1952 ANDRA KAMMAREN Nr 21 (Riksdagens protokoll 1952:21)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1952 ANDRA KAMMAREN Nr 21

24 maj.

Debatter m. m.

Lördagen den 24 miaj fin. Sid.

Lönegradsplaceringen för vissa tjänster in. m................... 5

Vissa frågor rörande blind- och dövstumundervisningen:

Läroanstalter för blinda: Avlöningar ........................ 45

Vårdanstalten i Lund för blinda med komplicerat lyte: Avlöningar 47

Understöd till folkliga musikskolan i Arvika.................... 48

Inrättande av icke-ordinarie folkskollärartjänst i skoldistrikt med

distriktsöverlärare ...................................... 49

Teckning av aktier i Aktiebolaget Svenska godscentraler.......... 59

Fortsatt understöd till viss skärgårdstrafik m. m................. 62

Anslag till avlöningar till befattningshavare å lots- och fyrstaten m. m... 64

Fältflygarnas avlöningsförmåner.............................. 72

Anslag till universiteten och den medicinska undervisningen m. m.:

Universitetskanslersämbetet: Avlöningar .................... 75

Lunds universitet: Avlöningar.............................. 79

Bidrag till Stockholms högskola............................ 82

Lördagen den 24 maj em.

Anslag till mödrahjälp...................................... 83

Statens övertagande av Fljälmarens och Kvismarens sjösänknings bolag

åvilande förpliktelser................................ 85

Statsförvärv av Köping—Uttersberg—Riddarhyttans järnväg m. m. 85

Försvarets forskningsanstalt: Avlöningar ...................... 86

Omorganisation av skolöverstyrelsen m. m..................... 88

Åtgärder för avhjälpande av lärarbristen vid de högre skolorna .... 97

Anslag till avlöningar vid de allmänna läroverken in. m.:

Utvidgning av den statliga gymnasieorganisationen m. m....... 115

Småskoleseminarierna: Avlöningar.......................... 118

1-—Andra kammaren!! protokoll 1952. Nr 21.

Nr 21.

Innehåll.

Sid.

Prov- och kompletteringskurser för hemvårdarinnor.............. 121

Omorganisation av statens utlänningskommission in. m........... 122

Försäljning av kvarteret Beridarebanan inom stadsdelen Nedre Norrmalm
i Stockholm ...................................... 124

Ändrad lydelse av 8 § bidragsförskottslagen .................... 126

Tillfällig begränsning av rätten till fri avskrivning å maskiner och

andra inventarier........................................ 127

Vinstutlottning i samband med lönsparande.................... 149

Bestämmelser om in- och upplåning vid centralkassa för jordbrukskredit
................................................ 149

Ny sjömanslag m. m....................................... 151

Samtliga avgjorda ärenden.

Lördagen den 24 maj fm.

Statsutskottets utlåtande nr 153, ang. lönegradsplaeeringen för vissa

tjänster m. m......................................... 5

— nr 138, ang. beredskapsstat för försvarsväsendet ............ 45

— nr 139, ang. vissa frågor rörande blind- och dövstumundervis ningen

.............................................. 45

— nr 140, ang. understöd till folkliga musikskolan i Arvika ...... 48

—- nr 141, om inrättande i vissa fall av icke-ordinarie folkskollärar tjänst

i skoldistrikt med distriktsöverlärare.................. 49

— nr 142, om anslag för budgetåret 1952/53 till stipendier åt lärjungar
vid högre läroanstalter och elever vid folkhögskolor .... 58

— nr 143, ang. åtgärder till skydd mot biologisk krigföring ...... 58

—— nr 145, ang. verkställd granskning av statsverkets tillstånd, styrelse
och förvaltning m. m............................... 58

— nr 146, ang. förslag till stat för riksgäldsfonden.............. 59

— nr 147, ang. befrielse från ersättningsskyldighet i vissa fall m. in. 59

—- nr 148, ang. livränta till O. A. Backlund för skada i följd av

trafik med ett kronan tillhörigt motorfordon m. m............. 59

— nr 149, ang. vissa investeringar i statens järnvägars fond ...... 59

— nr 150, ang. inköp av fastigheter i Visby .................. 61

— nr 151, ang. anslag till vissa åtgärder för ekonomisk försvarsberedskap
.............................................. 61

— nr 152, ang. fortsatt understöd till viss skärgårdstrafik m. m. .. 62

— nr 154, ang. anslag till avlöningar till befattningshavare å lots och

fyrstaten m. m..................................... 64

— nr 155, ang. fältflygarnas avlöningsförmåner m. m........... 72

— nr 156, om ersättning åt logen Nyårslöftet i Degerhamn för nedbrunnen
byggnad ...................................... 75

— nr 157, ang. anslag till universiteten och den medicinska undervisningen
m. m......................................... 75

Innehåll.

Nr 21.

Sid.

Lördagen den 24 maj em.

Statsutskottets utlåtande nr 158, om vissa anslag till regeringsrätten 83

— nr 159, ang. anslag till ny ungdomsanstalt för svårbehandlade in. m. 83

-—- nr 160, ang. överförande till Sverige av vissa sjuka flyktingar m. m. 83

— nr 161, ang. Sveriges biträdande av vissa internationella hälso vårdsbestämmelser.

..................................... 83

— nr 162, ang. anslag till mödrahjälp och mödrahjälpsnämnderna.. 83

— nr 163, ang. ytterligare utgifter å tilläggsstat II (vissa avskrivningar
av nya kapitalinvesteringar)........................ 85

— nr 164, ang. statens övertagande av Hjälmarens och Kvismarens

sjösänkningsbolag åvilande förpliktelser i fråga om underhåll av
farled m. m. i Hjälmaren ................................ 85

— nr 165, ang. statsförvärv av Köping—Uttersberg—Riddarhyttans

järnväg m. m......................................... 85

— nr 166, om ett investeringsanslag till ombyggnadsarbeten å ble kingejärn

vägarna....................................... 86

— nr 167, ang. lönegradsplacering för viss biträdespersonal m. m. .. 86

— nr 168, ang. anslag till Finansdepartementet: Avlöningar och till

Riksräkenskapsverket: Avlöningar ........................ 86

— nr 169, ang. ytterligare utgifter å tilläggsstat II (finansdepartementet)
.............................................. 86

— nr 170, ang. ersättning till Rut Edit Bergström m. fl......... 86

— nr 172, ang. vissa avlönings- m. fl. anslag förbudgetåret 1952/53

under riksstatens fjärde huvudtitel m. m................... 86

— nr 173, om anslag för budgetåret 1952/53 till Statens sjöhistoriska

museum: Avlöningar.................................... 88

— nr 174, ang. omorganisation av skolöverstyrelsen m. m......... 88

— nr 175, ang. vissa åtgärder för avhjälpande av lärarbristen vid de

högre skolorna ........................................ 97

— nr 176, ang. anslag för budgetåret 1952/53 till avlöningar vid de

allmänna läroverken m. m............................... 115

— nr 177, ang. anslag till bidrag till avlönande av hemvårdarinnor
samt till prov- och kompletteringskurser för hemvårdarinnor. ... 121

— nr 178, ang. anslag till allmänna barnbidrag ................ 122

— nr 179, ang. anslag till understödjande av dispensärverksamhet

in. m................................................. 122

— nr 180, ang. vissa anslag till universitetssjukhusen m. m....... 122

— nr 181, ang. anslag till medicinalstyrelsens avlöningar samt till

förstärkning av sinnesslöinspektionen m. m................. 122

— nr 182, ang. vissa anslag till civilförsvaret .................. 122

— nr 183, ang. omorganisation av statens utlänningskommission m. in. 122

— nr 184, ang. godkännande av avtal mellan staten och Stockholms

stad rörande förvärv för staden av kvarteret Beridarebanan inom
stadsdelen Nedre Norrmalm i Stockholm m. m............... 124

— nr 185, ang. vissa tjänster vid kommunikationsverken m. m..... 126

— nr 186, ang. ändringar i statens allmänna avlöningsreglementem. in. 126

— nr 187, ang. ändringar i 1947 års allmänna tjänste- och familje pensionsreglementen

m. m............................... 126

— nr 188, ang. åtgärder för inrättande av en arbetsmarknadsnämnd 126

Nr 21.

Innehåll.

Sid.

Sammansatta stals- och andra lagutskottets utlåtande nr 3, ang. ändrad
lydelse av 8 § bidragsförskottslagen den 11 juni 1943 (nr 382),

in. in................................................. 126

Jordbruksutskottets utlåtande nr 38, ang. organisationen av den lokala

försöksverksamheten på jordbrukets område, m. m........... 127

-—- nr 40, ang. anslag till vissa naturskyddsändamål.............. 127

Bevillningsutskottets betänkande nr 52, ang. tillfällig begränsning av
rätten till fri avskrivning å maskiner och andra inventarier vid
inkomsttaxeringen, m. m................................. 127

— nr 54, ang. godkännande av avtal mellan Sverige och Nederländerna
för undvikande av dubbelbeskattning och fastställande av bestämmelser
angående ömsesidig handräckning beträffande skatter
å inkomst och förmögenhet samt beträffande skatter å kvarlåten -

skap ................................................ 148

— nr 55, ang. ändrad lydelse av 35 § 2 mom. och 60 § kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370), m. m........... 148

Bankoutskoltels utlåtande nr 26, ang. regleringen av utgifterna under

huvudtiteln Riksdagen och dess verk m. m................... 149

— nr 28, ang. fortsatt giltighet av lagen den 3 juni 1949 (nr 314)

angående rätt för Konungen att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser
om bankaktiebolags kassareserv, m. m............. 149

— nr 29, ang. bestämmelser om in- och upplåning vid centralkassa

f ör j or dbrukskredit...................................... 149

— nr 30, ang. förslag till avlönings- och pensionsstat för riksbanken 150

— nr 31, ang. förslag till ändringar i vissa delar av reglementet för

riksgäldskontoret ...................................... 151

-— nr 32, ang. anordnande av en barservering i riksdagskaféet .... 151

— nr 33, ang. ändrad lönegradsplacering för kanslichefen hos riksdagens
revisorer.......................................... 151

Första lagutskottets utlåtande nr 25, ang. inrättande och tillsättande

av lärartjänster i folkskolan i vissa särskilda fall, m. m......... 151

— memorial nr 28, ang. uppskov med behandlingen av förslag till lag
med vissa bestämmelser om påföljd för brott av underårig, m. m. 151

— utlåtande nr 29, ang. förslag till lag om ändring ill och 13 kap.

giftermålsbalken samt lag om höjning av vissa underhållsbidrag.. 151

Andra lagutskottets utlåtande nr 44, ang. förslag till ny sjömanslag
m. m................................................. 151

Tredje lagutskottets utlåtande nr 25, ang. ändrad ordning för ägogräns bestämning

å landsbygden .............................. 157

— nr 26, ang. omreglering av vissa prästerliga pensioner ........ 157

Lördagen den 24 maj 1952 fm.

Nr 21.

Lördagen den 24 maj.

Kl. 10 fm.

§ 1.

Justerades protokollet för den 17
innevarande maj.

§ 2.

På förslag av herr talmannen, som
förklarade sig hava om tiden för valet
samrått med första kammarens talman,
beslöt kammaren att vid plenum
tisdagen den 27 innevarande maj företaga
val av ledamöter och suppleanter
i Nordiska rådet.

§ 3.

Föredrogos, men bordlädes åter sammansatta
stats- och andra lagutskottets
utlåtanden nr 4 och 5 samt jordbruksutskottets
utlåtanden och memorial nr
41—45.

§ 4.

Lönegradsplaceringen för vissa tjänster

m. ni.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
153, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående lönegradsplaceringen
för vissa tjänster m. in. jämte i ämnet
väckta motioner.

I propositionen nr 107 hade Kungl.
Maj:t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över civilärenden
för den 14 mars 1952, föreslagit
riksdagen att dels godkänna en vid
statsrådsprotokollet fogad överenskommelse
angående ändrad lönegradsplacering
för vissa tjänster m. m., dels bemyndiga
Kungl. Maj:t att i huvudsaklig
överensstämmelse med vad i statsrådsprotokollet
anförts vidtaga erforderliga
åtgärder för överenskommelsens genomförande
från och med den 1 juli 1952,
dels ock till Täckning av beräknade
kostnader för ändrad lönegradsplacering
m. m. å riksstaten för budgetåret

1952/53 under tolfte huvudtiteln anvisa
ett förslagsanslag av 38 000 000 kronor.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft ett antal motioner.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av fru
Sjöström-Bengtsson och fru Lindström
(I: 397) och den andra inom andra
kammaren av fru Johansson i Norrköping
m. fl. (II: 529), hade hemställts,
att riksdagen måtte upptaga till behandling
lönegradsplaceringen för byrådirektören
på arbetarskyddsstyrelsens
sociala avdelning och socialinspektörerna
inom yrkesinspektionen samt
därvid besluta att byrådirektören skulle
placeras i 33 och socialinspektörerna i
27 lönegraden.

I en inom första kammaren av herr
Sten väckt motion (1:398), hade hemställts,
att riksdagen måtte besluta att
skogsyrkesinspektören i norra distriktet
skulle placeras i samma lönegrad
som yrkesinspektör samt att assistenten
i skogsyrkesinspektionens norra distrikt
skulle placeras en lönegrad högre
än byråinspektören vid arbetarskyddsstyrelsens
skogsavdelning samt å ordinarie
stat.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Herlitz och Ewerlöf (I: 401) och
den andra inom andra kammaren av
herr Håstad m. fl. (II: 545), hade hemställts,
att riksdagen måtte uttala att
även lönepropositioner, byggda på resultaten
av förhandlingar mellan staten
och organisationer för statens befattningshavare,
borde ha varit föremål för
yttranden från vederbörande verk och
andra sakkunniga instanser och innefatta
motiverat ståndpunlctstagande från
departementschefens sida till vägledning
för riksdagen vid dess handläggning
av lönefrågorna.

Nr 21.

Lördagen den 24 maj 1952 fm.

Lönegradsplaceringen för vissa tjänster

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Elon Andersson m. fl. (I: 403) och den
andra inom andra kammaren av herr
Orgård m. fl. (II: 544), hade hemställts,
att riksdagen måtte besluta att den
hos skogsvårdsstyrelsen i Gävleborgs
län inrättade studierektorsbefattningen
skulle vara placerad i lönegrad Ca 29.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Näslund m. fl. (I: 404) och den andra
inom andra kammaren av herr von Seth
m. fl. (11:546), hade hemställts, att
riksdagen måtte vidtaga i motionen
föreslagna ändringar i förevarande proposition
ävensom anvisa därför erforderliga
medel.

I en inom andra kammaren av herr
Hellbacken m. fl. väckt motion (II: 547)
hade hemställts, att lönegradsplaceringen
för hos skogsvårdsstyrelserna
anställda tjänstemän måtte jämkas så,
att de bleve placerade i samma lönegrad
som motsvarande tjänstemän hos
domänverket, samt att under alla förhållanden
länsjägmästarbefattningen i
Kopparbergs län måtte placeras i lönegrad
Ca 37.

Utskottet hemställde,

I. att motionerna I: 401 och II: 545
icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda;

II. att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t giva till känna vad utskottet
i anledning av motionen II: 543 anfört; III.

att motionerna I: 397 och II: 529,
såvitt de avsåge byrådirektörstjänsten
på sociala avdelningen i arbetarskyddsstyrelsen,
icke måtte av riksdagen bifallas; IV.

att motionerna I: 397 och II: 529,
såvitt de avsåge 11 socialinspektörer
inom yrkesinspektionen, icke måtte av
riksdagen bifallas;

V. att motionen I: 398 icke måtte av
riksdagen bifallas;

VI. att motionerna I: 403 och II: 544,

m. m.

1:404 och 11:546 samt 11:547 icke
måtte av riksdagen bifallas;

VII. att motionerna I: 402 och II: 548
icke måtte av riksdagen bifallas;

VIII. att motionerna I: 405 och II: 541
icke måtte av riksdagen bifallas;

IX. att motionen II: 530 icke måtte
av riksdagen bifallas;

X. att motionen II: 542 icke måtte av
riksdagen bifallas;

XI. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag samt motionerna
1:135 och 11:466,

a) godkänna den vid statsrådsprotokollet
över civilärenden för den 14 mars
1952 fogade överenskommelsen angående
ändrad lönegradsplacering för
vissa tjänster m. m.;

b) bemyndiga Kungl. Maj:t att i huvudsaklig
överensstämmelse med det
i statsrådsprotokollet anförda vidtaga
erforderliga åtgärder för överenskommelsens
genomförande fr. o. in. den 1
juli 1952;

c) till Täckning av beräknade kostnader
för ändrad lönegradsplacering
m. m. för budgetåret 1952/53 under
tolfte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 38 000 000 kronor.

Reservationer hade avgivits:

1) av fröken Andersson, herrar Bergh,
Skoglund i Doverstorp och Staxäng,
vilka ansett, att utskottet i punkten I
bort hemställa, att riksdagen måtte i
skrivelse till Kungl. Mai :t giva till känna
vad utskottet i anledning av motionerna
1:401 och 11:545 anfört;

2) av fröken Andersson, herrar Sundelin,
Bergh, Skoglund i Doverstorp,
Malmborg i Skövde, Staxäng, Bergstrand,
Nihlfors och Gustafsson i Skeltefteå,
vilka ansett, att viss del av utskottets
motivering (s. 10 i det tryckta
utlåtandet) bort hava annan, av reservanterna
angiven lydelse;

3) av fröken Andersson, herr Bergh,
fru Lindström och herr Staxäng, vilka
ansett, att utskottet i punkten III bort
hemställa, att motionerna I: 397 och

Lördagen den 24 maj 1952 fm.

Nr 21.

Lönegradsplaceringen för vissa tjänster m. in.

11:529, såvitt de avsåge byrådirektörstjänsten
på sociala avdelningen i arbetarskyddsstyrelsen,
måtte av riksdagen
bifallas;

4) av fröken Andersson och fru Lindström,
vilka ansett, att utskottet i punkten
IV bort hemställa, att motionerna
1:397 och 11:529, såvitt de avsåge 11
socialinspektörer inom yrkesinspektionen,
måtte av riksdagen bifallas;

5) av herrar Bergh och Staxäng, vilka
ansett, att utskottet i punkten V bort
hemställa, att motionen I: 398 måtte av
riksdagen bifallas;

C) beträffande skogsvårdsstyrelsernas
tjänstemän

a) av herrar Näsgård, fröken Andersson,
herrar Pålsson, Bergh, Skoglund i
Doverstorp och Staxäng, vilka ansett,
att utskottet i punkten VI bort hemställa,
att riksdagen måtte, med bifall
till motionerna I: 403 och II: 544,
I: 404 och II: 546 samt II: 547, besluta,
att följande tjänstemän vid skogsvårdsstyrelserna
skulle placeras i lönegrad
sålunda: 6 länsjägmästare i 37 och 19
länsjägmästare i 34 lönegraden, biträdande
länsjägmästare och distriktsjägmästare
i 32 lönegraden samt skogstekniska
ledare och studierektorn i
Gävleborgs län, den sistnämnde under
benämningen föreståndare för skogskurs,
i 29 lönegraden, ävensom att antalet
förste assistenter skulle kunna bestämmas
på sätt i motionerna I: 404
och 11:546 angåves;

b) av herrar Karl Andersson, Gustaf
Karlsson, Andersson i Malmö, Rubbestad,
Petterson i Degerfors och Hansson
i Skegrie, vilka ansett, att viss del
av motiveringen i detta avseende (s.
12 i det tryckta utlåtandet) bort utgå;

7) av herr Näsgård, fröken Andersson,
herrar Pålsson, Bergh, fru Lindström,
herrar Skoglund i Doverstorp
ocli Staxäng, vilka under hänvisning
till de ovan med 3), 4), 5) och 6 a)
betecknade reservationerna ansett, att
utskottet i punkten XI a) bort hemställa,
att riksdagen måtte godkänna

den vid statsrådsprotokollet över civilärenden
för den 14 mars 1952 fogade
överenskommelsen angående ändrad
lönegradsplacering för vissa tjänster
in. in., dock under beaktande av vad
utskottet anfört;

8) av herr Rubbestad, utan angivet
yrkande;

9) av herrar Petterson i Degerfors
och Gustafsson i Stockholm, likaledes
utan angivet yrkande;

10) av herr Hansson i Skegrie, jämväl
utan angivet yrkande.

Sedan utskottets hemställan föredragits,
anförde:

Herr STAXÄNG: Herr talman! Jag förmodar
att flera av kammarens ärade
ledamöter, som har läst Kungl. Maj:ts
redogörelse i den proposition vi nu behandlar
och vidare utskottets motivering
och jämfört dessa, lagt märke till
den ganska tydliga väsensskillnad, som
föreligger här i skrivsättet. Trots att
departementschefen framhåller att den
fråga, som propositionen omfattar, påkallar
att riksdagen fattar vissa beslut
på vissa punkter, har Kungl. Maj:ts förslag
till riksdagen i denna fråga i mycket
hög grad formen av en anmälan.

Jag skulle i anslutning till detta vilja
påpeka vissa saker. Kungl. Maj:t redogör
i ytterst kortfattad form för vissa
punkter i tjänstgöringsförteckningskommitténs
förhandlingar. Vidare, för att
använda departementschefens ord, vill
han redogöra för huvuddragen i förslaget.
Slutligen utlovas, att erforderliga
upplysningar skall lämnas till vederbörande
utskott.

Detta löneförslag är mycket omfattande,
men det har också tillkommit under
helt nya former. Det hade varit naturligt,
tycker jag, att Kungl. Maj:t i
sin proposition hade omnämnt detta.
Naturligtvis har det stått klart för de
flesta att så varit förhållandet. Utskottet
har i alla fall funnit det angeläget
att framhålla denna synpunkt. Gammal
praxis om remiss till ämbetsverk

Nr 21.

Lördagen den 24 maj 1952 fm.

Lönegradsplaceringen för vissa tjänster m. m.

och verksmyndigheter har i detta fall
helt frångåtts. En förklaring på den
punkten hade väl varit försvarbar. Motiveringar
saknas. Särskilt är detta en
brist i de fall, då samma tjänstetyper
fått olika behandling. Att det i vissa
fall kanske varit nödvändigt att utelämna
en motivering har vi säkert klart
för oss, men i andra fall hade en motivering
varit fullkomligt nödvändig och
borde ha givits. Och slutligen en sak,
som ju ej är alldeles oviktig för oss
riksdagsmän: Var finns riksdagen i
denna fixeringsbild?

Att Kungl. Maj:t skall behöva känna
som en av sina största uppgifter att bevaka
riksdagens rättigheter, får man
väl inte begära. Men det hade dock verkat
tilltalande och vittnat om> ett visst
hänsynstagande till riksdagens ställning,
om några upplysningar fått fylla ut
tomrummet i Kungl. Maj :ts redogörelse
på de punkter, som jag här i någon mån
har berört.

Jag har sagt detta i förbigående, och
jag skall inte driva det så mycket mera.
Men jag kommer fram till det jag sist
berörde. När vi dock möter denna lönefråga
under den nya förhandlingsformen
och i det skick, vari den har förelagts
riksdagen, måste vi med det
ansvar, som vi har för riksdagens rättigheter
och medinflytande, på något
sätt göra ett uttalande på den punkten.
Detta har också, herr talman, skett, såväl
från utskottsmajoritetens sida som
från reservanternas sida, i det senare
fallet, som jag tror, i mera preciserad
form.

Nu har det anförts att detta förslag,
som tillkommit efter ett förslag från
t jänsteförteckningskommittén, är en
förhandlingsöverenskommelse och att
därför riksdagens medinflytande nu efteråt
måste vara ganska begränsat. Jag
medger att det ligger ganska mycket i
ett sådant uttalande. Men jag tror inte
man får driva en sådan mening alltför
långt, tv här behöver man säkerligen
finna ut nya former i detta arbete, där

den rätt, som vi har givit tjänstemännen,
nämligen förhandlingsrätten, skall
bevakas. Vi har vår plikt därvidlag allesammans.
Men samtidigt bör vi också
bevaka riksdagens medinflytande. Och
här måste det finnas möjlighet till en
kombination, där bägge dessa viktiga
synpunkter blir tillgodosedda. Detta
tror jag är en arbetsuppgift för framtitiden.
Vi befinner oss i ett övergångsskede,
och det bör därför bli, som jag
sade, en arbetsuppgift för framtiden att
få en sådan form för detta arbete, att
bägge dessa uppgifter kan bli förenade
och kan komplettera varandra. Men innan
vi fått den kan man ju fråga sig
hur arbetet nu har skett.

Tjänsteförteckningskommitténs förslag
har lämnats till departementet. Vad har
sedan departementet gjort? Jo, det bär,
som jag nyss nämnde, underlåtit att följa
vår gamla praxis med remissförfarande.
Under utskottsbehandlingen har
det också framkommit, att någon kontakt
från departementets sida med institutioner
och verksmyndigheter icke har
tagits under beredningen av detta ärende.
Det föreligger alltså i handläggningen
av denna fråga från departementets
sida ett arbete av ganska expeditionsartad
natur.

Det har här framförts som ett skäl,
att ett remissförfarande enligt den gamla
metoden knappast har varit möjligt.
Även i det uttalandet kan man till en
viss del instämma. Men innan vi har
fått en ny arbetsmetod på detta område
skall man väl inte helt utelämna denna
gamla praxis att låta ämbetsverken få
yttra sig över utarbetade förslag. Detta
har också framförts i en motion i båda
kamrarna, en motion som vi reservanter
i viss utsträckning har anslutit oss
till, men vi har därtill knutit önskemål
om hur man i framtiden skall ställa sig
i detta avseende.

För oss reservanter har ställningen
tett sig ungefär så, att det här är en
principsak, nämligen —- här snuddar
jag på nytt vid det jag nyss har fram -

Lördagen den 24 maj 1952 fm.

Nr 21.

Lönegraösplaceringen för vissa tjänster in. m.

hållit —- att få fram en arbetsmetod, där
såväl förhandlingsrätten för dessa befattningshavare
som riksdagens medinflytande
kan tillgodoses. Vidare, innan
en sådan sak är genomförd, måste vi
ha en viss möjlighet i riksdagen att i
detalj granska detta förslag, som har
framkommit från Kungl. Maj:t. Jag sade
här i detalj. Naturligtvis är det helt
omöjligt, men på de punkter, där man
klart kan påvisa, att man icke har kommit
till ett fullgott resultat från en kommittés
sida och där detta förslag har
godkänts av Kungl. Maj:t, bör riksdagen
ha möjlighet att göra vissa ändringar.
Det är därför som vi på några punkter,
herr talman, också har ställt vissa säryrkanden.

Jag får kanske, innan jag går in på
dem, på nytt erinra om detta principiella
avsnitt, som jag här nyligen berört.
Såväl utskottsmajoriteten som reservanterna
har i sin skrivning framhållit nödvändigheten
av att här måste komma
fram en ny och bättre arbetsmetod än
den som nu har varit gällande. I reservationen
har vi framhållit detta i
mera preciserad form, och jag vill därför
citera något av vad reservanterna
här framhållit. Vi säger där: »I detta
samband får riksdagen tillfälle att taga
ställning till hela problemkomplexet.»
Vi nämner nämligen i reservationen en
fråga, som är ute på remiss. »Dock anser
sig utskottet», fortsätter vi, »redan i
nu förevarande sammanhang böra bestämt
understryka, att former måste
skapas som bereda riksdagen och i den
representerade meningsriktningar behörigt
inflytande på lönefrågorna och på
ett stadium som gör detta inflytande reellt.
Att riksdagen i dessa hänseenden
skulle få huvudsakligen registrerande
och allmänt kontrollerande uppgifter är
icke förenligt med dess ställning i statslivet
eller dess speciella ansvar för bevi
Ilningarna.»

Vissa av de särskilda punkter där reservanterna
har ställt yrkanden vill jag
kortfattat beröra.

Reservation 2) avser bara motiveringen
beträffande befordringsgången
för amanuenser. Man kan tycka att det
här endast föreligger en obetydlig skillnad
mellan utskottsmajoritetens och reservanternas
skrivsätt, men jag tror den
skillnaden inte bör förbigås. Det är att
märka att detta var en mycket ömtålig
punkt vid förhandlingarna, och särskilt
lade tjänstemännen stor vikt vid att det
förslag man kom fram till skulle godkännas
av riksdagen.

Utskottsmajoriteten har i ett tillägg
till skrivningen givit denna alltför direktivartad
natur. Utskottsmajoriteten
säger sig därvid förutsätta, »att verken
tillvarataga föreliggande möjligheter att
undvika alltför automatiska lönegradsuppflyttningar
inom den reglerade befordringsgången
i sådana fall då med
hänsyn till vederbörande tjänstemans
förhållande i tjänsten befordran till högre
lönegrad framstår såsom ej tillräckligt
motiverad».

Reservanterna har i det stycket icke
velat skriva i så direktivartad form. Det
är nödvändigt att säga ifrån, att det bör
föreligga en viss rätt och möjlighet för
vederbörande verk att pröva denna befordran
med hänsyn till tjänstemännens
olika kvalifikationer, men att göra något
direktivartat uttalande har vi reservanter
ansett icke nödvändigt och
kanske rent av vanskligt.

På en annan punkt som föranlett reservation,
nämligen där det gäller byrådirektörstjänsten
på den sociala avdelningen
i arbetarskyddsstyrelsen har jag
delvis anslutit mig till en i denna kammare
väckt motion, där man begär eu
förbättring av byrådirektörsbefattningens
lönegradsplacering.

Jag har ansett att byrådirektören på
den sociala avdelningen har fått en för
låg lönegradsplacering i förhållande till
de övriga byrådirektörerna, och motionärerna
har anfört så vägande skäl för
att denna befattning placeras i samma
lönegrad som de andra byrådirektörsbefattningarna,
att jag därför velat helt

Nr 21.

Lördagen den 24 nia] 1952 fm.

Lönegradsplaceringen för vissa tjänster m. m.

ansluta mig till motionärernas hemställan
på den punkten.

I en annan motion, väckt i första
kammaren, ställer herr Sten ungefär
samma yrkande beträffande en tjänstebefattning
inom ett annat verk, nämligen
för skogsyrkesinspektören i norra
distriktet och för dennes assistent. Han
begär att denne skogsyrkesinspektör
skall jämställas med övriga yrkesinspektörer.
Det är ett gammalt krav som gång
på gång har kommit igen, och man tycker
att det borde ha kunnat beaktas
redan på ett tidigt stadium av tjänsteförteckningskommitténs
arbete. Det har
sedan länge framhållits, inte minst av
riksförsäkringsanstalten, att denne befattningshavare
borde ställas i samma
lönegrad som övriga jämförliga befattningshavare.

På en punkt har reservanterna blivit
litet fler än på de av mig förut nämnda
och funnit att det finns starka skäl
till anmärkning mot det förslag som här
har framlagts, nämligen i fråga om lönegradsplaceringen
för skogsvårdsstyrelsernas
tjänstemän. Det är ju sedan
gammalt ett riktmärke, att skogsvårdsstyrelsernas
personal i princip bör jämställas
med motsvarande personal inom
domänverket. Såväl skogsstyrelsen i sitt
löneförslag som 1944 års skogsvårdsstyrelseutredning
har funnit att skogsvårdsstyrelsernas
personal, naturligtvis
med beaktande av förefintliga skiljaktigheter
i fråga om arbetsuppgifterna, i
stort sett bör jämställas med domänverkets
personal. Det är att märka att
även statskontoret i sitt yttrande över
skogsvårdsstyrelseutredningens löneförslag
på sin tid ansåg att likvärdiga löneförhållanden
borde skapas för skogsvårdsstyrelsernas
personal och domänverkets
tjänstemän.

Det väckte därför beklämning, för att
inte säga missmod, bland befattningshavarna
ute i skogsvårdsstyrelserna, när
detta löneförslag blev offentligt och man
fann, att skogsvårdsstyrelsernas perso -

nal hade placerats betydligt sämre än
domänverkets personal. Vissa befattningshavare
hos domänverket hade rent
av gått om sådana befattningshavare
hos skogsvårdsstyrelserna som tidigare
hade varit bättre placerade, och där
hade alltså rentav en omkastning skett
så att skogsvårdsstyrelsepersonalen
trängts ned ytterligare.

För att nämna chefsbefattningarna
inom skogsvårdsstyrelserna har det varit
ett gammalt krav att uppdelningen
av länsjägmästarna i tre grupper i avlöningshänseende
borde avskaffas. Sedermera
har ett enhetliggörande skett
på område efter område. Även i detta
förslag finns det fall där det förut varit
en viss differentiering men där man
nu beslutat ett enhetliggörande. Emellertid
har man fortfarande beträffande
länsjägmästarna hållit kvar dessa tre
grupper. Det har nu motionsvis begärts,
att åtminstone den förändringen skall
genomföras att en av grupperna slopas
genom att flyttas upp i närmaste
högre grupp. Såsom också en ledamot
av utskottet, som för resten står för majoritetens
förslag, har framhållit, borde
naturligtvis samtliga länsjägmästare varit
placerade i samma lönegrad. Då det
inte varit möjligt att genomföra detta,
har motionärerna ansett, att man skulle
kunna begränsa uppdelningen till två
grupper, vilket skulle innebära en förbättring
i förhållande till den nuvarande
splittringen.

Jag vill nämna ett exempel på de olägenheter
denna uppdelning i tre grupper
vållat. Det är en allvarlig fara att
den lägsta gruppen får tjänstgöra som
passageplats, alltså en befattning som
man tar för en viss tid för att sedan
söka sig över till den bättre betalda
gruppen. Två fall har redan visat detta.
Det gäller här en syssla som är så viktig
för det distrikt där tjänstemannen
är placerad, att man först när han betraktar
denna uppgift som en livsuppgift
kan räkna med att han verkligen
kan göra en fullvärdig insats. Det har

Lördagen den 24 maj 1952 fm.

Nr 21.

Lönegradsplaceringen för vissa tjänster m. m.

också nästan alltid förut varit regel att
arbetet betraktades på detta sätt av befattningshavarna.

Jag kommer så till en annan tjänst
inom skogsvårdsstvrelserna, eller rättare
sagt två tjänster som är rätt lika
varandra, nämligen biträdande länsjägmästare
och distriktsjägmästare. Motsvarande
tjänst inom domänverket har
alltid ansetts vara revirförvaltare. Det
är att märka att dessa tjänster tidigare
var placerade i samma lönegrad, men de
har nu ryckts isär. Revirförvaltarnas
avlöning har nu blivit enhetlig och därtill
lyfts över den löneplacering som biträdande
länsjägmästare och distriktsjägmästare
har. Jag är fullt medveten
om att det här föreligger olika arbetsuppgifter.
Jag är inte främmande för
att revirförvaltarna har vissa så att säga
förvaltande arbetsuppgifter av ekonomisk
art, men jag vill påpeka att en
stor del av den ekonomiska förvaltningen
är centraliserad. Inte minst är så
fallet med de stora försäljningarna.

Å andra sidan får man inte förbise
att skogsvårdsstyrelsernas personal, i
detta fall distriktsjägmästare och biträdande
länsjägmästare, har er. rad arbetsuppgifter
av ganska betungande natur
som personalen vid domänverket
icke har. Vi får inte glömma bort att
skogsvårdsstyrelsernas arbete i mycket
stor utsträckning består av att driva
propaganda för en god skogsvård. Vidare
har skogsvårdsstyrelsernas personal
en rätt omfattande undervisningsverksamhet,
som bär ökats undan för
undan. Ett annat arbete av mycket delikat
natur är övervakningen av att
skogsägarna efterlever skogsvårdslagarna,
eu fiskalisk uppgift som sannerligen
inte är lätt att förena med övriga
uppgifter inom skogsvårdsstyrelsernas
verksamhetsområde.

Det är också beklämmande att konstatera
skillnaden i lönegradsplacering
med tanke på att befattningshavarna inom
skogsvårdsstvrelserna har att svara
för så stora delar av landets skogar —

75 procent av landets skogsmark ligger
inom skogssvårdsstyrelsernas arbetsfält.
Jag skulle vilja ta ytterligare ett enda
exempel, som visar vad en distriktsjägmästares
område arealmässigt omfattar
och vad t. ex. en revirförvaltares område
omfattar. I Västerbotten finns det
17 revir, vilket betyder att varje revir
omfattar omkring 59 000 hektar skogsmark.
Skogsvårdsstyrelsedistriktens antal
i Västerbotten är G, och det arbetsfält,
som tillhör varje distriktsjägmästare,
omfattar 365 000 hektar, alltså sex
gånger så mycket som ett revir.

Jag skulle kunna draga fram andra
befattningshavare inom skogsvårdsstvrelserna,
mot vilkas lönegradsplacering
det kan riktas samma anmärkningar
som jag här gjort, men jag skall avstå
därifrån, då jag vet att andra talare
här kommer att ta upp saken. Det är
emellertid en punkt som jag inte kan
underlåta att beröra. Vi reservanter har
ansett det ganska egendomligt att länsjägmästaren
i Kopparbergs län, vars arbetsområde
fullt ut kan jämställas med
länsjägmästarnas i de norrländska länen,
icke har placerats i högsta lönegrupp.

Det har som ett skäl till att domänverkets
personal skulle få en viss förmån
framför skogsvårdsstyrelsernas
personal framhållits, att sluttjänsterna,
alltså de högre avlönade tjänsterna,
skulle vara färre inom denna förvaltning
än inom skogsvårdsstyrelserna. I
själva verket förhåller det sig på rakt
motsatt sätt. Om vi går från lönegrad
32 upp till lönegrad 37, som väl får betraktas
som sluttjänster, utgör dessa
tjänster 56 procent av samtliga tjänster
inom domänverket. Enligt Kungl. Maj ds
förslag skulle det antal sluttjänster, som
inom skogsvårdsstyrelserna står till förfogande
för motsvarande personal, uppgå
till 25 procent av samtliga tjänster.
Reservanternas förslag innebär att
skogsvårdsstyrelserna skulle kunna
komma upp till en siffra av 55 procent
för dylika högre avlönade tjänster, alltså
personalen där skulle bli i det när -

Nr 21.

Lördagen den 24 maj 1952 fn;.

Lönegradsplaceringen för vissa tjänster m. m.

maste likställd med domänverkets vad
gäller dessa sluttjänster.

När jag här gjort denna jämförelse
mellan lönegradsplaceringen för domänverkets
och skogsvårdsstvrelsernas personal,
har det icke varit min mening •—
det vill jag, herr talman, uttryckligen
säga ifrån — att på något sätt förringa
det arbete som utföres av domänverkets
personal. Jag vill tvärtom uttala min
stora beundran för dess arbete, och jag
vill framhålla att det har varit ett utomordentligt
gott samarbete mellan domänverkets
och skogsvårdsstyrelsernas
personal. Det gäller här befattningshavare
med samma utbildning och ganska
likartade arbetsuppgifter, och de utför
sitt arbete jämsides med varandra
ute i länen. Samarbetet har, som sagt,
varit utomordentligt gott, men det måste
ju bli en ganska allvarlig misstämning
bland skogsvårdsstyrelsernas personal,
om det uppkommer en sådan olikhet i
löneställning som fallet skulle bli om
det föreliggande utskottsförslaget genomfördes.

Jag är tacksam för att utskottsmajoriteten
inte har ställt sig främmande för
de synpunkter jag här anfört. Detta
kommer ju till uttryck i utskottets motivering,
där man säger att man har
funnit det nödvändigt, att en omprövning
företages beträffande lönegradsplaceringen
för skogsvårdsstyrelsernas
tjänstemän. Jag skulle, herr talman, haft
lättare att ansluta mig till detta uttalande,
om utskottet hade skrivit mera
klart på denna punkt. Men man talar
om en omprövning framledes, och det
är ju ett ganska vagt uttryck. Inte heller
motiveringen i övrigt är så klar och röjer
så stor förståelse, som man skulle
önska, för nödvändigheten av en omprövning
i positiv riktning. Trots detta
anser jag mig dock ha anledning att
med tacksamhet notera det uttalande
som utskottsmajoriteten här har gjort.

Jag har ingen önskan att ingå i någon
polemik med de kamrater här i kammaren
som inte ens har kunnat sträcka

sig så långt som utskottsmajoriteten när
det gällt en omprövning. Jag beklagar
att jordbrukare ansett sig böra reagera
mot att en sådan omprövning skulle
ske. Det är möjligt att bakom detta inte
ligger någon fullkomligt negativ inställning
till saken, men det är i varje fall
inte trevligt att en avvikande mening
framföres på denna punkt.

Jag vill i detta sammanhang till sist
även understryka den stora betydelse
som bondeskogarna har för vårt land,
något som ju visat sig inte minst under
senare tid. Det måste därför vara en
mycket viktig uppgift att se till att kvalificerad
personal står våra jordbrukare
till tjänst med den hjälp som de kan
behöva för skötseln av sina skogsmarker
och skogar. Under sådana förhållanden
är det inte lyckligt att genomföra
en lönegradsplacering, som kan
medverka till att den verkligt kvalificerade
personalen söker sig bort från
skogsvårdsstvrelserna. Detta skulle ju
vara ytterligt beklagligt både ur skogsvårdsstyrelsernas
egen synpunkt och
med hänsyn til! de svenska bondeskogarna.

Jag kommer, herr talman, att under
de olika punkterna framställa de olika
yrkanden som motiveras av mitt anförande.
På nu förevarande punkt hemställer
jag om bifall till den reservation
nr 1 som avgivits av fröken Andersson
in. fl.

Fru JOHANSSON i Norrköping: Herr
talman! Det förslag, som utskottet här
framlagt för kammaren, är ju en produkt
av eu överenskommelse mellan
tjänsteförteckningskommittén och de
olika personalorganisationerna. Ärendet
borde alltså vara väl förberett, men det
kan dock inte hjälpas att man ställer
sig undrande till de principer och den
motivering som har legat till grund för
de olika parternas ställningstagande.
Det är särskilt inom ett område som
jag och mina medmotionärer efterlyser
de värderingsgrunder som varit avgö -

Lördagen den 24 maj 1952 fm.

Nr 21.

Lönegradsplaceringen för vissa tjänster m. m.

rande för de olika tjänsternas placering.
Det gäller socialbyrån inom arbetarskyddsstyreisen
och de socialinspektörer
som lyder under denna byrå.

Det har ju inte minst under senare
år talats så mycket om betydelsen av
trivsel på arbetsplatserna^ Vad som skapar
en sådan trivsel är väl just de sociala
och hygieniska anordningar som
vidtages på de olika arbetsplatserna.
Förekomsten av sådana anordningar är
ett stort plus när det gäller denna trivsel,
och det är särskilt för de befattningshavare,
som arbetar med dessa
saker, vi har ömmat i vår motion.

Vi har i motionen i stora drag angivit
de arbetsuppgifter som åvilar dessa
befattningshavare. Byrådirektören på
sociala avdelningen inom arbetarskyddsstvrelsen
skall handlägga ärenden
rörande kvinnors och minderårigas
användande i arbete, ärenden angående
vissa av arbetet eller arbetsförhållandena
betingade hygieniska och
sociala anordningar, ärenden rörande
upplysnings- och utbildningsverksamhet
i sociala frågor, som sammanhänger
med arbetet eller de förhållanden, under
vilket detta bedrives, samt ärenden
som rör hemindustrielit arbete. Byrådirektören
skall även inom styrelsen
handlägga ärenden angående socialinspektörernas
verksamhet samt biträda
dessa inspektörer med råd och upplysningar
rörande deras tjänsteutövning.
Byrådirektören skall vidare samordna
det sociala arbetet inom yrkesinspektionen,
representera utåt och taga initiativ
inom det sociala verksamhetsområdet.

Allt detta är ju synnerligen krävande
arbetsuppgifter, och jag behöver inte
här räkna upp mera av byrådirektörens
åligganden för att man skatl förstå att
det är fråga om eu mycket betydelsefull
befattning.

Socialinspektörernas verksamhetsområde
är inte mindre värdefullt. Socialinspektörerna
skall ägna uppmärksamhet
åt frågor som angår kvinnliga och

minderårigas arbetsförhållanden, verka
för att det i närheten av arbetsställe
finns nödiga sociala anordningar, uppmärksamma
frågor, som rör trivsel och
trevnad på arbetsplatsen, arbetsmiljö,
arbetstagarnas och särskilt de minderårigas
bostadsförhållanden i de fall arbetsgivare
tillhandahåller bostad. De
skall genom råd och anvisningar främja
arbetarskyddet inom hemindustrielit
arbete och verka för utvecklande av
personaltjänsten och utbildnings- och
studieverksamhet i hygieniska och sociala
frågor. Socialinspektörerna måste
därför helt naturligt bedriva en mycket
stor föreläsningsverksamhet.

.lag och mina medmotionärer har velat
påvisa betydelsen av att kunniga
och för de många gånger svåra arbetsuppgifterna
lämpliga personer tillsättes.

Jag vet av egen erfarenhet vad de här
omtalade förhållandena betyder för den
allmänna trivseln på arbetsplatsen. Jag
har själv arbetat inom industrien i mer
än 30 år. Jag har arbetat under den
tid, då man inte fäste minsta uppmärksamhet
vid sociala och hygieniska anordningar,
men också under den tid,
då utvecklingen började gå i rätt riktning.

När arbetarskyddsstyrelsen omorganiserades
år 1949 och dåvarande socialministern
Möller tillsatte byrådirektören
för den sociala bvrån, placerades
denna tjänst i samma lönegrad som de
andra byrådirektörerna inom denna
styrelse. Det betydde att dåvarande socialministern
ansåg, att byrådirektörsplatsen
på sociala byrån var lika viktig
som någon av de andra byrådirektörstjänsterna.

Nu har man i detta förslag flyttat upp
fem av de sex byrådirektörer, som finns
på arbetarskyddsstyrelsen. En enda,
just byrådirektören på sociala byrån,
får stanna kvar i samma lönegrad som
förut. Det måste verka som en nedvärdering
av hennes arbete, att han plötsligt
skall stå två lönegrader lägre än
de andra byrådirektörerna.

Nr 21.

Lördagen den 24 maj 1952 fm.

Lönegradsplaceringen för vissa tjänster m. m.

ilan undrar om utskottet verkligen
menar vad det har sagt i sin motivering
härför. Det skriver: »Ett bifall till
motionerna skulle f. ö. innebära att 31
lönegraden ej alls skulle utnyttjas för
styrelsens byrådirektörer, något som
synes inge betänkligheter. Utskottet finner
sig sålunda ej kunna tillstyrka
ifrågavarande yrkande.» Man avstyrker
således, därför att det annars inte skulle
finnas någon byrådirektör kvar i 31 lönegraden
inom arbetarskyddsstyrelsen.
Man har tyckt att man åtminstone skall
ha en kvar, och då blev det den inom
en så viktig avdelning som sociala
byrån.

Med socialinspektörerna förhåller det
sig på liknande sätt. De blev vid omorganisationen
placerade i 25 lönegraden.
Det var en lönegrad som låg mellan
vad förste och andre distriktsingenjören
hade. Nu har man flyttat upp distriktsingenjörerna
i 27 lönegraden.
Dessa har således nu i stället kommit
två lönegrader över socialinspektörerna.

Socialinspektörernas utbildning måste
åtminstone ligga på samma nivå som
distriktsingenjörernas. De utför obestridligen
ett mycket värdefullt arbete.
Skall man sätta löneställningen efter
tillgång och efterfrågan, så är att märka
att en socialinspektörsplats nu är vakant,
och den är inte så lätt att tillsätta.
Efter vad det har sagts, var ett
av motiven när man flyttade upp andra
tjänster i högre lönegrad, att dessa
tjänster var svåra att tillsätta. Detsamma
gäller således också när det gäller socialinspektörerna.

Herr talman! Vi har i vår motion begärt
att byrådirektören i arbetarskyddsstyrelsens
sociala avdelning skall placeras
i 33 lönegraden och socialinspektörerna
i 27. Vi anser det angeläget att
dessa tjänster får behålla sin nuvarande
ställning i lönehänseende i förhållande
till andra • tjänster.

Jag vill därför, herr talman, yrka bifall
till reservation nr 3, som gäller

byrådirektörernas uppflyttning i 33 lönegraden,
och til! reservation nr 4, som
gäller socialinspektörernas uppflyttning
i 27 lönegraden.

I detta anförande instämde fru Renström-Ingenäs,
fru Svedberg, fru Wallin
och fru Vustbery.

Herr LINDHOLM: Herr talman! Det
utskottsutlåtande som nu föreligger till
behandling utgör, som tidigare nämnts,
resultatet av tjänsteförteckningskommitténs
arbete. Det är helt naturligt att
det i anslutning till detta förslag uppstår
en liten principdiskussion om formerna
för tjänsteförteckningen. Man
har ju tidigare haft det systemet, att en
kommitté utarbetat ett förslag och sedermera
framlagt detta till prövning.
Denna gång har tjänsteförteckningskommittén
inte bara haft till uppgift
att utarbeta förslag utan därjämte också
att föra handlingar med personalorganisationerna
om inplaceringen i de
olika lönegraderna. Man får kanske
därför se på denna produkt på ett helt
annat sätt än man tidigare vid handläggningen
av tjänsteförteckningsfrågor
i riksdagen har sett på de då framlagda
förslagen.

Tillvägagångssättet representerar en
brytning med de former vi tidigare har
varit vana vid. Den brytningen har ett
samband med den utveckling, som ägt
rum på förhandlingsrättens område.
Som framför allt herr Staxäng här har
uppehållit sig vid och även motionsledes
har berörts, har man denna gång
inte tillämpat ett remissförfarande på
samma sätt som förut. Om man nu vill
respektera personalens förhandlingsrätt,
måste man ställa sig frågan: Kan
man tillämpa samma remissförfarande
nu som tidigare? Om tjänsteförteckningskommitténs
förhandlingsresultat
hade gått ut till verken på remiss i
vanlig ordning, vad hade då inträffat?
Förmodligen hade verken förordat att
vissa tjänster skulle flyttas upp, men

Lördagen den 24 maj 1952 fm.

Nr 21.

Lönegradsplaceringen för vissa tjänster m. m.

sannolikt också att vissa tjänster skulle
sänkas. De hade säkerligen menat att
man på vissa avsnitt hade gått för långt
i förhållande till vad verken funnit vara
en skälig avvägning. Då vill jag fråga
såväl motionärer som reservanter: Vart
tar personalens förhandlingsrätt vägen,
om vi skulle tillämpa det systemet?
Blir inte då hela förhandlingsrätten
ganska illusorisk? Ty om det skall vara
någon mening i det remissförfarande,
varom såväl motionärer som herr Staxäng
nu har talat, skall man val också
beakta de synpunkter som verken har
anfört i olika lägen. Vi befinner oss
därför i ett läge, där vi måste välja
en ny form för tjänsteförteckningsrevision.

Verken har inte ställts helt utanför
tjänsteförteckningens arbete. Kommittén
infordrade ursprungligen verkens synpunkter
på den kommande tjänsteförteckningsrevisionen.
Sedan bearbetade
kommittén de framlagda synpunkterna,
och därefter mötte den personalorganisationernas
representanter vid förhandlingsbordet.
Under förhandlingens gång
kom bild och motbud från båda parter.
Man har vidare haft en viss underhandskontakt
med verken och sökt informera
dem så långt som möjligt om
läget i förhandlingarna.

Det är klart att man kan resa vissa
invändningar ur rent formell synpunkt
gentemot detta förhandlingssätt. Men å
andra sidan skall vi inte vara fullt så
stelbenta, att vi av enbart formella skäl
reser hinder i vägen för att statens
tjänstemän på samma sätt som den privata
marknadens tjänstemän får tillfälle
att föra förhandlingar om sina arbetsförhållanden.
Det är dessa omständigheter
som gjort att det blivit en viss
brytning inom utskottet på denna
punkt.

Vi nödgas nog allmänt erkänna, att
den produkt som nu ligger på bordet
är — åtminstone förefaller det mig så
—■ mera en lönereglering än en tjänsteförtcckningsrevision.
Det finns en na -

turlig förklaring till detta. En tjänsteförteckning
av denna art tar ju flera år
i anspråk, om man skall arbeta igenom
hela statsförvaltningen. Genom att vi
under denna period har haft dels lönestopp
och dels mot slutet en stark expansion
på öppna marknaden, har därav
skapats ett sprängstoff, som drivit
tjänsteförteckningen över från att vara
mera strikt tjänsteförteckning till att
vara mera av lönereglering.

När jag säger detta utgör det inte på
något sätt någon kritik emot tjänsteförteckningskommitténs
sätt att arbeta.
Den var ställd inför en ganska stor, för
att inte säga övermänsklig arbetsuppgift;
det ligger snubblande nära att
nyttja det uttrycket.

Då man nu studerar resultatet av
kommitténs arbete, får man komma
ihåg att förhandlingsresultatet berör
över 100 000 tjänstemän. Det är alldeles
uppenbart att allt i en sådan produkt
inte kan representera en hundraprocentig
rättvisa. Jag tror att jag vågar
göra det påståendet, att även personalorganisationerna
är fullt medvetna härom.
De sätter förhandlingsrätten så
högt, att de för bevarandet av förhandlingsrätten
godtar en och annan punkt,
som de inte är fullt tillfredsställda med.
Det är för övrigt så vid alla avtalsuppgörelser,
att man aldrig kan träffa ett
avtal, som båda parter är helt tillfredsställda
med.

Jag har på den öppna marknaden
varit med att rekommendera åtskilliga
avtal, men jag vågar försäkra kammarens
ledamöter att jag aldrig har varit
helt tillfredsställd med de avtalsförslag,
som jag varit med om att rekommendera,
utan det har varit en förhandlingsprodukt.
När man har nått till en viss
punkt i förhandlingarna har man funnit,
att man inte kunde komma längre
denna gång. Då har man fått vänta till
nästa gång med det som inte kunde ordnas
på ett fullt tillfredsställande sätt.
Jag tror också att statstjänstemännen
vill ha en förhandlingsordning, som

Nr 21.

Lördagen den 24 maj 1952 fm.

Lönegradsplaceringen för vissa tjänster m. m.

överensstämmer med den, som tillämpas
på den allmänna marknaden. År
man däremot anhängare av en ensidig
avvägning av lönefrågorna, då kan jag''
förstå dem som i dag talar emot utskottsförslaget.

Jag skulle samtidigt vilja säga ett par
ord till civilministern på denna punkt.
Jag vill ge uttryck åt den förhoppningen,
att det här är sista gången som
vi har en tjänsteförteckning av denna
art. Antalet tjänstemän i statens verk
är dock så stort att det är orimligt att
kräva av en tjänsteförteckningskommitté,
att den i en enda omgång skall
kunna gå igenom hela statsförvaltningen.
Jag tror för min del att det
vore riktigare, att man inom civildepartementet
skaffade sig en byrå, som mera
kontinuerligt sysslade med tjänsteförteckningsfrågorna,
tv det förekommer
ju rätt ofta att arbetsuppgifterna förändras,
varvid det kräves ett nytt bedömande
av lönesättningen för berörda
tjänster. Det vore klokare såväl ur statens
som personalens synpunkt att inrätta
ett organ, som mera kontinuerligt
följde utvecklingen på detta område.
Då skulle tjänsteförteckningen mera bli
tjänsteförteckning än vad den någonsin
kan bli, då den omfattar ett så pass
stort område som det vi nu behandlar.
Det skulle i så fall också bli väsentligt
lättare för riksdagen att bedöma resultatet
av den tjänsteförteckningsrevision
som äger rum. Det behövde för den
skull inte betyda att man mera okritiskt
släpper igenom saker och ting. Det
blir i alla fall, såvitt jag förstår, en avvägning
mellan den tjänst man prövar
och andra likartade tjänster. Jag tror
därför att det vore skäl i att civilministern
överväger ett sådant arrangemang
i samband med förberedelserna
för den förhandlingsrättsordning, som
skall byggas ut åt tjänstemannaorganisationerna.

I det utlåtande, som utskottet har avgivit,
har vi gjort, såsom man plägar
göra med en förhandlingsprodukt, en

skäiighetsprövning i stort. Jag vill inte
sticka under stol med att det finns vissa
punkter, där man kanske haft anledning
til! erinran emot resultatet. Jag
tänker på den omläggning av befordringsgången
som har föreslagits. Den
har förkortats från 7,5 år till 5,5 år.
Samtidigt höjer man också en lönegrad.
Detta är, anser jag, en mycket kraftig
förbättring, och jag är inte övertygad
om att ett remissförfarande till verken
på den punkten skulle ha vunnit verkens
bevågenhet. Nu har det upplysts,
att just den punkten tillhörde en av
personalorganisationernas huvudpunkter,
och därför har man inom delegationen
biträtt detta förslag.

Vi har i anknytning härtill från utskottets
sida gjort ett uttalande. Det har
skett i samband med en av herr Åkerström
väckt motion, i vilken han berör
detta problem. Vi säger ordagrant: »Utskottet
förutsätter därvid, att verken
tillvarataga föreliggande möjligheter
att undvika alltför automatiska lönegradsuppflyttningar
inom den reglerade
befordringsåtgången i sådana fall,
då med hänsyn till vederbörande tjänstemans
förhållande i tjänsten befordran
till högre lönegrad framstår såsom
ej tillräckligt motiverad.» Detta är alltså
utskottets svar på den av herr Åkerström
väckta motionen.

Herr Staxäng sade, att vi på den
punkten hade givit ämbetsverken direktiv.
Det är en felaktig tolkning av utskottets
skrivning på den punkten. Jag
vill erinra kammarens ledamöter om
att det redan finns en bestämmelse, som
säger att det skall vara på det sätt utskottet
talar om. Direktiven på den
punkten har alltså givits i ett tidigare
sammanhang. Vad utskottet har sagt till
motionären är att det förutsätter, att
man bör undvika en alltför automatisk
lönegradsuppflyttning. Det förvånar
mig att just denna punkt skulle bli ett
stridsäpple i detta utskottsutlåtande.

Det finns ännu en skönhetsfläck som
jag vill peka på. Det är, att det i sam -

Lördagen den 24 maj 1952 fm.

Nr 21.

Lönegradsplaceringen för vissa tjänster m. m.

band med befordran till en högre tjänst
inte sker någon lönegradsuppflyttning.
Nog hade det väl varit mera lämpligt,
att man i samband med befordran jämväl
hade fått en lönegradsuppflyttning.
Dessa skönhetsfläckar har dock inte
varit större än att utskottet har kunnat
sväija dem. Utskottet har vid sin skälighetsprövning
i stort sett ansett, att man
borde skicka tillbaka materialet till
tjänsteförteckningskommittén för förnyad
behandling.

En annan punkt, som utskottsutlåtandet
också har pekat på, är utnyttjandet
av 34 lönegraden. Det har skett på fyra
olika punkter. Vid det beslut om chefstjänstemännens
lönereglering som fattades
förra året gjordes ett uttalande, i
vilket man förklarade att 34, 35 och 36
lönegraderna icke fick utnyttjas annat
än i rena undantagsfall. Vid bedömandet
av de tjänster som det här är fråga
om måste jag nog säga, att dessa tjänster
inte i någon väsentlig grad skiljer
sig från andra utan hade kunnat ligga
utanför det glapprummet, och det hade
enligt mitt sätt att se inte skett någon
större olycka om de hade legat i någon
lägre lönegrad.

Detta var ytterligare en skönhetsfläck
som vi från utskottsmajoritetens sida
har sväljt med hänsyn till att vi inte ansett,
att dessa saker tillhopa kunde
utgöra tillräcklig anledning att skicka
tillbaka betänkandet till tjänsteförteckningskommittén.
Vi har icke ett enda
ögonblick haft tanke på att ensidigt
göra ändringar i det förhandlingsresultat
som föreligger. Det är därför vi har
velat tillstyrka det.

Nu kommer herr Staxäng med en
liten smula kritik på en annan punkt;
det gäller skogsstyrelserna. Jag vill erinra
herr Staxäng om att dessa tjänstemän
i alla fall har fått betydande löneuppflvttningar;
två till fyra lönegraders
lyftning har ägt rum. Jag vill också erinra
om att det inom tjänsteförteckningskommittén
har skett en mycket
ingående värdering av arbetsuppgif2
— Andra kammarens jirotokoll 1:952.

terna. Om det tidigare varit så, att vissa
tjänster varit placerade i samma lönegrad,
är det fördenskull intet axiom,
att de också efter en tjänsteförteckningsrevision
skall stå i samma lönegrad,
tv vad skulle eljest revisionen
nytta till? Vi har på den punkten gjort
en kompromiss för att vinna största
möjliga enighet. Tyvärr lyckades vi
inte. Högerns ledamöter i utskottet vägrade
att ta kompromissen, och vissa ledamöter
från annat håll ansåg alt vi
hade gått för långt. Jag tror dock att
kammarens ledamöter med lugn kan ta
den kompromisskrivning, som föreligger
på denna punkt, och biträda utskottet.

Slutligen var det fru Johansson i
Norrköping som uttalade sina bekymmer
med anledning av den byrådirektörstjänst
i arbetarskyddsstyrelsen, som
hon har motionerat om. Även på den
punkten har det inom tjänsteförteckningskommittén
förekommit en värdering
av arbetsuppgifterna. Vi har två
byrådirektörsgrader i statens förvaltning,
en i 31 :a och en i 33 :e lönegraden;
det gäller alltså dem som har de
högst kvalificerade arbetsuppgifterna.
Det har varit omöjligt för utskottet att
finna skäl för en ändring på denna
punkt.

Jag vill dessutom såväl till fru Johansson
som till herr Staxäng säga, att
den produkt som nu ligger på riksdagens
bord, är ett resultat av förhandlingar
med berörda befattningshavares
organisationer, och dessa organisationer
har tillstyrkt denna produkt. Under
dessa förhållanden anser jag att jämväl
kammarens ledamöter kan godtaga den,
varför jag, herr talman, hemställer om
bifall till statsutskottets förslag.

Herr GUSTAFSSON i Stockholm: Herr
talman! Till föreliggande utskottsutlåtande
har herr Petterson i Degerfors
och jag antecknat en blank reservation.
Med anledning därav har jag begärt
ordet för att få säga några ord.

Nr 21.

Lördagen den 24 maj 1952 fm.

Lönegradsplaceringen för vissa tjänster

När man betraktar det föreliggande
resultatet till tjänsteförteckningsrevision
får man väl närmast den uppfattningen,
att det gäller mera en lönerörelse
under gällande avtalstid än en revision
av tjänster. Jag vill erinra om att
de statsanställda tidigare under året
genomfört en lönerörelse, som för deras
vidkommande medfört förhöjningar
av lönerna med mellan 15 och 20 procent.
Nu föreliggande förslag innebär
ytterligare en väsentlig förhöjning. Betydligt
mera än vad de anställda i det
enskilda näringslivet fått.

När man gör jämförelser mellan de
statsanställdas löner och de löner, som
utgår på den enskilda arbetsmarknaden,
bör man inte heller glömma att ta hänsyn
till pensionsförmåner o. d., och man
skall i detta sammanhang inte heller
glömma bort den mycket markanta förbättring
av den reglerade befordringsgången
som här har skett.

Jag har inom utskottet varit med om
att biträda förslaget, och jag har gjort
det därför att det är ett förhandlingsresultat.
Jag tror inte att det vore lyckligt,
om man på någon punkt skulle försöka
riva upp detta förhandlingsresultat
och här ensidigt genomföra några
förändringar. Jag vill inte rikta någon
kritik mot tjänsteförteckningskommittén
— jag har själv erfarenhet av förhandlingar,
och jag vet, att det kan vara
mycket svårt att taga ställning i olika
sammanhang. I stort sett måste man nog
ändå göra det uttalandet, att de statsanställda
här varit föremål för en mycket
generös behandling från tjänsteförteckningskommitténs
sida.

I detta sammanhang skall man inte
heller glömma bort, att i och med att
man undan för undan höjer de statsanställdas
löner, så skapar man också
anledningar till spänningar på lönemarknaden.
Jag tror inte att någon
inom det enskilda näringslivet anställd
stillatigande kommer att finna sig i att
det skall uppstå några större differenser
mellan de löner, som utgår inom

m. m.

detta område och de löner, som utgår
till de i offentlig tjänst anställda. Det
kan vara skäl i att ha detta i åtanke.
Denna spänning kan nämligen medföra
ganska svårbemästrade problem i framtiden.

Med detta menar jag inte, atf det
finns någon större anledning att kritisera
höjningarna i de lägre lönegraderna.
Där har löneuppflyttning skett
med i allmänhet en lönegrad. Vad som
emellertid inger — i varje fall mig —
de största betänkligheterna är förhållandena
i de högre lönegraderna. Där
blir det förhöjningar med tre, fyra, fem
och ändå upp till sex lönegrader. Jag
är inte någon anhängare av en total
nivellering av lönerna, men jag tycker
ändå det bör vara någon rimlig proportion
i de förhöjningar, som medges
de olika grupperna av anställda. På
detta sätt vidgas löneklyftan mellan befattningshavarna
i de lägre lönegraderna
och befattningshavarna i de
högre lönegraderna. Den utvecklingen
tror jag inte är lycklig, om man ser på
längre sikt. Denna utveckling sammanfaller
i varje fall inte med mina intentioner.
Våra strävanden måste väl
ändå gå ut på att — även om vi, som
sagt, inte siktar till en total nivellering
— arbeta på att åstadkomma en större
utjämning mellan de högre och de lägre
lönerna.

Jag sade nyss att resultatet här mera
liknar en lönerörelse under gällande
avtalstid än en tjänsteförteckningsrevision.
Det är också ganska betecknande,
att på de punkter, där man från tjänsteförteckningskommitténs
sida har gjort
försök till värderingar, där föreligger
det också motioner i vilka man menar,
att dessa värderingar är orättvisa. Man
vill där återställa de gamla relationerna.
Jag har den uppfattningen, att riksdagen
ändå borde kunna godkänna de försök
till värderingar, som tjänsteförteckningskommittén
har gjort. Jag vill i
varje fall inte mena, att jag är mera
kompetent än denna tjänsteförteck -

Lördagen den 24 maj 1952 fm.

Nr 21.

Lönegradsplaceringen för vissa tjänster m. m.

ningskommitté att värdera dessa tjänster,
varför jag inte här vill säga, att
den och den tjänsten skall flyttas upp
i en högre lönegrad. Om nu riksdagen
skulle ge sig in på att vidtaga några ändringar
i det föreliggande förhandlingsresultatet,
då måste jag framhålla, att
enligt min uppfattning har man på en
hel del punkter kommit fram till ett resultat,
som skulle motivera en nedflyttning.

Jag har varit med om att i stort godkänna
förslaget, men endast från den
utgångspunkten, att det är en produkt
av en förhandling. Jag tror dock det
finns skäl att säga, att parterna på arbetstagarsidan
bör ha klart för sig, att
riksdagen inte kan vara med om att
godta vilka resultat som helst i framtiden.
Jag tror att det finns anledning
att hos parterna på arbetstagarsidan
försöka att något stävja aptiten.

Herr Staxäng var i sitt anförande
inne på den principiella frågan om
riksdagens ställning i detta sammanhang.
Jag kan hålla med herr Staxäng
om att det sätt, varpå frågan nu löses,
kanske inte är tillfredsställande. Herr
Staxängs principiella betänkligheter är
dock ganska ensidiga. De gäller endast
de fall, då det är fråga om att göra
ändringar i den ena riktningen. Om
herr Staxäng drar ut konsekvenserna
av detta måste resultatet bli det, att
om han sätter sig ned, för att i egenskap
av riksdagsman försöka göra en
värdering av tjänsterna, då kan han
inte komma fram till det resultatet, att
det bara skall ske höjningar på de
punkter, där man vid vissa förhandlingar
har stannat på en viss nivå. Skall
han här i riksdagen ändra på dessa förhandlingsresultat,
så måste det, såvitt
jag kan förstå, bli ändringar åt båda
hållen.

Ja, herr talman, jag ville endast ha
dessa synpunkter antecknade till protokollet.
I övrigt yrkar jag bifall till utskottets
hemställan.

Herr HANSSON i Skegrie: Herr talman!
Den proposition och det utskottsutlåtande,
som här föreligger, emanerar
ju — som tidigare sagts — i huvudsak
från det resultat, som tjänsteförteckningskommittén
kommit till vid sina
prövningar och överläggningar. Detta resultat
får därför betraktas som en kompromiss,
där man kan säga att ingendera
parten är alldeles belåten.

Det har här pekats på att det finns
många tjänster, som är högt placerade —
det nämndes av en föregående talare
här. Jag medger gärna, att det finns
vissa tjänster, beträffande vilka vi inom
tjänsteförteckningskommittén varit tveksamma
när det gällt placeringen. Samtidigt
kan jag emellertid upplysa om att
det i denna kompromiss också finns
tjänster, i fråga om vilka man från vederbörande
verks sida och från vederbörande
personalorganisationers sida
anser, att en bättre placering borde vara
den riktiga. Resultatet har emellertid
blivit en så god avvägning, som det varit
praktiskt möjligt att åstadkomma vid
dessa förhandlingar och prövningar. Enligt
min mening skulle det därför uppstå
rätt stora svårigheter, om man nu
efteråt skulle börja riva upp den uppgjorda
förteckningen. Om man gör detta
kommer det att tangera andra intressen,
vilket man inte har tänkt sig.

Jag är fullt medveten om att man här
kan rikta kritik emot att det uppkommit
vissa intervaller mellan sådana tjänster,
där några intervaller tidigare inte förekommit.
Man bör ju dock tänka på att
det vid uppgörandet av en tjänsteförteckning
ligger i sakens natur, att man
skall värdesätta tjänsterna i förhållande
till varandra. Om man kommer till det
resultatet, att en tjänst under tiden från
föregående tjänsteförteckning ålagts
ökade arbetsuppgifter eller kräver en
bättre utbildning än tidigare, etc. då får
man också ändra placeringen, vilket innebär
att det uppstår eu intervall mellan
ifrågavarande tjänst och den närmast
under liggande. Om man, som här

Nr 21.

Lördagen den 24 maj 1952 fm.

Lönegradsplaceringen för vissa tjänster m. ro.

är yrkat frän vissa håll skulle fylla ut
vissa sådana intervall, kan detta komma
att medföra en uppryckning långt ned i
lönegradsplaceringarna.

Jag vill instämma med den föregående
ärade talaren när han säger, att när man
från motionärernas sida velat göra vissa
ändringar i dessa placeringar, så har
märkligt nog ingen kommit på den tanken,
att man kan fylla ut en intervall
även genom att flytta ner den tjänst som
man tycker ligger för högt — flytta den
dit, där den låg tidigare. Jag vill emellertid
inte rekommendera detta heller ty
jag anser, att om man över huvud taget
skall ändra lönegraderna, så skall det
föreligga mycket starka skäl därför. Till
dem i denna kammare, som i andra sammanhang
för sparsamhetens talan, vill
jag bara säga det, att det vore lämpligt
att även här tänka på att man kan fylla
ut en intervall genom att flytta ned en
lönegrupp och på detta sätt spara pengar
i stället för att, som man här rekommenderar,
ytterligare öka utgifterna.

Jag har till detta utlåtande fogat en
blank reservation. Därmed vill jag framhålla,
att jag inte anser det vara berättigat
med den kritik, som man här riktat
mot användandet av den 34 lönegraden.
I riksdagens uttalande i fjol hette det,
att denna lönegrad endast i undantagsfall
skulle användas. Jag tror inte att
man kan säga, att den i det föreliggande
förslaget har använts annat än i undantagsfall.
Jag vill emellertid säga, att det
kan finnas tillfällen, där det gäller att
differentiera tvenne tjänster och där det
inte är praktiskt möjligt att komma till
en lösning på 33 lönegraden. Man står
då inför följande dilemma: Vi får inte
använda lönegrad 35 och inte heller lönegrad
36. Skall vi gå upp till 37 lönegraden?
Detta går inte, det blir en för
stor intervall. Skall man då laborera med
33 lönegraden plus tilläggsarvode? Jag
tror att det är riktigare och bättre att
här använda 34 lönegraden i stället för
lönegrad 33 med vidhängande arvode.

När det därför inte kan göras gällan -

de, att man här gått ifrån denna rekommendation
om undantagsfall, då finner
jag denna admonition sakna berättigad
grund. Om man med denna vill göra anmärkning
mot en viss grupp av tjänster,
som har kommit upp i 34 lönegraden,
då må det vara hänt. Jag finner dock
inte att man fördenskull hade behövt
göra en allmän anmärkning mot användandet
av denna lönegrad.

Jag skall här be att få bemöta en tidigare
talare, herr Staxäng, som framför
allt vände sig emot den placering, som
har givits skogsvårdsstyrelsernas personal.
Man menar att denna personal inte
har fått en sådan placering, att den kan
sägas vara jämställd med domänverkets
personal. Nu vill jag rent allmänt säga
att när det gäller speciellt jägmästarpersonalen
— såväl den i statsverkets som
den i skogsvårdsstyrelsernas tjänst —
har denna grupp fått en synnerligen bra
placering. Om man tar med vid bedömandet
den utbildning och det arbete,
som krävs för dessa tjänster då ligger
samtliga synnerligen väl till, det går inte
att komma ifrån. Om vi här går in för
en ytterligare förbättring för hela denna
grupp, tror jag vi får ganska svårt att i
fortsättningen, när det gäller andra jämförbara
personalgrupper, placera dessa
på rätt sätt.

Nu säger man här, som jag nämnde,
att skogsvårdsstyrelsernas personal ej
vederfarits rättvisa. Ja, man kan tvista
i det oändliga om det är rättvist eller
inte. Det beror helt och hållet på om
man ser det från den ena eller andra
utgångspunkten. Jag är övertygad om att
samma vältalighet, varmed herr Staxäng
talade för skogsvårdspersonalen,
skulle utan tvekan kunnat utvecklas av
en talesman för domänverket, om någon
sådan funnits här.

