1952 ANDRA KAMMAREN Nr 2 (Riksdagens protokoll 1952:2)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1952 ANDRA KAMMAREN Nr 2

18—19 januari.

Debatter in. m.

Fredagen den 18 januari fm.

Sid.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m................... 3

Fredagen den 18 januari em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)............ 71

Lördagen den 19 januari.

Vid remiss av statsverkspropositionen in. m. (Forts.)............ 131

1 — Andra kammarens protokoll 1952. Nr 2.

Fredagen den 18 januari 1952 fm.

Xr 2.

Fredagen den 18 januari.

Kl. 11 fm.

§ T.

Justerades protokollen för den 11 och
den 12 innevarande januari.

§ 2.

Herr talmannen meddelade, att herr
Larsson i Stockholm, som vid kammarens
sammanträde den 10 januari med
läkarintyg styrkt sig tills vidare vara
hindrad att deltaga i riksdagsgöromålen,
denna dag åter intagit sin plats i
kammaren.

§ 3.

Vid remiss av statsverkspropositionen
m. m.

Föredrogos för remiss till utskott i
ett sammanhang Kungl. Maj:ts å kammarens
bord vilande propositioner, nr

1, angående statsverkets tillstånd och
behov under budgetåret 1952/53, och nr

2, angående utgifter å tilläggsstat II till
riksstaten för budgetåret 1951/52.

Därvid anförde:

Herr HAGBERG i Luleå: Herr talman!
Den djupa och låt oss hoppas varaktiga
söndringen inom de borgerliga partierna
har givit mig en särskild anledning
att inleda dagens remissdebatt och undvika
att kilas in som stötdämpare mellan
herrar Ohlin och Hjalmarson. Jag
vill börja med några ord om den viktigaste
av alla frågor, freden. Krigshotet
får en särskild aktualitet genom de
många ekonomiska kristecknen. De fakta,
som återges härom i statsverkspropositionen,
vittna om minskad konsumtion
i de viktigaste länderna, minskad
detaljhandelsomsättning, s. k. köpmot -

stånd, ökade lagertillgångar, depressiva
tendenser och arbetslöshet. I Västeuropa
spärra länderna alltmera sina gränser
för viss import och vidta speciella åtgärder
för att animera exporten: man
återvänder till bilateralismen i handelsavtalen.

Krig och rustningar ha blivit den viktigaste
energikällan för att hålla den
kapitalistiska produktionsordningens
hjul i rörelse — det är denna lika enkla
som ohyggliga sanning den svenske finansministern
erinrar om. Men herr
Sköld tycks inte vara missbelåten däröver:
»Vad som burit upp utvecklingen
har varit de successivt ökade rustningsutgifterna
... Om rustningsprogrammet
i USA fullföljes i avsedd utsträckning,
vilket synes sannolikt även om en viss
avspänning i den internationella situationen
skulle inträda, torde detta kunna
förhindra en konjunkturnedgång.»

Detta kan bara uppfattas som en välvillig
spekulation i de amerikanska kanonkungarnas
triumfer, och det verkar
som om även Sveriges regering fruktar
en avspänning och minskning av rustningarna.

1 G50 miljoner kronor begär regeringen
till militära ändamål för nästa budgetår.
Det är en påminnelse om att även
vi befinna oss inom den hotande katastrofens
trollcirkel. Det påminner oss
om att det nya väntade krigets spöke
breder sin skugga över vårt land, över
Norden liksom över Europa och hela
världen.

Läkare och tidningar diskutera den
epidemiska spridningen av nervösa
åkommor, trivselproblemen, jäktet och
oron. Om dessa företeelser äro särskilt
påtagliga nu, kan detta säkert förklaras

Nr 2.

Fredagen den 18 januari 1952 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen in.

av vapenskramlet, krigshotelserna och
katastrofprofetiorna. Så handlas det och
planeras i en isande känsla av oro för
morgondagen, för det hotande kriget
och den förutspådda undergången.

Den amerikanske presidenten har gett
sina vetenskapsmän order att tillverka
vätebomber, om dessa kunna tillverkas.
Två vätebomber, säger en av världens
främsta atomforskare, professor JoliotCurie,
äro tillräckliga för att utplåna
allt liv på vår planet. »Jag talar som
fackman», tilläde han.

I vårt norska grannland, där världens
enda återstående helt socialdemokratiska
regering samlat ihop kranierna efter
de ryska soldater, som gåvo sina liv
för Norges befrielse, och fört ut dem
på en ö i Atlanten, skall man de närmaste
tre åren satsa tre miljarder kronor
på krigsförberedelser, varjämte Förenta
staterna skall ytterligare bidraga
med vapen o. d. för fem miljarder kronor.
Det är en av många påminnelser
om aktiviteten för att förvandla Skandinavien
till ett språngbräde för det planerade
nya korståget. Island och Grönland
ha redan ockuperats i samma syfte.
Den svenska regeringen må hundra
gånger om upprepa sin tillfredsställelse
med Norges upprustning och Atlantpaktens
tillkomst, men den kan därmed
bara ändå mera skrämma upp alla de
enkla människor, som i detta se det
säkra förebudet om en krigskatastrof
även för vårt land.

Jag föreställer mig inte att den svenska
regeringen har en särskilt behaglig
position. De nya pretendenterna på att
leda världen äro stränga herrar, som
inte bara fordra att få den ekonomiska
kontrollen över vårt land eller att få
diktera den svenska kronans värde. De
kräva rättning västerut både av den
svenska utrikeshandeln och Sveriges regering,
när den någon gång i Förenta
Nationerna antyder en självständig linje.
Och de få som regel sin vilja fram.

Hur kan man eljest förklara att Sveriges
regering i Förenta Nationerna

röstar mot Sovjetunionens förslag om
förbud mot atomvapenkrig och kontroll
av förbudet? Hur kan Sveriges regering
gå emot ett förslag, att de ledande stormakterna
under vederbörlig kontroll
skola minska sina rustningar med en
tredjedel? Hur kan Sveriges regering gå
emot ett förslag om en fredspakt mellan
de fem ledande världsmakterna för
att lösa de tvistefrågor, som hota världen
med ett allmänt krig?

Jag kan inte förklara detta handlingssätt
på annat vis än att regeringen i dessa
frågor handlar i strid mot sin innersta
övertygelse. Den kan väl inte gärna
tro att maktpolitiken är att föredra
framför förhandlings- och samarbetspolitiken? Utrikesministern

höll i höstas ett tal
i Strömstad, vari han underströk att FN
inte får bli ett annex till Atlantpakten.
Det var ett riktigt uttalande, som därtill
satte fingret på den ömma punkten
i den nuvarande FN-majoritetens politik,
nämligen att denna alltmer blivit
ett stöd åt Atlantpakten och i Korea
direkt engagerats för ett amerikanskt
krigsäventyr, som utvecklas till ett militärt
fiasko för både Förenta staterna,
dess direkta medaktörer på krigsarenan
och Förenta Nationerna. Jag vill gärna
tolka utrikesministerns deklaration som
ett uttryck för en uppstramning av den
svenska utrikespolitiken, påverkad av
att bönderna inträtt i regeringen.

Sedan kom frågan om Tysklands
enande, avrustning och gemensamma
val. Där intog också den svenska regeringen
från första början en självständig
hållning, som stod i överensstämmelse
med dess tidigare förklaringar,
att frågor, som ha direkt samband med
förhållandet mellan segrarna och de
besegrade i andra världskriget, måste
klaras av dem själva. Regeringens förslag,
att de fyra ockupationsmakterna
själva måste klara problemet Tyskland,
anvisade dessutom den framkomliga väg
på vilken man kan finna en lösning
av detta för freden helt vitala problem.

Fredagen den 18 januari 1952 fm.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. ni.

Men varför övergav regeringen detta
viktiga förslag när det slutliga avgörandet
förestod? Var det på grund av
den mot ett suveränt land otillständiga
och förödmjukande amerikanska påtryckningen
på Sverige?

Vid den senaste behandlingen av det
amerikanska förslaget om utbyggnad av
Achesonplanen, som ju avser att likvidera
FN-stadgan i dess grundläggande bestämmelser,
vilka äro förutsättningen
för vårt lands medlemskap, intog den
svenska delegationen åter en självständig
hållning till kärnfrågan. Men varför
rusade då den svenska delegationen
från denna ur svensk synpunkt naturliga
ståndpunkt och anslöt sig till den
rakt motsatta? Var det återigen ett resultat
av amerikanska påtryckningar?

När och om amerikanarna sålunda
göra allvar av sin propaganda och sina
förberedelser och angripa Sovjetunionen,
skall deras voteringsmajoritet i
Förenta Nationerna alltså kunna besluta
att Sverige skall träda in i kriget på
deras sida. Ja, denna slutsats är icke
främst min egen, utan den svenska regeringens
talesmans i FN-debatten om
frågan. Detta är Achesonplanen och
dess påbyggnad, som här uppmuntras
och enligt vilken en majoritet i Förenta
Nationernas generalförsamling skall besluta,
att medlemsstaterna skola skicka
trupper — i strid mot FN-stadgan och
säkerhetsrådets ståndpunktstagande —
i ett nytt världskrig.

Denna av hela världen observerade
kovändning från Sveriges sida motiverades
med en inte mindre viktig förklaring
av herr Sandler, att Sveriges
regering förbereder förslag om en sådan
förändring av den svenska värnpliktslagen,
att svenska trupper kunna sändas
till vilket land som helst i krig,
som icke har något med Sveriges försvar
eller självständighet att göra.

Nå, det kan sägas alt ännu äro vi
inte där. Nej, men vi ha redan ett s. k.
FN-krig, ett storkrig i Korea. Vi få väl
ett nytt FN-krig om amerikanarna in -

vadera Vietnam, ty att de försöka ta
Förenta Nationernas flagga med sig i
sina fortsatta krig får man väl betrakta
som självklart efter vad som skett.

Regeringen har med hänvisning till
den svenska värnpliktslagens förbud mot
att sända svenska trupper utanför vårt
lands gränser avvisat amerikanarnas
och FN-sekreferarens tidigare krav på
svenska trupper till Korea. Nu måste
alltså den signalerade förändringen av
den svenska värnpliktslagen innebära,
att detta skäl mot avsändande av svenska
trupper till Korea bringas ur världen.
Detta är ett oroande tecken för den
svenska ungdomen och de svenska hemmen.
Där finns det bara en mening: Vi
vilja inte do för amerikanarna och
Syngman Rhees krig i Korea.

Oron inför det skärpta krigshotet går
djupt och ger gensvar i våra grannländer,
vilket den stora nordiska fredskonferensen
bar vittnesbörd om. Dess
paroller om ett nordiskt samarbete för
freden, om stöd åt kravet på en fredspakt
liksom kraven om nedrustning och
förbud mot atomvapen samt dess rekommendation
av samarbete och förhandlingar
i stället för maktpolitik och
krigshot delas och stödjas helt av det
kommunistiska partiet. Varje människa
som tänker igenom dessa frågor och
som vill freden kommer också förr eller
senare till samma slutsats. Vi äro för
vår del övertygade om att därest den
svenska regeringen med utsikt till framgång
vill befordra fredens sak och opartiskt
prövar dessa beslut, skall den
också finna att endast på denna linje
kunna verkliga framsteg för fredssaken
uppnås.

Vi ställa inför denna riksdag en serie
förslag, som knyta an til! den s. k.
alliansfria målsättningen och till det
svenska folkets vilja till neutralitet i ett
eventuellt nytt storkrig. Vi vilja begränsa
Kungl. Maj:ts rätt att avsluta
fördrag med främmande makter, börja
krig och sluta fred. Vi vilja, att åtgärder
vidtagas mot krigspropagandan, och

Nr 2.

Fredagen den 18 januari 1952 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

vi vilja ha en sådan inriktning av den
svenska handelspolitiken — i rak motsats
till regeringens nya signaler — som
tryggar oberoendet för vårt land både i
krig och i fred.

År 1951 var den otyglade spekulationens
år, prisstegringarnas år, den s. k.
organiserade inflationens år. Prisstegringarna,
vilkas resultat bara kunde bli
jätteprofiter åt kapitalisterna och försämrade
levnadsvillkor för folket, voro
lössläppta av en socialdemokratisk regering.
Herr Sköld må tala så mycket
han vill om att det var en anpassning
till den internationella prisnivån, vad
nu detta kan vara, och herr Erlander
må lägga skulden på det brittiska devalveringsbeslutet
i stället för på sitt
eget. Man kommer ändå inte ifrån den
avgörande roll för prisstegringarna, som
den tidigare svenska regeringens åtgärder
— devalveringsbeslutet, slopandet
av subventionerna, avvecklingen av
priskontrollen och punktskatterna —
ha spelat.

Regeringen ville prisstegringar. I
propositionen nr 220 till riksdagen i
fjol höst heter det: »Den omedelbara
målsättningen för den ekonomiska politiken
under innevarande år har varit
att tillåta en anpassning på prisområdet.
» Något liknande säges också i
årets statsverksproposition, där man
skrivit: »Det senaste årets pris- och lönestegringar
ha varit ett led i en dylik
anpassningsprocess.»

Nu försöker herr Sköld konstruera
en teori om något övernaturligt internationellt
inflytande över den svenska
prispolitiken, som vi inte skulle kunna
undandra oss eller ens motverka.
Han skriver: »En reservation för våra
möjligheter att bedriva en penningvärdebevarande
politik måste ofrånkomligen
göras för utvecklingen utomlands.
» Och han tillägger: »Möjligheterna
att förhindra nationell inflation
måste till sist byggas på åtgärder på
det internationella planet i samverkan

olika stater emellan för stabilisering
av världsekonomien.»

Hela denna herr Skölds förklaring
stupar på det enkla faktum, att det inte
finns några enhetliga tendenser i
världsekonomien. Det finns en rad regeringar,
som medvetet styrt in på
penningförstöringens väg för att utplundra
folken. Detta gäller främst de
länder, som sammanslutit sig i Marshallblocket
och givit den amerikanska
regeringen inflytande över sin
penningpolitik. Men det finns också en
grupp regeringar, som ha en rakt motsatt
målsättning: att sänka priserna,
minska levnadskostnaderna och förbättra
penningvärdet. Eftersom dessa
länder, med Sovjetunionen i spetsen,
redan omfatta en tredjedel av världen,
lära de väl inte kunna viftas bort såsom
betydelselösa för världsekonomien.

Nu vill svenska folket ha reda på
när prisstegringarna skola upphöra.
Regeringen ger intet bestämt besked
utan svarar helst: Det veta vi inte,
men vår vilja är god. Den tillägger
tvärtemot i årets statsverksproposition,
att prisstegringarna komma att fortsätta,
och den opererar just nu med
ett nytt begrepp, s. k. konsekvensprisstegringar.
Vi föredra för vår del något
mindre konsekvens i hänsynen till
spekulanternas intressen och i stället
ett slut på dessa ruinerande prisstegringar.
Vi betvivla inte, att den svenska
exportindustrien kommer att kräva
en fortsättning på penningförstöringens
väg när avsättningsmarknaderna
börja krympa, för att hävda sig i
konkurrensen och lasta bördorna på
folkets axlar i stället för att bära dem
själv. Men vi anse alltid, att folkets val
skall gå före storfinansens.

Prisstegringens och penningförstöringens
politik är den svenska kapitalismens
politik, även om den förra socialdemokratiska
regeringen främst
bär det politiska ansvaret för den ska -

Fredagen den 18 januari 1952 fm.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

degörelse som under 1951 åstadkoms
mot det svenska folket. Man måste
dock lära av misstagen. Huvudfrågan
är nu att finna en bättre väg, som leder
till prisstopp och prissänkningar i
stället för fortsatta prisstegringar. Vi
föreslå i detta syfte:

1) Använd konjunkturvinsterna, särskilt
på exporten, för att subventionera
särskilt viktiga konsumtionsvaror,
vissa livmedel, bränsle, textilier, skor!

2) Gör slut på kapitalisternas möjligheter
att uttaga samma svindlande
priser på den inre marknaden som de
erhålla i utlandet!

3) Skärp, effektivisera och demokratisera
priskontrollen!

Dessa åtgärder skulle hejda prislavinen.
De ligga helt inom ramen av vad
kapitalistiska regeringar i kapitalistiska
länder tillgripit vid olika tillfällen,
när de tvingats göra slut på en spekulativ
prisstegring.

En av de betydelsefulla faktorer, som
påverka levnadskostnaderna utan att
därför på ett troget sätt återspeglas i
statistiken, är de direkta skatterna. I
fjol erkände regeringen, att enbart
skattehöjningen genom progressiviteten
slukade nära en tredjedel av fjolårets
löneförbättringar. Kravet på en skattesänkning
är därför ett väsentligt krav
i dag. Statens inkomster ha på fyra år
ökat från 3 600 miljoner kronor till
7 827 miljoner kronor eller med 117
procent. Och dessa pengar ha inte förbrukats
på löpande utgifter. Enbart på
fjolårets och årets samt i den nu föreslagna
riksstaten beräknar finansministern
att inkomsterna överstiga
driftsutgifterna med cirka 3 miljarder
kronor. Fastän han medger nödvändigheten
av skattelättnader för de breda
folklagren håller han envist fast vid
den prisstegrande överbalanscringens
princip. En statlig utredning har föreslagit
skattesänkningar i anslutning
till penningvärdets försämring, men finansministern
vrider sig som en mask
på en krok inför tanken att minska

statsinkomsterna med en post på 480
miljoner kronor. Därför skall han nu
ha ytterligare en utredning för att ur
löftena om en skattesänkning separera
fram en beskattningsomläggning.

Vi vända oss naturligtvis inte mot en
beskattningsomläggning, om den göres
på ett riktigt sätt. Det finns anledning
att betydligt hårdare beskatta de stora
inkomsterna och förmögenheterna än
vad som sker eller som möjliggöres genom
den tilltänkta konjunkturvinstskatten.
Tyvärr fruktar jag dock, att
bakom talet om en beskattningsomläggning
även dölja sig långtidsutredningens
idéer om nya indirekta skatter
—• åtgärder som i allmänhet bli
mest kännbara för de små inkomsttagarna.
Vi reservera oss mot en sådan
omläggning. Vi kräva omedelbara
skattelättnader för den stora massan
inkomsttagare redan detta år, och vi
ämna föreslå detta.

I höstas formulerade regeringen en
ny målsättning för den ekonomiska politiken,
att dämpa »överkonjunkturen»,
som det hette, och att minska den
»överfulla» sysselsättningen. Regeringen
påstår sig redan ha uppnått resultat i
denna sin strävan. Det heter sålunda i
finansministerns redogörelse: »Effek ten

av denna politik har börjat framträda
under de senaste månaderna på
vissa håll inom näringslivet. Tydliga
tecken på en dämpning av överkonjunkturen
ha på vissa håll kunnat
skönjas.»

Det skulle alltså registreras som
framgångar för regeringen, när man
slår igen textilfabriker i Norrköping
och Viskadalen, upphör med tillverkningen
vid Suchards fabriker i Alingsås
och vid mindre anläggningar i norr och
söder, inskränker driften och permitterar
arbetare vid en rad textil- och
konfektionsföretag i södra Sverige, avskedar
och permitterar arbetare vid
Volvo i Göteborg? Det behöver inte sägas,
att det för arbetarklassen är oantagbart,
att en regering, vilken uppstäl -

Nr 2.

Fredagen den 18 januari 1952 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

ler som den ekonomiska politikens mål
att upprätthålla full sysselsättning, nu
uppställer som mål att framkalla arbetslöshet.
I känslan av att ha hamnat i ett
skevt läge förklarade därför statsministern
den 10 januari inför den socialdemokratiska
riksdagsgruppen, att arbetslösheten
ej tolereras som ett led i
den ekonomiska politiken. Herr Erlander
skyller nu på andra och säger —
jag citerar ur Morgon-Tidningen: »Den
minskade efterfrågan på arbetskraft
som uppstått har sin grund i den internationella
utvecklingen och de ekonomiska
krafternas fria spel och är inte
en följd av en medveten politik från
statsmakternas sida.»

Nej, herr statsminister, så lätt går det
inte att komma ifrån vad finansministern
samtidigt berättar för det svenska
folket om den »skönjbara effekten» av
regeringens konjunkturdämpande politik.
Finansministern utvecklar i statsverkspropositionen
sina synpunkter genom
att skriva: »Dylika symtom på en
avmattning av den nuvarande sysselsättningskonjunkturen
skulle emellertid
kunna uppfattas som ett tecken på ett
lugnare konjunkturläge. Några motåtgärder
från statsmakternas sida för att
häva verkningarna av en måttlig konjunkturdämpning
böra därför i regel
icke komma i fråga.»

Nu är det sagt, för att citera ett uppmärksammat
statsmannaord. Och ändå
spelar statsministern den ovetandes
roll. Att dessutom på tjugonio dagar
kunna glömma bort vad man själv sagt
i en central fråga, det är verkligen en
prestation. Men en lycklig glömska kan
inte sudda bort vad statsministern talat
in i riksdagens protokoll den 12 december
1951. Jag skall uppfriska minnet:

»Sedan har jag bara en enda sak att
tillägga, nämligen att när vi nu gå in
för dessa åtgärder, så veta vi, att om
vi göra allvar av dem så kunna vi skapa
lokala svårigheter, till och med lokal
arbetslöshet. Nu är det sagt.» Ja, jag sätter
punkt för citatet där det passar, och

jag tycker alt det som jag citerade säger
precis allt vad herr statsministern
ville säga, i all synnerhet som jag har
för mig att det inte finns någonting att
tillägga till hans tal den gången.

Detta stämmer inte med den nya förklaringen,
att »arbetslösheten tolereras
ej som led i den ekonomiska politiken».
Det går inte heller för statsministern
att i denna fråga framställa sig som den
ädle Faust, medan finansministern får
spela den onde Mefistofeles roll.

Ännu en sak i detta sammanhang. Regeringen
förordar ytterligare import av
utländsk arbetskraft. Detta kan bara
leda till uppkomsten av en industriell
reservarmé av människor som förgäves
utbjuda det enda de ha att sälja, sin
arbetskraft. Vi företräda en stark arbetaropinion,
som inte vill veta av detta.

Däremot tro vi att man skulle kunna
öka tillgången på arbetskraft och öka
den nyttiga produktionen genom att
dämpa upprustningens tempo. Vi anse
inte att vårt land skall ställa sig utan
militärt försvar i denna osäkra värld,
men vi anse å andra sidan inte att vårt
lilla land skall överanstränga sig för
att kunna utåt skrävla med att det står
på tredje plats i Europa i fråga om militär
styrka. Vill regeringen framställa
sig som en regering stödd på arbetarna
och bönderna måste den därför resolut
lägga om kursen och hålla sig till regeringsprogrammets
löfte om full sysselsättning.
Det betyder, herr statsminister,
en annan ekonomisk politik.

Sverige är ett rikt land. Här finnas
alla möjligheter att skapa en hög standard
för folket. Regeringen karakteriserade
för några månader sedan den
ekonomiska situationen i följande teser:
exceptionell vinstkonjunktur, ökad
nationalinkomst och produktion, ökat
valutatillflöde, ökade statsinkomster och
full sysselsättning. Här skall också erinras
om regeringens eget påpekande, att
betydande grupper trots detta fått sin
reallön sänkt.

Med hänsyn härtill te sig national -

Fredagen den 18 januari 1952 fm.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

budgetspekulationerna ännu meningslösare
än föregående år. Varje år ha vederbörande
räknat fel. I fyraårsplanen
beräknades produktionsökningen till tre
procent per år, medan den blev fem
procent. I den nya femårsplanen räknar
man ännu med tre procent med den
lätt genomskinliga motiveringen att befordra
återhållsamheten och motverka
eventuella önskningar hos löntagarna
att få vara med och dela de snabbt
växande rikedomarna. Till och med de
relativt lätt bedömda statsinkomsterna
har man beräknat 1,8 miljarder kronor
lägre än de i verkligheten bli.

Vis av skadan framlägger man därför
bara »preliminära beräkningar». På
grundval av dessa anser finansministern
att löntagarna ha fått både kompensation
för fjolårets reallönesänkning
och sin andel av den beräknade produktionsstegringen
om de få fem procents
löneförbättring. Men eftersom han
icke kan lova något slut på prisstegringarna
— utan snarare tvärtom —
återstår det för löntagarna att erinra
sig att enbart under första kvartalet
1951 levnadskostnaderna ökade med
11,3 procent.

Man tycker att den som så oåterhållsamt
och så hämningslöst kunnat släppa
lös prislavinen borde ha vissa hämningar
i sina krav på återhållsamhet
visavi löntagarna. Detta spörsmål är
mycket brännande för mer än en och
en halv miljon svenska löntagare, som
inte vilja låta sig avspisas på det sätt
som tydligen förespeglar finansministern.

Herr Skölds tal om fem procent flyter
ihop med ett principiellt instämmande
i långtidsutredningens rekommendation,
att regeringen i syfte att begränsa
konsumtionen skall föra en »hård
och aktiv ekonomisk politik».

Jag skulle vilja ställa en fråga till
herr statsministern i detta sammanhang:
Varför eftersträva att begränsa
konsumtionen, när det stora problemet
börjar vara hur det skall skapas av -

sättning för de växande varulagren?
Det s. k. köpmotstånd, varom finansministern
talar, är ju i grund och botten
ingenting annat än nedsatt köpkraft på
grund av prisstegringarna. Den upprustning,
på vilken finansministern förlitar
sig, är ju en helt improduktiv förbrukning
av resurser, något som bara
kan ske till priset av stora offer, vilka
snedvrida produktionen och på sin
höjd kunna ge en galgenfrist.

Nej, herr talman, om regeringen vill
befordra, som den säger i sitt program,
en rättvisare inkomstfördelning, måste
den ge sitt stöd åt löntagarmassornas
krav på en verklig reallönehöjning och
skydd mot de hotande nya prisstegringarna.

Får man tro regeringschefens förklaringar,
genomför han denna s. k. hårda
och aktiva ekonomiska politik med
tungt hjärta, som ett offer på stabilitetens
altare. Han hotade i somras vårt
folk med impopulära åtgärder och spådde
stora svårigheter för sitt parti, när
han skulle genomföra dessa. Om nu
detta bara anginge det socialdemokratiska
partiet och dess ledning, så vore
det en sak för sig, men eftersom det angår
hela folket kommer frågan i ett annat
läge. Situationen är icke alls sådan att
herr Erlander behöver spela martyr
eller öva sitt parti i självplågeri.

I den del av det socialdemokratiska
partiet, där man ännu tar partiprogrammet
på allvar, har koalitionen med bondeförbundet
fått en nästan symbolisk
innebörd av kapitulation. Där har
man velat tro att det bara kunde vara en
tidsfråga när efterkrigsprogrammet åter
skulle tas upp och verkligen bli ledstjärnan
för partiets och en socialdemokratisk
regerings politik. Nu menar man
i detta läger att koalitionen betyder slutet
på denna dröm, att ett parti med en
borgerlig grundinställning ytterst blir
bestämmande för hur långt man skall
gå, att med andra ord socialdemokratien
har bundit sig som det kapitalistiska
systemets förvaltare.

Nr 2.

Fredagen den 18 januari 1952 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

Vi ha för vår del inte lagt sådana synpunkter
på koalitionen. Vi tro nämligen
inte alls att den svenska socialdemokratiens
ledning vill socialism i vårt land.

Vi ha sagt att regeringsprogrammet
lämnar utrymme för en fredsfrämjande
och demokratisk politik. Att vidmakthålla
full sysselsättning samt skapa
trygghet från nöd, en rättvisare inkomstfördelning,
en social och kulturell
upprustning och en alliansfri utrikespolitik
med sikte på att vårt land i en
stormaktskonflikt skall kunna bevara
neutraliteten, det anse vi räcka en bra
bit i nuvarande situation. Varje steg på
den vägen gilla vi, och det kommer att
finnas stöd hos det stora flertalet av det
svenska folket. Fn sådan politik skulle
vi också understödja.

Men, som vi också påpekade vid regeringens
tillträde, program är eu sak,
handlingar en annan. Det framgår av
vad jag här har sagt, att regeringens
ekonomiska målsättningar och den hejdlösa
upprustningen, som sker på bekostnad
av väsentliga sociala och kulturella
behov och som försämrar folkets levnadsvillkor,
detta kunna vi inte understödja.
Vi anse det vara nödvändigt att
arbetarklassen i spetsen för det svenska
folkets stora massa vänder sig mot denna
ekonomiska politik och framtvingar
en politik i regeringsprogrammets anda
och mot regeringspolitikens praktiska
utformning på dessa kritiserade områden.

Vi vända oss därvid i hög grad till
de socialdemokratiska partiorganisationerna
och deras medlemmar. I valet
mellan samarbete med de kommunistiska
arbetskamraterna, som ha samma
intressen och mål som de själva, och
samarbete med herr Wallenberg, de
trätlystna herrarna Bonnier och Kreuger
och deras partier komma de att
lättare inse var deras verkliga intressen
äro.

Den parlamentariska fäktningen
kommer inte att ge det slutliga svaret
på dessa frågor, hur upplysande den

än kan bli. Det finnes grund för misstanken
att dagens remissdebatt kommer
att avslöja hur koalitionsregeringens
tillkomst inte bara slog sönder det
tilltänkta borgerliga regeringsblocket,
utan därjämte skapade en glädjande
söndring mellan de båda huvudparterna
i regeringens borgerliga opposition,
något som kanske gör debatten
till en uppgörelse både mellan dem inbördes
och mellan regeringen och denna
opposition. Knivkastningen inleddes
redan i höstas. Herr Ohlin går in i
densamma rustad och härdad av inbördesstriden
i hans parti mellan dess
största tidningar respektive deras ägare,
husen Bonnier och Kreuger, vilka
ställt det svenska folket inför den svårbesvarade
frågan: Vem var mest till
salu för Hitler och hans banditregim?

Efter vad jag kunnat förstå av de
vilda anklagelserna, vredesutbrotten
och de hårda orden kunna herrarna
ta varandra i hand. Men den påtalade
beredskapen att göra politiska affärer
med hitlerfascismen ger samtidigt en
upplysande karakteristik av de krafter,
som i dag mest högljutt föra den amerikanska
regeringens talan i vårt land.
Jag tror att det nu är bevisat att man
år 1940 var beredd att sälja Dagens
Nyheter och förlagsföretagen för sex
miljoner dollar till nazisterna, och i
dag säljer man Sverige ännu billigare
till amerikanerna. Om en högertidning
nu kräver herr Ohlins försvinnande
som partiledare, så behöver detta inte
vara på grund av moralisk indignation
över korruptionen hos folkpartiets huvudorgan.

Nog sagt härom. Innan jag sätter
punkt vill jag emellertid göra en liten
påminnelse till det stora regeringspartiet.

Nyss har en framskjuten socialdemokrat
utgivit en bok, där han förklarar
att »den demokratiska socialismen är
en omöjlighet» i våra västeuropeiska
samhällen. Med hänsyn till utvecklingen
blir »den demokratiska socialismen en -

Fredagen den 18 januari 1952 fm.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

dast ett tomt slagord», socialdemokraten
»ville inte genomföra en omfattande
socialisering och den kunde det inte
heller». Socialdemokratien har inte »något
alternativ till den kommunistiska
lösningen av socialismen». Författaren
säger vidare att »endast i den kommunistiska
rörelsen brinner den socialistiska
trons låga med ett klart sken.
Kommunismen är den enda rörelse,
som kan genomföra en omfattande socialisering
av de statscentraliserade
västerländska nationernas storindustrier».
Överallt, säger han vidare, där den
kommunistiska rörelsen dragit segrande
fram, »har den genomfört omfattande
socialiseringar. Kommunismen har
betytt att de gamla makthavarna fått
stryka på foten och ersatts med nya, i
hög grad hämtade från den proletära
rörelsen».

I dessa avseenden klargör denna
” stridsskrift mot socialismen — tv det
är vad den är —- skillnaden i de båda
svenska arbetarpartiernas grundinställning.
Det finns bara ett socialistiskt
parti i vårt land som strävar till socialismen,
och det är kommunistiska partiet.

Herr talman! Jag har sagt vad vi
ämna göra i dag, vad vi önska och vad
vi kräva. Fredens sak står först, fred
och nationell oavhängighet. Våra förslag
till denna riksdag syfta till att betjäna
denna strävan. Skydd för de demokratiska
fri- och rättigheterna, skydd
mot den kapitalistiska rovpolitiken
gentemot löntagare, småbönder, konsumenter,
småföretagare, pensionärer
och småsparare, sänkta levnadskostnader
och skatter, höjda reallöner och sist
men icke minst en utrikespolitik som
stöder fredens krafter i världen, i handling
förverkligar alliansfriheten och
ökar möjligheterna att hålla vårt land
utanför ett eventuellt storkrig, det är
vad vi i dag vilja. Vi vilja detta också
för att därigenom finna den lättaste
och minst offerfyllda vägen till ett socialistiskt
Sverige.

Herr OHLIN: Herr talman! Ett år av
inflation har gått till ända. 1951 går till
vår historia som svensk rekordhållare i
prisstegring under fredstid. Andra länder,
mer tyngda än vi av världskriget
och dess härjningar, ha lyckats vida
bättre med att begränsa inflationens
framfart än den svenska regeringen.
Organisationen för europeiskt ekonomiskt
samarbete i Paris har nyligen
publicerat en tabell över levnadskostnadernas
eller detaljprisernas stegring
från december 1950 till augusti—september
1951. Även om siffrorna icke äro
fullständigt jämförbara och något ofullständiga,
äro de likväl mycket belysande.
Av 19 länder var det endast det
ockuperade Österrike, som hade större
prisstegringar än Sverige, medan Island
företedde samma siffra. Talande i sanning!
Detta resultat för Sveriges del ursäktas
inte av att vi avvecklade en del
subventioner omkring årsskiftet 1950—
1951.

Går man vidare från september i fjol
till nu, så ha levnadskostnaderna i Sverige
fortsatt att stiga mer än i flertalet
av de europeiska länderna, såvitt man
nu kan bedöma. Finansminister Sköld
försökte i höstas undkomma siffrornas
vittnesbörd genom att påstå, att endast
fem eurojjeiska länder hade mindre
prisstegring än Sverige under den senaste
tiden. Han nämnde inte precis vilken
period han syftade på. Tråkigt nog
för herr Sköld var uppgiften i grund
felaktig, något som vi ju börja bli vana
vid vid det här laget. Från tiden före
Koreakriget, det vill säga andra kvartalet
1950, fram till augusti—september
1951 var prisstegringen enligt de officiella
indextalen mindre än i Sverige i
tre fjärdedelar av de länder, som äro
medlemmar i organisationen för europeiskt
ekonomiskt samarbete. I Förenta
staterna med dess oerhörda upprustning
har stegringen varit blott ungefär
hälften så stor som i Sverige.

Detta är fakta, som tala ett tydligt
språk. Det fäller en förkrossande dom

Nr 2.

Fredagen den 18 januari 1952 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

över regeringens politik, en dom som
man inte kan smita undan. Likväl vägrar
regeringen envist att omlägga och
komplettera sin ekonomiska politik.
Bakom denna regeringens ovilligliet
måste ligga likgiltighet eller otillräcklig
reaktion inför inflationens orättvisor
och olyckor. Hur ofta ha inte talare
från regeringsbänken hänvisat till att
flertalet löntagare i stort sett kunna
skydda sig, utan att dessa talare erinrat
sig vilka orättvisor inflationen medför
för sparare, pensionärer, försäkringstagare
och andra med trögrörliga inkomster!
Inte heller tycks regeringen inse,
hur hindersamma de väldiga prisnivåförskjutningarna
äro för näringslivet.
Det är en vanlig attityd på socialistiskt
håll, när socialiseringsfrågan kommer
på tal, att säga att så länge det enskilda
näringslivet sköter sig bra kan det få
fortsätta. Men när det inte klarar sina
uppgifter tillfredsställande, då måste
staten ingripa och se till att de bli ordentligt
skötta. Ja, så säger man och
blundar för alla anledningar att tvivla
på statens organisationsförmåga, senast
belyst av förhållandena vid den statliga
skofabriken i Karlskrona, vars lidandes
historia väl nu snart är slut. Tänk om vi
i oppositionen skulle tillämpa den sortens
resonemang på svenska statens sätt
att sköta penningvärdet, den mest centrala
uppgift en stat har på det ekonomiska
området!

Jag sade sköta penningvärdet, men
jag borde väl snarare sagt missköta. Ja,
då skulle jag i sanning kunna säga till
regeringen: Mina herrar, ni äro tydligen
inte i stånd att vårda penningväsen
och penningvärde. Därför böra ni äntligen
lyssna till råd, gärna av opolitiska
experter, om hur den uppgiften kan lösas
med bevarande av hög och jämn
sysselsättning. Ni ha alltför länge åsidosatt
anvisningar från både praktisk och
teoretisk sakkunskap. Finansministern
menar tydligen: Jag vet bäst. Resultatet
se vi i rekordmässig prisstegring. Det
talas ofta här i kammaren med all rätt

om de orättvisa inkomst- och förmögenhetsöverflyttningar,
som inflationen
medför, vilka oförtjänta vinster den
åstadkommer för låntagare med finansministern
och statskassan i spetsen.
Men denna sak är ändå alltför litet konkret
belyst. Regeringen borde sätta
strålkastaren på dessa inflationens
orättvisor och ge oss en ordentlig redovisning
av hur stora förlusterna äro och
vilka folkgrupper de ha drabbat. Fn
konkret och tydlig bild bör det vara.
Säkert kommer det då att visa sig, att
de som ha fått bära och nu bära inflationens
orättvisa börda, till största delen
äro mindre bemedlade. Regeringens politik
kan därför härvidlag tyvärr betecknas
som asocial.

Frågan vad som kan göras för att
vrida rätt något av det som har blivit
snett kan inte längre undanskjutas.
Svårigheterna äro oerhörda — jag vet
det. Men innan alla möjligheter prövats
vore det oberättigat att slå sig till ro.
Framför allt kanske man kan finna metoder
att begränsa de orättvisor, som
en tyvärr inte osannolik eller i varje
fall inte omöjlig framtida inflation har
en tendens att föra med sig, även om
de internationella förutsättningarna i år
te sig mindre ogynnsamma än i fjol. Jag
är glad att beträffande dessa problem
om inflationens orättvisa kunna konstatera,
att mycket tack vare folkpartiets
initiativ folkpensionernas realvärde
har blivit skyddat. Det skyddet bör
fortsätta. Jag vill för övrigt härvidlag
upprepa mitt krav på utredning av frågan
om värdefasta obligationer. Finansministrar
äro så märkvärdiga. De tyckas
tro, att de äro en de! av den gudomliga
världsordningen, att staten som
låntagare skall göra väldiga vinster på
inflationen på försäkringstagares och
andra sparares bekostnad. Allt annat
uppfattas som naturvidrigt, någonting
som man inte ens behöver överväga.
Men, herr finansminister, det är ingen
don-Quixotisk ekonomisk tanke, att staten
med sina långa traditioner som pro -

Fredagen den 18 januari 1952 fm.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

fitör på penningförstöring, traditioner,
som ingalunda bara äro svenska, cn dag
börjar intressera sig för de många bedragna
småspararna, även om de inte
ha någon stark fackorganisation. En
närmare belysning av arten av regeringens
olika misstag i kampen mot inflationen,
en politik, som vi ofta kritiserat
under de gångna åren, får anstå
till kommande penningpolitiska debatter.

Ser jag i stället framåt, måste jag
konstatera att den gångna utvecklingen
redan inte bara medfört en levnadskostnadsstegring
av väldiga mått utan dessutom
i sig bär fröet till eu ny pris- och
kostnadsstegring, trots att prisnivån
t. ex. i Förenta staterna sedan ett halvår
tills vidare hållit sig tämligen stabil.
Medvetandet om risker av denna art
föranledde regeringen i somras att upptaga
förhandlingar med oppositionens
partier och organisationer, fackliga och
andra. Dessa förhandlingar syftade till
att åstadkomma cn grund för ekonomisk
stabilitet, bland annat genom att
överallt skapa förtroende för politikens
tillräcklighet som en förutsättning för
återhållsamhet och samförstånd på alla
håll. Det måste i dag konstateras, att
detta försök misslyckats. Regeringen visade
sig ur stånd till en samlande aktion.
Förtroendet för penningvärdet är
tyvärr ganska ringa, vilket ju framgått
av meddelanden rörande avtalsförhandlingarna,
detta trots att världsmarknadens
prisförhållanden, som jag nämnde,
äro vida mindre ogynnsamma än för ett
år sedan, så att en nämnvärd prisstegring
i Sverige borde kunna undgås.
Skulle priserna här i landet fortsätta
att stiga och stiga snabbare än i konkurrerande
länder —• vilket de gjort
under det senaste året —• så komma
stora delar av den svenska exportindustrien
i svårigheter. Det är minst av
allt ett intresse för arbetare och tjänstemän
eller någon annan grupp.

Å andra sidan måste man förstå löntagarna,
när de begära att bli skyddade

mot standardsänkning till följd av inflationen
och när de önska sin andel av
produktionsstegringen. Nog är det paradoxalt
att det första efterkrigsår, då
löntagarnas genomsnittliga standard
här i landet har blivit sänkt, är just
1951, det år då vår nationalinkomst
kvantitativt vuxit med så mycket som
ett tiotal procent. Att löntagarna, när
de träffa uppgörelser för 1952, inte kunnat
se bort ifrån hur inkomsterna utvecklas
för andra grupper är klart.
Tills vidare fortsätter i varje fall den
stora, man kan säga betydande nationalinkomststcgringen.
De extra konjunkturvinsterna
uppgå, såvitt man kan
bedöma, till något sådant som ett par
hundra miljoner kronor i månaden och
motsvaras endast till en del av förtjänst
på utlandets bekostnad. Till inte
ringa del är deras andra sida cn börda
på stora svenska folkgrupper. Det är
detta stora inkomstfördelningsproblem,
som vi i folkpartiet ha fäst uppmärksamheten
på. Vi ha krävt en extra uppoffring
av dem, som konjunkturerna ha
gynnat med väsentliga övervinster,
vilka särskilt finnas inom vissa exportnäringar.
Glöm inte att företag, som
arbeta på hemmamarknaden, sannerligen
få göra sådana uppoffringar genom
att en hård priskontroll omöjliggör en
prissättning som eljest skulle ge konjunkturvinster.
Varför skulle då en
uppoffring även av en del av de stora
extra inkomsterna på exporten vara
orättvis som det påstås ibland? Nej, det
är tvärtom väl motiverat. Genom att
staten tillföres en del av dessa vinster
får den ökade möjligheter att avlasta
trycket på de av konjunkturen ingalunda
gynnade folklagren. Det kan ske
genom en allmän skattesänkning och
genom att inte hela den tillfälliga höjningen
av konsumtionsvarupriserna uttages
av konsumenterna.

Rådc genom sina direkta verkningar
för löntagarna, även om dessa inte iiro
oerhörda, och av psykologiska skäl synes
det mig att en sådan politik bör

Nr 2.

Fredagen den 18 januari 1952 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

verka i rätt riktning vid de stora uppgörelserna.
En för både företag och anställda
i längden ogynnsam förskjutning
uppåt av både produktions- och
levnadskostnader kan därigenom till
större eller mindre del undgås.

Hänsyn till rättvisa och allmänintresse
talar alltså bestämt för åtgärder
av detta slag. När folkpartiet vill beakta
konjunkturernas häftiga verkningar
på inkomstfördelningen, följa vi en
linje som liberalism och frisinne i vårt
land verkat för under årtionden. Hur
falskt skorrar inte våra motståndares
tal om den plötsliga radikalisering av
folkpartiet, som skulle bestå i hänsyn
till inkomstfördelningen och alla folkgruppers
intressen vid utformningen
av den ekonomiska politiken. Liberalismen
kämpade redan före sekelskiftet
mot de konservativas belägenhet att
genom höga indirekta skatter och importtullar
lägga bördorna på de mindre
bemedlade. Vi ha accepterat en starkt
progressiv beskattning. Att vi anse
skattetrycket alltför hårt för alla grupper
än en annan sak. Folkpartiets arbete
för att det mindre jordbruket skall
få sin andel av inkomsterna samt vår
strid för folkpensionens realvärde och
för småspararnas intressen kan också
nämnas. Vad är allt detta annat än en
strävan att se till att välståndshöjningen
i rimlig utsträckning kommer de
breda lagren till del? Varför skulle inte
detta gälla även den produktionsökning
som nu pågår? Särskilt som det
kan ske utan att hindra den fortgående
konsolidering av företagen och utveckling
av näringslivet som är ett allmänintresse.
Det är vår fasta övertygelse
att ett samhälle byggt på enskilt näringsliv
och äganderätt befäster sin
ställning i folkmedvetandet, när det visar
sig kunna beakta de olika folkgruppernas
intressen och därigenom det helas
bästa.

I dessa frågor liksom i andra måste
naturligtvis regeringen stå vid de uppgörelser
den träffat eller få dem änd -

rade utan otillbörligt hot. De för år

1951 gjorda uppgörelserna om räntelös
bindning av stora exportinkomster lia
träffats efter uppgift från regeringen
att ingen konjunkturvinstskatt var ifrågasatt
detta år. Detta är ett skäl bland
flera varför skatten inte bör göras
retroaktiv utan gälla år 1952. För detta
senare år bör det vara möjligt att uppnå
en samordning av överenskommelserna
och konjunkturvinstskatten. Vad
dennas konstruktion beträffar, utgår
jag ifrån att regeringen kommer att väsentligt
ändra det framlagda förslaget.
Bl. a. måste ett tillräckligt utrymme
lämnas för en höjning av inkomsterna
över 1948 och 1949 års nivå på grund
av naturlig utveckling. Penningvärdets
förändring bör beaktas även vid behandlingen
av avskrivningarna. Avsättning
till pensionsfonder får inte behandlas
så snävt som i förslaget. Det
är lätt att se, att i dessa och ett par
andra avseenden förslaget kan ändras
så att det motsvarar sitt syfte.

Genom att staten tillföres en del av

1952 års ännu till sin storlek inte kända
konjunkturvinster ökas utrymmet
mer eller mindre för en sänkning av
den allmänna inkomstbeskattningen.
Vad vi i folkpartiet önska är inte en
ökning utan en sänkning av det totala
skattetrycket. Vi vilja avväga det
efter skatteförmåga och tro inte någon
på allvar vill bestrida, att plötsliga av
rustningskonjunktur och krig förorsakade
konjunkturvinster, som uppgå till
väldiga belopp månad efter månad, ha
en större skattekraft än vanliga inkomster.

Tyvärr intar finansminister Sköld
den hållningen att det inte går att sänka
skattetrycket ens så mycket som ett
genomförande av skatteutredningens
majoritetsförslag innebär. Det skulle
belasta nästa budgetår med ca 160 miljoner
kr. Det är kanske lämpligt att
kasta ett öga på hur finansministern
har lyckats med sina tidigare uppskattningar
beträffande utrymmet för sänk -

Fredagen den 18 januari 1952 fm.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

ta skatter. För budgetåret 1950/1951
diskuterade vi saken här i kammaren

1 maj 1950. Jag tillät mig då uttrycka
den uppfattningen, att finansministerns
uppskattning av den summa inkomstskatten
skulle tillföra statskassan, 2 200
miljoner kronor, var alltför låg. Finansministern
bestred bestämt detta.
Det gällde det budgetår, som skulle
börja ungefär sex veckor därefter. Ja
nu ha vi fått se resultatet, som herr
Sköld bär har redovisat. Det blev inte

2 200 miljoner kronor, det blev 2 000
miljoner kronor. Att engångsinflationen
blev större än finansministern då
tänkte sig påverkade inkomsterna endast
under tredjedelen av detta år och
kan alltså ingalunda förklara hela denna
stora skillnad. När man skall bedöma
finansministerns pessimism vid
dessa uppskattningar är det emellertid
särskilt lämpligt att se på utvecklingen
av budgeten under innevarande budgetår
1951/1952, ty det var ju finansministerns
huvudargument mot folkpartiets
förslag om en skattesänkning,
ett argument, som gjorde så stort intryck,
att vi inte fingo stöd från de
andra oppositionspartiernas sida i vårt
krav. Finansminister Sköld sade: Det
är bevisat, att det inte går att nu genomföra
den av folkpartiet föreslagna
skattesänkningen med bibehållen balans
av budgeten. Finansministern
kunde i maj 1950 bevisa detta för budgetåret
1951/52.

Ingen lärer påstå att finansministern
till dagligdags här i kammaren saknar
självsäkerhet. Men den gången var han
tiodubbelt säker, så säker att han lurade
både bondeförbund och höger alt
rösta mot folkpartiets skattesänkningsförslag.
I valkampanjen 1950 idisslades
dessa hr Skölds påståenden om och om
igen på ett sätt som kan ske endast
med mycket osmältbara ting. Hur har
det nu gått? Jo, sedan diverse utgiftsökningar
beaktats och reservationsmedelsförbrukning
med 200 miljoner kronor
fråndragits, väntar finansminis -

tern ett budgetöverskott på över 1 000
miljoner kronor, mångdubbelt mer än
vad den av folkpartiet föreslagna skattesänkningen
skulle kostat. Det var ju
för det året, skola vi säga mellan 50
och 100 miljoner kronor. Är finansministern
förvånad över att hans auktoritet
som budgetuppstiillare blivit än
mer skamfilad än den var?

Nu vill jag strax göra den reservationen
att en viktig minuspost i detta
sammanhang på ett överraskande sätt
utelämnats av finansministern i hans
uppsiällning. Jag tänker på det belopp
varmed inflödet av kommunala skattemedel
i statskassan under finansåret
överstiger utbetalningarna av tidigare
insamlade medel. Det synes röra sig
om ungefär femhundra miljoner kronor
under detta finansår. Alltså staten
tar in av kommunernas medel över 500
miljoner kronor mer än den betalar ut
och sätter sig — om man så vill —
i skuld till kommunerna med 500 miljoner
kronor. Dessa pengar tillhöra
kommunerna, inte staten. Under tidigare
år har det i regel inte alls varit
så här stora belopp, varmed staten ökade
sin skuld, men nu äro de som synes
mycket betydande. Man skulle väntat
att finansministern i sin redogörelse
och budgetuppställning tagit hänsyn
till dessa belopp. Men det gör han inte.
Han är som en kassör i två föreningar
med delvis samma medlemsstock som
blandar ihop de båda föreningarnas
kassor. Avgifterna till bägge föreningarna
tas nämligen upp på en gång. Den
statliga föreningen överlämnar först
med ett par års eftersläpning slutredovisning
till den kommunala. Under tider
av stigande inkomster tar kassören
i regel upp mer i kommunala avgifter
än han samtidigt betalar ut till den
kommunala föreningen. Men skillnaden
inräknar han t. v. i den statliga
föreningens överskott! Vad skall man
säga om den sortens bokföring? Finns
det någon annan person med två kassörsuppdrag,
som så litet vinnlägger

Nr 2.

Fredagen den 13 januari 1952 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

sig om att inte bokföringsmässigt blanda
ihop kassorna? Jag tror det inte.
Tyvärr har herr Sköld lyckats vilseleda
en stor del av pressen och även
en och annan av mina partivänner.
Den omständigheten att en del inflytande
medel under tider av stigande
inkomster är kommunernas pengar
tycks finansministern ämna ta hänsyn
till först när den statliga skulden skall
återbetalas.

Vi ha ju sett det i tidningsrubrikerna,
där siffror nämnts om budgetöverskottets
storlek, siffror som just äro baserade
på att finansministern inte klart
markerat betydelsen av det faktum jag
nyss påpekade.

Det säges nämligen, att man av den
anledningen får räkna med stigande utbetalningar,
men det är ju en helt annan
sak. Staten ökar, som jag sade, enligt
riksräkenskapsverlcets beräkning sin
skuld till kommunerna innevarande finansår
med ca V2 miljard kronor och
nästa finansår med ungefär 1U miljard
kronor.

De faktiska budgetöverskotten bli så
mycket mindre. Varför redovisas inte
detta? Skulle någon kassör i två föreningar
ursäktas för en sådan oklarhet
som herr Sköld här gör sig skyldig till?
Vill finansministern till varje pris undanhålla
de svenska kommunerna dessa
siffror för att inte fresta dem till skattepolitiska
slutsatser, som illa rimma med
hans intentioner? I så fall har man
även misslyckats vad Stockholms stad
beträffar. Den därvarande socialdemokratiska
oppositionen har som bekant
ätit av frukterna från kunskapens träd
och tyvärr tappat balansen.

Jag är ledsen att behöva säga det:
Herr Sköld verkar fullkomligt ointresserad
av att lämna en budgetredovisning
som kan begripas av svenska folket.
Med hänsyn till kommunmedlen bli
budgetöverskotten, om man i övrigt accepterar
finansministerns kalkyler, i år
ca 600 miljoner kronor minus vissa

eventuella subventionsutgifter, alltså
fortfarande en betydande sunnna men
långt mindre än vad det svenska folket
hittills trott på grundval av redovisningen.
Nästa år, budgetåret 1952/53,
skulle överskottet bli ca 700 miljoner
kronor plus inkomsten från en konjunkturvinstskatt,
minus framför allt den
ökning av löne- och pensionskostnaderna
och ökning av folkpensionsutgifterna
samt av eventuella subventionskostnader
som kan komma. Jag har då följt
herr finansministern i hans vana att belasta
budgeten med utgifter på äldre
reservationsanslag fastän medel redan
finnas anvisade för dem. Överskotten
bli alltså långt mindre än de summor som
figurerat i tidningsrubrikerna. Å andra
sidan har finansministern på svaga
grunder höjt avskrivningarna av nya
kapitalinvesteringar med så mycket som
255 mijoner kronor, mest för att omedelbart
avskriva stora tilläggslån för bostadsbyggande,
som det skulle räcka
med att nu avskriva i mindre utsträckning.
Härtill kan läggas att herr Skölds
tidigare misstag rörande inkomstberäkningarna
för de direkta skatternas del
gör det omöjligt att tillmäta hans motsvarande
uppskattningar för 1952/53 den
vikt som eljest vore naturlig.

Jag är fullt på det klara med, herr
talman, att alla beräkningar under tider
som de nuvarande måste bli ovissa,
men till den ofrånkomliga ovissheten om
en del siffrors storlek kommer den tydligen
avsedda ofullständigheten och
oklarheten. Jag döljer inte, att jag finner
ett sådant förfaringssätt oförsvarligt,
alldeles särskilt i en demokrati som
vår. Men i herr Skölds personlighet
finns som bekant vissa autokratiska
drag. Måhända finner han som i det
gamla Kina lämpligt att de statsfinansiella
hemligheterna förbehållas en inre
mandarinkrets. Till denna räknar han
i så fall efter statsverkspropositionen
att döma inte riksdagen eller dess bevillningsutskott.
Jag undrar om ens alla

Fredagen den 18 januari 1952 fm.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

regeringens ledamöter höra dit. Kanske
skall kunskapen om svenska statens finanser
vara förbehållen en enda stor
mandarin, vars namn jag av vördnad
inte ens vill nämna. Det börjar med
bokstaven S. Endast en sak förefaller
klar av herr Skölds siffersammanställning.
Även nästa finansår kommer —
om intet oförutsett inträffar — att visa
ett mycket väsentligt överskott. Särskilt
gäller detta om en konjunkturvinstbeskattning
täcker någon del av mera tillfälliga
utgifter, som eljest få finansieras
på annat sätt. Utrymmet för en skattesänkning
av den omfattning, som 1949
års skatteutredning föreslagit, och litet
till, bör alltså vara betryggande.

Mot denna naturliga slutsats stegrar
sig finansministern. Han vill inte lova
någon skattesänkning alls för närvarande,
och bondeförbundets ledamöter
i regeringen tyckas snällt finna sig i
vad herr Sköld bestämmer. En stor del
av budgetöverskottet beror på tillfälliga
statsinkomster, säger han, och kan därför
inte användas för en permanent
skattesänkning. En egendomlig föreställning!
Herr Sköld är så rädd för att
en skattesänkning inte skall kunna bevaras,
att han inte vågar genomföra den
förrän dess permanens förefaller alldeles
säker. Säkerhet därom kan man ju
aldrig få. Han är så rädd för alt kanske
i framtiden behöva höja skatterna till en
viss nivå från en lägre sådan, att han
bibehåller dem vid denna höga nivå
även när det inte behövs. .lag företräder
en rakt motsatt uppfattning. Svenska
staten bör inte ha permanenta budgetöverskott
och onödigt höga skatter, därför
att en del inkomster äro tillfälliga.
Det är ju för övrigt också en del av utgifterna.
Om man sänker skatterna när
det kan ske med väl bevarad balans
och t. o. in. med icke ringa överskott
blir risken mindre för nya stora utgifter
i framtiden. Förutsättningarna för
ett bevarande av rimliga skatter förbättras.
Just den sunda obenägenheten

att höja skatterna igen verkar som en
påtryckning att hålla igen med utgiftsstegringarna.
Om nu herr Sköld tror så
mycket på budgetöverskottens betydelse
i kampen mot inflationen måste jag fråga
honom: Duga inte tillfälliga statsinkomster,
som skapa ett tillfälligt budgetöverskott,
som medel mot en tillfällig
överkonjunktur? Det är detta som finansministern
nu inte tycks vilja taga
konsekvenserna av.

Någon har liknat den under skatter
dignande svenske skattebetalarens väg
vid en ökenvandring. Främst på ledarlcamelen
kommer i så fall Per Edvin
Sköld. Då och då passeras, om jag fortsätter
bilden, en oas av stora budgetöverskott,
som väl skulle tillåta karavanen
att stanna och släcka sin törst.
Men ledarkamelens ryttare tillåter ingen
uppfriskande vila. »Det är inte säkert
att vi finna nya oaser av budgetöverskott
längre fram», säger han, »och då
skola vi heller inte stanna vid de näraliggande
oaserna.» Ja, så underlig är
ledarens plan. Till och med ryttaren på
kamelen nr 2, bevillningsutskottets ordförande,
herr Adolv Olsson, vågar blygt
viska, att nog kunde skattebetalaren få
läska sig med en liten, liten dryck av
sänkta skatter. Men hans ord do bort
med ökenvinden och tyckas inte nå den
mäktiges öron. Karavanen vandrar vidare
med allt tyngre bördor. Man och
man emellan börjar man emellertid fråga
sig, om detta är rätta sättet att leda
karavanen.

Jag kan inte här nu närmare diskutera
en lämplig skattesänknings omfattning
och konstruktion. För inkomstskattens
del är det naturligt att utgå
ifrån den kompromiss, som uppnåddes
i skattekommittén under herr Adolv
Olssons ledning. Det blir en skattereduktion
med något över en tiondedel,
såvitt jag förstår. Men dessutom synes
det mig ytterst angeläget att för förvärvsarbetande
hustrur sambeskattningseffcktcn
minskas i större utsträck -

•i

Andra kammarens protokoll 1952. Nr 2.

Nr 2.

Fredagen den 18 januari 1952 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

ning än majoriteten eller högerreservanten
föreslagit och i närmare överensstämmelse
med folkpartireservationen.
Vad majoriteten där föreslår är
ju nästan ingenting.

Vad förmögenhetsskattens sänkning
beträffar sätter jag i främsta rummet
kravet att det från denna extraskatt fria
beloppet höjes, inte bara från 30 000
kronor till 40 000 kronor för ensamstående
— därom råder ju enighet i
kommittén — utan till 60 000 kronor
för äkta makar. Mig förefaller det obegripligt,
att två människor som reservkapital
och bidrag till sin åldersförsörjning
inte skola anses behöva mer
än en. Tro bevillningsutskottets ordförande
och hans partivänner, att två
gamla leva lika billigt som en?

Sammanfattningsvis vill jag om herr
Skölds sätt att sköta sitt ämbete säga,
att han mera förefaller vara skatteminister
än finansminister och tror sig
vara duktigare ju mera han kan slå vakt
om höga skatter och stora budgetöverskott.
Han tänker inte mycket på att
vad saken gäller inte bara är statens
ekonomi utan hela folkets ekonomi, och
det motiverar en annan avvägning än
den han gör. Det förefaller t. o. m. som
om regeringen hotade det svenska folket
med skattestegringar under vissa
förutsättningar, en sak, som inte tilldragit
sig tillräckligt stor uppmärksamhet.
Finansministern skriver så här:
»Om den internationella överkonjunkturen
består, får man räkna med ett
konstant inflationstryck i vårt land. I
ett sådant läge, där större nominella
inkomststegringar kunna komma att
uppnås än vad våra reala resurser tilllåta,
föreligga väsentliga risker för en
kumulativ löne- och prisstegringsprocess.
Beroende på arten av de inflationsdrivande
faktorer, som påfordra
motåtgärder från statsmakternas sida,
komma dessa åtgärder att utformas som
vinstbegränsande eller köpkraftsbegränsande.
»

Med kännedom om regeringens sätt

att betrakta de köpkraftsbegränsande
åtgärderna förefaller det som om man
i främsta rummet syftade till att regeringen
under angiven förutsättning
övervägde att ytterligare höja skatterna.
När alltså den otillräckliga allmänekonomiska
politiken släpper fram ett inflationstryck,
synes regeringen överväga
t. o. m. ytterligare höjt skattetryck.
Det vore emellertid av intresse,
om finansministern kunde dementera
denna nära till hands liggande tolkning
och förklara vad dessa vaga uttalanden
egentligen syfta på.

Vi äro alla överens om här i landet
att sparande och kapitalbildning äro
grundläggande för de ekonomiska framstegen.
Men vi veta bra litet om hurudan
sparandets sammansättning är och
hur den liar förändrats. Vilka grupper
av enskilda personer spara och hur
mycket? Vilka äro de viktigaste sparmotiven?
Hur stort är företagssparandet?
Har det i huvudsak karaktär aven
restpost, som försvinner under dåliga
tider med dessas mindre vinster? Hur
går det i så fall med bostadsbyggandet
vid sämre konjunkturer? Dessa och
andra frågor behöva besvaras. För vår
ekonomiska politik kunna få saker vara
så viktiga som att sparandets struktur
blir ordentligt belyst. Ordna den saken,
herr finansminister! Lägg inte in denna
uppgift i den stora penningvärdeutredningen
utan sätt i gång så snart som
möjligt!

För en planmässig ekonomisk politik
är kännedom om sparandet viktig.
Ibland undrar man om regeringen verkligen
strävar efter planmässighet. I
varje fall åstadkommer den ofta raka
motsatsen. Vår produktion stiger och
stiger, och ändå få vi svårare och svårare
i det svenska samhället att skaffa
oss de ting vi mest behöva: bostäder,
skolor, sjukhus, vägar m. m. Detta tycks
vara karakteristiskt för vårt nuvarande
snedbelastade välstånd. Troligen ligger
förklaringen till stor del i att vår socialistiska
regering under de senaste

Fredagen den 18 januari 1952 fm.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

årtiondena inte i tid insett vilken avgörande
betydelse en tillräcklig kapitaltillgång
bär. Det är där skon framför
allt klämmer. Det är på grund av
bristen på kapital som vi måste begränsa
investeringarna så hårt.

Det har varit dåligt med planmässigheten
i övrigt också. Ecklesiastikministern
tycks nu äntligen ta itu med
extraordinära åtgärder för att öka lärartillgången,
för att kunna utvidga
läroverksundervisningen, bl. a. för att
senare få fram en ökad tillgång på kvalificerad
arbetskraft av olika slag. Jag
vill då erinra om att både vi i folkpartiet
och andra inom oppositionen
för länge sedan slagit larm i denna fråga.
Det är snart tio år sedan man från
akademiskt håll föreslog inrättandet av
ett prognosinstitut, som skulle ge möjligheter
att ingripa i tid. Men statens
kvarnar mala onekligen långsamt.

Hur många gånger har man inte inför
sådana erfarenheter anledning att förvåna
sig över att det finns människor
så blinda, att de trots alla erfarenheter
vilja att staten skall ta hand om stora
delar av produktionsmedel och näringsliv
och dessutom genom regleringar
»öka samhällets inflytande», som det
heter. Att bekämpa en statssocialistisk
utveckling och främja social trygghet i
ett samhälle med mera frihet och snabbare
framsteg framstår för mig i dag
lika starkt som i min ungdom som den
centrala politiska uppgiften på det ekonomisk-sociala
området. Om den saken
ej stått klar för mig skulle jag troligen
aldrig kommit att ägna mig åt politiskt
arbete. Men låt mig understryka, att
uppgiften är dubbelsidig. Att hindra
ödeläggande socialistiska misstag är
bara den ena sidan. På lång sikt är den
naturligtvis alltid aktuell, även om den
ibland undanskjutes, vilket är mycket
välkommet. Men att höja standard och
trivsel för hela folket och därigenom
sätta kulturens värden och fördjupad
frihet inom räckhåll för alla, det är den
andra lika viktiga uppgiften, som emel -

lertid nära sammanhänger med den
första. Om man på sina håll skulle tappa
detta mål ur sikte och i ekonomisk
utveckling se ett självändamål, som inte
får störas av sådana sociala hänsyn, då
kunna vi i folkpartiet inte vara med.
Vi tro oss genom en positiv politik inom
näringsfrihetens ram motverka en
socialistisk utveckling långt mer än som
vore möjligt genom en annan hållning.
Visst förstår jag därför, att socialdemokraterna
ha många skäl att önska att
vi i stället skulle ägna oss åt ett sterilt
nejsägeri till lättnad för deras arbete
om och när de en gång åter aktualisera
sitt f. n. lyckligt bortglömda, mycket
dammiga partiprogram.

Som en karikatyr på en rationell och
planmässig ekonomisk politik måste
jag beteckna statsministerns tanke att
begränsa kreditgivningen till de västeuropeiska
länderna och samtidigt
tvinga över svensk export till Förenta
staterna och uppnå båda dessa ting genom
att på export av alla varuslag till
icke dollarländer lägga en generell exportskatt,
som för att få någon effektivitet
måste bli mycket kännbar.

Det verkar som om statsministern
trodde att näringsidkarna bara behövde
besluta sig för att sälja till Förenta
staterna, för att den saken skulle vara
klarad. Omöjliggöres t. ex. verkstadsindustriens
export till gamla inarbetade
marknader i Europa, uppkommer
omedelbart en svensk export av dessa
produkter till Förenta staterna, tycktes
statsministern mena. Jag är ledsen
att jag inte kan finna något annat träffande
ord för detta än dilettanteri.
Skulle svenska exportnäringar, som sedan
årtionden med möda och kostnader
upparbetat en marknad, t. ex. i
Västeuropa, berövas kanske eu väsentlig
del därav för att de höga priserna
på pappersmassa ge oss ett betalningsöverskott
på dessa länder? Nog förstår
för övrigt envar, vilka risker eu sådan
politik med en svensk »straffskatt» på
den svenska exporten till Västeuropa

Nr 2.

Fredagen den 18 januari 1952 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

m. fl. länder skulle medföra. Dessa länder
skulle i hög grad irriteras. De skulle
resonera som så: »Nu ha vi inte bara
att betala höga priser på svenska skogsprodukter,
utan vi skola också bestraffas
med att betala överpris på andra
svenska varor.» Det skulle ligga nära
till hands för dessa länder att försöka
övertala Förenta staterna att ställa så
mycket massa till Europas förfogande,
att priset på skandinavisk massa kunde
pressas ned t. ex. med 1I3. Därmed skulle
de svenska bekymren för överskott
i vår betalningsbalans ha borttagits på
ett för oss ytterst obehagligt sätt. Men
någon väsentlig exportökning på Förenta
staterna skulle näppeligen ha
framkallats.

Många andra skäl kunna anföras mot
den Erlanderska idén. Vi måste räkna
med möjligheten av en väsentlig konjunkturavmattning
för en del industrigrenar,
kännbar både på export- och
hemmamarknaden och allvarlig nog
även om den inte skulle bli så långvarig.
En exportskatt av här angivet slag kan
innebära, att man lägger sten på börda.
Jag vädjar därför till finans- och handelsministrarna
att se till, att det inte
föres en oklok och oförsiktig politik
som gör allvarlig skada. Riskerna för
svenskt näringsliv äro för närvarande
sannerligen stora nog utan att regeringen
skall hota med exportskatter,
som för massor av företag skulle kunna
på en gång omintetgöra vad som med
arbete och kostnader uppbyggts under
åratal.

Herr talman! Jag har hittills mest
uppehållit mig vid några betydelsefulla
ekonomisk-politiska frågor, som inta en
central ställning ur budgetsynpunkt.
Det finnes naturligtvis många andra
spörsmål, som beröras i budgeten och
som äro förtjänta av behandling, men
av hänsyn till tiden skall jag inte nu
ingå därpå. Jag tänker på en sådan sak
som folkrörelsernas verksamhet och
statens ställning till denna. Vilken oerhörd
betydelse ha inte dessa folkrörel -

ser haft för det moderna svenska samhällets
utveckling och för den andliga
och fysiska kulturens höjande. Jag är
anhängare av den största sparsamhet
med statens medel, men jag undrar om
inte regeringen på flera punkter visat
en något för stor njugghet vid utmätande
av anslag just till folkrörelserna.
Särskilt tänker jag därvid på det frivilliga
folkbildningsarbetet, som vi inom
folkpartiet vid flera tillfällen velat ge
ett bättre stöd. Även när det gäller anslagen
till idrottsrörelsen och nykterhetsrörelsen
bör ett övervägande i positiv
anda ske, med hänsyn tagen även
till det försämrade penningvärdet.

När jag här talar om folkrörelser, som
arbeta under formen av mer eller mindre
fasta organisationer, vill jag även
göra en reflexion av helt annat slag.
Ingen tvekan kan råda därom att t. ex.
de fackliga organisationerna ha betytt
oerhört mycket för att ge arbetare,
tjänstemän och företagare en friare och
mera oberoende ställning. Särskilt uppenbart
är detta för löntagarnas del.
Organisationerna ha ökat friheten. De
ha också lyckligtvis här i Sverige i stort
sett visat en sådan självtukt och respekt
för individens frihet att eljest ofrånkomliga
konflikter hittills varit ganska
sällsynta. Skulle emellertid en eller annan
organisation visa tecken att överge
denna inställning och mot enskilda medlemmar
eller f. d. medlemmar tillämpa
metoder, som kränka deras väsentliga
frihet och självbestämmanderätt, då
hoppas jag att den allmänna opinionen
och organisationerna själva i synnerhet
reagera mycket bestämt däremot. Vi ha
anledning att vara på vår vakt mot missbruk
av detta slag. Endast därigenom
värnas både organisationernas och individernas
frihet.

När jag är inne på frågan om organisationsväsendet,
vill jag påtala den i
de senaste månadernas debatt framträdande
socialdemokratiska benägenheten
att förmena hantverkare, köpmän och
andra småföretagare rätten till trygg -

Fredagen den 18 januari 1952 fm.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

hetsskapande organisationer, även när
dessa icke kunna anses strida mot samhällsintresset.
Varför skall ena hälften
av svenska folket ha organisationsrätt
men icke den andra?

Herr talman! Jag skall tillåta mig att
sammanfatta några väsentliga synpunkter
på vårt lands läge och regeringens
misstag.

1) Den häftiga prisstegringen, kraftigare
än i de flesta andra jämförbara
länder, utgör en förkrossande dom över
regeringens otillräckliga och felaktiga
politik när det gäller att försöka motverka
inflationen. Regeringens stora ansvar
härvidlag måste fastslås.

2) Genom konjunkturerna har Sverige
gynnats, och en stark ökning av varumängden
har ägt rum. Produktionsstegringen
fortsätter. Det är önskvärt att för
framtiden alla medverkande folkgrupper
få sin andel av framåtskridandets
frukter, liksom de ju få visa återhållsamhet
under svåra tider. Denna tanke
bör vara vägledande vid utformningen
av den ekonomiska politiken.

3) En väg att ge även många av de
hittills tillbakasatta och missgynnade en
förbättring är en allmän skattesänkning.
Medel härför finnas i det stora budgetöverskottet,
särskilt som en del tillfälliga
statsutgifter kunna täckas av tillfälliga
statsinkomster.

4) Inflationen har urholkat och reducerat
värdet av många statliga, kommunala
och enskilda pensioner, ränteinkomster,
försäkringsbelopp och sociala
förmåner. Vi inom folkpartiet begära
en noggrann översyn rörande de
orättvisor, som därigenom åstadkommits,
och möjligheterna att i någon mån
avhjälpa dem. Det är inte rätt att staten
genom inflationen skaffar sig fördelar
på vissa gruppers bekostnad, för övrigt
sådana som till största delen bestå av
mindre bemedlade. Det är eu finansministrarnas
yrkessjukdom att alltför
liitt acceptera sådant.

5) Ett fritt näringsliv, som arbetar
under socialt ansvar och beaktar såväl

företagens som de anställdas och samhällets
intressen men som så litet som
möjligt hindras av tyngande regleringar,
erbjuder större möjligheter att ge alla
folkgrupper frihet, trivsel, trygghet och
stigande standard. Därför resa vi i folkpartiet
obönhörligt motstånd mot försök
till en socialistisk politik genom
statsmonopol och byråkratiska regleringar.

6) Erfarenheterna av den socialdemokratiska
regimens försök till s. k.
planmässighet, dirigering av näringsliv
och samhällsliv, äro ogynnsamma. Trots
den nuvarande rikliga varutillgången
utmärkes läget snarast av oförmågan att
skaffa de bostäder, skolor, sjukhus och
vägar, som vi allra bäst behöva.

Vårt folk får nu bära följderna av en
socialistisk regims bristande förståelse
för den enskilda kapitalbildningens betydelse.
Här måste en ändring ske. Sparandets
fördelning på olika typer och
dess betingelser behöva klargöras och
ett krafttag tagas för att bringa landet
ur nuvarande föga planmässiga bristsituation
i fråga om t. ex. bostäder.

7) Vårt välstånd beror i hög grad av
den svenska exporten. Statliga exportskatter
på alla exportvaror skulle, vissa
marknader undantagna, vara ett svårt
slag mot exporten och ett oförsvarligt
misstag. En betydande del av vår export
har redan nu ingen onödigt stor
konkurrenskraft, och åtgärder av angivet
slag skulle därför bl. a. tendera
till att framkalla arbetslöshet.

8) Om jordbrukspolitikens mål att
bereda den jordbrukande befolkningen
trygghet i den likvärdiga standardens
tecken råder enighet liksom om förcningsrörelsens
stora betydelse. Folkpartiet
vill såsom hittills so till att det
mindre jordbrukets folk får sin tillbörliga
andel av inkomsterna.

9) Ehuru stor sparsamhet bör iakttagas
med statens medel, böra folkrörelserna,
såsom det frivilliga bildningsarbetets
organisationer och idrotts- och
nykterhetsrörelserna, behandlas med

Nr 2.

Fredagen den 18 januari 1952 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

något mindre njugghet när det gäller
anslagen till deras verksamhet.

Till sist vill jag understryka, att den
viktigaste uppgiften av alla naturligtvis
är att landets frihet och fred kunna bevaras.
Det oroliga världsläget gör därför
en fortsatt förstärkning av vårt försvar
nödvändigt och motiverar en konsekvent
utrikespolitik på alliansfrihetens
grund. En väsentlig sida därav är
en positiv svensk medverkan i arbetet
inom Förenta Nationerna.

Herr HJALMARSON: Herr talman! Det
läge, som nu råder i världen, måste
mötas med en systematisk förstärkning
av vårt försvar och med en svensk utrikespolitik
som ger vårt land de utrikespolitiska
förutsättningarna för det
stöd vi komma att behöva vid en eventuell
konflikt samtidigt som den medverkar
till att stärka fredens krafter i
världen.

Detta har sagts många gånger förut.
Konkret kan det i dag räcka med att
uttala en glädje över att flottplanen
framlagts. Det är också värdefullt att
försvarsministern utlovat ett program
för långtidsplanering av kustartilleriet.
Det är önskvärt att detta program snarast
möjligt framlägges, då beträffande
åtskillig materiel nu saknas de erforderliga
fortifikatoriska anordningarna.
Samtidigt vill jag förbehålla mig kritik-
och förslagsrätt i fråga om den
planerade omläggningen av de värnpliktigas
utbildning och vissa för vår
försvarskraft väsentliga materielanslag.

Riksdagen får ju senare tillfälle att
diskutera utrikesministerns insatser i
Förenta Nationerna. Vi ha därvidlag
bestämda erinringar i åtskilliga punkter,
men jag skall inte nu ingå därpå.

Efter inkorporeringen av bondeförbundet
känner sig regeringen tydligen
stärkt. Den fortsätter sin politik utan
nämnvärd hänsyn till att inte bara
bondeförbundet utan också vårt ekonomiska
läge kan ändra sig. Denna poli -

tik medför en koncentration av den
faktiska beslutanderätten till ett litet
antal politiska instanser. Ingreppen i
människornas dagliga liv bli alltmer
omfattande. I allt större utsträckning
måste var och en av oss ta hänsyn till
de dekret som regeringen behagar utfärda.
Detta gäller inte endast företagarna,
vilka ju stå under speciell uppsikt
här i landet, utan också alla andra
medborgare. Regeringspolitiken socialiserar
främst förutsättningarna för den
ekonomiska verksamheten, men i sista
hand även betingelserna för vårt dagliga
liv.

Regleringsekonomien nalkas nu den
fas i sin utveckling, då ingripandena
måste riktas mot allt känsligare punkter.
Även om de direkta ransoneringarna
avskaffas, glider man under utvecklingens
tryck mot en faktisk begränsning
i det fria konsumtionsvalet.
Den statliga priskontrollen minskar urvalet
av de varor människorna verkligen
vilja ha och lockar dem att använda
sina pengar till att köpa mindre nödvändiga
saker. Den är ett dåligt surrogat
för den effektiva konkurrens, som
regleringsekonomien förhindrar. Vad
man än må säga närma vi oss vidare
ett läge, där en statlig dirigering av arbetsmarknaden
kan framstå som erforderlig.
Regeringen kan deklarera, att
den inte tänker ransonera bostäderna,
men fortsätter den som förut, blir en
bostadsransonering ofrånkomlig.

Den nuvarande skattepolitiken ger
nödvändigheten av ett permanent statligt
tvångssparande till resultat. Ingriper
man godtyckligt -— i den ofta missbrukade
rättvisans namn — mot vissa
inkomster, riskerar man att få löpa linan
ut mot en av politikerna bestämd
fördelning av nationalinkomsten. Att
bondeförbundet kan medverka till en
sådan utveckling hör till de stora gåtorna.

Det svenska samhället är i trängande
behov av ett program för frigörelse från
reglerings- och dirigeringstänkande

Fredagen den 18 januari 1952 fm.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen in. m.

och från politikernas dominerande inflytande.
Händelseförloppet har självt
fört det dithän.

En politik, som gör anspråk på att
kunna dirigera ett helt lands ekonomi,
som vill förändra inkomstfördelningen
genom plötsliga ingripanden, som vill
leda produktionsinriktningen, som vill
dirigera om exporten och kontrollera
importen, borde ha ett säkert sakligt
underlag. Den måste veta, att den kan
nå de åsyftade resultaten och ha fasta
utgångspunkter för sina framtidsbedömningar.
Har regeringen detta? Låt
mig citera: »De olika ländernas ekonomiska
liv är så sammanflätat i världshushållningen
att möjligheterna för ett
land — särskilt för ett land som Sverige
med dess dominerande utrikeshandel
— att isolera sig från inflytelser utifrån
äro mycket små.» Denna principdeklaration
om centraldirigeringens begränsade
möjligheter är ett gott uttryck
för en borgerlig uppfattning. Den levereras
emellertid av statsrådet Sköld,
som därmed i själva verket slår sönder
en av grundpelarna för sin egen politik.
*

Man ämnar skaffa sig hållpunkter för
samhällsingripanden genom att göra
utkast till en budget för hela folkhushållet,
meddelade finansminister Wigforss
år 1948. Det har sedan dess också
skett årligen i en så kallad nationalbudget.
En officiell undersökning om
pålitligheten i dessa budgeter har givit
närmast förintande resultat. Det är ju
marginalförändringarna budgeten skall
beskriva, men hittills har den misslyckats
därmed. Felen ha varit för grova.
Profetiorna om framtiden ha inte slagit
in.

I år ha felmarginalerna ansetts vara
så stora, att till och med de politiker,
som göra upp budgeten, ha nöjt sig
med att prestera »ett allmänt diskussionsunderlag»,
vilket dock märkvärdigt
nog ansetts vara av betydelse för
den ekonomiska planeringen i samband
med statsverkspropositionens fi -

nansplan. För de särskilt i år avgörande
posterna, export och import, framläggas
inga beräkningar utan närmast, enligt
vad de ansvariga själva säga, »en
blandning av prognoser och siffermässiga
uttryck för — om man så vill
säga — godtyckligt preciserade förutsättningar».

På vanlig svenska betyder detta, att
regeringen inte har annat underlag för
sina krav på att få reglera tillvaron för
oss än allmänna förhoppningar och lösa
antaganden. Den vet inte mera om framtiden
än vi vanliga människor men gör
trots detta anspråk på att kunna dirigera
hela landets ekonomi. Som en
månghövdad kapten Carlsen står regeringen
på sin politiks Flying Enterprise
— dess stora vågstycke. Det är
bara den skillnaden att regeringen tror
sig själv bestämma kursen.

Regeringens egna experter räkna med
alt medborgarna år 1952 skola betala
35 öre i skatt på varje krona, med vilken
deras inkomst stiger, i stället för
25 öre i fjol. Detta är en skatteskärpning,
som riksdagen aldrig har beslutat,
en skatteskärpning, som främst
drabbar människor, som vilja göra en
extra arbetsinsats. Det är en ökning i
skattebördan, som knappast något politiskt
parti skulle våga taga ansvaret för.

Samma sak kan uttryckas på ett annat
sätt. När 1949 års skatteutredning
enhälligt hemställde, att skattetrycket
måtte återföras ungefär till den höjd
som riksdagen beslöt år 1947, beräknade
den det s. k. inkomstbortfallet för
staten till 265 miljoner kronor. Finansministern
uppger nu, att reformen med
1952/53 års siffror skulle kosta 480 miljoner
kronor.

Vi äro tydligen alla principiellt överens
om nödvändigheten av en skattesänkning.
Regeringspartierna gömma
emellertid sin vägran att ge besked om
tidpunkten för skattesänkningen bakom
ett långt och invecklat resonemang om
de s. k. budgetutsikterna.

Nr 2.

Fredagen den 18 januari 1952 fin.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

Låt mig i korthet precisera min uppfattning.

För det första: Högern föredrar en
omedelbar skattesänkning framför fortsatt
överbalansering.

För det andra: Högern kräver ett
helt annat allvar i försöken att minska
statens utgifter än hittills. Vi föreslå
en medveten begränsning av den
statliga verksamheten inom en angiven
ram och undantaga därvid endast utgifterna
för försvar, folkpensioner och
barnbidrag.

För det tredje: Vårt land är i det
läget att man måste pröva varje utgift
från den utgångspunkten att det inte
längre är möjligt att via skärpta direkta
skatter öka statens inkomster.

För det fjärde: En skattesänkning
resulterar icke endast i inkomstbortfall
för staten. Förbättringar av deklarationsmoralen,
stärkt arbetsvilja och
minskat skattetänkande komma tämligen
snart att leda till ökade reella inkomster
för det allmänna.

För det femte: Källskattesystemet

ger en övergångstid.

På en punkt håller jag med finansministern.
Tillfälliga statsinkomster
böra inte användas för mer bestående
utgifter utan endast för sådana med
klart avgränsad giltighetstid. Högern
har godtagit tanken på tillfälliga subventioner
för att möta det underskott
i jordbrukskalkylen som uppkom genom
den dåliga skörden i höstas. Härtill
böra tillfälliga inkomster kunna användas
liksom till de tillfälliga bostadssubventionerna.
Dessa utgifter äro —-jag markerar det än en gång — av
engångsnatur, och de få inte komma
igen.

I motsats till herr Sköld betraktar
jag däremot inte sparstimulerande åtgärder
som subventioner. Det är fråga
om mycket obetydliga återbetalningar
till spararna av de väldiga summor den
förda ekonomiska politiken och skattepolitiken
ha berövat dem.

Det har talats mycket om de orättvisor
vid inkomstfördelningen, som
uppkommit därigenom att främst skogens
folk fick en säkerligen övergående
förbättring i sina förhållanden. Man
har diskuterat särskilda ingripanden
för att vrida inkomsterna rätt igen.
Vad är dock dessa s. k. snedvridningar
mot de belopp, som man under åren
har tagit ifrån spararna? Man har
aldrig hört att någon har föreslagit
särskilda skatter för att ge spararna
deras rätt. Vad som nu överväges är
främst åtgärder till förmån för nyspararna,
men om de gamla spararna
skulle få en släng med av sleven är
sannerligen ingen olycka skedd.

Tillåt mig sedan fråga: Var finns
bondeförbundet just nu i skattefrågan?
Står bondeförbundet där det har stått
tidigare eller virvlar det bara runt i
det breda kölvattnet efter herr Sköld?
Är el-skattens sänkning nog för bondeförbundet?
Då får jag säga, att man
nöjer sig med en blygsam avbetalning.

Representanter för båda regeringspartierna
— alltså såväl socialdemokrater
som bondeförbundare — ha suttit
i 1949 års skatteutredning'' och föreslagit
att skattelindringar skulle komma
till stånd nu. Detta är ett löfte till svenska
folket, som inte får svikas eller
skjutas upp till en oviss framtid. Våra
svenska utredningar anses ha en nyttig
uppgift att fylla genom att sammanjämka
stridiga uppfattningar, men vad
tjänar det till om ett enhälligt utlåtande,
avgivet under ledning av bevillningsutskottets
högt aktade ordförande,
bara blir hyllpapper i kungl. finansdepartementet?
Beslut måste fattas
redan i vår, inte om en omfördelning
utan om en allmän sänkning av
skatterna.

Finansministerns egna experter yttra
efter att ha framhållit att ingen
ännu kan överblicka resultaten av årets
löneförhandlingar: »Preliminära antaganden
eller räkneexempel ha visat sig
vålla större skada än gagn, emedan de

Fredagen den 18 januari 1952 fm.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

gärna betraktas såsom en auktoriserad
anvisning om den samhällsekonomiskt
riktiga löneutvecklingen.» I detta konstaterande
ligger en djup sanning, som
tyvärr inte tycks ha trängt riktigt in
i finansministerns medvetande ännu.

Redan i höstas, då löntagarnas heliga
siffra var 4 procent, varnade vi för
den sortens procentingripanden i fria
förhandlingar. Vi ha samma inställning
i dag, även om det heliga talet nu ligger
någonstans mellan 5 och 6)4 procent.
Vi tro inte, att den sortens moraliska
påtryckningar gagna en lugn
utveckling.

Värre än osäkerheten i dessa procentuella
gissningar är emellertid själva
tankegången bakom dem. Man tycks
inbilla sig, att förhandlarna på arbetsmarknaden
skulle fästa avgörande vikt
vid allmänna nationalekonomiska talesätt
eller vid löften om statsingripanden
mot andra medborgare i samhället
och att löntagarna skulle nöja sig med
att staten får konjunkturskatter och investeringsavgifter
i stället för att de
själva få löneförbättringar. Så går det
inte till i verkligheten. Där resonerar
man inte om dessa allmänna planer
mot skogsägarna och exportindustrien,
utan där diskuterar man konkreta frågor,
lönefrågor.

Förmodligen kommer under denna
riksdag ett välkommet förslag att stärka
de i allmän tjänst anställdas förhandlingsrättsliga
ställning. Att så sker
är nyttigt och nödvändigt, men det är
än väsentligare att förhandlingsrätten
inte förvandlas till en tom formalitet,
sett ur de många organisationsmedlemmarnas
egen synpunkt. Att ha rätt att
förhandla får inte bara vara rätten att
lämna ifrån sig sin beslutanderätt till
ett litet antal damer och herrar i toppen
som sitta och samordna. Detta
måste betyda att de många medlemmarna
ute bland tjänstemän och arbetare
ha ett direkt inflytande på sina
egna angelägenheter. Det är inte vare
sig lämpligt eller klokt att finansdepar -

tementet förvandlas till ett slags högsta
lönedomstol, som på osäkra grunder
fäller sina utslag om måttliga eller
omåttliga löneförändringar. Just på löneområdet
är centralisering och specialisering
särskilt farlig, både ur samhällsekonomiens
och organisationsfrihetens
synpunkt. En sådan utveckling
fördärvar det fria förhandlingsväsendet,
som ju är en av de största tillgångarna
i den svenska demokratien.

På sistone har gång på gång inträffat,
att lönetvister, där offentliga organ
varit parter, ha fått särskilt elakartad
karaktär. Vi måste på detta område söka
oss fram till en ordning, där tvisterna
kunna bli avgjorda om möjligt
utan öppen strid och utan irriterande
långdragning. Det senaste exempel, som
aktualiserar detta önskemål, är konflikten
med sjukgymnasterna. Sedan utgången
av år 1949 har det rått ett avtalslöst
tillstånd för sjukgymnasterna.
Den 24 mars 1950 avbrötos förhandlingarna
mellan parterna. Är det rimligt
att en överenskommelse icke har kunnat
nås sedan dess?

Mellan raderna i finansplanen kan
man läsa en påtaglig fruktan för en ny
devalveringsvåg i Europa. Erfarenheten
har lärt oss hur nödvändig svensk
rörelsefrihet i sådana situationer är.
Jag frågar därför finansministern: Vilka
åtgärder har regeringen vidtagit för
att ge oss möjlighet att vid en ny devalveringskris
gå vår egen väg, och hur
stämma dessa planer med tanken på införande
av exportavgifter? Med den sortens
avgifter kan man knappast dirigera
exporten. Det är inte exportavgifter
på andra marknader man behöver
för att öka vår dollarreserv. En
sak är också säker: inte stå åtgärder
av detta slag i god överensstämmelse
med andan i våra internationella förpliktelser.
De framkalla faran för motåtgärder
från andra länder och minska
vår exports konkurrenskraft, vilket
snabbare än man tror kan ge kraftiga
utslag.

Nr 2.

Fredagen den 18 januari 1952 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

Regeringen räknar själv med ytterst
osäkra utsikter för vår export. Exportföretagen
äro redan nu belastade med
skatter och bördor i andra former, som
gå löst på tusentals miljoner kronor.
Exportnäringarna, som ha att möta en
känslig och lättrörlig utrikesmarknad,
ha ett speciellt behov av att åtminstone
ha trygghet här hemma. Denna främjas
inte av plötsliga ingrepp eller pålagor
i form av konjunkturskatter och avgifter.
Exporten är för ögonblicket hönan
som värper guldägg. Den slaktar man
inte, även om det finns politiker, som
sätta värde på en hönsstek särskilt
inför de extra ansträngningar som
den väntade valrörelsen kommer att
medföra.

I oktober förra året fingo trävaruexportörerna
löfte om att förändringar
i prisutjämningsavgifterna för deras
exportvaror skulle ske först efter samråd
med dem. Någon kallelse till sådant
samråd har enligt uppgifter i tidningspressen
därefter icke avhörts. Den
1 januari 1952 kl. 00.00 infördes så prisutjämningsavgifter,
väl att märka utan
övergångsbestämmelser. Den 4 januari
på eftermiddagen fanns kungörelsen
inte att få. Resultatet blev allmän förvirring
och att exportörerna ålades att
betala en avgift, som i regel icke torde
kunna uttagas av den utländske köparen.
Detta är en retroaktiv beskattning
och ingenting annat. Den är icke förenlig
med bevillningsutskottets principiella
uttalande från år 1945, att avgifter
icke skola kunna uttagas med retroaktiv
verkan. Inte heller är den förenlig
med rättssäkerhetens principer. En
enda exportör skulle på en enda last
ha förlorat 18 000 kronor. Han lyckades
emellertid komma ifrån sin retroaktiva
skatt •— genom 36 ilsamtal med
olika myndigheter i Stockholm — därför
att över hälften av hans fartyg var
lastat när klockan slog 12 på natten.
Men hur går det för alla de andra?

Hur går det över huvud taget för de
allt fler medborgare, som kollidera med

licenssamhället, för de branscher eller
enskilda som bli alltmer beroende av
tillstånd, regleringar och reglementeringar
för sin gärning och utkomst? Vi
hade nyligen ett uppmärksammat skattefall,
där för frågans bedömande fullkomligt
ovidkommande omständigheter
utnyttjades för att styrka att staten alltid
har rätt. Det dyker ständigt upp nya
fall som exempel på att den enskildes
rätt sitter allt trängre. Man finner ett
dispensförfarande för att nödtorftigt
laga de värsta revorna, men nåd och dispens
äro en dålig ersättning för lag och
rätt. Allmänna opinionen vakar, säger
man, tyvärr dock med en betydande
överdrift. Allmänna opinionen håller på
att tröttna. Det växer fram i allt vidare
kretsar en resignationens anda —
en vana att rycka på axlarna åt orätt
som inte rör just mig själv.

Jag beskyller ingen för att medvetet
främja denna utveckling mot tilltagande
rättsosäkerhet. Den är i allt väsentligt
ett resultat av den statliga maktkoncentrationen
inom samhället. Ersätter
man regler som gälla lika för alla
med speciella tillstånd för var och en,
omöjliggör man en rättsordning i vedertagen
bemärkelse. Vi få välja mellan
rättssamhälle och regleringssamhälle.

Begrepp som rättsordning och rättssamhälle
ha hittills huvudsakligen nyttjats
i högtidstal och akademiska diskussioner.
Dock är det i grunden fråga om
praktiska och vardagliga spörsmål i alldeles
särskild grad. Det rör sig om
trygghet mot övergrepp och godtycke
från det allmänna i arbetet, i ägandet,
i det dagliga livet. Det rör sig om garantier
för att den som har rätt också
får rätt — även mot den allsmäktiga
staten. Från s. k. vetenskaplig synpunkt
kan det kanske bestridas, att var människa
har ett eget område av rättigheter,
som inte ens den mest maktmedvetna
stat får kränka. Men det kan inte
bestridas från praktisk och mänsklig
synpunkt. Vi ha rätt att vara och bli
ägare av en bit jord utan att begära

Fredagen den 18 januari 1952 fm.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

nådigt tillstånd, att bygga oss ett hem,
att sätta i gång och bygga ut ett företag,
att behålla vad vi själva sparat
ihop utan att behöva gå i ständig ängslan
för fortskridande penningvärdeförsämring.
Vi ha rätt till trygghet mot
statliga anspråk i efterhand, sedan vi
erlagt våra lagstadgade tributer till stat
och kommun. Dessa rättigheter äro lika
elementära och lika samhällsnödvändiga
som de, om vilka man sluter högtidliga
internationella traktater.

Frihet och rättssäkerhet betinga varandra
ömsesidigt. Vad vi nu måste göra,
det är att medvetet planera för att vidga
den medborgerliga friheten. Endast
härigenom, det är min bestämda övertygelse,
kunna vi skapa en hållfast garanti
för rättsordningens bestånd och
vidare utveckling.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD: Herr talman! För
min del brukar jag aldrig diskutera
mina motståndares personliga kvalifikationer.
Det blir emellertid såvitt jag
förstår alltmer en vana från herr Ohlins
sida. Jag skall med kammarens tillåtelse
säga några ord om detta.

I dag fick jag t. ex. höra att jag är
en person med vissa autokratiska tendenser.
Detta betyder alltså, att jag har
en stor lust att bestämma ensam och
väl också får det. Det skulle väl också
betyda, att jag är väldigt svår att förhandla
med och att göra överenskommelser
med. Nu skulle jag vilja råda
herr Ohlin, som är så glad i alla slags
undersökningar, att försöka få en undersökning
till stånd rörande folks uppfattning
om möjligheterna att förhandla
sig till resultat med herr Ohlin eller
med mig. Det kan hända, att den undersökningen
skulle ge ett mycket överraskande
resultat för herr Ohlin.

Herr Ohlin gjorde ett nyårsuttalande
till den svenska pressen, i vilket han
förklarade att jag brukar säga, att jag
är en kraftkarl. Det har jag aldrig sagt.

Det är egentligen bara vissa borgerliga
tidningar som bruka säga detta, och
jag trivs inte med det uttrycket. Men
varför skall herr Ohlin nu komma med
ett sådant uttalande? Uttalandet upprepas
ju sedan gång på gång av de välsinnade
tidningarna, tills det verkar
vara sanning att jag brukar säga, att
jag är en kraftkarl. Ett annat exempel
är att herr Ohlin i dag sade, att vi i
regeringen äro dilettanter. Han syftade
då på det handelspolitiska området. Jag
skall inte säga någonting om detta. Men
herr Ohlin har här tillåtit sig, vilket är
både hans rättighet och skyldighet, att
kritisera det sätt, på vilket jag gjort upp
budgeten. Nu har jag i en eller annan
egenskap varit med om att göra upp
budgeten till 22 riksdagar. Herr Ohlin
har visst varit med en gång. Man kan
naturligtvis fänka sig, att någon skulle
fråga, vem av oss två som verkligen är
dilettant på detta område. Det är farligt,
herr Ohlin, att fortsätta med den här
taktiken. Jag skulle bara i all vänlighet
vilja säga: Försök att låta bli detta, ty
det är rätt meningslöst.

Herr Ohlin har en metod som består
däri att hur många gånger man i denna
kammare än diskuterat en sak, så kommer
han alltid tillbaka till den och upprepar
i stort sett alldeles detsamma som
han har sagt många gånger förr. Herr
Ohlin yttrade här i dag någonting om
ett idisslande om och om igen av
osmältbara ting. Jag undrar, om inte detta
ständiga idisslande av vad folkpartiet
kan anklaga regeringen för, herr Ohlins
egna hugskott och folkpartiets stora
förutseende just är ett sådant idisslande
av osmältbara ting eller om det är någonting
annat. Ja, att det är någonting annat
förstår jag. Det är en propagandametod
att upprepa saker och ting om
och om igen, även om de äro vederlagda.
.Tåg skall för min del inte tilllämpa
den metoden. Det ger mig också
anledning att låta bli att beröra åtskilligt
av vad herr Ohlin yttrat här i dag.
Jag har nämligen gjort mina invänd -

Nr 2.

Fredagen den 18 januari 1952 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

ningar flera gånger tidigare och det är
ingen mening att försöka upprepa dem
igen. Jag vill emellertid ta ett enda
exempel: den våldsamma prisstegringen
i Sverige, en prisstegring utan motstycke
i världen eller liur det nu var
herr Ohlin uttryckte sig. Både herr Ohlin
och jag äro ju emot sådana här internationella
jämförelser, men vi komma ändå
in på dem gång på gång. Om vi nu åter
skola göra en sådan här jämförelse så
är det sant, att om man tar år 1951, så
är prisstegringen i Sverige större äri
i de flesta andra europeiska länder.
Men vad säger detta? Det säger helt enkelt
ingenting, om man inte tänker på
vad som skett förut.

År 1949 inträffade först en devalvering,
i vilken åtskilliga europeiska länder
deltogo mer eller mindre. I de flesta
deltagande länderna föranledde devalveringen
ögonblickliga prisstegringar.
Vid midsommartiden 1950 följde sedan
krigsutbrottet i Korea. På detta krigsutbrott
följde ögonblickligen nya prisstegringar
i de flesta länder. I Sverige
höllo vi emellertid levnadskostnaderna
konstanta över 1949 och ända in
på sista kvartalet 1950. En hederlig
människa måste säga, att vår prisstegring
här i Sverige inte skall jämföras
med andra länders prisstegringar med
endast år 1951 som bakgrund. Man
måste åtminstone gå tillbaka till devalveringen.
Gör man detta finner man,
enligt en tabell som finns i konjunkturinstitutets
höstrapport på sid. 8, att
Sverige befinner sig i mitten på listan
över europeiska länder. Det finns lika
många länder, för vilka priserna stigit
mer, som det finns länder, där priserna
stigit mindre.

Jag vill här bara säga att jag tycker,
att den medvetna naivism, som herr
Ohlin gör sig skyldig till, egentligen är
en kränkning av kammarledamöternas
omdömesförmåga.

Jag skall inte längre tala med herr
Ohlin om det förflutna. Jag skall kanske
istället säga ett ord till herr Hjalmarson.

Jag fäste mig vid att herr Hjalmarson påstod,
att min politik bestod i ett krav
på att reglera och dirigera hela landets
ekonomi. Detta påstående vill jag betrakta
som en karikatyr av verkligheten.
Jag har inte så högt stigande planer,
herr Hjalmarson, och det har inte
heller det parti, som jag representerar.
Men hur stämmer nu det patos, med
vilket herr Hjalmarson framförde denna
uppfattning om vår politik, med det
samtidiga och naturliga kravet på att
staten skall tillgripa åtgärder för att
skydda penningvärdet? Detta kan
omöjligen ske med mindre än att staten
i vissa avseenden försöker dirigera hela
landets ekonomi. Vilka metoder vi än
använda — vare sig de äro generella
eller speciella — måste resultatet ändå
bli detsamma. Som ett belägg för sin
uppfattning — skulle jag kunna tänka
mig — tog herr Hjalmarson nationalbudgeten,
som han ville framställa såsom
ett instrument för ett försök till en
storartad dirigering. Han presterade sedan
en kritik av nationalbudgeten, som
ledde till att nationalbudgeten praktiskt
taget skulle vara utan betydelse.

År detta ändå inte att gå för långt?
När man försöker påstå, att nationalbudgeten
alltid slår fel, då får man ta
den uppgiften med en nypa salt. Man
kan säga att nationalbudgetens bedömning
av kvantiteterna aldrig slår rätt.
Det skulle vara att begära för mycket
om man sade, att den mänskliga
förmågan att profetera skulle vara så
stark, att man alltid skulle finna det
rätta beträffande kvantiteterna. Jag
skulle vilja säga att nationalbudgeten
i all sin ofullkomlighet i alla fall alltid
förutsäger tendensen, och det är väl
ändå ett ganska gott stöd för vår bedömning
att vi ha ett instrument, som
kan påvisa de troliga tendenserna.

Om vi nu t. ex. taga förra året, så
kunde man vid förra årsskiftet ganska
klart förutsäga, att vi skulle få en stark
stegring av jjriser och löner inom landet.
Beräkningen inom nationalbudget -

Fredagen den 18 januari 1952 fm.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

delegationen tydde vidare på en tillfredsställande
produktionsökning. Dessutom
ansåg man att våra exportpriser
skulle stiga mer än importpriserna.
Detta innebar, att landet kunde väntas
tjäna på utvecklingen inom utrikeshandeln
under år 1951; det kunde beräknas
att vi skulle få in mera utländska
valutor än tidigare och att vi inte behövde
ängslas för en stigande import.
Över huvud taget pekade uppskattningarna
i fjol på att landets tillgångar
skulle växa rätt betydligt. Ökningen
skulle dock endast i mindre utsträckning
gå till höjd konsumtion. Mycket
talade för att det skulle bli en vikande
konjunktur på konsumtionsområdet och
för de produktionsbranscher, som äro
direkt inriktade på konsumtionsvaror,
sida vid sida med ett uppdrivet vinstläge
i exportindustrierna. Man ansåg
sig därför vid förra årsskiftet kunna
förutsäga en splittrad eller delad konjunktur.

