1952 ANDRA KAMMAREN Nr 18 (Riksdagens protokoll 1952:18)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1952 ANDRA KAMMAREN Nr 18

16—19 maj

Debatter m. m.

Sid.

Fredagen den 16 maj.

Svar på interpellation av herr von Seth ang. utbyggandet av kraftverk
i Mörrumsån....................................... 6

Lördagen den 17 maj.

Ändrat valsätt vid val till riksdagens andra kammare............ 16

Ändring av 21 § 1 mom. i vapenförordningen................... 98

Motion om arbetsmarknadsnämnd.................. 100

Motion om ökning av antalet ledamöter i familjebidragsnämnd..... 104

Ändring av byggnadsstadgan................................ 106

Fortsatt giltighet av lagen om tillståndstvång för byggnadsarbete. . . 111

Anskaffande av grästorksanläggningar......................... 118

Landsbygdens elektrifiering................................. 119

Anslag till hästavelns befrämjande............................ 122

Reglering av priserna på fisk................................ 125

Åtgärder för stärkande av rättssäkerheten och den medborgerliga friheten
................................................. 128

Inrättande av ett nordiskt råd............................... 140

Revision av reglerna rörande statsrådets konstitutionella ansvarighet 148
Interpellation av fröken Höjer ang. framläggande för 1953 års riksdag
av principförslag om utbildning av sjukvårdsbiträden och hemsjukvårdarinnor
............................................ 149

Samtliga avgjorda ärenden.

Lördagen den 17 maj.

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 22, ang. förslag till ändrad lydelse
av §§ 13 och 15 riksdagsordningen samt till lag med vissa bestämmelser
om val till riksdagens andra kammare för perioden 1953—-

1956.................................................

1 — Andra kammarens protokoll 1952. Nr 18.

Nr 18.

Innehåll.

Sid.

Första lagutskottets utlåtande nr 24, om ändring av 21 § 1 mom. i vapenförordningen
.......................................... 98

— nr 26, ang. ändrad lydelse av 3 och 4 §§ förordningen den 6 juni
1925 (nr 172) med vissa bestämmelser angående befattningshavares

vid polisväsendet rätt till lön och pension m. m............... 99

— nr 27, ang. ändring i lagen den 24 mars 1938 (nr 96) om understödsföreningar
........................................ 99

Andra lagutskottets utlåtande nr 35, ang. förslag till förordning om

ändrad lydelse av 3 § c) lotteriförordningen den 19 maj 1939 (nr 207) 99

— nr 36, ang. förslag till lag om skyldighet för civilförsvarspliktig att

tjänstgöra vid krigsmakten............................... 100

— nr 37, ang. ändrad lydelse av 13 och 28 §§ epidemilagen den 19

juni 1919 (nr 443) m. m.................................. 100

— nr 38, ang. vissa frågor rörande blind- och dövstumundervisningen 100

— nr 39, ang. åtgärder för inrättande av en arbetsmarknadsnämnd 100
—• nr 40, om ökning av antalet ledamöter i familjebidragsnämnd. . . 104

— nr 41, om skyldighet för värnpliktig att vid straffansvar taga del

av innehållet i honom tillställda meddelanden om inställelse, krigsplacering
m. m......................................... 106

— nr 42, ang. reglering av priserna på fisk under budgetåret 1952/53,

m. m................................................. 106

— nr 43, ang. förslag till kungörelse med vissa bestämmelser om cyklar
med hjälpmotor in. m................................ 106

Tredje lagutskottets utlåtande nr 21, ang. förslag till kungörelse om
ändrad lydelse av 61 § 3 mom. och 132 8 bvggnadsstadgan den 30
juni 1947 (nr 390).................... 106

— nr 22, ang. fortsatt giltighet av lagen den 30 juni 1943 (nr 444) om

tillståndstvång för byggnadsarbete......................... 111

— nr 23, ang. förslag till förordning om ändring i folkbokföringsför ordningen

den 28 juni 1946 (nr 469) ....................... 118

— memorial nr 24, angående uppskov med behandlingen av vissa utskottet
tilldelade ärenden................................ 118

Jordbruksutskottets utlåtande nr 30, ang. anslag till riksskogstaxering

och avverkningsstatistik m. m............................. 118

— nr 31, om anslag till lån för anskaffande av grästorksanläggningar 118

— nr 32, om anslag till Befrämjande av landsbygdens elektrifiering

jämte i ämnet väckta motioner........................... 119

— nr 33, om anslag till ett statligt undersökningsfartyg av fiskebåts typ.

................................................. 122

— nr 34, ang. dels anslag till Hästavelns befrämjande, dels Statens
lånefond för hästavelns befrämjande jämte i ämnet väckta motioner 122

— nr 35, ang. reglering av priserna på fisk under budgetåret 1952/53,

m. m................................................. 125

— nr 36, ang. anslag till statens växtskyddsanstalt för budgetåret

1952/53, m. m......................................... 128

Andra kammarens allmänna beredningsutskotts utlåtande nr 22, om åtgärder
i syfte att stärka rättssäkerheten och den medborgerliga

friheten.............................................. 128

Utrikesutskottets utlåtande nr 9, ang. inrättande av ett nordiskt råd. . 140

Innehåll.

Nr 18.

Sid.

Konstitutionsutskottets betänkande nr 24, om revision av reglerna

rörande statsrådets konstitutionella ansvarighet.............. 148

Första lagutskottets utlåtande nr 30, ang. fortsatt giltighet av lagen den
21 december 1949 (nr 655) med särskilda bestämmelser om utskrivning
från sinnessjukhus.............................. 149

Fredagen den 16 maj 1952.

Nr 18.

Fredagen den 16 maj.

Kl. 4 em.

§ 1.

Justerades protokollet för den 10 innevarande
maj.

§ 2.

Upplästes två till kammaren inkomna,
så lydande protokoll:

År 1952 den 15 maj sammanträdde
kamrarnas valmän för att jämlikt §§70
och 71 riksdagsordningen utse riksdagens
fullmäktige i riksbanken för valperioden
1952—1955 efter herrar C. P. V.
Gränebo och G. F. N. Kristensson, vilka
voro i tur att avgå, jämte två suppleanter;
och befunnos efter valens slut hava
blivit utsedda till

fullmäktige

för valperioden 1952—1955:
herr Rubbestad, Axel
Ludvig, ledamot av
andra kammaren . . med 44 röster;
herr Kristensson,

Gustaf Filip Natan,
ledamot av andra
kammaren ........ med 44 röster;

suppleant för herr Rubbestad, A. L.:
herr Elofsson, Gustaf
Sanfrid, ledamot av
första kammaren . . med 44 röster;

suppleant för herr Kristensson, G. F. N.:
herr Kollberg, Gustaf
Napoleon, ledamot
av andra kammaren med 44 röster.

Gottfrid Karlsson Martin Skoglund
Gustaf Elofsson O. Malmborg

År 1952 den 15 maj sammanträdde
kamrarnas valmän för att jämlikt §§ 70
och 71 riksdagsordningen utse riksdagens
fullmäktige i riksgäldskontoret för

valperioden 1952—1955 efter herrar
A. E. Örne, K. A. Ryberg och E. R.
Hagberg, vilka voro i tur att avgå,
jämte tre suppleanter; och befunnos
efter valens slut hava blivit utsedda
till

ordförande

för valperioden 1952—1955:
herr Kling, Erik Herman,
statssekreterare, med 44 röster;

fullmäktige

för valperioden 1952—1955:
herr Näsgård, Bernhard,
ledamot av
första kammaren . . med 38 röster;
herr Hagberg, Erik
Rudolf, ledamot av
andra kammaren . . med 38 röster;

suppleant för herr Kling, E. H.:
herr Hedqvist, Anders
Sven, ledamot
av andra kammaren med 44 röster;

suppleant för herr Näsgård, B.:
herr Pettersson, Anders
Petter, ledamot
av andra kammaren med 38 röster;

suppleant för herr Hagberg, E. R.:
herr Birke, Gustaf
Emanuel, ledamot av
andra kammaren . med 38 röster.

Gottfrid Karlsson Martin Skoglund
Gustaf Elofsson O. Malmborg

Protokollen lades till handlingarna;
och beslöts tillika, att riksdagens kanslideputerade
genom utdrag av kammarens
protokoll skulle underrättas om
dessa val samt anmodas låta uppsätta
och till kamrarna ingiva förslag till
dels förordnanden för de valda, dels
ock skrivelser till Konungen med anmälan
om de försiggångna valen.

Nr 18.

Fredagen den 16 maj 1952.

§ 3.

Svar på interpellation ang. utbyggandet
av kraftverk i Mörrumsån.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NORUP, som anförde:
Herr talman! I en med kammarens tillstånd
framställd interpellation har herr
von Seth frågat, om jag vill lämna en
redogörelse för hur man från statsmakternas
sida ser på frågan om utbyggandet
av kraftverk i Mörrumsån
med speciell hänsyn till laxfisket.

Frågan om kraftverksbyggandets inverkan
på laxfisket har under senare
år blivit alltmera brännande. Utbyggnaden
av våra vattendrag medför inte
bara den nackdelen att laxfisket där
går förlorat. Av ännu större betydelse
är den fara för laxbeståndet i Östersjön
som uppkommer genom att lekplatserna
förstörs och reproduktionsmöjligheterna
minskas. Den faran är särskilt
allvarlig därför att östersjöfiskets
lönsamhet i hög grad hänger just på
laxfångsten. Det kan nämnas att i 1948
års havsfiskestatistik kommer laxen
som nummer tre i värde, närmast efter
sill och torsk. Inom fiskeristyrelsen har
man den uppfattningen, att om laxen
faller bort, så kan havsfisket i södra
delen av Östersjön inte längre bereda
sina utövare en tillräcklig försörjning.
Ett totalt upphörande av laxtillförseln
från våra vattendrag skulle alltså föra
med sig svåra ekonomiska och sociala
problem.

Å andra sidan är det klart, att om
vi skulle avstå från att bygga ut våra
vattenfall, så skulle vi därmed avsevärt
minska våra möjligheter till ekonomiskt
framåtskridande och allmän standardhöjning.
Jag behöver bara peka på
kraftförsörjningens betydelse för industriens
utveckling och på det sociala
värdet av landsbygdens elektrifiering.
Efterfrågan på elkraft i vårt land stegras
år från år i hastig takt. För närvarande
stiger förbrukningen med unge -

fär G,ö procent om året, vilket betyder
att den fördubblas på så kort tid som
11 år. De sakkunniga på området anser,
att det inte finns någon anledning
att räkna med en snar ändring av detta
förhållande. Det framstår därför som
ett önskemål av högsta vikt att kraftproduktionen
kan ökas så mycket som
möjligt. Om detta inte får ske genom
att vattenfallen byggs ut, återstår ingen
annan utväg än att övergå till ångkraftverk,
men därav skulle följa en
avsevärd fördyring av kraftpriset. Dessutom
skulle landet i ännu högre grad
än nu bli beroende av importerat
bränsle.

I detta läge har man i första hand
ansett sig böra undersöka, om det går
att genom fiskeodling och liknande åtgärder
kompensera den skada på laxbeståndet
som kraftverksbyggandet
åstadkommer. Vandringsfiskutredningen
har ingående studerat den frågan.
Det största intresset knyter sig till en
i Amerika prövad metod att sätta ut
utvandringsfärdiga laxungar i älvmynningarna.
Försök med sådan utsättning
har nu påbörjats i samarbete mellan
kraftverksintressena och fiskeristyrelsen,
och man hyser goda förhoppningar
om ett lyckat resultat. Ännu vet man
dock inte, hur experimentet kommer
att utfalla. Framför allt är det osäkert,
om värdet av återfångsten uppväger
kostnaderna för utplanteringen.

Med det sagda har jag velat ge en
föreställning om min syn på problemet
om kraftverksbyggande och laxfiske i
stort. Jag kan försäkra att frågan följs
med oavlåtlig uppmärksamhet.

Vad särskilt angår Mörrumsån ligger
saken så till, att Sydsvenska kraftaktiebolaget
för någon tid sedan gjort ansökan
hos Söderbygdens vattendomstol
om att få anlägga ett kraftverk ganska
nära mynningen och att få verkställa
ytterligare utbyggnad längre upp i ån.
Enligt vattenlagen skall vid prövning
av ansökan om byggande i vatten tagas
hänsyn bl. a. till de skador som företaget
orsakar på fiske. Om fiskerinä -

Fredagen den 16 inaj 1952.

Nr 18.

Svar på interpellation ang. utbyggandet av kraftverk i Mörrumsån.

ring av större betydenhet skulle lida
väsentligt förfång, får tillstånd inte ges
av vattendomstolen, utan saken måste
då hänskjutas till Kungl. Maj :t, som kan
lämna medgivande till byggnaden, under
förutsättning att den prövas vara
av synnerlig betydelse för näringslivet
eller för orten eller eljest från allmän
synpunkt. Ännu så länge befinner sig
målet vid vattendomstolen på ett förberedande
stadium. Det är möjligt att
det vid den fortsatta behandlingen kan
komma att visa sig, att kraftintresset i
detta fall åtminstone tills vidare bör få
stå tillbaka för fiskeriintresset. Därvidlag
kan det bl. a. få betydelse, hur
kraftsituationen är i landet i dess helhet
och om det kraftbehov, som skulle
täckas genom utbyggnaden, i stället kan
tillgodoses från annat håll.

Härpå yttrade:

Herr von SETH: Herr talman! Jag
anhåller att till statsrådet och chefen
för jordbruksdepartementet få framföra
ett tack för svaret. Jag skulle dessutom
inledningsvis vilja säga, att jag
är tacksam för statsrådets ord: »Jag
kan försäkra att frågan följs med oavlåtlig
uppmärksamhet.» Jag är övertygad
om att man på alla håll, där man
är orolig för utvecklingen i denna fråga,
är tacksam för den försäkran som statsrådet
har givit.

Det är alldeles självklart att frågan
om detta kraftverksbygge kommer att
ge upphov till en konflikt mellan å ena
sidan kraftsverksintressena och å
andra sidan de intressen som vill att
fisket skall kunna tillgodogöra sig de
nyttigheter, som finns i Mörrumsån, och
även naturskyddsintresset kommer in.

Vad kraftverksintresscna beträffar
tror jag inte att man på något vis behöver
göra sig till talesman för kraftverken
— de har säkerligen sådana resurser
att de kan klara sig själva. Men
jag vill, i likhet med vad statsrådet har
framhållit, gärna betona att jag är fullt

på det klara med att ekonomiskt framåtskridande
och industriell verksamhet
och inte minst landsbygdsförhållandena
gör, att man givetvis måste ta
hänsyn till de önskemål och de krav
som kan framställas inte minst vad gäller
elektrifieringen av landsbygden.

Vad fisket och naturskyddsintressena
beträffar skulle jag däremot vid ett tillfälle
som detta vilja be att få ta kammarens
tid i anspråk någon stund. Jag
anser att denna fråga är av stor principiell
betydelse i hela vårt land, när
man nu varje år står i den situationen,
att man å ena sidan måste fördärva
stora ekonomiska värden för att å andra
sidan få fram andra sådana via anlägggande
av kraftverk. Naturskyddet blir
härvid många gånger satt i efterhand.
Jag menar, herr talman, och det vill
jag understryka, ingalunda att kraftverken
skall sättas tillbaka. Men jag
anser att man bör göra en noggrann
inventering av alla möjligheter för tillgodogörande
av våra vattendrag och undersöka,
huruvida man inte skulle
kunna låta t. ex. den nu aktuella Mörrumsån
få vara i det skick den är men
samtidigt gör en utredning, som klargör
kraftbehovet i södra Sverige och
de möjligheter att tillgodose detta som
står till buds.

Laxfisket i Blekinge har en mycket
stor betydelse, och laxfisket i Östersjön
över huvud taget representerar mycket
stora ekonomiska värden. Jag har i
min interpellation framhållit, att överdirektör
J. Hult i fiskeristyrelsen sagt
att »laxfisket i Östersjön kommer att
minska till en obetydlighet, om den
nuvarande utbyggnadstakten i fråga om
kraftverk skall få fortsätta i våra älvar».
Och överdirektör Hult säger vidare:
»Framför allt kommer fiskarbefolkningen
i sådana län som Blekinge
och Gotland att ställas inför oerhörda
svårigheter, om laxfisket går förlorat
eller minskas i den takt som befaras.»

T fråga om det nu särskilt aktuella
fallet Mörrumsån har domänfiskal A.

Nr 18.

Svar på interpellation ang. utbyggandet

Rimbert å domänverkets vägnar pekat
på en utredning som gjorts av fil. doktor
O. Olofsson i Lund och enligt vilken
nettonyttan av det planerade kraftverket
inte kommer att kunna beräknas
högre än till 8 miljoner kronor, medan
enbart skadorna på fisket, mångfaldigade
enligt vattenlagen, kan beräknas
till 20 miljoner kronor. Blekinge läns
havsfiskareförening och Svenska sydkustfiskarnas
centralförbund har begärt
att fiskeristyrelsen skall vidta åtgärder
för att stoppa utbvggnadsplanerna.

Jag förstår fuller väl att man på
kraftverkshåll ställer sig undrande.
Skall vi, trots att det visar sig att behovet
av elektrisk kraft i södra Sverige
är mycket stort, helt och hållet hindras
från att bygga ut kraftverk i Mörrumsån,
frågar man sig. Men då kan jag
bara hänvisa till att enbart antalet laxfiskare
i Blekinge län uppgår till över
1 800, varav mer än 1 100 är yrkesfiskare.
Den övervägande delen av dessa
fiskares inkomst kommer från laxfisket
i Östersjön.

Nu har ännu en sak tillkommit under
de senare åren, nämligen att man investerat
mycket kapital för fiskerinäringens
skull i båtar, fiskredskap och inte
minst i kylhus, som man uppfört för en
kostnad av nära tre miljoner kronor.
Det är alldeles självklart att dessa kylhus
skall användas även för annat än
lax. Men då laxfisket, som jag framhållit,
enligt sakkunskapen utgör en
mycket stor del, är det mycket pengar
investerade för att ta vara på laxen.

Vad naturskyddet beträffar får man
inte utan vidare bortse från att vi i
vårt land blir utsatta för katastrofer på
detta område, när det ena vattenfallet
efter det andra byggs ut. I många fall
måste man ju spoliera naturvärden för
att tillgodose den moderna tidens krav.
Men man kan fråga sig: Står vi inte i
dag inför den situationen, att vi bör
kunna ta ett krafttag och rädda naturvärdena
på vissa håll, under det att vi

kraftverk i Mörrumsån.

på andra håll får ge kraftverken de tillstånd
de begär?

Samfundet för hembygdsvård, Svenska
naturskyddsföreningen och advokatfiskalsämbetet
i kammarkollegium
har varit eniga om att Mörrumsån är
en mycket stor naturtillgång inte bara
för Blekinge — den är en pärla också
för hela södra Sverige. Mörrumsåns
dalgång är en av de vackraste som man
kan se. Det är inte bara ortsbefolkningen
som får njuta av dess skönhetsvärden,
utan även turister som från
hela Sverige kommer dit, framför allt
givetvis turister från södra Sverige. Ur
florans synpunkt finns det sällsynta
växter, och djurlivet i Mörrumsåns dalgång
kännetecknas av tillgången på en
hel del sällsynta fåglar. Det är självklart
att man inte enbart för exempelvis
den förtjusande fågeln kungsfiskaren
skall ändra Sydkrafts planer på
kraftverksbygget. Men tar man tillhopa
vad det finns för stora värden, som just
naturen kan skänka i dessa trakter,
måste man fråga sig, om det inte här
ges tillfälle att, som statsrådet säger,
vänta och se vad utredningen ger vid
handen.

Herr talman! Jag är ingalunda den
som i denna sak ställer frågan: lax eller
elektrisk ström? Jag skulle i stället vilja
säga, att vi skall ha lax och vi skall ha
elektrisk ström. Men frågan är om man
inte då det gäller Mörrumsån skulle
vilja sätta laxen främst. Det är den saken
som gjort, att jag kanske några minuter
längre än vad som är vanligt när
man tackar för ett interpellationssvar
tagit kammarens tid i anspråk. Jag har
med dessa ord till kammarens protokoll
velat i någon mån visa att här står
så stora värden ur naturskyddande och
ekonomisk synpunkt på spel, att man
först bör göra en ordentlig utredning
och se efter om inte Mörrumsån kan
skyddas och kraftverksintressena tillgodoses
genom att kraftverk anläggs
på andra platser.

Fredagen den 16 maj 1952.
av

Fredagen den 16 maj 1952.

Nr 18.

Svar på interpellation ang. utbyggandet av kraftverk i Mörrumsan.

Herr DICKSON: Herr talman! Jag
känner mig också mycket tillfredsställd
vad den allmänna tonen i statsrådets
svar beträffar. Jag skulle vilja
tillägga, utöver vad herr von Seth här
redan har sagt, att det nog är angeläget
att de ärenden, som just på grund av
sin tveksamma natur går till regeringen,
behandlas med mycket stor försiktighet.
Vi måste ju ha elektrisk kraft,
men det är inte alldeles uteslutet att
ifall sådana här frågor om utbyggande
av kraftverk kan skjutas något tiotal
år framåt i tiden, så har vi kanske då
andra kraftkällor till vårt förfogande.
Atomkraften anses ju kunna bli aktuell
vad det lider, och om man alltså kan
skjuta de ur fiskevårds- och naturskvddssynpunkt
allra angelägnaste
ärendena så mycket som möjligt på
framtiden, kommer man alldeles säkert
att vara glad att man gjort det, när
man får de andra kraftkällorna till sitt
förfogande.

Jag har velat understryka detta, om
det möjligen kan så något frö hos statsrådet
under den tid han får sitta såsom
jordbruksminister och ha sin
hand över dessa ärenden.

Herr JOHNSSON i Kastanjegården:
Herr talman! Eftersom jag är född i
Mörrum bara mellan 400 och 500 meter
ifrån de forsar det nu är fråga om
och för närvarande bor på motsatt
sida av ån och ungefär på samma avstånd
från den, kanske det inte är ur
vägen att även jag säger några ord i
denna för min hembygd så viktiga
fråga.

Herr von Seth nämnde »pärlan i
hela södra Sverige». Detta erinrade
mig om att då jag gick i skolan, hade
vi en folkskollärare, som forskade i
ortsnamn, och han hade funnit att
Mörrum betydde »Hemmet vid de ständigt
susande forsarna». Att jag nu
främst vill beröra de skönhetsvärden,
som vi i Mörrum känner hotade, beror
på att det i denna debatt ännu inte

framkommit, hur Mörrum kommer att
te sig sedan ett kraftverk byggts där.
Vi har för närvarande en vattenföring
i ån som ligger vid 20 till 30 sekundkubikmeter;
mängden skulle senare
inte komma att uppgå till mer än 4 kubikmeter
i sekunden.

Den som inte har klart för sig hur
detta kraftverk skall byggas ut kanske
tycker, att det gjorts alltför mycket väsen
kring denna fråga, tv även om det
byggs ett kraftverk där, får man väl
vatten då och då. Det är emellertid
inte meningen att vattnet skall gå i
Mörrumsån, utan det kommer att
sprängas en tunnel i urberget från
kraftverket och genom hela den tättbebyggda
delen av Mörrum. Av denna
stora å i Blekinge blir det alltså genom
samhället endast en rännil kvar. Jag
har under mycket torra somrar varit
med om att det varit så litet vatten i
ån som 10 sekundkubikmeter, och den
synen var så skrämmande att man inte
kände igen ån. Hur det skall bli om vi
bara får 4 sekundkubikmeter kan jag
inte riktigt föreställa mig, tv det blir
ju så gott som ingenting.

Det är klart att för oss som bor där
nere och är vana vid att se ån som den
alltid varit och har lärt oss bada i ån,
åka skridsko på dess is och vad vi nu
haft för oss omkring åns stränder, är
det inte så roligt med detta framtidsperspektiv.
Detta har också kommit
till uttryck på olika sätt, bl. a. i ortspressen.
Det är många Mörrumsbor i
förskingringen, både utomlands och i
detta land, som skrivit i tidningarna
om denna sak, och vi har själva vid
möten där nere och på andra sätt givit
vår uppfattning till känna.

Nu skall jag ärligt medge att vi i
Mörrum hyser delade meningar om
denna sak, även om uppfattningen var
klar i början. Vi har i fullmäktige diskuterat
denna fråga vid olika tillfällen,
och där finns en grupp som ser
främst på den ekonomiska sidan av
saken. Denna grupp menar att om

Nr 18.

Fredagen den 16 maj 1952.

Svar på interpellation ang. utbyggandet av kraftverk i Mörrumsån.

Mörrum kan få ett kraftverk — det är
ju här fråga om en vanlig liten kommun
som behöver inkomster — som
kanske ger 100 000 kronor i skatteintäkter,
så betyder detta mer än om staten
tar in motsvarande belopp.

För en del år sedan inköpte staten
detta laxfiske, jag tror det var 1928;
ditintills liade staten bara hälften av
fisket, medan bygdens folk ägde hälften.
Då flyttades laxlinjen i Östersjön
längre in mot åmynningen, och man
blev rädd för att detta skulle inskränka
fisket. Man begärde därför skadestånd,
vilket resulterade i att staten erbjöd
sig att köpa fisket. Det skedde
också. Sedan dess har man som bekant
börjat med sportfiske, och inte
minst detta har gjort Mörrum känt.
Många människor kommer dit långväga
ifrån. De har lärt sig uppskatta denna
bygd och använder sin semester där,
vilket allt betyder mycket för Mörrums
kommun. Hur som helst vill jag bara
ha sagt att även den andra uppfattningen
gör sig gällande, beroende på
ekonomiska skäl, men det finns ingen
som inte anser att hela samhället efter
ett kraftverksbygge kommer att bli förvandlat
och icke längre någon turistort.

Vad skönhetsvärdena beträffar, så
menar jag, att man kan väl inte komma
långt med enbart sådana skäl. Den
elektriska kraften måste vi ju också ha,
som tidigare framhållits här, och det
ligger säkerligen något i vad ett statsråd
yttrade — det var inte jordbruksministern,
utan jag tror det var kommunikationsministern
— som var i
Blekinge härförleden. Han såg saken
på det sättet, att man kan inte gärna
sitta och äta lax vid stearinljus! Och
det är givet att man får ha respekt
även för den synpunkten.

Fisket i ån, inklusive sportfisket, betyder
naturligtvis dock mindre än fisket
i Östersjön, och det är inte bara
Blekinge läns och Gotlands fiskare som
kommer att bli lidande, om fisket där

försvagas, utan detsamma gäller också
i mycket hög grad skåningarna; hela
Österlen fångar ju avsevärt med lax
där. Det är alldeles klart att därest ån
skulle tömmas på vatten och lekplatserna
försvinna, kommer säkerligen
också hela laxfisket att försvinna. Det
har betygats från sakkunnigt håll inom
fiskerinäringen att överallt, där man
fördärvat möjligheterna till lekplatser
i vattendagen, där har också den lax
som skulle ha kunnat komma tillbaka
försvunnit från områdena i fråga. Och
detta är väl det inte minst betydelsefulla
i detta sammanhang.

I varje fall kan jag försäkra, att när
man talar med bygdens folk och när
man rör sig aldrig så litet i fiskeområdet,
så är det ett oerhört stort intresse
och bekymmer som gör sig gällande
för denna angelägenhet. Man frågar
sig: Hur skall det gå? Skall det bli så
att man tar bort lekplatserna i Mörrumsån,
skall vår näring alldeles slås
ned? Detta säges av människor som
förstår saken och förstår den på ett
alldeles särskilt sätt, och bekymren är
säkerligen berättigade.

I fråga om kraftverksbygget vill jag
säga att det väl ändå är möjligt, att
man först i allra sista hand skall behöva
utnyttja ett sådant vattendrag som
Mörrumsån. Det finns dock vattendrag
här i landet som inte har laxuppfödning
till uppgift, om jag får uttrycka
mig så, och som inte heller har de
andra värden som finns i denna trakt.
Jag anser, att om man väntar med att
bygga ut ett kraftverk här och tar detta
område i allra sista hand, så skulle
detta innebära en stor tröst för bygdens
folk. Jag är alldeles säker på att
det i så fall kommer att dröja flera generationer,
innan man behöver bygga
ut detta kraftverk, som nu planerats i
Mörrumsån.

En annan sak är om ett kraftverk
kan byggas ut till erforderlig fallhöjd,
utan att man behöver spränga denna
tunnel genom berget. Inte minst detta

Fredagen den IG maj 1952.

Nr 18.

Svar på interpellation ang. utbyggandet av kraftverk i Mörrumsån.

tunnelsprängande — jag tror inte jag
påpekade detta, när jag nyss berörde
det kapitlet — kommer att förändra
hela Mörrumsbilden, sådan den är i
dag. Jag kan erinra om att man där
tänkt spränga en tunnel i urberget som
skall kunna lämna 20 till 30 sekundkubikmeter
vatten, och den sten som
på olika sätt skulle föras upp måste ju
över jordytan. Den måste med andra
ord läggas upp i anskrämliga högar så
gott som alldeles inpå samhället. Det
är också detta vi är synnerligen rädda
för, när vi tänker på denna tunnel.
Skulle det kunna byggas ett kraftverk,
utan att man behövde tillgripa åtgärden
att spränga en tunnel genom urberget
utan låta vattnet gå i sin vanliga
fåra, tror jag inte att någon människa
skulle reagera mot detta.

Vad jag med detta ville ha sagt är,
att jag hoppas att de, som i sista band
skall ta ställning till dessa för oss mycket
allvarliga frågor, kommer att undersöka
alla möjligheter härvidlag, innan
de tillgriper förstöring av det sista
vattendraget i södra Sverige där man
odlar lax.

Herr ANDERSSON i Malmö: Herr talman!
Då jag tog del av denna interpellation
funderade jag på dels vart man
syftade med interpellationen, dels hur
svaret egentligen skulle komma att bli.
Jag tror väl knappast, att interpellanten
kunde tänka sig, att statsrådet skulle
ge ett direkt svar på den framställda
frågan. Det vore nämligen att taga ställning
till ett problem som måhända kommer
att avgöras av regeringen och statsrådet
så småningom. Gången iir ju den,
att vattendomstolen i första hand skall
pröva ärendet. Sedan kan det, vilket är
troligt, hända, att det bringas under
Kungl. Maj ds prövning. Det skulle ju
inte vara vidare klokt, om statsrådet
här bestämt sade, att frågan skulle avgöras
redan nu, innan ärendet bragts
under Kungl. Maj ds avgörande. .lag är
därför för min del nöjd — interpellan -

ten tycks också vara det — med det
svar som givits.

Jag begärde emellertid inte ordet för
att säga detta — jag hade inte tänkt
blanda mig i denna debatt — utan
det var några uttalanden av herr von
Seth som föranledde mig att här säga
några ord. Han nämnde, att det här stod
emot varandra olika intressen. Det var
kraftverksintresset kontra fisket och
naturskyddet o. s. v. Ja, det är klart,
att herr von Seth har rätt: det finns
kraftverksintressen i detta land. Men
vad är det som ligger bakom kraftverksintresset?
Jo, det är den växande standarden
i vårt land. Det är den utökade
industrialiseringen, det är rationaliseringen,
det är det ständigt ökade behovet
av elektrisk kraft. Om denna utveckling
hejdas, borttages också behovet
av att vidare bygga ut kraftverken.
.lag utgår för min del från att de kraftverk
som finns här i landet, vare sig de
tillhör vattenfallsstyrelsen, som ju ständigt
fått sina förslag bifallna i riksdagen
och som, kan man säga, fått förtursrätt
beträffande allt som föreslagits
från dess sida, eller andra kraftverksföretag,
har skyldighet att så långt det
är möjligt tillgodose det växande behovet
av elektrisk kraft. Detta behov
växer stundligen. Statsrådet angav en
siffra av 6,5 procent årligen. Jag tror,
att den siffran ligger i underkant, den
har varit högre under den senare tiden.
Det är möjligt, att vattenfallsstyrelsen
för de kommande åren beräknar behovet
till 6,5 procent. I sin senaste prognos
har styrelsen angivit 1 200 miljarder
kilowattimmar per år. De problem, som
man ställs inför när det gäller det växande
behov, som kraftverken efter bästa
förmåga skall försöka täcka, är betydligt
svårare att lösa i södra Sverige än
i Mellansverige och Norrland.

Herr von Seth efterlyste en utredning
om kraftbehoven i södra Sverige. Vi
måste emellertid ha möjlighet att trygga
behoven genom att bygga ut vattenfallen
i denna landsända. Såvitt jag vet

Nr 18.

Fredagen den 16 maj 1952.

Svar på interpellation ang. utbyggandet av kraftverk i Mörrumsån.

finns det inte kvar något annat vattendrag
av någon betydelse i södra Sverige
än Mörrumsån.

Jag skall inte alls ge mig in på tvistigheterna
om fisket och kraftverksutbyggena.
Jag tycker, att de skall ha sin
gång och prövas av vattendomstolarna
i vanlig ordning. När alla faktorer vävs
in i sitt sammanhang, just då är det som
vattendomstolarna och Kungl. Maj :t har
att fatta avgörandet.

Jag vill som sagt inte här ge mig in
på det problemet, jag har inte velat
propagera för vare sig det ena eller det
andra. Skulle jag ändå göra det vore
det för att framhålla en synpunkt som
rör Blekinge och Karlskrona. Det är
nog en fördel för Blekinge och alldeles
särskilt för Karlskrona att inom landskapet
få en tillräckligt stor kraftstation
nedsprängd i berget, vilken skulle
kunna trygga kraftförsörjningen i dessa
trakter.

Jag hade, herr talman, inte tänkt deltaga
i debatten. Jag har emellertid gjort
det nu, och det var herr von Seth, som
gav mig anledning till det. Jag har intet
att ytterligare andraga.

Herr LEVIN: Herr talman! Det är
självklart att vi på fiskarhåll varken gör
eller kan göra anspråk på att kraftverksintresset
vid uppkommande konflikter
mellan detta intresse och fiskarintresset
vid varje tillfälle skall stå tillbaka
för det senare intresset. Vi begriper
alltför väl, att man behöver elektrisk
kraft inte bara i den utsträckning
i vilken den nu produceras. Vi begriper
också, att det är nödvändigt att bygga
ut ännu fler av våra vattendrag. Men i
det just aktuella fallet, Mörrumsån, tycker
vi ändå, att det skulle vara ganska
hårt mot fisket, om man skulle ge sig
på att genom en överbyggnad så nära
utloppet, som här är planerat, ödelägga
fisket i denna å. Det är nämligen så,
att Mörrumsån är det enda laxproducerande
vattendraget i hela södra Sverige.
Även uppåt Mellansverige har man nu -

mera genom överbyggnader omöjliggjort
laxens uppgång i flera vattendrag.
Men i hela södra Sverige är Mörrumsån
det praktiskt taget enda laxproducerande
vattnet. Dessutom har vi längst uppe
i norr ett par mycket betydande vattendrag,
Kalix älv och Torne älv, som
ännu är orörda.

Statsrådet har här just nämnt beträffande
laxfiskets betydelse, att detta i
värde kommer som nummer 3 inom det
svenska fisket. Om man då observerar,
att laxen i det svenska fisket betyder
någonting endast i Östersjön, begriper
man, vilken väldig betydelse den har
för östersjöfisket. Men det är inte bara
laxen det gäller, när man bygger över
vattendragen. Vi har en annan östersjöfisk,
som i samlat värde står obetydligt
under laxen. Det är vandringsålen.
Lika nödvändigt som det är för ålynglet,
lika nödvändigt är det för laxen att kunna
komma upp till lekplatserna, att komma
upp i vattendragen och där växa till.
Det är bara den skillnaden, att vi har
många fler vatten, som lämpar sig för
ålens uppgång, än vi har för laxens. Det
är bara ett fåtal vatten som lämpar sig
för laxens uppgång.

Nu anser vi på fiskarhåll, att när
man planerar ett utbyggande av våra
vattenkraftverk, bör man i första hand
undersöka, om det inte ges möjlighet
att vidare utbygga kraftverk i de vatten,
där redan genom överbyggnader
laxens uppgång omöjliggjorts. Jag ifrågasätter,
om det inte fortfarande finns
stora möjligheter att fortsätta utbyggandet
av en hel del av sådana vatten,
som redan är förstörda ur laxproduktionssynpunkt.
Dessutom har vi nog en
hel del vatten, som inte är överbyggda
nu, men där det inte finns någon laxuppgång,
vilka man skulle kunna bygga
ut utan att det finge samma förödande
verkan på laxfiskets möjligheter i Östersjön
som överbyggandet av Mörrumsån
skulle få.

Statsrådet nämnde något om möjligheterna
att genom fiskodlingsåtgärder

Fredagen den IG maj 1952.

Nr 18.

Svar på interpellation ang. utbyggandet av kraftverk i Mörrumsån.

av olika slag hålla laxbeståndet uppe
trots överbyggnaden. Vi på fiskarhåll
är ganska skeptiska mot detta. Alltsedan
man började bygga över vattendragen
bar man vidtagit kompensationsåtgärder.
Men vad bär de lett till? Vi hade
tidigare storartade laxfisken i Hallands
älvar. Var finns nu den berömda halmstadlaxen?
Vad bar det blivit av det
stora laxfisket i Dalälven, trots alla
fiskodlingsanstalter och trots de åtgärder
som vidtagits? Man kan utan överdrift
säga, att vad som hittills gjorts på
detta område inte givit något resultat,
i varje fall inte något positivt.

Nu vet jag ju att vandringsfiskutredningen
fortsätter med sitt arbete och
försöker komma fram på nya vägar,
men vi vill gärna se något resultat av
detta innan man ger tillstånd till utbyggnad
av de få laxförande älvar som
vi har kvar.

Det har här nämnts, att fallet Mörrumsån
ju skall prövas först av vattendomstolen
och sedan eventuellt av
Ivungl. Maj:t. Jag får säga att vi på
fiskarhåll faktiskt bar blivit litet uppskrämda
genom Bergeforsmålet. Där
liade vattendomstolen förbjudit utbyggande
därför att båtnaden skulle bli
mindre än skadan, men trots detta fick
man i högsta instans rätt att bygga. Utgången
av det målet har faktiskt skrämt
oss litet.

Nu tyckte jag mig kunna läsa ut av
interpellationssvaret, att statsrådet själv
är ganska betänksam inför en utbyggnad
av Mörrumsån så länge vi inte bar kommit
längre än vi har gjort i fråga om
möjligheter att kompensera laxfisket
genom konstlade åtgärder. Om ärendet
skulle komma att vandra upp till högsta
instans, hoppas jag, att det statsråd
som då skall handlägga ärendet skall
vara lika betänksam som nu statsrådet
Norup är.

Herr von SETH: Herr talman! .lag vill
ge uttryck åt min tacksamhet och glädje
över att vi även i denna kammare

kan diskutera saker som skär igenom
de politiska linjerna, ja, rent av ligger
vid sidan av de politiska linjerna. Vi
är här eniga om att vilja försvara och
bevara stora intressen, fiske och naturskydd,
men det finns samtidigt vissa
kraftverksintressen som hotar dessa
värden. Samtliga talare här med statsrådet
i täten har visat stor välvilja i
frågan, utom herr Andersson i Malmö.
Det verkar som om herr Andersson i
Malmö uteslutande talar för kraftverksintressena
— han kan ju replikera om
han vill — men var och en får naturligtvis
tala om de intressen som ligger
honom varmast om hjärtat.

Jag har begärt ordet för att förtydliga
min mening — jag hoppas den
framgår av protokollet — att vi inte
bara bör göra en inventering av kraftbehovet
i södra Sverige innan man ger
sig till att utvidga Mörrumsån utan
även bör göra en ytterligare inventering
av alla de möjligheter som kan
stå till buds. Åtminstone vid studium
av de handlingar jag har gått igenom
har jag funnit, att det är så stora värden
som står på spel för fisket att det
kan vara värt att utöka kraftverksbyggen
på andra håll, även om det skulle
medföra fördyring, om man kan bevara
det värde som laxfisket representerar.
Jag vill alldeles särskilt därvidlag
understryka de synpunkter som
herr Levin framförde.

Jag skulle dessutom vilja tillägga direkt
till herr Andersson, att jag hyser
den allra största beundran för våra
tekniker, och när nu utvecklingen bär
gått fram så oerhört snabbt på det
elektriska området, får vi väl räkna
med att man skall kunna skapa sådana
ledningar att kraftförlusterna blir
mindre än de nu är. Det uppstår oerhörda
förluster i dessa stora högspänningsledningar
från Norrland. Det arbetas
och experimenteras mycket på
detta område, och det kan bli turbiner
som tar bättre vara på vattenkraften
o. s. v. Jag hoppas, herr Andersson,

Nr 18.

Fredagen den 16 maj 1952.

att tekniken skall gå framåt även på
detta område och att man skall kunna
tillvarataga kubikmetrarna, för att inte
säga vattendropparna, mera ändamålsenligt
än hittills och kanske få fram
så högvärdiga anordningar, att man
inte behöver rikta detta hot mot Mörrumsån.

Jag har velat säga dessa ord för att
förtydliga, att den utredning som jag
anser önskvärd inte bara bör gälla behovet
av kilowattimmar utan framför
allt möjligheter att utbygga fall på
andra håll.

Herr DICKSON: Herr talman! Endast
en kort replik till min ärade vän herr
Andersson i Malmö. Han talade mycket
riktigt om att vår höga levnadsstandard
i hög grad är beroende på
kraftverksbyggena, och han framhöll
vikten av att utbyggnaden fortsättes.

Jag känner herr Andersson i Malmö
så väl att jag vet, att han också har
ögonen öppna för att till en hög levnadsstandard
hör inte bara elektrisk
ström utan även sådana värden som
här har talats om, naturskyddsvärdena,
värdet av att äta lax, värdet att få fiska
lax. 0»i allt laxfiske försvunne, skulle
det innebära en avsevärd omställning
i det att de som nu har sin bärgning
av laxfisket kring våra kuster skulle
hänvisas till andra näringar, eventuellt
då till den som är mest avhängig av
den elektriska kraften, industrien. Det
är möjligt att den befolkningen, som
har sin speciella läggning och sin speciella
inriktning, inte är så intresserad
av en sådan utveckling utan helst skulle
se att de finge fortsätta med sitt
fiskande.

Jag ville bara komplettera herr Anderssons
i Malmö yttrande med dessa
ord.

Herr GUNNARSSON: Herr talman!
För att denna debatt inte skall bli så
geografiskt ensidig skall jag som norrlänning
be att få ge min hundraprocentiga
anslutning till vad framför allt

herr Levin sade. Jag bor i en trakt
där fisket har blivit fördärvat av
elektriciteten.

Jag går så långt att jag säger, att vi,
sedan alla andra åar och älvar här i
landet blivit utbyggda, skall ta oss en
funderare på om vi ändå inte kunde
ha råd att ha Mörrumsån kvar i dess
ursprungliga skick. Jag vill instämma
med herr Dickson i att det väl inte
bara är kilowatt vi lever på; vi skall
väl ha litet kvar av natur också. Det
går inte att räkna allting i pengar och
index. Jag tror att allt går bra så
länge vi har en så förståndig bonde
på statsrådsbänken som den som nu
sitter där, men det beror på hur länge
han blir kvar. Jag vill i alla fall säga
att de, som är kvar i kammaren den
dag då alla andra älvar är utbyggda
och det gäller Mörrumsån, bör slå vakt
om denna enda oas. Det är nämligen
så, att denna lekplats påverkar laxfisket
till och med uppe i Bottniska viken.
Nu skall där fördärvas en mycket
förnämlig lekplats, nämligen Bergeforsen.

Jag ber att än en gång få instämma
i vad blekingarna och deras grannar
har haft att säga i detta ärende.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 4.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
den på kammarens bord
vilande motionen nr 659 av herr Andersson
i Ryggestad m. fl.

§ 5.

Föredrogos, men bordlädes åter utrikesutskottets
utlåtande nr 9, konstitutionsutskottets
utlåtande och betänkande
nr 22 och 24 samt första lagutskottets
utlåtande nr 30.

§ 6.

På förslag av herr talmannen beslöt
kammaren, att konstitutionsutskottets
utlåtande nr 22 skulle uppföras främst
bland två gånger bordlagda ärenden å
morgondagens föredragningslista.

Fredagen den 16 maj 1952.

Nr 18.

§ 7.

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen

från utrikesutskottet, nr 251, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition rörande
Sveriges anslutning till en konvention
angående upprättandet av ett
råd för samarbete på tullområdet m. in.;

från konstitutionsutskottet:

nr 248, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
skyldighet för kommun att avsätta
medel till skatteregleringsfond åren
1953 och 1954, m. m. ävensom i ämnet
väckta motioner; och

nr 249, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 56 § 4 mom.
samt 59 och 79 §§ lagen den 26 november
1920 (nr 796) om val till riksdagen
ävensom till lag angående ändrad
lydelse av 23 och 25 § § kommunala vallagen
den 6 juni 1930 (nr 253) samt
av det i 24 § samma lag angivna formuläret; från

statsutskottet:

nr 239, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1952/53 till undersökningar angående
levnadsvillkor och hushållsvanor; nr

240, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa anslag under
landsstaten för budgetåret 1952/53
jämte i ämnet väckt motion;

nr 241, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående åtgärder till
främjande av bränsleförsörjningen;

nr 242, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret
1952/53 till avlöningar vid domkapitlen
och stiftsnämnderna;

nr 243, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret
1952/53 till förvärv av en fastighet invid
Uppsala högar;

nr 244, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret
1952/53 till avlöningar vid landsmålsarkiven
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 245, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa byggnadsarbeten
vid statens sinnessjukhus
in. m.; och

nr 246, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1952/53 till arbetsmarknadsstyrelsen
och den offentliga arbetsförmedlingen
m. m. jämte i ämnet väckta motioner; från

bankoutskottet:
nr 231, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag med
särskilda bestämmelser angående sparbanks
inlåning;

nr 232, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 4 § förordningen
den 16 maj 1890 (nr 21 s. 1) angående
Sveriges allmänna hypoteksbank, m. m.;

nr 233, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av §§ 2 och 3 förordningen
den 17 maj 1935 (nr 176)
angående Konungariket Sveriges stadshypotekskassa,
m. m.; och

nr 234, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av § 2 förordningen
den 6 juni 1929 (nr 129) angående
Svenska skeppshvpotekskassan, m. m.;
samt

från första lagutskottet, nr 247, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående ändrad
lydelse av 4 och 9 §§ lagen den 9 april
1937 (nr 119) om verkställighet av bötesstraff,
m. in.

§ 8.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 4.55 em.

In fidem
Gunnnr lirillh.

Nr 18.

Lördagen deii 17 maj 1952.

Lördagen den 17 maj.

Kl. 10 fm.

§ 1.

Herr talmannen meddelade, att enligt
överenskommelse med första kammarens
talman gemensamma omröstningar
komme att anordnas i början
av kammarens plena onsdagen den 21
innevarande maj.

§ 2.

Herr talmannen meddelade, att det
vore avsett att samtliga på dagens föredragningslista
upptagna ärenden skulle
behandlas vid sammanträdet.

§ 3.

Ändrat valsätt vid val till riksdagens
andra kammare.

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 22, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till ändrad
lydelse av §§ 13 och 15 riksdagsordningen
samt till lag med vissa bestämmelser
om val till riksdagens andra
kammare för perioden 1953—1956
ävensom i ämnet väckta motioner.

Till konstitutionsutskottets handläggning
hade båda kamrarna den 2 april
1952 hänvisat en av Kungl. Maj:t till
riksdagen avlåten proposition, nr 175,
däri Kungl. Maj:t, under åberopande
av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över justitiedepartementsärenden
den 28 mars 1952, föreslagit
riksdagen

1) att, såsom vilande för vidare
grundlagsenlig behandling, antaga vid
propositionen fogat förslag till ändrad
lydelse av §§ 13 och 15 riksdagsordningen; 2)

antaga vid propositionen fogat
förslag till lag med vissa bestämmelser
om val till riksdagens andra kammare
för perioden 1953—1956.

Propositionen innebar, att vid andrakammarval
för perioden 1953—1956
den nuvarande d’Hondtska regeln för
mandatfördelning mellan partierna i
en valkrets skulle ersättas av en annan
metod, som medförde större proportionell
rättvisa mellan partierna. I samband
med detta förslag, som ansåges
minska behovet av kartellbildning, hade
föreslagits, att för nämnda val den nuvarande
möjligheten att å valsedel angiva
särskilda kartell- och fraktionsbeteckningar
icke skulle föreligga. För att
icke på grund av ojämnheter i befolkningsutvecklingen
skulle uppkomma
valkretsar med alltför få mandat, hade
föreslagits den ändringen i riksdagsordningen,
att varje valkrets skulle vara
tillförsäkrad minst fem mandat eller —
om kretsen på grund av sitt befolkningstal
vore berättigad till mindre än
tre mandat — minst tre mandat. Den
överrepresentation, som till följd härav
kunde uppkomma för någon eller några
valkretsar, skulle enligt förslaget icke
medföra någon minskning av antalet
mandat i andra valkretsar. En följd av
förslaget i denna del vore sålunda, att
antalet ledamöter i andra kammaren
kunde överstiga 230.

Det i propositionen framlagda förslaget
till lag med vissa bestämmelser
om val till riksdagens andra kammare
för perioden 1953—1956 innebar bl. a.,
att i stället för 81 § 5 mom. lagen den
26 november 1920 om val till riksdagen
skulle gälla följande bestämmelse:

5. Skola två eller flera platser besättas,
fördelas de mellan de olika partierna
sålunda, att platserna, en efter
annan, tilldelas det parti, vilket för
varje gång uppvisar det största av nedan
angivna jämförelsetal. Plats, som
blivit ett parti tilldelad, besättes genast
så, att partiets första plats tillerkän -

Lördagen den 17 maj 1952. Nr 18.

Ändrat valsätt vid val till riksdagens andra kammare.

nes den, vars namn är det första i ordningen
inom partiet, partiets andra plats
den, som bär andra namnet i ordningen,
partiets tredje plats den, som bär
tredje namnet i ordningen, och så vidare
efter samma grund, ändå att den,
som är berättigad till platsen, redan
fått sig tillerkänd plats från ett eller
flera andra partier.

Jämförelsetalet beräknas, så länge
partiet ännu icke fått sig någon plats
tilldelad, genom att partiets rösttal delas
med 1,4. Därefter beräknas jämförelsetalet
för varje gång så, att partiets
rösttal delas med det tal, som
är 1 högre än det dubbla antalet av partiet
tilldelade platser. Har samma person
erhållit platser från två partier,
skall dock, vid beräkning av det antal
platser som utdelats, vardera platsen
anses blott såsom en halv plats; har
någon erhållit platser från tre partier,
anses varje sådan plats såsom en tredjedels
plats; och så vidare efter samma
grund.

Har ett parti redan fått sig tilldelad
plats så många gånger, som motsvarar
de å partiets valsedlar upptagna
namn, vilka avse själva riksdagsmannavalet,
varder det från vidare jämförelse
uteslutet.

I samband med propositionen hade
utskottet till behandling förehaft följande
inom riksdagen i anledning av
propositionen väckta, till konstitutionsutskottet
hänvisade motioner:

inom första kammaren

nr 454 av herr Ohlon m. fl.,

nr 455 av herr Berph,

nr 456 av herr Sjödahl.

nr 457 av herr Persson, Helmer, och

herr Norling,

nr 458 av herr Björck,

nr 459 av herrar Boo och Hcsselbom.

ävensom

inom andra kammaren
nr 60(1 av herr Hall in. fl.,
nr 604 av herr Ohlin m. fl.,
nr 605 av herr Höstad in. fl.,

2 — Andra kammarens protokoll 7.952. Nr

nr 606 av herr Andersson i Malmö,
nr 607 av herr Sjölin in. fl.,
nr 608 av herr Karlsson i Stuvsta
in. fl.

I motionen II: 600 hade icke framställts
annat yrkande än om avslag å
propositionen.

I motionerna I: 454 och II: 604, vilka
voro likalydande, hade föreslagits, att
andrakammarvalen från och med perioden
1953—1956 skulle förrättas enligt
d’Hondts metod kompletterad med
ett mandatöverföringssystem. Motionerna
utmynnade i en hemställan, att
riksdagen måtte dels med avslag å
Kungl. Maj:ts proposition nr 175 vad
anginge valsättet besluta antaga den i
motionerna angivna mandatfördelningsmetoden
att tillämpas vid valen till
riksdagens andra kammare från och
med perioden 1953—1956, dels uttala,
att en lösning av frågan om reformerade
bestämmelser vid val till andra
kammaren borde sökas efter principerna
för riksutjämning, och i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställa om
fortsatt utredning i detta syfte.

I de likalydande motionerna I: 456
och II: 606 hade hemställts, att stadgandet
under 81 § 5. i förslaget till lag
med vissa bestämmelser om val till riksdagens
andra kammare för perioden
1953—1956 måtte erhålla följande lydelse: »5.

Skola två eller flera platser besättas,
fördelas de mellan de olika partierna
sålunda, att platserna, en efter
annan, tilldelas det parti, vilket för
varje gång uppvisat det största av nedan
angivna jämförelsetal. Överstiger
rösttalet för ett parti hälften av sammanlagda
antalet röster i valkretsen,
skall dock, därest partiet genom fördelning
eller jämförelsetal icke erhåller
minst hälften av platserna, den plats,
som sist besiittes, städse tilldelas
nämnda parti. Plats, som blivit ett parti

tilldelad —--uteslutet.»

I de likalydande motionerna I: 457
och 11:608 hade föreslagits bl. a., att
IS.

Nr 18.

Lördagen den 17 maj 1952.

Ändrat valsätt vid val till riksdagens andra kammare.

riksdagen med avslag å Kungl. Maj:ts
proposition nr 175 måtte besluta att i
skrivelse till Kungl. Maj:t föreslå att
förslag till sådan ändring av riksdagsordningen
framlades för innevarande
riksdag att antagas för vidare grundlagsenlig
behandling, att från och med
år 1956 val till riksdagens andra kammare
kunde ske enligt metoden med
rikslista jämte tilläggsmandat.