Jag vet så väl att man inom de olika
verken och myndigheterna har en inbördes
tävlan om sina tjänster. Man vill försöka
få sina tjänster placerade så väl
som möjligt i förhållande till konkurrerande
verk för att hävda sig i rekrvte -

Lördagen den 24 maj 1952 fm.

Nr 21.

Lönegradsplaceringen för vissa tjänster m. m.

ringen. Vi har i tjänsteförteckningen
kommit fram till den avvägning, som är
gjord, dels efter hörande av vederbörande
myndigheter och dels efter förhandlingar
med denna personals egna organisationer.
Jag tror att man även här kan
säga att man har kommit fram till en
avvägning som är så rimlig som man
över huvud taget kan tänka sig.

Det har varit ett genomgående ledmotiv
i denna tjänstegradering, att om en
tjänst är förenad med ett ekonomiskt
ansvar, med en ekonomisk förvaltning,
eller om den tillagts befogenheter att
självständigt fatta viktiga beslut, då har
man ansett att eu sådan tjänst i förhållande
till en likartad, som inte har dessa
befogenheter, är värd en något bättre
placering. Det är detta som har gjort
att man flyttat revirförvaltarna dit de nu
placerats. Men som det anses här med
alltför många lönegrader. Här föreligger
emellertid just detta förhållande beträffande
värderingen. Revirförvaltarna har
en ekonomisk förvaltning som icke kan
jämföras med skogsvårdsstyrelsernas
personal. Sedan är det en annan historia,
vilka av domänstyrelsens personal som
man skall jämföra med revirförvaltarna.
Jag är på den punkten icke överens med
herr Staxäng.

Herr Staxäng har sagt — det står att
läsa i den motion han företräder ■— att
rekryteringen kan bli försvårad för
skogsvårdsstyrelserna. Jag tror inte det.
Jag tror att med den löneplacering, som
denna personal över huvud taget har
fått, kommer det icke att bli någon brist
på sådan personal framöver. När en ung
student går att välja sin bana och han
vill ägna sig åt antingen skogen eller
jordbruket, antingen bli jägmästare eller
agronom, väljer han utan tvekan jägmästarbanan,
om han ser det ur ekonomisk
synpunkt. Den är så ojämförligt
bättre tillgodosedd än agronombanan, att
det finns sannolikt inga som helst risker
för att rekryteringen skall bli otillräcklig.

Herr Staxäng beklagade att man ifrån

jordbrukarhåll inte ens ville vara med
om att föreslå en omprövning för skogsvårdsstyrelsernas
personal. Jag förstår
ju adressen. Det var fint sagt av herr
Staxäng. Hans partivänner har i tidigare
debatter ingalunda varit lika hovsamma.
Jag har för min del gått emot det uttalande,
som finns på s. 12, där det heter:
»Utskottet vill emellertid tillägga, att
skäl synas föreligga att framdeles underkasta
frågan om lönegradsplaceringen
för skogsvårdsstyrelsernas tjänstemän
förnyad prövning.»

Jag anser nämligen att när man träffat
en överenskommelse och denna överenskommelse
har underskrivits av tre personalorganisationer
och dessa organisationer
sins emellan har skrivit under
i den avsikten att vederbörandes tjänster
skall ligga där de ligger, då är det
inte riktigt att man därefter går ifrån
denna överenskommelse på den ena eller
den andra punkten. Hade man vetat
detta innan man skrev under, är det
mycket möjligt att någon personalorganisation
hade sagt: Vi har också
tjänster, där vi anser att en förnyad
prövning genast skall ske.

Det är därför jag har reserverat mig
här. Det är inte alls därför att det föreligger
någon som helst motvilja från min
sida gentemot skogsvårdsstyrelsernas
tjänstemän, utan det är därför att jag
menar att en överenskommelse skall man
inte rekommendera till uppluckring, innan
man underkastat den en sådan prövning
som är nödvändig. Jag har nämligen
den uppfattningen att man inte alls
behöver vara rädd för att inte de tjänster,
som här kan tyckas vara oriktigt
placerade, inte på nytt kommer under
riksdagens prövning. Jag har den uppfattningen
att denna proposition och
detta utskottsutlåtande under de närmaste
åren kommer att bli en mycket
kär gruva att ösa ur för alla som vill
motionera i lönefrågor. Jag kan försäkra
herr Staxäng att även utan detta tillägg
kommer sannolikt dessa tjänster på nytt
under riksdagens prövning. Men jag kan

Nr 21.

Lördagen den 24 maj 1952 fm.

Lönegradsplaceringen för vissa tjänster m. m.

inte finna det vara förenligt med respekten
för ett förhandlingsresultat att genast
börja luckra upp det.

Jag vill i all korthet till sist säga till
fru Johansson, som inte var belåten med
den placering som hade givits byrådirektören
på den sociala avdelningen i
arbetarskyddsstyrelsen, att den 31 lönegraden
är ju en normalgrad för byrådirektörer.
Om man flyttar en byrådirektörstjänst
därifrån, skall det vara särskilt
vägande skäl för detta. Det har icke
uppgivits sådana skäl för flyttning av
byrådirektören på den sociala avdelningen.
Jag kan försäkra att här föreligger
icke någon som helst nedvärdering
av en kvinnlig tjänst eller ett yrke, som
ligger nära till för kvinnor. Det är nämligen
på det sättet att för de tre tjänster,
som är uppflyttade, krävs det civilingenjörsexamen.
Det krävs inte motsvarande
utbildning för byrådirektören på den sociala
avdelningen. När man då inte heller
kunnat säga, att arbetsuppgifterna
ökat i den grad att en uppflyttning är påkallad,
kunde vi inte heller föreslå en sådan.
Meningen är inte, som jag tidigare
sagt, att man tvunget skall flytta upp, så
fort ett intervall uppstår, utan meningen
är alt tjänsterna skall värderas i förhållande
till varandra.

Samma är förhållandet med socialinspektörerna,
som fru Johansson också talade
om. Där har icke lämnats någon motivering
för uppflyttning. Det finns inte
heller i motionen någon som helst sådan
motivering, nämligen att det skulle tillkommit
ökade arbetsuppgifter eller att
det krävs en bättre utbildning än tidigare.
När inte sådana skäl har kunnat
anföras, föreligger icke något skäl att
flytta tjänsterna.

Gentemot fru Johanssons uppgift, att
rekryteringen av dessa tjänster inte
skulle vara lätt, vill jag påstå det rakt
motsatta. Vi har fått den uppgiften att
det finns inga som helst rekryteringssvårigheter
med den placering som tjänsterna
nu har. Det är ett ytterligare skäl för
att det här inte finns någon anledning

att göra ytterligare ändring än den som
är gjord från kommittén och från Kungl.
Maj :ts sida.

Herr talman! Jag ber att med detta få
yrka bifall till utskottets förslag i allt
utom vad det gäller den passus som införts
på sidan 12 och som jag har begärt
skall utgå. Det innebär att jag ber
att få yrka bifall till den reservation,
som bär har anförts av herr Karl Andersson
m. fl.

Herr LINDHOLM (kort genmäle):
Herr talman! Herr Hansson i Skegrie
ansåg att den skrivning utskottet hade
beträffande användandet av 34 lönegraden
icke var berättigad. Han förmenade
att det var praktiskt taget omöjligt att
differentiera lönerna utan att tränga in
på 34 lönegraden i vissa fall, och förmodligen
då också på 35 och 36 lönegraderna.

Jag vill dock erinra om vad jag tidigare
anfört och vad utskottet uttalat.
Ett beslut om chefslönereglering antogs
förra året, och skulle man i tjänsteförteckningen
i alltför stor utsträckning
bryta mot de huvudprinciper som där
uppdragits, nämligen att det skall finnas
ett visst glapprum mellan chefstjänstemannen
och honom underordnade
tjänstemän, då är det risk för att vi får
göra om hela chefslöneregleringen på
nytt. Då kommer vi ju tillbaka till det
tillstånd, som vi skulle gå ur genom
chefslöneregleringen. Det är risken för
detta som gjort att utskottet har anmält
sin tveksamhet på denna punkt.

Sedan var herr Hansson i Skegrie också
missnöjd med den kompromisskrivning
som förekommit beträffande skogsvårdsstyrelserna.
Vi har där inte sagt
farligare saker, såvitt jag kan förstå, an
att de bör kunna godtagas, nämligen ätt
dessa tjänster skall prövas i kommande
sammanhang. Herr Hansson i Skegrie
sade ju själv att han var övertygad om
att tjänsterna kommer att prövas. Varför
skall han då vara så missnöjd med den
skrivning som här föreligger? Vi siktade

Lördagen den 24 maj 1952 fm.

Nr 21.

Lönegradsplaceringeu för vissa tjänster in. in.

ju till att försöka samla en så stor enighet
som möjligt, och då det på vissa
punkter kanske kunde diskuteras, huruvida
lönesättningen var riktig eller inte,
har vi från utskottsmajoritetens sida ansett
att på dessa punkter kunde man naturligtvis
pröva och diskutera sig fram.
Det är ingen större fara förenad med
den skrivning som utskottet har på denna
punkt.

Herr STAXÄNG (kort genmäle): Herr
talman! Det är två saker i herr Hanssons
i Skegrie anförande, som förvånat
mig.

Det ena och det viktigaste är, att han
yttrade sig så, att jag på denna punkt
skall behöva stå och polemisera mot herr
Hansson i Skegrie. Det föreföll mig
självklart, att vi skulle stå på samma
linje när det gäller att få fram kvalificerat
folk för skötseln av Sveriges bondeskogar.
Jag trodde att vi i detta hänseende
skulle kunna gå jämsides.

Det andra som har förvånat mig — jag
är fullt medveten om hans klara intellekt
— är att han efter så kort tid inom
tjänsteförteckningskommittén är beredd
att på varje punkt hundraprocentigt svära
på riktigheten av dess arbetsresultat.

Nu försöker herr Hansson i Skegrie
komma med påståendet, att skogsvårdsstyrelsernas
tjänstemän har fått en riktigt
god löneplacering. Det är inte detta
vi diskuterar, utan jämförelsen med en
annan grupp. Med anledning av herr
Hanssons uttalande, att om vi här skulle
göra ändring, skulle det föra med sig
vissa konsekvenser, vill jag säga, att det
är ju dylika konsekvenser som utredningen
redan har aktualiserat genom att
den beträffande två grupper tjänstemän,
som förut gått parallellt i lönehänseende
och i fråga om vilka man ansett det naturligt,
att de skulle vara jämställda, genomfört
skillnad härvidlag.

Man säger att detta är ett förhandlingsresultat,
en överenskommelse. Jag
har undvikit att ta upp den saken förut
i debatten, men jag vill nu meddela,

att när länsjägmästarföreningen accepterat
det av kommittén upprättade förslaget
var det under trycket av att om förslaget
inte godtogs skulle stats- och
stiftsjägmästarnas lönefråga inte nu lösas.
Föreningen meddelade till kommittén
att om uppgörelsen för dessa grupper
kunde ordnas fristående avböjde föreningen
kommitténs förslag. Sedan fick
föreningen ultimatum och fick gå med
på kommitténs förslag. Jag har inte tidigare
tagit upp den saken, därför att vi
skall inte för mycket beröra sådana uppgifter,
men jag nödgas göra det nu, när
herr Hansson i Skegrie så starkt poängterar,
att det var fråga om en överenskommelse,
som inte fick brytas. Man får
också se litet på hur den överenskommelsen
tillkommit.

Fru JOHANSSON i Norrköping (kort
genmäle): Herr talman! Herr Hansson i
Skegrie sade att det skall föreligga
mycket starka skäl för att flytta upp en
tjänst i en högre lönegrad. Jag undrade
då vilka skäl man gått efter, när man
flyttat upp de andra av de här avsedda
byrådirektörerna. Då sade herr
Hansson att man gått efter examina.
De andra byrådirektörerna hade mycket
högre examina än den som bekläder
byrådirektörstjänsten på sociala
avdelningen i arbetarskyddsstyrelsen.
Betyder inte en lång erfarenhet i tjänsten
och arbetets art och dess vikt för
samhället ett enda dugg, när man placerar
tjänster med olika arbetsuppgifter i
olika lönegrader? I så fall är det ganska
märkligt, att hemhjälpskonsulenten och
daghemskonsulenten i socialstyrelsen
har uppflyttats till 27 :e lönegraden. Med
anledning därav undrar jag vilka examina
de har, som är högre än dem som
socialinspektörerna har, eftersom man
ansett att nämnda konsulenter bort uppflyttas
i 27 :e lönegraden.

Herr HANSSON i Skegrie (kort genmäle)
: Herr talman! Jag vill först replikera
herr Lindholm i fråga om strykan -

Nr 21.

Lördagen den 24 maj 1952 fm.

Lönegradsplaceringen för vissa tjänster m. m.

det av denna passus, som innebär att
man genast rekommenderar en uppluckring
av överenskommelsen. Jag ser det
på det sättet, att här har staten-arbetsgivaren
genom en förhandlingsdelegation
träffat avtal med en hel del personal. Då
anser jag det inte vara riktigt att denne
arbetsgivare, sedan han har träffat avtal
med vissa grupper av olika sammansättning,
säger, att han är med på en
uppflyttning av den ena gruppen med
detsamma. Då finns det nämligen andra
grupper som har rätt att begära precis
samma förmån. De olika grupperna har
skrivit på överenskommelsen i tron att
de sinsemellan skulle ha en viss placering.
Jag menar att det är en väldig skillnad
om riksdagen skulle rekommendera
något sådant eller om en enskild motionär
efteråt kommer med en sådan
framställning.

Jag vet inte vad jag skall säga till herr
Staxäng när han tycktes vilja anmärka
på att jag skulle ha hundraprocentigt
anpassat mig till tjänsteförteckningskommittén.
Är det ett fel, att man hundraprocentigt
går upp i en uppgift som
man blivit ålagd? Jag skulle tro att man
inte kan lastas för den saken.

När det gäller den löneplaceringsfråga
som har diskuterats mellan herr
Staxäng och mig, har jag den bestämda
uppfattningen, att en annan grupp, vars
löneställning kommer att prövas under
sommaren, nämligen agronompersonalen,
har en högre utbildning än jägmästarpersonalen
och har rätt att jämföras
med denna. Men agronomernas löneställning
ligger nu så avsevärt under,
att man kan få svårigheter att flytta upp
dem till den jämbördiga ställning, som
de borde ha med hänsyn till arbetsuppgifter
och utbildning.

Med anledning av att herr Staxäng
förvånade sig över att man på jordbrukarhåll
ville på detta sätt ta avstånd från
en omprövning av jägmästarnas löneställning,
vill jag säga, att så länge inte
en så avsevärd tjänstemannagrupps inom
jordbruket som agronomernas ställ -

ning är prövad, vill jag inte ytterligare
accentuera en redan så väl tillgodosedd
grupp som jägmästarna i detta fall är.

Herr HELLBACKEN: Herr talman!
Jag skall endast yttra mig beträffande
den del av betänkandet som berör domänverket
och skogsvårdsstyrelserna.
Jag tror mig inte kunna bedöma de andra
punkterna på sådant sätt att jag vågar
ta kammarens tid i anspråk för att
yttra mig om dessa andra saker.

När jag har läst propositionen och tagit
del av tjänsteförteckningskommitténs
förslag, har jag inte kunnat underlåta att
göra vissa reflexioner i fråga om skogsvårdsstyrelsernas
tjänstemän och särskilt
länsjägmästaren i Kopparbergs län.
Mina kamrater på länsbänken i denna
kammare har jämte mig underskrivit en
motion i denna fråga.

Vi känner alla till att när det gäller
vårt ekonomiska liv, så är de värden som
vi hämtar från skogarna av synnerlig betydelse.
Hade vi inte dessa inkomster
från skogen, så skulle säkerligen vår levnadsstandard
vara betydligt lägre. Det
gör att man måste fästa rätt stort avseende
vid att skogsvården ordnas på
sådant sätt och att skogarna sköts på
bästa sätt, så att de också lämnar högsta
möjliga avkastning.

I tjänsteförteckningskommitténs betänkande
har man gjort en väsentlig
skillnad när det gäller avlöningarna mellan
å ena sidan domänverkets tjänstemän
och å andra sidan skogsvårdsstyrelsernas
tjänstemän. Dessa tjänstemän
har i själva verket ungefär samma funktioner,
och tidigare har de i lönehänseende
också varit ungefär jämställda. Jag
kan erinra om att av landets skogsmarksareal
är det inte mindre än 75 procent
som är i enskild ägo, varav två
tredjedelar ägs av andra än aktiebolag.
Vem är det som skall ha tillsyn och
ge råd och upplysningar för denna avsevärda
del av vår nationalförmögenhet?
Jo, det är skogsvårdsstyrelserna och deras
tjänstemän. Det är på dem som det

Lördagen den 24 maj 1952 fm.

Nr 21.

Lönegradsplaceringen för vissa tjänster ni. m.

beror, om man skall få ut bästa möjliga
resultat. Jag vill i det här sammanhanget,
herr talman, tillägga, att jag har alltid
ansett och anser alltjämt, att domänverkets
tjänstemän från generaldirektören
och nedåt är duktigt folk, kunnigt och
väl värt den största uppskattning. Jag
har i annat sammanhang kritiserat domänverket
för att det har lämnat så liten
avkastning till statskassan. Men det
är, som Kipling säger, en annan historia.
Därmed har jag inte kritiserat tjänstemännen
i domänverket, dessa forstligt
utbildade jägmästare. De är duktiga
karlar liksom den nuvarande generaldirektören
och hans företrädare.

En sak, som jag inte har kunnat undgå
att fästa rätt stort avseende vid, är emellertid
att när det gällt att utmäta vad
som är rätt och riktigt i fråga om lönesättningen
har skogsvårdsstyrelsernas
tjänstemän blivit Askungen, trots att de
har tillsynen av den största delen av rikets
skogar. Det kan jag inte förstå. Vad
det kan bero på tarvar en förklaring.
Har skogsvårdsstyrelsernas tjänstemän
mindre maktpåliggande uppgifter än domänverkets?
Är de mindre kunniga än
domänverkets, eller av vad anledning
skall de ha lägre löner än domänverkets?
Jag vill alltså ställa den frågan
här från denna talarstol, herr talman,
och jag är mycket tacksam, om det kan
lämnas en plausibel förklaring av vem
det nu må vara som gitter svara på den
frågan. Den som har arbetat i skogen
och haft med skogsvårdsstyrelserna att
göra och sett, hur grannlaga uppgifter
en skogsvårdsstyrelse och dess tjänstemän
i många fall har, när det gäller en
massa av små skogsägare som skall lämnas
råd och vägledning för att de skall
uppnå bästa möjliga resultat, vet hur
svår uppgift skogsvårdsstyrelsernas
tjänstemän bar. Nu är det många som
kanske inte fäster så stort avseende vid
den saken, men här skall man hålla sig
till realiteterna och det som är riktigt
och rätt.

En sak som jag tror bär väckt mycket

stor förvåning överallt inom alla kretsar
som känner till skogsvårdsstyrelsernas
uppgifter och vilka tjänstemän där
som har det mesta arbetet, är att tjänsteförteckningskommittén
har satt fem
länsjägmästare i högre lönegrad än en
annan del, och sedan har några dessutom
placerats ännu lägre.

En som har opererats bort från den
tidigare förmånen är länsjägmästaren i
Kopparbergs län. Han var tidigare placerad
i samma lönegrad som överjägmästarna
vid domänverket. Nu har dessa
flyttats upp två pinnhål till 37 :e lönegraden,
men länsjägmästaren i Kopparbergs
län har man glömt. Jag utgår från
att tjänsteförteckningskommittén, även
om det kanske har varit brådskande och
svårt att hinna med att komma fram med
förslaget, väl i all rimlighets namn
skulle, när den funnit, att dessa tjänstemän
tidigare hade samma lönegradsplacering,
gått till botten och sett efter vad
som skulle kunna föranleda, att man
skilde på dem nu. I propositionen har
inte lämnats något svar, och i utskottsutlåtandet
finns heller ingenting, som
kan visa, varför man kommit dit. Går
man till den utredning, som föreligger
beträffande skogsvård och skogsskötsel
över huvud taget, och ser på 1945 och
1948 års uppgifter enligt normalprogrammet
samt jämför norrlandslänen
med Kopparbergs län, skall man finna
hur oförklarligt det är, att länsjägmästaren
i Kopparbergs län i löneavseende
satts lägre än länsjägmästarna i de fem
nordligare länen. Enligt denna utredning,
som gjorts på lång sikt och som
grundar sig på inhämtade, absolut riktiga
uppgifter, ligger Kopparbergs län
på fjärde plats om man ser till antalet
förrättningsdagar. Dessa var — jag hemställer
att få nämna några siffror ur motionen
— i Kopparbergs län 22 453, i
Gävleborgs län 15 458, i Västernorrlands
län 21 491, i Jämtlands län 28 486, i Västerbottens
län 36 271 och i Norrbottens
län 29 592. De tre nordligaste länen kan
alltså visa upp ett större antal förrätt -

Nr 21.

Lördagen den 24 mai 1952 fm.

Lönegradsplaceringen för vissa tjänster m. m.

ningsdagar. Gäller det antalet hektar ligger
Kopparbergs län också på fjärde
plats. Två av de nordliga länen, vilkas
länsjägmästare är inplacerade i 37 lönegraden,
omfattar sålunda en mindre
areal. I fråga om bonitet ligger Kopparbergs
län på andra plats efter Gävleborgs
län. Gäller det den årliga produktionen,
i kubikmeter räknat, av virke
ligger Kopparbergs län främst inte bara
bland de i tabellen upptagna länen utan
i hela riket. Med avseende på normalt
rotvärde ligger Gävleborgs län främst av
dessa sex län med Kopparbergs län på
andra plats, men gäller det den årliga
värdeproduktionen uppvisar Kopparbergs
län de högsta siffrorna i, märk väl,
hela riket.

När det under kristiden var ont om
bränsle och man på allvar började hugga
ved för att trygga landets bränsleförsörjning,
tog man enbart från Kopparbergs
län ut ungefär en tiondel av allt
bränsle.

Om vi ser på vissa andra förhållanden,
som är säregna för Kopparbergs län och
som inte förekommer i något annat län,
så finns inte någon motsvarighet i hela
riket till den kolossala ägosplittring, som
råder i Dalarna. Dessa säregna förhållanden
leder till en ökad arbetsbörda
för inte minst skogsvårdsstyrelsernas
tjänstemän. De som inte känner till
dessa förhållanden och som kommer upp
till länet för att försöka få en bild av
dem säger, att detta hade de verkligen
inte haft reda på. Det gäller dock här,
märk väl, sådana personer som bort ha
insikter härom. Jag kan tillägga, att härom
året var en avdelning av statsrevisorerna
uppe för att se på dessa ting.
De sade, att de aldrig kunnat drömma
om att förhållandena var sådana, som de
i själva verket är.

Sedan är det en annan sak som man
inte får glömma bort, och det är, att det
för närvarande pågår omskifte i stora
delar av Kopparbergs län. För närvarande
är ca 200 000 hektar föremål för omskifte.
Man tycker kanske, att det inte

är så mycket att räkna med, men under
den tid omskifte sker måste utstämplingarna
företagas av skogsvårdsstyrelserna
på ett särskilt ansvarsfullt sätt.
Ståndskogslikvider skall uppgöras, och
beträffande det arbetet förstår man, hur
maktpåliggande det är framför allt för
skogs vårdsstyrelsens tjänstemän.

På grund av dessa skäl har vi, herr
talman, förväntat, att åtminstone länsjägmästaren
i Kopparbergs län borde
av utskottet i rättvisans namn ha uppflyttats
i samma lönegrad som överjägmästarna
i domänverket. Har man glömt
bort vad resultatet måste bli av denna
klassificering? Herr Hansson i Skegrie,
som för en stund sedan höll ett anförande,
var ganska inkonsekvent i sina
yttranden. Han förklarade bland annat,
att vi inte skall betala den ene mindre
än den andre, men sedan säger han i
samma andedrag, att skogsvårdsstyrelsernas
tjänstemän har fått så mycket, att
de inte bör få mer. Jag vill därför ställa
den frågan till herr Hansson: Har skogsvårdsstyrelsernas
tjänstemän mindre
krävande uppgifter än domänverkets
tjänstemän? Är det rimligt, att länsjägmästaren
i Kopparbergs län inte skall
avlönas efter samma lönegrad som överjägmästarna
inom domänverket, såsom
tidigare varit fallet? Skall verkligen befattningarna
vid skogsvårdsstvrelsen göras
mindre eftersökta genom att betalas
lägre än andra motsvarande befattningar?
Människorna är ju beskaffade på det
sättet, att en lägre avlönad befattning är
mindre eftertraktad än en högre avlönad.
Det ligger inte, det skulle jag vilja
säga till avdelningens ordförande och
till herr statsrådet, i statsnyttans intresse
att handla på det sättet. Det kommer
att hämna sig, då den bättre kvalificerade
personalen givetvis kommer att
söka sig dit, där den får den större delen
av brödkakan, och de som inte duger
i domänverket får gå till skogsvårdsstyrelserna.
Jag hoppas därför, att
det som anförts i reservation nr 6 a i
rimlighetens namn måtte vinna riksda -

Lördagen den 24 maj 1952 fm.

Nr 21.

Lönegradsplaceringen för vissa tjänster m. m.

gens bifall, så att frågan blir föremål
för omprövning och dessa orättvisor
inte längre kommer att stå kvar. Vid en
omprövning kommer det att visa sig, att
beträffande länsjägmästaren i Kopparbergs
län kan man inte godtaga vad som
föreslagits i propositionen och i utskottsutlåtandet
beträffande hans lönegradsplacering,
utan det måste bli en
jämkning uppåt, så att han placeras i
lönegrad Ca 37.

Herr talman! Då jag tror att jag inte
har någon utsikt att vinna riksdagens
bifall till min och mina kamraters på
Dalabänken motion nr 547 skall jag nöja
mig med att yrka bifall till den av herr
Näsgård m. fl. avgivna reservationen nr
6 a.

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet LINGMAN: Herr talman! Jag
skulle vilja säga några ord om den mera
principiella sidan av den diskussion,
som tagits upp i detta sammanhang. Jag
kan väl förstå dem, som ställer sig litet
frågande inför de metoder, som har
kommit till användning för att fastställa
lönegradsplaceringen. Detta under
förutsättning, att man har den uppfattningen,
att lönegradsavvägningen kan
ske på ett mera rättvist och objektivt
sätt, om man följer de principer, som
man tidigare har tillämpat, alltså att olika
myndigheter gör upp förslag, som
sedan bearbetas inom departementen i
samråd med lönenämnd, statskontoret
och övriga remissinstanser för att därefter
underställas riksdagen. Om man
anser, att detta innebär en säkrare
grund för värderingen, så kan jag förstå
den kritik som riktas mot att det
förslag, som nu har framlagts, inte har
skickats på remiss eller försetts med utförligare
motivering. Är det däremot så
att man anser det påkallat att tillgodose
tjänstemännens önskemål, att få förhandla
i större omfattning än som tidigare
varit möjligt, är man även nödsakad
att tillämpa de arbetsformer som
följer av eu sådan uppläggning. Om man

har ett organ, vare sig det är Kungl.
Maj :t eller ett speciellt organ, för att
förhandla med organisationerna, förstår
var och en att det skulle vara rätt
underligt om resultaten av dessa förhandlingar
sedan skulle skickas ut på
remiss. Jag bortser nu ifrån att det under
innevarande år på grund av tidsnöd
inte hade varit möjligt att sända ut
dem på remiss. De hade då inte hunnit
föreläggas riksdagen. Men om tiden hade
tillåtit en sådan remiss, hade man ändå
måst fråga sig: Hur skulle Kungl. Maj :t
handlat, om remissmyndigheterna påkallat
vissa ändringar, både höjningar
och sänkningar i det förslag, som man
förhandlat sig till?

Det är klart att Kungl. Maj :t i det
läget hade kunnat göra om förslaget och
ta hänsyn till vad remissmyndigheterna
sagt, men då måste man också vara medveten
om att man hade frångått den
överenskommelse, som ändå har kunnat
träffas. Man kan säga att det hade
varit en vägledning för riksdagen vid
prövningen av förslaget, om remissvaren
hade varit inkomna, men jag tror
inte att den vägledningen hade varit så
särskilt tydlig. Det har nämligen under
överläggningarna mellan kommittén och
myndigheterna visat sig, att olika verk
och myndigheter har haft olika uppfattningar
om hur likvärdiga tjänster skall
placeras, och då har det närmast blivit
fråga om vilken myndighet man skulle
ta den största hänsynen till.

Det är inte heller riktigt att säga, att
myndigheterna har saknat möjligheter
att få sina synpunkter prövade. De bereddes
på ett mycket tidigt stadium tillfälle
att inkomma med sina förslag till
tjänsteförteckningskommittén. Under
den tid förhandlingarna pågått med personalorganisationerna
har kommittén
också haft kontakt med olika myndigheter
för att med dem diskutera de frågor
som uppkommit. Att man i kommittén
inte i alla avseenden har kunnat ansluta
sig till myndigheternas uppfattning och
godtagit deras synpunkter beror till stor

Nr 21.

Lördagen den 24 maj 1952 fm.

Lönegradsplaceringen för vissa tjänster m. ni.

del på att ståndpunkterna i flera avseenden
varit mycket svåra att förena.
Kommittén har därjämte haft förutsättningar
att blicka ut över ett större fält
än den enskilda myndigheten. De olika
verken ser ju gärna till sina speciella
områden. Jag säger inte detta som klander
mot myndigheterna. Det framstår
såsom naturligt för dem att göra så. Men
när kommittén söker se över hela området
och få en avvägning, som stämmer
någorlunda, så kommer kommittén
in på en något annan avvägning än vad
ett enskilt verk gör beträffande de egna
tjänsterna. Detta är ofrånkomligt.

Jag har personligen haft den uppfattningen,
att när man nu haft tjänsteförteckningskommittén
som förhandlingsorgan
och när nu kommittén vid förhandlingar
med organisationerna har kommit
fram till ett förslag, som ömse sidor tillstyrkt,
så skall det finnas ganska starka
skäl för att gå ifrån den överenskommelsen.
Jag vill inte sticka under stol
med att jag personligen hade vissa betänkligheter
i en del frågor. Generellt
var jag något betänksam mot att förslaget
som helhet var mera omfattande än
vad man hade tänkt sig, då tjänsteförteckningskommittén
tillsattes. Man utgick
nämligen då ifrån att kommittén
skulle företa en översyn av de olika
tjänsternas inplacering. Den skulle se på
relationerna tjänsterna emellan. Det har
emellertid gått därhän, att man här företagit
en mycket omfattande uppflyttning.
De allra flesta tjänsterna är uppflyttade
ett varierande antal lönegrader. Det har
med andra ord blivit en total höjning av
lönenivån.

Tjänsteförteckningskommittén bär arbetat
under synnerligen svåra förhållanden,
och de organisationer som kommittén
förhandlat med har inte haft det
lättare. Förhandlingarna har nämligen
inte kunnat ske i lugn och ro på samma
sätt som man har möjligheter till på
andra områden av arbetsmarknaden. I
följd av denna sektors offentliga karaktär
har nämligen tidningspressen och

många representanter i riksdagen ansett
sig oförhindrade att under tiden som förhandlingarna
pågått göra uttalanden,
som irriterat båda parterna och försvårat
möjligheterna att komma fram på
linjer, som kanske annars hade varit
framkomliga. Jag har varit fullt införstådd
med de svårigheter kommittén här
varit ställd inför, och jag har därför på
denna punkt inte velat resa några invändningar.

I en annan punkt — det är kanske en
detaljfråga — har jag också varit betänksam.
Den gäller utbyggnaden av befordringsgången,
där man dels avkortat
tiden upp till toppen på befordringsgången
och dels höjt denna topp. Jag har
personligen den uppfattningen, att det
hade varit riktigare att man på ett tidigare
stadium hade fått en prövning av
vederbörandes lämplighet för att så att
säga kunna företa en gallring bland dem,
som man gärna ville ha kvar i statstjänst
— och gärna upp till den lönegrad man
här stannat för. Även här har jag emellertid
förstått de svårigheter kommittén
ställts inför, och jag har därför inte
velat resa några invändningar mot förslaget.

Jag har haft en ganska stor respekt för
att det här föreligger en överenskommelse
mellan kommittén och organisationerna.
Därmed kan jag emellertid inte utan
vidare gå i god för att den uppgörelse
som här uppnåtts i alla avseenden är den
absolut riktiga. Jag tror över huvud taget
inte att man kan komma fram till några
resultat, som alla är överens om att anse
rättvisa. Det är oerhört svårt att fastställa
vad som är rättvist i lönesättningar
och lönegradsplaceringar, därför
att uppfattningen om vad som är rättvist
är så oerhört varierande olika grupper
emellan. Man har därför fått sträva
efter att nå fram till vad som har kunnat
anses vara någorlunda skäligt dels
mellan grupperna inbördes och dels mellan
grupperna och löntagarna på övriga
områden av arbetsmarknaden. I den mån
uppenbara orättvisor kan ha fått bestå,

Lördagen den 24 maj 1952 fm.

Nr 21.

Lönegradsplaceringen för vissa tjänster m. m.

får man se på dem på det sättet, att den
tjänsteförteckningsrevision som nu skett
ingalunda är ämnad att gälla oförändrad
i all framtid. I den utsträckning det
finns verkligt starka skäl för ändringar
på några punkter, får de tas upp till
omprövning, liksom man måste göra med
alla andra frågor. Man kan inte binda
någonting för evigt. Men de skönhetsfläckar
som här kan dras fram, kan säkerligen
framletas i alla de överenskommelser
om lönesättning, som träffats på
arbetsmarknaden. Det är inte möjligt att
sa i detalj täcka allt, att man kan säga
att nu är all rättfärdighet uppfylld.

Vidare har det sagts att den förevarande
propositionen inte är försedd med
motiveringar för de föreslagna förändringarna
i den utsträckning, att det finns
någon riktig vägledning för riksdagens
bedömning. Jag tror emellertid att de,
som sysslat med löneförhandlingar, är
väl medvetna om att man efter mycken
möda och mycket besvär väl kan komma
fram till en överenskommelse i sak, men
skall man sedan motivera förändringarna,
så går man säkerligen bet. Jag känner
inte till någon överenskommelse, där
parterna har mäktat komma överens om
en skriftlig motivering varför man gör
på ett visst sätt. Det är att ställa orimliga
fordringar på dem, som sitter vid
förhandlingsbordet. Man kanske kan
vara överens om motiveringen muntligt,
men om den sedan skall utformas på
papperet, så uppstår sådana svårigheter,
att man inte lär kunna bemästra dem.
I den mån de utelämnade motiveringarna
kan anses vara en brist i propositionen,
är det en sådan brist som man nog
får räkna med alltid kommer att föreligga,
om man skall tillämpa förhandlingsmetoden
för att fastställa löner och
inplacera tjänster i fortsättningen. Det
finns ingen anledning att blunda för
det.

Det bar i detta sammanhang motionsvis
framförts yrkanden om ändringar för
vissa enstaka tjänster. Jag tror säkert att
man här kan plocka fram den ena tjäns -

ten efter den andra och den ena gruppen
efter den andra och anföra skäl, varför
de skulle haft en annan placering
än de fått. Men om man sätter in tjänsterna
i det större sammanhanget och försöker
bedöma frågan ur de synpunkter
tjänsteförteckningskommittén varit nödsakad
att anlägga, så skall man komma
underfund med att de ändringar, som
i motionerna föreslagits och som till synes
kan vara mycket oskyldiga, i det
stora sammanhanget inte alls är så fristående
som det förefaller. Tvärtom visar
det sig mycket ofta att ingenting på
lönesidan kan helt isoleras. Skall man
göra en ändring, även om det gäller detaljer,
så måste det mycket noga undersökas
vilka förändringar som kan göras
och på vilket sätt de kan ske utan att
framkalla oro hos andra befattningshavare,
vilka annars kanske känner sig
tämligen tillfredsställda.

Under debatten i första kammaren har
det framhållits — det kanske har framförts
samma synpunkter i denna kammare,
fastän jag inte varit i tillfälle att
lyssna på hela debatten här — att med
den här tillämpade metoden skulle riksdagen
sättas vid sidan i alltför stor utsträckning.
Ja, jag skall inte neka till att
detta naturligtvis blir följden, om man
vill följa förhandlingsmetoden. Riksdagen
kan ju inte sitta vid förhandlingsbordet.
Några ledamöter av riksdagen
kan emellertid sitta där, och så har skett
i detta fall, då två av riksdagens ledamöter
suttit med vid förhandlingsbordet.
Men hur man än bygger upp själva förhandlingsapparaten,
så är det ändå det
förslag som kommer fram under förhandlingarna,
alltså den överenskommelse
som uppnås, som måste underställas
riksdagen, och då är frågan vilken hänsyn
riksdagen vill ta till det faktum att
det liar träffats en överenskommelse.
Om man säger att riksdagen i ett visst
läge kan finna skäl att göra vissa ändringar,
så är det nog uppenbart för var
och en, att om man börjar sänka sådana
tjänster, som man vid förhandlingarna

Nr 2!.

Lördagen den 24 maj 1952 fm.

Lönegradsplaceringen för vissa tjänster

varit överens om att höja, så rubbar man
grunderna för hela överenskommelsen.
Och om man säger att det är mindre
risker förbundna med en höjning av några
tjänster, så tror jag att detta är en
felsyn, därför att de olika tjänsterna i
här föreliggande förslag har ställts i relation
till varandra. En höjning av några
tjänster kan därför ändra dessa relationer,
så att hela grunden för överenskommelsen
rubbas. Under alla förhållanden
kommer man på det sättet att skapa
särskilda svårigheter för de organisationer,
som varit med om att träffa överenskommelsen.

Nu säger man här att organisationerna
har befunnit sig i ett tvångsläge. De
har varit tvungna att ta en oförmånlig
överenskommelse för att över huvud taget
få något. Ja, det kan man säga om den
andra parten också. Den har varit tvungen
att ge något, som den kanske icke
skulle ha velat ge, för att få en överenskommelse
till stånd. En uppgörelse är
en kompromiss, där man gjort avkall på
anspråken från båda håll. På annat sätt
kan man inte komma till något resultat
vid en förhandling.

Jag tror att man får ha detta i minne,
när man går att bedöma det förslag, som
här föreligger till behandling i dag.

Herr ORGÅRD: Herr talman! Jag har
ingenting att invända mot de principiella
synpunkter, som herr statsrådet här
har fört fram på den föreliggande frågan
i dess helhet. Jag vill bara ge uttryck
för en känsla som jag har av att
den strävan man tidigare haft att åstadkomma
en jämbördig placering mellan
domänverkets och skogsvårdsstyrelsernas
skogstjänstemän icke har kommit
till uttryck i det förslag, som vi här
ställts inför. Jag är emellertid inte beredd
att på denna punkt yrka bifall till
reservation nr 6), detta i all synnerhet
som jag finner att utskottets uttalande
på sidan 12 ger klart belägg för att man
i utskottet är lyhörd för vad som framhållits
om det kanske inte fullt rättvisa

m. ni.

i förslaget, i vad det gäller skogsvårdsstvrelsernas
tjänstemän, samt därför
formulerat uttalandet på sätt som skett.

Jag ger mig inte gärna in på lönefrågor,
och jag skulle inte ha väckt en
motion i en lönefråga, om det inte hade
varit av alldeles speciella skäl. Det gäller
bara en enda och ensamstående
tjänst, nämligen befattningen som rektor
och föreståndare för Kratte Masugn,
som meddelar skogsundervisning i Gävleborgs
län.

Rektorstjänsten vid skogsskolan i
Kratte Masugn är den enda i sitt slag,
och det är en alldeles speciell och betydande
uppgift i skogsvårdsundervisningen
som denne rektor har. Och så mycket
begriper jag ändå av dessa frågor,
när jag ställs inför dem konkret som
här, att om man jämför denna tjänst
med t. ex. föreståndartjänsterna vid de
nyinrättade förberedande kurserna vid
skogsskolorna, som nu har ersatt de
s. k. kolarkurserna, så måste man säga,
att det inte tagits tillbörlig hänsyn till
betydelsen av denna tjänst, då den satts
två lönegrader lägre än dessa föreståndartjänster
inom domänstyrelsen.

Jag förstår att man vid förhandlingarna
mellan de stora organisationerna,
där man pressar från olika sidor, inte
kan ta så stor hänsyn till en ensam
tjänst. Men när det gäller att påvisa vikten
av denna nyinrättade tjänst vid
skogsskolan i Kratte Masugn, som håller
på att utvecklas till en betydande
institution för skogsvårdsundervisningen,
vill jag nämna, att tjänsten har betydelse
inte bara för länet utan också
för landet. Under ifrågavarande rektors
ledning har nämligen kurser i
skogsvård ordnats för journalister från
hela landet. Han leder också korrespondensundervisning
i skogsvård inom
länet och den yrkesbetonade fortsättningsskoleundervisningen
i skogsvård,
för att nu anföra bara några av de uppgifter,
som åligger innehavaren av denna
tjänst.

Här är det således inte fråga bara om

Lördagen den 24 maj 1952 fm.

Nr 21.

Lönegradsplaceringen för vissa tjänster in. in.

rättviseskäl utan om betydelsen av att
tjänsten placeras så, att man kan få kvalificerat
folk att upprätthålla densamma.
Man kan inte säga att uppflyttningen
skulle få någon prejudicerande verkan,
ty tjänsten är alldeles ensam i sitt
slag. Jag anser, att när det gäller en
tjänst av denna art, bör det vara riksdagens
rätt att åstadkomma en ändring.
Det kan såvitt jag förstår inte få samma
följder som om det gällde en tjänst,
som kunde jämföras med andra.

Jag kommer således, herr talman, till
den slutsatsen, att jag inte kan yrka bifall
till reservationen 6 a) av herr Näsgård
och fröken Andersson m. fl. i dess
helhet utan endast i den mån den innebär
ett bifall till den av mig väckta
motionen 11:544. Jag hemställer därför
om bifall till det i reservationen 6 a)
framförda förslaget att studierektorn
hos skogsvårdsstyrelsen i Gävleborgs
län placeras i 29 lönegraden och således
jämställs med föreståndarna vid de
förberedande skogskurserna.

I detta anförande instämde herr
Persson i Norrby och fröken Liljeclahl.

Herr LINDHOLM (kort genmäle):
Herr talman! Det är så lätt att säga, att
här gäller det bara en tjänst. Principiellt
har man ingenting att erinra mot
förslaget i stort, men när det gäller den
här enstaka tjänsten tycker man att riksdagen
skall ha rätt att göra en lönegradsupplyftning.
Men, herr Orgård, om
man nu ger riksdagen denna principiella
rätt att höja, så har man samtidigt
givit den rätten att sänka. Vart tar då
tjänstemännens förhandlingsrätt vägen,
herr Orgård?

Det är nämligen så, att i alla överenskommelser
av den storleksordning som
den vi nu behandlar, förekommer det
vissa kantigheter, som får slipas bort i
framtiden. Och med den behandling
som utskottet på denna punkt har givit
skogsvårdsstyrelserna tycker jag motionärerna
borde känt sig helt tillfredsställda,
ty man kan inte rimligtvis säga

att skogsvårdsstyrelserna blivit illa behandlade.
Jag vill erinra om att det
har skett upplyftningar med 2—4 lönegrader
med undantag för någon enstaka
tjänst. Det resultatet bör kunna anses
som ett mycket gott resultat ur personalens
synpunkt sett.

Herr ORGÅRD (kort genmäle): Herr
talman! När herr Lindholm säger: »Om
riksdagen får denna rätt» o. s. v., ber
jag få påpeka, att det är ju riksdagen
som har rätten att pröva. Det är visserligen
alldeles riktigt att man bör ta
hänsyn till förhandlingsresultaten och
att man kan vara moraliskt bunden av
desamma. Men i alldeles enstaka fall,
där uppenbara skäl föreligger och där
det icke kan medföra några konsekvenser,
i detta fall därför att det inte finns
någon annan sådan tjänst, bör riksdagen
kunna begagna den rätt som den
har.

Herr LINDHOLM (kort genmäle):
Herr talman! Det är bara det, att om
den rättsuppfattning som herr Orgård
pläderar för skulle tillämpas, så skulle
det innebära att man berövade tjänstemännen
deras förhandlingsrätt.

Herr PETTERSON i Degerfors: Herr
talman! Tidsnöden inför riksdagens
slutskede gör att vi kanske behöver ta
oss en allvarlig funderare över om vi
inte måste begränsa våra anföranden
inte bara till längden utan också til!
antalet. Jag skall försöka att inleda den
arbetstakten med att i det inlägg jag
här ämnar göra inskränka mig till att
understryka de kritiska synpunkter på
hela detta problem, som förut är anförda
av herr Gustafsson i Stockholm.

Då det resultat som föreligger tillkommit
efter både många och långa förhandlingar,
har vi inte velat anföra
något annat än en blank reservation för
att få tillfälle att säga, att man på den

Nr 21.

Lördagen den 24 maj 1952 fm.

Lönegradsplaceringen för vissa tjänster m. m.

privata lönemarknaden ser mycket kritiskt
på läget just nu. Man kan väl säga
att konturerna till ett omslag i det ekonomiska
läget börjar skönjas inom vissa
områden. Här är det så, att man för så
att säga löneförhandlingar på två fronter,
dels genom de fasta tilläggen, dels
genom ändring i lönegrader. Man kommer
då fram till ett resultat som man
förut kanske inte har räknat med. Missnöjet
över detta förfaringssätt ute på
den allmänna lönemarknaden börjar på
att bli kännbart.

Den revision som här föreligger är
knappast en sådan som man är van vid,
när det är fråga om revisionsförhandlingar,
vid vilka man brukar ta och ge.
Man brukar flytta upp tjänster som är
för lågt placerade, därför att arbetsuppgifterna
blivit annorlunda, och flytta
ned tjänster, där arbetsuppgifterna förändrats
så, att en nedflyttning är berättigad.
Hela den nu företagna revisionen
av tjänsteförteckningen medför som
förhandlingsresultat en allmän lönelyftning,
vilken vi ställt oss mycket kritiska
till. Men det är som sagt ett förhandlingsresultat,
och vi har intet annat yrkande
än om bifall till vad utskottet
föreslagit.

Det föreligger reservationer på en hel
del punkter. Jag har begärt ordet närmast
för att varna mot att man skulle
gå längre än förhandlingsresultatet.
Motionsvägen gick man på den tiden
när tjänstemännen inte hade förhandlingsrätt
och man fick be enskilda riksdagsmän
att de i nåder skulle väcka
motioner om lönegradsförändringar. Nu
har man emellertid förhandlingsrätt,
och när man har träffat en överenskommelse
med vederbörande organisationer,
bör inte enskilda riksdagsledamöter
vara framme med pekpinnen och
försvåra läget för en förhandlingsdelegation.

I den reservation som föreligger av
herr Näsgård m. fl. är det fråga om
skogsvårdsstyrelsernas personal. Vid ett
hastigt påseende ser det ut att ligga åt -

skilligt i vad som där har framförts,
och det är möjligt att reservanterna har
rätt även i sak. Men detta är inte den
enda punkten i förhandlingsresultatet
som man ställt sig kritisk mot, utan det
är på flera punkter man anser sig ha
anledning till betänksamhet. Jag sade
för en tid sedan till civilministern, att
jag trodde att det skulle visa sig att
missnöjet var större när revisionen var
färdig än förut. Skulle man för en grupp
skriva särskilt positivt, så skulle det
medföra konsekvenser som vi inte kan
överblicka.

I reservationen 6 b), som jag varit
med om att underteckna, har vi gått
emot utskottets skrivning på s. 12, där
man skrivit mycket positivt. Vi har ansett
att det är onödigt med denna skrivning.
Andra grupper kommer att fråga:
Varför har man skrivit så positivt för
den gruppen men inte för oss?

Herr talman! Det är dessa allmänna
synpunkter jag velat framföra, och jag
ber att få yrka bifall till utskottets hemställan
utom beträffande det avsnitt,
som berörs i reservation 6 b) av herr
Karl Andersson m. fl., till vilken jag
hemställer om bifall.

Fröken ELMÉN: Herr talman! Jag
hade från början inte tänkt blanda mig
i denna diskussion, men det var några
yttranden av herr Lindholm och herr
Hansson i Skegrie som gjorde att jag
ville framlägga några synpunkter. Sedermera
har emellertid civilministern
framhållit just att förhandlingsresultatet
inte på alla punkter är fastlåst och
att man får tänka sig en justering undan
för undan av olika tjänster.

Jag skulle dock vilja understryka vad
som framhållits i utskottsutlåtandet, att
man framdeles bör hålla kontakt med
respektive verk under förhandlingarna.
Herr Hansson i Skegrie och herr Lindholm
säger nu, att det har man gjort
hittills. Men jag vet inte om det varit
bristande tid under förhandlingarna
som gjort, att man inte fått kontakt med

Lördagen den 24 maj 1952 fm.

Nr 21.

Lönegradsplaceringen för vissa tjänster m. m.

en del verk, ty för många sådana förefaller
de genomförda Iönegradsplaceringarna
mycket egendomliga och överraskande.
Jag tror inte att man bara
får se inplaceringarna i det stora sammanhanget,
som civilministern sade,
utan man bör också se dem ur det egna
verkets rekryteringssynpunkt.

Jag vill ta ett konkret exempel från
arbetarskyddsstyrelsen, vilket behandlas
i motion II: 541. Man brukar där
kräva förste distriktsingenjörs erfarenhet
ute från fältet i yrkesinspektionen
vid rekryteringen av förste byråingenjörstjänster.
Nu har man placerat förste
distriktsingenjören i lönegrad 29 och
förste byråingenjören i lönegrad 27.
Men hur skall man kunna rekrytera en
befattning i lönegrad 27 med en tjänsteman
i lönegrad 29? Det förefaller mig
egendomligt, det förefaller verket egendomligt,
och icke minst verkets personalförening
står mycket frågande inför
denna placering.

Jag skulle också vilja yttra några ord
om den sociala avdelningen inom arbetarskyddsstyrelsen,
som fru Johansson
i Norrköping talat om, och jag ber där
att få begränsa mig till frågan om byrådirektören.

Jag värdesätter oerhört den tekniska
expertisen, ser allt det arbete den utfört
och måste nedlägga för att förebygga
olycksfall i arbetet. Av de 300 000
olycksfall vi för närvarande har per år
beror dock bara 20 procent på tekniska
orsaker, och ungefär 80 procent beror
på andra orsaker: på psykologiska faktorer,
på människorna själva, på miljöfaktorer,
på sociala förhållanden. Det
är ett helt komplex av orsaker som man
undan för undan måste reda ut.

Detta insåg man också i den arbetarskyddskommitté
som utarbetade förslag
till den nuvarande organisationen, vilket
förslag inte blivit helt antaget på
det sätt som kommittén hade önskat.
Diir ville man få teknisk expertis jämbördig
med medicinsk och social expertis,
alltså sida vid sida arbetande

för att komplettera varandra. Man insåg
också att med den pågående rationaliseringen
uppstår det nya yrkessjukdomar,
för vilka man mer och mer
måste anlita den medicinska expertisen.
Dåvarande socialministern var inte beredd
att ta hela förslaget; han minskade
organisationsplanen, byggde ut den tekniska
expertisen och minskade den medicinska
till arbetarskyddsstyrelsen och
två distrikt inom yrkesinspektionen.

På varje distrikt byggde han emellertid
ut den sociala sidan med en socialinspektör
och tillsatte samtidigt en byrådirektör
för den sociala avdelningen
inom arbetarskyddsstyrelsen och ansåg
denna tjänst så viktig att han placerade
denna befattningshavare i samma lönegrad
som övriga byrådirektörer. Organisationen
trädde i kraft 1948. Socialbyrådirektören
har självständiga arbetsuppgifter
vid sidan av byråchefen
och är direkt underställd generaldirektören.
Han bar mer självständiga arbetsuppgifter
än en hel del av de andra
byrådirektörerna. Samtidigt skall denne
byrådirektör leda socialinspektörerna
ute på fältet, alltså ta initiativ och utveckla
hela denna sida av arbetarskyddet
som kompletterar det tekniska området.
Det är alltså, såvitt jag förstår,
fråga om ett synnerligen viktigt arbete.

Herr Hansson i Skegrie nämnde att
som kompetenskrav för de övriga byrådirektörerna
gäller civilingenjörsexamen.
Men för denna byrådirektör finns
icke detta kompetenskrav. Det står angivet
att han eller hon skall ha social
utbildning. Den person som innehar
tjänsten har medicinsk utbildning och
social utbildning samt utbildning från
utlandet. Den som för närvarande vikarierar
på posten har genomgått socialinstitutet,
School of Economics i England
och har ganska långvariga studier
bakom sig i Amerika samt flera års erfarenhet
i industrien. Allt detta måste
anses vara jämbördigt med civilingenjörsexamen.

Jag vet inte om det är lyckligt med

3 — Andra kammarens protokoll 1952. Nr 21.

Nr 21.

Lördagen den 24 maj 1952 fm.

Lönegradsplaceringen för vissa tjänster m. m.

hänsyn till arbetarskyddets vidare utveckling
om vi försöker att här så att
säga klassa ned detta arbetsområde, så
att vi sätter denna tjänst två lönegrader
under de övriga byrådirektörerna. Det
ligger dock en värdering av arbetet i
själva lönegradsplaceringen, och jag kan
icke inse annat än att detta är en
utomordentligt viktig sida av arbetarskyddet
som måste vidare utvecklas.
Därför anser jag att denna tjänst bör
stå i nivå med övriga byrådirektörers,
och jag ber, herr talman, att få yrka
bifall till reservationen nr 3), som är
avgiven av fröken Andersson m. fl.

Herr PETTERSON i Degerfors (kort
genmäle): Som svar på vad fröken Elmén
anfört vill jag bara erinra om att
det härvidlag ändå föreligger en väsentlig
skillnad. Vi kommer förmodligen
redan i dag, om vi hinner så långt på
föredragningslistan, att behandla en annan
fråga, som gäller utlänningskommissionen
och där det föreslås att man
skall reglera om tjänsterna, så att det
inte skall krävas högre utbildning än
som verkligen fordras för tjänsten
i fråga. På den punkten har alla varit
ense. Om det nu är så att det för de
tekniska befattningarna på arbetsskyddsbyrån
krävs högre utbildning än
för andra, tycker jag det är en alldeles
riktig linje som föreslås. Om det för
vissa befattningshavare fordras viss
kompetens och lönen sättes därefter
kan man inte, för andra tjänster inom
andra verksamhetsområden, säga att de
skall ha samma lön för att de har så
Jång erfarenhet. Man kan inte jämföra
befattningshavare på det sätt som fröken
Elmén gör. Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan på den punkten.

Fröken ELMÉN (kort genmäle): Det
förefaller mig högst egendomligt att vi
inte skulle kunna jämföra befattningshavare
med olika utbildning. Då skulle
en i övrigt lämplig person med annan
utbildning icke kunna komma upp till

jämbördig nivå med en person som har
civilingenjörsexamen.

Jag ber samtidigt att än en gång få
påpeka att denna sida av arbetslivet är
synnerligen viktig. Man behöver bara
se på hur det ligger till inom industrien
och andra områden av arbetslivet, där
man börjat arbeta fram denna sektor
på ett helt annat sätt än tidigare. Det
är därför nödvändigt att även i statliga
tjänster få mycket dugande personer
just på befattningar av denna art. Jag
vidhåller mitt yrkande om bifall till reservation
nr 3.

Herr förste vice talmannan SKOGLUND:
Herr talman! Den som under
åtskilliga år haft tillfälle att se åtminstone
en del av den svenska statsförvaltningen
kommer nog till den uppfattningen,
att vi här i landet har förmånen
att ha en väl kvalificerad och duglig
tjänstemannakår, en kår som utför
ett mycket plikttroget arbete och om
vilken man endast kan säga att det är
undantagen som bekräftar denna regel.
Under sådana förhållanden måste det
också vara riktigt att statens tjänstemän
har möjligheter att genom sina organisationer
förhandla och på den vägen
träffa en uppgörelse med sin huvudman,
staten.

Bakom den uppgörelse som redovisas
i den proposition vi nu behandlar ligger
säkerligen ett rätt hårt och pressande
arbete. Det finns nog invändningar
som man kan göra på åtskilliga
punkter, men jag tror inte att vi har så
stora möjligheter att i detta läge vidta
några större förändringar. Jag anser för
min del att riksdagen har att i allt väsentligt
godta de förhandlingsresultat
som här föreligger och att således bifalla
propositionen.

Jag vill dock samtidigt som jag förordar
detta framföra några reflexioner
som man måste göra, när man bedömer
detta ärende och dess behandling. Statsutskottet
är i detta fall ingen dålig utsiktspunkt.
Man kan där i grova drag

Lördagen den 24 maj 1952 fm.

Nr 21.

Lönegradsplaceringen för vissa tjänster m. m.

följa detta ärendes utveckling under
förhandlingarna och det sätt på vilket
det redovisats inför utskottet och riksdagen.

Den hårt centraliserade förhandlingsordning
som tillämpats måste inge vissa
betänkligheter. Jag ger statsrådet fullständigt
rätt i att det inte är så lätt att
anvisa några framkomliga vägar, men
jag skulle i det fallet vilja vända mig
direkt till statsrådet Lingman: Undersök
i alla händelser om det inte finns
bättre, mer framkomliga vägar till en
annan gång än dem vi nu följt! Riksdagen
har fått sig ärendet förelagt på
sådant sätt att det uppstått en fullständig
tidsnöd. Det har inte varit möjligt
att ordna föredragningar och ge informationer
i den utsträckning som borde
vara riktig och rimlig.

Man har nog också, herr talman, det
intrycket, oavsett vad statsrådet här anfört,
att de olika verkens ledningar och
chefer haft mycket begränsade möjligheter
att framföra sina synpunkter och
göra dem gällande. Och det kan väl
ändå medföra vissa risker, om man i
det fallet inte medger erforderligt utrymme
härför. En verkschef bör dock
vara intresserad av och även ansvarig
för det ekonomiska resultat som hans
verk kommer till. Kopplar man av ledningen
från inflytande i detta avseende
i alltför stor utsträckning, kanske det
också från det hållet invändes att då får
staten, regeringen och riksdagen, ta ansvaret
om det hela inte får ett lyckligt
resultat.

Det förefaller mig som om man på
den privata arbetsmarknaden gjort
större ansträngningar för att se till att
den ansvariga ledningen fått göra sitt
inflytande gällande och framföra sina
synpunkter. Det föreligger alldeles särskilda
svårigheter, det erkänner jag
gärna, när det gäller staten, men jag
tror inte vi skall ge upp utan vidare.

.lag har, herr talman, begärt ordet för
att framhålla detta och understryka att
om riksdagen inte skall bli i alltför hög

grad satt åt sidan och om det över huvud
taget skall vara möjligt för riksdagen
att på ett tidigt stadium bli underrättad,
när verkligt omfattande löneförhandlingar
för de statsanställda föres,
då måste vi försöka komma fram till en
något annan ordning.

Det bör vara Kungl. Maj:ts uppgift
att medverka härtill. Jag vill bestämt
framhålla angelägenheten av att vi i god
tid försöker begrunda detta problem, så
att vi inte än en gång blir satta i ett sådant
tvångsläge, som vi nu befinner
oss i.

Till sist en enda liten reflexion —
det gäller skogsvårdsstyrelsernas personal,
främst jägmästare, som det föreligger
en reservation om. Jag har biträtt
denna reservation — jag måste uppriktigt
säga: kanske inte så mycket i förhoppning
om att det skulle vara möjligt
att åstadkomma någon ändring, men jag
har velat göra det som en protest emot
den felaktighet som jag tror här har begåtts,
när man placerat domänverkets
jägmästare framför skogsvårdsstyrelsernas.
Vi skapar härmed en missnöjeshärd,
och vi skapar svårigheter som
man borde ha kunnat undvika. Av den
anledningen kommer jag att rösta för
reservationen.

Fru RENSTRÖM-INGENÄS: Herr talman!
Utskottets talesman sade att när
det gäller förhandlingar om löner skulle
man föra dem fram till en punkt där
man inte kunde komma längre och så
göra upp. Men är det inte så att förhandlingar
skall föras lika långt för
alla som det gäller och som har jämförbara
arbetsuppgifter? Det kan väl
inte vara den rätta vägen att lämna
någon part åt sitt öde för att en lönegrad
skall bli utnyttjad. Det är ju vad
utskottet kommer fram till i slutet av
sitt uttalande, där man säger att »ett
bifall till motionerna skulle f. ö. innebära
att 31 lönegraden ej alls skulle
utnyttjas för styrelsens byrådirektörer,
något som synes inge betänkligheter».

Nr 21.

Lördagen den 24 maj 1952 fm.

Lönegradsplaceringen för vissa tjänster m. m.

Det är byrådirektörstjänsterna i arbetarskyddsstyrelsen
det gäller.

Den befattningshavare som åsyftas i
reservation nummer 3 har synnerligen
krävande arbetsuppgifter, fullgör dem
på ett oklanderligt sätt och är väl kvalificerad
för detta arbete. Detta har fröken
Elmén redan framhållit, och ingen
har gjort gällande något annat heller.
Hon är således väl förtjänt att liksom de
andra inom styrelsen arbetande byrådirektörerna
får en lönelyftning.

Herr Hansson i Skegrie sade att det
krävs inte nu någon bättre utbildning
för byrådirektören på den sociala avdelningen
i arbetarskyddsstyrelsen, och
därför skulle inte en lönelyftning vara
motiverad. Men det fordras väl inte heller
någon högre utbildning av de andra
byrådirektörerna som nu fått löneförbättring,
än den de hade när tjänsten
tillsattes. Och när denna omstridda
tjänst tillsattes värderades det arbetet
lika högt som de andra byrådirektörernas.
Det verkar egendomligt, om här
skulle ha skett en ändring, som skulle
motivera att detta arbete nu degraderades
i jämförelse med de andra tjänsterna.

Herr Lindholm sade att det är en
skönhetsfläck och att man inom utskottet
menat att man får bortse därifrån.
Men det gäller här inte en skönhetsfläck
utan ett krav på moralisk rättvisa,
som man inte bör pruta på. Vi har
ju även hört herr statsrådet Lingman
säga, att det inte är givet, att alla de
förslag till löneplacering, som vi får att
behandla, är fullt rättfärdiga. När man
kommer till en sådan punkt, där man
inte tycker att rättfärdighetskravet är
tillgodosett, bör man sträva efter att
åstadkomma rättelse. Detta är orsaken
till att jag varit med om att skriva under
denna motion.

Jag yrkar, herr talman, bifall till reservationen
nr 3.

Herr förste vice talmannen övertog
nu ledningen av förhandlingarna.

Herr LINDHOLM (kort genmäle):
Herr talman! Flera talare har under debatten
fäst uppmärksamheten på ett uttalande,
som utskottet gör på s. 11 i fråga
om arbetarskyddsstyrelsen. Utskottet
säger där: »Ett bifall till motionerna
skulle f. ö. innebära, att 31 lönegraden
ej alls skulle utnyttjas för styrelsens
byrådirektörer, något som synes
inge betänkligheter.» Detta uttalande
har man uttolkat på sitt eget lilla sätt
och fått fram, att utskottets motivering
skulle vara, att 31 lönegraden måste användas
och att det är därför som en
byrådirektör har placerats i 31 lönegraden.
Men det är ju inte så; det är ju i
stället på det sättet att byrådirektörstjänsterna
ha spaltats upp i såväl 31
som 33 lönegraden. Det har på de olika
byråerna skett en avvägning mellan byrådirektörstjänsterna.
Byrådirektörerna
i allmänhet skall stå i 31 lönegraden,
och i det fall då det är mera spets på
tjänsten skall de placeras i 33 lönegraden.
Nu var olyckan att det i detta fall
var mera spets på de andra byrådirektörstjänsterna.
Den tjänst, som man nu
talar om från kvinnohåll och som man
har gjort till en kvinnosaksfråga i dagens
debatt, råkar vara jämbördig med
byrådirektörstjänster i allmänhet enligt
tjänsteförteckningskommitténs bedömande.
Följaktligen har utskottet sagt,
att det är helt naturligt att man då också
bör utnyttja 31 lönegraden.

Herr NIHLFORS: Herr talman! Denna
debatt har ju fortgått åtskilliga timmar,
och jag anser det därför inte lämpligt
att nu ta upp de synpunkter, som
herr Staxäng anförde i början av debatten.
De har för övrigt redan bemötts.
Jag har i det hänseendet i stort sett
samma uppfattning som utskottets talesman
herr Lindholm, när det gäller
den principiella sidan av saken. Samtidigt
måste man ju påpeka, att utskottet
ju har gått ganska långt i sin skrivning.
Det har framhållit vikten av att
det i framtiden skall ske en närmare

Lördagen den 24 maj 1952 fm.

Nr 21.

Lönegradsplaceringen för vissa tjänster m. m.

precisering av tjänsterna — om det
finns möjlighet därtill — och att verksledningarna
i större utsträckning än vad
som kanske hittills har förekommit under
förhandlingarnas gång skall vara i
kontakt med kommittén eller rättare
sagt kommittén i kontakt med verksledningarna.

Jag skall emellertid beröra en liten
del av den motion, som föranledde herr
Staxäng och hans kamrater i utskottet
att avge en särskild reservation, nämligen
den motion, som avgivits av herrar
Herlitz och Ewerlöf i första kammaren
och herr Håstad i andra kammaren.
Denna motion har ju åtminstone beträffande
sin motivering inte följts av reservanterna,
och det kan därför finnas
anledning att något beröra ett avsnitt
av densamma, som jag för min del finner
vara litet egendomligt. Motionärerna
säger där: »Det ges så mycket starkare
skäl att hävda dessa synpunkter»
— det gäller alltså här riksdagens beslutanderätt
— »som det nu praktiserade
förfarandet att träffa uppgörelser
med organisationerna kan ställa den enskilde
befattningshavaren i en sämre
ställning än förut. Han kan komma i
fullständigt beroende av den mening,
som organisationens ombud tillägna sig
rörande hans tjänst och dess rätta avlönande.
Även om tjänstemannapartens
ombud förvisso besjälas av den bästa
strävan att skipa rättvisa mellan befattningshavarna
inbördes, är det dock inte
gärna tänkbart att de kunna ha en sådan
på egen erfarenhet grundad kännedom
om tjänstens art, som kan jämföras
med verkets egen eller tillerkännas
vitsord framför verkets uppfattning. Om
verkets yttrande inhämtas erbjuder detta
en behövlig garanti för att den enskilde
tjänsteinnehavarens krav på rättvisa
tillgodoses.»

Jag skulle våga säga att man på organisationshåll
är ganska förvånad över
att sådana uttalanden kan framföras.
Det skulle ju såvitt jag förstår innebära,
att man å ena sidan betecknar verks -

cheferna som representanter för den
enda rätta sakkunskapen när det gäller
tjänsteinplaceringar och å andra sidan
betecknar organisationernas representanter
såsom personer, som inte alls
egentligen har så mycket reda på det
hela och som därför kan åstadkomma
snedvridna resultat.

Det skulle finnas mycket att orda om
i denna sak. Jag för min del har en
känsla av att motionärerna i detta fall
inte har hållit kontakt med verkligheten
sådan den ter sig. När förhandlingar
av detta slag påbörjas, så sker det ju
i regel på det sättet, att organisationsledningen
kontaktar de olika verkens
lokalavdelningar av organisationen, man
kommer samman och går in för en viss
linje, som organisationen sedan bakar
samman med sin allmänna uppfattning
om den linje som den anser riktig att
följa, och sedan går frågan vidare till
förhandlingsbordet.

När det gäller verkens inställning i
fråga om tjänster har man nog på organisationernas
sida många gånger ställt
sig mycket undrande. Det har aldrig varit
någon kontakt med personalorganisationerna
på annat sätt än att organisationerna
tidigare fick lov att uttala
sig inför verksledningen, men någon
förhandlingsomgång med verket, som
nu skett i tjänsteförteckningskommittén,
har i regel inte förekommit. Undantag
finns givetvis. Jag tror emellertid, att
vill man söka stoppa upp den utveckling
på förhandlingsområdet till befattningshavarnas
fördel, som vi nu kan
skönja, då bör man anamma de tankegångar,
som finns i denna motion men
som — det vill jag särskilt betona —
reservanterna inte har återupprepat i
sin reservation.

Det är min bestämda uppfattning, att
vi befinner oss i ett brytningsskede. Det
är mycket möjligt att riksdagen för lov
att backa ut ifrån den detaljgranskning,
som den utövat tidigare. Jag måste bekänna
att jag under årens lopp — de
få år jag varit i riksdagen — kommit att

Nr 21.

Lördagen den 24 maj 1952 fm.

Lönegradsplaceringen för vissa tjänster m. m.

efter hand ändra uppfattning på detta
område. Jag vill för min del — inte bara
därför att jag har blivit insatt i riksdagen
— inte i alla lägen och hur länge
som helst inta något slags konservativ
inställning till riksdagens plats i statslivet,
allra minst när det gäller detta område.
Det är möjligt att vi måste tänka
oss ändrade former för riksdagens medverkan
i hithörande frågor i framtiden.
Det är inte tillrådligt att binda sig för
den uppfattningen, att de nuvarande
förhållandena är de rätta och bästa.

Herr statsrådet och chefen för civildepartementet
lämnade ju en redogörelse
för situationen, vilken redogörelse
jag i mångt och mycket ingenting har
att anmärka emot. Jag fäste mig emellertid
vid att han förklarade, att förhandlingarna
mellan tjänsteförteckningskommittén
och organisationerna
kunde ha skett i mera lugn och ro, om
de icke irriterats genom uttalanden
bland annat från riksdagshåll. Jag förmodar
att han därvidlag syftade på vissa
frågor, som ställts till honom under
årens lopp om hur det låg till med denna
tjänsteförteckningsrevision. Men jag
är övertygad om att statsrådet Lingman
lika väl som jag måste inse, att den irritation
som bär funnits ute på fältet
bland dem, som varit berörda av tjänsteförteckningsrevisionens
verksamhet,
har varit inte en irritation över förhandlingarna
som sådana utan över att
knappast något inträffade de första åren
av denna tjänsteförteckningskommittés
verksamhet. Åtminstone kunde inte något
synligt resultat förmärkas. Man kan
alltså säga att det var ett opsykologiskt
upplagt arbete, som åstadkom en irritation
bland de enskilda medlemmarna
av organisationerna och kanske även
hos organisationernas ledningar. Denna
irritation tog sig uttryck även genom
interpellationer och frågor här i riksdagen.
Men jag tror för min del inte, att
detta kan ha medfört någon försämring
av förhandlingsresultatet.

Statsrådet Lingman sade sig personli -

gen vara betänksam inför den utbyggnad
av befordringsgången för amanuenser,
varom överenskommelse träffats.
Denna betänksamhet har ju tydligen
smittat av sig på utskottets talesman
herr Lindholm och även på en motionär
här i kammaren, på vad sätt vet
jag inte. Jag tror emellertid att man
skall finna att denna betänksamhet är
litet överdriven, om man närmare jämför
hur den befordringsgång var uppbyggd,
som äger bestånd till den 1 juli,
med den nya befordringsgången. Det
var nämligen så —• jag skall inte fördjupa
mig i detaljerna, ty det är ju rena
lönekineseriet —• att man i samband
med uppflyttning från den ena lönegraden
till den andra erhöll uppflyttning
också i löneklass, s. k. sneddning, och
vidare fick man sådan uppflyttning i
löneklass på grund av att man suttit ett
visst antal år i den lönegraden. Detta
gjorde, att när vederbörande flyttades
till 24 lönegraden, så hamnade han omedelbart
i 25 löneklassen. Nu är det meningen,
att den nya befordringsgången
skall ta bort denna sneddningsprincip,
så att när vederbörande kommer till 25
lönegraden, hamnar han också i 25 löneklassen.
Det är alltså en förbättring
i befordringsgången, som till synes är
större än vad den i själva verket är.

Frågan om denna befordringsgång
har även delat utskottet på två linjer.
Jag har för min del hållit mig till det
uttalande, som återfinnes i reservation
nr 2, eftersom jag anser att utskottets
majoritet har gått litet för långt, när det
säger att verken skall »tillvarataga föreliggande
möjligheter att undvika alltför
automatiska lönegradsuppflyttningar».
Nu är det ju så, att en befordringsgång
börjar med en aspiranttjänstgöring
på ett och ett halvt år. Det finns
ingen från organisationernas sida, som
har gjort gällande, att denna aspiranttjänstgöring
skulle på något sätt automatiskt
leda över till den efterföljande
befordringsgången. Under denna aspiranttid
skall vederbörande tjänsteman

Lördagen den 24 maj 1952 fm.

Nr 21.

Lönegradsplaceringen för vissa tjänster m. m.

prövas och prövas ordentligt i verket.
Jag menar alltså, att utskottet på ett
alldeles onödigt sätt blandar sig i rent
administrativa ställningstaganden, när
utskottet gör detta uttalande. Jag skulle
alltså strängt taget inte ens ha varit
med om reservationen nr 2, men jag anser
mig dock kunna sträcka mig därhän.

Vad gäller de olika motionerna skall
jag helt kort säga, att de i mångt och
mycket tar upp den argumentering som
fördes på personalsidan vid förhandlingarna,
och den argumentering som
förbundens representanter förde fram
kan jag givetvis dela. Med hänsyn till
att det här är fråga om en kompromiss,
som man bakat samman med allt vad
därav följer av kanske i vissa hänseenden
dåliga avvägningar, skall jag emellertid
lika fullt yrka bifall till utskottets
förslag och avslag på motionerna. Jag
vill dock betona att detta inte är något
uttryck för att jag tar avstånd från motionernas
argumentering. Den kommer
säkerligen att även i fortsättningen föras
fram av organisationerna. Det uttalande,
som utskottet har kommit till om
jägmästarpersonalen, är säkerligen också
ett mycket värdefullt uttalande, och
jag finner det närmast vara demonstrationspolitik
att reservera sig på den
punkten till förmån för motionerna. Jag
tror att denna personal vinner i längden
på att man icke ruckar på förhandlingsresultatet,
även om det skulle finnas
åtskilligt att kritisera i detaljerna.

