstånd
avlyssna telefonsamtal. Jag reagerade
emellertid en smula mot vad herr
statsrådet anförde, att vad som nu bestämmes
om rätt för åklagaren att låta
avlyssna telefonsamtal, endast delvis
ansluter sig till rättegångsbalkens bestämmelser.
Jag skulle vilja säga, att
det är en avvikelse från rättegångsbalken,
därför att den grundläggande
principen i denna är, att rutten skall
lämna sitt medgivande. Det finnes sålunda
två parter: en som gör en fram -

ställning och en som lämnar sitt medgivande.
Å andra sidan har jag i detta
fall höjt mig för de föreliggande omständigheterna
och accepterat förslaget,
men jag tycker, att man på administrativ
väg skulle kunna utfärda
restriktiva bestämmelser.

Sedan skulle jag, herr talman, medan
jag har ordet, vilja säga till herr
Häckner, att jag tycker, att han är mycket
orealistisk, när han fortfarande vill
jämföra låt oss säga en 80-årig döv
fredsdomare, som är helt i polisens
händer — för att använda ett engelskt
uttalande — med en så förnämlig
svensk ämbetsman som JK alltid har
varit och alltid hör vara. Herr Häckner
anlägger här, tycker jag, en rent
doktrinär syn och tager ej hänsyn till
realiteterna. Det avgörande för en jurist
måste enligt min mening vara en
anpassning av anhållningstiden dels
efter brottets natur, dels efter skadans
irreparabilitet. Det tror jag sker bäst
genom en sådan praktisk avvägning,
som lagutskottet i detta fall har åstadkommit.

Herr HÄCKNER (kort genmäle): Herr
talman! Med anledning av det sista uttalandet
her jag få framhålla, att jag
finner det realistiskt att ta hänsyn till
en sådan situation, där det är fråga
om förhandling mellan två parter. Då
har den enskilde individen en känsla
av rättssäkerhet. Det är detta vi inte
får genom kontroll från JK. Sedan är
det så, om jag inte är fel underrättad,
att varje anhållen i England kan vända
sig till vilken domstol som helst för att
få anhållningsfrågan omprövad. Det är
ett mycket starkt moment i skyddet för
individens frihet.

Vad justitieministerns anförande beträffar
blev jag eu aning förvånad, när
han ville göra gällande, att reservanterna
inte skulle förstå vilka värden
det framlagda förslaget avsåg att
skydda. Det trodde jag ändå, att alla
var fullkomligt ense om — det finns

140 Nr 8.

Torsdagen den 6 mars 1952.

Lag med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål.

ingenting i våra uttalanden som inte
ger vid handen just detta. Nej, då skulle
jag ju ha större anledning att vara
förvånad över justitieministerns sätt
att argumentera, när han säger, att de
regler, som nu är föreslagna, icke innebär
något allvarligt ingrepp i individens
rätt. Jag menar, att det är ett allvarligt
ingrepp. Vad jag trodde att
vi skulle diskutera var, om vi skulle
godkänna ett så allvarligt ingrepp i individens
rätt med hänsyn till det allmänna
intresset, men att ingreppet är
allvarligt, trodde jag vi var ense om.
Det förvånar mig att justitieministern
vill göra motsatsen gällande.

Det är sant, att det är ett gammalt
argument, som vi har hört tidigare, att
de som talar för reservationen i själva
verket argumenterar för avslag på det
hela, och därför tycker man inte att
deras yrkanden riktigt stämmer, men
det är väl ändå så, att ju betänkligare
ett avsteg från en viss rättsprincip kan
anses vara, desto större anledning är
det väl att inte göra avsteget för stort.
Det är därpå som argumenteringen
bygger. Konstigare är det inte.

När justitieministern säger, att siffror
inte är principer, kan jag häremot
också anföra ett annat uttalande, nämligen
att det finns gradskillnader som
ger artskillnader. Här liar vi ett exempel
på detta.

Beträffande Europarådets konvention
vill jag bara framhålla, att den
måste bygga på grundsatsen, att när
någon ställes inför en domare, skall
det också komma till förhandlingar inför
honom. Det är det, som är det betydelsefulla.

Beträffande de åtta dagar, som justitieministern
talade om, vill jag till slut
säga, att man enligt reservationen
skall kunna förlänga häktningstiden
med fyra dagar utöver vad som nu
gäller. Det är här fråga om så oerhört
svårutredda mål, att det är naturligt,
att man vill ge åklagaren möjlighet att
få tiden förlängd, om det efter en för -

handling visar sig, att det är behövligt
med ytterligare bevisning.

Herr JOHANSSON i Stockholm (kort
genmäle): Herr talman! Jag beklagar
att herr Rylander har avlägsnat sig.
Jag skulle annars gärna ha diskuterat
med honom skillnaden mellan det
gamla och det nya förslaget. Polisen
har inte haft några svårigheter ens under
mellantiden att avlyssna telefonerna,
om den så önskade.

Jag uppkallades närmast av justitieministern,
som berättade hur lagen
kommit till. Först hade för mer än ett
är sedan säkerhetspolisen börjat känna
sig oroad. Ett år senare, när lagen nästan
var färdig, hade säkerhetspolisen
fått en bekräftelse på att denna oro
var berättigad. Vad kan det då vara,
som oroade polisen för ett år sedan
eller tidigare, när man började utarbeta
lagen? Kan det möjligen vara
Stockholms-Tidningens mystiske Roland,
dagsländan, vars liv blev så kort?
Han dök nämligen upp för första gången
för ett år sedan.

Sedan har justitieministern i en replik
till herr Håstad förklarat, att tusentals
människor inte gärna kan bli
indragna i telefonavlyssnandet. Detta
kan bara gälla ett antal misstänkta.
Kan inte Sveriges justitieminister föreställa
sig, att den som har telefon och
står under övervakning, dock talar
med hundratals andra människor och
att även deras samtal sålunda blir avlyssnade?
Eller föreställer sig justitieministern
att polisen bara lyssnar i ena
ändan av tråden eller att den misstänkte
sitter i telefon och pratar med
sig själv?

Herr GUSTAFSSON i Borås: Herr talman!
Jag tror, att alla i denna kammare
äro överens om att den fråga,
som vi här diskutera, berör något av
det dyrbaraste vi äga: den enskilda
människans frihet och rättssäkerhet å
ena sidan och statens rättssäkerhet å

Torsdagen den 6 mars 1952.

Nr 8.

141

Lag med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål.

den andra. Det är i allra högsta grad
en felbedömning av fakta, om man vill
göra gällande, att utskottet inte skulle
vara lika mån om den enskildes rätt
som reservanterna. På den punkten
finns ingen skillnad. Inom utskottet
äro alla lika angelägna om att skydda
den enskildes rätt och värna om statens
välfärd. Jag vill se divergensen i utskottets
och reservanternas uppfattningar
som en bedömnings- och avvägningsfråga.

Departementschefen förklarar, att
han måst föreslå jämkning i de regler
till skydd för den enskildes rättssäkerhet,
som under allmän anslutning nyligen
upptagits i rättegångsbalken. Det
måste väl då finnas utomordentligt allvarliga
skäl för att en sådan jämkning
nu föreslås, även om de inte redovisas
i detalj. Funnos dessa skäl förut, måste
de väl ha vuxit i styrka genom de två
sista spionagehistorierna. .lag vill säga
att hur energiskt man än hävdar den
personliga integriteten och hur man än
värnar om den enskildes rättssäkerhet,
bör man ju alltid ha i minnet att det
fundament, som dessa värden vila på,
är en fri stat.

Personligen hör jag till de människor,
som med mycket stor misstro betrakta
.statens växande makt, och det gäller
framför allt om staten skulle snudda vid
ett beskärande av den enskildes rättssäkerhet.
Jag har även vid ett par tillfällen
i denna kammare givit uttryck åt
denna syn i debatten om ståndrätten
och i diskussionen om vapenfria värnpliktiga.
Men å andra sidan måste det
dock sägas: kommer man farliga brott
på spåren, kan det inte vara riktigt, att
undersökningsledaren skall hindras i
sitt arbete genom att den enskildes intresse
dominerar så starkt, att arbetet
kan äventyras. Det större sammanhanget
måste väl här gå före det mindre.
Jag kan inte se annat än att vad utskottet
föreslår ger rum för ett effektivt
undersökningsarbete och även tager
hänsyn till den enskildes rättssä -

kerhet. Om det är så, att vägande sakskäl
från dem som arbeta med dessa
problem, anföras till förmån för den
linje som utskottet förordar, är det
klokt att beakta dessa. Jag vill nämna,
att det i utskottet har sagts som svar
på en direkt fråga, att den nuvarande
lagstiftningen hindrat ett framgångsrikt,
snabbt undersökningsarbete i vissa
fall.

Jag har under de få år jag suttit i
riksdagen icke varit med om en utskottsbehandling,
som i fråga om
grundlighet kunnat mäta sig med denna.
Sakkunniga i rader ha fått inför
utskottet angiva sina skäl för och emot.
Man liar velat gå till botten med detta
spörsmål så långt det har varit möjligt
i medvetande om att rättssäkerheten
för den enskilde är ett värde, som icke
får föras ut i kanten av det ovissa. Å
andra sidan får statens säkerhet inte
genom samvetslösa spioner sättas i
fara: Vad vore då egentligen den enskildes
säkerhet värd?

Det har förut nämnts, att de brott
det här gäller, ställa säkerhetstjänsten
inför väldiga svårigheter. Brotten äro
komplicerade och svårutredda, det gäller
ju inte bara att upptäcka förövaren
av brottet utan även att på kort tid
uppdaga om ett brott alls har ägt rum.
Spionagebrotten visa sig nu ofta vara
mästerligt kamouflerade, och spionerna
tyckas också ha till sitt förfogande resurser
i fråga om pengar och teknik
nästan i det oändliga.

