1952 ANDRA KAMMAREN Nr 6 (Riksdagens protokoll 1952:6)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1952 ANDRA KAMMAREN Nr 6

16—20 februari

Debatter m. in.

Tisdagen den 19 februari. Sid

Interpellation av:

Herr Ohlin ang. åtgärder för undvikande av att personer, som äro
kända för kommunistisk inställning, placeras på ur försvarssynpunkt
viktiga poster, m. m............................... 8

Onsdagen den 20 februari.

Svar på frågor av:

Herr Ståhl rörande tolkningen av gällande bestämmelser om klockringning
vid jordfästning................................ 10

Herr Wedén ang. sammanförande av parterna på byggnadsmarknaden
i syfte att förbättra produktivitetsutvecklingen........ 11

Vid remiss av Kungl. Maj :ts proposition nr 60.................. 14

Ändrad ordning för beredande av frågor rörande ersättning för riksdagsmannauppdragets
fullgörande och därmed sammanhängande

förmåner .............................................. 38

Marinens fartygsbyggnader.................................. 59

Motion om befrielse från skattskyldighet för avlönings- och andra förmåner,
som äro förbundna med tjänstgöringen vid Svenska röda

korsets fältsjukhus i Korea................................ 63

Motioner om fyrhjuliga invalidfordons undantagande från fordons beskattning.

........................................... 64

Motioner om förlängd semester för vissa arbetstagare med särskilt

pressande eller hälsofarligt arbete .......................... 66

Motion ang. ändring i 7 § lagen om semester.................... 66

Motioner om förtydligande av vägtrafikförordningens bestämmelser
beträffande gåendes skyldighet att åtlyda trafikljussignalcr, m. m 69
1—Andra kammarens protokoll 1952. Nr 6.

Nr 6.

Innehåll.

Sid.

Motioner om allmänt barnbidrag till barn, som vistas å nomadskolorna
................................................. 70

Ändring av språkformerna i riksdagens protokoll................ 72

Motion om viss ändring av bestämmelserna i 2 § kungörelsen angående

rätt att inneha radiomottagningsapparat .................... 72

Motion om åtgärder mot fortsatt organiserad import av utländsk
arbetskraft till Sverige.................................... 73

Samtliga avgjorda ärenden.

Tisdagen den 19 februari.

Bankoutskottets anmälan ang. tillägg till riksgäldskontorets reglemente 5

Onsdagen den 20 februari.

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 4, ang. beredandet av frågor om

ersättning för riksdagsmannauppdraget m. m................. 38

Statsutskottets utlåtande nr 16, ang. utgifter å tillägsstat II (utrikesdepartementet)
........................................ 58

— nr 17, ang. utgifter å tilläggsstat II (försvarsdepartementet) .... 58

— nr 19, ang. utgifter å tilläggsstat II (kommunikationsdepartementet) 59

— nr 21, ang. utgifter å tilläggsstat II (ecklesiastikdepartementet). . 59

— nr 22, ang. utgifter å tilläggsstat II (handelsdepartementet)..... 59

— nr 24, ang. utgifter å tilläggsstat II (staten för statens allmänna

fastighetsfond)......................................... 59

— nr 25, ang. utgifter å tilläggsstat II (staten för försvarets fastighetsfond)
............................................ 59

— nr 26, ang. anslag å kapitalbudgeten för finansdepartementet.... 59

— nr 27, ang. marinens fartygsbyggnader .................... 59

— nr 28, ang. anslag till oförutsedda utgifter................... 62

— nr 29, ang. avskrivning av oreglerade kapitalmedelsförluster .... 63

— nr 30, ang. stat för statens allmänna fastighetsfond........... 63

Bevillningsutskottets betänkande nr 2, ang. fortsatt giltighet av förordningen
ang. omsättnings- och utskänkningsskatt å spritdrycker. 63

— nr 3, ang. skyldigheten att avgiva självdeklaration............ 63

— nr 4, ang. befrielse från skattskyldighet vid Svenska röda korsets

fältsjukhus i Korea...................................... 63

— nr 5, ang. fyrhjuliga invalidfordons undantagande från fordonsbe skattning.

............................................ 64

— nr 6, ang.tullfrihet och skattelättnader för vissa för försvaret lämpade
motorfordon....................................... 65

Första lagutskottets utlåtande nr 4, ang. ändrad lydelse av 2 § lagen med

särskilda bestämmelser om uppfinningar av betydelse för försvaret 65
Andra lagutskottets utlåtande nr 5, ang. ändring av vägtrafikförordningen 65

— nr 6, ang. förlängd semester för vissa arbetstagare............ 66

Innehåll.

Nr 6.

sid.

— nr 7, ang. ändring i lagen om semester ..................... 66

— nr 8, ang. gåendes skyldigheter att åtlyda trafikljussignaler, m. m. 69

— nr 9, ang. barnbidrag till barn å nomadskolorna.............. 70

— nr 10, ang. ökning av tiden för allmänt barnbidrag............ 72

Andra kammarens allmänna beredningsutskotts utlåtande nr 1, ang.

ändring av språkformerna i riksdagens protokoll.............. 72

— nr 2, ang. ändring av bestämmelserna i kungörelsen ang. rätt att

inneha radiomottagningsapparat........................... 72

— nr 3, ang. åtgärder mot importen av utländsk arbetskraft...... 73

Lördagen den 16 februari 1952.

Nr 6.

Lördagen den 16 februari.

Kl. 2 em.

På grund av förfall för sekreteraren
tjänstgjorde undertecknad, jämlikt herr
talmannens förordnande, vid protokollet.

§ 1.

Justerades protokollet för den 9 innevarande
februari.

§ 2.

Föredrogs Kungl. Maj:ts skrivelse nr
45, angående val av ombud jämte suppleanter
i Europarådets rådgivande församling.

På förslag av herr talmannen, som
förklarade sig hava om tiden för valet
samrått med första kammarens talman,
beslöt kammaren att vid plenum onsdagen
den 27 innevarande februari utse
ledamöter och suppleanter i församlingen.

§ 3.

Föredrogs den av herr Svensson i
Ljungskile vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då
bordlagda anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen
för ecklesiastikdepartementet angående
den av 1951 års kyrkomöte begärda
överarbetningen av gällande kollektkungörelse.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 4.

Föredrogs den av herr Andersson i
Ronneby vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen
för justitiedepartementet angående ändrad
utformning av hyreslagen.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 5.

Anmäldes, att följande Kungl. Maj:ts

propositioner och skrivelse tillställts
kammaren, nämligen:

nr 47, med anhållan om riksdagens
yttrande angående vissa av Internationella
arbetsorganisationens konferens
år 1951 vid dess trettiofjärde sammanträde
fattade beslut;

nr 49, angående efterskänkande av
staten tilldömd ersättning för släckningskostnad
vid skogsbrand; och

nr 57, angående muntligt meddelande
till riksdagen.

Nämnda propositioner och skrivelse
bordlädes.

§ 6.

Herr talmannen meddelade, att bankoutskottet
jämlikt § 21 riksdagsstadgan
anmält, att till utskottet inkommit framställning
från fullmäktige i riksgäldskontoret
angående visst tillägg till § 61
i riksgiildskontorets reglemente.

Denna anmälan bordlädes.

§ 7.

Till bordläggning anmäldes:

konstitutionsutskottets utlåtande nr
4, i anledning av väckta motioner om
ändrad ordning för beredande av frågor
rörande ersättning för riksdagsmannauppdragets
fullgörande och därmed
sammanhängande förmåner;

statsutskottets utlåtanden:

nr 16, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
It till riksstaten för budgetåret
1951/52, i vad propositionen avser utrikesdepartementets
verksamhetsområde; nr

17, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1951/52, i vad propositionen av -

Nr 6.

Lördagen den 16 februari 1952.

ser förvarsdepartementets verksamhetsområde; nr

19, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1951/52, i vad propositionen avser
kommunikationsdepartementets verksamhetsområde; nr

21, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1951/52, i vad propositionen avser
ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde; nr

22, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1951/52, i vad propositionen avser
handelsdepartementets verksamhetsområde; nr

24, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1951/52, i vad propositionen avser
staten för statens allmänna fastighetsfond; nr

25, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1951/52, i vad propositionen avser
staten för försvarets fastighetsfond; nr

26, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1952/53, i vad
avser finansdepartementets verksamhetsområde; nr

27, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställning angående anslag för budgetåret
1952/53 till Marinen: Fartygsbyggnader,
dels ock Kungl. Maj:ts proposition
angående plan för flottans
fartygsbyggnader jämte i sistnämnda
ämne väckta motioner;

nr 28, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret
1952/53 till oförutsedda utgifter;

nr 29, i anledning av Kungl. Maj:ts

förslag om anslag för budgetåret 1952/
53 till avskrivning av oreglerade kapitalmedelsförluster;
och

nr 30, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående stat för statens allmänna
fastighetsfond för budgetåret
1952/53;

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 2, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om fortsatt giltighet av förordningen
den 8 juni 1923 (nr 155) angående omsättnings-
och utskänkningsskatt å
spritdrycker;

nr 3, i anledning av väckt motion om
höjning av inkomstgränsen för skyldighet
att avgiva självdeklaration till
inkomstbeskattning;

nr 4, i anledning av väckt motion om
befrielse från skattskyldighet för avlönings-
och andra förmåner, som äro
förbundna med tjänstgöringen vid
Svenska röda korsets fältsjukhus i
Korea;

nr 5, i anledning av väckta motioner
om fyrhjuliga invalidfordons undantagande
från fordonsbeskattning; och
nr 6, i anledning av väckta motioner
om tullfrihet och skattelättnader för
vissa terränggående, för försvaret lämpade
motorfordon;

första lagutskottets utlåtande nr 4,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående ändrad
lydelse av 2 och 4 §§ lagen den 29
november 1946 (nr 722) med särskilda
bestämmelser om uppfinningar av betydelse
för försvaret, så ock om fortsatt
giltighet av samma lag;

andra lagutskottets utlåtanden:

nr 5, i anledning av väckta motioner
angående viss ändring av 32 § 2 mom.
vägtrafikförordningen;

nr 6, i anledning av väckta motioner
om förlängd semester för vissa arbetstagare
med särskilt pressande eller
hälsofarligt arbete;

nr 7, i anledning av väckt motion

Lördagen den 16 februari 1952.

Nr 6.

angående ändring i 7 § lagen om semester; nr

8, i anledning av väckta motioner
om förtydligande av vägtrafikförordningens
bestämmelser beträffande gåendes
skyldigheter att åtlyda trafikljussignaler,
m. m.;

nr 9, i anledning av väckta motioner
om allmänt barnbidrag till barn, som
vistas å nomadskolorna; och

nr 10, i anledning av väckt motion
angående utökning av den tid, varunder
allmänt barnbidrag skall utgivas;
samt

andra kammarens allmänna beredningsutskotts
utlåtanden:

nr 1, över motion angående ändring
av språkformerna i riksdagens protokoll; nr

2, över motion om viss ändring av
bestämmelserna i 2 § kungörelsen angående
rätt att inneha radiomottagningsapparat;
och

nr 3, över motion om åtgärder mot
fortsatt organiserad import av utländsk
arbetskraft till Sverige.

§ 8.

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen

från statsutskottet:

nr 1, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen ,gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1952/53 under första
huvudtiteln, avseende anslagen till
kungl. hov- och slottsstaterna;

nr 20, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1951/52, i vad propositionen avser
kungl. slottsstaten;

nr 21, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1951/52, i vad propositionen avser
justitiedepartementets verksamhetsområde;
och

nr 22, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1951/52, i vad propositionen avser
socialdepartementets verksamhetsområde; från

första lagutskottet, nr 25, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående fortsatt
giltighet av lagen den 29 juni 1945 (nr
520) om återställande av viss från ockuperat
land härrörande egendom, m. m.;

från andra lagutskottet, nr 23, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående tiden för
firandet av Marie bebådelsedag, midsommardagen
och allhelgonadagen;
samt

från jordbruksutskottet:

nr 26, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1951/52, såvitt propositionen avser
jordbruksärenden;

nr 27, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående befrielse i vissa
fall från betalningsskyldighet till kronan;
och

nr 28, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående befrielse från
återbetalning av statsbidrag, som utbetalats
till Rotasjöns torrläggningsföretag
av år 1937 i Kronobergs län, m. m.

Vidare anmäldes och godkändes
bankoutskottets förslag till riksdagens
skrivelse, nr 24, till styrelsen för riksdagsbiblioteket
angående verkställd
granskning av riksdagsbibliotekets styrelse
och förvaltning m. m.

§ 9-

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 2.05 em.

In fidem
Per Bergsten.

Nr 6.

Tisdagen den 19 februari 1952.

Tisdagen den 19 februari.

Kl. 4 em.

Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes av herr förste vice talmannen.

§ 1.

Justerades protokollen för den 12 och
den 13 innevarande februari.

§ 2.

Föredrogos var efter annan följande
Kungl. Maj :ts å kammarens bord vilande
propositioner; och hänvisades
därvid

till behandling av lagutskott propositionen
nr 47, med anhållan om riksdagens
yttrande angående vissa av Internationella
arbetsorganisationens konferens
år 1951 vid dess trettiofjärde
sammanträde fattade beslut; och

till statsutskottet propositionen nr 49,
angående efterskänkande av staten tilldömd
ersättning för släckningskostnad
vid skogsbrand.

§ 3.

Föredrogs Kungl. Maj:ts skrivelse, nr
57, angående muntligt meddelande till
riksdagen.

Av denna skrivelse, som nu föredrogs
och lades till handlingarna, inhämtades
att Kungl. Maj.-t givit riksdagen till
känna, att Kungl. Maj:t prövat lämpligt
att i den i § 56 riksdagsordningen stadgade
ordning till riksdagen gjordes
meddelande rörande Förenta Nationernas
verksamhet ävensom förordnat att
meddelandet skulle framföras i första
kammaren av statsministern och i
andra kammaren av ministern för utrikes
ärendena.

Herr talmannen meddelade, att det i
Kungl. Maj :ts skrivelse omförmälda
meddelandet komme att lämnas vid
kammarens sammanträde den 27 innevarande
februari kl. 10 fm.

§ 4.

Föredrogs och lades till handlingarna
bankoutskottets anmälan jämlikt
§ 21 riksdagsstadgan, att till utskottet
inkommit framställning från fullmäktige
i riksgäldskontoret angående visst
tillägg till § 61 i riksgäldskontorets
reglemente.

§ 5.

Föredrogos, men bordlädes åter konstitutionsutskottets
utlåtande nr 4, statsutskottets
utlåtanden nr 16, 17, 19, 21,
22 och 24—30, bevillningsutskottets betänkanden
nr 2—6, första lagutskottets
utlåtande nr 4, andra lagutskottets utlåtanden
nr 5—10 samt andra kammarens
allmänna beredningsutskotts utlåtanden
nr 1—3.

§ 6.

Interpellation ang. åtgärder för undvikande
av att personer, som äro kända för
kommunistisk inställning, placeras på ur
försvarssynpunkt viktiga poster, m. m.

Ordet lämnades på begäran till

Herr OHLIN, som anförde: Den senaste
tidens avslöjanden om kommunistisk
spionverksamhet i landet aktualiserar
ånyo frågan om effektiviteten av de åtgärder,
som statsmakterna vidtaga mot
denna form av landsförrädisk verksamhet.
Den sist timade händelsen är ägnad
att framhäva vikten av allmänhetens solidariska
medverkan vid bekämpandet av
dessa företeelser. Dessutom markeras betydelsen
av att personer, som äro kända
för kommunistisk inställning, icke placeras
på poster såväl inom statlig och kommunal
förvaltning som annorstädes. Det
vore önskvärt att svenska folket får be -

Tisdagen den 19 februari 1952.

Nr 6.

Interpellation ang. åtgärder för undvikande av att personer, som äro kända för
kommunistisk inställning, placeras på ur försvarssynpunkt viktiga poster, m. m.

sked från regeringen, som närmast har
möjlighet att bedöma dessa frågor, huruvida
åtgärderna på detta område äro,
såvitt kan anses, till fyllest. Vissheten
om att vår försvarsberedskap härvidlag
är föremål för ständig uppmärksamhet
är en nödvändig förutsättning för att
allmänheten skall kunna känna sig någorlunda
trygg för att icke det militära
försvaret utlämnas av landsförrädare.

Med stöd av vad ovan anförts hemställes
om andra kammarens tillstånd
att till hans excellens herr statsministern
få rikta följande frågor:

Anser herr statsministern att allt
gjorts som rimligen kan göras för att
undvika att personer, som äro kända för
kommunistisk inställning, placeras på
ur försvarssynpunkt viktiga poster såväl
inom statlig och kommunal förvaltning
som annorstädes?

Anser herr statsministern att den senaste
tidens händelser aktualiserat frågan
om ytterligare förstärkning av säkerhetspolisens
organisation?

Denna anhållan bordlädes.

§ 7.

Anmäldes, att följande Kungl. Maj:ts
propositioner tillställts kammaren,
nämligen

nr 58, med förslag till lag om ogiltighet
av sämjedelning av jord inom vissa
delar av Kopparbergs län;

nr 60, angående höjning av statstjänstemännens
löner, m. m.; och

nr 61, angående provisoriskt lönetilllägg
för tjänstgöring på s. k. obekväm
arbetstid.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 8.

Föredrogs följande till kammaren inkomna
läkarintyg:

Att riksdagsman Sven Hedqvist på
grund av körtelinflammation är oförmögen
till arbete fr. o. m. den 17/2
t. o. m. den 24/2 1952 intygas.

Nynäshamn den 15 februari 1952.

Einar Wik,

stadsläkare, Nynäshamn.

Herr Iiedqvist, som av herr talmannen
beviljats ledighet från riksdagsgöromålen
från och med den 11 till och
med den 16 februari, beviljades nu
fortsatt ledighet till och med den 24
februari.

§ 9-

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 4.08 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Nr 6.

Onsdagen den 20 februari 1952.

Onsdagen den 20 februari.

Kl. 11 fm.

Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes av herr förste vice talmannen.

§ 1.

Upplästes följande till kammaren inkomna
läkarintyg:

Härmed intygas, att talman Aug. Sävström
på grund av lunginflammation är
oförmögen att deltaga i riksdagsgöromålen
från den 19/2 1952 tills vidare.

Stockholm den 19/2 1952.

N. Swartz
leg. läk., prof.

Att statsrådet och ledamoten av riksdagens
andra kammare Torsten Nilsson
på grund av angina tonsillaris (halsfluss)
är oförmögen deltaga i riksdagens
arbete t. v., intygas.

Stockholm den 20/2 1952.

Hans Öhman
leg. läkare.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades
herr talmannen Sävström från
och med den 19 februari tills vidare
samt herr statsrådet Torsten Nilsson
från och med denna dag tills vidare.

§ 2.

Svar på fråga rörande tolkningen av
gällande bestämmelser om klockringning
vid jordfästning.

Herr förste vice talmannen lämnade
på begäran ordet till

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet ZETTERBERG, som anförde:

Herr talman! Herr Ståhl har frågat
mig om jag är villig att snarast medverka
till en auktoritativ tolkning eller, om så
behövs, en ändring av 8 § i nu gällande

jordfästningslag i sådan riktning, att
klockringning obligatoriskt skall verkställas
vid varje jordfästning, då så begäres,
oavsett om den avlidne utträtt ur
svenska kyrkan eller icke.

Den bestämmelse som herr Ståhl åsyftar
innehåller att, då jordfästning förrättas
i annan ordning än svenska kyrkans
eller begravningen sker utan jordfästning,
klockringning, om det begäres, skall äga
rum i vanlig ordning. Vad som vållat en
viss tvekan är att denna bestämmelse
står i jordfästningslagen, som är en
kyrkolag och som endast behandlar frågor
om jordfästning av den som vid sin
död tillhörde kyrkan. Vill man tolka
lagen på ett formellt sätt, kan man därför
säga att det inte finns någon bestämmelse
om klockringning i sådana
fall, då den avlidne icke tillhörde kyrkan.
Då får alltså den som bestämmer
om klockringningen avgöra frågan utan
ledning av någon lagbestämmelse. Härvid
är emellertid att märka, att den begränsning,
som ligger i lagbestämmelsens
formella tillämplighet, icke är uttryck
för något sakligt övervägande.
Frågan behandlades icke närmare under
förarbetena till religionsfrihetslagstiftningen.
Det synes mig därför vara rimligt
att man icke vägrar begravningsringning
med kyrkklockor i något fall,
då det begäres, och således icke heller
i det fallet, då den avlidne stod utanför
kyrkan.

Det kan tilläggas att både riksdagen
och kyrkomötet vid behandlingen av
religionsfrihetslagstiftningen gjorde anmärkningar
mot de bristfälligheter, som
uppkommo genom att man försökte lappa
på den gamla jordfästningslagen i
stället för att skriva en helt ny, som tar
hänsyn till de ändrade förhållandena.
Det är också min mening att en utred -

Nr 6.

Onsdagen den 20 februari 1952.

Svar på fråga ang. sammanförande av parterna på byggnadsmarknaden i syfte att

förbättra produktivitetsutvecklingen.

ning härom snarast bör igångsättas. Och
härvid bör också den lucka i lagen, som
herr Ståhl påpekat med sin fråga, bringas
ur världen.

Härpå yttrade

Herr STÅHL: Herr talman! Jag ber att
få tacka justitieministern för svaret på
frågan, och jag gör det så mycket hellre
som det är så positivt, som både jag
själv och, jag tänker mig, de många som
hysa samma tänkesätt som jag kunnat
vänta sig och begära. På detta sätt klargöres
just vad man har önskat få fram,
nämligen — som justitieministern säger
—- att det är »rimligt att man icke vägrar
begravningsringning med kyrkklockor
i något fall, då det begäres, och således
icke heller i det fallet, då den avlidne
stod utanför kyrkan».

Det är just detta som varit ställt under
diskussion. För att klargöra att denna
min fråga varit i hög grad motiverad
ber jag att få åberopa den enda motivering
till den nya lagen som jag har sett,
den finns i en bok på diakonistyrelsens
förlag som heter »Den nya religionsfrihetslagen»
av herrar Forkman och
Svenungsson. Om denna bestämmelse
säges det på sidan 20: »Observera, att
bestämmelserna» — d. v. s. om klockringning
— »endast avse fall, då den avlidne
tillhörde svenska kyrkan. Vid jordfästning
eller begravning av annan avliden
har kyrkans upplåtande icke reglerats
i lag, icke heller frågan om klockringning.
Den enda rätt som tillerkännes
avliden, som ej tillhörde svenska
kyrkan, är rätten till lägerstad å kyrkogård
eller annan allmän begravningsplats.
»

Genom justitieministerns förklaring
här kan jag inte finna annat än att det
så auktoritativt som över huvud taget är
möjligt bestämt har ifrånsagts, att denna
tolkning icke äger relevans och alltså
icke kan få tillämpas. Det är av värde,
att detta blir klarlagt. Till min kän -

nedom, herr talman, har kommit tre
fall, då vederbörande på pastorsexpeditionen
begärt utträde ur svenska kyrkan,
varvid det emellertid framhållits
för dem att de i så fall icke hade att
räkna med klockringning vid begravning.

Jag hoppas nu att saken skall vara
fullkomligt klar, och jag behöver efter
detta inte förlänga diskussionen. Jag
hoppas också att den utredning, som
herr justitieministern ställer i utsikt,
skall genomföras så snart som möjligt,
så att vi få klara verba. Jag uttalar också
den förvissningen att ingen efter justitieministerns
förklaring här i dag skall
behöva hysa någon räddhåga att utträda
ur svenska kyrkan av det skälet, att
klockringning vid begravning kan komma
att vägras.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 3.

Svar på fråga ang. sammanförande av
parterna på byggnadsmarknaden i syfte
att förbättra produktivitetsutvecklingen.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, erhöll på begäran
ordet och anförde: Herr talman! Herr
Wedén har frågat mig, huruvida jag
ämnar söka sammanföra parterna på
byggnadsarbetsmarknaden till överläggningar
i syfte att förbättra produktiviteten
inom byggnadsindustrien. Jag
kunde fatta mig kort. Sådana överläggningar
ha sedan i höstas vid flera tillfällen
ägt rum. Med hänsyn till frågans
vikt tillåter jag mig att tillägga några
synpunkter på de aktuella problemen.

Även om uppgifter om produktiviteten
inom en industri — och kanske
särskilt i fråga om byggnadsindustrien
— alltid äro mer eller mindre osäkra,
är det uppenbart, att byggnadsindustriens
produktionskapacitet behöver
höjas. Åtgärder — även från det all -

Nr 6.

Onsdagen den 20 februari 1952.

Svar på fråga ang. sammanförande av parterna på byggnadsmarknaden i syfte att

förbättra produktivitetsutvecklingen.

männa -—- i den riktningen äro synnerligen
angelägna.

Även om en gynnsam utveckling av
byggnadsverksamheten i sista hand
blir beroende av vissa allmänna ekonomiska
problem, står säkerligen åtskilligt
att vinna med åtgärder av mera
begränsad räckvidd. Av betydelse är
inte minst att rekryteringen av arbetskraft
till byggnadsyrkena underlättas.
Under den allra senaste tiden ha vissa
åtgärder i detta syfte vidtagits i anslutning
till de nämnda överläggningarna.
Den s. k. behörighetsprövningen, vilken
verkställts av arbetsmarknadsorganen
och inneburit visst hinder för nyanställningar
inom byggnadsverksamheten,
har i huvudsak slopats. Utbildningsfrågorna
ha tagits upp i första
hand mellan parterna på arbetsmarknaden
och de statliga myndigheter,
som handha dylika frågor. En överenskommelse
har slutits mellan Svenska
murareförbundet och Svenska
byggnadsarbetareförbundet, varigenom
tillgången på arbetskraft inom murarfacket
kan väntas komma att bli bättre.
De berörda parterna ha här visat en
erkännansvärd vilja att medverka.
Förslag om ett utvidgat statligt stöd
till lärlingsutbildningen inom muraryrket
övervägas för närvarande. Det
är dock ännu för tidigt att säga hur
mycket de här antydda åtgärderna
kunna komma att betyda i fråga om
tillgången på byggnadsarbetskraft. Jag
vill inte heller göra gällande, att alla
möjligheter till förbättringar härmed
äro uttömda.

Vissa initiativ ha under den senaste
tiden tagits, som kunna bli av betydelse
för arbetskraftsåtgången och produktiviteten
inom byggnadsindustrien.
Med representanter för byggnadsindustrien,
byggnadsarbetarna och statliga
verk, som syssla med byggnads- och
arbetsmarknadsfrågor, har en serie
överläggningar inletts rörande olika
produktionsfrågor. Bostadsstyrelsen

har nyligen framlagt förslag om bl. a.
statliga lån för att främja mekaniseringen
inom byggnadsindustrien. Sedan
förslagen nu remissbehandlats äro
de föremål för en översyn inom socialdepartementet.
Jag kanske i detta sammanhang
också bör erinra om att den
omläggning av bostadskvoterna, som
genomfördes vid årsskiftet, bl. a. åsyftade
ett bättre tillvaratagande av material-
och arbetskraftsresurserna.

Denna korta redogörelse för de initiativ
beträffande byggnadsindustriens
produktionsfrågor, som tagits under
den senaste tiden, kanske kan ge en
antydan om de problem, som hittills
varit föremål för uppmärksamhet. De
äro icke av engångsnatur och kunna
inte lösas i en handvändning. De äro
skiftande och ofta svårbedömbara. De
överläggningar mellan i första hand
arbetsmarknadens parter beträffande
aktuella produktionsfrågor, som ha ägt
rum, ha enligt min mening varit av
stort värde. Jag hoppas, att sådana
överläggningar, såsom planerat är,
skola komma till stånd även i fortsättningen.
Och jag tror att sådana överläggningar
utgöra ett viktigt led i strävandena
att öka byggnadsindustriens
kapacitet.

Härefter yttrade

Herr WEDÉN: Herr talman! Jag ber
att få tacka socialministern för svaret
på min fråga, och liksom herr Ståhl
när det gällde föregående ärende kan
jag säga, att jag sätter desto större värde
på svaret som det gav uttryck för
en aktiv och positiv inställning till de
problem det här gäller. Jag tror också
att en sådan inställning är i hög grad
av behovet påkallad från det allmännas
sida.

Det är ju riktigt, som socialministern
säger, att produktivitetsberäkningar
äro mycket svåra att göra, kanske
särskilt inom byggnadsindustrien, men

Onsdagen den 20 februari 1952.

Nr 6.

Svar på fråga ang. sammanförande av parterna på byggnadsmarknaden i syfte att

förbättra produktivitetsutvecklingen.

att så pass klarläggande undersökningar
ändå ha gjorts, att det inte behöver
råda någon tvekan om tendensen, det
tror jag är tydligt. Och för att ytterligare
något belysa detta skall jag tillåta
mig att bara nämna några få siffror.

I en undersökning som gjorts —- som
jag tror på kommunalt initiativ —- i
Stockholm och som åberopas av doktor
Mejse Jacobsson i en artikel i Teknisk
tidskrift skulle det år 1883 ha erfordrats
ca 25 arbetstimmar för att framställa
en kvadratmeter lägenhetsyta.
1913 hade antalet erforderliga arbetstimmar
per kvadratmeter lägenhetsyta
gått ned till 12%, alltså till hälften.
Men sedan har utvecklingen tyvärr i
stort sett, om man får utgå ifrån dessa
siffror, stått stilla. 1926 hade man 11%,
1939 hade man siffran 11 arbetstimmar
per kvadratmeter lägenhetsyta. Även
om beräkningarna äro osäkra, tror jag
det är synnerligen klart, att en stagnation
har inträffat, som är uppseendeväckande
i jämförelse med den kraftiga
utvecklingen inom andra produktionsområden,
och att den kvarstått under
den senaste tolvårsperioden; det finns
det mycket starka belägg för.

Såvitt jag kan förstå har det varit
främst tre omständigheter som lett till
detta ogynnsamma resultat under de
senaste tolv åren. Dessa ha varit den
överfulla sysselsättningen efter krigets
slut och svårigheterna med nyrekrytering
av arbetskraft, som socialministern
särskilt uppehöll sig vid och beträffande
vilka överläggningar mellan
parterna ha ägt rum. Men naturligtvis
har ytterligare en tredje omständighet
spelat in, som det är omöjligt att bortse
från, nämligen själva lönesystemets
utformning och den stelhet som vidlåder
detsamma. I ett intervjuuttalande,
gjort för inte länge sedan, säger hr
John Grewin i byggnadsarbetarförbundet
att man måste kanske erkänna, att
vårt ackordssystem inte direkt underlättar
genomförandet av nya metoder,

men att man måste ha klart för sig, att
förbättringar i tekniskt avseende inte
böra få medföra förluster för arbetarna.

Den något irriterade diskussion, som
förts om en del fenomen på byggnadsarbetsmarknaden,
skall jag inte uppehålla
mig vid. Jag vill bara uttrycka
den meningen, att lönestegringar, även
om de äro stora, eller ett högt löneläge
i och för sig ju icke skulle uppväcka
någon irritation, om det fanns en
motsvarande eller tillnärmelsevis motsvarande
produktionsökning och produktivitetsstegring
bakom. Den irriterande
och beklagansvärda faktorn är.
att någon motsvarande produktivitetsökning
icke har förelegat inom byggnadsbranschen.
På detta område finns
mycket att vinna genom en mera intensifierad
byggnadsforskning. Men
villkoret för att forskningen skall kunna
leda till något resultat är, att man
finner möjligheter att på ett mera effektivt
sätt än hittills låta dess resultat
och de rationaliseringsåtgärder,
som bli följden av den, verkligen slå
igenom i form av ökad produktion.

Det har ju skett en sannerligen icke
obetydlig rationalisering inom byggnadsindustrien
även under den senaste
tolvårsperioden, men den bär inte lett
till någon ökad produktivitet eller produktionsökning
utan har i stort sett
endast förhindrat en försämring av
läget jiå området. Jag tror att det allmänna,
som lämnar ett så utomordentligt
omfattande stöd till bostadsproduktionen,
även har intresse av att dessa
frågor om lönesystemets stelhet —
hur i och för sig ömtåliga de än kunna
vara — dragés in i den serie av överläggningar
mellan parterna, som pågått
och som socialministern säger
skall fortsätta. Jag hoppas, att socialministern
vill vara beredd att dra sitt
strå till stacken för att så skall bli
fallet.

Härmed var överläggningen slutad.

Nr 6.

Onsdagen den 20 februari 1952.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

§ 4.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj:ts proposition
nr 58, med förslag till lag om
ogiltighet av sämjedelning av jord inom
vissa delar av Kopparbergs län.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition
nr 60.

Härefter föredrogs för remiss till utskott
Kungl. Maj:ts proposition nr 60,
angående höjning av statstjänstemännens
löner, m. m. Därvid anförde:

Herr HJALMARSON: Herr talman! Vid
remissen av Kungl. Maj:ts proposition
nr 60 är det i högsta grad befogat att
göra några allmänna reflexioner kring
de fackliga stridsfrågor, som propositionen
har aktualiserat. Det som genom
denna proposition har kommit i brännpunkten
är ju inte de bakomliggande
motsättningarna i fråga om lönegradsplaceringarna
för vissa grupper — om
dem har man i dagens läge inte någon
anledning att uttala sig — utan vad
det rör sig om är den principiella innebörden
av de stridsåtgärder, som regeringen
har tillgripit i förhållande till
sin fackliga motpart.