Herr Petterson i Degerfors yttrade,
att detta inte egentligen är den revision,
som man tänkte sig när kommittén tillsattes,
utan i stället en allmän lönelyftning.
Han uppehöll sig sedan vid befordringsgången,
men han kunde ju då
ha kostat på sig att säga, att det största
antalet av dem, som har lyfts i denna
omgång, är lägre statstjänare. För dem
har man helt släppt bottenlönegraden 9
och lyft dem till 10 lönegraden. Det är
en väsentlig förändring, men jag förmodar
att herr Petterson i Degerfors inte

har någonting att anmärka på den
punkten.

Hela detta resonemang om tjänsteförteckningsrevisionens
resultat mynnar
ut i den reflexionen, som också flera
talare har varit inne på, att man hoppas
på en sådan utveckling i fortsättningen,
att tjänsteförteckningsrevisioner inte
kommer bara vart tionde år utan att det
blir en fortlöpande revision när så behövs.
Fördenskull hoppas man att civildepartementets
förhandlingsavdelning
byggs ut, så att det inte behöver bli
proppar därför att det inte finns tjänstemän,
som kan ta upp förhandlingar
med organisationerna i olika frågor.

Det är min förhoppning att utvecklingen
kommer att gå dithän, att vi får
ett smidigt förhandlingsförfarande, som
blir till båtnad inte bara för personalorganisationerna
utan även för arbetsgivaren-staten.
Om sedan det stora konstitutionella
problemet i framtiden kan
lösas på ett sätt, som inte behöver vara
konservativt, har jag ingenting emot
det, men jag anser att vi bör hålla vägarna
öppna för reformer på detta område.
Vi får inte i riksdagen stirra oss
blinda på att det sker, kanske inte en
revolution men en utveckling av förhandlingsrätten
för statstjänstemän, som
är av sådan omfattning, att vi kanske
inte alla här riktigt fattar det.

Herr HÅSTAD: Herr talman! Vid denna
sena tid av debatten skall jag fatta
mig kort och endast göra en mera allmän
deklaration.

Innan jag gör det vill jag emellertid
säga ett par ord med anledning av det
anförande, som herr Nihlfors nyss höll.
Det föreföll mig ändå denna gång som
om det rådde eu politisk hungersnöd,
när han tog upp de argument han anförde.
I den motion, som även jag har
varit med om att underteckna, uttalades
ju det önskemålet, herr Nihlfors, att
ämbetsverkens yttranden skulle inhämtas
eller, om detta var för sent, att
verkscheferna eller andra talesmän för

Nr 21.

Lördagen den 24 maj 1952 fm.

Lönegradsplaceringen för vissa tjänster m. m.

verken skulle kallas upp till utskottet.
Om detta och intet annat handlade motionen.

Vad har nu skett? Jo, utskottet har
gjort ett uttalande, att det i framtiden
är nödvändigt att en sådan kontakt som
vi förordat hålles mellan det förberedande
organet och ämbetsverken. Vidare
har utskottet inhämtat muntliga yttranden
från några verksrepresentanter.
Däremot har utskottet inte velat göra
ett för framtiden bindande uttalande i
den riktning, som motionärerna har begärt.
Jag tycker att den debatt, som här
har förts, i viss mån har utgjort en bekräftelse
på önskvärdheten i åtskilliga
fall av att riksdagen hade fått mera upplysning.
Därför synes det mig med hänsyn
till vad utskottet har skrivit och
vad som har förekommit i debatten att
motionärerna fått sitt uttalande fullt
rättfärdigat.

Jag vill som motionär göra en allmän
deklaration för att det inte skall uppstå
något missförstånd, jag accepterar
självfallet helt och hållet förhandlingsprincipen
som grundval för uppgörelser
även för statstjänstemän. Det är ideellt
riktigt att även denna part på arbetsmarknaden
bör ha inflytande över
lönesättningen alldeles som andra grupper.
Jag tror också att det ur procedursynpunkt
är ytterst önskligt att man
förfar på detta sätt. Jag tror emellertid
vi kan vara ense därom, oberoende av
vilket politiskt läger vi tillhör, att denna
nya förhandlingsordning dock av olika
skäl bör omgärdas med vissa garantier.
Om dessa kan utformas i lag eller
om de skall utgestaltas i konstitutionell
eller annan praxis må framtiden utvisa.

Sålunda är det självfallet — och det
borde inte vi som är riksdagsmän behöva
säga — att statsintresset måste få
samma utrymme som arbetstagarintresset,
och statsintresset måste ju i främsta
rummet vara lika med de berörda
ämbetsverkens. Jag anser fortfarande,
herr statsråd, att det var en brist i den -

na proposition, att vi fick så litet reda
både på motiv och på synpunkter hos
de berörda ämbetsverken. Propositionen
har ju delvis karaktären av en lång räkning
på hundratals sidor, som utan någon
motivering eller utan några verifikationer
presenteras riksdagen för inlösen
och betalning. Jag kan förstå att
det har mött praktiska svårigheter på
grund av tidsnöd o. s. v. att denna gång
höra verken men om vi nu diskuterar
framtiden, är det väl uppenbart, att den
princip varpå hela vårt statsliv vilar,
nämligen offentlighetsprincipen, bör
tillämpas även på detta område, så att
ämbetsverken på något sätt får delge
Kungl. Maj :t och riksdagen sina synpunkter,
vare sig det nu sker på förhand
eller i efterhand. Det behöver
självfallet inte innebära, att ämbetsverkens
synpunkter till allo är acceptabla
för regering eller riksdag. Ämbetsverken
får naturligtvis inordna sina synpunkter
under de löneprinciper, som
läggs upp vid förhandlingarna i fråga.
Men det är av oeftergivligt värde, alldeles
oavsett grundlagens klara bud, att
riksdagen vid behandlingen av hela frågan
får del av ämbetsverkens synpunkter
såsom ytterligare material för sitt
bedömande.

Vidare har vi att ta hänsyn till riksdagens
inflytande. Om man — såsom
här har framhållits inte minst av statsrådet
— i princip accepterar förhandlingssystemet
för statstjänstemän, får
det naturligtvis till konsekvens att riksdagens
inflytande i efterhand på förhandlingsresultatet
reduceras. Om man
inte skall helt utplåna riksdagen såsom
maktfaktor när det gäller minst hälften
av budgeten, fordrar väl logiken, att
riksdagen på något sätt får utöva sitt
inflytande i förväg genom t. ex. en förstärkning
av förhandlingsorganisationen.
Det är klart att detta involverar
stora praktiska svårigheter, men jag
tror inte problemet på något sätt är olösligt,
och vill man verkligen som i alla
andra frågor ha inte bara regeringspar -

Lördagen den 24 maj 1952 fm.

Nr 21.

Lönegradsplaceringen för vissa tjänster m. m.

tierna utan också oppositionspartierna
med, är väl den naturligaste vägen att
man på ett eller annat sätt bygger ut
förhandlingsorganisationen.

Slutligen måste det, vilken respekt vi
än har för organisationerna, vara ett
klart samhälleligt intresse, att eventuellt
uppkommande orättvisor vid förhandlingarna
kan rektifieras av riksdagen.
Det är ingen anklagelse mot någon
ombudsman, om man säger att en viss
mindre grupp av tjänstemän eller en
viss tjänst kanske inte har blivit tillbörligt
beaktade. Att skipa rättvisa tillhör
de saker som riksdagen alltid har haft
att diskutera och åstadkomma. Det måste
finnas en möjlighet för riksdagen att,
utan att bryta ner hela förhandlingsresultatet,
kunna på detta liksom på alla
andra områden rätta till uppenbara
orättvisor. Jag skulle tro att det är ett
väsentligt intresse för förhandlingsrätten
själv, att riksdagen bevarar denna
myndighet — det är ju inte alldeles säkert
att de förhandlande organisationerna,
kanske i en mycket brydsam ekonomisk
tid, alltid skall bli lika nöjda
med slutresultatet som de uppenbarligen
är i dag.

Härtill kommer naturligtvis åtskilliga
andra synpunkter, som jag inte alls
skall gå in på. Vi får naturligtvis inte
underskatta omfattningen av de problem,
som är förenade med en kombination
av förhandlingssystem och statstjänstemannens
grundlagsfästa rättsställning.
Vi har slutligen det problem
som diskuterades för ett par veckor sedan,
nämligen hur man på bästa sätt
skall kunna förebygga konflikter inom
den offentliga sektorn, t. ex. genom inrättande
av en arbetsmarknadsnämnd
eller dylikt.

Med denna allmänna deklaration, herr
förste vice talman, vill jag för min del
yrka bifall till reservationen nr 1.

Herr LINDHOLM (kort genmäle):
Herr talman! Herr Håstad anförde att
detta förslag egentligen innebär, att re -

geringen presenterar en räkning som
riksdagen har att betala. Jag tror att
man förenklar hela problemställningen
i alltför hög grad, om man argumenterar
på det viset. Har man accepterat
förhandlingsrätten och de principer
som följer med den, är väl, såsom också
herr Håstad var inne på, det som presenteras
en förhandlingsprodukt, som
riksdagen har att pröva i stort och godta
eller förkasta. Det är alltså icke så,
att riksdagen ovillkorligen är bunden
vid det resultat som har uppkommit vid
förhandlingsbordet, utan riksdagen prövar
om den skall godta förslaget eller
inte och kan skicka det tillbaka för ytterligare
förhandlingar.

Jag tror inte att enbart en utbyggnad
av förhandlingsorganet med ett antal
riksdagsmän löser problemet om riksdagens
inflytande på dessa spörsmål.
Däremot tror jag att om man, när denna
fråga tas upp till behandling, går
ifrån det gamla systemet med dessa jättehistorier
med en tjänsteförteckningsrevision
över hela förvaltningen och i
stället skapar ett permanent organ, som
får föra förhandlingar och sedan vända
sig till vederbörande remissmyndigheter
för att därefter presentera resultatet
för riksdagen, skulle man undan
för undan på ett helt annat och mera
tillfredsställande sätt kunna driva tjänsteförteckningen
än som sker, när man
tar hundratusentals tjänstemän samtidigt.

Herr HÅSTAD (kort genmäle): Herr
talman! Jag tycker herr Lindholm ställer
för små anspråk när han urgerar,
att vi skall acceptera denna uppgörelse
in toto oavsett missnöje i detaljer. Jag
menar att idealet är — och det kanske
har nåtts denna gång -— att förslaget är
sådant, att det inte bara i dess helhet
utan också i dess detaljer kan accepteras,
naturligtvis dock från den allmänna
utgångspunkten, att man får se uppgörelsen
i stort. Men saknas det — om
jag så får säga — verifikationer, saknas

Nr 21.

Lördagen den 24 maj 1952 fm.

Lönegradsplaceringen för vissa tjänster m. m.

det utlåtanden från verken, saknas det
motiveringar från departementschefen,
då blir faktiskt riksdagen nödgad att
ta det hela in toto, som en helhet. Detta,
menar jag, kan undvikas och en mycket
säkrare basis för en dylik uppgörelse
träffas, om riksdagen även kan
godkänna detaljerna.

Sedan vill jag inte, herr talman, säga
att jag med mitt korta inlägg nyss här
på något sätt uttömt problemet huruvida
man skall ha en förstärkt förhandlingsorganisation
eller inte; det är ju
ett så oerhört invecklat problem. Vad
jag velat antyda är bara, att det är möjligt
— jag säger möjligt — att man genom
att skapa någon motsvarighet till
riksgäldsfullmäktige eller liknande skulle
kunna få ett slags permanent delegation,
som handlar eller i varje fall förhandlar
å riksdagens vägnar, varigenom
man skulle kunna nå en lösning, som
gör att riksdagen kan få en överblick
inte bara över de tekniska problemen
utan också över alla de finansiella problem,
som är inkluderade i en löneuppgörelse
av en så stor omfattning som
denna.

Herr RUBBESTAD: Herr talman! Då
jag har låtit foga en blank reservation
till detta betänkande, måste jag säga
några ord.

Jag vill från början deklarera, att jag
inte kan vara med om det uttalande,
som utskottet gör, då det säger att man
finner denna uppgörelse lämplig. Jag
tycker att den på många punkter inte
är lämplig, t. ex. när vissa av de högre
befattningshavarna flyttas upp sex lönegrader
och alltså tillförsäkras en betydande
lönehöjning. Jag måste också
säga, att jag inte kan acceptera den omändring,
som är vidtagen i den reglerade
befordringsgången för amanuenser.
Jag hörde ju att statsrådet också var
tveksam på den punkten. Det finns även
många andra saker, som jag för min del
inte kan skriva under på i utskottets
utlåtande.

Jag är naturligtvis av den meningen,
att riksdagen skall ha rätt att på ett avgörande
sätt vara med när det gäller
sådana stora frågor som denna. Då man
gick in för denna lönegradsrevision,
hade väl ingen trott att den skulle medföra
de konsekvenser, som föreligger
här i dag. Det är omkring 135 000 tjänstemän,
som berörs av denna revision.
Det är inte alla på långt när, men ändå
kostar detta omkring 60 miljoner kronor
i ökade utgifter per år. Jag tror
nog att vi litet var börjar bli betänksamma
inför den utveckling, som på sista
tiden har inträtt när det gäller tjänstemännens
lönefrågor. Beloppet för de
samlade utgifterna till statstjänstemän
börjar närma sig den gräns, där vi får
bli litet betänksamma.

Jag tror att själva det förhandlingssätt,
som departementschefen gått in
för, inte heller ger riksdagen möjlighet
att få det inflytande den behöver ha.
Jag tror inte det är nog med vad som
krävs i högerreservationen, att man
skall ha ett remissförfarande, så att olika
myndigheter får yttra sig. Det tror
jag inte är det lämpliga, utan det lämpliga
är naturligtvis att de på ett tidigt
stadium vid själva förhandlingarna får
framföra sina synpunkter. Men därmed
är inte riksdagens synpunkter tillgodosedda,
utan riksdagen bör i detta förhandlingsorgan
vara företrädd på ett
helt annat sätt än som nu är fallet. Nu
är det ju väsentligen statens egna tjänstemän,
som förhandlar med tjänstemännen.
Det finns visserligen två representanter
för riksdagen i denna förhandlingsdelegation,
men skall riksdagen ha
något att säga till om bör det ske en utökning
av denna förhandlingsdelegation
med representanter från olika partier,
som på ett tidigt stadium kan ta del
av frågorna och säga sin mening. Då
skulle på ett helt annat sätt riksdagens
synpunkter bli beaktade. Jag skulle därför
vilja vädja till statsrådet att han vid
tjänsteförteckningskommitténs fortsatta
arbete måtte överväga en ökning av an -

Lördagen den 24 maj 1952 fm.

Nr 21.

Lönegradsplaceringen för vissa tjänster m. m.

talet representanter för riksdagen; jag
förutsätter att det därvid tillsättes sådana
personer som har kännedom om
lönefrågor, och helst anknutna till näringslivet;
eljest kan de inte uträtta
mycket.

Jag har många gånger förvånat mig
över att man, när det gäller en lönereglering,
först har haft vissa personer
som har satt sig in i lönefrågorna för
att sedan, då det gäller att omsätta det
hela i verkligheten, tillsätta helt andra
personer för denna uppgift. Det kanske
inte har varit så i detta fall, men jag har
under årens lopp ofta sett att man har
förfarit på det sättet, och det tycker jag
är olämpligt.

I denna fråga har jag anslutit mig till
reservationen nr 6 b. Den gäller ett uttalande
av utskottet, som jag anser vara
oriktigt. Det har tidigare av departementschefen
påpekats, att det inte nu
går att lyfta upp en grupp, som innefattas
i denna uppgörelse, eftersom detta
har återverkan på andra grupper. Det
tycker jag är riktigt sagt, och jag menar
att det uttalande som utskottet gör
på s. 12, där utskottet rekommenderar
att lönefrågan för skogsvårdsstyrelsernas
tjänstemän skall tas upp till förnyad
prövning, strider mot denna princip,
att vi skall låta överenskommelsen
gälla. Vi bör alltså inte föreskriva att
det skall bli en ny prövning för någon
grupp, ty det kan komma att dra med
sig en del annat.

Jag anser därför att den sista meningen
i andra stycket på s. 12 i utskottsutlåtandet
bör utgå. Jag yrkar alltså bifall
till reservationen nr 6 b.

Herr talmannen hade under detta anförande
återtagit ledningen av förhandlingarna.

överläggningen förklarades härmed
avslutad. Herr talmannen gav till en
början propositioner beträffande punkten
/, nämligen dels på bifall till utskottets
hemställan i denna del dels
ock på bifall till den av fröken Anders -

son m. fl. avgivna, med 1) betecknade
reservationen; och förklarade herr talmannen
sig anse svaren hava utfallit
med övervägande ja för den förra propositionen.
Herr förste vice talmannen
Skoglund begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten I
i utskottets utlåtande nr 153, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den av fröken Andersson m. fl. avgivna,
med 1) betecknade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns därvid flertalet
hava röstat för ja-propositionen, vadan
kammaren bifallit utskottets hemställan
i punkten I.

På därå framställd proposition bifölls
utskottets hemställan i punkten II.

Beträffande punkten III gav herr talmannen
propositioner dels på bifall till
utskottets hemställan i denna del dels
ock på bifall till den av fröken Andersson
m. fl. avgivna, med 3) betecknade
reservationen. Fru Johansson i Norrköping
begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten III
i utskottets utlåtande nr 153, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, liar kammaren bifallit
den av fröken Andersson m. fl. avgivna,
med 3) betecknade reservationen.

Nr 21.

Lördagen den 24 maj 1952 fm.

Lönegradsplaceringen för vissa tjänster m. m.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns därvid flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen, vadan kammaren bifallit
utskottets hemställan i punkten
III.

Härefter gav herr talmannen i fråga
om punkten IV propositioner dels på
bifall till utskottets hemställan i punkten
dels ock på bifall till den av fröken
Andersson och fru Lindström avgivna,
med 4) betecknade reservationen; och
biföll kammaren utskottets berörda
hemställan.

Beträffande punkten V gav herr talmannen
propositioner dels på bifall till
utskottets i punkten gjorda hemställan
dels ock på bifall till den av herrar
Bergh och Staxäng avgivna, med 5) betecknade
reservationen; och biföll kammaren
utskottets hemställan i punkten.

I fråga om punkten VI gav herr talmannen
först propositioner beträffande
utskottets hemställan utom i vad anginge
studierektorn hos skogsvårdsstvrelsen
i Gävleborgs län, nämligen dels
på bifall till utskottets hemställan med
nämnda undantag dels ock på bifall till
den av herr Näsgård m. fl. avgivna,
med 6) a) betecknade reservationen i
motsvarande delar; och fann herr talmannen
svaren hava utfallit med övervägande
ja för den förra propositionen.
Herr Staxäng begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten VI
i utskottets utlåtande nr 153 utom såvitt
angår lönegradsplacering av studierektorn
hos skogsvårdsstyrelsen i
Gävleborgs län, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den av herr Näsgård m. fl. avgivna,
med 6) a) betecknade reservationen i
motsvarande delar.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning; och befanns därvid flertalet
hava röstat för ja-propositionen,
vadan kammaren bifallit utskottets
hemställan i ifrågavarande del.

Härefter gav herr talmannen propositioner
beträffande inplaceringen i lönegrad
av studierektorn hos skogsvårdsstyrelsen
i Gävleborgs län, nämligen
dels på bifall till utskottets förslag,
att studierektorn skulle under benämningen
förste assistent bibehållas i lönegraden
Ca 27, dels ock på bifall till
det i reservationen 6) a) av herr Näsgård
m. fl. framförda förslaget, att
ifrågavarande studierektor skulle under
benämningen föreståndare för skogskurs
inplaceras i 29 lönegraden; och
fann herr talmannen svaren hava utfallit
med övervägande ja för den förra
propositionen. Herr Orgård begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten VI
i utskottets utlåtande nr 153, att studierektorn
hos skogsvårdsstyrelsen i Gävleborgs
län skall under benämningen
förste assistent bibehållas i lönegraden
Ca 27, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
det i reservationen 6 a) framförda
förslaget, att ifrågavarande studierektor
skall under benämningen föreståndare
för skogskurs inplaceras i 29 lönegraden.

Lördagen den 24 maj 1952 fm.

Nr 21.

Lönegradsplaceringen för vissa tjänster m. m.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns därvid flertalet hava
röstat för ja-propositionen, vadan kammaren
bifallit utskottets hemställan i
förevarande del.

På därå framställda propositioner bifölls
härefter vad utskottet i punkterna
VII—XI hemställt.

Beträffande motiveringen gav herr
talmannen först propositioner i fråga
om det stycke å s. 10 i det tryckta
utlåtandet, som började med orden »Utskottet
förutsätter» och slutade med orden
»tillräckligt motiverad», nämligen
dels på godkännande av utskottets motivering
i denna del dels ock på godkännande
av den lydelse av motiveringen
i denna del, som föreslagits i
den av fröken Andersson m. fl. avgivna,
med 2) betecknade reservationen; och
beslöt kammaren godkänna utskottets
motivering i nämnda del.

Vidare gav herr talmannen propositioner
beträffande det stycke å s. 12
i det tryckta utlåtandet, som började
med orden »Utskottet vill» och slutade
med orden »förnyad prövning», nämligen
dels på godkännande av utskottets
motivering i denna del dels ock på
godkännande av det i reservationen
6) b) av herr Karl Andersson m. fl.
framförda förslaget, att sista meningen
i detta stycke skulle utgå; och förklarade
herr talmannen sig anse svaren
hava utfallit med övervägande ja för
den förra propositionen. Herr Hansson
i Skegrie begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren godkänner
det stycke av statsutskottets motivering
å s. 12 i utskottets utlåtande
nr 153, som börjar med orden »Utskottet
vill» och slutar med orden »förnyad
prövning», röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren i enlighet
med den av herr Karl Andersson m. fl.
avgivna reservationen beslutit, att sista
meningen i detta stycke skall utgå.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, vadan votering
medelst omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 119 ja och 71 nej, varjämte
14 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså godkänt utskottets
motivering i denna del.

På därå framställd proposition blev
utskottets motivering i övriga delar av
kammaren godkänd.

Herr förste vice talmannen övertog
nu ånyo ledningen av förhandlingarna.

§ 5.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr

138, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställning
angående beredskapsstat för
försvarsväsendet för budgetåret 1952/53.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 6.

Vissa frågor rörande blind- och
dövstumundervisningen.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr

139, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående vissa frågor rörande
blind- och dövstumundervisningen
jämte i ämnet väckta motioner.

Punkten I.

Utskottets hemställan bifölls.

Nr 21.

Lördagen den 24 maj 1952 fm.

Punkten 2.

Läroanstalter för blinda: Avlöningar.

Efter föredragning av punkten anförde Fröken

LILJEDAHL: Herr talman!
De hem och anstalter, som samhället
ordnar för omhändertagande av barn
och gamla, blir av och till föremål för
hård kritik. Det är inte min mening att
här dra upp någon debatt i denna fråga.
Jag vill endast göra en erinran om
att man i de beslutande församlingarna
— i kommunerna och i riksdagen —
ofta fäster alltför liten vikt vid den
mänskliga faktorn. Vi är mycket noga
med att lokaler och fysisk omvårdnad
fyller givna krav, men vi ser inte till
att de personella resurserna räcker till
för att skänka den trygghet och hemkänsla,
som de omhändertagna är i så
stort behov av.

I anslutning till propositionen angående
vissa frågor rörande blind- och
dövstumundervisningen har jag i motion
hemställt om höjda anslag för anställande
av ökat antal vårdarinnor
samt inrättande av sex biträdande husmoderstjänster.
Skolöverstyrelsen har
upprepade gånger under de senaste åren
framhållit såväl behovet av ökat antal
vårdarinnor som behovet av biträdande
husmoderstjänster. Det gäller närmast
Tomteboda blindinstitut och dövstumskolorna.

De barn det här gäller är på grund av
sitt lyte synnerligen illa ställda. För
många av de barn som vistas på våra
barnhem gäller vistelsen numera oftast
en kortare tid, till dess fosterhem kan
ordnas. De blinda och de döva barnen
däremot är för sin skolgång och yrkesutbildning
hänvisade till internat under
en lång följd av år.

För att ett internat i någon mån skall
kunna motsvara det egna hemmet är det
nödvändigt, att standarden på skolhemmen
motsvarar de krav man har på våra
familjebostäder, men inte mindre vik -

tigt är det att det finns tillräckligt med
personal för tillsyn, vårdnad och fostran.

Barnen i blind- och dövstumskolorna
är i allra högsta grad i behov av personlig
omvårdnad för att kunna känna
trygghet. Personalfrågorna vid dessa
skolhem är värda allt beaktande.

På grund av tidsnöden här i dag skall
jag inte närmare gå in på personalfrågorna.
Jag ber endast att få hänvisa till
skolöverstyrelsens motivering dels för
en utökning av antalet vårdarinnor och
dels för inrättande av biträdande husmoderstjänster.

Jag kan dock inte uraktlåta att tillägga
några ord om dessa husmoderstjänster.

Vid Tomteboda blindinstitut och förskola
fanns hösten 1951 sammanlagt
inte mindre än 211 barn. Det är husmodern
på ett sådant hem, som förutom
andra uppgifter skall vara så att säga i
mors ställe. Man förstår väl, att en husmor
med uppbjudande av aldrig så god
vilja inte ens tillnärmelsevis kan ägna
varje barn den personliga omtanke hon
skulle önska. Inrättandet av biträdande
husmoderstjänster synes mig därför väl
motiverat. Jag beklagar, att skolöverstyrelsen
nödgas upprepa en så behjärtansvärd
begäran år från år utan att
vinna gehör i departementet eller riksdagen.

Utskottet har emellertid i år välvilligt
skrivit, att skäl finns för bifall till i motionen
gjorda yrkanden. Men det har
dock inte ansett sig kunna tillstyrka motionen
för närvarande. Mot ett enigt utskott
anser jag mig inte kunna ställa
något yrkande i dag. Min förhoppning
är att det när frågan kommer igen nästa
år skall bli möjligt att få en förbättring
till stånd i denna sak.

Herr talman, jag har icke något yrkande.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan
bifölls.

Lördagen den 24 maj 1952 fm.

Nr 21.

Punkten 3.

Vårdanstalten i Lund för blinda med
komplicerat lyte: Avlöningar.

Sedan punkten föredragits, yttrade:

Fröken ÖBERG: Herr talman! Jag
skall vid denna punkt be att få göra en
fråga. Hade statsrådet och chefen för
ecklesiastikdepartementet varit inne i
kammaren skulle jag riktat frågan direkt
till honom, men nu kommer jag att
göra det till utskottets representant i
stället.

Genom ett förbiseende förde jag inte
fram detta spörsmål motionsledes innan
motionstiden var till ända. Man har talat
om att rationalisera riksdagens arbete.
Jag ämnar nu göra det genom att i stället
föra fram några synpunkter i dag.

I proposition nr 103 föreslår Kungl.
Maj :t, att tjänsten som husmoder vid
vårdanstalten för blinda med komplicerat
lyte i Lund skall uppflyttas från
Ca 12 till Ca 16. I samma proposition
föreslås husmodertjänsten vid dövstumskolan
i Lund uppflyttad från Ca 11
till Ca 17. Vad är orsaken till skillnaden
mellan dessa husmoderstjänsters
placering? Någon förklaring har jag
inte kunnat finna. När man granskar
dessa husmödrars uppgifter, finner man
att husmodern vid vårdanstalten för
blinda med komplicerat lyte har att ta
hand om sammanlagt 240 personer, 174
interner och 66 anställda. I dövstumskolan
däremot har husmodern 80 elever,
av vilka endast 34 bor på skolan
medan de andra 46 visserligen intar
skollunch på skolan men för övrigt är
utackorderade i fosterhem. Där finns en
personal på 35 personer. Hon har alltså
sammanlagt att betjäna 115 personer.

Det är rätt underligt att dessa båda
tjänster kommer i så olika löneställningar.
Min uppmärksamhet riktades på
detta förhållande vid ett besök som några
av kammarens ledamöter gjorde på
dessa anstalter. Rektorn på anstalten för
blinda med komplicerat lyte, rektor

Stigmar, uttalade då också sin förvåning
över att husmodern vid hans anstalt
inte hade samma löneställning som
motsvarande tjänst i skolan för dövstumma.

Nu kommer kanske utskottets representant
att säga, att detta är en sak som
vederbörande organisationer har kommit
överens om. Vi har tidigare i dag
sagt att riksdagen inte har möjlighet att
överblicka rättvisan i den ena eller andra
lönesättningen. Jag hör heller inte
till dem, som anser att riksdagen skall
ta upp dessa lönefrågor. Men vi har rätt
för att inte säga skyldighet att påpeka
vad vi finner eller i varje fall tror oss
finna vara uppenbart felaktigt.

Jag har inte något yrkande i denna
punkt. Jag önskar bara att vederbörande
statsråd närmare ville se efter om
lönesättningen för dessa både husmoderstjänster
är rättvis.

Herr WALLENTHEIM: Herr talman!
Det är mycket lätt att svara på den fråga,
som fröken Öberg ställde. Hon har
själv svarat på den. De lönegradsplaceringar
som här föreslås är resultatet
av de förhandlingar som förts, och vederbörande
organisation till vilken dessa
befattningshavare hör har godkänt
detta förhandlingsresultat. Då vore det
väl orimligt att riksdagen skulle göra
någon ändring. Skulle det vara något
misstag begånget, får väl det tas upp i
vanlig ordning och också föreläggas
riksdagen.

Fröken ÖBERG: Herr talman! Jag
hoppas att herr Wallentheim inte missuppfattade
mig. Mitt anförande var närmast
en uppmaning till departementschefen
att se efter om här föreligger
något fel. Vi kan inte göra något annat
än fråga oss varför den liusmoderstjänst,
som betjänar ett större antal personer,
skall ha en sämre löneställning
än den, som betjänar ett mindre antal.
Sådana orättvisor skapar irritation och
misstämning personalen emellan. Nu

Nr 21.

Lördagen den 24 maj 1952 fm.

Understöd till folkliga musikskolan i Arvika.

ligger anstalterna så nära varandra, att
det inte kan undgås att de som innehar
tjänsterna gör jämförelser och frågar
sig vad skillnaderna beror på.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan
bifölls.

Punkterna i—7.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 7.

Understöd till folkliga musikskolan i
Arvika.

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 140, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående understöd till folkliga
musikskolan i Arvika.

Kungl. Maj:t hade i propositionen
nr 156, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden
för den 7 mars 1952,
föreslagit riksdagen att dels godkänna
av departementschefen förordade ändrade
grunder för statsunderstöd åt folkliga
musikskolan i Arvika samt anställnings-
och lönereglering för skolans
lärarpersonal, att tillämpas från och
med budgetåret 1952/53, dels ock till
Folkliga musikskolan i Arvika: Understöd
för budgetåret 1952/53 anvisa ett
förslagsanslag av 80 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte

a) godkänna av departementschefen
i statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden
för den 7 mars 1952 förordade
ändrade grunder för statsunderstöd åt
folkliga musikskolan i Arvika samt anställnings-
och lönereglering för skolans
lärarpersonal, att tillämpas från och
med budgetåret 1952/53;

b) till Folkliga musikskolan i Arvika:
Understöd för budgetåret 1952/53 under
åttonde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 80 000 kronor.

Utskottets motivering var av följande
lydelse:

»Såsom av den lämnade redogörelsen

framgår innebär Kungl. Maj:ts förslag,
att folkliga musikskolan i Arvika i huvudsak
jämställes med statsunderstödd
folkhögskola. Utskottet har icke funnit
anledning till erinran häremot och ej
heller mot förslaget, att till understöd
åt musikskolan för nästa budgetår anvisas
ett särskilt förslagsanslag av
80 000 kronor. I förevarande proposition
har frågan om landstingets huvudmannaskap
för skolan berörts. I anslutning
till vad departementschefen därvid
anfört vill utskottet uttala, att det
med hänsyn till den lösning av statsbidragsfrågan,
som föreslagits i propositionen,
torde få förutsättas, att Värmlands
läns landsting är berett att åtaga
sig huvudmannaskapet för skolan.»

Reservation hade avgivits av fröken
Andersson, herrar Sundelin, Söderquist,
Svensson i Ljungskile, Ståhl,
Staxäng, Kollberg, Kyling och Gustafsson
i Skellefteå, vilka ansett, att de två
sista meningarna bort utgå ur motiveringen.

Efter föredragning av utskottets hemställan
anförde:

Herr STÅHL: Herr talman! Den korta
reservation, som är fogad till detta
utskottsutlåtande, innebär såsom framgår
av ordalydelsen inte på något sätt
någon avvikande mening i själva saken.
Om anslaget råder fullständig enighet.

Man bör inte förblanda å ena sidan
Ingesunds folkliga musikskola, som det
här är fråga om, med den folkhögskola
i landstingets regi, som redan finns på
Ingesund. De är två helt skilda skolor
med det enda gemensamma, att de ligger
på samma område. De har olika lärare
och olika rektorer. Folkliga musikskolan
är en riksinstitution, medan
folkhögskolan är en länsfolkhögskola
som alla andra.

Det som föranlett reservationen är de
två sista raderna i utskottets motivering,
vilka säger att utskottet och, om
riksdagen följer utskottet, även riksdagen
förutsätter att Värmlands läns

Lördagen den 24 maj 1952 fm. Nr 21.

Inrättande av icke-ordinarie folkskollär

lärare.

landsting är berett att åtaga sig huvudmannaskapet
för musikskolan.

Nu förhåller det sig i sak så, att
landstinget i Värmlands län förklarat
sig villigt att åtaga sig detta huvudmannaskap.
Om detta faktum bara hade
konstaterats i utlåtandet, hade ingen reservation
tillkommit. Då hade bara
konstaterats ett faktum.

Reservanterna i utskottet har emellertid
den uppfattningen att det kan leda
till i viss mån menliga och svåröverskådliga
konsekvenser, om riksdagen
i dag förutsätter, att ett landsting
skall åtaga sig en viss utpekad uppgift,
och i morgon att ett annat landsting
skall åtaga sig en annan uppgift. Vi har
menat att det ur principiell synpunkt
inte kan vara lyckligt, att statsmakterna
på så sätt, låt vara i försiktiga ordalag,
liksom delar ut olika uppgifter på
landstingen.

Inte ens i ett fall som detta, när det
rent sakligt ligger så nära till hands,
bör sålunda enligt reservanterna statsmakterna
snudda vid tanken att fördela
olika uppgifter på landsting eller kommuner.
I första kammaren har också vår
principiella uppfattning vunnit gehör.
Jag vill fästa kammarens ledamöters
uppmärksamhet på att första kammaren
har anslutit sig till reservationen med
den motivering jag här har framfört.
Det ändrar som sagt i sak ingenting,
men det understryker riksdagens respekt
för den kommunala självständigheten,
självstyrelsen och integriteten.

Jag ber med detta, herr talman, att
fä yrka bifall till reservationen.

Herr WALLENTHEIM: Herr talman!
Med anledning av herr Ståhls anförande
vill jag med ett par ord förklara vad
som givit statsutskottet anledning att
skriva på det sätt som det har gjort.

.lag är mycket angelägen att framhålla,
att utskottets skrivning inte har någon
särskilt principiell betoning. Ut4
— Andra kammarens protokoll /.952. A

irtjänst i skoldistrikt med distriktsbver skottets

skrivning ansluter sig till de
faktiska förhållanden, som varit rådande
när det gäller folkmusikskolan i Arvika.

Jag tror att det under årets lopp har
utbildat sig en mycket stadgad mening,
att hur stor respekt och aktning man
än kan ha för det initiativ som en gång
togs och för det arbete som har bedrivits
där uppe, har likväl den förvaltningsmässiga
och ekonomiska skötseln
av folkliga musikskolan varit lagd på
ytterst lösliga grunder. Utskottet har
varit angeläget om att det verkligen
skulle skapas förutsättningar för att man
där fick en fast hand, som hade ledningen
av det hela.

Detta är den motivering, som ligger
bakom utskottets skrivning. Utskottet
har alltså inte någon strävan att införa
några nya riktlinjer för understöd åt
verksamhet av denna art.

Nu har ju som herr Ståhl sagt första
kammaren följt reservationen. Om kamrarna
skulle stanna i olika beslut betyder
ju det att hela motiveringen faller
bort. För att i det läget förenkla hela
proceduren avstår jag från att ställa något
yrkande om hifall till utskottets förslag.

Härmed förklarades överläggningen
avslutad. Herr förste vice talmannen
gav propositioner dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall
till utskottets hemställan med den ändring
beträffande motiveringen, som föreslagits
i den vid utlåtandet fogade
reservationen; och fattade kammaren
beslut i enlighet med innehållet i den
senare propositionen.

§ 8.

Inrättande av icke-ordinarie folkskollärartjänst
i skoldistrikt med distriktsöverlärare.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
141, i anledning av Kungl. Maj:ts frantr
?/.

Nr 21.

Lördagen den 24 maj 1952 fm.

Inrättande av icke-ordinarie folkskollärartjänst i skoldistrikt med distriktsöver

lärare.

ställning om inrättande i vissa fall av
icke-ordinarie folkskollärartjänst i skoldistrikt
med distriktsöverlärare jämte
i ämnet väckta motioner.

I propositionen nr 203 hade Kungl.
Maj:t under åberopande av propositionen
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden för den 4
april 1952 under avdelning I föreslagit
riksdagen att medgiva, att i skoldistrikt,
där särskilda svårigheter förelåge
att ordna den undervisning, från
vilken distriktsöverläraren befriats,
finge på visst sätt inrättas icke-ordinarie
folkskollärartjänst med tjänstgöringsskyldighet
för innehavaren jämväl
i ett angränsande skoldistrikt.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft två likalydande
motioner, väckta den ena inom första
kammaren av herrar Åman och Alilberg
(I: 479) och den andra inom andra
kammaren av herr Kyling in. fl. (II:
641), i vilka hemställts, att riksdagen
måtte besluta inrättande i vissa fall av
icke-ordinarie folkskollärartjänst med
undervisningsskyldighet i slöjd i enlighet
med skolöverstyrelsens förslag.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag å motionerna
1:479 och 11:641, medgiva, att i skoldistrikt,
där särskilda svårigheter förelåge
att ordna den undervisning, från
vilken distriktsöverläraren befriats,
finge i huvudsaklig överensstämmelse
med vad departementschefen i statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden
för den 4 april 1952 förordat inrättas
icke-ordinarie folkskollärartjänst
med tjänstgöringsskyldighet för innehavaren
jämväl i ett angränsande skoldistrikt.

Reservationer hade avgivits:

l:o) av fröken Andersson, herrar
Bergh, Nils Theodor Larsson, Staxäng,
Hoppe, Kollberg, Kyling och fröken Ny -

gren, vilka ansett, att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj :ts förslag samt med
bifall till motionerna I: 479 och II: 641,
medgiva, att i skoldistrikt där särskilda
svårigheter förelåge att ordna undervisning,
från vilken distriktsöverläraren
befriats, finge i huvudsaklig överensstämmelse
med vad reservanterna förordat
inrättas icke-ordinarie folkskollärartjänst
med tjänstgöringsskyldighet
för innehavaren jämväl i angränsande
skoldistrikt;

2:o) av herrar Söderquist och Svensson
i Ljungskile, utan angivet yrkande.

Sedan utskottets hemställan föredragits,
anförde:

Herr KYLING: Herr talman! Jag har
i denna fråga väckt en motion, som vid
behandlingen inom utskottet åstadkommit
en reservation till utskottets utlåtande.
Jag skall nu be att med några
ord få motivera denna min motion och
även reservationen.

I samband med tillkomsten av storkommunerna
bär vi ju i alla Sveriges
kommuner och därmed sammanfallande
skoldistrikt fått överlärarinstitutionen
genomförd. Dessa överlärare ute i skoldistrikten
har fått sin ordinarie tjänstgöring
såsom undervisare nedskriven, i
vissa fall ända ned till 5 timmars undervisning.
På sådana platser ute på landsbygden,
där det inte finns så många
skolavdelningar, har emellertid inte undervisningstimmarna
kunnat skrivas ner
i så stor utsträckning. Det har emellertid
visat sig, att frågan om fyllnadstjänstgöring
åt överlärarna medför vissa bekymmer.
Skolöverstyrelsen har därför kommit
med ett förslag, som bl. a. innebär
att man skall ha rätt att införa en ickeordinarie
eller extra ordinarie tjänst,
som skall kunna upprätthållas av en lärare
som tjänstgör i två olika distrikt.
Det har mot detta rests vissa betänkligheter
och framhållits, att det kan bli
ganska svårt att ordna det så, att en lä -

Öl

Lördagen den 24 maj 1952 fm. Nr 21.

Inrättande av icke-ordinarie folkskollärartjänst i skoldistrikt med distriktsöverlärare.

rare kan tjänstgöra i två näraliggande
distrikt, men Knngl. Maj :t har dock tagit
upp förslaget i den proposition som förelagts
riksdagen. Utskottet har också på
denna punkt varit fullt enigt.

Däremot har Kungl. Maj :t inte kunnat
vara med på den andra delen av skolöverstyrelsens
förslag, enligt vilken de
olika kommunerna skulle få rätt att anordna
fyllnadstjänstgöring på ett sådant
sätt, att maximalt 10 timmars slöjd skulle
få ingå i denna fyllnadstjänstgöring.

Denna sak är så gott som en ren landsbygdsfråga.
Jag har också, sedan den
kungl. propositionen kommit, från landsbygdsdistrikten
fått ett otal brev med
förfrågningar, huruvida det inte vore
möjligt att få till stånd en sådan ändring,
att även undervisning i slöjd upp till
10 timmar skulle kunna få räknas såsom
fyllnadstjänstgöring. Om så inte sker,
måste man ute på landsbygden fylla ut
timantalet genom att inrätta en timlärartjänst.
Men så som kammarens ledamöter
till fullo vet, är det synnerligen ont om
lärare, och en examinerad lärare tar därför
inte gärna en timlärartjänst, när han
kan få en extra ordinarie tjänst i ett annat
skoldistrikt. Det är här som bekymren
närmast möter.

Kungl. Maj :t, som på denna punkt inte
bär följt skolöverstyrelsen, har i stället
anlagt samma synpunkter som statskontoret
anfört i sitt remissyttrande. Statskontoret
har för sin del ansett, att både
principiella och ekonomiska skäl talar
mot inrättande av extra ordinarie tjänster
med därtill hörande 10 timmars undervisning
i slöjd.

Vad den principiella sidan av saken
beträffar vill jag bara hänvisa till att
slöjden inte under alla omständigheter
betraktas som ett övningsämne. I den
ordinarie folkskolan räknas slöjden som
ett undervisningsämne i likhet med sång,
musik och teckning. Däremot är inte
slöjden ett undervisningsämne i den meningen,
att den i folkskolestadgan är
upptagen som ett obligatoriskt ämne.

När det gäller den nya enhetsskolan vill
man emellertid göra slöjden till ett obligatoriskt
ämne, och det ligger nog ett
visst berättigande i detta, då just slöjdundervisningen
har ganska stor betydelse
ur pedagogisk och fostrande synpunkt.

Jag tror därför att skolöverstyrelsens
förslag bör kunna helt och hållet godtagas
när det gäller den principiella sidan
av saken.

Vad beträffar den ekonomiska sidan
av saken, undrar jag om inte statskontoret
har gjort en felkalkyl, när man anfört
de ekonomiska synpunkter, som
Kungl. Maj:t fäst så stort avseende vid.
Skolöverstyrelsen har nämligen — det är
väl detta Kungl. Maj :t har fastnat för —
själv sagt att ekonomiska skäl får avgöra,
huruvida Kungl. Maj :t kan lägga fram
det förslag som skolöverstyrelsen utformat.

Jag har för min del låtit göra några utredningar,
och jag har också underställt
dem ekonomisk expertis. Jag har därvid
kommit till den uppfattningen, att statskontoret
helt enkelt måste ha gjort en
felkalkyl. En jämförelse mellan vad det
kostar att inrätta en timlärartjänst och
cn extra ordinarie folkskollärartjänst visar,
att det för statsmakterna blir billigare
med den extra ordinarie tjänsten.
Därmed bortfaller i det avseendet alltså
de ekonomiska konsekvenserna. De undersökningar
som jag gjort ger vid handen,
att genom ett bifall till förslaget om
inrättande av de tjänster med viss undervisningsskyldighet
i slöjd, som jag
här talar för, skulle statens utgifter i
regel minskas i stället för att, såsom
statskontoret säger, ökas.

Det är ytterligare en sak som jag
vill påpeka. Ute i skoldistrikten har man
redan börjat tillämpa denna ordning
med alt räkna slöjdundervisningen såsom
fyllnadstjänstgöring. Det har visserligen
inte funnits några stadgar och
paragrafer, som föreskriver att så skulle
kunna ske, men skolstyrelserna har väd -

Nr 21.

Lördagen den 24 maj 1952 fm.

Inrättande av icke-ordinarie folkskollärartjänst i skoldistrikt med distriktsöver lärare.

jat till inspektörerna om stöd för en dylik
åtgärd och inspektörerna liar ansett att
man bort laga efter läglighet. Detta har
gjort att det nu finns många kommuner,
som har saken ordnad på det sätt jag här
angivit. Om riksdagen bifaller Kungl.
Maj ds förslag, kommer emellertid kommunerna
att få frångå dessa anordningar,
något som jag finner vara beklagligt.
Jag tycker att det i stället vore på sin
plats, att riksdagen genom bifall till reservationen
underlättade för kommuner
och skoldistrikt att lösa frågan om fyllnadstjänstgöring
på ett för alla parter
lämpligt sätt, detta inte minst med tanke
på de landsbygdskommuner som till
nästa höst måste ordna denna sak.

Med vad jag här anfört ber jag, herr
talman, att få yrka bifall till den vid utskottsutlåtandet
fogade reservationen.

I detta anförande instämde herrar
Bark, Nilsson i Bästekille och Malmborg
i Skövde.

Herr WALLENTHEIM: Jag tror, hemtalman,
att alla erkänner att det förslag,
som Kungl. Maj:t här kommit med, är
ägnat att bidraga till att förbättra undervisningen
framför allt ute på landsbygden.
Å andra sidan bör vi kanske
inte övervärdera de möjligheter som
därigenom öppnats. Jag tror att man
kommer att få brottas med åtskilliga
svårigheter i fortsättningen, och kommunerna
kommer nog att få vidkännas
en ökad belastning i ekonomiskt avseende.
Men vi är ju alla överens om att
ett försök bör göras för att man sedan
av erfarenheterna skall kunna dra slutsatser
om hur saken bäst skall ordnas
för framtiden.

Den punkt, där meningsskiljaktigheter
föreligger, avser frågan huruvida någon
del av fyllnadstjänstgöringen för de
lärare, som det här är fråga om, skall
få ske i form av slöjdundervisning. Utskottet
har självfallet tagit mycket
starkt intryck av vad såväl Kungl.
Maj :t som statskontoret på denna punkt

anfört. Man kan nog inte så lättvindigt,
som herr Kvling här försökte göra,
komma ifrån de rent principiella konsekvenser,
som följer av ett bifall till
reservationen. Slöjdlärarna är placerade
i en lönegrad, folkskolans lärare i en
annan lönegrad, och det ena hänger
ihop med det andra på ett sådant sätt,
att ett beslut i viss riktning kan få mycket
längre gående konsekvenser än man
kanske först tänkt sig.

Vad de rent ekonomiska resonemangen
beträffar, har utskottet visserligen
inte införskaffat några detaljsiffror,
men man måste ju dock inom ett
utskott kunna bygga ställningstagandet
på de redovisningar för de ekonomiska
förhållandena som ett ämbetsverk presenterar.

Jag tror att statsutskottet har intagit
en riktig ståndpunkt, när utskottet tillstyrker
Kungl. Maj:ts förslag och därigenom
också följer en försiktig linje i
stället för att ge sig in på saker och ting,
vilkas konsekvenser helt enkelt inte kan
överblickas i dagens läge.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr HOPPE: Herr talman! Jag skulle
vilja börja med att säga att jag är rätt
livligt övertygad om att vi här snuddar
vid ett problem, som är särskilt allvarligt
för en hel del landskommuner
och som även för en hel del tätorter
är allvarligare än kanske de flesta ledamöter
av denna kammare har observerat.

Departementschefen säger -— när han
avfärdar skolöverstyrelsens förslag, att
extra ordinarie lärare skulle fullgöra
viss del av sin tjänstgöring, slöjdundervisningen
— att han tror att detta
skulle underlätta anskaffandet av kompetenta
lärare för fyllnadstjänstgöring.
Jag tror att man kan gå betydligt längre
än så och säga, att i många fall är detta
det enda sättet att ordna fyllnadstjänstgöringen
på ett tillfredsställande sätt.

Lördagen den 24 maj 1952 fm. Nr 21.

Inrättande av icke-ordinarie folkskollärartjänst i skoldistrikt med distriktsöverlärare.

När frågan behandlades, nämnde någon,
som torde behärska den bättre än
de flesta, att såsom hon såg saken kommer
det att visa sig omöjligt för en hel
del skoldistrikt att ordna med fyllnadstjänstgöring
för överlärarna. Utöver
detta skulle jag vilja ta mig friheten
att stryka under det som herr Kyling
nämnde, att det som vi begär, det är
i alla fall någonting som redan praktiserats.
Man har sagt mig att detta förfaringssätt
har prövats i något tiotal
år, och man har varit belåten med anordningarna.
Att man kunnat göra detta
beror väl på att lagstiftningen på detta
område kanske inte är så klar. Jag
skulle gärna vilja göra kammarens ledamöter
uppmärksamma på att det i
statskontorets yttrande står att överstyrelsens
förslag icke torde kunna bifallas
utan riksdagens medgivande. Man
har uppenbarligen på olika håll i Sverige
handlat som om man hade rätt att
göra det utan riksdagens medgivande.
.lag vet inte på hur många ställen, men
i varje fall på rätt många håll, har skoldistrikten
ordnat det på detta, som jag
tycker, mycket tillfredsställande sätt.
Om riksdagen nu bifaller Kungl. Maj:ts
förslag och sålunda går emot reservationen,
skulle det innebära att de skoldistrikt,
som har löst frågan på ett tillfredsställande
sätt, inte längre kan
hålla fast vid denna lösning.

Jag tror, herr talman, att en hel del
av våra skoldistrikt försättes i ett mycket
besvärligt läge om skoldistrikten mister
den möjlighet att engagera lärare
såsom anvisats i herr Kylings motion
och i reservationen.

Jag tar mig friheten att yrka bifall
till reservationen.

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet LINGMAN: Herr talman! Eftersom
ecklesiastikministern inte har
tillfälle vara närvarande på grund av behandlingen
av vissa ärenden i första
kammaren, skulle jag i hans ställe vilja

säga några ord om fyllnadstjänstgöringen
och dess beräkning.

Reservanterna föreslår nu att man för
att kunna inrätta ett visst antal icke ordinarie
folkskollärartjänster skulle få ta
med också slöjdtimmarna vid beräkningen
av tjänstgöringstiden. Folkskollärarna
har ju undervisningsskyldighet
i slöjd. Det ingår inte i schemat, utan de
har särskild ersättning för denna tjänstgöring.
Men genom den form härför, som
är föreslagen i motionen, skulle ett inräknande
av slöjdtimmarna automatiskt
leda till högre ersättning för dessa slöjdtimmar
än den som utgår till de specialutbildade
facklärarna. Det är dessa förhållanden
som ecklesiastikministern inte
har kunnat bortse ifrån, och det är de
ekonomiska följderna härav som statskontoret
har pekat på.

Den kompetens i slöjd som följer med
folkskollärarexamen är lägre än den
kompetens som slöjdlärarna har med sin
mera omfattande slöjdutbildning. Fn
fullt kompetent slöjdlärare uppbär ett
arvode för slöjdtimmarna som utgår efter
timtaxan Tc 15. I distrikt där det
finns heltidsanställda övningslärare i
slöjd är de placerade i Ce 17 om de har
full kompetens, eljest i Ce 15. Genom
denna anordning däremot skulle slöjdtimmarna
delas upp så att de ersättes
på samma sätt som folkskollärartjänsterna,
alltså i 17 :e respektive 19 :e lönegraderna.

Det är givet att det problem, som man
bär vill lösa genom att räkna in slöjdtimmarna,
närmast är en organisatorisk
fråga. Man måste därför lösa den på
något sätt. Vad som åsyftades i propositionen
var närmast att man skulle lämnas
tillfälle att undersöka om det inte
finns några andra vägar att gå än att
tillgripa denna mycket komplicerade lönesättningsmetod
och på det sättet dra
upp nya problem, som kanske blir ännu
besvärligare att klara ut. Bakom ecklesiastikministerns
skrivning ligger såle -

Nr 21.

Lördagen den 24 maj 1952 fn).

Inrättande av icke-ordinarie folkskollärartjänst i skoldistrikt med distriktsöver

lärare.

des ingen ovilja mot att klara ut detta
problem.

Då han säger att han icke är beredd
att nu tillstyrka skolöverstyrelsens förslag,
beror det på de omständigheter som
jag här har pekat på, nämligen att en
folkskollärare med sin mera begränsade
kompetens i slöjdundervisning skulle för
slöjdtimmarna uppbära högre ersättning
än fackläraren med den högre kompetensen.
En sådan linje skulle inte komma
att hålla i det långa loppet. Det bör var
och en vara medveten om.

Det är således för att undersöka om
det inte kan finnas andra former för
att lösa detta rent organisatoriska problem
som ecklesiastikministern inte just
nu har velat acceptera skolöverstyrelsens
linje.

Herr KYLING: Herr talman! Jag skall
bara säga att statsrådets resonemang om
arvodet för slöjden är riktigt om man
räknar med att man uteslutande skulle
ha timlärartjänster, men i många fall
är det på det sättet att om en ordinarie
folkskollärare, som har 30 veckotimmar
i undervisningsskyldighet, inte når upp
till mer än 26 eller 28 — 28 är rätt vanligt
i klass III — får han utfyllnad i
slöjd. I arvode får han exakt detsamma
som om han vore ordinarie folkskollärare
och betalas icke efter timlärartaxan.

Sedan kan man fråga sig varför man
skall avdela slöjden bland särskilda övningsämnen,
när det i det ordinarie
schemat finns övningsämnen för vilka
full betalning utgår som för folkskollärare.
Bortsett från detta, herr statsråd,
hur tänker man sig nu klara situationen
ute i våra storkommuner? Efter vad jag
förstår kommer det inte att finnas möjligheter
att klara det med timlärartjänster,
ty alla vet hur omöjligt det är att
få tag på lärare som vill ta en timlärartjänst.
När nu detta skolöverstyrelsens
förslag blivit praxis, kommer Kungl.
Maj :t med ett förslag som kommer att
rycka undan grunden för ett fortsät -

tande av denna praxis. Många kommuner
kommer att få det ytterligt besvärligt
i höst att ordna med dessa timlärartjänster.

Detta är framför allt en landsbygdsfråga.
Det är en fråga som jag tror att
riksdagen med stort allvar skall gå att
fatta beslut i.

Jag vidhåller, herr talman, mitt yrkande.

Hem HOPPE: Herr talman! Jag tror
inte att det är så mycket att invända
mot statsrådet Lingmans resonemang,
när han säger att det inte kan vara
principiellt riktigt att en mindre kompetent
lärare skall betalas högre än en
kompetent. Men vad skall man göra i
nödtider, då man över huvud taget inte
kan ordna frågan på annat sätt? Sådant
förfaringssätt är ej heller helt okänt i
svensk statsförvaltning. Det är inte så
många år sedan det stadgades att småskollärarinnorna
skulle ha en tjänstgöring
omfattande 28 veckotimmar. De
undervisade i sina klassavdelningar i
småskolan 24—26 timmar i veckan. Då
gällde under en följd av år den regeln,
att de timmar de inte tjänstgjorde i sina
klassavdelningar skulle de undervisa i
slöjd. De var -—■ tyvärr — placerade i
lägre lönegrader, men den lön, som de
på det sättet uppbar för slöjdundervisningen,
var betydligt högre än den lön
som andra slöjdlärarinnor, som i många
fall var mera kompetenta, fick uppbära.

För mig är i alla fall huvudfrågan
den: Hur skall man ordna det till hösten?
Detta var också herr Kylings fråga.
Jag tror att herr statsrådets resonemang
är riktigt när han säger att man
på lång sikt inte kan ha del på detta
sätt. Det gäller att finna någon väg så
att ersättningen för slöjdundervisningen
blir något så när rättvis. Men under
förhandenvarande förhållanden kan jag
inte se någon sådan väg. Därför ber jag
att få stryka under det som jag tog mig
friheten att säga, nämligen att det sy -

Lördagen den 24 maj 1952 fm. Nr 21. 55

Inrättande av icke-ordinarie folkskollärartjänst i skoldistrikt med distriktsöver -

lärare.

stem som reservanterna föreslår från
skolstyrelsernas sida uppenbarligen har
praktiserats under en följd av år. Skall
riksdagen nu fatta ett beslut i överensstämmelse
med Kungl. Maj:ts proposition,
innebär det att de skoldistrikt,
som har haft tjänstgöringen ordnad på
det sätt som vi har talat om, inte längre
kan fortsätta med detta. De kommer i
ett utomordentligt besvärligt läge.

Skulle någon kunna ge oss anvisning
på hur man skulle kunna lösa detta
problem toge jag gärna emot den. Men
jag tror inte att man har någon lösning
till reds. I väntan på en ny bättre och
rättvisare lösning vore det riktigare att
gå på en väg som faktiskt redan är
prövad och som funnits tillfredsställande.

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet LINGMAN: Herr talman! Jag
trodde att man från samtliga håll har
betraktat detta såsom en lösning, som
man var nödsakad tillgripa för att klara
eu svår situation, och att man varit
medveten om att detta kommer att dra
med sig vissa olägenheter.

Av herr Kvlings anförande fick man
emellertid den uppfattningen, att herr
Ivyling ansåg att detta att det redan
förekommer att slöjdtimmar räknas in
i folkskollärarnas undervisning är motivering
för en legalisering. Han frågade
också varför ersättningen skulle vara
lägre för facklärarna. Detta öppnar ju
större aspekter på denna fråga. Man
undrar nästan om det inte ligger några
särskilda spekulationer bakom reservationen.
Jag vill inte tro att det är på
det sättet, men såsom herr Kylings ord
föll kan man få den uppfattningen.

Hade det funnits möjligheter att direkt
ange hur problemet skulle lösas,
hade ecklesiastikministern fört fram
den i propositionen. Men då han är fullt
medveten om de problem som jag här
talat om och ännu inte har något annat
alternativ, är det naturligt att han skrev

på det sätt som han gjorde. Han skrev
nämligen att han inte nu var i tillfälle
att ta upp frågan till någon definitiv
lösning. Men det innebär inte att den
från hans sida kommer att lämnas obeaktad.

Herr KYLING (kort genmäle): Herr
talman! Jag vill bara säga till herr statsrådet
Lingman, att jag inte blandat in
facklärarna i detta sammanhang. Det
är uteslutande fråga om folkskollärarna
och deras skyldighet att undervisa i
detta ämne.

När herr statsrådet sedan säger, att
det från min sida eventuellt skulle kunna
ligga någon spekulation bakom detta
så är det riktigt. Spekulationen är den,
att jag skulle vilja försöka övertyga
kammarens ledamöter om nödvändigheten
av att hjälpa skoldistrikten att på
ett vettigt sätt lösa dessa problem. Skoldistrikten
kommer att få oerhörda besvärligheter
att brottas med. Jag kan
inte finna annat än att dessa svårigheter
kommer att bli ännu större än
tidigare genom detta riksdagsbeslut.
Detta var min enda spekulation i detta
sammanhang.

Herr EDENMAN: Herr talman! Jag
vill endast understryka, att det i departementet
varit svårt att finna en
principiell och ekonomiskt acceptabel
lösning på denna fråga. Det är endast
detta som är anledningen till att hela
problemet inte kunnat lösas på ett tillfredsställande
sätt på en gång. Jag tror
också att jag kan försäkra herr Kyling,
att vi skall försöka finna en lösning på
detta problem.

Man har ändå tagit ett steg här, tv i
många fall har man kombinationen 20
-)- 10 och 15 + 15, och det är många
kommuner som kommer att klara saken
med denna lösning. Det är vidare
riktigt att man redan nu med vissa skäl
kan räkna med — som herr Hoppe
sade — att man får fylla ut två, tre

Nr 21.

Lördagen den 24 maj 1952 fm.

Inrättande av icke-ordinarie folkskollärartjänst i skoldistrikt med distriktsöver

lärare.

eller fyra timmar. Det är dock att observera,
att detta är specialfall, när
distrikten är i ett absolut tvångsläge.
Här är det ju fråga om någonting helt
annat, nämligen att riksdagen med berått
mod skall lagstifta på detta område.

Jag vill egentligen bara på en punkt
opponera mig mot vad herr Kvling
sade i sitt anförande — vilket jag för
övrigt i stort sett kan acceptera — och
det är, när han ville göra gällande att
denna fråga inte har några ekonomiska
konsekvenser. Jag har försökt att i kronor
omsätta de mystiska begrepp, som
civilministern nyss rörde sig med —
Tc 10 och Tc 13 — för att kammarens
ledamöter skall få en klarare bild av
vad detta betyder i pengar. En folkskollärare
med den vanliga seminarieutbildningen
— således utan någon
särskild slöjdlärarutbildning — får 216
kronor per timme och år i ortsgrupp 3.
Detta gällde före den 1 januari i år.
Om denna folkskollärare har en mera
kvalificerad slöjdlärarutbildning får
han — fortfarande på samma dvrort
— 248 kronor per timme och år. Om
man här följer reservanternas linje och
betalar honom full folkskollärarlön
även för slöjdtimmarna, då blir summan
317 kronor per timme och år. Alldenstund
det här är fråga om tio timmar
i veckan gör det en tusenlapp,
herr Kyling, och det kommer kanske
att uppstå många dylika kombinerade
tjänster. Självklart är detta ingen överväldigande
summa, men det är en ekonomisk
faktor, som man inte alldeles
kan bortse från. Till sist vill jag också
understryka, att en facklärare i slöjd
endast har lön i Ce 15 eller Ce 17, medan
folkskolläraren för sina slöjdtimmar
får lön efter Ce 19.

Det är detta resonemang som gjort,
att vi inte har funnit det lämpligt att
föreslå en lösning efter skolöverstyrelsens
förslag. Det är dock att hoppas,
att en lösning skall komma så fort som

möjligt, även om det blir med andra
metoder och på andra vägar.

Herr KYLING (kort genmäle): Herr
talman! Herr Edenman gör gällande, att
det blir dyrare att följa reservanternas
förslag. Resonemanget har hela tiden
rört sig om statens utgifter i detta sammanhang.
Herr Edenman säger själv, att
vårt förslag blir ungefär tusen kronor
dyrare. Denna fördyring faller inte på
staten, ty enligt den kungl. kungörelsen
av den 23 april 1948 skall kommunen
för extra lärare i 17 löneklassen i de
olika dyrortsgrupperna betala respektive
1 000, 1 300 och 1 600 kronor. Det
blir alltså kommunen själv, som får betala
denna mellanskillnad. Det är riktigt,
att man även bör räkna med denna
summa, ty den betalas av allmänna medel.
Men om nu en kommun finner anledning
att ordna detta på ett vettigt
sätt och själv vill betala detta, då menar
jag att riksdagen inte bör lägga några
hinder i vägen.

De som talar för Kungl. Maj :ts förslag
resonerar som om det funnes möjligheter
att lösa dessa frågor på annat
sätt. Jag har själv varit landsbygdslärare
och vet precis, hur förhållandena
är där ute. Jag kan säga kammarens
ledamöter, att det är i vissa fall lika
omöjligt att uppbringa en timlärare på
landsbygden som att — ta ner månen.

Herr ONSJÖ: Herr talman! Det råder
nog ingen tvekan om att detta är en
komplicerad fråga. Frågan är kanske
mera komplicerad än man hade klart
för sig, när den behandlades i avdelningen.
Jag tror också att frågan är
mera komplicerad än reservanterna
tänker sig.

Man resonerar här från reservanternas
sida, som om detta förslag innebär
en försämring i jämförelse med de
gamla förhållandena. Detta är väl emellertid
inte fallet. Förslaget löser väl i
varje fall frågan i huvudsak.

Lördagen den 24 maj 1952 fm. Nr 21.

Inrättande av icke-ordinarie folkgkollärartjänst i skoldistrikt med distriktsöverlärare.

Sedan kan man väl inte undgå att
ta hänsyn till den ekonomiska sidan av
saken. Med deklarationen från statsrådsbänken
om vilka konsekvenser reservanternas
förslag kan få i ekonomiskt
hänseende kan väl inte riksdagen
så där på en höft fatta ett beslut i enlighet
med reservationen. Man har ju
från statsrådsbänken deklarerat, att
man har uppmärksamheten riktad på
frågan och att man skall försöka lösa
den till nästa år. Det kan väl då inte
vara så stor skada skedd om Kungl.
Maj :t får tid på sig att tänka igenom
detta. Även om det i vissa fall för
skoldistrikten är ett besvärligt problem
det här gäller, är jag övertygad om att
det är en klokare och försiktigare linje
att följa utskottsmajoritetens förslag.

Herr BARK: Herr talman! Detta problem
kan inte enbart betraktas ur ekonomisk
synvinkel. Det gäller här en
organisationsfråga för de skoldistrikt
— speciellt landsortsdistrikten — som
skall inrätta överlärartjänster.

Vår kommun t. ex., som är en nybildad
storkommun, står just i den situationen,
att en överlärare skall ha femton
tjänstgöringstimmar. Vi skall då
ha en annan lärare, som tjänstgör de
andra femton timmarna. För att denna
lärare skall få full tjänstgöringstid
måste han ha extra timmar. Varifrån
skall man ta dessa femton timmar, det
är det som är problemet. Han kan inte
rycka in och ta några timmar från
andra lärare i en liten centralskola i
ett landsortsdistrikt. Man har då faktiskt
intet annat att göra än att tillgripa
dessa slöjdtimmar, som man kan
komplettera med. Landsortsdistrikten
har hittills löst problemet på detta sätt.

Om nu detta förslag går igenom, vet
jag inte hur man skall bära sig åt. Om
någon kunde stiga upp och säga hur
man skall lösa detta problem, då är jag
beredd att rösta för utskottets förslag.
Så liinge jag inte hört någon som kun -

nat prestera ett förslag till lösning
måste jag emellertid säga, att det är
nödvändigt att rösta med reservationen.

Herr EDENMAN (kort genmäle): Herr
talman! Herr Bark ville göra gällande,
att det skulle finnas oöverstigliga svårigheter
i vissa fall. Om det i herr Barks
hemkommun finns en överlärare, som
skall befrias från femton timmar, då
skall man inte bara inom den egna kommunen
uppbringa de övriga behövliga
femton timmarna för full tjänstgöring.
Föreliggande förslag innebär ju, att man
skall kunna få hjälp av grannkommunen,
som i detta fall kan vara i samma
belägenhet. Det är inte så som herr
Bark framställt saken att kommunen är
lämnad åt sig själv att disponera sina
femton timmar, utan den får använda
någon av grannkommunerna, som är av
ungefär samma storleksordning.

En mycket vanlig kombination är
följande: I ett stort distrikt är överläraren
ledig från tjugofem timmar. Vid
tillsättandet av en ny lärarkraft kan
man sedan få de återstående timmarna
från ett mindre distrikt i närheten.
Tanken är den, att de små och stora
distrikten på detta sätt skall hjälpa
varandra. Jag erkänner att problem
kan uppstå i de fall, som herr Kyling
och herr Hoppe talat om, nämligen om
två små distrikt, där överlärarna endast
blir tjänstlediga i 10 + 5 timmar
eller kanske 10 + 10 timmar. På denna
punkt vill vi gärna återkomma med ett
förslag, men vi kan inte nu utan vidare
acceptera skolöverstyrelsens förslag.

Herr BARK (kort genmäle): Herr talman!
Herr Edenman säger, att lärarna
för att komplettera sina timmar måste
resa till en närbelägen kommun. Det
blir en rätt krånglig anordning. Ett faktum
är att detta är ett oerhört svårlöst
problem, och så länge det inte presterats
några förslag till lösning, så länge
tycker jag också att man kunnat vänta
med det förslag, som nu framlagts.

Nr 21.

Lördagen den 24 maj 1952 fm.

Inrättande av icke-ordinarie folkskollärartjänst i skoldistrikt med distriktsöver

lärare.

Herr HOPPE: Herr talman! Herr Onsjö
sade att vi talade för reservationens
förslag precis som om vi menade att
det förslag, som nu ligger på kammarens
bord, skulle innebära en försämring.
Så är emellertid också fallet. I
ett avseende innebär förslaget en avgjord
förbättring. Extra folkskollärare
kan nämligen få tjänstgöra i två olika
kommuner.

Försämringen är ju den, att en hel
del skoldistrikt redan ordnat det på
det sätt, som vi här redogjort för. Om
riksdagen nu beslutar i enlighet med
Kungl. Maj:ts förslag kommer dessa
skoldistrikt att berövas sina möjligheter
att som hittills ordna förhållandena,
och det är en mycket allvarlig sak.

Till herr statsrådet Lingman skulle
jag vilja säga, att vi naturligtvis är
tacksamma över att departementschefen
har sin uppmärksamhet riktad på
denna fråga och kommer att söka lösa
problemet. Statssekreteraren i ecklesiastikdepartementet
har också försäkrat,
att man med all energi kommer att
ta upp frågan. Frågan är emellertid
vad vi skall göra till hösten, ty innan
dess lär det inte kunna komma fram
någon lösning. Om det kunnat visas på
någon väg ut ur svårigheterna skulle
jag inte envist hålla fast vid reservationen.
Jag tror nämligen att det är
riktigt som statsrådet Lingman säger,
att man inte bör betala en man med
lägre kompetens en högre lön än en
man med högre kompetens. I detta nu
ser jag emellertid inte någon annan
möjlighet än att gå på den linje, som
reservationen förordar.

Herr statsrådet Lingman tolkade herr
Kylings anförande som om han menat,
att vår lösning skulle vara någon framtidslinje.
För min personliga del har
jag inte tänkt mig det. Jag har tänkt,
att ett bifall till reservanternas förslag
skulle kunna betecknas som en interimistisk
lösning av det hela. Vi är sedan
tacksamma för den utredning, som

kommer från departementet och som
skall innebära eu slutgiltig och rättvisare
lösning.

Härmed förklarades överläggningen
avslutad. Herr förste vice talmannen
gav propositioner dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall
till den av fröken Andersson m. fl.
avgivna reservationen; och fann herr
förste vice talmannen svaren hava utfallit
med övervägande ja för den förra
propositionen. Herr Kvling begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 141, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Vej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den av fröken Andersson m. fl. avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringsproposition
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes
omröstning genom uppresning;
och befanns därvid flertalet hava röstat
för ja-propositionen, vadan kammaren
bifallit utskottets hemställan.

§ 9.

Föredrogos vart efter annat statsutskottets
utlåtanden:

nr 142, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
om anslag för budgetåret
1952/53 till stipendier åt lärjungar vid
högre läroanstalter och elever vid folkhögskolor
jämte i ämnet väckta motioner; nr

143, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående åtgärder till
skydd mot biologisk krigföring;

Lördagen den 24 maj 1952 fm.

Teckning av aktier i Aktiebolaget Svenska godscentraler.

nr 146, i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag till stat för riksgäldsfonden för
budgetåret 1952/53;

nr 147, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående befrielse från ersättningsskyldighet
i vissa fall m. m.
jämte i ämnet väckta motioner; och
nr 148, i anledning av Kungl. Majtts
proposition angående livränta till O. A.
Backlund för skada i följd av trafik
med ett kronan tillhörigt motorfordon
m. m.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 10.

Investeringar i statens järnvägars
fond.

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 149, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa investeringar
i statens järnvägars fond.

Punkten 1.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 2.

Teckning av aktier i Aktiebolaget
Svenska godscentraler.

Kungl. Maj:t hade i propositionen nr
159, punkten 2 av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över kommunikationsärenden
för den 14 mars 1952, föreslagit
riksdagen att till Teckning av aktier
i Aktiebolaget Svenska godscentraler å
kapitalbudgeten under statens affärsverksfonder,
statens järnvägar, för budgetåret
1952/53 anvisa ett investeringsanslag
av 1 500 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte till Teckning av aktier i Aktiebolaget
Svenska godscentraler för budgetåret
1952/53 under statens affärsverksfonder,
statens järnvägar, anvisa

ett investeringsanslag av 1 500 000
kronor.

Sedan utskottets hemställan föredragits,
anförde:

Herr EDSTRÖM: Herr talman! På
denna punkt i statsutskottets utlåtande
nr 149 finnes icke någon reservation
och ej heller någon motion, och det synes
mig därför som om i den allmänna
brådskan, som riksdagsledamöterna har
haft under senaste tiden, ingen uppmärksammat
vad denna fråga i verkligheten
gäller. Det synes mig därför vara
nödvändigt att med några ord belysa
förslaget om teckning av aktier i ASG
för statens järnvägars räkning på lVi
miljoner kronor.

