1952 ANDRA KAMMAREN Nr 28 (Riksdagens protokoll 1952:28)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1952 ANDRA KAMMAREN Nr 28

15—19 november.

Debatter m. m.

Lördagen den 15 november.

Sid.

Interpellation av herr Håstad ang. delningen av Bromma församling
i Stockholm............................................ 3

Tisdagen den 18 november.

Svar på fråga av fröken Vinge ang. tidpunkten för den i Kungl.
Maj:ts proposition nr 245 omförmälda granskningen av biblioteks organisationen.

......................................... 5

Svar på interpellationer av:

Fru Nilsson ang. ökat varuutbyte mellan Sverige och Sovjetunionen
m. fl. östeuropeiska stater, m. m......................... 7

Herr Carlsson i Bakeröd ang. svårigheterna för vägsamfälligheter
att erhålla lån i bankerna enligt de villkor, som stadgats i lagen
om förmånsrätt för vissa fordringar enligt lagen om enskilda

vägar .............................................. 18

Interpellationer av:

Herr Nihlfors ang. en översyn av gällande bestämmelser om sammanräkning
av röster vid val till riksdagens andra kammare .. 20

Herr Nilsson i Bästekille ang. avdrag vid taxering för värdeminskning
av driftbyggnad å jordbruksfastighet.................. 21

Herr Nilsson i Bästekille ang. åtgärder för ökad avsättning av
svensk frukt.......................................... 22

Onsdagen den 19 november.

Skärpt tuberkuloskontroll av skolpersonal...................... 25

Statsbidrag till gasolaggregat................................ 26

Begränsning av de statliga arbetsuppgifternas omfång............ 27

Pensionsreglcring för av staten övertagna enskilda järnvägars pensionärer
................................................ 39

1 — Andra kammarens protokoll 1952. Nr 28.

Nr 28.

Innehåll.

Sid.

Interpellationer av:

Fröken Wetterström ang. truppförbandssjukhusens utnyttjande för

viss civil sjukvård, m. m............................... 42

Herr Braconier ang. publicerande av fakta om svensk utrikes- och
handelspolitik under andra världskriget.................... 43

Samtliga avgjorda ärenden.

Onsdagen den 19 november.

Statsutskottets utlåtanden:

nr 196, ang. eftergift av bistånd från utlandsmyndighet ........ 24

nr 197, ang. ersättning för skada å fiske på grund av militär

verksamhet .......................................... 24

nr 198, ang. befrielse från betalningsskyldighet för G. M. Wadner

m. m............................................... 24

nr 199, ang. riksheraldikerämbetet.......................... 25

nr 200, ang. tuberkuloskontrollen av skolpersonal.............. 25

nr 201, ang. befrielse från betalningsskyldighet................ 26

nr 202, ang. statsbidrag till gasolaggregat.................... 26

nr 203, ang. efterskänkande av arvsskatt m. m............... 26

nr 204, ang. bemyndigande för Kungl. Maj:t att eftergiva förmånsrätt
beträffande innehållen skatt ........................ 26

nr 205, ang. begränsning av de statliga arbetsuppgifternas omfång 26

nr 206, ang. höjd pension åt S. Norrman .................... 39

nr 207, ang. pensionsreglering för av staten övertagna enskilda

järnvägars pensionärer ................................ 39

nr 208, ang. pensionsrätt för efterlevande till befattningshavare
i statens tjänst eller tillhörande av staten övertagen pensionskassa 42
nr 209, ang. pension åt E. E. Gustafsson och understöd åt A.
Almroth ............................................ 42

Lördagen den 15 november 1952.

Nr 28.

Lördagen den 15 november.

Kl. 2 em.

§ 1.

Justerades protokollet för den 8 innevarande
november.

§ 2.

Föredrogos var efter annan och remitterades
till statsutskottet följande på
kammarens bord vilande motioner,
nämligen

nr 677 av herr Lundberg,
nr 678 av fru Sjöstrand m. fl.,
nr 679 av fröken Liljedahl och fröken
IVetterström,

nr 680 av herr Nilsson i Svalöv,
nr 681 av herr Nilsson i Svalöv m. fl.,
nr 682 av herr Strandh m. fl.,
nr 683 av herr Nilsson i Svalöv,
nr 684 av herr von Seth m. fl.,
nr 685 av herr Andersson i Dunker
m. fl. och

nr 686 av fröken Vinge m. fl.

§ 3.

Föredrogs den av fru Sandström vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till
herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
angående Aktiebolaget
Statens skogindustriers verksamhet.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 4.

Föredrogs den av herr Braconier vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till
herr statsrådet och chefen för civildepartementet
angående de högre fångvårdstjänstemännens
lönegradsplacering.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 5.

Föredrog den av herr Braconier vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till
herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet
angående framläggande
för riksdagen av förslag till omorganisation
av fångvårdsväsendet.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 6.

Interpellation angående delningen av
Bromma församling i Stockholm.

Herr HÅSTAD erhöll på begäran ordet
och anförde: Herr talman! Sedan
år 1939 har frågan om en ny församlingsindelning
i Stockholm varit
under utredning. Behovet av en församlingsreglering
framgår bäst av
det faktum, att folkmängden i de tre
stora ytterförsamlingarna sedan sista
omregleringen ökat i Brännkyrka från
31 000 till 125 000, i Enskede från
19 000 till 103 000 och i Bromma från
26 000 till 95 000. Det har sagts att de
tre mammutförsamlingarna i söder och
väster om sammanlagt 325 000 personer
utgöra ett unieum ej blott i Norden
utan troligen också i hela kristenheten.

Vad Bromma församling beträffar
torde denna nu vara i det närmaste
slutexploaterad för bostadsbyggande.
Någon anledning att längre dröja med
dess delning kan inte finnas. Det förslag
härom, som sedan länge föreligger,
har i huvudsak tillstyrkts av samtliga
remissinstanser. Församlingsborna själva
har genom sina lagliga organ mycket
starkt uttalat sig till förmån för en sådan
uppdelning, som svarar mot det
kyrkliga arbetets levande behov.

Enligt vad som uppgives förelåg i
början av april detta år i ecklesiastik -

Nr 28.

Lördagen den 15 november 1952.

Interpellation angående delningen av

departementet förslag till beslut om
delning av Bromma församling. Beslutet
var färdigt för expedition; endast
underskrift saknades. Men beslutet
stoppades. Det skäl som anfördes var,
att man ville avvakta utredningens slutförande
i fråga om övriga församlingar,
särskilt Enskede och Brännkyrka. Såvitt
man kan förstå är detta motiv
knappast sakligt grundat. Det finns intet
geografiskt eller annat samband
mellan delningen av Bromma församling
och regleringen av Enskede och
Brännkyrka församlingar. Och meningen
kan väl knappast vara, att sedan
förslag rörande Enskede och Brännkyrka
om något år föreligger, förvisa
hela frågan till en ny utredning. Det
skulle i så fall vara att skjuta den på
oviss framtid.

Ecklesiastikministerns interpellationssvar
i första kammaren den 27
maj 1952 innehöll den upplysningen,
att ärendet rörande delning av Bromma
församling skulle underkastas ytterligare
utredning i ecklesiastikdepartementet.
Det är angeläget, att klarhet
skapas i frågan av vad anledning något
beslut om delning av Bromma församling
ännu icke kommit till stånd.

Med hänvisning till det anförda anhåller
jag att få ställa följande frågor
till herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
:

1) Av vilken anledning har Kungl.
Maj:t dröjt med sitt beslut angående
Bromma församling?

2) Kan det förväntas att Kungl.
Maj:t träffar ett positivt avgörande i
frågan inom en mycket nära framtid?

Denna anhållan bordlädes.

§ 7-

Till bordläggning anmäldes statsutskottets
utlåtanden:

nr 196, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående eftergift i vissa
fall av fordran på återbetalning av belopp,
som utgivits såsom ekonomiskt
bistånd från utlandsmyndighet;

Bromma församling i Stockholm.

nr 197, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående ersättning för
skada å fiske på grund av militär verksamhet; nr

198, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående befrielse från
betalningsskyldighet till kronan för G.
M. Wadner m. in.;

nr 199, i anledning av väckta motioner
angående riksheraldikerämbetet;

nr 200, i anledning av väckta motioner
angående skärpt tuberkuloskontroll
av skolpersonal;

nr 201, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående fråga om befrielse
från betalningsskyldighet till kronan;

nr 202, i anledning av väckt motion
angående statsbidrag till behövande
hushåll för anläggning och drift av belysning
och uppvärmning med s. k.
gasolaggregat;

nr 203, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående efterskänkande
av arvsskatt m. m. i vissa fall;

nr 204, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående bemyndigande
för Kungl. Maj d att i vissa fall eftergiva
kronan tillerkänd förmånsrätt beträffande
genom löneavdrag innehållen
skatt till förmån för anställdas lönefordringar; nr

205, i anledning av väckta motioner
om begränsning av de statliga arbetsuppgifternas
omfång i besparingssyfte; nr

206, i anledning av väckt motion
om förhöjd pension åt f. d. kammarrättsrådet
S. Norrman;

nr 207, i anledning av väckta motioner
om pensionsreglering för av staten
övertagna enskilda järnvägars pensionärer; nr

208, i anledning av väckt motion
om familjepensionsrätt för efterlevande
till vissa befattningshavare, som varit
i statens tjänst eller tillhört någon
av staten övertagen enskild pensionskassa;
och

nr 209, i anledning av väckta motioner
dels om pension åt änkefru Ester

Tisdagen den 18 november 1952.

Nr 28.

Svar på fråga ang. tidpunkten för den i Kungl. Maj:ts proposition nr 245 omförmälda
granskningen av biblioteksorganisationen.

Elise Gustafsson, dels ock om understöd
åt änkefru Anna Almroth.

§ 8.

Anmäldes, att till herr talmannen under
sammanträdet avlämnats följande
motioner i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition, nr 241, angående lönegradsplaceringen
för vissa tjänster,
m. m., nämligen

nr 687 av herr Jacobson i Vilhelmina,

nr 688 av herr Dickson samt
nr 689 och 690 av herr Kyling in. fl.

Dessa motioner bordlädes.

§ 9-

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 2.08 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Tisdagen den 18 november.

Kl. 4 em.

§ I Justerades

protokollen för den 11 och
den 12 innevarande november.

§ 2.

Svar på fråga ang. tidpunkten för den i
Kungl. Maj:ts proposition nr 245 omförmälda
granskningen av biblioteksorganisationen.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet LINGMAN, som yttrade: Herr
talman! Fröken Vinge har frågat mig,
om jag är i tillfälle att meddela när den
i propositionen nr 245 omförmälda
granskningen av biblioteksorganisationen
kommer till stånd och vilka kategorier
av bibliotek den kommer att oinfatta.

Härtill får jag svara, alt jag inte för
närvarande är beredd att ange, när en
dylik organisationsundersökning kan
komma till stånd och ej heller vilken
omfattning den bör erhålla.

Härefter yttrade

Fröken VINGE: Herr talman! Jag ber
att få tacka herr statsrådet för att han
så snabbt lämnat ett svar på min enkla
fråga, men jag måste säga att det var
ovanligt litet innehåll i det svaret. Det
är många som i dessa dagar har frågat
mig, vad jag trodde att statsrådet skulle
svara — det har jag givetvis inte kunnat
veta något om — men man har
också frågat: Vad är det egentligen för
utredning som åsyftas?

Det förhåller sig ju så att det är två
helt olika kategorier av utredningar
man på bibliotekshåll går och väntar
på. Den ena gäller något som jag vid ett
par tillfällen har efterlyst här i kammaren,
närmast i diskussion med ecklesiastikministen,
nämligen en utredning
om bibliotekens organisation över
huvud taget, om avgränsningen av arbetsuppgifter
mellan de olika biblioteken,
om möjligheten att åstadkomma
vissa gemensamhetsanordningar. En sådan
omorganisation skulle måhända
kunna leda till en viss besparing av
arbetskraft.

Jag skulle emellertid gärna vilja säga
att den knappast bör påverka de för -

Nr 28.

Tisdagen den 18 november 1952.

Svar på fråga ang. tidpunkten för den i Kungl. Maj:ts proposition nr 245 omförmälda
granskningen av biblioteksorganisationen.

hållanden, som jag föreställer mig att
statsrådet åsyftat i sin proposition. Får
man en sådan omorganisation till
stånd, vargenom vissa arbetsuppgifter
avlastas från de enskilda biblioteken
och det i stället blir en del gemensamhetsanordningar,
då blir det framför
allt fråga om rutinmässiga arbetsuppgifter.
Det kvalificerade arbetet måste
i största utsträckning fortfarande ligga
hos de olika vetenskapliga specialbiblioteken.

Jag har föreställt mig att statsrådet
har syftat på en utredning av helt annat
slag, en utredning om man inom
de enskilda biblioteken skulle kunna
avlasta vissa arbetsuppgifter ifrån den
akademiskt utbildade personalen och
lägga dessa uppgifter på annan personal.
Detta skulle givetvis kunna tänkas
påverka löneställningen för denna mellangradspersonal,
dessa biblioteksbiträden
eller assistenter eller hur statsrådet
vill beteckna dem. Jag har utgått
från att det var detta statsrådet syftade
på. En sådan utredning, om den kommer
till stånd, skulle väl företas i samråd
mellan civildepartementet och ecklesiastikdepartementet.

Jag tror emellertid inte att man skall
överskatta möjligheten att få resultat
av en sådan utredning. Det förhåller
sig sannolikt på det sättet att en sådan
avlastning bara kan göras i de
största biblioteken. Vi hade för ett par
år sedan cn utredning, som kallade sig
1947 års löneutredning, avseende vissa
biblioteksbiträden, och som bl. a. behandlade
denna fråga. Utredningen
säger:

»Då utredningsmännen redan från
början av sitt arbete haft anledning
att särskilt pröva denna fråga» —■ den
fråga som jag nu talar om —- »ha de
vid sina besök i de olika biblioteken
varit måna om att söka vinna klarhet
i frågan. De ha därvid funnit, att erfarenheten
nästan undantagslöst visat,
att full sysselsättning icke kunnat be -

redas sådan personal, som är användbar
endast till kontorsgöromål.»

Litet tidigare i betänkandet heter
det: »Det har i föregående avsnitt av
denna promemoria framhållits, att de
flesta vetenskapliga specialbibliotek ha
en mycket liten personalstab. Detta
medför att varje befattningshavare måste
kunna fullgöra praktiskt taget alla i
biblioteket förekommande arbetsuppgifter.
»

Dessa utredningsmän syftade endast
på specialbiblioteken; man ansåg att
det bara var i de allra största specialbiblioteken
som det fanns möjlighet
att göra en sådan avlastning. Givetvis
kan det finnas skäl att undersöka, om
inte i de båda universitetsbiblioteken
och kungl. biblioteket också finns en
sådan möjlighet. Men det är tydligen
nu endast fråga om ett begränsat antal
bibliotek.

Jag vill gärna begagna tillfället att
säga till herr statsrådet att jag för min
del anser, att om statsrådet låter tillsätta
en sådan utredning så är det nödvändigt,
att utredningsmännen på ett
mycket tidigt stadium avgör, vilka specialbibliotek
det över huvud taget lönar
mödan att ånyo undersöka; vi har
som sagt nyligen haft denna utredning
av 1947 års utredningsmän. Sedan man
gjort en sådan avgränsning bör de övriga
biblioteken kunna skiljas från målet.
Därefter bör man ha möjlighet att
utreda frågan om löneställningen för
även den lägre bibliotekspersonalen vid
dessa bibliotek utan att därför avvakta
den utredning, som jag förstår att statsrådet
avser att tillsätta.

När jag nu säger, att det bara är ett
fåtal bibliotek där en sådan avlastning
av mera rutinmässiga arbetsuppgifter
skulle kunna ske, bygger jag inte bara
på de här nämnda utredningsmännens
obestridliga auktoritet utan också på
min egen erfarenhet. På specialbiblioteken
är arbetskraften så fåtalig, att
man måste räkna med att en person

Tisdagen den 18 november 1952.

Nr 28.

Svar på interpellation ang. ökat varuutbyte mellan Sverige och Sovjetunionen m. fl.

östeuropeiska stater, m. m.

som är anställd för att i första hand
sköta de enklare arbetsuppgifterna också
skall kunna rycka in för en förman
som är frånvarande. Jag tänker då inte
bara på tjänstgöring under semesterledighet
utan även då förmannen har
lunchrast eller är upptagen av annan
verksamhet. Det duger ju inte att
forskarna får vänta ända tills bibliotekarien
får tid att sysselsätta sig med
dem. Man måste ha arbetskraft med sådana
kvalifikationer, att de hjälpligt
kan hitta i en katalog och i bibliotekets
bokbestånd, och det kan de inte utan
omfattande språkkunskaper. Man kan
givetvis inte fordra mer än kunskaper
i tyska, engelska och franska, men de
måste också ha en sådan språklig allmänbildning,
att de hjälpligt kan klara
sig med böcker på språk som de
inte behärskar. De måste ha en viss
kännedom om terminologien och systematiken
inom de vetenskapsgrenar
som är företrädda inom biblioteket. Det
är alltså inte någon särskilt okvalificerad
arbetskraft det här gäller, även
om man inte fordrar akademisk utbildning.
Jag tror man i normala fall, ehuru
kanske inte generellt, måste förutsätta
studentexamen, och följaktligen
måste personalen inordnas i studentkarriären.

Jag talar här om karriär, emedan jag
tror det är nödvändigt, för att man
skall få duglig personal, att man inför
möjlighet till avancemang inom vissa
gränser. Man kan inte bara fastställa
en viss lönegrad utan måste också ge
möjlighet till avancemang — annars
slutar personalen. Jag hade i dag ett
telefonsamtal med en bibliotekare, som
ringde upp mig när han såg att jag
skulle få svar på min fråga i kammaren.
Vid hans bibliotek — det gör väl
ingenting om jag nämner att det var
tekniska högskolans bibliotek — har
man gång på gång förlorat dugliga biträden
emedan dessa icke kunnat avancera
och därför har sökt sig över till

industribiblioteken, där de får andra
arbetsuppgifter och framför allt bättre
lön.

Jag vill sluta med att säga, att den
utredning som jag förmodar statsrådet
ämnar igångsätta — det antyddes ju i
propositionen att så skulle ske — skall
omfatta både biblioteksexpertis och
löneexpertis. Jag vet att man numera
är rädd för att få alltför månghövdade
utredningar, men det finns ju möjlighet
att göra som man gjorde 1947 och
tillsätta en utredning som i varje fall
består av två personer, så att man får
båda dessa slag av sakkunskap företrädd.
Jag vill kraftigt understryka
önskvärdheten av att denna utredning
snart kommer till stånd. Man kommer
annars att anse, att statsrådet har svikit
ett löfte, ty den passus som står i
biträdespropositionen har uppfattats
som ett löfte om en sådan utredning.

Med detta ber jag att få tacka statsrådet
för svaret.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 3.

Svar på interpellation ang. ökat varuutbyte
mellan Sverige och Sovjetunionen
m. fl. östeuropeiska stater, m. m.

