1952 ANDRA KAMMAREN Nr 7 (Riksdagens protokoll 1952:7)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1952 ANDRA KAMMAREN Nr 7

26—28 februari.

Debatter m. m.

Tisdagen den 26 februari.

Sid.

Svar på frågor av:

Herr Larsson i Luttra ang. anledningen till att förslag om fideikommissens
avskaffande icke kommer att föreläggas 1952 års
riksdag.............................................. 7

Herr Gustafson i Göteborg ang. redogörelse för de åtgärder, som
vidtagits med anledning av riksdagens skrivelse rörande sådan
ändring av gällande bestämmelser, att vissa infusionsvätskor må

av sjukhus anskaffas direkt från läkemedelsfabrik............ 9

Svar på interpellationer av:

Herr Hallén ang. storleken av den personal, som utan att vara sys -

selsatt med legationsarbete är knuten till ryska ambassaden i

Stockholm, m. m....................................... 10

Fru Boman ang. tillgodoseende av behovet av arbetskraft för de
sociala vårdområdena m. m............................. 17

Onsdagen den 27 februari.

Meddelande av utrikesministern.............................. 22

Svar på fråga av herr Henriksson ang. utbetalningen av statstjänar nas

löneförbättringar .................................... 99

Motioner ang. Sveriges utträde ur den s. k. Marshallorganisationen .. 100
Motioner om vissa instruktioner åt den svenska delegationen hos

Förenta Nationerna...................................... 101

Motion om Sveriges utträde ur Europarådet........... ....... 101

Motioner om Konungens rätt att sluta fördrag in. in............. 102

Utgifter å driftbudgeten gemensamma frågor.................... 102

Lönegradsplacering för biträdespcrsonal in. m................... 111

1 — Andra kammarens protokoll 1952. Nr 7.

Nr 7.

Innehåll.

Nr 7.

Sid.

Utgifter under riksstatens andra huvudtitel:

Häradsrätterna: avlöningar................................ 113

Do: reseersättningar till nämndemän...................... 114

Fångvårdsstyrelsen: avlöningar ............................ Ilo

Do: omkostnader...................................... 117

Interpellation ang. läroverkslektorernas inplacering i lönegrad...... 122

Torsdagen den 28 februari.

Utgifter under riksstatens andra huvudtitel (Forts.):

Fångvårdsanstalterna: avlöningar .......................... 125

Do : omkostnader ........................ 147

Skyddskonsulentorganisationen: avlöningar .................. 151

Do : omkostnader ................ 153

Övervakning av villkorligt dömda.......................... 154

Tillsyn över villkorligt frigivna m. m....................... 155

Bidrag till Svenska skyddsförbundet........................ 155

Motioner om rätt till uppskjuten livränta för befattningshavare, som
dömts till avsättning eller på grund av tjänstefel skilts från tjänsten

före år 1935 ............................................ 156

Motion om ändring av pensionsåldersgränserna för personal i civil

statstjänst ............................................ 158

Motioner om rätt för skogsarbetare m. fl. att vid taxering till skatt
för inkomst åtnjuta avdrag för vissa fördyrade levnadskostnader.. 159
Motion ang. sådan ändring av kommunalskattelagen att resekostnadsoch
traktamentsersättning, som anvisas av annan än staten, icke

skall utgöra skattepliktig intäkt............................ 161

Motion om beredande av rätt för enskild ägare av automobil att utan
särskilt trafiktillstånd få mot ersättning transportera skolbarn till

och från skolan ........................................ 163

Motioner om vissa ändringar i förordningen angående yrkesmässig
automobiltrafik m. m..................................... 165

Samtliga avgjorda ärenden.

Onsdagen den 27 februari.

Val av valmän för utseende av justitie- och militieombudsmän med

ställföreträdare ........................................ 21

Val av supplajnter för dessa valmän.......................... 21

Val av ombud i Europarådets rådgivande församling jämte suppleanter
................................................ 22

Nr 7.

Innehåll.

Nr 7.

Sid.

Utrikesutskottets utlåtande nr 1, ang. handelsutbytet med Portugal m. m. 100

— nr 2, ang. utträde ur Marshallorganisationen ................ 100

— nr 3, ang. instruktioner åt delegationen hos Förenta Nationerna. 101

— nr 4, ang. utträde ur Europarådet.......................... 101

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 5, ang. Konungens rätt att sluta

fördrag m. m........................................... 102

Statsutskottets utlåtande nr 13, ang. utgifter å driftbudgeten (gemensamma
frågor) ........................................ 102

— nr 31, ang. lönegradsplacering för biträdespersonal m. m.......111

— nr 32, ang. vissa pensioner m. m........................... 113

— nr 2, ang. utgifter under andra huvudtiteln (justitiedepartementet) 113

Torsdagen den 28 februari.

Bankoutskottets anmälan av framställning om medel för utgivning av

Statsutskottets utlåtande nr 2, ang. utgifter under andra huvudtiteln
(justitiedepartementet) (Forts, från och med punkten 31) ...... 125

— nr 33, ang. semester och andra förmåner för pensionerade statliga

befattningshavare, som återanställas ...................... 156

— nr 34, ang. uppskjuten livränta för befattningshavare, som dömts
till avsättning eller på grund av tjänstefel skilts från tjänsten före

år !935 .............................................. 156

—- nr 35, ang. ändring av pensionsåldersgränserna för personal i civil

statstjänst............................................ 158

— nr 36, ang. tilläggspension åt vissa pensionerade statliga befattningshavare
.......................................... 159

Bevillningsutskottets betänkande nr 7, ang. återbetalning till Constance
Seth av visst skattebelopp .............................. 159

— nr 8, ang. rätt för skogsarbetare m. fl. att vid taxering till skatt

för inkomst åtnjuta avdrag för vissa fördyrade levnadskostnader 159

— nr 9, ang. ändring av 32 § kommunalskattelagen betr. resekostnads-
och traktamentsersättning .......................... 161

Första lagutskottets utlåtande nr 5, ang. ändring i lagen om sambruksföreningar
............................................ 163

Andra lagutskottets utlåtande nr 11, ang. rätt för enskild ägare av
automobil att utan trafiktillstånd få mot ersättning transportera
skolbarn.............................................. 163

— nr 12, ang. ändringar i förordningen angående yrkesmässig auto mobiltraflk

m. m....................................... 165

■

Lördagen den 23 februari 1952.

Nr 7.

Lördagen den 23 februari.

KI. 2 em.

Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes av herr andre vice talmannen §

Justerades protokollet för den 16 innevarande
februari.

§ 2.

Upplästes följande till kammaren inkomna
läkarintyg:

Att riksdagsmannen Karl Hansson i
Skediga lider av influensa och att han
på grund därav är oförmögen att bevista
riksdagens sammanträden under
de närmaste 8 dagarna, intygas.

Stockholm den 19/2 1952.

E. Grönquist.

Leg. läkare.

Kammaren beviljade herr Hansson
i Skediga ledighet från riksdagsgöromålen
tills vidare fr. o. m. den 20 innevarande
februari.

§ 3.

Till bordläggning anmäldes:

utrikesutskottets utlåtanden:

nr 1, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition om godkännande av protokoll
angående handelsutbytet mellan
Sverige och Portugal m. m.;

nr 2, i anledning av väckta motioner
angående Sveriges utträde ur den s. k.
Marshallorganisationen;

nr 3, i anledning av väckta motioner
om vissa instruktioner åt den svenska
delegationen hos Förenta Nationerna;
och

nr 4, i anledning av väckt motion om
Sveriges utträde ur Europarådet;

konstitutionsutskottets utlåtande nr 5,
i anledning av väckta motioner om Konungens
rätt att sluta fördrag med främmande
makter, inträda i krig och träffa
fredsuppgörelse;

statsutskottets utlåtanden:
nr 2, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1952/53 under andra
huvudtiteln, avseende anslagen inom
justitiedepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 13, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
under Utgifter å driftbudgeten,
För flera huvudtitlar gemensamma
frågor, jämte i ämnet väckta motioner; nr

31, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående lönegradsplacering
för viss biträdespersonal m. m.
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 32, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående reglering av vissa
från statens pensionsanstalt utgående
pensioner m. m.;

nr 33, i anledning av väckta motioner
om rätt till semester och vissa andra
förmåner för pensionerade statliga befattningshavare,
som återanställas i
tjänst;

nr 34, i anledning av väckta motioner
om rätt till uppskjuten livränta för befattningshavare,
som dömts till avsättning
eller på grund av tjänstefel skilts
från tjänsten före år 1935;

nr 35, i anledning av väckt motion
om ändring av pensionsåldersgränserna
för personal i civil statstjänst;

nr 36, i anledning av väckta motioner
om utredning rörande tilläggspension åt
vissa pensionerade statliga befattningshavare; bevillningsutskottets

betänkanden:
nr 7, i anledning av väckt motion om
# återbetalning till Constance Setli av
visst skattebelopp;

Nr 7.

Lördagen den 23 februari 1952.

nr 8, i anledning av väckta motioner
om rätt för skogsarbetare m. fl. att vid
taxering till skatt för inkomst åtnjuta
avdrag för vissa fördyrade levnadskostnader;
och

nr 9, i anledning av väckt motion
angående sådan ändring av bestämmelserna
i 32 § kommunalskattelagen att
resekostnads- och traktamentsersättning,
som anvisas av annan än staten,
icke skall utgöra skattepliktig intäkt;

första lagutskottets utlåtande nr 5, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående ändring
i lagen den 30 april 1948 (nr 218) om
sambruksföreningar;

andra lagutskottets utlåtanden:
nr 11, i anledning av väckt motion
om beredande av rätt för enskild ägare
av automobil att utan särskilt trafiktillstånd
få mot ersättning transportera
skolbarn till och från skolan;

nr 12, i anledning av väckta motioner
om vissa ändringar i förordningen angående
yrkesmässig automobiltrafik
in. m.;

nr 13, i anledning av väckt motion
om rätt för person, som häktats för
lösdriveri, att få offentlig försvarare;

nr 14, i anledning av väckt motion
angående införande av fem dagars arbetsvecka; nr

15, i anledning av väckt motion
om framläggande för riksdagen av förslag
till sjukförsäkringslag; och

nr 16, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning
angående ändring i förordningen
den 26 juni 1931 (nr 280) om
erkända sjukkassor, dels ock i ämnet
väckta motioner;

tredje lagutskottets utlåtanden:
nr 1, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ersättning från
kyrkofonden för övertalig personal vid
domänverket;

nr 2, i anledning av dels Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag angående
ändring i gruvlagen den 3 juni

1938 (nr 314), dels ock en i ämnet
väckt motion;

nr 3, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
med vissa bestämmelser till motverkande
av spridning av flyghavre; och

nr 4, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om tilllägg
till lagen den 3 september 1939
(nr 608) om enskilda vägar; samt

andra kammarens allmänna beredningsutskotts
utlåtande nr 4, över motion
angående utredning av frågan om
ett lika för hela landet gällande bensinpris.

§ 4.

Anmäldes, att följande Kungl. Maj:ts
propositioner och skrivelse tillställts
kammaren, nämligen:

nr 48, angående studielån med statlig
kreditgaranti åt s. k. flyktingstudenter; nr

51, med förslag till stat för försvarets
fastighetsfond för budgetåret
1952/53;

nr 52, med förslag till lag om ändring
i vattenlagen;

nr 53, med förslag till lag om ändring
i lagen den 20 oktober 1939 (nr
732) med särskilda bestämmelser angående
tillfällig vattenreglering;

nr 54, angående frågor om befrielse
från betalningsskyldighet till kronan;

nr 55, angående befrielse från ersättningsskyldighet
i vissa fall m. m.;

nr 56, angående livränta till O. A.
Backlund för skada i följd av trafik
med ett kronan tillhörigt motorfordon
in. m.;

nr 63, angående bestridandet av vissa
kostnader från anslaget till Kostnader
för årlig taxering;

nr 65, angående fullmakt att i arbetslöshetsbekämpande
syfte igångsätta
arbeten, för vilka anslag uppförts å allmän
beredskapsstat för budgetåret 1950/
51, m. m.;

nr 66, med redogörelse för de åtgärder
som vidtagits på grund av riks -

Nr 7.

Tisdagen den 26 februari 1952.

Svar på fråga ang. anledningen till att förslag om fideikommissens avskaffande icke
kommer att föreläggas 1952 års riksdag.

dagens skrivelser den 23 och den 30
maj 1951, nr 275 resp. 317, i anledning
av riksdagens år 1950 församlade revisorers
berättelse;

nr 67, med förslag till förordning om
särskild skatt å vissa exportavgifter avseende
år 1952, m. m.;

nr 68, angående rörelsekapital åt Aktiebolaget
Vin- & spritcentralen;

nr 70, med förslag till lag angående
dyrtidstillägg för år 1952 å särskilda

barnbidrag till änkors och invaliders
m. fl. barn; och

nr 72, med förslag till vissa ändringar
i gällande tulltaxa, m. m.

Nämnda propositioner och skrivelse
bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 2.04 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Tisdagen den 26 februari.

Kl. 4 em.

Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes av herr förste vice talmannen.

§ 1.

Justerades protokollen för den 19 och
den 20 innevarande februari.

§ 2.

Svar på fråga ang. anledningen till att
förslag om fideikommissens avskaffande
icke kommer att föreläggas 1952 års
riksdag.

Herr förste vice talmannen lämnade
på begäran ordet till

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet ZETTERBERG, som anförde:
Herr talman! Herr Larsson i Luttra har
frågat mig om anledningen till att förslag
om fideikommissens avskaffande
inte kommer att läggas fram för detta
års riksdag. Som svar får jag anföra följande.

Sedan riksdagen redan år 1914 hos
Kungl. Maj:t anhöll om utredning och
förslag rörande avveckling av de bestående
fideikommissen, har ett omfattan -

de arbete lagts ned på att föra denna
fråga till en lösning. Utredningen omhänderhades
till en början av en särskild
sakkunnig och därefter i tur och
ordning av den s. k. jordkommissionen,
av lagberedningen i samband med dess
arbete på en revision av successionsrätten
samt av justitierådet E. Sandström.
Den sistnämnde överlämnade i
slutet av år 1935 en promemoria i ämnet
jämte lagutkast. Efter remissbehandling
i vanlig ordning bearbetades Sandströms
förslag inom justitiedepartementet.
I egenskap av sakkunnig inom departementet
sysslade jag själv rätt lång
tid med denna uppgift. Under samlingsregeringens
tid gjordes upprepade försök
att finna en lösning, varom de olika
partierna i regeringen skulle kunna ena
sig, dock utan framgång. Frågan fick
därför ställas på framtiden. Under efterkrigstiden
måste den i följd av belastningen
på den statliga utredningsapparaten
till en början stå tillbaka för mera
brådskande uppgifter.

År 1949 togs frågan emellertid ånyo
upp inom justitiedepartementet. Det visade
sig därvid erforderligt att som
grund för den fortsatta behandlingen

Nr 7.

Tisdagen den 26 februari 1952.

Svar på fråga ang. anledningen till att förslag om fideikommissens avskaffande icke
kommer att föreläggas 1952 års riksdag.

skaffa sig en mera ingående kännedom
om de bestående fideikommissens nuvarande
förhållanden. Arbetet härpå är
i det närmaste slutfört. Såsom jag tidigare
haft anledning att inför denna kammare
deklarera, vill jag nu ånyo uttala,
att utredningsarbetet skall fullföljas och
förslag om fideikommissens avveckling
läggas fram för riksdagen så snart ske
kan. Någon närmare utfästelse om tidpunkten
härför är jag inte i stånd att
lämna. Jag vill i detta sammanhang ånyo
betona, att uppgiften icke blott tekniskt
sett utan också i sak är omfattande och
svår. Det gäller ju inte bara att utforma
regler för övergången från fideikommissarisk
till vanlig succession utan
också att ta ställning till åtskilliga ur
både privat- och samhällsekonomisk
synpunkt betydelsefulla spörsmål, som
knyta sig till fideikommissens innehav
av stora jord- och skogsområden och av
därå uppbyggda industrier. Inte minst
viktigt är att söka bedöma vilka menliga
följder en avveckling av fideikommissen
kunna tänkas få för de betydande
kulturvärden, som ha sammanhållits
i fideikominissinstitutionens hägn, och
vilka åtgärder som böra vidtagas för att
motverka en förstörelse av dessa kulturvärden.

Med hänsyn till vad jag nu framhållit
och till att yttrandena över 1935 års promemoria
utgingo från förhållanden, som
ganska mycket skilja sig från de nu föreliggande,
kommer det troligen att visa
sig erforderligt att inhämta nya yttranden
av myndigheter och enskilda intressenter
rörande särskilda delar av avvecklingsfrågan.

Slutligen vill jag tillägga, att saken
varit föremål för förberedande överläggningar
inom den nuvarande regeringen
och att det råder enighet om önskvärdheten
av denna reform.

Härpå yttrade

Herr LARSSON i Luttra: Herr talman!
Jag skall be att få rikta ett tack till stats -

rådet och chefen för justitiedepartementet
för svaret på denna enkla fråga. Som
framgår av svaret har frågan om fideikommissens
avveckling varit föremål
för uppmärksamhet ganska länge, och
det torde väl vara så, att alla nu äro
eniga om att det behövs en reform på
detta område, och att den reformen skall
ta sikte på en avveckling av fideikommissen.
Jag förstår ju, att frågan är
komplicerad. Ändock kan jag inte neka
till att jag är litet besviken över att den
inte kommer upp till behandling i år
och att man inte kan ge bestämt löfte
om när den kommer upp.

I svaret säger statsrådet, att i 1935 års
promemoria utgick man från förhållanden,
som ganska mycket skilja sig från
de förhållanden som nu föreligga, och
det är självfallet riktigt. Men det är väl
så att utvecklingen understrukit, att det
är nödvändigt med en reform på detta
område. Inte minst arvs- och förmögenhetsskatterna
ha skapat speciella svårigheter
för dessa fideikommissarier. Sedan
finns det en stor grupp av människor,
för vilka detta är en viktig fråga,
nämligen den stora gruppen arrendatorer.
I 1935 års promemoria har man
varit inställd på detta spörsmål och säger
därom följande: »Bland dessa olägenheter
må sålunda framhållas, att de
stora fideikommissen nödvändigt äro
förbundna med arrendesystemet för jordens
brukande. Även om arrendatorerna
äro väl behandlade och tillgången på
goda arrenden kan erbjuda vissa fördelar,
är det dock ur allmän synpunkt
att föredraga, att jorden befinner sig i
besittning av en självägande bondeklass.
En sådan är med starkare band knuten
till jorden och bygden. Intresset för
jordens brukande, såväl som det politiska
och sociala intresset, måste antagas
under en sådan regim vara väsentligt
högre än då jorden brukas av arrendatorer.
»

Det gäller ju här en ganska stor grupp
människor. Här finns inte, såvitt jag vet,

Tisdagen den 26 februari 1952.

Nr 7.

Svar på fråga ang. redogörelse för de åtgärder, som vidtagits med anledning av
riksdagens skrivelse rörande sådan ändring av gällande bestämmelser, att vissa
infusionsvätskor må av sjukhus anskaffas direkt från läkemedelsfabrik.

några färska uppgifter om liur pass
många det kan gälla. Det finns uppgifter
från jordbrukskommissionen 1919, och
i 1935 års promemoria talar man också
om dessa siffror och säger, att därefter
finns det inga nja som äro lika utförliga.
Huruvida det nu finns några känner
jag inte till. I promemorian säger
man emellertid, att jordbruksfideikommissen
röra sig om 431 000 hektar. Därav
skulle det vara 131 000 hektar åker,
d. v. s. 3‘/2 procent av rikets åkerjord.
Det gällde 7 233 brukningsdelar, och av
dessa voro endast 173 under eget bruk.
7 060 brukningsdelar om 112 512 hektar
voro utarrenderade till arrendatorer.
Siffrorna äro som sagt gamla, och en
hel del gårdar ha väl sålts, men hur
många det kan röra sig om vet i varje
fall inte jag. Som en jämförelse kan jag
nämna, att statens jordbruksdomäner
inte uppgå till mer än 1 290, vilket alltså
bör jämföras med 7 000 enligt dessa siffror.
Då regeringen nu synes vara enig
vill jag uttala den förhoppningen, att vi
snart få en proposition i den här frågan
och att den då tar sikte på en reform,
som kanske alla parter kunna vara tillfredsställda
med. Fideikommissen äro
ju en kvarleva från en period, som vi
för länge sedan ha passerat, och det är
angeläget att man får en rätsida på dessa
problem. Sedan är det uppenbart, att
man stöter på problemet att tillgodose
vissa kulturintressen, som kan vara svårt
att lösa. Det är jag utan vidare på det
klara med. — Jag ber än en gång att få
tacka för svaret.

överläggningen var härmed slutad.

§ 3.

Svar på fråga ang. redogörelse för de
åtgärder, som vidtagits med anledning
av riksdagens skrivelse rörande sådan
ändring av gällande bestämmelser, att
vissa infusionsvätskor må av sjukhus
anskaffas direkt från läkemedelsfabrik.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HEDLUND, som anförde: Herr
talman! Herr Gustafson i Göteborg har
frågat mig, om jag kan redogöra för de
åtgärder som vidtagits med anledning
av riksdagens hemställan i skrivelse den
30 maj 1951, att Kungl. Maj:t måtte överväga
sådan ändring av gällande bestämmelser,
att infusionsvätskor för intravenöst
bruk få av sjukhus anskaffas
även direkt från läkemedelsfabrik.

Av den förteckning över 1951 års riksdagsskrivelser
och i anledning av dessa
skrivelser under året vidtagna åtgärder,
som finnes fogad vid JO:s ämbetsberättelse,
framgår, att medicinalstyrelsen i
juli 1951 fick i uppdrag att efter samråd
med föreståndaren för statens farmacevtiska
laboratorium skyndsamt yttra
sig över den omfrågade riksdagsskrivelsen.
Dessförinnan hade överläggning
i ärendet hållits i departementet med
bl. a. representanter för de berörda
myndigheterna. Medicinalstyrelsen har
avgivit sitt utlåtande. Under åberopande
av bl. a. en utredning av apoteksinspektören
Åberg om kostnaderna för
infusionslösningar vid leverans till sjukhus
direkt från fabrik respektive via
apotek avstyrker medicinalstyrelsen bestämt,
att specialstadganden för tillverkning
och försäljning av sådana lösningar
tillskapas vid sidan av eljest gällande
bestämmelser för läkemedelshanteringen.
Föreståndaren för farmacevtiska laboratoriet
har emellertid anmält skiljaktig
mening och tillstyrkt direktförsäljning
av infusionslösningar under betryggande
kontroll i avvaktan på en definitiv
lösning av sjukhusens läkemedelsförsörjning.

Medicinalstyrelsens den 13 februari
dagtecknade utredning kom in till inrikesdepartementet
den 21 februari.
Ärendet har nu remitterats till Svenska
stadsförbundet och skall därefter snarast
tagas upp till prövning inom departementet.

Nr 7.

Tisdagen den 26 februari 1952.

Svar på interpellation ang. storleken av den personal, som utan att vara sysselsatt

med legationsarbete är knuten till den ryska ambassaden i Stockholm, m. m.

Härpå yttrade

Herr GUSTAFSON i Göteborg: Herr
talman! Jag ber att få tacka herr statsrådet
och chefen för inrikesdepartementet
för svaret på frågan och samtidigt
uttrycka min uppskattning av
att man inom departementet så snabbt
tog ett initiativ i den här frågan.

Det är bara att beklaga, att medicinalstyrelsen
tog ett halvt år på sig för att
åstadkomma denna »skyndsamma» utredning.
Jag skulle här vilja säga, med
den erfarenhet jag har av medicinalstyrelsens
ståndpunktstagande i samband
med utskottsbehandlingen i den
här frågan, att för den händelse herr
statsrådet till äventyrs hade tänkt vänta
med denna mycket nödvändiga reform
till dess herrar apotekare på medicinalstyrelsens
apoteksbyrå gått med på den,
är jag säker på att herr statsrådet skulle
få vänta förgäves.

Jag menar, att den här frågan icke
är så obetydlig, som man på vissa håll
vill göra gällande. Under år 1949 uppskattade
man behovet av dessa infusionslösningar
till omkring 250 000 liter.
Behovet ökar oavbrutet, och man räknar
med att det nu skulle gå åt ungefär
400 000 liter per år på de svenska sjukhusen.
Det bör vara ganska självklart,
att en industriell tillverkning skulle avsevärt
förbilliga dessa lösningar, och
om man skulle kunna spara 100 000 kronor
för den svenska sjukvården genom
att läkemedelsfabrikerna under betryggande
kontroll kunde leverera direkt till
sjukhusen, så vore det väl en inte föraktlig
besparing.

Anledningen till att denna sak bör tas
upp så snart som möjligt är, att många
sjukhus f. n. ha stora besvärligheter.
De två stora sjukhusen S:t Eriks och
Sabbatsbergs sjukhus här i Stockholm
ha ju haft mycket stora svårigheter med
sina infusionslösningar och fått fram
icke önskvärda reaktioner på patienterna,
frysningar, temperaturstegringar

o. s. v., ända tills en läkemedelsfabrik
lovade att gratis leverera och fortfarande
gratis levererar behovet av dessa infusionsvätskor.
Detta kan ju fabriken
inte hålla på med hur länge som helst,
och jag vet att man på sjukhusen är
orolig inför utvecklingen.

Jag är i alla fall mycket tacksam när
jag förstår att herr statsrådet ämnar ta
upp frågan till avgörande skyndsamt
och inte vänta med ett ställningstagande
till behandlingen av apoteksväsendets
organisation över huvud taget.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4.

Svar på interpellation ang. storleken av
den personal, som utan att vara sysselsatt
med legationsarbete är knuten till
den ryska ambassaden i Stockholm, m. m.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN erhöll på begäran
ordet och anförde: Herr talman!
Med kammarens tillstånd har dess ledamot
herr Hallén till mig framställt följande
frågor:

1. Hur stor är den personal, som utan
att vara sysselsatt med legationsarbete
formellt är knuten till Tyska ambassaden,
och sker någon prövning, då dylika
personer anhålla om inrese- och
uppehållstillstånd?

2. Kan Ers Excellens meddela kammaren,
vilka restriktioner som i fråga
om verksamheten, rörelsefriheten m. in.
på senare år beslutats mot vår legation
(liksom andra länders) i Moskva?

3. Om sådana restriktioner f. n. äro
rådande i Moskva mot vår legation, kan
man förvänta att till en viss grad liknande
bestämmelser komma att övervägas
från svensk sida, så pass långt
som kan vara skäligt med hänsyn till
våra egna intressen?

Då interpellanten frågar hur stor den
personal är som, utan att vara syssel -

Tisdagen den 26 februari 1952.''

Nr 7.

Svar på interpellation ang. storleken av den personal, som utan att vara sysselsatt

med legationsarbete är knuten till den ryska ambassaden i Stockholm, m. m.

satt med legationsarbete, formellt är
knuten till ryska ambassaden, synes han
utgå ifrån att jag är i tillfälle redogöra
för den interna arbetsfördelningen på
en utländsk beskickning. Så är inte fallet
i annan mån än att jag kan angiva
antalet medlemmar av beskickningen å
ena sidan, och av liandelsdelegationen,
å den andra. Sovjetunionens ambassad
består för närvarande av följande antal
personer av rysk nationalitet i skilda
kategorier: 24 diplomater, d. v. s. sådana
tjänstemän som äro upptagna i
den officiella diplomatlistan, 26 andra
tjänstemän (kanslister, skrivbiträden
etc.) samt 5 personliga tjänare, d. v. s.
totalt 55 personer. Den till ambassaden
formellt knutna permanenta liandelsdelegationens
ställning regleras genom
avtalet den 8 oktober 1927 angående den
ryska handelsdelegationcns i Stockholm
rättigheter och skyldigheter. Enligt detta
avtal skall handelsdelegationens medlemmar
vara av rysk nationalitet och till
antalet icke överstiga 40 personer, av
vilka chefen (handelsdelegaten) och
hans ställföreträdare skola tillhöra sovjetryska
ambassadens diplomatiska personal.
Dessa två äro inräknade bland
ovannämnda 24 diplomater. Med undantag
av de båda diplomaterna åtnjuta
handelsdelegationens medlemmar icke
immunitet och äga inga andra privilegier
än att de äro befriade från skatt
i Sverige för inkomst av sin verksamhet
i Sovjetregeringens tjänst. Handelsdelegationen
åtnjuter däremot exterritorialitetsrätt
för sina tjänstelokaler i Stockholm
och har rätt att använda chiffer.
Rättsliga frågor som uppkomma rörande
handelstransaktioner, företagna av
delegationen, skola behandlas enligt
svensk rätt. liandelsdelegationen utgöres
för närvarande av 37 medlemmar.

''Till svar jjå andra ledet av första
frågan, huruvida någon prövning sker
vid ansökan om inresetillstånd, ber jag
få meddela, att samma kontrollförfarande
sker i dessa fall som beträffande enskilda
personers ansökan om inrese -

visum. Ifrågavarande kontroll består
däri, att vederbörande polismyndighet
tillfrågas, huruvida ur dess synpunkt
hinder möter mot att ifrågavarande
person medgives inrese- och uppehållstillstånd.

Vid besvarandet av frågan, vilka restriktioner
som i Moskva gälla i fråga
om verksamheten, rörelsefriheten m. m.
för vår beskickning, bör man skilja
mellan, å ena sidan, viseringsbestämmelserna
och å andra sidan rätten att
färdas inom respektive anställningsland.

I fråga om utställande av viseringar
samt dessas giltighetstid tillämpar det
svenska utrikesdepartementet för varje
land samma bestämmelser som där gälla
för svenska beskickningsmedlemmars
viseringar. På detta område kan man
sålunda säga att ömsesidighet råder.
Emellertid fordra en del stater, däribland
Sovjetunionen, särskilt utresevisum
vid utresa ur landet. Sådant tillstånd
erfordras som bekant icke i Sverige,
utan en visering gäller alltid automatiskt
även för utresa ur riket.

Vad så beträffar rätten att färdas inom
anställningslandet gäller, att diplomater
och andra utlänningar må utan
särskilt tillstånd uppehålla sig var som
helst på svenskt territorium utom i särskilt
angivna skyddsområden och befästningsområden,
för vilka vissa restriktioner
äro föreskrivna. Dessa områden
utgöra en helt obetydlig del av
Sveriges yta.

Inom Sovjetunionen äro i första hand
gränsområdena, med obetydliga undantag,
förbjudna för utlänningar. Men
även i övrigt äro stora områden stängda
för utlänningar. Så är till exempel Moskvadistriktet
förbjudet för utlänningar
utanför en radie av 40 km från Moskva.
Även inom denna fria sektor äro ett
tiotal räjonger, motsvarande cirka en
tredjedel av sektorns yta, undantagna.
Endast ä fyra av tretton huvudvägar
kan man färdas hela sträckan av 40 km.
Efter förhandsanmälan, och under för -

Nr 7.

Tisdagen den 26 februari 1952.

Svar på interpellation ang. storleken av den personal, som utan att vara sysselsatt

med legationsarbete är knuten till den ryska ambassaden i Stockholm, m. m.

utsättning att huvudvägarna följas, tilllåtas
resor till städerna Klin och
Sagorsk (90 km respektive 75 km från
Moskva) samt till Jasnaja Poljana (220
km), vilka orter äro belägna i för utlänningar
förbjudna distrikt. Vid nu nämnda
resor får privat automobil begagnas.

Vid resor till övriga områden och
platser få endast allmänna kommunikationsmedel
begagnas. Biljetter, hotellreservationer
etc. måste ordnas genom
den statliga resebyrån Intourist. Anmälan
om avsikt att företaga dylik resa
göres till utrikesministeriet. Erfarenheten
har visat, att diplomater i Moskva
i praktiken endast kunna räkna med att
få möjlighet att besöka cirka fem större
städer i tillåtna områden utanför
Moskva. Undantagsvis lämnas tillstånd
att göra andra resor inom landet.

I detta sammanhang må nämnas, att
inskränkningar i rätten att fritt färdas
inom landet även införts i Kina och i
ett flertal östeuropeiska länder, nämligen
Ungern, Rumänien, Bulgarien och
Albanien.

Rätten att bestämma vilka områden
av landet som icke må besökas av utlänningar
måste visserligen betraktas
som en intern angelägenhet för varje
stat. Men de här antydda restriktionerna
äro så vittgående att de utgöra ett uppenbart
intrång i beskickningarnas möjligheter
att fullgöra sina normala uppgifter.
En beskickning kan svårligen
fylla sin normala uppgift, om dess medlemmar
knappast tillåtas lämna huvudstaden.

De sovjetryska reseinskränkningarna
för utlänningar härröra sig från en förordning
av 1941 med skärpta tilläggsbestämmelser
1946. Vid senaste årsskiftet
inskränktes det för utlänningar fria
området ytterligare.

Såvitt känt är har ingen stat hittills
vidtagit några motåtgärder gentemot
Sovjetunionens beskickningar med anledning
av reseinskränkningarna i
Sovjet.

Däremot ha vissa länder infört motsvarande
restriktioner gentemot andra
östeuropeiska stater, nämligen, om mina
informationer äro riktiga, USA gentemot
Ungern och Rumänien, Storbrittannien
gentemot Ungern samt Jugoslavien,
Frankrike och Italien gentemot
Ungern, Rumänien, Bulgarien och Albanien.

Vad slutligen angår interpellantens
sista fråga, kan jag endast svara att frågan
i vad mån främmande diplomaters
rörelsefrihet i Sverige lämpligen bör
regleras på grundval av ömsesidighet
är under övervägande.

Vidare yttrade:

Herr HALLÉN: Herr talman! Jag ber
att till hans exellens herr utrikesministern
få framföra mitt varma och vördsamma
tack för det uttömmande svar,
som han här har lämnat.

Om jag nu tillåter mig att göra en
liten resumé av det väsentliga framgår
det, som kammaren observerade, att
medlemmarna av den ryska ambassaden
jämte den till handelsdelegationen
knutna personalen äro sammanlagt 92
personer. Vad man då fäster sig vid är
den ganska talrika handelsdelegationen.
Det bör ju finnas en viss proportion
emellan dess storlek och omfattningen
av den handel som drives. Jag
har inte haft färskare siffror att gå
efter än de från år 1949. Då visade omslutningen,
att vi importerade för bara
10 miljoner kronor men exporterade
för 78 miljoner kronor. Det är alltså en
ganska ringa omslutning, vilket naturligtvis
i och för sig är att beklaga. Som
jämförelse kan man påpeka att ett annat
land, som tillhör samma block,
nämligen Tjeckoslovakien, samma år
importerade för 103 miljoner kronor,
och att vi då sålde dit för närmare 100
miljoner kronor. Denna handel var alltså
mer än dubbelt så stor som vår sammanlagda
handel med Ryssland, men

Nr 7.

Tisdagen den 26 februari 1952.

Svar på interpellation ang. storleken av den personal, som utan att vara sysselsatt

med legationsarbete är knuten till den ryska ambassaden i Stockholm, m. m.

förmodligen anser sig inte Tjeckoslovakien
behöva en så manstark representation
hos oss som dess ryska grannar.

Man får nog säga, att med hänsyn till
handelns omslutning tycks Ryssland i
fråga om härför behövlig personal stå
i särklass. Om nämligen de ryska siffrorna
skulle vara normerande, skulle
exempelvis Frankrike ha 200 å 300 personer
här, Belgien skulle ha över 300,
Holland 200, Västtyskland 300 och Nordamerikas
förenta stater mer än 400.
Nu menar jag inte med dessa jämförelser,
att personalen bör ökas automatiskt
allt efter varje miljon som handeln
ökar, men det är i alla fall jämförelser,
som äro värda att observeras.

Till de omdömen och önskemål, som
dessa förhållanden kunna föranleda,
ber jag att om en liten stund få återkomma.
Jag skall i stället uppehålla mig
något vid den andra frågan, alltså om
de restriktioner, som gälla för beskickningarna
i Ryssland. Jag tror att riksdagen
är hans excellens synnerligen
tacksam för de meddelanden, som han
här har givit oss och som alltså innebära,
att man får röra sig — åtminstone
formellt har man rätt till det — inom
en radie på 40 kilometer runt Moskva.
Men som också excellensen påpekar är
ju en tredjedel av denna sektor redan
undantagen — det krymper alltså betydligt
— och sedan få vi ytterligare
veta, att av de 13 huvudvägar, som
stråla ut från huvudstaden, får man
bara färdas på fyra de uppgivna 40
kilometerna. Vid framställningar i övrigt
om rätt att få företaga resor få
diplomaterna i praktiken besöka endast
fem städer. Dessa bestämmelser härröra
från 1941 och senast från 1946. Excellensen
tillägger här, att vid senaste årsskiftet
inskränktes det för utlänningar,
alltså även för ambassaderna, fria området
ytterligare. Det skulle vara roligt
att veta hur mycket det ytterligare inskränkts.

Det har uppgivils i tidningspressen,

att man skulle numera bara få röra sig
på en fjärdingsvägs avstånd från huvudstaden.
Jag vet inte om det är riktigt.
Dessutom har jag själv läst, att vår
ambassadör och andra västeuropeiska
staters representanter inte ens inom
huvudstaden få besöka anläggningar
och institutioner, där de inte just i sin
egenskap av ambassadtjänstemän ha något
uppdrag att utföra. Jag måste säga
att huvudintrycket av detta är uteslutande
löjeväckande. Det vittnar om en
både naiv fruktan och en alldeles obegriplig
misstro för insyn, och vi kunna
alldeles säkert här i kammaren tillfullo
instämma i vad hans excellens själv säger,
då han bedömer dessa underliga
restriktioner. Jag tillåter mig upprepa
det än en gång. Han säger: »De här
antydda restriktionerna äro så vittgående
att de utgöra ett uppenbart intrång
i beskickningarnas möjligheter att fullgöra
sina normala uppgifter. En beskickning
kan svårligen fylla sin normala
uppgift, om dess medlemmar
knappast tillåtas lämna huvudstaden.»
Jag skulle vilja tillägga till detta, att
det mest konsekventa borde vara att
utfärda utegångsförbud för ambassadens
medlemmar.

Sedan skall jag tillåta mig säga något
om den sista, som jag själv inser mycket
ömtåliga frågan om reciprociteten,
d. v. s. ömsesidigheten av de bestämmelser,
som kunna ifrågasättas gälla.
Innan jag gör det kanske jag kan lämna
en liten historisk uppgift från gångna
tider. Vi ha ju haft mellanhavanden
med denna vår granne i gångna år. Om
man läser vad fransmannen Orgier skriver
om sin resa Sverige på 1630-talet

— det var efter Gustav II Adolfs död,
och då drottning Kristina var på tronen

— så berättar han bl. a., att ryska ambassaden
fick på den tiden 70 kronor
i månaden i underhåll av svenska regeringen
och vice versa, så att vårt sändebud
i Moskva också uppbar en liknande
summa. Förbållandet kanske inte alltid

Nr 7.

Tisdagen den 26 februari 1952.

Svar pa interpellation ang. storleken av den personal, som utan att vara sysselsatf

med legationsarbete är knuten till den

var det bästa. Sålunda får man veta,
att det svenska sändebudet fick, då han
skulle göra någon uppvaktning, endast
en häst till sitt förfogande, och att man
svarade med samma mynt, så att när
ryska sändebudet i Stockholm skulle
fara på någon uppvaktning — jag tror
det var för drottning Kristina, som torde
ha varit tio år vid den tiden •—■ fick
han bara en släde, och det gjorde, att
han kom ett par timmar för sent och
kanske inte var på bästa humör utan
höll sitt tal för den tioåriga drottningen
på ryska, vilket föranledde Salvius att
på drottningens vägnar svara på
svenska.

Nu menar jag naturligtvis inte ett
ögonblick att vi skulle hemfalla till en
dylik nålstingspolitik och sådana barnsligheter.
Det vore ovärdigt ett kulturfolk
att göra något sådant. Hur skulle
det ta sig ut om vi skulle utfärda bestämmelser
exempelvis om att när det
gäller de vägar, som utstråla från huvudstaden,
finge ryska ambassaden och
handelsdelegationen endast färdas på
den väg som går ut genom Haga Norra
grindar, eller att de inte finge bege sig
längre från staden än till Tierp, Rotebro
eller liknande platser? Det kan ju
aldrig komma i fråga att vi skulle utfärda
några sådana bestämmelser.

Jag tror emellertid att det spörsmål,
som jag tagit upp i min interpellation,
i alla fall är värt att övervägas. Vi veta
att det för närvarande avhandlas inom
olika regeringar ute i världen, och vi
ha nu fått höra att spörsmålet, som ju
är synnerligen allvarligt och intrikat, är
föremål för överväganden inom vår
egen regering. Jag vågar uttala den förhoppningen
att dessa överväganden inte
skola bli alltför negativa, sedan nu allmänhetens
uppmärksamhet är riktad på
saken. Jag tror att excellensen Undén
kan vara förvissad om att han, därest
han skulle vilja föreslå Kungl. Maj:t
några restriktiva bestämmelser i detta
avseende, har stöd av en enhällig folk -

ryska ambassaden i Stockholm, m. m.

mening, frånsett naturligtvis den kategori
av medborgare bland vilka den ryska
representationen värvar sina kunskapare
och spioner. Det kan nämligen inte
fördöljas, herr talman, att vårt folk hyser
den uppfattningen, att personer ha
knutits till denna legation i det uppenbara
syftet att här bedriva inte affärer
utan huvudsakligen underrättelsetjänst.
Två illavarslande fall äro redan kända,
och vem vet, ärade kammarledamöter,
när nästa kommer till vår kännedom?
Den gången kan det gälla befästningarna
utanför Göteborg, våra senaste
jaktplanstyper eller något annat. Och
även om legationens storlek skulle minskas
på något sätt, finns det ju här i
landet en stor rikedom av andra medhjälpare.
Vi här i Sverige äro just nu
mycket observerade — det går många
rapporter härifrån åt olika håll i världen
— och såsom kammaren vet, sitter
det också här i riksdagen en representant
för Kominform, som, om jag är
rätt underrättad, är dess huvudagent för
Sverige eller vi kanske skulle kalla det
den svenska sektionen. Man kan ju fråga
sig: Hur långt sträcker sig den ovetenhet
eller okunnighet i dessa ting,
som han givetvis bedyrar sig ha?

Vår store granne österut berömmer
sig av att vara fredens speciella försvarare.
Jag kan inte, herr talman, finna
annat än att det är ett underligt sätt
att stärka freden när man söker blottlägga
de defensiva åtgärder som vi vidtaga
här i Sverige — att det inte är
fråga om något annat än defensiva strävanden
veta vi ju allesammans. Och
kunde hans excellens herr utrikesministern
söka övertala denne granne att
lämna oss i fred för detta spionerande,
som självfallet har sitt ursprung hos de
ryska representanterna i Stockholm, så
bleve han förtjänt av nationens fulla
tacksamhet, ty vi vilja leva i fred och
samförstånd med alla och inte minst
med denne vår granne. Men skulle hans
excellens utrikesministern anse att så -

Tisdagen den 26 februari 1952.

Nr 7.

Svar på interpellation ang. storleken av den personal, som utan att vara sysselsatt

med legationsarbete är knuten till den

dana konversationer iiro alldeles lönlösa
eller skulle kommande händelser av
sannna art, som vi nu fått uppleva, visa
att ingen bättring står att vinna, så
önska vi att man på allvar tar upp frågan
om både begränsning av den pei’-sonal som det här gäller och de restriktioner
i fråga om rörelsefriheten som
regeringen kan anse skäliga.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN: Herr talman!
Jag föranledes av herr Halléns reflexioner
att göra två påpekanden. Den ena är
att när herr Hallén riktade sig mot den
ryska handelsdelegationens storlek och
gjorde jämförelser med en del västeuropeiska
länders delegationer, förbisåg
han att den Tyska handelsdelegationen
är ombud för det ryska utrikeshandelsmonopolet
och alltså driver sådana
direkta affärer som för andra länders
vidkommande ombesörjas av enskilda
personer. Man kan alltså inte rättvisligen
jämföra handelsrepresentationerna
vid västerländska beskickningar
med den ryska handelsdelegationen,
som, enligt vad den svenska regeringen
genom ett avtal av år 1927 har accepterat,
skall få utgöra 40 personer, alltså
något mer än vad delegationen för närvarande
omfattar.

Det andra påpekandet gäller ett missförstånd
av herr Hallén i fråga om de
inskränkningar för diplomaterna som
vid årsskiftet vidtagits av Sovjetunionen.
Dessa voro innefattade i den redogörelse
som jag lämnade för rådande
bestämmelser.

Herr JOHANSSON i Stockholm: Herr
talman! Den oro, som spritt sig över
prostgården i Arvika och andra ställen
här i landet, föranleder mig till en stillsam
erinran om det enkelriktade i denna
oro. Herr Hallén känner tydligen inte
någon oro över att vissa andra makter
ha eu mångdubbelt större representa -

ryska ambassaden i Stockholm, m. m.

tion här i Sverige och verkligen gör sig
skyldiga till grov inblandning i svenska
angelägenheter. Jag kan också hänvisa
till det faktum, att ungefär 50 000 resenärer
från Amerikas förenta stater årligen
utan visum besöka vårt land, medan
svenska resenärer icke åtnjuta samma
förmån vid besök i Amerika. Och
den amerikanska officiella representationen
är uppe i 700—800 personer, vill
jag minnas, och även om Marshalladministrationen
delvis är avvecklad, finns
det åtskilliga institutioner vid sidan om
själva ambassaden. I statsrevisorernas
berättelse kan jag av redogörelsen för
den tullfria spriten utläsa, att av 183
svenskar, som äro knutna till utländska
legationer och ambassader som tjänstemän,
höra inte mindre än 76 till den
amerikanska, vilket ju på sitt sätt visar
proportionerna mellan de olika beskickningarna
i Sverige.

Detta har inte oroat herr Hallén. Det
har inte heller oroat honom att det förekommer
sådana förmåner som herr Lager
tidigare i ett anförande påvisat beträffande
inbjudningarna till hemligstämplade
militära områden till gäster
från väster. Icke heller oroar det herr
Hallén att den stora amerikanska oljetrusten
Standard Oil i sin Esso-organisation
har en politisk bokföring, d. v. s.
kräver upplysningar och för anteckningar
om sina kunders politiska hemvist.
Och det oroar icke herr Hallén att
mormonkyrkan under ledning av en
redaktör i Svenska Dagbladet t. o. in.
mikrofotograferar alla Sveriges kyrkoböcker.
Det är en enkelriktad oro herr
Hallén känner.

Jag har ingen anledning att betvivla
vad excellensen Undén här sagt om restriktionerna
för diplomaterna i Moskva.
Jag har dock läst åtskilliga verk, inte
minst av avhoppare från västmaktsamhassader,
som visa att det sannerligen
icke saknats anledning till sådana restriktioner.
Där tillämpar man tydligen
principen att samma bestämmelser skola

Nr 7.

Tisdagen den 26 februari 1952.

Svar pa interpellation ang. storleken av den personal, som utan att vara sysselsatt

med legationsarbete är knuten till den

gälla för alla beskickningar — en princip
som kanske är så bra, att inte heller
Sverige bör frångå den; utegångsförbudet
kunde bli litet misslyckat om
det inte blir allmänt, herr Hallén.

Att det är västmakterna som haft den
största verksamheten i gång är ju rätt
naturligt med tanke på vad t. ex. amerikanska
underrättelseväsendet officiellt
redovisat beträffande sina kostnader —
bl. a. finns där medtaget en post på 100
miljoner dollars till skadegörelseverksamhet
på andra länders territorium —
men den svenska beskickningen har ju
också fått följa med, när man utfärdat
restriktioner, eftersom samma bestämmelser
gälla för alla. Jag vill emellertid
i detta sammanhang — eftersom herr
Hallén också drog upp ett fall — erinra
om att det kan presteras moträkningar
från annat håll. Svenska folket fick ju
inte veta — jag tror inte ens riksdagen
— att mitt under brinnande krig utvisades
med 24 timmars varsel inte någon
liten tidningsman utan Sveriges dåvarande
minister i Moskva, Assarsson, och
dess dåvarande militärattaché. Anledningen
— som svenska folket icke fick
veta — var att förtroliga meddelanden,
som de fått, ganska snart efteråt befunnos
vara i Hitlertysklands och Japans
ägo. Jag vill därmed icke säga att de
utvisade utgjorde själva spionläckan.
Jag skulle anse för mera troligt att denna
fanns bland dem, som lydde de besked
som general Kellgren fick, när han
en gång frågade hur långt han kunde gå
när det gällde att ge hemliga upplysningar
åt den tyske spionchefen, general
von Uthmann. General Kellgren fick
då som bekant det svaret i utrikesdepartementet:
»Håll ''honom för f—n
på gott humör!» Läckan fanns här kanske
hos någon bland dem, som skulle
hålla herr von Uthmann på gott humör,
men utvisningen från Moskva är dock
ett bestående faktum, och det är litet
mera när en minister får gå än när det
är fråga om en journalist.

ryska ambassaden i Stockholm, m. m.

Beträffande den sista affären vill jag
bara erinra herr Hallén om Svenska
Dagbladets maning till hans partipress
att det skall vara »någon måtta på larvigheterna»
och att herr Hallén bör
stilla sitt blodiga svärd, tills man får se
vad som blir kvar, när det blir dom, och
inte alltför mycket spekulera kring den
krökta hårnålens hemlighet. Dementierna
äro redan så många, att det knappast
är några bekännelser kvar. Vidare borde
det iakttagas en viss måtta, när det gäller
utfall mot en grannmakt. Det är ju
dock ett faktum, att utrikesdepartementet
hittills inte har haft anledning att
vidtaga några åtgärder mot någon, då
man inte ens anfört några namn. Det påminner
om småtjuvarnas lilla knep att
skylla på »den okände», och så länge man
inte har annat att komma med vore det
som sagt kanske anledning att vänta. Vi
skola gärna återkomma.

Herr HALLÉN: Herr talman! Jag tror
att det vill inte så stor människokännedom
till för att man skall få ett intryck
av att den siste talaren, som annars brukar
vara ganska styv och säker, nu kände
sig betydligt osäker och generad. Jag
vill inte locka honom till några repliker
och skall därför bara säga en sak. När
herr Johansson vädrar sin gamla skåpmat
om mormonpredikanter som fotografera
kyrkoböcker, Standard Oil och
hur mycket Amerika betalar för underrättelseväsen
i främmande länder tycker
jag, att det är inlägg av sådan art att de
icke förtjäna att besvaras här i kammaren.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN: Herr talman!
Herr Gustaf Johansson anförde en siffra
på personalen vid amerikanska beskickningen
i Sverige, som är alldeles grotesk.
För att det inte skall uppstå någon
mytbildning om antalet beskicknings -

Tisdagen den 26 februari 1952. Nr 7.

Svar på interpellation ang. tillgodoseende av behovet av arbetskraft för de sociala
vårdområdena m. m.

medlemmar vill jag nämna siffrorna för
stormaktsbeskickningarna i Sverige. Jag
har redan nämnt siffrorna för Sovjetunionens
beskickning. För USA är det
35 diplomater, 98 övriga tjänstemän
och 22 tjänare, totalt 155 personer; det
gäller här alltså uteslutande utländsk
personal. Storbritannien har 18 diplomater,
59 övriga tjänstemän och 22 tjänare,
sammanlagt 99; Frankrike har 14
diplomater, 20 övriga tjänstemän och 13
tjänare, totalt 47, och Kina slutligen har
6 diplomater, 6 övriga tjänstemän och
12 tjänare, totalt 24 personer.

Herr JOHANSSON i Stockholm: Herr
talman! Den siffra jag nämnde hänförde
sig inte bara till ackrediterade diplomater
utan också till alla andra, som i samband
med Marshallorganisationen och
en rad andra liknande administrationer
voro knutna hit. Den skillnaden bör
också observeras, att exempelvis de ryska
och folkdemokratiska handelsdelegationerna
även göra avslut och kontrollera
beställningar ute på verkstäderna,
medan de andra länderna, som inte ha
utrikeshandelsmonopol, självklart ha en
samling affärsmän och ingenjörer, som
fullgöra sådana funktioner men som inte
inräknas i de diplomatiska staberna.

Till herr Hallén, som har en standardreplik
om gammal skåpmat, vill jag bara
säga, att jag inte har talat om någon av
dessa saker förut i denna kammare;
Esso-affären är för övrigt bara två eller
tre dagar gammal.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 5.

Svar på interpellation ang. tillgodoseende
av behovet av arbetskraft för de
sociala vårdområdena m. m.

Herr förste vice talmannen lämnade
på begäran ordet till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som anförde: Herr

talman! Med kammarens tillstånd har
fru Boman till mig framställt följande
frågor:

1) Kommer 1949 års arbetskraftsutredning
att inom den närmaste framtiden
framlägga sitt arbetsresultat?

2) Kommer denna utredning även att
klarlägga behovet av arbetskraft för de
viktigaste sociala vårdområdena och, om
så icke är fallet, ämnar socialministern
då vidtaga åtgärder för att snarast få
den frågan klart belyst?

Som svar på den första frågan kan jag
meddela, att utredningen räknar med att
kunna avsluta sitt arbete i slutet av innevarande
år.

Beträffande den andra av interpellantens
frågor har jag erfarit, att utredningen
kommer att ägna särskild uppmärksamhet
åt frågan om det framtida
arbetskraftsbehovet inom sjukvård och
socialvård. I avvaktan på resultatet av
utredningen synas därför för närvarande
åtgärder icke vara påkallade för att
ytterligare klarlägga behovet av arbetskraft
inom de av interpellanten berörda
områdena.

Härefter yttrade:

Fru BOMAN: Herr talman! Jag ber att
till chefen för socialdepartementet få
framföra mitt tack för den snabba behandlingen
av min interpellation. Svaret
är ett direkt svar på mina frågor,
och det är rent svar på tal. Jag förstår
av det resultat som herr statsrådet kommit
till, att man inte kan lägga in någonting
annat i svaret för närvarande,
men jag är glad över resultatet. Jag ser,
att herr statsrådet haft anledning att
taga kontakt med utredningen och av
den fått veta, att den kommer att ägna
särskild uppmärksamhet åt frågan om
det framtida behovet av arbetskraft
inom sjuk- och socialvården. Då kan
det kanske vara anledning för utredningen
att tidigare än den ursprungligen
hade tänkt sig taga itu med det här
problemet.

2-—Andra kammarens protokoll 1952. Nr 7.

Nr 7.

Tisdagen den 26 februari 1952.

Svar på interpellation ang. tillgodoseende av behovet av arbetskraft för de sociala
vårdområdena m. m.

Jag har inte någon anledning att upprepa
min syn på frågan, eftersom jag
bär redovisat den i interpellationen.
Vad jag ytterligare skulle vilja säga är,
att det är viktigt att få ett tvärsnitt genom
alla kategorier för en och samma
tidpunkt. Om man utreder förhållandena
för en grupp vid ett tillfälle och
för en annan grupp vid ett annat, får
man inte något klart resultat. Detta kan
emellertid varken statsrådet eller jag
göra något åt i dag, utan det blir utredningens
sak. Det är bara ett önskemål
jag velat uttrycka i samband med
intepellationssvaret, och i övrigt vill
jag bara säga tack.

Herr OHLIN: Herr talman! Efter att
ha lyssnat på socialministerns svar till
fru Boman vill jag uttrycka den förhoppningen,
att det betyder, att man
från regeringens sida kommer att ägna
litet mera intresse åt att verkligen få
till stånd en sådan översikt över denna
viktiga del av arbetsmarknaden, att det
måtte bli möjligt att vidtaga planmässiga
dispositioner för att kunna undvika
bristsituationer och flaskhalsar på
områden, som ur samhällssynpunkt äro
ytterligt viktiga, .lag beklagar, att den
arbetskraftsutredning som enligt bemyndigande
i april 1949 tillsattes på
våren samma år tydligen icke har kunnat
avsluta sitt arbete, fast det har gått
nära tre år. Det förefaller uppenbart,
att man från regeringens sida inte har
insett, vilken stor betydelse det har att
detta grundläggande arbete blir utfört
så snart som möjligt. Detta finner jag i
och för sig märkligt, då det ju för regeringen
med dess myckna tal om planhushållning
borde vara angeläget att
möjliggöra ett någorlunda planmässigt
handlande på ett område, där endast
samhället kan åstadkomma något sådant.
Jag tror, att dröjsmålet under efterkrigstiden
med att få till stånd en
ordentlig översikt över dessa arbetskraftsområden
varit mycket olyckligt.

Jag erinrar också om att man både från
det håll jag representerar och från
andra partiers sida redan på ett tidigt
stadium, nämligen innan utredningen
tillsattes, påpekat att det redan långt
tidigare borde ha gjorts något åt saken
från regeringens sida. Nu hoppas jag,
att fru Bomans interpellation skall ha
åstadkommit den effekten, att man under
de närmaste månaderna från regeringens
sida ställer all tänkbar arbetskraft
till förfogande för att på allt sätt
möjliggöra ett snabbt avslutande av
utredningsarbetet.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG: Även om jag tillfredsställt
interpellanten med mitt svar,
har herr Ohlin tydligen inte blivit tillfredsställd.
Med ungefär samma argument
som herr Ohlin här anfört, nämligen
problemets vikt och betydelse, har
jag emellertid kommit fram till att det
inte är värt att åstadkomma något liastverk
utan att man bör iakttaga sådan
omsorg och grundlighet vid utredningens
arbete, att herr Ohlin inte behöver
kritisera resultatet, när detta en gång
kommer på riksdagens bord.

Herr OHLIN: Herr socialminister! Består
omsorgen och arbetets noggranna
utförande däri, att det dröjer ungefär
två och ett halvt år innan kommittén
på allvar kommer i gång med det utredningsarbete,
som närmast intresserar
fru Boman? Jag trodde, att slutförandet
av ett arbete dock i rätt hög
grad berodde på att man verkligen satte
i gång med det.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG: För folk i allmänhet
är det nog ett visst samband mellan
den tid under vilken ett utredningsarbete
pågår och resultatet av detta. Lösningen
på alla de problem denna utredning
har under övervägande kan helt
enkelt inte forceras fram snabbare än

Tisdagen den 26 februari 1952. Nr 7.

Svar på interpellation ang. tillgodoseende av behovet av arbetskraft för de sociala
vårdområdena m. m.

som skett. Departementet har ställt alla
de resurser till utredningens förfogande
som den begärt, och jag har en bestämd
känsla av att man inte vinner någonting
på att forcera för forceringens
egen skull.

Härmed förklarades överläggningen
avslutad.

§ 6.

Föredrogos var efter annan följande
Kungl. Maj:ts å bordet vilande propositioner
och skrivelse; och remitterades
därvid

till statsutskottet propositionerna:

nr 48, angående studielån med statlig
kreditgaranti åt s. k. flyktingstudenter;
och

nr 51, med förslag till stat för försvarets
fastighetsfond för budgetåret
1952/53;

till behandling av lagutskott propositionerna: nr

52, med förslag till lag om ändring
i vattenlagen; och

nr 53, med förslag till lag om ändring
i lagen den 20 oktober 1939 (nr 732)
med särskilda bestämmelser angående
tillfällig vattenreglering;

till statsutskottet propositionerna och
skrivelsen:

nr 54, angående frågor om befrielse
från betalningsskyldighet till kronan;

nr 55, angående befrielse från ersättningsskyldighet
i vissa fall m. m.;

nr 56, angående livränta till O. A.
Backlund för skada i följd av trafik
med ett kronan tillhörigt motorfordon
in. in.;

nr 63, angående bestridandet av vissa
kostnader från anslaget till Kostnader
för årlig taxering;

nr 65, angående fullmakt att i arbetslöshetsbekämpande
syfte igångsätta arbeten,
för vilka anslag uppförts å allmän
beredskapsstat för budgetåret
1950/51, m. in.; och

nr 66, med redogörelse för de åtgärder
som vidtagits på grund av riksdagens
skrivelser den 23 och den 30
maj 1951, nr 275 resp. 317, i anledning
av riksdagens år 1950 församlade revisorers
berättelse;

till bevillningsutskottet propositionen
nr 67, med förslag till förordning om
särskild skatt å vissa exportavgifter avseende
år 1952, m. m.; samt
till statsutskottet propositionen nr 68,
angående rörelsekapital åt Aktiebolaget
Vin- & spritcentralen.

Vid härefter skedd föredragning av
Kungl. Maj:ts proposition, nr 70, med
förslag till lag angående dyrtidstillägg
för år 1952 å särskilda barnbidrag till
änkors och invaliders m. fl. barn hänvisades
propositionen, såvitt angick
anvisande av anslag till Särskilda barnbidrag
till änkors och invaliders barn
m. m., till statsutskottet och i övrigt
till behandling av lagutskott.

Slutligen föredrogs och hänvisades
till bevillningsutskottet propositionen
nr 72, med förslag till vissa ändringar
i gällande tulltaxa m. m.

§ 7.

Föredrogos, men bordlädes åter utrikesutskottets
utlåtanden nr 1—4, konstitutionsutskottets
utlåtande nr 5,
statsutskottets utlåtanden nr 2 och 13
samt 31—36, bevillningsutskottets betänkanden
nr 7—9, första lagutskottets
utlåtande nr 5, andra lagutskottets utlåtanden
nr 11—16, tredje lagutskottets
utlåtanden nr 1—4 samt andra kammarens
allmänna beredningsutskotts utlåtande
nr 4.

§ 8.

På förslag av herr förste vice talmannen
beslöt kammaren, att å morgondagens
föredragningslista statsutskottets
utlåtande nr 2 skulle uppföras
närmast efter samma utskotts utlåtande
nr 32.

Nr 7.

Tisdagen den 26 februari 1952.

§ 9.

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen från statsutskottet:

nr 32, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1951/52, i vad propositionen avser
utrikesdepartementets verksamhetsområde; nr

33, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående utgifter å tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1951/52, i vad propositionen avser
försvarsdepartementets verksamhetsområde; nr

34, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1951/52, i vad propositionen avser ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde; nr

35, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1951/52, i vad propositionen avser
handelsdepartementets verksamhetsområde; nr

36, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1951/52, i vad propositionen avser
staten för statens allmänna fastighetsfond; nr

37, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1951/52, i vad propositionen avser
staten för försvarets fastighetsfond;

nr 38, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1952/53, i vad
avser finansdepartementets verksamhetsområde; nr

39, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställning angående anslag för bud -

getåret 1952/53 till Marinen: Fartygsbyggnader,
dels ock Kungl. Maj:ts proposition
angående plan för flottans
fartygsbyggnader;

nr 40, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret
1952/53 till oförutsedda utgifter;

nr 41, i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag om anslag för budgetåret 1952/
53 till avskrivning av orcglerade kapitalmedelsförluster;
och

nr 42, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående stat för statens allmänna
fastighetsfond för budgetåret
1952/53; samt

från första lagutskottet, nr 31, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag angående ändrad
lydelse av 2 och 4 §§ lagen den 29 november
1946 (nr 722) med särskilda
bestämmelser om uppfinningar av betydelse
för försvaret, så ock om fortsatt
giltighet av samma lag.

§ 10.

Anmäldes, att följande Kungl. Maj:ts
propositioner tillställts kammaren, nämligen nr

62, angående fortsatt disposition
av ett för budgetåret 1946/47 anvisat
anslag till byggnadsarbeten vid veterinärinrättningen
i Skara; och

nr 64, angående fortsatt tullfrihet i
vissa fall för Föreningen Rädda barnen
för kläder, beklädnadsmateriel och livsförnödenheter.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 11.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 4.59 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Onsdagen den 27 februari 1952.

Nr 7.

Onsdagen den 27 februari.

Kl. 10 fm.

Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes av herr förste vice talmannen.

§ 1.

Jämlikt kammarens den 16 och den
19 innevarande februari fattade beslut
skulle nu val förrättas av ej mindre
tjugufyra valmän för utseende av riksdagens
justitieombudsman och hans
ställföreträdare samt riksdagens militieombudsman
och hans ställföreträdare
samt sex suppleanter för dessa valmän,
än även tre ombud i Europarådets rådgivande
församling jämte tre suppleanter
för dessa ombud.

Därvid lämnades på begäran ordet
till

Herr ANDRE VICE TALMANNEN,
som yttrade:

Herr talman!

För vart och ett av de val, som skola
företagas vid detta plenum, ber jag att
få avlämna en gemensam lista, vilken
godkänts av de av kammaren valda
ledamöterna i talmanskonferensen. Varje
lista upptar namn å så många personer,
som det ifrågavarande valet
avser.

Den av herr andre vice talmannen
för val av valmännen avlämnade listan
upptog under partibeteckningen »Gemensam
lista» följande namn:

Fast

Rylander

Hedlund i Östersund
Ryberg

Olsson i Mellerud

Johnsson i Kastanjegården

Lindberg

Rirke

Landgren

von Friesen

Holm

Carlsson i Rakeröd
Jacobson i Vilhelmina
Johnsson i Stockholm
Gavelin
Dickson

Andersson i Mölndal
Olsson i Mora
Öberg, fröken
Jansson i Aspeboda
Skoglund i Umeå
Wirtén
Hallberg

Johansson i Norrfors

Listan hade godkänts av de av kammaren
valda ledamöterna i talmanskonferensen.

Sedan herr förste vice talmannen för
kammaren uppläst denna lista, blev den
av kammaren godkänd; och förklarades
de personer, vilkas namn upptagits å
listan, utsedda till valmän för utseende
av riksdagens justitieombudsman och
hans ställföreträdare samt riksdagens
militieombudsman och hans ställföreträdare.

§ 2.

Anställdes val av suppleanter för de
under nästföregående paragraf omförmälda
valmännen.

Den av herr andre vice talmannen
för val av dessa suppleanter avlämnade
listan upptog under partibeteckningen
»Gemensam lista» följande namn:

Johansson i Skövde, fru
Wiklund i Stockholm
Andersson i Ronneby
Svensson i Stenkyrka
Jansson i Hällefors
Strandh

Listan hade godkänts av de av kammaren
valda ledamöterna i talmanskonferensen.

Nr 7.

Onsdagen den 27 februari 1952.

Meddelande av utrikesministern.

Sedan herr förste vice talmannen för
kammaren uppläst denna lista, blev den
av kammaren godkänd; och förklarades
de personer, vilkas namn upptagits å
listan, utsedda till suppleanter för de
av kammaren utsedda valmännen för
utseende av riksdagens justitieombudsman
och hans ställföreträdare samt
riksdagens militieombudsman och hans
ställföreträdare.

§ 3.

Företogs val av tre ombud i Europarådets
rådgivande församling jämte tre
suppleanter för dessa ombud.

Den av herr andre vice talmannen
avlämnade listan upptog under partibeteckningen
»Gemensam lista» följande
personer:

§ 4.

Justerades protokollsutdrag angående
de i §§ 1—3 omförmälda valen.

§ 5.

Meddelande av utrikesministern.

Ordet lämnades på begäran till hans
excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN, som framförde det i
Kungl. Maj:ts skrivelse nr 57 avsedda
meddelandet till riksdagen, så lydande:

Herr talman! Riksdagen har i en skrivelse
förra året uttryckt önskemålet att
i vidgad utsträckning få tillfälle debattera
verksamheten i Förenta Nationerna
och i Europarådet på grundval av riksdagen
meddelade redogörelser.

R. F. Edberg,

ledamot av andra kammaren

A. V. Wallentheim,
ledamot av andra kammaren

0. B. von Friesen,
ledamot av andra kammaren

B. G. Ohlin,

ledamot av andra kammaren

G. Hedlund i Rådom
ledamot av andra kammaren

B. Näsgård,

ledamot av första kammaren

De av kammaren utsedda ledamöterna
i talmanskonferensen hade genom
anteckning å listan bestyrkt, att de godkänt
densamma.

Sedan herr förste vice talmannen för
kammaren uppläst denna lista, blev den
av kammaren godkänd; och förklarades
hava blivit utsedda till ombud i Europarådets
rådgivande församling herrar
Edberg, von Friesen och Hedlund i
Rådom samt till suppleanter för dem
respektive herrar Wallentheim, Ohlin
och Näsgård.

Riksdagens kanslideputerade skulle
genom utdrag av kammarens protokoll
underrättas om detta val samt anmodas
låta uppsätta och till kamrarna avgiva
förslag dels till förordnanden för de
valda dels ock till skrivelse till Konungen
med anmälan om det verkställda
valet.

Regeringen har velat tillmötesgå dessa
önskemål på det sätt att en redogörelse
för viktigare ärenden inom Förenta
Nationerna utdelas till kamrarnas ledamöter
och därefter, tillika med en muntlig
kommentar, får bilda underlag fölen
debatt. En mera fullständig redogörelse
för FN:s verksamhet lämnas sedermera
som vanligt i serien av utrikesdepartementets
blå böcker. Vad verksamheten
i Europarådet angår, har regeringen
som bekant redan förra året
inlett en praxis att i skrivelse till riksdagen
redogöra för viktigare rekommendationer,
antagna av församlingen.
Denna skrivelse utskottsbehandlas på
vanligt sätt, varpå utlåtandet från utrikesutskottet
föredrages i kamrarna och
kan bli föremål för debatt. Så kommer
att ske också i år. Någon redogörelse
för Europarådets verksamhet ingår där -

Onsdagen den 27 februari 1952.

Nr 7.

för icke i det meddelande som i dag
lämnas.

Under hänvisning till den utdelade
redogörelsen vill jag i korthet beröra
skälen till den svenska regeringens och
delegationens ställningstagande i några
av de mera uppmärksammade frågorna,
dock endast när detta ställningstagande
i den offentliga debatten här hemma varit
föremål för kritik.

1. Under den nyss avslutade FN-sessionen
har frågan om Kinas representation
varit omtvistad. Denna fråga debatterades
redan under 1950 års församling
och har dessutom aktualiserats vid
en rad av sammanträden med olika FNorgan
allt sedan Peking-regeringen tagit
makten över hela det kinesiska fastlandet.

Spörsmålet har ställts så: Är det den
kommunistiska Peking-regeringen eller
är det Chiang Kai-sheks till Formosa
flyktade regering som i FN bör företräda
Kina? Det är alltså inte i detta fall fråga
om huruvida en inträdessökande stat
skall upptagas i FN eller icke. Kina söker
inte inträde eftersom landet är medlem
alltifrån FN:s stiftande och till på
köpet permanent medlem av säkerhetsrådet.
Reglerna om inträde i FN äro alltså
inte tillämpliga i Kinas fall. Stadgan
bestämmer inte, under vilka betingelser
en medlemsstat, som genomgått en revolutionär
omvälvning, skall i FN representeras
av den segrande regimen.
Men ur folkrättslig synpunkt kan det
helt allmänt sägas följande. Det är naturligt
om de stater, som erkänt den nya
regimen, också stödja dess anspråk på
alt i internationella sammanhang företräda
sitt land. De regeringar åter, som
icke erkänt den nya regimen utan alltjämt
upprätthålla diplomatiska förbindelser
med den gamla, finna det naturligt
att stödja dennas anspråk på att i
internationella relationer vara behörig
företrädare för landet. Eftersom ett flertal
av FN:s medlemsstater alltjämt står
på den sistnämnda ståndpunkten, har
resultatet blivit att församlingens inajo -

Meddelande av utrikesministern.

ritet både 1950 och 1951 godkänt Chiang
Kai-sheks ombud. Sverige hör till den
grupp av stater som inlett diplomatiska
förbindelser med Peking-regeringen och
har alltså vid votering i FN-församlingen
om Kinas representation ställt sig på
minoritetens ståndpunkt. Några av de
stater som i likhet med Sverige erkänt
Peking-regeringen ha emellertid vid senaste
församlingen underlåtit att rösta
för godkännande av dess ombud, under
hänvisning till att Peking-regeringen i
en resolution från förra året av församlingen
brännmärkts som angripare i
Korea. Den svenska regeringen har inte
röstat för nämnda resolution. Men alldeles
bortsett därifrån har Peking-regeringens
ansvar i fråga om Koreakriget
enligt vår mening ej kunnat ändra det
faktum att Peking-regeringen är Kinas
regering i enlighet med det erkännande
som en rad stater, bland dem Sverige,
givit. Den svenska delegationens hållning
har bestämts i överensstämmelse
härmed.

2. Då FN:s församling nu för första
gången fick att behandla en sida av det
tyska problemet, syntes det angeläget
att finna en procedur, som var ägnad
att främja en framtida lösning av frågan
om Tysklands återförening. Det borde
därvid beaktas att denna fråga inte kan
lösas utan de fyra ockupationsländernas
medverkan. FN är icke befogat eller
i stånd att genom egna åtgärder åstadkomma
Tysklands återförening. För att
inte från början ett positivt resultat
skulle äventyras borde proceduren om
möjligt väljas så, att den icke gåve anledning
till skarpa meningsmotsättningar.
FN borde i övrigt erbjuda sina tjänster
för skyddande av valfriheten, under
förutsättning att enighet kunde vinnas
mellan alla berörda parter om en valordning.

Mot det av västmakterna framlagda
förslaget kunde anmärkas att, eftersom
den föreslagna undersökningskommissionen
på förhand förklarades oacceptabel
av de östtyska myndigheterna och

Nr 7.

Onsdagen den 27 februari 1952.

Meddelande av utrikesministern.

av öststaternas delegater, kommissionen
med all sannolikhet inte skulle ens kunna
börja sitt arbete. Det bör märkas att,
om kommissionen vägras tillträde till
östzonen, en begränsning av dess undersökning
till västzonen enligt förslaget
icke skulle ifrågakomma, en ståndpunkt
som för övrigt synes ha fog för sig. Det
svenska förslaget skilde sig från västmaktsförslaget
i två hänseenden. Det innebar
för det första att omgången med
en undersökningskommission slopades
och att i stället frågan om fria val såsom
förberedelse till en återförening av
Tyskland hänsköts direkt till de fyra
ockupationsmakterna. Dessa skulle inom
en månad rapportera om resultatet av
sina förhandlingar inbördes och med
tyska delegater. Därest ett positivt resultat
framginge ur dessa förhandlingar,
skulle FN vara berett att lämna sin medverkan
på sätt nyss antyddes. För det
andra ingick i det svenska förslaget en
förklaring från FN om dess beredvillighet
att erbjuda sina tjänster om och när
en principiell överenskommelse träffats
mellan de intresserade parterna. Denna
senare punkt upptogs i ett ändringsförslag
till västmakternas resolution och
blev sedan accepterad av dessa.

På sina håll bland anhängarna av
västmaktsförslaget har man tydligen menat,
att det kunde från början anses givet,
att någon uppgörelse om fria val
icke för närvarande är att vinna. Genom
tillsättandet av kommittén och det väntade
avslaget på dennas begäran att få
tillträde till östzonen för undersökning
av olika förhållanden, skulle man, enligt
denna tankegång, klargöra att motståndet
mot fria val och mot garantier
för valfriheten kommer från Östtyskland
och Sovjetunionen. När emellertid en
politisk fråga hänskjutes till FN, bör
dess vederbörande organ enligt vår mening
icke onödigtvis engagera sig för
en procedur som måste presumeras vara
oframkomlig på grund av ena partens
hållning. Däremot kan givetvis FN avskriva
ärendet, sedan det efter ett opar -

tiskt förfarande konstaterats, att förutsättningar
för fortsatt behandling av saken
från FN:s sida icke föreligga.

3. Frågan om upptagandet av nya
medlemmar har grundligt debatterats i
FN:s församling sedan 1947 års möte.
Från svensk sida har konsekvent den
ståndpunkten hävdats, att FN bör eftersträva
universalitet. Eftersom ingen inträdesansökan
kan bifallas utan att säkerhetsrådet
med stadgad röstövervikt
tillstyrker ansökningen, ha debatterna
i församlingen och där antagna resolutioner
endast kunnat uttrycka en opinion
som icke binder säkerhetsrådet.
Vid flera tillfällen ha från svensk sida
resolutionsförslag framställts, vari hänvisats
till önskemålet att FN blir universellt.

Det dödläge, som sedan länge varit
rådande i denna fråga, bestod ursprungligen
däri att ett flertal delegationer,
med USA i spetsen, vägrade tillstyrka
ansökningar från en grupp »folkdemokratiska»
stater, medan Sovjetunionen
vägrade ge sin röst åt vissa andra stater
eller ock gjorde sin röstning för dessa
senare beroende av att motsidan gav
sitt stöd åt de av Sovjetunionen förordade
ansökningarna.

Under de sista åren har Sovjetunionens
ståndpunkt mildrats på det sätt,
att den ryska delegationen varit beredd
acceptera en uppgörelse, varigenom
samtliga inträdesansökningar (utom
Koreas) skulle tillstyrkas, medan USA
jämte åtskilliga andra stater icke velat
godtaga en dylik kompromiss.

De voteringar, som ägde rum i denna
fråga, tyda på att tanken på en kompromiss
efter nyss antydda linjer vunnit
allt större anslutning.

4. Församlingen hade att behandla en
rapport, avlämnad av den utredningskommitté,
som enligt beslut av 1950 års
församling skulle närmare studera tilllämpningen
av sanktioner gentemot en
fredsstörare. Kommitténs betänkande utmynnade
i åtskilliga anvisningar för
FN:s organ och för medlemsstaterna,

Onsdagen den 27 februari 1952.

Nr 7.

avseende en koordinering av de åtgärder,
som ansåges böra vidtagas. De delegationer,
som varit representerade i
kommittén, framlade ett resolutionsförslag,
vari bl. a. yrkades, att kommitténs
anvisningar skulle godkännas av församlingen.

I och för sig hade svenska regeringen
inga speciella invändningar mot kommitténs
slutsatser, som gällde sanktionernas
tekniska sidor snarare än deras
politiska förutsättningar. Kommitténs
uppgift hade varit att främja koordineringen
av påtryckningsåtgärder gentemot
en fredsstörare, när sådana beslutats,
icke att uttala sig om under vilka
förhållanden sanktioner kunde eller borde
tillgripas.