Utskottet hemställde,

A) att riksdagen såsom vilande för
vidare grundlagsenlig behandling måtte
antaga det i propositionen framlagda,
ovan intagna förslaget till ändrad lydelse
av §§ 13 och 15 riksdagsordningen; B)

att riksdagen — med förklaring
att riksdagen funnit viss ändring böra
vidtagas i det genom propositionen
framlagda förslaget till lag med vissa
bestämmelser om val till riksdagens
andra kammare för perioden 1953—
1956 — måtte för sin del antaga nämnda
förslag med de ändringarna, att i lagens
ingress »59 § tredje stycket» utbytes
mot »59 § fjärde stycket» samt i
stadgandet under 56 § 4 mom. »59 §
fjärde stycket» utbytes mot »59 § femte
stycket»;

C) att riksdagen i anledning av motionerna
1:458 och 11:607 samt 1:459
i skrivelse till Kungl. Maj:t ville hemställa
om utredning och förslag rörande
sammanslagning av Älvsborgs
läns valkretsar vid val till riksdagens
andra kammare eller om ändrad gränsdragning
mellan samma valkretsar;

D) att motionerna

a) 11:600,

b) I: 454 och II: 604,

c) 1: 455 och II: 605,

d) 1:456 och 11:606 samt

e) I: 457 och II: 608,

i den mån de icke blivit besvarade genom
vad utskottet under A)—C) hemställt,
icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Reservationer hade avgivits:

vid punkten Aj i utskottets hemställan
av herrar Herlitz och von Friesen,
vilka ansett, att utskottet i denna punkt
bort hemställa, att förslaget till ändrad
lydelse av 13 och 15 §§ riksdagsordningen
måtte av riksdagen avslås;

vid punkten B) i utskottets hemställan
av herrar Herlitz, Lundgren, Hansson,
von Friesen, Swedberg, Håslad och
Löfroth, som ansett, att utskottet under
denna punkt bort hemställa, att riksdagen
— med avslag å det i propositionen
intagna förslaget till lag med
vissa bestämmelser om val till riksdagens
andra kammare för perioden 1953—
1956 — måtte för sin del antaga av
reservanterna framlagt förslag till lag
angående ändrad lydelse av lagen den
26 november 1920 (nr 796) om val till
riksdagen.

Det av sistberörda reservanter framlagda
lagförslaget byggde på den i motionerna
1:454 och 11:604 föreslagna
valmetoden.

Efter föredragning av utskottets hemställan
anförde:

Herr von FRIESEN: Herr talman! Då
vi nu ännu en gång går att ta ställning
till en reform av valsättet, kan det kanske
vara anledning att ett ögonblick
dröja vid vad det är vi syftar till genom
en förändring i valordningen.

Sedan gammalt har man talat om att
valsättet antingen skall vara en spegel
som så troget som möjligt återger skiftningarna
i opinionen — det är på denna
princip som det proportionella systemet
grundar sig — eller att det i stället
skall vara ett verktyg genom vilket man
får ett parlamentariskt underlag för en
regering — det är den bakomliggande
tanken för majoritetsvalsystemet, framför
allt sådant det har utformats i England.

.lag vill inte neka till att jag ända
sedan min ungdom har haft en förkärlek
för majoritetsvalsystemet. Det har
den stora fördelen, att det framhäver

Lördagen den 17 maj 1952. Nr 18.

Ändrat valsätt vid val till riksdagens andra kammare.

det personliga på ett helt annat sätt än
proportionalismen kan göra. Om jag
emellertid så småningom har gått över
till att bli anhängare av proportionalismen
i vårt land, har jag gjort det med
en viss resignation. Jag tror helt enkelt
att det proportionella systemet är bättre
lämpat för oss och bättre svarar mot
de allmänna önskemålen hos folket. Jag
tror också att majoritetsvalsystemet
skulle medföra rätt allvarliga svårigheter.
Vid valstriderna kan kandidaterna,
särskilt i enmansvalkretsar, riskera
att falla igenom vid varje valtillfälle.
Jag tror det blir svårt att få kandidater
som under sådana förhållanden kan
engagera sig i en valstrid.

Nu måste det också sägas att man i
England, där majoritetsvalsystemet
praktiseras, kan ifrågasätta huruvida
systemet verkligen fyller den uppgift
det avser att fylla, nämligen att vara
det där verktyget som skapar underlag
för handlingskraftiga regeringar. De
båda senaste valutslagen i England har
ju visat att marginalen mellan de båda
stridande huvudpartierna är skäligen
liten. Valutslaget har visserligen givit
underlag för en regering, men denna
bär att arbeta med en alltför knapp
majoritet.

Men om man då säger att det proportionella
valsystemet är det som passar
oss bäst och att det gäller att bygga
vidare på det, måste vi göra klart för
oss att valsystemet i så fall också måste
vara en spegel av folkopinionen. Det
skall vara rättvis proportionalitet, och
varje strävan måste gå ut på att få fram
en metod som skapar största möjliga
rättvisa.

Jag vet att det faktiskt finns de som
i detta sammanhang en smula hånfullt
talar om millimeterrättvisa och talar
om nödvändigheten av att skapa någon
liten orättvisa för att även här få underlag
för kommande regeringsbildningar.
Jag skall i fortsättningen återkomma
till den saken.

För mig framstår emellertid ett dy -

likt resonemang såsom oriktigt och felaktigt.
Ett orättvist proportionellt system
är lika orimligt i tankegången som,
låt mig säga en osedlig präst, en domare
som tar mutor eller professor i statistik
som inte kan räkna. Det är företeelser
som naturligtvis kan förekomma
i sinnevärlden men om vilka man ändå
måste säga, att de ter sig skäligen anstötliga.
Detta var också utgångspunkten
för 1949 års konstitutionsutskott när
det uttalade om valsystemet att detta
måste syfta till att skapa största möjliga
rättvisa.

Det förslag som i dag ligger på kamrarnas
bord uppfyller på intet sätt dessa
krav. Man arbetar här med en alldeles
ny räknemetod. Det är här anmärkningsvärt
att man även med användande
av samma principer som ligger till
grund för den kungl. propositionen hade
kunnat åstadkomma en större proportionell
rättvisa än vad som blev fallet i
det föreliggande förslaget. Man bedömer
ju rättvisan i ett system genom att räkna
som om hela riket hade utgjort en enda
valkrets — det måste ju vara det mest
rättvisande systemet.

En sådan rättvisa skulle ha medfört
att vid 1948 års val högern och bondeförbundet
skulle ha fått vardera 28 mandat,
folkpartiet 53, socialdemokraterna
107 och kommunisterna 14. En sedan
dess arbetande kommitté kom med ett
förslag som ur rättvisesynpunkt var
bättre än detta. Högern skulle komma
att få 26 mandat, alltså en underrepresentation
av 2, bondeförbundet 29, en
överrepresentation på 1, folkpartiet 54,
en överrepresentation på 1, socialdemokraterna
111, en överrepresentation
på 4, och kommunisterna 10, en underrepresentation
på 4.

Men vad ger regeringens förslag för
resultat? Enligt det kommer högern ner
till en underrepresentation på 5 mandat,
bondeförbundet överrepresenteras
med 1, folkpartiet överrepresenteras
med 2 och socialdemokraterna med icke
mindre än C mandat, medan kommu -

Nr 18.

Lördagen den 17 maj 1952.

Ändrat valsätt vid val till riksdagens andra kammare.

nisterna blir underrepresenterade med
4 mandat.

En granskning av Kungl. Maj ds förslag
visar, att Kungl. Maj :t anmärkningsvärt
nog utan saklig grund och utan anförande
av någon som helst motivering
använder 1,4 som första siffra för dividering
av röstetalet. Det är nämligen
uppenbart att det hade funnits möjlighet,
även med användande av regeringens
princip, som nu har fått namnet
den jämkade uddatalsregeln, att åstadkomma
en större rättvisa genom att använda
ett annat tal vid räkneoperationens
början. Det redovisas i en bilaga,
betecknad med nr 2, till utskottets betänkande,
att en jämkad uddatalsmetod
som använder siffran 1,3 skulle medföra
en genomsnittlig avvikelse av 7,8.
Ändå bättre resultat får man genom att
använda siffran 1,25, då den genomsnittliga
avvikelsen bara skulle ha blivit
6,8. I regeringens förslag, 1,4-metoden,
är den genomsnittliga avvikelsen inte
mindre än 10,o.

Som en komplettering av detta förslag,
vilket skapar en orättvisa som
nästan helt gynnar det största partiet,
det socialdemokratiska, kommer det
faktiska kartellförbud som har införts
i lagen. Detta kartellförbud är kanhända
det mest anstötliga i detta sammanhang,
i varje fall kombinerat med den
nyssnämnda siffran 1,4.

För egen del vill jag bestämt förklara.
att kartellsystemet, sådant det
under namn av tekniska karteller har
tillämpats under de senare åren, i och
för sig är ett oting. Det går nämligen
inte att skilja mellan en teknisk kartell
och en faktisk kartell som uttrycker en
åsiktsgemenskap. Yalagitatoriskt utnyttjas
alltid detta förhållande så länge karteller
används. I den valkrets som jag
representerar har folkpartiet sedan
många år avstått från att begagna kartellförfarandet,
och vi har ingalunda
haft anledning att ångra detta. Det förefaller
mig vara rent spel, även om en
del röster till äventyrs blir som man

säger bortkastade överskottsröster. Tanken
bör därför vara att man skall genomföra
ett system som utesluter karteller,
eller rättare sagt onödiggör karteller.
Det gör inte Kungl. Maj :ts förslag,
ty oppositionspartierna blir förhindrade
att införa en kartell, om det
i någon valkrets skulle befinnas lämpligt.
När vi debatterade denna sak i
konstitutionsutskottet, fick oppositionen
ganska kuriösa anvisningar av framför
allt det största regeringspartiet. Herr
Fast, som väl är en av de kommande talarna
i debatten, visade med några fingerade
sifferexempel, att en kartell vid
ett givet tillfälle i själva verket skulle
vara till skada för de i kartellen samverkande
partierna. Om det förhåller
sig på det sättet, varför skall man inte
låta de partier, som önskar skada sig
själva genom att gå in i en kartell, också
göra det? Inte behöver väl Kungl.
Maj :t motivera sitt kartellförbud med
den bakomliggande tanken, att en kartell
i själva verket kan vara till nackdel
för några av partierna. Det är ju ett
hänsynstagande som man inte är van
vid i politiska sammanhang.

Justitieministern har ju också i sina
utläggningar inför allmänheten om sitt
förslag till valreform uppehållit sig vid
att vi, som han säger, inte har något
kartellförbud och att det går mycket
bra att samverka. Hur skulle denna
samverkan se ut? Det skulle bli på det
sättet, att högern och folkpartiet, vilka
är de enda partier som kan tänkas vilja
införa kartell vid kommande val, skulle
ha en gemensam partibeteckning. De
måste såvitt jag förstår ena sig om namnen
på listan. Det skulle med andra ord
bli en fullständig sammanslagning av
dessa båda partier. Jag förmodar att
det skulle vara en söt lukt för den maktägande
koalitionen att peka på den form
av allians, som på det sättet hade etablerats.
Från praktiskt politiska synpunkter
är ju en sådan anvisning utan
varje värde.

Man frågar sig då till slut: Varför

Lördagen den 17 maj 1952. Nr 18.

Ändrat valsätt vid val till riksdagens andra kammare.

har regeringen kommit med detta förslag''?
Man spanar ju förgäves, som jag
nämnde, efter någon saklig motivering
för detsamma. Svaret ligger väl däri,
att det kommer att gynna det största
partiet. Det har också i några auktoritativa
partiorgan gjorts gällande, att det
är nödvändigt att använda denna metod
därför att man måste ha en stabil regeringsmajoritet.
Detta senare resonemang
förefaller mig mycket anmärkningsvärt
med hänsyn till bondeförbundets representanter
i regeringen, ty om man valt
ett helt rättvisande system hade det,
förmodar jag, varit möjligt att i fortsättningen
åstadkomma ett stabilt underlag
för en regeringsmajoritet. Men
det är tydligt att man på socialdemokratiskt
håll syftar till att med bibehållande
av en minoritet bland väljarkåren
skapa en majoritet inom riksdagen, och
då skulle självfallet kartellbrodern bondeförbundet
bli onödig. Nu kan det hända
att hans excellens statsministern här
högstämt förklarar, att man inte kommer
att resonera på det sättet. Man
kommer att begagna sig av bondeförbundets
stöd även i fortsättningen, även
om man når en majoritet enbart inom
det socialdemokratiska partiet. Det är
mycket möjligt att så sker, men då skulle
jag vilja fråga: Vilka möjligheter
har bondeförbundet i en sådan situation
att göra sig gällande inom regeringen
i kontroversiella frågor?

Folkpartiet bär i en motion utvecklat
sina synpunkter på valsystemet, och
denna tankegång återfinnes också i den
gemensamma reservation, som är avgiven
av folkpartiet och högern. Om
man ser på resultatet av den utjämningsmetod,
som folkpartiet vill använda,
finner man genast att resultatet ger
en nära nog idealisk rättvisa. Högern
och bondeförbundet skulle båda få 28
mandat, vilket svarar mot riksproportionaliteten.
Folkpartiet skulle få 53
mandat, vilket också svarar mot denna
riksproportionalitet. Socialdemokraterna
skulle få 111, alltså en liten över -

representation på 4 mandat, som skulle
tas från kommunisterna, vilka bara skulle
få 10 i stället för 14.

Jag beklagar att det icke varit möjligt
att utfinna ett system, som skulle kunna
skapa den absoluta rättvisan, men det
tror jag är omöjligt i detta sammanhang.
Jag önskar också förklara, att denna
lilla skönhetsfläck i detta förslag i och
för sig inte är önskvärd, ty vi måste
här fasthålla vid den principen, att partierna
skall vara representerade i riksdagen
i exakt proportion till sin styrka
hos valmanskåren. Det är alltså icke att
använda en tillrådlig metod, om man
försöker argumentera så att ett, som
det heter, misshagligt parti skulle missgynnas
genom fiffel med valordningen.

Vi har också av lagtekniska skäl ett
så kallat kartellförbud i regeringens mening,
men här betyder ju detta ingenting.
Det finns nämligen, om detta förslag
skulle antas av riksdagen, ingen
som helst anledning att reflektera på en
kartell.

Herr talman! Jag tror att det är omöjligt
att göra gällande annat än att det
förslag, som här framlagts i reservationen,
är så nära det idealiska som
man över huvud taget kan komma när
vi rör oss med det proportionella valsystemet.
Mot metoden invänder utskottet
med något fog, att det blir en smula
krångligt med dessa båda sammanräkningar.
Man vet inte redan från början
vilka som är valda i valkretsarna. Det
är riktigt, men den nackdelen uppvägs
helt av det slutliga rättvisande resultatet.

Utskottet använder också den argumenteringen,
att man här ändå mera
går ifrån personvalsmetoden, möjligheten
att rösta på personer, och att partivalssystemet
bär blir mera utvecklat.
Jag tror inte det är riktigt. Redan till
sin natur är proportionalismen som alla
vet sådan, att den i främsta rummet
gynnar partierna, och att personvalet
kommer först i andra hand. Men personvalet
blir ju i alla fall orubbat för

Nr 18.

Lördagen den 17 maj 1952.

Ändrat valsätt vid val till riksdagens andra kammare.

de främsta namnen på listan, och jag
kan inte finna att invändningen från
utskottets sida är bärande.

Innan jag slutar med att yrka bifall
till den vid punkten B fogade reservationen,
skall jag också be att få ställa
yrkande om bifall till den reservation
under punkten A, som är avgiven av
herr Herlitz och mig själv och som berör
valkretsindelningen. Vi gör där gällande,
att det saknas anledning att frångå
den hävdvunna principen för mandatens
fördelning, enligt vilken varje
valkrets med undantag av Gotland äger
utse riksdagsmän i relation till sin folkmängd.
Även här rör det sig om en
rättviseprincip, som också måste upprätthållas
när det gäller valsystemet i
dess helhet, principen om alla medborgares
likställighet i politiskt avseende.
Vi har därför velat yrka avslag
på det vilande grundlagsförslaget om
ändringar i 13 och 15 §§ riksdagsordningen.
Jag fäster också i detta sammanhang
uppmärksamheten på att ett bifall
till det vilande grundlagsförslaget
skulle innebära en utökning av andra
kammarens numerär, något som jag
för min del finner i hög grad olämpligt.
Om det är någonting vi borde eftersträva
vid en större, bredare lagd konstitutionell
reform, så vore det snarare
en minskning av riksdagsledamöternas
antal. Här går man den rakt motsatta
vägen, vilket jag för min del finner
vara felaktigt.

Men, herr talman, den väsentliga reservationen
är i alla fall den, som står
under B i utskottets hemställan och som
är avgiven av utskottets folkparti- och
högerrepresentanter. Jag tillåter mig
yrka bifall till denna reservation.

Herr FAST: Herr talman! Det föreliggande
utskottsförslaget är i allt väsentligt
överensstämmande med propositionen
i ämnet. Detta förslag har ju blivit
föremål för mycket ingående och ibland
också ganska bitter kritik, i synnerhet
i de avseenden där propositionen avvi -

ker från utredningskommittémajoritetens
förslag.

När man granskar de föreliggande
motionerna och reservationerna, får
man snart klart för sig, att man inte
kan tillfredsställa kritikerna med
mindre än att man antingen upplöser
valkretsarna och övergår till en riksvalkrets
eller också med bibehållande
av valkretsarna ger så många rikstillläggsmandat
eller utjämningsmandat,
att varje i valet deltagande parti får
precis det antal mandat, som det skulle
få om hela riket utgjorde en valkrets.
Utredningskommitténs förslag skulle
sålunda, om det nu hade oförändrat
antagits, icke ha blivit någonting annat
än en etapp på vägen fram till den proportionella
fulla rättvisan.

Jag tror för mitt vidkommande, att
denna utveckling är olycklig och förr
eller senare leder fram till en kraftmätning
om huruvida man skall vandra
proportionalismens väg fram till slutet
eller övergå till det engelska valsystemet
med majoritetsval och enmansvalkretsar.
Om man för framtiden vill, såsom
jag för min del hade tänkt mig,
behålla det proportionella valsättet, då
får man avstå från den exakta proportionalismen
och nöja sig med ett system
som ger en relativt rättvis fördelning
av riksdagsmannamandaten mellan
de vid valen tävlande partierna.

Man bör inte glömma bort att valhandlingen
inte blott avser riksdagens
sammansättning utan även har till uppgift
att skapa underlag för en handlingsduglig
regering. Tillkomsten av
många småpartier, som uppmuntras genom
proportionalismens fulländning,
motverkar möjligheten av riksstyrelsens
stabilisering. Det har visserligen
från en del håll framhållits, att det i
vårt land inte finns något underlag för
en småpartiutveckling, men därom vet
vi i dag ganska litet. Säkert är att
proportionalismens fulländning är ägnad
att uppmuntra tillkomsten av småpartier.
Utvecklingen i en del länder,

Lördagen den 17 maj 1952. Nr 18.

Ändrat valsätt vid val till riksdagens andra kammare.

bl. a. Frankrike, ger i det avseendet en
bild som enligt mitt förmenande är
skrämmande.

Det kanske bör erinras om att när
det proportionella valsättet tillkom år
1909, i samband med den allmänna rösträttens
införande, var valsystemet inte
så proportionellt fulländat som det
trots allt är i dag. Tydligen avsåg man
vid det tillfället inte att valsystemet
skulle åvägabringa en fullständig proportionell
rättvisa, utan man räknade
med att det skulle ge ett rimligare utslag
än vad fallet är med majoritetsval
i enmansvalkretsar. Vid den tidpunkten
kunde väl inte heller socialdemokraterna
sägas ha någon större möjlighet
att sätta sin prägel på valsystemet. Valsystemet
har sedermera blivit alltmer
proportionaliserat. Jag erinrar om hurusom
valkretsarna har förstorats och
antalet skurits ner från 56 till 28. Jag
erinrar vidare om hurusom man år
1924 beslutade införandet av systemet
med kartell- och fraktionsbeteckningar
för att partier genom valsamverkan
skulle kunna erhålla en rättvisare mandatfördelning.
Men trots alla dessa s. k.
förbättringar av valsystemet för att nå
proportionell rättvisa har det ständigt
rests nya krav på en rättvisare mandatfördelning
mellan partierna. Det har
därvid inte saknats varnande röster,
som framhållit riskerna av att följa
proportionalismens väg ända fram till
slutstationen.

Det har nu — och det med en viss
rätt — hänvisats till att riksdagen år
1949 begärde utredning och förslag om
en rättvisare mandatfördelning, som
även skulle överflödiggöra valkarteller
mellan olika partier — ett system som
ju varit sådant att de partier, vilka begagnat
sig därav, bittert klagat (iver att
de av valtekniska skäl behövt göra det.
Men det är ju så, att när man begär en
utredning har man inte därigenom
ovillkorligen förbundit sig att godtaga
det förslag som utredningen kommer
fram till. Det skall just genom utred -

ningen klarläggas, vilka fördelar eller
nackdelar som följer med den ena eller
andra åtgärden. Ett förslag om skrivelse
till Kungl. Maj:t med begäran om
en viss utredning är ofta en produkt
av en kompromiss mellan olika ståndpunkter,
som dock varit sådana att man
funnit skäl föreligga att en utredning
kommer till stånd.

Detta kanske i någon mån kan förklara
de motsägelser som onekligen föreligger
i 1946 års utskottsbetänkande.
Sant är, att riksdagen på utskottets förslag
begärde en utredning för åstadkommande
av en rättvisare mandatfördelning
mellan partierna och ett överflödiggörande
av valkartellerna. Men
jag erinrar om vad som också framgår
av betänkandet, att man inte ville få
till stånd en utjämning genom införande
av rikstilläggsmandat. Det uttalades
också en viss skepsis mot utjämningsmandat
inom valkretsarna. Man
anvisade möjligheten av att göra valkretsarna
större än de nu är, och man
ville inte motsätta sig en undersökning
av sammanräkningsmetoderna, men den
d’Hondtska fördelningsmetoden gavs
ett bestämt företräde framför andra
då kända sammanräkningsmetoder.

När man nu tagit del av utredningen
och de däröver inkomna yttrandena,
kan man knappast påstå att det råder
vare sig entusiasm över eller enighet
omkring utredningens förslag. Det förefaller
mig därför vara fullt försvarbart,
om regeringen velat gå försiktigt
fram och inte binda den föreslagna
sammanräkningsmetoden mera ovillkorligt
för längre tid än fram till 1956
års andrakaminarval. Erfarenheten får
sålunda ge vid handen huruvida systemet
skall bibehållas för framtiden. .Tåg
erinrar om att det inte går att med utgångspunkt
från föregående års valstatistik
helt förutsäga luirudant utfallet
av en ny sammanräkningsmetod
kominer att bli. Även mindre förskjutningar
mellan partierna kan ge helt
andra utslag än som beräknats med led -

Nr 18.

Lördagen den 17 maj 1952.

Andråt valsätt vid val till riksdagens andra kammare.

ning av tidigare års valsiffror och mandatfördelning''.
Också de förslag, som
framlagts i folkpartimotionen och i högerns
ocli folkpartiets reservation, avses
utgöra ett provisorium, vars tidslängd
icke fixerats.

Man liar också hänvisat till konstitutionsutskottets
utlåtande år 1949 och ett
uttalande i detta utlåtande om att valsystemet
inte får konstrueras med
tanke på att gynna ett visst parti eller
vissa grupper av partier. Det framlagda
regeringsförslaget har av oppositionen,
inte minst den borgerliga tidningspressen,
betecknats såsom innebärande ett
gynnande av det största partiet. Men
om man skall komma fram till en sådan
ståndpunkt måste ju jämförelsen
göras med ett system med full proportionalitet
och inte med det system som
nu gäller. Det bör erinras om vad utskottet
på goda grunder anfört i sitt
betänkande, nämligen att regeringsförslaget
ger en något rättvisare mandatfördelning
mellan partierna utan karteller
än vad fallet är med karteller och
nu gällande sammanräkningsmetod —
något som man inte bör glömma bort i
detta sammanhang. För ett bedömande
av frågan, huruvida förslaget särskilt
gynnar det socialdemokratiska partiet,
vill jag erinra om att sammanräkningsmetoden
inte ens garanterar att vid
udda mandat i en valkrets det parti,
som erhållit majoritet bland väljarna,
tillerkännes majoriteten av valkretsens
mandat. Jag har i likhet med många
andra gjort en hel del undersökningar
om denna sak. Jag har därvid funnit
både teoretiska och praktiska fall, där
majoriteten av väljarna inom en valkrets
inte ger majoritet vid mandatfördelningen.
Jag hänvisar även till vad
som i detta avseende anförts i föreliggande
motioner i detta ämne. Jag erinrar
vidare om att därest man undersöker
vad ett nytt mandat i den ena eller
andra valkretsen skulle kosta det socialdemokratiska
partiet, i förhållande
till en fortsatt tillämpning av den

d’Hondtska sammanräkningsmetoden,
får man snart klart för sig att den
nu föreslagna sammanräkningsmetoden
icke är ägnad att gynna det socialdemokratiska
partiet.

Att utskottet likväl inte ansett sig
böra tillstyrka de väckta motionerna
om en kompletterande fördelningsregel,
varigenom man garanterade att ett
parti, som erhållit majoritet bland väljarna,
vid udda mandat i en valkrets
alltid skulle tillförsäkras majoriteten
av mandaten, är beroende på utskottets
uppfattning att dessa systemets felslag
endast skall förekomma i undantagsfall.
Men utskottets ställningstagande
är också grundat på den omständigheten
att en mandatfördelning över
hela riket ger ett proportionellt rättvisare
och mera godtagbart resultat. Förslaget
bör därför i helhetens intresse
godtagas, även om bristerna i nu berörda
avseende är påtagliga.

Detta borde enligt mitt förmenande
visa att det socialdemokratiska partiet
inte är obehörigt gynnat av det föreslagna
systemet. Att sedan oppositionen
vill driva proportionaliteten till dess
yttersta gräns är en annan sak och något
som icke av utskottet kunnat accepteras.

I den kommunistiska motionen föreslås
införandet av rikstilläggsmandat,
men i avvaktan på utarbetade lagförslag
härom yrkar man i motionen bifall
till utredningskommitténs förslag
till ändringar i vallagen, dock med viss
angiven avvikelse.

I högermotionen föreslås att riksdagen
nu skall godtaga utredningskommitténs
förslag men med den ändring,
som framförts i herr Håstads reservation
och som går ut på att valkretsarna
skall sammanfalla med länsgränserna.
Vidare föreslås att sådana ändringar
i grundlagen företages som kan
anses påkallade för ett införande av 30
utjämningsmandat. I valkretsarna skulle
sålunda enligt detta förslag endast väljas
200 ledamöter till andra kammaren.

Lördagen den 17 maj 1952. Nr 18.

Ändrat valsätt vid val till riksdagens andra kammare.

Folkpartimotionen vill bibehålla den
d’Hondtska sammanräkningsmetoden,
men kompletterar denna med ett utjämningsförfarande,
där en central styrelse
skall, efter inkomna preliminära röstsammanräkningar,
fastställa det antal
mandat som skall tillkomma de i valet
deltagande partierna. Härvid skall en
proportionell fördelning av mandaten
ske med hänsyn tagen till röstsiffrorna
för hela landet. Från s. k. överskottspartier
skall sålunda tagas mandat, som
tilldelas s. k. underskottspartier. I valkrets,
där underskottsparti har den
största outnyttjade röstkvoten, skall
detta parti erhålla det första utjämningsmandatet
i denna valkrets o. s. v.
För överskottsparti blir förhållandet
det motsatta. Detta parti förlorar först
mandat i valkrets, där röstkvoten är
lägst, och underskottsparti tilldelats
tilläggsmandat. Utjämningen skall fortsätta
till dess full proportionalitet för
hela riket uppnåtts. Man har dock ansett
sig böra förorda införandet av
vissa spärrar. En sådan spärr skulle
vara att överförande av mandat endast
finge ske om röstkvoten överstiger 3/4.
En annan utväg skulle vara, att intet
parti skulle genom mandatöverföring
erhålla flera än 1/4 av de vid den preliminära
sammanräkningen vunna mandaten.
Detta säger onekligen en hel del.

Av reservationerna till utskottsbetänkandet
framgår att högern och folkpartiet
har, trots att deras motioner är
högst olika ur både principiell och
praktisk synpunkt, kunnat ena sig om
en gemensam huvudreservation. Denna
reservation, som åtföljes av ett förslag
till lagtext, bygger i allt väsentligt på
att den d’Hondtska sammanräkningsmetoden
bibehålies. Vidare skall en
central myndighet göra den slutliga
sammanräkningen, som innebär en
mandatfördelning med hänsyn till varje
partis samlade röstsiffra i hela riket,
dock med den spärren, att kvoter
som understiger ''/» icke medtages.
Överskottsparti får sålunda avstå man -

dat i valkrets, där underskottsparti vid
den centrala sammanräkningen tillerkänts
utjämningsmandat. Härvid har
man emellertid föreslagit en sådan
spärr, att ett parti, i förhållande till
den länsvis gjorda sammanräkningen,
inte skall kunna förlora mer än ett
mandat i en valkrets. Att man ansett
sig böra införa en sådan spärr säger
en hel del om det föreslagna systemets
verkningar.

Oppositionspartiernas förslag, såväl
de som framförts motionsledes som de
i högerns och folkpartiets reservation
framförda, har det gemensamt att de
syftar till den hela och fulla proportionalitetens
uppnående. Hittills har
riksdagen inte velat vara med på ett
utjämningsförfarande genom rikstillläggsmandat,
rikslista eller utjämningsmandat
enligt reservationens regler.
Detta system kommer att få verkningar,
som försvagar personmomentet, gör det
hela svårförståeligt för väljarna och
försenar meddelandet av valresultatet
till allmänheten. Det måste ju också
uppkomma olustkänslor, när ett parti i
den ena valkretsen efter den andra
lång tid efter valets förrättande förlorar
mandat, som genom tidigare sammanräkning
tilldelats partiet och som
medfört att en viss person redan blivit
utpekad i tidningarna såsom ledamot
av riksdagen. Och dessa olustkänslor
måste bli så mycket större som det
parti, vilket fråntages mandatet, har
en betydligt större röstkvot inom valkretsen
än det parti som erhåller utjämningsmandatet.

Även om enligt folkpartimotionen
och reservationen utjämningen genom
fråntagande ocli tilldelande av mandat
sker i en och samma valkrets, innebär
dock systemet ett hänsynstagande till
avgivna röster utanför valkretsen. Detta
kan enligt min mening inte stå i
god överensstämmelse med grundlagens
nuvarande avfattning. Enligt riksdagsordningen
är mandaten bundna
till valkretsen. Detta i grundlagen före -

Nr 13.

Lördagen den 17 maj 1952.

Ändrat valsätt vid val till riksdagens andra kammare.

skrivna, till valkretsen knutna sätt att
utse riksdagsmän anser jag vara oförenligt
med ett utjämningsförfarande,
där röster utanför valkretsen kan bli
avgörande för mandatfördelningen. Det
är ju hänsynen till fördelningen av
rösterna i hela riket som är anledningen
till att ett parti mister eller erhåller
mandat i en utjämningsvalkrets. Utskottet,
som inte har kunnat tillstyrka
motionen, har inte haft anledning att
ingå på en undersökning huruvida de
föreslagna åtgärderna är genomförbara
utan grundlagsändring. Hade en sådan
prövning kommit till stånd, tror jag att
utskottsmajoriteten kommit till samma
uppfattning som den jag härigenom givit
uttryck för. Att det i högermotionen
föreslagna utjämningsförfarandet
tarvar betydande grundlagsändringar
förutsätter även motionärerna. Nog
borde man kunna vara överens om att
det i reservationen föreslagna utjämningsförfarandet
inte står i god överensstämmelse
med grundlagens syfte
och anda.

Det kan förtjäna uppmärksammas,
att i högermotionen ifrågasättes behovet
av vissa spärrar, som vore ägnade
att motverka uppkomsten av småpartier.
Man är sålunda inte främmande
för den tankegång, som utskottet utvecklat.
Jag erinrar även om den
spärr, som dels föreslagits i och dels
ligger mer eller mindre dold i högerns
och folkpartiets reservation om röstkvotens
storlek för erhållande av utjämningsmandat.
Man har i diskussionen
om valsättet från oppositionen
framhållit, att varje avgiven röst måste
tillerkännas samma värde. Vill man nå
detta mål måste rätten till utjämningsmandat
tillerkännas även sådant parti
eller grupp, som inte erhållit mandat i
någon valkrets, men där rösterna i
hela riket skulle berättiga till ett eller
flera mandat därest hela landet vore
en valkrets. Ja, dithän kommer man
om man driver proportionalitetsfördelningen
till sin yttersta gräns. När man

tydligen inte vågar eller vill taga konsekvenserna
av detta resonemang och
gå så långt i utjämningsförfarande, blir
skillnaden mellan anhängare och motståndare
till det föreliggande utskottsförslaget
i detta avseende icke av principiell
natur. Det blir mera en fråga
om lämplig avvägning.

När man, såsom skett i vissa fal! i
några tidningar, stämplar regeringsförslaget
såsom odemokratiskt, har man
nog gått för långt. Ingen vill väl på
allvar påstå, att England inte är ett
demokratiskt styrt land. Men där har
man majoritetsval i enmansvalkretsar.
Vid senaste valet i England erhöll det
konservativa partiet en rätt stark majoritet
i parlamentet, och detta på ett
mindre samlat röstetal än arbetarpartiet.
Men trots dessa orimligheter —
som dessa förhållanden förefaller för
många människor i vårt land — vill
folkmajoriteten i England ha sitt valsystem
kvar och inte övergå ens till ett
moderat proportionellt system. Nog
vore det hårt, om man exempelvis
stämplade Rickard Sandler eller Gustav
Möller som odemokratiska, därför
att de är anhängare av majoritetsvalprincipen.

Det är ju särskilt borttagandet av
kartell- och fraktionsbeteckningarna på
valsedeln, som utlöst bittra uttalanden.
Jag erinrar då om att man i det borgerliga
lägret klagat över att man tvingats
att använda kartellen, som man ansett
vara en politisk belastning men
som framtvungits för att erhålla en
bättre proportionalitet. Jag vill då erinra
om vad utskottet framhållit, nämligen
att den proportionella fördelningen
av mandaten enligt propositionen
blir något förmånligare utan karteller
än förut med karteller. Om det
sålunda låg allvar i uttalandena om att
man ville bort från kartellerna, har jag
svårt att förstå indignationen.

Alla vet ju också om att något kartellförbud
inte har utfärdats. Här är
det sålunda endast fråga om en åter -

Lördagen den 17 maj 1952. Nr 18.

Ändrat valsätt vid val till riksdagens andra kammare.

gång till förhållandena före 1924. Dessa
bestämmelser ansågs på den tiden inte
utgöra något fullständigt hinder för
partiers samverkan. Det är med utgångspunkt
från tidigare års valsiffror
endast i några få valkretsar där ett
samgående mellan de borgerliga oppositionspartierna
kan anses så förmånligt,
att det teoretiskt kan leda fram
till mandatvinst. Tvärtom kan ju uddatalsmetoden,
även den jämkade, teoretiskt
ge mandatvinst genom uppdelning
av ett parti. Man har då frågat, varför
man borttagit kartellbeteckningen men
inte infört ett lagförbud mot partiuppdelning.
Jag vill härtill svara, att en
partiuppdelning, rent valtekniskt sett,
inte är något annat än en nybildning
av ett parti. En lagstiftning skulle här
bli utomordentligt svår att genomföra.
Man kan också utgå från att riskerna
för ett parti att dela upp sig är både
stora och svårberäknade. Även mindre
förskjutningar i beräknade valsiffror
kan ge helt andra och ogynnsammare
resultat än man avsett vid partiuppdelningen.

Ett parti som vill leva och växa
måste ju tro sig ha en verklig samhällsuppgift
att fylla, måste tro på möjligheten
att växa i styrka och samhälleligt
inflytande. Men ett parti som sålunda
tror på en framtid kan inte äventyra
sammanhållningen för en tvivelaktig
spekulation och en eller annan
mandatvinst. Detsamma kunde nog
även sägas om spekulationer i tillfälliga
framgångar genom valkarteller.

Vid behandlingen i utskottet visade
det sig finnas föga av sympatier för att
valkretsarna inte sknlle följa länsgränserna.
Länen är oftast en naturlig uppdelning
av riket med betydande gemensamma
intressen för medborgarna
inom länet. Det lilla Gotlands eller
Blekinge län har t. ex. föga gemensamt
med något annat län vare sig geografiskt,
befolkningsmässigt, näringspolitiskt
eller ur kommunikationssynpunkt.
Om dessa län bibehålies som särskilda

valkretsar liksom Jämtland län och
härigenom andra kammarens mandatantal
skulle stiga till 232 eller i allra
sämsta fall 233 är väl detta ingen riksolycka.
Det har ju egentligen ingenting
att göra med om man skall fixera
ledamöternas antal till ett större eller
mindre antal än det nuvarande. Jag
erinrar om att detta förslag inte betyder
detsamma som ett tidigare framfört
om att mandat skulle tagas från
Stockholm och tillföras landsorten.
Här är det fråga om att hela landet visar
en viss generositet mot befolkningen
i dessa de minsta länen, vilket jag
tycker vi har råd med. Jag medgiver
gärna att detta betyder ett något ökat
värde för rösterna i dessa små län,
men häremot har man reagerat ganska
litet även inom den borgerliga oppositionen.
Jag hänvisar i detta fall till de
delade meningarna inom denna opposition.

Om man vill att valkretsarnas gränser
skall sammanfalla med länsgränserna,
hade det måhända tett sig naturligt
att man nu hade sammanslagit Älvsborgs
läns båda valkretsar. Att utskottet
har stannat för en skrivelse till
Kungl. Maj:t beror på att det sannolikt
skulle mött olägenheter om sammanslagning
skett redan till höstens val.
Åtminstone något av de politiska partierna
har redan sina vallistor klara,
och olägenheter även av annan art
kunde tänkas uppkomma av en omedelbar
sammanslagning. Därest Älvsborgs
läns båda valkretsar sammanslås, är ju
motionen om överförandet av Gäsene
storkommun till Södra Älvsborgs län
besvarad. Utskottet har ansett att båda
dessa förslag bör bli föremål för prövning
av Kungl. Maj:t.

Härmed tror jag idskottets förslag
blivit åtminstone så mycket motiverade,
att jag vågar yrka bifall till utskottets
hemställan i samtliga punkter. Jag
tror det skulle vara av värde om utskottets
förslag kunde samla eu stark
majoritet i denna kammare. Jag är väl

Nr 18.

Andråt valsätt vid val till riksdagens andr;

medveten om att det finns partikamrater
som anser det föreliggande förslaget
så oförmånligt för partiet att man
helst går på avslagslinjen. .lag är för
min del övertygad om att man här
skjuter något över målet liksom den
borgerliga oppositionen gjort. Ett partis
framtid hänger inte på ett eller annat
mandat vid ett andrakammarval
utan är beroende på det förtroende
som kan skapas för partiets idéer och
(tess praktiska politik. Även om jag erkänner
att det föreslagna valsystemet
inte är fördelaktigt för det socialdemokratiska
partiet, anser jag det vara
både försvarbart och godtagbart, och
kan därför rekommendera det till antagande
av denna kammare.

Herr von FRIESEN (kort genmäle):
Herr talman! Herr Fast anför som en
förtjänst hos det föreliggande förslaget,
att det i alla fall syftar till en högre
grad av rättvisa än gällande lag.

Men vad är det egentligen för farligt
som inträffar om vi når den några få
mandats justering, som en mycket fullständigare
rättvisa skulle innebära?

Jo, för det första att vi inte får en
handlingskraftig regeringsmajoritet. Jag
tycker detta innebär en mycket allvarlig
kritik mot den hittillsvarande regeringen
och den nuvarande koalitionen,
som härvid indirekt beskrives såsom
mindre handlingskraftig.

Herr Fast framkallar så för det andra
visionen av det franska systemet, om
vi uppnår denna justering. Men det
finns ingen som helst anledning att antaga
att det plötsligt i vårt land skulle
uppstå en lång rad med nya små partier,
därför att det socialdemokratiska
partiet fick tre eller fyra mandat
mindre i andra kammaren. Självfallet
är hela denna tankegång en konstruktion.

När herr Fast ifrågasätter att ett accepterande
av reservationen vore
grundlagsenligt, vill jag till slut, herr
talman, invända att reservationen är

17 maj 1952.
a kammare.

underskriven av en av vårt lands slatsrättsexperter,
professor Herlitz. Jag är
alldeles övertygad om att han inte skulle
sätta sitt namn under något som tangerade
grundlagsstridighet. Det finns experter
som går ännu längre och anser
den nuvarande lagen så tänjbar att man
t. o. m. skulle kunna införa tilläggsmandat
inom ramen för gällande lagstiftning.
Det tror inte jag, men reservationens
förslag ligger helt inom grundlagens
ram.

Skall man föra en argumentering om
grundlagens tillämplighet, kan det i lika
hög grad göras beträffande majoritetens
förslag, där man inför sådana avvikelser
från proportionaliteten som detta
system med divisionstalen 1, 4, 3, 5
o. s. v. Om vi skall börja den granskningen,
är det väl fråga om inte det
kungl. förslaget också befinner sig i
farozonen!

Herr FAST (kort genmäle): Herr talman!
Jag vill först tacka herr von
Friesen för att han gjorde det ärliga erkännandet,
att detta i varje fall var en
bättre proportionalitet än det förutvarande
systemet. Det är inte så ofta man
får höra ett sådant erkännande i diskussionen
om detta förslag.

Sedan skulle jag vilja säga till herr
von Friesen, att även om man är beredd
att gå ett stycke på vägen behöver
man väl inte av rent principiella skäl
gå vägen ända till slut om man nu ser,
att vägen slutar med ett farligt stup
eller vid något annat obehagligt mål.
Jag har aldrig sagt att det skulle ha
en avgörande betydelse om ett parti
förlorar eller vinner ett par mandat.
Detta har jag försökt framhålla i mitt
anförande. Har man denna uppfattning,
då får man, menar jag, även se
på de principiella verkningarna. Jag
har också försökt klargöra att jag icke
— och inte heller utskottet ■—- ser detta
förslag som en tillfällig anordning, utan
vi ser det som en anordning på längre
sikt. Då löper man emellertid onekli -

Lördagen den 17 maj 1952. Nr 18.

Ändrat valsätt vid val till riksdagens andra kammare.

gen de risker, som jag här angivit. Man
vet nämligen inte hur utvecklingen kommer
att gestalta sig. Det är självklart,
att har man en gång letts in på dessa
vägar med utjämningsmandat, då får
man löpa linan ut, det är jag fullt medveten
om. Men om man inte, herr von
Friesen, vill löpa linan ut, då är det
bättre att stanna där man befinner sig.

Beträffande talet om grundlagsändring
vill jag säga, att jag inte velat göra
mig till någon expert på detta område.
Jag har försiktigt talat om min mening
i denna fråga och inte om utskottets
uppfattning. Jag tror dock att utskottet
skulle ha delat min mening, tv det är
ändå en väsentlig skillnad mellan regeringspropositionens
och reservationens
förslag. I det senare förslaget är ju
mandaten egentligen inte knutna till
valkretsen utan göres beroende av förhållandena
utanför valkretsen, och det
är detta som föranlett mina invändningar
ur grundlagssvnpunkt. Jag är
fullt medveten om att grundlagen är
skriven på det sättet, att det kan tillåtas
jämkningar både på det ena och det
andra området. Jag har suttit tillräckligt
länge i konstitutionsutskottet för
att förstå det. Detta är dock betänkligt
om grundlagens anda hårt pressas.

Herr HALL: Herr talman! Varje gång
proportionalismen kommer upp till behandling
i riksdagen eller i tidningspressen
framträder det alltid ett antal
deltagare i diskussionen som säger
ungefär så, att egentligen är jag anhängare
av majoritetsval, men eftersom
det inte går att få någon majoritet för
detta system inom den tid som nu kan
överblickas, så kan vi väl ha kvar det
proportionella eländet ocli försöka göra
det bästa möjliga av det.

Om man vågar anmäla tvivel på att
alla dessa är anhängare av ett majoritetsval
så beror det kanske främst
därpå, att de flesta av dem som säger
på detta sätt har mycket svårt för att
tåla den minsta lilla orättvisa i den

proportionella fördelningen av mandaten.
Man frågar sig, hur dessa människor
då skall stå ut med att se den
grova orättvisa, som ett majoritetsval
måste medföra för dem, som har uppfunnit
begreppet »riksproportionalitet»
och anser att det är en ledstjärna
man bör styra efter när man ordnar
valsättet eller sammanräkningsmetoderna.

Anledningen till att valmetoden i ett
land som Sverige är en smula krångligare
än i t. ex. England är inte så svår
att hitta. I förhållande till befolkningens
storlek är Sverige ett vidsträckt
land med mycket skiftande närings- och
bosättningsförhållanden m. m. Bebyggelsen
är på några ställen i landet tät,
men den är i regel mycket gles. Industribefolkningen
är stor och har en
överväldigande majoritet i vissa landsdelar,
medan jordbruksbefolkningen
helt behärskar andra landsdelar. Om
man i ett sådant land skulle anordna
ett majoritetsval, så skulle säkert många
bli överraskade av resultatet. Antagligen
skulle det gå på det sättet, att stora
samhällsgrupper bleve nästan utan representation
i hela landsdelar, medan
andra samhällsgrupper bleve lika illa
ställda i andra landsdelar och där bleve
praktiskt taget utestängda från representation.
Det är ganska svårt att se,
hur borgerligheten skulle kunna göra
sig gällande i Norrland, i Bergslagen
ach i sådana län som Södermanlands,
Östergötlands och Malmöhus län. Det
rore mycket svårt alt göra en enda enmansvalkrets
i dessa län, där de borgerliga
partierna skulle få majoritet.
Det är nästan lika omöjligt att i Skaraborgs
län hitta en krets, där arbetarna
skulle få ett mandat. Det finns flera
liknande län. Antagligen skulle majoritetsvalets
nu så övertygade anhängare
hl i ganska förskräckta om de skulle få
se etl majoritetsvals verkningar, där
man i halva riket fullständigt suddade
ut hela samhällsklasser från representation.
Om det nu är på detta sätt, så

Nr 18.

Lördagen den 17 maj 1952.

Ändrat valsätt vid val till riksdagens andra kammare.

kanske vi tills vidare kan lämna diskussionen
om majoritetsval. Jag tror
att det mera är någonting som man talar
om vid högtidliga tillfällen än som
man på allvar vill vara med om att införa.
I varje fall fordras det en öppen
bekännelse att man inte eftersträvar
någon riksproportionalitet. Gör man
det, då är majoritetsvalet odugligt.

Om vi nu på grund av många skäl
anser oss vara bundna vid det proportionella
valsystemet så är det därmed
inte givet, att vi skall hålla på och
lappa på det hur mycket som helst. Den
d’Hondtska regeln, som vi och nästan
alla länder med proportionellt valsystem
använder, är en god fördelningsregel.
Den har en enkelhet i sin
byggnad, som ingen annan regel har.
Alla mandat kan fördelas efter en enda
regel. Det behövs inga spärranordningar
och inga undantag. Den är lätt
att hantera — så lätt, att vilken kommunalfullmäktigeförsamling
som helst
kan ordna proportionella val. Regeln
har dessutom den fördelen, att den nu
har en mer än 40-årig tradition, vilket
ytterligare bidragit till att göra folket
förtroget med hela metoden. Nog skall
det väl ändå mycket starka skäl till för
att slopa en så utmärkt anordning som
den d’Hondtska regeln, som ändå inte
åstadkommit några orättvisor, vilka på
något sätt är jämförliga med dem, som
majoritetsvalet vid nästan alla tillfällen
medför.

Fördelen med att gå ifrån den
d’Hondtska regeln skulle enligt propositionens
och utskottets förslag vara tvåfaldig.
Dels skulle det åstadkomma en
rättvisare mandatfördelning. Med »rättvisare»
menar man endast riksproportionaliteten.
Man syftar inte till någon
rättvisa inom valkretsarna. Där blir det
uppenbarligen grova orättvisor — som
utskottets talesman nyligen förklarat sig
acceptera — så grova orättvisor t. o. in.,
att minoriteten kommer att få majoriteten
av mandaten. Detta kan utan vidare
godtagas i riksproportionalitetens in -

tresse. Man menar således att det skulle
bli en rättvisare mandatfördelning över
hela riket.

Den andra fördelen med detta förslag
skulle vara, att man skulle bli befriad
från kartellerna. Hur förhåller det sig
nu med denna fördel"? I ett betydande
antal valkretsar kommer alltjämt mandatfördelningen
att påverkas av om vissa
partier går i kartell eller inte. Det är
alldeles obestridligt — detta har också
utredningsarbetet visat — att mandat
kan flyttas genom att vissa partier uppträder
i kartell. Är det då sannolikt, att
partierna kommer att avstå från att
uppträda i kartell bara därför att riksdagen
antagit en ny sammanräkningsregel"?
Denna regel förändrar ju inte
kartellens verkningar på något sätt. Den
har alltjämt den fördelen, att den tillför
vissa partier mandat, som de inte skulle
få därest de skulle gå ifrån kartellförfarandet.
Det finns ingen anledning att
antaga, att partierna skulle komma att
uppträda på ett annat sätt än de hittills
gjort vid nästa val — d. v. s. uppträda
så att det får så många mandat som
möjligt för sina röster. Detta är väl ändå
det enda rimliga antagandet. Följaktligen
måste man också räkna med att
ha kartellerna kvar i viss utsträckning.

Men, säger man, kartellerna kan i alla
fall begränsas, ty det finns inte lika
många valkretsar där kartellerna med
den nya metoden medför fördelar som
med den gamla. Det är riktigt. Men är
det någon fördel att kartellerna begränsas,
om man inte helt kan undvara dem"?
Fördelarna med att undvara kartellerna
skulle väl ligga däri, att ett parti så att
säga slapp att kompromettera sig genom
att uppträda gemensamt med ett
annat parti, ett parti, som man i varje
fall officiellt vill särskilja sig från i
politiskt avseende. Man menar att kartellförfarandet
är en belastning för det
parti, som är indraget i det. Partiet kan
nämligen inte klart avgränsa sig mot de
övriga i kartellen deltagande partierna.
Jag skulle således här föreställa mig,

Lördagen den 17 maj 1952. Nr 18.

Ändrat valsätt vid val till riksdagens andra kammare.

att det är lika illa om man bildar kartell
i femton, tjugo eller endast fem valkretsar.
Accepterar partierna kartellförfarandet
över huvud taget, då förefaller
det ju som om olägenheterna vore
precis lika stora om kartellförfarandet
tillämpas i en enda valkrets eller i alla
valkretsarna. Så snart ett parti medgivit
att det kan uppträda i ett val tillsammans
med andra partier och under
gemensam partibeteckning, då har
man ju inte längre den styrkan att
kunna påvisa, att man går fram självständigt.
Man kan inte säga, att den som
röstar med oss, han ger inte sin röst
åt något annat parti — han ger inte ens
sken av att ge sitt stöd åt något annat
parti. Härvidlag uppnår man således
uppenbarligen inte det uppsatta målet.

Hur är det då med den andra punkten,
d. v. s. den större proportionella
rättvisan? Blir det en bättre riksproportionalitet
genom att acceptera en
uddatalsmetod med spärr? Man säger
att så blir fallet. Detta visar det siffermaterial,
som utredningen kommit fram
till — ett siffermaterial, som bearbetats
vidare i propositionen och nu slutligen
i konstitutionsutskottet. Vi skall lägga
märke till att hela denna beräkning i
alla tre instanserna bygger på att kartellerna
upphör och att partierna håller
samman som partier utan att splittra
sig. Alla är medvetna om att detta är ett
antagande, som är mera en önskedröm
än en realitet. Man kan inte vänta att
kartellerna försvinner. Mandaten måste
kunna flyttas på grund av ett kartellförfarande.
Det kan rubba beräkningen.
Hur många mandat, som sedan kan
flytta mellan partierna genom att partierna
splittras, kan man inte beräkna.
När det gäller kartellförfarandet finns
det åtminstone vissa hållpunkter för ett
bedömande av i vilka valkretsar karteller
kommer att bildas eller inte. Någon
beräkning av partiledningen kan nog
över huvud icke verkställas, men på
detta område finns det många möjligheter
till kombinationer.

Jag vågar därför påstå, att det inte
går att säga, att uddatalsmetoden medför
någon bättre proportionalitet än den
d''Hondtska regeln. Man kan helt enkelt
inte fastställa det, såvida man inte på
förhand får besked om vilka partier
som kommer att kartellera, vilka som
kommer att hålla ihop och vilka som
kommer att dela upp sina partier i
syfte att genom fördelning vinna mandat.
Så länge metoden lämnar full frihet
till båda delarna, finns det ingen
säker hållpunkt för en bedömning av
huruvida den s. k. rättvisan blir bättre
med det nya systemet än med det
gamla.

På en punkt är det emellertid alldeles
påtagligt att rättvisan blir mindre.
Det gäller i de valkretsar, där minoriteten
får majoritet. I hur många valkretsar
detta kommer att ske kan man inte
veta förrän man får se röstsiffrorna. Utskottets
talesman har ju medgivit, att
möjligheter härtill finns i flera valkretsar,
jag behöver därför inte komma med
någon bevisning. Bevisning finns för
övrigt redan i utredningsmaterialet.
Man kan gå ifrån diskussionen genom
att hänvisa till vad herr Fast har sagt,
nämligen att utskottet har accepterat
tanken på att majoriteten i vissa valkretsar
i riksproportionalitetens intresse
kan komma att få ett mandat mindre
än minoriteten. Man räknar nämligen
med att ett sådant i en valkrets missgynnat
majoritetsparti i någon annan
valkrets kan få kompensation genom att
där bli i någon mån överrepresenterat,
vilket som jag nyss har påpekat kan ske
tack vare partiuppdelningen.

Det är verkligen en svag punkt hos
den nya metoden: om det kan inträffa
i eu valkrets att minoriteten får majoritet
i mandat, kan detta uppenbarligen
inträffa i alla valkretsar. Detta betyder
att folkmajoriteten kan komma att förvägras
majoritet i parlamentet. Det kan
visserligen sägas att det inte har funnits
någon valmetod, som ger dubbel garanti
på det sättet att den dels garanterar

Nr 18.

Lördagen den 17 maj 1952.

Ändrat valsätt vid val till riksdagens andra kammare.

folkmajoriteten en majoritet i parlamentet
och dels också utgör ett absolut
hinder för en minoritet att få majoritet.
Majoritetsvalet innebär ju som bekant
vanligen, där det tillämpas, att minoriteten
får majoritet. Det accepterar man
öppet då det är en konsekvens av valmetoden.
Så snart det finns mer än två
partier, blir det i regel så att det parti,
som vinner majoriteten, icke har uppnått
majoritet bland väljarna. Majoritetsvalmetodens
anhängare accepterar
ju öppet detta förhållande. Antagandet
av ett proportionellt valsätt innebär ju
ett bestämt hinder mot att minoriteten
skulle kunna få majoritet. Här ifrågasätter
man nu att införa en metod, som
uppenbarligen möjliggör detta.

På förhand verkställda beräkningar
om hur ett proportionellt val kan utfalla
med den d’Hondtska metoden bestyrker,
liksom också praktiska erfarenheter,
att det finns möjligheter för en
minoritet av väljarna att få majoritet i
riksdagen med tillämpning av denna
metod. Däremot finns det varken någon
praktisk eller teoretisk möjlighet att
förhindra majoriteten att få majoritet i
riksdagen med tillämpning av denna
metod. Samma beräkningar visar också
att det enligt uddatalsmetoden finns
möjlighet att förvägra folkmajoriteten
dess rätt att få majoritet i riksdagen.
För att erhålla en absolut garanti för
att majoriteten skall få riksdagsmajoritet
måste majoriteten i varje fall överstiga
55 procent av väljarna. Det är väl
inte troligt att något sådant teoretiskt
fall verkligen inträffar, men redan möjligheten
härav borde avskräcka från att
införa ett valsätt av denna typ.

