1952 ANDRA KAMMAREN Nr 22 (Riksdagens protokoll 1952:22)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1952 ANDRA KAMMAREN Nr 22

26—27 maj.

Debatter m. m.

Sid.

Tisdagen den 27 maj.

Extra tillägg för år 1952 å folkpensioner ...................... 5

Ändring i lagen om folkpensionering m. m..................... 27

Uppskov med behandlingen av förslag till allmänt resereglemente .. 55

Strandlag................................................ 55

Vissa av Europarådets rådgivande församling fattade beslut ...... 95

Samtliga avgjorda ärenden.

Tisdagen den 27 maj.

Val av ledamöter och suppleanter i Nordiska rådet .............. 4

Sammansatta stats- och andra lagutskottets utlåtande nr 4, ang. extra

tillägg för år 1952 å folkpensioner m. m..................... 5

— nr 5, ang. ändring i lagen den 29 juni 1946 (nr 431) om folkpensionering,
m. m......................................... 27

Jordbruksutskottets utlåtande nr 41, om anslag till Bidrag till bokförings verksamheten

inom jordbruket............................ 54

— memorial nr 42, ang. uppskov med behandlingen av vissa till utskottet
hänvisade ärenden................................ 54

— utlåtande nr 43, rörande anslag till stipendier m. m........... 54

— nr 44, om anslag till Specialgymnasiet för lantbruks-, mejeri- och

skogsstuderande........................................ 54

— nr 45, rörande anslag till Ersättning till statens domäners fond för

utgifter för avlöningar vid statens skogsskolor m. m. samt till
Ersättning till statens domäners fond för utgifter för provisorisk
skogsskolekurs ........................................ 54

— nr 46, om anslag till Lantbrukshögskolan och statens lantbruks försök:

Statens försöksgårdar ............................ 54

— nr 47, ang. utbyggnaden av ett försöks- och forskningsinstitut på

jordbrukets område vid Röbäcksdalen i Västerbottens län...... 54

Statsutskottets memorial nr 189, ang. tilläggsstat II till riksstaten .... 54

— nr 190, ang. uppskov med behandlingen av vissa till utskottet

hänvisade ärenden...................................... 55

1 —Andra kammarens protokoll 1952. Nr 22.

Nr 22.

Innehåll.

Sid.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27, ang. förslag till strandlag...... 55

Utrikesutskottets utlåtande nr 10, ang. vissa av Europarådets rådgivande
församling år 1951 vid dess tredje ordinarie möte fattade
beslut................................................ 95

Måndagen den 26 maj 1952.

Nr 22.

Måndagen den 26 maj.

KI. 3 em.

§ 1.

Justerades protokollet för den 19 innevarande
maj.

§ 2.

Föredrogos, men bordlädes åter statsutskottets
memorial nr 189 och 190,
bankoutskottets utlåtande nr 27 samt
jordbruksutskottets utlåtanden nr 46
och 47.

§ 3.

På förslag av herr talmannen beslöt
kammaren, att sammansatta stats- och
andra lagutskottets utlåtanden nr 4 och
5, jordbruksutskottets utlåtanden och
memorial nr 41—47 samt statsutskottets
memorial nr 189 och 190 skulle i nu
nämnd ordning uppföras främst bland
två gånger bordlagda ärenden å morgondagens
föredragningslista.

§ 4.

Till bordläggning anmäldes:

bevillningsutskottets betänkanden :

nr 51, i anledning av väckt motion
om höjning av de skattefria beloppen
för förmånstagare till livförsäkring
m. in.; och

nr 57, angående beräkning av bevillningarna
för budgetåret 1952/53, m. m.,
jämte i ämnet väckta motioner; samt

jordbruksutskottets utlåtande nr 48,
med anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående åtgärder i prisreglerande
syfte på jordbrukets område
jämte i ämnet väckta motioner.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 3.04 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Nr 22.

Tisdagen den 27 maj 1952.

Tisdagen den 27 maj.

Kl. 10 fm.

§ 1.

Justerades protokollet för den 20 innevarande
maj.

§ 2.

Enligt kammarens därom den 24 innevarande
maj fattade beslut skulle nu
företagas val av åtta ledamöter och åtta
suppleanter i Nordiska rådet för tiden
från valet, till dess nytt val under år
1953 försiggått; och lämnades, då till
en början val av ledamöter skulle anställas,
på begäran ordet till

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN,
som anförde: Herr talman! För vart och
ett av de val som skola företagas vid
detta plenum ber jag att få avlämna en
gemensam lista, vilken godkänts av de
av kammaren valda ledamöterna i talmanskonferensen.
Varje lista upptar
namn å så många personer, som det
ifrågavarande valet avser.

Den av herr förste vice talmannen
beträffande detta val avlämnade listan
upptog under beteckningen »Gemensam
lista» följande namn:

Fast

Svensson i Ljungskile

Edberg

Pettersson i Dahl

Wallentheim

Rylander

Severin

Skoglund i Doverstorp

Sedan herr talmannen för kammaren
uppläst denna lista, blev den av kammaren
godkänd; och förklarades de personer,
vilkas namn upptagits å listan,
valda till ledamöter i Nordiska rådet.

Riksdagens kanslideputerade skulle
genom utdrag av kammarens protokoll
underrättas om valet samt anmodas låta
uppsätta och till kammaren avgiva för -

slag dels till förordnanden för de valda
dels ock till skrivelse till Konungen med
anmälan om valet.

§ 3.

Anställdes val av suppleanter i Nordiska
rådet.

Den av herr förste vice talmannen
beträffande detta val avlämnade listan
upptog under beteckningen »Gemensam
lista» följande namn:

Andersson i Malmö
Sandström, fru
Västberg, fru
Ericsson i Näs
Skoglund i Umeå
Åqvist
Sehlstedt
Kyling

Sedan herr talmannen för kammaren
uppläst denna lista, blev den av kammaren
godkänd; och förklarades de personer,
vilkas namn upptagits å listan,
valda till suppleanter i Nordiska rådet.

Riksdagens kanslideputerade skulle
genom utdrag av kammarens protokoll
underrättas om valet samt anmodas låta
uppsätta och till kammaren avgiva förslag
dels till förordnanden för de valda
dels ock till skrivelse till Konungen med
anmälan om valet.

§ 4.

Justerades protokollsutdrag angående
de i §§ 2 och 3 omförmälda valen.

§ 5.

Föredrogos, men bordlädes åter bevillningsutskottets
betänkanden nr 51
och 57 samt jordbruksutskottets utlåtande
nr 48.

Tisdagen den 27 niaj 1952.

Nr 22.

§ (i.

Extra tillägg för år 1952 å folkpensioner.

Föredrogs sammansatta stats- och
andra lagutskottets utlåtande nr 4, i anledning
av dels Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om extra tilllägg
för år 1952 å folkpensioner in. in.,
dels ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 25 april 1952 dagtecknad
proposition, nr 238, liade Kungl.
Maj:t, under åberopande av propositionen
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden, föreslagit riksdagen
att

dels antaga vid propositionen fogat
förslag till lag om extra tillägg för år
1952 å folkpensioner m. m.;

dels ock till Extra tillägg å folkpensioner
in. m. för budgetåret 1952/53
under femte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 37 000 000 kronor.

1 § i det vid propositionen fogade lagförslaget
var av följande lydelse:

Å folkpension i form av allmän ålderspension,
tilläggspension eller änkepension
skall för juli 1952 utgå extra tilllägg
med 30 kronor för änkepensionsberättigad
och för hustru, som uppbär
hustrutillägg, 40 kronor för gift pensionsberättigad,
vars make åtnjuter
ålderspension eller tilläggspension eller
vars hustru uppbär hustrutillägg, samt
50 kronor för annan pensionsberättigad.

Å bidrag enligt lagen den 26 juli 1947
om bidrag till änkor och änklingar med
barn skall för juli 1952 utgå extra tilllägg
med 30 kronor.

Propositionen och de i anledning av
propositionen väckta motionerna 1:510
av herr Bergvall in. fl. och 11:666 av
herr Ohlin m. fl. hade, såvitt anginge
anvisande av anslag under femte huvudtiteln,
hänvisats till statsutskottet
samt i övrigt till lagutskott, därvid de
tilldelats andra lagutskottet. Vidare hade
de vid riksdagens början väckta motionerna
1: 110 av herr Norling och
herr Helmer Persson och II: 148 av herr
Senander m. fl. hänvisats till lagutskott

och tilldelats andra lagutskottet. Enligt
överenskommelse mellan statsutskottet
och andra lagutskottet hade propositionen
och motionerna hänskjutits till
behandling av sammansatt stats- och
andra lagutskott.

Sammansatta utskottet hemställde,

A. att riksdagen måtte med avslag å
motionerna I: 510 och II: 666, såvitt de
avsåge förevarande lagförslag, oförändrat
antaga det genom propositionen
framlagda förslaget till lag om extra
tillägg för år 1952 å folkpensioner m.m.;

B. att riksdagen måtte med avslag å
motionerna I: 510 och II: 666, såvitt de
avsåge förevarande anslag, till Extra tilllägg
å folkpensioner m. in. för budgetåret
1952/53 under femte huvudtiteln anvisa
ett förslagsanslag av 37 000 000
kronor;

C. att motionerna 1:510 och 11:666,
i den mån de icke besvarats genom vad
utskottet ovan hemställt, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd; samt

D. att motionerna I: 110 och II: 148
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservationer hade avgivits:

1) av herr Bergh, utan angivet yrkande; 2)

av herr Hagård, likaledes utan angivet
yrkande;

3) av herrar Boman i Kieryd, Bengtson
och Jacobsson i Igelsbo, vilka ansett,
att utskottet bort hemställa,

A. att riksdagen — med förklaring att
riksdagen med bifall till motionerna
1: 510 och II: 666, såvitt de avsåge
ifrågavarande lagförslag, funnit viss
ändring böra vidtagas i det genom propositionen
framlagda lagförslaget —
måtte för sin del antaga av reservanterna
framlagt förslag till lag om extra tilllägg
för år 1952 å folkpensioner in. in.;

B. att riksdagen måtte med bifall till
motionerna 1:510 och 11:666, såvitt de
avsåge förevarande anslag, till Extra
tillägg å folkpensioner m. m. för budgetåret
1952/53 under femte huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av 74 000 000
kronor;

Nr 22.

Tisdagen den 27 maj 1952.

Extra tillägg för år 1952 å folkpensioner.

C. att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t anhålla om en skyndsam
utredning rörande folkpensionärernas
andel i den allmänna standardhöjningen;
samt

D. att motionerna I: 110 och II: 148
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

1 § i det lagförslag, som framlagts i
den med 3) betecknade reservationen,
var av följande lydelse:

A folkpension i form av allmän ålderspension,
tilläggspension eller änkepension
skall för envar av månaderna juli
och oktober 1952 utgå extra tillägg med
30 kronor för änkepensionsberättigad
och för hustru, som uppbär hustrutilllägg,
40 kronor för gift pensionsberättigad,
vars make åtnjuter ålderspension
eller tilläggspension eller vars hustru
uppbär hustrutillägg, samt 50 kronor för
annan pensionsberättigad.

Å bidrag enligt lagen den 26 juli 1947
om bidrag till änkor och änklingar med
barn skall för envar av månaderna juli
och oktober 1952 utgå extra tillägg med
30 kronor.

Sedan utskottets hemställan föredragits,
anförde:

Herr JACOBSSON i Igelsbo: Herr talman!
Med anledning av att jag tillsammans
med ett par andra ledamöter till
sammansatta stats- och andra lagutskottets
utlåtande över Kungl. Maj:ts proposition,
nr 238, angående extra tillägg
å folkpensioner in. m. fogat en reservation,
ber jag att få framföra några synpunkter.

Vid tillkomsten av folkpensionsreformen
år 1946 fanns i första särskilda utskottets
utlåtande under rubriken Allmänna
synpunkter intaget bl. a. följande:

»Socialvårdskommittén har vid sitt
arbete med utformningen av en reformerad
folkpensionering uppställt målet
att pensionstagarna skola kunna erhålla
en med hänsyn till den allmänna levnadsstandarden
i samhället skälig försörjning
utan att annat än i undantags -

fall behöva anlita fattigvården eller den
understödsform, som enligt kommitténs
mening borde träda i stället för densamma.
Chefen för socialdepartementet
har i det vid förevarande proposition1
fogade statsrådsprotokollet uttalat att
han till fullo kunde instämma i socialvårdskommitténs
uttalande att man i
våra dagar icke kan nöja sig med att
endast lämna de gamla och arbetsoförmögna
livets oundgängliga nödtorft.
Omsorgen om dem borde enligt departementschefens
mening fastmera inriktas
på att bereda dem en levnadsstandard
som är skälig i förhållande till den, varpå
medborgare med låga inkomster i
gemen leva.»

Sedan utskottet uttalat att det föreliggande
förslaget enligt utskottets mening
vore ett avgörande steg fram mot
målet att befria de gamla och de varaktigt
arhetsoförmögna från nöd eller
tvång att söka efter behovsprövning utgående
hjälp från det allmänna, säger
utskottet: »Det ligger emellertid i sakens
natur att ytterligare förbättringar
kunna komma att framdeles visa sig
önskvärda.»

Detta uttalande rörande folkpensionernas
förhållande till den allmänna
levnadsstandarden måste föra med sig
kravet på att folkpensionärerna utöver
vederlag för levnadskostnadernas fördyring
genom indextillägg bör erhålla
del i levnadsstandardens reala höjning.

I den proposition, som föreliggande
utskottsutlåtande behandlat, har socialministern
föreslagit, att folkpensionärerna
skall erhålla ett extra tillägg på
förmånerna motsvarande ett indexsteg
eller fem procent. Som skäl för detta
extra tillägg åberopar socialministern
prisutvecklingen på våra viktigaste livsmedel.
Socialministern visar även på
den eftersläpning, som är förbunden
med pensionsindexsystemet, nämligen
att det måste vara fulla fem steg innan
indexförhöjning kan utlösas.

Vid behandlingen av denna proposition
har utskottet bl. a. haft att ta ställning
till en motion från folkpartiet, där

Tisdagen den 27 maj 1952.

Nr 22.

det yrkas dels att, utöver det av socialministern
föreslagna extra tillägget, ännu
ett tillägg på ett indexsteg eller fem
procent måtte utgå till folkpensionärerna
under oktober månad i år, dels att
riksdagen må i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla om en skyndsam utredning
rörande folkpensionärernas andel
i den allmänna standardhöjningen. I
motionen framhålles att den genomsnittliga
höjningen av levnadsstandarden
sedan folkpensionsreformen infördes
väsentligt överstigit ett tiotal procent.
Enligt motionärernas förslag skulle
den provisoriska förbättringen avse endast
innevarande år. En utredning skulle
enligt vår mening kunna eventuellt
bedrivas på sådant sätt, att en förhöjning
av själva pensionsbeloppen möjligen
skulle kunna införas redan nästa år.

Utskottet har med godkännande av
socialministerns motivering bifallit propositionen
och avstyrkt motionen. Då
utskottet det gjort har utskottet uttalat
att det förutsätter, att frågan om en ytterligare
förbättring av folkpensionerna
blir föremål för närmare prövning i
samband med översynen av övriga sociala
förmåner.

Vi reservanter liar ansett saken vara
så angelägen, att riksdagen nu borde begära
utredning om folkpensionärernas
andel i standardhöjningen. Reservanterna
har ansett, att det är angeläget att
snarast möjligt skapa rättvisa åt folkpensionärerna.
Därför har vi anslutit
oss till det i motionen framställda yrkandet.
Kostnaden härför är icke oväsentlig.
Socialministerns förslag beräknas
kosta 37 miljoner kronor; motionen
skulle alltså betinga 74 miljoner. Då
sammanlagda kostnaden för folkpensioneringen
uppgår till över en miljard
måste man dock se problemet på ett
något annat sätt. 1 förhållande till hela
kostnaden innebär den förbättring, som
rätteligen borde tillkomma folkpensionärerna,
icke någon avskräckande ökning.
Vi reservanter anser därför att
man kan minska det beräknade budgetöverskottet
med det belopp, som i detta

Extra tillägg för år 1952 å folkpensioner.

fall är erforderligt. Det är, enligt vår
mening, en angelägenhet av högsta grad
att folkpensionärerna får andel i levnadsstandardens
höjning.

Med stöd av vad jag här anfört, herr
talman, anhåller jag att få yrka bifall
till den reservation, som är fogad till
utskottsutlåtandet av herr Boman i Kieryd
m. fl.

Herr HAGÅRD: Herr talman! Behandlingen
av föreliggande ärende utgör ett
ganska klargörande exempel på forceringen
av riksdagsfrågorna i slutet av
riksdagssessionen och på vad den kan
föra med sig. Statsutskottet och andra
lagutskottet, varav det utskott som har
behandlat ärendet är sammansatt, har
var för sig varit arbetstyngt; särskilt
gäller detta statsutskottet. På grund härav
blev behandlingen alldeles särskilt
starkt forcerad. Så fort själva propositionen
i mycket snabba drag föredragits,
ställdes man inför ett omedelbart
avgörande, som givetvis i första hand
blev preliminärt i avvaktan på att motionstiden
skulle utgå. I motionstidens
elfte timme kom så en motion med ganska
vittgående yrkanden. Dagen därpå,
klockan 10, skulle justering äga rum.
Först då förelåg i avskrift den motion,
som hade avlämnats dagen innan.

Det förklarades omedelbart att det inte
var tid för ett nytt sammanträde, särskilt
som ledamöterna från statsutskottet
omedelbart måste återvända till sina
speciella frågor. Det beklagades allmänt
under överläggningen, att ett så viktigt
förslag som det den nämnda motionen
innebar hade kommit i elfte timmen.
Man talade hårda ord om olämpligheten
av att på detta sätt kasta fram ett
viktigt förslag i sista ögonblicket.

Det fanns emellertid intet annat att
göra. Justeringen skedde på brådstörtat
sätt. För egen del måste jag livligt beklaga
att jag icke fått tillfälle att närmare
ta ställning till den föreliggande
motionen, som jag i stort sett uttalade
min sympati för och anslutning till. .lag
fick emellertid nöja mig med en blank

Nr 22.

Tisdagen den 27 maj 1952.

Extra tillägg för år 1952 å folkpensioner.

reservation. Det är denna, som jag här
närmare ville motivera, åtminstone i
största korthet.

Jag vill fästa uppmärksamheten vid
att riksdagen under innevarande session
ägnat en ganska ingående uppmärksamhet
åt det viktiga spörsmålet att försöka
återställa de sociala förmånernas realvärde.
Den fortgående försämringen av
penningvärdet har helt enkelt framtvingat
detta. I den mån statsmakterna
har medverkat till eller uraktlåtit att
inskrida mot detta för många medborgare
bekymmersamma läge, föreligger
enligt mitt förmenande en samhällets
skuld, och denna måste avplanas. Härom
torde för övrigt alla innerst inne
vara ense.

I fråga om folkpensionerna har vi
genom indexreglering sökt förebygga
en allt för stark försämring av pensionernas
köpkraft. Vi har emellertid
inte lyckats, och därmed har de av oss
fått rätt, som då indextillägget infördes
uttalade sin tveksamhet om denna metod
skulle kunna vara betryggande vid
större förändringar i penningvärdet.
Det fanns för övrigt en ganska stor
grupp, som reagerade mot att över huvud
taget på detta område införa indextänkandet
och vad det kunde föra
med sig. Nu står vi emellertid i detta
läge. Vi har varit ense om att vi, såvitt
jag förstår, också får ta konsekvenserna
av vårt handlande.

Den ensamstående folkpensionärens
tusenkrona med 1946 års ursprung har
i dagens läge ett värde av ca 600 kronor.
Det har lämnats en viss kompensation
med ett belopp av 350 kronor i det
att efter den 1 maj i år folkpensionsbeloppet
för år är markerat med 1 350
kronor, men märk att de extra 350 kronorna
är krisskadade.

Vissa framstötar har gjorts på sista
tiden i avsikt att bereda folkpensionärerna
vissa lättnader, och därvid har
man tillgripit utvägar som enligt min
mening är allt annat än rationella. En
hel flora tycks börja växa upp på det

området. Vid en annan punkt på dagens
föredragningslista finns antecknat ett
förslag, som går ut på att bereda folkpensionärerna
möjlighet att kostnadsfritt
göra en resa årligen till nära anhöriga,
och ett annat förslag i samma
sammanhang vill skapa möjligheter för
folkpensionärer att företa tvenne resor
per år av obegränsad längd till halvt
ordinarie pris på statens järnvägar och
busslinjer samt på busslinjer, som drivs
av kungl. postverket.

Jag menar att sådana anordningar
måste betraktas som lappverk, och de
kommer också att föra med sig ganska
stora administrativa besvärligheter. Enligt
min mening bör man undvika sådant,
och det skulle givetvis också ge
upphov till uppenbara orättvisor.

Det extra indextillägg som Kungl.
Maj:t nu har föreslagit täcker, enligt
mitt sätt att räkna, inte det på grund
av inflationen förlorade värdet av de
tusen kronorna. Inte ens det ytterligare
tillägg som i reservationen av herr Boman
i Kieryd in. fl. föreslagits ger fullständig
kompensation.

Härtill kommer spörsmålet om folkpensionärernas
berättigade del av standardhöjningen
i allmänhet och frågan
om höjning av folkpensionernas grundbelopp.
Så som jag ser saken kan ingen
berättigad invändning göras i detta avseende,
även om det är sant att många
andra grupper ännu inte fått någon som
helst del i standardförbättringen eller
har utsikt att för närvarande få någon
sådan.

Då Kungl. Maj:t begränsat sitt förslag
om förbättring av folkpensionerna till
endast ett tillägg, utgår jag från att kostnaden
för detta, 37 miljoner kronor, utgör
det belopp vartill man för närvarande
kan sträcka sig. Om man går
därutöver, torde det få anses tillständigt
och lämpligt att åtminstone något resonera
om var medlen härtill skall
tagas. Härom säger emellertid den föreliggande
folkpartireservationen ingenting.
Jag förstår mycket väl att man

Tisdagen den 27 maj 1952.

Nr 22.

hänvisar till den allmänna överbalanseringen
och på så sätt anser sig vara
kvitt det besväret. .Tåg ansluter mig för
min del till reservationens tankegångar
beträffande beloppet, men jag anser det
inte vara rätt att behandla frågan om
medelsanskaffningen på så enkelt sätt
som man har gjort, allra minst som enligt
mitt förmenande ett en gång beslutat
tillägg med all sannolikhet kommer
att bli beständigt för framtiden.

Då folkpensionsreformen genomfördes
1946, blev sammanhanget mellan
pensionsavgifter och pensionsbelopp
formellt något försvagat, men sakligt
förefinnes det alltjämt ett lika påtagligt
sammanhang. Vid det tillfället 1946 beräknades
avgifterna täcka 70 å 75 miljoner
kronor av kostnaden. Under budgetåret
1952/53 är deras beräknade summa
155 miljoner kronor. Sålunda är avgifterna
ökade med hundra procent under
det att totalkostnaden för folkpensionerna
knappast har ökat med mer än
femtio procent. Jag antar också att det
beräknade belopp jag här nämnde, 155
miljoner, på grund av den fortgående
höjningen av inkomsterna i allmänhet
hos de avgiftsbetalande i verkligheten
kommer att närma sig 200 miljoner under
nästa budgetår.

Avgifterna spelar sålunda numera en
relativt större roll än tidigare. Frågan
om avgifter för socialförsäkringsförmåner
har mer och mer tagits under diskussion
i den mån finansieringsproblemet
förts i förgrunden. Sålunda räknar
man i dag med helt andra avgifter exempelvis
för .sjukförsäkring än tidigare.

Frågan är nu, varifrån ett belopp av
37 miljoner kronor skall tagas, därest
man vill utge ett ytterligare indextillägg
i enlighet med förenämnda reservation.

För närvarande är avgifterna fixerade
till en procent av inkomsten med en
maximering av 100 kronor vid 10 000
kronors inkomst. Om avgifterna skulle
höjas med 0,2 procent till 1,2 procent
och eu maximering införas av 120 kronor,
skulle man härigenom erhålla ett

Extra tillägg för år 1952 å folkpensioner.

belopp av bortåt 40 miljoner kronor eller
i varje fall tillräckligt för att täcka
kostnaderna för ett ytterligare indextilllägg Denna

höjning utgör enligt mitt förmenande
ett relativt ringa belopp, utslaget
på samtliga avgiftsbetalande. Den
är dessutom ett påtagligt uttryck för det
faktiska förhållandet, att en extra förmån,
som beredes de medborgare vilka
slutfört sin arbetsinsats i näringslivet
och samhället, utgör ett erkännande och
en förpliktelse från dem som fortfarande
är verksamma i produktionslivet
— folkpensionärerna själva blir som
bekant befriade från avgifterna i och
med inträdet i pensionsåldern.

Frågan om folkpensionsavgifternas
höjning bör bli föremål för beredning
av Kungl. Maj:t, och förslag härom föreläggas
höstriksdagen vid dess början.

På grund, herr talman, av vad jag nu
har anfört vill jag hemställa, att kammaren
måtte bifalla den reservation som
till utlåtandet avgivits av herr Boman
i Kieryd m. fl. dock med följande tilllägg: dels

att i motiveringen, sista stycket,
som börjar: »Kostnaderna för» tillägges
efter dess sista mening, som slutar
med »å omförmälda belopp anvisas.»,
följande meningar: »Det är emellertid
angeläget att en inkomst — under alla
förhållanden ungefärligen motsvarande
kostnaderna för det extra tillägg å folkpensionen
som i realiteten innebär en
förhöjning av dess grundbelopp — beredes
statsverket. Därigenom ges ett
klart och för alla gripbart uttryck för
det faktiska förhållandet att en extra
förmån, som beredes de åldrar som i
huvudsak fullgjort sin produktiva insats,
är ett åtagande från de fortfarande
i produktionslivet verksamma.»;

dels att i hemställan under A. sådant
tillägg göres, att denna får följande lydelse:
»att riksdagen, med förklaring
att riksdagen med bifall till motionerna
1: 510 och II: 666, såvitt de avse ifrågavarande
lagförslag, funnit vissa iind -

Nr 22.

Tisdagen den 27 maj 1952.

Extra tillägg för år 1952 å folkpensioner.

ringar böra vidtagas i det genom propositionen
framlagda lagförslaget, måtte
under uttalande av att folkpensionsavgiften
bör höjas i en grad som ungefärligen
motsvarar utgiften för statsverket
av ett s. k. extra tillägg å folkpensionen,
samt att förslag om sådan höjning från
den 1 juli nästa år bör föreläggas riksdagen
innevarande höstsession, för sin
del antaga följande förslag till lag...»
i fortsättningen lika med reservationen
av herr Boman i Kieryd m. fl.

Herr HOLMBERG: Herr talman! Vid
flera tillfällen på kort tid har det nu
förekommit diskussioner i riksdagen
om vad en människa allra minst behöver
för att man skall kunna säga att
vederbörande inte lever under svältgränsen,
var ungefär den inkomst ligger
som kan kallas existensminimum.

Riksdagen har inte velat gå med på
vårt förslag i år om att begära en utredning
i den saken, men man kommer
ständigt tillbaka till ämnet, och
det är nu aktuellt också för folkpensionärerna.
Det är nämligen klart att
en bedömning av de frågor, som behandlas
i detta och följande utskottsbetänkande,
i hög grad skulle underlättas,
om man hade någonting att hålla
sig till vid bedömningen av vad som är
existensminimum. Så är det ju beträffande
alla sociala reformer. Men även
om det alltså inte finns någon av statsmakterna
fixerad gräns för vad som
skall anses höra till livets oundgängliga
nödtorft, tror jag mig tryggt våga påstå,
att det inte är möjligt för två människor
att leva människovärdigt på
drygt 3 000 kronor och inte heller om
man ger dem tio öre mer per dag, som
regeringen föreslår, i och med detta
extra tillägg. Man borde enligt min mening
gå åtminstone så långt som vi
föreslagit i den kommunistiska motionen.

Till och med i utskottet har man nu
sträckt sig så långt, att man betecknar

folkpensionerna som otillräckliga. Men
härtill kommer ju, att man även inom
utskottet har blivit oenig om huruvida
det sker en fortgående försämring av
folkpensionärernas läge eller inte. På
den punkten har man i flera sammanhang
tidigare gentemot oss bestämt
hävdat, att det inte bär skett någon
reell försämring av folkpensionärernas
läge. Att man har frångått den ståndpunkten
ifrån utskottsminoritetens sida
är ju alarmerande, inte minst med
hänsyn till att det ju dock brukar påstås,
att de svenska medborgarna i allmänhet
fått det bättre än förut, vilket
ju också borde vara naturligt med hänsyn
till den osedvanliga högkonjunktur,
som vi haft under många år. Men däremot
påstår utskottsmajoriteten, att det
i vart fall inte blivit sämre för folkpensionärerna
genom prishöjningarna,
utan att indexregleringen i stort borde
ha tillgodosett syftet att upprätthålla
folkpensionernas realvärde. Det bygger
på alldeles speciella förhållanden, som
jag kommer tillbaka till litet längre
fram.

Det finns emellertid inom utskottet
personer, och herr Hagård har nyss
varit talesman för dem, som anser, att
det onekligen förhåller sig så, att våra
folkpensionärer på grund av utvecklingen
under de senaste åren måste leva
på en lägre standard, att man alltså på
grund av utvecklingen under de gångna
åren med alla de prishöjningar, som
då har förekommit, har försämrat folkpensionärernas
läge jämfört med tiden
för folkpensionernas införande. Reservanterna
skulle ha kunnat ta i mycket
kraftigare i sin karakteristik av läget
utan att ha blivit beskyllda för överdrift.
Många folkpensionärer har det
odrägligt svårt, dels därför att folkpensionerna
från början var i det knappaste
laget, dels därför att prishöjningarna
drabbat dem särskilt svårt.

När utskottet talar om att indexregleringen
av folkpensionerna »anknyter»,
som det står, till socialstyrelsens

Tisdagen den 27 maj 1952.

Nr 22.

allmänna levnadskostnadsindex, är det
en skön omskrivning av det bekanta
förhållandet att man har ordnat indexregleringen
så, att folkpensionärerna
får kompensation för ungefär hälften
av den levnadskostnadsstegring, som
socialstyrelsens index utvisar, och då
kommer ändå härtill, att socialstyrelsens
index inte är någon tillfredsställande
mätare utan tvärtom en mycket
otillfredsställande mätare på de verkliga
levnadskostnaderna, otillfredsställande
och till nackdel för dem som skall
få kompensation. Vi anser därför, herr
talman, att det inte är tillbörligt att nu
avspisa folkpensionärerna med tio öre
per dag. Även det som reservanterna
har föreslagit, nämligen det dubbla, är
otillräckligt. Vi tycker att man borde
gått åtminstone så långt som föreslagits
i den kommunistiska motionen.

Jag hemställer om bifall till motionen
II: 148.

Herr MÅRTENSSON i Uddevalla: Herr
talman! Det hade, som en talare redan
har framhållit, varit önskvärt, att folkpartiet
hade framkommit med sitt förslag
något tidigare. Men denna motion
ifrån folkpartiet framkom inte förrän
när utskottet skulle justera detta ärende.
Vid det tillfället fanns det inte någon
tid till någon mera omfattande realbeliandling
av detta förslag, om denna
fråga skulle kunna bli föremål för
riksdagens behandling under vårsessionen.

Herr Hagård framförde förslag om
att det skulle utbetalas ett extra tillägg
till folkpensionärerna under den förutsättningen,
att avgifterna ökades. .lag
utgår från att detta är en fråga, som
bör bli föremål för Kungl. Maj:ts prövning,
men det kan ändå enligt min mening
vara tveksamt att öka pensionsavgifterna
för folkpensionärerna, när
vissa andra samhällsgrupper helt befrias
från pensionsavgifter. .lag vet
inte om det kan vara så riktigt att vt -

Extra tillägg för år 1952 å folkpensioner.

terligare vidga klyftan mellan folkpensionärerna
och övriga pensionärer.

För övrigt vill jag beträffande förslaget
om utredning framhålla, att det
knappast är erforderligt med någon
mera omfattande utredning för att konstatera,
att de folkpensionärer, som i
huvudsak måste leva på folkpensionen,
jämt och ständigt måste leva under ytterst
knappa förhållanden. Detta förhållande
är så känt och omvittnat, att
det måste vara fullt klart för alla utan
att några mer eller mindre klarläggande
utredningar behöver förekomma.

Emellertid är det inte enbart folkpensionärerna
som lever under knapphetens
kalla stjärna, om vi så får uttrycka
oss. Även de stora barnfamiljerna,
framför allt bland de lägre inkomsttagarna,
lever under ytterst knappa
ekonomiska förhållanden. Detta
medför att även barnbidragen är i behov
av snar översyn. En annan fråga
på det social^ området, som snarast
måste lösas, är sjukförsäkringsfrågan.
Det stora flertalet löntagare här i landet
är sjukförsäkrade för endast ett
par eller tre kronor per dag. Det finns
ju ingen möjlighet för dessa att vid
en längre sjukdomstid kunna existera
på dessa låga ersättningar från sjukkassan.
Även här måste fordras ett kraftigt
ingripande från samhällets sida
snarast möjligt för att rätta till de
missförhållanden, som är rådande även
på detta område. Men, herr talman, om
enbart dessa tre frågor om folkpensionerna,
barnbidragen och sjukförsäkringen
skall kunna lösas på ett något
så när tillfredsställande sätt, så kommer
detta afl dra en kostnad av flera
hundratals miljoner kronor om året.

•lag har därför den uppfattningen,
att det hade varit bättre, om dessa för
stora befolkningsgrupper viktiga frågor
hade kunnat erhålla en något så
när tillfredsställande lösning i stället
för att pengarna, såsom riksdagen redan
har beslutat, skall användas för
att sänka de direkta statsskatterna. Det

Nr 22.

Tisdagen den 27 maj 1952.

Extra tillägg för år 1952 å folkpensioner.

kan naturligtvis invändas mot detta resonemang,
att det är möjligt att både
sänka skatterna och lösa de sociala
frågorna. Ja, det finns som bekant de,
som framför allt under årets riksdag
satt en ära i att på så gott som alla
områden söka öka utgifterna, samtidigt
som de fört en kraftig propaganda för
att minska de statliga inkomsterna. Jag
tror inte att detta är i överensstämmelse
med realpolitik, utan jag skulle snarare
vilja likna det vid eu propagandapolitik.
Detta kan möjligen under någon
tid göra sig bra i den politiska propagandan,
men det är inte omöjligt, att
de, som se mera realistiskt på de ekonomiska
frågorna, rätt snart kommer
på det klara med att en dylik politik
i det långa loppet kommer att bli ohållbar.

Det är med hänsyn till denna mera
realistiska syn som utskottsmajoriteten
har kommit till det resultat, som den
har gjort i detta fall, nämligen att det
i nuvarande läge inte är lämpligt att
utan vidare öka folkpensionerna utöver
vad Kungl. Maj:t föreslagit. Om här
skall företas en ytterligare ökning, vilket
jag tror, som jag tidigare framhållit,
är befogat, så bör Kungl. Maj:t få
tillfälle att pröva denna fråga och framlägga
de förslag, som Kungl. Maj :t anser
vara erforderliga. Jag vill i anslutning
härtill understryka vad utskottet
framhållit på s. 5 i utlåtandet. Där
säger utskottet: »Utskottet förutsätter
emellertid att frågan om en ytterligare
förbättring av folkpensionerna blir föremål
för närmare prövning i samband
med översynen av övriga sociala förmåner.
»

Här måste alltså ske en avvägning,
men den avvägningen bör inte göras av
riksdagen, utan det måste ankomma
på Kungl. Maj :t att utarbeta förslag,
vilket förslag får ligga till grund för
det beslut, som riksdagen sedan kan
komma att fatta.

Jag vill dock tillägga, att om det skulle
visa sig, att livsmedelskostnaderna

ytterligare kommer att ökas under innevarande
år, bör Kungl. Maj:t pröva
frågan om utbetalning av ett ytterligare
extra tillägg, framför allt till de i ekonomiskt
hänseende sämst ställda folkpensionärerna.
Jag säger sämst ställda,
ty jag tror inte, att det går att fortsätta
hur långt som helst med att betala
extra tillägg och låta dessa tillägg
utgå till alla, utan jag tror, att här
måste ske en prövning, en prövning,
som kommer att visa i vilken utsträckning
man skall kunna göra en skillnad
mellan dem, som lever under ytterst
knappa förhållanden, och dem, som
har ganska god ekonomisk ställning och
inte är i särskilt behov av extra tillägg
på folkpensionen.

Jag ber med dessa ord, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG: Herr talman! Den
indexreglering av folkpensionerna som
nu gäller har väl i stort sett garanterat
realvärdet av den reformen. Tillägget
baseras på levnadskostnadsindex, vilket
— som utskottet har understrukit
— inte i högre grad skiljer sig från
det fall att man skulle arbeta med det
någon gång tidigare diskuterade särskilda
pensionärsindexet.

Det föreligger naturligtvis en viss
underkompensation just genom att
folkpensionärerna av naturliga skäl har
mindre möjlighet än indexfamiljen att
anpassa sig till en prisstegring. Det är
livsmedelspostens och bränslepostcns
tyngd i folkpensionärens budget som är
orsaken till en hårdare bundenhet för
folkpensionärerna. Just på de båda vitala
punkterna livsmedel och bränsle
har fördyringen varit stark och följaktligen
relativt kännbarare för folkpensionärer.

Dessa sista synpunkter jämte den eftersläpning,
som alltid inträder vid en
indexreglering, har varit anledning till

Tisdagen den 27 maj 1952.

Nr 22.

att regeringen föreslagit de extra tilllägg
på pensionerna, som vi i dag diskuterar.

Med ett bifall till det utskottsförslag,
som ligger på kammarens bord, bör
man kunna säga att folkpensionens
realvärde i allt väsentligt bibehållits.

Nu kan man ju ställa frågan, om
folkpensionärerna i och med att realvärdet
bibehålies är tillräckligt tillgodosedda,
och den synpunkten har ju
framförts bl. a. i reservationen till utskottets
utlåtande.

Jag vill erinra om att jag i ett interpellationssvar
till fru Västberg här i
riksdagen den 19 mars i år tillät mig
konstatera, att trots att folkpensionerna
numera kostar mer än en miljard årligen,
så har ändå inte folkpensionärerna
fått någon del av den standardhöjning,
som kommit andra folkgrupper
tillgodo. Jag konstaterade då vidare,
att detta var ett förhållande som
man måste beakta vid diskussionen om
graden av en planerad skattesänkning.

Med denna deklaration den 19 mars
hade jag velat ge till känna regeringens
positiva inställning till en förstärkning
av folkpensionerna. Jag tror jag kan
säga att regeringen betraktar den frågan
som en av de allra viktigaste socialpolitiska
uppgifterna. Men man kan
å andra sidan inte bedöma denna sak,
:1. v. s. standardförbättringen för folkpensionärerna,
som en helt isolerad
företeelse. Som herr Mårtensson i Uddevalla
understrukit får man se denna
fråga i sitt socialpolitiska och skattepolitiska
sammanhang. Låt mig bara
konstatera att till skillnad mot folkpensionerna
finns det andra avsnitt på
det socialpolitiska fältet, där tidigare
principbeslut ännu ligger oinlöst och
där tidigare godtagna reformers realvärde
ännu inte har återställts. Det
kan ju också tänkas, att det ligger något
av en viss reda i att riksdagen löser
in utställda växlar, återställer realvärdet
på redan beslutade reformer, och
de synpunkterna bör bedömas vara

Extra tillägg för år 1952 å folkpensioner.

ungefär lika angelägna som ett påbyggande
och fortsättande av det sociala
reformarbetet.

Herr Mårtensson i Uddevalla har an-,
fört ett par exempel, och jag kan understryka
dem. Genomförandet av en
sjukförsäkringsreform ungefär efter de
tankegångar vi nu arbetar med är inte
något annat än inlösning av en tidigare
av riksdagen utställd växel. Ett återställande
av barnbidragens realvärde
är om inte direkt så indirekt av samma
karaktär, likaså kompensation till den
grupp av medborgare, som jag anser
vara allra mest missgynnad, nämligen
de människor som blivit invalider genom
olycksfall i arbete och nu i penningförsämringens
tidevarv får dra sig
fram på en invalidränta, som ligger
långt under vad som är rimligt.

En förstärkning av ersättningarna
till de blinda och till dem som är så
hårt invalidiserade, att man kan tala
om att de är hjälplösa, är frågor som
för närvarande är föremål för utredning
inom departementet. Jag tror
inte jag säger för mycket, om jag säger
att en inlösning av dessa växlar,
ett tillgodoseende av de här ovan anförda
synpunkterna, kommer att betyda
en utgift för statskassan som ligger
snarare över än under 300 miljoner
kronor.

Till detta kommer den beställning,
som riksdagen gjorde föregående vecka
i samband med att vi då behandlade
bostadspolitiken och som kan sammanfattas
i kravet på en förstärkning av
den .sociala bostadspolitiken i form av
högre familjebostadsbidrag. Skall denna
riksdagens beställning effektueras,
är det uppenbart för alla och envar,
att det kommer att röra sig om rätt
stora belopp. Till allt detta kommer
så de mer eller mindre långtgående
önskemålen om skattesänkning. Jag
tror att kammarens ledamöter ger mig
rätt i att man bör se alla dessa problem
i sitt inbördes sammanhang och
vägda emot varandra.

Nr 22.

Tisdagen den 27 maj 1952.

Extra tillägg för år 1952 å folkpensioner.

Utskottet har rekommenderat att
man beträffande folkpensionerna söker
sig fram på de partiella reformernas
, väg och i den takt som budgetläget vid
varje tillfälle ger möjlighet till. Jag
tror också att det är den rätta vägen.

Utskottet har hänvisat till den reform
med avseende på de kommunala
bostadstilläggen, som kammarens ledamöter
nu snart skall behandla. Jag har
den uppfattningen, att denna reform
kommer att betyda en hel del framför
allt för de 50 procent av våra folkpensionärer
som hittills har saknat kommunala
bostadstillägg men som efter
den 1 januari 1954 väl bör ha rimlig
anledning att räkna med att ett kommunalt
bostadstillägg kommer att utgå.
Jag har nämligen den uppfattningen,
att de av våra 800 storkommuner, som
skulle förvägra sina folkpensionärer
att erhålla kommunalt bostadstillägg
med statsbidrag, blir ytterst lätt räknade.
Det betyder en Del del att nära
50 procent av våra folkpensionärer den
dagen kan tillgodoräkna sig en kompensation
för bostads- och bränslekostnader,
som de hittills inte fått.

Denna reform har uppskattats till en
kostnadssumma av 25 miljoner kronor.
Jag har ingen anledning att ge mig in
i en polemik om detta, men jag kanske
ändå bör säga, att jag hela tiden har
haft en ganska bestämd känsla av att
den summan är tilltagen i underkant.

Jag vill understryka att denna förmån
är inkomstprövad. Det är således
bara de behövande som erhåller den.

I detta sammanhang kan man givetvis,
som herr Mårtensson avslutade sitt
anförande med, fråga om inte en kommande
förstärkning av folkpensionerna
— en förstärkning som vi allesammans
tycks vara eniga om — skall söka
sig fram just efter den vägen, att man
satsar pengarna på dem som bäst behöver
dem.

Jag tror nämligen, att om man bara
går fram på den vägen att förstärka
generellt över hela linjen, kan det i

konkurrensen med alla andra anspråk
på statskassan och i konkurrensen med
kravet på skattesänkning bli en ganska
begränsad hjälp. Det är nog riktigare
att man inriktar sig på att ge cn effektiv
hjälp, där den verkligen behövs.

Om man nu, som reservationen föreslår,
skall söka sig fram genom cn utredning
för att konstatera i vad mån
folkpensionärerna har fått del av den
allmänna standardhöjningen, så tror
jag att det är en övertro på utredningsväsendets
nödvändighet som där kommer
till uttryck. Det hela är inte en
utredningsfråga utan en politisk bedömnings-
och framför allt avvägningsfråga.
Vi har siffror på bordet i
dag, och vi kan på fem minuter räkna
ut, vad en industriarbetare haft för nominell
och reell lönestegring sedan
1946 och motsvarande utveckling för
jordbrukare, lantarbetare, statstjänare
och folkpensionärer. Materialet tarvar
inte något större utredningsarbete. Man
kommer då fram till den rent politiska
bedömningen och den politiska avvägningen.

Jag menar således, att utredningskravet
är tämligen överflödigt. Det är
inte något som för frågan framåt ur
folkpensionärernas synpunkt sett. Det
är riktigare att man, som det har sagts
av utskottets talesman, beaktar folkpensionärernas
önskemål och berättigade
krav i deras sammanhang med
vad som på det socialpolitiska fältet i
övrigt ligger i blickpunkten, och naturligtvis
också de sociala reformernas
omedelbara utökning och deras samband
med kraven på skattesänkning.

Jag har en rätt bestämd känsla av
att en samordning på det socialpolitiska
verksamhetsfältet, som ju många
gånger har efterlysts från oppositionens
sida, gör man bäst centralt, där
man kan bedöma vad som för närvarande
är i gång på olika områden, och
att det vore någonting av en irritation
för samordningen, ifall man så här
utan vidare ryckte ut den ena reformen

Tisdagen den 27 maj 1952.

Nr 22.

och sade: Där skall vi redan i dag vara
färdiga för det och det beslutet.

Herr Hagård ställde ett förslag i sitt
anförande. Han sade, att han kunde
bifalla reservationens innebörd och
mening, men om jag fattade honom
rätt, menade han att anständigheten
krävde, att man också såge till hur det
hela skulle betalas. Där ligger väl i
botten herr Hagårds med min samstämmiga
uppfattning, nämligen att olika
fält på det socialpolitiska området konkurrerar
med varandra, och när man
skall tillgodose dem med de resurser
som i dag finns, så är det inte lätt för
kammarens ledamöter att utan vidare
bestämma tågordningen. Om man däremot
tar en reform och samtidigt anvisar
medel för den, så ligger det, det
skall jag inte förneka, en viss realism
i ett sådant förfarande.

Herr Hagård hade tänkt sig, att man
skulle höja den på skattsedeln utgående
avgiften från 1 procent till 1,2 procent
av inkomsten och därmed få täckning
för det extra tillägget. Men nu
är det så, att vi på många områden
kommer att ställas i den belägenheten,
att vi får diskutera en försäkringsmässig
grund för ett vidare socialt reformarbete.
Jag tror t. ex. inte, att vi kan
lösa sjukförsäkringsfrågorna med mindre
än vi angriper dem från en försäkringsmässig
bas. Det kommer med
andra ord att kosta de sjukförsäkrade
en viss premie att vara hyggligt försäkrade.
Det finns vidare en utredning,
som arbetar med pensionering åt arbetare,
och det står väl klart för alla och
envar att vi inte kan realisera denna
angelägna reform med mindre än att
de som beröres av densamma också får
erlägga en viss premieavgift för pensioneringen.

Man kommer följaktligen in i det
stora sammanhanget även via premiefrågan,
och vi får kanske då fråga oss,
om vi i längden kan hålla på att belasta
vårt ordinarie skatteuppbördssystem
med premieavgifter för hur

Extra tillägg för år 1952 å folkpensioner.

många sociala försäkringar som helst.
Även denna fråga är för närvarande
föremål för sakkunnigas utredning, och
av den anledningen tror jag -—- även
om jag villigt skall ge herr Hagård ett
erkännande för större realism — att
det kan vara klokt att vänta även med
det av herr Hagård framförda förslaget.

Herr talman! Jag har velat redovisa
dessa synpunkter i debatten, och jag
tror att jag för kammarens ledamöter
nu har redogjort för regeringens klart
positiva inställning till en förstärkning
av folkpensionerna. Samtidigt vill jag
dock understryka, att det avgörande
härvidlag måste vara, att det problem
vi här diskuterar är en samordnings-,
bedömnings- och avvägningsfråga, som
inte vinner på ett beslut i överensstämmelse
med reservationen, om riksdagen
skulle följa den i dag.