Det ansågs naturligt, att ett inlägg
gjordes från svensk sida i debatten.
Eftersom sanktionsproblemet rullades
upp, var det önskvärt att precisera Sveriges
allmänna hållning till sanktioner
och deras anlitande. Detta svenska inlägg
underströk skillnaden, både ur
rättslig och ur politisk synpunkt mellan,
å ena sidan, det fall då säkerhetsrådet
med erforderlig röstövervikt —
d. v. s. under tillslutning av samtliga
stormakter — beslutar sanktioner och,
å andra sidan, när församlingen antager
en rekommendation angående sanktioner.
Det framhölls att i senare fallet läget
kunde vara sådant att ett deltagande
i sanktioner betydde deltagande i ett
krig mellan världens stormakter. »Många
medlemsstater anse säkerligen» — hette
det i anförandet — »i likhet med svenska
regeringen, att de icke kunna åta
sig förpliktelse att deltaga i framtida
sanktioner i sådana fall, då de kunna
befara att deltagandet skulle medföra
landets indragande i ett världskrig.»

Vidare underströks i detta anförande
att under rådande förhållanden partiella
eller regionala alliansfördrag mellan
olika stater på grundvalen av art. 51
eller 52 i stadgan vore fullt legitima och
förklarliga.

Angående den s. k. Acheson-planen

Meddelande av utrikesministern.

uttalades, att möjligheten av ett ingripande
från församlingens sida, när rådets
permanenta medlemmar ej kunnat
enas, i vissa fall kan vara av stort värde.
Om rådet har misslyckats i försöken att
avvärja en kris, kan det tänkas, att församlingen
har större utsikter att nå ett
resultat. På samma gång underströks av
den svenske delegaten, att vissa risker
äro ur den allmänna fredens synpunkt
förbundna med den väg som församlingen
slagit in på genom Acheson-planen.
»När världen är så starkt splittrad
som för närvarande är fallet» — hette
det i anförandet — »kan en planering
av ingripanden på majoritetens vägnar
lätt bidraga till den uppfattningen, att
man på förhand räknar med en bestämd
och varaktig uppdelning av staterna i
två block, som skulle stå emot varandra
i ett kommande världskrig. Mycket talar
för — såsom London Times uttryckt saken
—- att FN hålles i reserv såsom en
instans där bägge parter kunna mötas
och där en gång uppgörelser kunna träffas
som minska spänningen.»

Slutligen framhölls i detta anförande
att uppbyggandet av ett effektivt kollektivt
säkerhetssystem kommer att ta
mycket lång tid och att den internationella
politiken för närvarande snarare
präglas av de tendenser, som fått sitt
uttryck i begreppet jämviktspolitik än
av dem som vi innefatta i begreppet
kollektivt säkerhetssystem.

Den nyligen avslutade sessionen med
FN:s församling har icke att uppvisa
några mer betydande framsteg i vad rör
behandlingen av politiska tvistefrågor
av större räckvidd. Någon avspänning
i det kalla kriget mellan öst och väst
har ännu icke inträtt. Koreakriget, som
förekom såsom en punkt på dagordningen,
upptogs ej till behandling. Frågan
uppsköts i avvaktan på ett resultat av
de pågående, lokala stilleståndsförhandlingarna.
Att dessa utdragna förhandlingar
icke avbrutits, är å andra sidan
ett gynnsamt tecken. — Den uppgörelse
som till slut uppnåddes mellan stormak -

Nr 7.

Onsdagen den 27 februari 1952.

Meddelande av utrikesministern.

terna om tillsättandet av en ny nedrustningskommission,
med uppgift att behandla
alla slag av rustningar, atomvapnet
inbegripet, får anses utgöra ett
positivt, om än mycket begränsat resultat.
Uttalanden från stormaktshåll vittnade
om att vissa förhoppningar knötos
vid denna uppgörelse.

Om översikten över FN :s verksamhet
utsträcktes till andra fält än det politiska,
skulle bilden bli åtskilligt ljusare.
Gränsen mellan de politiska problemen
och de övriga är för övrigt flytande.
Den skarpa skillnaden i ekonomiskt och
socialt hänseende mellan de tekniskt
underutvecklade folken och de högt utvecklade
industriländerna, mellan de
medellösa och de besuttna, har också en
politisk aspekt. Såsom ansatser att minska
denna spänning kan man betrakta
förhandlingarna om teknisk hjälp till
underutvecklade länder. På detta område
ha på amerikanskt initiativ viktiga
insatser redan gjorts, och den senaste
församlingen har planerat en utvidgning
av verksamheten. Den politiska
och nationella jäsningen i stora delar av
Asien och Afrika lämnar icke de folk
oberörda som leva i icke-självstvrande
territorier och i områden under förvaltarskap.
Förenta Nationerna försöker att
genom olika organ bilda sig en uppfattning
om administrationen av dessa områden,
i syfte att kunna främja invånarnas
intressen och välfärd och att stödja
en utveckling mot ökad självstyrelse. —
De till FN anslutna specialorganen ha
utövat en omfattande och ofta ytterst
betydelsefull verksamhet. Som exempel
må nämnas den internationella barnhjälpen,
flyktinghjälpen, hälsoorganisationen.

Så länge Förenta Nationerna existerar
och verkar såsom en organisation med
universell tendens, finns icke anledning
att misströsta om förbundets framtida
möjligheter. Tvärtom, förbundet torde
så småningom bli en oumbärlig länk i
en konstruktiv internationell politik.
FN:s värde bör i rådande läge ej mätas

uteslutande med hänsyn tagen till i vad
mån det kan väntas fungera såsom kollektivt
säkerhetssystem i händelse av ett
akut konfliktläge. Om befintligheten av
denna organisation möjliggör ett planmässigt
internationellt samarbete som
utan densamma inte skulle kunna genomföras,
och om tack vare FN en utjämning
på det politiska planet i någon
mån åstadkommes mellan stater med
kolliderande intressen, verkar förbundet
redan nu icke förgäves. Den tidpunkt
kan dessutom snart nog komma
då Förenta Nationerna tas i anspråk såsom
förhandlingsorgan i långt större utsträckning
än hittills. Det är i varje fall
tillåtet att hysa den förhoppningen.

Härefter anförde:

Herr OHLIN: Herr talman! Motsättningarna
mellan det demokratiska västblocket
och österns diktaturer dominera
alltjämt den världspolitiska scenen.
Spänningen har knappast blivit mindre,
men den har stelnat på något sätt. Riskerna
för ett världskrig förefalla vara
mindre överhängande, men de äro tyvärr
ingalunda helt förbi. En gynnsam
verkan har säkert den tilltagande militära
styrkan i väster haft.

Demokratierna hade, vilket inte skadar
att erinra sig, från 1945 till 1948/49
genomfört en mycket långtgående nedrustning.
Tillgängliga uppgifter synas
visa, att någon motsvarande reduktion
av de militära anstalterna inte förekom
i Östeuropa, ehuru naturligtvis en väsentlig
demobilisering ägde rum. En väldig
upprustning synes tvärtom ha fortsatt
i östblocket, och antalet soldater,
som ständigt höllos under vapen, uppgick
till miljoner. Detta skapade en kolossal
militär överlägsenhet till lands
och i luften och innebar ett hot mot
demokratierna — främst i Västeuropa
-— trots det starka vapen som de amerikanska
atombomberna utgöra. Alla förslag
om att rustningarnas omfattning
skulle fastställas av Förenta Nationernas
organ och att man med utgångspunkt

Onsdagen den 27 februari 1952.

Nr 7.

därifrån skulle påbörja ett arbete på
nedrustning förkastades av Sovjetryssland
och dess satelliter. I stället föreslog
man en proportionell reduktion av
rustningarna med utgångspunkt från
den höga sovjetryska och den starkt
nedpressade demokratiska nivån — eu
proportionell nedrustning, som skulle
bibehålla den oerhörda ryska överlägsenheten
och som skulle möjliggöra en
snabb erövring av den europeiska kontinenten
närhelst östblockets ledare
eventuellt så önskade.

Det är mot denna bakgrund man bör
bedöma frågan hur det nuvarande osäkerhetstillståndet
och kapprustningen i
världen ha uppkommit. Det har skett
genom att Sovjetryssland insisterat på
att vidmakthålla eu oerhörd militär
överlägsenhet, som skulle utgöra ett permanent
hot mot demokratiernas frihet.
I detta läge fanns för västmakterna ingen
annan väg att gå än en snabb förstärkning
av försvaret. Man hade i handling
visat sin vilja att nedrusta under
åren närmast efter kriget, men rysk
misstro eller rysk expansionslust hade
förmått Sovjetryssland att vägra acceptera
en motsvarande politik — det enda
som skulle kunna leda till förtroende
och ge en känsla av tryggad fred. Ansvaret
för det kalla kriget och den tävlan
i upprustning, som nu pågår, faller
alltså på den kommunistiska diktaturen.
Järnridåpolitiken och det systematiska
vilseledandet av den egna opinionen är
också en faktor som bidragit till att
skapa ett olyckligt världsläge och en
känsla av otrygghet.

Ur svensk synpunkt framstår demokratiernas
upprustning som enda vägen
att komina ur det livsfarliga läge, som
den tidigare ryska militära överlägsenheten
skapat. Vår frihet kan inte bevaras,
om de europeiska demokratiernas
frihet går förlorad. Vår alliansfria politik
bör självklart inte hindra oss att
klart utsäga detta.

Lika uppenbart är alt den politik som
vi valt gör en snabb förstärkning nöd -

Meddelande av utrikesministern.

vändig. Ju mera vi härvidlag ta sikte
på dess styrka i år och de närmaste
åren, desto bättre. Genom en sådan militär
förstärkning ge vi inom ramen för
vår alliansfria politik ett viktigt bidrag
till demokratiens försvar. Man får hoppas
att allteftersom Västerns styrka
växer diktaturerna skola inse, att en
fredlig uppgörelse och en betydande
nedrustning är den enda vägen att skapa
fred och trygghet. Tyvärr synas vi
tills vidare få räkna med fortsättning
av det kalla kriget.

Svensk utrikespolitiks huvudlinje bör
i detta läge enligt min mening ligga fast.
Den bör innefatta 1) alliansfrihet på
det militär-politiska planet, 2) ekonomisk-politisk
samverkan särskilt med
demokratierna kring handels- och betalningsproblemens
lösning och även i
vissa andra avseenden, 3) lojal intresserad
medverkan inom Förenta Nationerna
för att bidraga till denna freden
tjänande organisations stärkande, 4)
nära kontakt med våra nordiska broderfolk
— med beaktande av de gränser
som deras avvikande utrikespolitik betingar.

Låt mig sedan först, herr talman, övergå
till att säga några ord om Förenta
Nationerna och den svenska politiken
inom organisationen. Det mest positiva
som har hänt på det organisatoriska
området av FN:s utveckling under senare
år är naturligtvis antagandet av
den s. k. Achesonplanen på hösten 1950.
Jag uttrycker min stora tillfredsställelse
och glädje, vilket jag har gjort en gång
förut, över att Sverige stödde denna utveckling.
Kanske jag är t. o. in. något
gladare över den saken än vad utrikesministern
ibland så där i efterhand
förefaller att vara. Förenta Nationerna
skall inte dömas till overksamhet därför
att vetot förhindrar ett beslut inom
säkerhetsrådet. Församlingen bör i sådana
lägen ha möjlighet att rekommendera
åtgärder. Men det är alldeles klart,
som också utrikesministern nyss framhållit,
att det finns en väsentlig skillnad

Nr 7.

Onsdagen den 27 februari 1952.

Meddelande av utrikesministern.

i de lägen, där säkerhetsrådet beslutar
och dem där församlingen rekommenderar.

När säkerhetsrådet beslutar är Sverige
såsom medlem av organisationen förpliktigat
att deltaga i dessa åtgärder.
Vi ha, som utrikesministern många
gånger påpekat, avstått från vår rätt att
vara neutrala i sådana lägen. När däremot
församlingen rekommenderar åtgärder,
så ha vi handlingsfrihet och
kunna pröva i vad mån ett svenskt deltagande
är motiverat. Det ligger naturligtvis
i denna ståndpunkt, att vi inte
a priori bundit oss att inte deltaga, att
vara passiva i någon neutralitetsbemärkelse.
Det ligger i den ståndpunkten, att
vi pröva med hänsyn till omständigheterna
i varje särskilt fall och naturligtvis
med beaktande av vårt allmänna
intresse av att Förenta Nationerna stärkes.
Jag har fattat det så att det är regeringens
ståndpunkt. Sedan får man
se vilket val som träffas i de speciella
fallen.

Jag nämnde att det är klart, att Sverige
bör söka så långt möjligt hålla samman
med övriga makter kring FN:s
principer. Vi böra göra det därför att
det är vårt intresse. Men då är det också
klokt att i detta syfte ta vissa risker.
Man undslipper inte risker genom att
inte handla, genom att bryta sig ur den ,
internationella samverkan, så snart det
inte förefaller riskfritt att vara med.
Tvärtom kan det ofta vara mera riskabelt
att så förfara. Å andra sidan skola
vi inte blunda för att vår politiska situation
i vissa lägen motiverar en viss återhållsamhet.
Enligt min mening är det
knappast möjligt att här i förväg precisera
vilka fall som äro av det ena eller
andra slaget. Så vitt jag kan förstå bör
till vår positiva hållning höra, att vi inte
undandraga oss ett visst bidrag till de
väpnade styrkor av mycket begränsad
omfattning, som FN ju avser att sätta
upp. Det finns en utredning som pågår
och som riksdagen snart får ta ställning
till. Jag skall inte om det säga annat än

att vår inställning bör a priori vara positiv.
Sedan få vi på de olika punkterna
ta ställning när förslaget kommer.

Till det som jag betraktar som oklokt
ur svensk synpunkt med hänsyn till vårt
intresse av FN:s utveckling hör, att vi
för ett år sedan undandrogo oss att deltaga
i den resolution som klart sade
ifrån, att det kommunistiska Kina var
angripare i Nord-Korea. Envar, som i
sådant sammanhang ställer sig vid sidan,
bidrager till att minska den moraliska
auktoriteten hos FN, och det är en
sak, som vi naturligtvis inte böra göra
annat än av mycket tvingande skäl. Sådana
förelågo inte vid det tillfället. Men
det tillhör det förflutna.

Beträffande Kinas plats i säkerhetsrådet
förefaller det mig klart, att man
på svensk sida, när vi erkänt den kommunistiska
regimen i Peking såsom varande
den faktiska regeringen i Kina,
inte kan rösta för eller stödja, att en
annan regering, kuomintangregeringen.
skall representera Kina i säkerhetsrådet.
Det är å andra sidan klart, att frågan
om Kinas ställning i FN inte kan vara
oberoende av att just Kommunist-Kina
gått till angrepp mot FN och att det därför
måste vara med en känsla av olust
man medverkar till att det kommunistiska
Kina får inta en plats som permanent
medlem av säkerhetsrådet, vilket
i hög grad är en förtroendeplats. Denna
känsla av olust och de reaktioner som
betinga olusten skulle naturligtvis tala
för svenskt nedläggande av rösten såsom
skedde på brittiskt håll, där man
liksom vi på våren 1950 röstade för
Kommunist-Kina. Ä andra sidan finns
det ju en plats för Kina i säkerhetsrådet,
och någon regering måste ju där
representeras. Det förefaller mig då som
man trots allt måste ur svensk synpunkt
finna det mera naturligt, att denna plats
intas av den regering vi erkänt, än att
den intas av en annan regering, som vi
numera inte erkänna. Om det hade funnits
möjlighet att hålla platsen vakant
under en tid, skulle naturligtvis åtskil -

Onsdagen den 27 februari 1952.

Nr 7.

ligt ha talat för det. Men såvitt jag har
kunnat förstå — utrikesministern kanske
kan upplysa om det — har en sådan
möjlighet till vakanssättande inte
förelegat, och i så fall måste den svenska
ståndpunkten ta hänsyn till sådana synpunkter
som jag nyss berörde.

Utrikesministern har också i dag och
tidigare många gånger framhållit, att
vi i Sverige inte skola blunda för det
faktum, att FN :s resurser och handlingsmöjligheter
äro begränsade. Det är säkerligen
riktigt och klokt, men å andra
sidan är det nog åtminstone enligt min
mening för tidigt att i dag räkna med
att FN:s politiska roll i huvudsak blott
skulle vara att utgöra en plats, där stormakterna
kunna träffas för politiska
diskussioner. Även i dag tycktes utrikesministern
i en passus en liten aning luta
åt att man för närvarande borde resignera
och inte tillskriva FN någon väsentligt
större roll på det politiska planet.
Det är väl ett svenskt intresse att
så sällan som möjligt handla så, att FN:s
politiska handlingsmöjligheter reduceras,
och aldrig göra det för att markera
någon mellanställning för Sveriges del
mellan det demokratiska blocket och det
kommunistiska. För något år sedan fällde
utrikesministern ett yttrande i det
avseendet som alls inte var betryggande
och som med rätta kritiserats, men jag
saknar anledning att än en gång ingå
på det.

Jag vill emellertid inte dölja, att man
för ett år sedan, när Kinafrågan var
uppe i FN, fick det intrycket, att regeringen
med en viss begärlighet grep
chansen — här fanns möjlighet att utan
att handla mot vad man ansåa rimlifft
intaga en ställning som liksom markerade.
att vi inte voro benägna att inom
FN alltid stödja västmakterna. Man liksom
begagnade detta tillfälle för att
markera denna sak och bedömde inte
frågan uteslutande såsom den i och för
sig förtjänade, som det viktiga spörsmål
som den var. Det har alltså i viss
mån använts för att klargöra eller för

Meddelande av utrikesministern.

att ge en viss betoning åt Sveriges ställning
i FN.

När sådana synpunkter framhållits
från vårt håll, har utrikesministern
mycket bestämt reagerat däremot, och
jag konstaterar, att i den intressanta radiodebatten
för kort tid sedan föreföll
excellensen vara en smula upprörd
över att kritik av sådan art anförts. Jag
tror att utrikesministern skulle göra
klokt i att erkänna, att den utrikespolitiska
debatten här i landet vittnar om
oppositionens mycket bestämda vilja att
inte i onödan skärpa några politiska
motsättningar. Jag talar här för folkpartiet,
men jag undrar, om inte herr
Hjalmarson för högerpartiets del kan
göra ett liknande uttalande, om han
vill. Om man jämför oppositionens sätt
att framföra sin kritik med t. ex. vad
som förekommer i England, när det gäller
den socialdemokratiska oppositionen
där, kommer man till ganska intressanta
slutsatser. Varje gång utrikesministern
känner lust att litet irriterat
kritisera oppositionens kritik borde han
tänka på den förre engelske utrikesministern
Morrison, vilket tal han använt
i valkampanjen eller parlamentet, när
han kritiserat den konservativa regeringens
utrikespolitik. Där vägas inga
ord på guldvågen, utan det används en
hel rad uttryckssätt, som jag inte på något
sätt vill rekommendera, att vi skola
efterapa. Men jag vill dessutom tillägga
att utrikesministern kan, utan att behöva
gå till England, genom att studera
en del socialdemokratiska publikationer
finna i hur hög grad t. ex. folkpartiets
utrikespolitiska ställning där vanställes.
Det har ibland varit så, att varje
kritik av utrikesministerns politik framkallat
den kritiken: Då vilja ni väl gå in
i Atlantpakten. — Det verkar som om
utrikesministern och regeringen ansåge,
att det inte skulle kunna tänkas,
att de kunde göra något misstag inom
ramen för den alliansfria politiken,
misstag som bör kritiseras.

Ifall den utrikespolitiska debatten

Nr 7.

Onsdagen den 27 februari 1952.

Meddelande av utrikesministern.

här i landet skall saneras, så är det
först och främst inom regeringspartiet
som utrikesministern har anledning
att försöka åstadkomma en sådan sanering.
Jag tänker inte här ingå på
någon exemplifiering, men jag är villig
att göra det, om utrikesministern så
önskar.

Medan jag håller på med detta tema
vill jag hänvisa till att utrikesministern
i sådana här sammanhang ofta brukat
tala om vad som förekommer inom
folkpartipressen, inte bara vad som
framföres av folkpartiets riksdagsgrupp.
Det har under sista halvåret
inom den socialdemokratiska pressen
förekommit på sina håll, särskilt i regeringsorganet,
ett uppenbart omhuldande
av den s. k. tredje ståndpunkten,
som har framställts på ett sådant sätt,
att det ingalunda har varit något kulturpolitiskt
engagemang allena. Det
har varit sådana uppfattningar, tydligen
delade av ett icke ringa skikt inom
partiet, som att Sveriges alliansfria politik
skulle på något sätt predestinera
oss till att ideologiskt ställa oss om
inte lika långt så nära lika långt från
demokratierna i väster som från diktaturerna
i öster.

Statsminister Erlander har vid ett
par tillfällen tagit avstånd från en sådan
tolkning, det vill jag betona. Men
jag tror inle det skulle skada om regeringen
ville mera energiskt upplysa
just sill eget parti om alt det där tredje-ståndspunktsresonemanget
såsom en
motivering för vår alliansfria politik
är komplett vilseledande och att denna
alliansfria politik har en helt annan
motivering.

Den fråga, som vid Förenta Nationernas
senaste församling tilldrog sig
måhända störst uppmärksamhet, i
varje fall på vår horisont, var ju frågan
om de fria valen i Tyskland. Alla
erkände att det är ett allmänt demokratiskt
intresse, att sådana fria val
komma till stånd i hela Tyskland så
snart som möjligt. Med hänsyn till om -

ständigheterna är ett initiativ från
Förenta Nationernas sida fullt naturligt.
Det tror jag också att den svenska regeringen
erkänner.

Nu säger emellertid utrikesministern,
att Förenta Nationerna inte kan göra
mera än uppmana de fyra ockupationsmakterna
att fortsätta att förhandla
för att skapa förutsättningar för fria
val. Visserligen ha de förhandlat om
detta ■— och annat — i åratal, men
Förenta Nationerna kan inte göra mer
än säga: fortsätt att förhandla! Det är
alldeles klart att en sådan uppmaning
framstår såsom en rent platonisk åtgärd.
I Västtyskland, som ju är det
land, som närmast skulle beröras av
saken, är man övertygad om att vägen
via ett verkligt initiativ från FN:s
sida var den enda möjliga. Denna västtyska
bedömning är dock ett faktum,
som den .svenska politiken har att beakta.
Ha vi anledning att försöka
stänga denna väg? Borde vi inte, om
vi äro tveksamma huruvida den vägen
lyckas, i annat fall ge den vad
engelsmännen kalla benefit of the
doubt, förmånen av en viss tvekan,
och säga: å la bonne heure, den politiken
kan få sin chans! Det är ju
dock Tyskland som saken angår långt
mera än Sverige, och vi ha hittills intagit
den ställningen, att Sverige inte
skulle blanda sig i problem, som vore
ett direkt resultat av kriget och inte
ansåges på något sätt sammanhänga
med fredsslutet. Det är tveksamt om
inte den här föreliggande frågan får
anses vara just av den kategorien.

Den tyska och västallierade aktionen
utgick ifrån att Sovjet inte visat något
intresse för tyska val och därför nu
borde pressas att visa sin ställning,
pressas att antingen göra något positivt
eller vara i viss mån avslöjad såsom
ointresserad av fria val. Då kan
man säga: Men detta är en sådan aktion
från Tysklands och västmakternas
sida. Det är en taktisk åtgärd, och det
vill man inte vara med om. Man kan

Onsdagen den 27 februari 1952.

Nr 7.

inlägga så förfärligt många betydelser
i ordet taktisk åtgärd. Jag kan inte se
att det innebär någon motivering att
stämpla detta såsom taktik. Det förefaller
mig tvärtom vara alldeles naturligt,
vara ett allmänt demokratiskt
intresse att det blir klargjort, var Sovjet
står, och att inte dess ställning till
de tyska valen kan döljas bakom en
dimridå av att förhandlingar pågår.
Men det är ju det som varit det ryska
intresset! Förhandlingar pågå, alltså
kau ingenting sägas!

Ryssland kan enligt min mening
inte rätteligen beklaga sig om Förenta
Nationerna medverkar till ett sådant
klarläggande, ty Ryssland kan när
som helst visa, att det vill gå med på
fria val, och kan visa det genom att
göra konkreta erbjudanden. Det är
sant att utsikterna äro mycket små till
ett ryskt accepterande, att en FN-kommission
skall få komma in och undersöka
förhållandena i Östtyskland. Det
är också sant att man kan diskutera,
vilket uppdrag en sådan kommission
borde ha. Man kan diskutera om den
resolution, som antogs av FN, definierade
detta på ett lyckligt sätt. Men detta
kan väl knappast vara något tillräckligt
motiv för att man över huvud taget
skall ställa sig emot själva tanken.
Även om man räknar med att en viss
stat inte vill medverka på den eller
den punkten, skulle det innebära ett
ganska farligt prejudikat, om Förenta
Nationerna då skulle säga: Ja, i så fall
kunna vi inte överväga det. Det måste
finnas situationer, där internationella
organisationer gå fram med ett visst
förslag, även om en grupp ställer sig
avböjande och även om detta är en
grupp som beröres av förslaget.

Herr talman! Jag sade, att på den
sovjetryska sidan önskar man tydligen
upprätthålla bluffen om intresse för
fria tyska val, men man vill inte ta
något steg i den riktning som kan
åstadkomma dessa val. Man önskar
alltså passivitet från FN:s sida och

Meddelande av utrikesministern.

låtsade stormaktsförhandlingar. Västmakterna
och Västtyskland vilja skapa
en situation som skulle innebära en
viss press på Ryssland att gå med på
något positivt steg med risk att eljest
bli avslöjat. En sådan situation, som
skulle innebära en viss påtryckning på
Ryssland, skulle antingen kunna befrämja
en utveckling, som ledde till
fria val, eller också skulle den visa att
Ryssland är ointresserat av sådana val.
Jag kan inte se att det ur svensk synpunkt
kan finnas något att invända
mot att ett försök av denna art göres.

Det svenska förslaget, som gick på
en annan linje, kunde som vi veta inte
åstadkomma någonting. Det var risk
för att det kunde skapa en försening.
Om det blev antaget skulle det bli nya
förhandlingar, kanske under ganska
lång tid. Sedan gjordes då det tillägget
i det svenska förslaget, att de fyra
makterna skulle rapportera inom en
månad. Därigenom minskades risken
för att det skulle bli någon tidsutdräkt.
Å andra sidan fick ju förslaget
en mycket platonisk karaktär, ty det
var väl ändå ingen som tänkte sig att
de fyra makterna skulle inom en månad
kunna komma överens om något
i fråga om tyska val, att Ryssland
skulle gå med på något väsentligt steg.
Tror utrikesministern att det var mycket
större utsikter att Ryssland skulle
gå med på det inom 30 dagar än vad
det var, att Ryssland skulle gå med på
någonting, om Förenta Nationerna
följde den andra linjen?

Det gjordes av Nederländerna och
andra länder sedan ett tillägg till västmaktsresolutionen,
att FN erbjöd sig att
stå till förfogande för organisation av
fria val, när sådana äro möjliga. Ett
sådant tillägg skulle, det tror jag alla
äro överens om, ha kunnat uppnås utan
att det svenska förslaget hade framlagts.

Resultatet av den svenska aktionen
har blivit, att den på sina håll har tolkats
som ett stöd för ryska strävanden,

Nr 7.

Onsdagen den 27 februari 1952.

Meddelande av utrikesministern.

även om detta naturligtvis ingalunda
har varit den svenska avsikten. Det har
skapats en viss kyla, en misstänksamhet
på en del håll mot den svenska politiken.
Om man får döma efter en del
tidningsuttalanden i Västtyskland, har
man stått mycket främmande till den
svenska aktionen och varit benägen att
så välvilligt som möjligt tolka den såsom
beroende på okunnighet om de
faktiska förhållandena. Inte särskilt
smickrande för den svenska ståndpunkten! När

en stat utan att lia utsikt att göra
någon nytta gör en aktion, som åstadkommer
en sådan bedömning i utlandet
av dess politik, får den självfallet
räkna med att betala priset av vissa
olägenheter. Det är klart att man får
bära nackdelarna av kritik från andra
makters sida, ifall det är något väsentligt
som man tror sig kunna uppnå,
men om man inte har den möjligheten,
skall man naturligtvis inte i onödan
försätta sig i ett sådant läge, att en negativ
utländsk reaktion inte kan undgås.
I det fall, som jag nu har refererat,
stod intet att vinna. Motivet för ett
svenskt initiativ förefaller mig därför
alldeles otillräckligt.

Man skall här också komma ihåg, att
vi genom denna aktion kommit i en
viss motsättning till Danmark och Norge,
något som vi ju inom Förenta Nationerna
bruka särskilt försöka undvika.
Vidare uppgav man Sveriges position,
att frågor, som voro mer eller
mindre direkt en följd av kriget, skulle
vi intaga en relativt passiv hållning till.
Jag tror, herr talman, helt allmänt att
det är klokt att vi på svensk sida vänta
med våra initiativ till de fall, där det
finns någorlunda goda förutsättningar
att uppnå någonting.

Jag övergår nu till ett kort påpekande
rörande de svenska förbindelserna
med Sovjetryssland. Kammaren diskuterade
i går storleken av den personal,
som finns vid den sovjetryska ambassaden
och vissa andra ambassader.

Man snuddade då något vid en fråga,
som jag här skall kort beröra, nämligen
den att den ryska ambassadens personal
tydligen till någon del har varit
verksam i kontakt med svenska spioner.
Jag tillåter mig nu fråga utrikesministern:
Har Sveriges regering gjort
klart för sovjetregeringen att detta uppträdande
från ambassadpersonalens
sida upprör den svenska opinionen och
allvarligt skadar förbindelserna mellan
Sovjetryssland och Sverige? Om regeringen
har gjort sådana föreställningar,
vad har man på sovjetrysk sida i så
fall svarat?

En annan fråga, som gäller samma
problem, är att det förekommer, att en
svensk medborgare blir häktad och
fängslad i Ryssland utan att svenska
beskickningen under lång tid därefter
kan få kontakt med honom. Liknande
ting ha ju förekommit i andra öststater.

Regeringen har säkerligen i sådana
fall gjort upprepade föreställningar för
att ambassaden skulle få kontakt med
dessa svenska medborgare. Är utrikesministern
i stånd att upplysa om vad
man på sovjetrysk sida svarar, inte
bara i det konkreta fallet utan på ett
svenskt mera principiellt påpekande av
att vi måste anse det vara en rättighet
för vår representation att få kontakt
med svenska medborgare, som häktas
eller fängslas? Jag är säker på att
svenska folket väntar ett mycket bestämt
uppträdande från regeringens
sida i sådana frågor och vill inte på
något sätt antyda, att regeringen icke
har visat ett bestämt uppträdande. Jag
endast efterlyser en försäkran från regeringen,
som gör detta klart.

När jag här talar om spionage i rysk
tjänst, kan jag inte underlåta att göra
ett tillägg om det kommunistiska partiets
ansvar. Det är ju nämligen ofrånkomligt,
och det måste sägas ut alldeles
klart, att det kommunistiska partiet blir
mer och mer komprometterat, ju fler
personer med kommunistisk åskådning

Onsdagen den 27 februari 1952.

Nr 7.

som ägna sig åt spionage. Om dessa
människor äro medlemmar av det kommunistiska
partiet under de år, då
spionaget äger rum, eller inte, spelar
faktiskt mindre roll än den omständigheten,
att det finns ett uppenbart samband
mellan den kommunistiska åskådningen
och de landsförrädiska handlingar
det här gäller. Det kommunistiska
partiet lär ju sina medlemmar att
anse Rysslands politik för att vara i
allo riktig. När den kolliderar med
den svenska politiken, så är det den
svenska politiken som är felaktig. Intet
övergrepp mot svenska medborgare i
öststaterna har ägt rum under senare
år, såvitt jag vet, utan att kommunisterna
ha försvarat övergreppet och vänt
sig mot den svenska kritiken däremot.
Kommunisterna försvara alltid rysk
politik och ryska intressen mot de
svenska, och det är alldeles klart att
detta måste åstadkomma en inställning
bland många personer med kommunistisk
åskådning, som tyvärr gör det lättare
för dem att lockas till spionage och
annan liknande verksamhet. Det är
därför som det kommunistiska partiets
medansvar, när det gäller denna olyckliga
utveckling som de upprepade spionagefallen
innebära, icke kan bestridas.

Vilken inställning det svenska samhället
nu skall inta till problemet för
att minska riskerna av denna art, få vi
ju tillfälle att diskutera här i kammaren,
när den interpellation, som jag
riktat till statsministern, besvaras.

Nu skall jag, herr talman, innan jag
slutar be att få beröra en annan sida
av den svenska utrikespolitiken, nämligen
den som gäller det ekonomiskpolitiska
samarbetet särskilt i Västeuropa.
Detta samarbete inom Parisorganisationens
ram — alltså i nära
kontakt med Förenta staternas motsvarande
organisationer — har lett till
mycket betydelsefulla resultat, och jag
•ir glad över att kunna konstatera, att
man från svensk sida helhjärtat har

Meddelande av utrikesministern.

deltagit i detta arbete och säkert gjort
åtskilliga insatser där.

Nu har naturligtvis detta arbete i viss
mån kommit i ett nytt läge, eftersom
själva Marshall-hjälpen är praktiskt taget
slut och det ekonomiska samarbetet
i anslutning till Atlantpakten griper omkring
sig. Det har funnits och finns därför
måhända en risk för att det blir det
ekonomisk-politiska samarbetet mellan
atlantpaktstaterna, som kommer att utvecklas
mer och mer, medan arbetet
inom organisationen för ekonomisk
samverkan i Paris och i Europeiska betalningsunionen
kommer att få mindre
betydelse. Jag tror, att en sådan utveckling
skulle vara olycklig och att det är
både ett svenskt och ett internationellt
intresse att samarbetet inom Parisorganisationen
inklusive betalningsunionen
får utvecklas som hittills och inte pressas
åt sidan till förmån för den andra
organisationen. Jag konstaterar med
stor tillfredsställelse att den svenska regeringen
vid upprepade tillfällen har
hävdat just den ståndpunkten, att det
är av betydelse att ett samarbete, där
till exempel Schweiz, Sverige och Irland
kunna deltaga, fortgår, och jag är övertygad
om att svenska regeringen kommer
att fortsätta att hävda denna principiella
linje.

Vad sedan själva den aktuella frågan
om det svenska betalningsöverskottet
inom betalningsunionen beträffar, så har
jag redan här i kammaren framhållit
varför jag anser det vara naturligt med
hänsyn till omständigheterna att vi
sträcka oss ganska långt i fråga om villighet
att ge kredit, hellre än att genom
brist på valutor i andra västeuropeiska
länder framkalla utländska motaktioner.
Ur den synpunkten var naturligtvis
— av orsaker som jag här inte närmare
skall diskutera — statsministerns
tal om nya exportavgifter på alla slags
varor mycket olyckligt, tv det kunde ju
inte annat än öka irritationen i Västeuropa.
.lag tänker på den irritation,
som redan förut finns, på grund av höga

3 — Andra kammarens protokoll 1952. Nr 7.

Nr 7.

Onsdagen den 27 februari 1952.

Meddelande av utrikesministern.

svenska exportavgifter på vissa varor
och på grund av de s. k. konjunkturutjämningsavgifterna,
vilkas natur missförståtts.
Det är ganska naturligt om
man i utlandet tänkt så: Skola vi nu
utöver förutvarande priser också betala
ett extra pristillägg på svenska varor?
Då går det för långt, och då måste vi
inskrida. Jag har för min del varnat regeringen
för alla antydningar till en sådan
politik, men regeringen har inte velat
lystra. Vi ha nu fått se vad som inträffat.
Vi ha fått en politisk, utländsk
motaktion mot de svenska exportpriserna.
Orsakssammanhanget bakom
denna politiska aktion kan naturligtvis
aldrig utredas. Det enda som kan konstateras
är, att just en sådan utveckling,
som jag för min del ansåg att regeringen
borde räkna med och försöka förebygga,
eftersom den var olycklig, har
inträffat. Nu förefaller det klart att vi
i detta läge böra undvika en fortsatt politisering
av vår utrikeshandel och försöka
få ett slut på utländska åtgärder i
denna riktning. Enligt min mening böra
vi vara mycket aktiva inom Parisorganisationen,
när det gäller att försöka
uppnå trygghet för att inte det som inträffat
blir ett prejudikat, då ju detta
mycket allvarligt skulle skada de ekonomiska
förbindelserna i Västeuropa.
Jag anser visserligen att vi skola vara
mycket sena och återhållsamma, när
det gäller att tillgripa motåtgärder av
olika slag, men det är givet att vi ha
anledning klargöra, att vi icke kunna
acceptera vilka slags åtgärder som helst
från utlandets sida, när dessa åtgärder
stå i direkt strid med själva andan och
meningen bakom de senaste årens västeuropeiska
samarbete. Att det är önskvärt
ur svensk synpunkt, att vår export
så mycket som möjligt får skötas av industrien
och exportörerna själva, strider
ju inte i minsta mån mot vad jag
här sagt. Jag tror regeringen bör överväga
och ompröva både konjunkturutjämningsavgiftspolitiken
och annat, för
att försöka befrämja utvecklingen i denna
riktning.

En mycket närbesläktad fråga och likaledes
en olycklig utveckling äro de
tullhöjningar och importrestriktioner
som ha införts i en rad länder under
det senaste året. Det är tyvärr så, att
det finns risk för att det konstruktiva
arbete, som Parisorganisationen utfört,
kan komma att gå sönder. Enligt min
mening är det bättre att man i Västeuropa
går ganska långt, när det gäller
internationella kredittransaktioner, än
att acceptera importkvoter och tullhöjningar,
och jag tror att det är hög tid
att man försöker sätta vissa spärrar mot
en politik av den art, som förekommit
det senaste halvåret. Vilka metoder som
där kunna användas, är här inte platsen
att närmare diskutera. Jag vill bara uppmana
regeringen att bestämt stödja alla
försök att få till stånd regler, som avskräcka
olika stater från tullhöjningar
och ökade importrestriktioner, men att
inte där bara rekommendera utan också
vara villig till sådana internationella
överenskommelser, som naturligtvis i
vissa lägen kunna kännas som en svensk
påfrestning.

Det förhåller sig naturligtvis så, att
den svenska utrikespolitiken sällan kan
göra några stora insatser på världspolitikens
arena. Det senaste försöket i tysklandsfrågan
förefaller mig inte särskilt
lyckat. Våra politiska ansträngningar
inriktas naturligtvis i regel främst med
hänsyn till vårt speciella läge och med
beaktande av vårt intresse av att Förenta
Nationerna stärkes. Men på det ekonomisk-politiska
området kunna vi inom
ramen för vår utrikespolitiks allmänna
riktlinjer någon gång göra insatser av
betydelse inte bara för Sverige utan
även för en större krets i Europa. Jag
hoppas att regeringen på detta område
skall fullfölja det arbete, som har förekommit
under senare år, en politik som
förefaller föga uppseendeväckande för
många, men som enligt min mening likväl
på lång sikt kan utgöra ett bidrag
till förståelse och fred mellan folken.

Onsdagen den 27 februari 1952.

Nr 7.

Herr HJALMARSON: Herr talman! Det
sätt, på vilket utrikesministern och
hans olika ställföreträdare ha agerat
i Förenta Nationerna, kan uppenbarligen
inte bedömas isolerat från den allmänna
målsättning för svensk utrikespolitik
som regeringen företräder. Det
kan naturligtvis ha sitt intresse att
syssla även med enskildheterna i de
svenska delegaternas taktik, att övertänka
om det verkligen finns något i
den svenska utrikespolitikens natur,
som tvingar oss att uppträda så, att
vi få ovett från väster för våra uttalanden
och från öster för vårt sätt att rösta.
Funderingar av det slaget må vara
hur motiverade och närliggande som
helst. Förmodligen säga de dock iftera
om svenska utrikespolitiker än om den
svenska utrikespolitiken.

Endast en liten replik till utrikesministern
om Kinas representation i FN.
Det var enligt min uppfattning ett
mycket formalistiskt betraktelsesätt
som utrikesministern anlade i denna
fråga. Den omständigheten, att vi ha
erkänt Pekingregeringen, kan omöjligen
medföra att vi skulle vara skyldiga
att förorda Kommunist-Kinas representation
i FN vid vilken tidpunkt
som helst. Vi måste ha frihet att välja
den tidpunkt som är lämplig för FN.
Och lämpligt att taga in Pekingregimen
kan det omöjligt vara i ett ögonblick
då Kina deltar i ett angrepp mot
hela säkerhetsorganisationen.

Vad frågan om de tyska valen angår
delar jag herr Ohlins synpunkter.

Sverige för en alliansfri utrikespolitik.
Om denna allmänna definition
råder enighet mellan de demokratiska
partierna, en enighet som jag hoppas
inte skall riskeras från något håll vare
sig av partitaktiska skäl eller genom
doktrinära uttolkningar.

Den alliansfria vägen är dock bara
cn av nu rådande politiska och strategiska
förhållanden betingad målsättning.
Inte minst i utlandet bör man
vara medveten om detta faktum. Be -

Meddelande av utrikesministern.

greppet alliansfri politik är en negativ
bestämning. Det innebär att vårt land
varken binder sin nutida eller framtida
handlingsfrihet genom att ansluta
sig till någon stormaktsallians. Bevarad
handlingsfrihet är emellertid, hur väsentlig
den än är, inte nog som aktuell
handlingslinje. Den måste kompletteras
med levande innehåll. Den måste få
en positiv syftning. Att vara försiktig
är bra, men att inte ha någon annan
handlingsnorm än försiktigheten kan
vara höjden av oförsiktighet.

Två maktblock stå emot varandra,
sägs det. Därav följer en växande oro
och internationell spänning. Så länge
den består äro utsikterna att förvandla
den internationella solidariteten från
en stimulerande fras till en gripbar och
förpliktande verklighet minimala, för
att inte säga obefintliga. Ungefär så
tror jag att man kan sammanfatta ett
sätt att resonera som icke utan medverkan
från regeringens sida vinner
för var dag ökad spridning i svenska
folket. Genom att se världsdramat på
detta förment objektiva sätt, att se det
realistiskt, som jag tror termen är, ger
man näring åt de föreställningar och
förhoppningar, som säkerligen finnas
hos många, att vi skulle kunna stå
utanför, stå vid sidan om.

Herr talman! Vi må beklaga det eller
ej, men det finns inte något folk
som kan ställa sig utanför, inte på
denna planet. I världen i dag finns
varken parterr eller parkett, bara en
för alla nationer gemensam scen. Där
finnas också vi. Förvisso är det ett
beklagligt faktum att öst i dag står
mot väst och att knappast någon fråga
av internationell räckvidd kan undgå
att infekteras av denna motsättning.
Det finns då ingen annan utväg än att
försöka tränga bakom fasaden och
fråga sig varför motsättningen vuxit
fram och vad den rör. Ingen förklaring
kan vara ytligare än den som
stannar vid det gamla ordspråket att
det aldrig är ens fel när två tvista. Vad

Nr 7.

Onsdagen den 27 februari 1952.

Meddelande av utrikesministern.

vi dagligen göra för att leva i fred
inom våra gränser är att försöka att
ta reda på vems fel det är att två
tvista. Varken domstolar eller lagstiftare
nöja sig med själva faktum.

Man behöver ingalunda acceptera
allt i västmakternas utrikespolitik för
att med full övertygelse kunna hävda
att västerns demokratier kämpa för
ideal som också äro våra. Det må täcka
verkliga eller förmenta intressen eller
ej. Kvar står att Amerika och England
och deras förbundna med oerhörda
uppoffringar sträva att göra världen
säker för individuell och nationell frihet,
för möjligheten att leva ett rimligt
och värdigt liv. Om detta är ett
s. k. västmaktsintresse, desto bättre
för oss.

Sovjetrvssland företräder i dag en
hänsynslös erövringslinje. Metoderna
skifta från dag till dag. I botten ligger
det kalla hotet kvar, hotet från den
största militärmaskin världen skådat.
De röda banderollerna med de vackra
glosorna dölja bara för en tid bajonetterna.
En stridsvagn, översållad med
vita fredsduvor, är dock en stridsvagn.

Mot varandra stå inte bara två maktblock.
Mot varandra stå en aggressiv
stormaktskonstellation, som skickligt
utnyttjar fredens vackra ord för sina
syften, och en fri sammanslutning av
stora och små makter, som till fredens
försvar försöka organisera en handlingsduglig
internationell solidaritet
inom FN:s ram.

Varje folk måste självt avgöra vilka
bidrag det mäktar ge för att självt göra
denna solidaritet till en verksam fredsfaktor.
Två ting måste man ta med
vid sin bedömning. Den som i uppbyggnadsskedet
ställer sig utanför
riskerar att få stå där även i den
stund, då frågan om internationell solidaritet
är en fråga om liv och död.
Troligen inte ens en stormakt, och säkert
inte en mindre stat, har utsikt att
ensam kunna värja sig mot den moderna
aggressiviteten.

Förenta Nationerna är naturligtvis
varken någon en gång för alla i vissa
former låst organisation eller något
självändamål. Sladgejuristeri och historiska
paralleller ha där som annorstädes
bra litet med det levande livet
att göra. Förenta Nationerna befinner
sig i utveckling, man kan kanske säga
från egenskapen av utrikesministrarnas
diskussionsklubb och en organisation
för konserverande av andra världskrigets
resultat till ett instrument för internationell
solidaritet och säkerhet.
Majoriteten av medlemsstaterna äro
medlemmar för att få någonting uträttat,
inte för att få resonera om varför
ingenting blir uträttat.

Ä%en vi måste godtaga dessa realiteter
eller gå vår väg. Därvidlag gäller
det mindre att utforma våra reservationer
än att klart och tydligt bejaka
den förpliktande solidariteten och
markera vår samhörighet med den
västerländska världens strävanden.

Att en aktiv insats i FN:s strävanden
icke blott är förenlig med vår alliansfria
politik utan dessutom ett nödvändigt
komplement till den, förefaller
med hänsyn till vårt politiska och militära
läge uppenbart. I omedelbar närhet
av vårt territorium lever en aggressiv
stormakt med väldiga och hittills underskattade
militära resurser. Ingen hotar
oss västerifrån. Bistånd vid ett angrepp
står endast att vinna hos västerns
demokratier. Allt talar för att förutsättningarna
för ett sådant bistånd kunna
skapas utan att vi uppge vår alliansfrihet.
Det självklara instrumentet för våra
anspråk på solidaritet är FN. Således
måste det vara ett klart svenskt intresse
att stödja de krafter inom världsorganisationen,
som driva på den naturliga utvecklingen
mot gemensam säkerhet.

Om det är sant att vad världens människor
mest frukta är en sammandrabbning
mellan stormakterna, är det dubbelt
sant att den verkliga faran för oss
är ett stormaktsanfall. Ingen har begärt
att Sverige i förväg skall binda sig vid

Onsdagen den 27 februari 1952.

Nr 7.

sanktioner vare sig mot en stormakt
eller mot någon annan. Det finns därför
ingen anledning, och ej heller kan
det någonsin vara ett svenskt intresse
att i förväg deklarera att vi under alla
förhållanden komma att ställa oss utanför
en kollektiv aktion i det enda fall,
som kan tänkas beröra oss själva.

Statsministern angav den svenska linjen,
när han i februari förra året i riksdagens
första kammare på regeringens
vägnar deklarerade att Sverige i frågor
av denna art förbehåller sig frihet att
handla från fall till fall, och han hade
icke någonting att invända mot den
tolkningen av sitt uttalande, att detta
innebär att vi kunna träffa våra avgöranden
»utan någon på förhand ähgiven
allmän princip». Ingenting har inträffat,
som kan motivera en ändring i
detta hänseende.

Det är mycket lätt, herr talman, att
konstatera att den internationella fredsorganisationen
ännu inte har de maktresurser,
som erfordras för att förvandla
den internationella rätten från en from
önskan till en ordning, som binder oss
alla. Inte heller är det svårt att förklara
varpå detta beror. Östblocket är militärt
starkare än någon fruktat, och västmakterna
äro fortfarande svagare än vi
hoppats att de skulle vara. Kommandometoden
har visat sig temporärt överlägsen
en fri samverkan som rustningsfaktor.
Arbetet att stärka den fria världens
motståndskraft har emellertid
kommit i gång. Portgångsföret är snart
övervunnet. Motsättningarna mellan de
samverkande staterna hålla på att upplösas.
Europaarmén förberedes, och
snart börja de fria människornas beslutsamhet
att värja sin frihet att mogna
ut i styrka över hela vår värld. Även
våra fortsatta försvarsansträngningar
tjäna fredsarbetet i Förenta Nationerna.
I och med denna utveckling blir också
fredsfaktorn FN något annat och mer
än den i dag är. Dess moraliska makt
att stämpla en angripare blir en faktisk
makt att hejda honom.

Meddelande av utrikesministern.

Att huvudbördan under nu rådande
förhållanden i varje sådan aktion måste
falla på England och Amerika, förändrar
icke aktionens karaktär. Den är allt
fortfarande det faktiska uttrycket för
säkerhetsorganisationens moraliska
kraft och ansvar, och därvidlag ha alla
medlemsstater medinflytande och medansvar.
I vanlig demokratisk ordning
bestämmer majoriteten.

Att vägen till målet, den kollektivt
organiserade freden, är lång, backig
och delvis okänd, är intet skäl för att
avstå från att streta vidare; även för
oss gäller satsen att antingen lyckas
mänskligheten att avskaffa kriget eller
kommer kriget att avskaffa mänskligheten.

Sveriges chans att med bibehållen frihet
— och det är bara under den förutsättningen
vi resonera — hålla sig utanför
en världskonflikt är i synnerhet efter
den sista tidens utveckling på flygets
område så liten, att vi måste göra
vad i vår ringa förmåga står för att
värklskonflikten skall kunna undvikas.
Även vi måste medverka i, om det uttrycket
tillätes, en förebyggande försvars-
och utrikespolitik.

Allt tyder på att vi få dela våra skandinaviska
grannländers öden. Vi måste
dra konsekvenserna härav. Låt mig ta
ett konkret exempel. Bornholm är en
dansk ö. Ur försvarssynpunkt är den
primär för Sverige men sekundär för
Danmark. I en motståndares hand är
Bornholm ett osänkbart hangarfartyg,
nödvändigt för ett anfall mot de södra
delarna av vårt land. Skulle det under
sådana förhållanden inte vara naturligt,
att den svenska regeringen toge kontakt
med den danska för att se efter,
vilka ansträngningar som kunna och
böra göras för att få de svenska intressena
tillgodosedda, då Danmark ordnar
försvaret av denna sin ö? Är det någon
som häri skulle kunna se något annat
iin ett sätt att tillvarata ett legitimt och
i första hand svenskt försvarsintresse?
Förändras vårt behov av flankskydd i

Nr 7.

Onsdagen den 27 februari 1952.

Meddelande av utrikesministern.

söder därav att Danmark tillhör Atlantpakten,
eller förändras Sveriges alliansfria
ställning av att vi försöka lösa
ett av våra konkreta försvarsproblem?
Nej, herr talman, våra faktiska gemensamma
försvarsproblem i Skandinavien,
de konkreta frågorna, kvarstå.

Till våra interna förvarsfrågor återkomma
vi i annat sammanhang. Måhända
på visst sätt än mera direkt sammanhängande
med de utrikespolitiska frågorna
äro vissa högaktuella och brännande
inre säkerhetsproblem. De köpta
förrädarna mot den nationella solidariteten,
som säkerhetspolisen med berömvärd
skicklighet avslöjat, ha gått
främmande makt till handa. Vi veta alla
vilken denna främmande makt är. Sovjetrysslands
påtagliga intresse av att
med alla medel utforska våra försvarsanstalter
är en omständighet, som vi
inte bara kunna notera utan som måste
påverka vår allmänna inställning.
Moskvaradion brukar ju varna oss för
spioner, som ingen i detta land sett röken
av. De ryska spionerna ha vi både
sett och hört. Vi dra våra slutsatser.

Från de avslöjade förrädarna leda
gångar till både kommunistpartiet och
ryska ambassaden. Förmodligen mötas
dessa underjordiska kanaler någonstans,
dit ingen insyn når. Vad kommunistfilialen
i vårt land angår få vi väl göra
oss beredda att gräva fram de underjordiska
rötterna. Sådana tåla aldrig
dagsljus.

Enligt vad vi fingo höra i gårdagens
interpellationsdebatt är den svenska
ambassaden i Moskva, liksom övriga beskickningar
där, underkastad utomordentligt
hårda bestämmelser vad rörelsefrihet
och annat angår. Det var,
herr utrikesminister, ett mycket tillfredsställande
besked som lämnades,
när vi fingo veta att det nu ansetts
lämpligt överväga, huruvida inte även
vissa begränsningar för ryska ambassaden
i Stockholm vore motiverade. Jag
hoppas, att dessa överväganden utmynna
i bestämda åtgärder. Vi måste ju.

herr talman, skaffa oss garantier för att
våra ärade gäster inte utsättas för obehaget
att behöva träffa kriminella element.
Landsförrädare betraktas som
kriminella element i det här landet.

Herr talman! Inte bara en nation utan
även en statsledning behöver utrikespolitisk
rörelsefrihet. I en demokrati
skapar man denna genom upplysning,
genom att ihärdigt tala sanning, genom
att säga människorna sanningen om läget
och dess risker, om de krav nutiden
och framtiden ställa på oss alla.
Ha vi inte tyckt oss märka en böjelse
hos oss svenskar att vilja tro, att de
största riskerna redan dragit förbi, därför
att ännu ingenting har hänt? Detta
är en fara, som alltid hotar demokratierna.
Människorna där äro så inställda
på ett normalt, fredligt liv, att de oreflekterat
förutsätta att alla ha samma inställning
och handla därefter. Denna
känslomässigt grundade demokratiska
omisstänksamhet skapar problem, som
ingen statslednig i ett folkstyre kommer
förbi. Det gäller inte bara att väcka
folket utan också att hålla det vaket,
vilket är bra mycket svårare.

Till sist, herr talman! Sverige är ett
litet land och vår ton är lågmäld. Men
det är utomordentligt viktigt att vår
stämma, när den gör sig hörd, talar det
språk, som faller sig naturligt för de
folk, vilka hylla sig till människovärdets,
frihetens och rättens ideal. Att ärligt
och öppet bekänna sig till västerlandet,
det är inte att följa med strömmen,
inte om man är beredd att ta
konsekvenserna. Vi ha ingen egen linje
i dessa ting, därför att det bara finns
två linjer, för eller emot — för eller
emot det, som gör livet värt att leva för
en västerländsk människa. Dagens bekymmer
få inte dölja den stora gemensamma
uppgiften. Procedurfrågor, taktiska
överväganden, kombinationer och
motkombinationer ha sin tid •— nu gäller
det västerlandet.

Herr FAST: Herr talman! Även om

Onsdagen den 27 februari 1952.

Nr 7.

denna debatt främst avser Förenta Nationernas
verksamhet, är det oundvikligt
att, som också bär skett, jämväl
andra ämnen komma på tal. Utrikespolitiken
måste ju stödjas inte blott av
Förenta Nationernas omfattande verksamhet
utan även av det nationella försvaret
och vad som sammhänger med
de nationella säkerhetsproblemen. Vårt
land har även medlemskap i vissa europeiska
organisationer, vilkas verksamhet
är av utrikespolitiskt intresse. Och
dessutom ha vi i dag på kammarens
bord utrikesutskottets utlåtanden över
en del kommunistiska motioner, som
beröra utrikespolitiken.

Enligt mitt förmenande kunna vi
skatta oss lyckliga över att de utrikespolitiska
motsättningar, som onekligen
finnas i vårt land, inte utlösa lika våldsamma
och sönderslitande debatter,
vare sig i riksdagen eller ute bland folket,
som fallet är i många andra länder,
både inom och utom Europas gränser.
Vi kunna också vara glada över
att den iskalla isolering, som man på
vissa håll menade skulle bli vårt lands
lott till följd av den politik vi valt, i
stort sett uteblivit. Även på de håll,
där man av lättförklarliga skäl är eller
varit missräknad över vår utrikespolitiska
kurs, ha dock respekten och förståelsen
ökats undan för undan. Jag
tänker därvid, herr talman, inte främst
på det tal, som den finske statsministern
skulle ha hållit men som sedan
aldrig hölls. Vi ha ju alltid varit medvetna
om att den av oss valda utrikespolitiska
kursen skulle vara till särskilt
gagn för vårt östra broderland. Nu har
emellertid detta på ansvarigt håll också
sagts direkt ut. Det är möjligt att den
finske statsministerns icke hållna tal
hade till syfte att i vida kretsar sprida
förståelse för tanken på ett alliansfritt,
neutralt Norden. Jag tror emellertid att
man gör klokt i att betrakta Norges och
Danmarks ställningstagande och deras
anslutning till Atlantpakten som ett
verkligt avgörande. Samarbetet i öv -

Meddelande av utrikesministern.

rigt mellan de nordiska länderna främjas
bäst av att det finns både respekt
och förståelse för ländernas olika utrikespolitiska
linjer.

När man ser ut över vår söndertrasade
och splittrade värld och ger akt
på de politiska, ekonomiska och ideologiska
motsättningarna, så förstår
man, hur svårt det är att kunna brygga
över dem ens så långt, att en respektfvlld
och normal sammanlevnad skall
vara möjlig, framför allt mellan de skilda
idévärldar, som möta varandra. Man
kan tyvärr inte påstå, att framstegen
varit särskilt stora när det gällt att lösa
de många tvister, som andra världskriget
efterlämnade. Ännu en gång har det
ordspråk besannats som säger, att genom
krig löser man inga tvister, men
nya och svårlösta konfliktämnen uppstå,
vilka man sedan under åratal framåt
får försöka att lösa förhandlingsvägen.
Men i rättvisans namn måste man
nog ändå erkänna, att vissa framgångar
vunnits och att man kan våga hysa förhoppningar
om att ett nytt världskrig
skall kunna förhindras. Jag tror inte
att vare sig öst- eller väststaterna vilja
krig, men det har samlats så mycket
brännbara ämnen, att en vådeld lätt
kan utbryta. Det råder väl intet tvivel
om att Förenta Nationerna utfört ett
arbete, som varit ägnat att främja freden
och att lösa riskfyllda tvistefrågor.
Om ett vapenstillestånd kan komma till
stånd i Korea — och därtill synas ju nu
vissa utsikter skymta — skulle detta
sannolikt medföra en avspänning och
en förbättrad atmosfär för lösandet av
andra besvärliga tvisteproblem. Redan
det förhållandet att Förenta Nationerna
kunnat bli ett forum för överläggningar
mellan staterna har varit och är
fortfarande ägnat att i viss mån minska
spänningen länderna emellan. Om de
stater, som nu stå utanför Förenta Nationerna,
kunde vinna inträde, skulle
säkerhetsorganisationens styrka ökas.
En del av dessa utomstående länder ha
från kriget kvardröjande problem, som

Nr 7.

Onsdagen den 27 februari 1952.

Meddelande av utrikesministern.

komma under Förenta Nationernas behandling.
Det borde väl då vara naturligt,
att de själva genom ansvariga ombud
skola kunna föra sin talan. Jag är
glad åt att Sveriges ombud verkat för
att göra anslutningen till Förenta Nationerna
så allmän som möjligt. Det är
angeläget att Förenta Nationerna snarast
möjligt i positiv och välvillig anda
behandlar de ifrågavarande ländernas
inträdesansökningar. Givetvis måste
därvid fordras, att de länder som vilja
ansluta sig verkligen förfoga över sig
själva, alltså äro suveräna.

Däremot tror jag inte på välsignelsen
av att det ingås någon fredspakt mellan
de permanenta rådsmedlemmarna,
såvida inte ett sådant avtal följes av
överenskommelser till lösning av de
mera brännande tvistefrågorna. Allmänt
hållna s. k. säkerhetsavtal och
fredspakter ha vi haft många, men såväl
före som under och efter världskriget
ha de synts vara tämligen värdelösa,
enär man utan skrupler brutit
dem. Utan att de mest brännande tvistefrågorna
lösas genom överenskommelser
mellan stormakterna blir det, som
utrikesutskottet har framhållit i ett av
de utlåtanden, som nu ligga på riksdagens
bord, endast fråga om allmänna
försäkringar om vilja till fred och en
upprepning av vad som redan finnes
fastslaget i Förenta Nationernas stadga.
Det är väl ingen tvekan om att de
framförda kommunistkraven äro propaganda
av samma slag som de s. k. fredskongresser,
vilka anordnas i kommunistisk
regi.

Det kommunistiska kravet om att de
svenska ombuden i Förenta Nationerna
skola verka för förbud mot atomkrigföring
bär riksdagen tidigare behandlat
och besvarat. I sitt utlåtande över de
nu väckta motionerna i denna fråga
framhåller utrikesutskottet, att intet
som helst tvivel kan råda om att vårt
land önskar medverka till åvägabringandet
av sådana internationella överenskommelser,
som genom att ge trygg -

het mot atomvapnets användning undanröja
det hot mot civilisationen, som
detta vapen onekligen utgör. Likaså
har det uttalat, att vi vilja positivt medverka
till varje nedrustningsöverenskommelse
som undanröjer eller förminskar
krigsfaran. Häri är inneslutet,
att vi inte vilja nöja oss med propagandamässiga,
till intet förbindande
förslag, utan att vi vilja få fram verklighetsbetonade
förslag till effektiv
kontroll av en nedrustning, vilken tar
hänsyn till den upprustning som skedde
i vissa länder, medan andra länder
efter andra världskrigets slut kraftigt
nedrustade.

Här kan också hänvisas till Förenta
Nationernas rekommendation till säkerhetsrådet
att periodiskt samlas till
överläggningar för att finna utvägar i
avsikt att avlägsna den spänning mellan
stormakterna som nu råder. Vad
angår bestämmelserna i FN:s stadgar
om säkerhetsrådets befogenheter, den
s. k. Achesonplanen, är jag angelägen
framhålla, att det här är fråga om rekommendationer
och icke om ofrånkomliga
ålägganden. Den svenska utrikesledningen
har också i handling visat
att prövning har skett från fall till
fall och med hänsyn tagen till att vårt
handlande står i överensstämmelse med
vår deklarerade utrikespolitik och till
riskerna för vårt land i varje uppkommet
läge.

•lag hänvisar i detta sammanhang till
det yttrande som den svenske delegaten,
landshövding Vougt, höll och som
återgivits i den tryckta redogörelsen
och sedan utförligt här redovisats av
hans excellens herr utrikesministern.
För egen del vill jag endast understryka
uttalandet, att när FN bildades ansågs
ett kollektivt säkerhetssystem kunna
fungera endast ifall samtliga permanenta
rådsmedlemmar i det särskilda
fallet vore ense om ett ingripande mot
den stat som hotade eller bröt freden.
Detta hindrar inte att Achesonplanen
kan ha stor betydelse i de hotande eller

Onsdagen den 27 februari 1952.

Nr 7.

utbrutna konflikter, där andra länder
än någon av stormakterna äro engagerade.
Vid användandet av den fria
prövningsrätten har det här i riksdagen
vid några tillfällen rått delade meningar,
varvid jag i detta sammanhang
inte skall uppehålla mig. När det gäller
frågan om upprättandet av den militära
kår, som skall ställas till Förenta
Nationernas förfogande, är jag angelägen
framhålla att, om en sådan kår
upprättas, måste vi även här förbehålla
oss fri prövningsrätt beträffande den
tidpunkt och i vilka fall denna kårs
medverkan kan tagas i anspråk.

I anledning av kommunistmotionen
med begäran om Sveriges utträde ur
den s. k. Marshallorganisationen lämnar
utrikesutskottet en värdefull redovisning
över vad denna organisation
rent ekonomiskt har betytt även för
vårt land. Sannolikt kommer denna redovisning
icke att vara matnyttig i den
kommunistiska propagandan. Däremot
kan man ju kräva att det från kommunisthåll
icke lämnas oriktiga upplysningar
angående den amerikanska organisationen
»Administrationen för ömsesidig
säkerhet» som är ett helt fristående
organ, icke att förväxla med
organisationen för europeiskt ekonomiskt
samarbete. Liksom utrikesutskottet
anser jag att när nu Sverige inte
längre har behov av marshallmedel bör
det ankomma på regeringen att ta de
initiativ, som till följd härav kunna anses
påkallade.

I kommunistmotionen om Sveriges
utträde ur Europarådet göres en del
oriktiga påståenden. Enligt stadgarna
kan Europarådet icke göra några bindande
uttalanden om upprättande av
en Europaarmé. Detta framgår tydligt
av att i stadgarna klargjorts, att frågor
rörande medlemmarnas försvar icke
falla inom Europarådets kompetens.
Det hade enligt min mening varit häst
om detta stadgande hade så respekterats,
att man inte ens till diskussion
hade upptagit dylika ämnen. Skulle

Meddelande av utrikesministern.

man så ändra denna organisations stadgar
att det kunde bli fråga om verkliga
ålägganden för medlemmarna, ja, då
måste enligt min åsikt vårt land ompröva
sitt medlemskap i denna organisation,
som i sådant fall kunde komma
i strid med vår utrikespolitiska linje.

Det bör emellertid uppmärksammas,
att man i Europarådet inte röstar nationsvis,
utan ombuden företräda sina
egna meningar. Det visar sig här som
så många andra gånger, att ett parti
handlar på ett sätt när det är i opposition
och på ett annat sätt när det
kommer i regeringsställning. Detta
tycks vara fallet med det konservativa
partiet i England, som efter regeringsskiftet
inte längre synes hysa samma
heta önskan som tidigare att utöka
Europarådets kompetens. Det förefaller
mig som om man ibland bildat internationella
eller europeiska organisationer,
innan man haft arbetsuppgifterna
riktigt klarlagda, och inte heller gjort
en tydlig gränsdragning till redan befintliga
organisationer. Inte minst ur
den synpunkten tror jag att det var riktigt,
när svenska ombud påtalat, att det
behövdes ett intimare samarbete mellan
Europarådet och organisationen för
ekonomiskt samarbete, liksom också
när de varnat för bildande av nya organisationer
utan bestämda arbetsuppgifter
och som måhända skulle vara
ägnade att försvaga befintliga organisationer,
som syssla med nära liggande
problem.

Utan tvivel bar FN lyckats bättre då
det gällt att främja lösningar av andra
problem än de politiska. Jag syftar i
detta sammanhang på det sociala lagstiftningsarbetet,
på rekommendationer
om hjälp åt underutvecklade länder,
m. m.

Med hänsyn till Tysklands belägenhet
i Europas mitt och till den roll som
landet återigen spelar i Europas produktion
är det inte underligt, om frågorna
rörande Tysklands enhet och om
Västtysklands upprustning blivit brän -

Nr 7.

Onsdagen den 27 februari 1952.

Meddelande av utrikesministern.

nande problem. Den senare frågan intresserar
i första hand Förenta staterna
och de länder som äro anslutna till Atlantpakten.

Frågan om Tysklands enhet bringades
som bekant till behandling i Förenta
Nationerna. Den roll som vårt
lands ombud därvidlag spelade har ju
klandrats på oppositionshåll. Enligt det
till FN inlämnade resolutionsförslaget
skulle det tillsättas en delegation, som
bl. a. skulle ha till uppgift att i såväl
den tyska öst- som västzonen undersöka,
huruvida medborgerliga och konstitutionella
förhållanden i de båda zonerna
medgåve fria, hemliga val. Man visste
här på förhand att förhållandena i Östtyskland
äro sådana, att fria val där
ännu äro otänkbara. Först måste Sovjet
medge ändringar av statssystemet och
ge medborgarna politiska fri- och rättigheter.
Man måste också på förhand
veta, att Sovjet inte skulle tillåta en fri
och obunden undersökning av förhållandena
i den tyska östzonen, vilket
även bekräftades i deklarationer som
avgåvos av de från Östtyskland inkallade
delegaterna.

Under sådana förhållanden var det
väl rätt naturligt att man från svensk
sida frågade sig, om man borde stödja
en resolution som måste ha helt andra
syften än dem som offentligen hade redovisats.
På svenskt håll ansåg man på
goda skäl att de fyra stormakterna först
borde undersöka, huruvida förhandlingar
mellan dessa stater kunde skapa
förutsättningar för att fria val längre
fram skulle kunna äga rum i hela Tyskland.
Skulle sådana förutsättningar
kunna skapas genom dessa förhandlingar,
då vore det lämpligt att Förenta
Nationerna ställde sina resurser till förfogande
för valens genomförande. För
att det inte skulle bli en orimlig förhalning
av förhandlingarna mellan stormakterna
föreslogs, att eu rapport
skulle avges till FN inom en månad. En
del av det svenska förslaget upptogs
också sedermera i den resolution som

antogs, och det finns anledning understryka
att i det svenska förslaget med
tydlig skärpa framhölls betydelsen av
att fria val så fort som möjligt kunde
ordnas i hela Tyskland.

Den som i fortsättningen vill följa utvecklingen
i dessa frågor kommer sannolikt
till den uppfattningen, att den
svenska ståndpunkten var realistisk.
Eftersom vi inte tillhöra Atlantpakten
ha vi ingen anledning att engagera oss
i frågan om Västtysklands återupprustning,
en fråga som utan tvivel satt sin
prägel på den av Förenta Nationerna
antagna resolutionen. Enligt mitt förmenande
fylla vi bäst vår roll inom FN
om vi utan sidoblickar söka främja förslag,
som ligga inom det realiserbaras
gränser och inte tillkommit för att
gagna ovidkommande syften. Såväl frågan
om Tysklands enande som frågan
om Västtysklands upprustning kommer
nog att visa sig vara mer svårbemästrade
problem än vad t. o. m. mera pessimistiska
iakttagare räknat med.

Med talmannens tillåtelse vill jag med
några ord beröra den olust, som skapats
i vårt land med anledning av återkommande
spionerier, riktade mot Sverige.
För demokratiskt sinnade medborgare
är det svårt att förstå den lätthet
som ett visst land har när det gäller
att finna fanatiska proselyter, som
med eller utan erhållna judaspengar
äro beredda till snart sagt vilka gärningar
som helst, riktade mot det egna
fäderneslandet. Att gagna och tjäna det
land som man ideologiskt anser sig
förenad med blir det största, inför vilket
alla andra hänsyn få vika undan.
Man finner också hurusom rekryteringen
sker från dessa ideologiska kretsar.
Man får en skrämmande påminnelse
om vad en fanatisk ideologisk
fostran kan leda till och vad femtekolonnverksamheten
kan betyda för ett
land även under fredstid.

Herr talman! Det hjälper föga att
man på kommunisthåll söker frita sig
från allt ansvar härvidlag endast genom

Onsdagen den 27 februari 1952.

Nr 7.

att hänvisa till att det är förutvarande
partimedlemmar som begått de förrädiska
handlingarna. Ånej, så enkelt går
det inte att komma undan ansvaret för
den politiska fostran, som det kommunistiska
partiet ger sina medlemmar
och sina påverkbara -sympatisörer. Hela
den kommunistiska propagandan går ju
ut på att nedvärdera allt inom det egna
landet samtidigt som man omåttligt förhärligar
det kommunistiska lyckoriket
och sovjetsagolandet. Den uppagiterade
lydnadsplikten till ett annat land än det
egna måste också så småningom medföra
konsekvenser, framför allt bland
ungdomar med överhettade hjärnor.

Nu tillhör jag ingalunda dem, herr
talman, som förmena att kommunister
i allmänhet eller ännu mindre de kommunistiska
väljarna äro beredda till illojala
handlingar mot sitt land. Men
vad jag velat framhålla är, att den politiska
mentaliteten i detta läger är ägnad
att skapa psykologiska förutsättningar
för rekrytering av en femtekolonn,
som i farans stund kan bli ödesdiger
och som även under fredstid sätter
avskräckande spår.

I länder, där det kommunistiska inflytandet
är väsentligt större än hos oss,
har försvarsansträngningarnas värde
redan från början betydligt reducerats
genom faran för femtekolonnverksamhet.
Värdet av militära allianser med
dylika länder har också avsevärt förminskats.
Vad som under senare tid
hänt i vårt land kommer utan tvivel att
öka vaksamheten både hos allmänheten,
myndigheter och polisen. En sådan
reaktion har klart kommit till uttryck
inom svensk fackföreningsrörelse, vilket
framgår av inom fackföreningarna
nyss förrättade val.

Vid vår berättigade reaktion mot
landsförrädiska handlingar och femtekolonnverksamhet
gäller det dock för
oss att hålla huvudet kallt, att iaktta
vaksamhet men också att söka undvika
att helt oskyldiga utsättas för oberättigade
trakasserier — jag tänker därvid

Meddelande av utrikesministern.

inte minst på de många flyktingar som
uppehålla sig i vårt land.

Till sist skulle jag, herr talman, vilja
framhålla att förhållandet mellan Förenta
staterna och atlantpaktländerna
och Europa i övrigt för den närmaste
framtiden väl i hög grad beror på presidentvalets
utgång. Ingen kan väl i
nuet förutse vilken utrikespolitik, som
sedan detta val förrättats kommer att
föras av Förenta staterna. Alla äro vi
nog överens om att detta val kommer
att i åtskilliga avseenden påverka utvecklingen
i Europa, men det gagnar
föga att nu spekulera häröver.

Efter allt, som hänt och händer inom
Europa, får man ett allt starkare intryck
av att vi inte ha anledning att
ångra den utrikespolitiska linje, som vi
ha valt, och att denna därför bör konsekvent
och tveklöst följas.

En iakttagelse, som jag också tror
mig kunnat göra, är att man i en del av
Europas länder ansett sig böra minska
på den militära rustningstakten. Länderna
kunna inte i längden bära hur
höga militärkostnader som helst, såvida
man inte radikalt vill skära ned folkens
levnadsvillkor och sänka den sociala
standarden, vilket i de demokratiska
länderna inte kan ske utan att befolkningen
allvarligt reagerar. Både smör
och kanoner kunna ej erhållas i hur
stor utsträckning som helst — åtminstone
ej i de flesta länder. Resurserna
äro begränsade, och folkens förmåga
och villighet att bära bördorna ha
också sin begränsning. Om denna folkens
reaktion kunde komma till ett likvärdigt
uttryck även i folkdemokratierna
och Sovjet, då kunde den bli en
fredsfaktor av betydelse, men som det
nu är, herr talman, kan den lätt förbytas
i sin motsats.

Herr EDBERG: Herr talman! Man har
under den senaste tiden kunnat lägga
märke till hur luften uppenbarligen
börjat tryta eu smula för dem som
haft ett verkligt konsekvent alternativ

Nr 7.

Onsdagen den 27 februari 1952.

Meddelande av utrikesministern.

till den svenska utrikespolitiken, nämligen
atlantpaktsanhängarna. Trumpetstötarna
i de tidningar, som tidigare
blåst till marsch ut mot Atlanten, smattra
inte fullt så käckt som för ett par år
sedan, och det förefaller också som om
en del av de mycket få ledamöter i riksdagen,
som tidigare låtit sig tjusas av
det atlantiska vågsvallet, börja bli betänksamma.
Jag skulle i det fallet kunna
nöja mig med att erinra om den metamorfos,
som en värderad representant
på sörmlandsbänken, herr Wedén, har
genomgått. I sitt jungfrutal 1949 uppmanade
han regeringen att frigöra sig
från det komplex, som för dess del
kunde uppstå därigenom att en viss stormakt
i väster hade mycket ringa förståelse
för socialdemokratiska idéer, och
att i belysning av det amerikanska atombombsmonopolet,
som enligt talarens
mening hade givit ett annat perspektiv
på risker som det ena eller andra slaget
av svensk politik kunde medföra,
frimodigt bryta ut Sverige ur den riskfyllda
isoleringen. Det uppfattades allmänt
som ett klart förord för en svensk
atlantpaktsanslutning.

I nästa års utrikesdebatt var samme
talare något försiktigare. Han förordade
nu närmast en samordning av de norska
och svenska försvarsdispositionerna.
Om detta var menat som ett slutmål
eller endast som en hållplats på rutten
ut mot Atlanten blev aldrig riktigt klart.
Vägen låg i varje fall icke lika obeslöjad
som ett år tidigare. När herr Wedén
i fjol höst engagerade sig i ett meningsutbyte
om den svenska linjen i
tidskriften Utrikespolitik, hade han
hunnit ytterligare några dagsresor från
vad som 1949 hade förefallit så självklart.
Nu hade han upptäckt Finland
och fann, att hänsynen till detta land
vägde så tungt, att han för sin del inte
kunde övertygas av dem som argumenterade
för att vi nu borde bryta med
den alliansfria hållningen. Med välgörande
friskhet polemiserade alltså den
ärade representanten på sörmlandsbän -

ken mot sin egen ståndpunkt två är tidigare.
Nu ville han endast att Sverige
offentligt skulle avge två deklarationer:
dels hur vi skulle handla i ett tänkt
fall, därest ryssarna skulle marschera
in i Finland, dels att vi — med självklart
fasthållande av vår alliansfria
kurs — funnit de västra tillfartsvägarna
genom Skandinavien så viktiga,
att den svenska försvarsmakten måste
förbereda försvaret av dem och, om de
hotades, också försvara dem.

Med den berömvärda snabbhet, varmed
herr Wedén har utvecklats, kanske
man kan se fram mot den dag, när herr
Wedén själv börjar polemisera mot slikt
hypotesm åkeri och inser, att om vi strö
omkring oss deklarationer om hur vi
ämna handla i det ena eller andra framtidsfallet,
riskera vi att hamna i någonting
som varken är alliansfrihet eller
allians men som sannolikt är riskablare
än bådadera. Kanske kan herr Wedén
också göra till sina de ord, som herr
Ohlin, låt vara med en helt annan
adress, yttrade i fjolårets utrikesdebatt:
»Jag anser, att det är mycket betydelsefullt,
att man inte i onödan binder den
.svenska utrikespolitiken.»