Det har sagts av sakkunniga i utskottet,
att man vid husrannsakan har måst
lägga beslag på massor av handlingar
och andra papper, såsom utskottets
ordförande här tidigare har nämnt. Man
har t. ex. i nya pappersblock med
hundratals oskrivna blad funnit ett eller
annat blad med osynlig skrift. Att bara
komma på att leta igenom ett obegagnat
pappersblock i förväntan att finna någonting,
är i och för sig en stor sak.
Var och en förstår, att ett dylikt undersökningsarbete
inte kan ske på en

142

Nr 8.

Torsdagen den G mars 1952.

Lag med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål.

frukostrast. Undersökningsledaren måste
ta prov på kemikalier för analys
och undersökning, han skall finna ut
det osynliga bläckets art och den framkallningsvätska
som skall användas
utan att den osynliga skriften försvinner.
Brev på mindre kända språk måste
översättas, decliiffrering göras, och allt
detta tar tid. Det kan inte vara välbetänkt
att ett så delikat arbete som att
uppdaga spionage och landsförrädisk
verksamhet skall hindras genom att
lagen inte ger undersökningsledaren
den tidsfrist, som han behöver.

I förslaget ligger även en viktig begränsning,
som jag fäster mycket avseende
vid. Den anknyter till rättegångsbalkens
regler rörande viss grad
av misstanke om brott såsom förutsättning
för ingripande; kontrollen sättes
in redan på femte dagen efter anhållandet.
Den tågordning, som föreslås i
utskottets utlåtande, är ju, som kammarens
ledamöter redan ha sett av utlåtandet,
följande: Efter gripandet hålles
det förhör med den anhållne så
snart ske kan. På begäran av anhållningsmyndigheten
äger justitiekanslern
medgiva förlängning av den tid inom
vilken häktningsframställning skall avlåtas
med högst tio dagar —■ anhållningstiden
blir alltså 15 dagar. Finner
man det vid fortsatt utredning, som det
heter i lagtexten, »oundgängligen erforderligt»,
kan justitiekanslern på begäran
utsträcka tiden med ytterligare
15 dagar innan häktningsframställning
sker.

Man bör dock hålla i minnet, att kontrollen
sätter in på femte dagen och
följer ärendet med den noggrannhet
och oväld, som man väl i alla fall får
förutsätta hos justitiekanslersämbetet.
Jag kan, herr talman, inte finna, att
det är så värst stor skillnad mellan utskottsmajoritetens
och reservanternas
förslag. Utökningen med de 15 dagarna
innan häktning sker gäller ju
bara då det är oundgängligen erforderligt,
och man förutsättter då att in -

dicierna äro så graverande, att det finns
skäl att handla i överensstämmelse med
vad man har möjlighet till. Likaså sätter
kontrollen in effektivt.

Jag vill ärligt deklarera att jag från
början var skeptiskt inställd till detta
förslag, men jag har vägt mot varandra
de sakskäl, som ha presterats av remissinstanserna.
De senaste 14 dagarna
har jag malt och läst dessa remissinstansers
utlåtanden, och jag har så
långt det varit möjligt försökt följa de
sakkunniga, som ha yttrat sig i utskottet.
Jag har då kommit till det resultatet,
att jag kan gå på utskottets linje
och jag vill sluta med att yrka bifall till
utskottets hemställan.

Fru HELLSTRÖM: Herr talman! Den
debatt som har förts här kring tvångsmedelslagen
har, tycker jag, i vissa avsnitt
varit ganska verklighetsfrämmande
och orealistisk. Det har talats om
nödvändigheten av att skydda individens
frihet, det har talats om de mänskliga
rättigheterna, om medborgarens
personliga trygghet mot övergrepp
o. s. v. Man måste emellertid komma
ihåg, att det här är fråga om en samhällets
kamp mot de farligaste förbrytare
som finns, nämligen de medvetna
spionerna, agenterna, sabotörerna.

Vår relativt begränsade säkerhetspolis
har att kämpa mot en kategori
förbrytare, som är speciellt utvalda för
mycket krävande uppdrag. Det är inga
vanliga kriminella element, utan det är
mycket intelligenta, ofta också mycket
hårdföra individer som det handlar om,
och det är omvittnat att de svårigheter,
som polismakten har att kämpa mot på
detta speciella område, är mycket stora.

Trots detta har den svenska säkerhetspolisen
gjort enastående goda insatser
under och efter kriget. Man kan
med skäl påstå, att detta delvis och
kanske till största delen har varit möjligt
tack vare den mycket humana och
mänskliga behandling, som vår säker -

Torsdagen den 6 mars 1952.

Nr 8.

143

Lag med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål.

hetspolis tillämpar på de misstänkta.
I andra länder har ju polisen ofta brutalare
metoder. Man försöker där bryta
ned och knäcka den misstänkte genom
olika raffinerade förhörsmetoder, av
vilka den s. k. tredje graden med nattvak,
upprepade hårda förhör, utmattning
och skrämselexperiment av olika
slag väl är ganska känd.

Vår egen polis däremot arbetar på
annat sätt. Det finns otaliga exempel
från krigstidens spionaffärer på att
vederbörande undersökningsmän tålmodigt
har satt sig in i de anklagades
bakgrund och försökt lära känna den,
försökt sätta sig in i deras miljö, uppfostran,
typ och allmänna läggning och
försökt få en rent personlig kontakt
med dem. Det har i de allra flesta fall
också lyckats polisen att få den misstänkte
med sig, att få honom att inse
att han har handlat orätt och få honom
att arbeta med polisen i stället
för mot den. Sådant tycker jag också
är bevis för hänsyn till de mänskliga
rättigheterna och till individen. Det är
ett bevis om något för att det tar tid
att pröva innan man dömer, och denna
enligt min mening sant demokratiska
metod i den polisverksamhet,
som har svårast att få en demokratisk
utformning, kräver framför allt en
sak: tillräckligt med tid.

Under kriget lär det ha hänt att bevismaterial
kunnat framläggas först
den 28:e dagen efter ett mycket hårt
arbete. Varje misstänkt eller anhållen
står ju i centrum av ett stort antal
trådar som leder åt olika håll, och alla
de trådarna måste nystas upp och alla
uppslag undersökas. Vi har hört förut
här i dag att man ibland måste anlita
tolkar, skrivelser måste dechiffreras
o. s. v., och man förstår att det hetyder
en stor belastning för en numerärt
liten polisavdelning. Ilar man då kort
tid till sitt förfogande, kommer undersöknings-
och förhörsarbctet att präglas
av tidsnöd med åtföljande hets, och
detta i sin tur omöjliggör den polis -

rutin med individuell och mänsklig
behandling, som vi helst vill ha.

När vi i vårt land kan glädja oss åt
att ha en polismakt som har accepterat
de demokratiska principerna i så hög
grad, trots att den har för vanliga
medborgare nästan ofattbara svårigheter
att brottas med, bör vi väl överväga
om vi inte skall ge den allt det
stöd vi kan i dess kamp för demokratien.

Nu skall vi i dag fatta ett beslut om
den tidrymd, som polisen skall ha till
sitt förfogande för att samla tillräckligt
bevismaterial mot en anhållen för
att kunna begära häktning. Om vi vet
att tillräcklig arbetstid på sitt sätt innebär
en garanti för att polisen får ett
bättre resultat med bättre arbetsmetoder,
borde väl ändå den samvetsnöd
som avspeglas hos reservanterna kunna
dämpas.

Jag tycker att den senaste tidens
händelser på ett skrämmande sätt har
visat, att vårt land är utsatt för spioners
och olika slags agenters verksamhet.
De vill åt vår demokratiska samhällsordning,
men vårt fosterland och
vår demokrati är väl ändå för dyrbara
värden för oss för att vi skulle vägra
att underkasta oss den minimala risk
för missbruk, som det föreliggande lagförslaget
möjligen kunde tänkas medföra.

Med den goda möjlighet till kontroll
som lagen har finnes det efter vad jag
kan förstå mycket goda utsikter att
utesluta missbruk. Fienden har många
trumf på hand. Låt oss därför inte i
onödan trubba av våra egna försvarsvapen.
Individens rättssäkerhet och
trygghet är oerhört viktiga, men vad
blir det därav om icke landets trygghet
är säkrad i orostider.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
alt få yrka bifall till utskottets förslag.

Under detta anförande övertog herr
andre vice talmannen ledningen av
kammarens förhandlingar.

144 Nr 8.

Torsdagen den C mars 1952.

Lag med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål.

Herr LINDBERG: Herr talman! Det är
säkerligen inte många här i kammaren
som med någon större förtjusning gå
att votera om det lagförslag, som nu
föreligger till behandling. Vi ha väl
alla en känsla av att en dylik lag inte
är vidare tilltalande, men i anledning
av vad som har skett nyligen och även
tidigare ser man sig tvungen att vidtaga
åtgärder för att komma till rätta
med spioneri- och sabolagehandlingar.
Det är ju därför man har resignerat
och nu föreslår ett antagande av denna
lag. Det är ingenting annat att säga
om detta än att det är beklagligt,
att vårt land skall vara utsatt för alla
dessa spioneri- och sabotagehandlingar.
Det är att beklaga, att vi äro tvungna
att antaga lagar, som gå utöver det
normala, när det gäller rikets skydd
och medborgarnas säkerhet. Hur mycket
man än diskuterar denna fråga och
säger att rättssäkerheten för den enskilde
individen skall skyddas, hjälper
det dock inte om man på samma gång
är villig att låta de människor, som
begå dessa handlingar, fara fram ungefär
hur som helst i samhället, ty om
man tillåter det, är ju den enskilde individens
rättssäkerhet också spolierad.