Regeringen har inte heller i år ansett
sig böra lämna oppositionspartierna
några som helst informationer om
förhandlingsfrågorna. Den utgår tydligen
fortfarande från att riksdagen
skall lämnas utan all orientering innan
förhandlingarna börja, medan förhandlingarna
pågå och vid själva uppgörelsen.
Riksdagen skall säga ja och amen,
det är synbarligen dess uppgift. I år
skall den säga ja och amen också till
en fullmakt för Kungl. Maj:t att avgöra
vem som skall få lönekompensation.
Personligen har jag visserligen
fått ett enskilt samtal med civilministern
om de aktuella frågorna, men trots
detta tillmötesgående hävdar jag, att
riksdagen inte får ställas vid sidan på
sätt som skett. Alldeles särskilt skulle

jag vilja fråga bondeförbundet, med
tanke på dess inställning under den
tid, då det självt befann sig i oppositionsställning,
om det inte trots sin nuvarande
regeringsställning har samma
ståndpunkt som jag, principiellt sett,
till önskemålet om att riksdagen blir
bättre informerad på ett tidigare stadium
i dessa frågor.

Till stöd för sin åtgärd att ställa de
arbetstagargrupper, som befinna sig i
konflikt med tjänsteförteckningskommittén
utanför dyrtidskompensationen,
har civilministern åberopat den praxis,
som tillämpas på den privata arbetsmarknaden.
Det är alldeles riktigt, att
man inom den enskilda sektorn mycket
ofta kopplar samman avtalsfrågor med
varandra och som villkor för uppgörelse
i en fråga uppställer kravet på
uppgörelse i vissa andra frågor. Ingen
ser något anmärkningsvärt häri, när det
är jämbördiga parter som förhandla och
båda ha samma frihet att i sista hand
begagna de sedvanliga fackliga påtryckningsmedlen.
Men så är inte fallet
i fråga om statens tjänstemän. Låt
oss t. ex. tänka på läroverkslärarna. De
ordinarie lärarna ha över huvud taget
inte någon möjlighet att nedlägga arbetet.
De äro ju bundna av sina fullmakter.
Å andra sidan har staten inte
någon lockouträtt. Att under dessa förhållanden
åberopa principerna från
den privata arbetsmarknaden måste bli
synnerligen missvisande. Frågan är
därför främst: Har civilministern och
har regeringen handlat klokt i den aktuella
konfliktfrågan? Jag tror för min
del att man måste besvara den frågan
med ett bestämt nej.

Först och främst måste man ju hålla
i minnet, att lösningen av problemet
med tjänstemännens löneinplacering
har dragit mycket långt ut på tiden.
Långdragningen har uppenbarligen
framkallat stark misstämning och på
sistone nästan desperata känslor. För
var och en som något känner till bakgrunden
måste detta även te sig be -

Onsdagen den 20 februari 1952.

Nr 6.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

gripligt. Det borde därför ha varit anledning
för civilministern att visa varsamhet
i framgångsmetoderna. Det har
han inte gjort.

Jag skall inte diskutera rättsenligheten
i åtgärden att neka vissa kategorier
av tjänstemän en dyrtidskompensation,
som förhandlingsmässigt är en
sak, därför att man inte har nått resultat
i en annan förhandling. Jag vill
bara understryka, att det knappast torde
höra till vanligheterna på den privata
arbetsmarknaden att man betalar
ut lönen åt en del befattningshavare,
med vilkas organisation man har gjort
upp, men däremot inte till en annan
grupp av likställda befattningshavare
tillhörande en organisation, som man
inte har kunnat göra upp med. Antingen
brukar man väl betala ut till
allihopa eller också till ingen alls. I
det förra fallet räknar arbetsgivaren
givetvis med möjligheten att den organisation,
som ställt sig utanför avtalet,
ändå til syvende og sidst skall
acceptera detsamma. I det senare fallet,
då lönen alltså inte utbetalas till
någon alls, anser arbetsgivaren tydligen,
att han över huvud taget inte kan
få läget i sin hand, förrän en generell
överenskommelse har åstadkommits.
Kanske kalkylerar han även med möjligheten
att de grupper inom motparten,
som äro villiga att sluta avtal, skola
komma att utöva en viss påtryckning
på de grupper, som ha varit obenägna
att träffa avtal.

För att kunna skilja fåren från getterna
tänker sig tydligen civilministern,
att de enskilda tjänstemännen skola få
uppgiva, huruvida de tillhöra en konfliktberörd
organisation eller inte. Det
är verkligen många frågor, som detta
anmärkningsvärda förslag ger upphov
till. För det första: skall ett sådant
efterforskande av organisationstillhörigheten
ske även vid nyanställning av
befattningshavare? Och för det andra:
hur ämnar civilministern och regeringen
göra, om en organisation efter det

att man har börjat betala ut dyrtidstillläggen
varslar om sympatiåtgärder?
Tänker man då dra in dyrtidstilläggen?
Något liknande skulle ju vara otänkbart
på den privata arbetsmarknaden. Där
är man angelägen om att hålla organisationsfriheten
i helgd. Fn löntagare
brukar ju inte behöva tala om, hur han
har ordnat det med sin fackliga anslutning.

Huruvida den sållning av tjänstemän
efter organisationstillhörighet, som regeringsförslaget
förutsätter, juridiskt
innebär en kränkning av föreningsrätten
skall jag inte uttala någon bestämd
mening om. Men att detta förslag inte
står i god överensstämmelse med andan
och den bärande tankegången i den
svenska föreningsrätten, den saken står
åtminstone för mig klar.

Synnerligen märkliga te sig även regeringens
planer på att beordra andra
tjänstemän att utföra det arbete, som
har utförts av i konflikten indragna befattningshavare.
Regeringen har rätten
på sin sida, förmodar jag — den juridiska
rätten. Men jag kan inte förstå
annat än att det i verkligheten är fråga
om ett slags beordrat strejkbryteri, åtminstone
i moralisk bemärkelse. Enligt
min mening, herr talman, har denna
fråga av regeringen inte handlagts med
den klokhet och resonlighet, som läget
hade påkallat. Man får ett intryck av
prestigetänkande som måste bort, om
en, även ur statens synpunkt, gynnsammare
atmosfär för att träffa uppgörelse
om lönegradsplaceringar skall
kunna växa fram.

Det hör inte till vanligheten, att en
central uppgörelse innehåller klausuler
om påtryckningsåtgärder, som främst
rikta sin udd mot andra organisationer.
En sådan metod kan inte underlätta en
lösning av de oklara gränsfrågorna mellan
de olika organisationerna. Givetvis
är det på tjänstemannaområdet liksom
på andra fackliga områden önskvärt,
att organisationsförhållandena bli uppordnade
på ett förnuftigt sätt. De gans -

Nr 6.

Onsdagen den 20 februari 1952.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

ka magistrala anvisningarna till tjänstemännen
i den socialdemokratiska pressen
och från LO:s sida äro emellertid
ganska malplacerade. Hur lång tid tog
det inte, innan LO lyckades något så
när hyfsa sina egna interna organisationsproblem.
Där rörde det sig dock
om förbund tillhörande samma huvudorganisation.
På tjänstemannaområdet
däremot röra ju gränstvisterna skilda
huvudorganisationer. När man på socialdemokratiskt
håll nu är så ivrig att
lösa tjänstemännens organisationsfrågor,
så borde man kanske först se till
att man har bragt sina egna gränstvister
med tjänstemannarörelsen ur
världen.

Utvecklingen av de aktuella tjänstemannakonflikterna
understryker slutligen
också ånyo angelägenheten av att
söka få till stånd en bättre förhandlingsordning
inom den offentliga sektorn.
Inte minst har behovet av tillskapandet
av en arbetsmarknadsnämnd
för det allmänna allt starkare framträtt.

Från vårt håll har det tidigare även
föreslagits att förlikningsmannaförfarandet,
som vi ha haft så goda erfarenheter
av här i Sverige, skulle kunna inkopplas
även på statens tjänstemannagebit.
Jag beklagar livligt att så inte
har skett. Om så hade skett skulle inte
det nuvarande olustiga läget ha behövt
tillkomma, detta läge där nya förhandlingar
inte komma till stånd därför att
regeringen påstår, att tjänstemännen
endast vilja förhandla på sina villkor,
medan däremot tjänstemännen bestämt
hävda att de ha mött ett diktat från
regeringens sida.

Ju längre konflikten varar, desto
större blir irritationen och bitterheten.
Det enda förnuftiga är därför, att så
snart som möjligt kontakterna återknytas.
Civilministern skulle göra både
saken och regeringen, som han sitter i,
den största tjänsten om han med bortseende
ifrån alla prestigehänsyn ordnade
så att nya förhandlingar snarast
möjligt bli upptagna.

Herr OHLIN: Herr talman! Kungl.
Maj:t proposition nr 60, som i dag skall
remitteras, innehåller bland annat ett
ställningstagande från regeringens sida
till lönepolitiken för en organisation av
statligt anställda, som varslar om stridsåtgärder
i lönefrågor.

Man har intrycket, när man läser denna
proposition, att regeringen är benägen
att slå sig till ro med att det kommer
att bli en långvarig och allvarlig
konflikt och att regeringen resignerar
inför detta faktum. Det är detta som ger
mig anledning till att här framföra
några synpunkter, ty konsekvenserna
av en långvarig konflikt — jag tänker
nu särskilt på det svenska högre skolväsendet
—- skulle bli så allvarliga, att
alla säkert äro överens om att man bör
pröva allt som rimligen kan göras för
att öka utsikterna att undgå en så olycklig
utveckling.

Jag skulle som bakgrund till mina
korta reflexioner vilja helt kort konstatera,
att läroverkslärarna under senare
år i lönehänseende varit relativt ogynnsamt
ställda. Det kan inte påvisas att
denna grupp har fått någon andel i den
allmänna standardhöjningen under,
skola vi säga de sista 15 eller 16 åren,
ett förhållande som ju observerats av
statliga kommittéer redan för åtskilliga
år sedan utan att man ännu kommit till
mera betydelsefulla åtgärder.

Det är tyvärr så, att en skärpt kris
hotar för de svenska läroverken och
detta i viss mån oberoende av den
akuta konflikten i dag. Att man i detta
läge måste tillgripa vissa extraordinära
åtgärder för att öka antalet tillgängliga
lärare betrakta väl alla som naturligt,
samtidigt som det är klart att detta inte
är någon verklig lösning på problemet.

Med det jag här sagt har jag naturligtvis
inte avsett att på något sätt ta
ställning till de olika krav eller bud i
den akuta konflikten, som framförts
från den ena eller från den andra sidan.
Jag har bara velat betona, att när man
konstaterar både att reallöneutveck -

Onsdagen den 20 februari 1952.

Nr 6.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

lingen varit vad den är och att rekryteringens
otillräcklighet är uppenbar, kan
man inte komma ifrån intrycket att här
föreligger ett mycket allvarligt problem.

För att nu, herr talman, komma till
ett par reflexioner rörande den akuta
situationen skall jag hålla mig till det
för dagen allvarligaste, som är den hotande
konflikten inom skolväsendet. Det
är mycket beklagligt att man här inte
lyckats uppnå enighet mellan tjänsteförteckningskommittén
och organisationerna
i frågan. Men också på den enskilda
arbetsmarknaden händer det ju,
även när det gäller mycket viktiga områden,
att det till en början låser sig,
att man inte kommer ur fläcken och att
det ser mycket hotande ut i fråga om
en ur samhällssynpunkt allt annat än
önskvärd konflikt. Nu verkar det som
om man från regeringens sida antingen,
som jag sade nyss, passivt vill finna sig
i denna utveckling eller också tror sig
kunna åstadkomma underkastelse genom
att vägra att medge det femtonprocentiga
lönetillägg, som ju i huvudsak
utgör kompensation för levnadskostnadsstegringen
och alltså icke innebär
någon reallöneförbättring. Den är
ju i huvudsak endast en kompensation
för den inflation under fjolåret, som
man väl får anse mera kommer på statens
ansvar än på någon enskild löntagarorganisations
ansvar.

För min del måste jag anmäla åtskillig
skepsis mot klokheten i en del av de
åtgärder som här från det allmännas
sida ha vidtagits. Om man nu hade för
avsikt att vägra att utbetala detta femtonprocentiga
tillägg, borde detta i mycket
god tid ha klargjorts för parterna;
det är väl det minsta som kan begäras.
Vidare borde det väl vara klart från
början vilka grupper av tjänstemän det
är som man menar skola drabbas av att
icke få något sådant tillägg. Ännu i dag
förefaller det efter diverse uttalanden
från officiellt håll som om ingen riktigt
visste under vilka förutsättningar
vissa tjänstemän, som tillhöra vissa or -

ganisationer, skola drabbas eller icke
drabbas av detta. Jag måste säga att det
väl inte kan vara någons intresse att
vidmakthålla en sådan oklarhet; den
borde ha varit avhjälpt för länge sedan.

En annan sak: Det är ju många ordinarie
tjänstemän som inte kunna åstadkomma
någon arbetsnedläggelse — och
ingen förordar att något sådant skall
ske — men de drabbas i alla fall av regeringens
vägran att utbetala ett sådant
tillägg. Jag understryker ännu en gång
att det här i stort sett icke är fråga om
en reell löneförhöjning, utan att staten
framtvingar en reallönesänkning för
ett mycket betydande antal tjänstemän.
Regeringen utnyttjar alltså detta vapen,
att inflationen leder till en reallönesänkning,
om man inte gör någon formell
justering, för att åstadkomma en
maximal påtryckning i själva konflikten.

Jag är visst inte hlind för att det kan
sägas att det ofta har varit så, att organisationer
som äro i konflikt icke få
några löneförändringar alls. Men man
bör härvidlag erinra sig, att det vore en
helt annan fråga, om det gällde en verklig
lönehöjning, då det ju med större
rätt läte sig säga att löneförhöjningen
får vänta, om det inte blir en uppgörelse.
I detta fall är det ju inflationen
som åstadkommer att det blir en reallönesänkning.

Om man tar i betraktande alla här
föreliggande omständigheter anser jag,
att det skulle varit klokt av regeringen
att avstå från att använda detta lönesänkningsvapen
och från att använda
det mot grupper som inte äro i stånd att
nedlägga arbetet; regeringen vill ju i
stället lägga på dem mera arbete än
förut. Att man inte på alla håll har förståelse
för denna regeringens ställning
tror jag väl är mycket lätt att förstå.

Naturligtvis är parallellen mellan den
enskilda arbetsmarknaden och den offentliga
ingalunda fullständig. Det förefaller
mig som om man på regeringshåll
i hög grad betonar att förliållan -

2 -—Andra kammarens protokoll 1952. Nr ti.

Nr 6.

Onsdagen den 20 februari 1952.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

dena äro ganska olikartade. Då skulle
detta också motivera en viss återhållsamhet
från regeringens sida när det
gäller att använda lönereduktionsvapnet.

Herr talman! Den viktiga frågan är
ju denna: Vad kan göras i dagens läge?
Jag skall alltså inte behandla frågan
om det statliga förhandlingsväsendet
på längre sikt, utan håller mig till den
akuta konfliktsituationen, särskilt för
skolväsendets vidkommande. Såvitt jag
kan se skulle en långvarig konflikt här
hota hela det uppbyggande på det högre
skolväsendets område, beträffande
vilket vi alla hysa så intensiva förhoppningar
om att det skall åstadkommas
under de närmaste åren.

Det förefaller därför som om man
med all rätt kunde säga att alla mera
formalistiska hänsyn böra vika inför
kravet, att intet medel lämnas oförsökt
att få till stånd förhandlingar och en
uppgörelse som gör en konflikt onödig.

Jag tycker därför inte att det räcker,
om man från statens sida hänvisar till
att tjänsteförteckningskommittén har
gjort ett visst anbud, som organisationerna
kunna acceptera, och sedan anser
att det inte är något mera att säga.
Snarare gäller det här att återigen få
överläggningar i gång.

Detta möter ofta psykologiska svårigheter
från båda parters sida. Den vanliga
metoden, som man brukar använda
när två parter förhandla och ha kommit
till en död punkt, det är att man
tillkallar någon förlikningsman eller
förlikningskommission, som inte har
någon som helst egen mening eller egen
politik att driva och som inte är i
minsta mån överordnad i förhållande
till de förhandlande parterna utan som
uteslutande har till uppgift att få överläggningarna
att glida och göra det litet
lättare att få en överenskommelse
till stånd.

Jag vill särskilt betona detta, att förlikningsinstitutioner
ju inte äro på något
sätt överordnade i förhållande till

de förhandlande organen. Enligt min
mening vore det anledning för regeringen
att här överväga tillsättande av
någon förlikningskommission, som kunde
få förhandlingarna i gång igen. Även
andra initiativ från regeringens sida
kunna naturligtvis tänkas. Huvudsaken
är att någonting göres för att överläggningar
återigen skola komma till stånd.

Jag är mycket angelägen att betona
att detta naturligtvis ingalunda kan i
minsta mån betraktas som någon desavuering
av den ena eller andra parten.
Den tanken har aldrig uppkommit,
vad gäller den enskilda arbetsmarknaden,
att det skulle vara en desavuering
av parterna och innebära, att
dessa inte klara uppgiften, detta att de
behöva hjälp utifrån. Ej heller innebär
det att parternas ståndpunkter äro
orimliga på något sätt. Något sådant
ligger inte i förlikningsförfarandet. Jag
upprepar än en gång att jag inte vill
pressa parallellen med den enskilda arbetsmarknaden,
tv den kan både göras
och inte göras.

Enligt min mening är det avgörande
här den psykologiska inställningen från
statens sida. Om staten säger: »Vi finner
det alldeles naturligt att våra organ
kan behöva den handräckning, den hjälp
som ligger i ett förlikningsförfarande,
och detta är också väl förenligt med ett
hundraprocentigt förtroende för våra
organ», då innebär ett sådant initiativ
inte i minsta mån någon desavuering.
Men skulle man från början säga: »Nej,
när det gäller landsting, kommuner och
enskilda, är det tänkbart med ett förlikningsförfarande,
men det är fråga
om något helt väsensskilt så snart staten
är inkopplad, och det vore då något av
en förolämpning mot dem, som representerar
staten, att ifrågasätta ett förlikningsingripande»,
så får ju ett förlikningsingripande
helt annan prägel.

Jag skulle vilja vädja till regeringen
att intaga en positiv hållning till den
utveckling, som sedan ett eller annat
årtionde pågår och som innebär att de

Onsdagen den 20 februari 1952.

Nr 6.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

statliga tjänstemännen när det gäller
förhandlingsrätt och förhandlingar mer
och mer komma i samma ställning som
andra medborgargrupper. Regeringen
bör alltså försöka så långt det är möjligt
bejaka en sådan utveckling och inte av
formalistiska skäl sätta sig däremot och
hävda, att problemet är ett helt annat
när det är fråga om staten än när det
gäller t. ex. landsting och kommuner. Så
väsensskilt hehöver nog ändå inte det
hela anses vara, även om jag inte vill
bagatellisera den skillnad som finns.

Det är givet, att med en oriktig uppläggning
kunna vissa prestigehänsyn
komma att tala emot initiativ av den art
som jag här berört. Men det är min bestämda
uppfattning, att om man anlägger
ett betraktelsesätt, som står i överensstämmelse
med tendenserna på arbetsmarknaden
för de offentligt anställda,
så kan saken läggas upp på ett sådant
sätt att det inte för någon part blir
fråga om någon prestigeförlust eller dylikt.
Jag förstår väl att man från regeringens
sida inte vill göra någonting
som skulle kunna tolkas som den minsta
desavuering av någon part, men det är
inte heller nödvändigt att så sker.

Herr talman! Det är onekligen mycket
stora värden som här stå på spel, och
jag vågar därför vädja till regeringen att
medverka till att ett förnyat försök göres
att få den aktuella konflikten ur
världen. Säkert är att regeringen inte
kommer att förlora på ett sådant försök,
och den svenska skolan, den svenska
ungdomen och hela det svenska samhället
komma att vinna därpå.

Herr NIHLFORS: Herr talman! Den
remissdebatt, som här förts, har ju redan
i rätt stor utsträckning belyst de
problem, som den aktuella konflikten
har åstadkommit. Jag kan emellertid
inte underlåta att i detta sammanhang
inför kammaren erinra om den interpellationsdebatt
som vid höstriksdagen
förekom angående behovet av en ar -

betsmarknadsnämnd inom den statliga
sektorn av samhällslivet och i vilken
även jag deltog. Av statsrådet Lingmans
uttalanden under denna debatt framgick
otvivelaktigt, att han ställde sig
relativt kallsinnig till frågan om en
lösning av detta problem. Han intog
den attityden, att det av formella och
konstitutionella skäl var mycket svårt
att vidtaga några åtgärder och att man
bara hade att låta det hela bero. Möjligtvis
skulle regeringen, sedan organisationerna
själva gjort en vädjan om
en sådan nämnd, kunna ta frågan under
övervägande. Statsrådet erinrade
även om att dessa problem hade diskuterats
inom förhandlingsrättskommittén,
där han själv varit ordförande fram
till september 1951. Han var alltså väl
informerad om hela problemställningen.

När man nu efteråt läser förhandlingsrättskommitténs
betänkande, som
i alla väsentliga delar är enhälligt, finner
man att där diskuteras faran av ett
obligatoriskt skiljedomsförfarande och
att kommittén slutligen uttalar sig för
tanken på en arbetsmarknadsnämnd av
ungefär samma typ som den, vilken
finns på den privata arbetsmarknaden
och som ju tillkom genom det s. k. Saltsjöbadsavtalct
1938. Kommittén t. o. m.
säger att de förslag därom, som framkommit
under debatten, »böra hälsas
med största tillfredsställelse såsom innebärande
naturliga utvägar att på ifrågavarande
område främja arbetsfreden».

Vi ha nu kunnat konstatera att den
liknöjdhet, om jag så får säga, som
statsrådet Lingman i höstas visade för
frågan om en arbetsmarknadsnämnd,
var av ganska farligt slag. Han borde
med kännedom om förhandlingsrättskommitténs
inställning om inte annat,
ha försökt för sin del driva tanken litet
hårdare för att kunna ha eu sådan
nämnd i beredskap.

Det är klart att konstitutionella betänkligheter
alltid kunna anläggas på

Nr 6.

Onsdagen den 20 februari 1952.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

en fråga som denna. Jag måste emellertid
säga att framläggandet av ett förslag
som den nu föreliggande propositionen,
vilket ju innebär undantagsbestämmelser
för dem som tillhöra organisationer
som varslat eller varsla om stridsåtgärder,
inte vittnar om någon rädsla för
konstitutionella eller rättsliga problem.

Jag skall inte nu alltför mycket uppehålla
mig vid dessa saker —- det blir
ju tillfälle att återkomma därtill. Jag
tillhör själv en organisation som har
accepterat överenskommelsen, men åtminstone
jag för min del anser mig
inte fördenskull bunden när det gäller
att diskutera själva principfrågan.

Det är enligt mitt förmenande viktigt
att regeringen, som ju inom sina egna
led och inom det största regeringspartiet
har tillgång till rikliga erfarenheter
från arbetsmarknaden, i ett konfliktläge
som det förevarande inte förhåller
sig alltför passiv och därigenom
driver fram det som jag tycker är det
farligaste av allt: en allvarlig diskussion
om obligatorisk skiljedom. Detta
är något som vi, som arbetat litet inom
organisationsväsendet på arbetsmarknaden,
frukta som pesten. Även om det
vid en sådan här konflikt visar sig att
en löntagarorganisation —• kanske beroende
både på bristande erfarenhet
och på att de grupper, som den representerar,
otvivelaktigt äro mycket eftersatta
och att intresset för deras problem
hittills inte har varit särskilt
stort — måhända driver en fråga hårt,
så bör regeringen i sin vishet, om jag
så får säga, anlägga sådana synpunkter
på problemet att man inte låser
konfliktsituationen än mer.

Jag kommer alltså till samma slutsats
som tidigare talare, nämligen att
regeringen bör kunna taga ett initiativ
i denna fråga, även om den inte formellt
är skyldig att göra det. Regeringen
bör känna sitt ansvar inte bara inför
lärarkonflikten och konflikten inom
förvaltningen, utan också när det gäller
hela läget på arbetsmarknaden, där

de faror som jag här pekat på skymta
vid horisonten. Det har på sina håll
visats ett visst intresse för obligatorisk
skiljedom, och man kan ju peka
på vad som skett i utlandet, även om
erfarenheterna därifrån äro, såvitt jag
vet, mycket negativa.

Detta är de synpunkter som jag för
närvarande velat anföra i denna fråga.

Herr RUBBESTAD: Herr talman!

Självklart önska vi alla här i riksdagen
att den konflikt, som har uppstått mellan
SACO och regeringen, snarast möjligt
skall kunna bringas ur världen,
men man kan dock inte vara med om
att den bringas ur världen på vilka
villkor som helst. Herr Ohlin framhöll
att den psykologiska inställning, som
staten visar i detta hänseende, har mycket
stor betydelse, och jag menar just
att det betyder oerhört mycket för
avvecklingen av denna konflikt hur
riksdagen ställer sig till frågan. Men
därför måste man också försöka tränga
in i vad striden gäller, nämligen frågan
om löneställningen för de tjänstemän
som äro anslutna till SACO.

Staten har ju ett organ som skall
förhandla med olika grupper om deras
löneställning, och detta organ får naturligtvis
i sista hand sina informationer
från regeringen, men det skall med
utgångspunkt från sin egen kännedom
om olika gruppers utbildningskostnader,
tjänsteåligganden och dylikt försöka
inplacera varje grupp i den fålla
där den bör vara. Denna tjänsteförteckningskommitté
har nu framlagt ett
förslag, som den anser vara den allra
yttersta gräns, till vilken man kan gå,
när det gäller ifrågavarande lärare, och
man har också fått regeringens sanktion
av att den inte heller vill acceptera
något mera. Då är det väl meningslöst
att, såsom herr Ohlin ansåg lämpligt,
sätta till en medlingskommission. Denna
skulle alltså bli ett överordnat organ
till det organ, som redan finns

Onsdagen den 20 februari 1952.

Nr 6.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

och som ju sorterar direkt under regeringen.
Detta är väl en orimlig tanke.

Det kan inte i detta avseende göras
direkta jämförelser med underhandlingarna
på den privata arbetsmarknaden.
Där är ju inte regeringen på något
sätt engagerad, utan de olika parterna,
arbetsgivare och arbetstagare, få
själva försöka komma överens. Om detta
inte lyckas, är det möjligt att man
tillsätter eu medlingskommission. Men
på ett område, där det redan finns ett
organ, som egentligen representerar regeringen
vid underhandlingarna, är det
orimligt att tillsätta en medlingskommission
som skulle komma fram med
vissa förslag.

Vad liar då tjänsteförteckningskommittén
erbjudit de lärare som äro anslutna
till SACO? Jag har från säker
källa erhållit den uppgiften, att alla
lärare i 26 lönegraden fått löfte om en
förhöjning motsvarande en lönegrad.
Dessutom har man fått löfte om att det
skall inrättas en särskild grupp av
tjänster, vilket skulle medföra att inte
mindre än ca 60 procent av de lärare,
som nu stå i 26 lönegraden, få en förhöjning
som motsvarar tre lönegrader.
Det betyder att ifrågavarande adjunkter
få en slutlön på 22 884 kronor om
året. Vad lektorerna beträffar har man
erbjudit alla, nuvarande sådana, som
ha doktorsgrad, en löneförhöjning med
tre lönegrader, vilket innebär att de i
slutlön här i Stockholm skulle få 25 932
kronor om året.

År det någon i denna kammare som
finner det rimligt, att man försöker
uppbåda hjälp till att åstadkomma en
sådan psykologisk inställning, att dessa
löneanspråk kunna drivas upp ytterligare?
Man bar här från olika håll
poängterat hur viktigt det är att bekämpa
inflationen. Äro inte herrar Ohlin
och Hjalmarson medvetna om att
det är lönefrågan, som är den viktigaste
faktorn när det gäller att driva upp inflationen?
Om så inte är fallet, förstår
jag deras inställning. Men jag tror att

de mycket väl förstå vilken kolossal
inverkan lönefrågan har. Jag skulle
därför vilja vädja till högerns och folkpartiets
representanter, att de för att
få den rätta psykologiska inställningen
i denna lönefråga försöka att genom
sin press ge till känna hur saken ligger
till. Jag är förvissad om att då
kommer denna konflikt att lösas utan
vidare, då komma lärarna att förstå att
de ha fått ut så mycket som det kan
gå att få. Och detta, herr talman, tror
jag är behövligt att säga vid detta tillfälle.

Herr HENRIKSSON: Herr talman!

Inte heller jag skall säga någonting om
lönefrågan vare sig i dess helhet eller
i den del, som gäller vissa SACO-anslutna
organisationer. Även jag skall be att
få uppehålla mig vid det som är speciellt
i denna överenskommelse, som nu
har träffats emellan civildepartementet
och de tre stora organisationerna på
detta område. Det gällde Tjänstemännens
centralorganisation, Statstjänstemännens
riksförbund och Statstjänarkartellen
inom LO.

Det liar sagts ifrån herrar Hjalmarsons
och Ohlins sida, att denna överenskommelse
skulle innehålla någon bestämmelse,
som kunde anses strida emot
god sed på den svenska arbetsmarknaden.
Vi ifrån organisationernas sida se
inte saken på det sättet, och jag tror
att herr Hjalmarson och övriga inom
de grupper, som nu opponerat sig emot
detta, borde ta sig en litet längre funderare
på vad som verkligen skett vid
konflikter på den övriga arbetsmarknaden.

Har del någonsin inträffat, att en enskild
arbetsgivare i en strejksituation
har ekonomiskt understött de strejkande?
Det är vad som nu faktiskt sker på
detta område genom att lönerna utgå.
Man har åstadkommit ett mycket milt
medel genom att säga, att dessa organisationers
medlemmar ännu inte böra
erhålla den löneförbättring, som eljest

Nr 6.

Onsdagen den 20 februari 1952.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

borde utgå. Jag tycker det är rätt orimligt
att, som man nu gör från herrar
Hjalmarsons och Ohlins sida, driva den
meningen, att staten handlade hårdare
än man gör på det enskilda området.

Då säger herr Ohlin, att det är ändå
skillnad om det är en löneförbättring,
som skall avse kompensation för inträffade
levnadskostnadsökningar, eller det
är en löneförbättring, som är avsedd att
reellt höja lönerna. Underförstått menar
herr Ohlin, att om löneförbättringen
är avsedd att kompensera levnadskostnadsökningarna,
så bör den utgå.
Är det så, att vid en konflikt mellan en
facklig organisation och en enskild arbetsgivare
skola först de gamla lönerna
utgå, och dessutom skall till organisationens
medlemmar utbetalas det som
är att betrakta som kompensation för
inträffade levnadskostnadsökningar?
Jag tror att frågeställningen är orimlig
i och för sig.

Sedan har det sagts, att det som inträffat
är en absolut nyhet. Detta är
heller inte riktigt. Det har förekommit
tidigare på det offentliga området i
samband med den uppmärksammade
konflikten för sjuksköterskorna under
förra året, där det var så, att de fingo
ta striden på hela den förbättring, som
skulle utgå, både det som skulle utgå i
form av rörligt tillägg och det som
skulle utgå i form av ändrade lönegradsplaceringar.

När frågan nu i år kommit upp har
det inte skett på det sättet, att man ville
sikta på en viss organisation. Frågan
har diskuterats som en principfråga,
och det har nog ansetts att det borde
vara rimligt att medverka till en sådan
ordning, som under den tid denna överenskommelse
gäller i varje fall medför
en moralisk fredsplikt för de organisationer,
som ha deltagit i förhandlingarna.

Den uppfattningen har, som jag tidigare
sade, Tjänstemännens centralorganisation,
Statstjänstemännens riksförbund
och Statstjänarkartellen intagit.

De ha gjort det efter moget övervägande
och sagt, att i den mån de komma
i samma situation få de lov att taga konsekvenserna
härav. Man skall göra det,
ty vi måste försöka skapa inom denna
del av den svenska arbetsmarknaden en
ordning, som ger samma fasthet som
man uppnått å det område där det nu
gäller kollektivavtal. Där har vid avtalets
ingående förutsatts i vissa fall
ovillkorlig arbetsfred under året, i andra
fall vissa möjligheter att vidtaga
sympatiåtgärder. Men på områden, som
äro närmast jämförbara med dem som
det här är fråga om, gäller en ovillkorlig
fredsplikt under den tid kollektivavtalet
är gällande. Kan man inte få
till stånd en ordning av detta slag också
inom denna del inom arbetsmarknaden,
så riskerar man, att resultatet blir ettdera
av följande båda.

Vi kunna få anarki, ty man kan inte
räkna med att andra organisationer stillatigande
skola åse, att vissa grupper
inom den statliga sektorn utnyttja sina
möjligheter att gång efter annan gå ut
med ett litet antal i strejk och sedan ha
möjligheter att finansiera det genom
att alla andra som äro i arbete understödja
dem utan större ekonomiska uppoffringar.
Då komma strejker av detta
slag på område efter område inom den
statliga förvaltningen, där det blir omöjligt
för de ansvarsmedvetna fackliga
organisationerna att hålla tillbaka. Det
är det ena man riskerar, och skulle
man komma i det läget, är jag övertygad
om att herr Hjalmarson skulle
komma att resonera på annat sätt än
han gjort beträffande denna lilla grupp
av akademiker.

Då säger väl herr Hjalmarson att det
behöva vi väl ändå inte riskera. Då ha
vi det andra alternativet, nämligen att
konflikter på det statliga området skulle
lösas genom obligatorisk skiljedom, och
det är möjligt, att herr Hjalmarson kan
sympatisera med den tanken. Den har
gång efter annan gått igen i högerpressen
som det alternativ man borde till -

Onsdagen den 20 februari 1952.

Nr 6.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

lämpa i sådana här frågor. Jag vill
emellertid säga och på den punkten
instämma med herr Nihlfors, att är det
något man inte vill ha är det obligatorisk
skiljedom, ty i och med att man
ger sig in på det, ha de fackliga organisationerna
till stor del kommit att
spela ut sin roll.