Chefen för handelsdepartementet,
lierr statsrådet ERICSSON, erhöll på begäran
ordet för att besvara fru Nilssons
interpellation angående ökat varuutbyte
mellan Sverige och Sovjetunionen
m. fl. östeuropeiska stater, m. m.

Svaret hade före sammanträdet i
stencilerad form tillställts kammarens
ledamöter, och herr statsrådet Ericsson
lämnade nu endast en kort sammanfattning
av huvudpunkterna i svaret.

Det inom kammaren utdelade svaret
var av följande lydelse:

Herr talman! Fru Nilsson har i en interpellation
frågat mig, om jag observerat
de erbjudanden om väsentligt

Nr 28.

Tisdagen den 18 november 1952.

Svar på interpellation ang. ökat varuutbyte mellan Sverige och Sovjetunionen m. fl.

östeuropeiska stater, m. m.

ökat varuutbyte med Sverige och andra
västeuropeiska länder, som på internationella
ekonomiska konferensen i
Moskva i april 1952 gjordes av Sovjetunionen
och andra östeuropeiska stater.
Fru Nilsson vill vidare veta, om
regeringen överväger att i liandelsöverenskommelserna
för 1953 söka få
till stånd en sådan ökning av varuutbytet
med dessa stater.

Jag vill vid besvarandet av frågorna
först något beröra hur vår handel med
de östeuropeiska länderna f. n. gestaltar
sig.

Sveriges varuutbyte med dessa länder
uppgick under fjolåret till ett
sammanlagt värde av 1 320 miljoner
kronor, med ungefär jämn fördelning
mellan import och export. Motsvarande
siffra för de tre första kvartalen i år
är ca 900 miljoner kronor. Av vår totala
utrikeshandel representerar detta
drygt 7 procent, vilket ungefär motsvarar
förhållandet under tiden närmast
före andra världskriget.

Vår största handelspartner bland
dessa länder är Polen, som svarar för
nära hälften av hela vårt varuutbyte
med Östeuropa. Importen, som i huvudsak
är koncentrerad till ett enda
varuslag, nämligen kol, nådde i fjol
ett totalvärde av 372 miljoner kronor.
Exporten har under efterkrigstiden
successivt ökat; från 1940 till 1951 har
värdet mer än tredubblats. Ungefär
hälften av fjolårets export utgjordes
av verkstadsprodukter. •—• Svårigheterna
i det svensk-polska varuutbytet ligger
främst på betalningssidan. På
grund av starka variationer i kolimporten,
i fråga om både priser och skeppade
kvantiteter, har under senare år
betalningsläget uppvisat mycket stora
skiftningar. Under 1951 steg de polska
kolpriserna våldsamt, vilket ledde till
svårigheter på svensk sida att finansiera
importen. Vi blev nödsakade att
betala betydande belopp i pund. I år
har det förbättrade bränsleläget och de

sjunkande kolpriserna förändrat situationen.
Polens betalningsställning gentemot
Sverige har försvagats, och en
stagnation i handelsutbytet har blivit
följden. Trots att vissa arrangemang
träffats för att underlätta betalningsläget
måste man räkna med betydande
svårigheter under de närmaste månaderna
för nya svenska exportförsäljningar.
Utvecklingen tenderar mot ett
reducerat varuutbyte under nästa år.

Även när det gäller handeln med
Tjeckoslovakien ter sig framtidsutsikterna
ovissa. Den svenska marknadens
intresse för tjeckoslovakiska varor har
successivt avtagit, delvis beroende på
för höga priser, och följden har blivit
en snedvridning av betalningsbalansen
och ökad tjeckoslovakisk skuldsättning
till Sverige. Svårigheter har härigenom
uppkommit att vidmakthålla den tidigare
rätt differentierade exporten till
detta land. Läget har ytterligare skärpts
genom det sätt, på vilket de tjeckoslovakiska
myndigheterna handhaft importlicensgivningen;
i vissa fall har
detta lett till att traditionella svenska
exportvaror blivit helt utestängda från
marknaden. För att situationen skall
lätta torde det vara ofrånkomligt att
Tjeckoslovakien utjämnar sin skuld genom
valutabetalningar, men förslag i
den riktningen från svensk sida har
hittills inte lett till några resultat.

Handeln med Sovjetunionen regleras
dels av årliga kontingentavtal, dels av
1946 års kreditöverenskommelse. I fjol
uppgick importen till ca 68 miljoner
kronor, medan det sammanlagda värdet
av exporten, såväl löpande som kreditfinansierad,
uppgick till 173 miljoner
kronor. Leveranserna under kreditavtalet
skall som bekant i princip
vara avslutade i år.

Det löpande varuutbytet med Sovjetunionen
har under 1952 undergått en
icke oansenlig stegring. Under perioden
januari—september har importen,
främst beroende på köp av en större

Tisdagen den 18 november 1952.

Nr 28.

Svar på interpellation ang. ökat varuutbyte
östeuropeiska stater, m. m.

kvantitet spannmål, stigit till 87 miljoner
kronor. Genom uppgången i importen
bär ökat betalningsutrymme
skapats för svensk export på kontantbasis.
Vår löpande export utgöres framför
allt av järn och stål och maskiner.
— I motsats till vad förhållandet är i
vår handel med övriga östeuropeiska
länder visar betalningsläget i den löpande
svensk—sovjetryska handeln ett
svenskt minussaldo; redan nu borde
därför förutsättningar föreligga för en
ökad import till Sovjet av svenska varor.
Emellertid hämmas varuutbytet av
att det sovjetryska köpintresset så
gott om uteslutande koncentreras till
vissa svenska kapitalvaror. Det är icke
möjligt att i önskad omfattning vinna
avsättning för andra svenska exportartiklar
på den sovjetryska marknaden.
Detta har givetvis i sin tur en menlig
inverkan på våra möjligheter att betala
en ökad import från detta land.

När det gäller övriga länder i Östeuropa
präglas utvecklingen i stort av
ökade svårigheter för ''svensk export
och tendenser till minskat varuutbyte.
Detta är exempelvis fallet med Östtyskland,
som utgör marknad bl. a.
för avsättning av fisk och en del lantbruksprodukter.
Köpintresset för östtyska
produkter, särskilt brunkolsbriketter,
har avtagit starkt, en utveckling
som delvis sammanhänger med leveranssvårigheter
och för höga priser. Då
detta lett till betalningssvåriglieter på
östtysk sida, har skeppningar av redan
levcransklara svenska varor i betydande
omfattning måst inställas eller framflyttas.
Vissa överenskommelser har
emellertid nyligen träffats, som man
hoppas skall undanröja en del svårigheter
och bl. a. möjliggöra ett återupptagande
av den svenska fiskexporten.

■—■ Till slut kan nämnas, att det i senaste
avtal förutsedda varuutbytet med
Ungern icke ens tillnärmelsevis kunnat
genomföras; i främsta rummet kan
detta tillskrivas det vikande intresset

mellan Sverige och Sovjetuninonen m. fl.

för ungerska varor hos svenska importörer.

Den översikt som jag här lämnat av
vår handel med de östeuropeiska länderna
torde ha visat att betydande svårigheter
föreligger att bibehålla eller
utvidga varuutbytet med dessa länder.
Utvecklingen under innevarande år tyder
på att man i många fall måste räkna
med en minskad omsättning. Handeln
med dessa länder tenderar vidare
uppenbarligen att bli mer och mer ensidigt
inriktad på ett utbyte av å ena
sidan råvaror och å andra sidan kapitalvaror.
Våra östeuropeiska handelspartners
visar i regel mycket ringa intresse
för andra svenska produkter.
Livliga ansträngningar har gjorts från
svensk sida för att åstadkomma ett
mera differentierat varuutbyte, men
resultatet har blivit nedslående. Jag
vill särskilt erinra om att försöken att
intressera Sovjetunionen för nya svenska
produkter vunnit ringa gehör. Även
erfarenheterna från handeln med exempelvis
Tjeckoslovakien och Östtyskland,
med vilka länder varuutbytet hittills
varit mera differentierat, pekar mot
ökade svårigheter att bibehålla den tidigare
sammansättningen av exporten.
Även om man uppnått kontingenter för
ur svensk synpunkt intressanta exportvaror,
har det i många fall visat sig
att dessa kontingenter blivit obetydligt
eller icke alls utnyttjade. Många svenska
exportörer, som i och för sig har
goda förutsättningar att fortsätta med
försäljningar till de östeuropeiska länderna,
har därigenom blivit nödsakade
alt söka sig ut på andra marknader.

Vad beträffar det vikande importintresset
på svensk sida för ett flertal
östeuropeiska varor sammanhänger
detta nära med utvecklingen på världsmarknaden
men även med skillnaderna
i fråga om utrikeshandelns struktur.
Den svenska importen sker som bekant
väsentligen på privat basis, och de svenska
köparna väljer (len marknad, där

Nr 28.

Tisdagen den 18 november 1952.

Svar på interpellation ang. ökat varuutbyte mellan Sverige och Sovjetuninonen m. fl.

östeuropeiska stater, m. m.

de kan erhålla varorna bäst och billigast.
I nuvarande konjunkturläge med
god varutillgång och vikande priser är
det självfallet, att konkurrensen fäller
utslaget. — Vad vidare angår de förut
omtalade betalningssvårigheterna innebär
det givetvis mycket stora nackdelar
att underskott och överskott icke kan
utjämnas inom en större krets av länder.
Olägenheterna härav har framträtt
starkare efter tillkomsten av den europeiska
betalningsunionen, som ju haft
en utomordentligt gynnsam inverkan
på utvecklingen av vårt varuutbyte med
de västeuropeiska länderna.

Vår principiella inställning till frågan
om utrikeshandelns inriktning kan
sammanfattas så, att vi söker främja
ett ökat varuutbyte med alla länder,
där svensk export kan finna avsättning
och där vi kan köpa för den svenska
marknaden begärliga varor. Särskilt i
ett vikande konjunkturläge är det av
stor betydelse att så långt möjligt främja
exportens avsättningsmöjligheter.
Liksom tidigare kommer vi även vid
handelsavtalsförhandlingarna för nästa
år att arbeta för detta mål. I den mån
de uttalanden, som gjorts på den ekonomiska
konferensen i Moskva i våras,
även kommer att åtföljas av konkreta
förslag vid våra kommande avtalsförhandlingar,
kommer vi på vår sida givetvis
att ägna dessa allt intresse. Att
döma av våra erfarenheter hittills syns
det dock knappast realistiskt att hysa
större förhoppningar om en ökad beredvillighet
mot svenska exportintressen.
De av interpellanten åberopade uttalandena
rimmar för övrigt inte särskilt
väl med uttalanden som gjorts i
senare sammanhang. I samband med
den nyligen avhållna kommunistiska
partikongressen i Moskva framhölls
exempelvis från högsta ort i Sovjetunionen
att den industriella utvecklingen
i Östeuropa snart väntas medföra,
att man icke längre skall ha behov
av import från länder utanför den

egna kretsen. Samma tankegång har vid
ett senare tillfälle utvecklats från den
sovjetryska utrikeshandelsledningen, i
det man framhållit, att de östeuropeiska
länderna förfogar över sådana resurser
att de som enhet betraktade är
självförsörjande och oberoende av import
utifrån. Dessa uttalanden är ju
icke särskilt löftesrika för den framtida
utvecklingen av handeln med dessa
områden.

Jag vill slutligen i anledning av vad
interpellanten anfört erinra om att
riksdagen i våras hade att taga ställning
till två motioner angående tillsättandet
av ett utredningsorgan för
att utreda och befordra varuutbytet
mellan Sverige och de östeuropeiska
länderna m. m. Bankoutskottet anförde
i sitt utlåtande över motionerna bl. a.,
att utrikeshandelns stora betydelse för
det svenska folkhushållet gjorde det
angeläget, att handeln fick så fritt som
möjligt söka sig till de marknader, där
de förmånligaste villkoren för varuutbytet
kunde erhållas. Det var, framhöll
utskottet, uppenbarligen ett betydande
svenskt intresse att så långt som möjligt
och inom ramen för de allmänna
riktlinjerna för handelspolitiken söka
utvidga utrikeshandeln över huvud, således
även med Sovjetunionen och de
östeuropeiska länderna. Med hänsyn
till den allmänna handelspolitiska planeringen
inom redan befintliga institutioner
fann sig utskottet likväl icke
kunna tillstyrka motionärernas förslag
om ett särskilt utredningsorgan. Motionerna
lämnades också av riksdagen
utan åtgärd.

Härefter anförde:

Fru NILSSON: Herr talman! Jag ber
att till statsrådet Ericsson få framföra
mitt tack för svaret på den interpellation,
som jag framställt om handeln
med Sovjetunionen och de folkdemokratiska
länderna.

Jag tar fasta på statsrådets uttalande

Tisdagen den 18 november 1952.

Nr 28.

Svar på interpellation ang. ökat varuutbyte
östeuropeiska stater, m. m.

att regeringen vill söka främja ett ökat
varuutbyte med alla länder, där svensk
export kan finna avsättning och där vi
kan köpa för den svenska marknaden
begärliga varor, och att man i den mån
som de uttalanden, som gjordes på den
internationella ekonomiska konferensen
i Moskva, kommer att åtföljas av
konkreta förslag vid de förestående
handelsförhandlingarna kommer att
ägna dessa allt intresse.

Samtidigt kan jag inte underlåta att
uttala min förvåning över de svårigheter,
som det alltid talas om från svensk
sida så snart det är fråga om varuutbytet
med dessa länder. Som vi hört
går dessa »svårigheter» igen också i interpellationssvaret,
utan att någon konkret
redovisning ges för vari de skulle
bestå. Den misstanken ligger nära till
hands, att det här mera är fråga om
politiska än ekonomiska svårigheter.
Var och en vet ju att det från amerikansk
sida företagits en omfattande
svartlistning av varuutbytet med Sovjetunionen
och de folkdemokratiska
länderna, en svartlistning som gäller
såväl USA:s egen som samtliga Marshalländers
export österut. Det är ju
heller ingen hemlighet att den svenska
storfinansen av politiska och andra
skäl inte är intresserad av att göra affärer
på marknaderna i öster. Alla
möjliga förevändningar kommer därvidlag
till användning.

Låt mig som exempel ta Rumänien,
där det av allt att döma skulle kunna
avsättas betydande kvantiteter svenska
verkstadsindustriprodukter i utbyte
mot olja. Denna marknad betraktas
emellertid som helt stängd — emedan
Svenska Tändsticks AB inte anser sig
ha fått betalt för den tändsticksfabrik
i Bukarest, som 1948 övertogs av rumänska
staten och som i realiteten —■
genom de enorma profiter som tändsticksbolaget
tidigare fått ut — är betald
flera gånger om.

•lag undrar, herr talman, om inte rc -

mellan Sverige och Sovjetuninonen m. fl.

geringen är i färd med att försätta sig
i en omöjlig situation genom att fortsätta
att tala om »svårigheter» i handeln
med Sovjetunionen och de folkdemokratiska
länderna, samtidigt som
från dessa länders sida deklareras önskemål
om ett väsentligt vidgat varuutbyte.
Jag har i min interpellation särskilt
tryckt på vad som i det avseendet
framkom vid den internationella ekonomiska
konferensen i Moskva, där ett
40-tal länder var representerade, i
många fall genom regeringsdelegationer.
Jag vill särskilt erinra om vad
som anfördes på konferensen av chefen
för Sovjetunionens handelskammare,
herr Nesterov, beträffande möjligheterna
till ökat varuutbyte. Jag citerar:
»Om affärskretsarna i andra stater
är allvarligt intresserade av att öka
handeln med de sovjetiska utrikeshandelsorganisationerna,
så är de sistnämnda
för sin del också redo att väsentligt
öka sina export- och importaffärer
med ifrågavarande länder. Handelskammaren
har samlat in uppgifter
som konkret visar vad som skulle kunna
uträttas härvidlag. De sovjetiska utrikeshandelsorganisationerna
skulle i
Västeuropa, Amerika, Sydostasien,''Mellersta
Orienten, Afrika och Australien
kunna inköpa sådana varor som brukar
exporteras därifrån, och till dessa
länder kunna sälja sovjettillverkade varor
som de har intresse av i sådana
mängder, att Sovjetunionens handel
med ifrågavarande länder under de
närmaste två—tre åren skulle uppgå
till 30—40 miljarder rubler eller 10—15
miljarder rubler om året.»

En ökad sysselsättning skulle bli den
omedelbara följden i de länder som
ökar handeln med Sovjetunionen, folkdemokratierna
och det nya Kina. Själv
beräknar herr Nesterov att ca 1,5 eller
2 miljoner människor i väster skulle
kunna beredas sysselsättning genom en
sådan vidgad handel.

Nu är frågan den: Ilar Sverige något

Nr 28.

Tisdagen den 18 november 1952.

Svar på interpellation ang. ökat varuutbyte mellan Sverige och Sovjetuninonen m. fl.

östeuropeiska stater, m. m.

intresse av en sådan vidgad handel
med Sovjetunionen och folkdemokratierna?
Jag tror att Sveriges land och
folk, Sveriges affärsmän och industriidkare,
Sveriges breda konsumentmassor
har ett mycket stort intresse för en
sådan vidgad handel. En utökning av
handeln med dessa länder skulle genast
få till följd nya sysselsättningsmöjligheter
för många företagare och ännu
flera arbetare. Behovet av att skapa
nya arbetsmöjligheter för vårt lands
folk och säkerställa de arbetsmöjligheter
som redan finns är en uppgift som
blir alltmera trängande aktuell.

Vid läsningen av konjunkturinstitutets
rapport om konjunkturläget hösten
1952 kan den mest välvilliga tolkning
av det tillfälliga ekonomiska uppsvinget
i väster inte förbise det faktum att
utvecklingen därstädes i avgörande
grad härrör sig från kriget i Korea och
de därav följande krigsrustningarna.
En ekonomi som grundar sig på krig
och krigsrustningar har ingen säker
plattform. Det skrives på s. 15: »Dels
väntar man sig att efterfrågan för rustningsändamål
inom en inte alltför avlägsen
framtid skall gå tillbaka. Under
sådana förhållanden kan både konsumenter
och företagare föredra att
vänta någon tid i stället för att köpa
till vad de betraktar som alltför höga
priser. Högkonjunkturen dämpas och
förhindras slå över i inflation på grund
av förväntningarna om en kommande
konjunkturnedgång.» En tydligare
bankruttförklaring för den kapitalistiska
ekonomien kan inte ges. Antingen
krig och rustningar med åtföljande högkonjunkturer,
eller också krigsavspänning
och nedrustning med åtföljande
konjunkturnedgång.

Tendenser till sådana svårigheter är
redan skönjbara. Konjunkturinstitutet
låter oss veta, att rörande arbetsmarknadsläget
inom olika näringsgrenar står
det inte alls så bra till som många vill
göra gällande. Beträffande skogsbru -

ket beräknas enbart i Norrbotten mellan
3 000 och 4 000 skogsarbetare bli
arbetslösa. Inom metallindustrien råder
inom vissa företag alltjämt brist på
yrkesarbetare. Men samtidigt skriver
man i konjunkturinstitutets rapport:
»Risker för ytterligare driftsinskränkningar
föreligger emellertid, och man
räknar med att på vissa orter svårigheter
att placera arbetskraft kan uppstå.
»

Inom porslins- och glasindustrien
har permitteringar förekommit, och ytterligare
driftsinskränkningar är att
vänta. Omfattande avskedanden och
permitteringar har som känt ägt rum
inom beklädnadsindustrierna. Även om
för dagen en viss stabilisering ägt rum
inom dessa industrier, så bör det betonas
att det dels rör sig om en helt
tillfällig stabilisering, dels att det är
en »stabilisering» på lägre nivå än tidigare,
vilket innebär att tusentals beklädnads-,
textil- och skoarbetare förvägras
arbete inom sina egentliga
yrken.