När vi ha behandlat denna fråga i
första lagutskottet, ha vi nog samtliga
varit överens om att någonting måste
göras men också om att man måste
vidtaga åtgärder för att tillfredsställa
kravet på rättssäkerhet och skydd för
den enskilde individen. Detta har skett
såsom redan tidigare i dag har deklarerats,
bl. a. genom kontroll över polisens
åtgärder vid anhållanden. Jag
skall inte gå närmare in på det. Man
har emellertid stannat vid olika alternativ
i detta avseende. Reservationen
nr 2 är ju huvudfrågan i denna kammare.
Såsom också statsrådet här har
antytt, måste man ju säga att reservanternas
ställning är en smula oförklarlig,
eftersom de dock komma fram
till det resultatet, att anhållningstiden
skall förlängas till 15 respektive yt -

terligare 8 dagar, således totalt 23 dagar,
medan majoriteten föreslår 30 dagar
utan ytterligare förlängningstid,
möjligen med en enda dag i nödfall.

Jag skall inte uppehålla mig längre
just vid detta lagförslag, eftersom man
redan sagt tillräckligt om det, men jag
skulle vilja säga några ord i anledning
av herr Johanssons i Stockholm anförande.
Han sade bland annat, att
man borde vara mera angelägen om att
slopa kostnaden för säkerhetspolisen,
som uppgick till mellan 6 och 7 miljoner
kronor om året. Då kan man rikta
den frågan till herr Johansson i Stockholm:
Varför skall man just taga bort
den jämförelsevis låga kostnaden för
ett års sådan verksamhet? Om inte
uppgifterna i tidningarna och från
andra håll äro alltför osanna, har spionen
Andersson kostat samhället cirka
en miljard kronor. Varför kunde man
inte pruta också på det beloppet, alltså
helt taga bort spionen Andersson
ur behandlingen och på något sätt få
det beloppet tillbaka till staten. Man
skulle med andra ord kunna begära
att få det av den stat, för vilken han
spionerade men det förslaget har herr
Johansson inte kommit med; däremot
skulle vi taga bort vår egen skyddspolis,
så att det skulle bli ännu lättare
för sådana spioner som Andersson att
fördärva saker för oss för ytterligare
miljardvärden. Han menar naturligtvis
inte, att det skulle vara så, men eftersom
uttalandet föll på det sättet har
man rättighet att tolka det så.

Herr Johansson i Stockholm talade
vidare om att man inte skulle anta en
lag, som kunde äventyra de enskilda
människornas rättsintressen och som
av polisen kunde användas som medel
till förföljelse av oskyldiga individer.
Det har ju inte föreslagits, att lagen
skulle användas så, utan den skall ju
användas mot sådana personer, som
misstänkas för grova brott gentemot
staten. Det har ju även från kommunistiskt
håll deklarerats, att man inte

Torsdagen den 6 mars 1952.

Nr 8.

145

Lag med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål.

har något intresse av att skydda spioner,
sabotörer och andra landsförrädare.
Då måste väl även kommunisterna
vara anhängare av att denna lag antas,
även om den i något undantagsfall
skulle kunna riktas mot oskyldiga, tv
man har ju sökt garantera ett skydd
för dessa oskyldiga.

Eftersom man nu från kommunistiskt
håll är så intresserad av humana
lagar och förordningar i Sverige beträffande
de enskilda individerna,
borde man väl också kunna vara intresserad
av behandlingen av medborgare
i andra länder och stater.
Herr Johansson i Stockholm har ju
inbjudit till en diskussion därom, eftersom
han anfört exempel från Amerikas
förenta stater och från östsidan
på vad man varit tvungen att göra under
krig o. s. v. Vi ha kanske i ganska
färskt minne diskussionen om inträffade
händelser i utlandet, riktade mot
svenska medborgare. Där har man från
kommunistiskt håll inte varit särskilt
angelägen om att förmå sina uppdragsgivare
att tillämpa lika humana lagar
och förordningar som man nu vill göra
här. När häktning och anhållanden
av svenska sjömän i Polen varit på
tal, ha kommunisterna ganska allmänt
deklarerat, att om någon missköter sig
i ett främmande land, får han också
stå sitt kast. Såvitt jag är riktigt underrättad,
ha svenska sjömän många
gånger fått sitta anhållna i exempelvis
polska och delvis också tyska hamnar
ganska länge — vida utöver 30 dagar
— innan de blivit ställda inför sina
domare och innan det över huvud taget
blivit fråga om någon dom och
rannsakan.

Herr Johanssons i Stockholm egna
partivänner i en del av de s. k. satellitstaterna
bli ju numera, såvida inte
tidningar och andra publikationer ljuga,
mycket ofta anhållna eller kastade
i fängelse, och det tar månader innan
de bli ställda inför sina domare, om
de ens någon gång bli det. Där är det
10 — Andra kammarens protokoll 1:9,72.

fråga om människor, som verkligen få
lida och som inte ha något som helst
rättsskydd. Så länge kommunisterna
försvara sådana händelser i andra
länder, kan man inte taga deras krav
på skydd för individens rättssäkerhet
här i Sverige på allvar. De mena det
egentligen nog inte utan säga det bara
så länge de själva inte ha möjligheter
att tillgripa andra åtgärder.

Nu borde kommunisterna som sådana
vara ganska försiktiga på den
punkten, tycker jag. Det visar sig ju
i satellitstat efter satellitstat, att man nu
spärrar in och avsätter de forna kommunisterna
för något slags propaganda,
som vi här i Sverige inte betrakta som
något brott mot samhället men som där
betraktas som så brottsligt, att människor
t. o. in. bli huvudet kortare bara
därför att de vågat på någon punkt
opponera mot den bestående ordningen.
Om kommunisterna toge avstånd
från allt sådant som där ute händer
under kommunistisk regi, skulle kanske
också vi svenskar kunna tro på
kommunisternas ärliga uppsåt, när de
tala om rättssäkerhet här i landet.

Jag har, herr talman, inte något annat
yrkande än bifall till utskottets
förslag.

Herr HEDLUND i Östersund: Herr talman!
Jag begärde egentligen ordet för
att få säga, att jag inte begriper varför
man gör denna lagstiftning till en fråga
om brott mot den enskildes rättsskydd
och ett hot mot de mänskliga rättigheterna.

Innan jag bemöter en del av de invändningar
som gjorts, vill jag emellertid
säga ett par ord till justitieminister
Zetterberg i fråga om kontrollen. När
jag läste propositionen, blev jag mycket
till freds med att den upptog rätten
som kontrollorgan över polis- och åklagarmyndigheterna
vid anhållanden. Jag
har alltjämt den uppfattningen, att kontrollen
borde ligga hos rätten, mest därför
att den därmed vore dccentralise,
''r X.

146

Nr 8.

Torsdagen den 6 mars 1952.

Lag med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål.

rad. Det är ju inte bara i Stockholm
som spionage förekommer. Det händer
också i våra gränstrakter, även om det
är mest framträdande i Stockholm. Det
föreföll mig därför lämpligt, att vi, om
vi skulle ha en kontroll, skulle ha den
decentraliserad och förlagd till rätten.
Varför har man då tagit justitiekanslern
som kontrollant? Jag gjorde det därför
att jag därmed samlade så många flera
omkring det väsentliga i hela lagstiftningen,
nämligen anhållningstidens
längd.

Nu kommer jag också in på den fråga,
som fru Gärde Widemar och herr Häckner
tidigare talade om. Herr Johansson
i Stockholm har dock större sinne för
proportioner, tycker jag. Han säger att
denna lagstiftning är till för att trakassera
kommunisterna, medan reservanterna
utsträcka farhågorna så långt att
de säga, att den kränker varje medborgares
inviduella fri- och rättigheter. Jag
begriper inte vad man kan se för hot
emot de laglydiga medborgarna däri, att
anhållningstiden för dessa brott utsträckes
till 30 dagar.

Jag har haft förmånen att få deltaga
i handläggningen av rättegångsreformen
i två olika etapper, 1932 då vi behandlade
programmet för rättegångsreformen
och 1944 när den blev lag. Vi betraktade
det med all rätt som en stor
framgång att få anhållningstiden begränsad
till fem dagar, och vi trodde så
sent som 1944, att vi skulle komma till
rätta även med spioneribrott på den
anhållningstiden.

Nu visar det sig att det inte går. Häremot
säger lagrådet, som jag har mycket
stor respekt för, att det bör kunna
gå med en anhållningstid på 15 dagar,
och en motionär säger att det bör kunna
gå på en anhållningstid av 12 dagar
och reservanterna att det bör kunna
klaras på 15 dagar. De verkligt sakkunniga
som vi ha hört, de som i det
dagliga arbetet syssla med dessa brott
och beivra dem, de säga: »Det går inte
på 15 dagar för så vilt vi vilja fånga in

alla förbrytare.» Och de ge skäl för detta,
de inte bara påstå det. Herr Gustafsson
i Borås och även utskottet ha redovisat
vad de sagt. Det går inte att få
häktningsframställning klar på 15 dagar
för de verkligt allvarliga förbrytarna
på detta område. Då frågar jag mig:
Är det egentligen någon mening med att
ha den här lagen, om vi inte med den
nå de förbrytare, som vi vilja komma
åt? Kunna vi inte ta de 30 dagarna, låt
oss då ha det som det är.