Vad vi vilja ha är en bättre förhandlingsordning
än den som gäller för närvarande.
Förslag till en sådan är också
framlagt av en utredning. Jag tror att
herr andre vice talmannen skulle kunna
övertyga herr Ohlin i vissa punkter
om att saken inte är så enkel, som herr
Ohlin nu av politiska skäl vill göra den
här frågan till. Herr andre vice talmannen
skulle kunna göra det, ty han har
under hela tiden deltagit i denna utredning.
Vi vilja alltså försöka genomföra
en bättre förhandlingsordning. Det säkraste
sättet att inte få en sådan förhandlingsordning
är att handla såsom
SACO vid detta tillfälle gjort. De andra
tre organisationernas företrädare ha
emellertid varit överens om att man
borde handla så, att man skall få en
bättre förhandlingsordning och skapa
en god ordning inom denna del av arbetsmarknaden,
och därför ha de också
tagit sitt ansvar vid detta tillfälle.

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet LINGMAN: Herr talman! Jag
vill använda tillfället för att lämna en
del upplysningar om förhandlingsgången.
Det tycks, enligt vad man kan förstå
av uttalanden som förekommit i tidningspressen,
vara så, att det av någon
eller några anledningar — vilka nu det
kan vara — har uppkommit missförstånd.

Under förhandlingarna med de fyra
huvudorganisationerna för statstjänarna
om löneläget för 1952 framlade jag
den 8 februari ett förslag till lönehöjningar.
Samtidigt som jag lade fram det
förslaget, förklarade jag emellertid, att
detta förslag förutsatte en del tek -

niska utredningar med hänsyn till återverkningarna
på pensionsbestämmelserna.
Organisationerna förklarade, att
de voro beredda att överväga det framlagda
förslaget, men Statstjänarkartellen
och TCO hade en del ytterligare yrkanden
att framföra. Det gällde löneläget
i de lägre löneklasserna. Man ansåg
nämligen, att uppgörelsen på den
enskilda arbetsmarknaden hade procentuellt
sett givit mera åt de lägre löntagarna.
Nämnda organisationer ville,
ha detta beaktat, och därför framförde
de yrkanden om påbyggnad av det förslag
som presenterats för organisationerna.

Jag förklarade att vi dels med hänsyn
till den utredning som, enligt vad
jag tidigare nämnt, var nödvändig,
dels med hänsyn till de nya yrkanden
som hade framställts, måste uppskjuta
förhandlingarna någon dag så att erforderliga
undersökningar kunde hinna
verkställas. Samtliga organisationer
voro då överens med mig om att ajournera
förhandlingarna till den 13 februari,
då vi skulle träffas på nytt. Vi voro
överens om den kommuniké som skulle
utfärdas. Där hade statssekreteraren ett
tillägg på en fråga från en tidning, där
han sade, att han trodde, att förutsättningar
skulle finnas för att vi skulle
träffa en preliminär överenskommelse
den 13 februari.

Redan dagen efter, alltså den 9 februari
— vi hade ju träffats den 8 februari
— tillgrep Läroverkslärarnas riksförbund
med SACO:s godkännande stridsåtgärder
genom uppsägning av en del
icke-ordinarie lärare vid läroverken
och utfärdande av blockad mot nyanställningar
och anställande av sjukvikaricr.
Den 11 februari vidtogos motsvarande
åtgärder av Sveriges juristförbund
beträffande vissa juristtjänster,
och tisdagen den 12 februari följde uppsägningar
från Sveriges väg- och vattenbyggares
riksförbund. Dessa stridsåtgärder
voro således inledda, innan vi
på nytt träffades den 13 februari.

Nr 6.

Onsdagen den 20 februari 1952.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

Med anledning av att man har försökt
göra gällande, att det var den
klausul, som kommit in i överenskommelsen,
som var anledningen till att
konflikten brutit ut, vill jag därför
framhålla, att detta inte är med sanningen
överensstämmande. Sådana uppgifter
ha varit synliga i tidningspressen.
Vi anse, att det är ganska anmärkningsvärt,
att organisationerna under
pågående förhandlingar med tjänsteförteckningskommittén
och under pågående
förhandlingar med Kungl. Maj:t
om lönerna tillgripa stridsåtgärder utan
att fullfölja förhandlingarna.

Emellertid tog jag upp överläggningar
med huvudorganisationerna om det
läge, som därigenom hade uppkommit,
och förklarade, att om organisationerna
handla på detta sätt, bör inte staten
vara förhindrad att göra något av de
motdrag, som man använder inom andra
delar av arbetsmarknaden, nämligen
att den förhöjning av lönen, som vi diskuterade,
inte skulle utgå så länge
stridsåtgärderna vore i gång. Statstjänarkartellen,
Statstjänstemännens riksförbund
och TCO förklarade, att man var
beredd att acceptera den synpunkten.
Man sade, att de voro angelägna om att
kunna använda stridsåtgärder, men att
de också kunde förstå, att arbetsgivaren,
som i detta fall är staten, inte kan
förvägras att svara med motåtgärder.
De medgåvo alltså, att de visserligen
ville köra hårt men spela ett rent spel.

Dessa organisationer förklarade, sedan
de funderat över förslaget, att de
voro beredda att träffa en preliminär
överenskommelse. De voro angelägna
om att kunna få denna överenskommelse
klar före lunchen, därför att representanterna
för dessa organisationer
voro upptagna av andra förhandlingar
på eftermiddagen. SACO:s representanter
begärde emellertid betänketid till
klockan 16. Jag sade till dem, att de
fingo ta den betänketid de behövde,
eftersom jag förstod, att det för deras
vidkommande kunde vara en viktig

fråga. De ville som sagt ha betänketid
till klockan 16. Det har gjorts gällande,
att de ställts inför ett ultimatum att
avge besked före en viss tidpunkt. Inte
heller detta är sålunda med sanningen
överensstämmande.

När SACO:s representanter kommo
tillbaka klockan 16 meddelade de, att
de voro beredda att godkänna den preliminära
överenskommelse, som skulle
ha träffats fredagen den 8 februari.
Fredagen den 8 februari träffades inte
någon preliminär överenskommelse,
utan på grund av att vi inte kunde
träffa någon sådan överenskommelse
den 8, hade förhandlingarna blivit uppskjutna
till den 13. När SACO:s representanter
erinrades om detta, förklarade
de, att det kanske var en missuppfattning
från deras sida. Det är en
missuppfattning, som ändå är ganska
märklig, eftersom vi voro överens
om den kommuniké som utfärdades,
då vi skildes åt den 8 februari.
Trots att detta var klarlagt, hade SACO
i den kommuniké som utfärdades den
13 februari förklarat, att deras organisation
varit beredd att tillstyrka godkännande
av den överenskommelse som
träffats den 8 februari -—• detta trots att
alla de övriga organisationerna kunna
intyga, att det denna dag inte träffades
någon preliminär överenskommelse.

Under överläggningarna med såväl
de tre huvudorganisationer som godtagit
överenskommelsen, Statstjänarkartellen,
TCO och SR, som med SACO
diskuterades vad man menade med
medlemskap i organisation, som tillgripit
stridsåtgärder. Vi klarade ut detta
på så sätt, att med organisation måste
vi avse den förening eller det förbund
eller den organisation som beslutat och
verkställt stridsåtgärder. Någon oklarhet
om innebörden av det ansågo varken
Statstjänarkartellen, TCO, SR eller
vi föreligga.

Då frågade man från SACO:s sida:
Men nog måste väl SACO i sin helhet
drabbas av det, eftersom vi i skrivelse

Onsdagen den 20 februari 1952.

Nr 6.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

till tjänsteförteckningskommittén förklarat,
att om vi inte kunde få en viss
lösning, måste vi tillgripa andra åtgärder.
Jag sade då: Det är inte den skrivelsen,
som skall läggas till grund för
bedömningen, utan man får ju undersöka
och se vilken organisation som
står bakom det meddelande, som lämnas
till vederbörande verk och myndighet
i fråga om blockad eller överlämnande
av uppsägningsfullmakter.

Trots dessa klarläggande resonemang
— jag skulle förmoda att herr Henriksson,
som var med under förhandlingarna,
skulle kunna intyga detta — så
utfärdade SACO en kommuniké, som
måste ge organisationens medlemmar
den uppfattningen, att enbart medlemskap
i SACO skulle utestänga dem från
delaktighet i lönetillägget.

Sedan jag fått tillfälle att ta del av
uppsägningshandlingarna, som lämnats
in till olika myndigheter, har det också
blivit klarlagt, att de verkställts av respektive
specialförbund. Uppsägningarna
och blockaden mot skolöverstyrelsen
och läroverken ha tillställts skolöverstyrelsen
av Läroverkslärarnas riksförbund,
beträffande juristtjänsterna av
Juristförbundet o. s. v. Under överläggningarna
klargjordes också, att de organisationer,
som hade tillgripit strejk
och vilkas medlemmar således inte
skulle få del av denna löneförbättring,
kunde genom hävande av stridsåtgärderna
bereda sina medlemmar delaktighet
i de höjda lönerna. Några särskilda
förhandlingar på den punkten skulle
således inte behöva företas.

När Sveriges läkarförbund nu förklarar,
att organisationen skulle vara nödsakad
att underteckna överenskommelsen
för att dess medlemmar skulle få
rätt till tillägget, måste detta betecknas
som missvisande. Jag har endast förutsatt
att stridsåtgärderna skulle hävas.
Vad särskilt läkarna beträffar, så kan
det också förefalla anmärkningsvärt att
de tillgripit stridsåtgärder, trots att de
inte börjat förhandla med tjänsteför -

teckningskommittén om de frågor det
här gäller.

När man nu från vissa organisationer
och även från annat håll gör gällande,
att statens motåtgärder i denna konflikt
skulle innebära en kränkning av föreningsrätten,
skulle man ju kunna fråga:
Hur många gånger har då föreningsrätten
kränkts under alla de år, som
förhandlingar förts inom såväl den enskilda
som den kommunala marknaden,
där det alltid gällt som en oskriven
lag att höjda löner inte utgå förrän
överenskommelse har träffats.

Jag skulle också vilja säga, och jag
skulle särskilt vilja understryka, att
ingen förmenas tillhöra eller ansluta sig
till den organisation han önskar. Staten
som arbetsgivare är lika beroende som
den enskilda arbetsgivaren av att ha organisationer
att förhandla med. Det
skall vara förhandlingsdugliga organisationer.
Men man måste också förutsätta,
att organisationernas medlemmar
av sin ledning varit fullt informerade
om vad som under förhandlingarna bjudits
samt om alla de olägenheter och
uppoffringar, som tillgripande av
stridsåtgärder medför. Ha stridsåtgärder
vidtagits utan att medlemmarna fått
sådana fullständiga informationer eller
särskilt tillfälle att yttra sig om huruvida
de vore heredda att tillgripa strid,
då måste man säga, att det är organisationernas
ledning som ådragit sig ett
tungt ansvar gentemot medlemmarna.

Jag nämnde tidigare, att SACO under
sina överläggningar om denna klausul
själv hänvisat till en skrivelse, som
tillställts tjänsteförteckningskommittén.
Det var den 0 februari. Jag vill då erinra
om att läroverkslärarna, när förhandlingarna
började, krävde uppflyttning
av adjunkter ifrån 26:e lönegraden
till 32 :a, av lektorer från 30 :e till
37 :e lönegraden. Kommittén har under
förhandlingarnas gång förklarat, att det
inte finns möjligheter att komma till
det läget. Vi måste söka oss andra
vägar.

Nr 6.

Onsdagen den 20 februari 1952.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition

Laroverkslärarna voro anslutna till
Statstjänstemannens riksförbund, och
riksförbundet förde förhandlingarna
för lärarna under hela hösten. När man
kom fram i december månad meddelade
Läroverkslärarnas riksförbund, att
medlemmarna även voro anslutna till
SACO och att SACO skulle komma att
företräda dem vid förhandlingarna. Då
blev förbundet således företrätt av två
huvudorganisationer med alla de komplikationer
detta förhandlingsmässigt
innebar. Statstjänstemännens riksförbund
förklarade då, att förbundet för
sina medlemmar eftersträvade godtagbara
lösningar förhandlingsvägen, men
att man inte ville tillgripa stridsåtgärder.
Då lämnades SR utanför och förhandlingarna
fördes för lärarnas vidkommande
enbart genom SACO.

Vid årsskiftet modifierade man det
ursprungliga kravet, som från början
avsåg 32 :a lönegraden för adjunkter
och 37 :e för lektorer, till att avse 31 :a
för adjunkter och 36:e för lektorer.
Kommittén förklarade fortfarande, att
den inte kunde gå så högt, ty då skulle
den riva sönder alla de förhandlingsbud,
som den givit till övriga organisationer,
och dessa komme inte att acceptera
att det bleve sådana klyftor
emellan de bud, som den ena eller andra
organisationen fått. Men däremot
funnes en hel del andra punkter öppna
att fortfarande diskutera, och kommittén
var sålunda öppen för fortsatta förhandlingar.
SACO tillställde då kommittén
en skrivelse, som man måste
säga var i ultimativ form! Förutsättningarna
för fortsatta överläggningar
förklarades vara, att kommittén som
förhandlingsbas accepterade de bud,
som SACO hade framfört.

Jag kanske också får nämna de skiljaktigheter,
som varit rådande beträffande
juristpersonalen, eftersom den
gick i konflikt ungefär samtidigt med
laroverkslärarna. För närvarande ha
vi en befordringsgång inom byråorganisationen
som innebär, att den som

nr 60.

anställes som amanuens i 18 :e lönegraden
efter vissa år kommer upp till 24 :e
lönegraden. Det är ingen individuell
prövning av vederbörandes lämplighet,
utan det är åren som avgöra när han
kommer upp. Sedan finnas befordringsmöjligheter
därifrån upp till lönegraderna
27, 29, 30 och 31. Där hade
juristförbundet från början begärt att
byrådirektörerna, som nu äro i 31 :a
lönegraden, skola flyttas upp till 35 :e.
Detta har kommittén inte ansett sig
kunna vara med om, men däremot har
kommittén förklarat sig beredd att för
vissa särskilt kvalificerade tjänster använda
en högre lönegrad än 31. Men
man kan inte gå upp med befordringsgången
nämnvärt högre än vad den är
nu, ty befordringsgången innebär, att
det inte blir någon individuell prövning.
Den verkligt duktige kommer inte
fortare fram än den, som bara sitter
och väntar på att åren skola gå. Därför
vill inte kommittén gå upp med
den reglerade befordringsgången till
27 :e lönegraden, som man från förbundets
sida yrkat. Från kommitténs sida
har man sagt, att man är beredd att
pröva hur många tjänster som skola
inrättas i 27 :e, 29 :e eller högre lönegrader,
men det skall ske efter prövning
av arbetets kvalitet och vederbörande
tjänstemans förutsättningar att
klara ett kvalificerat arbete. Det är på
grund härav, som konflikten har utbrutit
emellan tjänsteförteckningskommittén
och Juristförbundet, som understöds
av SACO. Kommittén har också i skrivelse
till SACO förklarat, att man är beredd
att ta upp fortsatta förhandlingar
med samtliga dessa organisationer.

Beträffande läroverkslärarna ha de
uttalanden, som gjorts både här i kammaren
och i vissa tidningar, kunnat
kvarlämna den uppfattningen, att man
från kommitténs sida inte har velat
medge några löneförbättringar att tala
om. Jag kanske får nämna ett par siffror,
hämtade ur det förslag, som
tjänsteförteckningskommittén överläm -

Onsdagen den 20 februari 1952.

Nr 6.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

nät till läroverkslärarna och SACO.
Förslaget innebär först en förbättring
av befordringsgången upp till slutskedet
som e. o. adjunkt. Man skall få full
lön med bibehållna förmåner under
provåret. Vidare skall det läggas in
lönestegringar, vilka ge löneförbättringar
även i begynnelsestadiet och snabbare
än vad som nu är möjligt. Om jag
håller mig till 1951 års löner utan det
nu ifrågasatta lönetillägget innebär förslaget
att slutlönen för en e. o. adjunkt
på 5-ort skulle höjas från 15 888 kronor
till 18 336 kronor per år. Lägger
man till lönetillägget skulle slutlönen
på 5-ort bli 21 084 kronor, således 5 200
kronor mer än slutlönen för en e. o.
adjunkt under föregående år. Detta gäller
den fasta delen av lönen. Sedan har
man ersättning för övertidstimmar och
en del andra arvoden. Genom inrättande
av förste adjunktstjänster skulle slutlönen
för ord. adjunkt bli höjd från
17 520 kronor till 19 896 kronor. Medräknar
man då det rörliga tillägget blir
lönen 22 894 kronor, alltså en förhöjning
i jämförelse med föregående år
med 5 364 kronor per år.

Var och en som något sysslat med
förhandlingar måste förstå, att det inte
går för ett förhandlingsorgan att endast
se på en grupp och säga, att denna
grupp kunna vi ge utan hänsyn till hur
det återverkar på andra grupper. Andra
grupper titta nämligen även på den
grupp som får mest, och har man möjligheter
till överenskommelse med övriga
grupper så förstör man dessa möjligheter
genom att en viss grupp betraktas
såsom alltför privilegierad.

Det är klart, att de stridsåtgärder
som satts i gång av vissa tjänstemannaorganisationer
förorsaka irritation.
Man säger att det är nödvändigt
att tillgripa åtgärder för att återställa
lugnet. Man frågar då vem det är som
förorsakat oron. Är det de som tillgripit
stridsåtgärder för att lamslå vissa
delar av samhällets funktioner eller är
det statens förhandlingsorgan, som är

orsaken till att störningarna uppkommit?
De stridsåtgärder som nu inletts
kunna nog, utan att inom alla områden
betecknas såsom direkt samhällsfarliga,
förorsaka allvarliga störningar även för
enskilda människor. Det är naturligtvis
också organisationernas mening, att
svårigheterna skola bli så stora som
möjligt för samhället. Från deras sida
måste syftet vara att genom dessa mot
samhället riktade stridsåtgärder tvinga
fram de lösningar av lönefrågorna, som
ifrågavarande organisationer uppställt
som mål. Liknande metoder ha använts
ute på den enskilda marknaden från
fackföreningsrörelsens sida. Det finns
dock betydelsefulla olikheter. Om ett
fackförbund ute på den enskilda marknaden
inte kan nå godtagabara lösningar
genom förhandlingar, då överväger
naturligtvis förbundet lämpligheten av
att tillgripa strejk och blockad. Därvid
är man väl emellertid fullt medveten
om att de strejkande under konflikten
måste försörjas av förbundet. Förbundet
riskerar i ett sådant läge att arbetsgivaren
svarar med lockout, vilket betyder
att även de av blockaden berörda
medlemmarna måste ges strejkunderstöd.
Dessa risker måste således de
fackligt organiserade på den enskilda
marknaden alltid taga. Men det förekommer
inte, och det har heller inte
ifrågasatts från den fackliga rörelsens
sida, att någon höjning av lönerna
skulle utgå förrän uppgörelsen träffats.
Vad man syftar till är att komma fram
till en överenskommelse, som skall vara
ett fredsdokument så länge avtalet
gäller.

Tjänstemannaorganisationerna ha ju
under senare år strävat efter att få förhandla
och tillämpa rent fackliga metoder.
Detta har också lett till att man
numera för regelrätta förhandlingar
och träffar överenskommelser. Anses
detta vara riktigt så böra väl även samma
regler i övrigt gälla som fackföreningsrörelsen
accepterar, nämligen att
åsyftade förbättringar få anstå till dess

Nr 6.

Onsdagen den 20 februari 1952.

Vid remiss av Kungl. Mai ds proposition nr 60.

man träffat överenskommelse. Anse sig
tjänstemännen böra tillgripa stridsåtgärder
för att tvinga motparten — i
detta fall staten — till eftergifter, då
bör man också vara medveten om de
olägenheter, som äro förenade därmed.
Detta har fackföreningsfolket fått lära
sig. Nu åberopar man att tjänstemännen
äro handikappade då det gäller
stridsåtgärder därför att de ordinarie
befattningshavarna inte ha strejkrätt.
De kunna inte avskedas och de kunna
inte lockoutas. De ha ett skydd i oavsättligheten.
Men om nu de ordinarie
tjänstemännen deltaga i ett beslut inom
sin organisation, ett beslut, söm innebär
att övriga medlemmar i organisationen
skola tillgripa stridsåtgärder för
att stödja även de ordinaries — och
oavsättliga — tjänstemännens intressen,
då böra de väl också dela det ansvar,
som följer med ett sådant beslut. Detta
kan inte på något sätt anses orimligt.
Som jag sade tidigare vet man inte om
tjänstemannaorganisationens ledning
fullständigt orienterat sina medlemmar
om detta. Man har kanske förklarat för
medlemmarna att striden skall föras
med fackliga metoder, men har man
gjort klart för dem vad de fackliga
stridsmetoderna innebära för båda
parter? Medlemmarna äro kanske inte
fullt på det klara med detta — man
har åtminstone anledning att tvivla
härpå med hänsyn till de olika uttalanden,
som göras, inte officiellt men under
hand från grupper av tjänstemän.

Jag skall inte fortsätta längre på detta
resonemang. Herr Henriksson har
tidigare berört en del frågor, och jag
tror att hans synpunkter äro de dominerande
inom fackföreningsrörelsen.
Dessa synpunkter ha även godtagits av
representanter för TCO och SR. Jag
förmodar att dessa organisationer i
sina ledningar ha folk, som äro erfarna
nog för att bedöma sitt handlande i
dessa angelägenheter. De ha inte svävat
på målet utan de ha velat uppträda

som fackföreningsfolkets förespråkare
även för tjänstemännen.

Man har slutligen här sagt att den
konflikt, som nu brutit ut, inte gäller
lönetillägget utan tjänsteförteckningskommittén
— det är två skilda frågor.
Ja, man måste väl söka mycket länge
för att komma fram till en sådan slutsats.
Då skulle man kunna säga, att om
vi få det rörliga tillägget skola vi inte
tillgripa några stridsåtgärder för detta
men däremot för att påverka vår inplacering
i tjänsteförteckningen. Vi
skola även kunna tillgripa stridsåtgärder
för att ändra löneplanens grundbelopp,
på vilket tillägget beräknas.
Hela detta resonemang måste väl ändå
sägas vara fullständigt orimligt, tv
tjänstemännens löner äro dels beroende
av grundlönens höjd, dels av det på
denna grundlön utgående tillägget samt
dels beroende av vederbörandes inplacering
i tjänsteförteckningen. Man kan
åstadkomma en fullständig lönerörelse
enbart genom att göra flyttningar inom
förteckningen eller genom en omarbetning
av grundlönerna och man kan få
en fullständig lönerörelse genom att
ändra tillägget. Det är olika metoder
att nå samma mål, och skall man komma
fram till någorlunda fredliga förhållanden,
då får man betrakta allt
detta såsom varande sammanhängande
lönefrågor.

Herr HJALMARSON (kort genmäle):
Herr talman! Det var ett mycket olustigt
anförande, som civilministern höll.
Jag hade verkligen inte väntat mig att
en regeringsrepresentant här i kammaren
skulle lägga upp denna fråga på det
sätt, som här skett — civilministern
skjuter ju hela skulden till det inträffade
på den motpart, som vi icke ha
något tillfälle att få höra här i kammaren.
Jag tycker att detta är att lägga
upp hela denna fråga ur en ganska begränsad
arbetsgivarsvnvinkel. Jag hade
hoppats, att vi skulle ha fått ett helt an -

Onsdagen den 20 februari 1952.

Nr 6.

Vid remiss av Kungl. Maj ds proposition nr 60.

nät besked av civilministern, att han
skulle ha sagt, att nu skola vi lägga
prestigesynpunkterna på hyllan och se
efter, om det inte finns möjligheter att
genom ett nytt förhandlingsinitiativ
bringa dessa besvärliga och olycksaliga
konflikter ur världen.

Civilministern yttrade, att det är en
oskriven lag på den privata arbetsmarknaden
att löneförhöjningar inte
träda i kraft förrän efter konfliktens biläggande.
Detta håller jag med om. Men
när har det blivit en oskriven lag på
den privata arbetsmarknaden att man
höjer lönen till somliga grupper och
inte till andra beroende på deras organisationstillhörighet,
trots att det, väl
att märka, rör sig om samma kategori
befattningshavare? Statsrådet framhåller
att staten måste ha tillräcklig rörelsefrihet
för att kunna hävda sina in.
tressen. Staten måste se efter hur arbetsgivarna
handla på den privata arbetsmarknaden.
Ja, herr statsråd, men
förhållandena på den offentliga och
den privata arbetsmarknaden äro icke
jämförliga. Det är trots det herr statsrådet
bär säger en mycket väsentlig
skillnad när tusentals arbetstagare, vilkas
lön nu skall sänkas, inte ha strejkrätt.
Inte nog med detta, det är till och
med tvivelaktigt om dessa arbetstagare
över huvud taget ha någon uppsägningsrätt.
Om man fortsätter på den nu inslagna
vägen så skulle det småningom
medföra, att staten får en utomordentligt
övermäktig ställning i förhållande
till tjänstemännens organisationer.

Det som är ännu märkligare är emellertid
att statsrådet inte på något sätt
vill gå in på att belysa konsekvenserna
av regeringens ställningstagande. Anser
man alltså inom regeringen att det står
i god överensstämmelse med svenska
föreningsrättsgrnndsatser att man skall
anställa efterforskningar efter vederbörande
befattningshavares organisationstillhörighet?
Anser man att det är
riktigt att sådana efterforskningar skola
göras även vid nyanställning av befatt -

ningshavare? Annars kan man ju inte
tillämpa Kungl. Maj ds principer. Och
hur skall man förfara om en organisation
vidtar sympatiåtgärder efter det att
dyrtidstillägget börjat utges? Skall man
då draga in detta tillägg för dem som
stå bakom sympatiåtgärden? Herr Henriksson
sade att vi på vår kant borde
taga oss en funderare över situationen.
Jag tror uppriktigt sagt att det är mera
anledning för regeringen att taga sig
en funderare över vilka konsekvenserna
bli av regeringens förslag. Regeringens
inställning kan kanske även belysas
därav, herr talman, att regeringen visserligen
erbjudit att de konfliktberörda
befattningshavarna skola få del av löneförbättringen
så snart konflikten bilagts.
Men detta erbjudande innebär
icke att dessa tjänstemän skola erhålla
löneförbättringen fr. o. m. samma tidpunkt
som andra befattningshavare
d. v. s. från och med den 1 januari 1952.
Regeringen betraktar det som en öppen
förliandlingsfråga i vilken mån de skola
få löneförbättringen retroaktivt — detta
trots att det här endast rör sig om dyrtidskompensation.
Tror man verkligen
inom regeringen att man genom en sådan
oförsonlig — förlåt att jag använder
uttrycket — inställning skapar en
sådan atmosfär, som gör det lättare att
bilägga dessa konflikter? Jag är, herr
talman, övertygad om motsatsen. I själva
verket har man här kommit in på frågan
om hur man över huvud taget skall
bedriva förhandlingsarbetet inom den
statliga sektorn. Vi ha från högerns sida
önskat en förbättring av förhållandena
genom införande av bland annat en förlikningsmannainstitution
även på det
.statliga tjänstemannaområdet, och vi ha
även önskat tillsättande av en arbetsmarknadsnämnd.
Vad regeringen nu
försöker sig på är att ensidigt lösa dessa
frågor med hjälp av en fullmaktslagstiftning.

Till sist vill jag bara säga följande.
Jag har för min del inte alls gått in på
lönefrågorna; detta i motsats till civil -

Nr 6.

Onsdagen den 20 februari 1952.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

ministern och herr Rubbestad. Jag behärskar
nämligen icke dessa frågor, beroende
därpå att vi inom oppositionen
icke blivit orienterade om hur buden
gått mellan parterna. När civilministern
redovisade så och så många tusen kronor
i löneförbättring, anser jag emellertid
att han även hade bort tala om storleken
av den marginalskatt som kommer
att belasta själva löneförhöjningen.
I så fall hade lönehöjningarna kanske
icke framstått som så anmärkningsvärda
som civilministern tycktes vilja göra
gällande.

Jag tillåter mig också att efterlysa
svar från bondeförbundets sida om man
där verkligen är tillfreds med den nuvarande
ordningen, som ju lämnar oppositionspartierna
utan någon verklig
orientering om hur förhandlingsarbetet
bedrives. Hade bondeförbundet den inställning
som man nu tycks ha, även
när man befann sig i oppositionsställning?
När jag först ställde dessa frågor,
såg jag två av bondeförbundets statsråd
inne i kammaren. De äro emellertid
nu icke längre kvar här. Men kanske
herr Rubbestad skulle vilja vidarebefordra
till vederbörande att det är önskvärt
ur oppositionens synpunkt att man
får besked i dessa ingalunda betydelselösa
frågor.

Herr OHLIN (kort genmäle): Herr talman
! Rondeförbundet har vid ett tidigare
tillfälle för inte så länge sedan
understött kraven på ett visst parlamentariskt
inflytande vid avtalsförhandlingar
från statens sida. Det vore av intresse
att höra om bondeförbundet fortfarande
har den uppfattningen. — Jag
vill emellertid hålla mig till den mer
aktuella frågeställningen här i dag och
i största korthet framhålla följande.

Jag betonar ännu en gång att jag icke
vill ta ställning till de olika krav och
bud som givits i denna konflikt. Jag
gör emellertid den reflexionen att civilministern
inte nämnde någonting om

det belopp, med vilket begynnelselönerna
skulle bli höjda enligt det anbud
som givits. Det är väl så att begynnelselönerna
för ordinarie tjänstemän skulle
bli relativt obetydligt höjda, om man
tar bort vad som är kompensation för
penningvärdets fall; och det bör man
väl göra för att ge en bild av vad som
sker.

Jag vill som sagt inte alls ta någon
ställning till rimligheten i det ena eller
andra budet eller kravet. Inte heller försöker
jag försvara eller diskutera det
tillvägagångssätt som kan ha använts av
den ena eller andra organisationen. Civilministern
tycks mena, att organisationerna
förfarit olämpligt. Jag känner
inte närmare till detta. Jag vill inte alls
gå i god för att organisationerna inte
förfarit olämpligt. Det vet jag ingenting
om. Det är emellertid inte detta som
för oss i riksdagen är det centrala i frågan,
utan det är väl huruvida man från
det allmännas sida, även med beaktande
av de omständigheter som man bör
ta hänsyn till, inte hade kunnat inta en
något annan hållning, vilket kanske
skulle ha bidragit till att det nuvarande
konfliktläget icke hade uppkommit.

När civilministern här sade, att det
är principiellt riktigt att man, när
stridsåtgärder äro varslade, inte medger
en löneförhöjning, då vill jag utan
vidare säga, att jag ingalunda bestrider
statens formella rätt att hålla inne med
detta femtonprocentiga tillägg. Jag har
alltså samma uppfattning som civilministern
på denna punkt. Men om statens
formella rätt här är uppenbar, så kan
man väl säga att det är inte lika uppenbart
att det är klokt att använda alla
möjligheter som staten har i detta avseende.
Frågan gäller exempelvis en stor
grupp av lärare, som icke är i stånd att
nedlägga arbetet. Staten pålägger nu
dessa lärare ett ökat arbete, därför att
en del av lärarnas kamrater ha nedlagt
sitt arbete. Är det då alldeles självklart
att staten skall insistera på att använda
sin formella rätt att vägra de förra

Onsdagen den 20 februari 1952.

Nr 6.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

kompensation för dyrtiden, som dock
den större delen av dessa föreslagna 15
procent utgöra? Skall staten under sådana
förhållanden använda detta vapen?
Jag undrar om man inte på detta
stadium i utvecklingen av förhållandet
mellan staten och de anställda kan säga,
att det hade varit klokare om staten
iakttagit en större återhållsamhet härvidlag.
Herr civilminister! Det skulle
inte ha blivit ett dugg mindre »rent
spel», om staten beträffande själva dyrtidskompensationselementet
hade intagit
en mer återhållsam ståndpunkt.

Det har både här i debatten och i
pressen hänvisats ganska mycket till
vad som skedde i fjol beträffande sjuksköterskorna.
Jag skulle då vilja fråga:
Var det inte så att de i statlig tjänst arbetande
sjuksköterskorna i fjol fingo
sitt dyrtidstillägg, trots att de sjuksköterskor,
som voro anställda av landsting
och kommuner, på grund av den
pågående konflikten t. v. icke fingo
detta tillägg?

Vad som nu emellertid intresserar
mig mest är icke detta huruvida man
på båda sidor gjort misstag i större eller
mindre omfattning. Vad som intresserar
är i stället, om det kan göras någonting
för att få i gång förhandlingarna
på nytt och förebygga själva utbrottet
av konflikten. Jag noterade, att civilministern
många gånger underströk att
dessa förhandlingar skola bedrivas efter
samma regler som gälla för arbetsmarknaden
i övrigt. Civilministern gick
mycket längre än vad jag för min del
skulle våga härvidlag. Men om civilministern
nu har denna inställning kan
det under sådana förhållanden vara så
farligt, om regeringen ordnade så att
något slags förlikningsinstitution kom
till stånd på detta område? Jag åsyftar
en institution som skulle försöka verka
på samma sätt som de förlikningsorgan
vilka verka när det gäller konflikter på
den enskilda arbetsmarknaden. Vad
skulle kunna gå förlorat genom ett sådant
initiativ? Såvitt jag förstår ingen -

ting, men möjligen skulle något kunna
vinnas.

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet LINGMAN: Herr talman! Jag
var förvånad över att herr Hjalmarson
ansåg mitt anförande olustigt. Var det
därför att jag försökte lämna sakliga
uppgifter om hur förhandlingarna förts,
uppgifter som icke stämde överens med
vad som cirkulerat i pressen och övriga
allmänna uttalanden? De uppgifter som
jag lämnade här i kammaren kunna
emellertid bestyrkas av alla dem som
varit med i dessa förhandlingar. Jag
förstår inte att det kan ligga någonting
olustigt i detta.