Frågan om ASG:s aktiekapital har
varit uppe i riksdagen år 1948, och i
dåvarande proposition uttalade kommunikationsministern
en viss tvekan
inför förslaget. Han ansåg sig emellertid
kunna biträda den då föreslagna
kapitalökningen men med villkor att
vid en förnyad framställning om ökat
kapital hela frågan om statens järnvägars
ställning till ASG närmare skulle
skärskådas. Så blev också 1948 års riksdagsbeslut.
Men icke finner jag att frågan
har blivit närmare skärskådad vid
framläggandet av det förslag som nu
framlägges. Och det måste ju förvåna
att utskottet utan något som helst principiellt
resonemang utan vidare godkänt
Kungl. Maj:ts förslag i frågan.

Om jag icke alldeles misstar mig tillkom
ASG genom sammanslagningar
mellan olika transportföretag, varvid
bl. a. ett syfte skulle uppnås, nämligen
att förverkliga en gammal tanke att
nära förena järnvägs-, båt- och biltransporter.
Hur har ASG sedan utvecklats?
Jo, den har lyckats skaffa sig en monopolställning
när det gäller samlastning
av järnvägsgods här i Sverige. .lag skall
här icke gå in på hur denna monopolställning
tillkommit, men ASG:s nära
samband med SJ torde därvidlag ha

Nr 21.

Lördagen den 24 maj 1952 fm.

Teckning av aktier i Aktiebolaget Svensk

spelat en viss roll. ASG ägnar sig emellertid
numera även åt utlandstrafik —■
ett intresse som, om jag är rätt underrättad,
började spira för en 5—6 år
sedan, då hjälpsändningar organiserades
till av kriget härjade länder. Denna
utlandstrafik är i dag av en icke föraktlig
storlek, och det är ASG:s metoder
att slå sig fram på detta område
inom speditionsbranschen som jag skulle
vilja beröra här i dag.

Det finns cirka 150 företag i speditionsbranschen
i Sverige, vilka mycket
hårt konkurrerar dels med varandra,
dels med företag i andra länder. Branschen
är genom denna konkurrens mycket
pressad, och företagen har därför
av naturliga skäl fått ta till vara varje
möjlighet till förbilligande och effektiviserande
åtgärder. Det förefaller mig
under sådana förhållanden vara ganska
klart att ett företag, vare sig det nu är
privat eller statligt, som måste betecknas
som nytt i branschen, icke skulle
kunna åstadkomma en så förbilligad
drift av sin verksamhet som inhemska
och utländska företag icke lyckats med
trots en lång erfarenhet i branschen.
Jag tror därför inte att ASG kan arbeta
billigare än alla de andra men trots
detta ge särskilda förmåner, s. k. »fria
tjänster». I och för sig har jag ingenting
emot konkurrens, utan tvärtom
gläder jag mig åt när ett företag genom
duglighet och bättre organisation kan
konkurrera med andra. Detta är för mig
ett bevis på livskraft, men i detta fall
tycks det mig som om en monopolställning
på inlandssamlastningen blir utnyttjad
för att konkurrera ut andra
företag inom speditionsbranschen för
att därigenom försöka skaffa sig ett
ytterligare monopol. Och då inträffar
något som jag inte finner riktigt, nämligen
att de svenska företagen genom
alltför höga priser på inlandet får betala
ASG:s strävan att skaffa sig monopol
på utlandstrafiken.

Men, herr talman, jag har ytterligare
en synpunkt som måste framhävas, och

godscentraler.

det är att när nu ASG vill öka sitt aktiekapital,
så blir det i första hand de
svenska skattebetalarna som skall tillföra
bolaget friskt kapital. Vartill har
man då tänkt sig använda detta? Jo,
enligt Kungl. Maj :t skulle detta användas
för att få bättre samstämmighet mellan
bolagets omsättning och det egna
kapitalet, och det är naturligtvis en
strävan i rätt riktning, om detta nu
vore det verkliga motivet. Men enligt
de informationer som jag har fått ger
ASG extra förmåner till sina kunder
också i form av en mera utsträckt kredit
än övriga med bolaget konkurrerande
företag kan lämna.

Det är nämligen så att sedan ASG har
börjat sysselsätta sig med utlandstrafik,
har en markant ökning av krediterna
förmärkts. ASG skulle, om det höll sig
inom de kreditgränser som tidigare varit
rådande inom denna bransch, inte
ha behov av så mycket penningmedel
som bolaget nu önskar. Just nu i detta
ögonblick, när samtliga privata konkurrenter
är avstängda från att ge ökade
krediter på grund av riksbankens
direktiv om kreditbegränsning, är det
väl inte riktigt att riksdagen skall besluta
att ge ASG ökat kapital för att
därigenom möjliggöra för bolaget att
ytterligare utöka sina krediter till kunderna.
Det tycks mig som om riksdagen
här går emot riksbankens direktiv, som
riksdagen på sin tid har givit. Kan detta
anses vara riktigt? Jag för min del
kan inte gå med på denna motsägelse
mellan riksbankens direktiv och riksdagens
beslut i dag utan att det på n£-got sätt har blivit draget fram i ljuset.

Det förefaller mig, herr talman, som
om de av riksdagen framförda kraven
på sparsamhet just på den här punkten
skulle kunna tillmötesgås. Det synes
mig därför mycket befogat att frågan
om statens järnvägars ställning till ASG
verkligen prövas.

Till slut är det enligt mitt förmenande
inte riktigt att ett lialvstatligt företag
tillätes expandera på det sätt som ASG

Lördagen den 24 maj 1952 fm. Nr 21.

Teckning av aktier i Aktiebolaget Svenska godscentraler.

tycks göra, medan de fria företagen
tvingas till återhållsamhet genom en
åtstramad ekonomisk politik. Det är
därför, herr talman, som jag med dessa
ord ber att få yrka avslag på Kungl.
Maj ds förslag på denna punkt.

Under detta anförande återtog herr
talmannen ledningen av förhandlingarna.

Herr MALMBORG i Skövde: Herr talman!
Det är riktigt som herr Edström
säger, att i en tidigare proposition i
detta ärende har Kungl. Maj:t förutsatt,
att denna organisation skulle bli föremål
för fortsatt prövning. Nu har inte
så blivit fallet. Härom skrevs kort och
gott i departementschefens uttalande,
att man inte funnit skäl att i det sammanhang
som nu föreligger företa någon
sådan prövning. Vi har i avdelningen
behandlat detta ärende mycket ingående
och haft föredragning av ärendet
av representanter för departementet.
Därvid har det anförts att det samarbete
som här sker med detta företag,
som är statsägt till hälften, är av mycket
stor betydelse för statens järnvägar.
Det har också vitsordats, att det är ett
mycket gott samarbete mellan dessa
båda parter. Vi har sålunda inte funnit
någonting som kunde ge oss anledning
att nu gå emot Kungl. Maj:t i denna
fråga. Det är klart att man räknar med
att saken bör upptagas till principiell
prövning i ett eller annat sammanhang,
men, herr talman, för dagen är situationen
den, att vi funnit skäl för bifall
till Kungl. Maj:is förslag.

Jag ber med denna motivering att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets i punkten gjorda
hemställan dels ock på avslag därå;
och fann herr talmannen svaren hava
utfallit med övervägande ja för den
förra propositionen. Herr Edström begärde
emellertid votering, i anledning

varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
2:o) i utskottets förevarande utlåtande
nr 149, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren avslagit
utskottets berörda hemställan.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Edström begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat anställdes. Därvid
avgåvos 156 ja och 25 nej, varjämte 12
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan i denna punkt.

Punkten 3.

Utskottets hemställan bifölls.

§ IT

Föredrogos vart efter annat statsutskottets
utlåtanden:

nr 150, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående inköp av fastigheter
i Visby; och

nr 151, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1952/53 till vissa åtgärder för
ekonomisk försvarsberedskap.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Lördagen den 24 maj 19o2 fm.

62 Nr 21.

§ 12.

Fortsatt understöd till viss skärgårdstrafik
m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
152, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående fortsatt understöd
till viss skärgårdstrafik m. m. jämte i
ämnet väckta motioner.

Kungl. Maj :t hade i propositionen nr
163, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över kommunikationsärenden
för den 14 mars 1952,
dels berett riksdagen tillfälle att avgiva
yttrande i anledning av ett av
föredragande departementschefen tillstyrkt
förslag angående ordnandet av
skärgårdstrafiken i stockholmsområdet
samt den fortsatta subventioneringen av
båtlinjetrafiken på bohuskusten, dels
ock föreslagit riksdagen att å riksstaten
för budgetåret 1952/53 under sjätte huvudtiteln
till Understöd åt skärgårdsrederier
anvisa ett reservationsanslag
av 470 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft två likalydande
motioner, väckta den ena inom första
kammaren av herr Lundqvist (I: 460)
och den andra inom andra kammaren
av herr Hjalmarson (11:602), i vilka
hemställts att riksdagen i anledning
av Kungl. Maj:ts förevarande proposition
ville i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställa, att Kungl. Maj:t måtte
dels söka utverka sådan ändring av
föreliggande avtal mellan Stockholms
stad och Waxholmsbolaget, att möjlighet
bereddes staten, landstinget eller
Stockholms stad att på lämpligt sätt
medverka med åtgärder för förbättring
av skärgårdens kommunikationer;

dels gå i författning om tillsättande
av ett särskilt trafikråd med representanter
jämväl för berörda kommuner;

dels ock i övrigt vidtaga de åtgärder,
som kunde anses erforderliga för att
med minsta möjliga tidsutdräkt få till

stånd en successiv förbättring av skärgårdens
kommunikationer.

Utskottet hemställde,

I. att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag samt motionerna
I: 460 och II: 602. i skrivelse till Kungl.
Maj:t giva till känna vad utskottet i motiveringen
anfört;

II. att riksdagen måtte till Understöd
åt skärgårdsrederier för budgetåret
1952/53 under sjätte huvudtiteln anvisa
ett reservationsanslag av 470 000 kronor.

Reservation hade avgivits av fröken
Andersson samt herrar Lundqvist, Söderquist,
Staxäng och Birke, vilka ansett,
att utskottets motivering i viss angiven
del bort hava annan, av reservanterna
angiven lydelse.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr BIRKE: Herr talman! Den ena
utredningen efter den andra har varit
sysselsatt under en lång följd av år,
med att utreda frågan om förbättrade
kommunikationer för Stockholms läns
skärgård. När man nu ser en lösning
genom den proposition som här framlagts,
är det ganska klart, att skärgårdsbefolkningen
känner en viss tillfredsställelse.
I anledning av den motion
herr Hjalmarson m. fl. väckt i denna
fråga säger statsutskottet, som i stort
sett skrivit mycket välvilligt om motionen,
att det förutsätter, att de vägoch
broarbeten, som det här gäller,
skyndsamt skall komma till utförande.
Det är med tillfredsställelse jag konstaterar
ett sådant skrivsätt. Det är särskilt
angeläget att man får till stånd en
förbättring av kommunikationerna i
skärgården och att det inte blir någon
onödig tidsutdräkt.

De synpunkter jag här talat för har
också berörts i motionen och i stor utsträckning
även understrukits av utskottet.
Så är fallet även med en annan
detaljfråga. I motionen har hemställts
om inrättande av ett särskilt trafikråd,

Lördagen den 24 maj 1952 fm.

Nr 21.

Fortsatt understöd till viss skärgårdstrafik it». m.

vilket skulle ge skärgårdskommunerna
tillfälle att genom egna representanter
framföra sina önskemål och erinringar
i fråga om trafikförhållandena, turlistor,
biljettpriser o. s. v. Det är särskilt
angeläget, att detta trafikråd snarast
kommer att tillsättas. Enligt utskottets
uttalande är det Kungl. Maj:t som skall
ta initiativ i den vägen.

Motionärerna hyser vissa farhågor
för att det avtal som är träffat mellan
Stockholms stad och Waxliolmsbolaget
och staten på visst sätt kan hindra genomförandet
av önskvärda förbättringar
angående kommunikationerna under
den tid som kontraktet gäller, nämligen
sju år fram till 1959. Det är därför som
motionärerna i en särskild reservation
önskat en något annan motivering än
den statsutskottet har skrivit.

Med denna korta motivering ber jag,
herr talman, att få yrka bifall till den
reservation som är avgiven av fröken
Andersson m. fl. till utskottets utlåtande.

Fröken VINGE: Herr talman! Jag kan
i allt väsentligt instämma i vad herr
Birke här sagt.

I söndags deltog jag i en konferens i
Vaxholm, som behandlade en del av
skärgårdens problem. Till denna konferens
hade en del deltagare kommit
i öppna båtar och måst fara i fyra—
fem timmar på sjön. Lika lång tid tog
det naturligtvis för dem att fara hem
igen. Detta säger en hel del om hurudana
kommunikationerna är i skärgården
och vilket intresse skärgårdsbefolkningen
hyser för att få kommunikationerna
förbättrade.

Nu är ju de geografiska förhållandena
i Stockholms läns skärgård sådana,
att man aldrig kan komma ifrån
att en stor del av befolkningen blir beroende
av båt för sina resor. Men det
är då önskvärt att alla de punkter, där
man kan få förbindelse med landsvägsnätet,
flyttas ut så långt som möjligt
i skärgården. Det är alltså,ett in -

tresse inte bara för de öar, som kan
få färjförbindelse och broar, utan också
för den yttre skärgården, att dessa
förhållanden ordnas i så stor utsträckning
som möjligt.

Jag har sålunda den uppfattningen
att man på det hela taget skall vara
belåten med den uppgörelse som här
är träffad, men jag vill i likhet med
herr Birke stryka under den oro man
känner för att det provisorium, som
avtalsperioden innebär, skall kunna
medföra en fastlåsning av utvecklingen.

Jag vill i likhet med herr -Birke därför
yrka bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen, som ju innebär
ett bifall på vissa punkter till en motion,
i vars syfte jag i likhet med flera
av kamraterna på länsbänken har instämt.

I detta anförande instämde herr
Allmän.

Herr MALMBORG i Skövde: Herr talman!
Herr Birke har i korthet redogjort
för innebörden av de åtgärder
som skall vidtagas för att förbättra
skärgårdstrafiken såväl i Stockholms
skärgård som även på västkusten.

Det var med tillfredsställelse jag hörde
att herr Birke och fröken Vinge
fann sig böra uttala sin glädje över att
efter detta förslags genomförande väsentliga
förbättringar är att emotse.

I de motioner som förelegat vid ärendets
behandling har man framfört vissa
önskemål. Vi har vid vår behandling
inom utskottet sökt tillmötesgå dessa
önskemål så långt vi över huvud taget
kunnat. Det gäller bland annat, som
herr Birke erinrat om, att vi tillstyrkt
att Kungl. Maj:t vidtar åtgärder för att
införa ett trafikråd.

Reservationen skiljer sig från utskottsmajoritetens
uttalande på en enda
punkt, som också herr Birke omnämnde,
och det gäller innebörden och innehållet
i en paragraf i det avtal, som
här föreligger mellan Stockholms stad

Nr 21.

Lördagen den 24 maj 1952 fm.

Anslag till avlöningar till befattningshavare å lots- och fyrstaten m. m.

och Waxholmsbolaget. Det heter där i
(i § att under den tid som detta avtal
skall tillämpas, skall från det allmännas
sida inte vidtagas några åtgärder för
att ytterligare införa trafikmöjligheter
i luften och till sjöss. Utskottet har i
sitt utlåtande sagt, att denna paragraf
i avtalet ju inte på något sätt kan hindra
att man vidtar åtgärder för att få
till stånd bättre färjeförbindelser mellan
olika landområden i skärgården.
Däremot måste vi säga oss, att den tanke
som framförts i väckta motioner
och som även omnämnes i reservationen,
nämligen att man skulle införa
trafik med passbåtar under avtalstiden,
såvitt vi förstår inte är möjligt att genomföra.
Begreppet passbåtar har nämligen
en mycket vidlyftig innebörd. Vi
har rådfrågat sakkunskapen på detta
område och därvid fått det intrycket,
att man med passbåtar kan mena snart
sagt vilken sjöförbindelse som helst.
Det är väl då ganska naturligt om man
i detta avtal, med den innebörd det
har, inte gärna kan förutsätta att man
från det allmännas sida skall konkurrera
i trafiken till sjöss.

För att ytterligare understryka behovet
av och intresset för att allt som
kan göras också göres, har vi i utskottsutlåtandet
skrivit följande: »Utskottet
förutsätter också att, i den mån
så befinnes lämpligt, åtgärder av nu
angiven innebörd vidtagas och att
Kungl. Maj:t över huvud prövar de
möjligheter som må föreligga att successivt
få till stånd erforderliga förbättringar
i trafiken.»

Man kan väl inte gärna gå längre i
välvilligt skrivsätt, om jag förstår
svenska språkets innebörd någorlunda
riktigt. Men samtidigt som vi skrivit
detta har vi haft klart för oss, att om
vi driver detta krav längre, så äventyrar
vi därmed hela avtalet, och den
skulden vill ingen ansvarig ta på sig.
Möjligen vill reservanterna gå ett steg
över det möjligas gräns. Jag tror emellertid
att vi bör stå på realitetens mark

här, och därför är ett bifall till utskottets
förslag ur alla synpunkter fullt berättigat.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Härmed förklarades överläggningen
avslutad. Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till utskottets
hemställan med den ändring i avseende
å motiveringen, som föreslagits i
den vid utlåtandet fogade reservationen;
och fattade kammaren beslut i
enlighet med innehållet i den förra propositionen.

§ 13.

Anslag till avlöningar till befattningshavare
å lots- och fyrstaten m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
154, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående anslag för budgetåret
1952/53 till avlöningar till befattningshavare
å lots- och fyrstaten m. m.
jämte i ämnet väckta motioner.

Kungl. Maj:t hade i propositionen nr
134, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över handelsärenden
för den 14 mars 1952, föreslagit
riksdagen att dels godkänna av departementschefen
förordade ändringar
i personalförteckningen för lots- och
fyrstaten, dels godkänna av departementschefen
förordad avlöningsstat för
lots- och fyrstaten, att tillämpas tills
vidare från och med budgetåret 1952/53,
dels ock till Lotsverket: Avlöningar till
befattningshavare å lots- och fyrstaten
för budgetåret 1952/53 anvisa ett förslagsanslag
av 14 097 100 kronor.

Vidare hade i två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herrar Ohlon och Svärd
(I:436) och den andra inom andra
kammaren av herrar Hagberg i Malmö
och Gustafson i Göteborg (II: 565),
hemställts, att riksdagen i anledning
av föreliggande Kungl. Maj:ts proposi -

Lördagen den 24 maj 1952 fm.

Nr 21.

Anslag till avlöningar till befattningshavare å lots- och fyrstaten m. m.

tion nr 134 i skrivelse till Kungl. Maj:t
målte hemställa, dels att frågan om lotsavgifternas
samt fyr- och båkavgifternas
storlek icke måtte avgöras, förrän
sådan utredning förebragts, som erfordrades
för ett riktigt bedömande av de
ifrågasatta åtgärdernas skälighet och
lämplighet, dels ock att frågan om en
eventuell höjning av sagda avgifter icke
måtte avgöras, förrän tillfälle beretts
riksdagen att därom uttala sin mening.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte

I. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna 1:430
och II: 5G5 godkänna vad i statsrådsprotokollet
över handelsärenden för
den 14 mars 1952 föreslagits beträffande
sjöfartens bidrag till det statliga lotsoch
fyrväsendet;

II. bemyndiga Kungl. Maj:t att i personalförteckningen
för lots- och fyrstaten
vidtaga de ändringar, som angivits
i nämnda statsrådsprotokoll;

III. godkänna av utskottet angiven
avlöningsstat för lots- och fyrstaten,
att tillämpas tills vidare från och med
budgetåret 1952/53;

IV. till Lotsverket: Avlöningar till
befattningshavare å lots- och fyrstaten
för budgetåret 1952/53 under tionde
huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 14 097 100 kronor.

Reservationer hade avgivits:

1) av herr Ohlon, fröken Andersson
samt herrar Snndelin, Lundgren, Skoglund
i Doverstorp, Malmborg i Skövde,
Boman i Kieryd, Staxäng, Widén och
Wedén, vilka ansett, att utskottet i
punkten I bort hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt motionerna I: 43G och II: 5G5

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att företaga
en provisorisk höjning av nu utgående
fyr- och båkavgifter med 50
procent från och med den 1 juli 1952;

b) i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
om ytterligare utredning efter de
av departementschefen i statsrådspro -

tokollet över handelsärenden för den
14 mars 1952 och av reservanterna angivna
riktlinjerna beträffande lämpligheten
och skäligheten av ytterligare
höjningar av sjöfartens avgifter till
lots- och fyrväsendet;

2) av herr Andersson i Malmö, utan
angivet yrkande.

Efter föredragning av utskottets hemställan
anförde:

Herr HAGBERG i Malmö: Herr talman!
Jag har tillsammans med herr
Gustafson i Göteborg väckt en motion
i denna fråga. Då motionen föranlett en
reservation inom utskottet, skall jag be
att få säga några ord.

De höjningar, som här föreslagits av
lots- samt fyr- och båkavgifterna, måste
nog sägas vara ovanligt kraftiga även
för att vara tillkomna i nuvarande läge.
Jag vet inte, om alla kammarens ledamöter
observerat vad det här i själva
verket är fråga om. Departementschefens
förslag går ut på att lotsavgifterna
skall höjas med 95 procent i förhållande
till nu gällande taxor. Fyr- och båkavgiften
föreslås uppräknad med 100
procent. Detta är ju ovanliga tal, även
om vi för närvarande är ganska vana
vid anmärkningsvärda taxehöjningar,
och det är ju bara naturligt att remissinstanserna
har reagerat mycket bestämt
emot dem. Detta gäller inte bara
näringslivets organisationer utan det
gäller även en sådan kommunal sammanslutning
som Svenska hamnförbundet,
där man avstyrkt avgiftshöjningarna.
Vad som emellertid är ännu mera
anmärkningsvärt är, att också generaltullstyrelsen
och kommerskollegium befinner
sig på samma linje. Under sådana
förhållanden kan man förstå, att
även utskottsmajoriteten lagt i dagen
en utpräglad betänksamhet, när utskottet
gått att trots allt tillstyrka Kungl.
Maj :ts förslag. Utskottet har tagit fasta
på de bekymmer, som dessa avgiftshöjningar
och läget över huvud taget på
detta område förorsakar det mindre

Andra kammarens protokoll 1952. Nr 21.

Nr 21.

Lördagen den 24 maj 1952 fm.

Anslag till avlöningar till befattningshavare å lots- och fyrstaten m. m.

tonnaget. Även departementschefen har
haft blicken riktad på detta och föreslagit
viss lindring för det mindre tonnaget
på så sätt, att avgiftsminskningar
ifrågasättes för mindre fartyg vid färd
genom Falsterbo kanal. Detta är ju alltid
något, men någon större sak är det
givetvis inte i detta sammanhang att
mindre fartyg får erlägga rimligare avgifter
vid färd genom denna kanal.

I utskottet har man emellertid, när
man funderat på dessa ting, ytterligare
intresserat sig för det mindre tonnaget,
och utskottet finner lämpligt att behovet
av lättnader för denna fartygskategori
blir ytterligare undersökt. Utskottet
ifrågasätter sålunda, om inte frågan
om viss sänkning av lotspliktsgränsen
och möjligheterna till lättnader med avseende
på fyr- och båkavgifterna bör
göras till föremål för ytterligare utredning.
Utskottet finner som sagt detta
ganska välbetänkt. Denna mening delar
jag. Men vad som i någon mån överraskat
mig är, att utskottsmajoriteten
inte alls har intresserat sig för den part
i målet, som de svenska hamnarna utgör.
De beröres ju på intimt sätt av
dessa anmärkningsvärda avgiftshöjningar
på upp till 100 procent. De svenska
hamnarna har också låtit höra av
sig, dels separat och dels genom sin organisation,
Svenska hamnförbundet.

Av tidningspressen i våra hamnstäder
har man också kunnat finna, hurusom
de lokala hamnstyrelserna givit uttryck
för sin förklarliga oro inför dessa
taxehöjningar. Man har från hamnarnas
sida framhållit, att förhållandena på senare
tid förändrat sig väsentligt på det
sättet, att konkurrensen från de danska
och nordtyska hamnarna nu kännes
rätt besvärande. Om våra lots- samt
fyr- och båkavgifter nu höjes ytterligare,
på sätt som departementschefen
föreslagit, så menar hamnstyrelserna,
vilka ju är ansvariga för hamnarna och
för de stora kapital som kommunerna
investerat i dem, att hamnarnas situation
kommer att försämras ytterligare.

De kommer då i ett än mera ogynnsamt
konkurrensläge gentemot utländska
hamnar och har svårt att verka attraherande
på den internationella transitotrafiken.
Jag beklagar, att utskottsmajoriteten
inte har velat visa sig mera mottaglig
för de argument, som framförts
från hamnstyrelsernas sida, utan har
godtagit vad departementschefen härvidlag
föreslagit.

Nu har reservanterna för att få en
samlande linje föreslagit en kompromiss.
De har inte velat godta det avslagsyrkande,
som ställts i vår motion,
utan har föreslagit en provisorisk höjning
av fyr- och båkavgifterna från och
med den 1 juli i år, vilken höjning dock
är begränsad till 50 procent. Vi hade ju
yrkat avslag på hela förslaget.

Beträffande lotsavgifterna menar reservanterna,
att en höjning bör kunna
anstå, till dess den av departementschefen
förordade ytterligare utredningen
föreligger. Jag får säga, att detta är ett
blygsamt krav från reservanterna, om
man betänker att dessa avgifter så sent
som i fjol höjdes provisoriskt.

Nu föreställer jag mig att departementschefen,
som jag ser närvarande
här i kammaren, kommer att invända,
att sjöfartsavgifterna till lots- och fvrväsendet
i vårt land i huvudsak har varit
oförändrade sedan 1937. Jag förmodar
att handelsministern även kommer
att framhålla, att dessa avgifter tidigare
har täckt 90 procent av budgeten för
lots- och fyrväsendet, men att de enligt
det nya förslaget endast kommer att
täcka omkring 70 procent av utgifterna.
Om departementschefen så gör, är det
givetvis riktigt som han säger. De siffror
han eventuellt kommer att anföra,
är riktiga. Men å andra sidan är de
väl knappast alldeles relevanta till den
situation, som i dag föreligger! Siffrorna
är riktiga, det vill jag, som sagt,
ingalunda bestrida, men det som är
ännu viktigare i ögonblickets läge är
väl att beakta, att konkurrensförhållandena
mellan våra svenska hamnar och

Lördagen den 24 maj 1952 fm.

Nr 21.

Anslag till avlöningar till befattningshavare å lots- och fyrstaten m. m.

de danska och nordtyska hamnarna i
dag ter sig väsentligt annorlunda än
de gjorde i slutet på 1930-talet och annorlunda
än de varit under senare år.
Jag tycker detta är en avgörande synpunkt
på problemet och av väsentligt
större värde än de procenttal, som departementschefen
eventuellt här kommer
att anföra.

Herr talman! Med dessa ord hemställer
jag om bifall till den reservation,
som till förevarande utskottsutlåtande
är fogad av herr Ohlon m. fl.

Herr WEDÉN: Herr talman! Efter det
mycket klarläggande anförande, som
herr Hagberg i Malmö här hållit, skulle
jag kunna inskränka mig till att på alla
punkter instämma med honom. Jag vill
emellertid försöka något ytterligare
göra klart för kammarens ledamöter, att
den fråga som här föreligger verkligen
är betydelsefull, och att det rör sig om
ett förslag från Kungl. Maj:t, som har
utsatts för utomordentligt stark remisskritik
även från sådana remissinstanser,
som intar en helt fristående position.
Kommerskollegium säger i sitt yttrande,
vilket jag citerar ur propositionen:
»I fråga om fyr- och båkavgiften
uttalar kommerskollegium att ämbetsverket
för sin del icke kan godtaga en
höjning med 100 procent av avgiften
enbart på den av kommittén anförda
motiveringen att levnadskostnads- och
konsumtionsprisindex sedan 1937 stigit
med ungefärligen denna procentsats.
För ett ställningstagande till avgiftshöjningar
av föreslagen storleksordning
krävs enligt kollegii mening, att frågan
om den riktiga avvägningen av statens
och sjöfartens skäliga andelar i kostnaderna
för fyr- och båkväsendet noggrant
överväges. Vidare erfordras ingående
utredning rörande avgiftshöjningarnas
antagliga verkningar i olika
avseenden, bland annat med hänsyn till
konkurrensen mellan svenska och utländska
hamnar.»

Sedan framhåller kommerskollegium

— och det anser jag vara en mycket
betydelsefull sak — att redan innan
några höjningar vidtages är avgifterna
i större svenska hamnar i flertalet fall
högre än motsvarande avgifter i sådana
utländska hamnar, med vilka de svenska
hamnarna befinner sig i konkurrens.
Jag tror att de som har erfarenheter
av dessa svenska hamnars svårigheter
vet, att detta förhållande redan
tidigare har haft allvarliga konsekvenser,
och det är givet att man måste befara
att dessa konsekvenser blir än
värre, om en så stor avgiftshöjning som
den Kungl. Maj:t föreslagit skall vidtagas.
Det förhåller sig nämligen så, att
vare sig det råder goda eller dåliga tider
för sjöfartsnäringen så kommer båtarna
— i den mån möjligheter att välja
föreligger — att gå till de hamnar, där
man har de lägsta avgifterna, och i det
fallet befinner vi oss redan nu i en oförmånlig
position.

Herr talman! Jag ber att få instämma
i yrkandet om bifall till reservationen.

Herr ANDERSSON i Malmö: Herr talman!
Jag har låtit anteckna mig såsom
reservant vid detta utskottsutlåtande av
följande skäl. Utskottet har ställt sig
rätt tveksamt till lämpligheten av dessa
taxehöjningar när det gäller det mindre
tonnaget men yttrar inte några betänkligheter
i fråga om det större.

Vad beträffar höjningar på det mindre
tonnaget vill utskottet, att en översyn
skall företagas så att en lämplig avvägning
kan äga rum. Vad jag vill säga
med min reservation är, att när en översyn
skall ske — och den bör man inte
vänta med — bör den omfatta även det
större tonnaget, inte minst med hänsyn
till den konkurrens med utlandet
som vissa hamnar i vårt land har. Det
är mycket svårt att diskutera, huruvida
de och de taxefrågorna är lämpliga; det
är en avvägningsfråga. Det har emellertid
på den senaste tiden inträffat mycket,
som sjöfarten har belastat samhället
med, och det är klart att detta måste

Nr 21.

Lördagen den 24 maj 1952 fm.

Anslag till avlöningar till befattningshavare å lots- och fyrstaten m. m..

tagas in på något sätt. .lag vill inte ge
mig in på en diskussion om en avvägning
av taxorna, utan vad jag vill ha
sagt är att en sådan översyn, som även
departementschefen såvitt jag har läst
hans uttalande riktigt önskar, skall ske
över hela linjen i fråga om fyr- och
håkavgifterna.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet ERICSSON: Herr talman!

Statsutskottet har tillstyrkt den nu till
behandling föreliggande propositionen,
medan ett antal reservanter har funnit
det rimligare att höja fyr- och båkavgifterna
med endast hälften av det belopp
som jag föreslagit och att uppskjuta
höjningen av lotsavgiften. När man diskuterar
detta spörsmål, tror jag att det
ur flera synpunkter är ändamålsenligt
att göra klart för sig själva utgångspunkten.
Som jag ser det, har man då
här att ställa sig frågan: Skall statens
kostnader för lots- och fyrväsendet belasta
statskassan, eller skall man hålla
fast vid den hittills intagna ståndpunkten,
nämligen den att taga in avgifter
från sjöfarten, som i stort sett täcker
dessa statliga utgifter?

Under gårdagens debatt i första kammaren
tillät jag mig framhålla det faktum,
att vi före det andra världskriget
hade inkomster av dessa avgifter, som
till 90—95 procent täckte statens kostnader.
Om vi inte vidtar några åtgärder
nu utan låter de gällande avgifterna förbli
oförändrade, skulle vi få in ungefär
40—45 procent av de inkomster som
vi behöver för att täcka dessa utgifter.
Det är i detta läge som särskilda sakkunniga
har föreslagi dessa höjningar,
och jag har ansett att det är berättigat
med en höjning av fyr- och båkavgifterna
och av lotsavgiften.

Sedan kan man givetvis diskutera,
hur denna avvägning har skett och om
den kommer att bli alltför betungande
för sjöfarten. Jag hyser den bestämda
uppfattningen, att man överdriver hela
ärendets vikt om man bedömer det som

en kostnadsfaktor för den svenska sjöfarten.
I verkligheten ser det så ut, att
de avgifter som nu utgår innebär en belastning,
som är ungefär eu fjärdedel
av den som vi hade före kriget. Jag tog
i går som ett exempel ett fartyg, som
går från England till en västkusthamn,
t. ex. Göteborg, med kol. Före kriget
var belastningen i relation till vad fartyget
seglade in på resan 2,8 procent,
medan den med nuvarande avgifter för
samma fartyg är 0,7 procent, alltså inte
ens en hel procent. Det tycker jag klargör
rätt bra, att allt tal om att den svenska
sjöfarten som sådan skulle belastas
orimligt hårt med dessa avgifter måste
vara överdrivet.

Jag lyssnade med intresse till herr
Hagbergs i Malmö anförande och fick
cn stark känsla av att det då inte var
fråga om sjöfartsnäringen utan om de
.svenska hamnarnas ekonomi. Jag vill
då slå fast, att det här gäller vissa statliga
utgifter, som vi söker få täckning
för genom sjöfartsavgifter. Statsmakterna
har hittills hållit fast vid den
principen, att det är rimligt att taga
ut ersättning för dessa kostnader från
sjöfarten och att de inte skall belasta
skattebetalarna i allmänhet. Man måste
göra klart för sig, att någon skall betala,
eftersom det är ofrånkomliga utgifter.
Reservanterna anser alltså, att det
är skäligare att låta skattebetalarna
lämna dessa pengar. Detta är slutsatsen
av deras yrkanden.

Som herr Hagberg framhöll har jag
redan tidigare i första kammaren anfört,
att även om detta förslag godkännes
kommer endast tre fjärdedelar av
våra utgifter, alltså 75 procent, att täckas.
Om man i detta sammanhang från
riksdagens sida skulle klandra regeringen
för något, skulle det väl vara för
att vi väntat för länge med dessa höjningar.
Det skulle finnas visst fog för
en sådan kritik. Det är emellertid besvärliga
frågor, som måste utredas och
klarläggas innan man kan förelägga
riksdagen sådana här ärenden, och det

Lördagen den 24 maj 1952 fm.

Nr 21.

Anslag till avlöningar till befattningshavare å lots- och fyrstaten m. m.

är detta som är orsaken till att frågan
inte har kommit fram förrän nu.

Jag har inte möjlighet att bedöma,
huruvida de avgifter som vi nu eventuellt
kommer att fastställa för den
svenska sjöfarten kommer att bli så
mycket högre än de som tas ut på andra
håll. Jag har emellertid — i anledning
av att man har talat om att vi
skulle ligga över alla andra länder och
att vi skulle mista t. ex. transitotrafiken
till de svenska hamnarna — från mitt
departement fått en uppgift om att en
av de största hamnarna i Europa i fråga
om transitotrafik, nämligen Antwerpen,
har en sammanlagd avgift, som är ungefär
dubbelt så stor som t. ex. den i
Stockholm för närvarande. Det är visserligen
före höjningen, men jag tror
ändå, att det tydligt visar, att även om
man i andra länder har avgifter av annat
slag är det den totala belastningen
som är avgörande. Klart är, att avgifterna
för sjöfartsnäringen som sådan
inte kan vara särskilt betungande just
nu med tanke på de goda konjunkturer
som råder för närvarande. Jag erkänner,
att sådana här marginalavgifter
kan bli besvärande, om det uppstår
svårigheter av ett eller annat slag såsom
t. ex. minskad seglation, men för närvarande
kan man inte säga att det blir betungande.

Hamnavgifterna är egentligen en annan
sak, därför att där får vederbörande
kommunala myndigheter söka bedöma,
om de kan få anläggningar som
är räntabla. Jag är inte på det klara
med vilket värde som skall tilläggas
talet om att vi får sämre konkurrenskraft
genom dessa avgifter. De drabbar
ju alla nationers fartyg, och såvitt jag
vet är det ju redan nu så, att fördelningen
mellan de svenska hamnarna närmast
är beroende på elt avgörande som
träffas dem emellan. .lag föreställer mig
att det är den synpunkten som Svenska
hamnförbundet vill hävda och att det
inte vill ha några andra pålagor än dem
som behövs för att finansiera de sven -

ska hamnarna. Då ställer jag frågan:
Kan detta förhållande bli avgörande för
de svenska statsmakterna och för riksdagen?
Är det ett så starkt skäl, att vi
därför skali gå ifrån en gammal fastslagen
princip, nämligen att de utgifter
vi har för lots- och fyrväsendet skall
täckas av dessa avgifter, och säga, att
denna del av vårt näringsliv befinner
sig i ett så betryckt läge att vi skall
belasta skattebetalarna med dem? Jag
har inte kunnat finna något rimligt i
detta utan har ansett, att man bör höja
avgifterna. Det gläder mig, att statsutskottets
majoritet har samma uppfattning,
och jag hyser den förhoppningen,
att kammaren kommer att följa statsutskottet
i dess yrkande.

Herr WEDÉN: Herr talman! Herr
statsrådet ansåg, att det är oriktigt att
säga, att avgiftshöjningen skulle oskäligt
belasta sjöfarten, och att man överdrivit
betydelsen av avgiftshöjningen
som en kostnadsökande faktor. Han
medgav emellertid omedelbart efteråt,
att det inte var sådana argument, som
reservanterna hade framfört, utan att
vad reservanterna ville säga var, att
det dock finns betydande risk för att
den sjöfart, som över huvud taget kan
välja mellan svenska och utländska
hamnar, skall gå de svenska hamnarna
förbi.

Statsrådet säger nu, att han inte har
möjlighet att bedöma i vilken utsträckning
avgiftshöjningarna i detta fall skulle
kunna inverka ofördelaktigt. Han hänvisar
till Antwerpen och säger, att avgifterna
där sammanlagt är dubbelt så
stora som här. Mot delta står dock
kommerskollegiums konstaterande, vari
det uttryckligen heter, att avgifterna
redan nu i större svenska hamnar i ett
flertal fall överstiger motsvarande avgifter
utomlands. Med utomlands åsyftar
kommerskollegium naturligtvis de
utländska hamnar, som ligger så till att
de kan bedriva någon konkurrens med
de svenska. Jag måste säga, herr tal -

Nr 21.

Lördagen den 24 maj 1952 fm.

Anslag till avlöningar till befattningshavare å lots- och fyrstaten m. m.

man, att jag beklagar att handelsministern
inte velat inta en något mera välvillig
hållning till den kompromisslinje,
som reservanterna företräder och
som innebär att man inte tar någon bestämd
ställning till frågan utan begär
en vidare utredning och i avvaktan på
denna går på en provisorisk höjning
med 50 procent av fyr- och båkavgifterna.

Herr HAGBERG i Malmö: Herr talman!
Handelsministern ser, såvitt jag
förstår, denna fråga i ganska väsentlig
mån ur vad jag skulle vilja säga statskassans
synpunkt, och det är en synpunkt
som måste anses naturlig för en
departementschef, det vill jag ingalunda
bestrida. Men jag förmenar, att jämsides
med den synpunkten bör man
även skänka ett skäligt beaktande åt
den synpunkt jag särskilt uppehållit
mig vid, nämligen hamnproblemet.

Departementschefen menar, att vidtar
man inte denna höjning, så blir det
tillskott till statskassan, om jag får använda
den termen, som fyr- och båkavgifterna
och lotsavgifterna lämnar,
väsentligt mindre än tidigare på grund
av penningvärdets fall. Detta är naturligtvis
riktigt. Men, herr statsråd, om
en sådan höjning nu vidtas, så är det
väl å andra sidan ganska antagligt att
det inträffar, som man uppenbarligen
fruktar i hamnarna runt om i landet,
nämligen att trafiken ogynnsamt påverkas
därav. Då blir kanske slutet på
visan det, att statskassan trots de högre
avgifterna får mindre pengar än vad
som skulle ha blivit fallet, om man velat
gå på den kompromisslinje, som här
är ifrågasatt, och allenast vidtagit en
höjning av fyr- och båkavgifterna med
SO procent.

Så nämnde herr statsrådet Antwerpens
hamn såsom ett exempel på en
hamn med avgifter, som är väsentligt
högre än de här föreslagna, och den
uppgiftens riktighet vill jag ingalunda
bestrida. Men jag vill samtidigt påpe -

ka, att det ju är fråga om att ha uppmärksamheten
närmast riktad på de utländska
hamnar, som konkurrerar med
våra hamnar, d. v. s. de danska och de
nordtyska hamnarna. Dit räknas ju
icke Antwerpens hamn. Vad så speciellt
denna hamn beträffar kan det
väl inte vara herr statsrådet alldeles
obekant, att just de betydande avgifterna
i Antwerpen har föranlett en
ganska markerad övergång av trafik
till Rotterdams hamn, där man synes
föra en annan avgiftspolitik.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet ERICSSON: Herr talman! Frågan
om i vilken mån dessa avgifter
skulle vara utslagsgivande för befraktarna
vid val av transportmedel är jag
inte mäktig att besvara. Men jag kan
aldrig föreställa mig att herrar Wedén
och Hagberg i Malmö vill göra gällande,
att avgiftshöjningen skulle innebära
att det gods, som naturligt nog fraktas
på de billigaste transportvägarna, skulle
gå sjöfartsnäringen förbi. Det är
inte möjligt att herrar Hagberg och
Wedén har den uppfattningen. Det kan
endast bli fråga om marginalkvantiteter,
som jag tror är utomordentligt små.

Transitotrafiken har visat en tendens
att minska i omfattning. Det kan inte
vara avgörande för hamnarnas ekonomi
om någon del av en last skulle lossas
t. ex. i Köpenhamn i stället för i
Malmö. Den stora mängden av varor
måste gå till vårt land och ut ifrån vårt
land, och därför är det endast mycket
små kvantiteter som kan komma i farozonen.

Att det inte blir fråga om att använda
andra transportmedel än fartyg, det
utgår jag från. Jag lät göra en undersökning
av vad det skulle kosta att
frakta en sådan vara som mjöl på
järnväg i stället för med båt från Göteborg
till Luleå. Det visade sig att kostnadsskillnaden
blir så avsevärd, att en
befraktare aldrig skulle kunna komma
på den tanken att göra något sådant,

Lördagen den 24 maj 1952 fm.

Nr 21.

Anslag till avlöningar till befattningshavare å lots- och fyrstaten m. m.

tv det vore alldeles befängt. Jag tror
därför att det blir mycket små kvantiteter
som kan falla bort för sjöfarten,
och jag tror inte det kan bevisas att en
sådan strukturförändring i våra transporter
är sannolik.

Så sade herr Hagberg i Malmö att det
hade varit rimligt att man tagit hänsyn
och försökt komma fram till en kompromiss.
Ja, herr talman, jag betraktar
min proposition som ett uttryck för en
kompromiss, eftersom höjningarna bara
ger täckning för 75 procent av vad vi
har i utgifter. Ett större tillmötesgående
kan jag för min del inte förorda för
riksdagens antagande när det gäller att
lätta kommunernas hamnbekymmer.

Herr WARD: Herr talman! Efter den
redogörelse för frågans innebörd, som
handelsministern nyss lämnat, kan jag
å utskottsmajoritetens vägnar inskränka
mig till att yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr GUSTAFSON i Göteborg: Herr
talman! Jag hade inte tänkt gå upp i
denna debatt, då jag i allt väsentligt
kan instämma med vad herr Hagberg
i Malmö anfört. Men det var ett yttrande
av departementschefen, som jag
fäste mig vid. Han sade, att transitotrafiken
visar en benägenhet att minska,
och det är nog riktigt. Men frågan
är: Skall vi acceptera denna benägenhet
utan vidare? Vi måste ha klart för
oss att ett bifall till propositionen på
denna punkt kommer att förstärka tendensen
till minskning av transitotrafiken.
Jag vill i detta sammanhang fästa
uppmärksamheten på att transitotrafiken
och även transitohandeln kan tillföra
landet betydande valutatillskott.
Med anledning av vissa tendenser som
jag sett när det gäller myndigheternas
sätt att bedöma frågor rörande transitohandeln
skulle jag vilja framställa
en vördsam vädjan till handelsministern
att han, när projekt som gäller
transitohandeln kommer upp, ägnar

dem all den uppmärksamhet de kan
vara värda.

Herr WEDÉN: Herr talman! Med anledning
av att handelsministern omnämnde
konkurrensförhållandet mellan
Malmö och Köpenhamn vill jag bara i
största korthet återge några jämförelser,
som handelskammaren i Malmö
har gjort mellan sjöfartsavgifterna i
Malmö och Köpenhamn. Handelskammaren
konstaterar, att de redan nu är
betydligt lägre i sistnämnda stad. Detta
förhållande har enligt handelskammaren
bidragit till att den internationella
transitotrafiken i östersjöområdet
till stor del knutits till Köpenhamn.
För Malmö frihamn har transitotrafiken
inte fått den betydelse man hoppades
på då hamnen tillkom. En höjning
av sjöfartsavgifterna skulle avsevärt
försämra de svenska öresundshamnarnas
konkurrensförmåga, särskilt
i ett läge med försämrade konjunkturer,
säger handelskammaren till sist.

Detta synes mig belysa, herr talman,
att det finns risker i detta fall, som
handelsministern tydligen är benägen
att underskatta.

Herr NILSSON i Göteborg: Herr talman!
Detta spörsmål intresserar särskilt
de större svenska hamnarna, tv
för dem kan det tänkas föreligga konkurrens
med de stora utländska hamnarna.
Jag har här yttrandet som
Svenska hamnförbundet avgivit över
lotskommitténs betänkande. Det är givet,
att man inte är glad över att statsmakterna
nödgas höja avgifterna.
Hamnförbundet liar inte nöjt sig med
någon kompromiss. Redan år 1924, då
sjöfartsavgiftssakkunniga avgav sitt betänkande,
föreslog Svenska hamnförbundet
att fyr- och båkavgifterna helt
skulle slopas, och i nuvarande läge säger
hamnförbundet, att det alltjämt hyser
samma mening.

Styrelserna i de svenska hamnarna
har inte kunnat undgå att ändra hamn -

Nr 21.

Lördagen den 24 maj 1952 fm.

Fältflygarnas avlöningsförmåner.

taxorna. Hur gärna man än har velat
hålla dem så låga som möjligt, har vi
nu nödgats företa höjningar på grund
av de kostnader, som hamnrörelsen
drar. Jag tror inte att hamnmyndigheterna
i någon svensk hamnstad har
kunnat undgå att vidta höjningar. Jag
kan därför inte tänka mig att jag skulle
kunna handla annorlunda gentemot
statsmakterna, när de kommer och begär
ökade avgifter på grund av de merkostnader,
som fyr- och lotsväsendet
kräver, i synnerhet som det gäller en
lönereglering för lotsarna och den båtpersonal,
som aldrig har erhållit någon
fritid i egentlig mening utan varit bunden
vid tjänsten så gott som i ett sammanhang.
Det betyder en avsevärd
förbättring i deras arbetsförhållanden
att de får en reglerad fritid. Även om
jag fäster den allra största vikt vid vad
huvudorganisationen för de svenska
hamnarna har sagt i sitt yttrande, så
nödgas jag ur dessa synpunkter biträda
utskottets förslag.

Det har både från en reservant i
lotskommittén och från Svenska hamnförbundet
erinrats om att man borde
ha gjort en något mera utförlig undersökning
om förhållandet mellan hamnavgifterna
respektive fyr- och båkavgifterna
i svenska och utländska hamnar.
Jag finner emellertid att departementschefen
i propositionen sagt, att
möjligheterna att sänka fyr- och båkavgifterna
för det mindre tonnaget
skall undersökas. Han tillägger dessutom,
att dessa frågor bör bli föremål
för ytterligare utredning, och i sammanhang
därmed bör förordningen om
fyr- och båkavgifter underkastas en
allmän översyn i syfte framför allt att
förenkla förordningens tillämpning.

Herr talman! Av de skäl jag här anfört
kommer jag för min del att biträda
utskottets förslag.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till utskottets hemställan

med den ändring, som föreslagits i den
av herr Ohlon m. fl. avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen
sig anse svaren hava utfallit med övervägande
ja för den förra propositionen.
Herr Hagberg i Malmö begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 154, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den av herr Ohlon m. fl. avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter hava röstat för ja-propositionen.
Herr Hagberg i Malmö begärde
emellertid rösträkning, vadan
votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos 127 ja och
71 nej, varjämte 1 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 14.

Fältflygarnas avlöningsförmåner.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
155, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående fältflygarnas avlöningsförmåner
m. in.; och anförde därvid: Herr

ÅKERSTRÖM: Herr talman! Jag
har vid detta ärende antecknat en blank
reservation för att bli i tillfälle att dels
ge uttryck för kritiska synpunkter och

Lördagen den 24 maj 1952 fm.

Nr 21.

dels ställa frågor om hur vi bör tänka
oss vårt flygvapen över huvud taget i
framtiden.

Statsutskottet har här haft att behandla
en proposition, som avser åtgärder för
att främja rekryteringen av flygförarpersonal,
och Kungl. Maj :t har i det sammanhanget
påpekat, att denna rekrytering
för närvarande är otillfredsställande.
Förslaget går ut på att särskilt en
kategori flygare, fältflygarna, skall få en
bättre befordringsgång och bättre avgångspremier,
vilka sistnämnda kan röra
sig om mellan 13 400 kronor och 26 000
kronor.

När vi nu har läst detta förslag har vi
samtidigt funnit, att det har redovisats
en del erinringar mot detsamma. Man
torde också kunna säga att det finns
anledning ställa frågan: Kommer inte
detta förslag att medföra konsekvenser
inom andra försvarsgrenar, andra vapenslag?
Kan man inte tänka sig att det
också där finns grupper, som med delvis
samma motivering kan komma och kräva
säråtgärder för sitt vidkommande?

De lösningar, som kan tänkas för att
råda bot på bristen på flygpersonal, kan
också vara möjliga att finna på andra
vägar. För egen del har jag den meningen,
att vi här i landet har ett för stort
flygvapen och därför måste efterfråga
en för stor flygpersonal. Såsom redan
tidigare funnits anledning framhålla, vilket
jag för min del gjort och som jämväl
också framgår av denna proposition,
ställer de nya flygplanstyperna allt
större och större krav på flygpersonalen.
Detta måste i sin tur leda till att rekryteringsbasen
blir smalare.

Jag skulle vilja ta ett sådant exempel
som att vi här i Sverige — det är således
bara ett exempel — med den folkmängd
vi har möjligen kunde säga, att
vi kan hålla oss med 1 000 flygare. Vi
kan rekrytera 1 000 flygare inom en viss
tidsrymd, men vi efterfrågar ett mycket
större antal. Då vi efterfrågar ett så
mycket större antal än det som skulle
vara rimligt i förhållande till den rekry -

Fältflygarnas avlöningsförmåner.

teringsbas som finns, betyder detta att
vi måste slå av på anspråken. Vi kan
sålunda inte begära att samtidigt kunna
få detta antal och hålla på de minimifordringar
som bör ställas på personalen,
d. v. s. att man endast tar in sådana
personer vid flyget, som har de bästa
och naturligaste förutsättningarna för
att fylla uppgifterna på detta område.

Det förefaller mig därför som om kammarens
ledamöter borde ställa sig frågan:
Kan vi i fortsättningen hålla oss
med ett flygvapen av den omfattning vi
har i dag? Jag vet mycket väl att röster
höjts för att vi skall utvidga det. Jag vet
också att vi har ett principbeslut, som —
om det skall realiseras — kommer att
innebära en utvidgning av flygvapnet.
Själv har jag den uppfattningen, att man
av hänsyn till både ekonomiska och personalsvårigheter
bör allvarligt överväga,
om man inte rent av bör skära ned flygvapnets
omfattning.

Jag vill inte göra några jämförelser,
men vi har nog sett hurusom det uppgivits,
att under viss tid har Sverige
måhända haft det starkaste flygvapnet
på Europas fastland. Och då frågar jag
(ill sist: Kan vi fortsätta att hålla en sådan
ställning? Är det inte något av övermod
i denna vår uppfattning, som kommit
till uttryck i detta sammanhang?

För min del anser jag att man bör allvarligt
överväga om inte på detta såväl
som på en del andra områden en
nedskärning bör ske både i fråga om utgifter
och beträffande efterfrågan på
denna mycket kvalificerade personal. Vederbörande
måste ju äga mycket goda
allmänna förutsättningar, vilka samtidigt
måste anses innebära, att de är bildbara
också för andra, på det civila området
viktiga och värdefulla funktioner.

Herr WARD: Herr talman! Bara några
ord som kommentar till utskottets utlåtande
och i någon män till svar på vad
herr Åkerström nyss anfört. Det framgår
av propositionen och av utskottets utlåtande,
att det har sina svårigheter att

Nr 21.

Lördagen den 24 maj 1952 fm.

Fältflygarnas avlöningsförmåner.

på ett tillfredsställande sätt rekrytera
flygvapnet, och frågan gäller nu vilka åtgärder
man skall vidta för att säkerställa
rekryteringen.

Man bär diskuterat skilda utvägar därvidlag
men inte kunnat komma till något
annat resultat än att det enda effektiva
är att förbättra fältflygarnas villkor,
framför allt på det sätt som här är föreslaget,
nämligen genom en relativt hög
avgångspremie. Jag förstår mycket väl
att en summa på exempelvis 26 000 kronor
efter sex extra tjänsteår kan verka
chockerande, men med hänsyn till tjänstens
speciella natur och till önskvärdheten
att göra det möjligt för vederbörande,
då de av åldersskäl måste avgå ur
fältflygartjänsten, att bryta sig en bana
i det civila livet, är dessa premier utan
tvivel mycket väl motiverade.

Man bör också i detta sammanhang
beakta vad som framhållits från flygledningens
sida, nämligen att detta system
med avgångspremier, förutsatt att
man därigenom får behålla flygarna
längre i tjänsten, i längden blir billigare
än nuvarande system med täta ombyten
och nyrekrytering i hastigare takt än
man räknar med skall bli nödvändigt,
om detta förslag går igenom. Man beräknar
ju att utbildning av en fältflygare
kan kosta upp till 150 000 kronor, och då
kan ju var och en i huvudet räkna ut vad
det betyder i besparing, om man kan behålla
en redan utbildad fältflygare i låt
oss säga tre, fyra och kanske fem år
längre i tjänst. Detta blir säkerligen förmånligare
för statsverket än det nuvarande
systemet.

Herr Åkerström sade att eftersom det
är svårt att rekrytera, skall man minska
flygvapnets omfattning. Jag förstår sannerligen
inte detta resonemang. Här har
man gjort upp en plan för det svenska
flygvapnets utbyggnad och då bör man
naturligtvis se till, om man anser denna
plan riktig och rimlig, att det finns möjligheter
att bemanna flygplanen. Herr
Åkerström menar emellertid att om avlöningsförmånerna
är otillfredsställande

och detta inverkar ofördelaktigt på rekryteringen,
då skall man skära ned
flygvapnet och göra det mindre. Detta
måste väl ändå vara att vända upp och
ned på saken.

Med dessa ord, herr talman, vill jag
yrka bifall till statsutskottets hemställan.

Herr ÅKERSTRÖM: Herr talman! Beträffande
frågan, huruvida detta förslag
blir en billigare lösning än någon annan,
så har jag redan varit inne på spörsmålet
då jag frågade, om inte detta kommer
att medföra konsekvenser vid andra vapenslag?
Själv tror jag att det får sådana
konsekvenser. Det är först i en
framtid, när man fått se hur det gått
därvidlag, som man kan vara riktigt säker
på bedömningen av detta spörsmål.

Utskottets vice ordförande anser, att
jag företräder en underlig uppfattning
i denna fråga. Vi har bundit oss, sade
han, för ett flygvapen av den och den
omfattningen, och då är det självklart
att vi också måste skaffa personal.

Ja, jag är medveten därom. Jag har
inte fört ett resonemang, som visar att
jag är främmande för den inställningen.
Jag förde fram frågan i annat sammanhang
när vi diskuterade materielanskaffningen.
Jag erinrade då om hurusom
riksdagen, när den antog denna flygvapenorganisation
i föreslagen omfattning,
byggde sitt beslut på förutsättningen, att
det gällde flygplan som var billigare i
anskaffning, billigare i drift, hade längre
livslängd och var mera lättskötta. Nu
har vi drivits över till plantyper, som
totalt måste kräva mycket större kostnader
än som måste ha ansetts höra till
förutsättningarna, när vi antog planen
beträffande flygvapnets omfattning.

Det är dessa synpunkter, som bildar
grunden för min uppfattning. Vi har
alltnog fattat ett beslut utifrån vissa antaganden
till vilka kostnader detta skulle
leda, men nu finner vi att — bortsett
från den allmänna prisstegringen —
detta vapenslag synes bli mycket dyrare
än riksdagen kan anses ha förutsatt när

Lördagen den 24 maj 1952 fm.

Nr 21.

den godtog planen i fråga. Som en följd
av ett sådant konstaterande vill jag rekommendera,
att man överväger en nedskärning
av flygvapnet, så att det både i
fråga om kostnaden och även i fråga
om organisationen som sådan bättre
överensstämmer med vad som måste ha
varit förutsättningen, när riksdagen ursprungligen
band sig härvidlag — 1946,
vill jag minnas.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan
bifölls.

§ 15.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr

156, i anledning av väckt motion om
ersättning åt logen Nyårslöftet i Degerhamn
för nedbrunnen byggnad.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 16.

Anslag till universiteten och den

medicinska undervisningen m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr

157, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående anslag för budgetåret
1952/53 till universiteten och den
medicinska undervisningen m. m. jämte
i ämnet väckta motioner.

Punkten 1.

Universitetskanslersämbetet: Avlöningar.

Efter föredragning av utskottets hemställan
i punkten anförde:

Herr LARSSON i Stockholm: Herr
talman! Damerna och herrarna torde
erinra sig, att det omedelbart efter krigets
slut år 1945 gick en våg av allmän
entusiasm, planeringslust och beslutsamhet
genom de politiska instanserna
när det gällde vad man då med ett av
tidsförhållandena betingat militärt uttryck
kallade upprustningen av den vetenskapliga
forskningen. Det tillsattes
en rad sakkunnigkommittéer, som drog
upp grundlinjerna för en stor utbygg -

Universitetskanslersämbetet: Avlöningar.

nåd av de vetenskapliga forskningsinstitutionerna
och de akademiska undervisningsanstalterna.
Det var samhällsvetenskapliga
forskningsrådet, naturvetenskapliga
forskningsrådet och
1945 års universitetsberedning och —
för att nu komma till det ämne varom
jag skall tala — förberedandet av den
vidare utvecklingen av Stockholms högskola,
som vuxit vida utöver sina ekonomiska
grundvalar, genom en av staten
och Stockholms stad gemensamt
gjord utredning, där man i detalj drog
upp grundlinjerna för högskolans framtida
organisation, dess byggnader och
lokaliteter, dess vetenskapliga hjälpmedel,
dess bibliotek, dess laboratorier och
naturligtvis främst dess vetenskapliga
personal. Denna utredning skrev ett betänkande,
som jag inte vågat ta med
mig hit upp till talarstolen för att icke
utöva någon skräckverkan; jag uppskattar
dess vikt till åtminstone 2 kg. Den
följdes också av en särskild beredning,
tillsatt inom ecklesiastikdepartementet.
På grundval av det mellan Stockholms
stad och staten år 1948 träffade avtalet
som givit högskolan de erforderliga ekonomiska
grundvalarna för dess verksamhet
och utveckling, gjordes en förnyad
utredning, som i detalj angav målsättningen
för högskolans framtida ställning.
Denna utredning gjorde sitt arbete
år 1948 och avlämnade sitt betänkande
år 1949. Man hade då, herr talman
dess värre, nödgas jag erinra om,
kommit in i det frostiga klimat, där
blomknopparna svartnade och det blev
ganska litet av alla de goda föresatserna.

Låt mig ta ett exempel på hur eu viktig
gren av högskolans arbetsapparat
har behandlats, nämligen det humanistiska
biblioteket. Jag behöver inte erinra
om vilken betydelse ett vetenskapligt
bibliotek har för arbetet både i den
akademiska undervisningen och i forskningen;
det är kanske, vågar jag säga,
lika viktigt, kanske ibland viktigare än
föreläsningarna.

Nr 21.

Lördagen den 24 maj 1952 fm.

Universitetskanslersämbetet: Avlöningar.

För kompletteringen av biblioteket —
vilket delvis är nedpackat och oinbundet
—• och för inbindning räknade denna
kommitté av år 1948 ut ett sammanlagt
behov av 270 000 kronor, vilket belopp
man avsåg att fördela på ett antal
år med belopp, som då beräknades
till 42 000 kronor om året för de närmaste
åren. När denna plan kom till
högskolan för yttrande hade devalveringen
inträffat, och då det var meningen
att köpa de erforderliga böckerna
väsentligen från utlandet nödgades man
räkna upp kostnaderna. De måste översättas
i ett nytt penningvärde, och anslagsbehovet
blev då 52 000 kronor. När
det slutligen kom till lärarrådet och
man där skulle bestämma sig för ett anslagsäskande
hade man kommit till budgetåret
1951/52, och lärarrådet fångades
då av ett klenmod — i och för sig nog
så förklarligt — och begränsade sitt
anslagsäskande till 26 000 kronor. I enlighet
med den kungl. proposition, som
sedermera avlämnades, beviljades ett
anslag av 10 000 kronor.

Det är ju uppenbart att det på det
viset på område efter område uppstår
en mängd uppdämda behov, som man i
det långa loppet icke kommer ifrån utan
som måste tillgodoses, om högskolan
skall kunna arbeta så som den bör, och
det är dessa uppdämda behov, som på
denna punkt tar sig uttryck i ett av
kanslern tillstyrkt anslagsäskande på
67 000 kronor.

Jag hav nu tagit denna punkt som
ett exempel, fastän jag med hänsyn till
den allmänt välvilliga hållning utskottet
intagit i denna fråga inte skall ställa
något yrkande. Nu får högskolan — och
det vill jag tacka Kungl. Maj:t för —
börja bygga en biblioteksbyggnad till
humanistiska biblioteket. Det skall alltså
ordnas i nya lokaler, dess bestånd
av vetenskaplig litteratur —• nödvändig
för att studenterna skall kunna följa
kurserna — skall kompletteras, böckerna
måste packas upp och bindas in, och
då behövs hela det beräknade anslaget.

Det är emellertid helt och hållet borta
i den kungl. propositionen!

Jag vill erinra om vilken betydelse
Stockholms högskola har för den akademiska
undervisningen. Vi har här i
Stockholm praktiskt taget lika många
studenter vid högskolan som det finns
vid Uppsala universitet, men vi har
bara halva antalet lärarkrafter. Antalet
examina och disputationer är per lärarkraft
räknat nästan dubbelt så stort här
i Stockholm som vid statsuniversiteten.
Dessa enkla siffror säger ju nog om behovet
av en upprustning.

Det finns här en synpunkt, som man
måste beakta och som är mycket viktig,
nämligen följande. Vi känner till huiansträngt
skolväsendet för närvarande
är på grund av de svällande årsklasserna,
betingade av nativitetsvågen i början
av 1940-talet. Denna vågrörelse går
vidare uppåt i vårt skolväsende. Mot
slutet av 1950-talet når den gymnasierna,
och i början av nästa årtionde
kommer den att göra sig gällande också
vid högskolor och universitet, alldeles
säkert, hur man än där må ställa sig,
och detta framför allt vid Stockholms
högskola; vi kan inte komma ifrån att
Stockholm och Storstockholm är den
stora attraktionspunkten i det svenska
arbetslivet. Detta understryker också
angelägenheten av vad jag och mina
medmotionärer tillåtit oss att påyrka
i en på denna punkt väckt motion, nämligen
av en långsiktig planering, nödvändig
både för den vetenskapliga forskningen
och för undervisningen, för den
långsiktiga planeringen av vetenskapligt
arbete och för rekryteringen av arbetskrafter
för dessa uppgifter. Man kan
studera detta i samband med en del olika
professurer; jag nämner främst professurerna
i pedagogik och i sociologi,
som vi har berört i motionen.

Denna tanke, den långsiktiga planläggningen,
har också upptagits av utskottet.
Utskottet understryker i anslutning
till motionen angelägenheten av
att en långsiktig plan uppgörs, var -

Lördagen den 24 maj 1952 fm.

Nr 21.

vid behovens angelägenlietsgrad klarläggs
såväl i avseende å lärarkrafter
som i avseende å lokaler och materiel
och där man tillika anger i vilken ordningsföljd
utbyggnaden lämpligen bör
bedrivas under hänsynstagande till att
åtgärderna får den fördelning på olika
budgetår, som är lämplig för att deras
genomförande skall te sig ekonomiskt
möjligt.

Av vad jag här inledningsvis har sagt
är det uppenbart, att ett rikligt material
till en sådan långsiktig planläggning redan
sedan flera år föreligger. Vad utskottet
här understryker och går in för
i anslutning till motionärernas yrkande
är att det bör upprättas en plan, som
visserligen har den elasticitet, som är
nödvändig med hänsyn till att den årligen
måste inpassas i riksbudgeten, men
som ändå är vägledande så till vida,
att den ger högskolans myndigheter och
de studerande en ledning för deras arbete
på längre sikt än bara ett år.

I det ärende som nyss debatterades,
nämligen frågan om avlöningen åt fältflygare,
hörde vi att det från statsutskottets
sida betraktas som alldeles självfallet
att, när man har en plan för det svenska
militärflyget, denna plan också måste
följas, om inte denna verksamhet
skall desorganiseras och försvagas. Precis
detsamma gäller i avseende å en
vetenskaplig institution eller de akademiska
undervisningsanstalterna som i
avseende å andra grenar av det offentligas
verksamhet. Om detta erkänns
kanske man än en gång får återvända
till den atmosfär, som rådde då man
satte i gång med dessa planer för den
vetenskapliga upprustningen.

Det är i denna tid, med de stora folkomflyttningar
vi har och med de många
problem som detta ger, för vårt kulturellt
trasiga samhälle av alldeles särskild
vikt att det vetenskapliga arbetet
får den plats, som det behöver och som
dess betydelse i kulturarbetet betingar.
Att arbeta vetenskapligt, det är ju inte
bara att skaffa sig kunskaper eller siir -

Uni versi tetska nslersäm betet: Avlöningar.

skilda färdigheter, och det är inte heller
bara en intellektuell gymnastik. Det
är att lära sig att alldeles fördomsfritt
se sig omkring i verkligheten och lära
sig den fruktbara kritik, som gör att
man kan se sammanhangen mellan tingen,
meningen i samhället. Jag tror att i
denna tid, då så mycket trams och
larv presenteras som kultur, för att inte
tala om de plattityder, retoriskt förgyllda,
som också gör anspråk på att
vara uttryck för kultur, och då behovet
av sammanhang och plan i kulturarbetet
också från de politiska partiernas
sida understrykes, är det av särskild
vikt att vi kommer ihåg betydelsen av
det vetenskapliga arbetet, av det rätta,
fördomsfria kritiska sinnelaget. Envar
kan inte bli en genius, på starka vingar
lyftande mot ljuset, sade Tegnér, men
envar kan pröva fritt innan han dömer
och granska själv den sanning han besvärjer.
Jag tillåter mig att erinra om
dessa enkla sanningar, då jag nu slutar
mitt anförande.

Jag har, herr talman, med hänsyn till
den positiva inställning utskottet tagit
till huvudsaken i vår motion, icke något
särskilt yrkande. I fråga om de särskilda
professurer, som vi har argumenterat
för, har ju utskottet också på några
punkter uttalat sig på ett sätt, soin
gör att man måste betrakta dem som liggande
inom nära räckhåll.

Fru ERIKSSOX i Stockholm: Herr talman!
Den målning som herr Larsson i
Stockholm gjorde av olika tidens tecken,
då han talade om folkomflyttningar
och eu trasig kultur och bland annat
talade om att så mycket trams och larv
presenteras som kultur, gäller något,
som just faller inom ramen för den sociologiska
vetenskapen. Jag har väckt
en motion och det har väckts motioner
även av andra om att vi i Stockholm
skulle få en professur i sociologi. Jag
tror att ingen så bra som den föregående
talaren kunnat teckna bakgrunden
till att man önskar ge en vetenskaps -

Nr 21.

Lördagen den 24 maj 1952 fm.

Universitetskanslersämbetet: Avlöningar.

gren av detta slag en tryggad plats just
vid högskolan i Stockholm, där det är
naturligare än på andra håll att få dessa
studier rotade.

Det är svårt för en enskild riksdagsman
med mycket liten bildning att få
en överblick över de olika vetenskapsgrenarna
och komma underfund med
hur pass försörjda de äro och var de
äro underförsörjda. Men trots att man
står utanför kan man i alla fall inte
undgå att observera, att sociologien inte
är företrädd genom en professur vid
Stockholms högskola, medan andra föreslagna
professurer redan blivit inrättade,
även om det alltjämt behövs en utbyggnad
av dessa. Man har i ämnet sociologi
redan ett mycket stort antal studenter.
Under 1951 var det 150 som
följde undervisningen, som nu meddelas
av en docent. Det avlades då 99 tentamina
inom denna vetenskapsgren, och
34 bevistade licentiatseminarierna. Det
var även några som disputerade. Det visar
sig sålunda att det finns ett intresse
för detta ämne, och det är av vikt att
det blir tillgodosett. Med den skrivning,
som utskottet begagnat, och med hänsyn
till det medgivande, som lämnats i
propositionen, att det behövs en professur
i sociologi, kan man hysa den förhoppningen,
att denna professur, även
om den inte kommer till stånd nu, får
förtursrätt när det gäller att ta ställning
till nya professurer och att man
då också anser det naturligt att denna
vetenskapsgren får en företrädare vid
Stockholms högskola, där den redan så
framgångsrikt hävdats. Det finns både
intresse för saken och möjlighet att få
en person som skulle kunna upprätthålla
en sådan professur. Jag hoppas
alltså att man nästa år skall vara färdig
att ge Stockholms högskola en professur
i sociologi.

Herr talman, jag ställer intet yrkande.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet PERSSON: Herr talman!

Då det av de båda föregående talarna
pekats på behovet av en upprustning för
Stockholms högskola, vill jag säga att
jag helt och hållet delar den meningen
att en sådan är behövlig. Jag vill dock
nämna att det inte är så litet som den
framlagda propositionen och det på
denna grundade utskottsförslaget innehåller.
Där föreslås inte mindre än 13
nya befattningar i forskar- och undervisargruppen
och 9 nya befattningar i
den mera administrativa gruppen, som
ju emellertid också den ganska direkt
tjänar både forskning och undervisning.
Man måste sålunda säga, att vi här har
varit mera generösa än på flertalet andra
punkter. Här har inte visats fullt så
stark återhållsamhet som förekommit på
åtminstone de flesta andra punkter inom
den ecklesiastika huvudtiteln när det
har gällt nya tjänster.

Jag skall inte förneka, att man kan ha
önskemål om upprustning både beträffande
det ena och det andra ämnet, även
i fråga om professurer. Att man är rätt
svagt tillgodosedd med docenturer här i
Stockholm jämfört med universiteten är
jag den förste att erkänna. Men det kan
inte gå i en handvändning att bota denna
brist. Våra universitet är dock äldre.
Stockholms högskola har ända in på den
allra sista tiden inte haft några bestämda
normer för statsbidrag, och det måste
ju ta sin tid att genomföra den upprustning,
som man här önskar.

Jag har ingenting, herr talman, att erinra
mot det önskemål som framförts
om en långsiktig plan, och jag skall göra
vad jag kan för att åstadkomma en sådan.
Men å andra sidan måste jag säga,
att det inte blir lätt att få till stånd en
hållbar sådan, och det blir ännu svårare
att fastställa några bestämda tidsintervaller,
inom vilka de olika åtgärderna
skall genomföras. Det senare blir ju —
och det var ju enligt vad jag kunde förstå
även herr Larsson i Stockholm inne på
— beroende på de möjligheter, som föreligger
vid varje års budgetberedning.
Det kan således inte, herr talman, bli

Lördagen den 24 maj 1952 fm.

Nr 21.

fråga om att låsa fast det hela. Det skulle
inte vara genomförbart.

I övrigt har jag, herr talman, ingenting
att erinra mot utskottets förslag.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan
bifölls.

Punkterna 2—4.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 5.

Lunds universitet: Avlöningar.

Kungl. Maj:t hade i propositionen nr
137, punkt 5, i hilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över ecklesiastikdepartementsärenden
för den 7 mars 1952
föreslagit riksdagen att dels bemyndiga
Kungl. Maj :t att i överensstämmelse med
vad departementschefen anfört fastställa
personalförteckning för Lunds
universitet, att tillämpas tills vidare
från och med budgetåret 1952/53, dels
godkänna av departementschefen angiven
avlöningsstat för Lunds universitet,
att tillämpas tills vidare från och med
budgetåret 1952/53, dels ock till Lunds
universitet: Avlöningar för budgetåret
1952/53 anvisa ett förslagsanslag av
7 990 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat ett antal motioner.

I en inom andra kammaren av herrar
Huss och Braconier väckt motion (II:

567) hade hemställts, att riksdagen
måtte besluta, att anslag för personligt,
icke tidsbegränsat forskarstipendium
för docenten Herbert Olsson vid Lunds
universitet skulle anvisas fr. o. m. budgetåret
1952/53.

