1952 ANDRA KAMMAREN Nr 29 (Riksdagens protokoll 1952:29)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1952 ANDRA KAMMAREN Nr 29

22—26 november.

Debatter m. m.

Lördagen den 22 november.

Interpellation av herr Ohlin ang. en redogörelse för omfattningen och
utformningen av beredskapsplanerna för allmänna arbeten i sysselsättningsskapande
syfte, m. m.............................

Sid.

Tisdagen den 25 november.

Svar på interpellation av herr Andersson i Björkäng ang. kompensation

till odlare för skador genom den s. k. bollnässjukan............ 5

Interpellationer av:

Herr Hallberg ang. kontrollen av riskabla tivolinöjen .......... 7

Fru Wohlin ang. förebyggande åtgärder för bekämpande av tandsjukdomar
.......................................... 8

Onsdagen den 26 november.

Svar på interpellationer av:

Herr Lundberg ang. investeringsavgiftens skadeverkningar inom

handel och industri, m. m............................... 12

Herr Braconier ang. säkerställande av anonymitetsrätten för medarbetare
och uppgiftslämnare vid större press- och nyhetsbyråer 21
Herr Braconier ang. framläggande för riksdagen av förslag till

omorganisation av fångvårdsväsendet .................... 32

Herr Braconier ang. de högre fångvårdstjänstemännens lönegrads placering

............................................ 33

Svar på frågor av:

Herr Nihlfors ang. beredande av arbete åt befattningshavare vid
handels- och industrikommissionen, vilka haft relativt lång stats -

tjänst .............................................. 34

Herr Rylander ang. framläggande för riksdagen av förslag till ny

rattfyllerilagstiftning .................................. 38

1 — Andra kammarens protokoll 1952. Nr 29.

Nr 29.

Innehåll.

Sid.

Svar på interpellationer av:

Herr Andersson i Långviksmon i anledning av järnvägsolyckan vid

Långviksmons station den 16 september 1952 .............. 39

Herr Widén ang. spörsmålet, huruvida sjukdom eller lyte, som kan
förväntas medföra behov av ledighet och föranleda kostnader för
sjukvård, bör utgöra hinder för vinnande av anställning i statens

tjänst .............................................. 42

Herr Ahlsten ang. tillsättande av en driftkommitté för Gotlands

järnvägar............................................ 46

Dispositionen av överskottsmedel från statens krigsförsäkringsnämnds

verksamhet ............................................ 49

Distriktsveterinärernas inkomstförhållanden.................... 59

Interpellationer av:

Herr Senander ang. uppsägning av Sveriges medlemskap i Unesco 64
Herr Mårtensson i Smedstorp i anledning av den förlust av vissa
ekonomiska förmåner, som uppstått för förrådsvaktmästare, vilka

överförts från civilmilitär till civil stat .................... 64

Herr Kyling ang. åstadkommande av enhetlig praxis i fråga om
tillsättning av tjänster, som uppflyttats i högre lönegrad...... 65

Samtliga avgjorda ärenden.

Onsdagen den 26 november.

Statsutskottets utlåtande nr 210, ang. ersättning till krigsplacerade

medlemmar av kvinnliga frivilliga försvarsorganisationer ...... 49

— nr 211, ang. subventionering av viktiga förbrukningsartiklar .... 49

— nr 212, ang. dispositionen av överskott från krigsförsäkringsnämn den.

................................................. 49

— nr 213, ang. ändrad lydelse av löneplansförordningen.......... 59

— nr 214, ang. avlöningen för vissa sjukhusläkare .............. 63

Bevillningsutskottets betänkande nr 59, ang. restitution av bensinskatt 63

Lördagen den 22 november 1952.

Nr 29.

Lördagen den 22 november.

Kl. 2 em.

§ 1.

Justerades protokollet för den 15 innevarande
november.

§ 2.

Interpellation ang. en redogörelse för
omfattningen och utformningen av beredskapsplanerna
för allmänna arbeten i

sysselsättningsskapande syfte, m. m.

Ordet lämnades på begäran till

Herr OHLIN, som anförde: Herr talman!
För att samhället skall kunna
vid behov snabbt och effektivt inskrida
med åtgärder i sysselsättningsskapande
riktning, särskilt i händelse
av en mera utbredd sysselsättningskris,
är det av stor vikt, att allmänna
arbetsprogram — s. k. beredskapsplaner
— är uppgjorda i förväg och
i tillräcklig omfattning. Det är vidare
nödvändigt, att dessa planer är
föremål för en löpande översyn så att
justeringar i tid vidtages med hänsyn
till inträdande förskjutningar i arbetsprogram,
kostnader och arbetsteknik.
Icke minst i sistnämnda hänseende är
en återkommande översyn erforderlig,
då arbetsteknikens utveckling varit markant
inom de arbetsområden — vägarbeten,
byggnadsarbeten o. d. — som här
i första hand brukat komma i fråga,
vilket medfört väsentliga konsekvenser
ur sysselsättningssynpunkt. Betydelsefullt
är också att den viktiga roll, som
kommunerna måste spela i fråga om
denna beredskap, i tid uppmärksammas.

Enligt en uppgift som lämnades i ett
radioföredrag nyligen skulle de planer,
som för närvarande finns uppgjorda
för allmänna beredskapsarbeten, omfatta
ca 10 000 arbetare. Siffran är knappast
betryggande. Även om rådande

konjunktur bedömes som i stort sett
väl hävdad bör orostecknen i fråga om
sysselsättningen inte förbises. Arbetsmarknadsmyndigheterna
räknar med
att en s. k. dold arbetslöshet för närvarande
finns i icke obetydlig utsträckning.
De till följd av inflationen starkt
höjda produktionskostnaderna har försvagat
den svenska industriens konkurrenskraft
gentemot utlandet. I främsta
rummet har detta drabbat den mekaniska
industrien och då särskilt de
mindre och medelstora företagen.

Viktigt är vidare, att beredskapsplanerna
differentieras i så hög grad som
möjligt, så att de stora grupper av arbetstagare
både bland tjänstemän och
arbetare, som inte lämpligen i större
utsträckning kan sysselsättas i beredskapsarbete
av traditionell typ, likväl
kan erhålla sysselsättning under en tid
av betydande arbetslöshet. Svårigheterna
att ordna detta genom offentliga
arbeten är uppenbara, och möjligheterna
till att i stället göra beställningar
från det allmännas sida hos enskilda företag
måste i god tid noggrant prövas.
Även möjligheterna att ordna fortbildning,
omskolning och vanlig yrkesutbildning
av arbetslösa behöver prövas
i förväg. Det är inte uteslutet att i framtiden
åtgärder med anledning av arbetslösheten
bland kvinnor blir mer behövliga
än de varit före kriget. Särskilda
problem inställer sig för de partiellt
arbetsföras del. Utan tvivel ägnar arbetsmarknadsmyndigheterna
redan stort
intresse åt alla dessa spörsmål. Men
frågan om beredskapsplanernas anpassning
efter alla skiftande förutsättningar
och behov har hittills i den offentliga
debatten knappast tilldragit sig tillräcklig
uppmärksamhet.

Med hänvisning till vad jag här anfört
får jag anhålla om andra kamma -

Nr 29.

Lördagen den 22 november 1952.

Interpellation ang. en redogörelse för omfattningen och utformningen av bered skapsplanerna

för allmänna arbeten i sysselsättningsskapande syfte, m. m.

rens tillstånd att till statsrådet och chefen
för socialdepartementet få framställa
följande frågor:

1. Vill herr statsrådet inför kammaren
lämna en redogörelse för omfattningen
och utformningen av de beredskapsplaner
för allmänna arbeten i sysselsättningsskapande
syfte, som för närvarande
finnes utarbetade, och anser
herr statsrådet de förefintliga beredskapsplanerna
vara betryggande?

2. Har särskild hänsyn vid utarbetandet
av beredskapsplanerna tagits till sådana
kategorier av arbetstagare bland
tjänstemän och arbetare, som endast i
mindre utsträckning kan erhålla sysselsättning
genom beredskapsarbeten
av tidigare mest använda slag?

Denna anhållan bordlädes.

§ 3.

Till bordläggning anmäldes

statsutskottets utlåtanden:

nr 210, i anledning av väckt motion
om ersättning till medlemmar av kvinnliga
frivilliga försvarsorganisationer,
vilkas medlemmar bliva krigsplacerade;

nr 211, i anledning av väckta motioner
om subventionering av viktiga förbrukningsartiklar
;

nr 212, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående dispositionen av
överskottsmedel från statens krigsförsäkringsnämnds
verksamhet jämte i
ämnet väckta motioner;

nr 213, i anledning av Kungl. Majrts
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 2 och 3 §§ statens
löneplansförordning den 30 juni 1947
(nr 376) m. m. jämte i ämnet väckt
motion; och

nr 214, i anledning av Kungl. Majrts
proposition angående avlöningsförhål -

landena för vissa läkare vid karolinska
sjukhuset och serafimerlasarettet m. m.;

bevillningsutskottets betänkande nr
59, i anledning av väckta motioner om
restitution av skatt å bensin, som förbrukas
vid jordbruket till bensindrivna
traktorer;

bankoutskottets utlåtande nr 34, i
anledning av fullmäktiges i riksgäldskontoret
framställning om fortsatt utgivning
av tryckta debattprotokoll under
1953 års riksdag;

tredje lagutskottets utlåtande nr 32,
i anledning av väckt motion angående
förvaltningen av pastoratens boställsskogar;
samt

jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 50, med anledning av väckta
motioner angående sammanslagning av
hushållningssällskap och lantbruksnämnd
till ett organ;

nr 51, med anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående försäljning av
vissa kronoegendomar m. m., såvitt avser
ett byte av markområden i Västernorrlands
län, jämte i ämnet väckt
motion;

nr 52, med anledning av väckta

motioner angående organisation av exporten
av jordbruksprodukter;

nr 53, med anledning av väckta

motioner angående komplettering av
sådana fastigheter, som fått sitt skogsinnehav
väsentligt förminskat genom

framdragande av kraftledningar; och

nr 54, med anledning av väckta

motioner om utredning rörande en successiv
försäljning av statens jordbruksdomäner.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 2.05 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Tisdagen den 25 november 1952.

Nr 29.

Tisdagen den 25 november.

Kl. 4 em.

§ 1.

Justerades protokollen för den 18
och den 19 innevarande november.

§ 2.

Svar på interpellation ang. kompensation
till odlare, som vållats skador genom
den s. k. bollnässjukan, m. m.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NORUP, som anförde:
Herr talman! I en med andra kammarens
tillstånd väckt interpellation
har herr Andersson i Björkäng frågat
mig, dels om det kan förväntas
att de odlare, som lidit avsevärda
skador genom den s. k. bollnässjukan,
kan få kompensation för dessa,
dels om statens växtskyddsanstalt
har tillräckliga resurser för att på
kortast möjliga tid lösa frågan om effektiva
bekämpningsåtgärder mot sjukdomen
och dels om medel finns anvisade
för att tekniskt fullfölja de bekämpningsåtgärder,
som anstalten kan
komma att föreslå.

Med anledning av dessa frågor får jag
att börja med erinra om att orsaken till
den s. k. bollnässjukan numera är klarlagd.
Man har sålunda konstaterat, att
det icke är fråga om någon enhetlig
sjukdom, utan att man här har att göra
med angrepp av insekter utav flera
slag, framför allt stritar, kvalster, minerarflugor
etc.

Växtskyddsanstalten har till en början
under kortare perioder och sedermera
under två hela vegetationsperioder
haft en assistent stationerad inom
det område, där sjukdomen härjar.
Denne assistent har gjort ingående observationer
över de förhållanden, under
vilka sjukdomen uppträder. Han har
därvid till arten och frekvensen bestämt
de skadedjur, som uppträder i

samband med sjukdomen, och även utfört
vissa bekämpningsförsök. Assistentens
verksamhet har i första hand letts
och övervakats av överassistenten vid
anstaltens zoologiska avdelning, vilken
själv gjort ett flertal omfattande resor
inom området, och därtill har avdelningens
föreståndare personligen deltagit
i planläggningen av verksamheten.
Enligt anstaltens mening är det icke av
behovet påkallat att inkoppla ytterligare
personal på denna fråga, bortsett
från tillfällig hjälp för vissa rutinartade
arbeten. Härtill kommer, att andra
arbetsuppgifter, som enligt anstaltens
mening är väl så viktiga, måste skjutas
åt sidan, om flera av anstaltens befattningshavare
skall sysselsättas med den
nu ifrågavarande uppgiften. Att anlita
personal utanför anstalten synes inte
vara lämpligt med hänsyn till den kompetens
och erfarenhet, som krävs för
arbetet.

Forsknings- och försöksverksamheten
rörande sjukdomen torde sålunda kunna
anses vara tillgodosedd med personal
i tillfredsställande omfattning. Vad
angår kostnaderna för verksamheten så
bestrides dessa i huvudsak från det å
riksstaten under nionde huvudtiteln
uppförda förslagsanslaget till bekämpande
av växtsjukdomar. Bidrag lämnas
emellertid även av hushållningssällskapen
inom de berörda områdena.
De medel, som sålunda står till anstaltens
förfogande, förslår till att uppehålla
verksamheten i den omfattning
som anstalten anser erforderlig.

Huruvida medel finns anvisade för
att tekniskt fullfölja de bekämpningsmetoder,
som kan komma att rekommenderas
av anstalten, är en fråga, som
för närvarande saknar aktualitet, eftersom
man ännu icke vet, vari dessa åtgärder
kommer att bestå. Det förhåller
sig nämligen så, att de insekter, som

Nr 29.

Tisdagen den 25 november 1952.

Svar på interpellation ang. kompensation till odlare, som vållats skador genom den
s. k. bollnässjukan, m. m.

orsakar sjukdomen, företer sådana olikheter,
att genomförandet av en effektiv
bekämpning med kemiska medel stöter
på de allra största svårigheter. Hittills
utförda försök med sådana medel har
klart bestyrkt detta. Vidare har gödslingsförsök
blivit resultatlösa. Däremot
har talrika iakttagelser bekräftat, att en
omläggning av växtföljden kan bli ett
effektivt medel mot sjukdomen. Inom
sjukdomens utbredningsområde tillämpas
allmänt växtföljder, som utmärkes
av frånvaro av träda, alltför långvariga
vallar, i vilka klövern tränges undan av
gräs, samt ringa odling av rotfrukter,
potatis och andra grödor, som icke tillhör
gräsens familj. En sådan nära nog
oavbruten odling av gräsväxter gör en
massförökning av nyssnämnda insekter
möjlig och medverkar även till att
dessa lever kvar år efter år. Enligt anstaltens
mening är det en uppgift av
stor betydelse att genom växtföljdsförsök
ytterligare bearbeta detta uppslag,
en uppgift som närmast torde få ankomma
på den lokala försöksverksamheten.
Redan nu synes emellertid sakläget
vara så klart, att den rådgivande
verksamheten bör inriktas på att söka
åstadkomma en ändring i den nu vanliga
växtföljden. Medel till denna verksamhet
torde i erforderlig utsträckning
kunna bestridas från samma anslag,
från vilket medel beviljas till kostnaderna
för forsknings- och försöksverksamheten.
Kommer framdeles andra åtgärder
att rekommenderas är jag givetvis
beredd att göra vad på mig ankommer
för att nödiga medel för dessa — i den
mån kostnaderna bör bestridas av allmänna
medel — skall stå till förfogande.

Frågan huruvida odlare, som lidit avsevärda
skador av sjukdomen, kan väntas
få gottgörelse därför har jag fattat
så, att interpellanten önskar besked om
huruvida sådan gottgörelse kan komma
att utgå av allmänna medel. Med anledning
därav får jag erinra om att gott -

görelse av allmänna medel brukar komma
i fråga endast i katastroffall. Även
om de skador, som orsakas av bollnässjukan,
kan vara nog så kännbara för
den som drabbas därav torde man dock
icke kunna göra gällande, att någon
katastrofsituation uppstått, som påkallar
ett initiativ från det allmännas sida.
Jag har därför icke för avsikt att framlägga
något förslag om särskilda hjälpåtgärder
för de skadelidande.

Härpå yttrade

Herr ANDERSSON i Björkäng: Herr
talman! Jag ber att till statsrådet och
chefen för jordbruksdepartementet få
framföra mitt tack för hans svar på
mina frågor.

Med anledning av min första fråga
erinrar jordbruksministern att gottgörelse
av allmänna medel endast brukar
komma i fråga vid katastroffall. Jag
vill inte bestrida att statsrådet har rätt,
att så varit fallet tidigare, men jag
ifrågasätter om inte riksdagen borde
ompröva sitt ståndpunktstagande härvidlag,
tv en årligen återkommande
skördeminskning av den storleksordning
det här gäller torde väga minst
lika tungt som ett s. k. katastroffall.

Hur angeläget det är att de svårast
drabbade odlarna kompenseras, är det
dock ännu viktigare att sådana bekämpningsmetoder
kan utexperimenteras
att sjukdomen, eller rättare sagt
parasiterna, kan utrotas. Kostnaderna
härför borde helt bestridas av statsmedel.
Att bidrag även lämnas av respektive
hushållningssällskap är naturligtvis
tacknämligt, men man förstår
att statens anslag till bekämpande av
växtsjukdomar måste vara otillräckligt,
då sällskapen med de blygsamma resurser
som står dem till buds måste
biträda.

Av svaret framgår vidare — och detta
noterar jag med tillfredsställelse — att
växtskyddsanstalten icke anser det
vara av behovet påkallat att inkoppla

Tisdagen den 25 november 1952.

Nr 29.

Interpellation ang. kontrollen av riskabla tivolinöjen.

ytterligare personal på denna fråga.
Den icke initierade lantbrukaren, som
drabbats av detta gissel, förefaller det
dock som om anstalten icke haft möjlighet
att avdela tillräckligt med personal
för att utföra sådana bekämpningsförsök,
som kunnat leda till effektiva
bekämpningsåtgärder eller till eventuell
utrotning.

Den åsikten som framförts att gödslingsförsök
blivit resultatlösa delas icke
av praktikens män, som ansett sig
kunna konstatera att kraftig gödsling
med kali bidragit till att mildra verkningarna
av angreppen, under det att
angreppen satt in på ett betydligt tidigare
stadium om kali fattats eller givits
i otillräcklig mängd.

Den omläggning av växtföljden, som
växtskyddsanstalten rekommenderar
som ett effektivt medel mot sjukdomen,
är svår att genomföra inom
sjukdomens nuvarande utbredningsområde.
Trädesbruk förutsätter sådd av
höstsäd eller andra höstsådda grödor,
men här lägger klimatet hinder i vägen.
De långa vårarna med värme om
dagarna och frost om nätterna gör sådan
odling mindre lönande eller rent
av omöjlig. Att klövern icke får den
plats i vallarna, som man både av
denna och andra orsaker gärna såge,
beror på samma sak: den fryser upp
under otjänlig väderlek — och så finns
bara gräsen kvar i vallen, till glädje
för de parasiter som här avses.

Man torde sålunda icke få lita alltför
mycket på en förbättring genom
omläggning av växtföljden, om man
icke samtidigt anvisar odlarna sådana
grödor, som trivs med det i dessa
trakter rådande klimatet.

Det torde stå klart att andra bekämpningsmedel
måste till, och jag tackar
särskilt för statsrådets löfte att göra
vad på honom ankommer för att nödiga
medel skall stå till förfogande i
den mån kostnaderna bör bestridas av
allmänna medel. Ingen torde kunna
förneka att det föreligger ett allmänt

intresse att bromsa upp den minskning
av hektarskördarna, som blivit följden
av bollnässjukan.

överläggningen var härmed slutad.

§ 3.

Föredrogos, men bordlädes åter statsutskottets
utlåtanden nr 210—214, bevillningsutskottets
betänkande nr 59,
bankoutskottets utlåtande nr 34, tredje
lagutskottets utlåtande nr 32 samt jordbruksutskottets
utlåtanden nr 50—54.

§ 4.

Föredrogs den av herr Ohlin vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för socialdepartementet
angående en redogörelse
för omfattningen och utformningen
av beredskapsplanerna för allmänna
arbeten i sysselsättningsskapande
syfte, m. m.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 5.

Interpellation ang. kontrollen av riskabla
tivolinöjen.

Ordet lämnades på begäran till

Herr HALLBERG, som yttrade: Herr
talman! Två stora olyckor vid tivolianordningar
har inträffat i Falun,
den ena olyckan vid Barnens dag
i augusti 1950, då en s. k. »månraket»
gick sönder medan »raketen»
i fråga hade full fart och flera personer
skadades, och den andra olyckan
vid en karusell i Folkets park den 6
juli i år, då även flera personer skadades,
därav två kvinnor mycket svårt.
En grundlig polisundersökning samt
ett utlåtande från statens provningsanstalt
har fastslagit, att karusellolyckan
den G juli berodde på bristfälliga
bommar till ett par av vagnarna i karusellen.
Även andra brister påvisades
vid provningsanstaltens minutiösa ma -

Nr 29.

Tisdagen den 25 november 1952.

Interpellation ang. förebyggande åtgärder

terialundersökning. Det är också känt
att liknande olyckor inträffat även på
andra orter i landet. De båda här
nämnda olyckshändelserna i Falun
åren 1950 och 1952 blev särskilt upprörande
på grund av de svåra skador,
som flera personer ådrog sig vid
olyckstillfällena.

Det förefaller som om lagstiftningsåtgärder
för att få en effektiv kontroll
över detta slag av tivolinöjen vore av
behovet påkallade till skydd för liv
och lem. Ett åläggande för tivoliägarna
att underkasta sina maskinella och
tekniska anordningar regelbunden, sakkunnig
kontroll vore synnerligen välmotiverat.

Med hänvisning till de anförda
exemplen anhåller jag vördsamt att till
statsrådet och chefen för justitiedepartementet
få framställa följande frågor:

1. Anser statsrådet att det i nuvarande
lagstiftning finns tillräcklig täckning
för effektiv kontroll av riskabla
tivolinöjen såsom karuseller och andra
liknande anordningar?

2. Om så inte är fallet, kan det förväntas
förslag från herr statsrådet inom
en nära framtid till en lagstiftning av
här berörd art?

Denna anhållan bordlädes.

§ 6.

Interpellation ang. förebyggande åtgärder
för bekämpande av tandsjukdomar.

Fru WOHLIN erhöll på begäran ordet
och anförde: Herr talman! Kostnaderna
för tandvården är i ständigt stigande.
Totalt kostar tandvården vårt
folk ca 150 milj. kronor. Folktandvårdens
utgifter har undan för undan stigit
sedan startåret 1939 och var år 1950
uppe i ca 22 milj. kronor. Tandläkarnas
antal, som stigit både absolut och
relativt folkmängden, är nu ca 3 500,
men trots detta råder på många håll i
landet och speciellt i de nordliga länen
en allvarlig brist på arbetskraft.

för bekämpande av tandsjukdomar.

Folktandvården sysselsätter för närvarande
ca 900 tandläkare, varav omkring
300 är utlänningar. 84 platser är
vakanta och 23 tandpolikliniker helt
stängda på grund av brist på arbetskraft.

180 tandläkare utbildas nu per år av
två tandläkarhögskolor, men endast en
mindre del av dessa går till folktandvården.
Man har beräknat, att 2 000
tandläkare skulle behövas, om folktandvården
skulle utbyggas helt enligt
den ursprungliga planen. Det torde
alltså dröja minst 20 år, innan reformen
är helt genomförd, även om man
inte räknar med någon ökad frekvens
av tandsjukdomar under denna tid. Till
övriga svårigheter kommer en viss brist
på tandsköterskor och tandtekniker.

Överallt arbetar man med långa kölistor
i folktandvården. Programmet
innebar ursprungligen, att man skulle
sanera barnens mjölktänder med början
ända från treårsåldern för att få
fram fullt friska permanenta tänder.
Detta har emellertid ej kunnat genomföras
på grund av brist på arbetskraft.
Man har fått lov att slopa så gott som
all vård av förskolebarnens tänder. Den
nya författningen förutsätter, att man
så vitt möjligt skall börja med sexåringarnas
tänder. Behandlingstiden för
varje barn har i Stockholms stad, som
dock ännu icke tillhör folktandvården,
ökat med ända till 60 procent, och till
följd härav bär ca 1 000 barn i femtonårsåldern
måst avstängas från behandling.
Arbetskraften räcker här inte till.

Karies eller tandröta har blivit en
alltmer utbredd folksjukdom — som för
övrigt ofta torde ha andra sjukdomar i
följe och bidra att nedsätta hela hälsotillståndet.

Enligt en undersökning, publicerad i
dagarna, hade inte mer än 3,5 skolbarn
på 1 000 fullt friska tänder, och bland
värnpliktiga var antalet för några år
sedan så litet som en på tusen. Förhållandena
anses efter krigsårens relativa
förbättring ha ånyo försämrats.

Tisdagen den 25 november 1952.

Nr 29.

Interpellation ang. förebyggande

Orsakerna till tandsjukdomarna börjar
numera bli i väsentliga drag kända.
De flesta experter på detta område
synes vara eniga om att det är kolhydraternas
mjölksyrejäsning, som
innebär den största faran för tändernas
emalj. Både sockret och mjölet är
kolhydrater och ger vid sönderdelning
i munhålan under medverkan av munbakterier
upphov till syror. Man anser
att det är dessa som är ansvariga för
utlösningar av emaljens kalksalter. En
rad undersökningar och experiment
talar för att så är förhållandet. Det
skulle alltså vara i första hand sockret
och måhända just kombinationen mellan
mjöl och socker, som orsakar sjukdomen.
Tyvärr är denna kombination
starkt dominerande i vår moderna kost.

Provinsialläkare Birke framställer
saken på följande sätt i sin broschyr
»Kostföreskrifter mot tandröta», som
utdelas av Tandvärnet, riksföreningen
för tandsjukdomarnas bekämpande:

». .. Våra dagars mjöl är något helt
annat än de primitiva folkens. Det förmals
på moderna kvarnar till långt
finare partikelstorlek och förtärs i stor
utsträckning med kliet frånsiktat; beredningssätt
i övrigt och lagring äro
också annorlunda. Härigenom uppstår
den egenskap, klibbigheten, som är så
utmärkande för våra dagars mjölprodukter.
Klibbande matrester häfta starkare
vid tandytorna och äro svårare
att avlägsna därifrån. Verkan härav
blir ödesdiger särskilt vid samtidig hög
sockertillförsel.»

Experterna anser att den tillförda
mängden socker icke ensam är utslagsgivande
utan sättet på vilket det sker.
Ju tätare tillförsel och ju mer klibbande
konsistens hos produkterna, dess större
risk för emaljen. Hög kariesfrekvens
sammanhänger alltså direkt med hög
och tät sockerkonsumtion, särskilt sötsaksätande
mellan måltiderna.

Sedan länge har man sökt klarlägga
tandrötans orsaker genom jämförande
undersökningar av olika folkgruppers

åtgärder för bekämpande av tandsjukdomar.

kost och tandrötefrekvens. Det vill synas
som om de folk, som saknar socker
och finmalet vetemjöl i sin kost, icke
i högre grad lider av karies.

Märkliga i detta sammanhang är
också jämförelser mellan tandtillståndet
hos nationer, drabbade av krig och
starka inskränkningar i kosten, och
nationer, som lever i fred och välstånd.
Kriget ledde nämligen i allmänhet till
kraftig förbättring av tänderna och
minskad tandröta. Intressanta undersökningar
visar, att tandrötefrekvensen
i Norge sjönk ganska parallellt med
sötsaksförbrukningen. Särskilt låg var
den åren 1944-45, då »snask»-produkter
nästan helt försvann ur marknaden
och karies på vissa håll sjönk med
ända till 80 procent. Även i Finland
försvann sötsakerna och därmed sjönk
karies. Samtidigt som de skadliga beståndsdelarna
i kosten minskades ökade
konsumtionen kraftigt av sådana
högvärdiga födoämnen som det grova
osötade sammalda brödet.

I Finland t. ex., där sockerförbrukningen
minskades från 35—40 kilo per
år och invånare till 7 kilo, vilket var
tilldelningen ett av krigsåren, minskades
karies hos barn i mycket hög grad.

En viss allmän överensstämmelse
tycks föreligga världen över mellan
sockerförbrukning och karies. I de
länder som Sverige, England, USA
in. fl., där sockerförbrukningen uppgår
till 40—50 kilo och däröver per år och
invånare, är kariesfrekvensen skrämmande
hög, 99—100 procent. I länder
däremot som Italien, Grekland, Kyssland,
Kina in. fl., där förbrukningen
alltid legat lågt, är tandrötan ej så
spridd, att denna synes utgöra något
socialt problem.

För att få en vetenskapligt mera tillförlitlig
och vederhäftig undersökning
än den som tidigare gjorts av relationen
mellan kost och karies och framför allt
för att studera sockertillförselns inverkan
på tänderna igångsattes efter en
motion 1939 i riksdagen och på upp -

Nr 29.

Tisdagen den 25 november 1952.

Interpellation ang. förebyggande åtgärder för bekämpande av tandsjukdomar.

drag av Kungl. Maj:t av medicinalstyrelsen
i samråd med tandläkarinstitutet
den s. k. Vipeholmsundersökningen vid
Vipeholms anstalt för obildbara sinnesslöa
i Lund. Denna har pågått åren
1945—1951, och en av de viktigaste
faserna i densamma är nu slutförd.
Dess resultat, som synes bli synnerligen
värdefulla och i stort sett bestyrker
vad här ovan sagts, håller för närvarande
på att publiceras.

Sockerkonsumtionen har i Sverige

stigit år från år. Den var år 1850 ......	Kg per år o. inv. 2,9
»	»	»	1881—90	10,6
»	»	»	1911—20	28,0
»	»	»	1921—30	37,1
»	»	»	1931—35	47,4
»	»	»	1936—40	50,1
»	»	»	1941—45	44,5
»	»	»	1950 ......	47,0

1951 visar åter någon nedgång till
följd av de skärpta skatterna, men vi
är nu på väg uppåt igen.

Förbrukningen av sötsaker har i vårt
land antagit oroväckande proportioner.
Sedan 1910 har den ökat 10—15 gånger.
Vi betalade

1948 för 49 000 000 kilo choklad, konfektyrer
och tabletter 421 milj kr.

1949 för 46 000 000 kilo choklad, konfektyrer
och tabletter 395,5 milj. kr.

1950 för 45 900 000 kilo choklad, konfektyrer
och tabletter 415,4 milj. kr.