Herr Hjalmarson var inte heller på
det klara med att vad som nu praktiserats
från statens sida allmänt tillämpas
på den enskilda arbetsmarknaden. Jag
vet inte hur nära kontakt herr Hjalmarson
har med vad som sker på den
enskilda arbetsmarknaden. Herr Hjalmarson
behöver emellertid inte gå så
långt tillbaka i tiden för att finna ett
exempel, som är mycket likt det nu inträffade
fallet. Textilarbetarna ha nämligen
träffat ett avtal som vävlagarförbundet
vägrat godkänna. Följden är att
textilarbetarna få ut den högre lönen,
medan vävlagarna inte få detta. Detta
exempel ligger mycket nära till och är
väl i många sammanhang fullt jämförbart
med vad som nu inträffat på det
statliga området.

De nya lönebeloppen kunna inte gärna
vara obekanta för herr Hjalmarson,
ty de ha varit redovisade i den kommuniké,
som utfärdades rörande innehållet
i de bud, som tjänsteförteckningskommittén
framlagt. Det är möjligt
att denna kommuniké icke var fullständigt
redovisad i alla tidningar, men
flertalet tidningar ba haft fullständiga
uppgifter härom.

Herr Ohlin sade, att jag skulle ha
påstått att organisationerna förfarit
olämpligt. Ja, jag gjorde vissa påpe -

Nr 0.

Onsdagen den 20 februari 1952.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

kanden. Jag ansåg det rätt anmärkningsvärt
i de fall organisationer tillgripa
stridsåtgärder, innan de ens prövat
förhandlingsvägen. Detta tycker jag
inte är så lämpligt. Jag tror knappast
att herr Ohlin och jag på den punkten
kunna ha några delade meningar.

Däremot sade herr Ohlin att regeringens
ingripande varit olämpligt. Ja,
det kan naturligtvis vara delade meningar
om vad som är lämpligt eller ej.
Man får emellertid bedöma regeringens
handlande ur den synpunkten att striden
redan utbrutit. Stridsåtgärder hade
nämligen vidtagits redan innan parterna
träffades för att klara uppgörelsen
om det rörliga tillägget. Nu vill jag
säga, att det är inte bara SACO utan
även en del andra organisationer som
äro berörda av detta. Min kritik är således
inte ensidigt riktad, fastän det råkar
vara så att de flesta organisationer,
som tillgripit stridsåtgärder, äro anslutna
till SACO.

Beträffande sköterskekonflikten låg
det till så att sköterskorna varslade
strid inom det statliga området sedan
riksdagen godkänt det rörliga tillägget
för statstjänstemännen. Det var således
först efter detta beslut som strejkvarslet
utfärdades.

Den viktigaste fråga som herr Ohlin
berörde var spörsmålet om man på
detta område skulle sätta till ett särskilt
förlikningsorgan. Då uppstår frågan,
hur detta förlikningsorgan skulle fungera.
Tjänsteförteckningskommittén har
enligt sina direktiv dels att arbeta som
• utredningsorgan och dels att vara ett
statens förliandlingsorgan med berörda
personalorganisationer. I sitt arbete
måste kommittén ha överblicken över
hela fältet. Även organisationerna bevaka
varandra inbördes. Om man
skulle bryta ut en grupp och säga att
nu har tjänsteförteckningskommittén
förhandlat men icke nått resultat beträffande
en grupp, vars villkor och
krav i stället skulle göras till föremål
för behandling av en förlikningskom -

mission eller förlikningsman, tror verkligen
herr Ohlin att det under sådana
förhållanden skulle vara möjligt att nå
överenskommelser med någon annan
organisation, såvida det inte blev ett
förlikningsförfarande på alla områden?
Detta ha organisationerna för övrigt
redan förklarat. Jag kommer här således
inte med några gissningar, ty organisationerna
ha klart sagt ifrån att
om man tillgriper förlikningsåtgärder
för en organisation, så önska samtliga
organisationer vara med härom. Motiveringen
härför är att dessa organisationer
kompromissa sig fram till de
uppnådda resultaten för att på fredlig
väg träffa en uppgörelse. Men om nu
en annan organisation tillgriper strid
för att tvinga fram en ännu bättre uppgörelse,
då finns det ingen anledning
för de övriga organisationerna att kompromissa
längre. Detta innebär att en
förlikningsman eller förlikningskommission
finge överta tjänsteförteckningskommitténs
hela arbete. Jag är
inte övertygad om att man får en förlikningsman
eller en förlikningskommission
som vill överta den bördan,
och det skulle sannerligen leda till att
det arbete, som kommittén har utfört
och vars resultat jag hoppas kunna
förelägga riksdagen inom de närmaste
veckorna, måste skjutas på framtiden,
för hur lång tid vet jag inte. Funnes det
möjligheter att komma fram på det sättet,
skulle de naturligtvis prövas, men
man får också ta hänsyn till de svårigheter
som uppstå och som man inte
kommer ifrån.

Herr andre vice talmannen övertog
nu ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr HJALMARSON (kort genmäle):
Herr talman! Jag förstår att statsrådet
har ägnat förhållandena på arbetsmarknaden
ett ingående studium och därvid
kommit fram till den uppfattningen, att
Svenska arbetsgivareföreningens poli -

Onsdagen den 20 februari 1952.

Nr 6.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr CO.

tik och speciellt dess åtgöranden i olika
konflikter bygga på kloka och förnuftiga
överväganden, och jag har givetvis
inte anledning att jäva den uppfattningen.
Men varje sak får väl ändå sättas
in i sitt rätta sammanhang. Svenska
arbetsgivareföreningens politik har utformats
med hänsyn till förhållandena
på den privata arbetsmarknaden. Dessa
förhållanden kunna inte jämföras med
förhållandena i den offentliga sektorn,
och statens metoder måste anpassas
därefter.

Jag kan därför inte på samma sätt
som herr statsrådet så hundraprocentigt
solidarisera mig med Svenska arbetsgivareföreningens
praxis när vi
diskutera de fackliga frågorna rörande
statens tjänstemän. Om man har förfarit
på det sätt som herr statsrådet antydde
inom textilfacket — vilket utan
varje tvekan hör till undantagen — är
jag inte heller övertygad om att det är
riktigt, oavsett om det är Arbetsgivareföreningen
eller någon annan organisation
som står bakom.

Eftersom statsrådet frågade om det
vill jag omtala, att jag har en ganska
långvarig erfarenhet av hur besvärligt
det är med konkurrerande arbetsmarknadsorganisationer.
Statsrådet erinrar
sig nog vilka svårigheter det vållade
under en lång följd av år att Svenska
hundelsarbetareförbundet och Transportarbetareförbundet
inte kunde klara
av sina gränstvister. Jag kan inte erinra
mig något enda fall från det området
då man förfor på det sätt som
statsrådet nu anser rekommendabelt.

Till slut vill jag säga, att det inte på
något sätt var olustigt att herr statsrådet
lämnade oss vissa sakliga uppgifter
av betydelse för bedömande av den aktuella
förhandlingsfrågan. Tvärtom sätta
vi det allra största värde på herr
statsrådets vilja att lämna oss eu allsidig
orientering. Vad jag fann olustigt
var att herr statsrådets framställning
gick ut på att ensidigt framställa
»notparten såsom den som bär ansvaret

för att det nuvarande konfliktläget har
uppkommit. Jag tycker för min del att
en regeringsledamot inte borde förfara
på det sättet, och jag kan inte se annat
än att det minskar möjligheterna att få
till stånd de nya förhandlingar som ju
ändå måste komma förr eller senare.
Det är väl ändå meningen att vi skola
försöka finna någon metod för att få
denna konflikt ur världen, och då
måste vi få i gång förhandlingsapparaten
i ena eller andra formen. Och, herr
talman, ju fortare man får det desto
lättare blir det att komma till rätta med
den bitterhet, irritation och misstämning
som har uppkommit på detta område,
inte minst på grund av att behandlingen
av de frågor som legat
inom tjänsteförteckningskommittcns
område har dragit så långt ut på tiden.
Detta kunna vi väl alla vara överens
om. Låt oss då hjälpas åt att komma
förbi svårigheterna.

Herr OHLIN (kort genmäle): Herr talman!
Civilministern sade ingenting om
den punkt som jag särskilt berörde,
huruvida det inte hade varit klokt av
staten att visa återhållsamhet vid begagnandet
av sin obestridda formella
rätt att innehålla de 15 procenten. Civilministern
nämnde emellertid tidigare
någonting om att han ansåg, atl
15-procentstillägget och lönegradsplaceringen
voro samma fråga och inte
kunde skiljas åt. Jag vill inte bestrida
att det finns ett intimt samband mellan
dessa saker. Men jag vill dock påpeka
för civilministern, att statstjänstemännen
tidigare hade automatiskt dyrtidstillägg,
vilket var en helt annan
fråga än frågan om lönegradsplaceringen.
Även om det numera är ett något
närmare samband, emedan de 15 procenten
även skulle innefatta någon reallöneförhöjning,
kan man väl ändå
säga, att det inte funnits någon formell
svårighet för staten att behandla
de frågorna skilda åt, om man hade

3 ■ Andra kammarens protokoll 1952. Nr 0.

Nr 6.

Onsdagen den 20 februari 1952.

Vid remiss av Kungl. Maj ds proposition nr 60.

velat göra det för att icke medverka
till en skärpning av en olycklig situation.
Jag har ingalunda sagt att hela
ansvaret vilar på staten, långt därifrån,
men vi ha i riksdagen särskild anledning
att diskutera vad staten har gjort
eller bör göra.

Civilministern sade att tillgripandet
av ett förlikningsförfarande skulle leda
till att många andra organisationer också
önskade samma förfaringssätt. Ja,
vanligen blir det övergångssvårigheter
när man inför någonting nytt, men jag
vill hänvisa civilministern till att man
har ett sådant förlikningsförfarande på
den enskilda arbetsmarknaden. De som
komma överens utan förlikning — det
är ganska många — få göra det, och de
andra tillgripa förlikningsförfarande.
Det skulle bli likadant på detta område.

Det förefaller mig som om civilministern
gör jämförelser med den enskilda
arbetsmarknaden när det passar,
och när det inte passar säger han
att förhållandena äro inte jämförbara
när staten är inkopplad. Borde inte civilministern
mera konsekvent välja om
han vill eller inte vill göra paralleller
med den enskilda arbetsmarknaden?

Jag vill helt kort hänvisa till vad herr
Nihlfors sade om förhandlingsrättssakkunnigas
förslag. Detta innebär ju en
rekommendation inte av att man blott
skall ha ett statligt förhandlingsorgan,
utan av att det skall ordnas någonting
av typen arbetsmarknadsnämnd eller
förtroendenämnd. Detta är en utveckling
som, om man får tolka civilministern
bokstavligt, regeringen kommer
att motsätta sig. Om regeringen verkliken
är positivt inställd till en utveckling
av den arten, bär den säkerligen
möjlighet att finna vägar att främja
den.

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet LINGMAN: Herr talman! Herr
Ohlin sade att jag väljer jämförelser
med den enskilda arbetsmarknaden

som det passar, men jag tycker att herr
Ohlin väljer jämförelser inom det stat
liga området ganska lättvindigt. Tjänsteförteckningskommittén
har tillsatts
som ett särskilt förhandlingsorgan med
uppgift att förhandla över hela linjen.
Regeringen är inte representerad i
kommittén. Om inte kommittén kan
komma fram till ett av parterna godtagbart
resultat, måste den avlösas av
ett annat organ, ty man kan inte rycka
ut en enstaka grupp — det skulle inte
i motsvarande läge gå på den enskilda
marknaden heller. Tjänsteförteckningskommittén
har i alla fall träffat överenskommelse
med lärarna vid folk- och
småskoleseminarierna inom den ram
som har angivits för Saco-grupperna.
Ställes läroverkslärarna i särställning
genom tillsättande av en kommission,
vilja även andra grupper få sina frågor
omprövade.

Herr FAGERHOLM: Herr talman! Jag
skall inte blanda mig i den pågående
diskussionen om lönebelopp och förhandlingsförfarande
eller om hur hårda
törnar arbetsmarknadsparterna få vara
beredda att ta när det blir stridsåtgärder.
Jag kunde emellertid inte underlåta
att göra en reflexion när jag hörde
herr Rubbestad. Jag sade mig: Tänk
vad livet ändå vore angenämt, om man
kunde förenkla problemen på det sätt
herr Rubbestad gör och ändå vara så
trosviss.

Herr talman! Vad jag vill gå in på
är vissa allmänrättsliga och statsrältsliga
synpunkter på frågan.

Vad innebär propositionen? Propositionen
föreslår i de nu omdebatterade
punkterna att riksdagen skall besluta,
att till de under 1951 utgående månadslönerna
skall, med de undantag varom
Kungl. Maj :t kan finna gott förordna,
under år 1952 läggas särskilda lönctilllägg,
och vidare innebär propositionen
att riksdagen skall bemyndiga Kungl.
Maj :t att vidtaga de ändringar i veder -

Onsdagen den 20 februari 1952.

Nr 6.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

börliga avlöningsreglementen som erfordras
med hänsyn till vad i det föregående
förordats.

Detta innebär att regeringen begär
rätt att få utfärda fullmaktslagar. Riksdagen
skulle därigenom i denna fråga
i fortsättningen inte få något inflytande
på utformningen av avlöningsreglementena,
och riksdagen skulle m. a. o.
lägga inte bara den faktiska makten
utan även lagstiftningsmakten i den ena
arbetsmarknadspartens hand, i statens
hand.

Nu innebär emellertid denna proposition
ytterligare någonting som jag
tycker är anmärkningsvärt ur rättsprincipiell
synpunkt, nämligen att den
för statstjänstemännen mycket viktiga
frågan om föreningsrättens innebörd
överflyttas till ett administrativt lagstiftningsområde.
Jag syftar på frågan
hur det skall utredas om vederbörande
är organiserad eller ej, vilka konsekvenser
det får för honom, hur det går om
han är med i två organisationer, vilka
säkerheter som finnas mot individuella
repressalier, vilket straff som skall utgå
om han lämnar missvisande upplysningar
— allt detta som skall konkretisera
föreningsrättens omfattning för
statstjänstemännen. Avgörandet av detta
frågekomplex vill man nu, herr talman,
ha Överlämnat till Kungl. Maj:t ensam,
till en administrativ myndighet i stridsställning
i denna speciella fråga. Den
formen av administrativ lagstiftning
finner jag osympatisk.

Jag skall inte gå närmare in på vad
civilministern sade. När han framhöll att
det var SACOrs fel att den nuvarande
situationen har uppkommit, gjorde jag
emellertid den reflexionen att det är
bra märkligt att en så erfaren arbetsmarknadsman
som civilministern inte
inser det lönlösa i att utslunga påståendet
att det är den enas eller andras fel
att två parter inte komma överens. Diskussionen
om detta bör föras på ett annat
plan.

Herr ialman! Jag har bara velat an -

föra dessa företrädesvis principiella
synpunkter på den föreliggande lagstiftningsfrågan.

Herr FAST: Herr talman! Som gammal
fackföreningsmän, som suttit vid
förhandlingsbordet under vissa perioder
på arbetsgivarsidan och under andra
på arbetarsidan, måste jag säga, att
jag är mycket förvirrad efter att ha
lyssnat på den här debatten. En del av
vad som här sagts måste ändå bottna i
att man antingen är okunnig i vissa och
väsentliga avseenden om arbetsmarknadens
problem, eller också, vilket jag
tror är det riktiga, att man inte kan
underlåta att, så snart det seglar upp
svårigheter i förhållandet mellan arbetstagare
och staten, se efter om ej dessa
kunna göras till en politisk fråga.

Herr talman! För en del år sedan beslöt
riksdagen ensidigt vilka löner, som
skulle utgå till de statsanställda. På den
tiden hade man inga förhandlingar. Jag
behöver inte fästa uppmärksamheten på
vilka de voro, som då sutto vid styret
för den svenska staten. Sedan har till
följd av utvecklingen på den privata arbetsmarknaden
också skett en utveckling
mot statliga förhandlingar, vilket
jag för mitt vidkommande hälsar med
mycket stor glädje. Jag kan också i detta
sammanhang påpeka att icke minst
kommunerna i viss utsträckning varit
föregångare för staten. Men, herr talman,
om man vill vandra vidare på
denna väg och få de reella avgörandena
träffade mellan parterna vid förhandlingsbordet,
då måste man också på den
sida som här är berörd, göra klart för
sig, att man måste skaffa sig förhandlingsdugliga
organisationer. Det går helt
enkelt inte att bygga upp ett förhållande
mellan här berörda parter, när man
har organisationer, som äro splittrade
på det sättet, att de sätta in en kil på
än den ena än den andra organisationens
område, utan man måste ha organisationer
med åtminstone eu viss enhetlighet
för de områden, där man har
att förhandla. Om man inte gör detta

Nr 6.

Onsdagen den 20 februari 1952.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

kommer man förr eller senare till ett
kaos, som går ut över de resultat, man
skulle uppnå vid förhandlingarna.

Jag skulle också, herr talman, vilja
säga ett par ord om vad som sagts i
denna debatt. Jag skall alldeles bortse
från frågan, huruvida lönetillägget skall
utgå eller ej. Alla veta, att lönetillägget
kommer sedan. Jag tror inte, att det är
någon stor fråga. Jag tror ej heller så
särskilt mycket på dess värde som påtryckningsmedel.
Man skall inte övervärdera
det, men det är naturligt att
göra det, ty frågan om detta tillägg gäller,
som herr Ohlin erkände, ej blott
en kompensation för stegrade levnadskostnader
utan också vad samhället har
råd att ge ut för en höjd levnadsstandard.
Detta tillägg kan utgå på många
olika sätt. Detta var en av anledningarna
till att man ej ville låta det utgå
över huvud. Under sjuksköterskekonflikten
i fjol fästes större avseende vid
kravet på högre lönegradsplacering än
vid kravet på det rörliga tillägget. Jag
tror, att det är en naturlig sak, att man
förfar på detta sätt. Men nu har man
sagt bär — och jag ber att få understryka
vad civilministern har framhållit
— att det också är ganska naturligt,
att det härigenom kommit till konflikt
— jag skall inte fälla något omdöme om
vems skulden är. Gentemot herr Hjalmarson,
som har funnit det olustigt att
civilministern har redovisat de åtgärder,
som vidtagits ifrån statens sida,
vill jag säga, att hur långt man än vill
gå i välvilja kan man inte begära, att
man skall taga på sig det ansvar, som
onekligen vilar på andras skuldror. Men
alldeles bortsett från detta: Vart skulle
det leda om man för den part, som det
nu är fråga om och som har sina kilar
in i skilda förvaltningsområden, skulle
sätta till en förlikningskommission
ovanpå tjänsteförteckningssakkunniga?
Måste man ej i det ögonblicket vara beredd
på att dra åt löneskruven ytterligare?
I annat fall skulle en sådan anordning
icke vara annat än ett slag i

luften, ett fullständigt meningslöst steg,
som ej kan leda till några som helst resultat.
Var och en som bär någon förhandlingsvana
vet, hur det blir varje
gång en förhandling gått sönder och
opartisk ordförande tillsatts. Det har
medfört ett steg uppåt i löneavseende.
När dessa förhandlingar i sin tur spruckit
och eu särskild förlikningskommission
tillsatts, så har det medfört ännu
ett steg uppåt, och när kanske nästa
utomordentliga förlikningskommission
utsetts, så innebär det ytterligare ett
steg uppåt.

Men när man nu kommit fram till en
avvägning som varit godtagbar för andra
stora grupper, är det någon som tror,
att man tar ytterligare ett steg uppåt
ostraffat? Civilministern har redan antytt,
att då komma de andra parterna
igen och säga, att de vilja vara med att
dela det större utrymme, som finns att
förhandla om, och som staten har medgivit
för andra grupper. Detta tycker
jag är fullständigt riktigt. Skulle det
inte gå på detta sätt under innevarande
år, så kan man vara lugn för att dessa
andra grupper vid nästa års förhandlingar
komma att draga sig för att först
träffa uppgörelse på grund av det läge,
som uppstod under fjolårets förhandlingar.
Jag vill hälsa med tillfredsställelse
att man denna gång fått till stånd
en mer centraliserad uppgörelse mellan
de stora organisationerna, ty i annat fall
hade vi fått ett avtalsförhållande som
omöjliggjort varje uppgörelse, eftersom
ingen hade velat komma först. Man hade
den inställningen, att den som kommer
sist får mest. Detta är ett fullständigt
ohållbart system. Jag tycker emellertid,
att de som ha någon förhandlingsvana
skulle gjort klart för sig, att en sådan
uträkning är omöjlig — i den mån den
vore möjlig, skulle den leda till svåra
orättvisor som sedermera hämna sig,
vilket skulle komma att visa sig i kommande
lönerörelser.

Till sist vill jag säga till herr Fagerholm,
att det är fullkomligt orimligt att

Onsdagen den 20 februari 1952.

Nr 6.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

säga att regeringen får dessa fullmaktslagar.
Jag vill säga att det är riksdagen
själv som har att bifalla lagarna. Finner
riksdagen, att en lag är orimlig kommer
riksdagen att säga nej, men om
riksdagen finner, att läget påkallar att
man ger dessa fullmakter, skall riksdagen
säga ja.

Herr PETTERSSON i Dahl: Herr talman!
Jag kan instämma med herr Fast,
när han säger, att man efter att ha suttit
och hört på denna debatt, anser den
förvirrad. Jag begärde emellertid ordet,
därför att herrar Hjalmarson och Ohlin
ställt vissa frågor till bondeförbundet.
Herr Hjalmarson frågar, om bondeförbundet
är tillfredsställt med de förhållanden
som nu rått vid förhandlingarna.
Han yttrade också — om jag hörde rätt
— att han tyckte att oppositionen inte
får veta vad som egentligen sker. Jag
måste säga att såväl vi andra som oppositionen
känna till förhållandena precis
lika väl. Jag skulle tro att herr Hjalmarson
också läser tidningarna tämligen
väl, och vad som skett under löneförhandlingarna
har stått i tidningarna,
som vi alla kunnat få del av. Att vi sedan
ifrån bondeförbundets sida skulle
ha anledning att springa och tala om
för herr Hjalmarson och hans likatänkande
vad som står i tidningarna kan
jag aldrig tänka mig.

Herr Ohlin frågade, om vi fortfarande
anse att förhandlingarna inte
skola vara parlamentariska. Nu trodde
jag verkligen, att den så kallade tjänsteförteckningskommiltén
var en parlamentarisk
kommitté, i varje fall en kommitté
med parlamentariskt inslag. I alla
händelser Iror jag, att den har tillkommit
på begäran av riksdagen. .lag tror,
att riksdagen vid olika tillfällen har begärt
att det skulle inrättas ett organ,
som skulle passa in tjänsterna ungefär
där de höra hemma med hänsyn dels
till utbildning och dels till tjänstens beskaffenhet.
Anser man nu att denna

kommitté har misslyckats, så skall det
tillsättas ett annat organ. Det är en helt
annan sak. Jag kan icke förstå att kommittén
har misslyckats, utan den har
fullgjort sitt uppdrag med all heder. Om
inte alla förhandlande äro tillfredsställda,
så är det en annan sak — det äro de
ju aldrig, och det kunna vi inte lägga
oss i. Men att det här enligt herr Ohlins
förslag skall tillskapas ett organ som
ovanpå tj änstef örteckningskommittén
och regeringen skulle förhandla med
tjänstemännen är väl ändå alldeles
orimligt.

Nu blev det, herr talman, kanske litet
tyst inom oppositionen efter civilministerns
redogörelse, och jag skall inte
diskutera, huruvida den föreslagna lönesättningen
är riktig eller ej. Men man
måste nog ändå helt allmänt säga, att en
löneökning från 1951 till 1952 med 5 000
kronor icke är dålig i alla fall. Det är
väl ändå så, att det är lönerna som här
är det väsentliga, och det är väl för dem
som tjänstemännen egentligen strida.
Jag skulle tro att de andra sakerna, som
man vill göra så stor affär av, inte äro
väsentliga. Jag skulle kunna tänka mig
att man efter denna debatt kommer att
säga, att det kanske berodde på, att
SACO är en tämligen ny organisation,
och jag är inte heller säker på att den
är så värst förhandlingsvan och förhandlingsduglig
heller. Jag vill göra den
reflexionen för egen del, att denna konflikt
är tämligen förhastad.

Jag har, herr talman, sagt vid ett annat
tillfälle — och jag kan gärna upprepa
det nu — att jag tror att det nog
är nödvändigt att så småningom skapa
något annat än det som nu är som rent
allmänt tar hand om förhandlingarna
för de olika organisationerna. Jag vill
också upprepa vad jag sagt en gång tidigare,
nämligen att om allmänheten verkligen
hade reda på vad hela detta förhandlingsväsen
kostar, hur mycket arbete
och hur många arbetsdagar som
sättas till, så tror jag nog att allmänheten
skulle reagera något annorlunda

Nr 6.

Onsdagen den 20 februari 1952.

Ändrad ordning för beredande av frågor rörande ersättning för riksdagsmanna uppdragets

fullgörande och därmed sammanhängande förmåner.

än den nu gör. Att man, när det uppstår
litet missnöje på ett eller annat sätt, försöker
basunera ut missnöjet så mycket
som möjligt och därigenom skapar ännu
mer missnöje är väl ändå fullständigt
oriktigt. Det är ju i alla fall på det
sättet att vi, vare sig vi sitta på den ena
eller andra sidan av förhandlingsbordet
få moderera våra krav, om vi skola
komma till något resultat. Det som man
nu kommit fram till är, såsom civilministern
sagt, resultatet av en kompromiss.
Jag tycker nog att det riktigaste
som kunde ske vore, att dessa stridsåtgärder
avblåstes och förhandlingarna
sedan upptoges på nytt.

Herr SENANDER: Herr talman! Vi ha
den bestämda uppfattningen, att staten,
som bör handla annorlunda än privata
arbetsgivare, icke bör vidtaga repressalier
mot stridande tjänstemän, vilken
grupp de än må tillhöra, och jag betraktar
det såsom fullkomligt onödigt att
handla såsom man gjort i detta fall, det
vill säga göra förbehåll, som utestänga
dessa stridande grupper ifrån den fördel,
som tillkommer andra. Nu är det
emellertid ett faktum att för den överväldigande
delen av statstjänarna, sålunda
de som äro sämst betalda, har träffats
en uppgörelse beträffande tjänsteförteckningsrevisionen,
som ger sådana fördelar,
att den säkerligen kommer att accepteras
av statstjänarna i största allmänhet.
Jag måste säga att när herrar Hjalmarson
och Ohlin här ställa förslag, som kunna
äventyra ett genomförande av vad som
redan uppgjorts för den överväldigande
delen av statstjänarna, så skola de ej inbilla
sig, att de få dessa statstjänare på
sin sida. Statstjänarnas stora massa är
synnerligen angelägen om att man snabbast
möjligt genomför inte bara vad
som nu föreslagits i fråga om förhöjning
av lönerna utan, och kanske framför
allt, att man genomför tjänsteförteckningsrevisionen.
Dessa statstjänare

komma säkerligen att med förbittring
vända sig mot var och en, som i likhet
med herr Ohlin och herr Hjalmarson
ställa förslag, som kunna komma att
fördröja genomförandet av tjänsteförteckningsrevisionen.
För vår del skola
vi sannerligen inte dra oss för att tala
om för statstjänarnas stora massa, att
herrar Ohlin och Hjalmarson, vilka annars
alltid bruka uppträda som tjänstemännens
speciella riddare, faktiskt ha
försökt att sätta pinnar i hjulet för den
uppgörelse om tjänsteförteckningsrevision,
som nu träffats.

Vidare anfördes ej. Propositionen nr
CO hänvisades till statsutskottet; och
skulle till utskottet jämväl överlämnas
de i anledning av propositionen inom
kammaren avgivna yttrandena.

Slutligen föredrogs och hänvisades
till statsutskottet Ivungl. Maj:ts proposition
nr 61, angående provisoriskt lönetillägg
för tjänstgöring på s. k. obekväm
arbetstid.

§ 5.

Föredrogs den av herr Ohlin vid kammarens
nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan att
få framställa interpellation till hans excellens
herr statsministern angående åtgärder
för undvikande av att personer,
som äro kända för kommunistisk inställning,
placeras på ur försvarssynpunkt
viktiga poster, m. m.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 6.

Ändrad ordning för beredande av frågor
rörande ersättning för riksdagsmannauppdragets
fullgörande och därmed sammanhängande
förmåner.

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 4, i anledning av väckta
motioner om ändrad ordning för beredande
av frågor rörande ersättning för
riksdagsmannauppdragets fullgörande

Onsdagen den 20 februari 1952.

Nr 6.

Ändrad ordning för beredande av frågor rörande ersättning för riksdagsmanna uppdragets

fullgörande och därmed sammanhängande förmåner.

och därmed sammanhängande förmåner.

Uti de likalydande, till konstitutionsutskottet
hänvisade motionerna nr 11
i första kammaren av herr Cassel m. fl.
samt nr 17 i andra kammaren av herr
Dickson m. fl., hade föreslagits inrättande
av en rådgivande remissinstans
för frågor om riksdagsledamöternas arvoden
och övriga förmåner i enlighet
med vissa i motionerna angivna riktlinjer.

Utskottet hemställde, att förevarande
motioner icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Reservation hade avgivits av herr
Spångberg, som ansett att utskottet bort
hemställa, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t ville anhålla om utredning
om inrättande av en rådgivande remissinstans
för ärenden rörande riksdagsledamöternas
ersättning för riksdagsmannauppdragets
fullgörande och därmed
sammanhängande frågor samt om
framläggande för riksdagen av det förslag,
vartill utredningen kunde föranleda.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid

Herr DICKSON: Herr talman: Konstitutionsutskottet
har skridit till sitt verk
med behandlingen av detta ärende med
belastningen av att vid två tidigare tillfällen
ha avstyrkt frågan utan att egentligen
ha satt sig in i den. Vid dessa tillfällen
har avstyrkandet skett utan varje
motivering och efter, som jag nämnde,
summarisk behandling. Det kanske har
varit svårt nu, då utskottet verkligen
har försökt att även i sak behandla problemet
om riksdagsmännens förmåner
och sättet för deras tillkomst, att efter
dessa två avstyrkanden inta en annan
ståndpunkt. Man har i utlåtandet gjort
sig mycken möda med att räkna upp
vilka svårigheter som skulle möta vid
en anordning sådan som motionärerna

tänkt sig, det vill säga en rådgivande
instans, och utskottet kommer fram till
att saken är praktiskt ogenomförbar.

Den statistiskt intresserade skulle
kunna finna ett visst nöje i att begrunda
relationen mellan motionärernas antal
och konstitutionsutskottets prestationer.
Vid första tillfället, 1948, fanns
det endast en motionär. Då avverkades
frågan i utlåtandet på något mer än en
rad. Andra gången var det 19 motionärer.
Då hade antalet rader stigit till
inte fullt nio. I år är det något mer än
90 motionärer, och det har givit utskottet
anledning att prestera ett 50-tal
rader.

Jag har många gånger frågat mig
själv, när jag har begrundat själva problemet,
om det är jag som gjort mig
skyldig till någon felsyn, eller om jag
genom oförstånd och allmän efterblivenhet
har kommit att se saken på ett
felaktigt sätt. Men när jag har resonerat
med människor ute i det allmänna
livet och även här i kammaren, har jag
gång på gång fått bekräftelse på att det
är många som dela min uppfattning.
Det är något galet med att tillgodogöra
sig förmåner av allmänna medel, utan
att ta råd av någon. Det har sagts till
mig: »Du får skaffa dig tjockare hud!»
Ja, det kanske är en utväg. Men jag
undrar, om det inte hos oss politiker
finns en tendens att få alltför tjock
hud. Nyligen timade tilldragelser illustrerar
denna hudtjocklek, vilken dock
kommer mera på en annan kammares
konto än dennas.

Rent principiellt skulle jag vilja säga,
att man skall ha tjock hud, när alla
andra ställningstaganden här i riksdagen
göras i olika frågor, där man intar
en impopulär ståndpunkt, men inte i
frågor som rör ens egna privata inkomster,
och det är den saken det i
delta fall gäller. .Tåg tror att det vore
bättre, om man försökte upparbeta
större känslighet då det gäller att vårda
sig om riksdagens och dess ledamö -

Nr 6.

Onsdagen den 20 februari 1952.

Ändrad ordning för beredande av frågor rörande ersättning för riksdagsmanna uppdragets

fullgörande och därmed sammanhängande förmåner.

ters anseende. Jag vill understryka att
den möjlighet riksdagen har haft nu
att bestämma för sig själv icke har
missbrukats. Våra förmåner ligger lägre
än vad fallet är i de flesta andra länder.
Det är inte där felet ligger, utan felet är
att allmänheten, sådan den nu är beskaffad
här bland världens mest avundsjuka
folk, har en inställning som gör att
riksdagen lätt råkar ut för misstankar.
Men riksdagen borde inte få ens misstänkas!
Det är därför jag har sagt mig

— och där har jag fått medhåll av många

— att det för riksdagen vore skönt att
kunna peka på att vi ha gjort vad vi
ha kunnat för att nå största möjliga
rättvisa, men vi har ändå velat fråga
utomstående människor huruvida även
de är av samma mening. Först därefter
borde vi fatta beslut, och då borde
vi kunna vara säkra på att det är
riktigt.

