1952 ANDRA KAMMAREN Nr 19 (Riksdagens protokoll 1952:19)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1952 ANDRA KAMMAREN Nr 19

20—21 maj.

Debatter m. m.

Tisdagen den 20 maj.

Svar på interpellation ang. socialtjänstens ordnande i händelse av krig
Svar på interpellation ang. anordnande av periodiska hälsoundersökningar
av befolkningen...................................

Svar på interpellation ang. förebyggande av missbruk av tjänstevapen

inom försvarsmakten....................................

Svar på interpellation ang. framläggande för riksdagen av förslag till

lag om socialnämnder m. .................................

Svar på interpellation ang. ändring av semesterlagens bestämmelser

rörande semesterns förläggning ............................

Svar på interpellation ang. vissa spörsmål rörande de erkända arbetslöshetskassorna
.........................................

Svar på fråga ang. åtgärder med anledning av förhållandena vid Chalmers
provningsanstalt....................................

Svar på interpellation ang. kristendomsundervisningen vid läroverken
enligt den timplan, som nu uppgöres för den nya provisoriska gymnasieorganisationen
......................................

Interpellation av herr Carlsson i Bakeröd ang. svårigheterna för vägsamfälligheter
att upptaga lån.............................

Sid.

Onsdagen den 21 maj fm.

Meddelande ang. kammarens sammanträden....................

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.......................

Motioner ang. befrielse från investeringsavgift för byggnadsindustriens

maskinanskaffningar.....................................

Omläggning av den statliga direkta beskattningen...............

Onsdagen den 21 maj em.

Omläggning av den statliga direkta beskattningen (Forts.).........

Prisregi erande åtgärder på jordbrukets område under senare delen av
produktionsåret 1951/52 ..................................

1 —Andra kammarens protokoll 1952. Nr 19.

Nr 19.

Innehåll.

Sid.

Samtliga avgjorda ärenden.

Tisdagen den 20 maj.

Statsutskottets memorial nr 171, ang. anslag till personalvårdsverksam het

(voteringsproposition godkänd)........................ 23

Onsdagen den 21 maj fin.

Statsutskottets memorial nr 131, ang. bidrag till Nationalföreningen för

trafiksäkerhetens främjande (gemensam omröstning).......... 25

— nr 171, ang. personalvårdsverksamhet (gemensam omröstning) . . 25

— utlåtande nr 144, ang. anslag till främjande av bostadsförsörjningen
m. m........................................... 26

Bevillningsutskottets betänkande nr 48, ang. främjande av bostadsförsörjningen
m. m........................................ 65

— nr 50, ang. ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928

(nr 370), m. m......................................... 66

Onsdagen den 21 maj em.

Jordbruksutskottets utlåtande nr 39, ang. åtgärder i prisreglerande syfte
på jordbrukets område under senare delen av produktionsåret
1951/52 (Forts, den 23 maj).............................. 142

Tisdagen den 20 maj 1952.

Nr 19.

Tisdagen den 20 maj.

Kl. 3 em.

§ 1.

Justerades protokollen för den 14 innevarande
maj.

§ 2.

Upplästes följande till kammaren inkomna
läkarintyg:

Riksdagsman Ivar Jansson är på
grund av influensa med hög feber oförmögen
till arbete från 17/5 och fortfarande
närmaste dagarna.

19/5 1952.

Bertil Lindborg.
leg. läk.

Kammaren beviljade herr Jansson i
Kalix ledighet från riksdagsgöromålen
fr. o. m. den 17 innevarande maj tills
vidare.

§ 3.

Svar på interpellation ang. socialtjänstens
ordnande i händelse av krig.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HEDLUND, som anförde: Herr
talman! Med kammarens tillstånd har
fru Ewerlöf frågat mig, om det inom
regeringen föreligger någon plan för
hur socialtjänsten skall ordnas i händelse
av krig och hur man i så fall
tänker sig ordna utrymningen av de
275 000 människorna, av vilka endast
ett fåtal kunna komma direkt till förberedda
internat.

Till svar får jag anföra följande.

Den planläggning, som fordras för
att utrymnings- och socialtjänsten skall
fungera i krig åligger civilförsvarsstyrelsen.

Utrymningsplanläggningen omfattar
sammanlagt 118 orter med tillhopa 3
milj. invånare. Ca % av befolkningen

på dessa orter eller ungefär 1 miljon
människor tillhör de kategorier, som
beräknas bli evakuerade i första hand,
d. v. s. barn, åldringar, sjuka m. fl.
Av dessa räknar man med att 275 000
människor skall förläggas i internat
och återstoden erhålla enskild inkvartering.
Om utrymningen skulle begränsas
till att gälla de 30 största städerna,
minskar behovet av internatsplatser till
190 000.

Det är emellertid inte alls säkert, att
en utrymning av denna omfattning skall
eller kan genomföras. I första hand blir
krigsläget bestämmande för utrymningens
omfattning. Men även andra faktorer
spelar in härvidlag, t. ex. möjligheterna
att ställa om produktionen och
livsmedelsdistributionen vid en sådan
befolkningsomflyttning, som det här
blir fråga om.

Planläggningen för inkvartering omfattar
praktiskt taget hela landet med
undantag för utrymningsorter samt vissa
kust- och gränsområden och avser
inventering av inkvarteringsmöjligheterna
samt vissa organisatoriska åtgärder
i samband med mottagandet av
evakuerad befolkning. De fastigheter,
som kan användas till internatförläggningar,
är detaljinventerade, och de utrymmen
som kan komma i fråga för
enskild inkvartering har summariskt
inventerats. Under ett eventuellt beredskapstillstånd
skall inventeringen överses
och kompletteras.

Utrymnings- och inkvarteringsplanläggningen
har icke bundits på så sätt
att man i förväg bestämt, att befolkningen
på en viss ort skall evakuera
till ett bestämt område. En sådan planläggning
skulle bli alltför stel och medföra
svårigheter därest det militära läget
tvingade till omdispositioner. Genom
att inkvarteringsplanläggningen

Nr 19.

Tisdagen den 20 maj 1952.

Svar på interpellation ang. socialtjänstens ordnande i händelse av krig.

omfattar i stort sett hela landet, kan
man i verkställighetsögonblicket bestämma
sig för att för inkvartering välja
de områden som just då passar bäst.
Självklart är dock, att krigsspel och
övningar samt vissa preliminära beräkningar
i fråga om transportbehov
m. m. baseras på en sådan disposition
av inkvarteringsområdena, som för
ögonblicket anses trolig.

Vad den materiella beredskapen beträffar
så intresserar i detta sammanhang
främst utrustningen för upprättande
av internat. Denna utrustning
består av materiel, som under fred dagligen
användes i varje hushåll. Det rör
sig alltså om köks- och städutrustning,
matservis, sängutrustning och dylikt.
En icke obetydlig tillgång på sådan
materiel finnes överallt i landet. De
människor, som skall evakueras, kommer
att uppmanas att taga med sig
viss utrustning, t. ex. lättare sängkläder,
handdukar och matservis samt
eventuellt mindre kokkärl. Den materiel,
som de utrymmande icke kan medföra,
bör till största delen kunna så
småningom anskaffas. Emellertid måste
man räkna med att en viss tid åtgår
för att anskaffa materielen och samla
ihop den till de platser, där den behövs.
Ett hastigt påkommet behov skulle därför
ej helt kunna tillgodoses. I viss omfattning
måste därför sådan materiel
hållas i lager. För närvarande lagerhåller
civilförsvarssvrelsen 40 000 lakan,
10 500 örngott, och i fråga om annan
internatsutrustning än sängkläder
lagerhålles nu 500 satser, varje sats avsedd
för ett internat om 40 personer.

Interpellanten har ställt sig frågande
till varför jag i årets statsverkspropsition
icke tillstyrkt något belopp till
inköp av socialtjänstmateriel för budgetåret
1952/53. Eftersom riksdagen redan
fattat beslut i denna fråga anser
jag mig nu sakna anledning att närmare
gå in på den angelägenhetsgradering,
som låg till grund för äskandena av medel
för civilförsvarsmateriel.

Statsutskottet har i sitt utlåtande över
propositionen angående anskaffning av
vissa yllevaror för sjukvårdsberedskapen
och civilförsvaret uttalat, att utskottet
icke vill motsätta sig att Kungl.
Maj:t disponerar ett mindre belopp av
det för civilförsvarets filtar avsedda
anslaget till att skapa ett beredskapslager
av kläder och andra textilier.
Dessa textilier skulle i första hand avse
barnutstyrslar, som de inom civilförsvaret
verksamma kvinnorna skulle
kunna färdigställa. Jag vill här deklarera
att jag starkt sympatiserar med
denna tanke, och jag har i dag haft
överläggningar härom med representanter
för civilförsvarsstyrelsens kvinnoutskott.

Slutligen vill jag framhålla, att socialtjänstens
materielberedskap ingalunda
är så otillfredsställande som fru Ewerlöf
tycks tro. Sedan medel anvisats för
inköp av nyssnämnda filtar, är läget
det, att av den socialtjänstmateriel, som
enligt gällande organisationsplaner skall
lagerhållas i fred, finnes 78 % i förråd
eller kan inköpas med anlitande
av tillgängliga medel.

Herr talman! Med det anförda anser
jag mig ha besvarat interpellationen.

Härpå yttrade:

Fru EWERLÖF: Herr talman! Jag ber
att till herr statsrådet och chefen för
inrikesdepartementet få framföra ett
tack för svaret på min interpellation.

Statsrådet påpekar i slutet av sitt
svar — och jag börjar med det — att
materielberedskapen inom socialtjänsten
inte alls är så otillfredsställande som
jag tycks tro att döma av min interpellation.
Jag ber då, herr talman, att få
konstatera, att när jag framställde denna
interpellation, hade t. ex. inte den
proposition, vari föreslogs anslag för
inköp av filtar för civilförsvaret, ännu
avlämnats. Den kom på dagen en månad
efter det jag hade framställt min
interpellation.

Tisdagen den 20 maj 1952.

Nr 19.

Svar på interpellation ang. socialtjänstens ordnande i händelse av krig.

Jag måste emellertid vidhålla, att
statsrådet inte har lyckats övertyga
mig om att materielberedskapen inom
detta område är tillfredsställande. Behovet
av internatplatser är, som jag
i min interpellation har påpekat och
statsrådet i sitt svar har bekräftat,
275 000. Nu säger statsrådet, att alla
dessa platser kanske aldrig kommer
att kunna tagas i anspråk. Det är nog
riktigt, men då vill jag genmäla, att
40 000 platser är ett absolut minimum.
Statsrådet nämnde att vi därvidlag har
78 procent av den materiel som enligt
gällande organisationsplan skall lagerhållas
i fred, men det fattas sålunda
alltjämt 22 procent, och det anser jag
vara en allvarlig sak.

På grund av att riksdagen under de
fyra månader, som har gått sedan jag
framställde min interpellation, har fattat
beslut i denna fråga och tilldelat
civilförsvaret en del anslag, anser sig
inte statsrådet behöva svara på varför
han inte i statsverkspropositionen har
tagit upp det av civilförsvarsstyrelsen
äskade beloppet av 500 000 kronor att
fördelas över tre år till inköp av socialtjänstmateriel.
Jag är nu inte av samma
uppfattning, och jag tillåter mig
framhålla detta.

Statsrådet säger vidare, att internatens
utrustning består av materiel, som
under fred dagligen användes i varje
hushåll, och att en icke obetydlig tillgång
på sådan materiel finns överallt
i landet. Det brukar ofta sägas om oss
kvinnor: Ja, se fruntimmer, men, förlåt
mig lierr statsråd, nu säger jag faktiskt:
Ja, se karlar. Man kan självfallet
inte bestrida sanningen att det i varje
hushåll över hela landet finns den materiel
som behövs i ett internat, men
på de platser där internaten skall förläggas
kommer ju befolkningen att
mångdubblas när de evakuerade kommer
dit, och det är väl inte troligt att
behovet av materiel kan tillgodoses.
Även om de hem som finns på platsen
lämnar så mycket av sådan materiel

som de enligt förfogandelagen över
huvud taget kan behöva lämna, blir det
inte tillräckligt. Vi har ju en viss erfarenhet
från beredskapsåren som kunde
säga oss, att man i ett krisläge inte
kommer så långt genom att tillgripa en
förfogandelag, och man kan inte bygga
på att myndigheterna skall få alla de
materiella resurser som de plötsligt
behöver.

Så påpekar statsrådet också, att materielutrustningsfrågan
delvis skall lösas
genom att de som evakueras kommer
att uppmanas att i viss utsträckning
ta med sig lättare sängkläder,
handdukar, matservis samt eventuellt
mindre kokkärl. Vidare skall de ta med
sig vad de personligen behöver i kappsäckar,
ryggsäck eller bärrem. I ett
utkast till utrymningsbroschyr understryks
det kraftigt, att de inte bör ta
mera med sig än de själva kan bära.
Nu framgår det inte av svaret, vilken
kategori det gäller av dem som kommer
till dessa internat, om det är både
vårdarna och de kategorier, som behöva
evakueras, men det ligger väl kanske
i sakens natur att de grupper som skall
evakueras, d. v. s. barn, åldringar och
arbetsoföra, inte i någon större utsträckning
kan bära med sig materiel.
Det är således vårdarna, som skall göra
detta, och de kan inte få med sig tillräckligt
för att utrustningen skall bli
fullständig.

Statsrådet säger att det nu finns lakan
till 20 000 internatplatser i lager.
Ja, det är väl det. Tv lakan är förfärligt
tungt att föra med sig. Man kan kanske
utgå ifrån att en del kategorier kan
ligga på papperslakan, såsom skolbarn
och kanske även småbarn. När det gäller
de gamla och de arbetsoföra tror
jag det är mycket svårare att kunna
täcka den brist som härvidlag finnes.
Men denna brist skall nu utfyllas genom
att man på frivillighetens väg skall
få de kvinnoorganisationer, som har
frivillig sömnadsverksamhet på sitt
program, att inrikta sig på detta civil -

Nr 19.

Tisdagen den 20 maj 1952.

Svar på interpellation ang. anordnande av periodiska hälsoundersökningar av be folkningen.

försvarets behov och få till stånd ett
beredskapslager av textilier på frivillighetens
väg. Jag skall inte, herr statsråd,
komma med några kategoriska påståenden.
Jag skall bara ställa den frågan,
om det kan bli ekonomiskt klokt
och fördelaktigt, att kvinnoorganisationerna
köper in dessa lakansvävar och
och sitter och syr lakan o. d., om det
inte hade varit mycket ändamålsenligare
att de hade köpts in en gros och
sytts och tillverkats i ett sammanhang.
De hade då inte behövts köpas in i
mindre partier som nu skall ske.

I detta sammanhang är det ytterligare
en sak jag vill framhålla. Det talas
så mycket om — och det är alldeles
säkert en realitet — att om det värsta
skulle hända, om vi skulle bli utsatta
för ett anfall och civilförsvaret således
skulle träda i funktion, då blir kvinnorna
inte bara viktiga i sammanhanget,
de blir oundgängligen nödvändiga.
Ingenting kan improviseras i ett sådant
läge. Allt måste ordnas i fredstid. Därför
skulle man gärna se att kvinnorna
kunde få ägna sig åt en utbildning på
dessa områden i stället för att tas i
anspråk för att sitta och plita och sy.
Jag tror inte att man kommer att komma
till rätta med civilförsvarets problem,
förrän kvinnorna får en annan
inställning till denna utomordentligt
viktiga del av vårt försvar. Och jag tror
inte att det är möjligt att bibringa kvinnorna
denna inställning, så länge de
inte kan känna en viss trygghet för vad
som skall ske med deras barn och åldringar.
De måste få känna tillförsikt,
att det är väl ordnat för dessa, och de
måste få möjlighet att i fredstid skaffa
sig en utbildning som gör, att var och
en kan komma på sin rätta plats i det
ögonblick då det verkligen behövs.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HEDLUND: Herr talman! Vi
karlar vet säkert att det mycket ofta
är så att man inte på en gång får allt

man vill ha, och att man då brukar få
göra någonting som kallas en angelägenhetsgradering.
Så har skett också i
det här fallet. Man har först skaffat det
man har trott vara allra viktigast. Jag
undrar om inte fru Ewerlöf håller med
mig om att det kan vara lättare att i en
kritisk situation skaffa handdukar, lakan
och liknande saker än att komma
över sådant som t. ex. gasmasker. Man
kan inte gå ut i stugorna och samla
ihop gasmasker.

Vad sedan beträffar det arbete som
kvinnorna skulle utföra i civilförsvarets
tjänst genom att iordningställa kläder
av skilda slag, så har jag den inställningen,
att om det finns kvinnor som
är beredda att göra detta på sin fritid,
skulle det vara ganska underligt
om inte staten ville ställa material till
förfogande för detta gratisarbete. Om
det nu blir pengar för sådana här materialinköp,
vilket jag utgår ifrån, tror
jag knappast att man kommer att gå
omkring i de olika affärerna och köpa
några meter här och några meter där.
Jag skulle tänka mig att inköpen av
detta material kommer att ske centralt
till partipris genom civilförsvarsstyrelsen.

Jag vill vidare säga att det förefaller
mig ganska troligt att det färdiga
plagget blir billigare om man bara behöver
betala materialet och får arbetet
gratis än om man köper det färdigt.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 4.

Svar på interpellation ang. anordnande
av periodiska hälsoundersökningar av
befolkningen.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HEDLUND erhöll på begäran
ordet och anförde: Herr talman! Med
kammarens tillstånd har fru Västberg
frågat mig, vilka åtgärder jag vidtagit

Tisdagen den 20 maj 1952. Nr 19.

Svar på interpellation ang. anordnande av periodiska hälsoundersökningar av be

folkningen.

i anledning av ett av medicinalstyrelsen
framlagt förslag angående periodiska
läkarundersökningar och om en
framställning i frågan kan förväntas
redan till nästkommande års riksdag.

Som svar ber jag att få anföra följande.

Den av fru Västberg åsyftade reformen
avser för utformningen av vår
framtida hälso- och sjukvård mycket
betydelsefulla åtgärder, även om förslaget
i sitt nu föreliggande skick begränsar
sig till vissa förberedande metodstudier.
När ärendet under våren
1952 var föremål för prövning inom inrikesdepartementet
ansåg jag det så
pass komplicerat beträffande sina konsekvenser
på lång sikt i fråga om kostnaderna
samt behovet av läkare och
annan personal, att jag icke då — på
den tid som stod till förfogande för
ärendets beredning inom departementet
-—• kunde förorda att en proposition
rörande vissa förberedande åtgärder
skulle föreläggas årets riksdag.

Förslaget kommer att under hösten
på nytt prövas inom departementet.
Huruvida det då visar sig möjligt att
förelägga 1953 års riksdag en proposition
i ämnet kan jag givetvis icke nu
yttra mig om.

Herr talman! Med det anförda anser
jag mig ha besvarat interpellationen.

Härefter yttrade:

Fru VÄSTBERG: Herr talman! Jag får
pliktskyldigast på för en interpellant
övligt sätt tacka för det snabba svaret
på min fråga. Men själva innehållet i
svaret är inte ägnat utlösa någon större
tacksamhet och glädje. Svaret innebär
ju varken något löfte eller ens en
förhoppning från statsrådets sida att
frågan skall kunna föreläggas åtminstone
nästa års riksdag. En mycket förnöjsam
interpellant skulle kanske trösta
sig med hoppet, att något positivt
skall komma ut av den omprövning av
förslaget, som statsrådet lovar skall

företas i höst. För min del ser jag i
alla fall ganska mörkt på utsikterna
till en snabb lösning, när jag tar del
av de skäl statsrådet anfört för att ingen
proposition kunde föreläggas innevarande
riksdag. Jag kan icke uraktlåta
att säga några ord om dessa skäl
och hur jag själv ser på hela frågan.

Statsrådet talar om »konsekvenser på
lång sikt i fråga om kostnaderna samt
behovet av läkare och annan personal».
Detta är skäl som kommer oss alla att
lystra till. Vare det långt ifrån mig att
utan vidare skjuta dem åt sidan. Men
jag undrar dock om inte statsrådet gett
kostnads- och personalfrågan ett onödigt
långt perspektiv när det gäller att
ta ståndpunkt i denna fråga.

Enligt medicinalstyrelsens förslag är
det ju här fråga om endast en mycket
begränsad försöksverksamhet, om periodiska
läkarundersökningar bland
vuxna. Man har tänkt sig verksamheten
upplagd på tre olika linjer: en
landsbygdslinje, utförd i fyra provinsialläkardistrikt,
en stadslinje, Norrköping,
samt en Stockholmslinje. De undersöktas
antal beräknas till cirka
18 000, varav i de fyra landsbygdsdistrikten
cirka 12 000. Några detaljer
hur verksamheten skulle organiseras
och utföras anser jag mig inte våga ta
upp tiden med att ge. Jag har dock
fått det intrycket vid ett studium av
medicinalstyrelsens förslag i ärendet,
att personalfrågan inte kan vålla nämnvärda
svårigheter för denna försöksverksamhets
genomförande. Och vad
kostnaderna beträffar har det totala
medelsbehovet för budgetåret 1952/53
beräknats till sammanlagt 65 000 kronor.
Det sammanlagda medelsbehovet
för hela den beräknade försöksverksamheten,
uppdelat på tre budgetår,
synes komma att röra sig om mellan
350 000 och 400 000 kronor, varav
för landsbygdslinjen omkring 263 000
kronor.

Naturligtvis är detta mycket pengar.

Nr 19.

Tisdagen den 20 maj 1952.

Svar på interpellation ang. anordnande av periodiska hälsoundersökningar av be

folkningen.

Men jag tycker dock, att det behjärtansvärda
ändamålet i högsta grad motiverar
att staten tar på sig denna utgift
och snarast låter den planerade
verksamheten komma i gång. Sedan
denna försöksverksamhet är avslutad,
kan vi ju lättare bedöma vad som ytterligare
— om tre år ■—- skall göras
för att skapa en rationell förebyggande
hälsokontroll även för de stora befolkningsgrupper
det här gäller. Jag tänker
då alldeles särskilt på omkring
halvannan miljon husmödrar, som är
speciellt intresserade av att detta viktiga
hälsovårdsproblem får sin goda
och snabba lösning. Jag vill erinra om
att redan en fem å sex år förflutit sedan
det förbund, vars ordförande jag
är, begärde åtgärder av medicinalstyrelsen
i frågan. Sedan har problemet
tagits upp både i befolkningsutredningens
utlåtande »Familj och hem» och i
medicinalstyrelsens förslag till sjukvårdsreform.
Frågan om periodisk hälsokontroll
fick i remissen ett helhjärtat
stöd av den svenska landsorganisationen.
Under de två senaste åren har
inte bara Socialdemokratiska kvinnoförbundet
separat gått in till medicinalstyrelsen
och Kungl. Maj :t med krav
på lösning av denna fråga utan även
Svenska landsbygdens kvinnoförbund,
Sveriges husmodersföreningars riksförbund,
Kooperativa kvinnogillesorganisationen
samt Svenska korporationsidrottsförbundet
har gjort framställningar
till Kungl. Maj:t och begärt initiativ
i samma riktning. Det finns alltså
en mycket bred och energisk opinion
bland speciellt husmödrarna för
en snabb lösning av frågan. Jag måste
också understryka det glädjande faktum,
att medicinalstyrelsens förslag
uppgjorts i fullt samförstånd med representanter
för pensionsstyrelsen,
landstings- och stadsförbunden, sjukkasse-
och läkarförbunden samt Svenska
läkaresällskapet. Det är sålunda
inget löst hugskott som medicinalsty -

relsen förelagt Kungl. Maj:t utan i stället
ett i detalj noga genomtänkt och
utarbetat förslag. Medicinalstyrelsen
har därtill kunnat hänvisa till liknande
undersökningar i flera olika länder
och till en del försök även i vårt eget
land.

Det senaste vittnesbördet om det
stora intresset för denna fråga, som
vuxit fram här i landet på kort tid, är
emellertid ett meddelande jag fick i
dag, nämligen om resultatet av husmödrarnas
kampanj i hälsofrågor. Denna
kvinnoorganisationernas hälsokampanj
är organiserad i samråd med
Röda korset och har nu i dagarna avslutat
första årets verksamhet. Hittills
har mitt eget kvinnoförbunds organisationer
i samråd med övriga kvinnoförbund
anordnat 215 möten i olika
delar av landet med cirka 40 000 åhörare.
Vid dessa av kvinnoorganisationerna
själva delvis bekostade möten
har 106 läkare och 51 sjukgymnaster
medverkat som föreläsare. Intresset för
denna verksamhet i hälsovårdens tecken
är i stigande, och kampanjen fortsätter.

När man känner det stora behovet
av en förebyggande hälsokontroll, speciellt
bland landsbygdens och tätorternas
hundratusentals arbetstyngda och
fattiga husmödrar, och när man därtill
erfarit det brinnande intresset hos
allmänheten, organisationer och myndigheter
för en dylik form av hälsovård
efter rationella linjer, så får chefen
för inrikesdepartementet inte förvåna
sig över att jag väckt denna interpellation,
och att jag vill lägga honom
på hjärtat att han gör sitt allra
bästa för att denna fråga skall få sin
positiva lösning vid nästa års riksdag.
Jag kan försäkra, att Sveriges husmödrar,
som så sällan begär något för egen
del, kommer att följa frågans lösning.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HEDLUND: Herr talman! Jag
är fullt överens med interpellanten om

Tisdagen den 20 maj 1952. Nr 19.

Svar på interpellation ang. anordnande av periodiska hälsoundersökningar av be folkningen.

att detta är en mycket behjärtansvärd
angelägenhet. Jag är också på det klara
med att dessa förberedande undersökningar,
metodstudierna, inte är särskilt
kostnads- eller personalkrävande.
Det är inte så mycket pengar som behövs
för det ändamålet och inte så
många läkare heller, men det är uppenbart,
att om man skall sätta i gång
med en allmän hälsokontroll över landet
kommer det att fordras många läkare.
När vi då vet att det på sina
håll är brist på läkare — det finns en
del provinsialläkartjänster som inte
kunnat besättas — ställer man sig frågande
till huruvida det finns möjligheter
att avdela tillräckligt antal läkare
för denna uppgift utan att försämra
den egentliga sjukvården för andra
grupper. Det är detta jag har i tankarna
när jag talar om konsekvenserna i detta
sammanhang, som vi ännu inte hunnit
utreda men som vi skall ta upp till bedömande
före nästa års riksdag.

Men jag vill ännu en gång betona,
att jag är på det klara med att detta
är en mycket god och mycket angelägen
sak för det svenska folket i den
mån den kan genomföras.

Herr HUSS: Herr talman! Vad fri!
Västberg här sagt om dessa periodiska
läkarundersökningar är en sak som bör
understrykas på det allra livligaste
från medicinskt håll. Det är, som herr
statsrådet också framhållit, ett önskemål
av första ordningen att vi måtte
komma i gång med dessa allmänna eller
förberedande läkarundersökningar
även i vårt land.

Inom parentes tror jag det vore lyckligt
om man inte direkt kallade undersökningarna
för hälsoundersökningar,
därför att allmänheten då kunde få intrycket
att det här rör sig om att bestämma
graden av hälsa, vilket ju inte
är möjligt alt göra. Det är här fråga
om förebyggande läkarundersökningar,
som i möjligaste mån skulle syfta till
att uppdaga förefintliga sjukdomar.

Vad man kan uppnå på denna väg
har vi väl redan fått klart för oss genom
de omfattande skärmbildsundersökningar
som redan utförts på en del
håll i vårt land. Från utlandet föreligger,
särskilt från Förenta staterna,
resultat av omfattande undersökningar,
som visar att dessa undersökningar
kan skapa värden som är högst betydande
både för folkhälsan och ur nationalekonomisk
synpunkt.

Herr statsrådet har i en replik här
antytt att det kanske inte är det för
nästa budgetår begärda anslagets storlek,
som hindrar statsrådet från att
framlägga förslag i år, utan de konsekvenser,
som herr statsrådet anser att
undersökningarna kommer att få när
de en gång utbyggts till att omfatta
stora delar av landet. Här måste man
emellertid enligt min uppfattning peka
på den möjlighet, som ju alltid finnes,
att variera omfattningen av undersökningarna
efter det ekonomiska läge
som föreligger. En mycket viktig sak
är, att man över huvud taget kan komma
i gång, att man kan få utföra de
huvudsakligen metodologiska undersökningar
som skall göras i början, så
att man får en del erfarenheter, som
sedan kan vetenskapligt bearbetas och
ge underlag för en undersökning om
hur undersökningarna framdeles bör
läggas.

Det har också sagts man och man
emellan, att en av anledningarna till
att denna fråga inte kunnat bringas till
en lösning har varit den, att det varit
svårt att nå enighet om hur kostnaderna
skulle fördelas mellan staten,
landstingen och städerna. Om detta
skulle vara riktigt, vågar jag vädja till
herr statsrådet att om möjligt genom
fortsatta underhandlingar försöka avlägsna
denna stötesten.

Till slut, herr statsråd, förenar jag
mig med fru Västberg i den förhoppningen,
att ell positivt förslag i detta

Nr 19.

Tisdagen den 20 maj 1952.

Svar på interpellation ang. förebyggande av missbruk av tjänstevapen inom för svarsmakten.

ärende måtte kunna bli framlagt för
nästa års riksdag.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5.

Svar på interpellation ang. förebyggande
av missbruk av tjänstevapen inom försvarsmakten.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för försvarsdepartementet, herr
statsrådet TORSTEN NILSSON, som anförde:
Herr talman! I en med andra
kammarens tillstånd väckt interpellation
har fru Sjöstrand till mig framställt
följande fråga:

Anser statsrådet, att tillräckliga åtgärder
vidtagits för att förebygga missbruk
av tjänstevapen inom försvarsmakten,
och om så icke är förhållandet,
vilka åtgärder ämnar statsrådet vidtaga
för att erhålla en effektivare kontroll
i detta hänseende?

För att förhindra olyckshändelser
och missbruk av tjänstevapen finns ett
flertal föreskrifter och kontrollbestämmelser
utfärdade. Överträdelse av bestämmelserna
kan medföra straffansvar.

I fråga om vapen gäller bl. a., att
vissa vapen, t. ex. pistoler, skall förvaras
under lås. De kan därför som regel
ej åtkommas av obehöriga. Med
hänsyn till tjänstens behöriga gång
och kravet på effektivitet i utbildning
och beredskap måste däremot den militära
personalen utan omgång ha tillgång
till sina vapen. De måste ju användas
dagligen. Ett system med t. ex. inoch
utlämning av vapen varje dag skulle
vara praktiskt ogenomförbart. Det viktigaste
i det här sammanhanget är emellertid
att varje soldat måste fostras till
ansvar för sitt vapen och vården av
det.

Beträffande ammunitionen gäller särskilda
kontrollbestämmelser. Ammunitionen
skall förvaras inlåst och utlämnas
under kontroll. Efter skjutning skall

befälet kontrollera att ej patroner
glömts kvar i vapen, ammunitionsgördlar
m. m. Varje man är skyldig inlämna
eventuellt överbliven ammunition
efter skjutning även om särskild order
inte utfärdats. Men om någon efter
t. ex. en stridsskjutning underlåter att
göra detta är det tyvärr inte möjligt
att med säkerhet konstatera en sådan
förseelse.

Det är förbjudet att utan särskilt tillstånd
nyttja kronans materiel utom
tjänsten ävensom att i övrigt använda
den för icke avsett ändamål. Lagar och
föreskrifter kan emellertid aldrig lämna
någon fullständig säkerhet. Vilka
bestämmelser som än utfärdas kan
missbruk från kriminella elements sida
inte fullständigt förhindras. Problemet
är detsamma beträffande all personal
som disponerar skjutvapen, t. ex. jägare
och frivilliga skyttar.

Jag beklagar mycket den olyckliga
händelsen i Eksjö. Jag avser emellertid
inte att med anledning av den inträffade
händelsen vidtaga några särskilda
åtgärder. Nuvarande bestämmelser
är lämpligt avvägda och kan
icke skärpas utan allvarligt men för utbildningsarbetet.

Vidare yttrade

Fru SJÖSTRAND: Herr talman! Till
statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
vill jag uttala mitt tack
för svaret på min interpellation.

Det är ju inte så underligt om vid
ett sådant tillfälle som det vi talat om
här, nämligen taximordet i Eksjö, allmänheten
frågar sig om allt är väl beställt,
om övervakningen är betryggande
och om allt har gjorts och göres
för att sådana händelser inte skall behöva
inträffa.

Herr statsrådet har i sitt svar ansett
att de bestämmelser, som nu finns, är
tillräckliga och att man inte rimligen
kan utöva ytterligare kontroll. Särskilt
skulle det vara omöjligt att dagligen

Tisdagen den 20 maj 1952.

Nr 19.

Svar på interpellation ang. framläggande

nämnder m. m.

kontrollera in- och utlämning av vapen,
och detta kan jag mycket väl förstå.
Jag tror också att det är mycket svårt
att hålla reda på eventuellt överbliven
ammunition, och jag är också övertygad
om att bästa sättet är att försöka
fostra soldaterna till ansvarskänsla och
lydnad av bestämmelserna.

Jag tror nog ändå att det inte skulle
skada att då och då göra ett stickprov
på hur bestämmelserna följs. Jag tror
också, att om man just efter en sådan
händelse som den i Eksjö hade gett
en kraftig appell till dem som använder
regementsvapen, skulle denna appell
den gången ha fått en särskild tyngd
och gjort ett starkt intryck.

En åtgärd skulle jag emellertid vilja
föreslå, som jag tror är genomförbar
och som enligt vad jag hört från militärt
håll inte är omöjlig. När pojkarna
reser hem på permission — om det
blir varje lördag—söndag eller kanske
varannan — kunde det vara regel att
man kontrollerade, att alla vapen lämnats
in och ingen stoppat på sig en
pistol, som han sedan under permissionsdagarna
braverar med bland kamrater
och syskon och som lätt nog kan
komma i händerna på obehöriga eller
bli en frestelse för ynglingen att använda
på brottsligt sätt. Denna kontroll
skulle vara möjlig att genomföra. En
eller annan brottslig handling, som
innehavet av ett vapen kan fresta till,
skulle kunna undvikas, och kanske allmänheten
på så sätt också skulle känna
sig något lugnad.

Överläggningen var härmed slutad.

§ C.

Svar på interpellation ang. framläggande
för riksdagen av förslag till lag om socialnämnder
m. m.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som anförde: Herr

för riksdagen av förslag till lag om socialtalman!
Herr Hagård har till mig riktat
följande frågor:

1) Vad är anledningen till att herr
statsrådet frångått sin uppfattning att
proposition om socialnämnder m. m.
borde framläggas vid nuvarande års
riksdag?

2) När kan man vänta att proposition
om kommunernas sociala organisation
kommer att föreläggas riksdagen?

Som svar härå får jag anföra följande.

Socialvårdskommitténs i april 1950
avlämnade betänkande med förslag angående
socialhjälp m. m. omfattade tre
huvuddelar. I den första delen behandlades
frågan om den nya hjälpformen,
socialhjälp, som enligt kommitténs mening
skall ersätta den nuvarande fattigvården;
och förslaget i denna del utmynnade
i ett förslag till socialhjälpslag,
avsedd att avlösa 1918 års fattigvårdslag
jämte vissa andra författningar om behovsprövad
samhällelig hjälp. Den
andra huvuddelen utgjordes av ett förslag
till lag om vissa socialvårdsanstalter.
I betänkandets tredje huvuddel togs
upp frågan om socialvårdens kommunala
organisation. I denna del föreslogs
att i varje kommun skall finnas en socialnämnd
med central ställning inom
kommunens socialvård. De närmare
bestämmelserna härom var enligt förslaget
sammanfattade i ett förslag till
lag om socialnämnd m. m.

Mot socialvårdskommitténs förslag
till reformering av det materiella innehållet
i gällande fattigvårdslag och annan
hithörande lagstiftning framkom
vid remissbehandling en ganska stark
kritik, som avsåg både förslagets huvudgrunder
och olika detaljer däri. Jag
blev också på ett tidigt stadium övertygad
om att förslaget i denna del måste
överarbetas innan det kunde läggas
till grund för en ny lagstiftning i ämnet.
Detsamma gäller förslaget avseende
socialvårdsanstalterna. I dessa delar

Nr 19.

Tisdagen den 20 maj 1952.

Svar på interpellation ang. framläggande för riksdagen av förslag till lag om socialnämnder
m. m.

stod det alltså klart att något förslag
icke kunde föreläggas årets riksdag.

Även mot kommitténs förslag att lösa
spörsmålet om den lämpligaste utformningen
av socialvårdens kommunala
organisation framfördes vid remissbehandlingen
betydelsefulla erinringar.
I detta hänseende övervägde jag emellertid
ändock att snarast underställa
riksdagen ett förslag. Denna min inställning
dikterades av en önskan att
på detta område få till stånd en önskvärd
rationalisering. Framför allt syntes
det mig angeläget att skapa formella
betingelser för kommunerna att
på ett ändamålsenligt sätt ordna sin
sociala byrå- eller kontorsorganisation.

När för socialdepartementets vidkommande
i slutet av föregående år
skulle uppgöras förteckning över de
propositioner, som skulle föreläggas innevarande
års riksdag, hade jag ännu
icke vari i tillfälle att taga någon mera
bestämd ståndpunkt till ifrågavarande
spörsmål. Min positiva inställning till
problemet gjorde emellertid att jag
ansåg mig böra markera att en proposition
i detta ämne eventuellt komme
att föreläggas riksdagen.

Sedermera har socialvårdskommitténs
förslag i detta hänseende varit
föremål för ytterligare överväganden
inom socialdepartementet. Därvid har
tveksamhet yppat sig på flera punkter;
och bl. a. har såvitt landskommunerna
angår, tjänstetillsättningsfrågan visat
sig ha visst samband med den allmänna
kommunallagstiftningen. Sistnämnda
lagstiftning är som bekant under
omprövning av 194-6 års kommunallagskommitté,
som i vår torde komma
att framlägga ett betänkande med förslag
till ny kommunallag för de borgerliga
primärkommunerna.

Med anledning av vad sålunda förekommit
har jag funnit lämpligast att
de problem det nu gäller erhåller ytterligare
belysning i en särskild pro -

memoria. En dylik promemoria är f. n.
under utarbetande inom socialdepartementet
och kommer inom den närmaste
tiden att utsändas på remiss till
vederbörande.

När remissbehandlingen är klar,
kommer frågan om socialvårdens kommunala
organisation att upptagas till
förnyad behandling. Det är min förhoppning
att hinder ej skall möta mot
att ett förslag kan underställas nästa
års riksdag.

Härpå yttrade

Herr HAGÅRD: Herr talman! Jag ber
att få tacka herr socialministern för
hans svar å interpellationen.

När i början av riksdagen det meddelandet
kom, att socialministern hade
för avsikt att eventuellt lägga fram ett
förslag till den kommunala socialvårdens
organisation, tog man emot detta
med stor tillfredsställelse, framför allt
i de kommuner, där man för närvarande
brottas med svårigheter när det gäller
just den organisatoriska delen av
socialvårdsproblemet. Det skulle innebära,
menade man, en lösning av ett
25 år gammalt problem, ett problem
som har vållat ofantligt stora svårigheter
i kommunerna, där man t. o. m.
på sistone tvingats att gå fram efter
sina egna linjer utan stöd av gällande
lagstiftning.

När man nu i riksdagens elfte timme
fick klart för sig att en sådan proposition
icke kommer att framläggas,
blev det besvikelse i kommunerna. Det
är egentligen detta som har föranlett
min interpellation. Nu har vi fått veta
anledningen till uppskovet, och jag
fäster mig särskilt vid en passus i detta
avseende. Socialministern säger, att
det har uppstått en viss tveksamhet
inom departementet vid den fortsatta
bearbetningen av förslaget. Därvid har
man såvitt landskommunerna angår
kommit att se på frågan om tjänstetid -

Tisdagen den 20 maj 1952. Nr 19.

Svar på interpellation ang. framläggande för riksdagen av förslag till lag om social
nämnder m. m.

sättning och att denna har visst samband
med den allmänna kommunallagstiftningen.
Det heter vidare: »Sistnämnda
lagstiftning är som bekant under
omprövning av 1946 års kommunallagskommitté,
som i vår torde komma
att framlägga ett betänkande med förslag
till ny kommunallag för de borgerliga
primärkommunerna.»

Om det var det betänkande, som
framlades av kommunallagskommittén
förra veckan, som socialministern
åsyftade, har jag mig bekant att där
inte finns någonting som talar om intrånget
på den kommunala tjänstetillsättningen.
Ännu mindre finns det —
efter vad jag låtit mig berättas — någonting
som innebär något som helst
intrång när det gäller tillsättande av
tjänstemän inom socialvårdens olika
uppdrag.

Det värdefulla i svaret i dag är emellertid,
att det ger besked om att vid
1953 års riksdag skall denna fråga slutligen
framläggas i form av en proposition.

För att bara beröra några synpunkter
i socialministerns interpellationssvar
vill jag till en början erinra om
att han hänvisade till socialvårdskommitténs
ursprungliga framställning i
detta avseende. Det gällde inte bara
den kommunala socialvårdens organisation
den gången, utan det var även
ett förslag framlagt om en ny socialhiälpslag,
socialvårdsanstalter o. s. v.

Beträffande socialhjälpslagen sägs
det, att remissyttrandena innebär en
mycket stark kritik av förslaget i denna
del. Det förvånar mig inte på något
sätt; jag var själv reservant på avgörande
punkter. Det gäller ju bl. a. en
nyordning så till vida att statsbidrag
skall utgå till den kommunala fattigvården.

Men på en annan punkt, nämligen
den som gäller den kommunala organisationen,
var remissyttrandena, om
jag förstod rätt, i stort sett tillstyrkan -

de. Jag vill erinra om att förslaget
kom fram i april 1950. Det blev föremål
för en relativt sett skyndsam behandling.
Svenska socialvårdsförbundet
underlättade också strävandena att
bekantgöra innehållet i det nya förslaget
för kommunerna. Förbundet anordnade
stora möten i skilda landsändar,
och därvid utövades en viss kritik.
Man gav i varje fall en bestämd
information och orientering om det
hela. Därvid framgick det ganska tydligt,
att när det gällde den kommunala
organisationen hade man inte några
större invändningar att göra. Tvärtom
framfördes det med tämligen stor skärpa
från olika håll att man önskade få
denna fråga avgjord så snabbt att det
nya systemet kunde träda i kraft redan
den 1 januari 1952. Och varför?
Jo, därför att vi då stod inför storkommunernas
inträdande på arenan. Man
ansåg också att tiden skulle vara tillräcklig
för att man skulle kunna få
fram förslaget till dess.

Men så gick 1951 års riksdags vårsession
och höstsession, och ingenting
avhördes från Kungl. Maj :t. Resultatet
blev att de storkommuner, som
bildades, tyvärr måste bygga på den
nuvarande splittringen i fråga om organisationen.
Jag är också rädd för att
betydande svårigheter nu kommer att
uppstå när det gäller att få in en nyorganisation.
Man har enligt min uppfattning
försuttit ett mycket lämpligt
tillfälle, och det är fara värt att vi
måste beteckna den nyordning, som vi
kan komma till, såsom mer eller mindre
ett lappverk.

Men, herr talman, den här förebråelsen
riktar jag inte alls mot den nuvarande
socialministern. Han har visat
intresse för nyordning i många hänseenden.
Det hindrar emellertid inte att
jag måste beklaga detta på det allvarligaste.

Av den passus i svaret, där herr
statsrådet redogör för sitt ställningsta -

Nr 19.

Tisdagen den 20 maj 1952.

Svar på interpellation ang. ändring av semesterlagens bestämmelser rörande semes''
terns förläggning.

gande till frågan om en ny proposition
vid riksdagens början, ber jag att få citera
följande: »Denna min inställning
dikterades av en önskan att på detta
område få till stånd en önskvärd rationalisering.
Framför allt syntes det
mig angeläget att skapa formella förutsättningar
för kommunerna att på ett
ändamålsenligt sätt ordna sin sociala
byrå- och kontorsorganisation.» Sådana
signaler har vi inte tidigare hört från
socialdepartementet, och det är därför
med tacksamhet jag för min del antecknar
detta. Om dessa synpunkter
får vara avgörande tror jag inte att socialministern
kommer att få svårigheter
att vinna resonans för sina åsikter
när förslag slutligen föreligger i form
av en proposition.

Jag vill, herr talman, sluta med att
instämma i socialministerns förhoppningar,
som han nyss uttalade, att hinder
inte skall möta för honom att
framlägga denna proposition vid nästa
års riksdag. Bakom denna önskan står
också ett stort antal kommuner, som
med otålighet väntar på ett befriande
besked i den här frågan.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 7.

Svar på interpellation ang. ändring av
semesterlagens bestämmelser rörande
semesterns förläggning.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG erhöll på begäran
ordet och anförde: Herr talman! Under
hänvisning till att vissa företag — bland
dem Uddeholms aktiebolag — ämnade
mot de anställdas önskan förlägga
3 av de 15 semesterdagar, vartill arbetstagarna
detta år högst kan kvalificera
sig enligt semesterlagen, till tiden mellan
jul och nyår har herr Dahlgren frågat
mig huruvida jag uppmärksammat
detta förhållande och om man kunde
förvänta ett förslag till sådan ändring

av semesterlagen att en förläggning av
semestern inte kunde ske på ett sätt
som Uddeholmsbolaget försökte diktera.

Jag vill som svar härå framhålla, att
frågan om semesterns förläggning var
ett spörsmål som tilldrog sig särskild
uppmärksamhet, när treveckorssemestern
beslöts förra året. Olika alternativ
diskuterades. Resultatet blev att statsmakterna
stannade för att enligt lagens
huvudregel semestern skall utgå i ett
sammanhang, därest inte överenskommelse
om annan ordning träffades mellan
arbetsgivaren och arbetstagarna.
En uppdelning av semestern förutsätter
alltså i princip en överenskommelse
mellan parterna. Emellertid ansågs arbetsgivaren
böra få viss rätt att uppdela
semestern även utan sådan överenskommelse,
nämligen i de fall vederbörande
arbetstagare kvalificerat sig
för längre semester än 12 dagar. I detta
fall får semestern uppdelas i två
skilda perioder, därvid den ena perioden
alltid skall ha en längd av minst 12
dagar. Vidare utgick man från att arbetsmarknadens
parter förhandlingsvägen
skulle ta upp frågan om semesterns
förläggning i syfte att nå överenskommelse
om den ordning som i varje särskilt
fall så långt det är möjligt tillgodoser
såväl de anställdas som arbetsgivarens
berättigande intressen. Enligt vad
jag erfarit har även i det av interpellanten
berörda fallet frågan numera
lösts förhandlingsvägen.

Jag är ej beredd att redan nu, innan
treveckorssemestern ens helt genomförts,
förorda någon omprövning av
statmakternas förra året fattade beslut,
utan anser att ytterligare erfarenheter
bör avvaktas.

Vidare yttrade

Herr DAHLGREN: Herr talman! Jag
ber att till herr statsrådet och chefen
för socialdepartementet få framföra
mitt tack för det lämnade svaret.

Tisdagen den 20 maj 1952.

Nr 19.

Svar på interpellation ang. ändring av semesterlagens bestämmelser rörande semesterns
förläggning.

Anledningen till min interpellation är
att söka dels i den tvist som har uppstått
mellan arbetare och arbetsgivare
vid Uddeholmsbolaget, men dels också
i de tvister som har pågått och som väl
kommer att fortsätta vid andra arbetsplatser
där arbetsgivarna inte har velat
ta hänsyn till de semesterberättigades
uppfattning om förläggningen av den
intjänta semestern.

Jag avsåg med interpellationen att
på nytt erinra om vad jag redan vid
fjolårets riksdags behandling av semesterfrågan
framhöll, att det är en brist
i lagstiftningen att arbetsgivaren har
rätt att uppdela semestern utan överenskommelse
med arbetarparten.

Då man redan i år, när arbetarna endast
har laglig rätt till maximalt 15 dagars
semester, söker förstöra denna lilla
utökning av semesterledigheten genom
att dekretera en förläggning av de 3
nytillkomna dagarna till årets mörkaste
tid mellan jul och nyår, finns det grundad
anledning för arbetarna att frukta
att nästa års treveckorssemester blir en
uppdelad sådan.

Av det betänkande, som på sin tid avlämnades
av arbetstidsutredningen,
framgår bland annat att av folket i städerna,
där ju industriarbetarna i stor
utsträckning bor, inte mindre än 69,4
procent hade uttalat sig för tre veckors
semester i följd. Det är ju egentligen
inte så egendomligt att så hade blivit
fallet. För det första har ju kravet på
tre veckors semester sammanhängt med
den allmänna uppfattningen att två
veckors semester är för kort — något
tal om vintersemester har det mig veterligt
aldrig varit fråga om från arbetarnas
sida — och för det andra har arbetare
i allmänhet knappast råd att ta
semester två gånger om året med därav
följande dubbelutgifter för resor, uppehälle
o. s. v., speciellt inte då den semesterlön,
som de erhåller, i dessa penningvärdeförsämringstider
ju alltid är
väsentligt lägre än den utgående lönen,

beroende på att semesterlönen beräknas
på kvalifikationsårets genomsnittliga
inkomst.

Vid den debatt, som förekom vid nuvarande
semesterlags antagande, yttrade
förre socialministern bland annat
följande: »Såvitt jag förstår har man
alltid ansett en semester vara en sammanhängande
ledighet som kan användas
till vila under en åtminstone något
så när rimlig tidrymd.» Vad är då rimligt
i detta fall, och vad är orimligt?
Kan man anse det vara orimligt av arbetarna
att de begär att få sina 15 dagars
semester i en följd i år eller att
nästa år få ta ut sina tre veckor på det
sätt som bäst passar semestertagarna
själva? Är det orimligt av arbetarna att
i detta rationaliseringens tidevarv, då
alla, inte minst de styrande i samhället,
kräver ökad produktion av dem,
begära att få ta ut sin intjänta semester
vid den tid på året som bäst passar
och som innehåller minst ledighetstillfällen
i form av helgdagar? Jag anser
detta vara en rimlig begäran.

Jag menar således att statsmakterna
borde ta mera hänsyn till det överväldigande
flertalets uttalade önskemål i
denna fråga och ändra semesterlagen
på denna punkt. En sådan ändring utesluter
givetvis inte att semestertagare
kan få rätt till uppdelning av semestern
därest så önskas, men förutsättningen
för detta bör givetvis vara att de är
överens om en dylik uppdelning.

Sedan kanske jag kan tillägga att det
i det speciella fall som jag har pekat på
och som har väckt offentlig uppmärksamhet,
vilken har lett till ett ur arbetarnas
synpunkt lyckat resultat, har varit
fråga om arbetsledare i framskjuten
ställning, vilka har gjort sig kända
som avancerade predikanter för den
väckelserörelse som går under benämningen
MRA, d. v. s. moralisk upprustning.
De har fyra absoluter som normgivande,
nämligen för det första absolut
ärlighet, för det andra absolut ren -

Nr 19.

Tisdagen den 20 maj 1952.

Svar på interpellation ang. vissa spörsmål rörande
sorna.

het, för det tredje absolut osjälviskhet
och för det fjärde absolut kärlek. Dessa
väckelsepredikanter säger sig vara helt
fria från egoism, och de arbetsgivare,
som bekänner sig till MRA, skall därför
få en helt ny inställning. Strejkerna
skall försvinna tack vare den kärlek
som skapas mellan arbetsgivare och arbetare.

Detta var en parentes som jag fann
nödvändig för att ge ett litet belägg
för vad vi på vårt håll hela tiden vetat,
nämligen i vilket ärende man är ute,
då man med olika medel försöker få
arbetarna att bortse från sina intressefrågor.
Det exempel som jag här gett
erinrar om predikanten, som ville att
hans lyssnare skulle leva som han lärde
men inte lära som han levde. Att sedan
företagsledningen av arbetarna tvingas
frångå sin oriktiga ståndpunkt, utgör
enbart bevis på den kompakta vilja,
som finns hos de arbetare saken berör,
att få ta ut semestern på en gång utan
uppdelning. Och detta bör också vara
en erinran åt den beslutande instansen
om nödvändigheten av att en lagändring
kommer till stånd.

När socialministern här i sitt svar
säger, att han inte är beredd att redan
nu förorda någon omprövning av tidigare
fattat beslut om semestern, måste
jag fråga: Vad skall man då vänta på?
Skall man vänta på att det presteras
nya bevis för att arbetsgivarna inte intar
en ställning som deras arbetare kan
acceptera? Skulle man inte i stället redan
nu kunna ge semestertagarna ett
större inflytande på sin egen semester?
Enligt min mening finns det inte något
annat alternativ och i den situationen
föredrar jag obetingat den senare utvägen,
alltså att arbetarna får ett merinflytande
när det gäller semesterns förläggning.
Säkert måste denna fråga på
nytt komma på riksdagens bord på ett
sådant sätt, att det ges möjlighet ställa
ett konkret yrkande.

Jag vill till slut uttrycka en förhopp -

de erkända arbetslöshetskas ning

om att socialministern skall med
uppmärksamhet följa utvecklingen. Jag
föreställer mig att därest det inte blir
möjligt att förlägga semestern i en följd,
kommer arbetarna ganska snart att på
nytt och kanske med större kraft framföra
kravet på en ökning av semesterlönen,
då ju en uppdelning av semestern
måste bli en dyrbar historia.

Överläggningen förklarades härmed
avslutad.

§ 8.

Svar på interpellation ang. vissa spörsmål
rörande de erkända arbetslöshetskassorna.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som anförde: Herr
talman! Herr Malmborg i Stockholm
har till mig riktat följande fråga:

Kan man förvänta, att herr statsrådet
och chefen för socialdepartementet snarast
möjligt framlägger Kungl. Maj ds
proposition till riksdagen, angående
två-månaders redovisning för de erkända
arbetslöshetskassorna; kan man
också förvänta, att herr statsrådet framlägger
förslag angående höjt dagunderstöd
för de erkända arbetslöshetskassorna? Som

svar härpå får jag anföra följande.

Behovet av att göra den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen
mera effektiv
var den viktigaste anledningen till att
en särskild kommitté i slutet av förra
året tillkallades för översyn av bestämmelserna
rörande denna försäkring. Enligt
vad jag har mig bekant har denna
kommitté i första hand inriktat sitt arbete
på frågan om försäkringsförmånerna.
Jag räknar med att nästa års riksdag
kommer att föreläggas förslag om
förbättring av dessa förmåner. Den av
interpellanten omnämnda frågan om redovisningsperioderna,
där ett förslag

Nr 19.

Tisdagen den 20 maj 1952.

Svar på fråga ang. åtgärder med anledning av förhållandena vid Chalmers provningsanstalt.

till omläggning föreligger, synes lämpligen
böra upptagas i nämnda sammanhang.

Härpå yttrade

Herr MALMBORG i Stockholm: Herr
talman! Jag ber att få tacka chefen för
socialdepartementet statsrådet Sträng
för det positiva svar han här lämnat.
Det är angeläget med en förbättring av
de erkända arbetslöshetskassornas försäkringsförmåner
liksom med en omläggning
av deras redovisningsperioder,
och jag tror att det förslag i dessa frågor,
som ställes i utsikt till nästa års
riksdag, kommer att mottagas med stort
intresse inom de erkända arbetslöshetskassorna.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 9.

Svar på fråga ang. åtgärder med anledning
av förhållandena vid Chalmers
provningsanstalt.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet PERSSON, som anförde:
Herr talman! Herr von Friesen har frågat
mig, om jag har för avsikt att på
kortare eller längre sikt vidtaga åtgärder
med anledning av förhållandena vid
Chalmers provningsanstalt.

Jag har avsiktligt dröjt med att besvara
denna fråga, eftersom jag hoppats,
att den konflikt vid anstalten, som
den 10 mars resulterade i arbetsnedläggelse,
skulle kunna biläggas. Den 6 maj
kallade förlikningsmannen parterna till
sammanträde, men en uppgörelse kunde
icke då träffas.

Förhållandena vid Chalmers provningsanstalt
uppmärksammades redan
år 1939 av riksdagens revisorer, och nu
liar 1951 års statsrevisorer ånyo tagit
upp frågan. När det gäller provningsanstaltens
organisation och verksamhet

lägenheten av en utredning rörande anstaltens
framtida ställning och organisation,
i vilket uttalande statskontoret instämt.
Även statsutskottet har i sitt utlåtande
i anledning av riksdagens år
1951 församlade revisorers berättelse,
vilket redan bordlagts här i kammaren,
föreslagit en utredning.

Då frågan sålunda i annan ordning
blir föremål för riksdagens behandling,
vill jag nu som min mening endast framhålla,
att ett direkt statsbidrag till anstalten
under alla förhållanden är otänkbart,
innan en prövning av frågan om
anstaltens framtida ställning och organisation
kommit till stånd.

Härefter yttrade

Herr von FRIESEN: Herr talman! Jag
skall be att till ecklesiastikministern få
framföra mitt tack för det lämnade svaret.
Statsrådet har, efter vad jag räknat
ut, dröjt i 99 dagar med att besvara den
enkla fråga som jag framställt, men jag
skall inte här mot honom öppna någon
sådan process som häromdagen fördes
mot hans kollega i inrikesdepartementet,
vilken ju hade behövt fundera i 41
dagar för att bestämma om en handling
skulle vara offentlig eller inte. Jag
förstår nämligen att det rätt ömtåliga
förhandlingsläget har ålagt statsmakterna
en viss återhållsamhet när det gäller
uttalanden i riksdagen i här förevarande
spörsmål.

Däremot vill jag fästa uppmärksamheten
på att min enkla fråga var formulerad
på det sättet, att jag önskade
veta huruvida statsrådet på kortare eller
länpre sikt var beredd att ingripa i
ifrågavarande konflikt. När jag använde
uttrycket »på kortare sikt» tänkte jag
mig, att regeringen kanske skulle ha intresse
av att aktivt ingripa i konflikten
innan några mer elakartade konsekvenser
hade uppkommit. Jag vill här inskjuta
att saken ju inte bara rör ecklesiastikministern,
som väl har ett mer
perifert intresse för en provningsanstalt

får jag därför hänvisa till revisorernas
berättelse. Revisorerna har uttalat ange2
— Andra kammarens protokoll 1952. Nr 19.

Nr 19.

Tisdagen den 20 maj 1952.

Svar på fråga ang. åtgärder med anledning av förhållandena vid Chalmers provningsanstalt.

av detta slag, utan också regeringen i
dess helhet, kanske framför allt ecklesiastikministerns
kollega i handelsdepartementet.

Jag ifrågasätter för min del om inte
verkningarna av konflikten har varit av
sådan skadegörande natur, att det hade
varit befogat att sätta i gång med en
större medlingsaktion. Chalmers provningsanstalt
hade under förra budgetåret
beställningar till ett antal av omkring
4 000, som nu får utföras på annat
sätt. Genom ett provisoriskt arrangemang
har dispens lämnats för de s. k.
tankbåtsprovningar, som det är alldeles
nödvändigt att utföra i Göteborg, men
det finns en hel rad av andra undersökningar,
som nu i stället måste utföras
på annat håll, framför allt vid provningsanstalten
i Stockholm. Detta kan
emellertid vara besvärligt när det gäller
t. ex. provningar av malm, som är
lastad på från Göteborg utgående fartyg,
liksom även andra undersökningar.

Jag tror att för både näringslivet i
allmänhet och industrierna i Göteborg
i synnerhet har Chalmers provningsanstalt
en alldeles särskild betydelse,
och jag anser därför att saken är ägnad
att påkalla statsmakternas uppmärksamhet.
En långvarig konflikt av detta slag
får ju alltid rätt tråkiga konsekvenser.
En hel del av personalen söker sig
andra anställningar, och det kan bli
svårt att på nytt taga upp verksamheten
i önskad omfattning.

Vad beträffar anordningar från regeringens
sida på längre sikt vill jag trots
det kanske en smula vaga svar, som
ecklesiastikministern har lämnat, uttala
den förhoppningen, att en utredning
verkligen skall komma till stånd snarast
möjligt. I ett utlåtande, som vi kommer
att ta ställning till i morgon, uttalar sig
statsutskottet mycket bestämt i detta
avseende, och då till detta önskemål
inte är fogade några reservationer finns
det väl anledning antaga, att statsutskottets
förslag också kommer att bli riksdagens
beslut.

Denna anstalts ställning är ganska
egendomlig. Man frågar sig om det är
en helt privat anstalt eller en offentlig,
delvis statsunderstödd anstalt eller något
mellanting mellan dessa båda. Den
har ju vissa förmåner som enbart tillkommer
de statliga företagen, men å
andra sidan har ända sedan, jag vill
minnas, år 1939 statsmakterna ingen
direkt insyn i driften av detta företag
och lämnar inga bidrag till den. Statsrevisorerna
påpekade för flera månader
sedan de litet egendomliga avlöningsförhållandena
vid anstalten. Man har
nog även fortsatt att förvånas däröver,
sedan man har sett vissa förslag som
framkommit under förhandlingarnas
lopp om att införa ett tantiemsystem för
hela personalen. En sådan anordning
kan inte vara förenlig med nutida syn
på dylika frågor. Jag tror att man får
gå fram efter helt andra principer. Anstaltens
ledning har därför rätt, när den
säger att det med nuvarande inkomster
är svårt att få tillräckliga medel för att
på betryggande sätt sörja för både personalens
avlöning och — vilket är särskilt
besvärligt — dess pensionering.

Statsmakterna måste därför ingripa.
Jag förutser att en kommande utredning
kommer att få till resultat, att vi därnere
i Väst-Sverige får en anstalt av
ungefär samma typ som statens provningsanstalt
i Stockholm.

Med dessa ord, herr talman, har jag
bara velat understryka denna frågas
utomordentliga betydelse. Jag uttalar än
en gång den mycket bestämda förhoppningen,
att handels- och ecklesiastikdepartementen
med det snaraste skall
igångsätta den i viss mån annonserade
utredningen, så att vi verkligen inom
en inte alltför avlägsen framtid kommer
till ett tillfredsställande resultat, som
måste innebära att en anstalt som denna
kommer att fortsätta sin verksamhet
i Göteborg.

Härmed var överläggningen slutad.

Tisdagen den 20 maj 1952.

Nr 19.

§ 10.

Svar på interpellation ang. kristendomsundervisningen
vid läroverken enligt den
timplan, som nu uppgöres för den nya

provisoriska gymnasieorganisationen.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet PERSSON erhöll på begäran
ordet och anförde: Herr talman!
I en med andra kammarens tillstånd
framställd interpellation har herr Gustafsson
i Borås frågat mig, om jag anser
mig kunna medverka till att kristendomsundervisningen
vid läroverken
icke minskas i den timplan, som nu
uppgöres för den nya provisoriska gymnasieorganisationen.

Först och främst vill jag försäkra
interpellanten, att det också ligger mig
varmt om hjärtat att bevara en så god
ställning som möjligt för kristendomsämnet
på gymnasiet. Det är ju ett ämne
med stor allmänbildande och fostrande
betydelse. Vad beträffar latinlinjen och
den nya allmänna linjen förefaller det
ju inte heller, åtminstone att döma av
vad som hittills har kommit fram, som
om det därvidlag skulle föreligga något
svårare problem. Jag tror, att interpellanten
och jag är ense om att den uppflyttning
av en timme från andra ringen
till fjärde, som har skett i det hittills
föreliggande förslaget, innebär en kvalitativ
vinst och en förstärkning för ämnet.
Frågan synes alltså endast, såsom
också interpellanten betonar, gälla reallinjen.

Jag vill emellertid framhålla en sak,
där det kanske råder ett visst missförstånd
både på interpellantens sida och
på sina håll i den allmänna diskussionen.
Interpellanten talar om »skolöverstyrelsens
förslag». Något sådant föreligger
mig veterligen inte ännu. När
överstyrelsen har skickat ut ett förslag
till tim- och kursplaner på remiss till
skolor, seminarier och högskolor m. m.,
har överstyrelsen tydligen själv varit
angelägen att bara kalla detta för promemorians
förslag, inte överstyrelsens
— det ingår nämligen i en promemoria
i ärendet, som bär utarbetats inom över -

styrelsen. Förslaget är avsett som ett
underlag för diskussionen om det nya
gymnasieprogrammet, och överstyrelsen
har för sin del inte ännu tagit ståndpunkt
till detaljerna. Detta utsäges också
uttryckligen i remisskrivelsen. Överstyrelsens
ståndpunktstagande kommer
att ske först nu under årets lopp, sedan
yttrandena över promemorians förslag
har närmare studerats och frågan ytterligare
penetrerats. I vad mån överstyrelsen
då kommer att göra promemorians
förslag till sitt eller i vad mån det
definitiva förslaget kommer att se annorlunda
ut på denna eller andra punkter,
därom vet jag i denna stund ingenting.

Frågan synes mig alltså egentligen
vara litet för tidigt väckt, även om det
naturligtvis bara är bra, att man med
vaket intresse följer en så viktig kulturfråga
som den om gymnasiets fortsatta
gestaltning. Förutsättningarna för att
jag skulle kunna ta ståndpunkt till frågan
om enskilda ämnens timtal finns
emellertid inte, förrän det föreligger
ett i detalj utformat definitivt förslag
och förrän man alltså har överblick över
hela arbetsschemat för det nya gymnasiet.
Det blir t. ex. en stor skillnad i
fråga om det timtal för enskilda ämnen,
som kan utmätas i ett arbetsschema
med 30 timmar i veckan eller 35 eller
40 timmar i veckan. Ju starkare man
av hygieniska skäl finner sig böra begränsa
det totala timtalet, ju nödvändigare
blir det för de enskilda ämnena
att finna sig i begränsningar av undervisningstiden.
Jag har inhämtat, att promemorians
förslag t. v. har räknat med
G timmars skoldag, alltså 36 timmars
arbetsvecka, alldeles som genomsnittligt
i realskolan, men överstyrelsen har förbehållit
sig att ytterligare överviiga även
denna fråga, som ju är grundläggande
för det hela.

Härmed skulle jag egentligen kunna
sluta. Men jag kanske ändå skall tilllägga,
att jag tror man kan förstå det
dilemma, som promemorians upphovsmän
och även överstyrelsen har befunnit
sig i. Det förhåller sig så, att det är

Nr 19.

Tisdagen den 20 maj 1952.

Svar på interpellation ang. kristendomsundervisningen vid läroverken enligt den

timplan, som nu uppgöres för den nya provisoriska gymnasieorganisationen.

alldeles särskilt svårt att konstruera en
timplan, som på lämpligt sätt tillgodoser
både allmänbildningskravet och specialiseringskravet
just för reallinjen. Om
denna linje skall kunna fylla sin funktion,
måste den ge god förberedelse för
naturvetenskapliga universitets- och
fackhögskolestudicr och den bör därvid
bland annat inte heller bli alltför
underlägsen de tekniska gymnasierna.
Dessa ger ju också tillträde till matematisk-naturvetenskapliga
högskolestudier,
och detta fastän de inte alls har
vare sig kristendoms- eller filosofi- eller
egentlig historieundervisning på sitt
program och fastän de ger en starkt begränsad
språklig-humanistisk utbildning
i övrigt. Om de allmänna gymnasiernas
reallinje inte skall överflyglas
av de tekniska gymnasierna och om man
inte vill riskera förlängning av den fortsatta
utbildningen i faekhögskolorna,
måste den därför ge en fullgod utbildning
i sådana ämnen som matematik,
fysik och kemi. Den måste vidare ge
utrymme åt modersmålet och det främmande
huvudspråket, det språk, som
eleverna behöver behärska rätt väl inte
bara vid läsning utan även i tal och
skrift. Historia med samhällslära vill väl
heller ingen ta bort från högstadiet,
trots att de tekniska gymnasierna inte
har ämnet med. För de blivande läkarna
och med dem jämförliga yrkesutövare
är biologi med hälsolära också
ofrånkomligt. Därmed är vi redan uppe
i 6—7 obligatoriska ämnen. Nu har riksdagen
redan beslutat, att antalet samtidigt
lästa ämnen i de båda högsta
ringarna allra högst bör uppgå till det
nuvarande, d. v. s. 8; man har velat
undvika en återgång till mångläseriet
före 1927 års skolreform. Det betyder,
att det bara är ett eller eventuellt två
ämnen kvar; övriga tre till fyra av följande
ämnen kan alltså inte komma
med: kristendomskunskap, filosofi med
psykologi, tyska, franska och geografi.
Promemorian har valt filosofi med psy -

kologi, som dock i högsta ringen på
realgymnasiet skulle få 1 timme och
inte komma med bland examensämnena,
men har strukit både tyska och geografi
i båda de högsta ringarna, kristendom
i näst högsta och franska i högsta.
Det är alltså inte bara kristendomsämnet,
som fått vidkännas reduktion. Det
betyder ändå, att promemorian gått utöver
antalet 8 ämnen för dem som skall
läsa biologi och för dem kommit upp i
ett antal av 9 ämnen. Valet är naturligtvis
ytterligt svårt att träffa, och frågan
måste ses i samband med timplanen i
dess helhet för både realskola och gymnasium,
inte bara för de högsta ringarna.
Men det är alltså som sagt inte
endast kristendomsämnet, som fått finna
sig i en beskärning, tyskan och geografien
har drabbats ännu hårdare. Filosofi
läses inte tidigare i skolan, och det
har tydligen ansetts önskvärt, att en
kortfattad kurs genomgås i detta ämne
även på reallinjen i en tid, då psykologien
spelar en så stor roll. Enligt vad
jag nyligen erfarit, har i några av universitetsyttrandena
över promemorians
förslag mycket starkt yrkats på att åtminstone
två främmande språk skall
föras ända upp i studentexamen på alla
linjer. Om så skall ske, blir uppgiften
att göra en acceptabel timplan för reallinjen
ytterligare försvårad. Jag vill tilllägga,
att reallinjens själva huvudämne,
matematiken, även fått vidkännas en
reduktion på sin egen linje.

Även i de timplansutkast, som skolkommissionen
lämnade i sitt principbetänkande,
hade en liknande beskärning
skett. Enligt det s. k. Nordhultska
alternativet, som ingick i skolkommissionens
betänkande, hade kristendom
på alla linjer sammanlagt 6 timmar i de
tre första ringarna, alltså 1 timme mer
än promemorians förslag för reallinjen
men i stället 1 timme mindre än promemorians
förslag för latinlinjen och
allmänna linjen; i högsta ringen var
ämnet enligt detta alternativ nedlagt.

Tisdagen den 20 maj 1952.

Nr 19.

Svar på interpellation ang. kristendomsundervisningen vid läroverken enligt den

timplan, som nu uppgöres för den nya provisoriska gymnasieorganisationen.

Enligt skolkommissionens andra alternativ
fick kristendomskunskap på alla
linjer 5 timmar i de tre första ringarna.
Sedan räknade detta alternativ med s. k.
horisontell klyvning och en strängt specialiserad
fjärde ring, om vi skall kalla
den så, där kristendomskunskap endast
ingick som s. k. frivilligt bildningsämne.

Jag har med vad jag anfört velat säga,
att problemställningen är komplicerad
och att det inte är möjligt att komma
fram till ett slutgiltigt bedömande, förrän
det föreligger ett definitivt förslag
med motivering och ett fullständigt arbetsschema
för gymnasiet, alltså både
tim- och kursplaner. Jag kan bara uttala,
att jag skall ägna den fråga interpellanten
berör all uppmärksamhet och att
jag hyser all sympati för det syfte, som
ligger bakom den väckta frågan.

Härpå yttrade

Herr GUSTAFSSON i Borås: Herr talman!
Jag ber att till statsrådet och
chefen för ecklesiastikdepartementet
få uttala mitt tack för att han, trots att
något definitivt förslag angående arbetsschema
för det nya gymnasiet ännu
inte föreligger, likväl varit vänlig
nog att svara på min interpellation så
utförligt som här har skett.

Jag kan försäkra att denna interpellation
har framställts i ärligt syfte
och att endast ett mål och ett motiv
varit vägledande för mig, nämligen att
värna vad som för mig framstår som
det värdefullaste i vårt folks liv: en
kristen livssyn. Jag visste förut att
statsrådets och min uppfattning här
inte på något sätt gick i sär, men jag
är honom likväl tacksam för att han
lika klart har sagt ifrån, att det ligger
honom varmt om hjärtat att bevara en
så god ställning som möjligt för kristendomsämnet
på gymnasiet.

Statsrådet påpekar att det kanske
föreligger ett missförstånd från min
sida i fråga om det diskuterade för -

slaget i det att jag skulle uppfattat det
som skolöverstyrelsens förslag. Det är
möjligt att det finns en nyans och att
jag kunnat formulera det annorlunda.
Jag har givetvis inte utgått ifrån att
förslaget till en ny provisorisk gymnasiereform
var skolöverstyrelsens definitiva,
men jag har däremot ansett
att den PM, som sänts ut från skolöverstyrelsen,
var så pass vägledande att
man därav kunde utläsa riktningen eller
hur man tänkt sig en lösning. Det
är således bekymren för att skolöverstyrelsen
skulle göra promemorians
förslag till sitt definitiva förslag, som
kom mig att interpellera på detta tidiga
stadium. Jag är alldeles överens
med statsrådet om att frågan inte är
lättlöst med hänsyn till den oerhörda
trängseln på schemat, och skulle man
finna sig böra av elevhygieniska skäl
begränsa totala timantalet, blir problemet
givetvis ännu mer svårlöst.

Frågan är givetvis om man skall tillmäta
kristendomsämnet så stor betydelse
i de högre skolornas liv, att det
bör beredas skälig plats. Att meningarna
här är delade vet jag mycket väl,
och man kan givetvis ange både skäl
och motskäl.

Om man ser på utvecklingen från
1905 till det kungl. brevet av år 1950
blir intrycket ganska b,eklämmande
med tanke på hur kristendomsämnet
fått maka åt sig undan för undan. Att
det förslag, som man nu låter skymta,
innebär en ytterligare knuff mot vrån
för kristendomsämnet är kanske inte
överord. 1950 års kungl. brev skar bort
en timme från tredje klassen i den
femåriga realskolan och från andra
klassen i den fyraåriga. Enligt det nu
framlagda diskussionsförslagct, om jag
får kalla det så, reduceras totala antalet
undervisningstimmar per vecka
på den fyraåriga reallinjen i gymnasiet
från sju till fem och på den treåriga
linjen från fem timmar till tre.
Det innebär i realiteten, om jag inte

Nr 19.

Tisdagen den 20 maj 1952.

Svar på interpellation ang. kristendomsundervisningen vid läroverken enligt den

timplan, som nu uppgöres för den nya provisoriska gymnasieorganisationen.

räknat fel, att kristendomsämnets timantal
skäres ned med 40 procent. Därav
framgår med all önskvärd tydlighet,
hur hårt beskuret ämnet redan nu
är med rådande timplan. Kanske man
med utgångspunkt från detta kan förstå
kristendomslärarna då de säga, att
det här inte är fråga om en reduktion
utan om en amputation. I en sådan
situation är det väl inte ur vägen att
säga sin mening redan medan frågan
ligger på den begynnande diskussionens
plan, då ju förslaget är offentlig
handling och sänts på remiss till rektorsämbetena
i läroverken och folkskoleseminarierna.

Herr talman! Jag vill inte direkt påstå,
att förslaget står i strid med det
uttalande, som 1946 års skolkommission
gjort angående kristendomsämnets givna
plats i skolan, ett uttalande som
Kungl. Maj:t och riksdagen accepterat,
men jag har svårt att se detta förslag
som ett fullföljande av vad skolkommissionen
åsyftat. Kommissionen skrev:
»Kristendomsämnet bör mer än de flesta
andra ämnen kunna vara instrumentet
för den personlighetsdaning, som
måste vara skolans väsentligaste uppgift.
» Det är granna ord värre, och
jag anser dem vara i allo riktiga lika
väl som mycket annat kommissionen
skrev i denna fråga, men jag undrar om
kristendomsämnet kan komma till sin
rätt som personlighetsdanande faktor,
om timantalet reduceras under varje
rimligt minimum. Och är det inte detta
som sker om skolöverstyrelsen gör promemorians
förslag till sitt definitiva
förslag? Jag anser att den frågan måste
besvaras jakande. Det går inte att säga,
att en reducering av det totala antalet
kristendomstimmar med två timmar
per vecka —- från sju till fem, från fem
till tre — inte spelar någon roll när det
gäller karaktärsdaningen. Så har man
resonerat alltifrån 1928 och så sade
man även 1950. Redan nu är tiden
otillräcklig för en effektiv kunskaps -

meddelelse, karaktärsfostran och livsåskådningsdebatt.
Inskränkes tiden ännu
mera blir det knappast fråga om
mer än en ytlig konfrontation med kristendomens
huvudinnehåll.

