1952 ANDRA KAMMAREN Nr 25 (Riksdagens protokoll 1952:25)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1952 ANDRA KAMMAREN Nr 25

25 oktober—4 november

Debatter m. m.

Lördagen den 25 oktober.

Sid.

Interpellationer av:

Herr Hagård angående sjukgymnasternas lönekonflikt.......... 4

Herr Hansson i Skediga angående beredande av möjlighet för jordbrukare
att fullgöra sina repetitionsövningar under tidsperioder,

då brådskande jordbruksarbete icke pågår.................. 5

Herr Dickson angående undervisningen i ämnet hemkunskap med

hushållsgöromål ...................................... 5

Herr Dickson angående upphandlingen av materiel för civilförsvaret 6

Tisdagen den 28 oktober.

Svar dels på interpellation angående engångstillägg på folkpensionerna
för innevarande år; dels ock på fråga angående möjligheterna att

bereda folkpensionärerna ett extra tillägg.................... 8

Interpellationer av:

Herr Löfroth angående redogörelse för frågan om utsträckning av
bestämmelserna rörande skyddsområdet för Bodens fästning till

bl. a. Luleå stad och trakten däromkring, m. m............. 15

Herr Andersson i Björkäng angående kompensation till odlare, som

vållats skador genom den s. k. bollnässjukan, m. m......... 15

Herr Widén angående spörsmålet, huruvida sjukdom eller lyte, som
kan förväntas medföra behov av ledighet och föranleda kostnader
för sjukvård, bör utgöra hinder för vinnande av anställning

i statens tjänst........................................ 16

Herr Sjölin angående vissa spörsmål rörande Svenska skifferolje aktiebolaget.

......................................... 19

Herr Ahlsten angående tillsättande av en driftkommitté för Gotlands
järnvägar ...................................... 19

1 —Andni kammarens protokoll 1952. Nr 25.

Nr 25.

Innehåll.

Sid.

Tisdagen den 4 november.

Svar på interpellationer av:

Fru Nordgren angående ändring av gällande lagstiftning rörande

vårdnadsbefogenheten av barn .......................... 22

Herr Dahlgren angående åtgärder i syfte att hindra företag att utan
samråd med arbetsmarknads- eller andra samhälleliga organ avskeda
arbetstagare, m. m............................... 26

Herr Huss angående frågan om avgifterna för s. k. utomlänspatienter
vid sjukhus, tillhörande landsting eller städer, som icke deltaga

i landsting .......................................... 29

Interpellation av herr Wedén angående tillämpningen av bestämmelserna
om statsbidrag till skollovskolonier .................... 33

Lördagen den 25 oktober 1952.

Nr 25.

Lördagen den 25 oktober.

Kl. 2 em.

§ 1.

Justerades protokollet för den 16 innevarande
oktober.

§ 2.

Upplästes följande till kammaren inkomna
läkarintyg:

Riksdagsmannen Bengt Emil Mattias
Arweson, född den 28/3 1904, från Nors,
Gothem, vårdas sedan den 19/10 1952 på
Visby lasarett för njursten och är på
grund härav oförmögen att deltaga i
riksdagsmannaarbetet tills vidare, minst
8 dagar.

Visby den 21 oktober 1952.

Olof Odén,
lasarettsläkare.

Kammaren beviljade herr Arweson
ledighet från riksdagsgöromålen från
och med den 19 innevarande oktober
tills vidare.

§ 3.

Föredrogos var efter annan följande
Kungl. Maj:ts på bordet liggande propositioner;
och hänvisades därvid

till behandling av lagutskott propositionen
nr 239, med förslag till lag om
ny lydelse av övergångsbestämmelsen
till lagen den 5 april 1946 (nr 130) om
ändrad lydelse av 18, 20 och 23 § § epidemilagen
den 19 juni 1919 (nr 443);
samt

till statsutskottet propositionerna:

nr 240, med förslag till förordning om
ändrad lydelse av 2 och 3 §§ statens
löneplansförordning den 30 juni 1947
(nr 376), in. m.;

nr 242, angående avlöningsförhållandena
för vissa läkare vid karolinska
sjukhuset och serafimcrlasarettet in. in.;
och

nr 243, angående täckning av kostna -

derna för fortsatt verksamhet av det
svenska fältsjukhuset i Korea.

§ 4.

Föredrogs den av herr Vigelsbo vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för finansdepartementet
om upphävande av riksdagens
beslut angående skogsvinststeriliseringen.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 5.

Föredrogs den av herr Lundberg vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för finansdepartementet
angående investeringsavgiftens
skadeverkningar inom handel och industri,
m. in.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 6.

Föredrogs den av herr Andersson i
Långviksmon vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då
bordlagda anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen
för kommunikationsdepartementet i
anledning av järnvägsolyckan vid Långviksmons
station den 16 september
1952.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 7.

Föredrogs den av herr Holmberg vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
angående åtgärder för

Nr 25.

Lördagen den 25 oktober 1952.

Interpellation ang. sjukgymnasternas lönekonflikt.

avhjälpande av bristen på gymnastikoch
skolmåltidslokaler.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 8.

Föredrogs den av fru Nilsson vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för handelsdepartementet
angående ökat varuutbyte mellan
Sverige och Sovjetunionen in. fl.
östeuropeiska stater, in. in.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 9.

Föredrogs den av herr Johansson i
Stockholm vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då
bordlagda anhållan att få framställa interpellation
till hans excellens herr ministern
för utrikes ärendena angående
Sveriges medlemskap i Europarådet och
Europaförsamlingen.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 10.

Föredrogs den av herr Dahlgren vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för socialdepartementet
angående åtgärder i syfte att
hindra företag att utan samråd med arbetsmarknads-
eller andra samhälleliga
organ avskeda arbetstagare, m. in.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 11.

Interpellation ang. sjukgymnasternas
lönekonflikt.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Herr HAGÅRD, som anförde: Herr talman!
Sedan åratal tillbaka råder skiljaktiga
meningar mellan sjukhusens huvudmän
och å sjukhusen anställda
sjukgymnaster angående de sistnämndas
lönesältning, arbetstid och rätt till

privatpraktik. Denna meningsskiljaktighet
har resulterat i öppen konflikt,
sedan sjukgymnasternas organisation
proklamerat arbetsnedläggelse från och
med den 10 januari detta år genom
kollektiva uppsägningar av anställningar
å sjukhus hos vissa städer och
landsting samtidigt som mot dessa huvudmän
utfärdats blockad mot nyanställning.
Sedan dess har konflikten
successivt utvidgats och torde nu i
princip och med vissa undantag omfatta
samtliga hos staten, landsting och
större städer — inklusive å vanföreanstalter
och kustsanatorier in. fl. inrättningar
— anställda sjukgymnaster.

Hittills har den uppfattningen gjort
sig gällande, att det anses otänkbart,
att samhället skulle kunna tillåta större
strejker vid sjukhusen. Hot om arbetsnedläggelse
på detta område har tidigare
varit tillräckligt för vidtagande
av motåtgärder från samhällets sida.
Frågan om den nu aktuella konflikten
kan betecknas såsom samhällsfarlig kan
i detta sammanhang lämnas därhän.
Så mycket är uppenbart, att den drabbar
viktiga samhälleliga funktioner och
går ut över sjuka människor, vilkas
vård och återställande till hälsa äventyras.
I varje fall innebär nu pågående
konflikt den första arbetsnedläggelsen
i det svenska sjukhusväsendets historia.

Visserligen har arbetstagarparten
samtidigt med arbetsnedläggelsen medgivit
behandling av de mest trängande
fallen genom ett dispensförfarande,
som på senaste månaderna fått en
mera generell karaktär. Det ligger dock
i sakens natur, att denna anordning innebär
en betydande inskränkning i
möjligheterna för sjukgymnastisk behandling
av sjukhusens patienter. Genom
den ersättning, som sjukgymnasterna
för närvarande betingar sig, blir
sjukhusens kostnader dessutom betydande
och överstiger trots minskningen
i behandlingarna i många fall de normala.

I själva verket kan de rådande förhållandena
betecknas såsom ganska

Lördagen den 25 oktober 1952.

Nr 25.

Interpellation ang. beredande av möjlighet för jordbrukare
tionsövningar under tidsperioder, då brådskande
Interpellation ang. undervisningen i ämnet

märkliga. Den sjukgymnastiska behandlingen
på sjukhusen är inskränkt
till ett minimum, och striden finansieras
av arbetsgivarna genom dispensförfarandet
och den ökade ersättningen
till arbetstagarna i samband härmed.

Genom regeringens ingripande den
25 januari detta år tillsattes opartisk
ordförande att medla i konflikten. Förhandlingar
har också förts men utan
resultat, enär parternas ståndpunkter
varit alltför skiljaktiga. På senaste månaderna
torde intet försök till uppgörelse
ha gjorts, såvitt känt är. Det
kan emellertid ifrågasättas om icke tidpunkten
nu är inne att få till stånd
nya försök till uppgörelse. I varje fall
är detta angeläget från det allmännas
och speciellt ur de vårdbehövande patienternas
synpunkt.

Utan att taga ställning till de tvistepunkter,
som föranlett rådande konflikt
mellan sjukhusens huvudmän och
sjukgymnasterna samt mellan deras organisationer,
vill jag anhålla om andra
kammarens tillstånd att till statsrådet
och chefen för inrikesdepartementet
rikta följande frågor:

1. Kan icke tidpunkten nu anses inne
att bringa föreliggande konflikt ur
världen?

2. Vilka åtgärder anser sig regeringen
och inrikesdepartementets chef
böra vidtaga härför?

Denna anhållan bordlädes.

§ 12.

Interpellation ang. beredande av möjlighet
för jordbrukare att fullgöra sina
repetitionsövningar under tidsperioder,

då brådskande jordbruksarbete icke
pågår.

Ordet lämnades på begäran till

Herr HANSSON i Skediga, som yttrade:
Herr talman! Den korta tid, som i
regel står lantbrukaren till buds för
sådd och bärgning av skörden, måste
väl -tillvaratagas. Sedan traktordriften

att fullgöra sina repetijordbruksarbete
icke pågår. —
hemkunskap med hushållsgöromål.

genomförts och om väderleksförhållandena
är goda kan sådden genomföras på
en vecka. Detta inverkar i sin tur på
mognaden, så att i vanliga fall skörden
är mogen på en gång. För att taga vara
på skörden måste jordbrukaren skaffa
sig maskiner, såsom skördetröska m. m.,
och dessa fordrar en god skötsel, om
de skall kunna arbeta på ett tillfredsställande
sätt. Tiderna för sådd och
skörd är arbetsamma, särskilt vid
de mindre och medelstora jordbruken,
där ingen ersättare finnes att få för
jordbrukaren. Blir han så inkallad i
militärtjänst under dessa arbetsperioder,
är läget mer än besvärligt. Arbetet
måste ju utföras, om det ej skall
bli skördeförluster, t. ex. övermogen
säd, då stora delar av skörden faller
bort. Samma är förhållandet med sådden.
Blir den försenad och vårmusten
i jorden torkat ur, blir det klen skörd.
Jordbrukarna vill inte undandraga sig
sin plikt mot sitt land, men nog borde
det väl kunna ordnas så, att de militära
inkallelserna för jordbrukarna
kunde ske på tider, då sådd eller skörd
ej påbörjats eller pågår.

Med anledning av det anförda hemställer
jag om andra kammarens tillstånd
att till herr statsrådet och chefen
för försvarsdepartementet få framställa
följande:

Kan det förväntas att vid inkallelser
till repetitionsövningar jordbrukare,
som är helt beroende av sin insats vid
jordbrukets sånings- och skördetider,
icke inkallas just under dessa tidsperioder
utan beredes tillfälle att fullgöra
sin övning under tider, då arbetet
inom jordbruket inte är så betungande? Denna

anhållan bordlädes.

§ 13.

Interpellation ang'', undervisningen i iimnet
hemkunskap med hushållsgöromål.

Herr DICIvSON erhöll på begäran orordet
och anförde: Herr talman! Under -

Nr 25.

Lördagen den 25 oktober 1952.

Interpellation ang. upphandlingen av materiel för civilförsvaret.

visning i hemkunskap med hushållsgöromål
meddelas i skolorna i allmänhet
i 7—8 klassen, då lärjungarna är 13
—15 år gamla.

I Björkhagens försöksskola har sådan
undervisning meddelats redan i 4
klass då elevernas ålder endast är It)
—11 år; denna försöksundervisning
har pågått i tre år, och tillräckligt erfarenhetsunderlag
för jämförelser synes
nu föreligga.

Det har visat sig att experimentet att
inlägga ifrågavarande ämne så tidigt
som skett i Björkhagen slagit väl ut.
Eleverna där visar, enligt vad som allmänt
omvittnas, ett intensivt intresse
för undervisningen. Denna kombineras
med anvisningar i allmän hyfs, hövlighet
och uppmärksamhet, vilket också
synes ge ett synnerligen uppmuntrande
resultat.

På andra håll däremot, där eleverna
är äldre, har det ofta visat sig hart när
omöjligt att intressera dessa för ämnet
och att upprätthålla disciplin och ordning.
Detta gäller främst pojkarna, som
i denna ålder mestadels hyser en djup
avsky för vad som kan ha en anstrykning
av flickgöromål. I många fall torde
undervisningen sålunda vara bortkastad
och ibland rent av motverka
sitt goda syfte.

Då det är angeläget att skolan i så
hög grad som möjligt ges tillfälle att
utöva fostrande verksamhet, vilket synes
lyckas väl genom den vid Björkhagen
tillämpade metoden, och då varje
tidsutdräkt härvidlag är skadlig, får
jag nu begära kammarens medgivande
att till statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
ställa följande
frågor:

1. Har statsrådet uppmärksammat de
resultat som nåtts i ämnet hemkunskap
med hushållsgöromål genom att undervisningen
påbörjas i 4 klassen i stället
för i 7 klassen?

2. Är det statsrådets avsikt att föreslå
sådana ändringar i gällande bestämmelser
att dessa resultat allmänt
kan komma landets skolungdom till
godo?

3. När kan i så fall detta förväntas
ske ?

Denna anhållan bordlädes.

.§ 14.

Interpellation ang. upphandlingen av
materiel för civilförsvaret.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Herr DICKSON, som yttrade: Herr talman!
Kungl. civilförsvarsstyrelsen utannonserade
den 8 juli i år i Svensk
Leveranstidning en förfrågan på cirka
200 000 st. luftskyddslampor. Anbuden
skulle avgivits senast den 26 augusti
1952. Vid anbudstidens utgång förelåg
offerter från ett flertal svenska fabrikanter.
Civilförsvarsstyrelsen föredrog
emellertid att placera ordern hos en
firma, vilken representerar ett företag
i Hongkong. Orsaken synes vara att
detta företags anbud var lägre än de
svenska fabrikanternas.