Om man sålunda med de hittills förda
utredningarna i stort sett har misslyckats
med att vinna vad man skulle
vinna, har man å andra sidan sagt att
man ville göra ett experiment med den
nya metoden för att se om den är bättre
än den gamla. Jag vill då ställa frågan:
Hur skall man kunna se det, när det
gäller en metod av uddatalsmetodens

karaktär, som inte har någon bestämd
princip alls, och som tillåter både kartellförfarande
och partisplittring för att
vinna mandat? Det är alldeles påtagligt,
att man genom ett experiment inte blir
mycket klokare, tv partiuppdelningen
kan i nästa val vara en helt annan och
ge en helt annan mandatfördelning. I
och med att man rör sig med en metod,
som i vissa fall kan premiera uppdelningen
av partierna, har man ju berövat
experimentet dess vägledande egenskaper.
Man kommer efter experimentet
att vara lika klok på metodens verkningar
som man var innan man verkställde
experimentet.

•lag tror nog därför att det klokaste
beslut riksdagen i dag kan fatta vore
att lämna frågan till dess man finner någon
säkrare väg, på vilken man kan reformera
proportionalismen än den metod
som nu föreslagits. Jag hemställer
därför om avslag på såväl Kungl. Maj ds
förslag som utskottets hemställan.

Herr FAST (kort genmäle): Herr talman!
Herr Hall föll för frestelsen att
bevisa litet för mycket denna gång; det
är alltid farligt. Herr Hall menade, att
man för att man skulle vara säker på
att få majoritet skulle behöva 55 % av
alla avgivna röster. Då jag i mitt anförande
medgav att dylika verkningar
kan uppstå i enstaka fall, trodde jag
inte att man behövde syssla med vad
som ändå har framgått av tabellerna
från de senaste årens andrakammarval.
Med utgångspunkt från dessa siffror,
som väl ändå har något att säga oss —
det är väl inte troligt att det skulle bli
ett helt och hållet annat utfall, även om
skiftningar givetvis kan finnas vid höstens
val — kan man dra den slutsatsen,
att en majoritet enligt det system som
är föreslaget kan vara säker på att erhålla
riksdagsmajoritet, vilket inte utesluter
att skiftningar i en eller flera
valkretsar kan ske på de sätt som både
jag och utskottet medgivit.

Lördagen den 17 maj 1952. Nr 18.

Ändrat valsätt vid val till riksdagens andra kammare.

Jag tyckte det var nödvändigt att få
detta sagt i denna debatt.

Herr HALLÉN: Herr talman! Jag skall
börja med en liten bekännelse. När den
kungliga propositionen offentliggjordes
och pressens reaktion därefter kom,
gjorde den på mig ett ganska olustigt
intryck vid första påseendet. Det var
särskilt en del av kritiken, som jag var
mycket känslig för. Det var att man
påpekade, att här föreslogs ett provisorium
och att förslaget snickrats ihop
för att fylla ett visst valpraktiskt ändamål.

Jag erinrar mig hur jag för några år
sedan var med i en delegation riksdagsmän,
som var nere i Paris strax
efter det franska nationalförsamlingen
hade genomfört en ny valordning. Man
tyckte sig i denna kunna spåra fingrarna
av vissa partier, som hade arrangerat
det till sin fördel. Man kan
säga att en valordning är ett så viktigt
instrument för demokratien, att den
inte bör göras till föremål för något
slags experiment utan bör behandlas
på ett annat sätt. Det var den första
invändning, som jag var mycket känslig
för.

Den andra invändningen var den, att
man genom kartellförbudet förgriper
sig på de enskilda medborgarnas rättigheter.
Vi får inte, som en utskottsledamot,
vars frånvaro jag i dag beklagar,
nämligen herr Håstad, som av sjukdom
är förhindrad att föra utskottets
talan, framhöll, att man förgriper sig
på valmännens rätt, i det man förhindrar
dem att associera sig med andra
och reducerar kanske röstvärdet för
hela grupper.

En tredje invändning, som jag också
var mycket känslig för, var att regeringsförslaget
utan trängande skäl hade
delningstalet 1,4 vilket åstadkommer
en avvikelse från den största möjliga
rättvisan med 10, medan de andra förslagens
avvikelser varierade mellan 0,8
och 7,8. Jag vill inte, herr talman, be -

strida att sådana anmärkningar, om de
har fog för sig, är ytterst allvarliga. Tv
en valreform bör vara till lika gagn för
alla medborgare. Det är olustigt om
den ivrigt bekämpas av vissa politiska
grupper.

Emellertid, herr talman, vill jag framhålla,
att man genom att studera denna
fråga kommer åtminstone till ett resultat,
varom alla borde vara ense, nämligen
att man alldeles tappar lusten att
här fälla några kategoriska omdömen
i någondera riktningen. Saken är ingalunda
klar. överraskningar är inte uteslutna.

Om man också inte finner det sympatiskt
att utsätta det viktiga instrumentet,
som en valordning är, för tidsbegränsade
experiment, kan det ändå
denna gång — märk väl denna gång —
vara förlåtligt med tanke på att förslaget
faktiskt är ett steg ut i det okända.
Man behöver en praktisk erfarenhet för
att få veta om det skapar, inte favörer
för ett visst parti men något större
rättvisa. Skulle det visa sig efter valet,
att det inte blir på det sättet, bör naturligtvis
denna metod överges och ersättas
med en annan. Det förmodar jag
också är regeringens uppfattning.

Detta var angående den första kritiska
invändningen. Den andra gäller
kartellförbudet.

Det har sagts av lierr Fast att något
hinder för samverkande partier att använda
gemensam valbeteckning finns
inte, och då kan man ju i fortsättningen
tillgodogöra sig varandras överskottsröster
från det ena och andra hållet.
Jag har svårt att förstå den känslighet,
som vi fått höra ifrån högern och folkpartiet,
att det vore bättre att ha en
sådan ordning, att man slipper samverkan.
Ja, är det så förfärligt komprometterande?
Denna samverkan etableras
ständigt här i riksdagen. Visserligen
har där varje parti sin speciella
linje i en hel del frågor, men när det
kommer till kritan, etablerar man mycket
trofast en samverkan. Den har gått

- Andra kammarens protokoll 1952. AV 18.

34 Nr 18. Lördagen den 17 maj 1952.

Ändrat valsätt vid val till riksdagens andra kammare.

folk i blodet, och man blir nog inte
så chockerad om den får fortsätta.

Däremot följer av detta, att de olika
grupperna och framför allt de samverkande
grupperna måste ålägga sig
en stark självdisciplin. Man lär nog,
fastän inte formellt nödvändigt, få avstå
från allehanda sockenlistor, med
vilka man ofta mot bättre vetande kunnat
stimulera troskyldiga valmän med
förhoppningar om att få dessa bygdekandidater
placerade, fast man visste
att de inte hade någon möjlighet därtill.
Att denna sockenflora, som särskilt
rikligt har gödslats och vattnats av
framförallt folkpartiet, nu får vissna
ner tror jag vi alla betraktar såsom en
verklig vinst.

Av större räckvidd är emellertid invändningen
emot förslaget att det uraktlåter
att tillgripa en räknemetod,
som ger största tänkbara rättvisa åt de
olika partierna. Det är klart att det ligger
en viss tyngd i detta argument, och
alla kunna väl vara ense om — både
de som försvarar propositionen och
dess motståndare — att en mandatfördelningsmetod,
som berövar ett parti
dess berättigade och skäliga inflytande,
är av ondo. Men märk väl, jag säger
dess berättigade inflytande, och där
tillåter jag mig i all anspråkslöshet,
herr talman, att åter kalla i minnet vad
som sagts förut här i riksdagen i debatten
angående den absoluta proportionella
rättvisan. Jag tillät mig att här
i riksdagen för 24 år sedan -— det var
den 19 maj 1928 •— säga på tal om den
s. k. millimeterrättvisan, vilket uttryck
jag tror jag myntade vid detta tillfälle,
följande: »Riksdagen skall representera
folket men skall icke vara som ett läskpapper,
där snart sagt varje skiftning
i folkmeningen med exakt precision
avtecknar sig.» Detta håller jag på fortfarande.
Jag tilläde vidare: »Jag vill uttala
den hädiska satsen, att det måste
finnas en rimlig marginal för både
vinster och förluster. Men samtidigt
skall det kännas både när man vinner

och när man förlorar. Man skall ha en
viss vinstmarginal för den som vinner.
Och ett tillbakavikande parti, som sköter
sig så, att det börjar förlora folkets
förtroende, skall på ett kännbart sätt
förnimma sin hopkrympning. Om det
då blir några mandat för mycket eller
för litet på någondera sidan är inte så
riksviktigt, men en skärpt både vinstock
förlustrisk måste onekligen stimulera
det politiska intresset.»

Jag tilläde, att man kan då invända,
alt så resonerar bara den som tillhör
majoriteten. »Men» — tilläde jag —
»jag vill bedyra att jag och många i vårt
parti hoppas att hur än ödena skifta
i de politiska idéernas böljegång skola
vi aldrig stödja några förslag, som riskera
att paralysera slagkraften hos de
politiska grupperna och skapa parlamentsleda,
som i sin tur luckrar upp
marken för demokratien och förbereder
dess motsats.»

Med detta vill jag alltså ha betonat,
herr talman, att vi naturligtvis skall
hålla på en sträng rättviseprincip vid
fördelningen men att vi absolut avböjer
denna s. k. fulländade, till den
yttersta decimalen genomförda princip.
Det måste finnas en mittlinje, där man
får skipa rättvisa och stimulera valmanskåren.
Den skall veta att den, om
den sköter sig väl, liksom får en extra
premie, en belöning, och de som misssköter
sig skall inte bara med linjal
kunna räkna ut, hur mycket de mister,
utan de skall mista något obetydligt
därutöver. Inom anständiga marginaler
tror jag inte att det politiska intresset
på något håll skulle förlora på den
saken.

Men frånsett dessa synpunkter lider
oppositionens förslag av ett annat fel.
Det har förut behandlats av herr Fast.
och jag kan därför ta det mera summariskt.
Det föreslås i reservationen ett
utjämningsförfarande, där man plockar
ihop alla överskottsröster i riket och
verkställer på det sättet en ny sammanräkning,
som justerar det första valre -

Lördagen den 17 maj 1952. Nr 18.

Ändrat valsätt vid val till riksdagens andra kammare.

sultatet. Det innebär, att ett parti, som
t. ex. i en valkrets vunnit en klar seger
och fått tre mandat av fem, efter en
vecka får veta att det får avstå ett mandat
till ett parti i valkretsen, som egentligen
lidit nederlag. Där kan partiet
säga: Ni vann matchen i första halvlek,
men sedan fråndömdes vi ett mål.
Man kan fråga sig, om sådant stimulerar
det politiska intresset.

Jag skall ta upp den fråga, som vi i
utskottet bara snuddat vid, genom att
ställa spörsmålet: Hur stämmer detta
förfaringssätt med principen, att varje
valkrets själv väljer sina valmän, hur
stämmer det med grundlagens bud? För
att använda en populär bild: bär

tränger främmande valmän över valkretsens
gränser och deltar i valets
slutomgång. Av riksdagsordningen får
man klart den uppfattningen, att valkretsarna
ensamma var för sig korar
sina representanter.

Nu är det visserligen sant att med
detta utjämningsförfarande hämtas
denna extra representant från den valkrets,
som det gäller, men han väljes
delvis av andra valmän, som inte hör
dit och inte deltagit i valet i valkretsen,
och då kan man ifrågasätta om detta
överensstämmer med grundlagens mening.

Jag skulle, herr talman, vilja lyckönska
folkpartiet för att det i denna
omgång fått högern med på denna linje
med tilläggsmandat, som högern i alla
fall hittills energiskt bekämpat. De
som har varit med litet i riksdagen
kommer ihåg, när professor Lindskog
och den intelligente redaktör Björck i
Kristianstad och Ragnar Lundqvist,
som nu sitter i första kammaren, gjorde
allt vad de kunde för att bevisa, hur
orimlig principen med tilläggsmandat
var. Nu bär i alla fall högern och folkpartiet
slagit ihop sina påsar.

Det synes uppenbart, att om man nu
bifaller reservanternas förslag, har
man tagit första steget mot den stora
riksvalkretsen, man har liksom brutit

sönder valkretsarnas gränser. Det kommer
vi inte ifrån. Då är man framme
vid den punkt, där den absoluta rättvisan
och den fulländade proportionalismen
tronar i högsätet med all sin
mekaniserande och personligheten undanträngande
karaktär, om det nu skall
vara någonting att stå i för.

Emellertid kan man också tänka sig
ett annat sätt. Man kan ordna det så,
att man visserligen inte rör vid valkretsarnas
valresultat men placerar en
rad kandidater på en rikslista med
hänsyn till samtliga röster i riket. I så
fall blir det emellertid först och främst
sämre proportionell rättvisa i valkretsarna,
då de får färre kandidater att
välja, om en del skall dras undan till
en riksvallista. Vi är då framme vid
det gamla problemet från de gångna
åren om hur man skall uppfatta en sådan
riksvallista. Vad är det för slags
kandidater, som skall stå på den? Skall
det vara en elit av dagens eller tidens
politiska krafter, ett slags förstaklasskandidater,
mot vilka de vanliga valkretskandidaterna
skulle verka som
andraklasskandidater, eller kanske man
skall plocka upp på en dylik lista sådana,
som befinner sig i riskzonen,
som står på osäker plats, eller skall
man åstadkomma en kombination av
dessa kategorier, så att både stjärnpolitiker
och politiker i sjönöd skulle
placeras på riksvallistan? Det är en
fråga.

Nu kan man visserligen invända att
det där behöver man inte analysera.
Det är inte aktuellt i dag. Det är mycket
riktigt, att det inte är aktuellt i dag,
men den dag kan komma, då man i sin
strävan efter den absoluta matematiska
rättvisan tvingas att ta det steget. Och
då menar jag att man skall se upp. Det
är ett gammalt ordstäv som säger, att
om man tagit en viss potentat i båten,
får man också ro honom i land, och
ett annat som säger, att om man ger
honom ett finger, tar han snart hela
handen.

Nr 18.

Lördagen den 17 maj 1952.

Ändrat valsätt vid val till riksdagens andra kammare.

Herr talman! Det har fällts många
hårda ord mot regeringsförslaget, och
i början var jag mycket känslig för
detta. Man insinuerade, att regeringsförslaget
innebar en tillfällig spekulation,
vilket gjorde det mycket olustigt.
Jag vill inte bestrida, att systemet inte
är fritt från skönhetsfläckar. Men det
är en sak. En annan sak är att man i
pressen — jag vet inte, om det kommer
att ske här i debatten, men jag
hoppas att det inte gör det — talat om
en cynisk spekulation hos regeringen
att försäkra sig om en ännu större majoritet,
eller man menar, att nu hade
det kommit in en hård, en ny och
främmande hänsynslös ande i svensk
politisk debatt. Tidningarna har också
skrivit att demokratien ruttnar och
förfaller o. s. v. på grund av regeringens
åtgärd. Med anledning därav skulle
jag vilja säga, att det inte finns någon
proportion mellan de hårda orden
och det resultat, som uppnås med det
föreliggande förslaget. Verkligheten
talar nämligen ett annat språk.

Jag har tillåtit mig ombestyra att få
fram den svarta tavlan, där de ärade
ledamöterna kan se resultatet av de tre
senaste andrakammarvalen dels sådana
de varit i verkligheten, dels sådana
de skulle blivit, om kommittéförslaget
eller förslaget i propositionen tillämpats.
Då ser vi, att förskjutningarna
vid 1948 års val är löjligt små. Det betyder
att högern har fullständigt orubbad
ställning, det har sina 23 mandat.
Bondeförbundet, som man trott, att vi
ville hålla under armarna, skulle, när
det blivit ensamt, förlora ett, säger ett
mandat. Folkpartiet, som hade en erkännansvärd
framryckning förra gången,
skulle mista två mandat, och vi,
som alltså skulle som jätten Gluff-Gluff
plocka till oss allt, skulle få ett, säger
ett mandat i vinst. Däremot skulle
kommunisterna såsom ett litet parti
fått mandatantalet ökat från 8 till 10,
förutsatt att det bleve liknande utgång
vid det snart förestående valet. Jag

tycker, att när man ser det och även
ser, att vi förra gången inte skulle ha
fått mer än ett mandat för mycket, att
det alltså gäller sådana diminutiva
siffror, finns det inte fog för dessa
måttlösa beskyllningar, utan de borde
tystna.

Jag skulle vilja sluta med att säga,
att inför den högröstade agitationen i
pressen och de starka domsorden, där
det låter ungefär som om man kommit
på något otäckt brott, så frestas man
att citera ett gammalt latinskt minnesord:
Parturiunt montes, nascetur ridiculus
mus eller Bergen äro i födslovånda,
men bara en liten liten råtta
blir född.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr HJALMARSON: Herr talman! Jag
beklagar att professor Håstad, som i
dag skulle ha fört talan för utskottsreservanterna
ifrån vårt håll, på grund
av en hastigt påkommen sjukdom har
blivit förhindrad att göra det. För
egen del skall jag be att få ta upp några
av de argument, som framförts från
socialdemokratiskt håll, men framför
allt hade jag tänkt att koncentrera mig
på en fråga, som gång på gång kommit
igen i debatten, nämligen frågan
om nödvändigheten av en s. k. stark
regering.

En diskussion härom skulle säkert
ha åtskilligt att ge, om den kunde föras
någorlunda förutsättningslöst. Själva
regeringsproblemet har aktualitet.
Därom kan inga delade meningar råda.
Det har aktualitet i alla demokratiska
länder och följaktligen också i vårt
land.

Det verkliga eller förmenta behovet
av en s. k. stark regering har emellertid
dragits in i den politiska debatten
på ett sätt som varken kan gynna en
objektiv analys eller en ur allmänna
synpunkter godtagbar lösning. Först
och främst'' har det socialdemokratiska
partiet förvandlat den starka regering -

Lördagen den 17 maj 1952. Nr 18.

Ändrat valsätt vid val till riksdagens andra kammare.

en till ett slagord i sin valpropaganda.
Det dök upp både 1948 och 1950. Då
och då skymtade t. o. m. i argumentationen
ett förtäckt hot — hotet om att
tillgripa utomparlamentariska medel
för den händelse valutgången icke blev
den ur socialdemokratisk synpunkt
önskvärda. Personligen har jag alltid
tagit uttalanden av denna art med mycken
ro. Jag betvivlar nämligen på
goda grunder att svensk fackföreningsrörelse
skulle låta sig förvandlas till
ett politiskt kampinstrument. Visserligen
var det klart för partierna att den
hotfulla tankegången i huvudsak återfanns
i de mindre profeternas förkunnelse,
men bara den omständigheten,
att denna tankegång över huvud taget
fick utrymme, ger viss grund för farhågan,
att det socialdemokratiska partiet
med en stark regering menar en
regering, där socialdemokratien har
dominerande inflytande.

I samband med de märkliga tilldragelserna
före den nuvarande koalitionsregeringens
tillkomst dök talet om
den starka regeringen upp på nytt.
Det socialdemokratiska partiet hade
plötsligt upptäckt ett påtagligt behov
av hjälptrupper. Dess generalstab inledde
förhandlingar med bondeförbundets
regementschefer. Ett regeringsprogram
klipptes ihop. En ny regering
och en ny regeringsmajoritet tonade
fram ungefär som slutkyssen i en amerikansk
film. Även denna gång sades
att det gällde att åstadkomma eu stark
regering.

Under de gångna månaderna har sedan
då och då talats en hel del ytterligare
om den starka regeringens behövlighet.
Herr talman, om den starke
finansministerns existens har uttalanden
icke ansetts nödvändiga, icke ens
från bondeförbundets sida.

I dag ligger på riksdagens bord ett
förslag om en ny valordning, och även
i detta sammanhang har, som jag inledningsvis
antydde, i debatten här i
riksdagen argumentet om den starka

regeringen återkommit. Det har dekreterats
att en valreform måste genomföras,
som ger de båda regeringspartier,
som nu sitter vid makten, en viss
överrepresentation, därför att endast
därigenom kan man garantera en stark
regering. Ärligare hade varit att säga,
att endast därigenom kan man garantera
en koalitionsregering mellan bondeförbundet
och socialdemokraterna
som har det underlag i antalet mandat,
som de bägge partiernas ledningar anser
önskvärt.

Det är, herr talman, med hänsyn till
här antydda omständigheter kanske
inte förvånande, att vi inom oppositionen
hör det myckna talet om den starka
regeringen med en utpräglad skepsis.
Vi är icke övertygade om att vad
man med detta tal vill nå är en ur
principiellt demokratiska synpunkter
godtagbar lösning eller en lösning på
ett brännande praktiskt problem. Jag
tycker, herr talman, att detta är att beklaga,
ty regeringsproblemet är sannerligen
värt en annan behandling. Det
är värt att ventileras från helt andra
utgångspunkter än de partipolitiska.

Den första förutsättning, som man
enligt vår uppfattning bör ha vid sina
försök att analysera frågan om en regerings
funktion och roll i en demokrati,
måste väl ändå vara vetskapen
om att den parlamentariska tekniken
med majoritetsregeringar inte kan
vara historiens sista ord. Denna metod
att bilda regering har vuxit fram
under speciella politiska, ekonomiska
och sociala betingelser. Den är i själva
verket i betydande grad ett uttryck
för speciella engelska företeelser, kanske
framför allt av psykologisk art.
Den parlamentariska majoritetsregeringen
med dess mycket stora befogenheter
förutsätter en verklig benägenhet
hos väljarna, en vana hos dem att utan
hänsyn till förment eller verklig intressegemenskap
ta politisk ståndpunkt.
Kollektivanslutning i svensk bemärkelse
till ett visst politiskt parti skulle

Nr 18.

Lördagen den 17 maj 1952.

Ändrat valsätt vid val till riksdagens andra kammare.

inte kunna tänkas i England, och även
om en organisation kollektivt slöte upp
på ett visst partis sida skulle de enskilda
medlemmarna inte kunna känna sig
på något sätt bundna i sitt ståndpunktstagande
härav.

Denna omständighet och andra skiljaktigheter
gör att man allvarligt kan
ifrågasätta den majoritetsparlamentariska
metodens lämplighet för vårt land.
Olika andra lösningar har ju också lanserats
såväl i praktiska försök som i diskussion.
Det finns särskild anledning
att fästa uppmärksamheten vid den
schweiziska metoden. Principiellt sett
har vi inom högerpartiet starka sympatier
för en lösning i huvudsaklig överensstämmelse
med det schweiziska föredömet.
Till detta system hör emellertid
ett verksamt folkomröstningsinstitut,
och till den saken återkommer vi i
annat sammanhang. I dag kan det räcka
med att framhålla nödvändigheten att
finna en lösning på regeringsproblemet,
som utjämnar motsättningarna och icke
skärper dem. Uppenbarligen har emellertid
de ännu så länge maktägande icke
något intresse för en sådan lösning.

Låt oss tänka på hur samarbetet gestaltat
sig mellan de olika demokratiska
partierna och de erfarenheter man
i det hänseendet kunnat göra speciellt
under senare tid. De har sannerligen
inte varit uppmuntrande.

Samarbetet är ju icke en fråga om
formella ting utan mer en mentalitetsfråga
eller om man så vill en viljesak.
Skall ett verkligt samarbete komma till
stånd erfordras en vilja till samförstånd,
en medveten vilja att försöka
finna gemensamma lösningar. Det är
ingen konst att bli ense på områden, där
man redan i stort är överens. Det är på
områden, där man inte är ense, som
samarbetsviljan, sättes på prov. Det är
med beklagande jag måste konstatera
att om redan den socialdemokratiska
regeringen sakligt sett var sig själv nog,
så har medvetandet om den egna förträffligheten
sannerligen inte minskat

efter koalitionens genomförande. Tag
vilken som helst av de stora tvistefrågorna
på senare tid inom ekonomi och
skatteväsende — kan man peka på en
enda, i vilken regeringen velat medverka
till en verklig samförståndslösning? Regeringens

inställning tycks helt enkelt
ha varit den: vi har makten, alltså
bestämmer vi. Vad övriga tycker och
tänker kan intressera oss, men det påverkar
icke vår ståndpunkt. — Denna
maktmedvetna position har gått så långt,
att den kan allvarligt skada förutsättningarna
i fortsättningen även för den
typiskt svenska företeelse, som heter
kompromiss på kommittéstadiet. I en
rad viktiga frågor har regeringen antingen
avstått från kommittébehandling
eller skärpt ståndpunkten från utredningsförslaget
i så hög grad, att många
har frågat sig om det över huvud taget
lönar sig att med övergivande av egna,
ursprungliga ståndpunkter ens i kommittéer
försöka nå samlande och samlade
lösningar.

I själva verket är ju den proposition
vi i dag behandlar ett typiskt uttryck
för denna mentalitet. Kommittémajoritetens
ståndpunkt, kring vilken en samling
hade kunnat uppnås, har övergivits.
Regeringen har utan att söka någon
som helst kontakt med övriga partier
bestämt sig för en linje, och den har,
sedan denna linje fixerats, klart låtit
förstå att visserligen är resonemang tilllåtna,
men några ändringar i den angivna
linjen eller i mera väsentliga detaljer
får icke förekomma. Och dock är
måhända valsättet en fråga av sådan
art, att speciellt i den frågan största
möjliga samstämmighet borde ha eftersträvats.
Herr Hallén framhöll, att det
hade varit önskvärt, att alla partier
hade haft en känsla av att valreformen
varit till allmänt gagn. Den känslan
finns inte, tv inte ens i en fråga som
denna har regeringen varit intresserad
av att uppnå samförstånd.

Vad tjänar därför alla dessa spegel -

Lördagen den 17 maj 1952. Nr 18.

Ändrat valsätt vid val till riksdagens andra kammare.

fäkterier till, om att valreformen skulle
syfta till att skapa en rättvis valordning.
Avsikten är ju eu helt annan.
Norrmännen har fått en valordning,
vars syfte är att ge ett parti makten.
Den-17 maj —- den norska nationaldagen
— skall vi också välsignas med en
valordning, som skall ge ett parti makten
och ett annat ett behagligt antal
mandat i riksdagen. Meningen är att en
socialdemokrat skall komma in i riksdagen
på ett mindre antal röster än
t. ex. en högerman. Det skall gå 13 högerröster
på 10 socialiströster. Genom
att på taktiskt lämpligt sätt justera
bråkdelarna i valekvationen och placera
decimalkommat på den taktiskt
riktiga platsen, vill socialdemokraterna
tillskansa sig fler mandat än vad de har
rätt till.

Herr Fast gjorde sig stor möda att bevisa,
att den föreslagna valordningen
skulle sikta till att skipa rättvisa. Herr
Hallén tycktes emellertid ha en ganska
originell uppfattning om rättvisa. Han
tyckte att ett parti som haft en valframgång
skulle få en extra belöning, medan
ett parti som förlorat skulle drabbas
av en extra förlust — vilket möjliggöres
tack vare det nya valsystemet.

Vad majoritetens förespråkare anser
vara den föreslagna valordningens förtjänst
är ju helt enkelt bara det, att
orättvisorna inte skulle behöva bli
större än tidigare därför att man hindrar
valsamverkan. Det bestående valsystemet
har lett till påtagliga orättvisor,
trots att möjligheterna till teknisk valsamverkan
utnyttjats. Det nya valsystemet
medför samma orättvisor utan valsamverkan.
Bortfallet av möjligheten
till sådan samverkan kan ju inte legalisera
de nuvarande orättvisorna. Det är
ju dessa, som man har velat komma
från. Det är detta som varit det primära.
Att få bort valkartellerna har
icke varit det primära. Det skulle ha
blivit en följd av att man skapade en
rättvisare valordning.

Herr Fast tyckte — herr Ilallén var

inne på en liknande tankegång — att
det rent kvantitativt sett var små mandatförskjutningar
som diskuterats i
valdebatten. Det var inte så mycket att
bråka om. Ja, men varför vill man då
inte gå oppositionen till mötes, om det
inte är så mycket att bråka om? Det är
naturligtvis helt enkelt därför att det
här rör sig om de marginalförskjutningar,
som socialdemokratien betraktar
som avgörande för sin maktställning.
Det är detta som ju ligger bakom
den myckna diskussionen här om hur
mandatfördelningen kommer att verka
i det ena eller andra fallet.

Det har sagts, att vi måste akta oss
för ett valsystem som kan skapa risker
för en alltför stor partisplittring, men
herr talman, det är ju här fråga om att
genomföra ett provisorium med tanke
på höstens val. Vad är det för nya småpartier,
som man skymtar vid horisonten
före den 21 september i år?

Herr Hallén strök under, att det inte
skulle vara någonting, som hindrar
olika partier att även i fortsättningen
samarbeta vid valen. Lagen stipulerar
inte något förbud för två partier att
etablera valsamverkan om de vill. Nej,
herr talman, men endast under den förutsättningen,
att de inte framträder som
två partier. Den som påstår att en så
konstruerad lag inte lägger hinder i vägen
för valsamverkan mellan skilda meningsriktningar
gör sig med förlov sagt
skyldig till missbruk av grundläggande
politiska begrepp.

Regeringsproblemet är fortfarande
olöst. Några egentliga förutsättningar
för en fruktbärande diskussion föreligger
kanske inte. De olika aktionerna
från regeringshåll har snarare försämrat
än förbättrat utgångspunkterna för
en sådan diskussion. Instinkten att vilja
förvandla de stora tvistefrågorna till
maktfrågor varslar illa för framtiden.
Uppgiften är inte att få till stånd en
riksdag som passar kanslihusets ritningar,
utan en som speglar svenska
folket, som ger fäste bland människorna

Nr 18.

Lördagen den 17 mai 1952.

Ändrat valsätt vid val till riksdagens andra kammare.

för den politik som förs. Själva samhällsutvecklingen
inskärper enligt mitt
förmenande med för var dag ökat eftertryck
behovet av en effektivare medborgerlig
kontroll över administrationen
och politiken. Den direkta kontrollen
bör enligt vår uppfattning utövas
genom folkomröstning. För den indirekta
kontrollen svarar riksdagen. Det
ligger makt uppå att denna kontroll
blir verksam, att den ger alla människor
ett rättvist medinflytande över
sina egna och samhällets angelägenheter.
Vi behöver inte en valordning, som
silar folket till socialism. Vi behöver en
starkare riksdag som motvikt mot en
alltmer maktfullkomlig regering.

Herr HALLÉN (kort genmäle): Herr
talman! Herr Hjalmarson säger, att
man inte berövar någon rätten att bilda
ett slags kartell. Det är dock inte någon
glädje med det, säger han, om partiets
igenkänningstecken inte får användas;
denna rätt skulle då minska i
värde. Jag vet inte, vad herr Hjalmarson
har för uppfattning om valmanskårens
politiska allmänbildning. Men
om det vid valet föreligger två listor
med beteckningen 1952 års riksdagsval
och på den ena står herr Hjalmarson
och på den andra herr Ohlin, som första
namn, skulle jag vilja se den stockholmare,
som önskar rösta på herr
Hjalmarson men tar fel och röstar på
herr Ohlin. Skulle inte allmänheten ha
så pass mycken kunskap, att den utan
särskilda partitecken vet vad det är
fråga om? Jag anser därför, att möjligheten
att utnyttja varandras överskottsröster
alltjämt finns kvar.

Herr HJALMARSON: Herr talman! Jag
skall inte taga upp någon lång debatt
med herr Hallén på denna punkt. För
min personliga del står jag inte på omval
här i Stockholm, och följaktligen
ligger inte saken just här till på det
sätt, som herr Hallén antydde. Jag vill
bara fästa herr Halléns uppmärksamhet

på att vad det här har rört sig om hela
tiden varit frågan om att kunna skapa
en teknisk samverkan för att utjämna
orättvisorna inom valsystemet. Om herr
Hallén säger, att det ju ändå alltid blir
möjligt för partierna att genom de
namn, som står i toppen på listorna,
markera partitillhörigheten för respektive
lista, måste jag fråga: Varför skulle
ni då inte också kunna vara med på
att göra det ännu lättare för väljarna
att orientera sig genom att man ovanför
namnen på listan finge sätta ut
själva partibeteckningen under en överpartibeteckning? Herr

FAST (kort genmäle): Herr talman
! Det skulle ha varit mycket intressant
att, om tiden hade medgivit det,
taga upp herr Hjalmarsons yttrande om
behovet av en starkare riksdag och en
svagare regeringsmakt till diskussion,
men jag nöjer mig med att endast säga
några ord i anledning av ett annat
yttrande av honom, nämligen att valkartellernas
borttagande hela tiden varit
det sekundära i detta sammanhang.

Den som i likhet med mig varit i
tillfälle att följa diskussionen i detta
ämne och hört de bittra klagomålen
över att man varit tvungen att använda
ett för partierna förnedrande och politiskt
betungande valkartellsystem,
har nog den uppfattningen, att ett slopande
av kartellerna inte vore det sekundära
utan det primära. Nu har man
kastat om, och jag överlåter gärna till
de partier som i vanliga fall använder
kartellen att träffa avgörandet. Men
jag har inte kunnat underlåta att fästa
uppmärksamheten vid den förskjutning
i uppfattningen som faktiskt har ägt
rum.

Herr HJALMARSON (kort genmäle):
Herr talman! Mig veterligt har det gång
på gång i diskussionen understrukits
att det primära varit att skapa rättvisa
i valsystemet. Valkarteller har man
ingått, därför att vi inte haft ett rätt -

•11

Lördagen den 17 maj 1952. Nr 18.

Ändrat valsätt vid val till riksdagens andra kammare.

vist valsystem. Vad vi vill är att få ett
valsystem som skapar sådan rättvisa,
att vi inte behöver några valkarteller.
Så ligger frågan till.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER: Herr talman! Herr Hjalmarson
tog upp ett i och för sig mycket
betydelsefullt problem, men han
tog upp det på ett sådant sätt, att jag
fick den uppfattningen, att han inte
riktigt förstod, hur betydelsefullt det i
själva verket är. Jag syftar på den del
av hans anförande, där han talade om
regeringsproblemet. Det föreföll, som
om han skulle vilja vifta bort en väsentlig
del av resonemanget om behovet
av en stark regeringsmakt med en
klyscha om att vi inte skall ha en riksdag
som passar kanslihuset. När man
säger en sådan sak. vittnar det om att
man står främmande för vad det parlamentariska
styrelsesättet innebär. Det
innebär inte alls, att man har en riksdag
som passar kanslihuset, utan det
innebär, att man har ett kanslihus som
passar riksdagen. Parlamentarismen
kräver, att den regering som handhar
administrationen, skall bäras upp av
riksdagen. Det ligger i själva namnet,
att en stark parlamentarisk regering ju
aldrig kan vara ett hot mot riksdagen
utan att det tvärtom är så, att en stark
regering känner sig som bärare utav
riksdagens uppfattningar i de väsentliga
samhällsfrågorna.

Det skulle ha varit av betydande intresse
att här fortsätta resonemanget. I
de stora demokratierna, i England och
Amerika, skulle ett sådant yttrande
ifrån den ansvarige ledaren för ett
parti te sig som en orimlighet, därför
att problemen är så stora inom dessa
demokratier, att det inte skulle gå med
en svag och famlande regeringsmakt.
Där vet man, att man måste bygga upp
en stark regeringsmakt. Det faller ingen
in att försöka göra det i strid med
folkviljan. Det amerikanska systemet
bygger på att låta en aldrig så liten ma -

joritet, kanske till och med i något fall,
vilket inträffat, en mindre del av folket
utse president. Omkring honom samlas
regeringen. Regeringen är endast ansvarig
inför den folkvalde presidenten.
Han driver sin politik med en maktfullkomlighet,
som i varje fall inte förekommer
i detta land och kanske inte
heller i något parlamentariskt land.
Men inte finns det någon som vill säga,
att Amerika icke är en demokrati därför
att man ställer utanför inflytande
på regeringsmakten en mycket stor minoritet.
England har ett parlamentariskt
styrelsesätt. Där springer regeringen
fram ur parlamentet och är, kan man
säga, dess viktigaste utskott. Det är en
annan metod. Men gemensamt för båda,
den engelska och den amerikanska demokratien,
är att man ansett det nödvändigt
att sörja för att det finns en
chans att få en stark regeringsmakt.

Jag skall villigt medge, att Sverige
inte är förutbestämt att acceptera parlamentarismen.
Jag har inte sagt, att
parlamentarismen är den enda form i
vilken demokratien kan arbeta. När
våra stora föregångare diskuterade regeringsproblemet,
i samband med förarbetena
på det demokratiska genombrottet,
så var det inte från början
självklart, att exempelvis Karl Staaff
skulle komma till det resultatet, att parlamentarismen
här vore det enda riktiga.
Han var ganska väl medveten om
vilka speciella svårigheter parlamentarismen
har i vårt land.

Jag vill här bara peka på några. Vi
har här i landet en riksdag med två
kamrar, där det avgörande för regeringens
möjligheter att hävda sig är de
gemensamma voteringarna. Det är ju
nämligen dessa som bestämmer om det,
som blir allt viktigare och viktigare i
förvaltningen, nämligen ekonomien.
Detta gör, att vi icke kan göra så, som
är det naturliga i ett parlamentariskt
styrt land, nämligen att vid regeringsbildningen
följa utslaget av andrakammarvalen,
eftersom detta skulle kunna

Nr 18.

Lördagen den 17 maj 1952.

Ändrat valsätt vid val till riksdagens andra kammare.

leda till att vi fick en regering, som
hade majoriteten emot sig. Redan härav
ser man, att de dramatiska skiftningar
som liksom är eu förutsättning
för den engelska parlamentarismens
funktion —• vilken kan medföra att regeringen
försvinner dagen efter ett val
till parlamentet — är otänkbara hos
oss. Här i landet var det nog många som
drömde en natt 1948 att regeringen hade
försvunnit, men detta är en sak för
sig. Det går inte till så här, utan vi har
alltid första kammaren att tänka på och
måste alltid ta hänsyn till de gemensamma
voteringarna. Karl Staaff var
också fullkomligt införstådd med att
tvåkammarsystemet är svårförenligt
med parlamentarism.

Riksdagsutskottens starka ställning,
som byggts upp här under frihetstiden
är ett annat hinder för att man skall
kunna driva parlamentarismens linje
på samma sätt som den drivs i England.
Ingen vill minska riksdagsutskottens
starka ställning, det gäller endast att
förena dem med en stark regeringsmakt.
Dessutom tillkommer, att sedan
vi infört proportionellt valsystem föreligger
det risk för att det inte skall
kunna bildas ett arbetsdugligt regeringsunderlag
i riksdagen på grund
av splittringen i mindre partier.

Nu säger herr Hjalmarson, att det väl
inte kan vara så farligt med småpartier.
I det sammanhanget frågade han
inom parentes vilka små partier som
skulle kunna uppstå till valet i september.
Det föreliggande förslaget är ju
endast ett provisorium, och det kan väl
då inte finnas någon anledning att
skylla på risken för småpartier, tv de
hinner ju ändå inte att uppstå till den
21 september, sade herr Hjalmarson.
Men varför är detta ett provisorium,
herr Hjalmarson? Jo, för att man skall
kunna dra erfarenheter för framtiden
av det. Och vilka erfarenheter skall vi
då dra därav, då man inte hinner få
fram några småpartier till den 21 september?
Ja, där kan det inte bli något

som helst underlag för erfarenheten,
utan där får man nog lita till det sunda
förnuftet och till de beräkningar, som
kan göras på basis av de föreliggande
siffrorna.

De problem som uppstår för oss vid
försöken att skapa en stark regeringsmakt
på parlamentarisk väg har alltid
funnits. Det var därför visst inte självklart
för Karl Staaff att Sverige skulle
styras på parlamentarisk väg, men han
intog lika väl den positionen. Jag hänvisar
till de skäl som gjorde att han
betraktade det såsom naturligt, att man
skulle göra försöket trots alla dessa
belastningar. Det är emellertid självklart,
att man inte får göra dessa allt
för stora. Man får inte försvåra det hela
så, att det till slut inte finns någon
möjlighet för oss att ha en stark regering,
grundad på en parlamentarisk
majoritet. Där tillåter vi oss säga, att
en splittring av riksdagen i en mängd
små partier utgör ett stort riskmoment.
Det torde inte behöva diskuteras att det
förhåller sig på det sättet. Ty hur ser
det ut i de länder, där man drivit proportionalismen
till sin spets? Hur ser
det ut i dagens Frankrike med dess sex
lika stora partier? Råder där verkligen
det idealtillstånd, som man vill eftersträva?
Hur såg det ut i Weimarrepublikens
Tyskland?

Jag tillät mig en gång som ung student
att skriva en uppsats om Weimarrepubliken,
i vilken jag framhöll att
den var en konstprodukt, därför att
man i densamma hade tagit upp alla
tekniska finesser, med vilka demokratien
hade utrustat sig i andra länder,
utan hänsyn till den historiska utvecklingen.
Man hade där för det första en
folkvald president med mycket stort
inflytande. För det andra hade man ett
starkt utskottsväsende. För det tredje
hade man lagstadgad parlamentarism
och för det fjärde en stark proportionalism.
Jag har i dag ingen anledning
att ta tillbaka någonting av vad jag
skrev som ung student. Jag tror icke

Lördagen den 17 maj 1952. Nr 18.

Ändrat valsätt vid val till riksdagens andra kammare.

på ett parlamentariskt system, som försöker
att med sig förena så oförenliga
saker som den tyska Weimarrepubliken
gjorde. Det som gjorde att denna
republik sprack, var inte förekomsten
av en president, utan den sprack på
förekomsten av de små partierna. Den
sprack på den till ytterlighet drivna
proportionalismen, vilken vållade orkeslöshet
och initiativlöshet hos den
regering, som i en kritisk tid skulle
styra tyska riket. Vi hade något liknande
här under 1920-talet, då vi hade initiativlösa
och orkeslösa regeringar, som
icke lyckades samla parlamentet till
kraftansträngningar. Ingen vet hur
långt vi hade kommit i utförsbacken,
om vi inte kommit fram till ett underlag
för regeringsmakten på sätt som
skedde vid 1933 års krisöverenskommelse.

Då säger man: »Då kan man väl alltid
göra på det sättet! Man kan väl alltid
förhandla sig fram med dessa små
partier och på så sätt få till stånd det
regeringsunderlag man önskar. Då får
partierna ju lära sig att ta hänsyn till
varandra, och då får man en vilja till
samarbete över hela linjen.» Det valen
lycklig serie kombinationer som
gjorde att bondeförbundet och socialdemokraterna
fann varandra 1933. Erfarenheterna
här i landet från 1920-talet
däremot och erfarenheterna från
Weimarrepubliken och Frankrike ger
en helt annan bild av viljan till samarbete,
när parlamentet splittras i små
partier. Det är svårt att åstadkomma sådan
samarbetsvilja, när de små partierna
börjar arbeta för sina firmamärken
och draga upp rågångarna mot
varandra så intensivt, att varje liten
fråga, som kan utnyttjas partitaktiskt,
förstoras upp och göres till en huvudfråga.
Det finns såvitt jag vet inga
exempel på annat än att splittring i
småpartier leder till ökade partitaktiska
manövrer, ökad småfinurlighet och
ökad rädsla för att ta ansvar i kritiska
situationer. Man behöver bara hänvisa

till de ständigt återkommande regeringskriserna
i dagens Frankrike för
att alla skall ha klart för sig att det är
fel att påstå, att samarbete lättare uppstår
när småpartierna försöker dra till
sig väljarna genom att uppförstora de
skiljaktligheter som föreligger.

Herr Hjalmarson kan ju öva sig i
sådant hänsynstagande och samarbete
med folkpartiet i den gemensamma oppositionsställningen,
så får vi se hur
det går. Det är kanske bara syskongnabb
vad som förekommer er emellan
från riksdagens talarstolar, men inte är
det något särskilt strålande exempel
på den ökade samarbetsvilja som uppstår,
om man har med små partier att
göra. Och inte är herrarna något sådant
exempel på samförstånd och hänsynstagande,
att ni i denna egenskap
behövs i regeringskretsen för att utöva
ett moraliskt uppfostrande inflytande
på oss! I varje fråga där ni har en
chans att slåss, där slåss ni också —
och jag har bara att önska god fortsättning
därvidlag.

Det är alltså inte sant att förekomsten
av små partier underlättar uppkomsten
av samarbetsvilja, och det är
därför inte sannolikt att vi med en
mängd små partier skulle ha särskilt
stora utsikter att skapa en stark regeringsmakt.
Om någon tvivlar på riktigheten
av detta mitt försök till analys,
så var vänlig se på de exempel, som jag
här har anfört.

A andra sidan måste emellertid ett
valsystem spegla väljaropinionen, och
den bör göra det så exakt som över huvud
taget är möjligt. Vi kanske tycker
att det är konstigt med det engelska
systemet, där man så starkt betonar
behovet av en stark regeringsmakt, att
man inte bryr sig om att den sittande
regeringen som underlag har en minoritet
bland väljarna. Den nuvarande
regeringen i England har sålunda inte
fler väljare bakom sig än labourpartiet.
Labour är större, men man betraktar
det ändå som naturligt att den ur par -

Nr 18.

Lördagen den 17 maj 1952.

Ändrat valsätt vid val till riksdagens andra kammare.

lamentarismen framsprungna regeringsmakten
skall få handla på landets vägnar
och genomdriva beslut, som går
emot folkmajoritetens uppfattning.

Vi vill gärna försöka finna på ett
valsystem, som så tydligt som möjligt
speglar folkopinionen, men vi vill samtidigt
undvika att skapa förutsättningar
för en sådan splittring av parlamentet,
som skulle kunna bli äventyrlig. Det
valsystem vi har uppfyller vissa av
dessa krav. Det premierar utan tvivel
de stora partierna men försvagar därigenom
också tendenserna till splittring
i småpartier. Den speglar även väljaropinionen
något så när riktigt, och
förskjutningarna inom denna opinion
kommer säkert ganska väl till uttryck
i parlamentets sammansättning. Systemet
har emellertid ett fel. Det uppmuntrar
till karteller. Premieringen av det
stora partiet är en aning för stark, vilket
frestar små partier att genom samgående
försöka motverka dessa tendenser.
Det är intet fel med en kartell, om
den är byggd på enhetliga grunduppfattningar.
Men det måste vara något
abnormt, när man på avgörande punkter
kan ha fullständigt olika uppfattningar
men trots detta inbjuder väljarna
till att rösta på en person, om
vilken man med säkerhet vet, att han i
riksdagen kommer att gå emot det samverkande
partiets uppfattning.

Jag är inte någon teoretiker, utan jag
håller mig så långt det går på verklighetens
mark. Men om jag som exempel
tar en grupp människor, som anser
att den nuvarande jordbrukspolitiken
innebär ett hänsynslöst gynnande av
rapsbönder och skogspatroner, och om
en annan grupp anser jordbrukspolitiken
vara så riktig, som den möjligen
kan vara, då menar jag att det skulle
vara häpnadsväckande om den som är
motståndare till en politik, som gynnar
rapsbönderna, ens ett ögonblick skulle
kunna känna sig frestad att rösta på en
person, som stöder jordbrukspolitiken.
Alla förstår ju hur orimlig en sådan

tanke är. Därför är det också klart att
det är något besynnerligt med ett valsystem,
som inbjuder mot varandra
stående uppfattningar till samverkan.

Vi står inför följande problem: Vi vill
ha ett valsystem som så nära som möjligt
speglar opinionen hos väljarna, vi
vill ha ett valsystem som inte uppmuntrar
till partisplittring, och vi vill ha ett
valsystem som inte tvingar fram en onaturlig
samverkan mellan politiska partier,
som i grunden har olika uppfattningar.

Det är ingen lätt uppgift att hitta ett
sådant system; hela denna frågas behandling
visar ju att det är ganska
svårt. Jag är för min del, i motsats till
herr Hall, övertygad om att om diskussionen
fortsätter efter de linjer, som
den nu slagit in på, så kommer allt
fler och fler människor att säga sig:
Vi får göra rent bord med alltsammans.
Det är så många besynnerligheter att
det är lika bra att gå in för ett majoritetsval,
tv då vet man i alla fall att
man röstar på en person. Jag säger inte
att detta är min uppfattning, men vi kan
vara övertygade om att vad den diskussion,
som är förd kring dessa ting, jämnar
marken för, det är inte en ökad
proportionalism utan tvärtom en reform
i andra riktningen.

Men det är ett svårt problem. Jag tilllåter
mig, herr talman, att säga, att om
man anlägger de synpunkter som jag
har anlagt — att befria oppositionspartierna
från kartelltvånget, undvika
splittring i småpartier och ändå ge en
så noggrann spegling som möjligt av
väljaropinionen — så är det förslag som
regeringen lagt fram en tillfredsställande
lösning.

Man har talat med mig om maktövergrepp
från det socialdemokratiska
partiets sida. Jag undrar, om vi har så
gott om förtroende att vi har råd att
strö omkring oss sådana beskyllningar,
om vilka människorna, när fakta läggs
fram på bordet, måste säga: De var
lögnaktiga. Ty det är de i detta fali.

Lördagen den 17 maj 1952. Nr 18.

Ändrat valsätt vid val till riksdagens andra kammare.

1948 fick vi med nn gällande röstfördelningssystem
112 mandat. Vi skulle
få 113 mandat med den föreslagna metoden.
Finns det någon som skulle på
allvar, om han rannsakar sitt hjärta,
vilja säga att vi har konstruerat vårt
valsystem för att erövra ett mandat?
Skillnaden är den, att vi får våra 113
mandat utan att de borgerliga partierna
tvingas till en förödmjukande kartellsammanslagning.
Det är skillnaden. Är
den vinsten ingenting värd? Betyder
det för er ingenting att ni slipper
tvånget att samverka med partier, som
ni enligt edra egna förklaringar inte
vill ha med att göra?

Om man går till 1950 års siffror skulle
vi efter det nu framlagda förslaget
få 118 mandat. Vi får efter det gamla
systemet 117. Jag frågar än en gång:
Är det verkligen någon som tror att han
kan övertyga någon, vare sig innanför
eller utanför detta hus, om att vi har
utnyttjat situationen till ett hänsynslöst
maktövergrepp ?

1940 års val gav oss 134 mandat. Vi
får enligt den föreslagna metoden 131
eller kanske bara 130.

Nej, det problem som vi har försökt
att lösa, det är att med bevarande av
den nuvarande metodens fördelar medge
kartellfrihet. Och jag tillåter mig än
en gång att säga, att ur den synpunkten
är det föreliggande förslaget tillfredsställande.

Men nu säger man att vi har gått ett
steg längre: vi har inte bara medgivit
partierna kartellfrihet, utan vi har
dessutom infört kartellförbud. Det är
inte riktigt. Men vad vi har gjort, det
är att vi har sagt, att om man vill ha en
kartellsamverkan i fortsättningen, så
skall det finnas så mycken samhörighet
mellan de samverkande partierna, att
de inte skäms för varandra utan låter
namnen komma med i partibeteckningen,
ingenting annat. Och det går
vid ändå inte att påstå att det är ett
Övergrepp.

Om det finns två partier, som står
varandra så nära att de kan kalla sig
folkpartiet, frisinnade landsföreningen
eller vad ni vill, så kan det väl inte
vara någon som helst svårighet att ta
en sådan partibeteckning och samverka.
Och är ni nu inom högern och folkpartiet
så diametralt motsatta till er
uppfattning, att ni inte ens vill presentera
ett gemensamt namn, är det då inte
orimligt att ni är böjda för att presentera
namnlistor för väljarna som gör
att en röst, som man tror är avgiven
för folkpartiet, blir en röst för högern
och sätter in en högerman i riksdagen?
Om man inte har så mycken samhörighet
mellan de två samverkande partierna
att man ens vill låta denna samhörighet
skylta i valbeteckningen, så måste
det väl ändå vara nära nog ett bedrägeri
mot väljarna att inbjuda dem till
att stärka så motsatta och fientliga riktningars
ställning i riksdagen.

Har ni en samhörighet, så presentera
den då och vädja till väljarna om stöd
för den samhöriga linjen! Det är väl
ingen konst. Jag tycker att även ur
denna allmänna renlighetssynpunkt
borde det föreliggande förslaget vara
en stor vinning.

Herr talman! Det tillhör väl artigheten
att man säger några mer eller mindre
vänliga ord också om reservanternas
förslag. Det är inte så lätt, ty under det
att regeringen och utskottsmajoriteten
har varit mycket noggranna att redovisa
verkningarna av de olika förslagen,
så finns det inga sådana utredningar
gjorda i reservationen. Det är
klart att idéerna är vackra. När man
läser om hur detta förslag tillgodoser
en ökad proportionalitet o. s. v. och hur
mycket rättvisare det är än regeringspartiernas
förslag, så får man ju tro
det. Men nog hade det varit roligt om
ni presterat ett sifferbelägg. Det hade
i alla fall inte varit till skada för diskussionen.
Jag skall försöka att hjälpa
er en smula på traven om en liten
stund, men innan jag gör det skulle

Nr 18.

Lördagen den 17 maj 1952.

Ändrat valsätt vid val till riksdagens andra kammare.

jag vilja beröra några mer principiella
saker.

Vi skall väl medge att det nuvarande
proportionella valsystemets allvarligaste
fel är, att det avlägsnar väljaren från
den valde. Det leder till en mekanisering
av valprocessen som inte kan undgå
att också leda till en mekanisering
av det politiska livet. Personnamnen,
pesonligheterna får genom det proportionalistiska
systemet en ganska begränsad
möjlighet att göra sig gällande;
det ligger tyvärr i själva systemet. Men,
ärade kammarledamöter, skall vi driva
konsekvenserna ut till det yttersta, som
man här gör? Skall vi förkväva varje
möjlighet för personligheten att göra
sig gällande vid valtillfället?

Herr von Friesen kom ifrån den anmärkningen
genom att säga: Ja, det är
de första namnen på listorna som spelar
någon roll ur personlighetssvnpunkt.
De där som kommer sedan är
inte så viktiga. Herr von Friesen, jag
har en helt annan uppfattning. På de
sista namnen, på de punkter där man
tar strid, där tror jag alla partier försöker
få fram personligheter med färg.
Och för resten visar de där sista namnen,
om de sköts, en stark tendens att
komma i täten så småningom.

Jag kan inte glömma det val som vi
hade år 1932 i Lund. Valet gällde lundauniversitetets
rektor Thyrén, den aktade
förre kammarledamoten Åke Wiberg
och den nuvarande statsministern.
Det var i mycket stor utsträckning ett
personval, där man inte minst från
högerns sida framhöll hur orimligt det
var att i valet mellan Åke Wiberg och
Tage Erlander välja den senare. Nåväl,
utgången blev som den blev. Men nog
hade det varit ganska snopet om det
fjorton dagar efter den valrörelsen hade
kommit ett meddelande som sagt:
Ja, Erlander vann visserligen personvalet
i Lund, men i Jämtland och i
Stockholms län och på Gotland fick
högern så många röster, att det blir
Åke Wiberg som går in i riksdagen.