Intressant är att iaktta hur de tekniska
fackskolorna framsynt nog har varnat
för en skolutbildning, som främst
ger fackkunskaper men ger den unge
föga möjligheter att i livet självständigt
kunna orientera sig, stödd på en i skolan
murad grund av insikter och bildning
i livsåskådningsfrågorna. En docent
vid Chalmers i Göteborg yttrade
i ett föredrag för inte så länge sedan,
att kristendomsämnet kanske dock till
sist är det viktigaste ämnet på schemat,
därför att det som intet annat vill hjälpa
oss att komma till rätta med människan.
Jag känner inte närmare denne
mans ståndpunkt till kristna livsfrågor
men han kände sig ändå föranlåten att
framhålla vad jag citerat. De tekniska
problemen var, menade han, långt lättare
att komma till rätta med och lättare
att bemästra än de rent mänskliga.

Jag vill gärna betyga för herr statsrådet,
att jag inte alls liar den uppfattningen
att alla svårigheter är lösta i
och med att man tilldelat kristendomsläraren
alla de timmar som han önskar.
Det är ändå till sist på mannen det beror.
En kvalificerad kristendomsundervisning
är främst beroende på goda
lärare. Men även den bäste läraren
måste ju för att kunna fylla sin uppgift
ha rimlig tid till sitt förfogande för
undervisning. Jag har ingen anledning
att bryta staven över denna lärarkår.
Jag tror tvärtom att den är värd
fullt förtroende, och jag vill gärna att
den skall få utföra sin gärning inte
hörnträngd, om jag så får uttrycka
mig, utan med den rymd över sig, som
en skälig plats på schemat kan ge. Ett
bibehållet timantal synes mig alltså
vara ganska skäligt — man kunde kanske
tillägga, att ett ökat timantal vore
önskvärt. Det är inte en propaganda -

Tisdagen den 20 maj 1952.

Nr 19.

Interpellation ang. svårigheterna för vägsamfälligheter att erhålla lån i bankerna
enligt de villkor, som stadgats i lagen om förmånsrätt för vissa fordringar enligt
lagen om enskilda vägar.

möjlighet, som det här gäller att värna,
utan det är fråga om en kunskaps- och
livsåskådningsbildande faktor av —
som jag ser det — omistligt värde.

Herr talman! När nu frågan ligger
på ett förbererande stadium och ecklesiastikministern
så klart sagt från, att
han vill göra vad som är möjligt för
att bevara en god ställning åt kristendomsämnet
i gymnasiet, skall jag snart
sluta mitt anförande. Trängseln på schemat
är svår, och jag skall inte ens
försöka att ange några linjer efter vilka
jag menar, att man skulle kunna tänkas
gå fram. Det lär väl bli tillfälle att
återkomma till det senare. Jag är övertygad
om, att statsrådet och chefen
för ecklesiastikdepartementet och hans
män är så skickliga stigfinnare, att de
väl kommer att spåra upp vad som
kan tänkas leda fram till ett resultat,
som statsrådet själv önskar och som
jag hoppas skall bli sådant, att det med
tacksamhet tas emot av alla dem, som
betraktar denna fråga som en av de
allra viktigaste.

När herr statsrådet säger att han
kommer att ägna min fråga all uppmärksamhet
och att han har sympati
för det syfte, som ligger bakom frågan,
så har jag inte något att tillägga. Jag
säger ännu en gång tack och bidar
med stor tillförsikt tiden an.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 11.

Föredrogos men bordlädes åter utrikesutskottets
utlåtande nr 10 samt bevillningsutskottets
betänkanden nr 50

och 52.

§ 12.

Föredrogs statsutskottets memorial nr
171, i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut i fråga om anslag för budgetåret
1952/53 till personalvårdsverksamhet.

Den i detta memorial föreslagna voteringspropositionen
godkändes.

§ 13.

På förslag av herr talmannen beslöt
kammaren, att statsutskottets utlåtande
nr 144, bevillningsutskottets betänkanden
nr 48 och 50 samt jordbruksutskottets
utlåtande nr 39 skulle i nu nämnd
ordning uppföras främst bland två gånger
bordlagda ärenden å morgondagens
föredragningslista ävensom att konstitutionsutskottets
utlåtanden och memorial
nr 25—27, bankoutskottets utlåtande
nr 25 samt bevillningsutskottets betänkanden
nr 49 och 52 skulle i nu nämnd
ordning uppföras sist bland två gånger
bordlagda ärenden på samma föredragningslista,
medan övriga ärenden skulle
uppföras i vanlig ordning.

§ 14.

Interpellation ang. svårigheterna för vägsamfälligheter
att erhålla lån i bankerna
enligt de villkor, som stadgats i lagen om
förmånsrätt för vissa fordringar enligt
lagen om enskilda vägar.

Ordet lämnades på begäran till

Herr CARLSSON i Bakeröd, som anförde:
Herr talman! 1939 års lag om
enskilda vägar innebar otvivelaktigt
betydande framsteg i flera avseenden,
när det gäller att reglera frågor på.
hithörande område. För den egentliga
landsbygdens del har bildandet av vägsamfälligheter
visat sig vara ett i många
avseenden förträffligt instrument för
att på ett ändamålsenligt sätt reglera
väghållningen, vare sig det gäller byggande
eller vägunderhåll och vinterväghållning.

När det blir fråga om att bygga nya
vägar eller när mera omfattande iståndsättningar
av förut befintliga enskilda
vägar skall verkställas, kan det ofta
bli nödvändigt för vägsamfälliglieten att
taga upp lån för arbetets finansiering.
Detta har också förutsetts i 1939 års
lag om enskilda vägar, i vilken bestäm -

Nr 19.

Tisdagen den 20 maj 1952.

melser intagits för att på ett ur olika
synpunkter lämpligt och betryggande
sätt reglera dessa frågor. Samtidigt med
lagen om enskilda vägar antogs också
lag om förmånsrätt för vissa fordringar
enligt lagen om enskilda vägar. Denna
lag avsåg dels att underlätta för vägsamfälligheter
att erhålla lån — inteckning
eller borgen skulle icke behövas
som säkerhet — dels att lånen skulle
löpa med lägsta möjliga ränta. Det
kan nämnas, att samma grunder fastställts
i de förslag, som i kredithänseende
framlagts för s. k. vatten- och
avloppssamfällighet, vilken skulle kunna
bildas i enlighet med det förslag till
lag, som nyligen framlagts av 1946 års
vatten- och avloppssakkunniga.

Det har emellertid visat sig, att lagen
om förmånsrätt i praktiken icke
har medfört åsyftad verkan i många
fall. Visserligen har många banker,
framför allt sparbanker, beviljat lån
utan inteckning eller borgen till lägsta
möjliga utlåningsränta, men i flertalet
fall har det varit förenat med mycket
stora svårigheter att erhålla sådana lån.
Vissa affärsbanker, bland dem statens
kreditbank, har förklarat, att de icke
beviljar lån av denna art. Andra banker
har för de lånesökande framhållit,
att det är mycket svårt att erhålla lån
på de nämnda villkoren och har i stället
tillrått dem att taga upp borgenslån,
vanligtvis mot den högre ränta, som
då förutsättes. Inte heller riksbanken
har visat sig tillmötesgående i fråga
om beviljande av dylika lån. Det har
hänt, att riksbankens avdelningskontor
varit positivt inställda till långivning
i enlighet med de i lagen uppställda
villkoren, men då ärendet förts vidare
till riksbankens huvudkontor har det
blivit avslag.

Man kan mycket väl förstå, att de
enskilda medlemmarna av en vägsamfällighet
av olika skäl inte gärna vill
ikläda sig borgensförbindelser för lån

av här avsett slag. Det har ju inte heller
varit lagstiftarnas mening, att de skulle
behöva göra detta. Därför verkar det
egendomligt att t. ex. riksbanken eller
statens kreditbank vägrar att bevilja
lån på i lagen fastslagna villkor även
då vederbörande statliga myndighet
beviljat bidrag till ett vägbyggnadsföretag.
Statsbidragen till nybyggnad av
enskilda vägar är begränsade på grund
av de knappa anslagen för ändamålet,
och därför måste i åtskilliga fall delägarna
själva helt svara för finansieringen
av vägbyggnadsföretagen. Även
i sådana fall är det givetvis mycket
angeläget att lån på de fastslagna villkoren
kan erhållas. De svårigheter, som
nu möter vägsamfälligheterna för att
erhålla lån enligt i lagen om förmånsrätt
angivna villkor, måste undanröjas.

Med anledning av vad som anförts
hemställer jag om kammarens tillstånd
att till statsrådet Hjalmar Nilson få
framställa följande frågor:

Har statsrådet uppmärksammat svårigheterna
för vägsamfälligheter att erhålla
lån i bankerna enligt de villkor,
som stadgats i lagen om förmånsrätt för
vissa fordringar enligt lagen om enskilda
vägar?

Har statsrådet i så fall för avsikt att
vidtaga åtgärder i syfte att få dessa
svårigheter undanröjda?

Denna anhållan bifölls.

§ 15.

Till bordläggning anmäldes tredje lagutskottets
utlåtande nr 27, i anledning
av dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till strandlag, dels ock i ämnet
väckta motioner.

§ 16.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 4.44 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Onsdagen den 21 maj 1952 fm.

Nr 19.

Onsdagen den 21 maj.

Kl. 10 fm.

§ 1.

Meddelande ang. kammarens sammanträden.

Herr TALMANNEN yttrade: Efter middagsrasten
i dag fortsätter vi med kvällsplenum.

Fredag blir det plenum med början
kl. 10.00. Då lämnas först svar på interpellationer,
varefter bordlagda ärenden
behandlas, men det blir inte något
kvällsplenum.

På lördag börjar vi kl. 10.00, och då
får vi räkna med kvällsplenum.

§ 2.

Sedan riksdagens båda kamrar förehaft
och godkänt nedan omförmälda
uti statsutskottets memorial nr 131 och
171 framlagda voteringspropositioner
rörande frågor, i vilka kamrarna fattat
stridiga beslut, samt bestämt blivit, att
vederbörliga omröstningar över de olika
besluten skulle denna dag äga rum,
så anställdes nu omröstningar enligt
nedan intagna voteringspropositioner i
följande ordning, nämligen

l:a omröstningen
(enligt statsutskottets memorial
nr 131):

Den som i likhet med första kammaren
vill att riksdagen må, i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag och motionerna
1:52 och 11:68 samt 1:260 och
II: 369, till Bidrag till Nationalföreningen
för trafiksäkerhetens främjande för
budgetåret 1952/53 anvisa ett anslag av
300 000 kronor, att avräknas mot automobilskattemedlen,
röstar
Ja,

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har riksdagen i likhet

med andra kammaren beslutat att, med
bifall till Kungl. Maj:ts förslag samt
med avslag å motionerna I: 52 och II: 68
samt I: 260 och II: 369, till Bidrag till
Nationalföreningen för trafiksäkerhetens
främjande för budgetåret 1952/53
anvisa ett anslag av 200 000 kronor, att
avräknas mot automobilskattemedlen.

Sedan efter given varsel kammarens
ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
blivit uppläst,
verkställdes omröstningen medelst omröstningsapparat,
och utföll densamma
med ........ 84 Ja och 124 Nej,

varjämte 2 av kammarens ledamöter
förklarat sig avstå från att rösta.

Den omröstning över ovanintagna voteringsproposition,
som, enligt ankommet
och nu uppläst protokoll, blivit av
första kammaren samtidigt anställd, hade
utfallit med .. 68 Ja och 57 Nej,

Vadan, då därtill
lades andra kammarens
röster

eller ........ 84 Ja och 124 Nej,

sammanräkningen

visade ...... 152 Ja och 181 Nej,

och hade alltså beslut i denna fråga
blivit av riksdagen fattat i överensstämmelse
med Nej-propositionens innehåll.

2:a omröstningen
(enligt statsutskottets memorial
nr 171):

Den som i likhet med första kammaren
vill, att riksdagen må, i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag och motionerna
1:22 och 11:30 samt med avslag å
motionerna 1:23 och 11:29, till Personalvårdsverksamhet
för budgetåret
1952/53 anvisa ett reservationsanslag
av 140 000 kronor, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Nr 19.

Onsdagen den 21 maj 1952 fm.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

Vinner Nej, har riksdagen i likhet
med andra kammaren beslutat att, i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag och
motionerna 1:22 och 11:30 samt 1:23
och 11:29, till Personalvårdsverksamhet
för budgetåret 1952/53 anvisa ett
reservationsanslag av 175 000 kronor.

Sedan efter given varsel kammarens
ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
blivit uppläst,
verkställdes omröstningen medelst omröstningsapparat,
och utföll densamma

med .......... 93 Ja och 116 Nej,

varjämte 2 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Den omröstning över ovanintagna
voteringsproposition, som, enligt ankommet
och nu uppläst protokoll, blivit
av första kammaren samtidigt anställd,
hade utfallit

med .......... 46 Ja och 85 Nej,

vadan, då därtill
lades andra kammarens
röster

eller ........ 93 Ja och 116 Nej,

sammanräkningen

visade ...... 139 Ja och 201 Nej,

och hade alltså beslut i denna fråga
blivit av riksdagen fattat i överensstämmelse
med Nej-propositionens innehåll.

§ 3.

Föredrogs, men bordlädes åter tredje
lagutskottets utlåtande nr 27, i anledning
av dels Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till strandlag, dels ock i
ämnet väckta motioner.

§ 4.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 144, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till främjande
av bostadsförsörjningen m. m.
jämte i ämnet väckta motioner.

Kungl. Maj:t hade i propositionen nr
128, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över social -

ärenden för den 14 mars 1952, föreslagit
riksdagen att

I. godkänna av departementschefen
förordade ändringar i olika avseenden
från och med den 1 juli 1952 av grunderna
för den statliga låne- och bidragsverksamheten
till förmån för bostadsförsörjningen; II.

medgiva, att räntefoten för lantarbetarbostadslån,
vilka kunde komma
att beviljas under budgetåret 1952/53,
bestämdes till 3,25 °fo;

III. medgiva, att för budgetåret 1952/
53

dels preliminära beslut angående lån,
som skulle utgå från lånefonden för bostadsbyggande,
finge meddelas intill ett
belopp av 380 000 000 kronor,

dels preliminära beslut angående lån,
som skulle utgå från anslaget till tillläggslån
till viss bostadsbyggnadsverksamhet,
finge meddelas intill ett belopp
av 210 000 000 kronor,

dels av det senast för budgetåret
1947/48 anvisade investeringsanslaget
till tertiärlån till viss bostadsbyggnadsverksamhet
finge disponeras ett belopp
av 4 000 000 kronor;

IV. för budgetåret 1952/53 anvisa

а) å driftbudgeten under femte huvudtiteln 1)

till Kapitalmedelsförluster och
ränteeftergifter å vissa bostadsbyggnadslån
ett förslagsanslag av 7 000 000
kronor;

2) till Hyresrabatter för mindre bemedlade,
barnrika familjer ett förslagsanslag
av 47 000 000 kronor;

3) till Särskilda bostadsrabatter ett
reservationsanslag av 900 000 kronor;

4) till Bidrag till främjande av bostadsbyggande
på landsbygden ett reservationsanslag
av 15 000 000 kronor;

5) till Bidrag till inrättande av pensionärshem
ett reservationsanslag av
11 000 000 kronor;

б) till Bidrag till viss upplysningsningsverksamhet
rörande byggnadstekniska
frågor ett reservationsanslag av
100 000 kronor;

Onsdagen den 21 maj 1952 fm.

Nr 19.

b) å kapitalbudgeten under statens
utlåningsfonder

1) till Lånefonden för bostadsbyggande
ett investeringsanslag av
450 000 000 kronor;

2) till Lånefonden för maskinanskaffning
inom byggnadsindustrien ett
investeringsanslag av 4 000 000 kronor;

c) å kapitalbudgeten under fonden
för låneunderstöd

1) till Tilläggslån till viss bostadsbyggnadsverksamhet
ett investeringsanslag
av 180 000 000 kronor;

2) till Lån till uppförande och förbättring
av lantarbetarbostäder ett investeringsanslag
av 100 kronor;

3) till Lån till anordnande av kollektiva
tvätterier ett investeringsanslag av
2 000 000 kronor;

V. å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1951/52 å kapitalbudgeten
under statens utlåningsfonder till Lånefonden
för bostadsbyggande anvisa ett
investeringsanslag av 75 000 000 kronor.

I samband med Kungl. Maj :ts förevarande
förslag hade utskottet till behandling
förehaft ett flertal motioner.

I de likalydande motionerna 1:439
(av herr Norling in. fl.) och II: 562 (av
herr Lager in. fl.) hade föreslagits, att
riksdagen vid behandlingen av förevarande
proposition måtte besluta

att till experiment och undersökningar
beträffande maskiner i byggnadsverksamheten
anslå 200 000 kronor;

att tilläggslån av olika slag som beviljats
enligt bestämmelserna i Kungl.
Maj:ts kungörelser nr 569, 572 och 578
år 1942 bleve avskrivna, dock under
förutsättning att låntagaren underkastade
sig kontroll av sådan art som i denna
motion anförts;

att inkomstgränsen för beviljande av
förbättringslån sattes till 6 000 kronor;

att inkomstgränsen för erhållande av
familjebostadsbidrag och bränslebidrag
höjdes med 3 000 kronor;

att det av kungl. bostadsstyrelsen utarbetade,
i proposition nr 128/52 anförda
systemet för höjning resp. redu -

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

cering av familjebostadsbidrag och
bränslebidrag godtoges, med den skillnaden
att inkomstgränsen höjdes med
3 000 kronor;

att familjebostadsbidrag och bränslebidrag
skulle utgå även till barnfamiljer
som bebodde lägenheter i byggnader
färdigställda senast den 1 januari 1940;

att familjebostadsbidrag och bränslebidrag
skulle utgå även till ensamstående
mödrar med ett barn enligt grunder
som anförts i denna motion;

att bidrag till fiskarbostäder utginge
med 4 000 kronor för enbart bostad,
2 000 kronor för sjöbod och båthus
samt 1 500 kronor för sjöbod eller båthus; att

i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
att tilläggslåneverksamheten utvidgades,
tilläggslånen höjdes och hushållsbränslet
subventionerades i sådan
utsträckning, att hyreskostnaderna hölles
vid 1939 års nivå i nybyggda fastigheter
och att Kungl. Maj:t föreläde
innevarande års riksdag förslag i detta
hänseende, samt

att i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
att innevarande års riksdag finge
sig förelagd en av Kungl. Maj:t utarbetad
plan för ökad byggnadsverksamhet,
så att bostadsbristen skyndsamt hävdes
och övriga behov av byggnader tillfredsställdes.

I de likalydande motionerna 1:440
(av herr Ewerlöf m. fl.) och II: 559 (av
herr Hjalmarson m. fl.) hade hemställts,
att riksdagen vid behandlingen av förevarande
proposition måtte

A. beträffande grunderna för den
statliga låne- och bidragsverksamheten
till förmån för bostadsförsörjningen besluta 1)

att i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställa om snabb undersökning angående
möjligheterna att dels utnyttja
tillgängliga vindsutrymmen fjör inredande
av bostäder, dels lämna särskilda
förbättringslån för iståndsättande av
lägenheter i flerfamiljshus, dels vidtaga
åtgärder för förnyande av fastighets -

Nr 19.

Onsdagen den 21 maj 1952 fm.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

beståndet i tätorternas centrala delar,
dels ock finna de nr ekonomiska synpunkter
lämpligaste hushöjderna och
husdjupen,

2) att i skrivelse till Kungl, Maj:t
hemställa om sådan tillämpning av lagen
om byggnadsreglering att företag,
som genom att använda speciellt arbetsoch
materialbesparande metoder kunde
uppföra sina hus till väsentligt billigare
kostnad än den för orten gängse,
liksom företag, som förklarade sig
vilja avstå från statliga tilläggslån, lämnades
extra byggnadskvot,

3) att avslå Kungl. Maj:ts förslag om
anslag å 4 000 000 kronor till lånefonden
för maskinanskaffning inom byggnadsindustrien
och i stället genom ändring
av bestämmelserna för industrilånefonden
möjliggöra maskinanskaffning
för byggnadsindustrien på i motionerna
angivna amorterings- och räntevillkor,

4) att nu förfallande räntor och
amortering å äldre tertiärlån och tillläggslån
icke måtte efterskänkas,

5) att 1951 års bostadsutrednings
förslag måtte följas i vad avsåge att utlägga
en s. k. trappa ovanför den föreslagna
gränsen för erhållande av familjebostadsbidrag
samt att den av departementschefen
föreslagna avtrappningen
nedåt för inkomster under denna
gräns måtte anordnas med mindre
intervaller än de föreslagna,

6) att besparingsutredningens förslag
skulle genomföras i vad avsåge familjebostadsbidragen
så till vida att
bidrag utginge för samtliga familjens
barn under 10 år minus ett,

7) att det s. k. 3-kronorsbidraget
skulle slopas, samt

8) att de under 1951 införda extra
tilläggslånen med 4 kronor per m2 lägenhetsyta
skulle sänkas till 3 kronor
per m2 lägenhetsyta;

B. medgiva att för budgetåret 1952/53

dels preliminära beslut angående lån,
som skulle utgå från lånefonden för bo -

stadsbyggande, finge meddelas intill ett
belopp av 380 000 000 kronor,

dels preliminära beslut angående lån,
som skulle utgå från anslaget till tillläggslån
till viss bostadsbyggnadsverksamhet,
finge meddelas intill ett belopp
av 160 000 000 kronor,

dels av det senast för budgetåret
1947/48 anvisade investeringsanslaget
till tertiärlån till viss bostadsbvggnadsverksamhet
finge disponeras ett belopp
av 4 000 000 kronor;

C. för budgetåret 1952/53 anvisa

a) å driftbudgeten under femte huvudtiteln 1)

till Kapitalmedelsförluster och
ränteeftergifter å vissa bostadsbyggnadslån
ett förslagsanslag av 7 000 000
kronor;

2) till Hyresrabatter för mindre bemedlade,
barnrika familjer ett förslagsanslag
av 40 000 000 kronor;

3) till Bidrag till främjande av bostadsbyggande
på landsbygden ett reservationsanslag
av 15 000 000 kronor;

4) till Bidrag till inrättande av pensionärshem
ett reservationsanslag av
11 000 000 kronor;

5) till Bidrag till viss upplysningsverksamhet
rörande byggnadstekniska
frågor ett reservationsanslag av 100 000
kronor;

b) å kapitalbudgeten under statens
utlåningsfonder till Lånefonden för bostadsbyggande
ett investeringsanslag av
450 000 000 kronor;

c) å kapitalbudgeten under fonden
för låneunderstöd

1) till Tilläggslån till viss bostadsbyggnadsverksamhet
ett investeringsanslag
av 140 000 000 kronor;

2) till Lån till uppförande och förbättring
av lantarbetarbostäder ett investeringsanslag
av 100 kronor;

3) till Lån till anordnande av kollektiva
tvätterier ett investeringsanslag av
2 000 000 kronor;

D. å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1951/52 å kapitalbudgeten
under statens utlåningsfonder till Lå -

Onsdagen den 21 maj 1952 fm.

Nr 19.

nefonden för bostadsbyggande anvisa
ett investeringsanslag av 75 000 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte

I. beträffande lån och bidrag för befordrande
av mekanisering av byggnadsindustrien,
med bifall till Kungl.
Maj ds förslag samt med avslag å motionerna
1:440 och 11:559 samt 1:439
och II: 562, i vad de avsåge denna fråga,
godkänna vad utskottet anfört;

II. avslå i motionerna 1:440 och
11:559 framlagt förslag beträffande utnyttjande
av vindsutrymmen för inredande
av bostäder, förbättringslån för
iståndsättande av lägenheter i flerfaniljshus
samt hushöjder och husdjup;

III. i fråga om sanering av centrala
itadspartier, med avslag å motionerna
1: 440 och II: 559, i vad de berörde det.
a ämne, godkänna vad utskottet anfört; IV.

beträffande byggnadsverksamhetens
omfattning med avslag å motionerna
1:440 och 11:559 samt 1:439 och
11:562, såvitt motionerna avsåge denna
fråga, godkänna vad utskottet anfört; V.

beträffande förräntning och amortering
av utlämnade tilläggslån och
räntefria stående delar av tertiärlån,
med bifall till Kungl. Maj ds förslag
samt med avslag å motionerna 1:440
och II: 559 samt I: 439 och II: 562, i vad
de avsåge denna fråga, godkänna vad i
statsrådsprotokollet över socialärenden
för den 14 mars 1952 anförts;

VI. beträffande grunderna för förbättringslån,
med bifall till Kungl.
Maj ds förslag samt med avslag å motionerna
1:439 och 11:562, såvitt nu
vore ifråga, godkänna vad utskottet anfört; VII.

besluta, att motionerna I: 70 och
11:81 icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda;

VIII. i fråga om tilläggslån och subventioner
av hushållsbränsle avslå i motionerna
1:440 och 11:559 samt 1:439

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

och II: 562 i dessa delar framlagda förslag; IX.

beträffande höjning av inkomststrecken
för familjebostadsbidrag och
bränslebidrag, med bifall till Kungl.
Maj ds förslag samt med avslag å motionerna
1:439 och 11:562, såvitt de berörde
denna fråga, godkänna vad i
statsrådsprotokollet föreslagits;

X. beträffande grunderna för reducerade
familjebostadsbidrag och bränslebidrag,
med bifall till Kungl. Maj ds
förslag och med avslag å motionerna
I: 440 och II: 559 samt I: 439 och II: 562,
i vad de berörde detta ämne, godkänna
vad i statsrådsprotokollet föreslagits;

XI. beträffande frågan om förhöjda
familjebostadsbidrag och bränslebidrag,
i anledning av motionen 11:561 samt
med avslag å motionerna 1:440 och
II: 559 samt I: 439 och II: 562, i vad de
avsåge detta spörsmål, godkänna vad
utskottet anfört;

XII. avslå i motionerna 1:439 och
11:562 framlagt förslag om bostadsbidrag
till ensamstående mödrar med ett
barn;

XIII. avslå i motionerna 1:439 och
11:562 framlagt förslag om familjebostadsbidrag
och bränslebidrag till familjer
i hus, som färdigställts senast
den 1 januari 1940;

XIV. avslå i motionerna 1:440 och
11:559 framlagt förslag om minskning
av familjebostadsbidragen;

XV. beträffande trekronorsbidraget
besluta, att i motionerna 1:440 och
11:559 framlagt förslag icke skulle till
någon riksdagens åtgärd föranleda;

XVI. beträffande statsbidrag till fiskarbostäder,
med bifall till Kungl.
Maj ds förslag och med avslag å motionerna
I: 439 och II: 562, i vad de berörde
denna fråga, godkänna vad utskottet
anfört;

XVII. beträffande grunderna för
den statliga låne- och bidragsverksamheten
till förmån för bostadsförsörjningen,
i vad de ej behandlats under

I.—XVI., med bifall till Kungl. Maj ds

Nr 19.

Onsdagen den 21 maj 1952 fm.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

förslag och under erinran om vad utskottet
i det föregående anfört, godkänna
i statsrådsprotokollet förordade
ändringar fr. o. m. den 1 juli 1952;

XVIII, avslå motionen 11:22;

XIX. medgiva, att räntefoten för lantarbetarbostadslån,
vilka komme att beviljas
under budgetåret 1952/53, bestämdes
till 3,25 %;

XX. medgiva, att av det senast för
budgetåret 1947/48 anvisade investeringsanslaget
till tertiärlån till viss bostadsbyggnadsverksamhet
finge disponeras
ett belopp av 4 000 000 kronor;

XXI. till Kapitalmedelsförluster och
ränteeftergifter å vissa bostadsbyggnadslån
för budgetåret 1952/53 under
femte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 7 000 000 kronor;

XXII. med bifall till Kungl. Maj:ts
förslag samt med avslag å motionerna
I: 440 och II: 559, såvitt de berörde detta
anslag, till Hyresrabatter för mindre
bemedlade, barnrika familjer för budgetåret
1952/53 under femte huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av
47 000 000 kronor;

XXIII. med bifall till Kungl. Maj:ts
förslag samt med avslag å motionerna
I: 440 och II: 559, såvitt de berörde detta
anslag, till Särskilda bostadsrabatter
för budgetåret 1952/53 under femte huvudtiteln
anvisa ett reservationsanslag
av 900 000 kronor;

XXIV. till Bidrag till främjande av
bostadsbyggande på landsbygden för
budgetåret 1952/53 under femte huvudtiteln
anvisa ett reservationsanslag av
15 000 000 kronor;

XXV. till Bidrag till inrättande av
pensionärshem för budgetåret 1952/53
under femte huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 11 000 000 kronor;

XXVI. till Bidrag till viss upplysningsverksamhet
rörande byggnadstekniska
frågor för budgetåret 1952/53 under
femte huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 100 000 kronor;

XXVII. till Lånefonden för bostadsbyggande
för budgetåret 1952/53 under

statens utlåningsfonder anvisa ett investeringsanslag
av 450 000 000 kronor;

XXVIII. medgiva, att preliminära beslut
angående lån, som skulle utgå från
lånefonden för bostadsbyggande, finge
för budgetåret 1952/53 meddelas intill
ett belopp av 380 000 000 kronor;

XXIX. med bifall till Kungl. Maj:ts
förslag samt med avslag å motionerna
1:440 och 11:559, såvitt de avsåge detta
anslag, till Lånefonden för maskinanskaffning
inom byggnadsindustrien
för budgetåret 1952/53 under statens utlåningsfonder
anvisa ett investeringsanslag
av 4 000 000 kronor;

XXX. med bifall till Kungl. Maj :ts
förslag samt med avslag å motionerna
I: 440 och II: 559, såvitt de avsåge detta
anslag, till Tilläggslån till viss bostadsbyggnadsverksamhet
för budgetåret
1952/53 under fonden för låneunderstöd
anvisa ett investeringsanslag av
180 000 000 kronor;

XXXI. med bifall till Kungl. Maj:ts
förslag samt med avslag å motionerna
I: 440 och II: 559, såvitt nu vore i fråga,
medgiva, att preliminära beslut angående
lån, som skulle utgå från anslaget
till tilläggslån till viss bostadsbyggnadsverksamhet,
finge för budgetåret 1952/
53 meddelas intill ett belopp av
210 000 000 kronor;

XXXII. till Lån till uppförande och
förbättring av lantarbetarbostäder för
budgetåret 1952/53 under fonden för
låneunderstöd anvisa ett investeringsanslag
av 100 kronor;

XXXIII. till Lån till anordnande av
kollektiva tvätterier för budgetåret
1952/53 under fonden för låneunderstöd
anvisa ett investeringsanslag av
2 000 000 kronor;

XXXIV. till Lånefonden för bostadsbyggande
å tilläggsstat II till riksstaten
för budgetåret 1951/52 under statens
utlåningsfonder anvisa ett investeringsanslag
av 75 000 000 kronor;

XXXV. besluta, att i förevarande sammanhang
behandlade motioner, till den
del de icke blivit ovan under punkter -

Onsdagen den 21 maj 1952 fm.

Nr 19.

na I.—XXXIV. särskilt berörda, icke
skulle till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Reservationer liade avgivits:

1) beträffande bostadspolitiken i allmänhet a)

av fröken Andersson samt herrar
Bergh, Staxäng och Birke, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort inledas med
ett uttalande av den lydelse, som angivits
i reservationen;

b) av herrar Simdelin, Söderquist,
Svensson i Ljungskile, Ståhl, Wedén och
Gustafsson i Skellefteå, vilka ansett, att
utskottets yttrande bort inledas med
ett av dessa reservanter angivet uttalande; 2)

av fröken Andersson samt herrar
Bergh, Staxäng och Birke, vilka ansett,
att utskottet i mom. I. bort hemställa,
att riksdagen måtte beträffande lån och
bidrag för befordrande av mekanisering
av byggnadsindustrien, med avslag
å Kungl. Maj:ts förslag ävensom
motionerna I: 439 och II: 562 samt med
bifall till motionerna 1:440 och 11:559,
samtliga motioner i vad de avsåge denna
fråga, godkänna vad reservanterna
anfört;

3) av fröken Andersson, herrar Sundelin,
Bergh, Söderquist, Svensson i
Ljungskile, Ståhl, Staxäng, Birke och
Wedén, vilka ansett, att utskottet i mom.

II. bort hemställa, att riksdagen måtte
i anledning av i motionerna 1:440 och
11:559 framlagt förslag beträffande utnyttjande
av vindsutrymmen för inredande
av bostäder, förbättringslån för
iståndsättande av lägenheter i flerfamiljshus
samt hushöjder och husdjup
godkänna vad reservanterna anfört;

4) av fröken Andersson, herrar Sundelin,
Bergh, Söderquist, Svensson i
Ljungskile, Ståhl, Staxäng, Birke och
Wedén, vilka ansett, att utskottet i mom.

III. bort hemställa, att riksdagen måtte,
i fråga om sanering av centrala stadspartier,
i anledning av motionerna
I: 440 och II: 559, i vad de berörde det -

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

ta ämne, godkänna vad reservanterna
anfört;

5) av fröken Andersson, herrar
Bergh, Staxäng och Birke, vilka ansett,
att utskottet i mom. IV. bort hemställa,
att riksdagen måtte beträffande byggnadsverksamhetens
omfattning, i anledning
av motionerna 1:440 och 11:559
samt med avslag å motionerna 1:439
och 11:562, samtliga motioner såvitt de
avsåge denna fråga, godkänna vad reservanterna
anfört;

6) av fröken Andersson, herrar
Bergh, Staxäng och Birke, vilka ansett,
att utskottet i mom. V. bort hemställa,
att riksdagen måtte beträffande förräntning
och amortering av utlämnade tillläggslån
och räntefria stående delar av
tertiärlån, med avslag å Kungl. Maj:ts
förslag ävensom motionerna 1:439 och
11:562 samt i anledning av motionerna
I: 440 och II: 559, samtliga motioner såvitt
de avsåge denna fråga, godkänna
vad reservanterna anfört;

7) av fröken Andersson, herrar
Bergh, Staxäng och Birke, vilka ansett,
att utskottet i mom. VIII. bort hemställa,
att riksdagen måtte i fråga om tillläggslån
och subventioner av hushållsbränsle,
i anledning av motionerna
1:440 och 11:559 samt med avslag å
motionerna 1:439 och 11:562, samtliga
motioner såvitt nu vore i fråga, besluta,
att beträffande byggnadsföretag, som
påbörjades efter den 1 juli 1952, extra
tilläggslån skulle utgå med belopp motsvarande
3 kronor per m2 lägenhetsyta; 8)

beträffande grunderna för reducerade
familjebostadsbidrag och bränslebidrag a)

av fröken Andersson, herrar
Bergh, Staxäng och Birke, vilka ansett,
att utskottet i mom. X. bort hemställa,
att riksdagen måtte beträffande grunderna
för reducerade familjebostadsbidrag
och bränslebidrag, med avslag å
Kungl. Maj:ts förslag ävensom å motionerna
1:439 och 11:562, i vad de berörde
detta ämne, i anledning av motio -

Nr 19.

Onsdagen den 21 mai 1952 fm.

Främjande av bostadsförsörjningen m. nv

nerna 1:440 och 11:559 besluta, att av
1951 års bostadsutredning föreslagna
grunder skulle med av reservanterna
förordade jämkningar tillämpas;

b) av herrar Sundelin, Söderquist,
Svensson i Ljungskile, Ståhl, Wedén och
Gustafsson i Skellefteå, vilka ansett, att
utskottet i mom. X. bort hemställa, att
riksdagen måtte beträffande igrunderna
för reducerade familjebostadsbidrag
och bränslebidrag, i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag och med avslag å
motionerna 1:440 och 11:559 samt
I: 439 och II: 562, i vad de berörde detta
ämne, godkänna vad reservanterna
anfört;

9) beträffande frågan om förhöjda
familjebostadsbidrag och bränslebidrag

a) av fröken Andersson, herrar
Bergh, Staxäng och Birke, vilka ansett,
att utskottet i mom. XI. bort hemställa,
att riksdagen måtte beträffande frågan
om förhöjda familjebostadsbidrag och
bränslebidrag, i anledning av motionerna
I: 440 och II: 559 samt II: 561, i vad
de avsåge detta spörsmål, ävensom med
avslag å motionerna I: 439 och II: 562,
såvitt nu vore i fråga, godkänna vad
reservanterna anfört;

b) av herr Persson i Växjö utan angivet
yrkande;

10) av fröken Andersson, herrar
Bergh, Staxäng och Birke, vilka ansett,
att utskottet i mom. XIV. bort hemställa,
att riksdagen måtte, med bifall till i
motionerna 1:440 och 11:559 framlagt
förslag om minskning av familjebostadsbidragen,
besluta, att familjebostadsbidrag
skulle utgå för familjens
samtliga barn under 16 år minus ett;

11) beträffande trekronorsbidraget

a) av fröken Andersson, herrar
Bergh, Staxäng och Birke, vilka ansett,
att utskottet i mom. XV. bort hemställa,
att riksdagen måtte med bifall till motionerna
1:440 och 11:559, såvitt nu
vore i fråga, besluta, att bestämmelserna
om trekronorsbidrag skulle upphävas; b)

av herrar Näsgård, Nils Theodor

Larsson, Johansson i Mysinge och Onsjö,
vilka ansett, att utskottet i samma
mom. bort hemställa, att riksdagen måtte
i anledning av motionerna I: 440 och
11:559, såvitt nu vore i fråga, besluta,
att bestämmelserna om trekronorsbidrag
skulle upphävas;

12) av fröken Andersson, herrar
Bergh, Staxäng och Birke, vilka under
förutsättning av bifall till de ovan med
8) och 10) betecknade reservationerna
ansett, att utskottet i mom. XXII. bort
hemställa, att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag samt med
bifall till motionerna 1:440 och 11:559,
såvitt de berörde detta anslag, till Hyresrabatter
för mindre bemedlade,
barnrika familjer för budgetåret 1952/
53 under femte huvudtiteln anvisa ett
förslagsanslag av 40 000 000 kronor;

13) av fröken Andersson, herrar
Bergh, Staxäng och Birke, vilka under
förutsättning av bifall till den ovan med
11a) betecknade reservationen samt av
herrar Näsgård, Nils Theodor Larsson,
Johansson i Mysinge och Onsjö, vilka
under förutsättning av bifall till den
ovan med 11b) betecknade reservationen
ansett, att utskottet i mom. XXIII.
bort hemställa, att riksdagen måtte med
avslag å Kungl. Maj :ts förslag samt med
bifall till motionerna 1:440 och 11:559,
såvitt de berörde detta anslag, besluta,
att anslag till särskilda bostadsrabatter
icke skulle för budgetåret 1952/53 anvisas; 14)

av fröken Andersson, herrar
Bergh, Staxäng och Birke, vilka under
förutsättning av bifall till den ovan med
2) betecknade reservationen ansett, att
utskottet i mom. XXIV. bort hemställa,
att riksdagen måtte med avslag å Kungl.
Maj :ts förslag samt med bifall till motionerna
I: 440 och II: 559, i vad de berörde
detta anslag, besluta, att anslag
till lånefonden för maskinanskaffning
inom byggnadsindustrien icke skulle
för budgetåret 1952/53 anvisas;

15) av fröken Andersson, herrar
Bergh, Staxäng och Birke, vilka under

Onsdagen den 21 maj 1952 fm.

Nr 19.

förutsättning av bifall till den ovan med

7) betecknade reservationen ansett, att
utskottet i mom. XXX. och XXXI. bort
hemställa

i mom. XXX att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag samt
med bifall till motionerna I: 440 och II:
559, såvitt de avse detta anslag, till
Tilläggslån till viss bostadsbyggnadsverksamhet
för budgetåret 1952/53 under
fonden för låneunderstöd anvisa
ett investeringsanslag av 140 000 000
kronor; samt

i mom. XXXI att riksdagen måtte i
anledning av Kungl. Maj:ts förslag samt
med bifall till motionerna I: 440 och
II: 559, såvitt nu vore i fråga, medgiva,
att preliminära beslut angående lån,
som skulle utgå från anslaget till tillläggslån
till viss bostadsbyggnadsverksamhet,
finge för budgetåret 1952/53
meddelas intill ett belopp av 160 000 000
kronor.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
anförde:

Herr BIRKE: Herr talman! Den av
regeringen och riksdagsmajoriteten förda
bostadspolitiken har visat sig inte
motsvara förväntningarna. Det har tvärtom
blivit en ständig försämring. 1950
hade vi ett tillskott av nya lägenheter
på 34 700. 1951 hade detta antal sjunkit
till 31 550 för att 1952 komma ned till
ungefär 30 000. Om man jämför dessa
lägenheters antal med vad som producerades
under åren 1946 och 1947, så skall
man finna, att det är en minskning med
inte mindre än cirka 30 procent. Det är
därför ganska uppenbart, att bostadspolitiken
måste omläggas och att den
måste föras efter andra grunder. Därför
synes det mig som om man måste ta
itu med byggnadsregleringen och göra
vissa uppmjukningar på detta område.

Det är min personliga uppfattning,
att de kreditrestriktioner, som för närnärvarande
finnes, är fullkomligt tillräckliga
för att utöva ilen investeringskontroll,
som kan vara önskvärd.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

Nu har statsmakterna under de senaste
dagarna gått in för att frisläppa
sportstugebyggnationen på upp till 30
kvm och göra den fri från byggnadskvoteringen.
Jag undrar varför man
inte kan ta steget fullt ut och t. ex.
fortsätta med en- och tvåfamiljshusen
och även göra dem fria. Det måste
också skapas betingelser för att man
får fram en fri konkurrens mellan de
olika företagare som bygger hus. Då
skulle man enligt min mening få fram
en rationell anordning med kostnadsbesparing,
och härigenom skulle en
ökad bostadsproduktion komma till
stånd. Då kan också hyresregleringen
successivt avskaffas, vilket skulle vara
ett viktigt led i en utveckling mot friare
former.

Att man skall kunna övervinna svårigheterna
på bostadsområdet genom
att lämna subventioner och varaktiga
regleringsåtgärder är väl något, som
redan nu kunnat konstateras är en felbedömning.
Trots att de generella subventioner,
som nu utgår utan behovsprövning,
är så pass stora som
300 000 000 kronor för ett budgetår, är
det ju på det sättet, att de bostadssökandes
antal, antalet av dem som får
stå i ko för att få bostäder, ökar i stället
för att minska. Bostaden blir ju
inte billigare, om man får ta ut en del
av kostnaderna på skattsedeln. Dessa
subventioner motsvarar ungefär 10
procent av den statliga inkomstskatten
för fysiska personer. Det inträffar också
det orimliga, att en massa människor,
som inte har någon egen bostad
— man kan uppskatta dem till ungefär
150 000 personer, som berörs av bostadsbristen
— får på sina skattsedlar
betala hyra för andra människor som
har bostäder. Det tycker jag är ett
skolexempel på hur den bostadspolitik,
som föres, för närvarande verkar.
I längden kan det väl inte vara möjligt
åt! fortsätta på detta sätt med att
subventionera utan beliovsprövning.

Det är klart att det finns vissa kate -

3-—Andra kammarens protokoll 1952. Nr 19.

Nr 19.

Onsdagen den 21 maj 1952 fm.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

gorier av människor som behöver stöd
för att kunna hyra bostäder. Jag tänker
närmast på barnrika familjer och vissa
andra grupper, såsom åldringar, speciellt
sådana som har små inkomster.
För dessa är det nödvändigt, att ett
kraftigt stöd lämnas, så att de kan få
bostäder.

Subventioneringen från staten medför
också, att de som bygger inte har
samma intresse att hålla kostnaderna
nere som om de inte hade dessa subventioner,
varför subventioneringen
också verkar kostnadsfördyrande.

Högern har tidigare, senast vid höstriksdagen,
framfört sina erinringar
mot den förda bostadspolitiken, och
därför kan jag fatta mig ganska kort i
den här frågan. Den har ju också varit
föremål för otaliga överläggningar
här i riksdagen.

Vi hade från vårt håll hoppats, att
bostadsutredningen skulle mera skyndsamt
tagit itu med frågan om en allmän
nyordning av bostadspolitiken
och de stora riktlinjerna för denna, så
att man kunde ha fått fram en politisk
målsättning och riktlinjer för en
framtida bostadspolitik. Det hade vi
önskat, varför vi vid höstriksdagen yrkade,
att förslag härom skulle framläggas
vid årets riksdag.

Det visar sig emellertid, att bostadsutredningen,
av skäl som jag inte känner,
inte kommit till något resultat.
Detta har medfört att departementschefen
nu framlagt en proposition, som
innebär ett fortsatt provisorium, som
delvis går på de gamla linjerna. Högern
har beträffande denna nya proposition
anfört en hel del reservationer,
och det framgår ju av trycket vad dessa
reservationer innehåller. Jag skall,
herr talman, bara beröra några av dem.

Det gäller då främst tilläggslånen,
som i propositionen föreslås skola utgöra
4 kronor per kvm. I denna del
har vi från vårt håll yrkat på att de
skall nedsättas till 3 kronor per kvm.
Därmed skulle man uppnå minskning

av subventionssumman med ungefär
40 000 000 kronor. Som ett ytterligare
skäl för ett sådant ställningstagande
kan man ju anföra, att kostnaderna särskilt
för trävaror nu är i sjunkande. Av
tidningarna framgår, att exportpriserna
sjunkit med över ca 20 procent, och
det är klart att priserna på hemmamarknaden
också har en sjunkande
tendens. Det är därför som vi anser,
att man på detta område borde kunna
begränsa subventionerna.

Vad sedan beträffar hyresrabatterna
till de barnrika familjerna, så har vi
anslutit oss till det förslag, som den
Wärnska utredningen lade fram, nämligen
att man skall få ersättning men
att det alltid skall dras ifrån för ett
barn.

Sedan har vi det bekanta trekronorsbidraget,
som vi yrkat avslag på av anledning
som vi tidigare redogjort för,
nämligen att detta bidrag verkar mycket
ojämnt. Det är främst Stockholm,
Göteborg och de stora städerna som
har möjlighet att använda sig av detta
bidrag. Därför yrkar vi att det skall
utgå.

Till sist gäller vår reservation ett bidrag
för mekanisering av byggnadsindustrien.
Där föreslår departementschefen
att man skall lämna ett lån för
detta ändamål på fyra miljoner kronor.
Vi motsätter oss inte lånesumman, men
vi anser i likhet med statskontoret att
när vi har en lånefond, som är tillgänglig
för industrien, så borde man
kunna använda denna i stället för att
här tillskapa en ny form för långivning.
Vi anser att man skall kunna använda
sig av redan befintlig organisation.

Med detta, herr talman, ber jag att få
yrka bifall till de 15 reservationer, som
är anförda av fröken Andersson m. fl.

Herr GUSTAFSSON i Skellefteå: Herr
talman! Den skildring av tillståndet på
bostadsmarknaden, som herr Birke gav,
kan man gärna instämma i. Det kan

Onsdagen den 21 maj 1952 fm.

Nr 19.

inte råda delade meningar om att läget
är sådant att det ger anledning till
mycket stor oro. Man måste säga att
vi i folkpartireservationen har använt
ett mycket försiktigt ordval, riär vi uttalar
besvikelse över misslyckandet att
upprätthålla en tillräckligt omfattande
bostadsproduktion.

Det är för övrigt inte endast bostadsbristen
och de höga byggnadskostnaderna
som ger anledning till bekymmer,
utan det är även den ojämna hyresnivån
och, jag skulle också vilja tilllägga,
det maktägande partiets en
smula dogmatiska inställning till olika
företagsformer. Men trots att vår bostadsförsörjning
just nu inger mycket
stora bekymmer, kan man ändå ha delade
meningar, huruvida det är någon
mening med att i dag dra upp en stor
principdebatt i bostadsfrågan. 1951 års
bostadsutredning beräknas framlägga
ett förslag redan instundande höst, och
det förefaller som om diskussionen om
den framtida bostadspolitikens utformning
med fördel kunde sparas till dess
bostadsutredningens resultat föreligger.

Vad man i dag har att ta ställning
till är vissa delreformer, varav några
har aktualiserats på grund av inflationen.
Det är nödvändigt att dessa justeringar
företas på sådant sätt, att utredningens
resultat inte föregripes, och
man kan säga att det förslag, som nu
föreligger från departementet, i huvudsak
fyller detta krav. Den mycket
kraftiga stegring av byggnadskostnaderna
som ägt rum 1951 har gjort det
nödvändigt att tillgripa extra subventioner
för att hålla hyresnivån någorlunda
i samma läge som tidigare. I en
reservation avgiven av högerledamöterna
yrkar man nu att denna extra subvention
skall sänkas med en krona per
kvadratmeter, alltså från fyra till tre
kronor.

.lag må säga att det är rätt svårt att
finna en motivering för en sådan sänkning.
Vi vet nämligen mycket väl att
trots denna subvention på fyra kronor
kommer hyresnivån i de hus, som nu

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

bygges, att ligga över den nivå som
tidigare rått. Herr Birke har onekligen
rätt när han säger, att det är oriktigt
att de som står i ko och väntar på bostad
skall på skattsedeln betala en del
av hyran för andras lägenheter. Subventionsvägen
är alltså inte så lycklig,
när det gäller att åstadkomma en utjämning
av bostadskostnaderna, men
eftersom den är den enda väg vi har
att tillgå, är det inte mycket annat att
göra än att godtaga den åtminstone
som ett provisorium tills 1951 års utredning
kommer med sitt förslag.

I anslutning till förslaget om sänkta
extra subventioner kommer högern
med ett förslag, som man för all del
kan reflektera på, och det innebär att
man sänker de generella subventionerna
men i stället kompenserar de sämst
ställda familjerna genom att införa
ökade subventioner för deras räkning.
Det skulle då främst gälla barnfamiljer
med mycket små inkomster. Man vill
emellertid gärna se utredningens resultat
och utredningens siffermaterial,
innan man tar slutgiltig ställning till
ett sådant förslag, men det är klart att
man inte kan avvisa det utan vidare.
Däremot blir man en smula betänksam
inför det sätt, på vilket detta program
skulle förverkligas, om kammaren i dag
följde de rekommendationer, som högerreservanterna
givit.

Om vi börjar med familjebostadsbidraget
så ville högern vid fjolårets
riksdag att det skulle minskas på det
sättet, att det endast skulle utgå till
familjer med tre eller flera barn. Tvåbarnsfamiljerna
skulle alltså ställas
utanför. I år har man frångått detta
och rekommenderar i stället besparingsutredningens
förslag att familjebostadsbidrag
skall utgå för samtliga
barn under 16 år minus ett. Det innebär
alltså att bostadsbidraget för barnfamiljer
minskas med minst 130 kronor
per familj och år, och det är att märka
att denna minskning drabbar barnfamiljerna
alldeles oavsett huruvida de
bar en mycket låg inkomst eller inte.

Nr 19.

Onsdagen den 21 maj 1952 fm.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

Sedan har vi trekronorsbidraget. Det
vill högern i år liksom i fjol helt avskaffa.
Detta bidrag är onekligen konstruerat
på sådant sätt att det blivit
föremål för en enligt min mening mycket
berättigad kritik. Det utgår som
bekant endast till boende i allmännyttiga
företag, och det har därigenom
kommit att tjänstgöra som ett påtryckningsmedel
på kommunerna, när det
gällt att ta ställning till i vilken omfattning
de skulle engagera sig i dessa
allmännyttiga företag.

Jag tror för övrigt man kan säga att
trekronorsbidraget är medvetet så konstruerat,
att det skall utgöra ett extra
argument för de allmännyttiga företagen.
Vidare kan man säga, att genom
att bidraget begränsats till sådana som
bor i allmännyttiga företag har detsamma
blivit lättare att utnyttja i städerna,
framför allt i de stora städerna, än
i tätorterna på landsbygden, där man
ofta löser sin bostadsfråga på annat
sätt än genom allmännyttiga företag.
Man kan alltså göra ganska väsentliga
invändningar mot villkoren för erhållande
av trekronorsbidraget. Jag hoppas
att bostadsutredningen, som har i
uppdrag att behandla även denna sak,
skall kunna komma fram till en bättre
utformning av dessa villkor.

Sedan detta sagts, konstaterar jag, att
trots de enligt vår mening olämpliga
villkoren har trekronorsbidraget ändå
fyllt en stor uppgift, eftersom det har
begagnats av kommunerna för att hjälpa
dem, som haft det sämst ställt. Det
har utnyttjats dels för ettbarnsfamiljer
med låga inkomster och dels och framför
allt för två- och trebarnsfamiljer
med så små inkomster, att de trots familj
ebostadsbidraget icke har kunnat
hyra en hygglig lägenhet. Man kan
därför slå fast, att om vi avskaffar trekronorsbidraget
så blir det en besparing,
som huvudsakligen går ut över
just de familjer, som högern i sin reservation
anser behöva ett effektivare
stöd.

Man kan fråga sig vad den sammanlagda
effekten blir av de förslag högern
här har framlagt. Minskningen av
familjebostadsbidraget betyder en förlust
på 130 kronor om året, för barnfamiljer
med egnahem blir beloppet
ännu större. Trekronorsbidraget utgör,
om vi räknar med en lägenhetsyta av
50 kvadratmeter, 150 kronor. Sammanlagt
blir det alltså ett bidragsbortfall
på 280 kronor. Tänker vi oss sedan att
det är fråga om ett nybyggt hus, där
högerns förslag innebär sänkta generella
subventioner med en krona per
kvm, blir det en sammanlagd hyreshöjning
med 330 kronor per år, eller
6 kronor 60 öre per kvadratmeter lägenhetsyta.
Man måste säga att högern
har ett ganska underligt sätt att effektivisera
stödet för de sämst ställda
barnfamiljerna! Skall vi nu vidtaga en
sänkning av de generella subventionerna,
så kan vi inte gärna kompensera
de sämst ställda familjerna genom att
sänka även de behovsprövade subventionerna.

Emellertid har bostadsstyrelsens sociala
sektion lagt fram förslag om höjda
bidrag till familjer med mycket låga
inkomster. I högerns partimotion yrkas
bifall till detta i tron att det är
departementschefens förslag. Men sedan
har man upptäckt misstaget, och
i reservationen går man på en annan
linje. Man är där enig med utskottsmajoriteten
om att hänskjuta frågan
till 1951 års bostadsutredning. Utskottets
skrivning visar också, att det finns
mycket starka sympatier för en anordning,
som skulle ge de sämst ställda
familjerna ett ökat stöd.

De som i praktiken arbetat med denna
sak vet, att man ofta träffar på familjer
med så låg inkomst, att de trots
familjebostadsbidraget och trekronorsbidraget
ändå inte har möjlighet att
hyra en hygglig lägenhet. Man vill
därför gärna understryka det berättigade
i att dessa familjer erhåller större
bidrag, men ett sådant system kan inte

Onsdagen den 21 maj 1952 fm.

Nr 19.

införas utan föregående utredning.
Framför allt måste man se till, att
systemet blir sådant att det inte skapar
nya tröskelproblem och detta i inkomstlagen,
där trösklarna blir ytterst
besvärande. Vidare måste man ha
klart för sig, att även om man genomför
sådana höjda bidrag, så tillkommer
det enligt bostadsstyrelsens förslag
endast ett halvt bidrag per barn.
Detta betyder att tvåbarnsfamiljerna
enligt högerförslaget — där man räknar
bort ett barn — endast får ett med
65 kronor förhöjt bidrag. Detta kan på
intet vis kompensera det bidragsbortfall,
som skulle följa av ett bifall till
de övriga högerreservationerna.

Till sist konstaterar jag med tillfredsställelse
att det tröskelproblem
som aktualiserades under 1950 har beaktats.
Departementschefens förslag
har emellertid enligt vår mening alltför
få intervaller för att kunna betraktas
som en slutgiltig lösning av tröskelproblemet.
För två- eller trebarnsfamiljerna
blir tröskelsteget visserligen
inte så högt, om man delar bidraget
med hälften. Men beträffande större
familjer blir trappstegen i alla fall
ganska höga. Här borde alltså finnas
flera intervaller, och det är därför vi
i vår reservation har yrkat att bostadsutredningen
skulle få pröva frågan på
nytt och söka utarbeta ett system med
flera intervaller, som inte är så krångligt
att administrera som det förslag
utredningen tidigare har framlagt. Vi
betraktar det föreslagna .systemet som
ett provisorium, men jag är villig vitsorda
att det innebär en väsentlig förbättring
av de förhållanden, som tidigare
rått.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till reservationerna
1 b) och 8 b).

Herr MÅRTENSSON i Uddevalla: Herr
talman! Det ligger ju till på det sättet,
att grunderna och riktlinjerna för den
framtida bostadspolitiken är föremål

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

för en omfattande utredning. Under
sådana förhållanden kan det knappast
vara erforderligt med någon större debatt
i dessa frågor. Det är väl lämpligast
att avvakta utredningens resultat
och de förslag, som detta kan föranleda,
innan man tar upp någon debatt om de
olika detaljerna i den framtida bostadspolitiken.
I den föreliggande propositionen
har det tagits hänsyn till dessa
förhållanden, och i anledning härav
har det endast föreslagits vissa smärre
ändringar i nu gällande grunder. Dessa
ändringar är huvudsakligast beroende
på det ändrade penningvärde, som har
inträtt under de senare åren. Vidare
har det föreslagits vissa åtgärder för
en rationalisering inom byggnadsindustrien.
Jag skall återkomma till den
frågan med några ord senare.

I fråga om förbättringslånen föreslås
mera väsentliga ändringar såväl i fråga
om villkoren för dessa lån som i
fråga om lånens storlek. Dessa omfattande
ändringar i fråga om förbättringslånen
skulle jag tro står i visst sakförhållande
till den fråga som riksdagen
behandlade för några veckor sedan,
nämligen frågan om åldringsvården.

Vad gäller ändringar i förbättringslånen
föreslås i propositionen att för arbeten,
som endast avser anordnande av
vatten och avlopp eller förbättring av
vattentäkt, räntefritt stående lån för
förbättringsarbeten skall kunna utgå
med högst 2 400 kronor i stället för med
1 200 kronor som för närvarande är
fallet. För annat förbättringsarbete bör
kunna beviljas högst 8 000 kronor oavsett
om arbetet omfattar anordnande
av vatten och avlopp eller inte. Det
föreslagna maximibeloppet skall gälla
såväl för egnahem som för tvåfamiljshus.
Inkomstgränsen för den som skall
erhålla förbättringslån föreslås höjd
till en beskattningsbar inkomst av 5 000
kronor.

Vidkommande familjebostads- och
bränslebidrag föreslås inkomstgränsen
för en tvåbarnsfamilj höjd från 4 000

Nr 19.

Onsdagen den 21 maj 1952 fm.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

kronor till 6 000 kronor beskattningsbar
inkomst. För familjer med flera barn
höjes den beskattningsbara inkomsten
i förhållande till barnantalet. I propositionen
är även föreslagen en reduktionsregel,
vilken innebär, att om den
beskattningsbara inkomsten för exempelvis
tvåbarnsfamiljer överstiger 6 000
kronor med högst 1 500 kronor, alltså
om den beskattningsbara inkomsten
uppgår till högst 7 500 kronor, skall bidragen
minskas med 50 procent.

Jag har bara velat lämna denna mycket
summariska redogörelse för själva
huvudinnehållet i propositionen.

Vad sedan angår de anmärkningar,
som har framförts i reservationerna,
har jag redan sagt, att de flesta av dessa
frågor är föremål för utredning. Men
jag skall, herr talman, med ett par ord
beröra några av dessa reservationer.

Beträffande den första reservationen,
finns det inte någon särskild anledning
att i detta sammanhang närmare ingå
på den allmänna bostadspolitiken och
den i samband därmed stående frågan
angående avskaffande av byggnadsregleringen.
Den frågan kommer att närmare
prövas av kommittén. Den frågan
var för övrigt föremål för riksdagens
behandling under förra lördagen. Jag
vill därför endast i anledning av de
uttalanden som görs i denna reservation
framhålla, att det är ett allmänt
önskemål att byggnadsregleringen avskaffas
så snart som förutsättningar
härför föreligger. Jag tror emellertid
inte, att det skulle vara i överensstämmelse
med en sund ekonomisk politik
att helt avskaffa byggnadsregleringen,
innan material- och arbetskraftsfrågorna
inom byggnadsfacket ordnats på ett
fullt tillfredsställande sätt. Om byggnadsregleringen
avskaffades, innan dessa
frågor lösts, skulle detta endast komma
att medföra en osund konkurrens,
förlängda byggnadstider och i samband
därmed fördyrade byggnadskostnader.
Jag tror därför, att den lämpligaste
lösningen blir att avskaffa bygg -

nadsregleringen successivt, allteftersom
material- och arbetskraftstillgången
samt det ekonomiska läget tillåter
detta.

Jag förstår mycket väl de bekymmer,
som vållats vissa reservanter framför
allt ifrån högern, att en del utav skattebetalarna
skall få hjälpa till att betala
hyrorna för en del familjer här i landet.
Men, herr Birke, om inte dessa principer
tillämpades, då skulle detta komma
att medföra, att en hel del familjer
i detta land inte kunde skaffa sig något
så när människovärdiga bostäder. Det
är möjligt, att detta skulle kunna leda
till att skattebetalarna finge betydligt
ökade utgifter för andra ändamål i stället.
Det är således inte så säkert, att
det skulle medföra någon verklig vinst
för skattebetalarna om det nu gällande
stödet av bostadsverksamheten slopades.

Vad vidare gäller mekaniseringen
inom byggnadsindustrien har departementschefen
föreslagit upprättandet av
en fond på 4 000 000 kronor, vilken skall
användas för att utlåna medel till dem,
som är intresserade av en mekanisering
eller rationalisering inom byggnadsindustrien.
Reservanterna gör inga anmärkningar
emot detta lånesystem,
men de anser det vara olämpligt att
upprätta en särskild fond för detta ändamål.
Det kan råda delade meningar
om huruvida det är lämpligare att upprätta
en särskild fond för detta ändamål
eller att anlita andra fonder, men
utskottet har efter noggrann prövning
kommit till det resultatet, att så länge
denna fond endast avser att tjäna en
ren försöksverksamhet är det lämpligt,
att den förvaltas av bostadsstyrelsen.
Om det skulle visa sig, att fonden kommer
att få stor betydelse för den framtida
utvecklingen på byggnadsmarknaden,
är det självklart, att den frågan
kan omprövas, huruvida bostadsstyrelsen
skall förvalta fonden eller om denna
låneverksamhet skall anslutas till någon
annan fond, som förvaltas av statskontoret
eller någon annan myndighet.

Onsdagen den 21 maj 1952 fm.

Nr 19.

Sedan har det föreslagits i en reservation,
att det skulle inrättas förbättringslån
för iståndsättande av lägenheter
i flerfamiljshus. Utskottet har
funnit, att det inte kan vara lämpligt
att införa särskilda förbättringslån för
rena underhållsarbeten i flerfamiljshus.
Vi anser, att dessa underhållsarbeten
är någonting som åvilar fastighetsägarna
utan att staten bör träda hjälpande
emellan med fördelaktiga lån. Om det
däremot är fråga om mera omfattande
ombyggnadsarbeten i dessa fastigheter,
finns möjlighet för fastighetsägarna att
få vanliga ombyggnadslån.

Det har även i en reservation beträffande
saneringen av centrala delar
av städer och andra tätorter gjorts
gällande, att denna verksamhet borde
forceras på ett helt annat sätt än som
för närvarande är fallet. Jag tror, att
på den punkten råder fullständig enighet,
att det skulle vara en fördel om
denna saneringsverksamhet kunde få
en något större omfattning än vad den
i själva verket har. Men det har visat
sig, att det är mycket svårt för städerna
att få till stånd en mera omfattande
saneringsverksamhet inom de gamla
stadsdelarna, framför allt därför, att
de nuvarande fastighetsägarna begär
sådana priser för de gamla fastigheterna,
att det skulle bli alltför dyrt i flertalet
fall att forcera saneringen. Om
fastighetsägarna hade litet större intresse
för denna verksamhet och därigenom
komme att tillämpa något lägre
priser för sina gamla fastigheter, är
jag övertygad om att denna saneringsverksamhet
skulle komma att få en betydligt
större omfattning än den för
närvarande har.

Ja, sedan berörde herr Gustafsson i
Skellefteå det s. k. tröskelproblemet.
Man kan naturligtvis tänka sig en annan
lösning av detta problem än vad
departementschefen föreslagit. Jag har
redan berört vad det innebär. Om vi
nu tar en tvåbarnsfamilj så får den
familjebostadsbidrag och bränslebidrag,

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

om familjen har en beskattningsbar inkomst
på 6 000 kronor. Om den beskattningsbara
inkomsten ökas med 1 500
kronor, så kommer dessa bidrag att
minskas med 50 procent. Det är en
ganska enkel regel. Det går naturligtvis
att införa en regel att om den beskattningsbara
inkomsten stegras med t. ex.
10 procent, skall familjebostads- och
bränslebidrag sänkas med 10 procent.
Vad kommer detta att medföra? Jo, det
kommer att medföra en mer omfattande
kontroll än det enkla system som departementschefen
har föreslagit. Det
är därför som utskottet har ansett, att
departementschefens förslag för närvarande
är den lämpligaste lösningen.

Jag kan inte underlåta att i detta
sammanhang säga, att de ledamöter
av utskottet, som har reserverat sig på
denna punkt och vill ha fram ett mera
krångligt system, brukar rätt ofta tala
om förenklingar i statsförvaltningen.
Det förefaller mig som om de i detta
fall ville gå en helt annan väg än de i
allmänhet brukar tala om.

Ja, herr talman, jag skall inte närmare
beröra de övriga punkterna i de
föreliggande reservationerna. Samtliga
dessa förslag är föremål för en omfattande
utredning. Jag anser, som jag redan
framhållit, att det lämpligaste vore
att dröja med en mer ingående debatt
om dessa frågor till dess utredningen
är klar.

Jag ber, herr talman, med dessa ord
få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr PERSSON i Växjö: Herr talman!
Jag har inte för avsikt att närmare gå
in på de förslag som departementschefen
har framlagt i den här propositionen,
eftersom herr Mårtensson i Uddevalla
redan varit inne på dem. Men det
kanske kan vara lämpligt att anföra
några synpunkter dels med anledning
av en blank reservation, som jag har
fogat till utlåtandet, och dels med anledning
av de reservationer som avgivits
för övrigt.

Nr 19.

Onsdagen den 21 maj 1952 fm.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

Det är ju på det sättet, att departementschefen
föreslår en mycket kraftig
utvidgning av förbättringslåneverksamheten.
Jag tror för min del, att det
i det läge vari vi befinner oss är befogat
med en utvidgning. I detta sammanhang
vill man bara önska, att denna
verksamhet också kan skötas så i
fortsättningen, att den, om vårt läge
och våra tillgångar visar sig bli förbättrade,
inte förhindrar en höjning av
landsbygdens bostadsstandard till samma
nivå som tätorternas, vilket ju är
ett av de mål, som vi hela tiden strävat
till.

Jag vill sedan emellertid gå in en
liten smula på de resonemang, som
förts i de här avgivna reservationerna,
kanske särskilt de som har avgivits
från högerhåll. Man säger där, att den
statliga bostadspolitiken i väsentliga
stycken har misslyckats. Jag vet nu
inte vad man avser därmed, det preciseras
inte. Men det är klart, att man
väl i första hand måste avse, att det
nu är ett faktum, att vi har ungefär
25 000 familjer med minderåriga barn,
vilka saknar bostad. Men det är likaledes
ett faktum, att detta förhållande
i första hand beror på att vi har varit
tvingade att vidtaga investeringsbegränsningar,
som har gått ut över bostadsbyggandet.
Därtill kommer en del
andra omständigheter som jag inte
skall nämna i detta sammanhang, vilka
har haft betydelse när det gällt att
åstadkomma detta resultat. Men när
man nu säger detta, tror jag, att man
glömmer vad som åstadkommits genom
den statliga bostadspolitiken. Man kan
väl påstå, att det är minst 25 procent
av svenska folket som bor i under
1940-talet ny- eller ombyggda lägenheter.
Detta är en sak som också bör tillläggas.
Det har också hela tiden bedrivits
en viss förbättringsverksamhet
främst ute på landsbygden. Av de familjer,
som har erhållit sådana nya bostäder
efter det den statliga bostadspolitiken
på 1930-talet började visa sina

verkningar, är det omkring 70 000—
75 000 barnfamiljer med begränsade inkomster,
som tack vare beviljade familjebidrag
och familjebostadsbidrag
haft möjlighet att flytta in i sådana nya
lägenheter. Vi har i pensionärshem berett
bostäder åt över 30 000 pensionärer.
Jag skall sedan inte gå in på vad
den statliga bostadspolitiken ur andra
synpunkter kan ha betytt för att åstadkomma
förbättrade bostäder, för högre
kvalitet på bostäderna och för en allmän
höjning av bostadsbeståndet.

Det finns vissa andra positiva sidor
i denna bild som jag inte heller skall
ge mig in på. Herr Yngve Larsson i
Stockholm brukar ibland i högstämda
ordalag lovprisa dessa resultat, och det
gör han bättre än jag. Men det kan
inte skada, att jag i detta sammanhang
erinrar om hur det såg ut på 1930-talet.
Då hade vi ju ingen statlig bostadspolitik,
som kunde medföra sådana här
hemska verkningar, förstöra bostadsmarknaden
och åstadkomma bostadsbrist.
I slutet av 1930-talet hade vi
också ungefär 25 000 familjer som saknade
bostad. Omkring 30 000 av smålägenheterna
inom städer och stadsliknande
samhällen var undermåliga och
85 000 familjer var trångbodda. Trångboddheten
hängde samman med förekomsten
av barn. Den betingades i väsentlig
grad av den fattigdom, som rådde
och som gjorde att dessa familjer
inte kunde efterfråga en ordentlig bostad.
Förbättring kunde man endast
åstadkomma om det allmänna trädde
till, och det skedde genom den statliga
bostadspolitiken. På landsbygden hade
vi av sammanlagt 983 000 lägenheter
120 000 som var undermåliga. Vi hade
120 000 lägenheter ute på landsbygden,
där folk var trångbodda, vilket inte
minst berodde på att dessa familjer var
större än i tätorterna. Man kan inte
påstå att det var någon statlig bostadspolitik,
i varje fall ingen socialdemokratisk
statlig bostadspolitik, som
åstadkom dessa resultat.

Onsdagen den 21 maj 1952 fm.

Nr 19.

Jag har velat erinra om detta med
anledning därav att man är så angelägen
att framhålla de svårigheter vi har
på detta område men mycket mindre
angelägen om att understryka, att härvidlag
har man ändå åstadkommit vissa
väsentliga resultat, trots att den ekonomiska
politik vi tvingats föra medfört
en begränsning av investeringarna
i bostäder under de senare åren.

I samma reservation har en gammal
stridsfråga tagits upp, nämligen frågan
om konkurrens på lika villkor mellan
olika företagsformer. Man avser, när
man tar upp detta problem, att försöka
åstadkomma en ordning som innebär,
att lånemöjligheterna skall bli precis
likadana för alla olika företagare, för
kommunala, allmännyttiga, kooperativa
och enskilda företag. Nu är i verkligheten
skillnaderna inte så stora, men
jag måste säga att jag för min del hyser
den uppfattningen att det är befogat,
att de kommunala och allmännyttiga
företagen får låna på bättre villkor
än andra företag. Av stor betydelse
i detta sammanhang är att det inte
är fråga om spekulation när det gäller
sådana företag. Men det är också en
annan sak som man skall komma ihåg:
vi har här i riksdagen instiftat en lag
av den 10 juni 1947 som ålägger kommunerna
att svara för bostadsförsörjningen.
Härav följer att kommunerna
måste se till att familjer, som inte får
plats i det privata bostadsbestånd som
finns, också får bo någonstans, och resultatet
blir ofta att man måste låta
dem flytta in i allmännyttiga företag.

Jag tycker att dessa faktorer talar
för att man har förmånligare villkor
för de kommunala och allmännyttiga
företagen.

Någon verklig fara föreligger ännu
inte beträffande det bostadsbyggande,
som de allmännyttiga företagen svarar
för. Det är kanske 10 procent av lägenheterna
i flerfamiljshus, som befinner
sig inom allmännyttiga företag, och
av dessa 10 procent har 80 procent

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

byggts av enskilda företagare. Det är
sålunda ännu inte fråga om den fara,
som man många gånger på borgerligt
håll föreställer sig.

Jag skall inte tillägga så mycket beträffande
en annan punkt, frågan om
de åtgärder som föreslagits för materialanskaffning.
Man har från reservanternas
sida menat att därvidlag borde
industrilånefonden kunna svara för
långivningen, medan statskontoret skulle
förvalta lånen. Nu förhåller det sig
emellertid så, att det knappast råder
full enighet mellan experterna om vilka
maskiner och kranar som närmast bör
komma i fråga. Det måste ju ändå vara
rimligt att man kopplar in den sakkunskap
som finns på detta område för
att sköta denna verksamhet.

Vi har här i riksdagen bara för ett
par år sedan beslutat om en tekniskekonomisk
utredningsbyrå inom bostadsstyrelsen,
som sysslar med dessa
frågor. Den skulle för övrigt vid ärendenas
handläggning biträdas av representanter
för sakkunskap i fråga om
praktiskt arbete inom byggnadsverksamheten.
Även förvaltningen av lånen
kunde lämpligen, eftersom det gäller
en försöksverksamhet, åtminstone i
början handhas av bostadsstyrelsen.
Statskontoret har tidigare haft bostadslån,
som nu är överförda och förvaltas
av bostadsstyrelsen. Det kanske därför
kan vara olämpligt att statskontoret
skall lägga upp en särskild låneavdelning
inom industrilånefonden för att
ombesörja denna verksamhet.

När det sedan gäller saneringsfrågan
skall jag bara be att en smula få komplettera
vad herr Mårtensson i Uddevalla
sade. Det är klart att det har förekommit
en mindre omfattande rivning
av gamla bostäder under 1940-talet än under 1930-talet. Det är naturligt
att det varit på det sättet, eftersom
bostadsbristen under 1940-talet trädde
i dagen på ett helt annat sätt än tidigare
på grund av den köpkraftiga ökade
efterfrågan. Det har skett åtskilligt

Nr 19.

Onsdagen den 21 maj 1952 fm.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

i alla fall, inte minst i en hel del städer,
såsom ett par exempel kan visa. I
Malmö har man köpt gamla tomter under
de senare åren för 900 000 kronor,
och på dem har man i de centrala delarna
av staden byggt nya hus för över
7 milj. kronor. I Vänersborg har man
under 1940-talet och fram till nu köpt
tomter för 300 000 kronor och på dem
byggt nya lägenheter och bostadshus
för 3,7 milj. kronor. Det har alltså skett
eu hel del redan på detta område, men
det är också tydligt att man önskar att
utvecklingen skall gå i något snabbare
takt. Detta är alla inställda på, vilket
för övrigt även riksdagen varit.

Men det är många problem som följer
med saneringen. På centralt belägna
områden måste det finnas lokaler
för butiker och dylikt — detta är nödvändigt
om man skall räkna med att
finansiera de hus som bygges. Man
måste åstadkomma en hel del förarbeten
vid planeringen, bl. a. se till att
man kan klara trafiken; man måste
veta något om befolkningsutvecklingen,
etc. Det är många svåra problem som
inställer sig när man skall göra saneringar,
och därför har det huvudsakligen
varit punktsaneringar som hittills
gjorts.

Jag skulle även vilja något beröra
frågan om subventionerna till barnfamiljerna.
I propositionen har man föreslagit
en höjning av inkomstgränserna
med 2 000 kronor för dessa familjer.
Det synes som om stor enighet
skulle råda därom att detta är befogat
•—• i varje fall har det inte såvitt jag
vet gjorts några egentliga invändningar
däremot. Dessutom har det föreslagits
att reducerade bidrag skall utgå med
hälften av helt bidragsbelopp till familjer,
som med högst 1 500 kronor
överskrider den gräns man nu har
föreslagit.

Nu säger man från t. ex. herr Gustafssons
i Skellefteå sida att detta är
en lösning av det tröskelproblem som
aktualiserades år 1950. Såvitt jag vet

var det så, att det tröskelproblem som
då aktualiserades var problemet att
undvika att vissa sociala förmåner,
som man redan hade, föll bort. Förut
var det så att när vi beviljade bidrag
fick vederbörande behålla det i fem
år, utom i rena undantagsfall. Detta
betyder att hittills praktiskt taget inga
familjebostadsbidrag bortfallit. Vad
man nu möjliggör med den ordningen
är att de familjer som redan från början,
när de söker bidragen, ligger över
gränsen, nu kan få reducerade familjebostads-
och bränslebidrag. I samband
härmed föreslår man också en tvåårsprövning
i stället för en femårsprövning.
Propositionen har härvid godtagit
ett system som ett par ledamöter
av bostadsstyrelsen uttalade sig för,
när bostadsutredningens förslag remissbehandlades.
Bostadsutredningen hade
räknat med ett förslag med flera intervaller.