Herr OHLIN: Herr talman! Herr Hagård
gjorde ett överraskande uttalande
i sitt inlägg, när han gav uttryck åt sitt
ogillande av att vi från folkpartiets sida
har framställt vårt förslag om extra
tillägg på folkpensionerna så sent, att
utskottet har fått mycket bråttom. Jag
förstår att det kan vara mycket beklagligt
att utskottet har fått ont om tid vid
behandlingen av denna viktiga fråga,
men jag kan inte förstå varför herr
Hagård underlät att göra klart, att kritiken
för detta uteslutande måste riktas
mot regeringen, som lägger fram sina
förslag så sent, att riksdagen får en
våldsam anhopning av ärenden under
vårsessionens sista veckor. Det är så
mycket mera överraskande att finna
denna attityd hos herr Hagård, som
han ju slutade sitt anförande med att
understödja tanken på ett pensionstilllägg.
Hur skulle herr Hagård haft möjlighet
att göra det, om inte folkpartiet
hade kommit med sitt förslag? Jag
skulle vara tacksam om den, som kan
få något sammanhang i herr Hagårds
attityd där, ville redovisa det för kammaren.

Nr 22.

Tisdagen den 27 maj 1952.

Extra tillägg för år 1952 å folkpensioner.

Det är väl inte mer att säga om den
saken än att det är beklagligt att denna
riksdagssession liksom så många föregående,
vad beträffar arbetsförhållandena
i slutet av arbetsperioden, blivit
så otillfredsställande som fallet är, men
ansvaret för detta får i allt väsentligt
läggas på regeringen.

Tillåt mig sedan göra en annan inledande
observation. Herr Hagård gav i
sitt anförande uttryck åt en viss tveksamhet
inför indextilläggsmetoden för
folkpensionerna. Han gjorde det i en
historiebeskrivning, men det skedde på
sådant sätt att man fick intrycket, att
han står fast vid den ståndpunkt av
utpräglad skepsis mot indextillägg på
folkpensionerna, som högern biträdde,
när frågan behandlades 1946. Jag vill
då fråga: Hur hade utvecklingen för
folkpensionärerna varit under de senaste
två åren, om högern hade fått sin
vilja fram — en vilja som till en början
delades av de nuvarande regeringspartierna,
fastän högerns ståndpunkt
var mera utpräglad — och vi inte hade
fått några automatiska dyrtidstillägg?
Är det inte alldeles klart att pensionärerna
då skulle ha fått vänta bra mycket
längre än de nu har fått göra, innan
de erhållit den kompensation för dvrtiden,
som de nu i alla fall har fått? Jag
vill fråga herr Hagård om han inte
medger att det, med hänsyn till önskvärdheten
av en rimlig och rättvis behandling
av folkpensionärerna, varit
synnerligen väl motiverat att vi har ett
system med automatiska dyrtidstillägg?
Sedan må man komma och tala om det
beklagliga i indextänkande o. d., som
herr Hagård gjorde, så mycket man
vill. Det beklagliga ligger naturligtvis
i penningvärdeförsämringen. Det är
därför nödvändigt att vidta åtgärder
för att minska olägenheterna av inflationen.

Statsrådet Sträng gav uttryck för den
uppfattningen att realvärdet av folkpensionerna
med här föreliggande och
av utskottet tillstyrkta förslag får an -

ses vara ungefärligen återställt. Jag har
ingen anledning att diskutera den saken
med honom närmare. Jag skulle
förmoda att det ligger mycket i vad
statsrådet där säger ■— utan att jag för
den skull är beredd att uttala mig alldeles
bestämt. Jag är emellertid inte
heller beredd att kritisera hans uttalande
på den punkten.

Statsrådet Sträng nämnde emellertid
i anslutning till detta konstaterande,
att han ansåg det vara alldeles speciellt
önskvärt att invalidräntorna — det
gäller alltså här bl. a. sådana människor,
som drabbats av olycksfall i arbetet
och därför är beroende av sin
pension — blir litet bättre ställda än
de är i dag. Det var mycket roligt att
höra det, särskilt för oss inom folkpartiet,
tv vi har ju tidigare här i kammaren
mycket starkt hävdat den saken.
Vi liar lagt fram förslag om att automatiska
dyrtidstillägg skulle utgå åt
vissa livräntetagare av denna typ, men
detta vårt förslag har avböjts. Jag kan
nu inte finna annat än att samma tankegång
som motiverar de automatiska
tilläggen på folkpensionerna också motiverar
att tillägg utgår även på invalidräntorna.
Det markerar därför något
av en omvändelse från statsrådets
sida — ganska snabb, och därigenom
så mycket mera välkommen — när
statsrådet i så bestämda ordalag som
skett här i dag uttalar sig i den saken.
Det var mera bestämt — om jag minns
rätt ■— än vad som förekommit tidigare
i detta sammanhang.

Den fråga som föreligger här i dag
är ju, som alla vet, om det är riktigt
att vid denna tidpunkt ge folkpensionärerna
någon andel av den allmänna
standardhöjning, som har ägt rum sedan
riksdagen senast fattade beslut om
pensionerna, vilket skedde 1946. Observera
att ett positivt beslut i dag betyder,
att sex år har gått sedan riksdagen
senast fattade beslut om nya
grunder för folkpensionernas realvärde.
Den fråga vi då kan ställa oss i dag

Tisdagen den 27 maj 1952.

Nr 22.

är väl, om sex år är en så kort tidrymd,
att det ännu är alldeles för tidigt
att resa frågan på nytt.

Jag vill då hänvisa till de citat, som
herr Jacobsson i Igelsbo anförde i sitt
anförande. De citaten förefaller mig
vara av den arten, att de bör mycket
allvarligt begrundas av kammarens ledamöter.
Det var bl. a. ett citat från
socialvårdskommitténs yttrande i det
utskottsutlåtande, som sedan följdes av
kamrarna. I nämnda avsnitt framhölls,
att man vid bedömningen av folkpensionerna
måste ta hänsyn till den allmänna
levnadsstandarden. Jag skall
läsa upp citatet en gång till: »Omsorgen
om dem» — alltså om pensionärerna
—• »borde enligt departementschefens
mening fastmera inriktas på att
bereda dem en levnadsstandard, som är
skälig i förhållande till den, varpå
medborgare med låga inkomster i gemen
leva.»

Såväl socialvårdskommittén och dåvarande
socialministern som utskottet
och riksdagen har alltså givit uttryck
för den uppfattningen år 1946, att man
borde bedöma frågan om folkpensionärernas
levnadsstandard mot bakgrunden
av den allmänna höjningen av levnadsstandarden,
särskilt för medborgare
med låga inkomster. Nu har det ju
lyckligtvis sedan 1946 skett en ganska
väsentlig höjning av den reella nationalinkomsten
per invånare.

Jag skall inte här närmare ingå på
några siffror, men i folkpartiets motion
nch i den avgivna reservationen har
Jet sagts, att ökningen är väsentligt
mer än tio procent. Den uppgiften är
i vilket fall som helst på den säkra sidan.
Man skulle mycket väl ha kunnat
säga att höjningen är 15 procent. Det
är emellertid inte alldeles lika lätt,
herr statsråd, att säga med hur mycket
medborgare med låga inkomster i
gemen har fått sin reella standard höjd.
I sin iver att bagatellisera kraven på
en utredning av dessa frågor intar
statsrådet Sträng den ståndpunkten, att

Extra tillägg för år 1952 å folkpensioner.

allt detta ju ligger fullständigt klart.
Jag vet inte om statsrådet är beredd att
här i kammaren redogöra för hur den
reella levnadsstandarden har utvecklats
för här nämnda grupper, som regeringens
talesman 1946 hänvisade till,
d. v. s. de grupper som har de lägsta
inkomsterna. Jag är emellertid säker
på att jag inte är den ende här i kammaren,
som gärna skulle vilja höra hur
stor standardhöjningen för närvarande
är för dem. Jag tror att den har varit
ganska »splittrad». För en del är den
säkerligen väsentligt över tio procent,
kanske 15 å 20 procent. För andra är
den säkerligen mindre. Och sedan har
vi en del offer på inflationens altare,
som inte har fått någon standardhöjning
alls utan kanske snarare har fått
vidkännas en standardsänkning. — Jag
tror emellertid att man för närvarande
i huvudsak kan utgå ifrån att den reella
nationalinkomsten per huvud har
undergått en stegring, som är väsentligt
mer än tio procent, och då blir
frågan som sagt: Är det då för tidigt
att man nu tar upp spörsmålet om folkpensionärernas
andel av standardhöjningen?
Det tycker vi inom folkpartiet
absolut inte, att det är.

Herr Mårtensson, som talade för utskottet,
hade väl heller inte, skulle jag
förmoda, den uppfattningen, att det
vore orimligt att resa denna fråga, men
han sade, att finansieringsmöjligheterna
är så begränsade, att man inte kan
besluta någonting nu. Ja, herr Mårtensson
föreföll att veta detta utan vare
sig utredning eller avvägning.

Socialministern talade också om att
det inte går att nu ge folkpensionärerna
någon andel av standardhöjningen.
Möjligen tänkte han, att det skulle
komma nya finansieringsmöjligheter i
framtiden, men det vet jag inte. Själva
tendensen i lians yttrande var att utan
angivande av några siffror till stöd för
hans uppfattning ge uttryck för en allmän
tro, att det inte går att finansiera
det extra tillägg, som folkpartiet före -

Andra kammarens protokoll 1952. Nr 22.

Nr 22.

Tisdagen den 27 maj 1952.

Extra tillägg för år 1952 å folkpensioner.

slår och som kostar ungefär 37 miljoner.
Vi kan för vår del här, liksom vi
har gjort i annat sammanhang, hänvisa
till att det för nästkommande budgetår
föreligger ett budgetöverskott, som
är många gånger större än detta belopp.
Det är klart att, som det är sagt
många gånger förut, man aldrig kan
garantera ett statsfinansiellt läge för
det år som följer efter nästa år. Vill
man söka sin tröst i att hänvisa till
denna ovisshet om läget året efter nästa
som motivering för att säga nej till en
del saker, så får man göra det, men
något särskilt starkt skäl är det inte.
Vad som inte går att bestrida är, att
det för närvarande finns ett gott utrymme
för denna utgift.

Utskottet uttalar, att man inte vill
ha någon utredning men att frågan
skall »prövas». Jag ber kammaren observera
det sinne för fina distinktioner
som utskottet lagt i dagen, tydligen i
gott samförstånd med socialministern.
Man skall inte »utreda»'' frågan, men regeringen
skall upptaga den till närmare
»prövning». Det innebär ungefär
det, att när folkpartiet föreslår, att man
verkligen skall taga upp saken till ingående
granskning, så säger utskottet
att det inte behövs men att Kungl.
Maj :t skall ta upp saken till prövning.

Ja, för min del erkänner jag, att jag
är alldeles ur stånd att följa både herr
Mårtensson och statsrådet Sträng i denna
fina distinktion mellan utredning
och prövning. Ty det är ju inte så, att
i hela denna sak, såvitt den gäller frågan
om standardhöjningen på längre
sikt och frågan om folkpensionärernas
andel i standardhöjningen, avgörande
fakta är så klara, att det bara tarvas
en politisk bedömning. Jag tyckte, att
statsrådet Sträng i någon mån motsade
sig själv, ty det är ju alldeles klart, att
innan man tar definitiv ställning till
frågan om folkpensionärernas andel i
standardhöjningen, får man lov att
göra en avvägning med hänsyn till övriga
sociala förmåner och en del an -

nat. Nog behövs här en ordentlig belysning,
en ordentlig översikt och en
ordentlig redovisning av en massa material
för att man skall kunna bedöma
frågan om en eventuell höjning av
grundpensionerna för folkpensionärerna.
Nu tycks ju regeringspartiernas
försvarslinje vara denna: Vi skall inte
kalla detta för en utredning, och därför
kan vi säga nej till folkpartiets förslag,
utan vi skall kalla det för en prövning
och det är någonting som vi gör
själva. Då behöver inte riksdagen göra
det. Detta om själva utredningsyrkandet.

Vad sedan beträffar det aktuella förslaget
om att nu ge folkpensionärerna
någon liten andel i standardhöjningen,
är det naturligt, att det mot en bakgrund,
som jag har angivit, gäller att
vara återhållsam. Man får lov att göra
en så pass blygsam förhöjning, att man
inte därigenom binder sig när det gäller
resultatet av den kommande utredningen
och avvägningen. Man måste
f. n. så att säga hålla sig i underkant.
Det är därför vi föreslagit en standardhöjning,
som, om man tar hänsyn till
samtliga utgående pensionsförmåner,
ligger i genomsnitt, skall vi säga, vid
ca 3 procent.

Kan man nu säga: Ja, det är i alla
fall förhastat att vilja ge folkpensionärerna
en höjning av den reala standarden
av denna storlek, ty det kan hända
att utredningen visar, att vi inte har
råd till någonting alls. Är det detta,
som är själva kärnpunkten i regeringspartiernas
inställning? Vi menar, att
när nationalinkomsten per huvud har
stigit med omkring 15 procent, och
man får hoppas att den fortsätter att
stiga — produktiviteten växer ju -— en
höjning med 3 procent är ett relativt
blygsamt förslag. Det bör inte låsa oss
på något sätt när det gäller den kommande
avvägningen. Men det är tydligen
här som meningsskiljaktigheten
ligger mellan regeringspartierna — jag
vet inte hur högern ställer sig, av den

Tisdagen den 27 maj 1952.

Nr 22.

blanka reservationen att döma är det
ganska oklart — och folkpartiet. Regeringspartierna
tycks mena, att det är
mycket möjligt, att samhället inte kan
ge folkpensionärerna ens dessa 3 procent
utan bör hålla frågan flytande.
Vi anser däremot, att med hänsyn till
nationalinkomstutvecklingen det bör
vara möjligt att ge folkpensionärerna
denna blygsamma förbättring redan nu
och sedan taga upp frågan om en avvägning
av hela det stora komplexet
av sociala åtgärder.

Statsrådet Sträng betonade regeringens
positiva inställning. Ja, men frågan
om den positiva inställningen bör
naturligtvis prövas. Vad som är kärnfrågan
är, om man tycker att det är
förhastat att ge folkpensionärerna en
så pass blygsam del av standardhöjningen
efter sex år som den föreslagna.

Statsrådet Sträng sade — det glömde
jag att påpeka tidigare — att samordningen
och avvägningen bäst sker
centralt. Ja, herr statsråd, jag förbigår
nu frågan att däri kan ligga den
attityden, att riksdagen inte skall försöka
lägga sig i saken på ett tidigt stadium
innan regeringen haft tillfälle att
tänka. Den uppfattningen har ju framförts
här i kammaren, och herr Hjalmarson
var inne på den i går i ett offentligt
föredrag. Vi inom oppositionspartierna
kan näppeligen acceptera
detta, att regeringen svarar för allt
tänkandet och att riksdagen får taga
vid först när regeringen tänkt färdigt.
Men om det nu skulle vara så, att herr
statsrådet menar, att det är mycket
som bäst sker centralt, då är väl detta
ett utomordentligt argument för att regeringen
åstadkommer en utredning
eller en prövning, eller vad man vill
kalla det, och skaffar den översiktliga
sammanställning, som är nödvändig
för att de politiska avgörandena skall
kunna träffas. Vad är det för fel i att
vi inom oppositionen begär, att detta
skall göras utan dröjsmål? Det hade
bort ske tidigare och vara färdigt nu.

Extra tillägg för år 1952 å folkpensioner.

Statsrådets yttrande antydde, att det
skulle komma någon gång i framtiden,
att riksdagen därför egentligen inte
bör göra något annat än att t. v. nedlägga
sin talan.

Herr talman! Det hela är egentligen
ganska enkelt. Det har gått sex år sedan
riksdag och regering var ense om
att folkpensionärernas standard skulle
bedömas mot bakgrunden av den allmänna
reella nationalinkomstutvecklingen.
Under dessa sex år har den
reella standarden i landet höjts mycket
väsentligt. Tiden kan då vara inne
för att ge folkpensionärerna en av försiktighetsskäl
visserligen mycket blygsam,
men för folkpensionärerna dock
i och för sig ingalunda obetydlig andel
i denna allmänna reella inkomsthöjning.
Jag ser det så, herr talman, att
ett positivt beslut i dag inte innebär
något annat än en handling i överensstämmelse
med andan och innehållet i
riksdagens, såvitt jag minns rätt, enhälliga
beslut år 1946.

Herr HAGÅRD: Herr talman! Herr
Ohlin kunde inte låta bli att uttala sin
stora förvåning över bristen på logik
och sammanhang i mitt inlägg. Jag kan
vara lika förvånad över att han tog så
lång tid på sig som han gjorde för att
bemöta mitt inlägg. Det är inte någonting
annat jag gjort, herr Ohlin, än att
jag ansett, att en förbättring av folkpensionärernas
ställning är berättigad.
När jag slutligen vågar ansluta mig till
samma yrkande som folkpartiet, kan
detta inte vara någon dödssynd i varje
fall.

Beträffande en detalj som herr Ohlin
var inne på, nämligen att jag på något
sätt skulle ha uttalat mig nedsättande
om indexkonstruktionen hos folkpensionerna
vill jag säga, att jag i det sammanhanget
inte har yttrat någonting
annat än att indextillägget i och för sig
inte har visat sig vara tillräckligt i den
utveckling som skett. Det som här föreligger
är ytterligare ett bevis på att man

Nr 22.

Tisdagen den 27 maj 1952.

Extra tillägg för år 1952 å folkpensioner.

på det håll herr Ohlin företräder har
insett detta. Det förefaller mig slutligen,
som om herr Ohlin helst förmenat mig
att instämma i det slutyrkande som
folkpartiet har gjort. Jag får emellertid
förbehålla mig att även få göra detta
och i övrigt när det gäller folkpensionerna
intaga en ställning som jag för
min del förfäktat under en lång tid.
Min inställning torde också vara herr
Ohlin väl bekant.

Sedan vill jag, herr talman, med anledning
av att det riktats en erinran
av formell innebörd mot det yrkande
jag tidigare framställde, göra den ändringen
beträffande mitt yrkande, att
kammaren måtte bifalla den reservation
som till utlåtandet avgivits av herrar
Boman i Kieryd m. fl., dock med följande
tillägg till motiveringen, att i
dess sista stycke — det som börjar med
»Kostnaderna för» — tillägges efter
dess sista mening —• den som slutar
med »å sistnämnda belopp anvisas» —•
följande meningar: »Det är emellertid
angeläget att en inkomst — under alla
förhållanden ungefärligen av en storleksordning
jämförlig med kostnaderna för
det extra tillägg å folkpensionen som i
realiteten innebär en förhöjning av
dess grundbelopp -—- beredes statsverket.
Därigenom ges ett klart och för alla
gripbart uttryck för det faktiska förhållandet,
att en extra förmån som beredes
de åldrar, som i huvudsak fullgjort
sin produktiva insats, är ett åtagande
från de fortfarande i produktionslivet
verksamma. Folkpensionsavgiften
bör därför höjas i en grad som
ungefärligen motsvarar utgiften för
statsverket av ett s. k. extra tillägg å
folkpensionen, och förslag om sådan
höjning från den 1 juli detta år bör föreläggas
riksdagen vid instundande
höstsession.»

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG: Herr talman! För
att det inte skall föreligga något missförstånd
efter herr Ohlins anförande

bör jag kanske komplettera det litet i
fråga om invalidpensionerna.

Herr Ohlin uttalade sin livliga tillfredsställelse
över att jag, som han sade,
nu kommit till klarhet om att det härvidlag
heliövs en förstärkning. Jag har,
herr Ohlin, varit på det klara med detta
praktiskt taget sedan den dag då jag
började syssla med dessa saker. Nu är
det emellertid så, att problemet inte har
den omfattning och de aspekter, som
jag tyckte mig kunna utläsa ur herr
Ohlins anförande. Invalidpensionerna
är nämligen indexreglerade, och kompensation
för dyrtiden tillkommer följaktligen
även invalidpensionärerna. Det
enda fall, där man inte har genomfört
denna princip, är det speciella blindtillägget
på 700 kronor, vilket till sin
absoluta storlek har varit oförändrat.
Det pågår emellertid en översyn av
blindtillägget, och vederbörande myndighet
har fått i uppdrag att undersöka,
om inte blindtillägget möjligen
och lämpligen borde omvandlas och
förstärkas till någonting av ett hjälplöshetstillägg,
eftersom det faktiski
finns andra invalider än de blinda som
är i ungefär samma besvärande predikament.

Vad sedan gäller de invalidräntor jag
talade om, så är ju detta ersättningar,
som är av försäkringsbolag utbetalda
till de anställda, som råkar ut för ett
olycksfall i arbetet. Där har vi 1950 genomfört
en generell förstärkning, och
riksdagen har i år godtagit en förstärkning
på de allra äldsta invalidräntorna,
de som baserar sig på 1901 års olycksfallslag.
Men här uppstår ju en annan
fråga, som förtjänar att allvarligt bedömas
och som jag inte är säker på att
herr Ohlin har klart för sig. Är det staten,
som rimligen och rätteligen skall
kompensera dessa invalidräntor, eller
är det den företagsamhet, i vars tjänst
vederbörande arbetare har råkat bli invalid?
Det sistnämnda alternativet, menar
jag, bör ha mycket starka skäl för
sig. Hitintills har man ju från företa -

Tisdagen den 27 maj 1952.

Nr 22.

garsidan vägrat att ta på sig denna
skyldighet, och då har det inte varit
något annat för staten att göra än att
gå in och här klara ut ett problem, där
väl ändå mycket starka argument kan
föreligga för att det skulle hjälpas till
just från det håll, där vederbörande anställd,
i sin dagliga gärning råkat ut
för olycksfall och blivit invalid.

Jag har velat säga detta därför att
herr Ohlins reflexioner var litet för
korthuggna för att den riktiga belysningen
av frågan skulle kunna ske.

Nu säger herr Ohlin: Ja, men visst
är väl en utredning motiverad. Är det
inte för enkelt av Sträng att göra gällande
att siffrorna finns på bordet? Och
så säger han: Tala om hur det ligger
till med utvecklingen!

Ja, visst skall jag väl kunna göra det.
Jag kan t. o. m. gå herr Ohlin så långt
till mötes, att jag redan här talar om
för honom, att därest man från 1946
och till dags dato vill hålla samma inkomstutveckling
för folkpensionärerna
som, låt mig säga för en typisk låglönegrupp
som lantarbetarna och småbrukarna
eller de mindre jordbrukarna
över huvud taget — och en sådan jämförelse
kan man ju göra, eftersom levnadskostnaderna
varit ungefär lika,
möjligen något till nackdel för folkpensionärerna
—- så kommer en kompensation
till folkpensionärerna i dag att röra
sig om ett belopp av cirka 600 miljoner
kronor. Tar jag ett medeltal för industriarbetarna
som jämförelseobjekt, får
jag med samma utgångspunkt en kompensationssumma
på ca 300 miljoner
kronor från statsverket. Tar jag som
jämförelsetal de statsanställdas inkomster,
kommer jag litet längre ned. Jag kan
följaktligen utan någon större svårighet
ungefär avläsa vad en kompensation
kostar, och då måste det ju, menar jag,
vara en politisk bedömningsfråga, hur
mycket man har råd med, detta sett i
samband med andra önskemål, som står
på dagordningen.

Men det behövs en utredning, och en

Extra tillägg för år 1952 å folkpensioner.

ordentlig utredning, för att klara upp
dessa ting, säger herr Ohlin. Jag är så
pass ogenerad, ärade kammarledamöter,
att jag säger, att det behövs ingen utredning
för att begripa det enkla faktum,
att därest vi får finansiella möjligheter
därtill, så skall folkpensionärerna
få det litet bättre. Det är hela
problemet, och det är en politisk bedömnings-
och avvägningsfråga.

Men vad är det för fel att göra en utredning?
säger herr Ohlin. Ja, det är
intet fel alls som princip betraktat. Regeringen
tillsätter utredningar i stark
takt — jag tror att dagstidningarna har
uppgift om några stycken nytillsatta utredningar.
Men det skall finnas ett legitimt
behov av en utredning, och finns
det inte det, menar jag, då föreligger
det faktiskt intet underlag för ett så
energiskt hävdande av kravet på en utredning.

Herr PETTERSSON i Dahl: Herr talman!
Jag har begärt ordet endast för
att understryka det stora behov som föreligger
för folkpensionärerna att få litet
ökad hjälp. Det är alldeles säkert så
som socialministern sade, att jämför
man folkpensionärerna med andra grupper,
vilka det vara må, så ligger folkpensionärerna
i ett sämre läge. Om man
jämför dem med industriarbetarna eller
textilarbetarna eller skogsarbetarna
eller lantarbetarna, så är det ingen tvekan
om att de ligger sämst till.

Jag kan också dela socialministerns
uppfattning, att när man skall kompensera
folkpensionärerna över budgeten,
alltså genom skattemedel, så måste det
ske en viss begränsning, och man kan
inte ta hur mycket som helst. Jag delar
även socialministerns mening när han
säger, att vi måste nog i framtiden se
till att det blir en bättre avvägning till
förmån för de mest behövande. Fråga
är, om vi inte har varit litet för generösa
niir det gällt sociala bidrag i olika
former. Vi har lämnat generella tillägg

Nr 22.

Tisdagen den 27 maj 1952.

Extra tillägg för år 1952 å folkpensioner.

många gånger, där det praktiskt taget
inte hade behövts. Jag tror att det är
alldeles nödvändigt att vi som princip
slår fast, att vi måste ha en strängare
behovsprövning. Detta innebär så vitt
jag förstår att vi kan ge högre tillägg
endast till de grupper, som bäst behöver
dem, och här kommer väl folkpensionärerna
i första hand.

Sedan jag sagt detta måste jag också
ge min anslutning till den tankegång,
som ligger i herr Hagårds yrkande.
Också jag tror att det är berättigat att
det blir en viss höjning av pensionsavgifterna,
som praktiskt taget har stått
stilla sedan de kom till. Den höjning,
som herr Hagård föreslog, alltså 0,2
procent, är ju mycket blygsam, och så
vitt man kan se vid en hastig bedömning,
skulle den ändå räcka till för att
ge folkpensionärerna ett månatligt tillskott
för oktober månad. Jag måste uttala
mina sympatier för denna tankegång,
och så vitt jag kunde förstå av
socialministerns anförande, var också
han sympatiskt inställd till förslaget.
Huruvida riksdagen är böjd för att i
dag bifalla förslaget eller ej vet jag
inte, men jag tror att det ligger någonting
i det.

Innan jag slutar måste jag också säga,
herr talman, att jag förvånar mig över
herr Ohlins sätt att gå till väga. Jag
har i varje fall aldrig tidigare varit
med om att man, när det ställts ett yrkande
av en motionär eller en reservant
och någon sedan hängt på detta yrkande,
ondgjort sig över detta från det håll
yrkandet tidigare ställts. Herr Hagård
har här anslutit sig till folkpartiets yrkande,
och det tycker jag inte att herr
Ohlin i varje fall skall vara ledsen för.

Jag har, herr talman, velat anföra
detta rent allmänt till dagens protokoll.

Herr HOLMBERG: Herr talman! Jag
har begärt ordet för att göra en ändring
beträffande mitt yrkande. Det är
ju formellt litet oegentligt av utskottet

att behandla vår motion II: 148 nu, eftersom
förevarande utlåtande gäller ett
extra tillägg och vår motion avser en
höjning av grundbeloppet. Med hänsyn
till att jag får tillfälle att yrka bifall till
motionen i samband med behandlingen
av nästföljande utskottsutlåtande, skall
jag be att få ta tillbaka mitt tidigare yrkande
och i stället yrka bifall till reservationen
nr 3).

Herr OHLIN: Herr talman! Jag vet
inte om jag missförstod statsrådet
Sträng när jag uppfattade lians yttrande
om angelägenheten av en förbättring
för invalider och motsvarande såsom
gällande ganska allmänt för människor
i det läget. Jag uppfattade det
så, att det skulle gälla också för den
grupp av människor, som har livräntor
på grund av allvarlig yrkesskada,
och det var därför jag tillät mig säga,
att det var mycket välkommet att statsrådet
yppade så varma känslor för en
åtgärd, som innebar kompensation för
livräntor av denna typ.

Nu vet jag väl att statsrådet två
veckor innan riksdagen hade att fatta
beslut begärde en utredning rörande
detta problem som ju finns behandlat
i folkpartimotionen. Men att det bakom
detta att statsrådet skyndade sig att
två veckor före riksdagens beslut ordna
utredning låg fullt så varma känslor
som jag fått höra i dag, visste jag
inte, och det är denna statsrådets inställning
jag velat välkomna.

Vad folkpensionärernas standard beträffar
skall jag be att få erinra om
en sak, som jag förbigick i mitt föregående
anförande. När man talar om folkpensionärernas
bevarade standard får
man inte alldeles glömma bort, att åtskilliga
av folkpensionärerna har ett
litet sparkapital och att detta sparkapital
i många fall har förlorat i värde
genom inflationen. Den grupp av folkpensionärer,
som har ett litet sparkapital
har alltså gjort en förlust genom

Tisdagen den 27 maj 1952.

Nr 22.

inflationen, för vilken snarare staten
än de själva har ansvaret, utan att staten
tycks ha möjlighet att ge dem någon
kompensation för detta den direkta
vägen.

Statsrådet talade om vissa mindre
bemedlade gruppers standardutveckling.
Han nämnde inte, med hur många
procent deras reella standard har vuxit,
vilket kanske hade varit det mest uttrycksfulla,
utan nöjde sig i stället
med att tala om hur mycket det skulle
kosta att ge full kompensation åt folkpensionärerna
om de skulle få samma
reella standardhöjning som den ena
eller andra gruppen. Jag tycker det
vore större anledning lägga upp saken
så, att om vissa grupper fått några tiotal
procent i standardhöjning, så är
detta som folkpartiet nu begär — en
standardhöjning åt folkpensionärerna
med omkring 3 procent -— ett ganska
blygsamt krav, om man nämligen menar
allvar med det uttalande som riksdagen
gjorde 1946. Statsrådet Sträng
talade så mycket om växlar som riksdagen
utställt och som skall inlösas.
Men, herr statsråd, detta uttalande år
1946 är väl också något som riksdagen
skall stå för?

Det är alldeles klart att här försiggår
en strid om ord, föga fruktbar, om man
skall kalla det som vi begär för en
utredning eller en sammanställning av
material och en avvägning. Statsrådet
Sträng anser att det är tämligen lätt
att göra den erforderliga sammanställningen
av materialet rörande den reella
inkomstutvecklingen för de olika,
mindre bemedlade grupperna. Men det
är nog inte, herr statsråd, så lätt beträffande
en del av dem; det vidhåller
jag. Men antag att det är så lätt som
herr Sträng nu säger. Vad har regeringen
då för vägande skäl emot att
tillsätta en, skall jag kalla det »prövningsinstans»
av något slag, kanske
bara en enda man eller kvinna i departementet?
Regeringen förbehåller sig
själv att avgöra, om det behövs nya

Extra tillägg för år 1952 å folkpensioner.

utredningar. Ja, det trodde jag gällde
stora arbets- och tidskrävande frågor.
Men kan det verkligen finnas något motiv
för herr Strängs envishet att här
svara: Nehej då, det saken nu gäller
får oppositionspartierna med sina sekretariat
lov att sköta om själva. Där
skall regeringen absolut inte hjälpa till,
nej då! Visserligen är det ganska lätt
att göra det, men regeringen vill ändå
inte. Och denna attityd, den skall man
skydda bakom distinktioner mellan orden
utredning och prövning. Jag erkänner,
herr talman, att jag förstår
inte poängen i detta. Är det så lätt att
göra en sådan sammanställning med allt
relevant material — å la bonne heure,
då kan väl regeringen låta någon expert
göra det på kort tid.

Till herr Hagård och ännu mer till
herr Pettersson i Dahl — herr Pettersson
är nu så ivrigt konverserande att
jag får nöja mig med att vända mig till
herr Hagård — skulle jag vilja säga,
att om herrarna studerar mitt yttrande
i protokollet skall ni få se, att det
inte finns någon som helst grund för
den uppfattning som herr Pettersson
i Dahl gav uttryck åt, att jag på något
sätt skulle vara avogt inställd mot att
herr Hagård närmade sig folkpartiets
ståndpunkt. Jag polemiserade mot en
del i herr Hagårds motivering, men
däremot måste jag säga att jag alltid
är glad åt att få så mycket stöd som
möjligt för folkpartiets ståndpunkter.
Men det är angeläget att påpeka till
undvikande av missförstånd, att om
det föreligger olikheter i motiveringen,
så skadar det inte att detta klargöres
här i kammaren. Ty jag vet av erfarenhet
— jag kanske t. o. m. skulle kunna
säga dyrköpt erfarenhet — vad som
sker när de nuvarande regeringspartierna
tar hand om en fråga för att
så att säga komplett identifiera högerståndpunkterna
med folkpartiets ståndpunkter,
om vi inte här i kammaren
gjort klart, i vad mån det föreligger
en olikhet.

Nr 22.

Tisdagen den 27 maj 1952.

Extra tillägg för år 1952 å folkpensioner.

Men att högern närmat sig vår ståndpunkt
hälsar jag med största tillfredsställelse,
fastän jag tillåter mig säga att
detta rimmar illa med herr Hagårds
uttalande, där han med en smula ogillande
tonfall yttrade, att folkpartiet
väckt frågan på ett så sent stadium.
Jag kan ännu inte förstå hur högern
skulle kunnat sluta upp kring kravet
på en höjning av folkpensionerna om
inte detta förslag hade lagts fram. Att
det var anledning att göra det nu, när
budgetläget kan klarare överblickas
än som kunde ske i januari, inser ju
envar.

Det finns dock en skillnad och en väsentlig
skillnad mellan högerns yrkande
och vårt. Herr Hagård vill utan
någon som helst utredning ha fastlagt
att avgifterna skall höjas och höjas
betydligt. Där intar jag den avvikande
ståndpunkten, att den utredning om
folkpensionärernas andel av standardhöjningen
och om eventuell höjning av
grundpensionerna, som vi menar bör
komma till stånd, naturligtvis bör behandla
frågan om finansieringen. Att
nu improvisera ett beslut, som därvidlag
är bindande för utredningen, tycker
jag inte är motiverat. Jag tycker att
en kommande utredning på den punkten
bör ha fria händer. Jag utesluter
inte högerlinjen, men jag vill inte att
man efter en så flyktig behandling som
här varit möjlig skall binda utredningen
i denna viktiga finansieringsfråga,
eftersom det absolut inte är nödvändigt
att göra det.

Herr talman! Jag kan bara sammanfatta,
som jag gjort en gång förut.
För sex år sedan uttalade riksdagen
att man skulle ta hänsyn till den allmänna
standardhöjningen. Är det då
för tidigt att nu ge folkpensionärerna
den föreslagna mycket blygsamma andelen
av standardhöjningen? Det kan
jag inte finna, och det är därför jag
yrkar bifall till herr Bomans i Kieryd
m. fl. reservation.

Herr HAGÅRD: Herr talman! Om jag
denna gång fattat herr Ohlin rätt, anser
han att jag skulle ha begärt en väsentlig
höjning av folkpensionsavgifterna.

Jag har så tydligt jag kunnat preciserat
att det är fråga om en höjning med
0,2 procent av nu utgående avgifter.
Jag vill stryka under ytterligare att
detta sedermera skulle göra inalles 1,2
procent i stället för nu utgående 1 procent
på inkomsten. Det är väl inte någon
väsentlig höjning.

Vidare säker herr Ohlin att vi har
velat åstadkomma en sådan anordning
utan någon som helst utredning. Jag
har begärt att man vid höstsessionen
skall lägga fram en kungl. proposition
härom, och en proposition lägges väl
inte fram utan någon som helst utredning.

Jag tycker att herr Ohlin skall lägga
bort det där sättet att oupphörligt
misstänkliggöra alla oss andra här i
denna debatt. Jag tror att vi alla vill
ungefär samma sak. Varför skall man
då ställa representanter för övriga partier
i andra ledet så att säga och påskina,
att de inte har några redbara
avsikter.

Herr OHLIN: Herr talman! Jag vet
inte vad det är som gjort att herr Hagård
fått detta intryck. Frågan gäller
hur man skall se på en 20-procentig
höjning av avgifterna. Observera att
avgifterna redan förut står i relation
till inkomsten och höjes när inkomsten
stiger. Om man då skall kalla en ytterligare
höjning med 20 procent, såsom
herr Hagård vill, för väsentlig eller inte
torde få anses vara en smaksak, och
jag tillåter mig, herr talman, vidhålla
att det är en ganska väsentlig höjning.

Beträffande sedan intresset för folkpensionerna
kan jag gärna tillägga, att
jag vet att herr Hagård inte står efter
någon i denna kammare när det gäller
ett ärligt och uppriktigt intresse för

Nr 22.

Tisdagen den 27 maj 1952.

folkpensionärernas villkor. Den ståndpunkt
som jag har intagit innebär heller
inte, att jag gentemot dem som är
medlemmar av andra partier riktar
någon som helst direkt eller indirekt
beskyllning för att man inte skulle
vara intresserad av folkpensionärernas
villkor. Jag tror faktiskt att det lyckligtvis
förhåller sig så, att vi beträffande
vår syn i stort på problemet dock
är överens. Mot bakgrunden av en sådan
allmänt positiv inställning och mot
bakgrunden av uttalandet 1946 vill vi
hävda att det är motiverat att nu
fatta ett positivt beslut av den blygsamma
omfattning som vi här föreslagit.

Herr HJALMARSON: Herr talman! Jag
kan inte undgå det intrycket, efter
att ha hört herr Ohlins inlägg, att
han hyser en önskan att få i gång något
slags politisk process i nästan
varje fråga. Det ligger ju, herr talman,
till på det sättet när det gäller frågan
om avgifterna, att de nuvarande folkpensionsavgifterna
fastställdes när den
senaste folkpensionsreformen genomfördes.
Då genomförde man dels en
höjning av folkpensionsavgifterna och
dels en höjning av pensionsförmånerna.
Det hette då i Kungl. Maj:ts proposition,
när man skulle motivera höjningen
av pensionsavgifterna: »Med

hänsyn till det förändrade penningvärdet
synes en höjning av avgiftsmaximum
motiverad. En sådan höjning är
även motiverad av de ökade pensionsförmånerna.
» Det var alltså precis samma
situation då som i dag.

Nu säger herr Ohlin att den höjning
som det kan röra sig om, en höjning
som motsvarar 20 procent på nuvarande
avgifter, är en väsentlig höjning.
Ja, vad betyder denna höjning för
de enskilda människorna, vad betyder
den i pengar räknat? Om jag tar medborgare
i inkomstlaget från 4 000 upp
till 12 000 kronor — där ju det stora

Extra tillägg för år 1952 å folkpensioner.

flertalet befinner sig — rör det sig
här om mellan 50 öre och 1: 50 kronor
i månaden. Detta kan väl ändå
inte i nuvarande läge anses vara någon
orimlig höjning mot bakgrunden av
den allmänna höjning av penninginkomsterna
som skett i vårt land.

Vill man, herr talman, vara med
om att ge folkpensionärerna en förbättring,
då tycker jag man också skall
se till att detta kommer till ett så klart
uttryck som möjligt. Hur man än diskuterar
finansieringsmetoden är det
ju ändå reellt sett hela tiden fråga om
att de aktiva medborgarna skall antingen
avstå något av sin konsumtion
eller öka sin produktion något eller
göra bådadera för att de passiva medborgarna,
de gamla, skall kunna få
det litet bättre. Att söka driva en socialpolitik,
varigenom detta syfte får
ett synligt och konkret uttryck, anser
jag vara en sund och riktig strävan.
Det visar på ett tydligt sätt att vi i
handling vill bereda de gamla en ökad
förmån.

Jag ber, herr talman, att med dessa
ord få förena mig med det yrkande,
som herr Hagård har framställt.

Herr OHLIN: Det får inte, herr talman,
råda något missförstånd på den
punkten att vad högerlinjen innebär i
dag är så att säga en dubbel procentuell
höjning. För det stora flertalet medborgare
här i landet sker en automatisk
höjning av folkpensionsavgiften när
inkomsten stiger. Eftersom inkomsten
stigit något mer än penningvärdet fallit,
sker redan härigenom en höjning
av avgiften som är något större än i relation
till penningvärdets fall. Det är
alltså nu inte fråga om att kompensera
för penningvärdets fall, utan det gäller
att dessutom höja avgiften med 20
procent. Om detta kan jag inte säga något
annat än vad jag sade i mitt föregående
anförande. Jag vill inte, när det
gäller frågans ordnande på längre sikt,

Nr 22.

Tisdagen den 27 maj 1952.

Extra tillägg för år 1952 å folkpensioner.

förorda detta förslag i dag. Jag vill inte
heller ta ställning emot det. Jag anser
inte att frågan om avgiftssystemets roll,
när det gäller finansiering av de sociala
avgifterna, är så solklar, att man här
kan avgöra denna lilla del av frågan i
dag. Men jag anser att den utredning
om avvägning av de sociala förmånerna
och de statliga finansieringsmöjligheterna,
som måste komma, bör ta upp
frågan om en ökad användning av socialförsäkringsavgiften
som en av de
centrala frågorna. Jag är övertygad om
att finansieringsproblemet måste ligga
så till att denna fråga får tas upp. Jag
hoppas att detta skall kunna ske under
loppet av ett antal månader, och då,
herr Hjalmarson, bör frågan om eventuell
höjning av folkpensionsavgifterna
behandlas i sitt naturliga sammanhang.
Jag kan emellertid inte finna att man
har visat upp tillräckliga skäl för att
binda utredningen och Kungl. Maj:t på
denna punkt. Därför kan jag, herr talman,
inte förorda att vi i dag skall
göra ett sådant uttalande om finansieringen.

Herr HJALMARSON: Herr talman!

När folkpensionsreformen genomfördes
var det ju klart utsagt, att avgifterna
inte var beräknade försäkringsmässigt
i förhållande till pensionsförmånen. Jag
har för min del fattat saken så, att innebörden
av beslutet var, att vi som representerade
de arbetande och aktiva
människorna i befolkningen så att säga
kollektivt påtog oss en viss börda, som
stod i relation till pensionsförmånernas
sammanlagda kostnader för statsverket.
Betraktar man saken på det sättet
tror jag, att det är fullt motiverat
att säga, att utvecklingen gjort det önskvärt
med en justering av avgifterna.
Man finner nämligen att samtidigt som
folkpensionerna räknat fr. o. m. budgetåret
1949/1950 stigit med 31 procent,
så har folkpensionsavgifternas
summa stigit med endast 10 procent.

Det förefaller mig därför, herr talman,
att om man håller fast vid den utgångspunkt
som man valde då den stora folkpensionsreformen
genomfördes, så innebär
det förslag, som herr Hagård har
ställt, ett återställande av den relation
mellan avgifternas totalsumma och förmånernas
totalsumma, som förelåg då,
och behöver därför inte innebära ett föregripande
av de ytterligare utredningar
i avgiftsfrågan, som kan befinnas önskvärda.

Herr MÅRTENSSON i Uddevalla: Herr
talman! Jag skall inte lägga mig i den
inbördes diskussionen mellan folkpartiet
och högern. Herr Ohlin talade emellertid
något om omvändelse och uttryckte
sin tillfredsställelse med att
statsrådet Sträng hade omvänt sig så
hastigt. Ja, herr talman, det ser ut som
om det var fler än statsrådet Sträng som
hade gjort en omvändelse i denna fråga.
Det förhåller sig nämligen på det sättet,
att det sammansatta utskottet på
grund av den långt framskridna tiden
måste behandla denna proposition innan
motionstiden var utgången, och vid
realbehandlingen av propositionen tillstyrkte
folkpartiets representanter i utskottet
enhälligt Kungl. Maj :ts förslag.
Det var först när sista motionsdagen
utgick och folkpartimotionen framlämnades
som folkpartiet gjorde en omvändning.

Herr JACOBSSON i Igelsbo: Herr talman!
Jag skall endast be att till vad
herr Mårtensson i Uddevalla har anfört
få tillägga, att den behandling av propositionen,
som herr Mårtensson här
talade om, hade skett innan motionstiden
hade gått ut, och vi hade sålunda
inte vid det tillfället möjlighet att ta
ställning till en motion, som inkom senare
under motionstiden. Det beslut
som då fattades kunde sålunda icke betraktas
som definitivt.

Tisdagen den 27 maj 1952.

Nr 22.

Härmed förklarades överläggningen
avslutad. Herr talmannen gav propositioner
på l:o) bifall till utskottets hemställan;
2:o) bifall till den av herr Boman
i Kieryd m. fl. avgivna reservationen;
samt 3:o) bifall till det av herr
Hagård under överläggningen framställda
yrkandet; och förklarade herr talmannen
sig anse svaren hava utfallit
med övervägande ja för den förstnämnda
propositionen. Herr Hjalmarson begärde
emellertid votering, i anledning
varav herr talmannen för bestämmande
av kontrapropositionen ånyo upptog de
båda återstående propositionerna, av
vilka herr talmannen nu fann den under
2:o) angivna hava flertalets mening
för sig. Jämväl beträffande kontrapropositionen
begärde emellertid herr Hjalmarson
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren till kontraproposition
i huvudvoteringen angående
sammansatta stats- och andra lagutskottets
utlåtande nr 4 antager den
av herr Boman i Kieryd m. fl. avgivna
reservationen, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
det av herr Hagård under överläggningen
framställda yrkandet.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för nej-propositionen.
Herr Jacobsson i Igelsbo begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat företogs. Därvid
avgåvos 03 ja och 131 nej, varjämte
9 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså till kontrapro -

Ändring i lagen om folkpensionering m. m.

position i huvudvoteringen antagit bifall
till det av herr Hagård under överläggningen
framställda yrkandet.

I enlighet härmed blev nu efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller
sammansatta stats- och andra lagutskottets
hemställan i utskottets utlåtande
nr 4, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit det
av herr Hagård under överläggningen
framställda yrkandet.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och denna voteringsproposition
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Hjalmarson begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos
118 ja och 84 nej, varjämte 1 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 7.

Ändring i lagen om folkpensionering
m. in.

Föredrogs sammansatta stats- och
andra lagutskottets utlåtande nr 5, i anledning
av dels Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående ändring
i lagen den 29 juni 1946 (nr 431)
om folkpensionering, in. m., dels ock i
ämnet väckta motioner.

Genom en den 21 mars 1952 dagtecknad
proposition, nr 215, hade Kungl.
Maj:t, under åberopande av propositionen
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden, föreslagit riksdagen
att antaga vid propositionen fogade
förslag till

Nr 22.

Tisdagen den 27 maj 1952.

Ändring i lagen om folkpensionering m.

1) lag angående ändring i lagen den

29 juni 1946 (nr 431) om folkpensionering; 2)

lag angående ändring i lagen den

30 juni 1947 (nr 398) om kommunernas
bidrag till kostnaderna för folkpensioneringen; 3)

lag angående ändring i lagen den
26 juli 1947 (nr 531) om bidrag till
änkor och änklingar med barn; samt

4) lag angående ändring i lagen den
26 juli 1947 (nr 530) om särskilda barnbidrag
till änkors och invaliders m. fl.
barn.

Vidare hade Kungl. Maj:t i propositionen
nr 1, bilaga 7, föreslagit riksdagen

dels under punkt 90 att till Bidrag
till folkpensioner in. m. för budgetåret
1952/53 anvisa ett förslagsanslag av
741 000 000 kronor,

dels ock under punkt 91 att till Indextillägg
å folkpensioner för budgetåret
1952/53 anvisa ett förslagsanslag av
205 000 000 kronor.

De av Kungl. Maj:t framlagda förslagen
syftade bl. a. till att bereda ökade
möjligheter för folkpensionärerna att
utnyttja sin arbetskraft och att inneha
sparkapital eller annan motsvarande tillgång
samt för arbetsgivare att ordna
pensioneringsfrågan för anställda utan
att därigenom folkpensioneringens inkomstprövade
förmåner beskures alltför
starkt. Vidare hade föreslagits vissa
ändringar beträffande kommunernas
skyldighet att bidraga till kostnaderna
för tilläggspensioner m. m.

Enligt Kungl. Maj :ts förslag skulle 7 §
lagen om folkpensionering erhålla följande
lydelse:

Där kommun så beslutat skall kommunalt
bostadstillägg utgå
till pensionsberättigad som är mantalsskriven
inom kommunen eller till där
mantalsskriven hustru som uppbär
hustrutillägg. Sådant tillägg skall anses
såsom folkpension.