Det är innebörden i reservationen.
Är det rimligt att man skall ta bort det
enda lilla som är kvar av personval
genom att säga till väljarna: De som
står på utsatt plats kan ni arbeta hur
mycket ni vill för •— det spelar ingen
roll; det är utifrån kommande röster
som avgör, huruvida de blir valda eller
inte.

Jag tillåter mig alltså att ha en rakt
motsatt uppfattning, herr von Friesen,
om var personlighetsmomentet kommer
in i valrörelsen. Men det kan ju bero
på att man dömer efter sina egna erfarenheter.

Jag skall inte ta upp frågan om
grundlagsenligheten. Jag antar att justitieministern
kommer att göra det.
Men det är inte så, att det är en löst
framkastad hypotes att reservanternas
förslag strider mot grundlagen. Reservanternas
förslag bygger i mycket på
ett uppslag som Hage, den socialdemokratiske
riksdagsmannen, ursprungligen
kom med. Detta förslag underkastades
en granskning både av konstitutionsutskottet
vid 1922 års riksdag och av
den då arbetande Wallengrenska kommittén.
Kommittén skriver så här: »Bestämmande
för frågan, vilka personer
skola erhålla mandaten, måste alltså
de röstningssiffror bliva, som ur valkretsens
val framgå. Vid herr Hages
överföringsmetod blir detta, såsom
omedelbart inses, ingalunda alltid fallet.
»

Här har man alltså, i varje fall om
man skall tillmäta Wallengrenska kommittén
någon betydelse och om man
skall tillmäta konstitutionsutskottet någon
betydelse — det var visserligen
1922 års konstitutionsutskott — en klar
deklaration, att metoden inte låter sig
förena med riksdagsordningen. Man
skall inte, bara därför att herr Herlitz
står på reservationen, utgå från att det
bara är löst prat att reservationen strider
mot grundlagen.

Sedan kommer vi till det praktiska.
Jag betonar ännu en gång att det inte

Lördagen den 17 maj 1952.

Nr 18.

Ändrat valsätt vid val till riksdagens andra kammare.

är så lätt att få ett grepp om reservationen.
Den bygger, som herr Fast redan
har påpekat och som jag tror det
är angeläget att vi fastslår, på exakt
samma princip som Kungl. Maj :ts förslag
utom i det avseendet att man kastar
in främmande röster.

Jag tror det är mycket angeläget att
man har klart för sig, att båda förslagen
syftar till en så noggrann avspegling
av folkopinionen som möjligt, men
båda förslagen inför spärregler för att
förhindra uppkomsten av för små partier.
Sedan är det en lämplighetsfråga,
var man sätter in spärren och hur man
sätter in den.

Vi har gjort detta på ett sätt, med
1,4-regeln, reservanterna har gjort det
på ett annat sätt, genom att säga att
man inte skall ta hänsyn till en valkvot
under 0,75. Hur verkar detta? Det
måste matematiskt verka så, att man
utestänger vissa små partier eller minskar
deras möjligheter att få mandat.
Vart tar dessa mandat vägen? Det fordras
inte något större matematiskt
skarpsinne för att förstå, att det måste
bli det stora partiet som drar till sig
dessa mandat.

1950 hade vi ett intressant val, bland
annat därför att det ledde ett parti
mycket nära majoriteten. Man kan därför
tänka sig att med utgångspunkt
från 1950 års siffror kunna ta reda på
hur det går i ett sådant läge.

Då visar sig följande. Regeringens
förslag skulle ge åt högern 23 mandat,
reservationen skulle ge 26 •— högern
vinner alltså tre mandat på affären.
Bondeförbundet skulle få 29 enligt regeringens
förslag och får 28 enligt reservationen.
Folkpartiet skulle få 54
enligt regeringens förslag men får 50
enligt reservationen. Kommunisterna
skulle få 6 mandat, enligt reservationen
7. Jag ser att herr Ohlin gläder
sig åt detta. Han visar en uppskattningsvärd
vilja att avstå från mandat,
och detta gläder mig också, ty vi skulle
få 119 mandat enligt reservationen

men 118 enligt regeringens förslag. Så
var det med rättvisan.

Ni lägger fram ett förslag så illa genomtänkt,
att om man drager edra egna
konklusioner ur 1950 års siffror, så
kommer man till att ni ger oss ett mandat.
Det beror naturligtvis på var ni
sätter spärren. Detta är ett avvägningsproblem,
som vi försökt lösa med 1,4-regeln och ni försökt lösa med 0,7 5-regeln. Nu vill jag ändå inte uppmana
socialdemokraterna att rösta med reservationen,
ty principiellt är regeringsförslaget
så överlägset — av de
skäl jag nyss nämnde. Med tillämpning
av detsamma påverkas inte valutgången
av utifrån kommande röster.

Nåväl, 1950 års val betecknar jag
själv som egenartat, kan man kanske
säga, eftersom det gav nära majoritet.
Jag menar således att detta resultat
uppnås inte alltid, men det kan ändå
vara en tankeställare, att det så nyligen
som 1950 faktiskt har förekommit
ett val, som givit detta utslag.

Och 1948 års val, hur går det då?
Enligt regeringsförslaget skulle vi få
113 mandat, reservationen ger 111.
Detta betyder alltså att vi tappar 2
mandat. Men om man jämför dessa positioner
med den faktiska, tror jag var
och en kan inse att vårt motstånd mot
reservationen — som alltså slumpvis
ger oss 2 mandat mindre 1948 — kan
inte vara baserat på dessa 2 mandat.
Våra styrkeförhållanden var ungefär
desamma vare sig vi satt med 113 eller
111 mandat.

Jag tror att ett närmare studium
härav skulle komma att visa, att vi inte
skall ta så förfärligt stora ord i munnen.
Både reservanter och regeringsparti
har gjort försök att lösa ett problem
av samma typ, nämligen: Hur
skall man komma fram till ett valsystem,
som inte splittrar i småpartier
men som ändå skapar en grundval
med resultat, alt folkopinionen är något
så när riktigt återgiven i parlamentet?
Jag tror det vore viktigare,

Nr 18.

Lördagen den 17 maj 1952.

Ändrat valsätt vid val till riksdagens andra kammare.

ärade talare från oppositionspartierna,
om man gjorde klart, att det förhåller
sig så, och inte försökte blåsa upp detta
till en stor rättsstrid, där det maktägande
partiet försöker förtrycka och
krossa er därför att vi tillfälligtvis har
möjligheter att genomdriva en valordning.

Jag undrar om det finns många parlament,
där en riksdagsmajoritet så anstränger
sig för att finna lösningar
som även skulle tillmötesgå oppositionens
berättigade intressen. Och det berättigade
intresset enligt min mening
är främst, att man får ett valsystem
som möjliggör för partierna att gå ut
till väljarna med öppet visir, klargöra
sin politik och vädja till väljarna om
ett stöd för denna politik. Detta syfte
uppnås med regeringsförslaget och jag
tror det skulle vara gagneligt, om vi i
den fortsatta diskussionen gjorde klart
för oss att även reservationen innebär
ett försök att åstadkomma en sådan
lösning.

Vi kan ha olika meningar om vem
som har lyckats bäst. Självfallet anser
jag att vi har lyckats överlägset bäst
att tillgodose dessa synpunkter och
krav, men jag påstår inte att inte oppositionen
skulle ha rätt att med stolthet
se på det barn som den har fött fram.

Herr HJALMARSON (kort genmäle):
Herr talman! Statsministern framhöll
att man får nog leta efter en regering
som i så hög grad som den nuvarande
ansträngt sig att finna en lösning på
valordningsfrågan som tillmötesgår oppositionens
intressen. Men tänk att regeringen
då inte kom på den idén att
det kunde vara lämpligt att söka kontakt
med oppositionen innan regeringen
framlade sitt förslag. Det skulle väl
ändå ha haft ett visst värde för regeringen
att inte bara behöva bygga på
regeringens uppfattning om vad som är
bäst för oppositionen, utan att även
oppositionen fått tillfälle deklarera sina
egna synpunkter.

I mitt inledningsanförande, herr talman,
sökte jag redogöra för de skilda
utgångspunkterna i de anglosachsiska
länderna och i vårt land och skall inte
nu ytterligare beröra den saken. Jag
angav också, herr statsminister, vårt alternativ
genom att hänvisa till det
schweiziska systemet. Statsministern
svarade, att jag alldeles missförstått den
moderna parlamentarismen. Vi skall
inte ha en riksdag som passar kanslihuset,
utan vi skall ha ett kanslihus,
som passar riksdagen, erinrade statsministern
mig om. Ja, det är riktigt, herr
statsminister. Men vi skall först och
främst ha en riksdag som passar folket.
Det är det som är det grundläggande.
Sedan får vi nog också ett kanslihus
som motsvarar riksdagens önskemål.
Men vad regeringen vill göra är
att genom fiffel med valordningen tillskansa
sig en starkare ställning i riksdagen
än som motsvarar dess ställning
hos valmanskåren.

För mig är ett valsystem rättvist i
samma mån som fördelningen av riksdagsmandaten
avspeglar valmanskårens
önskemål. Avvikelser härifrån kan aldrig
motiveras av rätteviseskäl. Fråga
är om det finns andra skäl, som motiverar
sådana avvikelser, och hur långt
dessa skäl i så fall bär. Statsministern
kom gång på gång tillbaka till talet om
risken för en alltför stor partisplittring,
om man fullt ut skulle tillfredsställa
väljarnas önskemål vid fördelningen av
riksdagsmandaten. Statsministern får
ursäkta mig att jag tror att han högst
avsevärt överdriver riskerna för partisplittring
i Sverige. Förhållandena i
vårt land är inte alls jämförliga med
förhållandena i Frankrike eller i den
tyska Weimarrepubliken. Varför inte i
stället se på förhållandena i Danmark,
som ligger mycket närmare till? Där
har man ett system med tilläggsmandat,
och jag kan inte inse att detta medfört
vådor för det danska partiväsendet.
Jag kan inte heller förstå att det skulle
ha skapat svårigheter för personlighe -

Lördagen den 17 maj 1952. Nr 18.

Ändrat valsätt vid val till riksdagens andra kammare.

ter att i tillräcklig grad göra sig gällande
i det politiska livet.

Jag kommer till sist in på frågan om
vad socialdemokraterna och bondeförbundet
kallar en stark regering. Det
är tydligt att man på det hållet inlägger
en helt annan mening i detta uttryck
än vad vi inom oppositionen gör.
Enligt de nu maktägandes uppfattning
blir uppenbarligen en regering stark,
om den har en riksdagsmajoritet bakom
sig som kan driva igenom sin vilja utan
att behöva i någon större grad bekymra
sig om minoriteternas åsikt. Det är
med andra ord fråga om en styrka i
mekanisk mening. För mig åter bevisar
en regering sin styrka genom sin förmåga
att skapa en förtroendefull samverkan
mellan de olika riksdagsgrupperna,
även på områden där meningarna
bryter sig.

Stark i den meningen kan både en
majoritets- och en minoritetsregering
vara. Är det någon som vill påstå att
den nuvarande danska regeringen, som
består av konservativa och venstre,
skulle vara en svag regering därför att
den inte har flertal i folketinget? Eller
vill någon påstå att den schweiziska regeringen,
som bygger på alla de stora
demokratiska partierna, skulle vara en
svag regering?

Jag skall, herr talman, sluta med att
svara på en liten replik, som statsministerna
gav till högern och folkpartiet.
Han sade att vi inom dessa partier borde
bättre öva oss i samarbete. Ja, herr
statsminister, man får nog inom regeringsblocket
finna sig i att vi föredrar
att, i de frågor där vi har olika meningar,
redovisa dessa lika väl som vi kan
samarbeta i de frågor, där vi har samma
uppfattning. Statsministern ställer
upp för oss samarbetet mellan socialdemokraterna
och bondeförbundet som
ett föredömligt exempel. Det förstår jag,
herr statsminister, mycket väl. Ett .samarbete,
som väsentligen bygger på motpartens
självutplåning, motsvarar sä -

kerligen helt socialdemokratiens önskemål.

Herr OHLIN (kort genmäle): Herr
talman! Statsministerns huvudkritik
mot reservationen gick ut på att den
skulle beröva personligheter varje möjlighet
att göra sig gällande. Den något
kuriösa motiveringen härför var, att
den där föreslagna metoden vid ett visst
tillfälle skulle ha kunnat hota hans eget
inval i andra kammaren. Får jag påpeka
för statsministern att reservationen
i praktiken innebär detsamma som om
man hade ett antal mandat, som besattes
direkt i kretsarna och som är något
mindre än det totala antalet — 200 eller
210 eller ett dylikt tal — och man sedan
ordnade så, att de återstående mandaten
fördelades mellan underskottspartierna
bland de personligheter inom
dessa partier, som bäst hade lyckats
göra intryck på väljarna. Alla förstår
att statsministerns karakteristik alltså
är mycket vilseledande.

I den tidigare delen av sitt anförande
angav emellertid statsministern med
anmärkningsvärd klarhet tre krav som
han ville ställa på en valreform. Det
första var: Man skall inte uppmuntra
till s. k. okynnespartier. Herr statsminister!
Reservationen uppfyller detta
krav lika bra som propositionen. Det
andra var: valresultatet skall spegla
väljaropinionen så nära som möjligt.
Herr statsminister, detta gör reservationen
på ett bättre sätt än propositionen.
Jag hänvisar till att vid 1940, 1944 och
1948 års andrakammarval skulle såväl
högern som bondeförbundet och folkpartiet
ha fått exakt samma mandatantal
som väljaropinionen berättigade till.
Felet ur rättvisesynpunkt är att socialdemokraterna
skulle fått tre eller fyra
mandat för mycket på kommunisternas
bekostnad. Kan detta nu, herr statsminister,
vara ett så stort fel ur rättvisesynpunkt?
Nej, jag vill slå fast att reservationens
metod ger ett bättre resultat
ur rättvisesynpunkt.

4 — Andra kammarens protokoll 1952. Nr 18.

Nr 18.

Lördagen den 17 maj 1952.

Ändrat valsätt vid val till riksdagens andra kammare.

Det tredje kriteriet, herr statsminister,
var att en ny metod borde göra
valkarteller överflödiga. Jag instämmer
helt och hållet i att valkarteller bör
göras överflödiga genom ett rättvist system.
Även detta krav uppfylles bättre
genom reservationen än genom propositionen.

Av statsministerns tre kriterier uppfylles
alltså det ena lika bra av reservationen
som av propositionen; de båda
andra uppfyllas bättre genom reservationen.
Hur kan då statsministern säga,
att propositionen är överlägset att föredraga?
Borde statsministern inte medge
att vad hans tre kriterier beträffar reservationen
i två avseenden är överlägsen
propositionen?

Herr von FRIESEN (kort genmäle):
Herr talman! När jag råkade komma in
bakom förhängena just som statsministern
hade börjat sitt stora anförande,
hörde jag hans för övrigt mycket intressanta
utläggningar om parlamentarismen,
i vilka Karl Staaff spelade en stor roll.
Jag bara stod och undrade en stund:
Hur skall han nu komma ner till den
jämkade uddatalsmetoden och talet 1,4
efter allt detta? Men han fortsatte med
samma oförfärade ynglingasinne och
målade en geografisk-historisk bild från
olika länder. Han gick mycket längre
än herr Fast, när han utmålade erfarenheterna
i Weimarrepubliken som
normgivande i detta sammanhang. Jag
började nästan bli orolig och tänkte, att
bär kanske man går och bidrar till införandet
av nazistisk diktatur, om man
nu yrkar att kammaren skall acceptera
reservationen.

Hela denna konstruktion om uppkomsten
av en massa småpartier måste
vara felaktig. Som även herr Hjalmarson
alldeles nyss har påpekat är det en
hel rad svårigheter av en alldeles speciell
natur att övervinna för att partier
över huvud taget skall kunna bildas i
detta land. Jag säger som statsministern:
Jag talar här inte som teoretiker

utan på grundval av rent praktisk erfarenhet.
Det är nämligen på det sättet
att det under årens lopp, i varje fall
under den tid då jag har sysslat med
politik, har gjorts försök att bilda partier
med andra meningar än de existerande
partiernas. Detta har visat sig
förenat med oerhörda svårigheter, svårigheter
som på intet sätt har berott på
valsystemet.

När statsministern ironiserar över
jämförelsen med 1950 års siffror för
landstingsmannavalen och kommunalvalen,
vill jag fråga statsministern:
Vart tog allt det där vägen om personligheterna
som man skall rösta på?
Man röstar på någonting helt annat både
sakligt och personligt när man röstar
i ett landstingsmannaval. Det är fullkomligt
orimligt att i detta sammanhang
göra jämförelser mellan å ena sidan
ett kommunalval och partiernas
styrka där samt å andra sidan ett riksdagsmannaval.
Det har inte vi gjort. Vi
har hänvisat till — det anförde jag också
i mitt yttrande, och jag tror också
att det står i vår motion -— hur vårt
system skulle slå med användande av
denna metod. Det skulle medföra den
mest rättvisande utgången av alla hittills
föreslagna valmetoder.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER: Herr talman! Beträffande
det sista som herr von Friesen sade att
man på grundval av ett kommunalval
inte skulle ha rätt att draga några slutsatser
om väljarnas fördelning, får jag
verkligen säga att det begriper jag ingenting
av. 1950 års kommunalval var
ju starkt politiskt. Det är klart att detta
val är mycket intressant så till vida som
det är ett av de val, då ett parti låg mycket
nära att få majoritet. Det kan därför
vara farligt att dra för långt gående
slutsatser av detta val. Men detta resonemang
om att man inte skulle kunna
använda siffrorna från detta kommunalval
som beräkningsgrund förstår jag
inte. De siffror som jag nämnde i mitt

Lördagen den 17 maj 1952. Nr 18.

Ändrat valsätt vid val till riksdagens andra kammare.

föregående anförande lämnade jag med
reservation. Det är verkligen svårt att
få ett grepp över vad reservanterna själva
avse med sitt förslag. Ingen av de
tre talare som har varit uppe har emellertid
haft någonting att anföra mot
dessa siffror, och detta tar jag som ett
uttryck för att mina gissningar om vad
herrarna åsyftar äro riktiga. Men jag
kan som sagt inte svära på det. Men är
dessa siffror —- förutsatt att jag har
fattat herrarna rätt — riktiga, undrar
jag fortfarande om det skall vara nödvändigt
att tillgripa sådana uttalanden
som herr Hjalmarson gjorde när han
säger att socialdemokraterna har velat
genom fiffel med valmetoden behålla sin
maktställning. Har jag tolkat herrarnas
förslag riktigt, är reservationen och regeringsförslaget
lika. Det kan slå åt
ena hållet en gång och åt andra hållet
en annan gång. Men principiellt är de
lika. Och därför hänger ju hela herr
Ohlins replik alldeles i luften. Det var
ju det jag ville visa, att vi beträffande
de avgörande frågeställningarna har
samma uppfattning, att vi har samma
uppfattning beträffande önskvärdheten
av att valet speglar folkviljan, att vi har
samma uppfattning att man måste införa
en spärr för att undvika splittring
i småpartier och att vi icke vill ha
karteller.

Herr Ohlin måste ha tänkt på något
helt annat när han hörde på mig, och
det kan ju vara honom förlåtet. Men
det var precis samma sak som han säger
i sin replik och som jag försökt bevisa.
Skillnaden mellan reservationen
och regeringens linje ligger däri, att
man i reservationen för in främmande
moment, nämligen utomstående röster,
vid mandatfördelningen i valkretsen.
Det är den enda skillnad som är kvar,
och denna skillnad, säger jag, berövar
partierna möjligheten att göra en valrörelse
till ett personval.

Ilcrr Ohlin säger att så inte alls blir
förhållandet, därför att rikslistan ■—- om
det funnes en sådan lista — skulle om -

fatta prominenta personer, som hade
möjligheter att göra sig gällande. Jag
har inte sagt någonting om att herrarnas
personligheter inte har möjlighet
att göra sig gällande i riksdagen eller
kulturlivet eller var ni vill. Vad jag har
sagt är att valrörelsen är en lokal handling.
Valrörelsen är en mobilisering av
de lokala styrkorna. Om man skall försöka
att ge åt valrörelsen ett personligt
inslag, så bör väljandet vara förknippat
med väljarnas möjlighet att själva utse
sina representanter i valkretsen. Det
är detta som är skillnaden. Med ert förslag
byråkratiserar och mekaniserar ni
ytterligare det politiska livet och berövar
den lokala valapparaten möjlighet
att på de utsatta punkterna föra fram
namn, som kan ge färg och liv åt den
lokala valdiskussionen.

Om herrarne anser att det är betydelselöst
så är det er sak. Men det är
icke vår uppfattning, ty vi anser att
det är väsentligt att behålla så mycket
som möjligt av det personliga inslaget i
de lokala valrörelserna. Men jag anser
i alla fall att det är en stor vinning som
nåtts genom de repliker som har fällts.
Man har fått bort det där talet om att
det är en så oerhörd skillnad mellan
det ena och det andra. Vi strävar på
båda hållen efter att nå de tre uppställda
målen. Vi för vår del tror fortfarande,
att vårt system är riktigare och
bättre, och det återstår för herrarna att
försöka bevisa motsatsen.

Herr HJALMARSON (kort genmäle) :
Herr talman! Det gamla valsystemet,
herr statsminister, har skapat orättvisor
trots möjligheten till valkarteller.
Det nya valsystemet resulterar i stort
sett i samma orättvisor utan valsamverkan.
Men syftet med valreformen skulle
väl ändå vara att söka skapa proportionell
rättvisa. Härigenom skulle behovet
av valkarteller bortfalla. Jag bekänner
gärna, herr talman, att jag inte är
så hemma i den högre valmatematiken,
men en blick på de till propositionen

Nr 18.

Lördagen den 17 maj 1952.

Ändrat valsätt vid val till riksdagens andra kammare.

fogade valtabellerna måste väl vara tillräcklig
för att övertyga ett barn om att
utgångspunkten för regeringens ställningstagande
till valreformen i första
hand inte varit detta önskemål om att
tillgodose den höga rättvisa, som det
nu har talats så mycket om här i debatten,
utan utgångspunkten har varit en
helt annan, något mycket mera vardagligt,
nämligen helt enkelt att finna en
metod som i stort konservererar de nuvarande
orättvisorna utan att bondeförbundet
skulle behöva komma i klämma.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD: Herr talman! Herr
Hjalmarson har här förklarat att regeringsförslaget
fifflar. Om det skall vara
något fiffel, ligger det väl i att det finns
en spärregel anbragt i systemet. Men
det finns också en spärr anbragt i reservationsförslaget,
så att principiellt
sett är det samma fiffel.

Den spärr som finns i regeringsförslaget
har följande grundval. Vid tilllämpning
av ett enkelt valkvotsystem
för mandatfördelningen visar det sig,
att om 5 partier konkurrerar om rösterna
kan ett parti, som får mer än ett
mandat, icke få något mandat billigare
än motsvarande 60 procent av valkvoten.
Utgångspunkten har då varit den,
att det icke är rimligt att ett litet parti
skall kunna få sina mandat billigare,
och därför kom 60-procentsregeln till.
Om man sedan applicerar 60-procentspärren
så som skett i den jämkade
uddatalsmetoden genom att införa ett
delningstal för första mandatet, motsvaras
de 60 procenten av siffran 1,3. Som
jag nämnde bygger emellertid denna
uträkning på att fem partier konkurrerar
om mandaten. Nu är det så att i
det övervägande antalet valkretsar endast
fyra partier konkurrerar, och därför
bör denna spärr vara något högre
än 1,3. Regeringen har föreslagit 1,4.

Får jag ställa den frågan, vilken
grundval reservanterna har för sin
spärr?

Herr förste vice talmannen övertog
nu ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr OHLIN (kort genmäle): Herr talman!
Jag skall ta upp en del frågor i
ett senare anförande. Får jag nu bara
säga en sak till statsministern.

Statsministern fäster stor vikt vid att
uteslutande väljarna i en viss valkrets
skall ha inflytande på valet där. Det
blir annars något godtycke, säger han.
Jag kan inte förneka att det ligger någonting
i detta. Men får jag erinra om
en sak. Samma röstning i en valkrets
kan ge det resultatet att t. ex. herr Wiberg
kommer in i riksdagen medan herr
Erlander inte kommer in, eller tvärtom.
Man kan ju förändra resultatet av ett
val lika väl genom att justera dessa
siffror, 1,3 eller 1,4, vilka är godtyckligt
valda, som genom att ta hänsyn
till rösterna från andra valkretsar. Jag
undrar hur det ter sig för väljare, som
har varit vana att se en viss man med
\issa
en annan man ur ett annat parti, om
de nu får höra att den förre inte kommer
in i riksdagen därför att regeringen
har valt talet 1,4 men att han skulle
ha kommit in om man hade valt talet

1.3. Ter sig inte det för väljarna i valkretsen
lika godtyckligt som om man
tar hänsyn till partiets röstsiffror från
andra valkretsar? Jag tror det ter sig
lika godtyckligt om man väljer talet

1.4.

Sedan, herr talman, ytterligare en
sak. Statsministern kunde inte bestrida
att av de tre kriterier han uppställde så
fyller reservationen två kriterier bättre
än regeringsförslaget gör. Jag skall
återkomma till siffermaterialet i mitt
längre anförande, men det är värt att
slå fast som resultat av diskussionen
hittills, att av dessa tre kriterier fylls
det ena lika bra och de två andra
bättre av reservationsförslaget.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER: Herr talman! Jag har bara

Lördagen den 17 maj 1952. Nr 18.

Ändrat valsätt vid val till riksdagens andra kammare.

en anmärkning att göra mot herr Ohlins
ordval. Han säger att jag inte har bestritt
att det skulle förhålla sig på ett
visst sätt. Det skulle inte falla mig in att
bestrida det, eftersom det var huvudinnehållet
i mitt första anförande, och
jag brukar komma ihåg från den ena
stunden till den andra vad jag har
sagt.

Jag har försökt bevisa, att det inte är
så stor skillnad ur rättvisesynpunkt
mellan reservationen och regeringsförslaget.
Men, herr Ohlin, det
är ändå en kolossal skillnad av annan
art. Låt oss säga att vi har infört
den här spärren vid 1,4. När vi
då går ut i en valrörelse vet vi att
det finns vissa bestämda regler för utseende
av riksdagsmän, och partiernas
valledningar kan med stöd av siffror
från föregående val räkna ut på ett ungefär
hur stor ökning som fordras för
att en person med en viss grad av sannolikhet
skall väljas in. När man på
förhand vet hur röstsiffrorna inom den
egna valkretsen fördelas, är det väl inte
så svårt att skapa ett personintresse
kring valet. Men reservanterna vill beröva
de lokala valledningarna den möjligheten,
ty de vill att det i efterhand
skall ske en justering där den
egna valkretsens ansträngningar icke
spelar någon roll. Det är däri skillnaden
ligger.

Jag tycker det är besynnerligt att
inte herr Ohlin väljer en annan försvarslinje
och i stället säger att socialdemokraterna
får ett eller två mandat
mindre vid vissa val med reservanternas
system och att folkpartiet offrar
det personliga i valet för ett eller annat
mandat. Det är så det ligger till.

Så till godtycket! Herr Ohlin uppfattade
inte innebörden i finansministerns
fråga. Godtycket måste väl ändå vara
större i reservanternas förslag, som innehåller
en spärr vid 0,75. Vi motser
med stort intresse ett belysande av vad
det är för rättvisesynpunkter som säger
att spärren skall ligga just vid 0,75 och

inte lika bra vid 0,70 eller 0,80 eller
var som helst.

Finansministern har här motiverat
1,4-metoden. Vi kan väl säga, herr Ohlin,
att det ena inte är godtyckligare än det
andra. I båda fallen gäller det att ge
ett matematiskt uttryck för det avvägningsproblem
som uppstår, nämligen
hur man skall förena rättvisa med undvikandet
av småpartier. Kan inte oppos;onen
ge det erkännandet som vi har
gjort, att vi är eniga om den utgångspunkten
och att det sedan gäller att
finna den rätta avvägningssiffran.

Jag har som sagt ingen anledning att
bestrida, att det förhåller sig så, ty det
var just vad jag ansträngde mig efter
måttet av mina krafter att söka bevisa.

Herr SWEDBERG: Herr talman! Som
mitt namn förekommer under den till
detta utlåtande fogade reservationen,
kanske jag kan tillåta mig att säga några
korta ord, och jag vill försöka göra
det utan att nämnvärt förlänga debatten.

Knappast någon gång tidigare har
jag här i riksdagen känt en sådan olust
som inför avgörandet av detta ärende,
och jag undrar om inte den känslan delas
av långt fler än dem som är redo
att öppet erkänna det. För min del vill
jag inte alldeles avstå från att ge uttryck
för min uppfattning, även om det jag
nu kommer att säga självfallet inte gör
anspråk på att vara något annat än
den enkle lekmannens reflexioner. Det
kan kanske vara lämpligt att syssla
med detta några ögonblick nu när kammaren
tar lunchpaus.

Av flera skäl skall jag inte inlåta mig
på frågan om valmetodens tekniska utformning.
Jag skall begränsa mig till att
helt kort understryka några principiella
synpunkter som redan har framkommit
under debatten.

Anmärkningarna mot vårt nuvarande
valsystem har ju främst gällt två saker.
Det första är att systemet klart har
gynnat de större partierna, vilket ju,

54 Nr 18. Lördagen den 17 maj 1952.

Ändrat valsätt vid val till riksdagens andra kammare.

som läget länge nu har varit i landet,
i praktiken har inneburit att det största
partiet har gynnats. Det är alldeles uppenbart
att systemet sålunda har varit
orättvist. Det har inte tillfredsställt den
demokratiska grundprincipen att varje
medborgares röst skall ha samma värde
och varje röstande skall ha samma möjlighet
att öva inflytande på den politiska
utvecklingen i landet.

Den andra anmärkningen har gällt
kartellsystemet, vilket ansetts utgöra en
mindre tillfredsställande anordning.
Detta system har betecknats som osunt
därför att det inneburit en, låt vara uteslutande
teknisk, samverkan mellan
partier, som i viktiga frågor har företett
ganska olika uppfattningar. Bara
möjligheten att genom sin röst komma
att stödja ett annat parti och andra kandidater
än man främst har avsett har
för många väljare tett sig som något
mycket besvärande. Därtill kommer att
den korrigeringsmöjlighet som kartellsystemet
innebär ändå inte har lyckats
eliminera tendensen i systemet att gynna
det största partiet.

Av dessa anledningar har det åter
och åter förts fram krav på en sådan
reformering av valsystemet som skulle
ge större rättvisa än det nuvarande och
samtidigt onödiggöra kartellsystemet.
När riksdagen 1949 hos Kungl. Maj:t
hemställde om en utredning angående
reformering av det proportionella valsystemet
vid andrakammarval, var önskan
just att åstadkomma rättelse i dessa
två hänseenden.

Det är uppenbart att det föreliggande
regeringsförslaget inte motsvarar
riksdagens begäran. Regeringen och utskottsmajoriteten
har främst tagit sikte
— i varje fall är det min bestämda uppfattning
— på den minst angelägna av
de två sakerna. Man föreslår förbud
mot användande av karteller, och man
är tillfredsställd med möjligheten att
åstadkomma samma resultat utan karteller
som man nu kan ernå med användande
av karteller. Faktum kvarstår

att rättvisekravet icke bättre tillgodoses,
i varje fall icke nämnvärt bättre,
genom regeringsförslaget än genom dét
gamla, hittills gällande systemet. Över
detta måste jag för min del uttala ett
beklagande. Jag är ingen vän av kartellsystemet
ty jag inser väl dess olägenheter,
och jag menar att det i och för
sig inte är någonting att värna om. Men
reservationens förslag visar ju klart, att
det är möjligt att nå en högre grad av
rättvisa än den som regeringsförslaget
ger, utan användande av karteller.

Vad som nu förefaller mig särskilt
anmärkningsvärt i detta sammanhang
är att regeringspartierna tycks anse det
orättvisa i det nuvarande systemet vara
fullt i sin ordning. Det är ju alldeles
tydligt att det av regeringen föreslagna
systemet kommer att säkra en överrepresentation
för regeringspartierna, och
detta anses vara fullt legitimt, fullt berättigat.
Det förefaller som om utskottsmajoriteten
i år skulle ha bortsett från
det uttalande som utskottet gjorde 1949
där det hette: »Valsystemet får alltså
inte vara konstruerat med tanke på att
i nuvarande läge gynna visst parti eller
grupper av partier.»

Från auktorativt håll inom det största
regeringspartiet har det klart sagts
ut, att man anser den orättvisa ordningen
vara naturlig och försvarbar.
Man anser helt enkelt överrepresentationen
för det största partiet vara riktig.
Så bär skriver den socialdemokratiske
partisekreteraren Aspling i Fakta:
»Att den proportionella mandatfördelningsmetoden
som vi hittills haft gynnat
stora partier har varit uppenbart,
men det har inte varit något fel enligt
vårt sätt att se utan närmast en förtjänst.
» Till yttermera visso fortsätter
han: »Man kan nämligen inte införa
ett valsystem som ger proportionell
exakthet utan att det stora partiet topphugges.
»

Efter vad som bär yttrats från regeringspartierna
här i dag, skall jag inte
nu göra gällande, att avsikten med det

Lördagen den 17 maj 1952. Nr 18.

Ändrat valsätt vid val till riksdagens andra kammare.

framlagda regeringsförslaget är att undvika
sådan topphuggning av det största
partiet. Dock måste jag säga att det är
svårt att tro att det är en ren tillfällighet
att regeringsförslaget är ägnat att
gynna regeringspartierna. Men även om
det är en ren tillfällighet, är det ändå
olyckligt, och man måste förstå att det
väcker olust i vida kretsar.

En annan sak som också gör det föreliggande
regeringsförslaget och utskottsmajoritetens
förslag mindre tilltalande
är att det har karaktären av ett
provisorium. Den föreslagna valordningen
är avsedd att gälla endast för
valet instundande höst. Detta är en
mycket tråkig sak. Det kan inte hjälpas
att man inför detta är frestad att instämma
med den tidning som säger:
»Det är skoj med demokratien att besluta
ett provisorium för folkviljans
grundläggande manifestation.» Och i
alla händelser vill jag för min del oförbehållsamt
instämma med herr Edberg
i Göteborg, som i sin tidning har skrivit:
»Ett provisorium i en så vital fråga
är allt annat än tillfredsställande.» Herr
Edberg försöker för övrigt inte dölja sin
olust när han i sammanhanget talar om
»den höstliga försöksverksamheten vid
valurnorna». Man får nog också förstå
om medborgarna undrar om de maktägande
partierna, om denna försöksverksamhet
i höst inte skulle slå så väl
ut som väntat eller om ändrade förutsättningar
då skulle vara för handen,
vid ett kommande valtillfälle skall kunna
motstå frestelsen att genomdriva ett
nytt provisorium, som då kan bedömas
gynnsammare. Det kan i alla händelser
förklaras om man resonerar ungefär
så här: Vad man kan göra en gång
kan man väl också tänkas upprepa en
eller flera gånger. Och skulle sådant
ske, då är vi uppenbarligen ute på det
sluttande planet.

Den i reservationen föreslagna valmetoden
är, som här framhållits av flera
talare, sådan att den ger större proportionell
rättvisa samtidigt som den

gör kartellförfarandet överflödigt. När
den sålunda uppenbarligen motsvarar
de huvudkrav på en valreform, som
riksdagen själv i sin hemställan till
Kungl. Maj:t år 1949 framställde, ber
jag, herr talman, att med dessa korta
ord få yrka bifall till den under punkten
B) av herr Herlitz m. fl. avgivna
reservationen.

Herr PETTERSSON i Dahl: Herr talman!
Debatten här har tydligen nu
kommit i det läge där kammaren tröttnar
och där man tar till rena hårklyverier
för att få fram argument. Man kan
väl inte säga annat om det argument,
som herr Ohlin tog till nu på slutet,
nämligen att valet av siffran 1,4 i stället
för 1,3 skulle inverka så att valmännen
liksom skulle tappa lusten för att
utöva sin rösträtt. Om man sätter sig
till att räkna på röstsiffrorna i de olika
\alkretsarna tror jag att man kan komma
till rätt så överraskande resultat
vilken av valmetoderna man än använder,
och då kan siffran 1,3 verka lika
val på av Ohlin angivet sätt.

Här diskuterar man vilken av dessa
metoder som är mest rättvis. Statsministern
har ju i sitt anförande medgivit
förtjänster också hos reservationen.
•lag tror att man om statsministerns uttalande
kan säga att han inte använde
för kategoriska uttalanden utan höll sig
på saklighetens mark. Reservanterna
för ett helt annat språk. De är absolut
övertygade om att deras förslag är det
idealiska — enligt herr von Friesen ■—
och det som ger den allra största rätt\isan.

finner man emellertid att motionärerna
själva erkänner att deras förslag har
en del fel och brister som kan diskuteras.

Nu är det väl ändå så att alla partier
har begärt att vi skall få en valmetod
som gör det möjligt för partierna
att släppa detta kartellförfarande.
Jag har själv varit med i många valrörelser.
Jag har varit med om kartell

Nr 18.

Lördagen den 17 maj 1952.

Ändrat valsätt vid val till riksdagens andra kammare.

med högern och folkpartiet, och jag har
också varit med den gången då vi gick
ensamma. Jag får ärligt erkänna, att
den gången då vi i bondeförbundet gick
för oss själva i Hallands län var det
mest renhåriga, ty då hade väljarna reda
på vem de röstade på. Gav de bondeförbundet
sin röst den gången, så
gynnade de också endast sitt parti. Och
det har varit så, när vi har gått i kartell
med högern och folkpartiet emot socialdemokraterna,
att striderna har
stått emellan de olika partierna i kartellen
lika mycket som —- och många
gånger mera än — mellan bondeförbundet
och socialdemokraterna. Jag förstår
mycket väl när socialdemokraterna i
diskussioner sade till dem som bevistade
deras valmöten, att dessa inte skulle
vara så naiva att de trodde, att om
de lade sina röster för kartellen skulle
de få in herr Pettersson i Dahl eller
någon från det parti de nu ville gynna;
de kunde lika gärna få in någon som
de inte alls ville ha vald. Det är självklart
att den reflexionen var absolut
riktig.

Har alla partier begärt att få fram en
metod som gör att man kan slippa dessa
karteller, så tycker jag nog att högern
och folkpartiet inte bör framställa
denna hårda kritik mot det förslag som
har kommit från regeringen.

Läser vi gamla riksdagsprotokoll, finner
vi en lång rad prominenta företrädare
för såväl högern som folkpartiet,
som för sin del öppet har deklarerat
att det mest anstötliga i valordningen
är att inte varje parti kan gå fram för
sig självt.

Sedan är det ju självklart, som det
har sagts här, att den från regeringen
föreslagna valmetoden också kan ha sina
brister, men å andra sidan är ju detta
ett provisorium, och man får se hur
det slår ut.

Herr Swedberg undrar om regeringspartierna,
ifall detta provisorium inte
slår bra ut vid valet, kommer igen med

en annan metod, som kan slå bättre ut.
Herr Hjalmarson frågade, om regeringspartierna,
ifall de skulle vara ärliga,
inte skulle erkänna att deras förslag
har kommit fram för att koalitionen
skall kunna fortsätta. Det var ju en av
punkterna i regeringsöverenskommelsen
att det skulle komma fram en sådan
valmetod att man skulle slippa kartellerna,
men jag kan inte förstå att det
kan vara någonting oriktigt i detta, när
samma begäran har kommit fram från
samtliga partier.

Jag tror att det vore lika berättigat
att ställa den frågan till såväl högern
som folkpartiet: Om ni vore ärliga,
skulle ni inte då erkänna att ni, oavsett
vilket förslag regeringen hade kommit
med, skulle ha kommit med ändringsförslag?
Om regeringen hade föreslagit
exempelvis siffran 1,3, är det någon i
denna kammare som tror att det inte
då skulle ha kommit ändringsförslag
från högern och folkpartiet? I varje
fall inte jag.

Sedan är det onekligen så, att reservationen
är bemängd med stora brister,
i det att man med den föreslagna valordningen
inte vet vilken som egentligen
blir vald. Man säger här att det
inte behöver ta så läng tid innan valresultatet
blir klart. Först blir det ju
enligt reservanternas valmetod klart i
de olika valkretsarna, och sedan skall
materialet upp till en central myndighet,
som så småningom skall fastställa
vem som skall bli vald. Ja, vi tar som
ett exempel att Johan Andersson i
Rläckeberga, Kalmar län, enligt den
första uträkningen har blivit vald. Då
är det ändå inte säkert att det är han
som till slut blir vald; det kan t. ex.
vara Erik Hagman som blir representant
i stället.

Och hur skall det bli med kasserade
röster? Hur skall de räknas? Man kan
säga att det blir likadant här som med
annat valsystem, men det blir i alla fall
en ganska besvärlig procedur, som måste
ta tid.

Lördagen den 17 maj 1952. Nr 18.

Ändrat valsätt vid val till riksdagens andra kammare.

Om valet blir överklagat, hur lång
tid tar det då? Om det till äventyrs är
någon av väljarna som tror att han har
fått in en representant och det sedan
blir en helt annan som blir företrädd,
tror inte kammaren då att just detta
kommer att animera till en oerhörd
massa överklaganden och att det anförs
en massa skäl för att göra om valet?
Jag tror att reservanternas valmetod
skulle medföra oerhört stora svårigheter.
Det är väl ändå, som det har
sagts här tidigare, en mycket stor förtjänst
hos proportionalismen att man
något så när vet vem man röstar in.
Jag förstår inte att man från reservanternas
sida driver så hårt att man vill
ha fram dessa märkvärdiga tilläggsmandatbestämmelser.

En detalj har man gått mycket lätt
förbi i detta resonemang om valmetoder,
nämligen risken för att valkretsarna
skall bli för små, så att de inte kan
bestå som självständiga valdistrikt. Det
gäller alltså problemet att försöka ordna
det så att det inte blir för liten representation
för de olika valkretsarna.
Såvitt jag har hört på debatten här är
den ende som har berört detta egentligen
herr von Friesen, och han nämnde
att man är inne på en väg som så
småningom leder till att mandaten till
andra kammaren blir ökade. Han gjorde
den reflexionen, att detta är oriktigt;
man borde i stället få fram ett sådan
valsystem att man kunde minska
representationen i stället.

Vi har tidigare diskuterat detta i riksdagen,
och jag vill gärna ta upp den
debatten här om igen, alltså om underlaget
för mandaten och mandatfördelningen
mellan de olika valkretsarna.

Man säger här att alla röster skall
ha lika värde. Man kan också säga att
varje valkrets bör ha lika värde. Så är
det inte enligt nuvarande system. Uppdelningen
är sådan att man praktiskt
taget kan säga att det bakom varje mandat
står en folkmängd på 28 000 å
,10 000 människor. Finns det täckning

för detta i en valkrets, kan man säga
att dessa har bakom sig ungefär detta
väljarantal. Men om befolkningssiffran
går under ett visst streck förlorar valkretsen
ett mandat, och då inverkar
det så, att i stället för att det eljest behövts
cirka 30 000 människor för ett
mandat behövs det då ungefär 35 000
människor. Man kan inte säga att detta
är rättvist.

Sedan är det en sak till, som jag också
har förfäktat tidigare här i kammaren
—- och där skulle jag kanske vilja
instämma med herr von Friesen —
nämligen att det inte är nödvändigt att
öka representationen, om man vill behålla
de små valkretsarna, utan att det
vore mera rättvist att begränsa vissa
valkretsar så att de inte sväller hur
mycket som helst. Är det alldeles nödvändigt
att Stockholm skall ha denna
slora representation? Stockholm har ju
24 mandat i andra kammaren, och det
är väl en tidsfråga när man får det 25 :e.

Det blir en ändring av fördelningen
till hösten. Man kan inte få fram hur
det blir exakt, men det blir troligen så,
att Göteborg får ett nytt mandat och
fvrstadskretsen ett nytt mandat samt att
ett går till Västmanland. Att Västmanland
får ett nytt mandat kan man säga
beror på att Västerås stad med sin industrialism
sväller ut så mycket. De valkretsar,
som får släppa till dessa mandat,
är såvitt jag vet de bägge skånelänen
och Västerbotten.

I Stockholms stads valkrets med dess
stora underlag av väljare är mandaten
mer lättköpta än i andra valkretsar ute
i landet. Det är icke rättvist utan borde
egentligen vara tvärtom.

Om man ser på städernas representation
t. ex. vid deras förbunds sammanträden,
så har städerna, om jag inte
är fel underrättad, först en representation
i botten; sedan ökar den inte lika
med folkmängden. Har en stad 100 000
innevånare får den fem representanter
för 50 000 innevånare. Men för vad som
faller mellan 50 000 och 100 000 får den

Nr 18.

Lördagen den 17 maj 1952.

Andråt valsätt vid val till riksdagens andra kammare.

bara en representant till. Där använder
man alltså den metoden, att mandaten
är litet mera dyrköpta.

Och hur är det egentligen med underlaget
här i Stockholm? Här finns det
ungefär 15 000 utlänningar, som ligger
till grund för väljarunderlaget. Hur
många andra det är som knappast öorde
räknas dit vet jag inte, säkert. Det är
en hel del av internerna på Långholmen
t. ex., som har långa straff men dock
räknas in. De som är långvarigt intagna
på sinnessjukhusen går också in i
väljarunderlaget. Enligt utlandspressen,
i Argentina, räknas Stockholm som
världens mest syndiga stad. Jag skall
inte alls försöka att stryka under detta.
Jag vet inte om det är rätt eller inte,
men jag vill ändå göra den reflexionen,
att är det så att Stockholm är världens
syndigaste stad, kan man samtidigt nog
säga att staden har den relativt största
representationen. Stockholm har absolut
ett mandat som staden inte har rätt
till, nämligen den representant den har
för utlänningar och sådana som är långvarigt
intagna i allmänna inrättningar
inom staden. Här borde det i stället vara
så, att man läte mandaten vara fastlåsta
vid 230 och att de valkretsar ute
i landet, som tunnat ut och minskat,
finge behålla sin representation, medan
Stockholm icke finge några nya representanter
för sitt event. ökade underlag.

Om vi ser på representationen här
till nästa år för Stockholm, Göteborg
och fyrstadskretsen, blir det väl 47
stycken mandat. Tar vi norrlandslänen,
Gävleborgs, Jämtlands, Västernorrlands,
Västerbottens och Norrbottens län, får
de inte mer än 38 mandat. Här får alltså
denna geografiskt stora del av Sverige,
som praktiskt taget utgör två tredjedelar
av landet, bara 38 mandat. Man
kan naturligtvis fråga sig, med all rätt
tycker jag, om inte ur ekonomisk såväl
som allmänpolitisk, strategisk eller vilken
synpunkt man vill, den stora del av
Sverige, som heter Norrland, för Sve -

riges allmänna liv och verksamhet betyder
lika mycket som Stockholm.

Jag har ingen anledning att hysa någon
aversion mot Stockholm, men jag
kan inte undgå att vid ett tillfälle som
detta säga, att hela vår politik här i Sverige
nog är litet för mycket stockholmsbetonad.
Det är ju knappast någon enda
fråga utan att hela den väldiga representation
från denna centralort skall
inverka på frågans lösning. Man behöver
inte endast ta lönesystemet när det
gäller dyrortsgruppering o. d., där man
ovillkorligen skall ha Stockholm i toppen,
fastän man inte kan säga att det
är den dyraste orten. Det är i varje fall
inte den ort där det är obekvämast att
bo och som för med sig de största olägenheterna.
I stället är det väl snarare
så, att här i Stockholm har man tillgång
till oändligt mycket, som man inte
kan få på glesorterna och i de valdistrikt,
där man får minskad representation.
Om det vore någon rättvisa och
verkligt allvar i den satsen, som drivits
så hårt här i debatten, att varje röst
skall ha lika värde, så borde man i stället
försöka ordna det så att varje röst
hade ett faktiskt lika värde ute i våra
glesbygder och inte finge större värde
i en tätort som Stockholm. Stockholm
har ju alla möjligheter att bevaka sina
intressen genom att befolkningen bor
här och kan påverka utvecklingen också
innan frågorna kommer upp, genom
uppvaktningar, som kan göras hur lätt
som helst, på alla möjliga ställen. Där
är de som bor långt från Stockholm fullständigt
handikappade.

Herr talman! När vi nu går att reformera
valsystemet för att få fram en metod,
där man skall slippa karteller och
där varje parti skall arbeta för sig självt
och visa vad det går för och agitera för
de idéer det förfäktar, tror jag det är
mycket svårt att, i varje fall med någon
saklig grund, komma fram med något
bättre förslag än det som här föreligger.
Jag tillåter mig därför, herr talman,
att yrka bifall till utskottets hemställan.

Lördagen den 17 maj 1952. Nr 18.

Ändrat valsätt vid val till riksdagens andra kammare.

I detta anförande instämde herr Johansson
i Norrfors.

Herr WALLENTHEIM: Herr talman!
Det kan ju förefalla egendomligt att i en
verklig demokrati själva valsättet kan
bli föremål för starkt delade meningar.
Alla är ju nämligen överens om att folkviljan
skall komma till uttryck och att
den skall bestämma utformningen av
rikspolitiken.

För min egen del tycker jag dock att
det kanske inte är så egendomligt när
allt kommer omkring, ty det finns ju så
många problemställningar på denna
punkt, som man har att överväga. Men
diskussionen bör i så fall gälla det centrala
i hela frågeställningen, och det är:
Vad är det som vi egentligen vill ha
fram genom själva valhandlingen? Olyckan
med diskussionen är emellertid, att
det proportionella valsystemet har drivit
sina anhängare till att komma fram
med mer eller mindre diffusa rättvisespekulationer.
Enligt min mening är
det inte några sådana synpunkter man
i det här fallet bör anlägga, ty problemet
här är icke ett problem om större
eller mindre rättvisa, utan det är ett
problem om skiftande värderingsnormer,
som måste anläggas på denna fråga.
Det får inte heller till övervägande
del bli ett matematiskt problem, utan
en fråga om sakliga överväganden av
annan art.

Valet skall såvitt jag förstår för det
första avse att för en viss bygd kora
den representant, som i bygden samlar
det största förtroendet. Det gäller att få
fram ombud för menigheten i olika delar
av landet. Valets andra uppgift är
afl få fram ett regeringsunderlag, så
att om möjligt en stark regeringsmakt
kan konstitueras. Har man de synpunkterna
på hela problemet, blir frågeställningen
om den s. k. matematiska rättvisan
en underordnad sak. En stark
uppdelning i partier bör undvikas och
det ideala är i detta fall det klassiska

tvåpartisystemet, framför allt sådant
det utformats i England.

I det slutliga ställningstagandet har
man ju ändå alltid att välja mellan den
ena eller den andra linjen, mellan det
ena eller det andra alternativet, och nyanserna
har ju alltid möjligheter att
komma fram i den förberedande debatten.

Det är dessa bägge synpunkter jag
har pekat på, som jag tycker det gäller
att tillgodose, och jag har då den bestämda
uppfattningen att majoritetsval
i enmansvalkretsar avgjort är att föredraga.

Jag skall sedan inte gå in på alla de
andra argument, som kan anföras i detta
sammanhang. Jag vill bara beklaga
att den utredning, som 1950 tillsattes
för en översyn av valsättet, fick hela sitt
uppdrag så begränsat att det icke i utredningen
kunde bli fråga om en allsidig
och förutsättningslös undersökning
av hela problemet. Att så inte var
fallet berodde emellertid i hög grad på
riksdagen själv, som inte var tillräckligt
vidsynt att begära en sådan utredning,
även om enstaka röster höjdes för
en sådan. Mitt medlemskap i denna utredningskommitté
får ses som en önskan
att få med en representant för de
enstaka rösterna i kammaren. Jag har
inte stuckit under stol med min uppfattning
i den förberedande diskussionen,
och jag sticker inte under stol med
den i dag heller.

Nu har vi ju sedan fått ytterligare
en begränsning i fråga om möjligheterna
att pröva frågan i dess större sammanhang
genom den överenskommelse,
som i höstas träffades mellan socialdemokratien
och bondeförbundet vid bildandet
av koalitionsregeringen.

Jag skall be att få erinra om några
sidor av den utveckling, som skett på
detta område. I vårt land betraktade
vi tidigare majoritetsvalen som det naturliga,
men vid 1909 års reform fick vi
ju den proportionella valmetoden, och
vi fick den som en från konservativt

Nr 18.

Lördagen den 17 mai 1952.

Ändrat valsätt vid val till riksdagens andra kammare.

håll krävd garanti mot vad man fruktade
skulle komma, ett ohämmat s. k.
folkvalde. Första gången denna metod
tillämpades var 1911. Då hade vi 56 valkretsar
i landet. Det proportionella valsättet
byggde då ännu på en starkare
samhörighet med bygden. Men så inträffade
något, som drev de borgerliga till
att genomföra förändringar i valkretsindelningen
och därmed sammanhängande
frågor. Det var den s. k. rättvisesynpunkten
som kom fram när det socialdemokratiska
partiet växte sig allt
starkare. Då var det som det på borgerligt
håll blev aktuellt att försöka driva
satsen om den proportionella rättvisan.
År 1921 tog man och sammanslog många
mindre valkretsar, så att vi fick nuvarande
28 valkretsar i stället för tidigare
56. Sedan har man gjort nya framstötar
i samma riktning och haft blicken
riktad på riksvalkretsen och tillläggsmandat
för att kunna förverkliga
denna. Man har diskuterat frågan om
större valkretsar liksom även frågan
om andra sammanräkningsmetoder.

Genom hela den utveckling som skett
och genom det förslag, som i dag ligger
på riksdagens bord, tenderar emellertid
hela riksdagsvalet att bli, inte ett
val mellan personer, utan en folkomröstning
över hela landet som visar väljarnas
sympatier för de olika partierna.
Ett sådant förslag som det nu framlagda
innebär i själva verket ingenting
annat än att utvecklingen driver vidare
efter den linje som man varit inne på
ända sedan år 1921. Det personliga och
det lokalt färgade inslaget i ett val till
riksdagen är emellertid enligt min mening
alltför betydelsefullt för att skjutas
åt sidan och lämna plats för en aldiig
så perfekt konstruerad riksräknemaskin,
såsom jag behagade uttrycka
det i den reservation som jag fogade till
utredningens förslag.

Jag vill rikta uppmärksamheten på
en annan frågeställning i detta sammanhang.
Vi står här inför ett av de mest
centrala problemen i den moderna de -

mokratien över huvud taget, nämligen
frågan om hur det skall vara möjligt att
åstadkomma eu livlig och kontinuerlig
kontakt mellan dem, som innehar allmänna
förtroendeuppdrag, och dem
som bildar den stora massan av uppdragsgivare.
Men ju mer man mekaniserar
valproceduren och ju större man
gör valkretsarna, desto mer kommer
man bort från den personliga intressebildningen
och kontakten. Desto ytligare
blir då både hos väljarna och de
valda intresset för demokratien och förståelsen
för många av demokratiens
mest omistliga värden. Det personliga
inslaget, strävan att bedöma olika kandidaters
individuella lämplighet och
duglighet, skjutes åt sidan såsom någonting
ganska oväsentligt. En valrörelse
tenderar mer och mer att bli en teknisk
kraftmätning mellan utomordentligt
fast utbyggda centrala partiorganisationer,
och själva valproceduren mekaniseras
genom otympliga valkretsar,
invecklade sammanräkningsmetoder och
sådant.