Under dessa tre år gav det svenska
folket således ut över en och en kvarts
miljard kronor endast för sötsaker.
Skulle härtill räknas alla utgifter inom
och utom hemmen för bakelser, sött
kaffebröd och kakor, skulle beloppen
sannolikt flerdubblas.

1951 försåldes sålunda i affärer 27,5
milj. kilo finare bakverk för 195 milj.
kr., förutom allt som bakades i hemmen.

Visserligen går drygt 100 miljoner
kronor årligen av de ovannämnda beloppen
till skatter, men de visar dock
storleksordningen och konsumtionsten -

denserna. Här föreligger säkerligen
mycket stora möjligheter till ökat individuellt
sparande, samtidigt som man
genom att nedbringa konsumtionen
torde kunna inbespara mycket stora belopp
både i fråga om folktandvård och
privat tandvård.

I detta sammanhang bör man heller
inte glömma, att inte bara karies utan
också andra folksjukdomar, såsom kärlsjukdomar,
»åderförkalkning», högt
blodtryck, ledsjukdomar m. fl. ålderssjukdomar
av många framstående läkare
åtminstone delvis tillskrives denna
snedvridning av vårt folks kostvanor
och därmed åtföljande övergödning. —
Doktor Nils Nordlander vid Uppsala
akademiska sjukhus säger härom i en
artikel i Stockholms-Tidningen 3 november
1952:

»På stora material finner man, att
personer, som är mer än 25 % överviktiga,
visar en dödlighet, som ligger
85 % över de normalviktigas. Den vanligaste
dödsorsaken i Sverige, nämligen
hjärt- och kärlsjukdomarna, skördar
dubbelt så många offer bland de feta
som bland de magra, gallsjukdomarna
3 gånger och sockersjuka i de högre
åldrarna ända till 8 gånger flera feta
än magra. Även som orsak till invalidiserande,
ehuru ej omedelbart dödande
sjukdomar, intar fetman en motsvarande
plats. •— — —• Den bistra sanningen
är att folk i dag använder en
stor del av sin förbättrade standard
till att äta sig sjuka. —- — ■— Sammansättningen
av den svenska maten
är ofta föga hälsosam, den är fettbildande,
skadligt sockerhaltig och
många gånger vitaminfattig. — — —
Socker är med 4 100 kalorier per kilo
ett av våra mest fettbildande födoämnen.
»

Uppenbart är att de här påtalade kostvanorna
i hög grad måste försvåra
lösningar av våra alltmer bekymmersamma
åldringsvårdsproblem och väsentligt
öka de ekonomiska bördor vi
har att bära för sjukvården i vårt land.

Tisdagen den 25 november 1952.

Nr 29.

Interpellation ang. förebyggande åtgärder för bekämpande av tandsjukdomar.

Jag vill dock i detta sammanhang begränsa
mig till tandvården.

Alarmerat av de fakta, för vilka ovan
i korthet redogjorts, avsände Svenska
tandläkaresällskapet 1948 en skrivelse
till Konungen, i vilken sällskapet bl. a.
föreslog åtgärder för inskränkning av
den alltmer tilltagande lyxkonsumtionen
av socker, framför allt i form av
konfektyrer, tabletter, karameller och
söta bakverk.

1950 bildades riksföreningen Tandvärnet
för tandsjukdomarnas bekämpande.
Sveriges tandläkarkår och Sveriges
läkarförbund medverkade härvid
liksom andra intresserade.

Man måste i detta läge fråga sig, huruvida
statsmakterna, då de iklätt sig
en skyldighet att sörja för en god och
allmän tandvård, samtidigt kan åse hur
förstörelsen av hela folkets och speciellt
barnens tänder genom felaktiga
kostvanor i ohejdad utsträckning fortgår
utan att vidtaga effektiva motåtgärder.
År det över huvud möjligt att med nuvarande
ökning av kariesfrekvensen
någonsin hinna ifatt utvecklingen och
fullfölja folktandvårdens ursprungliga
syfte och mål?

Mot bakgrunden av de uppgifter och
siffror, som här berörts, får jag anhålla
om kammarens tillstånd att till statsrådet
och chefen för inrikesdepartementet
få framställa följande frågor:

1. Är herr statsrådet beredd att efter
att ha tagit del av de vetenskapliga undersökningar,
som nu i Sverige slutförts,
vidtaga verkligt effektiva förebyggande
åtgärder för tandsjukdomarnas
bekämpande?

2. På vad sätt ämnar herr statsrådet bidraga
till att effektivisera propagandan
och folkupplysningen för ur här ovan
anlagda synpunkter sundare kostvanor?

3. Ämnar herr statsrådet i samband
härmed föreslå en noggrannare prövning
av skolfrukostarnas sammansättning
ur synpunkten av tandsjukdomarnas
bekämpande?

Denna anhållan bordlädes.

§ 7.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 416, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående eftergift i vissa
fall av fordran på återbetalning av belopp,
som utgivits såsom ekonomiskt
bistånd från utlandsmyndighet;

nr 417, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ersättning för
skada å fiske på grund av militär verksamhet
;

nr 418, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående befrielse från betalningsskyldighet
till kronan för G. M.
Wadner m. m.;

nr 419, i anledning av väckta motioner
angående skärpt tuberkuloskontroll
av skolpersonal;

nr 420, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fråga om befrielse
från betalningsskyldighet till kronan;

nr 421, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående efterskänkande
av arvsskatt m. m. i vissa fall; och

nr 422, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bemyndigande
för Kungl. Maj:t att i vissa fall eftergiva
kronan tillerkänd förmånsrätt beträffande
genom löneavdrag innehållen
skatt till förmån för anställdas lönefordringar.

§ 8.

Anmäldes, att Kungl. Maj:ts proposition
nr 252, med förslag till förordning
angående upphävande av förordningen
den 14 december 1951 (nr 795) med
tillfälliga bestämmelser om värdering
av varulager vid taxering till statlig och
kommunal inkomstskatt, m. m., tillställts
kammaren.

Denna proposition bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 4.17 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Nr 29.

Onsdagen den 26 november 1952.

Onsdagen den 26 november.

Kl. 2 em.

§ 1.

Herr talmannen meddelade, att herr
Johansson i Kalmar, som vid kammarens
sammanträde den 5 innevarande
november med läkarintyg styrkt sig tills
vidare vara hindrad att deltaga i riksdagsgöromålen,
under gårdagen åter intagit
sin plats i kammaren.

§ 2.

Svar på interpellation ang. investeringsavgiftens
skadeverkningar inom handel
och industri, m. m.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD, som yttrade: Herr talman!
I en med andra kammarens tillstånd
framställd interpellation har
herr Lundberg till mig framställt följande
frågor:

1. Har regeringen uppmärksammat
investeringsavgiftens skadeverkningar
inom handel och industri samt de förluster
folkhushållet åsamkas genom att
en nödvändig rationalisering icke kan
komma till stånd, samt, om så är fallet

2. kan man förvänta, att Kungl. Maj:t
redan vid innevarande höstriksdag i
proposition kommer att föreslå, att investeringsavgiftens
giltighetstid begränsas
till den 31 december 1952?

I anledning härav får jag anföra följande.

Spörsmålet om bibehållandet av investeringsavgiften
för beskattningsåren
1952 och 1953 har behandlats i
den nyligen avlämnade propositionen
nr 252, i vilken föreslagits att den tidigare
beslutade inskränkningen i rätten
till fri varulagervärdering skall
upphävas för beskattningsåret 1952.

I nämnda proposition framhöll jag
bland annat, att investeringsavgiften in -

gått som ett viktigt led i den serie av
åtgärder, vilka vidtagits under 1952 för
att bringa balans i samhällsekonomien
och hålla investeringsverksamheten i
näringslivet inom ramen för de tillgängliga
resurserna. Även om numera
den privata investeringsviljan är mindre
stark än tidigare och läget över huvud
stabiliserats till följd av den förda
politikens efterfrågebegränsande verkningar
och de tidigare under året rådande
avmattningstendenserna på
världsmarknaden, befinner sig investeringarna
alltjämt på en hög nivå. Enligt
konjunkturinstitutets undersökningar
har volymen av industriens maskinanskaffningar
i år varit ungefär
dubbelt så stor som motsvarande anskaffningar
under de sista förkrigsåren.
Trots kraftigt nedskurna planer
överstiger industriens önskemål om
byggnadstillstånd fortfarande den hittillsvarande
kvoten. Enligt min mening
är det därför alltjämt nödvändigt att
bibehålla de åtgärder, som vidtagits
för att begränsa de privata investeringarna.
Tecken på en fortsatt nedgång av
investeringsvolymen på det privata området
saknas visserligen inte, men de
uppgifter, som hittills föreligger, ger
inte något stöd för antagandena om en
tillbakagång av sådan omfattning, att
det framstår såsom tillrådligt att förorda
att investeringsavgiften avskaffas
för beskattningsåret 1953. Önskemålen
om ökat bostadsbyggande och vidgade
offentliga investeringar får dessutom
ofrånkomligen såsom konsekvens behovet
att åvägabringa nedpressningar
på andra håll.

I propositionen framhöll jag emellertid
vidare, att om jag alltså inte kunde
förorda att man i dagens läge avskaffar
investeringsavgiften för beskattningsåret
1953, så ville jag betona att blick -

Onsdagen den 26 november 1952. Nr 29.

Svar på interpellation ang. investeringsavgiftens skadeverkningar inom handel och
industri, m. m.

fältet för dagen är mycket kort. Läget
kan snabbt ändras och nytt material
framkomma, som ger anledning till en
omprövning av frågan. Skulle det under
loppet av 1953 visa sig, att investeringsavgiften
icke är behövlig, emedan den
privata investeringsviljan påtagligt försvagats
eller därför att det med tanke
på den allmänna ekonomiska situationen
blir önskvärt att stimulera investeringarna
i näringslivet, kommer jag att
omedelbart ånyo anmäla denna fråga i
statsrådet.

Interpellanten har särskilt vänt sig
mot att investeringsavgiften slår blint
och att genomförandet av erforderliga
rationaliseringsåtgärder inom området
för handeln därigenom försvåras.

Härtill får jag erinra att en grundläggande
princip vid utformningen av
bestämmelserna just varit att, inom i
förordningen angivna gränser, nå en
generell kostnadsfördyrande effekt. Undantagsbestämmelser
har meddelats allenast
i alldeles speciella hänseenden.

Det torde knappast vara önskvärt
eller ens möjligt att frånträda denna
princip. En allmän föreskrift om undantag
för samhällsgagneliga investeringar
skulle uppenbarligen inte kunna
på ett tillfredsställande sätt tillämpas av
taxeringsmyndigheterna. Uttryckliga
undantagsföreskrifter för något eller
några slag av investeringar eller tillskapandet
av särskilda dispensmöjligheter
för individuella fall skulle, samtidigt
som detta stode i strid med den
grundläggande idén med investeringsavgifter,
ge denna ett icke godtagbart
drag av godtycke. Avsevärda tillämpningssvårigheter
skulle även följa härav.
Jag erinrar om att även bevillningsutskottet
och riksdagen vid några tillfällen
anslutit sig till denna uppfattning.

Bestämmelserna synes därför böra ha
sin nuvarande utformning, så länge investeringsavgiften
består. Men jag är å
andra sidan medveten om att detta innebär
ett starkt skäl för att uppmärk -

samt följa lägets utveckling. Jag hänvisar
härutinnan till vad jag nyss anfört.

Härefter anförde:

Herr LUNDBERG: Herr talman! Jag
ber att till statsrådet och chefen för
finansdepartementet få framföra ett
tack för de svar på min interpellation,
som jag har fått i går och i dag.

Gårdagens svar i proposition 252 var
positivt i klämmen, och jag vill understryka
att jag anser att det talar för att
åtgärder bör vidtagas för en förändring
av den ekonomiska politiken i fråga
om investeringsavgift o. d. Men jag
måste säga att då det gäller själva motiveringen,
både i det muntliga svaret
som jag i dag fått och i gårdagens proposition,
är svaren negativa, även om
själva formuleringen av skrivningen
kan sägas vara välvillig. Jag beklagar
att statsrådet av olika skäl inte ansett
sig kunna ge ett positivt besked i denna
fråga, ty dagsläget inom handel och industri
motiverar enligt min mening att
investeringsavgiften borttages. Den har
blivit en tunga och ett hinder, som folkhushållet,
vår handel och industri inte
orkar med, om de på ett effektivt sätt
skall kunna motsvara de krav som dagsläget
ställer.

Då det gäller investeringsavgiftens
ursprungliga motivering, anser jag att
den i det avseendet har fyllt sin uppgift,
och de kreditåtstramningar som
vidtagits sedan dess är tillsammans med
byggnadsregleringen ett effektivt medel,
som fyller de krav som i investeringsbegränsande
syfte föreligger för
närvarande.

Jag vill erinra om att finansministern
här i interpellationssvaret säger, att industriens
önskemål om byggnadstillstånd
fortfarande är större än vad kvoten
tillåter. Det är väl alltid på det sättet,
alt önskemål framföres i olika avseenden,
men byggnadsregleringen och
de kreditåtstramande åtgärderna har ju

Nr 29.

Onsdagen den 26 november 1952.

Svar på interpellation ang. investeringsavgiftens skadeverkningar inom handel och

industri, m. m.

ändå till syfte att vidta den utgallring,
som i olika sammanhang är erforderlig.
Jag tror därför, att om man jämför
dessa siffror bör man bedöma dem med
en viss urskillning.

Jag måste säga att det förefaller mig
som om investeringsavgiften, om den
skall bibehållas, blir en vanlig inkomstskatt,
utan att den till sin konstruktion
har anpassats som en sådan. Jag beklagar
även att investeringsavgiften i dagens
situation verkar som en maskerad
högränta, som kraftigt slår igenom i
hushålls- såväl som bostadsbudgeten.
När investeringsavgiften motiveras med
att den skall skydda möjligheten till
offentliga investeringar i bostäder o.
dyl., påminner detta i viss mån om kejsarens
nya kläder: ord och känslomotiv
skall ge en bild som stämningsfullt
skall dölja ett reellt läge. Huruvida dagens
avtalsläge behöver göras mera
mörkt än exempelvis dagens tidningar
förtäljer, kan jag inte bedöma. Det behövs
inte, enligt vad jag kan förstå, ett
påskyndande av kristendensen, och jag
tror att arbetsmarknadens parter är
fullt på det klara med de svårigheter
som i olika sammanhang kan bjudas.

Jag har vid olika tillfällen sagt ifrån,
att jag icke vill acceptera räntan som
ett medel att reglera det ekonomiska
livet. Jag har också sagt ifrån, att jag
anser att samhället måste ha olika medel
för att klara de ekonomiska förhållandena.
Men jag har samtidigt givit
till känna, att om samhället på ett effektivt
sätt skall kunna klara dessa punktåtgärder,
måste regeringen ha möjligheter
att snabbt vidta åtgärderna, men
regeringen måste även visa vilja att ta
bort dessa åtgärder lika snabbt när ett
läge förändras.

Tyvärr är detta inte förhållandet.
Riksdagen själv är väl konservativ i den
meningen, att vi, innan en punktåtgärd
skall vidtas, vill ha utredningar, och
därför kan det aktuella läget ha försvunnit
innan utredningarna är klara.

Om vi skall kunna undvara den höga
räntans politik i samhället, måste vi få
möjligheter att snabbt vidta åtgärder,
t. ex. i form av införande av punktskatter
och dylikt, för att kunna bemästra
det ekonomiska skeendet.

Jag har även i olika sammanhang
sagt ifrån att vi måste få bort det skattetänkande
som förekommer. Den ekonomiska
samhällsbilden av i dag är nog
annorlunda än förut, och skall vi kunna
klara trygghetspolitiken, måste vi kunna
vidta andra ingrepp av mera beständig
art på detta område. Jag underströk
nu senast den 6 november, att det
enligt min mening vore farligt för samhället
att inte taga bort punktåtgärderna
utan tidsutdräkt, när de fyllt sin
uppgift, men att man borde vara försiktig.
Vårt ekonomiska handlande, inte
minst ifrån statens sida, måste liksom
läkarvetenskap och hälsovård inriktas
på ett förebyggande av sjukdomarna.
I fråga om ekonomien är det inte heller
tillrådligt att låta oss drivas fram till
en viss akut situation, innan åtgärder
vidtages.

Investeringsavgiften synes mig verka
på samma sätt som högräntan, fastän
man söker trolla bort effekten genom
att dela upp hushållsbudgeten i enheter
och på så sätt förändra verkningsgradens
inriktning i fråga om enskildheterna.
Men därmed kan man ej förändra
skadeverkningarna på hushållsbudgeten
i dess helhet. Det har sagts,
att hyrorna är höga. Jag måste säga, att
de är alltför höga för närvarande. Jag
tror, att byggnadskostnaderna hindrar
folk att utnyttja byggnadstillstånden.
Jag vågar säga, att även om lågräntan
är betydelsefull, måste den kompletteras
med rationaliseringsåtgärder inom
industrien, om vi skall få fram bostäder
till priser som gör det möjligt för
de bredare folklagren att bo där. Men
jag vill också säga, att det inte endast
är hyrorna som i dagens situation är
höga. När husmödrarna skall köpa be -

Onsdagen den 26 november 1952. Nr 29.

investeringsavgiftens skadeverkningar inom handel och

Svar på interpellation ang.

industri, m. m.

hovsvaror i butikerna, är även priserna
där alltför höga. Man måste också komma
ihåg, att vi talat om en reallöneökning
genom att priserna på olika varor
skulle sjunka. Men även i det fallet
möter man problemet, att om vi
skall få till stånd en förändring av priserna
i detta land, så måste vi inom
handeln vidtaga åtgärder för en rationalisering.
Vi behöver snabbköpsbutiker
och vi behöver lagercentraler för
att klara det hela. Jag måste säga, att
när man i detta fall hindrar en rationalisering
av handeln, lägger man även
hinder i vägen för att nedbringa hushållsbudgeten
som en helhet. En sund
handel försöker i dagens läge att göra
sitt allra bästa för att komma till rätta
med svårigheterna. När man, efter att
ha försökt få dels byggnadstillstånd dels
krediter i övrigt, till detta lägger investeringsavgiften,
blir det alltför tungt,
och det är inte möjligt att reda upp svårigheterna
på ett förnuftigt sätt.

Jag vet, att konsumentkooperationen
för hem och samhälle varit en ovärderlig
tillgång. Det är kanske på det sättet,
att finansministern, som är van att
röra sig med miljoner och miljarder,
har svårt att förstå vad en samfällt ägd
liten butik ute på landsbygden kan betyda
för hem och familj i deras budget.
Jag vågar säga, att den bestämmande
faktorn i deras budget också bör beaktas
i de större sammanhangen, och
jag skulle vädja till finansministern att
han, när han prövar dessa frågor, även
har förståelse för att man bör lägga
bostadskostnaderna till hushållsbudgetens
övriga kostnader.

.lag har den bestämda uppfattningen
att det i dagens läge vore lyckligt att
omedelbart få bort denna investeringsavgift.
Jag vill därför vädja till finansministern
att noggrant pröva möjligheterna
att på nytt taga upp frågan vid
årsskiftet. Det har sagts, att det är svårt
att göra partiella avvikelser. Men om
det nu är så att det skulle stöta på svå -

righeter att taga bort hela avgiften, som
jag anser vara rimligt och motiverat, så
skulle jag ändå önska, att man prövar
frågan för handelns vidkommande.

Jag vill också taga upp en annan sak.
Man bör uppmärksamma, att sysselsättningsfrågan
för närvarande också är
aktuell. Beredskapsarbeten för byggnadsarbetare
bör inte få tillgripas så
länge vi har andra för folkhushållet
viktigare behov att tillmötesgå. Här behövs
smidighet och snabbhet i förfarandet,
om vi på rätt sätt skall kunna
utnyttja vår arbetskraft och våra övriga
produktiva resurser på ett för folkhushållet
tillfredsställande sätt. Redan nu
finnes i vårt land vissa orter, där sysselsättningsfrågan
är aktuell men där
man hindras från att sätta i gång arbeten
på grund av denna investeringsavgift.

Det är även en annan fråga, som jag
skulle vilja rikta till finansministern.
Hur tänker finansministern att man
skall förfara år 1954, när de magasinerade
behoven av investeringar och dylikt
skall så att säga träda ut i verkligheten?
Skall vi på nytt avvakta ett aktuellt
läge, där brist på arbetskraft och
material skall framtvinga nya punktåtgärder?
Jag tror, att det även ur den
synpunkten vore angeläget, att finansministern
försökte få bort investeringsavgiften,
och jag vill vädja till honom
att försöka finna en möjlighet att avskaffa
denna avgift, som har fyllt sin
uppgift och nu bör avvecklas.

Herr FAGERHOLM: Herr talman!

Herr Lundberg har i sin interpellation
berört en av de många skattelagar som
tillkommit under åberopande av konjunkturmotiv.
Det är ju därvidlag inte
bara fråga om investeringsskatten, numera
ersatt med investeringsavgiftsförordningen,
utan också om sådana skattelagar
som varulagervärdcringsförordningen,
vilken nu föreslås slopad, förordningen
om begränsning av den fria

Nr 29.

Onsdagen den 26 november 1952.

Svar på interpellation ang. investeringsavgiftens skadeverkningar inom handel och

industri, m. m.

avskrivningsrätten och liknande bestämmelser
samt konjunkturskatten.

När dessa skattelagar på sin tid genomfördes
var det ekonomiska läget i
vårt land och inom näringslivet utan
tvekan ett annat än det är nu — därom
kan nog alla vara ense. Jag hade anledning
att i våras till finansministern
rikta en interpellation rörande varulagervärderingsförordningen.
Finansministern
lovade då att uppmärksamt
följa frågan om avskaffandet av denna
förordning. Nu har det framlagts ett
förslag till slopande av varulagervärderingsförordningen,
i varje fall för detta
år. Det är alltså ett steg i rätt riktning
som tagits.

Konjunkturen var, när ifrågavarande
skattelagar kom till stånd, en utpräglad
högkonjunktur. Nu är konjunkturen
klart vikande. Den karakteriseras av en
krympning i sysselsättningen och av
en utomordentligt hård konkurrens från
utlandet som träffar både exportindustrierna
och hemmaindustrierna. Men
den karakteriseras också av att den
svenska industriens kostnadsläge för
närvarande är alldeles för högt. Praktiskt
taget samtliga de skattelagar, som
jag här talat om, medför emellertid genom
sin konstruktion en höjning av
kostnadsläget. Det förefaller mig ytterst
anmärkningsvärt att man å ena sidan så
hårt driver — jag tänker nu på vad som
sagts inför avtalsrörelsen och sådant —
tesen om att kostnadsläget måste pressas
ned, samtidigt som man vill vidmakthålla
de skattelagar som på konstlade
vägar driver upp kostnadsnivån.
Jag skall — för att så att säga sätta litet
kött på benen — illustrera detta med
ett konkret exempel. Jag väljer därvid
ett exempel som är mycket normalt i
dagens svenska näringsliv.

Låt oss antaga att det är fråga om
ett medelstort eller ett stort företag —
vilketdera spelar ingen roll —- som har
relativt gamla maskiner. Dessa är helt
avskrivna och alltså i bokslutet upp -

tagna till noll. De gamla maskinerna
har emellertid fungerat bra och företaget
har haft avsättning för sina produkter.
Detta var läget för ett eller annat
år sedan.

Företaget har använt sina vinster till
konsolidering och hade vid årets ingång
ett varulager, vars reella värde
uppgick till, låt oss säga, 300 000 kronor
men som var bokfört till 100 000
kronor. Företaget är alltså väl konsoliderat;
det har följt den konsolideringspolitik
som statsmakterna och inte
minst den socialdemokratiska regeringen
uttryckligen rekommenderade vid
uppläggningen av den nuvarande företagsbeskattningen.

Under året inträffar sedan följande
inom industrien vanliga fall. Det inträder
en risk för prisfall på företagets råvaror.
Den utländska konkurrensen sätter
in med full kraft. Det svenska tullskyddet
är praktiskt taget obefintligt,
och företaget minskar helt naturligt
sina råvaruinköp. Vid årets slut har
företaget ett lager, vars värde uppgår
till 200 000 kronor i stället för 300 000
kronor, en mycket vanlig utveckling
inom vissa delar av den svenska industrien.
Årets rörelse har emellertid
gått ungefär jämnt ihop. — Detta var
förutsättningarna.

Vad händer sedan? Skattemässigt har
ju företaget upplöst en dold reserv som
legat i lagret, och rent bokföringsmässigt
kommer företaget, trots att resultatet
av årets rörelse varit plus minus
noll, att uppvisa en vinst på 70 000
kronor.

Vad händer därefter? Jo, företaget
säger sig att den enda utvägen för att
över huvud taget kunna klara den utländska
konkurrensen är att man skaffar
moderna maskiner och gör en rationalisering.
Man resonerar som så, att
det överskott på 70 000 kronor, som rörelsen
rent bokföringsmässigt uppvisar,
skall man använda för att köpa nya maskiner
och därigenom kunna sänka pri -

Onsdagen den 26 november 1952. Nr 29.

Svar på interpellation ang. investeringsavgiftens skadeverkningar inom handel och
industri, m. m.

serna och få företaget konkurrenskraftigt,
vilket medför att sysselsättningen
kan upprätthållas.

Enligt de regler som var gällande
före de tillfälliga skattelagarna — jag
tänker då närmast på begränsningen av
den fria avskrivningsrätten — var denna
utväg möjlig. En överflyttning från
dolda reserver i varulager till investeringar
i maskiner var i ett sådant fall,
som jag här skildrat, helt naturlig. Enligt
de tidigare gällande reglerna kunde
företaget utan att därigenom ådraga sig
särskild skatteskyldighet sålunda ha
tagit medel från sin för stora dolda reserv
i varulager, lagt dessa i maskiner
och fått rörelsen konkurrenskraftig
igen.

Hur verkar då de nuvarande skattereglerna?
Jo, om företaget köper för
70 000 kronor maskiner, kostar rent
likviditetsmässigt detta inköp ca 50
procent mer än som varit fallet med
tidigare gällande regler. För det första
får nämligen endast 20 procent av maskinernas
anskaffningsvärde avskrivas
och för det andra drabbas maskinanskaffningen
av investeringsavgift. Det
är då en klen tröst att man har avskrivningsunderlaget
kvar och under en
kommande femårsperiod kan ta igen
vad som gått förlorat. Det är nämligen
inte, herr finansminister, detta som det
här gäller, utan frågan är hur företaget
na så snart som möjligt skall kunna
göra sin rörelse konkurrenskraftig.
Effekten av de nuvarande skattereglerna
blir emellertid alternativt att maskinernas
anskaffningsvärde för företaget
likviditetsmässigt stiger med cirka
50 procent eller också att företaget
endast kan skaffa sig hälften så många
nya moderna maskiner.

Jag vill, herr talman, endast ta detta
som ett exempel. Det visar sålunda hur
cn skattelag, som har syftat på ett helt
annat läge, på en säljarens marknad,
får en helt annan verkan när konjunkturläget
är annorlunda. Jag tvekar inte

att säga, att ingripanden på sådana tillfälliga
och speciella sätt i företagsbeskattningen
kan bli ett allvarligt hinder
och är delvis redan nu ett allvarligt
hinder för en rationalisering och kostnadsnivåsänkning
i det svenska näringslivet.
Det är klart att det kan invändas:
Varför har företagen skrivit
ned sina maskiner till noll etc.? Men jag
nämnde särskilt att det gällde ett företag
med förhållandevis gammal maskinpark,
något som är ganska vanligt.

Herr talman! Detta exempel visar ett
avsnitt av hur de tillfälliga skattelagarna
verkar. Jag skulle kunna anföra
många andra exempel, men jag skall
inte ta upp tiden med det.

Man frågar sig nu: Vad är syftet med
ett bibehållande av en hel del av de
tillfälliga skattelagarna? Det kan uppenbarligen
inte vara att dämpa konjunkturen
som redan är på väg nedåt,
utan syftet måste väl, vilket ju också
delvis framskymtar i finansministerns
interpellationssvar, vara att man vill
så att säga säkerställa tillräcklig del av
investeringsvolymen för de offentliga
investeringarna genom att göra näringslivets
och industriens investeringar dyrare
och sålunda mindre lockande.

Jag betraktar en sådan tankegång som
mycket farlig. Vi kan inte bekämpa en
eventuellt kommande arbetslöshet med
beredskapsarbeten eller dylika åtgärder.
Vi bör i första hand bekämpa den
genom att göra den svenska industrien
och det svenska näringslivet så konkurrenskraftiga
att det inte skall behöva
bli någon arbetslöshet. Skattelagar som
hindrar cn sådan stärkning av konkurrenskraften
motverkar, enligt mitt
sätt att se, allt förnuftigt syfte.

Herr talman! Jag har velat anföra
dessa synpunkter, och jag förutsätter
att finansministern kommer att följa
dessa frågor med samma uppmärksamhet
som han följde frågan om varulagervärderingens
inverkan.

2-—Andra kammarens protokoll 1952. Nr 29.

Nr 29.

Onsdagen den 26 november 1952.

Svar på interpellation ang. investeringsavgiftens skadeverkningar inom handel och

industri, m. m.

Herr SJÖLIN: Herr talman! förutsättningen
för investeringsavgiften var
den intensifierade vinstkonjunktur som
då framstod »med oförminskad eller
rent av med ökad styrka», som det
hette i ett sakkunnigutlåtande. Konjunkturläget
är nu ett helt annat. Någon
högt uppdriven vinstkonjunktur existerar
inte. Konjunktur- och konkurrensläget
är i stället faktiskt ganska
bekymmersamt. Vår höga kostnadsnivå
inger allvarliga farhågor. Produktion
och produktivitet torde ha minskat
väsentligt under året. Den exceptionella
likviditet inom näringslivet
som vinstkonjunkturen medförde har
försämrats i hög grad. På många håll
har i stället uppkommit likviditetssvårigheter.
Med hänsyn härtill kan man
inte behöva räkna med några risker
för expansionstendenser i fråga om
investeringsverksamheten vilket ju är
motivet för investeringsavgiften. Den
nya formen för kreditpolitiken har
också haft en åtstramande effekt på
penning- och kapitalmarknaden.

Hela läget är sådant, att företagen
har all anledning att i eget intresse
iakttaga den allra största försiktighet
vid sina investeringar. Faran i nuvarande
läge är inte att söka i någon
överdriven investeringsbenägenhet inom
företagsvärlden utan i risken för
att vårt näringslivs produktionsförmåga
och konkurrenskraft gentemot utlandet
kan komma att visa sig otillräckliga
för upprätthållande och än mer
för höjande av levnadsstandarden inom
landet.