Detta om önskvärdheten av en anordning
sådan som den föreslagna.
Konstitutionsutskottet säger inte rent
ut, men man kan nog läsa det mellan
raderna, att utskottet inte har ansett
det önskvärt med eu sådan anordning.
■lag vet inte vad utskottet där fruktar,
men så tycks som sagt det vara. Beträffande
möjligheterna, om man skulle
önska en anordning av detta slag, har
utskottet tornat upp svårigheter den ena
på den andra, och utskottet kommer
fram till att det hela är praktiskt ogenomförbart.
Jag måste säga, att då har
det gått långt med vårt Krångelsverige,
om inte Sveriges riksdag, ifall den så
önskade, skulle kunna skaffa sig ett rådgivande
organ vid sidan om sig själv,
vilket organ skulle kunna tillfrågas. Det
är nog riktigt att vi ha ett välorganiserat
land, men hos många människor börjar
nog den misstanken stiga upp att vi har
det alltför väl organiserat, och att vi nu
rent av har kört fast på många håll. Så
tycks det också vara i detta avseende,
när genomförandet av vårt förslag beskrives
såsom omöjligt. Men det vägrar

jag att tro att det är. Problemet kan
säkerligen tvärtora lösas på flera sätt.

Konstitutionsutskottet konstaterar
ganska hjälplöst att motionen inte har
kommit med några konkreta anvisningar,
men vi har i motionen bara velat ge
ett exempel. Det kan finnas många
andra lösningar, som kan tjäna samma
ändamål. Jag håller inte på, och
jag är säker på att mina medmotionärer
inte heller håller så styvt på att
ifrågavarande nämnd eller organ skall
se ut precis så som det står i motionen.
Huvudsaken är endast att vi får ett organ
av föreslagen karaktär.

Slutligen riktar konstitutionsutskottet
principiella anmärkningar mot hela saken
och säger att ett sådant rådgivande
organ skulle minska riksdagens känsla
för ansvar. Jag tycker nog att utskottet
i så fall har en ganska låg tanke om
riksdagens ansvarskänsla. Mig förefaller
det som om ansvaret blir precis lika
stort. Besluten skulle ändock komma
att fattas av riksdagen i sista hand,
men de skulle fattas mot bakgrunden
av ett gott råd och med den styrka,
som detta kan skänka i en besvärlig
och kinkig situation.

Nu har herr Spångberg reserverat sig
och vill ha en utredning om denna sak,
och iängre skall inte heller jag gå. Att
efter vad som nu passerat begära
— som vi yrkat i motionen — att
konstitutionsutskottet självt skulle utforma
detta organ, vore inte bara
grymt, med tanke på den vämjelse som
utskottet tydligen har känt inför vårt
förslag, utan också att i ganska hög
grad sätta bocken till trädgårdsmästare.

Herr talman! Jag skall inte nu uppta
tiden längre. Kretsen är ju nu ganska
liten. Här står stora värden på spel.
Femmilen är ännu inte klar i Oslo —
radion i sammanbindningsbanan berättar
just nu därom — och jag skall väl
också bereda andra talare tillfälle att
yttra sig, vilka måhända har en annan
uppfattning än vad jag har.

Onsdagen den 20 februari 1952.

Nr 6.

•11

Ändrad ordning för beredande av frågor rörande ersättning för riksdagsmanna uppdragets

fullgörande och därmed sammanhängande förmåner.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den av herr Spångberg avgivna
reservationen.

Fröken VINGE: Herr talman! När jag
som en bland 94 satte mitt namn under
denna motion, kändes det som en befriande
handling. Jag kunde därigenom
avreagera åtminstone något av den olust
jag känt inför det sätt, på vilket vi här
i riksdagen har handlagt frågan om våra
egna arvoden. Jag har fullt klart för
mig, herr talman, att vi inte kan undandraga
oss ansvaret för våra beslut, även
om de gäller våra egna arvoden. Men
vad jag vill vara med om är att skapa
garantier för att dessa beslut alltid föregås
av eu allsidig utredning, en lika
grundlig utredning som vi velat ha i
andra frågor, som gällt anslagshöjningar,
och att få till stånd eu offentlig
diskussion i frågan.

Att det senaste beslutet om arvodeshöjningar
verkligen föregicks av en
utredning har jag klart för mig, men
vi måste ha garantier för att så alltid
blir fallet även i framtiden. Jag vill
också för undvikande av missförstånd
säga, att jag har hört att många
riksdagsmän före den senaste arvodeshöjningen
hade svårt att existera på
de arvoden, som då utgick. Därför hålter
jag för sannolikt att den senaste
justeringen var motiverad.

Det är möjligt att den motion som
här föreligger inte utmynnar i något
konkret förslag, som är sådant att man
kan godta dess praktiska konsekvenser,
men reservanten i utskottet har ju heller
inte yrkat bifall till motionen utan
endast föreslagit att vi skulle begära
en utredning om bästa sättet att åstadkomma
en mera tillfredsställande behandling
av frågorna om våra egna arvoden.
Jag har svårt att förstå hur någon
skall kunna gå emot denna reservation.

Herr talman! Jag ber att få yrka bitall
till reservationen.

Herr PETTERSSON i Norregård: Herr
talman! Då vi i år ånyo ha att behandla
ungefär samma motion som behandlats
vid två föregående tillfällen, sista gången
så sent som i slutet av höstriksdagen
förra året, behöver jag kanske inte orda
så mycket i denna fråga. Motionären
har ju framhärdat med sin motion och
gjort särskilda ansträngningar för att
samla en mängd namnunderskrifter på
densamma. Nu kan man emellertid ha
delade uppfattningar om huruvida det
är riktigt att i en sådan framställning
som den motionen utmynnar i göra en
masspetition och anstränga sig för att
få med mer än hälften av kammarens
ledamöter på motionen. Detta har inte
lyckats i detta fall, men ansträngningarna
för att nå detta syfte ha tydligen
varit stora. Om detta lyckats, skulle motionären
ha ställt utskottet och riksdagen
i en egendomlig situation. Vid ett
sådant yrkande om en utredning skulle
ju utskottet vara bundet, om framställningen
i motionen varit undertecknad
av mer än halva antalet kammarledamöter.
En av professorerna i utskottet
har därför ifrågasatt, om man inte skulle
föreskriva ett visst högsta antal namnunderskrifter
på en motion, så att det
inte skulle kunna inträffa sådana situationer.

Nu säger huvudmotionären, herr
Dickson, att utskottet har avslagit motionen
utan att tidigare ha satt sig in i
frågan. Detta är ju ett klart underbetyg
åt utskottet. Herr Dickson känner ju väl
till konstitutionsutskottet. Han har själv
tillhört det och gjort stora insatser där
tidigare. Han känner därför till hur arbetet
bedrives och bör därför kunna
komma med ett riktigt omdöme därvidlag.
Hans erfarenheter tyckas inte
vara de bästa.

Vid behandlingen av denna motion
behövde man emellertid inte fundera
så mycket. Det behöver man inte göra,
om man tycker att en sak är orimlig. Vi
fä väl nämligen ändå hålla på att riks -

Nr 6.

Onsdagen den 20 februari 1952.

Ändrad ordning för beredande av frågor rörande ersättning för riksdagsmanna uppdragets

fullgörande och därmed sammanhängande förmåner.

dagens ledamöter äro beredda att ta ansvar
för sina beslut. Detta kan kännas
obehagligt, men vi få besluta i många
betydelsefulla frågor, i vilka vi få ta
mycket större ansvar och där vi måste
vara beredda på kritik utifrån. Även
om vi inte behöva vara så tjockhudade
som herr Dickson målade ut det nyss,
måste vi ändå, när vi bli ledamöter av
riksdagen, ta på oss ett stort ansvar.
Om det emellertid är så, att vi i likhet
med herr Dickson vilja att riksdagen
skall vara sammansatt av ledamöter,
som icke våga ta ansvar eller som vilja
skjuta ifrån sig ansvaret på andra instanser,
så få vi väl så småningom se
en omstöpt riksdag i sådan riktning, att
den blir av annat och mjukare slag än
för närvarande.

Nu säger herr Dickson att han har
talat med många kammarledamöter —
och det har han tydligen gjort — före
motionens skrivning, och jag vet inte
om det är hans charm som gjort att i
synnerhet damerna i mycket stor utsträckning
skrivit under motionen, men
jag förmodar att alla inte ha läst motionen.
De motionärer jag talat med ha
nämligen haft så väldigt olika motiveringar
för att de skrivit under. De flesta
ha sagt att de ansågo arvodena för låga.
De ha sagt att om vi finge en sådan här
remissinstans komme vi att få större arvoden.
Det kan vara riktigt med en
sådan reflexion, ty våra arvoden äro
för låga i förhållande till löneläget i
landet för närvarande. En del har skyllt
på att de inte ville ta ansvaret och bekänt
sin olust inför nödvändigheten att
ta ställning i denna ömtåliga fråga. Det
har sålunda varit olika motiveringar
varför de rita på sina namn. Jag har
tagit med förteckningen från rösträkningen
vid höstriksdagen, och den visar
att det är många som då röstade för
avslag på motionen men som ett par
månader senare skrevo under denna
motion. De ha alltså ändrat mening sedan
de för tre månader sedan vid höst -

riksdagen röstade för avslag på motionen.
Jag kan ju räkna upp namnen från
denna röstning, om nu någon vill höra
dem.

Jag tror inte att vi skola göra riksdagen
löjlig på detta sätt och försöka få
en remissinstans, som vi kunna skjuta
skulden på för att det hela gått så och
så. Nu säger herr Dickson, att ansvaret
vill han inte att vi skola skjuta ifrån oss
men att han tycker att vi skola ha någon
att fråga oss för hos, alltså ett rådgivande
utomordentligt kollegium, vilket
ju kan kallas något annat, ett högsta
råd menar han väl, som skulle stå över
riksdagen när det gäller att besluta i
viktiga frågor. Det är en utveckling,
som jag inte är tilltalad av. Jag tycker
att riksdagen får hålla på sin ställning
som beslutande organ och stå för den.
Motionärerna ha skrivit på första sidan
i motionen: »En sådan allmänhetens reaktion
undergräver riksdagens prestige
och är ägnad att skada såväl folkrepresentationens
som de enskilda ledamöternas
anseende.» Jag kan använda
precis samma mening, men jag vill bara
utbyta ordet »allmänhetens reaktion»
mot att en motion som denna undergräver
riksdagens prestige och är ägnad att
skada folkrepresentationens ansvarstagande
och enskildas ställning. Jag tror
inte att vi vinna något på att krypa undan
ett sådant ansvar. Det finnes enligt
min mening alltid sådana tidningar som
hacka på riksdagen och i vilka frågor
vi än ha försöka komma åt riksdagens
ledamöter och sänka riksdagens anseende.
Men jag kan inte se att det varit
flera skriverier om arvoden än om någon
annan fråga. Det har varit mycket
lugnt sedan de höjde arvodena. De fiesta
ha skrivit, att det är låga arvoden och
att vi inte missbruka vår ställning. Till
och med en sådan tidning som Dagens
Nyheter, som är mycket reaktionär när
det gäller att säga något gott om riksdagen,
har skrivit, att den inte alls tillstyrker
en sådan här motion, enligt vilken

Onsdagen den 20 februari 1952.

Nr 6.

Ändrad ordning för beredande av frågor rörande ersättning för riksdagsmanna uppdragets

fullgörande och därmed sammanhängande förmåner.

riksdagen skulle gå ifrån sin ansvarsställning
i en sådan här fråga. Vi få hålla
på att riksdagen dock är den instans,
som skall ha modet att besluta även i
en sådan här ömtålig fråga. Och sedan
är folkopinionen så att säga den reaktion
vi få ta och som skall sammansätta
riksdagen och ha den sådan den vill ha
den. Det är denna reaktion som allmänna
opinionen skall kontrollera. Det kan
hända att motionärerna i någon mån
siktat på att tillfredsställa en viss opinion
ute i bygderna och vilja göra detta
till en fråga där man naturligtvis kommer
i en behaglig dager, när man så
att säga kackar i eget bo och vill ställa
sig väl med dem som äro valmän ute
i bygderna.

Nu har konstitutionsutskottet trots
sina svagheter, som herr Dickson alltid
talar om, haft mod att gå emot en motion
trots 90 namnunderskrifter. Vi ha
inte varit imponerade av denna masspetition,
ty vi tycka inte att utskott och
riksdag skola ställas inför fullbordat
faktum ens därför att det är möjligt att
samla mer än hälften av kammarledamöternas
namnunderskrifter. Det är en
reaktion även mot detta, som jag tycker
är riktig. Tv här skall riksdagen
avgöra frågorna efter vanliga normer.
Jag tror som sagt inte att det skulle
stärka riksdagens prestige om vi på något
sätt skulle gå med på en utredning
av frågan heller, utan jag vill endast
yrka bifall till utskottets förslag, som
jag tycker att det är rimligt att riksdagen
också bifaller.

Herr DICKSON (kort genmäle): Herr
talman! Det är bara två saker jag skulle
vilja ytterligare påpeka. Jag vill ge herr
Pettersson i Norregård fullkomligt rätt
i att det inte alls är tilltalande med sådana
här massmotioner. Men det var
det enda sättet för att få konstitutionsutskottet
att över huvud taget real behandla
frågan. Två års tidigare tråkiga

erfarenheter i saken ha lärt mig detta.
Det är uteslutande därför detta skett,
och jag hoppas att jag skall slippa behöva
komma med en sådan där lång
lista igen.

Sedan säger herr Pettersson i Norregård
bl. a., med kanske litet mera färgat
omdöme och ett omdöme, som kanske
inte alltid vittnar om att han läst motionen,
att man här skulle få en rådgivare,
som står över riksdagen, och
att det vill han inte vara med om. Här
är det emellertid inte alls fråga om att
få en rådgivare som står över riksdagen.
Jag tror att även mycket blygsamma
personer i samhället skulle kunna
tjäna som goda rådgivare i denna
sak, ja, kanske herr Pettersson i Norregård,
därest han själv förflyttar sig från
riksdagen, skulle kunna tjäna som en
sådan rådgivare vid något tillfälle. Här
är inte på något sätt fråga om att beröva
riksdagen dess konstitutionella makt
och myndighet. Det är bara det att riksdagen
borde, som de flesta vise män
göra, lyssna till råd och mot bakgrund
härav försöka begrunda frågorna och
se dem ur så allsidig synpunkt som möjligt.

Herr PETTERSSON i Norregård (kort
genmäle): Herr talman! Jag vill bara
säga herr Dickson, att inte heller jag
kan finna att detta rådgivande organ
skall kunna stå över riksdagen, ty det
tillkommer ju riksdagen att i sista hand
fatta beslut i sådana här frågor. Men
vi kunna ju bara föreställa oss den situationen
att en sådan här remissinstans
uttalar sig på ett visst sätt och
kommer med en mening, som utskott
och riksdag inte vilja godtaga. Hurudan
blir situationen då? Jag bara frågar.

Herr DICKSON (kort genmäle): Herr
talman! Tror herr Pettersson i Norregård
verkligen att en sådan situation
någonsin skulle komma att inträffa?

Nr 6.

Onsdagen den 20 februari 1952.

Ändrad ordning för beredande av frågor rörande ersättning för riksdagsmanna uppdragets

fullgörande och därmed sammanhängande förmåner.

Herr SPÅNGBERG: Herr talman! När
herr Pettersson i Norregård talar om
att herr Dickson undervärderat utskottet
så skall jag inte lägga mig i den
tvisten. Men nog vittnar väl herr Petterssons
anförande, när han som motivering
för svagheten i motionen åberopar
att det finns omkring 90 namn under
motionen, om en undervärdering av
riksdagens ledamöter. Det var nog en
bumerang från herr Petterssons sida,
som studsar tillbaka med egen kraft.
Nog känna väl de flesta av riksdagens
ledamöter en viss olust när det gäller
att besluta om riksdagsmännens arvodes-
och löneförmåner. Det ligger onekligen
något motbjudande i att en grupp
såsom riksdagen har denna bestämmanderätt
utan att först behöva rådfråga
något som helst annat organ. Denna rätt
har visserligen aldrig missbrukats, men
med tanke på — såsom vi nyss hörde
— de strider som pågå om löner ute
bland statsanställda på den fria marknaden,
finns det givetvis stora utsikter
att många människor fråga sig: Men
hur skall det då bli för den församling,
som ensam har att bara ta för sig?

Nu har denna beslutanderätt ingalunda
missbrukats; det framgår ju av de
faktiska förhållandena. Jag vet inte hur
långt man skall komma ned på löneskalan
för att finna så låga löner som
dem riksdagsledamöterna ha. Jag föreställer
mig att det inte skulle finnas
många människor i landsorten, som
vissa tider under året skulle vilja uppehålla
sig i Stockholm mot en lön och
ett dagtraktamente, som inte vore större
än vad riksdagsledamöterna ha.

Nog känner herr Pettersson i Norregård
också till de angrepp, som göras
i pressen varje gång denna fråga föres
på tal. Vad som på den punkten citerats
i motionen är alldeles riktigt. Dessa
angrepp gälla inte alltid lönerna,
men det finns ofta något understucket
i en rubrik som exempelvis säger, att
riksdagen beviljar sig själv sina för -

måner. En annan kritik som framförts
i pressen gäller det sätt, varpå detta tillgår,
och i det avseendet måste jag säga
att enbart denna propaganda i pressen
skadar riksdagens anseende och därmed
vår demokrati. Det vore önskvärt
att anledningen härtill kunde röjas undan,
och detta vore möjligt att göra genom
tillsättande av något organ, som
hade att ge råd i vissa av dessa frågor.

Herr Dickson har redan deklarerat
hur detta organ skall kunna se ut, men
det blir ju en fråga, som utredningen
får ta ställning till. Att vi behöva en
utredning i detta fall framgår ju av
det utlåtande som här föreligger, i det
att man från utskottsmajoritetens sida
framhåller, att det är mycket svårt att
skapa ett sådant organ.

I utskottets utlåtande liksom också
av herr Pettersson har påpekats, att
riksdagen måste ta ansvar i detta fall.
Ja, det förutsättes inte något annat.
Inte ha väl motionärerna sagt att riksdagen
skall gå ifrån ansvaret, ty att
riksdagen skall besluta och även ta ansvar
i dessa frågor, det äro vi väl alla
eniga om: Vi skola besluta och vi skola
ta ansvaret. Detta förutsätta motionärerna
och givetvis även reservanterna.

Beträffande ett rådgivande organs
sammansättning bygger kritiken från
konstitutionsutskottets sida på det tips,
som motionärerna givit om ett kollegium
bestående av vissa ämbetsmän i
olika ställning, i statens och i den civila
arbetsmarknadens tjänst, såsom bl. a.
LO:s ordförande, Arbetsgivarföreningens
ordförande etc. Men även på den
punkten har man ju möjligheter att fatta
vilka beslut man önskar, vilka kunna
gagna det syfte det gäller.

Jag ber med dessa korta ord, herr
talman, att få yrka bifall till reservationen.

Herr von FRIESEN: Herr talman! Om
man försöker granska de skäl, som för
huvudmotionären varit vägledande vid

Onsdagen den 20 februari 1952.

Nr 6.

Ändrad ordning för beredande av frågor rörande ersättning för riksdagsmanna uppdragets

fullgörande och därmed sammanhängande förmåner.

hans ställningstagande, finner jag —
jag grundar denna uppfattning på hans
egen framställning här i dag — att herr
Dickson hyser samvetsbetänkligheter,
han känner olust, och han säger att han
har inte tillräckligt tjock hud att stå
emot den kritik, som riktas från olika
håll mot att riksdagsmännen själva skola
bestämma sina ersättningar och andra
förmåner.

Jag är den förste att respektera skäl
som grunda sig på en sådan övertygelse,
på samvetsbetänkligheter. Men
detta fritar icke riksdagen, även om det
är många andra som ha liknande betänkligheter,
från att utforma ett förslag,
som ur både praktiska och principiella
synpunkter kan anses tillfredsstiiliande.
Vi äro i allmänhet inte här
för att skydda våra egna samveten, utan
vi äro här för att handia och besluta,
och det är vad vi skola göra om en liten
stund. Jag nödgas därför i någon mån
framhålla de skäl, som ha väglett utskottet
när det yrkat avslag på denna
motion, som upprepats även i år.

Förutsättningen för att en sådan hög
kommission som den tilltänkta skall
kunna fungera är att dess medlemmar
slå i alla avseenden oberoende till riksdagen.
Redan därför är ju den föreskriften
en smula egendomlig, att i
kommissionen skola personer vara representerade,
som ha tillhört riksdagen.
Man skulle kunna tänka sig att en fråga
väcktes om förbättrade pensioner åt
riksdagsmännen, att man t. ex. skulle
låta även statstjänstemannen få åtnjuta
full pension — det är ju eu av de frågor
som till äventyrs kunna dyka upp
i framtiden. Då kunna i varje fall inte
de. som sitta i denna kommission och
ha tillhört riksdagen och följaktligen,
enligt riksdagens egna bestämmelser, fä
tillgodoräkna sig dessa förmåner, behandla
frågan alldeles oberoende. Och
man kan gå ändå längre. Man kan väl
också om dessa höga ämbetsmän fråga:

Äro de verkligen i sitt förhållande till
riksdagen helt och fullt oberoende?

För ett par timmar sedan diskuterades
här i kammaren en facklig lönerörelse
som pågår och i vilken delta människor
med hög utbildning: lektorer,
förvaltningsjurister, ingenjörer och
andra. Det är naturligtvis inte bara ett
hugskott att tänka sig att även generaldirektörer
någon gång kunna bli invecklade
i lönerörelser och tillförsäkras
löner, vilka ju måste bestämmas av
riksdagen.

Sedan är det en annan synpunkt, som
jag skulle vilja framföra gentemot inrättande
av det föreslagna kollegiet.
Meningen är alltså inte att man skall
frånta riksdagen beslutanderätten —
det kan man naturligtvis inte göra —
men man skall på något sätt dela ansvaret
med ifrågavarande personer. Men
vad skulle då följden bli? Vi veta att
nere i folkdjupet — det kan man studera
inte minst om man tittar litet på
vissa stora tidningars insändaravdelningar
— råder det en antiparlamentarisk
stämning, som ofta tar sig uttryck
i mycket högljudd och överdriven kritik
mot riksdagsmännen, vilkas huvudsakliga
uppgift skulle vara att skaffa sig
den ena förmånen efter den andra. Det
gäller förmodligen även i andra demokratiska
länder, att mycket stora grupper
av människor ha denna allmänna
inställning gentemot sin riksdag.

Är det verkligen någon som tror att
denna mycket onyanserade kritik skulle
upphöra, därest vi finge ett .särskilt kollegium
vid sidan av riksdagen? Nej,
konsekvensen skulle i stället bli den, att
ifrågavarande ämbetsmän bleve föremål
för kritiken. Och det kan inte vara
så vidare lustigt för riksdagen att försätta
dessa personer i en sådan ställning.

Man skulle vidare kunna fullfölja
detta resonemang och som en kritik
mot motionen ifrågasätta, om dessa till -

Nr 6.

Onsdagen den 20 februari 1952.

Ändrad ordning'' för beredande av frågor rörande ersättning för riksdagsmanna uppdragets

fullgörande och därmed sammanhängande förmåner.

tänkta deltagare i kommissionen över
huvud taget ha någon skyldighet att
engagera sig i ett sådant uppdrag, som
i själva verket skulle kunna hli ganska
obehagligt för dem själva.

I varje fall föreligger ingen sådan
skyldighet för representanterna för
TCO, Arbetsgivarföreningen eller fackföreningsorganisationerna.
Dem kan
man naturligtvis inte tvinga in i en sådan
kommitté. Jag medger att frågan är
en smula diskutabel, och det förtjänar
exempelvis övervägas, huruvida man
kan tvinga generaldirektören för statskontoret
— ja, just han kanske tycker
det skulle vara roligt — eller generaldirektörer
över huvud taget att gå in
som ledamöter i en rådgivande instans
med uppgifter, som äro så främmande
för deras egentliga ämbetsutövning. Jag
tror att den frågan inte är alldeles
knäckt ännu. Och hur skulle man ställa
sig om de skulle vägra?

Sedan är det en mera principiell synpunkt,
som jag skulle vilja anföra. Man
menar att riksdagsmännen befinna sig
i en sådan ställning, att det på sätt och
vis skulle kunna åberopas jäv emot dem
när det gäller bedömandet av deras
egna angelägenheter. Men, herr talman,
finns det inte många frågor som vi ha
att handlägga i denna kammare, där
man med full rätt skulle kunna göra
gällande att stora grupper av riksdagens
ledamöter, om man skulle vara så hudlös
och nogräknad, inte borde få vara
med om avgörandet? Riksdagen räknar
i sina led åtskilliga statstjänstemän, och
riksdagen har att besluta även i deras
löneangelägenheter. Ingen riktar någon
invändning mot att statstjänstemännen
delta i dessa avgöranden.

Detta är för mig en lika viktig fråga,
rent principiellt, som denna om riksdagsmännens
förhållande till sina egna
förmåner. Man skulle utan tvivel kunna
anföra åtskilligt flera exempel på när
enstaka eller grupper av riksdagsmän
rösta i frågor, som just beröra deras

egna intressen. Skulle man fullfölja den
tanken och försöka råda någon bot
emot detta förhållande, skulle det bara
kunna gå till på samma sätt som i England,
att man finge utfärda förbud för
ett mycket stort antal människor att
tillhöra riksdagen. Och det tror jag inte
vi äro heredda att acceptera.

Till sist även en synpunkt som anförts
tidigare här av utskottets vice ordförande.
Den framkommer i utskottets
utlåtande, den har också framförts i en
stor huvudstadstidning, och jag tycker
det är den mest vägande invändningen
mot ett förslag av denna beskaffenhet.
Det är detta, att det går inte för riksdagen
i en fråga som denna att försöka
dela ansvaret med några andra, att försöka
komma ifrån sitt eget ansvar när
det gäller dessa problem. Det gäller
också här ett spörsmål av moralisk innebörd
— det är ju också på det sättet
herr Dickson ser på saken, och därför
tycker jag inte att man kan underlåta
att omnämna det också i detta sammanhang.

Alla skäl synas mig därför tala för ett
bifall till utskottets hemställan. Jag har
också mycket svårt, herr talman, att se
varthän en utredning om hithörande
angelägenheter skulle kunna leda, när
nu motionären efter så mycken tankemöda
och med så många medarbetare
icke har kunnat komma till något annat
resultat än han gjort.

Innan jag slutar, herr talman, vill jag
också beröra en sak, som särskilt anförts
av utskottets vice ordförande, herr
Pettersson i Norregård, och där jag helt
vill understryka hans synpunkter. Jag
gladde mig åt att herr Dickson själv var
inne på samma tanke och nästan, föreföll
det mig, bad om ursäkt för att han
lämnat fram en motion med ett så
orimligt stort antal underskrifter.

Även om jag förstår herr Dicksons
skäl i detta speciella fall, fattade jag det
så att åtminstone han lovade att inte
återkomma. Det måste nämligen betrak -

Onsdagen den 20 februari 1952.

Nr 6.

Ändrad ordning för beredande av frågor rörande ersättning för riksdagsmanna uppdragets

fullgörande och därmed sammanhängande förmåner.

tas som ett oskick att lägga fram den
sortens petitioner, som skett i denna
fråga, och kanske till äventyrs försöka
att redan på motionspapperet skaffa en
betryggad majoritet för motionen med
undanskjutande av den grundlagsenliga
prövning, som i alla fall skall ägnas frågan
i utskott. Jag är inte beredd att gå
så långt att jag begär förbud, som någon
gjorde i utskottet. Över huvud taget
är jag mycket litet intresserad av förbudslagstiftning,
men jag tror att en
motion som denna kan bli en tankeställare
för åtskilliga och att man kanske
kan uttrycka den förhoppningen, att vi
inte så snart skola få se något liknande.
Hur går det nämligen till när man skriver
på sådana motioner? Jo, på de tio,
tjugo första som tillfrågas måste motionären
naturligtvis utveckla en hel del
av sin personliga charm för att få dem
med sig. Men har man fått låt oss säga
tjugo underskrifter och sedan kommer
och frågar en tjugoförsta ledamot — för
att inte tala om den femtionionde och
de därpå följande — så säger denne:
Ja, ha så många skrivit på motionen,
måste det vara något väldigt förnuftigt
och klokt, och därför vill inte jag undandra
mig att medverka. På så sätt
uppstår vad man på medicinskt språk
skulle kunna kalla en hypnotisk eller
suggestiv påverkan på vederbörande ledamot
eller, för att använda ett språk,
som kanske förstås av motionären, det
blir en sorts politiska ormtjusarkonster,
varvid åtminstone de sista två tredjedelarna
av motionärerna känna sig alldeles
tillplattade av den långa raden av
föregående namn.

Det stora antalet namn har för mig
ingalunda utgjort något skäl för en utförligare
skrivning. Vi menade bara
inom utskottet, att när motionären är
så envis och inte nöjer sig med vår
förutvarande argumentering, så skulle
vi försöka göra det hela en smula utförligare.
Men jag kan försäkra herr
Dickson, att det stora antalet namn i

och för sig inte särskilt imponerat på
det övervägande flertalet inom utskottet.

Med detta, herr talman, ber jag alt få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr DICKSON (kort genmäle): Herr
talman! Jag förstår inte varifrån herr
von Friesen får detta, att riksdagen
skulle dela ansvaret med någon. I detta
fall är det ju inte fråga om att avskudda
sig något ansvar utan bara att förvissa
sig om att de beslut man kommer fram
till äro de riktigaste tänkbara ur fattig,
syndig mänsklig synpunkt. Här sitta vi
och besluta i en massa småfrågor och
skicka ut ärendena på remiss både till
den ena och den andra instansen för
att få stöd för vår uppfattning. Men i
denna fråga är det som om det vore förgjort.
När det gäller den, får vi inte
fråga till råds, utan då skall vi sannerligen
bestämma själva. Då kommer vi
in på min mycket ärade och i rummet
närsittande kollegas tidigare deklarerade
linje, att ingen begriper det här
bättre än riksdagsmännen själva. Utsträcker
vi detta litet längre, så skulle
vi ju få det verkligt bekvämt. Då hade
t. ex. den stora remissdebatten i förmiddags
varit onödig.

Herr RUBBESTAD: Herr talman! .lag
kan i mycket stora delar instämma i det
som herr von Friesen anförde. Jag
skall inte förlänga debatten med att
upprepa vad han sade. Jag förstår mycket
väl, att herr Dickson kan vara rädd
för kritik när det gäller ställningstagande
till riksdagsmännens lönefrågor.
Jag skulle också kunna förstå hans synpunkter
om det vore på det viset, att
riksdagsmännen ville utnyttja sin ställning
till att på ett oriktigt sätt gvnna
sig själva. Men jag förmodar att kammarens
ledamöter ■— jag skulle väl tro
också herr Dickson — ha den meningen,
att något sådant inte har inträffat.
Ty även om man inte har något råd -

Nr 6.

Onsdagen den 20 februari 1952.

Ändrad ordning för beredande av frågor rörande ersättning för riksdagsmanna uppdragets

fullgörande och därmed sammanhängande förmåner.

givande organ, som föreskriver vad
man skall besluta i saker och ting, så
bör man väl ändå med sunt förnuft
kunna komma till en uppfattning om
vad som är rimligt och skäligt i ett visst
läge. Har man inte så pass mycket begrepp,
då är frågan om man är skickad
att vara i riksdagen.

Jag vill med anledning av den kritik,
som från vissa tidningars sida riktats
mot riksdagens sista beslut om de
till ledamöterna utgående arvodena
säga, att dessa tidningar inte alls ha
läget klart för sig. I en del tidningar
har det påpekats, att förr i tiden voro
riksdagsmännen ansvarskännande och
visste att inte ta till så förfärligt mycket,
men nu hugga de bara för sig. Jag skall
bara anföra ett par små exempel för att
visa, hur det förhåller sig med den saken.
Vi kunna gå tillbaka cirka fyrtio år i tiden.
Då hade riksdagsmännen 300 kronor
i månaden i lön, alltså 10 kronor
om dagen. Vad hade eu skollärare på
den tiden? Jo, bara litet över 100 kronor
i månaden. En byråchef hade då
ungefär en och en halv gång så mycket
som en riksdagsman. Nu får en
byråchef, enligt det förslag som föreligger
i proposition nr 60, en lön på
ungefär 29 000 kronor, under det att
riksdagsmännen ha bara 12 000. En
skollärare hade för fyrtio år sedan, som
jag sade, bara tredjedelen av vad riksdagsmännen
fingo per månad. Men vad
har han i dag? Jo, enligt den proposition
jag nämnde blir hans lön 1 300
kronor i månaden, alltså inte som förut
en bråkdel av riksdagsmännens lön
utan betydligt mera än vad riksdagsmännen
ha. Vi riksdagsmän få nu knappast
mer än en småskollärarinna. Hennes
lön blir enligt det förslag som föreligger
874 kronor, under det att vi
få 1 000 kronor. Men då skola vi betänka,
att flertalet av oss inte kan bo i
hemorten utan få bekosta bostad och
livsuppehälle o. d. här i Stockholm. Vi
ha därför betydligt lägre lön, om man

ser till de verkliga förhållandena, än
en småskollärarinna.

Jag tycker nog, att när det föreligger
fakta av det slaget, så behöver inte herr
Dickson vara så ängslig, när han skall
försvara vår ståndpunkt i fråga om
våra löner inför valmännen. Jag tror
att om folk får klart för sig hur det
hänger ihop, så kommer kritiken att
försvinna. För min del får jag säga,
att jag tar kritiken med ro. Jag tror att
vi riksdagsmän faktiskt äro de som bäst
förstå denna sak. Jag förmodar att herr
Dickson kommer ihåg, att våra sekreterare
i de större utskotten med de arvoden,
som vi beslutade i höstas, få cn
lön på omkring 2 000 kronor i månaden
inklusive lönetillägg, under det att
vi riksdagsmän inte ha mer än 1 000
kronor. Efter vad jag förstår ställas
minst lika stora krav på riksdagsmännen,
som böra sätta sig in i allting och
läsa allt tryck, som på utskottssekreterarna,
vilka knappast behöva läsa mer
än vad som angår deras utskott. Följaktligen
menar jag, att det inte är någon
överdrift att påstå, att de arvoden
som nu utgå till riksdagsmännen inte
alls äro för höga. Om sedan avundsjukan
vill göra sig bred, behöva vi inte
vara rädda för det. Att herr Dickson
har så pass tjock hud att han kan tåla
sådana anmärkningar är jag alldeles
säker på.