Även om det inte föreligger anledning
att tala om en kris, så är det ett
faktum att arbetslösheten tenderar att
öka. Det säger åtskilligt att Handelstjänstemannaförbundet
i dagarna hållit
extrakongress för behandling av det
bekymmersamma läge som förorsakas
av svsselsättningsminskningen. .Tåg vill
också ta tillfället i akt att erinra om
att omfattande permitteringar — med
åtföljande inkomstbortfall för de anställda
— är att befara i samband med
jul- och nyårshelgerna, permitteringar
som i många fall motiveras med de
minskade avsättningsmöjligheterna för
.svenska exportprodukter på de marknader
på vilka utrikeshandeln hittills
i huvudsak varit inriktad. Det är ju
lätt att föreställa sig den bitterhet som
den permitterade arbetaren eller
tjänstemannen måste känna när företaget
slår igen på grund av minskad
export samtidigt som en rad länder —•

Nr 28.

Tisdagen den 18 november 1952.

Svar på interpellation ang. ökat varuutbyte

östeuropeiska stater, m. m.

av vilka flera är våra grannar — uttrycker
önskemål om ökad import från
bl. a. vårt land.

Herr talman! Det är mot bakgrunden
av dessa fakta som vi har att ta ställning
till de erbjudanden som givits
bl. a. vårt land på den ekonomiska
konferensen i Moskva. Det kan inte
vara god politik att i ett läge av så
ytterligt labila ekonomiska förhållanden
som råder såväl här hemma som i
den kapitalistiska världen i övrigt avstå
från verkliga kraftansträngningar
för att vidga vår handel med de krisfria
marknader det här är tal om. Att
vidga handeln med dessa stater, med
Sovjetunionen, folkdemokratierna och
det nya Kina, skulle därtill vara ett
gott steg på vägen till en produktion
av varor för civilt och fredligt bruk.
En utveckling av vårt handelsutbyte i
sådan riktning skulle hälsas med djup
tillfredsställelse av alla fredsälskande
människor. En sådan utvidgning av
handeln skulle därtill skapa lugn och
tillförsikt hos alla de arbetare som nu
känner diup oro för den allra närmaste
framtiden. Denna oro kommer också
till ett markerat uttryck i Textilarbetarförbundets
förbundsråds uttalande
den G—7 juni 1952, där det bl. a. heter:
»Statsmakternas klart uttalade strävan
att trygga den fulla sysselsättningen
ger oss rätt att förvänta deras stöd
i strävandena att eliminera arbetslösheten
och korttidsarbetet och att åt
textilindustrins arbetare bereda trygghet,
arbetsro och en med övriga arbetargrupper
jämförlig levnadsstandard.»

Att i praktiken genomföra löftena
om full sysselsättning, att ge textilarbetarna,
glas- och porslinsarbetarna,
skogsarbetarna, trähusfabriksarbetarna,
skoindustriens arbetare m. fl. säkrad
utkomst inom deras respektive yrken
torde inte vara möjligt för regeringen
utan att bryta med den ensidighet som
nu präglar vårt lands utrikeshandel.
Det är för alla uppenbart att en bety -

mellan Sverige och Sovjetuninonen m. fl.

dande utvidgning av handeln med
Sovjetunionen, folkdemokratierna och
Kina är möjlig utan att vårt land isoleras
i handelsutbytet med andra
länder.

Dessa länder har ett stort behov av
sådana varor som vårt land kan exportera.
I ett tilläggsavtal som nyligen
slutits mellan Finland och Sovjetunionen
ingår sålunda bl. a. trähus.
Det bevisar att Sovjetunionen har behov
av trähus, och med tanke på de
svårigheter som trähusfabrikationen i
vårt land har att dragas med kanske
man här kan finna en lösning. Textilier
och skor är ett par andra varuslag
som dessa länder bevisligen har intresse
av. Det är uppenbart att arbetarna
i sådana näringsgrenar jag här nämnt
har allt intresse av att företagen, i vilka
de arbetar eller har arbetat men nu
blivit friställda, kan få ökad avsättning
för sina produkter.

Dessa länder förfogar också över varor
som vårt land har intresse av. En
annan viktig sida i ett sådant vidgat
handelsutbyte är betalningsvillkoren.
Ordföranden i Sovjetunionens Handelskammare
har således låtit meddela att
de sovjetiska handelsorganisationerna
är beredda att ingå handelskontrakt
på utbytesbasis. De kan också sälja
sina varor mot betalning i vederbörande
lands egen valuta för att sedan utnyttja
sina tillgodohavanden i respektive
länder.

Dylika betalningsvillkor borde uppmuntra
till verkliga ansträngningar för
att vidga handeln på dessa länder. De
svenska affärsmännen och industriidkarna
borde bättre än hittills informeras
om möjligheterna till goda affärer
med dessa stater på grundval av ömsesidig
respekt och fördel för båda
parter.

Herr talman! Orsaken till att jag så
utförligt berört denna fråga är utöver
de motiv jag redan anfört även ett
rent kvinnligt intresse. Jag har träffat

Nr 28.

Tisdagen den 18 november 1952.

Svar på interpellation ang. ökat varuutbyte mellan Sverige och Sovjetuninonen m. fl.

östeuropeiska stater, m. m.

många husmödrar och ensamstående
mödrar som är verkligt bekymrade
över de orostecken som präglar produktionen
och sysselsättningen. Mannens
arbetslöshet och därmed minskade
inkomster drabbar också kvinnorna
och barnen. Den självförsörjande kvinnan
ställes kanske i ett svårare läge än
mannen under en arbetslöhetsperiod.
Det är således i hög grad också ett
kvinnointresse att regeringen verkligen
tihvaratager de möjligheter som gives
för att säkerställa en hög produktion
och full sysselsättning. Ovidkommande
intressen kan och får inte hindra den
utvidgning av handeln med Sovjetunionen,
folkdemokratierna och Kina som
är möjlig att åstadkomma.

Chefen för handelsdepartementet,
herr statsrådet ERICSSON: Herr talman!
Jag skall inte ingå på någon
längre argumentering mot fru Nilssons
uttalande, men när fru Nilsson drar
den slutsatsen av mitt svar, att det inte
föreligger några ekonomiska eller handelspolitiska
svårigheter utan bara politiska,
tror jag att fru Nilsson har studerat
ämnet alldeles för litet.

Jag lyssnade med stort intresse på
de argument som framfördes, men tyvärr
fanns det inga konkreta förslag
till åtgärder i fru Nilssons anförande.

Jag erinrade om att det i samtliga
de avtal vi har med dessa länder i dag
föreligger betalningssvårigheter, i flertalet
på det sättet att vi har en fordran,
d. v. s. vi har beviljat krediter till vederbörande
länder. När det gäller Sovjetunionen
har vi på varuutbytesavtalet
en skuld, som vi gärna skulle vilja
betala genom en ökad leverans av varor,
men dessvärre har vi inte lyckats
få till stånd försäljning av dessa varor.
Det är sådana ting jag har erinrat om
i interpellationssvaret, och jag tror att
det är alldeles missvisande om man inför
kammarens ledamöter söker göra
gällande att den svenska textilindu -

strien, skoindustrien och porslinsindustrien
skulle finna en gynnsam avsättningsmarknad
just på detta område.
Mig veterligt är det sådana varor som
vi importerar just ifrån dessa länder,
i den mån vi över huvud taget importerar,
och jag kan inte tänka mig att
man på dessa marknader skulle kunna
finna någon lösning på våra avsättningsproblem.

Jag vill till slut bara än en gång understryka
att vi är beredda att i våra
handelsförhandlingar ta till vara de
möjligheter för ett vidgat handelsutbyte
som kan yppas. Jag tror emellertid
knappast att vi kan komma fram
till den lösning som fru Nilsson antydde,
att vi skulle kunna få betalning
i fria valutor.

Vi har helt nyligen haft handelsförhandlingar
där det gällde att få till
stånd ett avtal med Polen och där vi
tvingades lämna ytterligare kredit för
att över huvud taget kunna få affärer
till stånd. Det som fru Nilsson sade
om att leverantörerna inte är intresserade
av affärer är så långt ifrån riktigt,
att just de svenska leverantörernas
stora intresse att få skicka i väg sina
varor till Polen medverkade till att vi
gick med på en ytterligare kreditgivning
med 15 miljoner kronor.

Verkligheten ser således annorlunda
ut än den bild fru Nilsson tecknade.

Herr HAGBERG i Luleå: Herr talman!
Handelsministern har lämnat en
uppgift i sitt interpellationssvar som
jag inte tycker borde få stå oemotsagd,
och eftersom fru Nilsson inte har haft
tillfälle att stanna kvar, vill jag säga
ett par ord om densamma.

Fru Nilsson har uppmärksammat det
stora erbjudandet som gjordes vid den
ekonomiska konferensen i Moskva i våras
om en väsentligt vidgad handel med
den kapitalistiska världen. Som bekant
rörde sig det sovjetryska erbjudandet
om inte mindre än i runt tal 50 mil -

Tisdagen den 18 november 1952.

Nr 28.

Svar på interpellation ang. ökat varuutbyte

östeuropeiska stater, m. m.

jarder kronor i ökade köp från de kapitalistiska
länderna under de närmaste
åren, och från de folkdemokratiska
länderna gjordes också motsvarande
erbjudanden i relation till deras
storlek.

Nu säger emellertid handelsministern
i sitt svar, att det senare har kommit
nya signaler, och han hänvisar då
till den partikongress som Sovjetunionens
kommunistiska parti nyligen har
hållit. Jag tror icke att handelsministern
själv har studerat materialet därifrån,
ty i så fall skulle han ha varit
tvungen att lämna en rakt motsatt uppgift.
Han har säkert varit i god tro men
har haft dåliga rådgivare, och jag tror
det kan ha sin betydelse att ta del av
ett uttalande av Malenkov rörande dessa
frågor.

Det förklaras: »Sovjetunionen har

alltid varit och är också i dag anhängare
av att utveckla handeln och samarbetet
med andra länder, oaktat skillnaden
mellan de sociala systemen.
Partiet kommer att följa denna politik
också i fortsättningen på grundval av
ömsesidig fördel. Samtidigt som de
krigslystna amerikansk-engelska kretsarna
ideligen hävdar, att endast upprustning
kan ge de kapitalistiska ländernas
industri full sysselsättning,
finns i verkligheten ett annat perspektiv,
nämligen perspektivet att utveckla
och utvidga handelsförbindelserna mellan
alla länder, oaktat skillnaden mellan
deras sociala system. Det kan ge
de utvecklade ländernas industri full
sysselsättning under många år, trygga
avsättningen av produkter som en del
stater är rika på, bidra till att främja
näringslivet i underutvecklade länder
och därmed bringa till stånd varaktigt
ekonomiskt samarbete.»

Det fanns flera sådana uttalanden,
men detta ger ju en helt annan bild
än den som handelsministern har förmedlat
tidigare.

Det är ingen som vill förneka att det

mellan Sverige och Sovjetuninonen m. fl.

föreligger svårigheter vid utvecklingen
av handeln med Sovjetunionen och
folkdemokratierna, men man måste
därvidlag börja med välgörenheten
hemma och se efter om det inte reses
några svårigheter härifrån. Om man
kan fastställa, att i många fall en rent
diskriminerande politik förs, som desorganiserar
eller omintetgör hederliga
strävanden att utveckla handeln, så har
regeringen också att ta en viss hänsyn
därtill. Kanske kan den, om den vill
göra det, också övervinna en del av
hindren.

Jag vill erinra om ett typiskt förfarande
— det är inte från det senaste
året utan från det stora kreditavtalets
första tid. Svenska varv begärde då
tre gånger så mycket för att utföra ett
arbete åt Sovjetunionen som de begärde
av andra beställare för samma
arbete. Om regeringen ser mellan fingrarna
på en sådan påtaglig strävan att
diskriminera och omöjliggöra handeln
med Sovjetunionen, är det uppenbart
att man får nedslående resultat. Eftersom
handeln med Polen här åberopats,
vill jag säga, att det nog också under
det senaste året har funnits anledning
för regeringen att ta i litet hårdare.
Det är väl ingen tvekan om att höjningen
av de polska kolpriserna stod i direkt
relation till den oerhörda höjning
av massapriserna som vårt land genomförde
och där man tillämpade två slags
politik: en mot Polen och en mot andra
länder.

Det omfattande handelsavtal som finnarna
har slutit och som man uppenbarligen
i olika kretsar i Finland har
fäst stora förhoppningar vid har visat
att det varit möjligt att övervinna åtskilliga
svårigheter som anmäler sig
vid förhandlingarna mellan olika
länder.

Denna fråga är, som jag ser saken,
en fråga på lång sikt. Jag anser att det
fortfarande gäller, som regeringen förklarade
år 194G när det stora handels -

Nr 28.

Tisdagen den 18 november 1952.

Svar på interpellation ang. ökat varuutbyte mellan Sverige och Sovjetuninonen m. fl.

östeuropeiska stater, m. m.

och kreditavtalet gjordes upp, att det
är en växande och stabil marknad som
kan erövras och som man har intresse
av att försöka erövra för att få en återförsäkring
mot de rubbningar som man
med största säkerhet redan då räknade
med och måste räkna med framdeles
i handeln med kapitalistiska länder.

Regeringen hänger hårt fast vid handeln
med Förenta staterna och dollarområdet,
och det åberopas vissa i och
för sig respektabla skäl för detta, men
det finns verkligen två sidor av denna
handel. Låt mig erinra bara om ett
sådant faktum som att amerikanerna
sedan Marshallplanen genomfördes har
påtvingat de största västeuropeiska
länderna, Frankrike, Västtyskland, England
och Italien, ett varuöverskott som
belöper sig till inte mindre än 75 miljarder
svenska kronor. Man talar mycket
om att dollarbristen nu tycks bli
ännu värre än före Marshallplanen,
och det är ju oundvikligt om Förenta
staterna fortsätter att driva en handelspolitik
som påtvingar de andra länderna
deras varuöverflöd samtidigt som
de spärrar sina egna gränser med höga
tullar. Det är uppenbart att doilarbristen
måste bli en permanent företeelse,
och här står vi nu efter fyra Marshallår.
Dollarbristen ter sig ungefär lika
svår som när den s. k. Marshailplanen
genomfördes.

Det är den ena sidan av saken. Den
andra sidan är, att detta ju bara är ett
förebud av en handelspolitisk krasch.
Vid Arosmässan fäste jag mig särskilt
vid Exportföreningens chefs redogörelse
för hur man nu spärrar av handeln
mellan de olika länderna med
precis samma restriktiva åtgärder, som
genomfördes under 30-talet. Detta borde
ju vara en verklig tankeställare för
ett land som Sverige, som är så beroende
av utrikeshandeln och som är intresserat
av en stor export, att i tid se
sig om efter andra marknader.

Jag anser därför, att även om en del

av de svårigheter handelsministern här
har redovisat kan resa hinder i vägen,
är dessa hinder inte av den arten att
de inte med god vilja kan forceras.
Men det är ju ganska uppenbart att
regeringen då måste ta hand om handelspolitiken
på ett annat sätt än som
hittills har skett. Då får man försöka
knyta an till den tanken, som uttryckts
i arbetarrörelsens efterkrigsprogram,
att verkligen regeringen, statsmakten,
skall ha hand om utrikeshandeln, inte
bara pro forma som för närvarande i
vissa fall, utan så att inte enskilda kapitalistiska
intressen skall få utöva avgörande
inflytande när dessa intressen
kommer i konflikt med allmänna intressen,
som kan beröra hela rikets väl
och ve och som i varje fall berör betydligt
större intressen än dessa enskilda.
Jag menar därför att detta är
en så viktig fråga, att man verkligen
har anledning att göra en grundlig unundersökning
och pröva om allt är
gjort som går att göra för att upparbeta
en stor marknad för den svenska industrien
och det svenska näringslivet
på dessa områden, som för det första
enligt vad man kan räkna med kommer
att ha en stabil konjunktur och
som dessutom kommer att uttrycka en
oavbruten expansion av mått som man
tidigare inte har förstått eller vetat om
att de skulle vara möjliga och som följaktligen
skulle kunna innebära helt
nya möjligheter.

Sverige befinner sig dessutom i ett
så lyckligt geografiskt läge, att det borde
vara naturligt att där sätta in krafterna
på att vinna något igen av de
stora förluster, som man nu måste räkna
med för den svenska handeln inom
den allra närmaste framtiden. Det ligger
nog åtskilligt i de olycksprofetior,
som har givits under den senaste tiden
om svårigheterna för utrikeshandeln,
och detta gör det nödvändigt att man
i tid ser om sitt hus och utnyttjar de
möjligheter som finns. Man kanske får

Tisdagen den 18 november 1952.

Nr 28.

Svar på interpellation ang. ökat varuutbyte

östeuropeiska stater, m. m.

anstränga sig litet grand för att öppna
dessa möjligheter, men det är ansträngningar
som säkert kommer att bära sig

1 framtiden.

Chefen för handelsdepartementet,
herr statsrådet ERICSSON: Herr talman!
Det yttrande, som herr Hagberg
kritiserade i mitt interpellationssvar,
återfinns på s. 5, där jag återger tankegångar,
som kommit från allra högsta
ort i Sovjetunionen. Att herr Hagberg
känner vad som har förekommit
på den kommunistiska kongressen
bättre än jag vill jag inte bestrida, och
likaledes har han rätt i att jag inte har
studerat handlingarna från denna
kongress. Om herr Hagberg noggrant
läser mitt svar finner han. att yttrandet
lydde: »I samband med den nyligen
avhållna partikongressen i Moskva
framhölls...» Detta förekom i tidskriften
Bolsjevik, och det är marskalk Stalin
själv som sagt, att med den snabba
utveckling som kännetecknar industrien
i Sovjetunionen och de andra
östeuropeiska staterna kommer otvivelaktigt
dessa länder snart i den situationen,
att de blir självförsörjande och
inte längre har behov av att importera
varor från de kapitalistiska länderna.
Tvärtom, står det i denna artikel, kommer
det att finnas behov av att finna
avsättning för den egna överskottsproduktionen.
Jag vet inte i vad mån
dessa artiklar är avsedda att bli trodda.
Jag trodde det var så, som man
från allra högsta håll säger, när man
skildrar läget på det sättet, att man
snart inte har något behov av att importera.
Detta kan inte leda mig till
den slutsatsen att vi skulle ha stor
marknad att möta just i dessa länder,
tv de stoppar ju definitivt handeln om
de inte importerar någonting utan blir
självförsörjande.