Beträffande det motivet, att man
genom investeringsavgiften skulle hindra
industrien från byggnadsverksamhet,
kan man erinra om att byggnadsregleringen
redan hindrar industrien
att uppföra annat än absolut nödvändiga
byggnader. Man kan då fråga sig:
Varför skall man fördyra dessa nödvändiga
anläggningar genom att pålägga
skatt med 12 procent?

Herr Fagerholm har berört frågan
om rationaliseringssträvandena genom
att anskaffa maskiner. Det skall jag
därför inte uppehålla mig vid.

Jag vill endast till slut påpeka att
all anledning finns att nu ta bort investeringsavgiften
för att öka våra möjligheter
att hävda oss i den konkurrens,
som nu förestår mot utlandet.
Jag ber att få erinra om att t. ex. våra
svenska kommunikationsverk i stor utsträckning
har visat tendens att placera
beställningar i utlandet.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD: Herr talman! Jag
skall inte yttra mig om alla de ting,
som här har förts fram och som inte
precis alla har haft med investeringsavgiften
att skaffa. Jag vill endast i
detta avseende säga till herr Fagerholm
att hans exempel får gälla för vad det
kan. I verkligheten förhåller det sig så,
att när den fria avskrivningen kom till
betraktades den endast kunna medföra
ett uppskjutande av skattebetalning för
en intjänad vinst. I herr Fagerholms
exempel inträffade ingenting annat än
att företaget tog ut en tidigare intjänad
vinst ur sitt varulager. Det är självklart
ganska naturligt att den vinsten blir
beskattad när den kommer fram.

Det är givet att herr Fagerholm kan
säga, att det för företaget hade varit
mycket bättre om det nu hade kunnat
använda den vinsten för inköp av maskiner.
Visst kan det ur företagets synpunkter
förefalla så. Men här får man
väga mot varandra två ting; det ena
är skatteskyldigheten och det andra är
företagets mera tillfälliga intresse. I
själva verket blir ju företaget inte genom
denna skattebetalning förhindrat
att rationalisera. Ett företag med så
stark ställning kunde naturligtvis ändå
genomföra sin rationalisering.

Det är emellertid inte därom diskussionen
står i dag. Jag vill säga några
ord om investeringsavgiften. Syftet med

Onsdagen den 26 november 1952. Nr 29.

Svar på interpellation ang. investeringsavgiftens skadeverkningar inom handel och
industri, m. m.

investeringsavgiften var ju, att den
skulle vara ett led i våra ansträngningar
att stödja penningvärdet. Detta skulle
ske så, att investeringsavgiften medverkade
till att hålla investeringarna i landet
inom ramen för de tillgängliga resurserna,
d. v. s. inom ramen för sparmedlen.

Då inställer sig naturligtvis i dag den
frågan: Behövs det i dag inte några åtgärder
för att hålla investeringarna
inom ramen för sparmedlen? Ja, därom
kan det råda delade meningar. Det beror
på hur stor del av blickfältet man
ser på. För min del finner jag emellertid,
att investeringarna i byggnader
är tillräckligt stora. Fortfarande är investeringslusten
så stor, att industrien,
trots investeringsavgiften, anmäler seriösa
byggnadsönskemål, vilka går mer
än dubbelt så långt som den investringskvot,
som hittills har medgivits.
Detta gäller inte bara industrien utan
hela näringslivet. Vi ser alltså att det
här fortfarande finns ett starkt investeringstryck.

Går jag sedan till den övriga sidan av
investeringarna finner jag, alt orderstockarna
i vår mekaniska industri
fortfarande är mycket stora, vilket ju
innebär att det fortfarande är mycket
stark efterfrågan på kapitalvaror från
industriens sida. Jag skall ta ett exempel.
De mekaniska verkstäderna och
gjuterierna hade den första oktober i
fjol en orderstock på 13 månader. Denna
orderstock har endast sjunkit till 11
månader den första oktober i år.

Jag skall inte fördjupa mig mer i
detta. Jag vill endast understryka att
det är ett faktum, att investeringsbcnägenhetcn
fortfarande är så stor, att vi
kommer att leva över våra resurser
om den inte hålles tillbaka. Jag förstår
emellertid även herr Fagerholm och
herr Sjölin. De är anhängare av den
tanken, att man skall använda eu annan
hroms på investeringsbenägenhcten,
nämligen den rörliga räntan. Har

man den uppfattningen, bör man också
ta konsekvenserna därav. Man kan naturligtvis
då säga, att investeringsavgiften
är onödig. För oss ligger saken
emellertid till på ett annat sätt, eftersom
vi inte har samma uppfattning. Vi
måste säga oss, att ännu så länge behövs
investeringsavgiften för det avsedda
ändamålet. Men ■— och jag har
också sagt detta i mitt interpellationssvar
— man ser ju här endast en kort
väg framåt, och det kan mycket väl inträda
en förändring som gör, att man
hastigt får inta en annan ståndpunkt
och föreslå avgiftens avskaffande. Jag
ber emellertid kammarens ledamöter
observera, att vi har hela året 1953 på
oss att fatta beslut om huruvida investeringsavgiften
för beskattningsåret
1953 skall upphävas eller inte. Det blir
nämligen inte aktuellt att betala denna
avgift förrän efter taxeringen 1954. Därför
kan vi vänta och se hur utvecklingen
blir. Jag tror att vi, som inte vill
låta räntan bli det medel, som skall
hålla investeringarna inom ramen för
våra resurser, skulle handla mycket
oklokt om vi i dag bestämde oss för
att ta hort denna avgift. Vi vet nämligen
inte vad framtiden kan bära i sitt
sköte -— inte ens den närmaste framtiden.

Herr FAGERHOLM: Herr talman! Jag
vill endast med några ord replikera
finansministern. I det exempel jag tog
gjordes jämförelser mellan ordinarie
beskattningsregler, vilka fortfarande
gäller i princip, samt de nu tillfälligt
gällande, extra ordinarie beskattningsreglerna.
Det var således inte någon
jämförelse mellan ett tänkt idealtillstånd
och verkligheten utan det var —
om jag får uttrycka det så — en jämförelse
mellan två olika verkligheter.

Det vore i och för sig utomordentligt
lockande att med finansministern
diskutera vad ordet vinst innebär, rent
företagsekonomiskt sett, samt skillna -

20 Nr 29. Onsdagen den 26 november 1952.

Svar på interpellation ang. investeringsavgiftens skadeverkningar inom handel och
industri, m. m.

den mellan det skattemässiga vinstbegreppet
och det rent ekonomiska vinstbegreppet.
Jag skall emellertid inte
göra detta utan endast peka på någon
enda liten sak. Herr finansministern
och jag kan säkert vara överens om,
att om ett företag skall gå med vinst,
då skall företagets kapacitet kunna bibehållas.
Ligger det till så att anskaffningspriset
för företagets maskiner stigit
med flera hundra procent sedan tiden
före kriget, då de övriga maskinerna
anskaffades, då blir det i mitt exempel
ingen verklig vinst vid en sänkning
av lagerreserven. Det fordras helt enkelt
ett tillskott till maskinparken för
att företaget inte skall pumpas ut.

Herr talman! Jag ville endast ha sagt
detta för att inte något missförstånd
skall uppstå.

Herr LUNDBERG: Herr talman! Jag
vill säga att jag är fullt på det klara
med att det ur penningpolitiska synpunkter
är nödvändigt, att vissa åtgärder
vidtas. Jag har även vid olika tillfällen
framfört den uppfattningen, att
skatter måste i större utsträckning än
hittills nyttjas för att vi skall lyckas
visa nödig sparsamhet i det samhälle
vi i dag lever i. Finansministern skall
inte säga, att jag på något sätt skulle
vara emot åtgärder för att hålla investeringarna
tillbaka. Det är här bara fråga
om antalet åtgärder i återhållande riktning
och de verkningar de har på olika
sätt.

Jag har den bestämda uppfattningen,
att investeringsavgiften i dagens situation
verkar som en högränta, verkar
fördyrande på bostadskostnaderna och
verkar fördyrande för hushållsbudgeten
över huvud taget. Eftersom jag inte
är anhängare av någon högräntepolitik,
så vill jag inte godta en högräntepolitik,
oavsett vilka vägar den går och vad
den kallas för. Frågan är ju ändå, hur
den verkar för folkhushållet. Den som
något litet sysslat med handel o. d. vet,

att det för närvarande råder svårigheter,
som är ganska betydande och som
utgör ett hinder för att priserna skall
kunna sänkas.

När det säges att vi ju ändå har hela
1953 på oss, så är det visserligen riktigt.
Men om vi skall kunna bygga lagercentraler,
om vi skall kunna bygga
låt oss säga snabbköpsaffärer, om industrien
skall kunna rationaliseras, om
vi skall kunna uppta konkurrens med
dollarområdet o. d., så måste ju dessa
åtgärder vidtas i tid, för att verkningarna
inte skall komma för sent. Det är
ur den synpunkten som jag har framhållit,
att investeringsavgiften utgör ett
hinder. Därmed har jag inte på något
säll sagt, att de övriga begränsningarna
av krediten o. d. eller byggnadsregleringen
skulle upphöra. De möjligheterna
räcker för att klara och behärska det
aktuella läget.

Herr OHLIN: Herr talman! Det var
ett yttrande av finansministern som
uppkallade mig till en kort observation.

Finansministern sade, att vi har god
tid på oss — vilket också herr Lundberg
sist anspelade på — vi behöver
inte förrän någon gång under 1953 tala
om, huruvida det skall bli någon investeringsavgift
för detta år eller inte,
ty pengarna skall ju inte betalas förrän
någon gång in på 1954.

Det är en rätt egendomlig uppfattning
att det avgörande är, när pengarna
skall betalas. Att näringslivet kan
ha ett behov att veta, varmed det har
att räkna för att kunna rätta sina investeringar
efter kalkyler, det tycks
finansministern inte acceptera.

Finansministern säger, att framtiden
är så oviss, och därför skulle man nu
inte bestämma någonting. Det är alldeles
klart; framtiden är oviss, även om
läget ju har ändrat karaktär, som förut
framhållits och vilket jag inte skall
upprepa. Men just därför att framtiden

Onsdagen den 20 november 1952. Nr 29. 21

Svar på interpellation ang. säkerställande av anonymitetsrätten för medarbetare
och uppgiftslämnare vid större press- och nyhetsbyråer.

är oviss är det mycket svårt för näringslivet
i dag att disponera och disponera
väl, disponera på ett sätt som
står i överensstämmelse med hela det
svenska folkhushållets intresse. Att underlätta
en ekonomisk och klok disponering
för näringsföretagen är inte något
specialintresse för de enskilda företagen,
det är ett intresse för hela folket.

Finansministern tycks anse, att eftersom
det ändå är så ovisst gör det inte
så förfärligt mycket, om man genom
att hålla en sådan här skattefråga fullständigt
svävande, så att ingen vet om
det blir eller inte blir någon investeringsavgift
för 1953, gör det hela ännu
mera ovisst för dem som skall disponera
inom näringslivet. Jag tycker det
vore naturligt, om finansministern sade
tvärtom, att eftersom vi kommit in i
ett läge, där det är så förfärligt svårt
att disponera med avseende på investeringarna,
har man all anledning att ge
ett så bestämt besked som möjligt rörande
den statliga skattepolitiken, så
att man inom näringslivet vet, varefter
man har att rätta sina planer och sina
handlingar. Jag tror det är ganska viktigt
att den statliga skattepolitiken ledes
av en strävan att underlätta dispositionerna
genom klara besked och inte
att försvåra dem genom ovissa uttalanden.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD: Herr talman! Enligt
mitt sätt att se är dagens läge sådant,
att vad näringslivet i dag behöver veta
är att det löper risk att få betala investeringsavgift,
om det gör investeringar
under 1953.

överläggningen var härmed slutad.

§ 3.

Svar på interpellation ang. säkerställande
av anonymitetsrätten för medarbetare
och uppgiftslämnare vid större
press- och nyhetsbyråer.

Chefen för justitiedepartementet,
herr statsrådet ZETTERBERG, erhöll på

begäran ordet och yttrade: Med kammarens
medgivande har herr Braconier
frågat mig, vilka åtgärder jag ämnar
vidtaga för att säkerställa anonymitetsrätten
för medarbetare och uppgiftslämnare
vid större press- och nyhetsbyråer
och när dessa åtgärder kan
väntas komma att vidtagas.

För att man skall kunna ta ståndpunkt
till de spörsmål herr Braconier
tagit upp i sin interpellation är det
nödvändigt att först klargöra vad som
för närvarande gäller i dessa hänseenden.
Två frågor måste härvid beaktas.
Den ena gäller innebörden och
räckvidden av ett stadgande i tryckfrihetsförordningen
om frihet att lämna
meddelande för offentliggörande i
tryckt skrift. Den andra frågan, som
också behandlas i tryckfrihetsförordningen,
är i vad mån den som lämnar
ett sådant meddelande har rätt att vara
anonym och alltså icke får efterforskas.
Det är denna senare rättighet att vara
okänd som brukar betecknas såsom
anonymitetsrätten. Då herr Braconier
emellertid i motiveringen till sin interpellation
även går in på den förra
frågan om meddelelsefriheten, skall jag
först något beröra vad gällande lag
innehåller härom.

I tryckfrihetsförordningen stadgas,
att det skall stå envar fritt att meddela
uppgifter och underrättelser i
vad ämne som helst för offentliggörande
i tryckt skrift. Denna frihet avser
sådana meddelanden som lämnas till
skriftens författare eller utgivare eller,
om för skriften finns särskild redaktion,
till denna. Undantag från meddelelsefriheten
gäller i två fall. Det
ena avser det fall, då meddelandet icke
blir infört i den tryckta skriften och
det är ärekränkande för enskild person;
då får meddelaren svara för denna
ärekränkning enligt allmän lag. Det
andra undantaget gäller brott mot tystnadsplikt
i vissa fall, bl. a. då det är
fråga om tystnadsplikt som ålagls tjäns -

Nr 29.

Onsdagen den 26 november 1952.

Svar på interpellation ang. säkerställande av anonymitetsrätten för medarbetare

och uppgiftslämnare vid större press- och nyhetsbyråer.

teman i lag. För sådant tjänstefel är
alltså tjänstemannen ansvarig på vanligt
sätt.

Dessa bestämmelser bör ses i samband
med tryckfrihetsförordningens
ansvarighetsregler. Enligt dessa svarar
endast utgivaren för innehållet i
en tidning eller annan periodisk skrift.
Och de personer, som i olika egenskap
biträtt honom vid skriftens tillkomst
och utgivning kan inte själva ställas
till svars för sin medverkan; de handlar
på utgivarens ansvar. Denna regel,
som har tillkommit för att värna om
yttrandefriheten, utvidgas nu genom
de bestämmelser jag nyss återgav till
att omfatta också meddelaren. Även
han kan alltså sägas handla på utgivarens
ansvar, när han bidrar till skriftens
innehåll, och han kan då inte själv
göras ansvarig härför annat än i de
undantagsfall tryckfrihetsförordningen
anger.

Ett särskilt problem är det emellertid
att avgöra, hur långt detta privilegium
för meddelanden sträcker sig.
Kan häri innefattas också ett meddelande
som lämnas indirekt till pressen,
exempelvis till en nyhetsbyrå för att
genom dess förmedling nå fram till
tidningsredaktionerna? Det är just denna
fråga som har väckt så stort intresse
i den offentliga debatten. Lagstiftningens
förarbeten utvisar emellertid,
att stadgandet i dess gällande lydelse
inte har en så vidsträckt innebörd.
Enligt vad jag har inhämtat diskuterades
denna fråga under kommittéarbetet
med den nya tryckfrihetsförordningen.
I kommitténs betänkande,
som utkom 1947, framhölls att det
inte var möjligt att ge ett meddelande,
som först i andra hand är avsett att nä
författare, utgivare eller redaktion, en
privilegierad ställning. Samma uppfattning
kom till uttryck i propositionen
till 1948 års riksdag, där det anfördes
att särskilt företag för nyhetsförmedling
icke i och för sig borde jämställas

med tidningsredaktion, då det gällde
att tolka stadgandet om meddelelsefriheten.
Någon annan uppfattning gjordes
icke heller gällande från riksdagens
sida.

Vad härefter angår anonymitetsrätten,
innehåller tryckfrihetsförordningen
bestämmelser om att författare icke
är skyldig att låta sätta ut sitt namn
på en tryckt skrift och att boktryckare
och andra som tagit befattning
med skriftens tryckning och utgivning
icke mot författarens vilja får uppenbara
vem han är. Då det gäller tidningar
och andra periodiska skrifter
får man inte heller i tryckfrihetsmål
väcka fråga om vem som är författare
till en viss artikel. Dessa bestämmelser
om författarens anonymitet gäller
också i fråga om den som, utan att
vara författare, lämnat meddelande för
offentliggörande i skriften. Stadgandet
om meddelarens anonymitetsrätt fanns
inte upptaget i kommitténs förslag. Jag
ansåg emellertid, i likhet med vissa
remissinstanser, bl. a. pressorganisationerna,
att i sådana fall, då ett meddelande
lämnades i syfte att det skulle
offentliggöras i tryckt skrift, det borde
ankomma på meddelaren att själv avgöra,
om hans namn skulle få röjas.
Därför utvidgades i propositionen anonymitetsskyddet
till att även omfatta
meddelare. Stadgandet härom går dock
inte längre än huvudregeln om rätt att
utan ansvarspåföljd lämna meddelanden.
Det måste således även för rätten
till anonymitet vara fråga om ett
meddelande direkt till författare, utgivare
eller redaktion.

Vid den nya tryckfrihetsförordningens
tillkomst blev det alltså med avsikt
bestämt, att den särskilda ställning,
som det här är fråga om, skulle
tillkomma tidningar med deras ansvariga
utgivare, men icke nyhetsbyråer
och andra mellanhänder mellan meddelare
och pressen. Interpellanten hävdar
nu, att detta medför en betänklig

Onsdagen den 26 november 1952.

Nr 29.

Svar på interpellation ang. säkerställande av anonyniitetsrätten för medarbetare

och uppgiftslämnare vid större press- och nyhetsbyråer.

olikhet i fråga om den rättsliga bedömningen
av meddelanden som lämnas
till en nyhetsbyrå och sådana som
lämnas direkt till en tidning. Nyhetsbyråns
och tidningens medarbetare,
vilka i praktiken utför samma slags
arbete under sin nyhetsanskaffning,
får utföra sitt arbete på olika villkor.
Om man ser till lagens formella regler,
är ju denna anmärkning riktig. Men
det är möjligt, att den praktiska betydelsen
härav inte är så stor, som det
vid första påseendet kan förefalla.

Diskussionen om denna fråga har
huvudsakligen rört sig om ett enda
fall. Det gäller som bekant en åklagare,
som har lämnat ett meddelande
till TT rörande en brottsutredning.
Naturligtvis kan det inte komma i fråga
att här närmare diskutera, hur man
bör bedöma detta särskilda fall, vilket
är föremål för justitiekanslerns
prövning. I pressdiskussionen har det
emellertid gjorts gällande, att myndigheter
och tjänstemän på grund av anonymitetsrättens
utformning skulle kunna
visa en benägenhet att inte lämna
upplysningar till TT utan i stället lämna
dem enbart till tidningsredaktioner.
Härigenom skulle TT:s verksamhet kunna
lida skada.

Det förefaller dock mindre troligt
att några myndigheter eller tjänstemän
skulle inta eu sådan hållning. Anonymitetsrätten
har ju tillkommit för
att upplysningar om missförhållanden
och kritik av samhällsorganen skall
framkomma offentligt. Man har sålunda
velat undanröja den hämsko på det
fria ordet som ligger däri, att sagesmannen
kan ådraga sig överordnades
eller andra klandrade personers missbelåtenhet.
Här är det emellertid inte
fråga om uppgifter av denna art utan
det gäller upplysningar som myndigheter
och tjänstemän lämnar som ett
normalt led i sin tjänsteutövning. Dylika
meddelanden skall naturligtvis lämnas
öppet och opartiskt till alla nyhets -

organ som begär upplysningar. Att
åsidosätta TT eller andra nyhetsbyråer
framstår som mycket olämpligt. Man
bör göra klart för sig att dessa fullgör
en synnerlig viktig funktion i samhället.
Det är ju också i första hand
till TT som myndigheter sedan gammalt
har brukat lämna upplysningar
och meddelanden om tjänsteåtgärder
för att dessa skall nå hela pressen på
ett snabbt och opartiskt sätt. Enligt
min mening är det en självklar sak att
myndigheter och tjänstemän bör underlätta
TT:s — liksom tidningarnas —
arbete genom att svara på förfrågningar
och sålunda bidraga till att det
offentliga nyhetsmaterialet rörande
myndigheternas verksamhet får ett riktigt
innehåll.

En annan sak är att också tjänstemannen,
liksom varje annan medborgare,
har anspråk på anonym yttrandefrihet.
Och därvidlag måste det beaktas,
att just från tjänstemännens sida
kan framkomma material till en kritik
av myndigheter och institutioner som
det är ett betydelsefullt samhällsintresse
att möjliggöra. Å andra sidan är
det uppenbart att tjänstemännen i vissa
fall får kännedom om förhållanden,
som måste hållas hemliga, t. ex. av
hänsyn till rikets säkerhet eller av
andra tungt vägande skäl. Den intressekonflikt,
som alltså föreligger, har
i den nya tryckfrihetsförodningen lösts
på det sättet, att tjänstemännen i princip
har yttrandefrihet, men att denna
frihet är underkastad vissa i lag angivna
begränsningar. Det är med andra
ord reglerna om sekretess och tystnadsplikt,
som blir utslagsgivande för
lösningen av detta problem. Öl. a. av
denna anledning är det mycket betydelsefullt,
att dessa regler är riktigt
och lämpligt avvägda. Vad beträffar
åklagare och polismyndigheter, som
den offentliga diskussionen närmast
har avsett, är denna fråga just under

Nr 29.

Onsdagen den 26 november 1952.

Svar pa interpellation ang. säkerställande av anonymitetsrätten för medarbetare

och uppgiftslämnare vid större press- och nyhetsbyråer.

utredning, och jag skall därför icke
närmare ingå härpå.

Vare sig det gäller meddelanden från
tjänstemän eller från allmänheten kan
man emellertid fråga sig, vad skälet
är till att det i tryckfrihetsförordningen
har gjorts denna skillnad mellan
meddelanden som lämnas direkt till
en tidningsredaktion och sådana som
lämnas till pressen genom en nyhetsbyrå.
Vid tillkomsten av den nya tryckfrihetsförordningen
synes man ha ansett,
att det inte förelåg något större
behov av ett anonymitetsskydd, då
meddelanden lämnas till TT eller andra
nyhetsbyråer. Dessa är, som interpellanten
själv säger, tillkomna för att
utöva en objektiv nyhetsförmedling. De
vidarebefordra sålunda upplysningar
öppet och opartiskt och deras material
är i allmänhet inte anonymt. Tvärtom
brukar i TT-meddelanden sagesmannen
regelmässigt angivas, ty däri
ligger en borgen för vederhäftighet och
möjlighet till kontroll. Även i det fall,
som har gett anledning till den aktuella
diskussionen, har meddelaren öppet
framträtt med angivande av namn
och befattning; han har alltså inte önskat
vara anonym.

Ett annat skäl till att tryckfrihetsförordningen
inte har likställt nyhetsbyråerna
med tidningsredaktioner torde
ligga däri att en nyhetsbyrå icke har
någon motsvarighet till en tidnings ansvarige
utgivare. Verksamheten på en
nyhetsbyrå med dess kontinuerligt utlämnade
arbetsresultat lär ofta vara så
anordnad, att det är svårt eller rent
av omöjligt för en enda person att utöva
den kontroll som är en förutsättning
för att man skall kunna ålägga
honom ansvar för hela det utsända materialet.
Enligt vad jag har inhämtat,
anser TT:s ledning, att ett sådant ansvar
knappast kan ifrågakomma. Det
synes icke heller vara möjligt att undgå
denna svårighet genom att betrakta TT
endast som ett tekniskt mellanled mel -

lan meddelaren och tidningsutgivarna.
TT-materialet lämnas nämligen inte
bara till vissa tidningsredaktioner utan
går också ut genom internationella
nyhetsorgan och genom radio.

Vidare får man ha i minnet, att en
lagbestämmelse i ämnet måste få en
generell innebörd. Härvid uppkommer
svårigheten att bestämma, vilka nvhetsorgan
eller andra mellanhänder som
skall omfattas av ett sådant stadgande.
Interpellanten framhåller själv att det
skulle vara en otillfredsställande lösning,
om detta skedde på det sättet att
vissa nyhetsbyråer auktoriserades. Det
är alltså tydligt att det här föreligger
flera tekniska och praktiska problem
som inte kan lösas i en handvändning
utan kräver en noggrannare bearbetning.

En eventuell ändring i tryckfrihetsförordningen,
vilken är grundlag, kan
inte slutligt genomföras förrän nästa
val till andra kammaren hållits, eller
med andra ord år 1957, varför ett definitivt
ställningstagande lämpligen synes
kunna något anstå. Jag vill dock
redan nu deklarera, att jag anser frågan
vara av stor vikt och därför, om
det skulle visa sig att gällande regler
försvårar den verksamhet som bedrives
av TT och andra nyhetsbyråer, är
beredd att överväga lämpliga åtgärder.

Härefter anförde:

Herr BRACONIER: Herr talman! Jag
ber att till herr statsrådet och chefen
för justitiedepartementet få framföra
mitt tack för svaret på interpellationen,
och jag vill tacka honom för den positiva
hållning han där intagit till tryckfriheten.

Det skulle varit frestande, om tiden
hade räckt till, att citera något ur det
anförande, som vår nuvarande utrikesminister
höll i första kammaren för
tio år sedan, när han underströk att
frågan om en fri nyhetsförmedling inte
uteslutande är någon angelägenhet för

Onsdagen den 26 november 1952.

Nr 29.

Svar på interpellation ang. säkerställande av anonymitetsrätten för medarbetare

och uppgiftslämnare vid större press- och nyhetsbyråer.

den svenska pressen utan för medborgarna
över huvud. Ibland har man det
intrycket att det finns ämbetsmän, som
har den föreställningen, att detta bara
är en angelägenhet för redaktionerna.
Det är — som nuvarande utrikesministern
då framhöll -—- av väsentlig vikt
i ett lands folkstyrelse att man har en
fri kritik, men också att denna kritik
bygger på alla tillgängliga fakta och
kunskaper. Det har påtalats i olika
sammanhang, att när det gällt vissa
handlingar av sådan natur, att tryckfrihetsförordningen
inte medger någon
hemligstämpling, har man kringgått
tryckfrihetsförordningens centrala bestämmelser
genom användande av minnesanteckningar
av ena eller andra
slaget.

Av det svar som justitieministern här
lämnat på min interpellation framgår,
att han helt ansluter sig till en grundläggande
princip i tryckfrihetsförordningen,
nämligen att det är en skyldighet
för ämbetsmännen att lämna upplysningar,
när så påfordras. Det måste
ju te sig ganska egendomligt då att TT
— och detta gäller nyhetsbyråer över
huvud taget — inte har samma möjligheter
som den övriga pressen att erhålla
uppgifter, av det skälet att meddelare
till TT inte har anonymitetsskydd.
Jag medger gärna att de distinktioner,
som justitieministern gjorde i
fråga om kontrollmöjligheterna på en
tidningsredaktion och möjligheterna
för en enskild ledamot av TT att utöva
sådan kontroll, i viss mån kan
vara riktiga. Men å andra sidan är
det uppenbart att även ansvarige utgivaren
på en stor tidning har mycket
svårt att kontrollera allt det material
som går ut.

Man måste säga att det i princip
måste vara riktigt, att TT och liknande
nyhetsbyråer har samma möjligheter
att erhålla upplysningar som pressen
åtnjuter. Det händer ofta att TT
inte får fullständiga meddelanden men

uppslag om något viktigt, något som
har nyhetsvärde, från en myndighet
och att uppgiftslämnaren vill vara anonym.
Hur är det då med skyddet för
den som gav uppslaget? Hans namn
vill TT självfallet skydda. Han har kanske
gått något på sidan om den i administrativ
väg ålagda tystnadsplikten.
Han kan måhända ha gått på sidan om
den tystnadsplikt, som ålagts honom.
Han har med andra ord varit mera lojal
mot samhällets intressen än mot sin
chef, och han har alltså brutit mot
vad han på administrativ väg ålagts
att hålla tyst med. Kan denne person,
som gav TT uppslaget, efterforskas,
kan TT utsättas för en polisundersökning
för att man skall få veta vem
denne uppslagsgivare är, eller ställs
det till med räfst och rättarting, då en
ämbetsman beröres av fallet, för att
få fast den förmente lösmynte. Är det
med andra ord inte så, att TT har skäl
för den oro, som här sägs föreligga för
TT:s meddelare?

Det har berättats för mig ett fall,
som gällde en annan nyhetsbyrå, där en
ämbetsman försökt att telefonledes få
reda på vem som meddelat en sak, som
denna nyhetsbyrå publicerat. Det synes
mig att justitieministern -— även
om jag helt delar hans allmänna synpunkter
på vikten av att hålla fast vid
tryckfriheten — måhända förbiser, att
den sämre ställning som nyhetsbyråerna
här har kan vara menlig för erhållandet
av nyheter som är viktiga.
Det föreligger en ganska stor skillnad
mellan hur man ser på dessa ting från
justitieministerns sida och den uppfattning,
som t. ex. Juristförbundet
gav uttryck åt, då förbundet framhöll
nödvändigheten av att man mycket
snart fick åtgärder till stånd ägnade
att jämställa TT och liknande nyhetsbyråer
med pressen i övrigt. Det kan
mycket viil tänkas, att många ämbetsmän
drar sig för att lämna meddelanden
under sådana förhållanden.

Nr 29.

Onsdagen den 26 november 1952.

Svar på interpellation ang. säkerställande av anonymitetsrätten för medarbetare

och uppgiftslämnare vid större press- och nyhetsbyråer.

Man kan beträffande TT säga, att den
fyller de uppgifter en lokalredaktion
har. Om man jämför dess ställning med
många andras, särskilt då utländska
nyhetsbyråers, är det ingen tvekan om
att den i fråga om vederhäftighet och
effektivitet fyller ganska höga anspråk.
Meddelarna till tidningarna är skyddade
— TT är det icke. Är det rimligt
att pressa lagtolkningen till sådana
orimligheter? Kan det i tryckfrihetens
egen anda vara någon mening med
att göra sådana distinktioner, som försämrar
nyhetsbyråernas möjligheter
att ge allmänheten informationer.