Av folkpartiets utrikespolitiska ideologer
i denna kammare är det, såvitt jag
har kunnat finna, endast herr Häckner
som envist som Cato och dristigt som
Parsifal upprepar sitt »För övrigt anser
jag, att vi böra utträda ur alliansfriheten».

Man kan fråga sig, om dessa förändringar,
som jag tillåtit mig något illustrera
med ett enda fall, bottna i en
verklig åsiktsförskjutning eller fastmera
i en känsla av att det inte är opportunt
att inför den trögrörliga svenska opinionen
komma med alltför oreserverade
paktrekonnnendationer. I flera fall förefaller
det nog, som om man på allvar
skulle ha reviderat sina tidigare uppfattningar
en smula; i andra fall har
man blivit påtagligt osäker där man
tidigare varit tvärsäker. Å andra sidan
kan man, herr talman, inte underlåta

Onsdagen den 27 februari 1952.

Nr 7.

att konstatera, att enigheten här i riksdagen
när det gäller bedömningen i en
rad utrikespolitiska frågor icke längre
är densamma som den var för ett par
år sedan. I och för sig vore det kanske
icke så anmärkningsvärt, om meningarna
ginge isär i vissa detaljfrågor, där
det kan vara fråga om bedömningsnyanser.
Men frekvensen av sådana fall
och det sätt, på vilket meningsskiljaktigheterna
blåsas upp, tyder onekligen
på en så stark önskan att markera en
särställning gentemot den officiella attityden,
att man inte kan låta bli att
fråga sig, om det icke trots allt ligger
någonting annat bakom, någonting som
man av en eller annan anledning ej vill
säga ut.

Herr Ohlin stod nyligen i denna talarstol
och förklarade, att den utrikespolitiska
diskussionen här i landet vittnar
om oppositionens mycket bestämda
vilja att inte skärpa de utrikespolitiska
motsättningarna. Jag kan bara säga, att
många ha fått ett radikalt motsatt intryck,
och skulle den diskussion, som
har förts från folkpartiets och högerns
sida, vittna om en bestämd vilja att inte
skärpa de utrikespolitiska motsättningarna,
så skulle ju dessa motsättningar i
själva verket vara ännu större än de
som ha kommit till synes.

Ytterligare ett par frapperande drag
kanske kunna understryka den allmänna
iakttagelsen. När det gällt tysklandsaktionen,
på vilken flera talare varit
inne i denna debatt, har oppositionen,
såvitt jag kunnat finna, helt velat
rikta kritiken mot den svenska utrikesJedningen
med fullständigt förtigande
av det faktum, att alla FN-delegater,
även folkpartiets och högerns representanter
i Palais Chaillot, varit helt ense
och t. o. m. i något fall, om jag inte vet
fel, påfordrat aktionen. Ännu mer frapperande
är emellertid de täta scenförändringar,
som särskilt folkpartiets ledare
företagit i sin inställning till en
rad olika frågor. Herr Ohlin påstod
nyss, att folkpartiets utrikespolitiska

Meddelande av utrikesministern.

ställning vanställes på socialdemokratiskt
håll. Han ansåg sig inte böra
lämna någon exemplifiering. Så mycket
angelägnare är det för mig att få lämna
en exemplifiering på vad jag menar,
när jag talar om scenförändringarna
från herr Ohlins sida. Jag skall göra
det med endast ett par exempel.

När den första kinaresolutionen i januari
förra året var uppe till behandling
i FN, förordade herr Ohlin, att
Sverige skulle rösta för de punkter ■—
punkt 2 och övriga punkter •— som inneburo
ett fördömande av det kinesiska
angreppet, avstå från röstning om punkt
8 — den som talade om sanktioner —
och sedan lägga ned rösten vid slutvoteringen
om hela resolutionen. Meningsskiljaktigheterna
kunde här alltjämt
sägas gälla en metodfråga.

Den 7 februari, en vecka efter omröstningen
i Lake Success, offentliggjordes
den första scenförändringen. Då
meddelade herr Ohlin kammaren, att
han hade kommit till klarhet om att vi
bort rösta för kondemnationen och avstå
från sanktionsparagrafen men sedan
rösta för resolutionen i dess helhet.
Man kan här bortse från att detta
var en linje, som endast valdes av Israel
och som, om vi hade valt den, inte
skulle gjort oss mindre isolerade från
västmakterna, än om vi hade följt herr
Ohlins tidigare rekommendation eller
den linje som regeringen valde. Det essentiella
är, att herr Ohlin alltjämt den
7 februari var emot en sanktionsrekommendation.
Han förklarade i kammaren,
att han rått regeringen att icke
ställa i utsikt ett svenskt deltagande i
sanktionsaktioner.

I maj månad kom sedan den sanktionsresolution,
som han redan i januari—februari
kunnat förutse som en logisk
konsekvens av den tidigare resolutionen,
en konsekvens som den .svenska
oppositionen inte hade velat tro på. Nu
skulle man alltså få se herr Ohlin och
regeringen på samma linje. Men nej! Nu
följde nästa scenförändring. Nu var

Nr 7.

Onsdagen den 27 februari 1952.

Meddelande av utrikesministern.

folkpartiets ledare beredd att även taga
sanktionsparagrafens konsekvenser i
form av kollektiv aktion för en sanktionsuppfordran.
Ännu på morgonen
den 17 maj syntes det som om herr
Ohlin närmast var böjd att rösta för
den punkt, som förbjöd leveranser av
vapen, ammunition och krigsmateriel,
vilket Sverige ändå inte exporterade till
Kina och därför knappast behövde uppfordra
sig själv att inte exportera i
fortsättningen.

Men detta var ej den springande
punkten. Sin inställning till resolutionen
i dess helhet har herr Ohlin inte
ansett sig skyldig deklarera, och det
har han inte heller gjort i dag. Den
målmedvetna dimbildningskampanj som
bedrivits i en del av folkpartiets press
kring den senare och väsentliga punkt
i resolutionen, vari sanktionskommittén
uppmanas att överväga ytterligare
sanktioner, en punkt, som kunde öppna
dörren för vad som helst, gör det emellertid
inte helt uteslutet, att ytterligare
en scenförändring kan ha inträtt efter
den 17 maj.

Minst tre, kanske fyra ståndpunkter
inom loppet av några månader kan tyckas
vara mycket, även för att komma
från folkpartiet. Jag vill nu inte påstå,
att denna glidflykt är oroande, men den
kan knappast heller sägas vara särskilt
roande. Herr Ohlin kan näppeligen inte
avfärda dessa glidningar som bagateller,
eftersom han ju själv gjort allt för
att uppförstora skiljaktigheterna. Scenförändringarna
kunna i och för sig f. ö.
sägas vara mindre intressanta än de
motiv, som kunna ha dikterat dem.

En av folkpartiets förespråkare i
pressen, herr Selander i EskilstunaKuriren,
som givetvis inte låtit sig nöja
med sådana halvmesyrer, förklarade
vid ett tillfälle kärvt: »Oppositionen
står endast på en inbillad grund, och
dess ståndpunkt kommer endast att behålla
skenet av hållbarhet, så länge inte
världshändelserna tvinga FN till mera
långtgående krav.» Jag har ingen anled -

ning att polemisera mot uttalandet, att
oppositionen står på inbillad grund,
men några frågor resa sig i sammanhanget:
Är det för dessa mera långtgående
krav som man velat skapa en beredskap
genom de upprepade scenförändringarna?
Har tillbakaryckningen,
sådan den kunnat konstateras bland en
del tidigare paktanhängare, kanske endast
varit taktiskt betingad? Kan man
vänta att den ansvariga partiledningen
inom folkpartiet kommer att göra sig
beredd på nya glidningar?

Kritiken mot de svenska ståndpunktstagandena
i FN har såvitt jag har kunnat
finna utgått från tre huvudmotiveringar.
I intet fall har det — åtminstone
har jag inte kunnat finna det vare
sig i herr Ohlins eller i herr Hjalmarsons
anföranden i dag — gällt några invändningar
i sak. Om andra västeuropeiska
länder till äventyrs — låt oss
göra det tankeexperimentet — kommit
på den linje som Sverige nu kommit att
välja, skulle det uppenbarligen inte från
något håll ha yrkats att Sverige ensamt
skulle ha trätt fram på den linje som
nu har blivit majoritetens. I stället har
man sagt: Sverige får inte isolera sig
från övriga länder i väster. Man har
myntat ett slagord: Solidaritet med FN.
Det är kanske en smula oklart vad som
åsyftas med detta. Att Sverige som en
del av den västerländska kulturvärlden
måste känna sig och verka som en
verksam lem i dess organism bör ju stå
utanför varje diskussion. Sverige är ju
för övrigt med inte bara i FN utan
också i de speciella samarbetsorgan,
som de västerländska demokratierna
skapat — Parisorganisationen och Europarådet
— och som kommunisterna
väl i dag liksom flera gånger tidigare
komma att plädera för att vi skola
lämna, medan däremot Schweiz, som
tar sin eviga neutralitet betydligt mera
doktrinärt, varken är med i FN eller
i Europarådet — detta understryker
kanske den något svårare balansgång
som den svenska alliansfriheten måste

Onsdagen den 27 februari 1952.

Nr 7.

kreera. Att vara med om att göra de internationella
samarbetsorganen så effektiva
och så funktionsdugliga som
möjligt för sina syften måste också ligga
helt i linje både med Sveriges traditioner
och med dess intressen.

Men det är ju inte detta saken gäller.
När det talas om solidaritet med FN
och om att Sverige inte bör isolera sig
från övriga väststater, ligger däri, såvitt
jag har kunnat förstå, en rekommendation
att vi, oavsett vilka bedömningar
vi rent sakligt kunna göra i de
olika detaljfrågorna, skola söka en ankarplats
inom en viss regional grupp,
sådan denna tränger in i FN, och följa
dess politiska signaler.

Men vad betyder nu detta? Ingen kan
ändå vara verklighetsfrämmande nog
att tro att FN lever sitt eget, självständiga
liv utanför den giganternas kalla
brottning, som vi ju i övrigt varit överens
om att hålla oss utanför. Det gamla
folkförbundet skulle redan genom Wilsons
öppet uttalade avsikt och i själva
sin konception välta den gamla diplomatien
ur sadeln. Det blev i stället en
tillflyktsort för diplomatien. Detta gäller,
om jag har fattat saken rätt, i ännu
högre grad om FN med dess ännu bistrare
klimat.

Förenta Nationerna som kollektivt
säkerhetsorgan har ingalunda ersatt det
gamla jämviktssystemet mellan olika
maktgrupper. Utanför FN lever det
gamla maktsystemet sitt bullrande liv i
brytningarna mellan östblock och atlantpaktsblock.
FN kan inte leva oberoende
av sådana realiteter. 1 själva
verket marschera också maktgrupperna
upp i FN och söka där ett av sina fora
i det kalla kriget. Annorlunda kan det
inte gärna vara. Att vi med vår speciella
ställning inte kunna bortse från
detta när problemen anmäla sig in concreto
måste väl ändå vara uppenbart.

.lag vill här endast, eftersom kinaresolutionerna
kommit på tapeten, erinra
om att vi ingalunda varit ensamma om
att oroa oss för den utveckling händcl -

Meddelande av utrikesministern.

serna i Fjärran Östern kunna ta. När
den första kinaresolutionen behandlades
i FN, skrev Times, att man fann det
»oroande att den amerikanska delegationen
i Lake Success alltjämt insisterar
på att en moralisk förkastelsedom
och ospecificerade sanktioner skola tas
tillsammans» — om den saken oroade
herr Ohlin lika mycket som den oroade
Times, visade han det åtminstone inte.
Den tidvattenvåg, som gått genom den
amerikanska opinionen och som väl utgjort
den egentliga bakgrunden till de
amerikanska framstötarna inom FN, må
vara aldrig så förklarlig. I hundratusentals
amerikanska hem har man sett sina
söner försvinna på krigsteatern i det
fjärran Korea, och i hundratusentals
andra går man i bävan för att det skall
bli deras söners tur. Att den stämningen
då kan breda ut sig, att det är bättre
med en resolut aktion, som gör en ände
på förskräckelsen, än med utsikterna
att få en förskräckelse utan ände, är
inte förvånande. Men faran av en sådan
opinion bör å andra sidan inte underskattas.
Oron har varit påtaglig på
många håll i Västeuropa och även inom
den amerikanska administrationen.

När Churchill nyligen talade inför
amerikanska kongressen, ansågs den
förnämsta avsikten vara att han skulle
förklara britternas fruktan för och bestämda
motstånd mot en utsträckning
av kriget, exempelvis genom en bombning
av mandsjuriska baser. Ja, det antyddes
till och med att den amerikanska
administrationen, som funnit kongressen
gensträvig och där Acheson endast
kunnat finna åtta kongressmän i representanternas
hus och ännu färre i senaten
villiga att träda till försvar för hans
så kallade appeasementspolitik, direkt
skulle ha animerat Churchill att på
detta sätt bidraga till att skapa en motvikt
till militärernas, till Pentagons inflytande
över Capitol Hill, där Taft och
många andra ha lånat mera än ett halvt
öra åt macarthurismen. Efter hemkomsten
har Churchill också kritiserats i det

Nr 7.

Onsdagen den 27 februari 1952.

Meddelande av utrikesministern.

engelska parlamentet för att han inte
talade ut tillräckligt tydligt; i går var
det till och med omröstning om ett
misstroendevotum.

Jag har endast velat erinra om detta
för att illustrera att de frågor, som det
gällt att ta ställning till, ingalunda varit
så enkla att man endast kunnat avfärda
dem med slagord om att vi inte få isolera
oss från de övriga länderna i väster.
Det slagordet får sin verkliga innebörd
endast om man menar att vi inom
FN borde söka anknytning till en regional
politik, som utanför FN tagit formen
av en allians. Men om detta till
äventyrs är avsikten bör det ju sägas
klart ut.

Vidare har det — och det tycks också
ha utgjort ett motiv på en del håll vid
oppositionens ståndpunktstagande —
en smula föraktfullt talats om det exotiska
följe, i vilket vi vid flera tillfällen
kommit att hamna. Därmed avses
tydligen Indien och en rad andra stater
i Nära och Mellersta östern. Man kan
här kanske bortse ifrån att detta sällskap
dock representerar hälften av de
många folkmiljoner som FN innesluter.
Det essentiella är, att vi uppe i denna
frostiga utkant knappast kunna göra
anspråk på att besitta en högre politisk
visdom än folk som händelsevis ha ett
annat hudpigment. I vart fall bör man
nog vara ganska försiktig med anspråken
i väster på att kunna bättre bedöma
Asiens till ytterlighet komplicerade problem
än asiaterna själva förmå.

Och än mera: de forna kolonialfolkens
emancipation har säkerligen inlett
en ny epok, om vars vidare utveckling
vi föga kunna veta men som gör det
berättigat att tro att en del av världens
framtid ligger förborgad där borta. Den
oförstående och fjära attityd, som man
på många håll i väster — inte minst i
Amerika — visat mot de nya, folkrika
staterna där borta, ter sig för mig som
ytterst nedslående; den kan innebära
direkta faror. Jag tror att Västerns länder
ha all anledning att försöka förstå

(ie nya asiatiska staterna; det kan bli
dessa och inte Västerlandet som skriva
morgondagens historia.

I vart fall kan man inte rimligen
finna att Sverige blivit komprometterat
genom att i fråga om asiatiska problem
komma på samma linje som en rad av
dessa stater.

För det tredje har det talats om de
ogynnsamma verkningarna inom ameririkansk
opinion av de svenska ställningstagandena
i vissa frågor. Det var
ett argument som flitigt användes i en
radiodebatt för litet sedan. Jag sökte
själv under ett par månader förra året
i all anspråkslöshet studera dessa påstådda
ogynnsamma verkningar, som
spelat en så stor roll i den svenska agitationen,
och jag måste medge att jag
inte fann dem. Jag vill inte påstå att
den bild jag fick kan vara i alla detaljer
riktig, men jag vågar dock påstå att
den svenska oppositionens uppgifter
på denna punkt varit betydligt överdrivna.
Den amerikanska opinionen dömer
nog för övrigt efter mera substantiella
ting än efter en och annan nedlagd
FN-röst. Sverige levererar över huvud
taget inga hot news till den amerikanska
pressen. I den mån Sverige över
huvud taget nämnes, vilket sker sällan,
och i den mån något kritiskt säges om
den svenska politiken, vilket sker ännu
mera sällan, kan det tänkas att man
helt enkelt refererar den svenska oppositionen,
vilket sedan av samma opposition
kan användas som ett bevis på att
vårt anseende däröver har skadats.

Jag kanske får för tydlighetens skull
tillägga att jag visst inte menar att vi
skola driva som någon sport att skilja
oss ut från övriga västerländska länder.
I flertalet fall leder också vår prövning
till ståndpunkter som sammanfalla med
övriga västdemokratiers, vilket ganska
klart framgår av den rapport som ligger
på kamrarnas bord. Men om vi efter
en sakprövning i konkreta frågor finna
att en annan linje än den, som en regional
grupp väljer, förefaller att vara

Onsdagen den 27 februari 1952.

Nr 7.

den rimligaste, behöva vi ju inte klä
oss i säck och aska därför att vi komma
att gå vår egen väg.

Lät mig illustrera detta med ett par
ord i tysklandsfrågan, kring vilken flera
talare, och alldeles speciellt herr
Ohlin, ha uppehållit sig. Den svenska
utrikesledningen har här för omväxlings
skull anklagats för aktivitet, medan
den eljest brukar anklagas för passivitet.
Man kan naturligtvis diskutera
huruvida Sverige haft någon anledning
att ge sig ut på det tyska gungflyet. Men
vad man inte kan komma ifrån är ändå,
att det är ett fundamentalt intresse för
Sverige hur det tyska problemet kommer
att lösas. Stabila förhållanden i
Centraleuropa måste för ett land med
Sveriges geografiska läge te sig närmast
som ett livsvillkor. Ingen kan tro att
sådana stabila förhållanden kunna
åstadkommas så länge Tyskland ligger
kluvet. Så länge delningslinjen finnes,
kommer den att ligga där hotande som
en Europas korealinje. Efter 1871 brukade
franska statsmän med hänsyftning
på det förlorade Elsass-Lothringen säga:
»Aldrig tala därom, alltid tänka därpå.»
Vilken aktuell väg än Västtyskland med
hänsyn till dagens speciella kombinationer
kan komma att slå in på, kommer
alltid »deutsche Osten» att leva i
medvetande och i kalkyler och spela en
dominerande roll i de utrikespolitiska
beräkningarna. Talar man inte om det,
så tänker man alltid på det. Det måste
därför betraktas som ganska otillfredsställande
att det tyska problemet, när
det första gången marscherar in i FN,
reduceras till en propagandadetalj i
det kalla kriget.

Jag har förut citerat Times, och jag
kan inte undgå att göra det en gång till,
eftersom herr Ohlin ur någon annan
tidning gjorde ett citat, som skulle visa
hur dumt den svenska utrikesledningen
har handlat. »Eftersom ingenting kan
göras utan rysk medverkan», skrev
Times om den FN-kommission, som
skulle konstatera vad som för alla var
4 — Andra kammarens protokoll 1952. Nr

Meddelande av utrikesministern.

ett uppenbart faktum, nämligen att fria
val inte kunna hållas — när herr Ohlin
menar att man ändå borde konstatera
detta, innebär det ju en rekommendation
att klä av det som redan är naket
— »kan det hela endast förvärras genom
att man väljer en för den ryska
regimen icke antagbar metod.» Times
underströk också att tysklandsfrågan,
som är ett betydligt större problem än
själva frågan om valen, endast kan lösas
genom en överenskommelse mellan
de fyra ockupationsmakterna.

Nåväl, om hela 3en svenska delegationen
efter ett studium av frågan kommer
till samma ståndpunkt som den
som har funnit uttryck i Times kan det
kanske inte anses alldeles opåkallat att
Sverige gör sin röst hörd. Om Sverige
eventuellt hade vunnit större gehör,
är det då sannolikt att herrar Hjalmarson
och Ohlin skulle ha bröstat av sin
kritik? Inte heller här har man ju haft
några egentliga invändningar i sak, utan
det är tydligen vad man betraktar som
en isolering som man har funnit
snopet.

Ett faktum är dock att när förslaget
företecknades den 5 december, möttes
det med stort intresse från en rad småstaters
sida, vilket rapporteras av flera
framstående iakttagare, bland annat till
Dagens Nyheter här i Stockholm och
Politiken i Köpenhamn. Det finns ingen
anledning att gå in på det spel som fick
vinden att vända sig. När herr Ohlin
säger att det svenska förslaget inte
kunde åstadkomma någonting, kan det
kanske ändå erinras om att det uppenbarligen
haft en väsentlig betydelse för
det norska av fyra andra stater stödda
tilläggsförslaget, som dock vidgade
kommissionens uppgifter genom att i
västmaktsresolutionen arbeta in några
av de centrala linjerna från det svenska
förslaget. Även om man är generad över
alt det svenska förslaget utmanövrerades,
torde man likväl kunna medge, att
det i någon mån verkade enbart genom
att vara.

Nr 7.

Onsdagen den 27 februari 1952.

Meddelande av utrikesministern.

Till slut skulle jag bara vilja säga,
att även om jag själv anser att övertygande
skäl ha talat för de linjer som
Sverige kommit att följa i de frågor
som vi här diskutera och även om jag
bestämt hävdar att man inom FN måste
söka sin väg mellan blocken likaväl som
utanför FN, kan jag rent känslomässigt
förstå dem som vilja se oss på samma
linje som västvärlden i övrigt. Vår samhörighet
med dem som omfatta samma
samhällsideal som vi är ju självklar.

Men skulle man inte kunna vidga
perspektivet en smula och erkänna, att
det svenska särgåendet, som i vissa detaljfrågor
i FN varit mera formellt än
reellt -— det visar opinionen i flera
västländer — och som framför allt
kommer fram i den allmänna alliansfria
linjen, kan rymma vissa positiva
värden, inte bara för oss själva. En
nedlagd röst eller en allmän frihet från
militära engagemang betyder ju inte att
vi smita ifrån vårt ansvar, det lägger
bara ansvaret på ett annat plan. Vi ha
redan varit i situationer där behov anmält
sig av opartiska medlare, och i ett
par fall ha vi fått träda till. Sådana situationer
kunna komma tillbaka i nya
och kanske ännu större sammanhang. I
sådana uppgifter kan vår speciella ställning
få sin djupare motivering.

Jag frågar mig för övrigt, om inte den
svenska alliansfriheten, med det internationella
ansvar som även denna medför
skulle kunna ges en än mera aktiv
innebörd. Jag tillät mig nyss erinra om
de asiatiska folk som helt nyligen ha
frigjort sig från västerns förmyndarskap.
Dessa länder, som nu ta de första
stegen mot självstyrelsens väg efter
sekler av feodalism och kolonialstyrelse,
sakna erfarenhet av ett sant demokratiskt
styrelseskick. Medan demokratien
i väster är en tradition och ett
sätt att leva, har den inte vuxit upp ur
dessa länders egen mark. Där måste begreppet
fyllas med innehåll.

Vilken väg dessa länder skola välja
är osäkert. Misstrogna mot de gamla

koloniherrarna skola de fylla ut det politiska
vaciium som skapas genom västerlandets
uttåg. Vart de komma att dras
i den dramatiska dragkampen mellan
världsåskådningarna kan emellertid bli
avgörande också för Europas öde. Den
engelske kulturhistorikern Toynbee menade
i ett föredrag vid Ziirichs universitet
för någon tid sedan, att det vore
bäst att Asiens folk så snart som möjligt
finge en reell kontakt med den
ryska imperialismen för att de skulle
upptäcka, att den inte är bättre än den
västerländska. Ju snabbare proceduren
fullbordades, menade Toynbee, desto
snabbare skulle kommunismen komma
att förlora sin lockelse. Det förefaller
att vara en katastrofteori.

Skulle det inte kunna tänkas att västerländska
idéer trots allt skulle finna
en groningsgrund därborta, hur djupt
kolonialländerna än ha komprometterat
Europa och västerlandet i övrigt. Endast
ett fåtal länder ha förutsättningar
att återställa ett sådant förtroende.
Bland de västerländska folken är det
såvitt jag kan förstå endast Skandinavien
och Schweiz som undgått att drabbas
av de färgade folkens ovilja och
misstänksamhet. Även i det stycket inbjuder
alltså vår särställning till speciella
insatser.

Teknisk hjälp till underutvecklade
länder ges, om också i alldeles för
ringa omfattning, genom FN, som inrättat
ett speciellt organ för uppgiften.
Den tanken har väckts, att en svensk
insats skulle kunna göras efter delvis
andra linjer, exempelvis genom utbyte
i stor skala av vetenskapsmän, tekniker
och administratörer — framför allt administratörer
-— varigenom en praktisk
och syntetisk bild av västerländsk
vardagsdemokrati skulle kunna förmedlas
till länder som nu söka gå sin egen
väg. Nu menar jag inte att våra samhällsförhållanden
skola översättas till
de hindustanska eller malajiska, men
erfarenheterna av hur ett folk med
gammalt självstyre löser sina inre var -

Onsdagen den 27 februari 1952.

Nr 7.

dagsproblem kan kanske ge vissa rön
och erfarenheter som efter nödig anpassning
kunna omplanteras i annan
jordmån.

Om jag fattat saken rätt, skymtar en
begynnelse till en sådan verksamhet i
det anslag på C miljoner kronor som
utrikesministern i år har äskat för bidrag
till internationell hjälpverksamhet.
6 miljoner äro en ganska blygsam
summa, men jag hoppas att en sådan
verksamhet skall kunna successivt utbyggas.
.lag hyser inga illusioner om
att vi skola kunna utöva något avgörande
inflytande, men några spår borde
också en sådan verksamhet kunna
avsätta i utvecklingen, liksom de små
svenska insatserna i Abessinien inte
gått spårlöst förbi. 1 någon ringa mån
skulle en sådan verksamhet kanske
kunna bidra till att överbrygga den
klyfta som motsättningarna mellan västerlandet
och de unga folken därborta
skapat och därmed ytterst tjäna vitala
västerländska idéer.

Herr andre vice talmannen övertog
nu ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr HÄCKNER (kort genmäle): Herr
talman! Här har sagts att jag skulle
yrka på Sveriges anslutning till Atlantpakten.
Jag har emellertid för min
del sagt ifrån — jag tror det var i samband
med diskussionen om korearöstningen
— att jag icke för närvarande
yrkar på en sådan anslutning. Jag anser
att vi i viss mån ha bundit vår position
och att det måste framkomma nya
omständigheter för att motivera en dylik
anslutning.

Däremot är jag klart inställd på alt
rikta kritik mot dem som påstå, att det
redan skulle ha visat sig lyckligt att vi
icke tillhöra Atlantpakten. Detta problem
är så oerhört svårt, att man omöjligen
kan komma med tvärsäkra påståenden.
Historien får så småningom visa
vem som har rätt i det fallet, .lag vet att

Meddelande av utrikesministern.

hänsynen till Finland har ett visst värde,
men jag har å andra sidan tillåtit
mig framhålla, att vi ha erfarenhet av
hur Ryssland reagerade när Norge, som
dock är landanslutet till Ryssland, anslöt
sig till Atlantpakten. Det är inte
alls säkert att en svensk anslutning skulle
medföra de ödesdigra konsekvenser
som man här utan vidare utgår ifrån.
Frågan får alltså till vidare lämnas öppen.

Jag har emellertid också hävdat, att
den alliansfria linjen, framför allt sådan
den benhårt har tillämpats av regeringen,
har stora nackdelar. Särskilt betänkligt
finner jag det att man anser,
att den alliansfria linjen skulle hindra
oss att söka en samverkan med de nordiska
länderna i syfte att förbereda ett
gemensamt försvar för den händelse
ett anfall skulle göras mot alla de nordiska
länderna. Om man nu säger, att
alliansfriheten hindrar ett sådant samarbete
även i liten omfattning visar det
att det är något fel med den politik vi
ha bestämt oss för. Man borde ompröva
politiken på denna punkt.

Herr WEDÉN (kort genmäle): Herr
talman! Herr Edberg har tydligen blivit
så förtjust i ett par av de polemiska
inlägg han gjorde i vår debatt i tidskriften
Utrikespolitik i höstas, att han
velat upprepa dem här. Jag skall inte
trötta kammaren med att upprepa vad
jag vid det tillfället bemötte honom med
utom på en enda punkt.

Herr Edberg tog återigen upp resonemanget
om vad han kallade olämpligheten
av att yttra sig om vad Sverige
skall göra i det ena eller andra
hypotetiska framtidsläget. Jag bär för
min del velat hävda, att det finns två
sådana hypotetiska framtidslägen som
jag betraktar som stående i särklass:
det ena en händelseutveckling, som
medför en ockupation från östsidan av
Finland, det andra att ett krig i Norden
inträffar, som, utan att i inlcdningsske -

Nr 7.

Onsdagen den 27 februari 1952.

Meddelande av utrikesministern.

det beröra svenskt territorium, hotar att
skära av våra förbindelselinjer västerut.
Jag har svårt att föreställa mig att herr
Edberg och hans meningsfränder icke
vilja erkänna, att dessa båda hypotetiska
framtidslägen äro av så ytterligt
allvarlig karaktär för Sverige, att vi
böra förbereda oss på vad vi skola göra
för det fall att dessa hypotetiska lägen
verkligen inträffa. Vill man icke föra
en diskussion om vad som kan bli nödvändigt
i sådana situationer, då vill
jag icke kalla detta en klok försiktighet,
herr talman, utan då vill jag snarare
karakterisera det som ett mycket
oklokt sätt att försöka undfly förberedelserna
för att undgå en händelseutveckling
som eljest kan bli av katastrofal
karaktär.

Herr OHLIN (kort genmäle): Herr
Edberg är utan tvivel en talangfull person
i åtskilliga avseenden, men som historiker
tillhör han tydligen icke de
lyckade. Nu har jag gått miste om en
del av hans anförande och skall inte
taga upp det till närmare utläggning;
det är för övrigt omöjligt på tre minuter.
Jag vill bara taga upp ett fall här.

Min ståndpunkt rörande omröstningen
i kinafrågan var, att vi skulle rösta
för punkten där Kina stämplats som angripare.
Sedan fanns det en annan
punkt i resolutionen, sanktionspunkten,
där jag menade att vi inte skulle rösta
för utan lägga ned rösten. Intill dess
det kommit betryggande förklaringar
om denna sanktionspunkt menade jag,
att den var så pass väsentlig, att man
skulle lägga ned rösten när det gällde
resolutionen i dess helhet. Men sedan
inträffade det, vilket herr Edberg tydligen
underlåtit att här markera, att det
från amerikansk sida lämnades enligt
min mening betryggande förklaringar
på den punkten. Det var då som jag —-vilket också finns redovisat i kammarens
protokoll för den 7 februari —
drog den slutsatsen, att det var naturligt
att vi röstade för Kinas stämplan -

de som angripare, lade ner rösten i
sanktionspunkten men röstade för resolutionen
i dess helhet. Detta meddelade
jag regeringen så snart jag fick
tillfälle att träffa den. Nu fick jag inte
något sådant tillfälle förrän ett par timmar
efter det omröstningen ägt rum.
Men tidpunkten för att ändra uppfattning
om vad som var den lämpliga
ståndpunkten var naturligtvis när den
amerikanska förklaringen förelåg, och
det hade varit både möjligt och lämpligt
för regeringen att dra samma slutsats
då som jag. Nu vill herr Edberg
öppna en process mot mig därför att jag
inte träffade regeringen förrän ett par
timmar efter omröstningen och därför
inte kunde meddela den denna min
slutsats. Jag måste säga herr Edberg,
att det förefaller ganska orkeslöst med
det slagets processer.

Vad sakfrågan beträffar, skall inte en
ståndpunkt ändras när det tillkommit
en ny omständighet, som motiverar
det? Naturligtvis! Detta är uttryck för
en konsekvent allmän inställning och
inte något annat, som herr Edberg vill
göra gällande. Huvudsaken, den stora
stridsfrågan, var ju emellertid om vi
skulle rösta för Kinas stämplande som
angripare. Herr Edberg har här tydligen
i dag av motiv, som jag icke skall
spekulera över, velat uppehålla sig vid
en hel del frågor för att ge intryck
av starka motsättningar mellan opposition
och regering. Jag vill bara här
helt kort konstatera, att den ståndpunkt
som folkpartiet intar i utrikespolitiskt
hänseende, det är den som deklareras
av gruppens talesmän. Att det sedan
finns en eller annan nyans och dissenter
i vårt parti liksom i andra partier,
det veta vi. Det är rätt intressant, att
herr Edberg inte intresserar sig för att
kommentera herr Nermans från regeringens
avvikande ståndpunkter men
ägnar ett oerhört intresse åt att kommentera
avvikande ståndpunkter inom
folkpartigruppen. Vad kan det bero på,
herr Edberg?

Onsdagen den 27 februari 1952.

Nr 7.

Herr EDBERG (kort genmäle): Herr
talman! Jag vill ge herr Ohlin den
komplimangen, att han utan tvekan är
en mycket talangfull glidflygare, men
jag har en känsla av att han denna gång
inte motiverade sin glidflykt lika talangfullt
som han eljest många gånger
plägat göra.

Jag vet mycket väl att scenförändringen
den 7 februari motiverades med
ett referat, enligt vilket den amerikanske
chefsdelegaten Austin skulle ha
sagt, att ett antagande av resolutionen
i dess helhet inte skulle binda för några
kollektiva aktioner. Men det stod ju redan
vid den tidpunkten tämligen klart,
att Mr. Austins ord inte kunde ges den
innebörd, som herr Ohlin försökte förläna
den. Detta har också bekräftats av
den fortsatta händelseutvecklingen.

Jag noterar i detta sammanhang, att
herr Ohlin varit anmärkningsvärt tystlåten
när det gällt hans ståndpunktstagande
till de logiska konsekvenserna av
sanktionspunkten i den första kinaresolutionen,
nämligen sanktionsresolutionen
i maj månad. Vi veta ännu inte huruvida
herr Ohlin vid den tidpunkten
var beredd att rösta för inte bara den
punkt, som föreskrev embargo på vapen
och andra krigsförnödenheter, utan
också för den punkt, vari sanktionskommittén
uppfordrades att överväga
ytterligare sanktionsåtgärder eller huruvida
herr Ohlin varit beredd att rösta
för resolutionen i dess helhet. Det är
detta som gör, att man ännu inte riktigt
har klart för sig huruvida det är tre
eller fyra ståndpunkter, som folkpartiet
under loppet av fem månader kommit
att intaga.

Sedan vill jag bara till herr Wedén,
som har utvecklat skälen till varför han
numera inskränker sig till att efterlysa
ett par deklarationer om hur Sverige
skulle handla i det och det tänkta framtidsfallet,
säga, att jag hyser alltjämt
den förhoppningen, att med den snabbhet,
med vilken herr Wedén hittills utvecklats,
skall han snart komma att inse

Meddelande av utrikesministern.

det olyckliga i att ett land strör omkring
sig deklarationer om hur man har
för avsikt att handla i en rad olika
tänkta framtidsfall. En politisk utveckling
får ju ändå aldrig fullständigt den
karaktär, som man förutser vid skrivbordet.
Ett krigsfall utvecklas aldrig
likadant som när man håller ett krigsspel.
En rad okända faktorer kunna
spela in. Om vi hade diskuterat en sådan
här fråga före det senaste världskriget,
om hur vi skulle handla i händelse
Danmark och Norge blivit ockuperade,
hade vi naturligtvis ställts inför
en utomordentligt svår samvetskonflikt.
Nu efteråt, med det händelseförlopp
som kom att utspelas och som förhållandena
kommo att ligga till, erkänna
ju både Danmark och Norge att de bäst
tjänades av att inte Sverige till ingen
nytta förrödde sina krafter vid den tidpunkten.

Slutligen vill jag bara notera, att jag
kanske har gjort herr Häckner en orättvisa.
Han är tydligen inte längre lika
bestämd i sin mening som han varit vid
de tre föregående utrikespolitiska debatterna.
Det har jag i så fall bara att
notera som ytterligare ett exempel på
att något av eftertankens kranka blekhet
börjar inträda bland dem som förut
så käckt gjort sig till förespråkare för
en annan linje än den alliansfria.

Herr WEDÉN (kort genmäle): Herr
talman! Då herr Edberg drog parallellen
med händelseutvecklingen under
det senaste världskriget och den ockupation
från tysk sida, som då drabbade
Danmark och Norge, vill jag fråga herr
Edberg om han hyser den förhoppningen,
att en liknande utveckling, men
nu igångsatt från ryskt håll, efteråt
skulle kunna bedömas från svensk,
dansk och norsk sida på samma sätt
som enligt herr Edbergs framställning
händelseutvecklingen under det senaste
kriget numera bedöms i de tre länderna.

Nr 7.

Onsdagen den 27 februari 1952.

Meddelande av utrikesministern.

Herr HÄCKNER (kort genmäle): Herr
talman! Jag sade ju i min föregående
replik, att jag vid en föregående utrikespolitisk
debatt uttryckligen förklarat,
att jag icke för närvarande yrkar
på anslutning till Atlantpakten. Jag intar
alltså i dag samma ståndpunkt som
då, vilket förvånande nog undgått herr
Edberg.

En annan sak, herr talman, är ju, att
när de nordiska försvarsförhandlingarna
hade spruckit man med fog kunde
diskutera vilken ståndpunkt vi skulle
inta, och jag ansåg då att det fanns
starka skäl för en atlantpaktsanslutning.
Att det fanns skäl att följa Norge
på den vägen bl. a. för att inte få en
nordisk splittring, det är väl en sak för
sig. Men när vi sedan bundit vår politik
vid den alliansfria linjen har jag väl
rätt att resignera och säga, att det för
närvarande icke finns tillräcklig anledning
att yrka på en sådan anslutning.
Förhållandena kunna dock lätt ändras,
och det är väl ändå så, att vår utrikespolitik
inte kan vara fastlåst, utan vi
måste ta hänsyn till varje ny inträffad
situation. Det är inte principlöshet att
ha en sådan ståndpunkt, utan det är en
rent realpolitisk inställning.

Herr EDBERG (kort genmäle): Herr
talman! Jag vill först och främst säga
till herr Wedén, att det inte var någon
parallell jag försökte dra mellan förhållandena
i det föregående kriget och
vad som kan tänkas inträffa vid en
eventuell ny konflikt. Jag hyser över
huvud taget inga större illusioner om
att Sverige skulle kunna hålla sig utanför,
om några skandinaviska länder
droges med. Det enda jag har menat är
att vi över huvud taget inte kunna veta
någonting om hur framtida förhållanden
kunna komma att utveckla sig, och
det måste då betraktas som ytterst
oklokt att låsa fast sig vid deklarationer
för speciella tänkta framtidsfall.

Till slut vill jag också säga ett par
ord till herr Häckner. Han talade om

vad han hade yttrat i sin deklaration
vid fjolårets utrikespolitiska debatt,
och jag får kanske läsa upp vad herr
Häckner i själva verket sade: »Det
förhåller sig helt enkelt så, att det
i samband med de nordiska försvarsförhandlingarna,
där det visat sig att
Norge och Danmark drogos mot Atlantpakten,
fanns talesmän inom folkpartiet
för den uppfattningen att det
vore riktigt att Sverige följde med samtidigt
på vägen västerut.» Herr Häckner
fortsatte: »Jag håller fortfarande
på att det varit klokt att vi gjort gemensam
sak med Norge och Danmark
1949.»

Om det enligt herr Häckners mening
hade varit klokt att vi inträtt i
Atlantpakten 1949, är det svårt att
förstå varför det skulle vara oklokt
att göra det senare, så vida det inte
är herr Häckner som har kommit att
ändra sin egen uppfattning. Om det
nu inte är klokt för Sverige att inträda
i Atlantpakten, hade det väl inte varit
mera klokt 1949.

Herr OHLIN (kort genmäle): Herr
talman! Herr Edberg riktade nu en
kraftig och principiell kritik mot utrikesminister
Undéns ståndpunkt —
tydligen utan att observera det, ty annars
skulle partilojaliteten kanske ha
hindrat honom. Herr Edberg understryker
hur betänkligt det är att i förväg
klargöra hur ett land skall handla
i vissa tänkta fall, men det är ju vad
utrikesministern har gjort när han beträffande
Sveriges deltagande i FNaktioner
i förväg kommit med vissa
deklarationer om hur vi skola handla.
Jag noterar med intresse denna herr
Edbergs replik.

För det andra har statsministern,
som herr Hjalmarson påpekat, i annat
sammanhang talat om att man icke
skall göra deklarationer i förväg utan
handla från fall till fall, en ståndpunkt
som är svårförenlig med utrikesministerns.

Onsdagen den 27 februari 1952.

Nr 7.

För det tredje har herr Nerman, som
är socialdemokratisk riksdagsman, intagit
helt andra ståndpunkter än dessa
båda herrar, och för det fjärde ha vi
sett hur »tredjeståndpunktarna» — det
kallas tredje ståndpunkten men är alltså
en fjärde —- släppas fram i MorgonTidningen.
Nej, herr Edberg, vi i folkpartiet
kunna inte tävla med regeringspartiet
när det gäller att presentera
provkartor på olika ståndpunkter.

Herr PETTERSSON i Dahl: Herr talman!
Det andra världskrigets slut har
inte följts av något verkligt fredstillstånd.
Motsättningarna mellan vad som
brukar kallas öst och väst ha förhindrat
en stabilisering av det världspolitiska
läget. Ännu nära sju år efter krigets
slut har något fredsfördrag med
Tyskland icke kunnat upprättas. Landet
är delat i två hälfter, och denna tudelning
utgör ett ständigt hot mot
världsfreden.

Många människor i alla länder ha satt
hopp, om än svagt, till Förenta Nationerna
och trott att denna organisation
skulle kunna skapa bättre förhållanden
i världen och utjämna motsättningarna.
Dess föregångare, Nationernas förbund,
hade misslyckats med sin uppgift därför
att dess medlemsstater inte kunde
jämka samman sina stridiga intressen.
Världens statsmän borde ha lärt av
Nationernas förbunds misslyckande och
inte göra samma misstag igen. Förhoppningarna
på Förenta Nationerna ha
emellertid inte infriats. Förenta Nationerna
har icke i handling kunnat förverkliga
principerna i sin stadga, av
vilka de viktigaste äro att skapa nödvändiga
förutsättningar för fred, frihet
och rättvisa samt aktning och respekt
för ingångna avtal och den internationella
rättens förpliktelser.

Felet ligger givetvis inte hos organisationen
som sådan utan hos dess medlemmar.
Förenta Nationerna blir liksom
alla andra organisationer vad dess medlemmar
göra den till. Om inte viljan till

Meddelande av utrikesministern.

samarbete på ömse håll är levande kan
det inte bli något samarbete och inte
heller någon fredlig utveckling i världen.
Fastän Förenta Nationerna hittills
inte kunnat prestera några avgörande
insatser för fredens bevarande
bör man för den skull inte kasta yxan i
sjön. Man måste väl alltjämt ändå tro
att viljan till samarbete verkligen finns
och att den så småningom kan göra sig
gällande. Helt naturligt kunna de skillnader
i ideologisk uppfattning och materiella
intressen som hålla spänningen
i världen vid liv inte övervinnas på kort
tid, men man vill ändå tro att det skall
vara möjligt. I varje fall utgör Förenta
Nationerna det enda effektiva organ
som existerar för diskussioner och överläggningar
om de brännande världsproblemen.
I fråga om kriget i Korea har
Förenta Nationerna gjort en kraftinsats
av verkligt stora mått, som kanske
kan ge mänskligheten förhoppningar om
att nya aggressioner av detta slag skola
kunna undvikas. Alla folk och stater
borde slå vakt om FN och söka stärka
organisationen så att den kan fylla sin
stora uppgift, att bevara freden i världen
och lägga grunden till en lyckosammare
utveckling för mänskligheten.

Säkerligen önska alla folk fred, och
intet lands regering vill med berått mod
störta mänskligheten i den ohyggliga
olycka som ett nytt världskrig skulle
utgöra. Men vart och ett av de båda
block, i vilka stora delar av världen
äro uppdelade, bevakar hårt sina egna
intressen. Härtill kommer den skarpa
motsättningen av ideologisk natur mellan
demokratien och kommunismen. Det
är såväl dessa idépolitiska motsättningar
som de realpolitiska motsättningarna
som framkallat det kalla kriget, vilket
kastar hotande mörka skuggor över
världen.

Även årets generalförsamling med
Förenta Nationerna, för vars arbete utrikesministern
lämnat redogörelse här,
har präglats av motsättningarna mellan
de båda blocken. Trots de ganska hår -

Nr 7.

Onsdagen den 27 februari 1952.

Meddelande av utrikesministern.

da sammanstötningarna mellan företrädarna
för desamma kan man dock måhända
spåra en spirande vilja till förhandlingar.
Från båda sidor ha lagts
fram förslag till kontroll av atomvapnet
och till avrustning, och Förenta Nationerna
har beslutat låta ett särskilt
organ noggrant studera dessa för världsfreden
så utomordentligt viktiga problem.
Några konkreta resultat ha således
icke vunnits i fråga om nedrustningen
och kontrollen, men bara den
omständigheten att från ömse håll något
intresse visats för en grundlig utredning
av frågorna bör inge förhoppningar.
Pessimisterna kunna invända,
att dessa frågor så många gånger tidigare
stått på Förenta Nationernas dagordning
utan att de förts fram till någon
lösning, men hela atmosfären till
nedrustningsdiskussionerna ser nu ut
att ha något förbättrats.

En annan synnerligen väsentlig fråga,
som debatterats vid årets generalförsamling,
är den om de båda tyska rikshalvornas
återförening. Tysklands uppdelning
på två olika stater är, som jag
inledningsvis nämnde, en av de svåraste
stötestenarna på vägen mot en
stabilisering i världspolitiken, och så
länge denna fråga inte lösts kommer
krigshotet att hänga över vår världsdel.
Förenta Nationernas generalförsamling
beslöt att tillsätta en kommitté för
att undersöka möjligheterna till gemensamma
och fria val över hela Tyskland
för att därigenom återställa den tyska
riksenheten. Utsikterna för att denna
kommitté skall lyckas med sitt arbete
torde dess värre inte vara stora. Sverige
lade som bekant i denna fråga fram ett
eget förslag, innebärande en uppmaning
till de fyra ockupationsmakterna att söka
enas om en lösning av frågan om de gemensamma
valen. Det svenska förslaget
har utsatts för kritik, men man kan invända,
att det ändå till sist måste bli
en uppgörelse just mellan dessa ockupationsmakter,
om Tysklands enhet skall
kunna återställas. Ett litet land som

Sverige har tyvärr inte stora möjligheter
att påverka besluten inom Förenta
Nationerna. Det är inte lätt att vinna
gehör för förslag, som komma från en
stat som står utanför de stor blockbildningarna.
Detta får emellertid inte
hindra oss från att söka göra vårt bästa
för att bidraga till strävandena att
skapa utjämning och upprätthålla freden.

Sverige har valt att föra en alliansfri
utrikespolitik och att alltså stå utanför
de båda stora maktblocken. Detta är en
politik, som omfattas med förtroende
av den överväldigande majoriteten av
vårt folk, och på det partis vägnar, som
jag representerar, vill jag vid detta tillfälle
än en gång ge uttryck åt vår föresats
att hålla fast vid den alliansfria
politiken. Den alliansfria linjen betyder
ingalunda, att Sverige isolerar sig
från internationellt samarbete i övrigt.
Vi vilja efter måttet av våra krafter
fortsätta detta samarbete.

Vår utrikespolitik har till mål att
bevara åt landet fred och frihet, men
sättes friheten i fara komma vi att kämpa
mot den eller dem, som hota densamma.
Vi tro, att Sverige genom denna
politik kan ha en chans, om än liten, att
bevara freden, om olyckan av en ny
världsbrand skulle drabba mänskligheten.
För att värna om vår fred och frihet
måste vårt försvar hållas så starkt och
effektivt som våra resurser någonsin
tillåta. Vi hoppas på freden, men vi
måste också räkna med att kriget kan
komma till våra landområden.

Att Sverige inte är någon idyllisk vrå,
som kan ligga lugnt vid sidan av världshändelserna,
visa de senaste spioneriaffärerna.
De inskärpa vikten av den
allra största vaksamhet gentemot personer,
som för sin övertygelses skull äro
villiga att förråda sitt eget land. De båda
spionerna Andersson och Enbom samt
deras medbrottslingar ha inte i första
hand spionerat i syfte att tjäna pengar
utan därför att de varit övertygade
kommunister. För en rättrogen kommu -

Onsdagen den 27 februari 1952.

Nr 7.

nist kommer alltså det egna landets intressen
i andra hand och den internationella
kommunismens i första hand.
Det är ofattbart att svenska medborgare
kunna bli förrädare mot sitt eget
land och lämna Sovjetunionen uppgifter
om vårt försvar och därmed sammanhängande
förhållanden. Sovjetunionen
är kommunismens hemland, och
kommunisterna skola enligt sin egen
uppfattning tjäna detsamma och som
sagt inte dra sig för att göra det värsta
av allt man kan tänka sig — bli landsförrädare.

Det är enligt min mening en synnerligen
allvarlig sak, att såväl Andersson
som Enbom varit anställda i statens
tjänst, den förre vid kustartilleriet och
den senare vid statens järnvägar. Det
är nödvändigt, att en strängare kontroll
utövas gentemot opålitliga element,
så att inte sådana personer kunna erhålla
tillgång till viktiga militära hemligheter.
Det är också nödvändigt att
säkerhetspolisen får möjlighet att arbeta
effektivare, så att sådana allvarliga
spioneribrott, som det här varit fråga
om, kunna upptäckas på ett tidigt
stadium. I fallet Enbom skulle spioneriet
kanske ännu inte ha varit avslöjat,
om inte Enbom själv gripits av samvetsbetänkligheter
över sin brottsliga verksamhet.
Jag vill endast hoppas att de
båda få ett strängt, välförtjänt straff.

De båda spioneriaffärerna måste också
väsentligt försvaga tilltron till det
kommunistiska partiets lojalitet mot det
egna landet. Visserligen vill jag inte alls
påstå att alla kommunister skulle kunna
göra sig skyldiga till sådana brott, som
Andersson och Enbom ha begått, men
det kommunistiska partiets nära förbindelser
med en viss främmande makt
och dess villighet att i vått och torrt
försvara allt vad detta lands regering
företar sig, måste rubba tilltron till dess
vilja att vara lojalt mot det egna landet.
Det är också mycket anmärkningsvärt,
att detta främmande lands beskickning,
d. v. s. den sovjetryska ambassaden,

Meddelande av utrikesministern.

söker kontakt med människor för spionage
mot Sverige. Detta utgör ju en
uppenbar överträdelse av diplomatiens
hederslagar. Man har nog också rätt
att ställa den fråga, som ställdes under
gårdagens interpellationsdebatt: Varför
är denna legation så mycket större än
andra länders?

Herr JOHANSSON i Stockholm: Herr
talman! Den föregående talaren betonade,
att alla folk vilja fred. Detta gäller
i markant grad det svenska folket.
I en utrikesdebatt i Sveriges riksdag
borde man under sådana förhållanden
främst behandla frågan, hur Sverige
med sin utrikespolitik kan medverka till
en avspänning i världen. Folkmajoriteten
vill inte vara med om något svenskt
deltagande i ett aggressivt block eller i
något engagemang, som äventyrar våra
möjligheter att stå utanför ett krig. Men
vad har debatten här i kammaren — i
varje fall från högerns och folkpartiets
representanter —- hittills rört sig om?
Deras yttranden visa att de, inte formellt
men reellt, äro långt borta från
den deklarerade alliansfria vägen, och
att de i verkligheten vilja — alltjämt
icke formellt men i handling — nära
anknytning till atlantpaktsblocket. Vilka
vägar man är inne på kunde vi höra,
när herr Hjalmarson talade om Bornholm.
Jag vet inte, varifrån herr Hjalmarson
hämtat sin bornholmsstrategi.
Mig veterligt har den ön aldrig spelat
någon större roll i sådana sammanhang.
Sovjettrupper körde eu gång bort tyskarna
från ön, men när detta var gjort
drogo de sig tillbaka till sitt eget territorium.
Nu vill herr Hjalmarson, alt Sverige
för befästandet av denna ö, som tidigare
varit obefäst, skall samarbeta
med den regering, som ställt sina trupper
och sin ungdom under en främmande
generals befäl, under amerikanen
Eisenhowers. Ja, denna regering har
t. o. m. gått med på att danska folket
under ett eventuellt krig icke skall behöva
lyda sin egen konung och sin egen

Nr 7.

Onsdagen den 27 februari 1952.

Meddelande av utrikesministern.

regering, om den amerikanske befälhavaren
säger annorlunda. Bara detta visar
vilka vägar herr Hjalmarson är inne
på. Han talade så vackert om att han
»ihärdigt skulle tala sanning», och ändå
byggde både herr Hjalmarson och herr
Ohlin hela sin argumentering på en uppenbart
falsk förutsättning.

De ha även i dag kommit med det
gamla påståendet, att faran och oron i
världen komma från öster. Herr Ohlin
talade t. o. m. om Sovjetunionens erövringslystnad,
precis som om det vore
Sovjetunionen, som i dag för krig på
främmande mark, i Vietnam, Korea, Malacka,
Tunisien och Egypten. Han och
herr Hjalmarson ha panna att påstå
detta, trots att de mycket väl känna till
alla de försök till samförståndslösningar
på den ursprungliga FN-stadgans linje,
som Sovjetunionen gjort.

Herr Ohlin hävdar här i debatten, att
västmakterna vilja ha upprustning för
att åstadkomma nedrustning. Detta är
väl ändå bland det tokigaste som sagts i
denna kammare! En sådan åtgärd för
nedrustning behövde man emellertid
inte vidtaga, eftersom Sovjetunionen
som bekant under en följd av år har
föreslagit, att samtliga stormakter —
alltså även Sovjetunionen själv — inom
en mycket kort tidrymd skulle minska
sina rustningar av alla slag med eu
tredjedel. Dessa förslag ha herrar Hjalmarson
och Ohlin samt regeringen i
Sverige varit med om att rösta ned.

De fortsätta att utbreda föreställningen
om faran från öster i strid mot förnuft
och logik. Vad säger man i upprustningspropagandan
i dag? Jo, som
herr Ohlin sade nyss, att Europa var i
ett fruktansvärt livsfarligt läge förut,
då Sovjetunionen var så starkt. Det har
hävdats i amerikansk och annan propaganda,
att det för några år sedan skulle
vara ett fjorton dagars jobb för röda armén
att gå fram till Engelska kanalen
och Pyrenéerna. Man säger, att man nu
rustar för att skapa en motvikt mot
detta. Nu säga ju logikens lagar, att om

sovjetregimen skulle ha hyst sådana
brottsliga planer, som man vill tillvita
den, skulle den väl inte ha varit så dum
att den väntat tills motståndarna blevo
topprustade, utan den skulle då ha utnyttjat
den »livsfarliga situation», som
herr Ohlin talade om. Bara detta visar
ihåligheten i argumenteringen. Samtidigt
säger Truman, Aclieson och Churchill
upprepade gånger, att de inte tro
att Sovjet vill anfalla nu eller den närmaste
tiden. De vilja inbilla folk, att
Sovjet har anfallsplaner, men bara väntar
på att Amerika, England och de
andra länderna först skola bli utomordentligt
starka.

Detta visar att Atlantpaktens anhängare
aldrig ha trott på sin propaganda
om angrepp från öster. Faran kommer
från väster, från de krafter som frukta
att kapitalismen förlorar i fredlig tävlan
med socialismens värld. De vilja icke acceptera
det förslag, som bl. a. Sovjetunionen
genom Stalin har gjort västerns
värld: låt de två systemen — det kapitalistiska
och det socialistiska — tävla
fredligt med varandra, idka handelsoch
kulturella förbindelser med varandra,
och sedan må folken i de båda
områdena av erfarenheten lära, vilket
system som är det bästa. Det är denna
fredliga tävlan, som dollarkungarna äro
rädda för. Socialismens länder ha ingen
högre önskan än att få leva i fred;
de ha lidit tillräckligt av krig, och
de ha tillräckligt med stora uppgifter
inom sitt eget territorium. Det är annorlunda
med dollarkungarna och deras
drabanter. De ha byggt hela den nuvarande
konjunkturen på upprustning och
på de krig, som de redan satt i gång.
Så fort det kommer ett telegram att det
kanske blir fred i Korea, veta vi vad
som händer. Det blir då en katastrofal
störtning av aktievärdena på börsen i
New York, och då kommer Trumans regering
med det lugnande: »Nej, det är
inte så farligt.»

Kan någon undgå att se att det är
från väster och bara från väster, som

Onsdagen den 27 februari 1952.

Nr 7.

det i dag drives en systematisk och
medveten krigspropaganda? Det torde
inte vara obekant för kammaren att så
sker. Jag vill erinra om hur denna
propaganda kommit till uttryck i den
amerikanska tidskriften Collier’s krigsnummer.
Ur detta tidningsnummer, som
utgått i 3 miljoner exemplar, som understötts
av dollarfinansen och där de
främsta medarbetarna utöver sin lön
fått 20 000 dollar i gratifikation, har
jag hämtat ett par bilder som jag vill
visa här. På den ena se vi hurusom
den amerikanske soldaten efter kriget
står triumferande på Sovjetunionens
karta. På den andra se vi hurusom
krigsgalna människors massmordsdrömmar
ta sig uttryck i en grant
färglagd bild av atombomben som utplånar
Moskva. Det är med denna ruskiga
mentalitet som vissa medlemmar
av denna kammare tydligen känna sig
befryndade.

Enligt de ritningar, som uppgjorts av
tidningen, skulle kriget börja år 1952
och pågå i 31/» år samt sluta med amerikansk
seger. Därefter skulle sovjetkulturen
avlösas av den amerikanska
Stålmans- och Fantomkulturen och den
klassiska baletten på Bolsjojteatern i
Moskva avlösas av dansöser från New
Yorks nattklubbar. Det skulle som sagt
ta 3‘/:> år, men detta förefaller onekligen
litet skrytsamt, när man vet att
Amerika och dess tio bundsförvanter
hittills ha använt ett år och åtta månader
för att marschera mellan 30 och
40 kilometer i det lilla och dåligt beväpnade
Korea.

Den krigshets, som på detta sätt
kommit till synes i Collier’s och som
dagligen kommer till uttryck i de amerikanska
telegrammen, står naturligtvis
i nära sammanhang med den hetskampanj
här i Sverige, som vi i dag fått
höra en del exempel på. Den psykologiska
krigföringen har utvecklats mycket
långt i Förenta staterna. Det gäller
att skapa hat och misstro mot de stater
och folk, mot vilka man skall rikta

Meddelande av utrikesministern.

kriget. Det går också en rak linje
från krigspropagandan i Collier’s till
den propaganda som vi hört här i dag.

Inte heller tidpunkten är någon tillfällighet.
Den som sett den gamla paradpjäsen
»Madame Sans Géne» vet att
den gamle räven Fouché, Napoleontidens
polisminister, hade en princip
som han formulerade på följande sätt:
»Varje polischef måste alltid ha en
sammansvärjning på lager.» Detta gäller
också Hestapo i Sverige, och det var
nog ingen tillfällighet att den första spionaffären
spelades ut inför fredskonferensen
i Norden och den andra inför
fredsmånaden. Man märker regissörerna
från ett visst hus vid Strandvägen,
där det också fanns kontor för en av
de inblandade i affären.

Också av den svenska riksdagens
egna utredningar —- jag tänker t. ex. på
Sandlerkommissionens bekanta rapport
— framgår att Hestapo mycket ofta kan
välja tidpunkten, därför att polisen arrangerar
det hela själv. Jag behöver
bara erinra om fallet Nordh-Hansen,
två nazister som av den svenska säkerhetspolisen
fingo i uppdrag att försöka
ta sig in i det kommunistiska partiet
och därvid medförde s. k. militära
handlingar, som hade utarbetats på försvarsstaben.
Detta med den förutsättningen
från säkerhetspolisens sida, att
de skulle smuggla över dessa handlingar
till någon kommunist och sedan göra
en spionaffär av saken.

På samma sätt märker man hur trådarna
gå ihop i den mycket illaluktande
affär, som förts fram i dagens debatt.
Jag skall inte nu föregripa vad vårt
partis ordförande senare kommer att
säga om den saken. Jag vill bara ge ett
par repliker till dem, som i dag ha använt
debatten om vår utrikespolitik för
att angripa det kommunistiska partiet.

Det blir litet tjatigt med hela denna
med Collier’s-lietsen samstämda hets.
Debatten får en karaktär av nedbusning,
en släktskap med den amerikanska
gula pressens metoder, och tidning -

Nr 7.

Onsdagen den 27 februari 1952.

Meddelande av utrikesministern.

arna slunga dagligen ut vilka äreröriga
beskyllningar som helst mot vilka oförvitliga
svenska medborgare som helst.
Då borde väl åtminstone de mera anständiga
tycka att det hela går litet
långt. Jag vill säga herr Ohlin, att vårt
parti — och den rörelse som över hela
Europa stöd i spetsen för motståndet
mot nazismen och som har sett så
många av de sina stupa i denna kamp

— icke kan smädas av ett parti, vars
bägge största tidningar just i dagarna
haft en månadslång diskussion om vilken
av dem som var mest till salu för
Adolf Hitler och Joseph Goebbels. Dessa
tidningar ha ingen rätt att ta till
orda i detta sammanhang och inte heller
deras medarbetare.

Vilka var det som på sin tid tjöto
värst om kommunistiska spioner, kommunistiska
sorkar och kommunistiska
underjordiska gångar? Jo, det var t. ex.
det s. k. socialistiska partiet i Sverige
och dess tidning Folkets Dagblad. Senare
vid polisutredningen visade det sig
emellertid att detta parti genom den
numera straffade ledaren Herman Johansson,
även kallad Planka, hade tagit
emot över 400 000 kronor av den
tyska ambassaden. Vidare var det den
grupp, som fanns kring förre högermannen
Rutger Essén i Dagsposten, organ
för vad som utgjorde en utlöpare
av högerns gamla ungdomsförbund —
herr Hjalmarson har också varit med
där men han böjde av litet tidigare. Vid
polisutredningen visade det sig, att
man inom denna grupp tagit emot
250 000 kronor. Därefter kommer i hetsen
mot kommunismen Kreugerpressen

— i krigstidens dokument av tyskarna
själva erkänd såsom deras bästa språkrör
i Sverige under kriget — Kreugerpressen
som även under sin värsta
nazistiska förfallstid hade som politisk
medarbetare folkpartiets chef herr Bertil
Ohlin.

Både herr Ohlin och herr Hjalmarson
efterlyste åtgärder mot Sovjetambassaden.
Jag tror att man borde i all

stillhet först övertänka vad man kan
ha i händerna när man går dit. Som
jag sade redan i går vore det nog klädsamt
med en viss måtta, när man deltar
i vrålhetsen mot en stormakt, med
vilken man säger sig vilja leva i gott
grannskapsförhållande.

Utrikesministern har inte svarat på
propåerna, och jag tror att jag förstår
varför han inte gjort det. En svensk
utrikesminister kan ändå inte bära sig
åt hur som helst. Vad skulle utrikesministern
ha att anföra när han kallar
på den rvske ambassadören? Jo,
han skulle exempelvis kunna anföra
Dagens Nyheters och säkerhetspolisens
berömda kidnapping av en medspion
uppe i Kemi — Enbom kunde ju aldrig
glömma den gråtande hustrun och de
stackars barnen, när han brutalt tog
och körde i väg dem till sovjetgränsen.
Det går nog inte för herr Undén att
komma med den historien, ty det är redan
bevisat att det hela är lögn. Det
har aldrig i detta sammanhang funnits
någon g) åtande hustru eller barn. Det
hela är hopljuget av Tingsten i Dagens
Nyheter och säkerhetspolisen.

Eller kanske herr Undén vill anföra
historien om atombombshemligheten,
som smugglades via Boden från Amerika
till Sovjet? Den är redan dementerad,
det finns snart sagt ingenting
som inte Hestapos lilla grupp har bekänt
— jo, det skulle möjligen vara att
man ännu inte har bekänt att den förrådde
Sverige i femmilsloppet och var
skuld till att Mora-Nisse blev efter. Men
atombombssmugglingen skratta både
norska polisen och andra åt.

Eller skall herr Undén anföra historien
om att halva Bodens officerskår
söps under bordet av Enbom? Det ha
de ju själva bestritt. Eller skall han
kanske dra fram Norrbottens-Kurirens
bestämda påståenden om att i denna
affär äro insyltade framför allt officerare
och andra, som tillhöra de borgerliga
partierna eller det socialdemokratiska
partiet? Om det är riktigt, då

Onsdagen den 27 februari 1952.

Nr 7.

skulle det ju finnas aktuella spioner
inom dessa partier, och alla kunde ta
varandra i hand. Skall ett parti anklagas
för vad någon medlem eller någon
f. d. medlem kan ha gjort sig skyldig
till i fråga om brott eller provokation,
då komma konsekvenserna att bli ganska
vittgående. Men vi kalla inte folkpartiet
för ett förskingrarparti på grund
av vad Filadelfia-Jacob eller någon annan
har gjort.

Vad skulle utrikesministern annars
ha att anföra när han träffar den ryske
ambassadören? Jag kan inte hitta något
annat än historien om den krökta
hårnålen, som fanns hos nazistynglingen
Lodin. Men jag tror inte att excellensen
Undén vill komma med några
hårnålar till sovjetambassadören — jag
tror inte att Sveriges utrikesminister
vill göra sig löjlig.

Nej, man får nog vänta med attackerna
tills man har någonting att komma
med. Vi skola gärna, när herr
Ohlins interpellation kommer, plocka
sönder en efter en av de attacker, som
göras mot vårt parti. Man har aldrig
lyckats kompromettera vårt parti, och
man kommer inte att kunna göra det
i fortsättningen.

Efter dessa ord, som ligga litet utanför
ramen för dagens debatt men som
framkallats av att man här dragit in
fallet Enbom, vill jag säga något om
den psykologiska krigföringen. Tidpunkten
för en intensifiering av denna
har tydligen valts dels med hänsyn till
fredsmånaden, dels och framför allt
därför att det börjar bli litet bråttom
för amerikanarna. Det är inte bara
inom svensk arbetarrörelse, som en
vändning börjar ske, utan den ena
amerikanske senatorn efter den andre
kommer hem från Europa och rapporterar
att den antiamerikanska stämningen
överallt blir allt starkare. Det
är därför man med alldeles särskild
frenesi angriper de rörelser som kämpa
för freden.

Den svenska folkmajoritetens krav

Meddelande av utrikesministern.

på en alliansfri politik visar emellertid
att i Sverige har man icke, trots alla
sådana kampanjer, fått människorna att
tro att det kommer någon verklig fara
från öster. Tvärtom har det nog blivit
klart för allt flera medborgare i vårt
land, att den verkliga faran kommer
från väster, från de anfallsbaser i Sveriges
rygg, som Förenta staterna bygger
upp i Danmark och framför allt i
Norge. Det är också därför den finske
statsministern Kekkonens tal har väckt
så stor uppmärksamhet.

Herr Fast har i sitt anförande här
uttalat sig mycket sympatiskt om detta
tal men har samtidigt velat betrakta
den nuvarande konstellationen i Norden
såsom statisk. Såsom vi alla veta
finns det ingen konstellation som inte
kan ändras. Vad är det statsminister
Kekkonen anför i sitt så uppmärksammade
tal? Jo, hans tankegång är följande:
Finland och Sovjetunionen ha
en ömsesidig biståndspakt. Denna pakt
träder icke i kraft om icke Finland utsättes
för krig eller Sovjetunionen angripes
via Finland, och detta angrepp,
säger Kekkonen, kan endast komma
från något annat nordiskt land. Det
var från den synpunkten, som Kekkonen
— vilken talade i fullt samförstånd
med Finlands president Paasikivi
•— dels vände sig mot de aktivistiska
tankar som här kommit fram,
dels förordade Sveriges neutralitetspolitik
och dels direkt riktade sig mot
atlantpaktspolitiken i Norge och Danmark.
Valet av tidpunkt för Kekkonens
tal kan kanske sammanhänga med
att man även i Finland fått kännedom
om vissa uttalanden av Norges mycket
amerikanske utrikesminister Halvard
Lange, uttalanden som tyda på att det
kan hända, att Amerika när som helst
gör detsamma i Norge som i Island,
det vill säga besätter de nybyggda flygbaserna
och militärt ockuperar en del
av landet. Norges och Danmarks nuvarande
regeringar ha ju ställt sina
länders ungdom och sina trupper under

Nr 7.

Onsdagen den 27 februari 1952.

Meddelande av utrikesministern.

främmande befäl och låta de egna officerarna
spela andraplansroller i förhållande
till de amerikanska staberna.
Det är ofattbart för oss, att länder, som
nyss varit ockuperade av tyskarna, så
snart efteråt äro beredda att uppge sin
oavhänglighet och ställa sig under dollarimperialisternas
kommando. Vi som
minnas hur det kändes med tyskarna i
hotande närhet under åren 1940—1945
ha i dag anledning att känna detsamma,
när baser utbyggas och när en annan
aggressiv makt står beredd att
ockupera Norge.

I hela Europa, även i Danmark och
Norge, observera vi dock en växande
motspänstighet mot den amerikanska
politiken, ett växande medvetande om
de faror som den politiken medför. I
Danmark stå som bekant två av de
borgerliga partierna i opposition mot
atlantpaktspolitiken, medan i Sverige
högern och folkpartiet tyckas bli mer
och mer angelägna att komma in i densamma.
Herr Ohlins iver svalkas bara
av att han vet, att han kommer att få
en stor del av sitt parti emot sig, om
han skulle följa den öppet krigsaktivistiska
linje som länge företrätts av
Bonnierpressen. Behöver jag erinra om
de många gånger då den förfäktat, att
om Sverige militärt angripes av Amerika,
om Amerika vill använda oss som
bas för angrepp österut skall Sverige
icke göra militärt motstånd utan låta
det ske? Detta är ren och klar quislingpropaganda;
den skiljer sig på intet
sätt från Vidkun Quislings politik.

När Förenta Nationernas stadgar brötos,
när majoriteten av regeringarna
övergav den ursprungliga och riktiga
linjen, att man via säkerhetsrådet skulle
sträva efter samförstånd mellan stormakterna
och lägga detta som grundval
för en fredlig politik, när det programmet
bröts dels genom Koreapolitiken
och dels genom Achesonplanen, var
Sverige med bland dem som medverkade
till denna ödesdigra vändning. Trots
att sakmaterialet pekade i motsatt rikt -

ning, vilket jag tidigare påvisat i kammaren,
godkände Sverige den amerikanska
motiveringen för dess koloniala
rövarkrig i Korea, vilket maskerades
såsom FN:s krig. Sverige röstade mot
Sovjets förslag till atombombsförbud
och nedrustning och stödde Baruchplanen,
som syftade till amerikanskt
herravälde via monopol på atområvaror
och på den fredliga användningen
av atomkraften. Sverige stödde som
jag nämnde Achesonplanen, och Sverige
sände en ambulans till amerikanska
sidan i Korea. Å andra sidan erkände
Sverige folkets Kina och avgränsade
sig därmed från beslutet att utestänga
världens största makt från dess
givna plats i säkerhetsrådet. Jag går
nu över till de dokument, som föreligga
i rapporten från FN detta år. Den
mest diskuterade frågan har varit den
tyska frågan. Där intog Sverige i början
en självständig hållning, som verkligen
visade en väg till lösning av detta
svåra problem, ty det är klart att vad
man nu kommer med inte är någon
lösning. Här har talats om att det inte
finns förutsättningar för fria val i öster.
Men hur ser det ut i Västtyskland,
där den kommunistiska pressen i mycket
ringa grad är tillåten, där man öppet
förbereder partiförbud? Vad som
föreslagits av den tyska demokratiska
republiken och understötts av Sovjet är
att tyskarna för det första skola få fred
och att sedan västra och östra Tyskland
tillsammans skola avgöra riktlinjerna
för ett fritt val. Vad har man
nu beslutat? Jo, att man skall skicka
dit en undersökningskommission, som
skall undersöka om det finns förutsättningar
för ett fritt val. Det är som
om man ville driva skoj med hela FN.
när man väljer delegater i denna kommission
från Brasilien och Pakistan. I
Brasilien har man haft ett fritt val på
trettio år, och det parlamentet blev
snart decimerat. Det är lika karikatyrmässigt
som när man i dag sätter upp
Hitlers efterföljare i Tyskland och ge -

Onsdagen den 27 februari 1952.

Nr 7.

neral Franco som demokratiens försvarare
i första linjen.

Sverige var inne på den riktiga linjen,
att man skulle återgå till fyrmaktsbestämmelserna,
återgå till det system
som dock fick alla de fyra stormakternas
underskrift i Potsdam. Det var beklagligt
att Sverige avstod från sitt förslag
i sista omgången.

Sverige har vidare, med en viss sydamerikansk
reservation, stött sovjetförslaget
att problemet om FN:s universalitet
skall lösas så, att praktiskt taget
alla de länder som sökt inträde skola
få inträde. Det är den enda riktiga lösningen
av den frågan.

Sverige har som jag förut sagt gått
med på Achesonplanen. Men man har
mycket starkt i år och även i debatten
i dag markerat skillnaden mellan
säkerhetsrådets beslut och eu rekommendation
från församlingen. Sverige
har genom Allan Vougt förklarat, att
Sverige icke har någon skyldighet att
vidtaga sanktioner på församlingens rekommendation,
om man har anledning
befara att Sverige därmed dragés
in i kriget. Säkerhetsrådet har satts åt
sidan genom Achesonplanen i det att
det praktiskt taget är Amerika, som
utser angripare var det vill i världen.
Sverige skulle således kriga mot de
angripare, som USA pekar ut.

Nu är det ändå så långt gånget, att
regeringen och herr Vougt hålla på
att förbereda ändring i den svenska
värnpliktslagen, som skall leda till att
svensk trupp skall kunna skickas utomlands
i krig mot de fiender som
Amerika utpekar. Det är en mycket
ringa tröst, att herr Vougt till en ungdomsdelegation
uttalat, att det icke kan
bli fråga om Korea —- svensk trupp skall
bara kunna användas i länder med
ungefär samma klimat som vårt! Jag
tror inte att det kommer att minska
motståndet från Sveriges ungdom. Förslaget
kommer att möta en mycket
stark opinion, ty Sveriges ungdom vill

Meddelande av utrikesministern.

inte blöda och do för intressen, som
icke äro Sveriges.

Vi notera med glädje det som är positivt,
det som pekar i fredlig riktning
och kanske på en viss mycket svag åtstramning
i vissa punkter mot de aggressiva
krafterna. Tyvärr måste vi dock
konstatera att Sverige höll sig på den
gamla linjen i de avgörande frågorna.
Vad Sovjetunionen föreslagit i FN har
fullkomligt förvanskats i debatten hittills.
Sovjetunionen har satt in sina
krafter på fred i Korea nu, nedrustning
med en tredjedel av styrkorna
under kommande år med början nu,
atombombsförbud med effektiv kontroll
av dess efterlevnad, organiserat på
mycket kort tid samt fredspakt mellan
stormakterna. Några av dessa förslag
voterades helt enkelt ned med Sveriges
hjälp. Andra överlämnades till den
nedrustningskommission, som satts till
och i vilken Amerika bestämmer takten.
Det amerikanska förslaget, som
kallas för nedrustningsförslag, har inte
ett dugg med nedrustning att göra. Det
är tvärtom ett förhalningsförslag för
den tid, under vilken Amerika och
dess drabanter fullfölja upprustningen.
Det är typiskt, att samtidigt som
denna kommission sätter sig ned för
att börja arbeta, ske de verkliga avgörandena
i London och Lissabon. Det
skall ställas upp femtio stridsberedda
divisioner, varav tolv från Västtyskland.
Man skall komma överens med
Franco, och allt flera av Europas byar
och skördebärande åkrar skola bli startbanor
för Amerikas bomb- och atombombflyg.
Nu har man redan drivit
Amerikas militära utgifter i höjden,
så att de uppgå till 81 miljarder dollar,
om man också däri räknar in vad
som getts ut till upprustningen i Europa.
Det är ungefär 68 gånger mer
än som gavs ut för rustningsändamål
år 1939, det år då Hitler marscherade
upp.

Sverige stödde i alla dessa frågor de
amerikanska förslagen, som äro förhål -

Nr 7.

Onsdagen den 27 februari 1952.

Meddelande av utrikesministern.

ningsförslag, och röstade ned det förslag
om fredspakt, till vilket redan 600
miljoner röstande människor från hela
världen anslutit sig. Det är den mäktigaste
opinionsyttring för fred, som
världen hittills har sett. Därmed är jag
inne på det, som är positivt och löftesrikt
i dagens läge. Det är den fredsrörelse,
som man här i Sverige bekämpar,
som om det vore något brottsligt att
arbeta för fred. Det är första gången
som freden har satt massorna i rörelse.
Tidigare fanns det små, isolerade pacifistiska
juntor. Nu är det hundratals
miljoner ärliga viljor i aktion för fred.
Detta faktum har en betydande inverkan
på läget i världen. Organisatörerna
av ett tredje världskrig möta allt starkare
motstånd, och de ha ingen anledning
att prisa resultaten av de krig,
som de redan satt i gång.