För min del skulle jag vilja säga att
erfarenheten visat, att de tendenser som
där förutsades slogo in — låt vara att
utvecklingen blev våldsammare än vad
man hade trott inom nationalbudgetdelegationen.
Jag skulle därför vilja understryka,
att det inte är rättvist att på detta
sätt utan vidare utdöma nationalbudgeten
såsom ett instrument för den ekonomiska
politiken.

Härefter ber jag att få gå över till
att tala litet om det, som egentligen är
dagens överläggningsämne, nämligen
den ekonomiska politiken under den
närmaste framtiden och den budget,
som nu lagts fram inför riksdagen. Om
man skall kunna ha en uppfattning om
inriktningen av den ekonomiska politiken
och om man skall kunna bedöma
budgetens sannolika utfall, då måste
man också göra en bedömning av konjunkturutsikterna.
Man kan säga att
detta är omöjligt, att det inte tjänar
någonting till med en sådan bedömning.
Vi måste dock i alla fall göra eu
sådan bedömning och taga en stånd -

punkt, annars är det omöjligt att över
huvud taget komma fram till några
riktlinjer för den ekonomiska politiken
eller en grund för budgeten. Det är
visst och sant att konjunkturutsikterna
i dag te sig mycket ovissa. Vi ha många
alternativ att välja på. De väsentligaste
av dessa äro: Kommer den utrikespolitiska
oron i världen att öka ytterligare?
Komma rustningsansträngningarna att
ytterligare forceras? Skulle detta inträffa,
då kan det väl inte undgås att
det kommer att gå en våg av inflationstendenser
fram över världen igen. Det
finns vissa tecken, som tyda på något
sådant. Vi kunna ju inte undgå att se, att
president Trumans budskap till kongressen
andas en fruktan för just en
sådan utveckling. Det kan emellertid
mycket väl hända att det går alldeles
tvärtom, att det blir en utrikespolitisk
avspänning, att man lugnar sig beträffande
rustningarna och att det därför
kommer att bli slut på varuknappheten
på åtskilliga områden samt att det kanske
blir prisfall och depressiva tendenser.
Detta kan också tänkas. Vi ha dock
faktiskt ingen som helst visshet om hur
verkligheten kommer att gestalta sig.
Vilja vi då välja en linje, vilket vore
då naturligare än att vi säga: I dag är
läget så och så. Vi märka att det finns
vissa tendenser åt olika håll, tendenser
som kunna tänkas komma att utvecklas
under det kommande året. Vi
välja sålunda detta alternativ. Det är
just detta vi gjort i den finansplan,
som presenterats för riksdagen i samband
med den nu framlagda budgeten.

Denna konjunkturbedömning går ut
på att det kommer att bli en ganska
splittrad konjunktur i Europa. Det
kommer att vara en ganska stark efterfrågan
på strategiska varor. Det
kommer att bli en avmattning på konsumtionsområdet,
inte minst tack vare
den ökade liberaliseringen av handeln.
Med all sannolikhet kommer det att
bli en god sysselsättning. Några lokala
svårigheter komma att uppstå, som

Nr 2.

Fredagen den 18 januari 1952 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

dock inte bli svåra att övervinna. Det
blir säkert ingen strukturell arbetslöshet.
Det kan även bli vissa exportsvårigheter
för somliga delar av vår industri,
och med all sannolikhet kommer
avmattningen på konsumtionsområdet
också att avspegla sig i en produktionsavmattning.
Jag tror att vi få
utgå ifrån detta, och det ha vi även
gjort. Vi få naturligtvis också taga hänsyn
till att det kan bli ändringar, och
vi måste vara beredda att ingripa om
så skulle bli fallet.

Tack vare de reserver, som skapades
under förra året — den starkt ökade
valutareserven och de ökade lagertillgångarna
— te sig utsikterna för
vår del inte på något sätt avskräckande
under nästa år utan i stället relativt
gynnsamma. Vi ha ett stort frågetecken:
Hur kommer inkomstbildningen
att bli under nästa år? De allra flesta
äro ju medvetna om att tendenserna
vid de avtalsförhandlingar, som nu pågå
och som komma att sättas i gång,
komma att betyda mycket för utvecklingen
under nästa år.

Herr Ohlin yttrade här, att regeringen
förhandlat med de fackliga organisationerna
och med de politiska partierna
och att dessa förhandlingar misslyckats.
Jag vet inte om jag skall skriva
under detta påstående. Vi skola dock
komma ihåg att vi varit överens om
att arbetsmarknaden i detta land skall
vara fri. Vi ha diskuterat och lagt fram
våra olika synpunkter, vi ha gjort utredningar,
som delgivits alla och vi
ha kommit överens om en gemensam
utgångspunkt för förhandlingarna. Såvitt
jag förstår har denna utgångspunkt
icke omfattats endast av regeringen
och löntagarsidan utan även av arbetsgivarsidan.
Den gemensamma utgångspunkten
är, att det kan vara rimligt
att löntagarna för detta år få en
kompensation för den eftersläpning,
som skedde förra året, och en rimlig
del av produktivitetsstegringen. Jag
tycker det är ganska bra att man kom -

mit fram till en sådan gemensam utgångspunkt
för diskussionen. Det är
klart, att det sedan föreligger delade
meningar mellan arbetsgivare och löntagare
om vad man skall mena med
denna utgångspunkt, hur stor eftersläpningen
är, hur stor del av produktivitetsökningen,
som löntagarna skola
ha, och det är ju detta man förhandlar
om.

Det har ifrån regeringens sida lagts
fram ett material som, så långt det är
möjligt, försöker belysa de resurser,
som stå till vårt förfogande under nästa
år. Nu tillkommer det parterna på arbetsmarknaden
att draga sina slutsatser,
och vi kunna för vår del bara hoppas,
att dessa slutsatser skola bli sådana,
att det blir möjligt för oss att
upprätthålla en stabil samhällsekonomi.
Så mycket tror jag vi kunna säga,
att om lönehöjningarna bli måttliga,
kommer det att finnas stora förutsättningar
för oss att upprätthålla stabilitet
i ekonomien. Att vi skulle kunna
upprätthålla denna stabilitet på det
sättet, att priserna icke komma att röra
sig, är ju omöjligt. Det är klart, att det
kommer att bli prisstegringar. Det kan
också hända, att det kommer att bli
prissänkningar. Det veta vi emellertid
mindre om nu.

Men trots att läget på detta sätt är
gynnsamt, få vi väl ändå fortsätta den
politik vi förut ha fört, nämligen att
hålla ögonen på lusten att investera
och på vinsterna, ty det är den andra
sidan av saken. Nu tror jag för min
del, att investeringsavgifterna komma
att bli ett gott komplement till byggnadsregleringen.
Jag vill också säga,
att de förhandlingar, som f. n. bedrivas
mellan å ena sidan riksbanken och
å andra sidan kreditinstituten, förefalla
att leda till det resultatet, att en
icke ringa del av affärsbankernas likvida
medel komma att bindas för vissa
tidsperioder framåt. Om det sker, ja,
då har man också i stort sett skurit av
möjligheterna för en finansiering kre -

Fredagen den 18 januari 1952 fm.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

ditvägen av en plötsligt uppflammande
spekulation, t. ex. i form av en forcerad
import, och jag tror att vi ha kommit
ett gott steg på vägen mot att få en stram
penningmarknad, som vi eftersträva.

Denna politik för begränsning av investeringarna
har ju inte funnit nåd i
oppositionens ögon. Den vill ju någonting
mera, och vad man vill är, att
man skall låta räntan stiga. Det ha vi
diskuterat utförligt för ett par månader
sedan, och det har inte kommit något
nytt till. Herr Ohlin talade med stor
iver och stort patos om denna politik,
och det kan man ju förstå. Han har ju
varit en Saulus, som för inte så lång
tid sedan blev omvänd till Paulus, och
det kan väl i någon mån motivera den
iver, som han numera visar på denna
front.

När det gäller att hålla ögonen på
vinsterna, så får jag säga att våra avtal
med skogsindustrierna om prisutjämningsavgifter
äro ett mycket verksamt
medel. De komma ju under detta år,
under förutsättning att det inte blir
några stora prisfall, att leda till att
mycket betydande belopp komma att
steriliseras. Jag tror inte att det i dag
är någon som träder fram här och säger,
att den sterilisering av prisutjämningsavgifterna,
som avsågs förra
året, har misslyckats. Den har programenligt
genomförts både formellt
och reellt.

Dessa prisutjämningsutgifter understödjas
av insättningarna på spärrkonto
av en del av skogsinkomsterna, och
det är också meningen att de skola understödjas
av den konjunkturskatt, på
vilken det nu arbetas. Det kan inte
vara någon mening för mig att här i
dag ta upp frågan om hur denna skatt
skall se ut, om den skall bli retroaktiv
eller ej. Det enda jag skulle vilja säga
till herr Ohlin är detta, att när herr
Ohlin tror sig kunna finna ett argument
för att slippa retroaktiviteten i
regeringens löften till skogsindustrierna
i samband med avtalen om prisut -

jämningsavgifter, så tror jag att herr
Ohlin har gjort en felspekulation. Det
är nämligen inte alls så klart vad dessa
utfästelser kunna innebära. Vad som
i detta avseende kan vara avtalat mellan
regeringen och industrien är en
sak som vi hålla på att närmare utreda.
Men jag skulle för min del vilja
säga, att om det finns några utfästelser
av betydelse, så hänföra de sig mera
till 1952 års inkomster än till 1951 års
inkomster. Skall herr Ohlin använda
det argumentet tror jag därför att
det blir lämpligt att han bestämmer sig
för att konjunkturskatten skall träffa
först 1953 års inkomster, och det kanske
står i stil med vad herr Ohlin i
verkligheten skulle önska.

Jag vet inte om det är någon som
tror och vill urgera, att inte tillgången
på sparmedel för mötande av investeringsbehovet
ökas genom budgetens
överbalansering och att vi ha ett medel
där att öka jämvikten i samhällsekonomien.
Den framlagda budgeten tillmötesgår
detta krav i någon mån, men
jag måste säga, att det är icke i lika
stor utsträckning som det var ens i
den riksstat, som riksdagen fastställde
i slutet av förra vårriksdagen. Det skall
inte på något sätt jämföras med det
verkliga utfallet av 1951/52 års budget.
Jag återkommer till detta litet längre
fram.

Jag skulle här bara vilja tillfoga, att
om man försöker konkretisera den betydelse,
som steriliseringen av vinstmedlen
och budgetens överbalansering
ha, så låt oss då bara observera, att
under 1951 liar det skett en sådan sterilisering
till ett belopp av minst 500
miljoner kronor och en överbalansering
av ungefär samma storleksordning.
Var och en, som vill vara ärlig
får nog säga, att vår penningmarknad
skulle vara väsentligt mindre stram än
vad den i verkligheten är i dag, om
icke dessa båda åtgärder hade blivit
vidtagna. Om konjunkturen blir något
så när bestående för det kommande året

Nr 2.

Fredagen den 18 januari 1952 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

— jag menar inte budgetåret utan det kalenderår
vi nu äro inne i — så komma
dessa belopp var för sig att stiga till
minst de dubbla beloppen.

Nu är det ju så, att frågan om de
inkomster, som komma att inflyta under
budgetåret 1952/53, är beroende av
efter vilken konjunkturuppskattning vi
gå. Det har inte varit någon här i dag
som har sagt, att statens inkomster äro
felaktigt beräknade. De äro beräknade
efter den konjunkturbedömning, som jag
förut har pekat på, och följer man den
framkommer det resultat, som vi nu här
ha påvisat. Men vi få ha klart för oss, att
det beror sedan, på utvecklingen, om dessa
beräkningar komma att hålla streck
eller ej. Blir det en inflationistisk utveckling,
blir det en starkare stegring av
inkomster och priser än vad som nu
är förutsatt, kommer det att bli större
statsinkomster. Komma däremot depressiva
tendenser att slå igenom, kommer
det att bli lägre statsinkomster —
det skall man ha klart för sig. Därför
kunna dessa beräkningar givetvis endast
vara riktiga, om de förutsättningar
slå in, varpå de bygga.

Nu har här från herr Ohlins sida
förts ett mycket stort resonemang om
tidigare budgetutfall. Han har hänvisat
till den skattediskussion vi hade på
våren 1950 och pekat på att jag då
hade den uppfattningen, att utfallet av
budgeten skulle bli väsentligt sämre än
vad det blev. Nu har herr Ohlin själv
medgivit, att en väsentlig orsak till
detta var, att Koreakriget bröt ut, att
människornas inkomster stego och att
skatteunderlaget steg. Om herr Ohlin,
som sedan förde ett så vidlyftigt resonemang
om kommunmedlen i statskassan,
hade tagit dem med i beräkningen, hade
han kanske fått full täckning för den
ändring, som inträdde. Men jag försäkrar
herr Ohlin, att jag förutsåg icke i slutet
av vårriksdagen 1950, att det skulle
bli krig i Korea. Det gjorde jag inte,
det måste jag till min skam säga. Om

herr Ohlin där hade en större profetisk
förmåga än jag, är det bra.

På samma sätt kan man naturligtvis
göra sig litet glad över att det budgetår
som nu löper kommer att ge ett
överskott, som är betydligt större än
vad vi någonsin tänkte oss. Det beror på
två ting: Koreakrigets verkningar, som vi
börjat se då budgeten fastställdes, men
framför allt den stora höjning av löner
och andra inkomster och priser, som inträffade
under fortsättningen av år 1951
och som vi vid riksstatens fastställande
ju inte hade någon egentlig uppfattning
om. Jag för min del skäms inte på något
vis att medge, att vi räknade fel, att
jag räknade fel. Jag vill bara säga, att
jag tror inte det stod i mänsklig förmåga
att komma till ett annat resultat
då.

Så ett par ord om den där sammanblandningen
av kassor. Herr Ohlin använder
då verkligen uttryck! Att han
inte polisanmäler mig för att jag sammanblandar
kassorna! Nu är ju saken
den, att när uppbördsreformen genomfördes
— och det är ju inte så många
år sedan — förutsåg man, att just detta
skulle komma att inträffa, att staten
under vissa år skulle få in mera kommunpengar
än vad staten enligt systemet
skulle komma att betala ut och att
under motsatta omständigheter staten
skulle komma att betala ut mera pengar
än vad staten fick in. Det sattes
aldrig i fråga att icke dessa pengar
skulle påverka statens budget. Om statens
inbetalningar blevo mindre än inkomsterna,
räknades det med att pengarna
skulle gå till statskassan, och om
det motsatta inträffade, fick staten bereda
sig inkomster för att kunna betala
ut pengarna. Den ordning som här
följs är alltså inte någon uppfinning
av mig eller någon föregående finansminister
utan är ett resultat av de beslut
som riksdagen har fattat. Jag har
bara gjort upp en budget efter de grunderna.
Om herr Ohlin är missnöjd med

Fredagen den 18 januari 1952 fm.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

det — jag vill inte säga att det inte
finns anledning att vara missnöjd —
får han väl komma med ett av sina
många krav på ny undersökning, och
så få vi väl tänka på saken. Faktiskt har
jag många gånger funderat över om den
nuvarande ordningen är så riktig.

Nu kan herr Ohlin försöka säga, att
detta skall visas i budgetuppställningarna.
Ja, men då få vi lägga om hela
budgettabulaturen. Jag vill dock fästa
uppmärksamheten på att det på sidan
17 i finansplanen noggrant har redovisats
hur kommunmedlen ingå i budgeten,
och därför behöver inte någon som
studerar finansplanen sväva i ovisshet
om hur det hänger ihop.

Låt mig nu komma tillbaka till vad
jag'' förut sade. Vi ha gått ut från en
viss konjunkturbedömning, och på
grundval av den ha vi kommit fram till
en viss inkomstberäkning. Från dessa
inkomster ha vi dragit de utgifter vilkas
belopp kunnat något så när fastställas
vid tiden för statsverkspropositionens
avlåtande till riksdagen. På så
sätt ha vi fått ett överskott, formellt på
1 050 miljoner och reellt på 950 miljoner
kronor.

Nu kan man naturligtvis säga, att våra
utgifter ha blivit för högt beräknade.
Det är just inte någon mer än herr
Hjalmarson som varit inne på det. Herr
Hjalmarson deklarerade i högstämda
ordalag högerns vilja att minska de
statliga utgifterna, och det är gott och
väl. Det ha vi hört många gånger. Jag
har varit nödsakad att vid åtskilliga
tillfällen säga, att resultatet av deklarationerna
har blivit vid Geschrei und
wenig Wolle, men nu blir det kanske
bättre. När jag sist såg talarlistan med
dess 40 namn, noterade jag att elva högerledamöter
efter herr Hjalmarson
komma att yttra sig. Det skall bli intressant
att när debatten är över summera
de förslag till nedpressning av
statsutgifterna som högerledamöterna
på det siittet ha mönstrat inför kamma -

ren, ty en så väsentlig punkt i högerns
program skall väl inte falla bort i högerns
inlägg i remissdebatten. Jag är
för gammal i detta game för att tro att
det blir så förfärligt mycket av den
saken.

Vi få väl nu gå ut från att vi förefalla
vara eniga om följande. Vi ha ett formellt
budgetöverskott på 1 050 miljoner
kronor — jag har ingenting emot att vi
gå ut från det formella överskottet —-men vi veta att alla utgifterna inte äro
redovisade. Det finns utgifter som inte
ha kunnat redovisas, och bland dem
gäller den största posten löneförhöjningar
åt de statsanställda och de konsekvenser
i fråga om pensionsförstärkningar
till de statsanställda som därav
följa. I dag veta vi inte hur stort det
beloppet blir. Det kan bli 200 miljoner,
det kan bli det dubbla. Jag vill inte
gissa, men jag skulle vilja föreslå herr
Ohlin att fråga herr Nihlfors, som ju
har en ställning i löntagarorganisationerna,
och jag skulle vilja be herr Hjaimarson
att fråga herr Kyling, vad dessa
löntagarrepresentanter ha för föreställning
om de löneförhöjningar, räknade i
procent, som de statsanställda kunna
få. Då får väl herr Ohlin fram ett procenttal,
och herr Hjalmarson får också
ett procenttal. Tag då och multiplicera
det talet med 31 miljoner, som är kostnaden
för en procents stegring av de
statsanställdas löner och därav föranledda
pensionsförstärkningar. Drag sedan
den uppkomna produkten från de
1 050 miljonerna. Drag sedan därifrån
ett lämpligt belopp för de jordbrukssubventioner
som vi äro överens om. Då
kanske herrarna finna att det budgetöverskott
som blir kvar är mycket,
mycket mindre. Det är ett faktum som
man inte kan komma ifrån. Det är därför
fullkomligt felaktigt att ge svenska
folket den föreställningen, alt det här
ligger 1 050 miljoner kronor på bordet
som kunna användas för skattesänkning.
Jag tror visst att det kommer att

3 — Andra kammarens protokoll 1952. Nr 2.

Nr 2.

Fredagen den 18 januari 1952 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

bli någonting kvar av budgetöverskottet,
men jag vet inte hur stort det blir
■— där kan man gissa fel på 100 miljoner
och mer.

Jag vill nu ställa den frågan: Är det
budgetöverskott, som sålunda uppkommer,
för stort? Det kommer såvitt jag
förstår att röra sig om mellan fyra och
sju procent av statens inkomster. Från
oppositionspartiernas sida har man vid
alla högtidliga tillfällen förklarat, att
man i nuvarande ekonomiska läge är
med på ett visst hudgetöverskott. Äro
fyra—sju procent av statsinkomsterna
ett för stort budgetöverskott? Jag tycker
absolut inte att det är för stort.

Nu vill oppositionen försöka få regeringen
att redan i dag binda sig för
ett genomförande av 1949 års skattekommittés
förslag. Det skulle innebära
att vi bunde oss för en minskning av
statens inkomster på ungefär en halv
miljard om året. Det är sant som herr
Ohlin har sagt, att inte hela minskningen
utan bara ungefär en tredjedel
kommer att drabba nästa budgetår, men
den kommer ju med hela sin styrka att
falla på budgetåret därpå. Vad veta vi
om statsfinansernas läge då? Det veta
vi ingenting om, och jag skall inte försöka
göra någon prognos, men säkert
är, att om denna skattesänkning skulle
med hela sin styrka genomföras under
nästa budgetår, skulle det icke bli något
budgetöverskott utan ett budgetunderskott.
Om vi binda oss för denna
skattesänkning, måste vi ju presumera
att det skall bli en minst lika stark
budget för 1953/54 som den budget för
1952/53 vilken nu ligger på kammarens
bord.

Det är lika bekymmersamt att det
budgetöverskott, som kommer att återstå
sedan vi ha betalat de statsanställdas
löner och pensioner och jordbrukssubventionerna,
helt och hållet kommer
att bestå av tillfälliga inkomster.
Jag tycker visst att det är lika bra om
budgetöverskottet består av tillfälliga
inkomster som om det består av ordina -

rie inkomster, herr Ohlin. I det avseendet
äro de tillfälliga inkomsterna precis
lika verksamma som de ordinarie,
men det är ju en sak för sig. Sådan som
budgeten föreligger — det är ingen som
har velat göra någon anmärkning mot
denna sak — kommer det lilla budgetöverskottet
att helt och hållet bestå av
tillfälliga inkomster, d. v. s. inkomstbortfallet
genom skattesänkningen
skulle kompenseras av tillfälliga inkomster.
Som jag flera gånger tidigare
har sagt är det emellertid så att dessa
tillfälliga inkomster härröra från skatter
som vi ha infört för att dämpa överkonjunkturen,
och det har hela tiden
varit vår mening att dessa skatter skola
avskaffas i samma takt som konjunkturen
mattas, och det vill åtminstone jag
stå vid.

Oppositionen kan kanske räkna med
att det kommer andra tillfälliga inkomster
i stället, och den kan säga, att det
alltid blir någon råd, men jag tror inte
att en regering kan se saken på ett så
lättfärdigt sätt.

Herr Ohlin använde en bild som man
skulle kunna säga hänförde sig till
ökenlivets romantik. Det väsentligaste
draget i den bilden var jag, ridande på
en kamel genom en öken med oaser. Nu
vill jag också teckna en bild, men jag
kan inte vara lika poetisk utan tar en
mera trivial bild. Jag tänker mig att
det är en person som önskar att han
skulle kunna köpa en liten fastighet.
Han hör på den, och han får veta att
det i betalningsvillkoren ingår att han
skall göra en årlig kapitalamortering på
3 000 kronor, eftersom han inte kan
skaffa alla pengarna kontant. Nu vet
han att inkomsterna av hans ordinarie
verksamhet, de inkomster som han kan
vara något så när säker på att få, inte
alls lämna något utrymme för en sådan
avbetalning, då de redan äro bundna
för andra ting som han inte kan
komma ifrån. Han skulle kanske kunna
göra den där avbetalningen i år,
tv han har tillfälligtvis litet extra in -

Fredagen den 18 januari 1952 fm.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

koinster, men han vet att de inkomsterna
falla bort, och han vet inte om
han får några andra inkomster i stället.

Naturligtvis vet jag mycket väl, att
det finns många personer, som ändå
skulle göra denna affär. Men jag vill
fråga: Kunna vi sköta statens affärer
på ett lika spekulativt sätt? Jag anser
för min del, att regeringen inte kan
göra det.

Regeringen erkänner emellertid, att
ett genomförande av 1949 års skattekommittés
förslag skulle vara mycket
nyttigt. Jag har där samma synpunkter
som herr Ohlin, nämligen att det skulle
vara skönt, om man kunde lösa sambeskattningsfrågan
på detta sätt. Det
skulle också vara en minst lika stor
fördel, om man för det stora flertalet
skattepliktiga kunde göra statsskatten
proportionell och slippa att höra talas
om marginalskatter i alla möjliga och
omöjliga sammanhang.

Nu framför man från oppositionens
sida som ett starkt argument, att man
skulle ha en oerhörd nytta av om regeringen
i god tid deklarerade en sådan
skattesänkning, därför att detta skulle
ha en gynnsam inverkan på de förda
förhandlingarna. Ja, men vi kunde väl i
alla fall inte gärna göra utfästelser i
sådan riktning, förrän vi hade något
förslag, så vi visste vad det rörde sig
om. När det förslaget kom på bordet,
frågade jag löntagarnas representanter,
huruvida ett genomförande av förslaget
i år skulle komma att få någon inverkan
på årets avtalsrörelser. Jag fick
då det beskedet, att det icke skulle få
någon inverkan. Detta är ganska naturligt,
eftersom skatteförändringen ju
icke kommer att träda i kraft förrän
den 1 januari 1953. Den träder alltså
icke i kraft under det år, för vilket det
nu föres avtalsförhandlingar. Ifrån regeringens
sida vilja vi ha en så stor
skattelättnad, som det ekonomiska läget
medger, men vi äro icke beredda att
i dag siiga, ad det kommer ett förslag
om skattereformens genomförande till

nu pågående riksdag. Vi anse, att vi
först behöva överväga frågan ytterligare
och göra grundligare undersökningar.
Vi måste ha klart för oss vilka
möjligheter det finns för att genomföra
skattereformen med bibehållande
av sunda statsfinanser. Jag tror inte
vi skola leka med den saken, ty sunda
statsfinanser ha en ofantlig betydelse
för våra möjligheter att bevara en ekonomisk
stabilitet. Vi anse, att vi behöva
den mycket bättre sikt över
framtiden, som någon tids ytterligare
uppskov skulle kunna ge oss. Jag
vill emellertid deklarera, att det är
regeringens avsikt att fatta sitt beslut
i så god tid att, om beslutet går i positiv
riktning, det skall komma ett förslag
till innevarande års vårriksdag. Vi
vilja också pröva både liur stor den
omedelbara skattesänkningen skulle
kunna bli och på vad sätt reformens
varaktighet skulle kunna tryggas. Jag
har visserligen åtskilliga gånger fått
höra, att det där sista inte skulle vara
så viktigt, ty när det inte går längre,
kunna vi ändra oss. Då glömmer man
emellertid att denna fråga inte bara
är ett enkelt fingrande på uttagsprocenten,
utan det är en omläggning av
skatteskalorna och mycket annat, som
man inte kan hålla på att ändra i
oupphörlighet.

På regeringssidan förstå vi mycket
väl, att vilket beslut regeringen än fattar
i denna fråga, komma vi att bli utsatta
för angrepp från oppositionen.
Vad som kommer att sägas om vi icke
lägga fram något förslag alls, ha vi redan
fått höra till leda. Det äro vi vana
vid nu. Om vi komma med ett förslag,
så äro vi också säkra på att från
oppositionen få höra: »Jaså, vi pressade
ändå fram förslaget till slut!» Jag
unnar gärna oppositionen nöjet alt göra
påståenden, som sakna grund i verkligheten.
Men det är ett faktum alt det
bakom vårt handlande ligger något
helt annat än rädslan för kritik. Vi ha
den fasta förvissningen, att det vikti -

Nr 2.

Fredagen den 18 januari 1952 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

gaste i dagens läge är att konsekvent
fullfölja den strama ekonomiska politiken,
för att därmed säkra ytterligare
stabilitet i landets ekonomi framdeles.
Det skulle vara mycket lättsinnigt att
släppa efter på den saken, i samma
ögonblick som det ser ut som om vi
skulle lia utsikt till framgång.

Men vi underskatta å andra sidan
inte betydelsen av ett minskat skattetryck.
Den skärpning, som penningvärdets
försämring härutinnan medfört,
bör icke få låsas fast. Regeringen
kommer att allvarligt söka utvägar för
en skattereform snarast möjligt, men vi
komma icke att göra det på bekostnad
av statsfinansernas sundhet. Vi frukta
ingalunda för folkets dom. Man har
tidigare här i dag framhållit, att 1952
är ett valår, men vi frukta icke att gå
till val, ty erfarenheterna visa att menige
man sällan vägrar att ge sitt förtroende
till den, som gör vad läget kräver,
även om åtgärderna för ögonblicket
icke te sig så särskilt populära.

Herr HJALMARSON (kort genmäle):
Herr talman! De ord, som jag begagnade
för att kritisera nationalbudgeten,
voro icke mina egna. De voro herr
Skölds. Det är nämligen finansministern
själv som förklarat, att underlaget
för kalkylerna är synnerligen bräckligt.
Herr Sköld yttrade nu, att socialdemokraterna
inte alls göra anspråk på
att kunna dirigera hela samhällsekonomien.
Det var en mycket blygsam och
försynt finansminister som här plötsligt
framträdde. Jag erinrar mig emellertid,
att det finns ett uttryck i arberarrörelsens
efterkrigsprogram, där det
sägs att socialdemokratien och den
socialdemokratiska ledningen göra anspråk
på att i regeringsställning kunna
leda den ekonomiska utvecklingen här
i landet. Är detta ett krav, som man
helt glömt bort?

Det var dock bara ett flyktigt ögonblick
som herr Sköld befann sig i den

sinnesstämningen, ögonblicket efteråt
förklarade han, att vi för att skydda
penningvärdet naturligtvis måste kräva
metoder, som reglera hela landets ekonomi.
Just det ja! När jag hörde herr
Sköld fälla detta uttalande, undrar jag,
om inte finansministern ändå har anledning
säga till sig själv ungefär detsamma
som löjtnanten sade till sin
brud, när de voro på väg upp till altaret
för att vigas: »För sjutton, Amanda,
håll takten!»

Den diskussion vi nu föra är just en
diskussion om metoderna. Skola vi ha
metoder, som reglera hela landets ekonomi,
eller skola vi ha metoder, som gå
ut ifrån att vi erkänna vår begränsning
härutinnan och anpassa oss därefter?
Det finns två vägar att gå. Den första
är den socialistiska regleringsekonomiens
väg med dess huvudpunkter: regleringar,
kontroller och höga skatter.
Tanken bakom den är, att den politiska
ledningen har en bättre överblick än
andra människor och att den därför
kan åstadkomma större planmässighet
i hushållningen. Detta har varit ett bärande
motiv. Erkänner man nu, som finansministern
gör, att man inte har
några säkra prognoser, så har man ju
dragit undan grunden för hela regleringsekonomien.
Om inte den politiska
maktutövningen är självändamål, varför
fordrar man då omfattande statliga
regleringar, när man är medveten om
att man i själva verket inte alls har
några säkra utgångspunkter för att bedöma
framtiden — i varje fall inte
bättre utgångspunkter än vad vi vanliga
människor ha? Slutsatsen måste då
bli, att de socialistiska metoderna äro
olämpliga. Vi måste ha en helt annan
metod, en metod som framför allt präglas
av smidighet, rörlighet och anpassning.

Jag fick en stark känsla av att herr
Sköld, trots alla reservationer, ändå har
den uppfattningen att man medelst den
reglerade ekonomien kan fixa allting.
Men eftersom ingenting kan fixas med

Fredagen den 18 januari 1952 fm.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

hänsyn tagen till allting, går det ständigt
på tok.

När man utgår från marknadshänsynen,
börjar man däremot med att erkänna
sin begränsning. Vad vi syfta till är
att påverka de allmänekonomiska förutsättningarna,
och medlen härför äro
en naturlig prisbildning, en penningpolitik
med rörlig ränta, lägre skatter,
stimulans åt sparandet och, inte minst,
fria avtalsförhandlingar mellan parterna
på arbetsmarknaden. Sådana avtalsförhandlingar
äro icke möjliga att bedriva
inom ramen för den politik, som
herr Sköld förordar.

Företrädarna för regleringsekonomien
tro på sina planer, men de tro mycket
litet på människorna. Med oss är
det precis tvärt om. Vi äro övertygade
om att man kan påverka de allmänekonomiska
betingelserna på sådant sätt,
att man mobiliserar de många människornas
frivilliga insatser för att skapa
ett vettigt ekonomiskt resultat. Vi
äro också övertygade om att, i ett land
med de goda ekonomiska resurser vi
ha, dessa fria ekonomiska metoder lämpa
sig betydligt bättre än den socialistiska
regleringsekonomien.

Herr talman! Till sist också några
ord om vad herr Sköld anförde beträffande
möjligheterna att nu införa en
skattesänkning. Man måste beundra den
uppfinningsrikedom, som regeringen
mobiliserar, när det gäller att hitta på
betänkligheter mot beslut om en skattesänkning.
Herr Sköld tornade upp de
framtida svårigheterna härför på varandra.
Allt annat kan man planera för,
menade herr Sköld, men att planera föiutrymme
åt skattelättnader är omöjligt.
Men låt oss se saken ur en annan
synpunkt — och därmed är jag inne på
vad herr Sköld sade om möjligheterna
att spara, när det gäller statens utgifter.
Finansministern vet precis lika
bra som jag, att förutsättningen för
ett sådant sparande är, att regeringen
tar ledningen. Men hur är det i verkligheten?
I andra sammanhang brukar

ju socialdemokratien beteckna den väldiga
ansvällningen inom vissa delar av
statsförvaltningen som en stor politisk
merit för partiet. I Morgon-Tidningens
kommentarer till statsverkspropositionen
noterar man, att mot det belopp
som nationalinkomsten uppgick till i
början på 1930-talet, 8 miljarder kronor,
nu stå 40 miljarder kronor, d. v. s. en
summa som är fem gånger större. Låt
mig för resten citera:

»Ett allmänt drag i utvecklingen —
här avses då närmast demokratiska jämförelseobjekt
-—• är att den statliga och
offentliga verksamheten expanderar i
vida snabbare takt än samhällsekonomien
som helhet. Noterar man, med all
reservation mot siffrornas jämförbarhet,
att mot en beräknad nationalinkomst
i början av 1930-talet på 8 miljarder
står nu en bruttonationalprodukt
på 40 miljarder, blir den senare siffran
fem gånger den förra. Ser man samtidigt
på statens budget, var slutsummorna
de första åren av 1930-talet 700 å
800 miljoner, nu 7 000 ä 8 000 miljoner.
För hela samhällsekonomien en femfaldigad,
för statens budget en tiofaldigad
siffra.»

Allt detta har regeringen kunnat
åstadkomma, men att lägga grunden för
skattesänkningar skulle den inte kunna
göra!

Nog finns det, herr talman, möjligheter
att planera och skapa utrymme
för skattelättnader, bara den goda viljan
finns hos regeringen.

Herr förste vice talmannen övertog
nu ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr OHLIN (kort genmäle): Herr talman!
1950 påstod finansministern, att
det var bevisat att budgeten skulle bli
underbalanserad, om man sänkte skatten
med 150 miljoner kronor. Nu redovisar
herr Sköld ett överskott på 1 000
miljoner kronor och säger, att han inte
förutsåg Koreakriget. Men herr finans -

Nr 2.

Fredagen den 18 januari 1952 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

ministern vill väl ändå inte på allvar
göra gällande att uppkomsten av hela
detta överskott beror på Koreakriget?
Jag har påpekat, att den höjda inkomstnivån
endast till en de! tagit sig uttryck
i resultaten för detta budgetår.

Jag skulle vilja ge finansministern
ett råd — eller kanske jag i stället skall
ge det åt statsministern: Välj in Koreakriget
som hedersledamot i det socialdemokratiska
partiet, ty det tycks vara
ett argument, som alltid kan tillgripas,
när det visar sig att man kommit med
påståenden, som äro i väsentlig mån
vilseledande.

Den omständigheten att kommunmedlen
icke redovisas i staten såsom
en skuld, när man ger en bild av budgetöverskottet,
försöker finansministern
motivera med att då skulle man
få lägga om bokföringen och allt möjligt
sådant.

Men, herr finansminister, det behövs
inte mer än några rader i kommentarerna
till budgeten för att klargöra att
staten detta år tagit in 500 miljoner
mer än man betalat ut. Nu säger ju
finansministern, att detta finns redovisat
på s. 17. Det finns det inte. Det är
fullkomligt felaktigt att slunga ut detta
påstående. Som jag redan nämnt i
mitt anförande finns det där påpekat,
att statens utbetalningar till kommunerna
äro i stigande. Men då man inte
samtidigt talar om hur mycket man tar
in av kommunala medel under samma
period är det alldeles omöjligt att därav
förstå, att staten under denna budgetperiod
sätter sig i skuld till kommunerna
med 500 miljoner och nästa budgetår
med 250 miljoner. Uppställningen
blir alltså på grund av denna underlåtenhet
alldeles vilseledande. Om jag
får använda finansministerns uttryckssätt
vill jag om påståendet att detta är
redovisat på s. 17 i budgeten säga, att
det är för kammarens ledamöter, som
mycket bra kunna läsa vad som står
där, kränkande för deras omdömesförmåga.

Beträffande prisstegringen säger finansministern,
att vi skola gå tillbaka
till tiden före devalveringen, och i så
fall visar det sig att av länderna i Paristabellen
befinner sig Sverige i mitten,
och det tycker han är ganska bra.
Jag hänvisar till att jag nämnde i mitt
anförande, att vi avskaffat subventioner,
som väl kunde beräknas inverka
till omkring två procent, och därmed
anser jag mig ha täckt mig mot finansministerns
kritik. Men hans yttrande
är i alla fall ett framsteg. I höstas sade
finansministern, att det var bara fem
länder här i Europa, som hade mindre
prisstegring än Sverige, men nu har
han ändrat sig. Kanske jag får påpeka,
att om man tar dessa OEEC-länder så
blir det, såvitt jag kan se, sex, möjligen
sju, som ha större prisstegring än
Sverige, medan de andra av de nitton
länderna ha mindre prisstegringar än
vi under den period, som finansministern
säger är den riktiga. Vilka är det,
som ha en större? Jo, Island, Österrike,
Frankrike, Nederländerna, Norge och
Danmark. Här ha vi en finansminister
i ett land, som inte deltog i kriget, vilken
konstaterar, att vi fått tjugofem
procents prisstegring på två år. Han
finner allt ganska gott, när han kan
konstatera, att sex av kriget hårt drabbade
länder, av vilka ett ännu är ockuperat,
haft större prisstegring än vi.
Nog är denna förnöjsamhet från finansministerns
sida rent otrolig. Men, herr
finansminister, det går inte att med
hänsyn till dessa siffror och på det
oriktiga sätt som skedde lägga in ett
indignerat tonfall. Siffrorna tala för sig
själva. Den falska indignationen hindrar
inte, att resultaten med hänsyn till
våra förutsättnifigar här i Sverige äro
mycket otillfredsställande.

Får jag nu bara säga några ord om
budgeten 1951/52 — jag får återkomma
till den i ett senare anförande. Jag konstaterar
då bara, att finansministern
missförstått mig alldeles när jag talade
om hans ritt på kamelerna i öknen. Jag

Fredagen den 18 januari 1952 fm.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

tänkte inte alls på någon ökenromantik.
Herr Sköld är ingen romantisk
shejk i alla fall, vilka egenskaper han
än må ha. Nej, det var en enklare bild,
närfrligen den att finansministern ville
leda oss förbi de möjligheter till statliga
skattesänkningar, som jag ansåg
mig ha påvisat finnas. Mannen som
köpte en fastighet eller lät bli tyckte
finansministern var en bra bild. Med
den finanspolitik och penningpolitik
som föres här i landet skulle denne
man göra mycket klokt om han köpte
fastigheten på skuld, ty realvärdet stiger,
och skulderna gå ned.

Beträffande skattesänkningen till sist
var det intressant att höra finansministern
säga: »Jag kan inte sänka skatterna
förrän jag fått förslag från utredningen.
»

Herr talman! Vi ha här i Sverige den
praxis att vi ändra uttagningsprocenten,
men finansministern inte ens tänker
på möjligheten att sänka uttagningsprocenten.
Men när det gäller att
genomföra det nya kommittéförslaget
ha vi fått upplysning om att han ögonblickligen
kommer att tänka på att
något höja skatteprocenten. Detta säger
en hel del.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD: Herr talman! Jag
skall inte säga så många ord till herr
Ohlin, men det är inte jag som fört
tankarna tillbaka till gångna tider. Det
är herr Ohlin som gör det gång på gång,
och det är det som gör att man blir
tvungen att, låt vara högst ogärna, försöka
lägga fram de verkliga förhållanden
under vilka utvecklingen har verkat.
Om jag sade här i debatten på våren
1950, att det och det är väl bevisat,
så kan jag ju med detta ord »bevisat»
inte ha menat annat än alt med de förutsättningar
som förelågo för inkomstberäkningen
var det bevisat, att det
gick så och så. Jag kan väl inte ha bevisat
något som vi då inte kunde kän -

na till. Så enfaldig är jag inte att jag
försöker inge folk den uppfattningen
att man kan bevisa ting, som man inte
vet någonting om.

Herr Ohlin kommer tillbaka till de
där siffrorna om priserna, och han
kommer tillbaka till sin gamla klyscha,
att vi inte deltagit i kriget och att de
andra deltagit däri. Jag ids inte syssla
med detta mera, men här har herr
Ohlin räknat ut, hur många länder som
ha högre och hur många som ha lägre
priser än vårt land. Jag kan visserligen
inte på rak arm säga hur många länder
som tillhöra OEEC. Jag satt och
tänkte att det finns kanske ett par länder,
som äro utelämnade i den tabell
jag hänvisade till; det skulle då vara
Portugal och Turkiet. Det är möjligt
att de haft en lägre prisstegring än vi.
Men vilka länder är det då, som haft en
lägre prisstegring än Sverige? Jo, England,
Belgien, Italien, Schweiz, Västtyskland
och möjligen Portugal och
Turkiet. Det är dessa som äro på den
sidan, på den andra äro de övriga. Jag
har inte någon klar bild av hur det förhåller
sig med Grekland, som dock under
en viss del av 1951 låg ovanför oss.
Jag föreställer mig att det blir sex eller
sju, som ligga ovanför.

Den där karlen, som skulle betala
tretusen kronor om året i kapitalamortering
skulle enligt herr Ohlin göra en
god affär om han köpte fastigheten på
kredit. Ja, det kan ju hända, men om
den som sålde var en sådan där rundslipad
affärsman som när köparen inte
kunde betala de tretusen kronorna gjorde
sina betalningsanspråk gällande, fick
väl köpet återgå, och därmed förlorade
köparen sin handpenning. Den där karlen
gjorde kanske ändå inte en så god
affär. Men det är kanske ännu större
äventyrligheter i de affärer herr Ohlin
här talat för.

Vad herr Hjalmarson beträffar skulle
jag bara vilja säga, att jag inte alls
krävt någon viss metod för alt reglera
hela samhällsekonomien. Jag har bara

Nr 2.

Fredagen den 18 januari 1952 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

sagt att om man kräver att en stat skall
vidtaga långtgående åtgärder för att
hävda penningvärdet så kan det bara
ske med en metod, som reglerar eller
dirigerar, eller hur man vill uttrycka
det, hela landets ekonomi. Jag ställde
inga krav, jag bara konstaterade
faktum.

Så skulle jag vidare vilja säga herr
Hjalmarson, att det finnes inte alls i
detta nu bara två vägar. Herr Hjalmarson
kan ju ha sin idealbild av det fria
marknadssamhället, som inte existerar
i dag, och jag kan ha min idealbild av
det socialistiska samhället, som inte
heller existerar i dag. Det som är verklighet
i dag är det förhållandet att i en
stat med en västerländsk demokrati kan
man i stort sett bara föra ett slags politik.
Om regimen är den ena eller den
andra, så kanske det varierar med så
där en tio eller femton procent eller
något sådant. Det finnes ingen renodlad
socialistisk stat i Västeuropa, och
det finnes inte heller någon stat med
fri marknadshushållning; så mycket vet
jag i varje fall.

Till sist vill jag när herr Hjalmarson
säger, att jag tornar upp hinder för en
skattesänkning, bara fästa uppmärksamheten
på att när herr Hjalmarson
säger att vi skola bättre planera för en
skattesänkning så är det just vad vi
försöka göra.

Herr OHLIN (kort genmäle): Herr talman!
Herr finansministern säger att
det inte är han som går tillbaka i det
förgångna. Nej, det förstå vi så väl. Han
hävdar naturligtvis i likhet med de
flesta regeringsledamöterna den inställningen,
att om man kan slippa tala om
den period, för vilken man har ansvar
då det inte gått så bra, är det ju skönt!
Därför skall man som herr Sköld försöka
framställa det som något märkvärdigt
att oppositionen försöker be -

lysa detta regeringens ansvar. Jag skulle
vilja se herr Sköld i opposition en gång.
Skulle vi då inte någonsin få höra honom
tala om det som varit och som
förut diskuterats i kammaren med tanke
på framtiden? Herr Sköld skulle förstås
alldeles avstå från att tala, även
om erfarenheten belyst det diskuterade.

Finansministern sade, att han aldrig
velat ge intryck av att något är bevisat
om budgetåret 1951/52. Får jag läsa upp
vad finansministern sagt: »Det är bevisat,
att det inte går att nu genomföra
den av folkpartiet föreslagna skattesänkningen
med bibehållen balans i
statsbudgeten.» Kan inte finansministern
komma med ett litet »vad är det?»
varje gång han säger, att eu sak är bevisad
och menar att den inte är bevisad?
Beträffande prisstegringarna behöver
jag väl inte säga mera än jag
sade förut, nämligen att om det av de
nitton länder, som upptagits i Parissamarbetet,
är sex eller sju som haft
större prisstegringar än Sverige, medan
de andra haft mindre, är detta ett
resultat, som ställer den svenska politiken
i en mycket ogynnsam dager.
Herr Sköld säger att han inte gitter
svara på talet att vi inte varit med i
kriget etc. Är det någon av kammarens
ledamöter, som tvivlar på att, om Sverige
varit med i kriget och vi underlåtit
omnämna detta, herr Sköld skulle
ha sagt med mycket mera moraliserande
tonfall än i dag: Är det inte fruktansvärt
att inte omnämna den omständigheten
att vi i motsats till andra
länder inte varit med i kriget?

Vad beträffar budgeten för det kommande
året 1952/53 glömde finansministern
tala om vissa ting. Han talade
om de stigande löneutgifterna men
nämnde, såvitt jag hörde, inte om att
staten ju får tillbaka dem i form av
skatter till inte alldeles ringa del. Detta
veta nog tjänstemännen. Det kan göra
så pass mycket som bortåt en tredjedel
i minskning av nettoutgifterna.

Sedan sade finansministern att ingen

Fredagen den 18 januari 1952 fm.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

kritiserat budgetens uppställning. Men
jag har uttryckligen kritiserat, att finansministerns
avskrivning av flera
hundra miljoner var tilltagen i överkant.
Finansministern säger nu, att säkert
är, att det för budgetåret 1952/53
inte går att sänka skatterna och samtidigt
behålla budgetöverskottet. Det är
precis samma sak som han sade för två
år sedan. Och då får ju finansministern
finna sig i att vi ta hans yttranden med
en rätt stor nypa salt.

Herr HJALMARSON (kort genmäle):
Herr talman! Finansministern framhöll,
att vad han strävar efter just är
att söka planera för skattelättnader. Ja,
herr finansminister, jag är övertygad
om att alla som hörde finansministerns
anförande här i kammaren fingo ett
mycket livligt intryck av att vad finansministern
ville tala om var hur omöjligt
det är att kunna planera för skattelättnader.
Vad är det som har varit speciellt
karakteristiskt för den socialdemokratiska
maktutövningen? Jo, just
detta, att man oavbrutet velat lägga nya
områden under statens överhöghet. Och
vad medför detta? Det medför en oavbruten
ökning av de statliga utgifterna.

Nu skall, herr talman, ingen påstå,
att det i och för sig skulle vara svårare
att medvetet planera för att skapa
utrymme för en skattesänkning än för
en motsvarande utgiftsökning. Det är
ju för övrigt inga orimligheter som man
begär. För det första ha vi en övergångstid,
och för det andra rör sig skattesänkningen,
totalt genomförd, om 6
å 7 procent av hela utgiftssumman. Det
är i första hand endast fråga om att
undanröja den skattehöjning, som penningvärdeförsämringen
medfört och
som riksdagen aldrig har beslutat. Det
går, om man verkligen vill, om man
verkligen har den övertygelsen, att
medborgarna ha rätt att själva få disponera
en större del av sina inkomster.

Det är ju den övertygelsen, som måste
ha legat bakom 1949 års skattekommittés
betänkande. Och eftersom det här
av herr Sköld har talats om »folkets
dom», skulle jag vilja säga, att jag är
ganska övertygad om att ett beslut om
skattesänkning redan under innevarande
år i hög grad motsvarar vad svenska
folkets överväldigande majoritet väntar
sig.

Till sist vill jag säga, herr talman,
att när herr Sköld framhöll, att det
inte finns två renodlat olikartade vägar
att välja mellan i den ekonomiska
politiken, så kan jag för all del gärna
hålla med om detta. Men jag tror att
det nu är nödvändigt, att vi i högre
grad än förut slå in på en annan väg
efter regeringens alla tidigare misslyckanden.

Herr Sköld yttrade, att det i en stat
med västerlandets demokrati egentligen
bara går att driva en sorts politik. Herr
talman! Jag skulle för min del i stället
vilja uttrycka saken så, att det är nödvändigt
att vi nu börja driva en annan
ekonomisk politik för att på längre sikt
kunna bevara vad vi mena med frihet
och demokrati här i landet.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD: Herr talman! Till
herr Hjalmarson vill jag bara säga, att
det där talet om att det nu är tid att
slå in på eu ny politik ha vi hört från
många håll och ingalunda bara från
svenskt håll. Vi ha hört det från herr
Hjalmarsons meningsfränder i Danmark,
i England och i Australien. Så ha
högerpartierna i dessa länder vunnit
i valen och bildat regering, men någon
Helt ny potilik har det därför inte blivit.
Det har tvärtom, skulle jag vilja
säga, blivit ett forcerat trampande i de
spår, som de föregående regimerna ha
gått i. Detta är den erfarenhet vi ha
av det storslagna talet om en ny politik.

Nu kom herr Ohlin tillbaka och läste

Nr 2.

Fredagen den 18 januari 1952 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

upp vad jag hade sagt härom året.
Det förändrar ju inte på något sätt
saken. Och detta bestyrker herr Ohlin
genom att peka på att jag i dag sagt,
att det inte går att få utrymme för hela
skattesänkningen i den budget, som nu
är föreslagen. Det är säkert att det inte
går, har jag sagt. Men detta har jag
sagt med den uttryckliga förklaringen
att det gäller under den givna förutsättningen,
att vi kunna räkna med de
inkomster och det budgetöverskott, som
tagits upp i budgetförslaget. Det är fullkomligt
självklart, att jag menade alldeles
samma sak 1950.

Sedan gjorde herr Ohlin gällande, att
jag skulle vara så förfärligt rädd för
att gå tillbaka i tiden. Nej, herr Ohlin,
jag är inte alls rädd för det, och jag
har alls inte någonting emot att diskutera
dessa saker med herr Ohlin på tio
platser i detta land, bara jag slipper
ha samma publik. Ty det stockar sig i
halsen på mig, om jag står och säger
en sak till samma publik tio gånger.
Det är det som är skillnaden mellan
mig och herr Ohlin.

Herr Ohlin fäste uppmärksamheten
på att jag inte svarat något på hans
anmärkning att vi avskrivit för stora
belopp på bostadslånen. Jag vill bara
säga, att vi i fråga om dessa lån ha gått
efter precis samma avskrivningsprincip
som tidigare tillämpats. Och jag
må väl säga, att skulle vi i dag gå in
för en mindre avskrivning på dessa utgifter
än vad vi gjorde förr, när ekonomien
var mera balanserad, så vore
det väl i alla fall att driva en politik,
som ginge rakt emot dagens intressen.

Jag har inte på den bär korta stunden
kunnat fullt penetrera herr Ohlins
anmärkningar om kommunmedlen. Men
jag har hunnit se så mycket av finansplanen
nere i min bänk, att jag tror det
vore att underskatta intelligensen hos
kammarens ledamöter, herr Ohlin, om
man gjorde gällande, att de inte där
kunna få veta, vilken roll kommunmedlen
spela i den statliga budgetpolitiken.

Och så till sist: Det är väl inte bara
hur stora prisstegringarna ha varit i
ett land som är det avgörande. Det är
väl många andra ting, som också spela
in. Herr Ohlin kan visserligen säga,
att i Sverige har storleken av prisstegringarna
varit betydande, och detta
ha penningspararna förlorat på, vilket
är sant. Men om herr Ohlin undersöker,
hur det har blivit med reallönen
för löntagarna i de länder, där prisstegringarna
varit lägre än i Sverige, så
kanske herr Ohlin kommer att göra
vissa upptäckter. Det är inte så säkert,
att alla tycka, att man i de länder, där
man lyckats hålla priserna nere, har
fört den lämpligaste politiken. Det är
alltså väldigt svårt att veta, var man
skall dra gränsen. Vi kunna ju hålla
på med dessa internationella jämförelser.
Det kommer i alla fall till slut
att visa sig i den internationella konkurrensen,
om vi ha kommit ur balansen
med våra kostnadselement eller
ej. Jag för min del spår inte, men jag är
inte rädd för att vänta och se.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HEDLUND: Herr talman!

Eftersom vi senare under riksdagen få
tillfälle att ta upp de utrikespolitiska
frågorna till debatt, skall jag i likhet
med flertalet föregående talare avstå
från att närmare beröra dessa viktiga
spörsmål. Jag skall inskränka mig till
att konstatera, att läget i världen nu är
så labilt, att vi ha all anledning att se
om vår beredskap. Förslagen i statsverkspropositionen
om försvarets, civilförsvarets,
krigssjukvårdens och säkerhetspolisens
förstärkande vittna om att
regeringen vill, inom ramen för våra
resurser, skärpa beredskapen både mot
eventuella angrepp utifrån och sabotageverksamhet
inom landets gränser. Det
är betydande belopp som måste offras
av de svenska medborgarna, men de
få betraktas som en nödvändig försäkringspremie.

Fredagen den 18 januari 1952 fm.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

Jag tycker också att man kan säga, att
vi ha lyckats åstadkomma en någorlunda
god beredskap även mot inflationen.
I den framlagda finansplanen
söker man självfallet att ge en så realistisk
bild av vårt ekonomiska läge som
det över huvud taget är möjligt. Man
konstaterar, att om inte några väsentliga
rubbningar inträffa, så kunna vi
räkna med en rätt tillfredsställande försörjning
under innevarande år. En ökning
av produktionen med ungefär tre
procent bör kunna uppnås.

Men det pekas också på att situationen
inrymmer betydande risker. Redan om
exportpriserna på exempelvis våra trävaror
och träförädlingsprodukter skulle
sjunka med en mindre del, så skulle
ganska kännbara olägenheter uppkomma.
När man talar om produktivitetsstegring
och möjligheterna till ökad förbrukning
i skilda hänseenden, bör man
komma ihåg, att våra möjligheter under
året att tillgodogöra oss denna stegring
bland annat äro beroende på i vad mån
vi lyckas exportera våra varor mot vad
man skulle kunna kalla kuranta valutor,
som vi, när vi önska, kunna få varor
för. Om vi exportera mot valutor, som
vi inte i år kunna utnyttja, är detta
naturligtvis liktydigt med en av oss lämnad
kredit. Och lämnandet av krediter
påverkar självfallet våra egna möjligheter
att använda vad folkhushållet
frambringar.

Jag har velat säga detta, därför att
exporten till vissa latinamerikanska
in. fl. länder under det gångna året inneburit
en upplagring hos oss av valutor,
som vi inte omedelbart kunna få
varor för. Mot en sådan bakgrund får
man inte betrakta det som omotiverat,
om man från regeringens sida på skilda
sätt försöker påverka exportens inriktning.

Det finns på ett eller annat håll redan
ett visst köpmotstånd här i landet, som
kan föranleda att arbetskraft friställes.
Det är självfallet nödvändigt att föra en
politik som dämpar överkonjunkturen

och den därmed förenade överfulla sysselsättningen.
Men det betyder inte, som
också understrykes i finansplanen, att
regeringen kan tänka sig att vara overksam
gent emot tendenser till arbetslöshet.
För oss står det klart att arbetslöshet
är en olycka både för den enskilde
och för samhället.

Även om vi äro starkt beroende av
impulser utifrån, bero våra möjligheter
att vidmakthålla samhällsekonomisk balans
med bevarat penningvärde i hög
grad också på rent interna förhållanden.
Här träda naturligtvis löne- och prisfrågorna
i förgrunden. Att särskilt den
utveckling vi hade i fjol med betydande
variationer i inkomstökningar kommer
att föranleda svårigheter detta år äro
alla på det klara med. Vissa grupper
ha, som vi alla veta, fått vidkännas en
standardsänkning, andra ha kanske fått
en viss reallöneökning. Lantarbetarnas
löneförbättring blev omkring 13 procent,
och för jordbrukarnas del blev den genomsnittliga
stegringen ännu mindre,
till följd av skördeskador bland annat.
Det är önskvärt att inom ramen för en
samlad och återhållsam avtalsrörelse få
till stånd justeringar, som beakta denna
eftersläpning. Och låt mig i detta sammanhang
uttrycka vikten av att vi kunna
förbättra läget för t. ex. mjölkproducenterna,
särskilt de mindre.

De prishöjningar som nu genomförts
beträffande mjölken ha i stor utsträckning
slukats av höjda omkostnader i
mejerierna och inom handeln, vilket
man inte överallt i pressen tillräckligt
upplyst allmänheten om. Och här gives
— märk detta! — intet utrymme för
några löneglidningar. Det finnes vad
jag vill kalla en ansvarslös press, som
faktiskt tycks utgå ifrån att jordbrukarna
över huvud taget inte skola ha någon
kompensation för penningvärdets fall
utan på sin höjd skola få behålla samma
öretal för mjölklitern, oberoende av om
inflationen minskar värdet av dessa
ören. Det är betecknande nog i stor utsträckning
just på det hållet som man

Nr 2.

Fredagen den 18 januari 1952 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

samtidigt ropar på en allmän politisk
samling här i landet.

Regeringen har klart deklarerat vid
mer än ett tillfälle, att den inte kan vara
med om att inskränka friheten på avtalsmarknaden.
Nu liksom tidigare måste
vi lita till att målsmännen för skilda
grupper ha en klar insikt om hur mycket
man kan få ut utan att en del av
vad man får i förhöjningar blir luft och
föranleder en fortsatt klappjakt mellan
priser och löner.

Regeringen har som bekant ansett det
nödvändigt att överväga tanken på en
särskild skatt på mera betydande konjunkturvinster;
initiativet härtill vill ju
herr Ohlin lägga beslag på. Jag tänker
inte i dag lika litet som tidigare ta upp
någon tvist med herr Ohlin om vem
som härvidlag tagit initiativet. För mig
är det väsentliga att det förslag, som
kan komma att framläggas, inte blir eu
särbeskattning av en viss grupp näringsidkare,
t. ex. skogsägarna, utan att det
blir en generell beskattning av mera betydande
konjunkturvinster.

Redan i riksdagsdebatten i december
i fjol om den ekonomiska politiken
kunde man märka, att herr Ohlins kritik
mot regeringens förmenta ovilja att
pröva denna form av beskattning hade
utbytts mot en kritik av annat slag, nämligen
mot att konjunkturskatten skulle
bli retroaktiv. Denna kritik anknöt visserligen
inte till några principiella motiv
utan fastmera till det förhållandet,
att regeringen hade träffat vissa avtal
med exportindustrien. Finansministern
har själv rört vid den saken i dag, varför
jag inte har någon anledning att här
upprepa vad han yttrade. Jag skall inte
heller försöka spekulera över vilka förhållanden
som ha — för att använda
ett slitet uttryck — kommit beslutsamhetens
friska hy hos herr Ohlin att övergå
i eftertankens kranka blekhet. Men
man skulle kunna tänka sig att herr
Ohlin av partitaktiska skäl vill komma
ifrån ansvaret här. Om man har följt
olika schatteringar inom folkpartipres -

sen när dessa spörsmål debatterats så
verkar det faktiskt som om man med
sannolikhet, för att inte säga med till
visshet gränsande sannolikhet, kan påstå
att det förhåller sig på det sättet.

För egen del är jag principiellt inte
alls någon anhängare av retroaktiva lagar,
men varje princip har sin begränsning
och naturligtvis så också denna.
Detta tycks vara en uppfattning som
man tillåter sig hysa även inom vissa
delar av folkpartipressen. Och det är
väl inte så märkvärdigt, ty en retroaktiv
konjunkturskatt är ju ingalunda något
nytt i vårt land. Under samlingsregeringens
tid beslutade riksdagen varje år,
under anslutning från högern och folkpartiet,
en konjunkturskatt med retroaktiv
verkan. Om jag inte misstager mig
alldeles ha herr Ohlin och hans företrädare
som partiledare liksom de tidigare
högerledarna Bagge och Domö i regeringsställning
sanktionerat tanken på en
retroaktiv skatt på konjunkturvinster. Jag
vet inte om man skall gå ännu längre
tillbaka i hävderna, men eftersom jag
har ett exempel till hands skulle jag vilja
åberopa det. När den Hammarskjöldska
regeringen 1915 framlade förslag om en
konjunkturskatt, var denna också retroaktiv.

Det måste vara något alldeles särskilt
med konjunkturskatten, eftersom den
vid olika tillfällen på detta sätt har
gjorts retroaktiv. Skulle det inte kunna
vara på det sättet att det är rätt svårt
att i förväg, året förut, få någon säker
klarhet om konjunkturutvecklingen och
att med större bestämdhet kunna ange,
om det blir några betydande överköniunkturvinster
eller inte?

Om man, vilket folkpartiet ivrigt pläderar
för, vill använda konjunkturskatten
för att finansiera vissa tillfälliga
subventionsåtgärder, kan det väl inte få
dröja alltför länge innan subventionsmedlen
stå till förfogande. Herr Ohlin
vill tydligen ha subventioner av detta
slag redan i år, men om konjunkturskatten
skall tagas ut på 1952 års in -

Nr 2.

Fredagen den 18 januari 1952 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

komster, så vet ju ingen om det alls blir
några vinstmedel att beskatta, och dessutom
lär det väl inte vara tänkbart att
komma över dessa pengar förrän om
två år, d. v. s. 1954. Så om herr Ohlin
vidhåller att konjunkturskatten skall tas
ut för att subventionera årets utgifter,
får han nog konstatera att denna skatt
måste bli retroaktiv. Huruvida den blir
retroaktiv eller inte återstår att ta ställning
till — jag har här endast velat försöka
få problemställningen på rätt bog.

Som jag sade tycks det vara på det
sättet att folkpartiet vill försöka väja
undan ansvaret för en beskattning av
den gångna höstens övervinster. Detta
kontrasterar ganska starkt emot herr
Ohlins tämligen käcka deklaration i
exempelvis ett tal i Uppsala den 15 november,
där han bl. a. riktade en våldsam
kritik mot regeringens förmenta
ovilja att ta upp detta problem. Herr
Ohlin förklarade att enligt folkpartiets
mening kräva rättvisehänsyn att extraordinära
vinster på tusentals miljoner
kronor under en tid, då standarden
sänkts för stora grupper, göras till föremål
för en särskild konjunkturbeskattning.

Nog förefaller det ändå som om i
detta resonemang ligger ett krav på beskattning
av övervinster, som redan då
funnos, på övervinster som existerade
och som man visste något om. Under
alla förhållanden fanns det ingenting
som tydde på att herr Ohlin ville ha en
sådan här skatt på eventuella övervinster
först för 1952. I dag talar herr Ohlin
också om en beskattning av dem som
gjort stora vinster. Ja, när då? Är det
under 1951 eller under dessa aderton
dagar av 1952 som de skola ha gjort
dessa vinster?

Var står egentligen folkpartiet i sin
allmänna ekonomiska politik? För några
år sedan förklarade folkpartiets ledare
att han stod till vänster om socialdemokratien.
Detta kunde man kanske betrakta
som ett slags rekord i politiskt
trestegshopp. I sitt tal inför folkpartiets

riksdagsgrupp den 10 januari i år framhöll
herr Ohlin, att partiet skulle fullfölja
sin politik utan att avskräckas av
angrepp från vänster och höger. Har
folkpartiet avancerat åt höger, eftersom
det räknar med angrepp även från vänster?
Man gör sig osökt frågan, när hela
denna karusell skall stanna.

Även om det är finansministern, som
i första hand har att försvara regeringens
budgetförslag, är det likväl på sin
plats att bondeförbundets regeringsledamöter
göra några kommentarer till detsamma.
Annars få vi väl på nytt här i
kammaren liksom för en stund sedan
höra, att bondeförbundets regeringsledamöter
bara snällt följa med i luftdraget:
de ha inte någon egen åsikt.

Om budgetförslaget har jag den uppfattningen
att det trots ökade anslag
präglas av en ganska aktningsvärd återhållsamhet
med statsutgifterna. Utgiftsstegringarna
bero i allt väsentligt på inträffade
löne- och prisstegringar. På
vissa speciella områden har det emellertid
också blivit en reell förstärkning.
Det är på områden där vi på vårt håll
sätta mycket stort värde på att man
lyckats nå fram till denna förstärkning.
Det gäller, som jag nämnde för en stund
sedan, beredskapen men också vägväsendet.

Uppenbarligen knyter sig det största
intresset till vår utläggning av finansplanens
ordval i fråga om överbalanseringen
av budgeten och tanken på en
skattesänkning. När man talar om skattesänkningar
skulle jag vilja säga till herr
Hjalmarson, som här talar om sparsamhet
med statens medel, att om herr
Hjalmarson vill tala om för oss vad
det är som skall sparas, på vilka punkter
vi skola försöka begränsa utgifterna,
skulle vi med allra största intresse
ta del av hans propåer och med allra
största välvilja överväga, om vi inte
kunde hjälpas åt för att pressa ned
dessa utgifter. Men innan jag fått någon
som helst uppgift om var sparsamheten
skulle sättas in — man rör sig ju endast

Nr 2.

Fredagen den IS januari 1952 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

med allmänna talesätt — är det ju rent
omöjligt att fästa något egentligt avseende
vid ett sådant uttalande.

Inkomstöverskottet i budgeten anges
som bekant till något över en miljard
kronor, varav inte mindre än 415 miljoner
kronor hänföra sig till tillfälliga
inkomster. Av återstående 600 miljoner
kronor beräknas en betydande del komma
att åtgå till löneökningar, ökade pensionskostnader
för statstjänstemän och
ökade utgifter för folkpensionerna. Och
den delen kommer säkerligen att bli så
stor, att ett skattesänkningsförslag, som
minskar inkomsterna med 480 miljoner
kronor, omöjligen kan genomföras, om
man håller fast vid grundsatsen, att statens
ordinarie inkomster böra vara tillräckligt
stora för att täcka de ordinarie
utgifterna. För egen del håller jag, trots
den Ohlinska beskrivningen av kamelritten,
fast vid den ståndpunkten, att de
ordinarie inkomsterna böra vara tillräckligt
stora för att täcka de löpande
utgifterna. Om herr Ohlins skildring av
ökenfärden skulle jag vilja säga en enda
sak, och det är, att jag tycker att nästa
gång skall herr Ohlin komplettera sin
bild med att tala om att det här gäller
en väg, där mer än en karavan drar
fram. Om en liten tid kommer det ytterligare
en, som skall försöka klara av
inflationsproblemet, och det är — märk
väl detta, herr Ohlin — i stor utsträckning
till förmån för denna karavan, som
man har lagrat upp litet grand i oasen.
Att då gå före och tära på detta tror jag
inte är någon klok politik.

Vid övervägandet av möjligheterna
till skattesänkning synes resultatet bli,
att skatteutredningens förslag med nuvarande
statsutgifter inte kan genomföras
helt. Det skulle ju, som vi här ha
hört flera gånger om i dag, innebära en
minskning av inkomsterna på ungefär
en halv miljard kronor. Fn dellösning,
innefattande en skattesänkning med ungefär
50 procent i genomsnitt av vad
som föreslagits, vinner man ju, om man
genomför skatteutredningens förslag

och i samband därmed ökar uttagningsprocenten
till 110.

Ja, men skatteutredningen föreslår ju
en skattesänkning på 480 miljoner kronor,
har man här sagt. Denna utredning
var ju sammansatt av representanter
ifrån skilda partier, och bondeförbundet
har haft sin man med där. Måste ni
då inte följa denne man i hans skattesänkningspropåer?
har man frågat. Ja,
jag föreställer mig att en skatteutredning
knappast kan göra annat än —
mer eller mindre starkt — framhålla
önskvärdheten av en skattesänkning och
vidare föreslå att skattesänkningen bör
genomföras på det och det viset. En sådan
utredning har knappast möjligheter
till de budgetmässiga överväganden,
som äro nödvändiga för att konstatera
huruvida i ett givet ögonblick en skattesänkning
är möjlig att genomföra eller
inte. Med detta menar jag att det, oavsett
vad en skatteutredning har sagt på
den punkten, är deras sak, som ha budgeten
framför sig, att avgöra, huruvida
möjligheter föreligga till en skattesänkning
eller inte. Jag har framlagt min
syn på frågan nu, men jag har liksom
skatteutredningen den meningen, att
man så snart det över huvud taget är
möjligt bör genomföra en skattesänkning.
Och finansministern har också
upplyst om att han kommer att ta ställning
till saken senare under riksdagen.
Då har man naturligtvis något bättre
möjligheter än i dag att bedöma läget.

När jag talar om önskvärdheten av
skattesänkningar tänker jag inte enbart
på inkomstskatten. Jag tänker också på
sambeskattningen och förmögenhetsbeskattningen.
En lättnad i sistnämnda
skatt är som det synes nära nog ofrånkomlig
med hänsyn till penningvärdets
fall. Vi i bondeförbundet äro alltså i
allra högsta grad intresserade av skattesänkningar.
Vi ha den uppfattningen i
dag liksom tidigare, att skattelättnader
böra komma till stånd inom ramen av
vad läget medger, under beaktande av
att en tillräcklig överbalansering av

Fredagen den 18 januari 1952 fm.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen in. m.

budgeten upprätthålles så länge inflationsfaran
består.

Låt mig till sist ännu en gång upprepa,
att en samling av alla krafter för
inflationens bekämpande hade varit
önskvärd och att det egentligen inte
borde ha funnits några mera väsentliga
hinder för att uppnå en samling kring
de inflationsbekämpande åtgärder, som
läget kräver. Men liksom högerns och
folkpartiets politik inte skapade möjligheter
till en sådan samling föregående
år, så synas utsikter att vinna enig anslutning
till nödvändiga åtgärder knappast
heller nu föreligga. Medan man betonar
sin samarbetsvilja, så söker man,
framför allt i pressen, närmast att utså
misstro bland allmänheten både till regeringens
förmåga och dess goda vilja
att bemästra svårigheterna. Särskilt är
det — som alla veta; jag borde egentligen
inte behöva understryka det — en falang
av folkpartiet, som har gått in för
denna taktik, nära nog tagit den på vad
jag skulle vilja kalla entreprenad. Man
idkar på sina håll faktiskt en klappjakt
på både jordbrukare och skogsägare,
en klappjakt, som synes sakna motstycke
i vårt land under senare år.

Högern och folkpartiet ha i sin tävlan
om väljarnas ynnest tydligen råkat i en
inbördesfejd, som naturligtvis också i
och för sig utgör ett hinder för en sådan
här samling. Herr Wedén har t. ex.
i en tidningsartikel förklarat att herr
Hjalmarson kapitulerat för det gamla
högergängets krav på en klassmedveten
politik, och herr Wedén tycker för övrigt
att högern i England visat stor beredvillighet
att ta de offer som läget
kräver och att det skulle varit klädsamt
om högern här visat samma framsynthet.
Det är klart att utsikterna till samling
inte äro så förfärligt stora under
sådana förhållanden, men då borde man
viil fara litet försiktigt fram när det
gäller att försöka misstänkliggöra den
samling, som dock har ägt rum här i
vårt land bland annat för att bemästra
de aktuella svårigheterna.

För att återgå till herr Wedén kommer
jag ihåg att jag läste ett uttalande av
honom under rubriken »Varje land har
den socialdemokrati som det förtjänar».
Ja, det kan ju hända, men om någon
skulle påstå att varje land har den liberala
falang som det förtjänar -— jag använder
uttrycket liberal falang om en
särskild grupp inom folkpartiet för att
på det sättet särskilja en annan grupp,
mot vilken jag icke ämnar rikta dylika
uttalanden — så vore detta en oberättigad
anklagelse mot Sverige.

Herr HJALMARSON (kort genmäle):
Herr talman! Jag skall bara be att i
korthet få svara inrikesministern på de
anmärkningar han riktade mot högerpartiet.

Inrikesministern begärde besked av
oss, på vilka konkreta punkter som en
begränsning av statsutgifterna bör sättas
in. Låt oss, herr inrikesminister,
börja med att få den redovisning som
man tidigare ifrån regeringens sida har
ställt i utsikt beträffande möjligheterna
att genomföra de Wärnska besparingsförslagen! När

det gällde skattesänkningen innebar
ju herr Hedlunds anförande en upprepning
av den Sköldska argumentationen.
Låt mig fråga statsrådet Hedlund:
Har man inom bondeförbundet totalt
glömt bort den kritik, som man tidigare
framfört gentemot de heliga budgetöverskotten,
och har man totalt glömt
bort vad man inom bondeförbundet sade
år 1919 om nödvändigheten av att få
till stånd skattelättnader?

Herr Hedlund erinrade om att högern
tidigare har varit med på eu retroaktiv
konjunkturskatt. Ja, det var den konjunkturskatt
som gjordes retroaktiv
från den 1 september 1939. I)å hade vi
ett världskrig. Men bondeförbundets inträde
i regeringen kan val ändå inte
jämföras med ett krigsutbrott. År 1940
gällde det ju att få pengar till kanoner
och vapen och till utbildning av de

Nr 2.

Fredagen den 18 januari 1952 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

värnpliktiga. Vad det nu är fråga om
är ju en åtgärd för att, som man säger,
bekämpa inflationen, en åtgärd av mycket
tvivelaktigt slag. Nöd bryter lag, det
är riktigt, herr Hedlund, men ett sådant
olyckligt tillstånd ha vi väl ändå inte
fått här i landet under den nuvarande
regimen, att vi fördenskull skola behöva
hänsynslöst åsidosätta grundläggande
rättsprinciper.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HEDLUND: Herr talman!

Som det har påpekats, ha vi anslutit
oss helt till den Sköldska argumenteringen
i fråga om finansplanen. Varför
ha vi gjort det? Jo, därför att vi tro
att man kommer längst även i politiken
om man låter två gånger två vara
fyra.

Herr Hjalmarson frågade, om man
ville jämföra bondeförbundets inträdande
i regeringen med ett krigsutbrott.
Ja, visst måste man göra det. Det
var ett krigsutbrott från oppositionens
sida, mot bondeförbundet framför allt.

Herr PETTERSSON i Dahl: Herr talman
! Såsom här tidigare framhållits,
företer den ekonomiska utvecklingen i
vårt land under det gångna året en ytterst
splittrad bild. Såväl i fråga om
löneinkomster som företagarvinster ha
stora olikheter uppstått. Löneökningen
har varit synnerligen ojämn. Vissa löntagargrupper
ha otvivelaktigt fått vidkännas
en reell standardsänkning, medan
andra tack vare löneglidning vid
sidan av avtalen kunnat erhålla en löneförbättring,
som uppväger och i en
del fall överstiger stegringen av levnadskostnaderna.
Medan vissa löntagargrupper
således fått sin standard
sänkt, ha andra kunnat behålla en i
stort sett oförändrad standard, under
det att en tredje grupp fått sin standard
höjd.

Inom företagarvärlden möta också
liknande ojämnheter i inkomstutvecklingen.
Konjunkturen har gynnat vissa

exportindustrier, särskilt skogsindustrierna
och främst då massaindustrien,
samt varv och verkstäder jämte malmbrytningen.
Den gynnsamma exportkonjunkturen
har, som finansministern
framhållit i statsverkspropositionen,
uppnått ett toppläge under senare delen
av året. Exceptionellt höga vinster ha
kunnat uppnås inom vissa av dessa industrier.
Å andra sidan ha konjunkturerna
för hemmamarknadsindustrierna
utmärkts av vikande tendens. Avsättningssvårigheter
och lageranhopningar
ha inte kunnat undvikas, och detta har
haft till följd att driftsinskränkningar
och permitteringar av personal måst
företagas. De näringsgrenar, som främst
drabbats av dessa svårigheter, ha varit
textil- och beklädnadsindustrierna samt
skoindustrien. Medan skogsbruket givit
goda inkomster under det gångna året,
uppvisar jordbruket däremot en mindre
tillfredsställande ekonomisk utveckling.
Genom växtsjukdomar och ogynnsamma
väderleksförhållanden i vissa
delar av landet har skörden blivit svagare
än året innan. Under senare delen
av året har mul- och klövsjukeepizootien
dessutom förorsakat jordbruket
kännbara förluster.

En fullt klar bild av utvecklingen av
den svenska samhällsekonomien under
fjolåret är det inte möjligt att för närvarande
ge, men de hittills kända statistiska
fakta ge vid handen att en betydande
ökning skett av det svenska
folkhushållets tillgångar. Sålunda har
vår valutareserv ökat ganska kraftigt
på grund av stegringen av exportpriserna.
Dessa ha genomsnittligt stigit
med 57 procent, medan stegringen
av importpriserna stannat vid 29
procent. Även om valutareserven således
stigit, är den dock ännu otillräcklig
för att möta kommande påfrestningar,
ifall den gynnsamma relationen
mellan export- och importpriser
icke skulle komma att bestå.
Dessutom är valutareservens sammansättning
icke gynnsam. Guld- och dol -

Fredagen den 18 januari 1952 fm.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

lartillgångarna ha ökat i relativt liten
omfattning, medan ökningen av icke
omväxlingsbara valutor är större. Sammansättningen
av export- och importvolymen
uppvisar också svagheter, som
kunna bli allvarliga, ifall exportpriserna
komma att falla. Medan exportvolymen
ökat med 3 procent har importvolymen
ökat med icke mindre än 19
procent.

De under året gynnsamma förhållandena
på utrikeshandelns område ha tagit
sig uttryck i en kraftig ökning av
lagerhållningen, vilket ger en viss
trygghet ifall exportinkomsterna under
det kommande året icke skulle räcka
till för att upprätthålla en import av
samma omfattning som i år. För övrigt
torde fjolårets import kunna karakteriseras
som onormalt hög. Lagerökningen
kan ur försörjningsmässiga synpunkter
anses tillfredsställande, men ur synpunkten
av penningvärdets bevarande
uppvisar den måhända icke lika gynnsamma
verkningar. På grund av den
fria avskrivningsrätten torde lagren till
stor del ha avskrivits, vilket har mycket
väsentligt ökat företagens likviditet
samt möjlighet att undgå höga skatter.
Den märkbara ökningen av den enskilda
investeringsverksamheten kan
väl åtminstone delvis förklaras härav.

Hur den ekonomiska utvecklingen
kommer att gestalta sig under det år,
som nu tagit sin början, är givetvis
omöjligt att förutsäga. Under senare
tid bär för varje år en s. k. nationalbudget
sammanställts, i år tills vidare
preliminärt. I likhet med jordbrukskalkylen
utgör nationalbudgeten endast
en prognos över den kommande utvecklingen.
Det ligger i sakens natur att
den liksom fallet är med jordbrukskalkylen,
som från visst håll fått en sådan
häftig kritik, i enlighet med finansministerns
uttalande måste vara behäftad
med rätt breda felmarginaler. I år äro
dessa felmarginaler större iin vanligt
på grund av den avsevärda pris- och

ningen under fjolåret samt ovissheten
om den kommande löneutvecklingen
under innevarande år. På grund av att
det statistiska materialet över den ekonomiska
utvecklingen under fjolåret
ännu icke kunnat färdigställas, har i
årets nationalbudget ingen beräkning
gjorts över efterfrågeöverskott respektive
efterfrågeunderskott för det nyss
påbörjade året. I stället har redovisats
ett beräknat belopp för s. k. ofördelat
disponibelt utrymme, skapat genom ökningen
av produktionen och ökningen
av lagren. Kalkylerna i nationalbudgeten
utmynna däri, att det skulle komma
att finnas ett disponibelt utrymme
på 1 400 miljoner kronor. Innebörden
av denna siffra är den, att det skulle
finnas utrymme för en ökning av den
privata konsumtionen med detta belopp
under det kommande året eller också
för en ökning av valutareserven eller
en ökning av investeringsverksamheten
med detta belopp, utöver vad nationalbudgeten
räknat med. Summan kan alltså
användas för något av dessa tre ändamål
eller givetvis också för en kombination
av två eller tre. Skulle hela
summan användas för privat konsumtion,
skulle denna kunna ökas med
6,5 procent utöver fjolårets konsumtion.
Nationalbudgetdelegationen varnar
emellertid för att använda hela beloppet
för konsumtion, och i denna varning
instämmer man gärna. Inträffar
en omsvängning i exportkonjunkturen,
behövs det disponibla utrymmet mer
än väl för att bättra på valutareserven.
Hur utrymmet i verkligheten kommer
att disponeras, beror på utfallet av löneuppgörelserna
och av den ekonomiska
politik, som kommer att föras.

Försörjningsmässigt synas alltså utsikterna
för det kommande året vara
rätt goda. Man bör kunna räkna med
en viss fortsatt ökning av produktionen,
varjämte de stora lagren kunna
underlätta ett tillgodoseende av anspråk,
som kunna komma alt ställas
från både det allmännas och de enskil -

lönestegringen och den stora lagerök4
— Andra kammarens protokoll 1952. Nr 2.

Nr 2.

Fredagen den 18 januari 1952 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

das sida. Hur den ekonomiska utvecklingen
däremot kommer att te sig hänger
i sista hand på utvecklingen utomlands.
Om relationen mellan exportoch
importpriser blir lika gynnsam år
1952 som 1951, kommer företagens benägenhet
att göra nyinvesteringar att
fortsätta och lönerna i så fall sannolikt
att uppvisa en kraftig nominell
höjning. Detta för med sig ett fortsatt
tryck uppåt på prisnivån. Vinstkonjunkturen
är emellertid osäker, och ett omslag
kan, som finansministern riktigt
säger, komma. Exportpriserna kunna
komma att sjunka och möjligheten att
avsätta våra produkter minskas. Vissa
av våra avnämarländer, exempelvis
England, komma på grund av valutasvårigheter
att skära ner sin import,
vilket kan bli kännbart för oss. Vi
kunna också få känna på skärpt konkurrens
från länder, där återhämtningen
efter kriget varit särskilt stark på
den senaste tiden. Dessa konkurrenssvårigheter
skärpas ytterligare, om
kostnadsnivån för företagen förskiutes
uppåt på grund av alltför stora lönehöjningar.
Om exportpriserna på papper
och trävaror skulle sjunka med endast
10 procent och priset på massa
med 20 procent, så skulle detta innebära
en förlust för folkhushållet enligt
finansplanen av icke mindre än 850
miljoner kronor vid oförändrad exportvolym.
Därmed skulle intet nytillskott
till valutareserven bli möjligt, och skulle
priserna sjunka ytterligare, leder
detta till minskning av valutareserven,
om importvolymen håller sig oförändrad.

Exportnäringarnas högkonjunktur för
närvarande vilar alltså på en ytterst
osäker grundval, och ett kraftigare omslag
i konjunkturen kan komma att få
allvarliga följder för vår samhällsekonomi.
Vad hemmamarknadsnäringarna
beträffar torde man under alla förhållanden
böra räkna med avsättningssvårigheter,
åtminstone inom vissa branscher,
på grund av köpmotstånd. Skulle

produktionskostnaderna öka ytterligare
genom lönehöjningar, torde det för flera
branscher icke bli möjligt att uppväga
koslnadsstegringarna genom prishöjningar
på de färdiga varorna.

På grund av ovissheten om den kommande
ekonomiska utvecklingen måste
det givetvis bli nödvändigt för oss att
i fråga om den ekonomiska politiken
upprätthålla beredskap såväl för fortsatt
högkonjunktur som för en begynnande
lågkonjunktur. Tills vidare kan
man nog emellertid utgå ifrån att högkonjunkturen
eller rättare sagt överkonjunkturen
kommer att fortsätta. Den
ekonomiska politiken måste då alltjämt
liksom tidigare inriktas på att dämpa
denna och förhindra en fortsatt försämring
av penningvärdet. Jag vill i
detta sammanhang starkt understryka
vad finansministern sagt, nämligen att
den ekonomiska politiken måste bedrivas
med tillräcklig hårdhet för att
verka konjunkturdämpande. Det finns
nämligen annars risk för att anpassningen
av löner och priser till läget
utomlands kan ge upphov till en s. k.
kumulativ process, där priser och löner
växelvis driva varandra i höjden. Jag
tillät mig under den ekonomiska debatten
i december framhålla, att den
s. k. överfulla sysselsättningen var farlig,
därför att den driver vissa företag
till att på grund av kanske tillfälliga
vinstmöjligheter föra en osund konkurrens,
inte endast om arbetskraften,
utan även i fråga om priser. Huruvida
ytterligare medel utöver de nu föreslagna
behöva tillgripas tillkommer det
regeringen att i första hand bedöma.
Det parti jag företräder är givetvis berett
att pröva de förslag som eventuellt
kunna komma att framläggas.

De viktigaste medlen för den ekonomiska
politiken äro alltjämt överbalanseringen
av statsbudgeten och
kreditåtstramningen. Så länge överkonjunkturen
består, måste båda dessa medel
brukas för att begränsa penningtillgången
inom näringslivet och bromsa

Fredagen den 18 januari 1952 fm.

Nr 2.

Öl

Vid remiss av statsverkspropositionen in. m.

upp investeringsverksamheten. Sedan
kan man givetvis diskutera hur långt
överbalanseringen skall drivas. Överskottet
i driftbudgeten för nu löpande
budgetår blir vida större än vad finansministern
räknade med för ett år sedan,
och sannolikt kommer budgeten även
för det nästkommande budgetåret att
lämna ett icke obetydligt överskott,
även om en avmattning i konjunkturen
skulle inträda. Motiven för en kraftig
överbalansering göra sig fördenskull
icke gällande med samma styrka i år
som för ett år sedan. Å andra sidan kan
man naturligtvis hävda, att det är klokt
att staten skapar reserver, så länge inkomsterna
flöda rikligt, för att möta
eventuellt kommande sämre tider. Kreditåtstramningen
är givetvis lika nödvändig.
I fråga om denna framhåller
finansministern att överläggningar föras
med bankerna i syfte att få till
stånd frivilliga överenskommelser om
begränsningen. Jag uttrycker den förhoppningen,
att det skall bli möjligt att
uppnå sådana överenskommelser. Frivilliga
åtgärder äro vida att föredraga
framför ingripande regleringsåtgärder
på det ömtåliga område, som kreditmarknaden
utgör.

Vid sidan av kreditåtstramningen,
framhåller finansministern, torde det
alltjämt vara nödvändigt att behålla
byggnadsregleringen för att genom denna
begränsa investeringarna i byggnader.
Angående denna investering vill
jag ändå starkt ifrågasätta, om inte
tillståndsgivningen för s. k. egnahem
kunde slopas. Med nuvarande höga
byggnadskostnader reglerar denna byggnadsverksamhet
sig själv. Den som inte
är oundgängligen nödsakad att bygga
gör det säkert inte heller. I fråga om
denna reglering vill jag bestämt understryka
nödvändigheten av en rättvis
fördelning av byggnadstillstånden mellan
land och stad. Den favorisering av
städerna på landsbygdens bekostnad,
som bar försiggått, har varit olycklig.
Ett tillfredsställande utrymme måste

beredas för byggenskapen även på
landsbygden. Det är också enligt min
bestämda mening nödvändigt att se till,
att bättre utrymme beredes för nybyggnader
av skolor, sjukhus m. m. och att
även i detta avseende landsbygdens berättigade
intressen tillgodoses.

Det största ovisshetsmomentet för
närvarande rörande den kommande
ekonomiska utvecklingen utgöra avtalsrörelserna
för löntagargrupperna. De
stora huvudorganisationerna på området,
LO och TCO, ha uttalat sig för moderation
i fråga om lönekraven, men
om dessa rekommendationer komma
att följas över hela linjen är alltjämt
en öppen fråga. Som mål för lönepolitiken
ha de uppställt kompensation för
reallönesänkningar och skälig andel av
produktivitetsförbättringarna. Mot detta
har man i princip intet att invända.
Skulle krav på ytterligare löneökningar,
som gå längre än denna målsättning,
genomdrivas, inträder risk för att den
ekonomiska balansen åter rubbas med
fortsatt inflation som följd. Risken för
kumulativa löne- och prisstegringsprocesser
är då uppenbar. Den önskvärda
neddämpningen av konjunkturen kan
då inte komma till stånd. För att löntagarna
skola visa moderation i sina
krav är det givetvis nödvändigt att de
åtgärder, som vidtagas för att begränsa
de exceptionellt stora vinsterna, bli
effektiva. Hade vi kunnat behålla prisoch
lönestoppet hade alla parter tjänat
därpå.

Den nu framlagda budgeten för nästkommande
budgetår uppvisar ett beräknat
överskott på 1 056 miljoner kronor,
från vilken summa finansministern
dock drar 100 miljoner kronor för förbrukning
av tidigare reserverade medel.
Av det återstående överskottet på
956 miljoner kronor utgöras 415 miljoner
kronor av tillfälliga statsinkomster.
Finansministern räknar vidare med
ökade utgifter på kapitalbudgeten m. m.,
vilket skulle ytterligare minska överskottet.
Å andra sidan synas emellertid

Nr 2.

Fredagen den 18 januari 1952 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

statens inkomster vara beräknade med
stor försiktighet, och det är icke otänkbart
att de bli större än vad finansministern
antar, överskottet skulle således
kunna tänkas även för nästkommande
budgetår bli större än det nu
beräknade. Med hänsyn till ovissheten
om konjunkturutvecklingen är det emellertid
mycket förståeligt, om finansministern
räknar försiktigt för att vara joå
den säkra sidan. Formellt är det sålunda
riktigt när finansministern bedömer
budgetläget för nästkommande år
som svagare än för innevarande budgetår.
Men hur man bedömer den kommande
ekonomiska utvecklingen och
därmed även utvecklingen av statens
finanser är emellertid en omdömesfråga,
där den ena uppfattningen kan
grundas på skäl som skära andras.

När finansministern är försiktig i sina
beräkningar och inpräntar vikten av
sparsamhet i den offentliga förvaltningen
handlar han enligt min mening
mycket klokt. Trots att utgifterna i
budgeten noga granskats och nagelfarits
i avsikt att hålla dem nere har dock
utgiftssidans slutsumma ökat starkt.
Anledningen är främst kostnadsstegringar
och automatiskt ökande utgifter.

Med hänsyn till det enligt finansministerns
mening försvagade budgetläget
anser han sig böra bedöma utsikterna
till skattelättnader som mörka. En skatt
föreslås dock avskaffad, nämligen elskatten
för enskilda hushåll, ett förslag,
som hälsas med stor tillfredsställelse.
Att skattbelägga en så viktig faktor i
vårt allmänna liv som elkraften måste
anses skadligt. Elkraften har helt enkelt
blivit en del av vårt dagliga bröd, till
gagn och nytta för arbete, produktion
och trivsel. Vidare är det glädjande att
den extra bilskatten försvinner. Den
ökade bilskatt som föreslås torde kunna
försvaras med att den ungefär motsvarar
penningvärdets fall. Hur önskvärt
det än vore med skattelättnader
kan man förstå finansministerns ställningstagande
i nuvarande läge. Skatte -

beredningens förslag, skulle, om det
genomfördes i sin helhet, minska statens
inkomster med cirka 480 miljoner
kronor och således avsevärt reducera
budgetöverskottet. Finansministern menar
nu, att en sådan försvagning av
budgeten icke är tillrådlig med hänsyn
till de anspråk på statskassan, som
kunna uppstå under nästkommande kalenderår.
Finansministern tänker bland
annat på ökningen av löne- och pensionskostnaderna
för de statsanställda
samt på eventuell ökning av folkpensionerna.
Hans resonemang är värt allt
beaktande, men det skulle vara önskvärt
att skatteberedningens förslag delvis
kunde genomföras redan under
innevarande års riksdag. Jag tänker särskilt
på önskvärdheten av att lätta
skattebördan för äkta makar samt förmögenhetskatten.
Den nu pågående fastighetstaxeringens
verkningar på förmögenhetsskatten
böra beaktas, i annat
fall komma uppskrivningar av taxeringsvärdet
att öka denna skatt alltför
orimligt.

Rent allmänt får nog sägas, att skatterna
nu i vissa fali äro så höga att
de rent av kunna verka produktionshämmande,
därför att merarbete med ty
åtföljande merinkomst kan via skatteprogressiviteten
föranleda så stor skatt,
att vederbörande inte vill utföra merarbetet
i fråga. Jag tillåter mig också
i detta sammanhang nämna vårt omdiskuterade
dyrortssystem, vilket är så
vidrigt konstruerat, att de som bo och
arbeta på landsbygden få lägre lön och
lägre skatteavdrag, då det rätteligen
borde vara tvärtom. En rättelse här är
enligt min mening er. tvingande nödvändighet.
Jag vill även nämna något
om det nu omdiskuterade nya förslaget
om 20 % ökning av de kommunala
ortsavdragen. För de små kommunerna
blir detta inte enbart angenämt. Man
har redan nu i storkommunerna fått
göra betydande skattehöjningar. Sak
samma för landstingen. Landsting och
kommuner ha endast skattemedel att

Fredagen den 18 januari 1952 fm.

Nr 2.

Vid

lita till när det gäller att möta ökade
krav.

Vad de olika huvudtitlarna beträffar
skall jag inte gå in på någon detaljgranskning
av dessa. Jag konstaterar
emellertid med stor tillfredsställelse, att
en väsentlig höjning skett av anslagen
till vägväsendet. En upprustning av
våra vägar är trängande nödvändig, och
särskilt ur landsbygdens synpunkt är
det av allra största vikt, att vägnätet
blir så vitt förgrenat och så väl underhållet
som möjligt. Även försvarets huvudtitel
visar avsevärda höjningar.
Kostnaderna för försvaret äro mycket
höga, men sedda mot bakgrunden av
det världspolitiska läget äro de ingalunda
för höga. Stora anspråk måste
ställas på vårt försvar i en politiskt
orolig värld. Vår utrikespolitik kräver
stödet av ett starkt försvar, vi måste
inskärpa utåt att Sverige kommer att
till det yttersta måttet av sina krafter
försvara sig mot den eller de makter,
som vill störa dess fred och oberoende.

I den allmänna diskussionen under
de gångna veckorna har jordbrukskalkylen
kommit i förgrunden. På grund
av vissa felaktigheter vid behandlingen
av det statistiska material, som utgör
grundvalen för kalkylberäkningarna,
har en våldsam kritik riktats mot hela
kalkylen i vissa tidningar, främst Dagens
Nyheter, Expressen m. fl. Starka
ord ha brukats och uttryck som »skandalkalkvl»
ha använts. Man söker också
framställa saken så, att felen i kalkvlberäkningarna
skulle ha lett till att
jordbrukarna under en rad år erhållit
större inkomster än vad de skulle
ha varit berättigade till om kalkylberäkningarna
hade varit noggrannare.

Överdriften i kritiken ligger i öppen
dag. Kritikerna tänka inte eller vilja
inte tänka på att jordbrukskalkylen liksom
nationalbudgeten inte ur något annat
än vad den utger sig för att vara,
nämligen eu prognos, d. v. s. en uppskattning
av jordbrukets inkomster och
kostnader för det kommande produk -

remiss av statsverkspropositionen m. m.

tionsåret. En uppskattning kan ju aldrig
ge en exakt bild av hur verkligheten
sedan kommer att te sig; i så fali
skulle de, som göra upp kalkylen, vara
utrustade med övernaturliga gåvor, och
de skulle säkert formligen drunkna i
statistiska beräkningar. Sedan får man
också komma ihåg att kalkylens uppgift
är att visa hur jordbrukets inkomster
och kostnader förändrat sig sedan ett
givet basår, det sista förkrigsåret. Kalkylen
kan fördenskull inte betraktas
som ett absolut rättesnöre för prissättningen
på jordbrukets produkter och
har aldrig betraktats på detta sätt. Den
tjänar till ledning för prissättningen
och ingenting annat. Någon absolut
rättvisa är heller aldrig möjlig att åstadkomma
i ekonomiska ting. Vid prissättningen
på jordbruksprodukterna måste
man givetvis ta hänsyn även till möjligheterna
att vinna avsättning för produkterna,
och man måste avväga prissättningen
dels med hänsyn till detta
och dels med hänsyn till önskvärdheten
av att göra produktionen lönande för
olika slags jordbruk i olika delar av
landet. När man i skallet här har talat
om »skandalkalkyl» och i samband med
detta talat om de stora skogsinkomster,
som en del skogägare fått, och ansett
att dessa inkomster skola räknas med,
räknar man inte med den stora skillnad
och de svårigheter som föreligga.
Hur skulle det vara att spalta in hela
vår svenska industri i en kalkyl, massaindustri,
verkstadsindustri, beklädnadsindustri,
skoindustri, chokladindustri
etc.? Man säger givetvis att detta inte
går, därför att dessa industrier äro så
olika och att man för den skull inte
kan på detta sätt prissätta industriens
produkter. Ja, varför inte? Ledning
kunde man väl få! Kan man slå hela
jordbruket i en pott — och sedan skälla
om inte det stämmer på kronan — så
kunde man väl göra detsamma med
industrien. Inom industrien går man eu
helt annan väg. Man gör upp en produktionsstat
med så många titlar som

Nr 2.

Fredagen den 18 januari 1952 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen in. m.

möjligt, man visar upp detta för priskontrollnämnden
och får den förr eller
senare godkänd. Hur vore det om jordbruket
finge göra detsamma? Skulle
vi inte kunna få produktionsjordbruk
(statliga) i olika delar av landet för
olika produkter — vete, korn, ärter,
bönor, raps, lin, mjölk, ägg, kött etc.
— och så ta dessa som riktpunkt för
jordbrukspriserna? Säkert skulle inte
jordbrukarna förlora på detta. Med säkerhet
skulle priserna raka i höjden
mycket. Likaväl som industrien får
rätt att täcka sina omkostnader borde
väl jordbruket kunna få göra det.

Vad som skett och som förorsakar
skallet är, att man vid beräkningen
räknat med jordbrukets kostnader med
det ökade egna arbetet, vilket uppskattats
till 189 miljoner kronor. Men jordbrukarna
få i olikhet med deras arbetare
och andra arbetare ingen ersättning
för övertidsarbete. Det är i sanning
en dålig värdesättning för den
många gånger omänskliga arbetsprestation
de utföra. Reservanterna i jordbruksnämndens
råd ha ansett, att man
åtminstone borde räkna med 100 timmars
övertid per jordbrukare och år,
alltså inte mer än två timmar per vecka.
Man tycker att det är en mycket
blygsam uppskattning av övertidsarbetet.
Även om man bara värdesätter
övertiden till 75 öre per timme, skulle
det i alla fall uppgå till den respektabla
summan av 20 miljoner kronor.

Det kan väl inte heller finnas någon
rim och reson i det i den offentliga
diskussionen framförda kravet på att
skogsinkomsterna skola räknas in i
jordbrukskalkylen. Dessa saker måste
hållas isär. Många svenska jordbrukare,
40 procent av samtliga, samt arrendatorerna
sakna ju egen skog. Hur skulle
det då vara möjligt att avväga prissättningen
på jordbrukets produkter, så
att dessa jordbruk bleve lönsamma, om
skogsinkomsterna skulle inräknas i kalkylen?
Skogsinkomsterna ha visserligen
varit mycket goda men för de små
skogsägarna, som inte kunna göra år -

liga virkesuttag ur sina skogar, äro inkomsterna
minimala och ojämna. Många
ha icke haft möjlighet att avverka, och
för dem som kunnat göra detta ha inkomsterna
sannerligen icke uppgått till
några jättebelopp. De pengar de få över,
sedan avverkningskostnaderna erlagts
och skatterna betalats, böra vara dem
väl unnade. Det rör sig om människor,
som ha levat och som leva i blygsamma
ekonomiska omständigheter, och i de
flesta fall ha skogsinkomsterna använts
till nödvändiga eftersatta förbättringar.

Jordbruket är inte heller så lönsamt
som läsarna av vissa stora dagstidningar
möjligen kunna tro. Från 1949 torde
visserligen ökningen av jordbrukarnas
inkomster procentuellt vara en aning
större än ökningen av löntagarnas inkomster
i genomsnitt räknat, men alltjämt
består en avsevärd klyfta i genomsnittsinkomst
mellan jordbrukarna och
dessa grupper, liksom gentemot företagarna
inom industri, handel och samfärdsel.

År 1950 utgjorde medelinkomsten för
jordbrukarna 5 090 kronor, men för
företagarna inom industri och hantverk
7 384 kronor, inom handeln 9 901
och inom samfärdseln 7 200 kronor, för
fria yrken 14 262 eller = 3 gånger så
mycket som för jordbrukarna, medeltalet
för alla = 6 540 kronor. För de anställda
inom jordbruket var medelinkomsten
samma år 3 282 kronor samt
för de anställda inom de ovannämnda
näringsgrenarna respektive 6 230, 6 111,
6 524 och 7 315 kronor. Medelinkomsten
blev 5 698 kronor. Alltså ligger medelinkomsten
mycket under.

Inkomsten av jordbruksfastighet ökade
från 1949 till 1950 med i genomsnitt
6 procent, men det må nämnas att ökningen
av aktiebolagens taxerade inkomster
under samma tid utgjorde icke
mindre än 34 procent. Även om denna
inkomstökning delvis torde bero på en
önskan att utjämna vinsterna mellan
1950 och 1951 på grund av investeringsskatten
och således icke ger en fullt

Fredagen den 18 januari 1952 fm.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

riktig bild av bolagens vinster, så är
det tydligt att jordbruket kommer långt
efter i inkomstutvecklingen. När man
talar om procentuell stegring av inkomster
glömmer man alltid själva utgångsläget.
Är utgångsläget lågt måste
en mycket större procentuell inkomstökning
till, om rättvisa skall ernås.