Kommunalt bostadstillägg utgår enligt
de grunder kommunen bestämmer.
Avvikelse från vad nedan i 8 och 13 §§
stadgas må dock icke äga rum och ej

heller må för rätt till kommunalt bostadstillägg
fordras viss tids bosättning
inom kommunen eller uppställas annat
därmed jämförligt villkor.

Om kommuns beslut rörande kommunalt
bostadstillägg skall pensionsstyrelsen
ofördröjligen underrättas.

1 § lagen om kommunernas bidrag
till kostnaderna för folkpensioneringen
skulle enligt Kungl. Maj :ts förslag få
denna lydelse:

Kommun skall för varje kalenderår
bidraga till kostnaderna för pensioner
enligt lagen den 29 juni 1946 (nr 431)
om folkpensionering med

dels viss andel, motsvarande tre tjugondels
procent för varje fullt tiotal
skatteören per invånare i kommunen,
av kostnaden för tilläggspensioner,
änkepensioner och hustrutillägg, som
under året utbetalats för inom kommunen
mantalsskrivna pensionsberättigade,
dock högst tre femtedelar av
nämnda kostnad,

dels ock viss andel, motsvarande
en femtedels procent för varje fullt
tiotal skatteören per invånare i kommunen,
av kostnaden för kommunala
bostadstillägg, som under året utbetalats
för pensionsberättigade, mantalsskrivna
inom kommunen, dock högst
tre femtedelar och lägst en fjärdedel
av sagda kostnad.

Därest tilläggspensioner, änkepensioner
och hustrutillägg förhöjts genom
indextillägg, skall vad i första stycket
stadgats om kommuns skyldighet att bidraga
till kostnaderna för dylika pensioner
avse även indextillägg därå.

I anledning av propositionen hade
väckts ett antal motioner, varjämte vid
riksdagens början väckts några motioner
angående folkpensioneringen.

I de i anledning av propositionen
väckta likalydande motionerna I: 490
av herrar öhman och Ola Persson samt
11:655 av herr Holmberg m. fl. hade
hemställts, bl. a., att riksdagen för sin
del måtte antaga i proposition nr 215
framlagda förslag om ändringar i lagen

Tisdagen den 27 maj 1952.

Nr 22.

den 29 juni 1946 (nr 431) om folkpensionering,
med vissa i motionerna angivna
ändringar av den i propositionen
föreslagna lydelsen av 4 § 1 och 2
mom., 6 § 1 och 3 mom., 7 §, 8 §, 14 §
2 mom., 15 §, 16 §, 33 § och av slutbestämmelserna
samt därutöver av nu
gällande lydelse av 4 § i samma lag
samt att 19—22 §§ i nu gällande lydelse
upphävdes.

I motionen I: 111 av herrar Norling
och Ola Persson hade hemställts, att
folkpensionsavgifterna måtte avskaffas
och att riksdagen till följd därav måtte
besluta sådan ändring av lagen om folkpensionering,
att 19—22 §§ upphävdes.

Propositionen nr 215 och de i anledning
av densamma väckta motionerna
ävensom motionerna I: 111 och II: 142
hade hänvisats till lagutskott och tilldelats
andra lagutskottet. Ovannämnda
punkter i statsverkspropositionen samt
motionerna 1:2, 11:3 och 11:430 hade
hänvisats till behandling av statsutskottet.
Efter överenskommelse mellan statsutskottet
och andra lagutskottet hade
propositionen nr 215, nämnda punkter
i statsverkspropositionen ävensom samtliga
motioner hänskjutits till behandling
av sammansatt stats- och andra lagutskott.

Sammansatta utskottet hemställde,

A. att riksdagen — med förklaring att
riksdagen funnit viss ändring böra vidtagas
i det genom propositionen nr 215
framlagda förslaget till lag angående
ändring i lagen den 29 juni 1946 (nr
431) om folkpensionering — måtte för
sin del med bifall till motionerna I: 490,
II: 142, II: 618 och II: 655, såvitt de avsåge
vissa övergångsbestämmelser i förevarande
lagförslag, antaga nämnda förslag
med den ändringen att första stycket
i övergångsbestämmelserna erhölle
av utskottet angiven lydelse;

B. att riksdagen oförändrade måtte
antaga de genom propositionen nr 215
framlagda förslagen till

1) lag angående ändring i lagen den
30 juni 1947 (nr 398) om kommuner -

Ändring i lagen om folkpensionering m. m.

nas bidrag till kostnaderna för folkpensioneringen; 2)

lag angående ändring i lagen den
26 juli 1947 (nr 531) om bidrag till
änkor och änklingar med barn; samt

3) lag angående ändring i lagen den
26 juli 1947 (nr 530) om särskilda barnbidrag
till änkors och invaliders m. fl.
barn;

C. att riksdagen måtte för sin del antaga
av utskottet framlagda förslag till

1) lag angående ändring i lagen den
20 mars 1936 (nr 56) om socialregister;

2) lag angående ändring i lagen den
26 juli 1947 (nr 528) om kommunala
pensionstillskott m. m.;

D. att riksdagen måtte för budgetåret
1952/53 under femte huvudtiteln anvisa

1) till Bidrag till folkpensioner m. m.
ett förslagsanslag av 743 000 000 kronor;
samt

2) till Indextillägg å folkpensioner
ett förslagsanslag av 239 000 000 kronor;

E. att motionerna I: 490 och II: 655,
i den mån de icke blivit besvarade genom
vad utskottet anfört och hemställt,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd; samt

F. att motionerna

1) I: 2 och II: 3,

2) 1:111,

3) I: 489 och II: 654,

4) I: 491 och II: 653,

5) II: 430,

6) 11:617,

7) 11:619,

8) II: 651 och

9) II: 652

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservationer hade avgivits:

I) beträffande 7 § i förslaget till lag
angående ändring i lagen den 29 juni
1946 (nr 431) om folkpensionering av
herrar Magnusson och Hagård, vilka ansett,
att utskottet bort hemställa, att
riksdagen med bifall till motionerna
I: 491 och II: 653, såvitt nu vore i fråga,
måtte besluta, att 7 § i förslaget till lag
angående ändring i lagen den 29 juni

Nr 22.

Tisdagen den 27 maj 1952.

Ändring i lagen om folkpensionering m. m.

1946 (nr 431) om folkpensionering skulle
erhålla följande lydelse:

Där kommun så beslutat, skall kommunalt
bostadstillägg utgå
till pensionsberättigad som är mantalsskriven
inom kommunen eller till där
mantalsskriven hustru som uppbär hustrutillägg.
Sådant tillägg skall anses såsom
folkpension.

Kommunalt bostadstillägg utgår enligt
de grunder kommunen bestämmer, dock
att det skall ankomma på pensionsstyrelsen
att besluta om det lägsta och
högsta belopp varmed kommunalt bostadstillägg
må utgå inom kommunen.

Kommun må ej besluta om avvikelse
från vad nedan i 8 och 13 §§ stadgas,
och ej heller må för rätt till kommunalt
bostadstillägg fordras viss tids bosättning
inom kommunen eller uppställas
annat därmed jämförligt villkor.

Om kommuns beslut rörande kommunalt
bostadstillägg skall pensionsstyrelsen
ofördröjligen underrättas;

II) beträffande besvärsförfarandet av
herrar Magnusson och Hagård, vilka
ansett, att utskottet bort hemställa, att
riksdagen med bifall till motionerna
I: 491 och II: 653, såvitt nu vore i fråga,
måtte för sin del besluta

1) att ingressen till förevarande förslag
till lag angående ändring i lagen
den 29 juni 1946 (nr 431) om folkpensionering
skulle erhålla av reservanterna
angiven lydelse;

2) att 37 § i lagen om folkpensionering
skulle erhålla följande lydelse:

Över pensionsstyrelsens beslut i
ärende rörande pension må klagan föras
av justitiekanslern, kommun, pensionsnämnds
ordförande och pensionsstyrelsens
ombud ävensom av enskild
sakägare. Klagan föres hos Konungen
genom besvär, vilka vid talans förlust
skola å trettionde dagen från den dag
beslutet gavs vara inkomna till socialdepartementet; 3)

att antaga av reservanterna framlagt
förslag till lag angående ändrad lydelse
av 2 § 2:o) lagen den 26 maj 1909

(nr 38 s. 3) om Kungl. Maj:ts regeringsrätt; III)

beträffande 1 § i förslaget till
lag angående ändring i lagen den 30
juni 1947 (nr 398) om kommunernas
bidrag till kostnaderna för folkpensioneringen
av herrar Johansson i Mysinge
och Bengtson, vilka ansett, att utskottet
bort hemställa, att riksdagen med bifall
till motionerna I: 489 och II: 654 samt
II: 617, såvitt nu vore i fråga, måtte besluta,
att 1 § i förslaget till lag angående
ändring i lagen den 30 juni 1947 (nr
398) om kommunernas bidrag till kostnaderna
för folkpensioneringen skulle
erhålla följande lydelse:

Kommun skall för varje kalenderår
bidraga till kostnaderna för pensioner
enligt lagen den 29 juni 1946 (nr 431)
om folkpensionering med

dels viss andel, motsvarande tre tjugondels
procent för varje fullt tiotal
skatteören per invånare i kommunen,
av kostnaden för tilläggspensioner, änkepensioner
och hustrutillägg, som under
året utbetalats för inom kommunen mantalsskrivna
pensionsberättigade, dock
högst tre fjärdedelar av nämnda kostnad,

dels ock viss andel, motsvarande
en femtedels procent för varje fullt tiotal
skatteören per invånare i kommunen,
av kostnaden för kommunala bostadstillägg,
som under året utbetalats
för pensionsberättigade, mantalsskrivna
inom kommunen, dock högst tre
fjärdedelar och lägst en fjärdedel av
sagda kostnad.

Därest tilläggspensioner, änkepensioner
och hustrutillägg förhöjts genom indextillägg,
skall vad i första stycket
stadgats om kommuns skyldighet att bidraga
till kostnaderna för dylika pensioner
avse även indextillägg därå;

IV) beträffande frågan om folkpensionärs
rätt till fria resor av herr Bengtson
och fru Nordgren, vilka ansett, att
utskottet bort hemställa, att riksdagen
i anledning av motionerna I: 2 och II: 3
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om utredning och förslag angå -

Tisdagen den 27 maj 1952.

Nr 22.

ende rätt för varje ålderspensionär med
behovsprövade pensionsförmåner att
årligen företaga en fri resa till nära anhöriga.

Sedan herr talmannen anmält ärendet
till handläggning begärdes, beträffande
föredragningssättet, ordet av

Herr MÅRTENSSON i Uddevalla som
anförde: Herr talman! I avseende å
föredragningen av sammansatta statsoch
andra lagutskottets utlåtande nr 5
får jag hemställa,

att detsamma må företagas till avgörande
punktvis och punkten A på det
sätt, att först föredrages det av utskottet
däri tillstyrkta lagförslaget paragrafvis
med slutbestämmelser, ingress och
rubrik sist, varefter utskottets hemställan
föredrages;

att vid behandlingen av den paragraf,
varom först uppstår överläggning,
denna må omfatta utlåtandet i dess helhet;
samt

att lagtext ej må behöva uppläsas i
vidare mån än sådant av någon kammarens
ledamot begäres.

Denna hemställan bifölls.

I enlighet med kammarens beslut rörande
föredragningssättet föredrogs
först punkten A.

Utskottets förslag till lag angående
ändring i lagen den 29 juni 1946 (nr
431) om folkpensionering.

3 §.

Efter föredragning av paragrafen anförde: Herr

HAGÅRD: Herr talman! Man kan
säga att folkpensionsrevisionens förslag
i väsentliga delar är ett fullföljande
av de idéer som slog igenom vid genomförandet
av 1946 års lag om folkpensionering.
Frågan om inkomstprövning
av ålderspensionerna stod då i förgrunden.
De som då arbetade och verkade
för inkomstprövningens borttagande
eller att man inte skulle bestraffa
den som hade visat sparsamhet

Ändring i lagen om folkpensionering m. m.

och förtänksamhet har nu verkligen
fått ytterligare stöd genom den föreslagna
folkpensionsrevisionen.

Genom det förslag, som nu ligger på
kammarens bord, har man ökat folkpensioniirernas
möjlighet att för det
första utnyttja sin arbetskraft och för
det andra att inneha ett sparkapital och
andra tillgångar, och för det tredje har
man öppnat möjlighet för arbetsgivare
att till sina anställda utge en s. k. arbetsgivarepension.
Som en biprodukt
till det hela har man också erhållit förmånen
att kunna avlägsna bostadsgrupperingen,
vilken förste vice talmannen
i denna kammare och jag som medlemmar
av socialvårdskommittén ansåg
vara en skönhetsfläck på den ursprungliga
folkpensionsreformen.

I det stora hela har jag, herr talman,
ingenting att erinra mot den föreliggande
revisionen. I två avseenden har jag
dock måst göra vissa erinringar. Jag
vill i korthet närmare beröra dessa två
punkter.

Jag vill erinra om att ursprungligen
hade förslaget om folkpensionerna endast
en konstruktion av det s. k. bostadstillägget,
där statens andel var den
övervägande. En reservant inom den
kommitté, som hade arbetat med frågan
om de nya folkpensionerna, hade
emellertid gjort ett yrkande med innebörd,
att man skulle låta det vara möjligt
för större kommuner särskilt storstäderna
att, om de så ville, i anslutning
till folkpensionen utge ett kommunalt
tillägg. Det angavs omedelbart,
att det inte var något större antal sådana
kommuner det gällde. Det öppnades
sålunda en möjlighet att lämna s. k.
särskilda bostadstillägg. Men det dröjde
inte länge efter det att folkpensionsreformen
var genomförd förrän man
började med en allmän påverkan på
kommunerna att inrätta sådana särskilda
bostadstillägg. Och denna påverkan
efterföljdes av en agitation, som
kom att leda till att för närvarande
ungefär två tredjedelar av folkmängden
i vårt land bor i kommuner, som har

Nr 22.

Tisdagen den 27 maj 1952.

Ändring i lagen om folkpensionering m.

just sådana särskilda bostadstillägg.
Man har härvidlag fått de mest olika
grunder och de mest skilda regler för
tillämpningen av delta bostadstillägg i
olika kommuner. Det råder en orättvisa
och nära nog ett kaos på det här fältet.
Det har dessutom insmugit sig politiska
synpunkter, som har förryckt det hela
ännu mera. Mot bakgrunden av denna
bestämda erfarenhet har man svårt att
skänka ett så obetingat förtroende åt
kommunernas sätt att sköta denna speciella
angelägenhet som man på sistone
har deklarerat.

Här har emellertid nu föreslagits en
ändring i detta avseende. Man vill ha
ett enda bostadstillägg, och det är givetvis
mycket bättre än förut. Jag skulle
dock helst ha sett att man kunnat helt
ta bort bostadstillägget ur folkpensionsresonemanget.
Det kanske kommer vid
nästa revision av folkpensioneringen.

Så några ord om hur man tänkt sig
detta nya bostadstillägg. Kommunerna
skall själva få bestämma om det skall
införas kommunalt bostadstillägg eller
inte, men vidare låter man kommunen
ensam suveränt bestämma om grunderna
för detta bostadstillägg. Om man
ger akt på remissyttrandena, finner
man att ungefär hälften av remissinstanserna
har ställt sig avvisande till
denna konstruktion, och ungefär hälften
har uttalat sig för den. Bland dem
som uttalat sig mot anordningen står
sakkunniga myndigheter, främst pensionsstyrelsen,
Svenska försäkringsbolags
riksförbund, Sveriges privatanställdas
pensionskassa, Sveriges kommunalanställdas
pensionskassa, kooperationens
olika försäkringsanstalter
m. fl. Slutligen bör man kanske observera,
att folkpensionärerna har uttalat
sig emot en sådan konstruktion av bostadstillägget,
och även De vanföras
riksorganisation har varit ovillig att
godtaga den nya konstruktionen.

Departementschefen har i detta sammanhang
intagit en sådan ställning, att
man inte helt är på det klara med hur

han innerst inne har sett på denna sak.
Han tillstyrker givetvis bostadstilläggens
konstruktion sådan den har avfattats
av folkpensionsrevisionen, och han
säger som en förklaring till och ett försvar
för sitt eget ståndpunktstagande,
att detta förtroende som man ger kommunerna
bör verka som en sporre till
en rimlig och rättvis avvägning av bostadstilläggen.
Han säger också att riskerna
för en restriktiv inställning hos
kommunerna icke synes honom betydande
och beträffande de överdrifter,
som skulle kunna inträda, att riskerna
för kommunal generositet ej heller bör
överdrivas. Enligt vad jag har kunnat
utläsa andas propositionen en inte obetydlig
tveksamhet hos departementschefen.
Han säger slutligen, och det tycker
jag markerar ytterligare tveksamhet, att
utvecklingen på området kommer att
följas med uppmärksamhet, och därest
det skulle visa sig att utvecklingen tenderar
att ej följa rätta linjer, torde
spörsmålet få tagas under förnyad prövning.

Man kan sätta i fråga om det inte
hade varit riktigare att lägga upp det
på annat sätt. Och man kan fråga sig
om det inte kommer att bli svårt, för
att inte säga omöjligt, att senare draga
åt tyglarna. Den omvända ordningen är
säkert att föredraga.

Nu vill jag, herr talman, meddela något
om hur det sammansatta utskottet
har sett denna fråga. Utskottet har ägnat
en ingående uppmärksamhet åt denna
speciella del av revisionen. En särskild
delegation av sammansatta utskottet
har tillsatts, och till och med fråga
om uppskov till riksdagens höstsession
har väckts på grund av tveksamheten
beträffande bostadstilläggens konstruktion.
Vid delegationens behandling av
denna fråga har framgått, att tveksamhet
på denna punkt har framträtt inte
bara i departementet och i det sammansatta
utskottet i dess helhet. Skulle kommunerna
inte motsvara förväntningarna
beträffande grunderna för nya kommu -

Tisdagen den 27 maj 1952.

Nr 22.

nala bostadstillägg, skulle ett ingripande
från Kungl. Maj :ts sida kunna ske i
början av nästa år i korrigerande syfte,
säger man. Man har även fått fram en
möjlighet som jag måste säga är prisvärd.
De tre kommunförbunden har
tillsammans med pensionsstyrelsen bildat
en kommitté som redan börjat arbeta
med rådgivande anvisningar, och
dessa anvisningar kommer att publiceras
i respektive förbunds tidskrift. Pensionsstyrelsens
ombud kommer sedermera
att utgöra ett slags förmedlande
organ mellan den uppfattning kommittén
har kommit till och den uppfattning
man hyser ute i kommunerna.

I den motion som jag har undertecknat
har vi varit angelägna att skaffa garantier
för en såvitt möjligt rättvis behandling,
så att folkpensionärerna får
vad de skall ha men å andra sidan statens
medverkan i kostnaden inte blir
obehörigen utnyttjad. Vi har ansett att
pensionsstyrelsen såsom det mest sakkunniga
organet skulle öva ett bestämt
inflytande på såväl minimi- som
maximigränserna. Det har varit svårt
att formulera lagtext beträffande pensionsstyrelsens
rådgivande verksamhet
på annat sätt än vi liar gjort i den reservation
som åtföljer det föreliggande
utlåtandet.

Slutligen, herr talman, har jag inte
kunnat låta bli att beröra den underliga
företeelsen i fråga om besvärsrätten,
att enskild sakägare inte kan föra
talan över pensionsstyrelsens beslut
utan att först ha erhållit tillstånd av
styrelsen. Inte heller får kommun, pensionsnämnds
ordförande eller pensionsstyrelsens
ombud för närvarande anföra
klagomål över pensionsstyrelsens
beslut med mindre justitiekanslerns tillstånd
inhämtats. Den nuvarande ordningen
på detta område kan inte anses
tillfredsställande och kan väl inte försvaras
av någon.

Ändring i lagen om folkpensionering m. m.

Magnusson och mig har blivit fogade
till föreliggande utlåtande.

Herr BENGTSSON i Varberg: Herr
talman! Anledningen till att jag begär
ordet vid denna frågas behandling är
att den punkt som rör förmögenhetsskärpningen
i förslagets 13 § enligt
mitt förmenande borde fått en annan
behandling; det är ett önskemål som
vi har framfört i motion nr II: 619.

Det är ju så, att när pensionsnämnderna
skall fastställa en sökandes årsinkomst
för att bestämma storleken av
de inkomstprövade förmånerna, har de
att följa vissa i lag fastställda normer.
Den som har en större förmögenhet
skall exempelvis inte komma i åtnjutande
av inkomstprövad pensionsförmån,
och så länge vi har inkomstprövade
pensionsförmåner i vår pensionering
är denna bestämmelse enligt
mitt förmenande fullständigt riktig.
De nu gällande gränserna fastställdes
år 1946. Kungl. Maj:t har inte ansett
sig för närvarande kunna företa någon
justering av de beloppen, och utskottet
har inte heller ansett sig kunna tillstyrka
en ändring, även om utskottet
har ansett visst fog finnas för en justering.

Erfarenheten från arbetet i pensionsnämnder,
har lärt, att de förmögenhetsägare
det här är fråga om, i de
allra flesta fall har sin förmögenhet placerad
i ett eget hem. En person skaffar
sig ett eget hem i unga år, och undan
för undan minskar han sin skuld
på fastigheten. Under tiden har ju
samtidigt taxeringsvärdet stigit väsentligt.
Skillnaden mellan skuld och taxeringsvärde
blir ju så småningom ganska
stor. Hans formella förmögenhet
blir dock i själva verket ännu större,
ty när pensionsnämnderna skall fastställa
förmögenhetsställningen är ju
principen den, att fastigheten skall
upptagas till sitt saluvärde.

Enligt bestämmelserna i pensione -

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till de reservationer som av herr
3 — Andra kammarens protokoll 1952. Nr 22.

Nr 22.

Tisdagen den 27 maj 1952.

Ändring i lagen om folkpensionering m.

ringslagen kommer ju denne man att
betraktas som förmögen, fastän han i
verkligheten inte har så stor glädje av
sin »rikedom». Det är ju faktiskt mycket
svårt att för en sådan sökande förklara
varifrån den höga inkomst härleder
sig, som pensionsnämnden har
påfört honom. När man försöker förklara
skärpningsregelns innebörd för
honom, säger han bestämt att han inte
kan leva på sin fastighet, och inte heller
kan han göra sig kvitt den, ty då
har han ingen bostad. Att uppmuntra
en pensionär till att sälja sin fastighet
är väl inte riktigt. Vi är väl alla
överens om att det är angeläget att de
gamla får stanna kvar i sin gamla,
invanda miljö så länge det går.

Vidare är det ju svårt för vederbörande
pensionär att få öka belåningen
på fastigheten.

Jag har ansett att en höjning av
gränsen är motiverad med vad som
anförts och att man dessutom bör ta
hänsyn till penningvärdesförsämringen
sedan år 1946, då gränsen fastställdes.
Riksdagen höjde ju för en tid sedan,
delvis på denna grund, den skattefria
förmögenheten från 30 000 till 50 000
kronor.

Ytterligare en sak som har betydelse
för denna fråga är att de äldre ärenden,
som ligger hos pensionsstyrelsen,
inte behöver omprövas nu enbart på
grund av den i år företagna fastighetstaxeringen.
I ett meddelande från
kungl. pensionsstyrelsen till pensionsnämnder
och ombud omtalas att en sådan
omprövning kommer att äga rum
i samband med genomförandet av föreliggande
förslag. Det kommer att betyda
att höjningen av den avdragsfria
årsinkomsten i vissa fall inte blir till
någon nytta för denna kategori.

Det är brukligt att arbetsgivarpensionerna
bestäms till sådant belopp, att
den statliga pensionsförmånen inte reduceras,
och utrymmet för arbetsgivarpensioneringen
ökas ju väsentligt genom
den föreslagna höjningen av den

avdragsfria årsinkomsten. För en stor
grupp ökas emellertid inte utrymmet
alls. Utskottet menar sig inte ha erhållit
tillräckligt underlag för en förändring
av förmögenhetsgränserna. Utskottet
har emellertid uttalat att frågan bör
följas med uppmärksamhet. Allting talar
emellertid enligt min mening för att
man borde företa en justering samtidigt
med genomförandet av den här reformen
i övrigt, för att man skall få
bort de ogynnsamma verkningarna av
de nuvarande skärpningsreglerna.

Då emellertid utskottet varit enigt
på denna punkt, har jag självfallet,
herr talman, intet yrkande, utan jag
nöjer mig med en hemställan, att frågan,
såsom utskottet har sagt, följes
med uppmärksamhet.

Herr ANDERSON i Sundsvall: Herr
talman! I anslutning till proposition
nr 215 har jag väckt en motion, vari
jag har berört ett par punkter i förslaget,
dels i vad detta avser de nya
bostadstilläggen och dels i vad det
avser de nya reglerna för finansieringen
av folkpensionerna.

Jag vill inledningsvis säga, att folkpensioneringen
numera allmänt uppfattas
som en statlig angelägenhet. Därigenom
att regering och riksdag lagfäst
de regler, efter vilka folkpensionerna
utges, har det skapats en garanti
för att dessa utges efter i princip
likformiga regler över hela landet.

Därjämte anses nu gällande bestämmelser
garantera folkpensionärerna en
om ock nödtorftig så dock försörjning,
vilket för dessa innebär och inneburit
ett stort trygghetsvärde.

Såvitt jag förstår innebär det förslag,
som vi nu behandlar, ett väsentligt avsteg
från den principen, att folkpensioneringen
skall vara en statlig angelägenhet.
I stället föreslås nu ett system
som innebär, såsom någon av remissinstanserna
har uttryckt saken, att folkpensioneringen
i fortsättningen blir en

Tisdagen den 27 maj 1952.

Nr 22.

blandat statlig och kommunal angelägenhet.
I denna blandat statliga och
kommunala angelägenhet kommer staten
att svara för vissa, för pensionärernas
försörjning otillräckliga grundbelopp,
varefter det överlåtes åt kommunerna
att helt bestämma om bostadstillläggen,
såväl när det gäller tilläggens
belopp som när det gäller de grunder
efter vilka bostadstilläggen skall utges,
blott med den inskränkningen att riksdagen
fastställer de s. k. avdrags- eller
reduktionsreglerna.

Förslaget innebär, som vi alla vet,
att det allmänna bostadstillägget, varom
bestämmelser nu finns i lagen om
folkpensioneringen, och det särskilda
bostadstillägget, varom kommunerna
beslutar, skall sammanslås till ett enda
bostadstillägg, kallat kommunalt bostadstillägg.
Åt kommunernas goda vilja överlåtes,
som jag nyss sade, att besluta
hur bostadstilläggen skall utformas,
men det överlåtes också åt kommunerna
att besluta om kommunalt bostadstillägg
över huvud taget skall utgå eller
inte.

När man läser pensionsrevisionens
betänkande, departementschefens proposition
och utskottets utlåtande, får
man den uppfattningen, att det har varit
svårigheten att bemästra avdragsreglernas
utformning, som har kopplat
in i första hand utredningen på frågan
om de kommunala bostadstilläggen.
I revisionens betänkande anfördes nämligen,
att revisionen har undersökt om
icke lösningen av avdragsproblemet
kunde erhållas genom att sammanslå
de nuvarande båda bostadstilläggen till
ett nytt kommunalt bostadstillägg. När
man läser detta, frågar man sig: Varför
just ett kommunalt bostadstillägg?
Varför inte ett statligt? Det senare
borde ju ha legat närmare till hands.

Mot det statliga bostadstilläggets utformning
har det mig veterligen inte
anförts så många anmärkningar som
det däremot har anförts mot det särskilda
bostadstillägget.

Ändring i lagen om folkpensionering m. m.

Det är riktigt, såsom herr Hagård nyss
anförde, att det råder en väsentlig förbistring
beträffande de särskilda bostadstilläggen.
I fråga om dessa finns
det all möjliga arter av regler, från de
mest rigorösa till sådana som är ganska
generösa. Och det är ju just denna olikformighet
i utformningen av de nuvarande
kommunala bostadstilläggen, som
har gjort att de har blivit utsatta för
berättigad kritik.

Men här föreslås nu, att man skall
kassera det bostadstillägg, som har visat
sig vara någorlunda förnuftigt utformat,
och i stället bygga vidare på
det tillägg, som har varit utsatt för den
mesta kritiken. Man tycker annars att
det motsatta förfaringssättet borde ha
varit det riktiga och det naturliga.

Revisionen anför vidare att en annan
betydande fördel med införande av det
kommunala bostadstillägget skulle vara,
att man därigenom kommer bort
ifrån den nuvarande bostadkostnadsgrupperingen.
Det innebär, att man
kommer bort ifrån den dyrortsgruppering,
som ju bostadskostnadsgrupperingen
i själva verket är.

Jag har aldrig riktigt förstått, varför
man skall avskaffa denna dyrortsgruppering
för folkpensionärerna, när vi
alltjämt behåller den på andra områden.
Vi har den kvar, när det gäller
tjänstemannalönerna, och vi har den
kvar, när det gäller beskattningen, för
att ta två exempel, men just när det
gäller folkpensionärerna skall dyrortsgrupperingen
avskaffas, innan man har
skapat förutsättningarna för dess avskaffande.
Såvitt jag vet, visar de utredningar
i dyrortsfrågan, som hittills
har gjorts, att det alltjämt råder olika
prisnivå på olika orter och att en viss
dyrortsgradering alltjämt är motiverad.

Visserligen har det skett en utjämning
de olika orterna emellan, men
det finns ändock alltjämt ojämnheter.
Pensionsrevisionen har också pekat på
att det, när det gäller pensionärernas
bostadskostnader, uppenbarligen finns

Nr 22.

Tisdagen den 27 maj 1952.

Ändring i lagen om folkpensionering m.

olikheter i prislägena på de olika orterna.
Revisionen förutsätter att kommunerna
själva skall bemästra detta
problem, d. v. s. kommunerna skall
kunna klara de problem, som revisionen
inte har lyckats med och som inte
heller departementet eller utskottet har
lyckats med. Detta överlåtes med varm
hand åt kommunerna att klara upp.
Man skall anknyta tilläggen till kostnadsläget
inom kommunen, men man
skall samtidigt också se till att tilläggen
såvitt möjligt blir enhetligt utformade
för pensionärerna i de olika
kommunerna, vilket säkerligen är en
mycket delikat uppgift.

Det nuvarande allmänna bostadstilllägg,
varom regler finns i lagen om
folkpensionering, är i själva verket inte
ett bostadstillägg, det skall vi ha klart
för oss, utan det är ett dyrortstillägg,
fastän det oriktigt benämnes bostadstillägg.
Att så är förhållandet bevisas
framför allt därav, att det allmänna bostadstillägget
inte på något sätt är knutet
till pensionärens bostadskostnader.
Vi har pensionärer som av stiftelser har
fått bostäder upplåtna åt sig, där de
bor hyresfritt. De uppbär ändå det
statliga bostadstillägget oreducerat,
därest deras ekonomiska förhållanden
i övrigt inte lägger hinder i vägen. Vi
har också alla dessa pensionärer, som
bor i pensionärshemmen och som där
betalar en hyra, som inte uppgår till
det belopp, som det statliga bostadstillägget
utgör. Vid utformningen av
det särskilda bostadstillägget har man,
skulle jag tro, i flertalet kommuner utgått
ifrån den principen, att pensionärerna
skall få bibehålla en del av det
statliga bostadstillägget till den del av
försörjningen, som ligger utanför bostadskostnaden.
I regel får pensionärerna
behålla några hundralappar av
det statliga bostadstillägget till annan
försörjning än till bostad.

Dessa exempel visar tydligt, att det
statliga bostadstillägget icke är anknutet
till pensionärens bostadskostnad,

vilket även är i full överensstämmelse
med den tanke, som socialvårdskommittén
gav uttryck för och som även finns
återgiven i den proposition, som framlades
år 1946 och som ligger till grund
för nuvarande folkpensioneringslagstiftning.

När jag nu läst departementschefens
proposition och utskottets utlåtande,
har jag gång på gång frågat mig, huruvida
det nu föreslagna kommunala bostadstillägget
skall anknytas till de faktiska
bostadskostnaderna eller icke.
Jag har läst utskottsutlåtandet flera
gånger för att vinna klarhet på den
punkten, som är mycket väsentlig, för
så vitt vi vill behålla folkpensionernas
försörj ningsvärde för pensionärerna,
och jag måste säga, att jag icke har fått
full klarhet. Det talas på något ställe
om att bostadstillägget inte bör göras
allför snävt. Men på sidan 48 anför
utskottet: »Till grund för avvägningen
av tilläggen bör, såsom departementschefen
anfört, läggas endast stadigvarande
behov, och tilläggen böra regelmässigt
anknytas till de bostads- och
bränslekostnader, som den enskilde
pensionären kan antagas ha. Därvid
bör dock uppenbarligen tillses, att pensionstagarnas
ställning icke försämras
i förhållande till vad nu gäller.»

Den sista meningen är en övergångsbestämmelse.
Men vad jag särskilt fäst
mig vid är att bostadstilläggen regelmässigt
skall anknytas till de bostadsoch
bränslekostnader, som den enskilde
pensionären kan antagas ha. Skall det
tydas ordagrant, måste här inträda en
försämring -— inte för dem som nu
har pension och bostadstillägg —• men
för de pensionärer, som får pensionen
sig tillerkänd efter de nya reglerna, om
jag tyder saken rätt. Lagtexten säger
ingenting på denna punkt. Om man är
osäker, när man skall tyda en lagtext,
brukar man ju gå tillbaka till propositionen,
utskottsutlåtandet och riksdagsprotokollet.
I utskottsutlåtandet och propositionen
finner man inte klarhet på

Tisdagen den 27 maj 1952.

Nr 22.

denna punkt. Det var min avsikt att
till socialministern rikta frågan, huruvida
det kommunala bostadstillägget
skall anknytas till de faktiska bostadskostnaderna.
Men jag får i stället rikta
frågan till utskottet, eftersom socialministern
just nu inte finns i kammaren,
ty jag förmodar, att utskottet har
diskuterat den detaljen.

Man kan helt instämma med pensionsstyrelsen,
när pensionsstyrelsen
säger, att revisionen synes ha ägnat
alltför liten uppmärksamhet åt att uppdraga
riktlinjer för de kommunala föreskrifterna
om bostadstillägg och hur
dessa bör utformas i olika avseenden.
Det hade varit önskvärt, att statliga
synpunkter och kommunala önskemål
hade diskuterats och samordnats samt
föranlett auktoritativa uttalanden från
revisionens sida. Man saknar helt och
hållet dylika uttalanden.

En annan punkt, som jag har berört
i min motion, gäller folkpensionernas
finansiering. I departementsförslaget
såväl som i utskottsutlåtandet går 1950
års besparingsutredning igen. Det var
1950 års besparingsutredning, som på
sin tid föreslog att vissa utgifter, som
staten har för sociala ändamål, till en
större del än hittills skulle överflyttas
på kommunerna. Samtidigt rekommenderades
kommunerna att på andra områden
göra besparingar, så att de skulle
slippa höja den sammanlagda utdebiteringen.
Det är glädjande att den s. k.
Wärnska bcsparingsutredningens förslag
inte har tagits upp i sin helhet,
men man har tagit upp det till en del,
t. ex. beträffande den kommunala bidragsfaktorn,
när det gäller kostnaderna
för bostadstillägget. Dessutom har
man höjt maximigränsen från 50 till 60
procent.

I ett annat sammanhang i denna
kammare — det var när vi diskuterade
kostnadsfördelningen mellan stat och
kommun beträffande harnbespisningen
— anförde en av kammarens ärade ledamöter,
att det inte får bli så, att

Ändring i lagen om folkpensionering m. m.

staten beslutar dyrbara sociala reformer
och sedan övervältrar en väsentlig
del av kostnaden på kommunerna. Detta
kan tillämpas även här. Jag vill i
det sammanhanget, innan jag slutar,
bara erinra om den inverkan på antalet
skattekronor per invånare, som inflationen
har haft. Tack vare att vi
har fått mer pengar, i kronor räknat,
av mindre värde, har ju taxeringen
höjts i kommunerna, och utslaget på
invånarna blir det större antal skattekronor
per invånare. Detta har i någan
mån neutraliserats genom det höjda
ortsavdraget, men inte i full utsträckning.
Just denna faktor, antalet skattekronor
per invånare, är den väsentliga
faktorn, när det gäller att bestämma
den kommunala andelen av kostnaden
för de behovsprövade folkpensionerna.

I min hemstad har under ungefär
tre års tid den kommunala andelen av
de behovsprövade folkpensionerna stigit
från ca 40 till något över 50 procent.
Det torde bli en mycket stor del
av kommunerna som omedelbart når
upp till maximitaket, 60 procent, och
som därigenom får en väsentlig ökning
av utgifterna på detta område. Jag förstår,
att det inte finns någon möjlighet
att rubba på förslaget, men jag har med
vad jag anfört velat göra mina invändningar
mot att det här sker en förskjutning
i kostnadsfördelningen mellan
stat och kommun till kommunernas
nackdel.

Jag har i min motion gjort invändningar,
framför allt mot det kommunala
bostadstilläggets konstruktion. Jag har
gjort det därför att det inte finns några
anvisningar om hur bostadstillägget
skall utformas. Det hade bort vara revisionens
eller departementets sak att
åtminstone ge några anvisningar till
hjälp för kommunerna. Sådana saknas
helt.

Det är också oerhört svårt alt överblicka
vad reformen kominer att kosta
både för staten och för kommunerna.

Nr 22.

Tisdagen den 27 maj 1952.

Ändring i lagen om folkpensionering m. m.

Men framför allt är det osäkert och
oklart, huruvida folkpensionärerna
kommer i en bättre situation eller inte.

År det så, som jag nyss anförde, att
bostadstillägget skall direkt knytas till
bostadskostnaden, så måste det innebära
en försämring, under alla omständigheter
beträffande den trygghet, som
pensionärerna känt genom att staten
hittills har haft det väsentliga ansvaret
i detta stycke. När man nu överflyttar
en så pass betydelsefull sak som utformningen
av bostadstillägget på kommunerna,
måste detta för pensionärernas
del innebära en väsentligt minskad
trygghetskänsla.

Jag har ansett, att dessa saker hade
bort utredas, och jag har därför tillåtit
mig, herr talman, att i min motion yrka
avslag på regeringens förslag, i vad det
avser utformningen av det kommunala
bostadstillägget, och jag har i stället
föreslagit, att riksdagen skulle i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla om förnyad
utredning och nytt förslag angående
bostadstilläggets utformning. Jag
har därvid tänkt mig, att man skulle
gå den andra vägen och bygga vidare
på det statliga bostadstillägget, som visat
sig vara en fastare grund att bygga
på än det särskilda bostadstillägget. I
avvaktan på denna utredning har jag
icke heller funnit det nödvändigt att
ändringar vidtages i grunderna för
kostnadsfördelningen, och jag har alltså
tillåtit mig att yrka avslag även på den
punkten.

I övriga delar av propositionen, delar
som jag här inte berört, t. ex. avdragsreglerna,
kortare karenstid för sjukbidrag
o. s. v., instämmer jag helt med
utskottet. Det är reformer, som är önskvärda
och som säkert blir av betydelse
för pensonärerna och som jag således
ber att få tillstyrka.

Herr talman! Med dessa ord ber jag,
trots att det inte föreligger någon till
denna motion knuten reservation, att få
yrka bifall till motionen.

Fru NORDGREN: Herr talman! Jag
skall inte yttra mig i den stora huvudfrågan.
Där är ju utskottet på de flesta
väsentliga punkter enigt, och jag delar
denna enighet. Det är emellertid en
punkt, där jag måste erkänna att jag
varit synnerligen tveksam, och det gäller
den föreslagna omläggningen av bostadstilläggen.
Jag har varit tveksam
därför att erfarenheterna från de nu
tillämpade kommunala bostadstilläggen
ju ingalunda är uppmuntrande. Jag har
också varit tveksam därför att jag i
likhet med den föregående talaren finner
att det icke uppdragits några riktlinjer
för hur dessa kommunala bostadstillägg
skola utformas.

Att jag inte reserverat mig på denna
punkt beror emellertid på att, som utskottet
anför, denna fråga kommer att
följas med uppmärksamhet. Jag förmodar
att man efter en tids erfarenheter
av hur den nya anordningen kommer
att verka får företaga de revisioner,
som eventuellt kan bli nödvändiga.

Jag har, herr talman, närmast begärt
ordet i anledning av en reservation av
herr Bengtson, till vilken jag anslutit
mig, och vari vi hemställer, att riksdagen
måtte besluta att i skrivelse till
Kungl. Maj :t anhålla om utredning och
förslag angående rätt för varje ålderspensionär
med behovsprövade pensionsförmåner
att årligen företaga en
fri resa till nära anhöriga. Detta kan
synas vara en liten fråga. Men för de
grupper det här gäller kan det vara en
ganska betydelsefull sådan, därför att
de, genom möjligheter till en fri resa,
kan beredas tillfälle att få träffa anhöriga,
kanske barn som bor långt
ifrån dem och som de inte har möjligheter
att själva bekosta långa och dyrbara
resor till.

Utskottet har motiverat sitt avslagsyrkande
med att man ju strävar efter
att avskaffa all behovsprövning och att
man därför inte bör införa en ny behovsprövad
förmån. Jag är inte säker
på att detta är en ny förmån. Samma

Tisdagen den 27 maj 1952.

Nr 22.

förmån tillkommer ju mödrar med minderåriga
barn, och fria resor tillkommer
även barn och husmödrar. Jag är
övertygad om att många av dessa, som
nu har fria resor, har betydligt större
möjligheter att själva bekosta en sådan
resa än den grupp det här är fråga om.

Utskottsmajoriteten har mycket välvilligt
anfört, att man då i stället bör försöka
förbättra själva pensionsförmånerna,
och det låter ju för all del mycket
vackert. Men vi har tidigare diskuterat
den frågan i dag, och vi ser att
med den omfattning folkpensioneringen
nu har, betyder varje liten förbättring
mycket stora utgifter. Det sades
också av herr Pettersson i Dahl — och
jag tycker det ligger mycket i vad han
sade — att vi nog i fortsättningen får
gå in för strängare behovsprövning för
de sociala förmånerna.

Vi har ju i dag beslutat ett extra tilllägg
till folkpensionärerna, en engångsförbättring,
vilket är att anteckna med
tillfredsställelse. Men jag är övertygad
om att även om vi skulle förbättra
själva grundpensionen, eller ge pensionärerna
ännu något extra tillskott därutöver,
är folkpensionerna för dem
som skall leva på desamma, trots detta
så små, att varje förbättring måste användas
till de nödvändigaste livsförnödenheterna.
Några resor blir det säkerligen
inte över till.

Sedan har man också motiverat avslagsyrkandet
med att det skulle bli en
så besvärlig historia att införa den förmån
det här gäller och att det skulle
medföra icke obetydliga administrativa
svårigheter. Jag tycker att det skulle
bli mindre besvärligt att ordna denna
sak. Som ju förmånen skulle utgå
bara för de åldringar som hade behovsprövade
folkpensionsförmåner, alltså
för dem som åtnjuter bostadstillägg,
behövde ju vederbörande bara visa
upp ett intyg om detta från pensionsnämnden.
När förmånen dessutom är
inskränkt till en enda resa om året
och man därtill skall kunna påvisa att

Ändring i lagen om folkpensionering m. m.

den är till anhöriga, bör vare sig besvärligheterna
eller kostnaderna bli så
värst stora. Jag tror att den föreslagna
anordningen skulle hälsas med tillfredsställelse
inte bara av folkpensionärerna,
utan också av deras långt
ifrån dem boende barn. En sådan förmån
finner jag vara minst lika berättigad
för dessa åldringar som de fria
resorna för barn och vissa andra kategorier.

Herr talman! Jag ber med dessa ord
att få yrka bifall till den av herr Bengtson
och undertecknad vid detta utlåtande
fogade reservationen.

I detta anförande, varunder herr
förste vice talmannen övertog ledningen
av förhandlingarna, instämde herrar
Pettersson i Norregård och Anderson i
Sundsvall.

Herr EKDAHL: Herr talman! Jag har
en motion, som delvis ligger på samma
linje som den fru Nordgren nyss talade
för. Men det föreligger vissa skiljaktigheter.

Jag har inte ifrågasatt några gratisresor
utan föreslagit att folkpensionärerna
skulle få två resor per år till
halvt pris. Det föreligger också den
skillnaden mellan min motion och den
motion, på vilken fru Nordgrens reservation
bygger, att man i den senare
alldeles har från denna förmån uteslutit
sådana folkpensionärer som inga
anhöriga har. Jag var för något ögonblick
sedan i tillfälle att lyssna till utskottets
talesman i första kammaren.
Han frågade ganska insinuant motionären
därinne, om denne inte hade tänkt
på att förmån av här ifrågavarande
slag borde stå till buds även för folkpensionärer
som står ensamma i livet.
Skulle inte många människor, som växt
upp här i världen utan att över huvud
känna några anhöriga och som blivit
så gamla, att de fått folkpension, rent
av mer än andra ha behov av lättare
möjligheter att komma i kontakt med

Nr 22.

Tisdagen den 27 maj 1952.

Ändring i lagen om folkpensionering m. m.

gamla vänner? — den frågan tillåter
även jag mig ställa här i dag.

När man läser utskottets yttrande på
denna punkt på s. 87 i utlåtandet, måste
man komma till den uppfattningen,
att utskottet bygger hela sin motivering
för avstyrkandet på motionen nr 3
i denna kammare, den motion alltså på
vilken fru Nordgrens reservation grundar
sig. Det förefaller som om utskottet
över huvud taget inte läst min motion.
Det är kanske lätt att falla för
frestelsen att lägga till grund för sitt
ställningstagande något av den skepsis
som tog sig uttryck i den klassiska frågan:
Kan något gott komma från Galiléen?
Men jag skulle ändå vilja rekommendera
utskottet att läsa min motion
även om det blir i efterhand. Jag hoppas
att det kan bli en nyttig läsning.

Utskottet har bl. a. talat om de administrativa
svårigheterna. Jag håller
med fru Nordgren om att denna passus
i motiveringen förefaller mycket
lättvindigt hopkommen. Har man gjort
någon som helst undersökning i detta
fall? Det förefaller inte så. För egen
del har jag gjort en del undersökningar,
innan jag väckte min motion. När
jag t. ex. i min motion säger att kontroll
mycket väl skulle kunna utövas
genom avstämpling av företagen resa
på ett lösblad i pensionsbevisen, har
jag gjort detta i samråd med högt stående
sakkunskap i järnvägsstyrelsen.

När det talas från utskottshåll också
om svårigheterna att klara kostnaderna,
tillåter jag mig erinra om några rader
i min motion, där jag framhåller att
det torde vara möjligt för Kungl. Maj:t
att i efterhand bereda kompensation åt
kommunikationsföretagen genom att
taga i anspråk medel på sjätte huvudtiteln,
under rubriken »Ersättning till
statens järnvägar för av Kungl. Maj :t
medgivna lindringar i befordringsavgifterna
för vissa resor». Även denna
passus har jag lagt in i motionen efter
samråd med sakkunskap på i det närmaste
högsta ort.

Jag har alltså verkligen försökt att
i min motivering peka på möjligheter
att klara upp de svårigheter som kan
uppstå inför problemet att möjliggöra
dessa resor till nedsatt pris. Det kan
inte hjälpas att man tycker, att man
träffar på en viss schablonmässighet i
det sociala tänkandet hos utskottet, då
det vägrar att över huvud taget på allvar
diskutera dessa problem.

Om jag inte missförstod fru Nordgren,
ville hon ha sagt, att folkpensionerna,
hur vi än bättrar på dem genom
allmänna höjningar, aldrig kommer
upp till en sådan nivå att man kan
säga, att lättare resmöjligheter för folkpensionärerna
vore en onödig reform.
Skulle jag ha förstått fru Nordgren rätt
härvidlag, ber jag få helt instämma
med henne.

Jag vill till sist, herr talman, säga
att det jag finner mest betänkligt i den
reservation som fru Nordgren har talat
för är att man bundit förmånen av
fria resor till de folkpensionärer som
har behovsprövade förmåner. Om jag
inte fattat det förslag, som här föreligger,
fel skulle detta betyda att folkpensionärerna
i en kommun där man vägrade
att ge behovsprövade bostadstilllägg,
skulle bli uteslutna från möjligheten
till fri resa.