Jag tyckte det var riktigt att taga
med en sådan passus. Jag har inte
sagt, atl det förekommit på den kom 2

— Andra kammarens protokoll 1952. Nr

mellan Sverige och Sovjetuninonen m, fl.

munistiska kongressen utan i en artikel.
Det skall bli mycket intressant att
se om det är en felaktig källa som jag
har fått. Om det är så ber jag om ursäkt.
Men det har jag verkligen ingen
anledning att tro, och det är därför
jag har tagit detta till grundval för min
avslutning av svaret. Nu kan jag registrera
att herr Hagberg säger, att det
föreligger svårigheter att få till stånd
en handel. Det var ju ändå ett framsteg.
Men när han samtidigt säger, att
vi skall se till att våra affärsmän inte
tar alltför bra betalt för sina varor, får
jag erinra om att just under den period
i den svensk-polska handeln, som herr
Hagberg erinrar om, var det Sverige
som inte kunde betala sin import. Vi
fick sålunda då för små inkomster. Det
var då vi sköt till valuta för att möjliggöra
handeln. Nu är förhållandet det
motsatta. Kolpriserna i Polen har
sänkts, och för tillfället är det polackerna
som har svårigheter att betala.
Men vi har lyckats brygga över bristen,
och jag hoppas som sagt att handeln
skall kunna utvecklas. Jag är naturligtvis
tacksam för alla konkreta
förslag som kan framföras i syfte att
förverkliga en sådan utveckling.

Herr HAGBERG i Luleå: Herr talman!
Vad beträffar det som förekom
i samband med partikongressen, nämligen
den bekanta artikeln av Stal in som
här åberopats, har jag ju inte manuskriptet
med mig här, men jag känner
så pass väl innehållet i densamma att
jag kan säga att handelsministern, om
han här avsett att referera denna artikel,
har fått en felaktig översättning.
Att det icke kan vara fråga om det rikliga
innehållet är så mycket säkrare
som det uttalande jag citerade har
gjorts senare än det uttalande som handelsministern
här åberopade.

Stalin konstaterar att det genom den
politik, som framför allt den amerikanska
regeringen driver, har uppstått
28.

Nr 28.

Tisdagen den 18 november 1952.

Svar på interpellation ang. svårigheterna för vägsamfälligheter att erhålla lån i
bankerna enligt de villkor, som stadgats i lagen om förmånsrätt för vissa fordringar
enligt lagen om enskilda vägar.

två slags världsmarknader. Han konstaterar
vidare att vederbörande tydligen
har haft för sig, att det skulle vara möjligt
att knäcka Sovjetunionen och Kina
genom den handelsblockad som man
organiserat, men att i själva verket motsatsen
blivit fallet. Det är icke det här
nämnda området som har blivt det förlorande,
utan det är det andra området.
Stalin uppställer också precis
samma perspektiv som Malenkov gör i
det uttalande jag citerade. Det finns
två linjer: antingen låter man det hela
driva fram mot en katastrof, eller också
slår man in på linjen med samarbete
och handel mellan olika länder.

Nu kommer det antagligen att finnas så
mycket intresse för innehållet i dessa
uttalanden, att man kommer att kollationera
att citaten är riktiga. Jag är
fullkomligt säker på att det därvid
kommer att visa sig att saken icke har
framställts så, som handelsministern
här har refererat den.

Vad i övrigt beträffar mitt medgivande,
att det finns svårigheter att utveckla
handeln, skall dessa kombineras
med vad jag tidigare sagt om den medvetna
diskriminering som har skett av
handeln med Sovjetunionens folk och
andra östeuropeiska folk. Även om
dessa svårigheter för all del inte är de
enda, utgör de dock själva grunden till
de svårigheter som uppkommit.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet ERICSSON: Herr talman!

Herr Hagberg konstaterar nu att
det gjorts andra uttalanden efter det
marskalk Stalin gjorde sina. Jag citerade
dessa senare, då jag trodde att vad
Stalin sagt var det riktiga. Herr Hagberg
säger nu att det skett en ändring
av politiken. På den punkten förbehåller
jag mig att ha min egen mening.

Jag har erfarit av en tjänsteman i utrikesdepartementet
att den översättning
som det här gäller måhända är

felaktig, men det är Ny Dag som har
skött om översättningen.

Herr HAGBERG i Luleå: Herr talman!
Det var ju en mycket intressant
upplysning om det skulle vara på det
sättet. Ny Dag är emellertid liksom
hela den övriga svenska pressen i sina
första referat helt och hållet hänvisad
till de uppgifter som erhålles från en
borgerlig telegrambyrå, nämligen Reuters,
vilket kan förklara, att handelsministern
lämnat felaktiga citat. Jag
finner det underligt, att regeringen inte
söker sig fram till källskrifterna, när
den tar ställning till så viktiga frågor
som de nu berörda. Det är väl ändå
litet försmädligt, herr handelsminister,
att tvingas vidgå, att man på en okontrollerad
uppgift har byggt upp en argumentation
mot vidtagandet av åtgärder
för att förbättra handeln.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 4.

Svar på interpellation ang. svårigheterna
för vägsamfälligheter att erhålla lån i
bankerna enligt de villkor, som stadgats
i lagen om förmånsrätt för vissa fordringar
enligt lagen om enskilda vägar.

Ordet lämnades på begäran till

Herr statsrådet HJALMAR NILSON,
som yttrade: Herr talman! I en interpellation
har herr Carlsson i Bakeröd
ställt följande frågor till mig.

1. Har statsrådet uppmärksammat
svårigheterna för vägsamfälligheter att
erhålla lån i bankerna enligt de villkor
som stadgats i lagen om förmånsrätt för
vissa fordringar enligt lagen om enskilda
vägar?

2. Har statsrådet i så fall för avsikt
att vidtaga åtgärder i syfte att få dessa
svårigheter undanröjda?

Med anledning härav får jag, efter

Tisdagen den 18 november 1952.

Nr 28.

samråd med chefen för finansdepartementet,
meddela följande.

Lagen om förmånsrätt för vissa fordringar
enligt lagen om enskilda vägar
ger vägsamfällighet förmånsrätt i respektive
fastigheter före inteeknad gäld
för sådana fordringar, som är grundade
på oguldna, i laga ordning å fast egendom
uttaxerade bidrag till samfällighetens
utgifter, under förutsättning att
beloppen ej stått oguldna mer än ett år
efter förfallodagen. Denna lag, som skall
ses i sammanhang med vissa stadganden
i 1939 års lag om enskilda vägar,
har i jämförelse med tidigare rådande
förhållanden skapat större garanti för
bidragens utbekommande samt bättre
skydd mot risken för att vägintressent
på grund av annan medlems insolvens
nödgas bidraga med mer än som svarar
mot hans andel i samfälligheten.
Genom att väghållningsskyldigheten
knutits fastare till själva egendomen
har också uppnåtts den avsedda effekten
att vägsamfälligheternas kreditvärdighet
ökats. Som av interpellationen
framgår har* sparbankerna även beviljat
lån åt samfälligheterna på gynnsammast
möjliga villkor. Då vägsamfälligheterna
i likhet med andra lånesökande
är underkastade de förändringar
i kreditmöjligheterna, som betingas
av det allmänna läget på kreditmarknaden,
kan de emellertid inte i
varje läge räkna med kredit på dylika
villkor eller ens att en låneansökan
över huvud skall beviljas.

Jag är medveten om att under nu rådande
kreditrestriktioner även lån av
här ifrågavarande typ kan — åtminstone
tillfälligt — visa sig svåra att
placera. Då vägsamfälligheternas lån
inte kan isoleras från kreditmarknaden
i övrigt och tilldelas någon prioritetsställning,
är det ofrånkomligt att kreditanspråken
för dylika ändamål av
långivarna få i varje särskilt fall bedömas
med hänsyn till sin angelägen -

hetsgrad i förhållande till övriga låneansökningar.

Härpå anförde

Herr CARLSSON i Bakeröd: Herr talman!
Jag ber att till statsrådet Hjalmar
Nilson få framföra mitt tack för svaret
på min interpellation. Den fråga
som här beröres har ju en mycket stor
betydelse för landsbygden, där behovet
av nya och förbättrade vägar som
bekant är mycket stort. Genom statsmakternas
hjälp och inte minst genom
1939 års lag om enskilda vägar har också
ett mycket stort antal enskilda vägar
kommit till stånd eller förbättrats genom
att man bildat vägsamfälligheter i
vars regi arbetena har utförts. Många
sådana företag håller nu också på att
planeras, men det är självklart, att
kostnadsfrågan spelar en mycket stor
roll och att vägsamfälligheterna i regel
är hänvisade till att taga upp lån
för arbetets finansiering. Som jag i interpellationen
har framhållit, är det ju
just i dessa fall som svårigheterna uppstår,
nämligen när bankerna vägrar
lämna ut lån på det sätt och de villkor
som lagen föreskriver. Bankerna nöjer
sig nämligen inte med den säkerhet för
lånen som lagen om förmånsrätt för
vissa fordringar enligt lagen om enskilda
vägar ger, trots att denna säkerhet
måste anses vara fullt betryggande.
I vissa fall har bankerna förklarat, att
de inte beviljar lån av detta slag, och
i andra fall har man tillrått lånesökanden
att taga upp borgenslån, i regel
mot den högre ränta som då betingas.
Jag är naturligtvis medveten om att det
med nuvarande kreditrestriktioner kan
vålla svårigheter att lämna ut lån av
detta slag. Vägfrågan, inte minst när
det gäller enskilda vägar, är emellertid
av så oerhört stor betydelse för landsbygden
att det måste vara motiverat
att söka hjälpa vägsamfälligheterna på
det sätt som 1939 års lag avser.

Nr 28.

Tisdagen den 18 november 1952.

Interpellation ang. en översyn av gällande bestämmelser om sammanräkning av
röster vid val till riksdagens andra kammare.

I sitt svar har herr statsrådet påpekat,
vilket jag också framhöll i interpellationen,
att sparbankerna i viss utsträckning
beviljar lån åt vägsamfälligheterna
på de villkor som stadgas i
lagen om förmånsrätt för vissa fordringar
enligt lagen om enskilda vägar.
Jag hoppas få tolka detta som ett gillande
från herr statsrådets sida och
kanske också som en önskan att så
stora lättnader som kreditmarknaden
medger skall beredas vägsamfälligheterna,
då det för dem gäller att finansiera
sina företag.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5.

Föredrogos var för sig och hänvisades
till statsutskottet följande på bordet
liggande motioner, nämligen

nr 087 av herr Jacobson i Vilhelmina; nr

688 av herr Dickson samt

nr 689 och 690 av herr Kyling m. fl.

§ 6.

Föredrogos, men bordlädes åter
statsutskottets utlåtanden nr 196—209.

§ 7.

Föredrogs den av herr IJdstacl vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
angående delningen av
Bromma församling i Stockholm.

Kammaren biföll denna anhållan.

S 8.

Interpellation ang. en översyn av gällande
bestämmelser om sammanräkning
av röster vid val till riksdagens andra
kammare.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Herr NIHLFORS, som anförde: Herr
talman! Till en av förutsättningarna för
att ett lands styrelse skall kunna kallas
demokratisk hör lika och allmän rösträtt
vid val till folkrepresentationen.
Fn viktig detalj i det sammanhanget är
att resultatet av ett i demokratisk ordning
förrättat val icke skall kunna förfuskas
genom bristande kontroll vid
röstsammanräkningen efter valet. I
syfte att förhindra eventuella försök att
obehörigen påverka ett valresultat har
i gällande vallag i vårt land införts ett
flertal föreskrifter om vad som bör
iakttagas vid bl. a. röstsammanräkningen
inför Konungens befallningshavande.
Här må citeras lydelsen i § 77 mom.
1 samt § 84:

§ 77 mom. 1. Å utsatt tid och ställe
verkställes sammanräkningen inför
öppna dörrar.

§ 84. Kan förrättningen icke på en
dag bringas till slut, eller varder eljest
nödigt att densamma uppskjuta eller avbryta,
skola alla valsedlar inläggas i
omslag, vilka förseglas under minst två
närvarandes sigill. Dessa omslag jämte
andra till valet hörande* handlingar
skola därefter läggas i säkert förvar;
och må förrättningen ej ånyo företagas,
innan de närvarande förvissat sig om
att de åsatta sigillen äro obrutna.

Alla torde vara överens om att rigorösa
bestämmelser är erforderliga för
att valets verkliga utgång icke på något
sätt förändras under den viktiga
sammanräkningsproceduren eller i
omedelbart samband därmed. Trots
detta blir man betänksam, när valet
till riksdagens andra kammare måste
göras om i Jämlands och Kristianstads
län den 14 december, sedan besvär över
dessa val i anledning av vissa avsteg
från föreskrifterna i § 84 bifallits av
regeringsrätten.

I båda länen synes avbrott ha ägt
rum vid sammanräkningen, utan att
valsedlarna inlagts i förseglade omslag,
som föreskrivet är. Det står klart, att

Tisdagen den 18 november 1952. Nr 28.

Interpellation ang. avdrag vid taxering för värdeminskning av driftbyggnad å jordbruksfastighet.

den som ansvarar för förrättningen i
respektive län liar begått en försummelse.
Men det har framkommit, att säkerhetsåtgärder
dock vidtagits under
avbrotten. Vederbörande har enligt
uppgift haft förrättningslokalerna låsta
och även ordnat med bevakning. Förrättningsmännen
har synbarligen ansett,
att dessa försiktighetsmått varit
fullt likvärdiga med dem som finns i
vallagen stadgade.

I dagspressen har uppgivits, att de
flesta länsstyrelser vid röstsammanräkning
brukar förfara på liknande sätt
som i de län, där valet överklagats. Då
man läser dessa, låt vara obekräftade
uppgifter, förvånas man visserligen
över att sådant skulle kunna förekomma,
men man ställer sig även den frågan,
om icke vallagens kanske något
ålderdomliga bestämmelser kunde förändras
därhän, att möjligheterna att
följa dem utan alltför stor omgång blev
lättare utan att därför kraven på sträng
kontroll över förrättningen eftersättes.
Moderna låsanordningar i kombination
med vakthållning torde i vår tid få anses
utgöra en lika effektiv och lika ändamålsenlig
kontroll som hela den omständliga
sigillprocedurcn.

Fn annan bestämmelse, som många
ställt sig undrande inför, är den i § 76
första stycket intagna, enligt vilken
sammanräkningen inför Konungens befallningshavande
icke får påbörjas förrän
å åttonde dagen efter valdagen. Allmänhetens
krav på snabbare sammanräkning
tog sig efter det senaste valet
uttryck genom tidningspressens kritik
av just denna bestämmelse. Man får
numera räkna med ett så stort anta)
poströster, att dessa röster ofta kunna
vara avgörande för frågan, vilket parti
sista mandatet i eu valkrets skall tillfalla.
lin minskning av denna väntetid
skulle säkerligen hälsas med tillfredsställelse.

Med stöd av vad här anförts anhåller
jag om andra kammarens tillstånd att

till herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet
få framställa följande
frågor:

1. Anser herr statsrådet att nu gällande
bestämmelser om sådana försiktighetsåtgärder
vid röstsammanräkning,
som åsyftas i § 84 och § 76 vallagen,
är i behov av översyn utan att för den
skull behörig kontroll av förrättningen
minskar i effektivitet?

2. Om så är fallet, avser herr statsrådet
att förelägga riksdagen förslag
till erforderliga ändringar i vallagen i
tid före nästa val?

Denna anhållan bordlädes.

Interpellation ang. avdrag vid taxering
för värdeminskning av driftbyggnad å
jordbruksfastighet.

Ordet lämnades på begäran till

Herr NILSSON i Bästekille, som yttrade:
Herr talman! Då 1951 års riksdag
i anledning av proposition nr 191
antog bestämmelser rörande taxering
av inkomst av jordbruksfastighet enligt
bokföringsmässiga grunder, erhöll frågan
om rätt till avdrag för värdeminskning
å jordbrukets och skogsbrukets
driftbyggnader icke en tillfredsställande
lösning. Bevillningsutskottet erinrade
i sitt betänkande nr 73 om att
byggnaderna i jordbruket i driftsekonomiskt
hänseende vore av mycket stor
betydelse, såsom framhållits av jordbrukstaxeringssakkunniga.
Det hade
kunnat konstateras att jordbrukets
byggnadskostnader, särskilt vid det
mindre och medelstora jordbruket, ofta
översteg jordbruksfastighetens hela
taxeringsvärde. Från åtskilliga håll hade
berättigade erinringar framförts mot
gällande metod för den taxeringsmässiga
beräkningen av avdrag för jordbruksbyggnads
värdeminskning, vilka

- om än med något mindre styrka —
kunde göras gällande även mot det

Nr 28.

Tisdagen den 18 november 1952.

Interpellation ang. åtgärder för ökad avsättning av svensk frukt.

föreliggande propositionsförslaget. I remissyttrandena
över de sakkunnigas betänkande
hade åtskilliga synpunkter
kommit till uttryck, vilka talade för att
denna komplicerade fråga borde ägnas
fortsatt uppmärksamhet. Då utskottet
emellertid ansåg att det i propositionen
förordade sättet för bestämmande av
avskrivningsunderlaget för byggnad innebar
en förbättring i förhållande till
de gällande reglerna, tillstyrkte utskottet
propositionens förslag men hemställde
samtidigt, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t måtte anhålla
om skyndsam utredning av frågan.
Detta blev också riksdagens beslut.

Med anledning härav hemställer jag
om kammarens tillstånd att till statsrådet
och chefen för finansdepartementet
få framställa följande frågor:

1) Har herr statsrådet låtit igångsätta
utredning rörande frågan om avdrag
vid taxering för värdeminskning
av driftbyggnad å jordbruksfastighet?

2) Har herr statsrådet för avsikt att
på grundval av sådan utredning förelägga
1953 års riksdag förslag om ändrade
avdragsbestämmelser i förevarande
avseende?

Denna anhållan bordlädes.

§ 10.

Interpellation ang. åtgärder för ökad avsättning
av svensk frukt.

Herr NILSSON i Bästekille erhöll på
begäran ordet och anförde: Herr talman!
De svenska fruktodlarna har innevarande
säsong ställts inför betydande
svårigheter när det gällt att vinna
avsättning för produkterna. I början
av säsongen gjorde de betydande
förluster till följd av beslutet att förlänga
importen av persikor. Nu senare
är det på grund av väntan på äppleimporten
icke möjligt att vinna avsättning
för svensk frukt.

För att klargöra behovet av importerade
äpplen har en uppskattning skett
rörande kvantiteten äpplen hos odlare

och packerier den 25 oktober i år.
Uppskattningen visade att de inhemska
lagren uppgingo till 10 000 ton. Motsvarande
uppskattning samma tid förra
året visade ett lager på 8 000 ton
jämte ett lager på 1 000 ton hos grossisterna.
Någon uppskattning av grossliandelslager
har i år icke ägt rum.
Konsumtionsbehovet visade sig i fjol
bli väl täckt med en import på 1 835
ton jämte de inhemska lagren. I år
skulle följaktligen konsumtionsbehovet
kunna fyllas utan import av äpplen,
eftersom vid uppskattningen i år hänsyn
icke tagits till grosshandelns lager,
vilka emellertid torde uppgå till ungefär
samma kvantitet som förra året.