Det svenska jordbruket har inte heller
pungslagit konsumenterna genom
orättvist höga priser på livsmedlen, som
vissa tidningar påstå. Det är ju ett känt
faktum, att importpriserna på livsmedel
i genomsnitt ligga högre än de inhemska
priserna. Skulle de svenska
jordbruksprodukterna ha betalats med
världsmarknadens priser skulle jordbrukarna
säkerligen ha tillförts åtminstone
mellan 200 och 300 miljoner kronor
mera per år än vad de faktiskt
erhållit. Faktum är i stället att tack
vare de svenska jordbrukarnas återhållsamhet
via sina underhandlare ha de
svenska konsumenterna köpt sina livsmedel
säkert 500 miljoner kronor billigare
än de skulle gjort, om producenterna
tagit ut vad de kunnat i förhållande
till världsmarknadsläget. Den utslungade
beskyllningen mot jordbrukarna
är sålunda grundlös. Den är en
bumerang, som går tillbaka på utslungaren
själv. Nu ha vi litet var sett genom
tidningarna, att det blir en ökning
av mjölkpriset med 3 öre. Men denna
ökning uppslukas helt av distributionen
till stor glädje för jordbrukets vedersakare
— jordbrukarna själva få alltså
ingenting av denna ökning på mjölkpriset.

Herr talman! Det var en del reflexioner
över denna statsverksproposition.
Men innan jag slutar vill jag ändå cvad
det gäller jordbrukets egen huvudtitel
uttrycka min tillfredsställelse över att
jordbruksministern gjort nödvändiga
uppjusteringar på en del anslagsposter,
särskilt när det gäller undervisning och
kursverksamhet.

Under detta anförande återtog herr

talmannen ledningen av förhandlingarna.

Herr FAST: Herr talman! Det är ett
par uttryck som fällts i den föregående
debatten, som jag inte kan låta bli att
erinra om. Herr Ohlin sade att den politik,
som regeringen och närmast finansministern
förde, måste han betrakta såsom
varande asocial. Jag tror, att om
man jämför liberal och socialdemokratisk
politik och låter historien döma,
kommer nog den senare att stå sig, men
man blir ju aldrig riktigt på det klara
med folkpartiet. Samtidigt som ledaren
står här och anger regeringens politik
som asocial pågår ju en debatt i Dagens
Nyheter och andra folkpartistiska tidningar
om att man skall ha samverkan
inom en samlingsregering.

Jag har också lagt märke till en annan
sak i denna debatt, nämligen den
likhet som i åtskilliga avseenden finns
mellan herr Hagbergs i Luleå framställning
och herr Ohlins. Båda två voro
uppsamlare av alla de önskemål, som
kunna finnas hos olika folkgrupper i
det svenska samhället, men ingen talade
om var vi skola ta det, och båda krävde
skattesänkningar.

Det var också ett uttalande av herr
Hagberg i Luleå, som man kanske bör
fästa uppmärksamheten på. Han sade,
att där socialismen går segrande fram
i världen, där är det i gestalt av kommunismen.
Ja, tyvärr kan man säga, att
det kanske varit så på många ställen
ute i världen, men för Sveriges del vägra
vi betala det pris i form av ofrihet
och tvång, som följer med en sådan
politik.

Då den framlagda budgeten i stort
sett avspeglar uppfattningen hos riksdagsmajoriteten
om vad det ekonomiska
läget både medgiver och kräver, kan
denna statsbudget i alla sina väsentliga
delar genomföras.

Herr talman! Även om det senare
under riksdagen blir tillfälle till en utrikespolitisk
debatt, anser jag dock att

Nr 2.

Fredagen den 18 januari 1952 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

det nuvarande orosfyllda läget ute i
världen på det allra intimaste berör inte
bara frågan om vår trygghet och vårt
oberoende utan också våra ekonomiska
och sociala förhållanden. En erinran
härom kan vara motiverad i denna debatt.
Vi befinna oss nu i ett utomordentligt
labilt läge, där det pendlar mellan
hopp och fruktan, mellan en fredlig utveckling
ute i världen eller fortsatta
skärpta motsättningar, som följda av
ytterligare kapprustningar lätt kunna
leda fram till ekonomisk utarmning av
folken och sluta i kaos och katastrof.

I ett sådant läge måste det vara betydelsefullt
att de demokratiska partierna
i vårt land i stort sett givit sin
anslutning till den av utrikesledningen
deklarerade huvudlinjen om en alliansfri
försvars- och utrikespolitik. Jag är
väl medveten om att det kan råda och
råder delade meningar om vad som kan
läggas in i begreppet alliansfrihet och
neutralitet, men enigheten om huvudlinjen
måste i sådana tider, som vi nu
uppleva, vara av betydande värde.

I överensstämmelse med den deklarerade
och av riksdagen godkända utrikespolitiska
kursen finner jag det vara
rätt naturligt, om vi i FN eller andra
internationella organisationer kunna intaga
ståndpunkter, som avvika från förslag,
vilka framlagts av alliansbundna
länder. Jag tror också att den fredliga
utvecklingen ute i världen gagnas av
att det finns åtminstone några länder,
som stå utanför de maktstridande lägren,
beredda att självständigt hävda sin
mening om vad som i särskilda lägen är
bäst ägnat att gagna den fredliga utvecklingen.
Detta innebär inte att vi skola
uraktlåta att säga vår ärliga mening om
diktatur och våldsmentalitet och om
den ofrihet, som speciellt härskar i diktaturstaterna.
Det innebär icke heller
att vi skola avstå från att säga vår mening
om vilken statsgrupp som bär den
största skulden till de nu fastlåsta positionerna,
som omöjliggöra att de stora

tvistefrågorna kunna vinna vare sig
partiella eller totala lösningar.

Jag är tillfredsställd med och glad
över den klarläggande deklaration, som
från svensk sida avgavs när FN:s politiska
utskott påbörjade debatten om
vidgning av den s. k. Achesonplanen. I
överensstämmelse med gjorda deklarationer
måste vår medverkan i sanktionsåtgärder
även i fortsättningen bero på
vårt eget bedömande i varje särskilt
fall och göras beroende av hur vi uppskatta
riskerna för vårt eget land. Därest
vi framdeles skulle göra en ändring i
värnpliktslagen och ställa en militär
grupp till FN:s förfogande för fredens
bevarande, måste ett sådant handlande
också bli beroende av vårt bedömande
av läget i de särskilda fall, där medverkan
från denna trupp påkallas. Så
som jag ser saken är det fullständigt
uteslutet att en dylik internationell
hjälpkår skall kunna användas mot någon
av de stormakter, som äro representerade
i FN:s säkerhetsråd.

Herr talman! Det är betydande krav
på förstärkningar av försvaret, som föreslås
i statsverkspropositionen. Vi som
äro beredda att med de yttersta medel
söka bevara och försvara vår frihet och
vårt oberoende, vi få nog finna oss i att
bevilja de begärda anslagen. Men att ett
sådant anslagsbeviljande inte sker med
lätt hjärta är väl fullt naturligt. När
man beviljar dessa anslag skall man ha
klart för sig, att detta innebär ett avstående
från genomförande nu omedelbart
av andra mycket berättigade krav
på det sociala och kulturella området.
Det innebär vidare ökade svårigheter
att stabilisera prisnivå och penningvärde.
Till de direkta försvarskostnaderna
böra enligt mitt förmenande läggas
de militära pensionskostnaderna,
vissa reservationer, kostnaderna för civilförsvaret
och värdet av den produktion,
som militär personal kunnat skapa
därest den sysslat med civilt arbete.
Jag har velat framhålla detta, herr tal -

Fredagen den 18 januari 1952 fm.

Nr 2.

Vid

man, därför att man på vissa håll alldeles
glömmer bort de svårigheter, som
de höga militärutgifterna framkalla.
Men låt mig också, för att inte bli missförstådd,
på en gång få säga, att om vi
för detta pris kunna bevara vår frihet
och vårt oberoende och undgå att bli
indragna i krig, ja, då ha vi kommit
lindrigt undan och böra känna tacksamhet.

Den kraftiga överbalanseringen av
budgeten, som påräknas för såväl innevarande
budgetår som budgetåret
1952/53, bör enligt mitt förmenande bidraga
till den ekonomiska stabiliseringen.
Härigenom undgår staten att åtminstone
i nämnvärd utsträckning uppträda
på lånemarknaden för att täcka
sitt investeringsbehov. I en tid med
onormala inkomster, framför allt från
exportnäringarna, anser jag det vara
ganska naturligt att man undandrar betydande
belopp från konsumtion. Framför
allt i nuvarande läge är det otänkbart
att det enskilda sparandet, även om
det ökat, skall kunna vara tillräckligt,
utan ett visst mått av tvångssparande
måste till.

Till redan vidtagna åtgärder till förhindrande
av att företagens övervinster
få utöva ett konjunkturhöjande tryck
förebådas nu ytterligare åtgärder. En
vinstkonjunldurbeskattning är enligt
min mening påkallad även av psykologiska
skäl. Om man med framgång
skall kunna vädja till arbetare och
tjänstemän om återhållsamhet i lönekraven
vid årets avtalsrörelser, då böra
dessa grupper veta att företagens övervinster
bli skattbelagda utöver de vanliga
måtten. Solidariteten med samhällets
strävanden att uppnå ekonomisk
stabilitet bör erhålla stöd hos alla befolkningsgrupper.
Broderträtan mellan
högern och folkpartiet rörande denna
skatt skall jag inte blanda mig i. Gärna
för mig må herr Ohlin, till glädje möjligen
för herr Hjalmarson, stå som den
förste förslagsställaren till denna skatt.

remiss av statsverkspropositionen m. m.

Men om man betraktar detta spörsmål
såsom varande något annat och mera än
ett intressant teoretiskt problem, borde
man kunna bli överens om att ta ut
denna extra vinstbeskattning för år
1951, det år då alla erkänna att övervinsterna
ha varit mycket stora. Ingen
vet ju om det blir fråga om några övervinster
för år 1952.

Herr Hjalmarson är både teoretiskt
och praktiskt motståndare till denna
skatt, medan herr Ohlin ju alltjämt är
teoretisk anhängare därav men inte vill
ta ut skatten retroaktivt, d. v. s. inte
för det år då de stora övervinsterna
uppkommo. Till sina praktiska verkningar
är kanske inte skillnaden mellan
herr Ohlins och herr Hjalmar sons
ståndpunkt så stor — i varje fall är den
inte större än att man måhända kan
emotse en mycket snar förlikning. Däremot
tror jag att det är mycket svårare
att åstadkomma en förlikning inom
den folkpartistiska pressen, med de
motsättningar som för närvarande finnas
där.

Jag skall gärna erkänna, att min uppfattning
är, att man inte utan mycket
starka skäl bör pålägga medborgarna
retroaktiva skatter, men jag anser, herr
talman, att det här föreligger grundad
anledning att göra avvikelser från en
annars god, men dock icke alltid upprätthållen
princip.

Jag förstår mycket väl att man i
många kretsar känt besvikelse över att
det inte omedelbart kan ske andra skattelättnader
än elskattens borttagande i
fråga om hushållsförbrukningen och
måhända en justering när det gäller
skattebördans fördelning på olika befolkningsgrupper.
Men finansministern
utlovar ju en intressant snabbutredning,
som skulle ställa behovet av skatter
i relation till vad man under den
närmaste tiden önskar genomföra i fråga
om sociala reformer. För egen del
— och jag har säkert många inom den
socialdemokratiska gruppen med mig

Nr 2.

Fredagen den 18 januari 1952 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

— föredrar jag ett fortsatt reformarbete
framför skattelättnader, men kan man,
sett på litet längre sikt, åstadkomma
både delarna, kommer det nog inte att
vara så svårt att sammanjämka de olika
meningarna.

Framtiden är, såsom vi alla veta,
utomordentligt osäker och svårbedömlig,
beroende mest på förhållandena
ute i världen, och därvidlag äro ju våra
möjligheter till ingripanden med egna
åtgärder mycket små. I ett demokratiskt
samhälle är emellertid tryggandet
av en säker och måttlig bärgning för
alla medborgare under ålderdomen och
vid sjukdom något så väsentligt, att
man inte utan mycket tvingande skäl
bör avstå från att öka denna trygghet.
Både sjukförsäkring och arbetarpensionering
böra därför genomföras så fort
som möjligt, och utrymme bör på litet
längre sikt beredas i budgeten för dessa
enligt mitt förmenande mycket
trängande reformer.

Jag är glad över att man även i nuvarande
läge allvarligt strävar till att
i full utsträckning upprätthålla standarden
på det sociala området. I övrigt
vil! jag i fråga om skattesänkningar
säga, att innan skattelättnader ske,
bör det föreligga sannolikhet för att
inkomsterna av s. k. normala och mera
bestående skatter kunna täcka statens
utgifter för några år framåt.

Jag vill, herr talman, när jag är inne
på frågan om skatterna, säga några ord
om ett par företeelser, som åtminstone
jag för min del betraktar såsom allvarliga
missförhållanden.

Jag anser det vara i hög grad anstötligt
att företagare kunna förskingra inbetalda
skatter, avdragna från de'' anställdas
avlöning, utan att detta i straffrättsligt
avseende betraktas såsom förskingring
av omhänderhavda medel.
Jag tror att en rätt enhällig opinion
kräver ändrad lagstiftning på denna
punkt.

Jag vill vidare framhålla, att om vissa
grupper av medborgare tvingades

att i likhet med andra grupper betala
skatt för sina verkliga inkomster, skulle
man måhända få utrymme inte bara
för en del sociala reformer utan också
för skattelättnader. Jag tänker härvidlag
på utövare av s. k. fria yrken, där
bokföringsskyldighet inte föreligger.
Även i detta fall är nog folkopinionen
ganska enig i sitt fördömande av ett
sådant handlingssätt som jag här talat
om. Jag är väl medveten om de svårigheter,
som möta när man skall försöka
skapa en skattelagstiftning som
blir lika effektiv för alla medborgare,
men något bör dock kunna göras för
att förbättra läget. En utredning, företagen
av verkligt sakkunniga, skulle
måhända kunna ge anvisning om vissa
utvägar.

I detta sammanhang kan jag inte
underlåta att säga, att det tal, som ständigt
föres i riksdagen, på folkmöten
och i tidningspressen om finansministerns
hänsynslösa utplundring av skattedragarna,
icke är ägnat att höja skattemoralen
i vårt land. Varför skola regeringen
och finansministern ensamma
stå i skottgluggen? Vi, som ute i kommuner
och landsting besluta om olika
utgifter, äro sannerligen inte så hjärtnupna,
att vi inte ta ut de skatter, som
äro erforderliga för att täcka utgifterna
och kanske även för att öka den kommunala
förmögenheten.

Det är ju inte vi i vårt land som
ställt till oron ute i världen och kapprustningarna
och framkallat de svårigheter
som nu förefinnas. Att vi inte
kunna komma ifrån den påverkan utifrån,
som ökade varupriser vid import
och export åstadkomma, är sannerligen
inte heller underligt, liksom att vi inte
heller kunna, såsom jag nyss nämnde,
komma undan ökade militära utgifter.
Det är väl ingen som på allvar vill
ifrågasätta att vårt land skulle kunna,
med de krigs- och krisförhållanden som
råda ute i världen, undgå alla svårigheter.
Om det över huvud taget vore
tänkbart att vi skulle kunna leva av -

Fredagen den 18 januari 1952 fm.

♦ Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

stängda från och oberoende av den övriga
världen, skulle vår levnadsstandard
säkerligen bli orimligt låg. Alla
länder dragas ju också för närvarande
med utomordentligt stora svårigheter,
även om dessa svårigheter kunna vara
av något skiftande art.

På tal om skattelättnader vill jag
säga, att teoretiskt sett kan det ju vara
riktigt med en höjning av de kommunala
ortsavdragen, men i praktiken är
inte saken så enkel. Jag erinrar om att
när ortsavdragen nyligen höjdes, lämnade
staten kompensation till kommunerna
för bortfallet av skattekronor.
Om nu en höjning av de kommunala
ortsavdragen skulle ske utan att staten
lämnade en sådan kompensation vare
sig till kommunerna eller till landstingen,
skulle de kommunala utdebiteringarna
per skattekrona komma att
stiga så kraftigt, att jag befarar att
kommunernas och landstingens tvingande
ordinarie utgifter måste inskränkas
på ett sätt som ingen önskar. Jag
erinrar om de skatteökningar, som för
löpande år beslutats av såväl landsting
som kommuner, och jag erinrar
vidare om att från statens sida ständigt
och jämt lastas över arbetsuppgifter
på kommunerna och landstingen
utan att de statsbidrag, som utgå för
ändamålen, procentuellt ökats på ett
sådant sätt, att de äro lika stora som
från början varit avsett.

Jag förstår mycket väl, herr talman,
att det kan vara partipolitiskt matnyttigt
att skylla våra svårigheter, prisökningarna
och försämringen av penningvärdet,
på regeringspolitiken, men jag
undrar om detta i längden ens är ett
verksamt agitationsmedel. De svenska
medborgarna ha dock vissa möjligheter
att göra jämförelser mellan förhållandena
i det egna landet och andra länder,
och därvid fäster man sig säkerligen
inte bara vid de prisökningar,
som ha skett, utan också vid levnadsstandarden
över huvud taget, hur den
sociala tryggheten är beskaffad o. s. v.

Vi få inte glömma att trots den nuvarande
världshögkonjunkturen råder det
arbetslöshet i många länder, medan vi
i vårt land ha full och överfull sysselsättning.

Trots allt vad som säges från oppositionens
sida kunna vi här i landet
inte undvara de kvarstående regleringarna.
Att priskontrollen skulle kunna
ersättas av konkurrensen mellan företag
och sammanslutningar, när det gäller
att hålla priserna nere, är nog en
övertro på konkurrensens betydelse,
som till stor del saknar underlag i
verkligheten. I de fall, där konkurrensen
är verkningsfull i detta avseende,
avstår redan priskontrollnämnden från
ingripanden och följer endast utvecklingen.
Jag skulle för egen del snarare
vara böjd för en skärpning av priskontrollen
än ett avskaffande av denna
kontrollmöjlighet.

Lika litet är det väl i nuvarande läge
möjligt att avskaffa byggregleringen.
Om så skedde, skulle det inte uppföras
mera bostäder eller allmänna byggnader
än nu bär i landet. Vad som komme
att ske vore väl närmast, att flera byggen
skulle sättas i gång men att byggnadstiden
skulle avsevärt utökas. Vi få
komma ihåg att både den arbetskraft
och de materialresurser, som finnas på
detta område, för närvarande utnyttjas
till det yttersta.

Sannolikt kommer, herr talman, av
kända skäl det enskilda bostadsbyggandet
under nästkommande budgetår
och kanske redan under innevarande
år att minska. Det är inte alldeles säkert
att kommunerna stå beredda att
utnyttja deri bostadskvot, som på detta
sätt blir ledig. Om så olyckligt skulle
vara, bör det ske en ökning av byggnadstillstånden
framför allt för sjukhus,
vårdhem och skolor. Det finns därvidlag
ett stort byggnadsbehov som behöver
tillgodoses, och eftersom den nuvarande
byggnadsarbetarlcåren snarare
bör ökas än minskas under de närmaste
åren, är det angeläget att bereda den -

Nr 2.«

Fredagen den 18 januari 1952 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

na kår full sysselsättning. Det kommer
emellertid sannolikt att bli nödvändigt
med en smidig anpassning av byggnadsregleringen
efter de olika orternas
växlande förhållanden.

Alla säga sig vilja främja den fulla
arbetssysselsättningen. Enligt mitt förmenande
är detta inte möjligt, därest
man huvudsakligen skall bekämpa krisen
med tillhjälp av räntehöjning, kreditåtstramning
och liknande åtgärder.
Den fulla arbetssysselsättningen är
emellertid såväl för arbetarna som för
samhället så betydelsefull, att den bör
upprätthållas. Tecken tyda på att det
inom vissa områden kan komma att
uppstå brist på arbetstillfällen. Anpassningen
till nya arbetsuppgifter tar sin
tid, och arbetskraftens förflyttning försvåras
genom bristen på bostäder inom
orter, där arbetstillgång finnes. För en
del äldre arbetare kan det vidare vara
svårt att finna nya arbetstillfällen. Jag
är övertygad om att både regeringen
och arbetsmarknadsmyndigheterna skola
ha sin uppmärksamhet riktad på
dessa problem och göra de ingripanden,
som i de särskilda fallen äro påkallade
och möjliga.

Jag säger detta, herr talman, inte
minst med hänsyn till att enskilda företag
ibland kunna handla både vårdslöst
och ansvarslöst gentemot sina anställda
— därpå ha vi i dagarna haft
belysande exempel — och när den enskilda
företagsamheten visar upp sina
sämsta sidor, kan bilden bli ganska
skrämmande. Även i fråga om förutseende
kan det slå fel inom den enskilda
företagsamheten, men därom är kanske
inte så mycket att säga. Det är enligt
min mening sannolikt, att en del
av de svårigheter, som textilindustrien
nu brottas med, väsentligen förorsakats
av en alltför stor och ur prissynpunkt
ofördelaktig import. Många industrier,
inte minst textilindustrien, skulle erhålla
betydelsefulla lättnader, därest
de skulle kunna göra sina importinköp
i dollarländerna, där priset är lägre än

i andra inköpsländer. Åtgärder för att
överföra en större del av vår export till
dollarländerna äro sålunda mycket väl
motiverade enligt mitt förmenande. I
nuvarande läge kunna vissa handelsrestriktioner
vara ofrånkomliga. Vi
kunna inte i längden sälja våra goda
råvaror och helfabrikat till länder, där
vi huvudsakligen bli kreditgivare. Vår
export till vissa mjukvalutaländer måste
därför i det närmaste begränsa sig till
det omfång, som svarar mot vad vi på
rimliga prisvillkor kunna importera
från dessa länder. Jag medger gärna,
att det inte är särskilt roligt att införa
handelsinskränkningar, men vi sakna
möjlighet att uppträda som kreditgivare
i större utsträckning än som redan
har skett.

Om vi skola lyckas genomföra stabiliseringsprogrammet
och uppnå den avsedda
effekten blir i rätt hög grad beroende
av vilka lönestegringar årets avtalsförhandlingar
ge till resultat. Jag
skulle i detta sammanhang kunna erinra
om vad förre finansministern Wigforss
för några år sedan yttrade i denna
kammare om löner och levnadsstandard.
Han framhöll, att endast vetskapen
om att levnadsstandarden icke höjes
därigenom kan förhindra svenska
folket att åt sig besluta hur stora inkomster
som helst i pengar. När jag
erinrar om detta uttalande, menar jag
visst inte, att arbetare och tjänstemän
skola avstå från sin andel i det utrymme,
som finns för en standardhöjning,
eller avstå från kompensation för de
stegrade levnadskostnaderna, och det
menade inte heller herr Wigforss. Jag
har endast velat erinra om att utrymmet
är starkt begränsat och att de grupper
böra ha företräde, som ha fått den
minsta dyrtidskompensationen. I vårt
demoKratiska land är det visserligen
parterna på arbetsmarknaden, som
komma överens om löner och arbetsvillkor,
men statsmakterna ha både rätt
och skyldighet att ge upplysningar om
det ekonomiska läget och det utrymme

Fredagen den 18 januari 1952 fm.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. in.

för en höjning av levnadsstandarden
som finns.

Till sist, herr talman, skulle jag vilja
erinra om den propaganda, som i dessa
dagar bedrives från oppositionshåll,
inte minst i vissa av oppositionens tidningar.
Man talar i största allmänhet
om det stora behovet av sparsamhet
med allmänna medel, men man är på
punkt efter punkt missnöjd med att
framställda krav inte tillgodosetts i
statsbudgeten. Herr Hjalmarson har
också i dag — det erkännandet vill jag
ge honom utan vidare — varit ganska
konsekvent härvidlag utom på en enda
punkt. Han har ansett, att vi skola
spara på statens utgifter utom i fråga
om de militära anslagen. I övrigt menar
man emellertid, att en råd krav från
olika håll skola tillgodoses samtidigt
som sträng sparsamhet med statens medel
skall bibehållas. Man vill ha mera
pengar för militära ändamål, till vägar
och brobyggen, till bättre rullande materiel
på järnvägarna, till flera bostäder,
skolor, läroverk, sjukhus osv. Man
vill ha en frikostigare socialvård och
bättre löner för de statsanställda. Dessa
och andra krav som framställas kunna
vara mycket berättigade, men det går
helt enkelt inte att förena dem med
vare sig kravet på sträng sparsamhet
med statens utgifter eller kravet på
skattesänkningar.

Det är väl, herr talman, emellertid
i allmänhet så, att det mindre är fråga
om logik än om partipolitisk propaganda,
och det är väl också i det tecknet
man får se de senaste dagarnas uttalanden
i ett par folkpartistiska tidningar,
att de höjda jordbrukspriserna
äro beroende på regeringssamverkan
mellan socialdemokraterna och bondeförbundet.
Jag hade trott att vi här i
riksdagen voro eniga om att gjorda
utfästelser skulle hållas även gentemot
jordbrukarna. Om man nu vill skylla
på att det iir betydande fel i jordbrukskalkylen,
bör det dock tilläggas att
dessa denna gång torde ha varit mindre

än under tidigare år. Jag skulle med
verklig tillfredsställelse hälsa möjligheten
att få tillförlitligare metoder för en
uppskattning av jordbrukets inkomster
och utgifter, men det går inte att trolla
fram en sådan sak utan vidare. Parterna
få väl också i vanlig ordning underhandla
därom.

Att t. ex. med skattemedel subventionera
bort prishöjningarna är en
ståndpunkt, som åtminstone från större
delen av oppositionen tidigare har
avvisats men som man dock alltid kan
resonera om. För min del ställer jag
mig ingalunda avvisande till subventioner,
men då bör man inrikta sig på
sådana prisstegringar, som kunna beräknas
bli kortvariga.

Herr talman! Jag har velat göra dessa
reflexioner i dagens debatt, och jag
ber att få sluta med att yrka, att statsverkspropositionen
måtte remitteras till
vederbörande utskott.

Herr SVENSSON i Ljungskile: Herr
talman! Jag har läst någonstans i bibeln,
att när Saul vid ett tillfälle kom
i närheten av en profetskola, greps han
av extas och började profetera, vilket i
Israel utlöste frågan: Är även Saul
hland profeterna? När jag lyssnade till
herr Petterssons i Dahl anförande, särskilt
till de två första tredjedelarna av
det, frågade jag mig själv: Är nu också
herr Pettersson i Dahl bland nationalekonomerna?
Han förde ju ett typiskt
nationalekonomiskt resonemang. Saul
återfann emellertid så småningom sig
själv, och det gjorde också herr Pettersson
i Dahl. Den sista tredjedelen av
hans anförande — inte minst i vad den
gällde jordbrukskalkylen — belastades
såvitt jag förstår inte av någon nationalekonomiens
anda. Jag skall emellertid
inte nu taga upp något resonemang
på den punkten.

Såvitt jag kunde höra, fanns det
egentligen inte något i herr Petterssons
resonemang i fråga om jordbrukskal -

Nr 2.

Fredagen den 18 januari 1952 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

kylen, som var relevant i förhållande
till den kritik som framförts eller till
det nuvarande läget. Jag hade för min
del tillfälle att säga min mening om saken
före jul. I den mån det nuvarande
läget rymmer något nytt, är det ännu
inte klargjort på sådant sätt, att det
ger mig några utgångspunkter för en
fortsatt debatt.

Vad beträffar herr Fasts anförande
skulle jag bara vilja göra en liten anmärkning,
eftersom jag tror att professor
Ohlin inte hade tillfälle att höra det.
Herr Fast nämnde inledningsvis, att
professor Ohlin betecknat regeringens
politik som asocial och ställde sedan
som motsättning därtill Dagens Nyheters
resonemang om en samlingsregering.
Någon motsättning därvidlag behöver
ju inte föreligga. Om regeringens
politik är felaktig, kan det ju vara ett
gott motiv för en ny regering. Professor
Ohlin har emellertid säkerligen aldrig
velat säga, att regeringens syfte är asocialt,
men däremot att den fört en penningpolitik,
som gått ut över mindre bemedlade
och andra grupper som ha det
svårt, så att verkningarna ha fått en asocial
anstrykning.

Jag vill sedan säga ett par ord i anledning
av inrikesministerns anförande.
Herr Hedlund var bland annat inne på
frågan om konjunkturskattens retroaktivitet
och deklarerade, som praktiskt
taget alla göra, att en retroaktiv lagstiftning
inte är önskvärd, men han tilllade,
att varje princip ju har sin begränsning.
Det kan man kanske i största
allmänhet instämma i. När den nya
regeringen hade bildats i höstas, frågade
emellertid Sydsvenska Dagbladet herr
Hedlund, varför man hade lag! fram
förslaget om accis på bilar så brådstörtat.
Då svarade herr Hedlund, att man
hade att välja mellan att göra lagstiftningen
retroaktiv eller att taga den
brådstörtade riksdagsbehandling, som
innebar att oppositionen inte fick möjlighet
att väcka några motioner. Herr
Hedlund höll då så hårt på principen

att ingen retroaktivitet skulle tillåtas,
att han föredrog att stoppa oppositionens
grundlagsenliga rättigheter att motionera
framför någon veckas retroaktivitet.
Den gången var principen alltså
inte särskilt tänjbar. Nu tycks herr Hedlund
emellertid kunna tänja ut den ungefär
hur långt som helst, varav man
väl närmast kan draga den slutsatsen,
att det blir så som herr Sköld bestämmer,
vare sig man slopar retroaktiviteten
eller använder den som motivering
för något.

I fråga om folkpartiets inställning
vill jag bara erinra om att det förslag
till sterilisering av slcogsvinster, som
regeringen lagt fram, gällde år 1952 och
att folkpartiets förslag om konjunkturvinstskatt
framförts som alternativ till
detta steriliseringsförfarande. Jag skall
emellertid inte fördjupa mig i argumentationen
därom, då det redan har deklarerats
utförligt nog i frågan från
folkpartiets sida.

Herr Hedlund nämnde också, att professor
Ohlin år 1948 hade förklarat att
folkpartiet ibland kunde stå till vänster
om socialdemokraterna, och det är kanske
inte i och för sig så svårt, så ärkekonservativa
som de sistnämnda i vissa
fall äro. Men så fiskar han upp ett uttalande
i någon tidning eller vad det
nu kan vara, där man sagt att man tar
emot angrepp från både höger och vänster.
Därav drar inrikesministern den
slutsatsen, att nu har folkpartiet flyttat
sig, eftersom det kan komma angrepp
från vänster. Det skulle det tydligen
inte kunna göra, ifall man stod
allra längst ut till vänster. Ja, det där
är ju bara ord. Ingen människa har väl
tänkt att folkpartiet i vilken fråga som
helst och till varje pris skulle ställa sig
till vänster om socialdemokraterna. Vad
saken gäller är, att vi i folkpartiet vilja
hävda den uppfattning vi anse vara den
riktiga alldeles oberoende av hur de
andra partierna ställa sig.

Sedan talar man mycket om att det
inte finns utrymme för en skattesänk -

Fredagen den 18 januari 1952 fm.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

ning sådan som skattekommittén föreslagit.
Det skulle kosta bortåt 500 miljoner
kronor. Det är emellertid en sak,
som man glömt bort i det sammanhanget,
och det är att inflationen under 1952
förefaller vara säkrad åtminstone så
till vida, att vi komma att få betydande
nominella löneförhöjningar även under
1952. Dessa löneförhöjningar innebära
i och för sig en automatisk skatteskärpning.
Detta medför alltså att den skattesänkning,
som träder i kraft den 1 januari
1953, kommer att till en del eliminera
1952 års automatiska skatteskärpning.
Om det går illa kanske vi skulle
behöva hela denna skattesänkning för
att hålla det skattetryck vi nu ha och
slippa ifrån ett skattetryck som är ännu
hårdare. Men det tjänar väl inte så
mycket till att här plocka fram och tillbaka
med siffrorna i budgetberäkningen.
Den långa visans korta mening tycks
i varje fall för närvarande vara den, att
det svenska folkets urgamla rätt att sig
självt beskatta utövas av herr Sköld allena.
Bondeförbundet garanterar att det
inte blir någon ändring i det avseendet.

Herr talman! Jag hade annars tänkt
att här i dag säga några ord av möjligtvis
principiell innebörd rörande en
fråga, som inte har diskuterats så värst
mycket. Den allmänna debatten i vårt
land och i andra länder också för den
delen har i huvudsak kommit att röra
sig om ekonomiska ting. De ekonomiska
frågorna äro ju de mest dagsaktuella
åtminstone för det mesta, samtidigt som
de äro de mest påträngande. Det finns
emellertid företeelser på samhällslivets
område, som skulle kunna motivera en
smula tankeverksamhet även när det
gäller andra ting.

Man har när det gällt debatten om
konjunkturvinsterna ibland velat påstå,
att folkpartiets hållning under den gångna
hösten inneburit något slags förändring,
eventuellt något svek i förhållande
till gamla traditioner. Den saken har
redan bemötts av herr Ohlin. Man möter
i jordbruksdebatten ofta det kravet, att

man inte skall kritisera en träffad uppgörelse.
Man skall i solidaritetens namn
godkänna vad som är gjort och man
skali eftersom man betraktar sig som
jordbrukare — alla jordbrukare ha bevars
samma intresse — godkänna uppgörelsen
i fråga.

Det förekom nyligen här i Stockholm,
att några kommunalt anställda ville
lämna sin fackförening och övergå till
TCO. De vägrades utträde ur fackföreningen,
men sedan uteslötos de under
motivering att de inte betalat sina avgifter.
Det är detta och åtskilligt annat,
som är utgångspunkten för mina reflexioner,
vilka för övrigt inte skola få
någon tillspetsad form.

Jag tror att de allra flesta problem,
som vi röra oss med inom politiken och
på samhällsarbetets fält, gälla antingen
en kamp för rättvisa eller en vakthållning
omkring rättvisan, dvs. samhällsarbetet
kan till övervägande grad betraktas
som ett problem om rättvisa.
Längre kommer man aldrig på det planet.
På det religiösa planet däremot kan
man tala om kärlek, men man kan icke
skriva lagparagrafer på den grunden.
När man når som längst kan man möjligen
nå det rättvisa. I de flesta fall blir
väl även detta mer ett mål, som man
eftersträvar, än något, som man hundraprocentigt
kan förverkliga. Denna
strävan efter rättvisa har en djupare
förankring än den som finns i lagparagrafer,
stadgar och konventioner. Som
medborgare få vi i ett aktuellt läge böja
oss för en skriven lag. Men strävan hän
mot rättvisa måste även innebära en.
strävan till ändrade lagar. Denna strävan
måste alltså ha en förankring i en
levande rättskänsla, som är djupare rotad
än den skrivna lagen. Jag tror därför
att man kan säga, att strävan mot
rättvisa och respekt för andras rätt
måste vara den moraliska nerven i allt
samhällsarbete. Alternativet till detta
blir maktsamhället, diktaturen.

Enligt liberal uppfattning — jag tror
att man i det fallet kan ta begreppet

Nr 2.

Fredagen den 18 januari 1952 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

liberalism mycket vidsträcktare än i
partipolitisk mening — är kravet på
rättvisa i första hand ett individuellt,
personligt medborgerligt krav, när det
gäller de enskilda människornas rätt.
Sammanslutningar av yrkesgrupper och
klasser äro nödvändiga, men dessa sammanslutningar
ha sitt egentliga berättigande
just i en strävan att ge de enskilda
människorna ett ökat mått av rättvisa.
Om organisationen inte kan förverkliga
detta, har organisationen förlorat
sin moraliska grundval.

Nu är det ju så, att enskilda människor
icke var för sig kunna bevaka sin
rätt och inte kunna lösa sina problem,
utan det är nödvändigt med organisationer
härför. Så har det väl alltid varit,
men är det kanske i än högre grad
i den tid vi nu leva i, då de dynamiska
krafterna på det ekonomiska livet äro
särskilt starka.

Det har om en viss tid i Sveriges historia
sagts att den är dess konungars.
Det låg väl åtskillig sanning i detta uttalande
för en viss period. Beträffande
den tid, i vilken vi för närvarande leva
och som närmast gått till ända, skulle
man med lika stor sanning kunna säga,
att Sveriges historia är dess folkrörelsers.
Det är nödvändigt för praktiskt
taget varje medborgare, som inte lever
passiv och som enstöring, att tillhöra
ett betydande antal organisationer. Dessa
organisationer ha rätt att kräva lojalitet
av sina medlemmar på de områden
där de verka. Medlemmarna i sin tur
ha rätt att kräva den hjälp och det
skydd, för vilken uppgift organisationen
har bildats. På grund av att stora
samhällsklasser eller stora grupper av
människor inte ha kunnat komma upp
ur ett socialt och ekonomiskt underläge
på annat sätt än genom obrottslig
sammanhållning, har själva solidaritetsbegreppet
i det allmänna medvetandet
fått en moralisk innebörd av mycket
hög dignitet. Det är givetvis något som
man får ta hänsyn till i debatten.

Det är emellertid ett par saker, som

förefalla mig vara alldeles självklara
men som inte alltid beaktas. Mångfalden
av organisationer innebär från de enskilda
medlemmarnas synpunkt, att man
ökar tryggheten och minskar friheten.
Där har man alltså ett avvägningsproblem
som man icke kommer ifrån, eftersom
både tryggheten och friheten äro
omistliga. Man måste därför ställa ett
par krav på organisationerna, ifall den
enskildes frihet inte skall komma i
kläm.

Det ena av dessa krav är att organisationerna
inte få rikta längre gående
krav på sina medlemmar än de krav,
som framgå av organisationens stadgar
och som äro nödvändiga för att förverkliga
organisationens syften. Men
det finns andra krav på människorna,
och det är sådana krav som gälla åskådningsfrågor,
antingen det är fråga om
religion, politik eller andra ideella frågor.
Där är det ju fråga om krav som
gälla personligheten i dess helhet. Det
kan inte som ett delintresse avskiljas
och behandlas för sig.

Om nu en organisation, som är bildad
för att upprätthålla eller främja ett
visst ekonomiskt syfte, ställer krav på
sina medlemmar av religiös, politisk
eller annan liknande innebörd, är det
uppenbart att hela möjligheten för en
fri medborgare att fungera elimineras.
Jag har en gång förr i ett visst sammanhang
här nämnt, att om jag skulle
tillhöra tre eller fyra olika organisationer
och alla dessa organisationer skulle
ställa politiska krav på mig, så skulle
mitt läge vara fullständigt ohållbart. Det
är en självklart riktig princip att en organisation,
som är bildad för att främja
ett visst ekonomiskt syfte eller något
liknande, inte rimligtvis kan få ställa
några krav på sina medlemmar, som
engagera personligheten i dess helhet.
Men trots att detta är alldeles självklart
är det inte erkänt överallt inom Organisations-Sverige.
Det förekommer att
man från en ekonomisk organisation
ställer politiska krav på människor. Jag

Fredagen den 18 januari 1952 fm.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

kan ju förstå ifall ivriga ombudsmän
och andra funktionärer i stridens hetta
kunna förfalla till åtgärder av sådan innebörd,
men jag har svårt att förstå om
människor, som böra ha överblick över
samhällslivet, ställa sig bakom och
principiellt godkänna något dylikt.

Det andra krav, som jag tror är lika
nödvändigt att upprätthålla, är att en
människa fritt skall kunna välja vilken
organisation hon vill tillhöra. Detta innebär
också, att hon skall ha rätt att i
stadgeenlig ordning gå ut ur en organisation,
som hon inte längre vill tillhöra.
Jag medger gärna, att detta för
organisationens del kan medföra komplikationer
i enskilda fall, men jag tror
att dessa komplikationer utgöra en del
av det pris, som man måste betala för
medborgerlig frihet, ifall man över huvud
taget menar allvar med sin bekännelse
till friheten.

Det har nyligen relaterats ett fall för
mig — jag skall inte taga ställning till
själva fallet — då en person, en fackföreningsmedlem,
anslöt sig till ett religiöst
samfund på grund av ändrad övertygelse.
Vederbörandes livsåskådning
utvecklades sedan på det sättet, att han
inte ville tillhöra någon annan organisation.
Han begärde då utträde ur fackföreningen.
Detta kunde emellertid inte
beviljas honom utan att han samtidigt
lämnade arbetet, och eftersom arbetsgivaren
inte ville bli av med den yrkesskicklige
mannen fick han ordna det
så, att denne kunde arbeta hemma.

Jag skall som sagt inte taga ställning
till fallet i och för sig, men man kan
betrakta det ur principiell synpunkt.
Det går an att av samvetsskäl slippa
värnplikten här i Sverige. Man kan numera
utträda ur svenska statskyrkan.
Man respekterar på praktiskt taget livsavgörande
avsnitt människors personliga
integritet — man får själv bestämma.
Men det tycks vara svårare att gå
ut ur en fackförening. Detta är eu så
skrämmande brist på generositet och en
sådan brist på perspektiv, att man mås -

te befara att dylika tendenser kunna inrymma
betydande risker under den
fortsatta utvecklingen.

Så, herr talman, ett ord om solidariteten.
Jag skulle vilja göra det påståendet
— och jag gör det därför att det
går så stick i stäv emot många människors
uppfattning -— att solidariteten i
sig själv saknar ett moraliskt egenvärde.
Det är inte svårt att komma till det
resultatet, om man ser det hela i litet
större sammanhang. Det största och
kanske mest fruktansvärda exemplet ha
vi i det tyska rikets uppträdande under
nazistregimen. I den missbrukade
nationella solidaritetens namn följde
massor av människor med på vägar,
som de inte borde ha vandrat. Ingen
lär väl kunna påstå, att solidariteten i
det fallet var någon moralisk tillgång.
Det är inte så länge sedan det här i
Sverige berättades om ett antal värnpliktiga,
som i den vilsegångna kamratsolidaritetens
namn begingo mened.

Dessa exempel kunna räcka. Jag vill
endast konstatera, att solidaritet är
något, som kan främja både ont och
gott, som i lika mått kan främja både
rätt och orätt. Solidaritetens moraliska
värde är alltså helt och hållet beroende
av vad det är man vill hålla samman
om. Detta innebär, att ingen människa
som fri medborgare kan undkomma
plikten — liksom rätten — att pröva
vad som ligger bakom, och att man alltså
inte har någon skyldighet och från
moralisk synpunkt knappast heller någon
rättighet att i solidaritetens namn
följa en ledning och vandra litet vart
som helst.

Jag har ofta, inte minst från bondeförbundets
sida och särskilt inom bondeförbundspressen,
stämplats såsom
splittrare. Jag vägrar, och så länge jag
har mitt förnuft i behåll kommer jag att
vägra att acceptera en sak bara därför
att den presenteras under namn av en
klasskylt. När jag år 1940 uppträdde i
valrörelsen skrev jag ett program för
mig själv, där jag bland annat sade, att

— Andra kammarens protokoll 1952. Nr 2.

Nr 2.

Fredagen den 18 januari 1952 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

det inte är arbetare eller bönder, handlare
eller tjänstemän som nu ha det
svårt. Men det finns grupper bland både
tjänstemän, bönder och rörelseidkare
som ha det svårt. Från liberal synpunkt
är det ofrånkomligt att konstatera, hur
rättvisekraven många gånger skära tvärs
igenom klassgränserna. Vi kunna då inte
komma ifrån att hävda rättvisan, även
om detta utlöser beskyllningar för bristande
solidaritet. Man får här göra
klart för sig vad som är över- eller underordnat.
Samhällslivet är en strid om
rättvisa, och solidariteten är ett medel,
som skall användas för att främja det
som är rätt. Man kommer inte längre
och bör inte komma längre. Jag skulle
tro, att rätt mycket av den hetta i den
politiska debatten, som ofta uppkommer
just omkring liberala partier, beror på
vår vägran att acceptera en sak därför
att den presenteras under en viss skylt.

Med anledning av en del saker, som
gång på gång återkomma i den politiska
debatten, har jag, herr talman, velat säga
detta från denna plats.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NORUP: Herr talman! I
dagens debatt ha jordbrukets problem
inte alls tagits upp till behandling, och
den siste ärade talaren, som annars ofta
brukar intressera sig för jordbrukets
problem, hade i dag inte anledning att
gå djupare in på desamma. Jag tror
dock att en del saker, som inträffat,
nödvändiggöra ett klarläggande av några
synpunkter. En sådan förklaring kan
kanske i någon mån även tjäna till ledning
för vad som kommer att inträffa.

Diskussionerna här i kammaren ha
ofta rört sig om den ekonomiska politiken
och dess utveckling. Så har även
varit fallet här i dag. Pris- och lönefrågor
ha i dessa debatter tagit ett
ganska stort utrymme. Olika meningar
ha gjort sig gällande om vad som varit
ett skäligt pris på livsmedlen med
de löner, som vid olika tillfällen ut -

gått. Jordbruket, som huvudleverantör
av så många produkter, som ingå i
levnadskostnaderna, har givetvis kommit
i blickpunkten på ett särskilt sätt
varje gång priserna på jordbrukets produkter
ha förändrats. Att dessa ting äro
föremål för olika meningar är helt
naturligt, då ju jordbruksprodukternas
pris icke endast inverka på levnadskostnaderna
utan även konstituera
löne- och inkomstmöjligheterna för inte
mindre än 1/i av vårt folk. Man skall
därvid komma ihåg att av det pris indexfamiljen
får betala för de färdiga
livsmedelsvarorna endast cirka 55 procent
komma jordbruket till del, under
det att förädling och distribution tar
resten. Att så är förhållandet framgår
inte minst av den prishöjning, som
skett och kommer att ske på vissa produkter,
speciellt då på konsumtionsmjölken,
som blivit höjd med tre öre.

Det är många som förfasa sig och
säga, att nu få de där bönderna mycket
pengar igen. Undersöka vi detta litet
närmare skola vi finna, att av de tre
öre, som utgöra prishöjningen på konsumtionsmjölk,
går ett öre till att täcka
handelns ökade kostnader och två
öre gå åt för att täcka redan ökade
löner vid mejerierna och inom distributionen
samt en del ökade omkostnader
vid våra mejerier under de senaste
åren. Konsumtionsmjölksleverantörerna,
som väl stå närmast till, få följaktligen
ingen behållning av prishöjningen
och ännu mindre produktionsmjölksleverantörerna.
Den eventuella
förbättring jordbrukaren får av prishöjningen
den 14 januari i år kommer på
kött, fläsk och ägg, om det går att nu
företaga en marknadsmässig höjning av
dessa priser. Den höjning som nu skett
motiveras av det resultat, som framkommit
ur den i dagarna framlagda reviderade
och justerade jordbrukskalkylen.
På grundval av detta resultat har
statens jordbruksnämnd föreslagit regeringen
vissa prishöjningar, vilka nu äro
beslutade.

Fredagen den 18 januari 1952 fm.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

I detta sammanhang är det väl på
sin plats att det säges något om den
nu sluträknade jordbrukskalkylen. Den
stora förändring som i höstas skedde
i fråga om arbetskraftsvolymen och därmed
arbetskostnaden åstadkom en debatt,
som varit mycket hetsig och väl
knappast är slut än. Man har sett vissa
dyningar då och då i pressen, och man
har hört det från vissa talarstolar. Den
minskade arbetskraftsvolymen, vilken ju
godtagits av jordbruksnämnden och
dess råd, medförde en minskning av arbetskostnaden
med icke mindre än
175,G miljoner kronor.

Resultatet av den justerade jordbrukskalkylen
har trots allt blivit ett underskott
på 118 miljoner kronor i stället
för de 92 miljoner kronor som framlades
i höstas.

Jag vill redan här påpeka att denna
kalkyl bygger på löneläget under år
1951. Till det redan nu konstaterade
underskottet i kalkylen måste emellertid
läggas de löneökningar som, liksom till
andra befolkningsgrupper, böra utgå till
jordbrukarna och deras anställda under
återstående del av innevarande regleringsår.
Jag vill i detta sammanhang
påpeka att 1 procents lönehöjning i
jordbruket här betyder något över 20
miljoner kronor per år. Men inte nog
med detta. Jordbruket kommer dessutom
att få ökade kostnader för reparationer
av byggnader och maskiner
m. in., och de kunna bli ännu högre än
de varit tidigare i händelse av allmänna
lönestegringar. Man måste sålunda
utgå ifrån att det inkomsttillskott som
jordbruket fått genom prishöjningarna
den 14 januari 1952 måste betraktas
endast som en deluppgörelse. Hur stort
det slutliga underskottet blir kan bestämmas
först sedan förhandlingarna
om det blivande lantarbetaravtalet blivit
slutförda och godkända.

Innan jag går vidare i denna fråga
vill jag säga något om löneutvecklingen.

Det är säkerligen bekant för alla, åt!
den löneökning lantarbetarna fingo vid

uppgörelsen 1951 var lägre än vad en
hel del andra yrkesgrupper lyckades
erhålla, på grund av att lantarbetarna
gjorde upp sin lönefråga ganska tidigt
i tro på att om de visade återhållsamhet,
skulle det verka återhållande på
andra grupper. Detta skedde ju icke,
som vi alla veta, och vi stå nu inför
nya lönekrav, där även jordbruket och
dess anställda anmäla sig med önskan
dels om kompensation för eftersläpning
och dels om en ökning, som skulle ställa
jordbrukets folk i en mera likvärdig
ställning med andra grupper. En sak
som försvårar möjligheten att ge jordbruket
och dess folk vad de anse sig
ha rätt att få är att vi råkat få så svåra
skördeskador under det senaste året,
särskilt genom svartrostens skadegörelse
på vetet. Denna skada jämte bl. a.
lägre produktion av mjölk medför, att
det underskott som kommer att uppstå
i den slutliga kalkylen för årets åtta
första månader blir så stort att det icke
går att täcka enbart genom prishöjningar
på jordbruksprodukter. Tanken
på att täcka en del av detta underskott
genom subventioner för att förbilliga
livsmedlen till konsumenterna har vid
olika tillfällen förts fram i denna kammare
av såväl mig som flera andra.
Speciellt från högerhåll ha som bekant
betänkligheter emot subventioner tidigare
framförts, men man synes på sista
tiden ha ändrat mening i denna fråga.
Jag tror mig sålunda kunna konstatera,
efter uttalanden som gjorts i pressen
från olika håll, att man allmänt är beredd
att i dagens läge acceptera subventioner
på livsmedel i viss utsträckning.
När jag säger i viss utsträckning
är det av olika anledningar. Dels anse
sig jordbrukarna ha rätt att begära, att
livsmedlen skola betalas med det pris,
som framställningen av produkterna
verkligen betingar. Dels bör man givetvis
icke i längden basera livsmedelsproduktionen
här i landet på subventionerade
priser, rent principiellt sett.
Detta gör att vi måste se de förslag om

Nr 2.

Fredagen den 18 januari 1952 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

subventioner, som komma att framläggas,
jag vill hoppas som mera tillfälliga
och i huvudsak syftande till att
kompensera det skördebortfall, som av
olika anledningar uppkom under år
1951. Huruvida dessa subventioner jämte
de nu företagna prishöjningarna
komma att räcka till för att kompensera
jordbruket för ökade kostnader och utjämning
av kalkylen är omöjligt att
göra något bestämt uttalande om i dagens
läge.

Om vi se på den löneutveckling som
är i vardande under den närmaste tiden,
kommer resultatet av densamma
att i icke ringa grad bli utslagsgivande
för vad jordbruket behöver i ökade intäkter
för det år, som ligger närmast
framför oss. Stiga lönerna i allmänhet
så att de påverka priserna på de varor,
jordbruket behöver köpa, och jordbrukets
arbetskraft kräver mycket ökade
löner, måste detta täckas genom ökade
priser på jordbrukets produkter.
Denna utveckling är icke lycklig enligt
min mening. Det vore mycket lyckligare
om vi alla kunde visa återhållsamhet,
och då vänder jag mig särskilt
till de grupper, som i fjolårets lönerörelse
blevo relativt väl tillgodosedda.
Följaktligen är det icke på jordbrukarna
det i första hand beror, i vad mån
ytterligare höjningar bli nödvändiga.
För min del vill jag uttala den förhoppningen,
att alla berörda parter visa
moderation. Ingen tjänar på att allting
skruvas upp. Resultatet kan bli: ingen
förbättring för någon. Men ett är säkert,
det kan bli ett fallande penningvärde,
om man inte visar återhållsamhet.

I den prisdiskussion som förekommit
ha olika förslag framförts rörande
det sätt, på vilket jordbrukets krav på
kompensation skulle tillgodoses, och då
har bland annat föreslagits, att de under
det sista året uppkomna vinsterna
på skog skola tagas i anspråk för ändamålet.
Till detta vill jag omedelbart
säga, att det är omöjligt att föra in

skogsvinsterna i jordbrukskalkvlen. De
som fört fram detta förslag ha icke begrepp
om jordbrukskalkylens konstruktion.
Jordbrukskalkvlen har aldrig, såsom
framhållits här i dag av herr Pettersson
i Dahl, kommit till för att konstatera
jordbrukets inkomst sedd i relation
till andra gruppers, utan för att
konstatera de eventuella förändringarna
i inkomster och kostnader i förhållande
till basåret. Hur skall vidare t. ex.
en jordbrukare på slättbygd eller i
skogsbygd, som icke har skog, eller en
arrendator kunna få ersättning för sina
ökade kostnader, därför att några av
hans yrkesbröder fått stora inkomster
av skog? Jag kan för min del icke förstå
resonemanget om att skogsvinsterna
skola föras in i jordbrukskalkylen och
kommer att motverka att så sker.

Nu kommer kanske någon och säger,
att förhållandet är precis detsamma
med en del jordbruksprodukter, som
bara odlas på vissa håll, exempelvis
sockerbetor och oljeväxter. Inkomsterna
av dessa grödor räknas ju in i den
totala inkomstsumman i kalkylen, fast
det finns många jordbrukare, som inte
ha möjlighet att odla dem. Till det vill
jag bara säga, att det är en mycket
stor skillnad mellan dylika specialodlingar
och inkomst av skog. Prissättningen
på specialodlingarna sker i direkt
anslutning till prissättningen på
övriga jordbruksprodukter, och man
har då möjlighet att åstadkomma lämpliga
prisrelationer och därmed också
att reglera inkomstfördelningen mellan
jordbruk i olika delar av landet. Men
så är det, som alla veta, inte alls med
skogen. Prisbildningen där har ju bestämts
av helt andra faktorer, över vilka
sannerligen inte jordbruket råder.
Och vem vågar förresten säga, vilken
skog man egentligen skulle ta hänsyn
till, om man skulle räkna in skogsinkomsterna
i jordbrukskalkylen? Skall
man ta med alla de skogar, till vilka
fastighetsbildningsmässigt sett hör en

Fredagen den 18 januari 1952 fm.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

eller annan bit jordbruksjord? Ett sådant
förfaringssätt måste väl innebära
att det egentliga jordbruket här i vårt
land får bära förluster för att utjämna
merinkomster, som skogsbruket har fått
på grund av de exceptionella konjunkturerna.
Det blir knappast rättvisare,
om man i jordbrukskalkylen försöker
att få med exempelvis skogen bara från
vissa grupper jordbruk. Det enda rimliga
är därför, såvitt jag förstår, att i
det här avseendet behandla skogen på
samma sätt som andra näringar. Om
skogsvinsterna äro stora, få de beskattas
i vanlig ordning som mervinster,
och även när det gäller konjunkturskatt
får skogen behandlas som andra näringar.

Den beräkning av arbetskraftsvolymen
som gjordes i höstas visade en
minskning av denna på 80 miljoner
manstimmar, omräknat i pengar 176
miljoner kronor. Det konstaterades vissa
systematiska fel, som tidigare icke
varit kända av kalkylsakkunniga. Kalkylsakkunniga
ha därför som bekant
funnit det nödvändigt att göra en omräkning
av uppgifterna i räkenskapsresultaten.
Den successiva årliga minskningen
av arbetskraftsvolymen, som
förut under senare år räknats till 1,5
procent, har nu räknats till 2,94 procent
fr. o. m. 1946/47. Vi ha ju strax
före jul diskuterat dessa ting, så att jag
ämnar icke längre uppehålla mig vid
dem. Jag kan dock icke underlåta att
påpeka att problemet säkerligen hade
lösts på samma sätt utan den irriterande
debatt som uppstod kring jordbrukskalkylen
i höstas. Nu har ju kalkylresultatet
i huvudsak accepterats av
både konsument- och producentrepresentanter
i jordbruksnämndens råd.

Det är dock ett par synpunkter som
sammanhänga med denna arbetskraftsvolym
som vid detta tillfälle skola
framhållas. De förändringar som under
årens lopp inträtt i fråga om jordbrukets
användning av arbetskraft ha del -

vis möjliggjorts genom att vissa arbetsuppgifter
flyttats över till andra än
jordbrukets ordinarie arbetsstyrka
samt genom användning av andra produktionsmedel
än arbetskraft. Jag kan
icke underlåta att peka på den strukturella
förändring av jordbrukets kostnadssammansättning
som ägt rum. Då
minskningen av arbetskraftsvolymen
beaktas, blir kalkylberäkningen missvisande,
om de strukturella förändringarna
icke till fullo kunna inregistreras.
Att vissa brister härvidlag förelegat har
väl varit känt, och bristerna ha efter
hand eliminerats, så snart de olika posterna
hunnit bli föremål för undersökningar.
Alltjämt kvarstå dock vissa
poster, vilka ännu icke kunnat till fullo
beaktas i kalkylen — i första hand
kostnader för gemensam maskinanvändning,
reparationer och underhåll
samt transporter och annan anlitad
service.

I den debatt, som i höstas fördes
efter den första omräkningen av arbetskraftsvolymen,
funno vissa konsumentbetonade
tidningar angeläget att med
stora rubriker fastslå, att jordbruket
under årens lopp skulle ha blivit överkompenserat
med sammanlagt 600—700
miljoner kronor. I sitt nit inkluderade
man i denna påstådda överkompensation
t. o. m. den summa, som utgjorde
skillnaden mellan de båda sätten att
räkna arbetsvolymen för innevarande
produktionsår — cirka 200 miljoner
kronor, som aldrig hade kommit jordbruket
till godo. Även efter omräkningen
av arbetsvolymen förelåg nämligen
som bekant ett underskott om först 92
och senare 118 miljoner kronor vid
höstens omräkningar.

För det andra glömde man bort att
eu i kalkylen beräknad merkostnad på
grund av för hög arbetsvolym icke slår
igenom med samma belopp på inkomstsidan,
vilket beror på att de redovisade
och prisreglerade intäkterna äro lägre
än kostnaderna. Kalkylen liar enligt

Nr 2.

Fredagen den 18 januari 1952 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

de senaste prognosberäkningarna på
grund av den för höga arbetsvolvmen
upptagit intäkter till ett belopp, som
under ett antal år sammanlagt varit 400
miljoner kronor högre än vid det beräkningssätt
man tidigare tillämpat.

Men då vi nu granska denna missvisning,
som tidigare icke varit känd,
så måste man — om man vill veta hur
jordbruket kompenserats i förhållande
till kostnaderna — även granska kalkylens
utfall med hänsyn till andra
kostnadsposter. Som bekant har det
icke varit möjligt att genomföra utredningarna
rörande de olika kostnadsposterna
så, att kostnadsstegringarna blivit
successivt beaktade. Som exempel
må erinras om det relativt sena införandet
av kostnadsberäkningarna för
maskiner och räntor med hänsynstagande
till de ökade investeringarna.
Liknande förhållanden gälla för flera
kostnadsposter. Då vi dessutom under
senare år haft en praktiskt taget obruten
prisstegring, ha ofta de i prognosen
beräknade kostnaderna i realiteten
överskridits.

De anförda omständigheterna ha
medfört, att en eftergranskning av kalkylutfallet
för de gångna åren enligt
jordbrukets utredningsinstitut visar,
att jordbruket icke tillförts de belopp,
som regleringssystemet avsett, utan
tvärtom fått göra eftergifter som betydligt
överstiga de belopp, som erhållits
genom den för högt upptagna arbetsvolymen.
Någon överkompensation
har alltså icke ägt rum.

När man från vissa håll uttalat, att
jordbruket fått för mycket under de
gångna åren, kan det även vara skäl
att erinra om att prisregleringen under
största delen av 1940-talet inneburit
och alltjämt innebär, att jordbruket
fått sälja en del av sina produkter till
lägre priser än dem som gällt i andra
länder. Detta har bland annat framhållits
av jordbruksnämndens chef, generaldirektören
Söderström, i ett föredrag
inför Skånes handelskammare i

höstas. Han förklarade då, att det var
konsumenterna som haft en favör av
att jordbrukspriserna varit reglerade.
Om de senare årens utländska prisnivå
hade fått slå igenom på hemmamarknaden,
hade prisnivån legat högre här
hemma, tidvis mycket högre. Smör och
kött skulle visserligen blivit billigare,
men alla andra viktigare jordbruksprodukter
skulle haft högre pris. Årsvinsten
angavs till 350 å 400 miljoner kronor
brutto till konsumenternas favör.
Efter avräkning av spannmålsbolagets
förluster vid inköp av fodermedel samt
det allmänna mjölkpristillägget erhölls
ett netto av 200 å 225 miljoner kronor
per år.

Sedan dessa beräkningar gjordes, ha
vissa förändringar inträffat i fråga om
såväl utlandspriserna som priserna på
hemmamarknaden. För dagen är läget,
med beaktande av den senast träffade
jordbruksuppgörelsen, följande:

De inhemska priserna på smör och
kött äro alltjämt högre än utlandspriserna.
Den senaste tidens starka prisfall
på fettvaruområdet i utlandet har
dessutom medfört, att de inhemska priserna
på margarin och tekniskt fett för
dagen ligga högre än som svarar mot
den internationella prisnivån på fetter
och oljor. I övrigt äro priserna på viktigare
jordbruksprodukter alltjämt lägre
på hemmamarknaden än på världsmarknaden.
Det kan bl. a. framhållas
att prisnivån för kraftfoder ligger betydligt
högre utomlands än här hemma,
varför Spannmålsbolaget gör betydande
förluster vid försäljningen av
fodermedel.

En beräkning som utföres på samma
sätt som den i nyssnämnda föredrag
relaterade ger vid handen, att konsumenternas
årsvinst har minskat till
följd av att priserna på världsmarknaden
i fråga om vissa produkter nu äro
lägre än förra sommaren. Till minskningen
jämfört med föregående beräkning
ha jämväl i någon mån bidragit
de prishöjningar på hemmamarknaden,

Fredagen den 18 januari 1952 em.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

som den senast träffade jordbruksuppgörelsen
inneburit. Vinsten för konsumenterna
kan nu uppskattas till 125
å 150 miljoner kronor per år.

Med det anförda, herr talman, har
jag försökt måla en bild av det läge,
som för närvarande råder på fronten
för livsmedelspriserna. Efter slutförande
av de förhandlingar om löner, som
nu pågå i fråga om lantarbetarna, kommer
regeringen att taga ställning till
frågan om fördelningen av inkomsterna
till jordbruket för tiden 1 januari
—31 augusti 1952.

Jag slutar med att ånyo uttala den
förhoppningen att alla parter må iakt -

taga den återhållsamhet, som är nödvändig
om icke den sista villan skall
bli värre än den första.

Som tiden nu var långt framskriden
och flera talare anmält sig för yttrandes
avgivande, beslöt kammaren på förslag
av herr talmannen att uppskjuta
den fortsatta överläggningen rörande
förevarande propositioner till kl. 7.30
em., då enligt utfärdat anslag detta plenum
komme att fortsättas.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 5.24 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Fredagen den 18 januari.

Kl. 7.30 em.

Fortsattes det på förmiddagen började
sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av herr
andre vice talmannen.

§ 1.

Vid remiss av statsverkspropositionen

m. m. (Forts.).

Herr andre vice talmannen anmälde,
att överläggningen rörande Kungl.
Maj:ts propositioner, nr 1, angående
statsverkets tillstånd och behov under
budgetåret 1952/53, och nr 2, angående
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten
för budgetåret 1951/52, nu komme att
fortsättas; och lämnades därvid enligt
förut gjord anteckning ordet till

Herr HAGBERG i Malmö, som yttrade:
Herr talman! I eu polemik emot herr
Ohlin tidigare i dag erinrade finansministern
om att han i den ena eller andra
egenskapen hade varit i tillfälle att medverka
till färdigställandet av 22 stats -

budgeter. Detta finansministerns påpekande
föranleder mig att erinra kammarens
ärade ledamöter därom, att det nu
är i det närmaste 20 år sedan en borgerlig
finansminister lade fram en statsbudget
i det här landet. Många som jag
nu tycker rätt intressanta siffror skulle
kunna anföras för att illustrera den utveckling,
om jag nu få använda den termen,
som vi ha att se tillbaka på under
dessa decennier. Jag skall emellertid
nöja mig med endast två siffror.

I 1932 års budget —- det är ju ändå
inte så få här i kammaren, som erinra
sig den tiden —- voro de direkta skatterna
till staten upptagna till — siffrorna
förefalla nu en och annan en
smula häpnadsväckande — 190 miljoner
kronor. I det budgetförslag, som nu
framlagts, och som kammarens ledamöter
bekymrade studera — jag vill åtminstone
allvarligt hoppas det — är
motsvarande belopp 4 360 miljoner kronor.
Detta betyder mer än en 20-dubbling
på mindre än två decennier.

Nr 2.

Fredagen den 18 januari 1952 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

Nu är jag naturligtvis beredd på att
någon här omedelbart påpekar, att också
utgifterna ha ökat kraftigt under dessa
20 år. Detta är alldeles riktigt. Vi
ha fått ett helt komplex av sociala och
andra reformer, som äro högst önskvärda.
Andra reformer förefalla möjligen
i ljuset av vad som senare skett
en smula mera tvivelaktiga. Vidare kanske
man också påpekar, att vi ha haft
en svår penningvärdeförsämring, och
detta är naturligtvis också riktigt. Penningvärdeförsämringen
är en av de väsentliga
anledningarna till den miljar-.
dernas magi, som nu förhäxar oss, och
som vi utan resultat hittills ha försökt
lösgöra oss ur. Men denna angelägenhet,
som jag här antytt, har också en
annan sida, som förbryllande nog icke
blivit föremål för någon vidare uppmärksamhet
under den debatt, som
hittills har ägt rum. Denna, jag får
kanske lov att säga fantastiska, ökning
i skatteuttaget betyder ju att staten år
från år tar allt större och större del av
våra inkomster för att, som vi väl åtminstone
få lov att hoppas, använda
den för vårt eget bästa. Själva få vi allt
mindre och mindre att säga till om beträffande
de pengar, som vi med svett
och möda sträva samman. Hur nyttiga
de saker, som de styrande ta sig till,
än må vara, kunna vi väl ändå inte,
hur välvilliga vi än äro, komma ifrån
att det samtidigt här i landet har utvecklats
en förmyndarmentalitet av
märkligt slag hos de makthavande. De
anse sig bäst begripa hur myndlingen,
d. v. s. själva folket,^bör använda sina
pengar. Och skall man döma av den
fortgående ökningen i skatteuttaget,
d. v. s. den fortgående ökningen i överflyttningen
av enskilda inkomster till
staten, så inträffar ju det som jag tycker
ganska besynnerliga att svenska
folket förefaller att begripa allt sämre
och sämre hur det bör förfara med sina
pengar, under det att de styrande härvidlag
skulle gå från klarhet till klarhet
— en, tycker i varje fall jag, ganska

sällsam utveckling i ett land som vårt,
som vid mera solenna tillfällen i varje
fall gärna vill framhålla sig som den
kanske mest välartade eleven i den demokratiska
folkfamiljens stora enhetsskola.

Det har sagts, att skattefrågan måhända
blir den dominerande vid årets
riksdag. Skall man döma av den del av
remissdebatten, som redan har avverkats
så tyckas dessa spådomar komma
att besannas. Tillåt mig, herr talman,
att också säga några ord i den saken.
Det kanske kan anses förmätet att ytterligare
behandla detta problem, men
jag har måhända viss anledning därtill,
då jag råkat tillhöra den nu så
mycket omtalade 1949 års skatteutredning.
Vi hade ett utmärkt samarbete under
herr Adolv Olssons flyhänta ledning,
och vi bedrevo onekligen vårt arbete
med — för att citera statsrådets
egna direktiv, kurialstilen är inte min,
det är statsrådets —■ »all den skyndsamhet,
som ärendets vikt och de för frågornas
bedömande erforderliga undersökningarna
medgiver.» Vi kommo, som
redan är omvittnat och torde vara känt
redan av allmänheten, enhälligt fram
till vårt förslag om skattesänkning, låt
vara att denna skattesänkning enligt
min mening kanske är skäligen blygsam.
Det var i alla fall en skattesänkning.
Om man ser på det mottagande,
som betänkandet fick i tidningspressen
och av allmänna opinionen, så måste
man nog säga att det var ett ovanligt
gynnsamt mottagande. Så långt jag har
kunnat finna ha egentligen inga avvisande
tonfall kunnat förmärkas. Personligen
har jag av detta dragit den
slutsatsen, att det enhälliga betänkande
och det mottagande, som det fick,
visade hur starkt kravet på en lättnad
i skattetungan är inom alla kretsar i
vårt land.

Jag vill erinra om att icke minst den
socialdemokratiska pressen gav till känna
sin belåtenhet med det framlagda
betänkandet. Utöver de ledare som lo -

Fredagen den 18 januari 1952 em.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

kalt ha publicerats, har man även observerat
att en av socialdemokratiens
mest kända skatteexperter i en serie
cirkulärartiklar i den socialdemokratiska
pressen har uttalat ganska markerade
lovord över just detta enhälliga
betänkande från vår utredning. Jag
skulle vilja ställa den frågan, som inte
förut har ställts här i dag: Varför

föreslog då kommittén en skattesänkning?
Jag vill ställa den frågan inte
minst mot bakgrunden av det anförande,
som herr Fast höll här strax före
middagsrasten. Varför föreslog kommittén
en skattesänkning? Jo, kommitténs
undersökningar —• och jag tror, ärade
ledamöter av denna kammare, att dessa
undersökningar äro synnerligen vederhäftiga
och att de ha varit synnerligen
omfattande —- rörande de direkta skatternas
verkningar gåvo de sakkunniga
stöd för uppfattningen att —■ jag tillåter
mig här, för att undvika all möjlig
polemik, att citera ordagrant: »en lättnad
i den direkta beskattningen för
närvarande är ett samhällsintresse av
största betydelse.» Jag vill understryka
detta, inte minst med anledning av herr
Fasts anförande.

»Främst med hänsyn till arbetsvilja
och deklarationsmoral» —- jag citerar
fortfarande — fann de sakkunniga det
angeläget, att »det nuvarande trycket av
den direkta beskattningen mildras.»
Därjämte förorda de sakkunniga, bl. a.
med hänsyn till sparandet, vilket uttryckligen
angavs, en viss sänkning av
den statliga förmögenhetsskatten, och
slutligen föreslogo de enhälligt att dessa
skattesänkningar, baserade på ordentliga,
omfattande och grundliga undersökningar,
skulle träda i kraft den
1 januari 1953.

Över allt detta drar nu finansministern
med sin berömda blåpenna ett brett
streck. .lag vet inte, hur kommitténs
ledamöter ha reagerat för detta. Jag
tycker, att finansministerns avböjande
attityd borde ha kommit som en chock
för dem, i varje fall måste jag upprik -

tigt säga, att jag kände det på det viset.

Vilja vi stärka människornas arbetsvilja,
vilja vi förbättra deklarationsmoralen
— som säkert i många fall är bedrövlig,
i det fallet håller jag fullt med
herr Fast i vad han anfört — vilja vi
uppmuntra sparsamheten, så måste vi
sänka skatterna, säger skatteutredningcn
enhälligt, men finansministern vill
inte göra det nu. Jag kan förstå den betydande
socialdemokratiska tidning, som
finner finansministerns ståndpunktstagande
»trist», som den skrev häromdagen.
Det är enligt min mening det minsta
man kan säga. Finansministern skyller
på överbalanseringen. Han har ju
tidigare i dag åtskilliga gånger varit
inne på detta spörsmål. Han ville inte
ta i anspråk några tillfälliga skatteinkomster,
för att därmed bereda utrymme
för en skattesänkning, och jag måste
nog säga, att jag i viss mån kan
följa honom därvidlag. Men om man
räknar bort dessa s. k. tillfälliga skatteinkomster,
kommer man i alla fall ned
till ett vad jag skulle vilja kalla för
nettoöverskott på budgeten på 541 miljoner
kronor. Detta är för litet, menar
finansministern, för att rymma skattesänkningen.

Men, mina damer och herrar, skola
vi alldeles glömma bort att finansministern
dock vid upprepade tillfällen har
räknat fel i sina kalkyler? Jag vill rättvisligen
medge, att finansministern mycket
ordentligt har erkänt detta från fall
till fall. Han har erkänt sina felkalkyler
och att han har felbedömt utvecklingen.
När jag hört dessa erkännanden, vilka
senast i dag ha kommit till ganska pregnant
uttryck, har jag gjort den reflexionen,
att det vore roligt om vi någon
gång här i kammaren bleve i tillfälle
att höra finansministern förklara,
att han bedömt utsträckningen riktigt.
Det har vi tyvärr ännu inte blivit i tillfälle
att höra.

Nåja, han har alltså ordentligt erkänt
sina misstag. Men om vi mot bakgrunden
av dessa felkalkyler, dessa fclbcdö -

Nr 2.

Fredagen den 18 januari 1952 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

manden — i och för sig kan man kanske
inte klandra honom så hårt, tiden
är ju ytterligt vansklig — erinra oss
vad som hände i fjol, så finna vi, att
den budget som då presenterades oss
hade ett formellt överskott på 342 miljoner
kronor. Summan korrigerades
fram på våren till 655 miljoner, och nu
kalkyleras med en siffra — den har
redan nämnts under debatten ett par
gånger — på ett formellt budgetöverskott
å 1 860 miljoner kronor, trots avsevärda
utgiftsökningar på tilläggsstat
I och II på grund av kostnadsstegringar
m. in. Jag dristar mig att uppmana
någon att här stå upp och påstå
att finansministern har säkrare kalkyler
att åberopa i det budgetförslag, som
lades fram den 11 januari 1952, än det
som offentliggjordes den 11 januari
1951. Med detta vill jag naturligtvis inte
ha sagt, att jag anser att man uteslutande
skall ta hänsyn till det överskott
på något över 1 miljard, som man här
kommer fram till i den nu presenterade
budgeten, när man resonerar om skattesänkningen.
Jag utgår hela tiden från
den summa som finansministern nämnt,
nämligen 541 miljoner kronor.

Nu har finansministern i dag ställt
sig tämligen avvisande till en skattesänkning,
tycker jag. Han har inte alldeles
slagit dörren i lås, men den
springa som är kvar, är tämligen obetydlig.

Jag vill dock erinra kammarens ledamöter
därom, att vi fram på våren någon
gång i maj bruka få riksräkenskapsverkets
nya inkomstberäkningar,
och det få vi ju i år också. Jag är ganska
övertygad om, och jag stöder mig
då på erfarenheterna från de senaste
åren, att dessa riksräkenskapsverkets
nya inkomstberäkningar komma att visa
helt andra siffror än dem som publicerades
i den budget, som nu ligger på
kamrarnas bord, siffror som väsentligt
skulle vidga utrymmet för en skattesänkning.
Jag skulle därför, om finansministern
varit närvarande velat rikta

en vädjan till honom att inte nu för häftigt
binda sig vid en avvisande position
utan vänta och se tills vi få de nya siffrorna
och mot bakgrunden av dessa siffror
träffa de avgöranden, som han ur
sina synpunkter anser vara de riktiga.
Och för övrigt: Om inflationen hejdas,
så är det återstående överskottet tillräckligt.
Om däremot penningvärdets försämring
fortsätter så kommer ju driftöverskottet
att rent automatiskt växa. I ett
hänseende vill jag emellertid gärna ge
finansministern mitt erkännande. I finansplanen
signalerar han en utredning
rörande en avvägning av den direkta
beskattningen kontra den indirekta
beskattningen. Man kan säga att denna
utredning är direkt beställd av 1949
års skatteutredning. Inte minst tacknämligt
är ju att finansministern nu
omedelbart förklarar sig beredd att effektuera
denna beställning. När kommittén
enade sig i en sådan anmodan
till finansministern, så fick denna anmodan
formen av en hemställan om en
undersökning, som skulle kunna möjliggöra
ett slutligt ställningstagande till
frågan om ökad användning av indirekta
skattemetoder. Jag tror, att en sådan
utredning skulle vi alla ha stor
nytta av, detta oavsett hur vi i övrigt
se på dessa problem. Ty det är nog så
att i fråga om just den indirekta beskattningen
gör sig mycken oklarhet
och många dunkla föreställningar gällande.
Jag tvekar inte att påstå, att något
av vidskeplighet präglar uppfattningen
på många håll. Nyttigt vore alltså,
om en sådan utredning komme till
stånd, och finansministern har ju förklarat
sig villig att sätta i gång en sådan.
Och det tycker jag är bra.

När man talar om möjliga skattesänkningar,
tror jag att man skulle vara berättigad
att framföra några skäl utöver
dem som 1949 års skatteutredning anfört.
Man har tidigare varit inne på den
saken i dag, men jag skulle vilja säga
några ord om den i alla fall: det är
uppenbart, att man på löntagarsidan,

Fredagen den 18 januari 1952 em.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

när man formulerar sina krav, alltmera
börjar ta i betraktande också den kraftigare
beskattning, som rent automatiskt
följer på den fortgående inflationen.
Man vill, som det heter, ha kompensation
även för det skärpta skattetrycket.
Vad innebär nu detta? Jo, naturligtvis
följande: ju högre skatter ju högre löner,
ju högre löner ju högre skatter
o. s. v. Spiralen snurrar i det oändliga.
Hur skola vi komma ur denna liäxdans?
Regeringen manar nu löntagare och
andra till moderation, men, herr talman,
ett av de bästa incitamenten till
en dylik återhållsamhet vill regeringen
inte ge människorna, inte nu i vart fall,
nämligen en skattesänkning. Visserligen
kan en skattelättnad inte träda i kraft
förrän i januari 1953, men ett bestämt
löfte härom tycker jag borde verka återhållande
redan i år.

Nu har finansministern i dag varit
inne på den saken. Han säger, att han
högeligen tvivlar på en sådan effekt av
en dylik deklaration från hans sida, och
han åberopar konversationer som han
har haft med den ena parten i de förhandlingar
som nu äro i gång. Ingalunda
vill jag bestrida riktigheten av
den relation statsrådet lämnat, men jag
vill påpeka för kammarens ledamöter
att inom det socialdemokratiska partiet
äro meningarna just på denna punkt
ganska delade. Jag läste häromdagen
en artikel just i detta ämne i en så pass
inflytelserik socialdemokratisk tidning
som Arbetarbladet i Gävle. Jag tror inte
att det kan skada att till kammarens
protokoll ta in just vad Arbetarbladet
anfört i denna speciella angelägenhet
som finansministern tidigare berört. Arbetarbladet
skrev: »Vad mera är: den
ter sig som en gärd av rättvisa eftersom
skatterna genom inflationen blivit
hårdare än bestämt. Så har man också
fått det nya inslaget att löntagarna i avtalsrörelserna
täcker in sig också för
skärpt beskattning. En tanke: kanske
rent av eu verklig skattereform vore ett
bidrag till den lönepolitiska moderation

finansministern så livligt förordar.»
Denna i Arbetarbladet framförda uppfattning
är ju alldeles motsatt den mening
finansminstern här givit uttryck
åt. Jag har ansett det inte alldeles opåkallat
att erinra kammaren om de olika
meningar, som i detta fall uppenbarligen
förefinnas även inom det socialdemokratiska
partiet. Att bondeförbundets
ledande tidning mycket starkt
tryckt speciellt på denna angelägenhet
är väl känt i vissa kretsar, och därför
behöver jag inte citera de uttalanden,
som i dylik riktning publicerats i
Skånska Dagbladet.

Ytterligare ett påpekande, herr talman.
Finansministern signalerar nya
åtgärder för premiering av det frivilliga
sparandet. Om detta är ingenting
annat än gott att säga. Exempelvis ha
vi från vårt håll motionerat i den saken,
tyvärr utan resultat. Skulle det
nu bli något av så är alldeles säkert
ingen ledsen för det, allra minst på
vår kant. Men, ärade kammarledamöter,
jag skulle vilja säga, att ingen
premiering av det frivilliga sparandet
kan i effekt mäta sig med den som en
skattesänkning skulle innebära. Apropå
sparandet! Finansministern påpekar
nu i propositionen — jag antar
att kammarens ledamöter observerat
detta — att en viss uppgång i det personliga
sparandet synes ha inträtt under
den senaste tiden. Detta är riktigt,
men saken hade varit ännu intressantare,
om finansministern och hans medhjälpare
haft till sin disposition denna
statistik när propositionen skrevs. Nu
föreligger den emellertid för 1951. Siffrorna
ha ju just i denna vecka blivit
klara. De äro inte alldeles ointressanta.
För hela 1951 redovisa de 84 större
sparbankerna, alltså de som förekomma
i statistiken, ett insättningsöverskott
av 142,7 miljoner, räntorna oberäknade,
mot 131,01 miljoner för 1950.
I fråga om postsparbanken är tendensen
ännu mera markerad. Här har insättarbehållningen
ökat med 120,7 mil -

Nr 2.

Fredagen den 18 januari 1952 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

joner mot blott 17,i miljoner förra året.
Om vi se på insättningsöverskottet hos
samtliga kreditinstitutioner under år
1951, så blir det 372 miljoner, d. v. s. i
det närmaste en fördubbling mot året
före. Jag tycker att vi alla ha anledning
till verkligt djup tillfredsställelse
över denna utveckling. Jag vill visst
inte överdriva betydelsen av dessa siffror.
Men jag vill dock här konstatera
en vändning i människornas mentalitet.
Vi kunna, om vi vilja se en liten
smula optimistiskt på saken, konstatera
en återvändande sparvilja hos svenska
folket. Vad detta betyder för hela vårt
land och hela kampen mot inflationen
behöver jag säkert inte understryka
för kammarens ledamöter. Här ha vi
äntligen en liten ljuspunkt i en annars
mörk och dyster tavla. Jag skulle vilja
fråga er, mina damer och herrar: Vore
det inte skäl att försöka fånga in denna
vind och söka fånga in denna förändring
i mentaliteten, i vart fall denna
ansats till mentalitetsförändring hos
vårt folk? Jag är för min del fullständigt
förvissad om att, ifall finansministern
ville gå med på att sänka skatterna
och göra detta redan i år, spararna
här i landet skulle ge honom ett gensvar
som komme att eka över hela vårt land.

Ja, herr talman, inflationen går sin
väg. Stegringen i levnadskostnader från
september 1950 till september 1951 ger
en ökning på inte mindre än 19 %. Jag
skall inte här gå in på någon jämförelse
med förhållandena ute i världen.
Sådana jämförelser måste alltid bli i
viss mån haltande. Därvidlag har jag
ungefär samma mening som finansministern
här tidigare anfört. Jag håller
mig till utvecklingen inom våra
gränser. Denna 19-procentiga uppgång
är den kraftigaste stegringen under någon
ettårsperiod, som socialstyrelsen
kunnat registrera sedan första världskriget
och tiden omedelbart efter detta.
Jag skulle vilja göra ett litet påpekande,
som visar hur fort det gått i
dessa dagar. Det är en sak som kam -

marens ledamöter kanske inte kommit
att tänka på. Vi veta alla att de kommunala
ortsavdragen skola höjas med
20 % enligt förslag av finansdepartementets
rättsavdelning. Detta sker, mina
damer och herrar, sju dagar efter
det att de i fjol höjda ortsavdragen
trädde i kraft. Kan man tänka sig ett
klarare vittnesbörd om den skrämmande
hastigheten i den penningförstöring
som f. n. äger rum? Vad kan man konstatera
mot bakgrunden av dessa siffror?
Jo, man kan konstatera, att de
skyhöga skatterna inte lyckats stoppa
penningvärdeförsämringen och att den
väldiga överbalanseringen av budgeten
inte har lyckats stoppa penningvärdeförsämringen.
Det är, herr talman, inte
osannolikt att man — bildligt talat —
kan skatta ihjäl människorna. Uppenbart
är emellertid, att man inte kan
skatta ihjäl inflationen.

Jag erinrar mig i det här sammanhanget
ett intermezzo från remissdebatten
för två år sedan. Vid den tiden
— någon kommer kanske ännu ihåg
det — var det mycket modernt att tala
om något som vi gemenligen kallade
för inflationsgapet. Herr Hedlund i Rådom
— jag kan tyvärr inte se, att han
är närvarande just för ögonblicket —
inledde debatten med att analysera begreppet
inflationsgap. Det var en, som
jag tycker, ganska skarpsinnig och
mycket rolig analys han gav av detta
begrepp. Han fann. herr Hedlund i Rådom,
att man just då lyckats täppa till
detta inflationsgap. Men med vilka medel?
Jag låter, herr talman, herr Hedlund
själv tala: »Jo, man har stoppat
in litet grand matnyttigt i gapet. Produktionsökningarna
ha varit ganska
väsentliga. I övrigt har man fått ihop
gapet ungefär på samma sätt som man
gjorde vid svinslakt förr i världen för
att hindra julgrisen att skrika i högan
sky: man har satt en rännsnara om
gapet och på det sättet snört ihop det
hela, en rännsnara som är tvinnad av
flera olika trådar, främst inkomstbe -

Fredagen den 18 januari 1952 em.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

gränsning och tvångssparande i form
av överbalansering av budgeten, begränsning
av importen och nedskärning
av investeringarna.» Och herr
Hedlund fortsatte: »Det är således angeläget
att hålla i minnet, att balansen
icke är någon fri sådan utan en fjättrad.
Vi ha icke lyckats uppnå en naturlig
samhällsekonomisk balans, utan
vi ha med hjälp av regleringar och ingripanden
av skilda slag i det ekonomiska
livet skapat en konstlad jämvikt.
»

Jag skulle vilja fråga numera statsrådet
Hedlund: Ha metoderna ändrats sedan
dess? Ha vi blivit kvitt de regleringar
och ingripanden av skilda slag
i det ekonomiska livet, vilka herr Hedlund
då så starkt klandrade? Ser snaran
kring julgrisens gap ut annorlunda
nu än då? Är det inte samma men hittills
så föga framgångsrika politik som
föres? Är det inte så, som finansministern
i sitt bekanta tal i Malmö i oktober
förra året gav till känna, nämligen
att bondeförbundets inträde i regeringen
inte skulle ändra någonting i
den ekonomiska politiken? »Den ekonomiska
politik», underströk han, »som
den föregående regeringen inlett, kommer
att fullföljas, bortsett från jämkningar
i detaljer.»

Ärade kammarledamöter! Jämkningar
i detaljer var det! Ja visst. Vi bli nu av
med elskatten för hushållen. Elskatten
kommer därefter att ge 45 miljoner mot
tidigare beräknade 85 miljoner, men finansministern
kompenserar sig för
bortfallet av de 40 miljonerna med en
höjning — provisorisk som alltid ■—
av bilbeskattningen. Den beräknas ge
50 miljoner. Netto till försvarsministern
10 miljoner — naturligtvis! Med den
sortens jämkningar i detaljer bör ju socialdemokratien
kunna bekvämligen
samregera med bondeförbundet praktiskt
taget hur länge som helst.

För två år sedan hade herr Hedlund,
som jag här försökt erinra om, rätt
hårda ord att säga om en sådan politik

som den som nu föres. I dag betecknade
han den — jag antar, att kammarens
ledamöter lade märke till detta
— som realistisk. Jag kan inte hjälpa,
att jag verkligen ryckte till, när han
använde den termen. Han underströk
sin, vågar jag säga »nya», uppfattning
ytterligare i ett replikskifte. Man påpekade
för honom, att hans argumentering
i det anförande han hållit helt och
hållet sammanföll med den argumentering,
som finansministern någon stund
tidigare hade framfört. Han bestred
inte detta, utan han medgav att så var
fallet. Ty, sade han, vi mena, att två
gånger två är fyra. Men, ärade kammarledamöter,
förhåller det sig på det sättet,
att två gånger två är fyra i finansministerns
budgeter? Är det inte så, att
två gånger två är fem och sex och sju
och åtta och nio, om vi tänka på de
förändringar, som budgeterna ha undergått
månad efter månad?

Till slut, herr talman, bara ännu några
ord om skatteutredningens betänkande.
Vi få inte glömma, att det tryck i fråga
om direkta skatter, som vi nu lida under,
har riksdagen aldrig beslutat. Detta
tryck har riksdagen aldrig avsett skola
skapas. Detta tryck har aldrig föresvävat
författarna av 1947 års skattereform.
Detta tryck har ju orimligt skärpts av
inflationen. Det paradoxala inträffar ju
nu, att varje krona beskattas hårdare
och hårdare, ju mindre värd den blir.
Fin sådan utveckling har ju riksdagen
aldrig tänkt sig, när riksdagen efter de
långa striderna 1947 godkände den reform,
som då fördes ut i det praktiska
livet.

Såvitt jag kan förstå, herr talman, och
därmed skall jag sluta, så vore det en
enkel gärd av rättvisa emot människorna
i detta land att åtminstone nödtorftigt
återställa skattebalansen. Även
om man går fram efter de linjer, som
uppdragits i skatteutredningens betänkande,
så skulle man inte lätta trycket
så mycket, att man kom tillbaka till det
tryck, som skapades 1947. Alltjämt

Nr 2.

Fredagen den 18 januari 1952 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

kvarstår ju en högst väsentlig skärpning,
beroende på inflationen. Men det
som man har uppnått, därest man tar
utredningens enhälliga betänkande, är
att man åtminstone har bromsal upp
denna i så hög grad skärpande och
tyngande utveckling på skatteområdet.
Och jag menar, att ett sådant beslut bör
fattas redan vid denna riksdag. Ett beslut
i annan riktning — alltså ett beslut
i den riktning, som i varje fall har
antytts i statsverkspropositionen och
som skulle ta den formen, att man formellt
godtar de skalor etc., etc., som
utredningen enhälligt har kommit fram
till i sitt principbetänkande, men samtidigt
höjer uttagningsprocenten från
100 till 110 — skulle inte betyda någonting
annat än en ny omfördelning
och inte någon skattesänkning. Jag
tror, att ett sådant beslut skulle väcka
stark besvikelse hos vida kretsar av vårt
folk och även inom de kretsar, som
närmast torde omge finansministern.
Men jag tror också, att ett beslut om
skattesänkning skulle kunna ske utan
risk för statsfinansernas sundhet. För
denna statsfinansernas sundhet är helt
visst den meningsriktning, som jag tillhör,
minst lika intresserad som någonsin
finansministern och hans meningsfränder.

Härefter anförde:

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER: Herr talman! När man
har lyssnat till den hittills förda delen
av årets remissdebatt, har man otvivelaktigt
fått ett intryck av att de två
borgerliga oppositionsledarna ha försökt
att närma sig varandra. De ha
försökt att inför 1952 års val ge den
uppfattningen åt väljarna, att det finns
ett regeringsblock, som driver en viss
politik, och gentemot detta regeringsblock
står en opposition, som kan divergera
i vissa ting men som dock förordar
ett alternativ — en annan ekonomisk
politik — gemensamt för de
två oppositionspartierna.

Jag förstår mycket väl, att man inom
oppositionen mot bakgrunden av de
hårda uppgörelserna under hösten har
kommit till den uppfattningen, att man
bör försöka att snickra ihop åt sig en
gemensam plattform. Och det är klart,
att möjligheterna att göra detta i någon
mån ha ökat, sedan folkpartiet har så
väsentligt urvattnat propån om skärpning
av beskattningen av konjunkturvinsterna,
att man numera inte riktigt
vet, om den över huvud taget har något
reellt innehåll, eller om den är att
uppfatta allenast som en taktiskt fint
i det politiska spelet.

Men, herr talman, trots alla ansträngningar
från oppositionsledarnas sida
kan man nog ändå konstatera, att det
finns en betydande meningsskiljaktighet
mellan de två oppositionspartierna,
när de gå till angrepp mot regeringen.
Angreppet mot regeringen här i debatten
har i första hand riktats mot att
vi på regeringssidan inte ha velat binda
oss för en skattesänkning. Det finns
väl intet politiskt parti, som skulle vilja
ta ut mera av skattebetalarna än vad
som anses vara nödvändigt. Det är väl
självklart, att det för regeringspartierna
ligger en mycket stor frestelse i att
säga: Oppositionens alla svartmålningar
av vårt ekonomiska läge äro ren
bluff, det kunna vi visa genom en kraftig
skattesänkning. Det behövs ingen
argumentation för att övertyga ett regeringsparti
om önskvärdheten och
lämpligheten ur partitaktiska synpunkter
av även mycket långt gående skattesänkningar.

Trots att vi således ha samma intresse
som oppositionen av en skattesänkning,
så ha vi i dag inte velat ge något
löfte. Jag skall inte upprepa den argumentation,
som finansministern därvidlag
har anfört. Han har visat, att det
finns många saker, som man får ta
hänsyn till, innan man berövar statskassan
de inkomster, som diskussionen
här rör sig om. Man har också på oppositionssidan
liksom på känn, att man

Fredagen den 18 januari 1952 em.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

måste underbygga sitt krav på skattesänkningar.
Och det är där skillnaden
mellan herrar Ohlin och Hjalmarson i
dag trätt fram. Herr Ohlin säger att
han, följande liberalernas politik på
1800-talet — jag visste knappast, att
det fanns någon liberal politik, i varje
fall inte i Sverige, på 1800-talet — bär
tänkt sig, att man genom en skärpning
av beskattningen på vinsterna skulle
ge statskassan så stora inkomster, att
möjligheterna att genomföra en skattesänkning
skulle öka. Detta är väl ändå
en smula lättsinnigt. Att vi hade stora
konjunkturvinster under 1951 veta vi,
och det är möjligt att vi få stora vinster
också under 1952. Men för framtiden
— jag hänvisar till finansministerns
resonemang — kan man väl inte
fota den statliga vare sig inkomst- eller
utgiftspolitiken på något så ovisst som
den motivering, som folkpartiledaren
anförde.

Herr Hjalmarson befinner sig i ett
annat läge. Han kan inte åberopa vinstkonjunkturskatten
som inkomstkälla,
eftersom han gått emot den, men han
talar i stället om att om man gjorde
upp en ordentlig plan för skattesänkningen
skulle man kunna uppnå så stora
besparingar, att man på det sättet
skulle ha möjlighet att hålla skattetrycket
nere.

Ja, det där låter i första ögonblicket
allvarligare, det låter som ett mindre
lättsinnigt resonemang än det som herr
Ohlin här för. Men jag måste säga att
i verkligheten är det ännu mer lättsinnigt
än herr Ohlins. Herr Hjalmarson
drar genast denna gräns: försvaret
skola vi inte minska, folkpensionerna
skola vi inte röra, barnbidragen skola
vi inte heller röra. Om jag räknat rätt
äro våra utgifter nu uppe i 6,8 miljarder
kronor. Försvaret tar t,c>, folkpensionerna
taga nära miljarden, och
barnbidragen taga något över en halv
miljard. Sammanlagt äro dessa tre utgiftsfält,
som herr Hjalmarson undantar
från sin bcsparingsaktion, så stora

att de täcka ungefär hälften av alla
våra statsutgifter. Det blir då nödvändigt
att på den andra hälften pressa
desto hårdare, om man skall ha någon
som helst chans att få fram besparingar,
som på lång sikt skulle kunna möjliggöra
en skattesänkning.

Det skulle roa mig mycket att veta
var det är inom de andra tre miljarderna,
som herr Hjalmarson nu under
denna riksdag kommer att hänsynslöst
söka pressa regeringen till en reduktion.
Det fanns flera affischer i en valrörelse
än »Vi klarade krisen». Det
fanns en som heter »Bygg mera åt
flera!» Är det på bostadsanslaget, som
är nästa stora post, herr Hjalmarson
tänker sig att uppnå väsentliga besparingar?
Är det i fråga om statstjänstemännens
löner? En kolossal post. Är
det där han tänker sig att det finns
större utrymme för besparingar?

I så fall upprepar jag finansministerns
råd: Resonera med herr Kyling
om den saken, så få vi se hur mycket
det blir kvar. Eller kommer herr Hjalmarson
att kunna minska på vägunderhållet
och vägbyggandet för att via bilskattemedlen
få inkomster att klara det
besparingsprogram, som skulle möjliggöra
skattesänkningarna? Jag tror uppriktigt
sagt, herr Hjalmarson, att i valet
mellan herr Ohlins lättsinne och
herr Hjalmarsons väljer jag -— i varje
fall såsom det framträtt i dag — herr
Ohlins, som ändå håller sig något mera
till verkligheten än herr Hjalmarsons
motivering för möjligheterna att sänka
skatterna nu.

Det är emellertid intressant att konstatera
att man har byggt ihop en gemensam
plattform, skattesänkningskravens.
Denna gemensamma plattform
är dock inte starkare än att jag tror att
herrarna inom kort komma att befinna
sig i full färd med att försöka knuffa
ner varandra ifrån den.

Herr Ohlin älskar att tala i bilder.
Jag lyckönskar honom till hans fyndighet.
Han har nu efter fyra års fli -

Nr 2.

Fredagen den 18 januari 1952 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

tigt användande av bussen låtit den
stanna hemma från dagens remissdebatt,
och det ber jag uppriktigt att få
lyckönska både herr Ohlin och folkpartiet
till. Han har bytt ut bussen mot
en kamel. Det faller mig inte in att
här ge mig in på någon analys av vad
som hänt inom folkpartiet, när man här
gått ifrån det ena fortskaffningsmedlet
till det andra. Jag föreställer mig att
med herr Ohlins förmåga att tugga och
tugga på bilderna var detta bara debuten
— vi komma säkerligen att få
höra denna liknelse många, många
gånger.

Men, herr Ohlin, bilden är inte så
dum. Herr Ohlin säger att svenska folket
är en samling kameler, som nu gå
i öknen och som få se en oas, men i
den oasen låter inte den stränge Sköld
kamelerna slå sig ned för att rasta. Nu
tror jag till en början att herr Sköld
vet att man särskilt under svåra förhållanden
skall akta sig för hägringar,
allting är inte så vackert som det kan
se ut för det okritiska ögat. Är det riktigt
att det verkligen är en oas, så är
regeringen helt naturligt lika intresserad
som någonsin oppositionen av att
här få ett tillfälle att göra en återhämtning.
Vi ha bara sagt att vi i dag inte
se någon möjlighet att utlova någon
skattesänkning.

Men sedan, herr Ohlin, fortsätt med
bilden! Den är utmärkt ur många synpunkter.
Hela västerlandet i varje fall
befinner sig för närvarande i mycket
svåra förhållanden. Vi äro väl det enda
land, där man i riksdagen i dag kan
på allvar från de olika partiernas sida
diskutera en skattesänkning. Trumans
budskap till den amerikanska kongressen
innebar intet löfte om skattesänkning
utan i stället om nya skattekrav
på omkring fem miljarder.

Vad vi ha sagt är: Låt oss fortast
möjligt komma ut ur dessa svårigheter!
Låt oss fortast möjligt göra ifrån oss
ökenvandringen! Låt oss inte lockas
till att för tillfälliga fördelar, för gläd -

jen att få vistas en stund i skattesänkningens
palmers skugga, göra av med
våra resurser, så att vi, när vi på nytt
skola börja kampen för att nå målet,
nå stabilitet, nå säkerhet med bevarande
av full sysselsättning, ha uttömt våra
resurser. Därför tror jag som sagt att
bilden är utmärkt ur många synpunkter,
och den kommer säkerligen att även av
oss användas i vår upplysningsverksamhet.
Herr Ohlin menar att hithörande
svårigheter i första hand äro koncentrerade
till Sverige. Han säger att
det är i Sverige som de största prisstegringarna
ägt rum. Jag försökte visserligen
vara inne i kammaren hela tiden
under herr Ohlins anförande, men
kanske var jag ändå ett ögonblick frånvarande,
varför jag inte är säker på vilken
källa han använde. Men om det är
OEEC-rapporten, som just nu har kommit,
vill jag gärna medge, att om man
ser på levnadskostnadsstegringstabellen,
visa de svenska siffrorna ett högt läge.
Men jag vill bestämt varna för att göra
internationella jämförelser utan att ta
hänsyn till övriga relevanta faktorer.

Samma rapport, som jag föreställer
mig att herr Ohlin använt, innehåller
på sidan 14 en uppgift om lönestegringarna
i berörda länder. Om man då,
herr Ohlin, sammanställer lönestegringar
med levnadskostnadsstegringar blir
bilden en annan. Det är grovt missvisande
att bara ta upp det ena ledet i den
rapport, som jag här har framför mig.

Om man tar Schweiz, som så många
gånger åberopats som ett exempel för
oss, så skyndar jag mig att påpeka, att
detta land stod utanför kriget och icke
har drabbats av några av krigets härjningar,
inte heller varit utsatt för en
ockupation och dessutom har något som
jag förmodar att herr Ohlin sätter värde
på, nämligen en mycket dominant borgerlig
regeringsmajoritet. Det är alldeles
riktigt att levnadskostnadsstegringen i
Schweiz fram till låt oss säga den 1
juli i år bara är 6 procent, medan den
svenska under samma tid redovisats till

Fredagen den 18 januari 1952 em.

Nr 2.

Vid

19 procent. Det är klart att det är stor
skillnad på 6 procent och 19.

Men gå då till lönerna! Här redovisar
den officiella rapporten för Sveriges
vidkommande en lönestegring under
motsvarande tid på 20 procent, alltså
något mer än den levnadskostnadsstegring''
det var fråga om. Men hur står det
till med Schweiz, då man där redovisar
en lönestegring på 1 procent? Om man
nu säger att den schweiziska politiken
är mycket bättre än vår måste man väl
ändå fråga: Hur känner sig den schweiziske
arbetaren och löntagaren i övrigt,
tjänstemannen? Är det icke sannolikt
att han skulle säga: Mycket hellre Sveriges
än en politik, som måste innebära
en väsentlig standardsänkning för den
schweiziske löntagaren i allmänhet?

Belgien är ju numera inte så ofta
åberopat i den borgerliga agitationen
som tidigare, men jag kan ändå inte
neka mig nöjet konstatera, att där har
man också en tämligen liten levnadskostnadsstegring.
Den var vid denna tidpunkt
omkring 12 procent, alltså lägre
än den svenska, det är alldeles riktigt.
Den belgiske arbetarens lön hade stigit
med ungefär 12 procent. Det är alltså
hugget som stucket. Det är något sämre
än den svenska utvecklingen, ty vi hade

19 procents levnadskostnadsstegring och

20 procents lönestegring.

Nu förstår jag mycket väl att mina
jämförelser kunna kritiseras, men om
man åberopar den europeiska saiuarbetsorganisationens
rapport, som herr
Ohlin gör, och ger kammaren den föreställningen
att det inte finns någon positiv
sida hos det svenska näringslivets
utveckling, måste jag säga att det i alla
fall blir mindre missvisande när jag
tillåter mig att ur — som jag föreställer
mig — samma rapport redovisa de sifferuppgifter
som jag här lämnat.