Herr talman! Jag kunde yrka bifall
till min motion, men det tjänar ingenting
till. Frågan är vilken minut som
helst avgjord i första kammaren, och
där kommer man utan tvivel att gå på
utskottets förslag — och resultatet i
denna kammare blir alldeles säkert
detsamma. Ett rent demonstrationsyrkande
är det ingen mening med. Men
jag lovar dem i utskottet, som har formulerat
detta utlåtande, att försöka
komma tillbaka och i så fall i ett sådant
sammanhang att det inte blir så
lätt att komma ifrån saken som man
har försökt denna gång.

Fru NORDGREN (kort genmäle):
Herr talman! Jag har inte kunnat an -

Tisdagen den 27 maj 1952.

Nr 22.

sluta mig till herr Ekdalils motion
utan stannat för herr Bengtsons, därför
att jag anser att det här inte främst
gäller att bevilja folkpensionärerna
förmånen att kunna göra en lustresa
även om detta i och för sig kunde vara
önskvärt. De fria resor jag här talat
för skall närmast ha det behjärtansvärda
ändamålet att ge pensionärerna möjlighet
att åtminstone en gång om året
få kontakt med långt bort boende barn.
Man kan naturligtvis sträcka sina önskningar
betydligt längre. Men då vi reservanter
inskränkt oss till att hemställa
att denna förmån skall gälla endast
för resor, som företages till anhöriga
och bara en gång om året, tycker vi att
våra krav är så rimliga, att vi hyser
den förhoppningen att kammaren går
med på åtminstone att frågan utredes,
så att man får klart för sig vilka förfärliga
hinder som ligger i vägen just
för att lämna dessa människor fria resor,
när hindren inte varit oöverstigliga
då det gällt stora grupper av andra
samhällsmedlemmar.

Herr EKDAHL (kort genmäle): Herr
talman! För att det inte nu skall bli
några missförstånd om den rätta karaktären
av mitt yrkande, skall jag be
att få säga fru Nordgren, att jag inte
ett ögonblick skulle hysa betänkligheter
mot att folkpensionärerna någon
gång finge tillfälle att göra en nöjesresa.
Jag tror att vi utan alltför tungt
samvete kan ge de gamla möjlighet därtill,
när de kommer till den ålder som
här åsyftas. Om det då också skulle
bli en liten, liten belastning på ekonomien
hos det företag, som kallas Hela
svenska folkets järnväg, vore denna
ganska berättigad i detta sammanhang.

Herr HOLMBERG: Herr talman! Från
den kommunistiska gruppens sida har
väckts två motioner, som innehåller
förslag om betydande ändringar på ett
stort antal punkter i den bär föreslagna
lagen. Jag skall inte gå in på alla

Ändring i lagen om folkpensionering m. m.

dessa detaljer, utan jag skall nöja mig
med att sammanfattningsvis beröra
fyra av de väsentliga förbättringar som
vi har velat uppnå med motionerna.

För det första önskar vi att de berörda
folkpensionärerna skall få en
bättre levnadsstandard än regeringen
har velat tillerkänna dem i det föreliggande
förslaget. Detta borde — såsom
jag för övrigt framhållit redan vid
behandlingen av sammansatta statsoch
andra lagutskottets utlåtande nr 4
— enligt vår mening ske genom en
höjning av grundbeloppen och inte
bara på det sätt som propositionen
förutsätter. Det kan emellertid också
ske genom sådana åtgärder som behandlas
i propositionen och beträffande
vilka vi själva har föreslagit ytter>
ligare förbättringar. Jag tänker t. ex.
på den förändring som vi föreslagit i
fråga om avdragsreglerna för den inkomst
som folkpensionärerna kan skaffa
sig utöver folkpensionen. För närvarande
kan, såsom visst har påvisats
även i propositionen, avdraget gå upp
till 75 procent av denna inkomstdel,
och detta är enligt vår mening fullständigt
orimligt. Den värsta orättvisan
härvidlag har vi velat undanröja
genom förslaget att högst av inkomsten
skall få avdragas.

För det andra vill vi att folkpensionärerna
skall vara lagligt tillförsäkrade
rätt till bostadsbidrag och inte, såsom
nu föreslås, bli utlämnade till de kommunala
församlingarnas godtycke. Det
har redan av en tidigare talare i debatten
påvisats, vilken otrygghet den
nu föreslagna anordningen skulle innei
bära för folkpensionärerna. Självfallet

i borde man, om man vill tillgodose rim liga

anspråk, stadga en rätt för folkpensionärerna
att uppbära bostadsbil
drag.

r För det tredje anser vi att de förmår
ner, som vi har föreslagit, hör tiller t

kännas folkpensionärerna tidigare än

vad regeringen har tänkt sig. Utskoti
tet har för övrigt biträtt denna vår

Nr 22.

Tisdagen den 27 maj 1952.

Ändring i lagen om folkpensionering m. m.

ståndpunkt i ett par avseenden och
alltså gått ifrån propositionen därvidlag,
men enligt vår mening borde detta
ha skett i hela den utsträckning som
vi föreslagit i motionerna.

För det fjärde är det vår uppfattning
att finansieringen av de nu aktuella
reformerna bör ske utan att kommunerna
belastas med ytterligare utgifter.
Såsom påpekats här i riksdagen
vid flera tillfällen i år, har man genom
olika regerings- och utskottsförslag på
den ena punkten efter den andra på
kommunerna övervältrat utgifter som
staten rätteligen borde svara för. Så
sker också i detta fall. Detta innebär,
såsom vi har framhållit i andra sammanhang,
inte bara en mycket orättvis
pålaga för kommunerna utan också en
rent principiell förändring av skattepolitiken,
så till vida att man genom den
tilltänkta anordningen överflyttar skattebördan
från de stora till de små inkomsttagarna
i större utsträckning än
som var förutsatt vid skattereformen
1947. Men denna skattepolitik får också
verkningar som är förödande för de
sociala reformerna och kulturella anordningarna,
i den mån kommunerna
har befattning därmed och skall svara
för kostnaderna. Dessa verkningar blir
naturligtvis mycket förödande just för
dem, som för sin försörjning är beroende
av kommunernas anslagsgivning
till socialhjälp o. s. v., och med de regler,
som nu föreslås, kommer sålunda
även folkpensionärerna att få sitta
emellan. Kommunerna får så stora utgifter,
och skattebelastningen blir så
hård, att man kommer att dra in på
utgifterna på alla möjliga områden,
vilket med stor säkerhet även kommer
att drabba folkpensionärerna.

I motionen nr 111 i första kammaren
har vi tagit upp en speciell fråga,
som också anknyter till den tidigare
här i dag diskuterade frågan om folkpensionsavgifterna.
Högern och folkpartiet
har ju därvid tvistat om huruvida
den höjning, som föreslagits från

högerhåll, kunde betraktas som en väsentlig
eller inte väsentlig höjning. Vi
har i vår motion föreslagit att folkpensionsavgiften
helt och hållet skulle slopas.
Detta är motiverat inte bara med
hänsyn till vad jag här sagt om skattebelastningen,
utan det har också från
skattemyndigheternas sida anförts rent
tekniska skäl för en sådan anordning.

Det var denna mycket summariska
sammanfattning av innehållet i våra
motioner som jag, herr talman, här velat
lämna. Jag hemställer om bifall till
motionerna II: 655 och I: 111 i de punkter
dessa avviker från utskottets förslag.

Herr LARSSON i Luttra: Herr talman!
Jag har i denna fråga tillsammans
med några andra ledamöter väckt en
motion som jag ber att i allra största
korthet få beröra. Motionen utmynnar
i två särskilda yrkanden, som avser dels
en höjning av gränsen för den avdragsfria
förmögenheten, dels frågan om
kommunernas bidrag till folkpensioneringskostnaderna.

I fråga om gränsen för den avdragsfria
förmögenheten har ju utskottet förklarat,
att det finns skäl som talar för
en höjning av denna gräns och att frågan
därför bör följas med uppmärksamhet.
Jag vill nu bara understryka,
att det är angeläget att så sker.
Här ifrågavarande lagstiftning skall ju
träda i kraft först den 1 januari 1954.
Man bör i så pass god tid dessförinnan
ha fått klarhet om bl. a. hur
den nya fastighetstaxeringen utfallit,
att det bör finnas möjlighet att redan
till nästa års riksdag föreslå en viss
höjning av gränsen för den avdragsfria
förmögenheten, en ändring som
alltså skulle kunna börja tillämpas samtidigt
med reformen i dess helhet.

I övrigt vill jag på denna punkt instämma
i vad som här sagts av herr
Bengtsson i Varberg.

Kommunernas bidrag till kostnaderna
för de inkomstprövade folkpensio -

Tisdagen den 27 maj 1952.

Nr 22.

nerna är ju redan nu beroende av
skatteunderlaget per invånare i vederbörande
kommun, och samma princip
skall tillämpas även i fortsättningen.
Detsamma skall gälla i fråga om det
kommunala bostadstillägg som nu föreslås
i stället för det nuvarande statliga
bostadstillägget. Man har därvid
föreslagit den ändringen att kommunernas
andel i kostnaderna, vilken varit
maximerad till 50 procent, skall
höjas till 60 procent — detta skall
med andra ord utgöra taket för kommunernas
proportionella andel i dessa
kostnader. Vi motionärer har föreslagit
att taket skall flyttas upp till 75
procent. Motiveringen är att med detta
tak vid 60 procent skyddar man opåkallat
vissa kommuner. Det är här visserligen
fråga om ganska få kommuner,
men en del av dessa kommuner har
säkerligen, förutom ett mycket gott
skatteunderlag, en relativt låg utdebitering
per skattekrona, och det skulle
inte vara rättvist att skydda dem från
att i samma utsräckning som andra
kommuner deltaga i de kostnader det
här gäller.

Det har bl. a. av herr Anderson i
Sundsvall här sagts att vårt förslag
skulle medföra en förskjutning av kostnaderna
från staten till kommunerna.
Jag vill understryka att det inte kan bli
fråga om en sådan förskjutning annat
än för ganska få kommuner.

Därtill kommer att redan anknytningen
av bidraget till skatteunderlaget
per invånare — en princip som enligt
vår mening är alldeles riktig ocli
som borde tillämpas i vidare sammanhang
än som nu sker —- innebär att
utgifterna i viss utsträckning övervältras
från staten till kommunerna i och
med att skatteunderlaget i kommunerna
ökar. Om skatteunderlaget ökar på
grund av att realinkomsten ökar, är
ju allting gott och väl; då står en sådan
övervältring av utgifter helt i
överensstämmelse med vad principen
avser. Är det däremot så, att skatteun -

Ändring i lagen om folkpensionering m. m.

derlaget stiger på grund av penningvärdeförsämringen,
uppkommer det i
viss mån en övervältring av utgifter
från staten till kommunerna som man
borde försöka undvika. Detta kan inte
ske på annat sätt än att man försöker
använda den princip med en glidande
skala, som nu tillämpas i fråga om statens
bidrag till slcattetyngda kommuner
och som innebär, att skatteunderlaget
per invånare i kommunen sättes i relation
till medelskatteunderlaget per
invånare för rikets landskommuner.
Om den fortsatta utvecklingen går mot
sjunkande penningvärde, blir det nog
nödvändigt att man både för statsbidragen
till kommunerna och, som i
detta fall, kommunernas bidrag till folkpensioneringen
går över till ett sådant,
system.

Herr talman! I fråga om höjningen
av den avdragsfria förmögenheten vill
jag med hänvisning till vad jag här
sagt ansluta mig till utskottets yrkande,
men när det gäller kommunernas
bidrag till folkpensioneringskostnaderna
ber jag att få yrka bifall till den reservation
som avgivits av herrar Johansson
i Mysinge och Bengtson.

Vidare vill jag, herr talman, instämma
i det yrkande som här framställts
av fru Nordgren. Herr Ekdahl har
gjort vissa invändningar däremot, men
jag anser att huvudsaken är att principen
om fria resor blir knäsatt. Sedan
är det väl en enkel åtgärd att utöka
den att gälla även andra resor än resor
till nära anhöriga.

Herr JACOBSSON i Igelsbo: Herr talman!
Det här föreliggande förslaget innebär
dels förändringar när det gäller
det fria inkomstbelopp en pensionär
kan få ha utan att hans inkomstprövade
förmån minskas och dels att man sammanslår
det statliga bostadstillägget
med det särskilda kommunala tillägget.
.Tåg ber, herr talman, att i princip få
uttrycka min tillfredsställelse över att

Nr 22.

Tisdagen den 27 maj 1952.

Ändring i lagen om folkpensionering m. m.

detta förslag har kommit fram och att
det har vunnit utskottets bevågenhet.
Jag erinrar om att vi från den politiska
meningsriktning som jag företräder
motionsledes tidigare har framfört
just dessa synpunkter.

Herr Hagård har här framfört vissa
kritiska synpunkter när det gäller utformningen
av det kommunala bostadstillägget.
Han menar, att man härvidlag
i alltför hög grad har lämnat fältet fritt,
och föreslår i en reservation, att pensionsstyrelsen
skall äga föreskriva det
lägsta och högsta belopp, som envar
kommun må utbetala i kommunalt bostadstillägg.

Det måste ju medges, som utskottet
här framhåller, att man kan rikta berättigade
anmärkningar mot den nuvarande
utformningen av bostadstillägget,
främst då den utformning som det särskilda
bostadstillägget har fått i en hel
del kommuner. Herr Anderson i Sundsvall
var inne på samma kritiska synpunkter
med utgångspunkt från sin motion,
där han yrkar avslag på detta förslag
om bostadstillägg och föreslår tillsättande
av en ny utredning.

Om jag får vittna om den erfarenhet
jag såsom pensionsstvrelsens ombud
har av bostadstillägget, vill jag säga, att
man i stort sett har försökt utjämna
skillnaderna mellan bostadskostnadsgrupperna.
Häri har nämligen legat en
orsak till att bostadskostnadstilläggen
ofta har blivit utformade på ett otillfredsställande
sätt. När man nu lämnar kommunerna
en fullmakt att själva bestämma,
hur höga bostadstilläggen skall
vara, men binder dem vid de avdragsregler
som finns i propositionen, vill
jag också medge, att detta kan synas
ganska djärvt. Inom utskottet har vi
dock ansett att vi bör kunna ge kommunerna
det förtroendet. Det finns
dock vissa hållhakar, bland annat den,
att kommunens andel av kostnaden för
det nya kommunala bostadstillägget blir
större än dess bidrag till behovsprövade
pensionsförmåner i övrigt. Under

det att man betalar 1,3 procent per
skattekrona, i genomsnitt per invånare
räknat, till de vanliga förmånerna, blir
det 2 procent per skattekrona till bostadstilläggen.
En kommun med 20
skattekronor per invånare får alltså betala
40 procent och kan med de regler
vi har få gå upp till 60 procent.

Om vi ser på de nya storkommunerna,
som har bemödat sig om att göra
en investeringsplan, finner vi att kommunerna
nog måste se till att inte ge
bort några pengar i onödan, men å
andra sidan får de förmånen att erhålla
statsbidrag i stället för att betala bostadstilläggen
helt med egna medel.

Rörande herr Hagårds förslag har utskottet
framhållit: »Att i folkpensioneringslagen
bestämma vissa minimi- och
maximibelopp för bostadstilläggen synes
icke kunna ske utan att viss dyrortsgruppering
måste tillgripas. I annat
fall skulle man med hänsyn till de mycket
skiftande förhållandena i olika
kommuner behöva fastställa så bred
marginal, att bestämmelserna sannolikt
skulle bliva utan större betydelse.» Herr
Hagård har ju för sin del icke önskat
ha dyrortsgrupperingen kvar, men herr
Anderson i Sundsvall önskar ha den
kvar, om jag fattade honom rätt.

Nu har man frågat sig, hur kommunerna
kommer att klara upp denna uppgift.
Departementschefen har redan tagit
ett initiativ som går ut på att pensionsstyrelsen
tillsammans med representanter
för Landskommunernas förbund,
Stadsförbundet och Socialvårdsförbundet
skall försöka åstadkomma
vissa grunder, som man sedan genom
pensionsstyrelsen och respektive kommunförbund
skall rekommendera kommunerna
att anta.

Jag skulle förmoda att kommunerna
i stort sett följer dessa rekommendationer.
Utskottet har dock understrukit att
kommunernas beslut rörande de kommunala
bostadstilläggen kommer att
granskas och att om kommunerna —
vilket jag för min del inte anser att

Tisdagen den 27 maj 1952.

Nr 22.

man behöver befara •— gör sig skyldiga
till missbruk, frågan tas upp till förnyad
prövning.

Det har ställts en fråga, jag vill minnas
av herr Anderson i Sundsvall, hur
stora bostadstilläggen skall få vara. De
skall ansluta sig, har departementschefen
sagt, till bostads- och bränslekostnaden
för den enskilde pensionären.
Herr Anderson ställde först frågan
till socialministern men riktade den
sedan till utskottet, eftersom socialministern
inte var här. Vi har för vår
del förutsatt, att det i dessa grunder
kommer att ingå anvisningar även för
beräkningen av bostads- och bränslekostnaden.
Vi bar fattat saken så, att
det gäller att begränsa tilläggen till att
i huvudsak täcka bostads- och bränslekostnaden,
så att icke kommunerna på
den vägen skall kunna öka ut själva
pensionsförmånerna.

Jag kanske inte behöver beröra förmögenhetsskärpningen.
De båda motionärer
som har talat om den punkten
har ju icke ställt något yrkande utan
bara velat göra vederbörande statsråd
uppmärksam på saken. Utskottet har
för sin del sagt, att det finner det behjärtansvärt
att man undersöker frågan,
när man får de nya fastighetsvärdena
fastställda och kan se i vad
mån de korresponderar med förmögenhetsgränsen.
Det är naturligtvis svårt
att forma ut en regel, ty om man skulle
följa motionärernas förslag, skulle man
såvitt jag kan bedöma komma upp till
ganska höga förmögenheter. Man skulle
sannolikt behöva lägga tröskeln ännu
ett steg högre för att inte personer i
alldeles för god ekonomisk ställning
skulle kunna göra anspråk på behovsprövade
pensionsförmåner.

Det var en motionär som här talade
om finansieringsfrågan. Utskottet har
för sin del utan tvekan ansett sig kunna
ansluta sig till regeringens förslag, att
man tillämpar en avdragsfaktor av
33 1/3 procent upp till 1 400 kronor för
ensamstående och upp till 2 100 kro -

Ändring i lagen om folkpensionering m. m.

nor för äkta makar samt därefter tilllämpar
avdragsfaktorn 2/3 eller 66 2/3
procent, av samma skäl som jag nyss
nämnde angående skärpningsregeln,
nämligen att i annat fall vissa grupper
skulle komma alldeles för högt.

Så har vi frågan om kommunbidraget,
som nu föreslås höjt från 50 till 60
procent. Det är visserligen sant som
herr Larsson i Luttra säger, att det
finns några få kommuner som skulle
vara skyldiga att bidraga med mera om
man inte hade detta maximum, men
förslaget innebär ju att man skall rubba
så litet som möjligt på de nuvarande
formerna för fördelningen av kostnaderna.
Vi får ju i alla fall ta upp denna
fråga igen rörande fördelningen av
statsbidragen till kommunerna och rörande
kommunernas kostnader för olika
sociala förmåner. Vi har då ansett att
vi för närvarande bör tillstyrka den
kungl. propositionen och inte rubba på
den nuvarande ordningen.

Herr talman! Med dessa erinringar
ber jag att få yrka bifall till sammansatta
stats- och andra lagutskottets utlåtande
nr 5.

Herr ANDERSON i Sundsvall (kort
genmäle): Herr talman! Det är ju beklagligt,
att inte den delegation, som
har tillsatts med uppdrag att utarbeta
riktlinjer för bostadstilläggets utformning,
har kunnat lägga fram ett förslag,
så att man kan få någon uppfattning
om hur bostadstilläggen skall utformas.
Det innebär ju att riksdagen i dag vet
bra litet om vad den beslutar. Det måste
också, såsom jag sade i mitt förra anförande,
innebära ett mycket stort
otrygghetsmoment för pensionärerna.
Men på en punkt fick jag klarhet, om
jag fattade herr Jacobsson rätt, nämligen
att de kommunala bostadstilläggen
skall ansluta sig till pensionärernas faktiska
bostadskostnad. Jag upprepar, vad
jag nyss sagt, att detta är en helt annan
konstruktion, eftersom de nuvarande

Nr 22.

Tisdagen den 27 maj 1952.

Ändring i lagen om folkpensionering m. m.

statliga bostadstilläggen icke är bundna i
vid bostadskostnaderna utan kan ut- i
nyttjas helt eller delvis till pensionärens ]
försörjning i andra avseenden än till
bestridande av bostadskostnaden.

Eftersom socialministern nu är inne
i kammaren nämner jag än en gång det ^
exempel, jag anförde i mitt förra an- 1
förande. Det finns folkpensionärer, som
får åt sig upplåten fri bostad, t. ex. av j
en stiftelse, men som ändå uppbär det i
statliga bostadstillägget ograverat, därest i
deras ekonomiska förhållanden i övrigt i
inte lägger hinder i vägen, och det finns <
också personer som icke behöver ta j
hela det statliga och det särskilda bo- 1
stadstillägget i anspråk för bostadskost- 1
naden utan som kan använda en väsent- s
lig del av det generella bostadstillägget ]
till sin övriga försörjning. Knytes nu 1
det nya bostadstillägget till pensionä- i
rens faktiska bostadskostnader, kan jag i
inte uppfatta detta på annat sätt än så, f
att det nya förslaget kan komma att innebära
en försämring för nytillträdande s
pensionärer. <

Det var på dessa punkter jag ville ha <
klarhet. Till någon liten del har jag fått i
klarhet, men inte fullständigt. 1

Herr JACOBSSON i Igelsbo (kort genmäle)
: Herr talman! Om herr Anderson
i Sundsvall menar att en delegation
inom stats- och andra lagutskottet skulle
ha presenterat ett förslag till regler för
de kommunala bostadstilläggen, skulle
det ha inneburit att kommunerna inte
hade fått den bestämmanderätt, som de
enligt förslaget skall ha. Därför har man
över huvud taget inte velat blanda sig
i denna angelägenhet utan i stället föredragit
att rekommendera samverkan
mellan kommunalförbunden och pensionsstyrelsen.

Vad vidare beträffar pensionärernas
förmåner av fria bostäder i stiftelser
och pensionärshem är väl herr Anderson
lika väl som jag medveten om att
dessa förmåner, till den del de över -

stiger ett visst belopp, skall tas upp som
inkomster vid beräknandet av inkomstprövade
pensionsförmåner.

Herr RUBBESTAD: Herr talman!

Efter denna relativt långa debatt skall
jag fatta mig kort.

Jag vill deklarera att jag hälsar denna
proposition med tillfredsställelse. Från
vårt håll är vi särdeles glada över att
man, när det gäller våra folkpensioner,
nu för första gången dragit ett streck
över den hittills tillämpade dyrortsgrupperingen,
där vissa grupper i vårt
land haft fördelar framför andra. Varje
kommun får frihet att lämna de pensionstillägg,
som den finner behövliga.
Kommunerna känner själva bäst till förhållandena.
Jag tycker att detta system
är synnerligen tacknämligt, och jag vill
uttala mitt tack till statsrådet, som har
föreslagit denna rationella anordning.

Jag kan inte alls gilla den ståndpunkt,
som är framförd i högerreservationen,
där man vill att vissa riktlinjer skall
dras upp och att man skall fixera vissa
minimi- och maximigränser, inom vilka
kommunen skall ha rätt att röra sig.
Jag tror att en sådan bestämmelse ovillkorligen
måste medföra att ett visst dyrortsgrupperingssystem
kommer att fortfara.
Jag vill för min del på det bestämdaste
avråda härifrån. Systemet att fastställa
vissa minimi- och maximigränser
är orimligt också ur den synpunkten,
att förhållandena växlar så kolossalt
mellan de olika bygderna. Man kan inte
vara bunden av en bestämd norm, om
man skall ge full rättvisa.

Vi kan tänka oss personer, som befinner
sig i relativt god ställning gentemot
andra. För en sådan person skulle en
dylik normerande bestämmelse kunna
verka mycket orättvist. Därför tycker
jag, som sagt, att vi bör försöka vidhålla
det förslag, som föreligger i den
kungl. propositionen och som också utskottets
majoritet har gått in för.

Utskottet skriver: »Till ledning för

Tisdagen den 27 maj 1952.

Nr 22.

kommunernas beslut i detta hänseende
bör tagas de upplysningar och förslag
som pensionsstyrelsen och kommunalförbunden
komma att bistå med.» Jag
vill här säga att det naturligtvis kan
vara önskvärt med sådana råd och
upplysningar från olika kommunala institutioner,
alltså Landskommunernas
förbund o. d., men det bör inte utformas
på det sättet att det innebär direktiv
för de olika kommunerna, utan vi
bör hålla fast vid att kommunerna själva
skall ha fri bestämmanderätt. Men det
må gärna tjäna som råd och upplysningar.
Det skulle vara olyckligt om det
utformades som något slags direktiv.

Så stark som den nuvarande sociala
andan är i kommunerna behöver vi inte
vara rädda för att inte de bidrag, som
kommunerna lämnar, kommer att utgå
där de är av behovet påkallade. Vi skall
vara tacksamma för att kommunerna
på detta område har fått en självbestämmanderätt
som de inte haft tidigare.

Jag vill också peka på en annan fråga,
i vars behandling jag deltagit på ett
tidigare stadium men där jag tyvärr
var förhindrad närvara vid det slutgiltiga
avgörandet i utskottet. Jag har
vid behandlingen av denna fråga särskilt
hävdat, att den maximigräns av 60
procent, som är föreslagen i propositionen,
inte ger den rättvisa som man
skulle fordra. I propositionen är det
tänkt att kommunerna skall ge ett visst
bidrag i förhållande till skatteunderlaget.
Detta bidrag är fixerat till 2 procent
per skattekrona i genomsnitt för
kommunens invånare; dock är det maximerat
till 60 procent, och den lägsta
gränsen är 25 procent. Bestämmelsen
om den lägsta gränsen kan jag för min
del ansluta mig till. Den högsta gränsen,
60 procent, anser jag och de som står
för reservationen under punkt III) vara
för låg.

Det visar sig nämligen att många kommuner
genom denna bestämmelse får
alldeles för ringa skattetryck i förhållande
till andra med hänsyn till skatte -

Ändring i lagen om folkpensionering m. m.

! underlaget. För Stockholms vidkommande
kommer det att begränsa sig till
1,3 procent per skattekrona och invånare
om man utgår från det skatteunderlag
som fanns år 1951. Går man
till Djursholm slipper man där undan
med 1 procent per skattekrona, under
det att Kiruna kommer undan med 0,8
procent av sitt skatteunderlag.

Ser man på andra kommuner, kommer
en del landskommuner, som har ett
dåligt skatteunderlag per invånare, att
drabbas hårdare genom denna minimigräns
vid 25 procent än vad fallet skulle
ha blivit om de fått bära 2 procent för
varje skattekrona. Torhamns och Sturkö
kommuner i Blekinge län kommer t. ex.
att få ge ungefär 3 procent per skattekrona.

Med tanke på hur utfallet i jämförelse
härmed blir i Stockholm tycker jag att
det är orimligt att sätta maximigränsen
så lågt som till 60 procent. Nog borde
stockholmarna kunna finna sig i att
bära en litet större börda. Därför har
i den motion, som framburits av bondeförbundet,
föreslagits att maximigränsen
skall höjas och fastställas till 75
procent. Dels innebär det att kostnaden
för staten blir mindre, dels kan
det kanske också medföra att man på
dessa orter blir litet mer försiktig vid
utanordnandet av belopp, som man
själv till stor del får bära, dels blir det
mera rättvist gent emot andra, sämre
lottade kommuner.

Det ovan sagda gör att jag för min
del ansluter mig till reservationen under
punkt III). Jag ber härmed, herr talman,
att få yrka bifall till denna reservation.

Herr MÅRTENSSON i Uddevalla: Herr
talman! Efter herr Jacobssons klarläggande
redogörelse för detta förslag skall
jag inskränka mig till att yttra ett par
ord på en enda punkt. Det gäller de
fria resorna för folkpensionärer.

Enligt reservanternas förslag bör rätt

Nr 22.

Tisdagen den 27 maj 1952.

Ändring i lagen om folkpensionering m. m.

till fria resor tillkomma folkpensionärer,
dock endast dem som erhållit behovsprövade
pensionsförmåner. Det kan
naturligtvis vara ett mycket behjärtansvärt
ändamål att bevilja fria resor
till vissa folkpensionärer och då närmast,
som reservanterna här förordar,
de fattigaste bland dessa. Men jag är
nästan övertygad om att det inte blir så
synnerligen många bland denna kategori
pensionärer, som har möjlighet att
företaga någon längre resa. En del av
pensionärerna vill kanhända resa men
saknar lämpliga kläder härför o. s. v.

Då kan man fråga sig om en folkpensionär,
därest han saknar erforderliga
kläder för en resa, skall vara utestängd
från denna möjlighet eller om han skall
erhålla någon särskild utrustning av
kläder, så att han verkligen kan företaga
resan och tillgodogöra sig den förmån
som de fria resorna skulle innebära.

Jag har den bestämda uppfattningen
att i det läge, vari folkpensionärerna,
åtminstone den kategori av pensionärer
som reservanterna talar om, för närvarande
befinner sig, skulle det vara
lämpligare med ett extra pensionstilllägg.
Ett dylikt pensionstillägg komme
alla till del. De skulle ha betydligt större
fördel av detta än av en och annan fri
resa.

Fru Nordgren nämnde några ord om
att de fria resorna för folkpensionärerna
är lika berättigade som barnresorna.
Jag skall inte gå in på de frågorna.
Alla känner ju till den strid, som
har stått om de fria barnresorna under
de senare åren. Det är möjligt att om
det skulle genomföras ett förslag med
bestämmelser om fria resor även för
folkpensionärer, komme det inte att
dröja länge förrän meningsskiljaktigheter
härom yppade sig emellan de olika
grupperna.

Jag är inte helt övertygad om att fria
resor för folkpensionärer skulle vara
lika berättigade och lika behjärtansvärda
som fria resor för barn. Barnre -

sornas syftemål är ju, som alla känner
till, att bereda barnen möjlighet att
komma ut i en annan miljö i och för
rekreation under några veckors tid under
sommarmånaderna. Vad gäller förslaget
om fria resor för folkpensionärer
innebär det att folkpensionärerna skall
få tillfälle att resa ut till anhöriga, till
bekanta o. s. v. Det ligger enligt min
mening en väsentlig skillnad emellan
dessa båda resors syftemål.

Vidare vill jag bara säga ett par ord
till herr Rubbestad. Herr Rubbestad
uttalade ett visst missnöje över vad utskottet
har skrivit angående direktiv till
kommunerna beträffande bostadstillägget.
Ja, herr Rubbestad, om kommunerna
kommer att sköta dessa frågor
på ett fullt oväldigt och tillfredsställande
sätt är det onödigt med några
direktiv. Men när det gäller att införa
en ny form för kommunernas beslutanderätt,
kan det hända att det ändå är
nödvändigt att iaktta vissa bestämda
regler och att det utarbetas vissa direktiv.
Det är visserligen inga direktiv som
är bindande, men de ger ändå kommunerna
en viss vägledning.

Jag ber med dessa ord, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr ANDERSSON i Björkäng: Herr
Anderson i Sundsvall kritiserar det här
förslaget och säger, att när det nu är
så att det förutvarande särskilda bostadstillägget
inte var tillfredsställande
ur alla synpunkter — det var så olikformigt
i olika kommuner — så kunde
man enligt herr Anderson ifrågasätta,
varför man inte kunde ha behållit det
statliga bostadstillägget. Om man skulle
gjort det, hade man emellertid också
fått ha kvar bostadskostnadsgrupperingen.
Nu vet vi ju, att det finns massörn
av kommuner i landet, där pensionärerna
inte alls får något dylikt
statligt bostadstillägg. Detta gäller ju
alla dem som tillhöra den första bostadskostnadsgruppen.
Då förstår man,

Tisdagen den 27 maj 1952.

Nr 22.

Ändring i lagen om folkpensionering m. m.

att om man skulle ha behållit det systemet,
hade det blivit en mycket stor
orättvisa.

När vi sedan i denna folkpensionsrevision
fick klarlagt, att grunderna för
bostadskostnadsgrupperingen ingalunda
var rättvisa — man kunde där konstatera
synnerligen stor orättvisa de olika
grupperna emellan — insåg vi att det
enda riktiga var att ta bort denna bostadskostnadsgruppering.
Men då måste
man få ett annat bostadstillägg, och så
skapade man fram det kommunala bostadstillägget.
Därigenom finns det möjlighet
för alla kommuner att få detta
bostadstillägg lämpligt avpassat för sina
pensionärer, och alla kommuner har
möjlighet att därvidlag få statsbidrag
i förhållande till sin ekonomi.

När vi onsdagen den 21 maj diskuterade
förslaget om ändring av kommunalskattelagen,
var folkpartisterna så
ivriga att kunna ta bort ortsgrupp 1, att
de inte kunde vänta med det, trots att
departementschefen hade bebådat, att
man redan nästa år skulle få fram förslag
i den riktningen. Då var man förfärligt
ivrig att göra något åt dyrortsgrupperingen.
Här har en enhällig utredning
kommit med förslag om att man
skulle ta bort bostadskostnadsgrupperingen,
men då är folkpartisterna ändå
inte nöjda, utan då säger herr Anderson
i Sundsvall, att vi skall ha kvar bostadskostnadsgrupperingen.

Herr talman, jag ber att få sluta med
att yrka bifall till utskottets förslag.

Herr RUBBESTAD: Herr talman! .lag
skulle bara vilja säga några ord i anledning
av herr Mårtenssons i Uddevalla
anförande. Han menade att vissa
riktlinjer är nödvändiga för de olika
kommunerna. Jag tror ju att det går relativt
bra utan dylika direktiv, åtminstone
sådana som innebär ålägganden
för kommunerna. Det är tydligt sagt i
propositionen, att om det skulle visa
sig, att detta system, som nu beslutas,

4 — Andra kammarens protokoll 1U52. N

inte blir tillfredsställande, så skall
Kungl. Maj :t ta frågan under förnyad
omprövning och framlägga nya förslag.
.lag har den meningen att det i så fall
bör vara riksdagen som fastställer de
grunder, varefter de olika beloppen
skall utgå. De bör inte fastställas av
underordnade myndigheter eller sammanslutningar
av kommuner, utan de
bör utgå efter av riksdagen bestämda
riktlinjer, som man bör ha att rätta
sig efter, därest man nödgas frångå
kommunernas fria prövningsrätt.

Herr ANDERSON i Sundsvall: Herr
talman! Herr Andersson i Björkäng försökte
vara elak, därför att jag sagt något
om folkpensionärernas bostadskostnadsgruppering.

Jag sade inte att jag ville ha grupperingen
kvar, utan vad jag sade var, att
jag inte förstått, varför man skulle ta
bort dvrortsgrupperingen för pensionärerna
men ha den kvar i andra avseenden.

Jag sade också att man måste skapa
de förutsättningar som är nödvändiga
för ortsgrupperingens avskaffande, innan
man tar bort densamma. Jag menar
nämligen att först när utjämningen har
gått så långt, att man kan ta bort ortsgrupperingen
t. ex. vid lönesättningen
och i skattehänseende, kan man också
resonera om att ta bort den för pensionärerna.

När jag läst förslaget på denna punkt
kan jag inte komma ifrån intrycket att
det verkar som att köra huvudet i busken,
tv alldeles säkert kommer kommunerna
att fastställa olika storlek på det
kommunala bostadstillägget, d. v. s. anpassa
det till ortens bostadskostnader.
Eftersom bostadskostnaderna är olika
på olika orter bär i landet, kommer de
nya kommunala bostadstilläggen att bli
olika till beloppet. Detta kommer att te
sig för pensionärerna som en dyrortsgruppering,
även om vi inte har begreppet
med i författningen.
r 22.

Nr 22.

Tisdagen den 27 maj 1952.

Ändring i lagen om folkpensionering m.

Herr JACOBSSON i Igelsbo: Herr talman!
När herr Andersson i Björkäng
talade om att folkpartiet vill ha kvar
bostadskostnadsgrupperingen, vill jag
erinra om vår motion 1950 om det kommunala
bostadstillägget, som jag berörde
i början av mitt förra anförande.

Till herr Rubbestad vill jag säga att
det inte alls är fråga om några bindande
regler för kommunerna, utan det är
fråga om att pensionsstyrelsen i samverkan
med kommunförbunden skall
utarbeta vissa grunder, vilka respektive
kommunförbund skall rekommendera
till kommunerna. Sedan skall kommunerna
i sin ordning besluta.

Efter härmed slutad överläggning blev
den föredragna 3 § i utskottets förslag
till lag angående ändring i lagen om
folkpensionering godkänd.

Efter föredragning av 4 § anförde:

Herr HOLMBERG: Herr talman! Jag
ber att få yrka bifall till motion nr 655.

Herr MÅRTENSSON i Uddevalla: Herr
talman! Jag yrkar bifall till utskottets
förslag.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på godkännande av 4 § i
den av utskottet föreslagna lydelsen
dels ock på godkännande av paragrafen
i enlighet med motionen II: 655;
och godkändes utskottets berörda förslag.

5 §.

Godkändes.

6 § föredrogs; och anförde därvid:

Herr HOLMBERG: Herr talman! Jag
ber att få yrka bifall till motion nr 655.

Herr MÅRTENSSON i Uddevalla: Herr
talman! Jag yrkar bifall till utskottets
förslag.

Överläggningen förklarades härmed
avslutad. Herr förste vice talmannen
gav propositioner dels på godkännande
av 6 § i den lydelse, som föreslagits av
utskottet, dels ock på godkännande av
paragrafen i enlighet med motionen
II: 655; och godkände kammaren utskottets
förslag.

Härefter föredrogs 7 §; och yttrade
därvid:

Herr HOLMBERG: Herr talman! Jag
skall be att få yrka bifall till motion
nr 655.

Herr HAGÅRD: Herr talman! Jag ber
att få yrka bifall till reservation nr I).

Herr MÅRTENSSON i Uddevalla: Herr
talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr förste vice talmannen gav propositioner
på 1 :o) godkännande av 7 § i
enlighet med utskottets förslag; 2:o)
godkännande av samma paragraf i den
lydelse, som föreslagits i den av herrar
Magnusson och Hagård avgivna,
med I) betecknade reservationen;
samt 3:o) godkännande av paragrafen
med den i motionen II: 655 föreslagna
avfattningen; och förklarade herr förste
vice talmannen sig anse svaren hava
utfallit med övervägande ja för den
förstnämnda propositionen. Herr Hagård
begärde emellertid votering, i anledning
varav och sedan till kontraproposition
antagits den under 2:o) angivna
propositionen efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren godkänner
7 § i sammansatta stats- och andra
lagutskottets i utlåtande nr 5 tillstyrkta
förslag till lag angående ändring i lagen
om folkpensionering, röstar

Tisdagen den 27 maj 1952.

Nr 22.

Ja;

Den, det ej vid, röstar
Nej;

Vinner Nej, bär kammaren godkänt
paragrafen i den lydelse, som föreslagits
i den av herrar Magnusson och
Hagård avgivna, med 1) betecknade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns därvid flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen, vadan kammaren godkänt
7 § i den lydelse, som föreslagits
av utskottet.

S §.

Efter föredragning av denna paragraf
anförde:

Herr HOLMBERG: Herr talman! Jag
skall be att få yrka bifall till motion
nr 655.

Herr MÅRTENSSON i Uddevalla: Herr
talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Härmed förklarades överläggningen
avslutad. Herr förste vice talmannen
gav propositioner dels på godkännande
av paragrafen i enlighet med utskottets
förslag dels ock på godkännande av
den lydelse, som föreslagits i motionen
II: 655; och blev utskottets förslag av
kammaren godkänt.

9—13 §§.

Godkändes.

14 § föredrogs nu; och anförde därvid
:

Herr HOLMBERG: Herr talman! Jag
ber att få yrka bifall till motion nr 655.

Herr MÅRTENSSON i Uddevalla: Herr
talman! .lag ber all få yrka bifall till
utskottets hemställan.

Ändring i lagen om folkpensionering m. m.

Sedan överläggningen härmed förklarats
avslutad, gav herr förste vice talmannen
propositioner dels på godkännande
av 14 § i den av utskottet föreslagna
lydelsen dels ock på godkännande
av den avfattning, som föreslagits i
motionen 11:655; och godkändes paragrafen
i enlighet med utskottets förslag.

Efter föredragning av 15 § anförde:

Herr HOLMBERG: Herr talman! Jag
ber att få yrka bifall till motion nr 655.

Herr MÅRTENSSON i Uddevalla: Herr
talman! Jag ber att få yrka bifall till
utskottets hemställan.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på godkännande av den
föredragna paragrafen i den lydelse,
som föreslagits av utskottet, dels ock på
godkännande av paragrafen i enlighet
med motionen 11:655; och godkändes
utskottets förslag.

16 § föredrogs härefter. Därvid anförde: Herr

HOLMBERG: Herr talman! Jag
ber att få yrka bifall till motion nr 655.

Herr MÅRTENSSON i Uddevalla: Herr
talman! Jag ber att få yrka bifall till
utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning gav
herr förste vice talmannen propositioner
dels på godkännande av 16 § i den
lydelse, som föreslagits av utskottet, dels
ock på godkännande av paragrafen i
den avfattning, som förordats i motionen
II: 655; och godkände kammaren
paragrafen i den av utskottet föreslagna
lydelsen.

18 8.

Godkändes.

Nr 22.

Tisdagen den 27 maj 1952.

Ändring i lagen om folkpensionering m. m.

Härefter föredrogs det i motionen
II: 655 framförda förslaget, att 19—22
§§ skulle utgå; och anförde därvid:

Herr HOLMBERG: Herr talman! Jag
föreslår att dessa paragrafer utgår i enlighet
med yrkandet i motion nr 655.

Herr MÅRTENSSON i Uddevalla: Herr
talman! Jag ber att få yrka bifall till
utskottets hemställan.

Härmed förklarades överläggningen
avslutad. Herr förste vice talmannen gav
propositioner dels på att förevarande
förslag om uteslutande av 19—22 §§
skulle i överensstämmelse med utskottets
hemställan avslås dels ock på godkännande
av förslaget; och fattade kammaren
beslut i enlighet med innehållet
i den förra propositionen.

33 §.

Efter föredragning av paragrafen anförde: Herr

HOLMBERG: Herr talman! Jag
ber att få yrka bifall till motion nr 655.

Herr MÅRTENSSON i Uddevalla: Herr
talman! Jag ber att få yrka bifall till
utskottets hemställan.

Överläggningen förklarades härmed
avslutad. Herr förste vice talmannen
gav propositioner dels på godkännande
av 33 § i den lydelse, som utskottet föreslagit,
dels ock på godkännande av
paragrafen i enlighet med motionen
II: 655; och blev utskottets förslag av
kammaren godkänt.

34 och 36 §§.

Godkändes.

Härefter föredrogs föreliggande föi''-slag om ändring i 37 §; och anförde
därvid:

Herr HAGÅRD: Herr talman! Jag ber
att få yrka bifall till den med II) betecknade
reservationen.

Herr MÅRTENSSON i Uddevalla: Herr
talman! Jag ber att få yrka bifall till
utskottets hemställan.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på att föreliggande förslag
om ändring i 37 § skulle i enlighet med
utskottets hemställan avslås dels ock på
godkännande av paragrafen i den lydelse,
som föreslagits i den av herrar
Magnusson och Hagård avgivna, med
II) betecknade reservationen; och fana
herr förste vice talmannen svaren hava
utfallit med övervägande ja för den
förra propositionen. Herr Hagård begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren i enlighet
med sammansatta stats- och andra
lagutskottets hemställan i dess utlåtande
nr 5 avslår föreliggande förslag om
ändring i 37 § lagen om folkpensionering,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

>Jej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt
paragrafen i den lydelse, som föreslagits
i den av herrar Magnusson och Hagård
avgivna, med II) betecknade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen. Herr Hagård begärde
emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 169 ja och 31 nej.

Kammaren hade alltså i enlighet med
utskottets hemställan avslagit föreliggande
förslag om ändring i 37 §.

3S och 39 §§.

Godkändes.

Tisdagen den 27 maj 1952.

Nr 22.

Efter föredragning av slutbestämmelserna
yttrade

Herr HOLMBERG: Herr talman! .lag
her att få yrka bifall till motion nr 655.

Herr MÅRTENSSON i Uddevalla: Herr
talman! Jag ber att få yrka bifall till
utskottets hemställan.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på godkännande av slutbestämmelserna
i den lydelse, som föreslagits
av utskottet, dels ock på godkännande
av slutbestämmelserna i enlighet
med motionen II: 655; och godkände
kammaren utskottets berörda förslag.

Ingress och rubrik.

Godkändes.

Utskottets hemställan i punkten A.

Förklarades besvarad genom kammarens
beslut i fråga om lagförslaget.

Punkten B 1).

Efter föredragning av denna punkt
anförde:

Herr RUBBESTAD: Herr talman! .lag
ber att få yrka bifall till den med III)
betecknade reservationen.

Herr MÅRTENSSON i Uddevalla:
Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
i punkten dels ock på bifall till
utskottets berörda hemställan med den
ändring, som föreslagits i den av herrar
Johansson i Mysinge och Bengtson avgivna,
med III) betecknade reservationen;
och fann herr förste vice talmannen
den förra propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Herr Rubbestad
begärde emellertid votering, i an -

Ändring i lagen om folkpensionering m. m.

ledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och
godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
sammansatta stats- och andra lagutskottets
hemställan i punkten B 1) i utskottets
utlåtande nr 5, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
utskottets berörda hemställan med den
ändring, som föreslagits i den av herrar
Johansson i Mysinge och Bengtson avgivna,
med III) betecknade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns därvid flertalet hava
röstat för ja-propositionen, vadan kammaren
bifallit utskottets hemställan i
punkten Bl).

Punkterna B 2) och 3) samt C—E.
Vad utskottet hemställt bifölls.

Efter föredragning av punkten F 1)
yttrade:

Fru NORDGREN: Herr talman! .lag
ber att få yrka bifall till den med IV
betecknade reservationen av herr Bengtson
och mig.

Herr MÅRTENSSON i Uddevalla: Herr
talman! .Tåg ber att få yrka bifall till
utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
i punkten dels ock på bifall till
den av herr Bengtson och fru Nordgren
avgivna, med IV) betecknade reservationen;
och förklarade herr förste vice
talmannen sig anse svaren hava utfallit
med övervägande ja för den förra propositionen.
Fru Nordgren begärde emel -

Nr 22.

Tisdagen den 27 maj 1952.

Ändring i lagen om folkpensionering m. m.

lertid votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
sammansatta stats- och andra lagutskottets
hemställan i punkten F 1) i utskottets
utlåtande nr 5, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den
av herr Bengtson och fru Nordgren avgivna,
med IV) betecknade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
vadan votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos 132
ja och 52 nej, varjämte 18 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från
att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan i förevarande punkt.

Härefter föredrogs punkten F 2). Därvid
anförde:

Herr HOLMBERG: Herr talman! Jag
ber att få yrka bifall till motionen nr 111
i första kammaren av herrar Norling
och Ola Persson.

Herr MÅRTENSSON i Uddevalla: Herr
talman! Jag ber att få yrka bifall till
utskottets förslag.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
i förevarande punkt dels ock på
bifall till motionen 1:111; och bifölls
utskottets hemställan i punkten.

Punkterna F 3)—F 9).

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 8.

Föredrogos vart efter annat:

jordbruksutskottets utlåtanden och
memorial:

nr 41, med anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda hemställan
om anslag till Bidrag till bokföringsverksamheten
inom jordbruket;

nr 42, angående uppskov med behandlingen
av vissa till utskottet hänvisade
ärenden;

nr 43, med anledning av vissa av
Kungl. Maj :t i statsverkspropositionen
under nionde huvudtiteln gjorda framställningar
rörande anslag till stipendier
m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 44, med anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda hemställan
om anslag till Specialgymnasiet
för lantbruks-, mejeri- och skogsstuderande; nr

45, med anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda hemställan
rörande anslag till Ersättning
till statens domäners fond för utgifter
för avlöningar vid statens skogsskolor
m. m. samt till Ersättning till statens
domäners fond för utgifter för provisorisk
skogsskolekurs jämte i ämnet väckt
motion;

nr 46, med anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda hemställan
om anslag till Lantbrukshögskolan
och statens lantbruksförsök: Statens
försöksgårdar jämte i ämnet väckta
motioner; och

nr 47, med anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående utbyggnaden av
ett försöks- och forskningsinstitut på
jordbrukets område vid Röbäcksdalen
i Västerbottens län jämte i ämnet väckt
motion; samt

statsutskottets memorial nr 189, angående
tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1951/52.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa
utlåtanden och memorial hemställt.