I en inom andra kammaren av herrar
Huss och Braconier väckt motion (II:

568) hade hemställts, alt riksdagen
måtte besluta att anslaget till avlöningar
vid Lunds universitet skulle utökas med
en post för avlönande av en professor
i biokemi.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl. Maj:ts för -

Lunds universitet: Avlöningar.

slag och motionen I: 416 ävensom med
avslag å motionerna I: 32 och II: 33,
II: 567 samt II: 568,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att i överensstämmelse
med vad utskottet anfört
fastställa personalförteckning för Lunds
universitet, att tillämpas tills vidare
från och med budgetåret 1952/53;

b) godkänna av utskottet angiven avlöningsstat
för Lunds universitet, att
tillämpas tills vidare från och med budgetåret
1952/53;

c) till Lunds universitet: Avlöningar
för budgetåret 1952/53 under åttonde
huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av
7 990 000 kronor.

Reservation utan angivet yrkande
hade vid punkten avgivits av herr
St axäng.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr HUSS: Herr talman! I motionen
nr 567 i denna kammare har yrkats inrättande
av ett personligt, icke tidsbegränsat
forskarstipendium för docenten
Herbert Olsson vid Lunds universitet.
Önskemålet har framförts av universitetsmyndigheten
och tillstyrkts av
universitetskanslern men icke upptagits
av departementschefen. Det rör sig här
om en eminent forskarbegåvning, som
förlorat en i det sista oviss tävlan om
professuren i teologisk etik i Lund under
förra året. Han har haft forskarstipendiet
nr 1 i Lund under en tid av sex
år. Tiden utlöpte med år 1951. Han kan
nu endast få ett extra forskningsstipendium,
men medlen i forskarstipendiefonden
räcker inte till för att möjliggöra
ett sådant. Under sådana förhållanden
är det sannolikt att denne forskare,
när nu motionen troligtvis avslås
av riksdagen, måste upphöra med sin
vetenskap och gå förlorad för den tävlan
om professuren i samma ämne, som
väntas förekomma i Uppsala år 1955.

Utskottet uttalar, att ehuru vissa skiil
talar för vidtagande av den åtgärd, som
har begärts i motionen, har utskottet

Nr 21.

Lördagen den 24 maj 1952 fm.

Lunds universitet: Avlöningar.

inte ansett sig böra tillstyrka bifall till
denna. Man måste ju beklaga, att utskottet
inte har kunnat ta konsekvenserna
av det åtminstone halva erkännande,
som utskottet har gett framställningen,
allra helst som anslagen till universiteten
över huvud taget har varit tilltagna
i underkant. Jag vill rikta en vädjan
till ecklesiastikministern, som jag är säker
på inte är ointresserad av detta
ärende, att överväga frågan på nytt till
nästa år.

I en motion nr 568 i denna kammare
yrkas vidare på anslag till en professur
i biokemi vid Lunds universitet. Vi har
här att göra med ett så kallat grundforskningsämne
med mycket stark och
direkt anknytning till cellforskningen,
ett ämne som i sin tur är grundläggande
för våra möjligheter att lösa sådana gåtor
som cancergåtan och andra svårknäckta
medicinska problem. Vad som i
detta ärende är av särskild vikt är, att
riksdagen år 1946 i princip beslöt att
det skulle inrättas en professur i biokemi
vid Lunds universitet men att anvisandet
av medel tills vidare skulle få
anstå i avvaktan på särskild framställning
från universitetsmyndigheten. En
sådan framställning har nu gjorts flera
år i rad, men inte desto mindre har
Kungl. Maj:t inte ansett sig kunna taga
upp den. Detta måste betecknas som
synnerligen anmärkningsvärt. Man vill
bär riva upp ett beslut som i princip
fattats av riksdagen.

Jag anser därför att jag bör yrka bifall
till yrkandet i motionen om inrättande
av denna professur, enär betydelsen
av riksdagens beslut enligt min uppfattning
eljest kommer i en ganska egenartad
dager.

Herr BRACONIER: Herr talman! Jag
vill understryka de synpunkter som
herr Huss har anfört, särskilt om det
forskarstipendium som har ifrågasatts
för docent Herbert Olsson. Jag vill utöver
vad herr Huss yttrade endast framhålla,
att det här gäller en forskare av

internationell ryktbarhet som har gjort
sådana prestationer inom lutherforskningen,
att han vunnit stort erkännande
hos de teologiska forskarna. Det vore
beklagligt om docent Olsson skulle behöva
lämna universitetet för att gå ut
i lärartjänst. Det skulle vara missbruk
av en klar forskarbegåvnings arbetskraft,
en utomordentligt idérik vetenskapsman
och en teologisk vetenskapsman
som gjort vårt land ärat inom vida
kretsar.

Det kan naturligtvis vara svårt för
riksdagen att ta ställning till en begäran
som denna. Men jag vill liksom herr
Huss rikta den vädjan till ecklesiastikministern,
att han beaktar den framställning
som har gjorts. Det borde vara
angeläget för svensk vetenskap att här
trygga en framstående forskares möjligheter
att utöva sin vetenskap.

När jag ändå har ordet vill jag även
beröra det inotionsvis framförda förslaget
om inrättande av en professur i
sociologi vid Stockholms högskola. Vi
kommer fram till det ärendet när vi
skall behandla Stockholms högskola,
och där har ju även utskottet intagit en
välvillig hållning. Jag vill begagna detta
tillfälle att erinra om att man vid Lunds
universitet icke ens har ett preceptorat
i ett ämnesområde som väl alla erkänner
är av utomordentlig betydelse för
utforskandet av det svenska samhällets
vitala problem. Sociologien är ju en
vetenskap som står i direkt levande kontakt
med samhällets problem, och det
är under sådana omständigheter ganska
förvånande att man icke i Lund har en
fast lärarbefattning.

Jag vill i likhet med herr Huss yrka
bifall till de två motioner det här är
fråga om.

Herr HOPPE: Herr talman! Jag vill
till en början uttala min personliga
glädje över att mina vänner läkaren och
tidningsmannen går till aktion till förmån
för en teologisk forskare. Jag tror
det inte finns så mycket att erinra mot

Lördagen den 24 maj 1952 fm.

Nr 21.

deras intresse för den sak de har fört
fram. Anledningen till att jag, och jag
vågar väl säga utskottet i sin helhet, har
stor förståelse för denna framställning
är bl. a. att det vilar något så chansartat
över hela det akademiska befordringsväsendet.
Det är ju så, om jag får
använda ett halvt skämtsamt uttryck,
att universiteten avkastar allt emellanåt
några docenter. Det betyder alltså,
att de får upphöra med sin forskningsverksamhet
vid akademierna. Men för
de flesta är det ju så, att de bereds tillfälle
att söka lektorat. För de flesta av
dessa, som varit docenter och blivit lektorer,
gäller det väl, att deras engagement
som lektorer innebär möjlighet att
i viss mån fortsätta verksamheten som
forskare.

Jag tror att avdelningen, som noga
studerat ärendet, varit livligt övertygad
om att docent Olsson är en högt förtjänt
vetenskaplig forskare. Det är emellertid
så, att avdelningen liksom utskottet
helt naturligt måste ålägga sig mycken
återhållsamhet när det gäller anslag,
som går utöver vad Kungl. Maj:t
kan komma fram till. Det är lätt att
motionera om åtgärder som kan vara
ganska berättigade och som i många,
avseenden har våra varma sympatier,
men det är svårare att få pengar till
ändamålen, över huvud taget skulle jag
gärna i detta sammanhang vilja säga,
att när vi sysslat med åttonde huvudtiteln
liksom med andra propositioner
från ecklesiastikdepartementet, har vi
haft ett mycket starkt intryck av att det
inte varit så litet av verklig generositet,
som mött oss. Det har därför varit rätt
svårt att gå utöver det som Kungl. Maj :t
bjudit. Egentligen på en enda punkt
har vi frångått Kungens förslag, och det
är när det gäller ett forskarstipendium
i Uppsala. Det är alldeles särskilda förhållanden
som gjort, att avdelningen
och utskottet kunnat gå med på detta.

•lag tror att det är i överensstämmelse
med traditionerna vid riksdagen som vi
handlar, om vi på denna punkt bifaller
G — Andra kammarens protokoll 1952.

Lunds universitet: Avlöningar.

Kungl. Maj:ts och därmed utskottets
förslag, till vilket jag alltså yrkar bifall.

Härmed förklarades överläggningen
avslutad. Herr talmannen gav till en
början propositioner beträffande motionen
II: 567, nämligen dels på bifall
till utskottets hemställan, att nämnda
motion skulle avslås, dels ock på bifall
till motionen; och fann herr talmannen
svaren hava utfallit med övervägande
ja för den förra propositionen. Herr
Huss begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
5:o) i utskottets utlåtande nr 157 om
avslag å motionen II: 567 av herrar
Huss och Braconier, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
ifrågavarande motion.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns därvid flertalet hava
röstat för ja-propositionen, vadan kammaren
i enlighet med utskottets hemställan
avslagit motionen II: 567.

Härefter gav herr talmannen propositioner
beträffande motionen II: 568,
nämligen dels på bifall till utskottets
hemställan, att motionen skulle avslås,
dels ock på bifall till motionen; och
fann herr talmannen svaren hava utfallit
med övervägande ja för den förra
propositionen. Herr Huss begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
Jr 21.

Nr 21.

Lördagen den 24 maj 1952 fm.

Bidrag till Stockholms högskola.

5:o) i utskottets utlåtande nr 157 om
avslag å motionen II: 568 av herrar
Huss och Braconier, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
ifrågavarande motion.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och denna voteringsproposition
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns därvid flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen, vadan kammaren i enlighet
med utskottets hemställan avslagit
motionen 11:568.

På därå framställd proposition blev
utskottets hemställan i punkten 5 i övrigt
av kammaren bifallen.

Punkterna 6 och 7.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 8.

Bidrag till Stockholms högskola.

Efter föredragning av utskottets hemställan
yttrade

Herr HAMMAR: Herr talman! Jag har
låtit anteckna mitt namn vid denna
punkt. Efter de anföranden, som ecklesiastikministern,
herr Larsson i Stockholm
och fru Eriksson i Stockholm hållit,
är det kanske inte så mycket att tilllägga.
Det finns emellertid tillfällen, när
man måste tala för att frälsa sin själ,
och här är ett sådant: jag tycker, att
jag bör ta till orda, därför att jag har
fått förmånen att studera dels vid ett
universitet och dels några år vid Stockholms
högskola.

Stockholms högskola arbetar, som
redan påpekats, under utomordentligt
svåra förhållanden. Det är en disproportion
mellan antalet lärarkrafter och lärjungar,
som gör, att arbetet blir så besvärligt,
att det för Stockholms högsko -

las befattningshavare måste bli en arbetsbörda,
om vilken vi inte har lätt att
göra oss en föreställning.

Vidare menar jag nog, att man hade
bort besluta i överensstämmelse med hr
Larssons och fru Erikssons motioner om
nya professurer. Utskottet uttalade sig ju
så sympatiskt för professuren i sociologi,
att man nästan väntade, att det där
skulle bli ett bifallsyrkande.

Det jag emellertid framför allt vill
stryka under är betydelsen för Stockholms
högskola av biblioteket, inte
minst det humanistiska biblioteket. Biblioteket
avses just nu att överflyttas till
en nybyggnad för att i upprustat skick
kunna tjäna sitt ändamål inom forskningen.
Det vore av utomordentligt stort
värde för just Stockholms högskola att
kunna få räkna med ett ökat anslag
icke minst när det gäller forskningsbiblioteket.

Emellertid har de uttalanden, som
chefen för ecklesiastikdepartementet
fällt, gjort det klart för mig, att vi har
all anledning att med förtröstan se fram
emot kommande tider, när det gäller
Stockholms högskolas upprustning. Av
den anledningen har jag bara velat använda
denna stund till att ytterligare
accentuera behovet. För övrigt har jag
inte något särskilt yrkande utan hemställer
om bifall till utskottets förslag.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan
bifölls.

Punkterna 9—13.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Som tiden nu var långt framskriden,
beslöt kammaren på förslag av herr talmannen
att uppskjuta handläggningen
av övriga på föredragningslistan upptagna
ärenden till kl. 7.30 em., då enligt
utfärdat anslag detta plenum komme
att fortsättas.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 5.17 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Lördagen den 24 maj 1952 em.

Nr 21.

Lördagen den 24 maj.

Kl. 7.30 em.

Fortsattes det på förmiddagen började
sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av
herr andre vice talmannen.

§ 1.

Föredrogos vart efter annat statsutskottets
utlåtanden:

nr 158, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
om vissa anslag för budgetåret
1952/53 till regeringsrätten;

nr 159, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1952/53 till ny ungdomsanstalt
för svårbehandlade m. m. jämte i ämnet
väckt motion;

nr 160, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående överförande till
Sverige av vissa sjuka flyktingar m. m.;
och

nr 161, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående Sveriges biträdande
av vissa internationella hälsovårdsbestämmelser,
i vad propositionen
avser sättet för bestridande av uppkommande
kostnader.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 2.

Anslag till mödrahjälp och mödrahj
älpsnämnderna.

Föredrogs, punktvis, statsutskottets
utlåtande nr 162, i anledning av Kungl.
Majrts framställningar angående anslag
för budgetåret 1952/53 till mödrahjälp
och mödrahjälpsnämnderna jämte i
ämnet väckta motioner.

Punkten i.

Mödrahjälp.

Efter föredragning av punkten anförde: -

Fru WALLIN: Herr talman! Statsutskottet
säger i sin skrivning till detta
utlåtande: »Utskottet förutsätter, att vid
tillämpningen av de normer för prövning
av behov av mödrahjälp, som socialstyrelsen
bemyndigats utfärda, avsteg
från desamma skola kunna göras,

där detta kan anses befogat---.»

Nu hoppas jag verkligen, att normerna
endast blir en grund för bedömningen
och att man inte strikt följer dem. Det
finns inte två absolut lika fall av hjälpsökande
mödrar. Den fria prövningsrätten
gör emellertid, att mödrahjälpen
kan avvägas efter varje särskilt behov
och i görligaste mån sättas in där den
bäst behövs. Det vore beklagligt, om
denna fria prövningsrätt skulle naggas
i kanten.

När Kungl. Maj :t uppdrog åt socialstyrelsen
att utfärda normerna för mödrahjälpen
framhölls att bl. a. de inträffade
prisstegringarna också skulle beaktas.
Nu har det också skett en viss uppräkning
av de tidigare utgående normerna,
vilket jag anser skäligt. Men då man
gjort det, borde det också ha gjorts en
uppräkning av maximibeloppet. Nu kommer
de hjälpbehövande som har det
mindre behovet att få kompensation för
penningvärdets försämring, medan de
som har det största och kanske mest
markerade behovet och är berättigade
till maximibeloppet fortfarande inte
kommer att få mera än 400 kronor. Dessa
har alltså i realiteten fått minskad hjälp.
Det hade varit rimligt att en uppräkning
skett också av maximibeloppet.

Vad gäller tillämpningen av normerna
tycker jag mig spåra en större generositet
i utskottets skrivning än i socialstyrelsens
anvisningar. Jag vill livligt hoppas
att det blir denna generositet som
präglar mödrahjälpsnämndernas tillämpning
av normerna.

Herr talman! Jag har intet yrkande.

Nr 21.

Lördagen den 24 maj 1952 em.

Mödrahjälp.

Herr FORSBERG: Herr talman! Enligt
förordningen angående mödralijälpen
kan sådan utgå till behövande då uppenbart
behov därav föreligger. Tillsynsmyndighet
är socialstyrelsen, och socialstyrelsen
har utfärdat vissa normerande
bestämmelser. Man har, som det kallas,
ett mallsystem. Jag har tidigare anmärkt
på dessa förhållanden, som jag inte anser
lyckliga. Att genom bestämmelser
för de olika nämnderna ute i landet söka
undvika alltför många variationer i tilllämpningen
har jag ingenting att invända
mot. Men frågan är ju om, när sådana
bestämmelser utfärdas, man därmed
kan ernå sådana resultat som man önskar.

Det har visat sig vara fullkomligt riktigt
att jag reagerade mot detta mallsystem.
Sedan dessa nya bestämmelser
1947 skickades ut från socialstyrelsen,
har de tillämpats utan att socialstyrelsen
har meddelat ett enda ord till mödrahjälpsnämnderna
i vare sig den ena
eller andra riktningen förrän i år. Det
har alltså gått en tid av fem år, under
vilken socialstyrelsen inte har märkt
att en penningvärdeförsämring har
inträffat. Detta har resulterat i att den
ypperliga reform, som mödrahjälpen
utgör, av socialstyrelsen satts ur funktion
för många kvinnors vidkommande.

Jag vill ta ett litet exempel som visar
detta. En moder har, låt mig säga år
1947, behov av mödrahjälp och kan också
enligt den föreliggande förordningen få
sådan hjälp. Fyra år senare, år 1951,
när det åter blir tillökning i familjen,
kan hon inte få mödrahjälp, trots att familjen
befinner sig i samma ekonomiska
läge som år 1947, om man tar hänsyn till
penningvärdeförsämringen, och även i
övrigt lever under samma förhållanden.
Nu finns det visserligen mödrahjälpsnämnder,
som, trots att man ju bör följa
socialstyrelsens direktiv och iakttaga
vad denna tillsynsmyndighet säger, försöker
ta all den hänsyn till de verkliga
förhållandena som är möjligt, men å
andra sidan följer många mödrahjälps -

nämnder bokstavligen de direktiv, som
socialstyrelsen har kommit med, och har
dess mallsystem på bordet när ansökningarna
skall behandlas, och då blir resultatet
att den moder, som år 1947 hade
ett klart och uppenbart behov av mödrahjälp,
inte kan få någon sådan hjälp
år 1951, trots att hennes och familjens
levnadsstandard och övriga förhållanden
är likadana som år 1947.

Jag anser för mitt vidkommande att
detta är upprörande. Saken har emellertid
nu tydligen uppmärksammats av
statsutskottet, och jag utgår därför ifrån
att det kommer att bli en ändring.

Under sådana förhållanden skall jag
inte nu bli mångordig. Jag skall bara till
slut be att få skicka med en hälsning
till socialministern, att han skall hålla
sträng uppsikt över socialstyrelsen när
det gäller denna hjälpform.

I övrigt ber jag att få yrka bifall till
utskottets förslag.

Herr MÅRTENSSON i Uddevalla: Herr
talman! Jag kan i viss mån dela den
uppfattning, som herr Forsberg här gjort
sig till tolk för. Enligt utskottets mening
skall dessa bestämmelser endast vara
normerande och de bör tillämpas på ett
vidsynt och smidigt sätt. Hänsyn bör
framför allt tagas till familjernas skiftande
ekonomiska förhållanden. Det är
just ett sådant hänsynstagande utskottet
avser, när det i sin skrivning framhåller:
»Vad departementschefen anfört har
icke givit utskottet anledning till annat
uttalande än att utskottet förutsätter, att
vid tillämpningen av de normer för prövning
av behov av mödrahjälp, som socialstyrelsen
bemyndigats utfärda, avsteg
från desamma skola kunna göras,
där detta kan anses befogat med hänsyn
dels till skiljaktiga förhållanden i olika
landsdelar och dels till de ekonomiska
skiljaktigheter som kunna vara rådande
mellan olika befolkningskategorier.»

Jag är övertygad om, att om socialstyrelsen
i stora drag kommer att följa
dessa linjer, då kommer den kritik, som

Nr 21.

Lördagen den 24 maj 1952 em.

Statens övertagande av Hjälmarens och Kvismarens sjösänkningsbolag avilande
förpliktelser. — Statsförvärv av Köping—Uttersberg—Riddarhyttans järnväg m. m.

herr Forsberg riktat mot förslaget, inte
att behöva upprepas ett kommande år.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan
bifölls.

Punkten 2.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 3.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr

163, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1951/52, i vad propositionen avser
vissa avskrivningar av nya kapitalinvesteringar.

Kammaren biföll utskottets hemställan.

§ 4.

Statens övertagande av Hjälmarens och
Kvismarens sjösänkningsbolag åvilande
förpliktelser.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr

164, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående statens övertagande
av Hjälmarens och Kvismarens sjösänkningsbolag
åvilande förpliktelser i fråga
om underhåll av farled m. m. i Hjälmaren
jämte i ämnet väckt motion.

Sedan utskottets hemställan föredragits,
anförde

Herr ÅQVIST: Herr talmani I detta
statsutskottets utlåtande har jag en avstyrkt
motion. Detta är i och för sig inte
någonting märkligt. Vad som är mera
märkligt och som uppkallat mig är den
motivering, som statsutskottet här åstadkommit.
Det står nämligen att »det icke
får anses klarlagt, i vad män den i motionen
omnämnda utprickningen verkligen
tillgodoser ett allmänt intresse».

Nu är det så, herr talman, att den farled
det här gäller måste anses ha varit
en allmän farled ända sedan tiden före
1880 års förordning om allmän farled.

Mig veterligt har den aldrig blivit avlyst.
Under sådana förhållanden är det märkligt,
att utprickningen i en allmän farled
inte skall anses ha något allmänt intresse,
i all synnerhet som denna farled är
intagen på det allmänna sjökortet. Möjligen
anser statsutskottet med sitt uttalande
att hamnen är i privat ägo. Detta
är emellertid intet ovanligt för Hjälmaren;
tvärtom är detta det vanliga. Mig
veterligt förekommer det inte några andra
hamnar än sådana, som är i privat
ägo.

Nu är förhållandena beträffande Hjälmarens
sänkning mycket komplicerade,
och utskottet har föreslagit, att dessa
frågor skall bli föremål för en utredning.
Man vill hänskjuta även denna fråga till
utredningen. Detta har jag intet att
erinra emot. Tvärtom hoppas jag att det
genom en sådan utredning skall klar1
läggas i vad mån det kan vara lämpligt
att staten övertar även sådan ^prickning,
som nu bekostas av enskilda.

Jag har därför, herr talman, inte något
speciellt yrkande utan nöjer mig med
vad statsutskottet har anfört.

Vidare yttrades ej. Vad utskottet hemställt
bifölls.

§ 5.

Statsförvärv av Köping—Uttersberg—
Riddarhyttans järnväg m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
165, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående statsförvärv av Köping—Uttersberg—Riddarhyttans
järnväg
m. m.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
anförde

Herr BARK: Herr talman! Eftersom
jag bor vid denna järnväg, har jag känt
ett behov att tacka statsutskottet för att
det så kraftigt har understrukit att kommunikationsmöjligheterna
för ortsbefolkningen
inte måtte försämras. Jag tror
att jag därvid talar å hela ortsbefolk -

Nr 21.

Lördagen den 24 maj 1952 em.

Försvarets forskningsanstalt: Avlöningar.

ningens vägnar. Jag hoppas även att de
myndigheter, som i fortsättningen kommer
att handlägga dessa frågor, kommer
att etablera ett förtroendefullt samarbete
med exempelvis Skinnskattebergs storkommuns
trafiknämnd.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan
bifölls.

§ 6.

Föredrogos vart efter annat statsutskottets
utlåtanden:

nr 166, i anledning av väckta motioner
om ett investeringsanslag till ombyggnadsarbeten
å blekingejärnvägarna; nr

167, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående lönegradsplacering
för viss biträdespersonal m. m.;

nr 168, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande anslag för budgetåret
1952/53 till Finansdepartementet:
Avlöningar och till Riksräkenskapsverket:
Avlöningar jämte i förstnämnda
ämne väckt motion;

nr 169, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1951/52, i vad propositionen
avser finansdepartementets verksamhetsområde;
och

nr 170, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ersättning till Rut
Edit Bergström m. fl.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 7.

Vissa avlönings- m. fl. anslag under
riksstatens fjärde huvudtitel m. m.

Föredrogs, punktvis, statsutskottets
utlåtande nr 172, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående vissa avlönings-
m. fl. anslag för budgetåret
1952/53 under riksstatens fjärde huvudtitel
m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

Punkterna 1—16.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 17.

Försvarets forskningsanstalt:

Avlöningar.

Kungl. Maj:t hade i propositionen nr
120 (punkt 17, s. 166—171) föreslagit
riksdagen att dels godkänna av departementschefen
förordad ändring i personalförteckningen
för försvarets forskningsanstalt,
dels fastställa av departementschefen
förordad avlöningsstat för
försvarets forskningsanstalt, att tillämpas
tills vidare från och med budgetåret
1952/53, dels ock till Försvarets
forskningsanstalt: Avlöningar för budgetåret
1952/53 anvisa ett förslagsanslag
av 1 660 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft ett antal motioner.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte

I. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna 1:410
och II: 554, såvitt här vore i fråga,

a) på personalförteckningen för försvarets
forskningsanstalt uppföra ytterligare
två kontorsbiträdestjänster i lönegrad
Ca 8;

b) godkänna av utskottet angiven avlöningsstat
för försvarets forskningsanstalt,
att tillämpas tills vidare från
och med budgetåret 1952/53;

c) till Försvarets forskningsanstalt:
Avlöningar för budgetåret 1952/53 anvisa
ett förslagsanslag av 1 660 000
kronor;

II. i anledning av motionerna I: 407
och II: 555 i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla, att Kungl. Maj:t måtte om möjligt
förelägga innevarande års riksdags
höstsession slutligt förslag till organisation
av försvarets forskningsanstalt.

Reservationer hade avgivits:

a) av herrar Ohlon, Bergh, Alfred
Vilsson, Arrhén, Skoglund i Doverstorp,
Malmborg i Skövde, Ståhl, Bergstrand,

Lördagen den 24 maj 1952 em.

Nr 21.

fröken Elmén och herr Hjalmarson,
vilka ansett, att utskottet i punkten I
bort hemställa, att riksdagen måtte i
anledning av Kungl. Maj:ts förslag samt
med bifall till motionerna I: 410 och
II: 554, såvitt här vore i fråga,

a) på personalförteckningen för försvarets
forskningsanstalt — med uteslutande
av 2 forskningsassistenttjänster
i Ce 25 — ytterligare uppföra 3 laboratorstjänster
i Cp 9, 2 laboratorstjänster
i Ce 31, 5 förste forskningsingenjörstjänster
i Ce 29, 10 forskningsingenjörstjänster
i Ce 27 och 2 kontorsbiträdestjänster
i Ca 8;

b) fastställa av reservanterna angiven
avlöningsstat för försvarets forskningsanstalt,
att tillämpas tills vidare från
och med budgetåret 1952/53;

c) till Försvarets forskningsanstalt:
Avlöningar för budgetåret 1952/53 anvisa
ett förslagsanslag av 2 030 000
kronor;

b) av herr Edvin Thun, ulan angivet
yrkande.

Sedan utskottets hemställan i punkten
föredragits, anförde:

Herr HJALMARSON: Herr talman!

De befattningar, som har upptagits i den
vid denna punkt avgivna reservationen,
har utvalts endast för att möjliggöra effektiv
forskning inom forskningsanstaltens
nuvarande arbetsområde och för att
anstalten skall få ha kvar de verkligt
kvalificerade forskarna och kunna ge
dem en placering som motsvarar deras
kompetens och faktiska arbetsuppgifter.
Det är följaktligen alls inte fråga om
att utvidga den nuvarande verksamheten.

Under behandlingen av detta ärende
har det i utskottets första avdelning upplysts
om att inte mindre än 20 forskare
med kvalificerad akademisk utbildning
har slutat sina anställningar i FOA under
de båda senaste åren. Av dessa 20
har 15 tillhört 24:e lönegraden. Somliga
har flyttat över till enskilda industrier,
men flera har övergått till annan statlig

Försvarets forskningsanstalt: Avlöningar.

verksamhet. Det kan inte vara förnuftigt
att ta kvalificerade krafter från oerhört
viktiga uppgifter för att sätta in dem i
bättre avlönade, men kanske mindre viktiga
befattningar i statsförvaltningen.

Var och en som tagit del av föredragningen
inom utskottet i denna fråga
måste ha fått en mycket stark känsla
av att man inte har kommit fram till
en anordning, varigenom man rationellt
kan ta vara på de bästa krafterna. Reservationen
avser att i någon mån rätta
till detta missförhållande. Jag vill särskilt
stryka under, att det är ont om
högkvalificerad forskarpersonal.

Det är glädjande att utskottet i anslutning
till en motion från vårt håll har
anhållit om att frågan om FOA:s organisation
om möjligt skall föreläggas
höstriksdagen. Jag hoppas livligt att försvarsministern
skall göra vad som i hans
förmåga står för att tillmötesgå denna
framställning. Tyvärr är emellertid läget
sådant, att något måste göras redan nu
för att man skall komma över de värsta
svårigheterna. Det är detta som reservationen
tar sikte på.

Jag tror inte att jag här i kammaren
särskilt behöver framhålla betydelsen av
det arbete som utföres inom forskningsanstalten.
Jag skulle bara vilja be kammaren
uppmärksamma att bakom en hel
del av de värdefullaste nyheterna i vårt
försvar kan man spåra de svenska forskarnas
insatser. Det är en god investering
även rent ekonomiskt sett att främja
deras arbete.

Slutligen vill jag framhålla, att den anslagshöjning
som begärs i denna punkt
delvis motväges av en besparing i en
följande punkt. Netto rör det sig här om
cn förhållandevis obetydlig anslagsförstärkning.
Jag tror att det blir väl använda
pengar om de beviljas.

Jag ber med dessa ord att få yrka bifall
till den vid utlåtandet fogade reservationen.

Ilerr WARD: Herr talman! Vi har på
statsutskottets första avdelning ägnat

Nr 21.

Lördagen den 24 maj 1952 em.

Omorganisation av skolöverstyrelsen m. m.

denna fråga mycket stor uppmärksamhet,
och vi har samtliga varit överens om
att frågan om forskningsanstaltens organisation
bör upptagas till prövning. Med
dessa korta ord och med hänvisning till
vad utskottet skrivit vill jag uttala min
förhoppning om en proposition i detta
ärende så snart som möjligt.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets i
punkten gjorda hemställan dels ock på
bifall till utskottets berörda hemställan
med den ändring, som föranleddes av
bifall till den vid punkten fogade, av
herr Ohlon m. fl. avgivna reservationen;
och biföll kammaren utskottets
hemställan i denna punkt.

Punkterna 18—21.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 8.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr

173, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning
om anslag för budgetåret 1952/53 till
Statens sjöhistoriska museum: Avlöningar
jämte i ämnet väckta motioner.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 9-

Omorganisation av skolöverstyrelsen
m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr

174, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående omorganisation av
skolöverstyrelsen m. m. jämte i ämnet
väckta motioner.

Kungl. Maj:t hade i propositionen nr
149, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden
för den 7 mars 1952, framlagt
vissa förslag till grunder för omorganisation
av skolöverstyrelsen m. m.

Förslaget innebar bl. a., att liksom
hittills skulle hos skolöverstyrelsen vara
anställda två gymnastikkonsulenter.

I samband med propositionen har utskottet
till behandling förehaft ett antal
motioner.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Cassel och Lindblom (1:422) och
den andra inom andra kammaren av
herr Allard m. fl. (II: 586), hade yrkats,
att på skolöverstyrelsens personalförteckning
skulle upptagas ytterligare
en gymnastikkonsulent med samma anställningsform
som tillämpades för den
nuvarande gymnastikkonsulenten.

Utskottet hemställde,

I. att riksdagen måtte godkänna de
av utskottet förordade grunderna för
skolöverstyrelsens organisation;

II. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:395 och 11:532, 1:420
och 11:588, 1:421 och 11:587, 1:422
och 11:586 samt 11:589 godkänna av
utskottet angiven personalförteckning
för skolöverstyrelsen, att tillämpas tills
vidare från och med budgetåret 1952/53;

III. att riksdagen måtte godkänna de
av departementschefen i statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden för den
7 mars 1952 förordade grunderna beträffande
anställnings- och avlöningsförhållandena
för lärare vid i Stockholms
skoldistrikt bedriven särskild försöksverksamhet
;

IV. att riksdagen måtte godkänna de
av departementschefen i statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden för
den 7 mars 1952 förordade grunderna
för försöksverksamhetens organisation
på realskolestadiet och för statsbidrag
till nämnda verksamhet i vissa skoldistrikt,
där statlig realskola funnes;

V. att riksdagen måtte

a) godkänna av utskottet angiven avlöningsstat
för skolöverstyrelsen, att
tillämpas tills vidare från och med budgetåret
1952/53;

b) till Skolöverstyrelsen: Avlöningar
för budgetåret 1952/53 under åttonde
huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av
2 753 000 kronor;

Lördagen den 24 maj 1952 em.

Nr 21.

VI. till Skolöverstyrelsen: Omkostnader
för budgetåret 1952/53 under åttonde
huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 675 000 kronor;

VII. till Skolöverstyrelsen: Försöksverksamhet
m. m. för budgetåret 1952/53
under åttonde huvudtiteln anvisa ett
reservationsanslag av 475 000 kronor;

VIII. till Läroboksnämnden för budgetåret
1952/53 under åttonde huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av 38 000
kronor.

Reservationer hade avgivits:

1) beträffande en fristående rotel för
fysisk fostran av herr Bergh, utan angivet
yrkande.

2) beträffande inspektör för sinnesslöundervisningen a)

av herrar Svensson i Grönvik,
Åkerström och Onsjö;

b) av herrar Näsgård, Ohlon och
Pålsson, utan angivet yrkande;

3) beträffande grunderna för försöksverksamhetens
organisation på realskolestadiet
m. m.

a) av herrar Ohlon, Berg, Söderquist,
Arrhén, Staxäng, Bergstrand, fröken
Elmén och herr Nihlfors;

b) av herr Malmborg i Skövde, utan
angivet yrkande.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
yttrade:

Fröken AGER: Herr talman! Jag har
i anslutning till förevarande proposition
väckt en motion, som tar upp en del frågor
som gäller skolöverstyrelsens omorganisation.
Alla hälsar med stor tillfredsställelse
att denna omorganisation
har föreslagits. Det av de sakkunniga
framlagda förslaget har man ansett vara
i stort sett tillfredsställande, men i det
förslag som framlagts av departementschefen
i propositionen har en hel del
väsentliga punkter i den föreslagna organisationen
blivit strukna. Bl. a. har
den särskilda roteln för övningsämnen
helt utgått, vilket är beklagligt med hänsyn
till den utveckling övningsiimnena

Omorganisation av skolöverstyrelsen in. m.

och de praktiska läroämnena undergått
under de senare åren. De erfarenheter
man hittills vunnit av handläggningen
av övningslärarfrågorna inom skolöverstyrelsen
är sannerligen inte tillfredsställande.
Skolöverstyrelsen har för närvarande
en arbetsbalans på mer än två
År vad gäller dessa ärenden. Om skolöverstyrelsen
inte får någon förstärkning,
kommer det att dröja länge, innan
man avbetat denna balans. Man kan därför
inte förstå att när förslag framkommit
om erforderlig förstärkning i detta
hänseende utskottet inte tagit någon
hänsyn till motionens begäran och motivering.

Skolkommissionens principbeslut i fråga
om den praktiska utbildningen har ju
i diskussionen haft en framträdande
plats, men när det gäller att tillstyrka
en praktisk lösning av en organisationsfråga,
varigenom organisationen i fråga
om denna utbildning skulle förstärkas,
avslår man förslaget. Är det avsiktligt
som man för allmänheten så demonstrerar
sitt intresse för de praktiska
yrkena eller är det bara en gest? Det
verkar nästan så, då man inte kan gå
med på någon av de praktiska åtgärder,
som inte bara gäller förstärkning av
skolöverstyrelsens kansli och personal
utan även av konsulenterna. Man får en
viss förstärkning i detta avseende nu,
men inte vad vi föreslagit i motionen.

• Utskottets uttalande ger mig dock den
i förhoppningen, att man nästa år kan förvänta
ytterligare förstärkning.

Jag kan inte heller känna mig tillfredsställd
med lönegradsplaceringen för koni
sulentbefattningarna, men jag hoppas, att
i dessa lönefrågor ganska snart tas upp
t av tjänsteförteckningskommittén. Den
nuvarande lönesättningen är alldeles
för låg. Man kan inte påräkna att lärare
I skall söka dessa tjänster, som inte ger
något större ekonomiskt vederlag för det

• stora ansvaret och den längre tjänstgöi
ringstiden.

Jag har intet yrkande, men jag har vei
lat uttala mina betänkligheter mot det

Nr 21.

Lördagen den 24 maj 1952 em.

Omorganisation av skolöverstyrelsen m. m.

framlagda förslaget vad det gäller de av ''
mig framförda synpunkterna. i

Herr NILSSON i Kristinehamn: Herr 1
talman! I samband med det beslut om 1
skolöverstyrelsens omorganisation, som
riksdagen nu kommer att fatta, kommer
även att, såvitt jag förstår, slutligt avgöras
frågan om den högsta tillsynen :
över folkbiblioteksväsendet i landet. Jag 1
och fröken Vinge i denna kammare och 1
herr Holmbäck i första kammaren har :
väckt en motion på denna punkt, och jag :
tillåter mig därför att taga kammarens
tid i anspråk några få minuter.

Inte mindre än två utredningar har på 1
senare tid sysslat med frågan om bib- ;
lioteksväsendets centrala ledning. Redan
1949 avgav folkbibliotekssakkunniga sitt
betänkande, och även skolöverstyrelse- 1
sakkunniga har ägnat uppmärksamhet åt I
den detaljen. Båda dessa utredningar har 1
varit eniga om att åt folkbiblioteksväsendets
centrala myndighet borde ges en an- ''

nan ställning än den som den för när- i

varande har. Folkbibliotekssakkunniga i

har som bekant föreslagit att en bety- 1

dande upprustning av landets folkbiblio- 1

teksväsende skulle komma till stånd. De ''

sakkunniga tänker sig att staten och
kommunerna skall med hälften var svara 1
för kostnaderna för folkbiblioteksväsen- ''
det, men att kommunerna skall stå för 1
huvudmannaskapet, detta av organisatoriska
skäl. I

De sakkunniga föreslår också att cen- :

tralbiblioteksorganisationen skall utbyg- i

gas högst avsevärt. Man påvisar att den 1

nuvarande ordningen med ett centralbib- i

liotek i varje län inte motsvarar beho- 1

ven, framför allt inte i de mera vid- i

sträckta länen, utan man går i stort i

sett in för att dela upp länen, så att i

man får två centralbibliotek i varje län. <

Det är självklart att denna betydande 1

upprustning av folkbiblioteksväsendet, 1

som ju emellertid på sitt sätt är en följd <

bland annat av den upprustning på det
kulturella området, som i andra avseen- 1
den har förordats ifrån andra håll, stäl- 1

ler större krav på den centrala myndigheten.
Folkbiblioteksutredningen förordar
också att den nuvarande konsulentorganisationen
i skolöverstyrelsen skall
ombildas till en självständig statens biblioteksbyrå.
Man anser att det omedelbara
sambandet mellan skolöverstyrelsen
och folkbiblioteksväsendet inte är
större än att det går an att lyfta ut
denna detalj ur skolöverstyrelseorganisationen,
detta särskilt som ju skolöverstyrelsen
redan förut är ett av våra allra
största och mest arbetstyngda ämbetsverk.

När de sakkunniga föreslår detta har
de också kunnat peka på att man tidigare
gått denna väg i Danmark och Finland
och under detta år även i Norge.
Det är nu i Norden bara Sverige som
fortfarande anser att biblioteksväsendet
bör vara en liten detalj, som kan inordnas
i det allmänna skolväsendet.

Skolöverstyrelsesakkunniga anslöt sig
till folkbibliotekssakkunnigas mening
men förklarade i detta sammanhang, när
nu propositionen skulle läggas fram, att
eftersom folkbibliotekssakkunnigas betänkande
ännu inte hade prövats av riksdagen,
borde man kunna låta det slutliga
ståndpunktstagandet i denna fråga
bero och tills vidare låta biblioteksväsendet
bilda en särskild rotel inom skolöverstyrelsen.

I propositionen har emellertid departementschefen
inte accepterat denna
ståndpunkt. Han bar i stället funnit att
det råder så nära samband mellan folkbiblioteken
och den allmänna folkbildningen,
att biblioteksväsendet lämpligen
bör sortera under chefen för folkbildningsroteln.
Därmed har departementschefen
inte bara underkänt vad tvenne
utredningar anfört om önskvärdheten av
en förstärkning av den centrala biblioteksmyndighetens
ställning, utan han
har därjämte berövat biblioteksväsendet
den relativa självständighet detta redan
nu har därigenom att det nu genom
förste bibliotekskonsulentens direkta
föredragning hos skolöverstyrelsen i

Lördagen den 24 maj 1952 em.

Nr 21.

biblioteksfrågor kan komma till tals
självständigt upp i allra högsta instans.
I stället tänker sig departementschefen,
att bibliotekskonsulenten, som nu skall
kallas byrådirektör, skall sortera under
undervisningsrådet för folkbiblioteksroteln
och först i andra hand ha möjlighet
att göra sig gällande i överstyrelsen.

Departementschefen stöder sig på vad
statskontoret och vissa andra remissinstanser
sagt om det nära sambandet
mellan biblioteksväsendet och folkbildningen.
Det hör emellertid till saken att
under det att detta ärende varit remitterat
till flera skolinstanser och folkbildningsinstanser,
så har icke tillfälle
givits någon biblioteksinstans att yttra
sig. Däremot har folkbibliotekssakkunnigas
betänkande på sin tid varit remitterat
till de flesta biblioteksinstanser
och därvid förordats av samtliga dessa.

Om nu departementschefens förslag
vore att betrakta som ett provisorium,
skulle kanske inte så mycket vara att säga
om saken. Nu har emellertid statsutskottet
för sin del klart sagt ifrån, att
utskottet anser att detta närmast är att
betrakta som en slutlig lösning av frågan.
Utskottet säger att man inte vill
veta av ett nytt ämbetsverk och tillstyrker
därför departementschefens förslag.

Det är ju som bekant på det sättet,
att här i riksdagen är det oerhört impopulärt
att tala om nya ämbetsverk.
När statsutskottet alltså tar den termen
i sin mun, förmodar jag att statsutskottet
har väntat sig mycket anklang i riksdagen.

Nu är det emellertid inte här fråga
om att inrätta ett nytt ämbetsverk.
Bibliotekskonsulentorganisationen finns
redan. Den har egna lokaler ute i staden,
skilda från skolöverstyrelsens övriga
verksamhet. Den har en stab av
tjänstemän. Om jag inte är fel underrättad,
är biblioteksroteln för närvarande
den näst största av skolöverstyrelsens
rotlar. Upprättandet av eu självständig
bibliotcksbyrå skulle inte innebära något
annat iin att chefen för formens

Omorganisation av skolöverstyrelsen m. m.

skull fick titeln byråchef och reellt sett
också flyttades upp ett par tre lönegra,
der. Det är den enda merkostnad det
här skulle kunna bli fråga om.

Jag kan inte underlåta att ge uttryck
åt en ganska stark missbelåtenhet med
det sätt, på vilket denna sak behandlats
såväl i departementet som i utskottet.
Jag tror, att det är ganska ovanligt,
att ett så betydelsefullt förslag avgöres
utan att vederbörande, i detta fall
biblioteksväsendet, åtminstone får göra
sig hörd i så måtto, att de synpunkter
som framförts därifrån blir refererade
i propositionen.

- Jag föreställer mig, att det i dagens
läge inte är mycket att göra åt det. Jag
tillåter mig emellertid att framföra en
vädjan till departementschefen att inte
betrakta frågan som slutligt avgjord av
det skälet att statsutskottet nu har an;
sett sig kunna fälla ett tämligen tvär,
säkert omdöme om hur det bör vara på
denna front. Någon gång skall väl folkbibliotekssakkunnigas
betänkande i en
eller annan form läggas fram för riksdagen;
i annat fall bör det sägas ifrån,
att man inte anser sig kunna genomföra
detsamma. Om detta till äventyrs skulle
bli förhållandet och om biblioteksväsendet
skall upprustas så som ifrågasättes
, i detta betänkande och som jag tror att
en mycket bred opinion här i landet
önskar, är det ganska orimligt att inför
en sådan reform nedrusta den centrala
tillsynsmyndigheten, vilket faktiskt
är innebörden av det beslut, som
första kammaren redan har fattat och
i som jag alltså inte har någon möjlighet
att förhindra.

i För närvarande ställer jag av denna
anledning inte något yrkande, men jag
skulle vara mycket tacksam, om statsrådet,
som jag ser är här närvarande,
ansåg sig kunna ge en förklaring, som
! på denna punkt kunde lugna dem som
; känner sig oroade av utvecklingen.

I detta anförande instämde fröken
i Vinc/e.

Nr 21.

Lördagen den 24 maj 1952 em.

Omorganisation av skolöverstyrelsen m. m.

Herr ALLARD: Herr talman! Jag har
tillsammans med tre andra ledamöter
här i kammaren motionerat i anledning
av det förslag till omorganisation av
skolöverstyrelsen, som framlagts i proposition
nr 149. Vi föreslår där, att ytterligare
en gymnastikkonsulent skall
upptas i skolöverstyrelsens personalförteckning.

Inom skolöverstyrelsen finns för närvarande
den s. k. gymnastikroteln. Denna
består av två gymnastikkonsulenter,
en manlig och en kvinnlig, som har gymnastikdirektörskompetens.
Dessutom
fhins det erforderlig kanslipersonal.

Gymnastikrotelns nuvarande organisation
kom till för ungefär 20 år sedan.
Den hade då ungefär samma antal befattningshavare
som nu, men dess uppgifter
var betydligt mindre än de är i
dag. Den hade då att utöva tillsyn över
den fysiska fostran enbart i folkskolan.
Senare har även läroverken, de högre
kommunala skolorna och yrkesskolorna
tillkommit, och den har alltså fått väsentligt
ökade arbetsuppgifter. Gymnastikroteln
har nu alltså att utöva tillsyn
över och dessutom ge impulser åt den
fysiska fostran inom hela vårt skolväsende,
och detta vilar alltså på två konsulenter.

Förutom den ökning av de direkta arbetsuppgifter,
som jag här nämnt och
som tillkommit sedan den nuvarande organisationen
kom till, har arbetsuppgifterna
ökat därigenom, att den fysiska
fostran har fått ett betydligt större utrymme
inom vårt skolväsen än tidigare.

Jag vill i detta sammanhang bara erinra
om de uppgifter som skolan nu har
i fråga om simningen, där den skall ge
eleverna elementära kunskaper. Det är
ett exempel på de nya uppgifter, som vilar
på gymnastikrotelns befattningshavare.

Det har länge varit känt, att personalen
inte varit tillräcklig för detta speciella
ämnesområde med dess många
uppgifter. Det har också påpekats i flera
sakkunnigutredningar. Första gången

var när 1936 års skolöverstyrelsesakkunniga
med de dåvarande arbetsuppgifterna
som bakgrund föreslog, att
gymnastikroteln skulle utökas med ytterligare
en konsulent.

Nu har dessutom en ytterligare uppgift
tillkommit. Man anser, vilket enligt
min mening är fullt riktigt, att skolan
har en uppgift att fylla även i fråga om
trafikundervisning och att eleverna därför
skall erhålla så)dan undervisning
inom skolans ram. Som en konsekvens
därav måste det också finnas någon eller
några inom skolöverstyrelsen som
svarar för undervisningen. Nu har man
av flera skäl ansett lämpligt, att gymnastikkonsulenterna
skall svara även för
trafikundervisningen vid sidan om sina
tidigare arbetsuppgifter inom den fysiska
fostran. Detta innebär ju att en ny
och stor uppgift har lagts på dessa två
konsulenter. Det var fördenskull ganska
naturligt att 1945 års trafiksäkerlietskommitté
föreslog en utökning av konsulentorganisationen
med ytterligare en
tjänst. Sedan tog 1949 års skolöverstyrelsesakkunniga
upp frågan. Även denna
utredning föreslog, att det skulle inrättas
en ny tjänst inom den fysiska
fostrans område, och den tjänsten ansåg
man lämpligen skulle kunna halveras
på så sätt, att vederbörande även skulle
ägna sig åt översynen av trafikundervisningen.

För mig står det fullkomligt klart, att
med de många och stora uppgifter som
nu vilar på de båda konsulenterna, och
med de nya uppgifter som tillkommer,
starka skäl talar för att den fysiska
fostran borde ha en egen rotel inom den
nya överstyrelseorganisationen, liksom
man har haft inom den gamla. Vi har
emellertid i vår motion inte gått så
långt, utan vi har i vårt förslag begränsat
oss till att begära ytterligare en konsulenttjänst,
i full överensstämmelse
med vad som föreslagits från först 1936
års skolöverstyrelsesakkunniga, sedan
från 1945 års trafiksäkerhetskommitté
och slutligen från 1949 års skolöversty -

Lördagen den 24 maj 1952 em.

Nr 21.

relsesakkunniga. Utskottet har inte kunnat
gå med på vår motion utan har ansett,
att trafikundervisningen skall kunna
handhavas av de nuvarande båda
gymnastikkonsulenterna. Jag tror inte
att det går. Jag tror det är omöjligt för
dessa båda personer att sköta denna tillsyn
på ett tillfredsställande sätt, om de
också skall sköta tillsynen över den fysiska
fostran så, som är önskvärt. Det
är inte möjligt att lägga en ny uppgift av
detta slag på personer, som förut har
fullt upp att göra. Skall de klara denna
nya uppgift, så blir det kanske på bekostnad
av andra betydelsefulla uppgifter,
som de då måste eftersätta.

Jag vill än en gång erinra om att det
är två personer, en manlig och en kvinnlig
konsulent, som skall utöva tillsyn
över den fysiska fostran inom hela vårt
skolväsende — folkskolan, läroverken,
de högre kommunala skolorna och yrkesskolorna
— och så skall de dessutom
nu få denna nya uppgift. Det kan inte
vara möjligt för dem att klara allt detta
på ett tillfredsställande sätt.

Jag har en känsla av att när man nu
bygger upp en ny organisation inom
överstyrelsen, så innebär förslaget i
denna del — som bara är en liten del
av överstyrelsens verksamhet — inte
någon upprustning. Det innebär snarare
en nedrustning, och jag är rädd för
de resultat, som möjligen kan komma
att följa i spåren på en sådan nedrustning.

Herr talman! Det är därför som jag
ber att få yrka bifall till motionen
II: 586, i vilken yrkas att i skolöverstyrelsens
personalförteckning måtte upptagas
ytterligare en gymnastikkonsulent
med samma anställningsform som tilllämpas
för den nuvarande gymnastikkonsulenten.

Herr RERGSTRAND: Herr talman!
Reservation nr 3 beträffande grunderna
för försöksverksamhetens organisation
in. in., avgiven av herr Ohlon m. fl., vänder
sig i viss mån mot motiveringen på

Omorganisation av skolöverstyrelsen m. m.

sidan 28 i utskottsutlåtandet angående
formerna för försöksverksamheten.

När försöksverksamheten en gång i
i världen beslöts — det var i samband
: med den stora skolreformen — beslöts

samtidigt att några statliga realskolor
i fortsättningen inte skulle få inrättas.

> I stället skulle det i framtiden ordnas
ungefär så med realskoleundervisning t

en, som man gjorde, jag vill minnas i

'' Stocksund och i vissa skolor här i

Stockholm. Detta tog också en del andl
ra kommuner fasta på, och de har därför
byggt upp realskolelinjer på samma
sätt som skedde ute i Stocksund. Nu
skriver emellertid utskottet följande i
t sitt utlåtande: »Utskottet har likväl icke
kunnat undgå att observera att i en
i mängd fall intresset i huvudsak inrikt
tats på att inom folkskolans ram söka
, inarbeta den nuvarande realskolan.

Skulle detta mera allmänt bli fallet syi
nes det utskottet som om försöksverk;
samheten skulle bli föremål för en allti
för ensidig utveckling.»

Reservanterna har tyckt, att detta är
i en litet för sträv skrivning. Den har
i verkat som en pekpinne mot de samhäli
len, som redan har ansett sig tvungna
1 att försöka arbeta in en realskolelinje

; på det sätt som jag nyss angav. Reser vanterna

har naturligtvis inte velat säga
att detta är den enda riktiga vägen
i att driva försöksverksamhet. Men de

har velat, att även den vägen hålles öppen.
Vår mening har varit att vägen bör

> hållas öppen åt alla håll, så att försöks i

verksamheten för framtiden är fullt

obunden; således också med godkännande
av den försöksform av realskolet
utbildningen som bär tagit sig uttryck
på nyss nämnda sätt.

Med dessa få ord, herr talman, vill
jag bara peka på reservationens innebörd.
Det kanske inte tjänar så mycket
! till att yrka bifall till reservationen,

i Jag har i alla fall velat framhålla, att

i vi tycker det hade varit riktigare, om

statsutskottet hade anviint en något mjui
kare formulering.

Nr 21.

Lördagen den 24 maj 1952 em.

Omorganisation av skolöverstyrelsen m. in.

Herr HOPPE: Herr talman! Det har
från olika håll och på olika punkter
gjorts vissa erinringar emot både Kungl.
Maj:ts förslag och utskottsförslaget. Jag
skall i anledning därav be att få säga
ett par ord.

Först och främst skulle jag vilja säga,
att för oss i andra avdelningen har det
varit många tillfällen, nästan dagligen,
då vi ställts inför problem som vi gärna
skulle ha sett att det varit möjligt att
lösa eller lösa på ett kanske något effektivare
och mer kostnadskrävande
sätt än Kungl. Maj:t föreslagit. Vi har
emellertid, som jag redan i dag tagit
mig friheten framhålla, fått ett starkt
intryck av att åttonde huvudtiteln och
övriga propositioner från Kungl. Maj:ts
ecklesiastikdepartement har givit rätt
frikostigt på olika punkter. Vi tycker att
det finns skäl att vara glad och tacksam
även om man inte på alla punkter fått
allt.

Jag skulle för min del gärna vilja ge
uttryck åt den uppfattningen, att den
skolöverstyrelse som skapas fram nu
kanske inte nödvändigtvis behöver betraktas
såsom något färdigt och avslutat,
utan att där kan bli plats för både
det ena och det andra, både det som fröken
Ager, herr Nilsson i Kristinehamn
och herr Allard har önskat. Jag tror
inte att statsutskottet haft någon negativ
inställning till dessa frågor, men utskottet
anser att det, i varje fall för
närvarande, inte är klokt att gå längre
än Kungl. Maj :t har gjort.

För min personliga del har jag ett
starkt intryck av att det finns mycket
stora utsikter för att den nya skolöverstyrelsen
på ett annat och effektivare
sätt blir ett värdefullt organ för bl. a.
den kulturella upprustningen i vårt
land. Jag skulle i detta sammanhang vilja
tillägga, att det nog är rätt ofta, som
den tanken smyger sig över oss vid behandlingen
av propositionerna i andra
avdelningen, att i fråga om en hel del
åtgärder — inte minst när det gäller organisationernas
utbyggande — tillhör

initiativet Kungl. Maj :t — i första hand
i varje fall.

Så ett litet ord i anledning av vad
herr Bergstrand nyss anförde. Det har
ju, herr talman, inom svenskt skolväsen
under de två senaste åren skett något,
som man knappast förutsåg och som
man i varje fall inte avsåg när 1950 års
riksdag praktiskt taget enhälligt antog
Kungl. Majrts förslag om en nioårig enhetsskola.
Vad jag avser när jag säger
att det har skett någonting på detta område,
är närmast vad herr Bergstrand
gjorde oss uppmärksamma på, nämligen
att man i mycket stor utsträckning har
gått in för att inom folkskolans ram inarbeta
de nuvarande realskolelinjerna.

Nu tror jag att det kanske varit nödvändigt
att skapa fram sådana realskolor
därför att man från hemmens sida
krävt, att det skall beredas plats för
ungdomen. Å andra sidan är jag rädd
för att detta att den gamla realskolan
— låt vara att man där ger utrymme
för försöksverksamhet — flyttas in i
folkskolan kommer att innebära att den
försöksverksamhet, man i första hand
avsåg när man talade om nioårig folkskola,
får träda i skuggan för den nyss
nämnda försöksverksamhet, som man
knappast ursprungligen hade uppmärksamheten
riktad på.

För min del tycker jag inte att herrar
reservanter behövt vara så bekymrade
när det gäller vår formulering och detta
av det skälet, att det framgår att vi
ingalunda vill gå till storms emot detta
försök. Den innebär bara att vi är ängsliga
för att denna utveckling, denna realskolelinje
inom folkskolan, skall få
dominera. Och då misstänker vi att detta
kan innebära att man kommer att
vara på väg att konservera något gammalt,
då man ju i stället med skolreformen
avsåg att skapa något nytt — ja,
en väsentligen ny skola.

Jag stryker alltså under, herr talman,
att det inte är så att vi bryter staven
över dessa försök som man gjort, men
vi menar å andra sidan att i första hand

Lördagen den 24 inaj 1952 em.

Nr 21.

måste arbets- och utvecklingsmöjligheter
ges den försöksverksamhet, som vi
avsåg när vi fattade 1950 års beslut om
den nioåriga skolan. För min personliga
del, herr talman, tycker jag att jag skulle
brista i trohet emot det beslut som
fattades då och som de flesta av oss här
i kammaren gladde oss åt 1950, om jag
inte utan tvekan kunde yrka bifall till
den formulering, som statsutskottet har
gjort här.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet PERSSON: Herr talman!
Här har ställts diverse frågor och vädjanden
till mig med anledning av det
framlagda förslaget. Jag vill genast
förklara att jag givetvis inte anser att
skolöverstyrelsen genom den föreslagna
omläggningen får en organisation,
som det under alla förhållanden skall
vara omöjligt att ändra på det allra
minsta för lång tid framåt. Tvärtom
är jag fullt på det klara med att det
gäller att göra en ändring i organisationen,
som är av så stor genomgripande
natur, att man inte kan vara alldeles
säker på att det fungerar väl på
varje punkt. Det kan behövas utbyggnader
här och utbyggnader där inom
ganska kort tid.

Jag menar sålunda att vi med den
allmänna återhållsamhet, som präglar
årets anslagsäskanden, har hållit oss
till det som vi ansett oundgängligen
nödvändigt, och praktiken får sedan
visa, om vi har tagit rätt på de olika
punkterna eller inte.

Det har gjorts anmärkningar speciellt
på de praktiska ämnenas ställning.
Om de befattningshavare, som avsetts
härför, gäller givetvis detsamma som
jag sade om det hela, d. v. s. att de får
avvakta. Det är i alla fall fråga om
inte så små utbyggnader, och jag skulle
tro att man kommer att finna, att åtminstone
vissa av dessa ämnen har blivit
ganska hyggligt tillgodosedda.

Herr Nilsson i Kristinehamn menade,
att särskilt folkbiblioteksavdelningen

Omorganisation av skolöverstyrelsen m. m.

hade blivit mindre väl tillgodosedd,
i Det är klart att jag inte heller här avi
sett att det skulle vara ett absolut fasti
slående, och jag tyder inte utskottsutlåtandet
på det sättet. Vi har inte bei
handlat biblioteksutredningens förslag
ännu. Jag hoppas fortfarande att det
> inom rimlig tid skall visa sig möjligt
[ med en viss utbyggnad av biblioteks•
väsendet, och därvid blir det naturligtvis
anledning att ompröva även den
centrala ledningens utseende.

, Jag vill erinra herr Nilsson om att
! jag inte betraktar det annat än som en
teknisk omläggning, att det har blivit
t ett sammanförande på en rotel av folkt
bildningsfrågor och biblioteksfrågor,
t Det rör dock mycket närgränsande områden,
och jag trodde att herr Nilsson
, i Kristinehamn i stället skulle uppskat[
ta att bibliotekens främste talesman har
i blivit byrådirektör. Han har ju faki
tiskt lägre tjänsteställning för närvat
rande. Jag menar, att just i byrådirektörsställningen
ligger, att det är vissa
självständiga uppgifter inom roteln
som vederbörande skall handlägga. Så
t brukar det ju ofta vara, när man inför
en byrådirektörsbefattning på en byrå.
; Ingenting hindrar därför att skolöverstyrelsen
kan ordna det så, att man får
i en ganska självständig föredragning
från vederbörande biblioteksbefatt;
ningshavares sida. Det gällde ju att
i försöka komma fram till så få stora eni
heter som möjligt för att inte generali
direktörens arbetsbörda skulle bli för
stor. Det bär varit en känd svaghet hos
skolöverstyrelsen att det tidigare har
varit föredragning inför generaldirek;
tören av alltför många befattningshava,
re i mycket olika tjänsteställningar.

Till sist, herr talman, några ord om
i reservationen nr 3. Det är ju ganska
■ naturligt att jag för min del är beredd
att acceptera utskottsmajoritetens
ståndpunkt, även om man kanske kunde
ha skrivit på ett ännu mjukare sätt
, och ändå fått fram samma mening. Jag
i läser inte heller reservationen soni om

Nr 21.

Lördagen den 24 maj 1952 em.

Omorganisation av skolöverstyrelsen m. m.

den skulle vara så väsensskild från
utskottsmajoritetens ställningstagande,
men nog tycker jag ändock att det är
ett mera negativt drag i denna reservation.
Jag ser nämligen saken på så
sätt, att det är med ganska stor tvekan
som man accepterat vissa av de former
av försöksverksamhet på realskolans
område, som har kommit till under
senare tid. Jag kan inte låta bli att
instämma i vad utskottet har understrukit,
att i många fall — det är kanske
litet för mycket att säga en mängd
fall, som det står i utskottsutlåtandet
— intresset i huvudsak inriktas på att
inom folkskolans ram söka inarbeta
den nuvarande realskolan.

Jag skall inte heller kritisera dem
som i vissa städer har gjort sig till
talesmän för en sådan linje. Det är ju
allmänt känt att vi för närvarande har
alldeles för få platser inom den ordinarie
realskoleorganisationen, och att
man med dessa i folkskolan inbyggda
linjer åstadkommer en utökning bör
man inte se misstroget på under förutsättning
att vederbörande distrikt gör
vad det kan för att jämväl tillgodose
den praktiska utbildningen för de barn,
som är mest intresserade av denna.
Differentieringen har ju länge varit en
stridsfråga, och jag kan erkänna att
den inte är avgjord ännu -—• det blir
försöksverksamheten som får vara avgörande.
Men då förefaller det mig synnerligen
önskvärt att man försöker inrikta
sig på det sättet, att man inte får
mycket differentiering redan efter fjärde
klassen. Det är onekligen ett avsteg
från enhetsskolans princip, och jag
tror att de flesta barnen mår bäst av
att slippa välja linje så tidigt. Om man
därför i stället kan gå in för att ge barnen
i femte och sjätte klassen över hela
skoldistriktet engelskundervisning på
ett sådant sätt, att den verkliga differentieringen
inte behöver komma till
stånd förrän efter sjätte klassen, är det
givetvis en fördel. Men det låter sig
för närvarande inte göra överallt, och

därför får vi finna oss i dessa olika
linjer. Jag hoppas emellertid å min
sida att det skall bli allt större och
större del av försöksundervisningen,
som verkligen skall försiggå på ren enhetsskolelinje.
Men vi kan som sagt
inte för närvarande åstadkomma endast
den linjen. Det kanske också skulle
kunna sägas att det inte heller vore i
överensstämmelse med 1950 års beslut.
Men, som sagt, överallt där man kan
ordna så, att hela distriktet kommer
med eller det i varje fall blir så, att
man icke differentierar för tidigt och
väl tillgodoser de praktiska ämnena, är
det givetvis det önskvärda. Jag hoppas
att samtliga myndigheter, både lokala
och centrala, söker att arbeta i den
riktningen. Och jag menar att det därför
inte är opåkallat att göra en sådan
understrykning som utskottsmajoriteten
här har gjort.

Herr NILSSON i Kristinehamn (kort
genmäle): Herr talman! Jag är självfallet
statsrådet Persson mycket tacksam
för vad han här har uttalat och vilket
ju för bibliotekens vidkommande ställer
denna fråga i åtskilligt annorlunda
ljus. Jag kan inte av utskottets skrivning
utläsa annat än att utskottet anser
saken definitivt avgjord. Det behövs
intet ämbetsverk för den här angelägenheten,
säger utskottet. Statsrådet
Persson tycks emellertid vara av
den meningen, att det för ögonblicket
närmast är fråga om att göra det bästa
möjliga med hänsyn till tillgängliga
ekonomiska resurser och att ett fortsatt
utbyggande av biblioteksväsendet får
ge anvisning om vad man skall göra
även i de centrala organen. Om denna
statsrådets mening har jag inte mycket
att tillägga.

Sedan säger statsrådet Persson, att
vi har i alla fall gjort förste bibliotekskonsulenten
till byrådirektör och det
visar väl välvilja. Det gör det nog, fast
nu var det inte precis någon vänlighet
emot förste bibliotekskonsulenten, som

Lördagen den 24 maj 1952 em.

Nr 21.

Åtgärder för avhjälpande av lärarbristen vid de högre skolorna.

vi utbad oss, utan en vänlighet emot
biblioteksväsendet. Och om man gör
konsulenten till direktör men samtidigt
berövar honom hans rätt att självständigt
föredra sina ärenden inför chefen,
anser jag att biblioteksväsendet
har förlorat, även om förste bibliotekskonsulenten
har fått en vänlig klapp på
axeln.

Herr MALMBORG i Skövde: Herr talman!
På punkten beträffande försöksverksamheten
har jag avgivit en blank
reservation, och jag ber att få yttra några
ord med anledning därav.

När vi inom utskottet diskuterade
detta spörsmål, ställde jag några frågor
till talesmän för utskottets andra avdelning.
Jag ville ha klart för mig, vad
man egentligen syftade till med den
formulering, som den tidigare debatten
här har rört sig omkring. Jag fick inte
något svar, som gav full belysning av
detta spörsmål, och därför fann jag för
gott att foga denna blanka reservation
till utskottsutlåtandet. Nu får jag erkänna
att sedan jag lyssnat till herr statsrådet
och chefen för ecklesiastikdepartementen
förstår jag kanske bättre bakgrunden
till detta uttalande, och jag
vill också säga att jag finner hans deklaration
tillfredsställande, vilket jag
med tacksamhet noterar.

Jag vill, herr talman, bara kort och
gott erinra om det beslut, som fattades
i fjol. Det innebar ju att vi i fortsättningen
inte skulle få inrätta statliga
realskolor, utan man skulle för att tillgodose
behovet av fortsatt utbildning
för ungdomen organisera skolor som
vi kan kalla för realskolor men som
skall vara inbyggda i flickskola, i seminariums
övningsskola och i folkskola.
Vi har hemma i min hemstad gått
den senare vägen. Vi tänker starta så
fort vi får de planerade skolorna färdigbyggda,
och då kommer vi också
att införa åttaårig skolplikt. Under sådana
förhållanden har vi funnit det
ganska naturligt att man bereder ele -

verna möjlighet att fortsätta ett år till
och sålunda avrundar det hela till nio
års skolgång. Det blir enligt min mening
en verklig nioårig enhetsskola. Vi
räknar med att man där skall läsa engelska
från femte klass. Det kan ju från
början inte genomföras över hela linjen
men dock i viss utsträckning. Vi
har också vid denna organisation lagt
stor vikt vid just de praktiska ämnena
för att på det sättet markera, att vi vill
tillgodose behovet av både praktisk och
teoretisk utbildning och från början
söka skapa likvärdighet mellan dessa
linjer. Och det är också en väsentlig
tanke i enhetsskolreformen.

Herr talman! Jag har med dessa ord
endast velat motivera min reservation
och hur jag ser på problemet. Jag kan
som sagt genom den deklaration som
avgivits känna mig tillfredsställd på
den här punkten.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr andre vice talmannen framställde
propositioner dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till
utskottets hemställan med den ändring,
som föreslagits i motionen II: 586; och
blev utskottets hemställan av kammaren
bifallen.

§ 10.

Åtgärder för avhjälpande av lärarbristen
vid de högre skolorna.

Föredrogs, punktvis, statsutskottets
utlåtande nr 175, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående vissa åtgärder
för avhjälpande av lärarbristen
vid de högre skolorna jämte i ämnet
väckta motioner.

I propositionen nr 153 hade Kungl.
Maj :t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden
för den 7 mars 1952, föreslagit
riksdagen att dels bemyndiga Kungl.
Maj:t att för budgetåren 1952/53—
1955/50 meddela bestämmelser om rätt
för folkskollärare att under tjänstledig -

7—Andra kammarens protokoll 1952. Nr 21.

Nr 21.

Lördagen den 24 maj 1952 em.

Åtgärder för avhjälpande av lärarbristen vid de högre skolorna.

het för studier åtnjuta lön med B-avdrag
i enlighet med vad departementschefen
förordat, dels medgiva, att ordinarie lärartjänster
vid högre skolor inom de
fyra nordligaste länen finge tills vidare
från och med budgetåret 1952/53 i den
omfattning och på det sätt, departementschefen
förordat, utbytas mot extra
ordinarie tjänster, dels godkänna av departementschefen
i övrigt förordade åtgärder
för avhjälpande av ämneslärarbristen
vid högre skolor, dels ock till
Vissa åtgärder för avhjälpande av lärarbristen
vid högre skolor för budgetåret
1952/53 under riksstatens åttonde huvudtitel
anvisa ett reservationsanslag
av 750 000 kronor.

I samband härmed har utskottet till
behandling förehaft ett antal motioner.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Bergh (I: 198) samt den andra inom
andra kammaren av herr Löfroth och
fru Hellström (II: 249), hade hemställts,
att riksdagen måtte under rubriken Gemensamma
universitetsändamål för
budgetåret 1952/53 anvisa ett reservationsanslag
å 200 000 kronor att användas
till stipendier å 2 000 kronor till
sådana studerande vid våra universitet
och högskolor som förbunde sig att under
lika lång tid som stipendiet åtnjutits
efter vunnen behörighet tjänstgöra
som lärare vid allmänna läroverk, kommunala
realskolor och högre folkskolor
i övre Norrland samt att bemyndiga
Kungl. Maj:t att utfärda erforderliga
bestämmelser i ämnet.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Bergh och Landgren (1:424) samt
den andra inom andra kammaren av
fru Hellström m. fl. (II: 594) hade hemställts,
att riksdagen måtte besluta, att
kombinationer med mindre än 4 betygsenheter
skulle betraktas som tillfälliga
krisanordningar och icke få leda till
bestående kompetensnormer, att meritvärderingen
vid tjänstetillsättning vid
läroverken skulle gynna den högre kom -

petensen för att stimulera till fullvärdig
utbildning, att kortare kurser, speciellt
ordnade för snabbutbildning och motsvarande
fordringarna för 1 betygsenhet,
skulle stå under noggrann kontroll
av universitet och högskolor, samt att
en omprövning av hela frågan om rekryteringsbehovet
skulle ske så snart
läget kunde överblickas och då det
kunde fastställas, huruvida utvecklingen
gått därhän, att svårigheterna
bleve bestående endast i vissa ämnen
och att de i propositionen nr 153 angivna
åtgärderna således skulle kunna
avvecklas för övriga ämnen.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Bergh och Lundgren (I: 425) samt
den andra inom andra kammaren av
fru Hellström m. fl. (II: 592), hade yrkats,
att riksdagen måtte dels avslå
Kungl. Maj:ts förslag att ordinarie lärartjänster
vid högre skolor inom de
fyra nordligaste länen finge tills vidare
från och med budgetåret 1952/53 i viss
omfattning utbytas mot extra ordinarie
tjänster, dels att lärare vid högre skolor
inom Västerbottens och Norrbottens
län skulle erhålla en löneplacering, som
med tre löneklasser, dock högst två över
den högsta för ifrågavarande tjänst
gällande löneklassen, överstege vad eljest
skolat gälla, och att lärare inom
Västernorrlands och Jämtlands län på
motsvarande sätt skulle uppflyttas i två
resp. en löneklass, dels ock att därest
riksdagen icke skulle bifalla sistnämnda
yrkande hos Kungl. Maj:t anhålla om
förslag till riksdagen om särskild löneförstärkning
för ifrågavarande lärare.

Utskottet hemställde,

I. att motionerna I: 424 och II: 594
icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda;

II. att motionerna I: 425 och II: 592,
i vad de avsåge avlöningsförstärkning
åt lärare vid högre skolor inom de nordligaste
länen, icke måtte av riksdagen
bifallas;

III. att riksdagen måtte, i anledning

Lördagen den 24 maj 1952 em.

Nr 21.

Åtgärder för avhjälpande av lärarbristen vid de högre skolorna.

av Kungl. Maj:ts förslag samt motionerna
I: 427 och II: 593, såvitt de avsåge
kompletteringskurser i matematik,
ävensom med avslag å motionerna I: 425
och II: 592, såvitt de icke behandlats
under II,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att för
budgetåren 1952/53—1955/56 meddela
bestämmelser om rätt för folkskollärare
att under tjänstledighet för studier åtnjuta
lön med B-avdrag i enlighet med
vad departementschefen förordat,

b) medgiva, att ordinarie lärartjänster
vid högre skolor finge tills vidare
från och med budgetåret 1952/53 i den
omfattning och på det sätt utskottet
förordat utbytas mot extra ordinarie
tjänster.

c) godkänna av utskottet i övrigt förordade
åtgärder för avhjälpande av ämneslärarbristen
vid högre skolor;

IV. att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj :ts förslag ävensom med
avslag å motionerna I: 198 och II: 249,
1:423 och 11:595 samt 1:426 och II:
591, till Vissa åtgärder för avhjälpande
av lärarbristen vid högre skolor för
budgetåret 1952/53 under åttonde huvudtiteln
anvisa ett reservationsanslag
av 750 000 kronor;

V. att motionerna I: 427 och II: 593,
såvitt de icke behandlats under III.,
icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Reservationer hade avgivits:

1) av herrar Bergh, Arrhén och Staxäng,
vilka ansett, att utskottet i punkten
I bort hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av motionerna I: 424
och 11:594, i skrivelse till Kungl. Maj:t
giva till känna vad reservanterna anfört; 2)

av herrar Bergh, Arrhén och Slaxting,
vilka ansett, att utskottet i punkten
II bort hemställa, att riksdagen
måtte, med bifall till motionerna I: 425
och II: 592, såvitt nu vore i fråga, medgiva,
att lärare vid högre skolor inom
Västerbottens och Norrbottens län
skulle erhålla eu lönegradsplacering,

som med tre löneklasser, dock högst
två över den högsta för ifrågavarande
tjänst gällande löneklassen, överstege
vad eljest skolat gälla, samt att lärare
inom Västernorrlands och Jämtlands
län på motsvarande sätt skulle uppflyttas
två resp. en löneklass;

3) av herrar Bergh, Arrhén, Skoglund
i Doverstorp, Staxäng, fröken Elmén
och herr Nihlfors, vilka ansett, att utskottet
i punkten IV bort hemställa, att
riksdagen måtte, i anledning av Kungl.
Maj:ts förslag samt motionerna 1:198
och II: 249 ävensom med avslag å motionerna
1:423 och 11:595 samt 1:426
och 11:591, till Vissa åtgärder för avhjälpande
av lärarbristen vid högre
skolor för budgetåret 1952/53 under åttonde
huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 950 000 kronor.