Ingen skall emellertid nu dra den
slutsatsen av vad jag här sagt, att det
icke spelar någon roll om man får en
levnadskostnadsstegring bara löntagarna
och deras organisationer äro så star6
— Andra kammarens protokoll 11)52. N

remiss av statsverkspropositionen m. m.

ka, att de något så när kunna skaffa sig
kompensation. Det spelar en oerhörd
roll, och därvidlag är jag fullt överens
med herr Ohlin. Det finns nämligen
stora medborgargrupper som inte ha
stöd av starka organisationer, som inte
kunna komma åt löneglidningar eller
som av andra skäl få sina inkomstnivåer
fastlåsta. Hit höra folkpensionärer, andra
pensionärer, småsparare och för övrigt
också storsparare i viss utsträckning.
Allt detta är självklart.

Det är också självklart att herr Ohlin
har alldeles rätt i att en inflatorisk utveckling
åstadkommer en mängd förskjutningar
av förmögenhets- och inkomstförhållanden,
som inte äro önskvärda
och som dessutom åstadkomma
spänningar på löntagarsidan. Genom att
de olika yrkesgrupperna ha olika möjligheter
att hävda sig åstadkommas
spänningar, som lätt leda till konflikter
emellan vad som kan anses vara möjligt
att genomföra och vad som kan anses
önskligt att genomföra. Man skall
alltså inte ta vad jag här har sagt när
jag åberopat dessa internationella jämförelser
som ett uttryck för att vi äro
tillfredsställda med denna utveckling.
Vi vilja bara notera att här har över
världen dragit en ekonomisk storm, som
i många andra länder har lett till standardsänkning
även för de löntagargrupper,
som i vårt land väl ha kunnat hävda
sina intressen.

Jag skall inte fördjupa mig i anledningarna
till att prisstegringarna i vårt
land ha blivit så stora som de ha blivit.
Jag ville bara upprepa vad jag tillät
mig att säga i debatten den 12 december,
att i ett land med full sysselsättning
och med starka intresseorganisationer
är det alltid en risk för att utifrån kommande
impulser utlösa starkare prisstegringstendenser
än i länder, där man
antingen har arbetslöshet eller där man
har svaga organisationer. Då kanske
man säger: Ja, men då skola vi kanske
stryka den fulla sysselsättningen, och
kanske att herr Hagberg i Luleå har rätt
r 2.

Nr 2.

Fredagen den 18 januari 1952 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

när han säger, att regeringen redan har
givit avkall på den programpunkt, som
talar om den fulla sysselsättningen. Nej,
herr talman, den sittande regeringen
kommer icke att ge avkall på den fulla
sysselsättningens politik som riktlinje
för våra ekonomiska strävanden. Vi
anse att den fulla sysselsättningens upprätthållande
och en rättvis fördelning
av den fulla sysselsättningens frukter
alltjämt äro huvudmålet, huvudprincipen
för den ekonomiska politiken. De
vinster som ha gjorts både för den enskilde
och för samhället genom att det
gamla liberala samhället med sina ständigt
återkommande kriser har försvunnit
— som vi hoppas för alltid — äro
så stora att vi icke ämna ge upp dem.

Jag brukar inte polemisera mot herr
Hagberg i Luleå numera. Jag har fått
det intrycket, att det lönar sig mycket
litet. Men i dag verkar det faktiskt som
om det i varje fall skulle finnas ett allvarligt
uppsåt bakom hans resonemang,
och jag tillåter mig därför att frångå
min vana. Vi ha inte sagt att vi ha uppgivit
den fulla sysselsättningens politik,
men vad vi ha sagt är följande: För närvarande
ha vi en betydande arbetskraftsbrist
inom många av våra nyckelindustrier:
byggnadsindustrien, järn bruken,

den mekaniska verkstadsindustrien
för att nu nämna några. Det är
av intresse för alla att denna brist i görligaste
mån avhjälpes. Det åstadkommer
en bättre balans på vår arbetsmarknad.
Men det åstadkommer också en
ökad produktion av de varor, som kunna
behövas för att hålla sysselsättningen
inom andra fack bättre i gång. Men det
finns ju åtskilliga områden, som i det
nuvarande läget ha en översysselsättning,
som ha en expansion utöver vad
som kan anses vara rimligt. De stora
vinsterna ha lockat fram en stegrad investeringsverksamhet.
Denna stegrade
investeringsverksamhet skärper ytterligare
bristen på arbetskraft, skärper
efterfrågan på råvaror och medför därför
risk för att priserna drivas i höjden.

Den ekonomiska politik, som syftar till
en jämn och säker sysselsättning, har
som en av sina uppgifter att dämpa
denna överexpansion inom vissa näringsgrenar.
Enligt vårt sätt att se utgör
just samhällets ökade omhändertagande
av vinsterna ett viktigt led i en
sådan neddämpning, och det förhåller
sig otvivelaktigt så, att den skärpning
av den ekonomiska politiken, som har
haft och alltjämt har sin huvudsakliga
udd riktad mot de stora vinsterna, bidrager
till ett lugnare tempo och en
mindre forcerad verksamhet på de
punkter, där faktiskt en överkonjunktur
tack vare de stora vinsterna framlockats.
Det är detta, herr Hagberg, som finansministern
har sagt i statsverkspropositionen,
när han talar om att denna neddämpning
är följden av en medveten
politik från regeringens sida. Mot detta
kan man inte spela ut vad jag sade på
den socialdemokratiska riksdagsgruppens
sammanträde den 10 januari, ty
vad jag sade där var, att samtidigt som
resultaten av denna regeringens medvetna
politik att dämpa överkonjunkturen
visa sig, så ha vi inom vissa industrier,
t. ex. textilindustrien och skoindustrien,
fått ett köpmotstånd och en
skärpt utländsk konkurrens, som bereda
dessa industrier vissa svårigheter. Och
då ställde jag frågan: Skola vi bryta
denna orsakskedja? Vad som där inträffat
är icke en följd av regeringens
medvetna politik. Men det har uppstått
en neddämpning på dessa områden som
en följd av internationella förhållanden
och som en följd av de ekonomiska
krafternas fria spel, bland annat tagande
sig uttryck i våldsamma, kanske alltför
stora lagerökningar inom textilindustrien
under 1951. Då uppkommer
alltså frågan: Skall man bryta denna
orsakskedja? Och då tillät jag mig att
säga — jag vill gärna upprepa det här,
eftersom det tydligen har missuppfattats
av herr Hagberg: Den ställning som
man intager till detta problem blir beroende
på om den neddämpning som

Fredagen den 18 januari 1952 em.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

kommer utifrån också den har karaktären
av att man neddämpar en överexpansion,
som har skett under hägnet av nära
tio års oavbruten högkonjunktur, eller
om neddämpningen har karaktär av ett
allvarligt hot emot en stor och väsentlig
näringsgren.

I det första fallet säga vi: Orsakskedjan
skall inte brytas. Skall då samhället
vara passivt? Nej, samhället skall
visst inte vara passivt. Samhället skall
mobilisera alla de resurser som samhället
har till sitt förfogande för att
åstadkomma en rörlighet, en anpassning
både av industrien och av arbetskraften,
så att man här återigen får
en jämvikt. Icke heller den lokala arbetslösheten
får accepteras som ett led
i vår politik. Men det betyder icke, att
regeringen är beredd att för varje företag
garantera den fulla sysselsättning
som företaget har lyckats uppnå under,
som sagt, en tioårig praktiskt taget
ostörd högkonjunktur. Det är vad jag
har sagt, och där finns det enligt min
mening ingenting att vare sig ta tillbaka
eller att lägga till. Jag upprepar
därför, herr talman, att vi komma icke
att tolerera arbetslöshet som ett led i
vår ekonomiska politik, men vi komma
inte heller att vidtaga skyddsåtgärder
för att upprätthålla en överfull sysselsättning
inom vissa näringsgrenar
så länge andra väsentliga näringsgrenar
kämpa med brist på arbetskraft.

Herr talman, jag hade kanske tänkt
mig att också säga några ord om de utsikter
som vi stå inför under 1952. Jag
vet ju att alla spådomar i den riktningen
äro mera osäkra i dag än vad de
kanske ha varit någon gång tidigare.
Jag skall bara be att eftersom det nu
ändå är ett årsskifte få erinra om att
år 1951 visserligen har inneburit besvikelser
för många grupper, men vi
ha väl ändå en del ting att anföra även
på dess förtjänstsida. De vinster som
ha uppstått ha använts bland annat till
eu stärkning av valutareserven. Fn miljard
kronor ha gått till denna, och våra

lager ha ökats med ungefär en miljard
kronor i värde. Sannolikt ha de produktiva
investeringarna undergått en
icke oväsentlig ökning. Det är de förtjänstposter
som år 1951 haft att bjuda.
Och när man då har dessa förtjänstposter,
kan man säga att läget är inte så
dåligt, när vi gå in i 1952. Vi ha en
starkare ställning än vad vi hade när
vi gingo in i år 1951. Och det är mycket
möjligt att när man bara ser det
ur synpunkten av våra egna inhemska
förhållanden denna prognos skulle ha
starkt fog för sig. Jag skall inte slå ned
några optimistiska drömmar. Jag vill
emellertid erinra om instabiliteten och
osäkerheten på vissa områden. Jag vill
erinra om att de risker, som vi i dag
möta, inte äro riktigt desamma som de
risker vi mötte för ett år sedan. Då
var det de våldsamma prisstegringarna
utifrån som kastade sin skugga framför
sig och vållade oro. I dag förhåller
det sig väl inte på det sättet. Ty
förunderligt nog tycks det som om
Amerikas förenta stater trots de stora
upprustningskraven ha lyckats ganska
väl att hålla sina priser i styr med mycket
hårdhänta medel, som säkerligen
den borgerliga oppositionen här skulle
ha betraktat som nära nog omöjliga, om
vi hade föreslagit dem. Men det har
lyckats. Det är därför inte direkt oro
för en kommande prisstegring som på
samma sätt som under 1951 års första
månader behärskar oss nu. Men det
finns andra ting som inge bekymmer.
Råvarubristen är fortfarande betydande.
Vi måste ha råvaror för att kunna
hålla vår produktion i full gång. Framför
allt är det naturligtvis bränsle, såsom
kol, som vi behöva. Men även sådana
ting som svavel o. d. äro nödvändiga
för vår försörjning.

Jag vill också påpeka hurusom den
utveckling, som ägt rum i fråga om vissa
av våra viktigaste handelspartner, otvivelaktigt
är ägnad att skapa en icke
obetydlig oro. Jag nämnde — och det
har även finansministern gjort — hu -

Nr 2.

Fredagen den 18 januari 1952 ein.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

rusom denna utveckling för ett stort
antal av de länder, som äro knutna till
EPU-organisationen, innebär en instabilitet,
som för vårt vidkommande tar sig
uttryck i ständigt växande krediter till
dessa länder. Jag vill gärna begagna
detta tillfälle att ännu en gång göra
klart, att den svenska regeringen skulle
betrakta det som en stor olycka för oss
och för Europa, om dessa svårigheter
skulle leda till ett sammanbrott för
EPU-organisationen och för den frilistning,
som vi veta har betytt åtskilligt
för en friare handel i Europa. Och jag
skulle ännu en gång vilja säga till herr
Ohlin, att när vi ifrån regeringens sida
tala om önskvärdheten, kanske rent av
nödvändigheten att öka den svenska
exporten till dollarområdena för att vi
icke skola få ett likartat läge som Belgien
för närvarande har, så är det ingen
lek. Det är en realitet som man inte
ska försöka vifta bort. Vi tro att det
skulle vara att hjälpa Europa om Sverige
kunde slippa att bli en av de faktorer
som göra att EPU-organisationen
icke längre kan fungera. Det är för
att underlätta dessa strävanden, som regeringen
har fört tanken på exportavgifterna
på tal.

Jag skall inte fördjupa mig i denna
sak. Jag har redovisat skälen för regeringens
sätt att ta på detta problem,
som är ett allvarligt problem. Jag har
redovisat dem i mitt anförande den 12
december. Det har inte tillkommit något,
som har förmått övertyga mig om
något annat än att den tanken alltjämt
måste övervägas. Tvärtom har den sista
tidens utveckling gjort ännu klarare
för mig nödvändigheten att öka exporten
till dollarländerna. Det kan en
gång komma att visa sig, att våra svårigheter
att köpa råvaror på den billigaste
marknaden kunna bereda betydande
sysselsättningssvårigheter för
den svenska industrien, som skall konkurrera
och hävda sig på världsmarknaden.
Jag tillåter mig därför att upp -

repa vad jag sade den 12 december:
Det skulle vara mycket mera vunnet
om lierr Ohlin begagnade sitt inflytande
till att föra fram dessa synpunkter
till representanter för det svenska näringslivet
än att sätta sitt hopp till finansministern,
som han hela förmiddagen
har kritiserat för att denne har
felbedömt allting, så att finansministern
skall stoppa statsministern i dennes,
som herr Ohlin tyckte, farliga strävanden.
Det är för att undvika att vi
skola komma i Belgiens läge som vi på
ett tidigt stadium ha velat fästa exportnäringarnas
uppmärksamhet på dessa
förhållanden. Och jag tror att man skulle
komma åtskilligt på väg, om man
etablerade ett samarbete mellan våra
exportindustrier och de statliga myndigheterna
på denna punkt.

Till slut, herr talman, vill jag erinra
om att vårt ekonomiska läge, trots
det jag sist nämnde, är så pass gott afl
vi i dag i den svenska riksdagen på allvar
diskutera skattesänkning, medan
man runt om i världen diskuterar skattehöjning.
Jag skulle föreställa mig att
vi äro nästan det enda land, där man
på allvar diskuterar hur stor reallönehöjningen
skall bli för löntagarna. I
de flesta andra länder går man för
närvarande med helt andra bekymmer
än att diskutera den procentsats som
skall ange reallönehöjningens storlek.
Det ha vi anledning att glädja oss åt,
men vi kunna dess värre inte isolera
oss. Vi skola ha alldeles klart för oss,
att om man runt om i världen går emot
en situation där man sänker kostnaderna,
där man sänker reallönerna, så blir
det en ganska besvärlig uppgift för oss,
om man här låter vår goda situation
locka oss till önskedrömmar om att här
finns praktiskt taget obegränsade resurser
både för skattesänkningar och
för reallönehöjningar.

Det är självklart att det är våra löntagarorganisationers
uppgift att bevaka
medlemmarnas intressen. Det är deras

Fredagen den 18 januari 1952 em.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

uppgift att, när nationens välstånd
stegras, såsom det otvivelaktigt har
gjort under 1951 och som vi hoppas att
det kommer att göra även under 1952,
se till att medlemmarna följa med i utvecklingen.
Men denna uppgift kan bli
ganska svår i en tid sådan som den
nuvarande, när våldsamma internationella
prisförskjutningar vålla sådana
förskjutningar i inkomstförhållandena
som de ha gjort under 1951.

Det är helt naturligt att intresseorganisationerna,
när sådana förskjutningar
pågå, försöka att i sina medlemmars
intresse skaffa sig en garanti för att
man har tagit till tillräckligt stora löneförhöjningar
och inkomstförhöjningar
för att man icke skall råka ut för en
reallönesänkning. Det är helt naturligt
att man gör så, men det finns givetvis
en risk att man, när man försöker att
på det sättet säkra sin andel av den
stegrade nationalinkomsten, skärper
prisstegringen och ger näring åt inflationspsykosen,
och då kanske det kan
gå som det har gjort under den senare
delen av år 1951, då löntagarnas andel
av den gemensamma kakan i själva verket
har minskats i stället för att ökas.
Vi veta, att med den styrka, som löntagarorganisationerna
ha, förmå dessa
att se bort ifrån kortfristiga synpunkter
och se sina medlemmars intressen på
längre sikt, och därför veta vi att de
mena allvar med sin deklaration, undertecknad
både av LO och TCO, om
den moderation i årets lönerörelse, som
organisationerna själva ha ansett vara
nödvändig om inte den kommande utvecklingen
skall leda till nya besvikelser
för deras medlemmar i form av
höjda penninginkomster men sänkt
reell standard.

Vi ha sagt förut ifrån regeringens
sida, att vi hälsa den deklarationen
med den största tillfredsställelse, och
vi vilja än en gång slå fast att det är
intresseorganisationernas sak att utan
.statlig inblandning, utan några statliga

pekpinnar göra upp dessa mellanhavanden
på det sätt som de finna vara
mest i överensstämmelse med deras
medlemmars intressen.

På den punkten har det kanske, efter
vad jag har förstått av debatten, blivit
ett missförstånd. Man har hänvisat till
ett sifferexempel i regeringens finansplan.
Finansministern har där sagt att
man tänker sig två procents kompensation
för reallönesänkningen och tre
procents höjning som skulle motsvara
en rättmätig andel av produktionshöjningen
för år 1951/52. För att man inte
skall använda dessa siffror på ett oriktigt
sätt vill jag gärna fastslå att det är
självklart både att dessa siffror kunna
diskuteras från olika utgångspunkter
och att man, när arbetsmarknadens
parter ha att ta ställning till avtalsrörelsen,
kan behöva taga hänsyn till
andra faktorer än just de två som ha
redovisats i detta sifferexempel. Jag
vill bara erinra om något som också
framgår av finansplanen, nämligen att
enligt vår mening svårigheterna att
åstadkomma en rimlig avvägning mellan
alla de faktorer, som jag här har
snuddat vid, just nu äro betydande.
Regeringen begär inte någonting annat
av organisationerna än att de skola bevaka
sina medlemmars intressen på
lång och kort sikt. Vilket konkret siffcrinnehåll
avtalsrörelsen kommer att
leda till vilja vi inte ge någon anvisning
om. Det måste bli det fria avtalsväsendets
uppgift att ge resultatet av
alla de krafter och de faktorer som här
skola spela in. Den uppgiften vilar i
ett fritt land med fria organisationer
på dem och inte på regeringen. Jag har
velat göra detta förtydligande.

Herr HJALMARSON (kort genmäle):
Herr talman! Det är alldeles riktigt att
oppositionens kritik i dag framför allt
har riktat sig mot det förhållandet, att
regeringen inte har velat binda sig för

Nr 2.

Fredagen den 18 januari 1952 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

en skattesänkning. Denna kritik har
tillkommit mot bakgrunden av att en
enhällig kommitté, i vilken även regeringspartierna
varit företrädda, har
förordat en skattesänkning från den
1 januari 1953. Det är ändå något ganska
uppseendeväckande att regeringen
på allt sätt söker komma ifrån denna
rekommendation.

Statsministern frågar: Hur går krav
på en skattesänkning ihop med oppositionens
svartmålning av det ekonomiska
läget? Herr statsminister! Hur
ofta skall man behöva vederlägga detta
påstående om en svartmålning? Kan
statsministern ta fram ett enda uttalande
från min sida, där jag har svartmålat
det ekonomiska läget? Tvärtom har
jag ju gång på gång, även tidigare här
i dag, strukit under att vi ha synnerligen
goda ekonomiska resurser, att vi
ha en stark höjning av produktiviteten
och att vi kunnat inregistrera rekordsiffror
i fråga om produktionsutvecklingen.
Det borde under dessa förhållanden
vara möjligt för oss att föra
en helt annan politik här i landet, även
en annan skattepolitik.

Hur skola vi få utrymme för skattelättnader?
Jo, dels genom att ta i anspråk
budgetöverskotten och dels genom
att begränsa statsutgifterna. Fortsätter
inte inflationen, då äro överskotten
tillräckliga. Och skulle den fortsätta,
så kommer överskottet att växa.
Statsministern gjorde uppgiften alldeles
för lätt för sig då han gick in på
frågan om möjligheterna att begränsa
statsutgifterna. Statsministern vet precis
lika bra som jag, att förutsättningen
för ett verkligt besparingsarbete
inom den statliga förvaltningen är att
regeringen, som där har överblicken,
tar ledningen av detta arbete. Men jag
skall be att till statsministern få rikta
samma fråga som jag tidigare riktade
till statsrådet Hedlund men inte kunde
få något svar på: Vart ha de Wärnska
besparingsförslagen tagit vägen?

Statsministern undrade om vi tänkte

spara på bostäderna, och han erinrade
om att vi år 1950 hade en affisch, där
det stod: »Bygg mera åt flera». Men,
herr statsminister, den affischen satte
vi ju upp efter det att socialdemokraterna
hade satt upp sin affisch, på vilken
det stod, att de hade klarat krisen.
Det var väl ganska naturligt att vi då
i vår oskuld trodde att tiden kunde
vara inne att bygga mera åt flera.

Statsministern frågade hur den
schweiziske löntagaren känner sig, han
som har fått en procents höjning av
lönen, medan priserna ha stigit med
kanske två å tre procent. Jag föreställer
mig att den schweiziske löntagaren
resonerar så här: Jag vet att en franc
i dag är värd en franc i morgon. Jag
kan få bostad. Jag kan få bygga mig
ett hem utan att behöva fråga myndigheterna
om lov. Jag vet att jag har lägre
skatter än som tas ut på de flesta andra
håll i världen, och jag vet att jag lever
i ett samhälle med full sysselsättning.

Det är nog också därför som de
schweiziska löntagarna, herr statsminister,
äro ganska ointresserade av den
socialistiska regleringsekonomien. Det
är därför som de inte så ofta rösta
socialistiskt i det landet utan i stället
mycket oftare rösta borgerligt; de tro
på den fria ekonomiska politik som har
givit det lilla Schweiz en så utomordentligt
stark ekonomisk ställning i den
demokratiska världen.

Till sist, herr talman, ett litet ord
också om exportavgifterna. Att bygga
upp en ny marknad kräver årslånga och
omfattande förberedelser. Exportavgifterna
kunna mycket väl komma att
verka så, att de beröva företagen de
förtjänster som företagen behöva för
att bli i stånd att finansiera avsättningar
på nya områden. Regeringen har
totalt misslyckats i sina planer att genom
skatter och regleringar dirigera
hemmamarknaden. Det finns inte
skymten av bevis för att regeringen
skulle lyckas bättre med att dirigera
utrikeshandeln, som är oerhört mycket

Fredagen den 18 januari 1952 em.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

svårare att överblicka och behärska.
Tvärtom tala starka skäl för att statliga
regleringar inom utrikeshandeln
kunna leda till desorganisation inom
näringslivet och försämrad ekonomi
för oss alla. Dollarproblemet måste angripas
från en annan utgångspunkt. Det
är ett problem på lång sikt. Vi måste
framför allt föra en sådan inre politik
att vi kostnadsmässigt kunna konkurrera
på den amerikanska marknaden.
Detta är det väsentliga. Låt vidare
bli, herr statsminister, att dra in överskottet
från näringslivet. Låt oss i stället
föra en sådan politik, att vi stimulera
företagen att använda överskottet
till rationaliseringar för att förbilliga
den svenska produktionen. Detta, herr
talman, är den enda i längden hållbara
vägen för att konsolidera det svenska
välståndet.

Herr talmannen övertog nu ledningen
av kammarens förhandlingar.

Herr OHLIN (kort genmäle): Herr talman!
Statsministern talade, jag tror det
var två gånger, om att t. ex. i Förenta
staterna överväger man inte skattesänkningar
utan skattehöjningar. Och statsministern
var mycket stolt över att här
i Sverige är det dock åtminstone tal
om skattesänkning, även om regeringen
för närvarande svarar nej.

Jag tycker nog, att statsministern har
litet otur med de internationella jämförelserna,
om jag får lov att säga det
själv. Statsministern nämnde inte att
vi i Sverige till förstärkning av vårt
försvar offra något sådant som 5 å 5*/2
procent av nationalinkomsten, medan
man i Förenta staterna offrar 15 å
20 procent av sin nationalinkomst på
försvaret. Jag ber kammarens ledamöter
överväga, hur läget i Sverige skulle
varit, om försvarsbudgeten hade varit,
icke omkring 1,0 miljarder kronor utan
5 å G miljarder kronor. Nog iir det
ganska märkvärdigt att göra statsmi -

nisterns jämförelse och underlåta att
nämna ett så avgörande förhållande.

När jag diskuterade inflationen, som
ju är ett problem och inte omfattar
alla ekonomiska problem, och sade att
regeringen skött sig illa därvidlag, så
svarar statsministern med att tala om
en annan fråga och säger: Ja, visserligen,
men det har dock varit stora
lönestegringar också. Vi ha i Sverige,
av skäl som regeringen dock inte vill
göra anspråk på äran för, en relativt
gynnsam utveckling av vår reala nationalinkomst.
Vi ha en annan struktur
på vårt näringsliv än Schweiz, men
inte beror denna gynnsamma realinkomstutveckling
i Sverige på att vi ha
inflation. Varför skulle inte Sverige,
som av andra skäl har en gynnsam ekonomi
realt, kunna klara inflationen?
Inte skulle de schweiziska arbetarna
haft det bättre, om det varit mera inflation
i Schweiz än det varit. Är det
detta statsministern menar? Nej, herr
statsminister, att realinkomstutvecklingen
i Sverige varit relativt gynnsam
jämfört med andra länder, vilket bl. a.
sammanhänger med vår relativt ringa
upprustning och näringslivets struktur,
är sannerligen ingen ursäkt för den
svenska inflationen, och det lyckas inte
att vända bort uppmärksamheten från
regeringens ansvar för inflationen genom
att tala om den här andra saken.

Statsministern upprepar att man inte
kan grunda skattesänkning på tillfälliga
inkomster. Låt mig säga att man
naturligtvis måste ta hänsyn till alla
inkomster och alla utgifter. Det är inte
bara inkomsterna som äro tillfälliga;
öven en del utgifter, hoppas jag verkligen,
få betraktas som tillfälliga. Det
är klart att om man, när man har budgetöverskott,
gör en skattesänkning,
kan ingen garantera, att det inte blir
svårigheter i framtiden trots en fortgående
produktivitetsstegring, men i
så fall blir det, som jag har sagt förut
i dag, en påtryckning på regering och
riksdag att vara återhållsamma med

Nr 2.

Fredagen den 18 januari 1952 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

nya utgifter. Vad saken gäller härvidlag
är detta: Regeringen går in för en
politik med stora budgetöverskott trots
att skattetrycket är mycket högt och
vida höjt utöver vad herr Wigforss på
sin tid ansåg rimligt och tillräckligt,
medan vi i oppositionen — i varje fall
det parti jag talar för; herr Hjalmarson
talar ju för sig själv — anse, att
det med ett dylikt skattetryck är oriktigt
att bekämpa inflationen med sådana
budgetöverskott. Vi hänvisa till
erfarenheten som stöd för vår uppfattning.

Om tiden tillåter skall jag säga några
ord om varför bussen har fått stå hemma.
Herr statsminister, det beror på
att jag tycker, att bussen är ett alldeles
för bekvämt fortskaffningsmedel
för att det skulle kunna användas som
en träffande beskrivning på den svenske
skattebetalarens nuvarande förhållanden.
Jag tycker att den mera obekväma
färden på kamelryggen är mera
talande. Det var ingalunda så, herr talman,
att det svenska folket framställes
som en samling kameler. Herr Sköld
red ju på en kamel, och svenska folket
bär inte herr Sköld på sina axlar, det
tror jag mig'' våga garantera. Nej, kamelerna
äro ett fortskaffningsmedel.
Då säger statsministern: Akta er för
hägringarna. Ja, det var just det finansministern
sade 1951; det finns inte
något budgetöverskott — det är en hägring
för att använda dagens ord. Men
det visade sig, när vi kommo fram, att
det var ingen hägring utan en stor
blomstrande oas med 1 000 miljoner
kronor eller hur mycket det nu är i
budgetöverskott. Men då säger finansministern:
Stanna inte här och låt djur
och människor dricka. Regeringen tror
att man kommer säkrare fram genom
att gå förbi oaserna, d. v. s. de möjliga
skattesänkningarna, och vägrar därför
att låta karavanen förfriska sig med vatten
från dessa oaser. Vi tro att den ledare
för karavanen är klokare, som låter

människorna och djuren hämta krafter
vid oaserna och sedan vandra vidare.

Herr HAGBERG i Malmö (kort genmäle):
Herr talman! För min del skall
jag inte syssla med den shejkromantik,
som synbarligen spelar en allt större
roll i denna ekonomiska debatt. Jag
skall i stället ta fasta på ett uttalande
av statsministern. Han anförde såsom
ett bevis på den omtänksamhet, som
regeringen lägger i dagen, den ökning
av valutareserven, som har ägt rum under
förra året och som han menade bör
sättas upp på regeringens kreditsida.
Ingalunda vill jag bestrida, att här förelegat
en ökning av valutareserven, men,
herr statsminister, vi få ju inte glömma
bort, hur denna valutareserv för närvarande
är sammansatt. Det är väl det
väsentliga i detta sammanhang. Det är
alldeles riktigt, att riksbankens nettobehållning
i guld och valutor är 2 378
miljoner kronor mot 1 154 miljoner
kronor i fjol. Men hur ser denna valutabehållning
ut? Av den totala ökningen
av riksbankens guld- och valutareserver
falla 877 miljoner kronor
på de s. k. EPIJ-valutorna. I denna
summa inräknas guld och dollar med
ett belopp av 166 miljoner kronor, som
har erhållits under EPU-överenskommelsen
men som i samband med ett
eventuellt svenskt underskott helt eller
delvis skall återbetalas till EPU. Vidare
hänföra sig 399 miljoner kronor
till övriga valutor, d. v. s. andra valutor
än dollar och EPU-valutor, i huvudsak
fordringar på Argentina och
Brasilien. Den egentliga guld- och dollarreserven,
herr talman, har däremot
under 1951 minskats med 52 miljoner
kronor.

Man kan ju säga att vi ha en valutabehållning
av nära 2,5 miljarder kronor
men vad betyder detta? Såvitt jag
förstår, betyder detta inte mer än att
vi därmed ha nätt och jämnt täckning

Fredagen den 18 januari 1952 em.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. in.

för 3 månaders import. Det normala
var åtminstone förr i världen, att vi
skulle ha en valutareserv, som täckte
åtminstone ett års import.

Statsministern har vidare gjort gällande,
att vi befinna oss i den avundsvärda
situationen, att vi åtminstone
kunna diskutera skattesänkning, under
det att nästan alla andra länder
diskutera skattehöjningar. Men, herr
statsminister, är inte detta en sanning
med modifikation? Vi behöva inte gå
längre än över Bottenhavet för att påträffa
ett land, som kan glädja sig åt
successiva, inte alls obetydliga skattelättnader,
och ändå har vårt grannland
Finland haft vida större svårigheter
att bemästra än vi.

Herr HAGBERG i Luleå (kort genmäle):
Herr talman! Jag vill returnera
statsministerns komplimang. Jag tycker
han var mycket allvarligare nu än han
har varit i tidigare debatter. Det kanske
kan tyckas som en elakhet, om jag
säger, att när han inte har polemiserat
mot mig i tidigare debatter, kan det
bero därpå, att han föredragit att polemisera
mot folkpartiet och högern, därför
att det ju har varit så, som statsministern
mycket riktigt konstaterade
vid ett föredrag i somras, att det exempelvis
om den ekonomiska politiken
aldrig under senare tid rått så stor
enighet mellan regeringen, folkpartiet
och högern som nu. Det är självklart
behagligare att diskutera med folk,
med vilka man är enig i alla grundläggande
frågor beträffande den ekonomiska
politiken. I det sammanhanget
skulle jag vilja säga, att jag tycker faktiskt
att det är ganska motbjudande att
höra herr Ohlin tala om denna »inflationsregering»
med tanke på att det ju
var han, som först ställde förslaget om
en nedskrivning av den svenska kronan.
Regeringens stora misstag var ju,
att den följde herr Ohlins dåliga råd,
varigenom vi hamnat i det läge vi nu
befinna oss i.

Herr statsminister! Jag har varit

mycket allvarlig, när jag har tagit upp

de frågor vi diskuterat de senaste åren.

Den kritik vi anfört mot Marshall-poli•
• *

tiken tycker jag statsministern bär understrukit
i dag, när han säger, att
hela Västeuropa befinner sig i mycket
svåra förhållanden. Det är inte någon
tvekan om att dessa svåra förhållanden
mycket nära sammanhänga med den
politiska linje man slog in på 1947.
Men detta är den ena sidan av saken.
Den andra sidan, som vi nu resonera
om, är konsekvensen av de åtgärder
regeringen vidtog särskilt på hösten
1949, devalveringsbeslutet och de senare
följande åtgärderna under förra
året, då man slopade subventionerna,
avvecklade priskontrollen, genomförde
punktskatter och befordrade prisstegringarna.
Vi voro lika allvarliga då
som vi äro i dag i kritiken mot denna.
Men jag noterar statsministerns uttalande
som ett erkännande, visserligen
inte direkt men indirekt, att det har
varit en diskutabel politik, som har
skapat mycket stora svårigheter. Hur
stora dessa äro tycker jag statsministern
vältaligt har utvecklat. Jag behöver
inte uppehålla mig vid det, men
jag tänkte, när han nämnde siffran
19 °7c levnadskostnadsstegring och 20 %
lönestegring, att det kan inte vara riktiga
siffror. Jag minns faktiskt inte
hur stor levnadskostnadsökningen är
enligt det rensade indexet, men jag vet
att det index, vari skatterna inräknas,
och tyvärr bara en del av skatterna,
visar en stegring med inte mindre än
26,3 ''/<i, om jag inte minns alldeles fel
beträffande decimalen. Det har blivit
en sådan prisstegring, som inte mätts
av statsministerns siffror, och följaktligen
har levnadsstandardsänkningen
blivit större än som framgår av
denna diskussion.

En annan sak var ganska upplysande,
nämligen statsministerns försök att
klara sig ur frågan om arbetslösheten.
Naturligtvis är jag mycket glad över

Nr 2.

Fredagen den 18 januari 1952 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

att statsministern här säger, att det
inte är avsikten att skapa arbetslöshet.
Och för all del jag skall inte länge uppehålla
mig vid ett par citat, som vi
ha anfört, om det inte hade varit så
att statsministern åter hade upprepat,
att avsikten är att frigöra arbetskraft.
Att man sedan säger, att man vill överföra
dem till järnindustrien och andra
industrier gör ju inte saken roligare
för de människor som beröras. Det är
nämligen en mycket allvarlig sak för
arbetare på en arbetsplats att skickas
från sin arbetsplats och ett arbete, som
de vant sig vid, till ett annat arbetsområde.

En annan punkt gäller frågan om
den utländska konkurrensen. Jag skulle
vilja ställa följande fråga till herr
statsministern: Vad tänker han uppnå
genom en omläggning av handeln till
dollarområdet för att klara svårigheterna
för den svenska textilindustrien?
Statsministern inbillar sig väl inte, att
vi skola importera ull från Amerikas
förenta stater, ty de lära väl inte vara
några särskilt stora ullexportörer. Vad
den amerikanska bomullen beträffar
kan man ju inte jämföra den — även
om den är billigare än den egyptiska
— med denna, som ju dominerar ganska
mycket på den svenska marknaden,
ty det är ju fråga om helt andra
kvaliteter.

Herr talmannen medelar att min repliktid
är slut och jag skall nöja mig
med dessa påpekanden. Jag skulle gärna
vilja ha ytterligare klarhet på dessa
punkter.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER: Herr talman! Jag är rädd
för att även en långvarig diskussion
mellan herr Hagberg i Luleå och mig
inte skulle övertyga herr Hagberg om
att jag har varit klar i min framställning.
Jag vill till hans sista fråga endast
säga, att det borde väl vara uppenbart,
att om man kan komma in på en

billigare marknad när det gäller att
köpa råvaror för vår industri, så måste
det underlätta för denna industri att
konkurrera, underlätta för den att hålla
sin sysselsättning uppe i konkurrensen
med näringar i andra länder, som
ha just de favörer, som vi här vilja
vinna genom en ökad tillgång på dollar.

Mina två borgerliga opponenter voro
inte riktigt nöjda med vad jag sagt,
och det kan jag ju delvis förstå. Men
det är inte så lätt med bildspråk, herr
Ohlin, vare sig man väljer bussar eller
kameler. Det fordrar, som herr Ohlin
väl vet, en mångårig träning, innan
man kan manövrera bilden på det riktiga
sättet. Det fingo vi lära oss, när
vi hörde om bussen, hur den förbättrades
undan för undan och till slut
blev ganska skaplig. Nu är det debut
för kamelen, och det är då inte så
underligt att den haltar en smula. Jag
kunde ju inte tänka mig annat än att
det var kamelen, som skulle få dricka
i oasen. Nu upplyser herr Ohlin att
det var herr Sköld som skulle få dricka
i oasen, och det kan ju vara förargligt
för kamelen, som gått och slickat sig
om munnen, att herr Sköld skulle ta
allt vattnet också. Men uppriktigt sagt
tror jag inte att besvikelsen behöver
vara så allvarlig. Det var fasligt litet
vatten i oasen. Den trösten kunna väl
kamelerna få, när de nu märka att herr
Ohlin avstår denna rekreation till herr
Sköld.

Allvarligt talat, herr Ohlin, jag upprepar
att bilden med kamelen, öknen,
oasen och hägringen inte är dum. Jag
upprepar, att vad vi skola göra nu,
det är att inte för stundens tillfälliga
vinningar offra de förråd, som vi kunna
behöva för den fortsatta ökenvandringen.
Människan lever icke, och icke
kamelen heller, allenast av vatten. Man
behöver mat och man behöver andra
ting. Vi befinna oss i ett gott utgångsläge,
det är riktigt. Offra inte det goda
utgångsläget förrän vi kommit över

Fredagen den 18 januari 1952 em.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. ni.

svårigheterna, och låt inga vare sig
riktiga eller hägrande oaser förleda
oss till den viljeslapphet, som skulle
leda till att vi nu förbrukade tillgångarna,
innan vi kommit förbi svårigheterna.

Men om vi komma över svårigheterna,
om vi märka att ökenvandringen
är slut, komma vi självfallet att gå in
för skattesänkningen. Jag betonar än
en gång, att det är att föra en försiktig
politik att se till att förråden räcka
till dess att svårigheterna äro genomkämpade.
Det är regeringens linje, och
sedan kan man få skämta med den hur
mycket man vill. I det långa loppet
tro vi att Sveriges medborgare skola
ha respekt för en sådan linje, även om
den ter sig en smula mindre romantisk
än de locktoner, som herr Ohlin
nu excellerar i.

Så komma dessa internationella jämförelser.
Herr Ohlin slungar fram argumentet
om levnadskostnadsstegringen,
och då säger jag: För den svenske
tjänstemannen, för den svenske arbetaren,
måste det vara ett vitalt intresse
att få reda på om det kanske finns något,
som ger kompensation för levnadskostnadernas
stegring. Då säger herr
Ohlin, att det spelar väl ingen roll, den
schweiziske arbetarens läge blir väl
inte bättre om inflationen i Schweiz varit
lika stor som i Sverige. Det är ju en
sak som inte hör hit. Jag bara konstaterar,
att herr Ohlin hämtat denna internationella
jämförelse om levnadskostnadernas
storlek ur samma rapport,
föreställer jag mig, där jag hämtade
dessa exempel på hur reallönen hade
utvecklat sig. Nej, herr Ohlin, det går
inte att stå och leka med internationella
siffror på det sätt som gjordes här.
Herr Ohlin kommer då att alltid möta
ett vederläggande, som smular sönder
bevismaterialet till noll och intet värde.

Jag skulle vilja påpeka för herr Ohlin,
att det dessutom finns ett sammanhang,
som jag trodde att han skulle förstå,
nämligen det sammanhang jag angav

i mitt första anförande. Ett land med
full sysselsättning och med starka intresseorganisationer
har större möjligheter
att se sina löntagare hävda sina
intressen när utländska prisstegringar
komma, men samtidigt finns det en risk
för att kedjereaktionerna bli större i
ett sådant land än i ett land, där det
finns arbetslöshet eller där det finns
svaga intresseorganisationer eller där
man har möjligheter såsom i Schweiz
att med utländsk arbetskraft reglera
förhållandena på arbetsmarknaden. Jag
tror inte att jag för herr Ohlin, med de
kunskaper han otvivelaktigt har i nationalekonomi,
behöver utveckla innebörden
av vad jag här sagt, och jag är
övertygad om att också kammarens ledamöter
väl förstå, att det här finns
ett sammanhang mellan den fulla sysselsättningen,
mellan intresseorganisationernas
styrka, mellan möjligheterna
att hävda medlemmarnas intressen och
kompensationskrav, men också mellan
prisstegringarna.

Jag nämnde inte Amerika som ett
exempel på ett land, som sköter sig dåligt,
för att vi skulle ha anledning att
förhäva oss över att vi på allvar diskutera
skattesänkningar, medan man i
Amerika har fått ett bud på en väsentlig
skattehöjning. Jag sade tvärtom
i mitt första anförande, att jag betraktar
det som en mycket god prestation,
att man i Amerika genom en hård politik,
genom hårda skatter, genom regleringar,
genom priskontroller har lyckats
hålla inflationen i styr trots den
stora upprustningen. Det är ett gott betyg
åt Regleringsamerika, om jag får
slösa med lovorden. Men vad jag sade
var ingenting annat än att jag ville
skapa åtminstone något mått av besinning
hos dem, som nu tro att våra resurser
räcka till allting. .lag ville säga,
att vi leva i en värld, där man i stat
efter stat diskuterar skattehöjningar.
Det gör man inte för ro skull. Vi leva
i en värld, där man inte diskuterar
storleken av standardhöjningarna för

Nr 2.

Fredagen den 18 januari 1952 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

de anställda utan hur man skall undgå
standardsänkningar. Då skola inte
vi förhäva oss över att vi äro lyckligt
lottade i denna värld, men vi skola observera,
att vad vi göra kan rubba
våra möjligheter att konkurrera med
yttervärlden. Det var, herr Ohlin, vad
jag sade, ingenting annat.

Ja, herr Hjalmarson, det är intressant
med affischpropaganda. Vi ha diskuterat
detta inom partistyrelsen, och
jag föreställer mig att man gjort det
också hos högern, att det kanske inte är
nödvändigt med affischer, de påverka
väl inte så många människor. Men det
finns en, som påverkas av de affischer,
som det socialdemokratiska partiet
släpper ut. Högerns ledare såg affischen
»Vi ha klarat krisen», och med anledning
därav tillät han sig ställa kravet:
»Bygg mera åt flera.» Ja, herr Hjalmarson,
jag kan mycket väl förstå att herr
Hjalmarson blint trodde på den socialdemokratiska
affischen 1950, därför att
den var sann. Den kris, som vi då bekämpat,
var över. Jag noterar här med
största tillfredsställelse, att herr Hjalmarson
till kammarens protokoll talat
om, att han hade samma uppfattning
som den socialdemokratiska partistyrelsen,
att krisen var över. Det är mycket
värdefullt, men jag misstänker att därmed
en del propagandamaterial försvinner
för högern. Krisen var över. Repliken
kommer herr Hjalmarson nu med
två år efteråt. Med hänsyn till herr
Hjalmarsons snabbhet i replikerna i
vanliga fall tror jag uppriktigt sagt att
repliken hade kommit under valrörelsen,
om inte herr Hjalmarson varit lika
övertygad som vi om att den kris, som
vi då diskuterade, var över. Nu säger
herr Hjalmarson, att det var av denna
anledning han slungade ut parollen
»Bygg mera åt flera». Det var inte den
frågan jag ställde. Jag ställde följande
fråga: Vidhåller herr Hjalmarson i dagens
situation 1952, att vi kunna bygga
mera åt flera? Om den parollen vidhålles,
bortfaller ett nytt stort område för

herr Hjalmarsons sparsamhetsaktivitet,
och det var det saken gällde.

Herr Hjalmarson sade, att det finns
gott om utrymme för sparsamhet, men
inte på försvaret, inte på folkpensionerna,
inte på barnbidragen. Då frågade
jag: Men hur är det med nästa stora
punkt då, bostadspolitiken? Skyll inte
från sig på några socialdemokratiska
valparoller, herr Hjalmarson, utan svara
klart på det. Vill högern spara på
bostadsbyggandet? Är det där chansen
till skattesänkningar ligger? Jag hade
flera frågor, jag frågade om det var på
vägbyggandets område, som är en annan
stor post, och om man skall använda
bensin- och bilskattemedel till skattesänkningar.
Det är mycket intressant
och mycket, mycket spännande, och vi
komma säkert att få resonera på olika
håll med varandra om de stora besparingsmöjligheter,
som herr Hjalmarson
ser skymta.

Det är mycket trevligt med lustigheter,
och vi försöka alla så gott vi kunna
i denna debatt. Men det är ingen lustighet,
herr Hjalmarson, att i en allvarlig
politisk debatt kasta fram, att det
går att sänka utgifterna så att det blir utrymme
för en skattesänkning. Om man
har sagt det, då är det fyndigt och lättfotat
och skickligt att klara sig med en
lustighet, och jag beundrar det. Men
den allmänhet, som nu har fått den
föreställningen, att denna kammare sitter
och beviljar en massa anslag, som
äro onödiga, denna allmänhet, som av
herr Hjalmarson fått den uppfattningen
att det finns stora utgifter, som man
kunde minska, den allmänheten har väl
rätt att fordra ett besked: Vad är det
som vi ha slarvat bort? Var finnas de
där hundra miljonerna, som vi så gärna
skulle vilja plocka fram? Och om de
finnas, herr Hjalmarson, tror jag att de
komma att gå åt om vi skola i någon
mån tillfredsställa högerns anspråk på
nya utgifter, som jag är övertygad om
att vi komma att möta även vid denna
riksdag. Det är en dubbel anledning till

Fredagen den 18 januari 1952 em.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

att inte leka med aldrig så roliga saker.
Ge i stället en antydan om var
de olika besparingsmöjligheterna finnas!
Då kan det bli en spännande debatt
och en debatt, som kanske kan ge
något resultat — det vet man ju aldrig
förrän debatten är slut.

Herr OHLIN (kort genmäle): Herr talman!
För två år sedan fingo vi av herr
statsministern höra, att den socialdemokratiska
affischen med texten »Vi
klarade krisen» egentligen var ett uttryck
för oppositionens uppfattning.
Oppositionen måste ju, sade statsministern,
mena att krisen var klarad, när
den kunde föreslå en ökning av bostadsbyggandet.
Nu gör statsministern
gällande, att ordningsföljden var den
motsatta. Hur är det egentligen med
relationerna mellan högerns och socialdemokraternas
propagandakanslier?
Gör man där upp affischer efter de
principer som statsministerns båda här
motstridande yttranden illustrera?

För socialdemokraternas del tycks
krisen alltid vara avhjälpt någon tid
före valet för att sedan uppstå frisk och
kry igen efter valet. Vi få väl se, hur
det går nu till sommaren — då kanske
krisen en gång till klarar sig ett litet
tag.

Vad sedan inflationen beträffar har
jag, när jag diskuterade den saken, bara
sagt att den gynnsamma realinkomstutveckling
och gynnsamma produktionsutveckling,
som vi haft här i Sverige,
väl inte kunna vara någon ursäkt
för en stark inflation. Löntagarna i
Sverige skulle väl inte haft det sämre,
om inflationen här varit mindre. Nej,
herr statsminister, de skulle tvärtom
haft det bättre år 1951, om inflationen
då varit mindre — det går inte att komma
ifrån den saken.

Om inflationen skulle ha uppgått till
100 procent och lönestegringen till lika
mycket, skulle statsministern då också
ha sagt: »Herr Ohlin får inte kritisera
inflationens omfattning, ty han talar

inte om att det samtidigt skett en lönestegring
med 100 procent».

Däremot måste jag säga att statsministern,
när han berörde skatteförhållandena
i Sverige och utlandet, skilde på
två saker, som absolut inte kunna skiljas
åt. I utlandet har man både fördubblat
och tredubblat den del av nationalinkomsten
som går till försvaret, medan
det här i Sverige endast är fråga
om en obetydlig höjning av motsvarande
andel. Att frågan om skatterna därigenom
kommer i ett annat läge är väl
alldeles klart.

Statsministern tycker att det är fasligt
litet vatten i de där oaserna som
jag talade om. Jag ber kammarens ledamöter
att överväga de siffror beträffande
budgetöverskottet, som finansministern
här själv anfört. Hur många tusen
miljoner skall det finnas i överskott,
innan statsministern vill vara
med på att det är fråga om en rik
källa?

Statsministern säger att vi inte kunna
offra det nuvarande budgetöverskottet,
ty vi kunna behöva det i framtiden.
Men om man väntar till ett kommande
år, får man alltid av finansministern
höra att det överskott som funnits tillhör
det förflutna och att alla utgifter,
som bli aktuella under året, måste betalas
med nya skatter.

Då vi komma ur svårigheterna, skulle
man, säger statsministern, kunna sänka
skatterna. Jag tror att med lagom stora
skatter — mindre höga än dagens —
kommer man lättare ur svårigheterna.

Herr HJALMARSON (kort genmäle):
Herr talman! Statsministern tyckte
tydligen att han klarade sparsamhetsdiskussionen
riktigt bra. Jag är ledsen
att behöva säga statsministern, att jag
tycker det var ett ganska klent svar
han gav mig, när han ville göra gällande,
att vi inom högern inte skulle
ha det verkliga intresset för att åstadkomma
effektiva sparsamhetsåtgärder

Nr 2.

Fredagen den 18 januari 1952 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

och när han trodde att frågan om bostadspolitiken
var en särskilt ömtålig
punkt för oss.

Jag vill, herr talman, konstatera att
jag, trots att jag två gånger i dag frågat
regeringen om saken, ännu inte har
fått något som helst svar på min fråga
om hur det går med de Wärnska besparingsförslagen,
vilka, herr statsminister,
också omfattade bostadspolitiken. Varje
gång vi tidigare tagit upp den saken,
har statsministern svarat att förslagen
varit ute på remissbehandling och att
regeringen så småningom skulle komma
att redovisa sitt ställningstagande.
Lägg då äntligen fram materialet, herr
statsminister, och sitt inte bara och
tjuvhåll på det inom regeringen, så
skola vi nog se till att de olika förslagen
bli diskuterade.

Vidare vill jag, herr talman, helt kort
framhålla, att högern icke något enda
år har framlagt förslag om nya utgifter
utan att samtidigt se till att det funnits
täckning därför i form av motsvarande
krav på anslagssänkningar. Vi ha år
efter år kunnat uppvisa ett större sparsamhetsnetto,
om jag så får säga, än
regeringen haft i sin budget.

Tänk, i vilket gynnsamt läge vi befinna
oss här i Sverige, sade statsministern.
Vi kunna ju sitta och diskutera
skattesänkningar, när andra få vidtaga
skatteökningar. Nej, herr statsminister,
Sverige befinner sig nog inte i något
annat läge än andra länder. Vi få här i
landet för närvarande vidkännas betydande
skatteökningar genom inflationen,
som skärper den hårda marginalskatten,
och genom att i år taxeringsvärdena
i många fall fördubblas. Vad
det gäller är att nu äntligen få till
stånd en politik, varigenom man åtminstone
skulle kunna hejda den oavbrutet
pågående skatteskärpning, som
här i vårt land sker i hägnet av regeringens
ekonomiska politik. Men varenda
gång, som vi från oppositionens
sida begära att något skall göras, varenda
gång som vi — om jag nu ock -

så får falla in i det romantiska bildspråk
som här använts — vilja att kamelens
börda skall lättas, så säger man,
att det inte går, utan att vi måste fortsätta
ett litet stycke till. Kan man ändå
inte inom majoriteten tänka sig, att rätt
som det är komma vi i ett läge, som gör
det nödvändigt att stanna vid en oas
och hämta nya krafter för att över huvud
taget orka med att gå det långa
stycke, som statsministern talade om
när han målade upp för oss den kommande
socialistiska ökenvandringen?

Herr HAGBERG i Luleå (kort genmäle)
: Herr talman! Jag tror inte att man
så lätt som statsministern gjorde kan
vifta bort prisfrågorna när det gäller
en överflyttning av vår handel till dollarområdet.
Statsministern framhöll i
en replik till herr Hjalmarson, att han
kunde uppskatta, om man med en lustighet
försökte komma ifrån en besvärlig
sak. Jag måste säga att det faktiskt
bara var fråga om en lustighet, när
herr statsministern förklarade, att det
vore förmånligt för industrien att söka
sig till de billigaste marknaderna. Enligt
min mening skulle man inte på
detta sätt ha kunnat förhindra de permitteringar
och den arbetslöshet som
kommit till stånd inom vår exportindustri.
Det är ingen idé att köpa ull
från Amerika, även om priserna där
äro lägre, ty den amerikanska ullen lär
inte vara så användbar för den svenska
textilindustrien. Och om de amerikanska
textilierna gäller att kvaliteterna
äro sådana, att varorna inte i större
utsträckning gå att sälja i Sverige. Det
är därför inte möjligt att göra några
prisjämförelser.

Dessutom kommer överföringen av
vår handel till dollarområdet — och regeringen
är fullt medveten om att det
är den stora frågan härvidlag -— att ske
till priset av sämre betalning för svenska
exportvaror i Amerika. Vidare skall
man ju vidtaga en hel serie åtgärder,

Fredagen den 18 januari 1952 cm.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

bl. a. införandet av exportavgifter, för
att på andra länders bekostnad möjliggöra
denna överflyttning till dollarområdet.
Det kan inte vara av ekonomiska
skäl som sådana åtgärder genomdriv/as.

I övrigt vill jag bara i anledning av
resonemanget om arbetslösheten — det
blir väl tillfälle att rätt ofta återkomma
till den saken, som för statsministern
tydligen är en mycket kännbar punkt
—■ notera att statsministern här har
sagt att regeringen inte tolererar arbetslöshet,
men att han, liksom också
finansministern, samtidigt inte vill göra
något för att förhindra arbetslöshet.
Det enda, som man därvidlag tänker
sig, är att flytta över arbetskraft från
en produktionsgren till en annan. I det
fallet är jag inte ense med regeringen.
Jag anser att just produktionen av bostäder,
kläder och annat sådant, som
människorna behöva för sitt dagliga
liv, är lika viktig som en hel del av
den produktion, som regeringen nu vill
uppmuntra just på bekostnad av produktionen
av direkta behovsföremål.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER: Herr talman! Vad beträffar
det sista som herr Hagberg i Luleå här
sade, kan jag bara svara, att jag redan
har så klart deklarerat regeringens
ställningstagande till arbetsmarknadsfrågorna,
att det väl inte är mycken
idé att fortsätta diskussionen.

Herr Hagberg i Luleå gör gällande,
att det inte spelar någon roll för den
svenska industrien att komma in på
marknader, där man kan köpa råvarorna
billigare. Bara för några dagar
sedan erhöllo vi från en textilfabrik det
bestämda beskedet, att om man icke
fick dollar för att göra inköp på den
billigare amerikanska marknaden måste
man inställa driften. Det är möjligt att
de, som leda denna fabrik, inte lika bra
som herr Hagberg begripa hur en textilindustri
skall drivas, men det må förlåtas
regeringen att vi togo ett visst in -

tryck av det besked vi fingo. Uppriktigt
sagt, tycker jag inte heller att det
finnes anledning att på sätt, som de
tre oppositionsledarna här gjort, avvisa
tanken på åtgärder för att föra
över exporten från de för tillfället
vinstgivande mjukvalutamarknaderna
till dollarmarknaden.

På herr Ohlins anförande behövs inte
någon annan replik från min sida än
att jag aldrig har uttryckt någon belåtenhet
med att levnadskostnaderna i
Sverige ha stigit så kraftigt som de ha
gjort. Jag varnade tvärtom för att av
vad jag sade i mitt första anförande
draga den slutsatsen, att det är likgiltigt
om priserna stiga, bara reallönen
följer med i stegringen. Och för att belysa
detta erinrade jag om en rad missförhållanden
som bli följden av en inflatorisk
utveckling. Man skall vara bra
pressad på argument för att efter denna
deklaration göra som herr Ohlin gjorde
och säga: »Herr Erlander vill alltså
inte att vi skola kritisera den ekonomiska
utvecklingen här i Sverige, därför
att reallönerna kunnat bibehållas
något så när oförändrade.» Jag sade ju
bara att det väl är ett väsentligt drag
i bilden när man gör ekonomiska jämförelser
mellan olika länder, att vi här
i Sverige, trots de svåra krisförhållanden
med vilka hela Västeuropa har att
kämpa, ha haft tillfredsställelsen att
reallönen kunnat åtminstone fram till
hösten 1951 bibehållas i stort sett oförändrad.
I hur många länder har man
kunnat göra detta? Men samtidigt varnade
jag på allt sätt för att tro, att vi
inom regeringen ansågo den nuvarande
inflationen i och för sig utgöra en önskvärd
utveckling.

Budgetöverskottet är stort, säger herr
Ohlin. Jag hänvisar till finansministerns
anförande på förmiddagen. Det
blir kanske inte så mycket kvar av
överskottet, när alla förutsebara utgifter
blivit eu realitet.

Herr Hjalmarson skall inte tro att
det går så lätt att komma ifrån det som

Nr 2.

Fredagen den 18 januari 1952 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

lierr Hjalmarson har sagt i denna debatt.
Han har slungat ut ett påstående
om att det har slösats med pengar.
Skattebetalarna ha rätt att få ett besked
från högerns sida om vari det slöseri
består, som skulle vara så stort att
det skulle möjliggöra en skattelättnad
om det inte förekom. Jag anser att det
skulle vara självklart med en redovisning
från högerledarens sida. Herr
Hjalmarson säger emellertid: Ja, men
regeringen måste ju göra upp en plan.
Det var en kolossal tilltro till regeringens
planläggningsförmåga, som herr
Hjalmarson plötsligt har fått. Men vet
herr Hjalmarson då inte hur han själv
har voterat i de frågor han varit med
om att besluta i denna kammare? Har
herr Hjalmarson varit med om att besluta
några utgifter som han nu ångrar,
så kom fram med det och säg att det
varit misstag, att vi inte skulle ha beviljat
dem utan att vi skulle ha gått
hårdare fram på den eller den punkten.

De Wärnska propåerna äro offentliga
handlingar. En stor del av dem har redovisats
i statsverkspropositionen, medan
en del av dem för närvarande ligger
i den bostadsutredning, där de olika
politiska partierna äro representerade
och vilken även är sysselsatt med att
pröva dessa uppslag. Det finns ingenting
som hindrar högern från att draga
fram dem. Materialet finns där, undersökningarna
äro gjorda. Ingenting hindrar
högern från att komma fram med
konkreta förslag. Då blir det någon som
tror, att högern verkligen menar allvar
när den talar om sparande.

Jag vill än en gång, herr talman, inskärpa
detta: Regeringen har inte avvisat
skattesänkningskravet, men den
har sagt, att den vill vänta med att taga
ställning till dess att sikten klarnar. Är
det inte tämligen orimligt, att en sådan
ståndpunkt inte skall kunna respekteras
i ett så utomordentligt ovisst
och oklart läge som det nuvarande?

Herr Hjalmarson talar vidare i allmänna
ordalag om en hård politik, som

skulle befria oss från bekymren med
budgetöverskott. Jag förstår att han menar
en hård penningpolitik, som skulle
ha möjlighet att åstadkomma den dämpning
av konjunkturerna, den depression,
som skulle vara alternativet till
regeringens politik. Jag skulle vilja rekommendera
herr Hjalmarson att läsa
ett nyutkommet amerikanskt betänkande.
Man uttrycker sig däri på ett mera
lekfullt språk än i officiella svenska
kommittébetänkanden, nästan lika lekfullt
som högerledaren brukar yttra sig
här i kammaren, och jag tror därför att
det kunde vara en ganska stimulerande
läsning. I fråga om kravet på depressiva
åtgärder mot inflationen skriver
man så här: »Det är ungefär lika klokt
som om en fotgängare först blev överkörd
av en lastbil, nämligen inflationen,
och man sedan sade: Det var väl
synd om den stackaren, vi backa och
köra över honom en gång till så blir
han botad.» Det ligger mycket i detta.
Det är svårt att klara en inflation genom
att tillgripa deflation, räntestegring
och annat, som bara kommer att
öka medborgarnas lidanden. Är det den
politiken man nu försöker samla högern
och folkpartiet omkring, kan jag försäkra,
att regeringspartierna äro fast
beslutna att slå vakt om den hittills
förda politiken, som bygger på full sysselsättning
och på en rimlig fördelning
av den fulla sysselsättningens frukter.

Herr SVENSSON i Ljungskile (kort
genmäle): Herr talman! Statsministern
tycktes vara belåten med att man har
kunnat bevara den reella inkomstnivån
bland arbetare och tjänstemän något så
när. (Det var ju synd, herr talman, att
hans excellens hade så förfärligt bråttom,
men det kunna excellenser naturligtvis
ha ibland.) I höstas för ett år
sedan fick man i den allmänna debatten
gång på gång höra, att det under
nästa år — 1951 — fanns utrymme för
en treprocentig reallönestegring. Senast

Fredagen den 18 januari 1952 em.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen ni. m.

i går läste jag i protokollet, att finansministern
i förra årets remissdebatt talade
om att avtalsrörelserna då hade
börjat på ett mycket lovande sätt. Sedan
har emellertid ingenting annat
hänt i detta avseende än att produktionsökningen
och handelsutbytet med
utlandet blivit ungefär dubbelt så stort
som man då beräknade och att vi det
oaktat ha fått — reallönesänkning. Men
statsministern tycker ändå nu, att det
är ståtligt att vi kunnat något så när
bevara den reella standarden för arbetare
och tjänstemän. Jag tycker nog, att
han har pressat ned kraven bra mycket
sedan förra året.

Om statsministern hade varit inne,
skulle jag med all vördsamhet ha bett
honom lämna en sammanfattande redogörelse
för det positiva resultatet av ett
halvt års förhandlingar med LO, TCO
och andra intresseorganisationer. Vad
blev det egentligen av allt detta — utom
herr Hedlund?

Herr WEDÉN: Herr talman! Jag beklagar
också, att statsministern inte
hade tillfälle att stanna kvar här, eftersom
jag hade ett par ord att rikta till
honom i fråga om exportavgifterna. Jag
har liksom många andra undrat över
anledningen till att tanken på dessa
kom fram så hastigt och som det föreföll
så oförberett. Jag har en misstanke
att det kan ha berott på att det
blivit klart för regeringen, att den förlorat
slaget om penningvärdet. Denna
debatt har också givit besked på den
punkten och visat, att regeringen ser
sig om efter åtgärder av snart sagt vilken
karaktär som helst, i hopp om att
de skola vara ägnade att i någon mån
återställa läget.

Statsministern varnade för en liten
stund sedan herr Hjalmarson för att än
en gång låta lura sig av en socialdemokratisk
valaffisch. Jag förmodar, att
statsministern inte vill att detta också
skall uppfattas som en förhandsvarning

till väljarna inför de socialdemokratiska
valaffischer, som vi skola få se i höst.
Så mycket torde väl ändå vara tydligt,
att vad som än kan komma att stå på
dessa så kan det knappast bli: »Vi klarade
penningvärdet.»

Det kan möjligen ha funnits även en
annan anledning till uppslaget om allmänna
exportavgifter, nämligen att herr
statsministern kände sig något irriterad
över att folkpartiet och LO inte tilläto
honom att fortsätta uppgörelserna och
kompromisserna med bondeförbundet
precis på det sätt som han tänkt sig.

Jag lyssnade emellertid med stort intresse
till statsministerns förklaring till
avsikten med exportavgifterna i riksdagen
i december månad. Han sade då,
att meningen var att pressa över en
större del av den svenska exporten till
hårdvalutaländerna, framför allt till
Förenta staterna. Statsministern sade
vidare, att om de svenska exportindustrierna
hyggligt och snällt och av egen
fri vilja gjorde en sådan omflyttning,
så skulle de få vara i fred för allmänna
exportavgifter. Om de däremot envisades
med att fortsätta med en enligt hans
mening oförnuftig försäljningspolitik,
skulle straffet drabba dem i form av
sådana avgifter, som skulle syfta till
att dirigera deras försäljning till de områden,
som regeringen anser mest lämpliga.

Jag kan inte hjälpa, herr talman, att
jag mot denna bakgrund måste upptaga
kammarens tid med att tillägga några
ord till den tidigare debatten om exportavgifterna
med utgångspunkt från
en mera personlig erfarenhet av förhållandena
inom den svenska verkstadsindustrien.
Jag har i ett tjugotal år varit
verksam inom ett företag, som i mycket
stor utsträckning baserat sin existens
på export av handverktyg. Det är ett
relativt litet företag, men jag tror att
det som genomsnittligt exempel är rätt
karakteristiskt för den näringsgren det

här gäller.

Det fanns en tid, då företaget under

-Andra kammarens protokoll 1952. Nr 2.

Nr 2.

Fredagen den 18 januari 1952 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

ganska långa perioder med ungefär 70—
80 % av sin kapacitet arbetade för export
på Förenta staterna. Det var ett
tiotal år eller något mer före det sista
kriget. Exporten till andra länder var
ringa och försäljningen på den svenska
marknaden var liten. Numera är jag fullständigt
på det klara med att detta var
en felaktig försäljningspolitik, och jag
skulle säkert mycket lätt kunna övertyga
var och en inom företaget anställd
om detsamma. Det visade sig vara betydande
nackdelar förenade med att i så
stor utsträckning satsa på en enda
marknad, att lägga nästan alla sina ägg
i en enda påse.

Så långt mina erfarenheter sträcka
sig är den amerikanska marknaden en
av de mest oregelbundna och hårdfjällade.
Det kom tider, då företaget under
ett helt år kunde sälja ungefär lika mycket
till Förenta staterna som till en
större järnaffär i Stockholm. Det var
häftiga rörelser uppåt och nedåt, och
det är klart, att detta innebar betydande
påfrestningar för den stabila sysselsättningen
vid företaget och för en ekonomisk
planering av dess produktion. Det
visade sig alltså, att vi inte kunde göra
oss beroende av en enda marknad i så
stor utsträckning. Vi började därför
sträva efter att bygga upp marknader
i andra länder, där vi kunde finna någon
efterfrågan på våra verktyg, och
efter att stärka vår hemmamarknad. Det
har inte gått så oävet. Vi ha fått stabila
avnämare, goda och trogna kunder
i en rad olika länder under de sista
femton till tjugo åren. Vi ha därför
ingalunda övergivit eller låtit oss drivas
bort från den amerikanska marknaden
— den är fortfarande vår största
exportmarknad — men vi äro inte
längre uteslutande eller i så hög grad
som tidigare beroende av den marknaden
för vårt företags bestånd och för
våra anställdas trygghet.

Kanske vore det i dagens läge i och
för sig ingalunda omöjligt att åstadkomma
en ökning av vår export på För -

enta staterna — försäljningsmöjligheterna
äro rätt goda och priserna äro
också goda — men jag vet av dyrköpt
erfarenhet, att dessa förhållanden kunna
ändras mycket snabbt, när våra amerikanska
konkurrenter finna det förenligt
med sina intressen att försöka slå
ut oss. Det har hänt vid flera tillfällen
tidigare. Vi vilja ha en sund fördelning
av vår export för att slippa de
snabba omkastningarna, och vi vilja
inte nu draga ett streck över de gamla
förbindelser, som vi ha skaffat oss i
våra nordiska grannländer, i Storbritannien,
Holland, Sydamerika och flera
andra länder. Det skulle vi emellertid
tvingas att göra, om vi för närvarande
skulle lägga över någon mera avsevärd
ytterligare del av vår kapacitet på dollarområdet.

Vilka marknader skulle vi i så fall
bryta med? När jag lyssnade till statsministerns
argumentation tidigare, önskade
jag verkligen, att hans excellens,
som har makten och ansvaret, skulle
vilja komma ned till oss i Eskilstuna,
närmare studera våra förhållanden och
ge oss ett verkligt gott råd i detta fall.
Skola vi bryta med våra gamla kunder
i Sydamerika, som voro av så väsentlig
betydelse för oss, när det gällde att
ro oss ur krisen under 1930-talets första
hälft? Skola vi säga farväl till våra vänner
i Storbritannien, som gynnade oss
före det sista kriget och fortsatt att göra
det efteråt? Om statsministern eventuellt
skulle ge oss rådet att mera svälta
ut de norska och danska marknaderna,
skulle det säkerligen vara lärorikt för
honom att få besök av en eller annan
järnhandlare från våra grannländer.
Han skulle då i hövliga men ytterst bestämda
former av ovett bli underrättad
om det olämpliga i att ställa dem utan
verktyg i sina verktygsfack.

Jag tror sannerligen att ett sådant
besök skulle vara av värde för statsministern.
Han kunde företaga resan med
buss eller eventuellt med kamel — vi
skola t. o. m. försöka stå till tjänst med

Fredagen den 18 januari 1952 em.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

en sådan, bara han kommer. Jag tror
nämligen att det vore av betydelse för
hans excellens .statsministern, vars uttalanden
om dessa allmänna exportavgifter
antyda, att han icke uppfattat
frågans praktiska detaljer och dessas
betydelse. Jag hade förut tänkt säga,
att om statsministern ger sig ut på ett
sådant studiebesök, kunde möjligen vice
statsminister Hedlund utöva kommandot
i kanslihuset under tiden och styra
finansministern och de andra överhetspersonerna
där. Sedan jag emellertid
lyssnat till statsrådet Hedlunds anförande
tidigare på dagen och hört, att
även han anser att en anordning med
allmänna exportavgifter kan vara lämplig,
så tror jag att det vore bra, om
även en representant för den falang
inom regerings- och regleringssocialismen,
som herr Hedlund företräder,
bleve i tillfälle att gästa oss för att studera
saken.

Det är klart att jag är medveten om
att det under dessa år hänt, att företagare
då och då stirrat sig blinda på
tillfälliga stora förtjänstmöjligheter och
inte som sig borde tagit hänsyn till sin
personals och sitt företags intressen
och säkerhet på längre sikt. Men inom
den del av exportindustrien, som jag
här talat om, verkstadsindustrien, är
jag fullständigt förvissad om att sådana
företagare höra till de fåtaliga undantagen.
Det finns inga bärande skäl att
taga sådana förhållanden till utgångspunkt
för några allmänna exporlavgifter
eller andra metoder för exportdirigering,
som inte taga hänsyn till företagens
naturliga utveckling. Däremot
finns det, såvitt jag förstår, mycket att
förlora på en sådan politik, och de som
skulle förlora i säkerhet och trygghet
skulle inte minst bli löntagarna inom
de berörda företagen.

Jag började med att säga, att regeringen
förlorat slaget om penningvärdet.
Det finns ett annat slagfält, där regeringen
lidit ett nederlag av nästan
samma storleksordning som när det gäl -

ler penningvärdet. Det är på bostadsförsörjningens
område. Jag säger med
avsikt icke bostadspolitikens, ty bostadspolitiken
efter kriget innehåller så
stora och värdefulla moment, att det
vore felaktigt att som ibland sker beteckna
hela bostadspolitiken som ett
fiasko. När det gäller bostadsförsörjningen
är emellertid ett sådant uttryck
helt på sin plats. Även i det fallet har
utvecklingen under 1951 inneburit, att
misslyckandet trätt i dagen klarare än
någonsin tidigare. 1946 och 1947 byggde
vi 58 000 lägenheter, 1951 års siffra
blev i runt tal 42 000 och för 1952 kan
man närmast förutse en ytterligare
minskning av produktionen.

Från dessa utgångspunkter har det
sitt särskilda intresse att något närmare
se på den redovisning för vår bostadsförsörjning,
som statsrådet Sven
Andersson lämnat i den av socialdemokratiska
partistyrelsen på Tidens
förlag utgivna översikten av sitt partis
politik i detta avseende. Innan jag gör
det skulle jag emellertid med några ord
vilja karakterisera den linje i bostadsfrågan,
som vi från folkpartiets sida
följt.

Vår linje kan sammanfattas på följande
sätt: Vi ha helhjärtat stött den
bostadssociala politiken, bostadsrabatterna,
för att höja barnfamiljernas bostadsstandard.
Vi ha gjort bestämt motstånd
mot effektivitetsförsämrande monopoliserings-
och socialiseringssträvanden
inom bostadsförvaltning och bostadsproduktion,
och vi ha förordat en
kreditpolitik, som säkrar ett större utrymme
för bostadsbyggande.

Under höstriksdagens bostadsdebatt
konstaterade jag en fullständig överensstämmelse
mellan mina och socialminister
Strängs åsikter när det gällde
uppfattningen, att den första förutsättningen
för att komma fram till drägligare
förhållanden i bostadsproduktionen
var, att överkonjunkturen och den
överfulla sysselsättningen kunde brytas.
Även statsministern vände sig under

100

Nr 2.

Fredagen den 18 januari 1952 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

höstriksdagens debatt — och han gjorde
det även i dag — mot överkonjunkturen
och mot den överfulla sysselsättningen
— inte mot den fulla sysselsättningen.
Det är dock klart att med den
politik, som statsministern här skisserat,
går det inte att komma ifrån, att om
man skall nå något resultat, så kan det
uppstå en viss arbetslöshet inom begränsade
områden — vissa lokala svårigheter
alltså. Statsministern har ju också
sagt, att man inte kunde vänta sig
att regeringen skulle ingripa för att avlägsna
sådana svårigheter. I och med
att statsministern kommit fram till denna
ståndpunkt utgår jag också ifrån, att
statsministern skall vara beredd att
medverka till att göra klart för alla
dem, som ha ansvaret för den socialdemokratiska
pressens ledarspalter och
för den socialdemokratiska propagandan
runt om i landet, att man mycket
väl kan vara anhängare av och sträva
till en full sysselsättning utan att därför
vilja acceptera en överfull sysselsättning
med alla de olägenheter och
det ständiga inflationstryck, som följer
därmed. Mot bakgrunden av de deklarationer,
som statsministern nu för
andra gången upprepade, framstå de
anklagelser, som från regeringspartiets
och den socialdemokratiska pressens
sida ofta göras mot den liberala oppositionen
för att vilja skapa arbetslöshet,
som dubbelt missvisande och orättfärdiga.

Inom folkpartiet ha vi under lång tid
yrkat på en stramare kreditpolitik. Vi
ha sagt oss, att om investeringsbenägenheten
på de omfattande områden,
som ligga utanför den detaljreglerade
investeringskontroll, som drabbar bostadsbyggandet,
kunde mattas en del ■—
och det kan den genom en stramare
kreditpolitik — då skulle bostadsbyggandet
som en konsekvens därav kunna
få ett större svängrum. Så långt
ifrån att önska, att kreditåtstramningen
skulle verka på och försvåra även bostadsbyggandets
finansiering, ha vi sagt

oss, att bostadsförsörjningen befinner
sig i ett så akut nödläge, att den icke
bara bör avskärmas från verkningarna
av en hårdare kreditåtstramning utan
att det ledigblivna utrymmet på andra
investeringsområden till en del bör
kunna användas för ett ökat bostadsbyggande.
I konsekvens härmed ha vi
gjort upprepade framstötar för att få
en större kvot för bostadsproduktionen,
men tyvärr ha dessa avvisats.

När nu statsrådet Andersson, som —
såvitt jag förstår — även fullgör uppgiften
som propagandaminister inom
regeringen, skall förklara regeringens
misslyckande, hur går han då till väga
i den skrift jag nyss nämnde? Jo, han
ställer bl. a. frågan hur oppositionens
recept sett ut. Jag har nyss svarat på
detta för folkpartiets del. När statsrådet
Andersson sedan skall svara på sin
egen fråga, då tecknar han närmast en
bild av högerns bostadspolitik och förklarar:
Detta är det borgerliga receptet,
så ser den gammalliberala doktrinen
ut. Utan hänsyn till att vi från
folkpartiets sida klart sagt ifrån, att en
kreditåtstramnings investeringsdämpande
effekt inom näringslivet bl. a. borde
utnyttjas för ett ökat bostadsbyggande,
utan hänsyn till att vi uttalat oss för
en avskärmning av bostadsområdet
från effekten av en ränterörelse uppåt,
tillvitas oppositionen att ha velat föra
en kreditpolitik, som skulle resulterat i
att bostadsbyggandet fått svårare än
förut att konkurrera med andra intressen
om tillgängliga investeringsmedel.
I verkligheten förhåller det sig — som
jag visat — för folkpartiets del alldeles
tvärtom.

Utan hänsyn till att vi från folkpartiets
sida stött den bostadssociala politiken
och t. o. in. i vissa avseenden velat
något vidga ramen för bostadsrabatterna
för att komma ifrån det ensidiga
missgynnandet av en del hyresgäster
med låga inkomster, som icke lyckats
komma in i de kommunala husen, utan
hänsyn till att vi vid flera tillfällen

Fredagen den 18 januari 1952 em.

Nr 2.

101

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

sagt ifrån, att hyresregleringen inte kan
slopas förrän man nått en normal balans
på bostadsmarknaden — en sådan
balans är naturligtvis det mål vi sikta
mot — utan hänsyn till att den stora
skiljelinjen när det gällt den bostadssociala
politiken gått mellan folkpartiet
och socialdemokraterna på den ena sidan
och högern och delvis bondeförbundet
på den andra — utan hänsyn
till allt detta skriver statsrådet Andersson
ut den text, som skall bli vägledande
för den socialdemokratiska agitationen
på detta område under det kommande
året. I den texten säger han,
att den borgerliga kritiken har riktats
emot att hyresnivån har hållits nere
med hjälp av lågräntepolitik, hyresreglering,
bostadsrabatter och bostadssubventioner.

Jag har inte något emot att regeringens
propagandaminister vänder sina
vapen mot högern, om detta är berättigat,
men om statsrådet Andersson avsett
att kritisera högerns och delvis
bondeförbundets bostadspolitik, då
skall han säga ifrån att det är dessa
meningsriktningar och inga andra, som
hans kritik gäller. Detta sätt att använda
en förlegad term som ordet »borgerlig»
eller en sammanfattande rubrik
som »oppositionen» måste jag beteckna
som ett förbluffande missgrepp av en
regeringsledamot, på vilken man ändå
skall kunna ställa anspråket att visa ett
minimum av objektivitet. Även om vi
från folkpartiets sida ha fått vänja oss
vid ganska långt gående förvrängningar
av våra ståndpunkter och motiv är
det dock ganska märkligt, att statsrådet
Andersson, när han ger en skildring
av en central politisk fråga, gör det på
ett sådant sätt, som måste ge ett mycket
stort antal läsare en fullständig
vrångbild, diametralt avvikande från
verklighetens, av den liberala bostadspolitiken.
Statsrådet Andersson bör, sä
vitt jag förstår, vara angelägen om att
lägga denna sak till rätta.

Medan jag talar om detta avsnitt vill

jag med några ord beröra de nuvarande
bostadsrabatterna och deras verkningssätt.
Denna fråga är ju f. n. under utredning
och jag skall inte på något sätt
föregripa denna. Det finns emellertid
här ett problem, som är brännande just
med anledning av den beklagligt långsamma
utvecklingen av bostadsproduktionen,
och det vore felaktigt att inte
uppmärksamma detta. Det finns f. n.
mellan 60 och 65 000 familjer i landet,
som kunna räkna med att få familjebostadsbidrag.
Hela antalet familjer med
två eller flera barn, vilka ha så låga inkomster
att de verkligen äro berättigade
till bostadsbidrag av denna anledning,
är emellertid oerhört mycket
större — troligtvis något över 300 000.
Antalet familjer med endast ett barn,
som inte kunna få bostadsrabatter, är
över 400 000.

De begränsningar beträffande bostadsrabatternas
tillämpningsområde,
som gjorts, motiverades från början av
olika bärande skäl, som utan tvivel
voro starkt grundade. Det allmänna
torde emellertid, när den politiken lädes
upp, ha räknat med att bostadsbristen
relativt snabbt skulle kunna
avvecklas och att åtminstone den allra
största delen av de familjer, som enligt
bestämmelserna skulle vara bidragsberättigade,
om man tog hänsyn till deras
inkomster och ingenting annat, inom
en relativt nära framtid skulle kunna
få möjligheter att skaffa sig lägenheter,
till vilka bidrag skulle kunna utgå.
Den begränsning av bostadsproduktionen,
som regeringspolitiken medfört,
har emellertid lett till att utvecklingen
kommit att gå mycket långsammare än
väntat. Med den nuvarande takten i
produktionen kommer det att ta en
mycket lång tid, innan familjer med
två eller flera barn, som ha sådana inkomster
att de äro berättigade till bostadsrabatt,
också skola kunna beredas
tillgång till lägenheter, för vilka rabatter
kunna utgå.

Det är tre grupper, som för närva -

102

Nr 2.

Fredagen den 18 januari 1952 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

rande äro utestängda från bostadsrabatter.
Det är först och främst familjer
med endast ett barn, och beträffande
dem är det kanske med vissa undantag
inte så angeläget med dessa rabatter.
Det är vidare de familjer som bo i fastigheter,
vilka färdigställts före den 1
januari 1948. Denna tidpunkt har satts
rent godtyckligt, och på bortre sidan
därav utgå inga rabatter. Den tredje
gruppen utgöres av sådana familjer,
som ha så låga inkomster, att de inte
ens med bostadsrabatternas stöd kunna
betala hyrorna i de nya husen. Icke
minst angeläget torde det vara att beakta
den sistnämnda gruppens svåra
ställning.

Givetvis är det den bostadssociala politikens
syfte att stimulera de svenska
familjerna att söka skaffa sig en högre
bostadsstandard. Därför har det från
början varit naturligt att rabatterna utformats
så, att förmåner endast utgått
till familjer, som önskat för sin egen
del förverkliga detta syfte. Det går
emellertid enligt min mening ej att
bortse från att då den av statsmakterna
förda investeringspolitiken leder till att
de praktiska möjligheterna för ett mycket
stort antal familjer att inom något
så när överskådlig tid verkligen få nya
och bidragsberättigade bostäder te sig
obefintliga eller ytterligt små, så komma
dessa familjer, som ju för närvarande
utgöra det alldeles övervägande
antalet, att betrakta sig som missgynnade.
Klyftan mellan de familjer, som
befinna sig inom bostadsrabattsystemets
ram, och dem, som stå utanför,
skulle i och för sig inte vara någon klyfta
i saklig bemärkelse, ägnad att te sig
som orättvis, om alla barnfamiljer eller
alla sådana familjer nedanför vissa inkomststreck,
därest de så önskade, kunde
få en bidragsberättigad bostad eller
kunde räkna med att inom rimlig tid
erhålla en sådan. Men när förhållandet
i stället är det, att ett så utomordentligt
stort antal familjer gärna skulle skaffa
sig en bidragsberättigad bostad, om till -

gången på sådana täckte efterfrågan,
men på grund av situationen på bostadsmarknaden
sakna möjligheter härtill,
så är det oundvikligt att det rådande
tillståndet för många kommer att framstå
som en orättvisa.

Dessa förhållanden utgöra enligt min
mening en stark motivering för att överväga,
om ej i andra former än bostadsrabatternas
något kan göras för de barnfamiljer,
som med hänsyn till sina inkomster
äro berättigade till bidrag men
som på grund av de misslyckade ansträngningarna
att på ett tillfredsställande
sätt klara bostadsförsörjningen
icke inom mycket lång tid kunna räkna
med att komma in i lämpliga bostäder.

Vad som här närmast kommer i tankarna
är väl de allmänna barnbidragen.
Det har förut i debatten talats om inflationens
urholkning av de sociala förmånernas
realvärde. När det gäller de
allmänna barnbidragen har en mycket
stor sådan urholkning ägt rum. Detta
är en mycket svår fråga. Det är emellertid
klart att ett återställande åtminstone
delvis av barnbidragens realvärde
skulle vara en åtgärd, som skulle komma
alla familjer till godo, oberoende av
om de bodde i det ena eller andra slaget
av lägenhet och oberoende av om
denna lägenhet hade råkat bli färdig
före eller efter den 1 januari 1948 eller,
när det gäller de kommunala husen,
den 1 juli 1946.

Herr talman! Jag skulle vilja sluta
med några mer personligt präglade ord.
Jag kan säga något liknande det som
herr Ohlin yttrade tidigare på dagen.

Vad som varit drivfjädern bakom mitt
politiska intresse, den övertygelse som
utgjort grunden för detta intresse, det har
varit förvissningen att det skulle vara
möjligt att skapa ett samhälle, byggt på
den enskildes frihet, äganderätt och ansvar,
ett samhälle i det väsentliga också
byggt på enskild företagsamhet och de
större och snabbare framsteg, som det
är min fasta mening att en sådan produktionsordning
kan prestera i jäm -

Fredagen den 18 januari 1952 em.

Nr 2.

103

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

förelse med varje annat system. Men
detta samhälle skulle också vara berett
— och det är dess andra och lika
viktiga huvuddrag — att bejaka och
bättre än en socialistisk eller någon annan
samhällsordning tillgodose de breda
folklagrens sociala trygghetskrav, att
bekämpa otryggheten och nöden i vilken
form de än uppenbarade sig, att
sörja för att framstegens frukter på ett
rättvist sätt skulle komma alla folkgrupper
till godo. Äganderätten och rätten
till enskild företagsamhet måste förplikta
till ansvar och villighet att tjäna
hela samhällets och alla medborgares
bästa. Ju större betydelse den enskilde
ägarens eller företagarens verksamhet
har för andra medborgares frihet och
trygghet, desto större bli också hans
förpliktelser och ansvar.

Jag vet att det är många, som äro beredda
att beteckna en sådan politisk
ståndpunkt som blåögd och verklighetsfrämmande,
som naivt idealistisk, om
man så vill. Men i själva verket är det
väl en idealism av detta slag, som utgör
grunden för den politiska liberalismen.
Det är den som utgör dess styrka. Det
är märkligt hur svårt det är för våra
politiska motståndare till höger och
vänster att förstå denna motivgrund för
folkpartiets politik. Deras oförmåga i
det fallet gör dem lätt benägna att tillskriva
oss allehanda lömska avsikter.

Däremot är det knappast felaktigt att
säga, att högern och socialdemokraterna
ha lättare att förstå varandras politiska
motiv och ställningstaganden. Om
högern t. ex. i nuvarande läge motsätter
sig en konjunkturvinstskatt på stora
övervinster, betraktas detta på socialdemokratisk
sida som något alldeles givet,
en ståndpunkt som socialdemokraterna,
om de nu verkligen själva visa
sig beredda att gå in för en konjunkturskatt.
visserligen pliktskyldigast kunna
ogilla men som de betrakta som fullt naturlig
och motiverad av de intressehänsyn,
som de mena att det är högerns
sak att ta. Högerns ståndpunkt blir i

socialdemokraternas ögon visserligen
felaktig men rejäl och aktningsvärd just
därför att den antas vara grundad på
intressehänsyn av det ena eller andra
slaget. På samma sätt betraktar ofta
högern socialdemokratiska ställningstaganden
som visserligen socialistiska
och olycksdigra men ändå som klara
och sveklösa uttryck för tydliga ekonomiska
intressen hos de grupper socialdemokratien
företräder.

Men om folkpartiet framlägger ett
radikalt förslag på det ena eller andra
området, då händer vad som hände senast
för en liten stund sedan, då statsministern
talade om taktiska beräkningar.
Då ropa både högern och socialdemokraterna
i ganska skön sämja: Detta
är ett eländigt taktiskt spel, det är politisk
spekulation, och det är allt möjligt
otäckt. Ilskan i sådana fall hos våra
politiska motståndare har så vitt jag
förstår en del av sin orsak just däri,
att de inte kunna förklara folkpartiets
ståndpunkt genom en hänvisning till
enkla klass- och gruppintressen. Och då
man inte vill erkänna eller förstå, att
det nu till dags kan finnas någon politisk
meningsriktning, som låter sitt
handlande dikteras av andra skäl än sådana,
blir man irriterad och tar sin
tillflykt till att förklara folkpartiets
handlingssätt som inspirerat av de allra
sämsta motiv. För både socialdemokraterna
och högern är tydligen själva föreställningen,
att ett politiskt parti
skulle kunna drivas av icke materiella
motiv eller av rättvisemotiv, ganska
främmande. Deras propaganda mot
folkpartiet kan icke ge rum för någon
annan slutsats. Jag tror att dessa båda
meningsriktningar ha anledning att begrunda
vilken dager en polemik av detta
slag ställer dem själva i. Den antyder
ju kraftigt att de hålla på att fastna i
ett ganska krasst klass- och intressetänkande.

Jag tror inte att socialismen kan besegras
endast av politiska partier. Allra
minst kan den besegras av politiska par -

104

Nr 2.

Fredagen den 18 januari 1952 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

tier, vilka i en besvärlig situation söka
ta till vara kortfristiga och snäva intressen.
Socialismen kan besegras —
det är min övertygelse — endast av en
liberal vänsterpolitik och av en företagsamhet,
som är beredd att efter måttet
av sin bärkraft och sina resurser
acceptera sin i ordets egentliga och
bästa mening sociala funktion. Det är
från detta, som folkpartiets politik har
utgått. Det är den politiken, som högern
under de senaste månaderna har
angripit.

Nu har herr Hjalmarson i dag grävt
ned stridsyxan. Jag skall inte gräva upp
den igen. Jag vill bara konstatera att
för var och en, som följt den politiska
debatten under den senaste tiden, står
det klart vilket val högern gjort. Tyngdpunkten
i dess ansträngningar, i dess
propaganda och dess presspolitik har
legat mot folkpartiet. Socialdemokratien
anser man sig tydligen icke ha några
större möjligheter att inrikta sin strid
emot. Det är i stället mot folkpartiet,
som högern under hösten och förvintern
i första hand höjt sina vapen.

Jag har tidigare sagt, och jag upprepar
det, att jag beklagar att det avgörande,
som högern stått inför, har utfallit
som det gjort. Jag tror, att det här
funnits en förutsättning, som inte tidigare
existerat, till en konsolidering
av den antisocialistiska oppositionen.
Riksdagen har nu en stor och till synes
stabil regeringsmajoritet. Det socialdemokratiska
partiet kan genom bondeförbundets
stöd i stort sett göra med
landet vad det vill. Visserligen vet ingen
vad som kan inträffa. Även stora
riksdagsmajoriteter äro förgängliga och
ibland ganska snabbt förgängliga. Men
det är klart, att i ett läge som detta
finns det starka skäl för oppositionspartierna
att utforma sin politik på
längre sikt. Jag är alltjämt övertygad
om att det svenska folket till slut skall
finna, att vad det vill är inte ett reglerings-
och högskattesamhälle av socialistisk
typ, utan det är ett frihetens och

den sociala rättvisans samhälle. Jag
hyser förvissningen att den liberala
linjen är den enda, som har en realistisk
möjlighet att under kommande år
vinna ett sådant förtroende hos nationen,
att vi kunna undvika faran att
successivt och mer eller mindre omärkligt
glida in i en allt hårdare tvångshushållning.
Högern har haft en chans
att slå följe med oss på vår väg men
missade den. Den angriper oss i stället.
Socialdemokraterna betrakta högerns
åtgöranden med något av ett roat
och tacksamt leende. Det sista halvseklet
av vår historia ger exempel på hur
socialism har vuxit i spåren på de högerledare,
som försökt driva den politiska
oppositionen efter gamla högerlinjer.
Vi ämna för vår del göra vad
vi kunna för att se till, att den historien
inte skall upprepa sig.

Fröken HÖJER: Herr talman! Under
1951 ha sporadiska konferenser ägt rum
mellan regeringen och bland andra
tjänstemannaorganisationerna och LO
angående gemensam strävan till att få
fram ett stabilt penningvärde. Resultatet
bär inte blivit lysande. Vi ha nyligen
fått konstaterat att index i 1935
års serie höjts med cirka 20 procent på
ett år. Vi ha alla vid genomläsningen
av statsverkspropositionen kunnat konstatera,
att statsrådet Sköld fortsatt på
tidigare inslagen väg beträffande överbalansering
av budgeten. Denna överbalansering
är nu uppe i så väldiga belopp,
att det borde vara möjligt att genomföra
skattelättnader. Men finansministern
säger nej. D. v. s. det är kanske
möjligt att det kommer något förslag
senare på vårkanten, ha vi fått
höra i dag.

Det är givet, att man vid granskningen
av denna statsbudget först och
främst intresserar sig för om de utgifter,
som skett, äro berättigade, förnuftiga
och givande bästa möjliga resultat
för utgiften, men naturligtvis också om

Fredagen den 18 januari 1952 em.

Nr 2.

105

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

de förslag äro framförda, som på något
längre sikt komma att medföra såväl
kvalitativa som ekonomiska förbättringar
på olika områden. För min del
efterlyser jag alltjämt ett krafttag i fråga
om planering av vårdpersonal för olika
områden. En investering av för
gruppens arbetsuppgift avvägd utbildning
är något, som inom relativt kort
tid skulle visa sig ekonomiskt fördelaktigt.
Man får inte ens under en penningbetryckt
tid korttänkt bortse ifrån
detta. Alltjämt vilar i inrikesdepartementet
förslaget om utbildning för sjukvårdsbiträden.
Sporadiskt har dylik utbildning
anordnats i skilda landsting,
men för det stora flertalet av denna
grupp har man ännu inte tagit upp
frågan. I nära samband med detta står
också frågan om utbildning för hemsjukvårdarinnor,
en kår, som är avsedd
för den öppna vården. Det är en fråga,
som snarast möjligt borde komma
på riksdagens bord. Svårigheten att i
detta fall få tillräckligt antal kurser
i gång beror framför allt på bristen på
lärarkrafter. Det ligger också sedan
1948 förslag i inrikesdepartementet om
förstatligande av utbildningen för lärarinnor
och administratörer inom sjukvården,
ett förslag, som det nu är på
tiden, enligt mitt förmenande, att framlägga
på riksdagens bord. Man kan inte
längre låta dessa saker bli beroende av
en privat organisation och dennas möjligheter
att anordna utbildning för
tillräckligt många, så att behovet blir
fyllt.

Det har aviserats att riksdagen eventuellt
senare under året skulle erhålla
förslag till utbildning för sinnessjukvårdspersonal.
Att förslag till denna utbildning
verkligen nu kommer fram
hör till de viktigare frågorna inom
hälso- och sjukvården. Det iir av vikt
att detta förslag, som för närvarande
är ute på remiss till olika myndigheter,
organisationer etc., granskas väl och
eäges mot tidigare framförda förslag.
Det gäller i fråga om denna liksom i

fråga om andra utbildningar att den så
planlägges, att man får valuta för pengarna
och bl. a. naturligtvis att undervisningen
är så lagd, att kursdeltagarna
i genomsnitt ha personliga möjligheter
att tillgodogöra sig undervisningen.
Annars blir en utgift av detta slag
endast bortkastade pengar, och det ha
vi sannerligen inte råd med.

Vid de förhandlingar som fördes
mellan Tjänstemännens centralorganisation
och regeringen satte tjänstemännen
på ett tidigt stadium som bekant
som villkor för medverkan till en återhållsam
lönerörelse för 1952 att åtgärder
skulle vidtagas för erhållande av
ett stabilt penningvärde. Man tryckte
härvid särskilt på att varu- och investeringskonsumtionen
skulle avvägas med
hänsyn till tillgängliga resurser, och
man ansåg i juni 1951, att de kraftiga
åtgärder som erfordrades icke kunde
koncentreras till ett enda område. En
serie ingripanden var av nöden för att
ett önskat resultat skulle kunna uppnås
utan att snedvridningar i det ekonomiska
livet framkallades till följd av alltför
ensidiga och djupgående åtgärder.
Det var det allmänna uttalandet. Sedan
framlades också vissa konkreta förslag,
och därvid poängterades bl. a. att fasträntepolitiken
borde överges och en
mindre räntehöjning tillåtas som komplement
till andra kraftigt verkande investeringsbegränsande
medel. Man underströk
betydelsen av ett ökat sparande
— för att ta upp några exempel —
och uttalade, att det mest betydelsefulla
för att få i gång ett sparande var
att tillförsäkra landet ett stabilt penningvärde.

Xå, nu ha vi i alla fall inflation, och
naturligtvis bli till följd härav de nyss
påbörjade löneförhandlingarna ett av
dagens stora problem. Som bekant ha
stats- och kommunaltjänstemännen ingen
s. k. löneglidning. Det är då uppenbart
att dessa grupper i sina nya överenskommelser
absolut vilja försäkra sig
om att reallönen blir återställd och att

106 Nr 2.

Fredagen den 18 januari 1952 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

de samtidigt få del av produktivitetsökningen.
Det är naturligt och rimligt
att de skola ha det.

Då nu regeringen inte har lyckats
intressera löntagarorganisationerna
att verkligen engagera sig i kampen
mot inflationen, tycker man att frågan
om hur arbetsfreden skall kunna
bibehållas på alla fronter borde
höra till de problem, vilkas lösning
man i förväg velat i möjligaste mån underlätta.
Det är ju allom bekant att det
inte finns en tillfredsställande förhandlingsordning
för tjänstemännen, men
förslag till en ny förhandlingsordning
framlades i slutet av förra året av 1948
års förhandlingsrättskommitté. Redan
vid riksdagens höstsession interpellerarade
såväl högern som folkpartiet om
när detta förslag skulle komma fram,
och vi fingo redan då höra att det
troligtvis inte skulle komma till årets
riksdag. Det kan jag för min del inte
förstå. Förslaget var färdigt och skulle
ha kunnat sändas ut de första dagarna
i januari. Det är nu utsänt, och remisstiden
är satt till den 1 maj. Det är inte
aviserat och kommer alltså inte att
framlämnas till årets riksdag. Jag vill
inte alls säga att det är något idealiskt
förslag, men det innehåller dock vissa
värdefulla förbättringar, och det klarlägger
en hel del betydelsefulla frågor
beträffande rätt till uppsägning, ämbetsmannaställning
m. m., och det är
ett steg i rätt riktning. Det lät på herr
Hjalmarson som om han nöjde sig med
att förslaget inte kommer fram till årets
riksdag, men det kan jag för min del
inte göra. Jag menar att man borde ha
försökt och kanske ännu bör försöka
att få fram detta förslag redan till årets
riksdag. Särskilt när nu regeringen inte
har lyckats bemästra de ekonomiska
problemen hade det varit nödvändigt
att få till stånd en förhandlingsordning,
bättre än den nuvarande, som kunde
bidra till att trygga arbetsfreden på ett
viktigt område.

Herr talman! Jag har velat efterlysa
några förslag som inte ha omnämnts
vare sig i statsverkspropositionen eller
i listan över kommande propositioner.

Herr KYLING: Herr talman! Det har
varit ganska naturligt, att man i debatten
i dag även berört lönerörelserna
och avtalsförhandlingarna. Jag skall
här blott stanna inför den principiella
sidan av denna fråga. Det är nämligen
föga klokt att inför offentligt forum
diskutera lönefrågorna under pågående
förhandlingar, men det finns en del
principiella saker, som jag dock vill
stanna inför.

Det har numera blivit på det sättet,
att förhandlingarna vid ett förhandlingsbord
ha fått en helt annan utformning
än tidigare. Förr var det
mycket vanligt, att man vid ett förhandlingsbord
först satte sig att diskutera,
hur mycket företaget i fråga hade
möjlighet att bära, och sedan kom man
fram till ett resultat, som parterna
kunde enas om. I detta nu tvingas man
att börja förhandlingarna med en allmän
principdiskussion om den samhällsekonomiska
balansen, och det är
till och med så allvarligt i den diskussionen,
att det sägs ifrån statsmakternas
sida, att några procent mera
lönelyftning än vad statsmakterna ha
räknat ut kunde faktiskt sätta nästan
hela samhället i gungning.

Nu har det år efter år till grund för
dessa förhandlingar legat utformade
ekonomiska prognoser. Tidigare ha de
ekonomiska prognoserna varit så gott
som sakrosankta. Man har inte gärna
haft rättighet att angripa dessa prognoser,
och det har inte ansetts vara
rent spel, om man ställt sig tveksam
gentemot prognoserna i fråga. Sedan
dess ha emellertid förhållandena på
denna punkt ändrats kraftigt. Nu ha
till och med de troende på detta område
börjat vackla i sin tro, och man
börjar mer och mer få klart för sig,

Fredagen den 18 januari 1952 em.

Nr 2.

107

Vid remiss av statsverkspropositionen ni. m.

att det är ganska stora och breda
felmarginaler.

Förra året gavs en sådan prognos.
Den gavs innan förhandlingarna började,
och prognosen lydde då på en
tioprocentig prisstegring och en inflation,
som statsmakterna skulle kunna
hålla i sin hand. Denna prognos har
visat sig felaktig. När man kommit
fram till årets slut, ha prisstegringarna
faktiskt uppgått till något mer än det
dubbla. Jag torde inte använda några
överord, om jag säger, att i vilket fall
som helst framstå väderleksprognoserna
numera som mycket betydande sanningsvittnen
i förhållande till de ekonomiska
prognoser, som levererats på
löpande band. I år säger man till och
med i finansplanen några ord om utsikterna
inför 1952, och jag citerar
här: »Utsikterna för den ekonomiska
utvecklingen i vårt land under 1952
belysas av den av nationalbudgetdelegationen
framlagda preliminära nationalbudgeten
för detta år.» Och man
fortsätter: »Prognosunderlaget för denna
budget är dock, som delegationen
framhåller, synnerligen bräckligt. Olika
omständigheter... medverka till att
de nationalbudgetkalkyler, som nu uppgjorts.
ovillkorligen behäftas med breda
felmarginaler.»

När man därför vid ett förhandlingsbord
åberopar dessa ekonomiska prognoser,
tagas de många gånger mera som
skämt än som allvar.

Jag fortsätter att läsa i finansplanen
och kommer då fram till att man i
statsverkspropositionen talar om att
det varit en genomsnittlig eftersläpning
på 2 procent. Jag har försökt att sätta
mig in i saken och frågat mig själv:
Vad menar man i själva verket med att
räkna ut en genomsnittlig eftersläpning?
Skall det på något sätt verka
lugnande inför avtalet att ha en genomsnittlig
eftersläpningsprocent uträknad?
Det påminer mig om en relativt
ung människa, som är behäftad
med en allvarlig sjukdom. Han går till

sin läkare, och läkaren säger: »Ni är
allvarligt sjuk, men jag kan tala om
för er att medellivslängden här i landet
är 68 år.» Och så tror man, att
patienten går hem och känner sig
lugn!

Jag kan inte finna något som ger
belägg för att denna genomsnittsprocent
skall kunna JTerka lugnande. Det
är nämligen på det sättet, att det för
vissa grupper varit en reallöneförbättring,
men för andra grupper har det
varit en icke oväsentlig reallönesänkning.
Om man tar genomsnittet 2 procent
kan det betyda, att de som fått
sin reallön förbättrad, höja upp reallönesänkningen
för de andra, som kanske
ligga nere på 10 å 12 procent.

Tidigare innan förhandlingarna började
hade man från statsmakternas
sida fått besked om att det endast fanns
några få procent, som man skulle kunna
använda till lönestegringar. Det var
den styrda avtalsrörelsen, som då diskuterades.
Jag vill bara konstatera och
konstaterar det med tillfredsställelse,
att man ifrån statsmakternas sida
släppt kravet på styrd avtalsrörelse.
Det är nämligen absolut onaturligt att
sätta sig vid ett förhandlingsbord och
förhandla om samma procentuella höjning
för dem, som fått ett gott avtal
förra året, som för dem, som gjort ett
dåligt avtal för samma tid.