Tisdagen den 27 maj 1952.

Nr 22.

Uppskov med behandlingen av förslag

§ 9-

Uppskov med behandlingen av förslag
till allmänt resereglemente.

Föredrogs statsutskottets memorial nr
190, angående uppskov med behandlingen
av vissa till utskottet hänvisade
ärenden; och anförde därvid

Herr HENRIKSSON: Herr talman!

Bland de ärenden vilkas behandling har
uppskjutits till höstriksdagen är också
ett, som rör ändring av allmänna resereglementet.
I propositionen nr 197 föreslås,
att de till statsanställda nu utgående
traktamentena skall uppräknas
med hänsyn till det försämrade penningvärdet.
Därutöver har det föreslagits
vissa ändringar i reglementets bestämmelser
i övrigt.

Det förslag som framlagts till riksdagen
har föregåtts av förhandlingar
mellan å ena sidan chefen för civildepartementet
och å andra sidan statstjänstemännens
olika organisationer.
Man har därvid kommit överens om de
ändringar, som föreslås i propositionen,
och vidare har man enats om att de
ändrade bestämmelserna skulle träda i
kraft den 1 juli i år. Då nu riksdagsbehandlingen
av denna fråga har uppskjutits
till hösten, blir följden att man
inte kan få det nya resereglementet tilllämpligt
från den 1 juli i år, i varje fall
inte i dess helhet. Den träffade överenskommelsen
blir därmed helt annorlunda
än vad man vid förhandlingarna förutsatt.

Det är beklagligt att det inte varit
möjligt att behandla denna fråga nu, så
mycket mera som man vid förhandlingarna
som sagt förutsatt, att tillämpningen
av reglementet skulle träda i
kraft vid en viss tidpunkt, vilket nu inte
kan ske.

Vi har under de senaste dagarna här
i riksdagen och vid läsningen av tidningspressen
kunnat konstatera, att man
har velat göra gällande att riksdagens
makt, niir det gäller statstjänstemän -

till allmänt resereglemente. — Strandlag.

nens olika angelägenheter, nu skulle
vara borta. Tillåt mig då att i sammanhanget
konstatera, att riksdagen i den
fråga det nu gäller kommer att använda
sin makt på sådant sätt, att en överenskommelse
som träffats inte kan fullföljas.

Herr talman! Jag kan inte ställa något
yrkande om att frågan skall behandlas
under pågående vårsession. Detta är ju
alldeles omöjligt, eftersom vi endast
har fyra dagar kvar. Jag har med detta
mitt anförande endast velat uttrycka
mitt beklagande av att utvecklingen i
detta fall har blivit sådan den blivit.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan
bifölls.

§ 10.

Strandlag.

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 27, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till
strandlag, dels ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 28 mars 1952 dagtecknad
proposition, nr 187, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av
tredje lagutskottet, hade Kungl. Maj :t,
under åberopande av propositionen bilagda
i statsrådet och lagrådet hållna
protokoll, föreslagit riksdagen att antaga
vid propositionen fogat förslag till
strandlag.

1, 3 och 8 §§ i lagförslaget voro av
följande lydelse:

1 §•

För att åt allmänheten trygga tillgången
till platser för bad och friluftsliv
vid havet eller vid insjö eller vattendrag
äger länsstyrelsen förordna, att
inom visst strandområde bebyggelse
icke må företagas utan länsstyrelsens
tillstånd. Sådant förordnande innefattar
förbud mot uppförande av helt ny byggnad
samt ändring av befintlig byggnad
för att tillgodose ett väsentligen annat
ändamål än det, vartill byggnaden tidi -

Nr 22.

Tisdagen den 27 maj 1952.

Strandlag.

gare varit använd, ävensom grävningsoch
andra förberedelsearbeten för bebyggelse
som nu sagts.

Förordnande enligt första stycket
skall avse land- och vattenområde inom
det avstånd från strandlinjen som prövas
erforderligt med hänsyn till omständigheterna
i varje särskilt fall, dock
högst 300 meter från nämnda linje vid
normalt medelvattenstånd.

Vad i denna lag stadgas skall icke
avse område som ingår i fastställd generalplan,
stadsplan eller byggnadsplan,
ej heller område som ingår i godkänd
avstyckningsplan med mindre förbud
mot tätbebyggelse utfärdats för området.
Förbud enligt första stycket skall icke
utgöra hinder för bebyggelse som erfordras
för försvaret, jordbruket, fisket,
skogsskötseln eller den allmänna samfärdseln.

3 §.

Har ansökan om tillstånd till bebyggelse
av fastighet, som helt eller delvis
omfattas av förordnande enligt 1 §, icke
bifallits och kan till följd härav fastigheten,
till den del dess utnyttjande inom
eller utom området för förordnandet
påverkas av att bebyggelserätten sålunda
inskränkts, av ägaren användas
allenast på sätt som står i uppenbart
missförhållande till värdet av nämnda
del vid tiden för förordnandets meddelande,
är ägaren berättigad till ersättning
av kronan för den skada han härigenom
lider. Detsamma gäller om innehavare
av sådan nyttjanderätt eller
annan särskild rätt till fastigheten som
upplåtits innan förordnandet meddelades.

Frågan huruvida rätt till ersättning
föreligger skall bedömas med hänsyn
till den fastighetsindelning som gällde
vid tiden för förordnandets meddelande.

8 §.

Den som företager bebyggelse i strid
mot förbud enligt 1 § straffes, där han
insett eller bort inse att förbudet ägt
tillämpning på åtgärden, med dagsböter.

Äro omständigheterna synnerligen försvårande,
må till fängelse i högst sex
månader dömas.

I samband med propositionen hade
utskottet behandlat ett antal i anledning
av densamma väckta motioner.

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen måtte, med avslag å
motionerna I: 465 och II: 611, I: 495 och
11:632 samt 1:497 och 11:634, bifalla
förevarande proposition nr 187;

B. att motionerna I: 496 och II: 633
måtte anses besvarade med vad utskottet
i motiveringen anfört.

Reservationer hade avgivits:

A. i fråga om lagförslaget i dess helhet
av herrar Eskilsson och Nilsson i
Bästekille, vilka hemställt, att riksdagen
måtte, med bifall till det i motionerna
1:497 och 11:634 i första hand framställda
yrkandet, avslå Kungl. Maj:ts
proposition nr 187 med förslag till
strandlag;

B. i fråga om särskilda delar av lagförslaget: 1)

beträffande frågan om lagstiftningens
lokala tillämpningsområde av herr
Åhman, som ansett, att till utskottets
motivering i denna del bort fogas ett av
reservanten angivet tillägg;

2) beträffande undantagsstadgandet i
1 § tredje stycket andra punkten av
herrar Eskilsson och Nilsson i Bästekille,
vilka ansett, att utskottet bort tillstyrka
motionerna I: 497 och II: 634 i
denna del, samt i enlighet härmed hemställt,
att 1 § tredje stycket måtte erhålla
följande lydelse:

Vad i denna lag stadgas skall icke
avse område som ingår i fastställd generalplan,
stadsplan eller byggnadsplan,
ej heller område som ingår i godkänd
avstyckningsplan med mindre förbud
mot tätbebyggelse utfärdats för området.
Förbud enligt första stycket skall icke
utgöra hinder för bebyggelse som uteslutande
avses för försvaret, jordbruket,
fisket, skogsskötseln eller den allmänna
samfärdseln;

3) beträffande frågan om dispens -

Tisdagen den 27 maj 1952.

Nr 22.

prövningen i samband med avstyckning
för bostadsändamål av herrar Ivar Nil:on
och Johansson i Torp, vilka ansett,
att utskottet bort tillstyrka motionerna
1:465 och 11:611, samt i enlighet härmed
hemställt, att till 1 § i lagförslaget
måtte fogas ett nytt fjärde stycke av
följande lydelse:

Har efter förbuds utfärdande fastställelse
meddelats å avstyckning för
bostadsändamål inom område, som beröres
av förbudet, skall förbudet icke
utgöra hinder för bebyggelse inom sådan
del av det avstyckade området, som
vid avstyckningen angivits såsom lämplig
byggnadsplats;

4) beträffande principen om det tidigare
värdet vid bestämmande av ersättning
av herrar Eskilsson och Nilsson
i Bästekille, vilka ansett, att utskottet
bort tillstyrka motionerna I: 497
och II: 634 i denna del, samt i enlighet
härmed hemställt att 3 § måtte erhålla
följande avfattning:

Har ansökan om tillstånd till bebyggelse
av fastighet, som helt eller delvis
omfattas av förordnande enligt 1 §, icke
bifallits och kan till följd härav fastigheten,
till den del dess utnyttjande inom
eller utom området för förordnandet
påverkas av att bebyggelserätten sålunda
inskränkts, av ägaren användas allenast
på sätt som står i uppenbart missförhållande
till värdet av nämnda del vid
den tidpunkt, då ansökan om tillstånd
till bebyggelse avslogs, är ägaren berättigad
till ersättning av kronan för
den skada han härigenom lider. Detsamma
gäller om innehavare av sådan
nyttjanderätt eller annan särskild rätt
till fastigheten som upplåtits innan förordnandet
meddelades.

Frågan huruvida---förordnan dets

meddelande;

5) beträffande frågan om ersättning
för allmänhetens särskilt intensiva utnyttjande
av område, som lagts under
förbud enligt strandlagen, av herrar
Nils A. Larsson och Lindahl, vilka ansett,
atl utskottets motivering i denna

Strandlag.

del bort hava annan, av reservanterna
angiven lydelse;

6) beträffande straffbestämmelsen i
8 § av herrar Holmbäck, Lars Andersson,
Eskilsson, Ivar Nilzon, Stjärne,
Andersson i Dunker, Ähman och Nilsson
i Bästekille, vilka ansett, att utskottet
bort tillstyrka det i motionerna I: 497
och II: 634 framställda yrkandet om uteslutande
av frihetsstraff ur straffbestämmelsen,
samt i enlighet härmed hemställt,
att andra punkten i 8 § måtte utgå.

Sedan utskottets hemställan föredragits,
begärdes, beträffande föredragningssättet,
ordet av

Herr ANDERSSON i Löbbo, som anförde:
Herr talman! I avseende å föredragningen
av tredje lagutskottets utlåtande
nr 27 hemställes,

att detsamma må företagas till avgörande
på det sätt, att först föredrages
Kungl. Maj:ts av utskottet tillstyrka lagförslag
paragrafvis, med iakttagande av
att 1 § behandlas styckevis samt att
slutstadganden, ingress och rubrik förekommer
sist, varefter utskottets hemställan
föredrages;

att vid behandlingen av den del av
förslaget, varom först uppstår överläggning,
denna må omfatta utlåtandet i
dess helhet; samt

att lagtext ej må behöva uppläsas i
vidare mån än sådant av någon kammarens
ledamot begäres.

Denna hemställan bifölls.

I enlighet med kammarens beslut beträffande
föredragningssättet föredrogs
till en början punkten A.

Kungl. Maj:ts av utskottet tillstyrkta
förslag till strandlag.

1 § första och andra styckena.

Efter föredragning av dessa lagrum
anförde:

Herr NILSSON i Bästekille: Herr talman!
Även om vi nu kommit oväntat
långt på dagens föredragningslista, skall

Nr 22.

Tisdagen den 27 maj 1952.

Strandlag.

jag dock min vana trogen inte hålla
något längre anförande. Jag vill emellertid
säga, att den anhopning av ärenden
vi har i riksdagens slutskede icke
är fördelaktig, eftersom vi ju inte hinner
med någon mera omfattande detaljgranskning.
Det skulle ha varit till stor
fördel, om man hade kunnat ägna så
stora frågor som den nu förevarande —
jag anser nämligen att den är stor —
en noggrannare behandling och om man
hade haft litet längre tid på sig för
behandlingen. Nu är det emellertid
ingenting att göra åt den saken, eftersom
vi har ärendet på föredragningslistan
och kammaren snart skall fatta
beslut i frågan.

Jag konstaterar först och främst, att
det i dag råder en litet annorlunda inställning
hos partierna inför beslutet
om en definitiv strandlag än vad fallet
var när vi på hösten 1950 fattade beslut
om en provisorisk strandlag. Den
gången var den socialdemokratiska regeringen
ensam om att lägga fram ett
förslag, som gick ut på att länsstyrelserna
skulle få rättighet att lägga ett
område upp till 300 meters bredd från
stranden under byggnadsförbud. Från
folkpartiets sida hävdade man den gången,
att det kunde räcka med 100 meter
från stranden. I övrigt var man med på
förslaget som sådant. I dag är som sagt
inställningen något annorlunda. Socialdemokraterna
har nu fått med sig inte
bara de egna partimedlemmarna i förslaget
till strandlag utan också koalitionsbrodern
bondeförbundet, och det
är kanske inte så mycket att förvåna
sig över. Även folkpartiet har emellertid
nu anslutit sig till propositionen
som sådan och endast uttalat en from
önskan om att man inte skall tillämpa
hela den föreslagna bredden av 300
meter.

Från högerns sida anser vi emellertid,
att denna lag fortfarande är obehövlig.
Jag tror för min del också, att
vi även i fortsättningen kan klara oss

utan att stifta sådana förbudslagar, jag
höll på att säga på löpande band, och
alla med det gemensamma målet att åtminstone
i viss mån inskränka rätten
för människorna att disponera över sin
egendom och ge den s. k. allemansrätten
ökad tillämpning. Jag är säkert inte
ensam om uppfattningen att strandlagen
är onödig.

Bland remissinstanser som yttrat sig
över strandlagen är det särskilt en, som
står jordbruksfolket mycket nära och
som med skärpa framhållit, att någon
lagstiftning på detta område icke bör
förekomma. Det skulle säkerligen varit
nyttigt, om först och främst utskottet
men även kammaren hade tagit litet
större hänsyn till vad den organisationen
yttrat i sitt remissyttrande. Jag tror
nämligen att den har haft så stora möjligheter
att bedöma frågan, att vi kan
tillmäta yttrandet därifrån vitsord. Den
har tydligt sagt ifrån, att man därifrån
redan förut med skärpa avstyrkt ett
liknande förslag 1950 och att man nu
inför den nya, definitiva lagen inte har
ändrat ståndpunkt i frågan.

Jag anser också, att vi kan reda oss
bra utan en lag av detta slag även i
framtiden. Jag undrar om någon här
kan tala om för mig vad som skulle inträffa,
om vi inte har en definitiv strandlag.
Innan vi fick den provisoriska
strandlagen förelåg mig veterligt inga
större svårigheter för människorna att
bada och idka friluftsliv — möjligen
med undantag för områdena vid de allra
största städerna. Jag anser emellertid
i likhet med många andra, att dessa
storstäder på kommunal väg får sörja
för sina invånare på det sättet, att de
försäkrar sig om vissa fritidsområden.

Vad beträffar mitt eget län skall det
vara mycket små områden, för vilka
strandlagen har någon betydelse. Det är
ingen som där hindrar en människa från
att bada och idka friluftsliv, om vederbörande
bara uppför sig hyggligt —
som man bör göra, när man är ute i

Tisdagen den 27 maj 1952.

Nr 22.

markerna. Tyvärr förekommer det dock
ibland att människor inte tar den hänsyn
till andras egendom, som är önskvärd,
och då kan det givetvis uppstå en
del irritation och missnöje.

Det var inte så länge sedan jag i en
stockholmstidning såg, att man ute i
skärgården inte uttalade sig särskilt berömmande
om den föreslagna strandlagen
utan ansåg att den medförde en
hel del nackdelar. Jag tror att denna
synpunkt är riktig, och jag tror, som
sagt, också att vi skulle reda oss ganska
bra utan en strandlag i fortsättningen,
om bara människorna toge litet ömsesidig
hänsyn till varandra. Innan vi
hade denna strandlag, hade inte allemansrätten
fått den utsträckning den
nu skall omfatta, och det gick mycket
bra — det vill jag betona — med de
små undantag som jag nyss nämnt och
vilka kan skapa ett litet irritationsmoment.

Nu kan vi redan från början förutsätta,
att lagen kommer att antas av
kammaren med hänsyn till den betryggande
majoritet, som finns bakom förslaget.
När vi då kommer till de olika
paragraferna, har jag särskilt stannat
vid 8 § andra punkten, där man talar
om att under vissa försvårande omständigheter
strandägaren kan dömas till
fängelse på högst sex månader. Nog tycker
jag, herr talman, att det borde räcka
med att man gör inskränkningar i dispositionsrätten
för strandägaren utan
att samtidigt hota denne med att »om
du överträder denna lag under vissa
försvårande förhållanden, kan du stoppas
in i fängelse på sex månader», .lag
tycker inte att det ser vidare vackert ut
och uttalar min stora förvåning över
att utskottsmajoriteten — som på denna
punkt blev majoritet med lottens hjälp
— inte kan visa så stor hänsyn, att den
kan ta bort denna ur min synpunkt
mycket anstötliga andra punkt i nämnda
paragraf. Man säger visserligen, att
det inte spelar någon roll att denna

Strandlag.

punkt står i paragrafen, därför att det
endast är den som bryter mot lagen som
drabbas därav. De övriga lider ingen
skada. Det är riktigt, men jag tycker
inte att man skall behöva skriva in i
alla våra lagar och övriga föreskrifter
som skickas ut, att vederbörande straffas
med böter eller fängelse i sex månader.
Jag tycker att den tid borde vara
inne, då vi tror så gott om det svenska
folket, att vi inte varje gång vi skall
stifta nya lagar skall behöva hota med
sex månaders fängelse. För övrigt tror
jag att med den utformning som lagen
i övrigt har så bör det kunna räcka en
god bit, när man kan döma vederbörande
till dagsböter och när han vid vite
kan få föreläggande att riva ned en
eventuellt uppförd byggnad och kan få
de exekutiva myndigheternas hjälp att
ta bort den, om inte vederbörande själv
gör det.

För min del anser jag nämligen, det
vill jag än en gång betona, att vi bör
komma bort ifrån den numera vanliga
kutymen att vederbörande skall ha fängelsestraff,
om han överträder ett förbud
under försvårande förhållanden. Man
säger kanske att detta är en förebyggande
åtgärd och att den, som jag nyss
sade, ju inte drabbar någon, som inte
brutit mot förbudet. Jag kan inte hjälpa
det, herr talman, men jag tycker, att
utskottets ståndpunktstagande i denna
fråga mycket påminner om en landsfiskals,
som vi hade hemma i mitt härad.
En dag när vi firade Kiviks marknad
anhöll han en tattare klockan 9 på morgonen.
Denne protesterade högljutt och
sade, att han inte hade gjort sig skyldig
till någon förseelse. »Nej, kanhända,
men tar jag dig inte nu, så gör du något
innan kvällen.» Och så finkade han
vederbörande. Jag tycker att förfaringssättet
i viss mån påminner om utskottets
ståndpunktstagande, vari man för säkerhets
skull sätter in denna punkt om
fängelse, så att vederbörande inte förbryter
sig.

Nr 22.

Tisdagen den 27 maj 1952.

Strandlag.

Herr talman! Jag yrkar för det första
bifall till den reservation, som är avgiven
av herr Eskilsson och mig under
A, och när vi kommer till 8 § skall jag
då ställa yrkande.

Herr ANDERSSON i Dunker: Herr
talman! Jag vill redan från början
deklarera, att jag aldrig varit någon
varm vän av strandlagen. Den utgör i
varje fall ett ingrepp i jordägarens rätt
att disponera över sin egendom på det
sätt han finner lämpligt. Denna min inställning
klargjorde jag tydligt, när vi
1950 behandlade förslaget om en provisorisk
strandlag. Vad jag emellertid
då särskilt reagerade mot var att jag
tyckte att en provisorisk lag var ganska
onödig för den korta tid det då faktiskt
gällde. Man hade ju igångsatt en utredning,
som skulle utröna behovet och
föreslå utformningen av en definitiv
strandlag. Man väntade att detta förslag
skulle föreligga ganska snart. Jag var
inte övertygad om att läget var sådant,
att det förefanns några nämnvärda risker
för att det skulle uppstå någon
olämplig bebyggelse på våra stränder
under den tid, som återstod tills man
hade att ta ställning till frågan om en
definitiv strandlag. Vi hade ju dock
en del andra lagar som man därvidlag
skulle kunna tillämpa, nämligen byggnadslagen
och jordfördelningslagen.
Dessutom hade vi stränga byggnadsrestriktioner,
och det förelåg i varje
fall inte då några risker för att dessa
skulle bli snabbt upphävda. Det fanns
därför enligt min mening inte någon
anledning att stifta en provisorisk
strandlag. Men vad som kanske mer än
något annat bidrog till att jag vände
mig emot den provisoriska lagen var,
att det i förslaget inte fanns några som
helst bestämmelser om ersättning till
jordägarna för den skada och det intrång
dessa kunde drabbas av vid en
tillämpning av lagen. Det nu föreliggande
förslaget har ju i det fallet fått
en annan utformning.

För det första vill jag säga, att när
jag fick läsa utredningens yttrande och
tagit del av dess undersökningar i fråga
om behovet av en strandlag och
sedan jag också fått läsa myndigheternas
tämligen enstämmiga uttalande om
att ett sådant behov föreligger, då
måste jag nog säga, att det finns ganska
starka skäl för att ha en speciell lagstiftning
på detta område. När man
sedan i förslaget även tagit upp bestämmelser
om ersättning för den skada
och det intrång, som drabbar jordägarna,
vilka fått förbud utfärdat för
vissa av sina strandområden, har jag
för min del ansett mig i huvudsak kunna
ansluta mig till det föreliggande förslaget.

Det finns dock en punkt, där jag
inte kunnat ansluta mig till utskottets
förslag, och därom skall jag säga några
ord senare. Innan jag gör detta vill jag
emellertid fästa kammarens uppmärksamhet
på ett uttalande, som utskottet
gör på s. 23 i utlåtande. Där finner
man en redogörelse för den rätt, som
nu gäller för allmänheten att beträda
annans mark, och för de straffbestämmelser,
som finns för den, som ändå
olovligen tar väg över annans mark
och gör det på ett sådant sätt, att skada
uppstår, eller som genom att åstadkomma
skada på växtligheten — gräs, träd
och buskar och sådant som finns på
marken — gör intrång till olägenhet
för ägaren. I utlåtandet finns en uppräkning
av sådan skadegörelse, som
ingen har rätt att åstadkomma på annans
mark. Samtidigt meddelas att allmänheten
har rätt att vistas på annans
mark, i varje fall sådan, som består av
skogsmark, hagmark och liknande.

Utskottet framhåller att de bestämmelser,
som redan finns beträffande
allmänhetens rätt att utnyttja annans
mark, också kommer att gälla för de
områden, som blir belagda med byggnadsförbud
enligt strandlagen, men
man klargör också att någon ökad rättighet
att beträda dessa områden inte

Tisdagen den 27 maj 1952.

Nr 22.

Öl

kommer att skapas genom strandlagen.
Genom denna lag förhindras endast att
den rätt, som redan finns, blir illusorisk
genom bebyggelse av stranden. Det
befanns vara angeläget att klargöra för
allmänheten att förhållandena inte liar
ändrats, ty genom den provisoriska
strandlagens tillkomst och en del tidningsskriverier,
som förekommit med
anledning därav, hade folk fått den
uppfattningen, att på de områden, på
vilka byggnadsförbud på stranden råder,
hade man praktiskt taget full frihet
att bära sig åt ungefär hur man
ville, där kunde man opåtalt skada
träd och växtlighet i övrigt. Så är inte
förhållandet, utan för dessa förbudsområden
gäller som sagt samma bestämmelser
som eljest i fråga om liknande
mark.

Jag har därför, som jag nämnde, ansett
mig kunna ansluta mig till utskottets
ståndpunkt med undantag för 8 §
i lagförslaget, i vilken paragraf det
stadgas om straff för den som bryter
emot strandlagens byggnadsförbud. Jag
vänder mig särskilt emot att man där
ansett sig böra ta in straffbestämmelser
som inte bara går ut på dagsböter utan
också stadgar intill sex månaders
fängelse. För min del finner jag att
denna bestämmelse är både obehövlig
och olämplig för att inte säga, såsom
fastighetsbildningssakkunniga gjort i
sitt yttrande, att den är utmanande. Tv
det är dock så, att man här förbjuder
ägaren att utföra byggnadsarbete på ett
område, som han faktiskt äger. Om någon
ändå skulle uppföra eu byggnad
på sin mark, skulle han under särskilt
försvårande omständigheter kunna bli
dömd till sex månaders fängelse. Detta
tycker man inte riktigt korresponderar
med det brott, som han eventuellt skulle
ha begått.

Denna bestämmelse är uppenbart
onödig, tv om man läser 9 § och gör
klart för sig vilka möjligheter det finns
alt på de vägar som där anvisas hålla
eller den som bryter emot byggnads -

Strandlag.

förbudet, måste man förstå att det vill
till att bryta mot förbudet. Det förhåller
sig nämligen på det sättet, att länsstyrelserna
kan utdöma vite för den
som har satt i gång med eller utfört
ett byggnadsarbete; det finns inte heller
någon begränsning i fråga om storleken
av detta vite, utan där kan länsstyrelserna
klämma till ganska ordentligt,
om man finner det erforderligt.
Men om en person ändå trotsar och
uppför en byggnad, kan överexekutor
beordra folk dit för att riva bort vad
vederbörande byggt och detta på dennes
bekostnad. Dessutom kan han ju
ådömas dagsböter.

Jag tycker verkligen att det finns
tillräckliga möjligheter att förhindra
lagöverträdelse, när man kan tillämpa
dessa bestämmelser. Om det ändå finns
någon, som skulle överträda förbudet
och ta risken av högt vite från länsstyrelsens
sida, ta risken av att få betala
kostnaderna för att byggenskapen
bortrives, tar risken av dagsböter, då
tror jag inte heller att sex månaders
fängelse hjälper, ty då är det något
fel med den människan, som säkert
inte tar hänsyn till vare sig fängelse
eller annat straff.

Jag anser att det inte bör finnas en
sådan onödig straffbestämmelse i en
lag av detta slag. Därför har jag, såsom
framgår av utlåtandet, anslutit mig
till den reservation, som är undertecknad
av herr Holmbäck och en del
andra ledamöter av utskottet. Jag vill
vädja till kammaren att följa reservanterna
på den punkten. Som den föregående
talaren omnämnde var ställningen
på den punkten i utskottet sådan,
att det var lotten som fick avgöra,
och jag blottar ingen hemlighet om jag
säger, att flera av dem som röstade
för den mening, som med lottens hjälp
blev utskottets, var mycket tveksamma.
Jag vill därför hoppas att kammaren
på denna punkt följer reservationen.

Den möjligheten finns ju också, om
det framdeles skulle visa sig att det

Nr 22.

Tisdagen den 27 maj 1952.

Strandlag.

i någon nämnvärd utsträckning skulle
bli fråga om överträdelse av förbudet
och att det inte hjälper med de övriga
bestämmelser som finns, att senare införa
en skärpt straffbestämmelse, eventuellt
ett fängelsestraff.

Man har sagt att denna straffbestämmelse
borde finnas för att denna lag
skulle stå i överensstämmelse med
byggnadslagen, där en bestämmelse om
sex månaders fängelse är intagen. Men
som vi framhåller i reservationen är
detta intet skäl: byggnadslagen gäller
ju helt andra värden än det här kan
bli fråga om, och då kan ju tänkas
att det i något fall kan vara bra att
sex-månaders-straffet står i lagen. Men
det är säkerligen ingen som helst
mening med, och det föreligger heller
intet behov av samma bestämmelse i
fråga om denna lag.

Jag vill därför, herr talman, yrka
bifall till utskottets hemställan med undantag
för sista meningen i 8 §. I
övrigt vill jag yrka bifall till reservation
B 6) vid utskottets utlåtande,
vilket innebär att bestämmelsen om sex
månaders fängelsestraff skall utgå.

Herr talmannen återtog nu ledningen
av förhandlingarna.

Herr ANDERSSON i Löbbo: Herr talman!
Jag hoppas att kammaren håller
mig räkning för om jag nu kommer att
hålla, jag skall inte säga ett kort men
ett icke alltför långt anförande i föreliggande
ärende.

Vid höstriksdagen 1950 antogs lagen
om tillfälligt byggnadsförbud inom
vissa strandområden. Denna lag är av
provisorisk karaktär, och den gäller
t. o. m. den 31 december innevarande
år. Det förutsattes vid tillkomsten av
1950 års lag, att frågan om skydd för
stränderna såsom allmänna rekreationsplatser
skulle vidare utredas och att
definitiva bestämmelser skulle avlösa
den provisoriska lagen. Vid denna utredning
skulle även upptagas frågan

om ersättning för intrång under provisorietiden.
Utredningen tillsattes under
år 1950 och antog namnet strandutredningen.
Den avgav redan året därpå
— 1951 — förslag till ny strandlag. Den
proposition, som i dag behandlas, bygger
i alla väsentliga delar på strandutredningens
förslag.

När 1950 års lag antogs rådde rätt
delade meningar om lagens behövlighet.
Även inom den majoritet, som i riksdagen
då anslöt sig till principen om behovet
av en provisorisk strandlag, rådde
olika meningar om lagens räckvidd. Jag
erinrar exempelvis om de olika meningarna
om hur långt den maximigräns
från öppet vatten skulle sättas, där förbud
mot hindrande bebyggelse skulle
kunna utfärdas. Det är glädjande att
konstatera, att anslutningen till själva
principen om behovet av en strandlag
i dag är betydligt större än den var vid
den provisoriska lagens tillkomst. Det
kan också i dag konstateras att det föreliggande
förslaget har fått en anmärkningsvärt
stark anslutning från de
hörda remissinstanserna.

Vid behandlingen i år i tredje lagutskottet
är det endast högerns representanter,
som ställt sig avvisande till
att lagen nu göres definitiv. I anslutning
till denna sin uppfattning har de
yrkat avslag på lagförslaget i dess helhet
och alternativt, om detta inte skulle
vinna kammarens bifall, krävt förändringar
i åtskilliga avseenden — den
uppfattning alltså, som herr Nilsson i
Bästekille redan talat för.

De övriga reservationerna gäller mera
detaljsaker av inte alltför stor betydelse.
Beträffande avslagsreservationen har
såsom huvudmotiv gjorts gällande, att
den bästa lösningen av fritidsproblemet
vore att stat och kommun utnyttjade
sina redan ägda fastigheter samt genom
köp eller arrende förvärvade nya områden,
som vore lämpliga för bad och
friluftsliv. Det skulle enligt min mening
öppna stora möjligheter till spekulationsaffärer
med våra stränder, om man

Tisdagen den 27 maj 1952.

Nr 22.

nöjde sig med en sådan rekommendation.
Jag vågar nämligen säga att högerns
ståndpunkt i denna fråga knappast
är något annat än en rekommendation
eller en from önskan.

Utskottsmajoriteten har anslutit sig
till den numera närmast eniga uppfattningen,
att ett effektivt skydd mot att
stränderna monopoliseras genom okontrollerad
enskild bebyggelse är behövligt.
Att detta skydd skulle kunna, som
en reservant i strandutredningen föreslagit,
åstadkommas genom tillämpning
av 1947 års byggnadslag torde inte vara
tillräckligt. Som utskottet vid behandlingen
av den provisoriska strandlagen
år 1950 anförde, är det icke praktiskt
möjligt att på sådant sätt helt fylla
behovet av rekreationsplatser. Samma
mening har nästan samtliga remissinstanser
givit uttryck åt.

Så går jag över till att säga några ord
om de övriga reservationerna. Jag tar
dem i tur och ordning som de är anförda
här i utlåtandet, ty om det är
någon reservation, till vilken det ännu
icke yrkats bifall, tror jag mig veta att
detta kommer att ske senare under debatten.

Herr Åhman, som har ordet efter mig,
har instämt i den allmänna reservation,
som hälften av utskottets ledamöter avgivit
beträffande straffbestämmelserna.
Dessutom har han avgivit en reservation
under Bl), i vilken han yrkar på
ett uttalande om att »förbudsområdena
böra över huvud icke göras onödigt
breda». Det torde väl i det avseendet
kunna räcka med vad utskottet sagt,
vilket också underströks vid behandlingen
av den provisoriska lagen och
som även nu betonats av såväl utredningen
som departementschefen, nämligen
att det icke är avsett att regeln
om en 300-metersgräns skall tillämpas
schablonmässigt, utan behovet skall i
varje särskilt fall noggrant prövas med
den angivna gränsen som maximiram.

Detta innebär såvitt jag förstår precis
vad herr Åhman vill. Om jag fattar

Strandlag.

herr Åhman rätt kan jag inte finna annat
än att han på denna punkt har
reserverat sig bara för nöjet att få ha
en särskild reservation — och det lilla
nöjet tycker jag rent av det vore synd
att försöka ta ifrån honom.

Jag övergår så till reservationen B 2)
av herrar Eskilsson och Nilsson i Bästekille.
Det föreslås där att i 1 § tredje
stycket orden »icke utgöra hinder» skall
utbytas mot uttrycket »uteslutande avses».
I detta avseende har utskottet delat
departementschefens uppfattning, att
det torde vara erforderligt att använda
en formulering, som innebär att behov
av byggnaden för det avsedda ändamålet
objektivt skall föreligga. Att
utbyta den i propositionen föreslagna
formuleringen mot en annan, som närmast
är av subjektiv karaktär och blir
mera svårbedömlig, kan knappast stå i
överensstämmelse med lagens mening.

Jag kommer så till reservationen B 3)
av herrar Ivar Nilzon och Johansson i
Torp. De yrkar att dispensprövningen
i samband med avstyckning för bostadsändamål
skall överlåtas på de fastighetsbildande
myndigheterna och vill
därför till 1 § foga ett nytt stycke, innehållande
bestämmelser om att fastställelse
å avstyckning för bostadsändamål,
som skett efter förbudets utfärdande,
skall gälla utan att behöva underställas
länsstyrelsen. Utskottet har övervägt
denna sak men har inte ansett sig kunna
tillmötesgå reservanternas önskemål.
Om den av departementschefen föreslagna
ordningen tillämpas på ett smidigt
sätt — och vi får väl inte bara
hoppas utan även förutsätta att så sker
— behöver den inte medföra nämnvärd
tidsutdräkt och behöver inte heller
vålla några andra påtagliga olägenheter.
Det måste uppenbarligen vara till betydande
fördel alt dispensprövningen
i alla fall handhas av samma myndighet.
Härigenom vinncs en önskvärd enhetlig
tillämpning i förfaringssättet.

I reservationen B 4) har högerreservanterna
föreslagit eu annan princip

Nr 22.

Tisdagen den 27 maj 1952.

Strandlag''.

beträffande ersättning för det tidigare
värdet. De vill att i 3 § vidtas en ändring
i sådant syfte. Justitieministern
har vid sitt ställningstagande till denna
sak fäst avgörande vikt vid att inom
den allmänna byggnadslagstiftningen
tillämpas den grundsatsen, att värdestegring,
som uppkommer efter tidpunkten
för planläggningen, inte skall
beaktas vid fastställandet av gottgörelse.
Det kan ju inte vara rimligt att
en markägare får räkna sig till godo
värdestegring som beror på åtgärder,
till vilka han själv inte medverkat. Då
det i förevarande fall regelmässigt är
fråga om värdestegring, som markägaren
inte själv har åstadkommit utan som
tillkommit på grund av den allmänna
samhällsutvecklingen, har utskottet ansett
den i propositionen föreslagna bestämmelsen
vara välbefogad. Det kan
tilläggas, att den av utskottet förordade
principen om det tidigare värdet uppenbarligen
bör kunna förhindra markägaren
att spekulera i markvärdestegring
genom att välja en ur spekulationssvnpunkt
gynnsam tidpunkt för
sin dispensansökan.

Slutligen skall jag beröra reservationen
B 6), som biträdes av halva utskottet.
Det är den reservation, där lotten
fällde utslaget. I denna reservation yrkas
att beträffande straffbestämmelserna
förslaget om frihetsstraff skall
uteslutas och att därför andra punkten
i 8 § skall utgå. Jag skall be att få föredra
paragrafen i den lydelse den har
i såväl strandutredningens som departementschefens
och utskottets förslag.
Den är följande:

»Den som företager bebyggelse i strid
mot förbud enligt 1 § straffes, där han
insett eller bort inse att förbudet ägt
tillämpning på åtgärden, med dagsböter.
Äro omständigheterna synnerligen
försvårande, må till fängelse i högst
sex månader dömas.»

Utskottet har övervägt, huruvida det
är erforderligt med ådömande av frihetsstraff
för en lagöverträdelse av

detta slag. Nu är det emellertid så, att
i den allmänna byggnadslagen är intagen
en straffbestämmelse av likartat
innehåll, och då har utskottet ansett att
det inte finns anledning att i strandlagen
tillämpa en mildare straffskala.
Det har sagts mig, att det sannolikt inte
någon gång förekommit att frihetsstraff
blivit utdömt för överträdelse av den
allmänna byggnadslagens bestämmelser.
Säkerligen har dock bestämmelsen om
frihetsstraff genom sin blotta tillvaro
haft en viss betydelse för förhindrande
av lagöverträdelser av särskilt svårartad
karaktär, och det tror jag att en liknande
bestämmelse i strandlagen också
kommer att ha. Jag hyser därför den
uppfattningen, att kammaren med
största lugn bör kunna godta utskottsförslaget
även i denna del.

Herr talman! Jag skall för tillfället
nöja mig med detta och yrkar härmed
bifall till utskottets förslag i dess helhet.

Herr ANDERSSON i Dunker (kort
genmäle): Herr talman! Jag tycker att
herr vice ordföranden i tredje lagutskottet
kunde ha roat sig med att också
läsa vad som står i 9 §. Där står det
nämligen: »Länsstyrelsen äger vid vite
förelägga den som företagit bebyggelse
i strid mot förbud enligt 1 § att undanröja
eller ändra det utförda. Överexekutor
äger ock meddela handräckning
till rättelse i vad olagligen skett» etc.

Det var detta som jag delvis uppehöll
mig vid i mitt anförande, då jag talade
om denna möjlighet för länsstyrelsen att
förelägga ett nästan hur stort vite som
helst och om möjligheten för överexekutor
att om så behövs ingripa med särskilt
anställd arbetskraft, som får betalas
av vederbörande lagöverträdare.
Med tanke på dessa möjligheter plus
möjligheten till utdömande av dagsböter
skulle jag vilja se den som överträder
lagen, och jag är, som jag förut sade,
alldeles övertygad om att den som
ändå gör det måste det vara något fel

Tisdagen den 27 maj 1952.

Nr 22.

med. Då hjälper inte heller bestämmelsen
om sex månaders fängelse. Jag är
därför förvissad om att det räcker med
de andra möjligheter som finns att
hindra lagöverträdelse, utan att vi dessutom
tar in en bestämmelse om fängelsestraff
i strandlagen.

Herr ANDERSSON i Löbbo (kort genmäle):
Herr talman! Herr Andersson i
Dunker påpekade att det jämväl finns
en bestämmelse som stadgar, att länsstyrelsen
äger rätt att utdöma vite, och
det har jag mycket väl reda på. Jag har
emellertid här inte föredragit lagen in
extenso utan har bara talat om den beträffande
vissa detaljer. Men nog har
herr Andersson i Dunker klart för sig,
att ådömandet av sådant vite inte brukar
vid första resan belöpa sig till så
värst stort belopp.

Jag undrar, om inte vad herr Andersson
i Dunker sagt — något som även
kommit till uttryck från de andra reservanternas
sida och som dessutom anförts
av någon remissmyndighet — att
en lagstiftning med åläggande av frihetsstraff
skulle vara utmanande mot
landets jordägare, jag undrar, om inte
detta i själva verket är en förolämpning
mot landets jordägare. Jag har den uppfattningen
att landets jordägare i största
utsträckning är laglydiga medborgare.
Om vi här inför en bestämmelse,
som vid särskilt svårartade fall stadgar
frihetsstraff, kan då detta verkligen vara
utmanande mot den stora gruppen
lojala och laglydiga jordbrukare?

Herr NILSSON i Bästekille (kort genmäle):
Herr talman! Det är ett par
punkter, där jag gärna skulle vilja replikera
tredje lagutskottets vice ordförande.
Han erinrade gentemot den reservation,
som vi avgivit från högerhåll
och där vi sagt att städer och större
samhällen själva kunde sörja för att
det blir fritidsområden tillgängliga vid
stränderna, att detta inte skulle låta sig
göra, därför att det skulle komma att

Strandlag.

bli alltför stor spekulation i strandområdena.
Jag undrar om städerna och de
större samhällena så där utan vidare
skulle falla till föga och betala hur högt
pris som helst för att komma i besittning
av strandområden. Jag tror det
knappast. De skulle nog redan från början
ha övertaget, och mera än skälig
ersättning skulle nog ingen få för sina
stränder.

Vad 8 § beträffar sade herr vice ordföranden
i tredje lagutskottet, att då
bestämmelse om fängelsestraff finns intagen
i byggnadslagen, så bör det finnas
en sådan bestämmelse även i strandlagen.
Jag tror inte att detta är nödvändigt.
Herr vice ordföranden sade ju också,
att såvitt han hade sig bekant hade
fängelsestraff aldrig utdömts enligt
byggnadslagen. Därför säger jag än en
gång till kammaren: Varför skall vi ha
en sådan bestämmelse i strandlagen?
När den troligen inte alls behöver tilllämpas,
kan den utan vidare tas bort.

Herr Andersson i Dunker och herr
Andersson i Löbbo diskuterade, huruvida
8 § kunde anses vara utmanande
mot landets jordägare. Jag måste säga,
att för min del står jag betydligt närmare
den ståndpunkt, som herr Andersson
i Dunker företräder, än den, som
herr Andersson i Löbbo hävdar. Jag
tror inte att det psykologiskt sett är
riktigt att man på samma gång som man
fråntar strandägarna dispositionen till
deras egen mark hotar dem med fängelsestraff,
visserligen endast om de skulle
förbryta sig under försvårande omständigheter.

Herr ÅHMAN: Herr talman! Det förslag
till definitiv strandlag, som bär
föreligger, bygger i huvudsak på strandutredningens
förslag. Det innehåller betydande
förbättringar i jämförelse med
den provisoriska lag, som infördes 1950,
icke endast ur allmänhetens synpunkt
utan i synnerhet ur de berörda strandägarnas.

— Andra kammarens protokoll 1952. Nr 22.

Nr 22.

Tisdagen den 27 maj 1952.

Strandlag.

Jag vill understryka att alla ledamöter
av strandutredningen var ense om själva
behovet av strandlagen. Även högerrepresentanten
i utredningen instämde med
vissa ändringar och reservationer på
mindre väsentliga punkter. Om kammaren
skulle gå med på det förslag, som
framförts i reservationen B 6), torde
det från högerhåll inte finnas någon anledning
att opponera mot att strandlagen
blir antagen.

Den viktigaste förbättringen för allmänheten
är bestämmelsen om att den
som uppfört eller uppför stängsel, som
hindrar eller avsevärt försvårar tillträdet
till område, där allmänheten eljest
skulle ägt att fritt färdas, är skyldig att
mot ersättning av det allmänna anordna
grind eller annan genomgång. Med genomgång,
säger strandutredningen och
utskottet, bör jämställas anordning för
att möjliggöra passage över stängsel.

Tidigare har det varit möjligt att förhindra
allemansrättens utövande genom
att anordna stängsel, grind, dike eller
dylikt, som uppenbarligen endast haft
till syfte att utestänga allmänheten från
området. Enligt lagförslaget må föreläggande
meddelas om borttagande av
sådana hinder inom förbudsområdet.

Vad strandägarnas intressen beträffar
är införandet av bestämmelsen om ersättning
från kronan för genom förordnandet
enligt strandlagen förorsakad
ekonomisk skada eller förlust en stor
fördel. Det är den största förbättringen
för strandägarna, och den har genomförts
i enlighet med vad vi yrkade vid
antagandet av den provisoriska strandlagen.
När bland annat herr Andersson
i Dunker uttalade, att argumenten från
bondeförbundets sida mot strandlagen
vid den provisoriska lagens antagande
var, att den inte innehöll ersättningsbestämmelser,
är jag nödsakad att något
erinra om vad som förekom vid omröstningen
om den provisoriska strandlagen.
Såväl högerns som bondeförbundets
representanter hade ju här använt
den av herr Andersson i Dunker omta -

lade motiveringen för avslag. Men vid
omröstningen om den särskilda tilläggsparagraf,
som vi föreslog från folkpartihåll
och som innefattade en ersättningsbestämmelse,
avstod en stor del av bondeförbundets
representanter från att
rösta för denna ersättningsbestämmelse,
och de flesta högermännen lade ned
sina röster. En ledamot av det sistnämnda
partiet röstade med socialdemokraterna
för avslag på ersättningsbestämmelsen.
Jag anser att det med anledning
av vad herr Andersson i Dunker
sade är nödvändigt att erinra om
vad som då förekom.

Givetvis kan det råda delade meningar
om reglerna för beräknande av ersättning,
och för egen del har jag önskat
för strandägarna mera förmånliga
regler än som nu kommit att föreslås,
men med tillämpande av gällande regler
på liknande områden har detta icke
varit möjligt.

En annan förbättring ur markägarnas
synpunkt är förbudet mot nedskräpning
och stadgandet om straff för sådana
förseelser; det förslag som strandutredningen
har väckt härom har av
departementschefen medtagits i förslaget
till naturskyddslag. Det måste givetvis
vara en stor fördel för markägarna
att man kan hålla efter dem, som
ställer till otrevnad, skräpar ner och
åstadkommer skada inom förbudsområdena.
Härigenom skapas det en möjlighet
att se till att ingen kan uppträda
så, som en hel del av de mindre hyggliga
friluftsfirarna tidigare har gjort.

Vårt andra yrkande i samband med
den provisoriska lagens antagande var
att man skulle begränsa avståndet från
stranden till 100 meter. Detta krav har
dock icke tillmötesgåtts av departementschefen.
Däremot har strandutredningen
gjort vissa uttalanden beträffande
tillämpningen av lagen, som i viss
mån tillmötesgår dessa önskemål. Vid
utskottsbehandlingen uttalades den meningen,
att utskottets motivering även
avser att följa utredningens uttalande

Tisdagen den 27 maj 1952.

Nr 22.

i berörda avseende, men då jag icke anser
att detta klart framgår av utskottets
formulering, har jag i en reservation yrkat
ett tillagg av följande lydelse:

»Utskottet anser att strandutredningens
uttalanden i berörda avseende böra
vara vägledande vid tillämpningen. Utredningen
har — efter att ha hänvisat
bl. a. till att vid tillämpningen av den
provisoriska lagen medelbredderna i regel
hållit sig långt under tillåtna maximum
och att medelbredden inom flera
län ligger långt under 100 meter — förklarat
sig utgå från att tillvaron av en
regel om största bredd icke heller i fortsättningen
skall medföra att hela denna
bredd tages till utan närmare undersökning.
Utredningen har tillfogat att
''förbudsområdena böra över huvud
icke göras onödigt breda’».

Jag yrkar, herr talman, bifall till den
av mig vid utlåtandet fogade reservationen
Bl).

Utredningens uttalande förutsätter en
betydligt restriktivare tillämpning beträffande
bestämmande av bredden av
förbudsområdena än utskottets formulering.
Man säger att det icke är avsett
att regeln om en 300-metersgräns skall
tillämpas schablonmässigt, utan behovet
skall i varje särskilt fall noggrant prövas
med den angivna gränsen såsom
maximiram. Jag tror nog, herr Andersson
i Löbbo, att om man har något sinne
för ordens valör måste man säga, att
utredningens uttalande innebär en mycket
restriktivare anvisning till länsstyrelserna
om tillämpningen av strandlagen.
Och när herr Andersson i Löbbo
försöker göra sig rolig genom att undra
om det är för mitt nöjes skull jag har
gjort denna enligt lians uppfattning onödiga
reservation, tror jag alt kammarledamöterna
kan intyga, att jag inte i
denna kammare brukar hålla långa och
onödiga anföranden eller besvära kammaren
eller utskottet med onödiga saker.
Jag har anfört min reservation på
grund av min inställning, att markägarens
rätt inte i onödan skall trädas för

Strandlag.

nära och att man inte i onödan skall
ta till större markområden än som erfordras
för det enligt lagens mening
nödvändiga ändamålet.