Detta system, som vi nu skall gå in
för, verkar på följande sätt. En tvåbarnsfamilj
med en beskattningsbar inkomst
av högst 6 000 kronor kan erhålla
familjebostadsbidrag och bränslebidrag
med 385 kronor om året inom
en viss ortsgrupp. Är den beskattningsbara
inkomsten över 6 000 kronor blir
bidraget hälften så stort, eller 192:50
kronor, och när den beskattningsbara
inkomsten stigit till 7 500 kronor bortfaller
hela bidraget. Detta gäller som
sagt beskattningsbara inkomster. En
tvåbarnsfamilj med 6 000 kronor beskattningsbart
belopp får sålunda ha
ungefär 9 500 kronor i inkomst.

Det är den senast kända beskattningsbara
inkomsten man skall ta hänsyn
till när bidrag skall beviljas. Under
nästa halvår skall man alltså gå
efter den beskattningsbara inkomst,
som är fastställd för förra året. Emellertid
har det i år blivit löneförhöjningar
med i genomsnitt 15 procent,
vilket betyder att den verkliga inkomsten
under detta år för en tvåbarnsfamilj
kan ligga vid ungefär 11 000 kro -

Onsdagen den 21 maj 1952 fm.

Nr 19.

nor, men familjen kan ändå erhålla
helt bidrag. Påbyggnaden med reducerade
bidrag innebär att denna familj
kan, även om den verkliga inkomsten
stiger till omkring 12 500 kronor, få
ett reducerat bidrag. I fråga om en
trebarnsfamilj kan inkomsten stiga
med gott och väl 1 000 kronor, eftersom
skatteavdraget ökas. En trebarnsfamilj
kan därför få helt bidrag upp
till en gräns av ungefär 12 000 kronor
och halvt bidrag till en inkomst på
bortåt 14 000 kronor. På det sättet blir
det gott och väl 1 000 kronor mera för
varje ytterligare barn.

Nu kan man säga att nästa år föreligger
inte ett sådant förhållande att
man har att räkna bidragen efter en
så mycket lägre inkomst, eftersom man
är ett år efter och det kanske inte blir
fråga om sådana löneförhöjningar nästa
år. Men då vill jag erinra om att redan
i år är utrymmet för det allmänna
avdraget för familjerna höjt med 200
kronor. Vidare kommer vi att gå in
för ett skatteförslag, enligt vilket familjeavdraget
höjes till 4 000 kronor,
vilket ju betyder att man ändå kommer
rätt högt i fråga om verklig inkomst.

På denna punkt måste jag bekänna
att jag varit mycket tveksam. Jag har
ansett att frågan om reducerade bidrag
till dem som ligger över dessa inkomstgränser
borde ha kunnat anstå till nästa
år, då vi skall ta ställning till hela
bostadspolitikens utformning. Jag tyckte
inte det var så absolut angeläget att
man gick in för de reducerade bidragen
till familjer, som redan ligger
ovanför dessa inkomstgränser. Jag
tyckte för min del det hade varit viktigare
om man liade kunnat åstadkomma
ett högre bidrag till dom som har
små inkomster. Det finns nämligen familjer
som bar så små inkomster, att
de inte ens med stöd av familjebostadsbidraget
kan konkurrera om en ordentlig
lägenhet utan måste bo kvar i sina
gamla undermåliga. Dessa familjer får

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

således för det första intet stöd, men
får för det andra vara med om att betala
den hjälp, som vi lämnar andra
familjer.

Nu erkänner jag villigt att det hade
mött vissa svårigheter att genomföra
mina önskemål på denna punkt. Utskottet
bar för övrigt skrivit mycket
välvilligt om den tämligen intetsägande
motion som jag väckte i denna fråga
samt uttalat, att man bör söka lösa
denna angelägenhet till nästa år. Man
får väl lugna sig med det. Jag har bara
velat understryka vikten av att man
inte glömmer bort vad som här sker.

Jag brukar, herr talman, inte hålla
långa anföranden. Men jag kan inte
hjälpa att jag till sist måste säga några
ord om högerns inställning i denna
fråga, som jag faktiskt tycker är en
aning uppseendeväckande. I den motion
som man har väckt från högerhåll
ansluter man sig till förslaget om förhöjda
bostadsbidrag för de sämst ställda
barnfamiljerna, och man uttalar sin
tillfredsställelse över förslaget. Motionsskrivaren
har trott att departementschefen
gått in för höjda bidrag, och
ett sådant misstag kan ju lätt ske. Om
jag velat vara elak, hade jag kunnat
tillägga, att särskilt om motionsskrivaren
inte läst propositionen innan
han skrev motionen, så är det lätt hänt.
Men jag skall inte vara elak i detta
sammanhang, och därför säger jag det
inte.

Sedan högern sagt detta att man är
intresserad av det förslag om förhöjda
bidrag, som utarbetats inom bostadsstyrelsen
men som departementschefen
inte velat ta, säger man emellertid att
för ett av barnen skall det inte utgå
något bidrag. Man skall till en tvåbarnsfamilj
i stället för två familjebostadsbidrag
giva tre, om den anses böra
ha förhöjning på grund av små inkomster.
Men sedan skall man ta ifrån
denna familj ett bidrag, så att den får
två, d. v. s. åstadkomma status quo.
Sedan skall man för säkerhets skull

Nr 19.

Onsdagen den 21 maj 1952 fm.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m,

sänka de extra tilläggslånen till 3 kronor
per kvadratmeter. Av de 385 kronor
som skulle utgå med höjda bidrag
skall man alltså ta ifrån en sådan här
familj ungefär 55 kronor. Detta medför
en sänkning från 385 till 330 kronor.
Men så finns det ca 8 000 familjer
med familjebostadsbidrag som också
har trekronorsbidrag, och detta skall
man även avskaffa.

Högerns förslag om förhöjda bidrag
för de sämst ställda barnfamiljerna betyder
alltså att man »höjer» bidragen
för en tvåbarnsfamilj från 385 till 330
kronor — ty det är ju en höjning, har
högern påstått. Därefter tar man för
en del familjer även trekronorsbidraget.
Tar man en trebarnsfamilj blir
det också en avsevärd sänkning, och
det blir det även för en fyrabarnsfamilj.
Dessutom har man sagt att
bränslebidragen successivt bör reduceras,
och gör man det blir det ju så,
att en del av dessa familjer i stället för
att erhålla bidrag kan få betala litet
utöver bidraget.

Detta förslag är det alltså som högern
har framfört och detta resultat
leder det till. Förslaget, som skulle
medföra en sådan kraftig reducering
av bidragsbeloppet, har högern i sin
motion garnerat och parfymerat med
följande uttalande: »Ur den synvinkel
som vi i allmänhet vilja anlägga på
socialpolitiska frågor är det tacknämligt
att departementschefen särskilt
uppmärksammat de sämst ställdas bostadsproblem
och velat föreslå förhöjda
bostadsbidrag för dessa.» Och vidare:
»De sämst ställda, de barnrika familjerna
och de gamla, skall effektivt
stödjas genom särskilda bidrag.»

Jag tycker verkligen att det är underligt
att man vill göra sådana uttalanden
om ett förslag som leder till så
mycket sämre förhållanden för de
sämst ställda som högerns förslag gör.
Även om detta är sagt i motionen skulle
man kanske inte orda så mycket om
det, ifall det inte vore synnerligen pro -

minenta högermän som undertecknat
motionen. Det är bl. a. Jarl Hjalmarson,
Erik Hagberg och Martin Skoglund.
En rad av de allra främsta högermännen
i denna kammare har alltså
velat gå in för ett sådant system för
att som de säger hjälpa de sämst
ställda.

Jag har med detta sagt det jag vill.
Utskottet har ju följt Kungl. Maj:t i
nästan allting, och jag tror att besluten
kommer att bli till gagn för bostadsförsörjningen
i framtiden, om det
bara blir möjligt för oss att genomföra
förslagen och att i fortsättningen öka
ut bostadsbyggandet en liten smula, så
att vi blir av med den bostadsbrist som
medför att det finns så många familjer
som saknar en egen bostad.

Med detta ber jag att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr BIRKE (kort genmäle): Herr talman!
Herr Persson i Växjö sade i början
av sitt anförande, att vi inte närmare
hade motiverat att den bostadspolitik
som regeringen fört inte motsvarat
förväntningarna. Jag trodde inte
att man behövde motivera detta mer
än med att hänvisa till att köerna av
dem som söker bostad blir allt större
och större och att det är ungefär
150 000 personer i detta land som berörs
av bostadsbristen. Jag trodde att
detta var tillräckliga motiv.

Men det är klart att herr Persson,
med den inställning han har till bostadspolitiken,
anser att allt är väl beställt.
För att kunna bevisa det säger
han att på 1930-talet var det också bostadsbrist,
och det var 25 000 som då
inte hade fullvärdiga bostäder. Men det
är någonting helt annat, ty det var då
en social fråga. Man hade inte de ekonomiska
möjligheterna att hyra andra
bostäder, men det fanns överskott på
bostäder under 1930-talet, och då hade
vi heller inga regleringar.

Det är detta jag velat framhålla för
herr Persson i Växjö.

Onsdagen den 21 maj 1952 fm.

Nr 19.

Herr LAGER: Herr talman! Flera talare
i dagens debatt har hänvisat till
den bostadsutredning, som nu är i faggorna.
Jag skall därför inte uppehålla
mig vid de detaljer som Kungl. Maj:ts
proposition innehåller och som utskottet
i sitt utlåtande har tagit ståndpunkt
till. Jag skall hegränsa mig till några
allmänna synpunkter, som kan ha sitt
värde när regeringen går att på grundval
av bostadsutredningens betänkande
utforma en ny bostadspolitik.

Tillåt mig endast att först göra en
liten återblick på regeringens bostadspolitik
sådan den uttryckt sig i form
av bostäder!

Omedelbart efter krigets avslutning
tog bostadsbyggandet ny fart efter att
ha legat nere under ett par av krigsåren
och sedan varit mycket lågt under
övriga krigsår. Under åren 1946 och
1947 producerades 58 000 lägenheter
per år, d. v. s. nästan lika många som
under det sista förkrigsåret. Denna relativt
stora produktion av bostäder under
de första efterkrigsåren ledde emellertid
till den något överraskande åtgärden
från regeringens sida, att man
gick in för att hålla tillbaka och minska
produktionen. Dessa åtgärder gick
bland annat ut på att driva byggnadsarbetare
bort från deras arbeten och
över till andra sektioner av produktionslivet.
Dessa ansträngningar från
regeringens sida gav resultat. Cirka
35 000 byggnadsarbetare försvann från
byggnadsfacken och gick över till andra
yrken. Bostadsbyggandet gick självklart
också tillbaka. Under åren 1948, 1949
och 1950 producerades det inte mer
än i runt tal 40 000 lägenheter per år,
och under tiden steg antalet bostadssökande
vid förmedlingarna.

Så kom i början av 1950-talet den
s. k. långtidsutredningen med sitt program,
som upptog en produktion av bostäder
om 60 000 lägenheter per år
under åren 1951—1955. Första året som
detta program började tillämpas sjönk
produktionen av bostäder ytterligare,

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

och i regeringens nu föreliggande proposition
om bostadsförsörjningen heter
det litet vemodigt att »bostadsmarknadsläget
i de tidigare kvotkommunerna
synes ha försämrats under år
1951». Och nu, under det andra året
som långtidsutredningens bostadsbyggnadsprogram
är i tillämpning, ser det
inte bättre ut. I samma proposition anföres
att nytillskottet av bostadslägenheter
i de tidigare kvotkommunerna
uppskattningsvis kommer att stanna
vid 30 000, d. v. s. en lägre siffra än
1951 års, vilken i sin tur var lägre
än 1950 års siffra. Långtidsutredningens
program för bostadsförsörjningen
är sålunda förfelat redan från början.

Jag tror inte man kan söka orsaken
till detta i s. k. objektiva svårigheter.
Det finns både kapital och material.
Den brist på arbetskraft i byggnadsfacken,
som man tidigare hänvisat till
som motivering för den låga och otillräckliga
produktionen av bostäder, duger
inte längre. I stället för brist på arbetskraft
inom byggnadsfacken redovisar
fackförbunden nu arbetslöshet. I
förrgår publicerades i tidningarna resultatet
av en undersökning, som Byggnadsarbetarförbundet
gjort på 77 platser
i mitten av april månad. Där redovisar
man en arbetslöshet av 4 263
byggnadsarbetare, eller 5,2 procent.
Motsvarande siffra vid samma tid förra
året var 3,9 procent.

Det finns alltså, så långt jag kan se,
resurser till att bygga mer än vad som
nu byggs. Men regeringen använder
byggnadsregleringen och bostadsproduktionen
som ett instrument i sin ekonomiska
politik. Däri ligger orsaken
till att tiotusentals svenska medborgare
inte kan få en egen bostad av tillfredsställande
kvalitet. De olägenheter och
faror som uppkommer genom bostadsbristen
borde det vara regeringen angeläget
att avlägsna genom ökad produktion
av bostäder. För detta behövs
emellertid eu plan, och det iir en sådan
som vi i vår motion har föreslagit. Men

Nr 19.

Onsdagen den 21 maj 1952 fm.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

för att en sådan plan verkligen skall
leda till åsyftat resultat måste det ges
garantier för att den inte röner samma
öde som långtidsutredningens bostadsprogram.
Jag tycker att riksdagen skulle
kräva en sådan plan av regeringen,
gärna baserad på långtidsutredningens
program om en produktion av 300 000
lägenheter under de fem första åren
av 1950-talet.

I den motion, som vi har framlagt i
denna fråga, har vi yrkat på åtgärder
för att hålla hyrorna vid 1939 års nivå.
De stegrade byggnadskostnaderna,
framför allt under de senaste två åren,
har medfört att hyrorna i de nyuppförda
fastigheterna slukar en orimligt
och oskäligt stor del av arbetarnas och
de lägre tjänstemännens inkomst. Förre
socialministern herr Möller förklarade
strax innan han lämnade chefskapet för
socialdepartementet, att hyrorna inte
bör få överstiga 20 procent av inkomsten.
För min del tycker jag att detta
är tillskuret i överkant. Men inom den
gräns som herr Möller angav kan ingen
arbetare hålla sig i de nybyggda fastigheterna
i städerna och tätorterna. Till
grundhyran kommer nämligen också
bränslekostnaderna, och de ligger ju
inte stilla utan rakar i höjden den ena
gången efter den andra.

Till bostadskostnaden bör rätteligen
läggas även de stegrade utgifter som
man har för resor till och från arbetsplatserna
i större städer. Genom att
städerna tillväxer i folkmängd och bebyggelsen
skjuts ut i utkanterna, blir resekostnaderna
för många ganska dryga.
Jag läste häromdagen i en tidskrift, att
man har gjort en uppskattning som
visar, att det i Stockholm är inte mindre
än 7 000 personer varje dag som reser
från en förort genom innerstaden till
sitt arbete i en annan förort. Om man
beräknar resekostnaden till två kronor
per dag, finner man att detta gör 600
kronor om året eller, på en lägenhetsyta
av 50 kvadratmeter, 12 kronor per
kvadratmeter.

Den enda utvägen att hålla småfolkets
kostnader för bostaden nere vid
en skälig nivå till dess att det allmänna
har fått bostadskostnaderna under effektiv
kontroll genom rationalisering
och framför allt standardisering av
byggnadsmaterielen är, så långt jag
begriper, att hålla subventionerna uppe
och öka dem.

Här skulle jag vilja fästa vederbörande
myndigheters uppmärksamhet
vid en enda liten detalj. Vore det inte
klokt att i samband med bearbetningen
av bostadsutredningens förslag göra
en översyn av hela subventionssystemet
i avsikt att åstadkomma en förenkling?
Om de statliga subventionsformerna
kan man använda bibelns
ord, att de är legio, ty de är många.
Jag skall bara räkna upp en del rubriker
på subventionsformer. Listan gör
inte alls anspråk på att vara fullständig.
Såvitt jag har kunnat utröna utgår
subventioner och bidrag av olika
slag i följande former:

tertiärlån till flerfamiljshus,

tilläggslån till flerfamiljshus,

egnahemslån,

tilläggslån till egna hem,

pensionärshemsbidrag,

familjebidrag,

bränslebidrag,

familjebostadsbidrag,

trekronorsbidrag,

bostadstillägg till folkpensionärer,

förbättringslån,

lantarbetarbostadsstöd och

fiskarbostadsbidrag.

Det är tretton olika former. Jag förstår
hur de har kommit till — de har
vuxit fram så att säga spontant, men
jag tycker att de är alldeles för många
och att det borde finnas möjligheter
att åstadkomma en förenkling.

Till dessa bidragsformer kommer
också olika former av kommunala bidrag.
I Stockholm arbetar man sålunda
med mer än 20 olika bidragsformer
för att minska och hålla nere boendekostnaderna
för de sämst ställda. Jag

Onsdagen den 21 maj 1952 fm.

Nr 19.

tycker att bara själva uppräkningen av
rubrikerna är tillräcklig motivering för
en översyn och förenkling av subventionsformerna.

Tillåt mig, herr talman, också att
med några ord beröra en fråga som
hänger samman med bostadsfrågan.

Det är inte bara bostadsbyggandet
som är eftersatt. På praktiskt taget
alla områden av det civila livet är behovet
av nybyggnader mycket stort.
Det gäller förvaltningsbyggnader, skolor,
sjukhus, idrottsanläggningar och
en rad andra byggnader som är nödvändiga
i ett modernt samhälle.

Hur stora dessa behov är får man
vissa upplysningar om i en artikel, som
bara för några veckor sedan publicerades
i det socialdemokratiska partiets
teoretiska organ. Där heter det, att det
för kommunala förvaltningsbyggnader
har anmälts byggnadsbehov för 140
miljoner kronor, medan kvoten stannar
på 13 miljoner. Vidare meddelas
det att brandväsendet har behov av en
17 gånger större kvot än som tilldelats
det. För hälso-, sjuk- och sinnesslövården
redovisas önskemål som är sex
gånger större än vad tillståndsbudgeten
upptar. För skolor av alla slag är
behoven fyra gånger större än kvoten,
för idrotten tio gånger större och för
samlingslokaler nitton gånger större.

Den restriktiva byggpolitik som regeringen
tillämpar, med vägran att
tillåta tillfredsställande ens av de mest
elementära behov av kollektiva inrättningar,
inte bara gör tillvaron besvärligare
för tiotusentals människor, framför
allt i de större städerna, utan den
medför också betydligt ökade levnadskostnader.

Låt mig ta som exempel Stockholms
nybyggda ytterområden, som saknar
det mesta av kollektiv- och serviceanordningar,
beroende i första hand på
den restriktiva byggpolitiken. Brännkyrka
församling har under de senaste
tio åren ökat sin befolkning från cirka
40 000 invånare till 120 000, d. v. s. där

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

har under de sista tio åren flyttat in
människor till ett antal som motsvarar
befolkningen i en stad av Norrköpings
storlek. De nybyggda bostadsområdena
har inte försetts med kollektivanordningar
i takt med befolkningstillväxten.
På stadsplanerna finns det nog
stadsdelscentra och liknande inprickade,
och i en del fall föreligger också
utarbetade förslag och till och med detaljritningar
för uppförande av medborgarhus,
samlingslokaler och annat,
men det har stannat vid ritningar.
Dessa områden är helt vanlottade när
det gäller ordentliga butiker, varuhus,
biografer, restauranger och liknande.
Detta betyder att befolkningen i dessa
områden tvingas att resa in till staden
så snart de vill söka förströelse eller
köpa någonting som ligger utanför vad
mjölkbutiker och sybehörsaffärer normalt
tillhandahåller sina kunder.

Olägenheten med detta sakernas tillstånd
är inte bara att det blir dyrt,
utan detta tillstånd skapar också svåra
trafikproblem i huvudstaden. Exempelvis
för mödrar med småbarn är det
ju ibland ett helt äventyr att ge sig in
i den centrala staden för att köpa någonting
som de nödvändigtvis behöver.
De har ingenstans att placera barnen,
utan de måste släpa dem med sig, och
hur pass angenämt det är kan var och
en förstå som har praktiserat de stockholmska
trafikmedlen.

Bristen på kollektiva serviceanläggningar
och inrättningar i de större städernas
förorter binder också befolkningen
i innerstaden och minskar rörligheten
på hyresmarknaden. På grund
av brist på kollektiva anordningar i
ytterområdena binder sig folk gärna
fast vid de gamla lägenheter de har i
innerstaden, även om de har sitt arbete
förlagt till förorten, ty då har de
under sin fritid bekvämare tillgång till
de kollektiva anordningar som den
inre staden har men som ytterområdena
saknar.

Jag har, herr talman, bara velat ge

Nr 19.

Onsdagen den 21 maj 1952 fm.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

dessa allmänna synpunkter på frågan.
Beträffande de förslag i konkreta frågor,
som här föreligger, skall jag nöja
mig med att hänvisa till de motiveringar
som vi har angivit i motionen,
och jag vill med detta yrka bifall till
motionen nr 562 i denna kammare i
utskottsutlåtandet punkter I, IV, V, VI,
VIII, IX, X, XI, XII, XIII och XVI.

Herr JOHANSSON i Mysinge: Herr talman!
Jag skall inte bli långvarig, och
jag skall inte inveckla mig i bostadspolitikens
allmänna principer. Jag menar
nog i likhet med flera som yttrat
sig före mig, att det med fördel kan
få anstå tills den nu sittande bostadsutredningen
kommer fram med sitt slutgiltiga
program.

Det utesluter naturligtvis inte att
man kan ha vissa synpunkter på bostadspolitiken
av i dag och kan önska
ändringar, som emellertid nu knappast
är realiserbara just av den anledningen
att bostadsutredningens arbete pågår.

Man kan naturligtvis diskutera möjligheten
och lämpligheten av lättnader
i regleringarna, lättnader i subventionspolitiken
och lättnader på olika områden
inom detta stora komplex, men
även det blir väl avvägningsfrågor, där
det kanske också till slut blir svårt att
få ensartade uppfattningar. Men jag
menar, att när man får klarhet i alla
dessa problem, då är tiden inne för att
ta en diskussion på detta område.

Vad jag då särskilt skulle önska är,
att svårigheterna för landsbygden i den
praktiska tillämpningen av bostadspolitiken
minskas. Jag tycker för min del
att dessa svårigheter i dagens läge är
litet onödigt stora.

Jag hoppas således bl. a. att man i
den slutliga utformningen av bostadspolitiken
skall finna vägar där man
inte skall behöva vara så hård i kraven
på tomternas belägenhet, när det gäller
nybyggnader på landsbygden, att
man inte alltför mycket skall hårdra
frågan om kreditvärden o. s. v. såsom

nu sker och som vållar att man lägge,
alltför stora stenar i vägen för lands
bygdens förseende med nya bostäder

Jag tror att det i viss mån är ei
grundfalsk syn detta, att acceptera kre
ditvärdet för fastigheter på större ellei
mindre tätorter, under det att man anser
att kreditvärdet är mer eller mindre
obefintligt för hus i glesbebyggelsen.
Man kan kanske då också finna utvägar
och former som gör, att staten inte behöver
påta sig alltför stora risker i
kreditväg men dock kan understödja
bostadsbyggandet inom glesbebyggelsen,
så att detta icke kommer i efterhand
eller helt omöjliggöres. Jag hoppas således
på att utredningen och Kungl.
Maj:t skall göra vad som går att göra
i detta avseende.

Sådant läget för närvarande är, herr
talman, har jag för min del således
ingen anledning till annat än att ansluta
mig till det föreliggande utskottsförslaget.

På en punkt har vi dock från vårt
håll alltid rest motstånd, och det har
vi gjort nu också. Vi menar att man,
oberoende av om utredningen är klar
eller inte, nog kan avvara det s. k. trekronorsbidraget.
Det är omvittnat från
alla håll, att denna bidragsform är mycket
diskutabel, verkar orättvist och
slumpartat. Jag skulle således tro, herr
talman, att möjligheter för att avveckla
denna bidragsform förefinns redan nu
och att denna avveckling bör ske redan
i år.

Jag vill, herr talman, inte ytterligare
ta kammarens tid i anspråk utan
med hänvisning till det jag här har
sagt yrka bifall till utskottets förslag
utom i vad det gäller punkt XV, där jag
ber att få yrka bifall till den av herr
Näsgård m. fl. avgivna reservationerna
nr It b) och 13.

Herr FRÖDERBERG: Herr talman! Jag
begärde ordet för att få nämna några
ord om pensionärshemmen och anföra

Onsdagen den 21 maj 1952 fm.

Nr 19.

samma synpunkter på denna fråga som
jag anförde i fjol.

Jag hade i fjol en motion, där jag
begärde en utredning och där jag påvisade
hur de årliga kostnaderna för en
kommun, som bygger pensionärshem,
då var tio gånger större än de hyror
kommunen kunde få in, åtminstone i
bostadsgrupp I. Nu har kostnaderna
stigit ytterligare; i dag får vi nog räkna
med en årlig utgift för kommunen
på 1 400 kronor för varje lägenhet i
ett pensionärshem, och då får kommunen
en hyra som för en ensam person
utgör 120 kronor och för makar 180
kronor.

Vi förstår, att detta framför allt är
en orättvisa mot de pensionärer, som
inte kan få plats i dessa hem, utan
som får söka sig till det allra sämsta
bostadsbeståndet och som kanske bara
i bränslekostnader får betala både två
och kanske till och med tre gånger så
mycket som de andra får ge i hyra i
dessa utmärkta pensionärshem.

•lag visade också på hur t. ex. i bostadsgrupp
III en enskild får betala 220
kronor i hyra under det att han av
staten får ettt bostadsbidrag på 450 kronor.
Äkta makar, som får betala 280
kronor i hyra, får ett bostadsbidrag av
600 kronor. I bostadsgrupp V är hyran
320 kronor och bostadsbidraget 600
kronor för ensam. Man kunde väl tycka,
att kommunerna åtminstone skulle få
ta så mycket i hyra som pensionärerna
får i bostadsbidrag. Nu får ju pensionärerna
i vissa bostadsgrupper ett överskott,
under det att pensionärerna i
bostadsgrupp I, som inte har några
bostadsbidrag, får ta sin grundpension
för att betala hyran.

Riksdagen tillstyrkte i fjol en utredning
och hänvisade till dom som
skall ha hand om yttrandena över statsbidragen,
och jag trodde att det skulle
komma något positivt redan i år, men
det har ju inte blivit fallet. Utskottet
utlovar jo emellertid någonting till
nästa ars riksdag, och vi får väl hop -

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

pas, att det då kommer att skapas större
rättvisa på detta område. Det är ju
långt ifrån lyckligt som det nu är.

Sedan några ord om byggnadsregleringens
upphävande. Även ifrån dem
som makten hava har man ju lovat att
den skall upphöra så fort som det finns
möjligheter därtill. Men nog har vi på
känn, att det kommer att bromsas in
i det oändliga. Frågan är alltså inte
mogen ännu. Vad har vi inte de senaste
åren på det här området fått även på
landsbygden? Vi har byggnadsplaner,
vi har stadsplaner, byggnadsnämnder
och byggnadsingenjörer. Många samhällen
har slagit sig ihop om statsarkitekter.
Varför skall då denna detaljgranskning
ända in i det minsta ske i
bostadsstvrelsen liksom i länsbostadsnämnderna?
Varför kan man inte anförtro
mycket av detta åt byggnadsnämnderna
ute på landsbygden, som nu
har skolat folk till förfogande och nog
inte är så bakom, som herrarna i
centrum tror? Så några ord om arbetskraften.
Om man inte känner sig mogen
att kunna avskaffa byggnadsregleringen
när det gäller de större komplexen,
så kunde man i alla fall ge
egnahemmen fria och i synnerhet egnahemmen
på landsbygden. Där är det
många, som sedan flera år tillbaka bär
köpt gamla goda lador av timmer och
som ligger och väntar på att de skall
få bygga sina egnahem. Det finns massor
av kunniga arbetare ute på landsbygden.
Herr Lager har ju nämnt hur
många byggnadsarbetare som redan är
anmälda som arbetslösa, och ändå innefattar
det inte alla. Ty på landsbygden
har vi många småbrukare, hemmansägare
och torpägare, som är dugliga
byggnadsarbetare, men som går under
andra benämningar och som har sitt
småbruk att sköta. De anmäler sig inte
på arbetsförmedlingen men står färdiga
och är fullt kunniga att rycka in,
när det gäller att bygga egnahem i en

ener iva vaningar.

Hill 111111?) v. 11 V

reserv som man inte räknar med.
4 — Andra kammarens protokoll 1952. Nr 19.

Nr 19.

Onsdagen den 21 maj 1952 fm.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

Det är verkligen dags att riksdagen
så fort som möjligt säger ifrån, att den
vill upphäva bvggnadsregleringen. Skall
vi vänta till dess att de som sitter i
toppen anser tiden vara inne, då tror
jag att vi får vänta tills vi får gråa
hår, blir alldeles utan eller kanske går
hädan.

Herr förste vice talmannen SKOGLUND:
Herr talman! Herr Persson i
Växjö har hållit ett långt försvarstal
för den nuvarande bostadspolitiken. Jag
skall inte alls ta upp någon diskussion
med honom på den punkten. Låt mig
endast göra den lilla kommentaren, att
jag tror inte att det nuvarande systemet,
där det stora flertalet betalar hyra
för varandra över skattsedeln, är
någon väg för framtiden. Jag tror också
att vi för närvarande har alldeles för
många former, i vilka vi betalar ut
bidrag i bostadshänseende, så att vi
knappast kan hålla reda på dem, och
att det rinner ut mycket avsevärda belopp
i skattemedel, som inte kommer
till bästa användning. Om man försöker
göra en översyn och rationalisering av
hela denna verksamhet, så lär det nog
också bli pengar över till de barnrika
familjerna och de mindre inkomsttagare,
som har behov av samhällets
stöd i bostadshänseende.

Jag har emellertid begärt ordet, herr
talman, för att ta upp en annan viktig
fråga, som rör landsbygden och som
herr Johansson i Mysinge nyss tangerade.
Socialministern konstaterar i
årets proposition, att under de senaste
åren förutsättningarna för ny- och ombyggnadsverksamhet
på landsbygden
onekligen försämrats. Han tillägger ytterligare
i annat sammanhang, att tanken
har varit, att bostadsstandarden
på landsbygden borde höjas till den
nivå som redan gäller för byggnadsverksamheten
i städerna. Men han nödgas
konstatera, vilka svårigheter som
har förelegat i det fallet. Och i år kom -

mer han med ett förslag till en förbättrad
bidragsverksamhet, när det gäller
låne- och bostadsförbättringsverksamheten
på landsbygden. Jag tror att han
är inne på rätt väg. Vi har nog på
landsbygden ingen möjlighet att nybygga
i den utsträckning som vi önskar,
och då får vi tillvarataga det
gamla bostadsbeståndet. Det förefaller
som om statsmakterna, när de för några
år sedan försökte lägga fram nya direktiv
för bostadsverksamheten, helt
förbisåg, att vi också måste tillvarata
det äldre bostadsbeståndet. Men jag
vill dock redan här omedelbart säga,
att man inte får göra sig överdrivna förhoppningar
när det gäller de befintliga
byggnaderna. Bostäderna på landsbygden
är i många fall så pass gamla och
illa medfarna, att de inte låter sig repareras
och användas hur länge som helst.

Jag kommer så över till den andra
frågan, nybyggnadsverksamheten ute
på landsbygden. Härvidlag har jag gjort
den iakttagelsen, som jag tror är riktig,
att vi för närvarande bygger mycket
litet och att landsbygden i det fallet
kommer efter städerna och tätorterna.
Det förefaller som om när det gäller
landsbygden betingelserna blivit ytterligt
försvårade på de allra sista åren, naturligtvis
till stor del genom de avsevärt
stegrade byggnadskostnaderna,
men kanske också i någon mån genom
den inställning, som de statliga bostadsmyndigheterna
har i denna fråga. Det
gäller här att bedöma i vad mån en
byggnad ute på landsbygden är kreditvärdig.
Först stöter vi här på frågan
om kreditinstitutens inställning. Jag
tänker på sparbankerna och liknande
institutioner, som vanligtvis lämnar primärlånen.
De bedömer kanske från sin
synpunkt kreditfrågan ganska snävt
och finner, att de när det gäller by So"
nåder på landsbygden, inte kan lämna
lika höga krediter som i en tätort. Men
därtill kommer sedan de myndigheter,
som har hand om de statliga lånen och
de statliga bidragen och säger, att de

Onsdagen den 21 maj 1952 fm.

Nr 19.

ju måste se på denna fråga på ett långt
hårdare sätt, för den händelse en sådan
här byggnad skulle behöva försäljas,
ty då kommer staten att förlora
pengar. Jag erkänner att man måste
föra ett sådant resonemang och att
man inte utan vidare kan se bort ifrån
detta förhållande. Men man får väl
också se frågan i något vidare utsträckning.
Vi kan inte göra landsbygden
till en prärie, där vi har en och annan
enstaka gård och däremellan stora obebyggda
områden. Vi bör inte helt avfolka
landsbygden. Det måste finnas
människor även ute på landsbygden,
som kan ha andra sysselsättningar än
jordbruk. Är bebyggelsen inte allt för
gles blir det lättare för landsbygden
i många hänseenden, t. ex. vad gäller
kommunikationer, skolor och kanske
inte minst att skaffa arbetskraft till
skördearbetet. Det blir också mindre
ensamt för landsbygdens kvinnor, vilket
inte har den minsta betydelsen. Det är
många förhållanden som man i det
fallet kan peka på.

Nu skulle jag alldeles särskilt vilja
rikta socialministerns uppmärksamhet
på följande fråga: Skulle det inte finnas
någon möjlighet att vara något mera
generös i kreditavseende, att vi helt
enkelt får finna oss i att ta något större
risker när det gäller landsbygden? Kanske
vi också får överväga, om det inte
finns den möjligheten att låta folk, som
själva har en sparad slant och vågar
riskera den, att få nöja sig med något
lägre lånegräns. Det märks nog också
f. n. en tendens ifrån de myndigheter,
som har hand om bostadsspörsmålen,
att vilja sätta sig till att bedöma inte
bara försörjningsmöjligheterna utan
också frågan om hur över huvud taget
förhållandena skall ordnas ute på landsbygden.
Det är ytterst svårt att se långt
in i framtiden och bestämma sådana
ting. Med de moderna kommunikationsmedel
som vi nu har i form av
hussar, bilar och liknande, är människor
inte på samma sätt som tidigare

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

beroende av att bo alldeles intill arbetsplatsen.
Det finns många människor
som vill bo mera för sig själva och
som mycket väl kan bo ett gott stycke
ifrån sin vanliga arbetsplats. Jag tycker
också att folk själva bör få utnyttja
sin omdömesförmåga, och att en familj,
vilken fullgör sina förpliktelser, också
bör få avgöra hur de vill ha det och
ha någonting att säga till om.

Här kommer lantbruksnämnden och
kanske länsbostadsnämnden och till sist
också kungl. bostadsstyrelsen och börjar
resonera om huruvida det skall finnas
en eller två bostäder på en gård. Skall
det få finnas en bostad för dem som
brukar gården, och skall det kanske
också få finnas en bostad för den äldre
generationen som träder tillbaka? Man
anlägger oftast snäva synpunkter vid
denna bedömning och säger: Det här
skall vara ett enfamiljsjordbruk. Det är
ingen som vet, om det skall vara två
arbetare vid denna gård i framtiden,
och den äldre generationen får väl försöka
anpassa sig på något sätt.

Numera vill även landsbygdens familjer
ha bättre bostadsutrymme och
vill inte längre tränga ihop sig. Och då
får kanske den äldre generationen utan
vidare ge sig av från landsbygden till
tätorterna eller till staden och där konkurrera
med de unga och barnrika familjerna
om bostadsutrymmet. Hade
man fått bygga kanske de gamla kunnat
hålla sig kvar ute på landsbygden,
där de har en naturlig möjlighet att få
användning för sin arbetskunskap, där
de kan hjälpa den yngre generationen
vid jordbruket eller på annat sätt och
där de många gånger skulle finna sig
bättre till rätta.

Jag skall inte fördjupa mig i dessa
ting. Jag är alldeles övertygad om att
kammaren och som jag hoppas även
statsrådet förstår vartåt jag siktar. Jag
skulle vilja rikta eu vädjan till socialministern
och till den utredning som
har hand om bostadsfrågan att inte
se alltför byråkratiskt på dessa ting

Nr 19.

Onsdagen den 21 maj 1952 fm.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

utan underkasta dessa frågor en mera
frigjord prövning än vad som faktiskt
för närvarande är fallet.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG: Herr talman! .lag
skall inledningsvis svara herr förste
vice talmannen beträffande den sista
av de synpunkter han tog upp i sitt
anförande.

Rent formellt ligger det så till att de
bostadspolitiska och de administrerande
myndigheterna har möjligheter att
utsträcka långivningen till landsbygdens
egnahem upp till 90 procent. Det
finns således rent formellt möjligheter
att i enlighet med herr vice talmannens
inställning, om jag fattade den
rätt, gå därunder. Att man centralt har
varit angelägen om att inte inaugurera
en råd olika lånesatser bär också sina
rimliga skäl och kan förklaras. Det är
ju klart att den statliga långivningen
får lov att drivas från den synpunkten,
att i de objekt, där man investerar
statliga pengar, skall det finnas rimliga
garantier för ett realisationsvärde.
Det kan ju tänkas att det på vissa håll
ute på landsbygden ställs anspråk på
en statlig långivning på egnahem, där
man efter en både välvillig och objektiv
bedömning kommer fram till att
hemmet har ett mycket litet realisationsvärde.
Av den anledningen har
man behandlat dessa frågor restriktivt.

Nu kan jag ge herr förste vice talmannen
rätt i att bostadsstyrelsen ju
inte har som något slags huvuduppgift
att arbeta som en lokaliseringsmyndighet
i landet. Man kan naturligtvis
säga: Vad vet man om den industriella
utvecklingen på en eller annan plats i
vårt land, där man under de speciella
gynnsamma konjunkturår, som vi nu
har upplevt, med statlig långivning har
stimulerat en mycket rik egnahemsverksamhet
för en industri, som kanhända
i vissa fall har haft någonting
av krisbetoning över sig? Om det blir

hårdare vindar i klimatet tvingas man
ju konstatera, att där har den statliga
långivningen kanske i många stycken
varit en felinvestering, tv det ligger
inte i mänsklig makt att så här knäppsäkert
säga ifrån, vad det är riktigt att
investera med hänsyn till den framtida
utvecklingen.

Nu tror jag också att det under de
senare åren har tillkommit vissa skäl,
som gör att regeringen och bostadsstyrelsen
inte behöver lägga lika hårda
restriktiva synpunkter just på lokaliseringen
av egnahem som tidigare. Det
kan vara skäl som anförts av herr
förste vice talmannen, det kan vara ett
sådant enkelt skäl som att fortskaffningsmedlen
och kommunikationerna
utvecklar sig och utbreder sig på
landsbygden. Vad som kunde betraktas
såsom en ganska isolerad landsända
för en 5, C år sedan kanske i dag är
om inte precis motsatsen så i varje fall
så pass kommunicerande med tätorterna,
att man där kan bedöma det såsom
riktigt att använda den statliga långivningen.

Alla dessa synpunkter får man se till
när man bedömer läget. Man får inte
sitta fast i vad som bestämts för 6, 7
år sedan. Man får följa tidsutvecklingen,
och jag tror att mycket i den talar
för att det skall finnas möjligheter för
regeringen och bostadsstyrelsen, för de
centrala instanserna att gå herr förste
vice talmannens uppfattning en bit till
mötes.

Jag skulle sedan i all korthet vilja
säga någonting om den proposition,
som här ligger på riksdagens bord, och
det utskottsutlåtande som vi i dag debatterar.
Det var inte min avsikt att
ge mig in på något specialbedömande
av alla de femton reservationerna, som
ju var och en tar sikte på vissa detaljfrågor
i propositionen. Men jag tänkte
uppehålla mig ett litet tag vid de inledande
reservationerna, signerade av
högern och folkpartiet var för sig, som
tar upp bostadspolitiken från de mera

Onsdagen den 21 maj 1952 fm.

Nr 19.

allmänna och principiella utgångspunkterna.

I högerns reservation läser vi ett
frankt, klart och konkret besked om
att bostadspolitiken har misslyckats,
om man betraktar den från dagsläget.
Högerpartiet sätter upp vissa mål för
den bostadspolitiska verksamheten,
som man anser att vi snarast möjligt
bör komma fram till. Det är ju klart,
att om jag betraktar dem som mer eller
mindre abstrakta mål, behöver jag
väl inte ta upp någon diskussion därom.
Men om högern menar att det är
en praktisk, reell målsättning i dagsläget,
tvingas jag in i en polemik gentemot
de ståndpunkterna.

Här säger man, att vi skall fram till
den fria hyresmarknaden genom den
successiva avvecklingen av hyresregleringen.
.Tåg föreställer mig att man från
högerns sida anser, att detta skall ske
helst inom det år vi nu har framför
oss, eftersom dessa frågor ligger till
övervägande i den parlamentariska utredningen,
som har apostroferats vid
flera tillfällen här i debatten och som
ju skall komma med ett slutgiltigt förslag,
som vi allesammans hoppas, vid
nästa års riksdag. Jag betraktar således
högern krav på denna punkt som
ett allvarligt försök att komma fram
till den fria hyresmarknaden och avveckling
av hyresregleringen i en ganska
omedelbar framtid.

Vidare preciserar man sina önskemål
dithän att man säger, att vi bör
avskaffa byggnadsregleringen och avveckla
de generella subventionerna.

Om man ser på dessa frågor från
dagsläget måste man väl ändå säga, att
detta är målsättningar som med fördel
skulle ha kunnat bordläggas låt mig
säga till nästa år i debatten. Vi vet ju
allesammans vad som var anledningen
till införandet av de generella subvenr
tionerna, av fyrakronorsbidraget. Högerpartiets
ståndpunkt när vi debatterade
detta föregående höst var, att
man skulle acceptera fyrakronorsbidra -

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

get som en generell subvention med
hänsyn till förutsättningarna för dagen.
Man sade visserligen att detta inte
skulle tillämpas längre än till den
1 juli 1952. När man nu ser på denna
fråga säger man, att efter den 1 juli
1952 skall de fyra kronorna reduceras
till tre kronor. Det är således en ganska
kraftig modifikation av ståndpunkten
från i höstas, och den är naturligtvis
betingad av att läget är sådant, att
man ändå tvingas se på detta med,
skall vi säga så pass realistisk blick,
som man från högerpartiets sida har
möjligheter till.

Folkpartiets reservationer i dessa allmänna
ståndpunkter är väl något försiktigare
utskrivna. Man konstaterar
att bostadsbyggandet i dag är mindre
än 1946 och 1947. Det är 30 procent
lägre, och man tar det som en utgångspunkt
för att få tillfälle att uttala sin
besvikelse över misslyckandet med den
förda bostadspolitiken. Man har tagit
1946 och 1947 års siffror som jämförelsetal
för sin procentsiffra. Det är de
år som representerar det högsta bostadsbyggandet
med endast ett enda
undantag, nämligen 1939, på låt mig
säga de sista 25 eller 30 åren. Det
finns naturligtvis, om man nu skall använda
sådana här procentjämförelser,
lika stora möjligheter att jämföra
byggnationen 1949, 1950 och 1951 med
den bostadsbyggnation vi kostat på oss
under åren 1930—1935, för att ta en
tid av fred i världen, en tid när vi
inte hade några begränsningsfaktorer
i fråga om kapital, material eller arbetskraft.
Tar man dessa år som jämförelse
för sin bedömning, kommer
man fram till att bostadsbyggandet i
dag är i runt tal 100 procent högre än
på den gamla goda tiden, när dagens
begränsningsfaktorer var okända. .lag
menar således att denna procentuella
jämförelse, som gjorts, inte visar så
särdeles mycket.

Herr Birke, som var huvudtalare för
högerpartiets reservationer, anförde

Nr 19.

Onsdagen den 21 maj 1952 fm.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

såsom skäl för bostadspolitikens bankrutt
en i och för sig inte dagsfärsk
argumentering. Vi har lyssnat till den
många gånger tidigare, och den kan
väl sammanfattas med herr Birkes ord
när han hänvisade till bostadsköerna
och sade, att vi i början på 1930-talet,
om jag fattade honom rätt, hade ett
överskott av bostäder i landet, och då
icke hade någon reglering. Det kanske
för fullständighetens skull också skulle
ha omnämnts, att vi under den tiden
byggde mindre än 25 000 nya lägenheter
varje år emot de i runt tal 50 000,
som vi har byggt de här senare åren.
Medeltalet nyproducerade lägenheter
under åren 1945—1951 är nämligen
48 000 per år.

Det finns rimliga förklaringar till att
vi har bostadsköer, men det har ingenting
med bostadspolitikens misslyckande
eller byggnadsregleringen att göra.
Jag har vid tidigare tillfällen anfört en
del av de skäl, som jag menar här ligger
i botten, och jag tillåter mig att
besvära kammaren med att i korthet
återupprepa dem.

Vi har under 1940-talet genom den
våldsamma mekanisering, som skett
inom det svenska jordbruket och som
kan illustreras med ett traktorbestånd
på 10 000 enheter 1945 och 70 000 enheter
i dag, överflödiggjort en stor arbetargrupp
inom den svenska jordbruksnäringen.
I runt tal 120 000 personer
har lämnat det svenska jordbruket
under de senaste tio åren och tagit
anställning i städer och tätorter. De
gör självfallet anspråk på bostäder, när
de kommer i sin nya funktion. Det
svenska näringslivet utnyttjar i dag
fördelen av 110 000 å 120 000 utlänningar,
som ställer sin arbetskraft i
den svenska produktionens tjänst. De
gör också anspråk på bostadslägenheter.
Vi har på grund av hög sysselsättning,
god konjunktur och goda inkomster
för både unga, medelålders
och gamla kommit dithän, att ungdomarna
kräver sina egna rum, pensio -

närerna kräver sina egna pensionärslägenlieter
eller pensionärshem, och
den kvarvarande familjen kräver i dag
som en rimlig standard två eller tre
rumsenheter där tidigare rum och kök
var den normala standarden för en
svensk arbetare. Det sista är säkerligen
den avgörande faktorn och förklarar
de bostadsköer som herr Birke talade
om. Vi har en bostadskostnad
som i dag, glädjande nog enligt min
uppfattning, är relativt lägre än den
var tidigare, och vi har på grund av
den fulla sysselsättningen en efterfrågan
just på de relativt billigare bostäderna
som är högre än någonsin tidigare.
Här har vi den enkla förklaringen.
Jag har en bestämd känsla av att
herr Birke, om han tänker vidare på
de här intressanta tingen, kommer
fram till att de skäl jag har anfört
ändå är plausibla och riktiga.

Regeringen har under debatten kritiserats
för att vara för snål med tillståndsgivningen
vid byggnadsregleringens
tillämpning. Herr Lager framförde
i sitt anförande en hel del synpunkter
av den innebörden. Herr Lagers anförande
gjorde på mig ett något förbryllande
intryck, då han dels försökte
tala om för kammaren att vi, delvis
genom statsmakternas åtgärder, har
fått den svenska byggnadsarbetarkåren
reducerad med 35 000 man efter åren
1947 och 1948, dels samtidigt kritiserade
regeringen för att handha byggnadsregleringen
för hårt och inte tilllämpa
generösare tillståndsgivning. Det
är ju en underlig logik att dels konstatera,
att byggnadsarbetarkåren har avfolkats,
och dels i samma andedrag kritisera,
att det inte ställs flera byggnadsobjekt
till förfogande för den reducerade
byggnadsarbetarkåren.

Herr Lager anförde just på den
punkten en sifferprecisering, som ger
mig anledning till ett bemötande. Herr
Lager nämnde att det var 35 000 byggnadsarbetare
som genom de statliga åtgärderna
hade animerats att lämna nä -

Onsdagen den 21 maj 1952 fm.

Nr 19.

ringen och gå över till annan verksamhet.

Jag tror mig kunna säga, med de
kontakter jag ännu har med den svenska
fackföreningsrörelsen, att byggnadsarbetarkåren
glädjande nog är praktiskt
taget fullorganiserad. Den nyproduktion
av bostadslägenheter som utförs
av oorganiserad arbetskraft är så
försvinnande liten, herr Lager, att den
helt enkelt inte förtjänar att nämnas.
Om jag ser på fackförbundens medlemssiffror,
som ju bör vara ett något
så när adekvat uttryck för denna utveckling,
visar det sig att antalet grovarbetare
under de år som här har
apostroferats sjönk med 3 000 från
toppen 1947 och ner till botten 1948—
1949. Murarna höll sitt medlemsantal
oförändrat, träarbetarnas medlemssiffror
reducerades med 1 500, och målarna
ökade sin medlemsnumerär i liten
utsträckning.

Om jag således vill ge fackförbundens
egna officiella rapporter tilltro,
skulle reduktionen inte ha varit 35 000
utan 4 500, en reduktion som sedermera
har återtagits, varför det samlade
antalet byggnadsarbetare, organiserade
i de fyra byggnadsförbunden, i dag är
högre än det var 1947 och 1948. Åren
1947 och 1948 nådde vi en topproduktion
om nära 59 000 nyproducerade
lägenheter, men nu håller vi oss under
50 000. Man kan då fråga sig, vad
förklaringen är till att vi inte får fler
nyproducerade lägenheter. Ja, det
finns rimliga förklaringar även till
detta.

Vi gjorde 1949 och 1950 vissa lättnader
i byggnadsregleringen. Vi frisläppte
från reglering alla reparationer
och ombyggnader som inte tar i anspråk
mer än tre man, vi frisläppte
alla reparationer på en- och tvåfamiljshus,
och vi friläde helt från byggnadsreglering
den inte oviktiga sektor som
det svenska jordbrukets ekonomibyggnader
utgör.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

Det är klart att detta betydde en ansvällning
på reparations- och saneringsfronten
och av byggandet av ekonomibyggnader
för jordbruket, och det
är ju byggnadsarbetare som utför även
dessa arbeten. Man kan naturligtvis
ställa sig frågan, om man inte skall
regla till på nytt så att vi får över denna
kår av byggnadsarbetare till bostadsproduktionen.
Denna kår är ju
den reala faktorn för vår byggnadsverksamhets
omfattning. Byggnadstillstånden
har inte det bittersta med
byggnadsvolymen att göra, utan det är
våra reala resurser, tillgång på arbetskraft
och tillgång på material, som är
helt avgörande. Det är de olika yrkesgrupperna
av byggnadsarbetare som,
om det är den rätta proportionen dem
emellan, presterar ett effektivt och rationellt
bostadsbyggande.

Vi har inte velat återgå till den grad
av detaljkontroll som vi hade förut i
de här omnämnda frågorna. Vi väljer
medvetet en något mindre nyproduktion
av bostäder för att kunna fortsätta
att ha jordbrukets ekonomibyggnader
frilagda och hålla denna reparationsverksamhet
i gång. Vi har, som
kammarens ledamöter känner till, under
den sistlidna veckan gått ytterligare
fram på den vägen och även frilagt
centralvärmeinstallationer i samband
med reparation samt byggande
av mindre sportstugor. Det är möjligt
att det kommer att ta i anspråk en och
annan träarbetare för sportstugebyggen
och att det kommer att innebära
en press på rörmokeriarbetarna när
värmeinstallation i gamla omoderna
bostäder nu lämnas fri, men vi har tagit
de nackdelar det kan föra med sig
för att slippa en detaljkontroll, som
har en benägenhet att överstiga de
administrerande myndigheternas förmåga.

Där har vi således något av en förklaring
till vad som kan ha varit dunkelt
för herr Lager, om jag skall uttrycka
mig vänligt.

Nr 19.

Onsdagen den 21 maj 1952 fm.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

Herr Lager anförde vidare såsom
skäl för kritik att arbetslöshetssiffran
för byggnadsarbetarna i dag är 1,5
procent högre än den var vid det här
laget i fjol. Det skulle innebära att
ungefär 1 500 fler byggnadsarbetare är
arbetslösa nu än vid samma tid förra
året. Jag tror herr Lager ger mig rätt
i att detta inte är i och för sig så avskräckande
arbetslöshetssiffror, men
vad är förklaringen? Om regeringen talar
om att det är bristen på de reala
resurserna som gör att vi inte kan öka
bostadsvolymen, då skulle man ju inte
ha en enda arbetslös byggnadsarbetare.

I dessa arbetslöshetssiffror ligger en
hel del äldre byggnadsarbetare, som
inte orkar hänga med i ackordshetsen
och den hårda takten vid nyproduktion
av bostadslägenheter. Det finns också
en annan förklaring till dessa siffror.
Om herr Lager sätter sig ned och
granskar länsarbetsnämndernas rapporter
om de lokala förhållandena i olika
delar av vårt land, skall han finna att
vi i en del städer har träarbetare som
är arbetslösa därför att det föreligger
en påtaglig brist på mureriarbetare.
Murarna har ju kommit att bilda en
trång sektor på grund av den strukturomläggning
i byggnationen som är en
följd av de tidigare abnormt upptrissade
virkespriserna. Det finns en korrespondens
mellan grovarbetare, träarbetare
och mureriarbetare. Brister
det på ett håll, kan det ta sig sådana
uttryck som att man på en plats samtidigt
kan redovisa brist på byggnadsarbetare
— jag tar ordet i allmän bemärkelse
— och redovisa arbetslöshet
bland byggnadsarbetare.

Jag förstår att det ligger en fråga
bakom de borgerliga reservationerna
och motionerna liksom även bakom en
del anföranden som har hållits här i
debatten, nämligen om det inte har inträtt
sådana förändringar i konjunkturen,
att man rätt snabbt kunde sluta
med byggnadsregleringen och på den
vägen sikta till ett större bostadsbyg -

gande. Jag vet inte om jag behöver
ytterligare understryka, att vi inte vinner
några nya lägenheter med att öka
kvoterna för bostadsbyggandet. Vi har
rätt färska erfarenheter av att vi har
förlorat en rad nya bostadslägenheter
genom att kvoterna har varit litet för
generösa. Sådan är sanningen, mina damer
och herrar.

Om vi är överens om att det är tillgången
på arbetskraft och material
som är avgörande för bostadsproduktionen,
kan man då räkna med att det
föreligger några praktiska möjligheter
till överflyttning från andra områden
till bostadsproduktionens favör? Har
de nya vindarna i någon påtaglig omfattning
verkat återhållande på de investeringsprojekt
som industriens män
går och bär inombords? Ja, tills vidare
har vi inte kunnat avläsa några sådana
resultat inom byggnadsregleringen.
Om jag anför att industriens investeringsönskemål
vid senaste årsskiftet
uppgick till 925 miljoner som
kunde tillgodoses till 200 miljoner, förstår
väl var och en, att det måste till
en radikal omsvängning innan det kan
bli några påtagliga retarderande tendenser
på det hållet. Det finns industrier
som även i dag har goda konjunkturer.
Så länge vi hålla oss med
ett massapris som ligger uppåt de tusen
kronorna per ton, får man säga att
konjunkturen är alldeles utomordentlig,
även om den inte är exceptionell,
såsom vi varit vana vid under de senaste
två åren.

Om det nu stramar åt på den industriella
fronten, framkommer också behovet
av något som heter rationaliseringsinvesteringar.
Industrier som tidigare,
när allt gick av bara farten,
kunde vara med i konkurrensen, även
om deras produktionsapparat inte var
tiptop modern, börjar nu, i den mån
de mera hårda vindarna gör sig gällande,
att ställa anspråk på att få effektivisera
sina fabriker och förnya
sina maskiner. Rationaliseringsinveste -

Onsdagen den 21 maj 1952 fm.

Nr 19.

ringarna kommer också att kråva sin
part av arbetskraft och material.

Jag behöver inte räkna upp siffror
för alla övriga områden, sjukhus, skolor,
kommunala förvaltningsbyggnader
m. m. Jag är ganska säker på att dessa
objekt är lika aktuella, även om den
industriella konjunkturen visar tecken
till avmattning på grund av situationen
för dagen.

Om man därför med utgångspunkt
från det förändrade läget skulle släppa
byggnadsregleringen för att söka få
flera bostäder, skulle, så långt vi kan
överblicka läget i dag, bostadssidan
förmodligen få ännu mera stryk i konkurrensen
om arbetskraft och material
än hittills.

Som jag inledningsvis sade har jag
inte för avsikt att bemöta reservationernas
argument i de olika detaljerna
i förslaget. Utskottet har bemött dem
så fullständigt att jag ingenting har att
säga därutöver. Jag har emellertid i
mitt anförande velat understryka de
mera allmänna synpunkterna på bostadspolitiken
och byggnadsregleringen,
synpunkter som jag menar måste
beaktas, om man inte skall göra det betydligt
svårare framöver. Vi har haft
en känsla av att år 1952 har kännetecknats
av ett steg mot att återfå den balans
som är önskvärd i fråga om bostadsbyggande
och byggande över huvud
taget. Vi kan inte riskera att genom
förhastade åtgärder komma tillbaka
i ett läge, som tvingar oss till
ännu hårdare ingripanden för att komma
till rätta med problemen.

Jag vill, herr talman, följaktligen
hemställa att kammaren går på utskottets
förslag i denna fråga.

Herr LAGER (kort genmäle): Herr talman!
Socialministern ansåg att jag hade
brustit i logiken, när jag noterade att
regeringen medvetet gått in för att
minska antalet byggnadsarbetare när
produktionen stod som högst, men se -

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

dan har kritiserat den lägre produktionen.
Detta skulle vara en brist i logiken,
därest jag varit anhängare av denna
avfolkning av byggnadsfacket. Men
eftersom jag inte varit det, måste jag
väl i logikens namn ha rätt att kritisera
följderna av denna felaktiga politik.

Herr statsrådet säger att medlemsantalet
i fackföreningarna inte gick ned
så mycket, bara 4 000 å 5 000 medlemmar.
Jag tror att en sådan mekanisk
uppfattning av antalet medlemmar i
byggnadsfackföreningarna är oriktig.
Socialministern vet som gammal fackföreningsmän
lika bra som jag, att
framför allt yrkesfolk gärna håller fast
vid sin gamla fackförening i hopp om
att kunna komma tillbaka igen. Det
betraktas inte som ett allvarligt brott
mot fackföreningsreglerna om man några
månader eller ett år står kvar i en
fackförening, även om man har tillfällig
anställning i ett annat fack. Medlemsantalet
i fackföreningarna är alltså
inte någon verklig mätare på i vilken
grad byggnadsfacket har avfolkats.

Sedan säger socialministern, att vi
nu är uppe i samma antal byggnadsarbetare
men att produktionen bara är
två tredjedelar. Var ligger orsaken till
att samma antal byggnadsarbetare nu
producerar bara två tredjedelar av vad
de producerade för fyra till fem år
sedan? Det måste innebära en anklagelse
mot dessa byggnadsarbetare för
att de är så mycket ineffektivare. Socialministern
menar nu att förklaringen
ligger däri, att man nu utför fler
reparationsarbeten. Men hur vill då
socialministern förklara, att i de flesta
byggnadsfacken, i varje fall i en del av
de utpräglade yrkesgrupperna, tillgången
på arbetskraft för reparations- och
lappningsarbeten är bättre än tillgången
för nyproduktion av bostäder?

Det förefaller mig som om socialministerns
logik brister betänkligt i sitt
resonemang på denna punkt.

Sedan menar socialministern att ar -

Nr 19.

Onsdagen den 21 maj 1952 fm.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

betslöslieten i byggnadsfacket kan förklaras
av att det måste finnas en riktig
proportion mellan de olika vrkesarbetarna
på en ort för att alla skall
ha sysselsättning. Men har det blivit
en så stor snedvridning av dessa proportioner
från förra året till i år?

Herr WEDÉN: Herr talman! Det var
socialministerns anförande som kom
mig att begära ordet. Socialministern
tog till utgångspunkt att den siffra för
bostadsproduktionen, som vi i reservationen
från folkpartihåll har tagit fasta
på, alltså siffran för åren 1946 och
1947, var exceptionellt hög och att man
i själva verket bara under ett enda år
tidigare, år 1939, haft en högre bostadsproduktion.
Jag vill emellertid här
framhålla två omständigheter.

För det första är den siffra som vi
hade under 1946 och 1947 ju i själva
verket lägre än den siffra som långtidsutredningen
sedan liar kommit fram
till såsom nödvändig för att på drägligt
sätt klara bostadsförsörjningen under
de nu närmast kommande åren. Man
har här alltså verkligen en siffra som
utgör ett mått på behovet, nota bene
om man för det andra vill tillfredsställa
efterfrågan vid den bostadsstandard
vi vill uppnå.

Det sista är en viktig synpunkt. Socialministern
säger att vi under 1930-talet byggde så mycket färre lägenheter.
Ja det gjorde vi, men vi hade
en mycket mindre efterfrågan. Det
finns i och för sig ingenting som säger,
att efterfrågan icke skulle ha kunnat
tillgodoses, om den varit större.
Jag har fattat som en av de stora
huvudlinjerna i bostadspolitikens sociala
sida, som socialdemokraterna och
folkpartiet varit eniga om, att skapa
en fördelaktigare relation mellan människors
inkomster och hyror för att
ge möjlighet till en faktisk lyftning av
bostadsstandarden. Jag är övertygad
om att den politiken varit riktig, ty om
vi ser tillbaka på 1930-talet, finner vi ]

utan tvekan att bostadsförhållandena
då inte på något sätt kunde anses exemplariska
för ett socialt avancerat samhälle,
tvärtom. Man kommer då inte
ifrån att den siffra för bostadsproduktionens
storlek som vi utgått ifrån, eller
åtminstone en siffra i närheten av
denna, 58 000 å 60 000 lägenheter per
år alltså, är nödvändig, om vi skall lyckas
tillfredsställa efterfrågan vid bibehållen
standard, och det är ju det vi
syftar till.

Nu kan man invända att vi ändå var
i stort sett eniga under åren 1947 och
1948 om att vi måste göra ett ingrepp i
bostadsproduktionen, då exportindustrien
måste ha mera folk och valutaställningen
höll på att bli katastrofal.
Men det framgår av vad socialministern
sagt här i dag, att man, inte
minst med ledning av de siffror som
regeringen vid olika tillfällen lämnat,
måste ha gjort sig en mycket överdriven
föreställning om hur många det
var som under 1946 och 1947 arbetade
inom byggnadsindustrien men under
åtsnörpningen överfördes till andra näringsgrenar.
Det har talats om att det
skulle röra sig om några tiotal tusen
man, åtminstone ett par tre tiotal tusen.
Men de siffror som socialministern
här nyss nämnde stämmer mera med
det allmänna intryck jag har fått av
den verkliga utvecklingen.

Socialministern har sannolikt rätt i
att det ej är någon nämnvärd skillnad
mellan det antal som är verksamma
inom byggnadsindustrien nu och antalet
under åren 1946 och 1947. Det
gör då ett chockerande intryck, att vi
med i stort sett samma resurser vad
gäller arbetskraft har en nyproduktion
av bostäder, vilken minskat med en
tredjedel sedan dess. Visst finns det
förklaringar. Socialministern har
nämnt en, nämligen att vi fått fria
sektorer inom byggenskapen, som verkar
attraherande på arbetskraften. Jag
kan tillägga att genomsnittsåldern för
byggnadsfackens medlemmar sannolikt

Onsdagen den 21 maj 1952 fm.

Nr 19.

liar stigit på grund av rekryteringsspärrarna.
Det är möjligt att något sänkt
produktivitet därav har följt.

Jag är mycket tillfredsställd med de
initiativ, som socialministern har tagit
för att bryta rekryteringsspärrarna av
olika slag, som funnits inom byggnadsfacken.
Men jag vill tillägga, att jag
skulle vara ännu mera tillfredsställd,
och jag tror att hela den bostadssökande
svenska allmänheten skulle sätta stort
värde på, om socialministern kunde
sammanföra byggnadsarbetsmarknadens
parter även för öppenhjärtiga och effektiva
resonemang i syfte att säkra, att
verkliga rationaliseringsframsteg inom
byggnadsindustrien åtminstone ledde
till en något så när rimlig produktionsökning.
Om de nu förda överläggningarna
kunde utsträckas till detta mycket
känsliga område — och jag ser
inte någon anledning att det inte skulle
kunna gå — skulle det kunna bli till
stor nytta för alla svenska samhällsgrupper.

Jag vill också säga några ord om socialministerns
resonemang beträffande
de fria sektorernas inverkan på
nyproduktionen. Det förhållandet, att
vi släppt byggnadsregleringen för landsbygdens
ekonomibyggnader och för
reparationerna, har naturligtvis medfört
att det blivit en viss dragning av
arbetskraft till dessa senare områden.
Socialministern säger nu att detta visar
vilka risker man löper, om man
vill uppmjuka byggnadsregleringen.
Jag menar att man i stället bör draga
en annan slutsats. När nyproduktionen
av bostäder utan tvivel har — jag anser
att socialministern bär rätt däri —
haft svårare än tidigare att hävda sig
i konkurrensen med de fria sektorerna,
bör vid inte slutsatsen bli den, att nyproduktionen
fortfarande bör ligga under
tillståndstvång, utan slutsatsen bör
vara att man skall släppa byggnadsregleringen
även för nyproduktionen
av bostäder. .Tåg vill understryka att
jag inte här talar för någon avveckling

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

i ett slag av byggnadsregleringen i dess
helhet. Jag delar socialministerns uppfattning,
att om vi omedelbart skulle
ge oss in på något sådant, skulle nog
näringslivets investeringar visa sig så
attraktiva i jämförelse med bostadsbyggandet,
att man skulle riskera att bostadsbyggandet
kom i kläm. Avvecklingen
av byggnadsregleringen i dess
helhet är alltså en sak på längre sikt.
Men nu bör man ge nyproduktionen
av bostäder fri och därmed samma
chans som landsbygdens ekonomibyggnader
och reparationerna när det gäller
att verka attraherande på arbetskraften.
Enligt min mening skulle det
innebära ett verkligt steg framåt, om
man släppte regleringen för nyproduktionen
av bostäder.

Jag kan emellertid inte finna att de
förklaringar som lämnats till det mycket
uppsendeväckande förhållandet,
att det med i stort sett samma arbetsstyrka
som för fem år sedan nu bygges
en tredjedel mindre nya lägenheter,
kan vara tillfredsställande. Dessa förklaringar
kan inte undanskymma det
faktum, att nedskärningen av bostadsproduktionen
har blivit mycket mer omfattande
och att produktionen framför
allt under en längre tid hållits nere på
en lägre nivå, än som varit nödvändig,
om det förts en annan och klokare allmän
ekonomisk politik. Jag skall inte
närmare ingå på detta, men jag vill
konstatera att bostadsproduktionen har
blivit offret nr 1 för den politik som under
lång tid har misslyckats med att
upprätta en samhällsekonomisk balans.
När sparandet inte har räckt till för alla
investeringar har bostadsbyggandet blivit
den regulator som man använt för att
pressa fram en nödtorftig balans. Nu
bär emellertid — det måste väl ändå
socialministern medge — regeringens
åtgärder förutan de allmänna förutsättningarna
för bostadsbyggandet blivit
bättre, och det är ett ytterligare skiil til!
att man nu borde släppa byggnadsregleringen
för bostadsproduktionens del.

Nr 19.

Onsdagen den 21 maj 1952 fm.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

Jag vill tillägga några ord om den allmänna
linje som tecknas i högerreservationen.
Den säges också gå ut på att
bostadsbristen skall avvecklas, men detta
skall ske på det sätt som högern
vill. Såsom jag antydde inledningsvis,
är det emellertid inte här fråga om
huruvida bostadsbristen skall avlägsnas
eller inte, utan frågan är vid vilken
bostadsstandard detta skall ske. Vill
man inte taga ett steg tillbaka, vilj man
inte säga att det är riktigt och nödvändigt
att sänka den bostadsstandard,
som vi nu siktar till att nå och som så
många medborgare nu uppnått, då kan
inte problemet lösas på annat sätt än
genom att nyproduktionen ökas. Vill
man däremot — vilket högern uppenbarligen
är beredd att göra — föra en
sådan hyres- och subventionspolitik
att bostadsstandarden pressas ned, kommer
naturligtvis också efterfrågan på
bostäder att minska. Det är klart att
man genom en sådan politik kan sudda
ut ur det allmännas statistik och ur
bostadsförmedlingarnas väntelistor
många av dem som nu söker ny bostad.
Men den verkliga bristen på godtagbara
lägenheter till för folkets breda lager
överkomliga priser eliminerar man inte
på detta sätt.

Jag understryker att jag inte härmed
har uttalat mig om den prövning av
hyrorna med hänsyn till stegrade driftkostnader
o. d. som regeringen och
hyresrådet tid efter annan företar. Jag
talar nu bara om den allmänna linje
som högern i denna fråga företräder.
Och jag måste för min del säga, att
det inte finns några förutsättningar i nuvarande
läge för en avveckling av hyresregleringen.
Vi måste först täcka
bristen på bostäder med bibehållande
av nuvarande bostadsstandard, och
härför kräves det ett djärvare grepp om
själva produktionsproblemet än regeringen
hittills presterat.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG: Herr talman! Jag

ger herr Lager alldeles rätt däri, att en
gammal god regel inom fackföreningsrörelsen
är att man inte kräver, att en
medlem omedelbart skall övergå till
annat förbund när lian skiftar yrke.
På min tid brukade toleransen utgöra
8 veckor. Men om vi presumerar att
den stora övergången av byggnadsarbetare
till andra områden skedde 1947—•
1948, visar siffrorna att antalet byggnadsarbetare
år 1950 på nytt var lika
stort som det var före den, såsom herr
Lager beskrev det, av regeringen animerade
övergången, för att sedan år 1951
vara ännu högre. Jag tror inte att den
tolerans, som jag här talat om, är av
sådan art att 35 000 byggnadsarbetare
— jag använder nu herr Lagers siffra —
skulle under fyra, fem år få arbeta inom
annat fack utan att klara upp frågan om
övergång till det nya förbundet.

Till herr Wedén skulle jag vilja säga
att det har ägt rum sådana öppna och
fria diskussioner mellan arbetsmarknadens
parter som herr Wedén här
efterlyste, och dessa diskussioner har
enligt mitt sätt att bedöma saken givit
ganska påtagliga och glädjande resultat.
Det föreligger nu bl. a. ett instrument
för samarbete mellan Murarförbundet
och Byggnadsarbetarförbundet,
varigenom man reglerar övergången av
kvalificerade cementarbetare och grovarbetare
till mureriarbetaryrket, en åtgärd
som just är ägnad att hjälpa upp
förhållandena inom den trängsta sektorn
och därmed stärka hela produktiviteten.
Murarförbundets ordförande
och representanter för byggnadsarbetarnas
organisationer har tillsammans med
representanter för de statliga myndigheterna
företagit en resa i Danmark och
Tyskland för att undersöka möjligheterna
av att genom en förstärkning av
mureriarbetarna med utländsk arbetskraft
hjälpa oss ur det tråkiga predikament
vari vi nu onekligen befinner
oss.

Jag vill sålunda som ett allmänt omdöme
säga ■— och jag är angelägen att

Onsdagen den 21 maj 1952 fm.

Nr 19.

Öl

göra det här inför riksdagen — att det
fria samarbete mellan arbetsmarknadens
parter som upptagits har givit
glädjande resultat. Jag vill ge arbetsmarknadsparterna
ett Öppet och ärligt
erkännande för den positiva vilja de har
visat när det gällt att genom ömsesidigt
tillmötesgående lösa de svåra frågor som
mött på detta område.

Herr Wedén utvecklade vidare i sitt
anförande den tanken att man skulle
släppa byggnadsregleringen, icke totalt
men för bostadsbyggandet. Ce nyproduktionen
av bostäder samma chans,
sade herr Wedén, som har givits reparationerna!
Jag måste nog säga att i dagens
läge skulle jag såsom ordförande i
byggnadsberedningen inte vilja rekommendera
beredningens ledamöter att
vidtaga en sådan åtgärd. Jag kan försäkra
kammarens ledamöter att vi håller
utvecklingen under ständig observation,
och finns det en möjlighet att
genomföra eu lättnad kommer vi att göra
det. Det går kanske bättre att bedöma
frågan om en fri bostadsproduktion när
vi kommer fram till årsskiftet, men jag
har i varje fall en bestämd känsla av
att en sådan åtgärd förutsätter, att man
inte såsom nu har en byggnadstid av
12 å 13 månader för ett normalt stockholmshus,
utan att effektiviteten först
måste ha blivit ungefär densamma som
byggnadsindustrien här i landet visade,
låt mig säga åren 1947 och 1948. När
en reglering släppes, finns det nämligen
alltid en benägenhet att ta för sig
så mycket som möjligt; då skall man ha
revansch för de år av avhållsamhet och
besvärligheter som man har bakom sig.
Vid ett frisläppande av bostadsproduktionen
skulle alltså trycket av olika behov
och önskemål bli mycket starkare
än eljest, och det kanske är litet för
mycket begärt, att man överallt i kommunerna
skall vara tillräckligt handfast
för att förhindra att farten redan
vid starten blir så hård, att det hela
snart resulterar i eu ny överansträngning.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

Jag vill alltså inte nu ställa i utsikt att
vi skulle vara benägna att släppa regleringen
av bostadsproduktionen. Det enda
jag kan säga är, att om utvecklingen
fortsättningsvis går i rätt riktning —
och det kan man avläsa genom att följa
längden av byggnadstiderna och tillgången
på sådana byggnadsarbetare, där
underförsörjningen med arbetskraft nu
är störst — är det självfallet att byggnadsberedningen
är angelägen att taga
frågan om olika lättnader i byggnadsregleringen
under ett mycket allvarligt
övervägande.

Jag ville inte i mitt första yttrande
här gå så hårt åt herr Birke. Herr Wedén
gjorde i sitt anförande ett försök
att få herr Birke att precisera sin ståndpunkt,
och det är kanske bäst att jag
nu tiger snällt och låter herr Birke göra
det. Om man inte vill ha en hyresreglering
och om man inte vill vänta med
att uppnå balans på bostadsmarknaden
till dess de reala resurserna är för handen,
så finns det, såsom herr Wedén
här sagt, bara ett enda radikalmedel,
nämligen att höja hyrorna så kraftigt
att man därigenom gör slut på kön av
bostadssökande. Jag hade faktiskt inte
trott att detta var herr Birkes innersta
mening, och det är därför med en viss
spänning som jag nu sätter mig och väntar
på herr Birkes svar.

Herr BIRKE (kort genmäle): Herr talman!
Herr Wedén försökte göra gällande
att högerns linje i bostadsfrågan
skulle föra med sig en sänkning av bostadsstandarden.
Såsom jag framhöll i
mitt första anförande anser jag, att
man först sedan det blivit fri konkurrens
om byggnadsverksamheten och det
därigenom kunnat åstadkommas rationaliseringar
och en ökad produktion
kan successivt avveckla hyresregleringen.
Min ståndpunkt är alltså — såsom
nog socialministern och herr Wedén
borde ha funnit av mitt första anförande
- att man skall eftersträva en fri

Nr 19.

Onsdagen den 21 maj 1952 fm.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

konkurrens, och först sedan produktionen
därigenom ökats skall man taga
bort hyresregleringen.

Jag tror inte att hyresregleringen bidrar
till att skaffa fram bostäder. Jag
har tidigare här i kammaren gett exempel
på de många fall där hyresregleringen
tvärtom undandrar lägenheter
från den allmänna bostadsmarknaden.
Ägaren till en tvåfamiljsvilla, som själv
bor i den ena lägenheten, tvekar ofta
att hyra ut den andra lägenheten i villan
därför att man faktiskt blir bunden
på livstid vid den hyresgäst man
får. Man låter därför hellre lägenheten
stå tom. Jag har många sådan exempel.
Därför tror jag, att om vi återgår till
fria förhållanden, såsom vi gjorde efter
förra världskriget, så kommer bostadsköerna
att minska.

Herr WEDÉN: Herr talman! I fråga
om den fria konkurrensen är herr Birke
och jag överens. Om sedan herr Birke
verkligen menade, att man först måste
öka bostadsproduktionen för att få bristen
täckt — utan att sänka den allmänna
standarden — och först därefter
avveckla hyresregleringen, då måste
man ju betrakta hela högerpropagandan
om att hyresregleringen är en väsentlig
orsak till bostadsbristen som
bluff.

Till socialministern vill jag säga att
jag är medveten om att när det gäller
problemet om byggnadsfackens nyrekrytering,
har ett sådant samarbete
mellan bvggnadsarbetsmarknadens parter
som det socialministern skildrade
ägt rum. Jag efterlyste emellertid också
ett svar beträffande det andra och inte
mindre viktiga problemet, nämligen att
rationaliseringsframstegen inom byggnadsindustrien
bör åtföljas av en reell
ökning i produktiviteten och ett förbilligande
av produktionen. Vi vet att vi
har svårigheter på denna punkt. Jag är
angelägen om att få svar på ■— och jag
tror att många är angelägna om det —
om socialministern även vill medverka

till att arbetsmarknadens parter tar upp
denna sida av saken. Om de redan har
gjort detta, kan socialministern då lämna
besked på den punkten"?