Vid sammanträden inför statens jordbruksnämnd
mellan representanter
för svenska yrkesfruktodlare och fruktimportörerna
har överenskommelse
icke kunnat träffas om fastställelse om
viss dag för import av äpplen. Från
fruktodlarnas sida har hävdats, att den
1 januari 1953 vore ett lämpligt datum.
Fruktimportörerna har å sin sida begärt
den 10 december 1952 som lämplig
dag för import. Med hänsyn dels
till de tillräckliga lager som finnes av
svensk frukt, dels till de svårigheter
vid avsättningen av svensk frukt som
nu är rådande synes det mig rimligt
att dagen för import av äpplen fastställes
till den 1 januari 1953. Det skulle
ur fruktodlarnas synpunkt vara av stor
betydelse om det så snart som möjligt
kunde fastställas, att import av äpplen
icke kommer att tillåtas före den 1
januari 1953.

Med stöd av vad anförts liemställes
om kammarens tillstånd att till statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet
få framställa följande frågor:

1) Vill herr statsrådet medverka till
att de svenska frukodlarna får avsättning
för sin frukt?

2) Om så är fallet vill herr statsrådet
då medverka till att import av äpplen
ej tillätes före den 1 januari 1953?

Denna anhållan bordlädes.

Tisdagen den 18 november 1952.

Nr 28.

§ Il Anmäldes

och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen

från statsutskottet:

nr 410, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till allmänt resereglemente
m. in., och

nr 411, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa ändringar
i statens allmänna avlöningsreglemente
m. m., i vad propositionen sammanhänger
med Kungl. Maj:ts förslag till
allmänt resereglemente, samt

från andra lagutskottet nr 408, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om ny lydelse av
övergångsbestämmelsen till lagen den 5
april 1946 (nr 130) om ändrad lydelse
av 18, 20 och 23 §§ epidemilagen den
19 juni 1919 (nr 443).

§ 12.

Anmäldes, att följande Kungl. Maj :ts
propositioner tillställts kammaren, nämligen nr

250, angående förstärkning av vissa
väganslag m. m.; och

nr 251, angående lönegradsplaceringen
för vissa tjänster, m. m.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 13.

Anmäldes, att till herr talmannen under
sammanträdet avlämnats följande

motioner i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition, nr 241, angående lönegradsplaceringen
för vissa tjänster,
m. m., nämligen

nr 691 av herr Boman i Stafsund
in. fl.;

nr 692 av herr Johansson i Norrfors
m. fl.;

nr 693 av fru Sandström m. fl.;
nr 694 av herr Jacobsson i Igelsbo;
nr 695 av fru Hellström och fröken
Wetterström;

nr 696 av fru Hellström och herr
Nilsson i Bästekille;

nr 697 av herrar Rubbestad och Onsjö; nr

698 av fru Sjöstrand m. fl.;
nr 699 av herrar HAstad och Gustafson
i Dädesjö;

nr 700 av herr Håstad m. fl.;
nr 701 av fröken Elmén och fru
Eriksson i Stockholm;
nr 702 av herr Sjölin;
nr 703 av herr Larsson i Stockholm
m. fl.; och

nr 704 av herr Ähman m. fl.

Dessa motioner bordlädes.

§ 14.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 5.03 em.

In fidem
Gunnar B ritt h.

Nr 28.

Onsdagen den 19 november 1952.

Onsdagen den 19 november.

Kl. 2 em.

§ 1.

Föredrogos var för sig och hänvisades
till statsutskottet Kungl. Maj:ts å
bordet vilande propositioner:

nr 250, angående förstärkning av vissa
väganslag m. m.; och

nr 251, angående lönegradsplaceringen
för vissa tjänster, in. m.

§ 2.

Föredrogos var för sig och remitterades
till statsutskottet följande på kammarens
bord liggande motioner, nämligen
:

nr 691 av herr Boman i Stafsund
m. fl.;

nr 692 av herr Johansson i Norrfors
m. fl.;

nr 693 av fru Sandström m. fl.;
nr 694 av herr Jacobsson i Igelsbo;
nr 695 av fru Hellström och fröken
Wetterström;

nr 696 av fru Hellström och herr
Nilsson i Bästekille;

nr 697 av herrar Rubbestad och Onsjö; nr

698 av fru Sjöstrand m. fl.;
nr 699 av herrar Håstad och Gustafson
i Dädesjö;

nr 700 av herr Håstad m. fl.;
nr 701 av fröken Elmén och fru
Eriksson i Stockholm;
nr 702 av herr Sjölin;
nr 703 av herr Larsson i Stockholm
m. fl.; och

nr 704 av herr Ähman m. fl.;

§ 3.

Föredrogs den av herr Nihlfors vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till
herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet
angående en översyn av
gällande bestämmelser om sammanräk -

ning av röster vid val till riksdagens
andra kammare.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 4.

Föredrogs den av herr Nilsson i Bästekille
vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för
finansdepartementet angående avdrag
vid taxering för värdeminskning av
driftbyggnad å jordbruksfastighet.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 5.

Föredrogs den av herr Nilsson i Bästekille
vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för
jordbruksdepartementet angående åtgärder
för ökad avsättning av svensk
frukt.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 6.

Föredrogos vart efter annat följande
statsutskottets utlåtanden:

nr 196, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående eftergift i vissa
fall av fordran på återbetalning av belopp,
som utgivits såsom ekonomiskt
bistånd från utlandsmyndighet;

nr 197, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ersättning för
skada å fiske på grund av militär verksamhet; nr

198, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående befrielse från betalningsskyldighet
till kronan för G.
M. Wadner m. m.; och

Onsdagen den 19 november 1952.

Nr 28.

Skärpt tuberkuloskontroll av skolpersonal.

nr 199, i anledning av väckta motioner
angående riksheraldikerämbetet.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

Skärpt tuberkuloskontroll av skolpersonal.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
200, i anledning av väckta motioner angående
skärpt tuberkuloskontroll av
skolpersonal.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid

Herr HUSS: Herr talman! I egenskap
av skolläkare vill jag livligt understryka
vikten av den fråga, som här har
varit föremål för statsutskottets utlåtande.

Otvivelaktigt behöver vi en ökad
kontroll över sjuklighetsförhållandena
bland lärarpersonalen, i det att de fall,
då smitta förekommit från lärarpersonal
till elever, är ganska talrika. Å
andra sidan får man inte glömma, att
värdet av denna kontroll är i viss mån
begränsat. Jag har själv varit med om
ett fall, då en tidigare för sanatorievård
intagen lärare blivit friskförklarad
men i alla fall kommit i tillfälle
att vid ett senare utbrott av sjukdomen
smitta flera elever.

Rent formellt sett är det ju så, att
Kungl. Maj:t redan har den befogenhet,
som motionärerna här efterlyser.
Det finns nämligen en bestämmelse i
tuberkulosförordningen av år 1939,

§ 7, där det heter: »Konungen äger
meddela bestämmelser angående åtgärder
mot utbredning av tuberkulos
inom offentliga anstalter för undervisning
samt för vård och uppfostran av
minderåriga.»

Men, herr talman, det är framför allt
en synpunkt, som jag skulle vilja lägga
på denna fråga, och det är att vi här
är inne på en sak, som endast utgör
ett delproblem av eu betydligt större

fråga. Skolgången är ju obligatorisk
åtminstone under ett visst antal år. Då
så är fallet, har man rätt att fordra, att
det allmänna svarar för alla de skador,
som den skolpliktige utsätts för under
sin skoltid, åtminstone under den obligatoriska
delen av densamma. Vi har
en parallell i militärersättningsförordningen,
där man har erkänt samhällets
skyldighet att vaka över hälsoförhållandena
under den tid, då de värnpliktiga
obligatoriskt fullgör sin tjänstgöring.

Det är inte bara risk för tuberkulos,
som en skolelev är utsatt för. Det förekommer
ett stort antal andra smittsamma
sjukdomar i skolorna och därjämte
en hel del olycksfall, till vilka
skolgången är mer eller mindre direkt
anledning. Man kan fråga sig, om inte
det allmänna på något sätt borde vara
skyldigt att ersätta eleverna respektive
deras målsmän för sådana skador, som
direkt sammanhänger med den obligatoriska
skolgången.

•lag vill slutligen tillägga, att frågan
om läkarundersökningar är aktuell på
en hel del andra områden. Jag talar
då mera som allmänliygieniker än som
skolläkare. Så sent som för ett år sedan
uttalade sig riksdagen i samband
med antagandet av en ny livsmedelsstadga
för att en hel del grupper av
arbetare och anställda i livsmedelsbranschen
borde undergå dels en inledande
undersökning av läkare och
dels förnyade undersökningar för att
förhindra, att smitta överföres till födoämnena
och därigenom till allmänheten.

Herr talman! Jag har inte något yrkande.
Jag har endast velat anföra
dessa allmänna synpunkter i anslutning
till de motioner som här föreligger.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan
bifölls.

i? 8.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr

Nr 28.

Onsdagen den 19 november 1952.

— Begränsning av de statliga arbetsuppgifternas om

Statsbidrag till gasolaggregat.

fång.

201, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående fråga om befrielse
från betalningsskyldighet till kronan.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 9.

Statsbidrag till gasolaggregat.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr

202, i anledning av väckt motion angående
statsbidrag till behövande hushåll
för anläggning och drift av belysning
och uppvärmning med s. k.
gasolaggregat.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid

Herr PERSSON i Norrby: Herr talman!
Vid riksdagens början väckte jag
en motion, däri jag yrkade, att utredning
skulle företas om huruvida s. k.
gasolinaggregat kunde med fördel användas
för uppvärmning och belysning
i sådana gårdar, som ligger så långt
bort från bebyggelse, att det inte kan
komma i fråga att elektrifiera desamma.
I stället för att tillstyrka en utredning
har statsutskottet under sommarens
lopp själv låtit verkställa en
utredning av berörda fråga. Av denna
utredning framgår, att, såsom jag redan
anfört i motionen, det aldrig kunde
bli fråga om att lämna något stöd
ifrån staten till belysning eller uppvärmning
i sådana trakter, där elektrifiering
kunde ifrågakomma, utan att
det endast kunde tänkas sådant stöd
beträffande enstaka gårdar.

Jag vill uttala mitt tack till statsutskottet
för den välvilliga behandlingen
av det här spörsmålet och särskilt för
den alltigenom överskådliga utredning
som det har låtit verkställa. Samtidigt
vill jag uttala den förhoppningen, att
frågan om elektrifiering, i de fall där
sådan kan förekomma, blir föremål för
välvillig behandling. Jag vill sluta med
att tacka för vad utskottet yttrat i
ärendet.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan
bifölls.

§ 10.

Föredrogos vart för sig statsutskottets
utlåtanden:

nr 203, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående efterskänkande
av arvsskatt in. m. i vissa fall; och

nr 204, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bemyndigande
för Kungl. Maj :t att i vissa fall eftergiva
kronan tillerkänd förmånsrätt beträffande
genom löneavdrag innehållen
skatt till förmån för anställdas lönefordringar.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 11.

Begränsning av de statliga arbetsuppgifternas
omfång.

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 205, i anledning av väckta motioner
om begränsning av de statliga arbetsuppgifternas
omfång i besparingssyfte.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Nordenson m. fl. (I: 246) och den andra
inom andra kammaren av herr
Hjalmarson m. fl. (11:433), hade hemställts,
att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t, i anslutning till de
huvudlinjer som i motionerna anförts,
anhålla att Kungl. Maj :t måtte

a) framlägga en plan för de begränsningar
av arbetsuppgifterna, som vore
möjliga inom statsförvaltningen, särskilt
inom verksamhetsområdena för
bostadsstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen,
arbetarskyddsstyrelsen, veterinärstyrelsen,
fiskeristyrelsen, skogsstyrelsen,
priskontrollnämnden, statens hyresråd,
jordbruksnämnden, konjunkturinstitutet
samt krigsmaterielverket —
med underställda organ i den mån sådana
förekomme — ävensom lantbruks -

Onsdagen den 19 november 1952.

Nr 28.

Begränsning av de statliga arbetsuppgifternas omfång.

nämnderna, liksom en plan för de organisatoriska
förenklingar detta gjorde
möjligt, b) överväga i vad mån det allmännas
rätt kunde på ett effektivare
sätt än hittills tillvaratagas inom statens
bidrags-, understöds- och låneverksamhet,
e) företaga en översyn av
de avgifter statsverket upptoge för särskilda
tjänster, varmed ej avsåges de
affärsdrivande verkens taxor, i syfte
att statsverkets kostnader skulle täckas,
samt framlägga de förslag detta kunde
föranleda, d) framlägga förslag om
fortsatt avveckling av allmänna prissubventioner
i sådan takt att nödvändiga
prisjusteringar kunde ske utan
häftiga förskjutningar i efterfrågan,
e) efter hörande av vederbörande myndigheter
framlägga de förslag till begränsningar
i den statliga verksamheten,
vilka visat sig lämpliga med utgångspunkt
i en generell besparingsnorm
med för varje förvaltningsgren
angiven riktpunkt.

Utskottet hemställde, att motionerna
I: 246 och II: 433 ej måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda.

Reservationer hade avgivits:

1) av fröken Andersson samt herrar
Bergh, Skoglund i Doverstorp och
Birke, vilka ansett, att utskottet bort
hemställa att riksdagen måtte med bifall
till motionerna 1:246 och 11:433
i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla att
Kungl. Maj:t måtte

a) framlägga en plan för de begränsningar
av arbetsuppgifterna, som vore
möjliga inom statsförvaltningen, särskilt
inom verksamhetsområdena för
bostadsstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen,
arbetarskyddsstyrelsen, veterinärstyrelsen,
fiskeristyrelsen, skogsstyrelsen,
priskontrollnämnden, statens
hyresråd, jordbruksnämnden, konjunkturinstitutet
samt krigsmateriel ver ket
—- med underställda organ i den män
sådana förekomme — ävensom lantbruksnämnderna,
liksom eu plan för de

organisatoriska förenklingar detta gjorde
möjligt;

b) överväga i vad mån det allmännas
rätt kunde på ett effektivare sätt
än hittills tillvaratagas inom statens bidrags-,
understöds- och låneverksamhet; c)

företaga en översyn av de avgifter
statsverket upptoge för särskilda
tjänster, varmed ej avsåges de affärsdrivande
verkens taxor, i syfte att
statsverkets kostnader skulle täckas,
samt framlägga de förslag detta kunde
föranleda;

d) framlägga förslag om fortsatt avveckling
av allmänna prissubventioner
i sådan takt, att nödvändiga prisjusteringar
kunde ske utan häftiga förskjutningar
i efterfrågan;

e) efter hörande av vederbörande
myndigheter framlägga de förslag till
begränsningar i den statliga verksamheten,
vilka visat sig lämpliga med utgångspunkt
i en generell besparingsnorm
med för varje förvaltningsgren
angiven riktpunkt;

2) av herrar Söderquist, Malmborg i
Skövde, Widén och Wedén, vilka ansett,
att utskottets motivering bort ha
annan av dessa reservanter föreslagen
lydelse;

3) av herrar Pålsson, Lodenius,
Svensson i Grönvik och Rubbestad,
utan angivet yrkande;

4) av herr Wallentheim, likaledes
utan angivet yrkande.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr BIRKE: Herr talman! Statsutskottets
majoritet framhåller i sitt yttrande,
att omfattningen av och den
styrka varmed hesparingsarbetet bör
sättas in är en avvägningsfråga, men
utskottets majoritet anser inte att det
är några skäl att nu göra de ingripanden
motionärerna föreslagit. Majoriteten
hänvisar i övrigt till de yttranden,
som kommit från sakrevisionen, organisationsnämnden,
statskontoret m. fl.

Nr 28.

Onsdagen den 19 november 1952.

Begränsning av de statliga arbetsuppgifternas omfång.

myndigheter. Av dessa yttranden framgår
ganska tydligt, att vederbörande
för sin del anser, att de åtgärder som
de själva vidtar skulle vara tillfyllest.
Även om man inte skall underskatta
den omständigheten att dessa verk
gjort ett betydande arbete för att åstadkomma
besparingar, får man i vart
fall vara på det klara med att detta
inte är tillfyllest. Regeringen har så
vitt jag förstår samma uppfattning, ty
1947 tillkallade regeringen statsrådet
Danielson för att försöka komma tillrätta
med det krångel som finns på
många områden inom statsförvaltningen.
1951, i februari, tillsatte regeringen
en särskild kommitté av sakkunniga,
som skulle förenkla byggnadslagstiftningen.
Detta behövdes verkligen,
tv, som kammarens ledamöter säkert
känner till, går det åt ungefär 130
handlingar för att man skall få bygga
ett hus, och byggnadsfrågorna är reglerade
i 23 författningar med cirka
1 500 paragrafer. Man skulle kanske
kunna säga att numera ritar man inte
ett hus, utan man skriver det med paragrafer.
Här måste en förenkling komma
till stånd.

Regleringsmentaliteten griper omkring
sig mer och mer i statsförvaltningen.
Man har i dag fått läsa i tidningarna,
att det finns en statlig kommitté,
som verkligen på allvar tycks
vilja lägga fram ett förslag, i vilket man
går in för bostadsransonering. Det
finns många andra exempel att i detta
sammanhang peka på, men jag skall
bara ta några få, där man skulle behöva
få förenklingar till stånd. Jag
tänker därvidlag på statsbidragssystemet,
som ju är onödigt invecklat. Det
finns statsbidragsformer, som är så
krångliga att det inte lönar sig att begära
statsbidrag. Resultaten av tidigare
utredningar har varit ganska små;
några stora resultat har inte uppnåtts.
Enligt statsrevisorernas berättelse finns
det 30 000 blanketter, som staten använder
och som årligen kostar över

10 000 000 kronor enbart i anskaffning.
Om man sedan räknar ut vad det kostar
att få dessa blanketter ifyllda av
vederbörande tjänstemän och den allmänhet,
som har att handskas med
dem, kommer man säkerligen upp till
betydande belopp. Det finns många
blanketter, som enligt min mening är
ganska onödiga. Men det räcker inte
med att blanketten ligger ifylld, utan
när den kommit i det skicket får vederbörande
ofta fara till Stockholm och
uppvakta för att få igenom vad som
åsyftas med blanketten. Blankettraseriet
griper omkring sig på alla områden.
En provinsialläkare sysslar med
cirka 130 olika blanketter.

1948 bestämde riksdagen att barnhemsverksamheten
skulle överföras till
landstingen. Landstingen har ju haft
renommé att väl sköta de uppgifter som
blivit dem ålagda, men det oaktat är
inspektionen över barnhemmen av den
omfattningen att det iir 15 myndigheter,
som för närvarande reser omkring och
utövar tillsyn över dessa hem; det är
länsstyrelsen, barnavårdsassistenterna,
socialstyrelsen o. s. v. Det är klart att
alla dessa som reser omkring för att
företa dessa inspektioner måste hitta
på något för att de skall kunna skriva
rapporter. Jag har i egenskap av ordförande
i en barnhemsstyrelse fått remisser
från länsstyrelsen beträffande
rena bagateller, som anmärkts vid dessa
syner.