Detta förfarande är i och för sig
affärsmässigt fullt riktigt. 1 det aktuella
fallet torde emellertid även andra
synpunkter kunna läggas på valet av
leverantör. Då den kinesiska firman
enligt uppgift icke insänt något prov,
synes en jämförelse ur kvalitetssynpunkt
mellan de kinesiska och de
svenska luftskyddslamporna vara omöjlig
att verkställa. Enligt de uppgifter
jag erhållit är kassationsprocenten på
t. ex. kinesiska stavhylsor betydande.
Vidare synes svenska fabrikanter efter
direkt kontakt med såväl civilförsvarsstyrelsen
som krigsmaterielverket och
arméförvaltningen ha vidtagit betydande
förbättringar i konstruktionen
av luftskyddslamporna. Vissa svårigheter
torde dessutom föreligga vid kontroll
av tillverkningen i Kina.

Ur arbetsmarknadssynpunkt är det
även av väsentlig betydelse att i tider
av vikande konjunkturer de möjligheter
till sysselsättning som finnes väl
tillvaratages. Den skillnad i anbudssummorna
som i detta fall föreligger

Lördagen den 25 oktober 1952.

Nr 25.

Interpellation ang. upphandlingen av materiel för civilförsvaret.

mellan den kinesiska fabrikanten och
de svenska skulle åtminstone till en
del kompenseras av de ökade skatteintäkter
som komme stat och kommun
till godo i händelse av att tillverkningen
av dessa luftskyddslampor skulle
ske i Sverige.

Ett väsentligt skäl för att förlägga
tillverkningen av dessa lampor till Sverige
synes mig även vara att de är avsedda
för försvarsändamål. Den osäkerhet
som leveranser från ett så avlägset
land som Kina är utsatt för är betydande.
I all synnerhet gäller detta i
händelse av ett krigsutbrott, då behovet
av dessa lampor blir särskilt aktuellt.
I en sådan situation kan tillverkningen
inom Sverige också komma att fördröjas,
då de svenska fabrikanterna under
förevarande omständigheter givetvis
saknar intresse för att i fredstid upplägga
verktyg för en dylik tillverkning.
Möjligheter att uppnå en önskvärd
.standardisering av materiel, som användes
inom praktiskt taget alla grenar
av vårt försvar, försvåras även av
nuvarande upphandlingsprinciper.

Med anledning av vad jag nu anfört
anhåller jag om andra kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för

inrikesdepartementet få framställa följande
frågor:

Anser herr statsrådet att vid upphandling
av för civilförsvaret avsedd
materiel endast principen om lägsta
offererade pris bör vara avgörande vid
valet av leverantör?

Om så icke är fallet, är herr statsrådet
beredd att vidtaga sådana åtgärder
att tillverkningen av de ovan
åberopade luftskyddslamporna förlägges
till Sverige?

Denna anhållan bordlädes.

§ 15.

Anmäldes, att Kungl. Maj :ts proposition
nr 244, med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 5 § tulltaxeförordningen
den 4 oktober 1929 (nr 316),
in. m., tillställts kammaren.

Denna proposition bordlädes.

§ 16.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 2.18 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Nr 25.

Tisdagen den 28 oktober 1952.

Tisdagen den 28 oktober.

Kl. 4 em.

§ 1.

Justerades protokollet för den 21 innevarande
oktober.

§ 2.

Svar dels på interpellation angående engångstillägg
på folkpensionerna för innevarande
år dels ock på fråga angående
möjligheterna att bereda folkpensionärerna
ett extra tillägg.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som anförde: Herr
talman! Herr Senander har i en interpellation
frågat mig, om det kan förväntas
att jag inför årets riksdag framlägger
förslag om ett engångstillägg på
folkpensionerna för innevarande år, avsett
att utbetalas före julhögtiden.

Vidare har herr von Friesen till statsministern
riktat följande enkla fråga:
Anser regeringen grundlagshinder föreligga
för framläggande av förslag till
riksdagens höstsession om ett extra decembertillägg
till folkpensionärerna och
ämnar regeringen i så fall — i avvaktan
på en under våren genomförd mera
definitiv ordning — genom förslag i
januari möjliggöra en pensionsförbättring
redan i början av 1953?

Med anledning av dessa båda frågor
vill jag meddela, att förslag rörande en
förstärkning av folkpensionerna kommer
att framläggas först så snart 1953
års riksdag samlats. Några detaljer rörande
förslagets innebörd är jag icke
beredd att meddela nu.

På grund av detta meddelandes innebörd
saknar jag skäl att gå in på det
konstitutionella problem som inrymmes
i herr, von Friesens fråga.

Härmed anser jag mig ha besvarat
de båda kammarledamöternas frågor.

Härefter yttrade:

Herr von FRIESEN: Herr talman!
Jag ber att enligt övlig sed få framföra
ett tack för att socialministern, tydligen
å statsministerns vägnar, har velat
besvara den enkla fråga, som jag vid
höstriksdagens början riktade till herr
statsministern. Jag beklagar emellertid,
att det avlämnade svaret är högst otillfredsställande.

Då man emellertid, herr talman, skall
bedöma en sak icke efter dess fel utan
efter dess förtjänster, skall jag inledningsvis
säga, att jag är glad över att
herr statsrådet och chefen för socialdepartementet
icke ingått i prövning
av de konstitutionella problem, som inrymmas
i min fråga. Jag hade för halvtannat
år sedan äran att i samband med
dechargedebatten dryfta vissa konstitutionella
spörsmål med herr statsrådet.
.lag kom då till den slutsatsen, att oavsett
vilka mycket framstående egenskaper
som herr statsrådet i övrigt otvivelaktigt
har och som jag gärna utan varje
spår av ironi vill erkänna, så hör inte
förmågan till tolkning av våra grundlagar
till hans främsta talanger.

Det är ju emellertid så, att statsministern
själv i den stora radiodebatten
omedelbart före valet — jag har utskriften
av hans anförande med mig
men skall inte besvära kammaren med
att läsa upp den, ty innehållet är ju
välkänt — har sagt att det förslag, som
hade väckts från folkpartihåll, inte var
någonting att reflektera över. Grundlagarna
skulle lägga hinder i vägen för
ett avlämnande av en sådan proposition
under höstriksdagen.

Herr talman! Jag har vid olika tillfällen,
allra senast i våras, uttalat en
viss kritik inte bara över organisationen
av höstriksdagen utan också över
höstriksdagen som sådan. Detta gäller
framför allt det förhållandet att vart
fjärde år den gamla riksdagen sammanträder
kort tid, någon månad, efter ett
andrakammarval. Då statsmakterna

Tisdagen den 28 oktober 1952.

Nr 25.

Svar dels på interpellation angående engångstillägg på folkpensionerna för inne varande

år dels ock på fråga angående möjligheterna att bereda folkpensionärerna

ett extra tillägg.

emellertid har bestämt att det skall vara
en höstriksdag, kan det väl icke föreligga
något konstitutionellt hinder för
att komma med en proposition till
denna. Bestämmelserna härom återfinnes
i 54 § riksdagsordningen. Det är väl
alldeles tydligt, att det enligt paragrafens
sista stycke ligger i Kungl. Maj:ts
eget skön att framlägga en proposition
för riksdagen, om det anses lämpligt
och om det föreligger synnerliga skäl
därför. Med den kännedom jag efter
tolv år har om riksdagsmajoriteten är
jag övertygad om att denna, därest regeringen
hade tagit det djärva steget
att lägga fram en sådan proposition,
icke skulle ha vägrat att mottaga propositionen.
Jag tror icke ens, att någon
inom konstitutionsutskottet skulle ha
framställt någon anmärkning mot regeringen
för detta eventuella brott mot
grundlagarna. Detta är alltså det konstitutionella
problem som jag tillåter
mig att beröra i denna debatt.

Om man betraktar den rent sakliga
innebörden i det av herr statsrådet
lämnade svaret, måste intrycket bli en
smula nedslående, i varje fall om man
ser det ur deras synpunkter, som måhända
hade väntat sig en förstärkning
av sin pension redan före jul. Denna
möjlighet är helt stängd efter herr statsrådets
karska deklaration här i eftermiddag.
Det är tydligt, att herr statsrådet
helt enkelt inte vill komma med
någon proposition i denna fråga förrän
1953 års riksdag har samlats.

När denna proposition kommer, skall
den väl enligt grundlagens föreskrifter
behandlas av vederbörande utskott och
riksdagen skall taga ställning til! den
på det noggranna sätt som är vanligt i
liknande fall. Får jag därför lov att
fråga herr statsrådet, även om statsrådet
icke har ingått på detta i sitt korta
svar: när har herr statsrådet möjligen
tänkt sig, att dessa förstärkningar skall
kunna tillfalla de personer, som beröres
av pensionsförbättringen, alltså i
främsta rummet ålderspensioniirerna?

Det är en av de många frågor, som jag
i detta sammanhang skulle vilja rikta
till statsrådet, och jag vill bara uttala
den förhoppningen att han beträffande
denna inte skall vara lika knapphändig
som i det nyss lämnade svaret.

Herr SENANDER: Herr talman! Jag
tänker inte inlåta mig på några djupsinniga
funderingar över den konstitutionella
sidan av saken. Jag utgår
nämligen ifrån att det inte föreligger
några konstitutionella hinder för en
proposition, och dessutom är jag av den
meningen, att även om så varit fallet
skulle man ha kunnat klara en sådan
fråga som denna, om bara viljan funnits.

Jag ber emellertid att till herr statsrådet
och chefen för socialdepartementet
få rikta ett tack för det svar
han lämnat på min interpellation. Svaret
är enligt min mening snävt avvisande.
Man har rätt att beklaga denna
avvisande hållning från socialministerns
sida, men det tjänar knappast
något till. Det är nu en gång så, att
folkpensionärerna behandlas med en
kallsinnighet, som står i bjärt kontrast
till alla de fagra löftena om en tryggad
ålderdom.

Min interpellation avsåg att genom
ett engångstillägg åstadkomma en lättnad
i folkpensionärshushållens bekymmer
inför julen. Därför kan jag inte
känna mig till freds enbart med löftet,
att förslag om förstärkning av folkpensionerna
skall komma vid nästa års
riksdag. Detta är ju i och för sig gott
och väl, men hjälpen behövs nu omedelbart
och den är motiverad ur mer
än en synpunkt.

Det är numera ett allmänt känt faktum
— det har erkänts icke minst här
i riksdagen och även under den nyss
avslutade valkampanjen att folkpensionernas
realvärde undergått en ständig
försämring sedan de nya folkpensionerna
fastställdes av riksdagen år
194(5. Detta förhållande eller rättare

10 Nr 25. Tisdagen den 28 oktober 1952.

Svar dels på interpellation angående engångstillägg på folkpensionerna för innevarande
år dels ock på fråga angående möjligheterna att bereda folkpensionärerna
ett extra tillägg.

sagt missförhållande har icke eliminerats
genom beslutet om indexreglering
av folkpensionerna.

Redan vid indexregleringens tillkomst
år 1950 förklarade vi i en motion,
att indexregleringen var i hög
grad ofullständig och icke ens tillnärmelsevis
gav full kompensation för inträffade
prisstegringar. En ständig eftersläpning
har sedan ägt rum. Medan
andra samhällsgrupper under de senaste
åren inte bara har kunnat hålla
inkomsterna i nivå med prisstegringarna
utan dessutom icke obetydligt ökat
inkomsternas reella värde, har folkpensionärerna
fått vidkännas en fortlöpande
försämring av pensionernas
köpkraft.

Detta kunde var och en förutse redan
vid indexregleringens införande.
Vid den tidpunkten var levnadskostnadsstegringen
enligt socialstyrelsens
— för övrigt mycket missvisande —
indexberäkningar omkring 9 procent,
men folkpensionspristalet fastställdes
till endast 5 procent.

Vidare tog man icke någon som helst
hänsyn till att livsmedelsrabatterna
slopades vid årsskiftet 1947/48, vilket
enligt socialstyrelsens beräkningar
medförde en levnadskostnadsstegring
för folkpensionärshushållen med icke
mindre än 7 procent. Även om man
håller sig enbart till socialstyrelsens
som jag tidigare sade missvisande beräkningar,
utgjorde underkompensationen
redan vid indexregleringens ikraftträdande
ca 11 procent. Eftersläpningen
har ytterligare ökats genom
själva konstruktionen av indexregeln.
Medan för statstjänarnas rörliga tilllägg
gällde, att en höjning av pristalet
med fyra enheter skulle ge fyra procents
förhöjning på lönerna, föreskrevs
för folkpensionärerna intervaller om
fem enheter. Ingen har kunnat avge
en godtagbar förklaring till denna undantagsställning
för de fattiga folkpensionärerna.

Härigenom blev eftersläpningen i för -

hållande till prisstegringarna ständigt
större. Belysande var, att index sista
kvartalet 1951 utvisade en levnadskostnadsstegring,
som innebar en höjning
av folkpensionspristalet med fyra
enheter. Då villkoret för en utlösning
emellertid var fem enheter medförde
denna kännbara prisstegring likväl
icke någon förhöjning av pensionerna.
Folkpensionärerna fick sålunda dvrt
betala statsmakternas ofta visade benägenhet
att ställa dem i undantagsställning.

Det förtjänar också påtalas, att indexregleringen
icke omfattar bostadstilläggen
och andra inkomstprövade
förmåner utan enbart ålderspension,
tilläggspension och änkepension. Sedan
regeringen nu har tillåtit en betydande
hyresstegring, är denna brist
hos indexregleringen ännu mera påtaglig.

Jag vill i detta sammanhang påpeka
att denna indexreglering, som är behäftad
med så uppenbara brister, godkändes
av samtliga partier — även folkpartiet,
som ju har dubbat sig till folkpensionärernas
specielle riddare — utom
kommunisterna, vilka voro de enda
som vände sig emot bristerna i den.

Det är ostridigt, att statsmakternas
upprepade försäkringar att folkpensionernas
realvärde skulle bevaras, icke
har blivit infriade. Folkpensionärernas
läge har därigenom undergått en
allvarlig försämring. I stället för att
få något med av högkonjunkturens
överflöd har de fått sin standard avsevärt
nedpressad. Var och en måste
ju förstå, att det har varit hårt för de
gamla och för invaliderna att åse, hur
miljarderna har vandrat in i bolagens
kassaskåp och till statskassan, medan
de själva ofta lidit bitter nöd.

Jag vet inte, hur socialministern reagerar
inför talet om att folkpensionärerna
lider nöd. Han betraktar det
kanske som en agitatorisk överdrift.
Det brukar i varje fall inte tillhöra
ovanligheterna, att vi får höra dylika

Tisdagen den 28 oktober 1952.

Nr 25.

Svar dels på interpellation angående engångstillägg på folkpensionerna för inne varande

år dels ock på fråga angående möjligheterna att bereda folkpensionärerna

ett extra tillägg.

omdömen då vi gör våra påståenden
om det sociala tillståndet här i landet.

Därmed må nu vara hur som lielst.
Jag skall emellertid som belägg för
mitt påstående, att det råder ett verkligt
nödläge i många folkpensionärshushåll,
åberopa vad socialstyrelsen
har uppgivit i saken. Den bekantgjorde
i början av år 1950 resultatet av en
undersökning, som på ett uppseendeväckande
sätt blottade förhållandena.

Undersökningen visade, att konsumtionsutgifterna
för folkpensionshushållen
översteg totalinkomsten med i medeltal
109 kronor om året. För att täcka
detta underskott hade folkpensionärerna
fått tillgripa lånevägen eller sälja
egendom och lösöre. Ibland hade utfallna
livförsäkringar fått hjälpa till
att täcka underskottet.