Herr Edberg sade, en passant, att det
är möjligt, att det blir Asien, som skriver
den kommande tidens historia. Det
kanske inte skadar att man får klart för
sig i riksdagen, att hälften av mänskligheten
bor i Asien och att det inte rör
sig om småsaker, när denna hälft av
mänskligheten i glödande hat mot det
imperialistiska förtrycket börjat resa
sig mot västmakternas långa plundrarvälde.
Jag har nämnt Korea. Jag kan
tillägga att trots att det amerikanska folket
är hjärtligt, utledset på detta krig,
där amerikanarna inte komma någonstans
och där de meniga inte tycka sig
ha något att göra ■—- vilket de ha rätt i
—■ är härskarklicken i Förenta staterna
så dödsrädd för fred att den, när något
förslag godkännes i Panmunjon, ögonblickligen
reser nya orimliga krav för
att det icke skall bli fred.

Nu vilja amerikanarna utvidga kriget
till Kina genom blockad och bombning
av Mandschuriet och genom att låta
Chiang Kai-sheks styrkor anfalla via
Burma med amerikanska vapen, trots
att alla de amerikanska vapen, som förut
skickats, ha kommit i folkarméns
händer.

Walter Lippman, den för närvarande

mest citerade amerikanske publicisten,
har trots att han själv tillhör denna
klick varnat sin regering och sagt att
Kina inte kan besegras genom någon
blockad. »På Formosaarmén kan ingen
lita. Dess trupper skulle troligen smälta
bort så fort de landsattes på kinesiska
fastlandet. Vi äro inte heller, säger han
vidare, beredda på sådana händelser
som inträffat i Persien, Egypten och
Tunisien. Vi ha ingen anledning att
reta asiaterna, att göra dem mera hatfulla
mot oss än de redan äro. Vi kunna
inte räkna med att åstadkomma mycket
med trupper och vapen.» Detta visar
hela deras hjälplöshet.

Svenska Dagbladets pariskorrespondent
Sven Aurén påvisar samtidigt vad
kriget i Vietnam hittills kostat Frankrike.
Kostnaderna uppgå till 15 miljoner
svenska kronor om dagen. Kriget har
redan varat längre än det första världskriget
utan att det hela lett till något
resultat. Förlusterna i människoliv äro
fruktansvärda, och förlusterna av utbildade
franska officerare utgöra ett
permanent hinder för en utbyggnad av
officerskadern. Härtill kommer början
till ytterligare ett krig, nämligen i Tunisien.
Det har redan gått så långt, att
kolonialministern efter det sista nederlaget
börjat tala om fred i Vietnam. »Det
är omöjligt att företaga någon offensiv,
när det inte finns någon front.» Vederbörande
ha på flera håll i Asien märkt,
att det inte är så lätt att föra krig, då
man har ett helt folk emot sig. Engelsmännen
ha fört krig i Malacka men ha
inte kommit någonstans. Tror Englands
regering att det med massakern i Ismaelia
och med den nya quislingregeringen
kring det tjocka fatet går att
åstadkomma någonting, så tar den nog
miste. Egyptiska folkets vilja att äntligen
bestämma över sig självt är inte att
ta miste på, inte heller det tunisiska.
Hela den muhammedanska världen sluter
sig i dag samman i den resning, som
bortre Asiens folk börjat mot imperialismen
och mot krigsmakterna i väster.

Hur är det i Europa? T. o. m. de som

Onsdagen den 27 februari 1952.

Nr 7.

helhjärtat, ja hundraprocentigt äro med
på den amerikanska upprustningslinjen,
kunna inte komma bort från att deras
länder digna under de fruktansvärda
kostnaderna för denna upprustning,
ålan behöver bara se på Norge och Danmark,
som med snabba steg närma sig
en rustningsbudget på en miljard om
året, medan de före kriget knappt hade
något försvar att tala om. Amerikas dollarkungar
ha bråttom med kriget, ty de
so att tiden inte arbetar för dem. För
dem var det gångna världskriget en lysande
affär, som gav 70 miljarder dollar
i profiter. Dödens köpmän tjäna nya
profiter på varje litet barn, som sönderslites
av en napalmbomb i Korea. De ha
dock haft svåra mödor med att sammankitta
det block, som ideligen håller på
att glida isär. Folken göra revolt. Västtyska
folket ser hur nazismen stiger upp
igen och hur de gamla nazistiska bödelsknektarna
friges på löpande band och
ta ledningen. Även de som äro antikommunister,
även de som äro säkra
anhängare av ett borgerligt Tyskland begripa
i alla fall så mycket, att om ett
tredje världskrig skulle släppas lös,
skulle inte en brandgavel komma att stå
upprätt i det som en gång var Tyskland.
Därför har Adenauer folkets majoritet
emot sig. I Frankrike lyckades vederbörande
efter tre dagars våldsamma ansträngningar
med amerikanska och engelska
löften rädda Faure-regeringen
några veckor till, men t. o. m. Dagens
Nyheter medgav att det inte var mycket
värt, då motståndet i alla fall var så
starkt. Bakom de officiella deklarationerna
finnas dock motsättningarna
orubbade kvar. Folken orka helt enkelt
inte längre.

Jag har förut i denna kammare nämnt
att England före Churchills senaste
nedskärningar kommit ned till en veckoranson
av kött, som var så stor som
eu gummiklack. Jag har tidigare i denna
kammare sagt att det kan bli så knappt,
när ett krig lider mot sitt slut, men att
det är farligt alt börja ett krig med

Meddelande av utrikesministern.

sådana ransoner. Det ordet får inte
mindre giltighet, när köttransonen efter
Churchills senaste nedskärning på sin
höjd blir så stor som en damklack.

Varken i Amerika eller Europa kan
krigsindustrien, trots att den arbetar
för högtryck, dra till sig det folk, som
konsumtionsindustrierna kasta ut på
gatan på grund av den standardsänkning,
som följer i upprustningens spår.
Alla de bekymmer, som vår regering
redovisar, ha upprustningen i Västeuropa
som förutsättning. Italien har miljoner
arbetslösa, Danmark har 150 000.
När redan rustningarna för det nya kriget
skapa sådana bekymmer är det felaktigt
att tro, att dessa frågor kunna
lösas med krig, som i stället hundrafalt
skulle öka bekymren.

Kapitalismen har organiserat två
världskrig på 30 år och redan förlorat
bägge. Dessa krig ha lett till att en tredjedel
av mänskligheten sagt kapitalismen
farväl. Därför är det så meningslöst
med hetskampanjer mot en rörelse,
som visar sig ha denna attraktionskraft.
Dollarkungarna äro desperata. De spela
hasard, de veta att läget inte kommer
att bli bättre för dem. Deras planer
måste hejdas, ty ett nytt krig skulle betyda
så ohygglig ödeläggelse av liv och
av alla de värden människor skapat, att
vi inte få låta detta ske.

Därmed är jag tillbaka till utgångspunkten.
Vilken utrikespolitik skall
Sverige bedriva för att medverka till
avspänning i världen, för att medverka
till att vi skola slippa krig? Vi göra inte
någon eftergift för tanken, att vi här
i Sverige skola klara oss även om hela
den övriga världen brinner. Den tanken
tror jag är falsk. Det som en ung
svensk skald bar skildrat och som en del
människor gå och drömma om, att de
skola bli väckta med kaffe på sängen
dagen efter den första atombombkrevaden,
att de skola kunna läsa i morgontidningen
om alla stackars döda och sårade
i andra länder och på grannens
gata är en farlig illusion. När vi käm -

5 — Andra kammarens protokoll 1952. Nr 7.

Nr 7.

Onsdagen den 27 februari 1952.

Meddelande av utrikesministern.

pa för fred, så kämpa vi för fred åt
alla.

Eftersom herr Hagberg i Luleå inom
kort behandlar de motioner, som vi
väckt, behöver jag inte nu syssla med
dem. Vi ha en lång rad förslag till årets
riksdag, förslag, mot vilka herr Fast
delvis har polemiserat. De gälla utträde
ur Marshallorganisationen och Europarådet,
begränsning av Konungens rätt
att börja krig, förbud mot krigspropaganda
samt en rad andra förslag. Jag
vill endast påvisa, att de utgöra ett sammanhängande
helt. Vi vända oss nu
som förr — hur hetsen än stegras —-mot krigsaktivismen i Sverige och mot
den amerikanska femte kolonnen. Herr
Hjalmarson sade att han inte sett någon
västlig femte kolonn i Sverige. Ja, den
svenska säkerhetspolisen såg som bekant
inte heller den tyska femte kolonnen
förrän efter Stalingrad. Sådana saker
ha alltid sina givna perioder.

Ett samröre med nämnda organisationer
är ett samröre i krigsförberedelsernas
tecken. Europarådet och Marshallorganisationen
äro båda knutna till Atlantpakten.
Ur New York Times har jag
här en uppställning över de organisationer,
som Amerika stöder sig på för
Europas kontegration, som det heter.
Sverige är med i somliga av dessa organisationer.
De sex instrumenten för
Amerikas politik äro: Atlantpakten, Europaarmén,
Europarådet, Marshallplanen,
Schumanplanen och den europeiska
betalningsunionen. Dessa utgöra ett
nätverk, som vi delvis nystat in oss i,
och i detta nätverk vilja framför allt
folkpartiet och högern ytterligare nysta
in oss. Vi vilja däremot komma bort
därifrån, och vi tro att den maning,
som herr Fast nyss talade om, Kekkonens
maning, motsvarar någonting som
ligger djupt rotat hos folken i Norden.
Kekkonen gav uttryck för vad många
tänka. Han har påvisat, varifrån faran
verkligen hotar och att Nordens länder
ha möjlighet att få leva i fred.

Nu säger herr Fast, att detta är nå -

gonting som vi inte kunna ändra på.
Norge och Danmark ha valt sin väg.
Jag tror att herr Fast har fel i detta.
Folkopinionen i Norge och Danmark
håller på sina håll på att svänga om.
Man börjar förstå hur farlig den linje är,
som man givit sig in på. En finsk och eu
svensk folkopinion — inte minst en
svensk sådan — kan allvarligt driva på
i rätt riktning för att Norden skali återgå
till en alliansfri politik, så att vi
verkligen få,en fast front mot krigsanstiftarna,
mot dem, som vilja ha .Sverige
in i ett krig och driva de här nämnda
kampanjerna i detta syfte. Jag tror att
krafter, som vilja arbeta i denna riktning,
finnas i de flesta partier. De finnas
framför allt bland Sveriges arbetare
och bönder. De vilja inte vara med om
något krig. Jag vågar gå så långt att jag
säger, att om vi driva en sådan politik,
då rädda vi inte endast våra egna länder
från krig. Skulle krigsanstiftarnas
planer bromsas upp på ett så viktigt
frontavsnitt som det här uppe i Norden,
då finnas alla förutsättningar för att
freden skall kunna bevaras för alla folk
och världen räddas från atombombkrigets
fruktansvärda förödelse. Detta bör
enligt vår mening vara riktlinjen för
Sveriges utrikespolitik.

Herr BRACONIER: Herr talman! Herr
Johansson i Stockholm började sitt anförande
med att säga, att det svenska
folkets stora massa vill ha fred. Herr
Johansson i Stockholm vet mycket väl,
att majoriteten av det svenska folket är
representerad i detta hus. Han skall
förgäves försöka intala några andra
makter, att den politik vårt land för
skulle vara främmande för fredens
ideal. Icke heller skall det lyckas herr
Johansson i Stockholm att intala andra
länder, att Danmarks och Norges folk
sälja sin frihet till främmande makt.
därför att dessa länder upplevat ett
krigs fasor och ett krigs ockupation
och nu gått med i atlantpaktsorganisa -

Onsdagen den 27 februari 1952.

Nr 7.

tionen. Han skall förgäves försöka intala
någon att dessa länders politik inte
skulle vara lika fredsälskande som någon
annan stats. Herr Johansson i
Stockholm skall likaså förgäves försöka
intala de godtrogna, att Amerikas stora
människomassor — fackföreningarna
därborta ha enligt en rapport från LO
ganska nyligen en mycket stor makt —
skulle sakna inflytande och att Amerikas
politik dirigeras av några få. Vi
ha hört den förkastelsedom, som herr
Johansson i Stockholm fällde över de
västerländska demokratierna, och vi
veta därmed också hans ideal.

När herr Johansson i Stockholm talar
om krigets fasor skulle jag vilja ställa
en fråga till honom. De som upplevde
det andra världskriget visste, att det
inte var västmakterna, som 1939 ingick
den pakt med Sovjetunionen, som
gav möjligheter för en annan totalitär
makt att kasta sig över de demokratiska
staterna. Det är upplysande för det
svenska folket när herr Johansson i
Stockholm här påstår, att de demokratiska
folken inte ha några möjligheter
att själva bestämma över sitt öde -—
detta skulle även gälla Sverige. Jag vill
dock erinra herr Johansson i Stockholm
om — han har nog läst i skrifterna
— vad Stalin sade några månader
efter det tyska infallet i Sovjetunionen.
Det var eu polemik mot Hitlers argumentation,
och man har aldrig förnekat
riktigheten av detta tal. Stalin sade, att
arbetarna i England och Förenta staterna
ha sina demokratiska rättigheter.
De hade, sade han, möjligheter att hävda
sina fackföreningars små intressen.
Jag ställer vidare den frågan till herr
Hagberg i Luleå, eftersom han skall tala
efter mig: Har icke herr Hagberg i sina
kommentarer till det kommunistiska
programmet förklarat, att ni solidarisera
er med Sovjetunionens politik? Då
är det inte underligt om man också indirekt
vill försvara det spionage, som
från kommunistiskt håll gjorts i detta

Meddelande av utrikesministern.

land. Då skall han inte angripa de demokratiska
makterna.

Om det nu är på det sättet, som herr
Johansson i Stockholm mycket riktigt
betonade, att det svenska folkets majoritet
vill ha fred, hur kan det då
komma sig att han inte tar avstånd
ifrån förkunnelserna i den ryska radion,
där man talar om krigshysteri i
vårt land? Svenska arbetare skulle skriva
till den ryska radion och tala om,
att man i Sveriges land lever i krigshysteri.
Det gör inte svenska folket, och
det göra inte heller de danska och norska
folken. Det bör sägas ifrån, att den
argumentering, som kommunisterna föra,
innebär en förvanskning av alla sanningsbegrepp,
och att man kan prestera
en sådan förvanskning endast om man
vänder upp och ned på alla begrepp,
om man tillhör en annan kulturform än
den västerländska kulturformen.

Det kanske efter denna polemik mot
herr Johansson i Stockholm kan tillåtas
mig att beträffande Sveriges hållning
i Förenta Nationerna säga, att då vi
gingo in i FN, sade regeringen med all
rätt, att det var ett allvarligt steg och
att vi skulle ikläda oss utomordentligt
stora förpliktelser, som inte kunde anses
förenliga med en följdriktig neutralitet.
I själva verket är det ju inte''
på det sättet, som man ibland hör i dert
politiska debatten, att Sverige alltid
skall vara neutralt. I alla de fall, där
säkerhetsrådet är enhälligt, äro vi förpliktade
att följa säkerhetsrådet. Vi äro
skyldiga att gå med på sanktioner, om
säkerhetsrådet är enigt. Nu är det också
ett faktum, att denna vetorätt är eu
olycka för FN. Det var också det som
man skulle försöka att överbrygga med
Acliesonplanen. Jag medger gärna, att
detta betyder handlingsfrihet från fall
till fall, men det innebär inte, att vi under
alla förhållanden inte skola gå med
på några sanktioner.

Herr Vougt sade den 2 januari 1952,
att vi inte skola gå med på sanktioner i
sådana fall då detta kan leda till indrag -

Nr 7.

Onsdagen den 27 februari 1952.

Meddelande av utrikesministern.

ning i ett världskrig. Det är ju alldeles
riktigt,att den övervägande delen av
Sveriges folk har den uppfattningen i
nuvarande situation, men jag vill säga,
och det framfördes också i den radiodebatt,
som nyligen ägde rum och i vilken
även hans excellens utrikesministern
deltog, att det kan vara mycket
svårt att veta, i vilka fall sanktioner
leda till ett världskrig eller inte. Man
kan inte utan vidare på det viset på
förhand avgränsa själva frågan om sanktionerna
och säga, att de här sanktionerna
skola vi vara med på, men de
där sanktionerna skola vi inte delta i.

I och med att Sverige har accepterat
Achesonplanen ha vi därmed, såvitt jag
förstår, gått ett steg utöver FN :s charta.
Vi ha sagt, att själva maskineriet, sådant
det konstruerats från början, var otillräckligt
och att vi i varje fall ville försöka
skapa en ökad solidaritet. Jag tror
att så långt äro vi alla ense. Det förhåller
sig så, att man fått det intrycket
ibland, att man på regeringshåll är litet
negativ, även om man erkänner svårigheten
att formulera några allmänna
principer, som täcka alla möjligheter.
Men jag vill också betona, att om FN
skall falla sönder vid ett veto i säkerhetsrådet,
då måste man fråga sig, hur
man över huvud taget skall kunna skapa
en internationell trygghetsorganisation.
Måste vi då icke för all framtid avsäga
oss möjligheten att få en internationell
trygghetsorganisation? Måste vi icke,
om vi acceptera Achesonplanen, hoppas
att nationernas stora majoritet i flertalet
fall skall kunna enas kanske även
om sanktioner.

Det kanske också må tillåtas mig att
citera några ord ur en artikel om ideologi
och politik i regeringsorganet Tiden
av en ledamot i regeringen, vilken
artikel jag för min del ansåg vara intressant
och där själva grundfrågan var
den, om inte den nationella välfärden
måste underordnas andra värden. Det
var en artikel av statsrådet Hammarskjöld,
och i den artikeln står föl -

jande som jag helt kan instämma i:
»Det behövs ett successivt accepterande
av ökat internationellt ansvar, ett
inväxande i den internationella utvecklingen,
som ger utlopp åt krafter,
vilka eljest skulle vändas inåt till vår
egen skada.» Vad är det annat än en
bekännelse till den västerländska kulturkretsen,
en bekännelse av det internationella
ansvarets idé? Det står
också i samma artikel: »Om den internationella
välfärden inte underordnas
andra värden, kan det bli även ett folks
öde att vinna hela världen men förlora
sin själ, eller med mera prosaiska
ord att bevara sin välmåga till priset
av vad som ger detta värde.» Jag vill
säga att därmed har statsrådet Hammarskjöld
poängterat problematiken i
hela den nuvarande ordningen, i hela
den nuvarande trygghetsorganisationen,
där en vetorätt ju kan kullkasta FN.
Vi kunna emellertid mycket väl tänka
oss sanktioner mot ett Tyskland, som
i en viss situation är synnerligen starkt.
Det kan visserligen sägas vara en konstruktion
nu, men det är ju mycket
möjligt, att Tyskland blir eu utomordentligt
stor och stark stat.

I kommentarerna i tidskriften Tiden
sägs, att man kan acceptera statsrådet
Hammarskjölds resonemang till hälften.
Tidningen tillägger — det är en
redaktionell kommentar detta — att
det kan hända, att Västeuropa om än
mödosamt går mot förnuftiga former
av ekonomisk och politisk integration.
Därmed visas ju, att man inte kan
mäla sig ur den kulturkrets och det
sammanhang, i vilket vi leva, och det
ställer ju den frågan, om vi inte då också
måste i vissa situationer påtaga oss
ett ganska stort ansvar, när det gäller
befrämjande av ett västeuropeiskt och
ett europeiskt samarbete.

Det finns också en artikel av statsrådet
Hammarskjöld i Svensk Tidskrift,
där han skriver, att det att välja Europa
innebär just att vi anknyta till
den livsform, som är gemensam för hela

Onsdagen den 27 februari 1952.

Nr 7.

västerlandet, en livsform, som ju herr
Johansson i Stockholm nu som så
många gånger förr tagit avstånd från
genom att gyckla med dessa demokratiska
värden. Vi tillhöra västerlandet,
som herr Hjalmarson sade, vi tillhöra
den västerländska kulturkretsen.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN: Herr talman!
Jag skall be att få säga några ord i
anledning av den debatt, som har ägt
rum här i dag i denna kammare.

Vad först beträffar herr Ohlins uttalanden
i slutet av hans anförande om
vårt förhållande till Sovjetunionen, vill
jag bara säga att då det har varit några
spionaffärer, som på något vis ha berört
Sovjetambassaden, har man från
svenska regeringens sida reagerat
snabbt och bestämt. Vi ha därvidlag ansett,
att även om det inte fanns mycket
sannolikhet för att det verkligen var
fråga om spioneri utan endast om överträdelser
av de regler, som gälla för
särskilda områden här i landet, var det
riktigare att handla litet för strängt än
att handla litet för milt. Vad beträffar
den sista spionaffären har det ännu
inte kommit någon rapport till utrikesdepartementet
från polisens sida, och
jag kan därför inte uttala mig på något
sätt om den saken.

Herr Ohlin ställde någon fråga angående
kontakten i Sovjetunionen mellan
där häktade svenskar och den
svenska ambassaden. Jag vet uppriktigt
sagt inte vad han syftade på, men jag
undrar om han inte har gjort sig skyldig
till en förväxling med Polen.

Om jag sedan går över till det egentliga
ämnet för dagens debatt, vill jag
först med tillfredsställelse konstatera,
att herr Ohlin tycktes vara relativt tillfredsställd
med den politik regeringen
fört inom FN denna session. Han hade
såvitt jag kan förstå endast velat framställa
kritik på eu punkt, nämligen i
den tyska frågan. Nu vill jag naturligtvis
gärna från början säga, att det är

Meddelande av utrikesministern.

klart, att man kan ha olika meningar
om den tyska frågan liksom i åtskilliga
andra frågor där det kan finnas skäl
för olika linjer. Men jag vidhåller alldeles
bestämt, att enligt min mening
den ståndpunkt, som intogs på svensk
sida, var en riktig och välmotiverad
ståndpunkt.

Herr Ohlins invändningar tror jag
mig kunna summera i tre punkter.
Först och främst ansåg han i och för
sig, att det förslag, som lades fram från
västmakterna, var ett bra förslag. Han
tog visserligen med i beräkningen, att
det inte kunde leda till någonting. Undersökningskommissionen
skulle ju undersöka
förhållandena i hela Tyskland
men har inte fått komma in i östzonen,
såsom redan hade definitivt förklarats
från östtysk sida. Herr Ohlin menar
emellertid, att det skulle ha varit bra,
om man ställt Sovjetunionen mot väggen
och fått ett besked om att man från
dess sida inte ville vara med om att
hjälpa till att lösa den tyska frågan.

Hans andra invändning var den, att
vi, oavsett hur det ena eller andra förslaget
var sakligt sett, borde från
svensk sida visa återhållsamhet när det
gäller sådana spörsmål, som sammanhänga
med fredsuppgörelsen. Slutligen
trodde han sig kunna konstatera, att
det svenska förslaget inte hade kunnat
leda till någonting och att det har
framkallat en del ogynnsamma reaktioner
i andra länder.

Om jag först får säga något om västmaktsförslaget
om den där undersökningskommissionen,
tror jag, att förslaget
stötte många redan från början därigenom,
att där föreslogs en undersökning,
som inte i och för sig var ett nödvändigt
led i åtgärder för att organisera
fria val i hela Tyskland. Man föreslog
alltså en undersökning, som
skulle ha till uppgift att undersöka,
huruvida förhållandena i hela Tyskland
tillåta avhållandet av fria val. Och när
denna undersökning sedan specificerades
i resolutionsförslaget, så tog man

Nr 7.

Onsdagen den 27 februari 1952.

Meddelande av utrikesministern.

där upp, att den skulle syssla med de
konstitutionella förhållandena, lagar
och bestämmelser i både Väst- och Östtyskland,
att den skulle undersöka i vad
mån partierna hade rörelsefrihet och
att den slutligen skulle undersöka, hutdomstols-
och polisväsendet fungerade.

Nu kan man säga som jag sade där
nere under debatten, att allt detta vet
man förut. Man vet att det är ett mycket
godtyckligt polisvälde i Östtyskland,
man vet att det inte för närvarande
förekommer fria val där. Det är
onödigt att skicka en undersökningskommission
för att avlägga rapport om
den saken.

Syftet med den aktion, som FN skulle
kunna göra i den tyska frågan, var att
främja sådana anordningar, att man
framdeles skulle kunna hålla fria val,
att alltså skapa nya förhållanden, att
skapa kontroll över valen genom eu
internationell kommission och skapa
nya garantier av olika slag för att det
skulle bli möjligt att framdeles avhålla
fria val. Med andra ord, man behövde
inte en undersökningskommission för
att så att säga rapportera om de otillfredsställande
förhållandena i Östtyskland,
som vi alla känna till.

Det skulle inte kunna väntas att en
sådan undersökningskommission skulle
accepteras från östtysk och rysk sida.
Eftersom detta led i förslaget sålunda
i och för sig var överflödigt men däremot
kunde vara en käpp i hjulet, ett
absolut hinder för att man skulle komma
vidare, fanns det enligt min meningstarka
sakliga skäl att gå förbi denna
undersökningskommission.

Sedan var det gemensamt för både
västmaktsförslaget och det svenska förslaget,
att de fyra ockupationsmakterna
skulle vara den bestämmande instansen.
Västmaktsförslaget gick ut ifrån
att undersökningskommissionen skulle
rapportera till de fyra ockupationsmakterna,
vilka sedan skulle taga ståndpunkt.
Om man säger att där kan man
aldrig komma till ett resultat, utan det

blir bara utdragna förhandlingar, så
gäller det bägge förslagen, även västmaktsförslaget.
Enligt detta förslag skapade
man liksom ännu längre tidrymd
mellan startandet av denna aktion och
ett eventuellt framtida positivt beslut.
Man lade in hela denna period med en
undersökningskommission, och sedan
skulle man ändå få förhandlingar inom
de fyra ockupationsmakterna. Var det
en taktisk manöver, var den enligt min
uppfattning en dålig manöver, en verkningslös
manöver, tv den omständigheten
att man från rysk sida sade, att
denna undersökningskommission ville
man inte vara med om, utsade faktiskt
ingenting om huruvida man från rysk
sida skulle vara beredd att gå med på
förhandlingar om fria val.

Vad sedan beträffar den andra invändningen,
att man från svensk sida
i allmänhet hör visa återhållsamhet, så
har jag en viss förståelse för den, då
det gäller speciellt vissa slag av fredsuppgörelser.
Krigets utgång bestämmer
om ett territorium skall flyttas över
från ett land till ett annat, och regeringen
har också insett och beaktat, att
det kan vara anledning att visa återhållsamhet
och inte engagera sig i sådana
direkta konsekvenser av krigsavgörandet.
I detta fall låg saken emellertid
litet annorlunda till, och även i
den frågan har man all anledning att
se på saken i varje särskilt fall. Här är
det ju så, att intresset av Tysklands
återförening — det är inte fråga om en
fredsuppgörelse i och för sig —- var så
stort ur allmän europeisk synpunkt, att
här föreföll det vara all anledning att
vi intogo vår ståndpunkt på det sätt
som vi ansågo kunna bäst gagna syftet.
Därvidlag har jag för min del den upp
fattningen, att Sverige har all anledning
att taga position, om det gäller
att stödja ett förfaringssätt, som är
överensstämmande med FN:s vanliga
principer och dess opartiska behandlingssätt
när det gäller olika tvister,
som underställas organisationen. Här

Onsdagen den 27 februari 1952.

Nr 7.

fanns verkligen ett intresse att bevaka
ur FN :s synpunkt alldeles vid sidan av
vad tyskarna och västmakterna tänkte.
Det var angeläget att man använde en
så att säga normal procedur, som inte
kunde sägas på förhand vara utformad
så, att den riktade en udd mot den ena
sidan.

Herr Ohlin vidgade på den punkten
sin anmärkning i ett annat sammanhang
till att över huvud säga, att han
tyckte att Sverige emellanåt markerat
en mellanställning mellan öst och väst
i FN, som enligt hans mening bara
skulle innebära att vi ville slippa att
ta parti, att vi över huvud taget skulle
vilja markera ett avståndstagande från
västmakterna. Herr Hjalmarson var
inne på alldeles samma linje, såvitt jag
förstod honom. Han uttryckte sig i något
mera högstämda ordalag, att här
gäller det inte att välja olika linjer utan
det gäller att alltid bestämma sig för
Västerlandet. Hela detta betraktelsesätt
anser jag vara i grunden felaktigt.
Skall Sverige ha någon speciell uppgift
inom FN, skall det vara att i frågor, där
vi kunna åstadkomma ett närmande
mellan öst och väst, också hjälpa till att
göra det. Jag skulle vilja gå ett steg
längre och säga, att man väntar nog av
oss att vi skola göra det. Det är inte så
sällan som det ifrågakommer, att man
vid behandling av frågor inom FN behöver
ett land eller en delegation eller
dess representant för att åstadkomma eu
förmedling, som eljest är svår att få
till stånd. Jag kan ju säga här, att vi
fingo underhand en förfrågan, om inte
vi ville gå in i denna undersökningskommission,
tydligen just därför att
man ansåg att Sverige hade en sådan
ställning, att vi i sådana sammanhang
kunde göra speciell nytta.

Jag kan inte jjnse det vara riktigt att
försöka betrakta alla möjliga politiska
frågor i FN som frågor, där svart står
emot vitt och där man måste ta position
emot den ena sidan, annars bryter
man ledet, annars sviker man sin sam -

Meddelande av utrikesministern.

liörighet med västmakterna eller hur
det nu uttryckes. De politiska frågorna
äro i allmänhet ganska komplicerade.
Alla goda argument finnas inte på den
ena sidan och alla dåliga argument på
den andra, utan det är ofta en blandning
av synpunkter och argument, och
det kan mycket väl vara plats för en
verksamhet från ett land i Sveriges
ställning, där man försöker att finna
en gemensam plattform eller i varje
fall att lägga fram ett förslag, som opartiska
personer måste säga sig att det
borde ha möjligheter att förena olika
meningar, även om det nu inte lyckades.

Sedan ville herr Ohlin påstå beträffande
den tyska frågan, att man hade
ju inte kunnat komma någon vart med
det svenska förslaget, ty vi kunde väl
inte inbilla oss att man inom trettio
dagar skulle uppnå ett resultat i förhandlingarna
mellan de fyra ockupationsmakterna.
Nej, men man kanske
hade kommit ett litet steg längre än
med en undersökningskommission. Undersökningskommissionen
har ännu
inte lyckats komma i kontakt med Östtyskland.
Den skulle ju enligt det förslag,
som antogs av majoriteten och
som jag nyss redogjorde för, först pröva
om den kunde göra något, om den
kunde dels åstadkomma dessa undersökningar
om de faktiska förhållandena
och dels komma med några förslag därutöver,
såsom den sedan fick i mandat
att göra, och sedan i tidernas fullbordan
skulle den vända sig till ockupationsmakterna.
Jag menar att om man
valt den procedur som vi förslogo, hade
det varit vissa utsikter att i denna mycket
starkt begränsade fråga konstatera,
huruvida det fanns något allvar i de
uttalanden, som gjorts även från rysk
och östtysk sida, att man var för fria
val och Tysklands återförening. Här
förelågo ju överensstämmande förklaringar
från bägge sidor. Om man då
går till eu förhandling mellan auktoriserade
representanter för regeringarna,

Nr 7.

Onsdagen den 27 februari 1952.

Meddelande av utrikesministern.

borde det inte vara alldeles omöjligt
att komma till en uppfattning om huruvida
det från ena sidan bara är tomma
ord, såsom man misstänker, eller om
det ligger något allvar i det. I gynnsammaste
fall skulle man komma ett
stycke på väg och kanske ena sig om
en fortsatt undersökning. I ogynnsamt
fall fick man konstatera till FN, att det
finns uppenbarligen ingen som helst
plattform för en gemensam lösning,
och då får FN för närvarande avskriva
frågan.

Beträffande den ogynnsamma reaktion,
som herr Ohlin talade om såsom
en följd av det svenska förslaget, spelar
det i och för sig ingen roll, att det
blir en ogynnsam tidningsreaktion när
den ståndpunkt man intagit varit välmotiverad
i sak. Den ogynnsammaste tidningsreaktionen
har för övrigt varit i
Sverige och inte i andra länder. Vad beträffar
Västtyskland kanske jag kan avslöja
ett yttrande, som gjorts från socialdemokratiskt
håll, nämligen att partiledningen
i Bonn meddelat den svenska
partiledningen, att man tyvärr
grundat sin uppfattning om det svenska
förslaget på ett mycket kortfattat och
vilseledande prcsstelegram, och man
har beklagat de uttalanden, som gjorts.

Om jag sedan får gå över till att säga
några ord till herr Hjalmarson får jag
först rättvisligen konstatera, att han var
väsentligt mera kritisk än herr Ohlin
till både den politik som förts i FN och
till regeringens utrikespolitik över huvud
taget. Han gjorde någon anmärkning
om att han visste inte riktigt, huruvida
vår politik i FN verkligen var ett
uttryck för svensk utrikespolitik eller
bara ett infall av några svenska politiker,
men det temat får han väl utveckla
litet närmare.

Han började med Kinafrågan och sade
mycket emfatiskt, att det var alldeles
orimligt att tillåta Kina en anslutning
till förbundet nu, när det låg i krig med
FN, med själva organisationen. Först använde
han uttryck som om han menade,

att det var onödigt att fatta beslut nu;
det kunde man ha skjutit på. Jag tror
han inte riktigt uppfattade, att det inte
var fråga om en inträdesansökan, som
man kan skjuta på hur mycket man vill.
Här komma två delegationer som stå i
vestibulen, den ena från Chiang Kaisliek
och den andra med fullmakt från
Peking. Vilken skall slå sig ned på Kinas
bänk? Man hade inte den utväg som
herr Ohlin gjorde gällande, att man
kunde låta bägge delegationerna vänta
genom att inte avgöra frågan. Den möjligheten
fanns alltså inte.

Nu glömde herr Hjalmarson att tala
om, hur herr Hjalmarson skulle ha röstat.
Skulle herr Hjalmarson ha röstat för
Chiang-delegationen och godkänt dess
fullmakt eller skulle han rent av lagt
ned sin röst? Skulle han iakttagit den
passivitet, som högern nu gisslat i många
år i fråga om den svenska politiken
i FN?

Beträffande sedan herr Hjalmarsons
uttalande om vår politik i allmänhet, så
utvecklade han där några allmänna synpunkter,
som i vissa avseenden överensstämde
med vad han sagt förr men på
andra punkter innehöll något nytt. Först
och främst ville han oerhört starkt betona,
att alliansfriheten, som även han
och hans parti anslutit sig till, är något
mycket temporärt och betingat av nuvarande
politiska och strategiska förhållanden,
och att detta skall göras mycket
tydligt och klart utåt. Nu får jag
säga, att jag vet inte om herr Hjalmarson
är rätte mannen att svara för svensk
utrikespolitik utåt i den mån hans politik
skiljer sig från den officiella politik
som föres. Jag tycker nog, att när han
betonar i denna grad det temporära i
den svenska politiska linjen, är han
inne på ett sluttande plan.

Hans andra svnpunk^var -— den har
han utvecklat tidigare -—■ att vi skola
förankra vår politik i Förenta Nationerna,
och då är det särskilt Achesonplanen
som för honom är det nya, där
Sverige nu skall slå in på en politik,

Onsdagen den 27 februari 1952.

Nr 7.

som närmare överensstämmer med hans
känslor. Nu är det ju så, att när man
talar om Sveriges förhållande till Förenta
Nationerna, äro vi alla eniga om
att inta en positiv ståndpunkt och göra
det bästa möjliga av Förenta Nationerna.
Och så förhåller det sig ju också med
Achesonplanen. Det är klart att alla äro
vi ense om att i den mån den kommer
till tillämpning skola vi försöka få ut
bästa möjliga resultat av densamma. Men
herr Hjalmarson har här en avvikande
synpunkt på det sättet att han vänder
sig mycket starkt mot att regeringen
eller jag uttalat att vi inte vilja dragas
in i ett världskrig på grund av en rekommendation
från Förenta Nationernas
församling. Herr Hjalmarson säger,
att i det enda fallet då en sådan deklaration
för oss skulle ha intresse skulle vi
ställa oss utanför. Han menar tydligen,
om man översätter det litet mera konkret,
att om här blir ett krig mellan östmakter
och västmakter, ett krig som utlöser
en reaktion av Förenta Nationerna,
vore det orimligt att vi skulle ställa oss
utanför just i det fallet. Det innebär såvitt
jag förstår att han menar, att om det
uppnås en rekommendation med två
tredjedels majoritet i församlingen för
ett ingripande, skall Sverige frivilligt
ingripa i det kriget och alltså ställa upp
på västmakternas sida. Jag vill i förbigående
säga, att då herr Ohlin i en replik
till herr Edberg kom in på denna
fråga, som även andra talare varit inne
på, och menade att det skulle finnas en
motsättning mellan mig och statsministern
och mellan mig och herr Edberg i
detta avseende, emedan jag skulle ha
sagt, att vi skola ta ståndpunkt i förväg,
under det att statsministern sagt, att
vi skola bedöma varje fall där det uppkommer,
så tror jag att denna motsägelse
inte är svår att genomskåda. Herr
Ohlin har säkert redan gjort det. En sak
är att säga, att vi ha som riktlinje att
vi inte vilja bli indragna i ett världskrig
på grund av en rekommendation, men
huruvida den situationen föreligger i

Meddelande av utrikesministern.

det ena eller andra fallet får naturligtvis
bedömas i det enskilda fallet, det har
jag sagt många gånger. Det finns ingen
som helst motsättning i detta till att man
har en allmän riktlinje, som man också
bör deklarera. Nu förstår jag, att herr
Ohlin anser att vi skola hålla det öppet,
om vi vilja ge oss in i ett världskrig
eller inte, men det anser jag ju vara alldeles
felaktigt. Jag tycker att det är av
stor betydelse för oss själva, inte minst
med tanke på det läge vi komma att befinna
oss i, att vi på förhand förberett
den politik vi komma att föra.

För att återgå till herr Hjalmarson
har han velat mycket starkt hålla på
Förenta Nationernas verksamhet såsom
kollektivt säkerhetssystem och helt inordna
Sverige i detta system. Därmed
ha vi fått in på omvägar, kan man säga,
ett engagemang, som inte skiljer sig så
mycket från att vi skulle komma med
t. ex. i Atlantpakten. Nu är frågan om
det kollektiva säkerhetssystemet och om
sanktionernas tillämpning, när världen
är i ett läge som det nuvarande med
stark splittring, ändå inte så förfärligt
enkel. Det är inte bara här i Sverige vi
ha betänkligheter mot detsamma; sådana
komma ofta från utlandet. Men
även i länder, som mycket starkt gått
in för denna politik, finns det många
varnande röster för att man skulle fästa
för stor vikt vid den kollektiva säkerheten
och tro, att när man bygger sin
politik på den kommer man att uppnå
resultat. Jag vet inte om herr Hjalmarson
läst en nyligen utkommen bok av
mr Kennan, nyutnämnd amerikansk ambassadör
i Moskva; annars skulle jag
varmt rekommendera den boken till
hans studium. Han vänder sig mycket
bestämt mot det han kallar juridisktmoraliska
betraktelsesätt i internationella
frågor, som enligt hans mening
dominerat i hög grad inom den amerikanska
opinionen och som där alltjämt
spelar en mycket stor roll. Han
menar att detta sätt att alltid vilja moralisera
utgår från en underförstådd

Nr 7.

Onsdagen den 27 februari 19,72.

Meddelande av utrikesministern.

mening att alla länder äro ungefär
lika, ha samma levnadsstandard och
förstådd mening att alla länder äro ungefär
lika, ha samma levnadsstandard och
moralkodex, om jag så får kalla det, och
att de äro mottagliga för samma argument
och samma betraktelsesätt. Och
så kommer man in på sådana där idéer
som det moraliska bedömandet av Kina,
utan att man mycket vet om hur Kina
för egen del reagerar mot detta moraliska
bedömande — denna sista reflexion
var min egen. Mr Kennan framhåller
mycket starkt, att många gånger
är detta betraktelsesätt ägnat att skärpa
en uppkommen situation eller också att
leda till att det blir ett moraliserande
utan vidare effekt. Och det sammanhänger
också med detta litet formella
sätt att behandla frågorna, som skiljer
så starkt mellan internationella krig och
inbördeskrig. Ett inbördeskrig är något
som inte angår den internationella organisationen,
det internationella kriget är
ett brott, som skall beivras med organisationens
hela makt. Ja, han går så
långt att han uttrycker stark skepsis om
över huvud taget småmakterna böra
dragas med i sanktionssystemet, eftersom
den trygghet som kan finnas i alla
fall vilar på de stora makternas alliansmöjligheter.
Jag vill bara framhålla detta,
tv jag tycker att när herr Hjalmarson
kommer till dessa problem, tar han på
dem oerhört lätt och försöker popularisera
uttryckssättet i alltför hög grad.

Ja, det är ytterligare ett tredje drag
i herr Hjalmarsons politiska program
jag inte kan underlåta att säga något
om, och det är när han kommer in på
det skandinaviska försvarssamarbetet.
Jag har nog aldrig fått riktigt klart för
mig hur långt herr Hjalmarson vill gå
på den linjen, men jag såg nyligen i en
artikel i Svensk Tidskrift, som skildrade
högerns unga garde, att det där hette,
att 1950 gjorde sig herr Hjalmarson för
första gången till förespråkare för tanken
på en militär gemenskap mellan de
skandinaviska länderna, som inte skulle

inskränka sig till teknisk samverkan.
Författaren hade emellertid glömt att
mer än ett år tidigare regeringen hade
haft sådana förhandlingar och under
en lång, lång lid sysslat med detta problem.
Sedan heter det i artikeln, att genom
detta herr Hjalmarsons utrikespolitiska
program skulle Sverige naturligt
inordnas i det västliga försvarssystemet
utan att därför behöva ansluta sig till
Atlantpakten — en åtgärd, som tills vidare
för vår del av flera skäl saknar
aktualitet. Och så heter det vidare: »Det
var då högern åter ryckte till sig initiativet
i den utrikespolitiska debatten.»
Jag vill ingalunda göra herr Hjalmarson
ansvarig för eu karakteristik, som någon
författare i Svensk Tidskrift gjort
sig skyldig till, men jag tycker nog att
hans skandinaviska program är ganska
otydligt och oklart, och jag måste även
på den punkten säga, att jag fruktar att
om han fortsätter och förtydligar detta,
kommer han på ett sluttande plan.

Till kommunisternas talesman skall
jag inte säga mer än att om herr
Gustav Johansson skulle komma med
ett program, så skulle det väl vara
denna fredspakt. Och nu skulle jag vilja
begagna tillfället att fråga herr Gustav
Johansson: Vad skulle pakten inne hålla?

Vi ha under flera år hört talas
om att det fordras en fredspakt, men
ingen auktoritet har hittills talat om
vad den skulle innehålla. Det kan väl
inte bara vara fråga om att en rubrik
och hundratals miljoner underskrifter
skulle vara tillräckligt för att lösa de
akuta svårigheterna i detta fall.

Den svenska utrikespolitiken är ju
grundad på den övertygelsen att det
överensstämmer bäst med våra säkerhetsintressen
att föra en alliansfri politik,
som vi gjort under dessa år. Vi
anse att om vi engagera oss i försvarssamarbete
med andra länder, detta samarbete,
även om det inte vilar på direkt
avtal, dock måste uppfattas utåt som
ett överenskommet försvarssamarbete,
och då förlora vi fördelarna av den

Onsdagen den 27 februari 1952.

Nr 7.

alliansfria politiken. Skulle lierr Hjalmarson
fullfölja tanken på ett allmänt
skandinaviskt försvarssamarbete, måste
jag säga att det kan leda till att, om
han skulle få sin vilja fram, detta skulle
manövrera in Sverige i ett läge, där vi
första dagen av ett världskrig skulle
vara invecklade som krigförande part.
Om det tillfredsställer våra trygghetskrav
vill jag lämna osagt. Det är klart
och naturligt att vi i första hand försöka
tillgodose våra egna säkerhetsintressen,
men vi ha naturligtvis också
sinne för att vi inte på något sätt skola
komma i motsättning till vad vi betrakta
som övernationella värden eller
komma i motsättning till eller skada
några intressen, som vi själva måste
sätta högt. Och det anse vi att vår politik
beaktar. Vi anse att om vi genom
vår politik kunna förebygga att friktionen
skärpes i våra trakter mellan
öst och väst, ha vi gjort en insats, som
tillfredsställer även våra moraliska
krav, alltså vid sidan av våra nationella
egoistiska trygghetskrav. Försöka vi genom
vår politik hindra att en tillspetsning
sker mellan de kolliderande blocken
på grund av förhållandena i vår
region, betrakta vi det som om vår
politik hade en viss betydelse i internationellt
avseende.

Herr HJALMARSON (kort genmäle):
Herr talman! Jag erinrar mig några
ord, som utrikesministern fällde under
radiodebatten för kort tid sedan om
Sverige och FN-frågorna. Utrikesministern
framhöll, att en förutsättning för
att vi här i landet skola kunna föra
eu utrikespolitisk debatt, som skall kunna
ge någonting i sak, är att vi låta
bli att misstänkliggöra varandras motiv.
Jag är tyvärr nödsakad att säga,
att jag sällan har hört ett anförande så
fyllt av osakliga insinuationer som det
utrikesministern här höll. Utrikesministern
framhöll, att när jag har sagt att
vår alliansfrihet iir betingad av vår nuvarande
position, så betyder det att jag

Meddelande av utrikesministern.

skulle ha givit mig in på ett sluttande
plan. Ja men, Ers Excellens, var det
inte så, att vi allesamman voro överens
om att för den händelse Ryssland skulle
visa aggressiva avsikter mot Finland, vi
voro nödsakade att ta vår ställning under
omprövning.

Utrikesministern gjorde vidare gällande
att min tankegång skulle vara
den, att så snart två tredjedels majoritet
uppnås i försandingen för vidtagande
av sanktionsåtgärder, skulle Sverige
engagera sig i konflikten. Detta sade utrikesministern
efter det att jag här i
kammaren kraftigt opponerat mig mot
att vi i förväg skola binda vår handlingsfrihet
efter det att jag tagit fasta på
statsministerns deklaration i första kammaren
för ett år sedan att vi böra pröva
denna fråga från fall till fall och efter
det att jag understrukit att denna deklaration
uppfattats som den svenska
linjen. Jag ber, herr utrikesminister, att
få erinra om att bakgrunden till statsministerns
uttalande i första kammaren
var just samma frågeställning som i dag.

Man hinner tyvärr inte med att på
den korta tid som tillmätes oppositionens
talare — i motsats till talare från
regeringsbänken — i en replik gå in på
alla de frågor man skulle vilja beröra.
För att anknyta till en tankegång hos
herr Undén vill jag dock något utveckla
varför vi på vårt håll känna ett behov
av att ideologiskt motivera vår ställning
i utrikesdebatten. Yi kunna icke nöja
oss med att säga att kampen går vidare
mellan de båda maktblocken och att
den kollektiva säkerhetens tryggande
efter FN:s stadgar ännu ligger långt i
fjärran. Vi kunna icke nöja oss med
det, därför att det icke är hela sanningen
om vårt verkliga läge. Då skulle
vi vara oärliga mot oss själva och mot
omvärlden, om vi stannade där. Vi
kunna icke känna oss till freds, om vi
icke få ge ett klart uttryck åt var vi
höra hemma, och om vi icke få understryka
att FN-demokratiernas och speciellt
västmakternas möjligheter att

Nr 7.

Onsdagen den 27 februari 1952.

Meddelande av utrikesministern.

hejda den kommunistiska aggressiviteten
äro avgörande för vår egen existens
som fria människor i ett fritt land.
Finns det någon medborgare i detta
land, som efter att ha övertänkt saken,
kan ha någon annan uppfattning i denna
fråga? Om så icke är fallet, varför skulle
då inte detta sägas ut? Jag kan inte
föreställa mig annat än att bakgrunden
till herr Hammarskjölds artikel i Tiden
måste vara ett behov av att deklarera
samma sak.

Vad vi anmärka på i regeringens attityd
är, att inläggen från regeringshåll
i utrikesdebatten pendla mellan en
otvetydig bekännelse till västerns ideal
och ett besynnerligt betraktelsesätt von
oben, en inställning av utomstående
iakttagare som från en upphöjd åskådarplats
ser på den bråkiga världen
runt omkring. Ett exempel på det förra
var statsministerns uttalande i förstakammardebatten
den 7 februari i fjol.
Ett exempel på det senare var utrikesministerns
Strömstadstal. Denna pendelsvängning
skapar osäkerhet, både
här hemma och ute i världen, om vad
vi egentligen mena, och ingenting kan
enligt min tro vara olyckligare.

Herr talman! Eftersom jag har ännu
någon minut till mitt förfogande vill jag
sluta med att säga, att vi naturligtvis
måste förbehålla oss rätten att välja och
intaga en egen ståndpunkt, när vi finna
detta vara sakligt påkallat. Men man
får en känsla av att utrikesministern
liksom vill, att vi skola anstränga oss
för att intaga en egen ståndpunkt även
i lägen, där man inte kan finna detta
motiverat. Att ha en egen ståndpunkt
har ju ändå inte något värde i och för
sig, utan bakgrunden måste vara ett
bestämt sakligt intresse. Jag kan emellertid
icke hjälpa, att jag finner vårt
ställningstagande t. ex. i den tyska frågan
vara i någon mån ett uttryck för en
sådan önskan att till varje pris pressa
fram eu egen mening.

Utrikesministern framhöll att jag uttryckt
mig alltför populärt i debatten

här i dag. Ja, gärna det. Men en svensk
utrikesdebatt kan i dagens läge icke
främst få vara en angelägenhet för juridiska
och diplomatiska experter. Den
rör hela svenska folket. Den avser icke
i första hand att klarlägga vissa tekniska
specialfrågor, som i mitt tycke ha
kommit alltför mycket i förgrunden i
dag. Debatten gäller framför allt vår
egen framtid som fria medlemmar i det
västerländska samfundet.

Herr OHLIN (kort genmäle): Herr talman!
Utrikesministern sade nyss, att
syftet med FN:s aktion måste vara att
främja fria val i Västtyskland och att
man varit av den uppfattningen att
enda vägen att nå detta mål var via
en FN-aktion av det slag som förekommit.
Man ville uppnå att antingen Ryssland
av den påtryckning som den nya
situationen innebar skulle förmås att ta
faktiska steg i riktning mot fria val
eller också alt Ryssland skulle avslöja
sig som ointresserat av sådana val. När
utrikesministern säger att FN:s åtgärder
icke skola rikta sin udd mot ena
sidan — och det gjorde inte hans förslag,
där man endast talade om fyrmaktsbehandling
— vill jag svara: Ja,
men om motståndet mot fria val under
flera år har kommit från den ryska sidan,
och om man vill skapa en situation
som ökar utsikterna för dylika
fria val, så torde det vara ofrånkomligt
att FN:s aktion i viss mening riktar
udden just mot den ryska sidan.
Däröver kan Sovjetryssland, som jag
förut sade, icke beklaga sig.

Utrikesministern sade vidare, att i
frågor som gälla öst och väst, där vi
kunna åstadkomma ett närmande mellan
de båda, böra vi göra det. Det förväntas
av oss. Ja, men herr utrikesminister,
inte är väl frågan om fria val
i Tyskland och den svenska aktionen
i samband därmed ett sådant spörsmål,
där utrikesministern hoppats att genom
sin aktion kunna minska motsätt -

Onsdagen den 27 februari 1952.

Nr 7.

ningarna mellan öst och väst? Om så
är, måste jag säga att utrikesministern
i sin bedömning är mera ljusblå än jag
tilltrott honom att vara.

Att vi i FN icke alltid skola ta position
för västmakterna är så självklart,
att jag inte behöver uppehålla mig vid
det. Vi skola i varje fråga ta sådan
ställning som vi anse vara riktig, med
beaktande bl. a. av vilka utsikter vi
ha att göra nytta och vilka risker vi ta
att skada Sverige.

Utrikesministern talade om att den
ogynnsamma tidningsreaktionen har
förekommit mest i Sverige. Men utrikesministern
förbigick på ett vill jag
säga anmärkningsvärt sätt — och han
gav därigenom kammaren närmast ett
motsatt intryck än det verkliga — att
reaktionen på bestämmande håll både
i Västtyskland och på andra håll bland
västmakterna har varit mycket ogynnsam
för Sverige. Det bör icke undanhållas
allmänheten genom att utrikesministern
begränsar sina observationer
till tidningspressen. Där kan man
ju säga att vi ha haft tur, när vårt
initiativ har kommit att observeras så
pass litet som fallet varit i vissa länders
press.

Vidare sade utrikesministern: »Vi

vilja icke att Sverige dragés in i ett
världskrig.» Han gick så långt, att han
tycktes vilja antyda att det inte råder
enighet om den saken. Det var det
mest beklämmande i utrikesministerns
anförande här. Vi ha ju understrukit
dussintals gånger här i riksdagen, att
vi äro överens om att Sverige bör försöka
hålla sig utanför ett krig. Men utrikesministerns
referat av min ståndpunkt
var sådant, att det väl skulle ha
kunnat motivera mycket indignerade
tonfall. Om jag ville använda samma
metod skulle jag kunna säga: Jaså, vill
regeringen föra en sådan politik, att
den i förväg accepterar och förklarar
att den kommer att visa vilken undfallenhet
som helst gentemot Moskva hellre
än att tänka sig alt tillgripa försvar?

Meddelande av utrikesministern.

Utrikesministern skulle säkert komma
att avvisa en sådan tolkning. Det är
inte referat av den art utrikesministern
använder som befrämja ett klargörande
av ståndpunkterna.

Det som jag har hävdat i dag och tidigare
är, att utrikesministerns allmänna
deklarationer om hur vi böra handla
och inte handla i tänkta situationer
i FN, äro inte klargörande och kunna
leda till misstolkning, rent av, av den
art jag här nyss nämnt, och att det
därför är bättre att uttala sig så som
statsministern gjorde i första kammaren
i debatten i fjol, där det inte förekom
någonting av utrikesministerns
allmänna deklarationer. Jag vill dock
slå fast, att vi äro överens om själva
målsättningen här, nämligen att försöka
hålla Sverige utanför krig.

Sedan vill jag också slå fast en annan
sak nämligen att utrikesministern
har betonat att om säkerhetsrådet fattat
beslut om FN-åtgärder, så är Sverige
förpliktat att deltaga och kan alltså
i det fallet icke åberopa neutralitet.
Jag vill också slå fast att utrikesministern
förklarat, att om församlingen
rekommenderar åtgärder, så skola vi
ta ställning i varje särskilt fall. Vi komma
alltså då att förbehålla oss att i
vissa fall icke hävda vår neutralitet.
Jag tror det är värdefullt om svenska
folket får klart för sig att detta är regeringens
ståndpunkt och icke någon
sådan onyanserad neutralitetsståndpunkt
som understundom sagts. Det
som behöver understrykas i dag efter
debattens uppläggning, där man så
tydligt ansträngt sig på en del håll
inom regeringspartiet att överbetona
motsättningarna, är väl ensidigt om
själva målsättningen att bevara fred
och frihet, om alliansfrihet. Men det
måste vara berättigat för oppositionen
att hävda, att regeringen kan begå
misstag i sin utrikespolitik, och det
måste vara möjligt att framföra dessa
kritiska anmärkningar, utan att det
ögonblickligen skall sägas: »Då äro ni

Nr 7.

Onsdagen den 27 februari 1952.

Meddelande av utrikesministern.

alltså utanför den gemensamma ramen.
»

Hans excellens herr ministern för utrikesärendena
UNDÉN: Herr talman!
När herr Hjalmarson förklarade, att
han sällan hade hört något sådant misstänkliggörande
anförande, som tilllika
var fullt av osakliga insinuationer
rörande hans motiv, ber jag att få säga,
att jag inte begriper någonting av herr
Hjalmarsons ord. Jag har inte misstänkliggjort
honom på något sätt och
inte på något vis talat om hans motiv.
Jag har bara försökt att analysera
hans politik, hans politiska program,
och jag har på några punkter måst
röra mig med förmodanden, eftersom
det var så pass dunkelt framfört. Nu
hade ju herr Hjalmarson tillfälle att
klargöra sin politiska inställning, men
det gjorde han inte. Jag använde ju
bl. a. en artikel med uttalanden om herr
Hjalmarson för att tala om, att jag
själv var förvånad över att han redan
1950 trätt fram med sitt eget utrikespolitiska
program och ryckt initiativet
till högerpartiet. Det må vara förklarligt
att jag är intresserad av hur herr
Hjalmarson ser på frågan om det försvarspolitiska
samarbetet. Några som
helst försök till misstänkliggöranden
låg det inte i mitt anförande.

Då herr Hjalmarson nu betonar, att
han upprepade gånger sagt att vi måste
bevara vår handlingsfrihet i händelse
av rekommendationer från generalförsamlingens
sida, så är detta
visserligen sant. Men han har ju också
vänt sig mycket starkt mot mina uttalanden,
att om vi löpa risk att dras
in i ett världskrig, måste vi ställa oss
utanför. Han har då sagt, att i det enda
fall som är av intresse för oss, vilja
vi ställa oss utanför. Vad kan man dra
för slutsatser av herr Hjalmarsons ord
på den punkten?

Herr Ohlin kom tillbaka till den tyska
frågan och undrade, om jag var så
naiv att jag trodde, att motsättningarna

mellan väst och öst här skulle kunna
mildras. Detta var, som jag redan förklarat,
inte alls motivet till det svenska
förslaget, utan motivet var att vi
ville försöka få till stånd en procedur,
som var sakligt sett mera tillfredsställande.
Det är ju så, att när man har eu
sakligt stark ståndpunkt händer det
ibland, alt den visar sig ha förutsättningar
att överbrygga motsatser. Och
jag kan gärna tillägga, att om en viss
irritation på sina håll gjorde sig gällande
över det svenska förslaget, så
kan denna kanske förklaras av att förslaget
för många som togo del av det
verkligen var mycket lockande, när
det gällde att ta ståndpunkt oberoende
av den allmänna linjen. Det var väl
detta som vållade irritationen. Så snart
det blev klart att röstsiffran för förslaget
skulle bli mycket låg lade sig
irritationen fullständigt.

Sedan sade herr Ohlin några ord om
att jag hade yttrat mig på ett sätt som
var beklämmande, och då komma vi
på nytt tillbaka till frågan om förhandsdeklarationer.
Jag tror att herr
Ohlin mycket väl förstår, att man i
förväg kan göra en förklaring om att
vår målsättning är att inte låta oss dras
in i ett världskrig, och den förklaringen
är inte onödig. Den är tvärtom
av mycket stor betydelse just när det
gäller Achesonplanen, eftersom denna
teoretiskt sett gör det möjligt att i händelse
av en akut konflikt, som kan sätta
världen i brand, votera fram en rekommendation
innebärande ett förordande
av militära sanktioner. Då är
det viktigt och värdefullt att vi från
svensk sida på förhand gjort klart, att
vi i en sådan situation önska försöka
att föra neutralitetspolitik. Lika klart
är det ju, att vi komma att göra motstånd
mot varje försök att angripa vårt
territorium och att hela vår väldiga
försvarsbudget inte är till för någonting
annat än att vi om möjligt skola
hålla vårt territorium intakt i händelse
av en konflikt. Den där lilla analogien

Onsdagen den 27 februari 1952.

Nr 7.

om att vi skulle underlåta att uttala
oss, därför att vi kunde komma i den
situationen, att vi behövde ge efter för
några slags krav, som vore oförenliga
med vår politik, tror jag således inte
har någon större betydelse. Gäller det
ett hot om att vi skulle bli utsatta för
angrepp eller för genommarsch eller
någonting sådant, är det fullt klart
att vi med all vår kraft komma att motsätta
oss detta.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HEDLUND: Herr talman!

Rapporten om FN-frågorna visar, att
det finns ett mycket starkt intresse för
att angripa problem av skilda slag. Även
om resultatet på ett flertal punkter kan
synas magert i förhållande till önskemål
och förväntningar, få vi besinna
vilka gigantiska problem det är fråga
om och således granska resultatet med
hänsyn härtill.

Den alldeles övervägande delen av
.svenska folket är säkert i hög grad intresserad
av internationellt samarbete.
Men utan vidare måste man konstatera,
att det finns åtskilliga grupper, som
faktiskt göra det internationella samarbetet
en otjänst; grupper som ligga
vid sidan av de rent negativa och de
pessimistiska och som aldrig kunna se
några framkomliga vägar eller ens vilja
göra några försök. Det finns entusiaster,
som äro så gripna av sin vilja att
göra någonting, att de tappa förmågan
att bedöma vad som över huvud taget
är möjligt och att forma sina strävanden
i förhållande därtill. Efter några
fruktlösa försök att realisera vad som
vid en närmare eftertanke framstår som
ogenomförbart äro de färdiga att kasta
yxan i sjön. Alla förutsättningar saknas,
menar man, för fortsatt arbete. Det är
sådana som tro, att farkosten kan användas
redan på det stadium, då endast
konstruktionsritningarna föreligga
och alltså inte beakta nödvändigheten
av att på en blank kol foga planka till
planka. De inse inte, atl man först sc -

Meddelande av utrikesministern.

dan båten verkligen gjorts sjöduglig kan
använda den på en stormfylld ocean.

Hur kan man egentligen tänka sig, att
problemet fred på jorden, för att nu ta
det största i detta sammanhang, skall
kunna lösas i en handvändning och att
vad som i årtusenden varit föremål för
drömmar hos stora delar av mänskligheten
helt plötsligt skulle bli verklighet?
Det är de oavbrutna, envisa strävandena
att ta nya tag efter misslyckandena
och att ihärdigt arbeta mot det
stora målet, freden, hur många generationer
det än må kräva, som leder till
resultat. I det hänseendet har jag med
glädje ansett mig kunna instämma i vad
dagens meddelande från utrikesministern
avslutningsvis innehåller.

Även i vårt land har man på sina håll
hemfallit åt vad jag skulle vilja kalla
överoptimismens pessimism. Man har
menat, att det inte finns någon anledning
för oss att vara med i Förenta
Nationerna, om vi på förhand veta, att
vi kanske inte så sällan kunna bli
tvungna att förhålla oss passiva gentemot
en rekommendation exempelvis i
anslutning till Achesonplanen. Är det
inte då bäst att vi genast lämna Förenta
Nationerna, har man frågat.

Här förbiser man först och främst
skillnaden mellan bindande beslut och
rekommendationer. Såsom framgår av
den tryckta utdelade redogörelsen föreligger
det en betydande skillnad i både
rättsligt och politiskt hänseende. Redan
ordet »rekommendationer» anger ju, att
medlemmarna måste ha en självständig
rätt att bedöma, om de anse sig kunna
efterkomma uppmaningen. Det finns
ingen anledning för mig att upprepa
vad den utförliga redogörelsen innehåller
på denna punkt. Jag nöjer mig med
att stryka under, att vi självfallet inte
kunna efterkomma en rekommendation,
om den för oss in i ett stormaktskrig.

Å andra sidan är det uppenbart, att
vi i många lägen kunna och oförbehållsamt
böra följa rekommendationer som
ges. Så var fallet med biståndet i fråga

Nr 7.

Onsdagen den 27 februari 1952.

Meddelande av utrikesministern.

om sjukvården i Korea, och det är inte
uteslutet att situationen kan vara sådan,
att vi kunna finna motiv för att på
generalförsamlingens rekommendation
sända en frivillig trupp utan att därmed
behöva påta oss risken att dras in
i en stormaktskonflikt.

En annan kategori, som inte heller
gör vår utrikespolitik några större tjänster
utgöra de, som av skilda anledningar
deklarera sin ståndpunkt i så
svävande ordalag, att ingen vet var de
stå eller, för att tala konkret, huruvida
de verkligen mena att vi skola behålla
vår alliansfria linje. Man har från oppositionens
sida vid åtskilliga tillfällen
talat om att vår utrikespolitik skulle
vara på glid. Det är inte bara i pressen
utan också i anföranden av framstående
oppositionsmedlemmar som
man har kunnat finna just detta uttryckssätt.
Jag förstår faktiskt inte vad
man egentligen menar med ett sådant
tal. I ideologiskt avseende har det väl
från alla demokratiska partier gång på
gång strukits under, att vi anse oss
nära knutna till västdemokratien; folkdemokratien
däremot är någonting för
oss väsensfrämmande, ha vi sagt. Vår
frihetslidelse medger här ingen kompromiss
om ideologier. Dess bättre synas
allt flera svenskar komma till insikt
om den saken. Förekomsten av
ulvar som avslöjas har väckt många
förut sovande. Det uppdagade militärspionaget
måste utlösa en skärpt vaksamhet
både från myndigheterna och
från allmänheten. Svenska folket i dess
helhet måste väckas till insikt om de
faror som här lura och om skyldigheten
för alla och envar att hjälpa till att
uppdaga de förrädare, som ytterligare
kunna finnas. Ingenting får underlåtas
i det hänseendet.

Till herr Johansson i Stockholm
skulle jag vilja säga att upptäckten av
de två senaste spionfallen inte, som
han försökte göra gällande, på något
sätt har samband med storpolitiken.
Spionen A fastnade i polisens garn vid

rutinundersökningar; spionen B, som
upptäcktes helt nyligen, hade själv fällt
yttranden, som satte polisen på spåren.

I detta sammanhang skulle jag vilja
säga ett par ord i anslutning till de omnämnanden
av statsminister Kekkonens
uttalanden som här gjorts av ett par talare,
bl. a. herr Johansson i Stockholm.
Kekkonen kunde i ett av talen nyligen
inte använda nog starka ord för att
ge uttryck åt sin förtrytelse över att det
verkligen fanns folk i Finland, som inte
satte sitt eget fädernesland på främsta
platsen. Jag tror att vi ha anledning
att göra samma uttalande för vårt lands
räkning.

Herr Ohlin tog i dag åter upp frågan
om vårt ställningstagande till Koreas
brännmärkande som angripare. Herr
Ohlin påstod att vi underlåtit att stämpla
Kina som angripare. I dag, liksom
när vi debatterade denna fråga i början
av 1951, gör jag gällande att vi
-verkligen stämplade Kina som angripare
och att vi skilde oss från majoriteten
endast i fråga om metoden för
detta brännmärkande. Jag skall inte gå
närmare in på detaljerna utan bara
omnämna, att den resolution som förelåg
och blev antagen av majoriteten
omfattade flera frågor, bl. a. frågan om
sanktioner. Det var detta som gjorde
att vi föredrogo att använda vår egen
metod i detta sammanhang.

Beträffande den tyska frågan delar
jag den uppfattning, som den svenska
delegationen gav uttryck åt, och detta
främst med hänsyn till tvenne förhållanden.
Alternativet — västmaktsförslaget
— tog nämligen sikte på en undersökning
av förhållanden som äro
kända över hela världen. Det är en
känd sak att man inte har press- och
yttrandefrihet t. ex. i Sovjetunionen
och att man över huvud taget där inte
har det skydd och den garanti, som
man skulle göra undersökningar om.
Det var alltså kända förhållanden man
skulle undersöka. Det andra skälet som
gör att jag kan ansluta mig till delega -

Nr 7.

Onsdagen den 27 februari 1952.

tionens ståndpunkt är att tidsbegränsning
var stipulerad, varför risken för
allt onödigt uppskov var eliminerad.

Herr Ohlin var inne på frågan om
exporten från vårt land och avgifterna
på exportvaror. Jag blev inte riktigt på
det klara med herr Ohlins ståndpunkt.
Kan det verkligen vara så, att herr
Ohlin menade, att denna överenskommelse
med industrien om konjunkturavgifter
på vissa exportvaror inte borde
ha träffats? I så fall skulle det vara
mycket intressant att få veta detta.

Det har talats åtskilligt här om klokheten
eller oklokheten i att på förhand
dra upp riktlinjer för vårt utrikespolitiska
handlande. Så mycket måste man
fastslå, att några riktlinjer äro vi ändå
tvungna att hålla oss med; vi kunna
väl inte handla alldeles på måfå. Sedan
är det en annan fråga hur långt vi anse
oss vara i stånd att dra upp riktlinjer.
Vi ha ju t. ex. en fast riktlinje, innefattande
att vi skola stå fria från militärallianser.
Men även om man anser
att vi ha behov av vissa riktlinjer så
betyder detta ej att vi böra på förhand
göra deklarationer beträffande lägen,
vilkas alla detaljer man inte på förhand
kan överblicka. Men för min del anser
jag att det ingalunda är fallet med
deklarationen, att vi inte kunna följa
en rekommendation enligt Achesonplanen
i de fall vi därigenom nödgas delta
i ett stormaktskrig eller löpa risk att
indragas i ett sådant. Är man från folkpartiets
och högerns sida beredd att
ge sin anslutning till det sistnämnda
uttalandet?

Herr förste vice talmannen återtog
nu ledningen av förhandlingarna.

Herr HJALMAKSON (kort genmäle):
Herr talman! Det var med stor tillfredsställelse
jag tog del av inrikesministerns
uttalande att det råder enighet
i vårt land om den alliansfria linjen,
och vi äro också eniga om att riktmärket
för denna politik skall vara vårt
C — Andra kammarens protokoll 1952. Nr

Meddelande av utrikesministern.

lands frihet och fred. Inrikesministern
berörde även det inre säkerhetsproblemet,
och det är med anledning därav
jag skulle vilja göra honom en fråga.
Han kanske inte anser sig kunna eller
böra besvara den, och om så inte sker,
möter ingen kritik därför från min
sida. Jag ville bara fråga om inrikesministern
uppmärksammat den s. k.
turisttrafik, som enligt uppgifter i tidningspressen
lär pågå från Sverige via
Berlin till östblocket och vars syften
förefalla ganska klara för de flesta tänkande
medborgare här i landet?

Jag kanske också, herr talman, får
begagna tillfället att ge en liten replik
till excellensen Undén. Jag måste över
huvud taget opponera mig mot den taktik
man understundom begagnar på regeringsbänken.
Man vet att vi inom
oppositionen ha en mycket begränsad
tid till vårt förfogande — regeringsbänkens
talesmän ha där ett stort försteg
framför oss. Det är omöjligt att under
loppet av några minuter hinna gå in på
alla problem. Då man alltså inte gör
detta, får man inte från regeringsbänken
ta detta förhållande till intäkt för
att vi inte önska diskutera alla de frågor
som regeringsbänken tar upp. Det
skulle vara mycket glädjande om regeringen
vore lika pigg på att diskutera
alla spörsmål som oppositionen för
fram.

Utrikesministern yttrade att han inte
velat framföra några insinuationer beträffande
mina motiv. Nå, låt oss då
lämna motiven. Men de förmodanden,
som utrikesministern gjorde, voro ett
uttryck för en mycket osaklig insinuation.
Jag konstaterar med tillfredsställelse
att utrikesministern uppenbarligen
icke vidhåller att vår ställning när det
gäller alliansfriheten skulle kunna karakteriseras
som en politik »på det sluttande
planet», och att han inte heller
längre vidhåller sitt förmodande beträffande
vår ståndpunkt i sanktionsfrågan.
Samtidigt, herr talman, vill jag framhålla
att vi alla önska att vi inte skola
7.

Nr 7.

Onsdagen den 27 februari 1952.

Meddelande av utrikesministern.

bli indragna i ett stormaktskrig. Därom
råder det inga delade meningar.

Får jag till sist, herr talman, också
besvara utrikesministerns fråga om det
skandinaviska försvarsproblemet. Utrikesministern
vet precis lika bra som
jag att vi tagit upp denna fråga med
tanke på den situation, som expertisen
ansett vara den mest sannolika vid ett
krigsfall i Norden, nämligen situationen
vid ett angrepp som drabbar oss
alla här i Skandinavien. Vi ha understrukit
att vi för denna eventualitet
böra undersöka, vad vi kunna göra för
att förbereda försvaret. Det är omöjligt
att ge en samlad översikt över alla
de konkreta problem som i sådant fall
aktualiseras —- det är jag inte i stånd
till. Vi ha emellertid hemställt till regeringen
att förutsättningslöst få resonera
om dessa ting. Vill regeringen
vara med därom?

Herr OHLIN (kort genmäle): Herr
talman! Utrikesministerns förmodan,
att irritationen i utlandet berodde på
det svenska förslagets utomordentligt
överlägsna egenskaper, kastar ett blixtljus
över hans bedömande av dessa frågor.
Jag lämnar det för alla att betrakta.

Till både utrikesministern och inrikesministern
vill jag säga, att den
ståndpunkt vi i folkpartiet klart och
bestämt deklarerat går ut på att vi
skola försöka hålla Sverige utanför ett
krig, detta genom en alliansfri hållning,
en positiv FN-politik jämte den
nordiska kontakt jag nämnde i mitt
första anförande. Vi anse — och jag
exemplifierade detta utan att överdriva
motsättningen härvidlag till regeringen
— att den något mer positiva hållning
till FN, som vi rekommenderat, är mer
ägnad än regeringens linje att bevara
Sveriges fred. Detta trots att vi flera
gånger påpekat att själva målsättningen
är densamma.

Jag tror också att en sådan politik
som vi förorda är mer ägnad att ge

Sverige stöd, för den händelse vi skulle
bli angripna, och man kan kanske inte
helt bagatellisera den sidan av saken.
Jag konstaterar, medan vi nu tala om
vad som inte säges, att det på regeringsbänken
nästan alltid råder en fullständig
tystnad kring detta ämne, hur
vi skola kunna skapa bästa möjliga
förutsättningar för att Sverige inom ramen
av vår utrikespolitik skall erhålla
stöd om vi bli angripna.

Herr Hedlund talade om exportavgifterna
och frågade om jag menade, att
överenskommelsen med industrien inte
borde ha träffats. Men, herr Hedlund,
här har handelsministern ansträngt sig
för att förklara för svenska folket att
det inte finns några exportavgifter utan
något helt annat som heter konjunkturutjämningsavgifter
—• vilka utlandet
har missförstått. Och så finna vi, trots
allt detta, att inrikesministern själv
missförstår och sammanblandar konjunkturutjämningsavgifterna
med exportavgifterna.
Vad jag i detta sammanhang
talat om gällde statsministerns
plan på verkliga exportavgifter
på alla varor, förmodligen riktade mot
vissa marknader. Jag skulle vilja råda
inrikesministern att studera detta projekt,
och sedan vore det intressant att
höra vad han i dagens läge anser
om det.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HEDLUND: Jag förstår att
herr Ohlin avser avgifter som aldrig
funnits, det förstår jag nu efter det senaste
klarläggandet. Jag trodde att herr
Ohlin i sitt första anförande syftade
på sådana avgifter som verkligen hade
uttagits och inte bara på sådana, som
det varit tal om.

Jag konstaterar att man både från
högerns och folkpartiets sida visserligen
klart framhåller, att vi önska fred,
att målsättningen är fred — för att nu
tala med herr Ohlin — men att man
vägrar att besvara min fråga, huruvida
man är villig att efterkomma en FN -

Onsdagen den 27 februari 1952.

Nr 7.

rekommendation enligt Achesonplanen,
även om detta för oss in i ett stormaktskrig.

Herr OHLIN (kort genmäle): Herr
inrikesministern får ursäkta mig, men
jag tycker att detta var det mest fantastiska
yttrande jag hört i andra kammaren.
.lag liar ju i min principdeklaration
redan besvarat denna fråga genom
att säga, att målsättningen bör
vara att hålla Sverige utanför krig. Och
så frågar inrikesministern: Vill herr
Ohlin då vara med om en politik som
för oss in i kriget? Nej, jag upprepar
att det är min bestämda övertygelse att
Förenta Nationerna är en institution
som har vissa möjligheter att bevara
freden, att det är i Sveriges intresse att
denna organisation stärkes och att vårt
land genom en positiv hållning i FN —
så långt detta är möjligt med den allmänna
målsättningen för vår utrikespolitik
— får större utsikter att bevara
freden än om vi i FN inta en annan
ställning.

Herr HJALMARSON (kort genmäle):
Jag har t. o. in. ännu lättare, av rent
tekniska skäl, än herr Ohlin att besvara
herr Hedlunds fråga, eftersom jag redan
i min förra replik strök under —
såsom inrikesministern kanske observerade
— att vi alla äro överens om målsättningen
att undvika att bli indragna
i en stormaktskonflikt.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HEDLUND: Herr talman!

Herr Ohlin hör ofta fantastiska saker
här i kammaren, och jag antar att han
hör sådana på andra håll också, men
det må stå för hans egen räkning. Det
var inte målsättningar och önskemål
det var tal om här utan riktlinjer. .lag
förutsätter nämligen att varje vettig
människa är på det klara med att vi
skola försöka hålla oss undan krigets
fasor, men frågan är vilken väg herrarna
vilja vandra mot det målet. Äro ni
beredda att avstå från att delta i sank -

Meddelande av utrikesministern.

tioner som kunna dra in oss i krig? På
den frågan får jag det svaret, att på
den och den vägen finns det ännu
större utsikter. Jag kan inte få ett ja
eller ett nej på min klart uppställda
fråga. Detta tillåter jag mig konstatera.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN: Herr talman!
Jag skall egentligen inte blanda mig i
detta, men det är väl möjligt att både
herr Ohlin och herr Hjalmarson ha
velat göra en sådan förhandsförklaring,
fastän det inte kom så tydligt
fram som det gjorde i min tidigare
förklaring för regeringens räkning,
som de då kritiserade, nämligen att
man på förhand kunde säga, att om
ett efterkommande av en rekommendation
om militära sanktioner skulle
innebära att vi skulle vara invecklade
i ett världskrig, säger man nej. Jag
skulle alltså bara vilja ge herrar Ohlin
och Hjalmarson den förmånen, att
de anses ha anslutit sig till en sådan
förhandsförklaring om vi inte få höra
någon opposition emot detta.