Efter föredragning av utskottets hemställan
anförde:

Fru HELLSTRÖM: Herr talman ! I propropistionen
nr 153, angående vissa
åtgärder för avhjälpande av lärarbristen
vid de högre skolorna, behandlas
också lärarsituationen vid vissa skolor
i Norrland. AUa känner vi till den
lärarbrist, som för närvarande råder
i hela landet när det gäller läroverk
och realskolor över huvud taget. Det
tjänar inte mycket till att nu peka på
att det redan mycket tidigare kanske
kunde ha vidtagits kraftåtgärder för
motverkande av denna brist, som man
ju ganska länge förutsett, som redan
nu är katastrofal och som efter vad jag
tror ännu inte har nått sin kulmen.

I den proposition, som vi i dag behandlar
här, har ju departementschefen
föreslagit ganska vittgående åtgärder
för att i någon mån och något så
när snabbt försöka avhjälpa denna
brist. Att åtgärderna i många fall betyder
en standardsänkning för undervisningen
både inom folkskolan, som
väl kommer att få släppa till sina bästa
krafter till realskolorna, och för de
högre skolorna, där kompetenskraven

100 Nr 21.

Lördagen den 24 maj 1952 em.

Åtgärder för avhjälpande av lärarbristen vid de högre skolorna.

på lärarna måste sänkas, är ju i och
för sig mycket beklagligt, men som
läget är nu finns det väl ingen annan
möjlighet att tillräckligt snabbt få fram
lärarkrafter över huvud taget. Att krisåtgärder
är nödvändiga i ett så prekärt
läge, det måste vi nog gå med på. Men
det måste samtidigt med kraft betonas
att det är fråga om krisåtgärder, som
inte får bli bestående längre än nödvändigt,
så att god lärarutbildning
och god lärarkompetens blir ett mål att
sträva efter i framtidens skola. Vår undervisnings
standard får inte sänkas
men väl höjas.

Den väsentliga förbättring av lärarnas
lönevillkor och befordringsgång,
som i går lades fram såsom resultat av
de långa förhandlingarna, bör väl —
skall vi hoppas — stimulera den studerande
ungdomen att söka sig till lärarbanan
i större utsträckning än under
de senaste åren. Och jag tror och hoppas
att vi, när krisläget är över, åter
skall kunna fordra den kompetens för
lärarna i de högre skolorna som vi hittills
ansett nödvändig. Det är viktigt
att inte pruta ned dessa krav annat än
i verkliga krissituationer, om vi, som
vi väl ändå alla helst vill, skall kunna
upprätthålla och utveckla hela den kulturella
standarden. Och då är en av de
viktigaste förutsättningarna, att vi inom
vårt skolväsen har ett tillräckligt antal
väl kvalificerade lärare. Detta betonades
ju också starkt då principbeslutet
om skolreformen fattades. Vi måste se
till, att våra skolor i framtiden får lika
bra och lika kvalificerade lärare som de
haft hittills.

I en motion, som jag tillsammans
med några andra här i riksdagen väckt
med anledning av propositionen, har vi
velat starkt understryka just de här
synpunkterna. Utskottet har avstyrkt
denna motion med den motiveringen,
att dess synpunkter överensstämmer
med departementschefens, men några
reservanter har velat understryka vikten
av att det i riksdagen klart säges

ifrån, att kombinationer med mindre
än fyra betyg skall anses som tillfälliga
krisanordningar, att meritvärderingen
skall gynna den högre kompetensen, så
att de blivande lärarna skall stimuleras
att hellre ta en längre och bättre utbildning
än de enklare genvägarna, och
att de planerade snabbutbildningskurserna
med bara en betygsenhet skall
stå under noggrann kontroll av universitetslärare.
Jag tror mig också ha
förstått att ecklesiastikministern har
samma syn på saken, även om han i
propositionen kanske inte tillräckligt
starkt har understrukit detta. Jag hoppas
alltså att de föreslagna åtgärderna
för landet i dess helhet skall visa sig
kunna leda åtminstone en bit ut ur lärarbristen.

Men för Norrlands del tvivlar jag på
att det kommer att bli så, åtminstone
vad beträffar de fyra nordligaste länen,
där lärarbristen är mer katastrofal än
folk i södra Sverige i allmänhet tänker
sig och där den undan för undan förvärras.
Läroverkens krisutredning har
ju i ett särskilt betänkande om norrlandsskolorna
visat att läget sedan år
1946 har undergått en hastig försämring
och att särskilda åtgärder snabbt
bör vidtagas.

Svårigheter att besätta lärartjänsterna
vid vissa norrlandsläroverk har funnits
länge — kanske alltid — och har
också många gånger påtalats. Redan
1938 gav Kungl. Maj:t direktiv till skolöverstyrelsen
om en utredning i denna
fråga, och både norrlandsrektorerna
och föräldraföreningarna i Norrland
har framfört sin oro över lärarbristen i
skrivelse till ecklesiastikdepartementet.
Värst är bristen i övre Norrland, i Norrbotten
och Västerbotten; men också i
mellersta Norrland, alltså i Västernorrland
och Jämtland, är lärarbristen svår
och ökar oroväckande. Som orsaker
nämner skolöverstyrelsen och krisutredningen
ekonomiska förhållanden
som höga skatter, höga hyror och höga
levnadsomkostnader i övrigt, vilket ej

Lördagen den 24 maj 1952 em.

Nr 21. 101

Åtgärder för avhjälpande av lärarbristen vid de högre skolorna.

kompenseras av dyrortsgruppering
och kallortstillägg, de klimatiska förhållandena,
isoleringen och sådant som
man ofta nämner när man talar om
Norrland, obekantskap med norrlandsförhållanden
o. s. v.

Det är att märka att många, kanske
de flesta av lärarna i Norrland, är
sörlänningar, och även om många trivs
och finner sig väl till rätta, så söker
de i alla fall ganska snart transport till
sydligare trakter, där de känner sig
mera hemma. När det då — som under
senare år — varit gott om tjänster söderut,
så har många lärare sökt sig dit
ner, och Norrland har blivit utan ordinarie
lärare, vilka fått ersättas med
svagt meriterade vikarier. Detta gör att
de ordinarie lärare som stannar kvar
kanske får ökad arbetsbörda. I propositionen
står en jämförelse mellan
Norrland och det övriga landet i fråga
om den procentuella lärarbristen. Medeltalet
blir för norrlandsskolorna
40 % mot 16 °/o för det övriga landet.
Värst är det för kommunala mellanskolor
och högre folkskolor. Krisutredningen
säger, att många ordinarie tjänster
lockar inga eller endast en sökande;
och att det är vanligt med täta lärarbyten
i Norrland vet vi också liksom att
det är mycket svårt att skaffa en tillfällig
vikarie. På senaste tiden har det
varit svårt att till norrlandsskolorna
uppbringa vikarier med någon förmåga
att undervisa. Att detta är det faktiska
läget kan vi, som har kontakt med skollivet
i Norrland, vitsorda. För framtiden
ser det ändå mörkare ut.

Vad blir konsekvenserna för Norrland
av detta? Ja, vi som hor i Norrland
och känner stämningen där nu,
vilken tagit sig uttryck i massmöten
och protester från alla som är intresserade
för de norrländska kulturintressena,
ser pessimistiskt och med oro på
läget. Vi vet att tjänstemän drar sig
för att söka till Norrland, där vi så väl
behöver få och behålla väl kvalificerade
tjänstemän. De är rädda för att deras

barn inte skall kunna få lika bra utbildning
i skolorna där som i det övriga
landet. Den enda utväg som departementschefen
i sin proposition föreslog
var att det i Norrland skulle tillsättas
extra ordinarie lärare med lägre kompetens
än som annars behövs. Detta
har emellertid utskottet inte velat biträda,
som väl är. Denna passus i propositionen
väckte oerhörd indignation
i Norrland. Utskottet föreslår i stället,
att sådana tjänster skall inrättas för
landet i dess helhet. Men vad föreslår
då utskottet i stället för att stimulera
lärarrekryteringen i Norrland? Ingenting.
Inga speciella åtgärder alls. Och
ändå vet vi, att lärarbristen där inte
hävs förrän behovet blir fyllt i andra
delar av landet.

Vi har i två av våra motioner pekat
på speciellt två vägar, som vi och
många med oss, bland annat skolöverstyrelsen,
Rektorsföreningen och Målsmännens
riksförbund, också pekat på:
löneförstärkning för lärare i de nordligaste
länen och särskilda stipendier
för studenter som vill förbinda sig att
tjänstgöra i Norrland. Dessutom har
vi påpekat, att en gynnsammare tjänstårsberäkning
skulle kunna stimulera
lärare söderifrån att söka platser i
Norrland och stanna där en tid. För
min del tror jag, att det mest verksamma
medlet vore att placera lärare i
de fyra nordligaste länen i högre lönegrad
än övriga, eller — om detta inte
anses lämpligt — att ge dem en speciell
löneförstärkning i någon form. Likaså
tror jag att det stipendiesystem, som
vi i vår motion pekat på, skulle ha god
verkan och stimulera många ungdomar
att söka sig till lärarbanan. Krisutredningen
har i sitt betänkande tagit upp
detta förslag, som även förra året framfördes
i en motion. Utredningen betygar
sin livliga sympati för förslaget
och uttalar den förhoppningen att, om
det realiseras, stipendierna till en början
tilldelas företrädesvis sådana studerande,
som kunna väntas relativt snart

102 Nr 21.

Lördagen den 24 maj 1952 em.

Åtgärder för avhjälpande av lärarbristen vid de högre skolorna.

avlägga examen. Det är ju många studerande
som just under de sista åren
av sin studietid har stora skulder, och
de skulle säkert vara glada om de
sluppe låna de där 2 000 kronorna som
vi föreslår att de skulle kunna få i stipendium
mot att de förbinder sig att
någon tid tjänstgöra i Norrland. Sådana
stipendier är ju ingen nyhet — de har
länge funnits på andra områden, t. ex.
för folkskollärare, där vederbörande stipendiat
förbundit sig att tjänstgöra
inom visst område. Likaså har sådana
stipendier givits åt tandläkaraspiranter
till Norrland och även åt teologer, som
sedan tjänstgjort i finsktalande områden
i landet. Dessa stipendier för präster
höjdes häromåret, och jag tror de
har visat sig ha god effekt. Varför skulle
man åtminstone inte kunna pröva dessa
vägar? När läget är så svårt som det nu
är, bör väl ändå alla vettiga vägar försökas
för att råda bot på det.

Nu har utskottet utan särskild motivering
avslagit våra motioner. Det visar
allt annat än förståelse för den svåra
situation som speciellt våra norrlandsläroverk
befinner sig i. Utskottet har
heller inte vågat sig på några som helst
förslag till speciella åtgärder.

Jag har hört sägas, att beslut just i
dag fattats om att ett visst antal förste
adjunkturer skall förbehållas de mest
utsatta bristområdena, och det betyder
väl att större delen av dessa tjänster
kommer att dirigeras till Norrland. Vi
norrlänningar noterar detta med tacksamhet.
Det betyder dock ett steg i den
riktning vi syftar till, och det visar också
att ecklesiastikministern har den
goda viljan att åtminstone försöka råda
bot på svårigheterna. Men jag tror inte
att dessa anordningar är tillräckliga i
längden. Det kommer säkert ganska
snart att visa sig, att det blir nödvändigt
med ytterligare kraftiga åtgärder
för att stimulera lärarrekryteringen till
Norrland.

I utskottet har några ledamöter reserverat
sig för bifall till våra motio -

ner, och jag ber, herr talman, att få
yrka bifall till de tre reservationer som
är fogade till utskottets utlåtande.

Herr talmannen övertog nu ledningen
av förhandlingarna.

Herr LÖFROTH: Herr talman! Jag
skall endast be att få yrka bifall till
reservationen nr 3 angående stipendier,
som är fogad till utskottets utlåtande.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet PERSSON: Herr talman!
Med anledning av vad som här anförts
och med anledning av de yrkanden,
som är framställda, skulle jag bara vilja
säga, att när jag har lagt fram denna
proposition har jag varit fullt på det
klara med att den inte fullt ut löser
problemen och att den säkerligen kan
behöva kompletteras. Men å andra sidan
har jag inte bedömt svårigheterna
som så stora, att man nu omedelbart
måste ge sig in på sådana åtgärder,
som enligt vad man kan bedöma icke
leder till målet eller icke kommer att
verka fullt tillfredsställande.

Jag skulle kanske först säga ett par
ord om den ändring, som utskottet har
gjort i propositionen. Fru Hellström
tycktes vara väl till freds med den, och
är hon det, anser hon naturligtvis att det
är en framkomlig väg med dessa e. o.
tjänster med något lägre — märk endast
något lägre — kompetens. Det är
i alla fall en god kompetens det är
fråga om för de lärare, som skall ha
dessa e. o. tjänster.

Men jag har avsett dessa tjänster för
Norrland, och fru Hellström säger att
detta väckt en storm av indignation i
Norrland. Jag vill då först helt formellt
erinra om att jag i alla fall hade
att här gå ut ifrån ett särskilt betänkande
från läroverkens krisutredning
om just åtgärder i Norrland. Utredningen
har ansett att man behöver särskilda
åtgärder där. Nu är jag den
förste att erkänna, att man kan behöva

Lördagen den 24 maj 1952 em.

Nr 21.

103

Åtgärder för avhjälpande av lärarbristen vid de högre skolorna.

en och annan dylik tjänst på vissa andra
platser i landet också. Men jag tycker
verkligen att det skulle vara en
viss risk att personer, som eljest genom
dessa tjänster hade kunnat åtminstone
någon ytterligare tid kvarhållas
i Norrland, kommer att ge sig ifrån
Norrland, om man öppnar denna väg
även för andra orter. Nu har jag emellertid
tytt utskottets utlåtande så, att
det skall vara en viss restriktivitet när
det gäller att tillskapa sådana tjänster
på andra håll i landet, och jag vill fullt
ut ställa mig detta till efterrättelse.

Vad sedan beträffar de båda reservationerna
nr 2 och 3 är det ju tydligt
och klart att en högre löneställning
skulle kunna locka en och annan till
bristorter, speciellt i Norrland. Men
märk väl att den linje, som är föreslagen
här i reservationen nr 2, enligt
min mening går alldeles för långt, tv
bristorterna är inte så geografiskt
bundna, som skulle fordras för den fördelning
av lönetilläggen, som yrkas i
reservationen. Tvärtom finns det inom
samma både län och kallortsområde
väsentligt olika svårigheter för olika
orter.

Jag kan inom parentes säga, att det
åtminstone av de upplysningar som jag
har fått inte har förefallit som om vederbörande
personalorganisationer vore
särskilt intresserade av dessa speciella
norrlandslöner. Genom förhandlingarnas
slutförande har det emellertid blivit
bestämt, att ett visst antal, jag tror
150, förste adjunktstjänster utöver vad
man tidigare tänkte sig, alltså med två
lönegrader högre lön än åtminstone de
flesta yngre adjunkterna, skall inrättas
på bristorter. Detta gäller naturligtvis
inte uteslutande Norrland, men om
Norrland har det största behovet av
dessa tjänster, får det naturligtvis de
flesta av dem. Jag menar därför att
önskemålet i reservation 2 är tillgodosett
så långt som i dagens läge är
rimligt.

Sedan vill jag säga att jag hade gans -

ka stora sympatier för dessa stipendier,
och det är möjligt att vi får vidta
ytterligare liknande åtgärder, men mot
remissmyndigheternas nästan enhälliga
avstyrkande ansåg jag mig inte böra
tillgripa denna metod innan man hade
prövat de andra åtgärderna. Jag har
också mer och mer kommit till insikt
om att de parallellfall man har anfört
— jag tänker närmast på tandläkarnas
stipendier — inte har slagit ut på allra
bästa sätt. Åtskilliga av stipendiaterna
försöker nämligen komma från sina
skyldigheter och betalar visserligen
tillbaka stipendiet men har i alla fall
haft ett betydande räntefritt lån under
kanske två år. Jag tror vi skall vänta
även med den här saken. Det viktigaste
här är ju i alla fall att vi försöker
utbilda flera lärare. Den enda verkligt
rationella vägen att häva lärarbristen
är ju att få flera kompetenta lärare.
Även om de åtgärder jag har föreslagit
är provisoriska, skall de dock
inom kort tid kunna åstadkomma rätt
många ganska väl utbildade läroverkslärare.
Därigenom att vi tänker oss att
förlägga kurser till såväl universitetsoch
högskoleorter som till läroverksorter
där man har tidigare docenter som
fasta läroverkslärare kan vi säkert utbilda
lärare med god kompetens. Jag
tror inte att det kommer att saknas
duktiga folkskollärare som är intresserade
för att på detta sätt skaffa sig en
god påbyggnad och få möjlighet att
undervisa vid läroverken.

Vidare har det ju skett en höjning
av de ordinarie stipendierna vid våra
högre läroanstalter, och det har tillsatts
åtskilliga nya befattningshavare — jag
erinrar ännu en gång om vad som sades
om Stockholms högskola under de
korta anföranden som hölls här för
några timmar sedan. Vi har alltså på
detta sätt ökat kapaciteten hos universitet
och högskolor när det gäller utbildningen
av lärare, och det har även
skett en höjning av licentiandstipendierna.

104 Nr 21.

Lördagen den 24 maj 1952 em.

Åtgärder för avhjälpande av lärarbristen vid de högre skolorna.

Jag utgår ifrån att dessa åtgärder —
tillsammans med den löneöverenskommelse
mellan staten och läroverkslärarna
som i dagarna är förd i hamn
— skall utgöra förutsättningar för en
utveckling i rätt riktning när det gäller
att avhjälpa lärarbristen vid de
högre skolorna.

Herr OHLIN: Herr talman! Vi är ju
alla överens om att den lärarbrist, som
råder här i landet särskilt när det gäller
de högre skolorna, är en mycket
allvarlig sak och att den tarvar både
provisoriska och mera permanenta åtgärder.
Jag skall inte närmare ingå på
vad ecklesiastikministern här nyss yttrade,
men jag måste säga att hans anförande
andades väl stor tillfredsställelse
med de redan vidtagna åtgärderna
i detta syfte. När han t. ex. talade
om höjningen av licentiandstipendierna,
glömde han att nämna att det i
verkligheten skett en sänkning av beloppen
om man tar hänsyn till penningvärdets
fall, något som ju gör att
förtjusningen på den punkten bör dämpas
en smula. Men att det på alla håll
finns en god vilja att arbeta i rätt riktning,
kan vi nog vara överens om. Det
enda, som man därvidlag kan diskutera,
är frågan om det har nedlagts och
nedlägges tillräcklig energi på att lösa
problemet. Jag skall inte, herr talman,
nu tala om vad som har underlåtits
tidigare i detta avseende. Jag skall inte
närmare beröra utvecklingen på detta
område, som utgör ett av de mest eklatanta
exemplen på bristande förutseende
och planering det svenska samhället
kan uppvisa, och som också
medfört att det nog dröjer ganska länge
innan vi kommer ur det läge, vari vi
nu råkat.

Hur välkomna än de provisoriska åtgärderna
är, kan naturligtvis i längden
ett tillfredsställande tillstånd uppnås
endast om man kan göra lärarbanan i
dess helhet tillräckligt attraktiv och ge
den den plats i det svenska samhället

som den är förtjänt av med hänsyn till
skolutbildningens grundläggande betydelse
för samhällslivet. De högre skolorna
och indirekt hela skolväsendet
intar ju också en nyckelposition när
det gäller att avhjälpa bristen på kvalificerad
arbetskraft inom en lång rad
av yrken. Om det inte finns tillräckligt
med högre skolor, får man inte
heller fram vare sig de lärare, jurister,
tandläkare, läkare, ingenjörer eller andra
som behövs i det moderna samhället.
Därför måste åtgärderna för att avhjälpa
bristen på kvalificerad arbetskraft
i första hand inriktas på att vidga
den trånga sektor, som skolväsendet
utgör och som de flesta av framtidens
kvalificerade arbetare måste passera —
att det finns några enstaka som går en
annan väg och som ofta utgör mycket
värdefulla krafter, förändrar inte saken.
Det gäller alltså att sörja för att
de högre skolorna får tillräckligt med
byggnader, lärare och annat liksom att
högskolor och universitet har tillräcklig
produktionsförmåga, om jag så får
uttrycka mig. Att det därför kommer
att krävas åtskilliga andra åtgärder än
dem som nu diskuteras, anser jag för
min del vara alldeles klart. Den allmänna
inställningen måste vara sådan
att man gör lärarbanan, såsom jag sade,
särskilt attraktiv.

Jag hade emellertid, herr talman, nu
närmast tänkt säga några ord om den
speciella sida av problemet som gäller
Norrland och som fru Hellström här
redan berört. Det är givetvis angeläget
att såvitt möjligt uppnå likställdhet
mellan olika landsdelar när det gäller
skolväsendet och de bildningsvägar
som är beroende därav. Såsom statsrådet
här påpekat, råder det ju lärarbrist
även inom andra områden än
Norrland, men bristen är i genomsnitt
större och allvarligare i Norrland än
inom något annat geografiskt område
i vårt land. Om man vill att svensk
ungdom, oberoende av bostadsort och
föräldrarnas ekonomiska villkor, skall

Lördagen den 24 maj 1952 em.

Nr 21.

105

Åtgärder för avhjälpande av lärarbristen vid de högre skolorna.

ha lika bildningsmöjligheter, måste
man inte minst beakta de speciella och
berättigade krav som för Norrlands del
kan ställas på skolväsendet.

Såsom framgår av propositionen har
ju i detta syfte redan en del åtgärder
vidtagits och andra planerats. Jag tror
att dessa åtgärder kommer att göra åtskillig
nytta, och jag vill uttala min
tillfredsställelse däröver, inte minst
över vad som har upplysts alldeles nyligen
och som herr statsrådet i sitt anförande
här också erinrade om, nämligen
att ungefär 150 adjunktstjänster i
29 lönegraden skall reserveras för
bristområdena, vilket till stor del betyder
just de områden i Norrland där
lärarbristen är mycket allvarlig. Jag är
övertygad om att detta i och för sig är
ett steg i rätt riktning, även om jag
inser att åtgärden kan kritiseras ur en
del synpunkter.

Däremot är jag inte övertygad om
att de åtgärder, som har vidtagits eller
planerats, är tillräckliga för att någorlunda
snabbt uppnå en sådan utveckling
inom skolväsendet att man kan
säga att Norrland -—• jag tänker då liksom
statsrådet på de fyra länen längst
norrut —- har blivit likställt med andra
delar av landet. Jag har därför för
min del vissa sympatier för den tankegång
som finns uttryckt i motionerna
nr I: 425 och II: 592. Men jag kan å
andra sidan inte blunda för att det
också finns skäl mot en politik av denna
art. I betraktande av att det ju dock
är rätt väsentliga ting man nu genomfört
kan det vara försvarligt att avvakta
verkningarna av redan vidtagna
eller planerade åtgärder. Men man får
inte visa denna avvaktande attityd för
länge. Om resultaten av vad man redan
har genomfört inte snart, inom ett
relativt litet antal år, blir tillfredsställande
får man inte vara alltför tålig.
Man får då lov att överväga sådana åtgärder
som en provisorisk löneförstärkning.
Det är med denna motivering
jag vill stödja utskottets förslag.

Fru HELLSTRÖM: Herr talman!

Ecklesiastikministern framhöll att jag
hade sagt, att det var en framkomlig
väg att sänka kompetenskravet. I en
krissituation är det kanske en framkomlig
och nödvändig väg, men det är
ingen lycklig väg. Jag vill starkt betona
— och det tror jag också ecklesiastikministern
menade — att vi icke skall
ha detta system för framtiden.

Att norrlänningarna så starkt reagerar
emot det förslag som ecklesiastikministern
menade var så bra för Norrland
beror på, tror jag, att de tyckte
att det var orättfärdigt, att de skulle sättas
i någon särklass och betraktas som
något koloniland eller något sådant, dit
man skickar lärare av sämre kompetens.
Därför är det lyckligare om dessa
tjänster förbehålles hela landet.

Jag noterade tacksamt att ecklesiastikministern
sade, att förste adjunkttjänsterna
huvudsakligen skall förbehållas
bristområden i Norrland, där vi har den
största bristen.

Att inte ecklesiastikministern kan gå
med på vår motion om löneförstärkning
åt lärarna i Norrland tycker jag
är beklagligt. Visserligen är det inte
lika stor brist på alla platser, men på
de allra flesta orter är det ganska besvärligt
för läroverken. Jag har träffat
de flesta rektorerna för skolorna. De
är förtvivlade över det läge som nu råder,
och alla hoppas att vi här skall nå
en framkomlig väg för att avhjälpa svårigheterna
för norrlandsläroverken.

Professor Ohlin sade sig också anse
att det är en bra väg, om den gick att
genomföra, men att vi skall avvakta utvecklingen.
Han framhöll också, att det
var farligt att vänta för länge, Jag tror
att vi ganska snart kommer till den dag,
då vi måste vidtaga dessa åtgärder. Man
har i alla fall förutsett en brist på
1 500 lärare under de närmaste fem
åren, och man får vara mycket optimistisk,
om man tror att man kan fylla den
bristen genom att använda sig av de utvägar
som här har föreslagits. År vi

106 Nr 21.

Lördagen den 24 maj 1952 em.

Åtgärder för avhjälpande av lärarbristen vid de högre skolorna.

också alldeles säkra på att så många
folkskollärare kommer att söka sig den
vägen över?

En sak i detta sammanhang har jag
blivit tillfrågad om av många folkskollärare.
Det står i propositionen att folkskolläraren
med 2 å 3 betyg mot särskilt
arvode utöver folkskollärarlönen
skall få undervisa i läroverken. Detta
arvode är bestämt av Kungl. Maj :t.
Många folkskollärare frågar nu hur stort
detta särskilda arvode skall bli. Det är
också många som undrar om de över
huvud taget skall lämna sin tjänst för
att genomgå en utbildning för att få en
annan tjänst, vars lön de ännu icke vet.
Det är ganska viktigt att de får besked
därom.

Herr EDENMAN: Herr talman! Herr
Ohlin ville göra gällande att lärarbristen
i första hand var ett eklatant bevis
på dålig planering. Jag tror att denna
fråga inte bara har att göra med planering,
utan att betydligt mäktigare krafter
än de som kan påverkas av planering
är orsaken till lärarbristen. Låt mig
bara i all korthet nämna några siffror.

Under läsåret 1939/40 hade vi 51 000
elever i våra allmänna läroverk, i dag
ha vi 98 000. År 1931 gick 13,4 procent
av en årskull barn till realskolorna och
liknande utbildningsanstalter. Den sista
procentsiffran är från 1948. Vi var då
uppe i 31,7 procent. Man räknar med
att om denna utveckling får fortsätta
är vi 1960 uppe i uppskattningsvis 50
procent.

Lärarbristens orsaker är alldeles uppenbara,
vilket ju också herr Ohlin erkänner,
nämligen dels den glädjande
standardhöjningen hos de breda lagren
av vårt folk och dels barnantalets ökning.
En tredje orsak är, att en rad nya
intellektuella yrken och arbetsuppgifter
har tillkommit, som kräver högre
utbildad personal, teknisk personal och
akademiskt utbildad personal.

Någon flykt från läroverkslärarbanan
har sannerligen inte ägt rum. Jag har

inte siffrorna alldeles aktuella, men om
jag inte missminner mig påpekade förre
ecklesiastikministern i ett interpellationssvar
i första kammaren förra året,
att under en tre- eller fyraårsperiod
hade endast 14 lärare lämnat läroverken.
Av dessa 14 hade elva blivit professorer,
två laboratorer eller liknande och
den siste var oredovisad.

När man vill göra gällande att en
flykt från läroverken har ägt rum, har
man också framhållit att nu endast 70
procent av de filosofie studerandena
blir läroverkslärare, medan motsvarande
siffra tidigare var 90 å 95 procent.
Det sammanhänger just med vad jag
nyss nämnde, att man kräver och behöver
akademiskt utbildad arbetskraft
på en rad nya områden. I absoluta tal
mätt är tillströmningen till läroverkslärarbanan
i dag inte mindre, utan
tvärtom betydligt större än förr. Den
representerar en stigande kurva, som
dock inte är tillräckligt brant stigande.
Det är däri problemet ligger.

Jag skall inte heller gå in på frågan
om åtgärder på längre sikt, men jag är
övertygad om att vi kan få fullständig
enighet om dem. Utöver vad ecklesiastikministern
nyss påpekade vill jag tilllägga,
att man relativt snabbt kan vänta
resultat av en förkortad studietid för
filosofie ämbetsexamen. Vi räknar i departementet
med att universitetskanslern
under sommarens lopp skall kunna
lägga fram förslag till ny examensstadga,
i vilken man skulle kräva i stället
för nuvarande sju endast sex betygsenheter
för filosofie ämbetsexamen.

Nästa års riksdag kommer sannolikt
att få ta ställning till en fråga om vidgat
tillträde till universitet och högskolor
över huvud taget. Det är den Schmidtska
utredningen jag tänker på. Förmodligen
kommer också frågan om gymnasium
för vuxna att aktualiseras. Av båda
dessa åtgärder borde man ganska snabbt
kunna vänta en viss effekt.

Jag är personligen mycket glad över
att man i denna debatt inte har hört

Lördagen den 24 maj 1952 em.

Nr 21.

107

Åtgärder för avhjälpande av lärarbristen vid de högre skolorna.

några överdrifter i ord från någon talare.
Ingen har talat om standardsänkning
och kulturskymning och andra
fruktansvärda ting, som skulle drabba
detta land. Det är att hälsa med tillfredsställelse.

Jag kanske ändå, herr talman, får något
försöka beskriva vad som kommer
att hända och hända mycket snabbt
med de kurser, som vi nu har föreslagit När

det gäller den ordinarie utbildningen
av folkskollärare till läroverkslärare
så måste folkskollärarna vara
studenter eller ha behörighet att bedriva
universitetsstudier; det är fyra betyg de
skall ta. Om detta är det väl ingen diskussion.
Ingen vågar påstå att det blir
sekunda lärare av något slag.

De folkskollärare, som bara tar två
eller tre betyg, är att betrakta som studenter
på exakt samma sätt som alla
andra studenter. De kommer att ligga
vid universitetet och högskolor. De
kommer att följa de vanliga kurserna.
De kommer att få sina betyg inskrivna,
men de blir inte läroverksadjunkter. De
får partiell kompetens. De blir tillfälligt
anställda vid läroverken, och de
kommer att avlönas med arvode utöver
folkskollärarlönen. För närvarande
finns det 224 folkskollärare utan akademisk
examen, som har full tjänstgöring
vid högre skolor.

När det så gäller kurserna för ett betyg
råder ett ganska stort och glädjande
intresse ute i landet både hos folkskollärarna
själva och hos ledarna för
olika läroverk och seminarier och inte
minst hos kommunala myndigheter. Hittills
föreligger det framställningar från
Skellefteå, Umeå, Härnösand och Linköping
att få anordna sådana kurser.
På några av dessa platser finns det fullt
kompetenta lärare och examinatorer,
alltså gamla docenter. Skolöverstyrelsen
håller just i dagarna på att göra en inventering
för att söka få fram ytterligare
några platser, som är lämpliga för

sådana kurser. Jag kan nämna platser
sådana som Örebro, Karlstad och Borås.

När inventeringen är klar och lärarna
är godkända, antingen såsom uteslutande
lärare eller som lärare och examinatorer
-—■ de kommer att godkännas
av universitetskanslern — är det meningen
att kanslern skall inbjuda folkskollärarna
att anmäla sig till dessa
kurser.

Kurserna kommer, när det gäller matematik,
att i mycket stor utsträckning
förläggas till landsorten. Fysik och kemi,
som kräver laborationer, kommer
förmodligen att förläggas till sommarkurser
vid universiteten och högskolorna.
De som kommer att läsa ettbetygskurserna
är också studenter. De kommer
att få detta betyg inskrivet i tentamensboken.
Vill de fortsätta sina studier
kan de göra det, när de vill.

Det är alltså inte någon epautbildning
som ges. Det är bara så att den utbildning
som ges är ytterligt förkortad
alldenstund det gäller ett betyg istället
för sex. I det ämne de bedriver studier
är det en helt vanlig utbildningsgång
med vanliga föreskrivna kurser.

Vi vet inte hur många som kommer
att anmäla sig till dessa kurser, men den
ekonomiska beredskap, som kommer
att finnas på detta område — en halv
miljon kronor för att förstärka universiteten
och högskolorna med lärarkrafter
och 125 000 kronor för dessa ettbetygskurser
ute i landsorten — borde
räcka i varje fall under det närmaste
året.

Jag tror, herr talman, att var och en
som verkligen tänker igenom detta problem
kommer att erkänna, att det för
närvarande inte finns något annat alternativ
till den linje, som presenteras
i propositionen och utskottsutlåtandet,
än att dra in läroverk och gå på den
restriktiva linjen samt anpassa läroverkens
antal och deras kapacitet efter lärartillgången.
Då får vi emellertid en
sådan brist på platser vid läroverken,
att vi tvingas att spärra ytterligare. Det

108 Nr 21.

Lördagen den 24 maj 1952 em.

Åtgärder för avhjälpande av lärarbristen

är då självklart att landsorten, Norrland
och över huvud taget mer perifera delar
av vårt land i den konkurrensen inte
kommer att hävda sig. Detta är inte
heller någon demokratisk utveckling på
skolområdet. Vi måste därför fortsätta
att låta läroverksorganisationen expandera.
Föräldrarna vill det, och alla andra
vill det också. Trycket är oerhört,
när det gäller att inrätta nya läroverk.
Vi får hålla emot delvis — men endast
delvis — och under övergångstiden får
man försöka klara sig med vissa åtgärder
— man må kalla dem krisåtgärder
eller inte. Detta är emellertid i dagens
läge den enda praktiskt framkomliga
vägen.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr OHLIN (kort genmäle): Herr talman!
Det är inte min mening att ta upp
någon längre debatt med herr Edenman,
men jag blev litet förvånad när han
sade, att lärarbristen inte beror på någon
bristfällig planering utan på långt
mäktigare krafter. Ja, vem har sagt att
lärarbristen är planerad, avsiktligt framkallad?
Jag tillät mig endast säga, att
om man haft en bättre planering, så
skulle man långt tidigare ha kunnat tillgripa
åtgärder, vilka gjort lärarbristen
i dag mindre kännbar. Det är alltså
underlåtenheten att handla i tid, som
jag ännu en gång velat fastslå.

Nu frågar herr Edenman vad bristen
på lärare och skolmöjligheter beror på.
Det skulle bero på standardhöjningen,
på det växande barnantalet och på tillkomsten
av nya intellektuella yrken,
som i ökad utsträckning kräver högre
utbildning. Ja visst, detta är nog tre
huvudfaktorer. Men beträffande alla dessa
tre faktorer har man sedan länge
kunnat iakttaga en stigande trend. Den
fortgående standardhöjningen är väl
ingen överraskning. I statistiken över
antalet födda barn har man väl också
på ett ungefär kunnat räkna ut hur
många som kommer att fylla sju år sju

vid de högre skolorna.

år senare. Dessa herr Edenmans egna
exempel är alltså en mycket god indikator
på att man här verkligen haft uppenbara
prognosmöjligheter. Man har därför
i viss mån kunnat bedöma i förväg
hurudant läget skulle vara något senare.

Jag har alltså, herr talman, velat konstatera,
att vårt land på detta område
haft behov av prognoser och åtgärder i
tid och att man också haft möjligheter
till prognoser och åtgärder i tid. Från
oppositionens sida har det för åtskilliga
år sedan krävts, att man skulle ta upp
detta för all planering på området så
grundläggande prognosproblem. Jag tycker
att regeringen med sitt kansli tidigare
än oppositionen borde ha vaknat
till insikt om frågans betydelse. Det har
emellertid gått förfärligt långsamt fram.
Den tillfredsställelse man kan känna
över att det nu i alla fall vidtages väsentliga
åtgärder hindrar inte att man
kan få understryka det beklagliga i att
provisorier blivit nödvändiga och att
man inte sörjt för erforderliga åtgärder
i tid.

Herr EDENMAN (kort genmäle): Herr
talman! Om det varit på det sättet, att
bristen på lärare varit den enda arbetskraftsbristen
som vi har här i landet, då
skulle man med skäl ha kunnat anklaga
den nuvarande regeringen — och även
tidigare regeringar — för bristande, ja
t. o. m. en eklatant bristande planering.
Men den brist som nu har uppstått innebär
ju ingen speciell överraskning. Den
har inte kommit plötsligt. Läget är ju
det, herr Ohlin, att vi under ganska
inånga år har kunnat stirra detta problem
i ögat. Det är inte bara lärare vi
har ont om. Vi har brist på ingenjörer,
vi har brist på präster — trots prästlönereformen
— vi har brist på sjömän,
sjöbefäl, grovarbetare och murare. Men
låt oss begränsa oss till det intellektuella
området. Det kommer här att finnas en
råd bristområden att täcka.

Det är alldeles klart att herr Ohlin
menar, att man med en löneökning tidi -

Lördagen den 24 maj 1952 em.

Nr 21.

109

Åtgärder för avhjälpande av lärarbristen vid de högre skolorna.

gare — något annat kan väl inte gärna
ligga bakom hans resonemang — skulle
ha fått strömmen till läroverken att öka.
Ja, det är inte så säkert. Denna ström
måste ju komma någonstans ifrån. Den
skulle kanske ha kommit från pressen,
från organisationerna, från de lärda
verken, från biblioteken, vilka har tagit
en hel del av den filosofiska fakultetens
folk.

I stort sett är emellertid, herr Ohlin,
svårigheterna i dag, det vill jag upprepa,
inte ett planeringsproblem. Förhållandena
är beroende på det läge,
som hela vårt samhälle i dag befinner
sig i tack vare — jag använder ordet
tack vare — de sociala och ekonomiska
omvälvningar, som skett under de senaste
två decennierna. Besvärligheterna
måste man ta, och jag är övertygad om
att svårigheterna på det intellektuella
arbetskraftsområdet kommer att fortsätta
ytterligare fyra—fem år. Det kommer
knappast att bli bättre före 1957/
1958 utan vi får vara alldeles tillräckligt
tacksamma, om vi kan hålla oss
över vattnet på detta område, helt enkelt
flytande.

Det är inte ett planeringsproblem
utan det är ett hela samhällets anpassningsproblem
efter en ny standard.

Herr OHLIN (kort genmäle): Herr talman!
Herr Edenman underströk att det
inte bara är fråga om en lärarbrist utan
brist på alla områden av högre utbildad
arbetskraft.

Jag tycker det är ett ganska betänkligt
yttrande, när det används som argument
mot mig. Herr Edenman har
tydligen, när han hänvisat oss till att
närmare sätta oss in i denna fråga, inte
själv riktigt tänkt igenom problemet.
Annars skulle han tagit upp till övervägande
— det hoppas jag han gör för
framtiden — att skolväsendet är den
trånga sektorn och att det inte är paritet
mellan skolan och alla möjliga andra
områden. Om vi skall lösa de framtida
problemen och avhjälpa bristen på hög -

re utbildad arbetskraft, måste man börja
med skolväsendet. Om man inte nu vidgar
»genomloppsmöjligheterna», får man
inte om ett antal år fram en tillräcklig
mängd av högre utbildad arbetskraft.
Det är därför som skolproblemet och
lärarproblemet har en central ställning
i denna fråga. Det kommer man inte
ifrån genom att tala om att det råder
en generell brist på utbildad arbetskraft.
Slutsatsen blir den motsatta, att
därför att det här förefinns en generell
brist, är problemet så mycket allvarligare
och det är så mycket viktigare
att man i tid vidtar åtgärder just på
skolväsendets område.

Fru HELLSTRÖM (kort genmäle):
Herr talman! Det är ingen tvekan om
att det måste ha brustit i initiativ och
planering. Att barnkullarna skulle bli
stora och att tillströmningen till läroverken
skulle bli stor med de stimulerande
medel som man använder för att
få ungdomen att söka högre utbildning,
har man kunnat förutse i många år.
Åtminstone bland lärarna är det en stark
känsla av att man mycket tidigare hade
kunnat vidtaga åtgärder för att förbättra
tillströmningen till lärarbanan.

Det är heller ingen tvekan om att
läroverkslärarna släpat efter i lönehänseende
och att de fortfarande kanske
kommer att göra det trots den nu genomförda
löneökningen.

Herr Edenman nämnde också att folkskollärarna
skulle få ett arvode för
tjänstgöring i högre skolor. Jag är tacksam
om man kunde få en upplysning om
hur stort det är meningen att detta arvode
skall bli för de folkskollärare som
söker sig över.

Att en sådan nyckelfråga, som väl i
alla fall lärarutbildningen och läroverksfrågan
är, inte förut blivit föremål för
kraftåtgärder är ytterligt underligt och
ytterligt beklagligt. Jag tror det är en
allmän känsla inom skolvärlden, att det
inte gjorts tillräckligt för att i tid avhjälpa
lärarbristen.

Nr 21.

Lördagen den 24 maj 1952 em.

Åtgärder för avhjälpande av lärarbristen vid de högre skolorna.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet PERSSON: Herr talman!
Fru Hellström upprepar sin fråga till
mig, vilket arvode det skall bli för de
lärare, som på detta sätt gör sig kompetenta
för tjänstgöring i högre skolor.

Om jag inte hörde fel sade fru Hellström
själv tidigare, att det träffats en
överenskommelse om läroverkslärarnas
löner just i dag. Nu är det inte riktigt
rätt, ty denna överenskommelse är väl
två dagar gammal, men det är ju inte
så förfärligt mycket i alla fall. Tjänsteförteckningsrevisionen
arbetar fortfarande.
Den har andra grupper, även
andra lärargrupper med vilka den håller
på att förhandla. Det är väl då litet
för mycket begärt, att jag här skall kunna
svara på hur stort ett arvode blir,
när man måste avväga med hänsyn till
alla dessa förhandlingar.

Herr ANDERSON i Sundsvall: Herr
talman! Det är väl inte så mycket att
tillägga i denna debatt. Jag har begärt
ordet för att få tillfälle att understryka
vad fru Hellström framhöll angående
den oro, som kunde förmärkas i mycket
vidsträckta kretsar i Norrland, när
Kungl. Maj:t hade framlagt propositionen
nr 153, i vilken det föreslogs att
det skulle för Norrlands vidkommande
inrättas särskilda lärartjänster med lägre
kompetens.

Det har ju redan här sagts att undervisningsväsendet
intar en nyckelposition.
Detta gäller inte minst Norrland,
och inte bara för den befolkning som
redan bor i Norrland. Det visar sig
nämligen när det gäller att där få befattningshavare
såväl inom allmän förvaltning
som inom näringslivet, att en
av de saker som man alltid frågar efter
är: Yad finns det för utbildningsmöjligheter
för våra barn? Skulle den
uppfattning spridas att utbildningen
vid norrlandsläroverken skulle vara av
sämre kvalitet än på andra håll, skulle
det uppstå större svårigheter än vad
det hittills varit att få kvalificerade be -

fattningshavare att bosätta sig i de
nordliga provinserna. Därför är det av
mycket stor vikt att Norrland i detta
avseende inte kommer i en särställning,
och det är glädjande att statsutskottet
i denna del har rättat till vad
som föreslogs i propositionen.

Den uppgörelse, som enligt vad man
här upplyst har träffats om inrättande
av ett visst antal •—-150 — adjunktstjänster
i lönegrad Ca 29 — inom bristområdena
—■ är också glädjande. Jag
vill uttala den förhoppningen, att huvudparten
av dessa tjänster tillsättes
i Norrland, där vi har den största
bristen.

I det sammanhanget vill jag också
framhålla, att det inte är enbart på realskolans
område och inom andra skolformer
som kan jämställas med realskolan,
som det råder brist på lärare,
utan det råder också en ganska utpräglad
brist på kvalificerade lärare inom
gymnasierna vid norrlandsläroverken.
Jag vill till ecklesiastikministern rikta
den vädjan, att han ville överväga, om
det inte för gymnasiernas del finns möjlighet
att inrätta tjänster på liknande
sätt som nu föreslås beträffande realskolorna,
inte tjänster med lägre kvalifikationer
utan med bibehållet kvalifikationskrav
men med högre löneklassplacering
för lektorat inom bristområdena.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER: Herr talman! Jag skall inte
med många ord förlänga denna debatt,
men jag måste säga, att herr Ohlin har
en underlig förmåga att även när han
instämmer med utskottet och med regeringen
riva upp en strid med dem,
med vilka han instämmer. Hans inlägg
har i fråga om yrkandena inte på något
sätt avvikit från vad regeringen har förordat,
men han ansåg det nödvändigt
att motivera detta sitt instämmande
med regeringen med angrepp mot vår
bristande planläggning.

Herr Edenman har påvisat, hur

Lördagen den 24 maj 1952 em.

Nr 21.

111

Åtgärder för avhjälpande av lärarbristen vid de högre skolorna.

svårt det varit att på detta område
komma fram till riktiga prognoser. Det
är klart att man kan säga, att man kunde
studera födelsetalen. Jag tror emellertid,
att ingen skulle 1940 eller 1945
ha vågat säga, att föräldrarnas intresse
och möjligheter att ge sina barn en
högre skolutbildning skulle vara så
stora, som de visat sig vara 1951 och
1952 och som visar sig i den våldsamma,
för oss alla mycket glädjande anstormningen
till läroverken. Det förhåller
sig ju inte så, att vi inte bereder våra
barn en högre utbildning på samma sätt
som tidigare. Jag har visserligen inte
siffrorna presenta nu, men jag föreställer
mig, att jag inte mycket överdriver,
om jag säger, att tre gånger så många
barn procentuellt sett av de senaste
årskullarna genomgår den högre utbildningen.
I varje fall är det dubbelt
så många, som gör det. En sådan våldsam
ansvällning kan man inte gärna
prognosmässigt förutse, även om vi efteråt
kan glädja oss åt den.

Emellertid begärde jag, herr talman,
ordet för att påpeka, att herr Ohlins
angrepp mot den regering, som jag tillhör,
ter sig desto orimligare, som det
är på förslag av denna regering, som
vi verkställt en kulturell upprustning
vid de utbildningsanstalter, som är
grundläggande för lärarutbildningen.
1946 och 1947 års ansträngningar för
att ge universiteten möjlighet att motsvara
utbildningsbehovet gör, att det
är häpnadsväckande att vid dagens debatt
få höra den motivering, som folkpartiets
ledare här har tillåtit sig, när
han för en gångs skull velat instämma
i regeringens planer. Anslagen till universiteten
blev ju på mycket kort tid
ungefär tredubblade, och det kan kanske
säga något om de ansträngningar
samhället åtog sig för att tillgodose den
högre utbildningen.

Vi gläder oss, herr talman, åt att
standarden har vuxit ännu snabbare än
vi vågade hoppas, och vi gläder oss åt
att det finns en enhällig mening hos

denna kammare, att vi skall försöka
motsvara det förtroende föräldrarna
visat oss genom att i större utsträckning
än förut skicka sina barn till den
högre utbildningen. Där ligger problemet,
och då tycker jag inte, att det bör
vara ett så förfärligt stort intresse att
störa enigheten i dessa ting med en
diskussion om att vi inte i tid kunnat
förutse den oerhört snabba standardhöjningen
hos det svenska folket.

Herr OHLIN: Herr talman! Herr statsministern
Erlander har tydligen den
uppfattningen, att det är mycket ofint
av oppositionen att när det föreligger
en krissituation, som ingen kan påstå
i och för sig skulle varit omöjlig att
förebygga, på något sätt erinra om regeringens
ansvar. Jag förstår, att en
väluppfostrad opposition skall buga sig
och säga att det var ju roligt, att regeringen
nu gör en del. Och den skall
inte störa stämningen genom att komma
med några kritiska inledande ord
om att det hade varit bättre, om regeringen
handlat i tid, när det just gäller
en fråga, där det finns sådana särskilda
förutsättningar för planering som i
detta fall. Men, herr statsminister, jag
tror att om man med så mycket patos
som den nuvarande regeringschefen använder
i olika sammanhang säger, att
»det är vi, som åtar oss att bära ansvaret
för landets styrelse under allvarliga
tider», då får man också acceptera,
att detta ansvar någon gång — jag tycket
här i kammaren ganska sällan —
bringas på tal från oppositionens sida.

Det är klart att detta är en om punkt.
Alla förstår ju att statsministern inte
skulle ha reagerat som han gjort i denna
fråga, om han inte känt vad jag tror
att alla kammarledamöter känner, nämligen
att det är eu allvarlig sak när ett
parti, som säger att det vill ha planmässig
hushållning, i en fråga som denna
— där det finns särskilda förutsättningar
att stiilla prognoser — underlåter att
planera i tid.

112

Nr 21.

Lördagen den 24 maj 1952 em.

Åtgärder för avhjälpande av lärarbristen vid de högre skolorna.

Får jag lov att påpeka att i födelsetalet
ju ligger en prognosmöjlighet, som
väl är bättre än dem man har på de
flesta andra områden. Man vet ju nämligen
sju år i förväg ungefärligen hur
många som uppnår sju års ålder sju
år framåt i tiden. Man vet däremot inte
hur många av dessa, som vill gå till de
högre skolorna vid elva eller fjorton
års ålder. Den saken får man alltså bedöma
med ledning av en viss stigande
trend.

Nu säger statsministern att man inte
på något sätt har kunnat förutse, att
föräldrarna skulle visa ett så starkt
intresse för att ge sina barn högre utbildning.
Men, herr statsminister, har
det inte varit så, att även om förändringen
i viss mån har skett i accelererat
tempo, så har dock intresset för att ge
barnen en högre utbildning länge befunnit
sig i tillväxt. Att det då — med
den stigande standarden och med hela
den kulturella utvecklingen i vårt land
— var mest sannolikt att detta intresse
skulle fortsätta att växa, tycker jag
verkligen inte förutsätter något förutseende
av övermänskliga mått.

Sedan säger statsministern att vi 1946
och 1947 vidtog kraftåtgärder för att
öka utbildningsmöjligheterna vid universitet
och högskolor. Får jag påpeka
att tillståndet i dag är otillfredsställande
när det gäller tillströmningen till lärarbanan,
och den prognos som man
nu gjort upp för de närmaste fem åren
visar också att situationen är alldeles
otillfredsställande. Utbildningen av lärare
ligger långt, långt under vad man
i och för sig skulle önska. Det är därför
man måste tillgripa de speciella åtgärder,
som här föreslås och som jag för
min del tror är mycket väl motiverade
i nuvarande läge.

Statsministerns tillfredsställelse med
att regeringen här har gjort allt vad
som göras kan står väl ändå i skärande
motsättning till den krissituation som
föreligger i dag! Att påstå att denna utveckling
icke kunde i någon mån för -

utses och åtgärder vidtagas före 1952
är, herr statsminister, att försöka bevisa
det rent orimliga. Statsministern använde
ordet häpnadsväckande, och jag vill
säga att statsministerns här intagna
ståndpunkt verkligen är häpnadsväckande.

Till sist, det har inte bara från folkpartiet
utan jag tror också från annat
håll inom oppositionen för ett antal
år sedan föreslagits — jag kan inte säga
exakt, men jag tror att det var för ungefär
fyra år sedan — att man skulle
angripa detta prognosproblem på allvar
för att, som vi framhöll redan då,
skolväsendet har en så central placering
i ett problem, som dock är ännu
mera omfattande. Vad har resultatet
blivit av denna begäran om en utredning
från höger- och folkpartihåll? Jo,
först dröjde regeringen med att tillsätta
denna prognosutredning, och sedan
har arbetet där bedrivits i så långsam
takt, att vi ännu inte har fått se
något resultat av utredningens arbete.
Här har vi alltså en utredning med uppgift
att ge en grundläggande belysning
av frågan —- jag vill säga det till herr
Edenman — för att kunna klarlägga
problemet i hela dess omfattning. Men
när utredningen väl tillsatts, har den
arbetat i mycket otillfredsställande takt.
Det går absolut inte att komma ifrån
att regeringen här har visat ett alldeles
otillräckligt intresse för detta problem,
som vi dock alla är överens om är
så centralt för det svenska samhället.

Herr talman! Jag beklagar om statsministerns
överdrivna känslighet och
överdrivna krav på oppositionen att
inte ställa regeringen till ansvar kanske
kommer att ge åt denna debatt en
större tonvikt åt det historiska och
mindre tonvikt åt framtiden än vad jag
för min del har avsett. Jag vill inte
sluta detta anförande utan att ha betonat
att jag tror, att de åtgärder som nu
planeras kommer att betyda ett ganska
stort framsteg, och jag skulle hälsa
med tillfredsställelse om regeringen

Lördagen den 24 maj 1952 em.

Nr 21.

113

Åtgärder för avhjälpande av lärarbristen vid de högre skolorna.

ville sörja för att vi mycket snabbt får
tillgång till ett sådant material, att vi
kan bedöma problemet i hela dess vidd,
vilket man från oppositionens håll har
begärt för åratal sedan. Regeringen har
hittills underlåtit att ställa materialet
till den allmänna diskussionens förfogande.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER: Herr talman! För att det
inte skall bli något som helst missförstånd
vill jag betona, att de inte är
vi som har tagit upp strid. Det är nämligen
ingen konst att ur protokollen läsa
fram, att en mycket väsentlig del av
herr Ohlins första anförande var ett
försök att få till stånd en diskussion
i ansvarsfrågan. Om jag då svarar på
det, så betyder detta inte att jag underskattar
värdet av att vi för de framtida
åtgärderna är överens. Jag tillät mig
betona i mitt förra anförande, att det
gladde mig, men jag begärde inte av
oppositionen att den skall sluta kritisera
oss. Vi är ganska vana vid att den
gör det, och det är ganska bra att ha
det så, men då får oppositionen också
finna sig i att vi svarar när vi blir angripna.
Det får inte bli någon överraskning
för den, om vi begagnar det
vi tycker vara vår självklara rätt.

Jag har icke sagt, att vi inte haft
någon möjlighet att överblicka framtiden
utan bara att välståndsutvecklingen
i Sverige har gått så mycket snabbare
än vi kunde beräkna åren 1945,
1946 och 1947, så att behovet av högre
utbildningsanstalter blivit så mycket
större. Herr Ohlin har ju bidragit till
att göra klart för oss, att välståndsutvecklingen
här i landet inte skulle gå
''å snabbt under vår ledning. Vi fick
kanske därför rent av en känsla av att
det inte skulle kunna tänkas en så
snabb fördubbling av antalet elever i
våra högre utbildningsanstalter.

Besluten av år 1946 och år 1947 visar
emellertid, att vi trodde att det skulle
bli eu förbättring för vårt folk, efter8
— Andra kammarens protokoll 1952. X

som vi då tog ett initiativ för att möa
kommande behov. Tyvärr underskattade
vi utvecklingstendensernas styrka —
det är riktigt — men jag vågar påstå,
att det vid den tidpunkten inte fanns
någon, som kunde drömma om att vi
nu skulle ha det stora antal barn vid
våra högre skolor som statssekreterare
Edenman nyss uppgav.

Det var för att rätta till dessa enligt
min mening alldeles felaktiga utgångspunkter
i herr Ohlins anförande, som
jag begärde ordet, och ingalunda för
att be oppositionen i fortsättningen vara
skonsam mot regeringen. Det skulle
vara en trist och sorgesam dag, om herr
Ohlin en gång börjar bli snäll mot
regeringen.

Fru HELLSTRÖM: Herr talman! Jag
skulle bara vilja säga ett par ord till
herr Ohlin. Han sade i sitt första anförande,
att speciella åtgärder för Norrlands
lärare är motiverade, men ändå
är han inte beredd att rösta för den reservation,
som är avgiven just för att
få sådana åtgärder till stånd.

Herr OHLIN: Herr talman! Jag vill
bara säga till fru Hellström, att jag har
framhållit att de åtgärder som nu vidtas
går ganska långt. Det tycker jag
man måste erkänna, särskilt efter de
kompletterande upplysningar, som vi
har fått här om att det inrättats 150
extra adjunkturer i 29 lönegraden för
bristområdenas del. Då tycker jag att
det i och för sig kan vara motiverat att
hänvisa till dessa åtgärder och deras
verkningar. Jag har sagt, att jag sä fil!
vida har samma inställning som fru
Hellström, att jag anser att strävandet
efter likställighet för Norrland på skolväsendets
område är så viktigt, att om
dessa åtgärder inte visar tendens till att
mycket snabbt leda till resultat, får man
överväga även de åtgärder, som rekommenderats
i reservationen. Jag tror inte
det är vare sig brist på intresse eller
brist på konsekvens i den ståndpunkten.

Jag skall inte förlänga debatten med
r 21.

114

Nr 21.

Lördagen den 24 maj 1952 em.

Åtgärder för avhjälpande av lärarbristen vid de högre skolorna.

statsministern, men jag vill sluta med
ett litet påpekande. Medan statssekreterare
Edenman inte har observerat skolväsendets
centrala betydelse och den
särställning, som utmärker lärarbristen
i jämförelse med bristen på ingenjörer,
jurister, läkare etc., har lians excellens
herr statsministern vid sina grubblerier
över denna fråga kommit fram till att
det är de svenska föräldrarna och inte
den svenska regeringen som bär ansvaret,
därför att de i så oväntat stor utsträckning
har velat ge sina barn högre
skolbildning. Jag skulle vilja säga statsministern,
att jag tycker, att de svenska
föräldrarna långt mera än den svenska
regeringen förtjänar tacksamhet, därför
att de tidigt vidtagit erforderliga åtgärder
— de enda som i längden kan hjälpa
— nämligen att sörja för att det blir
ett tillräckligt antal barn i de högre skolorna.
Dessförutan får vi inte tillräckligt
antal lärare längre fram och inte
heller ett tillräckligt antal människor
med högre utbildning.

Jag är alldeles övertygad om — och
det kan kammarens ledamöter få tillfälle
att kontrollera om ett år eller två -—
att när statsministern studerar denna
fråga med utgångspunkt från det betänkande,
som jag hoppas prognoskommittén
skall komma med i en nära framtid,
kommer han att få erkänna, att föräldrarnas
oväntat stora benägenhet att ge
barnen högre utbildning bara är en faktor
bland flera andra av den största betydelse,
som inverkar på det läge, vari
vi i dag befinner oss. Det är faktorer,
som i mycket stor utsträckning hade
kunnat bedömas inte i fråga om sin absoluta
styrka men i fråga om sin tendens
och i viss mån sin betydelse, så
att det hade varit möjligt att på grundval
av ett studium inte bara av den av
statsministern nämnda faktorn utan
även av dessa andra faktorer göra en
prognos. Den hade visserligen icke blivit
felfri men dock så rättvisande, att
den kunnat utgöra grund för åtgärder
långt tidigare än år 1952.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav till en början propositioner
beträffande punkten I, nämligen
dels på bifall till utskottets i
punkten gjorda hemställan dels ock på
bifall till den beträffande punkten avgivna
reservationen; och biföll kammaren
utskottets hemställan i denna
punkt.

I avseende å punkten II framställde
herr talmannen propositioner dels på
bifall till utskottets hemställan dels ock
på bifall till den beträffande punkten
avgivna reservationen; och fann herr
talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Fru
Hellström begärde likväl votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten II
i utskottets utlåtande nr 175, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den beträffande denna punkt avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns därvid flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen, vadan kammaren bifallit
utskottets hemställan i denna
punkt.

På därå given proposition biföll kammaren
utskottets hemställan i punkten
III.

Vidare framställde herr talmannen
propositioner beträffande punkten IV,
nämligen dels på bifall till utskottets
i punkten gjorda hemställan dels ock
på bifall till den beträffande punkten
avgivna reservationen; och fann herr

Nr 21.

115

Lördagen den 24 maj 1952 em.

talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Löfroth begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten IV
i utskottets utlåtande nr 175, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den beträffande denna punkt avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
företogs omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han
funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen. Herr
Löfroth begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparaf
verkställdes. Därvid avgåvos 106
ja och 55 nej, varjämte 8 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan i denna punkt.

På därå av herr talmannen given proposition
biföll kammaren slutligen utskottets
hemställan i punkten V.

§ 11.

Anslag till avlöningar vid de allmänna
läroverken in. in.

Föredrogs, punktvis, statsutskottets
utlåtande nr 176, i anledning av Kungl.
Maj ds proposition angående anslag för
budgetåret 1952/53 till avlöningar vid
de allmänna läroverken m. m. jämte i
ämnet väckta motioner.

Punkten 1.

Utvidgning av den statliga gymnasieorganisationen
m. m.

Sedan utskottets hemställan i punkten
föredragits, anförde:

Herr ANDERSSON i Malmö: Herr talman!
Tillsammans med en del andra ledamöter
i denna kammare har jag väckt
en motion, på vilken utskottet yrkar avslag.
Jag har därjämte vid detta utskottsutlåtande
låtit anteckna en blank reservation,
vilket gör att jag skall be att
få säga några ord.

Frågan gäller det statliga övertagandet
av och statliga bidraget till de kommunala
gymnasierna. I fråga om utbetalandet
av detta bidrag har det, på senare
tid i varje fall, uppstått mycket
stor eftersläpning. Det är många kommunala
gymnasier här i landet, som ännu
inte har fått del av detta statliga bidrag.
Vi motionärer har yrkat att detta
skulle utgå mera allmänt till ifrågavarande
gymnasier. Vi har därvidlag följt
en utredning och en beräkning, som
skolöverstyrelsen har gjort.

Detta är i korthet innehållet av vår
motion. Vi är alla ense om, tycks det,
att detta är en rent statlig angelägenhet,
varför staten snabbare och mer allmänt
borde lämna bidrag till dessa kommunala
skolor. Utskottet har emellertid
yrkat avslag på denna begäran men gör
samtidigt ett uttalande, som jag tycker
är beaktansvärt i många avseenden.
Detta uttalande står i full samklang med
andemeningen i vår motion. Det enda
som ur vår synpunkt fattas är egentligen,
att utskottet hade yrkat bifall även
till motionens kläm.

På den punkten säger utskottet: »Utskottet
är icke berett att nu avvika från
departementschefens ståndpunkt men
vill framhålla vikten av att denna fråga
ägnas fortsatt uppmärksamhet och så
snart som möjligt erhåller en tillfredsställande
lösning.»

Herr talman! Jag har inte begärt or -

116 Nr 21. Lördagen den 24 maj 1952 em.

Utvidgning av den statliga gymnasieorganisationen m. m.

det för att yrka bifall till motionen. Det
anser jag vara rätt lönlöst. Men jag har
begärt ordet för att stryka under vad
utskottet här sagt och jag gör det med
den förhoppningen, att när vederbörande
myndigheter följer — som jag hoppas
— vad utskottet här uttalar, det inte
skall dröja så länge, förrän det blir en
snabbare takt i utbetalningen och en utökning
av de statliga bidragen till de
kommunala gymnasierna.

Häruti instämde herrar Huss, Adamsson,
Brciconier och Christenson i Malmö.

Herr NIHLFORS: Herr talman! Jag
har av två skäl fogat en blank reservation
till detta utlåtande. Det ena skälet
är, att jag står som en av undertecknarna
på de motioner, som väckts i första
kammaren av herr Bergvall m. fl. och i
andra kammaren av herr Larsson i
Stockholm in. fl. Det andra skälet är, att
jag framställde en enkel fråga till ecklesiastikministern
för några månader sedan
om hans principiella inställning till
inrättandet av ett statligt gymnasium i
Brännkyrka. Något svar fick jag inte på
denna fråga, men jag fick reda på att
svar skulle komma i form av ett uttalande
i propositionen.

Det är tydligt att genom det ställningstagande,
som Kungl. Maj :t har gjort och
som har följts av utskottet, tvingas Stockholms
stad att nyorganisera sitt skolväsen
så till vida, att man måste införa
kommunal gymnasieform. Det kan ju
inte vara särskilt rationellt, om man
håller fast vid den synpunkt jag tycker
man borde hålla fast vid men som man
nu är på väg att frångå, nämligen att
gymnasierna är en statlig angelägenhet
och att man får gå den kommunala vägen
endast i den mån man är tveksam
om huruvida ett verkligt behov föreligger.

Vad behovet beträffar behöver man
inte länge uppehålla sig vid den frågan
när det gäller gymnasiet i Brännkyrka.
Brännkyrka är en församling här i
Stockholm, som till invånarantal är

jämställd med våra större städer; den
hyser 120 000 av Stockholms 750 000 invånare.
Vidare framgår det av den statistik
som finns tillgänglig, att av Stockholms
stads 6 700 femtonåringar beräknas
hösten 1952 1 200 vara bosatta i
Brännkyrka. Detta visar den speciella
befolkningsstruktur i Stockholm, som är
ett av skälen till att det här föreligger
behov av gymnasier som en påbyggnad
på de statliga realskolor, som inrättades
för en del år sedan efter beslut av
Kungl. Maj :t och riksdagen. Man skulle
kunna anlägga många aspekter på detta
problem, men tiden har ju blivit
långt framskriden och det kanske inte
är mycket att vinna genom några längre
utvikningar.

Det tycks på detta område förhålla
sig på det sättet att landsbygden med
hjälp av ecklesiastikministern försöker
få fram något slags motsatsförhållande
till storstäderna. Jag anser för min del
att denna fråga inte bör läggas upp som
något slags landsbygdsfråga utan som
en behovsfråga. Det gäller att fastställa
var det största behovet finns, och
vi kan inte hjälpa att det är så många
innevånare i Stockholm. Vi kan inte
hjälpa att vi har en sådan mängd ungdom,
som behöver utbildning och som
vill ha utbildning. Jag är nästan övertygad
om — ehuru jag tyvärr inte har
något siffermaterial tillgängligt att stödja
mig på —- att de betygskrav, som ställas
här i Stockholm på den ungdom,
som vill komma in vid gymnasier, är
högre än i landsorten. Det är bland annat
ett tecken på behovet.

Jag nämnde vidare en passant, att genom
dessa beslut kommer staden kanske
att tvingas att lägga upp en ny organisation
för den kommunala gymnasieundervisningen.
Det är ju inte särskilt
lyckat att i samma stad ha två olika
former för samma undervisning i en
gemensam regi. Det har tidigare visat
sig och det kommer kanske att visa sig''
här i Stockholm också, att man så att
säga måste späda på i avlöningshänse -

117

Lördagen den 24 maj 1952 em. Nr 21.

Utvidgning av den statliga gymnasieorganisationen m. m.

ende för de lärare, som skall anställas
vid de kommunala gymnasierna, bl. a.
med hänsyn till att deras tjänstgöring
där vid ett framtida förstatligande kan
medföra olägenheter för dem. Det gör
att de måste kompenseras genom högre
lön så länge skolan är kommunal. Det
är inte en lyckad situation för en arbetsgivare
och inte heller ur stadens
synpunkt, att den ena handen försöker
fånga in de lärarkrafter som finns, medan
den andra handen försöker hålla
dem kvar. Det blir på så sätt en strid
om samma arbetskraft.

Det finns kanske även andra synpunkter
att ta upp till debatt, men när man
sitter på Stockholmsbänken tillhör man
en synnerligen liten minoritet, och jag
skall därför inte trötta med det siffermaterial
som har redovisats i motionen.
Men jag vill i alla fall säga, att det måste
anses klarlagt att inom en tioårsperiod
behöver gymnasieklasserna tredubblas
här i Stockholm. Det har man
på statistisk väg kunnat räkna ut. Det
är sålunda ett oerhört stigande behov,
som vi här har att räkna med. Det är ur
den synpunkten och med den principiella
inställning som vi, det vågar jag
säga, allmänt har här i Stockholm, något
felaktigt att för framtiden lägga hela
utvecklingen på detta område så, att
den skall gå över ett stadium av kommunal
gymnasieform. Det betyder —
det måste jag upprepa — en omväg enbart
med hänsyn till vad man vill kalla
rättvisa åt landsbygden.

Herr talman! Med dessa ord yrkar jag
bifall till den föreliggande motionen.

Herr HOPPE: Herr talman! Jag föreställer
mig att vi från alla håll kan vitsorda,
att det från departementets sida
tagits ett verkligt krafttag i år, då det
föreligger förslag om förstatligande av
icke mindre än sex stycken gymnasier.
•lag skulle vilja säga att utskottet nog i
stort sett står bakom den uppfattningen,
att det i största utsträckning måste betraktas
som en statlig angelägenhet att

svara för undervisningen vid gymnasierna.
Men då man inte går i land med
att på en gång skapa tillräckligt många
statliga gymnasier, har utskottet för sin
del, i god samklang med departementschefens
uppfattning, uttalat att det är
naturligt att gå vägen över ett kommunalt
gymnasium först. Det får bli kommunens
sak att skapa detta, och sedan
får det förstatligas så småningom. Jag
kan inte förstå, herr Nihlfors, att det
skall behöva medföra några särskilda
olägenheter att man har två olika läroanstalter,
en statlig och en kommunal, i
samma kommun. Jag tror att man mycket
väl kan ha det ordnat på det sättet.

Vidare vågar jag säga att vi inom utskottet
liar fått ett mycket bestämt intryck
av att departementschefen önskar
att i den takt som kan vara möjlig och
motiverad bygga ut de statliga gymnasierna.

När herr Andersson i Malmö talar om
de högre bidragen till de kommunala
gymnasierna, står han, såsom han själv
antyder, helt på utskottets linje. Utskottet
har bestämt sagt ifrån, att de nuvarande
grunderna för statsunderstöd till
de kommunala gymnasierna är alltför
schematiska. Jag skall inte trötta kammaren
med att klargöra hur vi ser på
den saken, men man kan säga att fastställandet
av statsbidragens storlek verkar
nästan slumpartat. Vi tycker inte
att man skipar rättvisa på den punkten.

Vidare talar utskottet om att statsbidragen
är alldeles otillräckliga med hänsyn
till de numera dryga omkostnaderna
samt säger längre ned: »Det synes
således önskvärt, att kommunerna beredas
ett statligt understöd av en sådan
storleksordning, att det innebär en större
hjälp för dem än för närvarande är
fallet.»

Jag är livligt övertygad om att departementschefen
läser detta uttalande och
förstår vad statsutskottet menar, och
jag kan inte tänka mig annat än att herr
Andersson i Malmö inom rimlig tid
kommer att få sina önskningar villfarna.

118

Nr 21.

Lördagen den 24 maj 1952 em.

Småskoleseminarierna: Avlöningar.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr NIHLFORS: Herr talman! Med
hänsyn till de upplysningar som herr
talmannen har lämnat mig återtar jag
mitt yrkande om bifall till motionen.

Vidare yttrades ej. Vad utskottet i
punkten hemställt bifölls.

Punkterna 2—5.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 6.

Småskoleseminarierna: Avlöningar.

Kungl. Maj:t hade i propositionen nr
140, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över ecklesiastikdepartementsärenden
(s. 51—57),

föreslagit riksdagen att godkänna av
departementschefen angiven avlöningsstat
för småskoleseminarierna, att tilllämpas
tills vidare från och med budgetåret
1952/53, samt att till Småskoleseminarierna:
Avlöningar för budgetåret
1952/53 anvisa ett förslagsanslag
av 3 280 000 kronor, innebärande en
anslagshöjning med 452 000 kronor.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft två likalydande
motioner, väckta den ena inom första
kammaren av fru Sjöström-Bengtsson
m. fl. (I: 428) och den andra inom
andra kammaren av fru Renström-Ingenäs
m. fl. (11:576), i vilka hemställts,
att riksdagen måtte besluta att från och
med höstterminen 1952 vid småskoleseminariet
i Stockholm skulle på försök
inrättas en lekskoleavdelning och att
vid denna avdelning skulle anställas en
halvtidstjänstgörande lärarinna.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl. Maj :ts förslag
samt med bifall till motionerna
I: 428 och II: 576,

a) godkänna av utskottet angiven avlöningsstat
för småskoleseminarierna,
att tillämpas tills vidare från och med
budgetåret 1952/53;

b) till Småskoleseminarierna: Avlöningar
för budgetåret 1952/53 under
åttonde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 3 284 200 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Xnsgård, Bergh, Svensson i Grönvik,
Staxäng, Petterson i Degerfors och Onsjö,
vilka ansett, att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna I: 428 och II: 576,

a) godkänna av reservanterna föreslagen
avlöningsstat för småskoleseminarierna,
att tillämpas tills vidare från
och med budgetåret 1952/53;

b) till Småskoleseminarierna: Avlöningar
för budgetåret 1952/53 under
åttonde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 3 280 000 kronor.

Efter föredragning av utskottets hemställan
i denna punkt anförde:

Herr PETTERSON i Degerfors: Herr
talman! Lotten har fallit på mig att säga
några ord här om den reservation som
är fogad vid punkten 6:o) i detta utskottsutlåtande.

Utskottet har ju här tillstyrkt en motion,
enligt vilken man vid småskoleseminariet
i Stockholm på försök skall
anordna en lekskoleavdelning och för
detta ändamål inrätta en s. k. halvtidstjänst.