Det är att märka, att 46 procent av
de undersökta hushållen hade egen
inkomst vid sidan av folkpensionen.
Det är därför tydligt, att de folkpensionärer,
eller 54 procent, som endast
hade folkpensionen att leva på, hade
ett underskott, som betydligt översteg
den genomsnittliga förlusten av 109
kronor om året.

Ja, sådant är läget i den officiella
statistikens ljus. Jag kan försäkra socialministern,
att det ter sig ännu värre
i verklighetens belysning. Det är sämre
för folkpensionärerna nu än år 1950.

Den lilla uppmuntran i bekymren
inför julen, som jag föreslagit i min
interpellation, är därför ur alla synpunkter
motiverad. Den är bara en
ringa kompensation för den försämring
av folkpensionärernas standard,
som trots löften om motsatsen har ägt
rum.

Jag vill sluta med att framhålla, att
inga förklaringar förmår mildra den
bitterhet, som folkpensionärerna kommer
att känna inför det avvisande svaret.
Varken formella betänkligheter eller
statsfinansiella skäl kan rubba intrycket
av att folkpensionärerna är
styvmoderligt behandlade i det land,

som älskar att stoltsera med benämningen
Socialsverige.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG: Herr talman! Vad
som kan sägas i denna fråga är ju egentligen
sagt i det korta interpellationssvar,
som jag har avgivit och där jag
har deklarerat regeringens ståndpunkt.

Herr Senanders ganska långa anförande
var en argumentering efter kända
linjer för nödvändigheten av — och
jag förmenar att praktiskt taget alla här
i kammaren är överens med herr Senander
på den punkten — att förstärka
folkpensionerna. Såsom jag sagt i interpellationssvaret,
räknar jag med att den
11 januari 1953 skall regeringens konklusioner
av denna argumentering ligga
på riksdagens bord.

Herr von Friesen var artig nog att
framföra sin tacksamhet till mig därför
att jag hade avstått från att ta upp en
ny debatt från konstitutionella utgångspunkter.
Herr von Friesen erinrade om
att vi tidigare haft en sådan debatt och
jag drar den slutsatsen, att det var erfarenheterna
av denna debatt som gav
herr von Friesen anledning att uttala
sin tacksamhet för att vi i dag inte får
någon repetition av debatten. Jag betraktar
således artigheten som ärligt
menad.

Jag skall försöka vara lika artig tillbaka,
och jag vill därför kort och gott
säga att min blygsamhet förbjuder mig
att försöka sätta något betyg eller avge
några omdömen om herr von Friesens
insikter på det konstitutionella området.

Herr von Friesen frågade, när tilllägget
till folkpensionerna skulle kunna
utbetalas, om man nu måste invänta
regeringens förslag till nästkommande
riksdag. Det har väl inte, herr von
Friesen, varit vanligt att man i förväg
avslöjar det reella innehållet i den
statsverksproposition, som riksdagen
har rättighet att få som eu jungfrulig
handling den 11 januari, och jag har

Nr 25.

Tisdagen den 28 oktober 1952.

Svar dels på interpellation angående engångstillägg på folkpensionerna för inne varande

år dels ock på fråga angående möjligheterna att bereda folkpensionärerna

ett extra tillägg.

inte heller i dag för avsikt att göra
några sådana avslöjanden.

Herr von FRIESEN: Herr talman!
Det måste väl vara fråga om den form
av blygsamhet som kallas för falsk, när
herr statsrådet här talar om sin blygsamhet,
tv jag har aldrig tidigare märkt
att statsrådet brukat intaga en sådan
attityd.

När jag här tillåtit mig framföra de
konstitutionella synpunkterna har jag
gjort det både som riksdagsman i största
allmänhet — dessa synpunkter är ju
något som vi alla har att bevaka —
och i all synnerhet som ledamot av
konstitutionsutskottet sedan många år.
Det är väl ganska naturligt och även
traditionellt att konstitutionsutskottet
kan ha en något avvikande mening i
förhållande till Kungl. Maj:t i dylika
avseenden, och jag vill beträffande den
konstitutionella sidan av den här föreliggande
frågan bestämt fastslå att statsministerns
— det är ju på hans vägnar
som statsrådet här talar — offentligen
tillkännagivna ståndpunkt är ohållbar.
Såvitt 54 § i riksdagsordningen skall
ha någon förnuftig mening, måste det
ligga hos Kungl. Maj:t själv att även
inför höstriksdagen pröva om propositioner
skall framläggas eller inte.

Statsrådet talar vidare om de konklusioner,
som regeringen skall dra av
sina överväganden. Jag gör bara den
stillsamma reflexionen, att det måste
gå mycket långsamt att tänka inom
Kungl. Maj :ts nuvarande regering, eftersom
man inte ens är beredd att tillfredsställa
nyfikenheten på den punkt
det här gäller.

Herr OHLIN: Herr talman! Jag skall
inte mycket förlänga denna debatt. Jag
vill endast fastslå att det svar som
statsrådet Sträng givit innebär en uppenbar
reträtt från regeringens sida i
frågan om de konstitutionella möjligheterna
att åstadkomma en snabbare
förbättring av folkpensionerna. Stats -

rådet vidhåller sålunda inte de påståenden
som statsministern gjort, bl. a.
i radiodiskussionen. Det är klart att
jag i och för sig finner denna reträtt
välkommen, men, herr talman, konsekvensen
av att statsrådet Sträng här
inte gör någon hänvisning till konstitutionella
förhållanden är ju, att det enligt
regeringens mening icke anses tillräckligt
motiverat ur saklig synpunkt
med ett extra tillägg i december månad
till folkpensionärerna. Om man inte ansåge
detta och det inte finns några konstitutionella
hinder, skulle man naturligtvis
lägga fram förslag om ett sådant
tillägg.

Statsrådets mycket kortfattade interpellationssvar
är alltså — såsom herr
von Friesen redan indirekt har påvisat
— på en punkt upplysande nog,
nämligen så till vida att av svaret framgår,
att det enligt regeringens uppfattning
icke är tillräckligt motiverat att i
december utbetala ett tillägg till folkpensionerna.
Som kammaren vet hyser
jag på denna punkt en bestämt avvikande
mening.

Statsrådet Sträng sade vidare att det
inte är praxis att man i förväg avslöjar
vad som skall stå i statsverkspropositionen.
Jag vet inte om det därvidlag
finns någon, sådan fast praxis, att regeringens
ledamöter inte på en eller annan
punkt skulle kunna lyfta litet på
förlåten. Jag undrar om inte statsrådet
Sträng skulle kunna finna ganska många
exempel på att så har skett. Understundom
innehåller ju t. o. in. valprogram
och valföredrag upplysningar om
vad regeringen tänker göra.

Det kan sålunda näppeligen finnas
något hinder för att man från regeringens
sida lämnar en upplysning av
det slag, som herr von Friesen här efterlyste,
d. v. s. inte något annat hinder,
herr talman, än att socialministern anser
det inopportunt att tala om när förbättringen
av folkpensionerna kan börja
utgå. Jag undrar om vi inte får tolka
svaret på det sättet, att socialministern

Tisdagen den 28 oktober 1952.

Nr 25.

Svar dels på interpellation angående engångstillägg på folkpensionerna för inne varande

år dels ock på fråga angående möjligheterna att bereda folkpensionärerna

ett extra tillägg.

menar att om han här talar om att ett
tillägg näppeligen kan utbetalas förrän
i april eller maj månad, kommer detta
att göra ett ogynnsamt intryck, och därför
föredrar socialministern att tiga.
Har socialministern någon annan motivering
för sin tystnad, kan lian påvisa
några olägenheter för land och folk av
en sådan upplysning — som ju gärna
kan vara ungefärlig och t. ex. innefatta
en hänvisning till endera av två månader
— skulle det vara av intresse att
få höra detta. I annat fall måste vi ju
dra den slutsatsen, alt socialministern
bara tycker att det är inopportunt att
tala om att det blir en rätt lång ytterligare
väntetid för folkpensionärerna.

Jag har, herr talman, med tanke på
det korta svar, som statsrådet Sträng
denna gång lämnat och som ju står i
ganska skärande motsättning till det
mycket långa och i förväg utdelade
svar, som statsrådet Sträng i våras gav
på en bekant fråga av fru Västberg, am
sett det vara av ett visst värde att inför
kammaren något belysa vad den indirekta
innebörden av statsrådet Strängs
svar i själva verket måste vara.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG: Herr talman! Herr
Ohlin försöker här utifrån sina egna
tankegångar presumera vissa ståndpunktstaganden
och konstateranden
hos regeringen. Detta är ju en gammal
känd diskussionsmetod, som herr Ohlin
inte i dag använder för första
gången här i kammaren. Jag tillåter
mig bara att konstatera — när det nu
är fråga om konstateranden — att regeringens
uppfattning står regeringen
för och herr Ohlins uppfattningar får
herr Ohlin stå för. Men vi ber inte
herr Ohlin att tolka regeringens uppfattning
i olika ting.

Sedan säger herr von Friesen, att
det går mycket långsamt att tänka inom
regeringen ibland. »Kan man inte
tänka litet snabbare och därmed tillfredsställa
min nyfikenhet», säger herr

von Friesen. Jag tror det var ett kanske
omedvetet avslöjande av frågans
innebörd. Då kanske det är tillåtet att
ifrån min sida säga, att vi faktiskt bär
andra saker att tänka på — det är
möjligt att vi tänker långsamt —• än
att bara tillfredsställa en ren nyfikenhet.

Herr HJALMARSON: Herr talman! I
våras biträdde vi från högerhåll förslaget
om en viss förbättring av folkpensionärernas
villkor redan i höst.
Vi framlade samtidigt ett kompletterande
förslag, en enkel och sund plan
för att finansiellt möjliggöra ett genomförande
av detta tillägg. Jag vill
bara för min del beklaga, att regeringen
och riksdagens majoritet då
intog en negativ ställning till detta
initiativ från vårt håll. Hade så inte
skett, så hade folkpensionärerna redan
nu i oktober månad kunnat få en välbehövlig
förbättring av sina villkor.

Herr von FRIESEN: Herr talman! Till
herr statsrådet vill jag nu säga, att jag
tror han missförstod mig en smula, då
han talade om min personliga nyfikenhet.
Jag är själv inte folkpensionär.
Jag kommer inte att bli det, om jag
inte råkar ut för någon större olycka,
på en 15—16 år ännu, men jag känner
från ett av våra större samhällen rätt
väl till de förhållanden, under vilka
folkpensionärerna lever, och jag tror
mig åtminstone uttrycka en hel del av
deras undran beträffande det dröjsmål,
det långsamma tänkande, som uppenbarligen
presteras av Kungl. Maj:ts
regering i denna fråga.

Herr OHLIN: Herr talman! Statsrådet
Sträng fann ingenting annat att svara
än att regeringen ansvarar för sin uppfattning
och inte för något annat och
att den inte ber mig att tolka regeringens
svar. Ja, herr talman, men om
regeringen ger ett mycket kortfattat

Nr 25.

Tisdagen den 28 oktober 1952.

Svar dels på interpellation angående engångstillägg på folkpensionerna för inne varande

år dels ock på fråga angående möjligheterna att bereda folkpensionärerna

ett extra tillägg.

svar, då kan det väl ibland hända, att
det behövs en ytterligare förklaring,
som man naturligtvis har önskat få
från vederbörande statsråd. Mitt yttrande
var just ett försök att locka fram
en sådan redogörelse för hur regeringen
ser på frågan om en snar tillfällig
förbättring av folkpensionerna.
Jag trodde verkligen, att regeringen
med sitt svar avsåg att upplysa kammaren
och det svenska folket. Om det
kan påvisas att detta svar inte är tillräckligt
tydligt, så trodde jag verkligen
att regeringens ledamöter skulle vara
intresserade av att tala om och ytterligare
belysa regeringens ståndpunkt.
Om den tolkning, som jag givit, är felaktig,
har jag velat ge statsrådet ett
tillfälle att visa vari oriktigheterna består.
När nu herr statsrådet föredrar
att inte göra detta, så tror jag att denna
vägran kan anses vara, låt vara i ett
annat avseende, nog så upplysande.

Herr SENANDER: Herr talman! När
herr Ohlin och herr von Friesen talar
om att regeringen tänker långsamt, återfaller
detta på folkpartiet. Det tog nämligen
mycket lång tid, ända till år 1946,
innan folkpartiet ens upptäckte folkpensionärerna.
Sedan dess har för övrigt
folkpartiet uppträtt på ett sätt som
visar, att folkpartiet inte är så värst
snabbt i sitt tänkande det heller. Partiet
visste mycket väl att folkpensionärerna
hade stora svårigheter, men
det undvek noga att motionera i början
av innevarande år under den ordinarie
motionstiden och kastade i stället
in en motion om extra tillägg åt
folkpensionärerna först vid den tidpunkt,
då utskottet redan tagit preliminär
ståndpunkt till regeringens förslag.
Jag tror att herr Ohlin och herr
von Friesen bör ta sig en tankeställare,
huruvida det inte är ganska illa beställt
med snabbheten i tänkandet hos dem
själva.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 3.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj :ts å bordet
vilande proposition nr 244, med förslag
till förordning om ändrad lydelse av 5 §
tulltaxeförordningen den 4 oktober
1929 (nr 316), m. m.

§ 4.

Föredrogs den av herr Hagårcl vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
angående sjukgymnasternas
lönekonflikt.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 5.

Föredrogs den av herr Hansson i Skediga
vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
angående beredande
av möjlighet för jordbrukare att fullgöra
sina repetitionsövningar under
tidsperioder, då brådskande jordbruksarbete
icke pågår.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 6.

Föredrogs den av herr Dickson vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
angående undervisningen
i ämnet hemkunskap med hushållsgöromål.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 7.

Föredrogs den av herr Dickson vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan

Tisdagen den 28 oktober 1952.

Nr 25.

Interpellation ang. redogörelse för frågan om utsträckning av bestämmelserna rörande
skyddsområdet för Bodens fästning till bl. a. Luleå stad och trakten däromkring,
m. m. — Interpellation ang. kompensation till odlare, som vållats skador
genom den s. k. bollnässjukan, m. m.

att få framställa interpellation till lierr
statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
angående upphandlingen av
materiel för civilförsvaret.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 8.

Interpellation ang. redogörelse för frågan
om utsträckning av bestämmelserna
rörande skyddsområdet för Bodens fästning
till bl. a. Luleå stad och trakten
däromkring, m. m.

Ordet lämnades på begäran till

Herr LÖFROTH, som anförde: Herr
talman! Avslöjandena om de spionage
mot vårt land, som ägt rum under senaste
året, har helt naturligt lett till
skärpta åtgärder för att i görligaste
mån förhindra en upprepning. Det är
myndigheternas självklara plikt att med
tjänliga medel söka stävja denna landsförrädiska
verksamhet. Enligt tidningsuppgifter
har sålunda bl. a. en utsträckning
av skyddsområdet för Bodens
fästning ägt rum. Fästningen tillhör
en av de vitala punkterna i det
svenska försvaret och åtgärden förefaller
därför i och för sig vara berättigad.
Det finns dock anledning att
ifrågasätta, om införlivandet av Luleå
stad i skyddsområdet varit tillräckligt
motiverat. För allmänheten har det i
varje fall uppfattats som ett onödigt
hårt ingrepp. Det vore värdefullt om
kammaren kunde lämnas en redogörelse
för denna åtgärd — i den mån militära
spörsmål icke lägger hinder i
vägen.