Det stod i 1948 års tryckfrihetsproposition
— justitieministern citerade
det nyss — att med redaktion får inte
jämställas särskilda företag för nyhetsförmedling
i och för sig. Den närmare
innebörden av detta uttryck har justitieministern
inte ansett sig böra förklara.
Vad betyder detta »i och för
sig»? Det kan väl inte vara så, att det
inte betyder någonting alls? När det
är en så viktig bestämmelse, kan ju
tolkningen bli av central betydelse.

Jag framhöll inledningsvis, att den
fråga det här gäller är det inte lätt
att få någon rätsida på. 1944 års sakkunnige
— och vi har väl en av dem
i denna kammare — har avstått från
att lösa frågan. Publicistklubben hade
den uppe men kom inte heller till något
nöjaktigt resultat. Justitieministern
skrev in uttrycket »i och för sig» i
1948 års tryckfrihetsproposition och
fann därefter liksom riksdagen allting
gott. Justitiekanslern svettas sedan ett
halvt år med att få bukt på en åklagares
i Stockholm tunghäfta, och justitieministern
bekänner i dag att han är
benägen att, om så behövs, få en lösning
till stånd år 1957.

Det är fem år dit. Vore det inte på
tiden att komplettera den befogade och
värdefulla meningen till alla rikets
trogna och förträffliga ämbets- och
tjänstemän, att underlätta TT:s och

liknande nyhetsbyråers arbete med att
ge uttrycket »i och för sig» den generösa
tolkningen, att TT och i fråga
om ägande och verksamhet likställda
nyhetsbyråer kunde jämställas med
lokalredaktioner och därmed dessa företags
meddelare tillerkännes det
skydd, de av ålder ansetts ha bland ämbets-
och tjänstemän och hos de svenska
tidningarna?

Herr EDBERG: Herr talman! Jag uppkallades
egentligen av ett yttrande i
början av justitieministerns anförande
där han angav, att enligt vad han inhämtat
hade denna fråga diskuterats
under kommittéarbetet med den nya
tryckfrihetsförordningen.

Eftersom jag händelsevis råkat vara
medlem av 1944 års tryckfrihetssakkunnige
kan jag bekräfta, att frågan
diskuterades, och jag skulle vilja tilllägga
att den diskuterades nog också
relativt ingående i kommittén. Jag vill
komplettera detta med att det fanns
onekligen inom utredningen ett ganska
starkt intresse för att söka en form
för att ge meddelare till TT samma formella
anonymitetsskydd, som meddelare
till tidningsredaktion är garanterad
i lagen.

När man inte gjorde detta var det,
såvitt jag kan erinra mig, två skäl som
var avgörande. Först och främst ställdes
man inför utomordentligt stora
svårigheter beträffande gränsdragningen.
Det kunde ju inte komma i fråga
att i lagtexten ge TT en ställning som
andra nyhetsbyråer inte hade, utan den
rätt som man gav TT måste utsträckas
i varje fall till andra respektabla
nyhetsbyråer, låt vara att dessa är
mindre och inte arbetar på samma
sätt för hela den svenska pressen som
TT gör. Men å andra sidan kunde man
inte gå hur långt som helst. Man kunde
riskera att det uppträdde kanske
camouflerade nyhetsbyråer, till vilka

Onsdagen den 26 november 1952.

Nr 29.

Svar på interpellation ang. säkerställande av anonymitetsrätten för medarbetare

och uppgiftslämnare vid större press- och nyhetsbyråer.

meddelanden skulle kunna lämnas under
anonymitetsskydd, om man inte
satte någon gräns. Över huvud taget
var det mycket svårt att fastställa själva
mellanledet, var man skulle sluta.

Det avgörande — när man nu inte
gav sig i kast med denna fråga — var
emellertid den bestämda känslan av
att man här stod inför ett rent formellt
problem men däremot knappast
något av större praktisk räckvidd. Man
stärktes i denna uppfattning när man
under konferenser med förre TT-chefen
erfor, att han för sin del ansåg,
att problemet saknade aktualitet. Man
tyckte med andra ord, att det fanns
ingen anledning att i lagtexten börja
skriva in vissa formella ting, som kunde
ordnas upp av det praktiska och
sunda förnuftet.

Jag måste medge, att jag själv länge
levde i den uppfattningen, att justitieministern
hade bedömt saken på samma
sätt, då han i den bekanta »fotnoten»
i tryckfrihetspropositionen talade
om att särskilda företag för nyhetsförmedling
icke i och för sig borde jämställas
med tidningsredaktion; men jag
skall inte gå in på de subtiliteter, som
förekommit i diskussionen om vad
justitieministern kunde ha åsyftat med
uttrycket »i och för sig.» Om 1944 års
tryckfrihetssakkunnige hade haft framför
sig ett aktuellt fall, sådant som det
som föranlett herr Braconiers interpellation,
är det tämligen sannolikt att
man trots de svårigheter, som man
visste att man skulle möta härvidlag,
ändå hade försökt ge sig i kast med
att försöka finna en lösning.

I)ct iir nämligen ganska uppenbart,
som också interpellanten har påpekat,
att konsekvenserna i praktiken skulle
bli högst egendomliga, om man skulle
bedöma TT på annat sätt iin tidningsredaktion
eller lokalredaktion. Detta
skulle innebära att en meddelare åtnjöt
anonymitetsskydd, om han lämnade
ett meddelande till en jämförelse -

vis obetydlig och liten lokalredaktion
för en tidning men icke åtnjöt detta
anonymitetsskydd, därest han lämnade
meddelandet till en nyhetsbyrå,
som äges av den svenska pressen och
vars material den svenska pressen i
hög grad bygger på. Meddelaren skulle
alltså icke äga detta skydd om han lämnade
ett meddelande till en nyhetsbyrå,
som i eminent grad skulle kunna
sägas vara, om icke i och för sig så
dock i praktiken en lokalredaktion för
gott och väl 300 svenska tidningar.

Nu har justitieministern i interpellationssvaret
hänvisat till vad som är
knuten i det hela, tryckfrihetsförordningens
ansvarighetsregel. TT har
ingen ansvarig utgivare —- det är där
som den avgörande svårigheten ligger.
Å andra sidan är det ändå så, att
en ansvarig utgivare är lika mycket
juridiskt ansvarig för vad han får från
TT som för vad han får från sin egen
lokalredaktion. Vi har haft några aktuella
fall på sistone, där ett par personer
som känt sig förorättade börjat
försöka rulla upp hela den svenska
pressen med anledning av en del meddelanden,
som vidarebefordrats genom
TT. När det nu diskuterade fallet aktualiserades
— fallet var naturligtvis
inte renodlat, bl. a. därför att den meddelare
som hade åberopat anonymitetsskyddet
hade framträtt under namn -—
uppstod det självfallet en ganska stark
oro på många håll inom pressen för
att en del av pressens nyhetskällor
skulle kunna om inte stängas, så dock
trängas samman. Såvitt jag förstår har
man nog inom TT haft eu känsla av -—
även om det i praktiken kan vara svårt
att bevisa — att det har varit något
svårare att få meddelanden från tjänstemän
på olika håll än tidigare. Det
vore kanske rätt förklarligt, om så
varit fallet, genom den oklarhet som
justitiekanslerns aktualiserande av ett
bestämt fall har kommit att skapa.
Om den oklarheten skulle ha bestått.

Nr 29.

Onsdagen den 26 november 1952.

Svar på interpellation ang. säkerställande av anonymitetsrätten för medarbetare

och uppgiftslämnare vid större press- och nyhetsbyråer.

hade det nog varit angeläget att justitieministern
prövat en möjlighet att
formellt komma till rätta med denna
sak.

Helst ser man emellertid att det inte
skall behövas, och jag vill uttrycka
min stora tillfredsställelse med den positiva
andan i justitieministerns svar.
Justitieministern säger, att ett åsidosättande
av TT eller andra nyhetsbyråer
skulle framstå som olämpligt, att man
bör göra klart för sig att de fullgör en
synnerligen viktig funktion i samhället
och att det bör beaktas, att det från
tjänstemännens sida kan framkomma
material till kritisk belysning av olika
ting. Jag vill fatta detta såsom en anvisning
till myndigheterna att icke efterforska
meddelare till TT i sådana
fall, där de icke skulle efterforskas
därest meddelandena hade lämnats till
en tidningsredaktion. Om denna tolkning
är riktig, hoppas jag att man skall
komma bort från det något oklara tillstånd
som har rått. Skulle det visa sig
att justitieministerns anvisning — om
jag nu tolkat honom rätt — inte skulle
leda till det önskade resultatet, vill
jag för min del inregistrera som ett
löfte vad justitieministern sade i slutet
av sitt interpellationssvar, att frågan
är av stor vikt och att han därför
är beredd att överväga lämpliga åtgärder,
om det skulle visa sig att gällande
regler försvårar den verksamhet som
bedrives av TT.

Chefen för justitiedepartementet,
herr statsrådet ZETTERBERG: Herr talman
! Det är en besynnerlig lagtolkning
som kommit fram både här i debatten
och tidigare i pressdiskussioner
om betydelsen av de där mystiska orden
»i och för sig». När man skall tolka
vad lag stadgar, skall man ju i alla fall
gå till lagen. I den har man givit vissa
organ, tidningsredaktionerna, en privilegierad
ställning, och de är nämnda

i lagen. Så visas det, att man under förarbetena,
med början i kommittén, har
diskuterat möjligheten av att utsträcka
detta till nyhetsbyråerna men att man
har avvisat detta förslag och låtit lagtexten
stanna vid redaktionerna. Det
kan ju sedan inte vara möjligt att tänja
ut den sålunda medvetet givna lagen
därför att man, kanske på goda skäl,
tycker att det kunde vara lämpligt. Man
måste ju tolka lagen efter vad den tydligt
utsäger och efter vad dess förarbeten
klart ger vid handen. Vad förarbetena
angår är det som den senaste ärade
talaren framhöll så, att man inte
bara kan stödja sig på ett uttalande
i propositionen, utan också därpå att
ett förslag om skydd för nyhetsbyråerna
behandlades ingående av kommittén
men avvisades av denna.

Vad sedan själva uttrycket »i och
för sig» angår, skall jag gärna försöka
lyfta på den hemlighetsfulla slöjan.
Det är inte alls så märkvärdigt. Det
är ju så att jurister — och mina medhjälpare
i departementet och jag hör ju
till detta skrå — har en benägenhet att
vara litet pedantiskt tydliga och gardera
sig för alla möjliga missuppfattningar.
Det kanske ibland kan bli litet
för mycket av det goda. Nu står det i
propositionen, att ett särskilt företag
för nyhetsförmedling icke i och för sig
borde jämställas med tidningsredaktion.
Detta torde bara betyda, att en nyhetsbyrå
inte i denna egenskap av nyhetsbyrå
i och för sig kan jämställas med
redaktion. Man tänkte sig den möjligheten,
som visst inte är alldeles opraktiskt,
att somliga nyhetsbyråer dessutom
kan ge ut en egen tidning. I den egenskapen
åtnjuter tidningsredaktionen
skydd, men i och för sig som tidningsbyrå
har den inte denna privilegierade
ställning, vilket ju enligt lagen är
ofrånkomligt. Konstigare var det inte.

Jag har i interpellationssvaret ganska
utförligt angivit de skäl som kan ha
legat bakom kommitténs, regeringens

Onsdagen den 26 november 1952.

Nr 29.

Svar på interpellation ang. säkerställande av anonymitetsrätten för medarbetare

och uppgiftslämnare vid större press- och nyhetsbyråer.

och riksdagens ståndpunkt i denna fråga,
och jag skall inte återigen gå närmare
in på detta. I anledning av vad
som nu har framkommit under diskussionen
vill jag bara understryka två
ting. Det ena är det att, såsom jag
nämnde, TT:s ledning, som jag har
kontaktat, ganska bestämt har avböjt
tanken på att en ansvarig utgivare
skulle kunna finnas på en nyhetsbyråredaktion.
Det är visserligen sant
— det förstår jag fast jag inte är
så sakkunnig som interpellanten —
att det på en vanlig tidning är väldigt
svårt för ansvarige utgivaren
att verkligen ta del av allt som förekommer,
men en tidning går ju dock
i allmänhet bara i press en gång per
dygn, och då finns det ju ändå några
timmars andrum. På en nyhetsbyrå
däremot går det varje minut för att
inte säga varje sekund löpande meddelanden,
som kommer in på en teleprinter
och går ut på en annan. Där är det
oändligt mycket svårare, och jag skulle
tro att det är av den anledningen som
TT-ledningen inte anser sig kunna ta
det ansvar som en tidningsredaktör tar.

Den andra tankegången som togs upp
gick ut på att en nyhetsbyrå i och för
sig borde jämställas med en lokalredaktion.
Man betraktar då TT endast som
ett tekniskt mellanled — man säger att
ett meddelande kommer till TT och vidarebefordras
från TT till tidningarna
•—- och man menar, att om tidningarna
har ansvaret kan man betrakta TT bara
som ett slags brevlåda. Den tankegången
skulle hålla streck om TT och andra
nyhetsbyråer bara skickade sina meddelanden
till tidningar, men just TT
har, som jag också nämnde i mitt interpellationssvar,
andra mottagare av
dessa meddelanden. TT skickar ju ut
meddelanden till radion, till en hel del
utländska nyhetsföretag och även till
enskilda. Problemet är alltså mera komplicerat.
Härmed vill jag inte ha sagt
att det skulle vara olösligt. Behövs det

får man försöka knäcka problemet —
och den uppfattningen tror jag att jag
har givit uttryck åt i mitt interpellationssvar
— men det är nog inte så enkelt
som man har föreställt sig, utan
det kräver en undersökning.

Jag framhöll också i svaret att man
har tid på sig. Nu kommer jag till det
som jag slutligen skulle vilja säga. Om
jag förstod interpellanten rätt hade han
egentligen en anmärkning mot mitt
svar. Han jämförde min inställning, som
han i princip tycktes gilla, med Juristförbundets,
och detta förbund hade sagt
att man borde vidta de åtgärder, som
kunde behövas, mycket snart, medan
jag hade talat om den avlägsna tidpunkten
1957. Jag vet inte hur Juristförbundet
tänker sig saken, men jag för min
del finner mig i alla händelser nödsakad
att följa grundlagens bud i fråga
om formerna för grundlagsändring.

I övrigt vill jag bara tillägga att jag
hoppas, att jag i mitt interpellationssvar
tillräckligt tydligt har givit uttryck
åt min positiva inställning till den
fråga det här gäller och åt mitt stora
intresse för att det inte skall finnas
några som helst opåkallade hinder för
en fri nyhetsförmedling till en fri press.

Herr BRACONIER (kort genmäle):
Herr talman! Jag skall be att än en
gång få tacka justitieministern. Alla
pressmän uppskattar den positiva hållning
justitieministern här har intagit.
Jag vill inte rida på ord. Det står i
grundlagarna att de skall tolkas efter
sin ordalydelse, och även det är mycket
omstritt, vad det innebär. Det har
skrivits långa artiklar i den frågan.
Jag har bara frågat om ett visst uttryck
inte betyder någonting alls och — tyvärr,
får jag säga — om justitieministern
intar den ståndpunkt som framgår
av interpellationssvaret kan man näppeligen
säga annat än att han rent formellt
har rätt. Men när sedan ansva -

Nr 29.

Onsdagen den 26 november 1952.

Svar på interpellation ang. säkerställande av anonymitetsrätten för medarbetare

och uppgiftslämnare vid större press- och nyhetsbyråer.

righetsproblemet kommer upp är väl
problemet om man inte här delvis rör
sig med fiktioner. Även den ansvarige
utgivaren av en stor tidning — och
det finns tidningar som ges ut i flera
upplagor, en upplaga kanske går i press
klockan halv tre på natten, en annan
klockan tolv o. s. v. — även han har
ofta bara ett mycket formellt ansvar.
Det finns ingen tidningsredaktör i världen
som kan ha krafter att se hela materialet.
Man kan i viss mån säga att i
själva verket även den mest ansvarige i
TT har i betydande utsträckning
samma möjligheter som chefsredaktören
för en större tidning har.

Det är uppenbart att jag inte anser
att justitieministern kan gå förbi tryckfrihetsförordningens
bestämmelser. Det
är bara så, att Juristförbundet kanske
hade hoppats att de åtgärder, som det
talas om i slutet av interpellationssvaret,
skulle komma snarast. Jag fick
inte alldeles klart för mig att justitieministern
verkligen här tänker sig
en ändring i syfte att göra nyhetsbyråerna
likaberättigade med pressen i
övrigt.

Herr von FRIESEN: Herr talman!
Den enda lilla kritik jag skulle vilja
rikta mot justitieministern gäller inte
innehållet i svaret och ej heller innehållet
i hans senare inlägg här i debatten,
utan fastmer det faktum att svaret
på en interpellation av detta stora
intresse inte har distribuerats till kammarens
ledamöter, såsom i alla fall har
skett med ett par andra interpellationssvar
i dag.

Då det här gäller en sak att bedöma
för oss som är varken jurister eller
journalister av facket, är det ju uppenbart,
att det är en hel del frågor av teknisk
natur som det hade varit önskvärt
att få titta på i stället för att bara höra
den muntliga framställningen.

För övrigt vill jag säga att jag tror

att vi har anledning att vara interpellanten
tacksamma för att han har väckt
frågan här i kammaren, och i många
väsentliga stycken kan jag dela hans
uppfattning.

Vad beträffar förberedelserna till den
här lagstiftningen är det naturligtvis
riktigt, att tryckfrihetsförordningen,
som ju beslöts av riksdagen första gången
år 1948, inte innehåller någonting
som berör just denna sak om nyhetsbyråerna.
Och så vitt jag själv, som
deltog i behandlingen inom utskottet,
kan erinra mig, var frågan knappast
aktuell. Vi talade mycket om anonymitetsskyddet,
men vi hade knappast tänkt
oss, att en fråga av denna beskaffenhet
skulle komma upp. Och jag förmodar
att detsamma också gäller 1944 års
tryckfrihetssakkunniga. Det är måhända
riktigt som justitieministern säger,
om jag uppfattade honom rätt, att man
egentligen inte återfinner så mycket
i deras betänkande som gäller dessa
ting.

Men det är ju ett alldeles speciellt fall
som här givit anledning både till den
diskussion som har förts i pressen och
till framställandet av denna interpellation.
Jag vill då fästa justitieministerns
uppmärksamhet på att en annan framstående
ledamot av 1944 års tryckfrihetsutredning,
nämligen chefredaktören
för Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning,
doktor Knut Petersson, som ju
också tidigare har varit ledamot av riksdagen,
i några artiklar i Handelstidningen
helt nyligen har berört den här
frågan och framhållit den stora vikten
av att man uppmärksammar densamma
och av att det skulle bli möjlighet till
en ändring.

Då jag för några dagar sedan hade
ett yttrande här i kammaren, som berörde
olika grundlagsfrågor, tillät jag
mig att säga, att såvitt det föreföll
mig, var den nuvarande tryckfrihetsförordningen
bra och föreföll fungera
bra i praktiken. Det är ett om -

Onsdagen den 26 november 1952.

Nr 29.

Svar på interpellation ang. säkerställande av anonymitetsrätten för medarbetare

och uppgiftslämnare vid större press- och nyhetsbyråer.

döme som jag står för fortfarande.
Emellertid skulle man kunna säga,
att ingenting är så bra, att det inte
skulle kunna bli bättre. Det är därför
all anledning att man ytterligare
från riksdagens sida får inregistrera
detta, som justitieministern nu har sagt
två gånger, dels — kanske litet svagare
-— i slutet på interpellationssvaret,
om jag fattade honom rätt, dels mycket
energiskt i den replik som han nyss
hade, att han kommer att följa frågan
med den största uppmärksamhet och att
han kommer att vara villig att medverka
till en ändring, om så kommer att
anses påkallat.

Chefen för justitiedepartementet,
herr statsrådet ZETTERBERG: Jag skulle
bara, herr talman, i anledning av
det senaste anförandet vilja tillägga,
att som jag framhöll redan i interpellationssvaret
och som förutvarande ledamoten
av tryckfrihetskommittén herr
Edberg också underströk, så hade kommittén
t. o. m. ganska ingående behandlat
denna fråga och kommit till den
slutsats, som anges i dess betänkande,
att man inte skulle ta med det mellanled,
det här gäller, bland de privilegierade.
Jar har också tagit del av doktor
Peterssons uttalanden i denna sak,
och jag skulle vilja fråga, om hans
landsman har reda på hur doktor Petersson
ser på den här saken. Tv jag
kan verkligen inte begripa det. Herr
Petersson har ju varit med i en kommitté,
som har behandlat frågan och
avvisat möjligheten att ta med nyhetsbyråerna.
Hur kan han då måntro förklara,
att han ändå säger att de borde
vara med?

Herr von FRIESEN: Herr talman! Det
är inte min vana att tala å andra personers
vägnar. Jag kan därför inte alls
svara för hur denne framstående ledamot
av tryckfrihetsutredningcn ser på

saken eller vilken hans tankegång är
annat än i den mån det är redovisat i
de artiklar, som justitieministern också
har läst. Vad jag kan svara för och vilket
jag har kollationerat även hos konstitutionsutskottets
sekreterare, som är
densamme i dag som 1948, är, att vi
inom konstitutionsutskottet knappast
ansåg oss ha någon anledning att ägna
denna fråga någon ingående debatt.
Det är möjligt att den berörts mycket
flyktigt — sådant där kan man inte
erinra sig så här långt efteråt — men
vad som är alldeles säkert är, att vi,
som arbetade på grundval av både den
kungl. propositionen och 1944 års
tryckfrihetsutrednings betänkande, ansåg
oss sakna anledning att närmare gå
in på den här diskuterade frågan.

Herr EDBERG: Herr talman! Bara ett
ord om den sista tvistefrågan. Visserligen
kan det vara svårt att i minnet
återkalla en diskussion för åtskilliga
år sedan i en kommitté, men själva saken
är dock mycket enkel. När kommittén
backade inför de svårigheter,
som uppreste sig då det gällde att göra
en gränsdragning, vilken ändå någonstans
måste göras i fråga om mellanledet
i tidningarnas nyhetsförmedling
•— den må vara av teknisk natur eller
vad som helst — så skedde det helt enkelt
därför att man inte trodde att saken
hade någon praktisk betydelse. Man
kunde inte förutse, att man skulle komma
att ställas inför ett problem av det
slag, som vi ställs inför i år. Hade man
sett den eventualiteten i ögonen, hade
man säkerligen, som jag sade i mitt första
anförande, trots allt även försökt att
lösa de tekniska svårigheterna härvidlag.
Men jag vill understryka, att jag
finner det allra lyckligast, om man slipper
gå in på en sådan gränsdragning
på grund av de vanskligheter det erbjuder
och kan överlåta det hela åt
det sunda förnuftet, vilket 1944 års

Nr 29.

Onsdagen den 26 november 1952.

tryckfrihetssakkunniga trodde man
skulle kunna göra.

Jag håller med justitieministern om
vad han sade i ett tidigare anförande,
att om man ser lagtekniskt på saken,
finner man naturligtvis klar täckning
för den som vill göra gällande, att meddelare
till Tidningarnas telegrambyrå
icke åtnjuter det anonymitetsskydd,
som meddelare till tidningsredaktioner
har. Men lika odiskutabelt är det väl,
att om man rider hårt på denna formella
tolkning, så avlägsnar man sig
från den anda, som bär upp tryckfrihetsförordningen,
den allmänna anda,
på vilken denna vilar i vad gäller att
skapa ett skydd för anonymiteten.

Jag vill i detta sammanhang bara
säga en sak som något anknyter till vad
justitieministern yttrade, att en nyhetsbyrå,
av t. ex. TT:s karaktär, icke är
att betrakta som en tidningsredaktion i
och för sig och alltså icke heller som
lokalredaktion. Som motiv härför anförde
justitieministern såväl i interpellationssvaret
som i ett senare inlägg,
att TT lämnar meddelanden inte bara
till tidningarna utan även till andra nyhetsbyråer
och till Radiotjänst. Men
ponera nu, att det för ett visst partis
press upprättas en speciell nyhetsbyrå
här i Stockholm, som icke lämnar meddelanden
till andra nyhetsbyråer, icke
lämnar meddelanden till radion. Skulle
den då vara att betrakta såsom en
lokalredaktion i Stockholm för 30 eller
kanske 40 tidningar? Jag är mycket
tveksam om justitieministern skulle
godta en sådan tolkning. Å andra sidan
är det ju uppenbart att en lokalredaktion
kan furnera inte bara en utan
två eller tre tidningar med material,
och då kanske man kommer upp till
30 å 40. Även här blir ju gränsdragningen
oerhört svår att göra. Man har såvitt
jag förstår ingenting annat att falla
tillbaka på än ett förnuftigt bedömande
av saken, och det var det jag tyckte
justitieministern i så glädjande hög
grad gjorde i sitt interpellationssvar.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4.

Svar på interpellation ang. framläggande
för riksdagen av förslag till omorganisation
av fångvårdsväsendet.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för justitiedepartementet,
herr statsrådet ZETTERBERG, som yttrade:
Herr talman! Med kammarens tillstånd
har herr Braconier frågat mig,
om jag har för avsikt att till nästa års
riksdag framlägga förslag till omorganisation
av fångvårdsväsendet enligt de
i 1951 års fångvårdsutrednings betänkande
anförda riktlinjerna.

Fångvårdsutredningen, som har haft
till uppgift att successivt avge förslag
till vissa förbättringar inom fångvården,
har den 15 juli 1952 avgivit sitt slutbetänkande
angående en räjongplan för
fångvården (SOU 1952:21). Utredningens
förslag innebär i korthet, att fångvårdsanstalterna
skall administrativt
fördelas i grupper, s. k. räjonger, under
ledning av var sin räjongehef som
tillika skall vara chef för räjongens
centralanstalt. Vissa ärenden, som för
närvarande handlägges centralt av fångvårdsstyrelsen,
skall enligt förslaget decentraliseras
till räjongehefen. Vidare
föreslår utredningen en utbyggnad av
arbetsdriften inom fångvården. I samband
härmed föreslås en genomgripande
förändring beträffande anstalternas
personalorganisation.

Efter vederbörlig remissbehandling
beredes ärendet för närvarande inom
justitiedepartementet. Slutlig ståndpunkt
till hithörande spörsmål torde
komma att fattas i samband med regleringen
av utgifterna för nästa budgetår.
Utan att föregripa detta regeringens blivande
ställningstagande kan jag därför
inte nu ge något bestämt svar på interpellantens
fråga. Jag vill dock uttala
min förhoppning att frågan skall
vinna en lösning i positiv riktning.

Härpå anförde

Herr BRACONIER: Herr talman! Jag

Onsdagen den 26 november 1952. Nr 29.

Svar på interpellation ang. de högre fångvårdstjänstemännens lönegradsplacering.

vill till statsrådet och chefen för justitiedepartementet
framföra mitt tack för
svaret. Att jag kom med denna interpellation
berodde ju på att jag har en
annan interpellation i själva lönefrågan,
där ju för mig i detta fallet den
centrala betydelsen låg.

Jag vill gärna erkänna att det kan
vara mycket vanskligt att bedöma denna
räjongplan. I betänkandet uttryckte
man den förhoppningen, att den skulle
genomföras efter hand från och med
ingången av budgetåret 1953/54. Jag
uppfattar justitieministerns svar så,
att han i varje fall i viss utsträckning
ställer sig positiv till denna räjongplan.
Jag vet att det finns delade meningar
bland de experter det här gäller. Man
anser att det visserligen är fördelaktigt
med en decentralisering, men man säger
att verkan inte blir så gynnsam och
att de besparingar, som man räknar
med i detta betänkande, delvis inte
kommer att ske.

Jag ber att ännu en gång få tacka för
svaret.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 5.

Svar på interpellation ang. de högre

fångvårdstjänstemännens lönegradsplacering.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet LINGMAN, som yttrade: Herr
talman! Med denna kammares den 15
november lämnade tillstånd har herr
Braconier frågat mig, om jag — därest
justitieministern som svar på en annan
av herr Braconier framställd interpellation
förklarar sig inte ha för avsikt
att till nästa års riksdag framlägga förslag
till omorganisation av fångvårdsväsendet
— ämnar förelägga innevarande
års riksdag förslag i fråga om de
högre fångvårdstjänstemännens lönegradsplacering.

Härtill får jag svara, att något för -

slag i angivna hänseende till 1952 års
riksdag inte är att vänta från min sida.
Redan av tekniska skäl är det omöjligt
att få fram en proposition i ämnet i
sådan tid att den kan behandlas av
årets riksdag, om dess höstsession skall
avslutas vid avsedd tidpunkt.

Till de personalgrupper, som ännu
inte har varit föremål för förhandlingar
inför 1949 års tjänsteförteckningskommitté,
hör de högre fångvårdstjänstemännen.
Orsakerna härtill är, såsom
också i interpellationen har angetts,
två: dels har det inte varit möjligt för
kommittén att hinna med alla grupper
i sådan tid att förslag har kunnat framläggas
för årets riksdag, dels har organisationsfrågan
varit svävande, och det
har både för kommittén och personalorganisationerna
fallit sig svårt att under
sådana förhållanden ingå på prövning
av löneställningen för ifrågavarande
tjänstemän. Skulle organisationsfrågan
inte ha lösts i så god tid att en
ny organisation av fångvårdsväsendet
kan läggas till grund för tjänsteförteckningskommitténs
förhandlingar i vinter
och i vår, återstår emellertid för kommittén
att på grundval av den nuvarande
organisationen undersöka möjligheterna
att göra de justeringar, som kan
befinnas motiverade, i den provisoriska
löneförbättring, som redan nu utgår till
de högre fångvårdstjänstemännen. I
motsats till vad i interpellationen uppges
har nämligen dessa tjänstemän erhållit
en förbättrad löneställning i anledning
av de krav, som straffverkställighetsreformen
ställer på dem. Från
och med den 1 januari 1951 utgår sålunda
till styresmän och assistenter en
provisorisk löneförbättring, som ungefär
motsvarar löneskillnaden mellan två
närliggande löncklasser inom vederbörande
tjänstemans lönegrad. Detta överensstämmer
i princip med den löneförbättring,
som med samma motivering
tidigare har genomförts för de lägre
tjänstemännen inom fångvården.

Härefter anförde:

3 — Andra kammarens protokoll 1052. AV 2.9.

Nr 29.

Onsdagen den 26 november 1952.

Svar på fråga ang. beredande av arbete åt befattningshavare vid handels- och

industrikommissionen, vilka haft relativt lång statstjänst.