Vi reservanter har inte varit övertygade
om att man verkligen bör gå på
bifall till motionen. Även om vi har vissa
sympatier för den motion som här
föreligger, tycker vi ändå att det är en
aning lättsinnigt av utskottet att utan
vidare prövning gå på bifall till denna
motion. Det är mycket lätt att inrätta
tjänster, men det är svårare att ta
bort dem, om de för framtiden eventuellt
inte skulle behövas.

Det förhåller sig så, att framställning
i detta ärende tidigare har gjorts av
skolöverstyrelsen och prövats av Kungl.
Maj :t, varvid man har funnit att man
med hänsyn till vissa konsekvenser icke
har kunnat gå på bifall till skolöver -

Lördagen den 24 maj 1952 em.

Nr 21.

119

styrelsens framställning. Därför menar
vi reservanter att utskottet under dessa
förhållanden borde ha kunnat vänta
med denna anordning till dess man
verkligen hade kunnat utröna behovet.
Någon katastrof hade säkerligen inte inträffat
om man hade följt Kungl. Maj :t
i detta avseende.

Vi har ju här alldeles nyss diskuterat
lärarbristen och svårigheten att besätta
vissa tjänster, och vi anser att detta
borde mana oss att vara litet mer försiktiga
vid tillskapande av nya tjänster.

Herr talman! Jag ber att med det anförda
få yrka bifall till reservationen,
vilken innebär detsamma som Kungl.
Maj :ts förslag.

Herr HOPPE: Herr talman! Låt mig
i korthet få säga att det såvitt jag förstår
inte är någon annan punkt i svenskt
skolväsende och svenskt bildningsväsende
där det allmänna har gjort sig
skyldigt till så allvarliga försummelser
som just när det gäller förskolålderns
barn.

För min del har jag hälsat det här
förslaget med synnerlig tillfredsställelse.
Jag tror att det är riktigt att vi liksom
flera andra kulturländer sörjer för
förskolalderns barn, vilket vi hittills
inte har gjort. Och jag tycker att det
också är riktigt att en sådan undervis»
ning anordnas just i samband med seminarieutbildningen.

Det har från visst håll uttalats en bestämd
önskan, att det vid anordnande av
skolmognadsprov och sådant barnträdgårdslärarinnor
i första hand skulle
kopplas på; jag vet inte om det är
sådana tankegångar som bär legat bakom
när man har velat förlägga denna
lekskola till seminarium. Jag tror i alla
händelser att det även ur denna synpunkt
vore mycket lyckligt om man ville
bifalla utskottets förslag och kunde
pröva det föreslagna arrangemanget.
Skolmognadsprov är över huvud taget
en mycket ömtålig historia, och jag delar
den uppfattningen, att ingen är bätt -

Småskoleseminarierna: Avlöningar.

re skickad för den uppgiften än de som
bär hand om barnen i lekskolorna.

Jag her, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr EDENMAN: Herr talman! Jag
tror att reservanternas försiktighet på
denna punkt är ganska berättigad. Det
ligger ju till så, att frågan om vilka lärarinnekategorier
som skall ta hand om
undervisningen på detta stadium, alltså
fem- och sexåriga barn, är ytterligt osäker.
Det kan ju skenbart tala för att
man nu skulle börja med försöksverksamhet,
men jag vill erinra om att denna
fråga kommer att tas upp i samband
med det Osvaldska betänkandet om den
husliga utbildningen och utbildningen
av barnträdgårds- och kindergartenlärarinnor.

Det är ju självklart, att även om förslaget
är begränsat till ett enda småskoleseminarium
och följaktligen kan
betecknas som försöksverksamhet, är
det ändå en principiell linje man här
slår in på. Snarare är det ju så, att man
nu vill utbilda småskollärarinnorna till
tjänstgöring på ett något högre stadium,
nämligen i tredje klassen. Skall man
samtidigt anstränga sig för att också utvidga
deras kompetens nedåt till det
verkliga barnstadiet, tror jag att det
krävs åtskilliga överväganden innan
man slår in på en sådan linje.

Detta är ju ingen stor fråga i något
avseende. Jag vill endast med dessa ord
be att få ansluta mig till reservationen
på denna punkt.

Fru RENSTRÖM-INGENÄS: Herr talman!
Jag är förvånad över detta motstånd
mot en reform som ger så uppenbara
fördelar till så ringa kostnad, som
det här är fråga om i skolöverstyrelsens
förslag och vår motion.

Psykologer av facket är ju ense om
att just förskoleåldern är av stor betydelse
för barnens framtida utveckling.
Det måste vara synnerligen värdefullt
att de pedagoger, som tar hand om bar -

120

Nr 21.

Lördagen den 24 maj 1952 em.

Småskoleseminarierna: Avlöningar.

nen i småskolan, har fått en så allsidig
utbildning som möjligt. Till en sådan
hör, att småskolans lärarinnor har beretts
tillfälle att under sin utbildningstid
under sakkunnig ledning få iaktta
barn i förskoleåldern, lära sig förstå
vad som är utmärkande för barnens
sätt att reagera och vad som för dem är
ett normalt utvecklingsstadium.

Värdet av dylika iakttagelser har under
senare år fördjupats genom de skolmognadsprov,
som införts. Tidigare var
det ju en ganska fast regel, att barnen
skulle böria skolan det år de fyllde sju
år. Men nu har föräldrarna fått rätt att
begära, att deras sexåringar skall få genomgå
en prövning för att man skall se
om de är mogna och beredda och har
nått ett sådant stadium i sin utveckling,
att de kan börja i småskolan. Denna
prövning har just småskolans lärarinnor
om hand. Det är de, som skall verkställa
skolmognadsprovet av sexåringarna,
och detta är en uppgift som kräver
stor kunskap och erfarenhet av barnen
i den åldersgruppen. Utöver det motiv
för inrättandet av denna tjänst, som vi
har angivit i motionen och som utskottet
välvilligt understryker, vill jag således
även peka på detta med skolmognadsproven.

Detta är alltså ytterligare ett skäl,
som talar för att man på försök inrättar
en lekskola med halvtidstjänstgörande
lärarinna vid seminariet i Stockholm,
och jag hemställer att andra kammaren
i likhet med första kammaren må bifalla
utskottets förslag.

Herr HOPPE: Herr talman! Jag är
inte säker på att jag fattade herr Edenman
rätt. Han sade — tyckte jag — att
det är meningen att småskolelärarinnorna
i sin undervisning skall syssla även
med litet äldre barn. Man räknar ju
med treårig småskola. Det vore då
knappast riktigt att småskolelärarinnorna
skulle syssla även med barn i fem—
sexårsåldern. När jag varit med om att
tillstyrka förslaget har jag inte tänkt

mig, och jag tror inte heller motionärerna
har gjort det, att småskolelärarinnorna
skulle utbildas till barnträdgårdslärarinnor,
utan de skulle bara
komma i kontakt med verksamheten och
möta barnen där. Inte minst därför att
tillgången på platser vid barnträdgårdarna
är så liten i förhållande till behovet
bör vi vara tacksamma för varje
ny plats som beredes.

Herr EDENMAN: Herr talman! I utskottets
skrivning finns ingenting som
tyder på att det icke skulle vara fråga
om en utbildning för förskolestadiet,
men av den ärade motionären i första
kammaren har jag nyss fått upplyst, att
det i varje fall är motionärernas avsikt
att man endast skall berika småskolelärarinnornas
utbildning i största allmänhet.
Det är klart att detta är värdefullt
som pedagogisk tanke, men trots
denna upplysning kan jag likväl inte
ansluta mig till utskottets skrivning på
denna punkt av det allmänna skäl som
jag angav i mitt förra anförande, nämligen
att det de facto finns en motsättning
på detta område. Innan man har
gjort en gränsdragning mellan de olika
lärarinnekategorierna anser jag rent
personligen att man bör vara försiktig
med att slå in på denna väg. Det måste
ju ändå på många håll tydas så att småskolelärarinnorna
försöker utvidga sina
domäner åt småbarnshållet.

Jag är angelägen, herr talman, att få
korrigera mitt första anförande på denna
punkt. Jag utgick från utskottets
skrivning, medan i varje fall motionärerna
icke har avsett att bli tolkade på
det sätt som framgår av utlåtandet.

Herr BERGSTRAND: Herr talman!
Jag måste säga ett par ord i anledning
av detta sista anförande.

Jag är förvånad över herr Edenmans
motstånd mot detta förslag. Om det
verkligen råder en viss grad av motsatsförhållande
i fråga om målsättningen
för småskollärarinneutbildningen,

Lördagen den 24 maj 1952 em.

Nr 21.

121

Prov- och kompletteringskurser för hemvårdarinnor.

måste man säga att det borde ligga i departementets
intresse att i första hand
söka jämna ut detta motsatsförhållande.
Måste man ändå inte säga att det ligger
ett stort allmänt intresse i att eleverna
vid småskoleseminarierna får bli
förtrogna även med det stadium av utvecklingen
hos barn som ligger före det
som lärarinnorna sedermera skall ta
hand om? Det förvånar mig att herr
Edenman sätter sig emot detta förslag.
Han kan ju inte göra det av ekonomiska
skäl. Det gäller bara ett anslag av 3 500
kronor, och det gäller en försöksverksamhet
av sådan art, att jag tycker herr
Edenman skulle vara glad att den kommer
till stånd. Inte kan det väl bara
vara den saken som ligger bakom herr
Edenmans inställning att det inte råkat
bli departementet som föreslagit detta
utan skolöverstyrelsen?

Jag tycker alla skäl i detta fall talar
för att man skall följa utskottets förslag,
till vilket jag, herr talman, yrkar bifall.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets i punkten
gjorda hemställan dels ock på
bifall till den vid punkten fogade reservationen;
och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Petterson
i Degerfors begärde likväl votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 6)
i utskottets utlåtande nr 176, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,

verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 83 ja och 69 nej,
varjämte 9 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
i punkten gjorda hemställan.

Punkterna 7 och 8.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 12.

Bidrag till avlönande av hemvårdar innor

samt till prov- och kompletteringskurser
för hemvårdarinnor.

Föredrogs, punktvis, statsutskottets
utlåtande nr 177, i anledning av Kungl.
Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar angående anslag för
budgetåret 1952/53 till bidrag till avlönande
av hemvårdarinnor samt till
prov- och kompletteringskurser för
hemvårdarinnor jämte i ämnet väckta
motioner.

Punkten i.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 2.

Prov- och kompletteringskurser för hemvårdarinnor.

Punkten föredrogs; och yttrade därvid Fru

NILSSON: Herr talman! Med
tacksamhet noterar jag den välvilliga
behandling min motion om förhöjt anslag
till prov- och kompletteringskurser
för hemvårdarinnor fått. Utskottet har
tillmötesgått motionärerna till hälften.
Det har nämligen tillstyrkt anslagsmedel
att utbilda 450 i stället för av departementschefen
föreslagna 400 hemvårdarinnor.

Denna fråga är av mycket stor betydelse
för vårt land. Efterfrågan på hem -

Nr 21.

122

Lördagen den 24 maj 1952 era.

Omorganisation av statens utlänningskommission m. m.

vårdarinnorna är mycket stor, och de
som finns nu kan inte tillnärmelsevis
fylla behovet. Man kan andraga många
exempel som visar, hur svårigheter kunde
undanröjas för husmödrarna, om bara
större tillgång på hemvårdarinnor
funnes. Många tragedier för våra gamla
skulle inte behöva förekomma om det
funnes hemvårdarinnor som kunde sköta
de gamla i deras egna hem. Med hänsyn
härtill borde också bättre utbildningsmöjligheter
i vårt land beredas
dem.

Jag anser att det är ett stort framsteg
när statsutskottet går med på att öka
anslaget, så att 450 hemvårdarinnor kan
få sin utbildning. Jag hoppas, att om jag
återkommer nästa år anslaget då höjes
ytterligare. Jag har således intet yrkande.

Vidare anfördes ej. Kammaren biföll
utskottets hemställan i denna punkt.

§ 13.

Föredrogs vart efter annat statsutskottets
utlåtanden:

nr 178, i anledning av Kungl. Majrts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående anslag för budgetåret
1952/53 till allmänna barnbidrag;
och

nr 179, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående anslag för budgetåret
1952/53 till understödjande av dispensärverksamhet
m. m. jämte i ämnet
väckta motioner.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 14.

Föredrogs, punktvis, statsutskottets
utlåtande nr 180, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition angående vissa anslag
för budgetåret 1952/53 till universitetssjukhusen
m. m.

Punkterna 1—7.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 8.

Lades till handlingarna.

§ 15.

Föredrogos vart efter annat statsutskottets
utlåtanden:

nr 181, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar angående anslag för
budgetåret 1952/53 till medicinalstyrelsens
avlöningar samt till förstärkning
av sinnesslöinspektionen m. m.; och

nr 182, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa anslag för
budgetåret 1952/53 m. m. till civilförsvaret
jämte i ämnet väckta motioner.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 10.

Omorganisation av statens utlänningskommission
m. in.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
183, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående omorganisation av
statens utlänningskommission m. m.
jämte i ämnet väckta motioner.

Sedan utskottets hemställan föredragits,
yttrade:

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HEDLUND: Herr talman! Det
förslag som riksdagen nu har att ta
ställning till innebär ju en icke oväsentlig
reduktion av personalen inom utlänningskommissionen.
Det är naturligtvis
glädjande, att man på något område
kan skära ned den statliga förvaltningsapparaten.
Men saken har ju också
en annan sida, nämligen med hänsyn
till den personal, vars tjänster i detta
sammanhang kommer att bli obehövliga.
Det är om denna personal jag ämnar
säga några ord.

Mig förefaller det självklart att staten
bör vara verksam för att söka bereda
dessa övertaliga någon annan sysselsättning.
Det bör i första hand ankomma
på utlänningskommissionen att

123

Lördagen den 24 maj 1952 em. Nr 21.

Omorganisation av statens utliinningskonimission m. m.

undersöka alla de möjligheter, som kan
finnas härvidlag. Detta har ju f. ö. understrukits
i propositionen i ämnet.

För egen del är jag beredd att försöka
inom inrikesdepartementet samt de
verk och inrättningar, som har anknytning
till departementet, placera några
av de befattningshavare som utlänningskommissionen
nu inte kan behålla. Jag
är också beredd att höra mig för om
möjligheten av en motsvarande anordning
för andra departements vidkommande.
Det förefaller mig som om det
borde, när det inte gäller flera personer
än här, finnas möjligheter att placera
vederbörande inom den statliga
förvaltningen. Det är klart att när jag
har denna uppfattning om de övertaliga,
utgår jag ifrån att de andra befattningshavarna
hos kommissionen skall — oavsett
hur det för personalens del formellt
kommer att tillgå vid omorganisationen
— kunna bibehållas vid sina
nuvarande eller närmast motsvarande
befattningar om inte alldeles särskilda
skäl föranleda till annat.

Jag har velat säga detta på grund av
den oro som förefinns inom tjänstemannakretsar
inför den förestående förändringen
av kommissionen.

Herr HÅSTAD: Herr talman! Jag skall
inte nu närmare gå in på frågan om
utlänningskommissionens omorganisation
över huvud taget. Jag vill endast
säga att det inom utlänningskommissionen
självfallet utlöst en stor besvikelse
att kommissionen inte kan få den självständiga
och mer fasta ställning som de
sakkunniga hade föreslagit.

Jag vill, herr talman, närmast begagna
tillfället att å mina egna och min medmotionär
herr Holmbäcks vägnar framföra
ett tack till utskottet och till herr
statsrådet dels för den skrivelse som föreslås,
dels för det uttalande som statsrådet
här gjort. Det är inte tu tal om att
inte meddelandet om propositionen
framkallat en utomordentligt stark oro
bland de många lojala tjänstemän som

därigenom sett sin framtid hotad. Det är
därför mycket tacknämligt att herr statsrådet
vill söka hjälpa de nu övertaliga
till rätta när det för dem gäller att erhålla
nya tjänster.

Jag kan emellertid inte underlåta att
även uttala ett tvivelsmål om att den
föreslagna organisationen av utlänningskommissionen
i allo kommer att fylla
måttet. Det har ju skett en relativt stark
inskränkning av de juridiska tjänsterna
hos kommissionen, samtidigt som några
tjänster har flyttats upp ett par lönegrader.
Resultatet har emellertid blivit att
de befattningshavare, som har kvalifikationer
för föredragning i viktiga rättsärenden,
kommer att minska i antal och
att kommissionen i detta avseende blir
sämre bemannad än förut.

Jag vill fästa uppmärksamheten på att
de åligganden, som många av dessa föredragande
i amanuensställning har, är
synnerligen maktpåliggande och grannlaga.
Det gäller bl. a. utvisning eller förpassning
av utlänningar; det kan gälla
deras väl och ve, kanske rent av deras
liv. Den ställning som kommissionen enligt
utlänningslagen har beträffande utlänningarna
motsvarar i viss mån på
rättens område den ställning som högsta
domstolen har när det gäller svenska
medborgare. Det ligger därför mycket
stor makt uppå att föredragningen här
utföres av personer med rättsbildning,
så att rättssäkerhetens intresse kan
tryggas.

Jag vill särskilt i detta sammanhang
erinra kammarens ärade ledamöter om
att det kommittéförslag, som föreligger
rörande ny utlänningslagstiftning och
som kanske kommer upp i riksdagen
nästa år, har till sin allmänna tendens
en förstärkning av rättssynpunkterna
när det gäller utlänningarna. Ser man
denna omorganisation ur denna synpunkt
betyder den egentligen ett steg
i motsatt riktning.

Man bör också beakta att det stora
flertalet av kommissionens plenilcdamöter
inte är rättsbildade utan tagna från

124

Nr 21.

Lördagen den 24 maj 1952 em.

Försäljning av kvarteret Beridarebanan inom stadsdelen Nedre Norrmalm i Stock

holm.

olika samhällsområden och representerande
skilda samhällsintressen. Just därför
är det så mycket viktigare att de
föredragande här representerar juridisk
sakkunskap.

Vi får se hur det kommer att gå. Det
kan hända att statsrådet har bedömt läget
rätt; det kan också hända att statsrådet
har varit för optimistisk och att
vi, som har varnat statsrådet, kommer
att få rätt. Men därom får vi kanske tvista
i framtiden. Vi får i alla fall hoppas
att denna omorganisation inte skall innebära
någon försvagning av rättsintressena.

Jag har, herr talman, intet yrkande.

Vidare anfördes ej. Vad utskottet
hemställt bifölls.

§ 17.

Avtal rörande förvärv för Stockholms
stad av kvarteret Beridarebanan m. m.

Föredrogs, punktvis, statsutskottets
utlåtande nr 184, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående godkännande
av avtal mellan staten och Stockholms
stad rörande förvärv för staden
av kvarteret Beridarebanan inom stadsdelen
Nedre Norrmalm i Stockholm
m. m. jämte i ämnet väckt motion.

Punkten 1.

Försäljning av kvarteret Beridarebanan
inom stadsdelen Nedre Norrmalm
i Stockholm.

I propositionen nr 168 hade Kungl.
Maj:t (punkt 1 av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över kommunikationsärenden
för den 21 mars 1952) föreslagit
riksdagen att bemyndiga Kungl.
Maj :t att godkänna ett vid statsrådsprotokollet
fogat förslag till avtal mellan
Kungl. Maj :t och kronan samt Stockholms
stad angående tomterna nr 1 och
2 inom kvarteret Beridarebanan i
Stockholm; Kungl. Maj:t obetaget att
vidtaga de smärre jämkningar i avtalet

som kunde visa sig erforderliga och om
vilka överenskommelse kunde komma
att träffas.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft en inom första
kammaren av herr Lundqvist väckt motion
(1:461), vari hemställts att riksdagen
måtte avslå Kungl. Maj:ts förenämnda
proposition.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
och med avslag å motionen I: 461,
bemyndiga Kungl. Maj:t att godkänna
det vid statsrådsprotokollet över kommunikationsärenden
för den 21 mars
1952 fogade förslaget till avtal mellan
Kungl. Maj:t och kronan samt Stockholms
stad angående tomterna nr 1 och
2 inom kvarteret Beridarebanan i Stockholm;
Kungl. Maj:t obetaget att vidtaga
de smärre jämkningar i avtalet,
som kunde visa sig erforderliga och om
vilka överenskommelse kunde komma
att träffas.

Reservation hade avgivits av herrar
Lundqvist, ftubbestad och Staxäng,
vilka ansett, att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte, med bifall till motionen
1:461, avslå Kungl. Maj:ts förslag.

Efter föredragning av utskottets hemställan
i denna punkt yttrade:

Herr RUBBESTAD: Herr talman! I
detta betänkande föreslås att staten skall
försälja kvarteret Beridarebanan till
Stockholms stad för ett pris av 13 miljoner
kronor. Som framgår av betänkandet
har en del myndigheter, statskontoret,
riksräkenskapsverket och andra,
uttalat viss tvekan om det lämpliga i
detta.

Det område som beröres är ju en av
de mest centrala delarna i staden. Staten
behöver här för sin del ganska mycket
tomtmark för egna byggnadsändamål.
Att staten under dylika omständigheter
avhänder sig detta område har vi

125

Lördagen den 24 maj 1952 em. Nr 21.

Försäljning av kvarteret Beridarebanan inom stadsdelen Nedre Norrmalm i Stockholm.

som står för reservationen inte ansett
vara lämpligt.

Vi menar också att de köpevillkor, som
här är stipulerade, inte är fördelaktiga
för staten. Av köpeskillingen 13 miljoner
kronor skall ju endast 5,9 miljoner
kronor betalas kontant. För det resterande
skall staden utfärda förbindelser,
men dessa förbindelser skall löpa utan
ränta under avsevärt lång tid. Genom
dessa ränteförluster kommer staten att
gå miste om stora belopp, ett par hundratusentals
kronor per år.

Vi anser också att det hade varit lämpligare
att staten i stället för det försålda
området av Stockholms stad finge
ett motsvarande markområde, som kunde
användas för statens ändamål. Därför
har vi avfattat en reservation, som går
ut på avslag på propositionen i denna
del.

Jag ber med det sagda att få yrka bifall
till reservationen.

Herr MALMBORG i Skövde: Herr talman!
Herr Rubbestad erinrade om de
betänkligheter, som framförts från remissmyndigheterna
angående den form
för överlåtelse, som här valts. Vi är fullt
på det klara med att det kan resas invändningar,
men vi har kommit till den
slutsatsen, att man inte gärna kan finna
någon annan form för lösning av denna
fråga. Det är faktiskt så att Stockholms
stad inte har någon mark, som den lämpligen
kan ge i utbyte. Inte heller har
det funnits några möjligheter att stipulera
villkor om att man skulle ge staten
förköpsrätt till mark sedermera, om så
skulle visa sig behövligt. Jag tror också
att vi med fog kan säga, att staten dess
bättre bär åtskilliga möjligheter när det
gäller lösandet av markfrågan för ämbetslokaler
o. d.

Vad beträffar själva ersättningsfrågan
så är det riktigt, som herr Rubbestad
säger, att man från statskontoret och
riksräkenskapsverket kommit med invändningar.
Detta är ju alltid en omdö -

mesfråga. Jag vill, herr talman, erinra
om att de värderingsmän — f. d. generaldirektörerna
Malmberg och Leo — som
gjort värderingen, måste sägas vara i
eminent grad sakkunniga. De har en
mycket förnämlig lokalkännedom samt
ingående erfarenhet när det gäller stadsplanefrågor.
Därtill har de stor erfarenhet
när det gäller värderingar av just
det slag, som det här är fråga om. Jag
har haft tillfälle att samtala med en av
värderingsmännen. Han har mycket ingående
redogjort för hur man gått till
väga. Jag blev starkt övertygad om att
det skett en mycket ingående och noggrann
prövning. Dessa värderingsmän
har kommit till det resultatet, att detta
förslag bör kunna godkännas.

I detta sammanhang vill jag också erinra
om vad departementschefen sagt.
Sedan han erinrat om de invändningar,
som rests emot förslaget, säger han bl. a.:
»Med hänsyn till stadens svårigheter
med tunnelbanebygget och regleringen
av stadsplanen för Nedre Norrmalm anser
jag att statsmakterna icke böra motsätta
sig att kvarteret Beridarebanan
överlåtes i enlighet med det dem nu underställda
avtalsförslaget.»

Vid prövningen av detta ärende inom
avdelningen har vi också kommit till
den bestämda slutsatsen, att det inte
vore rimligt att motsätta sig detta avtal.
Det skulle ställa Stockholms stad
i en synnerligen svår situation. Vi har
den uppfattningen att överlåtelsen till
Stockholms stad av kvarteret Beridarebanan,
är en verklig förutsättning för
att staden i fortsättningen skall kunna
driva tunnelbanebygget och i samband
därmed också kunna lösa vissa evakueringsproblem,
som uppstår i samband
med detta trafikbygge.

Herr talman! Med hänvisning till vad
här anförts ber jag att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr RUBBESTAD: Herr talman! Beträffande
detta behov för Stockholms

126

Nr 21.

Lördagen den 24 maj 1952 em.

Ändrad lydelse av 8 § bidragsförskottslagen.

stad i anledning av tunnelbanebygget
vill jag bara hänvisa till det som finns
angivet i utskottets utlåtande på s. 4. Där
står det tydligt utsagt, att statens representanter
i utredningen påpekat, att det
inte är nödvändigt för detta bygge att
staden köper detta område. Det är således
med hänsyn till tunnelbanebygget
inte nödvändigt att staten säljer detta
område.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan i
punkten dels ock på bifall till den vid
punkten fogade reservationen; och blev
utskottets hemställan i denna punkt av
kammaren bifallen.

Punkterna 2—4.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 18.

Föredrogos vart efter annat statsutskottets
utlåtanden:

nr 185, i anledning'' av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa tjänster vid
kommunikationsverken m. in. jämte i
ämnet väckt motion;

nr 186, i anledning av vissa i Kungl.
Maj :ts proposition angående ändringar
i statens allmänna avlöningsreglemente
m. m. gjorda framställningar;

nr 187, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till ändringar
i 1947 års allmänna tjänste- och familjepensionsreglementen
in. m. jämte i ämnet
väckta motioner; och

nr 188, i anledning av väckt motion
angående åtgärder för inrättandesav en
arbetsmarknadsnämnd.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 19.

Ändrad lydelse av 8 § bidragsförskottslagen.

Föredrogs sammansatta stats- och
andra lagutskottets utlåtande nr 3, i
anledning av dels Kungl. Maj :ts propo -

sition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 8 § bidragsförskottslagen

den 11 juni 1943 Inr 382), m. in., dels
ock i ämnet väckta motioner.

Sedan utskottets hemställan föredragits,
anförde

Herr BENGTSSON i Halmstad: Herr
talman! Den fråga vi nu har att behandla
kan givetvis betecknas som en
liten fråga, men jag vågar ändå göra
påståendet, att den har stor vikt för
tiotusentals mödrar och barn i detta
land, vilka i regel lever under knappa
ekonomiska förhållanden.

Att en ändring till det bättre bör
komma till stånd därom är ju alla ense.
Departementschefen och utskottet har
förordat ett högsta belopp av 324 kronor
per barn. Hur litet det egentligen
är kan man räkna ut, om man dividerar
324 kronor med årets 365 dagar. Det
gör visst 88 öre per dag, som man anser
att en moder med ett barn bör ha
i hjälp för att klara de ökade utgifterna.

•lag och flera medmotionärer har yrkat
på att man skulle åtminstone kunna
sträcka sig så långt som socialstyrelsen
har föreslagit, nämligen till 420 kronor
per år och barn. Även detta högre belopp
skulle vara ytterst knappt tilltaget.

Alla är nog ense om att beloppet i
fråga är ringa, vare sig man går på utskottets
förslag eller på motionärernas.
Utskottet understryker att beloppet är
lågt. Man säger »att enligt utskottets
mening vägande skäl visserligen talar
för motionärernas synpunkt, att maximibeloppet
borde ytterligare höjas»,
bl. a. därför, säger man, »att därigenom
skulle maximibeloppet komma att bättre
ansluta sig till de underhållsbidrag
som fadern på grund av avtal eller domstolsutslag
är pliktig att utgiva.»

Som ett ytterligare skäl anför utskottet
den stegring av levnadskostnaderna,
som har ägt rum under det sista året.
Man säger också till yttermera visso att
även ur administrativa synpunkter skulle
det högre beloppet vara att föredraga.

Lördagen den 24 maj 1952 em.

Nr 21.

127

Tillfällig begränsning av rätten til! fri

ventarier.

För egen del tycker jag att dessa av
utskottet framförda synpunkter borde
ha varit så pass vägande att man skulle
kunna godtaga vad motionärerna föreslagit,
nämligen ett högsta belopp av
420 kronor.

Även om jag förstår, att bidragsförskotten
bör stå i samklang med de särskilda
barnbidragen till änkors och invaliders
barn, så är ju inte detta någonting,
som man bör driva alltför långt,
då en fullständig överensstämmelse här
ändå aldrig kan bli resultatet, så länge
dessa båda kategorier inte är helt jämställda
när det gäller andra samhälleliga
hjälpåtgärder. Följaktligen tycker
jag, att socialstyrelsens uppfattning på
denna punkt kan väga ungefär lika
tungt som utskottets.

Sedan måste jag säga, att jag tycker
det är litet genant för vårt Social-Sverige,
när utskottet självt erkänner, att
dess egen linje sämre än motionärernas
tillgodoser grundtanken i bidragsförskotten,
nämligen att samhället skall
förskottera de underhållsbidrag, som
fadern underlåter att betala. Har vi
en gång tänkt att här stå som garant
åt ensamstående mödrar och deras
barn, så bör väl inte välståndets Sverige
år 1952 — inte ens rent tillfälligtvis
— pruta på detta sitt ansvar. Men
det är ju detta som utskottet i realiteten
gör, när man erkänner, att motionärernas
förslag skulle bättre ansluta sig till
vad barnafadern i regel är pliktig att
utgiva på grund av avtal eller domstolsutslag,
men ändå tillstyrker det lägre
beloppet.

Det bör i detta sammanhang inte bortglömmas,
att samhället har möjligheter
att kräva pengarna åter från försumliga
barnafäder. Jag är inte en så stor optimist,
att jag tror att man kan tänka sig
att få tillbaka vare sig SO eller 90 procent,
men det är min fasta övertygelse,
att det skulle kunna gå att få betydligt
mera än de ca 40 procent soin nu flyter
tillbaka. Kunde man här uppnå en stör -

avskrivning å maskiner och andra inre
effektivitet, kunde kanske samhällets
merkostnad för denna reform hållas
inom mycket rimliga gränser.

Herr talman! Första kammaren har
redan följt utskottets förslag, och även
om så inte hade varit förhållandet,
skulle det säkerligen ha varit oklokt att
ställa ett yrkande mot ett enhälligt utskott,
men jag tror ändå att jag har uttryckt
vad många tycker och känner,
nämligen att man ingalunda kan vara
tillfredsställd med det föreliggande förslaget,
och jag hoppas således att denna
fråga snarast möjligt blir föremål för
en ny omprövning.

I detta anförande instämde fru Löfqvist.

Vidare yttrades ej. Vad utskottet hemställt
bifölls.

§ 20.

Föredrogos vart efter annat jordbruksutskottets
utlåtanden:

nr 38, med anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående organisationen av
den lokala försöksverksamheten på
jordbrukets område, m. in., jämte i ämnet
väckta motioner; och

nr 40, med anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1952/53 till vissa naturskyddsändamål.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 21.

Tillfällig begränsning av rätten till fri
avskrivning å maskiner och andra
inventarier.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 52, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning
om tillfällig begränsning av
rätten till fri avskrivning å maskiner
och andra inventarier vid inkomsttaxeringen,
in. m., jämle i ämnet väckta
motioner.

128 Nr 21. Lördagen den 24 maj 1952 em.

Tillfällig begränsning av rätten till fri avskrivning å maskiner och andra in
ventarier.

I en den 4 april 1952 dagtecknad, till
bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 200, hade Kungl. Maj:t, under
åberopande av propositionen bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över finansärenden
för samma dag, föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen
fogat förslag till förordning om tillfällig
begränsning av rätten till fri avskrivning
å maskiner och andra inventarier
vid inkomsttaxeringen, m. m.

Det i propositionen framlagda förslaget
syftade till en begränsning av
möjligheterna för företagare att genom
vidtagande av vinstreglerande dispositioner
erhålla anstånd med beskattningen
av de på beskattningsåren 1952
och 1953 belöpande vinstmedlen.

Till utskottets behandling hade hänvisats
ett antal i anledning av propositionen
väckta motioner.

Utskottet hemställde,

A) att riksdagen måtte —- med förklarande
att Kungl. Maj:ts förevarande
proposition nr 200 icke kunnat av riksdagen
oförändrad bifallas — antaga
det vid propositionen fogade förslaget
till förordning om tillfällig begränsning
av rätten till fri avskrivning å maskiner
och andra inventarier vid inkomsttaxeringen,
m. m., med den ändringen,
att 8 § erhölle av utskottet angiven
lydelse;

B) att riksdagen måtte i anledning
av de likalydande motionerna I: 469 av
herr Spetz samt II: 614 av herrar Utbult
och Svensson i Ljungskile för sin del
antaga av utskottet framlagt förslag till
lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370);

C) att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 469
av herr Spetz samt II: 614 av herrar
Utbult och Svensson i Ljungskile,

2) de likalydande motionerna I: 473
av herr Bergvall m. fl. och II: 623 av
herr Kollberg m. fl.,

3) de likalydande motionerna I: 486

av herr Svärd samt II: 640 av herrar
Edström och Fagerholm ävensom

4) de likalydande motionerna I: 487
av herr Ewerlöf m. fl., och II: 639 av
herr Hjalmarson m. fl.,

måtte, i den mån de icke kunde anses
besvarade genom vad utskottet anfört
och hemställt, av riksdagen lämnas
utan åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Kristensson i Osby, Petrén, Velander,
Wehtje, Sjölin, Strandh och Edström,
vilka ansett att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte avslå Kungl. Maj :ts
förevarande proposition nr 200.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr STRANDH: Herr talman! Enligt
nu gällande skatteförfattningar är kvittning
mellan ett års förlust mot vinst
under ett annat icke tillåten. Varje beskattningsår
skall betraktas isolerat
med hänsyn till kostnader och intäkter.
Denna princip om beskattningsårets enhet
har dock uppmjukats genom en rad
bestämmelser, såsom rätt till lagervärdering
enligt värdesättning i räkenskaperna,
fri avskrivning å maskiner och
inventarier för bolag och ekonomiska
föreningar, rätt till avsättning till investeringsfonder
av olika slag samt till
pensions- och andra personalstiftelser.

Samtliga dessa bestämmelser har varit
av stor betydelse ur konsolideringssynpunkt
samt möjliggjort en viss resultatutjämning
mellan olika år. Under
de sista åren har dock vissa inskränkningar
skett i de nu nämnda bestämmelserna.
Sålunda har rätten till fri
lagervärdering för kontraherade varor
bortfallit, och för övriga varor tillätes
enligt praxis t. o. m. årets taxering en
nedskrivning av högst 70 procent. I
samband med införandet av investeringsavgiften
tillkom en förordning om
tillfälliga bestämmelser om värdering
av varulager, vilken betyder en avse -

129

Lördagen den 24 mai 1952 em. Nr 21.

Tillfällig begränsning av rätten till fri

ventarier.

värd inskränkning av den hittills gällande
relativt fria nedskrivningsrätten
på varulager. Avsättningar till pensionsoch
andra personalstiftelser har redan
genom beslut av 1950 års riksdag begränsats.
En tillfällig inskränkning av
denna avdragsrätt infördes också i samband
med investeringsskatten. Vid taxering
till investeringsskatt för innevarande
år är avsättningar till investeringsfonder
icke tillåtna i annat fall än
till s. k. eldskadefonder. Rätten till fri
avskrivning å inventarier har också genom
bestämmelserna om investeringsskatten
drabbats av en tillfällig inskränkning,
då avskrivning tillåtes med
endast 10 procent vid taxeringen till
investeringsskatt.

Nu har emellertid i proposition nr
200 föreslagits en ytterligare, tillfällig
inskränkning häri under beskattningsåren
1952 och 1953, vilken går ut på att
under dessa år anskaffade inventarier
får avskrivas med högst 20 procent per
år. Tidigare anskaffade inventarier beröres
icke av förslaget, utan på det vid
1952 års ingång befintliga restvärdet
får fri avskrivning tillämpas. Dessutom
föreslås ändrade och skärpta bestämmelser
för avsättning till pensions- och
andra personalstiftelser samt att avsättning
till andra investeringsfonder
än eldskadefonder icke tillåtes. Dessa
senare regler betyder alltså en fortsatt
giltighet av motsvarande bestämmelser
i investeringsskatteförordningen.

Som motivering för de föreslagna åtgärderna
har i propositionen framhållits,
att dessa är nödvändiga som komplement
till de kreditåtstramande och
investeringsbegränsande åtgärder, som
för närvarande tillämpas. Åtstramningen
på den allmänna kreditmarknaden
skulle, som departementschefen framhåller,
i viss mån förlora sin effekt
siirskilt vad anginge de självfinansierande
företagen, om inte avskrivningsrätten
begränsades. Huvudtanken bakom
det framlagda förslaget är att söka be9
— Andra kammarens protokoll 1952. N

avskrivning å maskiner och andra in gränsa

likviditeten hos sådana förtetag,
som annars inte skulle träffas av de
investeringsbegränsande åtgärder, som
nu tillämpas. Men såsom anföres i motion
nr 623 i denna kammare av herr
Kollberg m. fl. träffar den föreslagna
begränsningen företagen oberoende av
deras likviditetsställning. Företag som
är i stort behov av konsolidering och
likviditetsförsäkring får sina avskrivningsmöjligheter
begränsade på samma
sätt som de likvida företagen.

Flera remissinstanser påpekar, att det
under den senaste högkonjunkturen
kunnat konstateras, att den fria avskrivningsrätten
i en del fall utnyttjats på
ett sätt som inte varit överensstämmande
med lagstiftarens mening. Detta torde,
med undantag för några uppenbara
missbruk, som verkligen förekommit,
emellertid sammanhänga med de förändrade
förhållanden som inträtt på
grund av den fortgående försämringen
av penningvärdet. Då anskaffningskostnaderna
stiger för nya maskiner,
som behövs för ersättning av de förslitna,
måste allt större avskrivningar
göras för att rörelsens realkapital inte
skall försvinna. Prisutvecklingen torde
också ha visat, att där stora avskrivningar
skett har dessa i flertalet fall
varit företagsekonomiskt berättigade.
Den fria avskrivningen har under tider
med stigande priser varit en kompensation
för förbudet om avskrivning på
återanskaffningsvärdet och har möjliggjort
en koncentrering av avskrivningarna
till avskrivningsperiodens
första del.

Om de nu föreslagna tillfälliga inskränkningarna
i den fria avskrivningsrätten
skulle förlängas, är det nödvändigt
att frågan om avskrivningsrätt på
återanskaffningsvärdet löses såväl för
juridiska som fysiska personer. .lag
hoppas att departementschefen i den
kommande utredningen vill ta upp frågan
om avskrivning på återanskaffningsvärdet
också för fysiska personer.
r 21.

Nr 21.

130

Lördagen den 24 maj 1952 em.

Tillfällig begränsning av rätten till fri avskrivning å maskiner och andra in ventarier.

Departementschefen har för övrigt lovat
att denna fråga skall tas upp, men
jag tycker att det hade varit riktigare,
att den utlovade utredningen kommit
före det nu framlagda förslaget.

När bolagsbeskattningen 1947 höjdes
från 32 till 40 procent, betonades mycket
starkt av såväl dåvarande finansministern
som 1945 års statsskatteberedning,
att denna höjning skedde under
uttrycklig hänvisning till att den
fria avskrivningsrätten kvarstod orubbad.
Man kan inte tolka de då gjorda
uttalandena på annat sätt än att en
inskränkning inte skulle ske utan en
omprövning av hela företagsbeskattningen.
Även om det här gäller en tillfällig
inskränkning, innebär den dock
ett föregripande av utredningen. Nu
sker, mot tidigare praxis, först ett införande
av ändrade bestämmelser, och
därefter skall man undersöka åtgärdens
lämplighet.

Den fria avskrivningsrätten och den
fria lagervärderingen har bidragit till
en omfattande rationalisering och effektivisering
av företagen och har därmed
också bidragit till en allmän standardhöjning.
En ytterst ringa del av de genom
avskrivningar frigjorda medlen har
disponerats för aktieägarnas egen konsumtion.

Som ett konkret exempel på den fria
avskrivningens samhällsekonomiska betydelse
vill jag här nämna den svenska
glasindustriens modernisering sedan
slutet av 1930-talet. Åren före det senaste
världskriget var flertalet hyttor
och förädlingsverkstäder omoderna,
och många var utdömda av yrkesinspektionen.
De anställdas bostäder var dåliga.
Sanitära anordningar — duschar,
bastu, lunchrum, fritidslokaler och
idrottsplatser -— saknades. Tack vare i
första hand en gynnsam konjunktur,
men också därigenom att de uppnådda
vinsterna genom fri avskrivning och fri
lagervärdering till stor del kunnat skattefritt
investeras i nya maskiner och an -

vändas för finansiering av nybyggnader,
har denna modernisering och förbättring
av glasbruken kunnat ske. Man
har på ansvarigt håll inom glasindustrien
också betonat, att om dessa förbättringar
speciellt av bostäder och sanitära
anordningar icke skett, hade arbetskraften
icke kunnat behållas, vilket
även med goda bostäder och moderna
arbetslokaler är svårt nog för företag
på landsbygden.

Till slut vill jag nämna några ord om
pensionsstiftelserna. Så sent som 1950
infördes vissa skärpta bestämmelser för
avsättningar till dessa stiftelser. I flera
remissvar har det anförts, att denna
avdragsrätt i många fall har missbrukats,
och det skall inte förnekas. Men
det gäller nog då i de flesta fall de s. k.
fria stiftelserna. Med de 1950 införda
bestämmelserna har taxeringsmyndigheterna
nu möjligheter att effektivt kontrollera
att endast behöriga avdrag sker.
Det torde nu vara omöjligt att erhålla
sådant avdrag, om det icke förefinnes
verkliga pensionsförpliktelser enligt
stadgarna, och dessutom måste, när det
gäller större belopp, i regel försäkringsteknisk
utredning företes för vederbörande
taxeringsmyndighet. Dessa fordrar
nu i regel, att ändamålet med pensionsstiftelsen
uteslutande skall vara
att bereda anställda och f. d. anställda
pensionsförmåner, att ändringar i fråga
om pensionsstiftelsens medel icke får
vidtagas genom stadgeändring, att stiftelsens
medel aldrig skall kunna återgå
till stiftaren, och att själva avsättningen
sker på sådant sätt, att avsättningsbeloppet
kan anses vara utbetalat till stiftelsen
och icke är allenast en bokföri
ngsåtgärd.

När de fria pensionsstiftelserna uppfyller
de av taxeringsmyndigheterna
uppställda fordringarna för avdrag torde
icke något missbruk av avdragsrätten
föreligga även om ett företag under
goda år gör större avsättningar än som
motsvarar de på beskattningsåret under

Lördagen den 24 maj 1952 em.

Nr 21.

131

Tillfällig begränsning av rätten till fri avskrivning å maskiner och andra in ventarier.

tidigare år belöpande pensionskostnaderna.
De bundna pensionsstiftelserna
regleras genom 1937 års lag, och för
dessa är kungl. pensionsstyrelsen tillsynsmyndighet.
Det torde icke vara
sannolikt, att en ytterligare begränsning
av rätten till avdrag för avsättningar till
pensionsstiftelser och andra personalstiftelser
skulle verka stabiliserande på
penningvärdet. Skadeverkningarna är
däremot påtagliga. I fråga om personalstiftelser
är det så, att om avsättning
sker till en sådan, t. ex. för uppförande
av ett semesterhem, ett badhus, en
idrottsplats etc., får bolaget, när uppförandet
sker, erlägga en investeringsavgift
med 12 procent på det belopp
som överstiger 15 000 kronor. Där finns
alltså redan eu investeringsbroms.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
r.tt få yrka bifall till den av herr Kristensson
i Osby m. fl. avgivna reservationen.

Herr EDSTRÖM: Herr talman! Vi kan
väl alla vara överens om att konjunkturbilden
för närvarande ter sig ganska
splittrad. Det har ju också herr finansministern
framhållit i sin proposition nr
200 och kanske ännu mera i den mycket
intressanta propositionen nr 233.
Även om det nu är svårt att göra några
tvärsäkra bedömningar, får man åtminstone
söka bilda sig en uppfattning om
läget, och nog ter sig riskerna för en
nedgång påfallande stora.

I ett läge med vikande konjunkturer
är det av största vikt för företagen, att
de har möjligheter till en konsolidering
möjligheter att bygga upp ett försvar
mot de sämre tider som man eventuellt
kan vänta. Kan vi inte konsolidera företagen,
kan vi inte beller konsolidera
landets välstånd och skydda det mot
depressionens nedbrytande krafter.

När situationen ter sig sådan, är det
minst sagt upprörande, att statsmakterna
genom beslut av olika slag skall
hindra företagen i deras strävan till

konsolidering. Investeringsavgift, konjunkturskatt,
exportavgifter och nu senast
detta med inskränkningar i den
fria avskrivningsrätten är alltsammans
utslag av en politik, som vad jag ser,
inte förmår överblicka situationen och
som inte förmår inse de allvarliga konsekvenserna
av alla dessa ingrepp mot
företagen.

Flertalet remissinstanser har gentemot
detta regeringsförslag haft ganska
allvarliga erinringar att göra. Man har
framhållit, att det med hänsyn till risken
för ett konjunkturomslag inte kan
vara lämpligt att vidtaga åtgärder, som
förringar företagens möjligheter och intresse
av att stärka sin motståndskraft
genom reservbildningar. Försiktigheten
bjuder ju i stället, att man gör allt
för att underlätta företagens strävan
därvidlag just nu.

Herr finansministern säger, att vi
måste göra en avvägning mellan å ena
sidan intresset av att företagen kan
fortsätta sin konsolideringssträvan och
å andra sidan intresset av att denna
strävan inte motverkar de av statsmakterna
vidtagna åtgärderna i syfte att stabilisera
penningvärdet. Jag måste, herr
talman, ställa mig ytterst tveksam inför
en sådan uppspaltning av problemet.
Kan man verkligen med fog göra gällande,
att en företagskonsolidering inför
stundande svårigheter skulle kunna
tänkas skära sig mot vår strävan att
hejda inflationen?

Man säger att en gång är ingen gång.
Jag tycker att finansministern har tagit
denna föga moraliska regel till rättesnöre
i sin ekonomiska politik; i varje
fall förefaller det så, om man tänker på
löftena från år 1947. När man år 1947
införde en beskattning, som 1949 års allmänna
skatteutredning har funnit vara
skadlig både för arbetsviljan, produktion
och deklarationsmoral, hette det
att en förutsättning för det hårda skattetrycket
på företagen var, att den fria avskrivningsrätten
inte inskränktes. Åt -

132 Nr 21. Lördagen den 24 maj 1952 em.

Tillfällig begränsning av rätten till fri avskrivning å maskiner och andra inventarier.

minstone har företagarna fattat detta
så, att statsmakterna direkt utfäste sig
att inte inskränka avskrivningsrätten
utan att samtidigt reformera bolafcgsbeskattningen.
Utan att göra detta begär
nu emellertid herr finansministern, att
den fria avskrivningsrätten skall sättas
ur spel. Mot invändningen, att statsmakterna
lämnat klara och otvetydiga löften
på denna punkt, svarar herr finansministern
i sin proposition kort och gott
att staten inte behöver hålla sina löften,
när det bara är fråga om att »tillfälligt»
bryta dem. Det är åtminstone
vad man får läsa mellan raderna i propositionen,
men då tycker jag att rättssäkerheten
sitter ganska trångt.

Att finansministern nu vill direkt begränsa
avskrivningsrätten betyder emellertid
inte, att han inte indirekt brutit
mot löftet förut. Han bär gjort det tidigare
i fråga om investeringsskatten. Den
var som bekant också tillfällig och fick
därför ett annat namn, när den skulle
permanentas, och kallades då investeringsavgift.

Investeringsavgiften fastställdes av
riksdagen från den utgångspunkten, att
någon annan inskränkning i avskrivningsrätten
inte skulle ifrågasättas. Har
det då, herr finansminister, inträffat något
nytt, som kan motivera att man vidtar
denna åtgärd att inskränka avskrivningsrätten?
Knappast.

Det är investeringarna, säger man,
som herr finansministern är ute efter.
För att de skulle begränsas bär vi tidigare
begåvats med investeringsavgiften.
Vi har i samband med beslutet därom
gjort vissa begränsningar när det
gäller avskrivningen på lagren. Men
tydligen bär finansministern funnit att
det finns företag, vilkas likviditet är så
god, att de hellre betalar investeringsavgiften
än avstår från investeringar, som
de bedömer vara nödvändiga för sina
företag.

Utöver investeringsavgiften har vi
fått investeringsbegränsningen, som har

samma syfte, nämligen en kreditransouering.
Jag använder med flit ordet
kreditransonering i stället för kreditåtstramning.
Även om jag inte helt gillar
denna form för kreditåtstramning,
vill jag ändå ha sagt att detta är det
enda medlet mot inflationen, som jag
tror kan ge några resultat. Det är bara
beklagligt att regeringen även på denna
punkt har valt en regleringsmetod av
den typ, som den tycker så mycket om,
i stället för att välja ett naturligare och
rättvisare medel.

Sammanlagt innebär emellertid alla
dessa investeringsbegränsande åtgärder,
att det återstår ett ganska litet antal
företag som fortfarande kan tänkas ha
möjligheter till investeringar utan att
behöva ta hänsyn till dessa åtgärder.
Det är de s. k. självfinansierande företagen,
men dem tror jag att man snart
sagt kan räkna på handens fingrar. Det
är för att komma åt dessa företag som
man nu skall begränsa avskrivningsrätten.
Men är inte detta att ta till alltför
hårda medel? Denna åtgärd drabbar
ju hela det svenska näringslivet.
Man frågar sig om detta inte är ett av
de hårdaste slag som riktats mot vårt
näringsliv under de senaste åren. Man
äventyrar genom denna åtgärd hela vårt
näringslivs sunda och normala utveckling
och sätter alltså en broms i hjulet
för de välståndsskapande krafterna.

Finansministern delar inte uppfattningen,
att konjunkturen håller på att
svänga om. Han medger att det skett en
avmattning utomlands, men inom landet
tycker han att allt är som förut.
Detta tror jag är en bedömning som
kommer att visa sig mycket ödesdiger.
Jag tror att högkonjunkturen har brutits
vid det här laget även i Sverige,
och att det är så märker nog alla företagare
för närvarande.

Jag återkommer ett ögonblick till investeringsavgiften.
Av allt att döma
tror inte herr finansministern att denna
avgift skall kunna ha en så stark ver -

Lördagen den 24 maj 1952 em. Nr 21. 133

Tillfällig begränsning av rätten till fri avskrivning å maskiner och andra inventarier.

kan. Om den inte skulle få den avsedda
verkan, herr Sköld, så beror det nog
främst på att företagarna inte längre
tror på löftena om att även denna avgift
skall vara rent tillfällig. Redan när avgiften
beslöts påpekades det från flera
håll, att skulle den göra någon nytta,
så måste den vara mycket tillfällig. Om
nu herr finansministern inte har någon
tilltro till investeringsavgiften, så kanske
det beror på att han själv inte har
tilltro till att investeringsavgiften kommer
att vara tillfällig. Betyder det att
avgiften skall permanentas eller förnyas
i någon form? Denna fråga har mycket
stor betydelse, inte minst i dag, när vi
på nytt skall gå att fatta beslut om en
ny s. k. tillfällig åtgärd.

Herr finansministern tycker tydligtvis
att han gått oppositionen mycket
till mötes, när han förklarat sig gå med
på den uppmjukningen, att extra avdrag
får göras om inventarierna avyttrats
under ett år, och avdraget får göras
under samma år som inventarierna
avyttrats. Men glädjen över denna tillmötesgående
uppmjukning i det ursprungliga
förslaget grumlas något vid
tanken på att det inte är så lätt att
manipulera så att inventariernas försäljning
och inköp verkligen kommer
in på samma år, och då har man inte
någon nytta av denna uppmjukning. I
dagens läge är svårigheterna så stora
att det knappast är möjligt att räkna
med att få in försäljning och inköp under
samma år. Jag tänker i det fallet
särskilt på rederiernas möjligheter att
förnya tonnaget. Där dröjer det ju
många, många år innan man får leveransen.
Inte ens på den punkten har
utskottet vågat söka en rimligare lösning
utan har slaviskt följt herr finansministern.

Det finns, herr talman, åtskilliga problem
som hänger samman med denna
ovskrivningsrätt. .Tåg förstår finansministern,
då han i propositionen med en
liten suck konstaterar, att man nog be -

höver göra en grundlig utredning av
hela frågan. I samband härmed säger
han följande, som jag vill citera ordagrant
för att få poängtera det, så att det
inte skall falla i glömska: »Jag vill understryka,
att syftet med den nu antydda
utredningen i och för sig icke
skulle vara att uppnå en skärpt beskattning
av näringsverksamheten —».

Herr finansminister! Får vi tolka
detta uttalande som ett löfte för framtiden
och helst då som ett löfte, som inte
kommer att svikas lika lättvindigt som
1947 års löfte om avskrivningsrätten?
Och kommer man i denna utredning att
ta hänsyn till företagens högst lovvärda
behov av konsolideringsmöjligheter?

I reservationen till bevillningsutskottets
betänkande nummer 52 göres
allvarliga invändningar mot den föreslagna
begränsningen av företagens rätt
till avdrag för avsättningar till pensions-
och andra personalstiftelser. Just
på denna punkt borde det, så tycker
åtminstone vi, ha varit möjligt att få utskottets
socialdemokratiska majoritet
med på en avvikning från finansministerns
dikterade önskan -— detta med
tanke på de skadeverkningar rent socialt,
som en sådan begränsning kan
föra med sig. Jag vill här erinra om att
det på senare år har ägt rum en betydande
ökning av pensionskostnaderna och
därmed avsättningsbehovet. De anställdas
pensioner har förbättrats avsevärt
samtidigt som penningvärdeförsämringen
har medfört en nödvändig höjning
av pensionsbeloppen i kronor räknat.
Pensionsförsäkringarna gäller inte bara
tjänstemännen utan även arbetarna under
de senare åren. Begränsningar på
denna punkt drabbar direkt de anställda
samtidigt som de ur företagsekonomiska
synpunkter måste anses diskutabla.

.lag vill här erinra om vad länsstyrelsen
i Skaraborgs län har anfört just
om avsättningarna till pensionsstyrelsen:
»En sådan avdragsrätt kan vid

Nr 21.

134

Lördagen den 24 maj 1952 em.

Tillfällig begränsning av rätten till fri avskrivning å maskiner och andra in ventarier.

första påseendet synas alltför generös.
Att märka är dock, att en effektivt genomförd
pensionering är mycket kapitalkrävande
icke minst under tider med
sjunkande penningvärde. Med hänsyn
till de anställdas intressen måste företagen
därför under goda vinstår göra
avsättningar, som i någon mån kompenserar
minskade möjligheter under
sämre betingelser. Ur dessa synpunkter
har de nuvarande beskattningsreglerna
en utjämnande funktion att fylla. Allt
fler personalgrupper har också efter
hand tillförsäkrats tryggare pensionsförhållanden.
Även inom arbetarpensioneringen
har under senare år gjorts
framsteg. Enligt länsstyrelsens mening
vore det ur social synpunkt olyckligt,
om denna gynnsamma utveckling skulle
avbrytas eller försvåras.» Jag tycker
att detta är ganska tänkvärda ord.

Beträffande avdragen till investeringsfonder,
som nu helt skall förbjudas,
vill jag framhålla att dessa kanske
inte har spelat så stor roll för företagen
med hänsyn till den utformning bestämmelserna
om investeringsfonder har
haft. Möjligheterna att använda medel
ur dessa fonder har varit så bundna,
att det har varit ganska svårt för en hel
del företag att utnyttja dem. Därför sörjer
jag inte så mycket över att man nu
skall ta bort dessa avdrag, men jag
måste i alla fall konstatera inkonsekvensen
i att statsmakterna handlat som de
gjort. Här föreligger ju det förhållandet,
att man först inför avdragsrätt för avsättning
till investeringsfond för att
dämpa högkonjunkturen och sedan —-för omväxlings skull, som en författare
skriver litet ironiskt i Svensk skattetidning
— avskaffar man avdragsrätten för
samma ändamål. Detta tycker jag är
planhushållningen i sin prydno!

I propositionen tvingas finansministern
konstatera, att samtliga tillfrågade
näringslivsorganisationer har avstyrkt
förslaget om en begränsning i den fria
avskrivningsrätten under hänvisning till

att en sådan begränsning skulle inverka
allvarligt hämmande på den utveckling
av de välståndsskapande krafterna, som
vi alla önskar. Detta, herr talman, är en
mycket kraftig opinionsyttring, som det
finns goda skäl att inte bortse ifrån.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

Herr SUNDSTRÖM: Herr talman! Den
reservation som bifogats detta utlåtande
har åtminstone en förtjänst: den är
mycket temperamentsfullt skriven. Jag
tror emellertid det är alldeles överflödigt
att måla i så bjärta färger som man
här gjort. Vad som föreslås av utskottet
är sannerligen inte något attentat eller
ens något hot emot den fria avskrivningsrätten
utan endast en tillfällig begränsning,
som lämnar mycket stora avskrivningsmöjligheter
kvar, sedan begränsningen
har skett, och som mycket
överstiger vad som är möjligt enligt den
planerade avskrivningsrätten.

Herr Strandh har redan redogjort för
detta, varför jag kan fatta mig mycket
kort om vad frågan gäller. Det är helt
enkelt så att inventarier, köpta före den
1 januari 1952, får helt avskrivas. Vidare
får inventarier, som beräknas ha kortare
livslängd än tre år, omedelbart avskrivas.
Avsättning till pensions- och
andra stiftelser skall jag inte närmare
beröra, men också därvidlag är förhållandena
säkerligen fullt betryggande.
Inskränkningen gäller väsentligen inventarier
som anskaffats under åren
1952 och 1953. Dessa får avskrivas med
20 procent under vart och ett av dessa
två år.

Man kan näppeligen komma ifrån, att
denna inskränkning i investeringsavgifterna
är nödvändig för att inte göra
andra penningpolitiska medel mer eller
mindre verkningslösa. Herr Edström
har nyss vitsordat kreditåtstramningens
utomordentliga betydelse för att motverka
inflationstendenserna, men även
denna kreditåtstramning skulle i hög

135

Lördagen den 24 maj 1952 em. Nr 21.

Tillfällig begränsning av rätten till fri avskrivning å maskiner och andra inventarier.

grad bli verkningslös, åtminstone i vad
det gäller de självfinansierande företagen,
om man lämnade denna avskrivningsrätt
fullständig orubbad. Dessutom
förhåller det sig otvivelaktigt så, att de
företag som har behov av större avskrivningar
än som medges sedan denna
inskränkning har ägt rum, det är
företag som kan redovisa vinster väsentligen
av konjunkturkaraktär. Det
är därför ganska naturligt att man ser
den åtgärd, som här har vidtagits, såsom
ett alternativ till den vinstkonjunkturskatt
som vi har för innevarande år.

Det förvånar mig mindre att högerpartiet
står på avslagslinjen här, men
för folkpartiet, som självt har varit så
intresserat av en konjunkturvinstbeskattning
för år 1952, tycker jag att det
inte skall vara så svårt att svälja avskrivningsbegränsningen,
eftersom denna
begränsning väsentligen kommer
att drabba de konjunkturvinster som,
enligt vad folkpartiet tidigare var övertygat
om, skulle komma att uppstå även
under år 1952.

Nu vet jag mycket väl att folkpartiet
kommer att invända, att dessa inskränkningar
i avskrivningsrätten drabbar alla
företag, både dem som har konjunkturvinster
och dem som inte har det, men
precis samma betraktelsesätt anlade högern
när vi behandlade konjunkturvinstbeskattningen,
och den gången accepterades
åtminstone inte den invändningen
av folkpartiet. Jag tror att man
med skäl kan säga att den inskränkning
som nu kommer att beslutas, framför
allt riktar sig mot och kommer att utgå
ur de konjunkturvinster som är att vänta
även under detta år, även om en viss
avmattning av konjunkturen kanske
kommer att inträda.

Vad beträffar uttalandena om att
denna åtgärd skulle strida emot de utfästelser
som gjordes år 1947 — herr
Edström betonade starkt att så skulle
vara fallet — tror jag att detta är en
ståndpunkt som knappast är hållbar.

Jag kan i det fallet åberopa en auktoritet
på det området, vilken borde
kunna anses vittnesgill, nämligen riksskattenämnden.
Hela detta problem om
förpliktelserna enligt 1947 års beslut
synes mig bli fullt klarlagt i nämndens
remissyttrande, som citeras på sidan 29
i propositionen. Jag ber att få läsa upp
ett par meningar ur riksskattenämndens
uttalande: »Emellertid bör i detta avseende
uppmärksammas, att de nu föreslagna
åtgärderna äro av tillfällig natur
och ingå som ett led i en serie åtgärder
med syfte att motverka inflationen.
Vid sådant förhållande och då
de vid tillkomsten av 1947 års lagstiftning
gjorda uttalandena måste anses ha
avseende på de mera permanenta och
för normalare tider avsedda beskattningsreglerna,
finnpr ^riksskaftenämnden
att de år 1947 gjorda uttalandena
icke kunna av vederbörande skattskyldiga
åberopas gentemot de nu föreslagna
tillfälliga lagstiftningsåtgärderna.»

Jag skall inte yttra mera om denna
sak, eftersom jag tycker att vad jag nu
har citerat utgör ett alldeles tillräckligt
och uttömmande bemötande av de synpunkter
som i detta avseende har framförts
i reservationen och som nu senast
har förfäktats av herr Edström.

Vad gäller avsättning till pensionscch
andra stiftelser har stadgan på den
punkten fått samma utformning som beträffande
avsättning enligt bestämmelserna
om investeringsavgift. Jag ber att
iå tala om, att de avsättningsmöjligheter,
som därmed lämnas öppna, förklarats
vara försäkringstekniskt fullt betryggande
för att säkra de utfästelser som ett
företag kan ha gjort emot sina anställda,
både när det är fråga om bindande utfästelser
och när det är fråga om vad
som står i överensstämmelse med god
sedvänja bland företagen. Bestämmelserna
innebär helt enkelt att det för
exempelvis en tjugofemåring får göras
avsättningar som motsvarar ett års premie
och att det även för en femtio -

Nr 21.

136

Lördagen den 24 maj 1952 em.

Tillfällig begränsning av rätten till fri avskrivning å maskiner och andra in

ventarier.

åring, för vilken årspremien naturligtvis
blir mycket större än för en tjugofemåring,
får göras en betryggande avsättning,
avseende det år det är fråga
om. De tillåtna avsättningarna är tillräckligt
stora för att företagen skall
kunna fylla de förpliktelser de har gentemot
de anställda när dessa avgår ur
tjänsten.

Jag tror att man kan betrakta de avskrivningsregler,
som här bär utformats,
såsom generösa, och det finns remissinstanser
som har ansett de föreslagna
reglerna onödigt generösa och
förordat restriktivare bestämmelser om
avsättning för de ändamål jag nyss har
berört, men med hänsyn till tryggandet
av de anställdas rätt är det en anledning
till tillfredsställelse att man har
medgivit fullt betryggande avsättningsmöjligheter.

Vad företagen emellertid inte får göra
är att avsätta medel för kommande år,
och vi måste allesammans förstå att detta
är en nödvändig begränsning, ty om
man inte hade denna begränsning,
vore det ju den enklaste sak för företagen
att till pensionsfonderna avsätta
precis vad de går miste om i fråga om
möjligheter att göra avskrivningar på
inventarier. Denna begränsning är således
oundviklig för att man inte skall
göra hela denna lagstiftning illusorisk.

Vad beträffar sådana anordningar till
de anställdas välfärd av olika slag, så
föreligger ingen inskränkning i rätten
att göra avskrivningar för dessa. Herr
Edström har redan förut talat om investeringsfonderna
och deras värde i
konjunkturutjämnande syfte. Detta torde
vara synnerligen begränsat på grund
av att dessa medel inte är spärrade och
på något sätt tillgängliga vid en lågkonjunktur
utan är bundna i företagen.
Dessutom har ju företagen tydligen satt
mycket litet värde på denna rätt att få
göra avsättningar till investeringsfonden,
tv hela det belopp som avsatts sedan
1947 i 657 företag är inte mer än

215,4 millioner kronor eller 320 000 kronor
per företag. Det är, herr Edström,
cn så blygsam avsättning, att den säkerligen
torde kunna inskränkas under de
närmaste två åren utan att någon skada
sker.

Sedan kommer vi fram till den verkligt
stora invändningen mot förslaget,
nämligen rörande företagens likviditet.
I det fallet gör man gällande, att denna
lagstiftning skulle drabba alla företag
och försvåra företagens likviditet. Jag
vill bara gentemot detta säga, att jag
tror att det råder ett ganska obetydligt
sammanhang emellan inskränkningen i
avskrivningsrätten och företagens likviditet.
Hur uppkommer egentligen likviditetssvårigheter?
Jo, de uppkommer
väl närmast på det sättet, att ett företag
bär stora lager, som det inte kan utförsälja
utan att därigenom få knapphet på
likvida medel. Jag såg t. ex. i en tidning,
att ett stort sågverk i Norrland
hade hela sin brädgård full med varor.
Det är alldeles uppenbart att innan
skeppningarna kommer i gång, så måste
naturligtvis likviditetssvårigheter uppstå,
men det är en företeelse som naturligtvis
inte har något som helst sammanhang
med inskränkningar i avskrivningsrätten,
utan som har sin naturliga
förklaring i att företagets verksamhet
är säsongbetonad. Vid de undersökningar,
som har gjorts av Industriens
utredningsinstitut i syfte att klarlägga
lagstiftningens betydelse för likviditeten,
anföres exempel, som tydligt ådagalägger
detta förhållande. Av dessa
undersökningar framgick att inom trä,
massa och papper var likviditeten
lika med 100 den 1 november 1950 och
110 i maj 1951— det hade sålunda skett
en betydlig försämring — men i november
1951 hade den återgått till siffran
102. Då hade man tydligen verkställt
sina skeppningar och fått in pengar
som medfört en förbättrad likviditet.

Ett annat fall kan också tänkas in -

137

Lördagen den 24 maj 1952 em. Nr 21.

Tillfällig begränsning av rätten till fri avskrivning å maskiner och andra inventarier.

träffa. Om ett företag nödgas sänka priserna,
så att marginalerna blir mycket
knappa, så är det uppenbart att ett
sådant företag också kan få likvida
svårigheter. Detta är framför allt fallet
inom vissa grenar inom textilindustrien
för närvarande. Men inte heller där kan
denna inskränkning i avskrivningsrätten
ha någon avgörande betydelse av
det enkla skälet, att om man får sådana
knappa vinster är det väl högst sannolikt,
att den avskrivningsrätt som återstår
är fullkomligt tillräcklig för att
skriva bort de vinster, som till äventyrs
uppstår. Sålunda kan inte gärna
denna inskränkning ha någon betydelse
för detta företag. Den enda möjligheten
till uppkomst av olägenheter inträffar,
om ett företag har så stora vinster, att
den avskrivningsrätt som står till buds
inte räcker till för en önskad avskrivning.
Då uppstår naturligtvis nödvändigheten
att ta den återstående delen till
beskattning, och hälften av den vinst
som då tages till beskattning går ju till
skatt, och jag medger att företagets likviditet
kan minska med denna del av
den återstående vinsten. Men till detta
kan man också begränsa likviditetsminskningen.
Jag tror att detta i praktiken
icke kommer att ha någon betydelse.
Till yttermera visso blir det ju en
viss förskjutning i tiden mellan skattebetalningen
och det bokslut som göres
när vinsten konstateras och avskrivningarna
äger rum. Av det sagda framgår,
att jag tvivlar på att det råder detta
intima samband mellan avskrivningar
och likviditet som man här har försökt
att göra gällande.

Reservanterna har talat vackra ord
om avskrivningsrättens värde för företagarna
och för näringslivets konsolidering.
Jag skall be att få instämma i
detta, men jag vill säga att den inskränkning
som nu äger rum inte alls upphäver
den fria avskrivningsrätten. Jag
tror tvärtom vi kan säga att inskränkningen
kanske är ett medel att rädda

den fria avskrivningsrätten. En obegränsad
avskrivning, som nu skulle göra
stabiliseringssträvandena på andra
punkter verkningslösa, skulle säkerligen
resa krav på hela den fria avskrivningsrättens
avskaffande. Jag vill inte
undanhålla reservanterna att det, som
herr Strandh påpekade, är många som
hyser den uppfattningen att denna fria
avskrivningsrätt har missbrukats. Jag
fäster mig då inte vid de beskrivningar
som ofta förekommer och som kanske
är färgade och överdrivna, men jag tror
inte det i detta fall kan sägas, att det
inte finns någon rök utan eld.

Jag är inte övertygad om att företagsbeskattningen
skulle ge en mindre tribut
till samhällsutgifternas bestridande
om man väsentligt sänkte beskattningsprocenten
och samtidigt övergick till
planenliga avskrivningar för företagen.
Jag är övertygad om att man därigenom
skulle få betydligt ökade intäkter från
de företag som nu har fri avskrivningsrätt.
Det är sålunda fortfarande, även
efter denna inskränkning, en stor fördel
för företagen att få betala den höga
procenten och behålla den fria avskrivuingsrätten
— det tror jag man är
ganska enig om på företagarhåll.

Tills vidare är det ju också meningen,
såsom redan har fastställts, att den fria
avskrivningsrätten skall behållas, men
den nu företagna inskränkningen tror
jag är nödvändig såvida man skall
åstadkomma den stabilisering av penningvärdet
som vi alla ger oss ut för
att eftersträva.

Den utredning som här har signalerats
kommer kanske att åstadkomma
vittgående förändringar i företagsbeskattningen.
Jag kan naturligtvis inte
spå någonting om detta, men den tid
som har varit bär säkerligen varit en
tid av stark konsolidering och utbyggnad
av företagsverksamheten som vi
alla gläder oss åt. Vi bör därför kunna
ta denna inskränkning när den klart
framstår såsom ett medel att stärka och

138 Nr 21. Lördagen den 24 maj 1952 em.

Tillfällig begränsning av rätten till fri avskrivning å maskiner och andra inventarier.

förbättra penningvärdet. Att så sker har
både företagare och samhället i sin
helhet intresse av.

Under dessa omständigheter tycker
jag att herr Edströms beskrivningar på
de sociala olyckor som skulle inträda
inte är befogade och att hans påstående
att den normala utvecklingen av näringslivet
står på spel, är ett väl hårt
omdöme. Vi bör kunna ta denna lagstiftning
med sans under den klara förutsättningen
att den är till det samlade
näringslivets gagn och nytta, och därmed
också till hela samhällets nytta.
På grund därav ber jag att få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Herr EDSTRÖM (kort genmäle): Herr
talman! Bara några få ord till herr
Sundström. Herr Sundström missförstår
nog vad jag menar med att pensionsavsättningarna
inte är tillräckliga och att
man borde ha litet större och friare
möjligheter därvidlag. Det är riktigt och
har aldrig förnekats från något håll, att
avsättningarna till pensionsfonder även
enligt detta förslag är tillräckliga ur
försäkringstekniska grunder. Vi vill
emellertid avsätta pengar till pensionsstiftelser
när vi har pengar och inte
tvingas att avsätta dem när vi inte har
några. Det är den lilla skillnaden.

På detta sista yttrande, att näringslivet
kan bära en sådan här inskränkning
i avskrivningsrätten och att näringslivet
skulle må så bra av den, vill
jag svara med att hänvisa till att alla
näringslivets organisationer har avstyrkt
förslaget. När herr Sundström
har en sådan stor optimism om att högkonjunkturen
kommer att fortsätta, ser
jag däri endast en vacker återspegling
av herr finansministerns optimism på
den punkten, och den optimismen kan
kanske visa sig farlig i framtiden.

Herr Sundström hänvisar också till
att riksskattenämnden bär sagt, att löftet
från 1949 ej behöver hållas därför
att det här bara gäller en rent tillfällig

åtgärd, och samtidigt drar han fram ett
annat löfte, nämligen att om vi är så
snälla att vi accepterar detta förslag om
begränsningar i avskrivningsrätten,
skall vi slippa från vinstkonjunkturskatten.
Herr Sundström, det löftet tycker
jag är ganska litet värt, eftersom jag
inte tror att det kommer att bli någon
vinstkonjunktur under 1952 och jag
följaktligen inte tror att det finns möjligheter
att ta ut vinstkonjunkturskatt i
fortsättningen. Av det skälet kanske vi
föredrar en vinstkonjunkturskatt framför
en begränsning i avskrivningsrätten.
Men även detta löfte att det inte blir
någon vinstkonjunkturskatt tycker jag
är ganska värdelöst om man tänker på
att herr finansministern alltid kommer
tillbaka retroaktivt och vill ha ut vinstkonjunkturskatt.
Den frågan kommer
väl upp först nästa år på våren, och det
löftet kommer att baseras på att det
också då blir en tillfällig vinstkonjunkturskatt.

Herr SUNDSTRÖM (kort genmäle):
Herr talman! Det var just det jag väntade
att herr Edström skulle säga, att
de ville ha avsättning i obegränsad omfattning
till pensionsstiftelser, när man
har pengar. Ja, herr Edström, det förstår
jag mycket väl. Men herr Edström
måste också medge, att med den metoden
blir inskränkningen i avskrivningsrätten
totalt verkningslös, ty då går det
att stoppa i pensionsstiftelsen precis vad
man får mindre möjligheter att avskriva.