Det som är viktigt i detta sammanhang
är naturligtvis att komma fram
till att man får ett tryggat penningvärde.
När man här sagt, att löntagarna
måste vara intresserade av moderation
i sina lönekrav och vara intresserade
av en återhållsam lönepolitik för
att åstadkomma en stabilisering, så är
detta fullkomligt riktigt. Löntagarna
och kanske inte minst de löntagare,
som ligga i mellanskiktet, ha ännu större
intresse än andra grupper av att
se ett fast penningvärde förverkligat.
Jag skulle till och med, herr talman,
vilja gå sä långt i dag i debatten, att
jag säger, att det värdefullaste i detta

108 Nr 2.

Fredagen den 18 januari 1952 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

nu vid ett förhandlingsbord är inte så
och så många procents stegring av lönen,
utan det värdefullaste nu vore, om
man kunde få garanti för en bestående
prissänkning. Det vore den effektivaste
lönegarantien för löntagarna i vårt
land.

Det är många, som inte tro på möjligheten
av en prissänkning, och jag
tror inte att tiden ännu är inne för att
resonera om den saken. Men det finns
en annan fråga, som också måste räknas
såsom synnerligen värdefull, när
det gäller resonemang vid förhandlingsbordet
om lönerna, och det är frågan
om en skattesänkning.

Hans excellens herr statsministern
och herr finansministern ha i dagens
debatt nonchalerat talet om en skattesänkning.
De sade att en skattesänkning
kan verka först 1953 och frågade,
vad det då båtar att inför dessa förhandlingar
tala om en kommande skattesänkning.
Jo, mina damer och herrar,
det skulle båta ganska kraftigt. Om
de som i dag sitta vid förhandlingsbordet
kunde säga klart och tydligt till
sina organisationers medlemskadrer,
att det bleve en skattesänkning från
1953, skulle det ha en psykologisk verkan
av större mått än kanske många
tro.

Jag vill också, herr talman, understryka
vad flera talare i dag ha sagt
om den dolda skattestegring som har
uppkommit på grund av inflationen. När
herr Sköld i dag säger, att det troligtvis
inte kan bli någon skattesänkning,
innebär det att en skattestegring legaliseras,
som riksdagen aldrig haft tillfälle
att ta ställning till. Jag har tidigare
från denna talarstol nämnt några
siffror som visa vad jag syftar på. Jag
skall be, herr talman, att med ett par
sådana siffror återigen få visa, hur
kolossalt kraftig den dolda skattestegringen
i själva verket är. Jag har fått
siffrorna från TCO:s utredningsinstitut.
Vi ha där kommit fram till att en
löntagare, som 1947 hade en inkomst

på 6 000 kronor, i år måste ha en inkomst
på 7 800 kronor för att kunna
hålla samma standard. År 1947 betalade
han skatt för 6 000 kronors inkomst,
och 1951 betalade han skatt för 7 800
kronors inkomst utan att hans köpkraft
ändrades. Detta medför en skattestegring
för denna inkomsttagare på 172
kronor. Någon kanske säger att 172
kronor inte är så förfärligt mycket.
Men, herr talman, för en person med
7 800 kronors inkomst är 172 kronor
ingen liten summa. Räknar jag om
summan till procent, kommer jag fram
till en skattestegring på den svindlande
summan — tillåt mig använda det
uttrycket — av 39,4 procent. Denna
procentuella skattestegring vill man
i dag legalisera genom att icke gå med
på att sänka skatten med hänsyn till
förändringen i penningens köpkraft
sedan 1947.

Det har alltså inte bara psykologisk
verkan utan är också ett rättvisekrav
att skatten sänkes. Både hans excellens
statsministern och herr finansministern
försökte i dag i sina anföranden komma
från talet om en skattesänkning med
att fråga varifrån pengarna skulle tagas.
Ha de då inte någon gång hört att
det följer positiva verkningar med en
skattesänkning? Genom en skattesänkning
blir folk intresserade av att öka
sina arbetsinsatser, de få större möjligheter
till sparande och få större tro
på framtiden. Detta är saker som man
måste räkna med när man tar ställning
till kravet på en skattesänkning.

Statsministern gjorde en jämförelse
mellan Schweiz och Sverige. Han sade
att i Sverige hade prisstegringen varit
19 procent och lönestegringen 20 procent,
medan i Schweiz prisstegringen
hade varit 6 procent och lönestegringen
så blygsam som en procent. Jag utgår
ifrån att de siffror som statsministern
här framförde äro fullt riktiga. Jag
kommer då till frågan, vad det är som
gör att lönestegringen i Schweiz bär
varit så liten som en procent. År det

Fredagen den 18 januari 1952 em.

Nr 2.

109

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

möjligtvis på det sättet att man i
Schweiz inte ser fram mot en inflation?
Är det möjligtvis så att man i Schweiz
sätter större tilltro till den politik som
förs än den tilltro en svensk löntagare
i dag kan sätta till den förda regeringspolitiken?
Herr statsministern sade, att
det säkerligen är många schweizare
som skulle önska sig till Sverige. Men
jag tror att man skulle få leta efter en
schweizare som vill söka sig till ett
land där man går en så oviss framtid
till mötes och där prisstegringen icke
synes ha hejdats utan inflationen fortsätter.

Det fanns emellertid också ett glädjande
uttalande i statsministerns anförande.
Statsministern sade bland annat,
att Sverige befinner sig i en unik ställning
så till vida som man här på allvar
kan diskutera en skattesänkning. Jag
skrattade något när jag hörde detta, tv
lika allvarligt som oppositionen bär diskuterat
en skattesänkning, lika allvarligt
ha statsministern och finansministern
gått emot en skattesänkning. Allvaret
ligger alltså helt hos oppositionen.

Jag tror att den inflationspsykos som
nu finns och som säkerligen inte kan
hävas utan vidare skulle mildras något
om man kunde komma över den
puckel, som vi nu ha nått upp till i
skattesatserna. Man får inte längre nonchalera
de fantastiska skatter som vi ha
kommit fram till. I dag är det faktiskt
inte fel att tala om att folket dignar under
skatterna. Det är inte längre bara
de rika och mellanskiktet i samhället
som drabbas hårt av skatterna, utan
man har höga skatter, om jag får använda
uttrycket, långt ner i de bredare
lagren. Jag har hört att kollektivavtalsanställda
kunna ha 25—30 procents
marginalskatt, och det är naturligtvis
alldeles för stora utgifter i deras budget.

Herr Sköld borde, innan avtalsförhandlingarna
kommo i gång, ha lugnat
löntagarna med bindande löften om
skattesänkning och inte talat vagt om

att möjligheter saknas för en sänkning.
I det allmänna resonemanget löntagare
emellan hör man det ofta frågas, hur
mycket av en viss procentuell lönehöjning
som går till skatt. Att sådant kommer
in i resonemanget är ju inte så underligt,
ehuru det inte gärna kan föras
fram vid förhandlingsbordet.

Enligt min uppfattning skulle ett löfte
om en skattesänkning verka mycket
kraftigare för att lugna ner stämningen
än lösa löften om subventioner, som
kunna bidraga till en kommande engångsinflation
på nytt.

I detta avsnitt vill jag, herr talman,
bara med ett par ord stanna inför ett
annat problem. Det har inte sagts så
mycket här om det svenska näringslivet,
men jag vill från löntagarhåll
säga, att vi ha fullt klart för oss att ju
bättre, slagkraftigare och effektivare ett
näringsliv är, ju större resultat kunna
även löntagarna utvinna vid förhandlingsbordet.
Det är därför från löntagarsidan
helt naturligt att vi också
önska att det skall föras en sådan ekonomisk
politik att det svenska näringslivet
får vistas i en sådan jordmån, som
kan ge rika skördar och ökad inkomst
att fördelas på sådant sätt att alla grupper
i samhället få sin beskärda del.

Här ha vidare statsministern och finansministern
ironiserat över att högern
talat om att man skall skära ner
statsutgifterna. Man säger, att säkert
kommer högern utan vidare att vara
med om vissa höjningar. Då räknar man
med att så fort högerpartiet i en motion
begär höjning på en punkt, så är
detta bevis för att den inte vill skära
ner statsutgifterna. Nej, herr talman, vi
ha inte upprättat statsverkspropositionen,
och vi ha inte framlagt propositioner
i riksdagen. Då kunna vi inte
heller svära på magisterns ord och
säga, att allt som kommer från regeringen
iir riktigt, utan det kan behövas
en omfördelning, där man vill höja på
en punkt och sänka på en annan. Liksom
det sagts bär tidigare i dag måste

Nr 2.

Fredagen den 18 januari 1952 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

jag säga, att när det gäller t. ex. idrottsrörelsen
och den kulturella upprustningen
kan ett sparande i alltför stor
utsträckning på dessa punkter kanske
vara något som för framtiden kan ha
sina vådor. Ett sparande kan bli så att
säga dyrare, under det att en tillfällig
höjning på en post i det långa loppet
kan medföra ett nedbringande av kostnaderna.

Jag vill också med några ord beröra
anställningstryggheten. Den måste byggas
ut kraftigare än den enligt min mening
är. Man är säkerligen på god väg
att få den utbyggd, men det inträffar
en och annan gång beklagliga händelser.
Jag kan, herr talman, från denna
talarstol peka på den händelse, som inträffat
i Alingsås vid Suchardfabriken.
Det är förståeligt att det i diskussionen
dyker upp planer på statsingripande
och lagstiftningsåtgärder, när händelser
inträffa sådana som i Alingsås.
Men jag vill ändå, herr talman, varna
för förhastade åtgärder på grund av
enstaka händelser i det svenska näringslivet.
Jag tror att parterna på arbetsmarknaden
i detta nu ha ganska
klart för sig att det är andra vägar man
vill vandra än lagstiftningens väg. Allt
sedan saltsjöbadsavtalet kom till har
man sakta men säkert börjat bygga ut
de goda kontakter, som finnas mellan
de båda parterna på arbetsmarknaden,
och jag tror inte att det är fel att säga
att man är inne på sällsynt goda vägar.
Ännu är målet inte nått. Låt oss på
ömse håll bland arbetsmarknadens parter
arbeta på det myckna som återstår!
Men låt oss inte genom lagstiftning spoliera
det som nu kommit fram! Alingsåsfallet
är ett beklagligt undantag; det
skall inte fördöljas. Men det har vuxit
fram något som heter företagsdemokrati.
Det är företagsnämnderna som
börja betyda något där de rätt ledas.
Jag har haft tillfälle att studera företagsnämnder,
som både visat sig slagkraftiga
och som kunnat skapa initia -

tiv. Men jag har också sett företagsnämnder
som misslyckats. Det är inte
idén som är fel, herr talman, utan det
är människorna det är fel på, som inte
i företagsnämnderna kunna komma
fram till diskussion, som berör parterna
på ett sådant sätt att positiva resultat
kunna uppnås. För resten måste
jag säga, att det är ett hälsotecken i
svensk demokrati att alingsåsfallet
väckt uppmärksamhet. Det visar vakenhet
över partigränserna och en stark
och god vilja att åstadkomma positiva
resultat.

Därmed är jag också, herr talman,
inne på det betänkande, som 1948 års
förhandlingsrättssakkunniga för en tid
sedan avlämnade. Jag skall inte skärskåda
det betänkandet i dag på något
sätt. Jag vill bara tillägga att det betyder
en högst behövlig och nödvändig
förstärkning av de i offentlig tjänst anställdas
rättsliga ställning. Nu väntar
man på remiss av ärendet, och så väntar
man på propositionen. Låt mig bara
uttala den förhoppningen att efter det
myckna som kommit fram i betänkandet
och de nya synpunkter, som kunna
komma fram när ärendet passerat remisskvarnen,
vi inte skola behöva vänta
alltför länge på en proposition i ärendet.

Med några ord vill jag sedan beröra
ett annat avsnitt av svenskt samhällsliv
av i dag. Det är på skolväsendets område.
Några av riksdagens ledamöter ha
i dag varit kallade till ett sammanträde
här i Stockholm. Rektorsföreningen för
de kommunala gymnasierna hade kallat
kommunalmän och riksdagsmän till
överläggning. Jag har själv varit med
på detta sammanträde i dag, och det
var en rörande enighet, oavsett partitillhörighet,
om att här måste från statens
sida något göras. När de kommunala
gymnasierna vuxit fram i ett mycket
stort antal lovades de att så småningom
bli statliga. Statsbidragen ha varit
rätt blygsamma. Vad man nu närmast

Nr 2.

Fredagen den 18 januari 1952 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

önskar är givetvis att få dessa kommunala
gymnasier förstatligade, men man
är inte så optimistisk att man tror att
de ännu kvarvarande skulle kunna gå
emot ett omedelbart förstatligande. Men
vad man önskar — och det tycker jag
är ganska vettigt — är att man skall få
räkna med bidrag med 78 % av omkostnaderna
för lärarlönerna. Låt mig
bara ta ett enda exempel som nämndes
på detta sammanträde! Det gällde den
lilla staden Åmål, som betalade för sitt
kommunala gymnasium 50 öre per skattekrona
och år. Om jag inte minns siffran
fel var det 34 % av ungdomen i
gymnasiet som kom från Åmål, under
det att resten, 66 %, kom från omkringliggande
bygd. Denna bygd behövde
inte betala något för denna undervisning,
under det att staden själv fick
svara för dessa kostnader. Därvidlag
vill jag, alldenstund proposition ännu
inte kommit i ämnet men säkert är att
vänta, påpeka att man hoppas att Kungl.
Maj:t skall vara benägen att framföra
positiva synpunkter i dessa fall. Och,
herr talman, jag kanske kan ha litet
större förhoppning om ett bättre resultat
i det avseendet, alldenstund den nuvarande
ecklesiastikministern som lekman
i skolöverstyrelsen har varit med
och satt sitt namn under de petita i
vilka skolöverstyrelsen begär just dessa
saker, som bl. a. av kommunalmännen
framföras som önskemål. Det skall bli
intressant att se när ecklesiastikministern
kommer med proposition. Medan
jag är inne på skolväsendet vill jag
framhålla — jag har gjort det tidigare
många gånger från denna talarstol —
hur allvarligt läget är på denna front.
För varje år som går tycks läget bli
allt allvarligare. För närvarande saknas
lärarkrafter i de högre skolorna. Ja, det
är t. o. m. så långt gånget att man i
vissa fall frågar sig huruvida det skall
bli möjligt alt upprätthålla en effektiv
undervisning. Enligt vad som annonserats
kommer i år en proposition som

begär en lönelyftning för dessa lärare.
Man tror att man på den vägen skall
kunna nå ett bättre resultat. Jag vill
uttala förhoppningen, att när regeringen
går att utforma propositionen man
verkligen tänker på behovet av att här
handla på ett sådant sätt att den kulturellt
betonade delen av vårt land också
får sin beskärda del.

Till sist vill jag återgå till denna finansplan,
som varit ganska intressant
att studera. I denna säger finansministern
på s. 10, att förra årets engångsinflation
var ett led i en anpassningsprocess.
Att den anpassningen, herr
talman, har blivit häftigare än finansministern
räknade med oroar de många
i samhället, men den tycks tyvärr inte
ha framkallat betänkligheter hos regeringen.
Ty än i dag får man höra talas
om att vi gå mot ljusare och bättre tider.
Det är bra med optimism, men det
behövs också att tydliga ord sägas i
detta sammanhang. Den inflation, som
döptes till engångsinflation och en tioprocentig
sådan, har höjts och blivit en
permanent inflation, som nu är uppe i
20 %. Ja, herr talman, för mig framstår
detta som den mest tydliga domen över
den förda politiken. Det är många inkomsttagare
som sett hur pengarna förlorat
i värde. De tro inte på talet om
att det var fråga om en anpassningsprocess.
De tala och förstå enkel svenska,
men de lära sig misstro mycket av det
tal som flödar i högtravande nationalekonomiska
fraser, som många gånger
visa sig helt missvisande.

Tillåt mig, herr talman, att säga
att allting stiger i detta land utom regeringens
anseende för den politik den
för; det är i ständigt sjunkande. Vad
som hänt det har hänt, och det kan inte
göras ogjort. Men jag tror att det är
många ute i landet, som f. n. hoppas på
att regeringen verkligen skall ta krafttag
för att vi skola kunna slippa ifrån
den fortsatta inflationen. Vi ha snart
ett val, då det troligen blir på det sättet

112

Nr 2.

Fredagen den 18 januari 1952 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

att vi på nytt få se de vackra affischerna,
där man säger att krisen är klarad.
Ingen skall vara gladare än oppositionen
om detta för en gångs skull skulle
vara sant.

Herr von SETH: Herr talman! Den
hittills förda delen av remissdebatten
visar med all önskvärd tydlighet, att vi
äro inne i ett valår för andra kammaren.
De tonarter vi ha lyssnat till från
statsministern och finansministern, när
det gällt högerns upprepade framstötar
om skattesänkningar och förbättringar
av förhållandena för stora folkgrupper
inom vårt land, vittna om att man på
det hållet försöker undandraga sig ansvaret
för vad som hänt inom penningpolitiken
under de senaste åren. Jag
skall be att alldeles särskilt få understryka
vad herr Kyling nyss sade om
den inflation och om det skattetryck,
som nu verkligen göra sig kännbara
inom alla lager av vårt folk.

Här ha framförts starka skäl för
skattesänkningar från såväl högerledaren
herr Hjalmarson som från herr
Hagberg i Malmö och nu senast från
herr Kyling. Jag vågar påstå, att mycket
stora delar av svenska folket i dag
ha klart för sig, att vi i vårt land —
som dock har undgått andra världskrigets
förödelse och förstörelse och som
sluppit undan de stormar, som ödelagt
delar av världen i övrigt — ändock i
dag befinna oss i ett läge, som gör att
större delen av vårt folk känner vårt
nuvarande skattetryck mycket, mycket
hårt.

Jag skall bara beröra en sida av
denna sak, nämligen det s. k. skattetänkandet,
som nu är utbrett inom alla
yrkeskategorier och alla yrkesgrupper.
Under herr Wigforss’ finansministertid
talade vi om den företeelsen att vissa
yrkesutövare togo sig s. k. »Wigforssdagar».
De hade nämligen räknat ut, att
om de arbetade mer än 48 timmar i
veckan så blev det bra litet över, sedan

de betalat sin källskatt. Detta skattetänkande
har i dag spritt sig till hela
svenska folket. Jag kan som företagare
vittna om — och jag står i mycket god
kontakt med dem, som jag har att göra
med i min civila gärning — att skattetänkandet
har spritt sig ned i alla samhällslager.
Jag kan också omvittna, att
det inte bara är tjänstemän och företagare
som tänka på det sättet, utan det
är samma förhållande hela vägen igenom
ända ned till lant- och skogsarbetare.
Praktiskt taget alla anse, att de
höga marginalskattesatser vi nu ha i
vårt land äro tyngande, att de hindra
företagsamheten och att de utgöra en
spärr mot sparandet.

Men ändå stå statsministern och finansministern
här i sina bänkar och
tala om att svenska folket borde vara
tacksamt för att man från regeringshåll
inte kommer med förslag till ytterligare
skattehöjningar. Fordom sjöngs Internationalen
i förstamajdemonstrationerna,
och då omnämndes det bara en viss
grupp i samhället, som dignade under
skatterna. I dag tror jag man kan säga,
att hela svenska folket har klart för sig
att något måste göras för att lätta skattebördan,
men regeringen är inte villig
att bidra därtill.

Jag har bläddrat i statsverkspropositionen
och studerat de huvudtitlar, som
jag varit intresserad av. Jag vill här
med några ord beröra den huvudtitel
som rör våra vägar, alltså sjätte huvudtiteln.
Ingen som färdats på våra svenska
vägar, vare sig det skett per bil, per
buss eller per cykel, har säkerligen kunnat
undgå att fälla en mycket hård dom
över det synnerligen dåliga skick våra
vägar nu befinna sig i. Efter regeringsombildningen
den 1 oktober och framför
allt efter de uttalanden, som gjordes
av den ombildade regeringen,
trodde säkert många att vi skulle få en
ordentlig upprustning på vägväsendets
område. När man så studerade sjätte
huvudtiteln och såg de siffror, som där
förekomma när det gäller byggande av

Fredagen den 18 januari 1952 em.

Nr 2. 113

Vid

vägar, anslagen till vägunderhåll o. s. v.,
fick man nog vid första ögonkastet också
den uppfattningen att den huvudtiteln
hade undergått en högst nödvändig
och väsentlig ökning, jämfört med
budgetåret 1951/52.

Man blev dock snart tagen ur den
villfarelsen att vi kommit in i en bättre
tidsålder när det gäller underhåll och
förbättring av våra vägar. En närmare
granskning visar nämligen genast att
så inte är fallet. Departementschefen
har i år gjort en omläggning på så sätt
att anslagen omfatta inte ett utan ett
och ett halvt budgetår. Mot detta riktar
jag ingen som helst kritik. Det är säkerligen
ganska nödvändigt för våra
vägförvaltningar att inte besväras av
ett budgetårsskifte mitt under den brådaste
tiden för vägarbetet, utan att man
får detta upplagt per kalenderår. Men
om man tar bort den del, som avser
det senare halvåret 1953, så visar det
sig att de återstående väganslagen visserligen
äro något höjda, men att de
ändå nätt och jämnt motsvara penningvärdets
försämring.

Vad skola vi nu tänka om detta?
Våra vägar behöva högre anslag. Transportkostnader
och arbetslöner o. s. v.
ha stigit. Jag kan inte finna annat än
att vi även i fortsättningen få dragas
med våra dåliga vägar, till skada för
trafiken och för våra dyrbara motorfordon,
vilka förslitas i mycket, mycket
hårdare takt än normalt. Jag vågar
påstå, att här försiggår en kapitalförstöring
av stora mått, en förstöring som
alla borde vara ense om att snabbt söka
hejda.

Finansministern förutskickar en höjning
av fordonsskatten för att få in
de erforderliga automobilskattemedlen.
Riksräkenskapsverket har beräknat, att
den ordinarie bilskatten skall ge 455
miljoner kronor. Herr Sköld vill dock
ha en sådan höjning, att han får in 505
miljoner kronor. Fn dylik höjning
måste vi från högerhåll bestämt sätta
oss emot. Vi anse, att det inte behövs

remiss av statsverkspropositionen m. m.

någon höjning av bilskatten för att förbättra
vägunderhållet och vägarnas
standard.

I denna sena timme skall jag inte ta
upp någon längre debatt om vägarna,
ehuru detta på grund av min verksamhet
skulle intressera mig ganska mycket.
Jag skall endast i några korta
punkter söka motivera varför vi från
vårt håll icke vilja vara med om någon
höjning för bilisterna och varför en sådan
höjning inte behövs för att få en
förbättring av vägarna till stånd.

Vår nye vägminister, statsrådet Hjalmar
Nilson, framhåller, att av de av
honom begärda investeringsanslagen,
220 miljoner kronor, endast 156 miljoner
kronor falla på budgetåret
1952/53. Resten kommer på sista halvåret
1953 och hör alltså belasta
automobilskattemedlen för budgetåret
1953/54. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
har för sin del kalkylerat med
att den ordinarie fordonsskatten skall
ge 500 miljoner kronor, utan att någon
höjning behöver företagas.

Vi ha någonting som heter automobilskattemedelsfonden.
Där finns ett
betydande överskott. Vid ingången av
budgetåret 1951/52 uppgick det till
mer än 200 miljoner kronor. Då har
man ändå räknat bort den »skuld»,
som bilismen ansågs åsamka sig under
krisåren. Det är för övrigt i och för
sig ganska oegentligt att här tala om
en skuld, eftersom det under krigsåren
praktiskt taget inte existerade någon
större civil trafik på grund av inskränkningarna
i trafiken, beslag på
däck, förbud mot att köra med bensin
o. s. v. Underskottet under krigsåren
svarar i stort sett mot väghållningens
fasta kostnader, vilka bland annat betingades
av den då omfattande militära
trafiken.

Finansminister Wigforss, som ju då
och då hade sina ljusa stunder, uttalade
på sin tid en gång att bilismen inte
skulle belastas med denna till bortåt
300 miljoner kronor uppgående minus -

8 — Andra kammarens protokoll 1952. Nr 2.

114 Nr 2.

Fredagen den 18 januari 1952 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

post. Men i höstas fingo vi den nya
bilaccisen, vilken ett enigt socialdemokratiskt
parti och ett enigt bondeförbundsparti
beslutade att genomdriva,
därvid man tillika bestämde att den
icke skulle läggas till bilskattefonden.
Men, herr talman, riksdagen har ju tidigare
fattat principbeslut om att de
skatter, som läggas på bilismen, skola
användas för vägarna och att dessa
medel skola tagas i anspråk för vägarnas
upprustning.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har
i sina äskanden begärt inemot 45 miljoner
kronor mer än vad statsrådet har
velat tillstyrka i fråga om investeringar.
Dessa äskanden äro, såvitt jag förstår,
mycket väl motiverade, och man
borde därför ha tillmötesgått dem.
Med de synpunkter jag här senast anfört
vågar jag påstå, att en höjning av
bilskatterna icke är erforderlig ens om
ifrågavarande anslag höjdes i enlighet
med de gjorda äskandena. Här föreligger
alltså icke någon klar vilja från
regeringens sida att igångsätta den erforderliga
upprustningen på vägväsendets
område, vilken är så nödvändig
för våra kommunikationer och, inte
minst, för landsbygdens folk. Från högerhåll
hävda vi med styrka, att de äskanden
som gjorts av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
och som nedprutats
av departementschefen, böra beviljas,
så att vi kunna få till stånd en önskvärd
förbättring av våra vägar.

Herr talman! I en remissdebatt är
det många olika önskemål man skulle
vilja framföra. Jag skall här endast ta
upp en fråga ytterligare, som jag även
berörde förra året. När jag för ett år
sedan från denna plats fann mig föranlåten
att framföra kritik mot Radiotjänst,
var det i förhoppningen att det
skulle vara första och sista gången som
jag skulle behöva kritisera detta företag.
Det har dock hänt saker och ting,
som föranleda allvarliga anmärkningar
mot Radiotjänsts sätt att fullfölja sin
verksamhet, och jag vill därför fram -

föra kritik häremot vid detta tillfälle.
Jag vill betona, att det inte är någon
kritiklusta mot statliga institutioner,
som ligger bakom detta mitt inlägg.
Det är ju så att radion spelar en mycket
viktig roll i samhället, när det blir
oroliga tider i ett land. Den spelar då
en ytterst viktig roll för anhängarna av
den s. k. femte kolonnen. Man behöver
bara, utan att göra sig skyldig till några
som helst överdrifter, läsa om de
kupper och kuppförsök som sedan 1934
utförts i många länder, för att finna en
lång och skrämmande lista på den roll
radion spelat. Ingen av oss här har säkerligen
glömt den roll som de norska
radiorösterna spelade den 9 april 1940
i vårt grannland Norge, där falska order
från femtekolonnarna spredo förvirring
och panik, ja, manade till självuppgivelse
över landet. Det finns underlag
för det som sägs om den ryska
infiltrationstekniken. Det ger vid handen
att radion utgör ett av de viktigaste
nyckelfästena vid »säkerställandet
av ett lands fred» genom en kuppartad
ockupation utan strid.

I sådana kritiska timmar, då ett land
har blivit ställt inför ett järnhårt ultimatum
från en främmande makt, tvekar
att mobilisera och kanske fattar
beslut härom en smula för sent, komma
de röster som kunna göra sig hörda
i radio att påverka folkets stämning i
en grad, som vi svenskar kanske inte
kunna fatta. Jag vill blott påminna om
den lilla panikunge som svepte genom
den svenska radiopubliken vid inledningsorden
till det famösa programmet
»1812» — ett program som fick besk
kritik och föranledde allvarliga tvivel
på vårt folks psykologiska motståndskraft.

Redan i september 1950 hade man
anledning konstatera, att Radiotjänst
inom sin medarbetarstab måtte ha personer
av en i varje fall ytterst kulturradikal
läggning. Och man skulle kunna
sätta ett frågetecken, om det inte
rentav var fråga om en klart sovjet -

Fredagen den 18 januari 1952 em.

Nr 2.

Ilo

Vid remiss av statsverkspropositionen m. in.

sympatiserande läggning. Det förekom
nämligen då i Radiotjänsts tidning en
presentation av de svenska kommunisternas
ledare, som säkerligen många av
de närvarande erinra sig.

Vi ha sedan dess fått vara med om
en hel del märkliga utslag av antidemokratiska
eller klart kommunistsympatiserande
inlägg i vår svenska radio.
Jag talar här givetvis icke om programpunkter
som ha med valrörelsen att
göra. Dessa ligga helt utanför mitt inlägg,
men jag vill ändå påpeka, för att
inte på något sätt bli missförstådd, att
diskussionerna under valrörelsen, varvid
också kommunisterna fått disponera
en valtimme, icke tillhöra det som
jag bär kritiserar. Det senaste exemplet
är den uppmärksammade insats,
som herr Axel Liffner gjorde nyligen.
Denne släpptes fram i svensk radio för
att avslöja sina »tankar om tillvaron»,
som programpunkten hette. Efter en
rad mer eller mindre filosofiska resonemang
kom en slutkläm, som åtminstone
efter vad jag kan förstå kom de
flesta radiolyssnare att studsa. Det var
varken mer eller mindre än en direkt
uppmaning till vapenvägran — det hela
givetvis väl inlindat och maskerat i den
övliga fredspropagandans allmänna fraseologi.
Den avsky för krigsmakten,
som den tredje ståndpunktens förkämpar
uttala, innebär emellertid ingen
fredspropaganda utan en propaganda
för och underkastelse under den makt,
som lanserat världsfredskampanjen.

Det skulle ligga nära till hands att i
detta sammanhang rikta en viss kritik
mot Radiotjänsts chef. Vi veta emellertid
allesamman att lians befattning inte
är lätt att sköta i nuvarande tid, och
jag är den förste att understryka, att
man givetvis inte kan ha någon som
helst fordran på att han själv skall
kunna granska alla de manuskript, som
skola läsas och framföras i radio. Däremot
måste man kräva att Radiotjänsts
chef tar på sig chefsansvaret så till vida,
att han svarar för sina anställdas ab -

soluta objektivitet och goda omdöme.
Det är säkerligen också ett rimligt krav
att han ansvarar för att hans anställda
ha en demokratisk inställning, som garanterar
att de endast och allenast gå
svenska ärenden. På den punkten kan
man tyvärr inte känna sig säker. Rykten
om kommunistiska sympatisörer —
givetvis dock inga partianslutna, ty
därvidlag är man försiktig nog, liksom
marinspionen Andersson var, att inte
vara inskriven i kommunistiska partiet
— ha länge cirkulerat och ha gått ut
på att det skulle finnas sådana inom
Radiotjänsts olika avdelningar.

Herr talman! Detta är en ganska
skarp kritik emot Radiotjänst. Jag skall
be att få läsa ett par små brottstycken
ur det föredrag i radio, som den 9 januari
i år hölls av 40-talisten Axel Liffner
och som hette »Tankar om tillvat
ron». Han säger där enligt det stålband
han talat in: »I stället är vi nervösa,
enfaldiga får, som låter oss slitas
sönder av social- och militärbudgeterna.
Militarism ja, det är så sant. Nu
har vi ju fått papper på att det existerar
s. k. religionsfrihet, och den som
så vill och ids kan utan men, men med
ekonomisk vinst lämna svenska statskyrkan.
Men en betydligt viktigare frihet
återstår alt vinna. Det gäller — friheten
från engagemang i krigsmakten.»

Liffner går på i samma stil och säger
strax efteråt: »Nej, den dag då rullföringsexperterna
tillhandahåller blanketter
där N. N. kan bekräfta sitt utträde
ur krigsmakten och lojal mot sitt
samvete undandra denna sitt fysiska
och ekonomiska stöd — då har krigsviljan,
eller vad man nu vill välja för
ord, på allvar prövats, och då kan vi
börja tala om frihet med lite mindre
darr på rösten.» Detta är alltså ordagranna
citat ur det föredrag som Radiotjänst
låtit Axel Liffner hålla i
svensk radio den 9 januari 1952.

Man kan med skiil fråga sig: Vem
granskade det Liffnerska manuskriptet
innan dess upphovsman kom fram till

116

Nr 2.

Fredagen den 18 januari 1952 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

mikrofonen? Man vet med säkerhet
att här försiggår en granskning av manuskript,
och är det då någon som
skulle förvåna sig över att få svaret,
att det var en person, vars politiska
hemvist påstås vara Moskva? Detta är
en händelse som ser ut som en tanke,
och om det nu förhåller sig på det viset,
behöver ingen längre stå frågande
inför det Liffnerska gästspelet med dess
antinationella tongångar eller fråga,
vad som var meningen med detta s. k.
kulturinlägg.

Man skulle kanske också kunna vara
fräck nog att travestera Tegnérs ord
och säga: Dig söver radions röst, hör
sanningens en gång! Det är farligt med
radioröster, det är farligt med en röst
från en speaker som man är van att
höra. Man vänjer sig vid den och tar
allt för gott som man hör. I synnerhet
är det så med röster som man så lätt
känner igen.

Det ligger i femtekolonnartaktiken
att skapa kända radioröster, speakers,
som en vacker morgon kunna komma
med lugnande förklaringar i det ögonblick
vår frihet svävar i fara, som
kunna utfärda falska order, sprida förvirrande
rykten eller skapa en anda av
självuppgivelse, mana till nedläggning
av all kamp för frihetens försvar. Efter
den händelse jag här relaterat måste
jag säga, att jag anser det vara
ganska blygsamt att ställa det kravet
att klarhet skapas kring de radioröster,
vilkas klangfärg dragés i tvivelsmål.
Detta är på tiden, och detta är, herr
talman, ingen som helst skrämselpropaganda
från min sida. Det är endast
ett konstaterande av det faktum, att vår
svenska radio under nuvarande kalla
krig är ett eftersträvat mål för kommunistisk
infiltration, och av det förhållandet,
att det nu lär finnas klart
proryska element inom vår radioorganisation
och att det förekommit flagranta
fall av icke-nationell propaganda
i radio.

Det skulle vara av ett visst värde

att på denna punkt få höra statsledningens
åsikt. Anser man på högsta
ort att allt är väl beställt inom vår
radio, så sanktionerar man därmed
också den antiförsvarspropaganda som
släppts fram! Om man tror att den är
ofarlig, att den inte kan rubba vår
trygghet, då har man gjort sig skyldig
till en felbedömning, som kan få ytterst
tragiska konsekvenser för oss. Anser
vår regering däremot att sådan propaganda
inte hör hemma i radio, ja,
då måste man kräva att det sker —
jag understryker detta — icke blott
en omdisposition av de ledande krafterna
inom Radiotjänst utan även en
grundlig översyn av medarbetarnas
demokratiska halt.

Herr talman! Jag har framfört detta
med skärpa, då jag anser att de händelser
som här timat inom vår svenska
radio äro av sådan art, att de kräva
att statsmakterna syna dem närmare i
sömmarna. Och jag har gjort det i den
förvissningen, att detta ingalunda är
tomma ord utan att här är fara på färde,
att krafter få bedriva sitt spel som
inte borde få göra det i detta sammanhang.

Herr JOHANSSON i Stockholm (kort
genmäle): Herr talman! Jag har begärt
ordet för en replik därför att jag blev
indirekt utpekad av herr von Seth. Om
det finns något som man verkligen inte
kan anklaga den svenska radion för —
jag anklagar den eljest i många avseenden
-—- så är det för kommunistisk infiltration
och kommunistpropaganda. Men
då herr von Seth anförde ett exempel,
ett såvitt jag vill minnas tre år gammalt
exempel på hur den dåvarande kommunistiske
partiordförande Sven Linderot
porträtterades i radio, och eftersom
det var jag som fick uppdraget
att göra detta porträtt, bör jag väl inte
undanhålla kammaren och herr von
Seth upplysningen vem den farlige Akommunist
på Radiotjänst var som gav

Fredagen den 18 januari 1952 em.

Nr 2.

117

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

mig detta uppdrag. För att underlätta
fortsatta efterforskningar från greve
von Seths sida nämner jag att det var
högermannen Lennart Dansk, numera
chefredaktör i Norrköpings Tidningar.

Buss på honom, herr von Seth!

Herr von SETH (kort genmäle): Herr
talman! Herr Johansson i Stockholm försöker
komma ifrån den centrala frågan.
Jag har klart och tydligt sagt ifrån, att
jag inte riktar mig mot den tillåtna
politiska propagandan. Herr Johansson
nämnde i förbigående om det där porträttet
av kommunistiska partiets förutvarande
ledare. Men han har inte yttrat
sig angående det andra fallet som jag
påtalade, den s. k. granskningen av det
Liffnerska föredraget, som hölls den 9
januari i år. Därom förefinnes intet som
helst yttrande från herr Johanssons sida.
Det skulle vara mycket intressant att
höra de synpunkter, som han kan lägga
fram i det fallet.

Herr DICKSON: Herr talman! Jag hade
tänkt att först tala något om statsverkspropositionen,
sedan om några
allmänna ämnen och därefter, med
herr talmannens medgivande, göra en
fråga till herr Adolv Olsson i Gävle,
om han skulle vara här, i annat fall till
någon annan skatteexpert, samt slutligen
spekulera något över vad herr \Vedén
yttrade för en stund sedan här i
kammaren och tillika över något därmed
jämförligt, som var av hans hand
skrivet i Expressen för några dagar
sedan.

Det betydelsefullaste momentet och
det som har berörts så mycket här i
kväll, så att det står oss upp i halsen,
är inflationen. Alla äro vi likväl rädda
för den. Jag behöver inte vända mig
.särskilt till regeringen; senast i går
kväll fick jag bekräftelse på att i varje
fall civilministern hyste stor respekt
för inflationen och dess vådor. Men
jag skall ändå till regeringens och allas
vår uppbyggelse och som ett memento

för oss alla visa den här lilla papperslappen,
som jag fann i en låda där
hemma. Det är så, att före förra världskriget
var en riksmark värd 89 öre.
Den här lilla papperslappen representerade
år 1922 ett värde av 10 000 miljarder
mark. I dag kan man inte köpa
en tändsticksask för den. Det är riktig
inflation, det! Men man vet inte, när
en börjad inflation kan stoppas, ifall
den får löpa, och det är därför ofantligt
viktigt att vi hålla ett öga på vad
som sker och använda alla medel,
även mycket obehagliga medel, för att
förvissa oss om att allt är gjort för att
avbryta en pågående inflation.

Om man läser statsverkspropositionen
— det låter pretentiöst att säga
så, och jag skall erkänna, att jag inte
har läst allt, men om man ögnar i den

— så finner man, att administrationen
fortfar att svälla. Man märker också,
att regeringen har gjort stora ansträngningar
att mota ämbetsverken i deras
pretentioner. Man kan gå från post
till post, från ämbetsverk till ämbetsverk
— alla ha pretentioner på att få
nya byråchefer, nya byrådirektörer,
nya byråingenjörer, byråassistenter,
assistenter av alla grader, ingenjörer,
kontorister, kanslister och vad det allt
heter. Statskontoret, som ibland får
yttra sig — tydligen långt ifrån alltid

— brukar avstyrka det mesta, praktiskt
taget allt, och vederbörande statsråd
har, vilket jag till min glädje noterat
och till min lika stora glädje betygar
nu, i regel också varit mycket återhållsam.
Men denna väldiga press år
efter år nerifrån och upp inom varje
ämbetsverk gör ändå, att inte ens ett
svenskt statsråd är starkt nog att alltid
passa på, utan där sker utvidgningar
undan för undan, vilket tar sig uttryck
inte bara i statskalenderns höjda pris

— det kanske ligger på det andra området,
som jag nyss nämnde —• utan också
i dess ökade tjocklek. Detta är eu
allvarlig sak. Det visar sig, om man
gör ett praktiskt försök alt lägga band

118

Nr 2.

Fredagen den 18 januari 1952 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

på ett ämbetsverks tillväxt, vilket har
gjorts, att detta är nästan omöjligt.
Det är därför nästan som en inflation
det också. Det hela rullar vidare, det
växer: begåvat, dyrt utbildat folk plockas
in i denna administration, där
många grenar — det måste jag säga —
äro ganska improduktiva och i hög
grad onödiga.

Tidigare generationer ha levat med
en byråkrati, som varit mycket mindre
än vår. Det skall väl ändå gå framåt
för mänskligheten, så att det inte skall
behövas fler och fler människor för
att hålla reda på oss, utan den enskilda
individen bör väl kunna tänka litet
för sig själv. Vad som har skett i årets
statsverksproposition är inte att det
har kommit så värst många nya poster.
Men ett stort antal tjänstemän har flyttats
upp i lönegrad och i titulatur.
Detta, fruktar jag, skapar ett vakuum
inunder, som måste vidare underbyggas
nästa år. Vi ha t. ex. en byråchef,
som inte har några assistenter; och det
måste han ha, ty annars klarar han
inte upp arbetet. Allt som över huvud
taget kan decentraliseras borde man
decentralisera så långt som möjligt,
driva det ända till det yttersta ledet,
till den enskilda människan om möjligt.
Jag hörde i går kväll, att det har
gjorts försök från regeringens sida att
decentralisera men att det ibland har
gått så illa, att den myndighet som det
gällt efter någon tid har bett att få
bli befriad och kastat det hela tillbaka
på Kungl. Maj :t. Jag hoppas, att Kung!.
Maj :t sade ifrån, att man inte ville
finna sig i detta.

Den svällande administrationen är
sålunda en fara, som jag vill peka på,
och dess vådor komma fram i statsverkspropositionen.

Här har ordats en liten smula om
partierna och koalitionen. Såsom principiell
anhängare av samlingsregering
anser jag inte den nuvarande styrelsen
tillfredsställande. Det är inte bättre,
efter vad praktiken tycks visa, med

in.

en tvåpartiregering än med en enpartiregering.
Det har skrivits i en tidning,
som jag inte alltid gillar och som ännu
mera sällan gillar mig, att en samlingsregering
är någonting rekommendabelt.
Jag håller med denna tidning på
den punkten. Jag tror inte att de invändningar,
som man uppreser mot
tanken på en samlingsregering, äro
riktiga. Skillnaderna i åsikter mellan
människor ute i landet äro inte på
långt när så stora som de äro i det
här huset. Det är i många fall politikerna
som göra sig mycken möda att,
som det heter, hålla gränserna klara
mellan partierna. Övade inte politikerna
denna verksamhet, tror jag, att
gränserna snart nog skulle flyta ihop
och att det skulle bli rätt mycket mindre
av strider och motsättningar ute
bland människorna än vad det nu är.
Det är riktigt, att det politiska livet
skulle bli tråkigare. Debatterna här
skulle bli mera tama, tidningarna skulle
få mindre sensationer ifrån det politiska
fältet. Men det är dock viktigare,
att en god medborgaranda, där det görs
det bästa av samförståndet, råder inom
ett folk, än att politikens utövare få
det roligt och intressant.

Vad beträffar den regeringskoalition
som vi nu ha, så sade min utmärkte
vän Gunnar Hedlund, inrikesministern,
i sitt anförande i förmiddags, att det
var dock ett steg åt rätt håll så att
säga, att man hade kommit överens
på en punkt, även om man inte hade
kommit fram till en samlingsregering.
Ja, det är möjligt. Det är ju svårt att
registrera politiska skeenden — man
vet vad som har hänt och många säga
vad som skulle ha hänt, om det inte
hade varit så och så, men detta kan
aldrig bevisas. Nu sades det i början
av denna nya epok, att bondeförbundets
inträde i regeringskretsen skulle
tjäna det ändamålet, att inflationen
skulle bromsas —• ett utmärkt ändamål
— samt att, vilket väl kanske var mera
underförstått, den socialistiska politi -

Fredagen den 18 januari 1952 em.

Nr 2. 119

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

ken skulle modifieras. Detta sades ifrån
så pass offentligt, att man tycker det
skulle vara mycket intressant att få
besked om vari bondeförbundets inverkan
har bestått. Kanske skulle man
rent av vilja ha kontinuerliga rapporter,
i vilka det pekades på att här lia
nu socialisterna kört fram med ett förslag
om det och det, men vi bondeförbundare
ha sagt ifrån, att detta vilja
vi inte vara med om, och då har, såsom
statsministern mycket generöst lovat
vid ett tillfälle här i kammaren,
detta förslag fått hamna i papperskorgen.
Skulle vi inte, herr inrikesminister,
kunna få en liten lista på så att
säga vad vi sluppit äta på det borgerliga
hållet?

Jag är konservativ. Jag ber kammaren
om tillgift för att jag ånyo tar upp
en fråga, som jag alltid tar upp vid
sådana här tillfällen, nämligen befolkningsfrågan.
Jag skall inte göra det så
grundligt. Jag vill uttala min tillfredsställelse
över att två av Sveriges delegater
vid FN, tillhörande det mindre
av regeringspartierna, i höstas i Paris
deklarerade sin oro över världens befolkningsutveckling
— kanske i strid
mot andra framstående medlemmar av
samma parti och av denna kammare.
Jag tror, att varje röst — även ifrån
svenskt håll — som höjs för att fästa
världsopinionens uppmärksamhet på
denna fråga, är viktig. En överbefolkning
av världen leder ovillkorligen till
successivt sänkt standard. Det blir flera
som skola dela den enda kaka som
finns — den lilla jorden, som vi bo på.

Här i vårt land ha vi inte någon
överbefolkning ännu. Sverige är väl ett
av de få länder, där så är fallet. Jag
riktade eu s. k. enkel fråga till hans
excellens statsministern förra hösten,
där jag sporde, vad han trodde''att befolkningsoptimum
för Sverige skulle
vara. Denna har han inte svarat på,
och det säger jag ingenting om. Frågan
är dock inte så befängd som den
kanske kan låta. Talar man om över -

befolkning, så säger folk, att här i Sverige
skulle vi ju kunna föda dubbelt
så mycket människor -—■ 12, 14, 15, 20
miljoner. Ja, detta är möjligt. Men är
det säkert att det är önskvärt? Skola
vi inte nöja oss, förrän vi sitta i knät
på varandra över hela världen? Skall
det kunna göras någonting, så måste
det börjas i tid. I vissa delar av världen
lär det redan vara för sent.

Sedan skall jag, herr talman, beröra
en annan fråga, som är av mera lokal
natur. Vi ha vid årsskiftet genomfört
den stora kommunsammanslagningen
-—- kommundöden, som man ganska betecknande
säger. De gamla landskommunernas
försvinnande har firats vid
många värdiga sammankomster. En del
av dessa påstås ha varit olagliga, och
jag vet inte hur det skall gå, om det
är så. Det påståendet vilar i så fall på
en lag, som på intet sätt har stöd i det
allmänna medvetandet. Känslan för
landskommunerna, för den egna kommunen,
satt djupare än åtminstone jag
trodde ute bland allmänheten och inte
bara bland kommunalmännen. Flertalet
av oss som sitta här har väl gjort
en kommunal värnplikt. Vi ha haft förmånen
att lära oss i det lilla, hur det
går till att bära ett offentligt uppdrag.

Denna förmån kommer nästa generation
icke att få, i varje fall inte annat
än i en mycket förringad utsträckning.
Det är skada att så är, men nu
ha vi det som vi ha det, och däråt är
ingenting att göra.

Ett av motiven till kommunförstoringarna
var att kommunerna höllo på
att automatiskt förlora sin självbestämmanderätt,
och det uttalades upprepade
gånger, att genom förstoringen denna
självbestämmanderätt skulle ökas
och för framtiden kunna bibehållas.
Jag hoppas att så skall bli fallet. Jag
har sett att det har varit missljud beträffande
vissa polisdistrikt. Det har
rent av stått i tidningarna att statsrådet
och chefen för inrikesdepartementet
har tjänat som, såsom det har lie -

120 Nr 2.

Fredagen den 18 januari 1952 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

tat, klagomur för de kommunala personer
som inte äro belåtna med handläggningen
av dessa ting.

Det fanns tidigare en del förordningar
som voro rent ut sagt förödmjukande
för en kommunal församling.
Man tvangs av länsstyrelsen att fatta
ett beslut därför att lagen var sådan,
att kommunen skulle fatta beslutet, men
länsstyrelsen skulle bestämma huruvida
beslutet var riktigt eller inte. Jag
var själv ute för en sådan situation i
en kommunal församling, där kommunalfullmäktige
enhälligt, efter prövning
och efter lång diskussion, kommo
fram till ett ställningstagande, som sedermera
inte godtogs av länsstyrelsen.
Kommunalfullmäktige ålades att fatta
ett nytt beslut. Vi lydde länsstyrelsens
bud och fattade på nytt samma beslut
som förut, eftersom det var det enligt
vår uppfattning riktiga beslutet. Det
kom på nytt ett åläggande från länsstyrelsen.
Kommunalfullmäktige skrev
till länsstyrelsen och förklarade saken
och sade sig vara beredda att finna
sig i länsstyrelsens beslut, om länsstyrelsen
själv ville fatta detta beslut; vi
kunde inte fatta ett beslut mot vår
övertygelse. Detta hjälpte inte, och
slutligen fingo vi falla till föga, men
protokollet blev av den innebörden, att
kommunalfullmäktige mot bättre vetande
efter åläggande från länsstyrelsen
hade fattat det och det beslutet.

Detta kan inte vara förenligt med en
storkommuns värdighet, och jag hoppas
att sådant ej vidare skall behöva
förekomma.

Och så är det en än viktigare sak,
nämligen det löfte, som gavs i samband
med den nya kommunindelningen,
att den kyrkliga indelningen inte
skulle röras. Den har än större och
längre traditioner än den borgerliga
kommunen har, och det skulle väcka
ett mycket stort motstånd bland folket
om man gåve sig på att göra några
förändringar på det området. Där finns
det traditioner som man bör vårda och

behålla. Traditioner ha sin stora betydelse
som samhällsreglerande faktor,
som samhällsstabiliserande faktor. Där
ha människor någonting att hålla sig
till, en linje att gå efter. Den gamla
sockenindelningen hör till dessa ting,
och jag vill hoppas att det löfte som
har givits inte skall svikas.

Jag kommer nu, herr talman, till en
helt annan sak. Det är en språkfråga.
Herr Ohlin talade vid ett par tillfällen,
för nu ganska länge sedan i dag, om
rättvisare inkomstfördelning. Jag förstår
ungefär vad han menar, men skall
man nu utsätta detta vackra ord »rättvis»
för en sådan mångtydig användning?
Vad menar man med rättvis? Om
man med rättvisare inkomstfördelning
menar en mera jämn inkomstfördelning,
är då rättvisa, det mål man sålunda
strävar efter, liktydigt med likalönsprincipen?
Detta är kanske mera en
akademisk fråga, men jag vill ändå
ställa den utan att vänta något svar.
Herr Svensson i Ljungskile var litet
grand inne på saken i ett mycket intressant
filosofiskt resonemang som han
höll här över begreppet solidaritet. Jag
hoppas att det kommer i riksdagstrycket
på det sätt som han sade det. Jag
lyssnade med det största intresse till
det, och det var ett mycket värdefullt
och intressant inlägg.

Det mål, mot vilket vi alla sträva, är
ju »hög standard». Det är nog bra, och
många behöva få höjd standard, men
skall det nödvändigt vara höjd standard
vid hög och jämn missnöjes- och
avundsstämning bland människorna?
Man kan höja standarden hur mycket
som helst, tycks det, och folk är inte
just nöjdare och belåtnare för det än
de voro för femtio år sedan; inte för att
jag kommer ihåg det exakt själv men
jag har frågat dem som äro äldre än
jag. Men ett vet jag: den som har 50 000
kronor om året är inte alltid lyckligare
än den som har 8 000, utan det kan
vara tvärtom. Det vill nog något annat
till vid sidan om den materiella stan -

Fredagen den 18 januari 1952 em.

Nr 2.

121

Vid remiss av statsverkspropositionen m. in.

dardhöjningen. Jag tror att det behövs
en självrannsakan och ett försök till utblick
på litet andra värden också, om
det skall bli någon ordning på mänskligheten.

Jag är nu framme vid de spekulationer
jag skulle göra över frågan om
huruvida herr Adolv Olsson i Gävle eller
jag är den störste profeten, och jag
får medge att han är det. Det har ofta
i kammaren här varit tal om nykterhetskommittén,
och det har nog många
gånger varit si och så med herr Adolv
Olssons profetgåva, men sista gången
högg jag till med att jag skulle vänta
till tioårsjubileet med mina lyckönskningar.
Det är ännu många år kvar till
tio år, och nu har det sagts, så pass
säkert att jag tror det, att nu kommer
resultatet av detta mångåriga arbete.
Jag är emellertid litet orolig över detta
resultat. Det innehåller sju volymer, och
förslaget till lagstiftning in. m. är uppdelat
på fyra volymer. Arbetet har kostat
620 000 kronor, och när det nu skall
ut på remiss och kalfatring, så blir det
kanske inte mycket kvar av det hela.
Jag upprepar i efterhand mina, såsom
jag själv tror, visa ord, att man skulle
ha gjort praktiska försök. Vissa av dem
har jag själv åtagit mig att göra på
tjugo minuter, och jag vidhåller att det
nog skulle ha gått bra.

Sedan var det en fråga, som jag
skulle ha ställt till bevillningsutskottets
ordförande såsom landets förnämsta
skatteexpert. Han är inte här. Mitt öga
söker den nye vice ordföranden. Han
tycks inte heller vara här, men säkerligen
finns det någon skatteexpert, som
skulle kunna begrunda följande helt
hypotetiska spörsmål. Om en politisk
organisation, vilken som helst, skulle
yrkesmässigt uthyra låt oss säga ett
riksdagsmandat för låt oss säga 5 000
kronor, skulle då denna politiska organisation
bli skattskyldig som för rörelse?
Frågan kan begrundas en liten
stund.

Jag skall nu vända mig till herr We -

dén. Anledningen till att denna lilla detaljfråga,
som jag tänker beröra, kommer
upp nu är den, att jag observerade
en artikel av hans hand i Expressen
för den 4 januari. Den heter: »Hr Hjalmarsons
chans och val.» I den mån det
rör herr Hjalmarson personligen skall
jag inte ingå på saken; jag skall inte
beröra det andra så mycket heller sedan
jag hört herr Wedéns anförande i
dag. Jag trodde att denna artikel var
en tillfällig indisposition. Men jag förstår
nu att det hela sitter djupare än så.
Och jag är kanske inte beredd att ta
lika lätt på saken som jag först hade
tänkt. Jag kanske behöver ett privat
resonemang med herr Wedén för att
få klarhet på denna punkt. Det förefaller
som om han tror på detta som han
säger, att folkpartiet är egentligen det
enda parti som har några ideella synpunkter.
De andra partierna är krassa,
materialistiska, klassmedvetna samlingar
av medborgare. Om jag nu fattade
herr Wedén rätt, är detta ungefär
hans synpunkter, och han sade sig därför
mot bakgrunden av detta resonemang
kunna förstå, att de andra partierna
inte kunde förstå folkpartiet. Jag
tror att herr Wedén är en idealist ■—-jag har sett många utslag av detta tidigare
— och han är en begåvad man i
flera stycken. Det är bara en sorts labilitet
i omdömet som träder fram i en
del livsyttringar från hans sida. Det är
möjligt att jag kan modifiera min uppfattning
när jag råkar honom. Jag skall
därför inte gå in på artikeln i stort.
Jag skulle bara vilja säga, att denna
artikel är ganska infam. Han tillägger
högerpartiet vedernamnet gåsleverhögern.
Det har sedan i en brevväxling
med någon antagonist sagts, att det där
var inte så illa menat. Det var mera
ett allmänt begrepp. Men jag har svårt
att tro, att det inte var avsikten att denna
benämning skulle fastna på högerpartiet
som en belastning. Högern har,
det skall gärna medges, liksom de flesta
partier sin belastning sedan gamla ti -

122

Nr 2.

Fredagen den 18 januari 1952 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

der. Jag brukar alltid säga, att det finns
knölar inom alla partier, så också säkert
inom högern. Men jag tror att det
har generaliserats för mycket i det här
fallet.

Vad jag emellertid skall ta upp är
följande. Herr Wedén säger först att det
är en djupgående skillnad mellan folkpartiet
och högern och att det är lätt
att konstatera hur inom högern alltjämt
i betydande utsträckning dröjer
kvar en social kastanda, mycket av en
stor benägenhet att följa åsikterna hos
dem som anses ha en ståndsmässigt
tillfredsställande ställning i samhället.
Det må stå för vad det är värt, vare sig
det nu ligger något i det eller inte. Men
sedan skriver herr Wedén — och det
är det som jag tycker är intressant:
»Sådana tendenser fick ett typiskt uttryck
i det svar som en före detta högerledamot
av riksdagen en gång gav
på frågan om vad som varit avgörande
för vederbörandes anslutning till högerpartiet.
» Vederbörande svarade:
»Det att jag tror att uppåt är uppåt och
nedåt är nedåt.» Ja, herr Wedén, jag
måste bekänna, att det tror jag också,
och är det så att folkpartiets ungdomsförbunds
ordförande inte tror, att uppåt
är uppåt och nedåt är nedåt, och
när det desutom finns grundade skäl
för i varje fall misstanken att folkpartiets
ledare inte alltid är säker på om
vänster är vänster och höger är höger,
så kanske en hel del kan bli uppenbart,
som förut för oss alla har varit dunkelt.

Till slut, herr talman, vill jag ånyo
förete denna banksedel på 10 000 miljarder
riksmark, numera inte värd papperet
som det är skrivet på.

Herr WEDÉN (kort genmäle): Herr
talman! Herr Dickson sade att han var
en konservativ man, och det tror jag
framgår icke minst av det han yttrade
här liksom av det han yttrat vid många

tidigare tillfällen. Ty hans meditationer
vid remissdebatterna ha alltid, såvitt jag
kunnat finna, två i det närmaste konstanta
punkter. Den ena är den, att herr
Dickson säger någonting älskvärt om regeringen,
och den andra är den, att han
säger någonting elakt om folkpartiet.
Det kanske kan vara av den anledningen
som en så utpräglat förväntansfull
stämning uppstår bland regeringsmajoritetens
ledamöter i denna kammare,
när herr Dickson äntrar talarstolen.

Jag kan inte hjälpa att jag vid några
tillfällen när herr Dickson har yttrat
sig har tänkt på en företeelse, som
fanns för mycket länge sedan i världen,
under medeltiden, där hos mer
eller mindre despotiska furstar förekommo
personer, vilkas uppgift var att
säga roliga saker om nästan allting och
även säga elaka saker om en del ting
så långt de kunde och tordes. Jag vet
inte om herr Dickson alldeles allvarligt
har gått in för att i riksdagen fylla
uppgiften som kungl. socialdemokratisk
förste rolighetsminister eller någonting
sådant. Men jag måste säga, att man
kan inte undgå att få ett intryck av att
det är denna strävan som är hans förnämsta
i denna kammare.

Med anledning av vad herr Dickson
sade om riksdagsmandat och vad man
skulle ta för ställning till ett parti, vilket
som helst, som uthyr ett riksdagsmandat,
så skulle jag till detta vilja
knyta en reflexion. Det förhållande,
som har uppstått mellan herr Dickson
och riksdagsmajoriteten, tycker jag
skulle motivera, att frågan om herr
Dicksons eget riksdagsmandat löstes på
det sättet, att det stora regeringspartiet
ställer ett av sina många mandat till
hans förfogande, ingalunda uthyr något
—- det skulle aldrig kunna komma
på fråga när det gäller ett så hjärtligt
förhållande som här tydligen föreligger
—- så att oppositionen kan få överta
det mandat som herr Dickson nu har.

Fredagen den 18 januari 1952 em.

Nr 2.

123

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

Herr DICKSON (kort genmäle): Herr
talman! Den sista delen av herr Wedéns
yttrande skall jag inte gå in på.

Herr Wedén säger, att jag i min oändliga
konservatism ständigt är vänlig mot
regeringen och sedan lika ständigt elak
mot folkpartiet. Jag tror att herr talmannen
och kanske också kammarens
ledamöter erinra sig, att det dock var
ett tillfälle, då jag absolut inte sade något
enda ont ord om folkpartiet.

Herr förste vice talmannen övertog
nu ledningen av förhandlingarna.

Herr SJÖLIN: Herr talman! I årets
statsverksproposition har kommunikationsministern
varit relativt välvillig
beträffande kungl. järnvägsstyrelsens
äskanden. Om man bortser från försvarsberedskapen,
som undandrager sig
bedömande, har departementschefen
reducerat anslaget med cirka 10 miljoner
kronor, nämligen från 278,7 miljoner
kronor till 268,S miljoner.

I kungl. järnvägsstyrelsens tioårsplan,
som presenterades i 1950 års statsverksproposition,
räknade styrelsen med ett
investeringsbehov av 230 miljoner kronor
per år. På grund av penningvärdets
fall skulle detta nu motsvara 300 miljoner
kronor. Den av departementschefen
gjorda nedprutningen till 268,8 miljoner
kronor uppgår alltså till omkring
10 procent av investeringsbehovet enligt
tioårsplanen.

Under den sista femtonårsperioden
bär investeringsvolymen relativt taget
minskats undan för undan. Budgetåret
1935/36 voro investeringsutgifterna 51,5
miljoner kronor och budgetåret 1950/51
156,8 miljoner kronor, alltså tre gånger
så mycket. Men driftsutgifterna voro
samtidigt respektive 166,4 och 871,2
miljoner kronor. Det var alltså en mer
än femfaldig ökning. Detta innebär, att
den relativa investeringsvolymen nu
inte är mycket mer än hälften så stor
som budgetåret 1935/36.

Det är också tydligt att järnvägsstyrelsen
måst underkasta sig en betydande
moderation i anspråken. Detta gäller
särskilt personvagnarna. Järnvägsstyrelsen
säger att »en ökad anskaffning
av rälsbussfordon ur flera synpunkter
anses angelägnare än en fortsatt
successiv anskaffning av personvagnar
även om en sådan anskaffning
som ersättning för föråldrade trävagnar
vore synnerligen önskvärd». Det
ifrågasättes alltså ingen som helst beställning
av sittvagnar och endast tio
stycken sovvagnar ifrågakomma för
vart och ett av de tre närmaste budgetåren.
Sovvagnarna bli säkert välkomna,
då det under nuvarande förhållanden
är alltför vanligt att man mötes av
beskedet »övertecknat», när man frågar
efter sovvagnsplatser.

Den lovande utvecklingen på personvagnsområdet
avstannade för ett par
år sedan, då järnvägsstyrelsen avbeställde
en del tredje klass salongsvagnar,
något oegentligt kallade coachvagnar.
Det måste ifrågasättas om det kan vara
välbetänkt att fullständigt upphöra med
nyanskaffning av personvagnar. I den
mån allt flera rälsbussar insättas i trafiken
och genom den massindragning
av persontåg som företagits har vagnsbehovet
inskränkts. Vore det dock ime
riktigast att företaga vagnsbeställningar
i något så när normal utsträckning och
söka upprusta de personvagnar, som nu
synas utnyttjade i sådan utsträckning,
att underhållet ej alltid hinner skötas
på ett tillfredsställande sätt?

Men som järnvägsstyrelsen själv antyder,
kanske de största betänkligheterna
hänföra sig till den omständigheten, att
personvagnsparken inklusive resgodsvagnarna
till inte mindre än 70 procent
utgörs av vagnar med träkorgar. Hela
antalet normalspåriga vagnar är 3 913
och därav äro 2 771 vagnar av trä. Ur
kollisionssynpunkt innebär detta förhållande
en betydande risk, som för
övrigt även vidlåder de äldre rälsbus -

124 Nr 2.

Fredagen den 18 januari 1952 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

sarna. Därtill kommer att medelåldern
för dessa trävagnar är mycket hög,
nämligen 42 år. Inte mindre än 602 äro
äldre än 50 år. Det kan tilläggas att det
under de senaste 10 åren inte har beställts
några trävagnar. Medelåldern
för stålvagnarna är endast 9 år. De
siffror jag nämnt hänföra sig till början
av oktober 1951. Då funnos i beställning
188 stålvagnar. Antalet smalspåriga
personvagnar inklusive resgodsvagnar
är 454, med en medelålder
av 41 år. 124 vagnar, d. v. s. mer än
27 procent, äro äldre än 50 år. Av 291
sittvagnar äro endast 27 stålvagnar. Det
torde vara all anledning för järnvägsstyrelsen
att överväga om icke alla
dessa trävagnar, som samtliga torde
vara slopningsmässiga, borde successivt
ersättas med stålvagnar.

Den kända bristen på framför allt
lok har föranlett järnvägsstyrelsen att
företaga tågindragningar i mycket stor
utsträckning. Det kan dock ifrågasättas
om inte de samtidigt iscensatta sparsamhetssträvandena
i vissa fall ha gått
för långt. Som exempel härpå vill jag
anföra att eftermiddagståget från Stockholm
inte har direkt förbindelse i Öxnered
med Trollhättan; de resande
tvingas sitta i Öxnered och vänta en
timme och 32 minuter, och detta vid
tolvtiden på natten, när man inte har
kvar mer än nio kilometer och lika
många minuter för att komma till målet.
Detta vittnar om en verkligt dålig
service och är knappast till heder för
»svenska folkets egen järnväg». I rättvisans
namn vill jag dock tillägga, att
på onsdagar, lördagar och söndagar
har man kunnat ta landsvägsbuss från
Vargön till Trollhättan. Efter lång kamp
från stadens sida har man nu äntligen
fått löfte om denna bussförbindelse alla
dagar i veckan från och med den 1
februari.

Jag har tidigare i denna kammare
belyst den bristsituation som råder såväl
beträffande lok som godsvagnar. Si -

tuationen har i sanning inte förbättrats.
Detta understryker också järnvägsstyrelsen
i sina äskanden för nästa budgetår.
Styrelsen framhåller att investeringarna
under en lång följd av år måst
inskränkas synnerligen starkt. Järnvägsstyrelsen
säger härom: »Denna

nödtvungna begränsning av statens
järnvägars investeringar har i fråga
om såväl bana som rullande materiel
medfört, att trafikapparaten i dag varken
kvantitativt eller kvalitativt är i
det skick, som svarar mot trafikomfattningen
och kraven på täta, snabba,
punktliga och säkra förbindelser.» För
anskaffning av olika slag av vagnar har
järnvägsstyrelsen uppgjort en femårsplan,
som innebär att det under vart
och ett av de fem åren skall beställas
ett visst antal vagnar. Detta är helt
visst en mycket välbetänkt åtgärd, som
medför flera fördelar såsom en följd
av de långa seriernas betydelse: rationellare
tillverkning, lägre tillverkningskostnad
och motsvarande lägre anskaffningspris.
Departementschefen har också
tillstyrkt förslaget att anskaffa 125
rälsbussar, 1 200 godsvagnar och 300
malmvagnar per år under fem år samt
under de närmaste tre åren sammanlagt
30 sovvagnar.

I detta sammanhang gör departementschefen
en del reflexioner, som
förefalla anmärkningsvärda. Statsrådet
säger: »ökningen av investeringsutgifterna
för rullande materiel med fyrtiotre
miljoner kronor kan tänkas medföra
svårigheter för styrelsen att uppnå
tillfredsställande anbudspriser från
leverantörerna.» Innebörden av denna
sats är alltför dunkel för att kunna förstås.
Resultatet av investeringssummans
ökning, som är liktydigt med ett större
antal enheter, måste ju i stället, såsom
styrelsen väl avsett med de långa serierna,
medföra lägre priser och icke
högre.

Statsrådet säger också att det kan
uppkomma svårigheter att inom landet

Fredagen den 18 januari 1952 em.

Nr 2.

125

Vid remiss av statsverkspropositionen in. m.

tillgodose materialbehoven. Det kan
starkt betvivlas att denna mening är
riktig, även om det tar en viss tid att
få materialleveransen fullgjord. Av investeringssumman
för rullande materiel,
121,7 miljoner kronor, hänför sig
•ca % till vagnar, vartill material redan
anskaffats. För övrigt är det ju inte
alls fråga om någon jättebeställning.
Som exempel härpå kan nämnas att en
enda av landets vagnverkstäder har kapacitet
nog för att leverera alla erforderliga
gods- och malmvagnar, ett förhållande
som järnvägsstyrelsen säkert
har kännedom om. Departementschefens
rekommendation till styrelsen att
noggrant undersöka förutsättningarna
för import från utlandet förefaller därför
mycket underlig. Kan meningen
möjligen vara att därigenom söka dämpa
överkonjunkturen inom landet? Har
inte departementschefen tänkt på att
beställningar i utlandet bryta sönder
de stora serierna, varigenom utsikterna
till rationellare tillverkning försvinna.

Statsrådet erinrar också om alt finansdepartementet
för närvarande bereder
frågan om slopande av införseltullen
på rullande materiel. Principiellt
kan det naturligtvis med rätta hävdas
att tullhinder inte borde finnas mellan
länderna. Personligen ansluter jag mig
också till den tanken, men vissa hänsyn
till de reella omständigheterna får
man nog taga. Det torde sålunda vara
anledning att något närmare begrunda
vilka följder som därigenom kunde uppkomma.
Det är tydligt att den nuvarande
tullen innebär ett visst skydd för
upprätthållande av en svensk industri
för rullande materiel. Skulle detta skydd
bortfalla är det sannolikt att den utländska
konkurrensen skulle få en större
andel av det svenska behovet av rullande
materiel. Därigenom skulle en reduktion
av den svenska lokindustriens
respektive den svenska vagnindustriens
kapacitet bli oundviklig. Frågan om
den nuvarande tullsatscns bibehållande

torde sålunda närmast bli en fråga, om
man anser en svensk industri för rullande
materiel önskvärd. Vid denna bedömning
torde beredskapsbehovet spela
en avgörande roll.

Man får inte heller glömma att de arbetsobjekt
som inom landet finnas på
detta område äro av relativt liten omfattning,
varför en uppdelning på än
flera tillverkare än vad som nu är fallet
skulle medföra allvarligt hot mot en
något så när kontinuerlig tillverkning
vid landets verkstäder.

Jag tror därför att riksdagen noga
skall betänka sig innan den lyssnar till
departementschefens rekommendationer.
Jag kan inte neka mig nöjet göra
en jämförelse mellan Sverige och våra
nordiska grannländer. Både i Norge och
Danmark har staten träffat avtal med
respektive tillverkare om praktiskt taget
monopol på tillverkningen. Även
Finland anser det självklart att därvarande
verkstäder skola ha erforderliga
leveranser, såvitt det finns någon möjlighet.
De danska statsbanorna äro så
starkt bundna vid Danmarks enda lokverkstad,
att det för en svensk loktillverkare
är fullständigt omöjligt att för
egen del erhålla en beställning från de
danska statsbanorna. Och detta även
om den svenska loktillverkaren har suverän
rätt till den förnämliga specialkonstruktion
som kan erbjudas.

Aldrig har jag hört att i fredstid Belgien,
England, Frankrike, Holland,
Schweiz, Tyskland frågat på rullande
materiel i Sverige, än mindre beställt.
Jag tror jag utan övedrift vågar säga
att intet land i världen med egen kapacitet
på området beställer rullande materiel
i ett annat land.

Herr talman, jag uttrycker den förhoppningen
att statsutskottet måtte beakta
de förhållanden jag berört.

Det är också en annan sak som jag
vill ta upp, nämligen frågan om anslag
för bränsleforskning.

Vid utredningen av frågan om vår

126

Nr 2.

Fredagen den 18 januari 1952 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

bränsleförsörjning samarbetar bränsleutredningen
1951 med statens tekniska
forskningsråd, AB Svensk torvförädling,
statens bränslekommission samt
även med statens kommitté för byggnadsforskning,
Svenska uppfinnarekontoret,
kommuner och enskilda. Genom
detta samarbete undvikes dubbelarbete
och en rationell verksamhet säkras.

För nästa budgetår ha ifrågavarande
institutioner begärt följande anslag:

För speciellt torvforskning
AB Svensk torvförädling:

Våtkolningsförsök ...... 1,5 milj. kr.

Maskintorvsexperiment . . 0,5 » »

Allmän torvforskning . . 0,4 » »

Summa 2,4 milj. kr.
Bränslekommissionen

Experiment och försök.. 1,o milj. kr.

Summa 3,4 milj. kr.
För allmän bränsleteknisk forskning
Bränsleutredningen 1951 1,0 milj. kr.

Statens tekniska forskningsråd
............ 0,5 » »

Summa 1,5 milj. kr.
Bränsleutredningen har meddelat
handelsministern att den livligt tillstyrker
dessa anslagsäskanden och anför
samtidigt att den för egen del hemställer
om ett anslag för budgetåret 1952/53
på en miljon kronor för åtgärder till
främjande av rationell bränsleförsörjning.
Såvitt av statsverkspropositionen
kunnat utläsas har departementschefen
preliminärt upptagit endast 900 000
kronor för torvforskning till AB Svensk
torvförädling i stället för begärda 2,4
miljoner till Torvförädling och 1 miljon
kronor till bränslekommissionen.
Anslaget är sålunda inte stort mer än
fjärdedelen av det begärda (27 procent)
.

Till allmän bränsleteknisk forskning
har begärts 1,5 miljoner kronor, men
anslaget har i avvaktan på särskild
proposition satts till 300 000 kronor.

Även i detta fall sålunda en hotande
reducering av behövliga anslag (20 pro -

cent). Man kan inte just säga att den
inställning till bränsleproblemet som
departementschefen här signalerar är
särdeles uppmuntrande.

Med den kännedom man fått om handelsministerns
intresse för vår bränsleförsörjning
förstår man att det inte kan
vara med lätt hjärta han gjort dessa nedjusteringar.
Skulle av begärda 4,9 miljoner
kronor endast komma att beviljas
1,2 miljoner för bränsleforskning, skulle
det livliga arbete som pågår eller planeras
i högsta grad hämmas.

Man måste säga att den ståndpunkt
som regeringen tagit är mycket överraskande
med hänsyn till den enhällighet
och jag vågar säga allmänna förhoppning,
som förslaget om bränsleutredningen
väckte. I motionen framhölls
»att det ur såväl handelspolitiska som
beredskapssynpunkter vore av vital betydelse
för vårt land att söka skapa
ekonomiska betingelser för ökad användning
av inhemska bränslen». Statsutskottet
anförde att »det vore angeläget
att alla ansträngningar inriktades
på att så långt görligt vore tillvarataga
de bränslereserver som funnos inom
landet». Riksdagen beslöt hemställa hos
Kungl. Maj :t om en utredning.

I sitt anförande till statsrådsprotokollet
den 16 februari 1951, när beslut
fattades om utredningens tillsättande,
framhöll chefen för handelsdepartementet,
»att utformningen av vår bränsleförsörjning
innefattar stora tekniska
och ekonomiska problem, att med hänsyn
till dessas betydelse en utredning
synes böra komma till stånd rörande
den lämpligaste utformningen av vår
bränsleförsörjning ur ekonomiska, handelspolitiska
och beredskapsmässiga
synpunkter».

»De tekniska och ekonomiska förutsättningarna
för en ökad användning
av inhemska bränslen, såsom torv och
skiffer, böra närmare undersökas.»
»Det pågående forsknings- och utvecklingsarbetet
på bränsleområdet bör härvid
ägnas särskild uppmärksamhet.»

Fredagen den 18 januari 1952 em.

Nr 2.

127

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

Statsrådet anförde också att »det är angeläget
att utredningsarbetet snabbt leder
till utformade förslag».

Alla dessa uttalanden tyda på ett
starkt positivt intresse. Det föreliggande
preliminära förslaget i statsverkspropositionen
rimmar dåligt med detta
livliga intresse. Det är väl därför som
i så många andra fall den ekonomiska
situationen som tvingat statsrådet till
sparsamhet. Man måste fråga sig om
inte denna påtvingade sparsamhet är i
hög grad missriktad. Det gäller här
mycket stora ekonomiska värden. För
att belysa det vill jag nämna att under
år 1951 importerades bränslen till ett
belopp av cirka 1 600 miljoner kronor.

Fasta bränslen från väster 4,8 miljoner
ton ■—• 450 miljoner kronor, från
öster 3,5 miljoner ton —- 370 miljoner
kronor, flytande bränslen 4,7 miljoner
ton — 765 miljoner kronor; sammanlagt
1 585 miljoner kronor. Detta torde
motsvara en ekvivalent mängd stenkol
av ca 16 miljoner ton. Det framgår
härav att det ur nationalekonomisk
synpunkt skulle ha en utomordentlig
betydelse om vi kunde utnyttja våra
egna bränsletillgångar. Skogen torde
dock böra disponeras för träförädling.

Det beräknas att våra torv- och skiffertillgångar,
som kunna utnyttjas,
motsvara ca 550 miljoner ton stenkol.
Vårt bränslebehov uttryckt i stenkol
uppgick 1949 till ca 18 miljoner ton,
och 1951 importerades som sagt ca 16
miljoner ton.

Torvproblemet bearbetas redan ganska
intensivt, men fortsatta försök iiro
nödvändiga.

Skifferoljeproblemet har inte bearbetats
i samma utsträckning. Av den miljon,
som bränsleutredningen äskar, avses
400 000 kronor för skiffcroljefrågor.
Hälften skulle disponeras för undersökning
av en av dr Fredrik Ljungström
föreslagen metod för underjordisk
förgasning av skiffer. Metoden går ut
på att skifferkoks skulle förbrännas på
platsen med hjälp av syre, varvid den

heta rökgasen skulle ledas genom horisontella
sprickor i skifferberget, alstrade
genom gastrycket. Gaserna skulle
värma skiffern, varvid kolväten (olja
och gas) skulle bildas och tagas om
hand på lämpligt sätt.

Fn av bränsleutredningen tillkallad
expertkommitté har studerat förslaget
och därvid funnit att metoden bör bli
föremål för undersökning enligt vissa
riktlinjer, omfattande två etapper. Den
första skulle bestå av försök i laboratorieskala.
Den andra skulle omfatta
fältförsök i liten skala.

Laboratorieförsöken beräknar bränsleutredningen
kunna utföras med forskningsmedel
tillgängliga under innevarande
budgetår. För fältförsöken avses
det av utredningen begärda anslaget.
Det vore mycket att beklaga om icke
dessa försök kunde utföras så snabbt
som möjligt. Förslagsställaren, den geniale
uppfinnare» dr Fredrik Ljungström,
är en gammal man. Det skulle
säkert vara till stor fördel om försöken
kunde utföras medan han ännu kan
göra positiva insatser för sin metods
utveckling.

När jag i fjol väckte min motion om
en forskningsfond på bränsleområdet
avsåg denna att i god tid bygga upp en
fond för att erhålla medel för fortsatt
forskning enligt en plan som bränsleutredningen
enligt handelsministerns
direktiv skulle uppgöra.

Dagens situation synes bekräfta min
uppfattning, att en sådan åtgärd vore
riktig, eftersom det inte ens för den
primära forskning, som erfordras för
att bränsleutredningen skall kunna fullgöra
sitt uppdrag, synes vara möjligt
att i den vanliga årsbudgeten kunna
inrymma erforderliga medel.

I sitt utlåtande över motionen synes
statsutskottet liksom jag ha ansett självklart
att bränsleutredningen 1951 skulle
erhålla de medel som äskas för uppdragets
fullgörande.

Det är också alt hoppas att handelsministern,
när den definitiva proposi -

128 Nr 2.

Fredagen den 18 januari 1952 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

tioncn kommer, skall ha lyckats genomdriva
tillräckliga anslag, vilket jag är
övertygad om att han, liksom de riksdagsmän
som särskilt intresserat sig
för denna fråga, är mycket angelägen
om.

Chefen för handelsdepartementet, hem
statsrådet ERICSSON: Herr talman! Med
anledning av herr Sjölins anförande
tvingas jag nog framhålla, att det missnöje
som han har givit tillkänna beträffande
behandlingen av anslagsfrågorna,
i vad avser bränsleforskningen,
kanske ger en missvisande bild av vad
som förekommer i årets statsverksproposition.
Det är sant, att de myndigheter,
som ha äskat bidrag till forskningsverksamheten,
ha önskat ett mycket
större belopp än vi ha kunnat tillgodose
i huvudtiteln. Det kanske är
riktigt att man betraktar frågan på det
sättet och säger att de endast fått en
fjärdedel av vad de ville ha. Men det
är också en använd metod i riksdagen,
att man jämför ett anslag som utgår
under innevarande budgetår med det
belopp som äskas för nästa budgetår
ifrån Kungl. Maj :ts sida. Om denna,
skola vi säga traditionella, jämförelsemetod
användes i fråga om anslagen
till forskningsverksamhet på detta område
under budgetåret 1950/51 och
budgetåret 1952/53, så tror jag vi kunna
ha rätt att säga att man får fram lika
drastiska exempel som de herr Sjölin
nyss anförde. Det är nämligen på det
sättet, att om man jämför det anslagsäskande,
som finns i årets tionde huvudtitel,
med förra årets motsvarande
anslag, finner man en siffra på 270 000
kronor under innevarande budgetår
medan det som äskas för nästa budgetår
uppgår till 1 345 000 kronor. Det
innebär sålunda att om riksdagen bifaller
Kungl. Maj:ts proposition, så blir
anslaget på detta område femdubblat.
Därför vågar jag säga, att om man skall
mäta intresset efter anslagets storlek,

så tycker jag att jag har dokumenterat
mitt intresse. Jag vill emellertid gärna
tillägga att jag, i den mån svårigheter
uppstå för den tillsatta bränsleutredningen
att utföra sitt arbete i vad avser
konkreta forskningsuppgifter, gärna
är beredd att medverka till den förstärkning
av anslaget som ifrågasättes.

Herr SJÖLIN: Herr talman! Det är ju
ingen som har betvivlat statsrådets stora
intresse för bränslefrågan, men den
omständigheten att anslaget i år är
högre än tidigare innebär inte, att man
får möjlighet att utföra alla dessa experiment,
som bränsleutredningen anser
erforderliga för att så snabbt som möjligt
komma fram till resultat på detta
område. Det är'' ju det som är kärnpunkten
i detta problem, att man såvitt
möjligt vill tillmötesgå de institutioner,
som ha forskningen om hand
för att på detta sätt snabbt kunna lösa
problemen och möjligen komma dithän,
att vi kunna utnyttja våra egna bränsletillgångar
på ett fördelaktigt sätt. Jag
är övertygad om att vi i så fall komma
att få god utdelning på de pengar vi
sätta in, även om det för nästa budgetår
skulle bli 4,9 milj. kronor.

Som tiden nu var långt framskriden
och flera talare anmält sig för yttrandes
avgivande, beslöt kammaren på förslag
av herr förste vice talmannen att
uppskjuta den fortsatta överläggningen
rörande förevarande propositioner till
morgondagens plenum kl. 11 fm.

§ 2.

Anmäldes, att följande Kungl. Maj:ts
propositioner tillställts kammaren, nämligen: nr

20, med förslag till förordning om
förlängd tjänstgöring för vissa värnpliktiga
tillhörande armén, vilka under
år 1952 avsluta första tjänstgöring;

nr 24, angående befrielse från återbetalning
av statsbidrag, som utbetalats

Fredagen den 18 januari 1952 em.

Nr 2. 129

Vid

till Rotasjöns torrläggningsföretag av år
1937 i Kronobergs län m. in.; samt
nr 25, med förslag angående användningen
av den tilläggsskatt å bensin,
som under tiden 1 april 1948—den 31
december 1950 uttagits vid yrkesmässigt
bedrivet fiske.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 3.

Anmäldes, att till herr talmannen under
sammanträdet avlämnats följande
motioner, nämligen:

nr 28, av herrar Nilsson i Kristinehamn
och Andersson i Malmö, om förrättande
av kyrkofullmäktigeval vid
samma valförrättning som borgerliga
kommunala val;

nr 29, av herr Gustafsson i Bogla
in. fl., i anledning av Kungl. Maj ds
framställning om anslag till personalvårdsverksamhet; nr

30, av herr Nyberg m. fl., om statsbidrag
till stiftelsen Militärhemmet i
Karlskrona;

nr 31, av herr Gustafson i Dädesjö
m. fl., om statsbidrag till utgivande av
tidskriften Folklig kultur;

nr 32, av herr Sundström, angående
anslag för uppehållande av den akademiska
musikverksamheten vid Stockholms
högskolor;

nr 33, av herr Jönsson i Lund, om
beredande av högre tjänsteställning åt
laboratoriebiträdet Elsa Nyholm;

nr 34, av herr Hallberg, om statsbidrag
till anställande av en helavlönad
ombudsman vid länsnykterhetsnämnden
i Kopparbergs län;

nr 35, av herr Gavelin, i anledning
av Kungl. Maj ds framställning om anslag
till mödrahjälp;

nr 3G, av herr Lindholm in. fl., om
ändrad organisation av arbetsförmedlingskontoret
i Hofors;

nr 37, av herr Andersson i Ronneby
in. fl., om ökat anslag till bidrag till
£i — Andra kammarens protokoll 1952. N

remiss av statsverkspropositionen m. m.

byggande och underhåll av mindre
hamnar och farleder;

nr 38, av fru Sandström m. fl., i anledning
av Kungl. Maj ds framställning
om anslag till förvärv av billinjer för
statens järnvägars räkning;

nr 39, av herr Utbult m. fl., om ökat
anslag till byggande av fiskehamnar;

nr 40, av herr Nilsson i Kristinehamn,
om pension åt verkstadsarbetaren
A. Karlssons efterlämnade maka;

nr 41, av herr Sundström m. fl., om
tilläggspension åt f. d. kriminalöverkonstapeln
B. H. Frimanzon;

nr 42, av herr Ericsson i Sörsjön
m. fl., om rätt för skogsarbetare m. fl.
att vid taxering till skatt för inkomst
åtnjuta avdrag för vissa fördyrade levnadskostnader; nr

43, av herr Hallberg, om ändring
av 21 § 1 mom. i vapenförordningen;

nr 44, av herr Utbult m. fl., om inrättandet
av en befattning som fiskeriattaché; nr

45, av herr Nilsson i Kristinehamn,
om beredande åt hemsystrar av
försäkringsskydd enligt lagen om försäkring
för vissa yrkessjukdomar;

nr 46, av herr Huss, om ändring av
3 § lagen om försäkring för vissa yrkessjukdomar; nr

47, av herr Huss, om åtgärder för
motverkande av spridning av könssjukdomar
å utländska fartyg i svenska
hamnar;

nr 48, av herr Huss m. fl., om utvidgande
av arbetarskyddslagens tillämpningsområde; nr

49, av herr Ngberg m. fl., om rätt
för ägare av vissa slcattlagda ålfisken i
Mjällby kommun att bibehållas vid sina
gamla rättigheter;

nr 50, av herr Utbult in. fl., om anslag
till ett statligt undersökningsfartyg av
fiskebåtstyp;

nr 51, av herr Mårtensson i Uddevalla
in. fl., om uppsättande av en ra•
2.

130 Nr 2.

Fredagen den 18 januari 1952 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

diofyr vid skäret Klövningarna i norra
Bohuslän;

nr 52, av herrar Vtbult och Nyberg, i
anledning av Kungl. Maj:ts framställning
om anslag för beredande av tillfälligt
understöd åt fiskare;

nr 53, av herr Levin m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts framställning om
anslag till säkerhetsanordningar till
ledning för fiskefartyg;

nr 54, av herrar Nilsson i Kristinehamn
och Andersson i Malmö, angående
en revision av församlingsindelningen
i riket;

nr 55, av herr Edström, om viss ändring
av bestämmelserna i 2 § kungörelsen
angående rätt att innehava radiomottagningsapparat; nr

56, av herr Huss, om visst tillägg
till bestämmelserna om sanitära förhållanden
i stadgan angående hotell- och
pensionatrörelse;

nr 57, av herrar Huss och Bergstrand,
om inrättande av vissa läkarbefattningar
vid statens rättsläkarstation i Stockholm
;

nr 58, av herr Allard m. fl., om höjning
av anslaget till avsättning till fonden
för idrottens främjande;

nr 59, av herr Rubbestad m. fl., om
viss ändring i grunderna för statsbidrag
till anordnande av skolskjutsar;

nr 60, av herr Johansson i Torp m.fl.,
i anledning av Kungl. Maj :ts framställning
om anslag till byggande av broar;

nr 61, av herrar Svensson i Vä och
Pettersson i Norregård, om rätt att vid
taxering till skatt för inkomst åtnjuta
avdrag för kostnad för stenröjning; och

nr 62, av herr Nilsson i Bästekille
m. fl„ om ökat anslag till Föreningen
för växtförädling av fruktträd.

Dessa motioner bordlädes.

§ 4.

Herr talmannen meddelade, att bankoutskottet
jämlikt § 21 riksdagsstadgan
anmält, att till utskottet inkommit framställning
från fullmäktige i riksbanken
om pension åt innehavaren av lunchserveringen
vid riksbankens huvudkontor
fröken Ellen Johnson.

Denna anmälan bordlädes.

§ 5.

Till bordläggning anmäldes:

riksdagens år 1951 församlade revisorers
berättelse angående riksbanken;
och

riksdagens revisorers berättelse om
den år 1951 av dem verkställda granskning
av riksgäldskontorets tillstånd och
förvaltning för tiden 1 juli 1950—30
juni 1951.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 12.47 på natten.

In fidem
Gunnar Britth.

Lördagen den 19 januari 1952.

Nr 2. 131

Lördagen den 19 januari.

Kl. 11 fm.

§ 1.

Vid remiss av statsverkspropositionen
nt. m. (Forts.)

Herr talmannen anmälde, att den
från gårdagens sammanträde uppskjutna
överläggningen rörande Kungl. Maj :ts
propositioner, nr 1, angående statsverkets
tillstånd och behov under budgetåret
1952/53, och nr 2, angående utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1951/52 nu komme att fortsättas;
och lämnades därvid enligt förut
gjord anteckning ordet till

Herr BRACONIER, som anförde: Herr
talman! Jag skall be att få anknyta till
den debatt som hölls i går på natten. Jag
är ledsen att jag därvid för en gångs skull
måste polemisera med folkpartiet, men
jag vill säga några ord till herr Wedén
om några principiella saker, som äro
av stor vikt för den kommande debatten
och för striden mellan partierna.

Herr Wedén är ju i sin fulla rätt att
rikta anklagelser mot vilket parti han
vill, men i den mån han kommer med
anklagelser bör han ha klara belägg
för sanningshalten i sina påståenden.
Svensk politisk debatt tjänar inte mycket
på att man gör kritiska uttalanden
om personligheter och partier, om man
inte klart kan styrka riktigheten av
sin uppfattning. Det är över huvud taget
olyckligt för svensk politik att man
tillgriper argument av personlig art och
försöker få fram kränkande omdömen.
Enligt herr Wedéns uppfattning är
den svenska högern materialistisk. Den
företräder en politik, som han naturligtvis
av vissa skäl inte kan godkänna.
Det skulle vara intressant att få veta,
varpå herr Wedén i grund och botten

stöder sin anklagelse mot högern för
att vara materialistisk. Med de värderingsnormer,
som herr Wedén tydligen
har när han kritiserar den svenska högern,
skulle man säkerligen kunna rikta
samma kritik t. o. m. mot Torgny Segerstedt.
Just de ord, som herr Wedén
här använde om den svenska högern,
när han talade om att den var materialistisk,
använde en gång socialdemokraterna
om Torgny Segerstedt därför
att de inte gillade den inställning han
hade i skattefrågor. Jag förmodar att
herr Wedéns anklagelse mot högern för
att vara materialistisk byggde just på
den omständigheten, att den skattepolitik,
som den svenska högern fört, i
någon mån icke överensstämmer med de
intentioner som äro herr Wedéns. Men
med den obestridliga kunnighet och jag
förmodar också beläsenhet, som herr
Wedén har när det gäller skattepolitiska
problem, vet han nog att liberalismens
stora banerförare ha anklagats
för den materialism, som den
svenska högern nu skulle göra sig skyldig
till därför att den icke i alla avseenden
kan acceptera den ståndpunkt
som är herr Wedéns.

Herr Wedén vet mycket väl att det
kan vara strid om hur långt man skall
gå i beskattning av företagen för att
kunna skapa ett riskvilligt kapital. Det
är ett problem, som har diskuterats av
alla finansteoretiker, alltifrån liberalismens
stora banerförare, Adam Smith
och John Stuart Mili, och där meningarna
varit utomordentligt delade. Men
att, såsom herr Wedén gjort, därför att
man icke gillar den svenska högerns
ståndpunkt i en betydelsefull beskattningsfråga
utan vidare kasta ut ett sådant
kränkande omdöme som »gåsle -

132

Nr 2.

Lördagen den 19 januari 1952.

Vid remiss av statsverkspropositionen in. m.

verhöger», anser jag innebära en sänkning
av den allvarliga och grundliga
politiska debatt, som icke minst behövs
i skattefrågor. Herr Wedén kan inte
vara främmande för att om man låter
beskattningen av företagen gå utöver
cn viss gräns, kan det hända att man
inte får det riskvilliga kapital, som behövs
för att bygga upp ett fritt näringsliv
— ett sådant fritt näringsliv som jag
trodde var av väsentlig betydelse för
den svenska borgerligheten över lag såsom
ett argument mot socialistiska uppfattningar.
Man kan diskutera hur långt
man bör gå i fråga om beskattningen.
Man kan, såsom Myrdal gör i sin stora
skrift »Vetenskap och politik i nationalekonomien»,
komma fram till den
uppfattningen, att om bolagen beskattas
för hårt, är det inte de rika, som bli
lidande därpå, utan det är de stora löntagargrupperna
som i längden förlora
på det hela. Detta är mycket väsentliga
saker, som man kan diskutera. Men att
i en debatt som denna utan vidare mot
ett annat parti, som kanske inte i alla
avseenden har samma uppfattning som
herr Wedén, kasta ut kränkande omdömen
anser jag inte vara riktigt och
inte heller vara något som tjänar saken.

Jag tror att vi alla äro överens om
att för att det svenska näringslivet skall
gå framåt behövs det ett visst sparande
för att åstadkomma den kapitalbildning,
utan vilken vi icke kunna lösa de
problem som långtidsutredningen framlagt
i sitt stora betänkande. Och har
man den uppfattningen, att det behövs
ett visst sparande och att bolagens
självfinansiering är av väsentlig betydelse
för det svenska näringslivet, återstår
det för herr Wedén, när han kommer
med sina anklagelser mot den
svenska högern, att bevisa felaktigheten
hos den inställning som den svenska
högern har när det gäller bevarandet
av det svenska näringslivets styrka. Kan
inte herr Wedén göra detta, har han
bara använt sådana slagord som vi

måste undvika i den politiska debatten.
Vi ha ju sett hurusom man i demokrati
efter demokrati just genom att slunga
fram kränkande omdömen om andra
meningsriktningar har förgiftat den
politiska atmosfären och därmed kunnat
rubba folkstyrelsens grundvalar.

Det är alltså en fråga av utomordentligt
stor principiell vikt som det här
gäller och det är därför som jag har
tagit upp en polemik med folkpartiet,
trots att jag alltid försöker undvika
varje som helst polemik med borgerliga
partier — jag brukar aldrig polemisera
med folkpartiet. Jag anser det nedsättande
för svensk politik att man tillgriper
nedsättande omdömen om sina motståndare.
Vad som gagnar saken är att
det föres en djupgående debatt om problem,
som äro av stor betydelse för hela
den svenska folkstyrelscns framtid och
för det svenska näringslivets vara eller
icke vara.

Herr Wedén må säga att han står på
borgerlig grund och att han företräder
liberalismen i dess vänsterradikala
uppfattning, men liberalismen som politisk
åskådning har aldrig velat diskvalificera
en meningsriktning på sådana
lösa grundvalar som herr Wedén under
senaste tiden använt när han försökt
komma den svenska högern till livs. Jag
tycker att det är utomordentligt beklagligt,
att en så pass kunnig och begåvad
politiker som herr Wedén skall
dra ned den svenska politiska debatten
i ett läge, där det är av stor vikt
att man slår vakt om det svenska näringslivet.

Jag skulle i detta sammanhang också
vilja säga några ord om den svenska
socialdemokratiens inställning till de
stora problem, som i nuvarande läge
möta. Vi fingo i går av finansminister
Sköld och statsministern höra, att de
kapitalistiska livsformer, som marxismen
vid sin kritik av samhället utgick
ifrån, icke nu existera. Icke desto
mindre komma vi med all sannolikbf»*

Lördagen den 19 januari 1952.

Nr 2.

133

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

att i den kommande valrörelsen få bevittna
sådana utfail mot borgerligheten
som att den företräder fåtalsväldet, ensidiga
arbetsgivarintressen o. s. v.

Nu sade herr Sköld i ett diskussionsinlägg
i går, att den socialistiska verklighetsuppfattning,
som herr Sköld har,
icke finns i realiteten. Jag skulle till
herr finansministern, som dock inte är
här närvarande, vilja rikta den frågan:
Vilken är då den socialistiska verklighetsuppfattning
som han företräder?
Är det den marxistiska grunduppfattningen
om att staten skall do bort och
att man därigenom skall uppnå den
stora politiska friheten? Eller är kanske
hans uppfattning sådan, att man bara
behöver gå vissa steg längre än vad
folkpartiet och högern i en del fall
redan gjort?

Det är ju en ganska väsentlig sak att
på detta sätt i en allvarlig politisk debatt
komma och säga, att den socialistiska
idébild, som man har, inte äger
någon motsvarighet i verkligheten. Jag
vill fråga herr Sköld: Är det 27-punktsprogrammet
som fortfarande är rättesnöret
för den socialdemokratiska politiken?
Ett faktum är ju, att 27-punktsprogrammet
laborerar med tesen om
en socialistisk samhällsomdaning, och
jag tycker då att det hade varit ärligare
att klart säga ifrån att man önskar
en sådan.

Enligt min uppfattning är socialismen
till sin natur sådan, att vi så småningom
skulle hamna i det samhällssystem, som
Tage Lindbom berört i sin bok »Atlantis»,
där han säger att om individen
ger avkall på en viss frihetssfär, blir
det mycket svårt att värna folkstyrets
fundamentala principer. Jag anser en
av de mest glädjande företeelserna i
svensk politik i dag vara, att man inom
socialdemokratien börjat föra en fördomsfri
debatt om dessa värden. Visst
kan socialdemokraterna av full övertygelse
hävda, att den sanna friheten uppnås
först i en socialistisk stat. Men de

som i dag säga detta veta ingenting om
hur deras efterträdare komma att
handla i ett läge, där de ha utomordentliga
maktresurser till sitt förfogande.
Man vet inte om de i en kritisk situation
kanske komma att undertrycka den
enskildes initiativ- och självbestämmanderätt.

Man kan ställa sig kritisk till mycket
i Tage Lindboms tankegångar, liksom
man kan ställa sig skeptisk till
mycket i manchesterliberalismen, som
den svenska konservatismen redan under
Erik Gustaf Geijers första konservativa
period mycket klart tog avstånd
ifrån. Den svenska högern har nämligen
aldrig varit manchesterliberal i
den mening, som göres gällande i folkpartipressen,
då man säger att högern
står främmande för ett skydd åt de
stora arbetstagargrupperna. Den konservativa
idésfären, sådan den förts fram
redan av Erik Gustaf Geijer och Hans
Järta — om vi nu skola, såsom man
gjorde under debatten i natt, gå tillbaka
till de allra äldsta av liberalismens
och konservatismens ideologer — har
omfattat även den tanken, att staten
också är till för att skydda individen.

Det är kanske också tillåtet att i en
debatt som denna säga ifrån att den
svenska högern icke slår vakt om någon
skatteflykt. Vi acceptera det icke
såsom uttryck för medborgerlig samhällsanda
att skattedragare, i vilken
inkomstgrupp de än befinna sig, genom
skatteflykt undandraga sig sina
plikter mot samhället. Detta är icke
förenligt med en god medborgaranda.

Å andra sidan får man icke förbise
att när skatterna bli mycket höga, ökas,
såsom också skatteutredningen framhåller
i sina betänkanden, riskerna för
en dålig skattemoral. Man kan inte
komma ifrån att om skatterna bli
utomordentligt höga och individerna
rent psykologiskt känna sig orättmätigt
berövade en del av sitt arbete, kan
skatteflykten på sina håll nästan be -

134

Nr 2.

Lördagen den 19 januari 1952.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

traktas som en normal företeelse. Vi
måste med styrka reagera däremot,
men vi måste även i likhet med skatteutredningen
klart säga ifrån att skatterna
icke få höjas utöver en viss
gräns, om man skall kunna skapa den
respekt för rättsstaten som är en ovillkorlig
förutsättning för demokratiens
och rättssamhällets bestånd. Det är ju
också ett faktum, att när man diskuterar
dessa samhällsproblem, kommer
man ideligen in på frågan om arbetskraften.
Herr Hagberg i Luleå gjorde
i går gällande, att när man överflyttar
viss arbetskraft från ett näringsområde
till ett annat, så skulle detta vara uttryck
för en mentalitet, som är förkastlig.
Men hur skall man i ett samhälle,
där konjunkturerna måste växla,
kunna undvika att överföra arbetskraft
från vissa områden till andra? Skulle
det vara ett uttryck för bristande samhällsmoral,
att man tvingas föra över
arbetskraft från det ena området till det
andra? Jag skulle vilja se ett system,
med undantag av den sovjetryska
tvångsstaten, där man över huvud taget
skulle kunna lösa samhällsproblemen
på ett annat sätt än man gjort för den
svenske arbetaren och övriga löntagare.

Man kan, när man diskuterar dessa
problem, också erinra om den teori,
som ligger till grund för den överfulla
sysselsättningen. Denna teori utgår
bl. a. från en amerikansk tänkare, Alvin
Hansen, vars skrifter ideligen citerats
i de socialdemokratiska organen.
Enligt en uppsats av Alvin Hansen i
Tiden 1944 finns det inga finansiella
problem i ett samhälle med överfull
sysselsättning, ty i och med att man
uppnått denna grad av sysselsättning,
har man löst alla finansiella problem.
Alvin Hansen säger: »Det finns inte
och kan inte finnas något finansieringsproblem
som ej bemästras med full sysselsättning.
» Jo, det kan det. Man kan
visserligen i ett inflationssamhälle med
ständigt försämrat penningvärde alltid

få vissa inkomster för att täcka vissa
utgifter, men man får inte fram det
sparande, som är nödvändigt för att
behålla det fria initiativet och demokratien.