Jag tror icke, herr talman, att strandlagen
kommer att få den stora betydelse
som man velat göra gällande, vare sig för
allmänheten eller för strandägarna. Allemansrätten
utvidgas icke genom ett
byggnadsförbud enligt strandlagen. Detta
framgår av fritidsutredningens uttalande
och likaså av strandutredningens
uttalande. Fritidsutredningen säger exempelvis
beträffande permanent camping,
att sådan inte kan få tillämpas
med allemansrättens stöd, och den säger
vidare: »Den tillfälliga campingen,
som utövas av turistande av olika slag
— vandrare, cykelåkare, bilister, kanotande
etc. — torde däremot i och för
sig icke vara oförenlig med de för allemansrätten
gällande allmänna rättsgrundsatserna.
Även tillfällig camping
kan emellertid förorsaka skada å vissa
marker och andra mera påtagliga olägenheter
för markägaren.» Här finns
det enligt nu gällande regler, vill jag
påpeka, många omständigheter som av
markägarna kan åberopas för att de inte
behöver tillåta det intrång som tillfällig
camping innebär. Vidare säger fritidsutredningen:
»I de fall, då så är
förhållandet, är markägaren uppenbarligen
icke skyldig att tåla denna form av
vistelse på sin fastighet. Givetvis äro
campande skyldiga att noggrant iakttaga
t. ex. bestämmelserna i lagen om förekommande
och släckning av skogseld.
» Där kommer de olika skogsbrandordningsbestämmelserna
i tillämpning.

Strandutredningen har inte ansett att
dess direktiv innebär alt utredningen
skall göra någon närmare precisering
av allemansrätten, men man anser att
fritidsutredningens anvisningar i detla
hänseende bör vara vägledande.

Men strandutredningen säger på s.
68 i sitt betänkande: »Strandlagstiftningen
avser alltså väsentligen att bevara
nu rådande förhållanden i fråga

Nr 22.

Tisdagen den 27 maj 1952.

Strandlag.

om allmänhetens tillgång till stränderna.
Den syftar däremot icke till att öppna
nya möjligheter för allmänhetens friluftsliv.
Det är därför i detta sammanhang
icke nödvändigt att reglera och
eventuellt utvidga allemansrätten.»

Detta utgör även ett skydd för markägarna.

Det väsentliga för markägarna måste
väl emellertid vara att erhålla skälig ersättning.

Invändningarna beträffande behovet
av lagens tillkomst har jag inte särskild
anledning upptaga till behandling, då
lagförslaget har tillkommit på regeringens
förslag och dess utformning i många
detaljer inte helt överensstämmer med
de åsikter vi i folkpartiet har.

Då alla partier, enligt vad som framgår
av partimotionerna, syns vara ense
om ändamålet med lagen, nämligen att
allmänhetens behov av bad och rekreation
bör tillgodoses, torde det däremot
möjligen vara nödvändigt att något syssla
med det alternativ som framföres.

Man vill göra gällande att det är möjligt
att man med byggnadslagens bestämmelser
kan komma så långt, att
strandlagen är helt onödig. Jag har sökt
finna belägg för detta påstående i byggnadslagen,
och vid antagandet av den
provisoriska lagen lyssnade jag med
spänt intresse till om man från det
håll, där man gjorde dessa påståenden,
kunde bevisa att det var möjligt. Det
skedde emellertid inte, och det har heller
inte skett i dag. Och jag tror inte att
det är möjligt att med byggnadslagens
hjälp åstadkomma det man vill ernå
med strandlagen. I varje fall har jag
under mitt arbete med denna lagstiftning,
såväl i utredningen som i utskottet,
inte kunnat finna att man ur byggnadslagen
skulle kunna hämta några
bestämmelser, som skulle kunna ersätta
strandlagen och som skulle vara för
strandägarna mera fördelaktiga än den
definitiva strandlag vi nu ifrån majoritetens
sida föreslår till antagande.

Det framgår av utskottsutlåtandet, att

det föreligger delade meningar om ett
flertal detaljer. Likaså förstår vem som
helst, att standardutredningens ledamöter
inte hundraprocentigt gillar alla detaljer
i utredningens betänkande. En detalj
som jag för min del hyste principiella
betänkligheter emot var frihetsstraffet,
och dessa betänkligheter har
stegrats av remissvaren.

När jag det oaktat gick med på detta
i strandutredningen, skedde det såsom
en kompromiss för att jag skulle
få andra detaljer utformade i motiveringen
enligt mina önskemål. Ett av dessa
önskemål har jag ju här framfört i
den särskilda reservation, soin jag tidigare
behandlat. Det är ganska klart att
detta straff knappast kan komma att tilllämpas,
eftersom böter och vite torde
vara tillräckliga för att nå det mål man
vill nå med straffbestämmelserna. Remissinstanserna
har ju också haft starka
invändningar mot frihetsstraffet och påpekat
att det icke torde erfordras för
lagens efterlevnad, och detta har som
sagt ytterligare stegrat mina betänkligheter
mot frihetsstraffet. Den omständigheten,
att motsvarande straffbestämmelse
finns i byggnadslagen, är icke
tillräcklig motivering för att den skall
förekomma i strandlagen. Det torde vara
fråga om en helt annan storleksordning
beträffande den ekonomiska betydelsen
av de förhållanden, som regleras
genom byggnadslagen.

Detta är orsaken till att jag har undertecknat
reservationen B 6), till vilken
jag, herr talman, ber att få yrka
bifall.

Herr ANDERSSON i Dunker (kort
genmäle): Herr talman! Herr Åhman
beklagade sig över att inte bondeförbundet
och högern röstade för folkpartiets
reservation, när vi år 1950
hade att ta ställning till förslaget om
provisorisk lagstiftning, helst som folkpartiet
i sin reservation hade tagit in
en särskild paragraf om ersättning. Jag

Tisdagen den 27 maj 1952.

Nr 22.

skall för kammaren läsa upp de rader
i folkpartiets förslag som handlade om
ersättningen, så får de närvarande se
om de verkligen tycker att det var någonting
som man skulle kunna godta.
Där stod nämligen, att för men som
tillskyndas strandägaren genom byggnadsförbud
enligt denna lag skall ersättning
givas i enlighet med vad därom
framdeles kommer att i lag bestämmas.
Ja, lierr talman, jag får nog säga
att vi från bondeförbundet inte kände
oss så särskilt övertygade om att detta
var en bestämmelse, som vi kunde ansluta
oss till, och jag föreställer mig
att detsamma gällde högerns representanter.
Vi handlade säkert riktigt, när
vi inte nappade på detta diffust utformade
folkpartistiska lockbete.

Herr ANDERSSON i Löbbo (kort gengenmäle):
Herr talman! Beträffande
herr Åhmans förslag angående motiveringen
när det gäller maximiramen för
ett förbudsområde, har herr Åhman
gjort gällande, att det föreligger en
stor skillnad mellan herr Åhmans uppfattning
och utskottets förslag. Ja, tyvärr
bar utskottet för sin del inte kunnat
begripa denna stora skillnad, och
då får det väl, herr Åhman, till utskottets
ursäkt anföras, att inte ens
herr Åhmans egna partivänner kunnat
begripa skillnaden mellan herr Åhmans
ståndpunkt och utskottets.

Och så var det en annan punkt, där
jag ber att få ställa en direkt fråga till
herr Åhman. Herr Åhman har ju varit
ledamot av strandutredningen. Han liar
varit med om att utarbeta förslaget,
och enligt det föreliggande betänkandet
från strandutredningen har herr
Åhman biträtt det förslag till straffbestämmelser,
som föreslagits i den
kung], propositionen och som utskottet
tillstyrkt. År det verkligen på det
sättet att herr Åhman varit med om
att i utredningen tillstyrka straffbestämmelser,
som han i dag finner vara
utmanande för landets jordägare?

Strandlag.

Herr ÅHMAN (kort genmäle): Herr
talman! När herr Andersson i Dunker
vill protestera mot mitt påpekande beträffande
röstningen vid antagandet av
den provisoriska lagen och vänder sig
mot det förslag vi då framförde till
ersättningsbestämmelser beträffande
skada och intrång för markägarna genom
denna provisoriska lag, ber jag
att få erinra om att formuleringen var
i huvudsak densamma som lagrådet
föreslog skulle införas. Och även om
man inte skall alltför mycket haka sig
fast vid auktoriteter, tror jag ändå att
den, som vill studera vår formulering,
som inebar att man så långt det var
möjligt skulle försöka få in utfästelse
om ersättning, måste säga sig, att detta
måste vara fördelaktigare för markägarna
än att göra som herr Andersson
i Dunker och andra bondeförbundare
och högermän, dvs. lägga ner sina
röster och anse det värdelöst för markägarna
att få in denna bestämmelse.

När herr Andersson i Löbbo polemiserar
mot mig och säger, att mina egna
partivänner inte är med på reservationen,
vill jag erinra om det faktum,
som inte torde vara främmande för
herr Andersson i Löbbo, att vid utskottsbehandlingen
av mitt yrkande,
förutsattes att ordföranden och vice
ordföranden skulle söka komma överens
om en formulering, som tillfredsställde
mina önskemål. Men det blev
ingen ändring. När det sedan gällde
att avge reservationen, hade jag inte
tillfälle att komma i kontakt med herr
Holmbäck och få honom med på denna
reservation.

Vad beträffar anmärkningen mot att
jag står bakom strandutredningens förslag
om straffbestämmelser med frihetsstraff,
så har jag enligt min uppfattning
tillräckligt klart motiverat,
varför jag nu har förenat mig med
dem, som har reserverat sig för avslag
på bestämmelsen om frihetsstraff. En
av orsakerna därtill var att man, som
jag redan påpekat, får lov att söka

Nr 22.

Tisdagen den 27 maj 1952.

Strandlag.

kompromissa i en utredning. Men när
jag inte i utskottet vann gehör för de
kompromissyrkanden, som jag framställde
i strandutredningen, ansåg jag
det nödigt att intaga den ståndpunkt
jag nu har gjort.

Herr HANSSON i Skegrie: Herr talman!
Jag tror att vi allesammans kan
vara överens om att hela vårt samhällsliv
bygger på att man visar ömsesidigt
hänsynstagande till varandra. Om det
skall vara möjligt att komma fram till
ett harmoniskt samliv i ett samhälle,
får man ibland ge avkall på sådana
krav, som man skulle vilja driva till
en viss gräns, just därför att man måste
ta hänsyn till alla grupper.

När herr Nilsson i Bästekille öppnade
debatten gjorde han det bl. a. med
ett angrepp på bondeförbundet. Sådana
är vi ganska vana vid nu, och det är
inte ägnat att förvåna att herr Nilsson
delade upp partierna efter hur de var
grupperade 1950 och deras ställningstagande
i dag. Han inrangerade då givetvis
bondeförbundet bland dem, som
1950 gick på avslagslinjen men som
i dag är för bifall till detta lagförslag.
Men det finns en skillnad mellan det
lagförslag, som i dag föreligger, och
det, som vi behandlade 1950. 1950 års
lag inrymde inga ersättningsbestämmelser,
men det nu föreliggande lagförslaget
innefattar ersättningsbestämmelser
för jordägarna. Bondeförbundet
yrkade 1950, att man skulle använda
expropriationslagen för att på det sättet
kunna ta dessa strandområden i anspråk.
Orsaken därtill var, att vi enligt
expropriationslagen skulle ha möjligheter
att få ersättning för marken.

Sedan nämnde herr Nilsson, att det
finns en organisation som står jordbrukarna
nära och som har gått mot
denna lag. Herr Nilsson talade i gåtor,
och nämnde inte namnet på denna organisation.
Jag hoppas att det så småningom
kommer fram vad det var för
organisation.

Jag anser för min del — och jag
tror att vi är överens om det allesammans
— att just möjligheterna att få
idka friluftsliv och ha tillgång till bad
i öppet vatten numera med dels förbättrade
kommunikationer och dels
ökad ledighet är en tillgång, som vi
människor skattar synnerligen högt.
Det är möjligheter som man allt mer
och mer tar i anspråk. Om man vill
undanhålla människorna denna möjlighet
genom att tillåta att vissa personer
köper upp de bästa badstränderna och
därigenom förhindrar andra att använda
desamma, är jag rädd för att vi
snart skulle komma in i ett tillstånd,
där man skulle känna sig nödsakad att
vidta åtgärder, som allvarligt skulle
kunna tangera äganderätten. Yi är på
väg mot en sådan utveckling. När högern
tycker att det är bra som det nu
är, så förmodar jag att man på det hållet
välsignar ett sådant tillstånd.

Det finns ju nu, som alla känner till,
en inte obetydlig skillnad mellan olika
kustremsor. Somliga stränder är ju
ganska bra badställen, andra är det
däremot inte. Nu söker sig, som vi alla
vet, allmänheten spontant till de bästa
platserna. Det gör även landsbygdsfolket,
när de vill idka bad i öppet vatten
och vill ha friluftsliv i skog och natur,
men det gör också de människor
som köper tomter för bebyggelse. De
söker sig också till de bästa platserna,
och såsom jag nämnde, om detta får
fortgå ostört är dessa platser snart upptagna
av bebyggelse, och därmed är allemansrätten
satt ur funktion.

Det finns i högerns motion en passus
som tyder på detta. Det heter nämligen
i denna motion, att bebyggelseförbuden
enligt strandlagen regelmässigt
torde komma att läggas på redan nu
ganska eftersökta stränder och att andra
stränder efter hand blir svårtillgängliga
på grund av att strandbebvggelsen
hänvisas dit. Vad ligger i det
uttalandet? Jo, ett erkännande av att
allmänheten, såsom det nu är, söker

Tisdagen den 27 maj 1952.

Nr 22.

sig till de bästa platserna, att dessa alltså
blir upptagna också av dem som
köper tomter och att sedan, när detta
har skett, allmänheten i stället blir
hänvisad till de mera svårtillgängliga
ställena.

Jag skulle för min del anse det riktigare
att man låter den allmänhet,
som vill utnyttja stränderna, få använda
de bästa platserna, medan bebyggelsen
hänvisas till de mera svårtillgängliga
platserna. Jag kan inte tro att man
vill, att vårt folks fritidsproblem skall
lösas på det sätt som högern tycks vilja.

Man säger också i högerns reservation,
att kommunerna och allmänheten
kan köpa upp lämpliga områden och
att man, som det är sagt, kan använda
byggnadslagen. Ja, de möjligheterna
har ju funnits tidigare också, men detta
har inte kunnat förhindra den utveckling
som nu pågår.

Det har heller inte hänt i någon vidare
utsträckning, att byggnadslagen
har kommit till användning för de ändamål
det här är fråga om.

Jag undrar om man har tänkt igenom
problemen riktigt ifrån motionärernas
och reservanternas sida. Hur
sknlle det gå till, herr Nilsson i Bästekille?
Om en kommun köper en sådan
strandremsa köper den givetvis den
bästa strandremsan som finns. Skulle
denna kommun sedan ha ensamrätt
till det stället, eller skulle man tillåta
en närliggande tätort att översvämma
området? Skulle man inhägna det, eller
hur skulle man gå till väga? Såvitt
jag förstår kan ingen kommun upphäva
allemansrätten, även om den köper
strandområdet.

.Tåg tror att man illa har tänkt igenom
de konsekvenser, som skulle uppkomma
därest man följer reservationen.

Det har tidigare sagts här, att det inte
kan vara lämpligt att använda byggnadslagen
för dessa ändamål. Detta har
även framgått av många remissuttalanden.
Det övervägande antalet remiss -

Strandlag.

instanser har meddelat, att byggnadslagen
är ett alldeles för vidlyftigt instrument
och för dyrbart och tillkrånglat
för att användas i detta sammanhang.
Vidare är det en mycket väsentlig
sak när det gäller byggnadslagen
gentemot strandlagen, att byggnadslagen
har mycket sämre ersättningsregler
än strandlagen har. När man sätter
värde på denna ersättningsmöjlighet
tycker jag att man även skulle
ha observerat, att man enligt byggnadslagen
har mindre möjligheter att få
skälig ersättning för den jord, som här
tas i anspråk. När man rekommenderar
dels byggnadslagen och dels att
kommunerna kan använda sin rätt att
köpa, förefaller det mig i alla fall vara
rena undanflykten från att erkänna att
det här rör sig om ett rent avslag.

Jag skall inte här gå in så mycket
på resonemanget om huruvida ersättningen
skall gå ut efter det s. k. »tidigare
värdet» eller inte. Jag vill bara
erinra reservanterna om att i alla lagar
hittills, där en ersättningsbestämmelse
finns, har man använt regeln
om det »tidigare värdet». När byggnadslagen
på sin tid infördes och bestämmelse
om ersättning enligt det »tidigare
värdet» sattes in i byggnadslagen,
motsatte sig inte högern denna
bestämmelse. Jag vet inte varför man
nu gör det i fråga om denna lag. Jag
har ju för min del den uppfattningen,
att jobberiet med tomter skall förhindras
så långt det är möjligt, i varje fall
i de sammanhang där allmänheten skall
betala ersättningen. Jag skulle inte tro
att högern heller vill slå vakt om tomtjobberiet,
samtidigt som man klandrar
de höga byggnadskostnaderna. Det
finns, som jag nämnde, i strandlagen
en relativt god ersättningsregel. Jag
tror att man får betrakta det som ett
plus för denna lag.

Vad sedan gäller den här omdiskuterade
8 § om fängelsestraff vill jag
säga, att jag för min del liksom herr
Åhman inte är glad över denna passus.

Nr 22.

Tisdagen den 27 maj 1952.

Strandlag.

Vi motsatte oss den så länge det gick,
men som herr Åhman tidigare sagt
blev det en kompromiss, så att man i
utredningen till sist gick in för den
saken. Jag förstår därför mycket väl
alla reservanterna på denna punkt, alla
utom reservanterna från högern, ty
högern vill att vi skall ha byggnadsla*
gen i stället, och i byggnadslagen finns
ju denna straffbestämmelse. Det är inkonsekvent
att då inte samtidigt skriva
att bestämmelsen i byggnadslagen också
bör kunna utgå.

Herr talman! Jag vill till sist säga
att det förslag, som här föreligger till
definitiv strandlag, är en kompromiss
mellan jordägarintressena och företrädarna
för den allmänhet, som frekventerar
fritidsområdena. Det har här gällt
att dels beakta de krav på tillgång till
platser på friluftsliv och bad i öppet
vatten, som de icke jordägande människorna
kan ha rätt att ställa, och dels
att så långt som möjligt tillvarata
jordägarnas berättigade anspråk på respekt
för äganderätten.

Det går nu inte att bortse ifrån att
ägandet av sådan mark som här är i
fråga medför-ett visst ansvarskännande
mot samhället. Därför är frågan:
Vill man föra realpolitik eller vill man
föra demonstrationspolitik? Här har
såvitt jag förstår förts realpolitik. Man
kan därför ifrågasätta vem det är som
har gjort jordägarna den största tjänsten.
Är det de som velat kompromissa
och få fram ersättningsregler, som ger
jordägarna bästa möjliga ersättning,
eller är det de som tycker, att det är
bra som det är, och som vill att jordägarintresset
vid utformandet av denna
lag inte skall ha sin plats i resonemanget?
Jag vill till den som motsätter
sig vår inställning säga, att vi i
alla fall skall komma ihåg, att det finns
andra tillfällen där intressena är omvända
och där man på jordägarhåll
gärna önskar vinna förståelse från övriga
samhällsgrupper. Det kan man inte
påräkna om man själv inte visar för -

ståelse då det gäller andra sammanhang.

Jag ber med detta, herr talman, att
få yrka bifall till utskottets hemställan,
utom i vad gäller 8 §, där jag inte bär
något yrkande.

Herr NILSSON i Bästekille (kort genmäle):
Herr talman! Herr Hansson i
Skegrie riktade en fråga till mig, och
jag skall försöka besvara densamma.
Huruvida han sedan blir nöjd med svaret
vågar jag inte uttala mig om.

Herr Hansson började sitt anförande
med att konstatera, att vi behöver ömsesidigt
hänsynstagande. Ja, om han hade
lyssnat till mitt första anförande skulle
han ha märkt, att det var just detta jag
tryckte på, att om vi människor toge
litet ömsesidig hänsyn till varandra,
skulle vi säkerligen kunna avstå från
en hel del tvångslagar.

Herr Hansson konstaterar sedan, att
jag angripit bondeförbundet. Jag hade
nämligen relaterat bondeförbundets inställning
1950 och dess inställning i dag,
1952. Jag kan inte kalla det för något
angrepp på bondeförbundet, när man
relaterar fakta. Jag skulle dock inte tro
att det föreligger något förbud för någon
i denna kammare att nämna ett
partis namn, även om partiet i fråga
intar en annan ståndpunkt i dag än för
snart två år sedan.

Sedan talade herr Hansson i Skegrie
varmt och innerligt om att det är skillnad
på att driva realpolitik och demonstrationspolitik.
Ja, det kan hända,
det vet jag inte. Då var det således demonstrationspolitik
man drev 1950 och
realpolitik man driver 1952. Det kan
hända att jag tar fel, men det klarar
väl herr Hansson i Skegrie så småningom
upp.

Herr Hansson i Skegrie är den ende
som varit uppe och luftat tomtjobbarna.
Varken utskottets talesman eller någon
annan har nämnt dem, men för att få
något skräckinjagande för kammarens

Tisdagen den 27 maj 1952.

Nr 22.

ledamöter plockade herr Hansson fram
även dem. Jag tror vi kan låta dem vara
i fred, ty de har nog inte så stora möjligheter
nu.

Sedan var herr Hansson nyfiken beträffande
vilken organisation jag hänsyftade
på. Jag skall gå honom till mötes
och tala om att den organisation, jag
syftade på, var RLF. Förbundet erinrar
i sitt remissyttrande om att det med
skärpa avstyrkt detta förslag 1950 och
tillfogar: »Förbundet intager samma

ståndpunkt gentemot det nu framlagda
definitiva lagförslaget och anser sålunda,
att lagstiftning i ämnet icke bör
förekomma.» Om herr Hansson nu vill
göra gällande, att det är vi på högersidan
som har en så felaktig inställning,
tror jag att han skall gå och ta en lektion
hos RLF — då får han kanske en
bättre synpunkt på denna fråga.

Vidare säger nämnda förbund: »Ehuru
förbundet i princip kan dela utredningens
inställning till denna fråga, kan
emellertid förbundet icke inse, att det
angivna syftet bör genomföras med
hjälp av tvångslagstiftning med den inskränkning
i äganderätten, som därav
följer.» Vidare säger samma förbund
längre fram: »Emellertid äro de ersättningsregler,
som nu föreslagits, enligt
förbundets mening icke lämpliga.»

Herr talman! Jag nöjer mig med detta
för tillfället.

Herr HANSSON i Skegrie (kort genmäle)
: Herr talman! Jag ber få säga till
herr Nilsson i Rästekille att det inte
gagnar att komma och säga, att han
bara relaterade fakta när han nämnde
bondeförbundet. Vi är alltför vana i
denna kammare nu för att inte begripa
sammanhanget i de jämförelser, som
görs beträffande bondeförbnndct tidigare
och nu när vi sitter i en annan
ställning i politiskt avseende.

Vad gäller RLF skall jag be att få
säga till herr Nilsson i Bästekille, att
RLF sannerligen inte är vidare intres -

Strandlag.

serat av att användas som slagträ i den
politiska debatten. Här använder högern
RLF:s uttalanden när det passar, och
när det inte passar använder man dem
inte. Men när vi för en tid sedan debatterade
förköpsrätten, som högern också
gick emot, hade RLF klart sagt ifrån
att förbundet slår vakt om förköpsrätten,
och då nämndes inte RLF i det
sammanhanget. När man här diskuterade
jordförvärvslagen ställde sig RLF
bakom densamma, men då relaterade
högern ingalunda dess uttalande.

Jag har en tidning med mig, som herr
Nilsson kanske vill läsa, där RLF protesterar
mot att användas som slagträ
i det politiska livet.

Herr NILSSON i Bästekille (kort genmäle):
Herr talman! Jag har inte försökt
använda RLF som slagträ i den
politiska debatten. Jag har bara relaterat
vad RLF sagt i denna fråga. Att försöka
få det dithän, att vi inte skulle ha
lov att relatera vad RLF skrivit när det
passar oss, utan att det skulle vara förbehållet
bondeförbundet, tycker jag är
att ställa litet väl stora anspråk.

Jag har inte relaterat något annat än
vad RLF sagt, och jag vill ännu en gång
säga, att om herr Hansson i Skegrie
sedan går dit och får en lektion i detta
ämne, skadar det inte. Jag beklagar bara,
att så vitt jag kan se ingen av de riksdagsmän
från bondeförbundet, som tillhör
RLF:s styrelse, nu finns här i kammaren.
I annat fall skulle jag till någon
av dem ställa frågan: Är det yttrande
sanning, som företräds av RLF, eller
den ståndpunkt man nu företräder i
kammaren?

Herr HANSSON i Skegrie (kort genmäle)
: Herr talman! Jag skall be att på
stående fot få ge herr Nilsson i Bästekille
en lektion. RLF hehöver inte bekymra
sig om det politiskt genomförbara,
den har endast att yttra sig om

Nr 22.

Tisdagen den 27 maj 1952.

Strandlag.

det rent fackliga. Jag sade här, att man
har att välja mellan realpolitik och demonstrationspolitik.
Antingen kan man
hävda äganderätten till dess yttersta
gräns med risk att andra människor
kommer att bestämma över jordägarna,
eller också visar man hänsyn, så att
dessa får vara med om att utforma de
lagbestämmelser, som skall gälla beträffande
äganderätten. Sådant måste vi ta
hänsyn till när det gäller det politiska,
men det behöver man inte göra i en
facklig organisation. Sedan värderar jag
givetvis yttranden från en facklig organisation
lika högt.

Jag tycker dock att högern skall vara
konsekvent när det gäller RLF och inte
använda dess uttalanden, när det passar,
och underlåta att använda dess uttalanden,
när det inte passar. När vi
häromdagen diskuterade förköpsrätten
tänkte jag använda ett RLF-uttalande,
men jag vill säga till herr Nilsson i
Bästekille att jag tycker, att vi inte i
denna kammare skall använda sådana
motiv.

Herr ERICSSON i Sörsjön: Herr talman!
Man skulle möjligen kunnat tro
att högerpartiet skulle ha velat ta
hänsyn till att det förekommit ganska
ringa missnöje med anledning av de
byggnadsförbud som meddelats enligt
den provisoriska strandlagen. Man står
dock på högerns sida alltjämt kvar på
den negativa och isolerade linjen, och
liksom i fjol yrkar man avslag på propositionen
om den definitiva strandlagen.
Såsom exempel på vad som förekommit
på detta område kan jag nämna,
att det i mitt län förekommit byggnadsförbud,
som till stor del meddelats
på förslag av kommunalnämnderna och
drätselkamrarna. I dessa kommunalnämnder
och drätselkamrar har också
suttit en del högermän, som i likhet
med de andra ledamöterna varit med
om att rekommendera åtgärders vidtagande.
Jag vill också nämna, att det i
mitt län ännu inte förekommit ett enda

överklagande av de av länsstyrelsen
meddelade byggnadsförbuden.

Jag har begärt ordet för att säga
några ord beträffande den punkt i förslaget,
som varit mest omdiskuterad.
Det gäller frågan om bibehållande av
den bestämmelse som stadgar, att det i
svåra fall skall meddelas fängelsestraff.
Det har här sagts, att förekomsten av
bestämmelsen om fängelsestraff verkar
irriterande och utmanande. För min del
förstår jag inte hur man kan resonera
på det viset. Kan det över huvud taget
vara möjligt att förekomsten av en
straffbestämmelse, vilken som yttersta
konsekvens medför fängelse under
högst 6 månader, kan verka irriterande
på hederliga svenska medborgare? Däremot
är jag fullkomligt förvissad om att
varje sort av straff verkar irriterande
och utmanande på sådana medborgare,
som har ganska lätt att hålla sig på
gränsen till det legitima och även har
lätt för att överskrida lagens gränser.
Jag kan således inte förstå resonemanget,
att just förekomsten av denna bestämmelse
skulle verka som en utmaning,
ty den finns också i andra lagar,
däribland byggnadslagen.

Nu säger man här att det finns möjlighet
för länsstyrelserna att ålägga vederbörande
markägare att borttaga olovligt
uppförda byggnader. Man menar då
att de kostnader, som uppstår genom
borttagandet, tillsammans med de böter
man givetvis också får erlägga, bör anses
vara tillräckligt straff. För egen del
undrar jag emellertid om man inte kan
se den saken även ur en annan synpunkt.
Kan det inte ligga till på det
sättet, att utsikterna till att erhålla ett
fängelsestraff kan verka i uppfostrande
riktning på vederbörande markägare?
Man kan ju alltså tänka sig att förekomsten
av just denna bestämmelse om
fängelsestraff skall verka hindrande på
markägaren att gå i författning om
olovligt uppförande av sådan anläggning
på med byggnadsförbud belagt strandområde.
Man skulle måhända kunna

Tisdagen den 27 maj 1952.

Nr 22.

räkna med åtminstone i vissa fall, att
dylika kostnader inte skall behöva nedläggas,
kostnader som både ur allmän
och enskild synpunkt måste betraktas
såsom alldeles onödiga.

Jag lade märke till ett referat i en
tidning för några veckor sedan. Det
handlade om en konferens, som folkpartiet
hade hållit ute i skärgården.
Riksdagsman Hjalmar Åhman hade
bland andra varit närvarande vid mötet,
och han hade där lämnat en redogörelse
för strandlagens tillkomst. På
detta möte hävdade han, att folkpartiet
hade gjort det bästa möjliga för att mildra
verkningarna av lagen. För min del
tycker jag nog att det verkar något egendomligt
att man menar, att folkpartiets
representanter här i kammaren mer än
några andra arbetat för att mildra verkningarna
av denna lag. Då kunde man
lika gärna säga att det är högerpartiet,
som arbetat mest för att mildra dessa
verkningar. Högern har ju nämligen
yrkat avslag på lagen. För min del kan
jag inte godkänna den synpunkten, att
folkpartiet i detta fall skulle ha gjort
mera än de andra partierna.

Beträffande de i lagförslaget upptagna
straffbestämmelserna vill jag påpeka
att riksdagsman Hjalmar Åhman varit
med om att tillstyrka, att man i försvårande
fall skall ådöma fängelsestraff
upp till 6 månader. I utskottet manövrerar
han sig emellertid faktiskt in på avslagslinjen,
och jag tyckte att han nämnde
någonting om att det var nödvändigt
att åstadkomma en kompromiss. Alldenstund
herr Åhman inte avgivit någon
reservation till strandutredningens betänkande
i denna sak, tycker jag för
min del att det verkar ganska svagt, att
han nu befinner sig på avslagslinjen.
Enligt min mening borde han i rimlighetens
namn ha hållit fast vid det förslag
han tillstyrkt i egenskap av utredningsman.

Med de få ord jag'' här sagt ber jag att
få yrka bifall till utskottets hemställan
på alla punkter.

Strandlag.

Herr PERSSON i Appuna: Herr talman
! När utskottets ärade vice ordförande
här redogjorde för utskottets förslag
och gjorde kommentarer till reservationerna,
anförde han, att han skulle
ta dem i nummerordning. Jag konstaterade
dock att han gick förbi reservationen
nr 5, som är avgiven av herrar Nils
A. Larsson och Lindahl. Detta kan ju ha
sin förklaring. Tittar man på denna reservation
och på det som utskottet skrivit,
kan man vara beredd att vid första
påseende säga, att det här är en tvist
om ord. Jag tror dock inte att frågan
riktigt ligger till på det sättet.

Högern har i en motion sagt, att eftersom
vissa stränder kommer att bli
särskilt begärliga för allmänheten, så
kommer också dessa att utnyttjas mera
intensivt än andra. På grund härav
skulle vissa markägare få vidkännas
större skador än andra. Därför har högern
föreslagit, att staten här skulle ge
en ersättning för den ökade skadegörelsen
av dessa områden.

Utskottet har i sin motivering räknat
upp vilka möjligheter en markägare redan
nu har att komma åt sådana, som
på ett eller annat sätt förorsakar skada.
Man kan därför inte tillstyrka motionen.
Utskottet har dock sagt att det förutsätter,
att Kungl. Maj :t har sin uppmärksamhet
riktad på denna fråga.
Skall man tolka detta skrivsätt extremt,
tror jag att man vågar ha den uppfattningen,
att man från utskottsmajoritetens
sida menar, att det skall finnas
möjligheter att ge ersättning i vissa fall.
Om man på detta område skulle ge avkall
på allemansrätten är det fara värt
att den så småningom kommer att bli
ganska kringskuren. Då kanske man så
småningom får instämma i det som min
ärade vän herr Lundberg för något år
sedan sade. Då framhöll han att det till
slut kanske endast blir landsvägarna
kvar för de egendomslösa att vistas på.
Jag kommer därför här att yrka bifall
till reservationen av herrar Larsson
och Lindahl.

Nr 22.

Tisdagen den 27 maj 1952.

Strandlag.

Jag skall till sist bara säga ett par
ord angående själva strandlagen. Man
kan väl i dag konstatera, att det råder
ganska stor enighet om att lagen är
behövlig. Högern har ju en annan mening,
men deras motivering är nu klar
och dess skäl för att lagen inte skall
antagas är ju också tämligen klar. Man
märker ju här en rädsla — vilket också
framgår av en del tidningar — för
smygsocialisering. Det är klart att högern
på dessa grunder gått emot detta
förslag.

Den enda punkt där man inte varit
fullkomligt enig är den om straffbestämmelsen.
Herr Åhman som tillhört
strandutredningen har ju anslutit sig
till reservanterna, och herr Ericsson i
Sörsjön har kommenterat detta. Även
herr Andersson i Löbbo har frågat vad
herr Åhman menat då han i utredningen
anslutit sig till bestämmelsen
om fängelsestraff. Det brukar sägas i
debatterna här, att när tre folkpartister
diskuterar, så finns det också tre olika
uppfattningar. I dagens protokoll har
väl herr Åhman skrivit in, att en folkpartist
inom en ganska kort tidrymd
kan ha två olika uppfattningar. Han
tillstyrker således i en utredning ett
förslag för att därefter gå emot förslaget,
när frågan kommer upp i utskottet
och kammaren.

Jag har intet mer att tillägga i denna
sak, utan ber att få yrka bifall till den
reservation som är avgiven av herrar
Nils A. Larsson och Lindahl.

Herr PETTERSSON i Dahl: Jag kan,
herr talman, i allt väsentligt ansluta
mig till de synpunkter som här framförts
av herr Hansson i Skegrie. Jag
har närmast begärt ordet för att framställa
ett yrkande om bifall till reservation
nr 3 av herrar Ivar Nilzon och Johansson
i Torp, men innan jag gör det
skall jag be att helt allmänt få säga
några ord om det föreliggande lagförslaget.

Det är självklart att en lag som denna
kan tagas emot med blandade känslor.
Men när herr Nilsson i Bästekille säger
att bondeförbundet har ändrat inställning
till saken, vill jag erinra om att
det ju har hänt något sedan år 1950;
det är ett helt annat förslag som vi nu
behandlar. Personligen har jag hela tiden
varit av den uppfattningen, att det
behöver göras något, så att det inte kan
bli en väldig invasion av folk från
andra håll, som fullständigt tränger ut
den bofasta befolkningen i resp. ort
från strandområdena.

Den del av lagen, som jag här alltså
ville beröra, gäller det s. k. dispensförfarandet
vid fastighetsbildning. Överlantmätaren
i Göteborgs och Bohus län
har ju framfört tanken på en sådan förenkling
— och lantmäteristyrelsen har
för sin del ansett att saken är värd allt
beaktande — att dessa ärenden inte
skulle behöva underställas länsstyrelsen.
Det är ju med all tydlighet utsagt
att jordfördelningsförrättningsmannen
kan, om han anser att det finns anledning
till tveksamhet, samråda med olika
myndigheter, länsarkitekten, länsstyrelsen
och andra, för att få fastslaget huruvida
en viss fastighetsbildning kan
anses lämplig eller inte med hänsyn till
denna nya lag. Under sådana förhållanden
anser jag att det bör kunna ske en
sådan förenkling av prövningsförfarandet
att man slipper att behandla saken
på nytt.

Vice ordföranden i tredje lagutskottet
har här framhållit att om tillämpningen
blir smidig, behöver inte det av
utskottet föreslagna dispensförfarandet
föranleda någon egentlig tidsutdräkt.
Ja, men ingen vet ju hur ärendena
kommer att handläggas, och tyvärr besitter
inte alltid våra myndigheter den
smidighet som man skulle önska. Vi vill
ju alla att lagtillämpningen skall bli så
enkel som möjligt och medföra så små
kostnader som möjligt för berörda parter,
och det vore väl då fördelaktigt om
dispensförfarandet på förhand kunde

Tisdagen den 27 maj 1952.

Nr 22.

klaras upp av förrättningsmannen, något
som ju också reservanterna ansett
vara möjligt.

Jag tillåter mig med det anförda, herr
talman, att yrka bifall till reservation
nr 3, vilken med bifall till § 1 första,
andra och tredje stycket skulle även innefatta
ett förslag om att till § 1 måtte
tilläggas ett fjärde stycke av följande
lydelse: »Har efter förbuds utfärdande
fastställelse meddelats å avstyckning för
bostadsändamål inom område, som beröres
av förbudet, skall förbudet icke
utgöra hinder för bebyggelse inom sådan
del av det avstyckade området, som
vid avstyckningen angivits såsom lämplig
byggnadsplats.»

Herr HÅSTAD: Herr talman! Jag vill
börja med att klart säga ifrån, att jag
tillhör dem som anser att det förr eller
senare måste vara ofrånkomligt med en
lagstiftning av här ifrågavarande slag.
Det måste vara ett samfällt intresse att
i vårt land, solfattigt som det är, de
många fagra stränderna kan bli föremål
för ett så livligt friluftsliv som
möjligt. Det bar också för mig framstått
som en av de angenämaste uppgifter
som kommit på en politikers lott,
när jag som ledamot i statens fritidsnämnd
i någon mån har kunnat medverka
till en utökning av reservat för
ett sådant friluftsliv. Det kan alltså inte
råda någon tveksamhet om min principiella
inställning till denna fråga.

Däremot vill jag bekänna att jag
ställer mig tveksam till den allmänna
utformning som det föreliggande
lagförslaget bar fått. Detta bar
ju helt och hållet grundats på allemansrätten.
Jag kan förstå att man i stor
utsträckning kan göra detta. Om det
är så, att de områden, som bär skall
utpekas såsom fritidsområden och fritagas
från bebyggelse, inte blir mycket
mer frekventerade än förut, föreligger
enligt mitt förmenande ingen förutsättning
för eu extra ersättning till jord -

Strandlag.

ägaren, och så långt kan lagstiftningen
sägas vara utformad på ett acceptabelt
sätt. Men om dessa områden i fortsättningen
skulle bli föremål för ett utnyttjande,
som vida överskrider vad man
kan kalla för ett normalt utnyttjande
enligt allemansrätten och som innebär
uppenbart intrång för jordägaren, hur
skall då frågan lösas? Är i så fall allemansrätten
tillräcklig?

Det synes mig att i ett dylikt läge
den naturliga utvägen är — såsom
också framhållits såväl av många myndigheter
som av regeringen och utskottet
— att vederbörande samfälligheter
köper marken och ger tillstånd för allmänheten
att där bedriva det mest
intensiva friluftsliv. Det är emellertid
inte säkert att denna utväg alltid står
öppen. Det kan hända att en kommun
inte har råd att köpa området eller inte
har kunnat göra detta, innan marken
förvärvats av någon annan; det kan
också föreligga andra omständigheter
som omöjliggör ett sådant köp. Om
strandområden enligt denna lag i sådant
fall reserveras kan de alltså komma
att bli föremål för ett utnyttjande
som innebär ett avsevärt extenderande
av allemansrätten till förfång för jordägaren.
Själva syftet med lagen är väl
för övrigt att få till stånd ett så intensivt
utnyttjande av marken som möjligt,
och det behöver alltså inte i och
för sig ligga något felaktigt däri, att det
kanske från en storstad strömmar ut
människor till ett strandområde, beläget
i en trakt där det är ont om stränder,
vilket område har blivit reserverat enligt
den nu föreslagna lagen. Det är
med tanke på ett sådant fall, som det
i flera yttranden gjorts gällande att
ersättningsreglerna är otillräckliga —
jag har själv inom .statens fritidsnämnd
i ett särskilt yttrande givit uttryck för
denna uppfattning.

Nu säges det att allemansrätten i detta
fall fortfarande gäller. Jag skulle i anledning
därav vilja ställa en fråga till
i första hand statsrådet och chefen för

Nr 22.

Tisdagen den 27 maj 1952.

Strandlag.

justitiedepartementet. Låt oss antaga
att ett sådant område som det jag nu
talar om blir föremål, inte för permanent
camping — något sådant lär enligt
propositionen inte ingå i allemansrätten
— men för en tillfällig camping
som dock sträcker sig över veckotal
därför att det vid varje veckoslut kommer
ut nya personer som bedriver camping.
Ingår det i allemansrätten att vederbörande
jordägare på detta sätt genom
länsstyrelsens beslut om reserverande
av området skall ha fått en permanent
tältstad utanför knutarna och
kanske tillfogas en rätt avsevärd skadegörelse? När

man i utskottet diskuterade den
av högern väckta motionen om ersättningsrätt
för vederbörande jordägare
i dylikt fall, framhölls det att jordägaren
redan är berättigad att erhålla ersättning
från de skadevållande därest
han lider skada, och så räknade man
upp de lagbestämmelser som ger jordägaren
en sådan rätt. Men är det —
för att gå till sakens kärna — någon
som tror att ett skadestånd för på detta
sätt liden förlust eller åstadkommen
åverkan verkligen kan indrivas? Vilka
möjligheter har jordägaren att utpeka
den som är ansvarig, om nu utnyttjandet
av området i fråga är mycket intensivt?
Är det verkligen önskligt att göra
jordägaren till polis gentemot dem som
idkar friluftsliv på området? Förtjänar
jordägaren att försättas i denna för honom
ytterst obehagliga position?

Vad utskottet skriver må vara juridiskt
riktigt — från mina utgångspunkter
har jag självfallet ingen invändning
att göra i detta avseende — men det
är psykologiskt sett inte några realiteter,
ty ersättning för en sådan skada,
som här åsyftas, kan endast i undantagsfall
indrivas.

Jag har därför inte kunnat komma
till annat resultat än att lagen borde ha
utrustats med en tilläggsbestämmelse,
enligt vilken ett avsevärt intrång för
jordägaren skulle kunna ge honom möj -

lighet att erhålla ersättning. Och denna
ersättning skulle, märk väl, utdömas
av domstol på samma sätt som ersättning
enligt denna lag i övrigt med allt
det inflytande för lekmannaelement
och alla de garantier mot något slags
uppskörtande från jordägarens sida
som därav följer.

Med all tacksamhet för att utskottet
har fäst Kungl. Maj:ts uppmärksamhet
på denna fråga måste jag alltså konstatera
att lagen i detta hänseende alls
inte är idealisk.

Utskottet vill göra gällande, att en
regel om allmän ersättning för lidet intrång
på grund av ett intensivt utnyttjande,
som överstiger allemansrätten,
inte skulle höra hemma i denna lag. Jag
har svårt att förstå detta juridiska resonemang.
Det är väl just i denna lagstiftning
man skall draga upp riktlinjerna
för en avvägning av motstående
intressen, det må gälla hinder för bebyggelse
eller ersättning för lidet intrång.
Enligt min uppfattning skulle
det ha varit en stor fördel inte bara
för denna lagstiftning utan för alla de
strävanden, som har lett till densamma,
om det i lagen hade skett en principiell
lösning av alla dessa äganderätts- och
ersättningsproblem. Även om det kanske
mycket sällan kommer att inträffa, att
ett område blir föremål för ett intensivt
utnyttjande av det slag jag här talat
om, har ju ingen skada skett för det
allmänna, om man infört en bestämmelse
om ersättning, men å andra sidan
har jordägaren genom införandet av en
dylik ersättningsbestämmelse fått något
att peka på, därest han skulle bli
utsatt för ett intrång som han betraktar
såsom otillbörligt.

Jag vill tillägga — ocli jag riktar mig
då särskilt till herr Persson i Appuna
— att jag här inte talar i namnet av
några renodlade jordägarintressen. Jag
tror att den sak som jag har förfäktat
är mest brännande för fritidsrörelsen
själv, för vilken det bör vara av betydelse
att kunna undvika konflikter med

Tisdagen den 27 maj 1952.

Nr 22.

jordägarna och den irritation som därigenom
skapas. Jag har samma uppfattning
som den herr Hansson i Skegrie
för någon halvtimme sedan gav uttryck
åt, nämligen att vi är skyldiga visa
hänsyn mot varandra och att försöka
lösa denna fråga i samförståndets tecken.
Just därför anser jag, att det juridiskt
sett borde ha visats en viss generositet
från riksdagens och regeringens
sida mot jordäganderätten.

Hela detta problem kom in på fel
spår 1938 eller 1939, när fritidsutredningen
lade fram ett förslag till lösning
av detsamma och därvid alldeles uteslöt
ersättningsfrågan. Därigenom kom
denna fråga att bli föremål för en politisk
diskussion, i stället för, som den
förtjänade, en rent saklig. Hela denna
lagstiftning kom från början att mötas
med ett misstroende. Detta borde ha
kunnat undvikas. Jag är säker på att
denna misstro fortfarande inte är bragt
ur världen.

Nu har man i debatten sagt, att vi
har liten erfarenhet av denna lags verkningar.
Dessa har som det sagts varit
gynnsamma. Men märk väl, mina damer
och herrar, denna lagstiftning har ju
endast varit i kraft ungefär ett år, och
ingen kan väl uttala sig om framtiden
eller veta i vilken utsträckning folk
kommer att strömma till det ena eller
det andra strandreservatet.

Det är just samförståndet mellan och
hänsynsfullheten mot olika intressen
som är fritidsrörelsens stora kungsväg.
Därför vill jag än en gång uttala mitt
beklagande av att man inte liar visat
respekt för jordäganderätten i de fall
då det uppenbart inte kan vara tal om
en tillämpning av allemans rätt, sådan
som folk bär uppfattat den under årtionden.
Från samma utgångspunkter
är det ju självklart att jag motsätter
mig, att man kriminaliserar brott mot
denna lagstiftning genom att i försvårande
fall bestraffa dem med fängelse.
Den lagstiftning som det här är tal om
är en social lagstiftning. Det gäller ju

Strandlag.

att avväga olika rättmätiga sociala intressen.
Från den tid, då jag hade min
verksamhet i andra lagutskottet, minns
jag, som en genomgående regel att såvitt
möjligt undvika fängelsestraff i den
sociala lagstiftningen. Ännu så länge
kan vi inte säga att det föreligger något
behov av sådana straff, ännu så länge
har vi all anledning att tro, att de allra
flesta jordägare kommer att visa lojalitet
mot den nya lagstiftningen. Först
om det verkligen skulle visa sig nödvändigt
att förstärka denna lagstiftning
med dessa kriminaliserande regler, synes
mig tiden vara inne att acceptera
ett lagförslag i denna väg så som majoriteten
har utformat det. Även här gör
man sig enligt min mening skyldig till
större våld än nöden kräver. Dessa
straffbestämmelser kommer inte att visa
sig nödvändiga för att få effektivitet i
denna lagstiftning. Men de kommer att
skapa irritation, en mytbildning kanske
kring denna lagstiftning. De kommer
att försvåra samförståndet mellan de
grupper, som behöver våra stränder,
och jordägarna, som många gånger,
herr Persson i Appuna, inte är rika
jordägare utan fiskare, jordbrukare och
andra. Det är med hänsyn till risken
för denna utveckling som jag beklagar,
att det inte finns ett utarbetat tillägg
till 3 §, enligt vilket ersättning skulle
ha kunnat utgå, därest verkligt intrång
gjordes i jordägarens rätt.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet ZETTERBERG: Herr talman!
Med stor glädje har jag följt förändringen
i den allmänna opinionen i förhållande
till strandlagstiftningen under
de två sista åren. Kör två år sedan försökte
man i pressen och på folkmöten,
gärna vid stränderna, att få fram en
konstlad opinionsstorm mot denna lagstiftning.
Det myntades ord som
»strandrövarlag», man använde den
vackra boktiteln »Strändernas svall»
o. s. v. Nu niir man har kunnat se vad

Nr 22.