Att näringslivet skulle må väl av och
tycka om detta har jag aldrig påstått,
men jag menar att det här är fråga om
en avvägning. Näringslivets önskemål
att få avskriva detta måste ställas emot
strävandena att stabilisera penningvärdet.
Då förmenar jag, att näringslivet
även har ett intresse av detta senare
och att det kan vara lika värdefullt för
näringslivet att få ett stabilt penningvärde
som att få avskrivningsrätten in -

Lördagen den 24 maj 1952 em. Nr 21. 139

Tillfällig begränsning av rätten till fri avskrivning å maskiner och andra inventarier.

skränkt för två år, när man i alla fall
bar så goda möjligheter att avskriva
med 20 procent på nyförvärvade och
hel avskrivning på gamla inventarier.

Att riksskattenämndens uttalande
skulle innebära, att man fritar någon
från att hålla sina löften, är en fullständig
förvrängning från herr Edströms
sida. Vad riksskattenämnden velat bevisa
är, att det uttalande som gjordes
1947 icke kan vara bindande under alla
omständigheter utan måste jämkas, när
andra samhällsintressen så kräver.

Herr Edström påstår också, att det
inte kommer att vara någon vinstkonjunktur
1952. Jag vill inte yttra mig om
den saken, men så mycket kan jag säga,
att om det inte blir någon vinstkonjunktur
1952 och inte några konjunkturvinster,
tror jag att den avskrivningsrätt,
som återstår efter inskränkningen,
är tillräcklig för att göra betryggande
avskrivningar för de företag det här
gäller.

Herr ÅQVIST: Herr talman! Det har
väckt inte liten förvåning, att finansministern
skulle komma med ett förslag
om begränsning av rätten till fri
avskrivning på maskiner och andra inventarier,
som skett genom den proposition
vi nu behandlar. Det har ju införts
investeringsskatt och investeringsavgift,
och man trodde väl, att när
detta gjorts skulle statsmakternas anspråk
i fråga om investeringsbegränsande
medel vara så pass fyllt, att någon
ytterligare inskränkning i den fria
avskrivningsrätten inte skulle behöva
komma i fråga.

Frågan blir ännu mer problematisk
om man ser saken ur mera principiell
synpunkt och inte precis anlägger penningpolitiska
aspekter. Avskrivningen
avser ju att vara ett avdrag för värdeminskning
och kanske ännu mera för
risken för värdeminskning. Den skall
alltså vara en avsättning för anskaffande
av nya tillgångar. Med den ut -

veckling, som har ägt rum under de
senaste åren, skulle ju knappast de
äldre anläggningarna behöva avskrivas
i samma omfattning som de nya.
Däremot skulle detta i mycket hög grad
behöva vara fallet med de nyanskaffade
anläggningar, som har blivit anskaffade
till väsentligt högre priser under den
inflationskonjunktur, som varit rådande
under de senaste åren. Återanskaffningsvärdet
för sådana inventarier och
maskiner är ju betydligt högre nu. Man
vet inte hur länge denna inflationskonjunktur
kommer att vara, även om vällovliga
ansträngningar nu har gjorts
för att bryta den. Enligt mitt sätt att se
skulle alltså avskrivningsrätten snarare
vändas på motsatt sätt, så att de nyanskaffade
tillgångarna i större omfattning
blir föremål för avskrivning, under
det att de äldre mer eller mindre har
avskrivit sig själva.

Nu motiveras inskränkningen i den
fria avskrivningsrätten bl. a. med att
den fria avskrivningsrätten har givit
företagen möjlighet att undandraga det
allmänna en viss inkomstskatt, som man
i stället kunde ha använt för att anskaffa
nya maskiner och inventarier.
Det skulle alltså vara ett försök att förhindra
den flykt till sakvärden, som
ägt rum under inflationen. Denna flykt
till sakvärden är ju snarast en följd av
den ekonomiska politiken. Hade vi haft
ett stabilt penningvärde, hade givetvis
någon anledning knappast förefunnits
att göra de förändringar i fråga om avskrivningsrätten,
som nu föreslås.

Enligt mitt sätt att se har man närmast
att betrakta den nu föreslagna inskränkningen
såsom en ny skatt på företagen.
Motiveringen är ju den vanliga:
det gäller att hålla efter företagen, som
ofta utmålas såsom mer eller mindre
rnsvariga för den utveckling som har
ägt rum. I själva verket är nog den bärande
grunden för förslaget densamma
som vi har mött så många gånger förut,
nämligen att staten vill skaffa sig så

140 Nr 21. Lördagen den 24 maj 1952 em.

Tillfällig begränsning av rätten till fri avskrivning å maskiner och andra inventarier.

stora inkomster som möjligt och att
skatteunderlaget skall breddas så mycket
som möjligt. Den inskränkning i den
fria avskrivningsrätten som här föreslås,
är alltså icke motiverad av statsverkets
ekonomiska situation. Däremot
finns det anledning tro att en eventuell
omläggning av företagsbeskattningen
kommer att kunna startas från de utgångspunkter,
som man har uppnått genom
den senaste tidens begränsningar
och de nya skatter som införts.

Uppfattningen är väl annars numera
den, att bekämpandet av inflationen
genom nya skatter eller ökning av företagens
omkostnader inte har lämnat så
särskilt goda resultat. Snarare är det
väl den omständigheten, att det ena varuområdet
efter det andra börjar att bli
fyllt med varor, som gör att en viss
stabilisering har inträtt. Vi vet alla att
köpmotståndet inom olikaj branscher
växer undan för undan och att det
sprider sig från konsumtionsvaror till
mer eller mindre kapitalbetonade vai
or. Denna inträdande balans kan naturligtvis
till en del betraktas som ett
resultat av Tysklands och Japans återinträde
på världsmarknaden. Jag tror
för min del att den omständigheten
kanske har haft den största betydelsen
för stabiliseringen, men jag är givetvis
inte blind för att de kreditinskränkningar,
som ägt rum under senare tid,
har betytt mycket, framför allt för den
inhemska produktionens stabilisering.
Däremot är jag inte lika övertygad om
att de skatter och andra pålagor, som
har tillkommit, har haft samma effekt.

Att rätten till fria avskrivningar är
något som är av vikt för hela samhället,
framgår av en jämförelse med den fria
lagervärderingen. Den saken är ju inte
berörd i detta sammanhang, men parallellen
är rätt uppenbar. Hade inte den
fria lagervärderingen funnits, kan man
fråga sig hur det i dag skulle sett ut
på beklädnadsområdet. Det är ju framför
allt inom textilvaruområdet som pri -

serna bär fallit, och min erfarenhet säger
mig att det är den fria lagervärderingen,
som har möjliggjort för denna
industri att saluföra sina varor till låga
priser och samtidigt uppnå en stabilisering.

Den fria avskrivningen av maskiner
och inventarier fyller samma syfte som
den fria lagervärderingen sålunda har
gjort, och jag ifrågasätter därför om
det verkligen för samhället som sådant,
oberoende alltså av näringslivets synpunkter,
är klokt att företa en sådan inskränkning
i den fria avskrivningsrätten
som här har föreslagits.

För min del har jag inte kunnat göra
mig fri från en alldeles speciell olust
när jag har läst § 8 i lagförslaget, vilken
stadgar vissa påföljder för den händelse
ett företag icke iakttar de regler
som finns i förordningen. Man kan inte
komma ifrån att det ligger åtskilligt av
straff i detta. Med den löslighet, som
ju föreligger på beskattningsområdet,
med de svårigheter som finns när det
gäller att tolka de olika bestämmelserna
och med den subjektiva uppfattning,
som man i beskattningsnämnderna visar
vid sitt ställningstagande till dessa frågor,
så kan det ju mycket lätt uppstå
olika meningar om hur föreskrifterna
skall tolkas.

Det är inte heller trevligt att de ledamöter
av beskattningsnämnderna, som
själva har varit med om att bestämma
huruvida fri avskrivning skall få äga
rum eller icke, skall behöva uppträda
såsom något slags åklagare i egen sak
och mer eller mindre taga tillbaka en
rättighet som tidigare har beviljats.

Bestämmelsen är också otillfredsställande
ur andra synpunkter. Det är ju
den juridiska personen, alltså företaget,
som berövas rätten till fri avskrivning.
Men enligt svensk straffrätt är
det icke den juridiska personen som
skall straffas, utan de fysiska personer
som tjänstgör som styrelse eller verkställande
direktörer eller som över hu -

141

Lördagen den 24 maj 1952 em. Nr 21.

Tillfällig begränsning av rätten till fri avskrivning å maskiner och andra inventarier.

vild taget har ansvaret för vad som
sker inom företaget. Det är dem som
straffet för eventuella felaktigheter skall
drabba.

Att det kan uppstå svårigheter när
det gäller tolkningen framgår också
utan vidare av bestämmelsen om att
maskiner eller inventarier, som har kortare
varaktighet än tre år, skall få avskrivas
på en gång. Det är ju inte här
bara fråga om varaktigheten ur teknisk
synpunkt utan även ur ekonomisk synpunkt,
d. v. s. möjligheten att utnyttja
inventarier och maskiner ur den ekonomiska
konjunkturens synpunkt eller
dylikt. Detta visar hur lätt meningsskiljaktigheter
kan uppstå beträffande
tolkningen, ty vem kan på en gång säga
om en viss konjunktur har en sådan
mäktighet att den kommer att vara i
Ire år eller om dess verkningstid blir
kortare.

Rättssäkerheten är här med andra
ord i fara, och det förefaller mig mycket
underligt att en bestämmelse av denna
natur har medtagits i lagen, i all
synnerhet som fri avskrivning icke får
beviljas andra företag än dem, beträffande
vilka beskattningsnämnden ur
bokföringen kan se vad som vid varje
tillfälle icke är avskrivet.

Jag har, herr talman, velat framföra
dessa synpunkter, och jag ber att få
yrka bifall till den reservation som i
detta ärende har avlämnats av herr
Kristensson i Osby m. fl. och som går
ut på avslag på propositionen.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD: Herr talman! Naturligtvis
blir ett ståndpunktstagande
till det föreliggande förslaget i viss mån
beroende på den föreställning man kan
ha om det fortsatta konjunkturförloppet.
Men finns det någon, som vill ta
ansvaret att förklara: Det kommer att
fcli så eller så? .lag vill det i varje fall
inte. När herr Edström sagt, att jag
bar en siirdeles optimism i fråga om

konjunkturutvecklingen, får jag förklara
att det måste bero på något misstag.

Om man vill schematisera saken, kan
man väl tänka sig att konjunkturen kan
ha tre olika förlopp. Det kan komma eu
fortsatt avmattning av konjunkturen,
som leder fram till lågkonjunktur, det
kan bli en stabilisering av det nuvarande
läget med nuvarande priser och
penningvärde, men det kan också bli
ett plötsligt uppflammande av inflatoriska
tendenser. Vilken av dessa möjligheter
det blir vet vi inte.

Om det skulle komma en ny period
av inflation, måtte det väl ändå vara bra
att ha beredskapsåtgärder färdiga att
sätta in. Jag skulle kanske också kunna
uttrycka mig så: I det läget är det väl
bra om man har bromsar anbragta,
som genast börjar verka, så att man
inte sedan de nya förhållandena inträtt
måste börja vidtaga motåtgärder.

Jag vill bara påminna om vad vi upplevde
1946 och 1947, då stora prisstegringar
i Amerikas förenta stater skickade
en spekulationsvåg över hela världen.
I vårt land skapade den en oerhörd
lust att importera och lagra och
investera. Vi behöver sedan bara gå
fram till hösten 1949 för att komma till
ett läge, då vi befann oss i en liten avmattningskonjunktur
liksom nu, och då
man kunde ha anledning att fråga sig,
om den konjunkturen skulle fortsätta
eller om det skulle komma något annat.
Det var bara ett halvt år senare den
stora hektiska prisstegringen började,
naturligtvis på grund av rustningshaussen
och senare på grund av Koreakriget.
Det kunde vi inte förutse. Vi kan
heller inte i dag förutse vad som kan
komma under den närmaste tiden. Om
det blir en tendens till en ny inflation,
är enligt mitt sätt att se det föreliggande
förslaget en lämplig beredskapsåtgärd.

Men om man å andra sidan tänker
sig att det blir en avmattning av konjunkturen,
såsom företagarna i dag är

Nr 21.

142

Lördagen den 24 maj 1952 em.

Tillfällig begränsning av rätten till fri avskrivning å maskiner och andra in ventarier.

så böjda att tro och nästan vill påstå
säkert, fastän de inte vet det, vad skall
vi då göra? Då skall vi naturligtvis anpassa
den ekonomiska politiken efter
de nya förhållandena, och då skall vi
också överväga var vi skall lätta på våra
bromsar på de självfinansierande företagens
investeringsverksamhet.

Vi har där egentligen två ting att
välja på: att lätta på det tryck som investeringsavgiften
utövar eller på det
som uppkommer, om det nu föreliggande
förslaget genomföres. Enligt mitt
sätt att se skulle vi då i första hand ta
hort investeringsavgiften, därför att den
drabbar över hela linjen på samma
sätt, lika hårt för starka och för svaga
företag.

Däremot finns det inte samma anledning
att då ta bort denna begränsning
av den fria avskrivningen, som här föreslås.
Det går mycket lätt för sig att
behålla den som beredskapsåtgärd för
kommande eventualiteter. Vi får även
ha klart för oss, att i en avmattningskonjunktur
kommer denna begränsning
i de fria avskrivningarna inte att bli
aktuell för mer än ett mycket begränsat
antal företagare. I den situationen
drabbas egentligen inga andra företag
än de som är mycket välkonsoliderade,
d. v. s. sådana som har möjlighet att
skriva ned sina tidigare tillgångar under
halva anskaffningsvärdet. Samtidigt
som företagen skall ha denna väl
konsoliderade ställning skall de också
ha en så hög vinst att de får möjligheter
att göra stora avskrivningar. Det gäller,
som sagt, endast ett mycket begränsat
antal företag. Det är klart att dessa
företag under angivna omständigheter
får vidkännas en högre skatt, men de
har också en så stark bärkraft, att det
inte kan anses särskilt orimligt att de
får bära en sådan skatt.

Det yttrades här av herr Åqvist att
det hade väckt förvåning att detta förslag
hade kommit fram. Att det kommit
hastigt på vill jag gärna erkänna. Men

det är ju så att vi sedan åtskilliga år
tillbaka håller på att pröva en konjunkturutjämnande
politik under högkonjunktur,
en politik som vi i detta land
icke tidigare haft någon erfarenhet av
och icke andra folk heller. Det är alldeles
självklart att man då undan för
undan gör erfarenheter och eftersträvar
att anpassa skattepolitiken efter
dessa erfarenheter.

Jag kan gärna erkänna att vad som
gjorde denna sak aktuell för mig var
diskussionen om vinstkonjunkturbeskattningen.
Det var naturligt att tillgripa
den, enligt mitt sätt att se, i det
tillspetsade läge som rådde inom näringslivet
1951. Men när jag ställdes inför
frågan om det skulle bli en vinstkonjunkturskatt
även för 1952, kom jag
till den uppfattningen, att med hänsyn
till det ovissa läget och med hänsyn till
alla de svårigheter och den klumpighet
som vidlåder en vinstkonjunkturbeskattning
ville jag helst slippa en sådan
skatt 1952. Jag fann att den här
föreslagna utvägen var långt smidigare,
och den kan i långa stycken fylla samma
ändamål som en vinstkonjunkturbeskattning.

Det har sagts att detta förslag innebär
ett brytande av ett löfte som någon
skulle ha givit 1947 att icke ändra på
den fria avskrivningen utan att samtidigt
vidtaga ett övervägande rörande
själva skattetrycket. Man vill göra gällande
att detta uttalande utgör ett moraliskt
hinder för att nu vidtaga en förändring.

Herr Sundström har redan anfört vissa
goda skäl för en motsatt uppfattning.
Jag skall bara tillägga: Är inte detta ett
cerhört formalistiskt betraktelsesätt?
Vin man verkligen göra gällande att i
ett helt förändrat läge fem år senare ett
uttalande 1947 skulle få den verkan att
aktiebolagen icke skulle kunna få någon
höjd beskattning i motsats till alla
andra skattskyldiga? Detta är väl ändå
rätt orimligt.

143

Lördagen den 24 maj 1952 em. Nr 21.

Tillfällig begränsning av rätten till fri avskrivning å maskiner och andra in
ventarier.

Om jag hade lagt fram ett förslag
till en höjd bolagsskatt skulle jag väckt
gensaga hos herr Edström och herr
Åqvist och alla andra representanter
för det stora näringslivet. Men man
skulle inte komma och säga att det
finns moraliska skäl, att det finns löften
att åberopa. Om nu denna tillfälliga
begränsning av den fria avskrivningsrätten
till äventyrs medför något större
skattebelastning för företagen är det
fördenskull väl inte mera att säga om
den saken än om vi hade höjt skatteprocenten
från 40 till 45 eller 50 procent.
Det kan inte föreligga något moraliskt
hinder i detta avseende, ty man
kan väl inte mena att statsmakterna
har bundit sig för att företagen skall
befinna sig i en i förhållande till andra
skattebetalare privilegierad ställning.

Nu har det emellertid visats, det är
en anledning till det föreliggande förslaget
att alla dessa element i företagsbeskattningen
— den fria avskrivningen,
avsättning till pensionsfondsstiftelser,
avsättning för personalstiftelser och
avsättning till investeringsfonder — är
mycket litet lämpliga i en tid, då man
med olika medel försöker hålla tillbaka
en högkonjunktur och begränsa investeringsbenägenheten.
Detta är faktorer
som verkar åt rakt motsatt håll. Den
fria avskrivningen lockar i de goda
konjunkturerna till ökad investering;
på samma sätt verkar även allt detta
andra. Man måste nämligen ha klart för
sig att det inte finns några föreskrifter
om att de medel, som avsättes till dessa
stiftelser och fonder, skall skiljas från
företagen, ty dessa medel ingår ju i företagens
rörelser. Att företagen, herr
Strandh, betalar ut pengarna till pensionsstiftelser
hindrar inte att stiftelserna
kan låna ut pengarna till företagen.
Så sker ständigt med medel som
befinner sig hos stiftelserna. Investeringsfondernas
medel ingår i företagens
rörelser. De användas till att öka företagens
fasta tillgångar och företagens

lager. På det sättet blir det ju en drivkraft
för en ökad investeringsverksamhet.
Vad särskilt investeringsfonderna
beträffar så ligger det så till, att om det
plötsligt skulle komma en lågkonjunktur
och man vill att företagen skall använda
sina investeringsfonder för att
göra investeringar, så har företagen
inga likvida medel för detta ändamål.
Det blir då en fråga om tillståndet på
kreditmarknaden om det över huvud
taget skall bli möjligt för dem att sätta
dessa pengar i rörelse. Det är väl därför
ganska naturligt att vi, med de erfarenheter
vi gjort, måste se över dessa element
i företagsbeskattningen. Vi måste
fråga oss, om vi inte på något sätt kan
anpassa dem efter en konjunkturutjämr.
ande politik. Detta är bl. a. ett av de
syftemål som ligger bakom den utredning,
som nu i dagarna kommer att sättas
i gång beträffande företagsbeskattningen.

Det här föreliggande förslaget är så
utformat att det skall gälla i två år, och
min förhoppning är att den utredning,
som nu sättes i gång, skall kunna bli
färdig så att riksdagen skall kunna fatta
beslut om en mera permanent ordning
samtidigt med att den nu föreslagna
lagstiftningen upphör att gälla.

Med detta har jag ingalunda velat säga,
att vi skall ha ett förslag som tar
bort den fria avskrivningsrätten eller
förhindrar avsättning till pensionsstiftelser
eller investeringsfonder. Frågan
är bara hur vi skall kunna anpassa dessa
element i skattelagstiftningen till en
konjunkturutjämnande politik. Jämsides
med detta behöver vi ha det föreliggande
förslaget som en beredskapsåtgärd
för den händelse utvecklingen i
världen skulle ta en ny och elakartad
vändning, så att vi plötsligt står inför
frågan att möta nya inflationsimpulser.

Herr HJALMARSON: Herr talman! .lag
skall be att få säga ett par ord med anledning
av finansministerns anföran -

Nr 21.

144

Lördagen den 24 maj 1952 em.

Tillfällig begränsning av rätlen till fri avskrivning å maskiner och andra in

ventarier.

de. Finansministern framhöll att den
ståndpunkt vi tar till föreliggande fråga
givetvis måste göras beroende av hur
vi bedömer den ekonomiska konjunkturen.
Samtidigt underströk han, att
ingen av oss med säkerhet kan säga
hur konjunkturen kommer att gestalta
sig. Jag undrar emellertid, herr finansminister,
om vi ändå inte har anledning
att fästa ett visst avseende vid
den ganska samstämmiga bedömning
av läget, som en rad ansvariga företagsledare
på olika områden har framfört.

Oavsett om vi bedömer konjunkturutvecklingen
på det ena eller det andra
sättet är det väl dock en sak som vi
i dag med ganska stor visshet kan säga.
Det är det, att vi har kommit upp i en
för hög kostnadsnivå här i landet. Våra
möjligheter att på litet längre sikt kunna
hävda våra intressen sammanhänger
på det närmaste med de ansträngningar,
som vi nu kan göra för att få ned
kostnaderna. Till de viktigaste uppgifter,
som vi i denna stund måste lösa,
hör att i samhällsekonomien bereda utrymme
för kostnadsbesparande rationaliseringar.
Detta framstår för mig
som en av de väsentligaste sidorna i
hela det problemkomplex, som vi nu
diskuterar. Detta har också i hög grad
varit avgörande för min anslutning till
de synpunkter, som framförts i reservationen.

Jag vill också här understryka den
synpunkt som herr Åqvist på ett i mitt
tycke utmärkt sätt formulerade. Vi är
på vår kant skeptiska till den metodik,
som finansministern utvecklat för att
komma till rätta med inflationen. Vi
tror framför allt inte på metodiken med
de höga skatterna i nuvarande läge.

Finansministern menade, att vi inte
behövde fästa så stort avseende vid det
löfte, som gavs 1947. Han framhöll, att
de svenska företagen väl ändå inte skall
befinna sig i en privilegierad ställning.
Nej, herr finansminister, det tror jag

sannerligen inte att de gör. Det är väl
dock obestridligen på det sättet att vi
i vårt land har en av de högsta företagsbeskattningarna
i världen. Det är
ju detta förhållande som var bakgrunden
till den sammankoppling av skattenivå
och fri avskrivningsrätt, som
skedde 1947. Vad som sedan dess inträffat
kan i varje fall inte motivera
strävandena att nu söka lösgöra sig
från detta löfte.

Herr Sundström underströk nödvändigheten
av att vidtaga åtgärder för att
låta den inflationsdämpande politiken
även göra sig gällande inom de s. k.
självfinansierande företagen. Det synes
mig som om det framför allt är tre synpunkter,
som i detta sammanhang bör
framhållas. För det första har sektorn
för de s. k. självfinansierande företagen
avsevärt krympt på senaste tiden.
Folk som är förtrogna med förhållandena
på kreditmarknaden har kraftigt
framhållit detta. För det andra måste
de skärpta räntabilitetskraven givetvis
även påverka de självfinansierande
företagen. Investeringarnas lönsamhet
måste givetvis även inom dessa företag
prövas med hänsyn till det allmänna
räntabilitetsläget.

För det tredje: även många företag
med god likviditet har i dag mycket
stora investeringsbehov för att kunna
genomföra nödvändiga kostnadsbesparande
rationaliseringar.

Till sist, herr talman, skulle jag bara
vilja ställa en liten fråga med anledning
av både finansministerns och herr
Sundströms uttalanden rörande möjligheten
att göra avsättningar till pensionsstiftelse.
Jag undrar vilket värde
pensionsförmånerna i dag skulle ha
haft för ett mycket stort antal anställda,
om inte de svenska företagen tidigare
hade gjort avsättningar utöver vad som
rent försäkringstekniskt då var önskvärt,
varigenom de nu har kunnat anpassa
sig efter den s. k. engångsinflationen? -

Lördagen den 24 mai 1952 em. Nr 21. 145

Tillfällig begränsning av rätten till fri

ventarier.

Herr OHLIN: Herr talman! Herr

Strandh och herr Åqvist har ju framfört
en rad vägande synpunkter på frågan,
som jag inte tänker upprepa och
som finansministern till stor del gick
förbi. Får jag bara beröra ett par saker
som herr Sundström såsom utskottets
talesman och även finansministern
var inne på, nämligen tanken att en
konjunkturvinstskatt på 1952 års rörelse
skulle drabba ungefär på samma sätt
som en inskränkning i avskrivningsrätten.
Den skulle kunna användas för
samma ändamål, sade finansministern.
Det måste väl då förutsätta något slags
släkttycke i dess sätt att verka. För
min del ställer jag mig absolut frågande
till dessa påståenden. Det är väl ändå
uppenbart att en konjunkturvinstskatt
verkar på företag, som har extraordinära
vinster, vilka både i år och i fjol
och veterligen under alla konjunkturlägen
är ett mindretal av företag, en
rätt liten procentuell del av företagen,
medan däremot inskränkningarna i avskrivningsrätten
kan komma att drabba,
visserligen inte omedelbart flertalet
företag, men väsentligt många flera.

Finansministern påstår, att det skulle
drabba de företag som är väl konsoliderade
och har stora vinster. Får jag
påpeka att en hel del relativt nya företag,
som inte kan anses vara särskilt
väl konsoliderade, dock kan få någon
känning av en inskränkt avskrivningsrätt.
Jag skall inte här göra mig skyldig
till några överdrifter. Jag bara
konstaterar att en inskränkning i avskrivningsrätten
uppenbarligen måste
på ett helt annat sätt lägga hinder i
vägen för en fortgående konsolidering
och en därmed följande ökning av företagens
stabilitet, som måste vara ett intresse
både för de anställda och för
samhället i dess helhet.

Finansministern talade, som herr
Hjalmarson nyss vidrörde, på ett egendomligt
sätt om det uttalande som gjordes
för fem år sedan. Han sade att det
10 — Andra kammarens protokoll 19~>2.

avskrivning å maskiner och andra in var

ett formalistiskt betraktelsesätt att
ett uttalande 1947 skulle kunna betyda
att inga bolag skulle kunna få någon
höjd skatt och därigenom få en privilegierad
ställning. Får jag först påpeka
att finansministerns uttalande, om man
tolkar det efter orden, måste innebära
att sådana yttranden, som reservanterna
här hänvisar till, kan vi i framtiden
inte fästa någon vikt vid alls. Jag vet
inte vilka uttalanden i skattefrågor
som inte finansministern kan komma
ifrån i framtiden med en förklaring av
den art han här använder. Herr finansminister!
Var det ändå inte en alldeles
för svepande förklaring rörande värdet
av ett statsråds yttrande vid behandlingen
av en sådan fråga?

För det andra hade det ju funnits
möjlighet, om man gjort ett uttalande
av angiven art, att företagsbeskattningen
tagits upp till ett mera samlat
övervägande. Det har ingen bestritt,
om jag har fattat reservanterna rätt,
utan de har tvärtom antytt att det var
naturligtvis regeringens rätt i högsta
grad att ta upp hela frågan om företagsbeskattningen
i ett sammanhang och
att då eventuellt komma till resultat
som innebar någon ändring i avskrivningsmöjligheterna.
Men det man har
vänt sig emot är att regeringen har underlåtit
att göra detta, som den får
anses ha i viss mån givit löfte om, och
sedan i alla fall bara går vidare på den
punkten.

Det är alltså, herr finansminister,
fullständigt oriktigt att säga, att den
ståndpunkt reservanterna har intagit
skulle innebära, att de ger bolagen en
privilegierad ställning, där aldrig någon
skattehöjning får förekomma. Det
man liar uttalat är något helt annat,
nämligen att regeringen tidigare bundit
sig för ett visst tillvägagångssätt, innebärande
eu avvägning av olika slags
åtgärder, som skulle ge mera trygghet
för eu klok och rimlig behandling än
om man plockar ut en åtgärd sådan
Nr 21.

146 Nr 21. Lördagen den 24 maj 1952 em.

Tillfällig begränsning av rätten till fri avskrivning å maskiner och andra inventarier.

som avskrivningsrätten ur dess naturliga
samband med företagsbeskattningen
i övrigt.

Finansministern hade sedan ett uttalande
om investeringsfonder, som jag
måste säga att jag ställer mig mycket
frågande till, om jag nu riktigt fattade
finansministern, som ju var ganska
långt inne på konjunkturpolitiska sammanhang,
ett uttalande som endast den
sena timmen här avhåller mig från att
närmare diskutera. Finansministern sade
någonting om att företagens avsättning
till investeringsfonder tar formen
av allehanda realtillgångar, och företagen
har inga pengar när den tiden
kommer, då de skall använda dessa investeringsfonder.
Då blir det beroende
på marknadsförhållandena, sade finansministern,
om det finns finansiell
möjlighet att skaffa likvida medel för
att använda de olika investeringsfonderna.
Men, herr finansminister, om investeringsfonderna
skall användas när
det blir en konjunkturförsvagning, menar
finansministern att vi skall sköta
penningpolitiken så, att vi vid lågkonjunktur
inte kan ordna finansieringsmöjligheterna
för solida företag, som
lagt upp investeringsfonder, så att de
kan disponera motsvarande belopp?
Har finansministern blivit så förtjust
i kreditåtstramningen, att vi skall ha
kreditåtstramning även i en lågkonjunktur?
Det verkar så. Annars skulle
det vara en alldeles självklar bankpolitisk
disposition att här ordna finansieringsmöjligheter.
Det var kanske mera
en förflugen tanke som jag inte behöver
uppehålla mig vid.

Ett yttrande, som man under vanliga
förhållanden och för en halvtimme sedan
skulle varit mycket benägen att
fästa stor vikt vid, är att utskottet uttalat,
att det var fråga om en rent tillfällig
ågärd, varför man inte kom i konflikt
med tidigare beslut. Det är något
att ta på. Där har utskottsmajoriteten
bundit sig. Det är egentligen för att

framhålla detta jag har begärt ordet,
och för en annan sak som jag strax
kommer till. Konjunkturpolitik kan finansministern
och jag mycket väl diskutera
en annan gång, då klockan inte
är så mycket. Jag hoppas att utskottets
majoritet tar litet annorlunda på
sina uttalanden än finansministern
gjorde för en stund sedan och att utskottsmajoriteten
känner sig bunden av
sitt uttalande, att detta är en tillfällig
sak. I så fall har denna debatt och utskottsbehandlingen
ändå varit till stor
nytta.

Finansministern säger om samma
sak — men jag vill verkligen inte betrakta
utskottsmajoriteten och finansministern
som identiska storheter i detta
sammanhang, vilket jag hoppas, att
utskottsmajoriteten håller mig räkning
för — att han hoppas, att efter två år
skall man kunna ha gjort en utredning
av företagsbeskattningen, så att man
kan lägga hela saken till rätta. Det hoppas
jag också. Det enda tråkiga är emellertid,
att mina förhoppningar ju inte
har så förfärligt stor praktisk betydelse,
och finansministern kan ju tydligen
mycket väl ändra sina förhoppningar,
så att man måste även på den punkten
tyvärr se finansministerns uttalande
mot bakgrunden av hans tidigare bortförklaring
av vad ett uttalande av en
finansminister skulle innebära.

Den andra saken som jag begärde
ordet för att framhålla — det första
var ett påpekande med anledning av
vad utskottet uttalat — var ett uttalande
av finansministern. Finansministern
säger, att här är det fråga om att anpassa
den ekonomiska politiken efter
konjunkturförhållandena, och det gäller
en beredskapsåtgärd, och den måste
beslutas i tid. Herr finansminister! Om
det är en beredskapsåtgärd, och om det
skulle gå så, att när vi befinner oss i
början av 1953 det skulle visa sig, att
det blivit en verklig konjunkturförsvagning,
får jag då tolka finansministerns

Lördagen den 24 maj 1952 em.

Nr 21.

147

Tillfällig begränsning av rätten till fri avskrivning å maskiner och andra in ventarier.

uttalande så, att finansministern då
kommer att framlägga förslag om att inskränkningen
av avskrivningsrätten
inte skall gälla för 1954? Skall det vara
en beredskapsåtgärd att tillämpas i
händelse av ett visst konjunkturläge
och denna förutsättning visar sig med
all sannolikhet inte bli uppfylld, är finansministern
i ett sådant konjunkturläge
beredd att säga: Beredskapsåtgärden
är inte längre nödvändig, och därför
kommer jag att föreslå, att den fria
avskrivningsrätten återställes 1953?
Detta har ju ganska stor praktisk betydelse,
ty när vi skall behandla frågan
om företagsbeskattning tror jag, att det
är av en viss vikt att fastslå, att status
quo är att vi har fri avskrivningsrätt.
Det skulle vara av ganska stor betydelse
för det fall konjunkturutvecklingen
skulle göra det möjligt för finansministern
att i överensstämmelse med dagens
uttalande föreslå den fria avskrivningsrättens
återställande 1953.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD: Herr talman! På herr
Ohlins sista fråga vill jag svara att rent
principiellt kan jag vara beredd att gå
med på detta, men jag får naturligtvis
förbehålla mig att själv avgöra, hur
konjunkturläget skall se ut, innan jag
lägger fram ett sådant förslag, men i
princip har jag ingen invändning mot
tanken, att ett sådant förslag kan vara
motiverat.

Sedan skulle jag vilja säga några ord
om löftespolitiken. Herr Ohlin fäster
särskilt avseende vid att utskottet sagt,
att det var fråga om en tillfällig åtgärd.
Det har jag också sagt, men det behöver
inte alls identifiera mig med utskottet.
Herr Ohlin fick detta om tillfälligheten
i en något underlig motsättning
till den tanke på utredning som
jag har föreslagit. Men kammarens ledamöter
märkte väl, att herr Ohlin sade,
att det är klart, att det där löftet
kunde ha tagits tillbaka på det sättet,

att regeringen hade tagit upp frågan om
hela sammanhanget i företagsbeskattningen,
och om regeringen då kommit
fram till ungefär samma ståndpunkt
som i dag, hade allt varit riktigt. Då
vill jag för det första fråga: Om det
nu tillsätts en utredning, som tar upp
hela företagsbeskattningen i ett sammanhang,
då menar väl herr Ohlin att
Kungl. Maj :t och riksdagen sedan har
frihet att ta den ståndpunkt till företagsbeskattningen,
som utredningen
kommer fram till? För det andra vill
jag fråga om det då inte blir ännu
mera bestyrkt vilket formalistiskt betraktelsesätt
som ligger bakom dessa
uttalanden •—• även herr Ohlins.

Sedan frågade herr Hjalmarson om
det inte finns anledning att fästa avseende
vid den uppfattning om läget,
som kommer fram från så många framstående
företagsledare. Jag vill då svara:
Jo, visst skall vi ta hänsyn till det!
Vi skall över huvud taget lyssna till
alla, som har någonting att säga. Men
å andra sidan kan vi naturligtvis inte
i skattelagstiftningen ta sådan hänsyn
till dem, som skall bära bördorna, att
om de inte vill bära dem, så skall de
inte behöva göra det. Då blir det ju
aldrig några skatter i något land, och
därför får vi inte driva detta hänsynstagande
hur långt som helst.

Herr Hjalmarson sade också att vi
här i landet har kommit upp i en högre
kostnadsnivå och att det nu behövs
kostnadsbesparande rationaliseringar.
Ja, visst gör det det! Men då vill jag
säga, att när vi här lägger fram ett
förslag, som innebär en avskrivningsrätt,
vilken är väsentligt större än vad
företag i allmänhet någonsin i mera
normala tider har kunnat tillgodogöra
sig, så finns det också utrymme för rationaliseringar.

Sedan undrade herr Ohlin vad jag
menade med att detta förslag kan verka
på ungefär samma sätt som konjunkturskatten.
Ja, det är väl sfi, att om det

148 Nr 21. Lördagen den 24 maj 1952 em.

Tillfällig begränsning av rätten till fri avskrivning å maskiner och andra inventarier.

plötsligt blir en överkonjunktur med
betydande vinster, så kommer en konjunkturskatt
att leda till att en del av
företagsvinsterna fråntages företagen
och tillföres det allmänna. Under precis
samma förutsättningar kommer här
föreliggande förslag att innebära, att
företagen fråntages vinstmedel, som
tillföres det allmänna. Jag har inte sagt
att verkan blir exakt densamma och att
alla företag kommer att drabbas på
samma sätt, men ur konjunktursynpunkt
blir det principiellt samma verkan.

Så vill jag säga till herr Hjalmarson,
när han förklarar att han inte tror på
metodiken: Det kan inte jag göra något
åt. Var och en blir salig på sin tro.
Det är klart att detta är en fråga, som
vi bör diskutera med varandra. Med
hänsyn till den sena timmen och den
omständigheten att vi i nästa vecka
kommer in på dessa större frågor, tycker
jag dock det är lämpligt att vi spar
debatten till dess.

Så till sist frågade herr Hjalmarson
om pensionsstiftelserna, men den frågan
var väl ändå ganska retorisk, ty det
är väl klart att det är nyttigt för de
anställda om mera pengar blir bundna
i pensionsstiftelserna. Jag vill bara säga,
att i här föreliggande förslag om
rätt att skattefritt avsätta pengar till
pensionsstiftelser och inbetala pengar
exempelvis till SPP ju är upptagna så
pass rundliga belopp, att det icke kan
lädera de anställda.

Överläggningen förklarades härmed
slutad. Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till den
vid betänkandet fogade reservationen;
och fann herr talmannen den förstnämnda
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Edström
begärde likväl votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: -

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
förevarande betänkande nr 52,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid betänkandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
företogs omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han
funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Edström begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgåvos 90 ja och 47 nej, varjämte 1
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Herr andre vice talmannen övertog
nu ånyo ledningen av förhandlingarna.

§ 22.

Föredrogos vart efter annat bevillningsutskottets
betänkanden:

nr 54, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
avtal mellan Sverige och Nederländerna
för undvikande av dubbelbeskattning
och fastställande av bestämmelser angående
ömsesidig handräckning beträffande
skatter å inkomst och förmögenhet
samt beträffande skatter å kvarlåtenskap;
och

nr 55, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 35 § 2 mom. och 60 §
kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), m. m.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
betänkanden hemställt.

Lördagen den 24 maj 1952 em.

Nr 21. 149

Vinstutlottning i samband med lönsparande. — Bestämmelser om in- och upplåning
vid centralkassa för jordbrukskredit.

§ 23.

Reglering av utgifterna under huvudtiteln
Riksdagen och dess verk m. in.

Föredrogs, punktvis, bankoutskottets
utlåtande nr 26, angående regleringen
för budgetåret 1952/53 av utgifterna
under huvudtiteln Riksdagen och dess
verk m. m. jämte i ämnet väckt motion.

Punkterna 1—31.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 32.

Vinstutlottning i samband med lönsparande.

Efter föredragning av punkten yttrade Herr

EDSTRÖM: Herr talman! Jag har
på denna punkt avlämnat en blank
reservation. Bankoutskottets yttrande
över den av mig lämnade motionen
med äskande om avslag på propositionen
i denna del är egentligen mycket
positivt, så positivt det kan vara, men
jag vill ändå säga några ord för att
något motivera min ståndpunkt.

Jag vill först uttrycka min tacksamhet
för att utskottet har varit så välvilligt
på denna punkt. Jag kan emellertid
inte finna det på något sätt vare
sig lämpligt eller försvarligt att uppfostra
ungdomen till sparsamhet genom
att inbjuda den att spela på lotteri.
Finns det någon rimlig mening i det?
Hur skall vi nu kunna komma bort från
denna orimlighet? När systemet började,
angavs det som ett experiment, men
nu kan man inte sluta, utan det går av
bara farten. Jag tror, att man måste
börja med de nytillträdande och på så
sätt avveckla de löften, som givits och
som jag förstår måste infrias. Men låt
oss göra ett beslut om en avveckling
snarast möjligt!

Jag har, herr talman, intet yrkande.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan
bifölls.

Punkten 33.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 24.

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 28, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om fortsatt
giltighet av lagen den 3 juni 1949
(nr 314) angående rätt för Konungen
att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser
om bankaktiebolags kassareserv,
m. m.

Kammaren biföll utskottets hemställan.

§ 25.

Bestämmelser om in- och upplåning vid
centralkassa för jordbrukskredit.

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 29, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning
med särskilda bestämmelser om in- och
upplåning vid centralkassa för jordbrukskredit.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr JÖNSSON i Rossbol: Herr talman!
Trots den sena timmen skall jag
be att få säga några ord med anledning
av det föreliggande utskottsutlåtandet.

I den proposition, som ligger till
grund för utlåtandet, begär Kungl.
Maj:t fullmakt att ge centralkassorna
för jordbrukskredit rättighet att öka
inlåningsrätten från nuvarande 30 till
50 gånger kassornas behållningar i form
av insatser och fonder. Utskottet har
tillstyrkt Kungl. Maj:ts förslag, men
skrivningen är sådan, att jag inte kunnat
underlåta att reservera mig. Det
verkar som om utskottet inte skulle
känna till den utveckling, som jordbrukskasserörelsen
har genomgått under
de senaste åren, och utlåtandet andas
ett visst misstroende mot kassornas
rörelse. Jag kan inte undgå att något
beröra detta.

150 Nr 21.

Lördagen den 24 maj 1952 em.

Bestämmelser om in- och upplåning vid centralkassa för jordbrukskredit.

Man ger visserligen Kungl. Maj:t
denna rätt, men man säger att det
måste bli en mycket restriktiv prövning
från Kungl. Maj:ts sida i fråga om
att ge kassorna högre inlåningsrätt. Man
vill sålunda i förväg göra Kungl. Maj :t
uppmärksam på att med en större inlåningsrätt
följer en större utlåningsmöjlighet,
och det är det som man i
nuvarande kreditpolitiska läge anser
vara farligt.

Det är väl ändå så, att det inom jordbruket
försiggår en ständig växling mellan
avgående och nytillträdande jordbrukare,
och man kan ställa frågan: Är
det på något sätt inflationsdrivande, är
det något som strider mot våra nuvarande
penningpolitiska önskemål att
jordbrukskassorna lånar ut pengar till
de nytillträdande jordbrukarna? På
grund av det minskade penningvärdet
är det fråga om större belopp än tidigare.
Det minskade penningvärdet har
gjort att det blivit omöjligt för kassorna
att arbeta inom den rätt snäva ram,
som de tidigare bestämmelserna har
dragit upp. Måste man inte i främsta
rummet tänka på att den låneverksamhet,
som jordbrukskassorna har att
sköta, har stor betydelse för den naturliga
rekryteringen på jordbrukets område
liksom också för den yttre rationalisering
som skall ske enligt 1947 års
beslut och som innebär att det blir sammanläggningar
av jordbruk, förvärv av
tillskottsjord o. s. v.? För allt detta
måste man uppta lån för att klara likviderna.
Det är på den punkten som jag
inte riktigt kan förstå utskottsmajoritetens
uppfattning.

Jag skall begränsa mig till dessa erinringar.
Med hänsyn till den sena
timmen och vad som har timat i första
kammaren skall jag inte framställa något
yrkande, utan jag vill endast betona
att min uppfattning är att den
skrivning, som utskottsmajoriteten har
presterat, måste fota sig på bristande
kännedom om jordbrukskasserörelsens
verksamhet och ett därpå grundat miss -

troende mot rörelsen, vilket jag anser
vara fullkomligt obefogat.

Herr SEVERIN: Herr talman! Såsom
av utskottets utlåtande framgår motiveras
utskottets tveksamhet uteslutande
av den ökning av kreditvolymen, som
även om den inte utnyttjas — men det
är en annan sak — möjliggöres av den
ökade inlåningsrätt, som kan komma
att medgivas jordbrukskassorna. Det är
nämligen alldeles klart, att om man
medgiver kassorna att inlåna femtio
gånger fonderna i stället för som nu
är fastställt högst trettio gånger fonderna,
så kan också utlåningen öka i
samma mån och kreditvolymen svälla.

Nu har det ju från bankoutskottets
sida med stor skärpa betonats, att vår
penningpolitik skall i detta hänseende
gå ut på en så stark åtstramning som
möjligt och helst en minskning av kreditvolymen.
Därför är det givet att
bankoutskottet från denna utgångspunkt
måste känna en viss tveksamhet
inför det nu föreliggande förslaget.
Emellertid har det av Kungl. Maj:t
framlagda förslaget godkänts, och bankoutskottet
uttrycker endast en förhoppning
om att det medgivande, som
sålunda ges Kungl. Maj :t att — därest
så skulle befinnas nödigt — öka inlåningsrätten
till 50 gånger fonderna,
skall handhas restriktivt.

Detta är ett uttalande, vilket som sagt
står i full överensstämmelse med den
ställning som bankoutskottet i övrigt
har intagit till penningpolitiken, och i
konsekvensens namn kan utskottet
knappast inta någon annan ståndpunkt.
Med hänvisning härtill, herr talman,
ber jag att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan
bifölls.

§ 26.

Föredrogos vart efter annat:

bankoutskottets utlåtanden:

nr 30, i anledning av fullmäktiges i

Lördagen den 24 maj 1952 em.

Nr 21.

151

riksbanken framställning med förslag
till avlönings- och pensionsstat för
riksbanken;

nr 31, i anledning av fullmäktiges i
riksgäldskontoret förslag till ändringar
i vissa delar av reglementet för riksgäldskontoret; nr

32, i anledning av väckt motion
om anordnande av en barservering i
riksdagskaféet; och

nr 33, i anledning av framställning
från riksdagens revisorer om ändrad
lönegradsplacering för kanslichefen hos
riksdagens revisorer; samt

första lagutskottets utlåtanden och
memorial:

nr 25, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående inrättande och
tillsättande av lärartjänster i folkskolan
i vissa särskilda fall, m. m., såvitt
propositionen hänvisats till lagutskott;

nr 28, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag med
vissa bestämmelser om påföljd för brott
av underårig, m. m.; och

nr 29, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändring i 11 och 13 kap. giftermålsbalken
samt lag om höjning av vissa
underhållsbidrag, dels ock i ämnet
väckt motion.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda utlåtanden och memorial hemställt.

§ 27.

Ny sjömanslag m. m.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 44, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till ny
sjömanslag m. m. dels ock i ämnet
väckta motioner.

Genom en den 31 mars 1952 dagtecknad
proposition, nr 170, hade
Kungl. Maj:t under åberopande av propositionen
bilagda, i statsrådet och lagrådet
förda protokoll föreslagit riksdagen
att antaga vid propositionen fo -

Ny sjömanslag m. m.

gade förslag till

1. sjömanslag;

2. lag om ändrad lydelse av 34, 36,
287 och 295 §§ sjölagen; samt

3. lag om undantag från svensk domstols
behörighet såvitt angår vissa tvister
mellan befälhavare och besättning
å utländskt fartyg.

Det genom propositionen framlagda
förslaget till sjömanslag byggde i huvudsak
på gällande sjömanslag. Förslaget
upptog emellertid åtskilliga ändringar
och jämkningar, huvudsakligen
avsedda att förbättra sjöfolkets anställningsvillkor
och sociala förmåner.

I samband med propositionen hade
utskottet till behandling förehaft sex
i anledning av propositionen väckta
motioner, nämligen

inom första kammaren
nr 492 av herrar Björnberg och
Arrhén,

nr 493 av herrar Uhlén och Bergman,

nr 494 av herr Åman samt

inom andra kammaren
nr 624 av herrar Svensson i Göteborg
och Lindberg,

nr 625 av herr Hagård och
nr 626 av herr Dahlgren m. fl.

I motionen II: 626 hade föreslagits
ändringar beträffande 10, 18, 27, 57,
62—69 samt 82 §§ i förslaget till sjömanslag.

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen — med förklaring
att riksdagen funnit vissa ändringar
böra vidtagas i det genom propositionen
framlagda förslaget till sjömanslag
— måtte för sin del antaga förslaget
med den ändringen att 6, 18, 34, 37 och
41 §§ erhölle av utskottet angiven lydelse; B.

att riksdagen måtte antaga de genom
propositionen framlagda förslagen
till

1. lag om ändrad lydelse av 34, 36,
287 och 295 §§ sjölagen; samt

152

Nr 21.

Lördagen den 24 maj 1952 em.

Ny sjömanslag m. m.

2. lag om undantag från svensk domstols
behörighet såvitt angår vissa tvister
mellan befälhavare och besättning
å utländskt fartyg;

C. att motionerna

1) I: 492 och II: 625,

2) 1:493 och 11:624 samt

3) 11:626,

i den mån de icke besvarats genom
vad utskottet anfört och under A. hemställt,
ej måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

D. att motionen I: 494 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits:

I) av herr Svensson i Göteborg, utan
angivet yrkande;

II) beträffande 3, 34 och 37 §§ i förslaget
till sjömanslag (avseende ersättning
för förlust, som befälhavaren eller
sjöman lider vid kontraktsstridigt avsked),

A. 1. av herr Ahlberg och fru Ewerlöf,
vilka ansett, att nämnda paragrafer
bort hava den lydelse reservanterna
angivit;

2. av herr Bengtson, som biträtt den
av herr Ahlberg och fru Ewerlöf under
A. 1. gjorda hemställan;

B. av herr Ahlberg och fru Ewerlöf,
vilka — därest deras under A. 1. gjorda
hemställan icke bifölles av riksdagen
— yrkat,

att 3 och 34 §§ måtte erhålla i reservationen
angiven lydelse;

III) beträffande 4, 18 och 28 §§, av
fru Ewerlöf, utan angivet yrkande;

IV) beträffande 41 § (avseende lön
vid arbetslöshet till följd av haveri),

A. av herr Ahlberg och fru Ewerlöf,
vilka ansett, att paragrafen bort ha den
lydelse som angivits i reservationen;

B. av herr Bengtson, som biträtt den
av herr Ahlberg och fru Ewerlöf under
A. gjorda hemställan;

V) beträffande 62 och 64 §§, av herr
Ahlberg, utan angivet yrkande.

Sedan utskottets hemställan föredragits,
anförde:

Herr SVENSSON i Göteborg: Herr talman!
Jag skall inte yttra många ord,
men eftersom jag har en blank reservation
vid detta utskottsutlåtande skall
jag be att få lämna en förklaring därtill.
I sjömanskommitténs förslag till
sjömanslag hade i 55 §, andra stycket,
införts ett stadgande av följande lydelse:
»Har arbetsinställelse (lockout
eller strejk) vidtagits i fråga om lossnings-
eller lastningsarbete och strider
inställelsen ej mot lag, avtal eller föreningsstadgar,
vare sjöman, i vilkens
arbetsuppgifter sådant arbete regelmässigt
icke ingår, ej skyldig att utföra arbete
som nu sagts.»

I Kungl. Maj :ts proposition har emellertid
detta stadgande utelämnats. Sjömanskommitténs
förslag innebär kort
och gott, att det tydligt och klart skall
i lagen utsägas, att en sjöman icke skall
kunna åläggas att utföra s. k. strejkbryteriarbete.
Bakgrunden till detta är
följande.

Någon gång i slutet på 1920-talet låg
en svensk båt i en ostindisk hamn och
lossade. Under fartygets uppehåll i denna
hamn utbröt en hamnarbetarstrejk.
På order av vederbörande rederi beordrade
befälhavaren i sin tur besättningen,
bl. a. en smörjare och en stuert
— d. v. s. sjömän, som över huvud
taget aldrig sysslar med lossnings- eller
lastningsarbete — att utföra det av
hamnarbetarna nedlagda arbetet. Besättningsmännen
vägrade naturligtvis
att utföra strejkbryteriarbete, varpå befälhavaren
— fortfarande på order av
rederiet — ålade var och en av besättningsmännen
bestraffning enligt 62 §
i sjömanslagen i form av mistning av
lön under sju dagar.

Befälhavarens bestraffningsåtgärd
överklagades sedermera vid domstol i
Sverige, men i en dom av den 8 februari
1932 förklarade högsta domstolen,
att sjömännen var pliktiga att på order
av befälhavaren utföra strejkbryteriarbete.
Härvid har högsta domstolen
sannolikt tagit hänsyn till bestämmel -

Lördagen den 24 maj 1952 em.

Nr 21. 153

serna i sjömanslagens 50 § om ovillkorlig
lydnadsplikt för besättningsmännen.
De ombordanställda, d. v. s. både befäl
och manskap, är fullkomligt eniga om
att lagen bör kompletteras med en bestämmelse,
som klart bryter mot denna
praxis.

När därför inte Kungl. Maj:t medtagit
sjömanskommitténs förslag till stadgande
i detta avseende i propositionen,
har jag och herr Lindberg i denna kammare
samt herrar Uhlén och Bergman
i första kammaren väckt en motion, i
vilken vi hemställt att riksdagen måtte
besluta att till 55 § foga en bestämmelse
av det innehåll, som föreslagits
av sjömanskommittén.

Enligt vårt förmenande är det ingenting
som hindrar att ett sådant stadgande
införes i sjömanslagen. Som
framgår av utlåtandet har utskottet
emellertid inte ansett det lämpligt att
för närvarande införa en bestämmelse
i sjömanslagen av den innebörd som föreslagits.
Utskottet har vid sitt ståndpunktstagande
hänvisat till att frågan
upptagits till prövning i annat sammanhang,
nämligen av den kommitté, som
fått Kungl. Maj:ts bemyndigande att utreda
spörsmålet om vidgad förhandlingsrätt
för vissa stats- och kommunaltjänstemän.
För dessa tjänstemän
gäller i det avseende som det här är
fråga om i huvudsak samma regler som
för sjömännen.

Den sistnämnda kommitténs betänkande
har remitterats till olika myndigheter
och organisationer för yttrande,
och Kungl. Maj :t kommer väl därför att
inom en snar framtid ta ställning till
denna fråga i ett sammanhang, som
sträcker sig långt utöver sjömanslagens
relativt begränsade område. Utskottet
har därför inte funnit det tillrådligt att
riksdagen föregriper Kungl. Maj:ts
ställningstagande genom ett beslut om
införande i sjömanslagen redan nu av
den av motionärerna påyrkade bestämmelsen.

Vid utskottsbehandlingen har jag

Ny sjömanslag m. m.

böjt mig för detta resonemang, och jag
har därför inte reserverat mig för bifall
till min motion. Jag har vid mitt
ställningstagande i utskottet också tagit
hänsyn till den enligt min mening
positiva skrivning, som utskottsutlåtandet
har på denna punkt och som, såvitt
jag kan bedöma det, gör det möjligt
för oss att återkomma till frågan
så snart den blivit löst i sitt större sammanhang.

Jag har, herr talman, intet yrkande.
Jag har bara med dessa ord velat lämna
en förklaring till att jag i utskottet inte
har reserverat mig till förmån för den
av mig och herr Lindberg väckta motionen.

Fru EWERLÖF: Herr talman! Det
finns ett gammalt talesätt som talar om
en sjöman till häst. Man vill väl med
den liknelsen ha fram någonting som
hänger illa samman, som inte passar
ihop, och jag känner mig nu som en
sjöman till häst när jag skall ta till
orda om en värld, som är så särpräglad
och därigenom svårbedömbar för
en lekman och som -— det är jag medveten
om — i så hög grad är en männens
värld att det kanske rent av anses
förmätet av en kvinna att yttra sig i
detta sammanhang. Eftersom mitt
namn återfinnes under några reservationer
i utskottsutlåtandet skall jag
emellertid be att få säga några ord.

Ett samarbete på sjörättens område
har sedan länge ägt rum mellan de nordiska
länderna, och i direktiven till
1946 års sjömanskommitté framhölls
också angelägenheten av ett nordiskt
samarbete på sjömanslagstiftningens
område.

Ett sådant samarbete har också kommit
till stånd. År 1948 hölls en konferens
i Rättvik och år 1950 ett möte i
Köpenhamn. Resultatet av mötet i Köpenhamn
blev ett utkast till ny sjömanslag.
överenskommelse nåddes därvid i
flertalet frågor, men i en del avseenden

154 Nr 21.

Lördagen den 24 maj 1952 em.

Ny sjömanslag m. m.

kunde man inte komma fram till en
gemensam linje.

Nu är vi ju alla på det klara med att
en samverkan på det nordiska planet
är väsentlig. Vi eftersträvar det inom
det socialpolitiska området, och vi vill
också ha ett intimt kulturellt samarbete.
När det har gällt lagstiftningen — familjelagstiftningen
t. ex. — har en likformighet
varit ett varmt önskemål.

Det förslag som här behandlats har
emellertid frångått köpenhamnsutkastet
på väsentliga punkter. Kommerserådet
Böös har också reserverat sig mot detta
i sjömanskommittén.

Jag skall inte, herr talman, framställa
något yrkande, men med hänsyn
till detta nordiska samarbete vill jag
framhålla, att en ny utredning med sikte
på detta kanske skulle kunna komma
till en gemensam linje även där man
nu har kommit fram till olika slutsatser.

Jag vet ju att utskottets förslag nu
kommer att bifallas, och jag skall därför
som sagt inte göra något yrkande i
denna fråga.

Vidare har jag en blank reservation,
som gäller 4, 18 och 28 §§. Det är de
paragrafer som gäller könssjukdomarna
och överflyttandet på arbetsgivarna av
vårdkostnaderna. Jag vill då, herr talman,
först konstatera, att som princip
har jag svårt att gå med på att kostnaderna
skall överflyttas på arbetsgivaren.
Om jag emellertid hade varit övertygad
om att man skulle komma fram
till ett effektivt bekämpande av könssjukdomarna
den vägen, så tror jag nog
ändå att jag skulle ha bortsett ifrån att
jag inte anser denna kostnadsöverflyttning
riktig. Jag tror emellertid inte att
detta system kommer att bidra till ett
bekämpande av könssjukdomarna på
det sätt soin utskottet här har tänkt sig.
Man har nämligen utgått ifrån att en
sjöman, när han har fått en sådan sjukdom,
inte kommer att hemlighålla den,
om han vet att kostnaderna kommer att
erläggas av arbetsgivaren. Därigenom,

menar utskottet, skulle man komma
fram till ett hastigt och effektivt bekämpande
av könssjukdomarna. Jag är emellertid
snarare böjd för att tro, att om
sjömännen själva får stå för kostnaderna
kommer de att vara försiktigare.

Detta är ju en sak som är svårbedömbar.
Jag skulle helst ha sett att man, i
stället för att gå den väg som utskottet
har valt, hade berett möjlighet att
medelst profylaktiska och hygieniska
åtgärder komma fram till ett resultat
på detta område.

Jag har vidare tillsammans med herr
Ahlberg en reservation II) B, som jag
vill hävda endast med den motiveringen,
att man här har frångått de allmänna
skadeståndsreglerna.

Slutligen har jag tillsammans med
herr Ahlberg avgivit en reservation
IV) A, där vi yrkar att lön vid arbetslöshet
till följd av fartygs förolyckande
icke må utgå för kortare tid än som
motsvarar avtalad uppsägningstid.

Herr DAHLGREN: Herr talman! Jag
vill inledningsvis framhålla att vi inte
accepterar vad departementschefen anför
på s. 55 i propositionen i vad det
gäller redares skyldighet att lämna
vård och underhåll under viss tid för
sjuk sjöman i samma redares tjänst.
Departementschefen säger nämligen
bl. a.: »Ofta är det vanskligt att finna
någon allmängiltig rättsgrund för denna
redarens skyldighet.» Då det sedan
århundraden tillbaka funnits bestämmelser,
vilka ålagt redaren att lämna
vård och underhåll åt sjuk sjöman, och
då den utredande kommittén i sitt förslag
inte ifrågasatt sjöfolkets urgamla
rätt till fri sjukvård och underhåll i
viss utsträckning, anser vi att den
praxis som varit rådande är klarläggande
för redarnas skyldighet i detta
avseende.

Vi har med anledning av förslaget
till ny sjömanslag, vilket utan tvivel
innehåller vissa förbättringar för sjöfolket,
nöjt oss med att begära vissa

Lördagen den 24 maj 1952 em.

Nr 21.

155

ändringar. Vi noterar med tillfredsställelse
att utskottet gått längre än Kungl.
Maj:t vad gäller 34 och 37 §§, vilket
innebär att vår motion beträffande
dessa paragrafer bifallits. Här har utskottet
tagit hänsyn till sjöfolkets önskemål,
vilket säkerligen har stor betydelse
för den sociala trygghetens utbyggande,
då ju anställningen för en
sjöman mången gång upphör av anledning
som sjömannen själv ej råder
över. Förslaget innebär ju en framgång
för sjöfolkets krav på likställighet
mellan olika grupper av sjömän, samtidigt
som det givetvis innebär att redarna
med tanke på skadeståndets storlek
kan komma att bli mindre benägna
att avskeda folk i strid med avtalets bestämmelser.

Vad sedan gäller våra övriga yrkanden
har vi tyvärr inte mött samma förståelse
för dem från utskottets sida. I
10 § liksom i 57 § föreslås att undantag
skall kunna meddelas från bestämmelserna.
Detta medför den konsekvensen,
att minderåriga skall kunna användas
i tungt arbete, exempelvis som
eldare eller kollämpare. Vi har ansett
att åldersbegränsningen är ett humanitärt
krav, som vi inte kan ge avkall på.
Vi vill inte vara med om att riskera
det uppväxande släktets hälsa redan
från de ungas första arbetsår, vilket
säkerligen blir följden, om dylika dispenser
kommer att ges för arbete av
den art vi nämnt och som måste betecknas
som synnerligen hårt sådant.
Talet om att det skulle föreligga risk
för att ungdomen icke skulle få möjlighet
till praktik i sjömansyrket,
därest inte dylik dispens lämnas, har
vi betraktat som minst sagt överdrivet.
I detta de oljeeldade fartygens tidevarv
förefinnes möjlighet till praktik för
ungdomar utan att de användes till
grövre arbeten. Därtill kommer ju —
om man skall döma av kommerskollegiums
yttrande — att det knappast föreligger
något behov av dylika dispenser.
Ett bifall till utskottets liemstäl -

Ny sjömanslag m. m.

lan på dessa punkter är ett direkt ställningstagande
mot sjöfolket, i vilket vi
inte vill medverka. Jag yrkar därför
bifall till motionen nr 626 i andra kammaren
i fråga om 10 och 57 §§.

Vad sedan gäller vårt yrkande rörande
27 § har vi ansett det vara uppenbart,
att läkarundersökning av sjuk
eller skadad sjöman icke under några
förhållanden får underlåtas då läkare
är tillgänglig. I propositionen anför
departementschefen, att det kan vara
onödigt att kalla läkare i vissa fall,
exempelvis då »befälhavaren väl känner
till huru sjukdomen skall behandlas».
Jag medger min okunnighet om
hur stor kunnighet i sjukvård som erfordras
av befälhavare, men jag är
medveten om den allmänna uppfattningen
bland folk och väl också bland
sjöfolket om nödvändigheten av att så
fort som möjligt uppsöka kvalificerad
läkare då sjukdom eller skada uppstått.
Sjömansyrket är ju säreget så till vida,
att det i många fall medför att sjuka
sjömän inte har möjlighet att besöka
läkare, varför de tillfällen som står till
buds måste tillvaratagas för att de skall
erhålla nödvändig vård. Att ge lagligt
skydd åt befälhavare att uppträda som
läkare och syssla med diagnos och ordination,
då läkare finnes tillgänglig,
vill vi inte vara med om. Konsekvenserna
av ett dylikt förfaringssätt kan
ju bli — jag vill därmed inte på något
sätt förringa befälhavares förmåga —
ett kvacksalveri med kanske allvarliga
konsekvenser för patienten. När sedan
departementschefen själv anser att
»omständigheterna kunna vara sådana,
att en i och för sig ursäktlig felbedömning
från befälhavarens sida medför
allvarliga följder för den enskilde sjömannen»,
anser vi enbart detta vara
ett vägande argument för att bestämmelsen
i 27 §, första stycket, som stadgar
att sjuk eller skadad sjöman skall
undersökas av läkare, »där sådan undersökning
ej framstår såsom uppenbart
opåkallad», bör slopas. Jag yrkar

156

Nr 21.

Lördagen den 24 maj 1952 em.

Ny sjömanslag m. m.

därför bifall till motionen 626 i andra
kammaren i den mån den gäller 27 §.

Vi har i vår motion yrkat att hela
kapitlet om disciplinbot bör utgå. Vi
anser att det inte är berättigat att bibehålla
denna juridiska kvarleva från
ett tidigare århundrade, som inte tilllämpas
någon annanstans inom produktionslivet.
Konsekvensen kan ju bli
att en arbetsgivare, som också är befälhavare,
kan medverka till dom, som
innebär väsentlig förlust av arbetslön
för sjöman. Det är ju som bekant inte
ovanligt, att befälhavare är delägare i
det rederi, hos vilket han är i tjänst,
och därmed är han ju även arbetsgivare.
Ett bibehållande av det s. k.
loggningsförfarandet kan inte betraktas
som annat än en skamfläck, som
samhället sätter på den svenska sjömanskåren.

I sjömanskommitténs betänkande
konstateras, att manskapet hyser den
största misstro mot de i deras tycke
godtyckliga och många gånger orättvisa
disciplinstraffen. Enligt manskapets
uppfattning strider den nuvarande
ordningen mot allmänna grundsatser.
Sedan Sjöfolksförbundet med anslutning
från LO i sin tur anslutit sig till
det föreliggande förslaget, räknar man
som det sägs med att »det torde finnas
garantier för att disciplinärendena i
fortsättningen komma att bedömas mer
objektivt än för närvarande». Detta uttalande
understryker att det inte är
som det skall vara på detta område,
men det utgör likväl ingen som helst
garanti för att en verklig förbättring
skall åstadkommas.

Sjöfolkets stora flertal vill inte vara
med om ett bibehållande av undantagsbestämmelser
för sin kår. Sjöfolket
har rätt att kräva jämställdhet med övriga
arbetargrupper, som inte belastas
med föråldrade rättsbestämmelser. Vi
kommer därför att med hänsyn till vad
vi yrkat i vår motion söka medverka
till att sjömanslagen i detta avseende
motsvarar dagens demokratiska rätts -

medvetande, och därför yrkar vi också
på slopandet av hela detta kapitel om
disciplinbot.

Med vad jag här sagt, herr talman,
vill jag yrka bifall till vår motion när
det gäller 10, 18, 27, 57, 62—69 och
82 §§.

Herr JACOBSSON i Igelsbo: Herr talman!
Det föreliggande förslaget har ju
avsett att ge oss en modern sjömanslag.
Andra lagutskottet har i allt väsentligt
kunnat ansluta sig till Kungl.
Maj :ts förslag. De mindre avvikelser,
som reservanten och motionären talat
om, förringar inte det intryck, som utskottsutlåtandet
ger, när utlåtandet i
övrigt är enhälligt.

Jag förutsätter, herr talman, att kammaren
och den ärade reservanten samt
motionären, som talade nyss, håller
mig räkning för att jag vid denna tidpunkt
inte ingår i någon detaljpolemik
utan endast hemställer, att kammaren
måtte bifalla andra lagutskottets förevarande
utlåtande, nr 44.

Herr NILSSON i Göteborg: Herr talman!
Jag vill fästa uppmärksamheten
vid att man i den kommunistiska motion,
varom herr Dahlgren nu har yttrat
sig, saknar en synnerligen aktuell
detalj, nämligen den bestämmelse som
reglerar sjömannens självklara rätt att
vara neutral i arbetskonflikter eller,
uttryckt med andra ord, att inte sjömannen
behöver bli beordrad till
strejkbryteri. Det är ett krav som Sjöfolksförbundet
länge har fört fram,
men det har i detta sammanhang inte
varit möjligt för utskottet att få in den
bestämmelsen i den formulering utredningen
har angivit. Det är på den
punkten som herr Svensson i Göteborg
har sin blanka reservation. Jag vill i
detta sammanhang säga, att även jag
var ganska intresserad av att lagtexten
på denna punkt skulle få en annan utformning
än den har fått, men jag hoppas
att detta spörsmål blir beaktat i

Lördagen den 24 maj 1952 em.

Nr 21.

157

annat sammanhang, när Kungl. Maj :t
kommer att pröva denna fråga.

Herr DAHLGREN: Herr talman! Detta
anförande av herr Nilsson i Göteborg
lockar mig att säga några ord till
replik.

Herr Nilsson säger att det saknas någonting
i den kommunistiska motionen,
och jag fattade honom så, att han beklagade
detta. Det är givet att den
kommunistiska gruppen, som är mycket
liten, inte kan ge sig in på alla detaljer,
även om det medför risk att vi
i många fall går förbi ganska stora
problem.

Men jag förstår inte varför herr Nilsson
i Göteborg känner den oron. Det
står ju honom lika fritt som någon annan
att föra fram sina önskemål och
synpunkter, om intresse finns för sjömanskåren.
Speciellt finns denna möjlighet
för herr Nilsson, eftersom han,
som jag har för mig, tillhör andra lagutskottet
och således kunde ha fört
fram sina krav i utskottet. Detta kan
inte vara någon anmärkning mot oss,
men om socialdemokraterna på allvar
menar att vi kommunister skall föra
fram alla krav och det i sin tur betyder
att vi kan räkna med stöd från socialdemokraterna,
vill jag utan fullmakt
på gruppens vägnar garantera att
så skall bli fallet.

Härmed förklarades överläggningen
avslutad. Herr andre vice talmannen gav
till en början propositioner beträffande
3, 34 och 41 §§ i förslaget till sjömanslag,
nämligen dels på godkännande av
dessa paragrafer i den av utskottet föreslagna
lydelsen dels ock på godkännande
av paragraferna i den avfattning,
som föreslagits i de av herr Ahlberg och
fru Ewerlöf avgivna, med II) B och IV)
A betecknade reservationerna; och godkändes
paragraferna i den lydelse, som
föreslagits av utskottet.

Härefter framställde herr andre vice
talmannen propositioner beträffande

Ny sjömanslag m. m.

10, 18, 27, 57, 62—69 samt 82 §§ i förslaget
till sjömanslag, nämligen dels på
godkännande av nämnda paragrafer i
den lydelse, som utskottet föreslagit,
dels ock på godkännande av paragraferna
enligt denna lydelse, som föreslagits
i motionen II: 626 av herr Dahlgren
m. fl.; och beslöt kammaren godkänna
nämnda paragrafer i den lydelse,
som utskottet föreslagit.

På därå framställd proposition bifölls
härefter utskottets hemställan i
övriga delar.

§ 28.

Föredrogos vart för sig tredje lagutskottets
utlåtanden:

nr 25, i anledning av väckta motioner
om ändrad ordning för ägogränsbestämning
å landsbygden; och

nr 26, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående omreglering av
vissa prästerliga pensioner.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

§ 29.

Anmäldes och godkändes tredje lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 283, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till kungörelse
om ändrad lydelse av 61 § 3
mom. och 132 § byggnadsstadgan den
30 juni 1947 (nr 390), dels ock i ämnet
väckta motioner;

nr 284, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
angående fortsatt giltighet av lagen den
30 juni 1943 (nr 444) om tillståndstvång
för byggnadsarbete, dels ock motioner,
som röra i propositionen behandlad
lagstiftning; ocli

nr 285, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändring i folkbokföringsförordningen
den 28 juni 1946 (nr 469).

Vidare anmäldes och godkändes
jordbruksutskottets förslag till riksdagens
skrivelser till Konungen:

158

Nr 21.

Lördagen den 24 maj 1952 em.

nr 260, med anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående anslag till
riksskogstaxering och avverkningsstatistik
för budgetåret 1952/53, m. m.;

nr 261, med anledning av Kungl.
Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
hemställan om anslag till Befrämjande
av landsbygdens elektrifiering jämte i
ämnet väckta motioner;

nr 262, med anledning av Kungl.
Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
hemställan rörande anslag till dels Hästavelns
befrämjande, dels Statens lånefond
för hästavelns befrämjande jämte
i ämnet väckta motioner;

nr 263, med anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående reglering
av priserna på fisk under budgetåret
1952/53, m. m., i vad propositionen
hänvisats till jordbruksutskottet, jämte
i ämnet väckta motioner; och

nr 264, med anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående anslag till
statens växtskyddsanstalt för budgetåret
1952/53, m. m. jämte i ämnet väckta
motioner.

§ 30.

Till bordläggning anmäldes:

statsutskottets memorial:
nr 189, angående tilläggsstat II till
riksstaten för budgetåret 1951/52; och
nr 190, angående uppskov med behandlingen
av vissa till utskottet hänvisade
ärenden;

bankoutskottets utlåtande nr 27, i
anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag med särskilda
bestämmelser rörande riksbankens
sedelutgivning, dels ock väckta
motioner angående riktlinjerna för den
ekonomiska politiken; samt

jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 46, med anledning av Kungl. Maj :ts
i statsverkspropositionen gjorda hemställan
om anslag till Lantbrukshögskolan
och statens lantbruksförsök: Statens
försöksgårdar jämte i ämnet väckta
motioner; och

nr 47, med anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utbyggnaden av
ett försöks- och forskningsinstitut på
jordbrukets område vid Röbäcksdalen
i Västerbottens län jämte i ämnet väckt
motion.

§ 31.

Upplästes och lades till handlingarna
följande till kammaren inkomna protokoll: Protokoll

hållet vid sammanträde
med herr talmannen och herrar
vice talmännen i riksdagens
andra kammare samt de kammarens
ledamöter, som blivit utsedda
att jämte dem tillsätta kammarens
kanslipersonal, den 20 maj 1952.

Stenografen John W. Löf beviljades
tjänstledighet på grund av styrkt sjukdom
från och med den 15 till och med
den 30 innevarande maj och skulle
Löfs stenografbefattning under samma
tid uppehållas genom tillfälliga vikariat.

In fidem
Gunnar Britth.

§ 32.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 2.25 på natten.

In fidem
Gunnar Britth.