Det är mycket beklagligt, att de som
lagt grunden för den överfulla sysselsättningens
teori så underskattat de
problem det här gäller. Att jag berör
dem i denna debatt beror på att de
ständigt diskuteras i den socialdemokratiska
pressen. År det så att man
i den överfulla sysselsättningens samhälle
inte kan bevara penningvärdet,
så återstår det att gå ut och säga till
det svenska folket, att vi skola under
alla förhållanden ha en överfull sysselsättning,
och sedan får det gå med penningvärdet
som det vill. Vi ha nu, två
år efter det att Förenta Nationerna
satt i gång sin undersökning av detta
viktiga problem, fått en utredning också
här i Sverige. Men vilken var anledningen
till att vi fingo vänta så
länge på denna?

Det måste förr eller senare komma
till stånd en livlig och grundlig diskussion
om möjligheten att i vårt samhälle
bevara penningvärdet. Vi kunna
väl inte gärna gå ut till svenska folket
och säga, att det är en ständigt
fortskridande inflation som ligger till
grund för den fulla sysselsättningens
teori. Om man följt den teoretiska diskussion,
som förts inte minst i de socialdemokratiska
tidskrifterna och tidningarna,
så kommer man till att det
är ett faktum, att man innerst bygger på
den tesen, att det visserligen går att föra
de höga lönernas politik men att man
tar tillbaka en stor del av pengarna genom
hård beskattning och skärpt priskontroll.
Och då är man inne på det problem
som berördes i gårdagens debatt,
då den svenska högern kritiserades för
att den inte skulle ha något alternativ.
Jag vill säga, att de erkännanden, som
gjorts från socialdemokratiskt håll om
exempelvis priskontrollens snedvridande
verkningar på det svenska folkhus -

Lördagen den 19 januari 1952.

Nr 2. 135

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

hållet, äro av den arten, att man måste
konstatera, att den förda politiken inte
lett till största möjliga produktion.

Jag kan också erinra om en tendens
hos den svenska socialdemokratien,
som nu i stort sett försvunnit men som
dock kanske försvårar möjligheterna
att här föra en saklig debatt. Enligt
den teori som professor Myrdal framlagt
-— den har nyligen citerats i tidskriften
Tiden — så ville arbetsgivarna,
när de togo in utländsk arbetskraft,
inte göra någonting annat än »utsuga
den svenske arbetaren». Men i själva verket
är det på det viset, att vår arbetskraft
inte räcker till. Då kan det väl inte innebära
ett »utsugande» av den svenske
arbetaren att få in arbetskraft, som
måste finnas för att vi skola kunna
åstadkomma största möjliga produktion.
Och läser man finansplanen noga,
så skall man finna, att arbetskraftsproblemet
föres in ideligen i debatten.
Man säger å ena sidan, att man kanske
kan föra över 6 000 arbetare till ett
visst område och å andra sidan få in
utländska arbetare. Här har man således
gått ifrån den gamla föreställningen,
att en import av arbetare skulle
innebära en nackdel för de svenska löntagarna.

Jag tror också, att finansminister
Sköld hade fel när han gjorde gällande,
att bärkraften i den schweiziska
ekonomien skulle i väsentlig grad bero
på att man tog in italienska arbetare och
så lät dem försvinna efter en viss säsong.
Jag tror inte, att den schweiziska
ekonomiens styrka bygger på något sådant.
Men jag tror, att det för vårt land
i ett visst läge kan vara värdefullt att ta
in utländsk arbetskraft.

Långtidsutredningen har ju tagit upp
dessa problem. Den säger mycket vagt,
att myndigheterna i vissa fall — »då påtagliga
ekonomiska fördelar kunna vinnas»
— böra föra en liberal invandringspolitik.
Man har alltså lämnat det tidigare
resonemanget om att en immigration
av arbetare vore någonting som de sven -

ska arbetsgivarna skulle önska från »utsugningssynpunkter»
och som vore stridande
mot de svenska löntagarnas intressen.
Jag tror att det är viktigt, att
man i en diskussion som denna kan ta
upp arbetskraftsproblemet utifrån den
utgångspunkten, att arbetsgivare och arbetstagare
i det långa loppet ha förenliga
intressen. Jag tror, att även om
man kan finna exempel på svenska
företagare, som inte företrätt samhällssolidariteten,
så är det övervägande
antalet av svenska företagare solidariska
med samhällsintresset. Man kan
inte heller komma ifrån, när man diskuterar
arbetskraftsfrågan, att under
de närmaste två decennierna kommer
antalet medborgare över 65 år att öka
med icke mindre än 200 000. Samtidigt
sker en ökning av antalet barn i åldern
sju till tretton år från 675 000 till
851 000 under den korta perioden 1950
—1956. Detta innebär en väsentlig
stegring av den försörjningsbörda, som
åvilar de produktiva åldrarna. Under
sådana förhållanden skulle det ha varit
önskvärt med en klar arbetskraftsprognos.
Visserligen föreligger det en
del kalkyler, men man har inte fått en
klar sammanställning i finansplanen av
dessa problem.

Det kanske också kan tillåtas mig att
peka litet grand på skolornas problem.
Om antalet barn ökar med 200 000 under
den korta period, som jag nyss
nämnde, så kan man inte utan vidare
säga, som man gjorde i regeringsdeklarationen
i oktober förra året, att den
nioåriga enhetsskolan kommer att förverkligas
»under de närmaste åren».
Jag skulle vilja se en noggrann kalkyl på
möjligheterna att över huvud taget inom
de två närmaste decennierna lösa den
svenska skolans problem. Jag tror, att
det härvidlag kommer att uppstå stora
svårigheter, såvida man inte går in för
mycket stora klasser. Men detta kommer
naturligtvis att försvåra en verkligt
kvalitativ undervisning.

Den specialisering, som äger rum en -

136 Nr 2.

Lördagen den 19 januari 1952.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

ligt vissa av linjerna i de svenska gymnasierna,
leder lätt till ett bortträngande
av de allmänna kunskaper, som äro
nödvändiga, tror jag, för en sund medborgare.
Om man får en specialisering
redan på gymnasiet på det sättet att
eleverna inte få elementa av en allmän
medborgarbildning, så tror jag att detta
är en allvarlig brist.

Jag skulle, innan jag slutar mitt inlägg,
vilja säga, att det väl inte är
lämpligt att nu diskutera de utrikespolitiska
problemen, då vi få en utrikesdebatt
om en månad. Jag hoppas,
att den svenska riksdagens ledamöter
före den debatten få en klar redogörelse
för det svenska ståndpunktstagandet till
Acheson-planen. Ena dagen får man
höra utrikesminister Undén använda
uttryck som innebära, att Sverige skulle
vara emot denna kollektiva säkerhetsplan,
för att sedan när det kommer till
omröstning finna, att Sverige dock stöder
planen. Detta måste göra ett förvillande
intryck på den svenska opinionen,
som ju inte i högre grad är van att
diskutera utrikespolitiska problem. Jag
tror, att om vi skola kunna få en livlig
och saklig debatt i de utrikespolitiska
frågorna, så måste vi få en redogörelse
i förväg och inte under samma dag som
debatten äger ram.

I en obesvarad interpellation, som jag
framställde förra året, tillät jag mig att
rikta uppmärksamheten på den behandling,
som svenska medborgare utsatts för
i Polen. Vi ha inte fått någon redogörelse
härför. Men jag vill påpeka, att
det alltjämt inträffar att svenska medborgare
häktas i Polen på grunder, som
synas ytterst egendomliga. Det vore
önskvärt att härvidlag få en redogörelse,
så att man kunde bedöma dessa
förhållanden riktigt.

Eftersom kommunisterna i sina inlägg
under gårdagens debatt som alltid påstodo
sig vara sådana frihetsvänner vill
jag rikta den frågan till kommunistledaren:
Anser herr Hagberg i Luleå att det
är lämpligt, att svenska medborgare skri -

va till den ryska radion och säga, att
Sveriges folk i stor utsträckning är besjälat
av krigshysteri och att våra förberedelser
för att skapa ett starkt neutralitetsvärn
äro krigsförberedelser? De
radioutsändningar om svenska förhållanden,
som på senaste tiden förekommit
i den ryska radion, äro ett hot
mot alla sanningsbegrepp. Om kommunistpartiet,
som det säger, vill vara ett
svenskt parti, så skulle det med de intima
relationer, som det har med Ryssland,
kunna säga till de ryska makthavarna,
att dessa skildringar av Sverige
inte äro annat än en förvanskning av
sanningen, en förvanskning som inte
kan tjäna svenska intressen. Och vilka
intressen tjäna dessa utsändningar möjligen
då?

Vidare anförde:

Herr WEDÉN (kort genmäle): Herr
talman! Jag skulle inte ha begärt denna
replik, om det inte vore därför att jag
önskade att i någon mån avbalansera det
anförande, som herr Braconier nyss höll
i vad det gällde de angrepp, som han
ansåg att högern varit utsatt för.

Jag vill bara erinra om — och det
torde kammarens ledamöter ha full
klarhet i — att efter det förslag om en
konjunkturvinstbeskattning, som folkpartiet
framförde, så inriktades i väsentlig
mån högerpartiets polemik mot
oss och mot detta förslag. Jag har inte
en sådan läggning, att jag samlar på
mer eller mindre ofördelaktiga omdömen
och lägger dem särskilt hårt på
hjärtat. Men jag kan försäkra herr Braconier,
att om jag skulle ha gjort detta
och om en del andra personer inom
folkpartiet skulle ha förfarit på samma
sätt, då skulle vi ha varit i stånd att
presentera en lista över omdömen från
högerhåll om folkpartiet, som sannerligen
inte hade gått av för hackor.

Denna högerns polemik har jag besvarat
i en artikel, en uppriktig och
bestämd artikel. Jag skall gärna medge

Lördagen den 19 januari 1952.

Nr 2. 137

Vid remiss av statsverkspropositionen in. m.

att man naturligtvis, som herr Braconier
sade, kan diskutera hur långt beskattningen
av företag och andra skatteobjekt
skall sträcka sig. Jag är väl
medveten om att högern ofta säger, och
naturligtvis också principiellt menar
det, att den med sin politik syftar till
trygghet för de breda lagren och rättvisa,
när det gäller framstegens fördelning
på olika folkgrupper osv. Vad jag
beklagade i min artikel var att högern
i detta konkreta fall inte har funnit sig
kunna gå samma väg som folkpartiet
och samma väg som den konservativa
meningsriktningen i England har gått.
Jag sade, att om högern hade gått samma
väg som vi, så hade möjligheter,
som icke tidigare funnits, till en konsolidering
av den anti-socialistiska fronten
kunnat uppstå.

• När det gäller vad herr Braconier
kallade mina anklagelser mot högern
för materialism, vill jag påpeka, att
han måste ha missuppfattat mitt anförande
i går. Jag utgick nämligen inte
ifrån att högerns ståndpunkt i konjunkturvinstskattefrågan
i och för sig skulle
vara ett tecken på något slags materialistisk
inställning. Jag sade att det var
högerns sätt att i sin polemik tillskriva
oss taktiska bevekelsegrunder, som gav
mig intryck av att grupp- och intressehänsyn
varit vägledande för högern.

Herr BRACONIER (kort genmäle):
Herr talman! Jag stödde mig i mitt angrepp
mot herr Wedén inte endast på
lians anförande i går utan också på hans
artiklar i Expressen, där han använt uttryckssätt,
som innebära att han anklagar
den svenska högern för materialism, därför
att han inte kan acceptera den
uppfattning som vi ha i vissa frågor.
Dessa beskyllningar från herr Wc de ris
sida anser jag innebära en sänkning av
den politiska debattens nivå. För min
del har jag aldrig riktat något personligt
nedsättande angrepp mot någon
svensk politisk person i något enda valtal.
Jag anser det felaktigt att man un -

der en debatt undviker sakskäl och i
stället försöker att genom nedsättande
uttryck få ett annat parti att framstå i
en mindervärdig'' dager, därför att man
inte kan acceptera andras uppfattning.
Jag vill i detta sammanhang erinra om
den polemik som förts mellan Karlstadstidningen
— vars chefredaktör ju
är ledamot av denna kammare — och
Dagens Nyheter, där det framgår, att
det inom folkpartiet finns skilda meningar
i betydelsefulla frågor. Skulle
det från folkpartiets sida kunna sägas
att högern är materialistisk och krass
därför att den har en annan uppfattning
än folkpartiet i vissa frågor, då
kunde man lika väl rikta denna anklagelse
från folkpartiets sida också mot
den lysande publicisten Torgny Segerstedt,
eftersom han i en rad frågor stod
på samma linje som högern.

Herr NILSSON i Svalöv: Herr talman!
Vid 1950 års riksdag beslutades en höjning
av de kommunala ortsavdragen.
De flesta i denna kammare voro nog
eniga om att en sådan höjning var väl
motiverad och behövlig. Från högerhåll
framförde vi emellertid kravet på
att ortsavdragsreformen borde genomföras
på ett sådant sätt, att den icke
kom att medföra en övervältring av
skattebördorna på fastighetsägarna,
vilket vi ansågo skulle bli följden av
beslutet. Det har också nu, när storlcommunerna
gjort upp sitt första statförslag,
visat sig att vi hade rätt i denna
sak. Många fastighetsägare komma
att få sina fastighetsskatter väsentligt
höjda från och med i år. När det nu
från finansdepartementet varslas om
en ytterligare höjning av de kommunala
ortsavdragen, vilket i och för sig
är motiverat då penningvärdet icke har
kunnat bevaras under 1951, måste detta
emellertid betyda en ytterligare ökning
av fastighetsskatterna såvida icke en
mycket kraftig ökning sker av underlaget
för den kommunala inkomstskatten.

138 Nr 2.

Lördagen den 19 januari 1952.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

Även den kraftiga höjningen av taxeringsvärdet
på bostads- och jordbruksfastigheter,
som kommer att bli följden
av den nu pågående allmänna fastighetstaxeringen,
kommer att medföra
en ökning av fastighetsskatterna och en
övervältring av den kommunala skattebördan
på fastighetsägarna. Inom högern
äro vi av den bestämda uppfattningen,
att fastighetsskatten bör slopas.
Fastighetsägarna böra i vår tid
icke vara garanter för kommunernas
skatteintäkter. Behövs en sådan garanti
bör den lämnas av staten via den kommunala
skatteutjämningen. Från högerhåll
har också gång efter annan framförts
kravet om fastighetsskattens slopande.
Saken ligger också nu under
utredning, men med den erfarenhet
som vi i regel ha om tiden för utredningar
kunna vi nu tyvärr icke hoppas
på ett förslag om fastighetsskattens
slopande till denna riksdag, såvida inte
den nye regeringsbrodern härvidlag
kan påskynda utredningen. Problemet
om fastighetsskatten måste nog angripas
på annat sätt.

Själv har jag därför tillsammans med
en del partivänner i en motion föreslagit,
att repartitionstalet fr. o. m. den
1 januari 1952 måtte sänkas från 5 till
3. Det är min stora förhoppning att
denna framställning kan vinna gehör
även i de båda regeringspartierna. Sänkes
repartitionstalet från 5 till 3 kommer
fastighetsskatten för t. ex. en egnahemsägare
eller jordbrukare icke att
öka av den anledningen att taxeringsvärdet
höjes med 60—70 procent. Kvar
står emellertid att den i en del fall
kommer att öka om de kommunala
ortsavdragen ytterligare höjas. Det är
därför som jag vädjar till finansministern
— han är visserligen inte här nu
— att han vid utformningen av ett
eventuellt förslag ser till, att höjningen
kommer till stånd utan att en ytterligare
övervältring av den kommunala
skattebördan på fastighetsägarna kommer
att ske.

Under de få år som jag arbetat här
i riksdagen är det bl. a. en fråga som
legat mig särskilt varmt om hjärtat,
nämligen frågan om dyrortsgrupperingens
vara eller icke vara. Mer än en
gång har jag härvidlag hävdat, att jag
anser att dvrortsgrupperingen bör slopas
eller åtminstone inledningsvis på
ett eller annat sätt reformeras. Första
steget kunde härvidlag vara att slopa
lägsta dyrorten. Enligt min åsikt är
det för landsbygdsborna, framför allt
i södra Sverige, ett oeftergivligt krav
att så sker snarast möjligt. Även här
ligger saken under utredning, men när
denna blir klar veta vi inte och till
vilket resultat den leder veta vi inte
heller. Då kravet på en justering av
dvrortsgrupperingen såvitt jag kunnat
förstå även legat bondeförbundet varmt
om hjärtat hade jag nu hoppats, att vi
från regeringshåll —- dit vi ju numera
även räkna bondeförbundet — skulle
ha fått signal om ett förslag om denna
fråga till årets riksdag. Det är säkerligen
icke bara jag som väntat på detta,
utan många tjänstemän, lärare, m. fl.
ute i sydsvenska landsorten och mindre
landsbygdssamhällen ha också väntat
härpå. Jag skall inte här vid detta
tillfälle åter taga fram exempel på hur
orättvist det är att en posttjänsteman,
en folkskollärare, en kommunsköterska
o. s. v. skall uppbära mindre lön och
ha lägre statliga och kommunala ortsavdrag
än kolleger i intilliggande mindre
städer och större landsbygdssamhällen,
där kostnaderna i sin helhet för behovstäckningen
icke äro större än på
de förstnämnda platserna — åtminstone
inte om samma levnadsstandard
skall hållas. Jag skall inte heller här
på nytt taga fram exempel till bevis
för vilket besvär och vilken irritation
det vållar, att olika kommundelar i och
med kommunsammanslagningen blivit
placerade i olika dyrortsgrupper. Var
och en kan nog lätt förstå hur det
exempelvis känns för en lärarinna, som
har sitt verksamhetsfält i en skola på

Lördagen den 19 januari 1952.

Nr 2. 139

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

rena landsbygden med långa avstånd
till affärer, föreläsningsplatser och dylikt,
då hon lyfter en lägre månadslön
än sin kollega, som bor i kommunens
huvudort eller centrum. Hur sådana
orättvisor verka vid rekryteringen
av tjänster på landsbygden är lätt
att förstå. Det är säkerligen intet fel
att påstå att flykten från landsbygden,
framför allt av kvalificerat folk, inte
minst bottnar i dyrortssystemets orättvisor.

Ja, herr talman, med tanke på de
många talare, som ännu återstå, skall
jag inte längre gå in på detta problem.
Jag vill bara säga att jag hade väntat
mig en positiv insats av det nya regeringspartiet
redan i början av denna
riksdag då det gäller dyrortsgrupperingen.

Herr GUSTAFSSON i Borås: Herr
talman! Jag vet väl att det i alla sammanhang
är förknippat med ett stort
ansvar att uppta riksdagens tid och att
tala från denna plats. Jag skall åtminstone
akta mig för att upprepa vad som
sagts här förut i denna debatt.

Att riksdagens debatter —• och det
gäller inte minst remissdebatten — i
allra högsta grad domineras av de ekonomiska
spörsmålen är väl intet att
säga om. Så måste det ju vara. Men
ibland har man nog en känsla av att de
materiella synpunkterna så ha övertaget,
att vi glömma människan. Folkets
trevnad, lycka och trygghet för med
sig att de ekonomiska frågorna och de
sociala förhållandena måste komma i
blickpunkten. Prispolitik, kronvärde,
skatter, folkförsörjning och skyddet
mot yttre fiender höra ingalunda til!
småfrågorna. Ve den som inte ser om
sitt hus i den styrkeprövande dragkampen
folken emellan. Frågan om vad vi
skola äta och dricka och vad vi skola
kläda oss med spänner visserligen bara
över denna världen, men den är nog så
närgående för oss alla och om jag, herr

talman, dristar mig till att på några
minuter avvika något från den ekonomiska
linjen, så innebär det ingen
världsflykt. Det finns ingen anledning
att söka spela frigjorda från det materiella,
som vi varken äga eller kunna
äga. Men det är fara å färde om det
materiella tänkandet blir så dominerande,
att man har föga rum för annat,
om ha-mentalitcten isar ned all idealitet
eller om även denna blott användes
för vinnandet av timliga förmåner.

Om en sak äro vi alla överens: vi äro
tacksamma för att vi fritt få säga vår
mening om vad vi anse vara rätt eller
skevt. Inte alla folk ha den möjligheten
i dag. Där det för några år sedan fanns
en öppen och fri debatt, där har nu
tystnaden svept alla i sin mörka mantel.
Vi må vara på vår vakt och värna
oss mot alla diktaturtendenser med nivellering
av människovärdet där våldet
är legalt maktmedel för att nå såväl
politiska mål som andra.

Vi tveka inte att den demokratiska
styrelseformen är för oss den enda acceptabla.
Fn blick ut över världen säger
oss detta med all önskvärd tydlighet.
Därmed är ock vår utrikespolitiska
kurs given. Med demokrati mena vi väl
ett visst sätt att leva, som i sig inkluderar
rätt att i fria val säga ifrån hur
vi vilja ha det, respekt för fasta oundgängliga
normer och med allas lika rätt
och välfärd för ögonen. Jag vill se
statsverkspropositionen med dess rekordbudget
på cirka 7 miljarder som
ett försök, vilket tar sikte på att ge
stöd åt allt det som vi summariskt kalla
svenskt samhällsliv.

Hela den långa raden av problem som
beröras i statsverkspropositionens olika
huvudtitlar har väl som målsättning:
största möjliga trygghet och välfärd för
alla. Den är alltså ett uttryck för demokrati.
Jag har de här dagarna sysslat
med att läsa igenom andra, femte och
åttonde huvudtitlarna, och läsningen
har gett upphov till många tankar. Alla
dessa tre huvudtitlar syssla i mycket

140

Nr 2.

Lördagen den 19 januari 1952.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

hög grad med människan, men de äro
dock i hög grad kallt ekonomiska. Även
punkt C i åttonde huvudtiteln som bär
rubriken »Kyrkliga ändamål» företer
denna kyliga ekonomiska attityd, där
kyrkans statsinstitutionella sida dominerar.
Det skulle säkert inte ha uppfattats
som ett skönhetsfel i framställningen
om man hade skymtat, att statsmakterna
även hade ett ord med om relationerna
mellan de ekonomiska sammanhangen
och de etiska värdenormerna,
när det gäller att finna riktlinjerna
för en sund samhällsutveckling.

Min övertygelse är nu, att det finns
ett inre samband mellan kristen tro
och ett demokratiskt statsskick, enär
båda hävda individens frihet och personliga
ansvar. Jag är därför av den
övertygelsen att de demokratiska livsvärdena
inte i längden kunna leva lösskurna
från sin religiösa rot. De måste
ha en kristen förankring för att kunna
bestå inte minst i historiska oväderstider.
Doktor Alf Ahlberg säger i en av
sina skrifter: »Jag vet väl att jag skulle
bli utskrattad och betraktad som en
ohjälplig drömmare om jag inför en
samling realpolitiker skulle säga så här:
Mina herrar, ni tala om att värna om
demokratien, men denna förutsätter
tron på Gud och tron på det gudomliga
i människan. Jag är dock i allra högsta
grad övertygad om att jag med denna
sats skulle vara mer realpolitiker än
någon av dem alla.» Så långt dr Ahlberg,
som dock visst lär besitta en hel
del kulturella kvalifikationer. Samma
tankegångar möter man hos Thomas
Mann och Sir Stafford Cripps.

Jag tror att doktor Ahlberg har rätt.
Om demokratien, och det gäller alltså
även det svenska samhällsbyggandet,
intar en negativ hållning till kristendomen
så verkar den för sin egen ofärd.

Jag snuddade vid femte huvudtiteln.
Den berör även det vitala problem i
svenskt samhällsliv som ligger i ungdomsbrottsligheten,
ett problem, som
för närvarande nöter hårt på huden

över en samhällets pulsåder. Den ungdom
som kommit på sned och i konflikt
med lagen och som dömts till
ungdomsfängelse eller ungdomsvårdsskolor
är olycklig. Den är mer beklagansvärd
än klandervärd. De 950 unga
lagöverträdare som nu fylla våra 25
ungdomsvårdsskolor äro hemlösa —
ofta i dubbel mening — och framför
allt rotlösa. Få av dessa människor ha
vuxit upp i hem, där kärlekens och
förståelsens skyddande värme mött dem
och därmed skapat hos dem en positiv
inställning till vårt samhälle. Vid en
inspektion som första lagutskottet gjorde
på en dylik anstalt verkställde en
av utskottets medlemmar en närmare
granskning av journalen, och det visade
sig, att alla internerna — utom en —
voro från hem där spriten i större eller
mindre grad influerat hemlivet. Den
ungdom, som i vår komplicerade tillvaro
växer upp utan en stark och varm
hands skyddande ledning i hemmet,
bär lätt att komma på villospår. Det är
inte de kristna hemmen som äro groningsgrunden
till fängelsernas och ungdomsvårdsanstalternas
klientel, och det
är inte den ungdom som accepterat en
kristen livslinje som bereder fångvården
och de sociala myndigheterna de
stora bekymren.

Då vi alltmer bygga ut socialvården
och skolan skall ge alltmer ökade kunskaper
så är det ännu mer viktigt att
vi få fram en medborgarfostran, som
skapar solidaritet hos alla, där man inser
att rättigheter och skyldigheter gå
in i varandra som två knäppta händer.
Vem skall ge denna fostran från början
om inte just hemmet! Jag känner
inte den 19-årige Wilborgs uppväxt,
men jag har svårt att tro att denne yngling
skulle ha kunnat för en vinst av
13 kronor mörda en människa, som nu
skedde i det sista taximordet — det
12 :e på 25 år •— om han hade vuxit
upp i ett hem, där han från början
hade fått lära sig respekt för människovärdet
och där tio Guds bud äro

Lördagen den 19 januari 1952.

Nr 2. 141

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

till för ait efterlevas och inte ha -—
som många tycks mena — enbart museal
karaktär eller på sin höjd litterärt
kuriositetsvärde. Brott får och kan
icke ursäktas med hänvisning till fattiga
och otrivsamma förhållanden —■
ursäktar man och slätar över så är
rättsmedvetandet på glid, skrev Aftontidningen
för några dagar sedan. Men
lika starkt bör det sägas, att om inte
hem och samhälle ge några fasta livsnormer
åt ungdomen, så får man räkna
med förfall. Man förstår allmänhetens
reaktion när sådana händelser som
den i Eksjö inträffa, men något av
skymning känner man när insändare i
tidningarna med denna händelse som
utgångspunkt yrka på införande av
dödsstraffet.

Till detta vill jag även, herr talman,
foga önskvärdheten av att pressen ådagalade
en större lust till exakthet. Den
kväll, då enligt ett uppmärksammat
reportage Långanäs-eleverna skulle ha
varit i staden för att söka »befria» volontären,
fanns ingen av dem i staden.
Men reportaget lästes och vann tilltro.
Då tidningarna sjunga ut med sanningen
äro de till välsignelse, ljuga de eller
handskas vårdslöst med sanningen är
de till ... ja till något annat.

Innan man fäller domen över den
moderna fångvården och behandlingen
av unga brottslingar borde denna ha
beretts tillfälle att visa, vad den kan
åstadkomma under de betingelser, som
projekterats i samband med dess genomförande.
Så har inte skett. Differentieringen
av klientelet är en omöjlighet
med nuvarande lokalutrymmen,
skyddskonsulentorganisationen behövde
utökas, övervakarinstitutionen bli
bättre bl. a. genom att större ekonomiska
bidrag stode till förfogande. Allt
detta väntar på sin lösning, och mig
skulle det ha glatt om regeringen redan
i årets statsverksproposition gått in
för krafttag.

Herr talman! Jag är fnl 11 införstådd
med att vi behöva krafttag för att licjda

inflationen och återställa ett fast penningvärde,
men jag är lika fast övertygad
om att en etisk livsuppfattning och
ett sant och sunt kristet förhållningssätt
även ha en utomordentlig betydelse
för samhällsekonomien och för den
materiella försörjningen.

Försvarshuvudtiteln är den näst största
i budgeten och slutar på 1,5 miljard,
som skall gå till upprustning av vårt
lands försvar. Det torde vara nödvändigt,
men jag dristar mig att säga utan
att anlägga en skämtsam attityd, att
den moraliska upprustningen är inte
mindre viktig. Jag har pekat på ungdomsbrottsligheten
och kunde fortsätta
med alkoholismen och det tilltagande
ungdomssuperiet, de många skilsmässorna,
aborterna, mordfrekvensen, sexuell
förvildning, skattefusk och åsidosättande
av vanlig svensk hederlighet
i affärer etc., och jag vet väl att riksdagen
kan inte göra annat än anslå
medel till bekämpande av det man anser
skadligt. Men jag vill ändå ha sagt
att ned till rötterna nå vi inte med
detta.

Jag skulle till detta vilja foga ett ord
av Eisenhower, en man som torde ha
en smula perspektiv på händelserna
ute i världen just nu. Han säger: »Om
den militära upprustningen i Europa
icke samtidigt får följas av en moralisk
upprustning är den inte mycket
värd.» Detta torde gälla även vårt
land.

Visst är man tacksam för att nykterhetsanslaget
höjts med 65 000 kronor
men det ger inga möjligheter till ökad
aktivitet, utan är ju blott en höjning
som motsvarar en 15-procentig ökning
som dyrtidskompensation. Skolöverstyrelsen
ser läget på nykterhetsfronten
som synnerligen allvarligt och har
föreslagit en höjning, som går upp till
924 000 kronor, för en effektivisering
av nykterhetsundervisningen och upplysningen.
Hela anslaget på 489 000
kronor är dock ganska blygsamt om
man ställer det i relation till de 705

142

Nr 2.

Lördagen den 19 januari 1952.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

miljoner kronor, som staten hade i
skatteinkomster från rusdryckshanteringen
år 1950. Utan att söka rulla upp
det stora frågekomplex, som hör samman
med sprithanteringen, tror jag att
det även hade varit sund ekonomi om
man kommit litet närmare den siffra,
som skolöverstyrelsen föreslagit.

I samband med frågan om anslag
kan jag inte neka mig nöjet att till
statsrådet och chefen för socialdepartementet
överräcka en liten blomma.
Jag gör det ärligt och av fullaste
hjärta. Frälsningsarmén har tre flickhem
i Göteborg, Stockholm och Malmö.
Hemmet i Göteborg har under året
lagts om och blivit självunderhållande.
Armén har hemställt att anslaget på
3 000 kronor skulle utgå till de två
andra. Statskontoret ville pruta på
pengarna, men det ville inte chefen för
vårt dyraste departement gå med på.
Han säger: »Ehuru Frälsningsarméns
flickhem i Göteborg inte längre är i
behov av statsbidrag, anser jag dock
att bidraget bör uppföras till oförändrat
belopp. Statsbidraget å 3 000 kronor
torde få fördelas på de båda återstående
hemmen.» Ehuru jag inte tillhör
Frälsningsarmén ber jag att vid
detta tillfälle få tacka chefen för socialdepartementet
för denna sak.

Jag skulle, herr talman, ha glatt mig
ännu mera, om man kunnat visa litet
större förståelse och tillmötesgående
även mot de 800 000 folkpensionärer,
som nu fått det sorgens bud att det
inte blir något högre dyrtidstillägg de
närmaste tre månaderna. Mig synes att
det hade varit rimligt att folkpensionärerna
fått detta högre tillägg, men
jag skall inte närmare ingå på den
saken.

Förra årets riksdag antog vad herr
justitieministern kallade Sveriges första
religionsfrihetslag. Vi som ivrat för
denna lag tro att den skall öka respekten
för sann kristen tro och öka respekten
för kristendomen. Vakthållningen
kring de kristna värdena blir här -

efter inte mindre. Jag ser i den nya lagen
ett instrument till ett personligt
ställningstagande inför det som alltid
måste vara det mest personliga av allt:
tro på Gud. Den nya lagen ger åt oss
frikyrkliga vissa rättigheter men även
förpliktelser. Lagen kan sägas vara ett
visst erkännande åt de fria samfundens
existensberättigande och en uppskattning
av det frivillighetens arbete på
kristlig grund som länge bedrivits i
detta land.

I samband med detta vill jag erinra
om en sak. Den byggnadskvot som tilldelats
för kyrkliga ändamål har varit
så blygsam att man nästan blygs att tala
om det, d. v. s. 5 miljoner kronor. Av
dessa har till förra året blott en halv
miljon gått till de fria samfunden, plus
vissa lättnader för smärre reparationer.
Under krigstiden användes ofta frikyrkolokalerna
till militära ändamål,
men jag avstår från alla kommentarer
till detta förhållande. Nu visa församlingarna
sin solidaritet mot samhället
genom att låta vissa lokaliteter stå till
skolans disposition. Jag har tyvärr
ingen statistik på detta att delge kammaren
i dag men kan försäkra, att detta
är rätt vanligt ute i landet. Jag vet väl
att skolöverstyrelsen annonserar en
brist på 4 000 lärosalar, och denna brist
kommer att öka kanske till det dubbla
1957. Detta är ett ytterst allvarligt problem,
men det kan dock inte skjuta alla
andra åt sidan. Frikyrkolokalerna byggdes
för 50—100 år sedan och äro nu i
sådant skick, att de ej kunna repareras
utan måste byggas om eller nybyggas.
De gamla svara inte tillnärmelsevis mot
tidens krav. En noggrann undersökning
för ett par år sedan visade att ett primärbehov
förelåg för nybyggnader på
cirka 30 miljoner kronor. Städer och
samhällen ha vuxit, och i samband med
stadsplaneringar ha även på en del håll
kyrkolokaler måst rivas eller flyttas.
Vid sådana tillfällen har det inträffat
att församlingarna måst avstå sina lokaler
men inte fått tillstånd att bygga

Lördagen den 19 januari 1952.

Nr 2. 143

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

nytt genast, och under åren har penningvärdeförsämringen
minskat köpeskillingen
så att man här kan tala om
verklig utarmning — det gäller för övrigt
även fonder av skilda slag. Pengar
som samlats in under de sista tio åren
och fonderats till kyrkobyggen stå väl
ännu kvar, men vad är deras värde nu?
Jag hör inte till dem som tycka om
gnäll, men nog känns det harmligt att
se hur hus förfalla i väntan på en bättre
tingens ordning.

Jag är något bekant med engelska
förhållanden. I det totalt sönderbombade
East-End i London fortgår återuppbyggnaden
intensivt. Vid arkitektutställningen
i somras i samband med
Festival of Britain visade man hur det
framtida östra London skulle se ut.
Då man besåg de nya kvarteren voro
myndigheterna angelägna om att även
visa den nybyggda Trinity Church, en
frikyrka bombad under kriget men nu
återuppbyggd för 80 000 pund, där staten
bidragit med 60 000 som krigsskadeersättning.
Bara under den gångna sommaren
har ett tiotal nybyggda eller totalrestaurerade
kyrkor invigts.

De svenska myndigheterna synas inte
gärna vilja vara med om att ställa kyrkan
mitt i byn. Jag har mig bekant att
vid planeringen av ett nytt bostadsområde
i huvudstaden med plats för flera
tiotal tusen invånare, hade arkitekterna
lagt in allt som anses höra till gemensamma
anordningar: lekplatser för barn,
tvättanläggningar och sömnadscentraler,
restauranger och biografer m. m., men
någon plats för eu kyrka hade ingen
tänkt på.

Jag vill livligt hoppas på att man för
framtiden vid planering av samhällena
bättre än hittills skett tillgodoser den
kristna verksamhetens tomtbehov. Jag
kan gott hålla med Harry Blomberg när
han litet tillspetsat säger: »Det är möjligt
att Kristus inte alltid hinner att
besöka den utlysta andaktsstunden. Han
kanske måste vara med på ett sammanträde
diir man planerar bättre bostäder

för de fattiga.» Dessa sociala aspekter
ha mitt fulla gillande, men jag tror även
att man här kan tillämpa ordet att det
ena skall man göra och det andra icke
låta. Därmed skall jag hoppa över åtskilliga
saker som jag tänkte säga i
detta sammanhang, ty tiden har gått.

En ledamot av denna kammare yttrade
för ett par år sedan i en debatt:
»All erfarenhet säger oss att samhällssolidariteten
har gynnsamma växtbetingelser
på kristendomens mark. Medborgarandan
är den kristna människosynens
kanske främsta frukt. Sann och
personligt omfattad kristendom som inspirationsfaktor
skapar respekt för
människovärdet och medborgerligt ansvar
och är alltså även ur samhällets
och samhällsekonomisk synpunkt av
största vikt.» Jag tror att detta är riktigt.

Riksdagen har att behandla alla de
frågor som statsverkspropositionen griper
om och många andra. Kanske det
dock till sist, herr talman, är som Hans
Majestät Konungen slöt sitt trontal med
vid denna riksdags öppnande — som
låg på kammarens bord i går — att
Guds välsignelse över arbetet är en faktor
att räkna med. När jag här har velat
hävda en sund och levande kristendom
som en livsfaktor i vårt folks liv,
vilken kyrka eller vilket samfund den
än representeras av, så har jag ej därmed
velat presentera någon självförhävelse.
Jag har mött många människor
som stått kristen tro nära och många
människor som stått kristen tro fjärran,
vilkas liv och gärning ha min högsta
aktning. Men även om det bör erkännas,
för att tala i bild, att mycket gott
kommit från både Aten och Rom, tror
jag likväl att de starkaste andliga hälsokrafter
kommit in i folkens liv från
Bctlehem och Jerusalem genom evangeliets
budskap. Jag har känt det, herr
talman, som en bjudande plikt att framföra
även dessa synpunkter i årets remissdebatt,
den första remissdebatt som
jag har yttrat mig i.

144

Nr 2.

Lördagen den 19 januari 1952.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

I detta anförande instämde herr Utbult.

Herr HENRIKSSON: Herr talman!

Sedan vi hade höstens ekonomiska debatter
har det inte skett några stora
förändringar. Regeringens program för
den ekonomiska politiken under den
närmaste framtiden är oförändrad. Oppositionspartiernas
allmänna negativa
inställning är också oförändrad. Det
som har skett är emellertid att vi ha fått
ett bokslut över 1951, ett bokslut som
i många avseenden visar ett otillfredsställande
resultat. Vi kunna nu konstatera,
som också flera talare gjorde under
gårdagen, att levnadskostnaderna
ökat med omkring 20 procent under
1951. Finansministern analyserade och
framhöll de orsaker, som ha gjort att
levnadskostnaderna kommit att bli så
stora, och det finns ingen anledning att
polemisera gent emot den analyseringen.
Vi känna alla väl till innerst inne,
att huvuddelen av levnadskostnadsökningen
har berott på orsaker, över vilka
våra möjligheter att råda ha varit ytterst
små.

Det bokslut, som vi nu ha, visar emellertid
inte bara på dessa stora levnadskostnadsökningar,
utan det utvisar också
att det under 1951 har förekommit
en inkomstomfördelning av betydande
storleksordning, en inkomstökning, som
ur mina och jag förmodar ur många
andras synpunkt är en omfördelning åt
fel håll.

Man kan visserligen konstatera, att
det finns stora löntagargrupper, som ha
erhållit full kompensation för de levnadskostnadsökningar,
som ha inträffat,
men faktum kvarstår ändå att löntagarnas
totala andel i den samlade produktionen
under 1951 har sjunkit med
omkring 3 procent. Denna omfördelning
av inkomsterna har, på grund av
att en del av löntagargrupperna genom
löneglidningar kunnat få full kompensation,
i första hand drabbat grupper,
som ha fasta löner. Till de grupperna

höra bland andra statens egna anställda,
som tillhöra dem som ha blivit lidande
av den ofördelaktiga utvecklingen
under 1951.

Då frågar man sig: Kan någonting
göras åt det som nu har skett? Kan man
åstadkomma någon förändring i den inkomstfördelning,
som ägt rum under
det gångna året? Kan man göra det så
att det får retroaktiv verkan? Det är
uppenbart att där äro möjligheterna ytterst
begränsade. Det som kan finnas
är en konjunkturbeskattning, och jag
skall återkomma till den senare.

När man nu fått en sådan inkomstfördelning
som jag nämnde, är det uppenbart
att det uppstår missnöje i vida
kretsar. Folkpartiet och högern ha på
olika sätt inverkat för att fånga in detta
missnöje. Jag skulle då vilja ställa den
frågan: På vad sätt skulle folkpartiet
och högern ha kunnat åstadkomma något
annat resultat än det som nu har
framträtt? Har högern eller folkpartiet
vid något tillfälle fört fram förslag, som
med samma reella inkomsttillskott för
vårt land skulle medfört en ur löntagarsynpunkt
bättre fördelning? De alternativ,
som man har haft när det gällt
den ekonomiska politiken från de borgerliga
oppositionspartiernas sida, visa
väl att om majoriteten inte hade funnits
där den nu finns, så skulle vi ha
fått en ännu värre inflation än den vi
råkat ut för. Vi skulle ha fått det därför
att man velat gå fram med ökade utgifter
och minskade inkomster och med
de andra åtgärder, som ha föreslagits.
Vi skulle väl då också ha kommit i ett
ännu ofördelaktigare läge för löntagarna
än det som uppstått under det
gångna året.

Herr Ohlin framhöll i gårdagens debatt,
att löntagarna ha förlorat förtroendet
för regeringspolitiken och att det
slculie komma till uttryck genom de förslag,
som nu äro framlagda till årets
lönerörelse. Jag skall inte göra något
lika bestämt uttalande som herr Ohlin
gjorde på den punkten. Det är naturligt

Lördagen den 19 januari 1952.

Nr 2.

145

att det finns missnöje, men allt iir relativt.
Vad jag emellertid vill göra är ett
bestämt uttalande om att i den mån det
finns missnöje bland löntagarna med
regeringens politik, så skall inte folkpartiet
tolka det så att man skulle hysa
större förtroende för de synpunkter,
som framförts ifrån folkpartiets sida.
Folkpartisterna, som då och då äro väl
underrättade, känna säkert till de siffror,
som framkommit genom de senaste
gallupundersökningarna. Jag tror inte
att man ur dem kan utläsa någonting
som skulle tala för ett ökat förtroende
för folkpartiets politik. Det är väl snarare
så att det går nedåt, och man kan
väl få lov att hysa en förhoppning om
att detta skall fortsätta. Jag tror det
skulle vara till gagn för utvecklingen
i detta land.

När vi nu konstatera, att det inte
blivit så bra under 1951 som vi skulle
velat, komma vi till nästa spörsmål: Hur
kommer utvecklingen att te sig under
1952? Kommer inflationen att fortsätta,
eller kunna vi under detta år räkna
med stabilitet? Ingen törs väl i nuvarande
läge ge något svar på den frågan.
Vi veta inte ännu hur lönerörelserna
komma att utfalla. Det man vet
är att det finns betydande krav på löneförbättringar.
Det är klart att löntagarna
inte kunna nöja sig med att den
inkomstfördelning, som ägt rum under
förra året, alltjämt skall bestå, utan att
man nu hävdar att man vill ha andel
också i den produktionsökning, som
ägt rum under 1951 och likaså i den
produktionsökning, som kan förväntas
under 1952. Framför allt är det då de
grupper, som blivit missgynnade av utvecklingen,
som måste resonera på detta
sätt.

Jag kanske med ett litet exempel från
den grupp, som jag i fackligt avseende
företräder, får visa bur pass bekymmersamt
det kan vara för en del av löntagargrupperna.
Statstjänarna ha sedan
mitten av 1947 fått en lotal löneökning
på 19 procent. Det kanske kan läggas
10 — Andra kammarens protokoll 1952.

remiss av statsverkspropositionen m. m.

till 1 å 11/s procent därutöver, som
kommit i form av glidningar vid sidan
av tillägget. Levnadskostnaderna ha under
samma tid ökat med 30 procent.
Det betyder alltså att man i en tid av
relativt välstånd inte bara har gått miste
om andel i produktionsökningen för
denna grupp, utan man har också fått
vidkännas en nedgång i reallönerna.
Det är naturligt att detta inte kan fortbestå,
utan det måste rättas till vid de
förhandlingar, som inom en nära framtid
komma att föras mellan våra organisationer
och företrädare för regeringen.

Får jag i samband med dessa frågor
om avtalsrörelserna beröra ett spörsmål,
som herr Hagberg i Malmö väckte
i kammaren i går och som herr Ewerlöf
tog upp i första kammaren, när han
i samband med ett resonemang om
beskattningen framhöll, att det skulle
vara värdefullt att vid löneförhandlingarna
kunna framhålla, att det till nästa
år skulle inträda en sänkning i den direkta
beskattningen, så att man därigenom
skulle få en större förståelse för
den moderation, som är nödvändig. Jag
tror det är ett resonemang, som inte har
något samband med realiteter. Det är
klart att man i löntagarkretsar nu i
samband med årets lönerörelse har liten
anledning att syssla med hur skatterna
skola komma att bli 1953. Löntagarna
få ju i alla fall inte någon
större behållning under detta år, och
i den mån det kan inträffa skattelättnader
till nästa år blir det en sak, som
man får ta hänsyn till vid de lönerörelser,
som kunna föras vid det tillfället.

Herr Hjalmarson tog upp en annan
fråga i samband med lönerörelserna och
nämnde, att vid de förhandlingar som
föras är det bara lönefrågorna som behandlas,
och det har inte någon betydelse
om man ifrån statens sida lämnar
försäkringar om att man skall åstadkomma
vissa ting, som kunna beröra
andra grupper. Det iir klart att del bara
är lönerna som diskuteras vid de dir
2.

146 Nr 2.

Lördagen den 19 januari 1952.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

rekta förhandlingarna, men bakom ligger
det ändå bedömningar av hur det
kan bli med inkomstförändringar för
andra grupper än löntagarna. Det är
inte alls oviktigt att veta om statsmakterna
komma att hålla en hård hand
över andra samhällsgrupper så att inte
dessa få möjlighet att på sätt som skett
under förra året våldsamt öka sina inkomster.
Detta gäller företagare, skogsägare
och jordbrukare och de övriga
kategorier vi ha i vårt samhälle.

Det som skedde under 1951 vilja vi
givetvis inte under några förhållanden
ha återupprepat. Det kan då sägas, att
riskerna nu inte äro så stora för att det
kommer att återupprepas. Konjunkturen
är på väg neråt, den är på vissa områden
inte så hög som under förra året,
och det kan hända att det sker en omsvängning
som gör att det inte blir
samma problem vi gå till mötes 1952
som dem vi sysslade med 1951.

Jag vill säga att man inte av detta
får förledas att slå sig till ro med vad
som har varit. Vi leva i en oviss värld.
Vi veta inte när det kan komma en ny
rusch, som på nytt kullkastar de beräkningar
och planer som äro uppgjorda.

I så fall löper man på nytt allvarliga
risker för att inte kunna göra det som
skall göras, emedan konjunkturen nått
kulmen och är på väg tillbaka. Det finns
inte tillräckliga krafter för att man skall
kunna gripa in och rätta till förhållandet
retroaktivt.

Jag vill därför uttala två önskemål.
Det ena är att man nu gör upp ett politiskt
program, gärna med ledning av
det långtidsprogram som nu har lagts
fram, med en plan över de olika utgifter
som man räknar med att få utrymme
för. Det andra önskemålet, som är
mera väsentligt, är att man med hänsyn
till vad som har skett skall se till att
det vidtas sådana åtgärder att statsmakterna
ha möjlighet att, om det gångna
årets utveckling någon gång i framtiden
återupprepas, handla snabbt för att

undvika alla de svårigheter som följa
med en sådan ojämn utveckling som vi
hade under föregående år. Detta kan,
såvitt jag förstår, inte ske med mindre
än att man i större utsträckning än som
skett vid detta tillfälle använder den
makt som staten ändock har till att ingripa
i den fria företagsamheten hårdare
än man nu har gjort.

Sedan är det ytterligare två saker
som jag skulle vilja beröra kort och
som vi komma tillbaka till vid ett senare
tillfälle. Den ena gäller konjunkturbeskattningen.
Det har nu lagts fram
ett förslag som enligt min mening är i
underkant. Det får göras avdrag åt olika
håll så att den summa som kvarstår blir
avsevärt mindre än den vinst som har
framkommit. Därtill kommer att det
har satts en gräns under vilken skatt
över huvud taget inte skall utgå, och
den gränsen ligger så högt att man väl
kan räkna med att en stor del av de
övervinster som ha förekommit under
det gångna året inte komma att drabbas
av någon extra beskattning.

Men även om detta förslag är ett förslag
i underkant, är det uppenbart att
det skulle vara alldeles meningslöst att
följa den folkpartiets linje som herr
Ohlin i går drog upp. Det skulle enligt
den finnas ännu mera långtgående möjligheter
att ta undan vinster, och därtill
kommer att förslaget bara gäller de
vinster som kunna komma att uppstå
under innevarande år och om vilka
man inte vet någonting, vare sig angående
förekomst eller storlek. Jag tror
därför att herr Ohlin inte behövde ha
lagt ned så stor energi i sitt anförande
i går på att för högern förklara, att
folkpartiet inte har radikaliserats. I
varje fall bland löntagarna är man nog
på det klara med att den radikalisering
som folkpartiet genomgick var mycket
kortvarig. Den varade en vecka på hösten
och har sedan fortsatt litet i en del
stockholmstidningar, men något allvarligt
hot mot det borgerliga samhället

Lördagen den 19 januari 1952.

Nr 2.

147

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

lär inte folkpartiets politik vara sådan
den framträder i alternativet till konjunkturbeskattningen.

Jag kommer så till den sista frågan
och vill säga några ord om de allmänna
skatterna. Jag har deltagit i 1949 års
skatteutredning och har fortfarande
den uppfattningen, att det i hög grad
är önskvärt att det åstadkommes en
skattelättnad och att det sker så fort
som möjligt. Är det så att det inte finns
förutsättningar att genomföra detta
skatteförslag i sin helhet nu eller längre
fram, beroende på att statens medel inte
räcka till — vi få räkna med betydande
utgifter för höjning av statstjänarnas
löner, och det kan väl inte vara så att
folkpartiet anser att man skall minska
de utgifterna för att i stället genomföra
skattelättnader — är det enligt min mening
mest angeläget att inkomstskatten
sänkes för fysiska personer. Däremot
betraktar jag det som mindre angeläget
att genomföra skattelättnader på
förmögenheter eller förändra på sätt
kommittén har föreslagit de bestämmelser
som gälla kvarlåtenskapsskatten.

Allra sist vill jag säga en sak i egenskap
av stockholmsrepresentant. Även
om nu staten skulle genomföra skattelättnader,
lär det för stockholmarnas
del bli till föga glädje så länge herrar
Bergvall och Yngve Larsson styra i
Stockholm, utan där kommer det att bli
en skattehöjning.

Herr statsrådet HJALMAR NILSON:
Herr talman! Jag har tagit till orda
emedan jag gärna skulle vilja tillrättalägga
ett par uppgifter som under gårdagens
debatt lämnades av herr von
Seth. I sitt anförande sade herr von
Seth, att vad som åstadkommits i den
nya budgeten egentligen inte är någonting
annat än en förhöjning av anslagen
som motsvarar penningvärdets fall.
Herr von Seth menade att man kanske
hade haft eu viss förhoppning att vä -

garna skulle bli bättre men att man genom
att studera den nya budgeten bär
blivit tagen ur villfarelsen att vi ha
kommit in i en bättre tidsålder när det
gäller anslagen till våra vägar.

Jag vill på den punkten säga, att herr
von Seth torde ha misstagit sig grundligt
beträffande propositionens innehåll
och syfte när det gäller anslagen
för statliga väginvesteringar.

Vi ha ett anslag för statliga väginvesteringar
på 127 miljoner kronor enligt
beslut av 1951 års riksdag. I den proposition
som nu ligger före ha vi begärt
ett anslag för investeringar inom
medelsförbrukningsramen på 220 miljoner
kronor, varav 60 miljoner hänföra
sig till andra halvåret 1953. Detta
innebär bara att man har angett en
ram, som när det gäller andra halvåret
1953 kan ytterligare förskjutas bakåt i
tiden. Jag vågar därför säga att det är
möjligt att inom ramen för den budget
som är framlagd göra nära nog så stora
investeringar som vägmyndigheterna
kunna genomföra under nästa budgetår.
Påfyllnad av anslagen kan därefter ske
om så skulle behövas i samband med anslagsberäkningen
för budgetåret 1953/54.
Det finns alltså ingen grund för uppfattningen
att denna budget är snål gentemot
vägväsendet.

Bekymren komma inte att finnas på
det området. Det är inte rätt — jag hävdar
det bestämt — att säga, att förbättringarna
för vägväsendet ätas upp av
fördyringarna. Bekymren komma att
ligga på det planet, där det gäller att
skaffa arbetskraft. Och där blir det en
avvägning, som inte beror bara på möjligheterna
till ökade väginvesteringar.
Jag sade redan i höstas, att vid denna
avvägning får man lägga in sådana överväganden
som exempelvis om man genom
väganläggningar skall beröva jordbruket
vad som många anse vara dess
sista rester av arbetskraft. Man får överväga
om man skall avväga arbetskraften
så, att vägarbetet åtminstone under vissa

148

Nr 2.

Lördagen den 19 januari 1952.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

delar av året ter sig som en tilldragande
konkurrent till skogsavverkningarna,
som ju äro till största gagn för vår export
och vår ekonomi. Även om problemet
om import av utländsk arbetskraft,
som alltjämt överväges, skulle
kunna lösas, tror jag att problemet angående
en rimlig fördelning av arbetskraften
inom absolut nödvändiga näringar
blir ett större problem än frågan
om medelstillgången.

Efter de klagomål om vägarnas tillstånd,
som herr von Seth presenterade,
när han sade att ingen som nu färdas
på de svenska vägarna kan undgå att
fälla en hård dom över det synnerligen
dåliga skick vari vägarna nu befinna
sig, förklarade han att det inte uppstått
någon förbättring genom regeringskoalitionens
tillkomst. Jag vill beträffande
dessa ting först och främst säga, att jag
under denna höst och vinter rest ganska
mycket på de svenska vägarna och
att jag fått den uppfattningen, att vägarna
nu äro i betydligt bättre skick
än de voro under högsommaren, beroende
på att man lyckats bota största delen
av de brister som uppstått genom
tjällossningen. Ingen som vill vara rättvis
kan väl säga, att vägarna nu äro dåliga.
Det har gjorts mycket stora arbeten
på vägarna hittills, och jag vill gärna
härifrån uttala, att de önskemål i fråga
om vinterarbeten i största möjliga utsträckning,
som likaledes från denna
plats framförts, ha vägförvaltningarna
lojalt ställt sig till efterrättelse. Man har
redan kunnat se inte obetydliga spår av
den verksamheten.

Så till sist skulle jag vilja säga, att
om man väntat sig en genomgripande
förbättring av vägarna genom regeringskoalitionens
tillkomst är det kanske bäst
att vänta med att ha för högt ställda förhoppningar
tills de medel som utverkats
mera allmänt omsatts i vägarbeten. Jag
tror således att det inte finns någon
grund för mycket klandrande uttalanden
i vägfrågorna. Sådana bero mer eller
mindre på missförstånd. Jag har varit

angelägen att nu klargöra detta på det
att inte missförstånd av den art som
herr von Seth gjorde sig skyldig till i
fortsättningen skola behöva belasta denna
debatt, liksom inte heller sådana uttalanden
på grund av okunnighet från
kommande debattörers sida.

Herr JONSSON i Skedsbygd: Herr
talman! Det är givet att denna remissdebatt
i mycket stor utsträckning kommit
att röra sig om skatterna och möjligheterna
att åstadkomma en skattesänkning.
När man tar del av statsverkspropositionen
blir det ju int* enbart
glädjande att finna, att visserligen
ha inkomsterna stigit avsevärt, ja oanat
mycket vågar man väl säga, men att
enligt av finansministern gjorda beräkningar
denna inkomststegring till
större delen slukas av ökade utgifter.
Emellertid resulterar ju enligt de gjorda
beräkningarna det hela i att det blir
ett betydligt överskott, som statsrådet
helt reserverar för vissa andra ändamål
än skattesänkning, bl. a. för en
kommande höjning av statstjänstemännens
löner. Jag tror nog att man kan
säga, att det inte är så lätt för en lekman
att djupare tränga in i dessa problem,
när man inte har det underlag
som departementschefen naturligtvis
har, men jag vill framhålla som min
uppfattning, att denna budget är mycket
försiktigt beräknad. Jag tror också
att om finansministern velat vara en
smula mera generös, hade det nog kunnat
rent budgettekniskt visas, att det
varit möjligt att i nuvarande läge genomföra
en skattesänkning. Man ifrågasätter
om inte finansministern här har
beräknat inkomsterna ganska försiktigt
men däremot utgifterna kanske något
rundligare. Det är givet att frågan ställes
och har ställts: Om man nu vill
åstadkomma en skattesänkning, var
skall man då ta medel till denna?

Det är inte gott för en utomstående,
som inte har tagit del av de förbere -

Lördagen den 19 januari 1952.

Nr 2.

149

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

dande arbetena, att direkt peka på några
poster av avgörande betydelse. Men
faktum är, som jag tillåtit mig att här
vid flera tillfällen påpeka, att den utbyggnad
av vår statsapparat, som skett
genom inrättandet av en hel del nya
ämbetsverk och nya tjänster, slukat
ofantliga summor. Man borde kanske
undersöka om det inte kunde finnas
möjligheter att där beskära utgifterna
på vissa punkter. Statsrevisorerna ha
ju pekat på vissa saker, där man anser
att man skulle kunna klara sig med
mindre utgifter än vad som verkligen
har varit fallet.

Jag har förut påtalat den omfattande
arbetsförmedlingsorganisation vi ha i
en tid med överfull sysselsättning. När
man som jag inte under tio år lyckats
åstadkomma ett enda dagsverke genom
denna organisations förmedling kan
man ju ifrågasätta, huruvida det kan
vara nödvändigt att upprätthålla densamma
i den omfattning den för närvarande
har. Vi ha en massa kontrollorgan,
som skola kontrollera våra göranden
och låtanden. Jag skall inte här
undantaga våra egna jordbruksekonomiska
sammanslutningar, som nog också
de i vissa fall ha gått väl långt. Vid
det mejeri där jag har äran ha ledningen
kan det t. ex. inträffa, att man inte
mindre än tolv gånger om året får besök
av kontrollanter, som naturligtvis
ha sitt dagtraktamente och komma farande
i bil, varför en ganska avsevärd
ersättning utgår till dem.

Så förhåller det sig också på andra
områden. Jag skall bara ta ett litet
exempel. En stockholmspojke har i
flera år vistats hos sin morfar på landet.
Han har trivts gott där; han har
trivts som man säger som fisken i vattnet,
och han har haft den allra bästa
vård. Men det hindrar inte att det
måste kontrolleras, undersökas, huruvida
denne pojke bör få vara kvar i
detta hem, om det är sådant att han
kan vara kvar. Det kommer en konsulent,
som har sin fru med sig, i bil —

det kan ju vara nöjsamt med en resa
— och besöker vederbörande hem för
att undersöka om det är lämpligt för
pojken att vara där. Men det är inte
nog med detta, utan fjorton dagar därefter
kommer barnavårdsnämndens ordförande
också i bil till samma hem,
som ordföranden mycket väl känner
till och som han vet är lämpligt för
pojken att vistas i. Han säger: Min
plikt likmätigt måste jag resa upp och
se om hemmet är lämpligt för pojken.
Pojken var inte hemma utan ute med
arbetsfolket, men det spelade ingen
roll, förklarade vederbörande, att han
inte fick se pojken, ty han visste i alla
fall att denne hade det bra där. Sin
plikt likmätigt måste han emellertid
resa och avge rapport över förhållandena.
Ja, detta är bara några små, små
detaljer, men denna utbyggnad av samhällets
organ för kontroll- och konsulentverksamhet
och allt sådant, som
gjorts under de senaste åren, borde bli
föremål för en grundlig översyn. Det
är som man säger så, att många bäckar
små göra en stor å, och jag tror att man
så småningom skulle komma fram till
en icke föraktlig utgiftsminskning på
det hållet, om man kunde genomföra
en om jag så vågar säga förnuftig ordning
på området.

Man kan förvisso säga, att besvikelsen
över att finansministern nu inte
vill gå in för någon skattesänkning är
ganska stor hos breda lager ute i landet,
bland praktiskt taget alla skattedragare.
Det är väl inte tu tal om annat
än att man väntat sig en avsevärd
skattelindring i detta nu. Man måste
göra klart för sig, att när den nuvarande
skatteskalan bestämdes 1948, hade
vi ett helt annat penningvärde än nu
och att skatteskalan och de skattefria
avdragen bestämts att utgå med hänsyn
till då rådande penningvärde och
då i övrigt rådande förhållanden. Men
allt detta har ju avsevärt förändrats. Nu
har ju på grund av, om jag så vågar
säga, engångsinflationen och den allt -

150

Nr 2.

Lördagen den 19 januari 1952.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

jämt fortlöpande inflationen penningvärdet
fallit avsevärt. Detta har haft
till följd att de skatteskalor, som gjordes
upp 1948, ge en helt annan belastning
nu än vad de då gåvo. Redan när
dessa skatteskalor fastställdes ansågs
statsskatten vara så betungande, att
man inte gärna kunde tänka sig att under
normala förhållanden gå längre.
Jag skall här tillåta mig att ta ett par
exempel på hur skatterna verka i dag
jämfört med år 1948. Jag har därvid
räknat med ett penningvärdesfall sedan
1948 på 40 procent, och jag tror inte
att jag, oavsett vad statistiken härvidlag
kommer till, har räknat för högt.
Man kan ju tvista om huruvida 40 procent
är en riktig siffra eller inte. Jag
tog i alla fali den som utgångspunkt för
mitt resonemang, och jag har räknat
med förhållandena i högsta dyrortsgruppen
med 3 000 kronors skattefritt
avdrag. Proportionerna äro ju likartade
i de lägre dyrortsgrupperna.

Jag utgick då ifrån en inkomsttagare,
som 1948 hade en inkomst på 6 000
kronor. Det är kanske en smula lågt,
men måhända var det en normal inkomst
för en arbetare på den tiden.
Han hade ett beskattningsbart belopp
på 3 000 kronor. På denna inkomst erlade
han en skatt på 330 kronor. Antag
nu, att penningvärdet sedan dess
har fallit med 40 procent, och att vederbörande
har lyckats kompensera
denna penningvärdeförsämring med
ökade inkomster. Han har således återvunnit
dessa 40 procent, varför han i
dag har en beskattningsbar inkomst på
5 400 kronor. Vad får han då i skatt
efter nu gällande skatteskalor? Jo, på
denna inkomst får han en skatt på 694
kronor. Räknar man även här med
penningvärdeförsämringen, vilket man
bör göra, finner man att hans skatt enligt
1948 års penningvärde har stigit
från 330 till 417 kronor, således en ökning
med i runt tal 28 procent.

Jag skall ta ett annat exempel. Vi
anta, att en person år 1948 hade 9 000

kronor i inkomst och att han var bosatt
i samma dyrortsgrupp. Han erlade
då en årlig statsskatt på 790 kronor.
Om hans inkomst sedan dess genom
löneökning har kompenserats, så har
han i dag en inkomst på 12 600 kronor.
Hans skatt blir då 1 470 kronor, vilket
innebär en höjning med inte mindre
än 680 kronor. Om man även här reducerar
penningvärdet, vilket man bör
göra, med samma procenttal, visar det
sig att han har fått vidkännas en reell
skatteökning på 88 kronor jämfört med
1948. I det förra fallet höjdes skatten
från ungefär 5,5 procent till 8V3 procent
av inkomsten och i det senare fallet
från 8,7 till 11,6 procent av inkomsten.

Jag kan inte här underlåta att peka
på de siffror, som 1949 års skatteutredning
har räknat med. Utredningens tabeller
uppgjordes i början av 1951, och
man räknade då med en indexstegring
på 30 procent utan att därmed vilja
fastslå att stegringen var exakt denna.
Det visade sig då, att det sammanlagda
skattetrycket för en 2 000-kronors inkomsttagare
i ortsgrupp III hade ökat
med 28,2 procent. För en 3 000-kronors
inkomsttagare hade det ökat med 40,5
procent, för en löntagare med 4 000
kronors årlig inkomst 26,5 procent, och
för en inkomsttagare med 5 000 kronor
var höjningen 19 procent och så vidare.
Härtill kommer, att den reform som nu
genomförts rörande det kommunala
ortsavdraget kommer att i mycket stor
utsträckning höja skatterna, särskilt i
de kommuner där medelinkomsterna
ligga ganska lågt. Den höjning som
skett av det kommunala ortsavdraget
har ju mindre betydelse t. ex. i Stockholm,
där inkomsterna ligga högre, under
det att den har en alldeles avgörande
betydelse ute på landsbygden,
där medelinkomsterna ligga betydligt
lägre.

Men ännu mera markant blir denna
skattehöjning, om man tar hänsyn till
den höjning av taxeringsvärdena, som

Nr 2.

151

Lördagen den 19 januari 1952.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

beredningsnämnderna ha föreslagit och
som jag förmodar väl i stort sett blir
resultatet av den slutliga taxeringen.
Särskilt vad gäller blandade skogs- och
jordbruksegendomar ha taxeringsvärdena
stigit avsevärt. Jag får säga, att när
jag räknade med den stegring, som
skulle bli följden av ny taxeringen, kunde
jag knappast tro att den kunde bli
så hög. Den rör sig nämligen i många
fall omkring en fördubbling, ja, i en
del fall till och med därutöver. Nu
kanske någon säger, att detta utgör
undantag och att den genomsnittliga
stegringen inte blir så hög. Jag har
dock undersökt förhållandena i vissa
skogskommuner, och jag skall be att få
nämna några siffror från min egen
storkommun, vilken består av tvenne
förutvarande kommuner. I den ena av
dessa gamla kommuner föreslås en höjning
av taxeringsvärdena över lag,
d. v. s. för jordbruks- och skogsvärdena,
med 99,7 procent. För den andra
delkommunen föreslås en höjning på
inte mindre än 104 procent. Man har
tydligen diskonterat de höga skogspriser
som rått under 1951. Dessa visa för
närvarande tendenser att falla, och efter
alla tecken att döma ha de redan
passerat toppen, varför vi väl kunna
vänta en avsevärd nedgång framdeles.

Om de höga skogspriserna bleve bestående,
kanske man inte kunde ha så
mycket att säga om taxeringarna, men
det är väl ingen som tror att så blir
fallet, såvida inte regeringen lyckas med
vad den så många gånger sagt sig vilja
försöka, nämligen att skapa ett någorlunda
fast penningvärde. Men om penningvärdeförsämringen
skall fortsätta i
samma tempo som nu, så vet man ju
inte var det hela slutar.

Jag skall tillåta mig att ta ett par
exempel för att visa vilken inverkan
dessa högre gårdstaxeringar ha i skatteavseende.
Vi anta att en jordbrukare
för några år sedan var innehavare av
en fastighet, som var taxerad till
100 000 kronor och på vilken han hade

en skuld på 50 000 kronor. Han fick då
erlägga en årlig förmögenhetsskatt på
120 kronor. Nu höjes emellertid taxeringsvärdet
utan vidare till 200 000 kronor.
Denne man blir alltså genom taxeringsnämndens
åtgärd utan vidare ägare
av en förmögenhet på 150 000 kronor
— inte därför att fastigheten nu
avkastar mer än förut, utan bara för
att denne person innehar egendomen
vid upptaxeringen. Förmögenheten har
alltså tredubblats. Men förmögenhetsskatten
har inte blivit tre gånger så
stor utan sju eller nästan åtta. Denne
man får med andra ord enligt nu gällande
skatteskalor erlägga en årlig förmögenhetsskatt
på inte mindre än 920
kronor. Här kan man inte tala om någon
anpassning ens tillnärmelsevis efter
penningvärdets fall utan om en så
avsevärd stegring, att det hela närmar
sig konfiskation.

Härtill komma de konsekvenser, som
den ofta höga kommunalbeskattningen
kommer att medföra. Nämnde fastighetsägare,
som förut var taxerad för
100 000 kronor, fick förut erlägga en
garantiskatt efter en inkomst på 5 000
kronor. Detta belopp har nu fördubblats.
Vad inträffar då? Jo, ägaren måste
kanske för att fullgöra sina skatteplikter
tillgripa skogsavverkning i större
utsträckning än som ur skogliga synpunkter
är önskvärt, för att få pengar
till de ökade skatterna, vilka uttagits
efter inkomster, som han i verkligheten
inte haft.

Jag hoppas att finansministern undersöker
dessa förhållanden —- han är
säkert insatt i dem —- och i varje fall
i denna del vidtar avsevärda förändringar.
På grund av den upptaxering
av fastighetsvärdena, som skett, äro
icke de skalor till fyllest, som skatteutredningens
majoritet har kommit
fram till. Jag anser, att dessa skalor
äro alldeles på tok för höga. De böra
anpassas bättre efter penningvärdets
fall än vad som har skett.

Herr talman! Detta var något litet av

152

Nr 2.

Lördagen den 19 januari 1952.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

det, som jag ville säga om den direkta
inkomstskatten. Men detta problem
hänger samman med en hel del andra,
som enligt min åsikt också måste lösas.
Jag skall här endast peka på en sak,
nämligen dyrortsgrupperingen. Enligt
vårt förmenande har dyrortsgrupperingen
åstadkommit mycket stor skada
för vår svenska landsbygd. Den har bidragit
till landsbygdens avfolkning,
som nu har nått en sådan katastrofal
omfattning, att vi sakna arbetskraft
även till de mest nödvändiga arbetena.
Jag hörde inte herr Nilssons i Svalöv
anförande, tv jag blev utkallad ur kammaren
då, men jag hörde sedan att herr
Nilsson i Svalöv hade efterlyst vår inställning
till denna fråga.

Herr talman! Jag skulle vilja efterlysa
högerns inställning till denna fråga.
Jag erinrar om att den i varje fall
i skattekommitténs betänkande inte
kommer till synes i någon annan form
än däri, att högern har godkänt den nuvarande
dyrortsgrupperingen, vilket på
grund av de av utredningen föreslagna
högre ortsavdragen betyder en skärpning
mot vad vi förut haft.

Det finns enligt mitt förmenande inte
längre något skäl att bibehålla dyrortsgrupperingen,
i varje fall inte när det
gäller skatterna. Om man skall kompenseras
genom högre inkomster i dyrorterna,
vilket jag bestrider, kan det inte
vara rimligt med en dubbel kompensation
på grund av högre ortsavdrag.
Har man blivit kompenserad genom
högre inkomst, finns det enligt mitt
förmenande inte några skäl för att man
även skall kompenseras med högre ortsavdrag.

Det förslag till skattelättnader, som
har framlagts av 1949 års skattekommitté,
har inte avsett några revolutionerande
skattesänkningar. Vi hade avsett
att komma fram ungefär till det utgångsläge,
som vi hade år 1947. Det
är därför en besvikelse att finansministern
nu inte vill ge något bestämt
besked på den punkten. Han lutar ju

närmast åt den uppfattningen, att det
inte finns möjligheter att genomföra
den föreslagna skattesänkningen. Vi ha
givetvis dryftat denna fråga ganska
ingående inom kommittén. Vi ha hört
organisationer, enskilda företagare, arbetarsammanslutningar
och över huvud
taget alla som skulle kunna ha något
att säga i denna fråga.

Jag tror jag vågar säga, att vi inom
kommittén samstämmigt ha kommit till
den uppfattningen, att det nuvarande
höga skattetrycket i många fall motverkar
den enskildes vilja att skaffa sig
större inkomster och att det även motverkar
sparsamheten. Kanske grundar
sig detta på den inflatoriska utvecklingen,
men man resonerar tyvärr ofta så:
Vad tjänar det till att spara? Det är fara
värt att man helt och hållet berövar
även de grupper i samhället, som av ålder
och nödtvång sparat för att bereda
sig en tryggad ålderdom och sina barn
möjligheten att fortsätta i fädrens fotspår,
viljan och förmågan att spara.

Vissa andra problem skulle också
kunna diskuteras i detta sammanhang,
men jag skall inte taga upp dem till
någon ingående diskussion. Kammarens
tid kommer ju ändå att tagas mycket i
anspråk av de många talare, som äro
anmälda. Jag skall därför förbigå t. ex.
mitt ställningstagande till sambeskattningen.

Jag skulle dock vilja säga, att jag
är glad över att kommittén, som herr
Hagberg i Malmö redan har sagt, bär
kunnat enhälligt acceptera en skatteskala
i fråga om inkomstskatten. Jag är
emellertid något förvånad över att man,
när man i denna skatteskala har inrymt
de tidigare utgående förvärvsavdragen
till gift kvinna, som arbetar
utanför mannens yrke, sedan reservationsvis
vill bygga på den redan sänkta
skalan med ytterligare ett förvärvsavdrag.

Herr talman! Jag har hittills bara
talat om de gällande direkta skatterna.
Låt mig nu säga några ord om en helt

Lördagen den 19 januari 1952.

Nr 2.

153

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

ny skatt. Finansministern bebådade ju
en höjning av automobilskatten. Vi på
landsbygden måste ha klart för oss att
varje höjning av denna träffar oss hårdare
än städernas och tätorternas invånare.
Det är förklarligt, eftersom det är
på landsbygden vi ha de långa avstånden
och det i regel är där vi ha de
tyngsta transporterna. Det blir därför
landsbygden som får bära den tyngsta
bördan i detta fall. Därmed har jag
inte velat säga, att inte bilismen skall
och bör bära omkostnaderna för vägarnas
upprustning och underhåll. Det är
ju för närvarande i huvudsak bilisterna
som slita på våra vägar och behöva
nya och bättre sådana. Jag vill emellertid
erinra om att vi böra ha hundratals
miljoner kronor att fordra för
detta ändamål av redan erlagd automobilskatt.
När den extra bensinskatten
genomfördes, skrev utskottet, vilket
riksdagen och dåvarande finansministern
underströko, att de medel, som därigenom
inflöto, odelat skulle komma
vägväsendet till godo. Var äro dessa medel
i dag? Äro de förskingrade? Det
skulle jag inte tro. De ha antagligen
använts för .statens utgifter i övrigt,
men eftersom jag nyss såg den nye vägministern
här, skulle jag vilja rikta en
uppmaning till honom att se efter hur
mycket vi verkligen ha att fordra och
sedan rätta sina petita därefter.

Jag hälsar med tillfredsställelse, att
vi ha fått ett större anslag till vägarnas
upprustning under nästa budgetår än
tidigare, men vi måste samtidigt göra
klart för oss, att detta till mycket stor
del kommer att absorberas av de högre
omkostnaderna. Jag befarar därför, att
verkningarna av detta ökade anslag
inte bli så stora ute på landsbygden
som skulle vara önskvärt.

Huvudsaken i detta sammanhang är
emellertid att söka hejda inflationen
och att söka vidtaga åtgärder för att
någorlunda kunna stabilisera penningvärdet.
Den kapplöpning mellan priser
och löner, som vi ha bevittnat de

senaste åren och som pågår än i dag,
kan inte få fortsätta. Vi hamna då så
småningom i rent kaos.

Vårt land förskonades från att deltaga
i kriget. Vi ha inte haft något återuppbyggnadsproblem.
Vårt näringsliv
har byggts ut och stod efter kriget färdigt
att leverera varor till utlandet för
höga priser, men det märkvärdiga är
att fordringarna på staten ha stigit
inte bara i motsvarande utan i ännu
högre grad. Det gäller väl för staten
lika väl som för den enskilde att det
inte finns någon gräns för vad man
kan förbruka. Den enskilde kan förbruka
praktiskt taget hur stor inkomst
som helst, och detsamma gäller för staten.
Det måste emellertid finnas något
återhållande moment. Jag tror att vi
ha kommit till en tidpunkt där man
måste allvarligt överväga inte bara möjligheterna
att begränsa nyinvesteringar
utan även möjligheterna att åstadkomma
någon besparing på en del punkter
i fråga om den expansion som skett under
de senaste åren.

Om man inrättar ett nytt ämbetsverk,
som till att börja med kostar en
miljon kronor årligen, behövs det mer
än tusen skattedragare med 10 000 kronors
inkomst för att finansiera detta.
Våra ämbetsverk ha emellertid dessutom
visat en ganska god tillväxtförmåga.
Har man fått en uppgift, är man
inte nöjd med denna utan söker utvidga
sin verksamhet. Det behövs nya
tjänster och nytt folk, och så växer
det hela rent automatiskt.

Man måste med större allvar söka
andra vägar än skattehöjningar för att
få bukt med inflationen. Jag vill inte
vara elak, men jag vill inte underlåta
att i detta sammanhang berätta en liten
historia, som berättas i min hembygd.

På den tiden när det inte fanns läkare
där fanns det en s. k. klok gubbe,
som folk gick till med sina krämpor.
Han hade gjort i ordning en dekokt,
som han gav för alla möjliga krämpor.

154 Nr 2.

Lördagen den 19 januari 1952.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

En del tillfrisknade, en del inte. Det
hände sig nu så, att byskomakaren kom
till den kloke gubben, fick en slunk av
medicinen och blev kry. En tid efteråt
kom skräddaren, som också hade blivit
krank. Han fick också en slunk av medicinen,
men han kolade av. Då skrev
gubben i sin anteckningsbok: Medicinen
är bra för skomakare, men skräddare
do därutav. Jag undrar, om inte
den medicin som består i ständiga skatteökningar
har den egenskapen, att
samhället klarar sig och sina uppgifter
medan den enskilde individens vilja
och förmåga att göra sina arbetsinsatser,
på vilka samhället dock ytterst vilar,
förminskas.

Herr Dickson ville fråga någon expert
ifrån bevillningsutskottet, huruvida
ett belopp av 5 000 kronor vore att anse
som beskattningsbart när det betalas
av en riksdagsman för sin plats. Jag är
inte någon expert och vill inte svara på
den frågan, men jag skulle vilja hänvisa
den till det av herr Dickson föreslagna
kollegiet, som skall undersöka vilka förmåner
riksdagsmännen skola tillerkänna
sig.

Det tycker jag vore en lämplig uppgift.
Man kunde kanske ifrågasätta, om
det inte vore riktigt att även hänskjuta
till kollegiet frågan, huruvida andra
kammarens ledamöter skola kunna deltaga
i de nöjestillställningar, som herr
Dickson anordnar i denna kammare,
utan att erlägga nöjesskatt.

Herr förste vice talmannen övertog
nu ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr HAGBERG i Malmö (kort genmäle)
: Herr talman! Jag noterar givetvis
med tillfredsställelse den positiva inställning
till kravet på skattesänkning,
som herr Jonsson i Skedsbygd här gav
till känna. Jag återkommer till detta om
ett ögonblick.

Herr Jonsson erinrade emellertid om
att samtidigt som det inom skattekommittén
råder full enighet i fråga om de

dominerande spörsmålen, finns det vissa
divergenser, bl. a. i fråga om ortsavdragen.
Jag vill gärna framhålla för
kammarens ledamöter, att de meningsskiljaktigheter,
som i denna speciella
detalj föreligga mellan kommitténs majoritet
och herr Jonsson i Skedsbygd,
dock äro begränsade. Kommittén understryker,
att de undersökningar rörande
dyrortsgrupperingen, som ha
gjorts under senare år, ha visat, »att
skillnaderna i levnadskostnader mellan
olika orter äro på väg att utjämnas.
Otänkbart synes icke vara, att denna
utveckling i en framtid kan ha fortskridit
så långt, att någon avvägning av
skatterna efter dyrort icke längre erfordras
och att därmed även frågan om
ortsavdragens bibehållande vid beskattningen
kan tagas under omprövning.
En reform av detta slag torde dock
böra genomföras i etapper genom att
antalet ortsgrupper efter hand minskas.
»

Nu vill emellertid inte majoriteten
omedelbart förorda beslut i denna fråga
utan vill, vilket jag tycker är ganska
rimligt, avvakta resultatet av den undersökning
i fråga om levnadskostnaderna
i olika orter, som för närvarande
pågår.

Vilken är då herr Jonssons i Skedsbygd
ståndpunkt? Den skiljer sig inte
så mycket från majoritetens. Den skiljer
sig därifrån endast så till vida att
han föreslår, att den lägsta ortsgruppen
redan nu skall avskaffas. Såvitt jag vågar
bedöma det, tror jag att utvecklingen
går den vägen, att vi så småningom
kunna nå full enighet även i
fråga om det tidigare så ofta diskuterade
ortsavdragssystemet.

Till slut, herr talman, vill jag bara
påpeka, att denna positiva inställning
till kravet på skattesänkning, som herr
Jonsson i Skedsbygd här företrätt, också
har i första kammaren intagits av en
annan prominent representant för bondeförbundet,
nämligen herr Werner.
Jag är ganska övertygad om att denna
uppfattning, som nu är framförd av

Lördagen den 19 januari 1952.

Nr 2.

155

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

herr Jonsson i Skedsbygd här och herr
Werner i första kammaren, delas av
mycket stora grupper inom deras meningsriktning.
Jag föranledes till detta
antagande av bl. a. en lång rad uttalanden
i bondeförbundets tidningar.

Herr JONSSON i Skedsbygd (kort genmäle)
: Jag skall inte komma med någon
lång replik, herr talman. Det är alldeles
riktigt att kommitténs majoritet äntligen
kommit underfund med att detta dyrortsgrupperingssystem
är i färd med att
avskaffa sig självt. Motiven — om de
någonsin funnits — finnas inte längre.
Men det förefaller då märkvärdigt, att
kommittén samtidigt går in för en mera
skärpt dyrortsgruppering än den vi
haft förut; den blir skärpt genom det
högre skatteavdraget.

Skillnaden i uppfattning mellan herr
Hagberg i Malmö och mig är säkerligen
inte så stor, men jag vill i sammanhanget
framhålla, att jag inte endast
yrkat på avskaffande av den lägsta dyrorten
nu, utan mitt yrkande är att den
lägsta dyrorten skall avskaffas i år i
samband med ett genomförande av
detta utredningsbetänkandes förslag,
och sedan skall varje år den då lägsta
dyrorten successivt avskaffas.

Herr HAGBERG i Malmö (kort genmäle):
Herr talman! Som herr Jonsson i
Skedsbygd själv nu påpekar, är differensen
oss emellan i denna detalj inte särskilt
betydande, varför jag inte anser
mig ha någon anledning att vidare uppehålla
mig vid den saken. Jag skulle dock
ännu en gång vilja understryka det positiva
i herr Jonssons framträdande.
Och, som jag sade, det förhåller sig
säkerligen på det sättet, ärade kammarledamöter,
att den åsikt, som herr
Jonsson i Skedsbygd i denna kammare
härvidlag givit till känna, är densamma,
som dominerar hans meningsriktning
ide i landet.

Man behöver bara läsa exempelvis eu
sådan tidning som Skånska Dagbladet

under de senaste dagarna för att finna
rikliga vittnesbörd därom. Jag skall
emellertid inte återge något därur utan
skall i stället citera Svenska Landsbygden,
som väl anses ha en slags officiell
ställning inom bondeförbundet. Där
förklarar man i det senaste numret, att
de breda väljarmassorna knappast kunna
vara lika likgiltiga för denna frågas
lösning ■— alltså frågan om skattesänkning
—- som finansministern, och
detta redan före höstens val. Därefter
fortsätter Svenska Landsbygden:

»Skulle herr Skölds personliga inställning
vara ensamt avgörande i fråga
om svenska folkets beskattning, måste
man ju både i in- och utlandet få det
intrycket, att Sverige håller på att förvandlas
till en diktatur och att dess
diktator heter Sköld. Ett sådant intryck
skulle inte vara nyttigt för vårt anseende
och strida mot vår egen demokratiska
frihets- och självkänsla.» Det
är ju ganska anmärkningsvärda och
starkt formulerade vändningar, som här
komma till synes.

Jag skall nu inte knyta några andra
kommentarer härtill än den förhoppningen,
att meningstillkännagivanden
av den art, som från bondeförbundets
sida i dag kommit till uttryck i andra
kammaren och i första kammaren i
går, ävensom i bondeförbundets press,
skola ha den verkan, att de kunna ge
bondeförbundets ärade herr ordförande
en smula råg i ryggen, när han omsider
skall ta ställning i denna angelägenhet.
Ty, herr talman, det förhåller sig nog
så, att det inte bara var jag, som i går
fick det intrycket, att herr Hedlund i
Rådom beträffande frågan om en eventuell
skattesänkning redan vid årets
riksdag intog en mer avvisande hållning
än t. o. m. finansminister Sköld
själv.

Herr HiEGGBLOM: Herr talman! Jag
erinrar mig från den överenskommelse
om samverkan som 1933 ingicks mellan
bondeförbundet och socialdemo -

156

Nr 2.

Lördagen den 19 januari 1952.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

kraterna, att det senare både skrevs
och talades mycket om det sköldska
smörgåsbordet, av vilket många människor
fingo rika gåvor. Nu förefaller
det som om ingåendet i höstas av detta
inklinationsparti i varje fall inte förmått
herr Sköld att slakta den gödda
kalven och ställa till departementschefernas
förfogande rikliga anslag, utan
knapphetens kalla stjärna lyser ju
fram överallt i den föreslagna budgeten.

Det redovisas också mycket uppriktigt
av jordbruksministern i nionde huvudtiteln,
att den ökning med 46 miljoner
kronor, som hans budget visar, i
huvudsak är beroende på att reservationsanslag,
som funnos till förfogande
i fjol, inte stått till förfogande för samma
ändamål i år. Jordbruksministern
omtalar att själva ökningen av anslaget
uppgår till något över 17 miljoner kronor,
vilket väl utgör ungefär 5 procent
av budgetens slutsumma. Med tanke på
de stora kostnadsstegringar på både 15
och 20 procent, som redovisas under
olika punkter, måste detta betyda inskränkningar
på åtskilliga områden av
den verksamhet, som understödjes från
nionde huvudtiteln.

Jag påpekar detta, men jag gör det
utan att därmed rikta något som helst
klander mot jordbruksministern. Vi ha
tidigare från högerns sida deklarerat
vår önskan att underlätta genomförandet
av ett skattelindringsprogram med
en mycket återhållsam politik i fråga
om den statliga verksamheten. Vi komma
således inte bara att underlåta att
rikta kritik mot jordbruksministern på
denna punkt, utan för min del vill jag
rent av ge honom en eloge för att han
i ett mycket uppmärksammat fall klart
och redigt hållit tillbaka ansvällningstendenserna
inom byråkratien. Här
finns t. ex. en ämbetsverksgrupp, som
begärt inte mindre än 38 nya tjänster,
medan en annan institution begär 22
nya tjänster, men jordbruksministern
har som sagt hållit igen. Det kommer

säkerligen inte, i varje fall inte från
vår sida, att här yrkas annat än ett
mycket kraftigt understödjande av denna
jordbruksministerns uppfattning.

Det är rätt intressant att läsa motiveringen
för denna utökning av tjänstemannakåren.
Man tycks ha börjat halka
in i spår, som tyda på att man håller
före att en tjänsteman, som kommit
i en litet högre ställning, inte skall utföra
något rutinarbete, utan detta skall
han ha medhjälpare till. Jag tycker
faktiskt att detta är som ett sentida
återsken av äldre tiders förakt för
kroppsarbete. Man tycks resonera som
så: våra högtstående tjänstemän skola
inte syssla med sådant som är rutinmässigt,
utan deras förnämliga egenskaper
skola uteslutande förbehållas åt
att plöja nya fåror eller någonting dylikt.
Med en sådan inställning tror jag vi
äro inne i en utveckling som är oerhört
farlig, ty om ett sådant system
skulle tillämpas komme det inte att
finnas någon tjänsteman, annat än den
som står på den lägsta trappstegen, som
inte tycker att det är bättre om andra
få utföra rutinarbetet. Detta om detta.

Kanske är det en punkt i fråga om
utökning av den statliga verksamheten,
där jordbruksministerns deklaration av
vad han har gått med på inte är tillräckligt
klar, och det är det kraftigt
höjda anslaget till det bihang till jordbruksnämnden,
som skapades häromåret
— jag tror det heter statens kriskommission
för prisreglerande åtgärder
på jordbrukets område. Där anvisade
fjolårets riksdag 770 000 kronor och
där begär nu jordbruksministern för
nästa år 1 370 000 kronor. Samtidigt
talar han om att denna summa är
430 000 kronor lägre än den som använts
i år sedan denna kommisssion
genom ett kungl. beslut någon gång i
somras fått ökat anslag. Detta betyder
väl alltså att i stället för de 770 000 kronor,
som riksdagen beviljade för innevarande
budgetår, har denna kommission
gjort av med 1,8 miljoner kronor.

Lördagen den 19 januari 1952.

Nr 2.

157

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

Om man erinrar sig hur det var när
denna organisation kom till, hur det
först gjordes en utredning om en i och
för sig mycket stor och svällande apparat,
som sedan omarbetades i avsikt att
begränsa utvidgningen, så vill jag betona
att man nu har anledning att i
detta sammanhang hysa allvarliga bekymmer.
Man är således bekymrad över
att denna kommission, som ju skall
syssla med kristidsartade åtgärder inom
jordbrukets prisregleringsområde och
som inte längre har med någon kafferansonering
att göra — den redovisar
en minskning av omkostnaderna med
195 000 kronor just därför att kafferansoneringen
upphörde — att denna kommission
i alla fall under följande år
skall få en så kolossal utvidgning av den
ram som vi tänkte oss för ett år sedan.
Jordbruksministern är litet kortfattad
på den punkten, och med hänsyn till att
det bör sparas vad sparas kan vore det
önskvärt att det antingen här eller vid
föredragning inför utskottet kunde
redovisas varför en sådan utveckling
nu har ansetts nödvändig.

Det sades här i går, att högern yrkar
på att de statliga utgifterna skola inskränkas
men att högern sedan i motioner
framställer yrkanden om höjda
anslag. Då vill jag peka på att bara
när det gäller nionde huvudtiteln högern
år efter år har framställt förslag
om mycket betydande anslagsminskningar.
Här framhölls från början, att
det var onödigt med två organisationer
som lantbruksnämnderna och hushållningssällskapen;
i stället för dessa
hade man kunnat inrätta en enda organisation,
vilket hade blivit väsentligt
billigare. Och ännu i fjol voro vi inne
på den tanken, att lantbruksnämndernas
sysslande med den yttre rationaliseringen
mycket väl skulle kunnat
handhavas av länsstyrelserna och att
hushållningssällskapen i så fall kunde
få tillbaka den inre rationaliseringen.
Se vi på de upplysningar som lämnats
oss i årets proposition, finna vi att där

företes fullgoda skäl för en sådan inställning.
Här redovisas att det under
nästföregående budgetåret åtgick en
halv miljon kronor till yttre rationalisering
och att motsvarande siffra för det
sista budgetåret var 1,9 miljoner kronor.
Det är alltså småsummor lantbruksnämnderna
här ha att förvalta. Här har
vidare från vår sida yrkats att skogsstyrelsen
skulle försvinna, och här har yrkats
på att den stora ansvällningen av
vägadministrationen skulle bromsas,
men år efter år ha dessa förslag avvisats
av majoriteten. Jag kan inte neka
mig nöjet att peka på hur det gick i
fjol, när vi konsekvent på nionde huvudtiteln
yrkade bifall till alla de
wärnska besparingsförslagen med undantag
på en punkt. Utskottsmajoriteten
avslog alla våra besparingsyrkanden,
men på den där enda punkten, där
vi tyckte att herr Wärn hade tagit fel
och där vi yrkade på ett högre anslag
än han hade förordat, gick vårt förslag
igenom. Det är således klart att motionärer,
som lida av en mänsklig fåfänga
att få sina motioner bifallna, sannerligen
inte av majoriteten uppmuntras att
år efter år framföra besparingsförslag.
Men liksom statsministern sade i går
om den Wärnska utredningen, att den
är en offentlig handling, så vill jag säga
att våra tidigare besparingsförslag äro
lika offentliga handlingar. Närhelst regeringen
vill gå oss till mötes på de
punkter, som vi under de senare åren
ha fört fram, äro vi beredda att stå vid
våra yrkanden, men att hålla på och
skriva nya motioner om sådant som
förra årets majoritet — nu ytterligare
konsoliderad — avvisade, det är kanske
inte ens värt det papper som det
kostar att trycka dem på.

Sedan är det självklart att, när det
gäller en så vidlyftig stat som den nionde
huvudtiteln, man kan ha en annan
uppfattning än jordbruksministern om
vad som skall ges till det ena eller
till det andra. Jag vill här bara anföra
en enda sak. Jag gör det därför att jag

158

Nr 2.

Lördagen den 19 januari 1952.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

inte tror att jag kommer att medverka
till något motionerande men ändå vill
föra saken på tal.

När det gäller långsiktig verksamhet,
där resultatet kommer till synes i en
framtid, som följd av ett år efter år
fortsatt, enträget arbete, kunna naturligtvis
mycket stora skador vållas, om
ett år verksamheten skäres ned hastigt
och oförmedlat, så att det blir ett hak i
verksamheten. Ur den synpunkten vill
jag säga att det är tacknämligt att jordbruksministern,
när det gäller den viktiga
frågan om förädlingen av utsädesväxter,
beträffande Svalövsinstitutionen
såvitt jag har kunnat förstå har föreslagit
så stora anslag som man över
huvud taget kan räkna med som möjliga;
den slutsumma han kommer till
överensstämmer mycket nära med den
som institutionen själv har begärt, och
jag skall endast uttrycka min tacksamhet
till jordbruksministern för att han
har möjliggjort den anslagstilldelningen
till denna institution. Det verkar som
om det nu vore en litet välvilligare inställning
än tidigare på den punkten,
och likaledes har man med en viss tillfredsställelse
sett att växtförädlingsanstalten
för fruktträd i varje fall har fått
ett något ökat belopp, även om man
inte är övertygad om att det anslag,
som har givits, är tillräckligt för verksamhetens
fulla bedrivande.

Men så stannar man vid det anslagsförslag,
som kommer anstalten vid Weibullsholm
till del. Där stannar ökningen
av anslaget vid 25 000 kronor. För
all del, det är aktningsvärt att det har
blivit något, ty anstalten har på ett par
år inte fått någon anslagshöjning, men
årets anslagshöjning med 25 000 kronor,
jämförd med de 200 000 kronor som
den andra växtförädlingsinstitutionen
har fått, säger oss att det måste komma
att uppstå mycket större svårigheter för
växtförädlingsanstalten vid Weibullsholm
att hålla sin verksamhet uppe
än för de övriga institutionerna på detta
område. Och utan att här göra någon

gradering av vad den ena eller den
andra anstalten har betytt för den
svenska växtodlingens utveckling, kan
man nog säga, att alla jordbrukare äro
överens om att de inte skulle vilja vara
av med de framstående resultat i fråga
om växtförädling, som kommit från
Weibullsholm när det gällt såväl vetesorterna
och kornsorterna som rotfruktssorterna.
Visserligen kanske en
nedskärning av anstaltens verksamhet
inte omedelbart sätter spår efter sig, tv
vad som redovisas på en sådan anstalt
i form av årligen framkommande nya
sorter är resultatet av ett arbete som
har börjat kanske tjugu eller trettio år
tillbaka i tiden, och det kanske först
är senare som denna njugghet kommer
till synes. Ur den synpunkten tycker
jag att det är litet beklagligt att inte
möjligheter förefinnas för ett kraftigare
understöd av Weibullsliolms växtförädlingsverksamliet.

Jag tänker också på de anställda vid
de olika institutionerna. Känslan av
otrygghet måste självfallet bli väsentligt
större vid den institution, där inte
löneregleringar, som ske i den allmänna
marknaden, på samma sätt som vid
Svalöv kunna få sin motsvarighet genom
automatiska uppräkningar.

Nu finns det ju en särskild anledning
till att sannolikt ingen motion kommer
att väckas på denna punkt, nämligen
att riksdagen i höstas beslöt hos regeringen
hemställa om en utredning av
formerna för statligt stöd åt såväl växtförädlingens
som fruktträdsförädlingens
verksamhet. Beslutet fattades i höstriksdagens
sista skede, och ingen kan begära
att jordbruksministern redan skall
vara färdig att tillsätta denna utredning,
men med hänsyn till att detta är
ett område där dröjsmål kan vara till
stor skada vill jag hemställa till jordbruksministern,
att han snart måtte
skrida till verket och låta denna utredning
komma till, så att i varje fall denna
verksamhets anställda, som behöva
bereda sig — skaffa sig vetenskapliga

Lördagen den 19 januari 1952.

Nr 2.

159

Vid remiss av statsverkspropositionen m. in.

meriter o. s. v. — för sitt mycket betydelsefulla
arbete, med litet större trygghet
skola kunna veta hurudan framtiden
kommer att ställa sig.

Herr talman! När jag under de senare
åren — inte alltför ofta — har
trätt upp i denna talarstol och talat om
jordbruksfrågor, har jag så gott som
alltid haft anledning stanna vid en liten
käpphäst, och jag skall taga med den
även nu. Det blir ingen direkt polemik
mot jordbruksministern, men jag vill
erinra om hur jag i upprepade fall har
ansett det vara nödvändigt att peka på
de svenska jordbruksprisernas läge i
förhållande till världsmarknadspriserna.
Jag har, lika många gånger som jag
har tagit till orda i denna sak, såvitt
jag förstår också blivit missförstådd på
den punkten, och det har gjort att jag
har tagit mig före att nu läsa igenom
vad! statsrådet Sköld skrev år 1947
om den svenska livsmedelsmarknadens
prisläge i förhållande till exportmarknadens.
Han sade först och främst, att
besluten av år 1947 fattades med hänsyn
tagen till de förhållanden som då
rådde; så fort dessa förhållanden skulle
ändras, borde också de prisreglerande
åtgärderna avpassas efter denna ändring.
Vidare sade han att de förslag,
som genomfördes år 1947, uteslutande
byggde på den förutsättningen, att
världsmarknadspriserna voro lägre än
de svenska hemmamarknadspriserna,
och att fördenskull det svenska jordbruket
skulle ha ett gränsskydd mot
den utländska konkurrensen. Och, sade
han, om det gränsskyddet har givits så
att det .svenska jordbruket har fått en
ställning som i lönehänseende är fullt
jämförlig med andra jämförbara näringsgrenars,
då skall inte det svenska
jordbruket utan vidare få tillfälle att
utnyttja en gynnsam konjunktur på
världsmarknaden för export, utan om
jordbruket har kommit upp i ett jämviktsläge
med andra näringsgrenar,
skall det inte ha möjlighet att därutöver
bygga sig en annan situation. Det -

ta, sade han, var utgångsläget för utformningen
av de prisreglerande åtgärderna.

Men, herr talman, vad som nu har
hänt på de fem år som ha gått sedan
början av år 1947, det är att verkligheten
har blivit den rakt motsatta. För
mycket betydelsefulla produkter ■—
oljeväxter, spannmål, ägg, konsumtionsmjölk,
hudar, fläsk osv. — äro världsmarknadspriserna
högre än de svenska
hemmamarknadspriserna, och i stället
för att det svenska jordbruket kommit
upp i nivå med andra näringsgrenar
ligger det i löneavseende väsentligt under
andra näringsgrenar. Då kan man
givetvis inte åberopa att inte det svenska
jordbruket skulle få utnyttja de förutsättningar
för prisförbättringar som
världsmarknadsläget tycks inbjuda till.

Dess bättre kom där i den Sköldska
redovisningen för vad som skulle hända
i en framtid också följande. Han sade
att det icke kunde vara rimligt att man,
om världsmarknadsläget är förmånligt
för de svenska jordbruksprodukterna,
hindrar att jordbruket i sin helhet får
dra fördel av detta gynnsamma läge för
att ha en reserv att ta till, om situationen
på världsmarknaden i en framtid
skulle bli mindre gynnsam. Det är för
att möjliggöra ett sådant arrangemang
som det år 1947 framställdes förslag om
exportorganisationer för mejeriprodukter,
för ägg och för kött och fläsk. Av
dessa är det ju bara exportorganisationerna
för mejeriprodukter och för ägg
som ha trätt i funktion, och såvitt jag
förstår har i varje fall den senare av
dessa organisationer motsvarat förväntningarna,
i det att det har varit möjligt
för denna organisation att i goda exporttider
samla omkring fyra miljoner
kronor att ha till förfogande när dåliga
tider komma, så att man inte behöver
gå och tigga staten om vartenda öre.
Men sedan har det ju försiggått en utveckling
som man inte alls hade sikte
på 1947, i och med att de stora och betydelsefulla
exportprodukterna för jord -

1G0

Nr 2.

Lördagen den 19 januari 1952.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

bruket ha blivit, inte animalierna, utan
oljeväxtfröerna ocli i vissa fall spannmålen,
även om det är oklart hur mycket
nettoexporten av spannmål har gått
till, eftersom det har skett export till
grannländerna, som sedan betalats. Om
man ser litet framåt också, förefaller
det som om den mekanisering av jordbruket,
som särskilt satt sin prägel på
produktionsbetingelserna i södra Sverige,
borde kunna skapa förutsättningar
för en spannmålsodling som, om det
nuvarande läget på exportmarknaden
består, skulle kunna ge jordbruket tillfälle
till mycket goda exportvinster.

Men då stå vi utan några organ för
att beträffande oljeväxtodlingen och
spannmålsodlingen förverkliga vad som
står i 1947 års proposition och som
riksdagen godkänt, nämligen att dessa
inkomster skola komma jordbruket i
dess helhet till godo. Nu ha vi fått gå
omvägen att genom tillstånd av Kungl.
Maj :t få använda de och de pengarna
till det och det ändamålet. Och när
jordbruksministern nu har signalerat
att det är meningen att tillsätta en ny
utredning, som tar sikte på det nya
läget, skulle jag vilja hemställa, att jordbruksministern
också beaktar den på
exportmarknaden rådande situationen,
att vi för spannmålsexporten inte ha
sådana organ som 1947 skapades för
den animala exporten. Och när jag talar
om spannmålsexporten menar jag
självklart också oljeväxtfröexporten.
Blir denna utredning tillsatt, så bör
detta vara ett område som kan vara
värt beaktande. Jag skulle vilja gå litet
längre och säga att jag inte är säker på
att den utformning av dessa exportstödjande
åtgärder, som skedde 1947,
var den slutgiltiga. Man lät då ett organ
svara för smöret, ett annat för äggen
och ett tredje för fläsk och kött. Det
kan hända, att det föreligger möjlighet
att för den ena av dessa produkter
kunna skaffa goda reserver i kassan,
som kunna användas senare, och att
stödet i verkligheten kan böra sättas in

på annat håll. Då tycker jag att det
för jordbruket vore bra mycket tryggare
om här försigginge en samverkan
mellan dessa exportorgan inbördes inom
jordbrukets ram i stället för att man
alltid måste gå via regeringen, som för
närvarande måste ske, om t. ex. inkomsterna
på oljeväxtexporten skola få användas
till stöd för smörexporten. En
samverkan mellan dessa organ tycker
jag sålunda bör övervägas. Det står enligt
min mening i full överensstämmelse
med den formulering, som finnes i 1947
års proposition, att möjlighet bör beredas
jordbruket i dess helhet att för dåliga
exportkonjunkturer utnyttja de
goda konjunkturerna.