Visar inte 1940 års lag hur orimligt
det är med den utsträckta anhållningstiden?;
och så åberopas den Sandlerska
kommissionens uppgifter att så och
så många blevo anhållna men sedan
frigivna, och detta skulle — förmenar
man — bero på den långa anhållningstiden.
Den statistik, som bara talar om
att så och så många blevo anhållna och
att så och så många blevo frigivna belyser
ej verkan av den långa anhål!-ningstiden. Det intressanta hade varit
att få veta hur många som utan anledning,
utan grundad misstanke blevo anhållna.
Detta hade varit det verkligt intressanta.
Sandlerkommissionen var ju
tillsatt just för att undersöka den saken,
och den har inte omnämnt något
fall, där det inte funnits grundad
anledning till ett anhållande.

Jag beklagar den misstanke man på
visst håll visar emot våra åklagare och
vår säkerhetspolis, att den mindre skulle
beakta de mänskliga fri- och rättigheterna
än vad vi civila människor
göra. De ha uppdraget att vara våra
vakthållare för att skydda oss mot dessa
förbrytare, och de äro lika hängivna
den individuella friheten som vi äro.
Men att ständigt misstänka att de hugga
var och en som det faller dem in och
anhålla dem i nästan rent trakasseringssyfte,
det måste förr eller senare leda
till ett sammanbrott med hela vår vakthållning
på detta område. Jag har träffat
åtskilliga av dem, som ha med dessa
saker i det praktiska arbetet att göra,
och jag vet att säkerhetspolisen och åt -

Torsdagen den 6 mars 1952.

Nr 8.

147

Lag med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål.

minstone den åklagare, som vi alla känna
till här i Stockholm, äro minst lika
måna om den individuella friheten som
vi äro själva. Varför då denna ständiga
misstro, att en dylik lagstiftning skulle
komma att missbrukas från deras sida?

Spioneribrottet betrakta vi som ett av
de farligare brotten. Jag vill inte säga
att samhället står och faller med frågan
om hur intensivt vi bevaka spionerna,
men om vi för att försvara oss mot en
yttre fiende offra 1 Va miljard kronor
på försvaret, och vi veta att värdet av
detta försvar reduceras väsentligt om
inte spionaget hämmas, då förstår inte
jag varför vi så hjärtnupet ropa att de
mänskliga fri- och rättigheterna stå på
spel, om vi hålla en hårdfjällad spion
anhållen under 30 dagar. När 15 dagar
ha gått torde det väl vara tämligen säkert,
att så starka bevis finnas mot honom,
att det inte finns grundad anledning
att han är anhållen på lösa boliner.

Jag skulle mot reservanterna vilja inlägga
den gensagan, att när ni anklaga
andra, d. v. s. förespråkarna för de 30
dagarnas anhållningstid, för att åsidosätta
de personliga fri- och rättigheterna,
då framföra ni en anklagelse mot
oss, som är orättfärdig. Vi hålla lika
mycket på de mänskliga fri- och rättigheterna
som ni göra med de 15 dagarna.
Ni ha dock också funnit att de fem
dagarna, som föreskrivas i rättegångsbalken,
äro otillräckliga, och jag säger
som justitieministern nyss: Varför ha 15
dagar blivit det heliga tal, som man inte
får överskrida utan att beskyllas för att
offra de mänskliga fri- och rättigheterna? Herr

talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Herr LARSSON i Stockholm: Herr talman!
När man lyssnar på denna debatt
tycker man det är förvånande, att vi
nu ha använt nära tre timmar, då det
ju i själva verket föreligger en ganska
stor enighet om de grundläggande frå -

gor, som äro föremål för denna lagstiftning.

Jag måste säga med anledning av den
siste talarens anförande, att skillnaden
mellan reservationen och utskottet är
ju dock, som också herr justitieministern
underströk, en avvägningsfråga.
Om man såsom reservanterna på anförda
skäl finner att reservationen ger
åklagarmyndigheten och polisen tillräckliga
rättsmedel, så ligger ju däri
icke, såsom herr Hedlund i Östersund
ansåg, ett oerhört misstroende, en anklagelse
mot majoriteten inom utskottet
att inte beakta rättssäkerheten och
den medborgerliga friheten. Ingalunda,
lika litet som det i denna ståndpunkt
ligger någon oerhörd misstanke mot
polis- och åklagarmyndigheten att de
inte skulle vara lika hängivna de individuella
frihetsprinciperna som vi äro.
Jag är förvissad om att så är fallet; i
varje fall är jag efter herr Hedlunds
vittnesbörd övertygad härom. Det kan
ju inte heller vara något skäl för den
ena eller andra ståndpunkten, om laglydiga
medborgare äro utsatta för dessa
anhållanden och allehanda äventyrligheter
i 15 eller 30 dagar. Det är ju
här fråga om att skydda svenska och
utländska medborgare, som kunna vara
och i många fall äro oskyldiga. Detta är
ju innebörden av rättsskyddet i denna
punkt och på alla andra punkter.

Denna diskussion och de anmärkningar
och den kritik som av åtskilliga
talare riktats mot reservationen,
föranleder mig emellertid att understryka
att vi ju äro eniga om huvudsaken
i denna lagstiftning, som ju i själva
verket är ett beställningsarbete till fullföljande
av ett syftemål, till vilket redan
riksdagen har anslutit sig. Och varför
vi äro det är ju också onödigt att framhålla.
Det är på grund av den svåra beskaffenheten
av det spioneri, som vi
äro utsatta för och som ju visar, att vi
trots alla våra fredsönskningar och vår
neutralitetspolitik dock äro innefattade
i de hårda spänningarna i dagens

148 Nr 8.

Torsdagen den 6 mars 1952.

Lag med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål.

europeiska läge, och att vi måste ha ett
effektivare försvar också på denna
punkt mot de fjärrstyrda brotten och
de fjärrstyrda brottslingar, vilka besjälade
av en för mig psykologiskt obegriplig
fanatism, sätta lojaliteten mot
kommunismen och det kommunistiska
hemlandet framför samhällssolidariteten
och känslan för det svenska rikets
frihet och säkerhet.

Så långt äro vi eniga, herr talman.
Jag begagnar emellertid tillfället att understryka
detta, då det förefallit mig
som om i polemiken mot reservationen
då och då legat den misstanken, att vi
här ville på något sätt släta över i fråga
om de brott och det hot, för vilka
vi äro utsatta.

Men det är ju också så att vi, som nu
varit med under 40-talet med dess krig,
ha fått en åskådningsundervisning om
vad den auktoritära staten innebär, en
åskådningsundervisning på andra sidan
våra gränser. Friheten och rättssäkerheten
var något som steg fram efter
kriget och ockupationens översvämningar
som den fasta klippgrund, på
vilken det svenska samhället är byggt.
Vi kände att dessa värden för oss voro
lika naturliga som luften vi andades;
de voro omistliga värden. För dessa
värden behöver man verkligen inte åberopa
Förenta Nationernas konvention
om de mänskliga rättigheterna och de
fundamentala friheterna, ty vi kunna
läsa det i 16 § av vår egen regeringsform
på ett långt monumentalare sätt.
Det är känslan för vad dessa värden
betyda som grundval för det svenska
samhället, som gör att vi här ha velat
gå, som Geijer sade någon gång, »dröjande
till det verk» det här gäller, vilket
dock innebär att begränsa den
mänskliga friheten och begränsa den
rättssäkerhet, som för fredliga tider rättegångsbalken
ger de svenska medborgarna.

Jag behöver, herr talman, icke här
förlänga debatten med någon utförligare
polemik emot de skäl, som ha an -

förts i fråga om den lagtekniska utformning
av denna lagstiftning, som reservationen
nu förordar. Jag skulle göra
det med tvekan, då jag lika litet som
många andra talare här uppfyller de
fordringar som herr Håstad, efter vad
jag har ett intryck av, ville ställa på
den som här vill uppträda som bedömare.
Han skulle vara jurist eller
domare eller i varje fall ha någon längre
praktisk erfarenhet av rättslivet på
detta område. Jag har försökt att bilda
mig en mening på grund av vad som
finns i den kungliga propositionen och
vad som tidigare förekommit under 40-talet på detta område. Den ståndpunkt,
till vilken jag ansluter mig, har skyddet
av lagrådets auktoritet, för att icke
nämna andra auktoriteter.

Jag fäster mig då vid det förhållandet,
att till skillnad mot vad som hände
under kriget beträffande säkerhetstjänstens
anlitande av tvångsmedel, så gäller
numera, att häktning icke betyder
inledande av åtal. Polisen och åklagagaren
behöva alltså icke vid häktningsframställningen
förete full bevisning för
att den misstänkte har förövat brottet,
utan endast visa att sannolika skäl därför
föreligga. Åklagaren har alltså tillfälle
att under den tid då häktningsframställningen
prövas fullständiga sin
utredning och anskaffa ytterligare bevis,
varpå han kan grunda åtal och som
efterhand kunna medge en fällande
dom. Jag behöver inte uppehålla mig
vidare vid detta för min erfarenhet
mera främmande ämne, men det torde
ostridligt förhålla sig så att denna ordning
ger åklagarmyndigheterna medel
som i huvudsak äro jämförliga med dem
som gällde i varje fall under senare
delen av kriget. Ty redan enligt denna
lagstiftning, som dock icke karakteriseras
som betingad av krig och krigsfara,
då vi skulle få en skärpt lagstiftning,
tar man helt i anspråk den anhållningstid
som gällde under kriget.

Detta för mig över till en annan sak
som jag gärna skulle vilja nämna. Det

Torsdagen den 6 mars 1952.

Nr 8.