Jag har redan förut framhållit att enligt
mitt sätt att resonera bör själva valresultatet
inriktas på att söka få fram
cn solid grundval för en stark regeringsmakt.
Det förefaller mig som om detta
är lättare att uppnå i ett samhälle, där
inte proportionaliteten drivits till teknisk
fulländning. Det har redan förut
här sagts —- och jag ber att få understryka
det —- att en proportionalitet
driven till den fulländning som riksvalkretsen
utgör, lätt framkallar en ökad
partisplittring. Varje grupp, som har
något specialintresse, vill renodla detta
och räknar med att tack vare ströröster
från en mängd större valdistrikt i valkretsar
eller tack vare ströröster från
hela landet kunna få någon av sina
kandidater placerad.

Det är visserligen sant att man har
på olika håll — en sådan strävan möter
också i reservationen — velat sätta
en gräns för smågruppernas möjlighet
att bli representerade genom att det in -

Lördagen den 17 maj 1952. Nr 18.

Ändrat valsätt vid val till riksdagens andra kammare.

föres en spärregel. Men i och med att
man föreslår en spärregel har man ju
medgivit, att hela resonemanget om den
s. k. proportionella rättvisan inte är
hållbart. Om man över huvud taget driver
de s. k. rättvisesynpunkterna, skulle
det väl ligga närmast till att kräva
att just den lilla gruppen, den enstaka
meningen i varje fall skulle få ett tillfälle
att göra sig hörd. Den skulle få
tillfälle att framlägga sina synpunkter
och få dem prövade. Men att lösa det
s. k. rättviseproblemet genom att beröva
smågrupperna en sådan möjlighet
och införa ett system, som i själva verket
ger de medelstora partierna ett eller
annat mandat ytterligare, kan inte gärna
vara rimligt. En sådan lösning har i
varje fall inte något med rättvisa att
göra.

Det bär talats mycket om kartellerna
och önskvärdheten av att få bort dessa.
Jag måste, herr talman, säga att jag på
denna punkt har en avvikande mening i
förhållande till flertalet av dem som tidigare
berört frågan. Man betonar att
kartellerna är en teknisk samverkan
och ingenting annat. Jag tror inte att
detta tal håller streck. Från kommunalvalen
finns det många exempel på att
trots att det på förhand funnits en klart
garanterad borgerlig majoritet, t. o. m.
om de borgerliga partierna gått fram
var för sig, har man på borgerligt håll
ändå ingått en kartell för att göra den
gemensamma fronten så mycket starkare.
Det har alltså inte varit fråga om
en teknisk samverkan för att hindra
det stora partiet att få komma i majoritet,
utan om en samverkan för att den
uppfattning, som stått kraftigt markerad
gentemot den borgerliga uppfattningen,
skulle få reducerat inflytande.

Enligt mitt sätt att se, kan man inte i
detta sammanhang komma ifrån frågan
om själva regeringsbildningen. Såvitt
jag förstår, finns det för närvarande
här i landet inte mer än tre möjligheter
att bilda en majoritetsregering. Det ena
alternativet är en socialdemokratisk re -

gering, stödd på ett socialdemokratiskt
parti majoritetsställning. Det andra alternativet
är en borgerlig regering, vilande
på samtliga borgerliga partier.
Intet av de borgerliga partierna, knappast
heller två av dem tillsammantagna,
har väl emellertid några större förhoppningar
om att inom överskådlig tid kunna
uppnå en majoritetsställning på egen
hand. Under sådana förhållanden tycker
jag att det är fullt naturligt, om
man på borgerligt håll har aspirationer
på att genom inbördes samverkan erbjuda
ett alternativ till socialdemokraliskt
majoritetsstyre. Men då skall också
denna strävan att skapa en majoritet
komma till uttryck vid själva valet och
ställas upp för väljarna såsom ett alternativ
i regeringsfrågan. Att smussla
undan hela frågeställningen bakom deklarationer
om varje partis självständighet
och oberoende utgör i själva verket
ett försök att vilseleda valmanskåren.

Det kan för all del vara riktigt att
utan karteller vid ett val finns det större
förutsättningar att efter valet pröva
det tredje alternativet^ nämligen bildande
av en koalition mellan något av
de borgerliga partierna och socialdemokraterna.
Men å andra sidan har det
rent praktiskt visat sig, att ett parti,
som trätt i kartell med andra partier,
snabbt kunnat ingå i koalition med det
parti man nyss bekämpat. Det gjorde
bondeförbundet år 1936, och i någon
mån kan man väl säga att detsamma
skedde år 1951. Det kan knappast riktas
någon förebråelse mot ett sådant
tillvägagångssätt, ty om ett parti misslyckats
att genom en kartell nå det syfte
som ändå måste vara det primära,
nämligen bildandet av en gemensam
majoritet, bör det inte vara någonting
som hindrar att partiet efter konstaterandet
av detta misslyckande söker
ena sig med motståndaren om vissa
arbetsuppgifter för den närmaste framtiden,
om vilka det går att vinna enhet.
Och liar man sedan under loppet av

Nr 18.

Lördagen den 17 maj 1952.

Ändrat valsätt vid val till riksdagens andra kammare.

en valperiod på detta sätt samverkat
med ett annat parti, är det väl naturligt
att man vid det följande valet antingen
fortsätter denna samverkan rent
valtekniskt eller också går fram fullt
självständigt. Jag vill också klart säga
ut att enligt min mening borde lösningen
av det nu aktuella problemet vara
att bondeförbundet ginge i teknisk valsamverkan
med det socialdemokratiska
partiet. Valhandlingen skall ju inte bara
ha det syftet att de olika partierna
försöker skrapa till sig så många mandat
som möjligt, utan det gäller också
att slå vakt kring vissa principiella värderingar.

Det betänkliga med det förslag, som
återfinnes i utskottets utlåtande liksom
även med det förslag utredningsmajoriteten
framlagt, ligger framför allt däri
att folk kan få den uppfattningen, att
man genom finurliga matematiska beräkningar
kan göra vad som helst med
valsystemet. Den d’Hondtska regeln är
lätt att fatta och enkel att använda. När
det gäller första platsen är jämförelsetalet
det röstetal som partiet erhållit.
När ett parti fått en plats, blir jämförelsetalet
för den andra platsen röstetalet
dividerat med 2. När partiet fått två
platser, blir jämförelsetalet röstsiffran
dividerad med 3, o. s. v. Detta är en
enkel regel. Det hela blir genast svårbegripligare,
om man skall använda siffrorna,
3, 5, 7 och 9, som nu sägas vara
att föredraga. Om sedan det ursprungliga
röstetalet först skall divideras med
1,4 för att man skall få fram jämförelsetalet
till den första platsen och sedan
med 3, 5, 7 eller 9 o. s. v. för de fortsatta
platserna, har jag en känsla av att
det hela bara verkar matematisk fingerfärdighet
och att folk lätt kan få det intrycket
att valsystemet är någonting
som kan ändras litet hur som helst. Jag
tror att det skulle vara en fara för demokratien
om den uppfattningen skulle
sprida sig ute i bygderna. Valsystemet
bör vara något som inte växlar från
det ena tillfället till det andra. Jag

undrar om inte i själva verket valsystemet,
även sammanräkningsmetoder och
sådant, borde grundlagsmässigt regleras.

Jag hoppas att det föreliggande regeringsförslaget
lika väl som högerns och
folkpartiets förslag skall bidraga till att
luckra upp sympatierna för det proportionella
valsystemet och att så småningom
framkalla en folkopinion, som
klart vänder sig åt majoritetsvalsystemet.
Jag tycker att i det anförande som
herr Fast här hållit fanns tecken som
tyder på att en sådan opinion ändå
håller på att växa fram. Högern och
folkpartiet blir inte tillfredsställda förrän
man nått fram till den exakta proportionaliteten,
och vad skall det då
över huvud taget tjäna till att göra
eftergifter på en punkt, där det finns
så allvarliga riskmoment?

I anledning av vad herr Pettersson i
Dahl här sagt om att städerna får ett
allt större antal mandat i förhållande
till den rena landsbygden vill jag bara
i korthet tillägga, att majoritetsval i enmanvalkretsar
ger i varje fall bättre
möjligheter att tillgodose landsbygdens
intressen på denna punkt.

Herr talman! I nuvarande situation
har jag ingen annan önskan att framställa
än att frukten snart skall mogna.
Jag har alltså inte nu något särskilt
yrkande.

Herr ERICSSON i Näs: Herr talman!
Den kritik som både i tidningspressen
och här i kammaren har riktats mot regeringsförslaget
har lindrigt sagt skjutit
över målet. Tidningarna ha talat om
att det skulle vara ett oskäligt gynnande
av regeringspartierna, och man har talat
om skojet med valmetoden o. s. v.
Herr Hjalmarson såg t. o. m. likheter
mellan vad som nu sker idag och vad
som hände i Norge för något eller några
år sedan, då den socialdemokratiska
regeringen med den socialdemokratiske
Oksviks dubbelröst beslutade ett
kartellförbud. Jag tror nog herr Hjal -

Lördagen den 17 maj 1952. Nr 18.

Ändrat valsätt vid val till riksdagens andra kammare.

marson är medveten om att den jämförelse
han gjorde inte håller.

Men vad är det för oro i folkpartiets
och oppositionens bröst? Vad är det för
skäl man andrager och vad är det man
nu tror skall komma? Jag tycker inte
att det finns några sakliga skäl för de
beskyllningar som riktats mot metoden.
Närmast verkar det som ett försök att i
propagandan framställa regeringspartierna
som odemokratiska, att göra gällande
att de skulle vilja framtvinga ett
orättvist valsystem, som missgynnade
oppositionspartierna, samt alltså på detta
sätt missbruka sin makt.

Jag tror inte att dessa påståenden är
riktiga. Men man kan tänka sig en motivering
till detta framställningssätt.
Det kan ju tänkas vara ett gynnsamt utgångsläge
för höstens val, om man kunde
få en jordmån för den propagandan
och på så sätt eventuellt förklara ett
kommande valnederlag. Jag tror inte att
svenska folket låter lura sig så lätt. Det
system som regeringsförslaget innebär
tillförsäkrar ju ändå proportionaliteten
större utrymme än förut och —- det är
viktigt — onödiggör karteller.

Den folkpartimotion som ligger till
grund för högerns och folkpartiets reservation
har två alternativa spärrförfaranden.
Vi vet att en rävlya bär minst
två utgångar men räven är väldigt noga
med att se efter var dessa gångar mynnar
ut. Så har man inte gjort i fråga om
folkpartimotionen. Om man lägger 1950
års siffror — de sista kända — till
grund för bedömningen av den folkpartimotion
som framföres samt jämför vad
den skulle ge i mandat med vad regeringsförslaget
skulle ge, gör man förvisso
underbara upptäckter. Man har
sagt att 118 mandat vore en överrepresentation
för det socialdemokratiska
partiet. Enligt nuvarande valsystem
skulle socialdemokraterna få 117 och
enligt regeringens förslag 118 mandat.
Eolkpartiets ena alternativ ger 118
mandat. Jag kan inte förstå att socialdemokratiska
partiet blir mera över -

representerat med 118 mandat, som har
kommit ur regeringens valsystem än
med lika många mandat ur folkpartiets.
Folkpartiets andra alternativ skulle ha
gett 125 mandat för socialdemokraterna.
Folkpartiets eget mandatantal, som
enligt regeringens förslag skulle ha blivit
54, blir enligt folkpartiets båda alternativ
50. Det är en blygsamhet som
inte är av denna världen. Skillnaden
mellan uppfattningarna på dessa punkter
är att regeringen föreslår ett system
som ger socialdemokraterna 118 mandat,
under det att folkpartiet föreslår
ett som ger minst 118. Och medan regeringen
vill införa ett system som ger
folkpartiet 54 mandat, kräver det själv
bara 50.

Men det var nog inte meningen att
det skulle bli några byxor av det skinnet.
Man kommer att tänka på paret
som gick till prästen för att få sitt barn
döpt. När prästen såg på barnungen, sade
han: »Det var ett mycket litet barn
det där.» — »Ja» sade fadern »men det
var egentligen inte meningen att det
skulle ha blivit något.»

Högern, som förut har gått in för
uddatalsmetoden med 60 procent spärr,
har nu anslutit sig till den reservation
som bygger på folkpartiets motion. Högern
har alltså anammat en av de
ståndpunkter som kommit till uttryck
i »de tusen ståndpunkternas parti», för
att använda en benämning på folkpartiet,
som brukas av en viss herr Hjalmarson.

Vad jag har mest mot reservanternas
förslag är att det tar så liten hänsyn
till personvalet. Herr Hallén talade
om att man efter detta system skulle
kunna få uppleva att en person ansågs
vara vald, men att det när sammanräkningen
var slut, visade sig att en helt
annan, som tillhörde ett annat parti blivit
nominerad. Man skulle sedan kunna
få uppleva, att när poströsterna kommit
in det ingalunda var denne heller,
som blivit vald, utan en tredje man
från ett tredje parti.

Nr 18.

Lördagen den 17 maj 1952.

Ändrat valsätt vid val till riksdagens andra kammare.

De ändringar, som i den för högern
och folkpartiet gemensamma reservationen
vidtagits i det i motionen framställda
förslaget, har i realiteten inte inneburit
något annat än en liten justering
i fråga om mandaten om man lägger
1950 års siffror till grund. Statsministern
har redan talat om att de 118 inte
skulle räcka utan att det bleve t. o. m.
119. Man skulle också kunna formulera
det så: Enligt den nuvarande metoden
skulle högern och folkpartiet på 1950
års siffror få 81 mandat, enligt regeringsförslaget
77, men enligt högerns
och folkpartiets reservation bara 76. Såvitt
jag förstår finns det inte något underlag
för att tala om otillbörligt missgynnande
av oppositionspartierna.

Jag har tidigare under perioden motionerat
om personval inom proportionalitetens
ram. Jag har alltså tidigare
prövat både konstitutionsutskottet och
kamrarna på den punkten och har inte
velat motionera nu igen. Men eftersom
det är en provisorisk lag och man måste
ta ställning till denna sak ytterligare
en gång, nämner jag ändå om det, för
att det inte skall bli bortglömt.

Herr Wallentheim talade för majoritetsval
i enmansvalkretsar. Det är en
ståndpunkt som jag i och för sig inte
kan acceptera. Jag anser nog att personvalet
skall komma mera till sin rätt
än hittills, men jag tror inte att det rätta
är majoritetsval i enmanskretsar.

Det sägs att majoritetsval skulle medföra
kvalitetsförbättring. Det är ju möjligt.
Men det är inte alldeles säkert att
det förutsätter eller skapar tvåpartisystem,
som herr Wallentheim ville göha
gällande. Många tror att om vi bara får
det engelska valsystemet, finge vi också
engelska parlamentariska sedvänjor. Det
,är inte alls säkert.

Grekiska regeringen befann sig under
världskriget i London. När den kom
hem införde den enmansvalkretsar. Vad
blev resultatet? Det finns en massa småpartier,
och kommunisterna äro överrepresenterade
liksom Papagos’ höger -

extremister. För att få en arbetsduglig
regering måste det bildas koalitioner
mellan småpartierna precis som i
Frankrike.

I Irland och Australien används det
proportionella valsystemet. Där har
man ändå två huvudpartier, men det
beror på att Irland och Australien har
hämtat sina parlamentariska traditioner
från England.

I England börjar det mer och mer
bli så, att den ene eller den andre kandidaten
förklaras för partiets officielle
kandidat. När man skall ge ut valmanifestet
— ett eget valmanifest skall nämligen
varje kandidat ge ut — skriver
han endast sitt namn under partiets
officiella manifest.

För inte så länge sedan stod det i tidningarna
att Churchill utfäst sig att genomföra
en reform av valsystemet i
England.

Frankrike bär sedan 1945 majoritetsval
i enmanskretsar. Där är man också
mogen för att avskaffa dem. De gångna
sex åren bär inte visat, att man kunnat
skapa ett starkt regeringsunderlag i
Frankrike, lika litet som i Grekland.
Inte ens i England har vid de två sista
valen enmansvalkretsarna givit önskat
resultat på denna punkt.

Det är möjligt att majoritetsval i enmansvalkretsar
skulle medföra kvalitetsförbättring.
Meningen med personvalen
är naturligtvis, att människan skall
betyda litet mera och partiet litet
mindre. Men det är inte nödvändigt
med enmansvalkretsar för den sakens
skull. Det finns möjlighet att ordna på
annat sätt.

Det är ingenting att säga om att vi
kasta våra blickar västeröver. Men för
att vi bekänner oss till västerländsk
uppfattning behöver vi inte anamma
allting som kommer västerifrån. Jag ämnar
inte motionera om det, men det
finns ett par saker i det amerikanska
systemet, som jag överlämnar till hugade
spekulanter: för det första att man
i huvudstaden Washington saknar röst -

Lördagen den 17 maj 1952. Nr 18.

Ändrat valsätt vid val till riksdagens andra kammare.

rätt. överfört på svenska förhållanden
skulle det innebära att Stockholm uteslöts
från valet.

En annan anmärkningsvärd sak i
Amerika är att statstjänstemän inte är
valbara till vare sig senaten eller representanthuset.
Om vi överför det på
svenska förhållanden, skulle det innebära
att ungefär 20 procent av denna
kammares ledamöter vore förhindrade
att ställa upp till nyval i höst. Jag tror
nog inte att det på stockholmsbänken
eller bland våra statstjänstemän skulle
gå att uppdriva annat än en ganska
måttlig entusiasm för den sortens försök
till kvalitetsförbättring.

Personval kan ske med bibehållande
av det proportionella valsättet. Vi bär
detta system i Finland och Danmark.
Där kan man rösta på både parti och
person. I vårt land är det ju på det sättet,
att den som står först på valsedeln
först blir vald. Det enda sättet att korrigera
detta system är ju att ha flera listor,
och detta kan tyvärr inbjuda till en
del manipulationer, som inte är så trevliga.
När vi nästa gång diskuterar valsättet
tycker jag det vore önskvärt, att
det då också skulle föreligga förslag om
ett system, som gjorde det möjligt att
inom proportionalitetens ram även rösta
på person.

Jag har som sagt inte motionerat om
detta men jag har velat nämna det, ty
jag tycker inte att den saken skall bli
helt bortglömd. I övrigt yrkar jag, herr
talman, bifall till utskottets förslag.

Herr ANDERSSON i Malmö: Herr talman!
Jag skall något uppehålla mig vid
frågan huruvida det föreliggande förslaget
har följt de riktlinjer, som angavs
i riksdagsbeslutet 1949 sådana de
blev utformade i konstitutionsutskottets
utlåtande. I nämnda utlåtande framhölls,
att man ville ha ett valsystem,
oär kartellerna avskaffades, och ett system,
som skulle ge möjligheter till störie
proportionell rättvisa mellan partierna.
Därvid gjordes emellertid ett till -

lägg, som inte har citerats av reservanterna,
vilka i övrigt varit inne på frågan.
Man gjorde följande utlägg: »utan
eftersättande av andra värden i det politiska
livet».

Nu kan man fråga sig vad konstitutionsutskottet
och riksdagen den gången
menade med »andra värden i det politiska
livet». Såvitt jag kan finna har man
därmed menat, att man inte vill ha ett
system, som — även om man kom närmare
den proportionella rättvisan —
gynnade uppkomsten av småpartier.
Man ville ha ett system, som gav möjlighet
till fastare underlag för en regeringsbildning.

Nu kan man med fog tycka att dessa
två synpunkter — den större proportionella
rättvisan och »utan eftersättande
av andra värden i det politiska livet»
— strider mot varandra. Det är naturligtvis
fullkomligt riktigt. Här måste
tydligen en avvägning ske mellan dessa
synpunkter. Jag vill då fråga huruvida
det föreliggande förslaget fyller de
fordringar, som härvidlag kan uppställas.
Beträffande proportionaliteten vill
jag hänvisa till det siffermaterial, som
föreligger i propositionen och även
framlagts på annat sätt — t. o. m. på en
tavla här i kammaren. Resultatet visar,
att det föreslagna systemet, tillämpat på
föregående val, inte medfört någon
större förskjutning mellan partierna.
Det föreslagna valsystemet ger emellertid
större möjligheter för mindre partier
att göra sig gällande, därför att uddatalsregelns
kraftiga reducering blir mycket
kännbar för de stora partierna.

För min del vill jag säga, att det förslag,
som nu föreligger, inte ger någon
fördel för det socialdemokratiska partiet
om man jämför det med det valsystem,
som vi nu har och som vi tillämpat
under en mångfald av år.

Hur ligger det nu till med möjligheten
att hindra partisplittring, hindra
uppkomsten av småpartier? För att
hindra en sådan verkan har man infört
denna spärregel med divisorn 1,4. Med

5 —- Andra kammarens protokoll 1952. Nr 18.

Nr 18.

6 6

Lördagen den 17 maj 1952.

Ändrat valsätt vid val till riksdagens andra kammare.

denna siffra skall det ursprungliga röstlalet
divideras för att grundsiffran skall
erhållas. Det är möjligt att man når sitt
mål härigenom. Jag vet inte huruvida
den siffran i och för sig kan vara riktig
— men det kan alltid diskuteras —
men erfarenheterna skall väl komma
att visa hur det ligger till i det fallet.

Härtill vill jag foga att reservanterna
— vilket ju också antytts i debatten •—
har en spärregel, som kanske verkar på
samma sätt. Det är emellertid litet svårt
att bedöma detta efter en genomläsning
av reservationen.

Det förslag, som nu föreligger, är
ingen idealisk lösning, tycker jag.
Många anmärkningar kan framställas,
och följaktligen vill jag räkna det som
en förtjänst, att lagförslaget skall utgöra
ett provisorium. Här gäller det emellertid
en reform för höstens val, vid
vilket man vill undvika karteller. Det
gäller då att komma fram till det resultat,
som kan klara den saken.

Till de anmärkningar jag tycker man
kan ställa mot förslaget hör, att hela
konstruktionen kan ge anledning till valspekulationer.
Man kan spekulera i både
uppdelning av partier och i samgående
r.iellan partier. Denna anmärkning gäller
kanske i särskilt hög grad risken
för en uppdelning av de stora partierna,
men i stort sett kan man säga, att denna
risk föreligger beträffande alla partier.
Jag vill dock tillägga, att det är omöjligt
att på förhand göra några säkra
spekulationer beträffande valresultatet.
Det skulle i grund och botten endast bli
cn lek med siffror.

Den reservation, som är fogad till utskottets
utlåtande, upptar en princip,
som — såvitt jag kan finna — riksdagen
vid föregående behandlingar varit
emot. Det gäller systemet med mandatutjämning.
Det är här fråga om ett slags
mandatutjämning, ett överförande av
mandat från — som man kallar det —
överskottspartier till underskottspartier.
Detta system måste skapa osäkerhet
hos väljarna. De kan inte veta vilka

valkretsar och vilka personer det kan
komma att gälla. Dessutom förefaller
hela systemet att vara mycket krångligt.

Jag har, herr talman, tillåtit mig att
väcka en motion i denna fråga. Utgående
från rent demokratiska synpunkter
finns det, tycker jag, en lucka i det
förslag, som här föreligger från regeringens
och konstitutionsutskottets sida.
Med det föreslagna systemet kan det
nämligen inträffa, att ett parti kan ha
majoriteten av rösterna i en valkrets
men ändå komma i minoritet när det
gäller antalet mandat. Detta kan inte inträffa
i andra valkretsar än där antalet
mandat är udda. Detta förhållande skulle
ha inträffat år 1948 i en av valkretsarna
här i landet. Visserligen hade det endast
hängt på ett litet fåtal röster, men en
majoritet vid valet hade i alla fall kommit
i minoritet beträffande mandaten.
I min motion har jag tillåtit mig föreslå
införandet av en regel, en s. k. majoritetsregel,
som skulle innebära tryggandet
av att majoriteten i en valkrets också
erhåller majoritet i fråga om antalet
mandat. Jag anser att detta står helt i
linje med demokratiska synpunkter och
rättvisesynpunkter. Därför skulle jag
gärna ha sett, att denna motion blivit
något mera välvilligt behandlad av konstitutionsutskottet.
Motionen har nämligen
blivit enhälligt avstyrkt.

Det kan, herr talman, måhända vara
lönlöst att i detta fall ställa något yrkande
om bifall till motionen, men jag
gör det ändå. Jag yrkar följaktligen bifall
till konstitutionsutskottets förslag
med de tillägg, som finns i motionen
11:606, vilken finns refererad på s. 28
i konstitutionsutskottets utlåtande.

Herr SKOGLUND i Umeå: Herr talman!
I en diskussion som förts beträffande
det föreliggande förslaget till nytt
valsystem har man, framför allt i pressen,
gjort gällande, att förslaget som
sådant skulle innebära utomordentliga
favörer för majoritetspartiet när det gäller
mandatfördelningen. Talet har ju vi -

Lördagen den 17 maj 1952. Nr 18. 67

Ändrat valsätt vid val till riksdagens andra kammare.

sat sig vara i hög grad överdrivet. Även
om det nu skulle ligga ett uns av sanning
i att ett majoritetsparti skulle få
en bättre tilldelning av mandat, så finner
jag ingenting oegentligt i detta.
Tvärtom anser jag det vara riktigt att
ett parti, som i en valkrets förfogar över
majoriteten av röster, också har garanti
för att det får majoriteten av mandat.
En sådan ordning innebär för övrigt
en viss garanti för att man i andra
kammaren kan få ett underlag för en
funktionsduglig regering.

Jag har inom utredningen fört detta
resonemang, och jag bär också i anledning
därav givit min anslutning till
förslaget om Droops valkvotsmetod, som
i sig innefattar just de fördelar som jag
anser bör ligga i ett valsystem, nämligen
att åt ett majoritetsparti också garantera
majoriteten av utdelade mandat.
Detta är min rent principiella inställning
till det valsystem, som jag anser
att man borde acceptera.

Emellertid har man från regeringens
sida gått på en annan linje, en linje som
i viss mån följer det förslag, som kommittémajoriteten
samlade sig omkring.
Å andra sidan ligger det så till att kommittémajoritetens
förslag i statsrådsbeiedningen
undergått en viss hyfsning,
som ger det vissa fördelaktigare drag.
Detta gör att jag för dagen kan ansluta
mig till det förslag, som Kungl. Maj:t
förelagt riksdagen och som konstitutionsutskottet
nu tillstyrker.

Angående frågan om kartellerna är
först och främst att observera, att vad
man här föreslår inte innebär något
förbud mot karteller. Vad man strävar
e fter är att få en återgång till förhållandena
sådana de var på detta område
före 1924. Justitieministern förklarade
i direktiven för utredningen, att man
skulle föreslå ett valsystem, som gör
kartellerna överflödiga. Det har från
kommittémajoritetens sida förklarats,
att det system som man skisserade i viss
mån innebar en garanti för att karteller
icke skulle visa sig vara behövliga.

Kommittén förklarade exempelvis på ett
ställe i yttrandet: »Det för en reform
av valsystemet vid andrakammarvalen
uppställda önskemålet att kunna avveckla
kartellväsendet synes därför i
huvudsak kunna tillgodoses enligt envar
av nämnda tre fördelningsmetoder.»
Det gällde Skölds spärrmetod, uddatalsmetoden
och den Droopska metoden.
Man förklarade alltså från utredningens
sida, att vad man här föreslog innebar
en garanti för att karteller i fortsättningen
inte skulle komma att användas.

I ett yrkande, som kom att ingå i en
reservation, förklarade jag, att då man
här liade fått ett system, som gjorde
kartellerna överflödiga, man måste fråga
sig varför man i så fall inte drog den
logiska slutsatsen och uteslöt de möjligheter,
som förelegat sedan 1924 att
bilda karteller. Från kommittémajoritetens
sida ville man nu inte dra denna
slutsats, vilket man däremot har gjort
i regeringsförslaget, som alltså innebär
en återgång till förhållandena före 1924.
Jag finner detta vara i full överensstämmelse
med det principiella och reella
resonemang, som man inom utredningskommittén
på sin tid förde.

Jag ber, herr talman, att med det anförda
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr KARLSSON i Stuvsta: Herr talman!
Även om jag är den ende hittills
anmälde talaren från det parti, som jag
tillhör, kan jag fatta mig kort. Jag kan
nämligen inte finna, att den diskussion
som här förts har fyllt någon egentlig
uppgift.

Sakförhållandet är ju följande: Det
största partiet, som inte har majoritet
bland väljarna men däremot i riksdagen,
är i verkligheten motståndare till
sitt eget förslag, det förslag som lagts
fram av regeringen och godtagits av
partiets representanter i konstitutionsutskottet.

Anledningen till att man lagt fram ett

Nr 18.

Lördagen den 17 maj 1952.

Ändrat valsätt vid val till riksdagens andra kammare.

förslag till valreform av detta slag är,
som alla vet, hänsyn till regeringsbrodern.
Hade ingen koalition kommit till
stånd i höstas, hade det inte heller lagts
fram något förslag till valreform. Bondeförbundet
kan givetvis inte som hittills
gå i kartell med de andra borgerliga
partierna mot det parti, som det
regerar ihop med. En valreform har på
grund av den nya politiska konstellationen,
koalitionsregeringens tillkomst,
blivit en politisk nödvändighet. Den ingick
för övrigt, om jag inte minns fel,
i den uppgörelse, som träffades mellan
socialdemokraterna och bondeförbundet
i fjol. Vad tjänar det till att under
sådana förhållanden tala om vilket förslag
till valordning som ger största rättvisa?
Det är inte främst det frågan
gäller.

När jag hörde exempelvis herr Hall,
kunde jag faktiskt inte undgå att le i
mitt stilla sinne. Vad han sade var väl
egentligen alla socialdemokrater överens
om. Men det är en sak; en annan
är den aktuella politiska nödvändigheten,
och den låtsas herr Hall inte om.
Han har talat som om han varit frånvarande
från det politiska livet det senaste
trekvartsåret. Ungefär lika abstrakt
har andra talare uttryckt sig här
i dag.

Det har talats om principer. Somliga
har börjat med att betyga sin sympati
för majoritetsvalsystemet för att sedan
sluta med att kräva konsekvent proportionalism.
Andra har velat vara med om
proportionalism till en viss gräns för
att, om denna överskrides, uttala sympati
för majoritetsval. Det hela verkar,
enligt mitt sätt att se, litet grötigt.

Herr Hallén kände sig olustig över
talet om experiment med vallagen. Statsministern
replikerade med att tala om
att man nu måste skaffa sig erfarenheter
innan man definitivt ändrar valsystemet.
Varje människa vet väl att experimenterandet
i detta fall har en enda
motivering, nämligen hänsynen till den
nuvarande koalitionsregeringen.

Det har sagts att såväl majoritetsval
som proportionalism måste betraktas
som demokratiska. Jag anser att valsystemet
i det ena eller andra landet
bara kan förstås med utgångspunkt från
den historiska traditionen i varje land.
Vår tradition är proportionalism, och
ingen hävdar väl på allvar att vi borde
överge den traditionen. Varför då inte,
om man verkligen skall diskutera valsystemet,
hålla sig till frågan om hur
proportionalismen bäst skall tillämpas,
ty något annat kan diskussionen reellt
inte komma att röra sig om. Om diskussionen
förflyttas till detta, kan man inte
komma från spörsmålet om riksmandat
och rikslista, ty utan dessa ting kan
man inte komma fram till ett verkligt
rättvist uttryck för folkviljan och till
att varje röst blir lika värd.

Herr Fast polemiserade mot talet om
riksmandat. Han menade, att befolkningen
exempelvis på Gotland och i
Blekinge har så olika intressen. Jag
skulle vilja ställa en samvetsfråga till
herr Fast. Jag ser honom inte här inne
nu, men han kanske ändå får reda på
den. Anser sig inte socialdemokraterna
på Gotland och i Blekinge ha mera gemensamt
över länsgränserna än vad de
har gemensamt med exempelvis högermännen
inom respektive läns gränser?
Ligger det inte rätt och slätt så till, att
det socialdemokratiska partiet med nuvarande
maktställning inte är intresserat
av rikslista? Det ger inte partiet
några parlamentariska fördelar, och
varför inte säga som det i verkligheten
är?

Herr Wallentheim talade föraktfullt
om riksräknemaskinen. Han ville inte
ha någon form av rikssammanräkning
av röster och riksfördelning av mandat.
Han talade i det sammanhanget om de
lokala synpunkternas och intressenas
stora betydelse. Men ingen kan väl bestrida,
att det i våra dagar till skillnad
från förhållandena på landskapslagarnas
tid är riksintressena, som är helt utslagsgivande
i politiken, och inte de lo -

Lördagen den 17 maj 1952. Nr 18.

Ändrat valsätt vid val till riksdagens andra kammare.

kala intressena. Det är rikspartiernas
riksledningar och riksinstanser som bestämmer
den politik, som företräds av
respektive parti och även av dess lokala
representanter. Varpå bygger då
herr Wallentheims hela argumentation
om att de lokala synpunkterna skall
vara helt utslagsgivande vid valet av
dem, som skall företräda hela landets
intressen?

I fråga om de föreliggande alternativen
skall jag fatta mig kort. Vi har redovisat
vår ståndpunkt i en motion, i
vilken vi dels föreslagit en skrivelse till
Kungl. Maj:t om förslag till grundlagsändring
med införande av riksmandat
och rikslista, dels föreslagit att riksdagen
i stället för Kungl. Maj:ts förslag
skulle anta utredningens förslag, som
bevisligen ger större proportionell rättvisa.
Vi ansåg, att den kompromiss, som
de i utredningen deltagande partierna
kom till, borde kunna genomföras. Då
emellertid utskottets medlemmar, däribland
medlemmar av utredningen,
övergivit förslaget, skall jag inte yrka
bifall till det, eftersom jag anser det
meningslöst.

Beträffande de två praktiska alternativ,
som här föreligger till avgörande,
kan jag säga att det för oss inte är någon
hjärtesak vilket som blir bifallet.
Men jag måste nog säga att jag tycker,
att det skulle bli litet oredigt att dels
ha alla mandat fördelade efter valkretsar
och dels fördelade efter rikssamverkan,
låt vara med en viss spärregel.

Herr talman! Jag skall sluta med det
sagda och inte i vidare mån gå in på
det ena eller andra valsystemets rättvisa.
Det tjänar litet till, ty de som makten
haver tar i alla fall ingen hänsyn
till det. Men med hänsyn till min allmänna
inställning i förevarande spörsmål
vill jag likväl under punkt A), gällande
grundlagsändring, yrka bifall till
motionen II: 008.

Herr talmannen återtog nu ledningen
av förhandlingarna.

Herr NYBERG: Herr talman! Det viktigaste
som kan sägas i denna debatt är
redan sagt, men jag anser mig ändå ha
anledning att säga några ord.

I propositionen angående den nya
valordningen meddelades, att jag avgivit
en framställning i ärendet till departementet.
Det förslag som jag hade
framställt gick ut på att man skulle
fördela mandaten enligt talserien 1, 2,
3 Vi, 5, 6 Vs o. s. v. Jag hade efter rätt
ingående beräkningar kommit till den
slutsatsen, att en sådan talserie skulle
ge ett rättvisare resultat än uddatalsregeln
med spärr på 60 procent av valkvoten.
Jag vill också poängtera att en
sådan metod som den jag föreslagit
skulle kunna tillämpas utan spärregel,
och den skulle ganska effektivt ha eliminerat
risken för partitaktiska uppdelningar
liksom behovet av karteller.

Jag har emellertid funnit att även den
metoden var förenad med vissa brister.
Den gav inte ett fullt rättvist resultat,
och jag har därför avstått från att framlägga
förslaget som en motion här i
riksdagen. Jag kan dock nämna att t. ex.
vid 1950 års val skulle socialdemokraterna
enligt regeringens förslag, såsom
också tidigare nämnts, fått sex mandat
över riksmedeltalet, medan enligt de
förslag som jag avgivit skulle motsvarande
parti ha fått fem mandat över
detta medeltal.

Jag har för min del kunnat ansluta
mig till det förslag, som har avgivits av
folkpartiet. Men jag vill också ha sagt i
detta sammanhang att jag inte heller
finner det förslag, som folkpartiet framställt
och som återfinnes i reservationen,
vara fullt idealiskt. Det har nämligen
vissa brister. Jag måste först och
främst medge att det är en skönhetsfläck
att metoden måste kombineras med
en spärr. Jag är inte heller blind för
det förhållandet, att i vissa valkretsar
mandatöverflyttningar skulle ske, som
skulle komma att se rätt egendomliga
ut. Men det som för mig har varit avgörande
iir, att det system som föreslå -

Nr 18.

Lördagen den 17 maj 1952.

Ändrat valsätt vid val till riksdagens andra kammare.

gits av folkpartiet dock har möjlighet
att ge en fullkomlig rättvisa, en möjlighet
som intet annat föreslaget system
har, och jag finner detta vara en mycket
värdefull egenskap.

Jag vill framhålla att valsättsutredningens
förslag om en uddatalsregel
med spärr på 60 procent liksom regeringens
förslag med första delningstal
på 1,4 är avgjort sämre ur rättvisesynpunkt
än folkpartiets förslag. Jag vill
tillägga att om rättvisekravet finge vara
avgörande vid dagens beslut, så skulle
riksdagen ena sig om det utjämningsförfarande,
som folkpartiet har föreslagit Det

har här anförts vissa kritiska reflexioner
med anledning av folkpartiets
förslag. Man har pekat på att i vissa
fall skulle det kunna bli en mandatfördelning
i riksdagen, som inte var rättvis.
Jag vill medge detta, men jag vill
samtidigt påpeka, att i alldeles övervägande
antalet fall ger folkpartiets förslag,
som framställts också i reservationen,
ett utslag som helt och fullt
sammanfaller med riksproportionaliteten.

Jag måste vidare beklaga att man över
huvud taget har infört uddatalsmetoden
i debatten om det nya valsystemet.
Enligt min mening är nämligen uddatalsmetoden
en tämligen olycklig uppfinning.
När konstitutionsutskottet säger
sig vara ense med departementschefen
om att uddatalsmetoden kompletterad
med spärranordning är överlägsen
övriga fördelningsmetoder, som skulle
kunna komma i fråga för användning,
måste jag säga att jag har mycket svårt
att begripa konstitutionsutskottets syn
på saken. Redan detta att uddatalsmetoden
ovillkorligen måste vara kombinerad
med en spärranordning är ju enligt
mitt sätt att se en mycket betänklig
brist. Men därtill kommer att uddatalsmetoden
i vissa fall kan ge orimliga
utslag. Den rena uddatalsmetoden kan
ju t. ex. innebära, att i en krets, där
ett parti har 10 001 röster, detta parti

tår lika många mandat som ett annat,
som kanske har 30 000 röster, och detta
är ju alldeles orimligt. Dessutom frestar
uddatalsmetoden i högsta grad till partitaktiska
delningar. Om uddatalsmetoden
med spärr på 60 procent av valkvoten
hade använts vid 1948 års val,
skulle mandat stått att vinna för ett eller
annat parti genom uppdelningar i
ett tjugotal av landets valkretsar. Hur
man kan ge en sådan metod ett gott
betyg förstår jag inte.

Jag måste säga att anordningen med
spärr på 1,4, som regeringen föreslagit
och som konstitutionsutskottets majoritet
har accepterat, är mera tilltalande
enligt mitt sätt att se än den spärr på
60 procent av valkvoten, som förslagits
av valsättsutredningen. Jag hyser tacksamhet
mot högern för att den vid utskottsbehandlingen
har gått ifrån det
förslag, som den i detta avseende hade
framställt.

Jag vill i detta sammanhang påpeka
att man på vissa håll utomlands har försökt
sig på att utestänga vissa partier
genom att införa spärranordningar, men
att man sedan tvingats överge sådana
tilltag. I Sydschleswig t. ex. införde
man för något år sedan en 7 % procentsklausul,
som innebar att ett parti, som
inte uppnått 7 V-i procent av rösterna,
inte skulle få deltaga i mandatfördelningen.
Bestämmelsen måste upphävas
rätt snart, och en dansk tidning som
erinrat om detta skriver, att en »verklig
demokrati kännetecknas av att även
den enskilde eller de få kan erhålla sin
rätt.» Jag tror, herr talman, att om vi
här i landet hade följt valsättsutredningens
förslag om en 60-procentig
spärr, hade vi snart nog i rättvisans
och demokratiens eget intresse fått
överge denna anordning.

Spärren på 1,4 är bättre, men den
är illa nog även den, trots vad finansministern
tidigare i dag har sagt, ett
resonemang, som jag rent matematiskt
inte finner anledning att göra någon
invändning emot. Men jag vill fram -

Lördagen den 17 maj 1952. Nr 18.

Ändrat valsätt vid val till riksdagens andra kammare.

hålla just detta, att ett införande av en
spärr på 1,4 måste dock inge betänkligheter
och åtskillig oro hos de delar
av vårt folk, som är politiskt intresserade.
Regeringens egna tabeller, som visar
resultatet med 1,25, 1,3 och 1,4 ger
vid handen vilka möjligheter som här
öppnar sig och vilka portar ut i det
ovissa som man här slår upp. Om man
finge en spärr på 1,6 eller 1,7 skulle
man faktiskt genom spärranordningen
kunna åstadkomma, att man nära nog
slog ihjäl en del småpartier.

Jag vill i detta sammanhang också
säga, att även regeringens förslag med
spärr på 1,4 i vissa fall kan ge möjlighet
till partitaktiska uppdelningar. Jag
har räknat ut att t. ex. i Stockholms
stad skulle socialdemokraterna genom
uppdelning 1948 kunna vinna ett mandat.
I Stockholms län skulle folkpartiet
vunnit ett mandat genom uppdelning.
I Blekinge län hade folkpartiet kunnat
skydda sig mot en mandatförlust till
högern genom en uppdelning. I Malmöhus
län skulle folkpartiet tagit ett mandat
från socialdemokraterna genom
uppdelning, och i Kopparbergs län hade
socialdemokraterna tagit ett från högern
genom uppdelning. Men jag vill
samtidigt framhålla att eu sådan uppdelning
givetvis är svår att genomföra
och jag tror inte att det i praktiken
kommer att tillämpas, men man skall
inte vara alleles säker på den punkten.

Jag vill också framhålla att det förslag,
som här föreligger från regeringen,
i vissa fall kan ge mycket konstiga
utslag. Om t. ex. i en valkrets ett parti
får 14 001 röster, kan det på dessa röster
få lika många mandat som ett annat
parti som får 30 000 röster. Det är givetvis
oriktigt. Det riktiga är givetvis att
ett parti, som har 30 000 röster, i ett
sådant fall får båda de mandat, som
kan falla på dessa båda partier.

Det kan inte heller vara rättvist att
— soin fallet skulle varit 1948 —■ socialdemokraterna
på 46,1 procent av rösterna
skulle få 113 mandat, medan de bor -

gerliga partierna, som tillsammans hade
47,5 procent av rösterna skulle få endast
107 mandat. När man läser tabellerna
för olika val och olika system och
själv sätter sig att räkna, kan man faktiskt
inte förstå hur man mera helhjärtat
i varje fall kan försvara den
valmetod, som regeringen här har framlagt.

Sedan vill jag innan jag slutar säga
en annan sak. Jag tror att alla som bor
i Blekinge och även i övriga län som
föreslagits till sammanslagning med
andra, är regeringen tacksamma för
att man uppgivit tanken på sammanslagning
av olika valkretsar. Jag har en
gång tidigare i kammaren i en interpellation
efterlyst regeringens förslag
till ny valmetod. Jag ville ha fram den
så fort som möjligt, och jag uttalade i
detta sammanhang också att vi hoppades
att man inte skulle föreslå någon
sammanslagning av olika valkretsar.
När nu även regeringen valt den linjen
att inte föreslå några sammanslagningar,
vill jag såsom en representant för
ett län, som skulle drabbats av en sådan
åtgärd, uttala min tillfredsställelse.

Jag är vidare beredd att tillstyrka den
grundlagsändring, som garanterar att
varje län med undantag för Gotland får
minst fem mandat, och jag kan således
på den punkten inte ge min anslutning
till den reservation, som avgivits av
herrar Herlitz och von Friesen.

Herr talman! Jag har redan sagt att
jag inte är fullt tillfredsställd med det
förslag som folkpartiet avgivit och som
upptagits i reservationen, men jag finner
det vara överlägset de andra förslag,
som här föreligger, och jag kan
därför utan någon större tvekan ansluta
mig till den reservation, som i
detta fall har avgivits av herrar Herlitz,
von Friesen m. fl.

Herr DICKSON: Herr talman! Jag
kan ovanligt nog i ett par tre punkter
ansluta mig till vad den kommunistiske

Nr 18.

Lördagen den 17 maj 1952.

Ändrat valsätt vid val till riksdagens andra kammare.

talaren för en stund sedan, herr Karlsson
i Stuvsta, yttrade i den här frågan.

Hela denna situation har ju uppkommit
genom att man inte har dragit de
moraliska konsekvenserna av koalitionsregeringen
och dess tillkomst. Vi
som var närvarande i onsdags här i
kammaren — det var kanske inte så
många kvar då på slutet -— fick bevittna
den hemsökelsens stund som inrikesministern
då hade, och det är inte första
gången han har haft det. Jag kan inte
underlåta att göra den reflexionen, att
sådant drar ner det politiska livet. Jag
tror nog att inrikesministern underkänner
kammarledamöternas fattningsgåvor,
om han inbillar sig att det går i
folk att man kan få två diametralt motsatta
påståenden att stämma.

Nu kommer herr inrikesministern in.
Jag nödgas dess värre säga en del ofördelaktiga
ord, men det kanske kan lända
till förbättring senare.

Jag tycker att koalitionen är parternas
ensak, men kan man då inte stå
upp som karlar och säga, att det är riktigt,
att vi för ett år sedan tyckte så
eller så och kanske ännu tycker det,
men den politiska kombinationen, som
vi har gjort, medför enligt vår mening
många andra värden, och därför har vi
jämkat på våra ståndpunkter. Vi har
kompromissat, vi har gått ifrån kanske
väsentliga synpunkter för att vinna
dessa andra fördelar. Jag tror att man
skulle kunna vinna mycket på att föra
ett klart och rent språk när ändå alla
begriper hur det ligger till.

Samma sak är det med valreformen.
Den är ju tillkommen för att klara situationen
nu i höst för att bondeförbundet
skall kunna gå så oskadat som
möjligt ur striden utan kartell. Den saken
kan man ju begripa. Varför kan
man då inte säga rent ut, att så ligger
det till. Nu har man gått som katten
kring het gröt. Jag säger, som herr
Karlsson i Stuvsta sade, att debatten
nog har varit ganska överflödig. Vi vet

ju, hur det kommer att gå, och nästan
allt som kan sägas är sagt förut.

I fråga om dagens ärende har det ju
uttryckligen sagts, att det är fråga om
ett provisorium, som gäller septembervalet.
Man har talat så vackert om att
man skall vinna erfarenhet genom detta
val. Det är ju nonsens att säga så. Nu
får vi visserligen den erfarenheten om
fyra månader och fyra dagar att i just
den kombination, som då uppstår,
blir resultatet det och det. Det fordras
fyra månader och fyra dagar för att få
detta enda utslag. Emellertid skulle ju
på några få timmar några flinka räknemästare
kunna räkna ut 400 olika kombinationer,
och sålunda skulle man på
det sättet nå 400 gånger så stor erfarenhet
som vi vinner på fyra månader och
fyra dagar genom detta experiment. Talet
om att vinna erfarenhet är alltså
rena nonsens.

Jag skall inte gå in på en mängd detaljer.
Det har här talats om personval.
Jag är själv anhängare av personvalsprincipen
och jag hoppas att den skall
så mycket som möjligt komma i förgrunden
vad det lider.

Herr Hjalmarson var ett ögonblick
inne på samarbetslinjen. Även jag är
anhängare av den, och jag har länge
talat för samlingsregering som det enda
värdiga för en kulturstat. Jag hoppas,
att den skall komma så småningom,
men då behövs samarbetsvilja, och jag
beklagar, att när det har gällt att lösa
detta intrikata problem, har regeringen
inte ens brytt sig om att rådgöra med
oppositionen för att finna en samförståndslinje.

För att göra en lång historia kort,
skall jag, herr talman, komma fram till
att göra ett annat yrkande. I talet om
den största möjliga överensstämmelsen
med folkopinionen har statsministern,
tycker jag, fullkomligt rätt, och många
har ju pläderat för det. Det är detta vi
i första hand skall räkna ut var den
ligger. Vi har några tabeller, som är fogade
till utskottsutlåtandet. Av dem fin -

Lördagen den 17 maj 1952. Nr 18.

Ändrat valsätt vid val till riksdagens andra kammare.

ner man, att om man i stället för 1,4
använder 1,25, når man största möjliga
matematiska rättvisa i fråga om de fyra
fall som där behandlas. Att det sedan
kan bli opåräknade avvikelser är kanske
möjligt, men det blir det säkert också
med 1,4-metoden. Det sägs nu att
med 1,25 blir spärren för dålig. Då kan
det bli förfärligt många småpartier. Alla
är dock ense om att i denna situation,
när vi har fyra månader kvar till valet,
är risken för tillkomsten av nya småpartier
lika med noll. Då återstår den
möjligheten att man genom denna anordning
kan stoppa det minsta partiet,
och det minsta partiet är det kommunistiska
partiet. Det tycker jag naturligtvis
i och för sig är en bra sak, men
jag håller dock före, att den saken får
klaras med andra medel. Svenska folket
bör kunna använda andra medel
för att denna grupp inte skall växa sig
för stark.

Jag yrkar bifall helt enkelt till utskottets
förslag med den ändringen, att siffran
1,4 utbytes mot siffran 1,25. Därmed
vinner man, att avvikelsen från den absoluta
rättvisan i de föreliggande exemplen
går ned från utskottsförslagets
10 till 6,8. Då har vi vunnit det enligt
min mening främsta målet för våra strävanden,
nämligen den största möjliga
rättvisan i valproceduren vid höstens
val.

Herr TALMANNEN: Vid onsdagsplenum
är det vanligt att vi tar middagsrast
vid fem-tiden, men i dag är det
lördag, och många ärenden återstår att
behandla som säkerligen ta tid. Tiden
för vår sammankomst skulle kanske förkortas,
om vi fortsätter utan att ange
någon bestämd tid för middagsrasten,
men det får kammaren själv avgöra.

Herr talmannen gav propositioner
dels på att förhandlingarna skulle fortsättas
dels ock på att avbrott för middagsrast
skulle äga rum; och beslöt
kammaren i enlighet med den förra
propositionen.

Härefter anförde:

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HEDLUND: Herr talman! Omdömena
om regeringens förslag har ju
i pressen varit synnerligen hårda. Man
har talat om ett övergrepp från majoritetens
sida, och här i kammaren har
man inte kunna undgå att i viss mån
höra enahanda tongångar.

Önskemålen ifråga om valreformens
utseende divergerar ju högst väsentligt.
Somliga vill ha vad man kallar för verkligt
proportionell rättvisa, alltså riksproportionalitet;
andra vill att vi skall
ha majoritetsval, alltså gå in för det
engelska systemet. Valsättsutredningens,
regeringens och reservanternas förslag
kan ju sägas ligga någonstans mellan
dessa ytterligheter.

Vad är det nu man får ut för någonting,
om man följer regeringens förslag?
Ja, det är möjligheten att utan valkarteller
få ut ett mandattal, som i varje
fall inte för de mindre partierna är
lägre än enligt nuvarande system. Kartellsystemet
har som bekant under årtionden
varit starkt kritiserat framför
allt ifrån ett av de två partier, som
står för reservationen, nämligen folkpartiet.

1932 t. ex. lade den frisinnade regeringen
fram ett förslag, där man talade
om att systemet med karteller och fraktioner
var behäftat med betydande olägenheter.
Det sades att de kunde orsaka
oklarhet och förvirring hos valmännen.
Man röstade på ett parti och
stödde kanske i själva verket ett annat
parti. Dessutom kunde kartellerna hos
många komma att framstå som resultat
av någon slags koalitionsbildning och
alltså inte uppfattas enbart såsom en
teknisk samverkan. Det var ungefär vad
man redan 1932 från frisinnat regeringshåll
sade om detta kartellsystem,
och man har fortsatt vid många senare
tillfällen att argumentera mot detsamma.

Jag skall inte bli långrandig i min

Nr 18.

Lördagen den 17 maj 1952.

Ändrat valsätt vid val till riksdagens andra kammare.

uppräkning utan nöja mig med att till
vad jag sade nyss påminna något om
vad folkpartiets förutvarande ledare
herr Andersson i Rasjön sade på 1930-talet. Vi har inte längre, sade han, skjutit
fram den absolut rättvisa mandatfördelningen
som huvudskäl, utan vi har
fastmer framfört som huvudskäl angelägenheten
av att komma bort från det
hittills praktiserade kartellsystemet.

Alltså har man tidigare från folkpartihåll
framhållit, att kartellerna borde
man försöka komma bort ifrån, och
man har till och med sagt, att detta var
väl så viktigt som att komma fram till
proportionell rättvisa. Detta må nu stå
för folkpartiets egen räkning, denna
gradering mellan värdet av att bli fri
frän kartellerna och värdet av att uppnå
proportionell rättvisa. Men jag kommer
så fram till att det förslag, som här
är framlagt av regeringen, är ägnat att
ge de mindre partierna utan karteller
samma andel i valmanskåren som man
med nuvarande system får med karteller,
och jag frågar: Är inte redan detta
en fördel, en betydande fördel? Herr
Andersson i Rasjön skulle betrakta det
som en mycket stor fördel — jag tror
inte han har ändrat uppfattning på denna
punkt.

Om man tar del av siffrorna från alla
riksdagsval under 1940-talet — åren
1940, 1944 och 1948 —- får man ett ganska
klart belägg för det första för att
det här inte kan vara fråga om något
övergrepp och för det andra för att
regeringsförslaget medför en verklig
vinst. Om man lägger ihop det antal
mandat som högern har inkasserat vid
dessa val, visar det sig vara 104 stycken.
Den har delvis fått dem med hjälp
av kartellerna med folkpartiet och bondeförbundet.
Skulle man vid dessa tre
val ha tillämpat regeringsförslaget och
avstått ifrån att gå i kartell, skulle högern
ha fått sina 104 mandat i alla fall.
För folkpartiet är förhållandet detsamma.
Dessa tre val bär tillfört folkpartiet
106 mandat, varav en del naturligtvis

vunnits tack vare kartellerna med högern
och bondeförbundet. Skulle man
ha tillämpat regeringsförslaget, visar
det sig att folkpartiet även då hade fått
sina 106 mandat.

För socialdemokraternas del ser det
inte fullt lika gynnsamt ut. Dessa tre
val har givit partiet 361 mandat, medan
det nya systemet skulle ha tillfört
partiet endast 357 mandat. Det skulle
alltså innebära en minskning med i genomsnitt
1 mandat per valtillfälle.