När det gäller den tyska frågan nöjde
sig herr Ohlin med en lustighet om
det svenska förslaget. Jag hade ju framfört
en ganska utförlig kritik av det
förslag som hade framlagts från västmaktshåll,
och jag har inte sedermera
från herr Ohlin hört några invändningar
mot detta, bortsett alltså från
denna lilla lustighet, att det var någonting
otroligt att jag tänkte mig att
detta förslag på grund av sina förtjänster
skulle kunna anses som farligt.
Ja, herr Ohlin, det var verkligen så
att det ibland anfördes att förslaget
var väldigt besvärande, eftersom det
ju kunde hända att det var många som
skulle rösta på det. Det var just detta
som sades under hand och som kanske,
såsom jag sade, förklarar irritationen.

Herr HAGBERG i Luleå: Herr talman!
Det är några frågor som jag skulle vilja
ytterligare beröra.

Nr 7.

Onsdagen den 27 februari 1952.

Meddelande av utrikesministern.

Jag noterade redan vid remissdebatten
med tillfredsställelse att den svenska
delegationen i Förenta Nationerna
i några uppmärksammade fall hävdat
en annan mening än Förenta staterna.

Man kan kanske antaga att utrikesministern,
när han i höstas förklarade
att Förenta Nationerna inte få bli ett
bihang till Atlantpakten, hade det faktum
i tankarna, att Förenta Nationerna
för närvarande i mycket äro ett bihang
till Förenta staternas utrikespolitik.
Och han kanske tänkte på sådana
fakta som att Förenta staterna kontrollera
alla utskott i generalförsamlingen
liksom i Förenta Nationernas elva specialorgan,
att tre fjärdedelar av sekreteriatets
medlemmar äro amerikaner,
att efter diverse utrensningar nästan
hela FN-personalen består av amerikaner
eller personer från atlantpaktsländer,
att den amerikanske chefen för
polisen, Hoover, öppet låtit förkunna
att man skulle öka antalet agenter i
Förenta Nationernas sekretariat och
permanenta organ samt att s. k. oamerikansk
verksamhet beivras, vilket enbart
kring årsskiftet 1950/51 ledde till
att ett sjuttiotal medarbetare i Förenta
Nationerna avskedades på grund av
opålitlighet mot Förenta staternas politik.

Om allt detta och om några liknande
■skandaler berättas ingenting i regeringens
redogörelse. Men det är likafullt
mycket alarmerande för alla dem
som önska att Förenta Nationerna skola
fylla sina stora, självpåtagna uppgifter
och verkligen bli ett organ för
samarbete mellan makterna i stället
för ett organ i en maktgrupps händer
mot en annan.

Det kan sägas, att tecken på ett tillfrisknande
framträda och att den amerikanska
FN-politiken blir impopulär,
ja, avskydd i en del FN-kretsar och
hotar att beröva Förenta staterna den
prestige som ännu kan finnas kvar.
Vi mena därför, att det inte finns anledning
att kasta yxan i sjön, även om

mycket inträffat som berövat Förenta
Nationerna dess förtroende som ett
organ för fredens sak.

Herr utrikesministern har i sitt på
många punkter mycket förståndiga anförande
för en stund sedan bemödat
sig om att förta intrycket av de avvikande
meningar, som från den svenska
regeringen framförts gentemot Förenta
staterna i fråga om Förenta Nationernas
politik. Det är som om han bad om
ursäkt för att han gått emot amerikanerna
i den tyska frågan. Det är att i
grunden vanställa hela situationen när
man å ena sidan framställer den tyska
demokratiska republiken såsom en polisterrorns
hemvist och å andra sidan
förtiger den nazifierade politik som nu
genomföres i Västtyskland och särskilt
av Förenta staterna. Men man kommer
inte ifrån sådana fakta, som amerikanernas
egna erkännande, att åttio procent
av all administrativ personal i
dess ockupationszon tidigare varit nazistiska
ämbetsmän, att till och med
cheferna i den nya Bonnstaten äro f. d.
medlemmar i nazistiska partiet och
att samma människor återinsatts i den
tunga industrien i Ruhr och i spetsen
för den nya Wehrmacht som amerikanerna
ha genomtrumfat. Och det är
fakta som man inte finner motsvarighet
till i den tyska demokratiska republiken.
Däremot kan nog herr Undén
i sin egen press då och då finna
exempel på varför ingripanden ha företagits.
När man öppet i socialdemokratisk
press här i landet skryter över
alla sabotage och alla ogärningar som
begås mot den nya regimen i östra
Tyskland, så kanske detta kan förklara
en hel del.

Min partikamrat Gustav Johansson
har redan berört den finske utrikesministerns
tal den 29 januari. Huvudinnehållet
är ju känt. Finland kan stå
neutralt i ett storkrig om det inte angripes
från skandinaviskt område, men
Norges och Danmarks anslutning till
Atlantpakten har i verkligheten skapat

Onsdagen den 27 februari 1952.

Nr 7.

den enda krigsfaran, och en fruktansvärd
krigsfara, för Finland. Det är en
mycket svår anklagelse, väl den starkaste
anklagelse som anförts under
fredstid av en ansvarig nordisk statsman
mot kolleger i andra länder.

Men den saken berör ju lika omedelbart
vårt land och vårt folk. Vägen till
Finland och Sovjetunionen går genom
och över svenskt område. Samma öde,
att indragas i det av amerikanerna
propagerade och även planlagda kriget,
hotar vårt land i det ögonblick
Atlantpaktens stridskrafter från Norge-Danmark
gå till aktion mot Finland-Sovjetunionen,
och detta understryker
även vad herr Gustav Johansson
här har sagt: Faran kommer från
väster.

Att Sveriges regering hållit god min
i detta elaka spel är förvånande. Det
kan inte vara i god tro som den upprepade
gånger uttalat sin förståelse för
Norges anslutning till Atlantpakten,
respektive sin tillfredsställelse över
den väldiga militära upprustningen i
Norge och Danmark. Island är redan
ockuperat, men är det mycket annorlunda
med Norge och Danmark?

Jag vill utöver vad herr Gustav Johansson
nyss har erinrat påminna om
att den norske justitieministern just nu
håller på med förslag till en grundlagsförändring,
som skall byta ut den 130
år gamla förklaringen i grundlagen, att
»Kongeriget Norge er et frit, selvständigt,
udeleligt og uafhändeligt Rige»,
och byta ut den med den motiveringen,
att det traditionella självständighetsbegreppet
befinner sig i upplösning, att
suveräniteten förlorat sitt värde och
att grundlagens nuvarande bestämmelser
stå, som det heter, i motsättning
till Norges indragande i eu trängre
politisk, ekonomisk och militär gemenskap.
Men vare sig från regeringens eller
från den borgerliga oppositionens
sida har man funnit något anmärkningsvärt
i detta. Det är, mena vi,
verkligen på tiden att man börjar se

Meddelande av utrikesministern.

efter vad det är som sker i det som
synes ske. Och jag tror, att vill man
objektivt pröva denna fråga, då måste
man också erkänna att ett nordiskt
samarbete bara kan bli till välsignelse
för de nordiska folken om det syftar
till att försvara fredens sak och att
draga Danmark och Norge ur Atlantpaktens
faror.

Utrikesministern började i dag med
att säga, att en redogörelse för Förenta
Nationernas verksamhet och Europarådet
kunde bilda underlaget för dagens
utrikesdebatt. Jag måste tyvärr säga, att
han talade mycket allmänt om den första
frågan och teg helt om den andra. Många
brännande problem, som ha samband
med Sveriges fred, ha förbigåtts med
tystnad. Dit hör förvandlingen av våra
grannländer Danmark och Norge till
militära uppmarschområden för det propagerade
kriget, vilket som den finske
statsministern påvisat, skapar en dödlig
fara inte bara för Finland utan också
för Sverige, dit hör den tyska återupprustningen
under Hitlergeneralernas ledning,
dit hör Förenta Nationernas användning
som ett medel för den amerikanska
krigspolitiken mot Korea och
Kina, för att nu bara nämna några exempel.
Men dit hör också, vilket särskilt
belysts av förra veckans smädekampanj
mot det kommunistiska partiet och Sovjetunionen,
Sveriges förhållanden till
detta rike. Jag tillät mig redan för några
år sedan uttrycka den meningen, att
Sveriges förhållanden till Sovjetunionen
förvandlats till den svenska utrikespolitikens
huvudfråga. Detta har som sagt
fått en ytterligare belysning under föregående
vecka. Regeringen kan inte frånsäga
sig medansvaret — för att inte säga
huvudansvaret — för denna kampanj.
Jag tänker därvid mindre på försvarsministerns
engagemang än på det faktum,
att den politiska polisen uppenbarligen
många veckor i förväg kunnat
furnera pressen med så kallat material,
och alt den socialdemokratiska pressen
gått i spetsen i denna hysterikampanj

Nr 7.

Onsdagen den 27 februari 1952.

Meddelande av utrikesministern.

som till och med överträffar krigsårens
värsta ansträngningar i denna riktning.
Det är kanske tillräckligt att illustrera
det hela genom att erinra om den seriösa
och utomordentligt diplomatiskt genomförda
processen mot den kvinnliga
franska agenten och hennes medhjälpare
för en kort tid sedan. Man var till
och med så finkänslig i pressen att man
presenterade henne som »ryska grevinnan»,
allt i det genomskinliga syftet att
vilseleda allmänheten om den franska
regeringens kunskapande i vårt land.

Många länder äro intresserade av vad
-Sverige har för sig. Det är mycket som
tyder på, att man vare sig i öst eller
väst tror alltför starkt på de svenska
officiella neutralitetsförklaringarna. En
dag kommer det säkert att visa sig, att
den miljard dollar, som den amerikanska
regeringen anslagit för underrättelseverksamhet
i olika länder, även funnit
mångsidig användning i vårt eget land.

Alla länder, även vårt eget, försöker
få reda på så mycket som möjligt om
vad andra länder i verkligheten ha för
sig. I synnerhet är intresset stort, om
man väntar sig en potentiell fiende i
vederbörande land. Men frågan är ändå:
Skall nu en sådan verksamhet som alla
regeringar utföra och som alla människor
avsky, verkligen tagas till utgångspunkt
för en ensidig och hysteriskt
präglad kampanj mot ett grannland,
eller skall den behandlas som den verksamhet,
som på motsvarande sätt bedrives
av andra länder? För vår del är
svaret självklart. Men om man i stället
utnyttjar en affär, vars omfattning tills
vidare inte är känd, för en kampanj av
den senaste veckans storleksordning, då
kan det bara uttolkas som en politisk
spekulation med syften som äro lika
långtgående som dess konsekvenser.
Det är de, som vilja göra Sverige till en
bricka i det planerade amerikanska kriget
mot Sovjetunionen och folkdemokratierna,
som ha intresse av denna
kampanj. Den ligger följaktligen i främmande
makters intresse, i detta fall i

Förenta staternas intresse. Att denna
kampanj samtidigt utnyttjas i ett inrikespolitiskt
syfte, för att kompromettera
ett legalt politiskt parti, minskar
inte huvudsyftet. Liksom kampanjen
mot kommunismen var nazisternas första
förberedelse för det andra världskriget,
är kampanjen mot kommunismen i dag
Förenta staternas motsvarande förberedelse,
och den har fullt riktigt uppfattats
och uppskattats av dess agenter
i olika länder, däribland vårt eget.

I den senaste spionaffären har en person
utpekats, som en gång var medlem
i det kommunistiska partiet och som
även haft en underordnad sysselsättning
på en tidningsredaktion. I den förra
spionprocessen blev det däremot fullt
klarlagt, att den dömde aldrig varit medlem
i någon kommunistisk organisation,
men vad brydde sig pressen och den
statskontrollcrade radion om detta faktum?
Vi mena, att man måste låta varje
sak vara vad den är. Intet parti kan anklagas
för enskilda medlemmars kriminella
handlingar, därest det icke försvarar
dessa. Det vare oss fjärran att
anklaga det socialdemokratiska partiet
för alla de fackliga förskingrare, som
varit rekryterade i detsamma. Lika litet
skulle det falla oss in att säga att medlemmar
av folkpartiet ej kunna betros
med ekonomiska uppdrag, eftersom en
av dess främsta i Stockholm ställts under
åtal och prickats för förskingring.
Hela denna användningsmetod är typiskt
amerikansk. Men under allt detta
ligga fortfarande de utrikespolitiska spekulationerna.
Det är det också för herr
Ohlin, när han här talar om att det
väsentliga med ertappade spioner inte
är om de numera äro medlemmar i det
kommunistiska partiet utan att deras
politiska åskådning predestinerar dem
till kriminella handlingar i Sovjetunionens
tjänst. Det är, herr Ohlin, ett resonemang
lika beklämmande och ohederligt,
som om vi sade, att medlemmar av
herr Ohlins parti är predestinerade till
att begå kriminella handlingar.

Onsdagen den 27 februari 1952.

Nr 7.

Efter vad jag kan förstå var kontentan
av herr Ohlins anspråk i dessa avseenden,
att han ville förbjuda den socialistiska
propagandan. Han ville förbjuda
upplysningar om Sovjetunionen,
såvida ej dessa upplysningar äro av den
karaktären, att de anses kompromettera
detta land. Konsekvensen av hans resonemang
är också, att om en medlem i
folkpartiet spionerar för Sovjetunionen,
är det icke folkpartiet utan det kommunistiska
partiet, som är ansvarigt därför.
Det är ingen hemlighet, att många
medlemmar av herr Ohlins parti ha sina
politiska ideal i Förenta staterna och
England, men det vore lika orimligt att
anklaga hans parti för vad enskilda medlemmar
eventuellt göra i dessa länders
tjänst, låt mig säga på grund av sin politiska
övertygelse, såvida de inte försvaras
av folkpartiet. Det är lika orimligt
som det är att lägga det politiska ansvaret
på det kommunistiska partiet för
en skadegörare mot vårt land, därför att
han någon gång råkat inneha en kommunistisk
medlemsbok.

Det är sedan gammalt en offentlig
hemlighet att två folkpartitidningar i
Stockholm bedriva systematisk verksamhet
för att på hemliga kanaler skapa sig
informationer om vad som försiggår i
kanslihuset. Därigenom ha de också
många gånger, och det har förvånat
många, kunnat giva offentlighet åt innehållet
i dokument, som då varit hemligstämplade.
Herr Ohlin känner till denna
sak. Det är mig inte bekant, huruvida
han vidtagit åtgärder för att göra
slut på denna smutsiga underrättelseverksamhet.

Jag tror, att herr Ohlin skall sopa rent
framför egen dörr, innan han börjar
med andras. Han har i sin plädering i
dag för den amerikanska angreppspolitiken,
för det kalla kriget, för upprustningen
och för sina krav på ett ekonomiskt-politiskt
block mellan Sverige och
västmakterna klarlagt, vad som döljer
sig bakom försöken att göra det kom -

Metldelande av utrikesministern.

munistiska partiet ansvarigt för förbrytelser,
som begås mot vårt land.

Den socialdemokratiske talesmannen,
herr Fast, talade om att man skall hålla
huvudet kallt, men faktiskt gav hela hans
anförande i det avsnittet ett intryck av
en utpräglad hysteri, som till och med
överskrider vad man tillät sig under
krigsåren.

Jag har ju varit 20 år i denna riksdag
och jag har uppenbarligen bättre minne
än många av dess äldre medlemmar.
Jag vet vad man tillät sig under Hitlers
storhetstid, vilka provokationer, vilka
anklagelser, vilka åtgärder. Det är bara,
tycker jag, så förnedrande, att det här
finnes en mängd aktningsvärda människor
som länge ha tillhört denna riksdag,
som ännu ha dessa erfarenheter i
minnet, och som komma ihåg, vilken
smutsig byk som den s. k. Sandlerkommissionen
fick ta hand om, och att dessa
i dag inte alls låtsas om sina erfarenheter.
Det kan hända, och jag är ganska
säker därpå, att det kommer att bli
samma resultat av dessa kampanjer, som
det blev av de kampanjer, som drevos
under krigsåren.

Herr talman! På kammarens bord
ligga fyra utskottsutlåtanden över kommunistiska
motioner. Ett har levererats
av konstitutionsutskottet, de övriga av
utrikesutskottet. De ha alla samband
med utrikespolitiken, och en del talare i
debatten ha varit inne på de spörsmål,
som de behandla. Utan att representera
samtliga förslag som vi ställt, så ge de
i alla fall en del av vår uppfattning om
hur den svenska utrikespolitiken skall
bedrivas för att tjäna Sveriges sak.

I den av våra motioner som behandlats
i konstitutionsutskottet ha vi tagit
upp två frågor, nämligen dels frågan
om riksdagens otillräckliga inflytande
över traktater med främmande makter,
dels frågan om riksdagens obefintliga
inflytande över det stora spörsmålet om
och när landet skall börja krig och sluta
fred. Konstitutionsutskottet finner bestämmelserna
och maktbefogenheterna

Nr 7.

Onsdagen den 27 februari 1952.

Meddelande av utrikesministern.

i fråga om traktater med främmande
makter i princip väl avvägda, och det
erinrar om att år 1921 genomfördes en
uppmjukning av Konungens allenarätt
i dessa avseenden. Men i verkligheten
ligger ännu avgörandet hos Konungen
själv i fråga om de viktigaste ärendena.
Varken regeringen eller utrikesnämnden,
med vilka Konungen har att samråda
i vissa fall, kunna bestämma de
beslut som fattas. Det gör en ensam
människa, Konungen själv. Därtill kommer,
som utskottet också påpekar, att
Konungen själv avgör vilka frågor han
finner vara av den vikt att samråd kan
anses vara föreskrivet. Förhållandet är
alltså detta: en ensam människa, Konungen,
kan enligt vår grundlag ensam
fatta beslut om krig eller fred. Viktiga
avgöranden, av vilka hela folkets välfärd
är beroende, ligga i händerna på
en ensam människa. Hans sympatier
respektive antipatier, hans fördomar,
hans sinnesstämning kunna avgöra sådana
beslut. I en situation när ett så
ödesdigert beslut som det vilket gäller
krig fattas, då blir riksdagens av konstitutionsutskottet
åberopade finansmakt
av en ganska formell innebörd vad gäller
själva kärnfrågan.

Vi anse inte detta för demokrati utan
för demokratiens motsats. Det kan i en
kritisk situation, såsom historien gett
många exempel på, leda till en katastrof
för folket. Flera mycket viktiga
och långtgående beslut ha under senare
tid fattats av Kungl. Maj:t på grundval
av dessa stadganden. Både besluten om
Sveriges anslutning till Marshallorganisationen,
det bilaterala avtalet med Förenta
staterna och beslutet om Sveriges
medlemskap i Europarådet kunde fattas
utan att riksdagen i förväg fick ta
ställning därtill. Vi ha föreslagit en
grundlagsändring, som berövar Konungen
denna makt över liv och död för
folket. Vi anse att denna makt skall
läggas i riksdagens händer, och vi
anse detta vara demokrati.

I motionerna nr 8 och 316 i andra

kammaren ha vi föreslagit att Sverige
anmäler sitt utträde ur Europarådet och
dess organ samt utträder ur Marshallorganisationen
och uppsäger det bilaterala
avtalet med Förenta staterna.
Europarådet och dess organ liksom
Marshallorganisationen ingå i det blocksystem,
som med Förenta staterna som
inspiratör och delvis som organisatör
skapades efter kriget för att dela upp
Europa i två fientliga läger. Europarådet
har dessutom en parlamentarisk
församling, sammansatt av riksdagarna
i de länder som tillhöra rådet. Riksdagens
ledamöter i denna församling äro
inte bundna av några direktiv vare sig
från riksdagens eller regeringens sida.
De äro helt suveräna att medverka i
vilken galenskap som helst, oansvariga
och, om de vilja, ansvarslösa.

Denna europaförsamling har också
handlat därefter. Den. har fattat beslut
i strid mot stadgan och mot förutsättningarna
för europaförsamlingens verksamhet,
och särskilt komprometterande
är därvidlag dess beslut med 80 röster
mot 5 att skapa en europaarmé, trots
att detta beslut direkt strider mot stadgans
bestämmelser. Detta erkännes också
av utrikesutskottet. Mot vårt påstående,
att Europarådet verkar som ett
annex till Atlantpakten, erinrar utrikesutskottet
om stadgans förbud mot att
behandla militära frågor. Man tröstar
sig följaktligen med att beslutet är olagligt
och att i varje fall den svenska delegationen
med hänvisning till stadgan
inte medverkade vid beslutets tillkomst.
Men detta är ju ytterligare ett skäl för
Sverige, som inte vill delta i något
block, som inte vill vara med i någon
militärallians och som i händelse av ett
storkrig vill upprätthålla neutralitet, att
utträda ur denna komprometterade organisation.

Nu har europaförsamlingens beslut
om en europeisk armé tagits om hand
av Atlantpaktsorganisationen, vars
medlemmar till större delen även tillhöra
Europarådet och dess organ. Euro -

Onsdagen den 27 februari 1952.

Nr 7.

paförsamlingen har alltså fungerat som
ett förberedande organ när det gällt
tillkomsten av Atlantpaktens europaarmé.

Marshallorganisationen tillskapades
med den formella motiveringen, att den
skulle främja de anslutna staternas ekonomiska
tillfrisknande. Men motsatsen
har blivit fallet. Dess största medlemsstater,
England, Frankrike och Amerika,
stå nästan inför statsbankrutt. Handeln
mellan östra och västra Europa, som är
ett så viktigt villkor för ekonomisk hälsa
i vår världsdel, har minskat med 50 procent
jämfört med förkrigstiden. Massarbetslöshet,
omedelbart ekonomiskt
krishot, fortsatt dollarbrist, inskränkt
konsumtion, det är några realiteter i
Marshallorganisationens kvarblivande
s. k. tillgångar. Ändå allvarligare äro
om möjligt de militära och politiska
konsekvenserna. Marshallplanen har befordrat
omläggningen från fredsekonomi
till krigsekonomi. Den har därjämte
centraliserat kontrollen över de strategiska
råvarorna i Förenta staternas händer
och nästan förlamat det inre europeiska
varuutbytet.

Amerikanerna skapade en administration,
som skulle fungera som en arbetsgivare
åt Marshallorganisationen,
eller Parisorganisationen som den också
kallas. Denna administration har nu
bytt namn och väl också delvis funktion.
I stället för Administrationen för
ekonomiskt samarbete kallas den nu
Administrationen för ömsesidig säkerhet.
Utrikesutskottet bestrider att denna
förändring uttrycker amerikanernas beslutsamhet
att använda Parisorganisationen
för det angivna militära syftet.
Men man kommer dock inte ifrån att
praktiskt taget varje amerikansk åtgärd
på dessa områden har syftat till att befordra
de amerikanska blockbildningssträvandena
som det viktigaste ledet i
krigsförberedelserna. Det är inte vår
utan utskottets framställning som är
missvisande på denna punkt.

Lika missvisande är utskottets redo -

Meddelandc av utrikesministern.

görelse för vad Sverige erhållit av Marshallmedel.
Skulle man tro utskottet utgjorde
hela beloppet 107 miljoner dollar,
varav 20,4 miljoner som lån. Den
föreställningen måste bibringas en ytlig
betraktare, att de 87 miljonerna äro en
ren gåva från de snälla amerikanerna
till vårt land, medan de ju i verkligheten
äro betalning för varor, som
Sverige levererat till andra länder. Dessutom
har detta indirekt tvingat Sverige
att ge krediter till betalningsunionen på
närmare en miljard kronor. Hur mycket
amerikanerna förtjänade på devalveringen
av den svenska kronan, som ju
också ingick i Sveriges förpliktelse, är
svårare att fixera, men det måste ju bli
betydligt mera än de pengar Sverige
lånat genom Marshallorganisationen.
Utskottet tycks dock godta den tanken,
att eftersom Sverige inte mottagit några
dollarkrediter bör det bilaterala avtalet
med Förenta staterna uppsägas, men
utskottet menar att detta är regeringens
sak. Vi för vår del mena, att riksdagen
skall ha eu mening i denna fråga i stället
för att överlämna den till en regering,
som trots de negativa resultaten av
amerikansk ledning över den ekonomiska
handelspolitiken i Europa nu skall
överflytta större delen av den svenska
utrikeshandeln på Förenta staterna.

Huvudvikten när det gäller bedömningen
av Sveriges förhållande till
Marshallblocket och Europarådet måste
läggas på det politiska planet. Det handlar
väsentligen om en politisk blockbildning
med många militära beröringspunkter.
Och eftersom den svenska utrikespolitiken
proklamerats som alliansfri
och fristående gentemot alla stormaktsblock
är det inte bara ologiskt
utan orimligt att delta i detta block, och
det måste väsentligt försvåra en neutral
linje i en stormaktskonflikt.

Vårt förslag om direktiv för den .svenska
FN-delegationen att stödja förslaget
om en fredspakt mellan de fem stormakterna
liksom alla förslag, som syfta till
förhandlingar i stiillet för maktpolitik

Nr 7.

Onsdagen den 27 februari 1952.

Meddelande av utrikesministern.

och till respekt för Förenta nationernas
stadgar och vetorätten, går utskottet
emot med en mycket krystad motivering.
Utskottet finner en fredspakt nyttig
endast om den ger en samtidig lösning
av de största tvistefrågorna. Men
det är ju detta som ligger bakom förslaget
om en fredspakt.

Därmed replikerar jag också herr utrikesministern
i hans replik till Gustav
Johansson för en stund sedan. Bakom
förslaget skymtar förslagen om fred i
Korea, om nedrustning, om atomvapenförbud
och om samarbete på FN-stadgans
grund. Det är, tycker jag, alldeles
orimligt att mot förslaget om en fredspakt
ställa förslag om Koreafred, eftersom
dessa frågor höra ihop. Naturligtvis
kan man tänka sig att endast
eu del av frågorna bringas till sin lösning
i samband med en fredspakt. Men
det kan ju inte vara ett argument mot
en fredspakt, att denna inte kan ta upp
alla olösta problem. Här tycker jag således
att utskottet i stället för att leverera
argument mot en fredspakt levererat
argument för en sådan.

Utskottet hänvisar till ett tidigare utskottsutlåtande,
att Sverige önskar undanröja
det hot mot civilisationen som
atomvapnet utgör. Men varför? Jag måste
här upprepa en fråga, som nyss ställdes:
Varför röstar då Sveriges representation
mot förslaget om förbud mot
atomvapenkrigföring och om kontroll
däröver, varför röstar man för ett förslag,
den s. k. Baruchplanen, som tillåter
fortsatt framställning av atomvapen
och som uppskjuter frågan om förbudet
till en oviss framtid?

Nästan samma frågor kunna resas till
utskottets försäkran, att det ställer sig
positivt till en nedrustningsöverenskommelse.
Faktum är ju, att den svenska
delegationen motarbetat konkreta förslag,
att stormakterna omedelbart skola
skära ned sina stridskrafter och rustningar
med minst en tredjedel. Den har
gjort detta samtidigt som den solidariserar
sig med den amerikanska upp -

rustningen av Atlantpakten, den amerikanska
baspolitiken, Koreakriget och
det kalla kriget. Varför, fråga vi. Eftersom
en överenskommelse med amerikanskt
bistånd anses ofrånkomlig. Ja,
det tror jag är den mening som utrikesministern
i dag i flera olika vändningar
har försökt klargöra, även om han inte
talat fullt klart om vad han menat.

Inte heller i fråga om stadgans bevarande
och vetorättens bibehållande vill
utskottet göra något uttalande. Denna
förbehållsamhet kan tolkas så, att den
svenska riksdagen är motståndare till
den nuvarande FN-stadgan och det
skydd för småstaterna, som vetorätten
i själva verket innebär. Men är det
verkligen avsikten med utskottets skrivning?
Enligt vår mening — den har
redan uttryckts av Gustav Johansson —
är den ursprungliga FN-stadgan viktigare
för de små staterna än för de
stora. Den är egentligen förutsättningen
för de svenska neutralitetsdeklarationerna.
Den innebär att säkerhetsrådet
inte kan fatta beslut om ett stormaktskrig
och att, om ett sådant utbryter,
Sverige rent automatiskt blir löst från
sina förpliktelser visavi Förenta Nationerna.
Utskottets underliga skrivning
på denna punkt kan tyvärr tolkas som
en rekommendation för strävandena att
sätta FN-stadgan ur kraft.

Jag kommer, herr talman, att med
denna motivering yrka bifall till våra
motioner, när dessa komma upp, utan
att i fortsättningen ingå på motiveringen.

Jag vill till slut också säga några ord
åt herr utrikesministern. Han har i en
artikel i den socialdemokratiska skriften
Aktuell politik uttryckt följande
tanke, som jag nyss delvis har varit
inne på: »En helt annan betydelse skulle
en fredspakt få som löste ett antal
aktuella tvistefrågor, vilka för närvarande
hindra ett internationellt samarbete.
En fredspakt som innebure en
uppgörelse rörande t. ex. den tyska frågan,
Koreafrågan, nedrustningen eller

Nr 7.

Onsdagen den 27 februari 1952.

atomkontrollen, eu dylik fredspakt skulle
göra skäl för sitt namn.»

Om jag reserverar mig för den undanglidande
formuleringen om atomkontrollen,
vill jag kort och gott fastslå,
att herr Undéns önskemål äro förträffliga.
Det är sådant som behövs,
som skulle jaga krigshot och ångest på
dörren och kunna lägga grunden till en
varaktig fred, men det finns ingen annan
väg till detta än samarbete mellan
de ledande makterna i enlighet med
FN-stadgan, d. v. s. fredspetitionens väg.
Eftersom de ledande imperialistiska
makterna inte vilja gå denna väg återstår
det bara en enda sak för folket:
att tvinga in dem därpå igen. Det är
detta som är fredspaktens hela hemlighet.

I samma artikel har utrikesministern
försökt karakterisera kommunisternas
utrikespolitik. Han påstår ad kommunisterna
anse ett krig mellan de kapitalistiska
staterna och de stater som
beträtt socialismens väg vara oundvikligt.
Detta påstående är icke en karakteristik
utan en karikatyr. Man skall
förgäves i auktoritativa uttalanden från
kommunistiskt håll söka en bekräftelse
på herr Undéns påstående i detta avseende.

Kommunisterna ha alldeles tvärtom
som arbetshypotes de båda systemens
samlevnad utan krig och verka för att
de i fredlig konkurrens skola visa folken
vad som är livsdugligt och vad
som hör det förgångna till. Vi tala för
fred, vi verka för fred och vi äro fast
övertygade om att fredens krafter äro
tillräckliga om de bara samverkar, och
vi kämpa aktivt för att hindra det
ragnarök, det tredje världskrig varom
herr Undén har skrivit. Anhängarna av
idén om ett tredje världskrigs oundviklighet
bo i väster. Tesen om det tredje
världskrigets oundviklighet har fått sitt
uttryck i Trumandoktrinen, i Atlantpakten
och i det kalla kriget.

Det är icke den officiella målsättningen
som angripes från vårt håll un -

Meddelande av utrikesministern.

der herr Undéns beklagande. Det är
tvärtom avsteget från denna målsättning
som vi ansett underminera grunden
för den fredsfrämjande utrikespolitiken.
Vi vilja att Sverige skall upprätthålla
goda förbindelser med alla
länder, men vi äro därför också motståndare
till en politik som ställer folkdemokratierna
och Sovjetunionen i
strykklass.

Låt mig här ge en replik till herr Braconier,
som ställde en fråga till mig
om vår ställning till Sovjetunionen. Jag
vill säga att vi låta vår hållning till
Sovjetunionen bestämmas av tre väsentliga
faktorer. Den första är Sovjetunionens
utrikespolitik, som vi anse vara
en fredens utrikespolitik, den andra är
att Sovjetunionen har beträtt socialismens
väg — vi kunna icke förstå den
socialist som icke känner sig befryndad
med de krafter och också de länder
som genomföra en politik som motsvarar
hans politiska ideal — och den
tredje faktorn, som är mycket viktig
och som vi hoppats att man vid stilla
eftertanke skall ägna ett större beaktande
i detta land, är att Sovjetunionen,
är Sveriges granne.

Jag förstår mycket väl att man kan
ha olika meningar om det politiska systemet
i Sovjetunionen, men om man
vill sitt folks välgång, borde man vara
angelägen om att gentemot ett så mäktigt
grannfolk iaktta rent elementära
krav på hur man skall uppträda folk
och länder emellan. Det är ju ingen
hemlighet för någon, att det finns gamla
komplex som många gånger, även under
vår 140-åriga fred, ha hotat att kasta
oss in i krig mot detta land. Vi anse
att det är vår granne, att det är en mäktig
granne och att det är en god granne.
Eftersom den svenska regeringen
officiellt under det andra världskriget
tackade Sovjetregeringen för att den genom
sitt ingripande hade räddat Sveriges
fred och oavhängighet, kunna vi
åberopa oss på officiella källor härvidlag.

Nr 7.

Onsdagen den 27 februari 1952.

Meddelande av utrikesministern.

Det finns, herr talman, i den internationella
liksom i den nationella politiken
två väsentliga tendenser, två väsentliga
ideologier, två väsentliga huvudkrafter,
mellan vilka en spänning
finns utan att denna behöver utlösas i
krig. Det är kapitalismens kontra socialismens
huvudkrafter, det är spänningen
mellan reaktion och utveckling, mellan
tillbakagång och framsteg, mellan
krig och fred. Vi stå i fredens läger,
vi äro stolta däröver och vi hoppas och
kämpa för att också vårt land skall
göra en bättre insats än hittills i denna
världskamp för freden.

Herr BRACONIER (kort genmäle):
Herr talman! Herr Hagberg i Luleå
ställde en fråga til mig, och jag vill endast
hänvisa till vad herr Hagberg har
skrivit om Sovjetunionen i sin kommentar
till det kommunistiska programmet:
»Därför kan arbetarklassen inte
betrakta Sovjetunionen som den betraktar
vilket annat land som helst. Den
står inte bara i djup tacksamhetsskuld
till detta land, den känner att det representerar
dess egna ideal och därför
måste solidariskt understödjas.»

Bör det inte, herr Hagberg, för ett
svenskt parti vara det väsentliga att man
i alla fall understödjer de egna demokratiska
institutionerna? Bör det inte
vara den främsta riktlinjen? Att i ett
politiskt program säga, att man skall
solidarisera sig med främmande makt,
det anser jag inte vara svensk politik.

Herr HAGBERG i Luleå (kort genmäle):
Herr talman! Om jag i detta uttalande
— det är gjort för åtta år sedan,
och jag förutsätter att herr Braconier
citerar mig rätt — hade utgått
från att det icke är vår främsta plikt
att solidarisera oss med vårt eget land
och folk, skulle herr Braconiers invändning
ha varit riktig. Men detta har hela
tiden varit utgångspunkten, och därför
är hans invändning oriktig.

Herr BRACONIER (kort genmäle):
Herr talman! Herr Hagberg i Luleå säger
i partiprogrammet, att han solidariserar
sig med Sovjetunionen och att
den representerar arbetarklassens ideal.
Det måste väl också innebära att styrelseformen
i Sovjetunionen är herr
Hagbergs ideal. Det må vara hans uppfattning,
men det är inte de svenska
demokratiska partiernas uppfattning.

Herr HAGBERG i Luleå (kort genmäle)
: Herr talman! Detta är väl att
föra över resonemanget till ett annat
plan. Vi ha aldrig dolt att vi vilja ha
en annan styrelseform i Sverige. Vi ha
hela tiden sagt att vi äro motståndare
till den kapitalistiska ordningen i vårt
land och att vi arbeta för att genomföra
en socialistisk ordning. Följaktligen är
herr Braconiers försök att utvidga problemet
på detta sätt icke riktigt.

Herr OHLIN: Herr talman! Det är inte
min avsikt att nu fortsätta den utrikespolitiska
debatten med något längre bemötande
av vad som har sagts från regeringsbänken,
utan jag skall begränsa
mig till ett par korta konstateranden.

Jag vill först påpeka och ha noterat
i kammarens protokoll, att mitt huvudanförande,
som jag höll innan utrikesministern
uttalade sig, icke gav den
minsta grund för de tolkningar som utrikesministern
tillät sig rörande folkpartiets
utrikespolitiska hållning. Jag
vill uttrycka ett beklagande av att utrikesministern
är så föga intresserad av
en saklig utrikespolitisk debatt, att han
tydligen med helt andra avsikter och på
ett sätt, som han själv måste inse vara
vilseledande, försöker beskriva ett annat
partis hållning. Jag tror att utrikesministern
inte någon gång tidigare har
gått så långt därvidlag som i dag, vilket
är ägnat att både förvåna och föranleda
beklagande.

Sedan vill jag säga två saker till inrikesministern.
Redan i mitt huvudanförande
sade jag, att politiken med kon -

Onsdagen den 27 februari 1952.

Nr 7.

junkturutjämningsavgifter borde omprövas.
Vi få ganska snart, tror jag, tillfälle
att gå in mera i detalj på den
punkten.

Vidare vill jag konstatera med anledning
av herr Hedlunds lilla replikinlägg
om Sveriges ställning till eventuella
förslag från Förenta Nationerna som
skulle innebära vårt indragande i stormaktskrig,
att om inrikesministern inte
förstår innebörden av de mycket tydliga
deklarationer som jag har gjort, så
finns det ingen möjlighet att hjälpa honom.
Då är han säkert ensam i kammaren
om att inte förstå dessa.

Om inrikesministern har några särskilda
avsikter med att låtsas att han
inte förstår, kan jag verkligen inte ta
upp kammarens tid med att polemisera
däremot. Jag skulle kanske, för att
hjälpa herr Hedlund litet på traven,
kunna säga en enda sak. Antag att en
person talar om att han icke har för
avsikt att gå och dränka sig. Då säger
en bekant till honom: »Du uttrycker
Dig inte tillräckligt tydligt. Jag vill ha
rent besked av Dig. Om någon kommer
och föreslår att Du skall dränka Dig,
vad tänker Du då göra? Svara ja eller
nej?» Vad skall man egentligen säga om
att det föres en dylik argumentation i
en utrikespolitisk debatt, som skulle ha
till uppgift att för svenska folket klargöra
den svenska utrikespolitikens karaktär
och de skillnader som kunna finnas
mellan de olika partiernas inställning?
Det är väl alldeles uppenbart att
eu person, som gjort en sådan deklaration
jag här nämnt, redan i förväg har
svarat nej, om någon kommer och föreslår
honom att han skall dränka sig.

Det behövs således inte något ytterligare
klargörande av folkpartiets ståndpunkt
än det vi givit många gånger
förr, nämligen att vi anse att man bör
sträva efter att hålla Sverige utanför
krig, så länge detta är möjligt med bevarande
av vår frihet.

•lag vill, herr talman, innan jag slutar
säga några ord med anledning av de

Meddelande av utrikesministern.

kommunistiska talarnas uppträdande
här. Såvitt jag har uppfattat, har man
på det hållet inte kunnat bestrida, att
den ryska upprustningen under åren
närmast efter krigets slut, alltså under
en period då västmakterna starkt nedrustade,
är en av huvudorsakerna, för
att inte säga huvudorsaken till uppkomsten
av det osäkerhetstillstånd som
nu råder i världen.

Herr Hagberg försökte nyss att för det
kommunistiska partiets del smita ifrån
allt ansvar för den benägenhet att stå
till främmande makts förfogande, som
flera nuvarande eller f. d. kommunister
ha visat på ett sätt som lett till ur
svenska synpunkter mycket tråkiga
verkningar. Det är, herr talman, alldeles
klart att ett parti inte kan vara
ansvarigt för om någon medlem av detta
parti gör sig skyldig till spioneri eller
begår något annat brott. Men kommunisterna
kunna inte komma undan ansvaret
med detta enkla principiella påpekande.
Ty det kommunistiska partiet
bedriver bland sina medlemmar en, jag
vill inte säga upplysningsverksamhet
men jag kanske kan kalla det uppfostringsverksamhet,
som direkt tar sikte
på att inge dem den föreställningen, att
den politik som Sovjet för alltid är den
riktiga, alltid är den som tjänar att
skydda freden! Det är väl då rätt naturligt
om åtskilliga kommunister börja
luta åt den slutsatsen, att de böra stödja
den sovjetryska politiken öven om denna
skulle stå i strid med svenska intressen.
Såvitt jag förstår, har man på kommunistiskt
håll här i kammaren både i
dag och tidigare alltid hävdat, att Sovjetrysslands
politik är den riktiga. Närhelst
det förekommit några olikheter i
fråga om ställningstagandena på sovjetrysk
och svensk sida, ha kommunisterna
aldrig tagit avstånd från Sovjetryssland
och i stället uttalat sig för den
svenska ståndpunkten. Man har alltså
på kommunistiskt håll predikat på ett
sätt som varit ägnat att befästa föreställningen
om »de arbetande massor -

Nr 7.

Onsdagen den 27 februari 1952.

Meddelande av utrikesministern.

nas» ofrånkomliga solidaritet med Sovjetryssland.
Det hjälper då inte, herr
Hagberg, att bara här i debatten kasta
in ett uttalande om att man utgår från
såsom något självklart, att en svensk
skall visa solidaritet med Sverige o. s. v.
Hela uppträdandet på kommunistiskt
håll har ju i åratal varit det motsatta.
Man har försökt suggerera fram den
föreställningen att eu god kommunist
skall visa solidaritet med Sovjetryssland,
och det är väl denna propaganda
som har medfört, att kommunisterna
tydligen äro mycket mer benägna än
andra att åtaga sig spioneri och annan
sådan verksamhet till förmån för Ryssland.
Man kan inte på kommunistiskt
håll komma ifrån ansvaret för denna
propaganda genom att här i debatten
kasta in ett litet uttalande av motsatt
innehåll.

Det är lika uppenbart att metoden
med att ge kommunister, som ha vissa
utländska kontakter, order att lämna
partiet för att inte detta skall bli komprometterat
— en sak som vi väl inte
hinna närmare diskutera i dag — inte
kan vilseleda någon. I det fall, som senast
blivit aktuellt här i Sverige, rör
det sig emellertid om en man, som
ganska länge varit medlem av det kommunistiska
partiet. Vad jag fäster vikt
vid är icke huruvida han är eller varit
medlem av partiet vid en viss tidpunkt,
utan vid det förhållandet att det är en
person, som uppenbarligen handlat under
intryck av den kommunistiska propaganda
som år efter år bedrivits av
partiet. Om det kommunistiska partiet
i fortsättningen vill undslippa ansvaret
i sådana fall, måste det alltså lägga om
hela sin propaganda, avstå från att
ständigt försvara Sovjetrysslands intressen
mot Sveriges. Men vi veta ju allesammans,
att en sådan omläggning kommer
icke det kommunistiska partiet att
göra.

När herr Hagberg försöker göra en
kringgående manöver genom att säga
att herr Ohlin tydligen vill förbjuda

den kommunistiska propagandan, vill
jag svara herr Hagberg: Nej, vi vilja
visst inte imitera herr Hagbergs idealland,
där man förbjuder propaganda av
partier med annan inställning än det
maktägande. Vi försvara den politiska
friheten här i landet på ett helt annat
sätt än som sker i Sovjetryssland. Men
om herr Hagberg i dag skulle vilja begagna
tillfället att klart och otvetydigt
ta avstånd från den politik som i Sovjetryssland
föres gentemot andra meningsriktningar
än den maktägande,
skulle det genast vara ett litet steg i
riktning mot en omorientering. Det
skulle vara intressant att höra om herr
Hagberg är villig att uttala sig för införande
av politisk frihet i Sovjetryssland
i stället för den nuvarande diktaturen.

Vi för vår del komma inte, herr Hagberg,
att förorda att kommunisterna berövas
rätten att predika. Vi tro nämligen
inte att man här i landet behöver
tillgripa sådana medel. Vi tro att det
håller på att gå upp för svenska folket
vad det kommunistiska partiet i själva
verket är för ett parti. Vi se i den reaktion
mot kommunisterna, som under
senare år allt mer kommit till synes här
i landet, ett bevis på att den politiska
mognaden inom Sveriges folk är så stor,
att det skall vara möjligt att avlägsna
det kommunistiska hotet med bevarande
av den demokratiska frihet, som vi
vilja värna.

Herr HAGBERG i Luleå (kort genmäle)
: Herr Ohlin försöker här göra
gällande, att det är den s. k. uppfostringsverksamhet,
som man inom det
kommunistiska partiet skulle bedriva
både i förhållande till sina medlemmar
och allmänheten, som är det verkligt
komprometterande för partiet, och han
säger att vi måste, om våra försäkringar
skola bli tagna på allvar, taga avstånd
från denna uppfostringsverksamhet.

Detta resonemang för till ganska
märkliga funderingar. Vi på vårt håll

Onsdagen den 27 februari 1952.

Nr 7.

ha många gånger påpekat, hurusom det
största organet för folkpartiet vid upprepade
tillfällen förklarat, att Sverige
icke får försvara sig mot angrepp från
västmakternas sida. Och herr Ohlin
har många gånger här i riksdagen av
oss ställts inför det enkla spörsmålet,
om han är anhängare av denna politik
eller motståndare därtill. I det senare
fallet skulle det vara fullständigt klart,
att Dagens Nyheters ståndpunkt inte är
densamma som folkpartiets men det
mesta, som herr Ohlin någon gång velat
säga, är att han förklarat, att han
inte är ansvarig för vad man skriver i
Dagens Nyheter. Från själva den propaganda,
som hela tiden har drivits i
Dagens Nyheter, har herr Ohlin icke
tagit avstånd, utan han har — visserligen
på ett smidigare och skickligare
sätt än Dagens Nyheter — framhållit
att den är den riktiga.

Det är väl då halsbrytande att av en
annan rörelse kräva att denna, därför
att det plötsligt upptäckes att en medlem
av rörelsen begått en kriminell
handling, skall påtaga sig åtminstone
ett slags politiskt ansvar. Vi kunna inte
ta något politiskt ansvar för vare sig
förskingrare eller landsförrädare av
olika slag, eftersom vi aldrig ha givit
någon medlem den uppfattningen, att
det skulle ingå i vårt partis uppgifter
att syssla med spioneriverksamhet eller
annat sådant. Herr Ohlin skall förgäves
i den propaganda, som vi ha bedrivit,
söka efter något belägg för en sådan
tes.

Det är en fullständigt godtycklig
konstruktion, som ingen domstol i världen,
därest den iakttar rent elementära
grunder, skulle kunna godkänna, när
med en så löslig motivering ett parti
anklagas för att ha ansvaret för förbrytelser
som en enskild medlem har begått
och som inte alls ha med partiets
verksamhet att göra.

Herr OHLIN (kort genmäle): Herr
Hagberg låtsades missförstå mig. Jag

Meddelande av utrikesministern.

har inte sagt att det kommunistiska
partiet bedriver någon öppen propaganda
för spioneri. Vad jag framhållit är,
att det kommunistiska partiets propaganda,
som går ut på att Sovjetunionen
alltid har rätt, alltid försvarar freden
och därför bör på allt sätt stödjas, skapar
underlag för den inställning hos
enskilda kommunister, som jag har påtalat
och som naturligtvis i viss mån
predisponerar för en villighet hos en
del individer att ställa sig till förfogande
på ett sätt som icke är förenligt
med en svensk medborgares förpliktelser
mot sitt eget land. Det predikas
nämligen av kommunistiska partiet alltför
litet om en svensk medborgares förpliktelser
mot sitt eget land och tiofallt
för mycket om hans förpliktelser mot
Sovjetunionen.

Vidare vill jag till herr Hagberg säga,
att ingen folkpartitidning intar någon
som helst beroendeställning till Förenta
staterna eller något annat land, medan
däremot det kommunistiska partiet och
hela dess press stå i ett uppenbart beroendeförhållande
till Sovjetryssland.

Herr HAGBERG i Luleå (kort genmäle):
Herr talman! Herr Ohlin har ju
i dag använt många anföranden för att
övertyga Sveriges riksdag om det riktiga
i den politik som Förenta staterna
fört efter kriget — det kunna alla, som
följt debatten, konstatera. Med herr
Ohlins eget sätt att argumentera kan
jag utan vidare säga, att herr Ohlin här
försökt bedriva en uppfostringsverksamhet
som syftar till att skapa illojalitet
mot Sverige och som gör att ansvaret,
när en sådan illojalitet kommer
att framträda i fortsättningen, kan
återföras på herr Ohlin. Men detta visar
väl hur orimlig herr Ohlins argumentering
är.

Det finns i dag två tendenser i den
internationella politiken: å ena sidan
den som företrädes av Förenta staterna,
å andra sidan den som företrädes av
Sovjetunionen. Herr Ohlin anser, att

Nr 7.

Onsdagen den 27 februari 1932.

Meddelande av utrikesministern.

Förenta staterna för en fredspolitik
medan jag anser, att de föra en krigspolitik
och Sovjetunionen en fredspolitik.
Alldeles oberoende av vilka åsikter
vi ha om det ena eller andra landets
politik kunna dessa dock inte användas
som argument eller som grund för att
sätta cn förrädarstämpel på ett parti,
om en av dess medlemmar begår en
handling, som är kriminell och olaglig
men som inte har med partiets politik
att göra. Det tycker jag är så självklart
att man inte ens borde behöva diskutera
det.

Herr HÄCKNER: Herr talman! Jag
skulle med anledning av det sista anförandet
vilja framhålla, att de som
närmast iiro misstänkta för landsförrädisk
verksamhet ändå ha haft sådana
förbindelser med Ny Dag och Norrskensflamman,
att även kretsarna kring
dessa tidningar få anses vara komprometterade.
Jag förstår att man vill bagatellisera
detta, men det skall inte
lyckas. Vi ha i dag från dessa kretsar
hört de vanliga uttalandena, som alltid
gå ut på angrepp på Förenta staterna,
det land som närmast kan tänkas
vilja hjälpa oss för den händelse
att vi skulle bli utsatta för ett anfall
österifrån. Detta visar mer än något
annat, att det inte är svenska intressen
som dessa herrar göra sig till talesmän
för. Det förhållandet att vi måste lita
på hjälp från väster vid ett överfall
österifrån får inte undanskymmas i
den svenska utrikespolitiska diskussionen,
men det verkar onekligen som om
man skulle vara benägen att göra detta
från regeringshåll.

Den ståndpunkt i den tyska frågan
som har intagits från den svenska utrikesledningens
sida har här diskuterats
och med rätta kritiserats. Jag har
för min del inte kunnat förstå denna
ståndpunkt. Om det inte tidigare hade
förekommit fyrmaktsöverläggningar,
hade det ju varit en lämplig utväg; då
hade det varit riktigt från excellensen

Undéns sida att säga, att förslaget var
ägnat att närma de fyra makterna till
varandra. Det verkliga förhållandet är
ju emellertid det motsatta. Det har förekommit
oändliga överläggningar mellan
fyrmakterna, och när man nu på
västmaktsidan har funnit att det inte
var riktigt att fortsätta dessa förhandlingar
längre utan att man borde försöka
en annan taktik, kommer den
svenska regeringen och söker lägga
krokben för denna. Man kommer med
en professorlig pekpinne till västmakterna
och säger att de inte skola välja
den utvägen — det är bara taktik och
det är inte lämpligt — utan man skall
i stället föra en saklig politik. Detta
har med rätta uppfattats såsom en utmaning
mot väster och har lett till demarcher
från detta håll. Då kan man
inte negligera vårt missgrepp och säga
att många ville ha röstat för den svenska
ståndpunkten. Vårt ställningstagande
i den här frågan har i viss mån
varit ett uttryck för den tredje eller
fjärde ståndpunkt som ibland skymtar
bakom regeringens politik, och det
tycker jag är mycket olyckligt. Om vi
inte kunna stödja västmaktsidans förslag,
ha vi åtminstone anledning att
inte gå emot dem.

Jag skulle här närmast vilja rikta en
replik till herr Edberg, som jag inte
fick tillfälle till senast. Han har kritiserat
min ståndpunkt i fråga om Atlantpakten
och därmed sammanhängande
problem och har då velat göra
gällande, att jag har ändrat mening.
Jag kan inte inse annat än att herr
Edbergs uttalande visar, att han inte
vill förstå min ståndpunkt. Han anser,
att eftersom jag förut sagt att det finns
skäl att överväga en anslutning till
Atlantpakten men nu inte längre hävdar
detta, jag har ändrat mening. Han
förbiser emellertid det förhållandet,
att när vi efter de nordiska försvarsöverläggningarna
förde frågan om Atlantpakten
på tal, var det för att genom
en fri diskussion avgöra vilken

Nr 7.

Onsdagen den 27 februari 1952.

väg Sverige skulle gå. Då fanns det ju
skäl att intaga samma ståndpunkt som
Norge; bland annat hade man därvid
undvikit den splittring av Norden som
nu blivit ett faktum. Då fanns det anledning
att taga upp detta problem till
allvarlig diskussion, men när Sverige
sedan en gång valt ståndpunkt och en
längre tid fullföljt den alliansfria linjens
politik, är det orimligt att fortsätta
diskussionen. Man får ju då acceptera
som ett faktum, att vi nu för
eu alliansfri politik; vi måste då också
acceptera det förhållandet, att endast
nya utrikespolitiska fakta av överväldigande
betydelse kunna förmå
Sverige att överge den alliansfria linjen.
Det är alltså inte jag som har ändrat
mening i sakfrågan. Jag har endast
tagit hänsyn till att Sverige inte
utan vidare kan ändra en intagen utrikespolitisk
ståndpunkt.

Trots att jag anser att det i det nuvarande
läget inte finns någon anledning
att yrka på en anslutning till Atlantpakten,
har jag ändå, herr talman,
tillåtit mig att kritisera den av Sverige
förda utrikespolitiken. Jag har gjort
det därför att jag funnit, att den har
haft en viss isolationistisk prägel. Alliansfriheten
har blivit liksom ett kritstreck
för hönan. Man har från regeringshåll
pekat på att vi inte kunna
diskutera med exempelvis Norge om
några som helst gemensamma förberedelser
för att möta ett eventuellt samtidigt
överfall på Nordens länder. Vi
kunna inte göra detta, därför att det
skulle inte stämma med den alliansfria
linjens politik. Jag anser att det
är skäl till en omprövning av denna
negativa ståndpunkt. Det finns faktiskt
områden där en samverkan mellan
Nordens länder i fråga om sådana förberedelser
inte medför att vi automatiskt
indragas i ett världskrig, försåvitt
inte en rysk aggressionspolitik direkt
hotar vår självständighet; i sådant fall
är det ju riktigt att vi komma med i

Meddelande av utrikesministern.

kriget, eftersom det då gäller Sveriges
eget väl.

Det är bland annat därför som jag
för min del inte kan förstå regeringens
rädsla för att deklarera en ståndpunkt
till exempelvis det fallet att Finland
skulle bli föremål för aggression eller
att våra förbindelser västerifrån skulle
avskäras. Jag tror att detta skulle vara
förenligt med svenska intressen och
även med den alliansfria linjen. Om
vi inte göra en sådan deklaration utan
ängsligt undvika den, stå vi handfallna,
om något ödesdigert skulle inträffa.
Då komma vi att stå inför ett fait
accompli.

Det finns även andra skäl för att
här deklarera en klar ståndpunkt,
bland annat att Ryssland inte bör få
den uppfattningen, att vi skulle stå
overksamma i händelse av en rysk aggression
mot Norden, även om den inte
direkt riktar sig mot Sverige. Ryssland
kan annars få den uppfattningen,
att det kan saklöst ockupera Finland
utan att Sverige vidtar någon som helst
åtgärd för att ändra sin politik och
att det kan göra vad som helst beträffande
våra förbindelser längre västerut
utan att det kommer oss vid. Med
sådan tystnad uppmuntra vi en rysk
aggression. Erfarenheterna från förspelet
till det sista världskriget visa,
att just en sådan underlåtenhet att deklarera
en ståndpunkt kan uppmuntra
en angripare.

Ännu ett skäl för att här deklarera
eu klar ståndpunkt är, att vi inte i
onödan skola utsätta oss för misstro
från västmakterna och från våra nordiska
grannar. Det är ganska farligt,
om vi driva en politik, som leder till
en allt mera utbredd misstro mot vårt
framtida handlande i en kritisk situation.
Vi ha bland annat sagt, att vi
kunna förstå Norges ståndpunkt därför
att den grundar sig på en historisk erfarenhet
men att Norge också bör förstå
vår ståndpunkt med hänsyn till vår

7 — Andra kammarens protokoll 1952. Nr 7.

Nr 7.

Onsdagen den 27 februari 1952.

Meddelande av utrikesministern.

historiska erfarenhet. En dylik argumentering
är emellertid ägnad att föra
oss in i ett farligt läge. Man kan ju
nämligen resonera så, att om vi åberopa
historisk erfarenhet kan det lätt
befaras, att Sverige fullföljer samma
politik som under andra världskriget,
då vi inte iakttogo en strikt neutralitet
utan gjorde eftergifter för den tyska
aggressionen. Vi gjorde betydande avsteg
från neutraliteten, och det är ju
också en historisk erfarenhet. Man kan
fråga sig varför Sverige skulle åberopa
den historiska erfarenheten i det ena
fallet men inte i det andra. För att förekomma
sådana betänkliga konsekvenser
skulle en öppen och klar deklaration
från svensk sida vara av
utomordentligt intresse för Sverige.
•lag skulle, herr talman -— tiden är
långt framskriden — vilja sluta med
att framhålla, att det är fel om vi uteslutande
ta sikte på att vår utrikespolitik
bör vara alliansfri och helt och
hållet förbise den utomordentliga vikten
av att vi också ha möjlighet att få
hjälp västerifrån, om den ödesdigra
stunden verkligen skulle komma.

Herr JOHANSSON i Stockholm (kort
genmäle): Herr talman! Herr Ohlin sade
nyss i en replik till herr Hagberg i
Luleå, att Dagens Nyheter inte står i
något beroendeförhållande till Amerika.
Detta skulle emellertid kommunistpressen
göra gentemot Sovjetunionen. Jag
vill erinra om att det kommunistiska
partiet och den kommunistiska pressen
kan och vågar visa att vi inte står i
något beroendeförhållande, och detta
är vi ensamma om. Vi är de enda, som
vågar ge full insyn i våra företag. Myndigheterna
har haft så många möjligheter
till insyn att de vet, att herr
Ohlins historia inte har någon grund.
Jag har dock inte tänkt lägga mig i
folkpartiets inre debatt om vilken av
folkpartiets stora tidningar som var
eller är till salu till en viss främmande

makt. Det bekymret får herr Ohlin själv
klara ut.

Till vad lierr Ohlin yttrade om beroende
vill jag ytterligare säga, att vi
nyss här i talarstolen hade en folkpartist
som sade, att vi inte får uppträda
så, att Amerika på minsta sätt misstror
oss. Kan man komma längre när det
gäller beroende, herr Ohlin, än vad
herr Häckner, medlem av folkpartiet,
nyss deklarerade!

Sedan vill jag ge en replik när det
gäller spionaffären. Herr Hagberg i
Luleå sade nyss, att alla länder har ett
underrättelseväsende. Jag antar — oavsett
vilket land det nu gäller -— att man
aktar sig för att låta agenterna arbeta
inom vårt parti. Man låter dem givetvis
hellre arbeta inom högern, folkpartiet
och socialdemokraterna, så att de
får vara i fred för säkerhetspolisen.
Herr Häckner är försvarsadvokat i sitt
borgerliga yrke. Brukar det vara vanligt,
herr Häckner, att en försvarsadvokat
fäller en dom innan en utredning
skett och innan det ens finns någon
polisrapport? Jag räknade nyss
upp en rad orimligheter i Enbomaffären.
Jag erinrade om att Svenska Dagbladet
sagt den socialdemokratiska pressen,
att det fick vara »någon måtta på
larvigheterna». Expressen tog Ryhninger
i upptuktelse. Det luktar lång väg av
denna process. Vänta tills vi är framme
vid de kommande debatterna, så att
ni ser, vad ni fått ut av detta. Förra
gången fanns det ett brott, men då hade
ni ingen kommunist att beskylla. Denna
gång finns det en före detta kommunist,
och nu gäller det att komma med något
brott. Hittills har det inte förebragts
något annat än vad jag i dag har räknat
upp.

Sedan vill jag till slut säga ännu en
sak med anledning av herr Ohlins anförande.
I folkpartiets egen historia
finns det vissa fakta som professor
Torsten Gihl i sin bok erinrat om. Herr
Ohlin firar ju i dagarna sitt partis 50-årsjubileum. Berättelsen handlar om

Onsdagen den 27 februari 1952.

Nr 7.

Svar på fråga ang. utbetalningen av statstjänarnas löneförbättringar.

de krafter som gjorde allt för att driva
Sverige i krig mot Ryssland. Man bedrev
spionhets och kallade den liberale
ledaren Karl Staaff för rysk agent. Krigshetsarna
drev honom i döden.

Herr DICKSON: Herr talman! Innan
jag säger ett ord till herr Hagberg i
Luleå skulle jag vilja ta fasta på en passus
i utrikesministerns andra anförande
här i dag. Jag vill särskilt understryka
denna passus såsom varande en
riktig synpunkt. Han sade, att när det
gäller att taga ställning till sådana fall,
där ett territorium genom ett krigs utgång
överförs från en makt till en annan,
då bör man visa återhållsamhet
och inte rusa i väg. Jag tror att det är
mycket viktigt att hålla fast vid detta,
och jag är glad över att utrikesministern
sade det. I fråga om de baltiska
staterna har vi ett — visserligen inte
riktigt analogt —- exempel, där många
av oss förvisso tycker, att den dåvarande
regeringen — i vilken den nuvarande
excellensen inte var engagerad — rusade
i väg något för hastigt.

Så var det repliken till herr Hagberg
i Luleå. Jag har många gånger här i
kammaren beklagat, att han använder
sin stora begåvning på ett så märkligt
sätt. Han talar väl, men hans ordval
är ju sådant, att man inte begriper vad
han menar. I sitt anförande sade han
nu, att Island är ockuperat och att även
Danmark och Norge är så gott som ockuperade,
och han uttalade sin indignation
över den förlust av suveränitet och
oavhängighet, som dessa våra nordiska
grannfolk får utstå. Är de nu verkligen
ockuperade? I så fall undrar jag, om de
själva har märkt det. Har herr Hagberg
inte hört talas om sådana länder som
Tjeckoslovakien, Ungern och Rumänien?
Dessa länder är väl också de
ockuperade på sitt sätt. Man läser ju
om att massor av människor kommer
därifrån, människor som inte vill vara
kvar, flyktingar som reser till Tyskland,
där det inte heller är så roligt, men där

man tycks trivas bättre än i de länder
herr Hagberg inte nämnde. Från Island,
Danmark och Norge har jag inte
hört talas om att det kommer några
flyktingar.

Herr Hagberg talar om demokrati,
och man har en aning om att han med
detta ord inte menar riktigt detsamma
som flertalet av oss andra här i kammaren.
Han talar nu om ockupation,
och det är väl samma förhållande med
detta ord. Det vore väl ändå skönt, när
vi nu kanske ändå skall sitta här tillsammans
i kammaren ännu någon tid,
herr Hagberg, om man skulle kunna
tala samma språk, så att vi alla förstår
vad det gäller. Kunde inte herr Hagberg
lära sig att tala svenska!

Överläggningen var härmed slutad.

§ 6.

Svar på fråga ang. utbetalningen av statstjänarnas
löneförbättringar.

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet LINGMAN, erhöll på begäran
ordet och yttrade: Herr Henriksson har
frågat mig när statstjänarnas löneförbättringar
kunna väntas komma att bli
utbetalade.

Propositionen om höjning av statstjänstemannens
löner avlämnades till
riksdagen den 19 februari. Det beror
därefter på riksdagen, när beslut i
ärendet kan föreligga. För att någon
tid inte skall försittas bär inom civildepartementet
redan vidtagits förarbeten
för att erforderliga författningar,
därest riksdagen bifaller propositionen,
skall kunna beslutas och expedieras
konseljdagen närmast efter det riksdagen
fattat beslut i ämnet.

Med hänsyn till den tid som åtgår för
uträkningen av lönerna kan jag däremot
inte uttala mig om huruvida i
samtliga verk löneförbättringarna kunna
utbetalas samma månad som riksdagens
beslut föreligger.

Härpå anförde

100 Nr 7.

Onsdagen den 27 februari 1952.

Motioner ang. Sveriges utträde ur den s. k. Marshallorganisationen.

Herr HENRIKSSON: Herr talman! Jag
tackar herr statsrådet Lingman för det
lämnade svaret, vilket innehöll ungefär
vad jag hade väntat. Först skulle jag
vilja uttala den förhoppningen, att
riksdagsbehandlingen nu skall kunna
ske så snabbt, att det blir möjligt för
Kungl. Maj:t att vidarebefordra beslutet
i så pass god tid, att löneutbetalningen
kan ske vid månadsskiftet mars
—april. Jag tror att det är angeläget,
att detta sker så tidigt som möjligt,
gärna före påsk, så att de lägre statstjänarna
kunna komma ur det besvärliga
läge, i vilket de nu befinna sig.
Detta kan ske genom denna löneförbättring.

Sedan skulle jag vilja taga upp ännu
en sak. Det är tillfredsställande att
man i civildepartementet gör förberedelser
för en snabb behandling. Men
det hänger nu inte endast på civildepartementet
utan även på andra departement
och underlydande myndigheter.
Vi ha upptäckt att det finns anställda,
som ännu inte fått del av de
löneförbättringar, som riksdagen beslöt
i början av december förra året. Det
har alltså tagit snart tre månader att
förverkliga detta beslut. Vi tycka nog
att detta är alltför lång tid att behöva
vänta på en löneförbättring, när den
redan är beslutad. Därför skulle jag vara
herr statsrådet och chefen för civildepartementet
ytterligt tacksam, om han
nu, i samband med att de kommande
besluten expedieras, fäste vederbörande
myndigheters uppmärksamhet på att
även de böra handla med en sådan
snabbhet, som man är inställd på i civildepartementet.

överläggningen var härmed slutad.

§ 7.

Föredrogos var efter annan följande
Kungl. Maj :ts å kammarens bord vilande
propositioner; och hänvisades
därvid

till jordbruksutskottet propositionen

nr 62, angående fortsatt disposition
av ett för budgetåret 1946/47 anvisat
anslag till byggnadsarbeten vid veterinärinrättningen
i Skara; samt

till bevillningsutskottet propositionen
nr 64, angående fortsatt tullfrihet i
vissa fall för Föreningen Rädda barnen
för kläder, beklädnadsmateriel och livsförnödenheter.

§ 8.

Föredrogs utrikesutskottets utlåtande
nr 1, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
om godkännande av protokoll
angående handelsutbytet mellan Sverige
och Portugal m. m.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 9-

Motioner ang. Sveriges utträde ur den
s. k. Marshallorganisationen.

Föredrogs utrikesutskottets utlåtande
nr 2, i anledning av väckta motioner
angående Sveriges utträde ur den s. k.
Marshallorganisationen.

Uti en inom första kammaren av herr
Öhman och herr Persson, Ola, väckt
motion, nr 7, ävensom uti en likalydande
inom andra kammaren av herr
Hagberg i Luleå m. fl. väckt motion,
nr 8, hade hemställts, »att riksdagen i
skrivelse till regeringen begär, att den
i enlighet med bestämmelserna i artikel
27 i ''Konventionen angående europeiskt
ekonomiskt samarbete’ anmäler landets
utträde ur denna konvention samt i
enlighet med bestämmelserna i artikel
XI punkt 2 i ''överenskommelse angående
ekonomiskt samarbete mellan Sverige
och Amerikas förenta stater’, uppsäger
överenskommelsen».

Utskottet hemställde, att motionerna
I: 7 och II: 8 icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs, och
yttrade därvid:

Onsdagen den 27 februari 1952.

Nr 7.

101

Motioner om vissa instruktioner åt den svenska delegationen hos Förenta Nationerna.
— Motion om Sveriges utträde ur Europarådet.

Herr HAGBERG i Luleå: Herr talman!
Under hänvisning till våra tidigare anföranden
ber jag att få hemställa om
bifall till motionerna I: 7 och II: 8.

Herr FAST: Herr talman! Med hänvisning
till vad utskottet anfört och vad
som yttrats i dagens debatt hemställer
jag om bifall till utskottets hemställan.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till de i
ämnet väckta motionerna; och blev utskottets
hemställan av kammaren bifallen.

§ 10.

Motioner om vissa instruktioner åt den
svenska delegationen hos Förenta
Nationerna.

Föredrogs utrikesutskottets utlåtande
nr 3, i anledning av väckta motioner
om vissa instruktioner åt den svenska
delegationen hos Förenta Nationerna.

Uti en inom första kammaren av herr
Öhman in. fl. väckt motion, nr 242,
ävensom uti en likalydande uti andra
kammaren av herr Hagberg i Luleå
in. fl. väckt motion, nr 317, hade hemställts,
»att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t begär att instruktioner ges
den svenska delegationen hos Förenta
Nationerna att understödja alla förslag
och initiativ som syfta till åstadkommande
av förhandlingar och en fredspakt
mellan de fem stormakterna och
alla sådana förslag och initiativ som
syfta till ett bevarande av stadgans bestämmelser
om säkerhetsrådets befogenheter
och vetorättens bibehållande inom
detsamma».

Utskottet hemställde, att motionerna
1:242 ocli 11:317 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr HAGBERG i Luleå: Herr talman!
Jag ber att få yrka bifall till motionerna
I: 242 och II: 317.

Herr FAST: Herr talman! Jag hemställer
om bifall till utskottets hemställan.

§ 11.

Motion om Sveriges utträde ur Europarådet.

Föredrogs utrikesutskottets utlåtande
nr 4, i anledning av väckt motion om
Sveriges utträde ur Europarådet.

Uti en inom andra kammaren av herr
Johansson i Stockholm väckt motion,
nr 316, hade hemställts, »att riksdagen
för sin del beslutar och i skrivelse till
Kungl. Maj:t hemställer, att Sverige i
enlighet med Art. 7 i Europarådets stadga
anmäler sitt utträde ur Europarådet
och dess organ».

Utskottet hemställde, att motionen
II: 316 icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr HAGBERG i Luleå: Herr talman!
Jag hemställer om bifall till motionen
II: 316.

Herr FAST: Herr talman! Jag hemställer
om bifall till utskottets hemställan.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets

102

Nr 7.

Onsdagen den 27 februari 1952.

Motioner om Konungens rätt att sluta fördrag m. m. — Utgifter å driftbudgeten,

För flera huvudtitlar gemensamma frågor.

hemställan dels ock på bifall till den i
ämnet väckta motionen; och blev utskottets
hemställan av kammaren bifallen.

§ 12.

Motioner om Konungens rätt att sluta
fördrag m. m.

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 5, i anledning av väckta motioner
om Konungens rätt att sluta fördrag
med främmande makter, inträda i
krig och träffa fredsuppgörelse.

Uti de likalydande, till konstitutionsutskottet
hänvisade motionerna nr 6 i
första kammaren av herr öhman och
nr 7 i andra kammaren av herr Hagberg
i Luleå m. fl. hade yrkats, »att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställa om skyndsam utredning och
förslag om sådan förändring av regeringsformen
att Konungen icke utan
att först ha inhämtat riksdagens godkännande
kan sluta fördrag med främmande
makter, inträda i krig och träffa
fredsuppgörelse».

Utskottet hemställde, att motionerna
I: 6 och II: 7 icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr HAGBERG i Luleå: Herr talman!
Under hänvisning till min motivering
tidigare i dag ber jag att få yrka bifall
till motionerna I: 6 och II: 7.

Herr HALLÉN: Herr talman! Jag ber
att i all korthet få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till de i
ämnet väckta motionerna; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 13.

Utgifter å driftbudgeten, För flera huvudtitlar
gemensamma frågor.

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 13, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
under Utgifter å driftbudgeten,
För flera huvudtitlar gemensamma
frågor, jämte i ämnet väckta motioner.

I propositionen nr 1 hade under Utgifter
å driftbudgeten, För flera huvudtitlar
gemensamma frågor till behandling
upptagits vissa spörsmål,
bl. a. avseende placering i lönegrad av
häradshövding- och tingsdomartjänsterna.
I dessa delar innebar Kungl. Maj:ts
förslag att häradshövding som hittills
skulle vara placerad i lönegraden Co 14
och att tingsdomare skulle uppflyttas
från Ca 33 till Ca 37.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Cassel (1:248) och den andra inom
andra kammaren av fru Gärde Widemar
och herr Häckner (11:328), hade
hemställts, att häradshövdingarna måtte
uppflyttas till Co 15.

Utskottet hade i 5 särskilda punkter
framlagt sitt förslag i ämnet. Under
punkten 2. hade utskottet beträffande
placeringen i lönegrad av vissa chefstjänster
hemställt, att riksdagen måtte

a) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 248 och II: 328 godkänna av chefen
för civildepartementet förordad placering
av häradshövdingtjänsterna i Co
14,

b) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
godkänna av chefen för civildepartementet
förordad placering av tingsdomartjänsterna
i Ca 37.

Reservationer hade avgivits:

1) av fröken Andersson samt herrar
Bergh, Boman i Kieryd, Staxäng och
Nihlfors, vilka ansett, att utskottet i

Onsdagen den 27 februari 1952.

Nr 7. 103

Utgifter å driftbudgeten, För flera huvudtitlar gemensamma frågor.

punkten 2 a) bort hemställa, att riksdagen
måtte med avslag å Kungl. Maj:ts
förslag samt med bifall till motionerna
1:248 och 11:328 besluta, att häradshövdingtjänsterna
skulle uppflyttas från
Co 14 till Co 15;

2) av herrar Nils Theodor Larsson,
Svensson i Grönvik, Wallentheim, Rubbestad,
Petterson i Degerfors och
Gustafsson i Stockholm, vilka ansett,
att utskottet i punkten 2 b) bort hemställa,
att riksdagen måtte avslå Kungl.
Maj:ts förslag om uppflyttning av tingsdomartjänsterna
från Ca 33 till Ca 37;

3) beträffande tingsdomartjänsterna
av herr Karl Andersson, utan angivet
yrkande.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr RUBBESTAD: Herr talman! Med
anledning av den långa debatt som vi
haft tidigare i dag skall jag försöka begränsa
mig till kortast möjliga anförande.

I det utskottsutlåtande som bär föreligger
ha vi att ta ståndpunkt till en
hel del uppflyttningar av högre tjänstemän.
Detta är en följd i viss utsträckning,
kan man säga, av det beslut som
höstriksdagen fattade, när det gällde
uppflyttning av vissa högre chefstjänstemän.
De som då icke kommo i fråga
voro sådana grupper vilka man icke
var fullt på det klara med, huruvida de
skulle ha någon löneförhöjning eller ej.
För det ändamålet tillsatte statsrådet i
fjol höst särskilda sakkunniga som skulle
utreda huruvida den eller den gruppen
var berättigad att flyttas upp. Det
var fyra stycken sakkunniga med generaldirektören
i statskontoret som ordförande
och dessutom en särskild expert.

I fråga om flertalet av de tjänster som
här äro i fråga i detta utlåtande ha de
sakkunniga förordat en uppflyttning.
Men när det gäller tingsdomare, vilka
beröras i reservationen nr 2) till detta

utlåtande, ha de sakkunniga icke velat
vara med om någon uppflyttning.

Man beslöt införa särskilda tingsdomare
1943, och de placerades då i A 29.
Tingsdomarna ha sedan vid den allmänna
löneregleringen 1948 flyttats upp
till A 30. Från och med den första juli
i fjol inneha de lönegrad Ca 33. De
sakkunniga ha nu sagt att de inte vilja
vara med om en uppflyttning av dessa
tingsdomare till Ca 37, även om de ansett
att en viss löneförhöjning borde
komma i fråga. De sakkunniga ha menat
att en dylik löneuppflyttning skulle
föregripa löneplaceringen för en hel del
tjänstemän på domarbanan, framför allt
för assessorerna. Dessutom menade de
sakkunniga att detta skulle komma att
påverka befordringsgången inom hela
juristvärlden. Därför ha de sakkunniga
ansett det vara oriktigt att uppflytta
tingsdomarna till Ca 37. Det skulle
nämligen föregripa den fria prövning
framdeles, som tjänsterevisionen kommer
att göra beträffande dessa befattningshavare.

Jag har tillsammans med en del andra
ledamöter av statsutskottet gått på
den linje, som de sakkunniga förordat.
Vi mena att det inte är riktigt att man
föregriper den slutliga prövningen, då
det gäller en hel grupp av tjänstemän,
som, om löneförhöjningen godtages,
kommer att utan vidare följa med upp
i den högre lönegraden. Vi ha därför
ansett att tingsdomarna tills vidare böra
stanna kvar i Ca 33. Först sedan ytterligare
prövning förekommit beträffande
dessa tjänster kan man flytta upp
dem i den lönegrad, som då kan bli
erforderlig. Vi ha därför i vår reservation
påpekat konsekvenserna av denna
uppflyttning och förordat att tingsdomarna
böra tills vidare stå kvar i Ca 33.

Herr talman! Vi reservanter ha föreslagit
att det stycke på s. 10 i utskottsutlåtandet
som börjar med orden: »Vad
i» och slutar med orden »till erintan»
bör ha följande lydelse:

»Vad i propositionen i övrigt före -

104 Nr 7.

Onsdagen den 27 februari 1952.

Utgifter å driftbudgeten, För flera huvudtitlar gemensamma frågor.

slagits beträffande domstolstjänster har
icke givit utskottet anledning till annan
erinran än att utskottet anser, att tingsdomarna
med hänsyn till vad de sakkunniga
anfört angående sambandet
med såväl spörsmålet om assessorernas
lönegradsplacering som frågan om
det ändamålsenliga utformandet av befordringsgången
på domarbanan böra
tills vidare kvarbliva i Ca 33 och följaktligen
icke nu uppflyttas till Ca 37.»