149

Lag med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål.

säges i propositionen, att utvidgade
rättsmedel måste läggas i säkerhetstjänstens
hand vid krig eller krigsfara.
Det är inte här bara fråga om ett principuttalande,
utan denna utvidgade lagstiftning
är under förberedelse inom
Kungl. Maj:ts kansli. Vid krig eller
krigsfara måste det individuella ingrepp
som det här gäller utvidgas till en mera
omfattande allmän kontroll, säger justitieministern.

Vi ha haft denna omfattande allmänna
kontroll, och jag kan begränsa
mig till att här understryka vad Sandlerkommissionen
på ett övertygande
sätt har visat, nämligen att det i ett sådant
läge också föreligger risk för att
säkerhetstjänsten utvecklas till ett allmänt
censurorgan, med vars hjälp statsmakterna
till äventyrs tro sig kunna
kontrollera medborgarnas åsikter och
den fria opinionsbildningen.

Då vi nu ha dessa erfarenheter och
stå inför en sådan utveckling, begagnar
jag tillfället att understryka dessa risker.
Jag skulle också vilja enträget betona
det önskemål som har uttalats av
några remissinstanser, att kontrollen
över säkerhetstjänsten fullständigas med
ett allmänt medborgerligt inslag. Detta
möter ju inte samma invändningar som
justitieministern har framställt mot denna
tanke i nu föreliggande sammanhang.
Det behöver nämligen inte vara
eu medverkan vid varje beslut om anhållande,
utan det är tillräckligt, som
länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus
län samt Advokatsamfundet ha sagt, att
polis- och åklagarmyndigheternas åtgärder
bli granskade av ett organ som
kan allsidigt belysa de frågor som här
föreligga. Granskningen borde ske på
sådant sätt att statsmakterna och säkerhetstjänsten
komme att åtnjuta det
förtroende hos allmänheten som — låt
oss erkänna det -— i vidsträckt omfattning
dock saknades under krigsåren.

Jag vädjar till justitieministern att
behjärta detta. Jag gör det så mycket
hellre som jag erinrar mig att jag har

träffat justitieministern på en annan
scen, nämligen i Samfundet Nordens
frihet under kriget. Till äventyrs stodo
dess medlemmar under samma kontroll
av säkerhetstjänsten som de kämpande
demokraterna och Tisdagsklubben —
det vet jag inte, men det är inte osannolikt.
Jag ber att justitieministern i
sitt hjärta måtte såsom en motivbildande
kraft vid fortsatt lagstiftning bevara
minnena från denna tid.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen
nr 2 av fru SjöstrandBengtsson
m. fl.

Herr HÅSTAD: Herr talman! Jag hade
tänkt stryka mig från talarlistan, men
det var ett uttalande av herr Larsson i
Stockholm, tydligen grundat på missförstånd,
som gör att jag här vill ge en
förklaring.

Jag har aldrig någonsin gjort gällande,
att endast jurister skulle yttra sig i
dessa frågor. Jag har själv hållit två anföranden,
och jag skulle tro att doktor
Larsson och jag ha ungefär samma utbildning,
vi äro icke jurister utan humanister.
över huvud taget äro vi väl alla
här för att oberoende av examina bedöma
dessa frågor.

Vad jag yttrade var endast att jag, när
det gäller att bedöma spionbrottets karaktär,
fäster större avseende vid deras
åsikter, som dagligen syssla med dessa
ting eller som ha ansvaret för ordningen
här i landet, och vid vad det sunda förnuftet
säger oss om spionbrottet än vid
de försäkringar som herr Häckner, herr
Yngve Larsson, fru Gärde Widemar,
herr Branting, fru Sjöström-Bengtsson
o. s. v. här ha avgivit.

Slutligen vill jag än en gång säga till
herr Häckner, att jag tycker det är utomordentligt
orealistiskt av honom att vidhålla
sin uppfattning, att en skriftlig
framställning som skall godkännas av
justitiekanslern skall kunna jämföras
med det system i fråga om rättssiikerhetskontroll
som utvecklas inför de engelska
fredsdomarna. Man måste väl i

150 Nr 8.

Torsdagen den 6 mars 1952.

Lag- med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål.

alla fall se till verkligheten och inte uteslutande
till formen. Jag tycker det är
nedsättande för hela vårt lands rättssystem
att man gör denna jämförelse
med en institution i England som alla
parter för närvarande tyckas vara missnöjda
med.

Herr HÄCKNER (kort genmäle): Herr
talman! Med anledning av den siste ärade
talarens anförande vill jag framhålla,
att det realistiska i mitt betraktelsesätt
i motsats till herr Håstads är att jag håller
på att förhandlingar utgöra en verklig
rättsgaranti under det att ett ensidigt
framläggande av ett material i den misstänktes
frånvaro icke kan utgöra samma
rättsgaranti för den misstänkte. Vad
beträffar England har man också att ta
hänsyn till att den anhållne kan gå till
vilken domstol som helst och få anhållandefrågan
prövad; han behöver alltså
inte gå till en fredsdomare. Jag tycker
att det är herr Håstad som här rör sig
på det mindre realistiska planet.

Sedan en annan sak. Herr Håstad säger
att en hel del talare, bland andra jag,
försäkra att 15 dagar skola räcka och
att han mera tror på vad polisen säger,
som känner till dessa saker. Jag tycker
det ligger en liten tankeställare i att vad
som bär har krävts och vad som föreslagits
i propositionen är precis vad polisen
har begärt. Men det finns väl ändå
en viss anledning att antaga, att polisen
inte har tagit till i underkant.

Det finns också ett annat skäl för mitt
ståndpunktstagande, nämligen att vad
utskottet här föreslår praktiskt taget är
detsamma som det som gällde under
brinnande krig. Eftersom justitieministern
själv säger att regeringen skall föreslå
ytterligare bestämmelser om läget
skarpes, förefaller det mig som om det
nu funnes anledning att gå litet försiktigare
fram och vänta till dess att det
ytterligare skärpta läget har inträtt. Bara
den omständigheten att man har kommit
på ett par spioneriaffärer bör ju
inte få medföra att man plötsligt ändrar

systemet. Envar visste vid ändå att sådant
spioneri förekom, och avslöjandena
av detta kunna ju inte ge oss anledning
att rusa fram i hysteri.

Herr HAGBERG i Luleå: Herr talman!
Det är det som har sagts i debatten
jämte en formalitet som gör att jag har
begärt ordet.

Jag vill erinra om att när vi sist fick
en lagstiftning av denna art, rasade ett
världskrig runt våra gränser och kuster.
Det genomfördes då en lagstiftning som
också av talesmän för regeringspartiet
karakteriserades som en fascistisk lagstiftning,
som, för att citera den gamle
socialdemokraten Linder i första kammaren,
skulle göra det möjligt för nazisterna
att genomföra hela nyordningen
utan att stifta en enda ny lag.

Resultatet av detta känner vi alla till.
Var och en, även de som är så tjockhudade
som utskottets ordförande verkade
vara, borde känna sig olustig inför
resultatet av denna lagstiftning. Ännu
har väl inte dammet täckt över Sandlerkommissionens
avslöjanden. Ändå var
ju den kommissionen sammansatt på
sådant sätt att det fanns vissa garantier
mot att de som mest utsatts för den
tidigare lagstiftningen skulle få insyn i
de metoder som användes.

Nu är det fred, och även om krigets
krafter är starka — det faller oss inte
ett ögonblick in att förneka det — tror
vi att det är en dålig politik att satsa på
att krig är oundvikligt och att vi står
inför ett nytt världskrig. Jag för min del
är övertygad om att det i dag finns krafter
som är starkare och som kan resa
och kommer att resa ett avgörande hinder
för realiserandet av de krigsplaner
som skrämmer upp alla människor. Jag
menar därför, att även om vi ser vad
som försiggår på andra sidan av vår
gräns, bör även vi i vårt avsides liggande
land arbeta med freden som perspektiv
och inte med kriget som perspektiv.

Verkningarna av en lagstiftning och

Torsdagen den 6 mars 1952.

Nr 8. 151

Lag med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål.

en styrelsepraxis som går i nervositetens
och kanske hysteriens tecken blir
gärna opinionsbildande.

Vi har från Förenta staterna fått
inånga exempel på hurusom de offentliga
åtgärder, som genomförts, har påverkat
människor även i mycket hög
ställning. Jag erinrar om den förre
försvarsministern, som när brandkåren
kom körande på gatorna i Washington
fick ett nervsammanbrott och trodde
att det var fråga om ryska stridsvagnar.
Han måste sedan omhändertagas
och föras till sjukhus eller i varje
fall till ett ställe, där han själv kunde
beröva sig livet. Jag erinrar om många
meddelanden från Förenta staterna,
som visar hurusom människor på grund
av den psykos, som utlösts bland annat
genom offentliga åtgärder, har begått
de mest fruktansvärda förbrytelser.

Detta är en konsekvens av den lagstiftning,
av de offentliga åtgärder och
av den praxis, som knyter an till de
sämsta erfarenheterna från det andra
världskriget, som man inte bör förbise.

För vår del har vi aldrig kunnat
fatta visheten i den doktrin som säger,
att man vinner ökad säkerhet för riket
genom att avskaffa säkerheten för
de enskilda medborgarna. Vi har hela
tiden före och under det andra världskriget
hävdat den meningen, att om
man vill försvara demokratien, skall
man inte tumma på densamma eller
beröva den dess innehåll, så att bara
skalet blir kvar.