Till detta kommer att ett så stort utsträckande
av skyddsområdet för invånarna
i Luleå innebär vissa svårigheter.
Karaktären av skyddsområde
omöjliggör för utlänningar att vistas
där, och detta innebär ett allvarligt
ingrepp i arbetskraftsförsörjningen. Bestämmelserna
angående utlänningars
vistelse i skyddsområde lär icke vara

slutligt fastställda. Jag har anledning
uttrycka den förhoppningen, att bestämmelserna
icke utformas på sådant
sätt, att de helt omöjliggör för utlänningar
att även i fortsättningen ha arbete
inom Luleå stad. Såvitt allmänheten
kan bedöma har ju inte spionaget
bedrivits av utlänningar utan tyvärr
av svenska medborgare. Om bestämmelserna
blir alltför rigorösa torde
vidare även högst oskyldig turisttrafik
för utlänningar omöjliggöras. Som
exempel kan anföras, att den i SJ:s
regi drivna resrouten till Nordkap
startar i Luleå. Med tanke på att flyglinjen
slutar där, skulle förbindelser
just med denna turistled och med övriga
turistattraktioner i Norrbotten avsevärt
försvåras.

Med stöd av vad jag här anfört anhåller
jag om andra kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för
försvarsdepartementet rikta följande
frågor:

1. Vill herr statsrådet lämna kammaren
en redogörelse för de enligt uppgift
nya bestämmelsernas angående
skyddsområdet för Bodens fästning utsträckande
till bl. a. Luleå stad och
trakten däromkring?

2. Har man för avsikt att helt förbjuda
området för utlänningar eller
kommer vissa dispensmöjligheter att
föreligga såsom t. ex. för utlänningar,
som redan har uppehållstillstånd i området
och för turisttrafiken?

Denna anhållan bordlädes.

§ 9.

Interpellation ang. kompensation till
odlare, som vållats skador genom den
s. k. bollnässjukan, m. m.

Herr ANDERSSON i Björkiing erhöll
på begäran ordet och yttrade: Herr talman!
Sedan några år tillbaka härjas
stråsädesgrödorna och i synnerhet havren
i Norrland och Bergslagen av eu
rad insektsangrepp, som populärt kal -

Nr 25.

Tisdagen den 28 oktober 1952.

Interpellation ang. spörsmålet, huruvida sjukdom eller lyte, som kan förväntas
medföra behov av ledighet och föranleda kostnader för sjukvård, bör utgöra
hinder för vinnande av anställning i statens tjänst.

las »bollnässjukan». Insektsangreppen
leder till att till synes frodiga sädesfält
plötsligen börjar avtyna, att axbildningen
står stilla och de plantor som förmår
sätta ax inte har möjlighet att på normalt
sätt fullborda kärnsättningen, så
att endast ofullständiga kärnor bildas.

Skadornas omfattning framgår av en
sammanställning på grundval av Statistisk
årsbok, som visar att hektarskördarna
för havre år 1921, alltså före sjukdomens
uppträdande, för Gävleborgs,
Kopparbergs och Bergslagsdelen av Örebro
län utgjorde 1 623 kg, alltså praktiskt
taget samma siffror som medeltalet
för Jämtlands, Upplands och Södermanlands
län, som detta år hade 1 640 kg.

År 1951 visar siffrorna från samma
län 1 363 kg resp. 1 883 kg, alltså en
minskning av hektarskördarna i de områden,
där »bollnässjukan» härjat, med
240 kg per har eller 16 procent, under
det att de närliggande län, som undgått
skadegörelse och som tagits med som
jämförelsematerial, ökat 243 kg per bär
eller 15 procent.

Omräknat i penningar skulle sålunda
skördeförlusten för enbart havren i de
skadade områdena under år 1951 belöpa
sig till i runt tal 7,4 milj. kronor.
Medräknar man övriga sädesslag som
drabbats kommer man troligen till minst
tredubbla penningförlusten eller ca 22,2
milj. kronor. Då sjukdomen synes vara
i ständig utbredning torde det vara nödvändigt
med effektiva bekämpningsåtgärder.

Statens växtskyddsanstalt har bedrivit
ett intensivt forskningsarbete dels för
att utröna vilka skadeinsekter, som
åstadkommit största skadorna, dels för
att undersöka vilka bekämpningsmetoder,
som skulle kunna komma i fråga.
Det synes numera klarlagt, att de största
skadorna förorsakas av ängsstriten och
det s. k. vitaxkvalstret. Ängsstriten lägger
sina ägg i strået, varefter larverna
genomborrar detsamma samt suger upp
växtsaften i strå och blad. Vitaxkvalstret
skadar på ungefär samma sätt men

synes dessutom förgifta växterna. Besprutning
eller bepudring i bekämpningssyfte
torde vara tekniskt ogenomförbart.
Då såväl ängsstriten som vitaxkvalstret
synes övervintra i de växtdelar,
som stannar kvar på åkern efter
skörden, skulle bränning av stubbåkrarna
verksamt kunna bidraga till utrotning
av skadedjuren. Att få stubben att
brinna är ingalunda någon lätt sak, men
forskningen avser att få fram användbara
apparater härför.

I anledning av vad ovan anförts får
jag härmed anhålla om andra kammarens
tillstånd att till statsrådet och chefen
för jordbruksdepartementet få ställa
följande frågor:

1. Kan det förväntas att de odlare,
som vållats avsevärda skador genom den
s. k. »bollnässjukan», kan erhålla kompensation
för densamma?

2. Har statens växtskyddsanstalt tillräckliga
resurser i penningmedel och
personal för att på kortast möjliga tid
lösa frågan om effektiva bekämpningsåtgärder? 3.

Finnes medel anvisade för att tekniskt
fullfölja de åtgärder för bekämpande
av skadedjuren, som kan komma
att föreslås av växtskyddsanstalten?

Denna anhållan bordlädes.

§ 10.

Interpellation ang. spörsmålet, huruvida
sjukdom eller lyte, som kan förväntas
medföra behov av ledighet och föranleda
kostnader för sjukvård, bör utgöra hinder
för vinnande av anställning i statens
tjänst.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Herr WIDÉN, som anförde: Herr talman!
I början av 1952 fick telegrafkommissarien
i Filipstad, Hakon Danred,
som i denna befattning äger att antaga
telefonelever, en hänvisning från arbetsförmedlingen
på orten om en ung,
kvinnlig arbetssökande, fröken Gun

Tisdagen den 28 oktober 1952. Nr 25. 17

Interpellation ang. spörsmålet, huruvida sjukdom eller lyte, som kan förväntas medföra
behov av ledighet och föranleda kostnader för sjukvård, bör utgöra hinder
för vinnande av anställning i statens tjänst.

Bäckman. Fröken Bäckman var till följd
av ett medfött konstitutionsfel i ena
höftleden något halt. Vederbörande
verksläkare ansåg dock icke lytet utgöra
något hinder för tjänstgöring som
telefonist utan tillstyrkte anställning.
För läkaren hade fröken Bäckman
emellertid uppgivit, att hon hade för
avsikt att senare undergå operation för
att bli av med lytet. På grund härav
föreslog läkaren, att fröken Bäckman
antoges som telefonelev, om så ansågs
erforderligt med reservation för att
sjukavlöning och bidrag till läkarvård
etc. inte skulle utgå under den tid, som
krävdes för operationen och därav föranledd
sjukledighet. Denna tid beräknades
av läkaren till ett halvt år.

I detta läge vände sig telegrafkommissarien
Danred, som med verksläkarens
tillstyrkan ansåg sig oförhindrad
att antaga fröken Bäckman som telefonelev,
med en skrivelse av den l(i
februari 1952 till telegrafstyrelsen för
att för dess prövning underställa den
speciella frågan, huruvida i fröken Bäckmans
anställningsvillkor skulle intagas
sådan reservation, som vid sjukledighet
till följd av lytet undantoge henne från
de förmåner, som det allmänna lönereglementet
eljest stadgar för ledighet och
vård vid sjukdom.

Den 7 april 1952 behandlade telegrafstyrelsen
ärendet och beslöt att fröken
Bäckman inte skulle antagas som
telefonelev. Ungefär två veckor senare
underrättades telegrafstyrelsen genom
distriktsbyrån i Göteborg om att fröken
Bäckman redan tidigare antagits som
telefonelev av telegrafkommissarien i
Filipstad. Med anledning härav beslöt
telegrafstyrelsen den 5 augusti, att fröken
Bäckman tills vidare skulle arvodesanställas
med viss lön men inga
andra förmåner än .semester, »såvida
icke telegrafstyrelsen i .särskilt fall annorlunda
bestämmer». Senare — den
24 september — har fröken Bäckman
genom skrivelse från distriktschefen i
Göteborg tillerkänts fria läkemedel och
2 Andra kammarens protokoll It).<2. Xi

fri vård av tjänsteläkaren samt medgivits
rätt att till distriktschefens prövning
få anmäla förhållande, varigenom
hon, om hon anställts på vanliga villkor,
skulle utnjutit social förmån från
telegrafverket, men till vilken hon nu
icke är berättigad.

I den vidare handläggning av ärendet,
som föranletts av telegrafkommissarie
Danreds framställningar, har telegrafstyrelsen
försvarat sitt första beslut
att vägra anställning med hänvisning
till att den inte kände till att telegrafkommissarie
Danred antagit henne
som elev. Den har dessutom hävdat att
telegrafkommissarien med hänsyn till
rådande omständigheter inte ägde rätt
att anställa fröken Bäckman. Även om
frågan om telegrafkommissariens befogenhet
att besluta om anställningen inte
saknar intresse, måste dock denna speciella
fråga anses vara av underordnad
betydelse. Huvudintresset knyter sig
helt naturligt till telegrafstyrelsens beslut
av den 7 april.

Som i hög grad anmärkningsvärt
måste man beteckna detta telegrafstyrelsens
första beslut att vägra fröken
Bäckman anställning. Styrelsen har varit
angelägen att betona, att det icke
var fröken Bäckmans lyte i och för sig
som föranledde dess avslagsbeslut. Som
skäl har telegrafstyrelsen (i skrivelse
av den 9 oktober 1952) anfört, att den
inte ansåg det som rimligt att telegrafverket
skulle åsamkas de med operationen
och med den därmed sammanhängande
ledigheten förenade kostnaderna.
Det var »över huvud taget inte
lämpligt att anställa en person, om vilken
man med anledning av läkarens utsago
redan på förhand visste, att hon
skulle inom eu nära framtid undergå
en operation, som skulle föranleda sjukskrivning
under minst ett halvt år. Eu
anställning syntes i det läget lämpligen
böra anstå till dess operationen utförts».

Styrelsens omsorg alt icke ikläda telegrafverket
betungande bctalningsför 25.

Nr 25.

Tisdagen den 28 oktober 1952.

Interpellation ang. spörsmålet, huruvida sjukdom eller lyte, som kan förväntas medföra
behov av ledighet och föranleda kostnader för sjukvård, bör utgöra hinder
för vinnande av anställning i statens tjänst.

pliktelser är i och för sig vällovlig. Men
det kan med skäl ifrågasättas om styrelsen
i detta fall följt humana anställningsprinciper.
Det må först fastslås,
att fröken Bäckmans hälsotillstånd icke
utgjort hinder för anställning vid verket.
Detta är också telegrafstyrelsens
åsikt. Över huvud taget synes styrelsen
svårligen kunna åberopa tjänsteläkarens
utlåtande, alldenstund denne tillstyrkt
anställningen. »Med hänsyn till hennes
lyte synes mig en framtid som telefonist
vara den bästa tänkbara för sökanden»,
framhåller läkaren i intyget. Det av telegrafstyrelsen
åberopade skälet — den
framtida operationen vilken för övrigt
inte av läkaren uppgivits vara nära förestående
— leder till uppenbarligen
ohållbara konsekvenser. Det principspörsmål,
som telegrafstyrelsen här tar
ställning till, är frågan, huruvida eller i
vad mån en brist i hälsotillståndet skall
påverka en arbetssökandes möjligheter
att vinna statsanställning. Telegrafstyrelsens
avslagsbeslut innebär en mycket
rigorös inställning. Det kräves enligt
den uppfattning styrelsen här gjort sig
till tolk för inte blott sedvanligt friskhetsintyg
och lämplighetsförklaring
från läkaren. Den arbetssökande får
över huvud taget inte lida av någon
åkomma, med vilken är förenad några
förutsebara läkemedels- eller andra
kostnader. Att åkomman inte i och för
sig är till hinder för tjänsten i fråga
gör ingen ändring. Det föreligger nämligen
enligt telegrafstyrelsens förut citerade
skrivelse av den 9 oktober 1952
över huvud taget »vid begagnande av
de i statens allmänna avlöningsreglemente
angivna reguljära anställningsformerna
— — — icke någon författningsenlig
möjlighet att frånkänna en
anställd en under anställningen inträdande
rätt till sjuklön och sjukvård».
Bortsett från att telegrafstyrelsen genom
sitt senare beslut att anställa fröken
Bäckman med uttryckligt undantag av
alla andra sociala förmåner än semester
i handling har motsagt sig själv, så

bör det från statsmakternas sida klargöras,
huruvida de principer telegrafstyrelsen
här givit uttryck åt och tillämpat
är författningsenliga eller, om de
inte strider mot givna författningar,
efterföljansvärda. För min del har jag
svårt att tro, att de skulle fylla det
förstnämnda kravet. Efterföljansvärda
är de enligt min mening i varje fall
icke.

I Kungl. Maj:ts kungörelse nr 322/
1949 stadgas: »Partiellt arbetsföra, som
vid anställningstillfället anses kunna
fullgöra normal arbetsprestation, anställas,
om arbetshindret anses vara
stationärt eller förväntas ur arbetssynpunkt
utveckla sig gynnsamt, på samma
villkor som personer, vilkas hälsotillstånd
icke företer några brister.» Det
är ovisst huruvida fröken Bäckman kan
klassificeras såsom partiellt arbetsför.
Men även om så vore fallet, så är det
uppenbart, att hon erhållit sämre villkor
än vad här citerade kungörelse i
och för sig synes ge henne rätt till. Svårigheterna
för de partiellt arbetsföra
är stora nog utan att staten som arbetsgivare
behöver intaga en speciellt avvisande
hållning. I en skrivelse av den
15 augusti 1952 framhåller verksläkaren
bl. a. följande: »Det synes mig vara av
oerhörd social och principiell betydelse
att hinder icke lägges i vägen för en
ung kvinna bara därför, att hon har ett
lyte, vilket kan betraktas som ett skönhetsfel
och som icke har någon annan
betydelse för hennes tjänstduglighet än
att hon i framtiden torde behöva något
halvårs sjuktjänstledighet.» Den uppfattning
som här kommit till uttryck
hade man hoppats i våra dagar vara
självklar och allmän. Den anställningsfråga,
som här berörts, visar att så tyvärr
icke är fallet.