Dessutom lia vi i reservationen nr 2
yrkat att utskottets hemställan under
2 b) borde ha följande lydelse:

»b) avslå Kungl. Maj:ts förslag om
uppflyttning av tingsdomartjänsterna
från Ca 33 till Ca 37.»

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till den med 2) betecknade reservationen.

Under detta anförande övertog herr
andre vice talmannen ånyo ledningen
av förhandlingarna.

Herr PETTERSON i Degerfors: Herr
talman! Jag har begärt ordet för att få
möjlighet att yrka bifall till reservationen
nr 2 vid detta betänkande. Jag ber
om överseende, om jag nu försöker motivera
hur jag bedömer detta problem.
Jag behöver inte bli mångordig, ty herr
Rubbestad har sagt den ungefärliga
gången i detta. Jag kan för att vinna tid
hänvisa till vad som anföres på s. 6 i
propositionen i ämnet rörande gemensamma
frågor.

Det är alldeles riktigt vad som sagts
här om den stegring i lönehänseende
som skett i ganska hastig takt för tingsdomarna.
1948 flyttades de ju upp till
A 30 och förra året till Ca 33 och skulle
nu vara färdiga med att uppflyttas fyra
lönegrader till Ca 37. Den anlitade experten
har stått tvivlande till detta, och
de sakkunniga ha, som herr Rubbestad
nyss antydde, inte kunnat biträda denna
uppflyttning med hänsyn till vissa
befordringsmöjligheter o. s. v.

Jag måste säga att man blir något förvånad,
när man läser vad departements -

chefen framhållit i detta ärende. Jag
hänvisar till s. 25 i propositionen, där
departementschefen förklarar, att sedan
han haft ett resonemang med chefen
för justitiedepartementet så har han ansett
att det var befogat att göra denna
uppflyttning från Ca 33 till Ca 37. Chefen
för justitiedepartementet skulle nämligen
ha framhållit att tingsdomarna intaga
en mycket framskjuten ställning.
Jag måste säga att det är en mycket svag
motivering för att gå ifrån både de sakkunniga
och den anlitade experten att
således låta denna överläggning med
chefen för justitiedepartementet bli avgörande
för den ifrågavarande lönesättningen.
Utskottet har nu på eu och eu
halv rad avfärdat hela denna fråga. Utskottets
motivering finns angiven pa
s. 10 i utlåtandet. Jag skall kanske lämna
därhän, om detta knapphändiga uttalande
är avsett att dölja den handling,
som här begås, eller om man från utskottsmajoritetens
sida ansett att ärendet
är så bagatellartat, att det inte förtjänar
större uppmärksamhet.

En sak är emellertid klar, och det är
att avtalsrörelsen för 1952 ännu inte är
i hamn. Man kommer att följa detta beslut
med mycket stor uppmärksamhet.
Jag måste säga herr statsrådet, att det
är nog säkert att verkningarna av detta
beslut, om nu kammaren följer utskottsmajoriteten,
inte komma att utebli. Del
har sagts att vår tid kännetecknas av ett
allmänt missnöje. Alla grupper anse att
de äro eftersatta, och ingen är mest gynnad.
Om nu kammaren följer det förslag,
som här föreligger, kommer detta säkerligen
att bidraga till ytterligare missnöje
bland stora grupper löntagare i
detta land.

Jag kan hänvisa till att förra årets
avtalsrörelse skapade en stämning som
gjorde att missnöjet efter förhandlingarnas
fullföljande var större än då
förhandlingarna började. Jag kan erinra
om att grovarbetarna fingo 8
procents lönetillägg. För verkstäderna
blev motsvarande siffra 10 procent, för

Onsdagen den 27 februari 1952.

Nr 7.

105

Utgifter å driftbudgeten, För flera huvudtitlar gemensamma frågor.

järnbruken 12 procent, för lantarbetarna
13 eller 13,3 jirocent eller vad det nu
var. Sedan fingo vi bevittna höjningar
av de avtalsenliga lönerna på 16, 18, 20
och 25, ja ända upp till 30 och 35 procent.
Det var helt naturligt att det missnöje
som uppstod var befogat med hänsyn
till ojämnheterna i förra årets avtalsrörelse.

Nu ha väl alla varit ense om att årets
avtalsrörelse skulle bli jämnare och
skulle rätta till de misstag som begingos
föregående år. Jag vill hänvisa till att
även från statsrådsbänkarna har man
förklarat att det var naturligt, om årets
avtalsrörelse skulle få ett sådant förlopp,
att ojämnheterna skulle kunna utjämnas.
Jag lyssnade mycket noga till debatten
häromdagen, då det gällde att
remittera propositionen om statstjänstemännens
löner.

Ombudsman Sture Henriksson kunde
ju vittna om att statstjänarkartellen
nästan enhälligt hade tillstyrkt uppgörelsen.
Man skulle kunna tro, att det
missnöje som funnits med detta skulle
vara borta. Men man måste fråga sig,
hur det kommer att gå nu, om stationskarlar
och banvakter skulle flyttas upp
en lönegrad, vilket väl betyder 250 å
300 kronor om året, men vi här äro färdiga
att ta detta jättesteg för andra befattningshavare.
Om vi vilja bidraga till
det missnöje, som kännetecknar denna
tid, skola vi handla på detta sätt. Det är
sant, att det funnits anledning till missnöje
med inplaceringen i de statliga
lönegraderna tidigare. Men jag är mycket
intresserad av hur det kommer att
se ut, när tjänsteförteckningskommissionen
är färdig. Om vi välja denna
linje, är jag övertygad om att inplaceringarna
komma att föranleda ännu
större missnöje med det nya systemet
än tidigare.

Det sades i fjol, när vi talade om chefstjänstemännens
löner, alt det skulle gälla
cn mycket begränsad och avskild grupp.
Vi befarade redan då, att det inte skulle
visa sig möjligt att avskilja den från

andra närstående. Hela tendensen i statsverkspropositionen
visar att det går inte
att upprätthålla denna skillnad. Jag
skulle för min del vilja säga, att det här
är inte bara en fråga, som angår statstjänarna
och riksdagen, utan det är en
fråga som följes med mycket stor upp
märksamhet av övriga grupper här i
landet.

Med hänsyn härtill ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till reservationen
nr 2 till detta utlåtande.

Fru GÄRDE WIDEMAR: Herr talman!
Vid utlåtandet har fogats en reservation
av fröken Andersson m. fl. med yrkande
om bifall till en av mig i denna kammare
väckt motion om häradshövdingarnas
löner. Motionen syftar till en höjning
av häradshövdingarnas löner från
nuvarande Co 14 till Co 15.

Häradshövdingarnas löneställning
fastställdes senast 1942. Det blev då en
avvägning som ansågs skälig i förhållande
till andra statliga domarlöner.
Förra året skedde en chefslönereglering,
varvid de flesta tjänster i Co 14
uppflyttades till Co 15, men häradshövdingarna
kornmo ju inte med vid den
uppflyttningen. Den av kommittén anlitade
experten, hovrättspresidenten
Wieslander, förordade cn uppflyttning
även av häradshövdingarna.

Vi motionärer ha inte kunnat finna
några sakliga skäl för att man underlåtit
att flytta upp häradshövdingarna
på samma sätt som övriga tjänstemän.
Det har inte inträffat någonting efter
1942 som skulle motivera sänkning av
häradshövdingarnas löner i förhållande
till andra statliga domares. Tvärtom
är det så att rättegångsreformen har
genomförts, vilket för samtliga häradshövdingar
medfört ökad arbetsbörda
och mycket större ansvar än tidigare.
Det förhåller sig nämligen så att kostnaderna
för process i överrätt ha ökat
betydligt, vilket föranleder, att flertalet
domar aldrig komina att fullföljas i
överrätterna utan bli slutgiltigt avgjor -

106 Nr 7.

Onsdagen den 27 februari 1952.

Utgifter å driftbudgeten, För flera huvudtitlar gemensamma frågor.

da i underrätterna. Därför måste man
se till att rättskipningen i första instans
blir så rättssaker och inger så stort förtroende
som någonsin är möjligt. För
den skull behöva vi högt kvalificerade
domare i häradsrätten. Det innebär ju
för övrigt en mycket stor besparing för
statsverket, om besluten i häradsrätterna
inge sådant förtroende hos parterna,
att de underlåta att överklaga. Då slipper
man ju en stor mängd fullföljdsfall, som
man annars skulle fått.

Det har invänts att det inte är svårt
att besätta häradsliövdingetjänsterna i
vårt land, ty genom den avlöningsförstärkning
de åtnjuta utöver grundlönen
bli i alla fall dessa tjänster val avlönade
i förhållande till andra. Den invändningen
kan möjligen gälla de
största domsagorna och de domsagor,
som äro belägna i större städer, men
inte de små domsagorna. Där har det
redan visat sig vara mycket stora svårigheter
att besätta häradshövdingämbetena
med kvalificerade befattningshavare.
Rättskipningen i de mindre
domsagorna är minst lika viktig som
rättskipningen i de större domsagorna.
Vi kunna inte gå med på att det blir
kvalitetsskillnad på domarne i de mindre
domsagorna i jämförelse med domarne
i de större.

Det har sagts från början, att man
skulle besätta häradshövdingämbetena i
huvudsak med revisionssekreterare och
hovrättsråd. Men man kan ju själv förstå,
att det är föga lockande för dylika
tjänstemän att söka sig ut till landsorten
och draga på sig de ökade kostnader för
barnens skolgång och annat som följa
med att man bor på en ort, där det inte
finns läroverk eller andra möjligheter
till utbildning. Dessutom är det inte likgiltigt
i detta sammanhang, att man avlönar
häradshövdingarna på de mindre
orterna så val, att de kvarbliva på sina
tjänster och inte betrakta dem bara som
passagetjänster, där man stannar en viss
tid och samlar meriter för att så fort
som möjligt söka sig annan tjänst. Fn

häradshövding bör vara en fast institution
— även hans person — i ortens
rättsliv, och vår rättstradition har tidigare
byggt på att häradshövdingämbetena
skola vara tjänster, där vederbörande
stannar och gör sin huvudsakliga
insats på rättsvårdens område.

Utskottets invändning, att det allmänna
löneläget för chefstjänstemännen
skulle kunna påverkas, förefaller
mig betydligt överdriven. Man måste
ju i detta sammanhang betänka häradshövdingarnas
speciella ställning och
det ansvar de ha att träffa kanske
många gånger mycket kinkiga avgöranden
utan någon som helst möjlighet
att rådgöra med kolleger. Det är ju
det som gör en tjänstgöring i kollegial
domstol lättare. Den för mindre ansvar
med sig, därför att det där alltid finns
möjlighet alt rådgöra med andra. De
av kammarens ledamöter som äro nämndemän
kunna säkerligen vitsorda, vilket
stort ansvar som i det avseendet
vilar på häradshövdingarna. De äro väl
värda samma löneställning som de övriga
tjänstemän som redan nu uppflyttas
till Co 15. Den av oss här föreslagna
ökningen av häradshövdingarnas löner
syftar framför allt till att få till stånd
en förbättrad kvalitet på domarna vid
häradsrätterna i mindre samhällen.

Jag ber att få sluta med att yrka bifall
till den av fröken Andersson m. fl.
avgivna reservationen.

Häruti instämde herrar Staxäng, Rylander
och Häckner.

Herr LINDHOLM: Herr talman! De
frågor som nu äro föremål för kammarens
behandling tillhöra ju den s. k.
svarta listan från förra året, d. v. s.
de chefslöner som inte då reglerades.

Det är i två avseenden som det har
förekommit opposition här i dag. Sålunda
ha herrar Rubbestad och Petterson
i Degerfors talat mot uppflyttning
av tingsdomarna från 33 till 37
lönegraden. Det är alldeles riktigt att
de sakkunniga, som behandlade även

Onsdagen den 27 februari 1952.

Nr 7.

107

Utgifter å driftbudgeten, För flera huvudtitlar gemensamma frågor.

den frågan, hade stannat vid 33 lönegraden,
men de gjorde det av det skälet,
att man var rädd för att det skulle
medföra konsekvenser beträffande assessorernas
och revisionssekreterarnas
lönesättning. I sak gjordes en skrivning
från de sakkunniga, där man uttalade
sympati för en högre lönesättning åt
tingsdomarna. Hade de farhågor, som
då förefunnos, icke förelegat, skulle de
sakkunniga med all säkerhet ha gått in
för 37 lönegraden för tingsdomarna. Sedan
det numera får anses fastslaget, att
en uppflyttning av tingsdomarna till
37 lönegraden inte verkar prejudicerande
för löneställningen för revisionssekreterare
och assessorer, ha också
herr Sundelin och jag, som båda tillhört
de sakkunniga, ansett oss kunna
biträda Kungl. Maj:ts förslag. Det är
nämligen ingen större skillnad mellan
det arbete tingsdomarna fullgöra och
det som häradshövdingarna utföra. Det
ar nämligen så att de större domsagorna
har man delat i två delar, varvid
tingsdomaren får behandla brottmålen
i den ena delen och häradshövdingen
samma mål i den andra, och
de bruka därjämte växla sina delar
av domsagan år från år. Arbetsuppgifterna
äro sålunda ganska jämbördiga,
och det var det skälet, som vi för vår
del ansågo, att vi kunde böja oss för.
Jag vill på den punkten till herr Petterson
i Degerfors säga, att vi ha inte
alls sökt dölja något genom att vi inte
kommit med utförligare text i utlåtandet.

Sedan talade fru Gärde Widemar för
cn något annan uppfattning beträffande
lönesättningen. Hon ville flytta upp
häradshövdingarna från Co 14 till
Co 15, men den lönesättning, som hon
förordat, skulle otvivelaktigt medföra
mycket allvarliga konsekvenser, då det
gäller den cliefslönereglcring, som genomfördes
förra året. Vi böra komma
ihåg att den lönesättning, som här är
föreslagen, alltså höjning från Co 14 till
Co 15, innebär icke enbart lön enligt

lönegrad Co 14 eller Co 15, utan därtill
kommer också, att det för en betydande
del av häradshövdingarna utgår ett särskilt
lönetillägg som gör, att om t. ex.
ett hovrättsråd på 5-ort skulle söka
häradshövdingetjänsten i en av de medelstora
domsagorna, skulle lian få en
lönehöjning på inte mindre än 4 200
kronor. Om man sedan undersöker vad
14 lönegraden ger, vilket man också
bör göra i detta sammanhang, kunna
vi konstatera, att med det nya tillägg,
som skall utgå från den 1 januari i år,
kommer man upp till 30 720 kronor,
och det torde vara en lön som är så
pass hög, att den bör locka kvalificerade
sökande.

Med anledning av att fru Gärde Widemar
säger, att det inte finns något
sakligt underlag för den ställning, som
vi ha intagit beträffande löneregleringen
för häradshövdingarna, vill jag vidare
erinra henne om att skulle vi gå
med på lönegrad Co 15, som föreslagits
i motionen, betyder det, att vissa häradshövdingar
få högre lön än hovrättspresidenter.
Vi kunna inte behålla lagmännens
löneläge, om vi gå upp till
Co 15 för häradshövdingarna, utan då
måste det ske en justering uppåt jämväl
av lagmännens lönesättning. Och då
deras löner satts i paritet med generaldirektörer
och med dem jämförliga betyder
i realiteten ett bifall till reservationen,
att vi få göra om den chefslönereglering,
som vi beslutade förra året,
och det tror jag inte, att det finns politiska
förutsättningar för.

Jag vill dessutom påpeka för kammarens
ledamöter, att det är felaktigt
att säga, att häradshövdingarna inte
fingo någon löneökning förra året. Genom
den nya löneplanen 2 tillfördes de
nämligen en löneökning på 900 kronor
om året. Det är kanske en ganska blygsam
löneökning, men det är dock en
löneökning.

Jag ber, herr talman, med det nu
anförda att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

108

Nr 7.

Onsdagen den 27 februari 1952.

Utgifter å driftbudgeten, För flera huvudtitlar gemensamma frågor.

Herr RUBBESTAD: Herr talman! .lag
förstår att det är rätt besvärligt för
herr Lindholm att argumentera, då det
gäller tingsdomarna. Han var nämligen
själv en bland de sakkunniga, som så
sent som den 19 oktober i fjol avgav
sitt betänkande, och något särskilt har
inte inträffat sedan dess annat än att
Kungl. Maj:t har lagt fram sin proposition.
.Tåg förstår ju att de som vilja
vara kungatrogna kunna ha anledning
att byta ståndpunkt, men rent sakligt
föreligga inga ändrade förhållanden.

Det är inte tu tal om annat än att
den löneställning, som här är föreslagen,
kommer att föregripa den fria
prövningen beträffande andra tjänster,
assessorer o. d. Därför tycker jag att
det är riktigast, om riksdagen går på
reservationen, och jag ber att få vidhålla
mitt yrkande.

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet LINGMAN: Herr talman! Herr
Ilubbestad har rätt, då han säger, att
om man gör förändringar bör man ha
ögonen öppna för de konsekvenser,
som de kunna draga med sig. Det är
det som skapar svårigheter, när man
skall göra förändringar, att olika grupper
bevaka varandra, och gör man en
uppflyttning här eller där kan det lätt
automatiskt dra med sig andra grupper.
Det var också den frågan som de
sakkunniga ha fastnat för vid sin undersökning.
Av den skrivning de sakkunniga
använt framgår nog rätt tydligt,
att de ansågo skäl tala för en förbättrad
löneställning för tingsdomarna,
men att det var med hänsyn till återverkningarna
för revisionssekreterare
och assessorer som de inte ville lägga
fram något förslag därom.

När jag närmare granskade detta och
undersökte, vilka möjligheter det fanns
att vidtaga någon ändring, blev jag övertygad
om att det var möjligt att föreslå
en uppflyttning av tingsdomarna utan
att därför behöva rucka på löneläget

eller inplaceringen för revisionssekreterare
och assessorer.

Det är naturligtvis en bedömningsfråga,
hur långt man skall gå och vad
man skall göra vid sådana här inplaceringar.
Det är ju så att vad man än
gör är det många som anse, att man
gör för mycket, och många som anse
att man gör för litet. Därför får man
försöka att bedöma vad man tror vara
någorlunda skäligt.

Beträffande tingsdomarna är det faktiska
förhållandet det, att de på de
domsagor, där de finnas, ha arbetsuppgifter
som mycket nära sammanfalla
och i vissa fall äro helt likartade med
de uppgifter som åvila häradshövdingarna,
men de ha inte rätt att åtnjuta
vikariatersättning. Vad det här rör sig
om är summa 22 stycken domare i hela
landet, och jag tror därför att det kanske
är litet överdrivet, när herr Petterson
i Degerfors gör jämförelser med
årets avtalsrörelse och gör gällande att
det skulle bryta mot principerna för
denna. Detta säger jag dels därför afl
det här är en mycket begränsad grupp,
som man försöker att justera löneläget
för, och dels därför att det gäller eftersläntare
till dem som under förra året
fingo sin lönereglering.

Jag har försökt iaktta den försiktighet
som jag är helt överens med herr
Rubbestad om att man bör iaktta. Men
man bör inte vara så försiktig i alla
lägen att man inte vill göra någonting
alls.

Beträffande häradshövdingarna skulle
jag, när fru Gärde Widemar framhåller,
att de äro nästan den enda grupp
som utelämnats vid chefslöneregleringen,
vilja säga, att man får inte glömma
bort motivet för chefslöneregleringen.
Det förslag till lönereglering för
chefstjänstemännen, som lades fram,
byggde på en strävan att komma mera
i paritet med löneläget för motsvarande
tjänstemän hos kommunerna. Den enskilda
marknaden kunna vi aldrig
tävla med. Om vi se på domartjäns -

Onsdagen den 27 februari 1952.

Nr 7.

109

Utgifter å driftbudgeten, För flera huvudtitlar gemensamma frågor.

terna visar det sig, att de med nuvarande
placering ligga i nivå med motsvarande
kommunalanställda, och skulle då häradshövdingarna
höjas ytterligare skulle
de gå förbi de anställda inom kommunerna.
Den senaste löneregleringen för
häradshövdingarna 1942 drog med sig en
motsvarande upplyftning av löneläget på
den kommunala sidan för domartjänsterna.
Skulle man nu göra en uppflyttning
på nytt innebure det att man åter
igen skulle lyfta det kommunala löneläget
ett stycke framför sig. Vad man
annars strävar efter är att komma ifatt
någorlunda på de områden, där så är
möjligt.

Jag tror att det är rätt farligt om
man kommer in på det resonemanget,
att så snart man gör något för en grupp
för att likställa den med andra, komma
andra grupper att begära lika mycket.
Det kommer att leda till att de ojämnheter,
som man vill försöka utjämna,
skulle man alltid få behålla.

Nu kan det vara olika uppgifter om
hur stora svårigheterna äro att få dugliga
häradshövdingar. När man talar
om att det är besvärligt för dem att
flytta ut till domsagorna med hänsyn
till skolgången för deras barn och dylikt,
skola vi inte generalisera, ty vi
ha även andra statstjänstemän som få
flytta från städer ut på landsbygden.
De ha också barn som gå i skolan, och
sådan skillnad kunna vi inte göra på
människor att vi säga, att därför att
de äro häradshövdingar måste vi se
till att de inte få några svårigheter för
sina barns skolgång. Då måste vi föra
över precis samma resonemang på andra
grupper.

Inplaceringen i löneplan 2 innebär
att oavsett om häradshövdingarna äro
placerade på 2- eller 3-ort uppbära de
samma lön som om de vore placerade
på högsta övrort. Sedan komma Iöneförstärkningarna
till. Jag skall inte gå
närmare in på detta, det har herr Lindholm
redan berört.

Beträffande svårigheten att få härads -

hövdingar vill jag säga, att de uppgifter
jag har fått närmast peka på att det
är vissa svårigheter att få vattenrättsdomare,
därför att de bästa domarna
föredra att bli häradshövdingar.

Fru GÄRDE WIDEMAR: Herr talman!
Herr Lindholm påpekade, att en uppflyttning
av häradshövdingarna till Co
15 skulle kunna medföra att häradshövdingarna
i de större domsagorna till
och med finge högre lön än hovrättspresident.
Jag vill då säga, att den expert,
som biträtt de sakkunniga, var
hovrättspresidenten Wieslander, och
han sade sig vara väl medveten om detta
men ansåg det ändå riktigt att de
erhöllo denna löneförhöjning på grund
av det stora ansvar, som åvilade häradshövdingarna.

Häradshövdingarna i de större domsagorna
ha verkligen ett så stort ansvar
och en så stor arbetsbörda, att jag tycker
inte att det ligger något orimligt i att de
få samma löneförmåner som cheferna
för de administrativa verken.

Vad jag i mitt tidigare anförande
närmast ville framhålla var häradshövdingarna
i de mindre domsagorna och
deras problem. Dessa domartjänster bli
inte lättare besatta även om vissa häradshövdingar
i de största domsagorna
ha stora löneförmåner.

Civilministern påpekade att man hade
försökt att åstadkomma en viss paritet
mellan de kommunala lönerna och
häradshövdingelönerna, och jag förmodar
att därmed avsågs borgmästarlönerna.
Det ligger dock litet annorlunda
till beträffande borgmästarlönerna, därför
att borgmästarna äro bosatta i städer
och ha där möjlighet till extrainkomster
på ett helt annat sätt än vad en häradshövding
har i sin domsaga.

Jag vill sluta med att understryka att
min inställning till denna fråga har
helt dikterats av en önskan att få fram
en förbättrad rättsvård i underrätterna.

Herr LINDHOLM: Herr talman! Det är
alltid vanligt, när man resonerar om eu

Ilo Nr 7.

Onsdagen den 27 februari 1952.

Utgifter å driftbudgeten, För flera huvudtitlar gemensamma frågor.

liten grupps lönesättning, att man säger
att denna påverkar inte de andra.
När vi inom kommittén undersökte sambandet
mellan häradshövdingarnas löneställning
och övriga tjänsteställningar,
voro vi fullt medvetna om att hade
vi gått på Co 15, som här förordats,
skulle vi ha fått som konsekvens att
hela chefslöneregleringen hade fått göras
om. Jag tror inte att fru Gärde Widemar
kommer ifrån den konsekvensen
med det yrkande hon har ställt, och
därför vidhåller jag, herr talman, mitt
yrkande.

Herr PETTERSON i Degerfors: Herr
talman! Bara två ord!

Jag måste säga till statsrådet Lingman,
när han påstår att här varit fråga
om en eftersläpning för en grupp, som
inte kom med förra året, att en grupp
som fått 7 lönegrader på ett år, 3 förra
året och enligt detta förslag 4, kan inte
vara en eftersatt grupp.

Därtill vill jag bara säga, att när det
framhålles, att tingsdomarna äro så få
till antalet, att det inte kommer att få
någon prejudicerande verkan, så är det
inte sant. Däremot ställer man sig frågan:
Kan man här ta risken av att skapa
den situation på avtalsmarknaden,
som ett godkännande av detta förslag
skulle innebära? Det kanske är ofint att
säga det till ett statsråd, men i statsutskottet
erinrade jag avdelningens ärade
ordförande, om vad Charles Lindleys
fru en gång sade till sin man, när han
varit ute och slarvat och kom sent hem
på kvällen: Försvara dig inte, det gör
saken bara värre!

Jag vill säga till herr statsrådet, att
på mig verkar statsrådets inlägg på samma
sätt.

Herr talman! Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr HÄCKNER: Herr talman! Jag vill
såsom motionär framhålla, att min erfarenhet
talar bestämt för att häradshövdingarna
ha en sådan särställning,

att de böra tillgodoses enligt reservation
1). Jag känner många jurister, både
häradshövdingar och i liknande befattningar.
De äro ganska överens om
att, frånsett vattenrättsdomarna, som
äro ett fåtal, så är häradshövdingarnas
ställning sådan både i fråga om ansvar
och arbetsförhållanden, att de behöva
en rimlig kompensation.

Jag talade senast i dag med en f. d.
häradshövding, som för kort tid sedan
fick förflyttning till annan post, och
han sade att hans verksamhet nu i en
kollegial domstol var rena himmelriket
mot hans tidigare tjänstgöring. Det är
också stor fara för att vårt rättsväsende
skulle komma att lida skada, om vi
inte se till att våra häradshövdingar
få den löneförstärkning, som är begärd
i reservationen. Detta behöver inte medföra
sådana konsekvenser som här sagts
från civilministerns sida. Man måste
ju tänka på att en hovrättspresident
själv varit inne på denna linje, och det
måste ju ändå betyda, att man från andra
chefstjänstemäns sida inte anser att en
förändring på denna punkt behöver
medföra konsekvenser även för andra
grupper. Jag tror att det är överdriven
försiktighet från statsrådet, då han ställer
sig så betänksam mot denna förhöjning.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Överläggningen var härmed slutad.

På därå av herr andre vice talmannen
framställd proposition biföll kammaren
till en början utskottets i punkten
1. gjorda hemställan.

Beträffande punkten 2. a) gav herr
andre vice talmannen propositioner
dels på bifall till utskottets däri gjorda
hemställan dels ock på bifall till den
av fröken Andersson m. fl. avgivna reservationen;
och fann herr andre vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Fru Gärde
Widemar begärde emellertid vote -

Onsdagen den 27 februari 1952.

Nr 7.

Lönegradsplacering för biträdespersonal m. m.

ring, i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 2.

a) i utskottets förevarande utlåtande nr
13, röstar

Ja,

©en, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
de» av fröken Andersson m. fl. avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns därvid flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen, vadan kammaren bifallit
utskottets i punkten gjorda hemställan.

Härefter gav herr andre vice talmannen
propositioner beträffande utskottets
hemställan i punkten 2. b), nämligen
dels på bifall till utskottets berörda
h emställan dels ock på bifall till den
av herr Nils Theodor Larsson m. fl.
avgivna reservationen; och fann herr
andre vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Rubbestad begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 2.

b) i utskottets förevarande utlåtande nr
13, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den av herr Nils Theodor Larsson m. fl.
avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
nej-propositionen. Herr Nihlfors begärde
emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 97 ja och 99
nej, varjämte 8 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit den av
herr Nils Theodor Larsson m. fl. avgivna
reservationen.

På därå av herr andre vice talmannen
givna propositioner biföll slutligen
kammaren vad utskottet under punkterna
2. c) samt 3—5 hemställt.

§ 14.

Lönegradsplacering för biträdespersonal
m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 31, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående lönegradsplacering
för viss biträdespersonal m. m.
jämte i ämnet väckta motioner.

Efter föredragning av utskottets hemställan
anförde:

Herr NIHLFORS: Herr talman! Jag
har vid detta utskottsutlåtande fogat en
blank reservation närmast för att få
tillfälle att säga några ord om de resultat,
som ha förelagts riksdagen genom
regeringen men som äro baserade
på 1947 års biträdesutredningsförslag.

Det är en av de utredningar, som
varit mest efterlängtad från biträdespersonalens
sida inom statsförvaltningen.
Man har hoppats mycket på ett gott resultat
av denna utredning. Nu tror jag
inte att man från de anställdas sida
bland denna kategori tycker, att utredningen
blivit så värst givande. Man bär
fäst sig vid alt de normer, som lagts
fram från regeringens sida, inte äro

112

Nr 7.

Onsdagen den 27 februari 1952.

Lönegradsplacering för biträdespersonal m. m.

av den natur att de kunna anses som
fixa utan mera som riktlinjer för en
bedömning av frågan om placeringen
av dessa biträden i olika lönegrader.
Nu är det emellertid så, att detta är
ett försök till arbetsvärdering, varvid
man enligt mitt förmenande dock inte
skapat en metod för en rättvis sådan.
Det är emellertid ett försök, som man
får ta som det är.

Vad man emellertid fäst sig vid är,
att man vid sitt ställningstagande beträffande
biträdenas inplacering i lönegrader
arbetat med ett remissförfarande,
som ur personalorganisationernas
synpunkt numera verkar litet förlegat.
Till skillnad från övriga befattningshavare
ha dessa kategorier anställda
inte fått förhandla genom sina
organisationer tned utredningen, utan
de ha bara skriftligen fått lägga fram
sina synpunkter, och när det nu är
fråga om ett slags värdering, måste det
naturligtvis bli olika uppfattningar, som
stå mot varandra. Därför skulle det enligt
mitt förmenande ha varit till fördel,
om biträdesutredningen hade gått
in för att på samma sätt som tjänsteförteckningsrevisionen
förhandla med dessa
organisationer.

Den möjligheten finns naturligtvis att
i det fortsatta arbete, som biträdesutredningen
har sig ålagt, gå på den linjen,
men såvitt jag kan förstå vill inte
biträdesutredningen att så skall ske. Utredningen
vill ha skriftliga uppgifter
från personalorganisationer och verk
och sedan ta den hänsyn till de skriftliga
argument, som den finner för gott.
Men när nu de normer som föreligga äro
så svävande som de äro tycker man, att
det varit bättre om ett förhandlingsförfarande
kommit till stånd.

Jag har velat anmäla denna kritik
från organisationernas sida. Jag tycker
att den är riktig, och man får väl hoppas
att det i framtiden sker förhandlingar
på detta område lika väl som på
andra inom statsförvaltningen när det
gäller lönegradsplaceringar.

Fröken WETTERSTRÖM: Herr talman!
Herr Ahlsten och jag ha i anslutning
till proposition nr 14 avlämnat en motion,
i vilken vi hemställt att 20 kanslibiträdestjänster
hos hushållningssällskapen
måtte ändras till kontoristtjänster
och att 20 befattningar såsom
kontors- och skrivbiträden, som 1950
års hushållningssällskapsutredning föreslog
skulle inrättas hos hushållningssällskapen,
skulle ändras till kanslibiträdestjänster.

I utskottets motivering för avslag på
motionen säger utskottet, att 1947 års
biträdesutredning kommer att ta upp
till granskning även frågan om hushållningssällskapens
biträdespersonal,
och att man därför inom kort kan förvänta
ett bedömande av denna fråga.
Åt det beskedet är jag glad, men det
förefaller mig i alla fall egendomligt,
att biträdesutredningen har behandlat
lönegradsplaceringen för personal vid
samtliga de länsorganisationer, som
sortera under jordbruksdepartementet,
alltså både lantbruksnämnderna, skogsvårdsstyrelserna
och lantmäteriets distriktsorganisation,
med ett enda undantag,
nämligen hushållningssällskapen.
Det borde, tycker jag för min del,
ha varit naturligt och riktigt att samtidigt
ta upp också hushållningssällskapen
i detta sammanhang. Arbetsuppgifterna
för biträdespersonalen exempelvis
vid lantbruksnämnderna och i hushållningssällskapen
äro mycket likartade,
och rekryteringen av lantbruksnämndernas
personal har också i mycket
stor utsträckning skett just ifrån
hushållningssällskapen. Det är klart
att så länge biträdespersonalen hos
hushållningssällskapen inte erhåller
en likvärdig lönegradsplacering blir
det svårt för hushållningssällskapen
att få behålla sina mest kvalificerade
biträden. De komma helt naturligt att
söka sig över till lantbruksnämnderna.
Det är därför min förhoppning, att biträdesutredningen
kommer att beakta
de svårigheter hushållningssällskapen

Onsdagen den 27 februari 1952.

Nr 7.

113

i detta avseende komma att få och att
frågan snarast blir föremål för behandling.

Jag har givetvis, herr talman, intet
yrkande, men jag har velat framhålla
att det enligt min mening inte varit
lyckligt, att hushållningssällskapen inte
kunnat komma med i den proposition
som nu förelagts riksdagen.

Överläggningen var härmed slutad.
Utskottets hemställan bifölls.

§ 15.

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 32, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående reglering av vissa
från statens pensionsanstalt utgående
pensioner in. m.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 16.

Utgifter under riksstatens andra
huvudtitel.

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 2, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1952/53 under
andra huvudtiteln, avseende anslagen
inom justitiedepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta
motioner.

Punkterna 1—16.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 77.

Häradsrätterna: Avlöningar.

Kungl. Maj:t hade i statsverkspropositionen
under andra huvudtiteln, punkt
19, föreslagit riksdagen att dels bemyndiga
Kungl. Maj:t att i häradsrätternas
personalförteckning ändra lönegraden
för tingsdomarna från Ca 33 till Ca 37
samt minska antalet kontorsbiträden
från 73 till 70, dels fastställa av departementschefen
förordad avlöningsstat
för häradsrätterna, att tillämpas
under budgetåret 1952/53, dels ock till

Häradsrätterna: Avlöningar.

Häradsrätterna: Avlöningar för budgetåret
1952/53 anvisa ett förslagsanslag
av 11 380 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte med bifall till Kungl. Maj:ts
förslag

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att i häradsrätternas
personalförteckning ändra
lönegraden för tingsdomarna från
Ca 33 till Ca 37 samt minska antalet
kontorsbiträden från 73 till 70;

b) fastställa en i punkten intagen avlöningsstat
för häradsrätterna, att tilllämpas
under budgetåret 1952/53;

c) till Häradsrätterna: Avlöningar

för budgetåret 1952/53 anvisa ett förslagsanslag
av 11 380 000 kronor.

Reservation hade vid punkten avgivits
av herrar Karl Andersson, Mårtensson
i Uddevalla, Wallentheim, Rubbestad,
Åkerström, Johansson i Mysinge
och Petterson i Degerfors, vilka under
hänvisning till den vid utskottets utlåtande
nr 13 fogade, av herr Nils
Theodor Larsson m. fl. avgivna reservationen
ansett, att anslaget bort nedräknas
med kostnaden för uppflyttning
av tingsdomarna från Ca 33 till Ca 37
eller 58 600 kronor och att utskottet
i enlighet därmed bort hemställa, att
riksdagen måtte i anledning av Kungl.
Maj :ts förslag

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att i
häradsrätternas personalförteckning
minska antalet kontorsbiträden från
73 till 70;

b) fastställa i reservationen angiven
avlöningsstat för häradsrätterna, att
tillämpas under budgetåret 1952/53;

c) till Häradsrätterna: Avlöningar

för budgetåret 1952/53 anvisa ett förslagsanslag
av 11 321 400 kronor.

Sedan punkten föredragits, yttrade

Herr MÅRTENSSON i Uddevalla: Herr
talman! Med hänvisning till det beslut,
som kammaren nyss fattat i anledning

8 — Andra kammarens protokoll 1962. Nr 7.

114

Nr 7.

Onsdagen den 27 februari 1952.

Häradsrätterna: Reseersättningar till nämndemän.

av statsutskottets utlåtande nr 13, ber
jag att få yrka avslag på utskottets hemställan
på denna punkt, nr 17 i förevarande
utlåtande, och bifall till den
reservation, som är avgiven av herr
Karl Andersson m. fl.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan i denna punkt dels ock på
bifall till den vid punkten fogade reservationen;
och fattade kammaren beslut
i enlighet med innehållet i den senare
propositionen.

Punkten 18.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 19.

Häradsrätterna: Reseersättningar till
nämndemän.

Efter föredragning av punkten anförde Herr

KARLSSON i Olofström: Herr
talman! Jag har fogat en blank reservation
till utskottets hemställan på
denna punkt. Frågan om reseersättningar
till nämndemän vid häradsrätterna
är ju ingalunda ny. Jag vill erinra
om att vid fjolårets riksdag väcktes
motioner, som inneburo att kommunerna
skulle erhålla rätt att ge ifrågavarande
nämndemän ett kommunalt
arvode. Riksdagen avslog dessa motioner
med den motiveringen, att nämndemansuppdraget
är ett statligt uppdrag
och att ersättning därför skall betalas
av staten. Emot den principen
finns ingenting att erinra. Man hade
därför kunnat förvänta, att justitieministern
i år skulle ha lagt fram ett
förslag om förbättrade ekonomiska betingelser
för fullgörande av nämndemansuppdrag.
Så har dock ej skett.
Det står emellertid i propositionen, att
så snart det ekonomiska läget tillåter,
kommer förslag om förbättrade ersättningar
till ifrågavarande nämndemän

att framläggas, men att detta i nuvarande
läge icke är möjligt.

Man kan då ställa den frågan, vilka
betingelser som skola föreligga för
samhället för att ett dylikt förslag
skall kunna framläggas. Vi leva ju nu
otvivelaktigt under en högkonjunktur,
och under de senaste dagarna har det
icke minst i pressen talats om att en
proposition om skattesänkning håller
på att utarbetas. Under sådana förhållanden
tycker jag det borde förefinnas
ekonomiska möjligheter att ge de
nämndemän det här gäller en bättre
ersättning än vad de för närvarande ha.

Jag vill erinra om att oavsett var
nämndemännen äro bosatta har det utgått
ett traktamente per tjänstgöringsdag
på 14 kronor till dem. Var och en
förstår, att en timlönsarbetare, som
inte har någon ersättning från sin arbetsplats
för annan tid än då han uppehåller
sitt arbete, förlorar hela sin
dagsförtjänst. Jag kan ta ett exempel
från min egen hembygd. Inom parentes
vill jag säga, att jag själv icke är
nämndeman och sålunda icke talar i
egen sak. I min hemtrakt finns det
nämndemän, som få fara hemifrån
klockan sex på morgonen och som i
många fall icke komma hem igen
förrän klockan nio på kvällen. Det är
alltså en bortovaro från hemmet på 15
timmar, och för detta har vederbörande
en ersättning av 14 kronor. Det
är ganska lätt att räkna ut, att de
pengarna praktiskt taget gå åt till att
betala måltiderna på sammanträdesplatsen.
Vederbörande förlorar alltså
varje sammanträdesdag sin arbetsförtjänst.
Detta har fört med sig att en
hel rad städer, som ligga under landsrätt,
samt köpingar och kommuner ha
beviljat kommunala arvoden till ifrågavarande
nämndemän. Men i de fall,
där överklagande skett, ha besluten
undanröjts.

Nu hävdas den principen — och jag
skall inte göra några invändningar
mot den — att nämndemansuppdraget

Onsdagen den 27 februari 1952.

Nr 7.

115

är ett hedersuppdrag, men det finns
ju ingen möjlighet för vederbörande,
med hänsyn till uppdragets karaktär,
att sköta det på fritid. Det måste göras
på fastställda tider. Nämndemännen
få därför ta permission från sina
ordinarie arbetsplatser. De faktiska
konsekvenserna bli därför, att många
icke anse sig ha råd att ta ett dylikt
uppdrag, och det kan ju inte vara främjande
för rättsväsendet att mycket stora
kategorier av befolkningen utestängas
från nämndemansuppdragen
av ekonomiska skäl.

Den motion, som min bänkkamrat
och jag avgivit i denna fråga, gör
ingalunda anspråk på att komma med
någon slutlig lösning av detta problem.
Vårt förslag är endast avsett att vara
ett provisorium, till dess vi få ett förslag
från Kungl. Maj:t. Statsutskottet
har icke velat ta ståndpunkt till vårt
yrkande om ett dagarvode av 25 kronor.
Men samtidigt som utskottet har
sagt detta har man skrivit, att utskottet
räknar med att det skall komma
ett förslag i frågan till nästa års riksdag.
Jag tolkar utskottets skrivning så,
att den innebär en direkt beställning
av ett förslag om förbättrade ersättningar
för ifrågavarande förtroendemän.

Med hänsyn till den välvilliga behandling
vår motion fått och det yrkande,
som därmed indirekt gjorts,
skall jag inte fresta kammaren med att
yrka bifall till motionen, utan jag tilllåter
mig i stället att yrka bifall till
utskottets förslag. Jag har dock velat
säga dessa ord för att ytterligare understryka
nödvändigheten av att ett
förslag om förbättrade förhållanden
för ifrågavarande nämndemän verkligen
framlägges vid nästa års riksdag.

Vidare yttrades ej. Utskottets i punkten
gjorda hemställan bifölls.

Punkterna 20—28.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 29.

Fångvårdsstyrelsen: Avlöningar.

Kungl. Maj:t hade i statsverkspropositionen
under andra huvudtiteln, punkt
33, föreslagit riksdagen att dels bemyndiga
Kungl. Maj:t att vidtaga av
departementschefen föreslagna ändringar
i fångvårdsstyrelsens personalförteckning,
dels fastställa av departementschefen
förordad avlöningsstat för
fångvårdsstyrelsen, att tillämpas under
budgetåret 1952/53, dels ock till Fångvårdsstyrelsen:
Avlöningar för budgetåret
1952/53 anvisa ett förslagsanslag
av 735 300 kronor.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Söderquist och Lodenius (I: 182)
och den andra inom andra kammaren
av herr Gustafsson i Bogla m. fl. (II:
240), hade, såvitt nu vore i fråga, hemställts,
att riksdagen måtte höja det i
statsverkspropositionen upptagna anslaget
till Fångvårdsstyrelsen: Avlöningar
med 5 032 kronor för att möjliggöra
anställande av två skrivbiträden.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 182 och II: 240, i vad de avsåge förevarande
anslag,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att i
fångvårdsstyrelsens personalförteckning
vidtaga de ändringar, som angivits av
departementschefen i statsrådsprotokollet
över justitiedepartementsärenden
för den 4 januari 1952;

b) fastställa en i punkten intagen avlöningsstat
för fångvårdsstyrelsen, att
tillämpas under budgetåret 1952/53;

c) till Fångvårdsstyrelsen: Avlöningar
för budgetåret 1952/53 anvisa ett
förslagsanslag av 735 300 kronor.

Reservation hade avgivits av herr
Ohlon, fröken Andersson, fröken Elmén
samt herrar Wedén och Gustafsson i
Skellefteå, vilka ansett, att utskottet
bort tillstyrka förslaget i motionerna
I: 182 och 11:240 om höjning av anslaget
för att möjliggöra anställandet

116 Nr 7.

Onsdagen den 27 februari 1952.

Fångvårdsstyrelsen: Avlöningar.

av två skrivbiträden och i enlighet därmed
hemställa, att riksdagen måtte i
anledning av Kungl. Maj :ts förslag samt
med bifall till motionerna I: 182 och
II: 240, i vad de avsåge förevarande
anslag,

b) fastställa av reservanterna föreslagen
avlöningsstat för fångvårdsstyrelsen,
att tillämpas under budgetåret
1952/53;

c) till Fångvårdsstyrelsen: Avlöningar
för budgetåret 1952/53 anvisa ett
förslagsanslag av 740 300 kronor.

Sedan utskottets hemställan föredragits,
yttrade:

Fröken ELMÉN: Herr talman! Jag vill
bara med några få ord motivera den reservation,
som fogats till förevarande
punkt, vilken gäller viss skrivhjälp på
fångvårdsstyrelsen. Det har sedan lång
tid tillbaka rått en eftersläpning med
skrivgöromålen där. Fångvårdsstyrelsen
har begärt medel till avlönande av
ytterligare två skrivbiträden. Kungl.
Maj :t har gått med på att lämna anslag
till ett skrivbiträde, och detta förslag
har utskottet biträtt.

Vad blir emellertid följden, om endast
ett skrivbiträde kan anställas? Jo,
den sekreterare, som skall finnas enligt
det fritidsverksamhetssvstem man
skall bygga ut och vilken skall vara placerad
i lönegrad 29, blir bunden vid
rent rutinarbete, såsom att skriva ut
skrivelser. Jag tycker inte att det är
god ekonomi att över huvud taget
tänka sig, att tjänstemän i en så pass
hög lönegrad skola vara bundna vid
dylikt rutinarbete. De skola ägna sig
åt att utföra det arbete, som de äro
anställda för. Och när vi ha gått in
för att fritidsverksamheten inom fångvården
skall byggas ut på det sätt som
det nu är fråga om, så böra vi se till
att den fritidssekreterare, som skall
ha hand om planläggningen av detta
arbete, verkligen får tid till det och
inte behöver vara bunden vid rena
skrivgöromål.

Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till den vid denna
punkt avgivna reservationen, som går
ut på att det skall beviljas ett anslag
av 5 000 kronor för anställande av ytterligare
ett skrivbiträde på fångvårdsstyrelsen.

Herr MÅRTENSSON i Uddevalla: Herr
talman! Till det utlåtande, som nu är
föremål för behandling, har det fogats
ett flertal reservationer, vari yrkats på
ökning av anslagen till bl. a. fångvårdsstyrelsen.
Om man tar del av Kungl.
Maj:ts proposition framgår det, att anslagen
till fångvårdsstyrelsen ha ökats
rätt väsentligt. Utskottet har också visat
sig frikostigt på en del punkter och ökat
anslagen utöver vad Kungl. Maj:t har
föreslagit. Vi ha gjort detta efter moget
övervägande, ty vi ha kommit till det
resultatet, att en viss anslagsökning har
varit behövlig.

På den punkt, som diskussionen nu
gäller, har anslaget ökats med 147 800
kronor. På grund av rådande arbetsanhopning
för biträdespersonalen har
Kungl. Maj:t föreslagit, att ett belopp av
6 200 kronor skall ställas till förfogande
för extra skrivhjälp. Det är möjligt, att
det ändå kommer att bli knappt om biträdespersonal
inom fångvårdsstyrelsen.
Men jag vågar tro, att det är en viss
överdrift från fröken Elméns sida när
hon gör gällande, att de högre tjänstemännen
själva måste sitta och knacka
ner sina skrivelser på maskin. Se vi på
fångvårdsstyrelsens personalförteckning,
så finna vi, att det är inte mindre
än 30 biträdesplatser, och efter den föreslagna
ökningen skulle det bli 31. Vi
måste ju erkänna, att fångvårdsstyrelsen
inte hör till de större verken, och
nog tycker man, att det antal biträden,
som stå till fångvårdsstyrelsens förfogande,
åtminstone något så när skulle
räcka till, så att de högre tjänstemännen
slippa utföra arbete, som egentligen
tillkommer kontorsbiträden.

Med dessa ord ber jag att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Onsdagen den 27 februari 1952.

Nr 7.

117

Herr GUSTAFSSON i Bogla: Herr talman!
Då jag tillsammans med några
andra ledamöter av denna kammare
motionerat om anställandet av ytterligare
två kontorsbiträden hos fångvårdsstyrelsen,
vill jag med några ord beröra
den reservation, som avgivits av fröken
Andersson och fröken Elmén m. fl. Jag
anser att det yrkande, som framställes
i reservationen, är väl motiverat och att
det är angeläget att man utökar antalet
biträden med två stycken för att frigöra
viss övrig arbetskraft för andra
ändamål.

Jag är tacksam för att statsutskottet
i övrigt har visat en viss förståelse för
motionärernas synpunkter. Jag ämnar
återkomma, när punkten 30 föredrages.

Herr talman! Med det anförda ber jag
att få yrka bifall till den vid förevarande
punkt avgivna reservationen.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr andre vice talmannen framställde
propositioner dels på bifall till utskottets
i punkten gjorda hemställan dels
ock på bifall till den vid punkten fogade
reservationen; och fann herr andre
vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Fröken
Elmén begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
29 :o) i utskottets förevarande utlåtande
nr 2, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositioncn
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns därvid flertalet

Fångvårdsstyrelsen: Omkostnader.

av kammarens ledamöter hava röstat
för ja-propositionen, vadan kammaren
bifallit utskottets i punkten gjorda hemställan.

Punkten 30.

Fångvårdsstyrelsen: Omkostnader.

Kungl. Maj:t hade i statsverkspropositionen
under andra huvudtiteln,
punkt 34, föreslagit riksdagen att till
Fångvårdsstyrelsen: Omkostnader för

budgetåret 1952/53 anvisa ett förslagsanslag
av 96 000 kronor.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft följande
motioner, i vad de avsåge förevarande
anslag, nämligen

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Sunne och Weiland (1:181) och den
andra inom andra kammaren av fröken
Elmén m. fl. (11:325), i vilka hemställts,
att riksdagen måtte höja det av
Kungl. Maj:t föreslagna anslaget till
Fångvårdsstyrelsen: Omkostnader, i vad
anginge reseersättningar och expenser,
till det av fångvårdsstyrelsen begärda
beloppet 103 600 kronor;

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herrar Söderquist och Lodenius
(I: 182) och den andra inom andra
kammaren av herr Gustafsson i Bogla
m. fl. (11:240), i vilka hemställts, att
riksdagen måtte höja det i statsverkspropositionen
upptagna anslaget till
Fångvårdsstyrelsen: Omkostnader med
4 000 kronor till reseersättningar och
3 600 kronor till övriga expenser eller
tillhopa med 7 600 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 181 och II: 325 samt I: 182 och II: 240,
i vad de avsåge förevarande anslag, till
Fångvårdsstyrelsen: Omkostnader för

budgetåret 1952/53 anvisa elt förslagsanslag
av 96 000 kronor.

118

Nr 7.

Onsdagen den 27 februari 1952.

Fångvårdsstyrelsen: Omkostnader.

Reservation hade avgivits av herr
Ohlon, fröken Andersson, herrar Sundelin
och Bergstrand, fröken Elmén
samt herrar Wedén och Gustafsson i
Skellefteå, vilka ansett att utskottet bort
hemställa att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj ds förslag samt med
bifall till motionerna I: 181 och II: 325
samt I: 182 och II: 240, i vad de avsåge
förevarande anslag, till Fångvårdsstyrelsen:
Omkostnader för budgetåret

1952/53 anvisa ett förslagsanslag av
103 600 kronor.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
anförde:

Fröken ELMÉN: Herr talman! För att
inte upprepa mig för mycket skall jag
he att i ett sammanhang få kommentera
reservationerna vid punkterna 30 :o,
32 :o och 41 :o, som röra resekostnader
och expenser över huvud taget. Det gäller
dels fångvårdsstyrelsens, dels fångvårdsanstalternas,
dels slutligen skyddshemsorganisationens
omkostnader.

Det är ju många gånger så — och det
gäller inte bara tjänsterna inom fångvården
utan även statstjänsterna i övrigt
— att man bygger upp en organisation,
som i och för sig kanske är tillfredsställande.
Men när det så gäller
resor och andra expensmedel, prutar
man ofta så mycket på anslagen, att
personalen inte kan arbeta på ett effektivt
sätt. Detta är särskilt allvarligt när
det gäller verk, som ha med människovårdande
uppgifter att göra. Där måste
man kunna handla snabbt, ty det inträffar
allt som oftast händelser, som fordra
att man hastigt kan ingripa. Det är därför
beklagligt, att fångvården många
gånger har så litet expensmedel, att den
inte kan arbeta på ett riktigt sätt. Det
händer t. o. m., att telefonmedlen för
anstalterna äro så knappt tilltagna, att
man inte ens kan larma polisen ordentligt
vid rymningar.

Skyddskonsulenterna inom fångvården
måste ofta snabbt kunna komma i
kontakt med olika platser för att skaffa

arbete och bostad åt sina klienter. Att
skriva fram och tillbaka i dessa frågor
tar tid. Det bästa vore att ringa ett
samtal, men det kan man inte göra på
grund av att tilldelningen av telefonmedel
är så liten. Detta att kunna
handla snabbt verkar också psykologiskt
uppryckande på klienterna. Det är
en helt annan sak om en skyddskonsulent
måste säga till sin klient, att vi
skola skriva dit och dit och höra efter
om vi kunna skaffa er arbete och bostad,
och om ni kommer igen om tre
dagar skola vi se om vi fått svar på vår
förfrågan, än om han kan säga: Var god
och sitt ner, så skola vi ringa genast
och se om vi kunna klara upp saken
ögonblickligen. Om klienten får lov att
vänta i tre dagar, vet man inte vad som
kan hända. Vederbörande kanske också
skall ha understöd under dessa tre dagar.
Det är en omkostnad, som måhända
inte märks på anslaget men som dock i
realiteten finns.

Jag kan inte finna att det är ekonomiskt
att beskära tjänstemännens möjligheter
att kunna handla på ett riktigt
sätt. Den sparsamhet, som här presteras,
skapar stor irritation och verkar
hämmande på arbetet. Detta skapar så
stora nackdelar, att den besparing som
man tror sig vinna snarare blir en
förlust.

När det gäller dessa anslag säger man,
att det ju rör sig om förslagsanslag, som
man har rätt att överskrida. Men vi veta
hur det är i praktiken. När tiden för
anslagens fastställande nalkas, kommer
det antagligen från finansdepartementet
påtryckningar om att inga anslag få
överskridas. Och när man har överskridit
ett anslag och begär tilläggsanslag
får man endast en del av det. I fråga
om fångvårdsanstalterna hade man exempelvis
begärt att få överskrida ett
anslag med 25 000 kronor, men man
fick endast 15 000 kronor. 10 000 kronor
skulle alltså skjutas över på nästkommande
års anslag, som därigenom
blev minskat. För 1950/51 hade man

Onsdagen den 27 februari 1952.

Nr 7.

119

överskridit anslaget till skyddskonsulenterna
med 8 000 kronor, men det beviljades
endast 5 000 kronor. 3 000 kronor
skola skjutas över på innevarande
års budget, och denna minskas alltså
med detta belopp.

Detta medför också att verken bli
tvingade att skicka ut cirkulärskrivelser,
som för de tjänstemän, som äro ute i
arbetet, många gånger te sig nästan
upprörande. Det händer exempelvis att
fångvårdsstyrelsen tvingas sända ut
skrivelser, vari man säger ifrån — och
detta kan för all del vara riktigt — att
man måste begränsa sina telefonsamtal
till en period och endast får ringa i
ytterst trängande fall, men det tillägges
att man vid risk av överskridande
måste avstänga telefonen. Vidare kunna
tjänstemännen riskera att själva få betala,
om de i arbetet måste överskrida
anslaget!

Anslagen till omkostnader äro synnerligen
små, och jag tycker verkligen
att det är oförnuftigt att en fängelsedirektör,
som är i en lönegrad omkring
Ca 31, icke ens skall ha befogenhet
att när en fånge skrives ut kunna
köpa en hatt åt honom utan att detta
skall avgöras av fångvårdsstyrelsen, därför
att anslaget är så begränsat. Kan
någon tycka att detta är riktigt?

Herr talman! Med detta ber jag att få
yrka bifall till den reservation, som är
fogad till denna punkt, där man begär
att anslaget skall ökas med sammanlagt
7 600 kronor.

Herr MÅRTENSSON i Uddevalla: Herr
talman! Fröken Elmén har ju inte riktat
några grava anklagelser emot utskottet,
utan de grava anmärkningarna
riktades emot Kungl. Maj :t. Det blir väl
därför närmast departementschefen som
får svara, huruvida de anslag det här är
fråga om äro tillräckliga eller om de äro
så knappa, att tjänstemännen inte ha
möjlighet att i tillräcklig utsträckning
använda sig av telefon.

Detta anslag har under innevarande

Fångvårdsstyrelsen: Omkostnader.

budgetår fastställts till 80 000 kronor.
För nästa budgetår är föreslaget 96 000
kronor, alltså en ökning med 16 000
kronor. Utskottet har redan skrivit, att
»utskottet har i anledning av ifrågavarande
motioner funnit att vissa skäl
kunna anföras för anslagsökningar till
ifrågavarande ändamål». Men det finns
ingen möjlighet för ett utskott att hos
de olika ämbetsverken undersöka, om
de beviljade anslagen räcka till för respektive
ändamål. Men skulle det verkligen
vara på det sätt, som fröken Elmén
gjort gällande, att fångvårdsstyrelsens
chef gjort bestämda framställningar till
departementschefen om att han måste
ha ökade anslag för att kunna fullfölja
sina uppgifter på ett tillfredsställande
sätt och han ändå fått avslag på detta,
då tycker jag att fröken Elmén skulle
använda sig av en annan metod än att
opponera mot statsutskottet.

Fröken Elmén sade att en fängelsedirektör
inte ens kan få köpa en hatt
till en utskriven fånge på grund av att
medlen inte räcka till. Nu vet jag inte
om detta kan vara beroende på att det
saknas medel eller om vissa bestämmelser
äro uppdragna i instruktionen
för fängelsedirektörer, som förskriver
inom vilka områden vederbörande få
röra sig. Om detta sistnämnda är fallet,
att det är föreskrivet i instruktionen att
dessa inköp skola handhas av centralmyndigheten,
alltså fångvårdsstyrelsen,
då faller den största skulden för dessa
förhållanden på den som skrivit instruktionen
— med andra ord just fångvårdsstyrelsen.
Men jag vet som sagt inte om
det är instruktionen eller knapphet på
medel, som gör att en fängelsedirektörs
verksamhet iir så begränsad som fröken
Elmén hiir gjort gällande. Jag ber emellertid
att med dessa ord, herr talman,
få yrka bifall till utskottets förslag.

Fröken Elmén var även inne på en
del andra frågor, som beröras av reservationerna,
och om talmannen tillåter,
skall jag säga ett par ord även på dessa
punkter. Punkt 32, fångvårdsanstalter -

120 Nr 7.

Onsdagen den 27 februari 1952.

Fångvårdsstyrelsen: Omkostnader.

nas omkostnader, skall jag inte spilla
många ord på, då ifrågavarande anslag
av Kungl. Maj:t ökats med 1 415 000
kronor. Utskottet har funnit att här behövs
eu ytterligare anslagsökning och
har därför höjt detta anslag med 7 000
kronor. Den sammanlagda anslagsökningen
på denna punkt är alltså inte
mindre än 1 422 000 kronor. Jag tycker
att t. o. m. fröken Elmén skulle kunna
känna sig ganska tillfredsställd med
denna kraftiga anslagsökning.

Under punkt 41 har fröken Elmén avgivit
en reservation, vari hon likaså går
in för ett ökat anslag. På denna punkt,
som gäller skyddskonsulentorganisationens
omkostnader, har Kungl. Maj:t
ökat anslaget från 86 500 till 94 500 kronor.
Det är vidare att märka att i det
belopp på 86 500 kronor, som utgår för
innevarande budgetår, ingår ett engångsanslag
på 10 000 kronor. Detta
belopp har icke fråndragits anslaget
för nästa år, och därför kan man säga
att den verkliga ökningen av anslaget
blir inte 8 000 kronor utan 18 000
kronor.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag och att senare
få återkomma med säryrkanden.

Herr GUSTAFSSON i Bogla: Herr talman!
Med hänsyn till att tiden är så
långt framskriden skall jag bara säga
några få ord. Jag har, som jag nämnde
vid behandlingen av en tidigare punkt,
också motionerat under denna punkt.
Här ha motionärerna delvis blivit tillgodosedda
genom reservationen, som
jag ber att få yrka bifall till. Men i motionen
nr 240, som är lika med nr 182
i första kammaren, har det också yrkats
på ett större anslag till fritidsverksamheten
vid fängelser och anstalter, nämligen
dels en höjning av avlöningar
med 6 000 kronor till arvoden åt fritidsledare,
dels en höjning av omkostnader
för inköp och underhåll av inventarier
med 10 000 kronor och till undervis -

ning och fritidssysselsättning 18 000
kronor.

Jag har, herr talman, inte lång erfarenhet
av fångvården i Sverige, men sedan
jag blev ledamot av interneringsnämnden
har jag haft tillfälle att besöka
en del av våra fängelser, förvaringsanstalter
och kolonier, och jag har kommit
till den uppfattningen, att en väl
ordnad fritidssysselsättning är en mycket
viktig sak när det gäller att skapa
förutsättningar för de människor, som
äro olyckliga nog att ha kommit utanför
samhällets råmärken, att kunna
återföras till själslig hälsa och balans.
Det bär inånga gånger visat sig att
när de förvarade, om vi så få kalla dem,
kunnat intresseras för studier eller annan
fritidssysselsättning, har detta skapat
ett självförtroende och en harmoni
hos dem, som betytt oändligt mycket för
deras återupprättande.

Jag skall inte polemisera mot statsutskottet
eller dess ärade talesman och
inte heller mot regeringen. Jag vet ju
att detta är en besvärlig anslagsfråga,
men jag skulle vilja vädja till regeringen
att ägna även frågan om ett högre anslag
till fritidsverksamheten och anordnandet
av lokaler härför en välvillig uppmärksamhet
under nästa år.

Jag beklagar, att många tidningar vid
olika tillfällen skrivit att våra fängelser
och förvaringsanstalter och kolonier
närmast påminna om förnämliga pensionat
och semesterhem. Det är inte mitt
intryck av de anstalter jag har fått tillfälle
att se, utan jag skulle tvärtom önska
en upprustning och förbättring av
dem. Vid ett tillfälle i höstas besökte
jag en koloni, som staten hade övertagit
—- den hade förut drivits av en kommunal
fattigvård. När kommunen ägde kolonien,
fanns det tavlor på väggarna i
personalens matrum. Där funnos nu bara
spikhål kvar på väggarna, som voro
mycket nakna och tomma. Jag tycker
att det är ledsamt att när staten övertar
en anstalt skall det hela bli mycket torftigare
och fattigare.

Onsdagen den 27 februari 1952.

Nr 7.

121

Jag har med dessa enkla och med
hänsyn till tiden korta ord endast velat
rikta en varm vädjan till regeringen att
ägna denna fråga om anslag till fritidssysselsättningen
en välvillig behandling
nästa år. Jag ber, herr talman, att få
yrka bifall till den vid denna punkt fogade
reservationen av herr Ohlon m. fl.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD: Herr talman! Jag har
begärt ordet, inte därför att det är den
andra huvudtiteln som skall behandlas,
utan därför att det är första gången
detta års riksdag ställes inför frågan om
det sätt, på vilket statsbudgeten har
gjorts upp. Jag skulle för min del vilja
fästa kammarledamöternas uppmärksamhet
därpå, att för regeringen har det
varit angeläget att icke låta statens utgifter
svälla över alla gränser. Det talas
så mycket om behovet av skattesänkning
och om nödvändigheten av sparsamhet
med statens medel. Nu har regeringen
försökt att göra en sparsam budget. Jag
skulle emellertid vilja deklarera, att nog
ha vi därvid försökt åstadkomma förbättringar
på särskilt utsatta punkter,
och jag vill för min del bara framhålla,
att när det gäller den föreliggande andra
huvudtiteln tror jag inte man kan säga,
att den har behandlats med större njugghet
än andra huvudtitlar. Jag skulle
vilja påstå, att även de ting, som nu
varit uppe i debatten, ha fått ökade anslag
detta år.

Jag vill inte på något sätt polemisera
mot statsutskottet för alt det har räknat
upp anslagen på vissa punkter. Jag har
alltid haft den uppfattningen, att det är
naturligt, att riksdagen och dess utskott
skola granska de framlagda förslagen,
och där kamrar och utskott finna anledning
att göra ändringar, detta skall vara
tillåtet. Jag har inte tänkt att inlägga
någon gensaga mot detta, utan jag har
bara velat vid början av behandlingen
av huvudtitlarna säga: Låt oss ändå
tänka litet på liv och lära och sammanhanget
däremellan. Vi tala så mycket

Fångvårdsstyrelsen: Omkostnader.

om nödvändigheten att hålla igen statsutgifterna,
vi tala om behovet — jag
upprepar det igen — att skapa skattesänkning.
Men då får man inte reagera
alltför surt, när regeringen försöker att
vara sparsam. Jag vill än en gång understryka,
att regeringen försökt iakttaga
sparsamhet med en viss urskillning,
men det blir ändå nödvändigtvis så, att
inte alla kunna få alla sina önskemål
uppfyllda.

Fröken ELMÉN: Herr talman! Jag
skulle till finansministern vilja säga:
Bli inte prutningarna ibland ganska
schablonmässiga? Jag menar att man
kanske ibland inte tar hänsyn till att
det gäller människovårdande uppgifter
och att man kanske därför måste handla
på ett annat sätt än i andra verk.

Till herr Mårtensson i Uddevalla vill
jag säga, att vi äro fullständigt överens
om att vi måste se till att man arbetar
på rätt sätt; på denna punkt uttalar
sig ju också utskottet på ett välvilligt
sätt om vår motion. Men jag kan inte
förstå herr Mårtensson när han säger,
att jag inte bör motionera här i kammaren
på sådana punkter där jag tycker
att de framlagda förslagen äro
oriktiga. Vad är det för fel i att jag
gör det? Var skulle jag göra min röst
hörd om inte här, när det gäller sådana
förslag som jag finner felaktiga?

Att det har gått ut en sådan cirkulärskrivelse
till fängelsedirektörerna, som
här har nämnts, beror naturligtvis på
knappheten på medel, som har gjort
att fångvårdsstyrelsen har måst göra
denna inskränkning i fängelsedirektörernas
befogenheter.

Herr Mårtensson talar om det engångsanslag
på 10 000 kronor till
skyddskonsulenterna, som står kvar
sedan föregående år och som enligt
herr Mårtensson skulle ha samma verkan
som en anslagsökning. Jag har
emellertid för mig att departementschefen
just framhöll, att detta anslag
står kvar med hänsyn till fördyringar -

122

Nr 7.

Onsdagen den 27 februari 1952.

na, så att i realvärde räknat blir det
ingen ökning utöver anslagsramen.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Herr MÅRTENSSON i Uddevalla: Herr
talman! Jag är fullt införstådd med
vad finansministern här yttrade, att
utskotten måste iakttaga stor försiktighet
när det gäller att räkna upp anslagen,
och jag vågar säga att tredje
avdelningen har iakttagit denna försiktighet.
Visserligen ha vi ökat anslagen
på vissa punkter, men vi ha sänkt
anslagen på andra punkter med motsvarande
belopp, och ser man på slutsumman
ha vi inte ökat utgifterna med
ett enda öre.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr andre vice talmannen framställde
propositioner dels på bifall till utskottets
i punkten gjorda hemställan dels
ock på bifall till den vid punkten fogade
reservationen; och fann herr andre
vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Fröken
Elmén begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
30:o) i utskottets förevarande utlåtande
nr 2, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen.

§ 17.

Interpellation ang. läroverkslektorernas
inplacering i lönegrad.

Ordet lämnades på begäran till

Herr IIÅSTAD, som yttrade: Herr talman!
Vid förhandlingarna med SACO
om inplacering av läroverkslärarna i
lönegradssystemet meddelades, att regeringen
föreslagit 31 :a lönegraden för
lektorer i allmänhet och 33 :e lönegraden
för lektorer, som nu fullgjort disputationsprov.
Känt är även att ecklesiastikdepartementet
i skrivelse till
skolöverstyrelsen ifrågasatt ett generellt
slopande av disputationskravet såsom
kompetensvillkor för lektorat vid läroverken.
Även om förhandlingarna rörande
lönegradsplaceringen tills vidare
avbrutits, fäster man sig vid att förhandlingarna
från regeringens sida
tydligen förts i syfte att för framtiden
dels slopa disputationskravet, dels
skapa för framdeles utnämnda lektorer
en enda löneklass; lönedifferentieringen
skulle så vitt framgår av tidningsmeddelandena
ju blott avse de lektorer,
som redan utnämnts.

Jag skall här blott erinra om det
enastående värde som det allmänt ansetts
vara, att vår läroverkslektorskår
haft en hög vetenskaplig utrustning.
Därigenom har den kunnat bilda ett
slags kulturakademier i läroverksstäderna
och den omkringliggande bygden.
När nu nya statliga läroverk skola
inrättas, måste det vara ett allmänt kulturellt
intresse att även de nya läroverksstäderna,
av vilka de flesta ha en
ansenlig folkmängd och bilda ett centrum
för sin bygd, tillföras högt kvalificerade
lektorer. På så sätt kan kulturen
i stället för att centraliseras verkligen
decentraliseras. Även om just nu
och för en del år framåt någon möjlighet
att besätta alla lektorat med doktorer
ej ges, måste det emellertid på
lång sikt vara ett centralt önskemål,
att skolreformen som konsekvens ej

Onsdagen den 27 februari 1952.

Nr 7.

123

Interpellation ang. läroverkslektorernas inplacering i lönegrad.

skall ha en sänkning av lärarstandarden.
Om någon differentiering av lektorslönerna
avseende framtida utnämningar
ej göres, är det likväl tämligen
visst att ytterst få licentiater skola underkasta
sig kostnaderna för och mödan
av en disputation, då de ju därigenom
inte kunna påräkna någon ekonomisk
kompensation. Endast i undantagsfall
kunna våra lektorer utföra den
vetenskapliga prestation, som författandet
av en doktorsavhandling i Sverige
utgör. Då de flesta disputerande
vid vederbörande fakulteter hittills gått
till läroverken, är det givet, att antalet
disputationer framdeles kommer att
minskas och att våra akademiska lärosätens
forskningsarbete i motsvarande
grad kommer att inskränkas och uttunnas.

Lektorernas lönefråga är följaktligen
alls inte enbart en teknisk fråga om inplacering
av en lärarkår i förhållande
till andra jämförliga statliga befattningshavare.
Den berör direkt centrala
kulturproblem för vårt universitetsliv
och för många tiotal nuvarande eller
blivande läroverksstäder landet runt.
Den träffar själva nerven i hela vårt
bildningsväsende.

Under sådana förhållanden synes
det mig absolut oformligt, att denna
bildningsfråga skall avgöras såsom ett
renodlat lönegradsplaceringsproblem
vid förhandlingsbordet. Riksdagen bör
i förväg få ta ställning till denna fråga,
så att den inte efter förda löneförhandlingar
är de facto bunden och endast
formellt har ett fritt och otvunget val.
Jag sympatiserar för egen del med tanken
på en differentiering av lektorslönerna
men finner det ofrånkomligt
att differentieringen även skall ha avseende
på framtida utnämningar. Jag
skall dock här alldeles förbigå de lönetekniska
problem, som äro invalverade
i differentieringen -— jag förutsätter
att riksdagen skall beredas tillfälle att
ta ställning till dem — utan vill här
blott peka på den stora frågan om be -

hovet av att för framtiden hindra en
kulturell standardsänkning. Och jag anhåller
om andra kammarens tillstånd
att till herr statsrådet och chefen för
civildepartementet få ställa följande
spörsmål:

Är det ej statsrådets mening, att riksdagen
i förväg bör få uttala sig om
principen för läroverkslektorernas inplacering
i lönegradssystemet, enär ett
generellt slopande av disputationsvillkoret
för lektorat och en inplacering
utan differentiering för framtiden av
lönen mellan sådana lektorer som avlagt
disputationsprov och sådana lektorer
som äro fil. licentiater, ej är enbart
ett lönetekniskt problem utan centralt
berör hela vårt kulturella liv?

Denna anhållan bordlädes.

§ 18.

Upplästes och lades till handlingarna
följande till kammaren inkomna protokoll: Protokoll,

hållet vid sammanträde
med herr förste vice talmannen
och herr andre vice talmannen
i riksdagens andra kammare samt
de kammarens ledamöter, som blivit
utsedda att jämte talmannen
och vice talmännen tillsätta kammarens
kanslipersonal, den 26 februari
1952.

Med anledning av de enligt riksdagens
beslut (se sammansatta konstitutions-
och bankoutskottets av 1951 års
riksdag godkända utlåtande nr 1) pågående
försöken med utgivning av
tryckta debattprotokoll ansågo herrar
deputerade erforderligt, att, i enlighet
med de för nämnda försök fastställda
riktlinjerna, hos riksdagen anställdes
ett antal reservstenografer.

Sedan sekreteraren meddelat, att, enligt
vad han inhämtat, förslag komme
att framställas om anställande inom första
kammarens kansli av en sådan rescrvstenograf,
beslöto herrar deputera -

124

Nr 7.

Onsdagen den 27 februari 1952.

de, att hos andra kammaren skulle tills
vidare, så länge omförmälda försök påginge,
anställas två reservstenografer.
Härvid förutsattes, att samtliga hos
kamrarna anställda reservstenografer
skulle vara skyldiga att vid behov i
tur och ordning inträda som vikarier
för båda kamrarnas stenografer, oavsett
hos vilken kammare reservstenograferna
i första hand anställts.

Till reservstenografer hos andra kammaren
antogos tills vidare jur. stud.
Bengt Gunnarson och Göte Schenning,
vilka vid anställda stenografprov blivit
godkända för ändamålet.

Stenografen A. Fritjof Klason beviljades
tjänstledighet på grund av sjukdom
tills vidare under tiden från och med
denna dag till och med den 2 nästkommande
april, och förordnades kanslisten
Johnny G. Sköldvall och fil. stud.
Gunnar Ljusterdal att under samma tid
uppehålla, Sköldvall en stenografbefattning
hos kammaren och Ljusterdal en
kanslisttjänst.

In fidem
Gunnar Britth.

§ 19.

Anmäldes, att följande Kungl. Maj:ts
propositioner tillställts kammaren, nämligen: nr

50, angående anslag för budgetåret
1952/53 till den statliga och statsunderstödda
frökontrollverksamheten
in. m.;

nr 69, angående anslag till aktieteckning
i Aktiebolaget Ceaverken; och

nr 75, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 6 kap. 9 § rättegångsbalken.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 20.

Herr andre vice talmannen meddelade,
att bankoutskottet jämlikt § 21 riksdagsordningen
anmält, att till utskottet
inkommit framställning från fullmäktige
i riksgäldskontoret om att få taga i anspråk
ytterligare 2 400 kronor för utgivning
av register över allmogens besvär
1600—1719.

Denna anmälan bordlädes.

§ 21.

Herr andre vice talmannen meddelade,
att herrar Nilsson i Stockholm och
Hansson i Skediga, som vid kammarens
sammanträden den 12 respektive den 23
februari med läkarintyg styrkt sig tills
vidare vara hindrade att deltaga i riksdagsgöromålen,
denna dag åter intagit
sina platser i kammaren.

§ 22.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl 7.13 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Torsdagen den 28 februari 1952.

Nr 7.

125

Torsdagen den 28 februari.

Kl. 3 em.

Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes av herr andre vice talmannen.

§ 1.

Föredrogos var för sig följande
Ivungl. Maj:ts å bordet vilande propositioner;
och hänvisades därvid

till jordbruksutskottet propositionen
nr 50, angående anslag för budgetåret
1952/53 till den statliga och statsunderstödda
frökontrollverksamheten m. m.;

till statsutskottet propositionen nr 69,
angående anslag till aktieteckning i Aktiebolaget
Ceaverken; samt

till behandling av lagutskott propositionen
nr 75, med förslag till lag om
ändrad lydelse av 6 kap. 9 § rättegångsbalken.

§ 2.

Föredrogs och lades till handlingarna
bankoutskottets anmälan jämlikt § 21
riksdagsstadgan, att till utskottet inkommit
framställning från fullmäktige
i riksgäldskontoret om att få taga i anspråk
ytterligare 2 400 kronor för utgivning
av register över allmogens besvär
1600—1719.

§ 3.

Föredrogs den av herr Håstad vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till
herr statsrådet och chefen för civildepartementet
angående läroverkslektorernas
inplacering i lönegrad.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 4.

Utgifter under riksstatens andra huvudtitel
(Forts.).

Herr andre vice talmannen anmälde,
att behandlingen av statsutskottets utlåtande
nr 2, i anledning av Kungl.
Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1952/53 under
andra huvudtiteln, avseende anslagen
inom justitiedepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner
nu komme att fortsättas.

Punkten 31.

Fångvårdsanstalterna: Avlöningar.

Kungl. Maj:t hade i statsverkspropositionen
under andra huvudtiteln, punkt
35, föreslagit riksdagen att dels bemyndiga
Kungl. Maj:t att vidtaga av departementschefen
föreslagna ändringar i
fångvårdsanstalternas personalförteckning,
dels fastställa av departementschefen
förordad avlöningsstat för fångvårdsanstalterna,
att tillämpas under
budgetåret 1952/53, dels ock till Fångvårdsanstalterna:
Avlöningar för budgetåret
1952/53 anvisa ett förslagsanslag
av 10 549 200 kronor.

Kungl. Maj:ts förslag innebar bl. a.
nedläggande av kvinnoavdelningen vid
Långholmsanstalten och mansavdelningen
vid anstalten i Växjö.

Utskottet hade i förevarande sammanhang
till behandling förehaft ett
flertal motioner.

I motionen II: 18 av fru Gärde Widemar
m. fl. hade hemställts, att riksdagen
vid behandlingen av andra huvudtiteln
måtte avslå Kungl. Maj:ts förslag

126 Nr 7.

Torsdagen den 28 februari 1952.