I det anförande, som här hållits av
första lagutskottets ordförande, fanns
det verkligen mycket anmärkningsvärda
uttalanden. Jag tror inte att jag refererar
herr Rylander felaktigt, om jag
säger, att den lagstiftning, som i dag
förelagts riksdagen, egentligen bara utgör
ett första steg. Utskottsmajoritetens
mening var, sade också herr Rylander,
att detta steg inte borde göras för kort,
och så kom han i eu bisats med några
ord om att man kunde förvänta att det

skulle tagas flera steg. Jag vet inte vad
herr Rylander känner till om de förberedelser,
som i dessa avseenden pågår
bakom kulisserna. Men jag vet att
statsmäns ord här i landet numera inte
är mycket att lita på. Det har efter
kriget varit åtskilliga diskussioner i
dessa frågor, där regeringens talesmän
gentemot de värsta olyckskorparna
kommit med försäkringar om att det
aldrig skulle komma i fråga att vidtaga
åtgärder, som skulle inkräkta på
de medborgerliga fri- och rättigheterna
och på demokratien eller som på minsta
vis skulle sätta rättssäkerheten i fara.
Men steg för steg har andra krafter,
var de nu finns — jag förutsätter att
herrar Ohlin och Hjalmarson närmast
är budbärare för dem — lyckats driva
regeringen från den ena ståndpunkten
till den andra, och vi är nu i ungefär
samma läge som år 1940.

Herr justitieministern höll med om
att riksdagen befinner sig i en svår
situation, när den skall taga ställning
till det föreliggande lagförslaget. Ja,
jag tror att situationen inte alls är lätt
för de riksdagsmän, som inte bara låter
talesättet om rikets väl bli bestämmande
för sitt votum utan som kanske
också ägnar ett ögonblicks eftertanke
åt att begrunda, hur många gånger i
Sveriges och i andra länders historia
detta tal om rikets väl har fått tjänstgöra
som kamouflage för åtgärder, vilka
i det långa loppet visat sig vara
ödeläggande och katastrofala för riket.

Herr justitieministern antydde att
det var de senaste spionaffärerna som
riktigt hade framhållit vikten av att
man handlar skyndsamt. I ett annat
sammanhang sade han emellertid, att
den nu framlagda lagen började förberedas
inom justitiedepartementet för
ett år sedan. Men för ett år sedan
visste man ingenting om dessa spionhistorier
som det nu göres så stort
väsen av, och enligt vad utrikesministern
förklarat känner regeringen
ännu inte — i varje fall gjorde den det

152

Nr 8.

Torsdagen den 6 mars 1952.

Lag med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål.

inte i onsdags — till någonting om vad
som ligger i den senaste affären.

Mot detta försök att mobilisera en
viss uppskrämdhet som hjälp i propagandan
för åtgärder, vilka måste karakteriseras
såsom reaktionära, finns
det också en annan erinran att göra.
För ett år sedan förklarade en av talesmännen
för första lagutskottet, herr
Hedlund i Östersund, att det i justitiedepartementet
förbereddes -— jag citerar
ur minnet — mycket mer genomgripande
åtgärder än någon i denna
kammare trodde. Herr Hedlund och väl
också första lagutskottets övriga ledamöter
visste alltså, att de åtgärder, som
nu är aktuella, och förmodligen ännu
flera, förbereddes redan för ett år sedan.
Men då kände man inte till någon
av de historier, som nu får tjänstgöra
som kamouflage för det förslag
som i dag skall genomtrumfas.

Bakom alltihop lurar någonting som
gör att åtminstone jag måste ställa frågan:
Vad är avsikten? Vad vill man
egentligen uppnå, och var finns inspiratörerna?
Man räknar, såsom jag redan
sagt, med ett nytt krig. Man talar dock
om neutralitet, samtidigt som man deltar
i västmakternas politiskt-ekonomiska
blockbildning. Man talar om neutralitet
för att sedan försäkra att man i
allt, utom i det militära, är ett med de
kapitalistiska västmakterna. Man talar
om neutralitet och man använder alla
medel, pressen, radion, polisen, regeringen
och riksdagens tribun för att inrikta
svenska folket på den gamla aktivistiska
målsättningen »Kriegsfall Ost».
Och i dag liksom vid alla tidigare tillfällen
— tidigare har det dock kanske
inte främst varit fråga om kommunister,
utan om socialdemokrater och liberaler
— utnyttjar man propagandaresurserna
och de statliga maktmedlen
mot dem som varnar för ett sådant
krig.

Herr Hedlund sade för ett år sedan,
när han gjorde det avslöjande som
jag nyss erinrat om: »Jag förstår att

herr Hagberg i Luleå är orolig.» Jag
vet inte vem som är mest orolig. Jag
undrar om inte de, som här talar om
kulturstat och rättsstat, om individernas
rätt, om grundlagens skydd -— inte
minst för riksdagsmän — om risken av
att man nu tummar på den endast några
år gamla rättegångsbalken, har större
anledning till oro. Kanske också herr
högerprofessorn Håstad — som i dag
har kritiserat motiveringens löslighet
och dess tänjbarhet och som tycker att
det är ängsligt, att man i fredstid skall
tillgripa sådana medel, som nu föreslås,
men som samtidigt försäkrar att han
inte kan känna sig imponerad av det
rättspatos som använts — har anledning
att känna sig litet orolig.

Det finns i de föreslagna lagbestämmelserna
en brottsbeskrivning som täcker
nästan allt möjligt, och jag förstår
högerprofessorns betänkligheter
inför det konturlösa som här presenteras
och som kommer att öppna vägen
för det mest långtgående godtycke.

Denna brottsbeskrivning rymmer
egentligen allt som reaktionära regimer
tidigare har skrivit i sina lagar, med undantag
för den gamla bestämmelsen om
farliga tankar — det var ju en japansk
uppfinning som tidigare med stor
framgång användes mot meningsmotståndare.
Vi har redan kommit därhän
att man börjar, visserligen inte
skriva in i lagtexten men förbereda
opinionen på att man skall attackera
även vad som kallas farliga tankar. Jag
erinrar t. ex. om herrar Erlanders och
Ohlins anföranden i utrikesdebatten för
några dagar sedan, där det framhölls
att regeringen ännu inte visste någonting
om den senaste spionaffären, samtidigt
som statsministern betonade att
intet parti kan skydda sig mot kriminella
element eller ens mot förrädare, och
där herr Ohlin erkände, att han aldrig
sagt att kommunisterna propagerar för
eller organiserar spionage, men där
slutsatsen ändå blev att framställandet
av Sovjetunionen såsom ett socialistiskt

Torsdagen den 6 mars 1952.

Nr 8. 153

Lag med .särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål.

föregångsland och ett land som kämpar
för freden animerar svaga människor
till landsförrädiska handlingar. När
man resonerar på det sättet, är man
redan inne på vägen att farliga tankar
skall kriminaliseras, och då behövs det
kanske inte så stor uppmjukning av
första lagutskottet, förrän det är färdigt
att utvidga den mycket lösliga och tänjbara
brottsbeskrivning som regeringen
nu har presterat.

Detta är enligt vår mening en mycket
farlig politik, och historien har givit
många exempel på vart denna politik
förr eller senare leder. När vi i dag
voterar, skall vi nämligen inte glömma,
att vi alla har en gemensam domare i
historien själv. Historiens dom undkommer
ingen av oss, och historien har
alltid varit en mycket sträng och omutlig
domare, när det gäller reaktionära
gråkappor, alldeles oavsett deras motiv,
ty vackra motiv har i alla tider olika
slags reaktionära regimer angivit för
åtgärder, som inkräktat på de demokratiska
fri- och rättigheterna och ökat
utrymmet för åsiktsförföljelse. Historien
som domare har icke tagit hänsyn
till motiven utan till handlingarna.

Det har sagts att man behöver maktmedel
för att komma åt landsskadliga
element. Vi har också hävdat att man
skall klämma åt sådana element, och i
den mån man kan ge goda skäl för att
maktmedel är behövliga, bör också dylika
övervägas. Men jag erinrar om den
långa lista, som jag läste upp när vi för
ett år sedan diskuterade förberedelserna
till den nu framlagda lagstiftningen
och som visade vilka oerhört stora möjligheter
som både de utredande och de
dömande myndigheterna har när det
gäller att komma åt dem som förbryter
sig mot rikets säkerhet. Jag skali inte
trötta kammaren med alt upprepa vad
jag då sade, utan jag bara hänvisar
därtill. Var och en som återkallar i sitt
minne de resurser som finnes för myndigheterna
på detta område måste ha
mycket svårt att frigöra sig från frå -

gan, om det verkligen finns skäl att under
år 1952, under »brinnande fred» —
det är verkligen brinnande krig i Korea,
men det är i alla fall en bit härifrån,
och jag tror ej att det kommer
att flytta hit —• genomföra en sådan
lagstiftning.

Herr talman! Min partikamrat Gustav
Johansson i Stockholm har nyss yrkat
avslag på hela det förslag, som regeringen
har framlagt, och även på utskottets
utlåtande. Han har ställt ett alternativt
yrkande, nämligen om bifall
till den av herr Branting avgivna reservationen.
Eftersom talmannen av formella
skäl ser sig förhindrad att uppta
även ett alternativt yrkande från en
och samma riksdagsman, skall jag be
att, utan att på något sätt därmed antyda
en avvikande mening från vad
som anförts i vår motion, få yrka bifall
till herr Brantings reservation, nr 3.

Herr JOHANSSON i Stockholm: Herr
talman! Några korta repliker i telegramstil.
Herr Lindberg skall jag gärna
diskutera med om lagstiftning i andra
länder, när han och andra utskottsmedlemmar
kan säga att de känner till
den. Men han förklarade att han intet
vet därom.