Ett annat område är det statliga lönesystemet;
det kallar man ju ibland för
lönekineseri. På 1920-talet fanns det i
detta land avlöningsbestämmelser med
särbestämmelser, som kunde rymmas
på ungefär tre eller fyra sidor, men de
avlöningsbestämmelser som nu gäller
omfattar en hel bok med författningar
på över 400 sidor. Det åtgår mycken
tid inom ämbetsverken för att man där
skall kunna tolka dessa bestämmelser,
som kräver en hel del överläggningar.
Jag är övertygad om att detta förorsakar
ett arbete, som skulle kunna ägnas

Onsdagen den 19 november 1952.

Nr 28.

Begränsning

åt mera värdefulla ting. Jag tror att de
exempel som jag här tagit fram visar,
att vi måste vidta besparingsåtgärder
snarast möjligt.

Det finns också en liel del statliga
verk, som uppdelats på flera nya ämbetsverk.
Det bär då visat sig att det
gamla ämbetsverket efter uppdelningen
fortfarande haft lika många befattningshavare
som förut, och kostnaderna
för de nya ämbetsverken har, när
verksamheten där kommit i gång, inte
alls hållit sig inom de beräkningar som
uppgjorts. Det är, anser jag, en uppgift
av första rang att man försöker begränsa
statens uppgifter och utgifter.
Det är en svår uppgift, eftersom man
måste gå igenom verk efter verk. Vi
motionärer anser, att Kungl. Maj :ts
kansli har de bästa möjligheterna att
göra detta, och vi föreslår inte något
särskilt besparingsorgan.

Vi anser också, att de verkligt stora
resultaten endast kan vinnas efter nya
politiska bedömningar, men fortgående
besparingsåtgärder inom den nuvarande
ramen kan också leda till betydande
begränsningar av statens utgifter.
Det kan inte rimligen förväntas
att myndigheterna eller krisorganen
vid behov skall avskaffa sig själva eller
ens mera väsentligt inskränka sin verksamhet.
Det finns här ett enda lysande
undantag, nämligen riksförsäkringsanstalten,
men där var ju förhållandet det,
att detta statliga verk haft konkurrens
med de övriga försäkringsföretagen,
och det var därför man i riksförsäkringsanstalten
måste företa besparingsåtgärder.

För att vi skall få några besparingsåtgärder
genomförda fordras det initiativ
utifrån, och därför anser vi motionärer
det välbetänkt att man vidtar
de åtgärder vi föreslagit. Jag tycker
att vi oberoende av partifärg borde
kunna vinna enighet om att göra besparingar
i statens utgifter.

Herr talman! Med det här sagda ber

av de statliga arbetsuppgifternas omfång.

jag att få yrka bifall till reservation
nr 1) av fröken Andersson m. fl.

Herr LINDHOLM: Herr talman! Jag
tror inte det råder några delade meningar
de olika partierna emellan om
att största möjliga sparsamhet bör iakttagas.
Jag'' har emellertid vid åtskilliga
tillfällen lyssnat på de deklarationer
om sparsamhet som gjorts. Det har givit
mig intrycket att vi alla önskar
sparsamhet i allmänhet, men det märkliga
är, att när sparsamheten skall
praktiseras, så vill man spara på alla
områden, som man inte själv är särskilt
intresserad av. Men på de områden,
där man har alldeles speciella intressen,
förordar man i regel betydande
utgiftsstegringar. Den erfarenhet, som
jag gjort under de gångna åren, säger
mig att, om man menar allvar med sitt
tal om sparsamhet, så skall man sätta
in den just på de punkter, där man annars
i regel brukar kräva utgiftsökningar.
Det är nämligen först när man
avstår från att driva fram utgiftsökningar
på områden, som är ens speciella
ögonstenar, som man visar ett
praktiskt prov på sin sparsamhetsvilja.

Nu finns det ju också vissa organ,
som har till uppgift att kontinuerligt
följa den organisation som finns och
medlens användning. Genom speciella
kommittéer kan man inte nå särskilt
långt, utan i den mån några rationaliseringar
och besparingsåtgärder skall
kunna genomföras måste detta ske genom
att man ständigt följer utvecklingen
inom samtliga statens verksamhetsområden.
För den skull har t. ex. sakrevisionen
och organisationsnämnden
tillskapats. Dessutom utövar riksräkenskapsverket
en speciell kontroll, och
även statskontoret verkar i denna riktning.
Inom de större affärsdrivande
verken har man vidare skapat speciella
rationaliseringsorgan, vilka skall samarbeta
med varandra och genom utbyte
av erfarenheter söka nå bästa möjliga

Nr 28.

Onsdagen den 19 november 1952.

Begränsning av de statliga arbetsuppgifternas omfång.

resultat. Jag tror att detta är den enda
väg, på vilken man kan nå några praktiska
resultat i sina sparsamhetssträvanden.

De deklamationer som här i kammaren
gjorts, har hittills visat sig vara
mindre värdefulla bidrag, när det gällt
sparsamhetens förverkligande. Herr
Birke har här talat om den stora pappersexercis
som förekommer i statsförvaltningen,
och det kan vi väl vara
överens om att det förekommer ganska
mycket sådan pappersexercis. Men,
herr Birke, om man ser på ett stort
enskilt företag ute på marknaden, så
skall man finna att man även där har
en pappersexercis av minst lika stor
omfattning som i statens verk. Detta
säger mig att statens verk inte eftersträvar
pappersexercisen för dess egen
skull, utan denna måste ha samband
med den stora organisationen, alldenstund
man även i enskilda företag ute
på marknaden möter precis samma
företeelse.

Det är klart att man kan genomföra
besparingar på vissa områden av statsförvaltningen.
Det har framför allt den
Wärnska utredningen visat. Men då
blir frågan, vilken standard man vill
hålla på samhällets service. Det har
ofta klagats över att man får vänta på
svar i olika ärenden. Om vi ytterligare
beskär verkens möjligheter att arbeta
av de arbetsbalanser de har, betyder
det, att de på ett sämre sätt än nu kommer
att betjäna medborgarna.

Vi har alltså här en avvägningsfråga,
i vilken utsträckning vi vill tillgodose
medborgarnas önskan om en god service
från samhällets sida. På den punkten
plägar det ju dock vara så, att de,
som talar högljuddast om besparingsverksamheten
i samhället, klagar också
högljuddast i ett annat avseende och
säger, att samhället inte på kortast möjliga
tid står varje enskild medborgare
till tjänst med upplysningar och besked.
Det korresponderar inte, det
språk som förs på dessa punkter.

Vad gäller de verkligt stora kostnadsposterna,
så ligger ju där dels politiska
bedömanden bakom, dels är det så att
vi i detta hus har varit tämligen eniga
om alla de stora, verkligt kostnadskrävande
tingen, varför jag inte tror att vi
på det området kan komma fram till
så särdeles mycket i besparingsväg.
Vissa smärre ting kan åstadkommas,
det är jag övertygad om, och man har
väl anledning räkna med att detta skall
ske i den takt, vari verken själva men
framför allt de rationaliseringsorgan
som har skapats hinner bearbeta de
olika företagen.

Jag vill med dessa ord, herr talman,
yrka bifall till utskottets förslag.

Herr DICKSON: Herr talman! Jag ber
först att få understryka framför allt
vad herr Lindholm sade i början av
sitt anförande, vilket innebar en admonition
till kammaren i fråga om besparingssyftena
sådana de här ligger
före. Riksdagen har syndat mycket
just på det sätt herr Lindholm beskrev,
och det var på sin plats att detta anförande
hölls.

Det var för övrigt mycket annat i
vad herr Lindholm sade som jag är
fullt ense med honom om, bl. a. då han
framhöll, att det väl finns en allmän
principiell inställning att vi bör spara.
Sedan har det i praktiken visat sig, att
det är ofantligt svårt att följa denna
princip. Jag tror att det skulle vara
intressant att rent vetenskapligt behandla
denna sak — studera ett ämbetsverk
från dess upprinnelse och
sedan under dess fortlevnad för att se
vad det är för incitament som har drivit
på. Alla ämbetsverk växer ju undan
för undan. Det är en ständig press
på statskontoret och på riksdagen och
på regeringen från ämbetsverkens sida
att de behöver mera personal och sålunda
större anslag för sin drift. Finge
man det hela analyserat är det möjligt
att man skulle komma på en del fakto -

Onsdagen den 19 november 1952.

Nr 28.

Begränsning av de statliga arbetsuppgifternas omfång.

rer, som man sedan kunde hålla ögonen
på.

Jag har mig bekant en undersökning
som ett av våra statliga besparingsorgan
gjorde inom ett ämbetsverk. Man
lät personalen uppge sina förehavanden,
anteckna tider o. s. v. Det hela
var principiellt sett alldeles riktigt
upplagt, men jag har hört av ett par
inom personalen i det verket, att den
antecknade arbetstiden av cheferna ansågs
för liten, så att man fick göra korrigeringar
och inbegripa tid, under vilken
personalen faktiskt suttit praktiskt
taget sysslolös, trots att man från början
antecknat just den tid man varit
sysselsatt med en viss arbetsuppgift.
Det där kan naturligtvis inte vara
riktigt.

Sedan är det slutligen, herr talman,
en sak som jag fäste mig vid, när herr
Birke talade. Han nämnde då en sak,
som också ledamoten av sakrevisionen
Lindencrona i sitt särskilda yttrande
har upptagit, och det var frasen om att
man inte kan begära av något ämbetsverk
att det skall inskränka på sina
egna uppgifter eller avskaffa sig självt.
Detta kan jag inte hålla med om. Jag
anser att det är ett ämbetsverks skyldighet
att se till om det såväl kan väsentligt
inskränka sin egen verksamhet
som till och med avskaffa sig självt.
Det bör man fordra av ämbetsverken.
Har man inte den andan inom ämbetsverken
är det inte alldeles som det bör
vara, och det är alltid svårare för en
utomstående myndighet att komma på
luckorna i skeendet.

Med dessa ord, herr talman, får jag
nog ändå konstatera, att det inte är bra
som det är. Jag vill instämma i —
trots att jag erkänner, att regeringen
hållit ett vakande öga på utvecklingen,
vilket framgick av att den statsverksproposition
som vi behandlade i våras
innebar återhållsamhet — att regeringen
borde få riksdagens uppmaning att
särskilt koncentrera sig på denna sak.
Med anledning därav yrkar jag bifall

till reservationen nr 1), som är avgiven
av fröken Andersson m. fl.

Herr RUBBESTAD: Herr talman! Den
fråga som vi behandlar i dag är en mycket
viktig fråga. För min del ansluter
jag mig till den besparingssträvan som
ligger bakom högerns motion. Jag tror
det är viktigt att vi här i riksdagen mer
än tidigare går in för återhållsamhet på
olika områden, inte minst på statsförvaltningens.

Vi har fått en tjänstemannakår i vårt
land som gått upp till mellan 200 000
och 300 000 personer. I England, som
har en befolkning sju, åtta gånger så
stor som Sveriges, har man cirka 600 000
tjänstemän, och som vi lade märke till
härom dagen i tidningarna, går man
där in för att minska detta antal åtskilligt.
Här ligger vi alltså synnerligen
högt, jämförelsevis, beträffande antalet
tjänstemän.

Det som är nästan ändå mer beklämmande
är att tjänstemännen i vårt land
blivit något av en stat i staten. De sitter
i olika förvaltningar, det är de som ligger
bakom olika framställningar både
i det ena och det andra hänseendet, och
det är inte alltid som man kan vara till
freds med de framställningar som görs
från det hållet.

Jag kan därför inte vara med när utskottet
rätt snävt avvisar denna motion.
Majoriteten säger att alla bör vara eniga
om att dessa besparingsåtgärder skall
»förverkligas inom ramen för de olika
organens nuvarande arbetsuppgifter».
Går man på den linjen kommer man
säkerligen inte långt. Då är det nog inte
mycket att vinna, utan skall vi vinna
något tror jag att man måste börja inskränka
på de olika organens arbetsuppgifter.
Därför kan jag som sagt för
min del inte ansluta mig till utskottsmajoritetens
förslag.

Jag har här anfört eu blank reservation.
Det betyder att jag inte heller kan
ansluta mig till högerns reservation. Högern
har nämligen framställt vissa krav

Nr 28.

Onsdagen den 19 november 1952.

Begränsning av de statliga arbetsuppgifte

som jag inte kan vara med om. Man vill
bl. a. hindra bidrags-, understöds- och
låneverksamheten eller åtminstone begränsa
den ganska mycket. Man vill, för
att minska statens utgifter, att det skall
göras en översyn över arvoden som
nu upptas för vissa tjänster, t. ex.
ersättning till distriktslantmätare, till
veterinärer m. fl. Jag kan inte vara med
om att det därvidlag skall göras någon
indragning. Dessutom vill högern så
gott som helt och hållet ha bort subventionerna.
Inte heller på den punkten anser
jag att man kan biträda högerns yrkande
i den utsträckning som förordas
i dess motion.

När man ändå ansluter sig i princip
till högerns ståndpunkt, skulle man bra
gärna se att högern också i det praktiska
livet ville ge uttryck åt denna sparsamlietssträvan.
Men det finner man sällan,
i varje fall inte då det gäller tjänstemännens
lönefrågor. När det gällt propositioner
till riksdagen, som behandlar
just detta område, har jag lagt märke
till att en hel mängd högermän har motionerat
om ökade anslag och ökade löner
utöver de mycket generöst tilltagna
som Kungl. Maj :t har förordat.

Jag tror att det knappast finns någon
mer än jag och ytterligare ett par
riksdagsmän, som vågat företriida sparsamhetslinjen
i detta avseende. Jag vill
konsekvent gå in för att spara överallt
där det låter sig göra, utan att den enskilde
individen skall lida någon nämnvärd
skada. Och jag tror att den linjen
borde vi hålla litet var. Då skulle vi
kanske kunna spara åtskilligt på statens
utgifter.

När det gäller inskränkningar i förvaltningsverksamlieten
vill jag peka på
ett par områden, där sådana vore möjliga.
Det är framför allt byggnadsregleringen
på landsbygden som jag tycker
borde kunna avvecklas när som helst.
Det är onödigt att ha den. Herr Lindholm
sade att om man minskar tjänstemännens
antal, så försämras den service
som medborgarna nu har. I det av -

rnas omfång.

seendet vill jag säga: Det presteras här
en service beträffande byggenskap som
man många gånger kan betacka sig för.
En person som vill uppföra en byggnad
skickar in ansökan och ritning. Den
skall granskas av sakkunniga ingenjörer,
och de vill ändra på ritningen undan
för undan. Säkerligen skulle det gå
lika bra om man inte hade denna ingående
granskning och denna närgångenhet
utan läte folk bygga något så när
som de själva önskar. Vi kan säkerligen
spara in en mängd byggnadstekniska ingenjörer,
som kan sättas till mera nyttiga
arbeten än att sitta och peta i de
där ritningarna, som för övrigt mången
gång är relativt bra förut.

Vidare har vi lantbruksnämnderna;
det är ett annat område där jag tror vi
kan spara åtskilligt. Låt oss i stället
överföra de arbetsuppgifter, som lantbruksnämnderna
har, till hushållningssällskapen.
Nu förekommer en dubbelverksamhet
på detta område som är
onödig. Vi skulle kunna spara åtskilliga
arbetskrafter, om till hushållningssällskapen
överfördes de uppgifter som
lantbruksnämnderna nu har. Jag tror
att den där rationaliseringsverksamhetcn,
som man tänkte skulle ske genom
lantbruksnämnderna, kommer att ordnas
lika bra ändå. Det har i praktiken
skett innan vi hade lantbruksnämnderna,
och det kommer att gå bra med hushållningssällskapen
som ledare.

Det är klart att det också finns en hel
del andra saker som bör kunna göras.
Jag vet att regeringen kan göra väldigt
mycket om den vill lägga manken till.
Jag tror inte så förfärligt mycket på organisationsnämnden.
Då tror jag mycket
mer på sakrevisionen. Det är ett organ
som är synnerligen dugande, under
det att jag har lagt märke till att organisationsnämndens
arbete sällan medfört
någon personalminskning. Men jag
tror, som sagt, att regeringen här kan
göra mycket, om den bara har den rätta
viljan och vill spara i den utsträckning
som skulle vara nödvändig.

Onsdagen den 19 november 1952.

Nr 28.

Begränsning av de statliga arbetsuppgifternas omfång.

Herr DICKSON (kort genmäle): Herr
talman! Jag kan instämma i det mesta
av vad herr Rubbestad här liar sagt,
men han har också talat om högerns
många motioner för höjande av tjänstemännens
löner, och jag förstod att han
inspirerades särskilt av en motion som
han såg var undertecknad av mig och
som ligger på riksdagens bord för närvarande,
och där det verkligen gäller
att höja en lönegradsplacering. Men jag
tror, att om herr Rubbestad läser motionerna
skall han finna att det oftast —
åtminstone så ofta jag har kunnat finna
— gäller rena rättvisekrav. Det är fråga
om fall där jämställda tjänster har
råkat av den ena eller andra anledningen
hamna i olika lönegrader, och jag
känner herr Rubbestad tillräckligt för
att veta att han vill att mannamån inte
skall göras, utan att det skall ske rättvisa
även på detta område.

Herr RUBBESTAD (kort genmäle):
Herr talman! Det är inte bara herr Dicksons
motion, som har inspirerat mig till
att tala om sparsamhet på högerhåll,
utan också en hel mängd andra motioner.

Nu säger herr Dickson att man skall
liisa motionen och se det välmotiverade
i den. Ja, jag är förvissad om att alla
kan prestera en viss motivering. Huruvida
den presteras av motionärerna
själva eller av tjänstemännen i fråga låter
jag vara osagt.

Herr EDSTRÖM: Herr talman! Det är
med stort intresse som jag har tagit del
av remissyttrandena till den motion,
som väckts från högerhåll om effektivare
besparingar inom statsförvaltningen.

Remissvaren är betydligt mera sakliga
och andas en uppriktigare vilja att
komma till riitta med de problem som
tagits upp av motionärerna än utskottets
eget utlåtande. Att inte remissvaren
blivit tillstyrkande från alla instanser
beror väl just på valet av remissinstan -

ser, och detta i sin tur beror väl kanske
på att just dessa instanser blivit särskilt
nämnda i motionen. Det har ju nyss påpekats
från flera håll att man inte gärna
sågar av den gren man själv sitter på.

Men trots detta innehåller de flesta
remissvaren ett accepterande av motionens
huvudsakliga tankegång, att besparingar
kan göras eller kommer att
göras. Jag skall tillåta mig att göra några
utdrag ur remissvaren.

Arbetsmarknadsstyrelsen säger: »Arbetets
ytterligare effektivisering kommer
att ingående studeras». I och med
det anser ju arbetsmarknadsstyrelsen
att en besparing kan göras.

Bostadsstyrelsen framhåller att man
inte utan förändring av arbetsuppgifterna
kan göra ytterligare besparingar
av större format. Vänder man på problemet,
säger ju således bostadsstyrclsen,
att om man gör en förändring av
arbetsuppgifterna kan besparingar göras.
Det är just det som motionärerna
har velat, att man skall undersöka om
inte arbetsuppgifterna skulle kunna begränsas.

Statskontoret går in på detaljer och
talar bl. a. om krigsmaterielverket och
dess framtida ställning. Ja, man kan fråga
sig om det inte vore en besparing
om det framlagda förslaget, att detta
verk skall upphöra, äntligen ledde till
ett beslut. Jag ser att finansministern
skakar på huvudet, men för något ändamål
måste väl detta förslag ha kommit
fram, och i någon mån måste det väl ha
en besparingseffekt.