Fångvårdsanstalterna: Avlöningar.

om nedläggande av kvinnoavdelningen
vid fångvårdsanstalten å Långholmen.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte

I. besluta, att motionerna I: 182 och
II: 240, i vad de avsåge ökade medel
till fritidsledare, icke måtte av riksdagen
bifallas;

II. besluta, att motionerna I: 180 och
II: 235 samt II: 444, i vad de avsåge
förevarande anslag, icke måtte av riksdagen
bifallas;

III. beträffande förslaget i motionerna
I: 82 och II: 115 om överförande av
en tjänst å övergångsstat såsom arbetsledare
i Ca 22 till ordinarie stat under
tjänstebenämningen assistent godkänna
vad utskottet anfört;

IV. besluta, att motionen II: 18 icke
måtte av riksdagen bifallas;

V. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 179 och II: 236

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
de ändringar i fångvårdsanstalternas
personalförteckning, vilka angivits
i statsrådsprotokollet över justitiedepartementsärenden
för den 4 januari
1952;

b) fastställa en i punkten framlagd
avlöningsstat för fångvårdsanstalterna,
att tillämpas under budgetåret 1952/53;

c) till Fångvårdsanstalterna: Avlöningar
för budgetåret 1952/53 anvisa ett
förslagsanslag av 10 549 200 kronor.

Reservation hade avgivits av fröken
Elmén samt herrar Wedén och Gustafsson
i Skellefteå, vilka ansett, att utskottet
i punkten IV bort hemställa, att
riksdagen måtte besluta att med bifall
till motionen 11:18 avslå Kungl. Maj:ts
förslag om nedläggande av kvinnoavdelningen
å Långholmen och mansavdelningen
vid anstalten i Växjö.

Utskottets i punkten gjorda hemställan
föredrogs; och anförde därvid:

Fröken ELMÉN: Herr talman! Vid
denna punkt är fogad en reservation.
Det rör sig om nedläggandet av den
kvinnliga avdelningen på Långholmen.
Kungl. Maj:t och statsutskottet ha gått
in för att den kvinnliga avdelningen på
Långholmen skall läggas ned, och det
innebär att man i princip går in för att
ha endast en anstalt för kvinnliga
fångar. Det kan kanske vid första påseendet
tyckas synnerligen rationellt att
man har endast en anstalt för kvinnliga
fångar och att den manliga avdelning,
som finnes i Växjö, framdeles flyttas
över till en manlig anstalt. Om man
sätter sig in i frågan grundligare märker
man emellertid, att det som vid
första påseendet kan tyckas rationellt
kanske är irrationellt just när det gäller
människobehandlingen. Man påvisar
visserligen, att det här kan ske en
differentiering inom anstalten i Växjö.
Men det gäller här inte bara att kunna
differentiera inom en anstalt, man måste
också ha möjligheter att kunna differentiera
mellan anstalter. J)et händer,
när man har att göra med vanliga människor
men framför allt med psykiskt
belastade människor, att det hela bryter
samman och man ser att det inte
går att klara den människan inom den
anstalt där hon är, och då gäller det att
kunna flytta över henne till ny omgivning
och till ny ledning. Det betyder mycket
för hela behandlingen och för att
man skall kunna komma till ett resultat
i själva arbetet. Det är bl. a. därför man
tycker det vore beklagligt om man
skulle utesluta den möjligheten att här
kunna flytta kvinnliga fångar från en
anstalt till en annan. Jag vill bara påvisa,
att genom att vi ha en så stor
manlig kriminalitet ha vi cirka 50 manliga
fängelser, där det alltså finns möjlighet
att flytta klientelet från en anstalt,
där det kanske inte går att ha vederbörande,
till en anstalt där det lyckas
bättre.

Det är också en annan fråga, och det
är ligorna, där det många gånger gäl -

Torsdagen den 28 februari 1952.

Nr 7.

127

ler att spränga ligan. Det är mycket
svårt att tänka sig att i fortsättningen
behandla en ligas medlemmar inom
samma anstalt, och därför är det mycket
viktigt att kunna placera dem på
olika anstalter. Vad en viss liga beträffar
fälldes alla dess medlemmar på en
flickas bekännelse, och det är naturligtvis
mycket svårt att sätta henne tillsammans
med de övriga på samma anstalt.
Även om man säger att »vi kunna
klart skilja dem åt», är det omöjligt att
i alla avseenden hålla dem åtskilda.

Jag vill också framhålla, att 1951 lädes
en liten anstalt, Sjöliden, ned, vilket
också gör att man nu blir begränsad
till endast en anstalt.

En annan synpunkt är, att 25 procent
av det kvinnliga klientelet kommer
ifrån Stockholm, och med mödrarna
blir det andra problem än när det gäller
manliga fångar. Det är här en hel
del som kanske trots allt varit goda
mödrar och kunnat hålla samman hemmen,
och det gäller för dem att fortsättningsvis
kunna kontakta hemmen och
hålla ihop hemmen och barnen. Just
när det är så pass många från Stockholm
tycker man att detta är en viktig
synpunkt.

På grund av ett avtal mellan Stockholms
stad och staten skall vidare det
kvinnliga häktet vara kvar på Långholmen.
Det kommer alltså inte att läggas
ned, och det gör ju också att man
tycker att den lilla ökning av antalet,
som de kvinnliga straffångarna utgöra,
inte här spelar någon större roll när
man ändå skall ha en kvinnlig avdelning
kvar. Vidare har man ju räknat
med att den manliga avdelningen för
psykiatrisk undersökning nere i Växjö
skall kunna flyttas över till Långholmen.
Det är nog ställt på en mycket,
mycket lång framtid, alldenstund det är
så ont om psykiatrisk expertis att man
helt enkelt inte kan lägga ned den avdelningen,
och man vet att redan nu
dessa sinnesundersökningar släpa efter
så kolossalt.

Fångvårdsanstalterna: Avlöningar.

Vidare säger ju utskottet: »Utskottet
förutsätter emellertid, att de organisatoriska
svårigheter, som kunna uppstå,
bliva föremål för ingående prövning innan
slutlig ställning tages till ifrågavarande
omorganisation.» När frågan är
så pass outredd, att man inte anser att
organisationen på något sätt är klar, då
förstår jag inte varför vi redan nu
skola ta ställning till nedläggandet av
denna kvinnliga avdelning, vilket efter
vad jag kan förstå kommer att medföra
en förlust eller en nackdel när det gäller
behandlingen av de kvinnliga fångarna.

Med detta, herr talman, ber jag få
yrka bifall till reservationen.

I detta anförande instämde herr Wiklund
i Stockholm.

Fröken ÖBERG: Herr talman! 1951
års fångvårdsutredning har vid genomgången
av personalbehovet på de slutna
anstalterna för straff- och fängelsefångar
föreslagit, att man skulle genomföra
ett normalarbetsschema för att därigenom
kunna nedbringa personalbehovet.
Denna deras uppfattning har resulterat
i att man har föreslagit en nedskärning
av bl. a. antalet vaktkonstaplar
med 10 stycken. Nu ha några medmotionärer
i denna kammare tillsammans
med mig inte kunnat dela denna
utredningens uppfattning, utan vi ha i
en motion hemställt att anslaget till avlöningar
vid fångvårdsanstalterna skulle
höjas så, att man kunde anställa ytterligare
tvenne vaktkonstaplar vid Härlandafängelset.

Denna vår framställning motivera vi
med att vi inte tro att ett införande av
detta normalarbetsschema skulle nämnvärt
inverka på förhållandena vid Härlanda,
eftersom man på denna anstalt
redan under en lång tid har tillämpat
det schema, som utredningen föreslår.
Vi ha framhållit, att bemanningen vid
anstalten redan med nuvarande antal
befattningshavare visat sig vara för liten;
arbetet blir för betungande. Vård -

128 Nr 7.

Torsdagen den 28 februari 1952.

Fångvårdsanstalterna: Avlöningar.

personalen själv där nere har ju också
vid sin uppvaktning inför myndigheterna
påvisat, att förhållandena äro olidliga
och att arbetsbelastningen är så
stor att personalen slits ut i förtid. Detta
bevisas ju bäst av de många och
långa sjukledigheter, som måste tas där,
och de ofta förekommande förtidspensioneringarna.

Huruvida det är en klok ekonomisk
politik i det långa loppet att på detta
sätt begränsa personalen kan väl vara
ganska diskutabelt. Det är ju också så,
att i och med att vi genomförde verkställighetslagen
önskade och hoppades
vi, att det inte bara skulle vara en vakttjänst,
som denna personal vid anstalterna
skulle utöva, utan att det också
skulle vara en vårdande verksamhet, en
omvårdnad av internerna. Personalen
på Härianda bär sagt mig, att man inte
alls kan fylla denna del av sin uppgift
därför att tiden inte tillåter det.
Det är så dålig bemanning, att personalen
inte hinner sysselsätta sig med internernas
problem. Det kan ju ibland
hända att det skulle vara behövligt att
ge en intern ett råd, att hjälpa honom
i något avseende, och den möjligheten
har man som sagt inte.

Nå, vad svarar nu utskottet på vår
framställning? Först talar man om att
vi i motionen framhållit detta som jag
nu sagt, att personalbehovet är större
och att det måste tillgodoses, och så
säger man: »Särskilda svårigheter ha
enligt vad utskottet inhämtat också förelegat
vid denna anstalt. Då det emellertid
icke varit möjligt för utskottet att
avväga personalbehovet för de olika anstalterna,
förutsätter utskottet, att Kungl.
Maj:t vid prövningen av personalfrågan
tar erforderlig hänsyn till den höga
medelbeläggning, som f. n. är rådande
vid fångvårdsanstalterna — —• -—, samt
i övrigt beaktar de svårigheter, som i
vissa fall kunna vara rådande.»

Man kan inte säga annat än att detta
låter mycket vänligt mot motionärerna.
Men sedan kommer yrkandet, och det

går — som vanligt höll jag på att säga
—• ut på avslag. Man yrkar avslag på
motionerna och bifall till Kungl. Maj:ts
proposition. Sedan bemyndigar man
Kungl. Maj:t att vidtaga de ändringar i
fångvårdsanstalternas personalförteckning,
vilka angivits i statsrådsprotokollet.

Nu skulle jag vilja fråga utskottet,
om det med detta sitt uttalande menar,
att man kan förvänta att Kungl. Maj:t
i fråga om Härianda skall ändra sitt
förslag därhän, att de två av oss föreslagna
tjänsterna komma att beviljas.
Jag tror det knappast. Jag ser emellertid
nu att herr statsrådet sitter i
sin bänk, och jag undrar om jag vågar
ställa en enkel fråga till honom hur
han tolkar detta utlåtande. Anser han
att han skulle kunna ge Härianda de
två av oss föreslagna tjänsterna? Detta
skulle inte tillgå på så sätt, att man
gjorde en överflyttning av personal från
en annan anstalt till Härianda, ty på
det sättet blir saken inte bättre. Första
lagutskottet har ju haft möjlighet att
besöka en hel del fångvårdsanstalter i
detta land, och under dessa besök ha
vi nog fått en ganska stark uppfattning
om att personalbristen på de flesta håll
är överhängande. Därför är det, menar
jag, intet skäl att flytta över personal
från den ena anstalten till den andra.
Därmed är ju inte hela personalbehovet
tillgodosett, utan då blir det alltid någon
anstalt, som blir lidande.

Jag tycker sedan att man inte heller
alldeles kan bortse från det mycket
sorgliga faktum, att fångarnas antal
ökar på ett oroväckande sätt. Detta innebär,
att utredningens förslag kanske
ändå inte är tillfredsställande, eftersom
man då det framlades hade att räkna
med helt andra förutsättningar.

Om jag nu får ett svar av statsrådet
och om detta svar går i positiv riktning,
då kanske jag får lov att nöja
mig med detta. Blir emellertid svaret
negativt, då, herr talman, tror jag att
jag ändå måste yrka bifall till vår mo -

Torsdagen den 28 februari 1952.

Nr 7.

129

tion. Jag tycker nämligen inte, att jag
kan känna mig riktigt tillfreds, om jag
inte är övertygad om att det kommer
att bli en förbättring.

Herr MÅRTENSSON i Uddevalla:
Herr talman! På denna punkt föreslås
en ganska omfattande omorganisation
och modernisering av fångvården. Detta
förslag grundar sig i stort sett på
1950 års riksdagsbeslut i detta ärende.
Då godkändes i princip vissa riktlinjer
för fångvårdens framtida organisation.
Enligt dessa riktlinjer skulle en behövlig
omorganisation av fångvården i stort
sett genomföras i tre etapper. Härvid
skulle i främsta rummet ungdomsbehandlingen
upptagas till prövning. I
nästa etapp skulle det abnorma klientelets
behandling bli föremål för undersökning.
Slutligen skulle anstaltsfrågorna
för det klientel, som icke behöver
specialbehandling, och för de häktade
bli föremål för prövning. Större delen
av dessa frågor ha ännu inte lösts, men
det har skett ganska omfattande förbättringar
bl. a. genom en utbyggnad
av koloniverksamheten o. s. v.

Vid sidan av denna långtidsplanering
-—■ där förslagens genomförande
beräknades taga en lång tid — skulle
en korttidsplanering bedrivas, vilken
skulle ha till uppgift att lösa de omedelbara
behoven. För att lösa dessa
sistnämnda frågor tillsattes år 1951 en
kommitté. Om jag inte missminner mig,
har denna kommitté hittills framlagt
fyra olika betänkanden. Ett betänkande
behandlar anordnandet av fritidsverksamheten
i de anstalter, som användas
för verkställighet av straffarbete och
fängelse. Ett annat betänkande innehåller
förslag till normaldagschema för de
berörda anstalterna. Vidare bar kommittén
framlagt förslag om personalbehovet
vid fångvårdsanstalterna samt
förslag om personalutbildningen.

Jag skall inte närmare gå in på förslagens
olika detaljer, ty jag utgår ifrån
att departementschefen kommer att

Fångvårdsanstalterna: Avlöningar.

lämna en redogörelse för dessa i den
utsträckning detta kan anses erforderligt.
Departementschefen har i stort sett
följt utredningens förslag, men han har
ansett att dessa böra genomföras i en
något långsammare takt än vad utredningen
hade tänkt sig.

Utskottet, som ingående har prövat
dessa frågor, har i stort sett anslutit
sig till departementschefens förslag.
För att möjliggöra utbildning av personal
— framför allt den lägre personalen
samt den personal som tjänstgör
vid ungdomsanstalterna — har utskottet
föreslagit en höjning av detta anslag
med 7 000 kronor. Denna höjning innebär
ingen utgiftsökning på huvudtiteln,
eftersom vi ha prutat ned ett annat
anslag, som inte har med fångvården
att göra.

När det gäller personalbehovet kan
det uppstå vissa svårigheter på grund
av den kraftiga ökning av antalet fångar,
som har inträtt under senare tid.
Fröken Öberg m. fl. har även motionerat
om att antalet befattningshavare vid
Härianda skulle ökas med två utöver departementschefens
förslag. I det personalförslag,
som utredningen framlagt,
har man försökt anpassa personalbehovet
vid de olika anstalterna efter så
rättvisa grunder som möjligt. I fråga
om Härlandaanstalten har man föreslagit
en indragning av fyra vaktkonstaplar.
Samtidigt skulle emellertid personalen
utökas med en överkonstapel.
Departementschefen har inte gått så hårt
fram som utredningen föreslagit, ulan
han har inskränkt sig till att föreslå
en indragning av två vaktkonstaplar.

Om utskottet skulle ha följt motionärernas
förslag och utökat vaktkonstaplarnas
antal vid Härianda med två man,
vilka följder hade då detta fått för de
andra fångvårdsanstalterna här i landet?
Som grund för denna indragning
ligger ju en utredning, som bl. a. företagit
specialundersökningar vid varje
anstalt. Det är då ganska självklart, att
om utskottet gått in för att öka antalet

9—Andra kammarens protokoll 1052. Nr 7.

130 Nr 7.

Torsdagen den 28 februari 1952.

Fångvårdsanstalterna: Avlöningar.

befattningshavare vid Härianda eller
vid någon annan anstalt, så hade konsekvensen
av detta kunnat bli, att personalen
fått ökas vid samtliga anstalter.
Det hade då inte stannat med två
mans förstärkning. Därför har utskottet
ansett, att det inte på egen hand
kunnat föreslå någon ändring på denna
punkt.

Jag sade nyss, att antalet fångar stigit
ganska kraftigt under den senaste
tiden. Om jag inte missminner mig, beräknades
hela antalet fångar till 2 400
i fångvårdsutredningens förslag, som
avlämnades förra året. För närvarande
är denna siffra omkring 3 000, vilket
betyder en ökning med inte mindre än
600. Med hänsyn härtill samt till nämnda
motioner 1:179 och 11:236 framhåller
utskottet bl. a.: »Särskilda svårigheter
ha enligt vad utskottet inhämtat
också förelegat vid denna anstalt. Då
det emellertid icke varit möjligt för utskottet
att avväga personalbehovet för
de olika anstalterna, förutsätter utskottet,
att Kungl. Maj:t vid prövningen av
personalfrågan tar erforderlig hänsyn
till den höga medelbeläggning, som
f. n. är rådande vid fångvårdsanstalterna
. ..» Med denna skrivning har utskottet
givit departementschefen fria
händer att kunna vidtaga de ändringar
i personaluppsättningen, som äro absolut
nödvändiga på grund av de svårigheter,
som kunna uppstå vid de olika
fängelserna i landet.

Beträffande sedan frågan om nedläggandet
av den kvinnliga avdelningen
vid Långholmen så är det självfallet
—- vilket utskottet även framhåller —
att detta kan medföra vissa svårigheter
vid själva omorganisationen. Utskottet
framhåller i sin skrivning på s. 39
i utlåtandet: »Som av motionen II: 18
framgår kunna, vad angår frågan om
nedläggandet av kvinnoavdelningen vid
Långholmen, skäl anföras både för
och emot en sådan åtgärd. Utskottet har
dock funnit de av departementschefen
och utredningen anförda synpunkterna

för nedläggande av kvinnoavdelningen
vid Långholmsanstalten och mansavdelningen
vid anstalten i Växjö så bärande,
att utskottet icke velat motsätta sig
departementschefens förslag. Utskottet
förutsätter emellertid, att de organisatoriska
svårigheter, som kunna uppstå,
bliva föremål för ingående prövning
innan slutlig ställning tages till ifrågavarande
omorganisation.»

Jag har bibringats den uppfattningen,
att det vid Växjöanstalten finns
goda differentieringsmöjligheter, om
den manliga avdelningen där lägges
ned. Vidare finns vid denna anstalt en
välbelägen öppen avdelning för klientelet.
Detta tror jag är någonting som
man bör sätta värde på. Det är
möjligt att en sådan anordning, som
fröken Elmén omnämnde, med differentiering
mellan de olika fängelserna,
kan vara till fördel. Man kan
emellertid ställa sig frågan, om det kan
tjäna något större intresse att transportera
fångarna från den ena anstalten
till den andra. När de varit på en anstalt
några månader, kommer man kanske
underfund med att de inte äro
lämpliga där, och då placeras de över
på ytterligare någon anstalt, och till slut
kanske de återföras till den anstalt, där
de första gången voro intagna. Även det
förhållandet att chefen för anstalten i
Växjö är en framstående kvinnlig läkare
är väl något som talar för lämpligheten
av att de kvinnliga fångarna
bli koncentrerade till denna anstalt.

Fröken Elmén var även inne på frågan
om de svårigheter man skulle förorsaka
de kvinnliga fångar som ha sina hem i
Stockholm, om de flyttades över till
Växjö. Dessa svårigheter gälla väl inte
enbart Stockholm, utan samma förhållande
uppstår beträffande de övriga
storstäderna i landet, Malmö, Göteborg
o. s. v. Om man droge ut konsekvensen
av fröken Elméns resonemang, skulle
följden bli att vi måste ha kvinnofängelser
på många olika platser bär i
landet.

Torsdagen den 28 februari 1952.

Nr 7.

131

Nu finns det emellertid dess bättre
inte så många kvinnliga fångar på
Långholmen; sammanlagt äro de nio
stycken, av vilka sju äro från Stockholm.
Av dessa sju äro tre gifta. Detta
problem har alltså inte någon större
räckvidd.

Jag får därför med dessa ord yrka

bifall till utskottets förslag på denna
punkt.

Sedan skulle jag, herr talman, endast
vilja säga några ord om motiveringen
på en del punkter.

På s. 38 i utskottsutlåtandet står:
»Önskvärt vore enligt utskottets mening
exempelvis att schemats regler gjordes
i någon mån elastiska, så att styresmännen
finge möjlighet att anpassa tilllämpningen
efter de skilda förhållandena
på olika anstalter.»

Det är alldeles självklart, att tillämpningen
av dessa bestämmelser icke får
ske enbart efter föreståndarnas för anstalterna
eget gottfinnande, utan den
måste självfallet ske i fullt samförstånd
med fångvårdsstyrelsen.

Vidare skulle jag vilja säga, att utskottets
skrivsätt i frågan om utbildning
av personal möjligen kan förorsaka
misstolkningar. På s. 40 står: »För
att möjliggöra anordnande av utbildning
för personal i tillsynstjänst även
vid ungdomsanstalterna förordar utskottet
att motionerna I: 180 och II: 235
samt II: 444 bifallas på det sätt, att för
utbildningsändamål under budgetåret
1952/53 anvisas 7 000 kronor utöver det
av departementschefen äskade beloppet.
»

Det är klart, att denna utbildning av
ilen lägre personalen i tillsyningstjänst
inte bara skall gälla ungdoinsanstalterna,
utan den skall komma alla anstalter
till del.

Med dessa förklaringar ber jag, herr
talman, att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Fröken ÖBERG (kort genmäle): Herr
talman! .lag skulle gentemot herr Mår -

Fångvårdsanstalterna: Avlöningar.

tensson vilja framhålla, att jag inte tycker
det är riktigt att säga, att andra anstalter
med samma rätt skulle kunna
göra liknande yrkanden, om vi på Härlanda
få dessa två konstaplar. Jag sade
i mitt första anförande, att skillnaden
ligger däri, att det föreslagna normalarbetsschemat,
som skulle nedbringa personalbehovet
på anstalterna, redan tilllämpats
i mycket stor utsträckning på
Härianda, och vi ha därför inte ansett
det vara möjligt att nedbringa personalen.
Vi begära inte alls någon ökning
av personalen utan endast ett bibehållande
av den personalstyrka, som redan
nu enligt det föreslagna normalarbetsschemat
visar sig vara för liten.

Herr MÅRTENSSON i Uddevalla (kort
genmäle): Herr talman! Jag vill endast
gentemot fröken Öberg säga, att det förslag
till normalarbetsschema, som föreslagits
i propositionen, har prövats av
fångvårdstjänstemännens huvudorganisationer,
och de ha inte haft några anmärkningar
att göra mot en lämplig
uppdelning av personalen mellan de
olika anstalterna.

Fru GÄRDE WIDEMAR: Herr talman!
Som motionär i denna fråga skall jag
endast helt kort instämma i de synpunkter,
som fröken Elmén nyss framförde.
Särskilt skall jag be att få understryka
de humanitära skälen för ett
bibehållande av den kvinnliga avdelningen
på Långholmen. Herr Mårtensson
försökte bagatellisera dessa
skäl genom att säga, att det endast
finns några få kvinnliga fångar på
Långholmen. Jag kan inte finna att
detta är någon bärande motivering.
Även om det är få fångar, böra vi
ge dem så god behandling som möjligt.
Så länge vi ha kvar avdelningen
på Långholmen, finns det i alla fall
möjlighet att bereda kvinnliga brottslingar
från Stockholm och även från
Norrland och mellersta Sverige plats
på Långholmen, varifrån de ha lättare

132

Nr 7.

Torsdagen den 28 februari 1952.

Fångvårdsanstalterna: Avlöningar.

att ta kontakt med sina hem än om
de skulle skickas till Växjö. Det är för
inånga av dem ett mycket stort intresse
att kunna liålla kontakten med
sina familjer. I en del fall äro de gifta
— det kanske för närvarande endast
är tre stycken, det känner jag inte
till, men jag utgår från att denna
uppgift är riktig — men det finns
kanske lika många som vilja upprätthålla
kontakten med sina gamla
föräldrar eller sina barn. Man får
inte heller glömma den stora möjlighet,
som nu finns för de fångar som
sköta sig, att få permission och resa
till sina hem eller att ta emot besök
av sina anhöriga. Om dessa kvinnor
skickas till Växjö, omintetgöres
denna möjlighet för dem. Dessutom är
det mycket viktigt att man redan under
fängelsetiden förbereder fångens
återanpassning till samhället efter utskrivningen.
Detta blir oändligt mycket
lättare, om man under fängelsetiden
kan låta fången upprätthålla kontakten
med sina anhöriga.

Om jag förstått fångvårdsutredningen
rätt, är det huvudsakliga skälet för ett
nedläggande av denna avdelning, att
man önskar åstadkomma en personalbesparing.
Man vet ju emellertid inte
ännu, om en sådan åtgärd tjänar detta
syfte. Dr Grubb, som säkert sköter sitt
fängelse i Växjö på ett utomordentligt
sätt, säger i nästan varje yttrande, som
kommer till allmänhetens kännedom,
att hon behöver mera personal i Växjö.
Man kan väl under sådana förhållanden
inte utgå från att hon med sin nuvarande
personal skall kunna sköta även
ännu en del av det kvinnliga fångvårdsklientelet.
Dessutom har i reservationen
påpekats, att man ändå måste behålla
denna avdelning på Långholmen; vederbörande
ha nämligen förbundit sig
att där ha häktningsavdelning för de
kvinnliga åtalade.

Utskottet framhåller, vilket också har
understrukits av såväl fröken Elmén
som herr Mårtensson, att man med

detta inte har velat ta slutlig ställning
till frågan om denna omorganisation.
Man förutsätter, att en sådan omorganisation
kommer att medföra en hel
del svårigheter, och man vill uppskjuta
tidpunkten för det definitiva ställningstagandet.
Finns det då verkligen någon
anledning att nu fatta ett principbeslut,
som även om det kanske aldrig kommer
att genomföras i praktiken dock kommer
att vålla mycket stor oro bland alla
som beröras av det?

Vidare är det så, att fängelset på Långholmen
så småningom skall nedläggas.
Varför kunna vi då inte behålla den
kvinnliga avdelningen till dess? Vid
den tidpunkten har man kanske lyckats
bygga ut kvinnofängelset i Växjö, och
man kan ju då ta ställning till om man
behöver ytterligare en kvinnlig avdelning.

Som fröken Elmén påpekade, kan en
viss del av klientelet inte anpassa sig
på en stor anstalt. Det är därför man
behöver ha möjlighet att hänvisa
några av fångarna till en mindre anstalt.
Vad de manliga fångarna beträffar
har man nu tillämpat den metoden,
att då en fånge blivit orolig
eller man haft anledning att tro,
att han skulle ställa till oro på anstalten,
har man flyttat vederbörande
till en annan anstalt. Detta har i de
flesta fall visat sig leda till mycket
stora förbättringar. Denna princip —
herr Mårtensson tar visserligen avstånd
från den — tillämpas allmänt beträffande
de manliga fångarna, och då
borde den väl även kunna tillämpas
beträffande de kvinnliga fångarna.

Den kvinnliga fångvården här i landet
är inte av någon större omfattning,
och man borde därför ha råd att ha
en differentierad fångvård, inte bara
inom en och samma anstalt, som dessutom
i vad det gäller Växjö även utgör
alkoholistanstalt och tvångsarbetsanstalt,
utan även på skilda anstalter.

Herr Mårtensson nämnde att det
fanns en öppen avdelning i Växjö. Att

Torsdagen den 28 februari 1952.

Nr 7.

133

så småningom få till stånd en modern
öppen anstalt för kvinnliga fångar
är naturligtvis ett mycket starkt
önskemål för oss alla, som äro intresserade
av fångvårdsproblem. Det är
emellertid inte detta frågan gäller i
dag. I dag är frågan, om vi skola behålla
den kvinnliga avdelningen på
Långholmen eller inte.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den av fröken Elmén med flera
avgivna motionen.

Herr LINDBERG: Herr talman! Jag
har begärt ordet närmast för att säga
några ord angående motionen 11:236,
men eftersom den endast gäller Härlanda
kanske jag kommer att anföra
några synpunkter även på andra frågor
i detta sammanhang.

Vi inom första lagutskottet ha gjort
besök vid åtskilliga fångvårdsanstalter i
landet. Det har därvid alltid från personalens
sida framhållits, att personalen
varit för liten och att många dukat under
— detta är väl kanske för starkt
sagt, men yttrandena ha gått i den riktningen
— av överansträngning. De säga,
att de inte ha kunnat ta ut semester,
att de inte ha fått kompensation
i form av fritid för övertidsarbete
och att många ha blivit nervsjuka på
grund av förhållandena vid anstalterna.

Nu kommer man emellertid och talar
om att personalen vid fångvårdsanstalterna
i ett slag kan minskas -—
det säges inte vad följden därav blir
för personalen själv, men det går kanske
att räkna ut ändå. Enligt det referat,
som återfinnes på s. 27 i statsutskottets
utlåtande nr 2, säger fångvårdsutredningen
att förslaget innebär
»att personalen vid befintliga anstalter
skulle kunna minskas med 10
befattningshavare. Skulle emellertid i
stället för föreslaget normaldagschema
hittills tillämpade regler för det dagliga
livet inom de slutna anstalterna
för straff- och fängelsefångar alltfort

Fångvårdsanstalterna: Avlöningar.

bestå, beräknar utredningen tvärtom en
förstärkning nödvändig med ej mindre
än 43 befattningshavare». Det är alltså
det föreslagna normalarbetsschemat
som skulle åstadkomma det stora underverket
— måste jag säga — att personalen
i ett slag skulle kunna minskas
med 10 befattningshavare, medan den,
om det gamla systemet bibehålies, skulle
behöva ökas med 43. Det är alltså
här fråga om en skillnad på 53 befattningshavare.
Är det då verkligen
möjligt att genomföra ett sådant normalarbetsschema
utan att det har några
som helst konsekvenser för personalen?
Jag tror att man måste sätta
ett frågetecken för den saken. Jag kan
inte för min personliga del nu omedelbart
gå in på någon kritisk granskning
av det hela, men nog förefaller det
ganska otroligt att ett normalarbetsschema
skulle kunna ha sådana verkningar.

Meningen är nu tydligen — det har
framskymtat åtminstone på något ställe
— att fångarna skola låsas in under
fritiden, och under den tid, som de
sålunda är inlåsta, skulle en stor del
av fångvårdspersonalen vara befriad
från tjänstgöringssskyldighet. Men om
det är riktigt att man tänker följa denna
princip, drar man då inte ett ganska
brett streck över den humanare
fångvård, varom riksdagen redan tidigare
har fattat beslut? Det kan visserligen
invändas att de bestämmelser,
som redan finnas och som alltså skola
efterlevas, inte utesluta möjligheten att
under viss tid, kortare eller längre,
låsa in fångar i enskild cell. Men man
har i alla fall under en följd av år
praktiserat ett helt annat system, där
inlåsning på fritiden icke förekommit.
Om man nu återgår till systemet med
inlåsning i enrum o. s. v., vad blir det
då av talet om fritidssysselsättningar
för fångarna? Skola dessa försiggå,
när fångarna vistas i enmanscellcr eller
då de äro sammanförda i större lokaler?
Det talas ju om särskilda loka -

134 Nr 7.

Torsdagen den 28 februari 1952.

Fångvårdsanstalterna: Avlöningar.

ler, där fritidssysselsättning skall bedrivas,
men vare sig nu fångarna äro
inlåsta där eller i sina celler, måste
det väl förekomma övervakning under
den tid som de utöva fritidssysselsättningar.

Allt detta är frågor som behöva besvaras
innan man genomdriver de förändringar
som ha ifrågasatts.

Vidare måste man nog se till att
fångvårdspersonalen får ett sådant arbetsschema
att den kan stå kvar i
tjänst. Därigenom skulle man också
uppmuntra aspiranter att söka sig till
dessa befattningar — det har ju i något
sammanhang talats om att det är
en viss fara för att nyrekryteringen
inte blir tillräckligt stor. Men man får
inte några aspiranter till en tjänstgöring,
som är alltför betungande och
besvärlig i förhållande till de förmåner
personalen kan komma att få i
framtiden vid avancemang till konstaplar,
överkonstaplar o. s. v.

Statsutskottet har ju också i två
olika sammanhang sagt att man bör
iakttaga försiktighet vid genomförandet
av ett normalarbetsschema. Jag
tror att det är nödvändigt att ganska
kraftigt understryka detta, så att man
inte vid genomförandet av detta schema
bara utgår från teoretiska spekulationer,
utan också tar hänsyn till de
praktiska förhållandena vid olika anstalter.
Ur denna synpunkt är det kanske
också befogat att understryka vad
herr Mårtensson här sagt om behovet
av elasticitet och möjligheter för vederbörande
anstaltsdirektör att ha ett
ord med i laget när schemat skall genomföras.

Vid en del anstalter, som besökts av
första lagutskottet, har det varit fråga
om att lägga igen vissa bottnar för att
därigenom få större möjligheter till
differentiering av fångvårdsklientelet.
Man är nu också i färd med att göra
detta, men för att det skall kunna bli
en differentiering, som för fångarna
är bättre och förmånligare än hittills,

behövs det nog också personal i ökad
omfattning, och jag tvivlar på att det
vid ett fullt ut genomfört system med ett
normalarbetsschema skall vara möjligt
att dra in 43 fångvårdsmän. Jag tror
inte att det går utan vissa vådor för
personalen. Jag tillåter mig därför att
hemställa till vederbörande att gå försiktigt
fram, så att inte på sina håll
hela fångvården äventyras.

Vidare bör det inte heller vidtagas
sådana åtgärder att man äventyrar humaniteten
i fångvården. Alla människor
äro ju inte lika, och den ena
tål kanske att vistas i ensam cell under
lång tid, medan den andra inte
alls gör det eller i varje fall endast kan
vistas där mycket kort tid. Men övervakning
måste det ju finnas, såvida
inte rymningarna från anstalterna skola
bli ännu talrikare än fallet för närvarande
är.

Det är också ett par andra påpekanden,
som jag anser böra göras i
samband med dessa anslagsfrågor och
som måhända mera röra fångvården i
stort.

Det sades i går av någon talare att
det inte finns tillräckligt med anslag
för att tjänstemännen inom fångvårdsstyrelsen
skola kunna använda det
smidiga kommunikationsmedel som
heter telefon. På detta svarades från
herr Mårtenssons sida att utskottet
gått in för en höjning av anslaget för
detta ändamål med 16 000 kronor. Detta
förändrar emellertid inte situationen
för budgetåret 1951/52, ty det förhöjda
anslaget kan ju först tagas i anspråk
under budgetåret 1952/53. Frågan är
emellertid — den saken är inte utredd
vare sig av utskottet eller någon annan
—- om inte staten här ger med den ena
handen och tar igen med den andra
handen därigenom att kostnadsökningarna
äta upp dessa 16 000 kronor
och att alltså inte möjligheterna att använda
detta kommunikationsmedel
ökas. Det är knappast troligt att det
blir någon slant över av dessa 16 000

Torsdagen den 28 februari 1952.

Nr 7.

135

kronor, och resultatet är alltså att möjligheterna
att telefonera bli lika små i
fortsättningen.

Finansministern varnade ju i går,
inte bara oss här i kammaren, som kanske
kunna behöva en varning litet till
mans, utan också statsutskottet, som
enligt vad jag förstår har gjort sig
mindre förtjänt av en sådan varning

— om det är några, som äro snåla med
statens medel, är det statsutskottets ledamöter;
det är nog alla vi, som inte
tillhöra det höga statsutskottet överens
om — för att höja de anslag som
Kungl. Maj:t en gång föreslagit. Om
man är litet elak kanske man då kan
fråga: Vad är det egentligen för mening
med att Kungl. Maj:t lägger fram
förslag, om det inte skall vara tillåtet
att rucka på dem i någondera riktningen.
Eller äro förslagen kanske
framlagda i förhoppning att statsutskottet
skall visa den generositeten
mot Kungl. Maj:t, att man sänker anslagen
med några hundra tusen kronor
här och några hundra tusen där?
Meningen kan väl emellertid inte vara
att förslagen skola granskas för att
godkännas utan några som helst ändringar,
och finansministern framhöll
ju också själv, att man naturligtvis har
rättighet att göra vissa justeringar.

Herr Mårtensson replikerade på detta

— han har understrukit det också i
dag — att statsutskottet visserligen har
höjt anslagen på vissa punkter i den
huvudtitel, som vi nu behandla, men
att man har sänkt anslagen på andra
områden, varför slutresultatet blir
ungefär plus minus noll. Kungl. Maj:t
skulle alltså i varje fall på förevarande
huvudtitel få sitt budgetförslag genomfört
utan att det totalt sett sker
vare sig någon ökning eller minskning
av anslagssumman.

Om detta är riktigt, har ju inte finansministern
något att beklaga sig
över. Däremot ha nog vi andra en del
att beklaga oss över i detta sammanhang.
Det är väl meningen att de la -

Fångvårdsanstalterna: Avlöningar.

gav och förordningar, som vi här besluta,
skola följas både av myndigheterna
och andra, men då måste det
också ställas sådana resurser till förfogande
att de kunna följas. Det är
liten glädje med att i en lagtext ha inskrivna
humanitära bestämmelser, vilka
inte kunna efterlevas på grund av
brist på ekonomiska medel. Det är litet
lönt att ståta med fina bestämmelser
bara för att utåt kunna flagga
med dem, samtidigt som man låter bli
att tala om att bestämmelserna inte
kunna tillämpas därför att det inte
finns pengar därtill. Och om enskilda
motionärer i detta eller andra sammanhang
skulle begära en höjning av
anslagen för att lagen skall kunna efterlevas
på det sätt som är avsett, bör
icke detta klandras vare sig av statsråd
eller andra. Det bör i stället anses
vara en normal skyldighet för vilken
riksdagsman som helst att komma
med dylika förslag.

Jag har inte något särskilt yrkande,
herr talman, utan jag ber bara att ännu
en gång få understryka vikten av att
man vid genomförandet av normalarbetscheinat
går fram med försiktighet
och även medger den elasticitet som
utskottets talesman här rekommenderat.

Fru ERIKSSON i Stockholm: Herr talman!
År efter år ha vi här i riksdagen
fått höra talas om bristerna inom fångvården,
och så fort en konstapel blivit
misshandlad av en fånge eller det inträffat
någon annan sensation, har också
intresset för dessa frågor blivit mycket
stort. Men när det framlägges positiva
förslag till förbättring av fångvården
blir genast intresset här i riksdagen
betydligt mindre. Det är mycket egendomligt,
måste jag säga, att återigen
konstatera detta när man nu för första
gången på ett bra tag bär gått från ord
till handling efter den nya reform som
principiellt beslutades redan 1945 och
som ju alla voro med på — det kostar

136 Nr 7.

Torsdagen den 28 februari 1952.

Fångvårdsanstalterna: Avlöningar.

ju inte någonting att ha, såsom herr
Lindberg nyss sade, fina bestämmelser
inskrivna i en lag. Men när det sedan
gäller att realisera dem har det tagit
skruv år efter år.

I år föreligger det ett positivt förslag,
men under de år jag har varit i riksdagen
har man aldrig riktat så mycket
kritik mot förslaget som denna gång.
Man har aldrig varit så negativt inställd
till Kungl. Maj:ts försök att förbättra
fångvården som i år, när jag tycker att
regeringen verkligen bjudit till. Det är
i alla fall ganska glädjande saker som
regeringen kommer med när det äntligen
väcks förslag till en personalutbildning.
Vid varje tillfälle då det
varit något obehag i fångvården har
man sagt att personalutbildningen är så
dålig att man inte kan bemästra svårigheterna
i fängelserna.

Det förslag till personalutbildning
som nu har lagts fram är jag särskilt
glad åt därför att det tar sikte även på
den lägre personalen och därför att man
i en passus i trycket säger ifrån att den
som har lägre utbildning och är intresserad
skall kunna avancera och få den
högre utbildningen. När man nu får ett
modernt förslag till utbildning, tycker
jag man skall uppskatta det, även om
det är långtifrån möjligt att på alla
punkter genomföra det som man 1945
trodde sig kunna nå inom kort tid.

Jag tycker alltså att man skall vara
litet mer positiv till det framlagda förslaget
och erkänna att det innebär en
ljusning. Vi misströsta inte alldeles om
vår justitieminister när vi sett detta förslag
— det tycker jag han skall få höra
från någon här i kammaren.

Jag skall sedan be att få beröra reservationen,
där det yrkas att man inte
skall flytta de kvinnliga fångarna från
Långholmen till Växjö. Att döma av
de argument som anföras i reservationen
för att man skall gå emot detta förslag
om flyttning av de kvinnliga fångarna
äro reservanterna på det klara
med vissa olägenheter av att ha kvin -

nor i ett mansfängelse, men man säger
att det nu har vidtagits sådana anordningar
på Långholmen att detta inte
längre vållar några olägenheter. Olägenheten
ligger i att några kvinnor äro inrymda
i ett mansfängelse, snett emot
sig ha de män som kunna se dem, bakom
dem, inåt mot byggnaden, finns det
manliga fångar, över sig ha de manliga
fångar, och de ha alla möjligheter att
komma i kontakt med detta manliga
klientel.

Fröken Elmén sade i ett annat sammanhang
att man kan differentiera,
som hon uttryckte sig närmast med tanke
på Växjöanstalten, men inte hindra
fångarna av olika kön att få en hel del
gemensamt. Det är precis samma sak
om man har manliga och kvinnliga
fångar tillsammans på Långholmen; det
går inte att effektivt skilja dem åt.

Vilka anordningar är det då man har
vidtagit som skulle hindra fångarna att
komma i kontakt med varandra? Jo,
i en dörr i väggen mellan den manliga
och den kvinnliga avdelningen har man
satt in en lucka så att personalen kan
se vilka den skall släppa in genom dörren.
Det är den anordning som skulle ta
bort alla olägenheter med att man har
även kvinnliga fångar i ett manligt
fängelse.

Det har vidare nämnts att det i medeltal
skulle finnas sju häktade kvinnliga
fångar i Stockholm. Jag vet inte
varifrån den stora siffran har kommit,
men det kan jag kanske få höra. Jag
tycker emellertid att den verkar hög.
Inte kan det väl i medeltal finnas sju
häktade kvinnor i Stockholm?

Man har också sagt att det inte är
möjligt att differentiera och att det
skulle vara en sådan fördel att kunna
skicka en fånge från ett fängelse till ett
annat. Jag undrar om inte skickandet
av fångar mellan olika fängelser är en
stor olägenhet. Jag tror liksom herr
Mårtensson att det alls inte är till gagn
för vården att man skickar fångar från
det ena fängelset till det andra. Ibland

Torsdagen den 28 februari 1952.

Nr 7.

137

i en outhärdlig situation finns det ingenting
annat att göra med de små resurser
som stå till buds, men det är en
nödåtgärd som inte bör ingå i god fångvård.
Om man flyttar över kvinnor till
Växjö och flyttar ut de manliga fångarna,
får man större möjligheter att
differentiera.

Sedan har det sagts att det bara är
en så futtig synpunkt som ligger bakom
detta förslag som att man skulle spara
in sju befattningshavare. Här i riksdagen
räknas väl ingenting som en så
stor vinning som att kunna minska ner
antalet befattningshavare, och därför
tycker jag att det för riksdagen borde
te sig som en stor förtjänst. Enligt min
uppfattning ligger emellertid inte den
största förtjänsten i detta.

När man talar om de humanitära synpunkterna,
har man fått stöd av fångvårdsstyrelsen.
Reservanterna och fångvårdsstyrelsen
äro humana i jämförelse
med dem som kommit fram med detta
förslag. Bland dessa finns emellertid
också en representant för fångvårdsstyrelsen,
och han och några övriga utredningsmän
samt justitieministern och
en f. d. justitieminister ha inte beaktat
de humanitära synpunkterna lika mycket
som reservanterna.

Jag vill inte bestrida att det kan vara
behagligt och till hjälp även för en
kvinnlig fånge, antingen hon är gift
eller ogift, antingen hon har barn eller
inte, att få komma i kontakt med dem
som stå henne nära. Det finns emellertid
många olika former av specialvård.
Jag tycker det är allra svårast för barn
som få fara över hela Sverige till eu anstalt
långt borta för att där få specialvård
och som därigenom skiljas från
familjen. Det förekommer alltså ännu
mera hjärtskärande fall av att man skiljer
en människa som skall ha vård från
hennes familj, och detta är inte något
enastående.

Det finns emellertid också en annan
humanitär synpunkt, som för mig har
varit avgörande, och den avser en olä -

Fångvårdsanstalterna: Avlöningar.

genhet som man inte bara har haft på
Långholmen utan också kommit till synes
i Växjö när man haft blandat klientel.
Det sades att man skulle få bättre
vård på Långholmen än i Växjö, och det
har jag svårt att avgöra. Jag har fullt
förtroende för den vård som direktör
Grubb består sina interner i Växjö, men
fru Gärde Widemar ansåg det vara så
värdefullt att ha de kvinnliga fångarna
på Långholmen. Jag tror att det i sig
självt inte är så stor skillnad för den
direkta vården om de få komma till
Växjö, men det är lätt att få bevis både
från direktör Grubb och från dem som
varit intagna i Växjö för att det varit
svårigheter med att ha både manligt
och kvinnligt klientel.

Om man känner den mänskliga naturen
och inte är inställd på att bara moralisera,
förstår man vilka påfrestningar
det måste innebära för de manliga fångarna
att se och höra de kvinnliga fångarna.
De ha alla möjligheter att komma
i kontakt med varandra, men de få
inte träffas. Det är ingen här i riksdagen
som är så liberal att han vill släppa
ihop det manliga och det kvinnliga klientelet,
utan vi vilja ha dem åtskilda. Under
sådana förhållanden tycker jag det
är humanare att låta dem vara ordentligt
skilda åt och inte göra pipan värre
genom denna irriterande närvaro. Det
är svårt för cn människa att behålla
sin personlighet i ett fängelse. Jag undrar
om det är möjligt att inte bli nerbruten,
och det är ännu svårare om de
erotiska påfrestningarna ökas. Vi böra
hjälpa fångarna att hålla sig strama, och
för mig har det varit avgörande att
man i detta avseende får bättre förhållande
i Växjöanstalten om man inte har
blandat klientel.

Sedan är det ju inte tänkt att hela
denna reform skall kunna genomföras
på en dag medan man byter tåg, utan
det har sagts ifrån att man ser fram
mot denna utveckling i den mån tillgången
på läkare gör det möjligt att
ge vård på båda hållen och i den mån

138 Nr

Torsdagen den 28 februari 1952.

Fångvårdsanstalterna: Avlöningar.

personalorganisationen gör det möjligt
att på ett smidigare sätt ordna förhållandena.
Jag ser då inga skäl för att
man inte skulle kunna säga att det är
lyckligare om utvecklingen går i denna
riktning än om vi bara låta det vara som
det är, när man räknat med att få ta
hänsyn till de besvärligheter som tillgången
på läkare och annan personal
vållar.

Jag ber med dessa ord att på denna
punkt liksom på de övriga få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr SENANDER: Herr talman! Jag
kan instämma i de anföranden som har
hållits av fröken Öberg och herr Lindberg,
och jag gör det så mycket hellre
som jag har lyckats förvärva en viss
sakkunskap på området. Jag har nämligen
vid fyra olika tillfällen inifrån
studerat fängelset på Härianda som politisk
fånge, och jag har därigenom
blivit i stånd att ganska opartiskt bedöma
vaktkonstaplarnas tjänstgöring.

Jag måste säga, att om man inte bereder
lättnader åt fångkonstaplarna i
deras arbete och till och med ger dem
extra förmåner, blir det hart när omöjligt
att i framtiden rekrytera fångvårdspersonalen.
Vid flera tillfällen kunde
jag konstatera att det råder ett allmänt
missnöje hos vaktkonstaplarna och att
de har en benägenhet att vilja sluta sina
anställningar. Endast det förhållandet
att de har varit länge i tjänst gör att
de inte kunnat förverkliga sin föresats.
Vid ett tillfälle var det en fångkonstapel
på Härianda som beklagade att jag hade
hamnat i cellen. Jag svarade honom att
han var mera att beklaga därför att jag
bara hade tre månaders fängelse medan
han hade livstids straffarbete. Det kan
förefalla som en överdrift, men den
som vet vilken enslig, obehaglig och
många gånger farlig tjänstgöring som
vaktkonstaplarna har, måste medge att
det ligger någonting i påståendet att
de faktiskt med sin anställning vid
fångvården, särskilt om de har hand

om den inre vården, måste betraktas
såsom i viss mån livstidsfångar.

Jag tror också man här måste se upp,
så att man inte, såsom herr Lindberg
tidigare har framhållit, genom en snål
personalpolitik äventyrar den verkställighetsreform,
som riksdagen beslutat
om och som utav alla humant tänkande
människor hälsats med tillfredsställelse.
över huvud taget tror jag att det
är nödvändigt att visa mera generositet
mot personalen inom statsförvaltningen
för den händelse man skall bli i stånd
att skaffa det folk, som är kvalificerat
att utföra de uppgifter som där förekommer.
Detta gäller i synnerhet fångvårdspersonalen,
som ju har mycket
grannlaga och ömtåliga uppgifter.

Ja, herr talman, med vad jag här
anfört skulle jag vilja instämma i ett
eventuellt bifallsyrkande — jag har inte
uppfattat att det direkt har framställts
— till de förslag, som motionsvis framställts
av fröken Öberg m. fl.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet ZETTERBERG: Herr talman!
För hundra år sedan bröt det igenom
helt nya tankar i fråga om behandlingen
av lagöverträdare. Förut hade man
fört ihop dem i stora skaror och satt
dem till tvångsarbete i fängelser och
gruvor, och det var ett allmänt och berättigat
klagomål över de förskräckliga
resultat, som åstadkommos av den
påverkan dessa brottslingar utövade på
varandra. Så bröt det alltså igenom en
helt ny tanke. Man skulle försöka behandla
lagöverträdarna på det viset, att
man skulle låsa in dem i var sin cell.
Man tänkte sig att de genom att tillbringa
långa tider i ensamheten och begrunda
vad de hade gjort skulle bli
bättre människor och på det viset få
nytta av straffet till gagn för både dem
och samhället.

De nya idéerna förde med sig att
man gjorde upp ett stort program om
att bygga nya fängelser över hela riket
och om en fullständig omorganisation

Torsdagen den 28 februari 1952.

Nr 7.

139

aven i fråga om personal. Det var ett
storslaget reformprogram som genomfördes
i dåtidens fattiga Sverige, men
det tog naturligtvis lång tid. Det gick
åtskilliga decennier, under vilka man
uppförde de stora välbekanta cellfängelser,
som vi nu ha på olika ställen i
landet.

Vi äro nu i en liknande situation. Det
har brutit igenom nya tankar om hur
man skall behandla lagöverträdarna. Vi
ha nu förstått att inlåsningen i cell inte
medför den förbättring av fången som
man hade hoppats; tvärtom har den en
nedbrytande verkan. Man vill nu försöka
att genom arbetsträning, genom
psykologiska och medicinska metoder
och genom olika slag av påverkan hjälpa
de intagna, som oftast äro alkoholiserade
eller på annat sätt socialt förkomna
människor, att komma in i arbetslivet
och att, när de sedan en gång
komma ut, bli hyggliga medborgare
igen.

Det stora nya reformprogrammet antogs
i princip av riksdagen genom 1945
års verkställighetslag. Det är emellertid
klart att detta program —- liksom
det för hundra år sedan — inte
kan genomföras på en gång. När man
nu, på sätt och vis med rätta, klagar
över att principerna inte äro genomförda
i praktiken, så tror jag ändå att
man bra mycket skjuter över målet.
Det var naturligtvis aldrig riksdagens
uppfattning, att det med en gång skulle
gå att genomföra en sådan väldig omorganisation,
d. v. s. att ersätta alla
gamla anstalter och all gammal personal
med nya anstalter och upplärd ny personal
för dessa nya och svårare uppgifter.

När riksdagen i alla fall med öppna
ögon antog den nya straffverkställighetslagen,
var det säkert i det riktiga
medvetandet att det ändå —■ trots att
man inte, som idealiskt vore, kunde
genomföra lagstiftningen på en gång —
var ofantligt mycket bättre att successivt
och så småningom och med hjälp

Fångvårdsanstalterna: Avlöningar.

av tillgängliga resurser föra fram de
nya idéerna än att sätta hela reformen
på en oviss och obestämd framtid.

Under de år som ha gått har i alla
fall, trots alla svårigheter, inte minst på
byggnadsfronten och kanske lika mycket
på personalsidan, en del redan
gjorts. Jag vill bara erinra om en sådan
sak som att för närvarande vårdas
inte mindre än en fjärdedel av fångklientelct
på öppna kolonier och, enligt
vad det visat sig, med ett alldeles utomordentligt
gott resultat. Å andra sidan
är det naturligtvis endast de bästa och
mest skötsamma, som man kan våga behandla
på det viset. Då återstår problemet
om dem, som man fortfarande
måste hålla inlåsta i anstalter av mera
sluten karaktär. För dem gäller det
alltså att åstadkomma något helt nytt
i byggnadsväg, och för personalens del
gäller det att få igenom nya tankar och
utbilda den hittillsvarande personalen
och att nyrekrytera på lämpligt sätt •—
ett verkligt omfattande reformprogram.

Som grundval för allt detta antog
riksdagen år 1950 nya riktlinjer för vad
vi kalla långtidsprogrammet inom fångvården.
Det går ut på att hela fångvårdsorganisationen,
både i fråga om
anstalter och personalorganisation och
annat, skall fullständigt förändras och
förnyas i enlighet med dessa nya tankar.
Det var då emellertid självklart,
att detta inte kunde ske på en gång.
Det är alltså tänkt som ett långtidsprogram,
avsett att genomföras i tre olika
etapper.

Den första av dem avser ungdomsvården.
Förra året, alltså redan året efter
principbeslutet, hade jag glädjen att
kunna för riksdagen framlägga ett principförslag
om Roxtuna, den nya ungdomsvårdsanstalten.
Att vi började med
ungdomsvården var rätt självfallet. Det
är ju de unga lagöverträdarna, som man
har de bästa förhoppningarna om att
kunna göra till laglydiga medborgare,
och när man dessutom vet att ungdomsbrottsligheten
är särskilt stadd i

140 Nr 7.

Torsdagen den 28 februari 1952.

Fångvårdsanstalterna: Avlöningar.

ökning var det klart att man ville sätta
in den första stora stöten på det gebitet.

Riksdagen begärde emellertid förra
året, att det skulle göras en översyn av
princippropositionen om Roxtuna, i
synnerhet för att söka åstadkomma besparingar.
En sådan undersökning har
också verkställts, och jag hoppas att
inom kort kunna framlägga för riksdagen
ett slutgiltigt förslag till denna
första stora etapp i långtidsprogrammet
för fångvårdens fullständiga reformering.

I avbidan på genomförandet av detta
långtidsprogram, som alltså självfallet
måste ta lång tid i anspråk och
kosta mycket pengar, kan man ju inte
slå sig till ro med förhållandena sådana
som de äro, utan såsom kammaren väl
känner har det också pågått en utredning
om vad vi kallat korttidsprogrammet.
Det går ut på att med hjälp av
tillgängliga resurser ■— de anstalter och
den personal man har -— göra det bästa
möjliga och alltså i största möjliga utsträckning
försöka åstadkomma förbättringar
inom ramen för det bestående.
Det är de första förslagen härom, som
nu äro förelagda riksdagen. Återstoden
hoppas jag kommer nästa år. De föreliggande
förslagen till förbättringar
inom ramen av det bestående kunna
uppdelas på olika grenar, om vilka jag
skall be att få säga några ord.

Här ha nu varit debatter på flera av
dessa punkter i anslutning till motioner
om ökningar av än det ena, än det andra
av dessa anslag. Jag vill härom först
helt allmänt erinra om vad finansministern
påpekade här i kammaren i går.
Vi leva nu under sådana förhållanden,
att alla ha varit ense om nödvändigheten
av alt inte låta statsverksamheten
svälla ut alltför mycket, att hålla nere
skatterna och över huvud taget iakttaga
den största sparsamhet med statens medel,
inte minst när det gäller personella
tillgångar. Detta är ett program, som
vi alla i regeringen måste vara ense om
att försöka följa, även om det kan gå ut

över ting, som var och en av oss naturligtvis
gärna skulle vilja tillgodose.
Det kan inte gå för sig att olika departementschefer
försöka begära en bättre
ställning än andra för de önskemål,
som ligga dem själva om hjärtat. Vi vilja
alla gärna vara solidariska med den
politik, som praktiskt taget alla medborgare
äro ense om nödvändigheten att
föra.

Med denna bakgrund måste jag säga,
att om man utan förutfattade meningar
vill studera det förslag till lcorttidsprogram,
som nu föreligger och som nu utskottet
i allt väsentligt har tillstyrkt,
får man nog erkänna att inom ramen
för det för ögonblicket möjliga har rege-*
ringen sökt att på en rad punkter inte
alltför snålt tillgodose de viktiga sociala
krav som gjort sig gällande i fråga om
upprustningen.

Det första av dessa förslag rör fritidsverksamheten
på normaldagsschemat.
Det låter kanske litet märkligt med
»fritidsverksamhet» som en viktig detalj
inom fångvården. »Normaldagschemat»
låter kanske inte heller så värst
intressant, men bakom dessa begrepp
döljer sig någonting av motsättningen
mellan de olika principer för behandling
av brottslingar, som jag i korthet
berört i den lilla historik jag började
med.

Hur skall man alltså behandla dessa
människor? Man står i viss mån mellan
Scylla och Carybdis. Få fångarna
vara ensamma, vållar man dem de psykologiska
påfrestningar av nedbrytande
karaktär, som vi sett följa med cellstraffet.
Det är också självfallet, att det
inte kan bli fråga om något slags återgång
till det gamla cellsystemet. Å andra
sidan måste man erkänna, att en okontrollerad
samvaro mellan alla intagna
•— de äro rätt olika, gamla, förhärdade
återfallsförbrytare och yngre anpassningsbara
och ganska hyggliga människor
-— ofta visar sig medföra stora
vådor och bekymmer, något i stil med
dem som på sin tid, för hundra år se -

Torsdagen den 28 februari 1952.

Nr 7.

141

dan, föranledde krav just på det då
moderna cellsystemet.

Under de nu förflutna första åren av
straffverkställighetslagens tillvaro har
man prövat sig fram, och de olika cheferna
för anstalterna ha i viss mån
lått laga efter lägligheten för att utröna
hur det skulle gå bäst. Det har då visat
sig att under de tider fångarna hållits
i arbete — och genom riksdagens anslag
ha vi under de senaste åren lyckats
få ett antal moderna verkstäder för
arbetsträning och upplärning av fångarna
—• under arbetet alltså liksom under
måltider, idrott o. d. har allting
gått rätt hyfsat och hra. Men de svårigheter
och påfrestningar, som alla känna
till, ha satt in just under vad man kan
kalla fritiden, under kvällarna, under
lördagseftermiddagarna, under söndagarna
och under helgerna. Det är ingen
tillfällighet att det under ett par års
tid just under julhelgen har varit upploppsungar
på ett par fängelser. De ha
inte varit av så farlig karaktär, som
man kunnat tro ibland när man läser
kvällstidningarna, men de ha varit illavarslande
nog för dem, som ha ansvar
för ordningen på dessa anstalter.

Det har visat sig att under den fritid,
som även i fängelset inte är så kort,
har det uppstått mycket stora svårigheter
och bekymmer genom den okontrollerade
samvaron mellan fångar av helt
olika kaliber. Tankegången bakom normaldagschemat
och det anslag för fritidsverksamheten,
som här yrkas, är
just att försöka få ordning på detta problem.
Meningen är alltså den att man
skall ha ett schema, som inte bara omfattar
de tider, då de intagna hållas
till arbete eller skola ha måltider o. s. v.,
utan också fritiden. Vad skola de intagna
då göra? Ja, det beror just på de
olika kategorierna. För dem, som äro
nicst skötsamma och som anstaltsledningen
kan lita på, skall man i stort sett
göra som hittills, d. v. s. låta dem sköta
sig själva och hålla till i de dagrum eller
korridorer som finnas. Dessa äro

Fångvårdsanstalterna: Avlöningar.

ju otillräckliga. Oftast är det så, att
man bara har lagt igen golvet på en
fängelseavdelning, men det är i alla
fall något ställe, där de intagna kunna
vara tillsammans under sin fritid. Men
för dem, som inte äro pålitliga eller
som ha uppviglat de andra och stört
ordningen, går det inte att tillåta en
okontrollerad fritidssamvaro — det har
förekommit att hyggliga fångar bett att
få bli inneslutna i sina celler för att
slippa umgänget med dessa uppviglare
och bråkmakare.

Därmed är emellertid inte sagt, att
man för dessas del vill eller bör återgå
till cellsystemet. Jag tror att herr Lindberg
fullkomligt missuppfattat förslaget,
när han talar om inlåsning i cell.
Tvärtom går detta förslag ut på att
man skall ta hand om alla de intagna
även under fritiden och på olika sätt
ordna så, att denna fritid skall kunna
utnyttjas. Jag skall inte ta upp tiden
med att i detalj beskriva hur detta skall
ske. Meningen är emellertid att man i
första hand skall försöka få till stånd
en hobbyverksamhet för dem, som kunna
syssla med sådant, och ordna med
sport- och studieverksamhet. Man skall
för detta ändamål ta kontakt med olika
ideella folkrörelser. Det har visats stort
intresse från deras sida, och man hoppas
mycket på samverkan från bildnings-
och nykterhetsrörelsen, från politiska
organisationer och andra.

För att kunna genomföra detta behövs
det pengar. Det anslag, som det
här är fråga om, innebär en ökning på
mer än 100 000 kronor om året för att
kunna hålla denna viktiga fritidsverksamhet
i gång. Därigenom att man genomför
ett normaldagschema, kan man
alltså tillgodose både vårdintresset och
ordningssynpunkterna på våra anstalter.

Nästa huvudavdelning i förslaget rör
personalbehovet. Det är mig väl bekant,
såsom också här nyligen har framhållits,
att man från fångvårdspersonalens
sida har klagat över överansträngning

142

Nr 7.

Torsdagen den 28 februari 1952.

Fångvårdsanstalterna: Avlöningar.

och personalbrist. Jag förstår också väl,
att de tjänstemän, som ha det mycket
besvärliga och ofta otacksamma arbetet
att handskas med dessa svårt missanpassade
människor, kunna bli nervösa
och på ett eller annat sätt skadade själva
under sitt svåra människovårdande
arbete. Nu innebär förslaget också i
fråga om personalens tjänstgöring ett
uppgörande av schemata. Utredningen
har gått igenom, hur arbetet bedrives
på varenda fångvårdsanstalt i landet,
och därvid funnit, att schemat för personalens
arbete i många fall har varit
mycket illa uppgjort. Sålunda har man
— tydligen i syfte att få lång sammanhängande
fritid under en del av
veckan —- på flera håll pressat ihop
alltför lång tjänstgöring under den andra
delen av veckan. Det är klart att
detta också kan medföra fara för överansträngning.
Nu är, som jag antydde,
ett nytt schema uppgjort för personalens
arbete på varje anstalt, och på
grundval av det schemat har det uträknats
hur många tjänstemän som behövas
på var och en av landets anstalter.
Man har så långt möjligt försökt att
vara fullständigt rättvis och se till att
det blir proportionsvis lika mycket personal
på alla anstalter.

Därmed kommer jag in på frågan om
Härianda, som flera talare förut ha
berört. Det visade sig vid denna översyn,
att anstalten i Göteborg på Härlanda
hade proportionellt mera personal
än någon annan fångvårdsanstalt i
riket. Förslaget om indragning av personal
på Härianda innebär därför ingenting
annat än att man likställer Härlandaanstalten
med varje annan fångvårdsanstalt
i fråga om antalet tjänstemän.
Skulle man nu, såsom här motionsvis
föreslagits, utöka antalet tjänstemän
där, så måste man med nödvändighet
göra motsvarande utökning
på andra anstalter. Det skulle säkerligen
på Långholmen erfordras ungefär
sex nya tjänster och i hela riket mellan
tjugo och trettio sådana. Man kan allt -

så inte hara inskränka sig till Härlanda
och säga att därför att man där
förut haft det på visst sätt, måste det
förbli så även i fortsättningen.

En annan sak är, att det kan tänkas,
att personalbeståndet över huvud taget
är väl knappt beräknat. Det uträknades
nämligen i höstas på grundval av dåvarande
fångantal. Nu kan man naturligtvis
inte ändra personalens storlek
alltför ofta till följd av tillfälliga växlingar
i fångantalet, men antalet intagna
har under det senaste halvåret undergått
en kraftig ökning. Skulle det
visa sig, att denna ökning är bestående,
måste man givetvis utöka personalen,
vilket då får ske proportionellt och rättvist
på alla anstalter. För det ändamålet
behövs inte något nytt anslag, eftersom
utskottet välvilligt nog har ställt i
utsikt, att regeringen får möjlighet att
med begagnande av anslagets förslagsnatur
tillgodose det behov, som kan
visa sig vara erforderligt, exempelvis
just på grund av utökning av fångantalet.

Förslaget innebär vidare nya linjer
för utbildning av tjänstemännen, och
tanken är den, att man genom kursverksamhet
skall göra dem mera skickade
för sitt ömtåliga värv. Sålunda
äro utbildningslinjer uppdragna såväl
för den lägre som för den högre personalen,
och som fru Eriksson i Stockholm
nämnde, har man också tänkt sig
möjligheten att genom utbildning av
tjänstemän skapa möjlighet till befordran
för duktig lägre personal till högre
tjänster. Detta gäller alltså den personal
som redan finns. Också beträffande
nyanställning innebär förslaget en fullständig
omläggning. Hittills har varje
anstalt kunnat rekrytera sig själv i stort
sett. Det har gått till på det sättet, att
när det uppstått behov av vikarier med
anledning av semestrar eller sjukdomsfall,
har man skaffat folk, och dessa
ha så småningom liksom fått meriter
och kommit in i fångvården. Det har
naturligtvis inte alltid varit de mest

Torsdagen den 28 februari 1952.

Nr 7.

143

lämpliga personer man på det sättet
mera slumpvis kunnat få. Förslaget innebär,
att det nu skall tillskapas en aspirantkår,
som skall användas för sådana
vikariat och som under tiden får utbildning
och blir prövad, så att man
verkligen, när det blir fråga om fast
anställning, kan säga vilka som skött
sig väl och äro personligt lämpade för
uppgiften.

Vidare innehåller förslaget en hel del
andra ting. Jag skall bara nämna en
sådan sak som inrättandet av en särskild
anstalt för de allra yngsta lagöverträdarna.
Västeråsanstalten skall
upprustas för att ta emot dessa. Jag
skall icke närmare uppehålla mig vid
den saken — det kan hända, att frågan
kommer upp i annat sammanhang i
riksdagen. Det har emellertid uppstått
en beklaglig praxis så till vida, att alltför
unga människor ha satts in i fängelse,
fastän man kan vara ganska säker
på att det varit bättre, om de under
längre tid hade behandlats inom socialvårdens
ram. Det kommer dock att bli
ofrånkomligt, att ett antal unga människor
fortfarande komma att sitta på
vanliga fängelser, och där böra de
självfallet icke blandas med gamla återfallsförbrytare
utan i möjligaste mån
inom fångvården få en för dessa ungdomar
avpassad utbildning. Förslaget
innebär som sagt, att anstalten i Västerås
skall apteras för detta syfte och
få för ändamålet lämpad personal.

Detta är i stora drag de förslag, som
framläggas i propositionen. De innebära,
tycker jag, tämligen stora partiella
förbättringar. Det är klart att jag mycket
väl vet, hur bekymmersamt läget
är inom denna mycket eftersatta gren
av socialvården, och därför gärna skulle
önska, att mera kunde göras. Men nog
tror jag mig ha anledning att uttrycka
min tacksamhet till utskottet, när det i
allt väsentligt tillstyrkt de förslag, som
här äro framlagda. Jag tror, att de
komma att vara till gagn för fångvården
och i alla fall utgöra ett någorlun -

Fångvårdsanstalterna: Avlöningar.

da hyggligt steg fram mot bättre förhållanden
i avvaktan på den stora reform
av hela landets fångvård, som
successivt måste genomföras.

Fröken ELMÉN: Herr talman! Jag
skall bemöta herr Mårtensson i Uddevalla
och fru Eriksson i Stockholm på
ett par punkter. Jag har inte avsett att
rikta någon kritik mot Växjöanstalten.
Jag tror att det är ett mycket välskött
fängelse. Men vad jag inte kan förstå
är varför man inte borde ha möjlighet
att i nödfall differentiera mellan olika
anstalter. Jag vill därmed inte säga, att
vi i princip skola rotera med fångarna
mellan anstalterna, utan man skall ha
anstalterna så väl utrustade, att man i
den utsträckning som det är möjligt
kan behandla fångarna på en enda anstalt.
Men det kan bli motstånd mot
ledningen på en anstalt, och då är det
en tillgång att kunna flytta klientelet
till en annan anstalt. Det är detta vi ha
att ta ställning till i dag, alltså frågan
om vi skola ha ett kvinnligt fängelse
eller flera.

När man vidare kommer in på frågan
om de sociala hänsynen och familjehänsyn,
frågar herr Mårtensson i
Uddevalla, varför Stockholm och Stockholms
omgivningar skola ha denna förmån,
när man inte kan ha den i Göteborg
och Malmö och på andra platser.
Jag vill liksom fru Gärde Widemar påpeka,
att det är fråga om cn större räjong
än Stockholm. Området omfattar
även Uppsala och Västerås och sträcker
sig uppåt mot Norrland. Varför
skall man beröva detta klientel den
möjlighet som nu finns? Jag förstår
inte varför man skall ta bort den tillgång,
som detta dock är. När fru Eriksson
ville i jämförelse med andra åtgärder
bagatellisera denna humana sociala
åtgärd förstår jag henne inte. Jag tycker,
att om vi här kunna se till den sociala
sidan, skola vi göra det i den utsträckning
som det är möjligt.

Fru Eriksson sade att det är besvär -

144

Nr 7.

Torsdagen den 28 februari 1952.

Fångvårdsanstalterna: Avlöningar.

ligt med att ha manliga och kvinnliga
fångar på Långholmen. Statsutskottet
har ju varit ute på Långholmen och
bl. a. sett på den kvinnliga avdelningen.
Efter vad man kan förstå ligger den väl
isolerad, och inte ens personalen har
några betänkligheter i detta avseende.
Man talade inte om några svårigheter
därvidlag. Vad personalen däremot
framhöll, var de svårigheter, som skulle
uppstå, om man inte över huvud taget
hade denna avdelning. Bland de intagna
fanns det en kvinna, som behövde specialistbehandling
■— hon var cancerpatient
— och genom att hon hade möjlighet
att komma till Långholmen, kunde
hon få sådan behandling.

Vidare skall jag säga, att när man såg
denna avdelning, fick man ett mycket
gott intryck av den. Den verkade över
huvud taget mycket välskött.

Fru Eriksson säger, att det är svårt,
när man inte har väl avskilda avdelningar.
Vad Växjö beträffar kan jag
inte säga, hur det är där, men vi äro
överens om att den manliga avdelningen
där skall läggas ned. Vi äro fullt medvetna
om att den skall nedläggas, men
det kan inte ske på många år av brist
på psykiatrisk expertis. Vi veta alla att
sinnesundersökningarna släpa efter på
ett beklagligt sätt.

När fru Eriksson talar om att det är
svårt att skilja de manliga och kvinnliga
fångarna, hur svårt skall det då
inte vara att inom en och samma avdelning
kunna skilja ligamedlemmar åt.

Jag skulle också vilja påpeka, att när
man är med i statsutskottet, är man
fullt medveten om att man skall försöka
göra de personalbesparingar som äro
möjliga. Man skall spara i den mån det
är möjligt, men man måste därvid ta
hänsyn till det resultat man vill uppnå.

Jag skulle vidare vilja framhålla, att
ett bibehållande av kvinnoavdelningen
medför inte heller någon kostnadsökning.

Vidare frågade fru Eriksson, om det
verkligen kunde vara sant, att det är

sju häktade på kvinnoavdelningen. Enligt
en rapport i går var det sju häktade
på kvinnoavdelningen och dessutom
sex straffångar. Beläggningen har
varit uppe i 17 under tiden 11/9—12/9,
då det var stor beläggning.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen.

Herr MÅRTENSSON i Uddevalla: Herr
talman! Jag skall inte vidare gå in på
fröken Elméns resonemang — jag skall
bekänna att det tjänar inte mycket till
— men jag vill säga ett par ord till fru
Gärde Widemar.

Fru Gärde Widemar gjorde gällande
att på Långholmen finns det större
möjligheter för kvinnorna att få anpassning
i samhället. Jag skulle vilja ställa
den frågan direkt till fru Gärde Widemar,
om det inte även vid det kvinnliga
fängelset i Växjö göres allt vad som
är möjligt för att återanpassa det fångklientel
som finns där.

Sedan nämnde fru Gärde Widemar
något om att det finns möjlighet till en
öppen anstalt i framtiden. Jag vill erinra
om vad jag framhöll i mitt första
anförande, nämligen att det finns en
sådan öppen anstalt i Växjö, och denna
har ett mycket bra läge.

Herr Lindberg i Stockholm gjorde
gällande att den organisationsplan, som
har föreslagits i detta betänkande, kommer
att medföra en minskning av personalbeståndet.
Nej, herr Lindberg, förslaget
kommer i stället att innebära en
utökning av personalen och även av
vaktpersonalen genom tillskapande av
nya avdelningar o. s. v., men sedan tillkommer
det olika kategorier av ny personal
på grund av det beslut, som riksdagen
redan tidigare har fattat.

Sedan nämnde herr Lindberg något
om att Kungl. Maj :t har varit alltför
sparsam i fråga om anslag till fångvården.
Ja, herr Lindberg, jag har gjort en
hastig överräkning, och jag har kommit
till att Kungl. Maj :t har föreslagit eh
ökning av anslagen till fångvården med

Torsdagen den 28 februari 1952.

Nr 7. 145

3 731 700 kronor. Det är mycket möjligt
att jag vid denna beräkning ändå
har uteglömt någon post. Jag skulle tro
att om herr Lindberg i Stockholm var
den bestämmande, när det gäller att ta
ställning till de ekonomiska frågor, som
behandlas bl. a. i statsutskottet, skulle
det inte vara roligt att vara finansminister
i detta land.

Herr LINDBERG (kort genmäle): Herr
talman! För det första skall jag säga
herr Mårtensson i Uddevalla, att jag
har inte talat om den andra personal,
som det är fråga om att utöka vid anstalterna,
utan jag har talat om fångvårdspersonalen.
Där är det fråga om
att minska. Om det sedan på grund av
nya avdelningar o. s. v. blir mera personal
är en helt annan fråga.

Vad gäller den ekonomiska beräkningen
så har jag inte klandrat statsutskottet
för att det varit snålt. Jag har
sagt att vi ha den uppfattningen, att
det är det.

Jag har heller inte vid något tillfälle
försökt att plädera för högre anslag än
som varit nödvändiga för att kunna
sköta fångvården, exempelvis efter de
lagar och författningar som vi ha. Om
det sedan kostar 3 miljoner kronor
mera på grund av prisfördyringar på
alla håll och kanter, är det ju en sak,
som jag inte rår för och inte statsutskottet
heller naturligtvis. Men det är
ingenting att dra upp i detta sammanhang.

Fru GÄRDE WIDEMAR: Herr talman!
Herr Mårtensson i Uddevalla frågade
mig, om jag inte trodde att man
i Växjö gjorde allt för att återanpassa
de kvinnliga fångarna efter frigivningen.
Som jag redan från början sade tror
jag att Växjö är ett mycket välskött
fängelse och jag vill inte framställa
någon som helst kritik emot det. Jag
tror man där gör allt vad man kan för
att hereda fångarna möjlighet att efter
10—Andni kcimmitrcns protokoll 1952.

Fångvårdsanstal terna: Avlöningar.

frigivningen bli återanpassade i samhället.
Vad jag ville säga var emellertid,
att detta är mycket lättare, om de få
avtjäna straffet på den ort, där de ha
möjlighet att hålla kontakt med sitt
yrkesarbete och sin familj. Det är då
lättare för dem att förbereda återvändandet
till friheten än från en plats,
där de inte ha möjlighet att ha någon
sådan kontakt under fängelsetiden.

Herr HENRIKSSON: Herr talman! Jag
har i likhet med många andra motionerat
om anslag på andra huvudtiteln.
Jag har gjort det när det gäller frågan
om utbildning av fångvårdspersonal,
och enligt egen uppfattning har jag
gjort det på goda grunder, eftersom jag
därvid har stött mig på den utredning,
som byråchefen Torsten Eriksson på
ett förtjänstfullt sätt i samråd med personalorganisationen
har verkställt.

Nu har utskottet på den punkten tillgodosett
motionen så långt, att man varit
med om en anslagsökning på 7 000
kronor per år. Jag har inte någon anledning
att rikta någon erinran emot
det. Jag vill bara uttala den förhoppningen,
att man undan för undan skall
kunna fullfölja de riktlinjer, som äro
uppdragna i den utredning, som ägt
rum angående förbättrad utbildning av
fångvårdspersonalen.

Anledningen till att jag nu begärt ordet
är att jag vill rikta ett par kritiska
anmärkningar, kanske inte så mycket
emot utskottets utlåtande utan mera mot
det som kommit fram i diskussionen
under dessa två dagar.