Beträffande byggnadstiderna vill jag
säga, att det är en mycket utbredd mening
bland dem som praktiskt sysslar
med bostadsproduktionen, att det skulle
finnas större möjligheter att planera en
rationell användning av arbetskraften
och få ner byggnadstiderna om man
kunde slippa tillståndstvånget för bostadsbyggandet.
Man bör förhindra, att
det blir en sådan där enorm rush av
nybyggnader som socialministern talade
om, och det finns också möjligheter härtill
genom att använda kreditgivningen
som en regulator. Därmed kan man
alltid förhindra att man får ett för starkt
tryck, eftersom en så överväldigande
del av bostadsproduktionen dock äger
rum med tillhjälp av statliga lån.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav till en början propositioner
beträffande inom. I, nämligen
på l:o) bifall till utskottets i momentet
gjorda hemställan; 2:o) bifall
till den beträffande momentet avgivna
reservationen; samt 3:o) bifall till motionerna
1:439 och 11:562 i motsvarande
del; och fann herr talmannen den
förstnämnda propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Herr Birke
begärde emellertid votering, i anledning
varav och sedan till kontraproposition
antagits den under 2:o) angivna
propositionen följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. I i
utskottets utlåtande nr 144, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den beträffande detta moment avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropo -

Onsdagen den 21 maj 1952 fin.

Nr 19.

sitionen blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns därvid flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen, vadan kammaren bifallit
utskottets hemställan i mom. I.

I avseende å mom. II framställde herr
talmannen propositioner dels på bifall
till utskottets i momentet gjorda hemställan
dels ock på bifall till den beträffande
momentet avgivna reservationen;
och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Wedén begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. II i
utskottets utlåtande nr 144, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den beträffande detta moment avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns därvid flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen, vadan kammaren bifallit
utskottets hemställan i mom. II.

I avseende å mom. III gav herr talmannen
propositioner dels på bifall till
utskottets hemställan dels ock på bifall
till den beträffande momentet avgivna
reservationen; och biföll kammaren utskottets
ifrågavarande hemställan.

I fråga om mom. IV framställde herr
talmannen propositioner på 1 :o) bifall
till utskottets i momentet gjorda hemställan;
2:o) bifall till den beträffande
detta moment avgivna reservationen;
samt 3:o) bifall till motionerna 1:439
och 11:562 i motsvarande del; och blev
utskottets berörda hemställan av kammaren
bifallen.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

Beträffande mom. V gav herr talmannen
propositioner på 1 :o) bifall till utskottets
i momentet gjorda hemställan;
2:o) bifall till den beträffande detta
moment avgivna reservationen; samt
3:o) bifall till motionerna 1:439 och
II: 562 i motsvarande del; och biföll
kammaren utskottets nämnda hemställan.

Vidare framställde herr talmannen
propositioner beträffande mom. VI,
nämligen dels på bifall till utskottets i
momentet gjorda hemställan dels ock
på bifall till motionerna 1:439 och
11:562 i motsvarande del; och blev utskottets
hemställan av kammaren bifallen.

På därå av herr talmannen given proposition
bifölls utskottets hemställan i
mom. VII.

Beträffande mom. VIII framställde
herr talmannen propositioner på l:o)
bifall till utskottets i momentet gjorda
hemställan; 2:o) bifall till den beträffande
momentet avgivna reservationen;
samt 3:o) bifall till motionerna 1:439
och 11:562 i motsvarande del; och
fann herr talmannen den förstnämnda
propositionen vara med övervägande ja
besvarad. Herr Birke begärde likväl votering,
i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. VIII
i utskottets utlåtande nr 144, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den beträffande detta moment avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns diirvid flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen, vadan kammaren bi -

Nr 19.

Onsdagen den 21 maj 1952 fm.

Främjande av bostadsförsörjningen m. nr

fallit utskottets ifrågavarande hemställan.

I avseende å mom. IX gav herr talmannen
propositioner dels på bifall till
utskottets i momentet gjorda hemställan
dels ock på bifall till motionerna
1:439 och 11:562 i motsvarande del;
och biföll kammaren utskottets berörda
hemställan.

I fråga om mom. X framställde herr
talmannen propositioner på l:o) bifall
till utskottets i momentet gjorda hemställan;
2:o) bifall till den av fröken
Andersson m. fl. avgivna, med 8) a) betecknade
reservationen; 3:o) bifall till
den av herr Sundelin m. fl. avgivna,
med 8) b) betecknade reservationen;
samt 4:o) bifall till motionerna 1:439
och II: 562 i motsvarande del; och blev
utskottets berörda hemställan av kammaren
bifallen.

Beträffande mom. XI gav herr talmannen
propositioner på l:o) bifall till
utskottets i momentet gjorda hemställan;
2:o) bifall till den beträffande momentet
av fröken Andersson m. fl. avgivna
reservationen; samt 3:o) bifall
till motionerna 1:439 och 11:562 i motsvarande
del; och biföll kammaren utskottets
ifrågavarande hemställan.

Vidare framställde lierr talmannen
beträffande mom. XII propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan i
momentet dels ock på bifall till motionerna
1:439 och 11:562 i motsvarande
del; och blev utskottets hemställan av
kammaren bifallen.

I avseende å mom. XIII gav herr talmannen
propositioner dels på bifall till
utskottets däri gjorda hemställan dels
ock på bifall till motionerna I: 439 och
11:562 i motsvarande del; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

Beträffande mom. XIV framställde
herr talmannen propositioner dels på
bifall till utskottets i momentet gjorda
hemställan dels ock på bifall till den
beträffande momentet avgivna reservationen;
och blev utskottets berörda
hemställan av kammaren bifallen.

I avseende å mom. AV gav herr talmannen
propositioner på 1 :o) bifall till
utskottets hemställan i momentet; 2:o)
bifall till den av fröken Andersson m.
fl. avgivna med 11) a) betecknade reservationen;
samt 3:o) bifall till den
med 11) b) betecknade reservationen
av herr Näsgård m. fl.; och fann herr
talmannen den förstnämnda propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Rubbestad begärde likväl votering,
i anledning varav och sedan till
kontraproposition antagits den under
3:o) angivna propositionen följande
voteringsproposition upplästes och
godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. XV i
utskottets utlåtande nr 144, röstar
Ja;

Den. det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den av herr Näsgård m. fl. beträffande
detta moment avgivna reservationen.

Beträffande mom. XVI framställde
herr talmannen propositioner dels på
bifall till utskottets hemställan i momentet
dels ock på bifall till motionerna
I: 439 och II: 562 i motsvarande del;
och biföll kammaren utskottets ifrågavarande
hemställan.

Efter därå av herr talmannen givna
propositioner biföll kammaren vad utskottet
i mom. XVII—1IXF hemställt.

Slutligen framställde herr talmannen
propositioner beträffande föreliggande
förslag om ett särskilt inledande uttalande
i utskottets motivering, nämligen
på l:o) godkännande av utskottets
åsikt, att ett dylikt inledande uttalande

Onsdagen den 21 maj 1952 fm. Nr 19.

Motioner ang. befrielse från investeringsavgift för byggnadsindustriens maskin -

anskaffningar.

ej vore påkallat; 2:o) godkännande av
det uttalande, som föreslagits i den avfröken
Andersson m. fl. avgivna, med

1) a) betecknade reservationen; samt
3:o) godkännande av det uttalande, som
föreslagits i den av herr Sundelin m. fl.
avgivna, med 1) b) betecknade reservationen;
och fattade kammaren beslut
i enlighet med innehållet i den förstnämnda
propositionen.

Herr förste vice talmannen övertog
nu ledningen av förhandlingarna.

I 5.

Motioner ang. befrielse från investeringsavgift
för byggnadsindustriens maskinanskaffningar.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 48, i anledning av väckta
motioner angående främjande av bostadsförsörjningen
m. m.

I en den 14 mars 1952 dagtecknad,
till statsutskottet hänvisad proposition,
nr 128, hade Kungl. Maj:t, under åberopande
av propositionen bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över socialärenden
för samma dag, äskat anslag till den
statliga låne- och bidragsverksamheten
för bostadsändamål samt framlagt förslag
rörande vissa ändringar i villkoren
för sagda verksamhet. Bl. a. hade förordats,
att statligt stöd skulle lämnas
för främjande av mekaniseringen inom
byggnadsindustrien.

Till bevillningsutskottet hade hänvisats
de i anledning av propositionen
väckta, likalydande motionerna 1:441
av herr Eiverlöf m. fl. och 11:560 av
herr Hjalmarson in. fl., vari hemställts,
»att riksdagen måtte besluta, att byggnadsindustriens
maskinanskaffningar
skola undantagas från investeringsavgift».

Utskottet hemställde, att de i anledning
av Kungl. Maj ds proposition nr
128 angående anslag för budgetåret
1952/53 till främjande av bostadsförsörj5
— Andra kammarens

ningen m. m. väckta, likalydande motionerna
1:441 av herr Ewerlöf m. fl.
och 11:560 av herr Hjalmarson m. fl.
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Kristensson i Osby, Petrén, Veländer,
Wehtje, Hagberg i Malmö, Sjölin och
Gunnarsson, vilka hemställt, att riksdagen
— med bifall till de likalydande
motionerna I: 441 av herr Ewerlöf m. fl.
och II: 560 av herr Hjalmarson m. fl.
— måtte antaga vid reservationen fogat
förslag till förordning angående ändring
av förordningen den 14 december
1951 (nr 794) om särskild avgift vid
vissa investeringar (investeringsavgift).

Sedan utskottets hemställan föredragits,
anförde:

Herr HAGBERG i Malmö: Herr talman!
Till detta betänkande är fogat en
reservation. I denna påpekar reservanterna,
att det vore synnerligen angeläget
att underlätta byggnadsindustriens mekanisering
utan att detta behövde medföra
ökade anspråk på finansiering med
offentliga lån. Utifrån denna allmänna
synpunkt kommer reservanterna fram
till den uppfattningen, att maskinanskaffning
för byggnadsindustriens räkning
borde befrias från investeringsavgift.
Detta yrkande gör också reservanterna
i anslutning till de motioner, som
väckts i denna fråga.

Med dessa få ord, herr talman, hemställer
jag om bifall till reservationen
av herr Kristensson i Osby m. fl.

Herr SUNDSTRÖM: Herr talman! I de
motioner som väckts i denna fråga har
man yrkat, att riksdagen måtte besluta,
att byggnadsindustriens maskinanskaffningar
skall undantagas från investeringsavgift.

Med anledning härav vill utskottet endast
erinra om att förordningen om investeringsavgift
givits en mycket gene -

p ro t o koll 1952. Nr 19.

66 Nr 19. - Onsdagen den 21 maj 1952 fm.

Omläggning'' av den statliga direkta beskattningen.

rell utformning och att riksdagen tidigare
liar visat stor restriktivitet när det
gällt att bevilja undantag från denna
regel. Jag kan bara erinra om att riksdagen
avvisat en framställning om avgiftsbefrielse
för investeringar, vilka
verkställts på föreläggande av offentlig
myndighet.

Under sådana omständigheter och
med hänsyn till den återhållsamhet, som
riksdagen tidigare iakttagit härvidlag,
ber jag att få yrka bifall till utskottets
hemställan och avslag på motionerna.

Överläggningen förklarades härmed
avslutad. Herr förste vice talmannen
gav propositioner dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall
till den vid betänkandet fogade reservationen;
och blev utskottets hemställan
av kammaren bifallen.

§ 6.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 255, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 3 § c) lotteriförordningen
den 19 maj 1939 (nr 207);

nr 256, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om
skyldighet för civilförsvarspliktig att
tjänstgöra vid krigsmakten;

nr 257, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 13 och 28 §§ epidemilagen
den 19 juni 1919 (nr 443) m. m.;

nr 258, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa frågor rörande
blind- och dövstumundervisningen,
såvitt propositionen hänvisats till
lagutskott;

nr 259, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående reglering av priserna
på fisk under budgetåret 1952/53,
m. m., såvitt propositionen hänvisats
till lagutskott;

nr 281, i anledning av väckt motion
om skyldighet för värnpliktig att vid

straffansvar taga del av innehållet i
honom tillställda meddelanden om inställelse,
krigsplacering m. m.; och

nr 282, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till kungörelse
med vissa bestämmelser om cyklar med
hjälpmotor m. in.

§ 7.

Omläggning av den statliga direkta beskattningen.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 50, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändring i kommunalskattelagen den
28 september 1928 (nr 370), m. in.,
jämte i ämnet väckta motioner.

I en den 31 mars 1952 dagtecknad, till
bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 213, hade Kungl. Maj:t, under
åberopande av propositionen bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över finansärenden
för samma dag, föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen
fogade förslag till

1) lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370);

2) förordning om ändring i förordningen
den 26 juli 1947 (nr 576) om
statlig inkomstskatt;

3) förordning om ändring i förordningen
den 26 juli 1947 (nr 577) om
statlig förmögenhetsskatt;

4) förordning om ändring i taxeringsförordningen
den 28 september
1928 (nr 379);

5) förordning om ändring i uppbördsförordningen
den 31 december
1945 (nr 896);

6) förordning med bestämmelser om
begränsning av skatt i vissa fall;

7) förordning med bestämmelser om
begränsning i vissa fall av preliminär
skatt; samt

8) förordning om ändring i förordningen
den 26 juli 1947 (nr 581) om
kvarlåtenskapsskatt.

Propositionen grundade sig på 1949
års skatteutrednings betänkande angå -

Onsdagen den 21 maj 1952 fm.

Nr 19.

Omläggning av den statliga direkta beskattningen.

ende den statliga direkta beskattningen
och avsåg en omläggning i vissa avseenden
av fysiska personers beskattning
med verkan från och med den 1 januari
1953.

Till utskottets behandling hade hänvisats
åtskilliga i anledning av propositionen
väckta motioner.

Utskottet hemställde,

A) att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förevarande proposition
nr 213,

1) för sin del antaga det vid propositionen
fogade förslaget till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370);

2) antaga det vid propositionen fogade
förslaget till förordning om ändring
i förordningen den 26 juli 1947
(nr 576) om statlig inkomstskatt;

3) antaga det vid propositionen fogade
förslaget till förordning om ändring
i förordningen den 26 juli 1947
(nr 577) om statlig förmögenhetsskatt;

4) för sin del antaga det vid propositionen
fogade förslaget till förordning
om ändring i taxeringsförordningen den
28 september 1928 (nr 379);

5) för sin del antaga det vid propositionen
fogade förslaget till förordning
om ändring i uppbördsförordningen
den 31 december 1945 (nr 896);

6) antaga det vid propositionen fogade
förslaget till förordning med bestämmelser
om begränsning av skatt i
vissa fall;

7) antaga det vid propositionen fogade
förslaget till förordning med bestämmelser
om begränsning i vissa fall
av preliminär skatt; samt

8) antaga det vid propositionen fogade
förslaget till förordning om ändring
i förordningen den 26 juli 1947 (nr 581)
om kvarlåtenskapsskatt;

B) att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 5 av

herrar Gustaf Elofsson och Fridolf Jansson
samt 11:6 av herr Andersson i
Björkäng in. fl.,

2) de likalydande motionerna 1:212
av herr Ewerlöf m. fl. och 11:284 av
herr Hjalmarson in. fl.,

3) de likalydande motionerna I: 213
av herr Nils Theodor Larsson och
11:135 av herr Jonsson i Skedsbygd
m. fl.,

4) de likalydande motionerna 1:215
av herr Gustaf Karlsson m. fl. samt
11:286 av herrar Larsson i Luttra och
Nilsson i Landskrona,

5) de likalydande motionerna 1:288
av herr Ohlon m. fl. och II: 385 av herr
Ohlin m. fl.,

6) de likalydande motionerna 1:289
av herr öhman m. fl. och II: 384 av herr
Hagberg i Luleå m. fl.,

7) de likalydande motionerna 1:293
av herr Petrén och II: 380 av herr Kollberg,

8) de likalydande motionerna 1:470
av fru Lindström m. fl. och 11:615 av
fru Eriksson i Stockholm m. fl.,

9) de likalydande motionerna 1:474
av herrar Osvald och Nord samt II: 644
av fröken Liljedahl m. fl.,

10) de likalydande motionerna 1: 481
av herrar Cassel och Björnberg samt
11:645 av herrar Edström och Fagerholm,

11) de likalydande motionerna I: 482
av herr Alfred Nilsson m. fl. och II: 646
av herr Strandh m. fl.,

12) de likalydande motionerna I: 483
av herrar öhman och Ola Persson samt
II: 648 av herr Hagberg i Luleå m. fl.,

13) de likalydande motionerna I: 484
av herrar Sunne och Söderquist samt
11:649 av herr Sjölin och fru Sandström,

14) motionen I: 485 av herrar Anderberg
och Lodenius,

15) motionen II: 136 av herr Jonsson
i Skedsbygd m. fl., såvitt motionen upptagits
till behandling i detta betänkande,

16) motionen 11:616 av herrar Nilsson
i Bästekille och östlund, ävensom

17) motionen 11:647 av fru Gärde
Widemar,

68 Nr 19. Onsdagen den 21 maj 1952 fm.

Omläggning av den statliga direkta beskattningen.

måtte, i den mån de icke kunde anses
besvarade genom vad utskottet anfört
och hemställt, av riksdagen lämnas utan
åtgärd.

Vid betänkandet hade fogats följande
reservationer:

I) av herrar Kristensson i Osby, Petrén,
Sjölin och Anderson i Sundsvall,
vilka ansett, att utskottet bort hemställa,

A) att riksdagen måtte, med förklarande
att Kungl. Maj :ts förevarande
proposition nr 213 icke kunnat av riksdagen
oförändrad bifallas ävensom i anledning
av följande motioner, nämligen
de likalydande motionerna 1:288 av
herr Ohlon m. fl. och 11:385 av herr
Ohlin m. fl., de likalydande motionerna
I: 212 av herr Ewerlöf m. fl. och II: 284
av herr Hjalmarson m. fl., de likalydande
motionerna I: 213 av herr Nils Theodor
Larsson och II: 135 av herr Jonsson
i Skedsbygd in. fl., de likalydande
motionerna I: 474 av herrar Osvald och
Nord samt 11:644 av fröken Liljedahl
m. fl., de likalydande motionerna I: 482
av herr Alfred Nilsson m. fl. och II: 646
av herr Strandh in. fl. ävensom de likalydande
motionerna 1:484 av herrar
Sunne och Söderquist samt 11:649 av
herr Sjölin och fru Sandström,

1) för sin del antaga det vid propositionen
fogade förslaget till lag om
ändring i kommunalskattelagen den 28
september 1928 (nr 370) med de ändringar,
att 46 § 3 mom. och 48 § 2 mom.
erhölle ändrad lydelse på sätt reservanterna
angivit;

2) antaga det vid propositionen fogade
förslaget till förordning om ändring
i förordningen den 26 juli 1947 (nr
576) om statlig inkomstskatt med de
ändringar, att 4 § och 8 § 1 mom. erhölle
ändrad lydelse på sätt reservanterna
angivit;

3) antaga det vid propositionen fogade
förslaget till förordning om ändring
i förordningen den 26 juli 1947
(nr 577) om statlig förmögenhetsskatt

med de ändringar, att 8 §, 10 § och 11 §
1 mom. erhölle ändrad lydelse på sätt
reservanterna angivit;

4) för sin del antaga det vid propositionen
fogade förslaget till förordning
om ändring i taxeringsförordningen den
28 september 1928 (nr 379);

5) för sin del antaga det vid propositionen
fogade förslaget till förordning
om ändring i uppbördsförordningen
den 31 december 1945 (nr 896);

6) antaga det vid propositionen fogade
förslaget till förordning med bestämmelser
om begränsning av skatt i
vissa fall;

7) antaga det vid propositionen fogade
förslaget till förordning med bestämmelser
om begränsning i vissa fall
av preliminär skatt;

8) antaga vid reservationen fogat förslag
till förordning om upphävande av
förordningen den 26 juli 1947 (nr 581)
om kvarlåtenskapsskatt;

9) hemställa hos Kungl. Maj:t om en
utredning på vad sätt enklast en omräkning
av skatteskalorna kunde äga
rum, när viss höjning av prisnivån inträffat
för att genom en sådan omräkning
förebygga en icke avsedd höjning
av skattetrycket;

B) att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:5 av
herrar Gustaf Elof sson och Fridolf Jansson
samt II: 6 av herr Andersson i
Björkäng m. fl.,

2) de likalydande motionerna 1:212
av herr Ewerlöf m. fl. och II: 284 av
herr Hjalmarson m. fl.,

3) de likalydande motionerna 1:213
av herr Nils Theodor Larsson och
11:135 av herr Jonsson i Skedsbygd
m. fl.,

4) de likalydande motionerna 1:215
av herr Gustaf Karlsson m. fl. samt
11:286 av herrar Larsson i Luttra och
Nilsson i Landskrona,

5) de likalydande motionerna 1:289
av herr öhman m. fl. och II: 384 av
herr Hagberg i Luleå m. fl.,

Onsdagen den 21 maj 1952 fm.

Nr 19.

Omläggning av den statliga direkta beskattningen.

6) de likalydande motionerna 1:293
av herr Petrén och II: 380 av herr Kollberg,

7) de likalydande motionerna I: 470
av fru Lindström m. fl. och 11:615 av
fru Eriksson i Stockholm m. fl.,

8) de likalydande motionerna 1:481
av herrar Cassel och Björnberg samt
11:645 av herrar Edström och Fagerholm,

9) de likalydande motionerna 1:482
av herr Alfred Nilsson m. fl. och II: 646
av herr Strandh in. fl.,

10) de likalydande motionerna I: 483
av herrar öhman och Ola Persson samt
11:648 av herr Hagberg i Luleå m. fl.,

11) de likalydande motionerna I: 484
av herrar Sunne och Söderquist samt
11:649 av herr Sjölin och fru Sandström,

12) motionen I: 485 av herrar Anderberg
och Lodenius,

13) motionen II: 136 av herr Jonsson
i Skedsbygd m. fl., såvitt motionen upptagits
till behandling i detta betänkande,

14) motionen 11:616 av herrar Nilsson
i Bästekille och Östlund ävensom

15) motionen 11:647 av fru Gärde
Widemar,

måtte, i den mån de icke kunde anses
besvarade genom vad reservanterna anfört
och hemställt, av riksdagen lämnas
utan åtgärd;

II) av herrar Velander, Magnusson
och Hagberg i Malmö, vilka ansett att
utskottet bort hemställa,

fred Nilsson m. fl. och 11:646 av herr
Strandh m. fl. ävensom motionen II: 136
av herr Jonsson i Skedsbygd m. fl., såvitt
motionen behandlas i detta betänkande,
och motionen II: 616 av herrar
Nilsson i Bästekille och Östlund,

1) för sin del antaga det vid propositionen
fogade förslaget till lag om
ändring i kommunalskattelagen den 28
september 1928 (nr 370) med de ändringar
av 46 § 3 mom., 48 § 2 mom. och
65 § samt av anvisningarna till 20 §
punkt 2 och 46 § punkt 3 som framginge
av reservationen;

2) antaga det vid propositionen fogade
förslaget till förordning om ändring
i förordningen den 26 juli 1947
(nr 576) om statlig inkomstskatt med
de ändringar av 4 § och 8 § 1 mom.
som framginge av reservationen;

3) antaga det vid propositionen fogade
förslaget till förordning om ändring
i förordningen den 26 juli 1947
(nr 577) om statlig förmögenhetsskatt
med de ändringar av 8 och 10 §§ samt
11 § 1 mom. som framginge av reservationen; 4)

för sin del antaga det vid propositionen
fogade förslaget till förordning
om ändring i taxeringsförordningen den
28 september 1928 (nr 379);

5) för sin del antaga det vid propositionen
fogade förslaget till förordning
om ändring i uppbördsförordningen
den 31 december 1945 (nr 896);

6) antaga det vid propositionen fogade
förslaget till förordning med bestämmelser
om begränsning av skatt i
vissa fall;

7) antaga det vid propositionen fogade
förslaget till förordning med bestämmelser
om begränsning i vissa fall
av preliminär skatt; samt

8) antaga vid reservationen fogat förslag
till förordning om upphävande av
förordningen den 26 juli 1947 (nr 581)
om kvarlåtenskapsskatt;

B) att följande------(= utskottet)

---- — utan åtgärd;

III) av herrar Gustaf Elof sson, Wer -

Nr 19.

Onsdagen den 21 maj 1952 fm.

Omläggning av den statliga direkta beskattningen.

ner och Jonsson i Skedsbygd, vilka ansett,
att utskottet bort hemställa,

A) att riksdagen måtte, med förklarande
att Kungl. Maj :ts förevarande proposition
nr 213 icke kunnat av riksdagen
oförändrad bifallas samt i anledning
av de likalvdande motionerna I: 5
av herrar Gustaf Elofsson och Fridolf
Jansson samt II: 6 av herr Andersson
i Björkäng m. fl. ävensom de likalydande
motionerna I: 213 av herr Nils Theodor
Larsson och II: 135 av herr Jonsson
i Skedsbygd m. fl.,

1) för sin del antaga det vid propositionen
fogade förslaget till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370) med den ändringen,
att 48 § 2 mom. erhölle av reservanterna
angiven lydelse;

2) antaga det vid propositionen fogade
förslaget till förordning om ändring
i förordningen den 26 juli 1947
(nr 576) om statlig inkomstskatt med
den ändringen, att 8 § erhölle av reservanterna
angiven lydelse;

3) antaga det vid propositionen fogade
förslaget till förordning om ändring
i förordningen den 26 juli 1947
(nr 577) om statlig förmögenhetsskatt
med den ändringen, att 11 § 1 mom.
erhölle av reservanterna angiven lydelse; 4)

för sin del antaga det vid propositionen
fogade förslaget till förordning
om ändring i taxeringsförordningen den
28 september 1928 (nr 379);

5) för sin del antaga det vid propositionen
fogade förslaget till förordning
om ändring i uppbördsförordningen
den 31 december 1945 (nr 896);

6) antaga det vid propositionen fogade
förslaget till förordning med bestämmelser
om begränsning av skatt i
vissa fall;

7) antaga det vid propositionen fogade
förslaget till förordning med bestämmelser
om begränsning i vissa fall
av preliminär skatt;

8) antaga det vid propositionen fogade
förslaget till förordning om änd -

ring i förordningen den 26 juli 1947
(nr 581) om kvarlåtenskapsskatt;

9) i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
om skyndsam utredning syftande
till kvarlåtenskapsskattens avskaffande;

B) att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:212
av herr Ewerlöf m. fl. och II: 284 av
herr Hjalmarson m. fl.,

2) de likalydande motionerna 1:215
av herr Gustaf Karlsson m. fl. samt
II: 286 av herrar Larsson i Luttra och
Nilsson i Landskrona,

3) de likalydande motionerna 1:288
av herr Ohlon m. fl. och I: 385 av herr
Ohlin m. fl.,

4) de likalydande motionerna 1:289
av herr Öhman m. fl. och 11:384 av
herr Hagberg i Luleå m. fl.,

5) de likalydande motionerna 1:293
av herr Petrén och II: 380 av herr Kollberg,

6) de likalydande motionerna 1:470
av fru Lindström m. fl. och II: 615 av
fru Eriksson i Stockholm m. fl.,

7) de likalydande motionerna 1:474
av herrar Osvald och Nord samt II: 644
av fröken Liljedalil in. fl.,

8) de likalydande motionerna 1:481
av herrar Cassel och Björnberg samt
11:645 av herrar Edström och Fagerholm,

9) de likalydande motionerna 1:482
av herr Alfred Nilsson in. fl. och II: 646
av herr Strandh m. fl.,

10) de likalydande motionerna I: 483
av herrar öhman och Ola Persson samt
II: 648 av herr Hagberg i Luleå in. fl.,

11) de likalydande motionerna 1:484
av herrar Sunne och Söderquist samt
11:649 av herr Sjölin och fru Sandström,

12) motionen I: 485 av herrar Anderberg
och Lodenius,

13) motionen II: 136 av herr Jonsson
i Skedsbygd m. fl., såvitt motionen upptagits
till behandling i detta betänkande,

14) motionen 11:616 av herrar Nilsson
i Bästekille och Östlund, ävensom

Onsdagen den 21 maj 1952 fm.

Nr 19.

Omläggning av den statliga direkta beskattningen.

15) motionen 11:647 av fru Gärde
Widemar,

måtte, i den mån de icke kunde anses
besvarade genom vad reservanterna
anfört och hemställt, av riksdagen lämnas
utan åtgärd;

IV) av herr Henriksson, som ansett
att utskottet bort hemställa,

A) att riksdagen måtte bifalla Kungl.
Maj:ts förevarande proposition nr 213
med den ändring däri, som förordats i
de likalydande motionerna I: 470 av fru
Lindström m. fl. och 11:615 av fru
Eriksson i Stockholm m. fl., samt alltså

1) för sin del antaga det vid propositionen
fogade förslaget till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370);

2) antaga det vid propositionen fogade
förslaget till förordning om ändring
i förordningen den 26 juli 1947
(nr 576) om statlig inkomstskatt med
den ändringen, att 4 § 2 mom. erhölle
den lydelse reservanten angivit;

3) antaga det---(= utskottet)

---- herr Kollberg;

8) de likalydande motionerna I: 474
av herrar Osvald och Nord samt II: 644
av fröken Liljedahl m. fl.,

9) de likalydande motionerna 1:481
av herrar Cassel och Björnberg samt
11:645 av herrar Edström och Fagerholm,

10) de likalydande motionerna 1:482
av herr Alfred Nilsson m. fl. och II: 646
av herr Strandh m. fl.,

11) de likalydande motionerna 1:483
av herrar öhman och Ola Persson samt
11: 648 av herr Hagberg i Luleå m. fl.,

12) de likalydande motionerna I: 484
av herrar Sunne och Söderquist samt
11:649 av herr Sjölin och fru Sandström,

13) motionen I: 485 av herrar Anderberg
och Lodenius,

14) motionen II: 136 av herr Jonsson
i Skedsbygd in. fl., såvitt motionen upptages
till behandling i detta betänkande,

15) motionen 11:616 av herrar Nilsson
i Bästekille och östlund ävensom

16) motionen II: 647 av fru Gärde
Widemar,

måtte, i den mån de icke kunde anses
besvarade genom vad reservanten
anfört och hemställt, av riksdagen lämnas
utan åtgärd.

46 § 3 mom. kommunalskattelagen
skulle enligt den av herr Kristensson i
Osby m. fl. avgivna reservationen erhålla
följande lydelse:

Har gift kvinna, som levt tillsammans
med sin man och under större delen av
beskattningsåret varit här i riket bosatt,
under året haft inkomst av jordbruksfastighet,
rörelse eller eget arbete, må
hon, om och i den mån sådan hennes
inkomst därtill förslår, i hemortskommunen
åtnjuta avdrag med 300 kronor.

Har gift man, som levt tillsammans
med sin hustru och under större delen
av beskattningsåret varit här i riket bosatt,
under året haft inkomst av jordbruksfastighet
eller rörelse och finnes
sådan inkomst till någon del härröra av
arbete, som i förvärvskällan utförts av
den skattskyldiges hustru, må mannen,
om och i den mån inkomsten i förvärvskällan
därtill förslår, i hemortskommunen
åtnjuta avdrag med ett belopp, motsvarande
värdet av hustruns arbete,
dock högst med 300 kronor.

Avdrag enligt detta moment må icke
för makarna tillsammans överstiga 300
kronor.

I den av herr Velander m. fl. avgivna
reservationen hade för detta lagrum
föreslagits följande avfattning:

Har gift kvinna, som levt tillsammans
med sin man och under större delen av
beskattningsåret varit här i riket bosatt,
under året haft inkomst av jordbruk
som hon själv bedrivit eller av rörelse
eller eget arbete, må hon, i den mån sådan
hennes inkomst därtill förslår, i
hemortskommunen åtnjuta avdrag med
300 kronor.

Har gift man, som levt tillsammans
med sin hustru och under större delen
av beskattningsåret varit här i riket bo -

Nr 19.

Onsdagen den 21 maj 1952 fm.

Omläggning av den statliga direkta beskattningen.

satt, under året haft inkomst av jordbruksfastighet
eller rörelse och har den
skattskyldiges hustru utfört arbete i förvärvskällan
till ett värde av minst 300
kronor, må mannen, i den mån inkomsten
i förvärvskällan därtill förslår, i
hemortskommunen åtnjuta avdrag med
300 kronor.

Avdrag enligt detta moment må icke
för makarna tillsammans överstiga 300
kronor.

Beträffande 48 § 2 mom. kommunalskattelageri
hade i den av herr Kristensson
i Osby in. fl. avgivna reservationen
föreslagits följande lydelse:

Skattskyldig fysisk — — — nedan
sägs.

Skattskyldig, som under beskattningsåret
varit gift och levt tillsammans med
andra maken, åtnjuter kommunalt ortsavdrag
med följande belopp, nämligen
i ortsgrupp I och II 1 760 kronor, i ortsgrupp
III 1 840 kronor, i ortsgrupp IV
1 920 kronor och i ortsgrupp V 2 000
kronor.

Skattskyldig, soin under hela eller
någon del av beskattningsåret varit änkling
eller änka och som vid andra makens
död levt tillsammans med denne,
äger att vid taxering för det beskattningsår,
under vilket dödsfallet inträffat,
och för det därpå följande beskattningsåret
åtnjuta ortsavdrag med belopp
som i föregående stycke sägs.

Skattskyldig, som under beskattningsåret
haft husföreståndarinna hos sig anställd,
äger, därest han varit ogift (varmed
jämställes änkling, änka eller frånskild)
och haft hemmavarande barn för
vilket rätt till allmänt barnbidrag förelegat,
att åtnjuta kommunalt ortsavdrag
med belopp som i andra stycket sägs.

Annan skattskyldig än i andra, tredje
eller fjärde stycket sägs äger åtnjuta
kommunalt ortsavdrag med följande belopp,
nämligen i ortsgrupp I och II
1 230 kronor, i ortsgrupp III 1 290 kronor,
i ortsgrupp IV 1 340 kronor och i
ortsgrupp V 1 400 kronor.

I den av herr Velander m. fl. avgivna
reservationen hade nämnda lagrum följande
avfattning:

Skattskyldig fysisk — — — nedan
sägs.

Skattskyldig, som under någon del av
beskattningsåret varit änkling eller
änka och som vid andra makens död
levt tillsammans med denne, äger att
vid taxering för det beskattningsår, under
vilket dödsfallet inträtt, åtnjuta
ortsavdrag med belopp som i föregående
stycke sägs.

I den av herr Gustaf Elofsson in. fl.
avgivna reservationen hade lagrummet
avfattats på följande sätt:

Skattskyldig fysisk — — — nedan
sägs.

Onsdagen den 21 maj 1952 fm.

Nr 19.

Omläggning av den statliga direkta beskattningen.

Skattskyldig, som — — — stycke
sägs.

Annan skattskyldig än i andra och
tredje styckena sagts äger åtnjuta kommunalt
ortsavdrag med följande belopp,
nämligen i ortsgrupp I och II 1 230 kronor,
i ortsgrupp III 1 290 kronor, i ortsgrupp
IV 1 340 kronor och i ortsgrupp
V 1 400 kronor.

i § 1 mom. förordningen om statlig
inkomstskatt skulle enligt de av herr
Kristensson i Osby m. fl. och herr
Hagberg i Malmö m. fl. avgivna reservationerna
lyda sålunda:

Från sammanlagda beloppet av den
skattskyldiges inkomster från olika förvärvskällor
får, med iakttagande av föreskriften
i 22 §, avdrag ske för

underskott, som uppkommit vid beräkning
av skattskyldigs inkomst från
annan förvärvskälla än fastighet och
rörelse i utlandet, dock att avdrag för
realisationsförlust får göras endast från
realisationsvinst eller lotterivinst;

slutlig skatt, som här i riket påförts
skattskyldig på grund av taxering under
året näst före det taxeringsår, varom
fråga är, eller sådan här i riket påförd
tillkommande skatt, varå skattskyldig
under förstnämnda år erhållit debetsedel,
allt till den del skatten skall erläggas
till kommun eller annan kommunal
samfällighet eller avser statlig förmögenhetsskatt.

Skattskyldig, som---för dotter bolaget.

''t § 2 mom. i samma förordning hade
i utskottets förslag erhållit denna avfattning: Har

gift kvinna, som levt tillsammans
med sin man och som under större delen
av beskattningsåret varit här i riket
bosatt, under året haft inkomst av rörelse
eller av eget arbete, må hon, om
och i den mån sådan hennes inkomst
därtill förslår, åtnjuta avdrag med 300
kronor eller, om hon haft hemmavarande
barn för vilket rätt till allmänt barnbidrag
förelegat, med 300 kronor jämte

10 procent av nämnda inkomst, sammanlagt
dock högst med 1 000 kronor.

Har gift man, som levt tillsammans
med sin hustru och som under större
delen av beskattningsåret varit här i
riket bosatt, under året haft inkomst av
jordbruksfastighet eller rörelse och har
den skattskyldiges hustru utfört arbete
i förvärvskällan till ett värde av minst
300 kronor, må mannen, om och i den
mån inkomsten i förvärvskällan därtill
förslår, åtnjuta avdrag med 300 kronor.

Avdrag enligt detta moment må icke
för makarna tillsammans överstiga 300
kronor eller, om den gifta kvinnan haft
hemmavarande barn för vilket rätt till
allmänt barnbidrag förelegat, 1 000
kronor.

I den av herr Kristensson i Osby
m. fl. avgivna reservationen hade förordats
följande lydelse:

Har gift kvinna, som levt tillsammans
med sin man och som under större delen
av beskattningsåret varit här i riket
bosatt, under året haft inkomst av jordbruksfastighet,
rörelse eller eget arbete,
må hon, om och i den mån sådan hennes
inkomst därtill förslår, åtnjuta avdrag
med 300 kronor jämte 10 procent
av nämnda inkomst, sammanlagt dock
högst med 800 kronor.

Har gift kvinna som i första stycket
sägs haft hemmavarande barn, för vilket
rätt till allmänt barnbidrag förelegat,
och har hon under året haft inkomst
som i samma stycke sägs, må hon,
om och i den mån sådan hennes inkomst
därtill förslår, åtnjuta avdrag med 300
kronor järnte 20 procent av nämnda inkomst,
sammanlagt dock högst med
1 000 kronor.

Nr 19.

Onsdagen den 21 maj 1952 fm.

Omläggning av den statliga direkta beskattningen.

mån inkomsten i förvärvskällan därtill
förslår, åtnjuta avdrag med 300 kronor.

Avdrag enligt detta moment må icke
för makarna tillsammans överstiga 800
kronor eller, om den gifta kvinnan haft
hemmavarande barn för vilket rätt till
allmänt barnbidrag förelegat, 1 600
kronor.

I den av herr Velander m. fl. avgivna
reservationen hade författningsrummet
följande avfattning:

Har gift kvinna, som i första stycket
sägs, haft hemmavarande barn, för vilket
rätt till allmänt barnbidrag förelegat,
och har inkomst som i samma
stycke sägs sammanlagt uppgått till
minst 1 200 kronor, må hon i stället åtnjuta
avdrag med en fjärdedel av inkomsten,
dock högst med 1 000 kronor.

1 förvärvskällan till ett värde av minst
300 kronor, må mannen, om och i den
mån inkomsten i förvärvskällan därtill
förslår, åtnjuta avdrag med 300 kronor.

Herr Henriksson hade i sin reservation
föreslagit följande lydelse av 4 §

2 mom.:

Har gift kvinna, som levt tillsammans
med sin man och som under större delen
av beskattningsåret varit här i riket
bosatt, under året haft inkomst av rörelse
eller av eget arbete, må hon, om

och i den mån sådan hennes inkomst
därtill förslår, åtnjuta avdrag med 300
kronor jämte 10 procent av nämnda inkomst,
sammanlagt dock högst med

I 000 kronor.

Avdrag enligt detta moment må icke
för makarna tillsammans överstiga 1 000
kronor.

Beträffande 8 § 1 mom. förordningen
om statlig inkomstskatt hade i utskottets
förslag förordats följande lydelse:

Skattskyldig fysisk person, som varit
här i riket bosatt under hela beskattningsåret,
äger att å den taxerade inkomsten
åtnjuta statligt ortsavdrag, vars
storlek bestämmes med hänsyn till de
ortsgrupper, som angivas i 48 § 1 mom.
kommunalskattelagen.

Skattskvldig, som under beskattningsåret
varit gift och levt tillsammans med
andra maken, åtnjuter statligt ortsavdrag
med följande belopp, nämligen i
ortsgrupp I 3 360 kronor, i ortsgrupp

II 3 520 kronor, i ortsgrupp III 3 680
kronor, i ortsgrupp IV 3 840 kronor och
i ortsgrupp V 4 000 kronor.

Skattskyldig, som — — — stycke
sägs.

Gift skattskyldig, som under beskattningsåret
icke levt tillsammans med
andra maken, ävensom annan ogift
skattskyldig än som avses i nästföregående
stycke, äger, därest han haft hemmavarande
eller av den skattskyldige
helt eller delvis underhållet barn, som
stått under hans vårdnad och för vilket
rätt till allmänt barnbidrag förelegat,
åtnjuta statligt ortsavdrag med följande
belopp, nämligen i ortsgrupp I 2 520
kronor, i ortsgrupp II 2 640 kronor, i

Onsdagen den 21 maj 1952 fm.

Nr 19.

Omläggning av'' den statliga direkta beskattningen.

ortsgrupp III 2 760 kronor, i ortsgrupp

IV 2 880 kronor och i ortsgrupp V 3 000
kronor. Har skattskyldig som nyss
nämnts haft barn, för vilket allmänt
barnbidrag utgått men vilket icke stått
under hans vårdnad, äger han, därest
han helt eller delvis underhållit barnet,
likaledes åtnjuta ortsavdrag efter vad i
detta stycke sägs, dock endast om den
skattskyldige icke levt tillsammans med
den som har vårdnaden om barnet.

Annan skattskyldig än i andra, tredje
eller fjärde stycket sägs (ensamstående)
äger åtnjuta statligt ortsavdrag med följande
belopp, nämligen i ortsgrupp I
1 680 kronor, i ortsgrupp II 1 760 kronor,
i ortsgrupp III 1 840 kronor, i ortsgrupp
IV 1 920 kronor och i ortsgrupp

V 2 000 kronor.

I den av herr Kristensson i Osby m. fl.
avgivna reservationen hade 8 § 1 mom.
givits denna lydelse:

Skattskyldig, som under beskattningsåret
varit gift och levt tillsammans med
andra maken, åtnjuter statligt ortsavdrag
med följande belopp, nämligen i
ortsgrupp I och II 3 520 kronor, i ortsgrupp
III 3 680 kronor, i ortsgrupp IV
3 840 kronor och i ortsgrupp V 4 000
kronor.

Skattskyldig, som under hela eller någon
del av beskattningsåret varit änkling
eller änka och som vid andra makens
död levt tillsammans med denne,
äger att vid taxering för det beskattningsår,
under vilket dödsfallet inträffat,
och för det därpå följande beskattningsåret
åtnjuta ortsavdrag med belopp
som i föregående stycke sägs.

Skattskyldig, som under beskattningsåret
haft husföreståndarinna hos sig anställd,
äger, därest han varit ogift (varmed
i denna paragraf jämställes änkling,
änka eller frånskild) och haft

hemmavarande barn för vilket rätt till
allmänt barnbidrag förelegat, att åtnjuta
statligt ortsavdrag med belopp som i
andra stycket sägs.

Gift skattskyldig, som under beskattningsåret
icke levt tillsammans med
andra maken, ävensom annan ogift
skattskyldig än som avses i tredje eller
fjärde stycket, äger, därest han haft
hemmavarande eller av den skattskyldige
helt eller delvis underhållet barn,
som stått under hans vårdnad och för
vilket rätt till allmänt barnbidrag förelegat,
åtnjuta statligt ortsavdrag med
följande belopp, nämligen i ortsgrupp I
och II 2 640 kronor, i ortsgrupp III
2 760 kronor, i ortsgrupp IV 2 880 kronor
och i ortsgrupp V 3 000 kronor.
Har skattskyldig som nyss nämnts haft
barn, för vilket allmänt barnbidrag utgått
men vilket icke stått under hans
vårdnad, äger han, därest han helt eller
delvis underhållit barnet, likaledes åtnjuta
ortsavdrag efter vad i detta stycke
sägs, dock endast om den skattskyldige
icke levt tillsammans med den som har
vårdnaden om barnet.

Annan skattskyldig än i andra, tredje,
fjärde eller femte stycket sägs (ensamstående)
äger åtnjuta statligt ortsavdrag
med följande belopp, nämligen i ortsgrupp
I och II 1 760 kronor, i ortsgrupp
III 1 840 kronor, i ortsgrupp IV 1 920
kronor och i ortsgrupp V 2 000 kronor.

Reservationen av herr Velander m. fl.
innebar beträffande detta författningsrum
följande avfattning:

Nr 19.

Onsdagen den 21 maj 1952 fm.

Omläggning av den statliga direkta beskattningen.

3 840 kronor och i ortsgrupp V 4 000
kronor.

Skattskyldig, som under någon del av
beskattningsåret varit änkling eller änka
och som vid andra makens död levt
tillsammans med denne, äger att vid
taxering för det beskattningsår, under
vilket dödsfallet inträffat, åtnjuta ortsavdrag
med belopp som i föregående
stycke sägs.

Skattskyldig, som under beskattningsåret
haft husföreståndarinna hos sig anställd,
äger, därest han varit ogift (varmed
i denna paragraf jämställes änkling,
änka eller frånskild) och haft
hemmavarande barn för vilket rätt till
allmänt barnbidrag förelegat, att åtnjuta
statligt ortsavdrag med belopp som i
andra stycket sägs.

Gift skattskyldig, som under beskattningsåret
icke levt tillsammans med
andra maken, ävensom annan ogift
skattskyldig än som avses i andra, tredje
eller fjärde stycket, äger, därest han
haft hemmavarande eller av den skattskvldige
helt eller delvis underhållet
barn som stått under hans vårdnad och
för vilket rätt till allmänt barnbidrag
förelegat, åtnjuta statligt ortsavdrag med
följande belopp, nämligen i ortsgrupp

1 och II 2 640 kronor, i ortsgrupp III

2 760 kronor, i ortsgrupp IV 2 880 kro nor

och i ortsgrupp V 3 000 kronor.
Har skattskyldig---om barnet.

I den av herr Gustaf Elofsson avgivna
reservationen hade förordats denna lydelse: Skattskyldig

fysisk person, som varit
här i riket bosatt under hela beskattningsåret,
äger att å den taxerade inkomsten
åtnjuta statligt ortsavdrag, vars
storlek bestämmes med hänsyn till de
ortsgrupper, som angivas i 48 § 1 mom.
kommunalskattelagen.

Skattskyldig, som---stycke sägs.

Gift skattskyldig, som under beskattningsåret
icke levt tillsammans med
andra maken, ävensom annan ogift
skattskyldig än som avses i nästföregående
stycke, äger, därest han haft
hemmavarande eller av den skattskyldige
helt eller delvis underhållet barn,
som stått under hans vårdnad och för
vilket rätt till allmänt barnbidrag förelegat,
åtnjuta statligt ortsavdrag med
följande belopp, nämligen i ortsgrupp

1 och II 2 640 kronor, i ortsgrupp III

2 760 kronor, i ortsgrupp IV 2 880 kronor
och i ortsgrupp V 3 000 kronor. Har
skattskyldig som nyss nämnts haft barn,
för vilket allmänt barnbidrag utgått men
vilket icke stått under hans vårdnad,
äger han, därest han helt eller delvis
underhållit barnet, likaledes åtnjuta
ortsavdrag efter vad i detta stycke sägs,
dock endast om den skattskyldige icke
levt tillsammans med den som har vårdnaden
om barnet.

Annan skattskyldig än i andra, tredje
eller fjärde stycket sägs (ensamstående)
äger åtnjuta statligt ortsavdrag med
följande belopp, nämligen i ortsgrupp
I och II 1 760 kronor, i ortsgrupp III
1 840 kronor, i ortsgrupp IV 1 920 kronor
och i ortsgrupp V 2 000 kronor.

S § förordningen om statlig förmögenhetsskatt
hade i utskottets förslag följande
avfattning:

Har skattskyldig hemmavarande barn,
som icke fyllt 21 år, skall, därest barnets
till statlig inkomstskatt beräknade
beskattningsbara inkomst icke uppgår
till minst 20 kronor, den skattskyldige
taxeras jämväl för barnets förmögenhet.
I den skattskyldiges skattepliktiga förmögenhet
inbegripes i sådant fall jämväl
barnets förmögenhet.

Onsdagen den 21 maj 1952 fm.

Nr 19.

Omläggning av den statliga direkta beskattningen.

Enligt den av herr Velander m. fl. avgivna
reservationen skulle paragrafen
lyda:

Har skattskyldig hemmavarande barn
under 16 år, skall, därest barnets till
statlig inkomstskatt beräknade beskattningsbara
inkomst icke uppgår till
minst 20 kronor, den skattskyldige taxeras
jämväl för barnets förmögenhet.
I den skattskyldiges skattepliktiga förmögenhet
inbegripes i sådant fall jämväl
barnets förmögenhet.

10 § i samma förordning skulle enligt
utskottets förslag lyda sålunda:

Fysisk person, oskift dödsbo, utländskt
bolag eller i 10 § 1 mom. förordningen
om statlig inkomstskatt omförmäld
familjestiftelse skall icke utgöra
statlig förmögenhetsskatt, därest
den beskattningsbara förmögenheten
icke överstiger 50 000 kronor.

Ej heller —--- 5 000 kronor.

I den av herr Kristensson i Osby
m. fl. avgivna reservationen hade föreslagits
följande lydelse:

Skattskyldig, som under beskattningsåret
varit gift och levt tillsammans med
andra maken, skall icke utgöra statlig
förmögenhetsskatt, därest den beskattningsbara
förmögenheten icke överstiger
60 000 kronor. Annan fysisk person,
oskift dödsbo, utländskt bolag eller i 10
§ 1 mom. förordningen om statlig inkomstskatt
omförmäld familjestiftelse
skall icke utgöra sådan skatt, därest den
beskattningsbara förmögenheten icke
överstiger 50 000 kronor.

Ej heller--- 5 000 kronor.

I reservationen av herr Velander 1

m. fl. hade paragrafen upptagits i följande
lydelse:

Skattskyldig, som under beskattningsåret
varit gift och levt tillsammans med
andra maken, skall icke utgöra statlig
förmögenhetsskatt, därest den beskattningsbara
förmögenheten icke överstiger
75 000 kronor. Annan fysisk person,
oskift dödsbo, utländskt bolag eller i
10 § 1 mom. förordningen om statlig
inkomstskatt omförmäld familjestiftelse
skall icke utgöra sådan skatt, därest den
beskattningsbara förmögenheten icke
överstiger 50 000 kronor.

Ej heller —- —- — 5 000 kronor.

11 § 1 mom. skulle enligt utskottets
förslag erhålla den lydelse, som angives
i nedanstående not.1

I den av herr Gustaf Elofsson m. fl.
avgivna reservationen hade för 11 § 1
mom. förordats följande lydelse:

Statlig förmögenhetsskatt skall för
fysisk person, oskift dödsbo, utländskt
bolag samt i 10 § 1 mom. förordningen
om statlig inkomstskatt omförmäld
familjestiftelse utgöra:

när den beskattningsbara förmögenheten
icke överstiger 100 000 kronor:
fem promille av den del av den beskattningsbara
förmögenheten, som överstiger
50 000 kronor, dock lägst en krona;

när den beskattningsbara förmögenheten
överstiger

°/OO

100 000— 150 000 6

150 000— 200 000 8

200 000— 300 000 10

300 000— 500 000 12

500 000—1 000 000 14

1 000 000— ..................... 16

1 It § 1 mom. Statlig förmögenhetsskatt skall för fysisk person, oskift dödsbo, utländskt bolag
samt i 10 § 1 mom. förordningen om statlig inkomstskatt omförmäld familjestiftelse utgöra:

när den beskattningsbara förmögenheten icke överstiger 100 000 kronor: fem promille av den
del av den beskattningsbara förmögenheten, som överstiger 50 000 kronor, dock lägst en krona;

när den beskattningsbara förmögenheten överstiger

100 000 men icke 150 000 kr.
150 000 » » 200 000 »

200 000 » » 400 000 »

400 000 » » 1 000 000 »

1000 000 kr.

250 kr. för 100 000 kr. och
650 » » 150 000 » »

1 150 » » 200 000 » »

3 750 » » 400 000 » »

13 350 » » 1 000 000 » »

8 J av återstoden;

io %. » » ;

13 %„ » • ;

16 » » ;

18 %» »

Nr 19.

Onsdagen den 21 maj 1952 fm.

Omläggning av den statliga direkta beskattningen.

Sedan herr förste vice talmannen anmält
ärendet till handläggning, begärdes
beträffande föredragningssättet ordet
av

Herr KRISTENSSON i Osby, som anförde:
Herr talman! I avseende å föredragningen
av bevillningsutskottets betänkande
nr 50 får jag hemställa,

att detsamma må företagas till avgörande
punktvis samt var och en av
punkterna Al, A 2 och A 3 på det sätt,
att först föredrages det av utskottet i
punkten tillstyrkta författningsförslaget,
i den mån så erfordras, paragrafvis och
momentvis, med anvisningar, där sådana
förekomma, samt slutbestämmelse,
ingress och rubrik sist, varefter utskottets
hemställan föredrages;

att vid behandlingen av det författningsrum,
varom först uppstår överläggning,
denna må omfatta betänkandet
i dess helhet; samt

att författningstext ej må behöva uppläsas
i vidare mån, än sådant av någon
kammarens ledamot begäres.

Denna hemställan bifölls.

I enlighet med den antagna föredragningsordningen
föredrogs först punkten
A 1).

Utskottets i punkten framlagda förslag
till lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr
370).

52 §.

Efter föredragning av paragrafen anförde: Herr

HAGBERG i Malmö: Herr talman!
Jag vill börja med att uttala mitt
beklagande av att ordföranden i 1949
års skatteutredning, Adolf Olsson i Gävle,
på grund av sjukdom är förhindrad
vara närvarande här i dag då denna
stora fråga behandlas, förmodligen den
nuvarande riksdagens största. Det är
ju dock, herr talman, i betydande ut -

sträckning hans förtjänst att inom kommittén
enighet har kunnat vinnas i de
dominerande spörsmålen.

I debatten här i kammaren häromdagen
— det var då vi diskuterade valreformen
— påpekade någon talare, jag
tror det var herr Hjalmarson, hurusom
i det svenska kommittéväsendet
kompromissen blivit något av en princip,
att viljan till samlande lösningar
blivit något ganska karakteristiskt för
svenskt kommittéväsende. Detta är naturligtvis
riktigt. Samtidigt inträffar
emellertid ofta att denna ömsesidiga
hänsyn, denna ömsesidiga vilja att gå
varandra till mötes, försvinner när problemen
föres över från det rent sakliga
planet till det politiska planet. Många
sådana fall skulle man kunna peka på
från den svenska riksdagen under de
senare åren, och jag måste tyvärr säga
att detta trista öde åtminstone delvis har
övergått även skatteutredningens arbetsresultat.

Finansministern har ju tagit upp kommitténs
enhälliga förslag i fråga om
sambeskattning, skatteskalor och annat,
och detta är naturligtvis inte annat än
tacknämligt. Tyvärr har finansministern
gjort ett avsteg i ett betydelsefullt
hänseende -— jag syftar, som kammarens
ledamöter väl förstår, på uttagningsprocenten.
Härigenom försämras
tyvärr i högst avsevärd mån kommitténs
förslag; det blir bara »halv skattesänkning»,
eller noga räknat: finansministern
prutar 43 procent på den lindring
i den direkta statliga skattetungan, som
kommittén tänkt sig. Saken kan också
uttryckas på det sättet att de 630 miljoner
kronor i skattelindring, som ett
bifall till kommittéförslaget vid en uttagning
vid grundbeloppsnivå skulle ha
givit, nu har reducerats till 360 miljoner
för helt budgetår räknat.

Jag har, herr talman, velat göra detta
påpekande redan nu. Det är ju givet och
naturligt att ett utförligare resonemang
i denna angelägenhet får anstå, tills
propositionen om uttagningsprocenten
skall behandlas i nästa vecka. Å andra

Onsdagen den 21 maj 1952 fm.

Nr 19.

Omläggning av den statliga direkta beskattningen.

sidan menar jag, att det är ganska omöjligt
att nu helt förbigå denna fråga. Den
kan, såvitt jag förstår, inte isoleras från
sitt naturliga sammanhang med det
ärende vi i dag har att ta ställning till,
nämligen den mera tekniska reformen
av skattesystemet. Bortser jag från denna,
naturligtvis mycket viktiga sida av
saken, vill jag som sagt gärna medge,
att propositionen har åtskilliga förtjänster;
det skall vi inte glömma bort, när
vi nu skall gå att fatta beslut i denna
betydelsefulla angelägenhet.

Finansministern har gjort en del ändringar
i detaljer i förhållande till kommittéförslaget.
Som jag ser på dessa
ting måste jag säga, att flera av dessa
av departementschefen vidtagna ändringar
är framsteg. Det är enligt min
uppfattning förbättringar, och för detta
vill jag gärna ge finansministern mitt
erkännande.

Ett par av propositionens värdefulla
sidor har jag redan antytt. Härtill skulle
jag nog vilja foga ett par ord om en
rätt dominerande fråga, nämligen avvägningen
av skattebördan mellan ensamstående
och äkta makar.

Det är ju så som nu alla ledamöter
av kammaren vet, att propositionen föreslår
i anslutning till utredningen —
vi var enhälliga därvidlag — två skatteskalor.
Dessa har avvägts så att de
vid beskattningsbara inkomster intill
10 000 kronor för äkta makar och 5 000
kronor för ensamstående medför en
skatt, som för ensamstående är hälften
av vad äkta makar har att betala på en
dubbelt så stor inkomst. Detta innebär
— och jag tycker att det är av viss betydelse
att ha detta i minnet — att den
en gång så förkättrade och så orättvist
nedhånade tudelningsmetoden i praktiken
nu genomföres upp till en taxerad
inkomst för makar i högsta ortsgrupp
av 14 000 kronor.

Ett annat framsteg innebär enligt min
bestämda mening finansministerns upptagande
av det reservationsvis inom
kommittén framförda förslaget om särskilt
avdrag för förvärvsarbetande hust -

ru med minderåriga barn. .lag vill gärna
här framhålla, att jag anser det särskilt
värdefullt att finansministern knutit
avdragets höjd till förekomsten av minderåriga
barn. Förvärvsarbetande mödrar
måste i motsats till barnlösa gifta
kvinnor liksom till andra skattskyldiga
över huvud taget ikläda sig kostnader
för barnets skötsel under den tid, de är
frånvarande från hemmet för förvärvsarbetets
skull. Dessa kostnader är enligt
min åsikt fullt jämförliga med vad
som brukar kallas för omkostnader för
intäktens förvärvande.

Vi har från vårt håll på denna punkt
en reservation. Vi har naturligtvis ingen
erinran emot principen i propositionen.
Jag har ju redan sagt att det är
klokt och välbetänkt att förfara som
finansministern här gjort, nämligen att
knyta avdraget till förefintligheten av
minderåriga barn. Men vi menar att
detta avdrag bör konstrueras något annorlunda
än vad departementschefen
gjort. Vi menar, att avdraget bör utformas
så, att det når sitt maximum vid
en inkomst som motsvarar årsförtjänsten
för de lägst avlönade hustrurna.
Enligt vårt förslag når avdraget sitt
maximum vid en inkomst på 4 000 kronor,
medan detta enligt propositionens
förslag blir fallet först vid en inkomst
på 7 000 kronor.

Vi föreslår också i vår reservation —
yrkandet är detsamma i bondeförbundsoch
folkpartireservationen — att den
lägsta ortsgruppen vid beskattningen
numera bör avskaffas på det viset att
ortsavdragen fastställs till samma belopp
i ortsgrupp 1 som i ortsgrupp 2.
Detta är ju ett gammalt tvisteämne. Jag
skall inte närmare fördjupa mig i det,
men jag vill i alla fall påpeka att bland
de skäl, som har tillkommit för en dylik
partiell reform redan nu av ortsgrupperingen,
är att det numera i praktiken
visat sig så mycket svårt att dra
en gräns mellan den lägsta och den näst
lägsta ortsgruppen. Dessa rent praktiska
bedömanden har som sagt föranlett oss
att hemställa att den lägsta ortsgruppen

Nr 19.

Onsdagen den 21 maj 1952 fm.

Omläggning av den statliga direkta beskattningen.

skall avskaffas och uppföras i nivå med
andra ortsgruppen.

Finansministern föreslår i likhet med
kommittén någon modifikation i förmögenhetsbeskattningen.
Dels liöjs ju
skattepliktsgränsen till 50 000 kronor —
kommittén hade inom parentes inte
sträckt sig längre än till 40 000 kronor
— och dels uppmjukas skalorna något.
Detta är också ur min synpunkt sett ett
framsteg i propositionen. Men det finns
en sida av denna sak, som finansministern
inte ansett sig behöva reflektera
på, och det är det enligt mitt förmenande
välbefogade kravet på att göra
förmögenhetsskatten avdragsgill. Finansministern
har inte velat gå med på
detta. Han resonerar visserligen om den
här saken men menar, att när han nu
höjer den skattepliktiga gränsen ända
upp till 50 000 kronor, har kravet på
avdragsgillhet därmed väsentligt förlorat
i betydelse.

Jag har ganska svårt att förstå departementschefens
synpunkt i detta
sammanhang. Det kan dock, såvitt jag
kan se, inte vara rimligt att belasta en
inkomst, som åtgått för att gälda förmögenhetsskatten
och sålunda ur skatteförmågesynpunkt
är obefintlig, med ytterligare
en skatt. Med andra ord, det
kan dock inte vara rätt att beskatta
pengar som inte finns, eftersom de redan
är inlevererade till statsverket. Det
kan över huvud taget enligt min mening
inte leda till ett tillfredsställande resultat,
om en och samma inkomst — ty det
är ju det som det här är fråga om —
träffas av två av varandra oberoende
skatter, som därtill båda är progressiva.
Jag kan inte finna annat än att kravet
på avdragsgillhet i fråga om förmögenhetsskatten
är ett ganska starkt motiverat
rättvisekrav, och jag kan inte se att
finansministerns argumentering håller,
då han gör gällande att i och med att
han har höjt den skattepliktiga gränsen
till 50 000 kronor, så får därmed allan
rättfärdighet vara uppfylld. Det förhållandet
att den skattepliktiga gränsen

höjs till 50 000 kronor berör inte den
principiella sidan av saken.

Inte heller kvarlåtenskapsskattens avskaffande
vill finansministern vara med
om, och det kan jag möjligen förstå.
Ivvarlåtenskapsskatten har ju numera
blivit en prestigefråga och ingenting
annat för det stora regeringspartiet, och
då upphör ju all saklig argumentering
att verka.

Bondeförbundets roll i detta sammanhang
— jag måste nog säga det — gör
mig en liten smula fundersam. Bondeförbundet
har hela tiden, som kammarens
ledamöter mycket väl kommer ihåg,
varit emot denna olyckliga skatteform,
och jämte oss andra har bondeförbundet
krävt dess avskaffande. Om man ger sig
till att studera kammarens protokoll för
de senaste åren, skall man där få tillfälle
att läsa ganska många tänkvärda
uttalanden från bondeförbundshåll om
kvarlåtenskapsskattens orimliga konsekvenser.

Så sent som vid början av årets riksdag,
alltså för några få månader sedan,
motionerades från samma håll om att
skatten, som det heter ordagrant, »bör
utgå ur skattesystemet». Nu, några få
månader efteråt, föreslår överraskande
nog bondeförbundets reservanter i bevillningsutskottet,
att skattens avskaffande
»görs till föremål för utredning».

Herr talman! Vad betyder nu detta?
Jo, det betyder att man nu önskar utreda
vad man sedan åtskilliga år tillbaka
varit bergfast övertygad om varit
det enda riktiga, nämligen skattens avskaffande.
Jag föreställer mig att vi under
den fortsatta debatten skall få åtminstone
någon förklaring till detta som
jag nog menar ganska egenartade tillvägagångssätt.

Hur kommer nu skattebetalarna att ta
emot denna reform? Vi erinrar oss nog
litet till mans situationen i december i
fjol, när kommittén avlämnade sitt förslag.
Det innebär säkert ingen överdrift
att säga, att det mottogs i hela landet
med ett nästan demonstrativt gillande.

Onsdagen den 21 maj 1952 fm.

Nr 19.

Omläggning av den statliga direkta beskattningen.

Det tjocka betänkandet från kommittén
blev utan tvekan något av en best seller.
Det är ju eu ära som ytterligt sällan
brukar tillkomma en publikation av denna
art. Vad visar denna spontana reaktion
från tidningarnas och allmänhetens
sida? Den visar naturligtvis ingenting
annat än att kravet på en skattesänkning
hade vuxit sig utomordentligt starkt
runt omkring bland befolkningen. Vad
säger nu människorna, när det har blivit
klart att reformen på en viktig och
avgörande punkt berövas den avsedda
effekten? Såvitt jag förstår, måste besvikelsen
komma att bli mycket stor
bland hundratusentals skattskyldiga här
i landet. Man kommer att icke utan bitterhet
konstatera, att finansministern
tar tillbaka med ena handen vad han
redan har givit med den andra. Den
förespeglade skattesänkningen har blivit,
måste man säga sig, något av en
illusion.

Jag har här använt termen skattesänkning,
och formellt är det naturligtvis
fråga om en skattesänkning. Men jag
vill starkt understryka för kammarens
ledamöter att reellt är det icke någon
skattesänkning man här bjuder. Alla
känner vi väl till den skatteskärpning,
som de senare åren ägt rum. Den har
ju kommit som en automatisk följd av
försämringen av penningvärdet, och
denna skatteskärpning har aldrig varit
avsedd. Den har aldrig varit av riksdagen
beslutad.

Av förändringarna i levnadskostnadsindex,
vilket för 1947 utgjorde i medeltal
156 men för första kvartalet i år fastställts
till 207, framgår att levnadskostnaderna
under de få år, som rymmes
mellan dessa tvenne siffror, bär stigit
med mer än 30 procent. Jag skall inte
knyta några mera omfattande reflexioner
till detta faktum, men man kan
näppeligen säga att denna siffra utgör
något vidare imponerande vittnesbörd
om framgången i den ekonomiska politik,
som här har förts under de åren.
Inkomster som endast följt levnadskost6-—Andra
kammarens protokoll 11152. Nr

nadsstegringen och alltså reellt varit
oförändrade har därigenom kommit att
beskattas inom högre liggande progressionsskikt,
d. v. s. enligt hårdare skattesatser
än ursprungligen avsetts. Dessa
människor får ju vid ett lägre penningvärde
inte mera för sina pengar än de
fick förut, men de får betala en väsentligt
högre skatt. Detta faktum var väl
inte alldeles uppenbarat för människorna
tidigare, men jag tror att nu har man
i allmänhet fått upp ögonen för vad som
här har skett.

Herr talman! Inom skatteutredningen
gick arbetet raskt undan. Men, ärade
kammarledamöter, penningvärdef örsiimringen
sprang fortare än vi! Vi hann
aldrig i skatteutredningen ifatt den. Det
mesta vi kunde tänka oss att komma
fram till var att återföra skattetrycket
ungefär till den nivå det hade när 1947
års skattereform beslöts. Så långt hade
härjningarna i fråga om den svenska
kronan sträckt sig, att vi inte ansåg oss
kunna gå längre.

Detta mål var ju ett begränsat mål,
och vi hade ju tänkt oss något helt annat
den gång vi startade i skatteutredningen.
Detta begränsade mål hade kunnat
nås, men endast under den förutsättningen,
att regeringen valt en uttagningsprocent
av 100. Nu kommer förmodligen
riksdagens majoritet att om
några dagar stanna för uttagningsprocenten
110. Detta betyder kort och gott
att ungefär hälften av den skatteskärpning,
som sedan 1947 skett och vilken
kommit som en automatisk följd av penningvärdeförsämringen,
nu kommer att
permanentas. Det finns i propositionen
nr 213 — det är ju den som vi i dag
har att behandla — ganska intressanta
tabeller, som jag skulle vilja rekommendera
kammarens ledamöter att studera.
De återfinnes på s. 154 och följande. Av
de tabellerna får man en överblick över
hur en uttagningsprocent av 110 skulle
komma att verka. Då skulle skattelättnad
uppkomma för ensamstående vid
inkomster från och med, observera det1!).

Nr 19.

Onsdagen den 21 maj 1952 fm.

Omläggning av den statliga direkta beskattningen.

ta, 6 000 kronor till omkring 25 000 kronor,
men dessa skattelättnader skulle
vara ytterst ojämna. Å andra sidan
skulle skatteskärpningar uppstå för såväl
lägre som högre inkomster. Sålunda
skulle skatteskärpning uppstå vid inkomster
under 6 000 kronor, vilket man
kanske inte alldeles bör bortse ifrån,
och det kommer också att uppstå vid
högre inkomster, bortsett från — och
det är ju ett ganska kuriöst förhållande
— inkomster som är mycket höga, där
skattelättnad inträder. Även för gifta
personer skulle skatteskärpningar i vissa
lägen kunna inträda liksom för änkor,
änklingar och frånskilda med minderåriga
barn.

Jag vill starkt understryka, att vid en
uttagningsprocent av 110 blir det i
många fall inte någon skattesänkning,
inte ens status quo utan skatteskärpning.
Så förhåller det sig med skattesänkningen,
därest man väljer uttagningsprocenten
110. Sådan ser denna
s. k. skattesänkning ut, när den avklädes
alla förskönande omskrivningar. Det
blir inte någon skattesänkning annat än
i viss utsträckning. I vissa fall blir det
skatteskärpning.

Till slut bara ett påpekande. Det är,
tycker jag, av väsentlig betydelse, inte
minst ur psykologisk synpunkt, att en
sådan här skattesänkning inte blir mindre
än att den år 1947 beslutade nivån i
stort sett återställes. Man måste väl säga,
att det är ett synnerligen modest krav,
att man inte fordrar mer än att skattetrycket
förs tillbaka till den nivå, där
det låg 1947. Riksdagen har ju aldrig
tänkt sig något dylikt, när man skrev
till Kungl. Maj:t och Kungl. Maj:t tillsatte
1949 års skatteutredning. Då hade
man tänkt sig en verklig skattesänkning.
Nu är situationen sådan, att man får
vara belåten, om man får ned skattetrycket
till 1947 års nivå. Men det går
inte, som jag förut sade, annat än under
den förutsättningen, att man väljer uttagningsprocenten
100. Endast om man
förfar sålunda och 1947 års skattenivå

uppnås, kan man räkna med att de skattskyldiga
betraktar skattesänkningen såsom
ett allvarligt menat försök att åstadkomma
skattesänkningen. Väljer man
uttagningsprocenten 110, skulle jag tänka
mig, att de skattskyldigas reflexioner
i stor utsträckning får en annan riktning.
Endast härigenom kan man också
enligt min mening räkna med att skattesänkningen
skall få den stimulerande
effekt på arbetsamhet, företagsamhet
och sparvilja och medföra den förbättring
av deklarationsmoralen, som skatteutredningen
hoppats på och i skilda
sammanhang starkt understrukit, och
som det enligt min bestämda mening
är ytterst angeläget att åstadkomma.

Vi har, som jag redan påpekat, inte
att i dag ta ståndpunkt till frågan om
uttagningsprocenten. Dagens överläggning
gäller ju i avsevärd mån de mera
tekniska sidorna av problemet, men jag
har som sagt inte kunnat undgå att beröra
uttagningsprocenten. Jag menar
nämligen att den frågan har så oupplösligt
och intimt sammanhang med
hela det stora skatteproblemet, att det
inte hade varit rätt av mig att gå förbi
den i detta anförande.

Med vad jag här tillåtit mig framhålla
hemställer jag om bifall till den reservation
av herr Velander in. fl., som
är fogad till betänkandet, och jag kommer
sedan på vederbörliga punkter att
framställa de erforderliga yrkandena.

Herr KRISTENSSON i Osby: Herr talman!
Med tanke på de heta skattedebatter
som föregick 1947 års skattereform
vill jag understryka min tillfredsställelse
över den samling som i stort sett
äge rum i 1949 års skatteutredning.
Denna utrednings betänkande har i
stort sett rönt ett gott mottagande.
Denna enhälliga skattekommitté har uttalat
att en lättnad av skattetrycket är
ett samhällsintresse av stor betydelse.
För att uppmuntra sparsamheten och
för att påverka arbetsviljan och för -

Onsdagen den 21 maj 1952 fm.

Nr 19.

Omläggning av den statliga direkta beskattningen.

bättra deklarationsmoralen är det angeläget
att skattetrycket mildras.

Här liar i denna kammare under de
senaste åren ofta talats om att det skett
en skatteskärpning genom penningvärdets
fall. Detta gör nu en skattelättnad
så mycket mera angelägen, men det är
också av vikt att förebygga en upprepning
av denna utveckling. Det är ur
den synpunkten som folkpartiet i sin
motion föreslagit, att man skulle utreda,
hur man på enklast möjliga sätt
skulle kunna förebygga en upprepning
av denna utveckling. Ocli vi har i vår
reservation stannat inför det yrkandet
att en sådan utredning bör komma till
stånd.

Jag är angelägen att framhålla att en
sådan utredning enligt min mening
inte bara bör syssla med skatteskalornas
utformning utan också, i den mån
det befinnes nödvändigt, med utformningen
av ortsavdraget. Jag tror att det
är angeläget att en sådan utredning
kommer till stånd för att trygga de
skattesänkningar som vi småningom
går att besluta.

I fråga om den statliga inkomstskatten
har vi anslutit oss till det förslag
beträffande skatteskalorna för ensamstående
och äkta makar som uppgjorts
av kommittén, och vi har också anslutit
oss till kommitténs förslag beträffande
ortsavdragen. Det har visat sig,
att det finns ett skattetänkande mer eller
mindre starkt i nästan alla inkomstläger,
men framför allt framträdande i
de högre inkomstskikten. Kommittén
har därför funnit det angeläget att säga,
att vi bör eftersträva en allmän skattesänkning.
I likhet med skattekommittén
anser vi det angeläget att uttagningsprocenten
sättes till 100. Kommittén
har enhälligt betonat, att det är eu väsentlig
förutsättning, att övergången
till systemet sker vid denna uttagningsprocent.
Här föreligger alltså ett klart
besked av en enhällig skattekommitté.
Om man enbart ser på den statliga beskattningen,
sker det också vid en ut -

tagningsprocent av 100 en ökning vid
inkomstlägen omkring 3 000 kronor.
Men väljer man uttagningsprocenten
110, blir skärpningen större och sträcker
sig över flera inkomstlägen som är
låga. Den sträcker sig även till vissa
högre inkomstlägen, med undantag av
de högsta. Herr Hagberg i Malmö talade
närmare om detta nyss, och jag
skall inte belysa det ytterligare.

Jag vill i detta sammanhang endast
säga, att om man väljer uttagningsprocenten
110, som finansministern föreslagit,
blir det en mindre skattelättnad
för de många inkomsttagarna. Det innebär
ju, att skatten blir 1/10 högre än
vad folkpartiet har föreslagit. Vid en
uttagningsprocent av 110 avlägsnar man
inte den inverkan, som inflationen i
detta fall har åstadkommit i fråga om
skattetrycket. Väljer man uttagningsprocenten
100, för man skattetrycket
ungefär tillbaka till den nivå som man
tänkte sig 1947 eller i varje fall i närheten
av den nivån. Man har sagt att
finansministerns förslag är ett halvt
steg. Ja, det är väl något liknande. Jag
finner det nödvändigt att man tar ett
helt steg på detta område och vill ändå
framhålla att ett sådant steg bör betraktas
endast som ett första steg på
skattelättnadens väg. Jag finner det
nödvändigt att sätta uttagningsprocenten
till 100 c/o, därför att om man inte
gör detta, får man på detta område
inte den effekt i fråga om arbetsvilja,
sparande och deklarationsmoral, som
man i skattekommittén velat nå fram
till.

Jag vill också säga att enligt min mening
finns det statsfinansiella möjligheter
att bestämma uttagningsprocenten
till 100. Vi har, i varje fall enligt finansministerns
beräkningar, ett lnidgetöverskott
på ungefär 904 miljoner
kronor budgetåret 1952/53 vid 100 %
uttag. De förändringar, som vi föreslår
i den reservation som är fogad till
betänkandet, leder till en ytterligare
minskning av detta budgetöverskott

Nr 19.