Sedan, herr talman, är det ytterligare
en liten sak som jag skulle vilja beröra,
en tanke, som jag har haft som
käpphäst. Dessa detaljöverenskommelser,
som ske när jordbrukspriserna^avgöras,
borde så mycket som möjligt tagas
bort och litet större linjer dragas
upp och större förtroende lämnas jordbruksorganisationerna
att klara detaljerna.
Den överenskommelse, som har
träffats, ger som vanligt besked om hur
det blir med detaljöverenskommelserna,
och de komma omedelbart ut i pressen.
Det hade inte hunnit stå att mjölkpriset
skulle höjas med 3 öre, förrän priskontrollnämnden
gav upphov till i varje fall
en rubricering i en tidning, att en sådan
höjning var obehövlig. Och när man
granskar saken litet närmare, finner
man att det inte är priskontrollnämnden
själv, som är ansvarig för denna formulering,
utan en tjänsteman hos nämnden,
som blivit citerad på detta sätt i tidningen
Expressen. Och på det sättet påverkas
allmänheten i den riktningen, att
detta är någonting som man bör möta
med köpmotstånd. Ju mindre sådana
detaljregleringar på jordbrukets område
behöva diskuteras i den offentliga pressen
— regleringar som om de skedde
på textilvaror och skor och livets andra
nyttigheter aldrig på samma sätt skulle
bli föremål för offentlig uppmärksam -

Lördagen den 19 januari 1952.

Nr 2.

161

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

het — desto bättre tror jag det hela
kommer att klaffa.

Sedan vet jag inte om jordbruksministern
har lust att ge svar på en annan
fråga. När vi titta på det kalkylunderskott
på 118 miljoner kronor, som
slutligen sammanräknats, finna vi att
bakom detta kalkylunderskott ligger en
minskning av spannmålsskördens värde
med 128 miljoner kronor och en minskning
av mjölkproduktionens värde med
59 miljoner kronor, vartill komma en
del andra förändringar till eller ifrån.
Men om vi hålla oss till skördens värdeminskning
på grund av svartrostskador
och minskningen av mjölkproduktionen,
förhålla sig dessa faktorer till varandra
ungefär som två till ett. Man skulle ju
då kunna tycka att om matematisk rättvisa
nu skulle skapas, så borde svartrostskadorna
täckts med två tredjedelar
av det belopp som kalkylen medgiver,
medan de animaliska produkterna
borde fått en tredjedel. Jag säger om
man skulle skapa matematisk rättvisa.
Men jag vill inte på något sätt klandra
den uppgörelse som har skett. Genom
att den kommit till stånd på sätt som
skett behövde man inte gå till riksdagen
och begära subventioner, ty saken
kunde klaras av på en gång. Och
det kan nog med hänsyn till den roll,
som rationaliseringen av arbetskraften
spelat för kalkylunderskottets storlek,
vara rättvist, att den animaliska produktionen
nu inte bör bli lidande för
de tidigare räknefelen, då den animaliska
produktionen ju inte har samma
möjligheter att rationalisera som växtodlingen.
T varje fall är situationen den,
att de skador, som det svenska jordbruket
led på grund av svartrosten jämte
övervintringsskador och dylikt och som
kalkylerades till 128 miljoner kronor,
för dagen inte blivit på något sätt kompenserade.
Jag vågar nu ställa den frågan
till jordbruksministern, om vi skola
räkna med att denna angelägenhet är
skjuten på framtiden, så att man vid
det sammanträde, som skall hållas i slu -

tet av denna månad, enligt vad som
stått i tidningarna, och där 1952 års
spannmålspriser skola diskuteras, skall
få ge spannmålsodlingen ersättning retroaktivt
även för förlusterna under
skördeåret 1951 eller om man ännu har
någon möjlighet öppen att ge spannmålsodlarna
kompensation. Jag hoppas
att jordbruksministern inte tycker att
frågan är långsökt. Jordbruksministern
har ju också själv i en proposition talat
om att detta spörsmål skall bli föremål
för en senare behandling av riksdagen.
Men i huvudtiteln redovisas inte
på vad sätt detta skulle ske.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NORUP: Herr talman!
Den siste ärade talaren har varit inne
på en del spörsmål, som röra nionde
huvudtiteln. Han var ju från början
mycket vänlig och sade, att han inte
hade någon större anledning att anmärka
på huvudtiteln. Herr Hseggblom
var till och med så vänlig, att man
knappast kände igen honom, i varje
fall inte från hans skriverier i tidningen
Medborgaren, där han inte har
varit fullt så högaktningsfull. Anledningen
till att han i dag uppträdde
så olika känner herr Haeggblom väl
bäst själv.

Det tycks i varje fall vara så, att vi
i vissa stycken ha samma syn på hithörande
problem. Det har självfallet
varit angeläget för regeringen att i så
stor utsträckning som möjligt tillgodose
de olika behoven på nionde huvudtiteln.
Å andra sidan anser jag, att det
varit nödvändigt att iaktta den återhållsamhet
på olika områden, som jag
vid olika tillfällen har understrukit
behovet av i denna kammare. I tider
då de automatiska utgiftsökningarna
äro så stora, har det varit helt naturligt,
att jag inte kunnat framlägga förslag,
som skulle ha befordrat en hel
del ting, som ligga mig varmt om hjärtat.
.lag skulle t. ex. gärna velat vara

11 —Andra kammarens protokoll 195''2. A’r 2.

162

Nr 2.

Lördagen den 19 januari 1952.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

med om att i betydligt ökad utsträckning
ge stöd åt forskning och undervisning
på jordbrukets område och
även åt andra ting, som äro angelägna
för oss jordbrukare. Det torde väl förhålla
sig så, att ju hårdare den ekonomiska
kampen blir mellan olika medborgargrupper,
dess nödvändigare blir
det att varje grupp — i varje fall företagarna
och i detta fall jordbrukarna
— får vidgade möjligheter till utbildning,
får större möjligheter att tillgodogöra
sig de resultat som forskare i
olika länder uppnå på skilda områden,
där vårt land givetvis inte bör komma
i efterhand. I rådande tidsläge har
dock detta inte gått för sig.

Jag hoppas att de framlagda förslagen,
när de i detalj skola prövas av
jordbruksutskottet, dock skola befinnas
vara ett försök att hjälpa upp förhållandena,
i varje fall på de håll där
så är mest angeläget. Det är klart, att
man kan ha olika meningar om dessa
ting, och jag förmodar att det från en
del håll i motioner kommer att framläggas
önskemål, som kanske i och för
sig kunna vara berättigade men som det i
dagens läge inte har varit möjligt att
beakta. Härvidlag får jag beträffande
den liknelse, som herr Haeggblom
gjorde i början av sitt anförande, nämligen
att finansministern nu inte har
varit villig att slakta den gödda kalven,
säga att jag inte har någon annan mening
än finansministern. Jag anser
nämligen att det är nödvändigt att i
nuvarande läge iakttaga den återhållsamhet
som här har iakttagits.

Herr Haeggblom pekade på en del
saker, som jag i någon mån skall beröra.
Om jag inte antecknat fel, var
det första som herr Haeggblom var inne
på ansvällningen av jordbruksnämndens
krisavdelning. Man kan dock läsa
i handlingarna, att jordbruksnämnden
fått medlen för sin verksamhet beskurna.
De utgjorde föregående år inte
mindre än 1 850 000 kronor, och de ha
minskats med 494 000 kronor, alltså

med närmare en halv miljon. Det skulle
vara önskvärt, att man kunde gå fram
i en snabbare takt, men man får komma
ihåg, att vi ha haft en löneskruv
uppåt, som gjort sig gällande även inom
detta verk och medfört automatiska
utgiftsökningar. Jag är av den meningen,
att man, i den mån man kan,
så snabbt som möjligt skall minska
ned krisavdelningen inom detta verk,
och det är givet att man får se till,
att de olika verksamhetsgrenarna inte
svälla ut. Det torde väl dock vara så,
att verket i fråga fyller en mycket betydelsefull
uppgift, när det gäller regleringarna
på jordbrukets område. De
regleringar, som verket handhar i fråga
om skördeskador och annat och vilka
vi väl fortfarande kunna vara överens
om äro nödvändiga, medföra att utvecklingen
kanske inte alltid går i den riktning,
man har räknat med under tidigare
år. Vad beträffar förhållandet
mellan hushållningssällskap och lantbruksnämnder
hör jag till dem, som
tidigare varit och för övrigt fortfarande
äro av den uppfattningen att den utformning
detta fått, när man i viss utsträckning
minskat hushållningssällskapens
organisation och uppgifter genom
att tillskapa lantbruksnämnderna,
kanske inte varit den lyckligaste. Hushållningssällskapen
och lantbruksnämnderna
handlägga dock ärenden, som
ligga så nära varandra, att det enligt
min mening skulle vara betydligt bättre,
om de sammanfördes i en organisation
i stället för att delvis hänföras till länsstyrelserna.
Visserligen har man inom
länsstvrelseiitrcdningen för något år sedan
diskuterat, om man inte skulle
överföra vissa lantbruksnämndsärenden
till länsstyrelserna, dock utan förslag.
För min del ansåg jag då och
håller fortfarande på att man i hushållningssällskap
och lantbruksnämnder
i så stor utsträckning som möjligt
bör sammanföra diskussionerna av sådana
problem, som ligga varandra nära.
Jag hoppas, att man genom det gemen -

Lördagen den 19 januari 1952.

Nr 2.

1G3

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

samma centralorganet, lantbruksstyrelsen,
skall kunna åstadkomma en samordning
och en förenkling, så att det
inte blir något dubbelarbete utan i stället
en sammansmältning mellan hushållningssällskap
och lantbruksnämnder.

Enligt min uppfattning behöva inte
hushållningssällskapen känna sig tillbakasatta
— det framgick inte av hem
Haeggbloms yttrande, men det har
framkommit i andra sammanhang, att
så skulle vara fallet. Hushållningssällskapen
ha en hel del uppgifter av den
storleksordning, att de säkerligen ha
svårt att skaffa tillräckligt med både
penningmedel och personal för att
kunna genomföra dessa uppgifter. Jag
är av den meningen, att man inte för
närvarande kan utöka personalorganisationen
utan måste iakttaga återhållsamhet
även på detta område.

Sedan kom herr Hseggblom in på vår
växtförädling och gjorde där vissa jämförelser.
Jag vill från början säga ifrån,
att även om staten har behandlat olika
växtförädlare olika, så är det enligt
min mening nödvändigt, att vi ha olika
växtförädlingsanstalter på detta område.
Det är också alldeles främmande
för mig att säga annat än att Weibullsholm
har fyllt och fyller en oerhört
stor uppgift inom växtförädlingen, men
vi skola ändå komma ihåg, att det är
en väldig skillnad mellan Svalövs utsädesförening
och Weibullsholms utsädesbolag.
Jag betraktar Weibullsholm
inte enbart som en växtförädlingsanstalt
utan i ganska stor utsträckning
som en försäljare av utsäde. Det är väl
ändå en betydande skillnad mellan
dessa. Svalöv är ju oerhört mycket
större. De senare årens utbyggnad vid
Svalöv med anställning av ett stort antal
tjänstemän medför en del automatiska
ökningar, som man inte kommer
ifrån. Svalöv har visserligen anslag i
form av grundbelopp och tilläggsavgifter
från Allmänna svenska utsädesbolaget
i Svalöv, men jag skulle ändå
tro, att Weibullsholm såsom fri före -

tagare sätter den fria företagsamheten
högst. Weibullsholms växtförädlingsanstalt
har dock i betydligt större utsträckning
än utsädesföreningen i Svalöv
möjlighet att skaffa sig medel från
den gren av företaget, som sysslar med
försäljning av utsäde. Även om denna
gren har haft rätt så dåliga tider, meningarna
härom äro olika, har den i
alla fall haft ganska stora möjligheter
att lämna hjälp åt växtförädlingsarbetet.
Följaktligen är det inte i brist på
vilja utan i brist på möjligheter att få
fram medel som man inte har kunnat
ge Weibullsholm statsbidrag för större
del av de pengar bolaget lägger ut för
växtförädling. Det har helt enkelt inte
gått att i detta sammanhang få fram
mera pengar.

Vad beträffar den andra växtförädlingen,
nämligen av fruktträd, vill jag
nämna, att jag anser det i och för sig
beklagligt, att man med det storartade
grundläggningsarbete, som är gjort i
Balsgård, inte kunnat åstadkomma
större ökning när det gäller understöd
åt den anstalten. Jag hoppas dock, att
man inte skall behöva göra de nerskärningar
som anstalten har uppgivit bli
nödvändiga, därest dess anslagsäskanden
icke kunde bifallas fullt ut. Ofta
spårar man i dylika fall en viss pessimism,
men det visar sig (s. 9) icke
sällan sedan, att även om anslagen inte
blivit så stora som man begärt, så klarar
vederbörande anstalt upp saken
ändå. Jag hoppas sålunda, att det skall
bli möjligt för Balsgård att göra det
även för det år som kommer och att
det skall bli bättre i tider längre fram.
Det är givetvis inte möjligt att gå in
på närmare granskning av dessa problem,
när riksdagen, som herr Ilceggblom
nämnde, nyss har begärt en utredning,
som kan ta upp dessa spörsmål
mera i detalj.

Vad beträffar de andra ting herr
Haeggblom kom in på, nämligen frågan
om jordbruksprisernas läge här i vårt
land och ute på världsmarknaden och

164 Nr 2.

Lördagen den 19 januari 1952.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

vilka möjligheter vi ha där, vill jag
erinra om att det ju inte är så länge
sedan som vi hade behov av hela vår
produktion inom landet. Det är först
de två eller två och ett halvt senaste
åren man på en del områden har fått
föra ut en del på exportmarknaden.
Jag tror, att när det gäller den saken
äro vi ganska ense. Jag är också av
den meningen, att i den mån man
kunde sammanföra förbindelserna med
världsmarknaden till jordbrukets huvudorganisationer,
där man kanske har
större möjligheter att cleara mellan de
olika produkterna, skulle det vara till
gagn. För min del vill jag göra det
uttalandet, att jag vill medverka till
att försöka åstadkomma, att jordbrukets
organisationer i lämplig utsträckning
få fylla dessa funktioner, något
som jag av erfarenhet vet, att de ha
möjlighet att göra. Jag tror, att vi äro
överens om att vi inte vilja, att staten
i onödan skall lägga sig i detta, och
jag tror inte heller att det ligger i statsmakternas
intresse att göra det. Vissa
produkter, t. ex. smör, behärskas väl av
jordbruksorganisationerna till så gott
som 100 procent. Andra produkter behärskas
inte helt av jordbrukets ekonomiska
föreningsrörelse, utan där
finns det också privata köpmän på
olika områden. Därför måste statsmakterna
objektivt se till att man i dessa
fall får till stånd samarbete mellan alla
intressen. Det hindrar inte, att det
branscher emellan kan åstadkommas
ett samordnande organ eller något sådant
som herr Hseggblom talade om.
Vad sedan gäller kalkylen som sådan,
har man nu kommit fram till en förlust
på 118 miljoner kronor. Jag nämnde
något om den saken i går. Man kom
fram till 92 miljoner kronor i höstas.
Man har nu gjort en justering, där man
från båda hållen har godtagit en minskning
av arbetsvolymen. Vi skola komma
ihåg att den kalkyl vi hålla på att arbeta
efter aldrig är något som kan finkamma
och klara av saker och ting

minutiöst, utan det blir en tendensprognos.
Sedan kan så mycket komma
emellan och förändra utvecklingen.
Man skall aldrig begära, att jordbrukskalkylen
skall vara en form, som åstadkommer
minutiös rättvisa; det har den
aldrig gjort. Jag vågar påstå att även
under de tider, när vi inte haft någon
jordbruksreglering, var det inte rättvist
ordnat mellan de olika jordbrukarna
heller. Vilket system vi än gå
in för kunna vi icke åstadkomma individuell
rättvisa. Därmed har jag inte
sagt annat än att jag vill vara med om
att med de organ och det regleringsförfarande,
som vi ha, försöka att i
största möjliga utsträckning bortarbeta
den orättvisa, som tyvärr har varit rådande
under de år som gått.

Man har som nämnt fått ett underskott
på 118 miljoner kronor i kalkylen.
Man har emellertid redan nu
måst vidtaga vissa prishöjande åtgärder,
som ha kommit att falla på animalier.
Herr Hseggblom ställde frågan,
om det finns utsikter att inom den närmaste
tiden för spannmålen få en retroaktivt
verkande prishöjning. Härpå
vill jag svara, att det finns mycket små
utsikter till detta på grund av att den
mesta spannmålen redan är såld, och
att försöka gå tillbaka till dessa tusentals
olika näringsidkare och spannmålshandlare
för att göra en efterbetalning
till jordbrukarna, tror jag är praktiskt
omöjligt. Man kan givetvis tänka sig,
att i stället ge ett arealbidrag, men till
en sådan lösning ställer sig statens
jordbruksnämnd avvisande, i varje fall
för närvarande. Jag tror i stället, att
man får försöka se framåt. Även om
man nu har fått någorlunda täckning
för den förlust, som har framkommit
i kalkylen, så ha vi, som jag tillät mig
säga i går, förmodligen inte möjlighet
att i år åstadkomma en sådan prisbildning
på jordbrukets produkter, som
täcker både den kalkylförlust, som nu
framkommit, och det underskott, som
man måste räkna med när underhand -

Lördagen den 19 januari 1952.

Nr 2.

165

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

lingarna emellan lantarbetare och lantarbetsgivare
äro klara. Det blir först
då vi få veta, hur stort underskottet
egentligen blir i jordbruket under de
åtta månaderna från den 1 januari till
den 31 augusti.

Man har därvid kommit på den tanken,
att det är nödvändigt att subventionera
en del av jordbrukets produkter.
Jag tillät mig i går säga, att subventioner
inte är någonting som jordbrukarna
trakta efter. Det måste väl
vara ett berättigat krav ifrån jordbrukarna,
att man för det resonemanget,
att om vi behöva ha jordbruk i detta
land, så är det jordbrukarnas rätt att
för sina produkter få ut ett pris, som
täcker kostnaderna för produktionen.
Vill man inte i princip acceptera detta,
så skall man säga ifrån, att vi inte
vidare vilja ha något jordbruk i detta
land. Den saken har diskuterats i en
kommitté, som var sammansatt av många
olika intressen, där jag skulle tro att
konsumentintresset vägde tyngre än
producentintresset. Det var den s. k.
1942 års jordbrukskommitté, som höll
på med sitt arbete i åtskilliga år, vilket
sedan resulterade i 1947 års riksdagsbeslut.
Där har man konstaterat, att man
behöver ha ett visst jordbruk här i landet
men att det skall vara ett rationellt
skött jordbruk. Ja, man kanske hade
litet delade meningar om hur ett rationaliserat
jordbruk skall se ut, men man
accepterade, att vi skulle ha jordbruk.
Endast under de år, då exceptionella
förhållanden förelåge, skulle man gå in
för subventioner. Nu har jag nämnt, att
vi i fjol hade mycket stora skördeskador,
och därför ha vi ifrån regeringens
sida resonerat så, att det är nödvändigt
att i huvudsak gå in för att subventionera
det skördebortfall, som kan
konstateras.

Nu har man företagit en del prishöjningar,
där tyvärr den prishöjning på
tre öre, som åstadkommits för mjölk,
inte blir något direkt tillskott för jordbrukarna
utan — såsom jag nämnde i

går — uppslukas av marginaler till handeln
och kostnader till företag. De höjningar
på kött och fläsk, som jordbrukarna
erhållit, ha de delvis redan fått
ta ut. Sedan kommer man till sluträkenskapen
i denna fråga. Om man lägger
ihop den prishöjning, som skett, och
den subvention, som man kan anse vara
lagom för att täcka det skördebortfall,
som uppstått, men likväl får en brist
i den ersättning, som jordbruket skall
ha, då finns det väl ingen annan möjlighet
än att man i någon mån får höja
priserna. I detta sammanhang är det
någonting, som alla grupper böra tänka
på: Ju högre löner som tas ut, ju
mera försämrat penningvärde vi få,
desto större bli också jordbrukarnas
krav på ersättning för sitt arbete. Då är
det klart, att bristen blir större, och då
blir det också svårare att kunna fylla
den. Det blir helt enkelt en automatisk
konsekvens, att priserna på jordbrukets
produkter skola höjas.

Jag tillät mig säga i går, att jag hoppas
att man på olika håll visar återhållsamhet.
Om det blir nödvändigt att höja
priserna mer på jordbrukets produkter,
så är det inte jordbrukarna, som i första
hand förorsaka detta. De begära endast
likställdhet med andra grupper,
och på så sätt bli jordbrukets prishöjningar
beroende på vad andra grupper
taga ut.

När det sedan gäller offentliggörandet
av priserna, är jag verkligen överens
med herr Heeggblom. Innan åtgärder
vidtagas och bli föremål för offentlig
debatt, är det på sin plats att både
den ene och den andre gör sitt uttalande.
Men när statsmakterna och de
organ, som staten har till sitt förfogande,
ha kommit till det resultatet, att
en prishöjning bör företagas för att rättvisa
skall åstadkommas, då är det enligt
min mening felaktigt, om en enskild
tjänsteman klandrar beslutet och
säger, att det är en onödig åtgärd. När
det klarlagts att åtgärden är nödvändig,
är jag säker på att var och en skall fin -

16C

Nr 2.

Lördagen den 19 januari 1952.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

na, att den prishöjning, som nu har
skett, endast har varit en gärd av rättvisa
och blott utgör en del av den uppgörelse,
som jordbruket senare kommer
att få slutbehandlad, något som väl
kommer att ske inom den närmaste
tiden.

Härmed tror jag mig ha besvarat de
frågor, som framställts till mig under
debatten.

Herr HiEGGBLOM (kort genmäle):
Herr talman! Jag ber att till jordbruksministern
få framföra mitt uppriktiga
tack för det svar, han givit. Jag tycker
att det har varit ur många synpunkter
synnerligen upplysande. Det är ju litet
besvärligt att ifrån oppositionens sida
umgås med dem, som stå tronen nära,
och jag minns hur illa jag råkade ut i
en diskussion med herr Norups företrädare.
När jag sade honom några vänliga
ord, räknade han det närmast som
en förolämpning och tyckte det var någonting
som man noga borde se upp
med. Herr Norup tycktes inte vara på
alldeles samma linje, och jag kan försäkra,
att den redogörelse för nionde
huvudtiteln, som så småningom kommer
i Medborgaren, kommer inte på något
sätt att avvika från vad som sagts här i
kammaren.

Det är ju så, att så länge vi måste ha
jordbruk av en viss storlek för att vara
tryggade ur beredskapssynpunkt och så
länge det är nödvändigt att den odlade
jordens alstringskraft utnyttjas för att
vår levnadsstandard skall kunna vidmakthållas,
måste vi ha en jordbrukspolitik
här i landet. Men jag vill deklarera,
att det inte är tvunget att denna
jordbrukspolitik absolut skall gå efter
partipolitiska linjer.

Sedan tackar jag även för det besked,
som gavs i fråga om spannmålsodlingen.
Jag är fullt införstådd med att det inte
kan sägas annat än att utsikterna äro
mycket små för en justering nu, men
det är bra att jordbruksministern givit
besked.

Sedan är det ju inte så farligt med
retroaktiviteten i fråga om spannmålspriserna
och fastställandet av priserna
för nästa år. Om man tänker litet grand
på den underkompensation, som spannmålsodlarna
fått i år, måste man medge
att det i alla fall är väsentligt trevligare
med en sådan retroaktivitet än
med en kriskonjunkturskatt, som går på
retroaktiva linjen.

Fröken VINGE: Herr talman! Herr
Hajggblom berörde i början av sitt anförande
en fråga, som tydligen bereder
herr Haeggblom bekymmer och som jag
tror har oroat flera av kammarens ledamöter.
Man har tyckt sig kunna konstatera,
att årets statsverksproposition i
ovanligt hög grad innehåller förslag om
lönehöjningar. Jag vill därför för dem
av kammarens ledamöter, som möjligen
inte ha observerat detta, framhålla, att
detta ju har samband med att biträdesutredningen
nyligen framlagt sitt betänkande
och att vissa av dess förslag
just nu äro föremål för en särskild
proposition. I den mån dessa förslag
ingå i denna särskilda proposition ha
de också upptagits på respektive anslagsposter
under de olika huvudtitlarna.
Därigenom ha olika biträdestjänster
inordnats i den lönegrad, som de
efter omsorgsfull prövning ansetts böra
tillhöra. År efter år har man ju här i
riksdagen, när det har kommit förslag
om höjningar av enstaka tjänster, svarat
med en hänvisning till biträdesutredningen,
och därför ha sådana frågor
icke tagits upp. Nu ha de kommit på
en gång i stället för att upptagas under
flera olika år, och det är detta, som
gör, att man får den uppfattningen, att
det är en sådan oerhörd stor framryckning.

Sedan vill jag säga att det är självklart
att vi i riksdagen skola se till att
statsförvaltningen inte sväller och att
vi inte skola vara med om att i onödan
inrätta några nya tjänster eller placera

Lördagen den 19 januari 1952.

Nr 2.

167

Vid remiss av statsverkspropositionen m. in.

några tjänster för högt, men vad vi alla
måste tänka på att göra är att vi skola
undersöka, om det finns områden inom
statsförvaltningen, som kunna omorganisera
och rationalisera sin verksamhet.
På denna punkt skulle jag gärna,
om jordbruksministern hade varit kvar
i kammaren, velat vädja till honom att
särskilt se på frågan om jordbrukskalkylen
och underdersöka, om det inte
där finns möjlighet för effektivisering
av arbetet genom en omorganisation
och en rationalisering. Men vi måste ju
ha klart för oss att om vi här i riksdagen
av statsförvaltningen fordra, att den
skall utföra vissa arbetsuppgifter, så
måste vi också ställa till förvaltningens
förfogande de resurser som den behöver
för att utföra dessa arbetsuppgifter.

Efter att ha sagt detta vill jag gå in
på det, som egentligen föranlett mig att
gå upp i remissdebatten. Prisstegringarna
utgöra ju för oss alla ett allmänt
bekymmer, och vi tala mycket om hur
man skall kunna kompensera olika medborgargrupper
för dessa prisstegringar.

Då är det en grupp som jag tycker
kommit litet i skymundan i debatten på
senare år, en grupp, som vi talade så
mycket mer om förr, nämligen barnfamiljerna.
Vad som kanske först kommer
eu i tankarna, när det gäller att på
något sätt hjälpa barnfamiljerna, är väl
frågan om man inte borde företa en
höjning icke bara av de särskilda barnbidragen,
vilket ju nu signaleras i statsverkspropositionen,
utan även av de allmänna
barnbidragen. Ur vissa synpunkter
vore det en enkel reform. Den
skulle inte fordra någon tillkrånglad
administrativ apparat, och man kan
mycket lätt beräkna kostnaderna. Å
andra sidan finner man omedelbart att
det är en kostnadskrävande reform, om
den skall göras i någon större omfattning.
Varje tia per barn kostar cirka 17
miljoner kronor. Jag vill inte neka till
att jag nog träffat på folk, som äro rätt
betänksamma mot en höjning av det all -

männa barnbidraget, ty de vilja göra
gällande, att det inte alltid användes
på bästa sätt och inte kommer barnen
till godo.

Jag vill, herr talman, deklarera som
min uppfattning, att de fall av missbruk,
som ju otvivelaktigt ha konstaterats,
äro tillräckligt få för att kunna
anses utgöra det undantag, som bekräftar
regeln att barnbidragen komma barnen
till godo. Men på grund av den
ganska allmänt utbredda opinionen
skulle jag ändå vilja uttala den förhoppningen,
att det genom socialstyrelsen
göres en undersökning av hur
det förhåller sig med barnbidragens användning.
Sedan denna undersökning
utförts, kan man ju lättare ta ställning
till frågan, huruvida den hjälp man
vill ge åt barnfamiljerna bör ha formen
av en höjning av de allmänna barnbidragen
eller om man bör ge den någon
annan form.

I varje fall vill jag gärna bringa i erinran
det resonemang, som man förde
för en del år sedan beträffande befolkningspolitiken.
Jag har en känsla av att
det resonemanget fallit i glömska. Jag
vill alltså stryka under, att en hjälp åt
barnfamiljerna inte är ett premium till
föräldrarna för att de satt barn till
världen utan är ett medel för att ge
barnen en hygglig levnadsstandard. Vi
behöva alltså inte förirra oss in på
några diffusa funderingar om befolkningsoptimum,
som herr Dickson var
inne på i går.

Vidare vill jag gärna, att vi skola
göra klart för oss vad vi voro överens
om för några år sedan, nämligen att det
gäller att inom varje särskilt inkomstskikt
minska skillnaden i levnadsstandard
mellan barnrika och barnfattiga
och att bidragen till barnfamiljerna
därför inte böra vara inkomstprövade.

Men vår politik får ju inte bara ta
sikte på materiella fördelar. Vi ha också
ansvar för att den andliga odlingen
får livsrum. Det skall villigt erkännas,
att åttonde huvudtiteln på många punk -

168 Nr 2.

Lördagen den 19 januari 1952.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

ter bär spår av både den nuvarande
ecklesiastikministerns och hans närmaste
företrädares vilja att tillfredsställa
några av de mest skriande behoven.
Jag vill särskilt uttrycka min glädje
över att vi nu få landsbibliotek i
Västerås, och jag gör det i förlitan på
att Växjö följer redan nästa år.

Men om man undantar ett relativt
begränsat antal punkter, måste man tyvärr
konstatera att läget, även om det
inte är direkt sämre än för ett år sedan,
dock icke har blivit bättre. Vissa
anslag ha uppräknats med hänsyn till
prisstegringarna under år 1951, men
någon kulturell upprustning är det inte
fråga om trots de flödande statsinkomsterna.

Jag vill inte att vad jag nu säger skall
fattas som en kritik, speciellt riktad
mot ecklesiastikministern. Jag tror att
han gjort vad han kunnat, och det är
givetvis hela regeringen som bär ansvaret
för den allmänna budgetpolitiken.

I årets första nummer av tidskriften
Sjömannen, som är organ för Svenska
sjöfolksförbundet och vars ansvarige
utgivare är vår kamrat här i kammaren
Jerker Svensson, finns det på ledarplats
en artikel med rubriken »Undernärd
kultur», ur vars slutord jag inte
vill undanhålla kammaren följande:
»Man har svårt att komma ifrån att det
måste vara något galet med en politik,
som mitt under en lysande högkonjunktur
sätter kulturlivet på svältkost. Det
rör sig inte om stora belopp. I en artikel
till fackförbundspressen skriver
LO:s studierektor Torvald Karlbom att
hela anslaget till folkbildningen är inte
stort mera än hälften av kostnaderna
för militärmusiken. Herr Karlbom har
fångat situationen i ett nötskal!» Litet
längre ned heter det: »Arbetarrörelsens
ideal har aldrig varit att enbart förse
folk med korv och Öl.» Jag tror mig
med bestämdhet kunna säga, att detta
inte heller är riksdagens ideal.

Jag har, herr talman, fullt klart för

mig att om man utsträcker resonemanget
t ill att omfatta inte bara de frågor,
som berörts i artikeln i Sjömannen,
utan också hela kulturbudgeten,
kommer det att röra sig om så stora belopp
att det naturligtvis inte är lätt att
tillgodose anspråken. Jag föreställer
mig att man blir nödsakad göra någon
sorts åtskillnad mellan de mest aktuella
behoven, som omedelbart måste tillgodoses,
och andra, som man kan skjuta
något på, och alltså försöka få fram
en flerårsplan. Det är mycket viktigt
för de institutioner som det här gäller,
att de få veta vad de på litet längre sikt
ha att rätta sig efter, så att de kunna
planera sitt arbete för mer än ett budgetår
i taget.

Vi äro ju överens om att det behövs
ett starkt militärt försvar. Men för att
inte vårt folk i ett skärpt läge skall
gripas av panik behövs det också en
psykologisk beredskap. En sådan kommenderar
man inte med maktspråk
fram i en handvändning, och man kan
inte heller åstadkomma den med hjälp
av ett aldrig så skickligt utformat statligt
propagandaorgan. För en sådan
psykologisk beredskap måste vi framför
allt lita till folkrörelserna och folkbildningsorganen.
Men också ideellt arbetande
organisationer och institutioner
måste ha vissa materiella resurser
för att kunna utföra sitt viktiga arbete.
Det vore ansvarslöst att inte sörja för
deras behov medan tid är.

Det finns anslagsäskanden av olika
kulturorgan, som vi snart börja känna
igen som gamla bekanta, eftersom de
komma igen år efter år. I statsverkspropositionen
ha ofta refererats de
skäl, på vilka dessa äskanden ha grundats,
men i mycket stor utsträckning
ha framställningarna inte vunnit gehör
vare sig hos regeringen eller riksdagen.

För varje år som går blir emellertid
läget alltmer ohållbart. Riksbibliotekarien
anför i sina petita i år bl. a. följande:
»K. B:s allmänna ställning har
under senare år på alla punkter under -

Lördagen den 19 januari 1952.

Nr 2. 169

Vid remiss av statsverkspropositionen m. in.

gått en fullständigt katastrofal försämring.
Utrymmena, som länge varit ytterst
otillfredsställande, ha nu genom
samlingarnas starka tillväxt blivit så
överfyllda att delar av samlingarna ej
kunna hållas tillgängliga för allmänheten.
Erhållet anslag till ombyggnad har
ej kunnat utnyttjas, då arbetstillstånd
ej lämnats. Penningvärdets fall har reducerat
inköps- och inbindningsanslagens
värde så starkt att den övervägande
delen av anslagen går till tidskrifter
och fortsättningsverk samt inbindning.
Av nyutkommande utländsk
vetenskaplig litteratur kunna endast
obetydliga och för det aktuella forskningsbehovet
absolut otillräckliga inköp
göras.» Riksbibliotekarien påpekar,
att i samma situation befinna sig även
övriga vetenskapliga bibliotek i landet,
och jag skulle vilja tillägga: många
andra vetenskapliga institutioner. I
fortsättningen säger riksbibliotekarien:
»Missnöjet hos den besökande allmänheten
är också mycket starkt och har
upprepade gånger kommit till uttryck
i pressen. Det måste vara ett legitimt
och ofrånkomligt intresse att rättelse
äntligen sker i dessa ytterst beklagliga
förhållanden.»

Liknande tonfall hör man från många
andra håll. Det ämbetsverk, som jag
själv tillhör, har måst konstatera att
»bibliotekets och arkivets interna tillstånd
och yttre service undergår en
kontinuerlig försämring», och man talar
om att det är fråga om ett verkligt
nödläge. Styrelsen för Drottningholms
teatermuseum förklarar att det anslag,
som man begär, är eu nödvändig förutsättning
för att museet i fortsättningen
skall kunna driva sin nuvarande verksamhet.

Exemplen skulle kunna mångfaldigas,
men jag skall inte göra det. Vad jag i
detta sammanhang vill konstatera är,
att de anslag, som begäras, ganska sällan
syfta till att åstadkomma en verklig
standardförbättring utan endast förslå
till att försöka hejda den fortgående

standardförsämring, som nu hotar
många av våra kulturella institutioner.
Detta under en tid då vi uppleva —
för att åter citera tidskriften Sjömannen
— »en högkonjunktur, vars make
väl aldrig tidigare förekommit».

Detta sista är något mycket väsentligt.
Våra kulturarbetare ha funnit sig
i svåra arbetsförhållanden, så länge de
och vi alla ha ansett det nödvändigt att
koncentrera krafterna på den militära
och ekonomiska beredskapen, men nu
börja de knota och fråga, om staten
inte också bör ge rimliga arbetsförhållanden
åt dem som i första hand svara
för vår andliga beredskap, vårt kulturförsvar.
Och de peka på att det ligger
fara i dröjsmål. Vi kunna inte hur
länge som helst sätta vår kultur på
svältkost utan att skadorna bli irreparabla.
Jag vill erinra om några ord
som möta besökaren på Skansen: »Den
dag kan gry, då allt ditt guld ej räcker
att forma bilden av den svunna tid.»

Hur stort skall egentligen budgetöverskottet
vara för att det skall finnas
möjligheter både till skattesänkning
och en kulturell upprustning?

Fröken ELMÉN: Herr talman! Det är
inte utan att jag saknar de där kamelerna,
som förekommo då och då i gårdagens
debatt, och för att de inte i dag
skola lämnas helt utanför skall jag be
att få säga några ord om en del saker
som förefalla mig vara att sila mygg
och svälja kameler.

När man några år här i riksdagen
varit med om behandlingen av .statsverkspropositionen
i såväl kammare
som utskott och när man kanske delvis
kunnat följa förarbetet på en del punkter
i statsverkspropositionen, får man
verkligen en stark känsla av att det silas
mygg och sväljes kameler —• jag
skulle nästan vilja säga karavaner. Vi
besluta många gånger reformer utan att
tänka på att det finns resurser för ändamålet.
I andra fall bygga vi upp dyr -

170

Nr 2.

Lördagen den 19 januari 1952.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

bara organisationer och tillsätta chefer
och andra befattningshavare, som behövas
för att organisationen skall kunna
fungera, men när det blir fråga om de
mindre anslagen, som skulle göra det
möjligt för dem att arbeta på ett effektivt
sätt, pruta vi gärna på beloppen.
Det kan tyckas som om jag nu talar om
detaljer, men det är dock här fråga om
sådant som spelar mycket stor roll när
det gäller att åstadkomma ett verkligt
resultat av arbetet.

Statens utgifter ha, såsom det sagts så
många gånger, blivit mycket höga och
det gäller för oss att spara. Men lika
viktigt är att spara på rätt sätt. Jag
skulle vilja säga att allt sparande inte
är ekonomiskt. I motsats till herr Hseggblom
anser jag det exempelvis oekonomiskt
att inte ge rektorerna för de stora
skolorna skrivhjälp för expeditionsarbetet
utan i stället låta dem använda sin
högt kvalificerade och dyrbara arbetskraft
för att på eftermiddagarna och
kanske på nätterna utföra enkelt skrivarbete.
Detta måste i längden inverka
menligt på hela organisationsarbetet.

Som ett annat exempel vill jag taga
ungdomsvårdsskolorna, som ju på senare
tid varit föremål för stort intresse
och som fått en hel del anslag till sin
verksamhet. Man har lagt ned mycken
möda och kostnader på att verkligen
få kvalificerade rektorer och assistenter
som kunna leda verksamheten vid
dessa skolor. Till ungdomsvårdsskolorna
höra emellertid även jordbruk, verkstäder
m. m. och eftersom vid de flesta
skolor det inte finns någon redogörare
eller bokförare som kan sköta den vidlyftiga
bokföring, som därigenom uppkommer,
bli rektorer och assistenter
bundna vid skrivbordet även under
den tid då de egentligen skulle sysselsätta
sig med ungdomarna. När jag för
någon tid sedan besökte en ungdomsvårdsskola,
fann jag rektor och assistenter
fullt upptagna med att söka efter
en gris som kommit bort i bokfö -

ringen. Jag vet inte om man verkligen
lyckades finna den, men i varje fall
hade väl inte detta fel behövt uppstå
om det funnits någon särskild person
som skött bokföringen. Det är fullständigt
felaktigt att rektorer och andra
skola hålla på med bokföringsarbete
och sådant, för vilket de inte heller ha
någon utbildning. Många gånger kan
detta skapa irritation, som går ut över
hela arbetet, och rektorer och assistenter
få inte som annars tid för det personliga
arbetet med ungdomarna, som
de egentligen äro anställda för.

För att återigen ta ett annat exempel
vill jag nämna skyddskonsulentorganisationen.
De flesta av oss äro nog ense
om att denna organisation behöver ytterligare
utbyggas. Desto viktigare är
det att de konsulenter som finnas verkligen
beredas möjlighet att arbeta effektivt.
Det kan inte vara riktigt att
beskära skyddskonsulenternas anslag
för telefonering på ett sådant sätt, att
de inte kunna telefonera i den utsträckning
som de behöva göra. Om ett ärende
kan avgöras per telefon i stället för att
man kanske skriver tre, fyra brev fram
och tillbaka om saken, innebär detta
inte bara sparad tid, utan det har också
betydelse ur psykologisk synpunkt för
de klienter som det här gäller. Dessa
känna det som en uppryckning, om
man snabbt kan skaffa dem anställning
på annan ort och ordna upp deras förhållanden.
Genom att ungdomarna
snabbt kunna sättas i arbete, kan man
också spara in flera dagars understöd
till dem. Jag skali inte upptaga tiden
alltför länge med denna sak. Jag vill
också framhålla att man inte heller bör
alltför mycket pruta på de anslag, som
skyddskonsulenterna ha till sitt förfogande
när det gäller att t. ex. utrusta
klienterna med kläder. Det blir annars
onödigt mycket arbete som behöver
nedläggas på den saken.

Jag vill i detta sammanhang erinra
om något som härom året gick igenom

Lördagen den 19 januari 1952.

Nr 2.

171

Vid remiss av statsverkspropositionen ni. m.

pressen, nämligen frågan om fiskeriintendenternas
tjänstetelefon. Trots att
mycket av fiskeriintendenternas arbete
skall utföras per telefon hade de inte
och ha fortfarande inte tjänstetelefon.
Fiskeristyrelsen har nu begärt ett anslag
på 5 000 kronor, efter vad jag vill
minnas, men detta har visst prutats
ned till 2 000 kronor.

Fångvårdsstyrelsen har också år efter
år begärt ytterligare anslag till telefoner
men fått avslag. Man har därför
måst gå in på nästkommande års anslag.
Det kan väl inte vara riktigt att på
detta sätt behöva fiffla över medel från
det ena året till det andra. Inom fångvården
är det ju också ofta mycket viktigt
att man kan handla snabbt, och
man behöver därför ha möjlighet att
begagna sig av telefonsamtal. Och om
man saknar anslag för att telefonera
men har anslag till resor, kan det hända
att man reser till ort och ställe för att
göra upp saken, vilket ju blir mycket
dyrare och tar längre tid.

Jag skulle kunna räkna upp det ena
området efter det andra, där förhållandena
äro likartade. Inom yrkesinspektionen,
där jag har min egen verksamhet
förlagd, få vi också vidkännas
samma nackdelar. Anslaget till telefonsamtal
är så begränsat att vi inte kunna
ringa till ett företag för att träffa en
viss överenskommelse. Man måste
ibland använda den utvägen att skriva
till vederbörande och be dem telefonera
till yrkesinspektionen för att det
hela skall kunna ordnas någorlunda
snabbt. Man kan få hålla på och skriva
en tre, fyra gånger, och med den knappt
tillmätta arbetskraften på kansliet blir
det många gånger tidsutdräkt. Det är
inte svårt att räkna ut att man inte vinner
någonting på detta.

AU därtill ett inspekterande organ,
som helt är beroende av resor, har så
knappt tillmätta resemedel, att man
ibland över huvud taget inte kan resa
är att beklaga. Under året få de lov att
noga planera sina resor, och det kan

bli tal om att överväga, om man med
hänsyn till de medel, som stå till förfogande,
kan göra resan. Det har också
hänt att resemedlen tagit slut, så att
dyrbara tjänstemän fått sitta inlåsta.
Det är en rätt dyr organisation. De
inspekterande befattningshavarna ha
en lön på sammanlagt 1 200 000 kronor.
Att de inte ha möjlighet att arbeta är
ju fullständigt felaktigt.

I årets statsverksproposition har det
skett en ökning av 50 000 kronor på
reseanslagen. Det har skett efter påtryckningar
och uppvaktning av personalorganisationen.
Det gäller ju att
få fram ett effektivt arbete. Olycksfallssiffran
har varit ständigt stigande, och
vi ha för närvarande över 300 000
olycksfall per år. Det gäller att på allt
sätt bekämpa detta.

Vad jag tycker att man från statens
sida skall se till, det är att tjänstemännen
verkligen erhålla möjlighet att arbeta
effektivt på olika områden. Annars
kan det lätt bli så, att den tjänsteman
som från första början verkligen är
energisk och vill utföra ett gott arbete
och komma till ett gott resultat så småningom
blir kverulerande i alla avseenden,
när möjligheterna att arbeta beskäras.
Jag vet inte, om det är revisionen
som till viss grad gör att det blir
på detta sätt. Revisorerna peta på alla
anslag och se till att de inte överskridas.
Har man överskridit t. ex. telefonanslaget,
så blir det en reprimand för
detta, och revisorerna se inte efter vad
man har vunnit genom att överskrida
anslaget. Det kan då lätt bli som det
blev i ett ämbetsverk beläget i en av
de dyrare stadsdelarna i Stockholm, då
man skulle inköpa en tumstock. Den
energiske kamreraren på ämbetsverket
var ivrig att få tumstocken så billig
som möjligt och lät en vaktmästare
ringa till olika järnhandlare i staden
för att höra efter vad tumstockar kostade.
Det befanns, att på Söder voro
tumstockarna 75 öre billigare än på
andra ställen, och vaktmästaren skic -

172

Nr 2.

Lördagen den 19 januari 1952.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

kades därför dit för att köpa tumstocken.
Den dolda arbetskostnaden
översteg väsentligt 75-öringen.

Jag vet inte, om det är så lyckat att
anslagen delas upp på det sätt som nu
sker. Vore det inte bättre att verkscheferna
finge en klumpsumma, som de
kunde fördela efter föreliggande behov?
Om man t. ex. hade resemedel över och
det fattades telefonmedel, så kunde
man ta av resemedlen och telefonera i
stället för att resa. Verkscheferna
skulle alltså få större befogenhet att fördela
anslagen efter vad förhållandena
kräva.

En sak, som man mycket undrar
över, är om de lagar, som riksdagen
stiftar, inte böra efterlevas av statens
verk och myndigheter. Jag tänker närmast
på arbetarskyddslagen. Man har
vid utformningen av lagen utgått från
att staten skall vara mönsterarbetsgivare
och därför undantagit den civila
statsförvaltningen, utom kommunikationsverken,
från lagens tillämpning.
Men man blir mycket betänksam, när
man läser en skrivelse från kungl. fortifikationsförvaltningen,
där det framhålles
att de åtgärder, som skulle behöva
vidtagas för att efterfölja arbetarskyddslagens
krav inom armén,
flottan och flyget, skulle belöpa sig till
10 miljoner kronor. Man begärde för
budgetåret 1951/52 att få ett anslag på
omkring 4 miljoner kronor för att i
någon mån kunna efterfölja arbetarskyddslagens
bestämmelser. Man fick
650 000 kronor, och av detta anslag
skulle även en del andra kostnader bestridas.
I skrivelsen framhåller man,
att man tillsammans med arbetarskyddsstyrelsen
och personalorganisationerna
har gjort upp att dessa medel
i första hand skola användas till de
rent olycksförebyggande åtgärderna på
arbetsplatserna. Man skriver: »Ämbetsverket
kan endast med beklagande
konstatera, att av alla de arbeten, som
ansetts nödvändiga på grund av arbetarskyddslagens
bestämmelser, endast

ett synnerligen ringa antal för närvarande
kan komma till utförande.» Vidare
säger man: »Skulle Kungl. Maj:t
ställa ytterligare medel till förfogande,
komma de genom utredningen framkomna
behoven att tillgodoses efter
angelägenhetsgraden. Åtgärder för att
förebygga olycksfall och öhälsa på
själva arbetsplatsen böra i princip vidtagas
i första hand, medan åtgärder för
beredande av omklädnads-, tvätt- och
matrum få komma i efterhand. Även
i detta senare fall får det gå efter angelägenhetsgraden,
varför arbetsgrupper
med särskilt smutsande och svettdrivande
arbete böra tillgodoses framför
andra.»

Här kan man tyvärr konstatera, att
det som lagen kräver av den private
arbetsgivaren långt ifrån fullföljes av
mönsterarbetsgivaren staten. Det är
också beklagligt, att man inte undan
för undan ser om sitt hus och beviljar
anslag, medan ännu tid är, utan vid en
sådan här utredning konstaterar, att
det behövs så stora belopp för att lagens
krav skola kunna uppfyllas. Vi ha
flera områden, där förhållandena inte
äro vad de skulle vara.

Herr talman! Jag tycker att det är
mycket svårt för staten att över huvud
taget övervaka, att arbetarskyddslagen
tillämpas från de enskilda arbetsgivarnas
sida, när den så försummar de egna
arbetsplatserna.

Herr ÅQVIST: Herr talman! Vare sig
vi äro företagare, anställda eller fria
yrkesutövare, så reflektera vi väl alla
då och då över den inflation —- engångsinflation
eller vad vi nu må kalla
den — som varit rådande under det
sista året och som efter årsskiftet fortfarande
består. Ibland gör väl en del
av oss några reflexioner litet grand vid
sidan om de vanliga tankegångarna. En
fråga, som jag brukar ställa till mig

Lördagen den 19 januari 1952.

Nr 2.

173

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

själv men som jag knappast lyckats ge
ett hyggligt svar på, är den: Kunna vi
inte eller vilja vi inte ha ett fast penningvärde?
En god vän, med vilken jag
talade om detta, sade: Du kan ju lägga
till: Törs vi kanske inte ha ett fast penningvärde?
Det senare anser jag nu
vara en kvalificerad motivering till
ovilligheten.

När man tar del av regeringsförklaringar
och annat officiellt tryck, så har
man anledning att göra ytterligare en
reflexion. Man finner titt och tätt att
regeringen avser att föra eller anser sig
föra en politik, som medför full sysselsättning
eller som skall medföra full
sysselsättning. Härmed menar man väl,
att man anser sina handlingar och åtgärder
vara inriktade på ett sådant
sätt, att en viss sysselsättningsgrad kan
ernås.

När det däremot gäller inflationen
och dess bekämpande, äro de makthavande
föremål för alla möjliga tråkiga
företeelser i tillvaron. Då är det den
förskräckliga vinstkonjunkturen som är
den stygge vargen, som man skall söka
bekämpa. Det är företagarsektorn som
inrymmer vissa risker och är den lerneiska
hydran, vilken regeringen likt
en Herakles måste ta itu med. Företagarna
äro kanske inte precis stora busar
men dock en smula misstänkta individer,
som man skall hålla ögonen på
och se efter vad de ha för sig. Man får
över huvud taget det intrycket, att när
man i politiken rör sig med besvärjelseformer
av mera positiv valör, såsom
när det gäller den fulla sysselsättningen,
så äro de styrande en synnerligen
aktiv faktor. Däremot är det inte riktigt
på samma sätt när det gäller formler
av mera negativ valör — inflation,
vinstkonjunktur, påverkan från utlandet
etc., utan då kan regeringen tyvärr
inte alltid göra så mycket. Då är det
utanför liggande faktorer som inverka,
och över dessa kan regeringen inte bestämma.

.Tåg tycker nog annars att det senaste

året lärt oss en väsentlig sak, och det
är att inflationen effektivast och lämpligast
bekämpas med ett medel, nämligen
med en riklig tillgång på varor
och tjänster. Jag kan hänvisa till beklädnadsbranschen.
Där har det varit
relativt lätt att vid den hyggliga råvarutillförsel
som vi nu ha få fram
stora varulager, och detta har gjort, att
priserna ha fallit på grund av den inbördes
konkurrensen. De ha fallit väsentligt,
i vissa fall under de normer,
som priskontrollnämnden har fastställt.
Jag vill inte förneka, att prisfallet i någon
mån har berott på det köpmotstånd,
som uppammats genom uttalanden
från ledande män inom priskontrollnämnden,
vilka synas ha fattat sin
uppgift så, att när prishöjningar kunna
väntas skall man tala om detta i god
tid, så att folk hinner hamstra. Är det
däremot på det sättet, att man kan förvänta
att priserna skola gå ned inom
en viss tid, gäller det att tala om det,
så att folk får för sig detta: Köp nu
inte för fort bara, om ni inte behöver,
utan lugna er litet, så skall ni få se på
andra priser! Men frånsett sådana missuppfattningar
av den statliga prisregleringens
uppgift tycker jag man kan
konstatera, att det i varje fall inom beklädnadsbranschens
område inträtt ett
normalt läge, lika det som rådde före
kriget, med riklig tillgång på varor,
med realisationer och priser, vilka som
sagt i vissa fall understiga de av priskontrollnämnden
sanktionerade.

Att så långt som möjligt öka varumängden
inom landet och produktiviteten
i samhället förefaller mig alltså
vara det mest effektiva medlet att bekämpa
inflationen. Det är därför som
det för mig i varje fall förefaller mycket
underligt, när man vill bekämpa
inflationen genom investeringsavgift
eller investeringsskatt, genom beskattning
av lagerökningar och liknande medel.
Jag har för min del aldrig kunnat
komma ifrån den tanken, att vad man
säger och vad man avser härvidlag, det

174

Nr 2.

Lördagen den 19 januari 1952.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

är två vitt skilda saker. Man menar inte
att med dessa medel bekämpa inflationen,
man menar endast att öka företagens
beskattning. Man insveper emellertid
detta syfte i det allmänna talesättet
om kampen mot inflationen. Det
förefaller mig som om en större uppriktighet
skulle vara eftersträvansvärd
i den allmänna diskussionen på detta
område.

Om inflationen beror på vad som
finns att läsa i tryck och vad som är
allmänt vedertaget och om den kan behandlas
på exempelvis det sätt, som är
beskrivet i det s. k. åttapunktsprogrammet,
då skall den väl nu om någonsin
kunna bli botad. Aldrig förr har
väl någon regering varit utrustad med
en sådan arsenal av lagar och fullmakter
av allehanda slag på penningpolitikens
och finanspolitikens område som
den nuvarande. Beror det alltså på utrustningen,
bör det inte fattas någonting,
och skall budgetöverskottspolitiken
anses vara ett av de mest verksamma
medlen, då skulle ju det nuvarande
läget vara alldeles särskilt lämpat för
en sådan kamp. Innevarande års budgetöverskott
taxeras visserligen formellt
till 1 800 miljoner kronor och kommande
års till 1 000 miljoner kronor, fortfarande
formellt. Fältropet skulle väl
då närmast vara: Nu eller aldrig! När
allt kommer omkring är det kanske inte
alls på det sättet, som vi tala om. Kanske
ligga både orsaker och botemedel
på ett annat plan, och därför verka de
nuvarande åtgärderna på samma sätt
som när man skriver i vatten.

Jag vill bara erinra om vad finansministern
säger i statsverkspropositionen
beträffande Förenta staterna. Där
voro levnadskostnaderna vid slutet av
1951 omkring 10 procent högre än vid
Koreakrigets utbrott men endast en eller
annan procent högre än vid årets
början. Ändå rustas det väl för närvarande
i Förenta staterna på ett sätt,
som aldrig tidigare skett annat än under
världskrig. Om alla delade finans -

ministerns uppfattning om åttapunktsprogrammets
förträfflighet som vapen
i inflationskampen, då skulle väl inte
Landsorganisationen med sådan energi
hålla fast vid sitt krav på indexgaranti
när det gäller lönerna.

Jag lär väl inte förfalla till någon
överdriven orginalitet om jag påstår, att
överfull sysselsättning och fallande
penningvärde ha ett visst samband med
varandra. Det skall bli intressant att
se vad den av finansministern tillsatta
penningvärdeundersökningen kommer
till för resultat i det hänseendet. Den
har ju tagit god tid på sig, och när
teoretikerna äro färdiga skall tydligen
eu annan kommitté tillsättas för att
framlägga förslag om mera praktiska,
ekonomiskt-politiska åtgärder. Det finns
alltså god tid för en fortgående inflation,
och man kan fråga sig om det
skall gå så långt, att även vi skola behöva
säga som man sade vid ett visst
tillfälle tidigare: »Efter oss syndafloden».

Man kan naturligtvis lika väl betrakta
den överfulla sysselsättningen som
en följd av det fallande penningvärdet,
som man betraktar den som en grund
till detsamma. Man befinner sig här
helt enkelt i en trollcirkel. Vill man
bryta det hela måste man på något sätt
slå en bräsch i orsakskedjan, där de
olika faktorerna ömsesidigt betinga varandra.
Inflationen föder så att säga
sig själv. Kan man emellertid börja
med att stabilisera penningvärdet, då
tror jag att man visserligen får nöja
sig med en något lägre sysselsättningsgrad,
men fördelen är den, att man får
arbetskraft över för att fylla de luckor
i folkhushållet, som mycket starkt pocka
på att bli fyllda. Dit räknar jag då
i första hand bostadsfrågan, där man
tyvärr hittills måste konstatera det ena
misslyckandet efter det andra. Det har
nu konstaterats, att detta huvudsakligen
beror på brist på arbetskraft. Långtidsutredningen
angav nyligen att
minst 60 000 lägenheter per år måste

Lördagen den 19 januari 1952.

Nr 2.

175

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

iordningställas. 1951 uppvisade endast
ungefär 40 000 lägenheter.

Det har talats mycket om inflationens
skadeverkningar, och såvitt jag
kan se är det framför allt på två områden,
där dessa skadeverkningar antagit
hotande proportioner. Det ena är
beträffande sparandet. Det har talats
så mycket om den saken här att jag
inte skall uppehålla mig vid den utan
endast göra den anmärkningen, att finansministern
numera överväger förslag
om premiering av det frivilliga
sparandet, även om kostnaderna härför
måste bestridas med tillfälliga statsinkomster.
Detta är i alla fall, anser
jag, en viss utveckling sedan arbetarrörelsens
efterkrigsprogram offentliggjordes.
Där sades det nämligen inte
ett ord om sparandet. Man kan endast
gratulera till denna utveckling, även om
man måste beklaga allt det sparande,
som under tiden runnit hort.

Den andra omständigheten jag vill
fästa uppmärksamheten på är det frätande
på arbetsviljan och arbetslusten,
som otvivelaktigt följer med en pågående
inflation. Detta har kanske inte
märkts så mycket hittills, men vi som
arbeta inom industrien ha märkt det.
Detta kan fortsätta och taga mycket
oroande proportioner. Svenska folket
har dock varit känt såsom ett arbetsamt
och dugligt folk, tekniskt begåvat
och med önskan och viljan att göra en
insats, var och en på sitt område. Nu
liar man emellertid en känsla av att
alla människor gå omkring mer eller
mindre missnöjda därför att ingen vet,
huruvida man egentligen har fått ut
vad man borde ha för sin arbetsinsats.
Allt flyter i detta avseende, alldeles
speciellt vid årsskiftena. Måste det icke
vara i högsta grad undergrävande för
alla värden om man plötsligt skall finna,
att ens egen arbetsinsats nominellt
skall betalas med 15—20 procent högre
lön från den ena dagen till den andra
utan någon motsvarande ökning när det
gäller arbetsuppgifterna eller ansvaret?

Att sedan priserna följa med, så att
resultatet i bästa fall kan bli någon
ökning men i många fall innebär en
tillbakagång, detta måste ju för många
framstå såsom något mycket kuriöst
och knappast begripligt. Det har så
många gånger sagts, att regeringens
viktigaste uppgift är att stabilisera
penningvärdet. För min del håller jag
helt med om detta tal men kanske framför
allt med den motiveringen, att arbetsviljan
och arbetslusten komma att
undergrävas om ersättningen för arbetet
på detta sätt kommer att urholkas.
Alla slag av s. k. trivselpropaganda och
därmed sammanhängande undersökningar
om varför man trivs eller inte
trivs tror jag i längden gå tillbaka på
just dessa förhållanden.

En lönerörelse avser ju att höja levnadsstandarden
för dem som beröras
därav, att så att säga åstadkomma en
annan inkomstfördelning. Vi ha emellertid
kommit dithän att även en nominell
inkomsthöjning, som inte åtföljes
av en reell, innebär en omfördelning
av inkomsterna eller nationalinkomsten,
nämligen på så sätt, att vi automatiskt
få högre skatter. Marginalskatten
är ju så pass hög, att varje nominell inkomsthöjning
får större svårigheter att
följas av en reell sådan. Innebörden av
lönerörelserna blir därför nu — när
vi så att säga arbeta vid marginalen —
att det blir staten som tjänar i form av
ökade skatter. Staten tar på grund av
den stegrade marginalskatten en större
del av nationalinkomsten. Detta var ju
inte precis meningen med löntagarorganisationernas
verksamhet för sina medlemmars
räkning. Detta, tycker jag, ger
en alldeles särskild bakgrund till kravet
på skattesänkning. Det är därför
som detta krav framförts med ett speciellt
patos. Orsaken därtill är att det
där bakom döljer sig ett mycket framträdande
rättvisekrav, som måste finna
sin utlösning vid något tillfälle.

Ur en synpunkt är det tråkigt, att
det enhälliga förslag som skatteutred -

176

Nr 2.

Lördagen den 19 januari 1952.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

ningen framlagt icke möter det gensvar
från finansministerns sida, som
man skulle ha hoppats. Aldrig förr har
väl en finansminister haft större möjligheter
att tillmötesgå ett så rimligt
och befogat krav. Aldrig förr har väl
en finansminister haft ett sådant tillfälle
att göra sig populär — om han
nu skulle ha velat göra det —• när han
presenterar en budget med ett sådant
överskott som den nuvarande. Aldrig
förr har väl heller en finansminister
haft en sådan chans att återställa arbetsvilja
och arbetslust i detta land!
Herr talman! Bör verkligen denna
chans försittas?

Herr talmannen återtog nu ledningen
av förhandlingarna.

Herr EDSTRÖM: Herr talman! Som
praktisk exportma» tillåter jag mig anmäla
allvarliga tvivel på att det skall
visa sig möjligt att med hjälp av exportavgifter
dirigera över exporten på
dollarområdet. Det är ju klart, att man
med olika pålagor kan gör det mindre
lönande att sälja till olika europeiska
länder och till Sydamerika — och därmed
stoppa exporten dit — men därmed
är inte problemet löst. Därmed ha
vi icke kommit i besittning av de dollar,
som vi gärna eftertrakta. Vi ha då
bara åstadkommit ett negativt resultat.
Vad som sedan återstår är en betydligt
svårare uppgift, nämligen att fullfölja
detta i positiv riktning. Det gäller ju
icke endast att frigöra varor för export
jtan också att sälja dem i dollarländerna.
Läget är ju inte det att det står en
ko av amerikanska köpare, som vilja
köpa våra varor — inte ens när det
gäller vår massa och vårt trä och allra
minst när det gäller våra verkstadsprodukter.
Tvärtom! Allt tyder på hårdnande
konkurrens —■ inte minst på den
amerikanska marknaden. Man måste
skaffa sig förbindelser, och det gör man
inte i en handvändning. Det kräver
flera år att arbeta upp sådana förbin -

delser och att anpassa sin produktion
efter köparens anspråk. I USA arbetar
man efter en helt annan standard, och
vår verkstadsindustris produkter äro ju
icke direkt anpassningsbara. Det gäller
även att skapa förtroende för sina varor
och att få de personliga förbindelser,
utan vilka man inte gör några affärer.
Det gäller att ordna ett servicesystem
så att reparationer och reservdelar
bli lätt tillgängliga i USA. Det är
således inte bara frågan om ett enkelt
dirigeringsproblem. Jag har personlig
erfarenhet av detta.

Man måste konstatera, att under tidernas
lopp har det gjorts många försök
att göra exportarbetet till en uppgift
för ett litet antal statliga dirigenter.
Alla ha i stort sett misslyckats och alla
ha kostat ofantliga belopp. Samma erfarenheter
kommer nog den svenska
regeringen att göra, när den nu vill
dirigera den svenska exporten utan att
ha lärt sig att respektera själva förutsättningarna
för affärer på en okänd
och osäker marknad.

Själva tanken, att man skulle kunna
främja exporten på en viss marknad
genom att försämra dess allmänna villkor
på en annan, är för mig en paradox.
Varje exportör arbetar alltid med
stora risker. Han söker bedöma marknaden
för sina varor och får själv taga
följderna av en felbedömning. Nils Ferlin
har en gång sagt: »Skalder äro klena
profeter», men det får man nog inte
säga om exportmännen i den mån deras
erfarenheter lärt dem att känna sin
marknad. Men även en sådan profet får
inte alltid rätt, och det har nog exportens
folk flera gånger fått känna på.

I höst har man många gånger i all
oändlighet talat om exportnäringens
onormala vinster. Jag vill inte alls förneka
att exportnäringen kunnat räkna
med goda konjunkturer, som formellt
sett givit den betydande vinster. Men
vad är nu vinsten för ett företag? I
allmänhet tycks man inbilla sig och
tro att den framräknade vinsten är nå -

Lördagen den 19 januari 1952.

Nr 2.

177

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

gonting som företagets ägare kan använda
för sin personliga konsumtion,
och man ser ofta sammanställningen av
löneinkomster och vinster. Men då vill
jag endast erinra om att hälften av vinsterna
omedelbart försvinner i direkta
skatter och att därefter ytterligare stora
delar tas i anspråk av det allmänna
för varje krona, som flyttas över till
konsumtion. Vinsten innebär dessutom
en konsolideringsmöjlighet och därmed
skydd för företagets anställda.
Det skyddet är speciellt nödvändigt i
sådana företag, som äro beroende av
en marknad, där nästan vad som helst
kan hända när som helst. Jag tror inte
att det finns någon svensk exportindustri
som motsätter sig skyldigheten att
avstå till det allmänna vad detta rimliken
kan göra anspråk på. Men det allmännas
anspråk måste fastställas med
hänsyn till näringarnas speciella förhållanden
och deras bärkraft på längre
sikt. I annat fall hamna vi förr eller
senare i ett subventionssystem, som ur
alla synpunkter — det äro vi väl ense
om —- är högst förkastligt.

Sedan vill jag framhålla, att när exportnäringarna
ha en sådan labil
marknad att räkna med, så fordras
det, att de åtminstone ha trygghet här
hemma. Företagen måste kunna planera
för framtiden i vetskap om vilka
skatter, vilka avgifter och vilka bördor
de ha att räkna med i hemlandet.
Därför vill jag framhålla, att retroaktiva
skatter äro något särskilt obilligt
och förkastligt samt att de komma att
minska lusten för exportnäringens
folk att vidga sitt verksamhetsområde.
En dylik utvidgning av verksamhetsområdet
vill ju regeringen i alla fall
att företagen skola vidtaga. Retroaktiva
skatter äro särskilt farliga om de
läggas på exportindustrierna och således
minska den trygghet, som är en nödvändig
förutsättning för vår aktivitet
ute i världen, en aktivitet som enligt
vad vi alla känna till gett oss många
fördelar för hela Sverige.

De planer på nya exportavgifter, som
regeringen kastat fram, ha mig veterligen
inte varit föremål för samråd
med exportens organisationer. Detta
finner jag märkligt. Varför ha exportens
organisationer hållits utanför? Är
det inte underligt att man offentliggör
så genomgripande planer utan att ha
tagit kontakt med dem som kunna bedöma
sådana planers följder? Men det
kanske finns särskilda omständigheter
som motiverat ett sådant förfaringssätt
i det här speciella fallet. Det vet jag
ingenting om, men jag kan inte låta
bli att framhålla att jag har mina misstankar
om att de politiska biavsikterna
spelat en dominerande roll i det här
sammanhanget. Nu när även ett s. k.
borgerligt parti funnit det med sin
fördel förenligt att utnyttja vaneföreställningarna
om den faktiska innebörden
i vårt ekonomiska läge, då har väl
tydligtvis regeringen funnit det omöjligt
att hålla igen. Denna förklaring
må vara riktig eller ej, men det är inte
en förklaring, som vi kunna lämna till
våra kunder ute i världen och som de
å sin sida acceptera.

Uttagandet av exportavgifter är ett
sätt, på vilket svenska staten ålägger
köpare i utlandet en skatt. I den mån
dessa varor äro omistliga för köparna,
komma de att betala denna skatt, men
säkerligen inte med någon särskild
entusiasm. Vi utnyttja således deras
nödläge. Vid första tillfälle, som erbjuder
sig för dem att komma över
dessa behövliga varor på annat håll,
förlora vi våra kunder och gå därigenom
miste om frukterna av många och
långa års träget arbete.

Dessutom skall man inte tro att de
främmande länderna utan motåtgärder
skulle låta den svenska staten beskatta
medborgarna i dessa länder. Säkerligen
komma de att tillgripa motåtgärder,
i synnerhet om man fastställer
avgifter med olika belopp för olika
länder eller endast beskattar exporten
till vissa länder. Detta är vad som kal -

12 — Andra kammarens protokoll 1952. Nr 2.

178 Nr 2.

Lördagen den 19 januari 1952.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

las diskriminerande handling och skulle
säkerligen få ett gensvar, som inte
endast kan bli ödesdigert för vår export
utan äveL för våra förbindelser
med det landet över huvud taget. Vi få
inte glömma att Sverige i de flesta utlänningars
ögon är ett land, som en
nådig försyn förskonat från krig och
ockupation. I utlandet vet man att vår
levnadsstandard är hög. Själva ha vi
ju skrutit med den. Att ett sådant land
lägger hinder i vägen för ett fritt varuutbyte
skulle komma att betraktas som
mycket allvarligt. Därom kan man säkerligen
vara övertygad. Vi ha för resten
redan fått meddelande härom från
utlandet på olika vägar.

Regeringens experter hävda att exportavgifter
äro förenliga med de förpliktelser
vi ha iklätt oss gentemot internationella
organ, som ha till syfte
att göra varuutbytet mellan länderna
lättare och förnuftigare. Vad där står
i de många paragraferna skall jag inte
här gå in på. Jag vet emellertid för min
del att en liberaliseringspolitik, som
räknar med pålagor av detta slag såsom
något tillåtet eller naturligt, inte
kan accepteras eller stå i överensstämmelse
med andan i dessa uppgörelser.
Detta är under alla förhållanden alldeles
klart. Ett fritt varuutbyte är målet.
Vi äro väl alla överens om att ett
sådant helt enkelt är nödvändigt för
Europa. Ett fritt varuutbyte kan icke
befordras med plötsliga statsingripanden,
med retroaktiva skatter eller genom
att man lägger andra hinder i
vägen för en naturlig utveckling av
förbindelserna länderna emellan. Sedan
må juristerna tvista om den formella
innebörden i våra åtaganden.
Som praktisk människa vågar jag hävda
att man icke gagnar rörelsefrihet
genom att binda människor.

Ett genomgående drag i regeringens
hela uppfattning om vårt ekonomiska
läge, sådan denna uppfattning kommer
till synes i statsverkspropositionen,
är regeringens understrykanden

av alla kalkylers osäkerhet. Finansministern
bär på den punkten faktiskt
föregripit vår kritik. Det finns ju räknexempel
i finansplanen beträffande
följderna av en mycket måttlig prissänkning
på våra exportvaror och de
svårartade följder detta kan innebära
för vår ekonomi. Men dessa räkneexempel
gälla hela landets ekonomi.
Tillämpar man dem däremot endast på
de näringar, som mera direkt komma
att träffas av en prisavmattning, ja,
då blir utslaget så oerhört mycket
starkare. Då försvinner i ett slag hela
grunden för den s. k. vinstkonjunkturen
och på samma gång försvinner troligen
mycket mer. Följderna för den
enskilde kunna då bli katastrofala. Är
det under sådana förhållanden rimligt
att staten i ett dylikt läge, när den
själv framhållit osäkerheten, håller ett
permanent hot hängande över exportnäringarnas
huvud och därigenom bidrar
till att minska det intresse, som
exportens män måste ha för att vidga
sin export? Om vi få avgifter eller konjunkturskatt
eller bådadera, hur snabbt
komma dessa ingripanden att avvecklas,
när det erfordras? Därom veta vi
absolut ingenting, men vi ha en bitter
erfarenhet av långsamheten i reformer
i den riktningen.

Jag vill inte underlåta att, när jag
nu här talar om våra svårigheter, påpeka
att jag ser en särskild orättvisa i
konjunkturvinstförslaget just däri att
vissa företag under stark utveckling
bli särskilt belastade. Det gäller här
företag, som under senaste åren verkställt
kostnadskrävande utbyggnader
men som under det sist förflutna året
fått en verklig förbättring till stånd och
då erhållit en något så när god vinst.
Dessa företag bli särskilt hårt beskattade
och fråntagas den mervinst, som kanske
skulle ha använts för att betala
den genom rationaliseringsprocessen
uppkomna skulden.

En annan näringsgren, som tydligen
också är föremål för särskild uppmärk -

Lördagen den 19 januari 1952.

Nr 2. 179

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

samhet såväl från regeringspartiernas
som folkpartiets sida, är rederinäringen.
Även för den förutses tydligen särskilda
ingripanden. Betänk dock att vår
sjöfart i alla fall ger en miljard svenska
kronor netto i utländska valutor.
Detta väldiga belopp kommer inte in av
sig självt och det har inte heller kommit
som en plötslig överraskning eller
som en följd av en tillfällig konjunktur.
Det är i stället följden av ett segt
arbete under årtionden, av tidigare generationers
framsynthet, riskvilja och
förmåga att överblicka framtiden. Vår
sjöfart har mött svåra tider, då fartygens
värden lågo djupt nere. Under den
nuvarande uppgångstiden ha företagen
undan för undan konsoliderats. Linjenäten
ha byggts ut, fartygen ha moderniserats
och anpassats efter världshandelns
krav. Jag vill också framhålla att
förhållandena för de anställda ha mönstergillt
förbättrats. Allt detta har varit
möjligt, därför att de inseglade pengarna
kunnat användas i näringens egen
tjänst och därmed säkerligen också till
hela folkhushållets gagn. Man bör akta
sig, tycker jag, för att angripa denna
förutsättning för rederinäringen, hur
populära sådana angrepp än kunna
förefalla att vara för ögonblicket. Man
vet ju att det är lätt att riva ner men
svårt att bygga upp.

Herr talman! Till sist vill jag säga
några ord om konkurrensen. Vår konkurrenskraft
på världsmarknaden har
under de senaste åren i allmänhet varit
god, och beträffande vissa produkter
kan man nog säga, att den varit
mycket god. Men det omdömet gäller
icke lika för alla branscher. Vissa verkstadsindustrier
ha redan börjat märka
den hårdnande konkurrensen. Man kan
inte tala om en enhetlig tendens i det
hänseendet. Regeringen framhåller också
mycket riktigt i olika sammanhang
att man måste räkna med en ännu hårdare
konkurrens inom den allra närmaste
framtiden. Vi måste betänka, att
den tyska industrien för var dag växer

sig allt starkare i produktionskraft och
konkurrensförmåga. Jag känner till den
tyska industrien på grund av mångårigt
arbete där. Den räknar med ett
kostnadsläge, som är väsentligt lägre än
vårt och har dessutom i viss utsträckning
en ultramodern och högrationaliserad
produktion. Vi veta alla av lång
erfarenhet att den tyska industrien är
en farlig konkurrent, som segt och målmedvetet
arbetar sig fram.

Vad Japan kan komma att prestera
på detta område är ännu så länge ett
frågetecken. Med amerikanskt bistånd i
direkt eller indirekt form förvandlas
också säkerligen detta land till en allvarlig
konkurrent. Tänka vi särskilt på
dollarområdet få vi nog räkna med en
skärpt konkurrens från sterlingområdet.
Churchills besök i Washington har
resulterat i stigande leveranser från
England till Amerika, och exportindustrierna
både i England och dominions
kunna säkerligen få allt erforderligt
stöd av sina regeringar i sina exportansträngningar.

Jag för min del är inte alls rädd för
konkurrens om vi bara få lov att konkurrera
på jämställd basis, men som
det nu ser ut blir det säkerligen inte någon
bekväm och lätt framtid för vår
export.

Vad prisutvecklingen beträffar bär
den varit gynnsam för råvaror och varor,
som stå nära råvarustadiet, men
även här tyder mycket på att denna
prisutveckling kommer att ändras. Man
kan inte heller räkna med en förbättrad
prisutveckling på högförädlade varor
som våra verkstadsprodukter. Man
måste utgå från läget sådant det är och
se kallt på de svårigheter vi ha.

Alla dessa svårigheter, herr talman,
och ovissheten för framtiden är det avgörande
skälet mot exportavgifter och
mot den s. k. konjunkturvinstbeskattningen.
Jag tror att jag härvidlag talar
inte bara som eu praktisk exportman
utan som en svensk medborgare över
huvud taget.

180 Nr 2.

Lördagen den 19 januari 1952.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

På en punkt äro vi väl alla ense, och
det är när det gäller att framhålla betydelsen
för hela vårt land av livskraftiga
exportnäringar. Det har också
framhållits att vårt land inte är en avgränsad
del av världen, där vi leva ett
liv för oss själva. Vi äro alla en del av
något större och vi äro beroende av
varandra. Jag tror att jag kan uttrycka
exportnäringens betydelse så, att det är
den och endast den, som gör det möjligt
för Sverige att behålla sin höga levnadsstandard.
Herr talman! Skola vi då
skapa svårigheter för exporten?

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet ERICSSON: Herr talman!

Herr Edström har talat åtskilligt om
retroaktiv beskattning, och herr Hjalmarson
hade under gårdagen i sitt anförande
ett avsnitt, där han anslog på
en speciell punkt ungefär samma toner.
Herr Hjalmarson anförde som ett bevis
för hur vårdslöst regeringen handlar
med exportnäringarnas intressen, att vi
ha utfärdat en författning som ålade
vissa exportörer att betala en prisutjämningsavgift.
Herr Hjalmarson framhöll,
att vi skulle från regeringens sida
ha lovat överläggningar med näringsrepresentanter
tidigare, men att vi nu
underlåtit detta och bara fattat beslut
och dikterat. Jag har lagt märke till att
herr Hjalmarson fått sina uppgifter via
tidningarna.

Jag finner emellertid anledning framhålla,
att vi ha haft överläggningar med
dessa näringsrepresentanter åtskilliga
gånger och i synnerhet med dem, som
herr Hjalmarson talat om, nämligen trävaruexportörerna,
och vi ha nog inte
underlåtit att säga till vederbörande, att
vi inte kunna undgå att pålägga dessa
nya sortiment en avgift. Det finns nämligen
vissa sortiment, som avgiftsbelades
redan förra året. Om man nu gör
gällande, att dessa nya avgifter kommo
som en blixt från klar himmel, vill jag
emellertid meddela att vederbörande

exportörer inte varit mera främmande
för denna åtgärd än att de reserverat
sig för eventuella avgifter i sina exportkontrakt.
Det är på det sättet, herr Hjalmarson.

Men därutöver vill jag tillägga, att
dessa exportörer inte utlämnas på nåd
och onåd. Det finns en övergångsbestämmelse
i författningen som säger
att de kunna, om särskilda skäl föreligga,
erhålla dispens från denna avgift.
Det fall, som herr Hjalmarson relaterade
under gårdagen, att en exportör
skulle vara i färd med att lasta
ett fartyg, då han drabbades av denna
ukas och måste ha 25 å 30 samtal med
Stockholm, tror jag är oriktigt alltigenom,
ty har man kommit så långt beträffande
själva transporten av varorna,
att de äro framme vid kaj och man
gjort en varuanmälan, eller man rent
av börjat lasta ett fartyg, när en författning
kommer, blir man regelmässigt
befriad från denna belastning. Jag
vill emellertid gärna erkänna att i formellt
avseende ha vi anledning beklaga,
att vi inte hunno få ut själva kungörelsen
tidigare än vad som nu skedde.
Jag erkänner att den kom i allra
sista laget — det vill jag inte bestrida

— men sakligt sett kanske jag kan
styrka det berättigade i avgiftsbeläggningen
genom att anföra ett par siffror.

Under 1950 exporterade vederbörande
det sortiment, som det nu är fråga
om, för ungefär 35 kronor per kbm.
1951 fick man ut ungefär 53 kronor
per kbm. Vid de försäljningar, som ägt
rum för år 1952, har priset varit uppe
i 90 kronor per kbm. Om jag tillägger
därutöver, att ungefär samma vara förvandlad
till pappersmassa tål en avgift
på 80 kronor per kbm, vilken avgift vi
kommit överens om med vederbörande
exportörer, kanske kammaren känner
sig övertygad om att det inte är fråga
om att misshandla några exportörer,
när vi förfarit på detta sätt. Men, som
sagt, den formella bristen erkänner jag

— där kan det vara berättigat med kri -

Lördagen den 19 januari 1952.

Nr 2. 181

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

tik — och jag vill uttala förhoppning
om att dessa författningar komma allmänheten
tillhanda på ett tidigare stadium.
Att den författning, som har utfärdats,
ändå ger möjlighet för vederbörande
exportörer att söka befrielse
från avgiften och att sådana ansökningar
komma att noggrant prövas, det kan
jag försäkra.

Herr Edström gjorde här ett generellt
uttalande, som gick ut på att dessa
avgifter, som vi ha tvingats pålägga
viss export, innebära att vi belasta importörerna
med detta extra netto så att
säga och att man därför från köparnas
sida är mycket bekymrad för dessa avgifter.
Det skulle innebära, att om det
inte finns några avgifter, komma vederbörande
exportörer inte att ta ut
lika höga priser som de för närvarande
göra. Endast under den förutsättningen
kan herr Edströms resonemang vara
riktigt och relevant. Tillåt mig då fråga
herr Edström: Ha de nuvarande avgifterna
på t. ex. sågade trävaror, som vi
haft under 1951 och som utgått med
65 kronor per standard, varit orsaken
till att priset stigit ifrån 55 pund till
ungefär 85 å 90 pund? Det är med intresse
jag avvaktar herr Edströms svar
på den frågan.

Det är uppenbarligen så att exportörerna
ha tagit ut vad marknaden
möjliggjort, och det har jag inte något
att invända emot, men då skall man
akta sig för sådana allmänna anklagelser
och säga att allt beror på dessa avgifter.
Det är inte på det sättet, herr
Edström.

Sedan tror jag det finns anledning
framhålla, att när vi ifrån regeringens
sida ha talat om en utvidgning av
exportavgifterna, så ha vi inte sagt
annat än vi anse oss böra undersöka
om det blir nödvändigt att genomföra
en sådan ytterligare utvidgning. I och
för sig ha vi inte något intresse av
detta, men det är klart att det kan finnas
lägen, där man inte kan undvika
att vidtaga åtgärder. Jag vill inte vid

detta tillfälle ge mig in på mera ingående
resonemang om dessa exportavgifter.
Jag vill bara meddela herr Edström,
att innan vi komma att verkställa
några beslut om en utvidgning
av avgifterna till att omfatta flera varor,
så kan jag utlova att vi skola ha
överläggningar med näringslivets representanter.
Jag har också, herr talman,
den uppfattningen att vi haft sådana
överläggningar även med dessa
virkesexportörer, även om man från
det hållet har fattat saken på annat
sätt.

Till detta vill jag ytterligar lägga, att
i dagens situation förekomma så många
speciella omständigheter på utrikeshandelns
område, att man tyvärr inte kan
följa herr Edströms råd när han rekommenderar
oss att inte bry oss om
några exportavgifter. Det kunna vi helt
enkelt inte göra. Vi kunna inte lämna
till företagarna att själva avgöra vad de
finna vara riktigt och lämpligt.

Vi ha tvingats att göra ingrepp i
handeln med en av de sydamerikanska
staterna, nämligen Argentina. Vi
tvingades göra det för att det över huvud
taget skulle kunna fortgå någon
handel. Anser Herr Edström att sådana
ingrepp äro till skada för oss och
för det svenska näringslivet? Det är
alldeles uppenbart att det inte kunde
fortsätta såsom det gjorde, nämligen att
exportörerna förtjänade mycket stora
pengar, vilka skulle betalas av det allmänna
och de svenska konsumenterna.
Sådana affärer kunde vi inte fortsätta
med. Jag förstår att en extrem exportör
kan säga, att det gör ingenting, men
jag kan inte instämma i ett sådant resonemang,
när jag skall bevaka det allmännas
intresse.

Jag vill till slut framhålla, att det är
alldeles uppenbart att vi från regeringens
sida inser värdet av en stor
och omfattande utrikeshandel — jag
har betonat det många gånger — och
vi ha också försökt i den mån det varit
möjligt att underlätta för den svenska

182 Nr 2.

Lördagen den 19 januari 1952.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

exportnäringen att bibehålla gamla
marknader och även tränga in på nya.
Jag tycker det är orättvist att säga, att
vi bara sätta krokben för näringslivet
och lägga så många hinder som möjligt
i dess väg. Det har trots allt visat
sig att vår utrikeshandel under sista
året expanderat på ett glädjande sätt
inte bara till förmån för de svenska
exportörerna utan till förmån för det
svenska samhället i allmänhet.

Herr EDSTRÖM (kort genmäle): Herr
talman! När handelsministern frågar,
om exportavgifterna på sågade trävaror
varit prisförhöjande, tror jag han har
rätt i att de inte varit det på detta speciella
område. Jag tänkte närmast på de
generella exportavgifter, som skulle läggas
på all export. Jag kan försäkra att
om de komme att läggas på verkstadsprodukter,
måste de läggas ovanpå försäljningspriset.
Där finns inte något
utrymme för exportavgifter, och om sådana
genomföras verka de prisförhöjande.
Då kommer det säkert att väcka
ännu mera anstöt i utlandet. Såväl handelsministern
som jag har säkerligen
fått informationer från utlandet om att
man där inte alls är förtjust i tanken
på de generella exportavgifter, som det
talats om här. Att man accepterat de
speciella avgifter, som lagts på skogsprodukter,
har berott på den mycket
speciella konjunktur, som rått på det
området.

Jag vill tacka speciellt för det löfte
vi här fått, att de generella exportavgifterna
icke komma att införas förrän
näringslivets män fått tillfälle att yttra
sig om dem. Det var just om de generella
avgifterna som jag ansåg att någon
diskussion inte har förekommit.
Jag tycker att det borde ha förts någon
diskussion med oss, innan statsministern
kastade fram tanken på dessa avgifter,
och inte låtit det bli en sådan
spontan handling, som tyvärr har förorsakat
oss stor skada.

Argentinaliandeln är en speciell sak.
Att man ■— i samråd med näringslivets
män — har ändrat om hela argentinahandeln
är väl bara till fördel. Vi insågo
alla att det inte kunde fortsätta
som förut. Där har det alltså varit idel
samförstånd oss emellan.

Herr HJALMARSON (kort genmäle):
Herr talman! Jag tror att jag enklast
kan bemöta handelsministern genom att
citera en skrivelse, som tillsändes handelsministern
av Södra Sveriges trävaruexportförening
den 5 januari i år. Det
heter däri bl. a. följande: »Den 9/10 i
kanslihuset erhöllo vi Edert löfte, att
prisutjämningsavgiftsförändringar skulle
ske först efter vårt hörande efter
sammanträde inom en månad. Detta
Edert löfte hava vi genom cirkulär den
16/10 meddelat samtliga våra exporterande
medlemmar. Någon kallelse till
nytt sammanträde har föreningen sedan
dess icke erhållit, men genom Svenska
trävaruexportföreningen erfarit, att regeringen
avsåg viss prolongering av för
1951 gällande avtal. Några fakta om
prolongeringen kommo icke till vår
kännedom förrän per radio den 29/12,
då i TT:s kvällsnyheter endast meddelades
att berört avtal förlängts t. o. m.
den 31/1 1952. Av dagspressen den 30/12
1951 framgick, att prisutjämningsavgiftsbeläggningen
även avsåg bl. a. bjälkar,
sparrar och slipers m. m., varvid
dock intet nämndes om prisutjämningsavgifternas
storlek och ej heller om
eventuella övergångsbestämmelser. Intill
den dagen avslutade exportaffärer hava
således gjorts i god tro och med prisberäkningar
icke upptagande utrymme
för någon prisutjämningsavgift.»

För att åskådliggöra verkningarna av
denna politik anföres: »Som exempel
kunna vi nämna att exportör som haft
fartyg under lastning den 31/12 och
färdiglastat den 2/1 har avkräfts prisutjämningsavgift
för hela lasten. Andra
hava haft varorna upplagda på kaj mer

Lördagen den 19 januari 1952.

Nr 2.

183

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

än en månad i avvaktan på aviserade
fartyg som blivit fördröjda.

Förhållandet vid export per järnvägsvagn
är likartat, då SJ dels inte kunnat
i tid tillhandahålla vagnar, dels genom
lielgtrafiken måst minska godstransporterna.
I båda exemplen, som kunna
mångfaldigas, hava sålunda exportörerna
på grund av dem oberoende hinder
utsatts för avsevärda utgifter, vilka riskerat
exportens lönsamhet (i många fall
ren förlust). Detta måste anses för dem
orättvist då andra exportörer med bättre
tur helt undkommit dessa nya avgifter.
Lika illa ställer sig saken för exportörer
som sålt för senare leverans
med kalkyl i enlighet med vad som ovan
anförts.»

Nu framhåller handelsministern, att
exportörerna ha gjort förbehåll i kontrakten
för nya avgifter. Jag erkänner
att jag bara har sett ett enda, men mycket
stort, kontrakt, men i det fanns i
varje fall icke detta förbehåll.

Handelsministern framhöll slutligen,
att det finns möjligheter att få dispens
från dessa avgifter där särskilda förhållanden
så påkalla, som formuleringen
lyder. Ja, herr talman, detta är ett
exempel på sådana kautschukbestämmelser,
som i varje fall vi ställa oss
mycket kritiska till. Sådana bestämmelser
kunna icke utgöra ersättning för
objektiva rättsregler som möjliggöra för
människorna att i förväg överblicka
verkningarna av sina ekonomiska dispositioner.
Att man kan så göra, herr talman,
är enligt min uppfattning väsentligt
för ett samhälle, som vill upprätthålla
demokratiska rättsgrundsatser.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet ERICSSON: Herr talman!

Bara några ord. Jag vill gärna ha sagt
till herr Hjalmarson, att hur lång tid
som än förflyter mellan den dag då ett
beslut fattas och den dag då det skall
träda i kraft, finns det alltid exportörer
som komma med framställningar om

alt bli befriade från avgifterna. Det har
alltid varit så. Myndigheterna äro så
toleranta i sin prövning, att de också
bruka befria från avgift om det finns
speciella skäl. Den exportör, som avgivit
den skrivelse som herr Hjalmarson
läste upp, är numera en stor exportör
även av props. Vi ha fört resonemang
med skogsägarföreningarna och även
med den andra parten, de privata exportörerna,
men därifrån har jag ännu
inte hört något påstående om att vi inte
skulle ha talat om avgifterna, men det
kanske kommer. I varje fall vet jag att
det från båda hållen har kommit ansökningar
om att man skall slippa avgifterna,
och man kommer såsom argument
att anföra, att man redan hade
köpt varorna.

För närvarande ligger det inne ansökningar
om licens för betydligt större
exportkvantiteter än vi kunnat utlova
till köparländerna, varför det tydligen
är ett stort intresse hos exportörerna
att komma ut med så stora kvantiteter
som möjligt. Jag har den bestämda meningen,
att exportörerna tåla den belastning
som uppkommer genom denna
mycket blygsamma avgift. Jag anser
emellertid att myndigheterna skola tilllämpa
kungörelsen efter dess avfattning,
och om det har gjorts sådana dispositioner
i god tro, som det heter, och exportörerna
kunna visa att deras vinst
blir för liten, skall man kunna bevilja
dispens.

Herr LÖFROTH: Herr talman! Av
statsverkspropositionen framgår bl. a.
att statens bränslekommission äskar
större anslag för kommande budgetår.
Jag är ingalunda mannen att avgöra
huruvida anslagsökningen är berättigad
eller inte och ämnar inte heller försöka
penetrera problemet. Vad jag i detta
sammanhang vill beröra är emellertid
bränslekommissionens sätt att organisera
bränslcdistributionen eller rättare
sagt koksdistributionen ut till förbru -

184 Nr 2.

Lördagen den 19 januari 1952.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

karna, fastighetsägarna, för nuvarande
bränslesäsong. Bränslekommissionen
har nämligen till landets kolhandlare
strängt sagt ifrån, att ingen koks får
fraktas ut till förbrukarna förrän efter
den 15 sistlidna november, trots att stora
lager redan funnos från sommaren
och förhösten. Bestämmelsen lär ha gällt
lika för hela landet, i varje fall gällde
samma bestämmelse för Norrbotten som
för Stockholm och dess närhet.

Vad har blivit följden av ett sådant
dekret? Ja, vad Norrbotten beträffar ha
de flesta koksförbrukarna härigenom
fått betydligt försämrad kvalitet till
följd av att koksen levererats i slutet av
november och under december och januari
månader än om den hade levererats
på sommaren och förhösten allt eftersom
båtarna anlänt till Luleå hamn.
Om det är bekant för herrarna i bränslekommissionen
vet jag inte, men för de
flesta andra torde det vara känt, att när
koksen inte får distribueras förrän efter
den 15 november, har koksen i upplagsplatserna
hunnit bli uppblandad med en
del snö och is. Om det därtill råder snöväder
just när koksen skall transporteras
i järnvägsvagnar och lastbilar till
olika delar av länet upp till 30—40 mil
från hamnen, blir det allt värre. Men
inte blott då utan även när koksen
transporteras till förbrukarna på bestämmelseorten,
vid lossningen och vid
inkastningen i kolkällarna följer det
med snö och is. Just vid denna tidpunkt
ha vi mera snö och is i Norrbotten än
på något annat ställe i vårt land.

Härtill kommer att de olika kolfirmorna
som sköta distributionen till
följd av dessa bestämmelser få ett mycket
hetsigt arbete. När alla vilja ha koks
på en gång få de mer än bråttom att
distribuera den till förbrukarna. Alla
vilja ju ha koksen så fort som möjligt,
och även om kolfirmorna göra sitt allra
bästa, uppstår det ändå tråkigheter mellan
förbrukarna och kolfirmorna. Det
finns också en hel del fastighetsägare,

som ha fått vänta in på det nya året
innan de fått den tilldelning, som de
skulle ha enligt sina licenser.

Här är återigen ett strålande exempel
på hur man sätter likhetstecken mellan
låt oss säga stockholmstrakten och den
nordligaste delen av vårt land, Norrbotten.
De som diktera bestämmelserna om
att ingenting får lämnas från kokslagren
förrän efter ett visst datum, i detta fall
den 15 november, borde dock observera
att det råder olika förhållanden i
olika delar av landet och att bränslebehovet
är ett annat i Stockholm än i
Kiruna. Envar bör ha klart för sig att
vintern och kölden sätta in åtskilligt
hårdare i Norrbotten. Vidare tycker
man att det skulle vara i bränslekommissionens
intresse att se till att den
kokskvantitet som förbrukarna erhålla
inte i kvalitativt hänseende försämras
av is och snö genom en alltför försenad
distribution.

Jag har, herr talman, med dessa erinringar
velat fästa uppmärksamheten på
förhållandena med koksdistributionen
i allmänhet men särskilt vad det gäller
Norrbotten. Jag hoppas att mera förnuftiga
bestämmelser fastställas vid
kommande års bränslesäsong.

Under senare år har det inträffat händelser,
som jag tycker inte böra förbigås
helt och hållet och som herr Waldemar
Svensson i Ljungskile i går förde
på tal. Jag tänker på kränkningen av
föreningsrätten. I 1936 års lag heter det
bl. a.: »Föreningsrätten skall lämnas
okränkt.»

Det krävdes många års energiskt arbete
från arbetstagarnas sida innan lagen
blev verklighet, men ingen av dess
förespråkare och ingen av dem, som
voro med om att fastslå socialdemokratiska
arbetarpartiets politiska program
vid 1920 års kongress, vari bl. a. återfinns
punkten föreningsrätt och församlingsfrihet,
kunde väl tänka sig att
en efter många års arbete tillerkänd frihetsrätt
i framtiden skulle komma att

Lördagen den 19 januari 1952.

Nr 2. 185

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

missbrukas gentemot enskilda arbetstagare,
och detta just av lagens tillskyndare.

Vi veta alla, att denna föreningsrättslag
gäller förhållandena mellan arbetsgivare
och arbetstagare, och dessbättre
är det numera ytterst sällan som konflikter
i den vägen uppstå mellan dessa
parter. Vad som nu inträffat — och det
tyvärr alltför ofta — är arbetstagarorganisationernas
kränkning av föreningsrätten
gentemot en liten grupp medlemmar
eller, som i de flesta fall sker, mot
enskilda medlemmar, som söka hävda
sin rätt att t. ex. tillhöra den arbetarorganisation
eller fackförening som de
själva önska. Rent av otroliga händelser
— för att nu använda ett milt uttryck
—- får man sorgligt nog bevittna, händelser
som vittna om hänsynslöshet och
politisk fanatism.

När jag berör denna sak tänker jag
inte närmast på föreningstvisten vid
Stockholms brandkår. Jag har många
andra och liknande exempel att åberopa,
som klart visa hur rätts- och frihetskraven
fullständigt nedtrampas. För någon
tid sedan var det en verkstadsarbetare
vid en av SJ :s verkstäder, vilken
befordrades till verkstadsförman. Fackligt
var han organiserad i Svenska järnvägsmannaförbundet.
Efter någon tid
begärde han utträde ur avdelningen och
förbundet men betalade avgifter för
några månader framåt, så att han icke
skulle restera för några avgifter när utträdet
en gång beviljades. Samtidigt sökte
han inträde i ett fackförbund för arbetsledare
anslutet till TCO. Efter något
halvår gjorde han sig underrättad hur
hans utträdesansökan i hans gamla fackförbund
behandlats och fick då till svar,
att han uteslutits för bristande betalning
och betraktades som eu regelrätt skubbare.
Hans utträdesansökan hade fullständigt
nonchalerats, men han hade
fått stå kvar i avdelningen till dess att
styrelsen enligt stadgarna kunde avföra
honom som avgiftsskolkare och därmed

som osolidarisk. — Ja, så var det med
hans föreningsrätt.

Låt mig också anföra ett annat exempel,
som visar hur rent av oanständigt
man kan bära sig åt. En i en stads kommunalförvaltning
någonstans i Norrbotten
anställd s. k. lägre tjänsteman var
fackligt ansluten till Svenska kommunalarbetarförbundets
avdelning på platsen.
För någon tid sedan erhöll han
tjänst i annan kommunal förvaltning i
samma stad. På grund av ändrade arbets-
och tjänsteförhållanden ansåg
mannen i fråga, att han borde tillhöra
den tjänstemannasammanslutning som
motsvarade hans nya befattning. Han
begärde därför utträde ur kommunalarbetarförbundets
avdelning och trodde
att därmed var allt bra. Efter några månader
träffade han samman med högste
pampen i fackföreningen, vilken också
var mäktig som arbetsgivare, eftersom
han råkade tillhöra styrelsen i ett närstående
viktigt förvaltningsorgan. Han
tillfrågades av den mäktige varför han,
alltså arbetstagaren, lämnat kommunalarbetarförbundet.
Arbetstagaren gav en
som han själv tyckte nöjaktig förklaring
men fick då till svar och besked: »Då
gjorde du dumt, ty du fick inte utträde
ur avdelningen, du helt enkelt uteslöts
för bristande betalning. Förresten ska
jag nog se till att du blir stoppad i
fortsättningen och inte kommer längre!»

Vilken föreningsrätt har denne enskilde
arbetstagare? Ingen! Tvärtom har
han ett ständigt hot över sig, att så
länge han är kvar inom den förvaltningen
äro hans befordringsmöjligheter lika
med noll. Att på ett sådant rättsvidrigt
siitt trampa ned friheten hos en människa
tycker jag inte är värdigt en representant
i förtroendeställning i en arbetstagares
facksammanslutning.

Herr HANSSON i Skegrie: Herr talman!
En av de frågor, som vi i denna
remissdebatt huvudsakligen sysslat

186 Nr 2.

Lördagen den 19 januari 1952.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

med, liar ju varit den sedan flera år
återkommande frågan om inflationen.
Men det har ju i år dessutom blandats
in ett par andra frågor, som kanske inte
förut rönt samma uppmärksamhet,
nämligen skattefrågan och frågan om
statsutgifternas omfattning. Jag ber att
under den lilla stund jag skall ta i
anspråk endast få syssla med dessa
ting. När jag suttit och lyssnat har jag
nämligen funnit en viss inkonsekvens
i de resonemang man fört från olika
håll.

Jag tror att man får säga, att vi allesamman
äro överens om att det måste
vidtagas åtgärder mot inflationen. Så
långt äro vi ense. Men sedan räcker
inte detta längre, utan när vi ställas
inför konkreta åtgärder, som kunna vara
känsliga ur olika partipolitiska synpunkter,
stegrar man sig ibland och
vill inte vara med längre. Jag tror
emellertid att om vi skola lyckas bekämpa
inflationen är det nödvändigt
att man från alla håll gör klart för sig,
att det kan bli nödvändigt att vidta sådana
åtgärder, som kunna betyda att
vi tillfälligt måste acceptera beslut, som
vi i ett normalt läge inte skulle acceptera.

Jag tror inte heller att det går att
komma ifrån att vad som nu hos oss
i främsta rummet verkar inflationsdrivande
är den upprustning, som pågår
i hela den västerländska världen. Om
vi här i vårt land önska att en sådan
maktbalans, som man håller på att bygga
upp, åstadkommes, och vi samtidigt
med detta ändå vilja försöka bibehålla
och skydda vår egen levnadsstandard
så långt det är möjligt, måste vi också
vara beredda att med gemensamma
krafter i första hand bygga en fördämning
mot de inflationsdrivande krafer,
som komma över oss utifrån. Jag
säger detta med betoning på ordet utifrån,
därför att jag därmed vill gå över
till den fråga, som nu varit ett av debattämnena,
nämligen konjunkturvinstskatten.

När vi i höstas debatterade ränteregleringen
erkände man från alla håll, att
det var nödvändigt med en kreditåtstramning
för att man på det sättet
skulle kunna minska investeringarna.
Nu är det väl i alla fall så, att en del
av våra exportföretag, som under förra
året gjorde och även nu i fortsättningen
göra stora vinster, inte bli berörda av
den kreditåtstramning, som vi uttalade
oss för i höstas. Finansministern har
också bebådat en skärpning av dessa
kreditåtstramande åtgärder. När man
går in för detta, tror jag att det är en sak,
som man inte bör lämna alldeles obeaktad,
nämligen det missbruk som sannolikt
många gånger sker med företagens
rätt till fria avskrivningar. Jag säger
missbruk, ty det går nog inte att
komma ifrån, att man i många fall genom
den höga beskattningen lockas till
investeringar, som inte minst göras i
avskrivningssyfte. Särskilt nu när det
gäller att minska dessa investeringar, är
ju detta ett steg i rakt motsatt riktning.

Därest dessa höga konjunkturvinster
förbli obeskurna tror jag, att de kunna
komma att utöva en sådan press på
penningvärdet, att vi måste vidta åtgärder
av annat slag, som kunna komma
att drabba grupper som stå alldeles
utanför. Det finns därför såvitt jag kan
se inte någon konsekvens i att man ena
gången —- i höstas — uttalar sig för
kreditåtstramning, men nu under denna
debatt gör gällande att dessa i
många fall exceptionellt stora vinster
skola lämnas alldeles orörda trots att
de utöva en ganska betydande likviditetsförbättrande
verkan. När man diskuterar
denna skatt tror jag man får
ta i betraktande, att densamma inte
kan bedömas ur samma synpunkter
som de skatter, vilkas främsta uppgift
är att ge statsverket inkomster. Huvudmotivet
för denna skatt är i stället att
suga upp en del av den likviditetsförbättring,
som förhållandena utomlands
åstadkomma hos oss.