Herr HALLÉN: Herr talman! Jag hade
tänkt överlämna en liten bukett till motionären,
men innan jag gör det, är
jag tyvärr tvungen att räcka honom
något annat, som inte precis påminner
om en blomma. Jag observerade att
herr Dickson sade, att han hade skaffat
ihop så många namn för att konstitutionsutskottet
därigenom skulle känna
sig särskilt manat till en saklig behandling
av motionen. Jag vill då säga till
herr Dickson, att mig veterligt har det
under den tid som jag tillhört konsti -

Onsdagen den 20 februari 1952.

Nr 6.

Andrad ordning för beredande av frågor rörande ersättning för riksdagsmanna uppdragets

fullgörande och därmed sammanhängande förmåner.

tutionsutskottet — ända sedan 1914 —
aldrig förekommit, att motioner ha
värderats efter antalet underskrifter.
Skulle de värderas så på andra håll och
herr Dicksons uppfattning således vara
representativ för det utskott, som har
äran hysa honom, tycker jag att detta
utskott skulle komma i en mycket egenartad
dager. Jag tror emellertid bättre
om kammarens beredningsutskott.

Vad sedan angår den lilla blomman
till herr Dickson, så förstår han nog vad
som motiverar den. Jag vill uttala en
liten lyckönskan till honom för att han
i dag kan marschera i spetsen för en så
stor och talrik trupp. Det har tidigare
ur flera synpunkter påtalats, att det är
en sällsynt man- och kvinnostark trupp
som det här gäller. Det kan inte förnekas
att detta uppkallar till vissa reflexioner,
och det var också herr von
Friesen inne på. Hur skulle det gå, ärade
kammarledamöter, om det bleve praxis
att skrapa ihop inte 90 eller 91 namnunderskrifter
på en motion utan för
säkerhets skull 110 eller 118? Det är
visserligen sant, att motionerna skola
remitteras till utskott, men vad blir
det för belysning av frågan, när utskottet
på grund av det stora antalet motionärer
liksom i förhand vet, hur kammaren
kommer att reagera? Man kan ju
inte alltid förutsätta, att en del motionärer
ångra sig, vilket jag vet har ägt
rum efter det att denna motion blev
inlämnad.

Detta om den saken. Sedan kanske
det kan tillåtas mig, eftersom det är så
ovanligt många motionärer att motionen
är säregen för denna riksdag och
kanske blir det för lång tid framåt, att
betrakta den stora truppen och se, hur
det har lyckats herr Dickson att få
ihop de 90 eller 91 namnen. Jag skulle
då vilja säga att några namn överraskade
oss i utskottet. Det var folk som tidigare
avvisat huvudmotionärens locktoner
men nu hade fallit till föga. Detta
leder för övrigt tanken till vad herr
4 Andra kammarens protokoll 1052. i

von Friesen var inne på, när han gjorde
en jämförelse med Orientens ormtjusare,
som med sina sällsamma och
sövande toner kunna utöva ett starkt
inflytande. Nu vill jag inte utsträcka
jämförelsen till att gälla även motionärerna,
men det kan kanske i alla fall
ha sitt värde att se, hur skaran är sammansatt
och hur herr Dicksons utomordentliga
övertalningsförmåga verkat
på riksdagsledamöterna.

De som stått rycken bäst i detta fall
äro bondeförbundarna. De äro i regel
personer med en stadig ställning och
fäste i jorden. Det är bara fem stycken
som fallit, d. v. s. bara 16 procent
av partiets representation i denna kammare,
vilket jag tycker hedrar partiet.
Det parti jag själv har äran att företräda
har mönstrat upp med 40 man
— det är ungefär 35 procent av partiets
styrka här i kammaren. Folkpartiet
bidrar med en hjälptrupp på 30
stycken, och procentsiffran stiger i detta
fall till över 52. Jag vet inte om jag
är litet elak, ifall jag säger att detta
påminner om en attityd från det hållet,
som nog kommer igen i andra sammanhang:
ena halvan si och andra
halvan så.

Det är väl ganska naturligt, att herr
Dicksons egna meningsfränder visat
så att säga kollegiala sympatier för honom
genom att skicka en skara på 16
damer och herrar i elden eller inte
mindre iin 69 procent av gruppens ledamöter.
Detta vill jag inte alls kritisera.
Det är ju mycket mänskligt och
naturligt att man, om det är fråga om
inte alltför orimliga framställningar, intar
en välvillig ställning till sina meningsfränders
förslag.

För att emellertid, herr talman, anlägga
en annan synpunkt än den politiska
och undersöka hur det förhåller
sig med riksdagens damer, noterar jag
att i detta fall har motionären vunnit
sina största och mest lysande framgångar.
Ilan har samlat icke mindre än
r (i.

Nr 6.

Onsdagen den 20 februari 1952.

Ändrad ordning för beredande av frågor rörande ersättning för riksdagsmanna uppdragets

fullgörande och därmed sammanhängande förmåner.

75 procent av riksdagens kvinnliga ledamöter,
vilket ju kommer partisiffrorna
att alldeles förblekna. Man kommer
emellertid här in på ett område,
där man ju bör uttrycka sig höviskt,
och jag skall också, herr talman, beflita
mig därom.

Hur kommer det sig att de kvinnliga
ledamöterna i sådan utsträckning fallit
för herr Dicksons vältaliga och sakliga
argumentation? .lag bär funderat
över den saken ocli kommit till följande
slutsats.

Till politiken, som ju anses vara
ett ganska smutsigt hantverk, hör ganska
mycket av strid och knivkastning,
och striden tar sig ibland oskäligt grova
former med hårda ord och tillmälen.
När det gäller riksdagens handhavande
av sina egna ekonomiska angelägenheter,
har det under snart sagt årtionden
sannerligen inte saknats sådant inom
en viss del av tidningspressen — vad
som därvidlag förekommit tillhör de
mer odiösa, mer otrevliga slagsmålshistorier
som vi kunna erinra oss. Nu
är det emellertid så, att hårda och grova
slagsmål icke bruka tilltala det
kvinnliga kynnet. Tvärtom hör det väl
till kvinnans väsen att eftersträva så
mycket som möjligt av avspänning,
fred och försonlighet, och jag skulle
tro att den stora kvinnogrupp, som underskrivit
motionen, har gjort det just
därför att man velat medverka till en
sådan avspänning. Kvinnorna ha på
detta sätt såsom ett slags Margareta
Fredskulla velat verka försonande och
förebygga alltför hårda slagsmål eller
råkurr i denna sak.

Sedan jag på detta sätt överräckt
några blommor till damerna, hoppas
jag, att herr Dickson erkänner att jag
har försökt vara hövisk och iakttagit
vad konvenansen kräver — det bör ju
herr Dickson ha speciella förutsättningar
att bedöma.

För att sedan övergå till en saklig
prövning av ärendet vill jag först och

främst göra den frågan: Är det verkligen
riktigt att man genom ett sådant
tänkesätt, som inte bara finns hos den
kvinnogrupp, som gått med på motionen,
utan också hos en hel rad av övriga
motionärer, kan åstadkomma ett
slags avspänning? Såsom här redan av
flera talare påpekats, är det en synvilla,
om man tror att man genom att
faktiskt halvera ansvaret med ett niomannakollegium
kan vinna en sådan
avspänning. Det är klart att de råd, som
detta kollegium lämnar, äro avsedda att
tillmätas en väsentlig betydelse. Därmed
följer också att riksdagen mer eller mindre
medvetet, när man hänvisar till att
detta kollegium ju har stått vid riksdagens
sida, kommer att på detsamma
flytta över en del av ansvaret. Detta
skulle också kunna få konsekvenser i
helt andra frågor. Tänk om det t. ex.
från juristhåll skulle komma att resas
krav på att riksdagen, när den skall
välja JO eller MO, först skall höra något
slags konsultativt råd. Jag tror inte,
att riksdagen skulle vilja vara med på
detta, och därför bör inte riksdagen
genom att gå på den väg, som motionärerna
nu föreslagit, inleda en ny praxis,
som innebär att man delar ansvaret
med andra.

Man tror tydligen att man genom att
hänvisa till ett sådant kollegium skulle
kunna avvända kritiken i vissa tidningar;
man skulle få ett institut, med
vilket man kunde dela ansvaret och
ovettet. Detta är, såsom en tidning
skrev för någon tid sedan, ett välment
försök att sätta upp en åskledare på
riksdagshusets tak, vilken ju inte skulle
vara till mycken hjälp mot det åskväder
som kommer från referentläktaren.

Det är väl ingen som vågar påstå annat
än att det ligger vikt uppå att intet
tillätes undanskymma riksdagens ansvar
för de beslut den fattar.

Jag vill också, herr talman, fråga:
Hur skulle det se ut inför allmänheten
om riksdagen skulle biträda motionä -

Onsdagen den 20 februari 1952. Nr 6. 51

beredande av frågor rörande ersättning för riksdagsmannaoch
därmed sammanhängande förmåner.

Ändrad ordning för

uppdragets fullgörande

rernas förslag? Jo, det skulle ju tyda
på ånger och botfärdighet från riksdagens
sida. Man skulle erkänna att riksdagen
tidigare förhastat sig, att vi handlat
egoistiskt och inte bedömt frågorna
opartiskt. Jag vill inte det ringaste beskylla
huvudmotionären för något sådant
— han har ju gett riksdagen sitt
erkännande för att den handlat sakligt
— men det skulle dock inför allmänheten
te sig som om vi blivit ångerköpta.
Det är klart att man alltid bör vara benägen
för ånger och botfärdighet, nota
bene om man gjort något ont och dåligt.
Men jag frågar: Kan någon i denna
kammare stiga upp och säga att våra
hittillsvarande beslut i dessa frågor varit
präglade av egoism och ansvarslöshet?
Jag tror det inte. Jag blottar nog
ingen hemlighet genom att tala om att
vissa av dem, som skrivit under motionen,
ha gjort det därför att de ansett
att vi i konstitutionsutskottet i fjol voro
litet njugga i fråga om arvodena; man
har uttalat förhoppningar om att man
skulle få bättre arvoden om det inrättas
ett sådant niomannakollegium som
det föreslagna. Sådan är alltså inställningen
på en del håll — jag skall tills
vidare inte nämna några namn, men
jag kan stå till tjänst därmed, om så
skulle önskas.

Men om man vill anlägga den synpunkten
att riksdagsmännen skulle tänkas
brista i objektivitet vid bedömningen
av sina egna ekonomiska angelägenheter,
hur ställer man sig då ■—- det ha
också andra talare här frågat — till
en sådan sak som att t. ex. statstjänare
här i riksdagen delta i beslut om sina
egna löneförhöjningar? Och när det är
fråga om subventionerna till jordbruket,
kan ju en lantman här i kammaren
sitta och precis räkna ut vad de olika
alternativen betyda för hans ekonomi.
Skall han därför anses jävig och behöva
lägga ned sin röst? En liknande situation
kan också inträffa i andra frågor.
Ett sådant betraktelsesätt som jag här

berört skulle alltså helt paralysera riksdagens
egen förmåga att fatta beslut.

Nej, vill man att riksdagen inte skall
besluta i egen sak, får man söka sig
fram på helt andra vägar när det gäller
att lösa frågan. Det mest konsekventa
hade varit att låta niomannakollegiet
ensamt besluta, men det går inte därför
att det strider mot regeringsformens
57 §. Det är ju i alla fall här fråga om
en pålaga, en utgift för det allmänna,
och där ha vi att följa regeringsformens
ord om folkets urgamla rätt att
sig självt beskatta.

Ett annat sätt vore att lämna initiativet
i dessa arvodesfrågor till regeringen.
Men det stöter för närvarande
på konstitutionella hinder, och riksdagen
finge i alla fall bli den sista och
beslutande instansen.

Visst är det, ärade kammarkamrater,
känsligt att besluta i egen sak, och misstanken
för bristande opartiskhet ligger
då alltid snubblande nära. Men låt oss
visa kurage och ensamma taga ansvaret
i dessa frågor! Vi måste handla så att
varje misstanke mot oss i detta stycke
saknar allt fog. I fråga om riksdagsmännens
oväld måste gälla det gamla
ordet, att Caesars hustru icke ens får
misstänkas. Och skulle verkligen någon
gång osakliga synpunkter skymta vid
riksdagens bedömning av dessa spörsmål,
finns det ju en effektiv regulator
i vår fria press, som är den allmänna
opinionens vaksamma öga.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr NILSSON i Kristinehamn: Herr
talman! Jag skall be att i största korthet
få anmäla mig såsom varande en av
de ömhudade, som i detta sammanhang
anslutit sig till herr Dickson. Jag tillhör
emellertid den lilla grupp på tre,
fyra ledamöter, som redan från början
undertecknade den Dicksonska motionen.
Jag har alltså inte låtit mig för -

Nr 6.

Onsdagen den 20 februari 1952.

Ändrad ordning för beredande av frågor rörande ersättning för riksdagsmanna uppdragets

fullgörande och därmed sammanhängande förmåner.

ledas av de eventuella ormtjusaregenskaper,
som herr Dickson kan besitta
och som han kan ha utvecklat i samband
med motionens avgivande, lika
litet som jag har låtit mig påverkas av
de förförelsekonster, vari herr Hallén,
såsom vi alla väl känna till, också är
en mästare.

Jag måste säga att diskussionen i dag
varit allt annat än saklig. Den har till
största delen rört sig om spörsmål, som
i själva verket inte ha direkt sammanhang
med det beslut, som vi i dag skola
fatta. Motionären har ju för sin del
yrkat bifall till herr Spångbergs reservation,
som utmynnar i ett yrkande att
Kungl. Maj:t måtte företaga en utredning
för att finna en lösning av spörsmålet,
som skulle kunna vara acceptabel.
Detta till trots fortsätter man att
diskutera den skiss till en lösning, som
herr Dickson gjort i motionen men som
han själv har övergivit till förmån för
herr Spångbergs reservation.

Lika litet tycker jag att det är på sin
plats att ägna så mycken tid åt att diskutera
frågan om hur många motionärer
som lämpligen kunna ansluta sig
till en viss motion här i riksdagen. Det
är ju för närvarande tillåtet för varje
riksdagsman, som så önskar, att underteckna
en motion, och om detta förhållande
utnyttjas — jag vill inte säga
att det i och för sig är sympatiskt —
är det väl inte därför påkallat att hålla
någon sorts straffpredikan över dem,
som anslutit sig till motionen, och försöka
framställa dem såsom sämre eller
dummare än riksdagens övriga ledamöter.

Jag finner för min del den fråga, som
upptagits i motionen, vara ett allvarligt
spörsmål, som bör kunna diskuteras på
samma sätt som vilken annan allvarlig
riksdagsfråga som helst. Det är ju
knappast något ärende, som avgöres i
riksdagen utan att ha varit remitterat
till en utomstående instans, och jag
föreställer mig att det inte är obekant

för riksdagens ledamöter, att man i
vissa situationer har tillskapat remissinstanser,
därför att det ansetts nödvändigt
för riksdagen att få den vägledning
som eu remissinstans kan lämna.
Det är inte heller något annat motionärerna
nu begära. Man önskar att
det vid sidan av riksdagen skall finnas
ett organ, som skall kunna avge ett omdöme
över de beslut som riksdagen står
i begrepp att fatta.

Nu säga emellertid herr Hallén och
herr von Friesen: »Jaså, man törs inte
ta ansvaret för besluten i sina egna angelägenheter.
» Det skulle väl då innebära,
att vi inte ta ansvaret för några
av de beslut, som vi fatta i frågor där
remissinstanser varit hörda. Men ha
vi verkligen avbördat oss ansvaret därför
att vi, innan vi avgöra ett riksdagsärende,
höra den mängd av instanser
som finns runt om i landet? Jag kan
inte föreställa mig att man på allvar
kan göra gällande något sådant.

Det är klart att man kan säga, att vi
inte ha skurit till för höga arvoden, det
är jag den förste att medge. Jag skulle
kanske t. o. in. kunna snegla litet grand
åt den tanken, att om det hade funnits
ett organ vid sidan av riksdagen, skulle
kanske inte arvodena vara sådana de
äro i dag utan avsevärt högre, kanske
på samma höjd som i våra skandinaviska
broderländer. Men det skall jag
lämna åt sidan. Det är inte det väsentliga
i detta sammanhang, utan det är
den opinion ute bland allmänheten,
som icke på samma lättfärdiga sätt som
riksdagen tycker att det är all right att
vi själva besluta i våra egna angelägenheter.
Det har varit en rik flora av
insändare i pressen i samband med de
upprepade beslut, som ha fattats om
pensioner, om höjning av pensioner,
om reglering av arvoden o. s. v. — Det
är att märka att det inte minst är konstitutionsutskottet,
som genom sin
handläggning har åstadkommit, att vi
ha fått fatta upprepade beslut i stället

Onsdagen den 20 februari 1952.

Nr 6.

Ändrad ordning för beredande av frågor rörande ersättning för riksdagsmanna uppdragets

fullgörande och därmed sammanhängande förmåner.

för att kunna nöja oss med ett enda
beslut. Oen opinion, som i detta sammanhang
har förekommit ute i landet,
har ofta satt in just på det förhållandet,
att det icke har funnits något organ,
som har yttrat sig om det skäliga
i våra beslut. Man har inte sagt att våra
beslut ha varit orimliga, men man har
vänt sig emot att vi ha fattat besluten
själva utan att någon annan har fått
vara med och yttra sig om saken.

Jag har funnit herr Dicksons tanke
rimlig och rättvis, och jag är inte beredd
att överge den utan tycker att
man mycket väl skulle kunna låta
Kungl. Maj:t fundera på saken för att
se om det kan finnas en lösning. Det
är möjligt att den tanke, som herr Dickson
utvecklar i motionen, inte anger en
framkomlig väg — den verkar kanske
litet besvärande i vissa sammanhang —
men nog får jag säga att herr von Friesen
skjuter över målet när han tycker
att en f. d. riksdagsman, som sitter i
en sådan kommission och skall yttra
sig över riksdagens pensionsangelägenheter
och eventuellt alltså om sin egen
pension i framtiden, skulle vara jävig.
Men riksdagen då, skall det icke kunna
riktas något jäv emot den, om den beslutar
i sina egna angelägenheter? Är
man så ömtålig, herr von Friesen, beträffande
den där f. d. riksdagsmannen
som skall sitta och yttra sig, så borde
man väl inte ha så svårt att förstå, att
det också kan finnas folk som tycker
att det är obehagligt att direkt engagera
sig i beslut i sin egen lönefråga.

Jag har med dessa ord bara velat
försöka återföra debatten till vad frågan
gäller och avleda den från dessa
sidenom-spörsmål om antalet motionärer
och en hel del andra ting, som jag
tycker att konstitutionsutskottet, med
den vördnad man skall ha för denna
höga och förnäma instititution, borde
akta sig för att låta debatten löpa in på.

Herr talman! Jag yrkar bifall till herr
Spångbergs reservation.

1 detta anförande, varunder herr
förste vice talmannen återtog ledningen
av förhandlingarna, instämde herrar
Nilsson i Bästekille, Hagård, Staxäng och
Gustafsson i Borås, fröken Öberg, fröken
Elmén, fru Ewerlöf, fru Svedberg, fru
Boman, herrar Gunnarsson och Anderson
i Sundsvall samt fru Johansson i
Norrköping.

Herr PETTERSSON i Norregård (kort
genmäle): Herr talman! Herr Nilsson i
Kristinehamn rekommenderade i sin
ställning av medmotionär ett sådant här
utomordentligt kollegium, men det är
ju så, om jag inte minns fel, att herr
Nilsson i Kristinehamn själv var med
i den stora utredning, som egentligen
låg till grund för bestämmandet av de
arvoden som nu utgå. Kommittén sysslade
rätt länge med dessa arvodesfrågor.
Det är ju ofta det går till så, att vi
tillsätta en utredning, som får ha hand
även om riksdagens arvodesfrågor. Jag
kan inte påminna mig att herr Nilsson
i Kristinehamn, när han satt i denna
kommitté, gav någon antydan om att
det behövdes medverkan av något
forum utanför riksdagen när det skulle
beslutas i frågan. Hans åsikt har tydligen
svängt betydligt.

Jag vill också tillägga att det är rätt
egendomligt, att vi här tala om att ha
några män utanför riksdagen till rådgivare.
När vi sitta 380 män och kvinnor
här, skola vi då inte kunna klara
den här saken utan att ha ett utomordentligt
kollegium till vår hjälp?

Fru JOHANSSON i Skövde: Herr talman!
Jag begärde ordet med anledning
av herr Petterssons i Norregård förra
anförande. Han talade dör om den stora
massan av motionärer och nämnde då
givetvis särskilt kvinnorna. Han sade
att tydligen inte alla motionärerna hade
läst mofionen innan de ha skrivit på
den, och det är detta som jag vänder
mig emot.

Nr 6.

Onsdagen den 20 februari 1952.

Ändrad ordning- för beredande av frågor rörande ersättning för riksdagsmanna

uppdragets fullgörande och därmed sammanhängande förmåner.

Är det verkligen så att vi, som ha fått
det stora förtroendet att sitta i riksdagen
och besluta i viktigare frågor än
denna, äro så omdömeslösa, att vi i någon
sorts psykos gå och skriva under
en motion utan att ha läst den, då tycker
jag vi skulle göra klokast i att resa
hem till vårt län och våra väljare — det
går ett tåg åtminstone mot söder klockan
halv fyra — och säga att vi ha funnit
att vi icke äro lämpliga att sitta som
representanter i Sveriges riksdag.

Så är det en annan sak som faktiskt
har retat mig många gånger, inte bara
i Sveriges riksdag, utan även i andra
sammanhang. När det har råkat hända
att en del kvinnor ha gått upp i en fråga,
då vädra omedelbart männen — att det
här måtte vara någon kvinnosaksfråga
eller något sådant. Jag har verkligen
inte givit mig tid att räkna efter hur
stor procent kvinnor som voro med på
denna motion. När vi nu tyckas vara
rätt många som ha skrivit på motionen,
ja. då vädrar man omedelbart att motionen
liksom inte skulle ha det värde
som den annars skulle ha, om det hade
varit lika många män.

När vi ha debatter här i riksdagen
och vi gå och titta på listan över talare,
då kunna vi räkna till kanske 28 eller
30 män som ha begärt ordet utan att
någon kvinna har begärt ordet däremellan,
men inte faller det oss kvinnor in
att säga: Det här måste vara en maskulin
fråga i högsta grad. Nej, vi låta er prata
så mycket ni vilja.

Prosten Hallén sade i sitt anförande
— givetvis så där trevligt som han kan
framställa en sak — att det naturligtvis
i viss mån är kammarherrens tjusningsförmåga
som har påverkat medmotionärerna;
jag vill minnas att prosten
Hallén sade något om en orientalisk
ormtjusare eller något sådant. Jag säger
som ungdomarna bruka säga när de reta
varandra med att någon har gått och
förälskat sig: Vacker är han, men mig
tjusar han inte. Jag erkänner kammar -

herre Dicksons charm, och jag förstår
herrarna om de kanske känna sig inte
riktigt ha den charmen, men då kunna
ni försöka bättra på den, så kanske det
sedan, om ni komma och vilja att vi
skola skriva under en motion, kan bli
så att många kvinnor skriva under den,
det vet ingen. Men det är inte herr
Dicksons charm som har gjort, att jag
skrev under motionen, utan anledningen
är faktiskt den, att jag efter mitt
ringa förstånd ansåg att motionen hade
ett visst värde, och jag tror att den har
haft ett värde inte minst ur den synpunkten,
att den har givit oss anledning
att här ta upp frågan till debatt i dag,
även om den debatten inte leder till
något. Det måste jag nämligen säga herr
Dickson, att jag inte någon gång har
trott att vi skulle få ett beslut i den
riktning motionen gick i. Jag tror att
det inte skadar att man utanför riksdagen,
där man gör allt man kan för
att tala om för oss riksdagsledamöter
vilka feta löner vi ha, får se vilken inställning
vi ha och kommer underfund
med att vi inte tycka att det är angenämt
att sitta och besluta själva i dessa
frågor.

Jag tycker att det är obehagligt att
höra kamraterna här säga att motivet
för en hel del motionärer har varit att
vederbörande ha trott att, om något
rådgivande organ i dessa frågor kommer
till stånd och vi själva slippa att
besluta på egen hand, skulle våra löner
bli högre. Jag kan åtminstone inte föreställa
mig att det är många, som resonera
på det sättet. Skall jag utgå ifrån
min egen synpunkt vill jag säga, att jag
säkerligen inte skulle gråta några bittra
tårar om vi finge mindre avlöning än
vi ha. Jag skall bara tala för min egen
del för att inte dra in någon annan. Jag
är gift och har en man som kan hjälpa
till att försörja mig, och det är en hel
del som ha det, men våra manliga kamrater
här i riksdagen måste kunna leva
på sin inkomst, och det är för deras del

Onsdagen den 20 februari 1952.

Nr 6.

Ändrad ordning för beredande av frågor rörande ersättning för riksdagsmanna uppdragets

fullgörande och därmed sammanhängande förmåner.

som jag reagerar så våldsamt mot våra
väljare ute i landet, när de komma och
göra gällande att vi ha oskälig lön för
det arbete vi göra. När jag vet hur
många av riksdagsmännen som verkligen
få dras med bekymmer för att få
det hela att gå ihop och över huvud
taget få råd att vara här uppe och ha
detta förtroende, då tycker jag att våra
valmän äro orättvisa. När det gäller mig
själv har jag sannerligen ingenting att
klaga över, och jag tror att många av
mina kvinnliga kamrater ha den inställningen
också.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Herr HALLÉN (kort genmäle): Herr
talman! Jag vill bara säga i anledning
av vad fru Johansson i Skövde nu har
sagt, att hon missuppfattar åtminstone
mig om hon tror, att jag ett ögonblick
har haft en tanke på att på något sätt
nedvärdera motionen på grund av den
osedvanligt stora anslutningen av kvinnliga
representanter; någon sådan insinuation
har jag aldrig tillåtit mig, och
jag vill inte göra det heller. Tvärtom
kanske kammaren lade märke till att
jag försökte fullständigt sakligt finna
en speciell motivering för kvinnornas
intresse för denna fråga och trodde att
jag var på rätt väg då jag menade, att
det ligger i det kvinnliga kynnet att
försöka förebygga elakartade stridigheter,
lömska insändare i pressen o. s. v.
och att de därför i all välmening eftersträva
lösningar som innebära avspänning.
Det är det enda jag har sagt om
kvinnornas motiv, och det står jag för.
Och detta motiv för kvinnnornas handlande
är enligt min mening hedrande.

Jag för min del är alltså fullständigt
oskyldig på denna punkt, och det skulle
aldrig falla mig in att säga, att de kvinnliga
ledamöterna skulle på något sätt
ha fallit offer för huvudmotionärens
eventuella charm. .lag tror att det är eu
detalj, som helt bör avlysas i debatten.

Herr von FRIESEN (kort genmäle):
Herr talman! Jag hade ursprungligen
inte tänkt svara på vad herr Nilsson i
Kristinehamn yttrade, men då jag genom
samtal med kammarkamrater har
funnit, att en hel del av dera tagit ett
visst intryck av vad han har sagt, skall
jag be att få säga ett par ord i denna
korta replik.

Jag anser att man gentemot herr Dicksons
förslag kan göra gällande, att en
person som har varit riksdagsman och
som kommer in i detta kollegium blir
jävig, och därmed tar man bort en hel
del av effekten med detta kollegium,
som ju skulle vara en ojävig och oberoende
instans. Det skulle möjligen bli
en kvantitativ skillnad i fråga om antalet
jäviga personer, men knappast en
kvalitativ skillnad vid bedömandet.

Jag tror att herr Nilsson i Kristinehamn
gör sig skyldig till ett misstag
när han jämför denna remissinstans
med vanliga remissinstanser, som vi
använda när vi skola knäcka verkligt
svårlösta frågor. Låt mig säga att vi äro
i behov av en kommitté, som skall bedöma
medicinska frågor eller ingenjörvetenskapliga
frågor eller något liknande.
Då behöva vi en sakkunnig instans,
men vad gäller det här, herr talman?
Det gäller helt enkelt en omdömesfråga.
Det är dels en betydande
skillnad mellan allmänna frågor, där
det inte fordras någon speciell ingående
sakkunskap, och en fråga av mera speciell
innebörd. Det är den skillnaden,
som herr Nilsson i Kristinehamn förbisett.

Herr NIHLFORS: Herr talman! Jag
begärde ordet, när jag lyssnade till
herr Rubbestad. Det var ju litet märkliga
synpunkter, minst sagt, som han
kom med. Till en början förklarade
lian, att dagspressen, när den efteråt
kritiserade riksdagens ställningstagande
till denna arvodesfråga, hade fått
det hela om bakfoten. Jag vill erinra

Nr 6.

Onsdagen den 20 februari 1952.

Ändrad ordning för beredande av frågor rörande ersättning för riksdagsmanna uppdragets

fullgörande och därmed sammanhängande förmåner.

herr Rubbestad om vad man då diskuterade
med intensitet. Det var frågan
om den ökade skattefriheten vid en
tidpunkt, då svenska folket i gemen
kände skattetrycket på ett speciellt sätt
genom att inflationen då kom över oss
och de höjda lönerna medförde mycket
högre skatter. Man bör komma ihåg,
att det är denna ökade skattefrihet,
som beslöts förra året, som har varit
en nagel i ögat på svenska folket och
gjort, att svenska folket kanske inte har
lagt samma kåserande stil på den frågan,
som en del talare gjort här i dag,
även om man nog kan säga, att det vid
denna tidpunkt av riksdagssessionen
kan vara nöjsamt att också försöka
göra debatten litet lustig.

Det var även andra saker herr Rubbestad
sade, som jag tyckte voro minst
sagt pinsamma. Han gjorde vissa jämförelser,
som falla fullkomligt platt till
marken, när man tänker på skattefriheten
för riksdagsmännens arvoden.
Han kom därvid även med en jämförelse
som berörde våra medarbetare här i
riksdagens utskott, utskottssekreterarna,
och han tycktes vilja göra gällande,
att de äro alldeles överbetalda i jämförelse
med riksdagsledamöterna, som
ju kunde allt, läste allt och visste allt
om alla frågor. Det är väl ingen i denna
kammare som verkligen skulle vilja
skriva under herr Rubbestads påstående
i det hänseendet. Det är väl ganska
självklart att det skulle bli kaos, om vi
inte hade några utskottssekreterare.

Slutligen erinrade en talare — jag
tror det var herr Dickson —- om att
herr Rubbestad förra året gjorde gällande,
att riksdagsmännens lönefrågor
skulle handhavas av riksdagsmännen
själva utan vidare, därför att vi riksdagsmän
veta bäst vilken lön för vårt
arbete, som är den lämpliga. Nu ha vi
ju tidigare i dag diskuterat läget på avtalsfronten
när det gäller statstjänstemännen,
och jag misstänker, att vi
kunna få i halsen från de statstjänste -

män, som nu strida för förbättrade lönevillkor,
att »ja, men när riksdagsmännen
uttala sig på det sättet, vilja
inte riksdagsmännen då analogivis förklara,
att statstjänstemannen bäst veta
vad de göra och att de då också skola
få bestämma sina löner själva». Det blir
en konsekvens av en sådan inställning
som herr Rubbestad har.

Jag vill såsom motionär nämna, att
en utredning sådan som herr Spångberg
i sin reservation begär borde nog
riksdagen kosta på sig att begära hos
Kungl. Maj:t. Frågan är inte så löjeväckande,
som man kanske av kammardebatten
skulle kunna få intryck av.

Herr RUBBESTAD (kort genmäle):
Herr talman! Med anledning av herr
Nihlfors anförande vill jag säga, att beträffande
lönerna till utskottssekreterarna,
som vi beslöto i fjol, måste det
föreligga en missuppfattning från herr
Nihlfors sida. Jag har inte sagt, att de
fingo för höga löner — då hade jag reagerat
och gått emot förslaget när vi
fattade beslutet — men jag anförde det
som ett bevis för att när man sätter
lönen för dem till över 2 000 kronor per
månad, då måste det inte vara för
mycket för riksdagsmännen med 1 000
kronor i månaden. Det var detta jag
sade.

Herr DICKSON: Herr talman! Jag
skall bara göra ett litet inlägg för att
rätta till ett par saker. Jag hade slagits
av den påfallande koincidensen emellan
motionärernas antal de olika åren
och det antal rader, som konstitutionsutskottet
i sina yttranden hade presterat.
Nu hör jag av utskottets ärade ordförande,
att här förelåg en ren tillfällighet,
och jag är fullt beredd att ta tillbaka
vad jag där sagt och vill inte ha
det som en slutkänsla här, att jag har
sökt sätta en fläck på konstitutionsutskottet.

Jag kan sedan försäkra herr ordfö -

Nr 6.

Onsdagen den 20 februari 1952.

Ändrad ordning för beredande av frågor

uppdragets fullgörande och därmed

randen i konstitutionsutskottet, att anledningen
till att jag verkligen samlade
namn till detta stora antal var att det
föresvävade mig, att det möjligen skulle
göra ett djupare intryck. Grunden till
hela detta handlande har sålunda undanryckts,
och det är mig så mycket
mer pinsamt som jag är en mycket lat
natur, som inte gärna skulle ha gjort
mig denna mycket stora möda, om jag
hade vetat att den var helt onödig.
Dock vill jag säga, att detta mitt övervinnande
av mina naturliga egenskaper
på detta område har dikterats av
att jag verkligen har ansett detta vara
en mycket betydelsefull fråga för mig
personligen. Det är därför jag har varit
så envis, herr talman, och jag känner
det, liksom det yttrades här från
något annat håll, som en lättnad att jag
har fått föra fram åtminstone dessa
ting och vidtagit de ansträngningar, som
jag här har gjort i syfte att få till stånd
en förändring.