Herr BRACONIER: Herr talman! Jag
ber att till statsrådet och chefen för
civildepartementet få framföra mitt
tack. Som framgick av civilministerns
svar är ju löneförhandlingarna när det
gäller denna personal i hög grad beroende
av att organisationsfrågan löses.
Ur den synpunkten är det naturligtvis
ytterst angeläget att en lösning av räjongplanen
kommer till stånd. Ur en
annan synpunkt är det viktigt att denna
räjongplan får en lösning, som tillgodoser
kravet på en rationalisering.
Man kan också säga, att det ur besparingssynpunkt
är angeläget att man
gör en noggrann undersökning innan
man sätter utredningens förslag i
verket.

Det är alldeles riktigt som civilministern
säger, att det har givits vissa lönetillägg.
Jag vill emellertid erinra om att
det inte utgår rörligt tillägg på dessa
lönetillägg, och det är inte fråga om
någon lönegradsplacering. Enligt min
uppfattning har den personal, som det
här är fråga om och som berörs i interpellationer
fått en ansvarsfullare ställning
än någonsin tidigare. Att lösa den
svenska fångvårdens problem är en vital
angelägenhet. Det är utomordentligt
betydelsefulla frågor som rullas upp.
Enligt min uppfattning vore det till
skada för fångvårdsväsendet om denna
personal inte fick en lönegradsplacering
som motsvarar det stora — och
enligt vad jag anser även ökade — ansvar
som de har fått.

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet LINGMAN: Herr talman! Bara
ett litet tillägg! Herr Braconier påpekade
att det icke utgår rörligt tillägg på
dessa lönetillägg. Det har det gjort i
viss omfattning och gör det fortfarande.
Tilläggen fastställdes i slutet av 1950
och uppgick då för lönegraderna 19
och 20 till 540 kronor och för lönegraderna
22—31 till 660 kronor. På grund
av ändringen i det rörliga tillägget från

den 1 januari 1951 höjdes dessa tillägg
till 630 respektive 780 kronor. De har
sålunda uppräknats — dock inte helt —
i förhållande till de belopp som fastställdes
från början.

Herr BRACONIER: Herr talman! Det
är riktigt som civilministern säger, att
det i någon mån har skett en uppräkning,
men så vitt jag vet har kamrerarna
inte alls fått någon del av denna
löneförbättring och inte heller assistenter
i lägre lönegrad än 19.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 6.

Svar på fråga ang. beredande av arbete
åt befattningshavare vid handels- och
industrikommissionen, vilka haft relativt
lång statstjänst.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet ERICSSON erhöll på begäran
ordet för att besvara herr Nihlfors’ fråga
angående beredande av arbete åt befattningshavare
vid handels- och industrikommissionen,
vilka haft relativt
lång statstjänst.

Svaret hade före sammanträdet i
stencilerad form tillställts kammarens
ledamöter, och herr statsrådet Ericsson
lämnade nu endast en kort sammanfattning
av huvudpunkterna i svaret.

Det inom kammaren utdelade svaret
var av följande lydelse:

Herr talman! Med kammarens tillstånd
har herr Nihlfors till mig riktat
följande fråga: »Är herr statsrådet
i tillfälle att lämna upplysning
om vilka åtgärder som från statsmyndigheternas
sida vidtagits eller
planeras för att bereda arbete åt vid
handels- och industrikommissionen fri -

Onsdagen den 26 november 1952.

Nr 29.

Svar på fråga ang. beredande av arbete åt befattningshavare vid handels- och

industrikommissionen, vilka haft relativt lång statstjänst.

ställd arbetskraft, som haft relativt lång
statstjänst?»

Som svar på den framställda frågan
får jag anföra följande.

För att belysa storleksordningen av
den sak det här är fråga om vill jag till
en början nämna att under tiden maj—•
november 1952 har vid handels- och industrikommissionen
uppsagts sammanlagt
180 personer, nämligen 98 manliga
och 82 kvinnliga befattningshavare.
Uppsägningarna sammanhänger med
att arbetsuppgifterna inom kommissionen
minskats i samband med att åtskilliga
regleringar kunnat avskaffas
och med att arbetet fortlöpande rationaliserats.
Av dem som uppsagts har
18 personer återgått till tidigare innehavd
statstjänst eller uppbär tjänstepension
och 66 personer har kunnat beredas
ny anställning.

Stora ansträngningar för att skaffa
nya anställningar åt den personal det
här är fråga om har gjorts såväl av
handels- och industrikommissionen som
av arbetsnämnden i Stockholm.

Kommissionen har sålunda avdelat
en tjänsteman som skall ägna speciell
uppmärksamhet åt problemet att placera
uppsagd personal samt hjälpa sådan
personal till rätta och lämna råd
vid sökande av ny tjänst. I den mån
en tjänst blivit ledig hos någon statlig
myndighet, har kommissionen fäst myndighetens
uppmärksamhet på och på
allt sätt sökt intressera den för personal
som kommissionen uppsagt. Dessutom
har kommissionen varskott olika
organisationer inom näringslivet om att
det hos kommissionen finnes ledigställd
arbetskraft. I åtskilliga fall har detta
lett till förfrågningar om arbetskraft,
och man har då på kommissionen rekommenderat
den eller de personer,
som ansetts lämpliga i det särskilda fallet.
Varje dag får personalen genom
kommissionens pressdetalj del av samtliga
platsannonser i de stora huvud -

stadstidningarna och i ett par stora
landsortstidningar.

Under det arbete kommissionen sålunda
bedrivit har det visat sig att det
varit lättast att skaffa ny anställning åt
kvinnlig personal, som är kunnig i maskinskrivning.
Flera av de uppsagda
behärskar emellertid icke maskinskrivning
på sådant sätt, att de kan hävda
sig i konkurrensen om ledigblivna platser.
Kommissionen har därför berett
befattningshavare som så önskar tillfälle
att avgifsfritt genomgå en kurs i
maskinskrivning. Deltagare i sådana
kurser har också i enlighet med bestämmelserna
i cirkuläret den 29 juni
1945 till statsmyndigheterna angående
vissa avvecklingsåtgärder inom statsförvaltningen
i samband med övergången
till fredsförhållanden beretts
vissa lättnader i sitt vanliga arbete hos
kommissionen. I dylika kurser har hittills
deltagit omkring 20 personer. Det
kan i detta sammanhang nämnas att
tjänstemannaförmedlingen under ett
flertal år sökt påverka den inom krisförvaltningen
tjänstgörande kvinnliga
personalen i yngre åldrar att komplettera
sin utbildning med kunnighet i
maskinskrivning. Intresset för sådan vidareutbildning
har emellertid fram till
den nu aktuella situationen tyvärr visat
sig vara relativt ringa.

Kommissionen har vidare upprätthållit
intim kontakt med den offentliga
arbetsförmedlingen. Denna har för
att söka bereda ny anställning åt här
ifrågavarande personal i ackvisitionssyfte
hänvänt sig till samtliga departement
och centrala verk inom statsförvaltningen,
de kommunala myndigheterna
i Stockholm, Stockholms läns
landsting, hel- och halvstatliga aktiebolag
samt enskilda företag inom olika
branscher i så stor utsträckning detta
varit möjligt med hänsyn till den tid,
som hittills stått till buds, och den personalstyrka,
som kunnat disponeras. I
detta sammanhang kan framhållas, att

Nr 29.

Onsdagen den 26 november 1952.

Svar på fråga ang. beredande av arbete åt befattningshavare vid handels- och

industrikommissionen, vilka haft relativt lång statstjänst.

en befattningshavare från kommissionen
och en från priskontrollnämnden
placerats i tjänstemannaförmedlingen
och att dessa tagit personlig kontakt
med varje från de båda krisorganen
uppsagd befattningshavare för att söka
finna en framkomlig väg för omplacering
— där så varit möjligt även genom
en övergång till arbetsuppgifter
utanför tjänstemannaområdet. Ackvisitionsarbetet
har så långt detta varit
möjligt skett genom personliga besök
av förmedlingstjänstemän hos arbetsgivarna.

Beträffande möjligheterna för uppsagd
personal att erhålla annan statstjänst
vill jag erinra om att Kungl.
Maj:t i cirkulär den 2 december 1949
anbefallt statsmyndigheterna att i enlighet
med vissa i cirkuläret meddelade
anvisningar till arbetsförmedlingen anmäla
tillämnad personalantagning. Ifrågavarande
anmälningsskyldighet har
enligt cirkulär den 11 juli i år givits
utökad tillämpning.

Arbetsmarknadsstyrelsen har i ett
ärende, som för närvarande är under
Kungl. Maj:ts prövning, under hänvisning
till nyssnämnda cirkulär framhållit,
att även om det vid nyanställning
tillkommer statlig myndighet att själv
välja anställningshavare det dock, då
fråga är om tillfälliga anställningar —
t. ex. vid folkräkning, bostads- och företagsräkning
och liknande — syntes
vara önskvärt, att all rekrytering sker
genom arbetsförmedlingen i samråd
med vederbörande myndigheter. Styrelsen
har därvid, med hänsyn till svårigheterna
att i nuvarande konjunkturläge
bereda bl. a. de nu från krisförvaltningen
friställda nya anställningar, förordat,
att Kungl. Maj:t måtte utfärda en
till myndigheterna ställd uppfordran
att helt täcka behoven av tillfällig arbetskraft
genom arbetsförmedlingens
försorg. — För egen del vill jag uttala
att den av arbetsmarknadsstyrelsen fö -

reslagna åtgärden synes vara värd beaktande.

De uppsägningar som nu skett inträffar
i ett konjunkturläge, som präglas av
en allmän återhållsamhet vid nyanställning
av personal. Detta gäller icke
minst den statliga förvaltningen, inom
vilken många av de uppsagda befattningshavarna
önskar vinna annan anställning.
I nuvarande arbetsmarknadsläge
är det dessutom uppenbart, att arbetsgivarna
uppställer skärpta krav på
arbetskraftens kompetens. Arbetsförmedlingens
möjligheter att omplacera
den nu från krisförvaltningen friställda
personalen måste därför bedömas vara
mindre gynnsamma än under tidigare
avvccklingsperioder. Jag är emellertid
förvissad om att de åtgärder som i olika
avseenden vidtagits för att bereda arbete
åt den arbetskraft som friställts
vid handels- och industrikommissionen
skall fortsätta och i den mån så visar
sig möjligt intensifieras. Arbetsmarknadsstyrelsen
har också förklarat att
den avser att, om så erfordras, inom ramen
för styrelsens anslag, tillfälligt förstärka
de avdelningar inom arbetsförmedlingen,
som närmast handhar omplaceringen
av krisförvaltningens personal.
Emellertid vill jag också framhålla
att om de arbetssökande, om vilka
det här är fråga, i allt för hög grad
fasthåller vid önskan om statsanställning
och fortsatt anställning inom hittillsvarande
yrken, kan svårigheterna
att lösa problemen bli mycket stora
eller oöverkomliga. Även om en allmän
åtstramning inträtt på arbetsmarknaden
är det ändock alldeles klart, att
den, som är beredd att utifrån sina
personliga färdigheter acceptera de
möjligheter hela arbetsmarknaden erbjuder,
har större möjligheter att erhålla
en anställning än den som begränsar
sitt arbetskraftsutbud.

Härefter anförde:

Herr NIHLFORS: Herr talman! Jag

Onsdagen den 26 november 1952.

Nr 29.

Svar på fråga ang. beredande av arbete åt befattningshavare vid handels- och

industrikommissionen, vilka haft relativt lång statstjänst.

tackar handelsministern för det utförliga
svaret på min fråga, som jag lämnade
in på kammarens kansli i lördags
förmiddag. Både snabbheten i avlämnandet
av svaret och utdelandet av detsamma
i stencilerat skick anser jag
vara föredömliga.

Av svaret framgår att statsmakterna
har vidtagit ett flertal åtgärder för att
söka placera den genom handels- och
industrikommissionens nedkrympning
friställda arbetskraften. Övriga informationer
som iag fått i denna fråga pekar
dock på att flera åtgärder som redovisas
i svaret kanske har vidtagits
först på senaste tiden, under det att
uppsägningarna började, såsom här har
angivits, redan i maj månad. Av allt
att döma torde oron bland de av uppsägningarna
berörda, i viss utsträckning
åtminstone, bero på bristande information
om vilka åtgärder som kommissionen
hittilldags har vidtagit.

En befattningshavare, som placerades
på tjänstemannaförmedlingen, skulle
enligt statsrådets uppgift ha tagit personlig
kontakt med varje uppsagd befattningshavare.
Denna uppgift är tyvärr
enligt vad jag kan förstå ej fullt
riktig. Flera uppsagda befattningshavare,
som varit i kontakt med mig, har
inte känt till denne befattningshavares
uppgift. Statsrådet har omnämnt, att
arbetsmarknadsstyrelsen uttalat sig för
önskvärdheten av att all rekrytering
till alla tillfälliga statliga anställningar
borde ske genom arbetsförmedlingen i
samråd med vederbörande myndighet.
Arbetsmarknadsstyrelsen har begärt, att
myndigheterna skall uppfordras täcka
behovet av dylik arbetskraft genom arbetsförmedlingens
försorg. Statsrådet
tycks vara positivt inställd till den föreslagna
åtgärden. För min del vill jag
understryka, att det här verkligen finnes
något att göra, även om detta skulle
innebära en viss inskränkning i enskilda
myndigheters rätt att själva nyrekrytera
erforderlig personal. Är det

så att arbetsmarknadsläget stramas åt,
som det tycks göra, kan man ur planmässighetssynpunkt
inte se någon annan
utväg än att nyrekryteringen sker
genom viss dirigering via arbetsförmedlingen.
Det är möjligt, att myndigheterna,
som ju redan genom en
kungörelse av år 1949 anbefallts att anmäla
till arbetsförmedlingen uppkomna
vakanser, på grund av de erfarenheter,
som de gjort under årens lopp av detta
förfaringssätt, då man i regel inte fått
någon hjälp genom arbetsförmedlingen
att fylla vakanserna, ännu lever i den
tron, att arbetsförmedlingen är en ineffektiv
hjälporganisation för nyrekrytering.
Men det är ju så, att läget har
ganska väsentligt förändrats nu, och
då innebär väl en medverkan från arbetsförmedlingens
sida i dagens läge
någonting mycket effektivare än för
några år sedan. Jag är tacksam att höra,
att arbetsförmedlingen kommer att
medverka till att effektivare åtgärder
skall bli vidtagna för omplaceringen av
kristidskommissionernas personal.

Till det statsrådet framhållit i sina
slutord vill iag endast säga, att det dock
måste anses ganska naturligt, att personer,
som har varit i statstjänst i tio
eller kanske flera år, även om de tjänstgjort
inom olika kommissioner, dock
tycker sig i första hand böra söka fortsatt
statlig anställning, om inte av andra
skäl så med hänsyn till den pension
vederbörande intjänat hos kommissionerna.
Om man kommit till mogen ålder
är det givetvis svårare att på den
privata arbetsmarknaden få ny, relativt
hyggligt betald anställning.

Slutligen vill jag också säga, att det
vore tacknämligt, om man kunde komma
därhän, alt både myndigheter och
det enskilda näringslivets folk såg på
denna personal i krisorganen på ett
annat sätt än man på sina håll för närvarande
tycks göra. Det finns exempel
på att man a priori anser, att just denna
personal på något sätt skulle vara

38 Nr 29. Onsdagen den 26 november 1952.

Svar på fråga ang. framläggande för riksdagen av förslag till ny rattfyllerilagstiftning.

en smula mindervärdig i förhållande
till andra. Kan man komma bort från
sådana synpunkter vore mycket vunnet.

Chefen för handelsdepartementet,
herr statsrådet ERICSSON: Herr talman!
För att det inte skall uppstå något
missförstånd med hänsyn till de
antydningar som herr Nihlfors gjorde
om bristande informationer till personalen
hos kommissionen rörande de
åtgärder som vidtagits, vill jag till kammarens
protokoll framhålla, att kommissionen
vidtagit dessa åtgärder i
samförstånd med vederbörande personalförening
inom kommissionen.

överläggningen var härmed slutad.

§ 7.

Svar på fråga ang. framläggande för
riksdagen av förslag till ny rattfyllerilagstiftning.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON,
som yttrade: Herr talman! Med kammarens
tillstånd har herr Rylander
frågat mig, när förslag till ny rattfyllerilagstiftning
kan komma att föreläggas
riksdagen.

Med anledning härav får jag meddela
följande.

1949 års trafiknykterhetsutredning
bygger sitt blivande förslag bland annat
på vissa vetenskapliga undersökningar
av blodprovets tillförlitlighet.
Dessa undersökningar är numera slutförda,
men den slutliga formuleringen
av resultaten har ännu ej hunnit framläggas
för utredningen. Detta väntas
emellertid ske någon av de första dagarna
i december. Under denna förutsättning
räknar utredningen med att
kunna avlämna sitt betänkande omkring
årsskiftet.

I samband med behandlingen av ut -

redningens förslag torde —- efter norskt
initiativ — visst samarbete få upptagas
med våra grannländer i syfte att åvägabringa
största möjliga överensstämmelse
mellan de nordiska trafiknykterhetsförfattningarna.

Med hänsyn härtill och till den remisstid,
som kan antagas bli erforderlig,
lär det vara uteslutet att framlägga
någon proposition i ämnet till 1953 års
riksdag. Jag riiknar därför med att
denna lagstiftningsfråga kommer att
underställas riksdagen först år 1954.

Härpå anförde

Herr RYLANDER: Herr talman! Jag
ber att till herr statsrådet och chefen
för kommunikationsdepartementet få
uttala mitt tack för det svar som jag
här fått på den av mig framställda frågan.

Utan att på något sätt vilja misstänkliggöra
herr statsrådet, som jag vet
har stort intresse för spörsmålet om en
ny rattfyllerilagstiftning, nödgas jag
säga att Kungl. Maj:t i kommunikationsdepartementet
nog har lyckats sätta
riksdagens tålamod kraftigt på prov
när det gäller detta lagstiftningsärende.
Frågan om en skärpt rattfyllerilagstiftning
har ju varit aktuell i riksdagen
mer än sex år. 1949 års trafiksäkerlietsutredning
tillsattes, om jag minns rätt,
sedan frågan efter tidigare utredning
en avsevärd tid fått ligga till sig i departementet.
Under den tid som gått
sedan trafiksäkerhetsutredningen tillsattes
har vid inte mindre än sex olika
tillfällen, i riksdagsberättelser, interpellationssvar
och uppgifter under
hand till utskott, förhoppningar väckts
om att förslag om ny rattfyllerilagstiftning
snart skulle kunna framläggas,
men dessa förhoppningar har alla gångerna
gäckats.

Senast i våras sade statsrådet i ett
interpellationssvar, alt utredningen
trodde sig kunna färdigställa betänkandet
under hösten i så god till att för -

Onsdagen den 26 november 1952.

Nr 29.

Svar på interpellation i anledning av

den 16 september 1952.

slag i ärendet skulle kunna föreläggas
1953 års riksdag. I statsrådets nu avgivna
svar anges dagarna omkring årsskiftet
såsom den tidpunkt då betänkandet
kan väntas föreligga. Det är
helt naturligt att herr statsrådet under
sådana förhållanden inte har kunnat
ställa i utsikt någon proposition till
nästa riksdag. För min del är jag nog
också vid det här laget så pass skeptisk,
att jag inte vågar tro, att betänkandet
skall komma ens vid den nu angivna
tidpunkten.

Det är nog gott och väl att den besvärliga
fråga som det här gäller grundligt
utredes och att man söker få till
stånd ett nordiskt samarbete på detta
viktiga område. Det förefaller emellertid
egendomligt att detta arbete, med
våra dagars stora möjligheter till rationalisering,
inte kunnat organiseras
bättre än att det dragit ut på tiden på
det sätt som skett. Man frågar sig, om
inte utredningen har för utförande av
erforderliga undersökningar vänt sig
till personer, som är alltför sysselsatta
med allt möjligt annat för att kunna
inom rimlig tid komma till rätta med
den sak det här gäller.

Det långa dröjsmålet med denna lagstiftning
framträder i bjärt belysning
vid varje tillfälle, då allmänheten uppröres
av en svår trafikolycka, vållad av
en rattfyllerist. Detta har ju hänt gång
på gång under de senaste åren, och
det är att beklaga, att säkerligen ännu
många offer för rattfylleristernas framfart
måste bringas innan någon ändring
kommer till stånd.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 8.

Svar på interpellation i anledning av
järnvägsolyckan vid Långviksmons station
den 16 september 1952.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON,

järnvägsolyckan vid Långviksmons station

erhöll på begäran ordet för att besvara
herr Anderssons i Långviksmon interpellation
i anledning av järnvägsolyckan
vid Långviksmons station den 16
september 1952.

Svaret, som före sammanträdet i stencilerad
form tillställts kammarens ledamöter,
upplästes nu av herr statsrådet
Andersson.

Svaret var av följande lydelse:

Herr talman! I en interpellation har
herr Andersson i Långviksmon ställt
följande frågor till mig.

1. Har vid explosionsolyckan i Långviksmon
utfärdade säkerhetsföreskrifter
rörande forsling av explosiv vara
åsidosatts, eller, om inte, är det att förvänta
att sådana säkerhetsföreskrifter
ofördröjligen utfärdas, att beredskapen
mot olyckor av denna art ytterligare
stärkes eller att andra åtgärder vidtages
för att förhindra ett upprepande?

2. Är statsrådet beredd att vidtaga
sådana åtgärder att de av olyckan drabbade
får full ersättning för lidna skador? Som

svar på dessa frågor vill jag anföra
följande.

Den 15 september 1952 avsändes tre
järnvägsvagnar, lastade med explosiv
vara, transportklass D. Dessa vagnar
skulle för krigsmaterielverkets räkning
transporteras till Luleå. När
godståget med dessa vagnar följande
dag kl. 13.30 kom till Anundsjö ca 5
mil söder om Långviksmon, upptäcktes
rökutveckling både från en av de
sista vagnarna och en vagn mitt i tåget.
Orsaken till rökutvecklingen visade sig
vara tjuvbromsning. Tågklareraren i
Anundsjö slängde av bromsen på vagnen
i tågets mitt och tömde luften ur
vagnens bromssystem. Vidare kontrollerade
han, att det inte fanns någon
antändning på vagngolvets undersida.
Vad angår vagnen i tågets bakre del
behövdes inte någon avstängning, då
bromssystemet fungerade utan anmärk -

Nr 29.

Onsdagen den 26 november 1952.

Svar på interpellation i anledning av järnvägsolyckan vid Långviksmons station
den 16 september 1952.

ning. Tåget fortsatte därefter till Mellansel.
Där avsynades det av två vagnskarlar,
som inte fann något anmärkningsvärt.
När tåget gått något över tre
mil från Mellansel och var ett par km
från Långviksmon, såg lokpersonalen
rökutveckling från en vagn i tågets
mitt. Tåget stoppades därför i Långviksmon
och förhållandet anmäldes till
tågklareraren. Denne, som märkte att
rökutvecklingen kom från en vagn med
explosiv vara, kopplade av den framförgående
vagnen vid främre ändan,
varefter främre tågdelen drogs bort.
Omedelbart efter isärkopplingen började
explosioner inne i vagnen, och
denna övertändes. Elden spred sig till
de båda å ömse sidor stående vagnarna.
Även den ena av dessa innehöll explosiv
vara.

Utredning av olyckan verkställes
både av polisen och av statens järnvägar.
Anledningen har ännu inte fastställts,
men mycket talar för att olyckan
berott på tjuvbromsning. Den omständigheten
att bromssystemet på ifrågavarande
vagn avstängdes redan i
Anundsjö, ca 1 timme före explosionen
och att flera personer under färden
Anundsjö—Mellansel—Långviksmon
iakttog tåget utan att märka någon
rökutveckling eller annat anmärkningsvärt
talar dock i viss mån mot
detta antagande.

Enligt gällande bestämmelser skall
fraktsedeln rörande sändning av explosiv
vara omhänderhas av lokföraren
i dennes egenskap av tågbefälhavare.
Härigenom blir också lokföraren
tillsyningsman för den explosiva varan
under transporten. Dessa bestämmelser
har emellertid i detta fall försummats,
och fraktsedeln medföljde ej
tåget. Lokpersonalen var därför okunnig
om att i tåget fanns vagnar med
explosiv vara. Statspolisen håller på
att utreda frågan om vem som bär ansvaret
för denna försummelse.

För att söka nedbringa risken för

en upprepning av olyckan har järnvägsstyrelsen
utfärdat cirkulär till sin personal
med kompletterande säkerhetsföreskrifter
rörande transport av explosiv
vara.

Till följd av explosionen fattade två
byggnader i närheten av stationen eld
och brann ner. På andra hus trycktes
fönster in, och vissa andra mindre skador
uppstod. Några personskador inträffade
ej. Såsom framgår av interpellationen
har försäkringsbolagen redan
utbetalat på skadorna belöpande
försäkringsbelopp. Huruvida någon ytterligare
ersättning, såsom interpellanten
ifrågasätter, bör utgå till de skadelidande
kan jag för närvarande icke
yttra mig om. Den blir beroende av
vad utredningen om olyckan kommer
att visa, och jag anser mig icke genom
ett uttalande därom böra föregripa vare
sig resultatet av utredningen eller den
rättsliga prövning, som detta kan ge
anledning till.

Härpå anförde:

Herr ANDERSSON i Långviksmon:
Herr talman! Jag ber först och främst
få framföra ett tack till statsrådet och
chefen för kommunikationsdepartementet
för hans beredvillighet att besvara
min interpellation.

Med svaret på den första frågan är
jag också fullt tillfredsställd. Jag har
själv fått taga del av de nya säkerhetsbestämmelser
för transport av explosiva
varor på järnvägarna som utfärdades
för några veckor sedan, och jag
anser att dessa bestämmelser bör, om
de följes, i görligaste mån eliminera
riskerna vid dessa transporter. Viktigast
är ju dock att hos personalen inskärpa
att föreskrifterna följs, ty om
detta inte göres kan ju olyckor inträffa
trots att säkerhetsföreskrifterna är
hundraprocentigt till fyllest. Enligt
statsrådets svar tycks ju en viss försummelse
ha förelegat i detta fall, och
detta är ju beklagligt. Därtill kommer,

Onsdagen den 26 november 1952. Nr 29.

Svar på interpellation i anledning av järnvägsolyckan vid Långviksmons station
den 16 september 1952.

att de säkerhetsföreskrifter, som förut
funnits, säkert har varit behäftade med
vissa brister. Vi hoppas emellertid att
dessa brister nu skall vara avhjälpta,
så att sådana här olyckor inte skall
behöva inträffa i framtiden — åtminstone
inte i fredstid.

Jag kan däremot inte säga att jag
är lika belåten med svaret på den andra
frågan, som gällde ersättningen till de
skadelidande. Där tycker jag nog att
statsrådets svar är rätt negativt. Vid
läsningen av interpellationssvaret kan
man knappast komma ifrån det intrycket,
att statsrådet sammankopplat ansvarsfrågan
och ersättningsfrågan och
gjort dessa frågor beroende av varandra.
Detta finner jag oriktigt då jag
under alla förhållanden anser, att tredje
man bör hållas skadeslös och inte vara
beroende av var ansvaret till slut hamnar.
Jag kan absolut inte förlika mig
med den tanken, att när staten är skadegörare
då är det inte så noga med
de enskilda medborgarna och de förluster
som drabbar dem. Av ordalydelsen
i interpellationssvaret får man
ju faktiskt den uppfattningen, att statsrådet
ifrågasätter utgåendet av någon
ytterligare ersättning utöver den, som
brandförsäkringsbolagen utbetalat. Men,
herr statsråd, det finns ju dock skador,
som inte kan täckas med försäkringar.
Visserligen gäller det inte några stora
belopp, men det är i alla fall vissa
skador. Man kan då fråga sig hur dessa
kommer att ersättas. Om man nu menar,
att brandförsäkringsbeloppen skall
reglera skadorna men inte skall täcka
något därutöver, då anser jag att denna
argumentation inte håller. Om de två
hus det här gäller inte hade fattat eld,
så hade de i alla fall blivit förstörda
och söndersprängda av granatsplitter.
Då f. d. banvakten Larsson från läsidan
rusade in i sin lägenhet för att se efter
om hans hustru, som är sjuklig, var
kvar där inne och för att söka rädda
de kontanter, som fanns, hade huset

ännu inte fattat eld. Väggarna mot explosionshärden
var emellertid då redan
alldeles söndersprängda med stora
gapande hål, och möblerna och lösöret
i rummen hade totalt förstörts. Hade
huset sedan inte fattat eld, så hade det
i alla fall varit förstört. Brandstodsbolagen
hade då knappast betalat några
brandförsäkringsskador. Man frågar
sig då, om det är meningen att de
skadelidande själva skulle ha fått stå
för alla förluster. För min del anser
jag — och många med mig — att det
bör vara både rimligt och rättvist att
staten — genom järnvägen eller på
annat sätt — utan onödigt dröjsmål
utbetalar full ersättning till de skadelidande.
Vem ansvaret för det skedda
än kommer att åvila — inte kan det
åvila de skadelidande. Då bör de emellertid
också ha full ersättning. Olyckan
har drabbat dem i första hand genom
statens järnvägar — explosionen i en
järnvägsvagn — och då bör det vara
staten ovärdigt att dra sig undan det
ekonomiska ansvaret för detta. Jag
anser det vara självklart att staten skall
betala skadorna utan något processförfarande,
och jag finner det anmärkningsvärt,
att så inte redan har skett.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON:
Herr talman! Jag vill inte att mitt svar
här skall uppfattas negativt i fråga om
skadeståndsanspråken. Jag har hänvisat
till att det pågår en nödvändig
utredning och dessutom en rättslig
prövning. Detta har samband med frågorna
om hur skadestånd skall utbetalas.

Vederbörande som har lidit skadan
har inte rest något skadeståndsanspråk
gentemot statens järnvägar. Jag fattar
det så, att de också avvaktar dessa
undersökningar och rättsliga prövningar.

För min del hoppas jag att för dem
som har lidit skada på egendom hela

Nr 29.

Onsdagen den 26 november 1952.

Svar på interpellation ang. spörsmålet, huruvida sjukdom eller lyte, som kan för väntas

medföra behov av ledighet och föranleda kostnader för sjukvård, bör

utgöra hinder för vinnande av anställning i statens tjänst.

denna tråkiga affär skall få ett, skall
vi säga, lyckligt slut.