Herr Lindberg inledde en sats med
»om inte tidningarna ljuger alltför
mycket». Jag tror att jag i dag har med
Rolandaffären och kidnappningshistorien
visat att de tidningar som försvarar
denna lag ljuger alldeles för mycket.
Det vare mig fjärran att förringa
den dömde Anderssons brott. Det är
lika onödigt att groteskt uppförstora
honom. Jag väntade inte att i riksdagen
få höra den vettlösa propagandaöverdriften
att han kostat en miljard;
den siffran torde nog herr Lindberg få
litet svårt att belägga.

Om sjömän som slår polisen på käften
och super sig fulla blir dömda i
andra länder, t. ex. i Polen, är väl detta
ingen anledning för oss att upptaga
kristidens undantagslagstiftning i

154

Nr 8.

Torsdagen den 6 mars 1952.

Lag med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål.

fred. Det har inte med vartannat att
göra. Hur groteska överdrifter säkerhetspolisen
än kommer med, vilka befängda
kriminaldramatiska eller romantiska
berättelser den än gör om sin
verksamhet, alltid kommer den att finna
tvenne blint troende i denna kammare,
fru Hellström och herr Gustafsson
i Borås.

Herr Hedlund i Östersund, som dock
en gång gick emot transportförbudet,
har åter kommit med sin vana att i
vått och torrt säga: »Vi skall inte misstro
säkerhetspolisen.» Herr Hedlund,
jag håller i min hand ett av tre tjocka
band, en parlamentarisk utredning, som
huvudsakligen består av fakta som ger
anledning att misstro säkerhetspolisen.

Herr Larsson i Stockholm har återigen
talat som om han inte visste vad
det svenska spionaget kostar, vilka
jättesummor det amerikanska spionaget
kostar, hur det dräller av amerikanska
spioner i detta land fast polisen
leker blindbock med dem. De åtnjuter
samma förmåner som en gång
Hitlers spionchef, general von Uthmann.
Men den saken, herr Larsson,
får vi väl utreda en gång när vinden
har vänt sig och när vi på grundval av
den lag som stiftas i dag är framme
vid nästa Paulssonkommission.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr andre vice talmannen gav propositioner
på l:o) godkännande av utskottets
förslag till avfattning av 1 §; 2:o)
godkännande av 1 och 2 § § i det i herr
Brantings reservation intagna lagförslaget;
samt 3:o) avslag å såväl utskottets
som Kungl. Maj :ts i ämnet framlagda
förslag; och fattade kammaren
beslut i enlighet med innehållet i den
förstnämnda propositionen.

2 § föredrogs; och yttrade därvid:

Fru GÄRDE WIDEMAR: Herr talman!
Jag yrkar att 2 § måtte få den lydelse
som framgår av den av fru SjöströmBengtsson
m. fl. avgivna reservationen.

Herr HÅSTAD: Herr talman! Jag yrkar
bifall till utskottets förslag.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på godkännande av 2 § i
utskottets förslag dels ock på godkännande
av den lydelse av paragrafen,
som föreslagits i den av fru SjöströmBengtsson
m. fl. avgivna reservationen;
och fann herr andre vice talmannen
den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Fru Gärde Widemar
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren godkänner
2 § i första lagutskottets förevarande
förslag till lag med särskilda bestämmelser
om tvångsmedel i vissa
brottmål, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt
paragrafen i den lydelse som föreslagits
i den av fru Sjöström-Bengtsson
m. fl. avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen. Fru Gärde Widemar
begärde emellertid rösträkning, vadan
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos 125 ja och
31 nej, varjämte 6 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså godkänt 2 §
enligt utskottets förslag.

Övriga delar av lagförslaget.

Godkändes.

Torsdagen den 6 mars 1952.

Nr 8.

155

Motion om höjning av de allmänna barnbidragen.

Utskottets hemställan i punkten A).

Förklarades besvarad genom kammarens
beslut i fråga om lagförslaget.

Punkten B).

Utskottets hemställan bifölls.

§ 8.

Motion om höjning av de allmänna barnbidragen.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 17, i anledning av väckt motion
om höjning av de allmänna barnbidragen.

I en inom andra kammaren väckt, till
lagutskott hänvisad motion, nr 260, vilken
behandlats av andra lagutskottet,
hade fru Nilsson och herr Dahlgren
hemställt, »att riksdagen måtte besluta
att de allmänna barnbidragen, som i
år utgå med 290 kronor, höjas med
SO % eller i avrundat tal till 380
kronor».

Utskottet hemställde, att förevarande
motion, II: 260, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr HOLMBERG: Herr talman! Utskottet
har avstyrkt vårt förslag om åtgärder
i syfte att återställa barnbidragen
till det reella värde som de hade
när riksdagen fattade beslut om denna
reform. Bakom formuleringen i avslagsyrkandet
skymtar tydligen en
gammal bekant paroll: kanoner i stället
för smör. Det anses nämligen inte
att vi har råd att ge barnbidrag med
samma reella värde som tidigare. Vi
har som bekant inte heller råd att ge
folkpensionärerna samma förmåner
som förr, och även en hel del andra
tidigare beslutade reformer bär antingen
försämrats på samma sätt eller
helt slopats. Samtidigt har det emellertid
skett en ökning av utgifterna för
militära ändamål, även till sådana militära
ändamål som inte har något samband
med det svenska försvaret.

Under 1950 års riksdagsdebatt om barnbidragen
gjordes gällande att statskassan
inte orkade med de 17 miljoner
kronor, som kommunisterna föreslog
att man skulle satsa för att möjliggöra
en höjning av barnbidragen med ytterligare
10 kronor. Men samtidigt ansågs
det, att vi hade råd att bevilja en lika
stor summa till amerikanarnas krigssjukvård
i Korea. Det är denna avvägning
av statsutgifterna, som man har
kallat ett hänsynstagande och beaktande
av det statsfinansiella läget, såsom
det heter även i år i utskottsutlåtandet.
Vi tycker inte att detta är en rimlig
avvägning, och vi ha därför dels i motioner
i anslutning till fjärde huvudtiteln
i år och dels i anslutning till
denna fråga ställt yrkanden, som innebär
att man skall ge utrymme för mera
smör och andra sådana förnödenheter,
även om det får ske på bekostnad av
en del kanoner.

Det finns dessutom en hel del
andra vägar att gå, om man är angelägen
att inte skrota ned socialreformer
— något som man nu är i färd
med att göra — vilka vi med rätta ha
tillmätt en mycket stor betydelse. I debatten
om dessa frågor för två år sedan
fanns det reservanter och talare
även från borgerligt och socialdemokratiskt
håll, som motsatte sig regeringens
förslag om sådana åtgärder
som kunde minska barnbidragens
värde. Det är inte nog med att det på
grund av de ständigt fortgående prishöjningarna
har skett en försämring
av barnbidragens värde, utan det har
också uppstått ytterligare en svår belastning
för barnfamiljer och för folk
som bor i kommuner med mycket hög
kommunalskatt, t. ex. i samband med
kommunalskattereformen. Redan vid
en kommunalskatt på 15 kronor får en
familj med fem barn i den nordligaste
landsdelen en förlust på 75 kronor, enbart
genom regeringsförslaget av år
1950.

Det som hittills har inträffat ger

15G

Nr 8.

Torsdagen den 6 mars 1952.

Motion om höjning av de allmänna barnbidragen.

knappast någon grund för utskottets
förhoppning om att regeringen skall
komma med några kompensationsförslag
till förmån för barnfamiljerna. I
varje fall blir det väl knappast något
sådant, om alla tiger still.

Priserna har stigit oavbrutet sedan
riksdagsbeslutet om barnbidragen, men
regeringens åtgärder under den tiden
har inte medfört att man vidmakthållit
barnbidragens realvärde, utan de har
tvärtom försämrats på det sätt som jag
nämnde nyss, nämligen i samband med
kommunalskattereformen. Så kan det
inte få fortsätta. Det är också vår avsikt
att en förändring på den punkten
måste komma till stånd. Detta var också
den mening som låg bakom de förslag
från socialdemokratiskt och borgerligt
håll som avlämnades, när man
1950 gav sitt stöd åt det kommunistiska
förslaget att slå vakt om barnfamiljernas
intressen.

Utskottet har även erinrat om att
inte heller 1949 års skatteutredning var
nöjd med de verkningar, som regeringsförslaget
skulle få den gången.
Men hittills har opinionen tydligen varit
alldeles för svag för att framtvinga
en rättvisare ordning.

Enligt socialstyrelsen har levnadskostnaderna
sedan 1947, alltså det år när
riksdagen beslöt införande av barnbidrag,
ökat med över 30 procent. Det
behövs således ett motsvarande tillägg
nu för att återge barnbidragen deras
ursprungliga realvärde. Detta är innebörden
av motionen nr 260, till vilken
jag yrkar bifall.

Herr HELLBACKEN: Herr talman!
Jag skall inte ge mig in i någon polemik
mot den föregående talaren och
ej heller mot motionärerna angående
det berättigade i att barnbidragen måste
höjas i någon mån. Inom utskottet
ha vi varit av den uppfattningen att
med de stegrade levnadskostnaderna
så borde det också bli högre barnbidrag.
Men med hänsyn till att frågan

ligger under utredning och att Kungl.
Maj:t har sin uppmärksamhet riktad
på ärendet samt på grund av de oupphörligen
stegrade levnadskostnaderna
anse vi att denna fråga, när den kommer
före, också skall bli behandlad i
ett större sammanhang med de fördelar
som ligga däri att frågan då blir
bättre utredd. Vi ha under sådana förhållanden
bättre utsikter att i framtiden
ta definitiv ställning till detta
ärende än på grundval av föreliggande
motion.