Fröken Bäckman har som inledningsvis
nämndes genom ett senare beslut
anställts som telefonelev. De fastställda
anställningsvillkoren är dock på väsentliga
punkter oklara. I fråga om avlöningsförmåner
under sjukledigheter

Tisdagen den 28 oktober 1952.

Nr 25.

Interpellation ang. vissa spörsmål rörande Svenska skifferoljeaktiebolaget. — Interpellation
ang. tillsättande av en driftkommitté för Gotlands järnvägar.

och andra lediglieter liksom vid behov
av sjukhusvård och av läkarvård av annan
än verksläkaren gäller sålunda för
henne blott, att anmälan i varje särskilt
fall skall insändas till distriktschefen
i Göteborg, vars beslut hon har
att för var gång avvakta. En dylik
oklarhet i anställningsvillkoren kan inte
anses skänka den grad av trygghet, som
den statliga arbetsgivaren i särskilt hög
grad bör vara mån om att eftersträva.

Anmärkningsvärd är slutligen den
långt utdragna handläggningstiden av
detta ärende inom telegrafstyrelsen.
Telegrafkommissarie Danreds första
skrivelse var daterad den 16 februari
1952. Telegrafstyrelsens beslut kom den
7 april 1952, alltså nästan två månader
senare. Den 21 april 1952 fick telegrafstyrelsen
veta, att fröken Bäckman var
anställd som telefonelev. Den 5 augusti
1952, alltså mer än tre månader senare,
fattade telegrafstyrelsen sitt beslut, att
fröken Bäckman skulle anställas. För
den anställningssökande betyder dessa
långt utdragna handläggningstider endast
ett ökat mått av oro och osäkerhet.
En snabbare behandling är nödvändig.

Med stöd av vad jag här ovan anfört
får jag så anhålla om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för
kommunikationsdepartementet få framställa
följande frågor:

1. Anser herr statsrådet, att telegrafstyrelsen
handlade principiellt riktigt,
då den i sitt beslut av den 7/4 1952 på
angivna grunder vägrade vederbörande
anställning?

2. Om så icke är fallet, vilka åtgärder
avser herr statsrådet vidtaga för att
förhindra ett upprepande?

Denna anhållan bifölls.

g 11.

Interpellation ang. vissa spörsmål rörande
Svenska skifferoljeaktiebolaget.

Ordet lämnades på begäran till

Herr SJÖLIN, som anförde: Herr talman
! För någon tid sedan begärdes av
representanter för Skattebetalarnas förening
att få möjlighet närmare studera
i första hand de ekonomiska förhållandena
i Svenska skifferoljeaktiebolaget.
Detta förvägrades, vilket väckte ett visst
uppseende. För en utomstående föreligger
icke möjlighet att bedöma vilka
skäl som från Skattebetalarnas förenings
och från bolagets sida förelåg vid deras
ställningstaganden. Då det här emellertid
rör ett principiellt förhållande, nämligen
möjligheterna till insyn i statsägda
företag, synes en närmare redogörelse
vara på sin plats.

Med anledning av den därefter i pressen
följande diskussionen, vore det inte
minst ur bolagets synpunkt önskvärt att
få bolagets utveckling belyst i relation
till de prognoser, som uppställdes av
1948 års kvarntorpsutredning.

Med stöd av det anförda hemställer
jag om andra kammarens tillstånd att
till herr statsrådet och chefen för handelsdepartementet
få rikta följande
frågor:

1. Vill herr statsrådet lämna en redogörelse
för de närmare omständigheterna
kring vägran att låta Skattebetalarnas
förening ta del av vissa uppgifter
rörande i första hand ekonomiska förhållanden
inom Svenska skifferoljeaktiebolaget
och belysa frågorna ur
principiell synpunkt?

2. Vill herr statsrådet vidare ge en
allmän orientering rörande Svenska
skifferoljeaktiebolagets utveckling ställd
mot bakgrunden av de prognoser, som
uppställdes av 1948 års kvarntorpsutredning? Denna

anhållan bordlädes.

§ 12.

Interpellation ang. tillsättande av en
driftkommitté för Gotlands järnvägar.

Herr AHLSTEN erhöll på begäran ordet
och yttrade: Alltsedan statens järn -

Nr 25.

Tisdagen den 28 oktober 1952.

Interpellation ang. tillsättande av en driftkommitté för Gotlands järnvägar.

vägar övertagit driften i Gotlands järnvägar
har på driften redovisats betydande
årliga underskott. Orsakerna härtill
torde vara flera. De korta avstånden och
begränsade möjligheterna till inkomster
för såväl persontrafiken som fraktgodstrafiken
gör, att den organisatoriska
uppläggningen av driften säkerligen bör
ordnas på ett annat sätt än vad som är
vanligt inom SJ :s övriga verksamhetsområden.
Det är med verklig oro som
Gotlands folk tar del av de stora årliga
driftunderskotten för såväl järnvägsdriften
som godstrafiken. Under det
senaste året har också vissa förhandlingar
förts från järnvägsledningens sida
med kommunerna om nedläggande av
vissa delar av Gotlands järnvägsnät,
samtidigt som man nu från ledningens
sida begär samarbete med kommunala
förtroendemän i syfte att skaffa järnvägarna
större inkomster. Av meddelande
i pressen har framgått att kungl.
järnvägsstyrelsen i skrivelse till regeringen
skulle begära nedläggning av
järnvägssträckorna Roma—Slite och
Roma—Hablingbo. För ett län som Gotland,
vilket ligger så isolerat, innebär en
så betydande inskränkning i den fasta
reguljära trafiken en synnerligen allvarlig
sak inte minst av psykologisk art.
Det förefaller rimligt att med hänsyn
till de förhållanden, som är speciellt rådande
på Gotland, och med hänsyn till
det samarbete, som nu från järnvägsledningens
sida ifrågasättes, en driftkommitté
bestående av representanter för
näringslivet och de kommunala organen
fick tillfälle att samarbeta med ledningen
för järnvägen på Gotland under någon
tid, innan åtgärder vidtoges från
regeringens sida för nedläggande av
driften av vissa bandelar.

Med hänsyn till vad jag här anfört
får jag härmed anhålla om andra kammarens
tillstånd att till statsrådet och
chefen för kommunikationsdepartementet
framställa följande interpellation:

Vill herr statsrådet medverka till tillsättande
av en driftkommitté för Gotlands
järnvägar bestående av representanter
för näringslivet och de kommunala
organen på ön och i avvaktan på
resultatet av en dylik kommittés arbete
uppskjuta avgörandet av inskränkningen
av järnvägsdriften på Gotland?

Denna anhållan bordlädes.

§ 13.

Anmäldes, att bankoutskottet jämlikt
§ 21 riksdagsstadgan anmält, att till utskottet
från fullmäktige i riksgäldskontoret
inkommit framställning att utskottet
måtte föreslå riksdagen att dels uppdraga
åt fullmäktige i riksgäldskontoret
att vidtaga erforderliga försöksanordningar
för utgivning jämväl under 1953
års riksdag av tryckta debattprotokoll
dels ock, under förutsättning av bifall
härtill, bemyndiga fullmäktige att för
ifrågavarande ändamål taga i anspråk
ett belopp av förslagsvis 150 000 kronor
av vederbörande under huvudtiteln
Riksdagen och dess verk m. in. uppförda
förslagsanslag.

Denna anmälan bordlädes.

§ 14.

Justerades ett protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 4.51 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Lördagen den 1 november 1952.

Nr 25.

Lördagen den 1 november.

Kl. 2 em.

§ 1.

Justerades protokollet för den 25
nästlidna oktober.

§ 2.

Föredrogs och lades till handlingarna
bankoutskottets anmälan jämlikt
g 21 riksdagsstadgan att till utskottet
från fullmäktige i riksgäldskontoret
inkommit framställning att utskottet
måtte föreslå riksdagen att dels uppdraga
åt fullmäktige i riksgäldskontoret
att vidtaga erforderliga försöksanordningar
för utgivning jämväl under
1953 års riksdag av tryckta debattprotokoll
dels ock, under förutsättning av
bifall härtill, bemyndiga fullmäktige
att för ifrågavarande ändamål taga i
anspråk ett belopp av förslagsvis
150 000 kronor av vederbörande under
huvudtiteln Riksdagen och dess verk
in. m. uppförda förslagsanslag.

§ 3.

Föredrogs den av herr Löfrolh vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till
herr statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
angående redogörelse
för frågan om utsträckning av bestämmelserna
rörande skyddsområdet för
Bodens fästning till bl. a. Luleå stad
och trakten däromkring, m. m.

Kammaren biföll denna anhållan.

8 4.

Föredrogs den av herr Andersson i
Björkäng vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen
för jordbruksdepartementet angående
kompensation till odlare, som

vållats skador genom den s. k. bollnässjukan,
in. in.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 5.

Föredrogs den av herr Widén vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till
herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
angående
spörsmålet huruvida sjukdom eller
lyte, som kan förväntas medföra behov
av ledighet och föranleda kostnader
för sjukvård, bör utgöra hinder för
vinnande av anställning i statens
tjänst.

Kammaren biföll denna anhållan.

8 6.

Föredrogs den av herr Sjölin vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till
herr statsrådet och chefen för handelsdepartementet
angående vissa spörsmål
rörande Svenska skifferoljeaktiebolaget.

Kammaren biföll denna anhållan.

8 7.

Föredrogs den av herr Ahlsten vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till
herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
angående
tillsättande av en driftkommitté för
Gotlands järnvägar.

Kammaren biföll denna anhållan.

8 8.

Anmäldes, att Kungl. Muj:ts proposition
nr 245 angående lönegradsplace -

Nr 25.

Tisdagen den 4 november 1952.

Svar på interpellation ang. ändring av gällande lagstiftning rörande vårdnadsbefogenheten
av barn.

ring för viss biträdespersonal in. in.
tillställts kammaren.

Denna proposition bordlädes.

§ 9.

Anmäldes, att till herr talmannen
under sammanträdet avlämnats följande
motioner, nämligen:

nr 674, av herrar Ericsson i Näs och
B ubbestad, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition, nr 240, med förslag
till förordning om ändrad lydelse av
2 och 3 § § statens löneplansförordning
den 30 juni 1947 (nr 376), m. m., och
nr 675, av herr Johansson i Stockholm
in. fl., i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition, nr 243, angående
täckning av kostnaderna för fortsatt
verksamhet av det svenska fältsjukhuset
i Korea.

Dessa motioner bordlädes.

§ 10.

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökan:

Till andra kammarens talman.

Undertecknad hemställer härmed
om ledighet från riksdagsarbetet under
tiden fr. o. m. 4 nov. t. o. m. den 15
nov. för resa utomlands.

Stockholm den 29 okt. 1952.

Ossian Sehlstedt.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 11-

Justerades ett protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 2.04 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Tisdagen den 4 november.

Kl. 4 em.

§ 1.

Justerades protokollet för den 28 niistlidna
oktober.

§ 2.

Svar på interpellation ang. ändring av
gällande lagstiftning rörande vårdnadsbefogenheten
av barn.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som anförde: Herr
talman! Fru Nordgren har i en interpellation
till mig riktat följande frågor:

Är det inom den närmaste tiden att
förvänta förslag till sådan ändring i
gällande lagstiftning rörande vårdnadsbefogenheten
av barn i och utom
äktenskapet, att barnens bästa i främs -

ta rummet tillgodoses när fråga uppstår
om barns förflyttning från fosterhem?
Om så icke är fallet, är statsrådet
beredd att påskynda utredningsarbetet
i denna del och snarast möjligt
framlägga för riksdagen de förslag
till ändringar i berörda avseende
vartill utredningen kan föranleda?

Som svar härpå får jag anföra följande: Barnavårdskonmiittén,

som tillsattes
1950, har till uppgift att göra en översyn
av barnavårdslagstiftningen och
utreda därmed sammanhängande
spörsmål. Bland de frågor, som särskilt
omnämnes i kommitténs direktiv,
märkes frågan om åtgärder för att
skydda barn mot sådan flyttning från
fosterhem som kan lända barnet till
men. Kommittén har anmodats att undersöka,
om det är möjligt att komma

Tisdagen den 4 november 1952. Nr 25.

Svar på interpellation ang. ändring av gällande lagstiftning rörande vårdnadsbefogenheten
av barn.

till rätta med problemet genom att
temporärt inskränka den legala vårdnadshavare^
rättsliga möjlighet att
utöva den i vårdnaden ingående befogenheten
att bestämma barnets vistelseort.

Enligt vad jag inhämtat har kommittén
ingående diskuterat vilka lagstiftningsåtgärder
som här kan komma
i fråga och särskilt prövat den lösning,
som rekommenderades i 1949 års
proposition om föräldrabalken, nämligen
att ge barnavårdsmyndigheterna
förstärkta maktmedel att förhindra
olämpliga fosterbarnsförflyttningar.
Kommittén har vidare införskaffat
material för att bedöma omfattningen
av förflyttningar från fosterhem till
skada för barnet samt barnavårdsmvndigheternas
nuvarande benägenhet och
möjlighet att påverka vårdnadshavaren
i sådana fall.

Kommittén har funnit, att det är
mycket önskvärt att man utan dröjsmål
tillgodoser behovet av förstärkta
medel mot olämpliga fosterbarnsförflyttningar,
och har därför övervägt att
lösa denna fråga separat, innan kommitténs
arbete i övrigt slutföres. Det
har emellertid visat sig, att uppgörandet
av ett förslag till separat lagstiftning
på detta område kräver ett omfattande
arbete från kommitténs sida.
Införandet i barnavårdslagen av någon
ny form av tvångsingripande från
barnavårdsnämnds eller barnavårdsmans
sida — ett förbudsinstitut — för
att förhindra olämpliga omplaceringar
av fosterbarn fordrar bl. a. att detta
institut noggrant avväges mot och inpassas
bland övriga former av ingripanden
från barnavårdsmyndigheternas
sida. Detta kräver en total genomgång
av barnavårdslagen samt en större
eller mindre omarbetning av ett
stort antal stadganden däri. Detta arbete,
varunder även andra lösningar
av förevarande problem måste övervägas,
skulle avsevärt fördröja kommitténs
övriga arbete, samtidigt som
ett separat förslag oundgängligen skul -

le bli lidande av att bygga på eu barnavårdslagstiftning,
som i övrigt endast
nödtorftigt anpassats till förslaget.

Kommittén har därför ansett sig inte
böra upptaga problemet om fosterbarnens
skyddande mot olämpliga förflyttningar
till särskild behandling i
förtur. När kommitténs förslag kommer
att framläggas kan ej nu angivas,
men kommittén arbetar med all skyndsamhet.

När jag ansluter mig till kommitténs
uppfattning i denna fråga, vill jag understryka,
att jag väl inser vikten av
snara åtgärder på detta område av foslerbarnsvården.
Å andra sidan fäster
jag stort avseende vid att kommitténs
reformarbete i stort icke försenas, vilket
blir fallet om denna fråga utbrvtes
till särbehandling.

Härefter yttrade:

Fru NORDGREN: Herr talman! Jag
ber att till statsrådet och chefen för
socialdepartementet få framföra mitt
tack för den skyndsamhet varmed han
besvarat de av mig framställda frågorna.