Sedan ber jag få tacka för den blomma,
som överräcktes till mig, sådan den
nu var. Jag skall inte vidare förlänga
debatten utan vidhåller mitt yrkande
om bifall till herr Spångbergs reservation.

Herr JANSSON i Aspeboda: Herr talman!
Under debatten har det skymtat
vissa uttryck, som givit mig den uppfattningen,
att man vill skylla på pressen
hurudan opinionsbildningen blir i
den ena eller andra frågan, och jag
är själv villig att skriva under, att
opinionsbildningen sker med trycksvärtans
hjälp i en utsträckning, som
är rent av förvånande. För att emellertid
ge rättvisa åt pressen skall jag be
att få föredraga vad Stockholms-Tidningen
skrev den 30/3 1951 under rubriken
»Rättvisa åt riksdagsmännen»;

»En av Stockholms-Tidningens läsare,
själv statstjänsteman, skriver till
oss och klankar på den föreslagna höjningen
av riksdagsmännens arvoden.

rörande ersättning för riksdagsmannasammanhängande
förmåner.

Ett årsarvode på 12 000 kr. åt ledamöterna
från landsorten — och det är ju
det stora flertalet — förvandlar riksdagsmannen
från förtroendeman till
ämbetsman, menar denne kritiker. Yrkespolitikern
blir ett klart faktum.»

Men det politiska arbetet är i våra.
dagar så omfattande, att riksdagsmännen
måste bli yrkespolitiker, mer eller
mindre. De äro det redan. Och om en
riksdagsman inte råkar vara statsanställd
eller har annan fast inkomst eller
egen förmögenhet, som tillåter honom
att utan ekonomiska bekymmer
ägna sig åt politiken, måste han ha ett
anständigt arvode, som det går att leva
på. Eljest skulle man ju göra det omöjligt
för en stor massa arbetarrepresentanter
och andra i enskild sysselsättning
att vara riksdagsmän. Detta går
inte i en demokrati.

Det svenska riksdagsarvodet är lägre
än i andra demokratiska länder. Det
skulle ha höjts för länge sedan, och det
är närmast en skandal att detta inte
har skett. Men riksdagsmännen ha haft
otur. Den nu föreslagna arvodeshöjningen
presenterades i en utredning
redan 1947 och skulle ha genomförts
året därpå, men då kom »lönestoppet»
och det ansågs att också riksdagsmännen
måste finna sig i orättvisan att
vänta. Då deras arvodesfråga nu äntligen
tas upp, har emellertid den ekonomiska
utvecklingen och penningvärdeförsämringen
gjort, att den 1947 tilltänkta
förbättringen blir för liten.

Det är nämligen en klar orättvisa att
påstå att ett 12 000-kronorsarvode är
för mycket. Det finns många riksdagsmän,
som inte har någon annan inkomst
att tala om, ocli riksdagsmannen
från landsorten måste under åtta månader
av året ha två hushåll. Själv vistas
han i Stockholm, men familjen hemma
måste också ha någonting att leva
av. Även med en höjning till 12 000
blir det nog för mången ingen lätt sak
att få ekonomin att gå ihop.

Nr 6.

Onsdagen den 20 februari 1952.

Ändrad ordning för beredande av frågor rörande ersättning för riksdagsmanna uppdragets

fullgörande och därmed sammanhängande förmåner.

För att i någon mån motverka orättvisan
i att arvodeshöjningen blir för liten
har finansministern velat göra en
större del än förut av arvodet skattefri.
Denna utväg är mindre lycklig och
har framkallat kritik hos flera presskolleger.
Vi delar uppfattningen, att
riksdagsmännen inte bör undantas från
att liksom andra medborgare fullt ut
känna av verkningarna av det nuvarande
skattesystemet. Men om man avvisar
den ökade skattefriheten eller
skattefrihet över huvud, måste arvodena
i stället sättas högre än hr Sköld
har föreslagit. Detta är ofrånkomligt,
om man vill vara rättvis mot riksdagsmännen.
»

Jag menar nämligen, att om tidningspressen
ville på ett bättre sätt än hittills
i frågor av skilda slag söka framskapa
en sund opinion emot vad som
eventuellt kan vara felaktigt, skulle jag
vara tacksam. Jag har inte velat gå
ifrån kammaren i dag med mindre än
att jag plockat fram åtminstone ett
exempel på att vi också ha pressmän,
som i vissa frågor kunna säga saker
och ting, som i sin mån stilla oron ute
i bygderna. Jag tror inte att det skulle
ha blivit mindre arvoden och kritiken
skulle ha uteblivit, om vi hade haft ett
organ vid sidan av riksdagen. Beträffande
opinionsbildningen äro vi i
riksdagen i hög grad beroende av det
sätt, på vilket pressen lägger fram saken
för den stora allmänheten.

Utskottets hemställan bifölls.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till den
vid utlåtandet fogade reservationen; och
fann herr förste vice talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Nilsson i Kristinehamn
begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes.

Den, som vill, att kammaren bifaller
konstitutionsutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 4,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen. Herr Dickson begärde
emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 105 ja och 87 nej,
varjämte 8 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 7.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr

16, i anledning av Kungi. Maj:ts proposition
angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1951/52,
i vad propositionen avser utrikesdepartementets
verksamhetsområde.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 8.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr

17, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående utgifter å tilläggsstat II
till riksstaten för budgetåret 1951/52, i
vad propositionen avser försvarsdepartementets
verksamhetsområde.

Punkterna 1—41.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 42.

Lades till handlingarna.

Onsdagen den 20 februari 1952.

Nr 6.

§ 9.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
19, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående utgifter å tilläggsstat II
till riksstaten för budgetåret 1951/52, i
vad propositionen avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde.

Punkterna 1—5.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 6.

Lades till handlingarna.

§ 10.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
21, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående utgifter å tilläggsstat II
till riksstaten för budgetåret 1951/52, i
vad propositionen avser ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde.

Punkterna 1—4.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 5.

Lades till handlingarna.

§ 11.

Föredrogos vart efter annat statsutskottets
utlåtanden:

nr 22, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret

1951/52, i vad propositionen avser

handelsdepartementets verksamhetsom råde; nr

24, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret

1951/52, i vad propositionen avser

staten för statens allmännna fastig hetsfond; nr

25, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret

1951/52, i vad propositionen avser

staten för försvarets fastiglietsfond; och

nr 26, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1952/53, i vad

Marinens fartygsbyggnader.

avser finansdepartementets verksamhetsområde.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 12.

Marinens fartygsbyggnader.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
27, i anledning av dels Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställning
angående anslag för budgetåret
1952/53 till Marinen: Fartygsbyggnader,
dels ock Kungl. Maj:ts proposition
angående plan för flottans fartygsbyggnader
jämte i sistnämnda ämne
väckta motioner.

I propositionen nr 1 hade Kungl.
Maj:t under fjärde huvudtiteln (bilaga
6, punkt 91, av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över försvarsärenden
för den 4 januari 1952) föreslagit riksdagen
att dels godkänna utökning av nyoch
ombyggnadsprogrammen för marinens
fartyg i den omfattning, som i berörda
statsrådsprotokoll angivits, dels
bemyndiga Kungl. Maj:t att i enlighet
med i samma statsrådsprotokoll angivna
grunder medgiva utläggande av beställningar
i fråga om modernisering av marinens
fartyg och försöksverksamhet
avseende fartygsmateriel inom en kostnadsram
av 21 011 000 kronor, dels ock
till Marinen: Fartygsbyggnader för budgetåret
1952/53 anvisa ett reservationsanslag
av 70 000 000 kronor.

Vidare hade Kungl. Maj:t i propositionen
nr 18, under åberopande av bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över
försvarsärenden för den 4 januari 1952,
föreslagit riksdagen att dels godkänna
den plan för flottans fartygsbyggnader
för budgetåren 1952/53—1958/59, som i
nämnda statsrådsprotokoll angivits, dels
ock bemyndiga Kungl. Maj:t att medgiva
utläggande av beställningar enligt
nämnda plan inom en kostnadsram av
350 000 000 kronor.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr

Nr 6.

Onsdagen den 20 februari 1952.

Marinens fartygsbyggnader.

Öhman m. fl. (1:254) och den andra
inom andra kammaren av herr Hagberg
i Luleå in. fl. (II: 334), hade hemställts,
alt riksdagen måtte avslå Kungl. Maj:ts
proposition nr 18.

Utskottet hemställde,

I. att riksdagen måtte

a) godkänna utökning av ny- och ombyggnadsprogrammen
för marinens fartyg
i den omfattning, som i statsrådsprotokollet
över försvarsärenden för
den 4 januari 1952 (statsverkspropositionen)
angivits;

b) bemyndiga Kungl. Maj :t att i enlighet
med i nämnda statsrådsprotokoll
angivna grunder medgiva utläggande av
beställningar i fråga om modernisering
av marinens fartyg och försöksverksamhet
avseende fartygsmateriel inom en
kostnadsram av 21 011 000 kronor;

c) till Marinen: Fartygsbyggnader för
budgetåret 1952/53 under fjärde huvudtiteln
anvisa ett reservationsanslag av
70 000 000 kronor;

II. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna I: 254 och II: 334

a) godkänna den plan för flottans
fartygsbyggnader för budgetåren 1952/
53—1958/59, som i statsrådsprotokollet
över försvarsärenden för den 4 januari
1952 (propositionen nr 18) angivits;

b) bemyndiga Kungl. Maj:t att medgiva
utläggande av beställningar enligt
nämnda plan inom en kostnadsram av
350 000 000 kronor.

Reservation utan angivet yrkande
hade avgivits av herrar Karl Andersson,
Hesselbom och Åkerström.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid

Herr ÅKERSTRÖM: Herr talman! Jag
har jämte två ledamöter av första kammaren
antecknat en blank reservation
till detta utlåtande. Det är beträffande
en punkt i utskottets skrivning som vi
haft avvikande mening inom utskottet.

Marinchefen har som bekant räknat
med att programmet för flottans ersättningsbyggnader
— riktigare är kanske
att tala om nybyggnader — skulle kunna
genomföras under en sexårsperiod.
Kungl. Maj:t har kommit till den slutsatsen,
med beaktande jämväl av den
statsfinansiella synpunkten, att man
bör ta sju år på sig. Jag hörde av första
avdelningens talesman i utskottet,
att avdelningen inte ansett det behövligt
att fästa så stort avseende vid den
statsfinansiella synpunkten utan att
man mera sett på frågan om varvens
möjligheter att leverera de här ifrågavarande
båtarna inom angiven tid. För
mig betyder den statsfinansiella synpunkten
minst lika mycket, för att inte
säga mera. Man har emellertid från den
nämnda utgångspunkten tillåtit sig säga
följande: »Utskottet kan ansluta sig
till vad departementschefen sålunda
förordat men förutsätter, att flottplanens
verkställighetstid begränsas till
sex år, därest detta med hänsyn till industriens
leveranskapacitet och förhållandena
i övrigt kan komma att visa
sig möjligt.»

Jag skulle vilja fråga kammarens ledamöter,
hur många av er som sökt
summera de poster vi nyss godkänt å
tilläggsstat II enligt statsutskottet utlåtande
nr 17. Räkna vi samman alla beloppen
från punkt 1 till punkt 41, så
komma vi väl fram till en summa av
182 miljoner kronor. Det finns enligt
min mening anledning för riksdagens
ledamöter att närmare granska statsutskottets
utlåtanden, i synnerhet när de
komma från utskottets första avdelning.
Jag hade i fjol höst tillfälle att
peka på hurusom man från statsutskottets
sida ville säga till Kungl. Maj:t:
»Skynda på litet mera! Vi vilja ha ökade
utgifter utöver vad Kungl. Maj:t
själv begärt.» Ja, man har även nu
sökt göra på det sättet; man vill att det
hela skall gå fortare.

År det inte så, att i denna kammare
finnas en hel del ledamöter som både

Onsdagen den 20 februari 1952.

Nr 6.

Öl

här och ute i landet tala om att vi ha
möjlighet och utrymme för betydande
skattesänkningar? Skulle jag inte kunna
få påräkna bistånd från dessa kammarledamöter,
när jag rekommenderar
att man här åtminstone skall förorda
att Kungl. Maj:t följer vad som ursprungligen
sagts i propositionen?

För egen del skulle jag ha velat säga,
att vi utan risk kunde låta tiden utsträckas
till tio år. Efter statsutskottets
sammanträde var det en del ledamöter
som sade till mig: »Jag tror att
vi skulle kunna klara oss, även om
flottplanen gällde längre tid än tio år.»

Det är dessa synunkter jag velat ge
till känna, och jag hoppas att Kungl.
Maj:t inte fäster avseende vid vad utskottet
sagt om att programmet borde
genomföras på kortare tid än Kungl.
Maj :t enligt sin proposition ursprunligen
velat.

Herr THAPPER: Herr talman! Jag har
ingenting emot att herr Åkerström ur
sparsamhetssynpunkt bedömer vad som
här föreslagits. Dock skulle jag vilja
ge honom den rekommendationen, att
han beaktar sparsamhetskravet inte
bara när det gäller statsutskottets första
avdelning utan även i övrigt.

Jag måste emellertid säga, att herr
Åkerströms sparsamhetsnit* här avsatt
ett synnerligen obetydligt resultat, när
han fastnat för en så liten detalj som
denna men i övrigt inte har något annat
yrkande än utskottets eller ens
hade det beträffande de anslag på tillsammans
182 miljoner kronor som han
själv nämnde.

Det är väl ändå så att skillnaden
mellan utskottet och departementschefen
inte är synnerligen stor. Vi anse
väl alla att det är angeläget att stärka
vårt försvar och att göra det så
snabbt som möjligt med hänsyn till den
rådande situationen ute i världen. Och
vad första avdelningen nu bär sagt är
ju ingenting annat än att denna plan,

Marinens fartygsbyggnader.

därest det skulle visa sig möjligt, borde
kunna genomföras på sex i stället för
sju år. När vi i utlåtandet tala om dels
varvens möjligheter och dels andra
omständigheter, äro vi ju inne på samma
tema som departementschefen. Den
besparing, som skulle åstadkommas i
och med att planen genomföres på sju
i stället för på sex år, kan naturligtvis
diskuteras, men vad som i detta avseende
får bli avgörande är de möjligheter
som komma att förefinnas. Det
gäller ju här en tidsperiod av sex eller
sju år, och vi veta bra litet om framtiden
— det skulle till och med kunna
tänkas att sysselsättningssvårigheter
uppstå vid varven, och i ett sådant läge
skulle det naturligtvis vara lämpligt
att öka takten vid flottplanens fullföljande.

Jag yrkar, herr talman, bifall till utskottets
utlåtande.

Herr ÅKERSTRÖM (kort genmäle):
Herr talman! Till utskottets ärade talesman
skulle jag vilja säga, att jag har
varit med om att här i kammaren driva
till gemensam votering frågor om utgiftsbelopp,
som legat bra långt under
miljonen. Det har gällt även andra områden
än fjärde huvudtitelns, och det
har skett efter noggrann prövning.

Med anledning av det sista som sades
om sysselsättningen vid varven vill
jag ställa frågan: Kan utskottets talesman
herr Thapper möjligen tala om
för oss här i kammaren, var dessa
fartyg skola byggas?

Herr LAGER: Herr talman! För ett
elt par veckor sedan behandlade vi bär
i kammaren förslag om att utsträcka
tjänstgöringstiden för värnpliktiga med
20 dagar. Jag tilfät mig den gången att
ställa ett yrkande om avslag. Den motivering
jag anförde var av två slag.
Den sammanhängde dels med den utrikespolitiska
situationen — som jag

Nr 6.

Onsdagen den 20 februari 1952.

Marinens fartygsbyggnader.

för min del inte kan anse så förvärrad
att en upprustning är nödvändig —
och dels med kostnadssynpunkten. Jag
anser att den nu föreliggande frågan
om en flottplan — som är framlagd av
Kungl. Maj :t och godkänd av utskottet
— är att se som en detalj i samma
upprustning, och jag finner som sagt
inga skäl tala för en sådan. Jag skall
emellertid inte nu upprepa vad som
sades den gången, och utrikespolitik
blir det ju tillfälle att diskutera i riksdagen
om någon vecka.

Jag vill dock fästa uppmärksamheten
på att de anslag och bemyndiganden,
som här skola lämnas, gälla mycket
ansenliga belopp. Departementschefen
räknar med 440 miljoner kronor. Visserligen
är denna summa fördelad på
sex å sju år, men det blir i alla fall
avsevärda belopp som skola tas ut. Jag
vill också framhålla att det inte alls
är säkert att kostnaderna stanna vid
denna summa. Utskottet säger självt i
sitt utlåtande beträffande kostnaderna
för tre redan under byggnad varande
båtar, som kostnadsberäknats till 21
miljoner och för vilkas färdigställande
man nu begär ytterligare över 27 miljoner,
att det delar departementschefens
betänkligheter, när kostnadsberäkningar,
varpå statsmakterna grunda
sina beslut, äro så bristfälliga som
i detta fall. Jag vet inte om kostnadsberäkningarna
för den flottplan, som
nu föreslås, äro bättre gjorda än för
de nämnda tre båtarna, men penningvärdet
är ju för närvarande ganska
labilt och det är möjligt att planens
fullföljande kommer att kräva upp till
det dubbla eller —• med samma proportioner
som i det av utskottet nämnda
fallet — närmare en miljard.

Eftersom jag inte kan se några
trängande skäl för att nu fastställa
denna plan, ber jag, herr talman, att
med det sagda få yrka avslag på utskottets
förslag och bifall till den
motion, som vi ha väckt i ämnet.

Herr THAPPER: Herr talman! Jag vill
till herr Åkerström svara, att jag värdesätter
hans uttalande när han nu säger,
att man inte bara skall bevaka första
avdelningen — som han sade i sitt
förra anförande — när det gäller sparsamlieten
utan även utskottet i övrigt.
Han anförde ju också exempel på att
man även tidigare gjort detta.

Sedan tycker jag nog att det är en
smula förmätet att till mig ställa den
frågan, vid vilket varv dessa båtar
skola byggas. Jag har nöjt mig med det
som utsagts i propositionen, där departementschefen
säger: »Efter undersökningar
bl. a. rörande produktionsläget
inom berörda industrier har chefen för
marinen ansett sig kunna räkna med
att det föreslagna programmet skall
kunna genomföras under sexårsperioden
1952/53—1957/58». Departementschefen
är tveksam om det är möjligt
att genomföra planen på denna tid,
och vi i utskottet ha endast sagt att
för den händelse det skulle visa sig,
att det hela skulle kunna genomföras
på kortare tid, så borde detta ske.

Till herr Lager vill jag endast säga
att jag inte alls är förvånad över hans
yrkande med hänsyn till den inställning
man från det hållet har till försvarsfrågan.
Det är bara att beklaga
att sparsamheten endast ensidigt gäller
vårt eget försvar. Man intar emellertid
en annan ställning när det är fråga om
vissa andra länders försvar.

Jag yrkar fortfarande bifall till utskottets
hemställan.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till vad utskottet
hemställt dels ock på avslag därå; och
blev utskottets hemställan av kammaren
bifallen.

§ 13.

Föredrogos vart efter annat:

statsutskottets utlåtanden:

nr 28, i anledning av Kungl. Maj:ts i

Onsdagen den 20 februari 1952. Nr 6. 03

Motion om befrielse från skattskyldighet för avlönings- och andra förmåner, som
äro förbundna med tjänstgöringen vid Svenska röda korsets fältsjukhus i Korea.

statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret 1952/
53 till oförutsedda utgifter;

nr 29, i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag om anslag för budgetåret 1952/
53 till avskrivning av oreglerade kapitalmedelsförluster;
och

nr 30, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställning
angående stat för statens allmänna
fastighetsfond för budgetåret
1952/53; samt

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 2, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning om
fortsatt giltighet av förordningen den 8
juni 1923 (nr 155) angående omsättnings-
och utskänkningsskatt å spritdrycker;
och

nr 3, i anledning av väckt motion om
höjning av inkomstgränsen för skyldighet
att avgiva självdeklaration till inkomstbeskattning.

Kammaren biföll vad utskotten i
dessa utlåtanden och betänkanden
hemställt.

§ 14.

Motion om befrielse från skattskyldighet
för avlönings- och andra förmåner, som
äro förbundna med tjänstgöringen vid
Svenska röda korsets fältsjukhus i Korea.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 4, i anledning av väckt
motion om befrielse från skattskyldighet
för avlönings- och andra förmåner,
som äro förbundna med tjänstgöringen
vid .Svenska röda korsets fältsjukhus i
Korea.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid

Herr EKDAHL: Herr talman! Bevillningsutskottet
har enhälligt avstyrkt
bifall till min motion, och eftersom
första kammaren redan fattat beslut i
enlighet med utskottets yrkande vore
det givetvis meningslöst att försöka

öppna en debatt i denna fråga. Jag vill
endast konstatera, att utskottet och jag
se på denna sak från alldeles skilda utgångspunkter.

Utskottet menar, att personalen vid
vårt fältsjukhus i Korea i beskattningshänseende
bör jämställas med den fast
anställda personalen vid den svenska
krigsmakten, som uppbär ersättning
enligt krigsavlöningsreglemcntet. För
min del menar jag att personalen vid
vårt koreasjukhus skulle kunna jämställas
med den personal, som är anställd
i FN:s tjänst. Vårt fältsjukhus
ingår ju såsom en truppenhet i den
åttonde amerikanska armén och står
under kommando av chefen för denna
armé. Detta har gjort att jag tycker,
att, även om det inte föreligger någon
formell anställning hos FN, så är dock
personalen reellt i FN:s tjänst. Jag
tycker därför att riksdagen skulle kunna
kosta på sig den generositeten att
ge personalen vid vårt koreasjukhus
samma förmåner i beskattningshänseende
som personalen hos FN har. Nu
har emellertid bevillningsutskottet sin
ståndpunkt klar och har redovisat den
inför riksdagen i ett enhälligt utlåtande.
Det betyder, att min framställning
inte har några som helst utsikter att
bifallas. Därför har jag, herr talman,
inte heller något yrkande.

Herr OLSSON i Gävle: Herr talman!
Bevillningsutskottet uppskattar herr
Ekdahls goda hjärta men vi tycka, att
både han och Röda korset kunde ha
nöjt sig med Kungl. Maj:ts domslut i
delta ärende utan att ytterligare behöva
draga frågan inför riksdagen. Att
jämställa de tjänstemän hos Fören!a
Nationerna, som genom en konvention
stå i ett särskilt läge, med dem som
tjänstgöra på koreasjukhuset, är säkerligen
oriktigt. Om man skulle bifalla
herr Ekdahls motion skulle det ju vara
tänkbart att nästa steg måste bli att
titta efter hur våra egna anställda i

Nr 6.

Onsdagen den 20 februari 1952.

Motioner om fyrhjuliga invalidfordons undantagande frän fordonsbeskattning.

liknande ställning skola behandlas. Jag
tror att varken herr Ekdahl eller bevillningsutskottet
eller någon annan
kan överblicka konsekvenserna av ett
sådant ställningstagande.

Utskottet har här visat upp att de
personer det gäller äro så pass väl behandlade
i skattehänseende, att några
ytterligare uppmjukningar i det avseendet
skulle vara orimliga. Jag hemställer
om bifall till bevillningsutskottets
förslag.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan
bifölls.

§ 15.

Motioner om fyrhjuliga invalidfordons
undantagande från fordonsbeskattning.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 5, i anledning av väckta
motioner om fyrhjuliga invalidfordons
undantagande från fordonsbeskattning.

Efter föredragning av utskottets hemställan
anförde:

Herr HAGÅRD: Herr talman! Jag skulle
önska i korthet få understryka, att inom
samhällets allmänna hjälpverksamhet
finns det en speciell verksamhetsgren
som avser att skapa stöd åt partiellt
arbetsföra. Här har en sådan sak som
motorfordon till hjälp vid invaliders
förflyttning från bostaden till arbetsplatsen
en ganska stor betydelse. I nu
gällande bilskatteförordning har detta
förhållande behjärtats, i det man har
låtit vissa för invalider avsedda motorcyklar
bli befriade från bilskatt. I samband
med den förra hösten tillkomna
skatten, som gällde tillverkning och import
av personbilar in. m., har också en
möjlighet i samma riktning skapats genom
ett särskilt uttalande vid behandlingen
av detta ärende i riksdagen. När
synnerliga skäl därtill föreligga får
nämligen Kungl. Maj:t möjlighet att
medge skattebefrielse även då det gäller
fyrhjuliga invalidfordon.

Jag har undersökt huruvida denna
möjlighet redan nu kunnat utnyttjas i
någon nämnvärd utsträckning. Så vitt
jag kunnat utröna har emellertid Kungl.
Maj:t i finansdepartementet ännu inte
haft anledning att fatta något beslut i
dylikt ärende. Ett antal ansökningar föreligger
emellertid just nu, men på grund
av att inga beslut förut fattats vet man
inte riktigt, på vilka grunder man skall
bevilja skattebefrielse. Man har dock
anledning att antaga, att besluten komma
att gå i en synnerligen restriktiv
riktning. Redan formuleringen »synnerliga
skäl» ger anledning till ett sådant
antagande.

Jag utgår också ifrån att man inte
endast låter själva lytesförhållandet
vara avgörande, utan man kommer nog
även att tillämpa en ganska sträng, ja
kanske till och med tämligen rigorös
behovsprövning. Det ligger då nära till
hands att antaga, att en sådan behovsprövning
skulle bli tungrodd och byråkratisk.
På denna punkt har emellertid
utskottet varit ganska förhoppningsfullt
och uttalat, att med den nu gällande
dispensmöjligheten har man på ett tillfredsställande
sätt gått motionärerna
till mötes. Detta uttalande anser jag
emellertid vara ganska förhastat. Jag
tror att det är av betydelse att man vid
prövningen av dessa frågor ger en viss
uppmuntran åt denna kategori, en uppmuntran
som går ut på att ge invaliderna
möjligheter att bibehålla sitt dagliga
förvärvsarbete eller, i den mån de
icke ha något sådant, söka arbete. Det
är alltså enligt mitt förmenande nödvändigt
att man här går fram med stor
varsamhet. Därmed har jag för min del
inte velat säga, att man helt skulle bortse
från behovsprövningen. Denna bör
emellertid tillämpas på ett synnerligen
humant sätt, om man nu skall vinna
det syfte, som man avsåg att vinna i
detta sammanhang.

Jag kan inte låta bli att peka på en
detalj vid dessa ärendens behandling.
Det är frågan, huruvida ett sådant be -

Onsdagen den 20 februari 1952.

Nr 6.

Motioner om fyrhjuliga invalidfordons undantagande från fordonsbeskattning.

sked från Kungl. Maj:t skall vara belagt
med stämpelavgift. Det skulle kunna
bli fråga om rätt betydande belopp för
sökanden i detta fall. Därför har jag
försökt taga reda på om bevillningsutskottet
gjort något uttalande på denna
punkt. Så vitt jag kan finna har man
emellertid inte sagt någonting i detta
hänseende. Det lär emellertid vara på
det sättet att en resolution i ett dylikt
ärende — även om den innebär ett avslag
på framställningen — skulle kunna
lämnas utan ett sådant stämpelförfarande,
och detta anser jag skulle vara
till hugnad för dem det vederbör.

Av allt att döma kommer emellertid
dispens att lämnas i ringa utsträckning
såvida inte Kungl. Maj:t anser sig
kunna tillämpa en välvilligare bedömningsgrund,
särskilt i de fall då bilen
är oundgängligen nödvändig för invalidens
och hans familjs försörjning.

Men, herr talman, huvudsaken är
dock inte detta utan det är frågan om
den ordinarie bilskatten. Utskottet har
kunnat meddela, att man just i detta
avseende kan hoppas någonting av den
utredningsman som för närvarande sysslar
med detta ärende. Man förväntar
att utredningsuppdraget skall kunna
vara slutfört någon gång i slutet av
detta år. Jag vill därför för dagen liksom
utskottet uttala den förhoppningen,
att frågan om beskattningen av invalidfordon
får sin snara lösning. Jag vill
dessutom gå ett steg längre och säga,
att jag hoppas att lösningen blir positiv
och i den anda som motionen antyder.
Det är för övrigt enligt mitt förmenande
en ren och klar konsekvens av våra
övriga anordningar när det gäller de
partiellt arbetsföra. Vi ha lagt ned inte
ringa kostnader i andra sammanhang för
att tillfredsställa de partiellt arbetsföras
behov, och dessa åtgärder hänga samman
med den nya syn man numera
lägger på invalidernas ställning och
möjligheter i det moderna samhället.

Jag har som sagt inget yrkande.

Herr KRISTENSSON i Osby: Herr talman!
Det är uppenbart att den sak som
herr Hagård talade för är behjärtansvärd.
Man skall inte lägga sten på bördan
för invaliderna utan försöka underlätta
deras tillvaro i görligaste mån.
Emellertid är frågan om fordonsbeskattningen
föremål för en utredning som
man väntar skall bli klar i slutet av
detta år. Problemet därvidlag är närmast
att avgränsa invalidfordon från
andra fordon. En skrivelse från de vanföras
riksorganisation är översänd till
utredningsmannen, och man måste därför
räkna med att utredningsmannen
kommer att överväga denna sak. Utskottet
har för sin del uttalat den förhoppningen,
att denna fråga skall få en snar
lösning, och i den förhoppningen vill
jag, herr talman, yrka bifall till utskottets
hemställan.

Vidare yttrades ej. Kammaren biföll
utskottets hemställan.

§ 16.

Föredrogos vart efter annat:

bevillningsutskottets betänkande nr 6,
i anledning av väckta motioner om tullfrihet
och skattelättnader för vissa terränggående,
för försvaret lämpade motorfordon; första

lagutskottets utlåtande nr 4, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående ändrad
lydelse av 2 och 4 § § lagen den 29 november
1946 (nr 722) med särskilda bestämmelser
om uppfinningar av betydelse
för försvaret, så ock om fortsatt
giltighet av samma lag; och

andra lagutskottets utlåtande nr 5, i
anledning av väckta motioner angående
viss ändring av 32 § 2 mom. vägtrafikförordningen.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda betänkande och utlåtanden
hemställt.

Andra kammarens protokoll 1952. Nr 0.

Nr 6.

Onsdagen den 20 februari 1952.

Motion ang. ändring i 7 § lagen om semester.

§ 17.

Motioner om förlängd semester för vissa
arbetstagare med särskilt pressande eller
hälsofarligt arbete.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 6, i anledning av väckta motioner
om förlängd semester för vissa
arbetstagare med särskilt pressande
eller hälsofarligt arbete.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
yttrade:

Herr GAVELIN: Herr talman! Jag har
endast ett par ord att säga i föreliggande
fråga.

Utskottet har enhälligt avstyrkt vår
motion, och jag måste erkänna att vi, när
vi framburo den, voro ganska säkra på
att vi inte skulle kunna vinna riksdagens
öra för detta förslag så snart efter
det den nya lagen trätt i kraft. Vi anse
emellertid att den sak vi ha fört fram
är så viktig, i synnerhet för gruvarbetarna
under jord, att vi ändå velat
väcka motionen. Vi anse att vi på allt
sätt böra aktualisera frågan, och vi
hoppas att det så småningom skall bli
möjligt att förbättra semesterförhållandena
för dessa grupper.

Jag är särskilt angelägen om att uttala
vår tillfredsställelse med utskottets
ytterligare understrykande av att den
lag, som antogs förra året, endast är en
minimilag och att det alltså ankommer
på de berörda grupperna, närmast på
fackföreningsfolket, att söka förbättra
semesterförhållandena i de fall där det
anses vara behövligt. Jag vill endast understryka,
att fackföreningsfolket bör ta
fasta på den saken och att utskottet
återigen har framhållit att detta är en
minimilag.

Jag har inte något yrkande utan nöjer
mig med utskottets skrivning, där de
synpunkter understrykas som jag här
har åberopat.

Fru JOHANSSON i Norrköping: Herr
talman! Jag kunde egentligen avstå från

att tala på utskottets vägnar, eftersom
motionären inte har ställt något yrkande
mot utskottets hemställan, men jag
vill ändå belysa hur denna fråga ligger
till.

När vi genomförde 1938 års semesterlag,
sades det att detta var en minimilag
och att semestertiden skulle förlängas
så snart det fanns ekonomiska möjligheter
till det. Nu veta vi att det dröjde
ganska länge innan vi kunde genomföra
treveckorssemester för alla. Under den
tiden fingo emellertid arbetare med
strängt arbete och ungdom under 18 år
förskott på den treveckorssemester som
man hoppades senare kunna genomföra
för alla. Sålunda fingo gruvarbetarna
under jord sin semester förlängd till
tre veckor några år före andra arbetargrupper.

Nu skall jag gärna erkänna, att gruvarbetarna
ha ett särskilt tungt arbete,
som motionären sade, men vi måste
tänka på att den semesterlag, som vi
genomförde förra året, ännu inte har
trätt i kraft och för stora grupper inte
kommer att göra det förrän nästa år.
Jag tycker då man kan vänta med att
begära en utvidgning av semestern för
vissa grupper. Man får besluta förbättringar
någorlunda i den takt som man
har möjlighet att genomföra dem.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan
bifölls.

§ 18.

Motion ang. ändring i 7 § lagen om
semester.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 7, i anledning av väckt motion
angående ändring i 7 § lagen om
semester.

I en inom andra kammaren väckt, till
lagutskott hänvisad motion, nr 26, vilken
behandlats av andra lagutskottet,
hade herr Olofsson i Höganäs m. fl.

Onsdagen den 20 februari 1952.

Nr 6.