Herr talman! Med detta korta anförande
ber jag att få hemställa om bifall
till utskottets förslag.

Herr HOLMBERG: Herr talman! Det
är i och för sig bra att utskottet hyser
sympati för den mening, som vi har företrätt,
när vi vill att man skall slå
vakt om barnbidragens realvärde. Men
det hjälper barnfamiljerna föga, om man
inte vidtager någon åtgärd. Det där att
behandla saken i ett större sammanhang
har vi hört tidigare. Frågan behandlades
som bekant i ett större sammanhang
i anslutning till kommunalskattereformen
1950. Då fanns det visserligen
åtminstone en talare och en reservant
från socialdemokratiskt håll,
som hade yrkanden i den nu föreliggande
motionens riktning. Dessa yrkanden
fick då stöd från bondeförbundshåll.
Det var t. o. m. en medlem
av den nuvarande regeringen som anslöt
sig till den ståndpunkt som vi
kommunister redan då företrädde. Men
sedan 1950 tycks det ha inträtt en försämring
i denna opinionsbildning till
förmån för barnfamiljerna, eftersom utskottet
nu är fullständigt enigt i denna
fråga, trots att barnfamiljernas förhållanden
undergått en ytterligare försämring
genom de ständigt fortgående
prishöjningarna efter 1950. Jag kan
därför inte förstå att man även i fortsättningen
vill förlita sig på den välvilja,
som barnfamiljerna någon gång
i framtiden skulle kunna få del av, utan

157

Torsdagen den 6 mars 1952. Nr 8.

Motioner om inrättande av en socialförsäkringsdomstol. — Riksdagens arbetsformer.

att man vidtager några praktiska åtgärder
till barnfamiljernas bästa.

Herr HELLBACKEN: Herr talman!
Jag kan kort och gott säga att den ändring
som vidtogs 1950 i fråga om barnbidragen
just avsåg att med 30 kronor
fylla ut den brist, som uppstått i samband
med de ändrade bestämmelserna
för det kommunala ortsavdraget. Jag
tycker att motionärerna skulle kunna
acceptera och även förstå den motivering
som utskottet här skrivit. Jag
utgår ifrån att motionärerna så till vida
äro realpolitiker att de anse att man,
innan en fråga avgöres här i riksdagen,
skall ha sörjt för att det föreligger en
sådan utredning, att riksdagens ledamöter
veta vad de besluta och vilka
konsekvenser besluten komma att få.

Herr talman! Jag vidhåller mitt yrkande.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till den i
ämnet väckta motionen; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

§ 9-

Motioner om inrättande av en socialförsäkringsdomstol.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 18, i anledning av väckta motioner
om inrättande av en socialförsäkringsdomstol.

Efter föredragning av utskottets hemställan
yttrade

Herr LINDBERG: Herr talman! Jag
skall inte ta upp tiden med någon längre
debatt i detta ärende, rörande vilket
jag motionerat i motionen nr 13. Eftersom
utskottet yrkat avslag på motionen,
vill jag bara säga att motionen
egentligen syftar till någonting vidsträcktare
än vad fallet är med den nu

tillkallade utredning. Enligt direktiven
skola de sakkunniga klarlägga
förhållandet mellan sjukförsäkringen
och olycksfallsförsäkringen. Socialförsäkringsdomstolen
eller socialdomstolen
skulle emellertid handlägga ärenden
vida därutöver.

Utskottet har likväl kostat på motionen
en mycket stor välvilja och gett
den en gedigen behandling. Det finns
därför i det läge, där frågan nu befinner
sig, ingen anledning för mig att
framställa något särskilt yrkande. Jag
ber därför att få anteckna till protokollet
vad jag nu sagt. I övrigt kan jag ju
föregå utskottets representant med att
yrka bifall till utskottets förslag.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan
bifölls.

§ 10.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 19, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändring i civilförsvarslagen den 15
juli 1944 (nr 536).

Utskottets hemställan bifölls.

§ 11.

Herr andre vice talmannen meddelade,
att återstående på föredragningslistan
upptagna ärenden med hänsyn
till den långt framskridna tiden komme
att behandlas vid kammarens plenum
nästkommande onsdag.

§ 12.

Riksdagens arbetsformer.

Ordet lämnades på begäran till

Herr DtCKSON, som yttrade: Herr talman!
Jag har börjat känna rätt stor tvekan
i fråga om förträffligheten av vår
nya arbetsordning. Här har nu i dag
torsdag ganska många ledamöter varit
frånvarande liksom fallet var vid förra

158

Nr 8.

Torsdagen den 6 mars 1952.

Interpellation ang. befrielse för varvsarbetare och likställda från skatteplikt for

ersättningar för onormal förbrukning.

torsdagens plenum. Jag har velat föra
detta på tal såsom en liten, skall vi säga
förprofetia i fråga om det slutliga ställningstagandet
till våra arbetsformer.
Jag anhåller att presidiet och talmanskonferensen
håller sina ögon riktade på
effektiviteten i arbetet sådant det nu blivit
samt tar under övervägande, huruvida
en förändring tillbaka till det gamla
möjligen ändå bör vidtagas.

Vidare anförde

Herr GUSTAFSON i Göteborg: Herr
talman! Jag vill gentemot herr Dickson
säga att jag inte tror att man kan
ta ställning till riksdagens arbetsformer
efter denna korta tid. Det har ju
dessutom rått alldeles speciella förhållanden
under båda dessa veckor. Förra
onsdag hade vi utrikesdebatt under
en stor del av dagen, och nu i onsdags
hade vi interpellationsdebatt under ett
par timmar.

Man kan mot herr DicksonS yttrande
här ställa det faktum att vi på detta
sätt med den nya arbetsordningen i
alla fall fått tretton effektiva debattimmar
under dessa två dagar. Detta är
detsamma som om vi under en dag enligt
den gamla ordningen hade hållit på
till klockan halv tre på torsdagsmorgonen.
Vi ha ju alltid varit överens om
att det inte är så särskilt lämpligt att
hålla på så länge. Jag vill därför hemställa
till presidiet att man låter denna
försöksverksamhet pågå ännu någon tid,
innan man tar saken under omprövning.

§ 13.

Interpellation ang. befrielse för varvsarbetare
och likställda från skatteplikt
för ersättningar för onormal förbrukning.

Herr DAHLGREN erhöll på begäran
ordet och yttrade: Herr talman! Vissa
ersättningar, som utbetalas till verk -

stadsarbetare för onormal förbrukning
av arbetskläder och för förslitning av
egna verktyg och som tidigare varit
befriade från beskattning, blir numera
som en följd av källskattesystemet utsatta
för skatteavdrag.

Dessa ersättningar angåvos i respektive
arbetares självdeklaration men avdrogos
sedan under ruhriken »utgifter
för inkomsternas förvärvande».

Varvsarbetarnas samarbetskommitté
bär efter beslut å konferens med
representanter för vårt lands samtliga
varv uppvaktat finansministern och
framfört kravet om skattebefrielse för
nämnda ersättningar. Varvsarbetarna
hävda att en stor orättvisa begås då de
ha att skatta för en dylik ersättning.

Av bevillningsutskottets betänkande
nr 19/1950 i anledning av min motion
nr 112 framgår att enbart på ett varv
(Götaverken) utbetalats i dylik ersättning
under år 1949 till 1 675 arbetare
ett sammanlagt belopp av 133 459 kronor.
Vidare hade från samma företag
i ersättning för sönderbrända kläder
till cirka 600 svetsare och brännare utbetalats
sammanlagt omkring 91 500
kronor under samma år.

I betänkandet heter det bl. a.: »Det
lärer icke kunna bestridas, att skäl
kunna anses tala för en avdragsrätt för
kostnader på grund av en av tjänsten
föranledd onormal förbrukning av arbetskläder,
i den mån dessa kostnader
överstiga vad som kan anses motsvara
normal förslitning av kläder. Dessa skäl
måste givetvis tillmätas ökad vikt, i den
mån kostnaden för förstörda arbetskläder
uppgår till mera avsevärda belopp.
Såsom framgår av motionen har varvsarbetarnas
samarbetskommitté i skrivelse
till chefen för finansdepartementet
gjort framställning i ämnet. Då frågan
således torde komma att bliva föremål
för prövning inom finansdepartementet,
samt utskottet förutsätter att de
i motionen anförda synpunkterna därvid
bliva beaktade, anser sig utskottet

Torsdagen den 6 mars 1952.

Nr 8.

159

Interpellation ang. befrielse för varvsarbetare och likställda från skatteplikt för
ersättningar för onormal förbrukning.

icke böra närmare än här skett ingå
på denna fråga.»

Sedan dess ha två år gått utan att
någon ändring genomförts. Det som inträffat
under denna tid är att de kläder
ersättningarna avser blivit som så mycket
annat betydligt dyrare än tidigare.
När de ersättningsbelopp som det här
gäller år 1949 kunde gå upp till 799 kronor
per år för vissa arbetare, förstår
man att det nu är fråga om betydligt
större belopp.

Med vad jag har anfört hemställes
om andra kammarens tillstånd att till
herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
få ställa följande spörsmål: Kan

man förvänta att förslag framlägges
för innevarande riksdag som innebär
sådan ändring av gällande skatteförfattningar
som befriar varvsarbetar -

na och likställda från skatteplikt för
ersättningar för onormal förbrukning?

Denna anhållan bordlädes.

§ 14.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 60, till Konungen i anledning
av dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag med särskilda bestämmelser
om tvångsmedel i vissa brottmål,
dels ock i ämnet väckta motioner.

§ 15.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 7.01 em.

In fidem
Gunnar Britth.