Tisdagen den 27 maj 1952.

Strandlag.

det rörde sig om och att det inte
längre går att föra en sådan agitation
och då dessutom den provisoriska lagen
under, låt vara en kort tid har
kunnat visa sina verkningar, är opinionen
nästan enhällig om att denna
lag, såsom det sades i en utpräglat
liberal tidning, »innebär ett stort
mänskligt framsteg». Även den senaste
ärade talaren, som ju företrädde högern,
har framhållit att han delar de
allmänna tankegångar som ligger bakom
lagstiftningen, och det vill jag med
särskild glädje notera.

Annars är det ju så att medan övriga
partier i det stora hela är eniga
om lagen — detalj skilj aktigheterna
skall jag komma till sedan —- har högern
i motioner och reservationer yrkat
avslag på lagstiftningen och har då
som huvudskäl framhållit, att lagen
skulle vara onödig. Det har därvid argumenterats
på två olika sätt. Dels har
man sagt, att det behov, som man tror
finns för människor i mera tätbebyggda
samhällen eller för sådana som bor
på landet men inte bor nära stränderna,
bör tillgodoses på andra sätt, framför
allt genom att större samhällen och
städer köper upp fritidsreservat. Den
andra argumenteringen är, att det reran
förut finns en lagstiftning som
möjliggör tillräckliga ingripanden på
detta område, om fritidsreservaten inte
skulle räcka.

Om jag först skall nämna några ord
om den senare, mera juridiskt betonade
invändningen, kan jag i stort
sett hänvisa till de noggranna utredningar
som är gjorda både i betänkandet
och i propositionen och som ganska
klart visar att de möjligheter, som
föreligger i byggnadslagens planbestämmelser
och dess regler om särskilt
skydd för natursköna platser, inte alls
kan användas för det syfte som det
här gäller att främja. Denna ståndpunkt
har också efter prövning godtagits
av lagrådet, som naturligtvis där
haft en särskild funktion att fylla ge -

nom att tekniskt undersöka om lagstiftningen
inte behövs, därför att behovet
redan är täckt på annat sätt.

Vad så angår det andra skälet, nämligen
att det skulle vara tillräckligt
med inköp av fritidsreservat, vill jag
gärna betona angelägenheten av att
större samhällen lägger sig till med
platser, där mera intensiv fritidsverksamhet
kan bedrivas och stranden mera
samlat utnyttjas. Det är klart att det
är synnerligen önskvärt, att särskilt
storstäderna på det viset kan hjälpa
sin befolkning. Men lika klart är att
detta på intet sätt kan täcka det mycket
stora behovet över hela Sveriges
land av platser för rekreation, i synnerhet
då på de bästa rekreationsställen
vi har, de som ligger vid våra stränder
och kuster.

Om det skulle råda någon tvekan
på den punkten kan jag bara nämna,
att behovet av lagstiftning för att tillgodose
dessa intressen i remissyttranden
har vitsordats av alla länsstyrelser
utom två, av byggnadsstyrelsen, av
lantmäteriföreningen, av praktiskt taget
alla överlantmätare, av samtliga
länsarkitekter, statens fritidsnämnd
och Svenska turistföreningen, alltså av
praktiskt taget alla på detta område
särskilt intresserade eller lokalt sakkunniga
myndigheter i hela Sverige.
Jag har nästan aldrig sett en så kompakt
remissopinion för behovet av en
lagstiftning.

Om jag sedan skall gå in på några
av de punkter, där erinringar mera i
detalj har riktats mot lagstiftningen,
kanske jag först kunde få svara på
herr Håstads fråga. Det är lätt gjort.
Han talade om det fallet, att det skulle
uppstå en mer eller mindre permanent
tältstad på ett område, inte därför att
samma personer bor där hela sommaren
utan därför att det ständigt kom
nya, som slog upp tält på samma ställen
och att denna tältstad medförde
stor skadegörelse. Han undrade då om

Tisdagen den 27 maj 1952.

Nr 22.

detta ingår i allemansrätten. Det kan
jag klart svara på. Det gör det inte.

Vad beträffar det som herr Håstad
sade om ersättningsreglerna, vill jag
endast hänvisa till vad som står i
både propositionen och utskottsutlåtandet,
nämligen att problemet om ersättning
för nedskräpning och förbud
mot nedskräpning ingalunda bara berör
stränderna. Detta problem har
större räckvidd och får vid behov behandlas
i ett större sammanhang. Eftersom
strandlagen inte på någon punkt
ger större allemansrätt, inte ger allmänheten
större möjligheter än som
före lagens tillkomst var för handen,
är man i detta avseende inte annorlunda
ställd än förut.

Jag skall fortsätta med att nämna
några ord om ett par av de mindre
frågor som tagits upp i reservationerna.

Först frågan om de 300 meter som
är den största bredd av strandsremsan
som lagen medgiver. Herr Åhman har
sagt att man i motiveringen särskilt
borde ha talat om, att denna gräns är
en maximigräns och att bredden skall
anpassas allt efter omständigheterna.
Jag förstår inte vad han menar med
detta. Denna sak är ju alla ense om
och den har i olika sammanhang framhållits.

Det har varit mycket diskussion om
en annan mindre detalj, nämligen reglerna
om jordbrukets byggnader. Reglerna
avser för resten också andra
byggnader, som är avsedda för den
bofasta befolkningen, nämligen byggnader
för jordbruk, fiske o. s. v. Sådana
byggnader skall inte alls innefattas
i lagens byggnadsförbud utan
vara alldeles fria. Nu innehåller propositionen
den regeln, att det skall vara
fråga om sådan »bebyggelse som erfordras
för försvaret, jordbruket, fisket»
o. s. v. I en reservation har det yrkats
på att bestämmelsen skall avfattas så,
att den avser byggnader »som uteslutande
avses för försvaret, jordbruket»

Strandlag.

o. s. v. I fråga om den distinktionen
vill jag framhålla, att formuleringen
»erfordras» är vald därför att sådana
hus avses, som objektivt kan prövas
vara behövliga för jordbruket o. s. v.
En jordbrukare skall inte kunna påstå
om ett hus, som i själva verket är ett
sommarnöje och som han hyr ut, att
det är avsett för jordbruket. Då skulle
det vara alldeles för lätt att kringgå
lagen.

En sak, som är mera tveksam och
som övervägdes ganska mycket i justitiedepartementet
under förarbetena till
lagen, är om lantmätaren skall kunna
ge dispens från lagen och man inte
skulle behöva gå till länsstyrelserna i
sådana fall, då ärendet ändå skulle gå
till lantmätaren, som ofta är fallet när
en tilltänkt tomt skall avstyckas. Det
kan då tyckas, vilket också har framhållits
i något remissyttrande och i en
reservation, att det blir fråga om en
dubbel prövning. Det vore enklare och
mindre krångligt att inte låta både
lantmätaren och länsstyrelsen handlägga
frågan. Man kunde ju i stället
låta lantmätaren, som ju ändå skall ha
befattning med ärendet, också avgöra
om tomten i fråga är sådan att han
skulle kunna ge dispens från byggnadsförbudet
enligt strandlagen. Det
kan tyckas som om praktiska skäl talar
för en sådan lösning. Men när vi
har stannat för att ändå hålla fast vid
att dispensprövning från lagen alltid
måste ske hos länsstyrelsen, beror det
på att en lantmätare, som har kanske
blott ett enstaka avstyckningsärende
om hand, inte kan ha den överblick
som erfordras för att se om han kan
ge dispens.

När länsstyrelserna har gått igenom
sina län och utfärdat byggnadsförbud
efter stränderna, har det visat sig att
länsstyrelserna på vissa ställen fått utförda
förbud för rätt stora områden
och på andra mycket små. Om det då
på ett ställe kan lämnas dispens, måste
den myndighet, som alltså upphäver

6 — Andra kammarens protokoll 1952. Nr 22.

Nr 22.

Tisdagen den 27 maj 1952.

Strandlag.

strandbyggnadsförbudet, ha överblick
över hela området och se hur det ligger
till. En dispens, ett medgivande att
bygga på ett ställe, kan ju få inverkan
på i vad mån man skall tillåta bebyggelse
på andra ställen — det är ju
tänkt så att befolkningen skall ha vissa
områden för fritidsändamål. En sådan
överblick som jag talade om kan inte
den enskilde lantmätaren ha i ett enstaka
ärende. Därför har jag ansett
det vara nödvändigt att låta länsstyrelsen
handlägga dispensärendena. Men
jag hoppas och tror att det skall kunna
ske i ett smidigt samarbete mellan
myndigheterna, så att det inte skall
behöva uppstå något onödigt krångel.

När den provisoriska lagen var uppe
till behandling var — jag bortser från
de propagandamässiga utfallen — den
sakligt sett viktigaste tvistefrågan den
om ersättningsreglerna. Den provisoriska
lagen innehöll inga ersättningsregler.
Jag vitsordade att detta i och
för sig var en brist i lagen. Jag hänvisade
emellertid till att provisoriska
byggnadsförbud enligt annan lagstiftning
inte brukade kunna ge någon ersättning
alls, och vidare till att denna
fråga var så invecklad, att den inte
kunde lösas i den hastiga takt som
man måste handla i, när man ville genom
ett provisorium skapa ett omedelbart
skydd mot jobberier i strandtomter.

Frågan var verkligen svår, och därför
är det med så mycket större tillfredsställelse
jag har funnit att den lösning
som utredningen under min nye
kollegas, statsrådet Nordenstams skickliga
ledning har funnit, i princip inte
har mött gensaga från något håll. Här
föreligger diskussion på en detaljpunkt
—- en ganska viktig sådan — men själva
principen för ersättningens bestämmande
har över huvud taget inte kritiserats
från något håll.

Den fråga av mera detaljmässig beskaffenhet
som det däremot alltjämt
råder delade meningar om och som

nu är föremål för en reservation, är
frågan om vilket tidigare värde, som
man skall göra jämförelsen med vid
bestämmande av den ersättning som
skall utgå. Situationen är ju den, att
det på ett strandområde råder byggnadsförbud;
en jordägare som vill uppföra
en byggnad har sökt dispens och
fått avslag. Han kan alltså inte utnyttja
sin mark såsom han velat, och han
söker ersättning härför. När man skall
konstatera om han har lidit någon
skada och hur stor den har varit, uppkommer
frågan vilket tidigare värde
man skall göra jämförelser med. Enligt
utskottsförslaget skall jämförelsen avse
den tidpunkt då generellt byggnadsförbud
utfärdades för den strandremsa
som det är fråga om. Enligt reservationens
förslag däremot skall ersättning
beräknas efter den tidpunkt då dispensansökningen
avslogs.

Det finns flera synpunkter att lägga
på detta problem. Jag kanske får återkomma
till frågan om så behövs. Jag
skall nu bara redogöra för de väsentligaste
synpunkterna.

Att propositionen här valde den tidigare
tidpunkten, d. v. s. att låta jämförelsen
avse den tidpunkt då byggnadsförbudet
bestämdes, står i fullständig
överensstämmelse med de regler som
gäller vid planläggningar enligt byggnadslagen.
Det har över huvud taget
aldrig ifrågasatts att i sådana ärenden
inte skulle gälla den tidpunkt då en
plan kom till, vilket alltså motsvarar
inskränkningar eller fullständigt förbud
mot bebyggelse på ett visst område enligt
strandlagen.

Det har häremot invänts att här föreligger
en viss skillnad, därför att en
plan enligt byggnadslagen innebär något
positivt; där regleras det hur byggnader
etc. skall utformas. Där gäller
det ett samhälle som växer. Byggnadsförbud
enligt strandlagen är däremot
någonting negativt; det innehåller bara
att man över huvud taget inte får bygga.
Emot detta resonemang vill jag

Tisdagen den 27 maj 1952.

Nr 22.

först framhålla, att också enligt byggnadslagen
kan det genom planläggning
ges ett fullständigt förbud mot bebyggelse.
I detta fall är förhållandena alldeles
likartade.

Går man sedan ännu djupare kan
man konstatera, att vad som över huvud
taget gör att det är riktigt att välja
den tidigare tidpunkten, den som
propositionen föreslår, är att värdet under
mellantiden har stigit. Varför har
det gjort så? Jo, naturligtvis därför att
det skett en utveckling i samhället. Då
kan någon kanske säga att skillnaden
är den, att enligt byggnadslagen med
dess planläggningsbestämmelser sker
en värdeökning med anledning av att
just det samhälle, som det är fråga om,
har utvecklats. Härigenom har tomtmarken
stigit i värde. När det gäller
strandområden stiger marken ofta i värde,
därför att andra samhällen utvecklas,
som kanske ligger långt från det
berörda området; dess invånare söker
sig till stränderna. Men detta kan, enligt
mitt sätt att se på saken, inte innebära
någon egentlig skillnad. I båda fallen
har det ju skett en värdeökning till
följd av samhällens tillväxt, inte på
grund av något nyttigt, värdeskapande
arbete från markägarens sida. Jag kan
inte se att det finns någon som helst
anledning att låta värdestegringen komma
den enskilde markägaren till godo.

Slutligen skall jag uppehålla mig något
vid straffbestämmelsen. Jag vill då
gärna börja med att säga, att jag med
stor förvåning har sett hur man har
försökt göra denna sak till någon viktig,
nästan patetisk fråga. Det är för
mig ganska obegripligt. Straffbestämmelsen
innebär att den som överträder
byggnadsförbudet enligt den föreslagna
lagen skall straffas med böter, alltså
dagsböter eller, ifall omständigheterna
är synnerligen försvårande, med
fängelse. Härom vill jag först framhålla,
att denna straffbestämmelse är
ordagrant densamma som i byggnadslagen,
där det ju finns byggnadsförbud av

Strandlag.

precis samma innehåll. Det är för mig
alldeles klart att man inte kan ha en
straffbestämmelse av ett innehåll i det
ena läget och en annan av ett annat
innehåll i det andra; härför är dessa
båda lagar alltför lika. När byggnadslagen
kom till var det ingen diskussion
om att en överträdelse av byggnadsförbud
i städerna skulle kunna medföra
fängelsestraff. Det togs inte på något
sätt som någon utmaning mot befolkningen.
Men det kanske är reservanternas
mening, att det inte är så noga
om man utmanar befolkningen i städerna
bara man inte göra det med jordägarna
på landet. Jag kan faktiskt inte
förstå den skillnaden.

Vid avfattningen av denna straffbestämmelse
gjorde vi från departementet
en särskild remiss till den mest
sakkunniga lagstiftningsinstans som
finns på just detta område, nämligen
straffrättskommittén, som för närvarande
med utomordentligt kvalificerad besättning
är sysselsat med att gå igenom
alla strafflagsbestämmelser, med avseende
på straffens innehåll, d. v. s. om
det skall vara straffarbete, fängelse eller
böter o. s. v. Denna kommitté föreslog
en ännu skarpare bestämmelse,
nämligen böter eller fängelse, medan
propositionen, som jag sade, föreslår
fängelse endast under synnerligen försvårande
omständigheter. Detta innebär
ju att det i normala fall bara kommer
att bli fråga om bötesstraff.

Om man nu går ifrån detta mera juridiska
resonemang och håller sig till
realiteterna finns det, menar jag, ett
påtagligt behov av att kunna eftertryckligt
reagera i vissa undantagsfall. Man
svarar kanske att det finns andra påföljder
om inte böterna skulle räcka.
Huset blir ju föremål för beslag, det
skall bortföras. Det skulle kanske vara
nog, tycker man. Men så enkelt ligger
saken inte till i de försvårande fall för
vilka fängelsestraff är avsett.

Låt oss tänka oss den situationen att
en tomtägare, som äger ett stort område

Nr 22.

Tisdagen den 27 maj 1952.

Strandlag.

eller flera mindre fastigheter, bebygger
dem allesammans olagligt och hinner
sälja dem till olika köpare innan
det upptäcks. I detta fall är det dessa,
som blir av med sina hus. Om man inte
har med fängelsestraffet löper han ingen
annan risk än att få dagsböter, som
han tar med i sin kalkyl bland omkostnaderna.
Visserligen gäller detta ett extremt
fall, men det är bara under synnerligen
försvårande omständigheter
som fängelsestraff skall tillämpas.

Jag skall inte uppehålla mig mera
vid de olika detaljerna i lagen. Jag vill
bara ännu en gång uttala min glädje
över att, som jag hoppas, denna lagstiftning
i dag skall bli verklighet. Man
kan inte blunda för riskerna av att inte
ha något skydd för stränderna. Det
finns skrämmande erfarenheter från
andra länder, där man infört motsvarande
lagstiftning, fast för sent, d. v. s.
då alla de stränder, som låg nära större
samhällen och som bäst behövdes för
befolkningens rekreation, redan var
upptagna.

Här i landet råder nu en mycket
snabb utveckling av städer och tätorter.
Helt nyligen har ju regeringen glädjande
nog i viss utsträckning kunnat
släppa lös sportstugebyggandet. Det är
ett önskemål att så många människor
som möjligt skall kunna skaffa sig
sportstugor, men de bör och måste
placeras så att den ene inte hindrar
den andre. Lagen innebär intet annat
än en planering till allas bästa av bebyggelsen
vid stränderna. Lagen skapar
den grundläggande förutsättningen för
att också i kommande generationer
hela vårt folk, och alldeles särskilt alla
svenska barn och all uppväxande ungdom,
skall kunna hämta hälsa och krafter
vid den ljuvligaste av våra naturtillgångar,
vid våra stränder och vår
skärgård.

Herr HÅSTAD (kort genmäle): Herr
talman! Jag ställde den frågan till herr
statsrådet, om ett veckoslutscampande

på ett område, som utpekats enligt denna
lag av tillfälliga besökare var att betrakta
såsom ingående i allemansrätten
eller inte. Jag uppfattade statsrådets
svar så, att detta tillfälliga tältande just
därför att det var så intensivt inte föll
inom allemansrätten. Jag vill därför här
blott hänvisa till vad utskottet säger:
»Skulle i framtiden allmänheten i stor
omfattning söka sig till viss del av jordägarnas
marker t. ex. för att begagna
den till bad eller till campingplats, kan
detta medföra att ett helt område, som
varit betesmark, trampas ned, att lövskog,
särskilt unga plantor, i stor utsträckning
skadas o. s. v. Jordägarna
tillfogas då faktiskt genom allemansrättens
utövning skador, vilka lagstiftningen
icke ålägger honom skyldighet
att bära men som han fortfarande icke
har möjlighet att få ersatta trots att de
kunna vara av betydande art.»

Jag kan inte finna annat än att det
råder delade meningar mellan statsrådet
och utskottet, och det skänker belysning
nog över den oklarhet, som råder
rörande innebörden av begreppet
allemansrätt. När innebörden är så
oklar som den faktiskt är, ligger det
ändå ganska stor realitet bakom de farhågor,
som jag hyste för att det här i
vissa fall, kanske bara i några få fall,
kan uppstå en mycket begriplig konflikt
emellan jordägareintresset och fritidsintresset.

Jag har fortfarande den uppfattningen,
att statsrådet har tagit med alltför
lätt hand på frågan om ersättningen.
Jag hoppas att jag inte blir sannspådd,
men jag befarar att vi inom några år
här kan få att göra med friktioner, som
vi hade kunnat undvika om vi verkligen
hade velat lösa denna fråga i en
anda av större generositet och ömsesidigt
hänsynstagande.

Herr ANDERSSON i Dunker (kort genmäle):
Herr talman! Herr statsrådet
tycks ha förbisett eller i varje fall undervärderat
de bestämmelser, som finns

Tisdagen den 27 maj 1952.

Nr 22.

i 9 § och vad de betyder för möjligheterna
att hindra överträdelser av denna
lag. Där säges det ju att länsstyrelsen
kan ålägga vite. Det finns ingen bestämmelse
för hur högt detta vite skall vara,
men tydligen kan det vara nästan hur
högt som helst. Dessutom kan överexekutorn,
om vederbörande själv inte river
bort huset, beordra folk att gå dit
och riva ned byggnaden. Dessutom
finns det möjligheter att ådöma vederbörande
dagsböter. Tror verkligen herr
statsrådet att det finns någon, som inför
detta hot skulle göra sig skyldig till
överträdelser av lagen? Vederbörande
har ju ingen som helst möjlighet att
göra några vinster på detta utan riskerar
bara att förlora en massa pengar.
Det är således alldeles säkert att fängelsestraffet
här är någonting fullständigt
onödigt.

Jag hade nöjet att höra överdirektör
Hardy Göransson i första kammaren i
denna debatt. Det var verkligen intressant
att höra hans skäl i denna fråga.
Enligt hans mening var det fullständigt
onödigt att använda sig av bestämmelsen
om fängelsestraff. Detta vore inte
att tillämpa moderna bestämmelser om
straff för överträdelse. Straffet bör stå
i rimlig proportion till gärningen. Den
man som trots lagbestämmelser som redan
finns ändå överträder lagen är det
— som jag redan tidigare i debatten
sagt — säkert något fel på. Här skulle
det inte heller hjälpa med fängelsestraff.

Herr von SETH: Herr talman! 1
första delen av justitieministerns anförande
framgick det, att han ansåg att
högern gått emot lagen. Justitieministern
ägnade åtskilliga minuter åt detta.
I detta sammanhang vill jag bara göra
det påpekandet, herr statsrådet, att vårt
motstånd gällde den provisoriska lagen,
där det icke talades om någon ersättning.
Detta ansåg vi från högerhåll
vara en svår brist, och det var därför

Strandlag.

vi med sådan frenesi gick emot en lagstiftning,
där man ingenting visste om
denna ersättningsfråga. Sedermera var
herr statsrådet i sitt anförande inne
på ersättningsfrågan. Jag vill först och
främst göra den bekännelsen, att jag har
mycken liten juridisk kunskap. Jag har
dock en viss praktisk erfarenhet under
ganska många år vid jordbruk och
vid rörelse, och jag måste säga, att jag
inte blivit övertygad av de skäl, som
herr statsrådet framlagt angående fastställandet
av värdet. Här har också utskottets
ärade vice ordförande, herr Andersson
i Löbbo, efterlyst högerreservanternas
ställning. Han har sagt, att
vi vill ha en annan princip för ersättningen.

Man kan ju aldrig skapa någon millimeterrättvisa.
Å andra sidan skapas det
enligt min mening en stor orättvisa om
länsstyrelsen skall bedöma ersättningen
vid en tidpunkt, som ligger långt tillbaka
i tiden. Som exempel kan man ju
ta, att det vid samma strand finns tre
ägare. Två stycken har fått dispens men
inte den tredje. Man får väl då ändå hålla
med den sistnämnde när han har svårt
att förstå, varför han såsom svensk medborgare
i ett rättssamhälle blir orättvist
behandlad i detta fall. Länsstyrelsen
skall exempelvis år 1960 ta ställning
till vad hans jord var värd 1953. Detta
exempel kan också utgöra ett svar
på en fråga av utskottets vice ordförande.
Som jag ser på denna ersättningsfråga
kan jag inte finna annat än
att medborgarna får det synnerligen
svårt att sätta sig in i det rättvisa i att
två markägare i detta fall blivit generöst
behandlade och fåll dispens, medan
den tredje måste känna sig synnerligen
orättvist behandlad.

Sedan var justitieministern inne på
straffrågan. Jag har varit inne vid tredje
lagutskottets behandling av detta
ärende trots att jag inte står med bland
dem, som undertecknat utlåtandet. I likhet
med reservanterna finner jag fängelsestraffet
mycket hårt i detta samman -

Nr 22.

Tisdagen den 27 maj 1952.

Strandlag.

hang. Nu tar justitieministern vid flera
tillfällen fram byggnadslagen och säger,
att vi där har dessa straffbestämmelser.
Som konsekvens skall vi även
ha dem i strandlagen. Jag vill emellertid
säga, att om vi har en bestämmelse
som inte överensstämmer med den allmänna
opinionens rättsuppfattning, då
hade man här bort gå den andra vägen
och i stället rättat till byggnadslagens
alltför hårda bestämmelser.

Om jag sedan får vara litet respektlös
vill jag säga, att med kännedom om
justitieministerns synnerligen fridfulla
person både i och utom tjänsten är det
egendomligt att här finna, att han på
detta område visat sig vara alldeles för
aggressiv. Han vill bura in människor
för förseelser, som enligt det allmänna
rättsmedvetandet inte bör ådömas fängelsestraff.
Jag måste säga, att min rättskänsla
under justitieministerns ämbetstid
vid ett par tillfällen reagerat, så
t. ex. vid justitieministerns användande
av nådeinstitutet vid några tillfällen.
Personer har här blivit benådade trots
att de, enligt min uppfattning, begått
förseelser, som borde medfört avtjänandet
av ganska stränga straff. Hårdrar
man detta tillvägagångssätt ännu mer
blir konsekvenserna — enligt herr Anderssons
i Dunker citat av Hardy Göransson
— att fängelserna i stor utsträckning
kommer att befolkas av personer
som begått förseelser mot byggnadsstadgan,
medan grövre brottslingar
blir benådade och slipper det straff,
som människor med normal rättsuppfattning
tycker att de rätteligen borde
avtjäna.

Denna debatt har nu hållits på ganska
länge, och jag skall, herr talman, endast
göra två reflexioner. Den ena gör
jag med anledning av herr Åhmans yttrande,
den andra med anledning av
herr Hanssons i Skegrie. Jag tror det
var herr Persson i Appuna som sade,
att där det finns två folkpartister där
finns det minst tre meningar. Jag skall
be att få göra herr Persson i Appuna

uppmärksam på att i detta fallet har en
folkpartist, nämligen herr Åhman gjort
sig skyldig till att ensam hysa inte
mindre än tre åsikter. Herr Åhman har
dels suttit i utredningen, dels i utskottet.
Han har försökt förklara, varför han
ändrat mening. Kvar står emellertid det
faktum — och detta har även påpekats
av herr Ericsson i Sörsjön — att herr
Åhman skrivit under utredningens betänkande
när det gällt denna straffbestämmelse.
Sedan återfinner vi herr Åhman
under den reservation, som talar
rakt emot denna bestämmelse. Man kan
ju mena att det inte är något annat än
gott att säga om en syndare, som sig
omvänder och bättrar. Man kan dock
konstatera, att det här visats en åsiktsschattering,
som återspeglar en stor del
av folkpartiets färgskala.

Herr Hansson i Skegrie har inte suttit
i utskottet, men han har suttit i utredningen,
och jag skall inte på något
sätt lägga mig i den knivkastning, som
ägt rum mellan honom och herr Nilsson
i Bästekille. Jag kan dock inte undvika
att göra den reflexionen, att herr Hansson
i Skegrie i utredningen ingalunda
försökt att tillgodose den strandägande
och jordägande befolkningens krav. Jag
är inte så bevandrad i denna labyrint,
men jag erinrar mig dock att det i utredningsförslaget,
som underskrivits av
herr Hansson i Skegrie, till och med
finns ett förbud mot trädfällning. Detta
återfinnes nu inte i den kungl. propositionen,
tv där har justitieministern
tagit bort det. Där reserverade sig endast
en man i utredningen, nämligen
högermannen Cassel.

Herr talman! Här skulle naturligtvis
kunna anföras många saker angående
denna lag, som givetvis är mycket svår
att tyda. Jag vill understryka vad herr
Håstad sagt och vad som även sagts
från andra håll, att vi vill alla medverka
till att här skall skapas möjlighet
för en jäktad stadsbefolkning att komma
ut i naturen och njuta av friluftsliv
och vår härliga svenska sommar.

Tisdagen den 27 maj 1952.

Nr 22.

Men att ta till så starka medel som här
gjorts, anser vi från vårt håll inte vara
behövligt. Man kan uppnå detta mål
ändå.

När det gäller målet föreligger alltså
inga större skiljaktigheter, endast när
det gäller medlen.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till de reservationer som avgivits av herrar
Eskilsson och Nilsson i Bästekille
under punkterna 2 och 4 och av dessa
jämte andra ledamöter beträffande
straffbestämmelsen under punkten 6.

Herr andre vice talmannen övertog
nu ledningen av förhandlingarna.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet ZETTERBERG: Herr talman!
Jag har inte begärt ordet för att yttra
något mera på de punkter, där jag redan
har framfört min argumentation.
Jag skall därför inte mera tala om
fängelsestraffet. Jag skulle bara till den
senaste ärade talaren vilja säga, att om
han ,sedan som jag hoppas lagen med
fängelsestraff har blivit godkänd, kommer
upp till mig och begär nåd för
någon särskilt välartad tomtjobbare,
skall jag se om det finns någon möjlighet
att ge nåd.

Egentliga anledningen till att jag begärde
ordet var emellertid en allvarligare
sak. Herr von Seth nämnde i
överensstämmelse med vad som kommit
fram från andra håll något om att
det skulle strida mot så stora och för
mig heliga ting som rättssamhället att
tre jordägare, som bär tomter bredvid
varandra, kan bli olika behandlade.
Två av dem kanske inte får dispens,
men den tredje får det. Då skulle det
vara en orättvisa som begåtts.

En sådan orättvisa — om man nu
skall kalla det för orättvisa — utan
möjlighet att ge ersättning härför begås
ständigt vid varje planering av bebyggelse.
Jag har aldrig hört att någon
har ansett att det skulle strida mot
rättssamhället, att det i varje statspla -

Strandlag.

neringsärende görs sådana olikheter.
Det är helt enkelt en nödvändig och
ofrånkomlig följd av hela planeringen.

Vad som gör att man med mycket
gott samvete kan se, hur två personer
på detta sätt blir olika behandlade, är
helt enkelt att den som får favören, får
tillgodonjuta en sådan oförtjänt värdestegring,
som jag nyss talade om och
som han inte alls har gjort sig förtjänt
av. Ledsamt nog har det ännu inte blivit
möjligt för någon lagstiftare eller
vetenskapsman att ange en medicin
mot den oförtjänta värdestegringens
svåra samhällssjukdom, men att fortfarande
vissa personer får denna oförtjänta
favör kan inte vara något skäl
för att man också skall behöva ge den
åt alla.

Herr von SETH (kort genmäle): Herr
talman! Jag vill bara säga, att jag har
inte ett ögonblick pläderat för tomtjobbare.
Jag anser att man med byggnadslagens
bestämmelser kan komma
åt dessa.

Vad jag däremot med skärpa pläderade
för är den jordägande och strandägande
befolkningens rätt. Jag har
ännu inte blivit övertygad om att deras
rätt har blivit tillvaratagen i det
här föreliggande lagförslaget.

Herr HÄCKNER: Herr talman! Tiden
är långt framskriden, varför jag bara
skall uppehålla mig vid en enda detalj,
nämligen straffbestämmelserna.

Jag skulle då vilja ta upp ett par av
de argument, som justitieministern här
har anfört till stöd för utskottets ståndpunkt.
Justitieministern har uttalat sin
förvåning över att man har kunnat driva
den satsen, att det inte skulle vara
påkallat med fängelsestraff. Han menar,
att vi ju ha denna bestämmelse i
byggnadslagen, och lagarna är så lika
varandra att man inte kan undgå att
då också införa fängelsestraff när det
gäller strandlagen. Han åberopar också
straffrättskommittén, som anser att
det borde vara fängelsestraff.

Nr 22.

Tisdagen den 27 maj 1952.

Strandlag.

Nu måste man väl ändå säga sig, att
när det gäller införande av en sådan
allvarlig påföljd som frihetsstraff, borde
man kunna ge en hållbar motivering
och påvisa, att en mildare reaktionsform
icke skulle vara tillräcklig. Jag
menar att det inte räcker med att bara
åberopa straffrättskommittén, utan det
gäller väl att vända sig till de sakkunniga
instanser, som vet vad det här rör
sig om i realiteten. Här har vi yttranden
från både lantmäteristyrelsen och
fastighetsbildningssakkunniga, och de
anser att det i detta fall inte finns tillräckliga
skäl för att införa frihetsstraff.

När nu justitieministern skall anföra
ett exempel för att visa att behovet
finns, så tycker jag för min del att
exemplet snarast talar mot att frihetsstraff
införes. Han måste nämligen
komma med ett helt verklighetsfrämmande
exempel. Han säger: Antag att
det kommer en större tomtjobbare,
som bebygger många tomter. Han hinner
att efter bebyggelsen sälja dessa
tomter. Man kan inte sedan begära
handräckning, ty då är han inte längre
ägare av tomterna. Han får dagsböter,
men det har han räknat med i sin kalkyl,
och så är det inte mera med den
saken. Han får alltså inte en tillräcklig
reaktion. Han kan på förhand kalkylera
med dagsböter, som inte kostar
så mycket. Han tjänar så mycket på
affären att han gör den i alla fall.

Men justitieministern glömmer en
sak, och det är att han kan inte veta,
att han i lugn och ro kan bebygga en
massa tomter och sälja dem innan
myndigheterna ingriper. Normalt sker
ingripande innan bebyggelsen är färdig,
och då gäller inte längre kalkylen,
utan då är det en ren förlustkalkyl.
Det är kanske därför som herr
Andersson i Dunker sade, att den tomtjobbare
måste vara bra konstig som tar
en sådan risk. Jag kan hålla med om
det.

Jag tror alltså inte att det är styrkt
att ett sådant behov av frihetsstraff

föreligger som ansågs behövligt när det
gällde byggnadslagstiftningen för städerna.
Och varför? Uppenbarligen därför
att det gäller ju i städerna helt
andra värden, där ett liandräckningsförfarande
inte rimligen kan komma i
fråga. Därför menar jag att man här
rör sig med en viss falsk analogi när
man säger, att eftersom det finns frihetsstraff
i byggnadslagen måste vi
också ha frihetsstraff i strandlagen.

Jag upprepar ännu en gång att de
sakkunniga, som haft kännedom om de
faktiska förhållandena på detta område,
anser att vi gott reder oss utan
att införa frihetsstraff. Man skall inte
införa sådant straff om det uppenbarligen
inte är behövligt. Det är den som
vill införa straffet som är skyldig att
bevisa att det är erforderligt. I detta
fall anser jag att bevisningen ligger åt
det andra hållet, och därför har också
reservanterna fullt rätt när de reserverat
sig mot införande av frihetsstraff
på detta område.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen
under punkt 6.

Herr ANDERSSON i Tungelsta: Herr
talman! Jag skall för min del inte ta
upp den debatt, som förts här mellan
representanter för utskottet i vissa detaljfrågor.
Jag tror att det spörsmål,
som där har behandlats, har blivit
ganska allsidigt belyst från båda håll.
Jag har för min del inga svårigheter
att kunna ansluta mig till utskottets
förslag i samtliga punkter.

Jag hade i stället, herr talman, velat
säga några ord om denna fråga i allmänhet.
Herr Nilsson i Bästekille började
debatten med att säga, att om
människorna tog ömsesidig hänsyn till
varandra, så skulle denna lagstiftning
inte behövas. Ja, om det vore så att
människorna vore besjälade av en sådan
inställning, skulle nog åtskilliga
lagar som vi nu har vara obehövliga.
Tyvärr är inte alla människor besjä -

Tisdagen den 27 maj 1952.

Nr 22.

lade av en sådan inställning, och därför
är nog denna lag ganska nödvändig.

I den förda debatten har deras intresse,
som denna lag avser att skydda,
nämligen den allmänhet som behöver
fritidsområden och den ungdom som
vill ha tillgång till bad och stränder,
inte mycket kommit till tals, utan man
har framför allt fört fram bekymmer,
som knutit sig till jordägarna och deras
intressen.

Det är naturligtvis riktigt att jordägarnas
berättigade intressen inte får
trädas för nära, men å andra sidan håller
det på att växa fram en opinion i
detta land, som, därest man inte tar
någon hänsyn till de önskemål och berättigade
krav som allmänheten har på
tillgång till fritidsområden och badplatser,
säkerligen kommer att utlösa
åtgärder ifrån allmänhetens sida som
i en framtid kommer att framtvinga
andra åtgärder gent emot dem som har
hand om stränderna. Dessa åtgärder
skulle säkerligen komma att bli mycket
hårdare än de som det här är
fråga om.

För den som på nära håll bevittnat
den utveckling, som skett på detta område
under de sista årtiondena, står det
klart att en lagstiftning av denna art
är i hög grad påkallad. Om den spekulation
som ägt rum och alltjämt äger
rum i strandområden skulle få fortsätta
obehindrat, komme den så småningom
att medföra att ännu större delar
av bygden blir utestängda från tillgång
till stränder och vatten. Man kan
bevittna hurusom miltals av stränder i
vissa fall besittas av en enda ägare,
som ofta förvärvat området i spekulationssyfte.
Därest vederbörande inte
blir hindrad av lagstiftningen, kommer
så småningom hela området att förvandlas
till enskilda tomter, och på
detta sätt utestänges den stora allmänheten
från tillgång till stränderna. När
man sett denna utveckling, är man på
det klara med att här behövs eu lagstiftning
och det ganska trängande.

Strandlag.

.lag uttalar min tillfredsställelse med
det föreliggande förslaget. Det har
skett en omsvängning i den allmänna
opinionen i denna fråga inte bara bär
i riksdagen utan också ute bland allmänheten.
Jag tror inte det lyckas i
dag att få fram en opinion emot denna
lagstiftning ens inom skärgårdsområdena.
Man har inom allt vidare kretsar
kommit till klarhet om att det är
nödvändigt att man skyddar stränderna.
Det gäller här inte bara tätorternas
befolkning utan i lika hög grad
den jordägande befolkning, som icke
har tillgång till stränderna. Det gäller
att skydda dessa båda gruppers rätt i
lika stor utsträckning i många fall. Den
urgamla rätt som går under namnet
allemansrätt är enligt min mening en
så värdefull tillgång för vårt land att
enskilda inte bör få hindra, att människorna
kan begagna sig av den rätten.
Det bör vara en angelägen uppgift
att uppfostra allmänheten och ungdomen
att visa hänsyn vid begagnande
av allemansrätten. Det är av vikt att de
som har hand om ungdomens fostran i
skolor och föreningar inpräntar hos
vederbörande skyldigheten att ta hänsyn
och se till att de inte far fram på
sådant sätt, att de lämnar fullt med
skräp efter sig och sprider otrevnad
omkring sig i de områden där de drar
fram. Dess bättre är det nog så i allmänhet,
att man har sådan hänsyn,
men det gör inte alla. Det bör som sagt
bli en uppgift för dem som har hand
om ungdomens fostran att inpränta hos
vederbörande nödvändigheten och
skyldigheten för vederbörande att på
det sättet ta hänsyn då det gäller att
färdas i markerna.

•lag har, herr talman, velat säga dessa
ord och ber att få yrka bifall till
utskottets hemställan.

Herr RUBBESTAD: Herr talman! Som
vanligt skall jag fatta mig ganska kort,
men då denna fråga är en av de vikli -

Nr 22.

Tisdagen den 27 maj 1952.

Strandlag.

gaste vi har att ta ståndpunkt till under
denna riksdag, så kan jag inte underlåta
att säga min mening.

Då justitieministern här för en liten
stund sedan uttryckte sin glädje över att
opinionen hade svängt och att det inte
längre finns något nämnvärt motstånd
mot denna lag, vill jag bara säga herr
justitieministern, att hans uttalande nog
visar, att han inte känner stämningen ute
i bygderna. Det är alltjämt ett mycket
stort motstånd mot denna lag, och det
kommer säkerligen att göra sig gällande,
trots att ledamöterna av denna kammare
genom den atmosfär som finns i detta
hus kanske på ett eller annat sätt förmåtts
inta en annan ställning. Men ute i
de stora bygderna, där luften är litet
friskare, har man en annan syn på denna
sak. Där vill man inte gärna vara med
om att skjuta ifrån sig och lämna över
till allemansrätt det som man inte tycker
hör till allemansrätt.

.lag vill alldeles särskilt vända mig
mot detta uttryck allemansrätt. Jag har
sett att både departementschefen och
utredningen har försökt att häfta sig
fast vid 24 kap. 4 och 2 §§ strafflagen
som stöd för sin mening angående allemansrätt.
Därvid gör man gällande att
i den mån någonting inte är precis förbjudet
i lagen är det tillåtet att göra det
överallt och var som helst. Det är detta
som jag reagerar mot. Jag tycker att den
tolkning som har kommit till uttryck här
i departementschefens uttalande är litet
krystad. Jag kan inte förstå annat än att
det är liksom att slå blå dunster i ögonen
på folk, ett liårklyveri av jurister,
som inte stämmer med det verkliga förhållandet,
ty det står ju tydligt i 4 §, att
det inte är förbjudet att ta väg över
annans område, om ingen skada sker.
Lägg märke till att om det sker skada
är det förbjudet. Det är detta som inte
herrarna har tänkt på, när ni formulerat
edra bestämmelser om allemansrätt.
I 2 § är det uppräknat vissa saker som
man inte får lov att ta, frukt och dylikt,
men därmed är inte sagt att man får ta

allt, som inte där är uppräknat. Långt
därifrån. Jag menar att hela denna tolkning
av 24 kap. strafflagen, att man där
skulle finna stöd för denna allemansrätt,
är felaktig.

Det är ingen som missunnar folk som
har semester eller eljest är lediga att gå
och ta ett bad i våra sjöar och älvar och
var som helst vid stränderna, men vad
vi reagerar mot är, att man genom länsstyrelsens
beslut kan förhindra folk att
låta uppföra bostäder på 300 meters avstånd
från strandkanten. Det är ett övergrepp
som är alldeles onödigt. Det kommer
bönderna säkert att finna vara någonting
som de inte accepterar utan vidare,
utan det kommer de att reagera
mot. Jag kan inte underlåta att säga
detta vid detta tillfälle, då vi skall ta
ställning till en så pass betydelsefull
fråga, där det gäller, att man intränger
på den enskildes rätt i samhället.

Herr statsrådet nämnde att nästan alla
myndigheter hade tillstyrkt detta förslag.
Det förstår jag mycket väl, när man
remitterar till sådana som Turistföreningen
och andra. Det är självklart att
de inte har någonting att invända utan
är glada över och gärna vill att man
skall få husera hur som helst på andras
bekostnad. Men det finns andra som inte
vill vara med om denna sak men som
inte har fått göra sin röst hörd vid remissförfarandet.

Vidare sade herr statsrådet, att det
inte i utskottet gjorts några ändringar
i ersättningsfrågan. Jag får ändå säga,
att jag har åtskilliga erinringar att göra.
När det gäller t. ex. betesmarker som en
jordbrukare har vid stranden av en sjö
och där en massa folk kommer vandrande
och trampar ner gräset och förstör
betet och gör skada för en jordbrukare,
så är jordbrukaren inte tillförsäkrad rätt
till ersättning för sådan skada. Det tycker
jag är ett förfärligt stort fel. Jag har
visserligen sett, att utskottet sagt, att utskottet
velat fästa Kungl. Maj :ts uppmärksamhet
på detta förhållande. Jag
hoppas därför, att statsrådet rätt snart,

Tisdagen den 27 maj 1952.

Nr 22.

åtminstone till nästkommande riksdag,
lägger fram förslag om att även denna
sak kan regleras genom skadeersättning
från staten. Det är självklart att det kommer
att medföra stora besvärligheter för
en jordbrukare. Låt oss säga att en jordbrukare
har betesmarker inom ett inhägnat
område, där djur går ute på nätterna.
Dem får man inte avstänga, utan för turisterna
och andra, som kommer och vill
bada, skall det vara ordnat med grind,
och diken skall igenfyllas, om de är för
besvärliga att hoppa över, och det skall
ordnas på alla möjliga sätt, så att det
blir lättvindigt för dessa badande. Men
när de går därifrån, kanhända sent på
kvällen, kanske de inte stänger grindarna
efter sig, varvid djuren kan komma
in på annans mark och åstadkomma skadegörelse
för jordbrukaren. Det är inte
heller beaktat i det förslag som här föreligger,
utan även för detta fall saknas
ersättningsgrunder.

När det gäller straffbestämmelserna
är det självklart att jag av fullaste hjärta
instämmer med reservanterna, att det
inte bör vara fängelsestraff, alltså ett
straff som berövar vederbörande friheten.
Här har statsrådet påstått, att det
är analogt med vad som gäller i byggnadslagen.
Där liar man visserligen denna
bestämmelse, men det är väl ändå
en stor skillnad mellan överträdelse av
strandlagen och av byggnadslagen. Byggnadslagen
avser ett tättbebyggt samhälle,
där man tänkt inpassa byggnader på
olika ställen här och där, och då kan det
bli till stor nackdel, om man vidtar åtgärder
i ett eller annat hänseende. Då
kan det vara en mycket graverande sak
att överträda bestämmelserna. Men i
strandlagen, där det gäller ett stort område
300 meter från stranden, kan det
inte, om man vidtar en åtgärd, vara av
så stor betydelse, att den saken bör sättas
i samma straffklass. Jag tycker därför
att det är mycket rimligt med den
bestämmelse som alla reservanterna gått
in för i 8 §.

Till slut vill jag siiga, att jag natur -

Strandlag.

ligtvis uppskattar den uppmaning, som
herr Andersson i Tungelsta senast här
framförde, att man skall försöka mana
alla dessa badande människor att iaktta
all försiktighet och inte skräpa ner och
förstöra. Jag är emellertid inte säker på
att det lyckas med enbart uppmaningar.
Det bör nog vara kraftigare åtgärder till
det.

Jag ber att få yrka bifall till reservationen
nr 1. Alltså avslag på Kungl.
Maj :ts förslag.

Herr PERSSON i Appuna (kort genmäle):
Herr talman! När departementschefen
konstaterar, att detta lagförslag
har mottagits med stor tillfredsställelse,
grundar han väl det på att nästan samtliga
remissinstanserna sagt, att denna
lagstiftning är nödvändig. När herr
Rubbestad säger »sådana där remissmyndigheter»
skulle det väl innebära,
att herr Rubbestad skulle vara mer sakkunnig
att bedöma den här frågan än
de som fått tillfälle att yttra sig. Herr
Rubbestad har otvivelaktigt rönt en del
framgångar under denna riksdag. Han
har lyckats som reservant att spara
100 000 kronor åt staten. Jag hoppas
att han inte skall ha lika stor framgång
i denna fråga. Jag är nämligen övertygad
om att herr Rubbestad i dag inte
talar för den stora allmänheten eller
för dess talan. Herr Rubbestad har i
dag gjort sig till talesman för jordägarintressena
på ett nästan mera radikalt
sätt än högern gjort.

Herr HANSSON i Skegrie (kort genmäle):
Herr talman! Jag begärde ordet
i anledning av herr Rubbestads yttrande.
Jag vill stryka under att herr
Rubbestad började med att säga, att
han skulle deklarera sin egen mening.
Jag förmodar, att kammaren förstår,
att det inte är bondeförbundets mening
i denna fråga som herr Rubbestad
företräder. Jag vill säga till herr
Rubbestad att man löser nog dessa spörsmål
bäst om man försöker ta hänsyn till

Nr 22.

Tisdagen den 27 maj 1952.

Strandlag.

olika intressen. Om jordägarna skulle
hänsynslöst förfäkta sina intressen gentemot
den allmänhet som har intresse
av friluftsliv och bad, så är jag rädd för
att man kan komma i den situationen, att
denna allmänhet, som är den ojämförligt
största i detta land, blir den som ensam
stiftar lagarna mot jordägarna. Jag tror
att en sådan politik inte är vidare hållbar.
Jag tror att man vinner mest för
jordägarna och tillvaratar deras intressen
bättre, om man försöker lösa dessa
frågor i samförstånd med andra samhällsgrupper.