Jag är emellertid inte helt tillfredsställd
med svaret. Visserligen noterar
jag med tacksamhet, att herr statsrådet
säger, att han mycket väl inser
vikten av snara åtgärder på detta område,
men av fortsättningen av svaret
framgår, att förslag i ärendet inte kommer
att föreläggas riksdagen förrän
den sittande kommittén företagit en
total genomgång av hela barnavårdslagstif
In ingen. Detta kan ju dröja åratal,
och under tiden pågår dessa upprörande
tvångsförflyttningar av värnlösa
barn, vilkas bästa många gånger
får stå tillbaka för maktlystna föräldrar
eller fosterföräldrar. Jag har svårt
att förstå att hela barnavårdslagstiftningen
skulle behöva gås igenom innan
några åtgärder mot tvångsförflyttningar
av barn vidtages. Vi har ju för
inte så värst många år sedan genom -

24 Nr 25. Tisdagen den 4 november 1952.

Svar på interpellation ang. ändring av gällande lagstiftning rörande vårdnadsbefogenheten
av barn.

fört en särskild fosterbarnslag, och jag
hade tänkt mig att man i denna skulle
kunna inpassa vissa bestämmelser för
att förhindra vad som nu pågår med
tvångsförflvttningar och liknande.
Denna fråga har varit aktuell ända sedan
fem år tillbaka, då den i min interpellation
åberopade motionen avlämnades.
Att detta varit fallet framgår
inte minst av första lagutskottets
utlåtande över motionen, i vilket hemställdes
att riksdagen måtte anhålla
hos Kungi. Maj:t, att Kungl. Maj:t
skyndsamt måtte för riksdagen framlägga
förslag till lagstiftning i syfte
att bereda barn skydd mot flyttning
från fosterhem till skada för barnet.
Båda kamrarna beslöt i enlighet med
utskottets förslag, om jag inte missminner
mig, utan debatt. Sedan dess
har frågan allt mer och mer aktualiserats
på grund av de ofta förekommande
tvångsförflyttningarna av barn
från fosterhem, detta ofta med anlitande
av polismakt. Allmänheten är
djupt upprörd över den behandling
dessa barn ibland får. Detta framgår
inte minst av svaren på en helt nyligen
företagen gallupundersökning rörande
denna sak, varvid inte mindre
än 85 procent ansåg att fosterföräldrarna
borde ha rätten till barnet, av
dessa dock en procent med en viss reservation.
Detta tror jag nu skulle vara
att gå alldeles för långt, tv naturligtvis
finns det en mängd fält där föräldrarnas
rätt bör gå före fosterföräldrarnas.

För mig gäller det inte vare sig föräldrarnas
eller fosterföräldrarnas rätt
utan barnets rätt och barnets bästa.
Detta bör gå före de båda andra parternas
rätt. Barnavårdsmyndigheterna
är också med rätta upprörda över
tvångsingripandena. Det skulle vara
frestande att här citera ett yttrande
härförleden i en kvällstidning av en
av de sakkunniga i den statliga barnavårdskommittén,
barnavårdsdirektör
Ragnhild Berglind, en av vårt lands
främsta experter på detta område,

men jag avstår. Hennes ledamotskap
i barnavårdskommittén borgar för att
barnens rätt med all kraft kommer att
hävdas inom kommittén.

Jag vill till sist uttala den förhoppningen
att kommittén, såsom upplystes
av statsrådet, kommer att arbeta
med afl skvndsamhet och att förslag
till ändrad lagstiftning med skydd för
barnen inom en inte alltför avlägsen
framtid kommer att föreläggas riksdagen.

Likaså vill jag hoppas, att man inom
kommittén tar upp frågan om skilsmässobarnens
och styvbarnens skydd
till behandling, varom jag även för
några år sedan motionerade, och att
barnavårdsmannaskapet för skilsmässobarn,
som nu är fakultativt, görs obligatoriskt.
Även här är det ju ofta
barnen som får sitta emellan och slitas
mellan föräldrarna. Man bör här
komma fram till en något rimligare behandling
av dessa stackars barn, som
ofta får sitt liv snedvridet genom vad
som företagits med dem. Jag tycker
att i en tid som vår, då samhället gör
stora ekonomiska uppoffringar för att
skydda barnen fysiskt, bör det snarast
skapas skydd för deras psykiska vård.
Ty vanvård i psykiskt hänseende kan
sätta djupa spår för hela livet och
skapa en socialt missanpassad människa,
medan de fysiska missförhållandena
kan rättas till genom att barnavårdsmyndigheterna
i sådana fall
har mycket större befogenheter att ingripa.

Herr HALLÉN: Herr talman! Anledningen
till att jag tar till orda i denna
fråga är, att jag i över 30 år har varit
lokalombud för Stockholms stads barnavårdsnämnds
utackorderingsbyrå, och
som sådan har jag förmedlat åtskilliga
hundra, jag skulle tro 300 å 400, barns
placering i fosterhem. Jag vågar därför
påstå, att jag äger en viss erfarenhet på
detta område.

Jag måste då först i största allmänhet
säga, att vi inte kan vara nog tacksam -

Tisdagen den 4 november 1952. Nr 25.

Svar på interpellation ang. ändring av gällande lagstiftning rörande vårdnadsbefogenheten
av barn.

ma för att vi i vårt land på landsbygden
äger denna tillgång på hem, där
man inte bara därför att man är barnlös
önskar ta emot ett värnlöst barn,
utan där verkligen människokärlek och
barmhärtighet är drivfjädern för människorna
att ta på sig det ansvar och
det omak, som är förenat med att ta
emot ett fosterbarn. Det har varit en
stor tillgång, inte minst för våra storstäder,
att kunna räkna med dessa fosterhem.
Tyvärr är tendensen nu sådan,
att dessa hem snarare avtar i antal än
ökar i framtiden.

Min erfarenhet är också, att de konflikter
som här är på tal — och de har
under senare tider blivit allt vanligare
inte märktes så mycket under tidigare
år. Det är nu inte alls ovanligt,
framför allt inte om det är fråga om
flickor, att när ett barn har vistats i
ett gott hem och uppnått låt oss säga
12 eller 13 års ålder, så dyker modern
upp och styrker att hon nu lever under
sådana förhållanden, att hon har rätt
att återfå sitt barn. Detta sker, även om
det är de mest egoistiska intressen som
driver henne. Det ligger i öppen dag
vilka konflikter detta kan leda till.

En ännu värre situation uppstår, då
en mor, som inte på åratal har hörts av
och inte stått i kontakt med fosterhemmet,
en vacker dag dyker upp och visar
på, att hon nu lever i sådana villkor,
att det inte längre finns några hinder
för henne att ta till sig sitt barn, men
där man kan fastslå att motivet för modern,
och eventuellt också för hennes
nye make, alt få barnet till sig är, att
de därigenom kan få en större bostadsrabatt,
därför att de då kan räkna sig
till godo ytterligare ett barn. På det sättet
kan de tillgodogöra sig större sociala
förmåner. De har ofta inte det ringaste
intresse av det barn, de skall ta till sig.
De tragiska situationer som därvid uppstår,
förstår var och en.

I Värmland upprördes befolkningen
i somras av ett mycket pinsamt fall, det
s. k. Töcksfors-fallet, som också gick igenom
pressen. Där var det fråga om en

pojke, som hade vistats flera år i ett
fosterhem. Modern hade trots uppmaningar
aldrig besökt honom. Till slut
framträdde hon emellertid och yrkade
på att få ta barnet till sig. Stockholms
barnavårdsnämnd avstyrkte, men högre
myndigheter biföll framställningen, och
klockan sex en morgon infann sig polispersonal
och distriktssköterska för
att avhämta barnet, vilket skedde under
mycket tragiska förhållanden, som var
och en kan förstå.

Det hände också eu annan episod i
västra Värmland, vilken min kamrat
bakom mig här i kammaren, herr Spångberg,
skulle kunna vitsorda, eftersom
han delvis var engagerad i den. Det
gällde då en liten flicka, vars fosterföräldrar
var mycket välbärgade men barnlösa.
Flickan hade vistats hos dem under
flera år. Så dyker modern upp och
tilltvingar sig rätt att få hämta tillbaka
barnet. Herr Spångberg minns själv hur
vi försökte vinna rättelse i detta fall
och uppsökte modern, som bodde i en
av Gamla stans gränder och där jag
själv med egna ögon såg, att förhållandena
inte var lämpliga alls för det lilla
barnet. Vi lyckades inte, utan barnet
måste ifrån de ljusa och lyckliga förhållanden,
vari det levat, kastas in i
denna helvetesbrand en gång till.

•lag skulle kunna referera ett annat
fall från Bengtsfors järnvägsstation
härom året och med precis samma förutsättningar.
Det gällde en pojke i sju—
åttaårsåldern som. när han såg moderns
ombud som skulle hämta honom, greps
av en hysterisk skräck. Han förde sådant
väsen att järnvägspersonalen till
slut grep in och tog hand om pojken,
som återfördes till fosterhemmet. Hur
det gick i fortsättningen vet jag inte.

Dessa tragiska förhållanden, som utspelas
gång efter annan, påkallar naturligtvis
en rättelse och eu lagstiftning.
Man har ibland menat, att det räcker
med att man får prejudicerande utslag
från myndigheterna. Det räcker
inte, tv uppfattningarna kan skifta, och
den ena myndigbeten dömer si och den

Nr 25.

Tisdagen den 4 november 1952.

Svar på interpellation ang. åtgärder i syfte att hindra företag att utan samråd med

arbetsmarknads- eller andra samhälleliga organ avskeda arbetstagare, m. m.

andra så. Vad man kan kräva är väl å
ena sidan att man skall skydda den naturliga
moderns rätt, framför allt i de
fall då hon uppehåller en rimlig kontakt
med sitt barn och med fosterhemmet.
Men å andra sidan måste man också
kräva, att när en mor icke har någon
kontakt under åratal med sitt barn och
när barnavårdsnämnden kan vitsorda,
att det skulle leda till verkligt men för
barnets andliga hälsa att bli flyttat till
en främmande miljö, där skall lagstiftningen
kunna skydda ett barn.

Det är därför en verklig lagstiftning
erfordras, och den skulle komma att för
tusentals hederliga fosterhem i vårt
land kännas såsom en befrielse och en
lättnad.

Fru NORDGREN: Herr talman! Jag är
mycket tacksam mot herr Hallén för
detta omvittnande av hur viktig denna
angelägenhet är och hur betydelsefullt
det är att man snarast möjligt får en
ändring till stånd. Jag har också massor
av exempel, men jag har inte velat anföra
dem här, då jag tycker att pressen
dagligen och stundligen haft referat dels
av fall, då barn dömts bort, dels av hur
illa detta verkar på barnen och hur detta
också upprör både den stora allmänheten
och barnavårdsmyndigheterna.

Jag skulle vilja uttrycka den förhoppningen,
att herr statsrådet påskyndar
denna utredning så mycket som möjligt
och dessutom att det ännu en gång överväges,
om man skall behöva vänta två,
tre år innan åtgärder vidtages och om
man ändå inte i avvaktan härpå skulle
kunna ordna med någon provisorisk
lagstiftning på detta område. Eventuellt
skulle man väl i så fall kunna knyta den
till den fosterbarnslagstiftning vi har
och som ju — jag nämnde det förut —
inte är så värst gammal.

Jag vädjar som sagt till herr statsrådet,
och när jag gör det tror jag att
jag uttalar många människors önskemål,
tv de nuvarande förhållandena är verkligen
upprörande. De kommer också att
kosta samhället en hel del, tv man kan

inte begära att dessa barn, som aldrig
fått känna trygghet utan slites från det
ena stället till det andra och många
gånger far psykiskt illa, skall kunna få
samma inställning till samhället som de
barn, som får växa upp i lugn och
trygghet.

Herr Hallén framhöll också en sida
av saken som jag tror är berörd i motionen,
nämligen att det kommer att bli
mycket svårt att skaffa goda fosterhem
under nu rådande förhållanden. Fosterföräldrarna
är helt naturligt upprörda
över att, sedan de själva haft allt besvär
med ett barn och lämnat det all
kärlek och omvårdnad under kanske ett
tiotal år, så skall man utan vidare, med
bistånd av myndigheter, kunna slita
barnet ifrån dem, när detta känner sig
rotfäst i hemmet. Det är även betecknande
att det inte alltid är föräldrakärlek
som är anledningen till att de rätta
föräldrarna begär ett barn tillbaka. Tv
sådana tendenser märktes aldrig på den
tid då vi inte hade barnbidrag, bidragsförskott
och bostadsbidrag till barnfamiljer
med mera sådant. Man kan
kanske invända att dessa belopp inte är
så stora, att de skulle föranleda dylika
aktioner, men det är dock en rejäl inkomst
man får till sin övriga. Är barnet
i fråga dessutom så pass vuxet att man
kan ha nytta av det, så är dessa samverkande
omständigheter många gånger
ett minst lika starkt motiv för återkrävande
som den s. k. föräldrakärleken.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 3.

Svar på interpellation ang. åtgärder i
syfte att hindra företag att utan samråd
med arbetsmarknads- eller andra samhälleliga
organ avskeda arbetstagare,
m. m.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som anförde: Herr
talman! Herr Dahlgren har frågat, om

Tisdagen den 4 november 1952.

Nr 25.

Svar på interpellation ang. åtgärder i syfte att hindra företag att utan samråd med

arbetsmarknads- eller andra samhälleliga organ avskeda arbetstagare, m. m.

från regeringens sida överväges åtgärder
i syfte att hindra företagen att utan
samråd med arbetsmarknads- eller andra
samhälleliga organ avskeda arbetskraft.
Vidare frågar herr Dahlgren, om
regeringen avser att med ledning av
erfarenheterna från den senaste tidens
sysselsättningsminskning vidtaga särskilda
åtgärder — och i så fall vilka —
för upprätthållande av full sysselsättning
inom näringslivets olika grenar.

Jag vill med anledning av dessa frågor
erinra om vad som förekom i första
kammaren i april i år, då den s. k.
Suchard-affären behandlades i en interpellationsdebatt.
Jag talade då för ett
vidgat och fördjupat samarbete mellan
företagen och samhällsorganen när det
blir tal om driftinskränkningar och
sysselsättningssvårigheter. Här kan också
erinras om att det föreligger överenskommelse
mellan arbetsmarknadsmyndigheten
och industrien om varselslcyldighet
vid permittering på samma sätt
som en liknande överenskommelse är
införd i huvudavtalet mellan arbetsmarknadens
huvudorganisationer.

Det är min uppfattning, att varselsystemet
hittills fungerat så tillfredsställande
att det icke föreligger skäl att slå
in på nya vägar.

Det är på sin plats att i detta sammanhang
uttala, att det alldeles övervägande
flertalet arbetsgivare, som råkat
i svårigheter då det gäller att sysselsätta
sin arbetskraft, visat sig ha en
känsla av ansvar för de anställda, som
jag tror fördelaktigt skiljer sig från förhållandena
låt säga för något tiotal år
sedan. Det förekommer emellertid alltjämt
fall, då detta omdöme inte är berättigat.
De väcker alltid stort uppseende
bland allmänheten. Jag anser det nyttigt
att sådana fall uppmärksammas och
att ansvarslösa arbetsgivare brännmärkes
på sätt som sker. Men jag vill samtidigt
säga, att graden av uppmärksamhet
beror på att företeelsen är sällsynt.