Onsdagen den 21 maj 1952 fm.

Omläggning av den statliga direkta beskattningen.

med 25 miljoner kronor för 1952/53.
Även om man tar hänsyn till detta blir
det dock ett tillräckligt budgetöverskott
för budgetåret 1952/53. När man bedömer
dessa frågor, bör man också ta
hänsyn till att ett sänkt skattetryck befrämjar
sparande och därmed påverkar
skatteunderlagets tillväxt i gynnsam
riktning.

I samband med denna frågas behandling
vill jag erinra om att i början av
denna riksdag väckte herr Jonsson i
Skedsbygd en motion om skattelättnad,
där han anslöt sig till kommitténs
ståndpunkt. Jag har läst denna motion
på det sättet att den innebär ett yrkande
på att skatteprocenten skulle sättas till
100. Jag har framhållit dessa ting, därför
att jag betraktar denna del som en
mycket central punkt i hela frågan om
skattelättnader.

När det sedan gäller den tekniska
utformningen har i stort sett enighet
rått i kommittén, men på vissa områden
har det varit skiljaktiga meningar,
och jag vill här helt kort redovisa de
områden där vi i folkpartiet har anmält
avvikande mening och reserverat oss.
Det har sålunda skett i fråga om dyrortsgrupperingen.
Vi har på den punkten
yrkat, att man skulle slopa dyrortsgrupp
1 och förena den med ortsgrupp
2. Om detta förslag har kommittén sagt,
att skillnaden i levnadskostnader inom
dessa dyrorter är på väg att utjämnas
och att kommittén i princip instämmer
i tanken att slopa dyrortsgrupp 1.
Men man säger, att man vill avvakta
utredningens förslag. Jag tror att det
är svårt att dra upp gränsen mellan
ortsgrupp 1 och ortsgrupp 2 och att
problemet har tillspetsats genom kommunsammanslagningen.
Det har skett
en utjämning mellan dyrorter i vårt
land, och jag tror att tiden är mogen
för att här ta första steget och slopa
ortsgrupp 1. Bondeförbundarna i utskottet
har reserverat sig i den riktningen.
Jag tror det vore intressant för
kammarens ledamöter att få veta stats -

rådet Hedlunds uppfattning i fråga om
slopandet av den första dvrorten. överensstämmer
herr statsrådets uppfattning
där med den uppfattning, som
kommit till synes i reservationen från
bondeförbundshåll inom utskottet?

För att bättre kunna tillgodose produktionen
och sparandet har vi yrkat
på förbättringar av förvärvsavdraget
för gift kvinna. Vi har även yrkat att
det avdrag på 300 kronor, som är avsett
att utgå till hustru, som arbetar i
mannens jordbruk eller rörelse, skall
gälla även vid den kommunala beskattningen.
Jag skall emellertid inte här
närmare ingå på förvärvsavdraget, eftersom
herr Sjölin senare kommer att
tala om dessa saker.

Beträffande frågan om den årliga
förmögenhetsskatten har man ofta talat
om den skönhetsfläck, som ligger i
att marginalskatten på avkastningen
av en förmögenhet under vissa förhållanden
blir större än avkastningen
själv. Den blir med andra ord mer än
100 procent. För att i görligaste mån
råda bot på detta och för att bättre
tillgodose sparandets synpunkter har
vi från folkpartihåll föreslagit avdragsrätt
för förmögenhetsskatten vid inkomstbeskattningen.
Hem Hagberg i
Malmö har nyss talat om denna sak,
och jag delar hans uppfattning att det
man betalar i förmögenhetsskatt inte
ger någon skattekraft. Jag finner det ej
rimligt att på förmögenhetsskattens belopp
även skall utgå inkomstskatt.

För att skattelättnaden med sådan
avdragsrätt inte skall bli för stor för
särskilt större förmögenhetsinnehavare,
har vi yrkat på en ändring av
skatteskalorna, så att vi får en skärpt
skala. Vi har vidare yrkat, att gränsen
för det fria beloppet skall sättas vid
60 000 kronor för äkta makar. Det föreligger
nämligen större behov av sparkapital
för två personer än för en. Det
kan synas som om skillnaden — 50 000
kronor för ensamstående och 60 000
kronor för äkta makar -— är tämligen

Onsdagen den 21 maj 1952 fm.

Nr 19.

Omläggning av den statliga direkta beskattningen.

liten, men jag vill säga att jag endast
betraktar detta såsom ett första steg mot
större rättvisa.

Vad beträffar barns förmögenhet har
vi yrkat, att när de fyllt 16 år, så skall
samtaxering ur förmögenhetssynpunkt
icke äga rum mellan dem och föräldrarna.
I de nuvarande bestämmelserna
är åldersgränsen därvidlag satt till 21
år, såvida barnet inte har så stor förmögenhet
eller inkomst, att han eller
hon själv skall taxeras. Detta förfarande
leder understundom till det mycket
otillfredsställande resultatet, att om
barnets förmögenhet är mindre, så kan
beskattningen bli hårdare. Jag förutsätter
då att föräldrarna själva har förmögenhet.
För att i någon mån råda
bot på detta har vi yrkat att åldersgränsen
för samtaxering på detta område
skall sättas till 16 år. Jag medger emellertid
gärna, att detta ingalunda är någon
lösning av problemen, men det begränsar
dem i någon mån och innebär
därför en förbättring. Man följer också
då den åldersbestämmelse, som vanligen
gäller i vår skattelagstiftning.

Till slut kommer jag så till frågan
om kvarlåtenskapsskatten, vilken varit
stridsämne i skattedebatterna ända sedan
den kom till. Teoretiskt vilar denna
skatt på uppfattningen att den avlidne
förmögenhetsägaren står i skuld till staten,
men det resonemanget förutsätter
ju att den årliga förmögenhetsskatten
alltid är för låg. Statsfinansiellt betyder
borttagandet av denna skatt jämförelsevis
litet. Man har beräknat att den
ger ungefär 20 miljoner kronor, och i
viss mån kan man få kompensation för
detta inkomstbortfall genom att företa
en moderat höjning av arvslottsskatten.
Inom folkpartiet ansluter vi oss till ett
förslag, som går ut på att en utredning
företas i det syftet. Kvarlåtenskapsskatten
utgår oavsett arvstagarnas antal och
arvslotternas storlek. Den är till men
för produktion och sparande, och man
har ofta på jordbrukarhåll framhållit,
att kvarlåtenskapsskatten försvårar möj -

ligheterna att behålla gårdarna i släktens
ägo. Samma är förhållandet när
det gäller familjeföretag över huvud taget.
På denna punkt har bondeförbundarna
i sin reservation sagt, att kvarlåtenskapsskatten
bör avskaffas, men
ändå har man —- något motsägelsefullt
tycker jag — stannat för förslaget om
utredning.

Jag skulle även på denna punkt vilja
rikta en fråga till statsrådet Hedlund:
Anser statsrådet att tiden nu är mogen
för att avskaffa kvarlåtenskapsskatten?

För min del anser jag att den tidpunkt
bör vara kommen, då denna skatt
snarast möjligt går till historien. Redan
vid nästa halvårsskifte bör den kunna
vara ett avslutat kapitel i svensk skattelagstiftning.

Herr talman! Ur dessa synpunkter
yrkar jag bifall till den reservation, som
är avgiven av undertecknad m. fl.

Herr SUNDSTRÖM: Herr talman! Utan
att på något sätt vilja instämma i alla
de delvis överdrivna skildringarna av
det nuvarande skattesystemets skadliga
verkningar kan jag ändå ansluta mig
till den enighet som råder om att en
skattesänkning nu ur många synpunkter
är önskvärd. Flera omständigheter
kan åberopas för en sådan åtgärd. Utskottet
har i första hand pekat på att
penningvärdesförändringen har skärpt
beskattningen i särskilt de lägre inkomstlägena
på sådant sätt, att en revision
har framstått såsom ofrånkomlig.
Jag vill emellertid särskilt understryka,
att utskottet också har anslutit sig'' till
ett uttalande av departementschefen,
där han säger, att det är självklart att
önskemålet om eu sänkning av statsskatterna
icke får tillgodoses annat än
i den mån en sådan sänkning är förenlig
med kravet på sundhet i statsfinanserna
och en rationell utformning
av skatte- och finanspolitiken i enlighet
med den ekonomiska politikens allmänna
mål.

Nr 19.

Onsdagen den 21 maj 1952 fm.

Omläggning av den statliga direkta beskattningen.

Det är mot bakgrunden av detta man
får bedöma storleken av den skattesänkning,
som nu kan komma i fråga.
Den saken kommer att tagas upp till
behandling här i kammaren i samband
med frågan om uttagningsprocentens
fastställande, och jag skall därför här
inte gå in på detta ämne i vidare mån
än att jag säger, att kammaren då kommer
att få ett mycket representativt
material för att bedöma, huruvida en
uttagningsprocent av 110 eller 100 skall
väljas. För min del är jag förvissad om
att man, om man objektivt tar del av
detta material, skall finna att en uttagningsprocent
av 110 är vad som i
dagens läge kan anses möjligt och riktigt
— om man nämligen utgår ifrån de
förutsättningar, som jag här antytt.

Efter denna allmänna inledning skall
jag gå in på några av de detaljspörsmål,
som har anförts i reservationen och i
de anföranden som tidigare hållits här,
först frågan om dyrortsgrupperingen.
Den frågan är ju en gammal käpphäst,
som motioneras vid alla tillfällen, då
detta är möjligt. Att i detta sammanhang
dra upp dyrortsgrupperingsfrågan
tror jag är tämligen överflödigt. Utskottet
har nämligen upplyst om att den
utredning, som har igångsatts för att
revidera den allmänna dyrortsgrupperingen,
nu håller på att slutföras och
att det råder sannolikhet för att det
kommer att bli en mycket genomgripande
omstöpning av hela dyrortsgrupperingssystemet.
Under sådana omständigheter
kan varken ett avskaffande
av dyrortsgrupperingen vid taxeringen
eller en sammanslagning av de
två lägsta dyrortsgrupperna anses vara
motiverad, av det enkla skälet att riksdagen
sannolikt i början av nästa år
får tillfälle att ta del av kommitténs förslag
i ärendet i form av en proposition.
Då är det tids nog för kammaren att
ta ställning till frågan. För dagen finns
det ingen anledning härtill.

Herr Kristensson i Osby talade om
att det finns vissa skönhetsfläckar i

förmögenhetstaxeringen. Jag vill peka
på en annan, som onekligen vidlåder
här föreliggande förslag, nändigen olägenheten
i att skatten för ensamstående
i de lägre inkomstskikten kommer att
skärpas något litet. Jag vill understryka
att den skärpning varom nu är fråga
är mycket blygsam i kronor räknat —
det rör sig endast om en högsta skärpning
på 25 kronor — men även en sådan
obetydlig höjning kan ju, när eu
allmän skattesänkning förväntas, framstå
såsom oriktig och kanske t. o. m.
orättvis. Jag vill emellertid framhålla,
att utskottet har nedlagt mycken möda
på att vinna rättelse därvidlag och få
fram ett förslag, som tillgodoser de önskemål,
som här måste anses berättigade.
Någon generell lösning har utskottet
emellertid inte kunnat åstadkomma.
Man kan inte tänka sig att man höjer
ortsavdragen allenast för den som har
en viss inkomst, utan ortsavdragen
måste självklart vara lika för alla inkomsttagare.
Skulle man lösa denna
fråga genom höjning av ortsavdragen,
skulle man vid en uttagning med 100
procent behöva en höjning med 200
kronor och vid en uttagning med 110
procent en höjning med 250 kronor. Jag
ber att få fästa uppmärksamheten på
att denna justering skulle innebära ett
inkomstbortfall på inte mindre än 60
miljoner kronor. Detta innebär i sin tur
eu förändring av proportionen mellan
skattebelastningen för enskilda och för
familjer. Om man vill ha fram ett visst
belopp som skall fördelas efter vissa
grunder mellan ensamstående och gifta
skatteskyldiga, och om man då tar bort
60 miljoner kronor från de ensamstående,
måste detta i stället uttagas av
familjerna. Utskottet har inte ansett sig
kunna våga sig på denna förskjutning
av fördelningen.

Jag vill dessutom erinra om att den
skatteskärpning det här är fråga om
kommer i en annan belysning, om man
sätter den i samband med den förändring
av kommunalskatten, som bär in -

Onsdagen den 21 maj 1952 fm.

Nr 19.

Omläggning av den statliga direkta beskattningen.

trätt med detta års början. Om man, såsom
utskottet gör på sidan 54, jämför
det resultat som uppnås om man tar
hänsyn till höjningen av det kommunala
ortsavdraget och den förändring
av den statliga beskattningen som nu
beslutas, finner man att denna skärpning
av beskattningen för ensamstående
kommer att förbytas i en allmän
sänkning. Jag tror det är riktigt att se
saken i detta sammanhang, och förhållandet
skulle ha varit ännu klarare,
om riksdagen nu hade tagit ställning
även till en justering av de kommunala
ortsavdragen. En sådan justering kan
nog inte dröja länge utan blir kanske
aktuell redan nästa år. Därmed skulle
då denna skönhetsfläck utplånas, och
de ensamstående skattedragarna komme
sålunda att kunna få en skattesänkning,
som de väl är förtjänta av.

Det finns också en del smärre förslag
till ändringar i reservationen. Jag
måste vitsorda, att enigheten i tekniskt
avseende har varit utomordentlig; avvikelserna
är, som herr Kristensson i
Osbv riktigt påpekat, inte överväldigande
stora.

När det gäller förvärvsbidraget kan
man givetvis se detta ur många olika
synpunkter, och goda skäl kan anföras
för den ena eller andra beräkningsgrunden.
Det ändringsförslag, som här
har framställts av folkpartiet, som vill
ha 1 600 kronor som maximalt förvärvsbidrag,
kan kanske vara lika riktigt
som förslaget om ett maximalt bidrag
på 1 000 kronor, men för att nå detta
resultat nödgas folkpartiet laborera
med två olika avdragsprocenter, en för
ensamstående med barn och en för ensamstående
utan barn. Nog måste man
ändå säga, att det tekniskt är så inkrånglat,
att det näppeligen är motiverat
att tillgripa en sådan sak, som ovillkorligen
kommer att i hög grad ytterligare
betunga den hårt ansträngda taxeringsapparaten.
Högern vill visserligen
ha en höjning till samma maximalbelopp
som föreslås i propositionen,

d. v. s. 1 000 kronor, men det uppnås
vid en lägre inkomstnivå.

Allt detta låter sig sägas, men man
vill dessutom ha ett 300-kronorsavdrag
vid kommunalbeskattningen, som propositionen
inte har tagit upp och som
utskottet inte har kunnat ge sin anslutning
till.

Som allmän karakteristik av dessa
olika yrkanden skulle jag vilja säga, att
jag tycker nog det är en svag motivering
för reservationer, när det gäller
ett så genomgripande förslag som detta.
Skillnaden i uppfattningarna inom de
båda oppositionspartierna visar också,
att saken inte är så enkel som man
föreställer sig. Jag tror att kammaren
gör klokt i att taga utskottets förslag
som det mera genomtänkta och genomarbetade
förslaget. Då är man i varje
fall på den säkra sidan.

Om folkpartiet i fråga om förvärvsbidraget
har legat i täten i konkurrensen
med högern, ligger det i lä i fråga
om förmögenhetsbeskattningen. Där har
man inte varit nöjd med Kungl. Maj :ts
förslag att det skattefria beloppet skall
höjas till 50 000 kronor, utan folkpartiet
har, som vi har hört av herr Kristensson
i Osby, velat att det skall höjas
till 60 000 kronor för gifta och 50 000
kronor för ensamstående. Herr Kristensson
har nyss sagt, att de gifta
skulle behöva ett större skattefritt avdrag
än de ogifta. Ja, herr Kristensson,
det beror helt och hållet på vem man
är gift med. Jag är övertygad om att
många ensamstående är i större behov
av ett högre förmögenhetsavdrag än de
gifta, och jag skall tillåta mig att berätta
en liten anekdot i detta sammanhang.
I min ungdom hälsade jag eu
gång på en lantbrukare. Han satt och
tittade på sin hustru och började sedan
sjunga en hög visa om hennes förträfflighet,
varvid han slutade med att säga:
»Ja, min gumma hon är värd lika mycket
som ett tolv selands hemman.» Jag
undrar, om inte den bonden hade större
chans att klara sig med 50 000 kronor

Nr 19.

Onsdagen den 21 maj 1952 fm.

Omläggning av den statliga direkta beskattningen.

som skattefritt belopp än om han hade
varit utan denna hustru. Högern vill
emellertid ha ett skattefritt avdrag på
75 000 kronor. Auktionen är sålunda i
full gång. Även här är det så många
bud, att det förefaller mig säkrast att ta
det bud Kungl. Maj:t har givit, ty jag
är förvissad om att ett skattefritt avdrag
på 50 000 kronor nu motsvarar en
normal justering med hänsyn till penningsvärdesförändringen;
något annat
avser ju inte denna höjning. Den avser
inte att förändra relationen mellan beskattning
av förmögenhet och beskattning
av inkomst.

På samma sätt förhåller det sig med
kravet på att förmögenhetsskatten skall
få avdragas vid deklarationen. Det
skulle också leda till en påtaglig snedvridning
av relationen mellan förmögenhets-
och inkomstbeskattning. Av
detta skäl har utskottet inte ansett sig
kunna tillmötesgå det yrkande, som
här har framförts.

Herr Kristensson i Osby talade om
någonting, som närmast skulle kunna
betecknas som index på skatteskalor i
förhållande till penningvärdeförändringen.
Jag tror, att det är skäl i att man
inte i ännu större utsträckning än hittills
hänger sig åt indextänkande. Herr
Kristensson varnade för skattetänkande.
Även det är säkerligen en landsplåga,
men jag undrar om inte index
har blivit en ny fetisch, som vi skall
akta oss för att tillbedja alltför eldigt.
Det är nog skäl i att använda den
gamla metoden, d. v. s. att när ett skattesystem
har visat sig föråldrat på
grund av utvecklingen får man tillgripa
en justering av det, men däremellan
bör det finnas lugn och arbetsro
för taxeringsmyndigheterna, som möjliggör
ett effektivt genomförande av en
så rättvis beskattning som möjligt.

Slutligen kommer jag fram till en
annan käpphäst: kvarlåtenskapsskatten.
Där har nu den ändringen vidtagits,
att den skattefria gränsen höjts från
30 000 till 50 000 kronor. I motioner

och reservationer har förslag om dess
avskaffande framförts. Jag tvivlar på
att jag kan locka fram någon enda ny
synpunkt i debatten. Ingenting nytt har
framkommit, utan alla argument har
redan framförts tidigare. Om jag nu
också använder mig av gamla argument,
må det därför vara mig förlåtet.

Först och främst hade jag trott, att
resonemanget om skatteskulden inte
skulle komma fram, men herr Kristensson
i Osby tog upp det. Den tankegång,
som låg bakom uttrycket skatteskuld,
är nog emellertid en realitet. Jag
skall inte exemplifiera, men jag kan
dock nämna, att vi inte har haft fastighetstaxering
sedan år 1945. Vid
årets taxering har fastighetsvärdena
höjts med kanske 50—60 procent. Har
inte under sådana omständigheter dessa
förmögenheter sedan år 1945 varit
för lågt upptagna i förmögenhetsdeklarationen?
Det är dylika fakta, som
ligger bakom det språkligt sett mindre
tillfredsställande uttrycket skatteskuld.
Jag vill emellertid beträffande detta
citera ett uttryck av en av våra främsta
skalder: »Man må taga anstöt av orden,
men tanken är riktig i sak.» Det
är vad jag kan säga om skatteskulden.

Den tanken har framkastats, att kvarlåtenskapsskatten
skulle avskaffas och
att motsvarande belopp skulle tagas ut
genom skärpt arvslottsbeskattning. Jag
kan emellertid inte finna annat än att
om man vill ha fram samma belopp
och ändå ge lindring åt dem, som nu
drabbas av kvarlåtenskapsskatten måste
det ovillkorligen leda till att det blir
de mindre arvslotterna, de lägre förmögenheterna,
som drabbas och får betala
en del av den kvarlåtenskapsskatt,
som nu utgår. Jag tar mig friheten att
betvivla att det är en utveckling till
främjande av sparande, och jag kan
inte heller finna, att man därigenom
skulle på något sätt tillgodose några
rättvisesynpunkter.

Att kvarlåtenskapsskatten hämmat
framåtskridandet är en sak som inte har

Onsdagen den 21 maj 1952 fm.

Nr 19.

Omläggning av den statliga direkta beskattningen.

bevisats. Utskottet visar också att det
måste ha varit överdrifter att det varit
svårt att komma ut med skatten, ty
det har framkommit, att möjligheten att
lämna aktier och obligationer som betalning
för kvarlåtenskapsskatten har
utnyttjats endast i ett enda fall sedan
år 1947. Det torde mer än klart bevisa,
att några oöverstigliga hinder att komma
ut med denna skatt inte har förelegat.

Med detta tror jag att jag har givit
skälen för den ståndpunkt som utskottet
intagit, när det ansett att det inte
nu föreligger några som helst skäl att
avveckla denna skatt. Den har inte
medfört de vådor, som man försöker
utmåla, och den kommer säkerligen
inte heller att göra det i framtiden.

Slutligen vill jag bara uttala min tillfredsställelse
över att en skattereform
av denna tekniskt mycket förnämliga
konstruktion har kunnat genomföras,
och jag hoppas att talet om marginalskatter
och talet om det otillbörliga
skattetrycket skall kunna dämpas. Jag
begär inte och tror inte att man skall
upphöra med det, men det bör åtminstone
kunna förtonas så att vi får möjligheter
att se på skattefrågorna med
mindre lidelse och efter mera sakliga
överväganden.

Med detta ber jag, herr talman, att
på alla punkter få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr HAGBERG i Malmö (kort genmäle)
: Herr talman! Utskottets ärade
talesman gjorde sig, såvitt jag kan finna,
skyldig till ett litet misstag i sin
argumentering. Han ordade om skattepliktsgränsen
i fråga om förmögenhetsskatten
och menade att, som han sade,
här är auktionen i full gång mellan högern
och folkpartiet. Nej, herr Sundström,
det är inte alls fråga om någon
auktion. Vi får ju tänka på hur konstruktionen
ligger till. Inom kommittén
höjde man skattepliktsgränsen från

30 000 till 40 000 kronor för såväl ensamstående
som för äkta makar. Jag
reserverade mig för att skattepliktsgränsen
för äkta makar skulle höjas till
60 000 kronor, alltså 50 procent över
40 000, detta beroende på att jag hade
accepterat den s. k. tudelningsprincipen.
Nu ansåg finansministern, att
han med hänsyn till penningvärdeförsämringen
borde höja skattepliktsgränsen
för ensamstående till 50 000 kronor,
och då måste jag ju principiellt
och konsekvent för min del höja med
50 procent för äkta makar i anslutning
till den ståndpunkt, som jag tidigare
intagit, och alltså höja till 75 000 kronor.
Det är ett fullt logiskt resonemang
och sammanhänger med att finansministern
höjde skattegränsen för ensamstående
till 50 000 kronor. Så enkelt
ligger saken till.

Sedan meddelade herr Sundström,
att han inte kunde avvinna frågan om
kvarlåtenskapsskatten några nya synpunkter.
Jag vill gärna medge, att
hans anförande vittnade om riktigheten
av detta hans uttalande. Men om
han hade närmare studerat bevillningsutskottets
betänkande, tror jag att han
dock skulle ha kunnat finna åtminstone
nåqra nya moment, ägnade att belysa
denna skatteform. Vi kan ju erinra
oss att, när kammaren fattade beslut
om denna skatt för några år sedan,
så hade man räknat med att den
skulle ge omkring 40 miljoner per år.
Enligt nu föreliggande siffror ger den
för budgetåret 1950/51 24,4 miljoner.

Jag vill också påpeka, att en viss
minskning av arvslottskatten uppkommer
genom kvarlåtenskapsskatten. Ett
borttagande av kvarlåtenskapsskatten
innebär därför elt icke obetydligt
mindre inkomstbortfall för staten än
nyss angivna belopp. Men, herr Sundström,
här tillkommer ytterligare en
omständighet. Det i propositionen
framlagda förslaget om en höjning av
det skattefria beloppet från nuvarande
30 000 till 50 000 kronor är ytterligare

Nr 19.

Onsdagen den 21 maj 1952 fm.

Omläggning av den statliga direkta beskattningen.

ägnat att minska det inkomstbortfall
ett fullständigt slopande av kvarlåtenskapsskatten
skulle innebära. Om jag
inte räknat alldeles fel, kommer hela
nettointäkten av denna mycket omdiskuterade
skatt att för statsverket för
nästa budgetår uppgå till ungefär 18
miljoner. Och då är frågan den, om
det kan vara rimligt att för det beloppets
skull kvarliålla en skatt, om vilken
meningarna är så starkt delade.

Herr KRISTENSSON i Osby (kort genmäle):
Herr talman! Herr Sundström
gör gällande att man nu får lov att ha
en uttagningsprocent av 110, därför att
man måste ha sundhet i statsfinanserna.
Jag hävdar att man också med en
uttagningsprocent av 100 bibehåller
sundhet i statsfinanserna, och för att
belysa det erinrade jag i mitt förra anförande
om att vid en uttagningsprocent
av 100 får man ett budgetöverskott
för 1952/53 på 904 miljoner enligt
finansministerns beräkningar. Jag
tilläde, att de förändringar vi har yrkat
på i vår reservation leder till ett
inkomstbortfall på 25 miljoner för
ifrågavarande budgetår.

I fråga om den första dyrortens slopande
vill jag erinra herr Sundström
om att utskottet självt skriver välvilligt
på denna punkt och säger, att om möjligt
bör man här gå fram i etapper.
Det är just det vi vill göra från vårt
håll. Vi vill gå fram i etapper och
slopa den första dyrorten. Jag tror
inte, herr Sundström, att man därigenom
på något allvarligt sätt binder den
lösning, som möjligen kan komma redan
vid nästa års riksdag.

Vad penningvärdets fall beträffar har
vi inom folkpartiet yrkat på att man
skall utreda det enklaste sättet att förebygga,
att vi får en upprepning av att
prisstegringar leder till ökat skattetryck.
Jag finner detta angeläget, tv
det kan mycket väl tänkas att en skattelättnad,
som riksdagen går att beslu -

ta, blir verkningslös vid fortsatt inflation.
Om vi väntar några år med att
utreda detta problem kan vi komma i
den situationen, att skattetrycket har
ökat. Då är det bättre att utreda frågan
i tid. Jag anser att man i varje fall
måste säga, att saken är så angelägen
att man bör söka nå fram till en barriär
mot en sådan utveckling som vi
upplevt under de senaste åren.

I fråga om kvarlåtenskapsskatten
sade herr Sundström, att det gäller en
skatteskuld, och en skatteskuld är en
realitet. Jag skulle vilja citera vad
herr Jonsson i Skedsbygd på den
punkten sade under debatten år 1947.
Han talade om människor som under
slit och släp fått ihop ett kapital, och
han sade bl. a.: »Att de nu ytterligare
skulle häfta i skuld till samhället, kunna
de säkerligen inte fatta, detta så
mycket mindre som de kunna göra
jämförelser med andra medborgare,
som kanske haft mycket större inkomster
men som förbrukat dessa inkomster.
För dessa sparare måste det framstå
såsom den största orättvisa att föra
ett sådant resonemang.»

Jag instämmer för min del i vad herr
Jonsson i Skedsbvgd sade 1947.

Herr SUNDSTRÖM (kort genmäle):
Herr talman! Herr Hagbergs sifferserie
om kvarlåtenskapsskattens verkningar
när det gäller de uttagna beloppen kan
man ju vända på. Eftersom profetiorna
om skattens förödande verkningar
var byggda på antagandet att den skulle
inbringa 40 miljoner kronor men
den nu enligt herr Hagbergs beräkningar
inbringar allenast 18 miljoner,
måste beskrivningarna av skattens skadeverkningar
ha varit oerhört överdrivna.
Dessa 18 miljoner kan näppeligen
ha den stora betydelse, som man
här har försökt göra gällande.

Herr Kristensson i Osby sade att jag
har pläderat för en uttagningsprocent
av 110. Det har jag inte gjort. Jag har

Onsdagen den 21 maj 1952 fm.

Nr 19.

Omläggning av den statliga direkta beskattningen.

endast sagt, att den frågan skall vi ta
ställning till senare, och jag tror att
det material vi då kommer att ha skall
visa, att uttagningsprocenten bör vara
110. Jag tycker inte att man behöver
uppta en diskussion om uttagningsprocenten
i detta sammanhang och innan
materialet föreligger, eftersom den inte
hör till ämnet.

Vad beträffar yrkandet att dyrortsgrupperingen
skall genomföras i etapper
kan det nog finnas fog för det.
Men när nu en reformering efter helt
andra linjer är förestående, finner jag
det inte vara nödvändigt att göra denna
lilla förändring genom att sammanslå
den första och andra dyrortsgruppen.
Det är detta som har varit anledningen
till att utskottet inte har funnit
skäl att nu göra några ingrepp i dyrortsgrupperingen.

Vad beträffar herr Jonssons i Skedsbvgd
vittnesbörd tänker jag att han
själv får svara för den saken.

Herr KRISTENSSON i Osby (kort genmäle)
: Herr talman! I fråga om den
första dvrorten är det riktigt som herr
Sundström säger, att det kanske inte
är en så oerhört stor fråga. Det gäller
åtta län och det gäller 6,8 procent
av befolkningen. Jag tycker dock att
saken är så pass väsentlig, att en lösning
i positiv riktning skulle vara av
värde.

När det gäller uttagningsprocenten
måste jag understryka att den har stor
betydelse i detta sammanhang, ty om
man väljer en uttagningsprocent av 110
blir effekten av denna reform mycket
mindre i de grupper där det blir tal
om skattelättnad, och i vissa andra
grupper blir det en skatteskärpning.
Herr Hagberg i Malmö talade om detta
i sitt första anförande, och vi vet alla
att effekten blir i hög grad olika, om
man väljer 100 eller 110. Vad man vill
sträva till, har den enhälliga kommittén
sagt, är eu allmän skattelättnad.

Jag vill understryka, att med eu uttagningsprocent
av 110 får man inte denna
allmänna skattelättnad, som kommittén
velat ha införd och som jag finner
det angeläget att man eftersträvar.

Herr HAGBERG i Malmö (kort genmäle):
Herr talman! Herr Sundström
i Skövde meddelade, att den siffra,
som jag anfört på det sannolika utfallet
av kvarlåtenskapsskatten, 18 miljoner
kronor, skulle bevisa att talet om
dess förödande verkningar saknade
varje grund. Men, herr Sundström, det
är nog en ganska orimlig slutsats. Det
väsentliga och det viktiga är hur kvarlåtenskapsskatten
träffar i det enskilda
fallet. Det är där konsekvenserna blir
sådana, att man har rätt att använda
ordet förödande.

Vidare vill jag fästa uppmärksamheten
på — om kammarens ledamöter
inte observerat detta — att majoriteten
inom skattekommittén visserligen inte
ville avskaffa kvarlåtenskapsskatten
men höjde skattepliktsgränsen från
30 000 till 40 000 kronor, sedermera ytterligare
höjd av finansministern till
50 000 kronor. Men vad som kanske är
än intressantare är att majoriteten i
skattekommittén även modifierade skatteskalorna,
herr Sundström. Vittnar
inte detta om att argumenteringen emot
kvarlåtenskapsskatten haft åtminstone
någon effekt även inom majoriteten i
skattekommittén''!

Herr SUNDSTRÖM (kort genmäle):
Herr talman! Endast ett ord. Om man
skulle anlägga den synpunkten på
skattefrågorna och skatteuttaget, att
åtgärder på området inte skulle få
medföra förödande verkningar i de enskilda
fallen, då undrar jag hur skatteskalorna
och skattesystemet skulle
komma att se ut. Tror herr Hagberg
i Malmö att det inte förekommer fall,
där även en ganska obetydlig inkomstskatt
kan verka tämligen förödande för
den som nödgas betala skatt i en situa -

Nr 19.

Onsdagen den 21 maj 1952 fm.
Omläggning av den statliga direkta beskattningen.

tion, då möjligheten att betala är
ringa?

Herr JONSSON i Skedsbygd: Herr talman!
När 1947 års riksdag uppdrog åt
Kungl. Maj:t att tillsätta den skatteutredning,
vars resultat nu föreligger i
form av en kung), proposition, där visserligen
Kungl. Maj:t i vissa delar gjort
smärre — jag vågar säga smärre — ändringar,
så låg väl bakom detta ställningstagande
från riksdagens sida, så
vitt jag kunde fatta, en allmän åsikt att
det rådande skattetrycket var så hårt,
att man måste söka åstadkomma någon
lindring. Vad som sedan har inträffat
genom inflationen har ju medfört att
de då gällande skatteskalorna avsevärt
skärpts. Man kan väl säga att skattetrycket
i regel skärpts med inemot en tredjedel.

Skatteutredningen, som gick till sitt
arbete förutsättningslöst och jag vågar
också säga mycket noggrant — den har
penetrerat dessa spörsmål ingående —
kom till den uppfattningen, att det rådande
skattetrycket är för högt och att
detsamma bör mildras. Jag skall endast
be att få citera några satser, som ger
uttryck åt denna skatteutredningens
uppfattning.

»En lättnad i den direkta beskattningen
vore enligt vår mening ett samhällsintresse
av utomordentligt stor betydelse.
Statsskatterna kunde härvid icke
betraktas isolerade utan måste ses i
sammanhang med övriga skatter. Beträffande
kommunalbeskattningen hade
vi enligt våra direktiv samrått med ortsavdragskommittén
och beaktat de förslag
denna kommitté avsåge att framlägga.
» Resultatet härav blev ju också
en viss kommunal skattelindring.

På ett annat ställe säger skattekommittén:
»Utöver en sådan kommunal
skattereform, vars skattelindrande effekt
komme att inskränkas till de lägre
inkomstskikten, erfordrades emellertid
enligt vår mening lättnader av mera

allmän omfattning i den direkta statsbeskattningen.
På vad sätt och i vilken
utsträckning dessa lättnader lämpligen
borde genomföras avsåge vi att senare
yttra oss om .. .»

Vi ha också sagt i vår resumé, att »vår
undersökning rörande de direkta skatternas
verkningar har givit oss stöd för
den uppfattningen, att en lättnad i den
direkta beskattningen för närvarande
är ett samhällsintresse av största betydelse.
Främst med hänsyn till arbetsvilja
och deklarationsmoral finna vi
det angeläget, att det nuvarande trycket
av den direkta beskattningen mildras».
Längre fram har vi sagt: »I första hand
bör ifrågakomma en lindring av den
statliga inkomstskatten genom en omarbetning
av den nuvarande skatteskalan.
Därjämte bör — bl. a. med hänsyn
till sparandet — en viss sänkning av
den statliga förmögenhetsskatten komma
till stånd.»

Herr talman! Detta är i stort sett en
sammanfattning av vår syn på problemet,
sedan vi slutfört vårt arbete. Det
har varit glädjande att en, jag vågar
säga enhällig kommitté bär uttalat detta
och att en enhällig kommitté likaså har
gått in för att utforma ett nytt system,
med vars hjälp man i görligaste mån
åtminstone i de lägre inkomstskikten
skulle komma bort ifrån den s. k. marginalskatten,
som herr Sundström i Skövde
nyss talade om.

Jag skall inte nu gå in på den uttagningsprocent
som eventuellt kommer att
beslutas av riksdagen. Jag fäste mig
emellertid vid att herr Sundström redan
är klar med sitt omdöme på denna
punkt, eftersom han säger att man skall
finna att en uttagningsprocent av 110
är fullt skälig. Det råder tyvärr, herr
Sundström, delade meningar om denna
fråga ute i landet. Kravet på skattesänkning
sträcker sig vidare än vad
herr Sundström kanske har en uppfattning
om. I vilka folkgrupper man än
umgås klagar man nog, när det blir tal
om denna sak, på att skattebördan på

Onsdagen den 21 maj 1952 fm.

Nr 19.

Omläggning av den statliga direkta beskattningen.

grund av inflationen blivit betydligt
tyngre än den ursprungligen var och
man väntar en skattesänkning.

Jag skall nöja mig med att här endast
beröra några punkter, där delade meningar
gjort sig gällande inom kommittén.
Det gläder mig då jag i dag finner
att såväl herr Hagberg i Malmö som
herr Kristensson i Osby numera varmt
går in för att åstadkomma en ändring
i fråga om dyrortsgrupperingen. Detta
system har enligt vårt förmenande överlevt
sig självt, därest det verkligen någonsin
skulle ha tillämpats. Utan tvekan
hade det varit bättre med en mer rättvis
politik, som hade gynnat i stället
för att missgynna de glest befolkade orterna
ute i landet. Följderna av detta
liksom även av den politik som förts i
allmänhet ser vi i den anhopning av befolkningen,
som skett till städer och
samhällen i allt större utsträckning.

Vi har inom bondeförbundet oavlåtligt
verkat för denna dyrortsgrupperings
avskaffande och vi kan nu konstatera,
att vi fått allt vidare och vidare
anslutning till dessa våra synpunkter.
Jag ber också att få poängtera att
vi såväl inom skatteutredningen som i
de motioner, som behandlas i samband
med denna proposition, har yrkat på
dyrortsgraderingens avskaffande. Och
finns det ett bättre ögonblick än när
man går in för att åstadkomma ett helt
nytt skattesystem att just i det sammanhanget
avskaffa eller åtminstone mildra
dyrortsgrupperingen?

Nu säger finansministern — och utskottet
säger detsamma — att det pågår
en utredning, som beräknas bli färdig
i tid för att vi nästa år skall kunna ta
ställning till hela detta problem. Detta
är ju tacknämligt, men annars har någon
som bekant viskat om att när man
vill komma ifrån ett spörsmål skall man
sätta till eu utredning; då slipper man
lättast ifrån det. Den lilla ändring i
fråga om dyrortsgrupperingen, som
borttagandet av lägsta dyrortsgruppen
och dess sammanförande med den näst

lägsta innebär, skulle ju dra en så ringa
kostnad, att den i betraktande av statens
inkomster i övrigt och av det stora
budgetöverskott vi har att räkna med
knappast spelar någon roll alls. Det
skulle enligt skatteutredningen röra sig
om cirka 3,7 miljoner kronor. Det är
möjligt att kostnaden sedan ifrågavarande
tidpunkt har ökat något.

Såsom ytterligare skäl för dyrortsgrupperingens
avskaffande skall jag be
att få anföra, hurusom man inte kunnat
klara av detta problem ute i landet
utan hur regeringen enligt den utredning
som skett rörande priser ute på
landsbygden har måst sammanföra en
del kommuner i likställda enheter för
att det inte skulle bli alltför tokigt resultat
av det hela. Därtill kommer sammanslagningen
av kommuner, varav en
del tillhör olika ortsgrupper, vilket ytterligare
försvårar en lösning av detta
problem. Det är därför som vi i en reservation
till utskottets betänkande har
yrkat, att den lägsta dyrorten skall avskaffas
och att man sedan undan för
undan tar bort den i fortsättningen lägsta
för att på så sätt skapa en enhetlig
gradering.

Beträffande förvärvsavdraget förelåg
det visserligen en teoretisk men dock
majoritet i utredningen för att söka avskaffa
detta otympliga avdrag. Man utarbetade
skatteskalorna så att dessa inrymde
det förut utgående förvärvsavdraget,
som man således kunde göra sig
så gott som oberoende av. För att det
icke på någon punkt skulle bli någon
skatteskärpning satte man in ett avdrag
på 300 kronor.

Den tillfälliga utredningeinajoriteten
höll inte länge, och vi ser redan av reservationerna
till skatteutredningens
förslag hur man på olika håll velat
bygga ut detta förvärvsavdrag. Folkpartiet
accepterar 300 kronor i botten men
vill bygga ut avdraget upp till inte
mindre än 1 600 kronor för gift kvinna
med barn och till 800 kronor för gift
kvinna utan barn. Högern är inne på

Nr 19.

Onsdagen den 21 maj 1952 fm.

Omläggning av den statliga direkta beskattningen.

samma linje. Jag har inom skatteutredningen
hävdat den åsikten, att om man
skall ha ett sådant förvärvsavdrag skall
även jordbrukarhustrur, som deltar i
mannens förvärvsarbete, få sådant avdrag,
och jag hälsar med tillfredsställelse
att finansministern för första gången
har tagit upp detta förslag i propositionen
och att detsamma även vunnit
ett enhälligt utskotts bifall.

Någon påbyggnad på detta skulle man
ju helst inte velat vara med om, men
jag medger att det är starka skäl som
talar för att gift kvinna med barn, som
har eget förvärvsarbete, får någon kompensation
för de utgifter hon har för
att få sina barn omskötta under den
tid hon förvärvsarbetar. Det finns skäl
för detta, som jag för min del böjt mig
för, och på den punkten skall jag be
att få helt och hållet yrka bifall till
propositionen och utskottets hemställan.

När man kommer in på en annan
punkt, där delade meningar varit rådande,
nämligen beträffande den årliga
förmögenhetsskatten, hade jag till
skatteutredningens förslag fogat en reservation,
vari jag förordade en något
mjukare skala. Vi undersökte inom utredningen
mycket noga möjligheten att
kunna ge vad jag ansåg vara principiellt
riktigt: avdrag vid deklarationen
med det belopp varmed förmögenhetsskatten
utgår. Detta kunde dock leda
till sådana verkningar, att jag för min
del inte ansåg mig kunna gå vidare på
denna väg. DeKvisade sig också, enligt
den reservation som är avgiven från högerns
sida, att man inte utan en omarbetning
och en skärpning av skatteskalan
ville fortsätta på den vägen. Jag
anser emellertid att det är ganska
otympligt att först ta ut en årlig förmögenhetsskatt
för att sedan medge avdrag
för denna skatt vid den årliga inkomstdeklarationen.
Enligt min uppfattning
är det riktigare att man skattar
för sin inkomst än att man skattar för
förmögenheten och därmed minskar
inkomstskatten, i vissa fall ned till näs -

tan ingenting. Jag utarbetade därför en
särskild skala, som i någon mån skulle
lämna kompensation för den penningvärdeförsämring
som ägt rum.

Den skala, som skatteutredningen
stannade för, har ju i någon mån omarbetats
av finansministern. .Tåg hade
för min del yrkat på ett skattefritt belopp
av 40 000 kronor för ogift person
och 60 000 kronor för äkta makar; jag
ansåg att det fanns skäl som talade för
att man här skulle ha olika stora skattefria
belopp i botten. Om t. ex. tvenne
ogifta personer var för sig äger något
mindre än 40 000 kronor skulle dessa
icke utgöra någon förmögenhetsskatt,
men om de gifter sig får de genast betala
förmögenhetsskatt, och jag ansåg
att man kunde ifrågasätta om detta var
riktigt ur synpunkten av att gynna äktenskapsbildningen.

Då finansministern emellertid inte
har godtagit detta av mig föreslagna
skattefria bottenbelopp utan i stället
höjt det generellt till 50 000 kronor, anser
jag att jag kan acceptera även detta.
Det blir i varje fall en någorlunda skaplig
anpassning; ändringen svarar kanske
någorlunda emot den penningvärdeförsämring,
som har ägt rum sedan skatten
fastställdes år 1947.

Vad jag däremot fortfarande reagerar
emot är skatteskalornas uppbyggnad i
övrigt. Även om finansministern i propositionen,
som ju även har följts av
utskottet, har gått in för att på en punkt,
där man kan säga att skalan hade en
verklig skönhetsfläck, nämligen vid
övergången mellan 100 000 och 200 000
kronor, göra en lindring, så blir skattetrycket
genom denna skala, om man
tar i betraktande de oerhörda stegringar
av taxeringsvärdena som har ägt
rum och som i många delar av landet
— i varje fall i min hemtrakt — rör
sig omkring 100 procent och därutöver,
åtminstone i en del skikt sådant, att
man icke får kompensation för den
penningvärdeförsämring som har skett.

Det är därför som vi i en särskild

Onsdagen den 21 maj 1952 fm.

Nr 19.

Omläggning av den statliga direkta beskattningen.

reservation har yrkat på en skala, som
är något mjukare och som enligt vårt
sätt att se saken skulle medge en något
större rättvisa.

Så kommer jag över till kvarlåtenskapsskatten.
Herrar Hagberg i Malmö
och Kristensson i Osby har här frågat
hur vi ställer oss till denna sak. Ja,
jag kan bara hänvisa till den motion,
som vid riksdagens början avlämnades
av mig m. fl. och där vi yrkar på kvarlåtenskapsskattens
avskaffande. Jag
kan också hänvisa till bondeförbundets
ställningstagande och motioner, och jag
kan försäkra herr Kristensson i Osby,
att jag i dag har precis samma syn på
detta problem som jag hade vid skattens
införande. Jag anser att denna skatt är
en straffskatt på den som sparar till
förmån för den som icke sparar, och
jag har inte kunnat acceptera densamma,
men då riksdagen vid upprepade
tillfällen, när vi motionerat om denna
sak, beslutat avslå motionerna, har jag
i år i utskottet gått en annan väg. Jag
har begärt att frågan om denna skatt
skall utredas. Jag menar härmed att
man skall utreda verkningarna av denna
skatt och, om denna utredning medför
att man anser att skatten bör avskaffas,
också gå den vägen.

Herr Sundström talade om att man
hade beaktat svårigheterna att betala
denna skatt; utskottet hade ju särskilt
skrivit om den saken. Ja, i utskottets
utlåtande står det verkligen: »Dessa
svårigheter ha emellertid beaktats genom
särskilda bestämmelser om rätt
till anstånd med skattens erläggande
och om möjlighet att till viss del betala
skatten med skuldebrev eller aktier.»
Ja, mina damer och herrar, just när
skatten skall betalas betyder det kanske
en del om jag kan betala denna
med ett skuldebrev eller om den är förfallen
till betalning omedelbart, men
i realiteten är det ju ändå så att skatten
minskar min förmögenhet, min tillgång,
om jag nu har någon sådan. Och
vad aktier beträffar lär det väl vara så,

att i varje fall den största delen av
Sveriges jordbrukare inte är ägare till
några aktier.

Nu har man emellertid inom utskottet
ansträngt sig — jag får verkligen säga
ansträngt sig — för att finna »bestyrkt
att huvuddelen av kvarlåtenskaperna
efter yrkesverksamma jordbrukare utgjordes
av förmögenheter av en sådan
storlek att kvarlåtenskapsskatten icke
kunde anses utgöra någon mera väsentlig
utgiftspost i den avlidnes bo.» Ja,
det kan man ju säga — det beror på var
man sätter gränsen — men vår jordbrukspolitik
går ju ut på att söka skapa
större jordbruksenheter, och i och med
detsamma behövs det mera pengar.
Tar man vid ett dödsfall bort toppen
av en förmögenhet, så uppstår det naturligtvis
ännu större svårigheter för
de efterlevande att överta fastigheten.
Om arvingarna skall behöva betala en
viss del i kvarlåtenskapsskatt ■—• låt
vara genom skuldebrev -— blir ju därigenom
arvslotterna i motsvarande grad
beskurna.

Då därtill kommer att — jag vågar
säga det — i den övervägande delen av
vårt lands familjejordbruk, där familjen
arbetar gemensamt, den förmögenhet,
som är skapad, är tillkommen inte
bara genom mannens och hustruns arbete
utan genom hela familjens insatser,
så inträffar det ganska ofta fall, där
arvingarna själva har fått bidra till den
förmögenhet, som de sedan skall erlägga
kvarlåtenskapsskatt på.

Jag och mina medreservanter har nu
yrkat på en utredning. Vi kan därvidlag
stödja oss på en del remissuttalanden
i denna fråga. Jag skulle kunna
hänvisa till länsstyrelsen i mitt eget
län som har sagt att denna skatt åstadkommer
en del irritation, att den gör
skada och att den därför bör avskaffas.
Samma länsstyrelse har också sagt att
denna skatt betyder relativt litet ur
statsfinansiell synpunkt.

Jag skall inte här bemöta herr Sundström
när han säger, att när nu skat -

9(5

Nr 19.

Onsdagen den 21 maj 1952 fm.

Omläggning av den statliga direkta beskattningen.

ten har gått ned till 18 å 20 miljoner
kronor har den ju mindre betydelse än
man tidigare räknat med. Men jag vet
att våra myndigheter, våra länsstyrelser
sitter inne med uppgifter om vilka
transaktioner som på grund av kvarlåtenskapsskatten
i upprepade fall har
fått företagas för att människorna vill
befria sig från denna skatt, denna skatteskuld
till staten efter döden, som de
på goda grunder anser högst orättvis.

Jag hoppas att riksdagen, om den inte
har ändrat mening, så att den nu vill
gå med på avskaffande av kvarlåtenskapsskatten,
åtminstone vill titta på
det här problemet ett slag och undersöka
huruvida inte skäl föreligger att ta
bort denna irriterande skatt, även om
man skulle gå den vägen att man i någon
mån höjer den ordinarie arvsskatten
på de större förmögenheterna.

Jag kommer, herr talman, att ställa
yrkanden i enlighet med den reservation
jag här har avgivit.

Herr talmannen återtog nu ledningen
av förhandlingarna.

Herr KRISTENSSON i Osby (kort genmäle):
Herr talman! Om jag fattade
herr Jonsson i Skedsbygd rätt, säger
han på tal om dvrortsgrupperingen,
att när man vill komma ifrån en sak
tillsätter man en utredning. Jag skulle
vilja fråga herr Jonsson i Skedsbygd:
År det på det sättet herr Jonsson vill
komma bort från avskaffandet av kvarlåtenskapsskatten?
Herr Jonsson har i
reservationen först skrivit att den skatten
bör avskaffas, men i nästa mening
yrkas det på en utredning om denna
sak.

Herr JONSSON i Skedsbygd (kort genmäle)
: Herr talman! Jag har fattat min
uppgift på det sättet, att om jag inte
kan åstadkomma vad jag önskar, så
vill jag åtminstone försöka åstadkomma
det näst bästa. Jag skulle därför, om det
inte går att nu avskaffa kvarlåtenskaps -

skatten, vilket det inte har gjort förut
när vi har haft motioner om den saken,
i alla fall vilja hålla vägen öppen för
riksdagen att undersöka hur frågan
verkligen ligger till, varvid den kanske
kommer till det resultatet att skatten
bör avskaffas.

Herr KRISTENSSON i Osby (kort genmäle)
: Herr talman! Herr Jonsson säger
att man i en utredning om kvarlåtenskapsskattens
avskaffande bör undersöka
hur det ligger till, men minuterna
innan har herr Jonsson i Skedsbygd
själv haft ett bestämt omdöme
om denna skatt. Jag delar därvidlag
herr Jonssons omdöme, som innebär
att denna skatt är besvärande; tillgångarna
är ofta bundna, vilket gör att det
kan vara svårt att betala skatten. Den
syn, som herr Jonsson i Skedsbygd
hade på dessa problem år 1947, tror jag
fortfarande är den rätta.

Herr JONSSON i Skedsbvgd (kort genmäle):
Herr talman! Vi är nog överens
om den saken, herr Kristensson i
Osby och jag, men tyvärr är det 230
ledamöter i denna kammare, och en
del av dem kanske har en annan åsikt
än vi.

Herr KÄRRLANDER: Herr talman!
Om man i stort sett är överens om det
belopp, som man anser skall tas ut i
total skatt, eller kanske rättare sagt det
belopp man beräknat vara behövligt för
att täcka de utgifter, som man för olika
ändamål har bundit sig för, så blir det
ju fråga om en fördelning av denna totala
skattebörda. Det blir dels ett avvägningsproblem
mellan direkt och indirekt
beskattning, dels ett avvägningsproblem
mellan de olika grupper, som
skall erlägga denna skatt. Den fråga,
som vi i dag behandlar här i kammaren,
är också i rätt stor utsträckning
en fråga om fördelningen av det totala
skattetrycket. Såvitt jag har kunnat
uppfatta är det nämligen ingen som vill

Onsdagen den 21 maj 1952 fm.

Nr 19.

Omläggning av den statliga direkta beskattningen.

göra gällande, att statens ordinarie skatteinkomster
nu har vuxit till den grad,
att man kan vidtaga någon mera väsentlig
skattelindring. Inte heller har
det varit möjligt att hitta några framkomliga
utvägar när det har gällt att
minska statens utgifter, utvägar, som
skulle göra det möjligt att verkligen
sänka skatten. Tvärtom är det ju erkänt
av alla, att det föreligger ett ständigt
behov av ytterligare statsinkomster
för att dels återställa realvärdet av
de sociala förmåner vi redan har genomfört
och dels för att fortsätta med
nya reformer.

Om vi alltså säger, att vi alla är överens
om detta, kan man naturligtvis fråga
sig, varför man ändå lägger fram ett
förslag, som betyder inte bara en omfördelning
av skatterna utan också en
skattesänkning. Ja, man kan naturligtvis
ställa frågan: Skulle det inte i ett
sådant läge varit klokare —- det har ju
för övrigt diskuterats i pressen — att
vi hade behållit det skatteläge, som vi
för närvarande har, och i stället fortsatt
med en social upprustning. Jag tror
emellertid att man inte skall se frågan
så enkelt, tv om man bedömer läget så,
att en avsevärd del av de statsinkomster,
som vi nu bär, beror på en penningvärdeförändring,
så är det nog nödvändigt
att beakta detta förhållande.
Eftersom denna penningvärdeförändring
åtföljts av en ökad progressivitet,
är det enligt min mening nödvändigt
att se på dessa inkomster nästan på
samma sätt som vi betraktar de extra
inkomster, som staten har skaffat sig
för att överbalansera budgeten. Jag
menar alltså med andra ord, att den
ökning i skatteinkomster som vi har
fått genom en penningvärdeförändring,
som har åstadkommit en skärpt progressivitet,
inte har sådan karaktär att
man på grundval därav skulle kunna
binda staten för framtiden för utgifter
för t. ex. större .sociala reformer.

Sedan jag har sagt detta kan jag
tillägga, att det starkaste skälet till en

omändring av beskattningen är just den
penningvärdeförändring som har in
träffat. Av alla de olika motiv som man
har anfört intar den säkert platsen
nummer ett. 1949 års skatteutredning
erhöll ju i uppdrag att utreda statsbeskattningens
verkningar i olika avseenden.
Det gällde skatternas avvägning
och skattebetalarnas bärkraft, det
gällde det samlade skattetrycket och
dess verkningar på näringslivet, det
gällde verkningarna på sparande, arbetsvilja
och företagsamhet. Jag tror
inte att jag överdriver om jag säger, att
mycket litet av den kraftiga kritik, som
riktades mot 1947 års skattereform, har
kunnat med säkerhet bekräftas. Jag
hyser därför, herr talman, den åsikten,
att om penningvärdet i dag skulle ha
varit detsamma som det var 1947, när
skatteskalorna fastställdes, skulle det
förutom vissa justeringar knappast ha
förelegat några starkare skäl för en
större omläggning. Det är nämligen
just denna penningvärdeförändring
som har skärpt skatterna, framför allt
för de lägre och medelstora inkomsttagarna,
en penningvärdeförändring,
som har gjort det angeläget enligt min
mening att företaga en omarbetning av
skatteskalorna, så att dessa på ett bättre
sätt kan anpassas till det penningvärde,
som vi i dag har.

Efter dessa mera allmänna reflexioner
skall jag säga några ord om de
olika förslag, som reservanterna har
framlagt och som i stort sett bygger
på förut avlämnade motioner och på
reservationer till skatteutredningens betänkande.
Det är klart att om det ekonomiska
läget hade varit sådant, att
man kunnat gå längre i skattesänkning
än vad som är föreslaget, är det väl
ingen som skulle haft någonting att invända
däremot. När jag säger detta,
herr talman, betyder det emellertid
inte, att de förslag, som nu framlagts
av reservanterna, skulle ha varit godtagbara
för den skull. Jag gör alltså en
reservation just på den punkten.

7 — Andra kammarens protokoll 1952. Nr 19.

Nr 19.

Onsdagen den 21 maj 1952 fm.

Omläggning av den statliga direkta beskattningen.

Om jag skulle ta upp några av de
detaljfrågor, som reservanterna framfört,
så skulle jag något ögonblick vilja
uppehålla mig vid reservationerna angående
förmögenhetsbeskattningen. Om
det förslag, som innefattas i en av högerns
motioner med 75 000 kronor som
skattepliktsgräns för äkta makar, skulle
genomföras, skulle det som också konstateras
i utskottsutlåtandet bli så, att
ungefär hälften av den förmögenhetsskatt
som man nu får in skulle bortfalla.
Nära 60 milj. kronor skulle komma
förmögenhetsägare över 50 000 kronor
tillgodo, under förutsättning att man
då också går på högerns reservation
angående avdragsrätt. Det betyder ju,
att man får en alldeles extra skattesänkning
för de verkligt stora förmögenhetsägarna,
ty avdragsrätten för en
förmögenhetsägare, som befinner sig
i ett inkomstläge av mellan 50 000 och
60 000 kronor, har i praktiken knappast
någon betydelse. Det är först när
man kommer upp till sådana verkligt
stora förmögenheter som t. ex. 1 miljon
eller så som en skattesänkning verkligen
får betydande verkningar till skattebetalarnas
favör. Det är tydligen på
det sättet, att förslaget om avdragsrätt
för förmögenhetsskatten går i linje
med den politik, som vi ofta träffar på
från högerns sida. Det är precis ett
förslag, som skulle gynna de verkligt
stora inkomsttagarna och förmögenhetsägarna.

Beträffande förvärvsavdraget för gift
kvinna har det redan sagts så pass mycket
därom, att jag skall inskränka mig
till några få ord. För den som i utredningen
varit inne på tanken att man
skulle försöka skapa enkelhet i förfarandet
och inte ha något större förvärvsavdrag
än 300 kronor, är det klart
att den utvidgning, som skett redan i
Kungl. Maj:ts förslag, inte kan väcka
någon entusiasm. När man diskuterat
denna fråga i dagens debatt har man
emellertid glömt, att den höjning av

ortsavdragen, som man har gjort, i mycket
stor utsträckning har eliminerat
de olägenheter, som förut varit tillfinnandes
när det gäller sambeskattningen.
Ett av de starkaste motiven till att man
införde detta provisoriska förvärvsavdrag
var ju att man ville åstadkomma
lindring när det gällde sambeskattningens
verkningar. Nu är det skälet
borta, och därför har jag den uppfattningen,
att det skulle ha varit lyckligast,
om man hade kunnat komma fram
på de linjer, som utredningen hade föreslagit.
Vad som i varje fall tillfredsställer
mig är att departementschefen
har sagt, att detta förvärvsavdrag fortfarande
skall vara provisoriskt för att
man skall kunna pröva hur det bör bli
för framtiden.

Ortsavdragen har det talats ganska
mycket om i denna debatt. Jag skall
därför inskränka mig till att säga, att
när herr Jonsson i Skedsbygd säger,
att han tycker, att det är en alldeles
ovanligt lämplig tidpunkt just nu, i
samband med att vi lägger om skatteskalorna
och genomför en skattereform,
att ta bort den lägsta ortsgruppen, så
tycker jag ju för min del, att man kan
välja en ändå lämpligare tidpunkt, eftersom
det ganska klart utsagts, att vi
vid nästa års riksdag kommer att få ta
ställning till ortsgruppsgraderingen
över huvud taget. Och då måtte det väl
ändå vara att ha för bråttom, om man
bara ett år dessförinnan skall göra en
liten justering för att sedan nästa år
ta en överblick av systemet i dess helhet.
Jag tycker att de skäl, som anförts
på denna punkt av utskottet och sedan
i debatten av dem som talat för utskottet,
är så bärande, att det inte kan råda
någon tvekan om att man bör följa utskottets
förslag.

Jag skall inte trötta kammaren med
att syssla med kvarlåtenskapsskatten.
Därom har det sagts så mycket att det
bör räcka.

Innan jag slutar, herr talman, skall

Onsdagen den 21 maj 1952 fm.

Nr 19.

Omläggning av den statliga direkta beskattningen.

jag emellertid tillåta mig att säga ytterligare
några ord. Man bär framför
allt i debatten tryckt på att skatteutredningen
har sagt, att det är en angelägenhet
av väsentlig vikt, att man vid
övergången tar ut 100 procent, och man
har menat att detta är så kategoriskt,
att det är ingenting att fundera över.
Men, herr talman, skatteutredningen
har också sagt, att möjligheterna till
skattesänkningar sammanhänger med
storleken av de statliga utgifterna och
att de även beror på den budgetbalanseringspolitik,
som anses böra föras,
och av nationalproduktens storlek och
utveckling. Jag tror att det är nödvändigt
att erinra om detta, eftersom man
flera gånger har hänvisat till skatteutredningen
och sagt, att denna är enig
om att det är nödvändigt att ta ut efter
100 procent. Skatteutredningen har också
på ett annat ställe sagt, att de skatteskalor,
som man har gjort upp, har en
sådan elasticitet, att man kan röra sig
från 90 till 120 procent, men att om
det skulle bli större variationer uppåt
eller nedåt, så blir frågan aktuell att
på nytt göra om skatteskalorna.

Jag skall kanske också säga ett par
ord om vad framför allt herr Hagberg
i Malmö var inne på och som hängde
samman med penningvärdeförsämringen.
Han konstaterade därvid att
vi med en uttagningsprocent av 110 —
om det blir det —• inte kan komma tillbaka
till 1947 års nivå. Det är naturligtvis
riktigt. Men när man ser på det
förslag, varom vi skall besluta, vill jag
också erinra om vad skatteutredningen
sade i sin resumé av sitt ställningstagande
och som herr Hagberg i Malmö
också citerade. Det var nämligen att
den reform av de kommunala ortsavdragen,
som genomfördes 1950 och som
träder i kraft i år, bör ses som ett
första led i arbetet på alt sänka skatterna.
Genom den ändring i det totala
skatteuttaget som vi nu behandlar kommer
man, såsom är redovisat i en ta -

bell i betänkandet, ner ytterligare ett
stycke, och resultatet blir ungefär ett
återställande, givetvis med vissa undantag,
av skattetrycket år 1947.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr SJÖLIN: Herr talman! Jag vill
yttra några ord om gift kvinnas förvärvsavdrag,
bland annat emedan jag
har väckt en motion om den saken.

Om syftet med förvärvsavdraget har
det rått delade meningar. När det infördes
år 1919, betecknades det av den
dåvarande departementschefen som
ett avdrag för omkostnader för intäktens
förvärvande. 1921 års kommunalskattekommitté
ville emellertid i avdraget
se ett medel att mildra sambeskattningens
verkningar för äkta makar, vilka
båda hade förvärvsarbete. I proposition
nr 212 till 1947 års riksdag angav dåvarande
departementschefen två skäl
för avdraget, dels att förvärvsarbetet
måste förutsättas åsamka den gifta kvinnan
och hennes familj åtskilliga merkostnader,
dels att samhället behöver
utnyttja den kvinnliga arbetskraften
på arbetsmarknaden och vill uppmana
därtill genom att göra beskattningen
på det kvinnliga förvärvsarbetet mindre
betungande. Jag vill tillägga att vår nuvarande
finansminister säger i proposition
nr 213, att förvärvsavdraget i
allmänhet torde ha uppfattats såsom ett
kostnadsavdrag.

Skatteutredningen har dock tydligen
inte velat acceptera denna grundåskådning
som avgörande för betraktelsesättet.
Den har framfört vissa invändningar
och påpekat följande: »Den allvarligaste
olägenheten med förvärvsavdraget
i dess nuvarande skick torde dock vara,
att det måste medföra anspråk på ett
motsvarande avdrag vid faktisk sambeskattning,
främst i alla de fall, då eu
hustru deltager i mannens jordbruk eller
rörelse.»

100

Nr 19.

Onsdagen den 21 maj 1952 fm.

Omläggning av den statliga direkta beskattningen.

Utredningens majoritet bär kommit
till den uppfattningen, att man genom
en lämplig avvägning av ortsavdragen
för äkta makar skulle nå en lösning,
som gjorde det möjligt att undvara
förvärvsavdraget. Utredningen har emellertid
funnit sig böra bibehålla ett fast
förvärvsavdrag för de gifta yrkeskvinnorna
av 300 kronor.

Jag vill anföra vad utredningskommittén
säger om denna sak: »En viss
fara måste alltid vara förenad med att
bibehålla ett förvärvsavdrag även av
denna storleksordning. För en opinion,
som icke ser avdraget i dess rätta sammanhang,
måste det synas helt otillräckligt
att kompensera en gift kvinna
för de med hennes arbete utom hemmet
förenade kostnaderna. Att så är fallet
vilja vi ingalunda bestrida.» Vidare anför
utredningen: »Vid bedömande av
avdragets storlek får icke förbises, att
det egentliga syftet varit att avlägsna
avdraget eller åtminstone nedbringa
det till sådan nivå, att frågan om en
utvidgning av avdraget till gruppen
jordbrukare- och rörelseidkarehustrur
icke skall behöva ånyo aktualiseras.»
Det förefaller alltså som om utredningen
har funnit det särskilt angeläget att
undgå förvärvsavdrag för gift kvinna,
som biträder i mannens jordbruk eller
rörelse.

Kommittén har dock icke varit enhällig
på denna punkt. Fyra reservanter
anmäler avvikande mening och anser
att samtliga gifta kvinnor som deltar
i jordbruk eller rörelse skall ha förvärvsavdrag
på 300 kronor. Fem reservanter
anser att förvärvsavdrag för
hustru med egen inkomst fortfarande
bör utgå, ehuru uppfattningarna om
hur det bör avpassas skiftar.

De myndigheter som har yttrat sig
har i allmänhet accepterat utredningsmajoritetens
förslag, och det kanske
inte är så mycket att undra över, då
myndigheterna väl i allmänhet ser saken
mera ur skatteteknisk synpunkt.
Till förmån för en utvidgning av för -

värvsavdraget har dock riksräkenskapsverket
och tio länsstyrelser uttalat sig.
Däremot har av de sammanslutningar
som har yttrat sig de flesta påyrkat
en utvidgning av förvärvsavdraget utöver
kommitténs förslag. Bland dessa
kan jag nämna LO, TCO och kvinnoförbunden.
Landsorganisationen föreslår
att förvärvsavdraget för gift kvinna,
som har inkomst av rörelse eller eget
arbete och vårdnadsskyldigheten för
minst ett barn under 14 år, bestämmes
till 20 procent av denna inkomst och
med avdraget maximerat till 1 500 kronor.
Vissa kostnader uppkommer givetvis,
framhåller LO, också för gifta
kvinnor med förvärvsverksamhet och
utan vårdnadsskyldighet för barn. Dessa
kostnader är emellertid av naturliga
skäl lägre. Landsorganisationen anser
därför, att förvärvsavdraget för denna
grupp bör kunna begränsas till det av
utredningen föreslagna beloppet, nämligen
300 kronor.

Kooperativa förbundet anför, att det
säkerligen skulle verka psykologiskt
olyckligt på intresset hos de gifta kvinnorna
att åtaga sig förvärvsarbete, om
man borttoge ett avdrag, som allmänheten
vant sig vid.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län, Tjänstemännens
centralorganisation och
Yrkeskvinnornas samarbetsförbund har
anslutit sig till den av herrar Petrén
och Sandberg avgivna reservationen,
som innefattar avdrag med 20 procent
av inkomsten, dock högst 1 600 kronor,
för gift kvinna med barn och 10 procent,
högst 800 kronor, för gift kvinna
utan barn.

Riksräkenskapsverket anser att avdraget
för förvärvsarbetande hustrur
med barn bör bibehållas vid lägst nuvarande
maximibelopp, 1 000 kronor,
men med sänkt kvotdel av inkomsten,
varigenom avdragets verkningar skulle
sträcka sig högre upp i inkomstskikten.

Byråchefen von Hofsten i socialstyrelsen
uttalar, att det av herrar Henriksson
och Rehn framlagda reserva -

Onsdagen den 21 maj 1952 fm.

Nr 19. 101

Omläggning av den statliga direkta beskattningen.

tionsförslaget är ett minimikrav.

Departementschefen föreslår slutligen,
att förvärvsavdrag om högst 300
kronor skall utgå till gift kvinna med
inkomst av rörelse eller eget arbete och
att gift kvinna med barn, för vilka rätt
till allmänt barnbidrag förelegat, skall
erhålla förvärvsavdrag, i den mån inkomsten
därtill förslår, med 300 kronor
jämte 10 procent av inkomsten, sammanlagt
dock högst 1 000 kronor.

Det är enligt min mening tydligt att
departementschefen liksom myndigheterna
i allmänhet inte har beaktat de
alldeles speciella skäl, som talar för
ett relativt högt förvärvsavdrag för
den gifta kvinnan med egen arbetsinkomst.
Det gäller ju att i den mån det
är möjligt försöka stimulera kvinnorna
till arbete utanför hemmen, för produktionens
höjande eller kulturlivets
främjande, såsom vi har sagt i vår
motion.

Det är inte riktigt heller att utesluta
gift kvinna utan barn men med egen
arbetsinkomst från möjlighet att erhålla
förvärvsavdrag, tv givetvis har
även sådana kvinnor speciella utgifter
för att kunna förvärva den inkomst
som sedan skall beskattas.

Inom gruppen förvärvsarbetande
hustrur har de med barn vissa kostnader,
som övriga inte har. En differentiering
till förmån för de barnfamiljer
där hustrun förvärvsarbetar synes därför
berättigad. Med nuvarande arbetskraftsbrist
är det ett samhällsintresse
att underlätta för gifta kvinnor som
så önskar att ta förvärvsarbete. Åtskilliga
kvinnor har en dyrbar utbildning
som de bör få användning för, och det
är därför påkallat att lätta sambeskattningen
även i de inkomstskikt, där
specialutbildad arbetskraft finns.

Jag kan till detta lägga, att herr
Henriksson är inne på samma tanke
då han i sin reservation till bevillningsutskottets
betänkande anför följande:
»Med förvärvsarbete utom hemmet följer
oundvikligen väsentliga extrakost -

nader, alldeles oavsett om den yrkesverksamma
kvinnan har barn eller inte.
Att kostnaderna ofta bli högre i de
fall det finns minderåriga barn vill
jag dock inte bestrida.» Detta rimmar
synnerligen väl med de argument, som
framförs i min nyss åberopade motion,
och det förefaller mig som om alla skäl
talade för att man skall acceptera den
principen.

Visserligen har utskottet och tidigare
utredningen hävdat den uppfattningen,
att man genom att införa dubbelt ortsavdrag
för makar skulle i viss mån ha
onödiggjort särskilt förvärvsavdrag för
gifta kvinnor, men det är ju inte något
utmärkande för de familjer där kvinnan
har arbetsinkomst, utan den förmånen
gäller alla familjer, oavsett huruvida
kvinnan arbetar utanför hemmet
eller inte.

Man kan inte komma ifrån att det
förslag som departementschefen har
framlagt, vilket i och för sig är en
förbättring av utredningskommitténs
förslag, innebär en försämring av det
nuvarande tillståndet. Som det nu är
har förvärvsarbetande kvinna rätt att
dra av halva sin inkomst, dock högst
1 000 kronor. I det förslag, som vi har
framfört i folkpartiets reservation, påyrkar
vi att avdraget för gift kvinna
med barn skall vara 300 kronor i
botten och 20 procent av inkomsten,
dock högst 1 600 kronor, och för
kvinna utan barn likaledes 300 kronor
i botten men endast 10 procent av inkomsten,
dock högst 800 kronor.

Nu säger herr Sundström, att detta
är krångligt och att han inte kan förstå
hur man på detta sätt kan framlägga
ett förslag, som skulle tvinga folk
att laborera med två olika beräkningsgrunder.
Herr Sundström säger till och
med att det skulle vara en tekniskt
mycket tillkrånglad sak. Jag förstår inte
hans argumentering. Såvitt jag kan se
är det inte alls någon konst att tillämpa
den metod, som vi föreslår i reservationen.
Man behöver bara kunna multipli -

102 Nr 19.

Onsdagen den 21 maj 1952 fm.

Omläggning av den statliga direkta beskattningen.

kationstabellen, och den tror jag alla
som sysslar med taxeringsarbete och
även herr Sundström kan, och jag tror
att de till och med om så skulle vara
kan utföra procenträkning — det gäller
ju endast att räkna med 10 eller 20
procent. Man kan inte tala om att detta
är krångligt, utan saken är enkel, och
det förslag som här har framlagts skulle
säkerligen inte vålla några som helst
svårigheter vid tillämpningen.

Jag anser för min del att det är nödvändigt
att beakta kvinnornas berättigade
krav på att få det förvärvsavdrag,
som de tidigare har haft. När de själva
en gång upptäcker det som riksdagen
kanske nu kommer att besluta, är jag
övertygad om att vi får höra än mer
opposition än tidigare mot sambeskattningens
principer över huvud taget.

Herr talman! Jag skall inte lägga ut
texten ytterligare utan nöja mig med
att yrka bifall till den av herr Kristensson
i Osby m. fl. avgivna reservationen.

Herr HENRIKSSON: Herr talman!

Det förekom på sin tid en mycket våldsam
kritik mot det skattesystem som
genomfördes 1947. Man hävdade då att
så höga skatter skulle komma att hämma
arbetsviljan, skulle hindra företagsamheten,
minska sparviljan, försämra
deklarationsmoralen och medföra en
hel del ytterligare ont. I samband med
detta skatteförslags behandling har det
också hörts tongångar, ehuru kanske
inte av riktigt samma slag, i det att
man från höger- och folkpartioppositionen
ändå velat framhålla, att den
kritik som fördes mot 1947 års skattereform
skulle vara befogad, och man
har också försökt att tolka vissa av
den verkställda skatteutredningen gjorda
undersökningar så, som om det
skulle vara alldeles klarlagt, att de år
1947 beslutade skatterna skulle vara
för höga. Det har sagts att man för
löntagarnas del skulle ha fått ett bristande
intresse att arbeta på övertid

eller att på andra sätt skaffa sig extraförtjänster.

Jag vill nu för att inte dessa yttranden
skall framstå alltför onyanserade
för min del säga, att man väl inte har
så särskilt starkt stöd för denna uppfattning
i den verkställda utredningen
och de undersökningar, som där gjorts.
I stället får man väl i mycket stor utsträckning
det intrycket, att kritiken
tidigare har skjutit över målet. Låt oss
t. ex. ta frågan om arbetsviljan. På
den punkten sade man alltså, att skatten
enligt 1947 års beslut gav till resultat,
att man inte vill arbeta över
och få extraförtjänster, därför att skatterna
tar för mycket. Därigenom skulle
produktionen hämmas. Utredningens
omfattande undersökningar har givit
ett resultat, som man från utredningens
sida har kunnat sammanfatta på
följande sätt på s. 57: »Sammanfattningsvis
kan om vår undersökning i
denna del sägas, att föreställningen
om ett mera allmänt ''skattetänkande’
•—- i form av en frivillig inkomstbegränsning
— hos inkomsttagare i de
skikt, varom här är fråga, d. v. s. med
årsinkomster upp till 8 000 kronor» —
den siffran skulle rimligtvis nu utbytas
mot 11 000 med hänsyn till den inkomstförändring
som har inträffat —
»icke kunnat verifieras. I den mån en
minskad arbetsinsats kunnat iakttagas,
torde den i allt väsentligt få tillskrivas
andra förhållanden än skattetrycket.
» Så långt utredningen på den
punkten.

Tar man sedan frågan om företagsamheten,
säger utredningen på ett annat
ställe: »I fråga om beskattningens
inverkan på företagsamheten lämnar
kritiken rum för åtskilliga invändningar.
Att beskattningen skulle i mera allmän
utsträckning medföra ett minskat
intresse för att hålla omkostnaderna
nere inom företagen har icke bekräftats
av de uppgifter, som varit för oss
tillgängliga.» På ytterligare ett annat
ställe säger man: »Att beskattningen

Onsdagen den 21 maj 1952 fm.

Nr 19. 103

Omläggning av den statliga direkta beskattningen.

skulle vara den väsentliga faktor, som
hindrar nya företag att konsolidera sig
och hävda sig i konkurrens med äldre,
kan därför knappast göras gällande.»

Det är tydligt, att kritiken på dessa
punkter har skjutit avsevärt över målet.
Den utveckling, som vi har haft i
vår produktion under de år som förflutit
sedan 1947 års skattereform genomfördes,
ger väl inte heller något
belägg för att skattetrycket skulle ha
varit så högt, att det på allvar försämrat
våra möjligheter eller åstadkommit
skada inom vårt samhällsliv när det
gäller produktionens utveckling.