I går diskuterade vi, huruvida man
inom fångvårdsstyrelsen skulle behöva
ett skrivbiträde till utöver vad utskottet
föreslagit, eller om det vore tillräckligt
med detta antal. På den punkten
har utskottets majoritet bestämt sagt,
att det behövs inte. Lika självsäkert ha
reservanterna sagt att det behövs. Bland
reservanterna återfinna vi herrar Wedén
och Gustafsson i Skellefteå. Då frågar
man sig: Vad veta utskottsmajoriNr
7.

146

Nr 7.

Torsdagen den 28 februari 1952.

Fångvårdsanstalterna: Avlöningar.

teten och reservanterna i fråga om behovet
av ett eller två skrivbiträden i
fångvårdsstyrelsen? Förmodligen veta
varken utskottsmajoriteten eller reservanterna
mycket om det, tv de ha inte
någon möjlighet att följa arbetet i fångvårdsstyrelsen.
Sannolikt har utskottsmajoriteten
bara velat följa det förslag,
som är framlagt i propositionen, medan
reservanterna velat följa vad som framförts
i vissa motioner, men det finns
inte på någondera sidan någon möjlighet
att bedöma det faktiska behov som
föreligger, så långt jag ser det i varje
fall.

Nu ha vi i dag diskuterat om det behövs
två vaktkonstaplar till på Härlanda
eller om det nuvarande antalet är
tillräckligt. Förmodligen är det få avkammarens
230 ledamöter som veta, om
detta antal är tillräckligt eller inte. Jag
menar att det är väldigt besvärligt för
riksdagen att ta ställning till dessa frågor.
För egen del har jag inte någon bestämd
uppfattning om, huruvida två
ytterligare vaktkonstaplar kunna behövas
eller om man kan klara sig med det
antal som finns. Vad jag vet är, att man
från fångvårdspersonalens sida under
lång tid klagat över att personaluppsättningen
är för knapp, att man skulle
behöva flera tjänstemän för att få dels
någon lindrigare tjänstgöring och dels
kunna klara de arbetsuppgifter, som
man har sig anförtrodd, på ett bättre
sätt än för närvarande.

Härmed skulle jag komma fram till
det som skulle vara kärnpunkten i mitt
korta anförande. Kan inte frågan om
vaktkonstaplarnas antal lösas så, att
man begagnar sig av den möjlighet till
större rörlighet i anslaget som finns,
så att fångvårdsstyrelsen får tillgodose
det behov av ökad vaktpersonal, som
kan föreligga vid Härianda och på
andra platser. Jag har nu fått klart
för mig, att det finns sådana resurser
inom ramen för det anslag som behandlas
här i dag, och i så fall tycker
jag det är mindre väsentligt att man

inom riksdagen diskuterar, om man
skall på stat uppta ytterligare två fångvårdskonstaplar.
Huvudsaken är att
man har möjlighet till anpassning, så
att man får den arbetskraft, som vid
varje tillfälle behövs för att internerna
på våra fångvårdsanstalter skola få en
effektiv vård.

Fröken ÖBERG: Herr talman! Jag har
i mitt första anförande sagt, att jag
skulle vänta med mitt yrkande, för den
händelse jag skulle få svar från departementschefen
på min fråga. Jag har nu
fått det, och jag tyckte nog att det var
ett positivt svar, i någon mån i varje
fall, i hans framställning. Jag hoppas
att den diskussion, som nu har förts,
också skall gagna saken, så att man i
ännu högre grad har uppmärksamheten
riktad på denna fråga.

För dagen skall jag inte framställa
något yrkande i förhoppning om att
herr statsrådet tänker på Härlandaanstalten.
Skulle det visa sig, att det blir
lika besvärligt ett annat år, kommer jag
tillbaka.

Fru ERIKSSON i Stockholm: Herr talman!
Fröken Elmén säger, att hon inte
hört personalen på Långholmen tala
om några svårigheter på grund av det
blandade klientelet där, men att hon
inte hade hört sig för hur det var i
Växjö.

Utan att ha talat med personalen på
Långholmen har jag genom tidningarna
fått klart för mig, att man nog har det
besvärligt där också. Det var inte så
länge sedan det gick en historia genom
tidningarna om en sutenör, som blivit
bekant med en kvinna på Långholmen
och tjänat 100 000 kronor på henne. Ur
hans synpunkt kanske inte förhållandena
voro så besvärliga, men ur fångvårdens
synpunkt verkar det inte så
lockande.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr andre vice talmannen framställde
propositioner dels på bifall till utskot -

Torsdagen den 28 februari 1952.

Nr 7, 147

tets i punkten gjorda hemställan dels
ock på bifall till utskottets berörda hemställan
med den ändring däri, som föranleddes
av bifall till den vid punkten
fogade reservationen; och fann herr
andre vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Fröken Elmén begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
31 :o) i utskottets förevarande utlåtande
nr 2, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
utskottets berörda hemställan med den
ändring däri, som föranledes av bifall
till den vid punkten fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning; och befanns därvid flertalet
av kammarens ledamöter hava röstat
för ja-propositionen, vadan kammaren
bifallit utskottets i punkten gjorda
hemställan.

Punkten 32.

Fångvårdsanstalterna: Omkostnader.

Kungl. Maj:t hade i statsverkspropositionen
under andra huvudtiteln, punkt
36, föreslagit riksdagen att till Fångvårdsanstalterna:
Omkostnader för budgetåret
1952/53 anvisa ett förslagsanslag
av 5 420 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
förehaft ett antal motioner.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Holmbiick (I: 180) och den andra
inom andra kammaren av herr Olsson
i Mellcrud m. fl. (11:235), hade hem -

Fångvårdsanstalterna: Omkostnader.

ställts, att riksdagen måtte höja det i
statsverkspropositionen upptagna anslaget
till Fångvårdsanstalterna: Omkostnader,
posten till utbildning av personal,
med 31 500 kronor.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herrar Sunne och Weiland (1:181) och
den andra inom andra kammaren av
fröken Elmén m. fl. (II: 325), hade
hemställts, att riksdagen måtte höja del
av Kungl. Maj:t föreslagna anslaget till
Fångvårdsanstalterna: Omkostnader, i
vad anginge reseersättningar och expenser,
med 7 000 resp. 15 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt motionerna I: 180 och II: 235
ävensom II: 444 samt med avslag å motionerna
1:181 och 11:325 samt 1:182
och I: 240, samtliga motioner i vad de
avsåge förevarande anslag, till Fångvårdsanstalterna:
Omkostnader för budgetåret
1952/53 anvisa ett förslagsanslag
av 5 427 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herr
Ohlon, fröken Andersson, herrar Sundelin
och Bergstrand, fröken Elmén
samt herrar Wedén och Gustafsson i
Skellefteå, vilka ansett, att utskottet
bort tillstyrka förslaget i motionerna
I: 181 och II: 325 om höjning av posten
till reseersättningar med 7 000 kronor
och av beloppet till övriga expenser
med 15 000 kronor utöver vad departementschefen
föreslagit och därför
hemställa att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag samt motionerna
I: 180 och II: 235 samt II: 444
ävensom med bifall till motionerna
1:181 och 11:325 samt med avslag å
motionerna I: 182 och II: 240, samtliga
motioner i vad de avsåge förevarande
anslag till Fångvårdsanstalterna: Omkostnader,
för budgetåret 1952/53 anvisa
ett förslagsanslag av 5 449 000 kronor.

Efter föredragning av punkten yttrade: -

148 Nr 7.

Torsdagen den 28 februari 1952.

Fångvårdsanstalterna: Omkostnader.

Fröken ELMÉN: Herr talman! Med den
motivering, som jag anförde i går, ber
jag att få Vrka bifall till reservationen.

Herr MÅRTENSSON i Uddevalla: Herr
talman! Jag ber att få yrka bifall till
utskottets förslag.

* Herr OLSSON i Mellerud: Herr talman!
Jag förmodar att diskussionen i
den föregående punkten har konsumetat
kammarledamöternas intresse för
detta spörsmål, och det tjänar kanske
därför inte mycket till att ta upp någon
längre debatt om punkt 32, där det anpars
kunde finnas åtskilligt att säga.

Det är med tillfredsställelse jag kunnat
konstatera det intresse, som för närvarande
råder för den kris inom den
svenska fångvården — om jag så får
kalla den — som vi tyvärr fortfarande
befinna oss i. Jag konstaterar också med
tillfredsställelse, att departementschefen
har visat stort intresse för att på detta
område komma problemens lösning på
spåren. Med min allmänna ekonomiska
varsamhet har jag aldrig någonsin avsett
att ställa några långtgående ekonomiska
krav på denna punkt, men jag
fror ändå att det finns vissa krav, som
man har mycket svårt att komma ifrån,
om man vill nå ett tillfredsställande
resultat'' på fångvårdens område. För
mig har aldrig fångvårdskrisens lösande
varit liktydigt med nya anstalter och
nya anordningar av materiellt slag, utan
min tan&e har mera varit den, att vi
inom ra''men .för de nuvarande anstalterna
skulle med små medel försöka åstadkomma
vad som är möjligt i fråga om
förbättringar.

Jag ber,om ursäkt, herr talman, om
det jag här kommer att säga skulle
spänna över på vad vi redan diskuterat
i den föregående punkten, men det rör
även denna punkt, nr 32.

Jag är djupt besviken över den armarna-i-kors-politik
— om jag så får kalla
den — som bedrivits av fångvårdsmyndigheterna,
anstalter såväl som andra,

när det gällt den uppbyggande verksamheten
i den svenska fångvården. Jag
hade för någon tid sedan tillfälle att
tillsammans med några andra kammarledamöter
—• det var inte lagutskottet,
som förut sagts, utan det var några ledamöter
inom första lagutskottet — ägna
denna fråga en mycket ingående uppmärksamhet.
Vi inte bara besökte en
hel del anstalter, utan vi försökte också
verkligen att tränga till botten med fångvårdsproblemen.
Jag kan därför säga,
att med litet större initiativkraft och
litet mera utpräglat praktiskt sinne hos
vederbörande anstaltsmyndigheter skulle
det varit möjligt att komma till rätta
med många av de missförhållanden som
nu råda.

En av de största svårigheterna när det
gällt personalen har t. ex. varit den
mycket utpräglade gemensamhet, som
förekommer inom de större fängelserna,
en gemensamhet, som beror på det genombrutna
systemet, där en mycket stor
del av klientelet har möjlighet att komma
tillsammans i korridorerna under
fritiden. Där finns kanske då bara en
eller ett par fångvårdskonstaplar, och
med detta gemensamhetssystem har det
faktiskt för dessa vaktmän blivit ett
stort problem och ett påfrestande arbete
att behärska det stora klientelet. Vi veta
ju, att det i en stor massa människor är
mycket lätt för en eller annan orosstiftare
att skapa situationer, som kunna
bli i hög grad påfrestande för vaktmanskapet.
Jag menar därför, att det skulle
vara mycket att vinna på att lägga igen
ett lämpligt antal bottnar i anstalterna
och på så sätt skilja internerna åt. Genom
en sådan avgränsning finge man
bort den nuvarande stora anhopningen
av interner, och bara det skulle vara ett
bra korrektiv. Så har från myndigheternas
sida redan gjorts i någon utsträckning,
men dessa anordningar ha enligt
min mening gått alldeles för sakta.

Jag tror, att fångvården inte enbart
är ett anslagsproblem. När man bär inte
ett hundratal utan kanske flera hundra

Nr 7* 14#

Torsdagen den 28 februari 1952.

sysslolösa människor, som man letar
efter sysselsättningar åt, vad är då naturligare
än att man skaffar en arbetsledare
och inom fängelsets ram med
egna arbetskrafter utför de för avgränsningen
nödiga arbetena.

Jag besökte nyligen en av våra fångvårdsanstalter,
som ligger mycket nära
huvudstaden, för att inte säga inom dess
gränser. På denna anstalt befunno sig
lokalerna på många håll i ett miserabelt
tillstånd. Rappningen höll på att falla
ned på människorna — samtidigt som
man sökte efter sysselsättning åt klientelet!
En lekman frågar sig omedelbart,
om man inte kunde ge de intagna litet
flitpengar och skaffa dem en arbetsledare,
så att man åtminstone fick sina
egna lokaler reparerade. Jag skulle vilja
rekommendera våra fångvårdsmyndigheter
att besöka en eller ett par av våra
bäst skötta verkstadsskolor. Där kan
man få se hur eleverna faktiskt t. o. m.
bygga sin skola. Något av den andan
skulle jag vilja se i fångvården.

Det finns åtskilligt annat att påtala.
Det finns t. ex. fångar, som vilja vara
i fred, och de klaga över de skrällande
högtalare, som nu finnas uppsatta i anstaltskorridorerna
och som äro påslagna
praktiskt taget under fritiden. Dessa
högtalares oväsen gör, att det är omöjligt
att t. ex. sitta i en cell och läsa en
bok och att över huvud taget ta del av
vad biblioteket har att bjuda. Nog skulle
man väl därvidlag kunna göra på samma
sätt som man har det ordnat vid
sjukhusen eller andra allmänna inrättningar,
nämligen inmontera hörtelefoner
i cellerna. På det sättet skulle de
intagna slippa ifrån den i många fall
synnerligen besvärande musik, som nu
spelas under praktiskt taget hela fritiden.

Så är jag framme vid frågan om personalens
utbildning. Den ligger huvudsakligen
inom punkt 32. Där har jag
tillåtit mig att väcka eu motion med
hemställan om ett högre anslag för utbildningsändamål.
Det har framhållits,

Fångvårdsanstalterna: Omkostnade»

icke blott från fångvårdens sida utan
från alla som över huvud taget ha syssr
lat med dessa spörsmål, att en av våra
största svårigheter för närvarande äg,
att vi icke ha personal, som kan taga
hand om den nya straffverkställighet
inom fångvården, som vi ha beslutat
om. Jag förstår att det kan .ligga åtskillig
sanning i detta, men jag säger
å andra sidan: Här har år gått efter
år, utan att man från vederbörande
myndigheters sida har gjort någonting
för att utbilda den personal vi ha. Det
förefaller åtminstone mig ganska klarj
att i ett centralfängelse, där man har en
fångvårdschef och en assistent med akademisk
utbildning samt en läkare med
i regel psykiatrisk utbildning, borde
man väl i dessa ha tillgång till personer,
som i veckosluts- och kvällskurser pji
något sätt skulle kunna ge'' åtminstone
en förstahandsutbildning'' i de frågor,
som man vill att fångvårdspersonalen
skall vara insatt i.

Jag anser mig också kunna säga, att
man från fångvårdspersonalens fackliga
sammanslutningar — i varje fall från
deras centralorganisationer — är mycket
intresserad av att få i gång en sådan
utbildningsverksamhet. Jag frågar: Vanför
kommer den icke till stånd? Det har
sagts mig att inte vilken direktör som
helst lämpar sig för detta utbildningsarbete.
Nej, det kan tänkas att han i
något fall kan behöva bistånd i detta
uppbyggnadsarbete, men jag vill då
fråga: Saknar fångvårdsstyrelsen möj*-liglieter att skicka ut en lämplig person
till centralfängelserna för att ta hand
om eller biträda vid sådana kurser för
fångvårdspersonalen? ’ *

Det är sådana frågor lekmannen ställer
sig, när han kommer i kontakt med
fångvården, och de frågorna ha icke
blivit tillfredsställande besvarade. Jag
anser mig därför ha fog för mitt påstående,
att det går att med små medel
rätta till många av de missförhållanden,
som vi nu besväras med inomfångvården.
Jag skulle också tro, att

<50 Nr 7.

Torsdagen den 28 februari 1952.

Fångvårdsanstalterna: Omkostnader.

statsutskottet, om det gällde att verkligen
pröva en sådan verksamhet, skulle
ställa sig välvilligt och se till att de
nödvändiga medlen icke saknades.

Ja, detta är i huvudsak vad jag hade
att säga. Det är emellertid en liten sak
till, nämligen vad departementschefen
yttrade om en ny anstalt för de allra
yngsta i Västerås, som föranleder mig
till några funderingar. Jag skall villigt
erkänna, att jag kanske inte riktigt trängt
in i problemet, så att jag för dagen har
en absolut bestämd mening om detsamma,
men åtminstone mina förhandsstudier
hittills ge mig anledning sätta ett
frågetecken för huruvida det är klokt
att föra samman stora grupper av ungdomar
i väsentligen samma åldersklasser.
De erfarenheter jag har gjort hittills
äro, att det är farligt — ja, kanske
farligt är för starkt uttryckt — men
tvivelaktigt, om det är klokt att sammanföra
stora grupper av ungdomar,
som redan äro ute på det sluttande planet,
till en och samma anstalt och under
sådana förhållanden, att de få tillfälle
att bilda ligor och göra sig oåtkomliga
för påverkan utifrån. Dessa ligor bli
så att säga avglattade, de göra sig fullkomligt
oåtkomliga för den personal,
som skall söka öva påverkan på dem.
Jag anför som exempel ungdomsfängelset
i Uppsala. Jag medger gärna, att
detta exempel kanske inte helt täcker
de synpunkter jag framfört, därför att
i Uppsata har det ju varit ett besvärligare
klientel än det vanliga. Men vid
de konferenser jag hade med en vaken
och intelligent fångvårdspersonal vid
denna anstalt sade man mig, att svårigheten
där faktiskt ligger däri, att man
sammanfört så stora grupper av ungdom
i samma åldersklasser, som till övervägande
del spekulera i indisciplinära
ting, i rymningar och i att bereda svårigheter
för personalen. Man hade där
gjort ett intressant försök, som det kanske
kan ligga något i. Man hade nämligen
för att lugna ner stämningen bland
dessa ungdomar fört in några stycken

straffarbetsfångar; jag förmodar att man
gjort detta med viss urskillning. Resultatet
blev att stämningen faktiskt lugnade
ner sig. Ungdomar, som vi resonerade
med saken om, erkände, att det var
dessa äldre straffarbetsfångar, som hade
varnat dem för en hel del dumheter,
som de annars voro inställda på, och
hade bidragit till att skapa en bättre
stämning än tidigare.

Jag vill inte dra för långt gående slutsatser
av detta resonemang, men innan
man är färdig med detsamma tror jag
det vore skäl i att noggrant överväga
om de synpunkter jag här anfört möjligen
skulle kunna föranleda någon modifiering
av de tankegångar man varit
inne på. Som sagt, herr talman, vågar
jag inte säga, att jag är fullt färdig med
någon ståndpunkt, men jag har velat
anföra detta sista för att ge ett bidrag
till de överväganden, som man kan komma
till med anledning av vad som härvidlag
förevarit.

Till sist, herr talman, ber jag att få
yrka bifall till den motion om ökat anslag
till utbildning av fångvårdspersonal,
som av mig väckts i denna kammare.

Häruti instämde herr Jacobsson i
Sala.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet ZETTERBERG: Herr talman!
Jag skulle bara vilja replikera några
ord med anledning av den sista fråga,
som herr Olsson i Mellerud tog upp till
diskussion, nämligen frågan om man
skall sammanföra de unga fångarna
med äldre eller samla ihop många unga
fångar på ett ställe.

Rent teoretiskt kan man naturligtvis
anföra skäl för bägge dessa ståndpunkter.
Den senaste ärade talaren har ju
framfört de synpunkter, som peka i
den riktningen, att det är riskabelt att
föra ihop så många ungdomar på ett
ställe och att det kanske vore bättre
att sätta dem under påverkan av äldre,

Torsdagen den 28 februari 1952.

Nr 7. 151

Skyddskonsulentorganisationen: Avlöningar.

vilka ofta äro lugnare och inte fallna
för ligabildning med därav följande
risk för återfall i brott och sådant.

Å andra sidan kan man likaledes helt
abstrakt och ur allmänna psykologiska
synpunkter säga, att det dock är besynnerligt
— jag tror jag påpekade det
i mitt förra anförande —- att placera
ännu unga påverkbara människor tillsammans
med gamla återfallsförbrytare.
Vill man försöka åstadkomma en anstalt
för unga lagöverträdare kan man göra
den mera skolmässig och behandla de
intagna med den pedagogik som hör
ungdomen till.

Med sådana allmänna resonemang
kommer man kanske inte till något riktigt
slut. Vi ha emellertid en del statistisk
erfarenhet att bygga på. Jag kan
inte komma med slutgiltiga siffror för
olika metoder, ty materialet är inte
riktigt färdigbearbetat ännu. Men jag
skulle ändå vilja lämna en uppgift, som
jag tror är tillräckligt oroande för att
man inte skall våga rekommendera ett
sammanförande av mycket unga lagöverträdare
med gamla förbrytare. Under
år 1950 voro 26 stycken ungdomar
i åldern 15—17 år placerade på anstalt
tillsammans med äldre. Inom ett år
hade 25 av dem begått nya brott.

överläggningen var härmed slutad.
Herr andre vice talmannen gav till en
början propositioner beträffande den i
omkostnadsanslaget ingående posten
till utbildning av personal, nämligen
dels på bifall till utskottets hemställan
i denna del dels ock på bifall i motsvarande
del till motionerna I: 180 av herr
Holmbäck och II: 235 av herr Olsson i
Mellerud m. fl.; och biföll kammaren
vad utskottet i denna del hemställt.

Härefter framställde herr andre vice
talmannen proposition beträffande utskottets
i punkten i övrigt gjorda hemställan,
nämligen dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall
till den vid punkten fogade reservationen;
och fattade kammaren beslut i

enlighet med innehållet i den förra
propositionen.

Punkterna 33—39.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 40.

Skyddskonsulentorganisationen: Avlöningar.

Kungl. Maj:t hade i statsverkspropositionen
under andra huvudtiteln, punkt
44, föreslagit riksdagen att dels fastställa
av departementschefen förordad
avlöningsstat för skyddskonsulentorganisationen,
att tillämpas tills vidare
från och med budgetåret 1952/53, dels
till Skyddskonsulentorganisationen:
Avlöningar för budgetåret 1952/53 anvisa
ett förslagsanslag av 390 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft tre motioner.

I en av herr Wiklund i Stockholm
m. fl. inom andra kammaren väckt motion
(11:239) hade, såvitt nu vore i
fråga, hemställts, att tre arvodestjänster
som skyddsassistenter inom den öppna
kriminalvården måtte förändras till
extra ordinarie-tjänster.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte

I. i anledning av motionerna I: 250
och II: 364 samt motionen II: 239, i vad
den avsåge förevarande anslag, i skrivelse
till Kungl. Maj:t giva till känna
vad utskottet i motiveringen anfört;

II. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag a)

fastställa i punkten intagen avlöningsstat
för skyddskonsulentorganisationen,
att tillämpas tills vidare från
och med budgetåret 1952/53;

b) till .Skyddskonsulentorganisationen:
Avlöningar för budgetåret 1952/53
anvisa ett förslagsanslag av 390 000
kronor.

Sedan punkten föredragits anförde

Herr WIKLUND i Stockholm: Herr talman!
Jag har en motion på denna

152

Nr 7.

Torsdagen den 28 februari 1952.

Skydd.skonsulentorganisationen: Avlöningar.

punkt, och jag tillåter mig därför framföra
några synpunkter på denna fråga.

Jag vill gärna, liksom flera talare tidigare
gjort här i debatten om andra huvudtiteln,
uttala min tillfredsställelse
med utskottets välvilliga skrivning på
ett flertal punkter i detta utlåtande. Jag
har emellertid, liksom också flera talare
här tidigare sagt, inte kunnat upphöra
att förvåna mig över alt det skall vara
så svårt att någorlunda snart få en tillfredsställande
lösning av alla de ömtåliga,
krisartade problem, som samhällets
behandling av lagöverträdare erbjuder.
Hela detta frågekomplex berör ju kvantitativt
sett en relativt liten grupp. Det
är ungefär 10 000, som behandlas utanför
anstalt, och 3 000 på anstalt. Vi ha
ju flera vårdområden, där klientelets
numerär är avsevärt större än inom
kriminalvården, t. ex. sinnessjukvården.
Om det på dessa områden föreligger
stora svårigheter att ordna en effektiv
och tillfredsställande vårdverksamhet
är det mera förklarligt än att
det skall vara så segt och motigt att få
igenom nödvändiga reformer inom kriminalvården.

Ett exempel på denna svårighet utgör
skyddskonsulentorganisationen. Den tillkom
ju som bekant sedan vi fått en ny
lag om villkorlig dom, som trädde i
kraft 1944, och genom de ungefär samtidigt
utvidgade möjligheterna till villkorlig
frigivning. Men man fick då en
långt ifrån tillräcklig personalorganisation
för att tillämpa denna öppna behandling
av lagöverträdare. 1949 beställde
därför riksdagen ett förslag till en
till storleken godtagbar skyddskonsulentorganisation,
som dock skulle vara
billigare än den organisation fångvårdsstyrelsen
föreslagit i sin stora utredning
samma år om kriminalvård i frihet.
Trots att denna beställning effektuerades
prompt, företog man 1950
bara en högst tillfällig förstärkning av
konsulentorganisationen för en kostnad
av några tiotusental kronor, jag tror
det var sammanlagt 70 000 kronor. Sam -

tidigt höjde man visserligen också övervakararvodena,
men på grund av penningvärdets
fall var höjningen alltför
obetydlig för att det skulle kunna bli
fråga om en nämnvärd reell justering
uppåt. Man hade nämligen fastställt
dessa arvoden för så länge sedan som
1933 och inte ändrat dem sedan dess.

Nu har den fortsatta penningvärdeförsämringen
klart minskat den faktiska
ersättningen till frivilliga övervakare
och tillsynsman, vilket likväl icke
föranlett något förslag till ökning av
dessa arvoden. Därför har jag tillåtit
mig att tillsammans med några andra
ledamöter av kammaren väcka en motion
om kompensation för penningvärdeförsämringen
också till dessa funktionärer,
ett som vi anse mycket rimligt
yrkande.

Justitieministern framhöll för två år
sedan, att skyddskonsulentorganisationens
förstärkning var ett provisorium.
Detta provisorium är alltjämt bestående,
som det ofta brukar bli. Justitieministern
uttalade samtidigt i de starkaste
ordalag en förhoppning om att en snar
l,tbvggnad av denna organisation skulle
kunna ske. Det framstod, sade han, som
»den angelägnaste åtgärden på det kriminalpolitiska
området». Det var således
inte en av de angelägnaste utan
den främsta åtgärden. 1951 uttalade justitieministern
i statsverkspropositionen
rörande denna fråga, efter redovisning
av viss utredning om skyddsarbetets
aktuella läge, att en utbyggnad av
konsulentorganisationen alltjämt var
ytterst angelägen, men han ansåg sig
likväl inte böra framlägga några förslag
därom. I år föreslås endast en ny
arvodestjänst som skyddsassistent.

Det förefaller mig som om den föregående
debatten om den slutna fångvården
tagit så stora proportioner, att
man alldeles glömt bort den öppna vården,
den vård som berör ett större antal
klienter än det som befinner sig på
anstalterna. Därmed vill jag givetvis på
intet sätt påstå, att det inte är ange -

Torsdagen den 28 februari 1952.

Nr 7. 153

Sky ddskonsulentorganisationen: Omkostnader.

lägna behov av reformer, som vi sysslat
med här för en stund sedan. Tvärtom
skulle jag nog för min del ha velat
gå ännu längre -— jag har ju varit med
om att skriva på motioner i det syftet
också — men det förefaller mig som om
1951 års fångvårdsutredning med alla de
viktiga förslag den framlagt har bidragit
till att man väl mycket bortser från
den kriminalvård i frihet, som vi alla,
tror jag, finna vara ett ytterligt glädjande
framsteg, då det gäller behandlingen
av lagöverträdare. Vi ha därför,
några motionärer, tillåtit oss att yrka
bifall till fångvårdsstyrelsens förslag om
extraordinariesättning av tre skyddsassistenttjänster
för att få en viss ökad
stadga åt denna organisation och att
samtidigt uttala en bestämd förväntan,
att nästa års riksdag får ett förslag till
en mer definitivt ordnad skyddskonsulentorganisation.
Utskottet tycks dela
denna uppfattning, att döma av en välvillig
skrivning avseende något eventuellt
kommande förslag till personalförstärkningar.
Jag ber att få starkt understryka
vad utskottet härvidlag anfört:

»I anslutning till det nu anförda och
med hänvisning till vad riksdagen uttalat
såväl år 1950 som år 1951 angående
skyddskonsulentorganisationens
problem förutsätter utskottet att Kungl.
Maj:t ägnar denna fråga erforderlig
uppmärksamhet och för riksdagen framlägger
de förslag, som kunna anses erforderliga.
»

Jag har för min del varit benägen att
föreslå en skärpning av detta uttalande,
då en liknande, visserligen klart positiv
men dock något försiktig inställning
från riksdagens sida i denna fråga 1949
— som jag framhöll — inte lett till att
vi ännu fått en skyddskonsulentorganisation,
som är så pass tilltagen i formatet,
att de frivilliga övervakarna och
tillsynsmännen kunnat få erforderligt
stöd, handledning och stimulans i sitt
viktiga arbete. Jag nöjer mig dock med
att särskilt poängtera utskottets citerade
uttalande och hoppas att detta ut -

talande ändå kommer att förpliktiga till
något.

Även om jag alltså tycker att utskottet
varit välvilligare i år än tidigare år,
kan jag inte underlåta att dessutom
yrka bifall till den motion, som jag har
väckt i denna fråga, 11:239, i vad den
avser skyddskonsulentorganisationen.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr andre vice talmannen framställde
propositioner dels på bifall till utskottets
i punkten gjorda hemställan dels
ock på bifall till det av herr Wiklund
i Stockholm under överläggningen
framställda yrkandet; och fann herr
andre vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Wiklund i Stockholm begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
40 :o) i utskottets förevarande utlåtande
nr 2, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit det
av herr Wiklund i Stockholm under
överläggningen framställda yrkandet.

Punkten M.

Skyddskonsulentorganisationen: Omkostnader.

Kungl. Maj :t hade i statsverkspropositionen
under andra huvudtiteln,

154

Nr 7.

Torsdagen den 28 februari 1952.

Övervakning av villkorligt dömda.

punkt 45, föreslagit riksdagen att till
Skyddskonsulentorganisationen: Om kostnader

för budgetåret 1952/53 anvisa
ett förslagsanslag av 94 500 kronor.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Sunne och Weiland (I: 181) och
den andra inom andra kammaren av
fröken Elmén m. fl. (II: 325), hade, såvitt
nu vore i fråga, hemställts, att riksdagen
måtte höja det i statsverkspropositionen
upptagna anslaget till Skyddskonsulentorganisationen
: Omkostnader,
i vad anginge expenser, med 8 000
kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 181 och II: 325, i vad de avsåge förevarande
anslag, till Skyddskonsulentorganisationen:
Omkostnader för budgetåret
1952/53 anvisa ett förslagsanslag
av 94 500 kronor.

Reservation hade avgivits av herr
Ohlon, fröken Andersson, herrar Sundelin
och Bergstrand, fröken Elmén
samt herrar Wedén och Gustafsson i
Skellefteå, vilka ansett, att utskottet
bort hemställa att riksdagen måtte i
anledning av Kungl. Maj:ts förslag samt
med bifall till motionerna I: 181 och
II: 325, i vad de avsåge förevarande anslag,
till Skyddskonsulentorganisationen:
Omkostnader för budgetåret 1952/
53 anvisa ett förslagsanslag av 102 500
kronor.

Punkten föredrogs. Därvid yttrade:

Fröken ELMÉN: Herr talman! Med
hänsyn till att hela skyddskonsulentorganisationen
är underbemannad ber
jag att få yrka bifall till den reservation,
som är fogad vid denna punkt.
Den går ut på att omkostnadsanslaget
till skyddskonsulenterna skall ökas med
8 000 kronor för att dessa skola ha
möjlighet att arbeta på ett effektivare
sätt.

Herr MÅRTENSSON i Uddevalla: Med
hänsyn till den motivering, som jag
anförde under gårdagens debatt, ber
jag få yrka bifall till utskottets förslag.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till den
vid punkten fogade reservationen; och
biföll kammaren utskottets hemställan.

Punkten 42.

Övervakning av villkorligt dömda.

Kungl. Maj:t hade i statsverkspropositionen
under andra huvudtiteln, punkt
46, föreslagit riksdagen att till övervakning
av villkorligt dömda för budgetåret
1952/53 anvisa ett förslagsanslag
av 475 000 kronor.

I en av herr Wiklund i Stockholm
m. fl. inom andra kammaren väckt
motion (II: 239) hade, såvitt nu vore
i fråga, hemställts, att riksdagen till
återställande av realvärdet hos arvodena
åt frivilliga övervakare måtte
medverka till en justering av dessa genom
att bevilja ett förslagsanslag å
570 000 kronor till dylika arvoden.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
och med avslag å motionen II: 239,
i vad den avsåge förevarande anslag,
till övervakning av villkorligt dömda
för budgetåret 1952/53 anvisa ett förslagsanslag
av 425 000 kronor.

Efter föredragning av utskottets hemställan
anförde:

Herr WIKLUND i Stockholm: Herr talman!
Den motion som jag nyss berörde
går bl. a. ut på ett yrkande om
höjning av anslagen till arvoden åt
övervakare och tillsynsmän med 95 000
respektive 15 000 kronor, för att dessa
arvodens realvärde skall kunna återställas.
Man har i utskottet, tydligen
av ekonomiska skäl, inte velat gå med
på detta men anser dock att motio -

Torsdagen den 28 februari 1952.

Nr 7. 155

Tillsyn över villkorligt frigivna m. fl. —

närernas uttalande i denna fråga är
värt beaktande.

Nu visar det sig emellertid, att fångvårdsstyrelsen
av olika skäl beräknat
anslaget i årets statsverksproposition
till dessa arvoden för högt. Det finns
enligt styrelsen möjlighet att sänka det
äskade anslagsbeloppet med 125 000
kronor. Vårt förslag om höjning med
95 000 plus 15 000 gör 110 000 kronor.
Denna summa skulle alltså rymmas inom
det av fångvårdsstyrelsen begärda
anslaget till övervakar- och tillsynsarvoden.
Därför kan jag för min del, herr
talman, inte annat än yrka bifall till
motionen II : 239 i vad den avser punkt
42.

Herr MÅRTENSSON i Uddevalla: Jag
vill vid denna tidpunkt inte närmare
ingå på denna fråga utan ber endast
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan i denna punkt dels ock på
bifall till den i ämnet väckta motionen
i nu förevarande del; och biföll kammaren
utskottets berörda hemställan.

Punkten 43.

Tillsyn över villkorligt frigivna m. fl.

Kungl. Maj:t hade i statsverkspropositionen
under andra huvudtiteln,
punkt 47, föreslagit riksdagen att till
Tillsyn över villkorligt frigivna m. fl.
för budgetåret 1952/53 anvisa ett förslagsanslag
av 75 000 kronor.

I en av herr Wiklund i Stockholm
in. fl. inom andra kammaren väckt
motion (11:239) hade, såvitt nu vore
i fråga, hemställts att riksdagen till
återställande av realvärdet hos arvodena
åt frivilliga tillsyningsmän måtte
medverka till en justering av dessa genom
att bevilja ett förslagsanslag å
90 000 kronor till dylika arvoden.

Utskottet hemställde, att riksdagen

Bidrag till Svenska skyddsförbundet.

måtte med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
och med avslag å motionen II: 239,
i vad den avsåge förevarande anslag,
till Tillsyn över villkorligt frigivna
m. fl. för budgetåret 1952/53 anvisa
ett förslagsanslag av 75 000 kronor.

Punkten föredrogs; och yttrade därvid: Herr

WIKLUND i Stockholm: Herr talman!
Med hänvisning till vad jag anfört
under punkt 42 yrkar jag bifall
till motionen nr 239 i denna kammare,
i vad den avser denna punkt.

Herr MÅRTENSSON i Uddevalla: Jag
ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan i den föredragna punkten
dels ock på bifall till den i ämnet väckta
motionen i förevarande del; och biföll
kammaren utskottets berörda hemställan.

Punkten 44.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 45.

Bidrag till Svenska skyddsförbundet.

Efter föredragning av utskottets hemställan
anförde

Herr GUSTAFSON i Göteborg: Herr
talman! Jag har tillåtit mig att under
denna punkt väcka en motion om ökat
anslag till Svenska skyddsförbundet,
detta särskilt med hänsyn till de mycket
svåra omständigheter under vilka
Skyddsvärnet i Göteborg arbetar. Motionen
gick ut på ett tilläggsanslag för
innevarande budgetår med 48 000 kronor
och en ökning av anslaget för nästa
budgetår av 43 000 kronor.

Givetvis är jag mycket glad över att
utskottet kunnat tillstyrka en höjning
av anslaget med 25 000 kronor utöver
vad Kungl. Maj:t hade föreslagit. Jag

156 Nr 7.

Torsdagen den 28 februari 1952.

Motioner om rätt till uppskjuten livränta för befattningshavare, som dömts till avsättning
eller på grund av tjänstefel skilts från tjänsten före år 1935.

har emellertid begärt ordet för att söka
klargöra, att denna ökning tyvärr icke
är tillräcklig. Jag vill inte uppta tiden
med att här framföra den argumentering
som finns i motionen, men jag vill
framhålla att enligt en kalkyl över
Skyddsvärnets utgifter för första halvåret
i år som jag har här framför mig
redovisas för denna tid ett underskott
på 20 000 kronor. Man har även meddelat
mig, att Skyddsvärnet varit tvunget
att ta upp ett lån på 15 000 kronor
för att över huvud taget kunna fortsätta
verksamheten under de närmaste
månaderna.

Vid bedömande av detta underskott
för ett halvår på 20 000 kronor måste
man dessutom taga två omständigheter
med i beräkningen. För det första är
det inte räknat med någon som helst
kompensation åt tjänstemännen för
penningvärdets fall, och man kan förstå,
att det blir svårt att få kompetenta
tjänstemän med dessa låga löner.
För det andra har det varit nödvändigt
att i mycket stor utsträckning finansiera
tjänstemännens löner med de arvoden,
som utgå för övervakningar.
Man har varit tvungen att låta tjänstemännen
ha mellan 100 och 200 övervakningar
var, och vi förstå, att det
under sådana förhållanden inte är
möjligt att få någon effektiv övervakning
till stånd. Om man kunnat öka
anslaget mera än utskottet ansett sig
kunna förorda, hade det varit möjligt
att nedbringa antalet övervakningar
per tjänsteman. Vi äro väl alla överens
om att det är viktigt att övervakningen
sker på ett tillfredsställande sätt.

Jag förstår, herr talman, att det inte
tjänar någonting till att yrka bifall till
motionen. Jag har bara velat fästa uppmärksamheten
på denna sak och hemställa
till herr statsrådet att följa frågan
med uppmärksamhet.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan
i punkten bifölls.

Punkterna 46—52.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 53.

Lades till handlingarna.

§ 5.

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 33, i anledning av väckta motioner
om rätt till semester och vissa andra
förmåner för pensionerade statliga befattningshavare,
som återanställas i
tjänst.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 6.

Motioner om rätt till uppskjuten livränta
för befattningshavare, som dömts till avsättning
eller på grund av tjänstefel
skilts från tjänsten före år 1935.

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 34, i anledning av väckta motioner
om rätt till uppskjuten livränta för befattningshavare,
som dömts till avsättning
eller på grund av tjänstefel skilts
från tjänsten före år 1935.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Söderquist m. fl. (I: 345) och den andra
inom andra kammaren av fröken Vinge
m. fl. (11:454), hade hemställts, att
riksdagen måtte besluta att de statens
befattningshavare, som dömts till avsättning
eller på grund av tjänstefel
skilts från tjänsten före år 1935, måtte
tillerkännas uppskjuten livränta i likhet
med dem, som efter 1935 års ingång
kommit i motsvarande situation.

Utskottet hemställde, att motionerna
I: 345 och II: 454 icke måtte av riksdagen
bifallas.

Reservationer hade avgivits:

1) av herrar Sundelin, Lundqvist,
Söderquist, Malmborg i Skövde, Boman
i Kieryd, Svensson i Ljungskile och
Nihlfors, vilka ansett, att utskottet bort

Torsdagen den 28 februari 1952.

Nr 7. 157

Motioner om rätt till uppskjuten livränta för befattningshavare, som dömts till avsättning
eller på grund av tjänstefel skilts från tjänsten före år 1935.

hemställa, att riksdagen måtte med bifall
till motionerna I: 345 och II: 454
besluta att de statens befattningshavare,
som dömts till avsättning eller
på grund av tjänstefel skilts från tjänsten
före år 1935, måtte tillerkännas
uppskjuten livränta i likhet med dem,
som efter 1935 års ingång kommit i
motsvarande situation;

2) av herr Näsgård, utan angivet
yrkande.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
yttrade:

Fröken VINGE: Herr talman! Till förevarande
utlåtande finnes en reservation
fogad, vari yrkas på att de statliga
befattningshavare, som dömts till avsättning
eller på grund av tjänstefel
skilts från tjänsten före år 1935, må
tillerkännas uppskjuten livränta i likhet
med dem som efter 1935 års ingång
kommit i motsvarande situation.
Reservationen innebär yrkande om bifall
till en motion, som bl. a. jag har
undertecknat. Utskottet avstyrker motionen
med den motiveringen, att ett
bifall skulle innebära, »att bestämmelserna
i civila tjänstepensionsreglementet
om uppskjuten livränta i förevarande
fall gåves retroaktiv tillämplighet».

Ja, lierr talman, det är just det som
vi motionärer begärt, nota bene för
denna speciella kategori av befattningshavare.
Mot utskottets formalistiska
ståndpunkt ställa vi vår vädjan om
hänsyn till de människor det här gäller.
Det är orimligt att staten skall
lägga beslag på de pensionsavgifter,
som dessa personer för att trygga sin
ålderdom ha betalt in under många år.
De ha förbrutit sig mot samhället —-det är sant — men också för en brottsling
måste det finnas rättvisa i ett rättssamhälle.
Samhället bör inte på administrativ
väg lägga en extra pålaga på
det av domstol utmätta straffet. Detta
extra straff drabbar ju för övrigt inte

bara den dömde utan också hans familj.

Jag vill, herr talman, vädja till kammaren
att bifalla reservationen.

Herr LINDHOLM: Herr talman! Vi
behandlade förra året i denna kammare
en motion liknande den det nu är fråga
om. Kammaren avslog då motionen på
de skäl, som utskottet anförde. Inom
utskottet ha vi inte kunnat finna, att
det sedan dess inträffat någonting, som
motiverar ett förändrat ståndpunktstagande.
Jag vill erinra om att 1949 års
riksdag beslutade en omläggning av
grunderna för pensionsrätten, så att
jämväl de som voro avskedade eller
dömda till avsättning skulle ha rätt till
tjänstelivränta, och detta beslut gjordes
retroaktivt till den 1 juli 1935. Anledningen
till att man inte lät retroaktiviteten
sträcka sig längre var, att före
den 1 juli 1935 fanns inte begreppet
tjänstelivränta. Man har alltså gjort beslutet
retroaktivt så långt tillbaka i tiden,
som det har funnits tjänstelivränta
i vårt land.

Jag vill dessutom fästa kammarens
uppmärksamhet på att motionärerna
vilja begränsa rätten att erhålla livränta
till sådana personer, som fått avsked
eller förklarats icke värdiga att
i rikets tjänst inneha anställning. Den
kategori, som frivilligt lämnat sina anställningar
hos staten och därigenom
gått miste om dessa pensionsförmåner,
har man inte ömmat för. Det förefaller
mig som om man, när man behandlar
dessa spörsmål, bör tänka en liten
smula också på den gruppen.

Då det ur principiell synpunkt är
synnerligen farligt att gå på den linje,
som motionen företräder, hemställer
jag, herr talman, om bifall till utskottets
förslag.

Fröken VINGE: Herr talman! .lag vill
bara i korthet nämna, att vi motionärer
ha tänkt också på den andra kategori,
som herr Lindholm nämnde.

158

Nr 7.

Torsdagen den 28 februari 1952.

Motion om ändring'' av pensionsåldersgränserna för personal i civil statstjänst.

Men vi mena att det är den skillnaden,
att den som frivilligt har avgått i regel
gjort detta för att övergå till annan
verksamhet och sannolikt inte befinner
sig i det nödläge, som vi veta att vissa
av dem som avskedats äro i.

Herr LINDHOLM: Herr talman! Jag
vill erinra om att vi inom statsutskottets
femte avdelning haft till behandling
åtskilliga motioner om rätt till
pension åt personer, som på ett tidigt
stadium lämnat sin tjänst. Men på
grund av de bestämmelser som gälla ha
vi yrkat avslag på motionerna, och
mot detta har riksdagen inte reagerat.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till den
av herr Sundelin m. fl. avgivna reservationen;
och biföll kammaren utskottets
hemställan.

§ 7.

Motion om ändring av pensionsåldersgränserna
för personal i civil statstjänst.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
35, i anledning av väckt motion om ändring
av pensionsåldersgränserna för
personal i civil statstjänst.

I en inom andra kammaren av herr
Senander väckt motion (II: 126) hade
hemställts, att riksdagen måtte, med
upphävande av sitt beslut i saken den
16 maj 1951, besluta, att de fasta pensionsåldrar,
som före nyssnämnda beslut
ägde tillämpning, åter skulle gälla.

Utskottet hemställde, att motionen
II: 126 icke måtte av riksdagen bifallas.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr DAHLGREN: Herr talman! Det
beslut, som riksdagen förra året fattade
om pensionsåldersgränserna för
personal i civil statstjänst, innebar en
förändring på så sätt, att de gränser

som tidigare gällde ersattes med s. k.
pensionsperioder om ett, två eller tre
år. Vid det tillfället yrkade ledamoten
av denna kammare herr Senander liksom
nu i en motion avslag på förslaget
med motivering att en sådan förändring
skulle betyda försämrade befordringsmöjligheter
speciellt för den yngre
personalen.

Den korta tid som gått sedan beslutet
trädde i kraft har visat, att motionären
hade rätt. Det har blivit allt
svårare att anställa folk, och det råder
ett allmänt utbrett och mycket berättigat
missnöje med de införda bestämmelserna.
Då motionären inte är
här, vill jag i hans ställe yrka bifall
till motionen II: 126, som innebär att
man slopar de nu gällande bestämmelserna
om pensionsåldersgränserna
och går tillbaka till de bestämmelser
som funnits tidigare.

Herr LINDHOLM: Herr talman! Det
är klart, att man med en förlängd
tjänstetid i någon mån reducerar befordringsmöjligheterna
för dem som
äro yngre än de tjänstemän, som enligt
tidigare gällande bestämmelser skulle
ha avgått. Men nog tror jag att herr
Dahlgren gör sig skyldig till en överdrift
när han säger, att det råder ett
mycket stort missnöje med dessa bestämmelser.
Det är väl tvärtom så, att
de som få behålla sina tjänster äro relativt
nöjda med den nya anordningen.
Och då det såvitt vi inom utskottet
kunna finna inte inträffat något som
motiverar ett annat ställningstagande i
år än det som vi gingo in för förra
året, ha vi hemställt om avslag på
motionen.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till den i
ämnet väckta motionen; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

Torsdagen den 28 februari 1952.

Nr 7.

159

Motioner om rätt för skogsarbetare m. fl. att vid taxering till skatt för inkomst åtnjuta
avdrag för vissa fördyrade levnadskostnader.

§ 8.

Föredrogos vart för sig:

statsutskottets utlåtande nr 36, i anledning
av väckta motioner om utredning
rörande tilläggspension åt vissa
pensionerade statliga befattningshavare;
och

bevillningsutskottets betänkande nr
7, i anledning av väckt motion om återbetalning
till Constance Seth av visst
skattebelopp.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda utlåtande och betänkande hemställt.

§ 9.

Motioner om rätt för skogsarbetare m. fl.
att vid taxering till skatt för inkomst
åtnjuta avdrag för vissa fördyrade levnadskostnader.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 8, i anledning av väckta
motioner om rätt för skogsarbetare m.
fl. att vid taxering till skatt för inkomst
åtnjuta avdrag för vissa fördyrade
levnadskostnader.

Efter föredragning av utskottets hemställan
yttrade:

Herr ERICSSON i Sörsjön: Herr talman!
Motionärerna ha vid innevarande
års riksdag liksom någon gång tidigare
framhållit, att det föreligger högst olika
möjligheter till avdrag för fördyrade
levnadsomkostnader för olika medborgare
inom landet.

Vid innevarande års taxeringar ämnar
man tillämpa avdragsrätten för
skogsarbetare och med dem jämställda
arbetare i våra sex nordligaste län på
sätt som framgår av tabellen på s. 6
i utskottets utlåtande, vilken gäller avdrag
för fördyrade levnadsomkostnader
i sådana fall där arbetsplatsen varit så
belägen, att övernattning icke har
kunnat ske i hemmet.

Tabellen visar att det rör sig om

mycket små avdragsbelopp; de variera
mellan 2 kronor 50 öre och 3 kronor
25 öre för skattskyldig med eget hushåll
i hemorten och från 1 krona 25
öre till 1 krona 50 öre för skattskyldig
utan eget hushåll i hemorten.

Det föreligger ju en viss ojämnhet i
avdragen de olika länen emellan. För
egen del anser jag dock att dessa
ojämnheter i och för sig inte äro så
förfärligt stora. En ytterligare utjämning
de olika länen emellan kan naturligtvis
tänkas. Men jag menar att
de medgivna avdragsbeloppen i sig
själva te sig ytterligt små, i synnerhet
om man tänker på att det finns
andra medborgare som ha rätt till
ganska betydande avdrag för fördyrade
levnadsomkostnader.

Jag skall här nöja mig med att anföra
ett enda exempel till stöd för vad
jag här yttrat. Detta exempel är hämtat
från det arbetsområde där skogsarbetarna
äro sysselsatta. Jag tar nämligen
som exempel en revirförvaltare.
Jag har hänvänt mig till domänverket
och där fått de uppgifter som jag här
skall lämna inför kammaren och som
gälla de traktamenten, vilka utbetalas
till revirförvaltarna i enlighet med
inom domänverket gällande besparingsreglemente.
När en revirförvaltare är
ute i tjänstgöring inom reviret och
övernattar utom hemmet, får han i
dagtraktamente 11 kronor 75 öre och
i nattraktamente 8 kronor 75 öre, alltså
tillsammans 20 kronor 50 öre. Och
jag vet av erfarenhet, att dessa tjänstemäns
levnadskostnadsfördyring ofta inte
är större än skogsarbetarnas. Vi ha
ju tänkt att man så småningom skulle
komma så långt, att andra medborgare
skulle få en rätt till avdrag med summor
som närmade sig de statliga befattningshavarnas
traktamenten, vilka
ju i sin helhet äro skattefria. Det är
dithän vi motionärer syfta.

Nu framhålles det från utskottets
sida, att motionärernas önskemål inte

160 Nr 7.

Torsdagen den 28 februari 1952.

Motioner om rätt för skogsarbetare m. fl. att vid taxering till skatt för inkomst åtnjuta
avdrag för vissa fördyrade levnadskostnader.

kunna tillgodoses genom ändrad lagstiftning,
eftersom spörsmålet om
skogsarbetarnas avdrag för fördyrade
levnadsomkostnader vid arbete i annan
ort än hemorten är en tillämpningsfråga.
Det vill med andra ord
säga att taxeringsmyndigheterna redan
med nu gällande bestämmelser skulle
ha rätt och möjlighet att medge skäliga
avdrag.

Jag måste emellertid för min del
framhålla att man kanske inte har så
stora möjligheter att nå fram till en
sådan gräns för avdragen, att skogsarbetarnas
och de med dem jämställdas
önskemål härvidlag kunna bli tillfredsställda.
Det kan ju bli en och annan
tioöring och tjugofemöring, men att
man skall komma till den av oss åsyftade
utjämningen på den vägen, det
tror jag för min del är ganska omöjligt.

I en del fall visar man vederbörande
skattskyldiga en ganska stor generositet,
men i andra fall söker man iakttaga
ganska stor försiktighet — då är
man rädd om tioöringar och tjugofemöringar.
Det är väl möjligt att
detta spörsmål kan ordnas bättre på
en annan väg än den av utskottet anvisade.
Jag föreställer mig att det i
framtiden kanske skall vara tänkbart
att uppnå en överenskommelse mellan
arbetare och arbetsgivare om en skälig
ersättning för fördyrade levnadsomkostnader.
Om man kommer så långt,
kanske det skall bli möjligt att erhålla
avdrag med de belopp, som man har
kommit överens om mellan arbetare
och arbetsgivare.

Jag har, herr talman, intet yrkande
att framställa, utan jag har endast velat
framföra dessa synpunkter, innan
klubban faller för det av utskottet
gjorda avslagsyrkandet.

På grund av förfall för undertecknad
övertogs protokollsföringen nu, enligt
herr andre vice talmannens förordnan -

de, av tjänstemannen hos kammaren
P. Bergsten.

In fidem
Gunnar Brilth.

Herr OLSSON i Gävle: Herr talman!
Jag tror att motionären här i kammaren
något missuppfattat utskottets avslagsyrkande.
Man kan inte ordna denna
sak genom ändring i lagstiftningen.
Denna ger alla de möjligheter som motionärerna
syfta till, och det är här
huvudsaken att få lagstiftningen tilllämpad
på ett sådant sätt som är avsett.

Utskottet har vid de föregående tillfällen,
då detta spörsmål varit uppe
till behandling, sagt klart och tydligt
ifrån, att det skall ske ett avdrag för
fördyrade levnadskostnader, som är
tillräckligt och som alltså fyller det
ändamål som lagstiftningen har avsett.
Det har aldrig lyckats att få detta omsatt
i det praktiska livet. Nu har emellertid
riksskattenämnden, som ju kommit
till för att försöka lösa frågor om
likformig tillämpning av lagstiftningen
över hela landet, tagit sig an denna
sak. Det är vår förhoppning att riksskattenämnden
snart nog skall ha kommit
fram till en linje, som möjliggör
att även skogsarbetarna i detta avseende
skola nå fram till en väsentligt
förbättrad ställning i förhållande till
vad som nu gäller.

Jag hemställer om bifall till utskottets
hemställan.

Herr ERICSSON i Sörsjön: Herr talman!
Jag måste säga med anledning
av herr Adolv Olssons anförande, att
jag nog inte har missuppfattat vad utskottet
har skrivit. Jag har ju läst alltihop
ganska grundligt. Ingen skulle
vara mera tacksam än jag om herr
Adolv Olssons spådomar och förhoppningar
skulle komma att gå i uppfyllelse.
Men jag har ju sagt att jag tror
att det kommer att bli ganska svårt att

Nr 7.

Kil

Torsdagen den 28 februari 1952.

Motion ang. sådan ändring av bestämmelserna i 32 § kommunalskattelagen, att resekostnads-
och traktamentsersättning, som anvisas av annan än staten, icke skall
utgöra skattepliktig intäkt.

komma så långt att den rättvisa, som
vi önska skipad, blir verklighet.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan
bifölls.

§ 10.

Motion ang. sådan ändring av bestämmelserna
i 32 § kommunalskattelagen, att
resekostnads- och traktamentsersättning,
som anvisas av annan än staten, icke
skall utgöra skattepliktig intäkt.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 9, i anledning av väckt
motion angående sådan ändring av bestämmelserna
i 32 § kommunalskattelagen
att resekostnads- och traktamentsersättning,
som anvisas av annan än
staten, icke skall utgöra skattepliktig
intäkt.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
anförde:

Herr CHRISTENSON i Malmö: Herr
talman! Enligt nuvarande skatte- och
taxeringsförfattningar äro statens tjänstemän
och riksdagens ledamöter inte
skyldiga att deklarera sådan intäkt, som
av staten har anvisats för bestridande
av särskilda, med vissa tjänster eller
uppdrag förenade kostnader, såsom resekostnads-
och traktamentsersättning.

Vid olika tillfällen ha krav framställts
av skattskyldiga befattningshavare
vid statliga institutioner och tjänstemän
i kommunerna bland annat på
att de i beskattningshänseende skulle
jämställas med statstjänstemännen. De
skattskyldiga, som här åsyftas, äro inte
så få till antalet som man skulle vilja
tro. Till gruppen »i kommunal tjänst
anställda» torde nämligen kunna räknas
inte endast de, som äro anställda i
primärkommuner, utan också de som
äro anstiillda hos t. ex. landsting och
hushållningssällskap, vidare befattningshavare
i skogsvårdsstyrelser m. fl.

institutioner samt i sådana företag, där
aktiemajoriteten innehas av staten och
där staten sålunda har möjlighet att
fixera traktamentsersättningens storlek.
Utskottet anför som skäl för sitt avstyrkande,
att beskattningsmyndighcternas
rätt till granskning och prövning
av traktamente, som anvisas av
annan än staten, icke bör inskränkas,
detta av den anledningen, att sådan
kostnadsersättning utgår efter varierande
grunder.

Denna förmodan kan vara riktig beträffande
traktamente, som många enskilda
företagare utbetala, men är knappast
befogad i fråga om andra traktamenten,
d. v. s. de som utges i kommunal
eller därmed jämförbar tjänst.
Här kan det i vissa fall t. o. m. påvisas,
att kostnadsersättningarna äro knappare
tillmätta än de statliga. Man synes
därför inte vara berättigad till det generella
påståendet, att kommunerna
skulle vara mer rundhänta än staten.

Alldeles nyss hänvisade bevillningsutskottets
ärade ordförande i en replik
till föregående talare till vad utskottet
anfört. Av de sista raderna i utskottets
utlåtande får man det intrycket, att utskottet
inte är riktigt övertygat om att
allt är bra som det är. Jag syftar på
den passus, där utskottet ger uttryck
för den tanken, att riksskattenämnden
skall äga utfärda vägledande anvisningar
för taxeringsmyndigheternas bedömning
av frågor om avdrag för fördyrade
levnadskostnader. Denna möjlighet förefaller
vara ägnad att medge en mera
enhetlig tillämpning än vad som för
närvarande är fallet. Men den löser
inte det spörsmål, som upptagits i motionen
ocli som avser att få till stånd
för alla tjänsteinkomsttagare likartade
bestämmelser om beskattning av traktamentsersättning.
I utskottsutlåtandet
erinras också om att anledningen till
att statstjänstemännen inte behöva deklarera
sina traktamenten är, att dessa

11—Andra kammarens protokoll 1952. Nr 7.

162

Nr 7.

Torsdagen (lön 28 februari 1952.

Motion ang. sådan ändring av bestämmelserna i 32 § kommunalskattelagen, att resekostnads-
och traktamentsersättning, som anvisas av annan än staten, icke skall
utgöra skattepliktig intäkt.

anses vara så tillmätta, att de endast
skola täcka de fördyrade levnadskostnader,
som uppkomma under tjänsteresor.
Man bygger med andra ord på den
uppfattningen, att ersättning och merutgifter
alltid täcka varandra.

Denna olikhet i skattehänseende blir
iin mer framträdande och orättvis, då
beskattning av inbesparade levnadskostnader
genomföres för i kommunal
eller enskild tjänst anställda personer,
även om deras traktamentsersättning
är knappt tillmätt och kanske lägre än
den kostnadsersättning, som skulle ha
utgått, om vederbörande varit statstjänsteman
och sålunda uppburit skattefri
kostnadsersättning.

I direktiven för 1950 års skattelagssakkunniga
har utredningsuppdragets
huvudsyfte angetts vara att genomföra
en genomgripande teknisk revision av
de nuvarande skattereglerna samt att i
samband med detta arbete beakta och
bringa till lösning aktuella reformfrågor
på olika områden av skattelagstiftningen.
De sakkunniga ha dessutom
som uppgift att eftersträva att såvitt
möjligt ernå enklare beskattningsregler.
Då det i motionen framförda förslaget
ligger i linje med det uppdrag, som
lämnats de sakkunniga, anser jag, att
utskottet vid behandlingen av motionen
dock haft anledning att överväga den
möjlighet som stått öppen, nämligen att
hos riksdagen hemställa om en skrivelse
till Kungl. Maj:t av innehåll, att
Kungl. Maj:t måtte anbefalla de sakkunniga
att närmare utreda förevarande
detaljspörsmål och snarast inkomma
med förslag i ämnet. Jag anser mig
emellertid, herr talman, inte i sakens
nuvarande läge böra framställa yrkande
därom.

Herr OLSSON i Gävle: Herr talman!
Någon verklig lösning av de problem
som herr Christenson i Malmö fört
fram finns inte, om man inte vill be -

skatta alla dagtraktamenten, således
även dem, som staten utbetalar. Det är
den enda möjligheten att nå likställighet
i det avseende som herr Christenson
syftar på. Staten har ju, kan man
säga, av rent taxeringstekniska skäl undantagit
sina tjänstemän från beskattning
av dagtraktamenten. Om taxeringsnämnderna
skulle pröva alla dessa traktamenten,
är jag övertygad om att taxeringsorganisationen
skulle komma att
utsättas för en sådan påfrestning, att
fråga är, om den skulle hålla. Vad staten
har gjort i detta avseende är ju, att den
för sina tjänstemän skapat en schablon,
där det är klart utsagt, att traktamentena
avse att täcka merkostnaderna,
men något utrymme ges ej för avdrag
därutöver. Men hur är det i andra fall
när det gäller befattningshavare i kommunal
och enskild tjänst? Beträffande
dessa är, om herr Christenson läser
82 och 33 §§ kommunalskattelagen och
anvisningarna därtill, klart och tydligt
fastslaget, att de skola behandlas ungefär
som statens anställda, därest de
kunna visa att de haft utgifterna. Om
den som yrkar avdrag för sina utgifter
kan styrka dem — det är det som folk
i allmänhet har så förfärligt svårt att
göra -— är det inte fråga om annat än
att han säkerligen kan få ett avdrag
som kanske rent av överstiger de belopp,
som en statens motsvarande befattningshavare
hade fått i dagtraktamente.

Jag tror som sagt inte på möjligheten
att skapa likställighet på annat sätt än
att man gör rent hus över hela linjen,
men det tror jag ingen vågar göra. Det
skulle fresta taxeringsorganisationen
för mycket. Då gäller det bara att ställa
den frågan, om de som ha så höga dagtraktamenten
att det blir avsevärda
överskott på desamma, skola vara befriade
från skatt på vad de få över.
Det är en litet indiskret fråga, herr
Christenson, men lagstiftningen har inte

Torsdagen den 28 februari 1952.

Nr 7. 163

Motion om beredande av rätt för enskild ägare av automobil att utan särskilt trafiktillstånd
få mot ersättning transportera skolbarn till och från skolan.

avsett, att den som får sina inkomster
på det ena eller andra sättet skall undgå
beskattning av desamma.

När utskottet har uttalat, att riksskattenämnden
skall ägna uppmärksamhet
åt dessa spörsmål, är det därför
att det är oformligt med skiftande
praxis de olika länen emellan — ja,
man kan säga de olika taxeringsdistrikten
emellan — för vad man får dra av,
då man ej utnyttjat det egna hushållet.
Det är naturligtvis ett problem, som det
vore önskvärt att få löst på ett eller
annat sätt.

Till sist, herr talman, skulle jag bara
vilja säga att jag aldrig tror, att lösningen
ligger däri att allt det, som utgår
i dagtraktamenten, skall vara skattefritt.
Herr Christenson, för hur många
människor vore det inte idealiskt, om
deras årsinkomster utginge i dagtraktamenten,
som vore skattefria! Vi skola
inte vara blinda för att en sådan möjlighet
finnes, och den luckan botar man
ej genom det Christensonska förslaget.

Herr talman! Jag hemställer om bifall
till vad utskottet här har föreslagit.

Herr CHRISTENSON i Mahnö: Herr
talman! Utskottets ärade ordförande påpekar
mycket riktigt, att den skattskyldige
skall styrka sina avdragsyrkanden.
Nu är det så, att i taxeringsärenden intager
den skattskyldige en vida ogynnsammare
ställning än t. ex. i straffprocessen.
Där tillkommer det åklagaren
att styrka sin talan, men i skatteprocessen
råder motsatta förhållandet.

Herr OLSSON i Gävle: Herr talman!
Är det orimligt att en medborgare, om
han begär avdrag för elt mycket stort
belopp i höjda levnadskostnader på
grund av sina resor, skall styrka, att
han haft ungefär dessa utgifter, så att
de inte bara äro luft?

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan
bifölls.

§ 11.

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 5, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 30 april 1948
(nr 218) om sambruksföreningar.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 12.

Motion om beredande av rätt för enskild
ägare av autömobil att utan särskilt trafiktillstånd
få mot ersättning transportera
skolbarn till och från skolan.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 11, i anledning av väckt motion
om beredande av rätt för enskild
ägare av automobil att utan särskilt
trafiktillstånd få mot ersättning transportera
skolbarn till och från skolan.

Efter föredragning av utskottets hemställan
yttrade:

Herr ANDERSSON i Dunker: Herr talman!
Jag har tillsammans med herr
Onsjö väckt en motion, som utskottet
avstyrkt. I motionen ha vi framhållit,
att kostnaderna för våra skolskjutsar
ute i kommunerna äro ganska betydande.
I den nu framlagda staten för nästa
budgetår ha statens kostnader för bidrag
till skolskjutsarna upptagits till
inte mindre än 18 miljoner kronor.
Kommunerna ha ju också ganska betydande
kostnader för samma ändamål,
och totalkostnaden ökas för varje år.
Vi ha funderat på detta och framhållit
i motionen, att man borde kunna vidtaga
vissa åtgärder för att möjligen hålla
dessa kostnader nere. Vi ha föreslagit
att det skulle möjliggöras för enskilda
bilägare att få transportera barn
till och från skolan, alltså utföra skolskjutsar,
utan att man skulle ställa de
stora krav på deras bilar och deras
körkortsförhållanden, som man gör för
yrkesmässig trafik. Ty om man gör det
lär man inte få några enskilda bilägare,

164 Nr 7.

Torsdagen den 28 februari 1952.

Motion om beredande av rätt för enskild ägare av automobil att ulan särskilt trafiktillstånd
få mot ersättning transportera skolbarn till och från skolan.

som vilja åtaga sig sådant. Vi mena att
man för denna speciella trafik skulle
kunna förfara på ett enklare sätt än
när det gäller yrkesmässig trafik i allmänhet.

Beträffande orsaken till att vi kommit
in på denna tanke kan jag säga, att
jag för min del känner till vissa speciella
fall, där man sökt ordna sådant
tillstånd. Det visade sig emellertid, att
vederbörande länsstyrelse inte ansåg
sig kunna lämna tillstånd till sådan trafik,
utan först när man gick vidare till
kommunikationsdepartementet lyckades
man få ett speciellt tillstånd. Jag
tror för min del att det vore all anledning
att bär försöka lätta på förhållandena.
Utskottet pekar på att det här
finns vissa lättnader, men de innebära
inte någonting annat än att vederbörande
myndighet, som skall lämna sådant
tillstånd, kan befrias från skyldigheten
att höra en råd olika myndigheter i
varje särskilt fall, som den annars skall
göra. Men det är ju ingen egentlig lättnad
för den som skulle önska detta trafiktillstånd
för skolskjutsar.

Utskottet erinrar här om att det så
pass långt tillbaka som 1940 i en proposition
till riksdagen, nr 155, refererades
ett yttrande av skolöverstyrelsen, där
styrelsen, efter att ha verkställt en utredning
och kommit fram till en bestämd
mening, ansåg att det borde i
gällande trafikförordning göras några
ändringar, som skulle underlätta för
enskild bilägare att få utföra dylik skolbarnstransport.
Utskottet har emellertid
inte velat göra något i detta fall. Jag
beklagar detta, tv det är nu ofta så i
kommunerna, att det finns en enda
trafikbilägare som kan utföra denna
körning av skolbarn. Då blir det gärna
en monopolställning, som det inte är så
lätt för kommunerna att komma till
rätta med. Det gör ju att det blir onödigt
dyrt.

Jag skall, herr talman, inte nu ställa
något yrkande. Nu har vi tyvärr inte

vår ärade finansminister i kammaren,
men jag skulle ändå vilja hemställa till
honom, att han måtte se på den här saken.
Ty när kostnaderna för staten redan
äro uppe i 18 miljoner kronor om
året och dessutom kommunernas kostnader
tillkomma samt kostnaderna ökas
undan för undan, så skulle jag nästan
tro, att finansministern skulle, om han
ville, med den förmåga han har, kunna
göra något för att spara åtskilliga miljoner
i det här fallet. Jag ville bara
göra denna hemställan till finansministern
att se på detta problem, och jag
har för övrigt intet yrkande.

Herr PERSSON i Appuna: Herr talman!
Herr Andersson i Dunker har
här framhållit att det är stora kostnader
för skolskjutsarna, och på den
punkten delar jag hans uppfattning.
Däremot är jag inte beredd att dela den
när han anser att man skulle få det så
väsentligt mycket billigare i den händelse
man läte t. ex. privata bilägare
utföra dessa skolskjutsar. Jag tror inte
att man skulle tjäna alltför mycket på
det. Jag tror å andra sidan också att
vi inte skola ge oss in på att göra uppmjukningar
både här och där på detta
område. Vi ha förra året fattat ett beslut,
att en jordbrukare, som äger en
lastbil för mjölktransport, skall få köra
sockerbetor utan särskilt tillstånd. Jag
tror att om man skall ge sig in på att
utvidga rätten att utföra dessa transporter,
kan det bli rent kaos på detta
område.

Nu säger herr Andersson i Dunker
att utskottet sagt, att om man skulle
ge sig in på en sådan sak skulle man
självfallet ställa lika stora krav på fordonets
beskaffenhet som man gör när
det gäller cn vanlig trafikbilägare. Jag
tycker inte att det är oförnuftigt att
göra det. När det gäller dessa skolskjutsar
ligger det dessutom till på det sättet,
att man ställer stora krav på förarna.
Man kräver att de läkarundersökas för

165

Torsdagen den 28 februari 1952. Nr 7.

Motioner om vissa ändringar i förordningen angående yrkesmässig automobil
trafik m. m.

att de inte skola ha smittosamma sjukdomar
o. s. v.

Jag tror å andra sidan, att när man
kommer ut på landsbygden så finner
man där många som skaffat sig personbil
och fått trafikrättigheter. De utföra
en ganska viktig uppgift i områden,
där det för närvarande är svårt
med kommunikationerna. De tjäna inte
så mycket pengar på de vanliga transporterna,
och de ha nu på grund av
indelningen i storkommuner lyckats
skaffa sig dessa skolskjutsar och få på
det sättet en extrainkomst.

Jag har här samma uppfattning som
utskottet. Jag tycker t. o. m. att det har
skrivits litet för snällt på denna punkt,
ty det har ju i slutet bl. a. sagts, att när
det gäller att pröva dessa saker skall
man taga all möjlig hänsyn. Detta innebär
väl att man kanske kan göra lättnader
på vissa håll. För min del är jag
icke beredd att dela den uppfattningen.
Jag anser att en uppmjukning här inte
är lycklig. Jag ber, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan
bifölls.

§ 13.

Motioner om vissa ändringar i förordningen
angående yrkesmässig automobiltrafik
m. m.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 12, i anledning av väckta motioner
om vissa ändringar i förordningen
angående yrkesmässig automobiltrafik
m. m.

Andra lagutskottet hade till behandling
föreliaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr
309 i första kammaren av herr Cassel
samt nr 103 i andra kammaren av herr
Hagård.

I motionerna, vilka voro likalydande,
liadc hemställts, att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj:t måtte uttala

sig för en sådan omarbetning av 9 §
1 mom. och 25 § 1 mom. förordningen
den 25 oktober 1940 angående yrkesmässig
automobiltrafik m. m., att bestämmelserna
om kungörande i tidning
rörande ansökan om trafiktillstånd
skulle utgå, samt att det måtte tillkomma
»trafikinspektör» att godkänna bil,
som skulle brukas i yrkesmässig trafik.

Utskottet hemställde, att förevarande
motioner, I: 309 och II: 103, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation utan angivet yrkande
hade avgivits av herrar Nilsson i Göteborg
och Hagård.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
anförde:

Herr HAGÅRD: Herr talman! Det må
tillåtas mig att i detta ärende säga några
ord, särskilt med tanke på att den motion,
som åsyftas, kommer in på några
frågor av mera principiell innebörd.

Jag vill då först säga, att behandlingen
i utskottet och kammarens beslut
här i dag, som jag förutsätter kommer
att gå på endast ett sätt, kunna anses
vara belysande för vår innersta inställning
när det gäller sådana saker, som
mycket ofta debatterats, nämligen kravet
på förenkling och sparsamhet i
förvaltningen.

De båda synpunkter, som äro behandlade
i motionen, skall jag inte besvära
med att utveckla i detalj. Så pass mycket
måste jag kanske ändå i korthet
säga, att i ena fallet gäller det ett förslag
rörande 9 § i förordningen om yrkesmässig
automobiltrafik m. in., att bestämmelserna
om kungörandet i en på
förhand bestämd tidning beträffande
ansökan om trafiktillstånd måtte moderniseras
och förenklas.

Det andra förslaget gäller 25 § i förordningen,
där ett liknande kungörelseförfarande
föreskrives. På den punkten
krävs en förenkling beträffande
godkännande av bil som skall brukas

166 Nr 7. Torsdagen den 28 februari 1952.

Motioner om vissa ändringar i förordningen angående yrkesmässig automobiltrafik
m. m.

i yrkesmässig trafik. Det är att observera
att motionens förslag tidigare i
flera sammanhang varit föremål för
närmare behandling av olika utredningskommittéer
och att förslagets realiserande
inte på något sätt äventyrar
trafiksäkerheten. Resonemanget
ligger helt och hållet på det administrativa
planet.

Utskottet har också redovisat de
nämnda utredningarnas resultat. Först
gäller det decentraliseringsutredningen.
Den har på vissa angivna skäl föreslagit,
att bestämmelserna om obligatoriskt
kungörande av ansökan om
tillstånd till beställningstrafik måtte
slopas. Beträffande godkännande av
bil för allmän yrkesmässig trafik för
personbefordran har samma utredning
föreslagit att befogenheten att utfärda
detta godkännande skulle överflyttas
från länsstyrelse till besiktningsman,
samt ansett att det skulle innebära en
betydande förenkling.

Detta sades i januari 1948. Den av
regeringen tillsatta 1950 års besparingsutredning
anslöt sig utan tvekan
till samma ståndpunkt i båda fallen.

Så skedde i juni 1951 en föredragning
i kommunikationsdepartementet
beträffande dessa spörsmål. I den första
frågan var föredragandens ståndpunkt
inte särdeles deciderad. Olägenheterna
och fördelarna av den föreslagna
ändringen vägdes mot varandra
med, enligt föredragandens mening,
en liten övervikt för olägenheterna.
Även den andra frågan behandlades,
och där kom man till ungefär samma
resultat. Någon åtgärd har inte Kungl.
Maj:t vidtagit i någondera riktningen,
i varje fall inte hittills.

Nu har utskottet byggt hela sitt resonemang
på de synpunkter som föredraganden
i kommunikationsdepartementet
anförde, och så resolveras, utan
att man hör någon remissinstans och
utan att man skänker något beaktande
åt de synpunkter som samfällt ha

framförts av decentraliseringsutredningen
och 1950 års besparingsutredning,
att motionen icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Vi ta, herr talman, ibland här i riksdagen
och även annorstädes upp frågan
om förenkling och sparsamhet i
förvaltningen, men när det kommer
fram ett konkret förslag svikta vi. De
flesta vittna om nödvändigheten av
att minska antalet tjänstemän, och det
finns de som alltid avvisa kravet på
personalökning. Enligt min mening vore
det betydligt viktigare att såvitt
möjligt försöka inskränka på utvidgningar
av administrationens arbetsbörda
och såvitt görligt förenkla och
minska ner sådana uppgifter. Men,
ärade ledamöter av kammaren, när vi
i själva riksdagen tveka då det föreligger
möjligheter till förenklingar och
besparingar, blir resultatet av alla utredningar
och försök på detta område
lika med noll och av intet värde.

Jag kan, herr talman, inte göra annat
än rent demonstrativt yrka bifall
till den motion som här har avgivits.

Herr HELLBACKEN: Herr talman!
Jag skall fatta mig mycket kort. Jag
utgår från att kammarens ledamöter
ha läst vad andra lagutskottet i sitt
betänkande har anfört, men jag vill
också erinra om att denna sak redan
tidigare varit föremål för Kungl. Maj ds
uppmärksamhet. Önskemålet har varit
att allmänheten skulle få största möjliga
kännedom om trafiktillstånd som
beviljas, och Kungl. Maj:t har ansett,
att kungörelseförfarandet i tidningarna
varit det bästa.

Nu har motionärerna anfört i sin
motion, och det har understrukits av
reservanten herr Hagård här, att trafikorganisationerna
kunna få kännedom
om dessa saker utan att man behöver
använda kungörelser i tidningarna.
Emellertid är det nog ändå i
stora delar av- landet så att alla bil -

1G7

Torsdagen den 28 februari 1952. Nr 7.

Motioner om vissa ändringar i förordningen angående yrkesmässig automobiltrafik
m. m.

ägare inte äro organiserade eller inte
genoin sina organisationer kunna få
veta vad länsstyrelsen i detta avseende
beslutat. För närvarande kan man
tack vare kungörelseförfarandet slippa
onödiga remisser till olika organisationer,
då den stora allmänheten genom
kungörelserna i tidningar har
möjlighet att få veta vad länsstyrelsen
beslutat.

Jag kan inte finna, herr talman, att
motionärerna eller den föregående talaren
ha anfört någonting som kan
rubba de förhållanden som äro prövade
under många år och som Kungl. Maj:t
i olika sammanhang haft tillfälle taga
ställning till men icke funnit sig böra
ändra.

Jag hemställer med dessa korta ord,
herr talman, om bifall till utskottets
utlåtande.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till de i
ämnet väckta motionerna; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 14.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades
herr Johnsson i Stockholm under
tolv dagar från och med den 29
innevarande februari.

§ 15.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 6.50 em.

In fidem
Per Bergsten.