Herr SJÖLIN: Herr talman! Man

måste fråga sig, om det inte finns några
möjligheter att förebygga olyckor av
detta slag. Kommunikationsministern
har meddelat, att järnvägsstyrelsen har
sänt ut cirkulär med kompletterande
säkerhetsföreskrifter. Dessa föreskrifter
utgår framför allt från att olyckorna
härrör från bromsning. Jag tror också
för min del att detta är riktigt. Men
frågan är om det inte vore mera rationellt
att gå till grunden med problemet
och söka förebygga bromsningens
skadeverkningar.

Vid en alltför intensiv bromsning,
antingen den nu kommer från tjuvbromsning
eller långvarig bromsning
vid de långa lutningarna, kan bromsblocken
bli ganska överhettade. Det
är då stor risk för att glödande järnpartiklar,
ja, kanske rentav riktiga
järnstycken, lossnar och kastas upp mot
golvet, fastnar där och antänder golvet.

Detta är ett problem, som mycket
länge har sysselsatt alla järnvägsförvaltningar.
Man har också på olika
vägar sökt finna en lösning av problemet.
Man har till slut stannat för att
skydda bromsblocken genom särskilda
kåpor, som skulle hindra gnistor som
uppstå eller partiklar som lossnat att
fastna vid golvet. En sådan internationell
överenskommelse träffades också
1948, och den skulle definitivt träda i
kraft den 1 januari 1950. Det var en
övergångstid från den 1 januari 1948
till den 1 januari 1950. Men, såvitt jag
har mig bekant, har denna procedur
ännu inte kunnat genomföras vid de
svenska statsbanorna, vilket är mycket
beklagligt. Tv om detta hade skett,
hade med största sannolikhet denna
olycka inte inträffat.

Det mest angelägna i detta fall synes
mig därför vara att se till att järn -

vägsstyrelsen får tillräckliga resurser
att fullfölja den överenskommelse som
träffats den 1 januari 1948 om att genom
särskilda järnplåtar hindra gnistor
att göra åverkan på golvet. Jag vill rekommendera
kommunikationsministern
att följa denna fråga och undersöka
om det inte här finns en utväg att till
väsentlig del hindra skador av detta
slag.

Herr ANDERSSON i Långviksmon:
Herr talman! Anledningen till att de
skadelidande hittills inte har framställt
några anspråk är dels den, att de inte
ansett att de skulle behöva vidtaga
några åtgärder i det fallet utan att
statens järnvägar skulle vara skyldiga
att göra det, dels har man kanske
velat avvakta svaret på denna interpellation.
Ingen är, näst de skadelidande,
gladare än jag om vi får
tolka statsrådets sista uttalande i en
mera positiv och välvillig riktning än
man kan utläsa av svaret. Jag hoppas
också innerligt att denna fråga skall
lösas till belåtenhet för alla parter.

Jag ber ännu en gång att få tacka
för svaret.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 9.

Svar på interpellation ang. spörsmålet,
huruvida sjukdom eller lyte, som kan
förväntas medföra behov av ledighet
och föranleda kostnader för sjukvård,
bör utgöra hinder för vinnande av anställning
i statens tjänst.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON,
erhöll på begäran ordet för att besvara
herr Widéns interpellation angående
spörsmålet, huruvida sjukdom eller
lyte, som kan förväntas medföra behov
av ledighet och föranleda kostnader för

Onsdagen den 26 november 1952.

Nr 29.

Svar på interpellation ang. spörsmålet, huruvida sjukdom eller lyte, som kan för väntas

medföra behov av ledighet och föranleda kostnader för sjukvård, bör

utgöra hinder för vinnande av anställning i statens tjänst.

sjukvård, bör utgöra hinder för vinnande
av anställning i statens tjänst.

Svaret hade före sammanträdet i stencilerad
form tillställts kammarens ledamöter.
Herr statsrådet Andersson uppläste
nu svaret, som var av följande lydelse: Herr

talman! Med kammarens tillstånd
har herr Widén riktat en interpellation
till mig angående telegrafstyrelsens
beslut i ett ärende, som rör anställandet
av en telefonist vid telefonstationen
i Filipstad och som bragts
under Kungl. Maj:ts prövning.

Huvudpersonen i denna anställningsfråga,
Gun Beckman, hade av den offentliga
arbetsförmedlingen anmälts hos
telegrafkommissarien i Filipstad såsom
sökande till telefonistanställning vid
telegrafverket. Hon genomgick den 13
februari 1952 föreskriven läkarundersökning
för antagning till telefonist.
Verkets undersökningsläkare förklarade
henne med viss reservation lämplig att
antagas i verkets tjänst såsom telefonelev.
Reservationen hänförde sig till
det förhållandet, att Gun Beckman, som
haltar på grund av en defekt i ena höftleden,
framdeles skall undergå viss operation
i syfte att minska eller eliminera
detta lyte samt att hon därvid skulle
behöva sjukskrivas under minst ett
halvår.

På grund av denna reservation hänsköt
telegrafkommissarien till telegrafstyrelsens
prövning frågan huruvida
Gun Beckman, om hon anställdes som
telefonist, vid sjukledighet till följd av
lytet skulle undantagas från rätten till
vissa sociala förmåner, som hon eljest
skulle komma i åtnjutande av enligt
statens allmänna avlöningsreglemente.
Med hänsyn till vad undersökningsläkaren
anfört förklarade emellertid telegrafstyrelsen
i skrivelse den 7 april
1952, att den ifrågasatta antagningen av
Gun Beckman inte borde komma till

stånd. Med anledning härav gjorde
Gun Beckman framställning hos Kungl.
Maj:t i syfte att få anställning som telefonist
vid telegrafverket.

Interpellanten har nu frågat mig, om
jag anser att telegrafstyrelsen handlade
principiellt riktigt, då styrelsen i
nämnda beslut av den 7 april 1952 på
angivna grunder vägrade vederbörande
anställning, samt, därest så inte är fallet,
vilka åtgärder jag ämnar vidtaga för
att förhindra ett upprepande.

Med anledning härav får jag anföra
följande.

Av interpellationen framgår att interpellanten
känner till, att telegrafstyrelsen
med ändring av sitt beslut av den
7 april 1952 medgivit att Gun Beckman
får arvodesanställas vid telegrafverket.

Kungl. Maj:t har i anledning av Gun
Beckmans framställning den 21 november
1952 på min föredragning meddelat
följande beslut: »Då sökanden numera
erhållit anställning vid telegrafverket,
finner Kungl. Maj:t ansökningen icke
föranleda annan åtgärd än att Kungl.
Maj:t prövar skäligt föreskriva, att sökandens
arvodesanställning skall medföra
rätt till sådana förmåner, som enligt
statens allmänna avlöningsreglemente
tillkommer extra tjänsteman med
motsvarande anställningstid och arbetsuppgifter,
dock att sökanden icke skall
äga åtnjuta några dylika förmåner under
tid, hon kan komma att vara tjänstledig
för undergående av i förenämnda
läkarintyg angivna operativa åtgärder.»
Beslutet får anses innebära bl. a., att
Kungl. Maj:t ogillat skälen för telegrafstyrelsens
beslut den 7 april 1952 att
vägra Gun Beckman anställning vid
telegrafverket.

Jag anser mig härmed ha besvarat
interpellantens första fråga. Vad angår
den andra frågan, nämligen vilka åtgärder
jag ämnar vidtaga för att förhindra
ett upprepande, vill jag framhålla, att
det här behandlade ärendet enligt min

Nr 29.

Onsdagen den 26 november 1952.

Svar på interpellation ang. spörsmålet, huruvida sjukdom eller lyte, som kan för väntas

medföra behov av ledighet och föranleda kostnader för sjukvård, bör

utgöra hinder för vinnande av anställning i statens tjänst.

mening är att betrakta såsom ett undantagsfall
av det slag, som genom
olyckliga omständigheter en eller annan
gång kan uppkomma i ett stort
företag med många personalproblem av
olika betydelse. Med hänsyn till den
inställning telegrafstyrelsen i många
andra fall intagit i fråga om anställande
av personer med lyte anser jag
inte att några särskilda åtgärder behöver
vidtagas för framtiden med anledning
av vad som förekommit i det här
speciella fallet.

Härefter anförde:

Herr WIDÉN: Herr talman! Jag ber
att få tacka herr statsrådet för svaret
på min interpellation. Med herr talmannens
benägna tillstånd vill jag
emellertid framföra några synpunkter
på det speciella anställningsförfarande,
som är bakgrunden till min interpellation.
Jag måste uttala min förvåning
över den tolkning som statsrådet i interpellationssvaret
har givit verksläkarens
intyg. I detta intyg säger verksläkaren:
»Med hänsyn till hennes lyte
synes mig eu framtid såsom telefonist
vara den bästa tänkbara för sökanden.
Hennes lyte utgör intet hinder för hennes
anställning i så måtto som det icke
kan väntas inverka på hennes framtida
arbetsförmåga. Dock skall vissa ytterligare
operativa åtgärder vidtagas för
förbättring av hennes tillstånd. Dessa
åtgärder komma att fordra sjukskrivning
under minst ett halvt år. Jag skulle
på den grund vilja föreslå att sökanden
antoges om så erfordras med reservation
för att sjukavlöning och bidrag
till läkarevård etc. under den tid sådana
åtgärder vidtagas ej skulle utgå.»

I skrivelse den 15 augusti säger verksläkaren
för att förklara sin inställning:
»Det synes mig vara av oerhörd social
och principiell betydelse att hinder
icke lägges i vägen för en ung kvinna

bara därför att hon har ett lyte, vilket
kan betraktas som ett skönlietsfel och
som icke har någon annan betydelse
för hennes tjänstduglighet än att hon i
framtiden torde behöva något halvårs
sjuktjänstledighet.»

Jag tycker inte att dessa verksläkarens
uttalanden kan läggas till grund
för följande uttalande som görs i interpellationssvaret:
»Verkets undersök ningsläkare

förklarade henne med viss
reservation lämplig att antagas i verkets
tjänst såsom telefonelev.» Tvärtom
har han uttalat, att han anser henne
lämplig, ja, till och med mycket lämplig
för denna anställning men har ifrågasatt,
om vid hennes anställande visst
undantag skall göras.

Jag skulle ytterligare vilja understryka
vad jag framhållit i själva interpellationen,
nämligen att detta ärende enligt
min mening inte av telegrafstyrelsen
handlagts med den skyndsamhet som
varit önskvärd. Telegrafstyrelsens senaste
beslut har ännu inte kommit till
vederbörandes kännedom annat än genom
pressen. Hon har ännu inte erhållit
antagningsbevis och är formellt
ännu inte anställd i telegrafverkets
tjänst.

På min första fråga i interpellationen
har statsrådet svarat, att Kungl. Maj:ts
beslut den 21 november 1952 innebär
ett ogillande av telegrafstyrelsens beslut
av den 7 april 1952. Jag har givetevis
ingenting att tillägga utan är
belåten med denna förklaring.

På den andra frågan, vilka åtgärder
statsrådet eventuellt anser böra vidtagas
för att förhindra en upprepning av
beslut av detta slag, svarar statsrådet,
alt han anser, att här föreligger ett undantagsfall,
som inte bör föranleda
några åtgärder. Det kan hända att det
är så. Det undandrar sig mitt bedömande.
Men jag kan inte komma ifrån
att även den anställning, som vederbörande
erhållit genom Kungl. Maj:ts be -

Onsdagen den 26 november 1952.

Nr 29.

Svar på interpellation ang. spörsmålet, huruvida sjukdom eller lyte, som kan för väntas

medföra behov av ledighet och föranleda kostnader för sjukvård, bör

utgöra hinder för vinnande av anställning i statens tjänst.

slut den 21 november, inte är tillfredsställande.

Jag vill inte alls jämföra detta fall
med de partiellt arbetsföra. Emellertid
kan det vara på sin plats att påpeka,
att statsmakterna har sagt, att »myndigheterna
böra undvika att intaga en
restriktiv ställning till de partiellt arbetsföra».
I detta aktuella fall gällde
det inte en partiellt arbetsför utan en
person med ett lyte, ett skönhetsfel,
vilken har fått ett läkarintyg, som fastslår
vederbörandes lämplighet för sin
tjänst. Desto mer förvånande är det
enligt min mening att det behandlats
som ett särfall. Enligt Kungl. Maj:ts
beslut har hon antagits, icke som aspirant,
som skulle ha varit det normala,
utan i arvodesanställning, en arvodesanställning,
som ger alla de sociala förmåner,
som följer med en aspirantanställning,
men med förbehåll för den
tid hon eventuellt kommer att behöva
vara ledig för att genomgå ifrågavarande
operation. Hon har erhållit en säranställning.

Jag förstår reservationen. Det kan
givetvis inte vara något intresse för det
allmänna att betala kostnaderna för en
operation, som inte på något sätt gör
vederbörande mer lämplig för sitt arbete.
Men problemet blir: Skall personer,
som vid sin anställning är så ärliga,
att de omtalar, att de eventuellt
kommer att i en framtid genomgå en
operation av en eller annan orsak, därigenom
vara förhindrade att få en anställning
i vanlig ordning? Föreligger
det inte ett fel i anställningsbestämmelserna
som sådana? Borde det inte finnas
anledning att ompröva, om det inte
bör finnas möjligheter alt i Saar införa
bestämmelser, varigenom en reservation
av det slag som här ifrågasatts
oinöjliggöres? Det är väl inte statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
som liar att ompröva bestämmelserna
i Saar, utan det åvilar väl en

annan av regeringens ledamöter. Men
jag undrar om inte den frågan är så
pass betydelsefull att den bör tas under
omprövning.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON:
Herr talman! Jag vill först tillägga utöver
vad jag har sagt tidigare, att anledningen
till att Gun Beckman inte har
fått något besked angående sin anställning
är att hennes anställning först i
fredagens konselj blev reglerad. Hon
blev först då anställd med samma förmåner
som gäller för andra.

Den anställning, som hon tidigare
hade från augusti, var ju en anställning
med vissa icke reglerade förmåner.
De skulle regleras bland annat
genom distriktschefens försorg. Därför
har hon först denna vecka fått anställning
på samma villkor som andra
telefonister.

I övrigt skall jag inte gå in på den
diskussion, som har förts kring detta
fall. Jag vidhåller nog efter att ha undersökt
vad som skett i de statliga affärsverken,
att detta är ett undantagsfall.
Man kan inte utifrån detta fall generellt
säga, att man i de statliga affärsverken
försöker komma ifrån anställning
av personer, som har en liknande
defekt. Tvärtom är detta ett undantagsfall,
och därför behöver man,
såvitt jag kan se, inte några specialbestämmelser.

Herr WIDÉN: Herr talman! Enligt
pressen liar telegrafstyrelsen tidigare
tagit ställning till detta, och meddelande
om hennes ändrade anställning har
ännu icke kommit vederbörande till
handa annat än genom pressen.

Med anledning av det sista som herr
statsrådet sade kan man fråga sig: Om
det visar sig, att det finns ett fall, där
det blivit en säranställning, som man
måste säga är beklaglig för vederbö -

Nr 29.

Onsdagen den 26 november 1952.

Svar på interpellation ang. tillsättande av en driftkommitté för Gotlands järnvägar.

rande, finns det inte då anledning till
omprövning av vissa av de bestämmelser
som finns intagna i Saar?

Härmed var överläggningen slutad.

§ 10.

Svar på interpellation ang. tillsättande
av en driftkommitté för Gotlands järnvägar.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON,
som yttrade: Herr talman! I en interpellation
har herr Ahlsten frågat mig,
om jag vill medverka till tillsättande
av en driftskommitté för Gotlands
järnvägar bestående av representanter
för näringslivet och de kommunala
organen på ön och i avvaktan på
resultatet av en dylik kommittés arbete
uppskjuta avgörandet av inskränkningen
av järnvägsdriften på Gotland.

Som svar på denna fråga vill jag anföra
följande.

Den av statens järnvägar drivna järnvägs-
och biltrafiken på Gotland lämnar
högst betydande förluster. Sålunda uppgick
det samlade underskottet under
1951 till ca 2 milj. kr. Orsaken härtill
synes främst vara att den totala trafikapparaten
på ön är överdimensionerad
i förhållande till föreliggande transportbehov.

För att begränsa driftsförlusterna och
få till stånd en bättre avvägning mellan
reguljär trafik och trafikunderlag har
den lokala järnvägsmyndigheten föreslagit
järnvägsstyrelsen att järnvägsdriften
på bandelarna Slite—-Romakloster
och Romakloster—Hablingbo skall
nedläggas. Förslaget har föregåtts av
överläggningar med representanter för
de av nedläggningen berörda storkommunerna.
Härvid har genomgående visats
stor förståelse för förslaget, och
några väsentliga invändningar har inte
gjorts med undantag av att lokala intressenter
i Klintehamn hävdat vissa

beredskapssynpunkter och att företrädare
för Slite uttryckt farhågor för utvecklingen
av köpingens hamn.

Enligt vad jag erfarit har interpellanten
som representant för sin hemkommun
deltagit i dessa överläggningar och
redan därvid yrkat på att en driftsnämnd
skulle inrättas. Dess uppgift
skulle vara att allmänt diskutera trafikfrågor
och att framför allt söka få till
stånd en sådan samordning att trafikunderlaget
på öns huvudjärnvägslinje,
Lärbro—Visby—Burgsvik, kunde förbättras.
Även denna linje visar nämligen
f. n. ett mycket otillfredsställande
resultat. Interpellantens förslag, vilket
för övrigt tidigare väckts av järnvägsmannaförbundets
avdelning i Visby, har
av den lokala järnvägsmyndigheten
förts vidare till länsstyrelsen.

Jag förutsätter att länsstyrelsen tar
de initiativ, som erfordras för att få
till stånd ett sådant, enligt min åsikt
synnerligen önskvärt samråd. Det är
emellertid uppenbart att den föreslagna
nämnden endast kan få rådgivande karaktär.

Ett ställningstagande till frågan om
nedläggande av bandelarna Slite—-Romakloster och Romakloster—Hablingbo
kan emellertid inte uppskjutas i
avvaktan på resultatet av den ifrågasatta
nämndens arbete. Med hänsyn
till storleken av de samlade driftsunderskott,
som årligen uppstår på såväl
järnvägarna som de av SJ ägda billinjerna
på Gotland, är det angeläget, att
vad som kan göras för att förbättra
driftsresultatet blir gjort utan ytterligare
dröjsmål. Spörsmålet synes mig
till fullo utrett, och några egentliga argument
mot den föreslagna åtgärden
har inte framkommit.

Härpå anförde

Herr AHLSTEN: Herr talman! Jag
ber att till herr statsrådet och chefen
för kommunikationsdepartementet få
uttala mitt tack för svaret. Jag vill särskilt
understryka den positiva inställ -

Onsdagen den 26 november 1952. Nr 29.

Svar på interpellation ang. tillsättande av en driftkommitté för Gotlands järnvägar.

ning till tillkomsten av en samarbetsnämnd,
som herr statsrådet har givit
uttryck för, då han säger att han förutsätter
att länsstyrelsen tar de initiativ
som erfordras för att få till stånd en
sådan samverkan och då han uttalar
som sin personliga åsikt att en sådan
samverkan skulle vara synnerligen värdefull.
Jag ber särskilt att få tacka för
detta.

Däremot måste jag givetvis beklaga,
att den ekonomiska utvecklingen gått
därhän, att SJ efter några års drift
står inför det faktum, att cirka 40 procent
av Gotlands järnvägsnät måste
nedläggas. Det är ju en ganska allvarlig
sak, och jag undrar hur olika län i landet
skulle ställa sig, om det blev klart
för dem att cirka hälften av deras järnvägar
på en gång måste raseras av en
eller annan anledning.

Jag är fullt på det klara med att det
inte är lätt att driva en järnväg med en
så kort sträckning som på Gotland. Jag
har tidigare sagt i min interpellation,
att jag är fullt medveten om de svårigheter,
som trafikinspektörerna möter,
när de kommer ner till Gotland och
skall försöka att få en ekonomisk drift
till stånd. Det blir i många fall så, att
man bedömer möjligheterna fel. Man
har inte klart för sig den begränsning,
som ett isolerat läge medför, utan man
verkställer investeringar och man bygger
ut en trafikapparat som, såsom herr
statsrådet alldeles riktigt här angivit,
har blivit alldeles för stor. Man står nu
inför det faktum, att denna för stora
trafikapparat leder till mycket stora
förluster, vilka i sin tur får leda till att
en hel del av den reguljära trafiken
nedlägges.

Det är emellertid inte gotlänningarnas
fel att trafikapparaten byggts ut så mycket,
utan man har naturligtvis ifrån
SJ:s sida bedömt läget felaktigt.

Jag är angelägen att i detta sammanhang
framhålla, att det är ingen rolig
uppgift för den nuvarande trafikinspektören
att verkställa mycket stora in -

skränkningar i vad den föregående
byggt upp. Det är mycket lättare och
angenämare att expandera än att ta i
med hårdhandskarna och försöka rätta
till saker och ting. Interpellationen har
inte heller på något sätt kommit till i
avsikt att skada —- jag förstår också
att statsrådet uppfattar den så -—- utan
som ett försök att få någon rätsida på
dessa förhållanden. Det är riktigt som
statsrådet säger i interpellationssvaret,
nämligen att kommunerna hörts i frågan;
jag har själv varit närvarande vid
ett sådant sammanträde. Visserligen berördes
min hemkommun, Hemse, i mycket
liten grad av Hablingbo—Romaklosters
järnväg. Det var bara en av de åtta
delkommunerna som berördes därav,
och representanten för denna delkommun
kunde därför inte uttala sig om
storkommunens allmänna synpunkter
på frågan. Vi har en annan järnvägslinje
som går genom Hemse. Då vederbörande
skulle taga ställning till frågan
om nedläggning för den del han representerar
måste han erkänna de oerhörda
förlusterna utan möjlighet att ange någon
väg att täcka dem. Vi har helt enkelt
ställts inför ett så oerhört stort
ekonomiskt problem att det gör en villrådig,
och man har bara att låta utvecklingen
ha sin gång. Jag är angelägen att
framhålla detta, när man nu i detta
sammanhang hänvisar till kommunernas
inställning i frågan. Man får emellertid
inte driva en järnväg bara ur rent
driftsekonomisk synpunkt, utan man
måste också driva den ur beredskapssynpunkt,
ur social synpunkt och —
inte minst när det gäller Gotland — ur
rent befolkningspsykologisk synpunkt,
detta senare med hänsyn till att människorna
inte skall flytta från orten.
Vi dras där nere i mycket stor utsträckning
med detta avflyttningsproblem, ty
det har sagts, att om vi inte ens har
råd att hålla järnväg, är det bäst att
flytta från ön. Det är enligt mitt förnenande
den allmänpsykologiska inställningen,
som härvidlag gör sig gäl -

Nr 29.

Onsdagen den 26 november 1952.

Svar på interpellation ang. tillsättande av

lande. Nödvändigheten av ett samarbete
på detta område påtalade jag redan för
cirka två år sedan, då vi hade en stor
debatt hemma i Visby just om gotländska
trafikproblem, och jag vädjade även
vid detta tillfälle till den dåvarande
trafikinspektören att försöka få till
stånd en samarbetsnämnd för att om
möjligt lösa problemet. En notarie på
länsstyrelsen och jag hade i uppdrag att
inkomma med förslag till en omorganisation
av de gotländska kommunerna,
och det var ingen lätt uppgift. Vi föreslog
sammanslagning av 92 kommuner
till 13, och då var det för oss angeläget
att folket ute i de avlägsna bygderna
fick förbindelse med ett järnvägens centrum
inom varje storkommun, och att
sjunde, åttonde och nionde klasserna
genom skolskjutsarna fick daglig kommunikation
till järnvägen. Vi framhöll
att de då fick tåg som passar in med
skolskjutsarna, och att de fick en billig
och reguljär kommunikationsled ute i
socknarna.

Detta förslag accepterades över lag,
och man tyckte att det var en förnuftig
lösning. Ja, nu har vi satt i gång
med denna trafik, men jag måste tyvärr
säga, att det har blivit mycket litet bevänt
med samordningen, och i går kväll
förklarade man på ett sammanträde där
hemma, att man fortfarande väntar på
det där tåget, som skall stå i förbindelse
med skolskjutsarna. Tyvärr är det
också så, herr statsråd, att biltrafiken
på Gotland går med mycket stora förluster.
Jag har i en tidning sett, att man
för bussar och övrig biltrafik haft
360 000 kronor i förlust under de sex
första månaderna. Detta är oerhörda
förlustsiffror, och jag kan försäkra att
gotlänningarna är lika oroliga för dem,
som statsrådet och kungl. järnvägsstyrelsen
är. Vi förstår också, att om utvecklingen
fortsätter på detta sätt, utan
någon samverkan alls på detta område,
riskerna kan bli mycket stora för hela
vårt trafiknät där nere på Gotland.

Som jämförelse kan jag också nämna,

en driftkommitté för Gotlands järnvägar.

att alla mjölktransporter på Gotland
från producent till mejeri kostar 80 000
kronor i månaden under det att SJ:s
biltrafik går med 60 000 kronor i månatlig
förlust. Det borde väl vara någon
inkomst också på dessa busslinjer! Mejerierna
kör två gånger om dagen på
alla Gotlands vägar med en stor lastbil
med två mans betjäning, och då kostar
det så mycket som jag nämnt. Det blir
skrämmande jämförelsesiffror!

Jag uttalar till sist den förhoppningen,
att statsrådet skall följa våra transportproblem
med den allra största uppmärksamhet
och inte bara bedöma dem ur
rent driftsekonomiska synpunkter utan
också ta hänsyn till beredskaps- samt
sociala och, inte minst, psykologiska
synpunkter ävensom beakta angelägenheten
av att skapa trivsel för människorna,
så att de blir kvar där nere
på ön.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 11.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj:ts å bordet
vilande proposition nr 252, med förslag
till förordning angående upphävande
av förordningen den 14 december 1951
(nr 795) med tillfälliga bestämmelser
om värdering av varulager vid taxering
till statlig och kommunal inkomstskatt,
m. m.

§ 12.

Föredrogs den av herr Hallberg vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för justitiedepartementet
angående kontrollen av riskabla
tivolinöjen.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 13.

Föredrogs den av fru Wohlin vid
kammarens nästföregående sammanträ -

Onsdagen den 26 november 1952. Nr 29.

Dispositionen av överskottsmedel från statens krigsförsäkringsnämnds verksamhet.

de gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
angående förebyggande åtgärder
för bekämpande av tandsjukdomar.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 14.

Föredrogos vart efter annat statsutskottets
utlåtanden:

nr 210, i anledning av väckt motion
om ersättning till medlemmar av kvinnliga
frivilliga försvarsorganisationer,
vilkas medlemmar bliva krigsplacerade;
och

nr 211, i anledning av väckta motioner
om subventionering av viktiga förbrukningsartiklar.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 15.

Dispositionen av överskottsmedel från
statens krigsförsäkringsnämnds verksamhet.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
212, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående dispositionen av
överskottsmedel från statens krigsförsäkringsnämnds
verksamhet jämte i
ämnet väckta motioner.

I propositionen nr 145 hade Kungl.
Maj:t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över handelsärenden
för den 7 mars 1952, föreslagit
riksdagen medgiva, att statens
krigsförsäkringsnämnds överskottsmedel
finge användas enligt av departementschefen
i berörda statsrådsprotokoll
framlagt förslag.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft ett antal motioner.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Hällgren m. fl. (I: 437) och den andra
inom andra kammaren av herr Ulbull
4 — Andra kammarens protokoll 1952.

m. fl. (11:584), hade hemställts, att
riksdagen måtte besluta, att ett belopp
av 5 miljoner kronor av statens krigsförsäkringsnämnds
överskottsmedel
skulle avsättas till en särskild fond,
som skulle disponeras för i motionerna
angivna åtgärder till fiskets främjande,
bl. a. för säkerhetsanordningar till ledning
för fiskefartyg, garantikapital för
fiskebåtsförsäkringar, anskaffande av
ett nytt undersökningsfartyg m. m. för
fiskeriväsendet och fiskehamnsförbättringar.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
TJhlén och Bergman (1:438) och
den andra inom andra kammaren av
herrar Lindberg och Håstad (11:528)
hade hemställts, att riksdagen ville besluta,
att av överskottsmedlen från
krigsförsäkringsnämndens verksamhet
måtte till Kungl. Maj:ts förfogande
ställas vissa närmare angivna belopp
till förbättring av sjömanspensioner
och sjösäkerhetsanstalter.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte

a) avslå motionerna 1:437 och II: 584;

b) avslå motionerna 1:438 och II: 528;

c) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
och med avslag å motionen II: 583
medgiva, att statens krigsförsäkringsnämnds
överskottsmedel finge användas
enligt av departementschefen i statsrådsprotokollet
över handelsärenden för
den 7 mars 1952 framlagt förslag.

Reservation hade avgivits av herrar
Karl Andersson, Gustaf Karlsson, Ohlon,
Näsström, Sundelin, Boman i Kieryd,
Mårtensson i Uddevalla, Svensson
i Ljungskile, Staxäng och Kollberg, fröken
Elmén och herr Karlsson i Olofström,
vilka ansett, att utskottet i punkterna
a) och c) bort hemställa, att riksdagen
måtte

a) med bifall till motionerna I: 437
och II: 584 besluta att av statens krigsförsäkringsnämnds
överskottsmedel ett
belopp av 5 000 000 kronor skulle av!r
29.

50 Nr 29. Onsdagen den 26 november 1952.

Dispositionen av överskottsmedel från statens krigsförsäkringsnämnds verksamhet.

sättas till en särskild fond för fiskets
främjande;

c) i anledning av Kungl. Maj :ts förslag
och med avslag å motionen II: 583
medgiva, att statens krigsförsäkringsnämnds
överskottsmedel finge användas
enligt av departementschefen i statsrådsprotokollet
över handelsärenden
för den 7 mars 1952 och av reservanterna
framlagda förslag.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
anförde:

Herr MÅRTENSSON i Uddevalla:
Herr talman! Till föreliggande utskottsutlåtande
har fogats en reservation av
herr Karl Andersson in. fl., och jag
skall he att med några ord få motivera
densamma.