Herr RUBBESTAD (kort genmäle):
Herr talman! Jag vill i anledning av herr
Hanssons i Skegrie anförande säga, att
jag inte gjort anspråk på att föra skåningarnas
talan. Det gör nog herr Hansson
i Skegrie. Dessutom vill jag säga till
honom, då han gör gällande, att det är
bättre att vi är med och stiftar en lag
än att andra gör det, att enligt min uppfattning
är det bättre att andra gjort det
utan att vi varit med, om det blir galet.
Herr Persson i Appuna gör gällande att
jag framför allt för jordbrukarnas talan.
Ja, jag är representant för jordbrukarna
här, och det är därför ganska naturligt
att jag för deras talan.

Herr PERSSON i Appuna (kort genmäle)
: Herr talman! Det var ett mycket
bra konstaterande av herr Rubbestad,
därför att från talarstolen anförde nämligen
herr Rubbestad, att han kände till
de stora massornas uppfattning om detta
problem, och de stora massorna, herr
Rubbestad, är inte jordägare, utan det är
arbetare och tjänstemän, även ute på
landsbygden, som har glädje av detta
förslag.

Herr RUBBESTAD (kort genmäle):
Jag har inte sagt att jag för allas talan,
men jag har sagt att jag för en stor
grupps talan, och det står jag för.

Herr talmannen återtog nu ledningen
av förhandlingarna.

Herr ÅHMAN: Herr talman! Jag skall
med några ord bemöta en del som sagts
i denna debatt.

Jag kan med tillfredsställelse konstatera,
att justitieministern är av samma
mening som jag, när det gäller strandutredningens
uttalande beträffande bredden.
Jag hoppas att länsstyrelserna observerar
detta uttalande i fråga om bredden
på förbudsområdena vid tillämpningen
av strandlagen. Jag hoppas även
att kammarens flertal röstar för mitt klarare
uttalande beträffande bredden.

Sedan skall jag be att få göra några
erinringar till vad herr Ericsson i Sörsjön
och några andra talare sagt. Herr
Ericsson i Sörsjön har i tidningarna läst,
att jag sagt att folkpartiet gjort det bästa
möjliga för att mildra verkningarna av
denna lag. Om herr Ericsson ser på vad
vi uttalade och yrkade på när det gällde
den provisoriska strandlagens genomförande,
om det nu vunnit gehör i tillräcklig
utsträckning, och på de förbättringar,
som jag varit med om att föreslå i
strandutredningen, så tror jag han skall
finna att jag haft skäl att påstå någonting
dylikt. Vi krävde från början att ersättningsfrågan
skulle upptagas, och vi
lyckades få ett positivt uttalande av utredningen
beträffande bredden.

Sedan förstår jag att det är kärt för
socialdemokraterna att försöka komma
åt mig, därför att jag inte röstade med
dem i utskottet beträffande frihetsstraffet.
Jag förstår detta synnerligen väl. I
anledning av herr Perssons i Appuna
åsnespark, när han påstår att jag gjort
mig till talesman för olika meningar vid
olika tidpunkter, vill jag ännu en gång
erinra om att jag, när det gällde att vinna
gehör för mina önskemål i utredningen,
ansett mig böra gå med på kompromisser
men att jag i utskottet inte till
fullo har fått dessa kompromissyrkanden
tillgodosedda.

När man sedan kommer till de remissyttranden,
som avgivits i anledning av
strandutredningens betänkande, frågar
jag mig om departementschefen har rätt

Tisdagen den 27 maj 1952.

Nr 22.

att ta hänsyn till dessa remissyttranden
såsom han gjort, och om herr Hansson
i Skegrie, som också underskrivit utredningens
betänkande i dess helhet, har
rätt att ta hänsyn till dessa remissyttranden,
medan däremot folkpartister
inte har rätt att ta hänsyn till remissyttranden
och till framkomna skäl. Herr
Persson i Appuna, vi folkpartister är
inte några tennsoldater, vi tar och ger
skäl.

Herr von Seth säger att jag intagit tre
ståndpunkter och att jag beträffande
bredden nu intagit en ny ståndpunkt.
Jag ber då att få erinra om att jag i min
reservation, där jag önskat få in ett
stycke i utskottets motivering, klart återgivit
vad som står i strandutredningens
förslag beträffande bredden. Skall det
också vara en ny ståndpunkt?

Herr von Seth talade vidare om den
jordägande befolkningens rätt. Tror
verkligen herr von Seth att jag och herr
Hansson i Skegrie såsom verkliga bönder,
för att inte säga även herr Cassel,
inte tänkt på den jordbrukande befolkningens
intressen, när vi tagit ställning
till dessa spörsmål? Vilka är då jordbruksbefolkningens
intressen? Ja, de
som inte är ägare till badstränder har
samma behov som alla andra, som inte
är strandägare, att komma ned till badstränderna.
Jag vet att det är ett behov
inte bara för den stora allmänheten i
tätorterna utan även för den stora jordbrukande
befolkningen. De som är ägare
till badstränder och får finna sig i byggnadsförbud
enligt strandlagen för någon
del av sin mark— jag ber att få fästa
uppmärksamheten på att det bär inte
är fråga om stora sammanhängande områden,
ty strandutredningen har sagt
ifrån att sådana skall inte komma i
fråga, och länsstyrelserna har i sin tilllämpning
av dessa bestämmelser inte
tagit i anspråk stora områden — dessa
jordägare skall, så långt vi lyckats komma
överens i utskottet, få skälig ersättning
för skada och intrång.

När herr von Seth nu angriper mig vill

Strandlag.

jag i stället fråga: Vad vill högern i
detta avseende? Studerar man de artiklar
som högern skriver och den agitation
som bedrives samt de skrifter högern
skickat ut till Stockholms skärgård
och på annat håll, kan man konstatera
att högern, om jag skall uttrycka mig
synnerligen lindrigt, är oerhört ovederhäftig.
Jag skulle kunna använda ett betydligt
starkare uttryck. Jag tror att högerns
hela intresse för denna sak är av
rent politisk natur. Man vill skapa fram
en opposition ute i bygderna mot denna
lagstiftning. Det är ett tillvägagångssätt,
som varken jag för min personliga del
eller folkpartiet accepterar. Vi vill tillvarata
hela folkets intresse så långt
det är möjligt, inte bara den stora allmänhetens
utan även jordägarnas och
strandägarnas berättigade anspråk.

Herr von SETH: Herr talman! Det är
ju så, att när man blir hårt trängd, så
börjar man slå litet vårdslöst till höger
och vänster. Jag skall bara konstatera,
att högerns åsikt är ganska klar på denna
punkt, men jag kan som replik till
herr Allmän säga, och samtidigt få till
riksdagens protokoll antecknat, att till
tredje lagutskottets utlåtande nr 29 år
1950 fanns en reservation avgiven av
herrar Holmbäck, Stjärne och Allmän,
vilka ansåg, att 4 § i strandlagen skulle
lyda sålunda: »Uppför någon byggnad i
strid mot förbud som meddelats jämlikt
denna lag, straffes med dagsböter. Äro
omständigheterna synnerligen försvårande,
må till fängelse i högst sex månader
dömas. Böter tillfalla kronan.»

Herr talman! Jag tror att herr Åhmans
åsikter blir allt fler och fler.

Herr ÅHMAN (kort genmäle): Herr
talman! Jag trodde att herr von Seth var
tillräckligt intelligent för att uppfatta
min redogörelse för min inställning till
denna fråga.

Härmed förklarades överläggningen
avslutad. Herr talmannen gav proposi -

Nr 22.

Tisdagen den 27 maj 1952.

Strandlag.

tioner dels på godkännande av de föredragna
första och andra styckena i 1 §
enligt utskottets förslag dels ock på avslag
å förslaget i nämnda delar; och
förklarade herr talmannen sig anse
svaren hava utfallit med övervägande
ja för den förra propositionen. Herr
Nilsson i Bästekille begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren godkänner
första och andra styckena i 1 § i
det av tredje lagutskottet i utlåtande nr
27 tillstyrkta förslaget till strandlag,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren avslagit
förslaget i nämnda delar.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu eu gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Nilsson i Bästekille begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 172 ja och 25 nej, varjämte
9 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså godkänt första
och andra styckena i 1 § i enlighet med
utskottets förslag.

Sedan 1 § tredje stycket föredragits,
gav herr talmannen i enlighet med de
under den allmänna överläggningen
framställda yrkandena propositioner
dels på godkännande av stycket enligt
utskottets förslag dels ock på godkännande
av stycket i den lydelse, som
föreslagits i den av herrar Eskilsson
och Nilsson i Bästekille avgivna, med
B 2) betecknade reservationen; och
godkände kammaren utskottets berörda
förslag.

1 fråga om föreliggande förslag om
tillägg av ett nytt fjärde stycke till 1 §
gav herr talmannen i enlighet med de
under den allmänna överläggningen
framställda yrkandena propositioner
dels på att berörda förslag enligt utskottets
hemställan skulle avslås dels
ock på godkännande av nämnda förslag
i överensstämmelse med den av
herrar Ivar Nilzon och Johansson i
Torp avgivna, med B 3) betecknade
reservationen; och fattade kammaren
beslut i enlighet med innehållet i den
förra propositionen.

2 §.

Godkändes.

3 § föredrogs; och gav herr talmannen
därvid enligt de under den allmänna
överläggningen framställda yrkandena
propositioner dels på godkännande
av paragrafen i den av utskottet
föreslagna lydelsen dels ock på godkännande
av paragrafen i enlighet med den
av herrar Eskilsson och Nilsson i Bästekille
avgivna, med B 4) betecknade reservationen;
och godkände kammaren
paragrafen i den lydelse, som föreslagits
av utskottet.

4—7 §§.

Godkändes.

Efter föredragning av S § gav herr
talmannen i enlighet med de under den
allmänna överläggningen framställda
yrkandena propositioner dels på godkännande
av paragrafen i den avfattning,
som föreslagits av utskottet, dels
ock på godkännande av paragrafen i
överensstämmelse med den av herr
Holmbäck m. fl. avgivna, med B 6) betecknade
reservationen; och fann herr
talmannen svaren hava utfallit med
övervägande ja för den förra propositionen.
Herr Nilsson i Bästekille begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren godkänner
8 § i det av tredje lagutskottet i

Tisdagen den 27 maj 1952.

Nr 22.

Vissa av Europarådets rådgivande församling fattade beslut.

utlåtande nr 27 tillstyrkta lagförslaget,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren i enlighet
med den av herr Holmbäck m. fl.
avgivna, med B 6) betecknade reservationen
beslutit, att andra punkten i
nämnda paragraf skall utgå ur lagförslaget.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, vadan votering
medelst omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 103 ja och 98 nej, varjämte
6 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså godkänt 8 § i
den av utskottet föreslagna lydelsen,

9—11 §§, slutbestämmelser, ingress
och rubrik.

Godkändes.

Utskottets hemställan i punkten A.

Förklarades besvarad genom kammarens
beslut i fråga om lagförslaget.

Punkten B.

Utskottets hemställan bifölls.

Härefter föredrogs utskottets motivering.
Därvid anförde:

Herr ÅHMAN: Herr talman! Jag ber
att få vrka bifall till min reservation
B 1).

Herr ANDERSSON i Löbbo: Herr talman!
Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr PERSSON i Appuna: Herr talman!
Jag yrkar bifall till reservation
B 5) av herrar Nils A. Larsson och
Lindahl.

Härmed förklarades överläggningen
avslutad. Herr talmannen gav till en

början propositioner beträffande motiveringen
såvitt anginge lagstiftningens
lokala tillämpningsområde, nämligen
dels på godkännande av utskottets motivering
i denna del dels ock på godkännande
av nämnda motivering med
det tillägg, som föreslagits i den av herr
Åhman avgivna, med B 1) betecknade
reservationen; och fattade kammaren
beslut i enlighet med innehållet i den
förra propositionen.

Härefter gav herr talmannen propositioner
beträffande motiveringen i
vad anginge frågan om ersättning för
allmänhetens särskilt intensiva utnyttjande
av område, som lagts under förbud
enligt strandlagen, nämligen dels
på godkännande av utskottets motivering
i detta avseende dels ock på godkännande
av den motivering, som föreslagits
i den av herrar Nils A. Larsson
och Lindahl avgivna, med B 5) betecknade
reservationen; och godkände kammaren
utskottets motivering i förevarande
del.

På framställd proposition godkändes
härefter utskottets motivering i övriga
delar.

§ IL

Vissa av Europarådets rådgivande församling
fattade beslut.

Föredrogs utrikesutskottets utlåtande
nr 10, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med anhållan om riksdagens
yttrande angående vissa av Europarådets
rådgivande församling år 1951
vid dess tredje ordinarie möte fattade
beslut; och anförde därvid:

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN: Herr talman! I
den proposition, som ligger till grund för
förevarande utskottsutlåtande, bär
Kungl. Maj :t redogjort för en del rekommendationer,
som antagits av
Europarådets församling. Meningen härmed
är att sätta riksdagen i tillfälle att
följa det arbete som pågår och att få

Nr 22.

Tisdagen den 27 maj 1952.

Vissa av Europarådets rådgivande församling fattade beslut.

kännedom om de förslag, som framkommer
inom församlingen även innan de
blivit behandlade av respektive regeringar.

Jag skulle inte haft någon anledning
att ta till orda i denna fråga, då utskottet
inte har haft några erinringar att
göra, om inte ett särskilt förslag omnämnts,
omkring vilket det under den
senaste tiden har förekommit ett händelseförlopp,
som jag gärna vill orientera
kammaren om. Det gäller ett i mars
månad av den brittiska regeringen framlagt
förslag att göra Europarådet till ett
slags moderorganisation för olika, mera
speciella organisationer. Man har därvid
i första hand tänkt på den s. k. koloch
stålpoolen, d. v. s. den överenskommelse
om en gemensam kol- och stålmarknad,
som har ingåtts av sex stater
tillhörande Europarådet. Men man har i
det brittiska förslaget även tänkt sig, att
man skulle flytta in också ett förslag
angående upprättande av en europaarmé,
den s. k. europeiska försvarsgemenskapen,
inom Europarådets ram. Europaarmén
skulle alltså i likhet med en sådan
speciell organisation som kol- och
stålpoolen infogas under Europarådet.

Det är givet att man från svensk sida
från början har ställt sig ytterst kritisk
mot tanken att föra in den europeiska
försvarsorganisationen under Europarådet.
Rådets stadgar säger nämligen, att
organisationen inte skall befatta sig med
försvarsfrågor, och Sverige har också
på sin tid anslutit sig till Europarådet
under den väsentliga förutsättningen,
att denna punkt i stadgarna skulle gälla.
Om nu försvarsorganisationen skall
fogas in under Europarådets ram, så
måste man givetvis ändra stadgarna och
upphäva förbudet för Europarådet att
befatta sig med försvarsfrågor.

För att ge kammaren en föreställning
om hur denna försvarsorganisation ser
ut vill jag nämna, att man avser att upprätta
en rent internationell armé med
en högsta myndighet, som inte är underställd
de olika regeringarna. Vidare

skall man ha ett ministerråd —- man
kan säga att det blir försvarsministrarna
i ett slags kollektivt försvarsministerium
— och slutligen skulle man ha ett
parlament eller en församling av liknande
slag som Europarådet men med
mera vidsträckta befogenheter, vilket
skulle sammanträda och ha vissa bestämda
uppgifter.

Det brittiska förslaget är nu, att såväl
kol- och stålpoolen som försvarsorganisationen
skulle slippa att upprätta
ett särskilt ministerråd eller en särskild
församling. Man skulle i stället låta dessa
organ ingå i Europarådets motsvarande
organ som ett slags underavdelningar.
De sex stater, som i dessa dagar
skriver under avtalet om europaarmén,
skulle alltså ha delegationer i Europarådets
församling. Dessa delegationer
skulle utgöra underavdelningar av församlingen,
och på samma sätt skulle ministerrådet
i Europarådet i sig uppta
ministerrådet för försvarsgemenskapen.
Samtidigt skall den europeiska försvarsgemenskapens
organisation vara mycket
nära knuten till Atlantpakten i olika
hänseenden, t. ex. så att alla stater i
den europeiska försvarsorganisationen
gör utfästelser om ömsesidig hjälp med
alla stater i Atlantpakten. Nu är staterna
till stor del desamma som de, vilka
är med i Atlantpakten. Det är bara
Västtyskland, som tillkommer och som
inte är med i pakten. Det skulle alltså
bildas ett nät av ömsesidiga förpliktelser
även med Tyskland.

Vidare skulle den europeiska försvarsgemenskapen
ha gemensamma sammanträden
med atlantpaktsrådet. Dess ministerråd
skulle alltså sammanträda till
gemensamma möten med atlantpaktsstaternas
ministerråd. Men vid sidan om
denna anknytning till Atlantpakten
skulle det också enligt det brittiska förslaget
ske en anknytning till Europarådet.

Det är ganska uppenbart att Sverige
inte skulle kunna vara med om att engagera
sig i den ena eller andra formen

Tisdagen den 27 maj 1952.

Nr 22.

Vissa av Europarådets rådgivande församling fattade beslut.

av en internationell organisation om
försvarsgemenskap, eftersom vi nu har
valt vår alliansfria linje. En anslutning
direkt till den europeiska försvarsorganisationen
skulle vara precis detsamma
som en anslutning till Atlantpakten.
Även en sådan lösare anslutning, som
skulle uppstå av att den europeiska försvarsgemenskapen
utgör så att säga en
del av Europarådet, måste givetvis få
till följd, att vi blir tvungna att ta liela
vår ställning i Europarådet under omprövning.

Vi har å andra sidan inte anledning
att ställa frågan på dess spets, förrän
spörsmålet blir mera aktuellt än det nu
är. Det har förekommit överläggningar
vid sammanträden om det brittiska förslaget,
men man har inte ännu kommit
fram till några texter. Frågan befinner
sig alltså på utredningsstadiet. Avtalet
om en europeisk försvarsgemenskap blir
visserligen i dessa dagar undertecknat,
men det skall underställas parlamenten,
och vi vet ännu inte, om detta avtal blir
godkänt av de sex parlament, som skall
behandla det.

Det har alltså funnits anledning för
oss att inte forcera ett ställningstagande
utan avvakta utredningens fortsättning
och avvakta hur det blir med den
försvarsgemenskap, som det här är fråga
om. Vid det ministermöte, som hölls
i slutet av förra veckan i Strasbourg,
skedde egentligen ingenting annat än en
överläggning, och man har uppskjutit
frågan för ytterligare utredning. Man
har beslutat att remittera spörsmålet till
Europaförsamlingen, som denna vecka
sammanträder, också i Strasbourg. Man
har vidare beslutat att remittera förslaget
till de skilda specialorganisationerna,
och därvid nämndes inte speciellt
försvarsgemenskapen, utan det talades
om de speciella organisationerna helt
abstrakt.

Vidare har det i resolutionen sagts,
att de stater, som sitter med i Europarådet,
skall fortsätta att genom sina experter
utreda frågan. Men man bör inte

dölja för sig, att sannolikt alla medlemmar
av Europarådet utom Sverige är anhängare
till det brittiska förslaget. De
har i princip uttalat sin anslutning till
det, varför man har att vänta att det
drives ytterligare i positiv riktning.

I och för sig är det ur svensk synpunkt
beklagligt, att förslaget om den
europeiska försvarsgemenskapens anknytning
till Europarådet bär drivits så
hårt, närmast från den brittiska regeringen.
Vi har på svensk sida mycket
svårt att förstå, att det verkligen finns
några praktiska, konkreta skäl för den
föreslagna anknytningen i vad gäller
försvarsorganisationen. Vi har inga
principiella invändningar mot att koloch
stålpoolen infogas i Europarådet
försåvitt det visar sig vara praktiskt
och ändamålsenligt, men i fråga om försvarsgemenskapen
kan vi inte finna
några konkreta skäl till förmån för det
brittiska förslaget.

Som jag redan nämnt skall försvarsorganisationen
stå i det allra närmaste
samarbete med Atlantpaktsrådet, och
det är ju i och för sig naturligt. Det har
förutsatts i avtalet, att om det blir en
konflikt, skall Europarmén ställas under
befäl av Atlantpaktsrådets överkommando,
och det kan knappast tänkas ett
mera intimt samarbete än mellan dessa
två organisationer. Men av vad slag
Europarådets samarbete med försvarsorganisationen,
som skulle ske genom
att denna inordnades i Europarådet,
skulle vara, har vi svårt att förstå.

Frågan ligger alltså för närvarande
till på det sättet, att det pågår en utredning.
Vi liar vid olika tillfällen deklarerat
vår principiella syn på saken. Vi
måste för vår del hoppas, att utredningen
inte leder till att försvarsgemenskapen
inordnas under Europarådet. Men
om så skulle ske, står vi inför frågan,
om vi skall begagna vår vetorätt och
vägra att vara med om den ändring i
stadgarna, som erfordras för att en försvarsorganisation
skall kunna infogas i
Europarådet. Vi har då sagt oss, att vi

Andra kammarens protokoll 1952. Nr 22.

Nr 22.

Tisdagen den 27 maj 1952.

Vissa av Europarådets rådgivande församling fattade beslut.

inte rimligen bör begagna vår vetorätt,
försåvitt de andra staterna önskar denna
förändring. Men därav följer också
att vi kan tvingas lämna Europarådet,
och vi får vara förberedda på att detta
kan bli resultatet av den pågående utredningen.
Vi får väl i så fall försöka
att finna andra former för samarbete
med olika stater på de områden, som
hittills har legat inom ramen för Europarådet.

Herr HAGBERG i Luleå: Herr talman!
Regeringen har ansett det föreliggande
ärendet så viktigt, att den funnit
sig böra ignorera riksdagsordningens föreskrift
om tiden för propositioners avlämnande.
I propositionen nr 237 med
anhållan om riksdagens yttrande rörande
vissa av Europarådets beslut vid dess
tredje ordinarie sammanträde presenteras
två motsatta tendenser. Den ena, vilken
förutvarande ordföranden Henry
Spaak kan anses representera, utdömer
organisationen som oförmögen att åstadkomma
någonting konstruktivt ens från
de synpunkter han företräder. Han hade
med skärpa och bitterhet, står det,
konstaterat att organisationen råkat in
i »en period av negativism och stagnation».
Han hade funnit att exempelvis
»skandinaverna medverkar i en rätt desillusionerad
och ointresserad anda», och
han vände sig mot en »praxis att genom
kraftlösa kompromisser åstadkomma
enighet». Det är väl känt, att många delar
denna Spaaks uppfattning.

Den andra och rakt motsatta tendensen
uttryckes i rekommendationen att
utbygga Europarådet till en organisation,
som övertar medlemsstaternas suveränitet
i militära och utrikespolitiska
frågor. Det är väl ingen tvekan om att
den s. k. Edenplanen, som herr utrikesministern
nyss har omnämnt, verkar i
den riktningen. En detalj däri är försöket
att sammanväva organisationen
med Schumanplanen och eventuellt andra
liknande ekonomiska konstruktioner

och organisationer. Detta hade enligt
propositionen förberetts genom »förhandlingar
med amerikanska kongressmän»,
vilka ådagalade det amerikanska
intresset för »ökad ekonomisk och politisk
integration i Europa». Den planerade
jättetrust som utformas i Schumanplanen
är en produkt av detta intresse.

Vid Europarådets ministerkommittés
sammanträde den 20 mars detta år har
utrikesminister Undén solidariserat sig
med sådana strävanden. Det har han ju
också gjort här i dag. Han hade funnit
Mr. Edens förslag förtjäna den allvarligaste
uppmärksamhet. Den svenska delegationen
hade, sade han, till fullo insett
vilka fördelar som skulle vinnas genom
den brittiske utrikesministerns förslag
om en stadgeändring. Och han förefaller
åtminstone mig vara alldeles särskilt
förtjust över Schumanplanen eller,
som han uttrycker det, den kol- och stålgemenskap,
som skulle kunna spira
fram i Europarådets hägn. Han försäkrar
också att denna och andra väntade
ekonomiska organisationer kommer att
få »betydande återverkningar på de finansiella
och ekonomiska förhållandena
i Europarådets övriga medlemsstater».

Ja, herr talman, så långt kan man hålla
med utrikesministern, att detta arrangemang,
om det lyckas, kommer att fä
betydande efterverkningar för medlemsstaterna.
Frågan är bara för vilka dessa
efterverkningar kan vara fördelaktiga.
Eftersom amerikanarna står både
som inspiratörer och intressenter bör
man räkna med att de anser saken vara
av intresse för dem.

Men kan tillkomsten av denna jättetrust
under amerikansk överhöghet
verkligen vara ett svenskt intresse? Har
regeringen verkligen tänkt igenom konsekvenserna
av en inordning av låt mig
säga de svenska malmgruvorna i denna
jättetrust? Och vad som ju är ännu viktigare:
Kan man verkligen tänka sig en
fortsatt nationell suveränitet för de
småstater, som inlemmas i detta system?
Frågorna är naturligtvis retoriska. De

Tisdagen den 27 maj 1952.

Nr 22.

Vissa av Europarådets rådgivande församling fattade beslut.

uttrycker en kritisk syn på det anförande,
som utrikesministern höll i frågan
och i vilket utrikesutskottet tydligen instämmer.

Den politiskt-ekonomiska blockbildningen
med atlantpaktsstaterna tycks
ha många konsekvenser. Sverige har,
för att nu bara nämna ett alldeles färskt
exempel, tydligen gjort sig så beroende
av detta samarbete, att det får inställa
en del av den inrikes flygtrafiken och
den dollarsamlande flygtrafiken på New
York endast därför att bensintillförseln
från Förenta staterna minskar. Samtidigt
meddelas det i tidningarna, att ombud
för den persiska oljeindustrien utbjuder
tio miljoner ton olja till Sverige,
d. v. s. ungefär vad som motsvarar tre
års förbrukning, till tio procent lägre
priser än vad Sverige betalar för den
amerikanska oljan och olja från andra
håll. Men ingen vågar köpa, säger man.
Och varför? Kan det vara annat än ett
nytt resultat av det ekonomiska samarbetet
med Förenta staterna?

Utrikesministern lägger särskild vikt
vid Edenplanen att förändra stadgan för
att kunna skapa en Europaarmé. På den
punkten har han gjort en reservation,
och han bär erinrat om att det svenska
beslutet om medlemskap i Europarådet
och Europaförsamlingen hade som förutsättning,
att organisationen inte får
befatta sig med militära frågor. Han har
i dag upprepat denna reservation —-visserligen i andra ord men i ord, som
enligt min mening verkar klara och bestämda
och förpliktande för regeringen.

Just i dessa dagar pågår, såsom utrikesministern
sade, förhandlingar i Strasbourg,
vilka avser att förverkliga Edcnplancn
och särskilt det som utrikesministern
i sitt tal i mars ville beteckna
som Edenplancns kärnpunkt, nämligen
ait göra Europarådet til! eu mer eller
mindre militär organisation eller sammanväva
det med en sådan. Enligt telegram
har ett turkiskt förslag i denna
riktning häromdagen godkänts av Europarådets
ministerkommitté. Enligt sam -

ma telegram har en särskild kommitté
tillsatts -—- det nämnde inte herr utrikesministern
— med representanter för
Sverige, England, Västtyskland, Belgien
och Turkiet, som tydligen skall försöka
åstadkomma något juridiskt hokus pokus,
vilket kanske skall göra det möjligt
för den svenska regeringen att stanna
kvar i organisationen utan att tappa
ansiktet.

Det antydes i propositionen att Europarådet
eventuellt skulle få en slags
dubbelkaraktär, vilket utrikesministern
också upprepat i dag, så att det ibland
sammanträder med samtliga medlemmar,
av vilka en del förutsattes icke delta
i Europaarmén, och vid andra tillfällen
endast med de medlemmar, som
har direkta intressen i den planerade
Europaarmén. Denna dubbelroll å la Dr
Jekyll och Mr. Hyde lurar naturligtvis
ingen. Skall organisationen ges sådana
militära uppgifter, reduceras ju inte
Sveriges medlemskap därför att regeringen
håller sig undan från de sammanträden,
där de militära frågorna
handlägges. Ett begränsat medlemskap,
varom det också har talats, är givetvis
rena bedrägeriet. Jag tror mig kunna
tolka utrikesministerns anförande i dag
så, att regeringen ändå inte vill vara
med och spela i en sådan billig komedi.

Om tanken på att befullmäktigade
kommissarier med exekutiva befogenheter
realiseras, tar man ännu ett steg
från den självständiga utrikespolitikens
linje. Redan i denna term, exekutiva befogenheter,
ligger väl att dessa befogenheter
skall kunna användas mot medlemsstaterna.
Det måste vara dåligt med
omtanken hos regeringar, som på allvar
dryftar realiserandet av sådana idéer.

Vi vände oss, herr talman, från första
stund mot Sveriges anslutning till Europarådet.
Vi ansåg och vi anser fortfarande,
att det är en karikatyr av idén
om en europaorganisation. Det är inte
ens en sammanslutning av västeuropeiska
stater, då ju knappast Italien och ännu
mindre Grekland och Turkiet kan

100 Nr 22.

Tisdagen den 27 maj 1952.

Vissa av Europarådets rådgivande församling fattade beslut.

hänföras till Västeuropa. Stadgans bestämmelser
om den demokratiska samhällsformen
som villkor för medlemskap
— varmed naturligtvis avses demokrati
i den kapitalistiska meningen — hindrar
inte att mer eller mindre fascistiska
stater som Turkiet och Grekland är
medlemmar. Så har Europarådet blivit
icke en europeisk sammanslutning utan
en sammanslutning av ett begränsat antal
europeiska kapitalistiska stater, för
vilka det väsentliga och enda sammanhållande
bandet egentligen är behovet,
eller kanske man skall säga tvånget, att
anpassa sig till den amerikanska politiken.

Europarådet har icke enat Europa —
det har bidragit till att söndra det ytterligare.
Och det har i intressen, som
sannerligen inte är europeiska, bidragit
till att dela Europa i två läger och skapa
en klyfta mellan dess västra och dess
östra delar. På dessa grunder, herr talman,
vände vi oss mot svenskt medlemskap
i denna organisation för Europas
söndring och krig. Vi har sedan upprepade
gånger föreslagit, att Sverige skulle
utträda. Ännu för några månader sedan
avslog riksdagen ett sådant förslag,
fast det råder väl knappast någon tvekan
om att många i denna kammare
känner sig olustiga över medlemskapet
och kanske helst skulle se att denna organisation
föll sönder av sig själv.

Nu befinner vi oss emellertid i det
läget, att riksdagen står i begrepp att
utfärda en fullmakt åt regeringen, som
ger denna fria händer att godkänna eller
förkasta Europarådets utbyggnad på
det sätt som här har omtalats eller att
Europarådet skulle inbyggas i en annan
organisation med militärt syfte.
Detta ökar motiven för att Sverige skall
utträda ur Europarådet.

Utan att närmare ingå på problemet
eller på en del andra diskutabla konventioner,
som nu har fått utrikesutskottets
välsignelse, har jag velat göra
dessa påpekanden. Det finns endast en
sak, herr talman, att göra, om regering -

en vill upprätthålla talet om att Sverige
skall föra en alliansfri utrikespolitik,
och det är att utträda ur Europarådet.

Herr OHLIN: Herr talman! Det är alldeles
klart, som utrikesministern nyss
har framhållit, att den engelska Edenplanen
—- vilka förtjänster den än kan
ha — reser problem om Europarådets
omvandling av sådan art, att de måste
ur svenska synpunkter följas med allra
största uppmärksamhet. Det förefaller
mig alldeles naturligt att regeringen
också ägnar denna fråga ett synnerligen
stort intresse.

Att man då, som utrikesministern nyss
anförde, inte vill föreslå något definitivt
svenskt ställningstagande på nuvarande
stadium, framstår för mig inte
endast som naturligt utan som det enda
naturliga. Det måste vara klokt att man
i vårt land ställer sig avvaktande inför
en utveckling, som måhända kan under
de närmaste månaderna förlöpa efter
andra linjer än vad man möjligen anser
mest sannolikt i dag.

Jag är alltså på den punkten helt
överens med regeringen och kan instämma
även därutinnan, att den svenska
utrikespolitiken till sina grunddrag givetvis
inte kan läggas om av hänsyn till
eventuella önskemål från annat håll i
fråga om Europarådet. Vi måste bedöma
frågorna om Sveriges roll i den europeiska
samverkan, som har ägt rum eller
kommer att äga rum inom Europarådet,
mot bakgrunden av vår utrikespolitiks
huvudlinje. Såvitt jag har fattat
råder det inte mer än en mening om
den saken.

Å andra sidan vill jag mycket starkt
understryka, att det ju är angeläget för
vårt land att delta i det västeuropeiska
samarbetet så mycket och så länge som
möjligt under den av mig nyss angivna
förutsättningen. Det är just därför som
jag menar att det är viktigt, att man nu
intar en avvaktande hållning och i var -

Nr 22. 101

Tisdagen den 27 maj 1952.

Vissa av Europarådets rådgivande församling fattade beslut.

je fall inte går längre än vad utrikesministern
gjorde i fråga om deklarationer,
som blir aktuella i tänkta, framtida
lägen. Jag skall inte här framföra
någon kritik mot utrikesministerns yttrande
utan nöjer mig med att säga, att
man i varje fall inte behöver gå längre
i förliandsprecisering av vår ståndpunkt
än vad utrikesministern har gjort.

När jag alltså i det väsentliga kan ansluta
mig till de tankegångar utrikesministern
framförde, har jag uppenbarligen
en helt annan inställning än den,
som föranledde herr Hagberg i Luleå
att på vissa punkter välkomna utrikesministerns
förklaring. Tiden är knappast
lämplig att här ta upp någon egentlig
polemik med herr Hagberg och hans
vänner. Jag nöjer mig med att säga, att
hans bild »å la Dr Jekyll och Mr. Hyde»
nog passar utmärkt bra på kommunisterna,
som vid vissa tillfällen uppträder
som de pålitliga fredsvännerna för att
sedan i en annan gestalt framträda som
försvarare av all kommunistisk aggression
i världen, var denna än förekommer.

När herr Hagberg i Luleå vill göra
gällande, att Europarådet har skapat en
klyfta mellan öst och väst, så vill jag
säga att detta för det första nog är att
göra Europarådet en för stor ära — rådet
har knappast haft en så omvälvande
betydelse — men det är för det andra
alldeles oriktigt, därför att den klyfta
som finns har i det väsentliga uppkommit
till följd av den ryska politik
som började, jag vill inte säga dagen efter
fredsslutet men som förbereddes under
hela den senare delen av kriget.
Denna politik har fått sitt tydligaste uttryck
i den fortsatta ockupationen av
Österrike, i denna vägran att träffa en
uppgörelse som kunde ge åt Österrikes
folk en frihet, som det mänskligt att
döma borde vara relativt lätt att åstadkomma.
Men nog nu om detta.

Herr talman! Jag skulle vilja ytterligare
beröra endast en fråga. Beträffande
det ekonomiska samarbete, som kan

komma att förläggas till Europarådet —
Schumanplanen, alltså kol- och stålpoolen
och annat — är det uppenbart att
man får räkna med organisationsformer,
som ur svensk synpunkt kan komma att
framstå som icke självklart motiverade
och i varje fall kan vara sådana, att vi
inte kan direkt delta i alla dessa former
av samverkan. Jag vill då betona,
att den svenska inställningen enligt min
mening bör kännetecknas av ett stort
tillmötesgående när det gäller önskemål
från andra medlemsstater om skapande
av sådana speciella organisationsformer,
som kan underlätta en lösning
av deras samarbetsproblem på det ekonomiska
området. Och vare sig vi tycker
att en sådan form är den bästa eller
inte, så har vi anledning att därvidlag
inta en generös hållning, detta därför
att det är ett svenskt intresse att det
västeuropeiska samarbetet utvecklas.
Jag tror också att det är ett svenskt intresse
att detta samarbete till mycket
stor del kommer att äga rum inom Europarådets
ram. Om man då ordnar det
så, att Sverige kan vara med om vissa
delar av samarbetet men inte om andra,
så har vi ingen anledning att på något
sätt söka motverka utvecklingen av ett
sådant samarbete på de punkter, där vi
själva kanske inte kan helt deltaga.

Jag tror alltså att även om det är möjligt
att det blir konstruktioner med olika
kretsar av stater inom Europarådets
ram, där vi är med i vissa men inte i
andra, så bör vi ändå icke blott söka
att icke motverka utan även välkomna
en utveckling, som ökar förutsättningarna
för ekonomisk samverkan i Västeuropa.
Den svenska regeringen har under
fjolåret tagit initiativ för att söka
samordna verksamheten inom Europarådet
med verksamheten inom Parisorganisationen,
Marshallorganisationen.

Det har ju lett till något större resultat.
Jag tillåter mig emellertid uttrycka
det önskemålet, att den svenska regeringen
fortsätter i sina strävanden att
uppnå koordination mellan verksamhe -

102 Nr 22.

Tisdagen den 27 maj 1952.

Vissa av Europarådets rådgivande församling fattade beslut.

ten i Europarådet och verksamheten
inom Marshallorganisationen.

Jag fattade utrikesminister Undén så,
att han med sitt uttalande här ville deklarera
regeringens vilja att behandla
europarådsproblemen på det ekonomiska
området i den andan, och jag är glad
att få understryka vikten av att en sådan
positiv inställning till det ekonomiska
samarbetet bibehålies.

Det som för mig, herr talman, är det
centrala i hela saken, utom denna positiva
inställning, är att man, även om
utvecklingen inom Europarådet ett slag
ser ut att gå i en riktning som ur svenska
synpunkter förefaller besvärande,
inte förhastar sig utan avvaktar för att
se vilka möjligheter till organiserad
svensk samverkan som kan bestå.

Jag tror, herr talman, att det åtminstone
för mig inte finns anledning att
här i dag göra något tillägg till det som
regeringen har uttalat. Jag har endast
velat precisera hur jag har uppfattat utrikesministerns
deklaration. Den ger
inte, som herr Hagberg tycktes antyda,
regeringen fria händer att göra precis
vad den vill. Den ger bara regeringen
den fullmakt som behövs för att handla
inom ramen för tidigare uttalanden och
gjorda deklarationer. Vi bör få tillfälle
att här i kammaren diskutera denna
fråga längre fram, innan det blir fråga
om några mera radikala avgöranden.

Det är därför, herr talman, som jag
för min del utan tvekan yrkar bifall till
utskottets framställning.

Herr OLSSON i Mellerud: Herr talman!
Det är med tillfredsställelse man
konstaterar den varsamhet som framgick
av utrikesministerns anförande
när han var inne på problemet om den
fortsatta utbyggnaden av Europarådet.
Jag skulle tro att han på den punkten
har en absolut och fullständig majoritet
bakom sig bland kammarens ledamöter,
när han, som jag hoppas, ser till att
de engagemang, som kan komma i fråga
för vårt vidkommande, inte blir av så -

dan karaktär att de ökar våra militära
eller utrikespolitiska risker.

Jag har egentligen, herr talman, begärt
ordet för att få säga ett par ord av
litet mera allmän karaktär. Jag vill, innan
min stämma tystnar i den här kammaren,
framföra min varma erkänsla
till utrikesledningen för dess stronga
och energiska genomförande av vår försiktiga
utrikespolitik i en bekymmersam
och svår tid.

Man säger så ofta — jag ser det i pressen,
och det har sagts här i kammaren
— att vårt folk saknar intresse för utrikespolitiska
ting. Jag tror att detta resonemang
är fullständigt felaktigt. I
vart fall stämmer det ingalunda med
min erfarenhet. Jag skulle vilja se hur
det skulle gå till att leda våra medborgare
bort ifrån huvudlinjerna i den
försiktiga, traditionsenliga politik som
har varit vårt lands under någon mansålder.
Jag är tämligen säker om att man
inte skulle komma någon vart vid ett
sådant försök. Det finns en mycket bestämd
uppfattning hos menige man, inte
enbart inom vårt socialdemokratiska
parti utan, åtminstone så långt min erfarenhet
sträcker sig, inom samtliga
partier, att det icke får ske någon förändring
på denna punkt.

Den lyckosamma utrikespolitik som
har förts har givit oss en chans att hålla
oss utanför de våldsamma världshändelser
som har utspelats. Vi vet inte,
om dessa världshändelser kan upprepas
än en gång. Vi vet ingalunda om denna
vår alliansfria politik är den nyckel
som öppnar möjligheter för oss att hålla
oss utanför ännu en gång. Därom vet vi
ingenting, men vi kan å andra sidan
säga, att det kanske är den enda chans
vi har att hålla oss utanför, om det
skulle gå så illa att en sammanstötning
öst-väst bleve ett faktum.

Vår neutralitetsdoktrin, om jag får
kalla den så, bör inte få komprometteras.
Den har byggts upp under många
decennier, och den gör att våra grannstater
är på det klara med vår allvar -

Tisdagen den 27 maj 1952.

Nr 22. 103

Vissa av Europarådets rådgivande församling fattade beslut.

liga vilja i detta avseende. Värdet i denna
vår inställning består, såvitt jag förstår,
i utlandets tilltro till vår vilja att
bevara vår neutralitet och bevara vår
alliansfrihet. Vår situation här uppe i
Norden är ingalunda avundsvärd, eftersom
vi befinner oss i skarven mellan
öst och väst, men erfarenheten har å
andra sidan lärt oss att denna vår försiktiga
utrikespolitik ger oss åtminstone
en möjlighet att glida undan om någonting
skulle hända.

Jag vill återigen till utrikesledningen
uttala mitt varma tack för det energiska
fullföljandet av riksdagens och vårt
folks traditionella utrikespolitik.

Häruti instämde herr Gustafsson i
Bogla.

Ilerr HJALMARSON: Herr talman! I
anledning av utrikesministerns meddelande
vill jag för min del bara kort och
gott stryka under, att jag tror att den
avvaktande hållning som regeringen har
intagit i denna fråga är klok och riktig.
Jag hoppas att de utredningar och förhandlingar
som nu pågår inte skall behöva
leda till att Sverige anser sig böra
lämna Europarådet, utan att vårt land
alltjämt skall kunna kvarstå och fortsätta
det europeiska samarbetet på samma
betingelser som hittills.

Jag är också glad över att utrikesministern
uppenbarligen anser det angeläget
att inte på nuvarande stadium göra
några uttalanden som kan binda riksdagens
framtida handlingsfrihet.

Jag ber, herr talman, att få sluta med
att förena mig med yrkandet om bifall
till utskottets förslag.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan
bifölls.

§ 12.

På förslag av herr talmannen beslöt
kammaren, att bevillningsutskottets betänkande
nr 57, bankoutskottets utlåtanden
nr 27 och 25, bevillningsutskottets
betänkanden nr 49 och 51 samt

jordbruksutskottets utlåtande nr 48
skulle i nu nämnd ordning uppföras
främst bland två gånger bordlagda
ärenden å morgondagens föredragningslista.

§ 13.

Anmäldes och godkändes utrikesutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 320, till Konungen i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition angående inrättande
av ett nordiskt råd.

Vidare anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 286, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående beredskapsstat för
försvarsväsendet för budgetåret 1952/53;

nr 287, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa frågor rörande
blind- och dövstumundervisningen
jämte i ämnet väckt motion;

nr 288, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående understöd åt folkliga
musikskolan i Arvika;

nr 289, i anledning av Kungl. Majrts
framställning om inrättande i vissa fall
av icke-ordinarie folkskollärartjänst i
skoldistrikt med distriktsöverlärare;

nr 290, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
om anslag för budgetåret
1952/53 till stipendier åt lärjungar vid
högre läroanstalter och elever vid folkhögskolor; nr

291, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående åtgärder till
skydd mot biologisk krigföring;

nr 292, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till främjande
av bostadsförsörjningen m. in.
jämte i ämnet väckt motion;

nr 294, i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag till stat för riksgäldsfonden för
budgetåret 1952/53;

nr 295, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående befrielse från ersättningsskyldighet
i vissa fall in. in.
jämte i ämnet väckta motioner;

104 Nr 22.

Tisdagen den 27 maj 1952.

nr 296, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående livränta till O. A.
Backlund för skada i följd av trafik
med ett kronan tillhörigt motorfordon
m. in.;

nr 297, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa investeringar
i statens järnvägars fond;

nr 298, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående inköp av fastigheter
i Visby;

nr 299, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1952/53 till vissa åtgärder för
ekonomisk försvarsberedskap;

nr 300, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt understöd
till viss skärgårdstrafik m. m.
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 301, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1952/53 till avlöningar till befattningshavare
å lots- och fyrstaten
m. in.;

nr 302, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fältflygarnas avlöningsförmåner
m. in.;

nr 303, i anledning av väckt motion
om ersättning åt logen Nyårslöftet i
Degerliamn för nedbrunnen byggnad;

nr 304, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående anslag för budgetåret
1952/53 till universiteten och
den medicinska undervisningen in. ni.
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 305, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
om vissa anslag för budgetåret
1952/53 till regeringsrätten;

nr 306, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1952/53 till ny ungdomsanstalt
för svårbehandlade m. in.;

nr 307, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående överförande till
Sverige av vissa sjuka flyktingar m. m.;

nr 308, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående Sveriges biträdande
av vissa internationella liälsovårdsbestämmelser,
i vad propositionen

avser sättet för bestridande av uppkommande
kostnader;

nr 309, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar angående anslag för
budgetåret 1952/53 till mödrahjälp och
mödrahjälpsnämnderna;

nr 310, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1951/52, i vad propositionen
avser vissa avskrivningar av nya kapitalinvesteringar
;

nr 311, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående statens övertagande
av Hjälmarens och Kvismarens
sjösänkningsbolag åvilande förpliktelser
i fråga om underhåll av farled m. m.
i Hjälmaren;

nr 312, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående statsförvärv av
Köping —• Uttersberg — Riddarhyttans
järnväg m. in.;

nr 313, i anledning av väckta motioner
om ett investeringsanslag till ombyggnadsarbeten
å blekingejärnvägarna; nr

314, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående lönegradsplacering
för viss biträdespersonal m. in.;

nr 315, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande anslag för budgetåret
1952/53 till Finansdepartementet:
Avlöningar och till Riksräkenskapsverket:
Avlöningar jämte i förstnämnda
ämne väckt motion;

nr 316, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1951/52, i vad propositionen
avser finansdepartementets verksamhetsområde; nr

317, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ersättning till Rut
Edit Bergström m. fl.;

nr 321, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen under sjätte
huvudtiteln gjorda framställning angående
anslag för budgetåret 1952/53 till
bidrag till nationalföreningen för trafiksäkerhetens
främjande; och

Tisdagen den 27 maj 1952.

Nr 22.

105

nr 322, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen under fjärde
huvudtiteln gjorda framställning angående
anslag för budgetåret 1952/53 till
personalvårdsverksamhet, jämte i ämnet
väckta motioner.

Vidare anmäldes ocli godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen, nämligen
från bevillningsutskottet:
nr 323, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om
ändring i kommunalskattelagen den 28
september 1928 (nr 370), ro. in.;

nr 324, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om tillfällig begränsning av rätten till
fri avskrivning å maskiner och andra
inventarier vid inkomsttaxeringen,
m. m., jämte i ämnet väckta motioner;

nr 325, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
avtal mellan Sverige och Nederländerna
för undvikande av dubbelbeskattning
och fastställande av bestämmelser angående
ömsesidig handräckning beträffande
skatter å inkomst och förmögenhet
samt beträffande skatter å kvarlåtenskap;
och

nr 326, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 35 § 2 mom. och 60 §
kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), in. in.;
från bankoutskottet:
nr 280, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om fortsatt
giltighet av lagen den 3 juni 1949
(nr 314) angående rätt för Konungen
att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser
om bankaktiebolags kassareserv,
m. in.; och

nr 328, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
med särskilda bestämmelser om in- och
upplåning vid centralkassa för jordbrukskredit;
samt

från första lagutskottet:

nr 327, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
i 11 och 13 kap. giftermålsbalken
samt lag om höjning av vissa underhållsbidrag;
och

nr 329, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående inrättande och
tillsättande av lärartjänster i folkskolan
i vissa särskilda fall, m. m., såvitt propositionen
hänvisats till lagutskott.

§ 14.

Till bordläggning anmäldes statsutskottets
utlåtanden och memorial:

nr 191, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1952/53 till ersättningar på
grund av förbud mot bebyggelse m. m.
inom vissa strandområden;

nr 192, i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag om anslag för budgetåret 1952/53
till avskrivning av nya kapitalinvesteringar
jämte i ämnet väckta motioner;
och

nr 193, angående statsregleringen för
budgetåret 1952/53.

§ 15.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 7.12 em.

In fidem
Gunnur Britth.