Hur man under sådana förhållanden
kan börja tala om övergrepp övergår
min förmåga att inse. Jag tycker närmast,
att det är oförskämt att tala om
övergrepp i detta sammanhang, och det
vill jag inte underlåta att framhålla.

Till herrar Hjalmarson och Dickson
skulle jag bara vilja säga, att det förefaller
som om herrarna inte är alldeles
samspelta. Herr Hjalmarson sade något
om självutplåning från bondeförbundets
sida, medan herr Dickson vill
göra gällande att detta arrangemang
med nya valmetoden har tillkommit uteslutande
för bondeförbundets skull. Jag
vet inte vilketdera högern tycker är
riktigt — båda delarna kan det ju inte
vara.

En annan sak är naturligtvis, att valreformen
i viss mån har aktualiserats
just genom denna koalition. Jag vill
emellertid påpeka, att utredningsarbetet
i fråga hade påbörjats långt tidigare,
nämligen redan år 1949, bl. a.
just på initiativ från bondeförbundshåll.

Kartellerna är förbjudna i fortsättningen
säger somliga; de är inte förbjudna
säger andra. Hur förhåller det
sig nu med den saken? De öppna kartellerna
är ingalunda förbjudna men
däremot de mera dolda kartellerna, som
vi kommit fram till genom att använda
neutrala fraser och uttryck som t. ex.
orden »Fram till val». På de borgerliga
valsedlarna har det brukat stå »Fram
till val». Det tycker ju alla att de skall
när de skall välja, men jag är inte övertygad
om att alla har gjort klart för

Lördagen den 17 maj 1952. Nr 18.

Ändrat valsätt vid val till riksdagens andra kammare.

sig, att just detta uttryck innebär en
sammankoppling mellan högern, folkpartiet
och bondeförbundet i fråga om
rösterna. Detta till synes oskyldiga uttryck
har alltså inneburit en sådan sammankoppling.
Många har naturligtvis
haft klart för sig att så har varit fallet,
men jag är fullt på det klara med
att många å andra sidan inte har vetat
det, förrän det särskilt klargjorts för
dem.

I fortsättningen har man, om man så
önskar, möjlighet att ingå karteller, men
då måste det ske litet mera öppet. Det
får t. ex. stå folkpartiet—högern som
partibeteckning och den som röstar
bör ha klart för sig, att hans röst kan
komma att tillfalla folkpartiet men att
det också kan bli högern som får den.
Skulle kombinationen utökas med bondeförbundet,
vilket jag för min del tilllåter
mig att betvivla, blir villervallan
för vederbörande väljare ännu större.
Det råder alltså inte något kartellförbud,
men om det skall vara en kartell
skall det vara öppet och klart, mellan
vilka partier den gäller och vart den
kan föra.

Man har vidare uppehållit sig rätt
mycket vid förslagets provisoriska karaktär
och sagt, att eftersom detta är
ett provisorium, avsett att gälla endast
denna gång, kan man inte heller behöva
taga någon hänsyn till intresset att
hindra småpartibildning. Jag tror emellertid
inte att man skall se detta som
en engångsföreteelse utan att man skall
räkna med att det är något, som sannolikt
kommer att fortsätta. Man vill göra
ett prov för att se hur det faller ut,
och sedan vill man fatta ett nytt beslut
när man fått mera tillfälle att penetrera
det hela.

Vad reservanternas förslag beträffar,
har det den egenheten, vilket statsministern
redan har påpekat, att det med
1950 års siffror skulle ge socialdemokraterna
flera mandat än det nuvarande
systemet och regeringsförslaget och
att även kommunisterna därigenom

skulle få en gynnsammare ställning. Jag
tycker inte, att man kan beskylla socialdemokraterna
för att i detta sammanhang
ha velat ta för sig mera än vad
reservanterna har velat bjuda dem. Reservanternas
förslag är såvitt jag kan
se minst lika fördelaktigt för det socialdemokratiska
partiet som något av de
andra förslagen.

Det är emellertid betydande nackdelar
förenade med reservanternas förslag,
nackdelar, som man resonerat om
så mycket i dag, att jag inte har anledning
att gå djupare in på dem. Jag skulle
emellertid vilja nämna en enda sak.
Man har konstaterat, att valmän utanför
en valkrets kan komma att väsentligt
påverka ett val, vilket låter ganska
märkvärdigt. Herr Ohlin har gentemot
detta sagt, att spärregeln också kan
medföra ungefär samma effekt. Det må
vara sant, att spärregeln i viss mån
kan göra detta, men jag undrar dock
om det kan bli lika besynnerligt som
med reservanternas förslag. På s. 35 i
konstitutionsutskottets utlåtande har
man i reservationen kommit fram med
ett exempel från Östergötlands län, där
högern hade 26 000, bondeförbundet
23 000 och folkpartiet 31 000 röster vid
1948 års val. Nu är emellertid reservanternas
förslag så utformat, att det skulle
kunna inträffa, att högern med sina
26 000 röster får två mandat, medan
folkpartiet med sina 31 000 röster får
nöja sig med ett enda mandat, därför att
man skall kunna tillhandahålla röster
till ett underskottsparti. Det är ett resultat
som valmän i Östergötland nog
finge alldeles särskilt svårt att förstå.

Jag tillåter mig, herr talman, att
starkt reagera mot alla, som har gjort
gällande att det skulle föreligga något
fiffel med valordningen eller något
övergrepp. De siffror som jag har andragit
från de tre sista valen, åren 1940,
1944 och 1948, motsäger direkt varje
sådant påstående. Jag tycker, att de sonliar
fällt dessa ord antingen bör ta till
baka dem eller också motivera sin

Nr 18.

Lördagen den 17 maj 1952.

Ändrat valsätt vid val till riksdagens andra kammare.

ståndpunkt i stället för att komma me.
lösryckta beskyllningar och invektiv.

Herr DICKSON (kort genmäle): Herr
talman! Inrikesministern tycks glömma
att avsikten med denna reform delvis
är att minska de tidigare orättvisorns
och att få ett förbättrat valsystem.
Statsministern förklarade för en stund
sedan som en av de väsentliga tyngdpunkterna
i argumenteringen, att vi genom
valordningen skulle få största möjliga
överensstämmelse mellan representationen
här och den allmänna opinionen.
Det är också den punkt som jag
själv fäster största vikten vid.

Här har talats om fiffel. Det är kanske
ett väl starkt uttryck; olika människor
lägger olika betydelser i det.
Här föreligger emellertid den situationen
— eller kan inrikesministern dementera
det? — att man skall försöka
få ett system, i vilket kartellerna har
kommit bort, framför allt därför att
bondeförbundet i år måste klara sig ensamt.
Är det inte en överenskommelse
träffad på den punkten? Den offentliga
pressen har i varje fall haft mycket att
skriva därom, även om jag inte alltid
tror vad den skriver.

Låt mig nu anknyta till vad jag tidigare
sagt. Inrikesministern har en lång
stund talat om hur fördelaktigt det är
för folkpartiet att kartellerna kommer
bort och att den ena framstående folkpartisten
efter den andra har uttalat
sig för att kartellerna borde bort. Det
må vara sant, men detta tal är ju bara
till för att dölja inrikesministerns egentliga
önskan, nämligen att man för bondeförbundets
skull skall få bort kartellerna
i år. Är det inte så? Det är väl
den enkla sanningen, och den är väl
inte så märkvärdig. Kan man då inte
säga det?

Jag vet inte, om inrikesministern upp
fattade vad jag sade i början av mitt
tidigare anförande, nämligen att en sådan
situation som den inrikesministern
befinner sig i måste bli besvärlig, om

man inte tar tjuren vid hornen och talar
ett rent och ärligt språk. Det nämndes
här, att herr Hjalmarson skulle ha
talat om självutplåning och att jag inte
skulle ha varit av samma mening som
han. Det vet jag nu inte, men tycker
inte herr inrikesministern själv, att det
vore skönt att genom att tala rent språk
i framtiden kunna undvika sådana situationer
som inträffade i onsdags? Den
gången skulle jag, om jag hade varit
inrikesministern, gärna ha önskat att
jag kunnat åstadkomma en självutplåning
i fysisk bemärkelse.

Herr HJALMARSON (kort genmäle):
Herr talman! När det gäller valordningen,
herr Hedlund, har socialdemokratien
inte behövt göra någon eftergift för
bondeförbundet, som redan tidigare i
motsats till högerpartiet har fått full
proportionell rättvisa. Med endast 780
röster mera än högern fick ju bondeförbundet
vid det sista riksdagsvalet
sex mandat mera än högern här i riksdagen.
Vad det har gällt ur regeringens
synpunkt har varit att tillse, att denna
effekt skulle kvarstå med möjlighet för
socialdemokratien att bevara sin överrepresentation.
Jag erkänner, herr talman,
att jag tidigare trodde, att den nya
valordningen skulle bli en eftergift från
socialdemokraternas sida för en önskan
hos bondeförbundet om ett rättvisare
valsystem, men vad är det som sker?
Det är helt enkelt, att bondeförbundet
får medverka till en valordning, som
kan göra socialdemokratien enväldig
utan att ens ha folkflertalet bakom sig.
Nog är detta en ganska långtgående
självuppgivelse, herr inrikesminister.

Om min ärade vän herr Hedlund tilllåter
det, skulle jag slutligen bara vilja
göra en enda liten fråga. Kan herr
Hedlund nämna någon enda fråga av
större praktisk betydelse, där bondeförbundet
har fått socialdemokraterna
med på någon verklig eftergift?

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HEDLUND: Herr talman!

Lördagen den 17 maj 1952. Nr 18.

Ändrat valsätt vid val till riksdagens andra kammare.

Någon allmän politisk exposé har jag
ingen anledning att ge mig in på i anslutning
till herr Hjalmarsons senaste
fråga, utan jag hänvisar honom därvidlag
till dagspressen, t. ex. till Dagens
Nyheter. Det finns också andra tidningar,
som kan stå till tjänst.

Jag tillåter mig emellertid ställa en
fråga till Hjalmarson: Menar herr Hjalmarson
att det förslag, som innefattas i
propositionen, ger socialdemokratien
större möjligheter att bevara sin ställning
än det system, som i dag gäller?
Ett ja eller nej på den frågan skulle vara
av mycket stort intresse.

Sedan vill jag säga till herr Dickson,
att jag anser att det nya valsystemet
innebär en väsentlig förbättring,
jämfört med det system vi bär i dag.
Det är nämligen så, att sådana partier
som herr Dickson och jag tillhör och
som herr Ohlin representerar, om vi
går var för sig får fler mandat med det
nya systemet än med dagens system.
Det nya systemet är f. ö. så beskaffat
att även om vi går var för sig så får vi
minst lika många mandat som vi kan
få, om vi tre vid nuvarande systemet
håller ihop i ett val. Detta är en väsentlig
fördel.

Jag vill slutligen säga till herr Dickson,
att om vi har kunnat åstadkomma
möjligheten att slopa kartellerna, och
trots detta för våra två partier plus
folkpartiet få minst lika stark representation
som med kartellsystemet, så
har vi, tycker jag, gjort en god gärning.

Herr NYBERG (kort genmäle): Herr
talman! Jag vill säga några ord med
anledning av de siffror från Östergötland,
som herr inrikesministern här
drog fram. Jag skulle vilja anföra några
andra siffror, nämligen från Kopparbergs
län, som visar hur regeringsförslaget
verkar. År 1948 hade högern i
nämnda län 9 915 röster och bondeförbundet
20 085. Bondeförbundet fick den
gången två mandat, vilket var alldeles
riktigt. Men enligt regeringens här före -

liggande förslag skulle högern i stället
få ett mandat och bondeförbundet ett,
trots att bondeförbundets siffror ju är
mer än dubbelt så stora som högerns.
Det är ganska generöst att bondeförbundet
att gå med på en sådan metod,
men den innebär inte någon gärd av
rättvisa.

Herr HJALMARSON (kort genmäle):
Herr talman! På herr inrikesministerns
fråga till mig vill jag svara följande:
Den nya valordningen utan valsamverkan
ger socialdemokraterna minst lika
stora möjligheter som den gamla valordningen,
med dess regler för valsamverkan,
att tillskansa sig flera mandat
än vad partiet har rätt till.

Min fråga till herr Hedlund, vilken
var föranledd av ett tidigare yttrande
av honom, huruvida han kunde ge
några exempel på några mera väsentliga
eftergifter som socialdemokraterna
gjort för bondeförbundet, besvarade
herr Hedlund med att hänvisa till vad
som stått i Dagens Nyheter. Det var för
mig en nyhet att Dagens Nyheter blivit
en sådan sanningskälla för bondeförbundet!
Lag förstår emellertid att inrikesministern
därvid syftade på vad
som stått i Dagens Nyheter om jordbruksuppgörelsen.
Jag vill då sluta med
att erinra om vad som står i sista numret
av socialdemokratiska partiets officiella
tidskrift, Fakta, vilken jag råkade
läsa i går middag. Där står följande:
»De prisjusteringar, som nu företagas,
grunda sig sålunda helt på föregående
riksdags beslut och ha icke något sammanhang
med regeringsombildningen.»

Denna tidskrift måste väl ändå för
herr Hedlund vara en större sanningskälla
än Dagens Nyheter.

Herr OHLIN: Herr talman! Utgångspunkten
för en diskussion om valreform
här i landet måste ju för det första vara,
att vi sedan gammalt har ett proportionellt
valsätt och att det inte är aktu -

Nr 18.

Lördagen den 17 maj 1952.

Ändrat valsätt vid val till riksdagens and

ellt att övergå till någon sorts majoritetsval
och för det andra att man skall
eftersträva en rättvis mandatfördelning
utan att uppmuntra till uppkomsten
av s. k. okynnespartier, samt för det
tredje att det är önskvärt att göra valkartellerna
överflödiga. Nu har inrikesministern,
som jag hade tänkt säga
några ord till, avlägsnat sig ur kammaren,
men det kan ju hända att han
kommer tillbaka -— han har väl nämligen
inte från förra onsdagens debatt
dragit sådana slutsatser, att han inte
har lust att debattera.

Med anledning av inrikesministerns
senaste uttalande vill jag säga, att vi i
folkpartiet bestämt vidhåller principen
att det gäller att göra valkartellerna
överflödiga. Detta är ett bestämt önskemål.
Jag instämmer alltså både med
statsministern och med inrikesministern
på den punkten, och jag vill för undvikande
av varje missförstånd klargöra,
att jag anser den föreliggande propositionen
— hur mycket den än kan
kritiseras, vilket jag också kommer att
göra — ur den synpunkten vara en väsentlig
förbättring. I den mån detta
icke har blivit på alla händer ordentligt
understruket kan jag därför instämma
med talarna från regeringsbänken.
Det är angeläget att den sidan av
saken göres fullt klar. Det får inte råda
någon tvekan om att vi i folkpartiet håller
fast vid samma ståndpunkt som vi
intagit under årtionden, nämligen att
det är av allra största betydelse att man
gör valkartellerna överflödiga.

Det är klart att den naturliga metoden
— som alltid anvisats för att uppnå
detta — är, att man gör valsystemet
så rättvist som möjligt med avseende
på mandatfördelningen utan att därigenom
uppmuntra till bildande av rena
okynnespartier. Om man nu frågar om
den föreliggande propositionen uppfyller
detta krav, så måste jag svara:
Nej, det gör den inte! Man bär haft
flera alternativ, som skulle leda till en
mera rättvis mandatfördelning och som

ra kammare.

inte uppmuntrar till bildande av s. k.
okynnespartier. Regeringen har likväl
valt metoden med spärr vid siffran 1,4,
vilken metod har den egenskapen —
inrikesministern bekräftade detta och
betonade det som en central tanke —
att den konserverar den orättvisa i mandatfördelningen,
som hittillsvarande system
med karteller dock har inneburit.
Metoden har emellertid den fördelen
att man inte behöver några karteller,
såsom jag redan förut har sagt. Man
syftar emellertid med detta system tydligen
inte till att uppnå så stor rättvisa
som möjligt, utan inrikesministern
är nöjd med att konservera den orättvisa
till förmån för det största partiet,
som vi hittills haft. Det förefaller t. o. in.
som om man under vissa omständigheter
skulle kunna öka densamma något.

Vi har i folkpartiet — utan alla sidoblickar
på hur systemet verkar på det
ena eller andra partiet — velat hålla
fast vid kravet på så stor rättvisa i mandatfördelningen
som möjligt utan att
uppmuntra till bildande av s. k. okynnespartier.
Både statsministern och
andra talare har varit förvånade över
att folkpartiet föredrar ett sådant mera
rättvist system, som ger vårt parti färre
mandat, framför regeringsförslaget, som
är mindre rättvist men som ger bl. a.
folkpartiet något mandat mera. I det
socialdemokratiska huvudorganet Morgon-Tidningen
avslöjar man i ännu
mera cyniska ordalag denna oförmåga
att förstå en sådan inställning, när man
skriver någonting om att man ju ändå
inte kan begära, att de som har makten
bär i landet skall avstå från den
överrepresentation, som de redan har.
Jag måste konstatera, att ett sådant betraktelsesätt
är alldeles främmande för
oss i folkpartiet. För oss är det en principfråga
att försöka uppnå så stor rättvisa
som är möjlig och som är förenlig
med nyssnämnda krav. Om det sedan
blir ett litet plus eller minus för det
ena eller det andra partiet, inklusive

Lördagen den 17 maj 1952. Nr 18.

Ändrat valsätt vid val till riksdagens andra kammare.

folkpartiet, får därvid inte på något sätt
spela in.

Herr Fast talade nyss om att ett partis
ställning inte hänger på ett eller
annat mandat utan på det förtroende,
som partiets politik kan tillvinna sig.
Jag instämmer helt med herr Fast på
den punkten, men jag är ledsen att han
inte drog den naturliga slutsatsen av
sitt resonemang. Jag anser att vi i folkpartiet
har dragit den naturliga slutsatsen,
men det har herr Fast avstått
från att göra. Och det var, att inte söka
bevara en överrepresentation på några
mandat, utan i stället lita till att man
kan vinna ett sådant förtroende, att man
inte behöver en överrepresentation.

Hur väl medveten man på vissa håll
inom det socialdemokratiska partiet är
om svagheten i partiets och regeringens
ståndpunkt framgår på många sätt. Jag
skall bara be att få läsa upp ett citat,
som stod i Morgon-Tidningen och en
del andra tidningar, ur en artikel av
partisekreterare Aspling i den officiella
tidskriften Fakta. Där står följande:
»Det är helt enkelt fråga om en modifikation
av den nuvarande metoden i riktning
mot en bättre proportionell rättvisa
utan att därigenom ett majoritetsparti
berövas möjligheten att med majoriteten
av väljarna bakom sig också
tillförsäkra sig majoriteten av mandaten
i riksdagens andra kammare.»

Herr Aspling påstår alltså att vad det
gäller är, att har man majoritet bland
väljarna, skall man ha majoritet bland
mandaten. Men en sak är vi väl överens
om här: det är inte detta det gäller,
utan det gäller möjligheten att med en
minoritet av väljare, utan att det finns
några särskilda skäl ha så stora chanser
som möjligt att få majoriteten av mandaten.
Att herr Aspling låtsas som om
det gällde att man skall få de mandat
som tillkommer genom majoriteten av
väljarna, när det verkligen är minoriteten
av väljarna han tänker på, är ju
ganska avslöjande.

Nu vill jag säga, att det kan natur -

ligtvis inträffa att det med en minoritet
av väljare kan bli en majoritet av
mandat med olika system. Men så mycket
är ju klart att regeringspropositionen
tar sikte på att skapa förutsättningar
för detta resultat — minoritet
av väljare, majoritet av mandat —- på
ett helt annat sätt än reservationen gör.
Det är därför uppenbarligen ohållbart
när herr Fast säger att det hela bara
är en lämplighetsfråga. Nej, herr Fast,
när det finns möjligheter att undgå att
uppmuntra okynnespartier utan att
systematiskt gynna något visst parti i
samma grad som regeringsförslaget gör,
så är det inte bara en lämplighetsfråga
utan en fråga, huruvida man vill sträva
efter så stor rättvisa som möjligt. Jag
skall strax återkomma till siffrorna för
att bestyrka min ståndpunkt.

Statsminister Erlanders anförande i
dag föll sönder i två delar. Han talade
ganska länge och utförligt om partisplittringens
faror. Statsministern talade
om Weimarrepubliken och Frankrike
och allt detta som ju är ett älsklingstema
för statsministern. Man fick
det intrycket att statsministern ville
låta påskina, att reservationen hade något
samband med riskerna för den
skräckbild av politiska tillstånd, som
han såg för sitt inre öga. Men med mycket
stor förvåning hörde man sedan att
andra delen av anförandet handlade om
att man i reservationen och propositionen
är ense och att man i båda motverkar
uppkomsten av okynnespartier.
Hela det första avsnittet om risken för
okynnespartier och partisplittring var
således en teoretisk föreläsning i statskunskap
som statsministern underhöll
kammaren med. Det hade ingen relevans
med reservationen, som i lika hög
grad som propositionen motverkar uppkomsten
av okynnespartier.

Ja, .statsministern höll egentligen,
när han kom till den punkten i sitt anförande,
ett försvarstal för reservationerna
och propositionen gemensamt,
som ju borde göra oss reservanter gla -

Nr 18.

Lördagen den 17 maj 1952.

Ändrat valsätt vid val till riksdagens andra kammare.

da och tacksamma. Han sade t. ex. att
reservationen bygger på exakt samma
principer som propositionen. Detta var
ett av statsministerns många överord i
det anförandet, där han så starkt kritiserade
andra talares överord. Uddatalsmetoden
är ju inte detsamma som
d’Hondts metod.

Men jag är inte så förfärligt tacksam,
ty jag måste konstatera att statsministern
gav ett alldeles oriktigt intryck
i första delen av sitt anförande.
Jag skulle varit tacksam, om han markerat
att första delen av anförandet inte
alls hade någonting att göra med reservationen.
Om statsministern möjligen
skulle svara, att konsekvensen mellan
första och andra delen av anförandet
beror på något helt annat och att man
i hans tal om partisplittring ändå får
lov att inlägga någon kritik av reservationen
och däri något förord för propositionen,
så skulle det väl vara det
som har stått i den socialdemokratiska
pressen så många dussintals gånger de
senaste veckorna, nämligen att det är
naturligt att överrepresentera det
största partiet. I så fall vill jag invända,
att förhindrandet av att okynnespartier
uppkommer är en helt annan
sak än att överrepresentera det största
partiet på så att säga »mellanpartiernas»
bekostnad. Det är av stor vikt att
man inte gör sig skyldig till den tankeförvirringen
att man tror, att man kan
motivera en överrepresentation för det
största partiet i förhållande till mellanpartierna
med hänvisning till att det
gäller att förhindra uppkomsten av
okynnespartier — såvida man inte,
herr statsminister, vill karakterisera
herr Hjalmarson och hans anhängare
som ett okynnesparti. Det har jag inte
kunnat märka att man velat göra. Jag
tänker på den mycket välvilliga behandling
som högerpartiet många gånger
blivit föremål för från regeringsbänken
till skillnad från det parti jag har
äran representera.

Men beträffande detta att det största

partiet bör överrepresenteras för att vi
skall få en stark regering, alltså den
punkt där man inte riktigt vet om statsministern
vill ta avstånd från sitt partis
press eller inte, så tror jag att det
bakom detta tal döljer sig rent ut sagt,
herr talman, ett tankefel. Föreställningen
att man får en stark regering om
man ger det största partiet några mandat
extra, vad bygger den på för ett
antagande? Jo, man menar som så, att
om partiet har 48, 49 procent av rösterna,
så är det bra att partiet får litet
mer än 50 procent av mandaten, och
om det har 50 procent av rösterna, så
är det bra att det får väsentligt mer än
50 procent av mandaten.

Men hur ställer det sig, om det
största partiet har 45 procent av rösterna?
Låt oss göra ett antagande som
■—• det är jag övertygad om — varken
inrikesministern eller jag anser ha någon
aktualitet. Låt mig erinra om riksdagens
uttalande år 1949, att en valreform
skall göras inte med tanke på
partifördelningen och konstellationen i
ett visst läge utan mera med hänsyn till
generella överväganden. Låt oss antaga,
att ett val i framtiden ger socialdemokraterna
45 procent av rösterna,
kommunisterna 4 procent och bondeförbundet,
högern och folkpartiet tillsammans
51 procent av rösterna. Då
kommer denna metod, som systematiskt
vill överrepresentera det största partiet,
att leda till att varken socialdemokraterna
eller de tre icke-socialistiska
partierna tillsammans har majoritet.
Trots att de tre icke-socialistiska partierna
har majoritet bland väljarna får
de det inte i riksdagen, därför att valsystemet
förhindrar det.

Vem vill träda upp och påstå att detta
i alla fall underlättar tillkomsten av
en stark regering? Nej, herr talman,
denna egendomliga tro att överrepresentation
av socialdemokraterna underlättar
bildandet av en stark regering
bygger på alldeles speciella och godtyckliga
antaganden om att det social -

Lördagen den 17 maj 1952. Nr 18.

Ändrat valsätt vid val till riksdagens andra kammare.

demokratiska partiet i röstetal skall ligga
mycket, mycket nära 50 procent av
rösterna. Men inte skall vi göra valreformer
grundade på sådana antaganden.
Och då får man väl lov att helt
avstå från varje tal om att man underlättar
bildandet av starka regeringar
genom att överrepresentera just det
största partiet. Jag skulle vara glad om
statsministerns litet diffusa framställning
på denna punkt innebar, att han
även i fortsättningen inte associerar sig
med resonemang av den art, som förekommit
i den socialdemokratiska pressen.

En helt annan fråga är detta att inte
uppmuntra uppkomsten av rena okynnespartier.
Statsministern sökte emellertid
i denna del av sin framställning
måla en skräckbild, hämtad inte endast
från utlandet utan även från Sverige,
där han talade om 20-talets »initiativlösa
och orkeslösa regeringar» Det
var Hjalmar Brantings, Fredrik Thorssons
och Rickard Sandlers regeringar
som fick detta betyg av statsminister
Erlander — mycket intressant som bidrag
till den socialdemokratiska historieskrivningen,
som många gånger har
företett egendomliga drag. Jag måste
nog säga, utan att bli i tillfälle att diskutera
det här, att det reformarbete
som utfördes på 1920-talet och den
snabba höjningen av levnadsstandarden
som ägde rum under denna period,
inte minst till förmån för industriarbetarna,
visar hur vilseledande statsministerns
historieskrivning är och hur
oriktigt det är att låtsa som om det under
alla omständigheter vore självklart
att man måste ha majoritetsregeringar
för att det skall råda ett lyckligt tillstånd
i landet. Jag vet inte vilka kriterier
man skall anlägga på landets styrelse
annat än reformarbete och allmän
utveckling, mer eller mindre gynnsam
ur hela folkets synpunkt. Och anlägger
man det kriteriet tror jag att det
inte är berättigat, vare sig man tänker
på de socialdemokratiska regeringar0
-Andra kammarens protokoll 1U52.

na eller på de andra, att måla en sådan
skräckbild som statsministern gjorde.
Det var alltså ett andra exempel på
överord i statsministerns anförande
med dess prägel av varning åt andra att
inte använda överord.

Låt mig nu framhäva att när statsministern,
som han tycktes göra i slutet
av sitt anförande, erkänner rättvisekravet
så långt det är förenligt med ett
förhindrande av uppkomsten av okynnespartier,
förefaller det mig som om
det skulle vara naturligt att han tar bestämt
avstånd från talet om att överrepresentation
för det största partiet
betyder att det är lättare att få starka
regeringar.

Statsministern hade ett skäl mot reservationen
som han särskilt underströk.
Det var detta att valutgången
inom en viss valkrets blir beroende
även på rösterna utanför valkretsen.
Jag har redan sagt, och jag upprepar
Jet, att något ligger det ju i denna intändning.
Jag medger, att det kan leda
till resultat, som ur vissa synpunkter
framstår som i och för sig icke önskvärda.
Jag har svarat, som inrikesministern
observerade, att godtyckliga
val av spärrar, t. ex. 1,4 i stället för
1,25, som kunde vara lika naturligt —
jag kommer strax till det — får också
till resultat mandatfördelningar i valkretsarna,
som för väljarna kommer att
framstå som ganska märkliga.

Nu säger emellertid statsministern
att reservationens metod skulle göra
slut på — jag minns inte exakt vilket
uttryck han använde — varje möjlighet
för personligheter att göra sig gällande
i valstriden. Detta är inte riktigt, ty
väljarna vet liksom förut att det finns
en mycket betydande utsikt för att de,
om de röstar på vissa kandidater och
får dem valda så får de också behålla
dem. De får räkna med en risk, men
icke en stor risk, att utjämningsförfarandet
kan komma att gå ut över deras
krets. Men envar väljare har alltid endast
en mycket oviss chans att kunna
Nr IS.

Nr 18.

Lördagen den 17 maj 1952.

Ändrat valsätt vid val till riksdagens andra kammare.

med sin röst åstadkomma att en viss
person — Tage Erlander eller någon
annan — blir vald.

Väljarna vet att om opinionen kring
dem som står på så att säga hotad plats
blir tillräckligt stark, så bortfaller även
den ringa risken för att utjämningsförfarandet
skall utfalla till den mannens
eller kvinnans nackdel. De har alltså
all anledning att sätta in sin energi på
att verka för ifrågavarande mans eller
kvinnas val både med reservationens
metod och med hittillsvarande metoder.

Det är möjligt att propositionen ger
något ökade möjligheter för de, som
jag kallar dem, marginella personligheter
som sitter på de hotade platserna på
de socialdemokratiska valsedlarna att
göra sig gällande, men propositionen
ger då också något minskade möjligheter
för de personligheter, som har marginella
platser på t. ex. högerns valsedlar.
Huruvida nettoeffekten av detta
betyder sammanlagt en ökad möjlighet
för personligheter att göra sig gällande
blir måhända en smaksak.

När statsministern i sin andra replik
skulle bemöta mitt yttrande, sade han
att partiernas valledningar kan med
propositionens metod på förhand räkna
ut hur det ligger till med det där
med 1,4 eller 3 och allt det där, som de
enkla väljarna inte riktigt kan behärska.
Partiernas valledningar kan därför
skapa ett personintresse, etc. Det var
alltså ett ganska indirekt inflytande
han härvidlag tillskrev väljarna, det
måste jag erkänna. Någon så där självklar
och betydande överlägsenhet med
hänsyn till personintresse och personligheternas
möjligheter att göra sig gällande
tror jag inte finns. Med detta vill
jag inte bestrida att utjämningsförfarandet
naturligtvis har vissa nackdelar;
jag har bara velat reducera dem
till rimliga proportioner efter statsministerns
våldsamma överord på denna
punkt i dag.

Det har av någon föregående talare
nämnts, att reservationens metod skulle
betyda förseningar av betydande omfattning,
kanske flera veckor. Det är
inte fallet. Om man vill ha en preliminär
sammanräkning som man bör ha,
utan hänsyn till poströsterna, kan denna
såvitt jag förstår göras på dagen efter
valet och kanske t. o. m. natten efter
valet. Det är således inte fråga om
några långa förseningar; detta var ett
rent missförstånd.

Nu måste jag närmare dokumentera
mitt påstående, att reservationen bättre
än propositionen tillgodoser kravet på
rättvis mandatfördelning utan att därför
i och för sig vara sämre med avseende
på möjligheten att förhindra uppkomsten
av okynnespartier. Detta senaste
uttalande har inte blivit bestritt,
varför jag alltså går förbi det. Jag nöjer
mig nu blott, även med anledning
av statsrådet Hedlunds yttrande, med
att diskutera den större eller mindre
rättvisan vid mandatfördelningen. Det
är då alldeles klart att man inte bara
kan utgå från 1950 års röstsiffror, alldeles
bortsett från att detta var ett
kommunalval, utan man måste ju ta
hänsyn till ett antal val.

Jag har här siffror för 1940, 1944 och
1948 års andrakammarval men skall
gärna tillägga siffror också för 1950.
Beträffande detta val ställde man tidigare
frågan: Hur skulle mandatfördelningen
ha blivit, om dessa röster hade
lagts vid ett andrakammarval? Jag har
ingen anledning att betvivla att de beräkningar
som statsministern angav
överensstämmer med verkligheten. Hur
blir det då med avseende på avvikelserna
mellan proportionell rättvisa och
det faktiska valresultatet, om man tar
reservationen? Jo, reservationen skulle
1940 ha lett till avvikelsen ± 4 mandat,
1944 ± 3 mandat, 1948 ± 4 mandat och
1950 ± 7 mandat. Vill man driva utjämningen
längre än till talet 0,75, kan
man även 1950 uppnå en minskning av
denna siffra. Detta betyder alltså en

Lördagen den 17 maj 1952. Nr 18.

Ändrat valsätt vid val till riksdagens andra kammare.

genomsnittlig avvikelse för dessa fyra
val på 4,5 mandat.

Hur är det enligt regeringspropositionen?
Jo, för samma år blir resultatet
± 9, ± 8, ±9 och ±10. Observera
att genomsnittssiffran blir ± 9. Avvikelserna
från den proportionella rättvisan
blir dubbelt så stora som enligt
reservationen. Statsministern hänvisade
uteslutande till 1950, men 1950 blir
ju resultatet enligt propositionen en avvikelse
på ± 10 mot reservationens
± 7. Kan detta verkligen vara ett starkt
argument för propositionen? Nej, herr
talman, låt oss slå fast, att vad dessa
fyra val beträffar den genomsnittliga
avvikelsen blir dubbelt så stor enligt
regeringens metod. Om man då inte
heller kan bestrida, att det i fråga om
möjligheten att förhindra uppkomst av
okynnespartier är hugget som stucket,
så är väl detta ett starkt skäl för reservationen.

Om jag då tar socialdemokraternas
röstetal, finner man även där att propositionen
ger socialdemokraterna i genomsnitt
sex mandat mer än proportionell
rättvisa, medan reservationen ger
dem i genomsnitt 4,5 mandat mer än
proportionell rättvisa. Inrikesminister
Hedlund misstog sig alltså när han gjorde
gällande att socialdemokraterna inte
blir mer överrepresenterade enligt propositionsmetoden
än enligt reservationen.

Inrikesministern var också olycklig
när han hänvisade till Östergötland.
Han sade att där skulle folkpartiet ha
fått ett mandat och högern två, ty folkpartiets
ena mandat skulle överföras till
högern. Men han observerade inte att
kvoten för socialdemokraterna och högern
ligger närmare 1, varför överföringen
i Östergötland skulle komma att
göras från socialdemokraterna till högern.
Det är också alldeles naturligt, då
folkpartiet hade ett starkare krav på
sitt andra mandat än socialdemokraterna
på sitt sista, enligt den metod som
här angivits.

Finansminister Sköld, som ju hyser
ett visst och kanske levande intresse för
valmetoderna, ställde en fråga om spärrarna,
där ju regeringen föreslår en
spärr och reservanterna en annan. Får
jag först beträffande regeringens spärr
säga att man valt spärren 1,4 i stället
för 1,25, som skulle ha givit en mer
rättvisande mandatfördelning. När det
gäller att motivera detta i propositionen
har man omsorgsfullt förtigit det
skäl, som finansministern anfört i dag
i kammaren. Jag vet inte vad det beror
på — det kan vi fråga justitieministern
om — men herr Sköld och regeringen i
övrigt fäster tydligen inte mer vikt vid
detta skäl för spärren 1,4 än att det
utelämnats i propositionen.

Man säger i propositionen bara, att
man vill motverka partisplittring och
det tycker man att man gör mera med
spärren 1,4 än med spärren 1,25. Därvidlag
är det dock en ganska liten skillnad,
och jag låter det skälet gälla för
vad det kan. Nu frågar finansministern:
Nå, men reservationens spärr på
% (0,75), vad motiverar ni den med?
På detta vill jag svara att alla spärrar
är i viss mån godtyckliga. Finansministerns
försök att göra spärren 1,4 till
något annat än godtycklig kan vi väl
inte ta så mycket på allvar.

Om vi hade haft sju mandat i alla
valkretsar och det hade stått i grundlagen
att det skall finnas fem partier
bär i landet, då skulle det ha legat något
i vad finansministern sade. Men
som det nu är, med våra mycket olika
stora valkretsar, ligger det förfärligt litet
i denna motivering för spärren 1,4.
Nu är jag tyvärr inte tankeläsare, som
man är i vissa andra partier, men jag
vågar ändå en gissning att man vid valet
av siffran 1,4 knappast har låtit sig
inom regeringen framför allt ledas av
tanken, att eftersom det är sju mandat
i en hel del valkretsar och fem partier
i landet, bör vi ta siffran 1,4. Handen
på hjärtat, herr finansminister, har

Nr 18.

Lördagen den 17 maj 1952.

Ändrat valsätt vid val till riksdagens andra kammare.

det inte varit en del andra överväganden
som gjort att man valde 1,4?

Det är emellertid givet att spärren %
också i viss mån är godtycklig. Skulle
man inom regeringen velat förhandla
med t. ex. folkpartiet om en valreform
och sagt att man ville ha en något annorlunda
spärr, exempelvis % — detta
skulle då ha betytt att socialdemokraterna
fått något färre mandat och kommunisterna
något flera än enligt reservationen
— skulle vi förmodligen inte
ha motsatt oss detta. Men skälet för
spärren 0,75 och mot regeringens spärr
är, att vårt system ger ett mera rättvist
resultat utan att i högre grad uppmuntra
till uppkomsten av okynnespartier.
Detta tycker jag är ett ganska vägande
skäl. Det är ju inte någon matematisk
subtilitet, byggd på herr Skölds luftiga
konstruktion om valkretsarnas storlek
etc., utan det är en rättviserealitet som
man måste tänka på, för den händelse
man inte tänker på att i stället konservera
en viss orättviserealitet, ty då
måste det ju te sig annorlunda.

Jag skall inte ta upp någon diskussion
här med herr Fast rörande grundlagsenligheten
i de båda förslagen, varom
han gjorde några reflexioner i förbigående.
Jag skall endast nöja mig
med en liten tankeställare till herr
Fast, som måhända — man vet aldrig
— en vacker dag kan leda till något
fortsatt debatt. Betyder orden i grundlagen
om proportionellt valsätt enligt
herr Fasts mening, att man kan dela
de olika partiernas röster inom varje
valkrets med vilka siffror som helst, så
att man t. ex. kan dela dem med 1,1 efter
första, med 1,2 efter andra, med 1,3
efter tredje och med 1,4 efter fjärde?
Är det en proportionell fördelning, herr
Fast, även om den skulle leda till att
vi finge 180 socialdemokrater i andra
kammaren eller vad det kunde bli? Ja,
jag har verkligen inte räknat efter.

Om herr Fast eller någon annan som
är intresserad av detta — och regeringen
bör ju vara intresserad av grund -

lagsenligheten — säger: Nej, det är
klart att det inte är grundlagsenligt,
det skulle på ett hårresande sätt strida
mot lagstiftarnas avsikter om man
skulle dividera med 1,1, 1,2, 1,3 o. s. v.
i stället för att använda den d’Hondtska
metoden och dividera med 2, 3, 4
o. s. v., det vore orimligt, då svarar jag
med en liten blyg och försynt fråga: Är
(iet säkert att division med 1,4, 3 och
5 kan kallas en proportionell fördelning?
Är det något magiskt med 1,4 och
3, som gör att fördelningen blir proportionell,
under det att 1,1 och 1,2
inte ger proportionell fördelning? Det
kan nog sättas ett litet frågetecken här,
som regeringspartierna i konstitutionsutskottet
kan fundera på.

Jag har ställt detta lilla spörsmål för
att något avbalansera herr Fasts reflexion.

Jag har nu, herr talman, framfört huvudsaken
av vad jag tänkte säga, men
jag måste också knyta ett par korta reflexioner
till vad statsministern anförde
i sitt av superlativer så präglade anförande.

Han sade att varje tal om maktövergrepp
och dylikt är lögnaktigt: Vem
vill säga att socialdemokraterna har
konstruerat detta system för att få ett
mandat mer än de skulle ha fått med
nuvarande metod eller med den metod
som reservationen går ut på? Det är
nog'' ingen som har sagt det, herr statsminister,
inte på vårt håll i alla fall.
Men riksdagen begärde ju en utredning
om ett valsystem som »i görligaste mån
skulle giva ett rättvist resultaf, icke
blott vid nu rådande röstfördelning mellan
partierna utan även vid framdeles
tänkbara väsentliga förskjutningar i
röstfördelningen», och vi tycker att regeringen
inte har vinnlagt sig om att
göra detta till fullo. Man har, som inrikesministern
förklarade för en stund
sedan, varit nöjd med att bevara det
nuvarande systemets orättvisa men göra
kartellerna mindre behövliga än de är
med nuvarande system.

Lördagen den 17 maj 1952. Nr 18.

Ändrat valsätt vid val till riksdagens andra kammare.

Om man skall kalla detta för ett maktövergrepp
eller inte, det är ju en smaksak.
Jag använder inte så där starka
ord i det här sammanhanget, men att
det finns anledning till kritik mot regeringen
för att den icke har handlat i
1949 års riksdagsbesluts anda, det vill
jag bestämt vidhålla.

Herr Ericsson i Näs sade att någon
hade sagt att regeringen här sökte
stärka regeringspartiernas ställning,
och han ville opponera sig emot detta
påstående, eftersom bondeförbundet
inte får någon överrepresentation. Nej,
jag ger herr Ericsson rätt i det; man
kan snarare säga att regeringen bär sökt
bevara det socialdemokratiska partiets
överrepresentation och att bondeförbundets
ledamöter i regeringen har
medverkat till detta även med risk att
det får konsekvenser som varken överensstämmer
med bondeförbundets intresse
av inflytande eller med rättvisehänsyn.

Herr talman! Jag var mycket glad åt
vissa sidor av statsministerns anförande,
och jag skulle anse mig fullkomligt
ha missförstått hela denna debatt om
jag inte starkt framhävde att det var
med stor tillfredsställelse jag lyssnade
till att statsministern så bestämt uttalade
sig i princip för att man skulle eftersträva
en rättvis mandatfördelning men
söka undvika att uppmuntra till uppkomsten
av rena okynnespartier. Det
är, tror jag, första gången vi har fått
en så bestämd deklaration i detta hänseende
från det socialdemokratiska partiet,
och jag vill ta fasta på den deklarationen
såsom _en mycket god och viktig
behållning av dagens debatt, en behållning
som står sig alldeles oavsett den
kritik som här från olika håll bär
måst framföras mot regeringsförslaget,
sådant det i dag föreligger. Ty eftersom
regeringspartiet med säkerhet kommer
afl fasthålln vid denna inställning, som
statsministern här har deklarerat, så
lovar della ju gott för en framtida behandling
av det föreliggande spörsmålet.

Men jag måste, herr talman, samtidigt
säga att regeringen tyvärr icke har
gjort något försök att innan den bar
fram sitt förslag samla regeringspartierna
och oppositionspartierna — jag
menar inte,kommunisterna, utan de demokratiska
partierna här i landet —•
kring en gemensam lösning. I kommittén
gjordes ett försök, som måhända
inte uppfattades som en definitiv politisk
kompromiss men som dock hade ett
starkt drag av sådan. Regeringen frångick
denna lösning utan att försöka ta
kontakt i varje fall med folkpartiet —
och jag utgår från att detsamma var
fallet med högern — för att undersöka
möjligheterna av en samlande lösning.
Det gäller ju dock här, herr talman,
själva demokratiens spelregler, om jag
så får uttrycka mig. Det gäller en väsentlig
sida av demokratiens arbetsförutsättningar.
Hade det då inte varit rimligt
om man efter kommitténs försök,
som ju inte verkade att utfalla negativt,
hade gjort ett försök att samla de demokratiska
riktningarna kring en linje?
Det är inte oviktigt att man tyvärr har
underlåtit att göra detta försök, detta
ur den synpunkten, att frågor av denna
art, när de löses, bör efterlämna en
känsla av att man på alla håll bär eftersträvat
så mycket rättvisa som möjligt.

Det här är verkligen en fråga där majoriteten
i ett demokratiskt land bör ha
anledning fråga sig om den inte bör
ta hänsyn till den uppfattning som
finns hos minoriteten. Det är en fråga
där det mindre än i många andra fall
kan sägas vara naturligt att majoriteten
bara dikterar och att minoriteten sedan
får rätta sig därefter.

Det förfaringssätt, som regeringen
här liar använt, vill jag utan att använda
några som helst överord karakterisera
så, att det står i mindre god överensstämmelse
med den demokratiska
anda som jag tidigare haft intrycket
att regeringen i åtskilliga sammanhang
har vinnlagt sig om att befrämja. Regeringen
har valt att inte ens göra ett för -

Nr 18.

Lördagen den 17 maj 1952.

Ändrat valsätt vid val till riksdagens andra kammare.

sök att höja frågan om grundläggande
demokratiska regler över partimotsättningarna,
det måste, herr talman, i dag
med beklagande konstateras.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER: Herr talman! Jag skall
gärna ta upp den senare delen av herr
Ohlins anförande först.

Herr Ohlin anser sig kunna konstatera
att regeringen här i en för vårt
demokratiska statsskick viktig fråga
icke har intresserat sig för att åstadkomma
en allmän och nationell samling,
som uppenbarligen enligt herr
Ohlins mening hade legat inom räckhåll.

Jag vill fästa herr Ohlins uppmärksamhet
på de många gånger som vi
gått till oppositionen och frågat den,
om det skulle finnas möjligheter att
uppnå samlande lösningar. Det standardsvar
vi som regel har fått när vi
har försökt detta är: Regeringen får ju
ändå lov att lägga fram sitt förslag, regeringen
måste ta en position, och sedan
får vi se vilka möjligheter det
finns till eu samling. Jag menar för
min del att denna hållning från oppositionens
sida har varit felaktig, men
i det här läget förhåller det sig ju på
det sättet, att vi har haft en kommitté
som har arbetat och där alla politiska
partier har varit representerade. I denna
kommitté kom bland annat den tankegång
upp, som ligger som grund för
regeringens ställningstagande. Det är
visserligen en annan spärr som införes,
en spärr som grundar sig på talet 1,4
i stället för på 1,3, men ingen kan väl
våga på allvar göra gällande att regeringens
förslag innebär en fullständig
brytning med de riktlinjer som låg till
grund när spärren lades på 1,3. Då
gjordes det ju försök att nå en samling.
Den splittring, som uppstod inom
kommittén, visar hur svårt det över
huvud taget var att komma fram till en
samlande lösning. Om det nu hade varit
så, att det hade funnits principiellt

diametralt motsatta uppfattningar mellan
regering och opposition i denna
fråga, då kan det ju hända, att det hade
varit rimligt att man hade sagt sig: Vi
skall inte driva igenom en lösning där
vi får begagna oss av vår majoritet när
det gäller en fråga om vår konstitution,
tv det är det ju. Men herr Ohlin
har ju i anförande efter anförande instämt
med mig när jag sagt att det icke
är någon principiell skillnad mellan
reservationens och regeringens linje.
Det är fråga om en modifikation, det
är en bedömningsfråga. Det är väl
ändå orimligt när herr Ohlin, som i sitt
anförande så att säga slår fast denna
grundläggande enighet, ändå slutar
med detta patetiska vädjande, som om
det vore oöverstigliga klyftor emellan
regeringspartiernas ställningstagande
och minoritetens ställningstagande.

Jag vill, för att det icke skall finnas
skymten av en skugga kvar av den konstruktionen,
än en gång slå fast vad det
är som vi är överens om och vad det
är diskussionen gäller.

Vi är överens om att vi vill ta bort
kartellerna; herr Ohlin hade erkännsamma
ord om att propositionen har
nått det syftet. Vi är vidare överens
om att man inte skall medverka till en
för långt gående partisplittring. Vi är
överens om att man med den reservationen
skall försöka låta folkrepresentationen
spegla väljaropinionen så
mycket som möjligt. För att kompromissa
ihop dessa två i och för sig oförenliga
ståndpunkter — proportionell
rättvisa å ena sidan, kravet på att inte
småpartierna skall splittra folkrepresentationen
å den andra — måste både
regeringspartier och minoritet införa
en spärranordning. Denna spärranordning
konstruerar regeringen på ett sätt
med sin siffra 1,4, och minoriteten
konstruerar den på sitt sätt med siffran
0,75. Jag noterar med den största
tillfredsställelse dels att herr Ohlin och
jag så här långt är exakt — jag upprepar
ännu en gång även vid närmare

Lördagen den 17 maj 1952. Nr 18.

Ändrat valsätt vid val till riksdagens andra kammare.

övervägande — exakt ense. Detta är
grundläggande.

Vi är vidare efter herr Ohlins sista
anförande överens om att minoritetens,
reservanternas siffra 0,73 i precis
lika hög grad saknar motivering som
Kungl. Maj:ts siffra 1,4 och att det
måste bli beroende av en skälighetsprövning
hur långt man i det ena eller
det andra fallet skall gå när man skall
sätta ut sin stoppsignal. Men, herr
Ohlin, i det ögonblick som man gör
det, i det ögonblick som man minskar
de små partiernas möjligheter att göra
sig gällande, så sker det automatiskt
någonting annat. De små partiernas
mandat måste ju hamna någonstans, de
kan inte gå upp i luften. I det ögonblick
som man säger, att detta parti
är för litet för att få mandat, så blir
mandatet tillgängligt för något annat
parti. Vem tar då detta mandat? Jo,
det går enligt alla sannolikhetsberäkningar
till det stora partiet. Därför
måste varje metod, som bygger på de
av mig och herr Ohlin nu gemensamt
uppdragna riktlinjerna innebära inte
bara ett försvårande att erhålla mandat
för småpartierna, utan också att de
stora partierna rent matematiskt har
större chanser än de små partierna att
ta det på detta sätt ledigblivna mandatet.
Därför är det ingen överraskning
att när nu herr Ohlin och jag står på
samma principiella grund, herr Ohlins
beräkningar i stort sett leder till samma
resultat som regeringsförslaget.
Herr Ohlin ansträngde sig för att motbevisa
detta. Han ville inte förneka att
på grundval av 1950 års siffror reservationen
ger åt socialdemokraterna ett
mandat mer än regeringsförslaget. Det
visar sig alltså, att det är en slump hur
det kommer att gå. I princip är de två
förslagen i detta avseende likvärdiga.
Herr Ohlin berörde de föregående åren
och får de höga differenserna därigenom
att det inom de borgerliga kartellerna
blir eu rättvisare mandatfördelning.
Det vill jag inte förneka. Men,

herr Ohlin, den diskussion som här
förts har ju gått ut på att regeringen,
framförallt socialdemokratien, har försökt
att tillskansa sig en oerhört orättfärdig
andel av riksdagsmandaten, och
då tillåter jag mig, herr talman, att
fråga: Är det verkligen möjligt att driva
denna agitation en enda dag längre
efter dagens debatt. Jag vill inom parentes
säga, att det här ämnet är svårt.
Det visar sig ju därav, att folkpartiets
ursprungliga motion gav oss så mycket
att jag nästan är rädd för att jag inte
fått mina partimedlemmar med mig i
kammaren om jag yrkat på regeringsförslaget
gentemot folkpartimotionen.

Enligt folkpartiets ursprungliga förslag
med dess dubbla spärr skulle socialdemokratien
inte ha fått 119 mandat
på 1950 års röstsiffra utan 125.
Men det är en skönhetsfläck på folkpartimotionen,
som ju blivit bortretuscherad
nu sedan herrarna sovit litet
på saken. Anledningen till att det gick
så illa i det avseendet, kan jag förklara
på det sättet, att herrarna hade
dubbel spärr, och då skulle intet parti
få mer än en fjärdedel i tilläggsmandat
på de mandat som man redan hade
fått. Det gjorde att kommunisterna
skulle få bara ett tilläggsmandat. De
andra skulle i stor utsträckning gå till
socialdemokraterna. Högern skulle bara
ha fått fem tilläggsmandat, och de andra
mandaten skulle i stor utsträckning
ha gått till socialdemokraterna. Det
var det som gjorde att detta förslag var
så gynnsamt ur socialdemokratisk synpunkt.
Men detta förslag diskuterade
jag inte, och jag tog inte upp det i mitt
huvudanförande, ty jag tycker att man
inte skall diskutera edra tidigare felsteg.
Vi diskuterar nu utskottsreservationen
och den innebär, att vi på 1950
års siffror skulle få ett mandat ytterligare.

På 1940 års siffror skulle vi ha fått
131 mandat enligt utskottets förslag
och 130 enligt reservationen, alltså ytterligare
ett mandat. Enligt 1944 års

Nr 18.

Lördagen den 17 maj 1952.

Ändrat valsätt vid val till riksdagens andra kammare.

siffror skulle vi ha fått 113 mandat
enligt regeringsförslaget och 111 enligt
reservationen. Det är två mandat. Enligt
1948 års siffra skulle vi ha fått 113
mandat enligt regeringsförslaget och
111 enligt reservationen, på 1950 års
siffror 118 mandat enligt regeringsförslaget
och 119 enligt reservationen, .lag
frågar kammarens ledamöter: Är det
någon som inbillar sig, att vi skulle bekämpa
reservationen av hänsyn till
dessa ytterligt obetydliga förskjutningar,
och finns det — och det är det som
är det allvarliga i denna diskussion —
när det ligger till på det sättet, en möjlighet
att finna stöd för alla de överord
som, naturligtvis inte i dagens debatt
men i pressen har fällts emot socialdemokraternas
hänsynslösa utnyttjande
av det stackars bondeförbundet
för att här tvinga fram en valmetod,
som skulle ge åt det sjunkande partiet
ett evigt maktinnehav? Skall vi inte
vara litet rädda om ordens valör?
Finns det intet sinne för detta hos oppositionen,
att det är riskabelt att tillgripa
så starka ord när det sedan, när
oppositionen och vi mötas visar sig,
att skillnaden inte är så stor och att det
framför allt inte finns någon principiell
skillnad i uppläggningen av förslagen.

Nåväl, vi är överens om att det är en
stor fördel att kartellerna försvinner.
Vi är överens om att vi skall bygga ett
valsystem som stänger ute de små partierna.
De små partiernas mandat går
till det stora partiet. Det är ingenting
att göra åt det. Enligt all aritmetik
måste det stora partiet ha större chanser
att ta hand om strömandaten. Och
då frågar herr Ohlin mig: Är det inte
en sak som jag egentligen tar avstånd
ifrån? Är det inte så, att jag är ointresserad
av att få ett par tilläggsmandat
utöver vad den proportionella rättvisan
ger, därför att det behövs inte
för skapandet av en stark regering? Ja,
herr Ohlin, jag tror att det framgick
av hela mitt anförande, att jag anser

det vara riktigt med detta resultat av
valmetoden. Herr Ohlin var mycket
nöjd med min allmänna deklaration.
Min allmänna deklaration använder jag
som ett stöd för regeringsförslaget. När
jag säger, att man skall ha ökad rättvisa,
när jag säger att man skall undvika
splittring i småpartier, när jag
säger att man skall söka befria sig från
kartellerna, anför jag allt detta som
stöd för regeringens förslag. Därför
kan jag inte finna, att min deklaration
bör inge herr Ohlin några som helst
förhoppningar.