Interpellationen ger mig också anledning
att erinra om regeringens inställ -

ning, att sysselsättningssvårigheter på
en arbetsplats eller ett yrkesområde bör
föranleda samhällsåtgärder för den friställda
arbetskraftens övergång till andra
arbetsplatser eller yrken. Kravet på
full sysselsättning kan inte få innebära,
att den enskilde ständigt skall garanteras
samma arbete på samma arbetsplats.
Vårt näringsliv måste kunna anpassas
efter marknadens behov och möjligheter.
Detta betyder inte att samhället
överlåter arbetsmarknaden åt »krafternas
fria spel». Tvärtom är myndigheterna
— som vissa åtgärder under de senaste
månaderna visat — beredda till
ingripanden där och när sådana visar
sig befogade för att bereda sysselsättning
åt arbetslösa. Hittills har det inte
funnits skäl att beträda några principiellt
nya vägar i detta syfte.

Slutligen vill jag försäkra, att jag med
oavlåtlig uppmärksamhet följer utvecklingen
på arbetsmarknaden. Jag har vidtagit
åtgärder för att en ständig och
intim kontakt skall upprätthållas mellan
arbetsmarknadsmyndigheterna och
socialdepartementet.

Härpå yttrade

Herr DAHLGREN: Herr talman! Jag
ber att få tacka statsrådet och chefen
för socialdepartementet för det lämnade
svaret. Jag har tillåtit mig att, med
hänvisning till den tilltagande arbetslöshet
som har inträtt under senare
tid, fråga socialministern, om regeringen
överväger att vidtaga åtgärder
i syfte att hindra vissa asociala tendenser
från vissa företagsledningars sida.
Jag har sagt i interpellationen och vill
upprepa det här, att jag anser det vara
upprörande att företag med stora vinstökningar
bara med ett penndrag ställer
hundratals arbetare på gatan, och
jag har frågat om det inte är på tiden
att staten skaffar sig det maktinstrument
som är nödvändigt, om man skall
stiivja dylikt.

På en rad platser i vårt land har arbetare
med mångårig anställningstid

Xr 25.

Tisdagen den 4 november 1952.

Svar på interpellation ang. åtgärder i syfte att hindra företag att utan samråd med

arbetsmarknads- eller andra samhälleliga organ avskeda arbetstagare, m. m.

plötsligt blivit överflödiga för det kapitalistiska
profitintresset. Många av
dem har fått lämna hemorten och
ställts inför svårigheten att söka omplacera
sig i främmande miljö. En del
av dem, exempelvis textilarbetarna, har
plötsligt blivit eftertraktade igen.

I den rapport, som konjunkturinstitutet
nyligen har lämnat, framhålles att
tendenserna i dagens läge tyder på en
återhämtning inom konsumtionsvaruindustrierna
och särskilt inom textiloch
konfektionsindustrien samt skoindustrien.
Å andra sidan föreligger det
risk för en nedgång i verkstadsproduktionen,
enligt vad som säges i samma
rapport. Därnäst konstaterar man en
minskning av orderstockarna från 1
september föregående år till samma
tidpunkt i år. Inom järn- och metallmanufakturbranschen
utgör minskningen
omkring 40 procent och för exportorder
omkring 50 procent. På en
fråga om den väntade orderingången
under hösten 1952 i jämförelse med
samma period 1951 har flertalet företag
uppgivit, att de räknar med nedgång,
i många fall av betydande storlek.

Enligt konjunkturinstitutets rapport
är den minskning i sysselsättningen av
3 procent som där redovisas för hela
industrien sannolikt underdimensionerad.
Den arbetslöshet som har inträffat
drabbar i första hand kvinnorna
och de icke yrkesutbildade männen.
Som ett litet exempel på hur läget bär
förändrats kan jag citera ur rapporten
att vi år 1949 hade 51 sökande på 100
lediga platser för kvinnor, medan det
samma tid i år var 258 som sökte 100
platser. Ur arbetsförmedlingsstatistiken
kan man utläsa, att efterfrågan på arbetskraft
starkt nedgått och att antalet
lediga platser reducerats med 20 till
25 procent.

Då verkstadsindustrien nu tydligen
står i tur att vidkännas vad andra grenar
tidigare har genomgått, kanske det
kan vara av intresse att se något på
den utredning i frågan som Metallindustriarbetarförbundet
har företagit.

Förbundet har bl. a. frågat avdelningarna,
hur många arbetare som permitterats
sedan april i år. Av de svar som
inlämnats fram till oktober — de täcker
inte hela fältet — framgår att permitieringar
och avskedanden berör omkring
5 000 metallarbetare men att man
på grund av andra omständigheter, som
jag inte anser mig böra gå in på här,
kan uppskatta hela styrkan av arbetare
som hittills fått direkt känning av konjunkturdämpningen
till ca 10 000.

Det är mot denna bakgrund som jag
har ställt frågan till regeringen, om den
vill vidtaga åtgärder mot arbetsgivare
som, i många fall på ett brutalt sätt,
ensamma bestämmer om anställningarna,
och i så fall, vilka åtgärder den
ämnar vidtaga.

Av det svar som socialministern nu
har lämnat framgår bl. a., att enligt
hans uppfattning varselsystemet hittills
har fungerat så tillfredsställande att det
icke föreligger skäl att slå in på nya
vägar. Jag kan inte betrakta detta resonemang
som ett svar på mina frågor,
då ju varselsystemet på intet sätt kan
betraktas som vare sig tröst eller hjälp
vid ett avskedande.

Sedan kan jag tillägga, att min 35-åriga anställning inom industrien har
lärt mig att arbetsgivarnas behandling
av sina arbetare i allmänhet sammanhänger
med konjunkturerna. Vid full
sysselsättning är det givetvis lättare att
vinna förståelse bland arbetsgivarna
för vissa krav, men vid dålig arbetstillgång
blir det genast betydligt svårare.
De senaste riksomtalade händelserna
vid Volvo i Göteborg har erinrat arbetarna
om hur mycket de fortfarande har
att kämpa för innan man över huvud
taget kan börja tala om industriell demokrati.

Socialministern säger i svaret, att
kravet på full sysselsättning inte kan
få innebära att den enskilde ständigt
skall garanteras samma arbete på samma
arbetsplats. Jag vet mig inte ha
ställt en sådan fråga i interpellationer
men jag har sagt, att där det är fråga

Tisdagen den 4 november 1952.

Nr 25.

Svar på interpellation ang. frågan om avgifterna för s. k. utomlänspatienter vid

sjukhus, tillhörande landsting eller städer, som icke deltaga i landsting.

om företag som berikat sig på de anställdas
insatser, där bör även finnas
ett ansvar för de anställda som innebär,
att man inte utan vidare och inte
utan samråd med arbetsmarknads- eller
andra samhälleliga organ kan avskeda
arbetskraften.

Kan det vara ett samhällsintresse att
man avskedar tusentals textilarbetare
och sutter dem och deras familjer i
stora svårigheter, inte minst i fråga om
bostäder åt alla dem som tvingas lämna
hemorten för att bosätta sig i främmande
miljö, och sedan efter någon tid
konstatera, att man på nytt behöver
dem inom textilindustrien? Säger oss
inte detta, att det måste finnas ett fel
i systemet som tarvar rättelse?

Vad jag avsett med min interpellation
är att åt de samhälleliga organen
skulle ges befogenhet att direkt avstyra
permitteringar och avskedanden och att
i andra fall se till, att sådana icke verkställs
förrän annat till arten, orten och
löneförhållandena lämpligt arbete kunnat
rekommenderas de avskedade, .lag
har också sagt att staten i många fall
genom beställningar och kreditlättnader
skulle kunna förebygga driftinskränkningar
för mindre företag.

En av de utvägar jag anvisat för att
hindra arbetslöshet, nämligen genomförande
av arbetstidsförkortning till
fem dagars arbetsvecka, har statsrådet
inte alls berört. Jag vet inte om detta
kan tolkas så, att statsrådet inte är intresserad
av en sådan utveckling. I så
fall beklagar jag att fackföreningsfolkets
krav har så litet stöd i regeringen.

Slutligen, när statsrådet försäkrar att
han oavlåtligt och uppmärksamt följer
utvecklingen på arbetsmarknaden och
har vidtagit åtgärder för att en ständig
och intim kontakt skall upprätthållas
mellan arbetsmarknadsmyndigheterna
och socialdepartementet, så låter ju
detta vackert, men om inte dessa önskemål
kombineras med skapandet av nödvändiga
garantier, som tillåter myndigheterna
att ingripa mot hänsynslösa
arbetsgivare, kan man jti fråga sig vari

värdet består. Ett upprätthållande av
den fulla sysselsättningen medför att
man skapar det nödvändiga maktinstrumentet.
I dag saknas detta, och konsekvensen
därutav drabbar de arbetare
som kastas ut på gatan.

Överläggningen var härmed slutad.

S 4.

Svar på interpellation ang. frågan om
avgifterna för s. k. utomlänspatienter vid
sjukhus, tillhörande landsting eller städer,
som icke deltaga i landsting.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HEDLUND, erhöll på begäran
ordet och anförde: Herr talman! Med
kammarens tillstånd har herr Huss frågat
mig om den av föregående års riksdag
begärda utredningen om åtgärder i
anledning av de höjda avgifterna för
s. k. utomlänspatienter vid sjukhus, tillhörande
landsting och städer utanför
landsting, påbörjats och om jag är i tillfälle
att uttala mig om när något förslag
i ärendet kan komma att föreläggas riksdagen.

Jag anser mig först böra lämna en
redogörelse för hur detta ärende aktualiserats.

På förslag av .Svenska landstingsförbundet
och Svenska stadsförbundet har
landstingen och städerna utanför landsting
beslutat att fr. o. in. år 1951 väsentligt
höja sina avgifter för s. k. utomlänspatienter.
Avgifterna har sålunda för
utomlänspatienter på lasarett, sjukstugor,
förlossningsanstalter och sanatorier
fastställts till för vårddag 30 kronor på
allmän sal samt 40 kronor på hatvenskilt
och 50 kronor på enskilt rum. Av dessa
belopp erlägger hemortslandstinget i regel
27 kronor och patienten återstoden.
Förutsättningen för hemortslandstingets
bidrag är emellertid — frånsett vissa
mindre vanliga fall — remiss från lasaretts-
eller sanatorieläkare inom det egna
sjukvårdsområdet. I andra fall måste
patienten betala hela avgiften själv. Vid
remiss skall läkaren motivera varför

Nr 25.

Tisdagen den 4 november 1952.

Svar på interpellation ang. frågan om avgifterna för s. k. utomlänspatienter vid

sjukhus, tillhörande landsting eller städer, som icke deltaga i landsting.

erforderlig vård icke kan beredas på
annat specialsjukhus eller på statligt
sjukhus.

I motion av herr Huss vid föregående
års riksdag anfördes, att höjningen av
avgifterna för utomlänspatienter måste
komma att medföra en minskning av
sådana patienter på klinikerna i Lund
och Malmö samt en ökning vid de halvoch
helstatliga sjukhusen med deras
lägre vårdavgifter. En sådan tendens
hade redan visat sig bl. a. vid ortopediska
kliniken i Lund. En minskad intagning
av utomlänspatienter på klinikerna
i Lund och Malmö komme emellertid
att medföra den mycket ogynnsamma
följden för undervisningen och
forskningen vid nämnda kliniker, att det
uppstode brist på tillräckligt allsidigt
patientmaterial.

Med anledning av motionen upplyste
statsutskottet, att det inhämtat, att man
vid undervisningssjukhusen i Stockholm
tyckt sig märka en tendens till ökning
av antalet remisser. Denna ökning sattes
i samband med de höjda avgifterna
för utomlänspatienter vid kommunala
sjukhus. Man kunde därför befara att
remisserna skulle öka så starkt, att undervisningssjukhusen
i Stockholm nödgades
avvisa fall, vilka ur vård- och
undervisningssynpunkt bort mottagas.
Direktionen för karolinska sjukhuset
hade bl. a. med hänsyn härtill beslutat
att hos Kungl. Maj:t hemställa om höjning
av legosängsavgifterna.

Utskottet ansåg dessa uppgifter styrka,
att ett svårlöst problem uppkommit
genom höjningen av vårdavgifterna. Utskottet
förutsatte därför, att Kungl. Maj :t
skulle ta upp denna fråga till behandling.
Man borde då å ena sidan eftersträva,
att icke relationen mellan olika
legosängsavgifter medförde, att lasarettsavdelningar
vid kommunala sjukhus
kom att stå helt eller delvis outnyttjade,
medan stockning måhända kunde
uppkomma vid de hel- och halvstatliga
sjukvårdsanstalterna. Å andra sidan borde
beaktas, att icke de hel- och halvstatliga
sjukvårdsanstalterna till följd av

alltför högt satta vårdavgifter förlorade
något av sin rikskaraktär. Utskottet uttalade
vidare, att utredningen borde bedrivas
med skyndsamhet, så att förslag
snarast kunde föreläggas riksdagen.

Riksdagen fattade i denna del beslut
i överensstämmelse med utskottets förslag.

Med anledning av riksdagens beslut
och av medicinska fakulteten i Lund
gjorda framställningar hölls i oktober
1951 en överläggning i inrikesdepartementet
för att få ifrågavarande spörsmål
allsidigt belyst. I sammanträdet
deltog representanter för medicinalstyrelsen,
Svenska landstingsförbundet,
Svenska stadsförbundet, Malmöhus läns
landsting, medicinska fakulteten i Lund,
karolinska sjukhuset, Sahlgrenska sjukhuset,
Akademiska sjukhuset i Uppsala
samt Malmö allmänna sjukhus.

Vid sammanträdet framkom i huvudsak
följande synpunkter.

Överenskommelsen mellan Stadsförbundet
och Landstingsförbundet angående
utomlänsvården betraktades av
dessa organisationer som ett så väsentligt
framsteg inom den kommunala sjukvårdsadministrationen,
att förbunden
icke kunde väntas vilja medverka till en
revision av avtalet. Det syntes å andra
sidan vara en angelägen uppgift, att
läkarutbildningen och forskningen vid
undervisningssjukhusen förfogade över
tillräckligt och allsidigt patientmaterial.
Svårigheter härvidlag hade emellertid i
huvudsak endast gett sig till känna vid
Lunds lasarett och .särskilt vid sjukhusets
ortopediska klinik. Beträffande
ortopedvården enades man vid sammanträdet
om att det lämpligen borde ankomma
på utredningsmannen rörande
vanföreanstalternas och Eugeniahemmets
organisation och personalbehov
att även pröva vilka åtgärder som borde
vidtagas för att tillgodose de aktuella
behoven vid ortopediska kliniken i
Lund. Åt den sakkunnige uppdrogs också
att pröva detta spörsmål.

Frågan om vidtagande av åtgärder i
anledning av de höjda avgifterna för

Tisdagen den 4 november 1952.

Nr 25.