Herr talman! Nu betyder de här av
mig anförda synpunkterna visst inte,
att jag skulle vara motståndare till en
skattelindring. Jag har ju i stället vid
de tillfällen jag haft möjlighet att
framlägga synpunkter på denna fråga
framhållit, att det är angeläget att man
nu kommer fram till en så stor skattelindring
som det är möjligt att genomföra.
Skatterna har nämligen icke blivit
de som man 1947 förutsatte. Inkomstökningen
sedan den tiden har
fört upp stora grupper i andra inkomstskick
än de då tillhörde. Det är
lätt att finna exempel på detta, och i
tabeller, som fogats till utredningens
betänkande och propositionen, har ju
olika jämförelser gjorts. Låt mig bara
ta ett praktiskt exempel för att visa
vilka förändringar det är som har
gjort, att det är angeläget att nu få
fram en skattelättnad.

En person, som 1948 hade en inkomst
på 6 500 kronor, har nu en inkomst
på ungefär 9 000 kronor. Det är
en ökning med 38 procent. Levnadskostnaderna
har under samma tid stigit
med ungefär 30 procent. I skattehänseende
har inträffat, att statsskatten
har ökat från omkring 300 kronor
till omkring 000, alltså ungefär en fördubbling.
Kommunalskatten har under
samma tid — om man nu tar Stockholm
—- ökat från 400 kronor till 750,
en ökning på ungefär 80 procent. Den -

na ökning skulle ha varit större om
man inte nu i år genomfört de ändrade
ortsavdragen. Detta är en följd av penningvärdeförsämringen.
De inkomstökningar,
som därigenom inträtt, ger
alltså anledning till att nu försöka
åstadkomma en skattesänkning.

Då kommer man emellertid till frågan
om hur stor skattesänkning det
kan vara möjligt att genomföra. Vi
skulle väl i dag egentligen inte behandla
frågan om uttagningsprocenten.
Jag skall heller inte göra det på annat
sätt än att jag vill gentemot herrar
Hagberg och Ivristensson i Osby konstatera,
att det ju inte kan vara rimligt
att säga, att om man har en uttagningsprocent
på 110, skulle detta
vara enbart ett halvt steg till skattelättnad,
eller, som herr Kristensson kostade
på sig att säga, att skattesänkningen
vid en uttagningsprocent på 110
skulle bli verkningslös. Skillnaden mellan
100 och 110 som uttagningsprocent
blir ju i stora inkomstskikt inte så betydande.
I de allra lägsta inkomstskikten
ger de lika mycket. För äkta makar
med 4 000 kronors inkomst blir det
samma resultat beroende på ortsavdraget.
Tar man en familj med 6 000 kronors
inkomst, ger en uttagningsprocent
av 110 75 procent av den skattelättnad
man skulle nå med en uttagningsprocent
av 100. Vid 8 000 kronor blir
det 65 procent, vid 10 000 kronor också
65 procent och vid 12 000 kronor 70
procent o. s. v. Det är alltså framför
allt när det gäller makar inte någon så
väsentlig skillnad, som man här från
oppositionspartiernas håll vill göra
gällande. Till den frågan får vi väl
anledning att återkomma, då vi nästa
vecka skall behandla just detta spörsmål.

Sedan skulle jag, herr talman, vilja
säga några ord om den punkt, på vilken
jag har reserverat mig, alltså beträffande
förvärvsavdraget. Jag vill då
konstatera, att vi nu har ett förvärvsavdrag
på 1 000 kronor och att detta

104 Nr 19.

Onsdagen den 21 maj 1952 fm.

Omläggning av den statliga direkta beskattningen.

förvärvsavdrag inte är förknippat med
några villkor om att den förvärvsarbetande
hustrun skall ha barn under 16
år. När nu utredningsmajoriteten föreslog
att detta förvärvsavdrag skulle
skäras ned till 300 kronor, kom förslaget
att innebära, att man överför en
del av skattetrycket till de familjer
där båda makarna är förvärvsarbetande
från familjer där hustrun är hemma.
Detta har nu inte finansministern ansett
sig kunna vara med på att göra, i
varje fall i samma utsträckning som
utredningsmajoriteten föreslagit. Finansministern
har för de familjer, där
båda makarna är förvärvsarbetande
och där det finns barn under 16 år,
sträckt sig upp till 1 000 kronor, och
för det är jag finansministern tacksam,
eftersom det tillgodoser en del av de
yrkanden, som herr Rehn och jag ställde
i vår reservation till utredningens
betänkande.

Då kommer man till frågan om det
kan vara anledning att göra skillnad i
förvärvsavdraget beroende på om det
finns barn eller inte. Jag erinrar ännu
en gång om att man tidigare inte har
ansett att detta borde ske. Det nuvarande
avdraget är inte förknippat med
ett sådant villkor. Därtill kommer att
man ju undan för undan har försökt
att få bort barnkostnaderna för familjen
från beskattningen. Det mest revolutionerande
som senast skett där är
ju att man införde barnbidraget. Jag
har då menat, att det principiellt sett
inte kan vara riktigt att nu på nytt införa
barnmomentet vid beskattningen,
även om det enbart sker på det sättet
att man tar hänsyn till det när det gäller
att utmäta förvärvsavdragets storlek.
Men därtill kommer, att om man
skall ge sig in på att ta hänsyn till
barnkostnaderna, kan man med samma
rätt, som man säger att avdraget skall
vara större i den utsträckning det
finns barn, säga att avdragets storlek
skall vara beroende av antalet barn
och beroende av i vilka åldrar barnen

är. Kostnaderna är ju inte lika stora
för den förvärvsarbetande hustrun om
det finns ett barn eller fyra. Kostnaderna
är heller inte lika stora när det
är fråga om mindre barn som när barnen
har kommit upp till den ålder, då
de har möjligheter att ge en viss hjälp
i hemmet. Jag menar därför, att om
man inför dylika schablonavdrag, som
de ju ändå är, bör man göra avdragen
sådana, att de får gälla alla förvärvsarbetande
och inte låta dem vara beroende
av om det finns barn eller inte.

Efter att ha sagt detta vill jag emellertid
ytterligare säga, att denna fråga
naturligtvis inte för den enskilde är av
den storleksordning, som man lätt kan
tro om man ser på alla de olika alternativ,
som förts fram i detta spörsmål.
Det rör sig inte om några mera betydande
belopp, och framför allt är ju
skillnaden emellan de olika reservationsvis
framförda yrkandena ganska
obetydlig. Den största skillnad, som
man kan få fram mellan de olika förslagen,
uppgår till 700 kronor. Så
länge man håller sig till skatteuttag på
upp till 12 procent, som det för det
stora flertalet skattskyldiga är fråga
om, blir skillnaden i skatt 84 kronor.
Tar man de förvärvsarbetande som har
barn, skulle den största skillnad som
kan uppstå, nämligen den som finns
mellan å ena sidan propositionen och
utskottets förslag och å andra sidan
reservationerna från folkpartihåll, bli
600 kronor och i den män man rör sig
inom den 12-procentiga skalan alltså
72 kronor i skatt. När det gäller större
inkomster och därmed också större
skatteprocent blir ju skillnaden något
större, men det är inte fråga om några
mer betydande belopp.

Ur detta kan man också våga dra
den slutsatsen, att i varje fall inte tillgodoseendet
av det yrkande, som jag
reservationsvis har framfört, kan innebära
någon så stark minskning av statens
inkomster, att man därför måste
stanna vid att begränsa förvärvsavdra -

Onsdagen den 21 maj 1952 fm.

Nr 19.

105

Omläggning av den statliga direkta beskattningen.

get i förhållande till den omfattning
som det för närvarande har. Jag tror
nämligen att ett godkännande av min
reservation inte minst skulle ha en
psykologiskt gynnsam inverkan. Det
skulle betraktas såsom en uppmuntran
åt det arbete, som vi ju har all anledning
att önska få behålla, de gifta kvinnornas
förvärvsarbete.

Herr talman! Sedan är det bara en
punkt till som jag skulle vilja säga
några ord om, och det är frågan om
förmögenhetsskatten. Det har både från
skattekommitténs sida och ännu mera
från regeringens sida gjorts långtgående
tillmötesgåenden mot de krav på
lättnader i detta avseende som ställts.
Jag vill erinra om att man höjer gränsen
för den beskattningsbara förmögenheten
från 30 000 till 50 000 kronor.
Det betyder en ökning med inte mindre
än 70 procent. Det är en mycket
kraftig förskjutning i jämförelse med
de andra förändringar, som sker i
skattesystemet enligt detta förslag. Därtill
kommer att man genomför en lindring
av förmögenhetsbeskattningen genom
att skatteskalan blir lindrigare än
den varit förut. Tar man tillsammans
dessa ting skulle man enligt de uppgifter,
som stått till förfogande, få en
lindring av förmögenhetsskatten på
31,c miljoner kronor. Tar man vidare
hänsyn till den samlade förmögenhetsskattens
storlek, som 1949 var 114,3
miljoner, betyder detta att man sänker
förmögenhetsskatten med ungefär 30
procent. Man tar bort 30 procent av
de inkomster, som nådde staten i form
av förmögenhetsskatt år 1949.

Nu kan det visserligen sägas, att det
har skett en förändring av värdena sedan
dess och att därmed också beloppet
av förmögenhetsskatten totalt sett
kommer att öka, men jag tror att relationen
emellan den totala skatten och
den skattelindring, som enligt det nu
föreliggande förslaget kommer fram,
ungefärligen kommer att bestå.

När man nu från olika håll yrkar att

man skulle gå längre än så i fråga om
gränsen för skattepliktig förmögenhet
och att förmögenhetsskatten därtill
skulle vara avdragsgill vid betalning av
inkomstskatten, vill jag säga att det
må väl ändå vara någon måtta på aptiten
när det gäller denna del av våra
samlade skatter. Det får väl vara någon
måtta på det intresse, som man
från oppositionspartiernas sida visar
just för att söka åstadkomma en lindring
av förmögenhetsbeskattningen,
särskilt när vi befinner oss i ett sådant
läge, att det finns små möjligheter att
tillgodose rimliga anspråk på lättnader
i fråga om inkomstskatten.

Herr talman! Jag kommer här att ansluta
mig till propositionen i de delar
denna avser inkomstskatten, förmögenhetsskatten
och kvarlåtenskapsskatten,
utom på en punkt i fråga om inkomstskatten.
När det gäller förvärvsavdraget
för gift kvinna kommer jag att yrka
bifall till min reservation.

Herr KRISTENSSON i Osby (kort
genmäle): Herr talman! Herr Henriksson
gjorde gällande att jag här skulle
ha sagt att om man sätter uttagningsprocenten
till 110, blir det av utskottet
tillstyrkta förslaget verkningslöst ur
skattesänkningssynpunkt. Jag har bara
framhållit att man då inte uppnår den
effekt som kommittén har eftersträvat
med sitt förslag. Och herr Henriksson
har ju själv varit med om att utforma
detta förslag och även anslutit sig till
vad som säges i de två meningar som
jag skall be att få återge ur kommittébetänkandet:
»Vid skalornas utform ning

har vi utgått ifrån att grundbeloppet
skall uttagas med 100 procent.
Det är enligt vår mening en väsentlig
förutsättning att övergången till systemet
sker vid grundbeloppsnivå.»

Herr SJÖLIN (kort genmäle): Herr talman!
Herr Henriksson har här i viss
män argumenterat mot vad som i vår
reservation säges om gift kvinnas rätt

106 Nr 19.

Onsdagen den 21 maj 1952 fm.

Omläggning av den statliga direkta beskattningen.

till förvärvsavdrag. Herr Henriksson
menar — egendomligt nog, eftersom
han själv i sin reservation talar om att
det föreligger en skillnad i fråga om
utgifterna — att det inte finns någon
grund för att avdraget skall vara olika
för det fall att familjen har barn och
för det fall att den inte har det. Det
är emellertid inte fråga om något slags
barnbidrag då vi reservanter gör gällande
att hustrun i barnfamilj bör ha
rätt till högre förvärvsavdrag, utan om
att man bör taga hänsyn till det faktum
att omkostnaderna för inkomstens förvärvande
blir mycket större när det
finns barn i familjen. Denna vår uppfattning
står också i full överensstämmelse
inte bara med herr Henrikssons
resonemang utan också med vad som
sagts av Landsorganisationen och andra
instanser som yttrat sig i ärendet.

Jag har, herr talman, endast velat
göra detta påpekande.

Herr HENRIKSSON (kort genmäle):
Herr talman! I anledning av herr Kristenssons
påpekande, att jag varit med
om det uttalande av skatteutredningen
som han här citerat, vill jag bara säga,
att det även enligt min mening varit i
hög grad önskvärt att man kunnat genomföra
den skattelättnad som skulle
ha uppkommit genom att uttagningsprocenten
satts till 100. Skatteförslaget
skulle på det sättet ha fått ett trevligare
utseende än det fått när uttagningsprocenten
är 110. Men jag kan inte därför
förledas att underkänna betydelsen av
den skattesänkning som uppkommer
även vid en utlagningsprocent av 110,
och jag tycker att också herr Kristensson
skulle göra detta i stället för att
tala om att förslaget förlorat varje effekt
ur skattesänkningssynpunkt. Vi
måste väl ändå ha litet sinne för valörer
och ta hänsyn till tingen sådana de är
och inte till varje pris hävda att det
måste ske en skattesänkning av viss
omfattning.

Jag förnekar visst inte, herr Sjölin,
att det blir skillnad på utgifterna för
en förvärvsarbetande hustru om det
finns barn i familjen eller inte, men
jag anser att man inte kan ta hänsyn
till den saken. Om man skulle göra det,
måste man väl, herr Sjölin, också ta
hänsyn till den skillnad i utgifterna
som finns mellan en förvärvsarbetande
hustru som har ett barn och en annan
som har tre eller fyra barn. Skall barnen
lämnas på daghem, stiger ju kostnaderna
med antalet barn. Skall man
vara konsekvent, måste man alltså gradera
avdraget med hänsyn till antalet
barn, och det tror jag inte att någon
vill göra. Det lämpligaste är väl därför
att man har ett schablonavdrag av sådan
storleksordning att inte den relativa
skattebelastningen på de familjer,
där hustrun är förvärvsarbetande, ökas.

Herr NILSSON i Svalöv: Herr talman!
En detalj i det förslag till vissa ändringar
i våra skattelagar, som här behandlats,
rör förordningen om kvarlåtenskapsskatt.
Då denna förordning år
1947 tillkom, rönte den mycket starkt
motstånd från de tre borgerliga partiernas
sida. Denna reaktion har blivit bestående
under de år skatten funnits till.
Vi inom högern har gång på gång yrkat
på skattens slopande. Att vi så starkt
reagerat emot kvarlåtenskapsskatten
beror bl. a. på att vi helt enkelt betraktar
den som en konfiskation av sparat
kapital. En mycket stor mängd medborgare
här i landet ser nog också saken
på precis samma sätt. Vilka verkningar
skatten har för sparandet behöver
jag inte i detta sammanhang på
nytt draga fram. Jag vill bara konstatera
att enligt min och mångas uppfattning
utgör kvarlåtenskapsskatten en
mycket stor hämsko på det frivilliga
sparandet. Om man vill ha ett mindre
sparande, skall man därför behålla
kvarlåtenskapsskatten, men vill man
öka sparandet måste man ta bort denna
skatt.

Onsdagen den 21 maj 1952 fm.

Nr 19.

107

Omläggning av den statliga direkta beskattningen.

Det är framför allt de enskilda företagarna,
såsom jordbrukare och andra
rörelseidkare, som drabbas av kvarlåtenskapsskatten.
Såsom här från olika
håll redan framhållits, är det nog jordbrukarkåren
som allra hårdast träffas
av denna skatt. Jordbruket är en kapitalkrävande
näring och jordbrukarna
har hittills i mycket stor utsträckning
skaffat sig kapital genom eget sparande,
ett sparande som till stor del
kunnat ske tack vare den egna familjens
samlade arbetsinsatser. Hur vanligt är
det inte att det i jordbrukarfamiljerna
finns hemmavarande barn som under
årens lopp inte tar ut skälig lön för sitt
arbete, utan låter denna stå inne såsom
sparmedel i familjens jordbruk. I avsaknad
av ordnad bokföring och avlöningsavtal
med föräldrarna kan emellertid
dessa barn inte påvisa att en del
av den förmögenhet, som föräldrarna
lämnat efter sig, i verkligheten utgör
barnens sparade medel. Även dessa belopp
måste därför tagas med i bouppteckningen
och blir belagda med såväl
kvarlåtenskapsskatt som arvsskatt.
Om kvarlåtenskapsskatten behålles,
kommer naturligtvis detta förhållande
att så småningom gå upp för vederbörande
själva. Vad kommer då att
hända? Ja, i vissa fall kommer man
kanske att gå in för en sådan ordning
som är den enda rätta, nämligen att
barnens fordringar klart verifieras,
men i många fall kommer det säkerligen
att ske en minskning av sparandet
bland jordbrukarna. Man kommer
nämligen att resonera som så: »Varför
skall vi spara när staten ändå vid ett
dödsfall tar så stor del av sparmedlen?»
Arbetsviljan och företagsamheten
måste på detta sätt påverkas i icke
önskvärd riktning, till skada för hela
vårt samhälle.

Försämringen av penningvärdet med
åtföljande ökade värden, i kronor räknat,
på realföremål såsom fastigheter,
inventarier, kreatur in. m. liar medfört
att kvarlåtenskapsskatten kommer att

få betydligt kraftigare verkningar än
tidigare. Visserligen föreslås i propositionen
bl. a. en höjning av det skattefria
beloppet, men denna höjning kommer
åtminstone för jordbrukarnas del
att i många enskilda fall inte medföra
en sänkning av kvarlåtenskapsskatten
på grund av den förmögenhetsökning
som skett genom höjningen av taxeringsvärdena
vid 1952 års fastighetstaxering.
Denna höjning av fastighetsvärdena
kommer inte att bli kompenserad
genom höjningen av det skattefria
beloppet. Kvarlåtenskapsskatten
kommer därför efter ingången av år
1953 säkerligen att i många enskilda
fall medföra en större belastning än
som tidigare har varit förhållandet.

Då det alltså framför allt är jordbrukarna
som får vidkännas denna hårdare
belastning, är det — såsom herr
Kristensson i Osby redan framhållit —
med förvåning som man i utskottsbetänkande
ser att bondeförbundets
representanter icke är beredda att tillstyrka
ett förslag om kvarlåtenskapsskattens
omedelbara slopande. Man
frågar sig, varför det har skett en sådan
omsvängning inom bondeförbundet.
Studerar man riksdagstrycket från år
1947, finner man att bondeförbundet
då med all kraft bekämpade förslaget
om kvarlåtenskapsskattens införande.
Vid 1948 års riksdag framhöll herr
Jonsson i Skedsbygd m. fl. att kvarlåtenskapsskatten
utan dröjsmål borde
avskaffas, och tillsammans med högerrepresentanterna
i bevillningsutskottet
föreslog bondeförbundsledamöterna att
skatten skulle slopas med utgången av
juni månad 1948.

Ett förslag om skattens slopande senast
den 1 juli 1949 framfördes av herrar
Norup och Heiding i andra respektive
första kammaren genom motioner
vid 1949 års riksdag. Dessa motioner
var undertecknade av icke mindre än
22 bondeförbundare. I 1949 års skattekommittés
betänkande har sedermera
herr Jonsson i Skedsbygd såsom repre -

108 Nr 19.

Onsdagen den 21 maj 1952 fm.

Omläggning av den statliga direkta beskattningen.

sentant för bondeförbundet rest krav
på ett omedelbart slopande av kvarlåtenskapsskatten,
och vid denna riksdags
början har, såsom här tidigare
framhållits, bondeförbundet motionsvis
framfört förslaget att kvarlåtenskapsskatten
skulle slopas fr. o. m. ingången
av 1953. Härtill kommer att
olika företrädare för bondeförbundet
tidigare i tal och skrift ständigt krävt
kvarlåtenskapsskattens avskaffande.

Jag vill därför, trots att frågan redan
har framställts, fråga: Varför har
man nu, herr Jonsson i Skedsbygd,
inom bondeförbundet sådana betänkligheter
mot att ta steget fullt ut och avskaffa
kvarlåtenskapsskatten? En sådan
utredning som herr Jonsson m. fl. föreslår
måste ju betyda, att kvarlåtenskapsskatten
kommer att finnas kvar
ännu en del år. Av de resonemang, som
här i dag förts av bondeförbundets talesmän,
verkar det också som om man
inte vet på vilket ben man egentligen
skall stå.

När det var fråga om dyrortsgrupperingens
slopande — jag skall inte nu
diskutera vad herr Jonsson i det sammanhanget
sade om att det var bondeförbundet
som speciellt kämpat för den
saken och att högern och folkpartiet
först senare till hans glädje kommit på
bättre tankar — uttryckte herr Jonsson
sin förvåning över att socialdemokraterna
inte vilja vara med om saken utan
i stället föreslog en utredning.

Vill man komma ifrån ett problem,
sade han, skall man tydligen tillsätta
en utredning. Nu föreslår herr Jonsson
själv att en utredning skall ske i fråga
om kvarlåtenskapsskatten. Är det för
att komma ifrån problemet som han
gör detta?

När jag häromdagen satt och studerade
det riksdagstryck som berör kvarlåtenskapsskatten,
var det särskilt en
sak som jag fäste mig vid. Det rörde
1948 års debatt i denna sak. Debatten
anknöt bl. a. till en motion från folkpartiet,
där man hade framfört ett önske -

mål om att kvarlåtenskapsskatten skulle
slopas men att samtidigt arvsskatten
skulle ökas. Till detta yttrade då herr
Jonsson i Skedsbygd följande: »Den
invit som vi fått från folkpartiet att
överflytta en del av denna kvarlåtenskapsskatt
på den vanliga arvsskatten
ha vi från vår sida icke kunnat reflektera
på. Vi ha ansett att om samma belopp
skall uttagas kommer det på det
sättet kanske att drabba något rättvisare
men i stort sett ungefär lika hårt.»
I fortsättningen av samma inlägg ironiserar
herr Jonsson något mot bevillningsutskottets
ärade ordförande herr
Adolv Olsson i Gävle, vilken vi tyvärr
inte ser i denna kammare i dag. Denne
hade nämligen sagt, att han själv och
troligen även socialdemokraterna inte
hade något emot att ersätta kvarlåtenskapsskatten
med höjd arvsskatt. Herr
Jonsson uttalade sin stora förvåning
och tilläde: »Jag nästan spårade ett försök
till kohandel, eller skulle man
kunna säga, fruktbärande samverkan.»
Herr Jonsson, det är väl inte möjligen
någon sådan kohandel vi nu är på väg
att spåra? Samverkan finns ju redan.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till reservation II av
herr Velander m. fl.

Herr JONSSON i Skedsbygd (kort genmäle):
Herr talman! Jag har redan en
gång varit i tillfälle att svara herr Kristensson
på samma fråga som den herr
Nilsson i Svalöv ställer. Vi är i princip
för kvarlåtenskapsskattens avskaffande.
Vi har motionerat om den saken. Vi har
funnit, att det inte går att uppbringa
majoritet för denna sak i riksdagen.
Man har många invändningar, man talar
om att den drabbar inte jordbrukarna
värre än andra, att man kan betala
genom aktier och skuldförbindelser
o. s. v. Man kringgår hela problemet,
när man verkligen ställs inför det.

Vad är det då att göra? Herr Nilsson i
Svalöv är nog lika övertygad som jag

Onsdagen den 21 maj 1952 fm.

Nr 19. 109

Omläggning av den statliga direkta beskattningen.

om att man i det nuvarande läget i
riksdagen inte kan få bort skatten. Då
kan man väl utreda och se vilka påståenden
som är riktiga. Drabbar skatten
jordbrukarna hårdare än andra
folkgrupper? Bereder den jordbrukarna
svårigheter? Bör den avskaffas?

Det är dit vi syftar. När man inte
på en gång kan få som man vill, får
man försöka komma fram på omvägar.
Herr Nilsson i Svalöv tror sig ha möjligheter
att få kvarlåtenskapsskatten
avskaffad i dag. Jag kan glädja honom
med att om ett sådant yrkande kommer,
skall jag biträda det. Då får vi
se resultatet.

Herr NILSSON i Svalöv (kort genmäle):
Herr talman! Jag skall endast
ställa en fråga till herr Jonsson i Skedsbygd:
Är det sannolikt, att man genom
en utredning kan övertyga socialdemokraterna
om att denna skatt är olämplig?
Kommer inte denna utredning bara
att förhala tiden?

Herr JONSSON i Skedsbygd (kort genmäle):
Herr talman! Vilket resultat en
utredning, som man tillsätter, kommer
till, kan varken jag eller herr Nilsson
i Svalöv svara på. Men saken skall klarläggas.

Jag tillät mig påpeka, att bland andra
remissinstanser länsstyrelsen i mitt eget
län hade instämt i mitt yrkande om
kvarlåtenskapsskattens avskaffande. Det
kanske rör sig något på denna front,
och kanske man kan vinna så småningom
vad man inte får på en gång.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD: Herr talman! Det har
sagts i många varianter här i dag att
avgörandet inte gäller frågan om uttagningsprocentcn
för den statliga inkomstskatten.
Den frågan avgörs ju i
nästa vecka. Men trots detta har frågan
om uttagningsprocenten varit föremål
för mycket långa utläggningar av

reservanterna. Ett ögonblick tyckte
jag, att herr Hagberg i Malmö menade
att det fanns ett tekniskt samband mellan
det beslut som skall fattas i dag
och uttagningsprocentens storlek för
nästa budgetår. Men herr Hagberg menade
nog inte det, ty det ligger ju i
hela vårt system att den statliga inkomstskatten
skall vara elastisk. Man
skall kunna bestämma uttagningsprocenten
från 90—120, såsom redan påpekats.

Därför finns det inte något egentligt
samband mellan dessa båda frågor, ty
vilket beslut riksdagen än fattar i dag
i den föreliggande frågan, är det beslut,
som skall fattas i nästa vecka,
inte på något sätt föregripet. Att uttagningsprocenten
blivit föremål för så
mycket utläggningar beror helt enkelt
på att reservanterna behövt den frågan
för att få litet mera piff på såsen. I
dagens fråga är nämligen avståndet
mellan våra ståndpunkter inte så stort
att man kan tala upp sig till något större
patos, möjligen med undantag av en
punkt, som jag om en liten stund i all
korthet skall beröra.

På en punkt funderade jag över om
det var reservanternas mening att påstå
att uttagningsprocentens höjd skapar
en ändring i systemet. Herr Hagberg
hänvisade till en tabell på s. 154
i propositionen och ville med hjälp av
den visa att med uttagningsprocenten
110 skulle det enligt det här föreliggande
förslaget uppstå en skattehöjning
för ensamstående i vissa lägre inkomstklasser.
Det är riktigt, men herr Hagberg
har glömt bort att det på samma
sida i samma proposition finns en tabell
som säger att i princip kommer
detsamma att inträffa, även med procenttalet
100. Det är visserligen sant
alt med uttagningsprocenten 110 blir
det en 1 000 kronors intervall till och
beloppen blir några kronor högre. Men
själva den omständigheten att vissa
mindre inkomsttagare får en liten skattehöjning
är alltså inte beroende av

Ilo Nr 19.

Onsdagen den 21 maj 1952 fm.

Omläggning av den statliga direkta beskattningen.

vilken procentsats man tillämpar utan
på hur systemet är uppbyggt.

Det är en nackdel med detta system
att det leder till sådant resultat. Alla
vet att jag har gjort försök att komma
förbi den nackdelen. Det har här också
vittnats om att man i utskottet gjort
försök att komma förbi den, men det
har inte lyckats att finna någon utväg
att bibehålla beskattningssystemet sådant
det föreslagits och samtidigt få
bort den lilla skattehöjning som på
vissa punkter uppkommit. Nu vill vi
ju ha detta system därför att det är
förenat med så många andra fördelar;
det utgör en grund på vilken vi kan
bygga för framtiden, en grund som vi
inte vill vara utan.

De berörda grupperna fick emellertid
genom de kommunala ortsavdragens
höjning vid årsskiftet en rätt så
god skattesänkning, av vilken vi nu bli
nödsakade att för tillfället ta tillbaka
en liten del. Men det kvarstår i alla
fall för dem en nettosänkning av skatten.
Vi skall emellertid vara inriktade
på att försöka finna en utväg, varigenom
även dessa grupper ensamstående
mindre inkomsttagare blir delaktiga av
skattesänkningen.

Det är sålunda inte uttagningsprocenten
som skapar denna nackdel, utan
den kommer av att vi har velat ha ett
system med proportionell skatt för den
stora massan skattebetalare.

Reservanterna har varit ivriga att
här understryka att det beslut om skatterevision
och skattesänkning, som vi
nu står i beredskap att fatta, endast
skall vara en etapp och att det gäller
att fortsätta. Jag är villig att instämma
i denna önskan och skall för min del
eftersträva att komma fram till de skattesänkningar
som är möjliga. Jag betraktar
ingalunda det beslut som fattas
i dag som slutgiltigt.

Sedan blir det en annan sak — det
får vi tala om nästa vecka — att jag i
den egenskap jag har är nödsakad att
se på frågan om möjligheterna att sän -

ka skatten litet mera tungt än man kan
göra i oppositionen. Men i princip har
jag ingen invändning mot tanken att
detta är ett led i en utveckling, som
vi efter måttet av våra krafter bör
fortsätta.

Men om man på oppositionshåll menar
att detta är en etapp i en utveckling
är det litet underligt att man samtidigt
argumenterar och lägger sina
förslag som om det här vore fråga om
att skapa ett statiskt läge, ett läge, som
skulle komma att bli fastlåst. Därom
vittnar de föreliggande förslagen till
ändringar i den kungl. propositionen.
Dessa förslag, d. v. s. förslagen om ändrade
förvärvsavdrag, om ändrad förmögenhetsbeskattning,
om kvarlåtenskapsskattens
upphörande, om slopande
av lägsta gruppen i dyrortsgrupperingen,
innebär alla längre gående
skattesänkningar än vad propositionen
och utskottet föreslagit samt innefattar
följaktligen ett ökat skattebortfall, enligt
de beräkningar som gjorts av folkpartiet
på mellan 40 och 50 miljoner
kronor och enligt högerns beräkningar
på en summa, som är fem miljoner
lägre.

Nu argumenterar man här som om
detta vore en skattesänkning, men det
är det icke sett på längre sikt om man
räknar med en dynamisk utveckling.
Det betyder ingenting annat, såsom
också här påpekats, än att man flyttar
över skattebördor från en medborgargrupp
till en annan. Man gör en annan
avvägning av skattebördan olika
grupper emellan. Det kan inte hjälpas
att detta ökade skattebortfall med belopp,
som jag här angivit, på längre
sikt kommer att försvåra en ytterligare
allmän skattesänkning.

Låt mig också här säga några ord
om kvarlåtenskapsskatten! Det finns
inte någon större anledning för mig
att delta i diskussionen om denna, ty
diskussionen har inte haft något mera
sakligt intresse. Det anförande, som
herr Nilsson i Svalöv nyss höll från

Onsdagen den 21 maj 1952 fm.

Nr 19.

Omläggning av den statliga direkta beskattningen.

denna plats, tycktes uppenbart vara
tillkommet för att häckla bondeförbundet
och herr Jonsson i Skedsbygd i
synnerhet. Ingen kan misstaga sig på
att detta var huvudsyftet, och det lockar
inte till någon diskussion.

För övrigt är meningsskiljaktigheterna
oss emellan så stora att det inte
finns någon möjlighet att i dag överbrygga
dem.

Vi som har varit med om att genomföra
kvarlåtenskapsskatten är ännu
inte övertygade om att den är till skada.
Vi tror fortfarande, att den fyller
en funktion i samhället. En alltför
kort tid har förflutit sedan den tillkom
för att man skulle ha hunnit få någon
mening om den. Jag tror nog att vi
får ge oss till tåls ännu en tid innan
vi på allvar kan ta upp den frågan.

Jag vet inte om regeringen skall tillmötesgå
herr Jonsson i Skedsbygd i
hans önskan om en utredning. Jag vet
inte vad syfte den skulle ha. Kanske
en utredning skulle ha den nyttan med
sig att, om det nu finns några nackdelar
förenade med kvarlåtenskapsskatten,
det plötsligt visar sig, att dessa
ligger inte så mycket inom jordbrukarnas
krets. Visserligen hör jag hemma
i Skåne och visserligen känner jag till
rika bönder, men jag har ändå inte
fått den föreställningen att jordbrukarnas
förmögenhetsförhållanden vore sådana
att kvarlåtenskapsskatten skulle
klämma där. Jag tror att det är på ett
helt annat håll, herr Nilsson i Svalöv,
som skon klämmer. Men, herregud, den
kan ju klämma så hårt den också att
den får herr Nilsson att skrika litet!

Det har både i reservationerna och
i diskussionen i dag sagts vackra ord
om 1949 års skatteutredningsarbete.
Jag är i hög grad böjd för att instämma,
ty jag får ju säga, att jag som departementschef
sällan har haft att behandla
ett förslag, som man har kunnat
godta så fullt ut som vad fallet varit
denna gång. Man säger från reservanternas
sida, att förslaget var väl av -

vägt. Det tycker jag också — särskilt
majoritetens förslag. Jag finner att majoritetsförslaget
var väl avvägt.

Det hade dock en liten fläck. Utredningen
hade försökt, vilket ju var en
vällovlig gärning, att lösa sambeskattningsproblemet
genom ortsavdrag och
skatteskalornas läggning. Det skulle ha
varit utomordentligt lyckligt om kommittén
hade lyckats i sitt uppsåt och
kunnat säga: Det behövs icke något ytterligare
hjälpmedel. Det kan inte
hjälpas att förvärvsavdrag är en av de
saker, som gör vårt skattesystem ohanterligt.
Nu vågade kommittén inte ta
steget fullt ut utan bibehöll ett avdrag
på 300 kronor för yrkesarbetande kvinnor.
Om vi har ett sådant avdrag för
den lönearbetande gifta kvinnan och
för den rörelseidkande gifta kvinnan
är det givet, att det med allt fog kan
sägas: Varför får inte bondens och
köpmannens hustru, som bidrar till att
skapa familjens inkomst, ett sådant avdrag?
Detta var egentligen en konsekvens,
men jag säger en obehaglig konsekvens,
emedan det skapade ett nytt
irritationsmoment i skattesystemet.
Även om jag, när jag kände mig nödsakad
att rätta till detta, försökte göra
detta avdrag så schablonmässigt som
möjligt så finns ändå svårigheterna
där.

Om man sålunda blir nödsakad att
göra ett avsteg från kommitténs avvägning
i detta avseende, får man ta ett
steg till. Jag kan inte se annat än att
den grupp, som då närmast behöver tas
med, vore den förvärvsarbetande gifta
kvinnan med minderåriga barn. Ni må
säga vid ni vill, herr Henriksson och
alla andra, men det går väl i alla fall
en klar skiljelinje mellan den förvärvsarbetande
gifta yrkeskvinnan med barn
å ena sidan och utan barn å andra sidan.
De står i skilda situationer, deras
problem är olika. Jag finner det icke
vara orimligt att, som propositionen
gjorde, dra gränsen där och sålunda
låta den förvärvsarbetande gifta kvin -

112

Nr 19.

Onsdagen den 21 maj 1952 fin.

Omläggning av den statliga direkta beskattningen.

nan med minderåriga barn få ytterligare
ett förvärvsavdrag.

Vi måste ha klart för oss att när vi
nu genom andra metoder har skapat
en lösning av sambeskattningsproblemet
skall vi inte driva det in absurdum,
så att vi kommer att sätta de familjer,
i vilka båda makarna arbetar,
i en privilegierad ställning gentemot
andra, tv en lättnad för en grupp blir,
som jag nyss sade, på längre sikt en
börda för en annan. Man får räkna
med att ett alltför långt gående gynnande
av de sambeskattade äkta makarna
sker på bekostnad av de familjer,
i vilka hustrun arbetar i sitt eget
hem, samt för de ensamstående. Jag
kan därför för min del icke anse att
det finns någon anledning att på denna
punkt gå längre än vad regeringspropositionen
och utskottsbetänkandet
har gjort.

Vidare vill jag säga till herr Sjölin,
att folkpartireservationen givetvis inte
är omöjlig att tillämpa i taxeringsarbetet.
Den innebär inte någon så invecklad
vetenskap att inte folk med vanligt
sunt förnuft kan tillämpa den. Men det
är ju inte så mycket de invecklade bestämmelserna,
som vållar taxeringsmyndigheterna
det största arbetet, utan
det är de särbestämmelser, som uppträder
i hundratusentals fall och som
tvingar taxeringsnämnderna att så rikta
sin uppmärksamhet just på dessa
små detaljer, att de hindras att ägna
sig åt de områden, där det sannerligen
behövs en ökad vaksamhet för att förhindra
skatteskolkning och att bördorna
ensidigt läggas på löntagarna i samhället.

Jag vet inte om jag kom att nämna
herr Kristenssons namn; det var ju
tråkigt i så fall. Jag såg honom på väg
till talmansstolen för att begära replik,
och det är ju synd att betunga honom
med så många repliker.

Jag skulle vilja säga några ord också
om förmögenhetsbeskattningen. Det
förhåller sig väl ändå på det sättet att

det förslag, som nu föreligger från utskottets
sida, innebär en anpassning av
förmögenhetsbeskattningen efter penningvärdet.
Det kan väl inte finnas någon
anledning att gå längre och sänka
förmögenhetsskatten i jämförelse med
andra skatter, vilket ju reservanterna
här vill göra. Det betyder också att
man i det långa loppet skapar en förskjutning
av skattetrycket från vissa
grupper till andra. Jag kan inte inse
att det finns några starkare skäl som
talar för att göra detta. Om de 60 000
kronorna är ett första steg, som herr
Kristensson sade, förstår jag att högerns
förslag om 75 000 kronor kanske
verkar litet irriterande; jag vet inte
om det är någon auktion. Men jag föreställer
mig att det ena oppositionspartiet
stimulerar det andra.

Från dessa båda partiers sida begär
man nu att man skall göra förmögenhetsskatten
avdragsgill vid inkomsttaxering.
Jag vill gärna medge att en
sådan sak kan genomföras utan att
man ändrar förmögenhetsbeskattningens
tyngd, ty man kan ju anpassa
skatteskalan därefter. Det har ju oppositionspartierna
gjort ända dithän
att det bara blivit 10 miljoner kronors
ökad skattelättnad för förmögenhetsägarna.
Det är som sagt i princip möjligt.
Men är det lämpligt? Herr Jonsson
i Skedsbygd har angivit goda skäl
för att detta icke är lämpligt. Är det
nödvändigt? Ja, om man anpassar
skatteskalan så att förmögenhetsbeskattningen
blir lika tung vare sig med
eller utan ett sådant avdragssystem,
kan det väl icke vara av betydelse för
andra än för mycket stora förmögenhetsägare,
som har en förhållandevis
låg avkastning på sitt kapital. Är nu
detta någonting som vi behöver särskilt
ömma för? Staten tvingar dem ju
inte att använda sitt kapital på ett sådant
sätt att det ger en onormalt låg
avkastning. Den princip, som förts
fram från vissa håll, att det borde finnas
någon relation mellan människor -

Nr 19. 113

Onsdagen den 21 maj 1952 fm.

Omläggning av den statliga direkta beskattningen.

nas inkomster och deras förmögenhetsskatt,
är orimlig att upprätthålla. Det
kan mycket väl finnas en människa
som inte har någon inkomst, trots att
hon har en betydande förmögenhet.
Det kan ju vara en människa som har
fått på sin lott ett stycke mark, som
ligger och växer i värde och som får
ligga och växa i värde utan att lämna
någon avkastning. En sådan förmögenhetsägare
skall väl icke slippa skatt
därför att hans kapital icke ger någon
avkastning, som ger anledning till inkomsttaxering.

Vad talar nu emot att införa en sådan
anordning? För det första skulle
det innebära en ytterligare tillkrångling
av vårt skattesystem. För det andra
har vi eftersträvat och genomfört
en fristående förmögenhetsskatt och en
fristående inkomstskatt. Vi har haft
en sammanblandning av inkomst- och
förmögenhetsskatt under många år, och
vi kom till den uppfattningen att det
var en olycklig sammanblandning. Jag
kan inte förstå att det skulle vara
lämpligt att gå åstad och på nytt göra
en sammanblandning.

Jag vill beröra ytterligare en fråga,
nämligen frågan om att dra in den
lägsta dyrortsgruppen. Frågan om dyrortsgrupperingen
är icke bara en fråga
om skatteavdrag. Det är en fråga
som i utomordentligt hög grad berör
statens och kommunernas löneväsen.
Det pågår nu en djupgående utredning,
som skall vara färdig om någon tid
och som skall göra det möjligt för oss
att ta upp denna fråga till nästa års
riksdag. Det finns väl ingen som tror
att det icke kommer att få någon betydelse
för denna frågas fortsatta handläggning,
om riksdagen nu skulle fatta
ett principbeslut och säga att dyrortsgruppernas
antal skall minskas till
fyra.

Jag vill bara säga att vi här möter
mycket stora problem, som vi i dag
icke vet hur vi skall bemästra men som
vi dock måste bemästra. Samtidigt med

att staten låter dyrortssystemet krympa,
vidgar den enskilda arbetsmarknaden
dyrortssystemet. Det håller således
på att skapas sprängstoff mellan å
ena sidan de offentliga lönerna och å
andra sidan de enskilda lönerna. Jag
kan inte förstå, varför man inte skulle
kunna vänta med denna fråga tills vi
kan se den från dess olika sidor.

Vidare betyder ett avskaffande av
den lägsta dyrortsgruppen ett sämre
skatteunderlag i de kommuner, som det
här gäller. Någon sade här att dessa
hyser 6,s procent av landets inbyggare.
Där kommer alltså skatteunderlaget att
sjunka, och det kommer då att bli en
tendens till en höjning av kommunalskatten.
Om jag då sätter detta i samband
med ett annat av de reservationsvis
framförda förslagen, nämligen att
det avdrag på 300 kronor, som är föreslaget
för de arbetande jordbrukarhustrurna
och de arbetande företagarhustrurna,
icke endast skall gälla den
statliga beskattningen utan även den
kommunala, vad kommer då detta att
innebära? Jo, det kommunala skatteunderlaget
kommer att sjunka ytterligare.
Man får då observera, att eftersom
detta avdrag huvudsakligen gäller
jordbrukarna och deras hustrur, så
kommer detta bortfall av skatteunderlaget
att främst träffa landsbygden och
icke minst de kommuner, som nu tillhör
den första dyrortsgruppen.

Får jag då fråga herrar reservanter,
vilka skattehöjningar ni på detta sätt
skapar med er reservation? Har ni räknat
med denna konsekvens? Har ni någon
mening om detta? Jag vill bara
fästa uppmärksamheten på att, när vi
i finansdepartementet utarbetade en
promemoria med förslag till jämkning
av de kommunala ortsavdragen efter
penningvärdets försämring och skickade
ut denna promemoria på remiss,
möttes den av ett våldsamt motstånd
från kommunernas sida. Motståndet
var så starkt, att jag över huvud taget
inte längre tänkte mig möjligheten att

8 — Andra kammarens protokoll 1952. Nr 19.

114

Nr 19.

Onsdagen den 21 maj 1952 fm.

Omläggning av den statliga direkta beskattningen.

lägga fram förslaget för riksdagen. Nu
skulle alltså riksdagen här, utan att
man över huvud taget gjort någon utredning
och utan att någon varit hörd,
gå och fatta ett par beslut, som sammantagna
kan komma att betyda en
skattehöjning i åtskilliga kommuner.
Jag tror nog ändå att det finns skäl
att tänka sig för på båda dessa punkter
innan man skrider till beslut.

Jag skall inte ta upp några flera av
de yrkanden, som är framställda i reservationerna.
Jag nöjer mig med detta.
Jag tror att jag kan säga, att det nog
är den rimligaste vägen att här i dag
bifalla utskottets förslag. Genom det
beslutet kommer man att lägga grunden
till en bättre ordning på beskattningens
område, en grund, som vi sedan
kan utnyttja när det i framtiden
blir tal om att efter våra möjligheter
åstadkomma en ytterligare sänkning av
den direkta skatten.

Herr HAGBERG i Malmö (kort genmäle):
Herr talman! Finansministern
menade, att det kanske inte vore riktigt
lämpligt att i detta sammanhang
alltför ingående beröra frågan om uttagningsprocenten.
Han framhöll, att
det i dag gäller en omläggning av skattesystemet
som sådant. Uttagningsprocenten
vore en fråga, som vi hade att
ta ställning till i nästa vecka.

Detta låter måhända säga sig. Men,
herr finansminister, förhåller det sig
dock inte så, att det trots allt finns ett
ganska markant sammanhang mellan
dessa tvenne spörsmål — å ena sidan
omläggningen av skattesystemet och å
andra sidan uttagningsprocenten? Detta
sammanhang klargöres, ärade kammarledamöter,
av det enhälliga uttalandet
från skatteutredningen i denna fråga,
ett uttalande som lyder sålunda: »Vid
skalornas utformning ha vi utgått från
att grundbeloppet skall uttas med 100
procent. Det är enligt vår mening en
väsentlig förutsättning att övergången

till systemet sker vid grundbeloppsnivån.
»

Finansministern förklarade för en
stund sedan, att han som departementschef
sällan varit i tillfälle att godtaga
ett kommittéförslag så långt ut som i
detta fall. Det är ju tacknämligt att
höra detta, men då detta är förhållandet,
herr statsråd, skulle jag vilja ställa
en fråga: När herr statsrådet så förbehållslöst
kunnat ansluta sig till väsentliga
delar av kommittéförslaget, varför
har herr statsrådet då alldeles förbisett
denna för uppläggningen av hela
det nya skattesystemet alldeles fundamentala
deklaration från den enhälliga
skatteutredningens sida?

Herr KRISTENSSON i Osby (kort genmäle):
Herr talman! Liksom herr Hagberg
i Malmö menar jag, att det finns
ett reellt samband mellan frågan om
uttagningsprocenten och denna reform.
Resultaten blir nämligen mycket olika
om man använder uttagningsprocenten
100 eller om man använder procenttalet
110. Jag har tidigare understrukit,
att kommittén för sin del vid sitt arminister,
att om man väljer uttagningsprocenten
skulle vara 100. I varje
fall är det väl uppenbart, herr finansminister,
att som man väljer uttagningsprocenten
110, blir nackdelarna
av skärpningen större för inkomster på
3 000 kronor, och denna skärpning av
skatten sprider sig till flera grupper
än den som ligger vid 3 000 kronor.

När det gäller det inkomstbortfall,
som vår reservation från folkpartiet leder
till, hade finansministern i dag
korrektare uppgifter att lämna än de
uppgifter, som han lämnade i debatten
den 14 maj i första kammaren, då man
där diskuterade elskatten. I fråga om
förmögenhetsskatten innebär vårt yrkande
ett inkomstbortfall på 9 miljoner
kronor räknat på helt år och inte, herr
finansminister, 50 miljoner kronor. I
fråga om förvärvsavdraget betyder det

Onsdagen den 21 maj 1952 fm.

Nr 19.

115

Omläggning av den statliga direkta beskattningen.

ett inkomstbortfall på 11 miljoner kronor
och inte, herr finansminister, 60
miljoner kronor. I övrigt betyder kvarlåtenskapsskattens
borttagande 20 miljoner
kronor, och den första dyrortens
borttagande beräknas innebära 3,7 miljoner
kronor. Sammanlagt blir detta
omkring 44 miljoner kronor på helt år!

Men, herr finansminister, om man nu
gör denna lättnad med 44 miljoner för
vissa grupper, så innebär detta en verklig
skattelättnad och inte bara en omräkning
eller en avvägning, som finansministern
talar om. Det blir i verkligheten
en del av skattelättnaden. Vore
inte detta förhållande, så betydde inte
ens det faktum, att man räknar om
skatteskalorna, en skattelättnad. Någon
sådan kan finansministern inte göra sig
till tolk för.

I början av mitt första anförande
ställde jag två frågor till statsrådet
Hedlund. Jag har ännu inte fått dem
besvarade. Den ena frågan gällde statsrådets
syn på avskaffandet av den första
dyrortsgruppen, och den andra frågan
gällde statsrådets syn på avskaffandet
av kvarlåtenskapsskatten. Jag
skulle dock tro, att kvarlåtenskapsskatten
för statsrådet Hedlund inte kan
vara den heliga sak, som den förefaller
att vara för finansministern och hans
parti.

Herr SJÖLIN (kort genmäle): Herr
talman! Finansministern framhöll att
förvärvsavdraget gör skattesystemet
ohanterligt. .lag förmodar, han menar
att alla förvärvsavdrag över huvud taget
gör skattesystemet ohanterligt. Jag
vill dock påpeka, att skillnaden mellan
propositionen och reservationen beträffande
denna sak är ytterst liten. Det
kan således inte medföra några större
besvär, om vi skulle anta reservationens
förslag. Det gäller ju då endast att
fastställa om det finns barn eller om
det inte finns några barn, och det torde
vara en ganska enkel sak att klargöra.

För övrigt tycktes mig finansministern
hålla före, att dessa förslag skulle
innebära att man övervältrade bördan
på andra skattdragare, vilket naturligtvis
vore orättfärdigt. För min del vill
jag säga, att vi här sysslar med att
göra en avvägning av skattebördorna
på det sätt, som vi finner vara mest
rättvist. Så förhåller det sig väl också
med detta förvärvsavdrag. De som talar
för förvärvsavdragets differentiering
mellan familjer med barn och familjer
utan barn syftar till att skapa högre
rättvisa. För mig framstår det som
särskilt angeläget att man i första
hand skapar rättvisa och i andra hand
tänker på taxeringsmyndigheternas bekvämlighet.

Herr NILSSON i Svalöv (kort genmäle)
: Herr talman! Herr statsrådet
och chefen för finansdepartementet ironiserade
något över mitt anförande.
Herr Sköld ansåg det tillkommet för
att sätta bondeförbundet i klämma.
Nej, herr Sköld, meningen var inte att
sätta bondeförbundet i klämma men
väl att få klarhet i var bondeförbundet
verkligen står i denna fråga rörande
kvarlåtenskapsskatten. Bondeförbundets
representanter i regeringen har
utan reservation instämt i kvarlåtenskapsskattens
bibehållande, och deras
ståndpunkt känner vi sålunda. Men var
står bondeförbundets riksdagsgrupp i
övrigt?

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD: Herr talman! Den
fråga, som herr Nilsson i Svalöv sist
ställde, var väl inte riktad till mig, så
jag slipper väl att svara på den.

Vad herr Sjölin beträffar tror jag,
att när det gäller taxeringsnämnderna
och deras arbete är ordet bekvämlighet
inte något lämpligt uttryck att ta i
sin mun.

Herr Kristensson i Osby fäste uppmärksamheten
vid att några siffror,

116

Nr 19.

Onsdagen den 21 maj 1952 fm.

Omläggning av den statliga direkta beskattningen.

som jag angav i ett diskussionsinlägg i
första kammaren för någon tid sedan,
var i hög grad överdrivna, och det
medger jag. Jag sade också där, att
jag inte hade tillgång till de reservationer
som komme att föreläggas, och
jag hade inte heller trängt så djupt in
i oppositionens tankegång. Jag medger
att det var överdrivet. Men nu har jag
lagt fram, som herr Kristensson säger,
riktiga siffror, och då håller vi oss till
dem i dag. Det är klart att de 44 miljoner
kronor, som folkpartiet föreslår
skatteminskning med, naturligtvis blir
en skattelättnad just nu, om det förslaget
genomföres. Men det är lika uppenbart,
att de kan i en framtid leda till
att andra grupper får större skatter än
de annars skulle fått. Det går väl an
att förstå det också.

Till slut skulle jag vilja säga till
herr Hagberg i Malmö att det visserligen
är riktigt, att skatteutredningen
har ansett att man borde utgå från
procenttalet 100, men får jag fråga på
grundval av vilken utredning? Har utredningen
företagit någon analys av det
statsfinansiella läget? Har den beräknat
statsverkets behov? Nej, det är bara ett
uttalande den gör och som kanske innebär
att dess skatteskala får sin bästa
verkan vid 100 procents uttag. Men
samtidigt säger man ju att skatteskalan

är så uträknad, att den möjliggör en
elasticitet mellan 90 och 120.

Det har väl ändå varit så sedan länge,
att frågan om uttagningsprocenten är
en sak som Kungl. Maj:t och riksdagen
får bedöma varje år för sig i belysning
av då föreliggande statsfinansiella
läge. Det kan aldrig, herr Hagberg i
Malmö, ha varit någon annan medlems
av utredningen mening att komma med
något så överdrivet som att säga, att
utredningen hade en stadgad mening
om vilken uttagningsprocent riksdagen
skulle behöva besluta 1952. Om utredningen
har haft en sådan mening, då
har verkligen utredningen varit yverboren
i överkant. Men det tror jag
inte på.

Som tiden nu var långt framskriden
och flera talare anmält sig för yttrandes
avgivande, beslöt kammaren på förslag
av herr talmannen att uppskjuta den
fortsatta behandlingen av förevarande
betänkande ävensom handläggningen av
övriga på föredragningslistan upptagna
ärenden till kl. 7.30 em., då enligt utfärdat
anslag detta plenum komme att
fortsättas.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 5.04 em.

In fidem:

Gunnar Britth.

Onsdagen den 21 maj 1952 em.

Nr 19.

117

Onsdagen den 21 maj.

Kl. 7.30 em.

Fortsattes det på förmiddagen började
sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av
herr andre vice talmannen.

§ 1.

Omläggning av den statliga direkta beskattningen.
(Forts.)

Herr andre vice talmannen anmälde,
att behandlingen av bevillningsutskottets
betänkande nr 50, i anledning av
Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370),
m. m., jämte i ämnet väckta motioner
nu komme att fortsättas; och lämnades
vid fortsatt föredragning av punkten
A i), utskottets förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28
september 1928 (nr 370), 52 §, enligt
förut skedd anteckning ordet till

Herr HAGBERG i Luleå, som anförde:
Herr talman! Det är snart 20 år sedan
socialdemokraterna övertog regeringsansvaret
i vårt land, och de har fortfarande
huvudansvaret för regeringen.
Vid ett försök att historiskt värdera
innebörden därav skulle granskaren
säkert inte nöja sig med det självklara
konstaterandet att den socialdemokratiska
regeringsutövningen är liktydig
med en kapitalistisk samhällsordning.
På fråga efter fråga skulle han tvingas
spörja, om det finns någon principiell
skillnad mellan den borgerliga och den
socialdemokratiska förvaltningen av
samhällets affärer. Skattepolitiken är
ett typiskt exempel på kapitalistisk förvaltningskonst
och har en klassbetonad
inriktning, som ställer till uppgift att
bevara klassgränserna och skydda den
kapitalistiska egendomen på de små
inkomsttagarnas bekostnad.

Men dessutom måste man dra den

slutsatsen av de svenska erfarenheterna,
att den socialdemokratiska regeringsutövningen
är liktydig med en
våldsam expansion av såväl den direkta
som den indirekta beskattningen. För
20 år sedan rörde sig statens inkomster
kring 800—900 miljoner kronor. I dag
rör de sig omkring 8 000 miljoner kronor,
d. v. s. nästan en tiodubbling på
dessa 20 år. Jämfört med 1939 har de
fvrdubblats, och på några få år har
de fördubblats. Allt detta är inte en
följd av penningvärdets försämring, vilken
ju å sin sida bör skrivas på den
socialdemokratiska regeringsutövningens
konto.

Det tycks ha blivit en fix idé hos
finansministern att han skall hålla uppe
beskattningen utöver den gräns, som
betingas av statens löpande utgifter.
Hur stor den sammanlagda överbalanseringen
av statsinkomsterna varit sedan
krigsslutet vet han väl inte själv.
Att miljarderna som flyter in genom
denna överbalansering ofta används för
att finansiera investeringar, som under
andra förhållanden skulle ha finansierats
lånevägen, försvårar också för lekmannen
att göra en någorlunda omsorgsfull
beräkning.

Men det kanske är tillräckligt att
erinra om de senaste årens erfarenheter.
För budgetåret 1950/51 redovisades
ett överskott på 372 miljoner kronor och
för 1951/52 inte mindre än 1 860 miljoner
kronor. Detta innebär, att staten
under ett par år tog in miljarder mer i
skatt från skattebetalarna än vad som
behövdes för de löpande utgifterna.

Under denna tid har finansministern
oavbrutet försäkrat, att det inte varit
möjligt att sänka skatterna. I en broschyr
till landstingsvalen 1950 bestred
finansministern möjligheten av att sänka
skatten på det sätt, som föreslagits
från kommunistiskt håll, och så sent

118

Nr 19.

Onsdagen den 21 maj 1952 em.

Omläggning av den statliga direkta beskattningen.

som den 12 december i fjol förklarade
han här i riksdagen följande: »Det finns
inte i nästa års budget något utrymme
inom statens ordinarie inkomster för
en sänkning av den direkta beskattningen.
»

Ännu i början av detta år demonstrerades
oviljan mot en verklig skattesänkning.
Nu har emellertid den oro,
som detta utlöst, och den opinion som
skapats ute i landet framtvingat ett
förslag till skattelättnader. Det innehåller
flera förbättringar, om man tar
förslaget isolerat. Men finansministern
vore ju inte den han är, om han inte
med ena handen försökte ta igen vad
han släpper med den andra. Förslaget
att höja uttagningsprocenten från 100
till 110 reducerar sålunda värdet av
förbättringarna i skattepropositionen
till hälften. De uttalade sympatierna för
en omläggning av beskattningen, som
syftar till att lägga en ännu större andel
på de indirekta skatterna, åsyftar
väl att ta resten — med grov marginal
dessutom.

Någon principiell skillnad mellan den
borgerliga oppositionens förslag och regeringens
föreligger inte. Det kanske
är tillräckligt att erinra om folkpartiets
motion, som ute i landet har presenterats
med den demagogiska rubriken
»skattesänkning åt alla». Ja, det är
sant, den skulle sänka skatten på 8 000-kronorsinkomsten med 147 kronor, men
skattesänkningen skulle med 100 000
kronors inkomst bli 4 124 kronor, för
200 000 kronors inkomst blir den 7 135
kronor, och vid 400 000 kronors inkomst
skulle den uppgå till 14 425 kronor.
Det innebär, att den som har en
inkomst på 100 000 kronor genom skattelättnaden
skulle spara 27 gånger mera
än den som har 8 000 kronor, den
som har 200 000 kronor skulle spara 48
gånger mera, och den som har 400 000
kronor skulle spara 97 gånger mera.
Den stora inkomsttagaren skulle sålunda
få nästan dubbelt så stor skattelättnad
som vad mannen med 8 000

kronorsinkomsten har i samlad inkomst.
Lägger man därtill att folkpartiet
vill minska förmögenhetsskatten
med 16,5 miljoner kronor, är huvudlinjen
karakteriserad. Högern är naturligtvis
inte sämre än folkpartiet, när
det gäller vakthållningen kring de stora
inkomsterna och förmögenheterna.

Bondeförbundarna vill nu bland annat
taga bort den s. k. kvarlåtenskapsskatten.
Denna har i år beräknats ge
65 miljoner kronor, d. v. s. den ger
mindre än vad den tidigare arvsskatten
under vissa år gav. Vi har väl inte
glömt, vilket vrövel denna kvarlåtenskapsskatt
åstadkom i den borgerliga
propagandan så sent som år 1948. För
vår del understödde vi då herr Wigforss’
linje att genomföra en omläggning
till kvarlåtenskapsskatt, bland annat
därför att det förespeglade en hårdare
belastning av de stora förmögenheterna.
Nu visar siffrorna år efter år,
hur denna omläggning i stället för att
leda till en skatteskärpning för förmögenheterna
har resulterat i en faktisk
skattelättnad. Det avslöjar lurendrejeriet
i den kampanj, som särskilt inom
högern och folkpartiet fördes i frågan.
Jag tycker nog, herr talman, att bondeförbundet
skulle kunna använda sina
skattepolitiska insikter på ett bättre
sätt än att hålla liv i denna av PHM
på sin tid animerade aktion mot kvarlåtenskapsskatten.

Då det vid årets början verkade som
om regeringen inte ens var benägen
att komma fram med en proposition på
grundval av det förslag, som 1949 års
skatteutredning samlat, väckte vi vid
riksdagens början en motion i denna
fråga. Grundtanken i denna motion var
att skattetrycket skulle återföras till
1947 års nivå. I stället för att engagera
oss i en komplicerad omräkning av
skatteskalorna nöjde vi oss med att föreslå
en höjning av ortsavdragen till

3 800 kronor i ortsgrupp I och till

4 400 kronor i ortsgrupp V. Detta förslag
innebär jämfört med propositio -

Onsdagen den 21 maj 1952 em.

Nr 19.

119

Omläggning av den statliga direkta beskattningen.

nen och det föreliggande utskottsförslaget
en höjning av ortsavdragen i
det första fallet med 440 kronor och i
det andra fallet med 400 kronor. Vi
anser naturligtvis inte, att 1947 i och
för sig erbjuder ett idealiskt jämförelseår,
men å andra sidan var det ju en
målsättning, som socialdemokraterna
och vårt parti i skatteutredningen var
eniga om. Dessutom kan man ju säga,
att ingen penningkrävande reform har
genomförts sedan dess.

Regeringens och utskottets föreliggande
förslag syftar inte till att återföra
skattetrycket till 1947 års nivå
utan utgår från ett betydligt högre skattetryck.
I de motioner, som vi väckte
i anledning av regeringsförslaget, har
vi upprepat förslaget om höjning av
ortsavdragen. Vi vänder oss där också
mot den avvikelse från 1948 års linje,
som regeringsförslaget gör i fråga om
de ensamstående, enligt vilket dessa
endast skall få halvt ortsavdrag jämfört
med makar. Vi föreslår sålunda, att
detta avdrag skall utgöra två tredjedelar
av äkta makars avdrag. Konsekvensen
av regeringsförslaget är ju, att ensamstående
inkomsttagare i de lägsta
inkomstgrupperna inte får någon skattelättnad
utan i vissa fall direkta skattehöjningar.

Här vill jag ett ögonblick återvända
till frågan om hur skattetrycket har
skärpts. Om jag som exempel tar en
inkomsttagare i Stockholm med 4 000
kronor i årsinkomst 1939, så fick han
då betala i skatt till stat och kommun
400 kronor, d. v. s. 10 procent av inkomsten.
Sedan dess har levnadskostnaderna
fördubblats. Om hans inkomster
samtidigt fördubblats till 8 000 kronor,
får han nu erlägga i skatt inte
800 kronor, d. v. s. dubbelt så mycket
som 1939, utan 1 200 kronor. Det betyder,
att medan hans penninginkomster
ökat med 100 procent har hans direkta
skatteutgifter ökat med 200 procent.
Medan han 1939 fick betala 10 procent
av sin lön i direkta skatter till stat

och kommun får han nu betala 15
procent. Hans lön har fördubblats, där
för att det har blivit dubbelt så dyrt att
leva. Men han kan på grund av denna
skärpta skatteutplundring inte upprätthålla
sina tidigare inköp av förnödenhetsvaror
av skilda slag.

Ett liknande exempel kan jag anföra
från de senaste åren. En gift löntagare
i Stockholm, som 1948 hade 5 000 kronor
i årsinkomst, fick då betala i skatt
till stat och kommun 560 kronor, d. v. s.
11,2 procent. Fram till 1951 ökades
hans levnadskostnader med drygt 30
procent, och om hans penninglön ökade
i motsvarande omfattning, erhöll
han 6 500 kronor i årsinkomst. På denna
visserligen nominellt men inte reellt
högre inkomst fick han betala inte 11,2
procent som 1948 utan 13,4 procent i
direkta skatter.

Förhållandet är alltså det, att de inkomsttagare
som lyckats tillkämpa sig
en kompensation för levnadskostnadernas
ökning, som svarar mot denna, på
grund av den skärpta beskattningen nu
erhåller en lägre levnadsstandard än
tidigare. Detta kanske också förklarar
den framträdande minskningen av konsumtionen
på många viktiga varor, vilken
redan lett till att man börjat slå
igen textilfabrikerna här och var i
landet. Det var tydligen inte utan avsikt
som man på sin tid beslöt rensa
bort den besvärande skatteposten ur
levnadskostnadsindex.

Inför funderingarna om att med nya
indirekta skatteskalor skaffa nya skatteinkomster
vill jag också göra en erinran.
Vi har nu en smygbeskattning
som tillför staten stora inkomster på
fordon, bensin, margarin, kaffe, tobak,
spritdrycker, vin, maltdrycker, läskedrycker,
nöjen, elektrisk energi, totalisatorspel,
tips, lotteri och varor av
olika slag.

Om jag som exempel tar en stockholmsfamilj
av nyssnämnt slag med
8 000 kronors årsinkomst och beräknar
dess konsumtion av på detta sätt be -

120 Nr 19.

Onsdagen den 21 maj 1952 em.

Omläggning av den statliga direkta beskattningen.

skattade varor enligt en ganska vanlig
norm för stockholmsfamiljer i den inkomstgruppen,
så kommer jag fram till
att vederbörande familj i indirekta
skatter betalar 820 kronor per år. Lägger
jag sedan till de direkta skatterna,
utgör skattetrycket över 2 000 kronor
per år. Det betyder sålunda, att för
varje hundralapp som denna familj
tjänar, betalar den 25 kronor i direkta
och indirekta skatter.

Här kan man gcra två jämförelser.
Låt mig först ta en inkomsttagare med
tio gånger så hög inkomst, eller 80 000
kronor. Eftersom denne inte betalar
mera i skatt för sin alkohol, sin tobak,
sitt kaffe, sina frakter, sina nöjen och
sina varor av olika slag än vad 8 000-kronorsfamiljen betalar, så innebär det
rådande beskattningssystemet i stort
sett att medan 8 000-kronorsfamiljen
i indirekta skatter betalar 10 procent
av sin inkomst, betalar 80 000-kronorsfamiljen
1 procent av sin inkomst i indirekta
skatter.

Det utpräglade drag av klassbeskattning,
som den indirekta beskattningen
alltid har haft och fortfarande har, brukade
man från socialdemokratiskt håll
tidigare anföra som skäl mot den indirekta
beskattningen.

Låt mig sedan nämna det andra
exemplet, bolagsskatten. I regeringens
propaganda framställes ju denna som
exceptionellt hög. I verkligheten är
den exceptionellt låg. Jag skall ta en
uppgift ur broschyren »50 års framåtskridande»,
som har utgivits av Byrån
för ekonomisk information, vilken väl
inte helt är obekant för regeringen.
Där visas det, att av varje belopp på 100
kronor, som ett industriföretag får in,
behöver det bara framta 5 kronor 80
öre till taxering. Av detta belopp utgår
sedan 2 kronor 60 öre i skatt till stat
och kommun. Faktum är alltså, att medan
inkomsttagaren med 8 000 kronors
inkomst måste betala 25 kronor i skatt
för varje 100-lapp som han tjänar, så
behöver bolagen, hur stora och hur

rika de än är, bara betala 2 kronor
60 öre i genomsnitt i skatt.

Det kanske kan tilläggas, att i verkligheten
bestämmer ju bolagen praktiskt
taget själva om de skall betala
skatt eller inte.

Dessa bolag, som är ägare av praktiskt
taget alla produktionsmedel, som
har förmögenheter i astronomiska tal
och som ju är de verkligt stora inkomsttagarna,
de upptas i den samlade nationalbudgeten
endast för en tiondel
av inkomsterna.

Ja, sådant är läget, och det gör att
vi måste beteckna regeringens respektive
utskottets förslag som absolut otillfredsställande.
I ännu högre grad gäller
detta omdöme när förslagen skall
kompletteras med en högre uttagningsprocent
och kanske nya indirekta skatter.
Utan att bestrida att regeringsförslaget,
om man hade fått betrakta det
isolerat, skulle ha inneburit en förbättring
på flera områden, måste jag
därför, herr talman, hemställa om bifall
under punkt A 2 till de motioner
som väckts från kommunistiskt håll,
nämligen motionerna nr 1:483 och II:
648. Jag hänvisar därvid också till
den författningstext som återfinnes på
s. 21 och 22 i utskottsbetänkandet.

Härefter yttrade:

Herr KÄRRLANDER (kort genmäle):
Herr talman! Jag begärde ordet när
herr Hagberg i Luleå talade om verkningarna
av detta skattesänkningsförslag.
Han sade att en liten inkomsttagare
endast får en obetydlig skattesänkning,
medan en stor inkomsttagare
får 48 gånger så mycket i kronor räknat.
Det är naturligtvis alldeles riktigt,
om man räknar i kronor, men om herr
Hagberg skulle besvära sig med att undersöka
den procentuella sänkningen
kommer han till ett annat resultat.
Dessutom, herr Hagberg, med den motion
som bär nummer 648 och som
herr Hagberg skrivit på förhåller det
sig på precis samma sätt.

Onsdagen den 21 maj 1952 em.

Nr 19.

121

Omläggning av den statliga direkta beskattningen.

Där har kommunisterna föreslagit
att man för äkta makar i femte ortsgruppen
skall höja ortsavdraget med
400 kronor. Detta innebär att inom
den skatteskala som utgår med 12 procent
— alltså för 90 procent av alla
skattebetalare — blir det en sänkning
av 48 kronor. För ensamstående blir
det en skattesänkning på 108 kronor
genom att man enligt förslaget höjer
ortsavdraget med 900 kronor. Men,
herr Hagberg, på precis samma sätt är
det med kommunisternas motion, som
med det förslag herr Hagberg nyss kritiserade.
Om en inkomsttagare betalar
70 procent av sin inkomst i skatt, får
äkta maken 280 kronor i avdrag, jämfört
med 48 kronor för de små inkomsttagarna.
Fn större och ensamstående
inkomsttagare, som betalar 70 procent
i statsskatt, får en sänkning med 630
kronor, jämfört med 108. Det är precis
alltså samma villfarelse som kommunisterna
råkat ut för.

Dessutom skulle jag kanske kunna
tillägga att en höjning av ortsavdraget
i den utsträckning som kommunisterna
föreslår skärper sambeskattningseffekten,
ty om man skulle genomföra denna
anordning över lag, oavsett vilken
som föreslår det — även andra har
varit inne på denna tankegång — då
bryter man sönder hela detta system.

Jag skall, herr talman, inte ge mig
in på herr Hagbergs uträkningar av bolagsskatten.
Det skulle i varje fall ha
varit fullständigare om herr Hagberg
i detta sammanhang framhållit, att de
fria avskrivningarna inte innebär avskrivning
för all framtid utan endast
ett uppskjutande av skatteerläggandet.

Herr HENRIKSSON (kort genmäle):
Herr talman! Herr Hagberg började
sitt anförande med att framhålla att
man för tjugo år sedan hade statsutgifter
på mellan 800 och 900 miljoner
och nu var uppe i det tiodubbla. Det
må vara mig tillåtet att fråga herr Hag -

berg, om han inte har märkt någonting
av den utveckling, som fortgått under
dessa tjugo år och som medfört en ökning
av statens utgifter. Om herr Hagberg
har den uppfattningen att 1932
var ett idealt år ur arbetarnas synpunkt,
tror jag att han är ganska ensam
som företrädare för den synpunkten
bland arbetare och övriga löntagare.

Herr Hagberg talade vidare om att
en person som 1939 hade 4 000 kronors
inkomst då fick betala 400 kronor
i skatt. Om han 1952 hade 8 000 kronor
i inkomst, skulle skatten nu utgå med
1 200 kronor. Det må nu vara riktigt,
men bakom detta exempel ligger en väsentlig
felsyn, ty huvuddelen av inkomsttagarna
har inte fått en fördubbling
av sina inkomster utan betydligt
mera. Beträffande industriarbetarna
kan vi konstatera att inkomsten sedan
1938 har tredubblats, och därmed försvinner
de argument som herr Hagberg
i detta avseende har anfört.

Ett annat konstaterande av felaktigheter
i de uppgifter som herr Hagberg
lämnade kan göras beträffande hans
exempel från 1948. Han konstaterar,
att om någon hade en inkomst på 5 000
kronor år 1948 och sedan fram till nu
enbart hade fått en kompensation
för levnadskostnadsökningarna så
skulle denne man år 1951 ha en inkomst
av 6 500 kronor. Men i själva
verket har ju levnadskostnadsökningen
sedan år 1948 inte uppgått till 30 procent
förrän nu under 1952, och såsom
jag tidigare hade tillfälle att anföra har
under den tiden även den eftersatta
grupp, som de statsanställda tidigare
har utgjort, fått en inkomstökning på 38
procent. Industriarbetarna och andra
stora löntagargrupper har fått en större
ökning än så. Även där har det alltså
skett en kompensation också för skatteökningarna.

Jag har velat framhålla detta bara
diirför att det ju bör vara något litet
grand reda och något litet saklighet

122

Nr 19.

Onsdagen den 21 maj 1952 em.

Omläggning av den statliga direkta beskattningen.

även i de synpunkter som framförs
från kommunisthåll; eljest måste de ju
bemötas.

Till sist, herr talman, vill jag säga,
att om man för en argumentering så
som herr Hagberg har gjort här i dag
borde ju logiken kräva, icke att man
yrkar bifall till kommunisternas motion
i det här ärendet, utan att man
hävdar att vi inte behöver några
skatter alls.

Herr HAGBERG i Luleå (kort genmäle):
Herr talman! Vad den siste talaren
här yttrade om felaktigheterna
bär ju sin grund i att han inte har hört
upp med vad jag har sagt. Jag har inte
uttalat mig om vad som är den reella
löneförbättringen för den och den arbetarkategorien,
utan jag har bara i
mitt exempel utgått från följande. Om
en inkomsttagare år 1948 hade 5 000
kronor, om levnadskostnaderna har
ökat så och så mycket och om han har
fått sin lön ökad i samma utsträckning
har han så och så mycket i inkomst.
På grundval av detta har jag
gjort mina beräkningar, och emot de
beräkningarna i och för sig tror jag
inte det går att anföra några invändningar.

Mot vad jag sade om att de statliga
utgifterna hade ökat så och så mycket
jämfört med år 1932 invände herr Henriksson
att 1932 var ett dåligt år. Det
vill jag inte förneka, men jag konstaterar
det märkliga i att statens inkomster
under dessa tjugo år av socialdemokratisk
regeringsutövning har tiodubblats
eller i det närmaste tiodubblats
men att detta inte har någon motsvarighet
när det gäller de enskilda medborgarna,
lika litet som man kan åberopa
penningvärdets försämring som
en tillräcklig förklaring till den stora
ökningen. 1932 var ett dåligt år, men
jag tror inte att de statsinkomster, som
då flöt in, representerade någon större
nedgång i jämförelse med åren tidigare.

Slutligen vill jag i frågan huruvida

de lägre inkomsttagarna får sänkta
skatter eller inte — jag tänker då på
herr Kärrlanders replik — erinra om
vad finansministern sade strax före
middagen. Han förklarade då, att vid
uttagningsprocenten 110 får de ensamstående
bland de lägre inkomsttagarna
höjd skatt enligt förslaget, men, tilläde
han, principiellt gäller detsamma för
samma grupper vid en uttagningsprocent
av 100. Det förslag som vi har
ställt skiljer sig i detta avseende från
regeringsförslaget därigenom att det
skulle, såsom förhållandet var tidigare,
möjliggöra en högre skattefri inkomst
—- två tredjedelar jämfört med hälften,
som regeringens förslag innebär — och
skulle det genomföras, då skulle den
konsekvens som man nu på alla håll
beklagar, nämligen att dessa mindre
inkomsttagare får högre skatter, icke
inträda.

Herr HENRIKSSON (kort genmäle):
Herr talman! Kommunisterna brukar ju
framställa sig som företrädare för det
arbetande folket. Man brukar väl då
också ställa det kravet, att de exempel,
som framställs i ekonomiska debatter
och i skattedebatter, skall vara hämtade
ur de erfarenheter man har om
hur dessa grupper har det ställt i
samhället. Nu säger herr Hagberg att
han inte alls har avsett detta utan bara
har velat framställa ett teoretiskt exempel
på hur det skulle vara om det och
det hade inträffat. Naturligtvis kan man
göra så. Jag kan väl också hitta på ett
exempel. Jag kan konstatera, att om
det är någon som år 1939 hade 4 000
kronor i inkomst och som nu bara har
2 000 kronor, har lian fått sin inkomst
sänkt med 50 procent och därutöver
fått ta de levnadskostnadsökningar som
har inträffat under tiden. Men finns
det sådana exempel? Det finns det väl
i varje fall inte bland industriarbetarna,
och då saknar det resonemanget
betydelse i den debatt som vi här har
att föra om hur skatterna kommer att

Onsdagen den 21 maj 1952 em.

Nr 19.

123

Omläggning av den statliga direkta beskattningen.

verka, om vilken betydelse skattesänkningen
kommer att få.