Men, herr Ohlin, ett stort parti som
ligger i närheten av de 50 procenten
av väljarrösterna, som ligger kanske på
47 eller 48 procent, måste alltid vara
berett att ta på sig regeringsansvaret.
Det finns ingen möjlighet att undgå
detta, förutsatt att man inte mot sig har
en så samlad opposition, att de andra
partierna kan enas om ett samlande
program. Låt oss se realistiskt på förhållandena
i Sverige. För den tid som
vi kan överblicka, så innebär en socialdemokratisk
röststyrka som ligger
nära majoriteten, att vi på ett eller annat
sätt får bli ansvariga för att Sverige
får en funktionsduglig regering.
Men en regering får många gånger vidtaga
åtgärder, för vilka det kanske inte
är så roligt att vara politiskt ansvarig,
framförallt i kritiska tider. Det kan bli
nödvändigt att höja skatter; då är det
bekvämare — just bekvämare — att
inte vara med. Jag vill bara säga: Är
det då inte ganska naturligt, att det här
liksom i de andra demokratier som jag
nämnde bör vara så, att det stora partiet
i det ögonblick det ligger så nära
majoritet, att det kan beräkna att det
måste bli regeringsparti, på ett eller
annat sätt också har möjlighet att kunna
driva sin politik med stöd av en
riksdagsmajoritet?

Det leder till maktövergrepp, säger
man. Maktövergreppen i en demokrati
korrigeras av väljarna vid valet. De
korrigeras vartannat år här i landet.

Lördagen den 17 maj 1952. Nr 18.

Ändrat valsätt vid val till riksdagens andra kammare.

Om vi försökt att utnyttja den position,
som ett sådant valsystem till
äventyrs skulle ge till maktövergrepp,
kommer väljarna — var övertygade om
det — att reagera på ett sådant sätt
som det stora partiet inte vågar riskera.
Med andra ord: Riskerna för

maktövergrepp är inte stora. De korrigeras
av valutslagen. Men möjligheterna
att under perioden arbeta med
något så när marginal, med något så
när trygghet för det stora partiet stärkes,
om det på det sätt, som jag trodde
att herr Ohlin och jag var överens om,
eftersom han ville stoppa småpartierna,
får en premiering, som icke får vara
för stor men som skall vara ungefär
sådan som i det hittills verkande
systemet. Vi har betraktat det som vår
uppgift att lösa denna fråga så att vi
söker åstadkomma frigörelse för partierna
ifrån kartelltvånget och dessutom
hindra småpartierna. Vi har löst
den frågan genom att lägga fram ett
förslag, vilket som ett tredje moment
innehåller en som regel större proportionell
rättvisa. I de flesta fall innebär
vårt förslag ett närmande till den
proportionella rättvisan. Och då tycker
jag, herr Ohlin, att det är ganska
upprörande, inte att möta den kritik
som vi har mött här i dag, utan att
möta en kritik från en nära nog samlad
borgerlig press såsom den som
exempelvis florerade i Stockholms-Tidningen
i går: »Skojet med valsystemet.
» Det gläder mig att herr Ohlin
tar avstånd därifrån. I Sydsvenska
Dagbladet hette det: »Ett bedrövligt

aktstycke.» Kan det finnas någon grund
för sådana uttalanden efter den debatt
som förts här i dag?

Och så till sist: Vi skall inte diskutera
20-talet, men så mycket vågar jag
väl ändå säga, herr Ohlin, att när jag
talade om orkeslösheten hos 1920-talets
regeringar, så var det ingen kritik av
de män, som då hade att företräda
landets regering. Men se på vad de
kunde uträtta! Sandlerregeringen föll

på en tolkningstvist om arbetslöshetsdirektiven,
framtvingad genom småfinurliga
partitaktiska spekulationer,
som icke hade haft en möjlighet att
komma till tals i Sveriges riksdag, om
bakom Sandlerregeringen hade stått en
majoritet, som besinnade sitt ansvar
för det demokratiska systemets sätt att
arbeta och som även tagit hänsyn till
de svenska arbetslösa.

Jag behöver kanske inte säga mer för
att ni skall förstå mina reaktioner när
jag talar om att 1920-talet inte var någon
period, då rikets styrelse kunde
handhas med fasthet, styrka och konsekvens.
Det behövs bara att man erinras
om Stripa-diskussionen för att
man skall få en illustration till vad jag
menade, när jag talade om 1920-talets
svaga regeringsmakt.

Herr FAST (kort genmäle): Herr talman
! Herr Ohlin ställde så många frågor
till mig att jag inte kan hinna besvara
alla på den korta repliktiden.
Jag skall nöja mig med ett par.

Herr Ohlin frågade om jag ansåg, att
vad som i grundlagen står om proportionellt
valsystem måste innebära en
proportionell rättvisa. Jag tycker det
är litet underligt att frågan ställdes till
mig. Den borde ha ställts till dem, som
skrev lagen vid den tidpunkten. Eftersom
man har levat i den tanken att
proportionellt val var motsatsen till
majoritetsval, bär man naturligtvis inte
gått in på frågan hur dessa proportionella
val skall vara beskaffade till sin
inre sammansättning. Nu har vi levat
efter det systemet så pass länge, att vi
kan lämna den saken åt sitt öde.

Sedan blev jag nog grundligt missförstådd
av herr Ohlin när jag här nämnde,
att det inte längre var en principiell
skiljaktighet utan mera frågan om en
avvägning. Men jag vidhåller alltjämt,
herr talman, att det är fråga om en avvägning
och inte om eu principiell skiljaktighet,
ty om man går med på att med
hänsyn till risken för småpartier inte

Nr 18.

Lördagen den 17 maj 1952.

Ändrat valsätt vid val till riksdagens andra kammare.

löpa linan ut och ge full proportionell
rättvisa, d. v. s. tillmäta varje röst samma
värde — och det har man ju tagit
avstånd ifrån —- då blir det ju til
syvende og sidst en avvägningsfråga.

Men jag måste säga, herr talman, att
det finns en s. k. principiell skiljaktighet
mellan reservationen och regeringsförslaget,
och det är huruvida den proportionella
rättvisa, som vi från dessa
gemensamma utgångspunkter vill skapa,
skall ges genom utjämningsmandat
eller om röster utanför valkretsen skall
få inverka. Det är från den synpunkten
som jag har uttalat mina tvivel på att
det sistnämnda också står i god överensstämmelse
med i varje fall grundlagens
anda, och jag vill efter närmare
övervägande också vidhålla denna min
uppfattning.

Herr OHLIN (kort genmäle): Herr talman!
Statsministerns historieskrivning
om orkeslösheten och initiativlösheten
på 1920-talet är verkligen mycket intressant.
Om man betänker att de socialdemokratiska
regeringar, som satt på
den tiden, ju hade möjlighet att lägga
fram en lång rad förslag men tydligen
enligt hans mening inte kom med några
genomgripande förslag, så måste det ju
vara en ganska hård kritik statsministern
framför mot herr Branting och
hans vänner. Regeringen Erlander står
ju mot den bakgrunden i ett förklarat
ljus!

Statsministern använde eu illustration
från arbetsmarknaden på 1920-talet. Får jag också ge en illustration,
som inte precis bevisar orkeslösheten.
Då genomfördes av Ekmanregeringen
en arbetsmarknadslagstiftning och inrättades
en arbetsdomstol, som väl har
betytt mer än någon annan lagstiftningsåtgärd
på detta område och om
vilken socialdemokratien nu slår vakt
på ett erkännansvärt sätt mot kommunistisk
kritik.

En regering får många gånger ta ansvar
för sådant som inte är populärt,

när det är bekvämare för oppositionen
att inte vara med. Herr statsminister!
Vi har inte undandragit oss sådana
skatter som varit nödvändiga med hänsyn
till statsfinanserna och samhällsekonomien.
Vi har varit med om en
överbalansering av budgeten. Men vill
statsministern se exempel på en opposition,
som finner det bekvämare att inte
vara med om skatter som är nödvändiga
för balansen, då får han vända sig till
sina partivänner i ett hus, som inte
ligger långt härifrån.

Statsministern säger, att när de små
partierna förlorar beror det på att enligt
all sannolikhetsberäkning och alla
aritmetiska lagar det stora partiet vinner,
och det är i och för sig ingenting
att göra åt detta. Jo, herr statsminister,
det är det visst. Med utjämningsförfaranden,
som kan tänkas av många olika
slag, kan man undgå det och få alla de
meningsriktningar, som har någon väsentlig
anknytning till väljaropinionen,
att mellan sig på ett i stort sett rättvist
sätt fördela mandaten. Statsministerns
nyupptäckta aritmetiska lagar
finns inte.

Statsministern säger att skillnaden
mellan propositionen och reservationen
beträffande fördelningen av mandaten
är mest bara en slump. Det är tyvärr
alldeles oriktigt. Avvikelsen i genomsnitt
under de tre senaste andrakammarvalen
från proportionell rättvisa
var, som jag meddelade, 4,r> för reservationen
och 9 för propositionen eller
dubbelt så mycket. Statsministern intresserar
sig bara för socialdemokraterna,
men även om man tar dem var
det som bekant en större avvikelse.

Vill regeringen ha en längre gående
utjämning, så hade det gått bra att förhandla
med oss om att föra utjämningen
ned till 2/3. Då hade man fått en ännu
rättvisare mandatfördelning. Man kunde
också ha övervägt andra vägar.

Beträffande den starka regeringen
ville statsministern rädda en liten smula
av talet om den genom att säga, att det

Lördagen den 17 maj 1952. Nr 18.

Ändrat valsätt vid val till riksdagens andra kammare.

inte är någon risk för maktövergrepp
därför att de korrigeras av väljarna. Jag
kan inte erkänna detta såsom en ursäkt
för ett socialdemokratiskt försök att bevara
överrepresentationen för det stora
partiet.

Herr statsministern sade, att det standardsvar
man fått från oppositionen
när det gällt förhandlingar har varit,
att »regeringen får lägga fram sitt förslag,
så får vi se». Herr statsminister!
Den ståndpunkten förutsätter väl åtminstone
att regeringen är villig att
förhandla när förslaget har lagts fram.
Men som lierr statsministern väl vet
och herr Fast väl vet gjordes det från
regeringspartiernas sida fullständigt
klart, att man icke var villig att förhandla.
Man har bekräftat detta i konstitutionsutskottet.
Det är det, herr
statsminister, som man icke skall glömma
när man försöker bedöma, om regeringen
iakttagit den vilja till en samlande
lösning, som hade varit naturlig
i en fråga som gäller demokratiens
levnadsregler.

Herr DICKSON (kort genmäle): Herr
talman! Jag skulle vilja ställa två frågor,
den ena till hans excellens statsministern
och den andra till konstitutionsutskottets
ordförande.

Den första frågan är denna: Om man
såsom jag har yrkat här i kammaren
skulle välja siffran 1,25 i stället för 1,4,
är det då endast fruktan för att kommunisterna
skulle få för stark representation
som gör, att Ers excellens väljer
den mindre rättvisa delen, i stället för
den del, som i utskottets utredning har
angivits vara den mest rättvisa?

Statsministern sade i ett av sina tidigare
anföranden, att man i sitt handlande
borde som ett av de främsta målen
uppställa största möjliga överensstämmelse
mellan folkrepresentationen
och den allmänna opinionen. Det är sålunda
endast fruktan för småpartierna
som skulle kunna medföra att man väljer
siffran 1,4 i stället för 1,25.

Sedan skulle jag rent teoretiskt vilja
säga, att det inte är alldeles säkert att
ett övergrepp från en, majoritets sida
i val kommer att straffas av väljarna,
därest dessa övergrepp länder denna
majoritet till politisk fördel. Jag upprepar
att vad jag nu sagt är ett rent teoretiskt
resonemang; jag tror inte att
statsministerns påstående i fråga om
detta äger allmän giltighet.

I sitt senaste anförande har statsministern
vikit en nyans från uppfattningen
om största möjliga överensstämmelse
med den allmänna opinionen.
Han tycks icke alldeles ogärna se en
liten överrepresentation, och så var
också fallet med konstitutionsutskottets
ärade ordförande.

Jag skulle närmast till denne senare
såsom kanske mera insiktsfull i detta
avseende än statsministern vilja fråga,
huruvida det för oss alla bekanta och
mycket svårtolkade bibelordet »den
som mycket har, honom skall varda givet,
men den som intet har, från honom
skall tagas även det han har», är att
betrakta såscnn ett bibelförfattarens
ironiserande över mänsklighetens ondska
eller om det är att betrakta såsom
ett rättesnöre.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HEDLUND: Herr talman! Jag
antar att kammaren håller mig räkning
för att jag inte i enlighet med herr
Hjalmarsons önskemål i en debatt
om valordningen inlåter mig på en
jämförelse mellan högerns och bondeförbundets
möjligheter att inverka på
det politiska skeendet i vårt land. Jag
är fullt på det klara med att kreditsidan
inte skulle bli så omfattande för
högerpartiets del. Om man i allmänhet
bara står bredvid och säger nej, brukar
det inte bli så stora resultat. Man
får bekväma sig till kompromisser och
utjämningar om man vill vinna någonting.

Jag tillät mig för en stund sedan
säga, att med den sifferkombination,

Nr 18.

Lördagen den 17 maj 1952.

Ändrat valsätt vid val till riksdagens andra kammare.

som finns angiven på s. 35 i reservationen
angående Östergötlands län,
skulle det kunna inträffa, att högern
med sina 26 000 röster skulle få två
mandat, medan folkpartiet med sina
31 000 röster bara skulle få ett enda
mandat. Jag sade, att detta var någonting,
som folkpartiets valmän naturligtvis
skulle ha mycket svårt att begripa.

Förutsättningen för att det skulle
kunna bli på det sätt, som jag nyss antydde,
är naturligtvis, som herr Ohlin
också säkerligen inser, att högerpartiet
vore ett s. k. nnderskottsparti, men det
väsentliga är, att trots att folkpartiet
hade så många röster mer än högern,
kunde det inträffa, att folkpartiet bara
finge hälften så många mandat som högerpartiet.

Herr Ohlin har gjort ett stort nummer
av hurudant valutslaget skulle bli
för det socialdemokratiska partiets vidkommande,
om man tillämpat den ena
eller andra ordningen, och det är ju
helt naturligt: det socialdemokratiska
partiet är ju det största. Herr Ohlin
har särskilt uppehållit sig vid det förhållandet,
att partiet med cirka 48 procent
av rösterna kanske skulle kunna
få mer än halva antalet mandat.

Jag skulle då vilja fråga herr Ohlin,
om reservantförslaget innebär någon
garanti häremot. Vi har ju nyss fått klart
för oss att socialdemokraterna, om man
tillämpar siffrorna från 1950 års val
— det är de sista som finns att tillgå
■— skulle komma upp till 118 mandat
enligt regeringens förslag, trots att socialdemokraterna
inte har 50 procent
av valmanskåren, men enligt herr Ohlins
och herr Hjalmarsons förslag skulle
det inte bli mindre än 118 utan mer;
det skulle bli 119 mandat.

Folkpartiet har ju här velat framställa
sig som principernas parti framför
alla andra. När herr von Friesen
gjorde sitt inlägg om principernas odelbarhet
och yttrade att principerna skulle
följas till sina yttersta konsekvenser,
sade jag mig att man väl i så fall måste

tänka sig att dela också på riksdagsmännen.
Som vi vet går det ju inte
jämnt upp utan det blir bråkdelar av
mandat. Då får man om man är så
»principfast» som herr von Friesen tillgripa
ett sätt som har praktiserats på
sina håll, nämligen att dela mandatperioden.
Jag hörde inte att herr von
Friesen drog den konsekvensen, men
uppenbarligen måste han med sin »principfasthet»
vara beredd till detta. Men
det förvånar mig att denna trohet mot
principerna helt plötsligt har tagit slut.
Man har ju ändå i reservationen velat
införa spärrar.

Jag skulle till sist bara vilja säga, att
debatten här uppenbarligen har gått
framåt med ganska stora steg. Herr Ohlin
har oförbehållsamt erkänt att det
ändå är ett framsteg, att de mindre
partierna utan kartellsamverkan kan
få minst samma antal mandat som om
de hade haft karteller. Jag tycker ju
också att herr Hjalmarson skulle betrakta
det som en fördel att slippa gå
i kartell med — som jag tror, att herr
Hjalmarson formulerade det häromdagen
— de tusen ståndpunkternas parti,
och jag tycker att herr Hjalmarson
skulle vara särskilt tillfredsställd med
att, som jag förmodar, ha fått vara med
om att tvätta bort den skönhetsfläck
på folkpartimotionen, som skulle ha givit
socialdemokraterna inte bara 117
eller 118 mandat utan 125. Jag utgår
nämligen från att det uteslutande är
högerns förtjänst, att folkpartiet har
velat gå ifrån den linjen i sin motion.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER: Herr talman! Herr Dickson
ställde en direkt fråga till mig, om
regeringen har valt talet 1,4 i stället
för 1,25 som spärr uteslutande av rädsla
för att kommunisterna i annat fall
skulle ha fått ett ökat antal mandat.

Till detta, herr talman, vill jag bara
svara, att vi har velat välja en så hög
spärr som det varit möjligt för att över
huvud taget undvika splittring i små -

Lördagen den 17 maj 1952. Nr 18.

Ändrat valsätt vid val till riksdagens andra kammare.

partier, framför allt i framtiden. Jag
tror det är en synpunkt man bör besinna,
att om man inför en absolut
hundraprocentig rättvisa, ökas för
framtiden risken för splittring i småpartier.
Det är visst icke uteslutande
av hänsyn till kommunisterna som vi
har valt en så hög spärr, utan det är
med denna principiella motivering,
som jag föreställer mig att herr Ohlin
och jag är ense om.

När jag ändå har ordet vill jag passa
på att säga ytterligare en sak. Herr Ohlin
yttrade att det finns många sätt
att klara problemet att hindra uppkomsten
av småpartier och ändå inte
premiera de stora partierna. Det finns
många sätt att undvika denna aritmetiska
orättvisa, sade herr Ohlin. Ja,
herr talman, det är synd att varken
folkpartiet i sin motion eller oppositionen
i sin reservation eller talarna i
dagens debatt har visat på ett enda av
dessa sätt.

Herr HALLÉN (kort genmäle): Herr
talman! Herr Dickson ställde en fråga
till mig, huruvida det jag sade om
en särskild vinst- och förlustmarginal
för vinnande och förlorande partier
möjligtvis kunde ha inspirerats av ett
känt ord i Skriften. Jag skall be att
få läsa upp det än en gång: »Den som
har, åt honom skall varda givet, så att
han får över nog; men den som icke
liar, från honom skall tagas också det
han har.»

Jag förmodar att herr Dickson inte
är den ende som har funderat över
den egenartade formuleringen, och jag
hoppas det inte var första gången herr
Dickson tänkte över detta Skriftens ord.

Jag vill säga, att det inte är därifrån
jag har blivit inspirerad. Det förhåller
sig helt enkelt så att jag för många år
sedan — jag tror det är 28 år — yttrade,
och jag vidhåller det alltjämt, att
man som en stimulans åt det politiska
intresset bör so till att mandatfördelningen
inte på ett upprörande sätt krän -

ker rättskänslan genom att ge för mycket
eller för litet åt ena eller andra
hållet. Men en måttlig marginal, som
stimulerar valmännen till vinst för
framgångsrika politiska idéer, finner
jag däremot skälig, och om de som
missköter sig, så att de kommer i vikande
ställning och tappar folkets förtroende,
skulle förlora ett eller två mandat
extra, det anser jag inte vara någon
riksolycka. Sedan har jag för övrigt
framhållit, att med den spärregel vi
har kommer det största partiet automatiskt
att få en sådan extrafavör.

Jag vill sluta med att fråga hur det
kan komma sig att herr Dickson just
nu vänder sig till Skriftens ord. Det är
ju svårt att rannsaka hjärtan och njurar,
men jag skulle förmoda att det som
har fått herr Dickson att så djupt begrundande
stanna inför Skriftens ord
är statsministerns vädjan till oppositionen
att hålla inne med de måttlösa
och skymfliga överdrifter, som framför
allt den borgerliga pressen har riktat
mot oss. Att då en talesman för oppositionen
i en känsla av ånger och
bot stannar inför ett Skriftens ord,
tycker jag bidrar till ett vackert slut
på denna debatt.

Herr von FRIESEN (kort genmäle):
Herr talman! Till inrikesministern
skulle jag vilja säga, att jag inte vill
gå så långt i kravet på rättvisa, att jag
kräver någon sorts halva bondeförbundare
eller trekvarts bondeförbundare
här i riksdagen. Jag tycker att vi har
fått nog av bondeförbundare som köpslår
om halva mandaten.

Herr DICKSON (kort genmäle): Herr
talman! Jag är rädd att jag delvis har
missuppfattat läget. Jag trodde att detta
skulle vara ett provisorium, men nu
hörde jag Sveriges statsminister säga,
att lian fruktar att det för framtiden
skall inverka oförmånligt i fråga om
tillkomst av småpartier, om man väljer
ett för lågt tal. Nu skulle jag vilja ha

Nr 18.

Lördagen den 17 maj 1952.

Ändrat valsätt vid val till riksdagens andra kammare.

en upplysning om huruvida denna ordning
skall överarbetas eller om vi för
framtiden skall dras med det här som
vi får i dag.

Jag skall inte mycket uppehålla mig
vid prosten Halléns svar till mig — det
var kanske inte något alldeles entydigt
svar. Jag vill bara konstatera att han
något litet nyanserar statsministerns
tidigare deklarerade önskemål, nämligen
om en så fullständig överensstämmelse
som möjligt till den allmänna
opinionen. Vidare skall jag glädja herr
Hallén med att vi kan konstatera, att
han inte är så konservativ som jag.
Han använder den nya bibelöversättningen,
medan jag använder den gamla.

Herr OHLIN (kort genmäle): Herr talman!
Herr statsministern påstår att
det inte går att undvika att stimulera
s. k. okynnespartiers utveckling och
ändå inte koncentrera överrepresentationen
speciellt på det stora partiet, och
han säger att vi inte har påvisat någon
metod att vinna detta mål. Jag vill
svara statsministern, att både reservationen
och de andra yrkandena i motionen
om riksmandat o. d. uppfyller
kravet att ge större rättvisa i fördelningen
mellan större och medelstora
partier. Det är möjligt att man skulle
ha kunnat diskutera i reservationen
att driva utjämningen till två tredjededelar
i stället för till tre fjärdedelar för
att få ännu större rättvisa.

Herr Hedlund vidhöll sitt misstag
beträffande Östergötland. Om han studerar
saken närmare kommer han att
finna, att det är socialdemokraterna och
inte folkpartiet som får avstå mandat
till högern.

Inrikesministern frågade om reservationen
innebär någon garanti för att
inte det stora partiet blir överrepresenterat,
och han hänvisar till siffrorna
från 1950 års val. Får jag säga, att när
man diskuterar denna fråga måste man
i alla fall se på valutslaget för flera
valår. Jag har ju visat att reservationen

i så fall ger ett väsentligt riktigare
resultat än propositionen. Om herr Hedlund
är mycket angelägen om att komma
till ännu större rättvisa, kan han ju
påyrka att utjämningen inte drivs till
0,75 utan till två tredjedelar, så att reservationens
överlägsenhet över regeringsförslaget
blir ännu större.

Sedan säger herr Hedlund att det väl
är högerns förtjänst att folkpartiet har
frångått sin motion. Herr Hedlund börjar
göra sig skyldig till en förvirring
av monumentala mått. Reservationen
överenstämmer ju med folkpartimotionen!
Vi är mycket glada över att högern
har visat den vilja till samförstånd,
som har saknats hos regeringspartierna.
Det får inte vara något tvivel
på den punkten: Vi i folkpartiet
gör anspråk på att under flera årtionden
ha fasthållit samma inställning, en
strävan efter rättvisa genom utjämningsförfarande.

Statsministern sade i ett tidigare anförande
att det skulle ha varit rimligt
att ifrågasätta samförståndslösningar,
om det hade funnits några principiellt
motsatta ståndpunkter, men när det nu
inte är någon större principiell skillnad,
tycker han inte det är någon mening
att försöka samla alla de demokratiska
partierna. Är det någon i kammaren
som kan förstå det fina i den
uppläggningen?

Herr KARLSSON i Stuvsta (kort genmäle):
Herr talman! Statsministern sade
i sitt svar på herr Dicksons fråga, att
siffran 1,4 inte hade valts i stället för
1,25 med hänsyn till oss utan på grund
av önskemålet att förhindra uppkomsten
av en mängd småpartier. Svaret verkar
inte helt övertygande. För det första är
ju detta, såsom herr Dickson redan har
sagt, en provisorisk lagstiftning, och
man kan knappast befara uppkomsten
av en mängd småpartier till höstens val.
För det andra kan det nog bestridas, att
en vidare utveckling av proportionalismen
med naturnödvändighet måste

Lördagen den 17 maj 1952. Nr 18.

Ändrat valsätt vid val till riksdagens andra kammare.

medföra uppkomsten av småpartier. Är
det så som statsministern tidigare sade,
att mångpartisvstemet i Weimarrepubliken
motiverades med valsystemet, kan
man fråga hur man då skall förklara
att det tidigare i Frankrike fanns ännu
fler partier trots att man där hade ett
majoritetsvalsystem.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HEDLUND: Herr talman! Nog
är det märkvärdigt att jag gång på gång
skall behöva tala om att östergötlandsexemplet
förutsätter att högern är underskottsparti,
om det skall bli på det
sättet att högern med sina 26 000 röster
får två mandat, medan folkpartiet med
31 000 röster får bara ett mandat. Jag
hoppas emellertid att detta nu är fastslaget.

Jag är naturligtvis på det klara med
att om nu högern har lyckats driva
folkpartiet från ett förslag, som skulle
ge socialdemokraterna 125 mandat, till
ett annat, som skulle ge dem bara 119,
så måste detta betraktas som en eftergift
i kompromissens och samförståndets
tecken från folkpartiets sida. Det
är ett berömvärt offer på samförståndets
altare, som folkpartiet här gjort
när man minskat socialdemokraternas
utsikter från 119 mandat till 125.

Herr BRACONIER: Herr talman! Jag
skall lova att bli ytterst kortfattad.

Jag vill först och främst säga några
ord till konstitutionsutskottets värderade
ordförande, som här yttrade någonting
om alt det är rätt naturligt att
ett parti, som har »misskött sig» så att
det förlorar röster, inte bara får ta de
förluster i mandat, som svarar däremot,
utan kanske också litet ytterligare förluster
och alltså bli underrepresenterat.
Men när riksdagen år 1949 uttalade sig
för att man skulle undersöka möjligheterna
av att få till stånd ett rättvisare
proportionellt valsystem, skedde det
just för att försöka bereda största möjliga
rättvisa iiven åt de minsta partierna

och åt sådana partier som haft motgångar
vid valet.

Jag skall gärna erkänna att den reservation
som här framlagts icke är
fullkomlig. Det torde också bli angeläget
för högern att få fram ett ännu
bättre system än det som där föreslagits.
Jag anser icke desto mindre
att reservationen är att föredraga framför
propositionen och utskottsförslaget.
Jag vill som ett allvarligt fel i propositionen
framhålla, att det kan väl ändå
inte vara rimligt att man skall behöva
på något vis smussla med kartellerna.
Varför skall det inte i fortsättningen få
finnas karteller precis som nu? På vad
vis skulle man försämra det proportionella
systemet genom att bibehålla det
kartellsystem som för närvarande finns?
Om det är så, att partierna anser att de
i vissa fall behöver ha karteller, beror
det väl på att det system, som nu föreslås,
enligt deras uppfattning inte ger
full rättvisa. Kan det då finnas någon
rimlig anledning att förmena väljarkåren
klara bestämmelser om karteller?

I ett tidigare anförande framhöll herr
Hallén, att väljarna mycket väl vet vilken
kandidat som representerar det ena
eller andra partiet. Ja, det är möjligt
att så är fallet här i Stockholm och om
det gäller partiledarna, men jag är säker
på att det ute i valkretsarna finns
en mängd väljare, som inte av namnen
på kandidaterna skulle kunna utan vidare
avgöra om vederbörande representerar
exempelvis högern eller folkpartiet.
Vore det då inte ärligare mot valmanskåren
att behålla det nuvarande
kartellsystemet tills man fått till stånd
en verkligt rättvis ordning?

Jag blev förvånad när hans excellens
herr statsministern här drog fram
Frankrike som ett bevis på att det är
valsystemet som sådant som leder till
svaga regeringar. I Frankrike har man
ju laborerat med de mest skilda valsystem,
men man har icke desto mindre
alltid haft många partier. Och vad den
tyska republiken beträffar, förbiser man

Nr 18.

9(j

Lördagen den 17 maj 1952.

Ändrat valsätt vid val till riksdagens andra kammare.

viktiga faktorer, om man tror att valsystemet
spelade en avgörande roll för
den tyska demokratiens undergång. Av
de jämförelser med andra länder, som
statsministern här gjorde och som nog
innebar ett visst underskattande av den
svenska demokratien, liksom av den
kännedom i övrigt, som vi har om valsystemen
i andra länder framgår näppeligen,
att valsystemet som sådant är
avgörande för uppkomsten av en stark
regering. Det har t. ex. till och med
flera gånger visat sig, att det engelska
majoritetsvalsystemet under vissa förhållanden
inte alls skapat någon stark
regeringsmakt.

Till slut vilt jag säga att statsministern
givetvis har rätt däri, att i en kritisk
tid bör det finnas en stark regering.
Men jag tror inte att man kan
komma ifrån tanken på en samlingsregering,
om förhållandena skulle bli
utomordentligt kritiska. Det ledande
bondeförbundsorganet uttalade också
häromdagen klart sin anslutning till
tanken på en sådan samlingsregering.

Härmed förklarades överläggningen
avslutad. Herr talmannen gav till en
början propositioner beträffande utskottets
hemställan i punkten A), nämligen
dels på bifall till utskottets berörda
hemställan dels ock på avslag
därå; och förklarade herr talmannen
sig anse svaren hava utfallit med övervägande
ja för den förra propositionen.
Herr Hall begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
konstitutionsutskottets hemställan i
punkten A) i utskottets utlåtande nr
22, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren avslagit
utskottets berörda hemställan.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning,
och befanns därvid flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen, vadan kammaren bifallit
utskottets hemställan i punkten
A).

Härefter gav herr talmannen propositioner
beträffande utskottets hemställan
i punkten B), utom i vad anginge
81 § 5 mom. i lagförslaget, nämligen
på 1 :o) bifall till utskottets berörda
hemställan; 2:o) bifall till den vid
punkten fogade reservationen; samt
3:o) avslag å såväl utskottets hemställan
som Kungl. Maj :ts förslag i ämnet;
och fann herr talmannen svaren hava
utfallit med övervägande ja för den
förstnämnda propositionen. Herr von
Friesen begärde emellertid votering, i
anledning varav och sedan till kontraproposition
antagits den under 2:o)
anmärkta propositionen efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
punkten B i konstitutionsutskottets
förevarande utlåtande nr 22 utom i vad
angår 81 § 5 mom. i det i punkten omförmälda
lagförslaget, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och denna voteringsproposition
blivit ännu en gång
uppläst, verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter hava röstat för ja-propositionen.
Herr von Friesen begärde
emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat anställdes.

Lördagen den 17 maj 1952. Nr 18.

Ändrat Valsätt vid val till

Därvid avgåvos 127 ja och 70 nej, varjämte
9 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan i punkten B) i förevarande
del.

Vidare gav herr talmannen propositioner
beträffande 81 § 5 mom. första
stycket i lagförslaget, nämligen dels på
godkännande av utskottets förslag dels
ock på godkännande av utskottets förslag
med den ändring, som föreslagits
i motionerna 1:456 och 11:606; och
fann herr talmannen svaren hava utfallit
med övervägande ja för den förra
propositionen. Herr Andersson i Malmö
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren godkänner
konstitutionsutskottets förslag till lydelse
av 81 § 5 mom. 1 stycket i föreliggande
lagförslag, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt
nämnda lagrum med den ändring, som
föreslagits i motionerna I: 456 av herr
Sjödahl och II: 606 av herr Andersson
i Malmö.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns därvid flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen, vadan kammaren godkänt
utskottets förslag till lydelse av
81 § 5 mom. första stycket.

Herr talmannen gav nu propositioner
beträffande 81 § 5 mom. andra
stycket i lagförslaget, nämligen dels
på godkännande av utskottets förslag,
dels ock på godkännande av det av herr
Dickson under överläggningen frain -

riksdagens andra kammare.

ställda yrkandet, att nämnda lagrum
skulle godkännas med den ändringen,
att talet 1,4 utbytes mot 1,25; och förklarade
herr talmannen sig anse svaren
hava utfallit med övervägande ja
för den förra propositionen. Herr Dickson
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren godkänner
konstitutionsutskottets förslag till lydelse
av 81 § 5 mom. 2 stycket i föreliggande
lagförslag, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
det av herr Dickson under överläggningen
framställda yrkandet, att nämnda
lagrum skall godkännas med den ändringen,
att talet 1,4 utbytes mot talet
1,25.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och sistnämnda voteringsproposition
blivit ännu en gång
uppläst, verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen. Herr Dickson begärde
emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 120 ja och 72 nej, varjämte
12 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså godkänt utskottets
förslag till lydelse av 81 § 5
mom. andra stycket.

På därpå framställd proposition godkände
kammaren utskottets förslag till
lydelse av 81 § 5 mom. tredje stycket.

Vidare blev på framställd proposition
utskottets hemställan i punkten
C) av kammaren bifallen.

gav herr tal -

Beträffande punkten D)
7 — Andra kammarens protokoll 1952. Nr 18.

Nr 18.

Lördagen den 17 maj 1952.

Motion om ändring av 21 § 1 mom. i vapenforordnmgen.

mannen propositioner dels på bifall till
utskottets i punkten gjorda hemställan
dels ock på bifall till det av herr Karlsson
i Stuvsta under överläggningen
framställda yrkandet om skrivelse till
Kungl. Maj:t med hemställan om förslag
till vissa ändringar i riksdagsordningen;
och biföll kammaren utskottets
berörda hemställan.

§ 5.

Motion om ändring av 21 § 1 mom. i
vapenförordningen.

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 24, i anledning av väckt motion
om ändring av 21 § 1 mom. i vapenförordningen.

Första lagutskottet hade till behandling
förehaft en inom andra kammaren
väckt, till lagutskott hänvisad motion,
nr 43, av herr Hallberg. I motionen
hade hemställts, »att riksdagen måtte
besluta sådan ändring av § 21 första
stycket i vapenförordningen av den 25
november 1949, att detta får följande
lydelse:

Vill någon genom köp, byte, gåva
eller annorledes förvärva ammunition,
vare skyldig att hos länsstyrelsen i det
län där han har sitt hemvist söka tillstånd
till förvärvet».

Utskottet hemställde, att förevarande
motion, 11:43, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herr
Lindblom, som ansett att utskottet bort
hemställa,

A) att riksdagen i anledning av förevarande
motion, II: 43, i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte anhålla om sådan
ändring i vapenförordningen att, då
ansökan avsåge förvärv av vapen jämte
ammunition till samma vapen, det
skulle ankomma på länsstyrelsen att
utfärda tillstånd beträffande såväl vapen
som ammunition;

B) att motionen, i den mån den icke
kunde anses besvarad genom vad re -

servanten under A) hemställt, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr HALLBERG: Herr talman! Här i
kammaren har gång efter annan under
senare år framställts interpellationer
rörande krånglet och byråkratismen
när det gäller vissa lager och förordningar,
och man har haft en känsla av
att kammaren varit tämligen enig om
att man borde vidtaga förenklingar i
lagar och förordningar där det gick att
göra det.

Nu har jag lagt fram en motion, som
innehåller ett mycket anspråkslöst förslag
till en sådan — som jag menar —
förenkling i vapenförordningen. Men
första lagutskottet har som framgår av
handlingarna avstyrkt även denna lilla
reform. Jag skall gärna medge att motionen
nog skjuter en liten smula över
målet och att den reservation, som är
fogad till utskottsutlåtandet, bättre täcker
själva syftet med föreliggande
motion.

Motionens syfte har också fått mycket
auktoritativa stöd av åtminstone två
av de länsstyrelser som yttrat sig över
förslaget, nämligen länsstyrelserna i
Kopparbergs och Västerbottens län,
vilka båda ansluter sig till detta yrkande
att i vederbörande paragraf i vapenförordningen
få till stånd den ändringen,
att en person, som erhåller länsstyrelsens
licens att köpa eller inneha
gevär, samtidigt får licens till det första
ammunitionsköpet. Man kan ju fastställa
vilken kvantitet som helst, låt mig
säga ett femtiotal skott. Detta är själva
innebörden i den framställning, som det
här är fråga om.

Nu kan mot detta invändas, att vapenförordningen
är så ny som av år
1949 och att man därför inte bör rucka
någonting på den innan man får längre
tids erfarenhet av tillämpningen.

De två länsstyrelser, som tillstyrker

Lördagen den 17 maj 1952. Nr 18.

Motion om ändring av 21 § 1 mom. i vapenförordningen.

denna ändring, och jägarna, vapenfabrikanterna
och vapenförsäljarna är
eniga om att erfarenheten under denna
korta tid talar för att en ändring borde
ske i vapenförordningen av ungefär det
slag som föreslås i motionen. Jaktvårdskonsulenten
i Västernorrlands län tillstyrker
en ändring i samma riktning.

Jag skall emellertid inte längre ta
kammarens tid i anspråk. Jag skall bara
hänvisa till ett inlägg av herr Cassel,
som gjordes i denna fråga då den behandlades
i första kammaren. Orsaken
till att jag citerar honom, som förutom
reservanten i utskottet talade för bifall
i reservationen, är att herr Cassel har
speciell erfarenhet på detta område.
Han åberopade själv i första kammaren,
att han under många år varit föredragande
i vapenärenden och att hans
erfarenhet sade, att reservanten var
inne på ett riktigt spår. Han sade: »Det
verkar för allmänheten mycket förbluffande,
att man av länsstyrelsen får tillstånd
att köpa ett vapen men inte av
samma myndighet kan få tillstånd att
köpa kulor och krut till vapnet utan
skall vända sig till en annan myndighet
och kanske får vänta någon vecka
eller möjligen kortare tid för att få
ammunitionen. Man tycker att det är en
besynnerlig ordning.» Och det är denna
besynnerliga ordning jag i motionen föreslår
en ändring uti.

Herr talman, jag skall be att få yrka
bifall till den vid utskottet bifogade reservationen
av herr Lindblom.

Herr RYLANDER: Herr talman! Jag
måste beundra herr Hallbergs tapperhet
att slåss för sin i första kammaren
redan dödsskjutna motion.

Jag kan väl hålla med honom om att
man mycket väl kan ordna det så, som
i reservationen föreslås. Emellertid
framställdes förslag om en sådan ordning
redan i samband med tillkomsten
av den nya vapenförordningen år 1949
i ett par remissyttranden, men dåvarande
departementschefen fann inte tillräckliga
skäl för en sådan undantags -

bestämmelse. Utskottet kan inte heller
finna att det nu föreligger sådana skäl.

Det är visserligen sant att dessa licensansökningar
få behandlas, i det fall man
köper vapen och ammunition samtidigt,
av två myndigheter, men omgången är
mycket liten. Jag har under hand givit
herr Hallberg anvisning på en liten
praktisk anordning för att underlätta
proceduren. Jag hoppas han framför
den till länsstyrelsen i Kopparbergs län,
och kanske kan också länsstyrelsen i
Västerbottens län lära sig den.

Det måste vara en fördel, att alla ansökningar
om ammunitionslicens handlägges
av samma myndighet. Utskottet
har i varje fall tyckt, att den tid som
förflutit sedan vapenförordningen infördes,
vid vilket tillfälle man tog klar
ställning till detta spörsmål, är allt för
kort för att man nu skulle göra någon
ändring.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till den vid utlåtandet fogade
reservationen; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

§ 6.

Föredrogos vart efter annat;

första lagutskottets utlåtanden:

nr 26, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 3 och 4 §§
förordningen den 6 juni 1925 (nr 172)
med vissa bestämmelser angående befattningshavares
vid polisväsendet rätt
till lön och pension in. in.; och

nr 27, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 24 mars 1938
(nr 96) om understödsföreningar; samt

andra lagutskottets utlåtanden:

nr 35, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 3 § c) lotteriförordningen
den 19 maj 1939 (nr 207);

100 Nr 18.

Lördagen den 17 maj 1952.

Motion om arbetsmarknadsnämnd.

nr 36, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om
skyldighet för civilförsvarspliktig att
tjänstgöra vid krigsmakten;

nr 37, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om
ändrad lydelse av 13 och 28 §§ epidemilagen
den 19 juni 1919 (nr 443)
m. in.; och

nr 38, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa frågor rörande
blind- och dövstumundervisningen,
såvitt propositionen hänvisats
till lagutskott.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 7.

Motion om arbetsmarknadsnämnd.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 39, i anledning av väckt motion
angående åtgärder för inrättande
av en arbetsmarknadsnämnd.

I en inom andra kammaren väckt,
till lagutskott hänvisad motion, nr 297,
vilken behandlats av andra lagutskottet,
hade herrar Håstad och Hjalmarson
hemställt, »att riksdagen måtte besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa
om snara åtgärder i syfte att genom
tillskapande av en arbetsmarknadsnämnd
möjliggöra en sådan behandling
av konflikter på den offentliga
arbetsmarknaden berörande särskilt
samhällsviktiga funktioner att förbättrade
förutsättningar skapas för arbetsfred
å ifrågavarande områden».

Utskottet hemställde, att förevarande
motion, II: 297, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Wistrand, Jacobsson i Igelsbo, Hagård
och fröken Höjer, vilka ansett, att utskottet
i anledning av förevarande motion,
II: 297, bort hemställa, att riksdagen
måtte hos Kungl. Maj:t anhålla, att
initiativ måtte tagas till förhandlingar
med vederbörande arbetstagarorganisa -

tioner angående upprättande av en arbetsmarknadsnämnd
i syfte att verka
för undvikande av arbetskonflikter av
samhällsfarlig natur.

Sedan utskottets hemställan föredragits,
yttrade:

Herr HAGÅRD: Herr talman! Andra
lagutskottet är så till vida ense med
motionärerna i föreliggande ärende att
det erkänner, att samhället, särskilt på
senaste tiden, kommit i ett besvärligt
läge genom tillbud till allvarliga arbetskonflikter,
som berört samhällsviktiga
funktioner. Hittills har emellertid inte
vidtagits några mera påtagliga åtgärder
för att i förväg trygga samhällslivets
vitala intressen. Först sedan en meningsskiljaktighet
utvecklats och kommit i ett
så akut läge, att en arbetsnedläggelse
varit omedelbart förestående, har statsmakterna
mer eller mindre yrvaket
skyndat sig att medelst en provisorisk
tvångslagstiftning skydda samhällets intressen.
Jag syftar givetvis på de händelser,
som inträffat under de senaste
åren och som vi alla väl känner till.

Utskottet förklarar sig till en början
vara motståndare till en tvångslagstiftning
på detta område. I det avseendet
står utskottets uppfattning inte i någon
som helst motsatsställning till motionärernas
mening. Motionärerna säger sig
vara lika angelägna att undvika ett
tvångsförfarande och kan säkerligen
skriva under det uttalande, som utskottet
gör nederst på s. 17 där det säger,
att förutsättningarna för en arbetsmarknadsnämnds
verksamhet blir betydligt
gynnsammare om nämnden kunde komma
till stånd efter förhandlingar och
frivilliga överenskommelser mellan parterna
i stället för genom påbud från
statsmakternas sida.

Utskottet har emellertid rekommenderat,
att man i detta fall bör skynda
långsamt. Det kan ju inte heller förnekas,
att en viss försiktighet måste
iakttagas på detta ömtåliga område. Utskottet
anser därför, att förslaget om

Lördagen den IT maj 1952.

Nr 18.

101

stats- och kommunaltjänstemännens förhandlingsrätt
m. in., som förhandlingsrättskommittén
framlagt under förra
året, först bör slutgiltigt behandlas. Därefter
skulle man, enligt utskottets mening,
kunna vandra vidare.

Motionärerna har å sin sida ansett att
det måste anses motiverat att redan nu
— oberoende av en kommande proposition
i anledning av förhandlingsrättskommitténs
förslag — taga upp till
behandling delproblemet om en arbetsmarknadsnämnd
för den offentliga sektorn
på arbetsmarknaden. Reservanterna
måste ställa sig på samma ståndpunkt
som motionärerna, inte minst
med hänsyn till den, enligt min mening,
utomordentliga betydelsen av att någonting
göres på detta viktiga område. Jag
anser, att enbart vetskapen om att ett
förebyggande av samhällsfarliga konflikter
är föremål för övervägande av
statsmakterna, och att positiva åtgärder
i detta avseende håller på att utformas
innebär ett psykologiskt moment av icke
ringa betydelse.

Ingen kan väl förneka det inflytande,
som tillkomsten av Saltsjöbadsavtalet
haft inom den privata sektorn av arbetsmarknaden.
Även om man påstår att det
relativa lugn, som präglat utvecklingen
på arbetsmarknaden under senare tidsskeden
befordrats av en sällsport god
utveckling på det ekonomiska fältet och
av att organisationerna nått en större
mognad, har nämnda avtals framskapande
och, framför allt, den atmosfär
av mera förståelse, som det skapat, betytt
ofantligt mycket. Det är denna anda,
som måste överföras på arbetsmarknadens
offentliga sektor.

.Tåg är gärna villig att erkänna, att
utskottet är välvilligt i sin skrivning då
det uttalar sin tillfredsställelse med en
anordning, varigenom parterna genom
en avtalsmässig reglering skulle kunna
uppnå en viss lösning av frågan om behandlingen
av de samhällsfarliga konflikterna
— detta t. o. m. innan förliandlingsrättskommitténs
förslag slut -

Motion om arbetsmarknadsnämnd.

ligen avgjorts i riksdagen. Med detta
uttalande synes det mig som om utskottet
och motionärerna borde ha kunnat
komma överens. Deras slutsatser
blir emellertid olika, och utskottet kommer
till den negativa slutsatsen.

Reservanterna drar emellertid, tycker
jag, de riktiga konsekvenserna av detta
uttalande och hemställer, att riksdagen
måtte hos Kungl. Maj:t anhålla, att initiativ
måtte tagas till förhandlingar med
vederbörande arbetstagarorganisationer
angående upprättande av en arbetsmarknadsnämnd
i syfte att verka för undvikande
av arbetskonflikter av samhällsfarlig
natur.

Till denna hemställan yrkar jag, herr
talman, bifall.

Fröken HÖJER: Herr talman! Av de
upprepade debatter, som sedan i höstas
har ägt rum angående tjänstemännens
förhandlingsrätt och därmed sammanhängande
frågor, har ganska klart framgått,
att samtliga är överens om att en
bättre ordning på detta område är önskvärd.
Utvecklingen har ridit fortare än
parternas förmåga att just på detta område
få fram tillfredsställande ordning
och metoder. För var och en som intresserar
sig för frågan är det uppenbart,
att detta framför allt är beroende på
arten av de konflikter, som uppstår om
vederbörande icke kan komma överens.
Olika instanser tycks vara överens om
att en påfallande oro råder på den del
av arbetsmarknaden, som gäller den
offentliga sektorn — speciellt beträffande
det område, som berör samhällsviktiga
funktioner.

I sitt yttrande över motionen av herrar
Håstad och Hjalmarson angående
åtgärder för inrättande av en arbetsmarknadsnämnd
tillstyrker socialstyrelsen,
att frågan om anordnandet
av en arbetsmarknadsnämndsinstitution
för den offentliga arbetsmarknaden göres
till föremål för närmare undersökning.
Styrelsen framhåller diirvid, att
utvecklingen har kommit tjänstemanna -

102 Nr 18.

Lördagen den 17 maj 1952.

Motion om arbetsmarknadsnämnd.

kåren att alltmer lita till de medel i den
fackliga kampen, som de sett att den
privata arbetsmarknadens organisationer
med fördel kunnat använda. »Att nu
söka vrida utvecklingen tillbaka på detta
område» — fortsätter socialstyrelsen —
»torde icke vara praktisk politik. I stället
torde man få pröva och undersöka
de möjligheter, som stå till buds för att
dämpa den sociala oro, vilken nu gör
sig gällande på ifrågavarande avsnitt av
arbetsmarknaden.»

Som ett exempel på vad som i själva
verket inträffar, när parterna på detta
område kör fast, vill jag taga den pågående
sjukgymnastkonflikten. I uttalanden
från läkare, som handhar vården
inom ortopediska och närgränsande
områden, säges bestämt ifrån att
bristen på sjukgymnaster kommer att
vedervåga resultatet av den sjukes sjukhusvistelse.
Det är visserligen sant, att
vederbörande arbetsgivare här gjort upp
med fackorganisationen om undantag
för vissa nödvändiga fall, där alltså den
vanliga behandlingen kan insättas, men
det är också uppenbart att i alla de fall,
där gymnasternas medverkan förkortar
och förbättrar patientens sjukdomstillstånd,
har man icke kunnat begära att
få denna specialöverenskommelse. Den
tredje parten blir under konflikten lidande
antingen på grund av brist på
behandling eller på grund av att vederbörande
själv får kosta på sig den behandling,
som annars enligt vårt svenska
system rätteligen borde ingå i sjukhusvistelsens
förmåner. Detta är helt
enkelt ett sätt att försena tillfrisknandet
och flytta kostnaden från det allmänna
till den sjuke. På det sättet kan man
inte i längden lösa dessa konflikter.

Utskottet framhåller bl. a. följande:
»Att medelst tvingande lagbestämmelser
ingripa mot konflikter av denna art
väcker allvarliga betänkligheter.» Vidare
tillägger utskottet: »Hela detta ytterst
viktiga problem är emellertid mycket
komplicerat och svårlöst.»

Jag vill livligt instämma i detta ut -

skottets uttalande. För min del tror jag
icke, att obligatorisk skiljedom är det
rätta sättet att lösa dessa frågor. Jag
kan sålunda inte instämma i motionärernas
begäran, att riksdagen måtte besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj :t
hemställa om snara åtgärder i syfte att
genom tillskapande av en arbetsmarknadsnämnd
möjliggöra en sådan behandling
av konflikter på den offentliga
arbetsmarknaden, berörande särskilt
samhällsviktiga funktioner, att förbättrade
förutsättningar skapas för arbetsfred
å ifrågavarande områden. Å andra
sidan kan jag inte finna, att de profylaktiska
åtgärder, som man här kunnat
vidtaga, har handlagts med den
skyndsamhet, som jag för min del anser
påkallad.

Från tjänstemannaorganisationernas
sida har man visat ett utomordentligt
stort intresse för av 1948 års förhandlingsrättskommitté
framlagt förslag till
en rad förbättringar på detta område.
När det under förra året blev alltmera
uppenbart, att det verkligen rådde oro
på den offentliga arbetsmarknaden, borde
större energi ha ägnats åt att tidigare
få fram de förslag, som slutligen såg
dagen i slutet på förra året. Nu är det
uppenbart, att det är alldeles uteslutet
att få dessa förslag framlagda tidigare
än till 1953 års riksdag. Om man således
helst hade sett, att frågan om en arbetsmarknadsnämnd
tagits upp efter det
riksdagen fattat beslut med anledning
av 1948 års förhandlingsrättskommittés
framlagda förslag så anser jag å andra
sidan, att när det nu kommer att dröja
så pass länge, så finns det inte några
direkta skäl varför man inte skulle kunna
omedelbart taga upp frågan om arbetsmarknadsnämnden.
Dessa båda frågor
är ju dock inte direkt avhängiga av
varandra. Tjänstemännens centralorganisation
säger i sitt yttrande, att man
är beredd att redan nu diskutera frågan
om inrättande av en arbetsmarknadsnämnd,
om detta ur andra synpunkter
skulle anses påkallat. För min del an -

Lördagen den 17 maj 1952.

Nr 18.

103

ser jag det vara påkallat i profylaktiskt
syfte att redan nu ordna med en dylik
nämnd efter förhandlingar mellan parterna.

Då Kungl. Maj :t doek ytterst är ansvarig
för verksamheten på dessa områden,
finner jag det högst naturligt att
initiativet kommer från detta håll. Statsrådet
Lingman har dock i anföranden
i denna kammare ställt sig minst sagt
tveksam till tanken på en arbetsmarknadsnämnd
för större delen av det statliga
området. Det har framhållits, att
riksdagens fria prövningsrätt inte längre
skulle finnas, om en arbetsmarknadsnämnd
hade framlagt ett förslag till
lösande av en konflikt, vilket ginge utöver
vad Kungl. Maj:t, d. v. s. civildepartementet,
vid tidigare förhandlingar
med parten ansett sig böra kunna
gå med på.

Riksdagen har, enligt mitt förmenande,
i dessa frågor samma fria prövningsrätt
som de flesta individer vill ha. Vad
skiljer egentligen riksdagens fria prövningsrätt
i detta avseende från den fria
prövningsrätt, som riksdagen har beträffande
t. ex. de överenskommelser,
som träffats mellan 1949 års tjänsteförteckningskommitté
och organisationerna?
Om det är någon detalj som riksdagen
verkligen vill ändra, kan det ske.
Men det hör till systemet att prövningsrätten
i realiteten är mycket bunden.
Vad skulle nu skillnaden bli i detta fall?
Jo, att regeringen inte skulle anse sig
kunna för riksdagen lägga fram de förslag,
som arbetsmarknadsnämnden kommit
med, om de gingc utöver vad civildepartementet
ansett sig böra kunna
medgiva. Även Kungl. Maj:ts fria prövningsrätt
blir alltså diskutabel.

För min del tror jag inte det skadar
att ett majoritetsparti utsättes för den
risken, att en fråga hänskjutes till en
nämnd, sammansatt som ett permanent
organ med ett lika antal medlemmar
från båda parter. Liksom Saltsjöbadsavtalets
arbetsmarknadsnämnd kommer
denna nämnd att ha som sin huvudsak -

Motion om arbetsmarknadsnämnd.

liga funktion att verka stimulerande till
bättre samförstånd mellan parterna på
ett tidigt stadium. Att dylik stimulans i
många fall behövs är jag övertygad om.

Herr talman! Först och främst vill
jag understryka att min åsikt är, att en
nämnd av detta slag endast bör komma
till stånd efter förhandlingar mellan
parterna. Då det visat sig svårt att få
denna fråga upptagen till behandling
och då det samtidigt är uppenbart att
samhället vållas skador, om inte arbetsfred
på den offentliga sektorn kan bibehållas,
kan jag inte finna annat än
att det är synnerligen lämpligt att Kungl.
Maj :t, som — vilket jag tidigare framhållit
— dock ytterst är ansvarig för
denna verksamhet, tar initiativ till förhandlingar
med vederbörande arbetstagarorganisationer
angående upprättande
av en arbetsmarknadsnämnd i syfte
att förhindra arbetskonflikter av samhällsfarlig
natur.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Herr förste vice talmannen övertog
nu ånyo ledningen av förhandlingarna.