Därutöver tror jag att man får räkna

Lördagen den 19 januari 1952.

Nr 2. 187

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

med att en dylik skatt har en rent psykologisk
betydelse, nämligen att verka
återhållande på den lönerörelse, som
nu snart stundar eller redan är i gång.
Jag tror ingen önskar att vi skola få
en upprepning av den engångsinflation,
som det hette i fjol. Här uttalade sig i
går bl. a. herr Kyling mot densamma
och sade bestämt ifrån, att man på hans
håll inte kunde vara med om en sådan
uppskruvning av priserna. Och ändå
tillhör herr Kyling en grupp i denna
kammare som uttalat sig mot en sådan
beskattning. Såvitt jag förstår kan ett
sådant ställningstagande bli en grund
för en ny prisstegring. Jag tror att det
är ett fundamentalt villkor för att man
skall kunna undslippa en ny »engångsinflation»,
att man visar återhållsamhet
på lönefronten. Det är väl heller ingen
skulle jag tro som inbillar sig, att det
skall gå att vinna förståelse hos fackförbunden
för nödvändigheten av återhållsamhet,
om det är så att vi låta dessa
exceptionellt stora företagsvinster
som gjordes förra året förbli orörda.
Mycket talar nämligen för att vi i så
fall få räkna med en liknande prisutveckling
som under föregående år. Vi
få i en sådan situation räkna, vilket också
tidigare sagts, med en betydligt större
återverkan på livsmedelspriserna i år
än vi behövde räkna med i fjol.

Vad sedan gäller varumarknadspriserna
och lönerörelsernas återverkan
på dessa priser, tror jag man får säga,
att inte ens en aldrig så effektiv priskontroll
kan avgöra huruvida begärda
prisökningar äro berättigade eller inte.
Det är nämligen svårt att frigöra sig
från den känslan, att en löneökning i
vissa fall tages till intäkt för prisstegringar,
som äro högre än vad löneökningarna
motivera. Om nu en pris- och
löneskruv sättes in, är det därför sannolikt
också nödvändigt att man från
priskontrollnämndcns sida skärper vaksamheten.
Vi ha klart för oss, att de
grupper som förlora på en lönestegring
just bli de, som icke själva kunna på -

verka sina inkomster, nämligen pensionärerna
och de av våra gamla, som genom
att spara ihop ett litet kapital ha
tänkt att så att säga pensionera sig
själva.

Inte heller i fråga om att sänka statsutgifterna,
vilket också har varit ett huvudämne
i denna debatt, finner jag att
man har varit fullt konsekvent. I varje
fall är det ganska anmärkningsvärt att
man framfört krav på en sänkning av
statsutgifterna utan att på samma gång
ange på vilket sätt detta skall ske. Herr
Hjalmarson sade i går, att en sådan
sänkning skall regeringen ta initiativet
till. Det är klart att regeringen bör
göra det, men varför är man så blygsam,
att inte samtidigt oppositionen
kan ta sådana initiativ? Jag har i varje
fall den uppfattningen, att oppositionen
i ett demokratiskt samhälle som vårt
har synnerligen stor betydelse, därför
att den kan ställa upp verklighetsbetonade
alternativ till den politik, som
förs av regeringen. Därför kan jag inte
riktigt förstå den blygsamhet, som i går
visades från högern, när man helt avstod
från att komma med egna uppslag
till besparingar i statsutgifterna. Jag
vet inte om jag skall tolka det på det
sättet, att man inte litar på sina egna
initiativ. Men gör man inte det, så kan
man ju inte heller begära, att regeringen
eller någon annan skall göra det.

Jag tror för min del, att vi allesamman
äro lika intresserade av att sänka
både skatterna och statsutgifterna, men
så länge man inte kan ange på vilket
sätt detta skall ske, bör man inte heller
framställa sig som någon pionjär på
detta område.

Nu skall jag gärna ge både herr Hjalmarson
och herr Ohlin — vilka voro
inne på denna fråga i går — rätt i att
visst kan man tycka att statsutgifterna
äro alltför höga, men vi skola på samma
gång komma ihåg, att vi ju ha
hjälpts åt allesammans i inbördes sämja
att bringa statsutgifterna dit, där de nu
äro. Det bär faktiskt under senare år

188 Nr 2.

Lördagen den 19 januari 1952.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

rått en ädel tävlan mellan olika partier
om att hålla sig framme därvidlag.
Om det emellertid skulle inträffa det
fenomenet här i riksdagen, att de ärade
ledamöterna, drivna av djup samliällssolidaritet,
eller i avsikt att stödja
regeringen i dess vällovliga strävan att
stabilisera penningvärdet, för ovanlighetens
skulle motionerade om sänkningar
av anslag till olika ändamål, så
tror jag att resultatet därav inte skulle
bli särdeles lysande —- åtminstone inte
om förslagen skulle sakligt motiveras.

Det är alldeles klart, att man på vissa
punkter kan peka på möjligheter till
nedskärning av statsutgifterna, men
skall man över huvud taget kunna tala
om en sänkning, så skall det väl vara
en verklig sådan, som möjliggör att man
nedbringar skatterna. Det är emellertid
ännu inte för sent att motionera i
denna riktning!

Jag sade, att jag för egen del har
känt bekymmer för vår allt mer svällande
budget. När jag har sett med vilket
allvar man strävat efter att begränsa
statsutgifterna både detta och föregående
år, frågar jag mig, om inte den
budgeten vi nu ha kan betraktas såsom
någon slags standardbudget, på vilken
man inte kan göra några nämnvärda
nedprutningar utan att riskera att
samtidigt sänka standarden på något
område. Jag tror emellertid också att
vi ha kommit in i ett läge, där vi måste
vara synnerligen försiktiga, innan vi
tillåta budgeten att svälla ut ytterligare.
Behovet av varje nytt anslag måste därför
allvarligt prövas.

När vi emellertid diskutera en sänkning
av statsutgifterna, böra vi ha klart
för oss att den nuvarande budgeten
ingalunda fördelar förmånerna lika eller
tillfredsställer behoven lika för alla
grupper i samhället. Jag tror inte att
man från oppositionens sida vill förneka,
att det ännu finns åtskilliga eftersatta
grupper i samhället, som ha rätt
att pretendera på en bättre avvägning
ur ekonomiska, sociala och kulturella

synpunkter. Jag tänker här främst på
glesbebyggelsens folk. Så länge inflationen
fortsätter och så länge vi på grund
därav sträva efter att begränsa statsutgifterna
över lag, äro möjligheterna för
dessa eftersatta grupper att erhålla en
utjämning inte särdeles stora.

När vi därför nu skola gå in för en
nedskärning av statsutgifterna, så frågar
jag: Menar man från oppositionens
sida, att vi skola konservera den klyfta,
som finns i vårt nuvarande samhälle?
Om man inte vill det, måste konsekvensen
i stället bli, att man inom den nuvarande
budgetens ram åstadkommer
en rättvisare fördelning olika grupper
och intressen emellan. Detta är en linje,
som jag gärna skulle diskutera och
rekommendera att man prövade sig
fram på, men jag vill ändå fråga, hur
långt man vill vara med att gå på den
vägen. Vill man t. ex. från deras sida,
som i går talade för nedskärningar,
vara med om en sådan omfördelning
inom budgeten, att man t. ex. inskränker
på subventionerna till bostadsbyggande
i tätorterna och i stället ökar
dem på landsbygden? Vill man vara
med om att ge landsbygden en bättre
postservice, på bekostnad av tätorternas?
Vill man omfördela anslagen till
vissa kulturella ändamål i tätorterna
och ge litet mera till exempelvis skolskjutsarna
eller liknande verksamhet ar
ute på glesorterna? Vill man, för i.tt
ta ytterligare ett exempel, medverka till
att höja landsbygdens låglönegrupper
till jämställdhet med andra, utan att
detta skall återverka på budgeten?

Jag är inte alldeles säker på att man
beträffande sådana uppslag, därest de
framföras, kan lita på helhjärtat stöd
från oppositionen. Det är möjligt att
man kan och kanske också att man
bör underkasta budgeten en ordentlig
granskning. Det är måhända inte ur
vägen att tillsätta en sparutredning, som
är obunden av partipolitiska spekulationer
och i vilken man inte försöker
gå den vägen att avlasta statsbudgeten

Lördagen den 19 januari 1952.

Nr 2. 189

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

genom att lägga bördorna på de kommunala
budgeterna. Den vägen innebär
nämligen i grund och botten ingen besparing.

Till sist vill jag återkomma till vad
jag tidigare sade, nämligen att vi säkerligen
alla besjälas av en vilja att
spara på statsutgifterna, där man kan
göra detta utan att åsidosätta berättigade
intressen. Vi få emellertid försöka
hålla oss på verklighetens mark i dessa
frågor. Den återhållsamhet som visats
i år, trots att vi ha flödande statsinkomster,
är att hälsa med tillfredsställelse,
och jag vill gärna uttala en förhoppning
att samma försiktighet iakttages
även i fortsättningen. På det sättet
kunna vi kanske skapa förutsättningar
för en skattesänkning framdeles.

Jag delar den uppfattning, som här
tidigare uttalats från det håll jag företräder,
nämligen att vi måste se till att
inkomsterna räcka till mer än dagens
behov. I samma mån som våra anspråk
på staten, när det gäller förmåner och
bekvämligheter av olika slag, kunna begränsas,
skapa vi naturligtvis förutsättningar
för en varaktig skattesänkning,
utan risk att i en oförutsedd situation
behöva ikläda oss skuld eller sänka vår
nationella standard. I en enskild hushållning
kan man ju ha lov att ta vilka
chanser man vill och fördela hur
man behagar, men i en allmän hushållning
måste man visa all den försiktighet
som är möjlig.

Fru EWERLÖF: Herr talman! Det är
förklarligt att denna remissdebatt liksom
debatterna över huvud taget i detta
hus i övervägande grad rört sig om
de ekonomiska frågorna. De ekonomiska
spänningsmomenten äro så starka,
att de kunna utlösa allvarliga rubbningar
— som det står i trontalet —
och alla ansträngningar måste inriktas
på att skapa jämvikt i samhällsekonomien
och ett fast penningvärde. Det
är också förklarligt, att alla dessa re -

sonemangs facit måste bli, att en stark
sparsamhet med statsutgifterna är av
nöden. Fördelningen av statsinkomsterna
kan man emellertid ha olika uppfattningar
om, och jag tillåter mig, herr
talman, att i dagens läge göra gällande,
att lika väl som det finns områden, där
vi icke ha råd att kasta ut, kanske inte
ens ge ut pengar, så finns det också
områden, där vi icke ha råd att spara.
Fröken Elmén har för en stund sedan
varit inne på samma tema.

Jag tänker då först och främst på
vad som rör ungdomen, både när det
gäller att förebygga och när det gäller
att hjälpa till rätta dem, som av yttre
eller inre anledningar ha kommit vid
sidan av. När det gäller att förebygga
vill jag bara konstatera, att ett generösare
tilltaget anslag till hemvårdarna i
denna bostadsbristens tid säkert skulle
ha kunnat göra stor nytta. När det gäller
att hjälpa till rätta, ber jag, herr
talman, att få kasta en kort återblick
på våra förhållanden.

År 1935 kom en ny strafform till för
ungdomar i åldern 18—21 år, nämligen
ungdomsfängelse. Något senare upphävdes
lagen om tvångsuppfostran, och anstalterna
Bona och Viebäck kommo
bort. Intet nytt hände emellertid för
ungdomar i åldern 15—18 år, antagligen
därför att man tänkte sig att den
i stark utveckling stadda ungdomsvårdsskoleverksamheten
skulle taga
hand om dessa. Nu har det emellertid
gång på gång hänt, att ungdomar under
18 år ha dömts till frihetsstraff,
fängelse eller straffarbete, i stället för
att via en villkorlig dom överlämnas
till barnavårdsnämnd. Motiveringen har
varit brister i anstaltsresurserna inom
socialvården. Skall socialvården kunna
fullfölja sina stora uppgifter och kanske
utvidga dessa, måste den få sådana
resurser till sitt förfogande, att
vården kan differentieras med hänsyn
till såväl det svårare som det lättare klientelet.
Jag tror, att det är oerhört viktigt
att avgöra vilka åtgärder som kun -

190 Nr 2.

Lördagen den 19 januari 1952.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

na sättas in för att hjälpa dessa ungdomar,
som vi nu måste taga hand om.

Jag vill, herr talman, i detta sammanhang
också bekänna, att jag inte
kan få in i mitt huvud annat än att
människor, framför allt unga människor,
som begå svårt brottsliga handlingar,
äro psykiskt abnorma. Vi måste
därför se till att få en psykopatanstalt
för dessa, men det är väl inte lönt att
gå in på den frågan förrän psykopatutredningen
har sagt sitt.

Frågan om ungdomsvården löser man
emellertid inte genom att överföra ansvaret
till socialvården. Anstaltsväsendet
inom såväl socialvården som fångvården
måste förbättras. För storstädernas
del tillkommer dessutom ett alldeles
särskilt problem, nämligen hur man
skall kunna taga hand om ungdomar
under den tid utredning om brott pågår.
Den vård, som vi nu vilja ha, med
möjligheter att i största möjliga frihet
kunna få ungdomarna tillbaka till arbetsglädje
och självansvar, ställer mycket
stora anspråk på anstaltsväsendet.
Den fordrar utbildad och stor personal.

Det är lätt, herr talman, att ställa
krav, men det är särskilt i dagens läge
svårt att realisera dem. Det är svårt
ur statsfinansiell synpunkt, ur bvggnadssynpunkt
och framför allt ur personalsynpunkt.
Det är därför utomordentligt
viktigt att hela anstaltsväsendet,
både inom socialvården och inom fångvården,
planeras med hänsyn till de
personalresurser vi nu ha och till dem
vi komma att få.

Jag nämnde för en stund sedan villkorlig
dom. Vid utdömandet av ett urbota
straff, alltså inte villkorlig dom,
tror jag att de allra flesta äro mycket
tveksamma angående resultatet av detta
straff. Få, kanske inga, bli bättre av
en fängelsevistelse; många bli säkert
sämre.

Den vanliga villkorliga domen har
efter statistiken att döma slagit väl ut.
Den gäller således förstagångsbrottslingar.
Den kvalificerade villkorliga do -

men, som gäller återfallsförbrytare, har
man inte någon utförlig statistik på,
men efter vad man kan bedöma har den
slagit jämförelsevis bra ut. Jag vill i
detta sammanhang, herr talman, betyga
min glädje över den villkorliga domen
samtidigt som jag just därför beklagar,
att den inte kan tillämpas ute i livet på
det sätt som vore nödvändigt. Det som
brister är övervakningen.

Övervakarna äro inte tillräckligt väl
betalda. Detta gäller både de fasta
skyddskonsulenterna, som dock nu ha
fått en liten ökning, och de frivilligt
arbetande övervakarna. Det borde vara
angeläget att ge dessa en sådan lön, att
de kunde ägna tillräcklig tid åt sitt
utomordentligt viktiga värv. Då skulle
tillrättaförandet av brottslingarna från
fängelserna ut till friheten kunna ske
ute i livet. När man tänker på vad
våra fångar kosta svenska staten, kan
man inte komma ifrån den tanken, att
en del av dessa pengar — man kan ju
inte helt avskaffa fängelserna — borde
kunna användas till de villkorligt dömda.
Detsamma gäller i viss mån de ovillkorligt
dömda. När de först komma ut
ur fängelset, är det i regel en försöksutskrivning,
och de skola under den tiden
ha en övervakare. Även här gäller,
att betalningen är dålig och att kontakten
blir därefter.

En fråga, herr talman, som jag flerfaldiga
gånger tagit upp här i riksdagen,
är abortfrågan. Jag beklagar, att
medicinalstyrelsen inte har fått det anslag
som den har begärt för en ny kurs
för abortkuratorer och inte heller anslag
för att kunna ge ut en folkskrift
med upplysning i detta ämne. Jag tror,
att upplysning är ett av de många medel,
som måste användas för att man
skall kunna komma till rätta med de
ständigt stigande aborterna i vårt land.
Det är inte ett hälsotecken hos ett folk,
att ett så stort antal kvinnor som sker
i vårt land anse sig icke kunna bära
fram sina barn och att de kunna få
abort på de indikationer, som nu gälla.

Lördagen den 19 januari 1952.

Nr 2. 191

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

Jag tror att det fordras helt andra tag
än hittills för att man skall kunna komma
till rätta med denna livsviktiga sak.

Till sist, herr talman, skall jag mycket
kort beröra en sak, som jag tog upp
även vid förra vårriksdagens remissdebatt.
Jag har inte bara förvånat mig
över utan även beundrat det lugn och
det saktmod, som karakteriserat föregående
talare; jag känner mig oerhört
jäktad vid detta skede av remissdebatten.
Det gäller emellertid ett anslag på
500 000 kronor, som civilförsvarsstyrelsen
har begärt för social- och utrymningstjänsten
men som inte har tagits
upp i statsverkspropositionen. Vi ha nu
en förläggningsutrustning för 500 normalinternat
om cirka 40 platser, motsvarande
inalles cirka 20 000 internatplatser.
Inom parentes vill jag nämna,
att det sammanlagda behovet är 275 000
platser. Som en första beredskap anses
det önskvärt, att det finns utrustning
för 1 000 internat om cirka 40 platser,
således en fördubbling av det nuvarande
antalet platser. Att civilförsvarsstyrelsens
äskande inte har upptagits i
statsverkspropositionen beror väl därpå,
att man tror sig i ett skärpt läge
kunna skaffa dessa förläggningsutrustningar
medelst förfogandelagen. Ack ja,
förfogandelagen tror man visst skall
kunna uträtta underverk, ty den förlitar
man sig på med kolartro, men det
kan ju hända att det inte finns så mycket
att förfoga över om skadegörelsen
kommit i gång.

Herr inrikesministern, som alldeles
nyss var här, har visst försvunnit. Jag
skulle annars ha velat rikta eu vädjan
till honom att den hemställan om anslag
för inköp av tyg till att förfärdiga
beredskapskläder, som gjorts av Röda
korset, Rädda barnen och Sveriges lottakårer,
inte kommer att avslås. Det är
eu mycket stor vinst för staten att få
denna utrustning sydd frivilligt och
således gratis.

Jag har blivit ombedd att nämna ännu
eu sak i detta sammanhang, näm -

ligen frågan om identifieringsbrickor
för barn. Ännu 7 år efter kriget är det
tiotusentals barn i Tyskland, som inte
ha kunnat identifieras.

Herr talman, jag hade tänkt gå in på
d»t ämne fröken Vinge tidigare har behandlat,
nämligen kulturen på svältkost
i vår blomstrande högkonjunktur.
Eftersom jag i allt väsentligt kan instämma
med henne, skall jag emellertid
inte göra det som inte är så alldeles
ovanligt här i kammaren, nämligen upprepa
vad föregående talare sagt.

Jag har begränsat mig till dessa tre
frågor: ungdomsfrågan, frågan om den
respekt och det skydd för liv, som kan
ligga i abortförebyggande åtgärder, och
frågan om social- och utrymningstjänsten.
Det sista är det område inom vårt
försvar, där kvinnorna kunna göra den
största insatsen, som även där går ut på
att skydda liv. Dessa frågor äro enligt
min uppfattning inte bara livsviktiga.
De stå livets källor nära, och därför stå
de också kvinnorna mycket nära.

Härefter meddelade lierr TALMANNEN,
att ytterligare nio talare antecknat
sig för yttrandes avgivande samt att
önskemål framkommit, att överläggningen
skulle fortsätta, trots den långt framskridna
tiden. Herr talmannen tillsporde
kammaren, huruvida den ville fortsätta
överläggningen eller nu avbryta
förhandlingarna för att återupptaga debatten
vid kammarens nästkommande
plenum; och beslöt kammaren att fortsätta
överläggningen.

Härpå anförde:

Herr HAGÅRD: Herr talman! Till en
början skulle jag vilja hålla mig till en
huvudtitel, som hittills inte har omnämnts
mycket i debatten men som i
fråga om anspråken på medborgarnas
skattemedel står bland de främsta. Det
är femte huvudtiteln, som under nästa
budgetår upptar inte mindre än l3/4
miljarder kronor. Det är måhända för
tidigt att ge till känna något av de intryck,
som man får, när man läser årets
femle huvudtitel och när man studerar

192 Nr 2.

Lördagen den 19 januari 1952.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

dagens svenska socialpolitik mot bakgrunden
av denna läsning. Vi ha ju inte
seglat så långt på skutan med de nya
rorsmannen, och man tvingas kanske
snart att ta tillbaka ett omdöme, som
kunde bli något förhastat om det skulle
fällas nu. Jag kan emellertid, herr talman,
inte undertrycka den uppfattningen,
att luften omkring den svenska
socialpolitiken på sista tiden i någon
mån har förändrats till det bättre. Det
har liksom blivit en smula lättare att
andas.

Tidigare har det sociala framåtskridandet
varit envetet fastkedjat vid en
ursprunglig inställning, som var svår
att ändra, även om praktiska förhållanden,
administrativa och ekonomiska
synpunkter tydligt talade för en större
rörlighet och mera av hänsynstagande
till nya uppslag och idéer. Det förefaller
som om dörren åtminstone något
öppnats för nya vindpustar. Men jag säger
ännu en gång: Man skall inte ropa
hej förrän man är över bäcken, och ännu
har ju intet märkligare inträffat i
verkligheten.

Låt mig emellertid i största korthet
få göra några konstateranden. Samordningstanken
i vår socialpolitik har länge
varit undertryckt, men den ligger i
själva verket långt framme i medvetandet
icke bara hos dem, som ha sin dagliga
uppgift med att syssla med hithörande
ting, utan också hos medborgarna
i allmänhet, särskilt bland dem,
som ha sinne för ordning och organisation,
liksom också för de behövande
människor, för vilka den sociala hjälpverksamheten
är anordnad.

Nu synes samordningstanken ha vunnit
insteg även i Kungl. Maj:ts kansli.
Tillfredsställelse har försports över de
nya signaler, som i detta hänseende visats
genom direktiven för samordningsutredningen,
som såg dagen vid senaste
årsskiftet — en nyårsgåva, kan man säga,
åt svenska folket.

Med en beklämmande känsla av att
icke ha lyckats få gehör för en så cen -

tral uppgift i sitt utredningsarbete som
den om samordning avlämnade socialvårdskommittén
i höstas sitt senaste betänkande.
Detta innehöll en överarbetning
av lagen om olycksfall i arbete,
den s. k. yrkesskadeförsäkringslagen.

I detta förslag beklagade kommittén
att den icke kunnat taga hänsyn till
kraven på samordning, som så osökt
och följdriktigt framstått i detta sammanhang.
Närmast gällde det förhållandet
mellan sjukförsäkringen och
olycksfallsförsäkringen eller, som det
som sagt numera heter, yrkesskadeförsäkringen.
Två reservanter hade förklarat
att det trots allt bort tillkomma
kommittén att angiva, hur en ifrågasatt
samordning borde skapas, även om
kommittén på grund härav skulle få
något öka sin livslängd. Då så icke skett
underströko reservanterna, att ett genomförande
av förslaget med nödvändighet
måste föregås av försök till samordning
med andra grenar av socialförsäkringen,
närmast med sjukförsäkringen,
och denna uppfattning delades nog
också av kommittén i övrigt.

Det är av intresse att konstatera, att
remissyttrandena över detta förslag till
yrkesskadeförsäkringslag innehålla ett
allmänt beklagande av att kommittén
icke ansett sig kunna framlägga något
förslag till samordning, alltså ett instämmande
i reservanternas uppfattning.
I ett flertal yttranden har man
t. o. m. avrått från sådana utvidgningar
av olycksfallsförsäkringen, som kunna
föregripa och försvåra en samordning
mellan dessa socialförsäkringsgrenar.

Nu får man, herr talman, hoppas att
utredningen, som ledes av departementets
statssekreterare, skall känna sig
obunden och fri från tidigare intagna
ståndpunkter, så att en objektiv och
rationell prövning kan komma till
stånd. Men härvidlag lurar givetvis en
ganska stor fara, och det tarvas enligt
mitt förmenande verkliga krafttag för
att komma ifrån den försumpning, som
detta spörsmål kommit uti.

Lördagen den 19 januari 1952.

Nr 2. 193

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

Det finns en liten detalj här som förtjänar
att uppmärksammas. Som ett
tillägg till den egentliga utredningen
kan betraktas uppgiften att undersöka,
huruvida icke hjälpen vid havandeskap
och barnsbörd borde sammankopplas
med sjukförsäkringen. Frågan om stöd
åt barnaföderskor har därmed tagits
upp just ur synpunkten av samordning
och förenkling, något som man mycket
länge väntat på. Tidigare hade man
genom förutvarande departementschefens
åtgörande och framför allt hans
många uttalanden förts in på tankegången
om något slags kombination
med arbetslöshetsförsäkringen.

Får jag erinra om att vid den ursprungliga
och grundläggande utredningen
om ett förändrat moderskapsstöd
hade, då det gällde samordning
med andra socialförsäkringsgrenar, väl
ingen tänkt sig en förening mellan denna
hjälpform och arbetslöshetsförsäkringen,
och detta av helt förklarliga
skäl. Den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen
anlitar ju de fackliga organisationernas
arbetslöshetskassor som administrativt
organ. Barnaföderskorna
i gemen kunna ju inte räknas in i fackförbunden;
det övervägande flertalet
har intet som helst gemensamt med
dessa och arbetslöshetskassorna. Däremot
är naturligtvis frändskapen med
sjukförsäkringen påtaglig och blir fullständigare
på grund av sjukförsäkringens
obligatoriska karaktär, enligt riksdagens
fattade beslut.

För övrigt har den nuvarande frivilliga
sjukförsäkringen redan nu sedan
ett antal år tillbaka varit bärare
av det moderskapsstöd, som moderskapspenningen
och moderskapshjälpen
utgöra. Departementschefen kan
här räkna sig till förtjänst, att han
alltså nu sökt korrigera eu föreställning,
som höll på att breda ut sig.

Den nuvarande splittringen av modcrskapsstödet
av modell 1937 med
uppdelning i mödrahjälp, moderskapspenning
och moderskapshjälp behöver
13 — Andra kammarens protokoll 1952.

faktiskt snarast avlösas av något mera
vettigt ur organisationssynpunkt. Ett
steg i denna riktning, men långt ifrån
tillräckligt, antydes i femte huvudtiteln
med en litet kortfattad upplysning, att
mödrahjälpen, som under det nya budgetåret
beräknas kosta 10 miljoner kronor,
skulle kunna tänkas administrerad
av en moderniserad länsstyrelse.

I förteckningen över väntade propositioner
vid denna riksdag är under
socialdepartementets rubrik instucken
en liten upplysning, som enligt min
uppfattning är mer än värdefull. Det
är uppgiften att man har att vänta en
proposition om »Lag om socialnämnd
m. m.» Jag kan för min del inte låta
bli att kalla detta en verkligt glädjande
underrättelse, något som man väntat
på i över femton långa år. Det är för
övrigt ganska underligt att svenska folket
har kunnat ge sig till tåls under
dessa år.

Ett stort antal kommuner — bland
dem inte mindre än ett 80-tal stadskommuner
—■ leva i fråga om socialvårdens
kommunala organisation i ett
tillstånd, som saknar stöd i sociallagstiftningen.
De anordningar för att
åstadkomma förenkling och rationalisering,
som vidtagits, ha tillkommit efter
egna initiativ inom kommunerna,
framtvingade av nödvändigheten. Inte
minst ha de underlättat möjligheterna
för de hjälpbehövande att erhålla en
snabbare hjälp, där bistånd från samhällets
sida bör och kan lämnas.

Då statsmakterna och särskilt Kungl.
Maj:ts kansli trots upprepade påpekanden
och framställningar avhållit sig
från att beakta utvecklingen och de nya
önskemål som framkommit, ha kommunerna
som sagt tvingats att själva ta
ledningen trots alla besvärligheter att
lotsa sig fram bland den föråldrade lagstiftningens
blindskär. .lag tror att något
liknande inte tidigare har förekommit
inom så viktiga och grundläggande
delar av sociallagstiftningens område
och —- såvitt jag vet — inte heller
Nr 2.

194 Nr 2.

Lördagen den 19 januari 1952.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

inom någon annan gren av samhällslivet.

Det finnes emellertid ett men här och
ett allvarligt sådant, och det är att
denna proposition satts in under den
speciella underrubriken »Eventuellt».
Jag tvekar inte att göra mig till talesman
för hela socialvården, särskilt de
direkt berörda kommunerna, genom att
på det mest inträngande sätt hemställa
hos departementschef, statssekreterare
och övriga, som syssla med frågan, att
om det finns möjligheter föra fram detta
förslag till en efterlängtad nyordning
av den kommunala socialvårdens
organisation, och det vid innevarande
riksdag.

Ett alldeles särskilt skäl härför är
icke blott det nuvarande orimliga och
nästan ofattbara tillståndet, utan även
det angelägna i att verkställa en nyorganisation
med tanke på de nya storkommunerna.
Det är av betydelse, herr
talman, att reformen för dessa kommer
så snart som möjligt, innan man där
tvingat in sig och framför allt vant
sig vid den nuvarande splittringen.

Jag skall inte gå in på vissa andra
grenar av socialförsäkringens eller socialpolitikens
område, ehuru detta kunde
vara frestande. Jag skall avstå därifrån
men vill säga endast några ord
om ett av dessa spörsmål, som på sista
tiden trängt sig fram, nämligen frågan
om åldringsvården.

Vi ha i vårt land ägnat mycken uppmärksamhet
åt barna- och ungdomsvården,
och i form av ålderspensionering
ha vi sökt att efter måttet av våra
resurser skapa trygghet i yttre mening
för dem som fullgjort sin livsgärning.
Detta gäller först och främst de friska
åldringarna. Den pågående förskjutningen
mot högre levnadsåldrar har
emellertid medfört, att frågan om vård
och framför allt omvårdnad av bräckliga,
orkeslösa och sjuka åldringar blivit
mer och mer angelägen.

Ålderdomshemmens förändring till
verkliga hem för relativt friska åld -

ringar i enlighet med 1947 års riksdagsbeslut
bär åter förts fram i diskussionen
och detta på ett ganska markant
sätt. Detta har närmast berott på
den undersökning, som verkställts beträffande
klientelets beskaffenhet, en
undersökning vars resultat bekantgjordes
förra hösten. Därigenom konstaterades
att utvecklingen gått bakåt
i stället för framåt. Inte mindre än
15 000 av ålderdomshemmens interner
visade sig vara sådana, som icke hörde
till ålderdomshemsklientelet utan som
borde erhålla vård och omvårdnad på
specialanstalter.

För egen del tog jag mig friheten att
i detta sammanhang interpellera inrikesministern
om vad han tänkte göra
i detta läge. För att mera konkretisera
frågeställningen inskränkte jag mig till
åtgärderna för ålderdomshemmens sinnessjuka.
Svaret var inte otillfredsställande
utan sammanföll i många hänseenden
med vad jag själv hade framhållit.
Han rörde sig emellertid med mera
allmänna talesätt vid detta tillfälle, och
detta enligt mitt förmenande i alltför
hög grad. Han har dock egentligen reparerat
detta i årets budget, och där
har jag fått ett svar, som enligt mitt
förmenande är bättre och som jag mera
uppskattar. I kapitalbudgeten har han
givit besked om en väsentlig utbyggnad
av sinnessjukhusen. Ett bifall till hans
förslag på den punkten innebär en möjlighet
till indirekt förbättring av åldringsvården,
något som jag för min del
passar på att framföra min tacksamhet
för.

Ett annat förslag har lämnats i en
motion, som den nye statssekreteraren
i inrikesdepartementet skyndat sig att
framlägga rörande åldringsvården och
vari vissa linjer angivas för det kommande
arbetet i såväl inrikesdepartementet
som andra delar av Kungl.
Majtts kansli på detta speciella område.
Beträffande mina önskemål i detta
sammanhang tror jag mig ha fått en
ganska bestämd garanti för att motio -

Lördagen den 19 januari 1952.

Nr 2.

195

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

nären-statssekreteraren inte kommer
att glömma påminna ämbetsmannenstatssekreteraren
om sina utfästelser.
Han kanske också kommer att hålla
sin chef varm, om det skulle behövas,
rörande vad som åligger både statsrådet
och statssekreteraren i inrikesdepartementet
då det gäller ålderdomsvården.

Vi andra få väl för vår del inskränka
oss till uppgiften att påminna om
utfästelserna och att uppfriska minnet
om så skulle behövas.

Herr talman! Detta är endast en del
av vad jag hade tänkt framföra i detta
sammanhang, men jag förstår, att både
talmannen och de närvarande riksdagsmännen
vilja, att vi skola avsluta detta
sammanträde så fort som möjligt. Jag
inskränker mig därför till dessa påpekanden.

Herr HÄCKNER: Herr talman! Mitt
intryck av skattedebatten är, att det
är mycket svårt för oppositionen att
vara regeringen till lags. När herr
Ohlin nu uppehåller sig särskilt vid
den starka inflationen sista året säger
finansministern, att det är ohederligt
att inte ta hänsyn till hur situationen
varit tidigare år. När åter herr Ohlin
tar upp regeringens försyndelser under
dessa tidigare år, rycker herr Sköld
bara på sina breda axlar och säger:
»Det här har det varit så mycket tal
om förut, så det ids jag icke att bemöta».

Denna överlägsenhetsattityd driver
herr Sköld så långt, att han kommer i
strid med statsministerns uttalanden.
Finansministern säger nämligen, att
regeringen i sitt handlande inte fäster
det minsta avseende vid oppositionens
krav, utan i varje fall handlar uteslutande
efter vad den själv finner vara
den sakligt bästa lösningen. Statsministern
åter har vid flera tillfällen på
tal om olägenheterna för landet av att
ha en ensidigt sammansatt regering be -

tonat, att det inte var så farligt som
det såg ut, ty en demokratisk regering
tar alltid nödig hänsyn till oppositionens
berättigade önskemål.

Slutligen blir, att herr Sköld visat
vissa för demokratien farliga tendenser,
vilka herr Ohlin karakteriserat
som liggande åt det autoritära hållet.

Under debatten i höstas om ränteregleringslagen
tillät jag mig framhålla,
att herr Sköld syntes vara i färd med
att göra vad han kunde för att förvandla
det gamla fria Sverige till en
tvångsstat. Jag skulle tro, att idealet
för herr Sköld är en allom bjudande
regering med en viss stark man som
den dominerande gestalten, buren på
kamelryggen inte bara av hans eget
parti utan även av ett devot bondeförbund.

Herr Sköld har under debatten inte
velat medgiva, att han gjort sig skyldig
till ens det minsta misstag eller någon
felbedömning som det har stått i
mänsklig makt att undvika. Oppositionen
åter har gjort gällande, att herr
Sköld visserligen kommer med tvärsäkra
påståenden och bedyranden men
att denna tvärsäkerhet varit omvänt
proportionell mot det sakliga underlaget
för hans uppgifter. För att lämna
mitt lilla bidrag till diskussionen på
denna punkt vill jag framhålla, att
herr Sköld just vid den nyssnämnda
debatten om ränteregleringslagen kom
med ett självsäkert påstående, som visat
sig vara oriktigt. Han gjorde nämligen
gällande, att jag skulle ha beskyllt
honom för att vilja göra Sverige
till en våldsstat. Jag bestred detta, men
herr Sköld vidhöll sitt påstående och
menade, att det stenografiska protokollet
skulle visa att han hade rätt. Protokollet
föreligger nu, och jag är mycket
ledsen att behöva konstatera, att herr
Sköld hade orätt. Jag hade i min oskuld
väntat mig att herr Sköld skulle begagna
ett kärkommet tillfälle att beklaga
sitt förhastade påstående, men så
har hittills ej skett. Jag förstår emel -

196 Nr 2.

Lördagen den 19 januari 1952.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

lertid, att finansministern varit så upptagen
med sitt vidlyftiga arbete att söka
hindra skattesänkningar, att han ej
medhunnit detta.

I går gjorde herr Sköld ett uttalande,
som innebar, att han ansåg det oklokt
att under vissa förhållanden nu inköpa
fastigheter. Jag undrar om denna negativa
inställning kan sammanhänga
med de fastighetstaxeringar, som nu
på herr Skölds tillskyndan äga rum
och som medföra att fastighetstaxeringarna
i många fall höjas orimligt
mycket. Där ha vi herr Skölds verkliga
bidrag till skattesänkningsdebatten, ty
de höjda fastighetstaxeringarna komma
att medföra ökade skatter, vilka i
många fall komma att verka synnerligen
orättvist.

Jag har i tidigare sammanhang flera
gånger framhållit, att regeringens
olyckliga ekonomiska politik medfört
ett idiotstopp beträffande många angelägna
reformer, bl. a. beträffande
fångvården, icke minst med avseende
på vår stora reform fångvård i frihet.
Denna storartade reform har i mycket
blivit en pappersreform utan att på
långt när kunna medföra de gynnsamma
verkningar, som avsetts med densamma.
Detta har berott på att nödiga
medel icke ställts till förfogande för
reformens praktiska genomförande. De
nu av justitieministern föreslagna förbättringarna
på fångvårdens område
äro synnerligen otillräckliga, och jag
hoppas, att riksdagen här går ett steg
längre än justitieministern har vågat
med hänsyn till finansministern.

Jag skall icke här ingå på alla angelägna
reformkrav på andra områden
utan vill endast sluta med att säga ett
ord om anslaget till fonden för idrottens
främjande. Jag anser att mycket
starka sakliga skäl tala för att handelsministern
i sina äskanden bort helt
följa de krav, som framlagts från
idrottsrörelsens sida, detta med hänsyn
till idrottens oerhörda betydelse

för vårt folk. Emellertid har jag ställt
mig som medmotionär till en motion,
i vilken begäres en höjning av anslaget
utöver vad regeringen föreslagit
med endast en miljon. Jag har sökt
visa denna återhållsamhet just därför
att jag räknar med att finansministern
under våren kommer att nödgas ge vika
för en allt starkare folkmenings
krav på skattesänkningar.

Herr SENANDER: Herr talman! Liksom
tidigare remissdebatter under de
senaste åren har denna remissdebatt
karakteriserats av en uppvisning i den
högre skolan av spegelfäkteriets ädla
konst. Herrar Erlander, Hedlund i Rådom,
Hjalmarson och Ohlin ha uppfört
den vanliga skenfäktningen för att söka
inge den föreställningen, att de stå
på var sin sida om barrikaden. Jag
tror emellertid att det är en underskattning
av svenska folkets politiska
omdöme om de inbilla sig att de därmed
kunna dölja det faktum, att de i
verkligheten äro rörande ense om allt
Väsentligt i svensk politik.

Den borgerliga s. k. oppositionen får
det allt svårare att hålla stilen. En
starkt bidragande orsak lär väl vara att
den tidigare förbundsbrodern, herr
Hedlund i Rådom, löpt över till motståndarlägret
för att där »hejda en socialistisk
utveckling», vad som nu kan
menas med det. Sorgen och grämelsen
över denna händelse tycks svårt anfäkta
herrar Hjalmarson och Ohlin,
som själva traktat efter att bestiga
maktens tinnar.

Herrarnas nerver ha tydligen råkat i
olag. Vem står efter herr Hedlund i Rådom
först i tur att bänka sig vid konungens
rådsbord? År det herr Hjalmarson
eller herr Ohlin? Den hastigt
påkomna oenigheten mellan folkpartiet
och högern, vilka i övrigt ingenting
ha att vara oeniga om, bottnar säkert
i detta delikata spörsmål.

Nr 2. 197

Lördagen den 19 januari 1952.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

De som lyssnade på debatten mellan
regeringens och den borgerliga s. k.
oppositionens talesmän i går, en debatt
som förtänksamt nog förmedlades
till svenska folket via radion, kunde
säkert inte undgå att fråga sig vad man
egentligen håller på med i svensk politik.
I andra kammaren var det bebatten
om herr Ohlins kameler och oaser
som tycktes vara det centrala för
debattörerna. Statsministern tyckte
tydligen att ämnet var så lockande att
han förde in diskussionen på det högviktiga
spörsmålet, om det var herr
Sköld eller kamelerna som skulle läska
sig med oasernas vatten, om det över
huvud taget fanns något vatten, om inte
alltsammans var en hägring o. s. v.
Herr Hjalmarson å sin sida skyndade
till undsättning åt herr Ohlin, som
onekligen kört fast med sin ökenbild
genom att likna svenska folket vid en
samling kameler med herr Sköld som
kameldrivare. Vilken roll herr Ohlin
hade i ökentåget blev däremot aldrig
klarlagt, vilket säkert var lyckligt för
herr Ohlin.

Sådana »lustiga lustigheter», för att nu
använda statsministerns terminologi,
roar man sig med under en remissdebatt
i en situation som man själv betecknar
som högst oroväckande. Herr talman,
jag måste säga att när remissdebatterna
försiggå på detta sätt år efter år, så
finns det kanske fog att instämma med
den ledamot av riksdagen som för några
decennier sedan förklarade: »Man brukar
säga att allting flyter, men andra
kammaren tycks befinna sig i ett ständigt
sjunkande tillstånd.»

Mycket intressantare än kameldebatten
var att följa herr Ohlins demagogiska
försök att framställa sig och sitt
parti som det verkliga reformpartiet
här i landet. Han frågade inte efter
vad han kostade på sig i det fallet. Han
deklarerade exempelvis vilket glödande
intresse folkpartiet hyste för löntagarna,
och han sökte konstruera en

skillnad i det avseendet gentemot framför
allt det socialdemokratiska partiet.

Jag tror det är på tiden att sticka
hål på den blåsan. Jag roade mig vid
ett tillfälle med att undersöka vad herr
Ohlin gjort här i riksdagen för att
främja löntagarnas intressen. Det visade
sig att han i de ekonomiska debatterna
under åren 1947—1950 gjort
29 inlägg och i samtliga krävt återhållsamhet
eller en stramare ekonomisk
politik. Inte vid något tillfälle
har han förordat en mjukare politik i
löntagarnas intresse, och han och hans
parti ha alltid accepterat lönestopp och
andra liknande påfund för att hindra
löntagarna att få en anständig betalning
för deras arbete.

Vid alla tillfällen ända från den 1
juli 1947 ha han och hans parti röstat
som uppträdda på ett snöre för fastlåsning
av det rörliga tillägget för statstjänarna,
och han har inte ens genom
ett enda anförande sökt »rädda sin själ».
Herr Ohlin och hans parti tillhöra dem
som äro främst ansvariga för att statstjänarna
i dag befinna sig i ett miserabelt
ekonomiskt läge.

Lika demagogiskt är hans försök att
framställa sig som den verklige talesmannen
för folkpensionärerna. Jag vill
säga att det dröjde länge innan herr
Ohlin och hans parti »upptäckte» folkpensionärerna.
Först då den nya folkpensionslagen
antogs år 1946 kvicknade
herr Ohlin och hans folkparti till.
Dessförinnan hade han varit med om
att stjälpa alla de blygsamma krav den
kommunistiska gruppen ställt för att
förbättra folkpensionärernas ställning.

Men inte heller år 1946 var folkpartiets
insats något att skryta med. Folkpartiet
accepterade att invaliderna alltjämt
skulle underkastas behovsprövning,
att blindhetsersättningen skulle
räknas till sådan inkomst som föranleder
avdrag på folkpensionen m. in.
Folkpartiet röstade enhälligt emot den

198 Nr 2.

Lördagen den 19 januari 1952.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

kommunistiska gruppens krav på en
ändring till det bättre.

Herr Ohlin förklarade i går att det
är folkpartiet som bär äran av att
folkpensionernas realvärde säkrats genom
tillkomsten av indextillägg på folkpensionerna.
Nu är, såsom jag senare
skall visa, folkpensionernas realvärde
inte alls säkrat. Men det skall erkännas,
att folkpartiet år 194G gick in för indextillägg.
Dess motion i frågan tog emellertid
sikte på en utredning i syfte,
märk väl, att få till stånd ett särskilt
folkpensionärsindex, en linje som så
enhälligt utdömdes av folkpensionärerna
själva, att utredningens förslag på
den punkten måste avskrivas.

Dessutom glömmer herr Ohlin att
omtala, att den kommunistiska gruppen
år 1946 framförde en motion, som
till skillnad från folkpartiets gick in
för att regler för indextillägg på folkpensionerna
omedelbart skulle skrivas
in i den nya lagen.

När vi året därpå upprepade vår motion,
röstade herr Ohlin och hans grupp
för avslag. I sanningens intresse borde
herr Ohlin kanske ha omnämnt dessa
fakta. Men vi fordra ingenting i den
vägen. Folkpartiets nya kläder passa
inte för sådana uppgifter.

Det får ursäktas mig om jag än en
gång i en remissdebatt berör statstjänarnas
läge. Själv betraktar jag det som
beklagligt och t. o. in. litet trist att gång
på gång tvingas behandla samma tema
och anföra samma klagomål. Felet är
emellertid inte mitt. Det ligger helt hos
statsmakterna, som inte under årtionden
kunnat förmå sig till en kraftansträngning
i syfte att ge sina anställda
rimliga villkor. Det ligger någonting
groteskt i att staten, som borde vara en
mönsterarbetsgivare i bättre bemärkelse,
uppvisar ett synnerligen dåligt beteendemönster,
för att nu använda ett
nyuppfunnet uttryck från psykologiens
område.

Nu pågå förhandlingar om nytt löneavtal
för statstjänare. Jag överdriver

inte om jag säger, att statstjänarna inte
denna gång nöja sig med en halvmesyr.
Statsmakterna skola inte föreställa sig
att de utan allvarliga konsekvenser skola
kunna avfärda statstjänarna med småsmulor.

Ingen skall tro att det relativa lugn,
som för närvarande råder bland statstjänarna,
innebär en avmattning i beslutsamheten
att sätta hårt mot hårt om
inte en tillfredsställande lösning nås.
För de lägre tjänstemännen återstå faktiskt
inte mer än två alternativ: antingen
fortsatt arbete för underbetalning
eller tillgripande av stridsåtgärder för
att hävda sin rätt.

Hittills har staten profiterat på att
statstjänarna i synnerligen stor omfattning
klarat existensen genom extraarbeten
på fritid. Men ingen människa kan
i längden stå ut med att offra fri- och
vilotid därför att det ordinarie arbetet
inte ger försörjning. Ingen vet heller
hur länge denna nödfallsutväg står till
buds. Det är därför som statstjänarnas
stora massa under förra året givit uttryck
för sin förbittring genom att varna
för stridsåtgärder, och den som inte
förstår att tålamodet nu måste vara slut
hos statstjänarna, den förstår över huvud
taget inte att dra de enklaste psykologiska
slutledningar.

Det omfattande extraarbetet bland
statstjänarna borde också ge statsmakterna
anledning till en stunds självbegrundan.
Statsmakterna genomdrevo på
sin tid, under det starkaste motstånd
från de privata arbetsgivarna, åttatimmarslagen.
Utan någon hållbar motivering
bestämdes emellertid samtidigt att
statens egna tjänstemän skulle undantagas
från lagen. I stället reglerades
deras arbetstid på administrativ väg.
Därigenom fick staten fria händer att
bestämma arbetstiden för sina anställda
och förlägga den ungefär hur den ville.
Staten utnyttjade också sin självtagna
förmånsrätt. Arbetstidsregleringen för
statstjänarna är av sådant slag att den
väcker både harm och löje. Någon åtta -

Lördagen den 19 januari 1952.

Nr 2. 199

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

timmarsdag har aldrig existerat i ordets
verkliga betydelse för statstjänarna. Arbetstiden
beräknas per månad. Därigenom
har staten möjlighet att pressa in
nattjänstgöring och tjänstgöring på sönoch
helgdagar inom ramen utan att behöva
ge ut ett öre i övertidsersättning.

För statstjänarna existerar praktiskt
taget ingenting som heter kontant övertidsersättning,
och för att vara riktigt
säker på att sådan inte skall behöva
förekomma har man infört det systemet,
att om övertid uppstår vid månadens
slut så kan denna ersättas med motsvarande
ledighet då det passar statsmakterna,
i första hand under hela nästpåföljande
månad.

Man måste säga att staten för sina
egna anställda har genomfört vår tids
kanske största sociala reform på ett behändigt
sätt. Först undantar man statstjänarna
från den allmänna arbetstidslag
som gäller för den större delen av
näringslivet. Därmed behöver staten inte
riskera bötesstraff för överträdelse av
lagen. Sedan genomförs en arbetstidsreglering
för statstjänarna, som är en
parodi på arbetstidsreglering med mängder
av övertidsarbete utan kontantbetalning,
och dessutom en förlängning av
arbetstiden för vissa s. k. lindriga göromål.
Men nu existerar inte ens denna
bristfälliga arbetstidsreglering annat än
på papperet för stora massor av statstjänarna,
tack vare statsmakternas lönepolitik.
Statstjänare uppträda nu på fritid
efter nattjänst och på sön- och helgdagar
som metallarbetare, hamnarbetare,
skogsarbetare, lantarbetare, speditionsarbetare,
snickare o. s. v. I Göteborgs
hamn får man bevittna hurusom
tullare på dagen bevaka att allting går
just till vid lossning och lastning av
gods medan de på kvällar och nätter
uppträda som hamnarbetare på kajer
och i fartygens lastrum.

Sådana äro förhållandena hos mönsterarbetsgivaren.
Det är en skam att staten
driver en lönepolitik mot sina anställda
som tvingar dem ut på den pri -

vata sektorn för att skaffa sig det erforderliga
tillskottet till sin försörjning.
Och inte bättre är det, att staten blundar
för det faktum, att detta måste ske genom
ett flagrant åsidosättande av vår tids
kanske viktigaste sociallagstiftning, nämligen
8-timmarslagen.

Jag upprepar vad jag sagt vid flera
tidigare tillfällen: Statstjänarna måste
beredas anständiga lönevillkor genom en
kraftig uppräkning av lönebeloppen
främst för de lägst avlönade. Därvidlag
måste man ta med i beräkningarna, att
statstjänarna ända sedan den 1 juli 1947
tvingats underkasta sig en betydande
eftersläpning i förhållande till den allmänna
inkomst- och produktionsutvecklingen.

Andra viktiga spörsmål måste också
snabbt få sin lösning. Dit hör tjänsteförteckningsrevisionen,
som måste ta
sikte på att i främsta rummet lyfta upp
de lägre befattningshavarna. Det har
ryktats, att revisionen har för avsikt att
inskränka sitt förslag till en uppflyttning
med endast en lönegrad av de stora
lägre löntagargrupperna.

Talar ryktet sanning, så kan jag försäkra
kammaren, att förslaget kommer
att betraktas som en klar undervärdering
av det hårda och riskfyllda arbete
som utföres av den stora massan statstjänare
i de lägre graderna och som en
utmaning mot deras rätt att existera
människovärdigt på sitt arbete.

Statstjänarna ha inte glömt generositeten
mot andra statstjänargrupper, exempelvis
byråcheferna, som uppflyttades
fyra lönegrader, medan de andra
statstjänarnas krav på en rättvis placering
kastades in i den stora utredningskvarnen.

Frågan om den obekväma arbetstiden
måste också lösas. Vad jag tidigare skildrat
i fråga om arbetstidsförhållandena
för statstjänarna och som helt överensstämmer
med verkligheten visar att en
annan och bättre värdering av den
myckna natt- samt sön- och helgdagstjänstgöringen
inom statstjänsten måste

200 Nr 2.

Lördagen den 19 januari 1952.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

ske på ett sätt som svarar mot dess karaktär
av synnerligen obekväm arbetstid.

Jag kan inte lämna detta avsnitt utan
att också beröra riksdagens under förra
året fattade beslut att ersätta de fasta
avgångsåldrarna för statstjänarna med
s. k. pensioneringsperioder. Då beslutet
genomfördes var den kommunistiska
gruppen ensam om att yrka avslag. Vi
betraktade förslaget som ett steg bakåt
i utvecklingen och angåvo vilka följder
det skulle få för dem som berördes
därav. Jag måste säga att trots att beslutet
inte verkat i mera än cirka ett
halvt år, så ha vi fått full bekräftelse på
riktigheten i vad jag framhöll vid dess
genomförande. Framför allt drabbar beslutet
den yngre statspersonalen. Befordringsmöjligheterna
minskas avsevärt
när en befattningshavare i de övre
graderna kvarstår utöver avgångstiden.
Det är inte bara en befattningshavare
som stänges för befordran. Ända upp
till fem befattningshavare kunna berövas
möjligheten att vinna befordran genom
att en enda befattningshavare i
övre grad kvarstår i tjänst. Vi komma
att vid årets riksdag motionera om ett
återställande av den tidigare ordningen
med fasta pensioneringsåldrar. Detta
krav tro vi står i full samklang med flertalet
statstjänares önskan, ett krav som
för övrigt kommit till uttryck hos statstjänaropinionen.

Från detta pensionsproblem för statstjänarna
kan det vara lämpligt att övergå
till det mera omfattande spörsmålet
om folkpensionerna. Genom den medvetna
penningvärdeförsämringen blir
värdet av pensionerna ständigt mindre.
Det hjälper inte att hänvisa till indexregleringen
på folkpensionerna. Den är
långt ifrån ett effektivt skydd för realvärdet.

Vi påvisade redan vid indexregleringens
genomförande, att den redan av den
anledningen att den inte omfattade de
inkomstprövade folkpensionsförmånerna,
bl. a. bostadstilläggen, blev ett då -

ligt skydd i främsta rummet för de folkpensionärer
som äro beroende av folkpensionen
för sin utkomst. När nu hyrorna
stegrats och bränslekostnaderna
gått i höjden, verkar det som ett hån att,
såsom herr Ohlin gjorde, tala om indexregleringen
som ett effektivt skydd för
pensionernas realvärde.

Till detta kommer eftersläpningen genom
trögrörligheten hos indexregeln.
Så småfuttiga voro statsmakterna vid
dess genomförande, att man inte lät
pristalet för regeln bestämmas åtminstone
efter samma grund som gällde
för statstjänarnas rörliga tillägg. Medan
för statstjänarna pristalet höjes efter en
stegring av levnadskostnaderna med
fyra enheter så bestämde man fem enheter
för indexregleringen på folkpensionerna.
Denna småsnålhet hade folkpensionärernas
självdubbade riddare,
herr Ohlin, intet att säga om. Han svalde
den utan ett ont ord tillsammans med
alla andra nackdelar. Nu visar sig resultatet.
Index för december har stigit
med över fyra enheter. Den magiska
siffran fem som gäller för folkpensionerna
har emellertid inte nåtts. Herr
Sköld kan vara herr Gustav Möller och
de andra visa män som hjälpte honom
tacksam för att de fastställde femprocentsintervallerna
i indexregleringen.
Därigenom »sparar» han 35 miljoner
kronor åt statskassan. I gengäld bli folkpensionärerna
35 miljoner kronor fattigare.

Jag frågar: När tänker regeringen förverkliga
det vackra löftet om full försörjning
på ålderns dagar? Eller menar
regeringen att allt är väl beställt för
folkpensionärerna? I så fall vill jag
rekommendera dess ledamöter att söka
kontakt med folkpensionärerna själva
och höra deras bekymmer. Annars kan
ju var och en utan vidare förstå att man
inte kan existera på vad man i dag bjuder
i folkpension.

Sedan bondeförbundet blivit regeringsparti
borde detta parti ha ett särskilt
ärende till folkpensionärerna. In -

Lördagen den 19 januari 1952.

Nr 2. 201

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

nan partiet kom i regeringsställning
sparade det inte på löften till folkpensionärerna.
Det var inte utan att partiet
började väcka vissa förhoppningar
till liv hos de gamla. Skola nu partiets
ledamöter i regeringen ta något initiativ
till en påtaglig förbättring av folkpensionärernas
läge, eller skall allt förbli
vid det gamla? Det räcker inte med
att hänvisa till pensionsrevisionens nu
färdiga utlåtande. Det ger ingen nämnvärd
förbättring åt de folkpensionärer
som helt äro beroende av folkpensionen
för sin utkomst. Det behövs omedelbara
åtgärder för att hålla nöden borta från
folkpensionärerna. Vi komma att motionera
om en höjning av grundpensionerna.
Säkert komma folkpensionärerna att
med största intresse iakttaga de övriga
partiernas hållning till de rimliga förslag
vi därvidlag ämna framföra.

Till sist vill jag säga några ord i anledning
av några uttalanden under debatten
i går från regeringens sida. Trots
ett starkt och fullt berättigat missnöje
med de höga skatterna vägrar regeringen
att tillmötesgå kravet om skattesänkningar
i år för de bredare folklagren.
Skälen till denna vägran äro icke hållbara.
I sex år har en systematisk överbalansering
av budgeten skett, och statsinkomsterna
ha undergått en ständig
stegring. Under nu löpande budgetår
överstiga inkomsterna de beräknade
med inte mindre än 1,6 miljarder kronor.
Trots detta anser sig regeringen
inte kunna medge ett genomförande i
år av en välbehövlig skattesänkning för
de bredare folklagren. Herr Fasts anförande
i går var i denna punkt åtskilligt
komprometterande för socialdemokraterna.
Han ansåg att det finns andra sociala
frågor som voro viktigare än skattefrågan.
Herr Fast borde dock veta, att
för en vanlig svensk arbetare, som nu
får betala nära en tredjedel av sin merinkomst
i direkt statsskatt, är frågan om
en skattesänkning en central social och
ekonomisk fråga.

Den lokalt uppträdande arbetslöshe -

ten sökte statsministern bortförklara
med uppgiften att arbetslösheten inte
skall tolereras som ett led i regeringens
politik. Mot detta uttalande står den officiellt
deklarerade målsättningen för
regeringens ekonomiska politik alt dämpa
konjunkturen, respektive sysselsättningskonjunkturen.
Vidare ha vi statsministerns
förklaring under gårdagens
debatt, att den lokala arbetslösheten
kommer att motverkas genom att föra
över de arbetslösa till den tunga industrin.
Båda dessa saker stå i strid mot
regeringsprogrammets löfte att den fulla
sysselsättningen skall vara vägledande
för regeringens politik. Jag vill understryka
Hilding Hagbergs invändningar
mot statsministerns uttalande att rycka
loss arbetskraft från sin invanda miljö
och överföra den till andra arbetsområden.
Vi vända oss dessutom mot att
regeringen i detta läge uppmuntrar till
import av utländsk arbetskraft.

Särskilt uppseendeväckande och oroande
var slutligen statsministerns förklaring,
att prisstegringarna komma att
fortsätta och till och med kunna komma
att bli allvarliga. Detta är en inkompetensförklaring
av regeringen som är
betecknande för hopplösheten i regeringens
ekonomiska politik. Det perspektiv
för den ekonomiska politiken
regeringen i dag kan bjuda folket är sålunda
fortsatta och nya prisstegringar.
Det är uppenbart att en ekonomisk politik,
som låter den kapitalistiska spekulationen
ha fritt spelrum och tolererar
ständigt fortgående prisstegringar, som
utesluter de elementäraste förutsättningar
för ett ingripande mot inflationens
krafter, den politiken måste förr
eller senare sluta i kaos.

Under detta anförande övertog herr
andre vice talmannen ledningen av
kammarens förhandlingar.

På grund av förfall för sekreteraren
övertogs nu protokollsföringcn, jämlikt
herr andre vice talmannens förordnan -

202

Nr 2.

Lördagen den 19 januari 1952.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

de, av tjänstemannen hos kammaren
Per Bergsten.

In fidem
Gunnar Britth.

Herr ANDERSSON i Essvik: Herr talman!
Med hänsyn till vad kammaren
fått genomlida under den utdragna
debatten skall jag inte onödigt förlänga
lidandet. Det kommer endast att hli
några funderingar kring ett avsnitt i
den ekonomiska politiken, som åstadkommit
mycket buller, nämligen topphuggningen
av de höga exportpriserna
inom skogsindustrien.

Syftet med såväl pris- som konjunkturutjämningsavgifterna
är väl i första
hand att de höga exportpriserna på
dessa varor ej skola ha prisstegrande
verkan på den inhemska prisnivån. De
utgå ju endast på exporterad vara.
Dessutom borde avgifterna, när de återhäras
till bolagen, ha viss konjunkturutjämnande
innebörd.

Allt detta är ju gott och väl, och
därom äro vi väl samtliga eniga. Men
hur verkar det nu för de kommuner,
där industrierna äro belägna? Det är
vanskligt att göra bestämda påståenden.
Ja, en sak är väl ändå ganska
klar, nämligen att kommunerna, under
det år avgiften erlägges av bolagen, få
minskad skatteinkomst. Teoretiskt skulle
ju kommunerna kompenseras därför
det år, då återbäring sker till bolagen.
Men — det är ett stort men emellan.
Det beror på de speciella förhållandena
då, på konjunkturen, på bolagens avskrivnings-
och avdragsmöjligheter.
Kommunalmännen äro inte alls optimistiska! Skulle

jag, trots alla vanskligheter,
våga göra några beräkningar, så har
det dels uppgivits att det skulle röra
sig om en topphuggning på 500—700
miljoner, och dels nämnde finansminister
Sköld, om jag inte missförstod honom,
att 1 000 miljoner kronor kanske
skulle beräknas för 1952.

Västernorrlands län, vars kommuner

i så hög grad fått känna konjunkturernas
växlingar, med massarbetslöshet
och kommunala utdebiteringar på över
20 kronor, torde ha levererat omkring
20 å 25 procent av beloppet, fördelat
på industrier i omkring 15 kommuner.
Man kan beräkna, att sundsvallsdistriktet
står för omkring 10 procent eller
50 å 70 miljoner kronor. När bolagen
nu, trots konjunktur- och prisutjämningsavgifter,
i regel ändå ha redovisat
vinst, så kan man väl utgå ifrån att
om detta ej skett, dessa belopp här i huvudsak
måst läggas till den förut redovisade
vinsten. 50 å 70 miljoner äro ju
lika med 500 000 å 700 000 skattekronor,
och med en kommunal debitering av
10 kronor kan under nämnda förhållanden
en skatteintäkt på fem å sju miljoner
kronor åtminstone tillfälligt försvinna
för dessa kommuner. Hoppas att
det inte går med den skatten som med
länsman i Delsbo!

I den mån avgifterna icke återbetalas
till bolagen erhålla kommunerna
under i övrigt lika förhållanden minskade
skatteintäkter. Någon skatt förmodar
jag inte kan utlagas på den del
som fonderats till sociala och skogliga
ändamål. Den övriga delen skall, som
sagt, återbäras till bolagen, och då skola
kommunerna bli kompenserade. Men
om depression inträffar, hur blir det
då om priserna på massan gå ned och
bolagen ha lager inköpta efter nuvarande
höga priser på skog? Det vet ju
ingen, men troligt är, att dessa medel
då åtgå och några vinster inte behöva
redovisas. Då flyger den hägrande kommunalskatten
all världens väg. De sju
hårda åren få fortsätta med en ny
serie.

Det är inte så ofta industriarbetarnas
löner nämnas i denna kammare. De avgöras
ju i ett annat sammanhang. Den
oinvigde kan ju förmoda, att de arbetsanställda
inom skogsindustrierna ha
sin glansperiod just nu. Så är ej fallet!
Skogsindustriens folk har tillhört och
tillhör ännu i hög grad de lågavlönade.

Lördagen den 19 januari 1952.

Nr 2. 203

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

De ha dessutom hårdare än många
andra fått erfara osäkerheten av att
arbeta inom en så känslig exportindustri.
Hela 1930-talet och fram till mitten
av 1940-talet hade vi att dragas
med stor arbetslöshet. Den tiden var
det inte många som tänkte på skogsindustriens
värde.

Skogsindustriens överkänslighet för
konjunkturernas växlingar märktes
kanske bäst år 1949, då lönerna för övriga
industriarbetare trots lönestopp
gledo upp en å i något fall fem procent.
Det fanns dock en grupp som fick löneminskning.
Det var pappersmassefabrikernas
folk. Orsaken var helt den tillfälliga
nedgången i massapriserna strax
före devalveringen.

Om man frågar sig vad betalningen
utgör för dessa arbetare, så får man
kanske den klaraste bilden, om man
sätter medeltalet till 100 för samtliga
manliga industriarbetare. Då ligga efter
fjolårets avtalsuppgörelse sågverk
och hyvlerier på relationstalet 88, pappersbruk
och pappfabriker på 98 och
pappersmassefabriker på 100. Toppen
representeras av arbetare vid gruvor i
norra Sverige med 136 och botten av
torvindustriens arbetare med 82. Men
arbetarna vid massafabriker och pappersbruk
göra mer övertid än de övriga
arbetarna och ha dessutom viss ersättning
för skiftarbete, vilket höjer deras
medeltal. Räknas dessa omständigheter
med, så sjunker relationstalet för
arbetarna vid massafabrikerna från 100
till 94 och vid pappersbruken från 98
till 93.

Det är inte att undra på om denna
grupp av medborgare i högre grad än
andra är intresserad av vart resultatet
av deras arbete går. De ha säkert intet
emot den sterilisering som skett. Bolagens
vinstmarginal förefaller tillräcklig
ändå. Det visar ju bl. a. höstens skogsauktioner.

Om jag slutligen skulle tillåta mig att
göra en kort sammanfattning, så utmynnar
den i att berörda kommuner

fråga sig, om ej åtgärder kunna vidtagas,
så att de säkras åtminstone till viss
del av den skatteinkomst, som skulle
ha utgått, ifall topphuggningen ej skett.
De arbetsanställda skulle helst ha sett,
att viss del fonderats för att säkra deras
levnadsstandard även i tider med
vikande konjunktur. Men de förutsätta
samtidigt, att nu steriliserade medel
skola kunna användas i detta syfte.

Jag har, herr talman, med dessa ord
endast velat fästa handelsministerns
och finansministerns uppmärksamhet
på detta.

Fru NILSSON: Herr talman! Arbetslöshet
och ekonomiska svårigheter äro
problem som många svenska arbetarfamiljer
i dag brottas med. I min
egen hemstad Gävle ha textilarbeterskorna
sedan månader tillbaka arbetat
korttidsvecka. Så är även förhållandet
på många andra håll i landet.

Om arbetslöshet och korttidsvecka
ännu endast äro problem av lokal karaktär,
utgöra de ekonomiska problemen vida
större bekymmer. De ständigt återkommande
prisstegringarna äro en källa
till oro och otrygghet. Att för en arbetarhustru
komplettera hemmets olika
nyttigheter blir allt svårare och svårare.
Pengarna räcka numera i huvudsak
endast till hyra, skatt och mat. När omsättningen
inom textilvaruhandeln minskar,
för att ta ett exempel, kan detta
inte uttryckas i köpmotstånd, som regeringen
vill göra gällande, utan i det
faktum att pengarna hos konsumenten
saknas.

Beträffande de sociala förmånerna
finna vi att dessa urvattnas alltmera,
beroende på penningvärdeförsämringen
och försämringar i reformernas innehåll.
Dessa reformer voro från början
avsedda att giva de mindre inkomsttagarna
en berättigad standardförhöjning,
de barnrika familjerna en
drägligare tillvaro, ensamma mödrar
trygghet, de gamla en lugn ålderdom,

204 Nr 2.

Lördagen den 19 januari 1952.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

våra barn och ungdomar en ordentlig
uppfostran. Löften och verklighet äro
emellertid inte samma sak.

De kontanta barnbidragen, som vid
sitt införande hälsades med stor tillfredsställelse
av framför allt vårt lands
barnrika familjer, ha genom penningvärdeförsämringen
och ändrade skattebestämmelser
förlorat åtskilligt i värde.
Med de prisstegringar som inträffat har
i dag inte barnfamiljen möjlighet att
köpa den mängd artiklar till barnen,
som den tidigare kunnat köpa för samma
summa.

Vad beträffar kompensation för omkostnadsökningar
förorsakade av prisstegringar
har försvarsministern i alldeles
särskilt hög grad låtit oss förstå
vikten härav, medan socialministern
inte tycks tillmäta denna fråga samma
betydelse. Denna slutledning drar jag
av det förhållandet, att någon ökning
av anslagen till driften av barnkolonier
inte har ansetts nödvändig. Detta
måste — tvärtemot vad socialministern
vill göra gällande — medföra att antalet
barn som komma i åtnjutande av
ferievistelse kommer att begränsas.
Denna småsnålhet när det gäller arbetarbarnen
bör ses mot bakgrunden av
samma regerings generositet när det
gäller utgifter för rustningar.

Samtidigt med denna inskränkning i
barnkoloniverksamheten ha de fria
barnresorna minskats i motsvarande
grad. Sedan även dessa resor avgiftsbelagts
-— låt vara med endast 5 respektive
10 kronor —■ varigenom staten
fråntager de mindre inkomsttagarna i
runt tal 400 000 kronr, har antalet av
dessa resor minskat. Detta är en uppenbar
försämring av en i övrigt god
reform.

En annan reform som varit och alltjämt
är av ovärderlig nytta är hemvårdarinneinstitutionen.
Det är känt och
omvittnat, huru medborgare, som kommit
i en prekär situation, kunnat övervinna
inträffade svårigheter genom tillgång
på hemvårdarinnor. Antalet hem -

vårdarinnor har dock i praktiken visat
sig vara för knappt. En utbyggnad är
mer än väl påkallad, vilket också givit
socialstyrelsen anledning hemställa om
en sådan. Socialstyrelsen föreslår således
att anslag beviljas för utbildning
av 500 hemvårdarinnor. Trots den skriande
bristen på utbildade hemvårdarinnor
finner emellertid socialministern
det försvarbart att frångå socialstyrelsens
välmotiverade förslag och
inskränka utbildningen till att omfatta
endast 250 elever.

Några ord även om mödrahjälpen.
Principen om behovsprövning leder i
sina praktiska verkningar till upprörande
och många gånger förnedrande
situationer för de blivande mödrarna.
Denna förnedring blir inte mindre av
det faktum, att efter den ingående utfrågningen
kanske den blivande modern
befinner sig i det läget, att hon
icke fyller den lokala mödrahjälpsnämndens
krav och därför blir utan
hjälp. Jag hälsar med tillfredsställelse
de signaler till förbättring, som socialministern
givit uttryck för, och uttrycker
mödrarnas krav på att behovsprövningen
slopas.

Tillåt mig, herr talman, att med några
ord vidröra de ungdomsproblem,
som alltmer pocka på sin lösning. För
12 år sedan tillsattes en statlig ungdomsvårdskommitté
för att utreda ungdomsproblemen
och framkomma med
förslag hur dessa skola lösas. För några
månader sedan överlämnade kommittén
till justitieministern sitt sjunde
och sista betänkande. Med detta sjunde
betänkande har ungdomsvårdskommittén
slutfört en värdefull kartläggning
av den svenska ungdomens förhållanden,
levnadsvanor och livsstil och därtill,
vilket kanske är det mest väsentliga,
ställt och motiverat en råd praktiska
förslag, som, därest de genomföras,
komma att bli till stort gagn för
ungdomen.

Kommitténs första betänkande kom
redan 1944. Trots detta måste vi i dag

Lördagen den 19 januari 1952.

Nr 2. 205

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

konstatera att ungdomsvårdskommitténs
förslag, på några undantag när,
lämnats obeaktade av regeringen.

Ungdomsvårdskommittén ställde en
rad positiva förslag för åstadkommandet
av en bättre psykisk barna- och
ungdomsvård, stödåtgärder för utvecklingshämmad
ungdom, statliga åtgärder
för att förbättra skolutbildningen, yrkesvägledning
och yrkesutbildning för
den debila ungdomen. Vad har regeringen
gjort för att förverkliga dessa
förslag?

Ungdomsvårdskommittén föreslog förebyggande
ungdomsvård, som skulle
taga vid där hälsovården slutar och
sträcka sig fram till tjuguårsåldern, intimt
sammankopplad med en riktig yrkesvägledning.
Likaså föreslog kommittén,
i överensstämmelse med den
vid 1949 års riksdag antagna nya arbetarskyddslagen
om årlig läkarbesiktning
av alla anställda ungdomar under
18 år, ett program för en effektivisering
av lälcarbesiktningen, kombinerad
med social rådgivning och yrkesvägledning.
Kommittén ställde även
konkreta förslag till en förbättrad
yrkesutbildning.

Vad har regeringen gjort för att förverkliga
detta förslag? Framför allt under
det senaste årtiondet ha de opinionsbildande
organen, och då särskilt
en del av tidningspressen, gått till attack
mot ungdomen för vissa yttringar
i dess fritids- och nöjesliv. Det skulle
vara mig främmande att påstå, att allt
är som det bör vara när det gäller ungdomens
sätt att roa och förströ sig. Men
de brister, som ungdomen i detta avseende
uppvisar, falla med hela sin
kraft tillbaka på det samhälle som icke
mäktat ge all ungdom en fritid med
ett sunt och tilltalande innehåll.

I syfte att åstadkomma denna förbättring
av nöjeslivet, som allmänt anses
önskvärd, ställde ungdomsvårdskommittén
en rad positiva förslag till
stöd för ungdomens föreningsliv och
för lösandet av ungdomens fritidspro -

blem. Främst föreslogs iordningställande
av samlingslokaler, som gratis
eller mot låga hyror ställdes till ungdomens
förfogande, uppförande av
dans- och andra nöjesanläggningar med
statligt och kommunalt stöd och frikopplade
från enskilda profitintressen,
inrättandet av semesterhem och vandrarhem,
fritidsgårdar, ungdomskaféer,
iordningställande av idrottsplatser, föreningsplatser,
lekfält, bad- och campingplatser
med tillgång till fria
idrottsredskap och goda instruktörer
samt understöd åt de ideella ungdomsorganisationernas
verksamhet, bland
annat genom befrielse från nöjesskatt
för offentliga fester. Jag vill fråga: Vad
har regeringen gjort för att förverkliga
alla dessa för ungdomens fritids- och
nöjesliv så viktiga förslag?

För att ge ungdomens kulturliv rikare
innehåll har ungdomsvårdskommittén
även ställt en rad förslag, syftande
till att göra ungdomen förtrogen med
teatern och musiken, och samtidigt föreslogos
åtgärder för att höja standarden
på film som ungdomen ser. Likaså
föreslogs statligt stöd till produktion av
barnfilm. De sista förslagen torde minst
av alla behöva motiveras.

Jag skulle här kunna taga upp en
rad andra frågor, vilka kartlagts av
ungdomsvårdskommittén och även blivit
föremål för konkreta förslag. En
sådan fråga är ungdomens bostadsfråga.
Jag skall emellertid stanna vid dem
som jag redan berört. Jag vet att regeringens
uraktlåtenhet att taga itu med
dessa frågor redan påtalats i denna
kammare. Jag anser det emellertid i
högsta grad angeläget att åter påtala
regeringens nonchalans när det gäller
genomförandet av dessa betydelsefulla
frågor, och jag vill efterlysa vad regeringen
avser att göra i de aktuella
ungdomsfrågorna.

Till invändningen, att vi inte ha råd
just nu, vill jag redan nu ställa en motfråga:
Ha vi råd att undvara en yrkesskicklig
ungdom? Ha vi råd att låta

206

Nr 2.

Lördagen den 19 januari 1952.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

tiotusenden av ungdomar förslösa sin
värdefullaste och mest danande ungdomstid,
när vi kunna ge dem en sund
fritid med tilltalande innehåll? Ha vi
råd att låta tiotusenden få sin hälsa
bruten redan i barnaåren i trånga och
ohygieniska bostäder? Jag vill svara
nej och åter nej på dessa frågor. Ungdomen
är vårt lands framtid. I dag vilja
ungdomen och föräldrarna se åtgärder
som gagna ungdomens nutid och
framtid.

Frågan kanske inställer sig: Var skola
vi taga pengar till allt detta? Jag vill
svara: Tag dem av den överbalanserade
budgeten! Tag dem från rustningsutgifterna!
Jag är anhängare av ett starkt
demokratiskt försvar, men detta försvar
får inte utbyggas på bekostnad av
de sociala förmånerna och vårt lands
levnadsstandard.

Herr UTBULT: Herr talman! Det är
ganska olustigt att gå upp i talarstolen
under dessa förhållanden, men då det
är en fråga, som inte berörts i remissdebatten
vare sig i går eller i dag, nämligen
frågan om fisket, skall jag be att
få framföra en del synpunkter i detta
ämne.

Medan fiskets förnödenheter drabbats
av mycket kraftiga prisstegringar,
har någon motsvarande höjning av
prisnivån på fiskets produkter icke ägt
rum. Som följd härav befinner sig det
svenska fisket för närvarande i ett
ganska bekymmersamt ekonomiskt läge.
Enligt en undersökning, som vi utfört
inom Svenska västkustfiskarnas
centralförbund, ha priserna på fiskets
förnödenheter från år 1950 till 1951
stigit med icke mindre än 31 procent.
Fiskpriserna däremot ha enligt socialstyrelsens
allmänna konsumtionsprisindex
under ett år stigit med icke fullt
7 procent. Sistnämnda siffra erhålles
genom en jämförelse mellan senast
publicerade indextal, som avser oktober
1951, med samma månad 1950.

Denna för fisket mycket ogynnsamma
utveckling av förhållandet mellan
kostnader och inkomster har givetvis
medfört en kännbar nedpressning av
näringens lönsamhet. En återspegling
härav ge de årligen av statens jordbruksnämnd
företagna bearbetningarna
av fiskarnas inkomstdeklarationer. Den
senast föreliggande undersökningen
gäller de år 1950 avgivna deklarationerna,
vilka ju avse inkomståret 1949.
Undersökningen visar bl. a., att medan
år 1948 en svensk yrkesfiskare i genomsnitt
hade en inkomst av fiske på
4 339 kronor, hade denna inkomst under
1949 sjunkit till 3 604 kronor. Nedgången
utgjorde icke mindre än 735
kronor, motsvarande 17 procent. Enligt
en annan undersökning av jordbruksnämnden
stego under samma tid
jordbrukarnas deklarerade inkomster
av jordbruksfastighet med 7 procent.
För vårt största fiskedistrikt, västkusten,
sjönk från 1948 till 1949 en fiskares
taxerade nettointäkt med 680 kronor,
medan en jordbrukares inkomst
inom samma distrikt steg med 697
kronor.

Den ogynnsamma utvecklingen av
fiskets lönsamhet kan ytterligare belysas
av att enligt samma deklarationsundersökning
en yrkesfiskare år 1948
tjänade närmare 400 kronor mer än innehavaren
av ett jordbruk på 5—10
hektar, alltså sådana jordbruk som i
regel erhålla statliga producentbidrag,
medan år 1949 fiskarinkomsten sjunkit
till drygt 500 kronor under inkomsten
från jordbruk av denna storleksordning.

Denna jämförelse mellan fiskets och
jordbrukets inkomster sker givetvis
icke i syfte att ge intryck av att jordbrukets
inkomstutveckling skulle vara
alltför gynnsam, utan jag håller mig
här endast till den jämförelse, som statens
jordbruksnämnd själv gör i sin undersökning
och som klart visar, hur
långt fiskarna ha kommit efter i inkomsutveckling
jämfört med andra sam -

Lördagen den 19 januari 1952.

Nr 2.

207

Vid

hällsgrupper, då närmast övriga livsmedesproducenter.

Denna olikartade utveckling av lönsamheten
för fisket och jordbruket står
helt i motsats till vad som tidigare i
olika sammanhang framhållits, nämligen
att det är skäligt att fiskerinäringen
uppnår en lönsamhet, som ungefär
motsvarar jordbrukets. En dylik målsättning
för utvecklingen på fiskets område
har framförts av 1945 års fiskeriutredning
och även här inför riksdagen.
Jordbruksministern framhöll sålunda
i den kungl. propositionen nr 48
till 1948 års riksdag angående stöd åt
fiskerinäringen, att yrkesfiskarnas ekonomiska
villkor under hela mellankrigstiden
varit synnerligen otillfredsställande
och att den förbättring, som härvidlag
skett under kriget, sedermera
efterträtts av en viss försämring. Jordbruksministern
sade sig därför vilja
föreslå åtgärder till fiskets stöd, vilka
syftade till att göra det möjligt för fiskarna
att uppnå en levnadsstandard,
som vore likvärdig med övriga befolkningsgruppers.
Senast har jordbruksministern
gjort uttalanden av liknande
slag i proposition nr 81 till 1951 års
riksdag angående prisreglering på fisk.
Han framhöll där, att för fiskets del
karakteriseras de båda åren 1949 och
1950 av en försämring av lönsamheten,
orsakad av att samtidigt som de genomsnittliga
fiskpriserna sjunkit, fiskets
produktionskostnader stigit. I detta läge
fann jordbruksministern det uppenbart,
att den prisreglerande verksamheten på
fiskets område borde fortsättas, och erinrade
om att riktlinjen för denna verksamhet
var, att fiskerinäringens utövare
skola ha samma möjligheter som andra
befolkningsgrupper att vid rationella
produktionsförhållanden uppnå en skälig
levnadsstandard och erhålla sin del
av den allmänna välståndsutvecklingen.

Såsom framgår av de siffror från
jordbruksnämndens deklarationsundersökning,
som jag här anfört, har fisket
i verkligheten icke uppnått det mål,

remiss av statsverkspropositionen m. m.

som man ansett skäligt, alltså en lönsamhet
motsvarande jordbrukets. Vad
som i dagens läge särskilt oroar fiskets
utövare är, att den för år 1949 konstaterade
nedgången i fiskets lönsamhet
alltjämt fortsätter under trycket av de
särskilt sedan mitten av år 1950 kraftigt
stegrade kostnaderna för fisket.
Kostnadsökningen under 1951 har, som
nämnts, i jämförelse med året förut utgjort
31 procent. Därmed ha för västkustfiskets
del kostnaderna kommit att
omfatta drygt 60 procent av fångstvärdet.
Men även fiskarbefolkningens
levnadskostnader ha stigit under året,
och tages hänsyn härtill finner man att
fångstvärdet under 1951 hade behövt
ligga 26 procent högre än under 1950
för att dels prisstegringen på fiskets
förnödenheter, dels ökningen av fiskarnas
levnadskostnad skulle kunna kompenseras.
Den i dagarna föreliggande
årsstatistiken för Göteborgs fiskhamn
visar emellertid, att trots en kvantitativt
praktiskt taget oförändrad tillförsel under
de båda åren 1950 och 1951 har
fångstvärdet ökats endast med 12,4 procent.
Göteborgs fiskhamn mottar ju huvuddelen
av västkustfiskarnas fångster,
och utgår man ifrån att utvecklingen
varit densamma för övriga mottagningsplatser
på västkusten kunna vi således
konstatera, att under 1951 västkustens
yrkesfiskare erhållit kompensation för
icke fullt hälften av den under året inträdda
kostnadsstegringen. Den sedan år
1948 fortgående nedpressningen av fiskets
lönsamhet bär därmed under 1951
nått en nivå, som icke kan anses försvarlig.

I den förut omnämnda propositionen
till fjolårets riksdag angående reglering
av fiskpriserna säger sig departementschefen
vilja betona angelägenheten av
att de medel, som stå till förfogande för
regleringsverksamheten, användas på
det sätt som är mest ägnat att leda till
elt förverkligande av målsättningen om
en skälig levnadsstandard och del i
välståndsutvecklingen för fiskarna.

208 Nr 2.

Lördagen den 19 januari 1952.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

Mot detta uttalande av departementschefen
ha vi ingenting att erinra, utan
vi äro till alla delar ense med honom.

Däremot ha vi svårt att förstå jordbruksnämndens
inställning, särskilt under
det senaste halvåret, till de önskemål
som vi framfört och som enligt vår
mening stå i full överensstämmelse med
departementschefens här ovan citerade
uttalande. Detta gäller frågan om en
höjning av minimipriset på fisk och
pristillägget, som vi mena skall utgöra
en kompensation för de stigande kostnaderna
för fiskets bedrivande samt för
de ökade levnadskostnaderna.

Det som står till jordbruksnämndens
förfogande när det gäller att reglera
fiskpriserna är dels de prisregleringsavgifter,
som upptagas för den försålda
svenska fisken, dels vad som inflyter
i avgifter på importerade fiskvaror och
dels 1 miljon kronor, som vid prisregleringens
omläggning i april 1946 överförts
från clearingkassan för fisk. I avgifter
ha fram till den sista december
förra året influtit cirka 15,5 miljoner
kronor, och lägga vi därtill den miljon,
som överförts från clearingkassan, få
vi ett inkomstbelopp på 16,5 miljoner
kronor.

Av dessa 16,5 miljoner kronor ha
fram till den 31 december 1951 utbetalats
i prisregleringsavgifter cirka 14,4
miljoner kronor. Det förelåg alltså vid
denna tid ett överskott på i runt tal 2,2
miljoner kronor, om man medräknar
den miljon som överförts från clearingkassan.
Att jordbruksnämnden under
sådana förhållanden ställer sig avvisande
till en del av de önskemål, som vi
framfört och som vi finna fullt berättigade,
inger oss vissa bekymmer.

Denna jordbruksnämndens inställning
är för oss desto mer svårförståelig
som fiskpriserna visa en avsevärd
eftersläpning i förhållande till priserna
på övriga livsmedel. Såsom redan
nämnts visar socialstyrelsens allmänna
konsumtionsindex enligt senast publicerade
uppgifter, att under ett år har

priset på fisk stigit med i genomsnitt
knappa 7 procent. Under samma tid har
priset på samtliga livsmedel stigit med
22 procent, för kött med 25 procent och
för fläsk med inte mindre än 35 procent.
För övriga livsmedel har sålunda
prisstegringen varit flerdubbelt större
än för fisk. Utrymme finnes säkerligen
för en behövlig höjning av prisnivån
på fiskets produkter. I fråga om förstahandspriset
på fisk kan nämnas att för
Göteborgs fiskhamn utgjorde detta under
1948 56,2 öre per kilogram, för 1949
likaledes 56,2 öre för att 1950 sjunka
till 52,2 öre per kilogram. Priset har
visserligen för 1951 stigit till 59 öre per
kilogram, men det ligger därmed endast
5 procent över 1948 och 1949 års
priser.

I detta sammanhang bör också understrykas
att prisregleringen på fisk
alltsedan starten i april 1946 varit helt
självfinansierande. Utgående pristillägg
liksom omkostnaderna ha sålunda helt
täckts av inflytande prisregleringsavgifter.
Vid det senaste årsskiftet fanns,
som förut nämnts, av influtna avgifter
en behållning på cirka 1,2 miljoner kronor
samt dessutom en miljon kronor,
som överförts från clearingkassan. Uppenbart
är emellertid, att fiskerinäringen
i dag befinner sig i ett läge, där
den behöver ökat stöd. Om fiskerinäringen
hos statsmakterna måste vädja
om hjälp, hoppas man, att det därvid
skall räknas näringen till godo, att den
i det längsta försökt att klara sig själv
med de möjligheter, som stått till buds.

Även på andra områden äro förhållandena
sådana, att de inge oss en del
bekymmer. I fiskeristyrelsens årliga anslagsäskanden
göras enligt vår mening
alltför stora prutningar och nedskärningar
på vissa punkter. Om fiskeristyrelsen
skall kunna fylla avsedd uppgift,
bör den få ett större utrymme då
det gäller anslag än som nu är fallet.

Visserligen kan det sägas, att fisket
i likhet med andra näringar och yrken
får foga sig under den återhållsamhet,

Nr 2. 209

Lördagen den 19 januari 1952.

Vid remiss av statsverkspropositionen ni. m.

som vi till följd av omständigheterna
måst ålägga oss, men det är härvid att
märka, att såväl fiskeristyrelsen som
fiskets prisregleringsverksamhet äro så
nya, att de båda befinna sig på begynnelsestadiet.
Jag bortser då ifrån prisregleringen
av strömming, som fortgått
under en längre tid. Om fiskeristyrelsen
och prisregleringsföreningarna
skola kunna fylla sin uppgift, böra de
få nödiga medel till sitt förfogande.

Det otillräckliga anslaget för byggandet
av fiskehamnar inger fiskarbefolkningen
stora bekymmer. På många platser
runt våra långa kuster väntar man
med otålighet på att statsmakterna skola
inse nödvändigheten av att åtskilligt
större anslag beviljas för detta ändamål
för att de nödvändigaste behoven
skola kunna avhjälpas. Behovet är
skriande stort på många håll vid våra
kuster.

Den utbyggnadsplan, som 1944 års
fiskehamnsutredning avlämnade år
1947, och som senare enhälligt godkändes
av riksdagen, var ju avsedd alt
förverkligas under en femårsperiod.
Om man emellertid tänker på de små
anslag som under de senare åren beviljats
och de stigande kostnader, som
nu äro för handen, inte minst då det
gäller fiskehamnsbyggande, så kan man
nog räkna med att det kommer att
dröja en generation, innan den av riksdagen
godkända ramen blir förverkligad.

Om vi liisa sjätte huvudtiteln om anslag
till hamnar och dylikt finna vi,
att anslaget förra året om en miljon
kronor i år har höjts till l.r» miljoner
kronor. Vidare framgår, att av dessa
1,5 miljoner kronor äro 200 000 kronor
avsedda för en hamn på Visingsö i Vättern.
Då denna hamn icke kan betraktas
som en fiskehamn, mena vi att beloppet
bör utgå ur anslaget. Då återstår
1 300 000 kronor. Lägger man härtill
de kostnadsökningar, som av väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen enbart för de
hamnarbeten, som äro under utförande,
1 i__Andra kammarens protokoll 1952.

beräknats till 460 000 kronor, betyder
delta, att del anslag vi få i år har, jämfört
med föregående års anslag, minskats
med minst 150 000 kronor.

En fråga av mycket stor betydelse
för svenskt fiske är den mycket omdiskuterade
utflyttning av fiskegränserna,
som företagits av en del länder,
däribland Sovjetunionen. Genom de
uppbringningar, som sovjetryska örlogsfartyg
gjort i Östersjön, har det blivit
känt, att detta land gör anspråk på en
gräns 12 sjömil från land. Denna utflyttning
av gränsen, som redan åsamkat
svenskt fiske en hel del olägenheter
och förluster, kommer, om ingen
ändring sker, att i fortsättningen ådraga
svenskt laxfiske i Östersjön bekymmer
och förluster.

Det är emellertid med tillfredsställelse
man har kunnat konstatera, att
utrikesministern har kontakt med de
danska myndigheterna för alt gemensamt
göra framställningar till de sovjetryska
myndigheterna i berörda fråga
i avsikt att försöka få ryssarna att ändra
sin ståndpunkt i denna för både
svenskt och danskt fiske så viktiga
fråga.

Även på Island har beslutats, att territorialgränsen
skall utflyttas, vilket,
om det blir verklighet, kommer att
omöjliggöra svenskt sillfiske på områden,
som under alla år brukats av Sveriges
och andra länders fiskare. Islänningarna
ha i väntan på utslaget i processen
mellan England och Norge vid
internationella domstolen i Haag icke
låtit lagen träda i kraft, men med hänsyn
till domslutet i december förra året
i Haag kan man utgå ifrån att det icke
kommer att dröja länge, förrän islänningarna
komma att tillämpa den nya
lagen. Vi utgå ifrån att vår regering
skall göra vad som är möjligt för att
även i detta fall tillvarataga de svenska
fiskarnas intressen.

Norrmännens beslut om utflyttning
av sin gräns i nordöstra delen av Skagerack
utanför Oslofjorden, är alltför

Xr 2.

210 Nr 2.

Lördagen den

Vid remiss av statsverkspropositionen in,

val känt för att jag här skall behöva
upprepa detsamma. Nu får man emellertid
hoppas, att det utslag som fastställdes
mellan engelsmän och norrmän
i Haag icke skall på något sätt inverka
på förhållandena mellan Sverige och
Norge i räkfrågan, utan att den överenskommelse
som träffades härom
skall få fortsatt giltighet. Vi utgå ifrån
att den svenska regeringen på ett tidigt
stadium före överenskommelsens
utgång år 1956 kommer att upptaga förhandlingar
med den norska regeringen,
så att inte de tråkigheter upprepas,
som förekommo vid den senaste tvisten
med norrmännen i denna fråga.

Det hade, herr talman, säkerligen funnits
en hel del andra synpunkter att
framlägga i det här sammanhanget, men
jag skall sluta med att beröra ytterligare
en enda fråga. Det gäller en svensk
representation för att i utlandet tillvarataga
fiskexportens intressen. Det
har under de senaste åren diskuterats
möjligheterna att få placerad en man i
utlandet, som skulle helt ägna sig åt
försäljning av fiskets produkter såväl
i färskt som berett tillstånd. Frågan har
fallit år efter år, men vi hoppas nu,
att frågan om anställandet av en särskild
fiskeriattaché för det svenska fiskets
del skall få sin lösning vid innevarande
års riksdag. Vår granne i väster,
Danmark, har löst denna fråga på
ett tillfredsställande sätt för sina fiskare.
Två fiskeriattachéer äro placerade
i utlandet. Dessutom finnas resande
attachéer, s. k. spejdere, som ha sin
verksamhet förlagd till utomeuropeiska
marknader. Vi ha ju visserligen våra
tre jordbruksattachéer, som på samma
gång skola tillvarataga fiskets och jordbrukets
intressen, men man kan inte
begära att dessa, som i första hand
skola tillvarataga jordbrukets många intressen,
även på ett tillfredsställande
sätt skola kunna tillgodose den andra
konkurrerande producentgruppens intressen.

Då vi som företräda fisket, i år ha

19 januari 1952.

motionerat om anställandet av eu fiskeriattaché,
våga vi vädja till riksdagens
ledamöter att bifalla denna motion och
på så sätt lösa denna för svenskt fiske
så viktiga fråga på ett tillfredsställande
sätt.

Härmed var överläggningen slutad.
Propositionerna hänvisades till statsutskottet,
varjämte de i nedan angivna
delar remitterades till följande utskott,
nämligen

propositionen nr 1, i vad propositionen
rörde riksdags- och revisionskostnader
ävensom kostnader för riksdagens
hus och riksdagens verk, till bankoutskottet,
såvitt propositionen angick
det promilletal, varmed skogsvårdsavgift
för år 1952 skulle utgå, till bevillningsutskottet
och, i vad propositionen
avsåg jordbruksärenden, till jordbruksutskottet
samt

propositionen nr 2, såvitt den angick
jordbruksärenden, till jordbruksutskottet.

Till vederbörande utskott skulle jämväl
överlämnas de i anledning av propositionerna
inom kammaren avgivna
yttrandena.

§ 2.

Föredrogos var för sig och hänvisades
till behandling av lagutskott följande
Kungl. Maj :ts å bordet vilande propositioner,
nämligen

nr 17, med förslag till lag om ändring
i gruvlagen den 3 juni 1938 (nr
314); och

nr 22, med förslag till lag med särskilda
bestämmelser om tvångsmedel i
vissa brottmål.

§ 3.

Föredrogos var efter annan följande
på kammarens bord liggande motioner;
och remitterades därvid
till konstitutionsutskottet motionerna:

Lördagen den 19 januari 1952.

Nr 2. 211

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

nr 16 av herr Sehlstedt m. fl.; och
nr 17 av herr Dickson m. fl.;
till statsutskottet motionerna:
nr 18 av fru Gärde Widemar m. fl.;
nr 19 av herr Ericsson i Näs in. fl.;
nr 20 och 21 av herr Utbult m. fl.;
och

nr 22 av herr Wedén m. fl.;

till bevillningsutskottet motionen nr
23 av herr Nilsson i Svalöv m. fl.; samt

till behandling av lagutskott motionerna: nr

24 och 25 av herr von Friesen;
nr 26 av herr Olofsson i Höganäs
m. fl.; och

nr 27 av herr Gavelin.

§ 4.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
riksdagens revisorers berättelse
över den år 1951 av dem verkställda
granskningen angående statsverket.

§ 5.

Föredrogs den av herr Birke vid kammarens
sammanträde den 16 innevarande
januari gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
angående fastställande av
hyresvärden vid de årliga taxeringarna
på grundval av de nya fastighetstaxeringsvärdena.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 6.

Föredrogs den av herr Nyberg vid
kammarens sammanträde den 16 innevarande
januari gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen
för inrikesdepartementet angående åtgärder
till minskande av brottsligheten
m. m.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 7.

Föredrogs den av herr Hallén vid
kammarens sammanträde den 16 innevarande
januari gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till hans excellens herr ministern
för utrikes ärendena angående storleken
av den personal, som utan att vara
sysselsatt med legationsarbete är knuten
till ryska ambassaden i Stockholm, m. m.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 8.

Föredrogos var efter annan följande
Kungl. Maj:ts å bordet liggande propositioner;
och hänvisades därvid

till behandling av lagutskott propositionen
nr 20, med förslag till förordning
om förlängd tjänstgöring för vissa värnpliktiga
tillhörande armén, vilka under
år 1952 avsluta första tjänstgöring; samt

till jordbruksutskottet propositionerna: nr

24, angående befrielse från återbetalning
av statsbidrag, som utbetalats
till Rotasjöns torrläggningsföretag av år
1937 i Kronobergs län, m. m.; och

nr 25, med förslag angående användningen
av den tilläggsskatt å bensin,
som under tiden 1 april 1948—den 31
december 1950 uttagits vid yrkesmässigt
bedrivet fiske.

§ 9.

Föredrogs och lades till handlingarna
bankoutskottets anmälan jämlikt §
21 riksdagsstadgan, att till utskottet inkommit
framställning från fullmäktige
i riksbanken om pension åt innehavaren
av lunchserveringen vid riksbankens
huvudkontor fröken Ellen Johnson.

§ 10.

Föredrogos var för sig följande på
bordet liggande motioner; och remitterades
därvid

till konstitutionsutskottet motionen nr

212

Nr 2.

Lördagen den 19 januari 1952.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

28 av herrar Nilsson i Kristinehamn
och Andersson i Malmö;

till statsutskottet motionerna:

nr 29 av herr Gustafsson i Bogla m.

fl-;

nr 30 av herr Nyberg m. fl.;
nr 31 av herr Gustafson i Dädesjö
in. fl.;

nr 32 av herr Sundström;
nr 33 av herr Jönsson i Lund;
nr 34 av herr Hallberg;
nr 35 av herr Gavelin;
nr 36 av herr Lindholm m. fl.;
nr 37 av herr Andersson i Ronneby
in. fl.;

nr 38 av fru Sandström m. fl.;
nr 39 av herr Utbult m. fl.;
nr 40 av herr Nilsson i Kristinehamn;
nr 41 av herr Sundström m. fl.;

till bevillningsutskottet motionen nr
42 av herr Ericsson i Sörsjön in. fl.;

till behandling av lagutskott motionen
nr 43 av herr Hallberg;

till jordbruksutskottet motionen nr 44
av herr Utbult m. fl.;

till behandling av lagutskott motionerna: nr

45 av herr Nilsson i Kristinehamn;
nr 46 och 47 av herr Huss;
nr 48 av herr Huss m. fl.;
nr 49 av herr Nyberg m. fl.;
till jordbruksutskottet motionerna:
nr 50 av herr Utbult in. fl.;
nr 51 av herr Mårtensson i Uddevalla
m. fl.;

nr 52 av herrar Utbult och Nyberg;
och

nr 53 av herr Levin in. fl.;
till andra kammarens allmänna beredningsutskott
motionerna:

nr 54 av herrar Nilsson i Kristinehamn
och Andersson i Malmö;
nr 55 av herr Edström; och

nr 56 av herr Huss;

till statsutskottet motionerna:

nr 57 av herrar Huss och Bergstrand;

nr 58 av herr Allard m. fl.;

nr 59 av herr Rubbestad m. fl.; och

nr 60 av herr Johansson i Torp m. fl.;

till bevillningsutskottet motionen nr
61 av herrar Svensson i Vä och Pettersson
i Norregård; samt

till jordbruksutskottet motionen nr 62
av herr Nilsson i Bästekille m. fl.

§ 11.

Föredrogos var för sig och hänvisades
till bankoutskottet:

riksdagens år 1951 församlade revisorers
berättelse angående riksbanken;

och

riksbankens revisorers berättelse om
den år 1951 av dem verkställda granskning
av riksgäldskontorets tillstånd och
förvaltning för tiden 1 juli 1950—30
juni 1951.

§ 12.

Anmäldes, att till herr talmannen under
sammanträdet avlämnats följande
motioner, nämligen:

nr 63, av herr Lundberg, i anledning
av Kungl. Maj:ts framställning om anslag
till förvärv av en fastighet invid
Uppsala högar;

nr 64, av fru Sjöstrand m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts framställning
om anslag till anstalter och föreningar,
som anordna populärvetenskapliga föreläsningar; nr

65, av fröken Ager m. fl., om förbättrad
lönegradsplacering för lärarinnor
i hushållsgöromål och i kvinnlig
slöjd vid ungdomsvårdsskolorna;

nr 66, av herr Lundberg m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts framställning
om anslag till social upplysningsfilm;

nr 67, av herr Lindberg, om ökad
medelsanvisning till reparation och un -

Nr 2.

Nr 2. 213

Lördagen den 19 januari 1952.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

derhåll av fyrskepp, tjänstefartyg och
därmed jämställda fartyg, m. m.;

nr 68, av herr Nilsson i Göteborg
m. fl., om ett extra anslag till Nationalföreningen
för trafiksäkerhetens främjande; nr

69, av herr Nestrup, om anslag till
utbyggnad av fiskehamnen i Bua, Hallands
län;

nr 70, av herr Persson i Norrby, om
anslag till ombyggnad och underhåll av
broar, ingående i vägar av enklare och
mera lokal karaktär;

nr 71, av herrar Andersson i Dunker
och Hansson i önnarp, om beredande
av hemvårdsbidrag åt kroniskt sjuka
och vårdbehövande åldringar;

nr 72, av herr Adolfsson m. fl., om
tullfrihet och skattelättnader för vissa
terränggående, för försvaret lämpade
motorfordon;

nr 73, av fru Nordgren m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 3, med förslag till lag angående tiden
för firandet av Marie bebådelsedag m.m.;

nr 74, av herr Andersson i Björkäng
in. fl., om beredande av ökade möjlig -

heter för arrendatorer av kronojord
att förvärva jakträtt å av dem innehavda
egendomar;

nr 75, av herr Stjårne m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts framställning om
anslag till Grundförbättringar: Statens
avdikningsanslag;

nr 76, av herr Staxäng, om anslag till
statligt undersökningsfartyg av fiskebåtstyp; nr

77, av herr Staxäng m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts framställning om
anslag till fonden för befrämjande av
fiske på avlägsna fiskevatten, m. m.;
och

nr 78, av herr Adamsson m. fl, angående
lagstiftning om partiell sanering
av vissa bostadsområden.

Dessa motioner bordlädes.

§ 13.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 18.26 em.

In fidem
Per Bergsten.