Det finns väl knappast någon yrkesgren
här i landet, där man under kriget
fått utsätta sig för så stora faror
och risker som sjömän och fiskare har
måst göra vid utövandet av sina för
folkhushållet så betydelsefulla arbeten.
Enligt de uppgifter soin har kunnat erhållas
förlorade fiskarena under kriget
ett 30-tal båtar, och inte mindre än 89
man fick under krigsåren sätta livet till
under sitt farofyllda arbete. Det förekommer
också alltjämt minsprängningar
av fiskefartyg, när fiskarena är ute
på havet. Med hänsyn till dessa förhållanden
förefaller det åtminstone mig
som om de förslag, som framförts i motionerna
1:437 och 11:584, nämligen
att ett belopp av fem miljoner kronor
av statens krigsförsäkringsnämnds överskottsmedel
skulle avsättas till en särskild
fond, som skall användas till fiskets
främjande, är fullt berättigade. I
dessa motioner omnämnes bl. a., att
medlen skulle användas till säkerhetsanordningar
till ledning för fiskefartyg.

Jag vill i detta sammanhang erinra
om att frågan om anordnande av en
radiofyr i norra Bohusläns skärgård
under våren var föremål för riksdagens
prövning, men trots att utskottet som
behandlade den motionen ansåg, att

skäl talade för att bättre säkerhetsanordningar
var erforderliga kunde
förslaget ändå inte bifallas.

I här föreliggande motioner talas vidare
om ett garantikapital för båtförsäkringar
och om bättre utrustning av
fiskefartyg. Det förordas även att de
föreslagna medlen skulle användas till
utbyggande av fiskehamnarna i en något
snabbare takt än hittills har varit
fallet. Jag vågar försäkra, att samtliga
dessa krav är inte bara behjärtansvärda
utan även nödvändiga, om det skall
vara möjligt att uppehålla och ytterligare
rationalisera denna för landet
och folkhushållet så viktiga näringsgren.

Herr talman! Med dessa få ord ber
jag att få yrka bifall till den vid utskottets
utlåtande fogade reservationen.

I detta anförande, under vilket herr
förste vice talmannen övertog ledningen
av förhandlingarna, instämde herr
Johansson i Torp.

Herr LINDBERG: Herr talman! Då
kammaren nu behandlar statsutskottets
utlåtande över Kungl. Maj ds proposition
nr 145 angående dispositionen av
överskottsmedel från statens krigsförsäkringsnämnds
verksamhet och i samband
därmed väckta motioner, anhåller
jag att något få beröra den av mig och
herr Håstad väckta motionen, vilken
utmynnar i en hemställan om att ett
sammanlagt belopp av 17 miljoner kronor
måtte ställas till Kungl. Maj ds förfogande
dels för förbättrade pensioner
åt sjöfolket och dels till säkerhetsanstalter
för sjöfarten.

Enligt gjorda konstateranden har
överskottet av denna statens försäkringsverksamhet
uppgått till icke mindre
än 304 miljoner kronor. Av detta
belopp har man räknat med att minst
100 miljoner kronor icke belastat det
svenska folkhushållet utan är inkomster
från svenska fartygs fraktfart enbart
mellan utländska hamnar. Denna be -

Öl

Onsdagen den 26 november 1952. Nr 29.

Dispositionen av överskottsmedel från statens krigsförsäkringsnämnds verksamhet.

räkning har säkerligen gjorts med en
viss försiktighet och torde snarare vara
för låg än för hög. Om man godtar denna
beräkning skulle 100 miljoner kronor
stå till förfogande, som med fördel
skulle ha kunnat användas till främjande
av åtgärder för sjöfartens vidkommande.

Enligt föreliggande förslag skulle
också ett sammanlagt belopp av 12 miljoner
kronor användas, varav 10 miljoner
till handelsflottans välfärdsråd och
2 miljoner till sjöräddningsväsendet.
Det belopp, som således ställes till välfärdsrådets
förfogande, därest riksdagen
bifaller utskottets förslag, skulle
användas till upprustning eller nybyggnad
av sjöfartshotell. Detta belopp är
välkommet och mer än välbehövligt.
Frågan är om välfärdsrådet med detta
belopp skall kunna klara samtliga sina
utgifter på hithörande område. Likaså
är det välbehövligt med anslaget till
sjöräddningsväsendet.

När det gäller det motionsvis framförda
förslaget om användande av ytterligare
belopp till sjöfartens fromma
har utskottet inte varit lika välvilligt.
Beträffande motionerna I: 438 och
II: 528 har utskottet på några få rader
motiverat sitt avslag under försäkran,
att det motionsvis framförda förslaget
är »behjärtansvärt». Utskottets motivering
för avslagsyrkandet stödes närmast
på den omständigheten, att Kungl.
Maj :t uppdragit åt handelsflottans pensionsanstalt
att utarbeta förslag till förbättring
av sjömanspensioneringen. Utskottet
glömmer emellertid att tala om
att dessa förbättringar skall hållas inom
ramen för anstaltens egna resurser.

Del förslag till förbättring av sjöfolkets
pensioner, som utskottet åberopar,
skulle ha varit Kungl. Maj:t till handa
den 1 oktober innevarande år. Utredningsarbetet
har emellertid blivit fördröjt,
varför något förslag icke var inlämnat
när utskottet slutligt justerade
sitt utlåtande. Detta beror återigen därpå,
alt handelsflottans pensionsanstalt

icke förfogar över tillräckligt med arbetskraft
för uppgifter av det slag, varom
här är fråga. Trots att medelsförvaltningen
överlämnats till statskontoret
har pensionsanstalten knappast tillräcklig
personal för det löpande arbetet.
De resurser, som handelsflottans
pensionsanstalt förfogar över, skulle
med rätta användas för förbättring av
pensioner till dem, som ingick i pensionsåldern
efter den 1 juli 1944, då
nuvarande pensioneringssystem genomfördes.

Genom den nu påbjudna utredningen
har det blivit fråga om att också använda
en del av medlen till förbättring
av pensioner åt dem, som uppnått
pensionsåldern före den 1 juli 1944.
Detta anser man sig kunna göra dels
av det skälet, att statens anslag till pensioneringen
utgår med 1 400 000 kronor
per år, dels därför att redarnas avgifter
till pensioneringen icke tillföres enskild
sjöman utan skall användas som
pensionstillägg, vilka har beräknats så,
att den som seglat längre tid skall erhålla
de högsta tilläggspensionerna.

Man har med andra ord velat uppmuntra
sjömännen att stanna länge i
tjänst. Vart femte år skulle pensionerna
enligt det ursprungliga förslaget omräknas,
och meningen var givetvis att
man, därest besparingar kunnat göras
under en sådan femårsperiod, skulle
kunna förbättra de ursprungligen fastställda
tilläggspensionerna. Av skilda
anledningar har en sådan översyn inte
skett, varför ett sparat belopp nu finnes
tillgängligt för en del förbättringar.
För egen del har jag ansett och anser
fortfarande, att de medel som influtit
efter genomförandet av pensioneringen
år 1944 icke skall användas till andra
än dem, som blivit pensionsberättigade
efter förslagets genomförande den 1 juli
1944.

Hedan i detta ligger att många sjömän,
som slutat segla till sjöss före den
1 juli 1944 men som uppnått pensionsåldern
efter detta datum, fått och får

52 Nr 29. Onsdagen den 26 november 1952.

Dispositionen av överskottsmedel från statens krigsförsäkringsnämnds verksamhet.

del av de förbättringar som då började
utgå. Därmed sörjer det nu aktiva sjöfolket
till ganska stor del för dem som
icke medverkat till förbättringarna.
Man kan väl inte gärna påstå att redaravgifterna,
som började inflyta den 1
juli 1944, med rätta kan tillhöra några
andra än dem, som blivit pensionsberättigade
efter nämnda datum. Fråga
är om inte alla dessa borde undantagas
från förbättringarna, som icke själva
har bidragit till desamma, således alla
som har slutat sin sjömansbana före
den 1 juli 1944. Rättvisan borde ha
krävt, att man nu använder överskottsmedlen
från försäkringsverksamheten
under kriget till förbättring av de äldre
sjömännens pensioner, detta så mycket
hellre som 1947 års utredning i januari
1948 inlämnade förslag till förbättringar
av sjöfolkets pensioner, ett förslag
som departementet av okänd anledning
inte har ansett sig kunna förelägga riksdagen.
Denna omständighet och den
nu nyligen påbjudna utredningen har
blivit, hur illa det än kan låta, anledningen
till utskottets avslagsyrkande på
motionerna.

Personligen måste jag i detta sammanhang
tillåta mig anföra några synpunkter
kring denna fråga, synpunkter
som jag själv i egenskap dels av sjöman
under tidigare år och dels av
funktionär i sjöfolksorganisationerna
tidigare har framfört. Jag har vid skilda
tillfällen, även här i kammaren,
gjort uttalanden som kunde citeras,
men jag skall inskränka mig till ett av
dem. Det anförande, som jag nu skall
tillåta mig återge en del av, hölls i
denna kammare den 27 maj 1933 och
återfinns i kammarens protokoll nr 42
samma år:

»Sjöfolkets pensioneringsfråga är ingen
ny fråga. Den har varit föremål för
behandling vid åtskilliga tillfällen. I
dess modernaste form daterar den sig
från 1919, då herrar Thore och Olsson
i Kullenbergstorp väckte en motion i
denna kammare, som resulterade i att

Kungl. Maj:t uppdrog åt skeppstjänstkommitterade
att utreda frågan om en
förbättrad sjömanspensionering. Vid
denna tidpunkt hade man klart för sig,
att sjöfolket ändå var till nytta för landet
och att det kunde vara nödvändigt
att bevara det svenska sjöfolket åt den
svenska handelsflottan. Man ansåg förmodligen
också, att man var skyldig
dem en honnör, som med dödsförakt
vågat livet för att till Sverige hemföra
alla de alster, som under kriget voro
nödvändiga för att nationen icke skulle
gå under. Man tänkte måhända också
på alla dem, som offrat livet på haven,
alla dem som omkommit vid torpederingar,
minsprängningar eller blivit
nedskjutna vid strider mellan fientliga
flottor. På den tiden, när de svenska
tidningarna så gott som varje dag kunde
meddela någon jobspost från haven,
meddela om någon ny fartygskatastrof,
då var det många inom nationen som
tänkte och lovade, att sjöfolket på ett
eller annat sätt skulle få sin lön för
sitt uppoffrande arbete. Man skrev rörande
skildringar i pressen om sjömännens
lidanden, och man hade också
många tröstens ord att säga till alla
de förtvivlade mödrar, hustrur, barn
och andra sjömännen närstående anförvanter,
som förgäves väntade på något
livstecken från de i fredligt värv
stadda hjältarna. Man väntade litet var,
att den svenska staten skulle göra något
för sjömännen, så snart som världskriget
var över och man hunnit tänka
över vad man skulle kunna göra för
dem i gengäld. Så kom budskapet om
att det skulle införas en effektiv pensionering
av sjömännen, ett budskap
som hälsades med glädje av mången
sjöman.

De flesta, som sysslade med denna
fråga, voro på det klara med att införandet
av ett förbättrat pensionsväsende
för sjömännen skulle komma att
kosta staten åtskilligt med pengar, men
man hoppades, att denna fråga ändock
skulle kunna ordnas. De flesta voro

Onsdagen den 26 november 1952. Nr 29.

Dispositionen av överskottsmedel från statens krigsförsäkringsnämnds verksamhet.

medvetna om att staten förtjänat åtskilliga
miljoner kronor på krigsriskförsäkringen,
och man ansåg det vara
helt naturligt, att åtminstone ett 20-tal
av dessa miljoner skulle läggas som en
grundplåt till den nya försäkringen.
Pengarna användes emellertid till andra
ändamål. Bränslekommissionen hade
gått med förlust, och hit vandrade
dessa penningar som sjöfolket hoppats
på, och därmed var den förhoppningen
grusad.

Utredningskvarnen malde emellertid
vidare, och till slut avgav skeppstjänstkommitterade
sitt betänkande, men
mera blev det icke. Tiden har gått,
fred blivit sluten och minnet av krigets
alla fasor har förbleknat och sjömännens
uppoffrande arbete har blivit
glömt, överskuggat av andra problem.
År 1923 hade skeppstjänstkommitterade
sitt utlåtande färdigt, och år 1925
hade en hel del olika korporationer
yttrat sig över detsamma. Med detta
föll frågan i glömskans hav till år 1929,
då den åter väcktes till liv och remitterades
till en ny utredningskommitté,
där den ännu ligger i avvaktan på att
någonting skall hända. Med det att sjömanspensioneringsfrågan
överlämnats
till 1928 års pensioneringssakkunniga
har man lyckats att inbinda densamma
på ett sätt, som gör, att den icke inom
den närmaste tiden kan komma fram
till ett avgörande. Denna sista kommitté
kan icke taga upp frågan till avgörande
förrän de äro färdiga med sin
revision av den allmänna försäkringen.
Frågan har emellertid hamnat på ett
ställe, så att man alltid kan hänvisa till
var den finnes och så att man alltid
kan få veta att den ligger under utredning.
I likhet med utskottets majoritet
skulle jag vilja hemställa, att åtgärder
snarast vidtagas för att påskynda frågans
lösning.

I detta sammanhang bör det kanske
framhållas, att det under år 1918 på
privat initiativ tillkom eller bildades
en fond benämnd ''Nationalfonden för

Sjökrigets offer’. Denna fond samlade
på frivillighetens väg in en hel del
penningar, vilka skulle användas och
använts dels till understöd åt dem, som
blivit invalider, samt till understöd till
de omkomnas anhöriga, dels även till
resandet av ett minnesmärke över dem,
som blivit kvar i havets namnlösa grav.
För att visa vilket intresse man då
hyste för sjöfolket tillåter jag mig att
citera det upprop, som 1918 utsändes
till Sveriges folk:

''För en stor del av vårt lands befolkning
ha de gångna krigsåren varit
en tid av umbäranden och lidanden,
men alla hava vi dock förskonats från
den näst krigets fasor största olycka,
som kan drabba ett folk — hungersnöden.
Härför står nationen främst i
tacksamhetsskuld hos dem, som med
trofast pliktuppfyllelse och ädelt mannamod
trotsat krigets faror för att hålla
landets tillförselvägar öppna och
bringa hem de förnödenheter, med
vilka vi kunna bekämpa hunger och
arbetslöshet. — Då andra yrkesklasser
trygga till liv och lem kunnat arbeta
på mildrandet av krigets verkningar,
har vårt sjöfolk med livet som insats
på havets farofyllda valplats fullföljt
sitt fredliga värv. — Många ha sedan
deras fartyg fallit offer för torpeder
eller minor lämnats i livbåtarna åt sitt
öde mitt ute på havet, dömda till en
ojämn kamp mot storm och sjö, mot
hunger, köld och skeppsbrottets lidanden.
Många ha för alltid stannat kvar
där ute, stupade på sin post.

Sverige har förut ärat sina hjältar
genom resandet av minnesvårdar, som
till kommande släkten burit vittnesbörd
om deras ädla gärningar för fosterlandet.
Det höves förvisso vårt folk
att även skapa ett varaktigt minne åt
våra sjömäns hjältemodiga kamp, en
ärestod åt de tappra svenskar, som
vila i havets namnlösa grav. Art och
form av en sådan minnesvård må överlämnas
åt tävlan mellan våra konstnärer;
dock torde lämpligen på vår -

54 Nr 29. Onsdagen den 26 november 1952.

Dispositionen av överskottsmedel från statens krigsförsäkringsnämnds verksamhet.

dens sockel böra angivas namnen å
samtliga sjömän, som genom krigshändelser
gått förlorade, och sådana anordningar
vidtagas, att de avlidnas anhöriga
och vänner vid vården kunna
bringa sin hvllningsgärd åt de bortgångna.

Vi vädja härmed till hela den svenska
allmänheten och i första rummet till
sjöfartens, handelns och industriens
målsmän att bidraga till bildandet av
en nationalfond för resande av en
dylik minnesvård och för beredande
av understöd åt sjökrigets offer, invalider
samt anhöriga till bortgångna
sjömän.’

Detta upprop var undertecknat av
flera aktade svenskar, och som ett bevis
för att denna vädjan icke förklingade
ohörd kan nämnas, att minnesvården
nu är rest och att en stor
del invalider och anhöriga till bortgångna
sjömän erhållit ersättningar
från denna fond. Minnesvården, som
rests utanför sjöfartsmuseet i Göteborg,
är ett vackert och värdigt minnesmärke,
och om detta är icke annat än
gott att säga. Enda felet, som vidlåder
detsamma, är, att det icke förmår giva
bröd åt ålderstigna och hungrande
sjömän, sjömän som voro med under
det stora kriget och vilka hoppats att
som lön för sina mödor kunna påräkna
en någorlunda bekymmerslös
ålderdom. Minnesmärket kan, förutom
vad det är avsett till. utgöra en påminnelse
till alla dem, som ännu icke
gjort vad de bort göra för sjömännen,
och det kan kanske tjäna som en erinran
till statsmakterna, att pensioneringsfrågan
snarast bör lösas.

Under hänvisning till vad ovan
framhållits hemställer jag till kammaren
att bifalla det av mig i motionen
ställda yrkandet, därigenom medverkande
till att frågan om sjömanshusens
omorganisation föres bort från sammanhanget
med pensioneringsfrågan.
Det är nämligen min och mångas bestämda
övertygelse, att dessa båda

frågor endast skulle må väl av att
skiljas från varandra. Det är också
möjligt, att om frågan om sjömanshusens
omorganisation blir löst för
sig, pensioneringsfrågan lättare skall
kunna bringas till sin lösning. Vi böra
komma ihåg, att tider kunna komma,
då nationen åter kan komma i ett läge
liknande det under världskriget. Då kan
det vara av vikt att åt sjömännen ha
åstadkommit något, som gör, att de
tänka och känna med landets övriga
invånare. Sjömännen ha länge känt sig
som samhällets styvbarn, en känsla
som gör att de betrakta sig som utstötta
ur den stora gemenskapen. Man
får under sådana förhållanden icke
förvåna sig över om de en vacker dag,
då fara hotar, skulle komma att säga:
’Ni har icke hjälpt oss, varför skola
vi då hjälpa er?’»

Härmed är det långa citatet slut. Vad
som då anfördes äger sin riktighet
också i dag. Vi har nu genomlidit ett
nytt världskrig, mera fruktansvärt än
det förra. Många sjömän har också
under det senaste kriget gått bort och
många har blivit skadade. Minnesmärken
har också nu blivit resta över
bortgångna sjömän, minnesmärken vilkas
enda fel är att de, lika litet som
minnesmärket som restes i Göteborg
efter det första världskriget, icke kan
försörja ålderstigna sjömän. Liksom
efter det första världskriget, på ett par
små undantag när, användes överskottsmedlen
också nu för helt andra syften
än främjande av ändamål som står
sjöfarten nära. Liksom under och efter
det första världskriget har det under
det senaste kriget hållits många och
långa lovtal över sjöfolkets prestationer,
av vilka lovtal visserligen ingen
veterligt tagit skada men som heller
icke åstadkommit någon påtaglig nytta
för dem, som offrade liv och lem i
kampen för landets försörjning. Liksom
under och efter det första världskriget
insamlades också under det senare
kriget stora belopp till efterlevande

Onsdagen den 26 november 1952. Nr 29.

överskottsmedel från statens krigsförsäkringsnämnds verksamhet.

Dispositionen av

sjömäns änkor och barn, men mera
har det icke blivit.

Nog måste man väl hålla med om
att det hela för sjöfolket ter sig tragiskt,
vilket torde vara ett mycket lindrigt
epitet på utvecklingen i fråga.

Herr talman, skulle det icke kunnat
vara en gärd av rättvisa åt havets
arbetare, att riksdagen nu bifaller min
och herr Håstads motion och därmed
lämnar möjlighet för Kungl. Maj:t att
förbättra, verkligen förbättra pensionerna
till de gamla sjömännen och även
till dem som seglat under det senaste
världskriget?

Egentligen skulle avsevärt större belopp
behövts. Kvar står nämligen alltjämt
frågan om familjepensioneringen
olöst. Skeppstjänstkommitterades förslag
borde snarast om- och överarbetas.

Med detta hemställer jag, herr talman,
om bifall till motion nr 528 i
denna kammare.

Häruti instämde herr Håstad.

Herr UTBULT: Herr talman! I Kungl.
Maj:ts proposition nr 145 har statsrådet
och chefen för handelsdepartementet
föreslagit att av krigsförsäkringsnämndens
överskott 10 miljoner
kronor skall anvisas till handelsflottans
välfärdsfond för anordnande av sjöfartshotell
m. m. samt 2 miljoner kronor
skall disponeras för andra sjöfartsändamål,
bland annat anskaffande av
snabbgående undsättningsbåtar till det
svenska sjöräddningsväsendet.

Båda dessa anslag på tillsammans 12
miljoner kronor till sjöfartens bästa är
till alla delar behjärtansvärda och bör
betraktas som en gärd av tacksamhet
mot handelsflottans män för det uppoffrande
och riskfyllda arbete, som de
utförde under krigsåren i första hand
för att bringa livsmedel och andra varor
till vårt svenska folk under ett
bekymmersamt och framför allt då det
gäller livsmedel prekärt läge.

Sjöfolket har förutom de här före -

slagna tio miljonerna fått anslag av
statsmedel under flera år för liknande
ändamål. Allt vad statsmakterna gör på
detta område kan hälsas med glädje
och tillfredsställelse. Och jag kan, herr
talman, till alla delar instämma i herr
Lindbergs anförande då det gäller anslag
till pensionering av sjömännen.
Det är dock med en viss besvikelse vi
ifrån fiskets håll har kunnat konstatera
i propositionen, att inget anslag
av de betydande överskottsmedlen har
föreslagits för fiskets befrämjande. Det
var med anledning härav som undertecknad
tillsammans med 16 kamrater
i denna kammare genom en motion
föreslog att 5 miljoner kronor av ifrågavarande
överskottsmedel skulle avsättas
till en särskild fond för fiskets
främjande, alldenstund även fiskeflottan
var krigsförsäkrad i statens krigsförsäkring.

Att även fiskeflottan under kriget
gjorde en betydande insats för det
svenska folkets försörjning är en känd
sanning. Statens livsmedelskommission
var angelägen om att fiskarena gjorde
allt vad på dem ankom för att skaffa
fram livsmedel under dåvarande livsmedelskris,
och de svenska fiskarena
tog oerhört stora risker vid utövandet
av sin näring bland minor och andra
förstörelseredskap, vilket resulterade i
stora förluster i både materiel och
människoliv. Landshövding Malte Jacobsson
sade vid ett tillfälle i Göteborg
bl. a., att fiskarena bara på västkusten
genom införsel av fiskvaror bidrog till
180 miljoner måltider årligen under
kriget. Att svenskt saltsjöfiske under
åren 1940—1945 införde 755 miljoner
kg fiskvaror är också en sanning.

Majoriteten i statsutskottet har, som
framgår av utskottsutlåtandet, yrkat
avslag på ifrågavarande motion. Utskottet
anför bl. a. som skäl för sitt
avslagsyrkande: »Enligt vad utskottet
emellertid under hand från nämnden
inhämtat, uppgick därvid summan av
crlagda försäkringspremier till ett be -

56 Nr 29. Onsdagen den 26 november 1952.

Dispositionen av överskottsmedel från statens krigsförsäkringsnämnds verksamhet.

lopp av 1 394 000 kronor, under det
att statens utgifter för denna verksamhet
belöpte till sammanlagt 2 357 200
kronor.»

Man kan fråga sig, varför denna särräkning
har gjorts på inbetalda premier
och utbetalda ersättningar just
då det gäller fisket. Det är väl ändå
inte vanligt att göra dylika reflexioner
inom en försäkringsform, framför allt
då det gäller två så likartade näringsgrenar
som fisket och handelssjöfarten.
Man skulle säkert ha kommit till liknande
resultat, om man hade gjort
jämförelsen på annat sätt, mellan fartyg
som gick i olika farvatten på olika
tider. Men det har inte gjorts, utan
man har bara jämfört inkomsterna och
utgifterna för fisket.

De stora utbetalningarna till fisket
har sina förklaringar. Jag har förut
nämnt att livsmedelskommissionen var
angelägen om att största möjliga mängder
fisk skulle införas till landet, och
fiskarena tog i vissa fall stora risker
under fisket. Handelssjöfarten var i
vissa fall anvisad vissa bestämda rutter,
som ansågs mindre riskfyllda än andra.
Åt fiskarena kunde man helt naturligt
icke anvisa särskilda, mindre riskfyllda
fiskeplatser. För fisket låg det
i stället så till, att de bästa fiskeplatserna
var mest och värst minerade, och
för att få fångster måste man söka sig
så nära intill minbältena som det var
möjligt. Detta resulterade i att fiskeredskapen
vid flera tillfällen fastnade
i minorna, och under försöken att rädda
redskapen minsprängdes fartygen i en
hel del fall med man och allt. Under
det sista halvåret då kriget varade gick
flera båtar förlorade på det sättet, och
2—3 månader efter krigets slut blev
ett fiskelag med båt och allt sprängt i
luften på samma sätt. Under krigets
sista skede förlorades inte mindre än
tre båtar från samma fiskelag på
mindre än ett år under försöken att
rädda fiskeredskap. Det var ganska naturligt
att fiskarena efter dessa hän -

delser blev mycket varsamma och hellre
lämnade fiskeredskapen åt deras öde
än att riskera både båt och folk. Detta
kostade krigsförsäkringsnämnden ganska
stora belopp.

Då kriget var slut avsåg man med
minsvepningen att i första hand få
rännor genom minbältena, så att handelssjöfarten
kunde gå någorlunda säker
för minsprängningar. Fiskarena
fick däremot i flera fall rensa fiskeplatserna
från minor med sina redskap,
vilket helt naturligt blev en
ganska dyr affär för försäkringen, men
det var inte annat att göra, om de ville
fortsätta med sitt fiske. Under dylika
förhållanden blev inkomsterna för försäkringen
små men utgifterna stora.

Förlusterna av fiskeredskap fortgick
ganska länge efter kriget. Krigsförsäkringsnämnden
ersatte förlusterna nära
två år efter krigsslutet. Dessa förluster
av fiskeredskap i minbältena har kostat
fiskarena stora summor efter det att
krigsförsäkringsnämnden upphört med
sin verksamhet.

Jag har, herr talman, med denna
redogörelse velat visa på en del av de
omständigheter, som medverkade till
de stora förlusterna för krigsförsäkringsnämnden
då det gäller fisket. Vi
motionärer menar, att det skulle vara
av stor betydelse för fisket i dess helhet
om riksdagen beslöt i enlighet med
motionen och pengarna avsattes i första
hand för det ändamål, som har anvisats
i motionen och där den största
eftersläpningen föreligger.

Utskottet anför på sidan 6: »Det är
icke möjligt för utskottet att bedöma
angelägenhetsgraden av dessa ur sitt
sammanhang lösryckta arbetsobjekt i
förhållande till övriga behövliga anstalter
på ifrågavarande område.» Jag
ifrågasätter om statsutskottet verkligen
är så okunnigt på detta område, som
det låter påskina. Vi har ju i motionen
pekat på några av de objekt, som är
mest aktuella och som har återkommit
flera år här i kammaren. Vi har

Onsdagen den 26 november 1952. Nr 29.

Dispositionen av överskottsmedel från statens krigsförsäkringsnämnds verksamhet.

också påpekat vilka eftersläpningar
som är rådande på ifrågavarande områden,
och utskottet, i första hand
första avdelningen, hade nog inte behövt
anstränga sig alltför mycket för
att konstatera, att vad vi i motionen
bär anfört om detta är med verkliga
förhållandet överensstämmande.

En punkt, nämligen beträffande fiskehamnsbyggandet,
torde väl ingen i
statsutskottet vara främmande för, alldenstund
denna fråga varit uppe till
behandling där i flera år och statsutskottet
också i sina utlåtanden varit
mycket positivt inställt till de förslag
som förelegat. Under vårriksdagen i år
var det inte mindre än 11 reservanter
ur samtliga fyra partier, som hade reserverat
sig till förmån för det större
anslag, som väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
hade begärt för ändamålet.
Här hade det ju varit ett bra tillfälle
för statsutskottet att få det önskemål
förverkligat, som utskottet under flera
år har uttalat sig för, utan att på något
sätt behöva rubba på den av respektive
departementet framlagda budgeten.

När det gäller säkerhetsanordningar
för fiske, vilka också kommer den övriga
sjöfarten till godo i ganska stor
utsträckning, tycker man det hade varit
ganska naturligt att ett anslag ur
dessa överskottsmedel hade utgått. Här
föreligger ju en eftersläpning på
100 000—200 000 kronor, och denna
eftersläpning blir större för varje år.

Herr talman! Jag har med detta lilla
anförande velat framhålla för kammarens
ledamöter, att genom att bifalla
reservationen, vilket innebär bifall till
motionen kan riksdagen ge fisket ett
verkligt stöd utan att behöva inkräkta
på andra anslag på något sätt. Jag ber
därför, herr talman, att få yrka bifall
till den av herr Karl Andersson m. fl.
avgivna reservationen.

I detta anförande instämde herrar
Ahlsten, Slaxäng och Nordkvist.

Herr WARD: Herr talman! När statsutskottet
inte har kunnat tillstyrka de
med anledning av propositionen inlämnade
motionerna, beror detta naturligtvis
inte på att utskottet icke hyser intresse
för de frågor, som motionärerna
har fört fram i sina motioner. Vi är
lika villiga som andra att göra allt vad
som göras kan för att dels ge sjöfolket
bättre pensioner och dels upprusta våra
fiskehamnar. Vi har emellertid resonerat
på följande sätt. Vi anser, att när
riksdagen fastställer en budget skall
man också bevilja alla dylika anslag
över budgeten och inte gå en omväg
omkring denna, så att det vid ett visst
tillfälle på grund av att det uppstått
ett överskott på en fond blir liksom
en tilläggsbudget. Det anser vi vara
principiellt oriktigt, och det är framför
allt ur dessa budgeteringssynpunkter
som utskottet inte bär ansett sig
kunna tillstyrka motionerna. Det är
hela grunden för utskottets resonemang.

Vad sjöfolkets pensionering beträffar
får ju riksdagen tillfälle nästa år, hoppas
vi, att pröva den frågan. Herr Lindberg
har ju då tillfälle att, om han
finner önskvärt, så att säga bygga på
Kungl. Maj :ts proposition, så att han
eventuellt får sina önskemål genomförda.

Vad fiskehamnarna beträffar måste
jag, herr talman, påpeka att reservanterna
i sin reservation har kommit
med uppenbart felaktiga uppgifter.
Skulle det nu vara så, att kammaren
bifaller reservationen, ställer sig följaktligen
kammaren bakom ett uttalande
som saknar grund. Det kan väl i
alla fall inte vara rimligt. I reservationen
framhålles följande: »För fiskerinäringens
vidkommande upphörde
emellertid icke krigsskadorna med krigets
slut. Minsprängning av fiskebåtar
och förlust av fiskredskap på grund
av krigshandlingar förekomma alltjämt.
Det senare slaget av skador vålla
fiskarna stora förluster, enär fiskredskap
icke kunna bli föremål för för -

Nr 29.