Herr Hagberg säger vidare att statens
utgifter har tiodubblats under den
tjuguårsperiod vi nu har genomlevt
och att de enskildas inkomster inte har
ökats i motsvarande grad under samma
tid. Jag har inte haft tillfälle att
kontrollera om statens utgifter verkligen
har tiodubblats sedan år 1932, men
låt oss anta att det är så. Varför har
detta skett? Jo, i mycket stor usträckning''
därför att man har velat föra över
inkomster från de stora inkomsttagarna
till de grupper i samhället, som icke
har möjligheter att delta i förvärvsarbetet
och där skaffa sig inkomster.
Menar herr Hagberg verkligen att detta
skulle vara en felaktig utveckling? Hur
är det i så fall rimligt att försvara allt
det som kommunisterna anför i sin
propaganda inför löntagare, pensionärer
och andra grupper? Jag kan inte
finna att det finns någon resonans mellan
denna propaganda och det anförande
som herr Hagberg i dag har hållit.

Herr HAGBERG i Luleå (kort genmäle):
Herr talman! Det är endast en
sak som här behöver påpekas. Om jag
som exempel anför, att en inkomsttagare
då och då hade 5 000 kronor i
inkomst och säger, att om levnadskostnaderna
har ökat med så och så många
procent och han får en motsvarande
procentuell ökning av sin inkomst, så
innebär de! en sådan ökning av skatten
som jag angav. Mot delta resonemang,
som jag tycker är fullt logiskt
och riktigt, kommer herr Henriksson
här med den invändningen: Ja, men
inkomsterna har ju ökat ännu mera.
Det är i det här fallet fullständigt likgiltigt,
om inkomsterna har ökat ännu
mera. Ty konsekvensen därav är ju
bara att det av mig tidigare angivna
beloppet genom denna skatteökning
blir ännu större.

Herr ORGÅRD: Herr talman! Jag

begärde ordet för att något litet yttra

mig om en detalj i detta stora frågekomplex.
Jag skall inte låta mig provoceras
till någon polemik med anledning
av vad herr Hagberg i Luleå här har
sagt. Men jag kan inte undgå att göra
en liten reflexion i anslutning till de
utläggningar som han gjorde. Han
började med att tala om att socialdemokratisk
skattepolitik var kapitalistisk.
Jag gjorde mig då den frågan, huruvida
den skattepolitik som bedrives t. ex.
i Sovjetunionen, är kapitalistisk eller
socialistisk. När vi 1947 här i landet
införde de nya skatterna, minns jag
att jag hade en diskussion med en rysk
kommunist, en äkta kommunist, och
han sade så här: Ni svenska socialdemokrater
är allt bra dumma, som utmanar
borgarklassen med dessa kraftiga direkta
skatter. Varför gör inte ni som
vi: tar ut skatterna på produktionen
och konsumtionen? Jag försökte förklara
för honom, att vi sökt lägga skattetrycket
efter bärkraft, hade en progressiv
skala o. s. v. Det var en alldeles
ny tanke för honom. Nu ställer jag mig
den frågan — i synnerhet när herr Hagberg
i slutet av sitt anförande talade
om att de indirekta skatterna vore ett
uttryck för en specifikt kapitalistisk
skattepolitik — om man kan säga, att
den skattepolitik som bedrives i Sovjetunionen,
där man tar ut ojämförligt
större delen av statsinkomsterna genom
indirekta skatter på produktionen,
är kapitalistisk eller socialistisk.

Ja, det var en reflexion vid sidan om.
Jag begärde närmast ordet med anledning
av reservanternas förslag att ta
bort dyrortsgrupp 1 i dyrortsgrupperingen
och de reflexioner, som i samband
därmed göres i reservationen.
Jag har haft tillfälle att närmare följa
den utredning som pågår och som är
avsedd att ligga till grund för en helt
ny dyrortsgruppering. Och då måste
jag säga, att jag begriper inte hur reservanterna
kunnat skriva och tala som
de gör.

Herr Jonsson i Skedsbygd yttrade,

124

Nr 19.

Onsdagen den 21 maj 1952 em.

Omläggning av den statliga direkta beskattningen.

att när den onde vill att någonting inte
skall ske, då tillsätter han en utredning.
Men det är väl någonting som vi inte
kan tillämpa i det här fallet. Här har
ju på detta område, kanske snabbare
än annorstädes, en utredning ägt rum,
och riksdagen har redan beslutat att
godkänna principerna för densamma.
Vad som nu sker är ju en insamling
av det prismaterial, som vi skall lägga
till grund för ett förslag till Kungl.
Maj:t, som Kungl. Maj:t snart nog skall
ta ställning till. Man kan sålunda förvänta
en proposition i frågan till nästa
års riksdag, så här har det väl gått
snabbare till än kanske på något annat
område där utredningar ägt rum, och
man står här inför påtagliga resultat.

Nu konstaterar man i reservationen
i denna punkt, att en utjämning mellan
dyrorterna har ägt rum och att spännvidden
dem emellan ju kan minskas.
Så föreslår man att man redan nu skall
gå till verket och i första etappen sammanslå
den första ortsgruppen med den
andra i skattehänseende och så undan
för undan avskaffa dyrortsgrupperingen.
Men vad man här vill konstatera,
en minskad spännvidd mellan dvrorterna,
är ju vad som skall konstateras
vid den undersökning som äger rum,
den insamling av prismaterial, som
håller på att ske. Och det är ju dessa
upgifter som skall ligga till grund för
det förslag till en ny dvrortsgruppering
som kommer att framläggas.

Jag vill tillägga, att när man föreslår
att dyrortsgrupperingen på detta sätt
skall avskaffas, etappvis som man säger,
genom att den ena dyrorten efter den
andra flyttas upp i en högre grupp, går
man in för en helt annan metod. Om
riksdagen godkänner reservanternas
förslag, har man underkänt den metod
som riksdagen beslöt när den godkände
de sakkunnigas förslag, där man bygger
på att en prisinsamling skall äga
rum och läggas till grund för en helt
ny dyrortsgruppering.

Man kan ju inte nu säga, hur den

i praktiken kommer att se ut, men riksdagen
har alltså uttalat sig för att man
skall tillämpa de linjer, efter vilka utredningen
arbetar, nämligen att man
skall försöka att få till stånd en indelning
efter zoner, som utgör större områden,
så att man skall kunna få bort
det lapptäcke som dyrortsgrupperingen
visar upp i synnerhet i södra Sverige.
Jag vet ju inte till vilket resultat
man kommer, men man kanske kommer
fram till tre dyrortsgrupper med
stora områden. Detta skulle således
innebära en mera radikalt genomgripande
förändring av dyrortsgrupperingen
än som reservanterna i första
hand föreslår.

Jag har bara velat anföra dessa synpunkter.
Jag vill tillägga att vi kan
förmoda, att det insamlade prismaterialet
skall ge grund för antagandet att
spänningen har minskat. Man kan således
anta att det skall vara möjligt
att få till stånd en dyrortsgruppering
som radikalt avviker från den nuvarande
och att, som vi alla hoppas, vi
kommer ett långt stycke fram på vägen
till ett avskaffande av dyrortsgrupperingen.
Jag kan inte förstå hur man i
den situationen kan yrka på att en detalj
skall brytas ut och att vi skall fatta
beslut när det ändå inte kan dröja mer
än högst ett år innan vi får tillfälle att
pröva förslag till en ny dyrortsgruppering.
Om riksdagen antoge reservanternas
förslag, skulle vi fatta beslut
medan en utredning pågår och resultatet
av denna snart är att förvänta, och
det brukar vi ju inte göra.

Jag förstår att irritationen är stor
i södra Sverige, där vi har detta lapptäcke
av olika dyrortsgrupper och där
denna spänning finns mellan grupp 1
och grupp 2. Även om man sålunda
inte kan hoppas att representanterna
där nerifrån skall ta så mycket hänsyn
till de faktiska förhållandena, får
vi emellertid ändå hoppas att representanterna
för övriga delar av landet
skall se sakligt på denna fråga. Även

Onsdagen den 21 maj 1952 em.

Nr 19.

125

Omläggning av den statliga direkta beskattningen.

på andra håll föreligger det ju en spänning
mellan de olika grupperna, och det
är ett lika rättvist krav att spänningen
mellan grupperna 2 och 3 eller mellan
4 och 5 skall utjämnas som att man
skall avskaffa skillnaden mellan grupperna
1 och 2, men dithän har inte
reservanterna sträckt sig.

Det förefaller mig som om riksdagen
med hänsyn till förhållandena borde
på denna punkt besluta i enlighet med
utskottets förslag, och jag ber att få
yrka bifall till detsamma.

Herr JONSSON i Skedsbygd (kort genmäle):
Herr talman! Det är närmast
med anledning av herr Orgårds senaste
anförande som jag vill säga ett par ord.

Herr Orgård tornar upp alla möjliga
svårigheter för ett avskaffande av den
lägsta gruppen i dyrortssystemet, och jag
tror att herr Orgård har gjort sig skyldig
till betydande överdrifter i detta
fall. Skillnaden mellan lägsta och näst
lägsta dyrortsgrupp är ju för närvarande
fiktiv. Man har fått på administrativ
väg vidta åtgärder för att utjämna och
skapa någon likhet mellan närliggande
orter, mot det material som har kommit
fram. Jag tror att man även i avvaktan
på den utredning som skall komma kan
utan risk slopa den lägsta dyrortsgruppen.
Det skulle icke ha någon annan
konsekvens än den att man sluppe det
trassel man nu har i bygderna med
gränsdragning mellan lägsta och näst
lägsta dyrortsgrupp.

Herr ORGÅRD (kort genmäle): Herr
talman! I anledning av vad herr Jonsson
yttrade angående myndigheternas
strävanden att sammanjämka grupperna
1 och 2 mot det material som föreligger
vill jag säga, att både socialstyrelsen
och vi i dyrortsnämnden när vi haft
att yttra oss alltid har satt som mål att
söka åstadkomma sammanjämkningar
på så stora områden som möjligt, inte
endast mellan grupperna 1 och 2 utan
även mellan övriga grupper. Mitt land -

skap — Hälsingland — bildar t. ex.
ett enda sammanhängande område i
grupp 3.

När herr Jonsson säger att det inte
skulle vara så svårt att avskaffa den
lägsta dyrortsgruppen vill jag hänvisa
till vad finansministern har sagt om
denna sak, nämligen att man medan utredning
pågår inte skall vidta en sådan
åtgärd utan någon som helst utredning
och utan tanke på följderna för
det kommunala skatteunderlaget.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HEDLUND: Herr talman!

Efter herr Hagbergs i Luleå anförande
kan man konstatera, att det föreligger
en fullständig enighet om önskvärdheten
för att icke säga nödvändigheten
av att sänka de direkta skatterna. Man
menar att skattetrycket nu har nått en
sådan höjd, att skatterna kan anses hämma
produktionen. Jag tror inte man kan
avvisa den kritik, som säger så. Man
menar också, att sparviljan lider skada
av de höga skatter vi har i dag.

Enigheten sträcker sig uppenbarligen
en liten bit till. Den sträcker sig så
långt att man säger, att om vi kan genomföra
denna skattereform och låta
uttagningsprocenten stanna vid 100, då
är det en reform som är ganska hygglig,
men skulle det visa sig att man, som
regeringen förordar, måste gå in för en
höjning till 110 procent, är reformen
fullständigt förfelad. Ja, den är ju faktiskt
värdelös, om man får rätta sig
efter vad oppositionens talesmän har
sagt vid flera tillfällen i dag.

Det kan vara skäl i att se litet närmare
på de siffror, som presenteras i
propositionen, för att kunna bedöma
om det verkligen finns underlag för att
göra en sådan himmelsvid skillnad mellan
det fall, där uttagningsprocenten efter
reformens genomförande kommer att
gå upp till 110, och det där uttagningsprocenten
stannar vid 100. Om den lägre
uttagningsprocenten skulle bli gällan -

126

Nr 19.

Onsdagen den 21 maj 1952 cm.

Omläggning av den statliga direkta beskattningen.

de, kommer en gift inkomsttagare i ortsgrupp
3 att få en sänkning av den statliga
skatten med 23 procent. Det tycker
man som sagt från oppositionens sida
är bra, och det tycker jag med. Men sedan
säger man från oppositionens sida,
att om det blir 110 procent är det hela
ingenting värt. Ja, vilken procentsats för
skatteminskningen har man om uttagningsprocenten
blir 110? För en 10 000
kronors inkomsttagare blir det då 15,5
procents skatteminskning, och vid 100
procents uttagning blir det 23 procents
skatteminskning. Är det en sådan skillnad,
att man med bibehållen självaktning
kan säga, att i ena fallet är reformen
synnerligen värdefull, i det andra
är den fullständigt värdelös?

Ser man på en inkomsttagare i en något
högre klass, låt oss säga en med
20 000 kronors inkomst, visar det sig
att med detta gynnsammare alternativ
blir sänkningen av den statliga skatten
— jag rör mig naturligtvis fortfarande
med gifta människor i ortsgrupp 3 —
22 procent och med det sämre alternativet
14,8 procent. Är det en sådan differens,
att det ger anledning till en så
stor divergens i omdömena om värdet
av skattereformen?

Jag medger, att om man kommer upp
i väsentligt högre nivåer, så att man rör
sig med 50 000 kronors inkomsttagare,
är skillnaden högst avsevärd. Vid uttagningsprocenten
100 blir det en skatteminskning
på 15 procent, men vid 110
stannar det vid ungefär 6,5 procent.
När man alltså kommer upp i sådana
inkomstlagen, medger jag att skillnaden
är betydande. Men om man då ser på
hur det förhåller sig med mindre och
medelstora inkomsttagare å ena sidan
och större inkomsttagare å andra sidan
och frågar sig hur oppositionen kan
komma och säga, att reformen blir värdelös
om man inte får stanna vid 100
procent, då frestas man närmast till det
antagandet, att det är just dessa höga
inkomstkategorier, som oppositionen
ömmar allra mest för. För de andra blir

det ju någorlunda hyggligt även vid
110 procents uttagning.

Jag skall naturligtvis inte vid detta
tillfälle gå in på frågan om varför man
skall behöva gå upp till 110 procent;
det är ju en sak som vi får ta ställning
till om några dagar har i kammaren.
Men när man talar om skattesänkningar
och nödvändigheten av skattesänkningar,
så undrar jag om man inte bör
börja i den ända som har med utgifterna
att göra. Är det inte nödvändigt att
försöka finna möjligheter till att pressa
ned utgifterna för att på det sättet möjliggöra
en skattesänkning? För mig förefaller
det som om oppositionen har
frikopplat frågan om behov från täckningsmöjligheterna.
Oppositionen börjar
i fel ända.

Förvärvsavdraget för gift kvinna har
ju blivit ändrat vid detta tillfälle i propositionen
på ett sätt, som ur principiell
synpunkt är för oss inom bondeförbundet
synnerligen glädjande. Vi bär
i många år vid tillfälle efter tillfälle
försökt få fram en reform, som innebär
rätt till skatteavdrag för en hustru som
arbetar i makarnas gemensamma näringsföretag.
Vi har alltså tänkt på bondens
hustru, hantverkarens hustru, köpmannens
hustru o. s. v. Nu har man för
första gången fått den frågan knäckt
i skattelagstiftningen. Vi hälsar den reformen
med stor tillfredsställelse. Jag
vill bara uttala förhoppningen att man
när frågan om kommunalskatten kommer
upp till reformering kan överföra
denna princip även till det området.

Vid ett par tre tillfällen under debatten
i dag har man interpellerat mig
om min inställning till dvrortsgrupperingen.
Jag tycker att bondeförbundets
strävanden på detta område borde vara
så pass kända för alla, att det knappast
finns någon anledning till sådana frågor.
Vi har ju i årtionden arbetat för att
få bort denna dyrortsgruppering. Det är
vad vi alltjämt önskar. Som första åtgärd
har vi tänkt oss att få bort den
lägsta dyrortsgruppen.

Onsdagen den 21 maj 1952 em.

Nr 19.

127

Omläggning av den statliga direkta beskattningen.

Nu säger finansministern i propositionen
om skatterna, att han har utgått
ifrån att till nästa års riksdag kunna
framlägga ett förslag till lösning av denna
fråga i hela dess vidd. Nog tycker
jag, att det under sådana förhållanden
är föga motiverat att genomföra en ordning,
vilken med all sannolikhet kommer
att visa sig vara ett provisorium,
som man sedan får börja ändra på, kanske
redan under nästa år. Är det inte
bra mycket förnuftigare och mera praktiskt
att avvakta det förslag som finansministern
utlovat?

Till sist skall jag försöka svara även
på en fråga om min inställning till kvarlåtenskapsskatten.
Bondeförbundet har
ogillat den formen av beskattning. Vi
föredrar skärpt arvslottsbeskattning,
därför att vi tycker, att det systemet är
bättre än systemet att lägga skatt på
den odelade kvarlåtenskapen. I den
mån man får erfarenhet på detta område
som underlag för en utredning,
bör en sådan företagas, men reformen
av kvarlåtenskapsskatten förefaller mig
inte vara den skattereform, som bör gå
först. Det finns angelägnare skattereformer.

Herr IvRISTENSSON i Osby (kort genmäle)
: Herr talman! Statsrådet Hedlund
talade till en början om vikten av skattesänkningar
och sade att vi är överens
om behovet därav. Ja, det är därför vi
på vårt håll menar, att man skall gå till
uttagningsprocenten 100 och inte hålla
sig vid regeringens förslag om en procentsats
på 110.

Statsrådet Hedlund gör gällande att
oppositionen skulle ha sagt, att en uttagningsprocent
på 110 gjorde skattesänkningen
värdelös. Såvitt jag vet har
det inte fällts något sådant uttalande
här i dag. Jag har sagt, herr statsråd,
att om man inte sätter procentsiffran
vid 100, får man inte den effekt, som
1949 års enhälliga och parlamentariskt
sammansatta skattekommitté åsyftade

med sitt förslag. Herr statsrådet har säkert
observerat, att också vid 100 procents
uttagning får man en liten skatteskärpning,
om man ser uteslutande på
den statliga skatten, vid 3 000 kronors
inkomst. Men höjer man uttagningsprocenten
till 110 blir det en större skärpning
för denna grupp men också en viss
ökning för dem, vilkas inkomster ligger
vid 4 000 och 5 000 kronor. Man kan
dock inte räkna dem, herr statsråd, till
de större inkomsttagarna.

Om man beträffande utgiftspolitiken
under denna riksdag hade följt de anvisningar
som folkpartiet gjort och
dessutom hade följt våra linjer i fråga
om beskattningen, skulle man ändå ha
fått en väl balanserad och överbalanserad
budget för året 1952/53.

I fråga om 300-kronorsavdraget för
hustru, som arbetar i mannens jordbruk
eller rörelse, har folkpartiet i en reservation
yrkat på att det också skulle
gälla vid den kommunala beskattningen.
Herr statsrådet framhöll sin önskan att
så skulle ske. Det finns möjlighet för
statsrådet att medverka till detta genom
att ansluta sig till vår reservation på
denna punkt.

När det gäller dyrortsgrupperingen
har statsrådet Hedlund den uppfattningen,
att man bör vänta och se till
dess utredningen är färdig. Jag bara
konstaterar att bondeförbundets reservanter
inom utskottet på denna punkt
samlat sig kring kravet på omedelbar
handling, och deras ställningstagande
ligger väl ändå, statsrådet Hedlund, mer
i linje med de krav, som bondeförbundet
tidigare rest i denna fråga.

Till frågan om kvarlåtenskapsskatten
intar statsrådet Hedlund nu den ställningen,
att det enligt hans förmenande
finns viktigare skattelättnader än ett
borttagande av denna skatt. Jag vill erinra
om att bondeförbundets representanter
i bevillningsutskottet år 1947 betraktade
saken på ett annat sätt. I den
reservation, som man då avgav, framhålles
att kvarlåtenskapsskattens bort -

128

Nr 19.

Onsdagen den 21 maj 1952 em.

Omläggning av den statliga direkta beskattningen.

tagande borde t. o. m. gå före en sänkning
av inkomstskatten. Man hade då
den uppfattningen, att kvarlåtenskapsskatten
var något som inte borde införas
i svensk skattelagstiftning, och det
användes, herr statsråd, mycket hårda
ord av bondeförbundets representanter
i utskottet när man talade om kvarlåtenskapsskatten.
Det säges nu i deras
reservation till detta betänkande bl. a.,
att denna skatt icke står i överensstämmelse
med hävdvunnen rättsuppfattning
och att den i praktiskt hänseende är
otymplig.

Även i denna fråga förefaller det mig
alltså, som om statsrådet Hedlund inte
längre följer samma linje som han och
bondeförbundet över huvud taget tidigare
har gjort.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HEDLUND: Herr talman! Frågan
om överbalansering av budgeten
och alla de yrkanden om ytterligare
utgifter inom skilda huvudtitlar på tiotals
miljoner kronor här och var, som
folkpartiet framställt samtidigt med att
man kräver skattesänkning, är väl en
sak som vi får diskutera om några dagar.

Det var mycket värdefullt att höra
vad herr Kristensson i Osby sade i första
delen av sitt anförande, när han talade
om hur han bedömde skattereformens
verkningar vid en uttagningsprocent
av 110. Kontentan av vad han yttrade
var, om jag fattat rätt, att skattereformen
är bra, även om det blir en uttagningsprocent
på 110, men att det naturligtvis
är bättre och effektivare om
man stannar vid en uttagningsprocent
av 100.

Vidare skulle jag i frågan om dyrortsgrupperingens
slopande vilja säga, att
situationen har mig veterligt aldrig
varit sådan den är i dag, nämligen att
man i en kungl. proposition utlovar att
till kommande år framlägga ett förslag
i ämnet. Jag vidhåller än en gång, att
under sådana förhållanden förefaller

det mig mera praktiskt att avvakta detta
förslag. Det finns alltså inte på denna
punkt någon principiell skiljaktighet
mellan mig och de representanter för
bondeförbundet, som reserverat sig inom
utskottet.

Herr JONSSON i Skedsbygd (kort genmäle)
: Herr talman! Jag begärde närmast
ordet med anledning av att herr
Kristensson i Osby här kritiserade statsrådet
Hedlund liksom han förut kritiserat
mig och bondeförbundet över huvud
taget för att vi nu vill få till stånd
en utredning om kvarlåtenskapsskattens
avskaffande. Åren 1947 och 1948 motionerade
man på folkpartihåll om en
sådan utredning. Inom bondeförbundet
har vi konsekvent hållit på att denna
skatt bör avskaffas, men vi har inte
vunnit riksdagens gehör för denna
ståndpunkt. Nåväl, då har vi nu försökt
komma fram på den andra vägen
och begärt en utredning för att få klarlagt
hur skatten verkar och om den bör
ersättas med någon annan form av beskattning.
Då inträffar emellertid det
märkliga, att folkpartiet är färdigt att
yrka på skattens borttagande utan någon
utredning.

Herr NILSSON i Svalöv (kort genmäle)
: Herr talman! Att döma av statsrådet
Hedlunds anförande står bondeförbundet
tydligen splittrat när det gäller
frågan om kvarlåtenskapsskatten.
Om jag fattat statsrådet Hedlund rätt,
kunde han mycket väl tänka sig en
skärpt arvslottsbeskattning, därest kvarlåtenskapsskatten
slopades. Bondeförbundets
representant i bevillningsutskottet
herr Jonsson i Skedsbygd har tidigare
här i dag mycket kraftigt understrukit,
att han står på samma ståndpunkt
som år 1948, då han hävdade att
han inte kunde gå med på att kvarlåtenskapsskatten
slopades och ej heller
en skärpning av arvslottsbeskattningen.
Kvarlåtenskapsskatten borde borttagas
utan att det skedde någon skärpning av

Onsdagen den 21 maj 1952 em.

Nr 19.

129

Omläggning av den statliga direkta beskattningen.

arvslottsbeskattningen, hävdade herr
Jonsson.

Det finns alltså då det gäller kvarlåtenskapsskattens
slopande två skilda
uppfattningar inom bondeförbundet.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HEDLUND: Herr talman! Jag
vidhåller alltjämt att jag skulle vilja byta
ut kvarlåtenskapsskatten mot en i
viss mån skärpt arvslottsbeskattning.
Jag tycker inte om den utformning, som
kvarlåtenskapsskatten har fått och som
innebär att den odelade kvarlåtenskapen
beskattas. Och jag vidhåller även
att kvarlåtenskapsskattens borttagande
icke är den mest angelägna skattereformen
i dagens läge. Det finns andra skattereformer,
som är minst lika och mera
angelägna.

Fru ERIKSSON i Stockholm: Herr talman!
Jag skall bara röra vid en liten
punkt i det föreliggande förslaget till
skattelättnader, nämligen förvärvsavdraget
för gifta kvinnor. Jag har motionerat
om att man skall behålla avdragsbeloppet
om högst 1 000 kronor för förvärvsarbetande
kvinnor och att man
inte skall minska det för dem som inte
har barn. Förslaget innebär ju en absolut
försämring för de förvärvsarbetande
kvinnorna utan barn. Det nuvarande avdraget
är visserligen provisoriskt men
har i alla fall funnits med i skattelagstiftningen
sedan 1947.

Ända sedan förvärvsavdraget infördes
1919 har det varit strid om det. Man
har ansett att det har varit för litet, och
man har haft många olika uppfattningar
om dess roll vid skattesättningen. Det
har varit borta ett tag, men sedan 1947
har det varit med, och att nu anse det
som någonting, som man lättvindigt kan
avskaffa, tror jag är en helt felaktig bedömning.
Man har i den ganska intensiva
sambeskattningsdebatten från
många olika håll sagt, att den s. k. sambeskattningsfrågan
får man lösa på
längre sikt efter helt andra linjer än ge -

nom förvärvsavdrag. Nu har man fått
en lösning på sambeskattningen. Man
har blivit ense och löst denna fråga
efter andra linjer, och likväl känner
man sig tvingad att tillgripa ett förvärvsavdrag.
Det har inte gått att bara
rätta till saken med höjt ortsavdrag
eller med andra skatteskalor, utan förvärvsavdraget
har blivit något som man
känner sig tvingad att ha med. Det är
alltså inte någon principiell skillnad
mellan reservationens ståndpunkt och
utskottets, tv båda vill behålla förvärvsavdraget.
Det är bara när det gäller bedömningen
hur stort detta belopp skall
vara och när det skall utgå som man
skiljer sig.

Man säger i utskottsutlåtandet att förslaget
inte innebär någon försämring
för denna grupp. Ja, om man ser gruppen
isolerad kanske man inte får ett
sämre skatteläge i och för sig, men det
blir ett sämre läge i förhållande till
andra grupper.

Man har i utskottsutlåtandet framhållit,
att man nu har rättat till ortsavdraget
så att det är lika stort för såväl
gifta som ogifta; därmed skulle man ha
hävt en del av de missförhållanden, som
man tidigare varit missnöjd med, alltså
den s. k. sambeskattningseffekten, som
innebär att två gifta människor får en
högre skatt än de skulle ha fått med
samma inkomst om de hade varit ogifta.
Man kan säga att detta förhållande i
någon mån har avhjälpts, fast långt
ifrån fullständigt, i det att man givit
ortsavdraget samma höjd för såväl gifta
som ogifta. Men förvärvsavdraget har
haft en huvudsakligen annan motivering.
Det har motiverats med att man
på något sätt vill ersätta de kostnader,
som eu gift kvinna åsamkas när hon har
förvärvsarbete utanför hemmet.

Utskottet anser för sin del, att förslaget
inte innebär någon försämring, men
det är inte bara det som utskottet anser
utan också att det förslag som utskottet
har framlagt innebär en god avvägning,
och det kan man förvåna sig litet över.

9—Andra kammarens protokoll /.952. AV It).

130 Nr 19.

Onsdagen den 21 maj 1952 em.

Omläggning av den statliga direkta beskattningen.

Det skulle vara intressant att få veta
på vilket sätt man har gått till väga vid
avvägningen av 300-kronors- och 1 000-kronorsavdraget. Har man, när det gäller
t. ex. 300-kronorsavdraget, gjort en
avvägning och sett att det är lämpligt
att ge detta belopp till en hustru, som
har en så okontrollerbar inkomst som då
hon arbetar i mannens förvärvsarbete,
och har man gjort en avvägning för
dem, som skulle få det större avdraget,
alltså 1 000-kronorsavdraget, med hänsyn
till barnkostnaderna, eller hur har
man kommit fram till denna utmärkta,
goda avvägning som man talar om?

Utskottet säger i sitt utlåtande, att det
inte vill bestrida att det i och för sig
kan vara befogat att låta rätten till förvärvsavdrag
vara beroende av en viss
arbetsinsats från den gifta kvinnans sida.
Men det är väl inte arbetsinsatsen i
och för sig, som skall belönas med förvärvsavdrag,
utan det är väl de kostnader
som är förknippade med denna arbetsinsats
som skall ersättas. Skulle man
bara se till arbetsinsatsen tror jag, att
om man skulle värdera den — finansministern
var också inne på den frågan
-— skulle det arbete, som göres i hemmet
av de liemarbetande kvinnorna,
också vara värt ett förvärvsavdrag. Men
det är de extra kostnaderna som man
vill ta hänsyn till.

Herr Sköld betecknade klausulen om
förvärvsavdraget som den mörka punkten
i förslaget. Han kallade den för ett
irritationsmoment. Men det är inte det
som är irriterande, att ett förvärvsavdrag
finns med i förslaget, utan det irriterande
ligger i att förvärvsavdraget
har blivit mindre än förr och att det
skall tillämpas för de kvinnor, som har
en så okontrollerbar arbetsinsats som
de som arbetar i mannens förvärvsarbete.
Däri ligger det nya irritationsmomentet,
men sannerligen inte i att förvärvsavdraget
är med.

Det är tydligt att finansministern inte
är den starke mannen när det gäller förvärvsavdraget
— han uttalade ju stor

ovilja mot det — utan det är såvitt jag
förstår herr Jonsson i Skedsbygd som är
den starke mannen och lyckats få med
förslaget om ett 300 kronors förvärvsavdrag
för kvinnor i mannens förvärvsarbete.
Jag missunnar dem inte detta,
men det är märkligt, när man har varit
så kritisk mot detta förvärvsavdrag, att
man på denna punkt har varit så väldigt
generös.

Det är visst inte svårt att argumentera
för att detta 300-kronorsavdrag
även skulle utgå till hustrur, som inte
arbetar i sina mäns företag utan som är
gifta t. ex. med en vanlig arbetare. Jag
skulle tro att det finns väldigt många
hemarbetande hustrur som satsar så
mycket arbete på mannen, på hans personliga
bekymmer och hans personliga
omvårdnad, att han kan ta dubbelt arbete
i det oändliga. Skall man börja ta
inteckningar i mannens inkomst kan
man få det även på män, som inte har
en egen förvärvsrörelse. Om man nu
säger att dessa kvinnor, som arbetar i
mannens förvärvsarbete, skall få detta
300-kronorsavdrag, ligger väl tanken
inte långt borta att låta även de hemmaarbetande
hustrurna med tanke på den
betydelsefulla roll de spelar vid mannens
inkomst få samma avdrag.

Jag yrkar inte på att dessa 300 kronor,
som herr Jonsson i Skedsbygd tydligen
har förmått intressera så mycket
folk för, skall tas bort. Jag vill dock påvisa
hur svårt det är att visa, att kostnaderna
för en kvinna, som arbetar i
mannens förvärvsarbete, kan vara lika
stora som för kvinnor, som går hemifrån
till annat förvärvsarbete. Ja, jag
skulle tro att det borde vara uppenbart
för vem som helst, att det är betydligt
svårare att kontrollera den inkomst,
som en kvinna har när hon hjälper sin
man. Det är också mycket svårt att se,
hur stora kostnader hon har för detta.
Det är uppenbarligen svårare att beräkna
kostnaderna i detta fall än när hon
går från sitt hem till en annan arbetsplats.

Onsdagen den 21 maj 1952 em.

Nr 19.

131

Omläggning av den statliga direkta beskattningen.

När man säger att detta är väl avvägt,
då nndrar jag vilken avvägningsmetod
man använt för att kunna säga det. Jag
kan räkna fel, men efter min förmåga
tror jag att det blir 30 å 40 kronors
vinst för en hustru, som får tillgodoräkna
sig detta 300-kronorsavdrag. På
vilket sätt har en förvärvsarbetande
kvinna ökat sina kostnader, om det
skall motsvara precis dessa 30 å 40 kronor?
Hon kan inte lämna bort 20 kilo
tvätt och få det tvättat för den summan,
hon kan inte få farstun vaskad under
två månader för det beloppet. Hur
har man kommit fram till denna summa?
Man har tagit en summa på måfå,
men jag kan inte förstå att man här kan
tala om en avvägning. Man har i så fall
inte något begrepp om vad saken gäller.
Utan att vara skatteexpert vågar jag påstå,
att jag vet vad sådana saker kostar.
Jag har erfarenhet av vad det kostar både
i fråga om arbete och när det gäller
penningersättningen för detta arbete —
när man måste betala en hemhjälp. Jag
har god erfarenhet av detta, och jag vågar
ställa mig upp mot de män i utskottet,
som dikterat utlåtandet.

Inte heller kan denna avvägning vara
gjord med hänsyn till de verkliga barnkostnaderna.
Man brukar ju samstämmigt
säga, att dessa kostnader skall man
inte avväga i skattesystemet utan lindra
på annat sätt. Man bör sannerligen inte
skjuta ifrån sig frågan om att avväga
barnkostnaderna. Man får inte ens ett
ögonblick låta den viljan skymta fram
att skjuta denna fråga ifrån sig genom
att låtsas gradera detta skatteavdrag
med hänsyn till barnkostnaderna. Vad
blir det för reell skillnad mellan dem,
som får dessa 300 kronor i avdrag och
premieras med 30 å 40 kronor, och dem
som får det större avdraget? Efter min
ringa förmåga att räkna blir det 80 å
90 kronor lägre skatt för den kvinna,
som har barn och får 1 000 i avdrag.
Detta skulle således vara den förnuftiga
avvägningen med hänsyn till de verkliga
barnkostnaderna! Man får dock

inte passning för ett barn under en vecka
för 80 kronor. Man skulle här enligt
utskottets skrivning få ett avdrag,
som motsvarar alla sorters besvärligheter
för en kvinna med barn, vare sig
hon har många eller ett barn, barnen
är stora eller små, friska eller sjuka.
Kostnaderna för alla skall, enligt utskottets
avvägning, motsvara 90 kronor.
Jag vill bara säga att jag tycker det är
synd om de hustrur, som får sina hushållspengar
räknade efter denna måttstock.
Jag hoppas att denna mentalitet
endast är rådande när det gäller att
skriva utskottsutlåtanden. Det är naturligtvis
här inte ett ögonblick tal om att
göra en god avvägning i förhållande till
de reella kostnaderna. Det är, såvitt jag
förstår, fråga om att ta ut skattemedel.
Det gäller också att göra detta efter en
schablonmässig grund, det förstår jag
också. Men då skall man också tala om
att man gör det och inte försöka låtsas
vilja behjärta det ena eller andra behovet
eller värdera det på ena eller
andra sättet.

Finansministern hade — vad skall jag
säga — ett sådant där ganska inställsamt
tonfall, som man ofta använder till
män, som har hustrur hemma. Jag har
både varit hemarbetande hustru och en
hustru som arbetar utom hemmet, och
jag vet hur löjligt det är att försöka
spalta upp dessa två kategorier och säga,
att de är värda olika stora bidrag.
Detta har inte med den saken att göra,
allra minst när man resonerar om 30
eller 90 kronor. Finansminister Sköld
ville liksom lägga in några brösttoner
när han sade, att det kan bli orättvist
och en undervärdering av den kvinna,
som sköter hemmet. Det är också en undervärdering,
som kommer fram i utskottsutlåtandet,
om man ett ögonblick
talar om ersättning för arbete, som görs
i hemmet.

.lag vänder mig nu mest mot finansministern,
eftersom han är den insiktsfullaste.
När han kan fara vill så är det
betänkligt. Vi brukar ju följa honom.

132

Nr 19.

Onsdagen den 21 maj 1952 em.

Omläggning av den statliga direkta beskattningen.

Han sade här ungefär följande: Det som
är det besvärliga med skatten är inte
att man har så invecklade skatteregler,
utan det besvärliga är, att man har så
många smådetaljer att ta hänsyn till,
så många undantag och särbestämmelser.
Ja, det är detta som gör det svårt.
Därför tycker jag inte det vore lyckligt
om man införde denna extra bestämmelse,
där man skiljer på kvinnor
som har barn och arbetar utanför hemmet
och kvinnor utan barn som arbetar
utanför hemmet. Det vore bättre att ha
en schablon, som vi tidigare haft.

Till slut vill jag fråga om det kan
vara psykologiskt riktigt att göra som
här föreslås, när man nu har pacificerat
denna sambeskattningsdebatt. Jag
betvivlar det. Att nu börja spalta upp
detta lilla ynkliga avdrag på sådana,
som är värda det, och sådana, som inte
är värda det, därför att de inte gjort
samhället tjänsten att skaffa sig barn
eller därför att de råkar ha barn som
är över 16 år eller kanske inte hunnit få
några, det kan inte vara riktigt. Jag
tror inte det kan vara värt att skaffa
sig ohägn på den punkten. Jag talar då
till dem, som är regeringstrogna. Jag
vill det partiets väl, men det är inte
värt att skaffa sig så mycket förargelse
på den punkten, som vi kan få för
denna lilla sak.

Finansminister Sköld frågade förut
när han talade — jag vet inte riktigt
vad saken då gällde -—- om man räknat
efter vad det och det skulle betyda i
extra skattebörda på de andra. Jag frågar
mig nu också: Har utskottsskrivarna
och de som tidigare varit inne på
dessa tankar räknat ut, hur mycket
skattebördan skulle öka för de andra,
om vi behölle det 1 000-kronorsavdrag,
sim vi tidigare kunnat bära? Jag tror
inte det kan bli så många miljoner. Att
slå ut detta belopp på det hela tror jag
skulle vara som att spotta i Atlanten.
Det märks inte.

Alltså, principen är redan genombruten.

Nu hörde jag visserligen, att inrikesministern
talade om en princip som slagit
igenom, och det skulle vara 300-kronorsavdraget. Det är en princip —
det får jag verkligen säga -— eller en
principlöshet, där man inte varit så
sträng i kravet på bevisning. Annars är
det ingen princip, att förvärvsavdraget
skall förekomma i den bär beräkningen,
som har på något sätt genombrutits
eller förändrats. Det hela är en anpassningsfråga
och en avvägningsfråga.
Det finns så många avvägnings- och
anpassningsbekymmer, att detta borde
kunna föranleda denna kammare, tycker
jag, att följa den reservation, som
är avgiven av herr Henriksson och som
går ut på att 1 000 kronor skattefritt
skall kunna räknas de kvinnor till godo,
som har förvärvsarbete utanför hemmet,
vare sig de har barn eller inte.

Med de orden ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till herr Henrikssons
reservation.

Herr talmannen övertog nu ledningen
av kammarens förhandlingar.

Fru GÄRDE WIDEMAR: Herr talman!
Jag beklagar att utskottet inte gått på
den linje för utformningen av förvärvsavdraget
som anvisats i min motion i
denna fråga, nämligen att medge avdrag
för de verkliga omkostnaderna för
barns vård och omhändertagande.

Då det gäller övriga avdrag för intäkters
förvärvande är man mycket noga
med att de skall motsvara de verkliga
omkostnaderna. Där fordi ar taxeringsmyndigheterna
noggrann specifikation.
Avdrag för barns vård och omhändertagande
är inte annorlunda än andra avdrag,
och det föreslagna schablonavdraget
motsvarar i allmänhet inte de verkliga
omkostnaderna.

Också jag har liksom fru Eriksson i
Stockholm en viss praktisk erfarenhet
på detta område, och jag instämmer i
allt väsentligt med henne då det gäller
omkostnaderna för att ersätta hustruns

Onsdagen den 21 maj 1952 em.

Nr 19.

133

Omläggning av den statliga direkta beskattningen.

eller moderns arbete i hemmet. Jag har
i min motion åberopat ett uttalande av
Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund.
Jag ber att få citera det här: »Alla
nödvändiga utgifter för inkomsternas
förvärvande bör få avdragas. Om gift
kvinna för barns skötsel måste ha hjälp
i hemmet eller måste lämna barn på
daghem eller dylikt, bör självklart sådan
kostnad få avdragas, vilket ej torde
vålla några särskilda svårigheter vid
taxeringen. Att lösa denna fråga med
schablonavdrag eller olika skatteskalor
förefaller däremot principiellt sett från
början dömt att misslyckas. Praktiken
har dessutom de senare åren klart visat,
att problemet näppeligen kan lösas
på denna väg.»

Mot detta står i utskottets utlåtande,
att utskottet finner det inte möjligt att
belasta deklarations- och taxeringsapparaten
med sådana uppgifter och utredningar,
varom här skulle bli fråga.
Det är praktiskt taget det enda skäl, som
utskottet har anfört emot förslaget.

Jag finner angeläget att understryka
vikten av att denna fråga blir löst efter
rättvisa och riktiga principer, och jag
anser att den enda förnuftiga lösningen
är att ge de förvärvsarbetande mödrarna
avdrag för de verkliga omkostnaderna
för barnens vård och omhändertagande.
Så länge man inte väljer den utvägen,
kommer förvärvsavdraget, såsom
finansministern också sade, att vara ett
irritationsmoment i vår skattelagstiftning.
Min förhoppning är att den princip
jag här talat för snarast skall komma
under omprövning när det gäller
att fastställa förvärvsavdraget för mödrar.

För dagen skall jag emellertid inte
ställa något yrkande utan ber att få ansluta
mig till den av herr Kristensson i
Osby m. fl. avgivna reservationen, vilken
är den reservation, som närmast
motsvarar mina önskemål i saken.

Överläggningen förklarades härmed
avslutad. På därå framställd proposi -

tion blev den föredragna 52 § i utskottets
förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen
av kammaren godkänd.

Härefter föredrogos föreliggande förslag
om ändring i rt6 § 3 mom. Därvid
anförde:

Herr KRISTENSSON i Osby: Herr talman!
Jag ber att få yrka bifall till reservation
nr I av undertecknad in. fl.

Herr HAGBERG i Malmö: Herr talman!
Jag instämmer i herr Kristenssons
yrkande. Reservationerna nr I och
II i denna del är i huvudsak identiska.

Herr SUNDSTRÖM: Herr talman! Jag
yrkar bifall till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan, att
föreliggande förslag om ändrad lydelse
av 46 § 3 mom. måtte avslås dels ock på
godkännande av det förslag till lydelse
av lagrummet, som framställts i den av
herr Kristensson i Osby m. fl. avgivna
reservationen; och förklarade herr talmannen
sig anse svaren hava utfallit
med övervägande ja för den förstnämnda
propositionen. Herr Kristensson i
Osby begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och
godkändes:

Den, som vill, att kammaren i enlighet
med bevillningsutskottets hemställan
i utskottets betänkande nr 50 avslår
föreliggande förslag om ändrad
lydelse av 46 § 3 mom. kommunalskattelagen,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt
det förslag till ändrad lydelse av

134

Nr 19.

Onsdagen den 21 maj 1952 em.

Omläggning av den statliga direkta beskattningen.

nämnda lagrum, som förordats i den av
herr Kristensson i Osbv m. fl. avgivna
reservationen.

Kammaren hade alltså i enlighet med
utskottets hemställan avslagit föreliggande
förslag om ändrad lydelse av
46 § 3 mom. kommunalskattelagen.

Vidare föredrogos föreliggande förslag
om ändrad lydelse av 48 § 2 mom.;
och anförde därvid:

Herr KRISTENSSON i Osby: Herr talman!
Jag yrkar bifall till reservation
nr I.

Herr HAGBERG i Malmö: Herr talman!
Jag yrkar bifall till reservation
nr II.

Herr JONSSON i Skedsbygd: Herr talman!
Jag yrkar bifall till reservation
nr III.

Herr SUNDSTRÖM: Herr talman! Jag
yrkar bifall till utskottets hemställan.

Härmed förklarades överläggningen
avslutad. Herr talmannen gav propositioner
på 1 :o) bifall till utskottets hemställan,
att föreliggande förslag om ändrad
lydelse av 48 § 2 mom. måtte avslås;
2:o) godkännande av det förslag
till lydelse av lagrummet, som framställts
i den av herr Kristensson i Osbv
m. fl. avgivna reservationen; 3:o) godkännande
av den lydelse, som föresla -

gits i den av herr Velander in. fl. avgivna
reservationen; samt 4:o) godkännande
av det förslag till lydelse, som
framlagts i den av herr Gustaf Elofsson
m. fl. avgivna reservationen; och
fann herr talmannen svaren hava utfallit
med övervägande ja för den förstnämnda
propositionen. Herr Kristensson
i Osby begärde emellertid votering,
i anledning varav och sedan till kontraproposition
antagits den under 2:o)
anmärkta propositionen, efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den som vill, att kammaren i enlighet
med bevillningsutskottets hemställan
i utskottets betänkande nr 50 avslår
föreliggande förslag om ändrad lydelse
av 48 § 2 mom. kommunalskattelagen,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar^

Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt
det förslag till ändrad lydelse av nämnda
lagrum, som förordats i den av herr
Kristensson i Osby m. fl. avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och denna voteringsproposition
blivit ännu en gång
uppläst, verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter hava röstat för japropositionen.
Herr Kristensson i Osby
begärde emellertid rösträkning, vadan
votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos 127 ja och
74 nej, varjämte 12 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså i enlighet med
utskottets hemställan avslagit föreliggande
förslag om ändrad lydelse av
48 § 2 mom. kommunalskattelagen.

65 §, anvisningarna till 46 och 48 §§,
slutstadgande, ingress och rubrik.

Godkändes.

Nr 19.

135

Onsdagen den 21 maj 1952 em.

Omläggning av den statliga direkta beskattningen.

Utskottets hemställan i punkten Al).

Förklarades besvarad genom kammarens
beslut i fråga om lagförslaget.

Punkten A 2).

Utskottets i punkten framlagda förslag
till förordning om ändring i förordningen
den 26 juli 19)7 (nr 576)
om statlig inkomstskatt.

4 § 1 mom.

Efter föredragning av föreliggande
förslag om ändrad lydelse av 4 § 1 mom.
anförde:

Herr KRISTENSSON'' i Osby: Herr talman!
Jag ber att få yrka bifall till reservation
nr I.

Herr HAGBERG i Malmö: Herr talman!
Jag ber att få yrka bifall till reservation
nr II, som i denna del är likalydande
med reservation nr I.

Herr SUNDSTRÖM: Herr talman! Jagber
att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Överläggningen förklarades härmed
avslutad. Herr talmannen gav propositioner
dels på godkännande av utskottets
hemställan, att föreliggande förslag
till ändrad lydelse av 4 § 1 mom.
skulle avslås dels ock på godkännande
av den lydelse av detta författningsrum,
som föreslagits i de av herr Kristensson
i Osby m. fl. och herr Velander
m. fl. avgivna reservationerna; och
förklarade herr talmannen sig anse svaren
hava utfallit med övervägande ja
för den förra propositionen. Herr Hagberg
i Malmö begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren i enlighet
med bevillningsutskottets betänkande
nr 50 avslår förevarande förslag om
ändrad lydelse av 4 § 1 mom. förordningen
om statlig inkomstskatt, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt
det förslag till ändrad lydelse av nämnda
lagrum, som förordats i de av herr
Kristensson i Osby m. fl. och herr Velander
m. fl. avgivna reservationerna.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
-verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter hava röstat för ja-propositionen.
Herr Hagberg i Malmö begärde
emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 132 ja och 74 nej, varjämte
7 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså i enlighet
med utskottets hemställan avslagit föreliggande
förslag om ändrad lydelse av
4 § 1 mom.

4 § 2 mom. föredrogs härefter; och
anförde därvid:

Herr KRISTENSSON i Osby: Herr talman!
Jag ber att få yrka bifall till reservation
nr I.

Herr HAGBERG i Malmö: Herr talman!
Jag ber att få yrka bifall till reservation
nr II.

Herr HENRIKSSON: Herr talman! Jag
ber att få yrka bifall till reservation
nr IV.

Herr SUNDSTRÖM: Herr talman! Jag
ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Härmed förklarades överläggningen
avslutad. Herr talmannen gav propositioner
på 1 :o) godkännande av 4 § 2
mom. i den av utskottet föreslagna ly -

136

Nr 19.

Onsdagen den 21 maj 1952 em.

Omläggning av den statliga direkta beskattningen.

delsen; 2:o) godkännande av den lydelse,
som föreslagits i den av herr
Kristensson i Osby in. fl. avgivna reservationen;
3:o) godkännande av det förslag
till lydelse, som framlagts i den
av herr Velander m. fl. avgivna reservationen;
samt 4:o) godkännande av
den avfattning, som förordats i reservationen
av herr Henriksson; och fann
herr talmannen svaren hava utfallit
med övervägande ja för den förra propositionen.
Herr Kristensson i Osby begärde
emellertid votering, i anledning
varav herr talmannen för bestämmande
av kontrapropositionen i huvudvoteringen
ånyo upptog de tre återstående
propositionerna, av vilka herr talmannen
nu fann den under 2:o) anmärkta
hava flertalets mening för sig. Beträffande
kontrapropositionen äskade likväl
herr Hagberg i Malmö votering, varför
herr talmannen för bestämmande av
kontraproposition i voteringen om
kontraproposition i huvudvoteringen
åter upptog de båda återstående propositionerna,
av vilka herr talmannen
fann den under 3:o) anmärkta vara
med övervägande ja besvarad. Denna
herr talmannens uppfattning bestreds
emellertid av herr Henriksson medelst
begäran om votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren till kontraproposition
i voteringen om kontraproposition
i huvudvoteringen angående
4 § 2 mom. i det av bevillningsutskottet
i betänkande nr 50 punkten
A 2 tillstyrkta förordningsförslaget antager
bifall till den av herr Velander
in. fl. avgivna reservationen, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
den reservation som avgivits av
herr Henriksson.

Sedan kammarens ledamöter härefter

intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning; och befanns därvid flertalet
hava röstat för nej-propositionen,
vadan kammaren till kontraproposition
i voteringen om kontraproposition i
huvudvoteringen antagit godkännande
av den av herr Henriksson avgivna reservationen.

I enlighet härmed blev nu efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren till kontraproposition
i huvudvoteringen angående
4 § 2 inom. i det av bevillningsutskottet
i betänkande nr 50 punkten
A 2 tillstyrkta förordningsförslaget antager
bifall till den av herr Kristensson
i Osby m. fl. avgivna reservationen,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
den reservation, som avgivits av
herr Henriksson.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan råda angående omröstningens
resultat, vadan votering
medelst omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 85 ja och 69 nej, varjämte
59 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta. Kammaren
hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit godkännande
av författningsrummet i den lydelse,
som föreslagits i den av herr
Kristensson i Osby m. fl. avgivna reservationen.

I överensstämmelse härmed blev nu
efter given varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren godkän -

Onsdagen den 21 maj 1952 em.

Nr 19.

137

Omläggning av den statliga direkta beskattningen.

ner 4 § 2 mom. i det av bevillningsutskottet
i betänkande nr 50 punkten A 2
tillstyrkta förordningsförslaget, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt
nämnda författningsrum i den lydelse,
som föreslagits i den av herr Kristensson
i Osby in. fl. avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och denna voteringsproposition
blivit ännu en gång
uppläst, verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter hava röstat för ja-propositionen.
Herr Kristensson i Osby begärde
emellertid rösträkning, vadan
votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos 134 ja och
52 nej, varjämte 27 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså godkänt 4 § 2
mom. i den av utskottet föreslagna lydelsen.

Efter föredragning av Säl mom.
anförde:

Herr KRISTENSSON i Osby: Herr talman!
Jag ber att få yrka bifall till reservation
nr I.

Herr HAGBERG i Malmö: Herr talman!
Jag ber att få yrka bifall till reservation
nr II av herr Velander in. fl.

Herr SUNDSTRÖM: Herr talman! Jag
yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr JONSSON i Skedsbygd: Herr talman!
Jag ber att få yrka bifall till reservation
nr III av herr Gustaf Elofsson
m. fl.

Överläggningen förklarades härmed
avslutad. Herr talmannen gav proposi -

tioner på 1 :o) godkännande av 8 § 1
mom. i den lydelse, som föreslagits av
utskottet; 2:o) godkännande av den lydelse,
som föreslagits i den av herr
Kristensson i Osby in. fl. avgivna reservationen;
3:o) godkännande av författningsrummet
i den avfattning, som
förordats i reservationen av herr Velander
m. fl.; samt 4:o) godkännande
av den lydelse, som föreslagits
i den av herr Gustaf Elofsson in. fl.
avgivna reservationen; och fann herr
talmannen svaren hava utfallit med
övervägande ja för den förstnämnda
propositionen. Herr Kristensson i
Osby begärde emellertid votering, i anledning
varav herr talmannen för bestämmande
av kontrapropositionen i
huvudvoteringen ånyo upptog de tre
återstående propositionerna, av vilka
herr talmannen nu fann den under 2:o)
anmärkta hava flertalets mening för
sig. Herr Hagberg i Malmö begärde
emellertid nu votering, varför herr talmannen
för bestämmande av kontraproposition
i voteringen om kontraproposition
i huvudvoteringen åter
upptog de båda återstående propositionerna,
av vilka herr talmannen fann
den under 3:o) anmärkta vara med
övervägande ja besvarad. Denna herr
talmannens uppfattning bestreds emellertid
av herr Ohlin medelst begäran
om votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren till kontraproposition
i voteringen om kontraproposition
i huvudvoteringen angående
8 § 1 mom. i det av bevillningsutskottet
i betänkande nr 50 punkten A 2
tillstyrkta förordningsförslaget antager
bifall till den av herr Velander in. fl.
avgivna reservationen, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering an -

138

Nr 19.

Onsdagen den 21 maj 1952 em.

Omläggning av den statliga direkta beskattningen.

tagit den reservation, som avgivits av
herr Gustaf Elofsson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositioncn
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav,
att han funne. flertalet av kammarens
ledamöter hava röstat för ja-propositionen.
Herr Ohlin begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat anställdes. Därvid
avgåvos 105 ja och 61 nej, varjämte 47
av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i voteringen om kontraproposition
i huvudvoteringen antagit godkännande
av 8 § 1 mom. i den lydelse,
som föreslagits i den av herr Velander
m. fl. avgivna reservationen.

I enlighet härmed blev nu efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren till kontraproposition
i huvudvoteringen angående
8 § 1 mom. i det av bevillningsutskottet
i betänkande nr 50 punkten
A 2 tillstyrkta förordningsförslaget antager
bifall till den av herr Kristensson
i Osby m. fl. avgivna reservationen,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
den reservation, som avgivits av
herr Velander m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och denna voteringsproposition
blivit ännu en gång
uppläst, verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter hava röstat för nej-propositionen.
Herr Kristensson i Osby
begärde emellertid rösträkning, vadan
votering medelst omröstningsapparat

anställdes. Därvid avgåvos 57 ja och
127 nej, varjämte 30 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit godkännande
av författningsrummet i den
avfattning, som föreslagits i den av herr
Velander m. fl. avgivna reservationen.

I överensstämmelse härmed blev nu
efter given varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren godkänner
8 § 1 inom. i det av bevillningsutskottet
i betänkande nr 50 punkten
A 2 tillstyrkta förordningsförslaget,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt
nämnda författningsrum i den lydelse,
som föreslagits i den av herr Velander
m. fl. avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
åter intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en
gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen. Herr Hagberg i Malmö
begärde emellertid rösträkning, vadan
votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos 128 ja och
73 nej, varjämte 12 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså godkänt 8 § 1
mom. i den lydelse, som föreslagits av
utskottet.

9—11 §§, slutstadgande, ingress och
rubrik.

Godkändes.

Utskottets hemställan i punkten A 2).

Förklarades besvarad genom kammarens
beslut i fråga om förordningsförslaget.

Onsdagen den 21 maj 1952 em.

Nr 19. 139

Omläggning av den statliga direkta beskattningen.

Punkten A 3).

Utskottets förslag till förordning om
ändring i förordningen den 26 juli 1947
(nr 577) om statlig förmögenhetsskatt.

1 §•

Godkändes.

S § föredrogs; och anförde därvid:

Herr HAGBERG i Malmö: Herr talman!
Jag yrkar bifall till reservation

nr II.

Herr KRISTENSSON i Osby: Herr talman!
Jag yrkar i likhet med herr Hagberg
bifall till reservation nr II. Den
innebär i sak detsamma som reservation
nr I.

Herr SUNDSTRÖM: Herr talman! Jag
yrkar bifall till utskottets förslag.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på godkännande av 8 § i den av utskottet
föreslagna lydelsen dels ock på
godkännande av paragrafen i den lydelse,
som föreslagits i den av herr Velander
in. fl. avgivna reservationen;
och fann herr talmannen svaren hava
utfallit med övervägande ja för den
förra propositionen. Herr Kristensson
i Osby begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som viil, att kammaren godkänner
8 § i det av bevillningsutskottet i
betänkande nr 50 punkten A 3 tillstyrkta
förordningsförslaget, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt
nämnda paragraf i den lydelse som föreslagits
i den av herr Velander m. fl.
avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,

verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Hagberg i Malmö begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 134 ja och 73 nej, varjämte
4 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså godkänt 8 § i
den av utskottet föreslagna lydelsen.

Efter föredragning av 10 § anförde:

Herr HAGBERG i Malmö: Herr talman!
Jag yrkar bifall till reservation
nr II.

Herr KRISTENSSON i Osby: Herr talman!
Jag yrkar bifall till reservation
nr I.

Herr SUNDSTRÖM: Herr talman! Jag
yrkar bifall till utskottets hemställan.

Härmed förklarades överläggningen
avslutad. Herr talmannen gav propositioner
på l:o) godkännande av 10 § i
den av utskottet föreslagna lydelsen;
2:o) godkännande av paragrafen i den
avfattning, som föreslagits i den av herr
Kristensson i Osby m. fl. avgivna reservationen;
samt 3:o) godkännande av
den lydelse, som förordats i reservationen
av herr Velander in. fl.; och fann
herr talmannen svaren hava utfallit med
övervägande ja för den förstnämnda
propositionen. Herr Kristensson i Osby
begärde emellertid votering, i anledning
varav herr talmannen för bestämmande
av kontrapropositionen ånyo
upptog de båda återstående propositionerna,
av vilka herr talmannen nu fann
den under 2:o) anmärkta hava flertalets
mening för sig. Beträffande kontrapropositionen
äskade likväl herr
Hagberg i Malmö votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: -

140 Nr 19.

Onsdagen den 21 maj 1952 em.

Omläggning av den statliga direkta beskattningen.

Den, som vill, att kammaren till kontraproposition
i huvudvoteringen angående
10 § i det av bevillningsutskottet
i betänkande nr 50 punkten A 3 tillstyrkta
förordningsförslaget antager
bifall till den av herr Kristensson i
Osby m. fl. avgivna reservationen, röstar Ja; Den,

det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
den reservation, som avgivits av
herr Velander m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för nej-propositionen.
Herr Kristensson i Osby begärde
emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 52 ja och 111 nej, varjämte
44 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit godkännande
av 10 § i den lydelse, som
föreslagits i den av herr Velander in. fl.
avgivna reservationen.

I överensstämmelse härmed blev nu
efter given varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren godkänner
10 § i det av bevillningsutskottet i
betänkande nr 50 punkten A 3 tillstyrkta
förordningsförslaget, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt
nämnda paragraf i den lydelse, som föreslagits
i den av herr Velander m. fl.
avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter

ånyo intagit sina platser och denna voteringsproposition
blivit ännu en gång
uppläst, verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen. Herr Hagberg i Malmö
begärde emellertid rösträkning, vadan
votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos 130 ja och
57 nej, varjämte 21 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså godkänt 10 §
i den lydelse, som föreslagits av utskottet.

11 § 1 inom. föredrogs nu. Därvid
anförde:

Herr JONSSON i Skedsbygd: Herr talman!
Jag yrkar bifall till reservation
nr III.

Herr SUNDSTRÖM: Herr talman! Jag
yrkar bifall till utskottets förslag.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på godkännande av 11 § 1 mom. i den
av utskottet föreslagna lydelsen dels
ock på godkännande av den avfattning
av författningsrummet, som föreslagits
i den av herr Gustaf Elofsson avgivna
reservationen; och fann herr talmannen
svaren hava utfallit med övervägande
ja för den förra propositionen.
Herr Kristensson i Osby begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren godkänner
11 § 1 mom. i det av bevillningsutskottet
i betänkande nr 50 punkten
A 3 tillstyrkta förordningsförslaget,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt

Onsdagen den 21 maj 1952 em.

Nr 19.

141

Omläggning av den statliga direkta beskattningen.

nämnda paragraf i den lydelse, som
föreslagits i den av herr Gustaf Elofsson
m. fl. avgivna reservationen.

Kammaren hade alltså godkänt 11 §
1 mom. i den lydelse, som föreslagits
av utskottet.

12 §, slutstadgande, ingress och rubrik.

Godkändes.

Utskottets hemställan i punkten A 3).

Förklarades besvarad genom kammarens
beslut i fråga om förordningsförslaget.

Punkterna A U)—A 7).

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten A 8) föredrogs härefter; och
anförde därvid:

Herr KRISTENSSON i Osby: Herr talman!
Jag ber att få yrka bifall till reservation
nr I.

Herr HAGBERG i Malmö: Herr talman!
Jag yrkar bifall till reservation
nr II.

Herr JONSSON i Skedsbygd: Herr talman!
Jag yrkar bifall till reservation
nr III.

Herr SUNDSTRÖM: Herr talman! Jag
yrkar bifall till utskottets hemställan.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner på
1 :o) bifall till utskottets hemställan i
punkten A 8); 2:o) bifall till reservationerna
av herr Kristensson i Osby

in. fl. samt herr Velander m. fl. i motsvarande
delar; samt 3:o) bifall till
den av herr Gustaf Elofsson m. fl. avgivna
reservationen i motsvarande del;
och fann herr talmannen den förstnämnda
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Hagberg i
Malmö begärde emellertid votering, i
anledning varav och sedan till kontraproposition
antagits den under 2:o) anmärkta
propositionen, efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkten
A 8 i utskottets förevarande betänkande
nr 50, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
de av herr Kristensson i Osby m. fl.
och herr Velander m. fl. avgivna reservationerna
i motsvarande delar.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan i punkten A 8).

Punkterna B 1)—B ''O.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Efter föredragning av punkten B ö)
anförde:

Herr KRISTENSSON i Osby: Herr talman!
Jag yrkar bifall till reservation
nr I.

Herr SUNDSTRÖM: Herr talman! Jag
yrkar bifall till utskottets hemställan.

Nr 19.

142

Onsdagen den 21 maj 1952 em.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område under senare delen av produktionsåret
1951/52.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan i
punkten B 5) dels ock på bifall till
punkten A 9) i den av herr Kristensson
i Osby m. fl. avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen sig
anse svaren hava utfallit med övervägande
ja för den förra propositionen.
Herr Kristensson i Osby begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkten
B 5 i utskottets förevarande betänkande
nr 50, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Yinner Nej, har kammaren bifallit
punkten A 9 i den av herr Kristensson
i Osby m. fl. avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Kristensson i Osby begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 132 ja och 49 nej, varjämte
25 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan i punkten B 5).

Punkterna B G)—B 17).

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 2.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets
område under senare delen av produktionsåret
1951/52.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 39, med anledning av Kungl.

Maj ds proposition angående åtgärder
i prisreglerande syfte på jordbrukets
område under senare delen av produktionsåret
1951/52 jämte i ämnet väckta
motioner.

I en till riksdagen den 21 mars 1952
avlåten, till jordbruksutskottet hänvisad
proposition, nr 176, hade Kungl.
Maj :t under åberopande av propositionen
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden för samma
dag föreslagit riksdagen

dels medgiva Kungl. Maj :t att vidtaga
erforderliga åtgärder för reglering under
tiden intill den 1 september 1952
av produktions- och avsättningsförhållandena
på jordbrukets område i huvudsaklig
överensstämmelse med de
riktlinjer, som angivits i propositionen;

dels å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1951/52 under nionde huvudtiteln
anvisa

a) till Prisreglerande åtgärder på
jordbrukets område ett reservationsanslag
av 235 000 000 kronor,

b) till Kostnader i samband med
Svenska spannmålsaktiebolagets verksamhet
ett reservationsanslag av
75 000 000 kronor.

Genom beslut den 15 mars 1952 hade
Kungl. Maj:t godkänt en mellan representanter
för regeringen, å ena, samt representanter
för Sveriges lantbruksförbund
och Biksförbundet Landsbygdens
folk, å andra sidan, träffad överenskommelse
angående grunderna för
prissättningen å jordbrukets produkter
för tiden den 1 januari—den 31 augusti
1952. Enligt den sålunda av Kungl.
Maj :t godkända överenskommelsen skulle
av det kalkylmässiga underskottet för
sagda tid, beräknat till 328,5 miljoner
kronor, omkring 42,5 miljoner kronor
täckas genom prishöjningar. I statliga
pristillägg förutsattes jordbruket skola
tillföras ett beräknat belopp av 245 miljoner
kronor. Återstoden, omkring 41
miljoner kronor, skulle enligt överenskommelsen
lämnas okompenserad. Pris -

143

Onsdagen den 21 maj 1952 em. Nr 19.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område under senare delen av produktions
året 1951/52.

höjningarna berörde huvudsakligen
slaktvaror, ost och smör. Sålunda skulle
priserna på slaktvaror höjas med i genomsnitt
10 öre per kilogram. Vidare
skulle ostpriserna i partihandeln höjas
med i genomsnitt cirka 30 öre per kilogram
och smörpriset i partihandeln
likaledes med 30 öre per kilogram. I
samband med höjningen av smörpriset
skulle även partipriset på margarin höjas
med samma belopp. Det belopp av
245 miljoner kronor, som jordbruket enligt
överenskommelsen avsåges skola tillföras
i statliga pristillägg, förutsattes
skola disponeras med 145 miljoner kronor
till mjölkpristillägg, 52 miljoner
kronor till pristillägg för svin samt 48
miljoner kronär till arealbidrag för 1951
års veteodling. I propositionen begärdes
bemyndigande att av de medel, som
stode till förfogande för upprätthållande
av prisregleringen på jordbrukets
område, disponera högst 200 000 kronor
för utbetalande av bidrag till jordbrukare
i Norrbottens och i Kalmar län,
vilka i särskilt hög grad träffats av
regn- och översvämningsskador sommaren
1951.

I samband med propositionen hade
utskottet behandlat följande i anslutning
till propositionen inom riksdagen
väckta, till utskottet hänvisade motioner,
nämligen

1) I: 463 av herr Svedberg in. fl. och
II: 610, likalydande, av herrar Jacobson
i Vilhelmina och Nilsson i Varuträsk,
i vilka motioner hemställts, att
riksdagen ville besluta sådan ändring
av de i propositionen föreslagna statliga
pristilläggen till mjölkproduktionen,
att de sammanlades med det för
närvarande utgående producentbidraget
och därmed bildade ett statligt
grundpristillägg till landets mjölkproducenter; 2)

I: 464 av herr Persson, Karl, i vilken
motion hemställts, att riksdagen
måtte besluta att det retroaktiva bidraget
av 30 kronor per försålt gödsvin för

tiden 1/9 1951—29/2 1952 skulle maximeras
till att utgå för högst 40 grisar
till varje uppfödare samt att det föreslagna
arealbidraget av 150 kronor per
hektar odlat vete även skulle utbetalas
för areal, varå odlats råg under år
1951;

3) 1:466 av herrar Osvald och Weiland; 4)

1:472 av herr Grym m. fl. och
II: 612, likalydande, av herrar Gavelin
och Jansson i Kalix;

5) 1:498 av herr Ohlon in. fl. och
11:630, likalydande, av herr Ohlin
m. fl., vari hemställts, att riksdagen
vid behandling av förevarande proposition
måtte beakta vad i motionerna
anförts;

6) I: 499 av herr Eskilsson in. fl. och
II: 628, likalydande, av herr Hseggblom
in. fl., i vilka motioner hemställts,
att riksdagen hos Kungl. Maj:t ville begära
utredning om avveckling av subventionssystemet
vid prisregleringarna
å jordbrukets område samt att riksdagen
vid behandling av förevarande proposition
ville beakta vad i motionerna
anförts;

7) 1:500 av herr Björnberg och II:
629, likalydande, av herr Heeggblom,
vari hemställts, att riksdagen ville besluta
att arealbidrag med 150 kronor
utbetalas jämväl till jordbrukare i Kalmar
län, som våren 1951 genom översvämningar
fått vetearealer förstörda
enligt vad som fastställts genom av länsstyrelsen
i Kalmar län verkställd värdering; 8)

1:501 av herr Persson, Ola, och
herr öhman samt 11:631, likalydande,
av herr Karlsson i Stuvsta in. fl., i vilka
motioner hemställts, att riksdagen
måtte dels medgiva Kungl. Maj :t att sänka
priset på smör och margarin med 1
krona per kilo och dels medgiva, att det
i förevarande proposition äskade anslaget
till prisreglerande åtgärder på
jordbrukets område, å tilläggsstat II till
riksstaten för budgetåret 1951/52 un -

144 Nr 19. Onsdagen den 21 maj 1952 em.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område under senare delen av produktionsåret
1951/52.

der nionde huvudtiteln, finge överskridas
med härför erforderligt belopp;

9) 11:609 av herr Lundberg, vari
hemställts, att riksdagen måtte besluta
att hos Kungl. Maj :t begära, att den av
1951 års riksdag beslutade skyndsamma
översynen av jordbrukskalkylen
måtte verkställas med särskilt beaktande
av i motionen anförda delfrågor och
det mindre jordbrukets socialekonomiska
problem, och att det, om möjligt,
vid höstriksdagen måtte lämnas en
redogörelse för de kalkylprinciper, som
skulle gälla för nästa jordbruksuppgörelse,
att hos Kungl. Maj :t begära förslag
om ändrad jordlagstiftning, som
skapade möjligheter för konsumentkooperationen
att förvärva och driva
jordbruk samt att upphäva det av
Kungl. Maj:t beslutade pristillägget på
margarin och att konsumtionsreglerande
prishöjningar å margarin skulle underställas
riksdagen för prövning och
beslut;

10) II: 627 av herrar Widén och
Ståhl, vari hemställts, att det extra
mjölkpristillägget för Värmlands län
skulle höjas till 35 öre per kg mjölkfett.

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj ds framställning samt motionerna
I: 472 och II: 612 ävensom med
avslag å motionerna 1:463 och 11:610,
1:464, 1:466, 1:498 och 11:630, 1:499
och II: 628 såvitt nu är fråga, I: 500 och
II: 629, I: 501 och II: 631, II: 609 såvitt
nu vore i fråga, samt II: 627,

1) medgiva Kungl. Maj:t att vidtaga
erforderliga åtgärder för reglering under
tiden intill den 1 september 1952
av produktions- och avsättningsförhållandena
på jordbrukets område i huvudsaklig
överensstämmelse med de
riktlinjer, som utskottet angivit;

2) å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1951/52 under nionde huvudtiteln
anvisa

a) till Prisreglerande åtgärder på
jordbrukets område ett reservationsanslag
av 235 000 000 kronor;

b) till Kostnader i samband med
Svenska spannmålsaktiebolagets verksamhet
ett reservationsanslag av
75 000 000 kronor;

B. att motionerna 1:499 och 11:628,
i vad avsåge yrkandet om utredning angående
avveckling av subventionssystemet
på jordbrukets område, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd;

C. att motionen 11:609, såvitt avsåge
yrkandena i fråga om översyn av jordbrukskalkylen
samt vidgade möjligheter
att förvärva jordbruksfastighet, icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits:

1) / fråga om arealbidraget för vete
av herr Svedberg, utan angivet yrkande; 2)

/ fråga om utredning rörande avveckling
av subventionerna på jordbrukets
område m. m. av herrar Hjalmar
Xilsson, Björnberg och Hseggblom, vilka
ansett att motionerna 1:499 och
11:628 borde bifallas och att därför
utskottet i punkterna A och B bort hemställa,

A. att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj:ts framställning samt motionerna
1:472 och 11:612, med bifall
till motionerna I: 499 och II: 628 såvitt
nu vore i fråga, ävensom med avslag å
motionerna 1:463 och 11:610, 1:464,
1:466, 1:498 och 11:630, 1:500 och
II: 629, I: 501 och II: 631, II: 609 såvitt

nu vore i fråga, samt II: 627,---

(lika med utskottet)--- 75 000 000

kronor;

B. att riksdagen måtte med bifall till
motionerna 1:499 och 11:628 såvitt nu
vore i fråga, hos Kungl. Maj :t begära
utredning om avveckling av subventionssystemet
vid prisregleringarna å
jordbrukets område;

3) I fråga om mjölkpristilläggen samt
pristilläggen för svin, m. m. av herrar

145

Onsdagen den 21 maj 1952 ein. Nr 19.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område under senare delen av produktions

året 1951/52.

Svedberg och Jacobson i Vilhelmina,
vilka ansett att utskottet bort tillstyrka
motionerna 1:463 och 11:610 samt
I: 464 och att därför utskottet i punkten
A bort hemställa, att riksdagen måtte
i anledning av Kungl. Maj :ts framställning
samt motionerna 1:464 samt
1:472 och 11:612, med bifall till motionerna
1:463 och 11:610 ävensom
med avslag å motionerna 1:466, 1:498
och II: 630, I: 499 och II: 628 såvitt nu
vore i fråga, 1:500 och 11:629, 1:501
och II: 631, II: 609 såvitt nu vore i fråga,
samt II: 627, — — — (lika med utskottet)
--- 75 000 000 kronor;

4) I fråga om arealbidrag för vete
av herrar Björnberg och Heeggblom,
vilka ansett att med beaktande av i motionerna
I: 500 och II: 629 anförda synpunkter
utskottets yttrande i viss angiven
del bort hava annan, av reservanterna
angiven lydelse;

5) av herrar Näslund, Johnsson i
Kastanjegården och Svensson i Ljungskile,
vilka ansett att motionerna 1:498
och 11:630 samt 11:627 borde bifallas
och att i enlighet därmed utskottet bort
hemställa,

»A. att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj :ts framställning samt
motionerna 1:466, 1:472 och 11:612
samt II: 609 såvitt nu vore i fråga, med
bifall till motionerna I: 498 och II: 630
samt II: 627 ävensom med avslag å motionerna
I: 463 och II: 610, I: 464, I: 499
och II: 628 såvitt nu vore i fråga, I: 500
och 11:629 samt 1:501 och 11:631,

---- (lika med utskottet) -—---

75 000 000 kronor;

B. att motionerna---(lika med

utskottet) —--- riksdagens åtgärd;

C. att riksdagen måtte, i anledning
av motionen II: 609 såvitt nu vore i
fråga, i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa,
att Kungl. Maj:t förutom den allmänna
översyn av prissättningssystemet,
som utlovats i propositionen,
måtte låta verkställa en uppdelning av
totalkalkylens inkomster och omkost -

nader mellan jordbruk med respektive
2—10, 10—30 och över 30 hektar åker
samt att ett dylikt bedömningsmaterial
fogades till kommande förslag om prissättning
på jordbrukets produkter;

D. att motionen II: 609, såvitt avsåge
yrkandet i fråga om vidgade möjligheter
att förvärva jordbruksfastighet,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.»

Sedan utskottets hemställan föredragits,
anförde

Herr SVENSSON i Ljungskile: Herr
talman! Det utskottsutlåtande som nu
föreligger till avgörande berör prisregleringen
för jordbrukets produkter under
regleringsåret 1951/52, alltså det nu
löpande regleringsåret. Man kan därför
säga, att vi i dag fortsätter en debatt
som började den 30 maj förra året. Det
kanske kan vara tillåtet att erinra om de
ståndpunkter man då intog.

När förslagen ursprungligen ställdes
för detta regleringsår, hade folkpartiet
framför allt två anmärkningar att göra.
Den ena var att man hade lagt för litet
av inkomsttillskottet på mjölken, och
den andra var att vi inte trodde på det
förslag till geografisk prisdifferentiering
som man då hade fört fram och
som ingick i den kungl. propositionen.

Med anledning av dessa våra ståndpunkter
förordade vi förra året att man
skulle göra en utredning. Jag ber, herr
talman, att få citera vårt yrkande i det
sammanhanget. Vi hemställde, »att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte
hemställa om en skyndsam utredning
av problemet huru man bäst skall kunna
åstadkomma en sådan differentiering
av mjölkpriset, att i första hand
de mindre jordbruken, som på grund av
naturliga förutsättningar äro särskilt
beroende av mjölkproduktionen, kunna
erhålla cn rättvis andel av kompensationen
för de höjda arbetskostnaderna
utan att en nödvändig anpassning av
mjölkproduktionen till marknadsläget

10 — Andra kammarens protokoll 1952. Nr 19.