Motion ang. ändring i 7 § lagen om semester.

hemställt, att riksdagen måtte besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj:t begära
utredning beträffande eu ändring eller
komplettering av 7 § semesterlagen, så
att vissa i motionen påtalade olägenheter
bleve undanröjda.

Utskottet hemställde, att förevarande
motion, II: 26, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid

Herr OLOFSSON: Herr talman! Den
fråga vi ha framfört i denna motion är
icke ny här i riksdagen. Alltsedan semesterlagens
tillkomst har det med jämna
mellanrum framförts krav på en ändring
av 7 §, och detta ständiga aktualiserande
av frågan visar kanske bättre än
någonting annat att det är något fel på
kvalifikationsbestämmelserna. Det har
nu inträtt nya företeelser på arbetsmarknaden
som i ännu tydligare dager
framhäva lagens ojämna och slumpartade
verkningar.

Det finns arbetargrupper som på
grund av arbetets pressande art fått femdagarsvecka,
och för dem kunna lagens
verkningar bli mycket ojämna. I min
hemort, om jag får ta detta för mig näraliggande
exempel, ha vi både gruvarbetare
och ovanjordsarbetare anställda
inom samma industriföretag. Om en
gruvarbetare och en ovanjordsarbetare
samtidigt råka ut för en sjukdom och
bli sjukskrivna i 20 dagar, bli lagens
verkningar för dem olika, beroende på
tidpunkten då sjukdomen inträdde. Om
sjukdomen inträder omkring den 10 i
månaden, förlora de vardera en och en
halv semesterdag, men om sjukdomen
inträder omkring den 22, får lagen helt
andra verkningar. Då förlorar inte ovanjordsarbetaren
någon semesterdag, men
gruvarbetaren förlorar tre. Det är naturligtvis
i högsta grad otillfredsställande
att tidpunkten för sjukdomens inträde
och inte sjukdomens varaktighetstid är
avgörande för lagens verkningar.

Nu kan man ju säga, att verkningarna
bli sådana därför att gruvarbetaren har
femdagarsvecka och att semesterbortfallet
inte spelar någon roll då han har
så många fridagar ändå. Så enkelt kan
man emellertid inte se på problemet.
Femdagarsveckan har ju tillkommit på
grund av arbetets art. Tidigare hade
gruvarbetare längre lagstadgad semester
än övriga, men nu är den lagstadgade
semestern densamma för dem som för
andra grupper. Det kan dock faktiskt i
många fall inträffa att gruvarbetaren får
kortare semester än övriga arbetargrupper.

Jag förstår väl att man inte för varje
detaljanmärkning mot en stor lag kan
igångsätta en omfattande utredning. Men
vi anse att det inte behövs någon större
utredning för att man skall komma till
rätta med detta missförhållande. Vi förutsätta
att det inte blir nödvändigt med
någon genomgripande reform utan att
man kan bibehålla lagens nuvarande
konstruktion. Man kan enligt vår mening
bibehålla kalendermånadsberäkningen
och sextondagarsfaktorn men genom
en kompletterande bestämmelse,
om jag så får säga en spärregel, begränsa
slumpens skördar.

Vi ha i motionen föreslagit att man
som grundprincip skall ha kvar kalendermånadsberäkningen
och sextondagarsfaktorn
men att det skall tilläggas,
att en arbetstagare som har sammanlagt
exempelvis 240 arbetsdagar dock skall
ha full semester. Vi äro inte övertygade
om att just 240 är det lämpligaste antalet
dagar, men den eventuella utredningen
skulle kunna närmare fastställa antalet
dagar. Det är nämligen bara en utredning
vi begära.

Nu har utskottet med eu mycket välvillig
motivering avstyrkt motionen. Det
är ju trevligt med en välvillig motivering
men inte så värst effektivt om man
vill åstadkomma en ändring i en sak som
man tycker tarvar en förbättring.

.lag ber, herr talman, att få yrka bifall
till motionen.

Nr 6.

Onsdagen den 20 februari 1952.

Motion ang. ändring i 7 § lagen om semester.

Herr DAHLGREN: Herr talman! Jag
har begärt ordet i anslutning till motionens
yrkande och utskottets utlåtande
för att framföra min uppfattning om
denna fråga, som vi tidigare ha berört
vid flera tillfällen.

Vad det gäller motionen vill jag först
säga, att jag har svårt att förstå motionären,
när han menar att man skall
gagna vissa arbetargrupper, främst de
grupper som ha femdagarsvecka, men
sedan säger att man skulle kunna bygga
ut 7 § med en kompletteringsregel av
innebörd att en arbetstagare, som varit
anställd under hela kvalifikationsåret
och haft sammanlagt 240 arbetsdagar,
skulle ha rätt till full semester. Nu har
en arbetare med femdagarsvecka i runt
tal 250 arbetsdagar på hela året. Då
skulle en arbetare för att över huvud
taget ha denna rätt enligt den regel, som
motionärerna tänka sig, ha maximalt
antal arbetsdagar på året. Det kan ju
inte gå ihop med att man talar om folk
som varit frånvarande på grund av sjukdom.
Siffran 240 är tydligen tilltagen i
överkant. Jag vill emellertid inte uppehålla
mig mera vid det.

Som jag tidigare har framhållit anser
jag att denna fråga sammanhänger med
en annan fråga, eller rättare sagt att det
är en annan fråga som måste lösas först,
nämligen om rätt till semesterlön. Det
är rätten till semesterlön som är avgörande
för arbetarnas möjlighet att ta ut
semester och inte tvärtom. Vi veta av
praktisk erfarenhet att det finns många
arbetare som efter sjukdomsfall inte ha
möjlighet att ta ut den semester de
skulle ha rätt till. Detta problem ställdes
fram i en motion 1948, och då fanns
även en annan motion som gick in just
på frågan om rätten till semester. Dessa
båda motioner biföllos, och riksdagen
hemställde om en utredning. Jag hade
då tillfälle att säga, och jag kan upprepa
det nu, att det finns länder, betydligt
mindre än vårt och som det förefaller
ekonomiskt svagare, exempelvis
Norge, som ha löst detta problem och

givit sina arbetare en betydligt bättre
semesterlagstiftning än den vi ha.

Jag hade inte tänkt ta till orda, och
jag skall inte vidare gå in på frågan.
När nu utskottet hänvisar till den beslutade
utredningen, tillåter jag mig bara
uttala den förhoppningen, att statsmakterna
skola se till att den av riksdagen
begärda utredningen äntligen kommer
till stånd.

Herr GUSTAFSON i Göteborg: Herr
talman! Herr Olofsson i Höganäs har
tagit upp en detalj i det stora problemkomplex
som förhållandet mellan semester
och sjukdom utgör, och jag kan
vitsorda att det problemet har stor aktualitet
på många arbetsplatser. Nu har
ju riksdagen, som lagutskottet här har
skrivit, redan 1948 hemställt hos Kungl.
Maj:t om en utredning över hela detta
område. Man kan ju tycka att det har
gått ganska lång tid, snart fyra år, sedan
riksdagen gjorde denna hemställan, och
det var i känslan därav som jag tidigare
under årets riksdag tillät mig interpellera
socialministern om när man kan
vänta ett förslag på detta område. Jag
hoppas att vi skola få ytterligare material
till att diskutera denna fråga när
svaret på den interpellationen lämnas.

Fru JOHANSSON i Norrköping: Herr
talman! Det är här fråga om hur man
skall beräkna kvalifikationstiden för semester,
och det är ett spörsmål som har
varit uppe vid flera tillfällen. Utskottet
behandlade det senast förra året när vi
genomförde treveckorssemestern, och vi
hänvisade vid det tillfället till att departementschefen
i propositionen hade
talat om att det var vissa spörsmål som
skulle tagas under övervägande. Man var
inte beredd att göra det då, och utskottet
avslog därför de motioner i detta
ämne som då väcktes.

Den motionen som vi i dag behandla
rör ett gränsfall. Jag tycker nog att den
i viss mån hör samman med frågan om
huruvida man skall behandla frånvaro

Onsdagen den 20 februari 1952.

Nr 6.

Motioner om förtydligande av vägtrafikförordningens bestämmelser beträffande
gåendes skyldigheter att åtlyda trafikljussignaler, m. m.

på grund av sjukdom på samma sätt som
frånvaro på grund av olycksfall eller
yrkessjukdom och räkna de dagarna som
kvalifikationstid för erhållande av semester.

Senast förra året hade vi dessa spörsmål
uppe till behandling. Vi ansågo därför
inom utskottet att vi inte återigen
kunde begära en utredning, helst som
vi begärde en utredning 1948 om precis
samma spörsmål.

Jag får med vad jag här har sagt yrka
bifall till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till den
i ämnet väckta motionen; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 19.

Motioner om förtydligande av vägtrafikförordningens
bestämmelser beträffande
gåendes skyldigheter att åtlyda trafikljussignaler,
m. m.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 8, i anledning av väckta motioner
om förtydligande av vägtrafikförordningens
bestämmelser beträffande
gåendes skyldigheter att åtlyda trafikljussignaler,
m. in.

Efter föredragning av utskottets hemställan
yttrade:

Herr BIRKE: Herr talman! Jag har
tillsammans med några medmotionärer
yrkat på vissa förändringar i vägtrafikförordningen
i syfte att minska trafikolyckorna.
Bland annat ha vi föreslagit
att det skall införas en föreskrift
om att bilar skola ha dubbla baklyktor
jämte reflexanordning. För närvarande
ha ju i regel lastbilarna endast en baklykta,
och den kan det ju bli fel på
när bilen är parkerad. Det föreligger
då risk för att andra bilar köra på den
som inte har något stoppljus. Det har
förekommit många dödsfall på sista ti -

den just av denna orsak. Vi motionärer
ha ansett att man som en säkerhetsåtgärd
skulle föreskriva att alla
bilar skola ha dubbla baklyktor, som
nu finnas på personbilar, och dessutom
reflexanordningar som fungerade
även om det skulle bli fel på baklyktan.

Nu säger andra lagutskottet, som har
avstyrkt motionen, att det inte har
framlagts tillräckliga skäl för att man
skulle ändra den vägtrafikförordning
som infördes så sent som förra året.
Jag måste säga, att det är ett starkt
skäl att det inträffar upprepade dödsfall
i trafiken på grund av att man inte
har tillräckliga och tydliga bakljus vid
parkering. Det är väl ett skäl för att
det skulle företas en ändring.

Sedan framhålles att kostnadsskälet
också skulle spela in, vilket framhölls i
förra årets utskottsutlåtande. Nu är det
så att en bak- och stopplykta kostar ca
10 kronor och reflexanordning 2 kronor
58 öre per styck, d. v. s. ungefär 6
kronor per par.

Emellertid har andra lagutskottet avstyrkt
motionen och det är, såvitt jag
förstår, meningslöst att framställa något
yrkande om bifall. Jag vill bara uttala
den förhoppningen, att det skall
bli möjligt för Trafikfrämjandet eller
andra organisationer att på frivillighetens
väg åstadkomma vad man inte
tycks vilja åstadkomma på lagstiftningens
väg.

Herr NILSSON i Göteborg: Herr talman!
Det avgörande skälet för att andra
lagutskottet har avstyrkt denna motion
är att den nya vägtrafikförordningen
beslutades så sent som vid föregående
års riksdags vårsession och
att vägtrafikförordningen inte varit i
kraft längre än sedan den 1 januari
detta år. Om jag inte missminner mig,
drog herr Birke jämte några andra motionärer
samma spörsmål inför andra
lagutskottets prövning när vi behand -

Nr 6.

Onsdagen den 20 februari 1952.

Motioner om allmänt barnbidrag till barn, som vistas å nomadskolorna.

lade vägtrafikförordningen. Även om
jag hade en annan mening än utskottet
i en hel rad av de spörsmål som därvid
behandlades, ansåg jag i denna punkt
liksom utskottet av skäl som vi ha angivit
i utlåtandet, att det inte var möjligt
eller lämpligt att då genomföra
denna sak.

Nu skall jag gärna erkänna att det
finns mycket som talar för att det så
småningom blir nödvändigt att vidtaga
ytterligare betryggande åtgärder för att
främja trafiksäkerheten. Jag tror dock
inte att det är välbetänkt att så snart
efter det vägtrafikförordningen beslutats
göra ändring. Vi få antaga att
vederbörande fordonsägare ser till att
belysningen på fordonen hålles i fullgott
skick, och så få vi se tiden an så
länge.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets utlåtande.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan
bifölls.

§ 20.

Motioner om allmänt barnbidrag till
barn, som vistas å nomadskolorna.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 9, i anledning av väckta motioner
om allmänt barnbidrag till barn,
som vistas å nomadskolorna.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
anförde:

Fru BOMAN: Herr talman! Eftersom
lapparnas barn fortfarande gå miste
om barnbidrag under den tid då barnen
vistas på skolhem, till olikhet mot
alla andra barn som vistas på skolhem
men uppbära barnbidrag, har jag besvärat
utskottet och kammaren en tredje
gång i detta ärende. Jag tror knappast
att jag behöver redogöra för ärendets
gång under årens lopp, men det
är ändå några saker jag vill nämna.

Man får inte falla för frestelsen att
anse detta vara en obetydlig sak, även

om det gäller bara en mycket liten
grupp. För den grupp det gäller är
detta en stor sak. Man får inte nedvärdera
dess betydelse. Så snart det gäller
en social förmån, som i likhet med
denna är av generell natur, reagerar
alltid den som blir ställd utanför. Oavsett
bostadsort eller andra skiljande
förhållanden skulle ingenting kunna
avhålla dem, som på detta sätt av misstag
— ty det är ju ett misstag i lagskrivningen
som förorsakat dessa svårigheter
— bli lämnade utanför, att
känna sig besvikna över orättvisan.

När jag väckte motionen 1949 hade
andra lagutskottet kontakt med länsstyrelsen
i Norrbottens län, som ju uttryckligen
deklarerade sin tanke om
denna fråga och helt instämde i motionens
syfte att åstadkomma rättvisa.
Då hade utskottet samma mening. 1950
hade utskottet sig bekant, att en utredning
tillsatts, och hoppades på ett
skyndsamt resultat av denna utredning.
Nu är utredningen färdig, och
dess betänkande är ute på remiss. Men
nu har utskottet inte längre några önskningar
att skicka med i frågan. Nu har
det bara på fyra å fem rader skrivit,
att man kan förvänta att förslag möjligen
förelägges riksdagen.

Ja, det måste man väl förvänta att
ett förslag skall komma, men när kommer
det? Man vet ingenting om den
saken. Mellan 1947 och 1952 ligger ändå
en avsevärd tidrymd, som år efter
år gjort orättvisan så mycket mer kännbar
som man ju här kan multiplicera
summan av uteblivna barnbidrag med
antalet år och samtidigt konstatera att
utgifterna för kläder och skor åt barnen
stigit med penningvärdets fall. Det
är ju så att föräldrarna till dessa barn,
medan barnen vistas å skolhemmen,
ändå skola giva dem kläder.

Här ha svårigheterna uppstått genom
att lagen varit oklart formulerad. Det
är inte bara enskilda människor, som
stakat sig på denna lagstiftning. Arjeplogs
kommun, som haft närmare kän -

Onsdagen den 20 februari 1952.

Nr 6.

Motioner om allmänt barnbidrag till barn, som vistas å nomadskolorna.

ning av den, har velat göra full rättvisa
åt de båda grupperna av föräldrar.
Det är inte lätt att skilja på dem
när de bo sida vid sida i samma by
och skolhemmen ligga praktiskt taget
sida vid sida i samma kyrkby. Att då
lämna barnbidrag till det ena barnets
föräldrar, medan man innehåller det för
det andras, har Arjeplogs kommun funnit
svårt och därför helt enkelt betalat
lika åt alla. Kommunen är nu i den
knepiga situationen att staten kräver
tillbaka vad som lämnats i sådana här
bidrag. Jag nämner detta bara för att
visa vilka svårigheter som uppstått genom
att lagen varit oklart formulerad.
Det bör ju vara angeläget för riksdagen
att denna fråga klaras upp så
att lagen kan tolkas entydigt. Det är
bara detta man väntar. Men kvar står
för dessa människor känslan att de
bli orättvist behandlade. Lösningen på
frågan enligt utredningen blir säkert
inte uppmuntrande för dem det gäller.
Men det blir ju en fråga som vi
få återkomma till när andra lagutskottets
förväntan går i uppfyllelse. Vi hoppas
att den skall gå i uppfyllelse och
att Kungl. Maj:t kommer att med ledning
av den utredning som är gjord
lägga ett förslag i frågan på riksdagens
bord.

Jag har givetvis inte något yrkande
att ställa i frågan. Jag har bara velat
påpeka hur pass allvarligt det blir när
år efter år går i en sådan här sak. Jag
har som sagt intet yrkande att ställa.

Herr JACOBSON i Vilhelmina: Herr
talman! Det är nog alldeles riktigt som
fru Boman framhållit, att här föreligger
en orättvisa mellan samernas barn
och vanliga svenska nybyggares barn.
För alla barn, som äro inackorderade
i skolhem, i arbetsstugor och enskilda
hem, erhålla föräldrarna statligt barnbidrag,
men så förhåller det sig, som
fru Boman nämnde, inte beträffande
de föräldrar, vilkas barn äro inackor -

derade i nomadskolor. Men när nu fru
Boman anser sig kunna vara belåten
med det utredningsresultat, som är ute
på remiss, är det väl ingenting mera
att göra åt saken. Jag måste emellertid
för min del säga, att det är ganska
egendomligt att en sådan här, jag vill
inte säga upprörande orättvisa men
dock uppenbar orättvisa kunnat få pågå
under så pass många år som fallet
varit eller alltifrån det de särskilda
barnbidragen infördes. Och allt fortfarande
får den bestå bara i förväntan
på utredningens resultat. Nu är det
ingenting att göra åt den saken, men
jag hoppas, att när utredningens förslag
kommer från remissinstanserna,
Kungl. Maj:t skall lägga fram en proposition
så att den orättvisa, som härvidlag
nu föreligger, blir undanröjd.

Herr talman! Inte heller jag har något
yrkande att ställa.

Fru JOHANSSON i Norrköping: Herr
talman! Här är ju en gammal bekant
som fru Boman talar om. Det är tredje
året i rad som vi haft att behandla samma
ärende. Jag vill säga fru Boman, att
utskottet inte ansett att detta är en
liten fråga, som vi velat fuska ifrän
oss, utan vi ha nog tagit ganska allvarligt
på saken. Vi sade vid första tillfället
då frågan var uppe, att det borde
vara jämställdhet mellan barn som
voro intagna på olika anstalter. När
frågan första gången var före i andra
lagutskottet och skickades ut på remiss,
svarade socialstyrelsen oss, att det skulle
tillsättas en utredning för alla dessa
spörsmål, som gällde barn som voro
intagna på olika anstalter. Vi skrevo
mycket välvilligt och hoppades också
på denna utredning. Fru Boman kom
igen 1950. Då var utredningen redan
i gång, och vi hade ingenting annat att
göra från utskottets sida än att säga, att
vi hoppades att utredningen skulle ta
upp dessa problem i samband med de
spörsmål, som den i övrigt hade att

Nr 6.

Onsdagen den 20 februari 1952.

Ändring av språkformerna i riksdagens protokoll. — Motion om viss ändring av
bestämmelserna i 2 § kungörelsen angående rätt att inneha radiomottagningsapparat.

syssla med. Nu kommer fru Boman
igen, då utredningen blivit färdig och
dess förslag är på remiss. Man vet ju
inte vad remissuttalandena komma att
ge vid handen och inte heller vad det
kommer att bli för behandling av frågan,
när den til syvende og sidst kommer
hit. Vi ha ingenting annat att göra
än att hänvisa till utredningen, och vi
kunna inte från utskottets sida ideligen
skriva välvilligt men inte ha annat att
hänvisa till än att det pågår en utredning.
Och när vi i år haft att påvisa
att utredningen är klar, måste fru Boman
lugna sig, tills vi få se vad utredningen
har för förslag och vad det blir
av det när det så småningom kommer
till riksdagen.

Herr talman! Jag ber att med dessa
ord få yrka bifall till utskottets förslag.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan
bifölls.

§ 21.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 10, i anledning av väckt motion
angående utökning av den tid, varunder
allmänt barnbidrag skall utgivas.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 22.

Ändring av språkformerna i riksdagens
protokoll.

Föredrogs andra kammarens allmänna
beredningsutskotts utlåtande nr 1,
över motion angående ändring av
språkformerna i riksdagens protokoll.

Sedan utskottets hemställan föredragits,
anförde

Herr ERICSSON i Näs: Herr talman!
Jag får tacka beredningsutskottets ledamöter,
ingen nämnd men heller ingen
glömd.

Jag skall inte upprepa den motivering,
som jag angivit i motionen för att
vi önskar en sådan åtgärd som den nu

av utskottet tillstyrkta. Jag är glad över
det skedda och över att, när vi skall
försöka popularisera riksdagstrycket,
den allmänhet som läser riksdagsprotokollen
därvid också får möjlighet att
möta samma språk, som man är van vid
från press och litteratur.

Och när jag nu ser att beredningsutskottet
självt från och med nu skriver
utlåtandena med det språk som jag önskat,
ber jag ännu en gång att bara få
tacka och yrka bifall till utskottets förslag.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan
bifölls.

§ 23.

Motion om viss ändring av bestämmelserna
i 2 § kungörelsen angående rätt

att inneha radiomottagningsapparat.

Föredrogs andra kammarens allmänna
beredningsutskotts utlåtande nr
2, över motion om viss ändring av bestämmelserna
i 2 § kungörelsen angående
rätt att inneha radiomottagningsapparat.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr EDSTRÖM: Herr talman! Det nuvarande
systemet med att man skall betala
full licens för varje högtalare, som
en industri låter installera till trevnad
för sina arbetare för att ge dem musik
under arbetet, kan väl inte anses tillfredsställande.
Det har ju flera gånger
varit tal om att man borde få en ändring
till stånd, men det har inte lyckats trots
uppvaktningar från flera håll. Jag tror
nog att de som vilja göra sådana anläggningar
borde hjälpas på något sätt, och
jag tycker att utskottet ger en mycket
kraftig grund härför när det säger så
här: »Många företag uppgives nämligen
icke utnyttja radioutsändningarna utan
låter utföra musik under arbetet genom
att använda egna skivarkiv.» Det är ock -

Onsdagen den 20 februari 1952. Nr 6.

Motion om åtgärder mot fortsatt organiserad import av utländsk arbetskraft till
Sverige.

så vad som inträffat nu, nämligen att
just därför att man skall betala för 50
apparater om man bär en sådan anläggning,
så kan man inte ha dem anslutna
till radion utan måste själv åstadkomma
den musik, som är nödvändig för att
skapa denna trevnad, genom att spela
skivor. I Göteborg gjordes en anläggning
just för ett 50-tal högtalare, som
hade anslutning till radion under nära
3 år. Men så fick vederbörande en räkning
från telegrafverket på 3 års licenser
för 50 apparater, och det hade naturligtvis
genast till följd att man omedelbart
stängde av anläggningen och
själv försökte på annat sätt skapa underhållning
genom musik per skivor.

Jag har intet yrkande, herr talman,
men jag tycker att telegrafverket å sin
sida skulle försöka göra något för att
hjälpa dem, som försöka skapa trevnad
för sina arbetare, och inte lägga hinder
i vägen för dem i det avseendet.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan
bifölls.

§ 24.

Motion om åtgärder mot fortsatt organiserad
import av utländsk arbetskraft till
Sverige.

Föredrogs andra kammarens allmänna
beredningsutskotts utlåtande nr 3,
över motion om åtgärder mot fortsatt
organiserad import av utländsk arbetskraft
till Sverige.

Efter föredragning av utskottets hemställan
anförde

Herr JOHANSSON i Stockholm: Herr
talman! Andra kammarens allmänna beredningsutskott,
som avstyrkt vår motion,
har i ingressen till sin motivering
angivit vår arbetskraftimport från Danmark,
Norge och Finland å ena och från
övriga länder å andra sidan. På det sättet
har den av mig anförda siffran,
118 500 arbetsanställda utlänningar, re -

ducerats till 42 000, vilket innebär en
ökning med endast 6 500 under den tidrymd
som avses. Men man bör inte här
glömma bort det stora antal utlänningar,
framför allt balter, som kom hit
efter tyskarnas avmarscli eller dessförinnan
och som sedan på löpande band
blivit svenska medborgare. De borde
egentligen räknas med i den inflyttade
arbetskraften.

Utskottet uttalar sig principiellt för
en fri arbetsmarknad mellan de nordiska
länderna. Denna internordiska trafik
har dock i praktiken blivit enkelriktad.
Fackförbunden ha anmärkt på att yrkeskolleger
från andra nordiska länder
ha fritt tillträde till den svenska arbetsmarknaden,
utan att svenskarna ha motsvarande
möjligheter i dessa länder.

Sedan skola vi inte heller bortse från
att läget har förändrats betydligt genom
den politik regeringen och riksdagsmajoriteten
anbefallt, en politik som enligt
statsministerns ord kan leda till lokal
arbetslöshet. För att motverka löneglidningen
ha ju nu även sådana, som tidigare
varit positiva, i viss mån ändrat
mening.

Man behöver väl inte här erinra om
de betydande permitteringarna och
korttidsarbetena vid textil- och beklädnadsindustrierna
samt vid firmor som
Suchard, Volvo och Tönseth eller om
den begynnande åtstramningen inom
sko- och möbelindustrierna och andra
industrier, som tillverka vissa konsumtionsvaror.
Det är klart att även sådana
fackföreningar, som tidigare under huvudorganisationernas
tryck och med
viss tveksamhet ha anbefallt eller gått
med på import av utländsk arbetskraft,
i dag se annorlunda på saken. Att motståndet
i fackföreningarna är mycket
starkare nu, torde också vara bekant
för riksdagens ledamöter. Jag tar ett
färskt exempel. Både arbetsmarknadsstyrelsen
och »Metalls» ledning ha satt
in hela sin auktoritet på att få den stora
metallarbetarfackföreningen i Hofors

6- -Andra kammarens protokoll l!>52. Nr 0.

Nr 6.

Onsdagen den 20 februari 1952.

Motion om åtgärder mot fortsatt organiserad import av utländsk arbetskraft till
Sverige.

att gå med på sådan import av utländsk
arbetskraft, men trots detta fick överdirektör
Curtman och »Metalls» ombudsman
två gånger å rad bakslag av en
praktiskt taget enig fackförening. Det är
ju framför allt i detta fack man nu vidtager
permitteringar, och det är där
samt i textil- och beklädnadsindustrierna
som den utländska arbetskraften
i betydande utsträckning är anställd.
Där ha de utländska arbetarna också i
vissa fall erhållit en rad förmåner, som
icke ha kommit svenska arbetare till
del, till exempel när det gäller bostäder,
arbetsvillkor och garanterat arbete under
viss tid. När nu avskedandena komma,
följer man visserligen den gamla
regel, som vunnit hävd i svensk fackföreningsrörelse,
nämligen att den sist
intagne skall först gå. Den regeln mena
vi också skall följas. Men jag tror att
riksdagens ledamöter icke äro främmande
för de stämningar, som komma
att uppstå och som redan börja ge sig
till känna, när svenska arbetare kastas
ut på gatan, medan utlänningarna få
gå kvar.

Vi ha i vår motion vänt oss emot en
fortsatt import av utländsk arbetskraft,
och det är den saken utskottet går emot.
Utskottet hänvisar till att tillströmningen
av dessa arbetare kontrolleras av arbetsmarknadsstyrelsen
och att varje avgörande
sker i samråd med fackförbund
eller fackförening. Men med vad
jag här anfört om de ändrade synpunkterna
just från fackföreningsliåll inses
ju, att hela läget håller på att omvärderas
och att nya försök till arbetskraftimport
torde komma att möta ganska
stort motstånd.

Jag var nyligen nere i Hälsingborg —
för att ta ett exempel. Jag skulle kunna
ta många andra. Där har det gått så
långt med invasionen av utländsk arbetskraft,
att av 1 000 invånare i staden
äro 17 utlänningar. Det är självklart att
man i sådana städer är alldeles särskilt
känslig för dessa problem, särskilt som

tillströmningen i dag är störst där arbetstillgången
är minst. Jag tror därför
att både arbetsmarknadsstyrelsen och
utskottet under den närmaste tiden få
känna av denna opinion så starkt, att
de få anledning revidera den uppfattning,
som kommer till synes i föreliggande
utskottsutlåtande.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till motionen.

Herr SVENSSON i Alingsås: Herr talman!
Det förhåller sig så, som den föregående
ärade talaren också var inne på,
att när det gäller den nordiska arbetskraften,
så sanktionerade riksdagen redan
1945 en ratifikation av en kungl.
proposition, som innebär en friare arbetsmarknad
för de nordiska ländernas
arbetstagare. Det beslutet fattades i båda
kamrarna utan någon som helst opposition,
och samtliga partier tycktes vara
överens om att det var en ändamålsenlig
åtgärd som den gången vidtogs.
Om förhållandena nu ha ändrats så sedan
1945, att man i dagens läge icke
önskar ett nordiskt samarbete på denna
linje och i den omfattning som ägt rum
sedan 1945, tillkommer det väl riksdagen
att företaga en revidering av den
uppfattning som bar upp beslutet att
sanktionera den överenskommelse som
träffades vid ett socialministermöte i
Oslo.

Vad sedan gäller frågan om den utoinnordiska
arbetskraften är det givet att
det kan diskuteras om man i ett visst
läge skall utnyttja en möjlighet att importera
utländska arbetare -— om jag
får använda det uttrycket — för fullgörande
av sådana arbetsuppgifter för
vilka det kan råda brist på arbetskraft
inom landet. Jag är medveten om, herr
Johansson i Stockholm, att det på den
svenska arbetsmarknaden kan komma
att inträffa förhållanden, kanske ganska
snart, som göra att denna import kan
behöva strypas åt. Detta är inte heller

Onsdagen den 20 februari 1952. Nr 6.

Motion om åtgärder mot fortsatt organiserad import av utländsk arbetskraft till
Sverige.

främmande för utskottet, vilket framgår
av den skrivning vi ha gjort i utlåtandet.

Det ligger i sakens natur — när dessa
prövningsmöjligheter föreligga från
statliga organ, från arbetsmarknadsstyrelsen
och länsarbetsnämnderna samt
från fackförbundsledningarna— att dessa
kunna hävda sig så, att man avväger
åtgärderna efter den rådande situationen.
Man kan ta hänsyn till vad som ur
landets synpunkt är förmånligt och icke
förmånligt samt vidtaga eller låta bli att
vidtaga en kollektiv överföring av utländsk
arbetskraft till Sverige. Dessa
möjligheter att pröva, innan några åtgärder
vidtagas, tror jag förefinnas hos
prövningsorganen även i fortsättningen,
så att man kan inrikta sig efter de förhållanden,
som råda på den svenska arbetsmarknaden.
Man kan därför med
tillförsikt överlåta åt dessa prövningsorgan
att gemensamt med de svenska
fackorganisationerna bedöma huruvida
en organiserad överföring av utländsk
arbetskraft är erforderlig eller icke.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr JOHANSSON i Stockholm: Herr
talman! Det torde dock vara utskottets
ledamöter bekant, att det även nu på
sina håll pågår förberedelser för en
ganska betydande arbetskraftsimport,
bland annat för vägarbetena.

Jag nämnde Hälsingborg. Jag skulle
kunna tillägga att det har varit planer
å bane att importera danska murare till
Stockholm i stor utsträckning. Detta fick
fackförbundet avstyrt, så att det endast
kom hit några få, men detta skedde vid
samma tidpunkt som ett stort antal
stockholmsmurare gingo arbetslösa.

Herr Svensson i Alingsås, som kommer
från en stad, där Suchardfabrikens
nedläggande nyligen väckt allmän uppmärksamhet
över hela landet och där
textilindustrien är mycket betydande,
tycker jag borde ha kommit till insikt

om att den tidpunkt han talar om redan
är kommen, då man bör sätta en gräns
för importen av utländsk arbetskraft.

Herr ANDERSSON i Dunker: Herr talman!
Som ledamot av arbetsmarknadsstyrelsen
kan jag försäkra, att vad som
här framhållits i utskottets utlåtande
och av utskottets talesmän är fullt i
överensstämmelse med de verkliga förhållandena.
Det sker ingen som helst
annan organiserad import av arbetskraft
än den, som går igenom arbetsmarknadsstyrelsen
och som sker efter dess noggranna
kontroll och undersökning. För
det första skall det föreligga ett verkligt
behov av sådan arbetskraft, och för det
andra sker importen helt i samförstånd
med vederbörande fackförbund.

Där denna import förekommit under
den senaste tiden, har det gällt speciella
yrkesarbetare, som man lidit brist på
här i landet och som det funnits överskott
på i andra länder. Det har också
förekommit sådan import när det gällt
skogsarbete, men framför allt har det
varit fråga om vissa yrkesarbetare. Jag
vet hur ytterligt noggrant man från arbetsmarknadsstyrelsens
sida prövat, att
det verkligen föreligger ett behov härvidlag,
och att man från fackförbundshåll
är helt införstådd med importen
och anser den önskvärd. Jag kan också
försäkra, att man från arbetsmarknadsstyrelsens
sida kommer att vara ytterligt
försiktig och känslig för det rådande
läget på arbetsmarknaden här i landet.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till den i
ämnet väckta motionen; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

§ 25.

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen

Nr 6.

Onsdagen den 20 februari 1952.

från statsutskottet, nr 29, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten
för budgetåret 1951/52, i vad propositionen
avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde; samt

från bevillningsutskottet, nr 30, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning om fortsatt
giltighet av förordningen den 8 juni

1923 (nr 155) angående omsättningsoch
utskänkningsskatt å spritdrycker.

§ 26.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 5.02 e. m.

In fidem
Gunnar Britth.

Iduns tr., Esselte, St him 52

216193