Svar på interpellation ang. frågan om avgifterna för s. k. utomlänspatienter vid

sjukhus, tillhörande landsting eller städer, som icke deltaga i landsting.

utomlänspatienter har emellertid sedermera
kommit i ett nytt läge. Medicinska
fakulteten i Lund har sålunda för ett
par veckor sedan hos Kungl. Maj :t hemställt,
att förhandlingar måtte komma
till stånd mellan berörda parter angående
inrättande av riksplatser vid klinikerna
i Malmö och Lund för tillgodoseende
av undervisningens och forskningens
behov. Fakulteten framhåller,
att antalet utomlänspatienter efter höjningen
av legosängsavgifterna avsevärt
reducerats. Enligt samtliga klinikchefer
har därjämte en kvalitativ förändring
av patientbeståndet ägt rum. Den beslutade
ytterligare höjningen fr. o. in. kommande
årsskifte av legosängsavgiften för
remisspatienter på allmän sal från 30 till
50 kronor måste befaras i än högre grad
komma att verka hämmande på tillströmningen
av utomlänspatienter till
klinikerna i fråga.

Av vad fakulteten numera anfört framgår
sålunda, att en utredning i denna
fråga icke som tidigare förutsatts kan
begränsas till att avse den ortopediska
kliniken utan att spörsmålet i lika mån
berör samtliga kliniker vid lasaretten i
Lund och Malmö.

Fakultetens framställning har i dagarna
remitterats till universitetskanslern
för yttrande.

De av statsutskottet berörda spörsmålen
beträffande relationen mellan legosängsavgifterna
för utomlänspatienter
vid å ena sidan landstingssjukhusen och
å andra sidan de statliga sjukhusen kommer
vidare att bli föremål för Kungl.
Maj:ts närmare prövning i samband med
avgörandet av en av direktionen för
karolinska sjukhuset gjord framställning
om höjning av legosängsavgifterna för
utomlänspatienter vid karolinska sjukhuset
och serafimerlasarettet till samma
belopp som vid landstingssjukhusen.
Denna framställning är f. n. på återremiss
hos direktionen. Enligt vad jag under
hand inhämtat, har i varje fall icke
vid karolinska sjukhuset kunnat påvisas
någon märkbarare ökning av antalet re -

misser till följd av höjningen av vårdavgifterna
för utomlänspatienter vid
landstingssjukhusen.

Jag vill slutligen framhålla, att ytterligare
åtgärder icke kan vidtagas förrän
karolinska sjukhusets direktion och
universitetskanslern avgivit yttranden i
ärendet. Så snart dessa yttranden föreligger
skall den inom departementet påbörjade
utredningen fortsättas med
största skyndsamhet.

Herr talman! Med det anförda anser
jag mig ha besvarat interpellationen.

Härefter yttrade:

Herr HUSS: Herr talman! Jag skall be
att få framföra ett tack till herr statsrådet
och chefen för inrikesdepartementet
för det svar jag har fått på min
interpellation. Det är särskilt glädjande,
att statsrådet lovat att fortsätta utredningen
med största skyndsamhet. Det
är så mycket mer glädjande som riksdagen
redan för ett och ett halvt år sedan
anhöll om en skyndsam utredning
i detta ärende och departementets aktivitet
trots detta har varit begränsad till
ett sammanträde på departementet.

Det förhåller sig ju så, att frågan om
utomlänstaxorna har blivit ett mycket
viktigt praktiskt problem för allmänheten
liksom även för sjukvårdsinrättningarna.

Vad innebär dessa s. k. utomlänstaxor?
Jo, de innebär, att om man vill
vårdas för en sjukdom utanför den egna
staden eller det egna landstingsområdet,
så får man betala en avgift, som visserligen
förr var rätt kraftig men som nu
blivit ytterligare och till och med oskäligt
uppskruvad. För behandling på allmän
sal får man, om man inte tillhör
staden eller landstingsområdet, betala
30 kronor, på halvenskilt rum 40 kronor
och på enskilt rum 50 kronor. Den
avgiften kommer no till yttermera visso
alt (»kas nästa år, så att man då får betala
50 kronor på allmän sal, 00 kronor
på halvenskilt rum och 70 kronor på
enskilt rum. Nu är det visserligen sant

Nr 25.

Tisdagen den 4 november 1952.

Svar på interpellation ang. frågan om avgifterna för s. k. utomlänspatienter vid

sjukhus, tillhörande landsting eller städer, som icke deltaga i landsting.

att det från denna regel om de höga avgifterna
finns undantag så till vida att
de inte alltid drabbar patienten själv.
När det gäller akuta sjukdomsfall och
vissa andra speciella fall, får det egna
landstingsområdet betala så gott som
hela beloppet. Men i praktiskt taget alla
fall av kronisk sjukdom — åtminstone i
99 procent av fallen — får den sjuke
själv vidkännas de onormalt högt uppskruvade
avgifterna.

Bortsett från den rent principiella
invändning man måste göra mot denna
inskränkning i den fria rätten att välja
sjukhus och välja läkare, har inskränkningen
rent psykologiska och medicinska
nackdelar. Vi antar att en person
har flyttat från ett område till ett annat,
och hur ofta förekommer inte det"? Denne
person bär kanske under decennier
varit föremål för behandling för eu kronisk
sjukdom på den plats där han bodde
tidigare. Han får nu inte längre rätt
att erhålla sjukvård på detta ställe utan
att betala den oskäliga avgiften av —
fr. o. m. nästa år — 50 kronor per dag
på allmän säl.

För att konkretisera saken vill jag
nämna ett fall som professorn i ögonsjukdomar
i Lund berättade mig häromdagen.
Det gäller en man som tidigare
vårdats i Lund för en svår ögonsjukdom.
Bägge ögonen var i fara, men man
lyckades rädda det ena. Mannen har
sedermera flyttat till Stockholm och har
nu fått starr i det återstående ögat. Med
det förtroende han har för den gamla
kliniken, där han tidigare behandlats,
önskar han nu givetvis bli behandlad
där även för denna starråkomma, men
detta låter sig inte göra med mindre
han efter nyår betalar 50 kronor om
dagen. Det är att märka att läkarnas rätt
att remittera kroniska sjukdomsfall från
ett område till ett annat dels är mycket
begränsad och dels av prestigeskäl inte
utnyttjas tillräckligt.

Hur ställer sig då saken för läkarna?
Man har nog på sina håll vädrat ett ekonomiskt
intresse hos läkarna att få behålla
sina gamla patienter, men det

förhåller sig inte på det sättet. Läkarna
har fortfarande fullt upp att göra, men
klientelet har blivit mindre tacksamt
att arbeta med än tidigare. Läkarna
tvingas ofta behandla patienter som
klart och tydligt säger ifrån, att de hellre
skulle ha velat söka den eller den läkaren
på något helt annat ställe i vårt land.

Det psykologiskt olämpliga i en sjukvård,
som sker under sådana förhållanden,
ligger i öppen dag. Man kan
heller inte bortse från det ansvar och
obehag man förorsakar läkare som
tvingas utföra betydelsefulla ingrepp.
Om vi återgår till den patient jag nämnde
för en stund sedan, som har kvar
bara ett öga med starr, tvingas han nu
att bli opererad i Stockholm av någon
ögonläkare bär. Det är inte angenämt
vare sig för läkaren eller för patienten.
Om operationen går dåligt, får läkaren
säkerligen alltid höra att den skulle ha
gått bättre, om patienten fått fara till
den andre doktorn, och för patienten
måste det vara deprimerande att inte
få anlita den läkare som han hade särskilt
förtroende för.

Fn stor nackdel har dessa utomordentligt
höga utomlänsavgifter därjämte
för den medicinska undervisningen,
speciellt i Lund och Malmö. Undervisningssjukhusen
i Uppsala och Stockholm
är ju halvstatliga eller statliga, och
de har lägre taxor. Följaktligen gör sig
dessa förhållanden där mindre märkbara.
Men vid sjukhusen i Lund och
Malmö, som tidigare kunnat som upptagningsområde
räkna hela södra Sverige,
söder om Vättern, har bristen på patienter
från andra landstingsområden
gjort sig utomordentligt starkt gällande.

Chefen för öronkliniken i Lund har
sagt mig att antalet operationer visserligen
är lika stort som tidigare, men
operationerna har blivit mera bagatellartade
till sin karaktär, vilket är naturligt
när de mera komplicerade och
vetenskapligt mer svårutredda fallen
från andra större områden lyser med
sin frånvaro. De mera invecklade opera -

Tisdagen den 4 november 1952. Nr 25.

Interpellation ang. tillämpningen av bestämmelserna om statsbidrag till skollovskolonier.

tionernas frekvens har där nedgått från
50 till 30 procent sedan 1950.

Jag medger att detta är en fråga av
mycket svårlöst beskaffenhet. .lag iir
ingalunda beredd att säga, att vi löser
den enbart genom att helt och hållet
avskaffa dessa höga avgifter eller genom
att förenkla remissförfarandet. Men jag
tror att man på något sätt måste söka
modifiera de höga taxorna och införa
någon liten möjlighet till lättnad i remissförfarandet,
vilket alltså skulle möjliggöra
behandling till nedsatt pris.

Statsrådet har i sitt svar talat om
att frågan blivit aktuell även för de
statliga sjukhusen. Karolinska sjukhuset
och serafimerlasarettet begär nu att få
höja sina taxor till samma belopp som
landstingssjukhus när det är fråga
om utomlänspatienter. Å andra sidan
har nu statsutskottet och riksdagen på
denna punkt gjort det uttalandet, att
taxorna på dessa statliga sjukhus, dessa
rikssjukhus, bör avvägas på ett sådant
sätt, att dessa sjukhus inte helt och hållet
förlorar sin karaktär av rikssjukhus.

En lösning som också är tänkbar, speciellt
när det gäller sjukhusen i Lund
och Malmö, torde vara att inrätta några
s. k. riksplatser vid de olika klinikerna,
platser vilkas driftkostnader alltså betalas
av staten, vilket skulle göra det
möjligt att till lägre taxor mottaga fall
av särskilt vetenskapligt värde och humanitär
karaktär.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HEDLUND: Herr talman! .lag
skulle bara något komplettera herr
Huss’ beskrivning av vad som uträttats
i inrikesdepartementet, sedan riksdagen
våren 1951 tog ställning till
denna fråga. Enligt herr Huss skulle
arbetet inom departementet ha inskränkt
sig till att ett enda sammanträde
hade hållits. Det iir riktigt att
detta sammanträde har hållits, .lag har
också upplyst om det i interpellationssvaret,
men jag tilläde också att i anslutning
till detta sammanträde uppdrogs
åt en utredningsman att närnia3
— Andra kammarens protokoll /952. ÅT

re ta sig an problemet. Detta tycker
jag är ett mycket väsentligt tillägg till
påpekandet om sammanträdet, nämligen
att man tog sig an problemet så
långt det vid det tillfället bedömdes
äga aktualitet.

Herr HUSS: Herr talman! I fråga om
detta uppdrag redovisas det i svaret
från herr chefen för inrikesdepartementet,
att man givit utredningsmannen
rörande vanföreanstaltens och
Eugeniahemmets organisation och personalbehov
uppdrag att pröva vilka åtgärder
som borde vidtagas för att tillgodose
de aktuella behoven vid ortopediska
kliniken i Lund. Det gäller
alltså en begränsad uppgift rörande
den ortopediska kliniken i Lund men
icke de övriga problemen.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj :ts å bordet vilande
proposition nr 245, angående lönegradsplacering
för viss biträdespersonal m. m.

§ 6.

Föredrogos var för sig och hänvisades
till statsutskottet följande på bordet liggande
motioner, nämligen

nr G74 av herrar Ericsson i Näs och
Rnbbestad; samt

nr 675 av herr Johansson i Stockholm
in. fl.

§ 7.

Interpellation ang. tillämpningen av bestämmelserna
om statsbidrag till skollovskolonier.

Ordet lämnades på begäran till

Herr WEDÉN, som anförde: Vid stadsfullmäktiges
i Eskilstuna sammanträde
den 30 oktober förelåg följande skrivelse
från stadens

»Sedan skollovskolonierna vid Njus25.

Nr 25.

Tisdagen den 4 november 1952.

Interpellation ang. tillämpningen av bestämmelserna om statsbidrag till skollovskolonier.

hammar och Åshorn uppfördes, har
kungl. socialstyrelsen föreskrivit ökat
utrymme till 3,6 in2 golvyta i sovsalarna
för varje barn. Detta innebär en
nedskärning av barnantalet vid Njusliammars
koloni med 8 barn per period
eller 16 under de båda 5-veckorsperioderna
varje sommar och vid Åshorn
med 24 barn per period eller 48
varje sommar, sammanlagt 64 barn.
Hittills har vid stadens kolonier kunnat
mottagas 460 barn per år, men enligt
ovannämnda nedskärning skulle
endast 396 komma i åtnjutande av denna
välbehövliga rekreation.

Några olägenheter av hittillsvarande
beläggning har icke förekommit, och
resp. provinsialläkare har icke framfört
några anmärkningar utan tvärtom
framhållit, att kolonierna står på en
hög nivå och skötes på ett bra sätt.
Trots detta har kungl. socialstyrelsen
på grund av ''överbeläggningen’ vägrat
statsbidrag till driften för innevarande
år för såväl Njushammar som
Åshorn. -—- —- —»

Folkskolestyrelsen framhöll vidare,
att varje år ca 250 berättigade barn
icke kunde beredas plats vid kolonierna
samt att värdet av 5 veckors sommarvistelse
för 64 barn för kommunens
del måste anses uppväga den
merkostnad, som blir följden av det
indragna statsbidraget. Stadsfullmäktige
godkände enhälligt folkskolestyrelsens
åtgöranden.

Självklart bör höga anspråk ställas
på de kolonier, som kan komma i
fråga för erhållande av statsbidrag.
Med anledning av här åberopade förhållanden
anhåller jag emellertid om
andra kammarens tillstånd att till herr
statsrådet och chefen för socialdepartementet
få framställa följande frågor:

1. Anser herr statsrådet att de nuvarande
tillämpningsföreskrifterna för
statsbidrag till skollovskolonier brukas
på ett sätt, som i en del fall onödigt
begränsar det antal barn, som kan
komma i åtnjutande av vistelse vid
dessa kolonier?

2. Om så är fallet, avser herr statsrådet
att vidtaga åtgärder för att åstadkomma
en mindre stel utformning av
dessa föreskrifter?

Denna anhållan bordlädes.

§ 8.

Anmäldes, att bankoutskottet jämlikt
§ 21 riksdagsstadgan anmält, att till utskottet
från fullmäktige i riksbanken inkommit
framställning rörande riksbankens
organisation efter utgången av
1952, m. m.

Denna anmälan bordlädes.

§ 9.

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökan.

Till Riksdagens andra kammare.

För utrikesresa i offentligt uppdrag
anhåller undertecknad om ledighet från
riksdagsgöromålen under tiden 5—15
november.

Stockholm den 4 november 1952.

.4. Olsson
i Mora.

Kammaren biföll denna ansökan.

§ 10.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 4.57 em.

In fidem
Gunnar Britlh.

Iduns fn, Esselte, Sthlm 52
216753