Nr 19.

146

Onsdagen den 21 maj 1952 em.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område under
året 1951/52.

äventyras ...» Detta var alltså det yrkande,
som framställdes från folkpartiets
sida.

När jag i ett inledningsanförande i
debatten förra året skulle försöka sammanfatta
vad det här gällde, pekade jag
på att av de 24 miljoner, som var beräknade
för en geografisk prisdifferentiering,
skulle man ju inte använda mer
än åtta miljoner under de första fyra
månaderna, som uppgörelsen då gällde.
Man skulle alltså ha kunnat reservera
dessa åtta miljoner och göra en utredning.
Jag yttrade om den saken bl. a.
följande: Jag tycker därför, herr talman,
att det finns goda skäl för att här
följa den reservation som har avgivits
från vår sida. Det rubbar ingenting väsentligt
i uppgörelsen för de fyra månader,
som man här tagit sikte på. Det
kostar inte heller mycket, och det ställer
vederbörande mera fri och obunden
än annars i valet av den riktigaste vägen
vid nyår. Jag får säga att jag skulle
bli förvånad, om socialdemokrater,
småbrukare och bönder från skogs- och
mellanbygder i detta land inte skulle
vilja kosta på sig att skaffa fram detta
bedömningsmaterial.»

Det gällde alltså en utredning om hur
man på ett lämpligt sätt skulle kunna
differentiera mjölkpriset. Vår hemställan
avsåg att i avvaktan på en sådan
uppskjuta den geografiska clearingen,
som vi ansåg vara dels otillräcklig och
dels alldeles för krånglig.

Det var detta som riksdagens majoritet
den 30 maj i fjol röstade emot. Nu
står vi den 21 maj i år inför det slutliga
avgörandet beträffande detta samma
regleringsår. Vad är det nu som har
hänt? Jo, dels att man har måst tillgripa
en längre gående differentiering beträffande
mjölkpriserna, såsom vi i fjol förordade,
och dels att den geografiska
clearingen, som i fjol framställdes som
högst förträfflig, visat sig totalt omöjlig
och måste avskaffas.

Men när man nu skulle avskaffa den -

senare delen av produktions na

anordning, visade det sig att det
förhållandet, att man satt den i kraft,
stod i vägen eller åtminstone av jordbruksministern
ansågs stå i vägen för
en sådan prisdifferentiering som man
nu föreslår.

Nu har man i regeringsförklaringen
och särskilt i pressen efteråt, inte minst
från representanter för bondeförbundet,
berömt sig av den bättre avvägning,
som denna senare deluppgörelse innebär.
Jag skall inte förneka att det är
en bättre avvägning, i varje fall mellan
vegetabilier och animalier. Men även
mjölken har ju fått åtskilligt mera i
denna slutliga uppgörelse.

En sak vill jag här konstatera, herr
statsråd. När nu denna sista deluppgörelse
är så mycket bättre och den på
bägge de centrala punkterna går i den
riktning, som vi i fjol förordade, var
det väl ändå fel att påstå, som man
gjorde i fjol, att vår kritik endast var
»irriterande och nedbrytande inlägg av
oansvariga krafter». Om herr Vigelsbo
vore här skulle han ha anledning att
justera sina omdömen från förra året.

Jag skall inte ge mig in på en bedömning
av produktionens inriktning. Vi
sysslade litet grand med den saken
förra året. Det finns visserligen anledning
att diskutera saken, men man kan
spara den till jordbruksdebatten nästa
vecka, som gäller prognoskalkylen och
syftar längre framåt.

Beträffande totalkalkylen har det
verkligen hänt ganska mycket under det
år som har gått. Vi har diskuterat den
under en interpellationsdebatt. Alla vet
ju om de stora fel man upptäckte beträffande
arbetskraftsvolymen, fel som
rörde sig om en summa i pengar på 175
miljoner, över huvud taget har denna
jordbrukskalkyl mer och mer visat sig
vara ett mycket bräckligt instrument.
Kalkylsakkunniga säger nu själva, och
jordbruksministern återger det, att när
det gäller arbetskraften, man fortfarande
får räkna med fel, vilka kan röra

147

Onsdagen den 21 maj 1952 em. Nr 19.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område under senare delen av produktionsåret
1951/52.

sig om 100 miljoner i den ena eller andra
riktningen.

Jordbruksministern säger med anledning
av detta på s. 33 i propositionen:
»Genom att prisregleringen helt baserats
på kalkylerna har man vidare kommit
att eftersträva en exakthet i regleringen,
som på grund av de föreliggande
felmarginalerna i verkligheten blott
blivit skenbar, men som det oaktat medfört
en betydande och ur flera synpunkter
mindre lämplig bundenhet.»
Jag har ingenting emot att helt och fullt
instämma i detta yttrande. Jag skulle
vara glad om kamraterna i jordbruksutskottet
intoge samma ståndpunkt och
inte läte sig bindas i högre grad än vad
detta uttalande av statsrådet och chefen
för jordbruksdepartementet egentligen
kan motivera.

Vi har i vår motion — och det är ett
uttalande som går i precis samma anda
som det uttalande jordbruksministern
har gjort — sagt att enligt vår mening
finns det ingen anledning att vid prissättningen
frångå vad som i det enskilda
fallet kan betraktas som rimligt och
rättvist endast för att få en formellt
exakt balansering, vars riktighet inte
kan garanteras. Jag tror att vi har skäl
till att hålla fast vid denna synpunkt.

Jag erkände nyss, herr talman, att
fördelningen av inkomsterna vid den
sista deluppgörelsen varit bättre än den
fördelning som man stod inför vid debatten
i maj förra året. I vilken utsträckning
man härvid gjort en dygd
av nödvändigheten skall jag inte nu diskutera
■—- fortsättningen får väl visa i
vad mån det förhåller sig på det sättet.
I varje fall finns det anledning att föreslå
vissa justeringar, kanske inte så
mycket ifall den nu gjorda uppdelningen
hade fått betraktas såsom någonting
fristående, men desto mer om man sätter
den i förbindelse med vad som hänt
tidigare och i viss mån vad som föreslås
gälla i fortsättningen. Detta är
framför allt fallet i fråga om mjölkbi -

draget till de mindre jordbrukarna eller,
rättare sagt, det mjölkbidrag, som är
avsett för de mindre jordbrukarna, alltså
det s. k. leveranstillägget. Det märkvärdiga
är att mitt i all retroaktivitet
— det nu föreslagna allmänna mjölkpriset
skall ju utgå retroaktivt från den
1 september 1951 liksom också pristilllägget
för grisar, medan arealbidraget
skall gälla retroaktivt för förra året —
blir det inte någon retroaktivitet i fråga
om det särskilda leveranstillägget,
som ju speciellt skulle gynna de små
leverantörerna, utan detta tillägg skall
börja utgå den 1 mars, alltså när halva
regleringsåret är till ända. Det betyder
med andra ord att det tillägg på 300
kronor, som man talar om i detta sammanhang,
inte utgår för innevarande
regleringsår, utan att beloppet då utgör
maximum 150 kronor, i vissa områden
ännu mindre.

Vilken är nu motiveringen till att
leveranstillägget inte kan göras retroaktivt?
Jo, man hänvisar till att detta
bidrag ju skall avlösa den geografiska
differentieringen av mjölkpristillägget
och att det därför inte kan sättas i
kraft förrän denna senare anordning
hunnit avvecklas. Jag tillåter mig emellertid
erinra om att vi i fjol påpekade
att om man då reserverade de 8 miljonerna,
funnes det möjlighet att göra en
prisdifferentiering utan hänsyn till
denna anordning med en geografisk
differentiering, beträffande vilken det
redan den 30 maj förra året var alldeles
klart att den var omöjlig att i praktiken
tillämpa. Men man satte i alla fall i gång
med det hela, och nu får detta utgöra
motiveringen till att leveransbidraget
inte kan beräknas retroaktivt.

Det är klart att om leveransbidraget
skulle utgå ända från den 1 september
1951, blir det en viss dubblering av bidrag
när det gäller det mindre jordbruket,
i det att man på en del håll skulle
under första halvåret få både det geografiskt
differentierade bidraget och le -

148 Nr 19. Onsdagen den 21 maj 1952 em.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område under senare delen av produktions^
året 1951/52.

veransbidraget. Vi kan emellertid inte
för vår del finna att detta skulle vara
någon större olycka. Visserligen vill vi
inte vara med om så långt gående orättvisor
vid fördelningen som på vissa
punkter finns i propositionen. Där har
man ju inte varit så noga med rättvisesynpunkterna
i en del andra fall, men
så fort det gäller leveranstillägget betraktar
man tydligen en dubblering av
bidragen med några kronor såsom en
mycket stor orättvisa.

Vi har för vår del tillåtit oss föreslå
att leveranstillägget skall utgå retroaktivt
från den 1 september 1951. Från
socialdemokratiskt håll har av bl. a.
herr Jacobson i Vilhelmina och herr
Svedberg i första kammaren väckts en
motion som i sak innebär ungefär detsamma.
I denna motion föreslås att
producentbidraget skall avskaffas och
att både producentbidraget, leveransbidraget
och det allmänna mjölkprisbidraget
skall sammanföras till ett
grundpristillägg. Vi har inte ansett, att
vi i detta sammanhang kunde vara med
på att föreslå avskaffande av producentbidraget
i dess gamla form. I en
proposition, som låg på riksdagens
bord redan när det ärendet slutgiltigt
utskottsbehandlades, ligger tämligen ett
kungl. förslag om producentbidraget,
och det brukar ju inte vara sed i detta
hus att man avgör en fråga i förskott
när man har ett kungl. förslag att ta
ställning till. Det förslag, som föreligger
i vår motion, ger emellertid ■—- utan
att föregripa riksdagens behandling av
producentbidraget — i sak ungefär
samma resultat som den på socialdemokratiskt
håll väckta motionen. Jag tror
dessutom, att det i vissa fall är bättre.
Den senare motionen är nämligen konstruerad
på det sättet, att man i vissa
lägen får mindre bidrag när man levererar
mera mjölk. Levererar man 4 000
kg mjölk, då får man 600 kronor i bidrag,
men levererar man 4100 kg
mjölk då får man bara 533 kronor i

bidrag. Ändå hänvisar de socialdemokratiska
reservanterna till denna bidragsskala
och rekommenderar riksdagen
att anta den. Man tycker att de
skulle åtminstone ha kunnat rätta till
saken i sin reservation.

Jag tror, herr talman, att mot den
allmänna bakgrund, mot vilken vi här
har att handla, är rekommendationen
av bifall till folkpartiets motion med
tillhörande reservation väl försvarbar.
Även på en annan punkt har vi yrkat
på ändring, och den gäller de utbetalda
tilläggen för slaktsvin. Propositionens
förslag innebär, att det skall utbetalas
30 kronor för slaktsvin av minst 60
kilograms vikt. Detta skall även utgå
retroaktivt från 1 september och fram
till 31 augusti.

En socialdemokratisk talare i första
kammaren har i dag lämnat en del
exempel på att det finns leverantörer,
som enligt hans uppskattning kommer
upp till 4 000 grisar. Dessa skall få
120 000 kronor bara på denna producentgren.
Själv har jag uppgift på en
person, som i höstas levererade 3 100
slaktsvin. De blev allesammans sålda
före nyår. Han skulle ha 93 000 kronor
i tillägg, och han har inte betalt någonting
efter den högre timlön, som man
nu i första hand skall kompensera.
Denna anordning ger, både i fråga om
geografisk fördelning och i fråga om
fördelning på olika jordbrukargrupper,
enligt vår mening ett resultat som inte
är önskvärt.

Inrikesministern insinuerade i ett anförande
för inte länge sedan, att folkpartiet
hade särskilda bekymmer för
de höga inkomstkategorierna. Jag vågar
säga, att när det gäller de här svinpremierna
förefaller det nog, som om
bondeförbundet väl hade tillgodosett de
höga inkomstkategorierna.

Nu är ju hela denna anordning, allmänt
politiskt bedömd, ett fruktansvärt
missfoster. Man kan emellertid i
och för sig förstå motiven för dessa

Onsdagen den 21 maj 1952 em. Nr 19. 149

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område under senare delen av produktionsåret
1951/52.

retroaktiva anordningar, och vi har
sagt ifrån, att vi för vår del inte vill
gå emot retroaktiviteten i nuvarande
läge. Det finns nämligen en del mindre
producenter, som knappast har några
andra slaktsvin än dem de levererar
under hösten. Gick man ifrån retroaktiviteten
helt och hållet, så skulle man
missgynna dessa. Vi har därför föreslagit,
att man skulle begränsa dessa
svinpremier till högst 20 grisar och i
stället överflytta pengarna till mjölkproducenterna.

En annan punkt, där vi också föreslår
en ändring, gäller arealbidragen
för vete. Förra året höjde man vetepriset
med 10 öre, vilket i runt tal motsvarade
33 procent av det tidigare utgående
priset. Sedan har man höjt priset
för nästa år med ytterligare 13 öre.
Detta ger således 23 öre under loppet
av två år, motsvarande ungefär 80 procent
av priset i utgångsläget. Detta är
en prishöjning på en enstaka jordbruksprodukt,
som jag skulle tro saknar
motstycke när det gäller prissättning
på lantbruksprodukter. Under
hela den tioårsperiod, som bl. a. inrymde
kriget, höjde man inte med mer
än 12 öre. Under denna tid hade man
ändå världskrig, avspärrning och två
missväxtår. Man beviljade ändå hundratals
miljoner i förmalningsbidrag
både åt konsumenter och jordbrukare
därför att mjölet inte skulle bli för
dyrt.

Denna prishöjning innebär en mycket
kraftig kompensation för de ökade
kostnaderna när det gäller spannmålsodlingen.
På en normal skörd av 2 500
kg betyder dessa 23 öre pr kg 575 kronor
i inkomstökning, och för en skånsk
skörd på 4 000 kg, något som inte är
så märkvärdigt, betyder detta 920 kronor.
Läser man t. ex. den ekonomilära
för jordbruk, som herr Nilsson i Svalöv
nyligen givit ut, eller andra arbeten
av liknande slag, måste man komma
till det resultatet, att det i varje

fall icke användes mer än 100 arbetstimmar
pr hektar för veteodling. Nog
må vi säga att man kompenserar bra i
det fallet.

Jag skall inte föra diskussionen om
vetepriset vidare, utan vill bara fråga
herr jordbruksministern, om det finns
någon rimlig anledning att dessutom
lämna arealbidrag för svartrost till
dem som ingen svartrost haft? Ja, men
det är så besvärligt — heter det —
det finns knappast några möjligheter
att skilja på de olika kategorierna, på
dem som har haft och dem som inte
har haft svartrost. Men när det gäller
några kronor till småbrukarna -—- tänk
om de skulle ha fått för mycket av detta
geografiska clearingbidrag och leveransbidrag.
Då är inga besvär för stora
för att söka hindra att det blir några
kronor för mycket någonstans. Det är
dessutom inte så svårt att begränsa detta
arealbidrag, som skall kompensera
svartrostskadorna, till dem som haft
svartrost.

Professor Osvald nämnde i första
kammaren att han talat med jordbruksnämnden,
och denne hade förklarat att
det inte mötte några svårigheter att
företaga en sådan begränsning. Det
framhölls av en annan talare i första
kammaren, att en jordbrukare som
ingen svartrost hade knappast skulle
begära att få ut detta bidrag, och det
tror väl inte jordbruksministern heller.

Vi har i vår motion framhållit, att
man för att få denna ersättning borde
kräva en skada, som omfattar åtminstone
30 procents skördesänkning. Det
är givet att man därvidlag kan få räkna
med en viss marginal vid bedömandet.
Detta förslag skulle i alla fall innebära
en betydande rättelse i förhållande
till Kungl. Maj:ts förslag. Vi har
föreslagit att man skulle ge 250 kronor
per hektar som blivit svartrostskadad.
Det är klart att det i och för sig
hade varit önskvärt med ett högre belopp.

150 Nr 19. Onsdagen den 21 maj 1952 em.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område under senare delen av produktions^
året 1951/52.

Här förelåg också i höstas ett förslag
från folkpartiets sida att man skulle ha
tagit itu med frågan på ett annat sätt
än man gjort, men jordbruksministern
förklarade då, att frågan fick lösas i
samband med prissättningen. Hur den
löstes i samband med prissättningen,
därpå utgör alltså denna proposition
ett gesällprov.

Vi har dessutom tillåtit oss uttala, att
vi anse det oklokt att höja margarinpriset
i nuvarande situation. Det finns
en stor mängd människor, som inte har
kunnat få kompensation för de fördyrade
levnadskostnaderna på det sätt
som de stora organiserade grupperna
får. Det gäller folkpensionärer och
många andra grupper, som inte har
möjlighet att skaffa sig en sådan kompensation.
Det skulle i själva verket varit
önskvärt, att man i långt högre grad
kunde ha tagit hänsyn till dessa människor.
Det finns tyvärr inte några
större möjligheter härtill, men vi ha
ansett att man ändå inte borde gå förbi
saken utan att försöka göra någonting.
Vi har menat att man borde ha kunnat
undvika denna sista höjning av margarinpriset.
Nu kan man i detta sammanhang
knappast förorda en ökning av
prisspänningen mellan smör och margarin
med hänsyn till marknadsförhållandena,
utan man får avstå från vidare
höjningar av priset på matfett.

Detta, herr talman, är de väsentligaste
förslagen till justeringar i Kungl.
Maj:ts framställning i detta ärende. Jag
tror att detta är justeringar som ger ett
ökat mått av rättvisa och som innebär,
att man försöker ta hänsyn både till
konsumenterna och till de producenter,
som i detta sammanhang har största
rätt att kräva hänsyn.

Det är väl, förmodar jag, uteslutande
denna regering som gör att förslag om
sådana justeringar inte kan genomföras,
ty styrkan hos denna regering ligger
ju i att den är parlamentariskt livförsäkrad
oavsett det sakliga innehål -

let i dess ståndpunkter. Om varje man
skulle bedöma frågorna från sin bygds
synpunkt och efter sin personliga uppfattning,
är jag förvissad om att denna
starka regering skulle lida nederlag i
denna fråga, men den är som sagt parlamentariskt
livförsäkrad.

Jag ber, herr talman, med dessa två
erinringar att få yrka bifall till den reservation
som är avgiven av herr Näslund
m. fl.

Herr H^EGGBLOM: Herr talman! Om
jag finge ta till orda i den här frågan
bara till en mindre del som utskottsrepresentant
för ett parti och till den
större delen som en av de 400 000 jordbrukare
i detta land, som är berörda
av dessa årligen återkommande diskussioner
om jordbrukets prisregleringar,
så kan jag inte underlåta att först och
främst bekänna, att vad som i dag
kanske mest klart lever i minnet är den
debatt om denna prisreglering som har
pågått praktiskt taget sedan december
månad och som i många fall, inte minst
i folkpartiets huvudstadspress, har
förts på ett sådant sätt, att man som
jordbrukare känner sig, jag kan säga
både sårad och förorättad och inte så
litet orättvist bedömd.

Vad som har hänt i år i förhållande
till i fjol vad gäller jordbrukets ställning
påverkas ju inte av det, som kan
tyckas eller har synts ligga under kritiken,
nämligen att bondeförbundet tagit
ett ur min synpunkt oförsvarbart
steg i den politiska skogen, utan jordbrukets
ställning skall bedömas utan
hänsynstagande till den saken. Vad är
det då som har hänt? Det är ju bara
detta, att medan vi under en lång följd
av år kunnat komma överens om dessa
prisregleringar i det glada konstaterandet,
att det svenska jordbruket tillhandahållit
oss livsmedel till billigare pris
än på världsmarknaden, har vi i år
kommit i en något annorlunda situa -

Onsdagen den 21 maj 1952 em. Nr 19. 151

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område under senare delen av produktionsåret
1951/52.

tion, dock icke innebärande någon stor
förändring.

Jag tycker det kan finnas skäl att
erinra om vad det är som är förklaringen
till att jordbruket kunnat under
en lång följd av år producera livsmedel
åt folkförsörjningen till priser som
legat under världsmarknadsnivån.
Framför allt är det två saker som har
inverkat där. Den ena är den mekanisering
av jordbruket, den jordbrukets
driftsekonomiska rationalisering, omhändertagen
fritt och frivilligt av jordbrukarna
själva och framförd till ett
resultat, oändligt överlägset det rationaliseringsarbete,
som utförts av de
statliga rationaliseringsorganen. Det
rationaliseringsarbetet, ärade kammarledamöter,
har medfört, att vi i dagens
läge från jordbrukets sida investerar i
årliga kostnader för ränta, amortering
och underhåll av denna mekanisering
310 miljoner kronor, men den besparing,
som man samtidigt har plockat in
i jordbrukskalkylen, uppgår per år till
865 miljoner kronor. Svenska folkets
försörjning med livsmedel har i dagens
läge att räkna jordbruket tillgodo, att
jordbruket, tack vare denna rationalisering,
som jordbruket självt bekostat
och självt bedriver, tillhandahåller livsmedel
555 miljoner kronor billigare än
vad de skulle kosta, om inte denna
rationalisering genomförts. När vi skall
leta efter förklaringen till hur det har
varit möjligt för det svenska jordbruket
att leverera livsmedel under världsmarknadspriset,
har vi i första hand
att sätta upp den insatsen.

Den andra faktorn är, att jordbruket
fått nöja sig med timlöner för sitt arbete,
som alltjämt ligger väsentligt under
de löner som andra arbetare i detta
land erhåller. Det har i första kammaren
lämnats ett schema över det. Det
rör sig, i nutida mynt räknat, alltjämt
om de 80 örena per timme, och det
måste inverka på de produktionskostnader,
som jordbruket får lov att till -

godogöra sig enligt jordbrukskalkylen.
Denna underbetalning av arbetskraften
är den andra förklaringen till att jordbruket
under en lång följd av år tvingats
leverera jordbruksprodukterna under
världsmarknadspriset.

När vi skall titta efter förklaringen
till att det inte är möjligt under det
regleringsår som nu skall slutbehandlas,
så är den viktigaste faktorn härvidlag,
att jordbrukets arbetskraft med
lantarbetaravtalet som föregångare inte
nöjt sig med förutvarande låga betalning
utan velat vara med om att dela
den kaka som andra folkgrupper här
i landet sedan åtskilliga år delat sig till
godo på ett väsentligt bättre sätt än vad
jordbruket kunnat göra.

Jag återkommer härmed till den reflexion
jag gjorde i början av mitt anförande,
att det känns oerhört orättvist,
att genomförandet av en dylik lönejustering
har väckt en sådan indignation
och föranlett ett formligt stormskall
i ledare dag efter dag i huvudstadspressen
med skällsord mot jordbruket
och med uttalanden om att jordbruket
är en politiskt gynnad näring
och att jordbruket drivs på ett oekonomiskt
sätt.

Man har rätt ställa frågan: Hur lågt
skall jordbrukets löner ligga under
industriens för att man inte skall kalla
jordbruket för politiskt gynnat? Den
frågan kan vi, tycker jag, ha skäl att
få besvarad. Jag räknar för min del
1947 års beslut som ett kontrakt mellan
jordbruket och den svenska staten.
Kontraktet gick för jordbrukets del ut
på att vi skulle leverera livsmedel i sådana
mängder, att landets försörjning
var tryggad även under avspärrning.
Det har jordbruket fullgjort. Löftet från
statens sida var, att vi då skulle få samma
möjlighet som andra näringsgrenar
till en skälig inkomst och del av välståndsstegringen.
Det måste jag säga har
staten haft varken så förfärligt stor
önskan att göra eller så förfärligt lätt

152 Nr 19. Onsdagen den 21 maj 1952 em.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område under senare delen av produktionsåret
1951/52.

att göra. Men när det ändå händer någonting
i riktning mot att man skall
prestera betalningen till den som fullgjort
leveranskontraktet, så är det en
underlig inställning som kommer till
synes. Då är det väl renhårigare att
säga upp kontraktet, därför att man inte
vill ha något jordbruk som inte producerar
livsmedel till världsmarknadspris,
och då får man vara beredd att
skära bort en tredjedel av det nuvarande
svenska jordbruket. I så fall återstår
inte mer än två tredjedelar.

I fråga om detta tal om att det jordbruk
som inte nu kan klara sig utan
gränsskydd, skulle vara oekonomiskt,
vill jag först påminna om att för tio år
sedan var säkert hela det svenska folket
tacksamt för att detta nu som oekonomiskt
betecknade jordbruk fanns till
hjälp i nödens stund.

Vidare vill jag påpeka, att det visst
inte bara är jordbruket som har behov
av gränsskydd och fått gränsskydd.
Våra tullinkomster vittnar om att en
avsevärd del av hemmamarknadsindustrien
också åtnjuter gränsskydd utan
att därför bli beskylld för att bestå av
oekonomiska företag.

Vad som har hänt är ju att mjölkproduktionen
har kommit i en svag
ställning och behöver ett gränsskydd.
Det är litet förvånande, ty i gamla tider
var det ju spannmålen som behövde
gränsskydd, och det har den haft ända
tills nu. Men nu är tullen på spannmål
suspenderad, upplyses det i propositionen,
och det är mjölkproduktionen som
i stället behöver en viss grad av gränsskydd.
Att motiveringen är att vi skall
ha en mjölkproduktion som utgör en
trygghet vid avspärrning, det tror jag
inte man behöver betvivla. Läser vi
nästa proposition, som vi skall behandla
om några dagar, får vi besked om
att köttproduktionen här i landet är
sådan att man för nästa regleringsår
räknar med ett stort importbehov av
kött. Ser vi på smörproduktionen fin -

ner vi att den under en period av två
eller tre år — jag kommer inte ihåg
vilket — i varje fall från det den stod
på toppen minskat med 15 miljoner kg.
Vi är nere i en kvantitet som vi sannerligen
inte behöver säga utgör en så förfärligt
stor marginal över den kvantitet
vi skulle behöva i händelse av svårigheter
med vår försörjning med importfettråvaror.

Behovet av detta gränsskydd tror jag
inte kan bestridas. Storleken kan naturligtvis
diskuteras, men skall vi ha
ett gränsskydd för vår smörproduktion,
så är det självklart att vi inte kommer
ifrån, att detta gränsskydd måste gå ut
över även importen av råvaror för margarinframställningen.
Det torde inte
finnas någon chans att bygga upp ett
gränsskydd utan att den importen drabbas.

Då har man kommit dithän att man
har pålagt smöret plus margarinet en
kostnadsstegring med 40 öre per kilogram,
varav 30 kommer jordbruket till
del. Det betyder per år och invånare,
om vi håller oss till den del som kommer
till jordbrukets fördel, kronor
7: 30, d. v. s. 60 öre per månad. Jämför
med den summan hela detta tal om att
vi för denna s. k. oekonomiska mjölkproduktion
skulle få se livsmedlen så
oerhört fördyras och komma upp i prislägen,
som människor i detta land inte
har förmåga att bära!

Jag kommer till att detta gränsskydd
är i dagens läge för det svenska folket
väsentligt mindre betungande än det
gränsskydd, som i tidigare skeden har
burits för det svenska jordbruket, inte
för jordbrukets egen skull utan för att
trygga den grad av självförsörjning,
som ur beredskapssynpunkt ansetts
nödvändig.

Detta om detta, herr talman. Jag har
därmed avbördat mig en jordbrukares
syn på den kritik, som ända från december
tills nu har gått ut över det
svenska jordbruket.

153

Onsdagen den 21 maj 1952 em. Nr 19.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område under senare delen av produktionsåret
1951/52.

Vad beträffar karakteristiken att
jordbruket är oekonomiskt därför att
smöret behöver ett gränsskydd, så bör
beaktas, att den sak det här gäller i
betydande grad är beroende av det pris
på konsumentmjölk, som det svenska
samhället tillåter jordbrukarna att uttaga.
Där har statens tunga hand legat
över den fria prisbildningen, så att priset
på konsumtionsmjölk stått stilla
under de sex första åren från världskrigets
början och sedan endast med
långa uppehåll blivit föremål för justering.
Om man i dagens läge jämför
våra svenska priser på konsumtionsmjölk
med världspriserna, finner man
t. ex. att Frankrike har ett tre gånger så
högt pris och att Amerikas förenta stater
har ett pris av 1 krona 25 öre. Man
kan då se, att vi här i Sverige inte behöver
röra oss med de astronomiska
priser, som finns ute i världen, för att
även den svenska mjölk- och smörproduktionen
skulle kunna visa upp ett ur
ekonomisk synpunkt fullkomligt oantastligt
resultat utan något som helst
behov av vare sig gränsskydd eller subventioner.
En prishöjning på konsumtionsmjölk
med 10 öre per liter skulle
i dagens situation säkert täcka det behov
av gränsskydd man nu har skapat
för mjölken. Det samhälle, som har undanhållit
mjölkproducenterna möjligheten
att låta priset på konsumtionsmjölk
följa, låt oss säga kurvan för prisstegringen
på pilsner från 1940 tills nu,
får acceptera, att på annat sätt ge jordbruket
kompensation för den billiga
konsumtionsmjölk som tillhandahållits.

Beträffande denna Kungl. Maj ds proposition,
som skall ge jordbruket samhällets
erkännande, vill jag säga, att vi
kan acceptera den. Vi har från högerns
sida endast framfört reservation på en
punkt, nämligen i fråga om att en så
betydande del av den inkomst, som kalkylmässigt
rätteligen tillkommer jordbruket,
ges i form av subventioner ocli
pristillägg. Det som nu föreslås jämte

det som beviljades förra året kostar oss
495 miljoner kronor. Därtill kommer
producentbidragen och kostnaden för
statlig lagring, vilken senare post väl
inte bör tillräknas jordbruket. Så mycket
har det alltså kostat oss att vi inte
har fått en annan prissättning på jordbrukets
produkter under den tilländalupna
delen av regleringsåret.

Skulle jag anmäla något missnöje
med den uppgörelse, som jordbruksministern
har förelagt oss för godkännande,
är det följande. Varken socialdemokraterna
eller bondeförbundarna
i regeringen har på något sätt stämplat
detta stora belopp som en allmosa, men
det har däremot en okritisk allmänhet
påverkad av okritiska tidningar gjort,
vilket inte gör en jordbrukare glad.
Han reser ett instinktivt motstånd mot
att leva under sådana förhållanden, att
en oansvarig och osaklig kritik kan
sätta en prägel av allmosa över den
slutavräkning, som får göras, när jordbrukarna
skall ha sin betalning för att
de fullgjort 1947 års åtaganden. Det
hade därför varit önskvärt med en
mindre summa på den punkten och en
större genomslagning i priserna. Jag
kan inte underlåta att påpeka för kammaren,
att om vår motion i fjol om rätt
till en friare prisbildning upp till
världsmarknadens nivå hade godkänts
av riksdagen, hade det funnits möjlighet
för såväl Kungl. Maj:t som jordbruksnämnden
och jordbrukets organisationer
att påkalla prisändringar under
regleringsårets lopp. Då hade också
höjningen av spannmålspriserna kunnat
genomföras ett år tidigare. Därmed
hade vi sparat omkring 40 miljoner
kronor i subventioner. Det grisbidrag,
som nu föreslås, kunde mycket väl ha
blivit obehövligt. Om man, när vi i höstas
var på det klara med att det skulle
bli en minskning av mjölkproduktionen,
hade höjt priset på den animaliska
produkt, som låg liigst i förhållande till
världsmarknadspriset, nämligen fläsket,

154 Nr 19. Onsdagen den 21 maj 1952 em.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område under senare delen av produktionsåret
1951/52.

hade vi säkert kunnat göra oss oberoende
av detta retroaktiva grisbidrag.
Om spannmålspriset hade höjts tidigare,
hade detta vidare medfört en
minskning av de förluster, som uppstått
på Svenska spannmålsaktiebolagets
verksamhet.

Vi har i vår motion gjort en sammanräkning,
som visar, att man hade kunnat
täcka 150 miljoner kronor, om man
hade velat tillåta jordbruket dessa prishöjningar.
Detta tillhör emellertid ett
förgånget skede. När vi nu i vår reservation
begär en utredning om subventioner,
vill vi bara för framtiden försätta
oss i ett bättre läge än det vi har
kommit i genom att inte vid varje års
uppgörelse om jordbrukspriserna taga
en friare linje, och möjliggöra för jordbrukets
organisationer och statliga
myndigheter att under årets lopp justera
priserna, när det börjar visa sig,
att subventionssystemet kommer att
kosta alltför mycket och att jordbruket
sackar efter i den allmänna prisrörelsen.

Vi har anmält en för riksdagen säkert
sedan länge känd inställning i denna
fråga, och vi har även i anslutning till
denna proposition fört fram yrkande
om att subventionssystemets avveckling
bör bli föremål för utredning, så att
densamma kan ske planmässigt. Men vi
har anledning att, när proposition om
nästa regleringsår läggs fram på riksdagens
bord, litet mera i detalj visa det
mycket berättigade i vårt krav att frågorna
om subventionssystemets användning
och avveckling inte bara suddas
över varje år i slutet av riksdagen, då
vi tar ställning till jordbruksfrågorna,
för att sedan inte bli föremål för behandling
under loppet av ett helt långt
år.

Sedan skall jag endast ange skälen
till att vi från vår ståndpunkt ansett
oss kunna acceptera den fördelning av
prishöjningar och subventioner, som
jordbruksministern har föreslagit. Jag

tänker inte ta upp någon polemik med
herr Svensson i Ljungskile, tv våra
åsikter är i mångt och mycket oförenliga.
När vi i jordbruksutskottet bär
lyssnat till herr Svenssons i Ljungskile
partikamrat herr Ahlsten, då han klart
och tydligt på punkt efter punkt visat,
att de förutsättningar som herr Svensson
i Ljungskile bygger på icke har
något stöd i verkligheten, och när vi
sett att detta tydligen inte har påverkat
herr Svenssons i Ljungskile uppträdande
här i dag, så bär jag ingen anledning
att fortsätta den fostrargärning, som
herr Ahlsten har mycket goda anledningar
att fullfölja inom sitt parti. Jag
vill bara redovisa vad det är som gör,
att vi kan acceptera den fördelning av
subventionerna, som Kungl. Maj:t föreslår.
Teoretiskt får vi väl säga, att om
vi skall ha subventioner, så finns det
följande alternativ för deras fördelning
att välja mellan: vi kan fördela dem
efter de producerade kvantiteterna, efter
den areal som jordbrukarna odlar,
och efter människorna. När vi då skall
fördela dem efter människorna, så kan
det ske efter behovsprövning, men vi
kan måhända också lockas att fördela
dem efter hur många det är som på valdagen
träder fram till valurnan och så
att säga kan påverkas av hur subventionerna
fördelas.

Llela min syn på dessa subventioner,
som jag inte gillar, är emellertid att de
är en ersättning för priser, som jordbrukarna
annars borde ha fått tillgodogöra
sig vid en fri prisbildning och som
i så fall hade kommit jordbruket till del
i förhållande till de producerade kvantiteterna.
Skall det vara någon rimlig
grund för subventionernas fördelning,
så menar jag, att man bör vidhålla denna
fördelning efter producerade kvantiteter.
Av denna anledning har jag ingenting
att invända emot grisbidraget,
vilket, det skall jag erkänna, ingen jordbrukare
som jag träffat har varit tilltalad
av eller belåten med. Både den

155

Onsdagen den 21 maj 1952 em. Nr 19.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område under senare delen av produktions
året 1951/52.

store och den lille fläskproducenten
har med sin leverans bidragit till att
det svenska fläsket under hela förra
året var billigare än om vi hade importerat
det. Båda bör därför få samma
ersättning för levererad kvantitet, de
må sedan vara små eller stora fläskproducenter.

När det gäller veteskörden finns uppgifter
på kvantiteterna tyvärr inte tillgängliga,
ty många människor bär fått
så låg skörd, att de inte haft någon
leverans. .lag har därför ingenting emot
att acceptera det retroaktiva arealbidraget.
Det är visserligen inte rättvist, men
det förslag som presterats av folkpartiet
är lika litet rättvist. Enligt det förslag
som Kungl. Maj :t har lagt fram
kommer en person, som gått miste om
låt oss säga 20 procent av skörden, att
få 50 kronor av förlusten icke täckt av
bidraget. Enligt herr Svenssons i
Ljungskile förslag kommer samma person
att få 200 kronor av förlusten icke
täckt genom bidraget, men i stället får
enligt folkpartiets förslag den, som fått
en 30 procents skördeminskning, att
vidkännas endast 50 kronors förlust.
Där verkar det hela alltså ganska slumpartat.
Men sedan kommer den skillnaden,
att den veteareal som skall få bidraget
enligt propositionen, kan fastställas
och finns i officiella papper.

Sedan skall jag bara beröra en enda
sak till. Inom ett område i Kalmar län
svämmade Emån i våras över sina bräddar
och förstörde betydande delar av
den höstsådda arealen. Den blev därför
omsådd med vårsäd, som i vissa
fall kom i jord i något så när hygglig
tid och gav skaplig skörd, men i andra
fall såddes den så sent, att en betydande
skördeförlust uppstod. Dessa förluster
är av länsstyrelsen uppskattade till något
över 800 000 kronor, och vårt förslag
är nu att de jordbrukare i Emådalen,
som på det sättet fått en skördeförlust
konstaterad, skall få tillgodogöra
sig arealbidraget för det höstvete, som

de sådde förra året och som inte förstördes
av svartrost utan blev förstört
redan av våröversvämningarna. Hade
våröversvämningen inte kommit hade
de haft sitt vetearealbidrag. Det har
inte gått att få utskottet med på detta,
men jag ber att få förorda en sådan
åtgärd.

Om jag får sammanfatta, föreligger
här såvitt jag förstår inga bevis för att
den överenskommelse, som är träffad
mellan jordbrukets organisationer och
regeringen, betyder ett missgynnande
av någon grupp av jordbrukare. Jag
har haft tillfälle konstatera med vilken
ärlig strävan jordbrukets förhandlare
gått till verket för att söka skapa en så
rättvis fördelning som möjligt av dessa
belopp, som skall utgå i form av pristillägg.
För mig är det avgörande att
jordbrukets organisationer, där man
minsann inte lider av någon sådan inbördes
beundran, att inte kritiken kommer
fram, utan där representanter för
olika delar av landet och för olikstora
jordbruk sannerligen inte är återhållsamma,
när det gäller att föra fram sina
egna önskningar, denna gång dock har
enats om det förslag som Kungl. Maj:t
sedan presenterat. Jag tycker att det
är ett bevis för att det förslaget är rimligt,
en uppfattning som man ingalunda
får när man hör folkpartiets om åskådningar
i de ekonomiska organisationerna
helt okunniga kritik framföras mot
förslaget.

Jag ber med detta, herr talman, att
få yrka bifall dels till den reservation,
som är fogad till utskottets utlåtande av
herr Hjalmar Nilsson m. fl., och dels
till den reservation rörande bidrag till
Emådalen som är undertecknad av herr
Björnberg och mig.

Herr förste vice talmannen övertog
nu ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr ANDERSSON i Tungelsta: Herr
talman! Den prisuppgörelsc som här

15G Nr 19. Onsdagen den 21 maj 1952 em.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område ur.der senare delen av produktions
året 1951/52.

föreläggs riksdagen till avgörande har
uppgjorts med betydande svårighet. Det
har redan nämnts att den uppgörelse,
som diskuterades här i kamrarna våren
1951, endast avsåg tiden mellan den
första september och 31 december 1951.
Någon justering av priserna med hänsyn
till den 4-procentregel, som tidigare
tillämpades, skulle då inte ske. Av
kända anledningar har den vegetabiliska
produktionen under förra året
givit ett resultat som varit synnerligen
nedslående och som inte alls motsvarat
de förhoppningar man tidigare hyste.
Den reviderade kalkyl, som därför låg
till grund för överläggningarna med
vederbörande parter den 10 januari
rörande prissättningen på jordbrukets
produkter, visade ett underskott på inte
mindre än 78 miljoner kronor, som då
täcktes genom vissa prisjusteringar.

Det var emellertid redan då klart att
pågående förhandlingar mellan parterna
på arbetsmarknaden skulle komma
att medföra betydande ökningar av
jordbrukets kostnader. Vid den slutliga
överenskommelsen den 15 mars om
prissättningen, som nu föreligger, för
innevarande år var underskottet uppe
i 328 miljoner kronor.

Enligt den föreliggande propositionen
skulle detta underskott täckas dels
genom att 42,5 miljoner kronor tillfördes
jordbrukarna genom prishöjningar
dels 245 miljoner kronor genom statliga
pristillägg — 41 miljoner kronor skulle
lämnas utan täckning. I samband med
detta påpekande kan jag inte underlåta
att ett ögonblick se tillbaka på vad som
hänt under de senaste månaderna.

Den träffade uppgörelsen har utsatts
för en mycket häftig kritik i tidningspressen
och från talarstolar. Man har
sökt ge sina läsare och åhörare den
uppfattningen, att prisuppgörelsen denna
gång givit jordbruket oskäliga vinster
och å andra sidan lagt tunga bördor
på konsumenterna. Det bör då
framhållas, att årets prisuppgörelse inte

skiljer sig från tidigare uppgörelser
alltsedan 1947. Man har utgått ifrån att
jordbrukets priser skulle bli sådana,
att de täckte de ökade kostnaderna oavsett
vad dessa hänförde sig till.

De grunder, efter vilka inkomster och
kostnader har beräknats denna gång,
har inte på något sätt avvikit från grunderna
vid tidigare tillfällen, och de har
inte på något sätt varit förmånligare
för jordbrukarna denna gång än de varit
tidigare. Lantarbetarna och de jordbrukare,
som är egna företagare, har
erhållit den inkomstlyftning som kommit
praktiskt taget alla andra samhällsgrupper
till del. Den målsättning, som
statsmakterna redan 1947 ställde upp,
nämligen att man skulle bedriva en sådan
prispolitik att de som arbetar inom
jordbruket skulle erhålla en med andra
jämförliga medborgargrupper likvärdig
levnadsstandard, har inte fullföljts, men
man har kommit ett stycke på väg.

Jordbruksutskottet bär anslutit sig
till departementschefens uttalande, att
den överenskommelse som här förelägges
riksdagen är sådan att den bör läggas
till grund vid utformningen av prispolitiken
under den period, som förslaget
innefattar. I detta sammanhang
har utskottet yttrat sig angående nu tilllämpat
kalkylsystem. Utskottet påminner
därvid om sitt uttalande vid förra
årets riksdag, då utskottet förordade en
skyndsam revision av reglerna för uppgörandet
av jordbrukskalkylen. Vad
som inträffat sedan dess har ju visat,
att behovet av denna utredning är i
hög grad trängande och att den snarast
bör komma till stånd. Utskottet har
emellertid inte kunnat ansluta sig till
de yrkanden, som i reservationerna 2)
och 5) bär framställts i denna sak. I
den senare reservationen yrkas att
riksdagen skall skriva direktiv för den
bebådade utredningen, men det har
man inte från utskottets sida velat gå
med på. Det bör väl i detta fall, liksom
annars brukar ske, då riksdagen begär

157

Onsdagen den 21 maj 1952 em. Nr 19.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område under senare delen av produktionsåret
1951/52.

utredning av Kungl. Maj:t, bli Kungl.
Maj:t själv som skriver direktiven.
Därmed bär jag inte velat säga att de
synpunkter, som man framfört i reservationerna
skulle sakna intresse.

Herr Haeggblom har begärt att utskottet
skulle föreslå riksdagen att
skriva till Kungl. Maj :t med begäran
om utredning angående avveckling av
subventionssystemet, och han har nyss
motiverat sitt yrkande här. Utskottet
bar inte ansett sig kunna tillstyrka en
sådan skrivelse till Kungl. Maj :t. Den
situation som uppstått i år visar väl,
att statsmakterna i detta avseende bör
ha möjlighet att laga efter läglighet.
Någon önskan att subventionerna skall
upprätthållas under längre tid än vad
som är oundgängligen nödvändigt, torde
väl inte finnas på något håll.

Genom den träffade uppgörelsen tillföres
den animaliska produktionen
huvudparten av det totala belopp, 245
miljoner kronor, som har ställts till
förfogande. Av detta belopp får mjölkproduktionen
inte mindre än 145 miljoner
kronor.

Vid fördelningen mellan olika produktionsgrenar
av prisstödet uppstår
stora svårigheter. Avvägningen måste
ske med hänsyn till det allmänna försörjningsläget
och till att det blir en så
rättvis fördelning som möjligt mellan
olika kategorier av jordbrukare och
mellan olika landsändar. I en reservation
har yrkats att en något större del
av det avsedda inkomsttillskottet skulle
tillföras det mindre jordbruket. Reservanternas
yrkande, att de statliga pristilläggen
på mjölk skall sammanläggas
med producentbidragen och bidragen
därmed komma att bilda ett statligt
grundpris på mjölk, har utskottet inte
ansett sig kunna tillstyrka. Denna fråga
kommer nämligen att tas upp i samband
med behandlingen av den proposition,
som riksdagen får till behandling
i nästa vecka.

1 eu motion av herr Näslund in. fl.

yrkas avslag på förslaget om höjning
av priset på smör och margarin med 30
öre, som föreslås i propositionen. Ett
bifall därtill skulle ju medföra, att
jordbruket skulle tillföras ytterligare
omkring 12 miljoner kronor antingen i
subventioner eller genom höjda priser
på andra produkter eller också lämnades
utan täckning. Utskottets majoritet
har inte kunnat ansluta sig till dessa
synpunkter, som, därest beslutet blev
att beloppet skulle täckas genom ytterligare
subventioner, komme att medföra
att svårigheterna en gång, när
dessa subventioner skall avvecklas,
bleve ännu större än vad de annars
skulle ha blivit.

Enligt prisöverenskommelsen skall
varje leverantör erhålla ett retroaktivt
bidrag av 30 öre per gris under innevarande
regleringsår. Här är många
bud. Det har föreslagits avslag på förslaget
om detta tillägg, och det har av
andra motionärer föreslagits att tillägget
skall utgå för ett antal av 40 svin
per leverantör. I en annan motion har
det föreslagits att det skall utgå för 20
svin som levererats under den tid det
är fråga om.

Detta pristillägg är ju bland annat
avsett att utgöra kompensation för ökade
produktionskostnader i form av
höjda arbetslöner och dylikt.

Det är uppenbart att det är lätt att få
detta retroaktiva bidrag att framstå såsom
ganska obilligt och kanske i mycket
hög grad gynnsamt för dem som
får del av bidraget. Jag tror emellertid,
att om man tittar närmare efter vad det
är för människor som levererar dessa
svin till slakterierna skall det visa sig
att det i huvudsak är mindre och medelstora
jordbrukare, som var och en
levererar ett ganska begränsat antal.

Enligt en uppgift som jag har fått
och som jag inte har kunnat kontrollera
men som jag antar är någorlunda riktig
var hela antalet leverantörer under
föregående år 281 000. Av dessa var det

Nr 19.

158

Onsdagen den 21 maj 1952 em.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område under senare delen
året 1951/52.

endast 171 leverantörer som under året
levererade mellan 200 och 300 svin var.
Antalet leverantörer som levererade
vardera minst 400 svin uppgick endast
till 68, och de som levererade minst 500
svin vardera var hara 35. Om man går
till ett så högt antal levererade svin som
2 000, skulle enligt den uppgiften endast
9 leverantörer finnas kvar. Om
man vill gå över 2 000 skulle det endast
finnas 4 leverantörer som kunnat leverera
ett så stort antal svin under föregående
år. Det torde väl därför vara
uppenbart att de som här har utmålats
såsom i hög grad profiterande på dessa
retroaktiva bidrag, nämligen de som
har levererat ett mycket stort antal
svin och kommit upp till stora subventionsbelopp,
är mycket få till antalet
och spelar en rätt liten roll i den stora
mängden av leverantörer. Och om man
ser saken ur rättvisesynpunkt är det
väl ganska uppenbart att det kostar
ungefär lika mycket att föda upp varje
svin om man föder upp några hundra
som om man föder upp femtio eller
tjugu stycken.

Jag skall inte gå vidare in på reservationerna
och på de yrkanden som
har framställts i motionerna. När det
gäller en uppgörelse som är så pass
besvärlig som denna uppgörelse har
varit och där man har haft att ta hänsyn
till så många ting som här är fallet
är det mycket lätt för den som letar
efter fel att också finna sådana och
finna vissa skäl för klander. Jag tror
emellertid att den uppgörelse som här
har träffats bör kunna godtagas även
med de besvärligheter som den kanske
kommer att medföra för många.

Det är inte så lätt att fördela subventioner
och fördela priser så att man
tar hänsyn till den mängd olika intressen
som anmäler sig. Det är ju, som jag
redan har nämnt, inte bara de olika
leverantörernas, de olika jordbrukarnas
och de olika landsändarnas intressen,
som måste beaktas, utan också intres -

av produktions sen

som berör produktionsinriktningen
och vad därmed hänger samman.

Jag skall, herr talman, med dessa ord
be att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr PETTERSSON i Dahl: Herr talman!
Utskottets vice ordförande har här
på ett utmärkt sätt talat å utskottets
vägnar, och han har också på ett enligt
min mening utmärkt sätt redogjort för
den prisuppgörelse som ligger till grund
för jordbruksutskottets utlåtande.

Jag skall därför försöka fatta mig så
kort jag kan, men jag skall ändå be att
få lämna en liten kommentar.

Herr Haeggblom började sitt anförande
med att tala om vilken uppmärksamhet
det alltid väcker när vi har en prisuppgörelse
som denna, när det gäller en
reglering av jordbrukspriserna. Han sade
mycket riktigt, att alltsedan i fjol
höst har det varit ett ständigt ramaskri
emot jordbruket, emot kalkylen och
emot de uppgörelser som här är gjorda.
Men sedan tyckte jag att herr Haeggblom
själv förirrade sig litet in i snårskogen.
Han sade, att om inte bondeförbundet
tagit ett oförsvarbart steg ut i den politiska
snårskogen skulle han varit mera
tillfredsställd —■ åtminstone tyckte jag
mig förstå att han tyckte det — och han
menade att jordbruket inte borde få lida
för detta oförsvarbara steg. Nu tycker
jag emellertid att herr Haeggblom slutade
på ett alldeles utmärkt sätt. Han försvarade
jordbruket, han försvarade prisuppgörelsen,
och han kom faktiskt till
den slutsatsen, att det här har gjorts ett
ärligt försök att tillgodose alla tänkbara
berättigade krav.

Jag tycker i stället att herr Haeggblom
skulle ha gjort den kommentaren, att
tack vare bondeförbundets medverkan i
regeringen denna uppgörelse kanhända
blivit så pass fördelaktig som den har
blivit, och det kan också hända att
bondeförbundets insats i denna uppgörelse
har medverkat till att man har

159

Onsdagen den 21 maj 1952 em. Nr 19.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område under senare delen av produktionsåret
1951/52.

försökt tillgodose så många som
möjligt.

Men annars skall jag gärna hålla med
herr Haeggblom om att det är alldeles
märkvärdigt att när det gäller jordbrukspriserna
så är det ett fullständigt
ramaskri. När det gäller höjningen av
mjölkpriset eller köttpriset eller spannmålspriset,
som eventuellt kan inverka
på mjölpriset, så kastar sig nästan alla
över jordbruket och dess uppgörelser.
Man säger t. ex. att jordbrukskalkylen
är fullständigt felkonstruerad och att
konsumenterna har blivit lurade. De
har fått betala flera hundra miljoner för
höga konsumentpriser per år. Man glömmer
helt och hållet bort de inmportpriser
som har varit rådande. I stället
för att konsumenterna har blivit lurade
så förhåller det sig tvärtom så, att jordbruket
genom sina behärskade uppgörelser
i stället har haft möjlighet att
kompensera konsumenterna med flera
hundra miljoner kronor per år.

Beträffande den sista uppgörelsen
gällde det ju att få täckning för ett inkomstbortfall
för minskad skörd, för
skördeskador, mest på grund av svartrosten,
och även för minskad mjölkleverans.
Det rör sig här sammanlagt, som
det nämndes, om en omräkning på 328
miljoner kronor. Av detta tar man ju ut
42 miljoner kronor i höjda produktpriser,
245 miljoner kronor i subventioner
och 41 miljoner kronor räknas
som oreglerade. Skall man slå ut dessa
förhöjda konsumentpriser på hushållen
-—- låt oss säga på ett normalhushåll,
som ju anses omfatta man, hustru och
två barn — så beräknas det medföra en
prisindexförhöjning på 2,3 procent. Då
har man givetvis räknat bort den inverkan
som subventionerna har. I annat
fall utan subventioner hade det rört
sig om en prisfördyring på cirka 8 procent.
Om man ser efter vad det gör i
kronor räknat blir det för indexfamiljen
ungefär 10 kronor per månad, vilket
är lika med 120 kronor per år. Av denna

prisfördyring beräknas ungefär en fjärdedel
falla på distributionen, alltså på
kostnaderna för fördelningen av dessa
varor. Det blir alltså en fjärdedel, som
inte går direkt till jordbruket utan går
till handeln. Det återstår sålunda kr.
7: 50 per månad eller 90 kronor per år.

Det är alltså denna siffra som man
ondgör sig så mycket över. Det har,
som mycket riktigt framhållits i denna
debatt, varit en våldsam diskussion i
tidningspressen om dessa prisförhöjningar,
i synnerhet i stockholmspressen
och framför allt i folkpartitidningarna
Dagens Nyheter och Expressen. Husmödrar
har intervjuats, protestresolutioner
har fattats etc. Men samtidigt som
detta skedde gick det en liten notis genom
pressen, som berättade att en förhöjning
av kaffepriset hade ägt rum.
Utförsäljningspriset på kaffe steg till
över 12 kronor, om jag inte minns fel
till 12:10. Om man närmare granskar
prisregleringen på kaffe, skall man finna
att kaffepriset på ett par tre år har
stigit till ungefär det dubbla.

Nu kan man kanske ha olika meningar
om hur mycket kaffe normalfamiljen
konsumerar per år. Jag tror att det rör
sig om 15—20 kilogram per år. Jag har
genom förfrågningar hos husmödrar försökt
att få fram en så rättvis siffra som
möjligt. Utgör konsumtionen 20 kilogram
och prisfördyringen är 6 kronor
per kilogram, blir det 120 kronor per
år. Är åtgången inte större än 15 kilogram
blir det 90 kronor per år för
samma normalfamilj. Man kan alltså
säga att enbart på denna konsumtionsvara,
kaffe, har det faktiskt på ett par
års tid ägt rum en kostnadsfördyring
för normalfamiljen som motsvarar hela
fördyringen av jordbruksproduktspriserna.
Men detta har inte väckt någon
uppmärksamhet alls, och jag har inte
heller märkt att man på något enda håll
har reagerat mot detta, i varje fall inte
från tidningars sida. Jag tror att man
kan ta fram många liknande exempel.

160 Nr 19. Onsdagen den 21 maj 1952 em.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område under senare delen av produktionsåret
1951/52.

Nu frågar man sig verkligen: Varför
är jordbruket alltid så observerat? Har
jordbruket faktiskt blivit satt i strykklass
eller är det så, att jordbrukarna
tjänar så onormalt mycket pengar, att
så många människor har velat ägna sig
åt detta yrke? Nej, det är ju snarare
tvärtom. Det förhåller sig snarare på det
sättet att många flyr från jordbruket,
och man har mycket stora bekymmer
för att jordbruksbefolkningen skall bli
alltför uttunnad, särskilt i avlägset och
ogynnsamt belägna bygder.

Nu är det ju som alla vet så, vilket
också har framhållits i denna debatt,
att det är en kalkyl som ligger till grund
för dessa beräkningar. Herr Svensson i
Ljungskile sade i sitt anförande, att han
gärna skulle erkänna, att denna kalkyl
är ett mycket bräckligt instrument. Jag
tror också att vi alla erkänner det, tv
det är ju ingenting annat än en prognos
som skall vara till ledning för jordbrukets
prissättning.

Hur vore det om man skulle spalta
upp industrien på samma sätt? Lika väl
som man för ihop större och mindre
jordbruk och försöker göra en prognos
kunde man ju försöka sätta småindustri
och storindustri i en pott och räkna
fram inkomster och utgifter. Eller skall
vi göra på samma sätt som industrien
och räkna fram en noggrann priskalkyl
på våra produkter för att få fram prissättningen?
Eller skall vi gå en tredje
väg kanske och upprätta s. k. prisjordbruk
i olika delar av landet med olika
storlek och olika förutsättningar och på
det sättet räkna fram priserna? I så fall
finge man kanske låta domänstyrelsen
sköta dessa jordbruk, eller vi kanske
skulle låta jordbrukshögskolan eller något
annat organ stå såsom ledare för
denna verksamhet. Hur man än räknar
tror jag man kommer till alldeles orimliga
resultat, och i varje fall skulle inte
jordbruket förlora på detta, utan det
bleve i stället konsumenterna, som skulle
få mycket högre priser än nu.

Jag nämnde att det har uppstått ett
inkomstbortfall på grund av skördeskadorna.
Man beräknar att svartrosten förorsakat
jordbruket förluster på i runt
tal 128 miljoner kronor. Genom denna
uppgörelse skall en viss ersättning ges
för dessa skördeskador, 150 kronor per
hektar, och det skall utgå retroaktivt
för att fylla den klyfta som uppstått
genom inkomstbortfallet.

Folkpartiet har med herr Svensson i
Ljungskile som talesman förmenat att
det inte är riktigt att alla skall ha denna
ersättning, utan man skulle i stället
införa schematiska intyg av trovärdiga
personer på hur många som fått 30 procents
skördeskada föregående år.

Nu är det väl så att svartrosten har
härjat i praktiskt taget hela landet. Enligt
en uppgift som vi fick i jordbruksutskottet
genom professor Lindfors är
det endast smärre delar av östra Uppland
och vissa delar av Skaraborgs län
som haft mindre skador, annars har de
förekommit över praktiskt taget hela
landet. Skulle vi nu begära intyg på
vilka som haft skördeskador föregående
år, kan väl ingen tro annat än att det
skulle bli praktiskt taget alla jordbrukare
som föregående år skördade vete.

Vi har ingen beräkning på hur mycket
folkpartiets förslag skulle kosta. Det innebär
en ersättning med 250 kronor per
hektar i stället för 150 kronor, men det
är väl ingen som tror att det är lätt att
skära bort stora arealer — det kanske
praktiskt taget inte blir några arealer
alls som ginge bort — och då skulle
hela denna stora krångliga apparat säkert
kosta mer för statsmakterna än den
nu kommer att göra.

I denna diskussion glömmer man helt
och hållet bort vad som är den väsentliga
förutsättningen för denna uppgörelse,
nämligen att lantarbetarna genom
uppgörelsen och de avtal som har träffats
har fått en avsevärt förbättrad löneställning,
som ska ha täckning. Där kritiken
kommer som skarpast undrar jag

161

Onsdagen den 21 maj 1952 em. Nr 19.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område under
året 1951/52.

om man missunnar lantarbetarna denna
förbättrade löneställning. Lantårbetarna
har ju i alla tider varit den klass i samhället
som legat allra lägst i inkomsthänseende.
Före uppgörelsen räknade
man med att lantarbetarna hade 22 procent
lägre medelinkomst än industriarbetarna.
Efter uppgörelsen har inkomstklyftan
minskat till 18 procent —
det har alltså blivit en förbättring på
4 procent. Om vi räknar i kronor är det
ändå en skillnad på i runt tal 100 kronor
i månaden eller 1 200 kronor per
år. Jag undrar om det är många som
missunnar lantarbetarna denna förbättring.
Jag tycker att allmänheten i stället
skulle vara glad för att lantarbetarna
har kunnat få en justering uppåt av
lönen och att jordbrukarna fått möjlighet
till detta.

Jag har givit akt på att herr Svensson
i Ljungskile i tidningspolemik har talat
om att av jordbrukarklassen bara ungefär
en femtedel är lantarbetare. Alla de
andra är egna företagare, och herr
Svensson liksom väl också andra menar
att det inte är riktigt att de får samma
kompensation som lantarbetarna. Men
kan det vara något oriktigt att en egen
företagare som utför samma arbete också
får förhöjd inkomst? Vi försöker ju
kompensera alla inkomstgrupper så
långt som möjligt och försöker ordna
det så rättvist som möjligt. Man kan väl
då inte undantaga de egna företagarna
i jordbruket, utan de bör väl också ha
rätt att få sin kompensation. Ser vi till
antalet arbetstimmar som utförs inom
jordbruket, har storleksgruppen mellan
1 ocli 10 hektar över hälften av hela
antalet arbetstimmar. Alltså kan man
säga att de mindre jordbrukarna får
lejonparten av den förbättring som här
åstadkommes. I denna storleksgrupp är
det ju jordbrukarna själva som utför arbetet,
och följaktligen blir det också de
som får denna inkomstförbättring.

Nu är del ju också så, att dessa egna
företagare, såväl jordbrukaren som hans

senare delen av produktions hustru

och anhöriga, sällan kan räkna
åtta timmars arbetsdag. För det mesta
blir det väl 12 timmar, kanske också 16
timmar. Dessa timmar är praktiskt taget
oräknade, och man tycker ju att de bör
kunna få någon ersättning för dessa.

Man ondgör sig så rysligt mycket
över detta s. k. retroaktiva svintillägg.
Vice ordföranden i jordbruksutskottet
har här gett en belysning av hur många
som är i den storleksklassen att de kan
få så mycket som här är nämnt. Det
nämndes av herr Svensson i Ljungskile,
att en person skulle ha kunnat få t. o. m.
120 000 kronor. Han nämnde också att
det är en person i Skåne, som inte har
hus till sina svin men som i alla fall
har så pass många, att han får ett tilllägg
på 93 000 kronor. Nu talar man
inte om hur mycket han får behålla
själv. En inte så värst liten del av detta
går väl till skatter, och den minsta delen
får han nog behålla själv. Men det är
klart att man gärna kan erkänna att det
i vissa fall verkar litet märkvärdigt.
Men det är väl också så, som herr Andersson
i Tungelsta här sagt, att kostnaden
för uppfödning ar lika stor när
det är en större besättning som när det
är en mindre. I detta fall går väl också
en stor del till löneförbättringar för dem
som sköter dessa svin. Denna löneförbättring
skall ju gälla från den 1 januari.

Man talar också här i reservationen
om s. k. kommunala svingårdar. Här
glömmer man nog att dessa kommunala
svingårdar är ordnade för att man skall
tillvarata köksavfall o. d. I detta fall är
det ju en klok åtgärd, om vissa kommuner
ordnar med s. k. svingårdar, och
kan det till kommunen bli någon vinst
gör det väl inget.

I denna reservation och i folkpartiets
motion säger man, att när det gäller inkomstbortfall
för dem som haft mul- och
klövsjuka på sina gårdar, skall det inte
vara någon begränsning, utan i alla storleksgrupper
skall man för alla nedslaktade
grisar få dessa 30 kronor. Nu

11 —Andra kammarens protokoll 1!)52. Nr 1''.).

162 Nr 19. Onsdagen den 21 maj 1952 em.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område under senare delen av produktionsåret
1951/52.

har det, som alla vet, skett en värdering
av de nedslaktade djuren, och det har
även varit ett tillägg för det inkomstbortfall,
som uppstått för dem vilkas
besättningar drabbats av mul- och klövsjuka
och nedslaktats. Det måste väl
ändå bli ganska besvärligt om man nu
skulle betala tillbaka för alla dessa svin,
små och stora, som slaktats på grund
av mul- och klövsjuka. Här talar man
inte om någon begränsning.

I detta sammanhang bör man inte helt
och hållet glömma, att vi har haft för
liten köttproduktion och för liten fläskproduktion.
På grund därav har man
föregående år importerat stora kvantiteter
utländskt fläsk. Man har betalat
1 krona å 1: 25 i överpris. På detta sätt
har man betalat i överpris skillnaden i
pris mellan importpriset och det, som
producenten får här hemma, beloppet
är inte mindre än 153 miljoner kronor.
Genom denna uppgörelse skulle 52 miljoner
kronor komma tillbaka, till fläskproducenterna.
Men faktum står ju ändå
kvar, att det är 100 miljoner kronor,
som ju konsumenterna fått till godo tack
vare det låga pris, som producenterna
fick under importpriset.

I reservationen från folkpartiet förekommer
också en annan sak. Man vill
hjälpa det mindre jordbruket på så sätt,
att man får billigare standardiserat
hönsfoder. I motionen har man preciserat
att det inte skulle kosta mer när det
gäller hel säck än 42 öre per kilo, alltså
42 kronor per 100 kilo. Detta innebär
en minskning av priset på ungefär 10
öre per kilo. I reservationen bär man
gått en annan väg, och där säger man
att man bör förbilliga detta foder. Nu
är det nämligen så, att detta standardiserade
hönsfoder är ett alldeles utmärkt
svinfoder, särskilt till grissuggor och
ungsvin, och det är inte ett dåligt foder
till nötkreatur heller. Hur skall det vara
möjligt att kontrollera att detta utmärkta
foder endast går till utfodring av
höns? Jag kan inte tänka mig annat än

att man då för införa någon sorts planhushållning,
en mycket noggrann kontroll
över vad detta foder användes
till. Det blir en fullkomlig socialisering
av foderförsäljningen. Jag vet inte om
herr Svensson i Ljungskile menar, att
socialiseringen går för sakta. Kanske
man tycker inom folkpartiet, att man
genom bondeförbundets insats i regeringen
håller tillbaka eventuella socialiseringsprojekt.
På det sättet kanske
folkpartiet menar, att om vi skulle
kunna socialisera foderhandeln och
även få litet större socialisering av kontrollen
över svartrosten o. s. v., skulle
man hjälpa fram socialiseringen ett
gott stycke på väg. Är det detta folkpartiet
önskar?

Herr talman! Det är en annan sak,
som det har talats mycket om, särskilt
av herr Svensson i Ljungskile. Han
ondgjorde sig över att dessa leveranstillägg
inte skulle bli retroaktiva från
den 1 september. Jag tyckte han själv
angav orsaken, nämligen att de skulle
komma i konflikt med clearingtillägget.
Nu är det ju ändå så, att genom det
allmänna mjölkpristillägget, genom leveranstillägget
efter den 1 mars och
genom producentbidraget blir det ett
ganska bra tillskott till de mindre jordbruken.
Vi kan som sagts tämligen lätt
konstatera, att det blir det mindre jordbruket,
som får lejonparten. Det är
onödigt att diskutera producentbidraget
denna gång, då förslag i ämnet ligger
på kammarens bord om en vecka.

Jag vill sluta ungefär som herr Hseggblom
med att säga, att man med denna
uppgörelse har försökt tillgodose jordbrukets
alla rimliga krav på ett så rättvist
sätt som möjligt, och jag ber därför,
herr talman, att få yrka bifall till
utskottets förslag.

Herr H^GGBLOM (kort genmäle):
Herr talman! Herr Pettersson i Dahl
gjorde gällande, att jag borde ha full -

163

Onsdagen den 21 maj 1952 em. Nr 19.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område under senare delen av produktions
året 1951/52.

följt mitt anförande med att erkänna,
att det var tack vare bondeförbundets
medverkan i regeringen som prisregleringen
blev så lyckad. Jag har inte sett
något bevis, som skulle kunna stödja
denna uppfattning. Det självberöm som
herr Pettersson i Dahl presterade har
samma bilukt som allt självberöm. Den
andra koalitionsbrodern har i sitt organ
Fakta sagt följande: »De prisjusteringar,
som nu företagas, grunda sig
sålunda helt på föregående riksdags
beslut och ha inte något sammanhang
med regeringsombildningen.»

Kan herr Pettersson i Dahl ange för
oss i vilka punkter bondeförbundets
ledamöter i regeringen har lyckats få
socialdemokraterna att ge med sig?

I fråga om jordbrukspolitiken är jag
på en punkt tveksam. Det är känt av
oss alla, att den överenskommelse, som
jordbrukets organisationer preliminärt
träffade om att konsumtionsmjölkpriset
skulle höjas, lyckades det sedan inte
bondeförbundets ledamöter i regeringen
att få den övriga regeringen att gå
med på, när de inte hade stöd i förhandlingsrummet
av jordbruksorganisationernas
förhandlingsledare.

Jag kan inte påminna mig att jag i
fjol hade anledning att gentemot herr
Sträng yppa mer vare sig beröm eller
klander än mot herr Norup i dag, och
i fjol hade vi ingen koalitionsregering.

Det är inte i Kungl. Maj :ts kansli,
som denna fördelning av dessa subventioner
utarbetats, utan det göres genom
jordbrukets ekonomiska föreningsrörelse.
Det är dess signatur, som gör att
jag anser att denna fördelning är någonting
att lita på.

Herr PETTERSSON i Dahl (kort genmäle)
: Herr talman! Det var lierr

Haeggblom som gav mig anledning till
min replik, till honom när han började
sitt anförande med att säga att jordbruket
inte skulle behöva lida på att

bondeförbundet förirrat sig i den politiska
snårskogen. Man kan väl därav
knappast få någon annan uppfattning
än att herr Haeggblom ville göra gällande
att jordbruket hade fått det sämre
sedan bondeförbundet kommit med
i regeringen och att herr Haeggblom
ville skylla detta på bondeförbundet.
Däremot kom herr Haeggblom enligt
min mening in på rätt spår när han
här nyss berömde uppgörelsen och
framhöll att den var mycket rättvis,
detta bör väl även lända bondeförbundet
till förtjänst.

Herr Haeggbloms anmärkning till mig
att man inte skall komma med självberöm
kan returneras till honom själv.
Herr Haeggblom har ju stått här i talarstolen
och berättat om liur utomordentligt
bra det hela skulle ha varit, om vi
föregående år följt högern och infört
en fri prisbildning. Men herr Haeggblom
talade inte om med hur många
hundra miljoner vi skulle ha fått öka
lönerna till såväl statens tjänstemän
som de kollektivanställda, om prisbildningen
varit fri och världsmarknadspriserna
slagit igenom här i landet i
konsumentpriserna.

Herr HAEGGBLOM (kort genmäle):
Herr talman! Jag vill bara konstatera
att herr Pettersson i Dahl i sin stora
iver att göra en snäll och hygglig människa
av mig alldeles glömde bort att
svara på frågan: På vad sätt har bondeförbundets
representanter i regeringen
åstadkommit en bättre uppgörelse för
jordbruket än som annars skulle ha
kommit till stånd?

Herr PETTERSSON i Dahl (kort genmäle):
Herr talman! Det är självklart
att inom en regering hjälper alla ledamöterna
till att åstadkomma ett visst
resultat, men vi kan ändå nu konstatera
att det är just genom bondeförbundets
insatser inom den nuvarande regeringen
som jordbruket har fått en uppgö -

164 Nr 19. Onsdagen den 21 maj 1952 em.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område under senare delen av produktionsåret
1951/52.

relse, som enligt vad herr Haeggblom
själv erkänner fyller alla rimliga anspråk.
Det är nämligen inte bara jordbrukets
föreningsrörelse som utarbetar
fördelningen, utan det är också, herr
Haeggblom, många andra krafter med
i spelet också från departementet.

Som tiden nu var långt framskriden
och flera talare anmält sig för yttrandes
avgivande, beslöt kammaren på
förslag av herr förste vice talmannen
att uppskjuta den fortsatta överläggningen
rörande förevarande utlåtande
ävensom handläggningen av övriga på
föredragningslistan upptagna ärenden
till plenum fredagen den 23 maj kl.
10 fm.

§ 3.

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen

från konstitutionsutskottet:
nr 265, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till ändrad
lydelse av §§ 13 och 15 riksdagsordningen
samt till lag med vissa bestämmelser
om val till riksdagens andra
kammare för perioden 1953—1956,
dels ock i ämnet väckta motioner; och
nr 266, i anledning av konstitutionsutskottets
betänkande med förslag till
skrivelse om en revision av reglerna
rörande statsrådets konstitutionella ansvarighet;
samt

från första lagutskottet:
nr 252, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 24 mars 1938
(nr 96) om understödsföreningar;

nr 253, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 3 och 4 §§ förordningen
den 6 juni 1925 (nr 172)
med vissa bestämmelser angående befattningshavares
vid polisväsendet rätt
till lön och pension in. m.; och

nr 254, i anledning av Kungl. Maj ds

proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 21
december 1949 (nr 655) med särskilda
bestämmelser om utskrivning från sinnessjukhus.

§ 4.

Till bordläggning anmäldes:
konstitutionsutskottets utlåtande och
betänkande:

nr 28, i anledning av väckta motioner
angående en utbyggnad av folkomröstningsinstitutet;
och

nr 29, med förslag till vissa ändringar
i riksdagsordningen.

statsutskottets utlåtanden:
nr 153, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående lönegradsplaceringen
för vissa tjänster m. m. jämte i
ämnet väckta motioner;

nr 172, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående vissa avlöningsm.
fl. anslag för budgetåret 1952/53
under riksstatens fjärde huvudtitel
m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 173, i anledning av Kungl. Maj ds
i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret
1952/53 till Statens sjöhistoriska museum:
Avlöningar jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 174, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående omorganisation
av skolöverstyrelsen m. m. jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 175, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående vissa åtgärder för
avhjälpande av lärarbristen vid de
högre skolorna jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 176, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående anslag för budgetåret
1952/53 till avlöningar vid de
allmänna läroverken m. m. jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 177, i anledning av Kungl. Maj ds
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret
1952/53 till bidrag till avlönan -

Onsdagen den 21 maj 1952 em.

Nr 19.

1G5

de av hemvårdarinnor samt till provoch
kompletteringskurser för hemvårdarinnor
jämte i ämnet väckta motioner; nr

178, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående anslag för budgetåret
1952/53 till allmänna barnbidrag;

nr 179, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående anslag för budgetåret
1952/53 till understödjande av dispensärverksamhet
m. m. jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 180, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa anslag för
budgetåret 1952/53 till universitetssjukhusen
m. m.;

nr 181, i anledning av Kungl. Maj :ts
framställningar angående anslag för
budgetåret 1952/53 till medicinalstyrelsens
avlöningar samt till förstärkning
av sinnesslöinspektionen m. m.;

nr 182, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa anslag för
budgetåret 1952/53 m. in. till civilförsvaret
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 183, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående omorganisation
av statens utlänningskommission m. m.
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 184, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
avtal mellan staten och Stockholms
stad rörande förvärv för staden av
kvarteret Beridarebanan inom stadsdelen
Nedre Norrmalm i Stockholm m. m.
jämte i ämnet väckt motion;

nr 185, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa tjänster vid
kommunikationsverken m. m. jämte i
ämnet väckt motion;

nr 186, i anledning av vissa i Kungl.
Maj:ts proposition angående ändringar
i statens allmänna avlöningsreglemente
m. m. gjorda framställningar;

nr 187, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till ändringar
i 1947 års allmänna tjiinste- och familjepensionsrcglementcn
in. in. jämte i
ämnet väckta motioner; och

nr 188, i anledning av väckt motion
angående åtgärder för inrättande av en
arbetsmarknadsnämnd;

sammansatta stats- och andra lagutskottets
utlåtande nr 3, i anledning av
dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändrad lydelse av 8 §
bidragsförskottslagen den 11 juni 1943
(nr 382), m. in., dels ock i ämnet väckta
motioner;

bevillningsutskottets memorial nr 56,
angående uppskjutande till innevarande
års höstsession av behandlingen av vissa
till utskottet hänvisade motioner;
bankoutskottets utlåtanden:
nr 29, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
med särskilda bestämmelser om in- och
upplåning vid centralkassa för jordbrukskredit; nr

30, i anledning av fullmäktiges i
riksbanken framställning med förslag
till avlönings- och pensionsstat för riksbanken; nr

31, i anledning av fullmäktiges i
riksgäldskontoret förslag till ändringar
i vissa delar av reglementet för riksgäldskontoret; nr

32, i anledning av väckt motion
om anordnande av en barservering i
riksdagskaféet; och

nr 33, i anledning av framställning
från riksdagens revisorer om ändrad
lönegradsplacering för kanslichefen hos
riksdagens revisorer; samt

andra lagutskottets utlåtande nr 44,
i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till ny sjömanslag
m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.

§ 5.

Justerades protokollsutdrag.

§ 6.

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökan:

Undertecknade anhålla härmed om
ledighet från riksdagsgöromålen från
och med den 25 maj till och med den

Onsdagen den 21 maj 1952 em.

166 Nr 19.

31 maj för deltagande i Europarådets
vårsession under tiden 26—31 maj 1952.

Stockholm den 21 maj 1952.

Walter Sundström
Rolf Edberg
Bertil von Friesen
Adolf Wallentheim
Hildur Nygren
James 1. A. Dickson

Denna ansökan bifölls.

Vidare beviljades herr Gavelin ledighet
från riksdagsgöromålen under 9 dagar
från och med den 23 innevarande
maj.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 12.08 på natten.

In fidem
Gunnar Britth.

Iduns It., Esselte, Sthlra 52
216431