Onsdagen den 26 november 1952.

Dispositionen av överskottsmedel från statens krigsförsäkringsnämnds verksamhet.

säkring.» Att skador uppstår känner vi
alla till, men denna uppgift om att
vissa skador icke skulle vara försäkringsbara
håller inte streck. Herr Bergh
i Luleå uppläste i första kammaren en
framställning, avgiven av en väl initierad
person. Jag vill, lierr talman, föredraga
denna framställning även här
inför andra kammaren. Det heter:

»I reservation till statsutskottets utlåtande
nr 212 ha reservanterna gjort
gällande att fiskarena icke skulle kunna
teckna krigsförsäkring för fiskebåtar
och fiskeredskap. Denna uppgift är
direkt felaktig. Då statens krigsförsäkringsnämnd
upphörde med sin verksamhet
1946, övertogo de svenska sjöförsäkringsbolagen
för gemensam räkning
krigsförsäkringen av fiskebåtar
och fiskeredskap. Detta skedde i samförstånd
med krigsförsäkringsnämnden.
Krigsförsäkring har därefter beviljats
fiskarena på precis samma villkor som
krigsförsäkringsnämnden meddelade
försäkring. Likaså ha skadorna reglerats
efter samma principer som nämnden.
För att än ytterligare markera
detta ha sjöförsäkringsbolagen anlitat
advokaten Henriques i krigsförsäkringsnämnden
såsom skadereglerare
för skador å fiskebåtar och fiskeredskap.
Några klagomål på detta arrangemang
har icke försports. Det bör dock
observeras att fiskarena nu i relativt
liten omfattning begagna sig av möjligheten
att teckna krigsförsäkring.»

Jag har ansett det angeläget att lämna
dessa upplysningar, men det är självfallet
inte på grund av denna felaktighet
i reservationen som jag enständigt
vidhåller statsutskottets yrkande, utan
framför allt därför att vi inom statsutskottet
känner oss, såsom jag förut
sade, skyldiga att hålla på de traditionella
budgeteringsprinciperna och
om möjligt inte tillåta sådant som strider
mot god ordning och den regelmässighet,
som i övriga fall förekommer
när det gäller att handha statens
finanser.

Jag ber med dessa korta ord, herr
talman, att få yrka bifall till statsutskottets
hemställan.

Herr talmannen återtog nu ledningen
av förhandlingarna.

Herr SVENSSON i Göteborg: Herr
talman! Jag skall först passa på tillfället
att tacka för den välvilja, som
visats handelsflottans välfärdsråd genom
att 10 miljoner kronor enligt
Kungl. Maj:ts proposition nr 145 skall
ställas till rådets förfogande. Jag är
personligen övertygad om att rådet
med hjälp av dessa medel skall kunna
göra en verkligt effektiv insats till sjöfolkets
fromma.

Vad sjömanspensioneringen beträffar
skall jag inte, herr talman, nu gå närmare
in på denna fråga. Jag kan för
övrigt i stort sett instämma i de synpunkter,
som lierr Lindberg här nyss
anfört. Jag vill emellertid kraftigt understryka
önskvärdheten av att regeringen
i den proposition, som enligt
vad statsutskottet förmodar skall föreläggas
nästa års riksdag, tar hänsyn
dels till de av herr Lindberg anförda
synpunkterna, dels till vad som anförts
i motion nr 528 i denna kammare av
herrar Håstad och Lindberg.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav till en början propositioner
beträffande utskottets hemställan
i punkterna a) och c), nämligen
dels på bifall till utskottets hemställan
i dessa punkter dels ock på bifall
till den vid utlåtandet fogade reservationen;
och fann herr talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Mårtensson i
Uddevalla begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkterna

a) och c) utskottets utlåtande nr 212,
röstar

Onsdagen den 26 november 1952.

Nr 29.

Distriktsveterinärernas inkomstförhållanden.

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne tvekan kunna råda
angående omröstningens resultat, vadan
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos 101 ja
och 85 nej, varjämte 9 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan i punkterna a) och c).

Beträffande punkten b) gav herr talmannen
propositioner dels på bifall till
utskottets hemställan dels ock på bifall
till motionen 11:528; och biföll kammaren
utskottets hemställan i denna del.

§ 16.

Distriktsveterinärernas inkomstförhållanden.

Föredrogs statsutskottets utlåtande,
nr 213, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 2 och 3 §§ statens
löneplansförordning den 30 juni 1947
(nr 376) m. m. jämte i ämnet väckt
motion.

I propositionen nr 240 hade Kungl.
Maj:t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över civilärenden
för den 10 oktober 1952, föreslagit
riksdagen att dels antaga vid berörda
statsrådsprotokoll fogat förslag
till förordning om ändrad lydelse av 2
och 3 §§ statens löneplansförordning
den 30 juni 1947 (nr 376) dels jämväl i
övrigt godkänna en vid statsrådsprotokollet
såsom bilaga fogad överenskommelse
rörande distriktsveterinärernas

inkomstförhållanden, dels ock bemyndiga
Kungl. Maj:t att utfärda de övergångsbestämmelser,
som kunde erfordras
i anledning av vad sålunda förordats.

I anslutning till den nämnda överenskommelsen
föreslogs i propositionen
huvudsakligen, att distriktsveterinärerna
från och med den 1 januari 1953
skulle erhålla förbättrade inkomster
dels genom en 25-procentig höjning av
de i veterinärtaxan intagna arvodesbeloppen
och dels genom en höjning av
de i löneplan 4 i statens löneplansförordning
angivna lönebeloppen.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft en inom
andra kammaren av herrar Ericsson i
Näs och Rubbestad väckt motion (II:
674), vari hemställts, att riksdagen vid
behandlingen av propositionen nr 240
dels måtte uttala, att de i gällande veterinärtaxa
intagna arvodesbeloppen
skulle utgå med 15 procents tillägg i
stället för i propositionen förordade 25
procent, dels också måtte besluta om
ändring av lydelsen av 2 och 3 §§ statens
löneplansförordning i överensstämmelse
med motionens syfte samt härvid
uppdraga åt vederbörande utskott
att föranstalta om erforderlig löneplansjustering.

Utskottet hemställde att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
och med avslag å motionen 11:674,

a) antaga i statsrådsprotokollet över
civilärenden för den 10 oktober 1952
omförmält förslag till förordning om
ändrad lydelse av 2 och 3 §§ statens
löneplansförordning den 30 juni 1947
(nr 376);

b) jämväl i övrigt godkänna vid
samma statsrådsprotokoll såsom bilaga
fogad överenskommelse;

c) bemyndiga Kungl. Maj:t att utfärda
de övergångsbestämmelser, som
kunde erfordras i anledning av vad
under a) och b) förordats.

Reservation hade avgivits av herr

Nr 29.

Onsdagen den 26 november 1952.

Distriktsveterinärernas inkomstförhållanden.

Pålsson, fru Svenson samt herrar
Svensson i Grönvik, Rubbestad, Staxäng
och Birke, vilka ansett, att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte,
i anledning av Kungl. Maj:ts förslag och
med bifall till motionen 11:674,

a) antaga av reservanterna förordat
förslag till förordning om ändrad lydelse
av 2 och 3 §§ statens löneplansförordning
den 30 juni 1947 (nr 376);

b) med av reservanterna förordade
jämkningar godkänna vid statsrådsprotokollet
över civilärenden för den
10 oktober 1952 såsom bilaga fogad
överenskommelse;

c) bemyndiga Kungl. Maj:t att utfärda
de övergångsbestämmelser, som
kunde erfordras i anledning av vad under
a) och b) förordats.

Utskottets hemställan föredrogs, och
yttrade därvid:

Herr ERICSSON i Näs: Herr talman!
Vid behandlingen av förevarande proposition
har statsutskottet också haft
att taga ställning till en motion, där vi
motionärer har förordat en annan utformning
av lönebestämmelserna än
som förutsatts i propositionen. Det är
inte fråga om en sänkning av veterinärernas
löner — det vore oss fjärran att
föreslå något sådant — utan vi vill endast
ha en annan utformning av bestämmelserna.
Propositionen och utskottet
har föreslagit, att veterinärarvodena
skulle höjas med 25 procent, vilket
skulle motsvara 800 000 kronor per
år, och härtill skulle komma en lönehöjning
på 300 000 kronor. Tillsammans
gör detta 1,1 miljon kronor. Motionen
och reservationen föreslår en ökning av
veterinärtaxan med 15 procent, vilket
gör 500 000 kronor. Därtill skulle komma
en löneökning med 600 000 kronor,
vilket tillsammans också blir 1,1 miljon
kronor. Orsaken till att vi förordat
denna väg i motionen är den, att veterinärtaxorna
enligt vår uppfattning eljest
skulle bli alltför höga. Speciellt
mindre jordbrukare skulle eljest nödgas

antingen underlåta att anlita veterinärer
eller vända sig till kvacksalvare.
Detta gäller särskilt de områden där
jordbruken är små och avstånden stora,
varför även reseersättningar tillkommer.
Jag tror, att för Norrlands vidkommande
reservationens sätt att lösa
denna fråga skulle vara både nyttig och
välbehövlig.

Det är sålunda mycket som talar för
att det sätt, på vilket reservanterna ser
denna fråga, är riktigt, och jag ber därför,
herr talman, att få yrka bifall till
den till utskottets utlåtande fogade reservationen.

Häri instämde herr Staxäng.

Herr LINDHOLM: Herr talman! Den
taxa, som vi nu har att behandla, har
ju inte tillkommit i går utan är ganska
gammal. Det är mycket blygsamma förändringar,
som nu föreslås, nämligen
en höjning med 25 procent. Sett mot
bakgrunden av att taxan fastställdes år
1914 borde det inte föranleda så starkt
delade meningar.

Det har i diskussionen sagts att man
kan ha anledning befara, att denna höjning
med 25 procent skulle föranleda
en sämre djursjukvård ute i landet
framför allt hos mindre bemedlade
jordbrukare. Jag vill då erinra om att
det finns speciella bestämmelser om
statsbidrag till sådana jordbrukare, vilket
gör att denna taxehöjning för dem
inte kommer att medföra ökade utgifter
för djursjukvården.

Eftersom alltså de skäl som anförts
inte har kunnat övertyga vare sig mig
eller utskottets majoritet om att det
skulle vara förenat med någon fara att
biträda Kungl. Maj:ts förslag, ber jag,
herr talman, att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr RUBBESTAD: Herr talman! Det
som herr Lindholm anför, att denna
taxa är från 1914, är ju inte alldeles
riktigt. Den nu gällande veterinär -

Onsdagen den 26 november 1952.

Nr 29.

Distriktsveterinärernas inkomstförhållanden.

taxan är daterad den 8 december
1933. Att den i vissa punkter har
samma lydelse som 1914 års taxa
får man dock se från den utgångspunkten
att 1914 bars hela kostnaden
för veterinärväsendet av de olika
djurägarna. Då hade staten ännu
icke inträtt såsom något slags understödjande
part i veterinärvården. Statsrådet
Sköld ansåg emellertid år 1933
det vara berättigat att dela upp kostnaden
mellan staten och djurägarna med
ungefär hälften på vardera. Det är det
förhållandet som gör att man måste se
den taxa som nu gäller ur den synpunkten,
att staten skall inträda och bära
ungefär hälften av kostnaden. Denna
princip har kunnat upprätthållas tack
vare att en betydande ökning av taxeinkomsterna
skett, därigenom att jordbrukarna
nu anlitar veterinärerna i
större utsträckning än tidigare. Det är
ju också i propositionen konstaterat,
att inkomsterna av taxan har varit ungefär
lika stora som inkomsterna av
statens lönebidrag.

Nu föreslås här att taxan höjs med
25 procent. Detta skulle innebära en
kostnadsökning för jordbrukarna med
800 000 kronor, men den insats, som
staten skulle göra, begränsas till endast
300 000 kronor. Denna avvägning innebär
alltså en betydande förskjutning till
jordbrukarnas nackdel. Det är detta
som vi i vår motion har velat gå emot.
Vi menar att det blir en mera rättvis
fördelning mellan staten och jordbrukare,
om man gör en höjning av taxan
med 15 procent i stället för 25 procent.

När man i propositionen tar del av
ärendets handläggning, finner man att
det har pågått underhandlingar i civildepartementet
mellan Sveriges akademikers
centralorganisation och Sveriges
veterinärförbund. Men vid förhandlingar
om arvode för vissa kategorier
brukar det väl vara så, att den part
som skall betala också skall höras. Det
har inte skett i detta fall. Kungl. Maj:t
har kallat till sig den ena parten, men

däremot har den andra parten, den som
skall betala, inte fått vara med och säga
sitt ord. Man tänker ganska nära i
detta sammanhang på den gamla satsen
att bönder äro gjorda till att offras upp.

Ur alla synpunkter finner jag det
rättvist att man avväger på sätt som är
förordat i reservationen. I det fallet får
staten bära ungefär hälften av den
ökade kostnaden och jordbrukarna den
andra hälften. Det var den avvägningen
man avsåg med taxeregleringen 1933
och som man kan behålla om man följer
reservationen.

Herr talman! Med det sagda ber jag
att få yrka bifall till reservationen.

Herr LINDHOLM: Herr talman! Herr
Rubbestad framhöll att jag hade lämnat
en felaktig uppgift då jag sade att
taxan var från 1914; den skulle i stället
vara från 1933. Det torde inte vara
obekant för herr Rubbestad att det
belopp, som man i taxan rör sig med,
fastställdes 1914 och förändrades åren
1918—1922 —■ om jag inte minns fel
— men sedan återställdes till vad som
tidigare hade gällt. I taxan från 1933,
varom herr Rubbestad talar, infördes
just det belopp som fastställdes 1914.
Det är frågan om jordbrukarnas avgift,
om den skall höjas med 25 eller med
15 procent, som vi nu diskuterar. Då
är det riktigt att säga, att den avgift
som fastställdes 1914 alltjämt gäller,
alldenstund den till beloppet är densamma
i dag som då.

Det var också en annan synpunkt,
som herr Rubbestad ville framhålla
särskilt starkt. Det var att det skulle
ske en jämn avvägning, så att ungefär
hälften av kostnaderna kommer på staten
och hälften på jordbrukarna. Men
skulle herr Rubbestad vilja ha igenom
sitt yrkande i det avseendet helt och
hållet, får han formulera om klämmen
i sitt yrkande, ty, herr Rubbestad, även
med en 25 procents höjning av taxan
kommer taxcinkomsten att bli mindre
än den inkomst som veterinären får

Nr 29.

Onsdagen den 26 november 1952.

Distriktsveterinärernas inkomstförhållanden.

från staten. Den justering som nu sker
syftar bara till ett ungefärligt återställande
av balansen.

Jag skall inte trötta kammaren med
allt för många siffror. Men 1944 hade
veterinärerna 7 500 kronor i taxeinkomst
och 7 300 i lön. År 1950 hade de
9 050 kronor i taxeinkomst och 9 000
kronor i fast lön. Om vi tar propositionens
förslag sådant det nu ligger på
riksdagens bord, skulle taxeinkomsten
bli 11 500 kronor under det att den
fasta lönen blir 13 450 kronor. Om herr
Piubbestad är konsekvent i sitt yrkande
bör han förorda en höjning i stället
för en sänkning av procenten.

Herr Rubbestad hade vidare en liten
anmärkning mot det sätt på vilket civildepartementet
hade fört förhandlingarna.
Jag tror att jordbrukarna kan
känna sig tillfredsställda med de förhandlare
som de haft.

Herr RUBBESTAD: Herr talman! 1
mitt första anförande berörde jag
skillnaden mellan taxan som gällde
1914 och den ännu gällande taxan av
år 1933. År 1914 ansåg sig inte staten
skyldig att delta i kostnaderna enligt
veterinärtaxan. Dessa kostnader åvilade
då helt jordbrukarna. År 1933 infördes
den ordningen, att staten skulle
svara för hälften av taxan och jordbrukarna
för den andra hälften. Det är där
den stora skillnaden ligger, herr Lindholm.

Beträffande sedan veterinärernas löner
så gäller de siffror, som herr Lindholm
nämnde, begynnelselönen för en
veterinär. Beloppen blir helt annorlunda
efter nio års tjänstgöring. I den
lägsta gruppen får en veterinär ungefär
12 500 kronor och i den högsta
17 500 från staten. När herr Lindholm
sedan säger att inkomsterna blir mindre
genom vårt förslag, så är detta inte
riktigt. I vår reservation vill vi, att
veterinärerna skall få samma inkomstförhöjning
som enligt Kungl. Majrts förslag
men på så sätt, att taxehöjningen

endast skall utgå med 15 procents tilllägg,
medan den statliga lönen skall höjas
utöver vad Kungl. Maj:t föreslagit.
Vi har hemställt att Kungl. Maj:t skall
vidtaga åtgärder i detta hänseende, och
det bör vara en ganska lätt sak. Enligt
min mening bör lönen höjas ungefär
två lönegrader utöver den nu gällande.

Herr LINDHOLM: Herr talman! Jag
ber kammarens ledamöter om ursäkt
för att jag kommer igen. När herr Rubbestad
nyss talade, stod jag och tänkte
på den diskussion vi hade förra onsdagen
här i kammaren. Då gällde det
sparsamhet med statens medel, och då
förelåg motioner om att de taxeavgifter
samhället lade på medborgarna skulle
vara av den storleksordning, att de
skulle täcka omkostnaderna. Nu kanske
herr Rubbestad säger, att han på den
punkten inte var med på någon besparing.
Det är riktigt, han gjorde en liten
reservation den gången. Jag vill som
ett observandum för kammaren peka på
det förhållandet, att vi den ena onsdagen
högt och dyrt talar om sparsamhet
i statsförvaltningen, medan vi en
annan onsdag, när vi praktiskt skall
gripa oss verket an, är i färd med att
vältra över ännu större utgifter på
statsförvaltningen.

Beträffande herr Rubbestads senaste
anförande, vill jag bara konstatera, att
han tydligen gått ifrån det som utgjorde
grunden för hans framställning i
dag, nämligen att det skulle vara balans
mellan å ena sidan den taxeinkomst,
som veterinärerna hade, och å andra
sidan den inkomst de skulle ha från
staten. Herr Rubbestads yrkande innebär
nämligen, att veterinären skall ha
en väsentligare del av sin inkomst från
staten.

Det är sedan obilligt att här —• som
man gjort i agitationen i denna fråga
-— blanda in vissa småbrukare med små
inkomster. Det torde nämligen inte
vara obekant för dem som talar om den
saken, att det finns särskilda bestäm -

Onsdagen den 26 november 1952.

Nr 29.

Distriktsveterinärernas inkomster hållanden.

melser och anslag som gör, att det för
denna kategori inte innebär någon som
helst utgiftsökning när det gäller djursjukvården.

Herr RUBBESTAD: Herr talman!

Herr Lindholm påpekade min inställning
förliden onsdag, då vi talade om
besparingsmöjligheterna i statsförvaltningen.
Jag betonade klart och tydligt
i mitt anförande den gången, att jag
inte ville vara med om sådana besparingar,
där staten vältrar över bördorna
på andra. I dessa fall menade jag
att staten skall ta sitt ansvar, så att
den enskilde inte behöver betungas.
Jag betonade då tydligt och klart att jag
hit räknade just veterinärtaxan, som
jag inte ville vara med om att höja, utan
här skulle staten vara med om att betala
de ökade utgifterna. På den punkten
tror jag således att jag har klart
alibi, herr Lindholm.

Det är sedan alldeles riktigt, att de
lägsta inkomsttagarna bland jordbrukarna
har bidrag från staten. Det är
emellertid ett mindre antal jordbrukare,
som erhåller dessa statsbidrag. Den
stora mängden jordbrukare åtnjuter
inte bidrag enligt dessa bestämmelser,
och det är de som får bära dessa ökade
bördor.

Herr LINDHOLM: Herr talman! Jag
vill endast med anledning av herr Rubbestads
sista yttrande säga, att om hans
uppgift om att det endast är ett ringa
antal jordbrukare, som kan få del av
detta bidrag, är riktig, då måste detta
vara ett uttryck för att jordbruket numera
kommit i en mycket god ställning.

Herr RUBBESTAD: Herr talman!

Visst har jordbrukarnas inkomster ökat
något, men det är naturligtvis många
orsaker som bidrar till att den gräns,
vid vilken dessa bestämmelser börjar
gälla, har blivit flyttad. Vi har ju varje
år eu taxering, och taxeringsmyndigheterna
bestämmer att ett ganska förhöjt

belopp skall upptagas för hus, mat och
dylikt. Även om således naturaförmånerna
är desamma, så stiger värdet av
desamma ganska mycket och medför
följaktligen ökade inkomster, trots att
någon löneförbättring icke inträtt. Där
har vi förklaringen, herr Lindholm.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till den vid utlåtandet fogade
reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Rubbestad begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 213, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter hava röstat för ja-propositionen.
Herr Rubbestad begärde
emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 149 ja och 30 nej,
varjämte 11 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 17.

Föredrogos vart efter annat:

statsutskottets utlåtande nr 214, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition

Nr 29.

Onsdagen den 26 november 1952.

Interpellation ang. uppsägning av Sveriges medlemskap i Unesco. — Interpellation
i anledning av den förlust av vissa ekonomiska förmåner, som uppstått för förrådsvaktmästare,
vilka överförts från civilmilitär till civil stat.

angående avlöningsförhållandena för
vissa läkare vid karolinska sjukhuset
och serafimerlasarettet m. m.; och

bevillningsutskottets betänkande nr
59, i anledning av väckta motioner om
restitution av skatt å bensin, som förbrukas
vid jordbruket till bensindrivna
traktorer.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda utlåtande och betänkande hemställt.

§ 18.

Interpellation ang. uppsägning av Sveriges
medlemskap i Unesco.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Herr SENANDER, som anförde: Herr
talman! Den 19 november beslutade
Unesco att invälja Franco-Spanien
som medlemsstat. Beslutet fattades
med 44 röster mot 4, varjämte 5 nedlade
sina röster. Bland de stater som
nedlade sina röster befann sig vårt
land.

Beslutet har väckt stark ovilja i demokratiska
och fredsvänliga kretsar.
Det uppfattas allmänt som ett försök
att via Unesco lotsa in Spanien i FN.
Beslutet står dessutom i strid mot
Unescos principer.

Omedelbart efter det beslutet fattats
uttalade det franska socialistpartiets
styrelse sin förkastelsedom över den
franska regeringens beslut att rösta för
Spaniens medlemskap och förklarade
detsamma vara »en ny kapitulation för
fascismen». Tidigare har protester i
mängd framförts mot planerna på att
bereda Spanien plats i Unesco. Vårt
land är icke undantaget. Sålunda har
bland andra socialdemokraternas och
folkpartiets ungdomsförbund vänt sig
mot dessa planer och krävt att Sverige
vid frågans avgörande skall motsätta sig
desamma.

Även inom Unesco har beslutet åstadkommit
stark opposition. Delegationsmedlemmar
och tjänstemän ha antingen
lämnat eller förklarat sig skola lämna
organisationen, och det torde inte enbart
ha samband med nedskärningarna
av organisationens budget, att generaldirektören
och ordföranden avgått. Det
uppges, att den verkliga orsaken skulle
vara, att Unesco beviljat Hitlers och
Mussolinis vapenbroder inträde.

På grund av vad som sålunda inträffat
bör enligt min mening Sverige taga
frågan om sitt fortsatta medlemskap i
Unesco under omprövning. För den
skull får jag hemställa om kammarens
tillstånd att till utrikesministern få
framställa följande fråga:

Har utrikesministern för avsikt att
med anledning av Franco-Spaniens inval
i Unesco ta initiativ till att Sverige
uppsäger sitt medlemskap i nyssnämnda
organisation?

Denna anhållan bordlädes.

§ 19.

Interpellation i anledning av den förlust
av vissa ekonomiska förmåner, som uppstått
för förrådsvaktmästare, vilka överförts
från civilmilitär till civil stat.

Ordet lämnades på begäran till

Herr MÅRTENSSON i Smedstorp, vilken
yttrade: Herr talman! I brev av den
6 juni 1952 har Kungl. Maj:t föreskrivit
att innehavare av beställningar för förrådsvaktmästare
i 12 lönegraden fr. o. m.
den 1 juni 1952 skola vara innehavare
av civila tjänster för förrådsförmän i 13
lönegraden. Beslutet innebär, att ifrågavarande
befattningshavare överförts
från civilmilitär till civil stat.

Genom ändring av tjänstekaraktären
till civil har befattningshavarna gått
förlustiga vissa förmåner, som medföljde
den civilmilitära tjänstekaraktä -

Onsdagen den 20 november 1952.

Nr 29.

Interpellation ang. astadkommande av enhetlig praxis i fråga om tillsättning av
tjänster, som uppflyttats i högre lönegrad.

ren. De har sålunda förlorat rätten till
att av kronan till självkostnadspris inköpa
och i tjänsten bära uniform, rätten
till överfurirs tjänsteställning intill
40 års ålder och därefter jämlikt tjänstereglemente
för armén, under förutsättning
av minst 10 tjänsteår, rätten att
erhålla sergeants tjänsteklass samt rätten
att använda militär veclcoslutsbiljett.
Värdet av lönegradsuppflyttningen
har härigenom reducerats.

Det bör anmärkas att förrådsvaktmästarna
har fullmakter å sina förutvarande
civilmilitära befattningar. Det
har därför ifrågasatts huruvida Kungl.
Maj:t haft befogenhet att genom ensidigt
beslut överföra befattningen till
civil stat. Enligt de i statens allmänna
avlöningsreglemente meddelade särskilda
bestämmelserna för försvaret är
ordinarie beställningshavare visserligen
pliktig underkasta sig den förflyttning
till annan stationeringsort eller till annan
ordinarie beställning eller befattning
vid försvaret, som beslutas av
Kungl. Maj:t eller av vederbörande
myndighet med stöd av myndigheten i
reglemente, instruktion eller annan dylik
författning tillagd befogenhet. Ifrågavarande
beslut rör emellertid icke
förflyttning till annan stationeringsort
eller till annan ordinarie beställning
vid försvaret. Oklart är vidare, huruvida
det beslut angående lönegradsuppflyttningen,
som riksdagen fattade vid
senaste vårsession, verkligen hade den
innebörden att förrådsvaktmästarna
skulle överföras till civil stat.

Kungl. Maj:ts beslut har skapat olust
och vantrivsel för vederbörande tjänstemän.
Trots den lönegradsuppflyttning,
som skett, är det nämligen obestridligt
att befattningshavarna i fråga blivit berövade
vissa icke oväsentliga ekonomiska
förmåner. De har vidare erfarit
att innehavet av fullmakt inte tryggat
deras anställning på civilmilitär stat.

Med stöd av det här anförda anhåller
jag om kammarens tillstånd att till stats5
— Andra kammarens protokoll 1952. 2

rådet och chefen för försvarsdepartementet
framställa följande fråga:

Har herr statsrådet uppmärksammat
den förlust av vissa ekonomiska förmåner
som uppstått för förrådsvaktmästarna
genom att de överförts från civilmilitär
till civil stat, och är herr statsrådet
villig medverka till att förrådsvaktmästarna
återföras till civilmilitär
stat?

Denna anhållan bordlädes.

§ 20.

Interpellation ang. åstadkommande av
enhetlig praxis i fråga om tillsättning av
tjänster, som uppflyttats i högre lönegrad.

Herr KYLING erhöll på begäran ordet
och anförde: Herr talman! I Kungl.
Maj :ts proposition nr 241 angående
lönegradsplaceringen för vissa tjänster
in. in. anföres beträffande uppflyttningen
av lönegradsändrade tjänster
bl. a. följande.

»I de fall då endast vissa tjänster
inom en grupp flyttats upp till högre
lönegrad — — — bör i princip de
uppflyttade tjänsterna — — — ledigförklaras
och tillsättas i vanlig ordning.
Även i dessa fall bör dock
Kungl. Maj:t, när förhållandena så
påkallar, kunna medgiva undantag
från skyldigheten att ledigförklara
tjänsterna. Därest Kungl. Maj :t medger,
att ansökningsförfarande i vanlig
ordning icke skall äga rum, kan
det ändock i vissa fall vara lämpligt
att anordna någon form av anmälningsförfarande,
genom vilket de tjänstemän
i den lägre lönegraden, som vill komma
ifråga för befordran till den höjda
tjänsten eller de höjda tjänsterna, får
möjlighet att ge sig till känna.»

Då det är fråga om höjning av individuella
tjänster, vilka ansetts hittills
ha varit för lågt placerade, synes det
emellertid rimligt, alt den föreslagna
lönely fl ningen kommer tjänsteinnehavaren
till del. Vid tidigare partiella ändr
29.

Nr 29.

Onsdagen den 26 november 1952.

ringar i ämbetsverkens tjänsteförteckningar
synes också som regel så ha
skett. De av Kungl. Maj:t nu utfärdade
anvisningarna i propositionen synes ha
blivit föremål för vitt skilda tolkningar.
Medan man i vissa ämbetsverk sökt
Kungl. Maj:ts medgivande, att ansökningsförfarande
icke skall behöva äga
rum, har i andra fall ledigförklarande
av motsvarande fullt identifierbara
tjänster planerats och företagits. I varje
fall kan väl vid de förhandlingar rörande
tjänsterna, som förevarit, sistnämnda
förfaringssätt icke ha varit
åsyftat. Det förfarande som i propositionen
föreskrivits som huvudregel kan
komma att medföra att åtskilliga tjänster
bli övertaliga och i vissa fall måste
föras på övergångsstat med de särskilda
kostnader, som därav följer.

Jag anhåller därför om kammarens
tillstånd att till herr statsrådet och chefen
för civildepartementet få rikta följande
fråga.

Har herr statsrådet för avsikt att vidtaga
någon åtgärd för åstadkommande
av en enhetlig praxis de olika ämbets -

verken emellan för undvikande av sådana
olägenheter, som nu antytts?

Denna anhållan bordlädes.

§ 21.

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökan:

Till Riksdagens andra kammare.

På grund av uppdraget som delegat
vid Unescos 7:e generalförsamlings
sammanträde i Paris anhålles härmed
vördsamt om ledighet från riksdagsarbetet
under tiden 26 nov.—15 dec.
1952.

Stockholm den 25 nov. 1952.

Gösta Netzén.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 22.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 6.29 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Iduns tr., Esselte, Sthlm 52

216814