Riksräkenskapsverket vill betona att
möjligheterna till besparingar på många
håll torde vara begränsade till sådana
åtgärder som kan genomföras »inom ramen
av nuvarande arbetsuppgifter».
Ja, diir har vi det nu igen. Men det var
ju meningen att arbetsuppgifterna skulle
begränsas.

Konjunkturinstitutet, som också nämnts
i motionen, fyller en stor och betydelsefull
uppgift. För min personliga del anser
jag att en besparing inte är möjlig

3 — Andra lammarens protokoll 1952. Nr 28.

Nr 28.

Onsdagen den 19 november 1952.

Begränsning av de statliga arbetsuppgifternas omfång.

att göra på denna punkt, d. v. s. på institutets
egen stat. Däremot är det ju så,
att konjunkturinstitutet sätter i gång en
massa undersökningar och utredningar
och skickar ut förfrågningar åt alla
möjliga håll. Dessa förfrågningar måste
tyvärr ofta leda till ganska omfattande
och kostbara utredningar inom olika
företag och framför allt inom branschorganisationerna,
och jag undrar om
inte besparingar skulle kunna göras på
den punkten.

Sakrevisionen är i mitt tycke mycket
positiv till motionens syfte. Dess yttrande
återfinns på sida 25 i utskottsutlåtandet,
och där anger sakrevisionen
att ytterligare besparingsmöjligheter
faktiskt är till finnandes samt att, om
man väsentligt begränsar statens reglerande
verksamhet, möjlighet öppnar sig
till omedelbara utgiftsminskningar »av
mycket betydande storleksordning».
Sakrevisionen fortsätter: »Ställnings tagandet

till dessa utgifter ankommer
helt på de ansvariga statsmakterna och
ytterst på folket i val.» Det är så rätt
som det är sagt, och en yttring från
folket i val i den riktningen fick vi
ju uppleva den 21 september i år, då
folkströmningen gick mot större frihet
från regleringar.

Sakrevisionen framhåller också, att
den ger sin principiella anslutning till
motionärernas uppfattning om angelägenheten
av att statsmakterna vinnlägger
sig om större återhållsamhet. Statens
organisationsnämnd är positivt inställd
till motionens syfte och framhåller,
att den håller på med en kartläggning
av allt det dubbelarbete som nu
förekommer inom statsförvaltningen
och som bör kunna undvikas.

I detta sammanhang vill jag gärna
nämna ett exempel på onödigt dubbelarbete.
Förre landshövdingen Jacobsson
berättade en gång i ett föredrag om den
prestigeanda, som genomsyrar flera styrelser
och verk i huvudstaden och som
tvingar dem att i detalj granska länsstyrelsernas
och städernas detaljarbeten

innan godkännande kan ges. Här sker
säkerligen ett sådant dubbelarbete som
jag just fäste uppmärksamheten på, och
här skulle förvisso besparingar kunna
göras. Herr Rubbestad var inne på samma
tanke att åtskilligt skulle kunna vinnas
i besparingssyfte genom avskaffandet
av dubbelarbetet hos myndigheterna
i huvudstaden och vederbörande styrelser
ute i landet. Ofta tar dessa undersökningar
och detaljgranskningar från
myndigheternas sida månader och ännu
längre tid i anspråk innan avgörandet
faller.

Personligen har jag varit med om ett
sådant fall. Det gällde en gatufråga som
berörde oss i min hemtrakt mycket nära.
Handläggningen tog mellan två och tre
år i anspråk, och ärendet gick oupphörligt
fram och tillbaka mellan länsstyrelsen
i Göteborg och vederbörande
myndighet i Stockholm, innan någon
klarhet kunde åstadkommas. Härvid
torde prestigehänsyn ha varit en icke
ringa bidragande orsak.

Ett viktigt remissyttrande har avlämnats
av Industriförbundet, som påvisar
att en tredjedel av nationalinkomsten i
dag tas om hand av den offentliga sektorn.
Industriförbundet efterlyser en besparingsvänlig
inställning hos riksdagen,
och det är ju i grund och botten
detta, som motionärerna ville framkalla
med sin motion.

Herr talman! Att gå igenom alla de
intressanta remissvaren skulle ta alltför
lång tid i anspråk, men jag vill till
sist i alla fall citera vad Kooperativa
förbundets styrelse yttrat: »En besparingsaktion
enligt de uppdragna linjerna
skulle följaktligen avse att beteckna
ett bestämt stopp för utvidgning av
statsverksamheten på åtminstone vissa
områden. Man skulle på så sött få medborgarna
att klarare inse sambandet
mellan deras egen skatt och ekonomiska
framtid å ena sidan och å den andra de
krav de ställa på olika åtgärder från det
allmänna.» Det är just detta som vi
avser.

Onsdagen den 19 november 1952.

Nr 28.

Begränsning av de statliga arbetsuppgifternas omfång.

Vad säger då utskottet till slut, när
det har tagit del av alla dessa remisssvar,
som jag här har refererat? Ja, utskottet
tycks anse att besparingsarbetet
huvudsakligen måste gälla åtgärder som
kan förverkligas inom ramen för de
olika organens nuvarande arbetsuppgifter.
Då har man uppenbarligen inte velat
förstå meningen med motionen —
ja, det är kanske elakt sagt, tv man skall
väl inte anta att utskottet avsiktligt har
missförstått den. Högerreservanterna
klarlägger motionens syfte då de framhåller,
att det måste vara »ett villkor för
att den allmänna viljan att minska statens
utgifter skall ge praktiska resultat,
att riksdag och regering ompröva målsättningen
inom betydande delar av den
statliga verksamheten». Det är dit vi
syftar, herr talman! Jag måste säga, att
den socialistiska tanken att utsträcka
.statens välde ännu mera över de enskilda
medborgarna har klart avvisats
vid det senaste valet. .Tåg måste vidare
säga till herr Rubbestad, att om bondeförbundet
accepterar den socialistiska
tanken om detta utsträckta välde över
individerna, så måste han nog också
tänka på att acceptera de därmed förenade
utgifterna.

Till sist, herr talman, vill jag framhålla,
att ett avstyrkande av en sparmotion
i dagens läge måste vara psykologiskt
oriktigt. Ett instämmande i motionens
syfte skulle kunna göra vederbörande
myndigheter försiktigare, och
det skulle också ge både regering och
riksdag och enskilda riksdagsmän en
tankeställare. Borde det inte vara en
angelägen uppgift för den svenska riksdagen
att i dag genom att tillmötesgå
denna sparmotion stimulera de olika
myndigheterna till en ädel tävlan i
konsten att spara? Det tycker jag vore
en tanke, som åtminstone herr finansministern
gärna skulle understödja. Det
har rått en högkonjunktur eu längre tid.
Psykologiskt verkar den utgiftsdrivande.
inte bara inom näringslivet utan
också i statsförvaltningen. Eu avmatt -

ning i konjunkturen får alltså en motsatt
verkan, men det är bara det att
staten inte lika snabbt som t. ex. enskilda
företag kan skära ned sina utgifter
i och med att högkonjunkturen
börjar ta slut. Vi kan ju inte springa
ifrån de beslut, i synnerhet de principbeslut,
som har fattats, och vi måste
därför uppmärksamma betydelsen av
besparingar på ett långt tidigare stadium
när det gäller statsdriften.

Med detta, herr talman, vill jag yrka
bifall till den av fröken Andersson in. fl.
avgivna reservationen.

Herr LINDHOLM (kort genmäle): Herr
talman! Herr Edström sade, att remisssvaren
andas mera välvilja än utskottets
utlåtande gör. Jag vet inte hur herr Edström
har läst remissvaren. Jag vet ej
heller hur han har läst utskottets utlåtande,
men nog förefaller det mig som
om herr Edström vid denna sin läsning
skulle ha hoppat förbi vissa väsentliga
ting i utskottsutlåtandet.

Utskottet säger dock på ett ställe:
»Även om de resultat, som redan nåtts
på denna väg, inte bör underskattas, är
det utskottets övertygelse, att de fortsatta
rationaliseringssträvandena kan
- - utan uppgivande av de stora målsättningarna
— leda till ytterligare icke
oväsentliga förändringar och inskränkningar
inom åtskilliga verksamhetsområden.
» Ett sådant uttalande av utskottet
må väl ändock betraktas som ett positivt
yttrande när det gäller besparingssträvandena.
Herr Edström har
tydligen hoppat över detta stycke vid
läsningen av utskottets uttalande. Eller
är det möjligen så, att herr Edström vill
ha ett uttalande om att den politiska
målsättning, som en riksdagsmajoritet
har gjort till sin, genom ett enkelt beslut
skall slopas? Då vill jag hänvisa
herr Edström till den kategori, som han
nyss så livligt åberopade, nämligen det
svenska folket i val, tv det är det svenska
folket i val som bestämmer den politiska
kursen i landet.

Nr 28.

Onsdagen den 19 november 1952.

Begränsning av de statliga arbetsuppgifternas omfång.

Herr EDSTRÖM (kort genmäle): Herr
talman! Jag har tacksamt noterat och
uppmärksammat vad utskottet har sagt
på denna punkt, alt det är med på besparingar.
Vad jag har vänt mig mot är,
att utskottet bara talar om besparingar
inom de olika organens nuvarande arbetsområden,
och motionen syftar ju
betydligt längre. På den punkten har utskottet
varken tagit ställning eller yttrat
sig.

Herr WEDÉN: Herr talman! Liksom
herr Rubbestad instämmer jag varmt
i det allmänna och principiella besparingsönskemål,
som ligger bakom den
motion vi här behandlar. Däremot vill
jag gärna begagna tillfället att från början
också säga, att jag inte kan instämma
med herr Rubbestad när han
talar om tjänstemannasträvanden att
bilda en stat i staten och oberättigade
lönekrav och vill göra detta till en allvarlig
och viktig sak i detta sammanhang.
Jag tror att sådana antydningar
är oberättigade. Jag vill emellertid,
herr talman, med några ord ange skälen
till att jag och några meningsfränder
har önskat anföra en särskild motivering
för den ställning, som vi tagit
till denna motion.

Med den allmänna utgångspunkt som
vi haft, att vi helt och hållet instämmer
i strävandena efter ökad sparsamhet
och ökad effektivitet inom statsförvaltningen,
har det varit naturligt
för oss att se om man på det underlag,
som motionen har givit, verkligen skulle
kunna komma fram till några anhållanden
hos regeringen om konkreta åtgärder
i det sammanhang det här
gäller.

Motionärerna har sagt i motionen —
och det vill jag gärna instämma i —
att man inte kan begära av dem eller
av andra enskilda riksdagsmän, att de
skall kunna lägga fram på varje punkt
i detalj utformade förslag. Men motionärerna
har också sagt, att man av dem
i varje fall skulle kunna begära så myc -

ket, att de anger allmänna målsättningar
för hur den statliga verksamheten
inom olika områden skulle kunna bedrivas
och ger konkreta exemplifikationer
i speciella fall, i båda avseendena
syftande på besparingsmöjligheter.

När jag inte har kunnat komma till
det resultatet, att motionen erbjudit
underlag för någon faktisk åtgärd från
riksdagens sida, bär det framför allt
berott på att jag inte har kunnat finna
att motionärerna uppfyllt dessa båda
anspråk, som de själva ställt. Det skulle
ju visserligen från motionärernas sida
kunna sägas, att man här har pekat på
en del olika områden, där en annan
allmän målsättning skulle kunna leda
till väsentliga besparingar. Herr Edström
var i sitt anförande nyss mycket
angelägen att trycka på den synpunkten,
att just en annan målsättning skulle
kunna leda till väsentliga besparingar.

Vad är det då man har angivit i motionen?
Jo, man har pekat på sådana
saker som byggnadsregleringen, prisregleringen,
hyresregleringen, bostadssubventionerna
och andra allmänna
prissubventioner. Det är klart att man
kan göra det, men här är det onekligen,
som också framhålls av flera remissinstanser
— och jag skall gärna i
det avseendet instämma med herr
Lindholm i hans replik nyss — fråga
om politiska avväganden. Vi har liksom
högern företrätt kravet på en snabbare
avvecklingstakt när det gäller
byggnadsregleringen än vad regeringspartierna
har velat vara med om. Vi
har liksom högern ansett att priskontrollen,
i synnerhet i nuvarande läge,
skulle kunna väsentligt inskränkas.
Men byggnadsregleringen och priskontrollen
har vi behandlat under vårriksdagen,
och vi kommer att få behandla
dem under nästa års riksdag. Då får vi
se om det verkligen har inträtt en sådan
förskjutning i den politiska uppfattningen
på regeringssidan, att det är möjligt
att få någon ändring. Men att dessemellan
i anledning av en motion i be -

Onsdagen den 19 november 1952.

Nr 28.

Begränsning av de statliga arbetsuppgifternas omfång.

sparingssyfte resa en politisk debatt på
dessa punkter mot bakgrunden av den
ställning, som dock — sorgligt nog vill
jag gärna understryka — riksdagsmajoriteten
tidigare år här tagit, det tycker
jag inte är på något vis realistiskt.

Om jag går vidare till hyresregleringen,
som också nämndes, föreligger här,
såvitt jag förstår, ävenledes skilda meningar.
Det är givet, att om man vill ta
steget att avveckla hyresregleringen,
även om man har en sådan brist på bostäder
som nu, är det möjligt att göra
vissa besparingar. Här har högern svävat
en del på målet och ibland sagt si
och ibland så, under det att vi och
övriga riksdagspartier tagit bestämd
ställning och förklarat, att man inte
kan göra denna avveckling så länge
bostadsbristen består.

Med bostadssubventionerna, som också
nämnts, förhåller det sig likadant.
Där får vi inom kort tid konkreta förslag,
som de i riksdagen företrädda meningsriktningarna
då får ta ställning
till. Att göra det i detta sammanhang
tycker jag är just orealistiskt.

Om jag sedan, herr talman, får säga
ett par ord om de organisatoriska förenklingar
och besparingar som skulle
vara möjliga utan en sådan ändring av
den politiska målsättningen, som bland
andra herr Edström har talat om, har
jag fattat denna sak så, att det just i
detta avseende skulle ha varit synnerligen
värdefullt om motionärerna hade
angivit några konkreta exemplifikationer,
som de själva säger, för vad som
skulle göras.

Här har särskilt nämnts arbetsmarknadsstyrelsen
och bostadsstyrelsen. Om
jag inte minns fel har eu statlig kommitté
företagit en utredning beträffande
arbetsmarknadsstyrelsen och föreslagit
en del inskränkningar. Bostadsstyrelsen
bär undersökts av statens organisationsnämnd,
som också har framlagt
en del förslag. Det skulle nog ha
varit lämpligt att på basis av det materialet
lämna några konkreta exempli -

fikationer som erbjudit en hake att
hänga upp ett mera bestämt yrkande
på, men det har man inte gjort i
motionen.

I fråga om bostadsstyrelsen skulle
jag dessutom vilja inskjuta, att jag tror
det hade varit lämpligt att motionärerna
hade frågat dem som bygger och
t. ex. byggnadsindustriförbundet vad de
menar om den personalbrist i bostadsstyrelsen,
som åstadkommer den långsamma
takt i vilken låneärenden för
närvarande behandlas och som därigenom
är till stort ohägn för dem som
praktiskt bedriver byggnadsverksamhet.

Det uppräknas också en råd andra
ämbetsverk, men ingenting konkret
säges i något enda fall om i vilket avseende
eller på vilket sätt besparingar
skulle kunna göras. Jag noterar med
tacksamhet, herr talman, att herr Edström
för sin del tog avstånd från de
omdömen om konjunkturinstitutet, som
motionen innehåller. Jag vill också tilllägga,
att om motionen i sin helhet
från början hade granskats med samma
kritiska omtanke som herr Edström
gav prov på när han tog avstånd
från dessa uttalanden om konjunkturinstitutet,
är det möjligt att motionen
hade blivit väsentligt mindre omfattande
eller kanske helt och hållet hade
uteblivit.

Herr Edström talade också om de
remissyttranden, som enligt hans mening
i betydande omfattning skulle
innebära ett instämmande i motionens
syfte. Ja, man kan ju läsa remissyttranden
på många olika sätt. För min
del måste jag nog säga, att jag sällan
har sett en samling remissyttranden
som i lugn och hovsam ton har varit i
sak så besvärande och kritiska för de
motionärer som har framställt ett förslag.

Både herr Edström och herr Birke har
åberopat ett uttalande av direktör Lindencrona
i samband med sakrevisionens
yttrande över motionen. I detta yttrande
av herr Lindencrona, eu man som

Nr 28.

Onsdagen den 19 november 1952.

Begränsning av de statliga arbetsuppgifternas omfång.

sannerligen inte på något sätt kan misstänkas
för att inte ha en tillräckligt
het önskan att åstadkomma omfattande
besparingar och effektiviseringar inom
statsförvaltningen, säges det: »Det förefaller
också som om motionärerna icke
skulle vara helt förtrogna med det omfattande
arbete i motionernas syfte,
som fortlöpande bedrives genom sakrevisionen
och i annan ordning.» Det är
också en i form mycket mild men i sak
ganska kraftig kritik i vissa avseenden
mot motionen.

Jag tror inom parentes sagt, att herr
Lindencronas yttrande i ett annat avseende
bör ge regeringen anledning att
på nytt överväga frågan om man verkligen
inte genom en sammanslagning
av statskontoret, sakrevisionen och organisationsnämnden
skulle kunna få till
stånd ett mera kraftfullt organ för att
övervaka besparingsmöjligheter i stort
inom statsförvaltningen. Det är möjligt
att det inte är lämpligt att göra den
sammanslagningen så omfattande som
ursprungligen antyddes, utan man kunde
nöja sig med en sammanslagning av
t. ex. statskontoret och organisationsnämnden.

När jag talar om sakrevisionen vill
jag gärna tillägga, herr talman, att dess
yttrande i ett avseende synes mig särskilt
ägnat att låta motionen framstå
såsom mindre berättigad, nämligen när
det gäller andra taxor än de affärsdrivande
verkens. Sakrevisionen påpekar
ju här, att den bär ägnat och kommer
att ägna en fortlöpande uppmärksamhet
åt problemet, hur taxorna i görligaste
mån skall kunna täcka självkostnaderna.
Jag vill emellertid framhålla,
att jag, liksom företrädare för högern,
i ett ganska uppmärksammat avseende,
nämligen beträffande lotsavgifter samt
fyr- och båkavgifter, under vårriksdagen
talade för att man skulle kunna gå
mindre hårt fram än regeringen ville
göra. Jag tycker det hör till känslan
för rent spel i politiken att motionärerna
uppmärksammar, att det finns de -

taljer, där man inte kan och inte bör
hävda den princip, som motionerna talar
för. Det skulle nog även kunna nämnas
andra saker i detta sammanhang.

Sammanfattningsvis, herr talman, vill
jag säga att t. ex. i fråga om byggnadsregleringen
och några andra ting kan
jag varmt instämma med herr Edström
då han antyder att det gäller att mota
vad han kallar den socialistiska tanken.
Men jag är övertygad om, herr
talman, att detta måste man göra genom
att i den politiska striden och när
man vädjar till väljarna verkligen driva
tillbaka det socialdemokratiska partiet
och med detta parti samverkande
meningsriktningar. Man kan inte göra
det genom att be den riksdagsmajoritet
från dessa båda partier, som nu stödjer
regeringen, att i mer eller mindre försynta
ordalag anhålla hos regeringen
att denna skall överge sin politik. Detta
är en fråga som icke sammanhänger
med sådana riksdagsskrivelser utan
med det politiska maktläget.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan med den
motivering som anges i den av herr
Söderquist in. fl. avgivna reservationen.

Herr BIRKE: Herr talman! Herr Wedén
har skarpt kritiserat högern för
att vi inte har kunnat precisera våra
.ståndpunkter i motionen. Jag vill erinra
om att vi har i motionen hävdat,
att man även inom ramen för nu gällande
ordning kan åstadkomma besparingar,
och att vi i klämmen har begärt
att det skulle framläggas en plan
för den begränsning av arbetsuppgifterna
som är möjlig inom statsförvaltningen.

Jag begärde emellertid ordet, herr
talman, när herr Wedén sade att högern
tar ståndpunkt än si, än så. Jag
vill bara påpeka att herr Wedén ju
inte har lyckats få med samtliga sina
partivänner i statsutskottet på den reservation
som han här talat för. En
del av dem har i stället undertecknat

Onsdagen den 19 november 1952.

Nr 28.

Pensionsreglering för av staten övertagna enskilda järnvägars pensionärer.

utskottets utlåtande. Herr Wedén är
väl själv illa ute med folkpartiets olika
ståndpunkter, när han alltså inte kunnat
samla sina partivänner i förevarande
ärende.

Herr WEDÉN: Herr talman! Jag liar
inte alls skarpt kritiserat högern. Jag
har bara påvisat de brister i denna högermotion
med i och för sig mycket
gott syfte som gjort, att jag och de som
delar min uppfattning inte har funnit
det möjligt att med denna motion som
underlag påyrka en hemställan från
riksdagens sida till regeringen.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav till en början propositioner
beträffande utskottets hemställan,
nämligen dels på bifall till denna
hemställan dels ock på bifall till
den av fröken Andersson in. fl. avgivna
reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Herr Birke
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 205, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den av fröken Andersson m. fl. avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositioncn
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning; och befanns därvid flertalet
av kammarens ledamöter hava
röstat för ja-propositionen, vadan kammaren
bifallit utskottets hemställan.

Härefter framställde herr talmannen
propositioner beträffande motivering -

en, nämligen dels på godkännande av
utskottets motivering dels ock på godkännande
av den motivering, som föreslagits
i den av herr Söderquist m. fl.
avgivna reservationen; och fann herr
talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Herr
Wedén begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren godkänner
statsutskottets motivering i utskottets
förevarande utlåtande nr 205, röstar

Ja;

Den det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt
den motivering, som föreslagits i den
av herr Söderquist m. fl. avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns därvid flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen, vadan kammaren godkänt
utskottets motivering.

§ 12.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr

206, i anledning av väckt motion om
förhöjd pension åt f. d. kammarrättsrådet
S. Norrman.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 13.

Pensionsreglering för av staten övertagna
enskilda järnvägars pensionärer.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr

207, i anledning av väckta motioner om
pensionsreglering för av staten övertagna
enskilda järnvägars pensionärer.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr

Nr 28.

Onsdagen den 19 november 1952.

Pensionsreglering för av staten övertagna enskilda järnvägars pensionärer.

Karl Andersson (I: 150) och den andra
inom andra kammaren av herr Thapper
in. fl. (II: 196), hade hemställts, att
riksdagen måtte bemyndiga Kungl.
Maj:t att utfärda bestämmelser om att
de av staten övertagna enskilda järnvägarnas
pensionärer skulle få sina pensioner
omreglerade så, att i princip
full likställighet med motsvarande pensionärer
vid statens järnvägar ernåddes.

Utskottet hemställde, att motionerna
I: 150 och II: 196 icke måtte av riksdagen
bifallas.

Reservation hade avgivits av herrar
Karl Andersson, Hesselbom och Thapper,
vilka ansett att utskottet bort hemställa
att riksdagen måtte, med bifall
till motionerna I: 150 och II: 196, bemyndiga
Kungl. Maj:t att utfärda bestämmelser
om att de av staten övertagna
enskilda järnvägarnas pensionärer
skulle få sina pensioner omreglerade
så, att i princip full likställighet
med motsvarande pensionärer vid statens
järnvägar ernåddes.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
yttrade:

Herr THAPPER: Herr talman! Jag och
ett par andra ledamöter i denna kammare
har väckt en motion, där vi yrkar
att de förutvarande anställda vid
de enskilda järnvägar, som har förstatligats,
skulle i pensionshänseende jämställas
med dem som har pension från
statens järnvägar.

Vi tycker att det ligger ett rättvisekrav
i detta, då ju de, som varit anställda
i de enskilda järnvägarna före
förstatligandet, enligt vår mening har
gjort samma insatser i samfärdselns
tjänst som de, som varit anställda vid
statens järnvägar. Vi är väl medvetna
om att det år 1948 genomfördes en förbättring
för de anställda vid de enskilda
järnvägarna, varigenom de anställda
som det här är fråga om fick en
pension som motsvarar de statliga befattningshavarnas
till 80 procent och i

vissa undantagsfall till 90 procent. Men
å andra sidan är det naturligtvis mycket
svårt för dessa pensionärer att förstå
att de, när de, såsom jag förut sade,
har gjort samma insatser i samfärdselns
tjänst, skall få lägre pension, särskilt
som de på sin tidigare blygsamma
inkomst har inbetalat rätt kännbara
pensionsavgifter. De enskilda järnvägarnas
pensionskassor har ju sedermera
övertagits av staten, och det är
även därför ett rättvisekrav att man
tillerkänner här berörda anställda
samma pensioner som motsvarande anställda
vid statens järnvägar. Vi har
därför i motionen yrkat, att det skulle
uppdragas åt Kungl. Maj:t att utarbeta
erforderliga bestämmelser för att samma
pension skall utgå.

Majoriteten inom statsutskottet har
avstyrkt vår motion med den motiveringen,
att riksdagen år 1948 fattade
beslut i frågan och att det inte tillkommit
några omständigheter som skulle
kunna ändra detta beslut. Jag kan inte
dela den uppfattningen. Bland annat
skall man ha klart för sig, att om man
år 1948 kunde anföra kostnadsskäl mot
ett bifall till denna sak, så är det visserligen
möjligt, att dessa skäl står kvar
ännu i dag, men det vet man ingenting
om. Man skall komma ihåg, att det
här är fråga om en grupp människor,
som vid sin avgång ur tjänsten befann
sig i 65-årsåldern och att sålunda avgången
blir mycket stor. Jag tycker,
att avdelningen skulle ha försökt utreda
vad detta rättvisekrav verkligen
kostat att genomföra, tv det vet man
ingenting alls om.

Med det anförda ber jag att få yrka
bifall till den vid utskottsutlåtandet fogade
reservationen.

Herr LINDHOLM: Herr talman! Det
var så, att staten övertog vissa enskilda
järnvägar. Vid dessa järnvägar förekom
varierande pensionssystem. I vissa
fall var pensionerna synnerligen låga,

Onsdagen den 19 november 1952.

Nr 28.

Pensionsreglering för av staten övertagna enskilda järnvägars pensionärer.

i andra var de något bättre. Men i intet
fall motsvarade pensionerna vad
som utgick vid statens järnvägar. Vid
övertagandet av dessa enskilda järnvägar
genomfördes år 1948 en betydande
pensionsförbättring för den personal
som då var pensionerad. Man
bestämde, att de som var kvar i tjänsten
skulle åtnjuta pension som om de
alltid varit i statstjänst, under det att
de som slutat före det statliga övertagandet
skulle få 80 procent av statspensionen.
Vidare föreskrevs att en
del av dem, som avgick men som var
beredda att stå kvar i beredskapstjänst,
d. v. s. rycka in i tjänst vid vissa tillfällen,
skulle få ytterligare 10 procent
eller sammanlagt 90 procent av statspensionen.

När herr Thapper säger, att det är
mycket svårt för dessa pensionärer att
förstå riksdagens ställningstagande i
denna fråga, måste jag säga, att jag har
svårt att förstå herr Thappers argumentering.
När herr Thapper argumenterar
på det sätt som han gjort här,
utgår han från den förutsättningen, att
det hela tiden varit staten som varit
skyldig att svara för dessa befattningshavares
pensionering. Herr Thapper
hör erinra sig, att de haft en anställning
som varit förenad med vissa pensionsvillkor.
Därest staten icke övertagit
dessa järnvägar, skulle dessa befattningshavare
i dag haft en väsentligt
sämre pension än den som nu
utgår.

Då herr Thapper säger, att staten
även övertagit pensionskassorna, är det
riktigt, men herr Thapper glömmer eu
mycket väsentlig sak i det sammanhanget,
nämligen att dessa pensionskassor
var avpassade efter de pensioner
som då skulle utgå till dessa befattningshavare.
Därför kan man inte göra
det hela till en rättvisefråga, ty ur rättvisesynpunkt
måste man säga, att staten
har varit ganska generös i denna
fråga.

.lag ber, herr talman, att med det an4
— Andra kammarens protokoll 1952. Nr

förda få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr THAPPER: Herr talman! Endast
ett par ord med anledning av det herr
Lindholm anförde. Det är klart, att man
från dessa anställningstagares sida inte
kan rikta några rättsliga anspråk gentemot
staten. Däremot tror jag att man
här kan förfäkta vissa rättvisesynpunkter.
När staten övertog dessa järnvägar
och man gick in för denna 80-procentsregel
är det klart — och det sägs också
i motiveringen — att det var kostnadshänsynen
som här var avgörande.

Jag vill taga ett exempel. Om förstatligandet
av en viss järnväg fördröjts en
längre tid efter det principbeslutet om
förstatligande av de enskilda järnvägarna
fattades, då har också den personal,
som det här blir fråga om, förlorat i
pensionshänseende. Antag vidare att en
viss järnväg förstatligades vid en viss
tidpunkt. Den befattningshavare, som
avgick några dagar efter denna tidpunkt
och således kvarstod vid själva förstatligandet,
kommer då i ett bättre läge än
den, som avgick ett par dagar före förstatligandet
och endast får de 80 procenten.
Naturligtvis kan man säga, att
de inte kan rikta några rättsliga anspråk
gentemot staten, men man kan dock
säga att rättvisesynpunkten inte är fullt
tillgodosedd i detta avseende.

Herr talman! Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr LINDHOLM: Herr talman! Rättvisesynpunkten
är också tillgodosedd i
detta fall. Det är ju på det sättet, att
vid varje tillfälle då ett nytt pensionsreglemente
beslutas, inför man samtidigt
vissa övergångsbestämmelser för
den övriga delen av personalen. Det förekommer
inte, åtminstone inte mig veterligt,
att de som tidigare har lämnat
en tjänst blir delaktiga av det nya pensionsreglemcntets
bestämmelser. Det
gäller endast för den personal, som då
finns i tjänst. Det är vad som bär till28.

Nr 28.

Onsdagen den 19 november 1952.

Interpellation ang. truppförbandssjukhusens

lämpats i detta fall. Herr Thapper kan
alltså inte åberopa några slika rättvisekrav
beträffande personal som har
lämnat sin anställning i dessa företag
innan staten övertog dem.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till den vid utlåtandet fogade
reservationen; och fann herr talmannen
den förra propsitionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Thapper begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 207, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne tvekan kunna råda
angående omröstningens resultat, vadan
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes.

Efter denna omröstning utvisade de i
plenisalen uppsatta ljustablåerna, att vid
omröstningen avgivits 91 ja-röster och
81 nej-röster, att 18 ledamöter förklarat
sig avstå från att rösta samt att 38 ledamöter
varit frånvarande. Då summan av
dessa fyra tal utgjorde 228, under det
att rätteligen kammarens samtliga 230
ledamöter med undantag av talmannen
bort redovisas, yttrade herr talmannen,
att ny votering medels omröstningsapparat
komme att verkställas.

Sedan sistnämnda omröstning avslutats,
utvisade ljustablåerna, att vid om -

utnyttjande för viss civil sjukvård, m. m.

röstningen avgivits 93 ja-röster och 79
nej-röster, att 16 ledamöter förklarat
sig avstå från att rösta samt att 40
ledamöter varit frånvarande. Då alltså
även vid denna omröstning endast 228
ledamöter redovisats, tillsporde herr
talmannen kammaren, huruvida den
ville godkänna omröstningsresultatet,
oaktat endast 228 ledamöter i stället för
229 redovisats på ljustablåerna; och
blev denna fråga av kammaren med
enhälligt ja besvarad. (Den fotografiska
tablån över den senaste omröstningen
utvisade efter framkallningen 94 jaröster,
men i övrigt samma resultat
som ljustablåerna i kammaren. I den
fotografiska tablån hade sålunda samtliga
röstberättigade ledamöter redovisats.
)

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 14.

Föredrogos vart efter annat statsutskottets
utlåtanden:

nr 208, i anledning av väckt motion
om familjepensionsrätt för efterlevande
till vissa befattningshavare, som varit i
statens tjänst eller tillhört någon av
staten övertagen enskild pensionskassa;
och

nr 209, i anledning av väckta motioner
dels om pension åt änkefru Ester
Elise Gustafsson, dels ock om understöd
åt änkefru Anna Almroth.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 15.

Interpellation ang. truppförbandssjukhusens
utnyttjande för viss civil sjukvård,
m. m.

Ordet lämnades på begäran till

Fröken WETTERSTRÖM, som yttrade:
Herr talman! Under tiden efter 1945
har en rad militärförband fått truppförbandssjukhus
av modernaste slag, för -

Onsdagen den 19 november 1952.

Nr 28.

Interpellation ang. publicerande av fakta om svensk utrikes- och handelspolitik
under andra världskriget.

sedda med god sjukhusutrustning. Då
beläggningen varit ojämn har det under
långa perioder stått ett växlande,
tidvis ej föraktligt antal sjukplatser tomma
på dessa sjukhus. Efter vad jag under
hand inhämtat har exempelvis militärsjukhusen
i min hemstad, Linköping,
tidvis varit i ringa utsträckning belastade
med militära patienter, varför vid
dessa tillfällen välbehövligt utrymme
kunnat disponeras för civil sjukhusvård.
Med tanke på den platsbrist, som råder
på de civila sjukhusen och den oftast
förekommande långa väntetiden, har på
vissa håll därför överenskommelse träffats
mellan de militära myndigheterna
och landstingen om upplåtande av ett
antal sängplatser på truppförbandssjukliusen
för civila patienter mot en ersättning,
som uppväger de merkostnader,
som fjärde huvudtiteln belastas
med genom detta arrangemang. Sålunda
har sådan överenskommelse bl. a. träffats
vid truppförbandssjukhusen vid
116, 118 och KA 3.

En del av de svenska truppförbanden,
bl. a. de nytillkomna flygflottiljerna,
har fått rymliga och moderna sjukvårdsinrättningar.
Vid andra truppförband
byggs truppförbandssjukhusen om och
förbättras. Antalet sjukplatser, som
skulle kunna ställas till den civila sjukvårdens
förfogande, torde därigenom bli
så stort, att arrangemang av ovan nämnt
slag i ej ringa grad skulle kunna bidra
till att lösa den civila sjukvårdsfrågan.
Det samarbete, som man på en del håll
slagit in på, synes därför vara väl värt
att understödja.

Med anledning av vad ovan anförts
hemställer jag därför om kammarens
tillstånd att till statsrådet och chefen
för försvarsdepartementet få ställa följande
fråga:

Vill herr statsrådet för kammaren redogöra
för de möjligheter, som föreligger
att i betydligt större skala än hittills
utnyttja truppförbandssjukhusen för
viss civil sjukvård och för de eventuella

planer, som föreligger om ett utvidgat
planmässigt samarbete mellan civila och
militära myndigheter på detta område?

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 16.

Interpellation ang. publicerande av fakta
om svensk utrikes- och handelspolitik
under andra världskriget.

Herr BRACONIER erhöll på begäran
ordet och anförde: Herr talman! I åtskilliga
länder har utgivits betydelsefulla
aktstycken rörande deras utrikesoch
handelspolitik under det andra
världskriget. Även i vårt land har publicerats
akter belysande vissa sidor av
svensk utrikespolitik under det andra
världskriget. Även nya publiceringar
torde vara under förberedelse. Vikten av
att svensk allmänhet får största möjliga
upplysning i dessa frågor är uppenbar.
Det har från olika håll understrukits angelägenheten
av att ett fylligt material
redovisas. I utländsk press har förekommit
framställningar rörande svensk utrikespolitik
som delvis är tendentiösa
och åtskilligt missvisande. Det har hänt
att först genom utländsk publikation
svensk allmänhet upplysts om vissa förhandlingar
som varit av största vikt för
vårt land. En svensk historieskrivning
och publicering av aktstycken i dessa
frågor skulle ur många synpunkter vara
utomordentligt värdefulla.

Med åberopande av det anförda får
jag anhålla om kammarens tillstånd att
till hans excellens herr ministern för
utrikesärendena få framställa följande
fråga:

överväger utrikesministern åtgärder
som i lämplig form möjliggör att fakta
framlägges om svensk utrikes- och handelspolitik
under det andra världskriget
i syfte att tillförsäkra .svensk forskning
och allmänhet vederhäftiga upplysningar
och för atl tillrättalägga möjligen

Nr 28.

Onsdagen den 19 november 1952.

Interpellation ang. publicerande av fakta om svensk utrikes- och handelspolitik
under andra världskriget.

förekommande missvisande utländska
framställningar ?

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 17.

Upplästes och lades till handlingarna
följande till kammaren inkomna
protokoll:

Protokoll, hållet vid sammanträde
med herr talmannen och herrar
vice talmän i riksdagens andra
kammare samt de kammarens ledamöter,
som blivit utsedda att jämte
dem tillsätta kammarens kanslipersonal,
den 19 november 1952.

På därom gjord ansökning beviljades
stenografen hos kammaren, tingsnotarien
Brit-Marie Ericsson ledighet
från sin stenograftjänst från och med
den 18 innevarande november tills vidare
under innevarande höstsession; och
förordnades kanslisten hos kammaren
jur. stud. Johnny G. Sköldvall att under
samma tid uppehålla Ericssons
stenografbefattning och fil. stud. Gunnar
Ljusterdal en kanslisttjänst.

In fidem
Gunnar Britth.

§ 18.

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen

från tredje lagutskottet:

nr 413, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till naturskyddslag
m. m.;

nr 414, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 2 § 11 :o) och
16:o) lagen den 26 maj 1909 (nr 38 s. 3)
om Kungl. Maj:ts regeringsrätt; och

nr 415, i anledning av väckta motioner
om ändring i 3 § lagen om rätt till
fiske m. m.; samt

från jordbruksutskottet nr 412, med
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till ändring i grunderna för
tilläggsbidrag till vissa statsunderstödda
torrläggningsföretag.

§ 19.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 3.46 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Iduns tr., Esselte, Sthlm 52
216796