Herr NILSSON i Göteborg: Herr talman!
Utskottet har ju så utförligt svarat
på motionärernas framställning, att
jag ifrågasätter huruvida det finns anledning
att ta upp en vidlyftig diskussion
om detta spörsmål. Trots att två
av reservanterna har varit uppe och
anfört sina synpunkter, har deras argument
dock inte spelat utöver större
område, än utskottets motivering
täcker.

Det förefaller mig som om den arbetsmarknadsnämnd,
som finns inom
den privata arbetsmarknaden, skulle
ha varit något sorts föredöme för motionärerna,
då de skrev sin motion.
Skillnaden mellan de olika sektorerna
inom arbetsmarknaden,, alltså den offentliga
som bär berörts och den privata,
är att det är lättare för parterna

104 Nr 18.

Lördagen den 17 maj 1952.

Motioner om ökning av antalet ledamöter i familjebidragsnämnd.

på den privata arbetsmarknaden att
träffa överenskommelser om en dylik
arbetsmarknadsnämnd. Detta utesluter
inte att samma möjligheter till frivillig
överenskommelse finns även inom vissa
delar av den offentliga sektorn; jag
tänker i detta fall närmast på det kommunala
området, där intet hinder möter
att ta upp överläggningar mellan
parterna. Samma förhållande gäller i
fråga om kollektivavtal på det statliga
området. Ett problem i detta sammanhang
är tjänstemännens ställning.

I själva sakfrågan finns inga principiella
skiljaktigheter mellan utskottet
och reservanterna. Det är bara det att
utskottet säger, att man på detta område
i första hand bör söka komma
fram till en lösning genom ett resonemang
på vanligt sätt, liksom skett på
det privata området. Att be statsmakterna
om hjälp tycker jag tyder på att
man inte själv tror sig kunna klara
planläggningen eller uppbyggandet av
ett instrument för förhandlingar mellan
parterna inom den offentliga
sektorn.

Jag har, herr talman, inte så mycket
att tillägga. Jag vill bara påpeka, att
utskottet i stort sett följt remissinstansernas
resonemang i denna fråga.
Så betydelsefulla organisationer som
Svenska arbetsgivareföreningen, Landsorganisationen
och Tjänstemännens
centralorganisation har nästan samstämmigt
ansett — jag citerar här TCO
— »att frågan om en arbetsmarknadsnämnd
på det offentliga området bör
lösas genom överläggningar mellan
respektive parter och icke genom lagstiftningsingripande
av något slag».

Dessutom tillkommer ju att det utredningsbetänkande,
som fröken Höjer
har åberopat, alltså förhandlingsrättskommilténs
förslag, nu ligger färdigt
och följaktligen skall bli föremål för
omprövning av statsmakterna. Det innesluter
också den i motionen berörda
frågan. För tillfället är det sålunda
ingen brådska, utan vi bör vänta och

se vad som kan komma fram ur detta
betänkande.

På grundval av vad jag här anfört
ber jag, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till den
vid utlåtandet fogade reservationen;
och fann herr förste vice talmannen
den förra propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Herr Hagård
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och
godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
andra lagutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 39, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Därvid befanns att flertalet av
kammarens ledamöter röstat för japropositionen,
vadan kammaren bifallit
utskottets hemställan.

§ 8.

Motion om ökning av antalet ledamöter
i familjebidragsnämnd.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 40, i anledning av väckta motioner
om ökning av antalet ledamöter
i familjebidragsnämnd.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr NILSSON i Bästekille: Herr talman!
Med hänsyn till att jag inte bru -

Lördagen den 17 maj 1952.

Nr 18. 105

Motioner om ökning av antalet ledamöter i familjebidragsnämnd.

kar använda kammarens tid i onödan
tar jag mig friheten att säga några ord
om den av mig väckta men av andra
lagutskottet avstyrkta motionen.

Som utskottet redovisar interpellerade
jag i fjol höst statsrådet Sträng,
huruvida han inte skulle vara villig att
medverka till sådan ändring i lagstiftningen
att de nya storkommunerna
finge rätt att välja större antal ledamöter
i familjebidragsnämnderna. Som
motivering anförde jag då, att jag ansåg
det nödvändigt med ökad personkännedom
för att uppnå bästa möjliga
resultat i fråga om dessa bidrag och
att man därför behövde ett större antal
ledamöter. Jag påpekade, att det
var helt andra områden vi hade att
röra oss med. Statsrådet Sträng svarade,
att han för tillfället inte kunde
ta ställning till saken utan hänvisade
till socialvårdskommittén, som i sitt
betänkande har sagt, att man skulle
kunna ge storkommunerna rättighet
att välja minst tre och sedan utse ytterligare
ett antal ledamöter.

Med hänsyn härtill väckte jag vid
riksdagens början en motion, gående
ut på att kommunerna skulle få rättighet
att välja förslagsvis elva ledamöter.
Nu har denna motion avstyrkts av
ett enhälligt utskott. Man säger i utskottets
betänkande, att man kan gå
med på att det har blivit ökat arbete
och att det är nödvändigt med personkännedom,
men så hänvisar man till
att det kan vara lämpligt att begränsa
en sådan nämnds ledamotsantal med
hänsyn till kravet på arbetsduglighet
och sparsamhet. Här avser man tydligen
sparsamhet med arbetskraft, och
man menar att det är större arbetsduglighet
hos en nämnd, som är liten, än
hos en som är stor. Under vissa förhållanden
kan detta vara sant men inte
under alla. Jag kan erinra om min
gamla delkommun, en kommun med
1 600 invånare, där vi hade närmare
300 värnpliktiga inkallade under den
tid beredskapen varade. Nu har den

lagts samman med två kommuner, som
är lika stora som min gamla hemkommun,
och med ytterligare en mindre.
Det kan då i ett skärpt beredskapsläge
bli över 1 200 värnpliktiga som inkallas.
Jag skulle gärna vilja ställa den
frågan till utskottet, om det är någon
som tror, att en ledamot från varje
gammal delkommun skall kunna behärska
detta. Jag säger utan tvekan nej
på grund av personlig erfarenhet. Jag
har själv medverkat i en familjebidragsnämnd
som kassör ända från hösten
1940 och fram till januari detta år.
Vi hade tack vare att vi hade fem ledamöter
möjlighet att bedöma vederbörandes
behov av bidrag. De inkallade
hade ingen möjlighet att, som man säger,
vitsa för nämnden, utan de tvangs
att hålla sig till fakta.

Utskottet anser också att man har
möjlighet att inkalla suppleanter. Ja,
det har man visserligen, men dessa har
ingen beslutanderätt. Och till slut har
man sagt, att man kan överlåta verksamheten
på annat kommunalt organ;
man syftar tydligen på kommunalnämnden.
Men jag tror att man utan
överdrift kan säga, att kommunalnämnden
i en storkommun är så överhopad
med uppgifter, att man inte kan
pålägga den ytterligare arbete.

För att få någon fason på detta område
hade jag tänkt mig rättighet för
kommunerna att välja ett större antal
ledamöter i familjebidragsnämnderna.
När ett enhälligt utskott anser att frågan
är löst bra som den är, skall jag
låta bli att ställa något yrkande. Men
jag vill säga från denna plats, att om
vi får ett sådant beredskapsläge en
gång till som vi hade under andra
världskriget, kommer det att bli ett
hopplöst kaos.

Herr talman! Jag skall inte ställa något
yrkande.

Herr JACOBSSON i Igelsbo: Herr talman!
Då den ärade motionären inte
ställde något yrkande skall jag inskrän -

106

Nr 18.

Lördagen den 17 maj 1952.

Ändring av byggnadsstadgan.

ka mig till att endast yrka bifall till utskottets
hemställan.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 9-

Föredrogos vart efter annat andra
lagutskottets utlåtanden:

nr 41, i anledning av väckt motion
om skyldighet för värnpliktig att vid
straffansvar taga del av innehållet i
honom tillställda meddelanden om inställelse,
krigsplacering m. m.;

nr 42, i anledning av Ivungl. Maj:ts
proposition angående reglering av priserna
på fisk under budgetåret 1952/53,
in. m., såvitt propositionen hänvisats
till lagutskott; och

nr 43, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till kungörelse
med vissa bestämmelser om cyklar med
hjälpmotor m. m.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 10.

Ändring av byggnadsstadgan.

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 21, i anledning av dels Kungl.
Maj ds proposition med förslag till
kungörelse om ändrad lydelse av 61 §
3 mom. och 132 § byggnadsstadgan
den 30 juni 1947 (nr 390), dels ock i
ämnet väckta motioner.

Genom en den 7 mars 1952 dagtecknad
proposition, nr 116, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av
tredje lagutskottet, hade Kungl. Maj :t,
under åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över
kommunikationsärenden, velat inhämta
riksdagens yttrande över ett vid propositionen
fogat förslag till kungörelse
om ändrad lydelse av 61 § 3 mom. och
132 § byggnadsstadgan den 30 juni
1947 (nr 390).

De i propositionen föreslagna änd -

ringarna i byggnadsstadgan inneburo
en sänkning av den generella våningshöjden
i syfte att motverka de stigande
byggnads- och driftkostnaderna.

I samband med propositionen hade
utskottet till behandling förehaft två i
anledning av densamma väckta motioner,
nämligen inom första kammaren
nr 447 av herr Norling och herr Persson,
Ola, samt inom andra kammaren
nr 552 av herrar Lager och Hagberg.
I motionerna, vilka voro likalydande,
hade föreslagits, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t måtte anmäla, att
riksdagen avstyrkte det genom propositionen
framlagda förslaget till kungörelse.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med avslag å motionerna I: 447
och 11:552, besluta att i skrivelse till
Kungl. Maj:t anmäla, att riksdagen icke
funnit skäl till erinran mot det i propositionen
nr 116 intagna författningsförslaget.

Sedan utskottets hemställan föredragits,
anförde:

Herr LAGER: Herr talman! Under de
senare åren har ju statsmakterna medvetet
strävat efter att förbättra och
höja standarden på bostäder. Den byggnadsstadga
som antogs 1945 av riksdagen,
reglerar en hel rad detaljer i
detta avseende. Då fastställdes minimigränser
för rummens storlek och liknande,
men det företogs den gången
också en sänkning av dittills gällande
minimihöjd på rummen i bostäder.
Sänkningen 1945 rörde sig om 10 cm,
från ett minimum tidigare av 270 till
260 cm. En rad av de remissinstanser,
som då tillfrågades, avstyrkte och var
mycket betänksamma. Andra lagutskottet,
som den gången förberedde frågan
för riksdagens behandling, hade också
vissa betänkligheter mot en sådan sänkning
av rumshöjden.

Det förslag som nu föreligger innebär
att man skall gå ned med ytterligare 10

Lördagen den 17 maj 1952.

Nr 18.

107

cm till 250 cm och dessutom minska
bjälklagens tjocklek, visserligen bara
med 2 cm.

Förslaget kan inte innebära något
annat än att man sänker standarden
på bostäder, ty den bostadshygieniska
standarden och kvaliteten bestäms ju
inte bara av inredning, material och
golvytans storlek utan också av rummens
höjd. Jag tror, att den minsta
rumshöjd, som för närvarande är tilllåten,
kan man icke sänka utan ganska
allvarliga olägenheter.

Vad är det nu för motivering som
anföres för detta nya förslag? Jo. det
är att man vill minska byggnadskostnaderna.
Utskottet såväl som regeringsförslaget
medger emellertid att sänkningen
av byggnadskostnaderna vid genomförandet
av detta förslag begränsar
sig till 1 procent. Denna mycket blygsamma
sänkning av byggnadskostnaderna
företar man, när man, som utskottet
självt anger, under de senaste två
åren fått se byggnadskostnaderna höjas
med en tredjedel. Det förefaller mig
som om man börjar i galen ända, när
man skall vidtaga åtgärder för att pressa
ned byggnadskostnaderna, om man
skall göra det på standardens bekostnad.

Sedan är det ju inte alldeles säkert
att någon besparing kommer att göras,
ty med sänkt rumshöjd ställs också
större krav på ventilation, och det är
möjligt att kostnaderna för ventilationsanläggningar
kommer att stiga lika mycket
som vad man sparar genom den
sänkta rumshöjden.

Det andra skälet som anföres är att
man gärna vill anpassa den svenska
rumshöjden till vad som är vanligt i
Danmark och Norge för att därmed
åstadkomma förbättrade möjligheter till
en standardisering av byggnadsmaterial.
.lag tror att innan man hunnit
längre i fråga om att standardisera
byggnadsmaterialet här i Sverige, kan
man gärna lugna sig med att anpassa sig
till förhållandena i Danmark och Norge

Ändring av byggnadsstadgan.

på detta område. Dessutom pågår en
utredning om bl. a. den här detaljen,
och det vore väl inte ur vägen om man
väntade med ett beslut i frågan tills
denna utredning är klar.

Jag vill, herr talman, till sist bara
säga, att jag tror att den här frågan bör
ses i ett något större sammanhang. Under
de senaste månadernas diskussion
har upprepade gånger framförts krav
från byggmästarhåll att göra huskropparna
bredare för att därmed få in flera
lägenheter och också göra husen högre
utan att därför utrusta dem med hissar.
Det förefaller mig vara en allmän strävan
till att sänka den standard på bostäder,
som tidigare har ansetts angelägen,
och det här förslaget ligger i linje
med sådana strävanden.

Det framgår av ett utlåtande från
statsutskottet beträffande bostadsförsörjningen,
som har delats på bänkarna
här i dag, att statsutskottet ej är alldeles
okänsligt för dessa påtryckningar.
Fara är att man här öppnar vägen för
en återgång till en lägre bostadsstandard
än vad vi f. n. har. Om man fortsätter
på den inslagna vägen, dröjer det
kanske inte så värst många år förrän
det blir stoff för en ny Lubbe Nordström
att skriva ett nytt reportage om
Lort-Sverige, och det tycker jag att man
borde undvika.

Jag vill med dessa ord, herr talman,
yrka bifall till motion nr 552.

Herr FRÖDERBERG: Herr talman!
Jag skall be att få säga några ord som
jag lika väl kunde anföra under nästa
punkt, men jag skall göra det här.

I den föreslagna Öl § heter det: »I
fråga om våningshöjden i annat arbetsrum
än till bostadslägenhet hörande utrymme
för matlagning skola iakttagas
anvisningar som byggnadsstyrelsen utfärdar».

•lag vill inte alls vända mig mot detta
i och för sig. Men när man i vissa saker
som har med byggnation att göra hänvisas
till byggnadsstyrelsen, bostads -

108 Nr 18.

Lördagen den 17 maj 1952.

Ändring av byggnadsstadgan.

styrelsen eller länsbostadsnämnderna,
tror man att här skall man vid underhandlingar
med dem kunna komma
till vissa lindringar eller eljest förståndiga
resultat. Det visar sig emellertid i
praktiken, att om man lämnar en liten
lucka öppen i sådana här fall, passar
man hos dessa myndigheter på att komma
med en massa specificerade bestämmelser
och anvisningar, som enbart innebär
skärpningar. Om det vore saker
som man kunde tycka vore förståndiga,
skulle ingenting vara att säga härom.
Men det är en verklig fara att lämna
vissa saker till sådana som bara letar
ut hur de skall försöka krångla till det
ännu mera. Jag kan nämna ett exempel
på detta.

I samhällen, där man bygger egna
hem i en å två våningar, är det mycket
vanligt med en och en halv våning. Numera
bygger man inga uthus utan gör
en hel källarvåning, och då vill man ha
goda utrymmen på vindarna för arbetskläder,
torkning och dylikt. Därför vill
man ha vinden bra ordnad. Jag har varit
knuten till byggnadsnämnden i ett
samhälle i över 20 år och känner väl
till det här. För att få vinden ordnad
på bästa sätt vill man låta ytterväggarna
gå upp någon fot över vindsgolvet, så
att man kan utnyttja skrubbarna vid sidan
om de gavelrum man har i vindsvåningen.
Men nu har det kommit en
bestämmelse från bostadsstyrelsen, att
man inte får göra det. Men om man gör
denna höjning av ytterväggarna, blir
inte taket så brant, och då får man möjlighet
att gå in i dessa sidoutrymmen
och kan utnyttja dem på ett praktiskt
sätt. Nej, så får man inte ha det. Det har
kommit denna bestämmelse om att takbrottet
skall gå ända ned till vindsgolvet
och ha 45° vinkel. Det drar med sig
att om man vill försöka utnyttja
skrubbarna, måste man krypa på knäna
för att komma in där. Och vill man ha
ett litet fönster vid ändan på dessa
skrubbar för att kunna se något eller
vädra sommartid, så är det också för -

bjudet. Det kunde ju hända, att någon
under vackra sommarnätter läte barn
eller andra krypa in där och ordna en
sängplats, och sådant vill man sätta
stopp för.

Det är sålunda på detta område en
massa detaljinskränkningar och småkitslighet.
Det är så farligt att lämna
utrymme för sådant. Det retar förståndigt
folk både i byggnadsnämnderna
och bland dem som vill bygga. Den
ene har tidigare fått lov att lyfta upp
ytterväggen litet för att kunna utnyttja
sitt vindsutrvmme bättre. Men två år
senare kommer kanske en annan, som
skall bygga på tomten intill, och vill
bygga på alldeles samma sätt. Det går
inte; han får inte tertiärlån. Taket måste
vara spetsigt! Han får krypa på knäna
för att komma in i garderoberna.

Naturligtvis dröjer det väl inte så
länge förrän folk i allmänhet blir så
uppretade, att man stryker bort hela
detta system med allt detta krångel. Jag
längtar efter att få uppleva den dagen.

Jag har intet yrkande.

Herr ANDERSSON i Dunker: Herr talman!
Herr Lager tyckte att man börjat
i fel ända, när man har lagt fram det
här förslaget om ändringar i byggnadsstadgan,
som ju avser att söka nedbringa
kostnaderna. Enligt beräkningar
skulle det inte bli mer än en procent
på den totala byggnadskostnaden. Men
trots den ringa procenten blir det väl
ändå åtskilliga miljoner per år med
hänsyn till de väldiga summor det här
rör sig om.

Emellertid kan nog herr Lager ha
rätt i att det är att börja i fel ända. Vi
känner alla till att i fråga om byggnadskostnaderna
ligger tyngdpunkten på ett
annat område. Jag tänker på byggnadsarbetarnas
löner, inte så mycket på timpenning
och gällande ackord som på
de mycket stora belopp därutöver som
man tvingar sig till på andra vägar. Säkerligen
ligger häri den förnämsta or -

Lördagen den 17 maj 1952.

Nr 18.

109

saken till de orimligt höga byggnadskostnaderna.
Kunde man komma åt det
där — jag skulle velat använda ett hårt
ord, men jag skall inte göra det — så
skulle det funnits mycket mer att hämta,
när det gällt att få ned byggnadskostnaderna.
Därvidlag kanske herr Lager
skulle kunna hjälpa till mer än vad
som är möjligt för oss i tredje lagutskottet.

Däremot tror jag att herr Lagers bekymmer
för att det skulle bli en försämring
av bostadsstandarden genom
sänkning med tio centimeter av rumshöjden
vid nybyggnader är ganska onödiga.
Vi vet ju, att när man bygger
nya bostäder görs det alltid mycket
ordentliga ventilationsanordningar. Vi
har i utskottet därför varit övertygade
om att de här tio centimeternas minskning
av våningshöjden från 290 till 280
centimeter inte kan medföra risk för en
försämrad hygienisk standard.

Sedan är det en sak till. Denna sänkning
av vånings- och rumshöjden måste
ju också medföra en viss besparing av
uppvärmningskostnaderna. Hur mycket
det kan innebära har man inte gjort
något försök att räkna ut, men alldeles
säkert kommer det att ha sin betydelse.

Jag begärde emellertid inte ordet för
att säga detta utan för att rikta uppmärksamheten
på ett uttalande, som utskottet
har gjort i sista stycket av sitt
utlåtande. Under utskottsbehandlingen
uppmärksammades, att den byggnadsstadga,
som vi nu behandlar, ju i första
hand är avsedd för städer och samhällen.
Den är utformad med hänsyn
till dessa och innehåller en massa detaljbestämmelser
för byggenskapen i
tätorterna. Genom den kommunsammanslagning,
som vi har fått från den
1 januari detta år, har samma byggnadsstadga
kommit i tillämpning inom
mycket stora rena landsbygdsområden,
för vilka den ju inte alls är avsedd.
Stora landsbygdskommuner har
ju sammanlagts med städer och köpingar,
och på det sättet har denna

Ändring av byggnadsstadgan.

byggnadsstadga rent automatiskt kommit
att gälla även på rena landsbygden.

Om man läser byggnadsstadgan § 76,
så finner man, att man beträffande
dessa bostäder ute på landsbygden, vare
sig man är egnahemsägare, jordbrukare
eller något annat, strängt taget inte får
göra något utan att ha nådigt tillstånd
av vederbörande byggnadsnämnd. Man
får inte bygga ett nytt hus, inte bygga
till ett hus, inte sätta igen ett fönster
eller sätta in en ny dörr, inte lägga på
nytt tak i stället för ett gammalt, inte
måla om sitt hus, inte sätta ett staket
omkring sin tomt. Dessa och en rad
andra liknande detaljbestämmelser, som
är upptagna i byggnadsstadgan, gäller
alltså på rena landsbygden, där denna
har råkat bli ansluten till en stad eller
ett samhälle.

Detta har observerats av tredje lagutskottet,
som har funnit det ganska
orimligt. Därför har utskottet i sitt utlåtandes
sista stycke pekat på detta
och gjort ett uttalande, där man i första
hand hänvisar till 1951 års byggnadsutredning,
som ju håller på med
liknande ärenden, och anhåller att utredningen
skall med det snaraste ta upp
de här problemen till undersökning. Jag
kan nämna att byggnadsutredningens
ordförande var uppe hos utskottet och
lämnade en redogörelse för förhållandena,
och han underströk också önskvärdheten
av att detta skulle bli tillrättat.
Det kan inte vara rimligt, att vissa
stora landsbygdsområden skall stå under
denna mycket stränga stadgas detaljbestämmelse,
när landsbygden i övrigt
får klara sig med mycket enklare
bestämmelser.

På landsbygden har man en bestämmelse
för nybyggnader, att rumshöjden
får vara något mindre än i städerna,
nämligen 2,40 meter. Men genom att
denna byggnadsstadga tillämpas i dessa
stora landsbygdsområden, som ansluts
Ull tätorterna, höjs minimigränsen
till 2,50 meter, vilket måste medföra
eu fördyring. Detta sker på samma

Ilo

Nr 18.

Lördagen den 17 maj 1952.

Ändring av byggnadsstadgan.

gång som man sänker rumshöjden i
tätorterna för att få billigare byggnadskostnader.
Vi har därför i utlåtandet
vänt oss till byggnadsutredningen och
framhållit att man borde ta detta under
övervägande.

Jag skulle också vilja hemställa till
vederbörande statsråd att observera detta
förhållande, att genom kommunsammanslagningen
en hel rad bestämmelser,
som varit avsedda för tätorterna,
alltså för städer och köpingar, automatiskt
kommit att gälla inom stora landsbygdsområden,
för vilka de inte är utformade.
Det är främst byggnadsstadgan,
hyresregleringslagen men även en
rad andra bestämmelser. Jag skulle vilja
hemställa till vederbörande statsråd att
ta en titt på dessa förhållanden och se
om det inte vore möjligt och skäligt, att
man sökte rätta till dem, innan de ställer
till för mycket trassel och oreda
ute i dessa landsbygdskommuner.

Ja, herr talman, jag har intet annat
yrkande än om bifall till utskottets hemställan.

Herr ANDERSSON i Löbbo: Herr
talman! Herr Andersson i Dunker hade
intet annat yrkande än om bifall till utskottets
hemställan, och jag kommer
här att ställa samma yrkande. Det här
gäller en tämligen liten sak. Förslaget
gäller två detaljer i byggnadsstadgans
bestämmelser. Den ena innebär att
rumshöjden skall få minskas. Den andra
är, att bjälklagens tjocklek också kan
minskas i någon mån. Utskottet har
icke funnit någon anledning att i detta
avseende gå emot den kungl. propositionen.
Jag tror för min de! att det i
åtskilliga fall kan vara välbetänkt att
denna förändring genomföres.

Orsaken till att jag nu begärt ordet
är uteslutande den, att herr Andersson
i Dunker i sitt anförande blandade in
byggnadsarbetarnas löner. Jag kan inte
finna att den saken har något samband
med den, fråga, som vi här behandlar.

Herr talman! Med hänvisning till ut -

skottets motivering ber jag att få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Herr LAGER: Herr talman! Herr

Andersson i Dunker menade, att en väsentligt
större andel av de stegrade
byggnadskostnaderna än vad som anges
i utskottets utlåtande skulle bero på
byggnadsarbetarnas löner. I verkligheten
förhåller det sig emellertid så, att
byggnadsarbetarna icke har några oskäliga
löner. För det hårda arbete de utför
utgår en lön som mycket väl skulle
tåla vid en höjning och alls inte bör utsättas
för en sänkning. Dessutom är det
framlagt ett mycket färskt material från
regeringens och bostadsstyrelsens sida,
som visar, att den väsentligaste faktorn
i byggnadskostnadernas höjning är de
höga materialpriserna, inte minst på
trävaror. Om herr Andersson i Dunker
ville göra sitt inflytande gällande bland
skogsägarna för att få ned trävarupriserna,
skulle det vara tacknämligt.

Vidare ansåg herr Andersson i Dunker
att bostädernas standard inte behöver
bli sämre därför att man sänker
rumshöjden, eftersom det nu för tiden
finns så goda ventilationsanordningar.
I regeringsförslaget och i utskottsutlåtandet
hänvisas emellertid till att vi
på grund av de smala huskropparna
får lägenheter, som är så byggda att de
lätt kan genomluftas. Fönster och dörrar
blir väl då de väsentliga ventilationsanordningarna,
men den metoden
att vädra en lägenhet är ju varken ny
eller modern.

Slutligen anförde herr Andersson i
Dunker att man kommer att spara bränsle
tack vare att lägenheterna får mindre
rumshöjd. Ja, det är klart att ju lägre
man har till taket, dess mindre värme
går det åt. Men det finns också ett annat
område, där besparingar kan göras.
Herr Andersson i Dunker bortsåg från
att man slipper att köpa så stor armatur.
Man måste nöja sig med betydligt
enklare belysningsanordningar för att
inte slå huvudet i dem.

Lördagen den 17 maj 1952.

Nr 18.

Fortsatt giltighet av lagen om tillståndstvång för byggnadsarbete.

Herr ANDERSSON i Dunker: Herr
talman! Frågan om byggnadsarbetarnas
löner ligger kanske en smula vid sidan
om det ärende som vi nu diskuterar.

Vad besparingsmöjligheterna beträffar
och möjligheterna att skära ned
byggnadskostnaderna, så ansåg herr Lager
att vi börjat i alldeles fel ända, när
vi kommit med föreliggande förslag. Det
är just den saken jag har vänt mig
emot. Jag har ansett att det finns mycket
mera pengar att spara på annat sätt,
och i det sammanhanget talade jag inte
om byggnadsarbetarnas avtalsenliga
timpenning och ackordssättningar, herr
Lager, utan om de mycket stora belopp,
som vi alla känner till att byggnadsarbetarna
tar ut vid sidan av den avtalsenliga
lönen. Jag skulle där kunna berätta
många exempel, men jag skall
nöja mig med ett. Chefen för en stor
målarfirma — inte här i staden utan i
en annan stad -— berättade för inte så
länge sedan för mig, att hans duktigaste
målare tjänade ungefär 18 000 kronor
om året. I den summan var inga materialkostnader
inräknade, herr Lager.
Det var rena arbetsförtjänsten. Jag missunnar
inte en duktig karl en sådan lön.
Han kan vara värd den. Men att i det
sammanhanget tala om, som herr Lager
gjorde, att byggnadsarbetarnas löner
är så låga, att de snarare bör höjas
än sänkas, är väl ändå oriktigt. Alla vet,
att byggnadsarbetarna icke tillhör de
lågt avlönade grupperna.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till den
i ämnet väckta motionen II: 552; och
biföll kammaren utskottets hemställan.

§ 11.

Fortsatt giltighet av lagen om tillståndstvång
för byggnadsarbete.

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 22, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag

angående fortsatt giltighet av lagen den
30 juni 1943 (nr 444) om tillståndstvång
för byggnadsarbete, dels ock motioner
som röra i propositionen behandlad
lagstiftning.

Genom en den 7 mars 1952 dagtecknad
proposition, nr 94, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av
tredje lagutskottet, hade Kungl. Maj:t
föreslagit riksdagen att antaga följande
förslag till

Lag

angående fortsatt giltighet av lagen den
30 juni 1943 (nr 444) om tillståndstvång
för byggnadsarbete.

Härigenom förordnas, att lagen den
30 juni 1943 om tillståndstvång för
byggnadsarbete, vilken enligt lag den
11 maj 1951 (nr 221) gäller till och
med den 30 juni 1952, skall äga fortsatt
giltighet till och med den 30 juni
1953.

I samband med propositionen hade
utskottet till behandling förehaft sju
före propositionens avlämnande väckta
motioner, nämligen inom första kammaren
nr 107 av herr Lundqvist m. fl.,
nr 316 av fröken Andersson m. fl. samt
nr 360 av herrar Lindblom och Näslund
ävensom inom andra kammaren
nr 146 av herr Birke m. fl., nr 398 av
herrar Åhman och Gunnarsson, nr 401
av herr Birke samt nr 464 av herr Wedén
m. fl.

I motionerna I: 107 och II: 146, vilka
voro likalydande, hade hemställts, »att
riksdagen måtte besluta, att — därest
lagen om tillståndstvång för byggnadsarbete
erhåller förlängd giltighet utöver
den 30 juni 1952 — från lagens
giltighetsområde undantagas småindustri
och hantverk».

I motionerna I: 316 och II: 401, vilka
voro likalydande, hade hemställts, »att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte anhålla, att Kungl. Maj:t snarast
ville för riksdagen framlägga förslag

112

Nr 18.

Lördagen den 17 maj 1952.

Fortsatt giltighet av lagen om tillståndstvång för byggnadsarbete.

till åtgärder för avskaffande av byggnadsregleringen».

I motionerna I: 360 och II: 464, vilka
voro likalydande, hade hemställts, »att
riksdagen måtte besluta att i skrivelse
till Ivungl. Maj :t anhålla, att Kungl.
Maj:t efter hänsynstagande till under
1952 framkommande utredningsresultat
genomför en successiv avveckling av
byggnadsregleringen från och med den
1 januari 1953, varvid den första etappen
synes böra vara ett frisläppande
av bostadsbyggandet på de villkor, som
i motionen skisserats». Enligt motionerna
borde avvecklingen till en början
gälla bostadsbyggen av sådan art,
att de uppfyllde gällande bestämmelser
beträffande villkoren för erhållande av
statliga lån eller eventuellt statliga kreditgarantier.

I motionen 11:398 hade hemställts,
»att riksdagen måtte besluta att med
omedelbar verkan upphäva tillståndstvånget
för byggnadsarbete för vilket
kostnaden icke överstiger 30 000
kronor».

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen måtte bifalla förevarande
proposition;

B. att motionerna I: 107 och II: 146,
1:316 och 11:401, 1:360 och 11:464
samt II: 398 icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits:

1) av herrar Holmbäck, Stjärne och
Åhman, vilka ansett att utskottet bort
hemställa,

A. att riksdagen måtte bifalla förevarande
proposition;

B. att motionerna I: 107 och II: 146,
I: 360 och II: 464 samt II: 398 måtte anses
besvarade genom vad reservanterna
i motiveringen angivit;

C. att motionerna 1:316 och 11:401
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

2) av herrar Eskilsson och von Seth,
som ansett att utskottet bort hemställa,

A. att riksdagen måtte bifalla förevarande
proposition;

B. att riksdagen med anledning av
motionerna I: 107 och II: 146, 1: 316
och 11:401, 1:360 och 11:464 samt
11:398 i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte anhålla, att Kungl. Maj:t måtte
under budgetåret 1952/53 successivt
avveckla byggnadsregleringen med
omedelbar början för bostadsbyggandets
del, så att någon ytterligare förlängning
av lagen den 30 juni 1943
(nr 444) om tillståndstvång för byggnadsarbete
icke behövde ifrågakoinma.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr STJÄRNE: Herr talman! I förevarande
proposition föreslår Kungl.
Maj:t att lagen av den 30 juni 1943 om
tillståndstvång för byggnadsarbete, som
alltsedan dess förnyats för ett år i sänder,
skall äga giltighet ännu ett år
t. o. m. den 30 juni 1953. Om propositionen
bifalles, blir det alltså det tionde
året som nästan all byggnadsverksamhet
i vårt land legat under statlig
kontroll och reglering.

Det råder knappast något tvivel om
att denna reglering varit bland de mest
impopulära av alla som påbjudits på
grund av kristiden. Ett stort antal överträdelser
har säkerligen också skett
inom detta område. Vissa delar av byggnadsregleringen
har nämligen visat sig
strida mot det allmänna rättsmedvetandet.
Därigenom har den bidragit till att
hos allmänheten uppluckra respekten
för lagar och förordningar. Man har inte
ansett sig göra något orätt genom att
bygga svart, vilket som bekant förekommit
i stor utsträckning.

Härmed har jag ej velat påstå, att regleringen
varit obehövlig. För att hålla
investeringsvolymen inom rimliga gränser
har den säkerligen, åtminstone vad
gäller större byggnader av olika slag,
vari* nödvändig.

När det nu gäller byggnadsregleringens
förlängning ännu ett år, frågar man
sig emellertid om inte vissa områden av

Lördagen den 17 maj 1952.

Nr 18.

113

Fortsatt giltighet av lagen om tillståndstväng för byggnadsarbete.

regleringen kunde släppas fria. I reservationen
nr 1 till utskottsutlåtandet
har vi tagit upp denna fråga. Vissa frigivningar
skedde genom kungl. arbetsmarknadsstyrelsens
cirkulär den 17 maj
1951. Jnst nu i dagarna har ju också
regeringen kommit med glädjebudet, att
sportstugor upp till 30 kvadratmeters
storlek får fritt uppföras samt centralvärme
installeras i egnahem. Det blev
för folkpartirepresentanterna en angenäm
överraskning att statsrådet i sina
överväganden kommit närmare den av
oss skisserade linjen än utskottsmajoritetens.
Detta var nästan mer än vi
vågat hoppas, åtminstone så snart. Jag
behöver väl knappast uttala vår stora
tillfredsställelse häröver. Den är självklar.
Där har vi nämligen förordat som
en av de första etapperna frigivning av
sommarbostäder och sportstugor av trä
samt installering av centralvärme m. m.
i äldre mindre bostadshus.

Men vi har i reservationen gått ett
stycke längre än statsrådet. Vi menar
att med den rikligare tillgång på trävaror
som nu råder skulle också vanliga
mindre egnahemsbyggnader av trä få
uppföras fritt, särskilt när det kan ske
med egen arbetskraft.

Men varför inte också utvidga rätten
att installera centralvärme, vattenledning,
ventilationsanordningar in. m. i
något större bostadshus än av vedertagen
egnahemstyp? Särskilt på landsbygden
vid medelstora och mindre jordbruk
är bostadshusen oftast något större
än de av den vanliga egnahemstypen.
Vanligen är dessa byggnader av god beskaffenhet.
Med installering av centralvärme
in. in. skulle de i många fall för
en överkomlig kostnad förändras till moderna
bostäder. För egen del anser jag en
längre gående frigvning på detta speciella
område som synnerligen angelägen.

Någon större förskjutning av byggnadsregleringen
kan det härigenom
knappast bli fråga om. Den ansträngda
penningmarknaden och svårigheten att
erhålla lån till dessa arbeten torde bli
tillräckligt återhållande.

8 Andra kammarens protokoll Nr

Jordbruks- och skogsfastigheters ekonomibyggnader
är numera fritagna från
regleringen, i anslutning härtill synes
det oss som om arbeten för beredande
av lokal för utövande av hantverk och
småindustri skulle kunna ställas på
samma linje. Vi anser utan tvekan, att
möjligheterna att från byggnadsregleringen
helt fritaga för hantverk och
småindustri avsedda byggnader av viss
storlek snarast bör prövas. Ett frigivande
även på detta område skulle säkerligen
av de mindre företagare, som här
avses, hälsas med den största tillfredsställelse.

Slutligen vill jag understryka det allmänna
önskemålet att särskilt detaljregleringen
för bostadsbyggandet i dess
helhet avvecklas så snart detta visar
sig möjligt. Resultatet av 1949 års investeringskommittés
utredning måste
väl härvid inväntas. Men det synes en
lekman på området som om sådana bostadsbyggnader,
som är berättigade till
erhållande av statliga lån, härmed är
underkastade en tillräcklig kontroll och
för örigt torde kunna frigivas.

En fortsättning på den av herr statsrådet
nu inslagna vägen skulle säkert
utlösa en våg av tillfredsställelse bland
hela vårt folk.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation
nr 1 av herr Holmbäck in. fl.

Herr von SETH: Herr talman! Den
byggnadsreglering, som det nu är fråga
om, är eii lagstiftning som bär tillkommit
som ett led i genomförandet av
regeringens ekonomiska program. Denna
byggnadsreglering har ju inneburit
ett mycket djupt ingrepp i de enskilda
individernas handlande, och den har
dessutom krävt en omfattande och impopulär
kontroll från samhällets sida.
Man kan också utan överdrift påstå, att
bvggnadsregleringen blivit ell instrument
att på visst sätt dirigera tillgänglig
arbetskraft och även för att dirigera
tillgängligt material. Det iir a 11-leles självklart alt genom denna diri18.

114

Nr 18.

Lördagen den 17 maj 1952.

Fortsatt giltighet av lagen om tillståndstvång för byggnadsarbete.

gering av material och arbetskraft har
uppstått ganska svåra avvägningsproblem
mellan olika intressen och mellan
olika orter. Jag vill särskilt trycka på
att landsbygden härvidlag har blivit
missgynnad. Städerna och tätorterna
har blivit gynnade, under det att
landsbygden har blivit eftersatt i alldeles
särskilt hög grad.

När jag ser saken ur högersynpunkt,
vill jag också säga, att det enskilda initiativet
genom denna byggnadsreglering
har hämmats. Härvidlag stärks vi
i vår uppfattning, om vi studerar exempelvis
arbetsmarknadsstyrelsens yttrande
över 1950 års långtidsutrednings
betänkande, i vilket yttrande arbetsmarknadsstyrelsen
klart och tydligt
konstaterar, att arbetskraften ingalunda
har kunnat utnyttjas på bästa sätt
och att särskilt frivilliga arbetsinsatser
försvårats.

Dessutom har det varit ett direkt fel,
att man sökt dela upp investeringarna
på en kvoterad del, som har bestämts
genom tillståndsgivning för byggnader,
och en fri sektor. Det är ganska naturligt,
att när man haft ett hårt ingripande
på ena sektorn, medan den andra
varit fri, det investeringsvilliga kapitalet
sökt sig fram där det varit
minst motstånd. Det har blivit en snedvridning
av investeringsverksamheten
på många områden genom att denna
dragits över till den fria sektorn.

Här skulle, herr talman, finnas mycket,
mycket att andraga i denna sak
över det trassel och den irritation som
byggnadsregleringen skapat, över de
besvär som drabbat stora och små företagare,
hantverk och småindustri samt
många större företag, och över hur
överträdelser har ägt rum med den allmänna
opinionens — jag skulle nästan
vilja säga — goda minne. Den föregående
talaren påpekade detta, men jag
kan inte underlåta att säga att just
denna byggnadsreglering har bidragit
till att skapa ett förakt för lagarna, ett
förakt för sådana lagar, som förefaller

vara onödigt hårda. 1 detta fall är
byggnadsregleringen ett typiskt exempel.

Jag är den förste att med tillfredsställelse
konstatera att regeringen, sedan
denna fråga behandlats i första
kammaren och innan den behandlats
här i kammaren, har — som herr Stjärne
nyss påpekade — kommit med en
del uppmjukningar. Men dessa uppmjukningar
är ingalunda tillräckliga.
Det fordras en serie av uppmjukningar,
och det fordras att man från regeringens
sida verkligen lägger upp en
plan för att få en snabb avveckling av
byggnadsregleringen.

För dem här i kammaren, som är betänksamma,
och för utskottsmajoriteten,
som framhållit, att det inte går att på
en gång avveckla en reglering, som har
vuxit sig fast i sadeln, vill jag peka på
alla de avgifter och alla de restriktioner,
som hindrar byggenskapen. Det är
investeringsavgifter, det är den minskade
avskrivningsrätten, det är inte
minst de ökade bvggnadskostnaderna,
som ju stigit katastrofalt sedan hösten
1951, och det är nu senast dessa kreditrestriktioner,
som på alla områden
lagt en förlamande hand över utvecklingen
och över det enskilda initiativet.
Vi har här fyra faktorer, som alltjämt
kommer att förhindra byggnadsverksamheten,
även om byggnadsregleringen
kommer att tagas bort.

Dessutom är det en annan egendomlig
sak som jag vill fästa uppmärksamheten
på. Riksdagen har ju redan 1950
på förslag av tredje lagutskottet uttalat
sig för en avveckling av byggnadsregleringen.
Men ändå kommer Kungl.
Mai :t med en proposition om en förlängning
av byggnadsregleringen, och
tredje lagutskottets majoritet tillstyrker
detta förslag. Det enda sakliga skäl
man kan komma med är, att man först
velat avvakta resultatet av 1949 års investeringskommittés
utredning. Men,
herr talman, detta skäl anfördes redan
1950, och man kan då inte gärna grun -

Lördagen den 17 maj 1952. Nr 18. 115

Fortsatt giltighet av lagen om tillståndstvång för byggnadsarbete.

da ett ytterligare uppskov med att avskaffa
bvggnadsregleringen på argumentet
att man avvaktar utredningens
arbete.

Bvggnadsregleringen skapar, som jag
tidigare sagt, en mycket stor irritation
på alla områden, och den drabbar kanske
mest de små företagarna, hantverket
och småindustrien. Det vore inte
mer än en konsekvens av det första
steg, som regeringen nu tagit, att man
medger att bvggnadsregleringen avskaffas
även när det gäller småindustri
och hantverk. Jag är mycket säker på
att man då skulle skaka fram vissa arbetskraftsreserver,
som därigenom skulle
kunna utnyttjas för byggnation.

Även jordbruket har hindrats i sin
utveckling genom en massa tyngande
bestämmelser på detta område.

Jag har ingen anledning att vid denna
tidpunkt, efter det riksdagen haft
en mycket lång debatt i andra allvarliga
saker, förlänga debatten i denna
fråga, men vi på högerhåll anser, att
detta är ett av regeringens instrument
för att förhindra en sund utveckling
av den enskilda företagsamheten. Om
man i likhet med utskottsmajoriteten
inte vill snabbt avveckla byggnadsregleringen,
blir byggnadsverksamheten
alltmer statsdirigerad, och det enskilda
initiativet kommer att förlamas.

I den reservation som finns fogad
till punkten 2 i utskottets utlåtande yrkar
vi från högern dels bifall till de
motioner som högermän väckt angående
avskaffande av regleringarna och
underlättande av byggnationen för
hantverk, småindustri och jordbruk,
och dels att man skall gå in för en
plan för en successiv avveckling av
bvggnadsregleringen.

Herr talman! Jag ber att med dessa
ord få yrka bifall till den reservation,
som undertecknats av herr Eskilsson
och mig själv.

Herr ANDERSSON i Mölndal: Herr
talman! Den förste ärade talaren, herr

Stjärne, framhöll att Kung], Maj:t hade
kommit närmare reservanternas ståndpunkt
än vad utskottet ansett sig kunna
komma, då Kungl. Maj:t i dagarna
medgivit vissa lättnader i fråga om
byggnadstillståndsgivningen, bl. a. för
sommarstugor och för inledande av
värme- och sanitära anläggningar. Nu
är det emellertid på det sättet, att tredje
lagutskottet under tidigare år framhållit,
att utskottet förutsätter att
Kungl. Maj:t fortlöpande har sin uppmärksamhet
riktad på dessa frågor
och att Kungl. Maj :t, i den mån möjligheter
till förenklingar och lättnader
kan föreligga, vidtar dylika. Det betyder
alltså, att utskottsmajoriteten för
sin del har ansett, att Kungl. Maj :t har
lättare att bedöma inom vilka områden
lättnader kan ske när det gäller byggnadstillståndsgivningen.
Kungl. Maj:ts
senaste medgivande betyder alltså, att
Kungl. Maj:t följt utskottets rekommendation
att vidtaga förenklingar när sådana
är möjliga att genomföra.

Herr von Seth påpekade att byggnadsregleringen
har medfört en mycket
ingående kontroll, och det är utskottsmajoriteten
väl medveten om. Vi
har understrukit lämpligheten av att,
i den mån möjligheter finnas att göra
förenklingar, bör sådana komma till
stånd. Som herr Stjärne erinrade om
genomfördes ju under fjolåret en rad
förenklingar i tillståndsgivningen, och
Kungl. Maj:t har också under de senaste
dagarna vidtagit ytterligare förenklingar.

Herr von Seth var sedan inne på arbetskraftsfördelningen.
Jag vill då erinra
om att Kungl. Maj:t under fjolåret
vid fastställande av kvottilldelningen
överlät på länsarbetsnämnderna att fördela
byggnadstillstånden med hänsyn
till den arbetskraft som förefanns inom
de olika länen, detta för att arbetskraften
skulle kunna utnyttjas på fördelaktigaste
sätt. Högerreservanterna har
föreslagit, att bvggnadsregleringen skall
avvecklas successivt, alt man omedel -

116 Nr 18.

Lördagen (ten 17 maj 1952.

Fortsatt giltighet av lagen om tillståndstvang för byggnadsarbete.

bart skall undantaga bostadsbyggandet
från regleringen samt att man inte
skall förlänga denna lag efter den 1 juli
1953. Folkpartireservanterna har föreslagit,
att man skall undantaga bostadsbyggandet
från regleringen från den
1 januari 1953.

Nu har utskottsmajoriteten i likhet
med folkpartireservanterna den uppfattningen,
att byggnadsregleringen
alltjämt ingår som ett viktigt led i den
ekonomiska politiken och att den utgör
en betydelsefull faktor i denna politik.
Med hänsyn till att boktadsbyggandet
utgör en så betydande del av
hela investeringsvolymen har utskottsmajoriteten
emellertid inte kunnat följa
reservanterna, när de föreslagit att
denna del av byggnadsverksamheten
skulle undantagas från regleringen.
Hela investeringsvolymen utgör 2,8 miljarder
kronor, och på bostadsbyggandets
del kommer inte mindre än ca 55
procent av denna summa. Ett genomförande
av reservanternas förslag skulle
betyda, att man från regleringen
undantog den större delen av hela
investeringsvolymen. Skulle man sedan
dessutom undantaga byggnader
för hantverk och småindustri, så bleve
ju den undantagna delen ännu större,
och skulle det i så fall inte återstå mer
än 30 å 35 procent av hela investeringsvolymen.
Detta skulle innebära,
att investeringarna inte kan hållas
inom den ram, som vi från början
tänkt oss.

Det iir ju för övrigt också på det sättet,
att det finns betydande uppdämda
behov av investeringar inom andra
områden, som också gör sig gällande.
Jag vill erinra om att industrierna har
framställningar för 1952 som är uppe
i 925 miljoner kronor, medan i investeringsvolymen
ingår endast en kvot
på omkring 200 miljoner kronor. Samma
förhållande råder på en rad olika
områden, där kraven omfattar en väsentligt
större kvantitet än den som

kunnat inrymmas i den investeringsvolym,
som är framlagd för år 1952.

Utskottsmajoriteten har för sin del
inte kunnat följa reservanternas önskemål,
att man skall undanta en så stor
del av investeringsvolymen från tillståndsgivningen,
utan vi anser att om
man skall kunna genomföra den ekonomiska
politiken efter de linjer som
har uppdragits, är det erforderligt att
man också behärskar detta område och
inte friställer det.

Jag hemställer, herr talman, om bifall
till utskottets förslag.

Herr von SETH (kort genmäle): Herr
talman! När man haft denna byggnadsreglering
under så många år och denna
har dämt upp behovet, dämt upp expansionssträvandena,
är det alldeles
självklart att om man tar bort detta
hinder, blir resultatet så att säga en
flod, som väller fram alltför häftigt över
området. Vi har därför från högerhåll
inte heller yrkat på ett omedelbart utan
på ett successivt upphävande av byggnadsregleringen.
Detta är tydligen kärnpunkten
i motsättningarna mellan utskottsmajoriteten
och högerreservationen.

Jag vill dock, herr talman, erinra om
att svenska folket alltjämt har ett enastående
stort behov av bostäder. Trots
den lättnad, som regeringen i torsdagens
konselj beviljat, kvarstår likväl
oformligheter i bestämmelserna, som
man snart måste ha bort. Jag vill
hänvisa till att om någon skulle vilja
lägga ner pengar på att bygga sig en
husbåt av jättelika proportioner, förhindras
inte detta av nu gällande bestämmelser,
under det att man fritt endast
kan bygga stugor inom de mycket
snäva gränser, som nu är utstakade.

Det är min förvissning att regeringen
skall snabbt avveckla byggnadsregleringen
för att vi skall kunna få någon
lättnad i den stora brist på bostäder
som svenska folket lider av.

Lördagen den 17 maj 1952.

Nr 18.

117

Fortsatt giltighet av lagen om tillståndstvång för byggnadsarbete.

Herr ANDERSSON i Mölndal (kort
genmäle): Herr talman! När herr von
Seth ville göra gällande att byggnadsregleringen
var orsaken till det uppdämda
behov, som nu måste tillgodoses,
så förhåller det väl sig ändå på det
sättet att i första hand brist på material
och i andra hand brist på arbetskraft
varit orsaken till att man i sådan
utsträckning har fått så stora behov
uppdämda.

Visserligen har det skett en icke
oväsentlig förbättring inom byggnadsfacken
på den senaste tiden, men det
finns fortfarande vissa trånga sektioner,
som gör att man icke kan öka
byggnadsverksamheten och att det blir
en förlängning av byggnadstiden. Och
det var ju därför man under fjolåret,
då regeringen skulle fastställa investeringsvolymen
för 1952, tvingades begränsa
densamma; det hade visat sig
exempelvis inom Stockholms stad, att
byggnadstiden förlängts med 3 å 4 månader.
Därför måste man givetvis behålla
en reglering som åstadkommer
den erforderliga balansen och förhindrar
förlängning av byggnadstiden, en
förlängning som i sin tur medför både
ökade kostnader och desorganisation
av byggnadsverksamheten.

Herr von SETH (kort genmäle): Jag
ger i viss mån herr Andersson i Mölndal
rätt, men å andra sidan finns det
en oerhört stor arbetskraftsreserv vad
gäller enskilda och frivilliga insatser.
I fråga om exempelvis hantverk och
småindustri och i fråga om jordbruk
kan man skaffa fram arbetskraft på
orten. En sådan slår icke till förfogande
om det gäller uppförande av byggnader
på annan plats. Detta har vi erfarenhet
av icke minst på vägväsendets område,
då det gällt alt bygga vägar, berörande
en viss bygd eller en viss trakt. Erfarenheten
— och inte jag, herr Andersson
i Mölndal — säger klart ocli tydligt,
att om vi medger vissa lättnader
just på dessa områden, kommer det att

stå en betydande arbetskraftsreserv till
förfogande till gagn för byggnadsväsendet
i vårt land.

Herr FRÖDERBERG: Herr talman!
Bara en liten anmärkning utan yrkande.
Det väckte glädje hos hela svenska
folket när vi härom dagen läste vad
som nu blivit fritaget från byggnadsregleringen.
Men alla som känner till
saken såg också, att det fanns en hake
i meddelandet. Även om man inte
längre behöver söka byggnadstillstånd,
skall maji dock söka arbetstillstånd, vilket
sker hos länsarbetsnämnderna.

För ett par år sedan frigavs reparationer
av egnahem, både en- och tvåvåningshus,
och många trodde då att
de skulle få sätta i gång. Men man skulle
ha arbetstillstånd, och beviljandet av
ett sådant kunde dröja i månader. Jag
är rädd för att det blir något liknande
även här. Det går nämligen så till att
man undersöker, hur många byggnadsarbetare
som är anmälda hos arbetsförmedlingarna.
På landsbygden har vi
emellertid en mängd folk som står upptagna
under andra vrkesbeteckningar
— det är småbrukare, torpägare och
andra, som när det gäller byggande av
egnahem och utförande av reparationer
in. m. är fullt arbetskunniga. Men
detta tas ingen hänsyn till.

Jag skulle nu bara vilja rikta en vädjan
till dem som kan ha inverkan härvidlag
att tillse, att också länsarbetsnämnderna
visar samma välvilja som
man nu tycks visa i arbetsmarknadsstyrelsen.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr förste vice talmannen gav propositioner
på 1 :o) bifall till utskottets
hemställan; 2:o) bifall till den av herr
Holmbäck in. fl. avgivna, vid utlåtandet
fogade reservationen; samt 3:o) bifall
till den av herrar Eskilsson och von
Seth avgivna reservationen; och fann
herr förste vice talmannen den förstnämnda
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Stjärne be -

Nr 18.

17 maj 1952.

Lördagen den

118

Anskaffande av grästorksanläggningar.

gärde likväl votering, i anledning varav
herr förste vice talmannen för
bestämmande av kontrapropositionen
ånyo upptog de båda återstående propositionerna,
av vilka herr förste vice
talmannen nu fann den under 2:o) angivna
hava flertalets mening för sig.
Beträffande kontrapropositionen äskade
likväl herr Nolin votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och
godkändes:

Den, som vill, att kammaren till
kontraproposition i huvudvoteringen
angående tredje lagutskottets utlåtande
nr 22 antager den av herr Holmbäck
m. fl. avgivna reservationen, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
den av herrar Eskilsson och von
Seth avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns därvid flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen, vadan kammaren till
kontraproposition i huvudvoteringen
antagit bifall till den av herr Holmbäck
m. fl. avgivna reservationen.

I enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller
tredje lagutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 22, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den av herr Holmbäck in. fl. avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en
gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr förste vice
talmannen tillkännagav, att han funne
flertalet av kammarens ledamöter hava
röstat för ja-propositionen. Herr Stjärne
begärde emellertid rösträkning, vadan
votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos 112 ja
och 52 nej, varjämte 8 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit vad
utskottet hemställt.

| 12.

Föredrogos vart efter annat:

tredje lagutskottets utlåtande och
memorial:

nr 23, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändring i folkbokföringsförordningen
den 28 juni 1946 (nr 469); och

nr 24, angående uppskov med behandlingen
av vissa utskottet tilldelade
ärenden; samt

jordbruksutskottets utlåtande nr 30,
med anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående anslag till riksskogs-;
taxering och avverkningsstatistik för
budgetåret 1952/53, in. in.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda utlåtanden och memorial hemställt.

§ 13.

Anskaffande av gräs torksan lag"!) ingår.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 31, med anledning av väckta
motioner om anslag till lån för anskaffande
av grästorksanläggningar.

Efter föredragning av utskottets hemställan
anförde

119

Lördagen den 17 maj 1952. Nr 18.

Anslag till befrämjande av landsbygdens elektrifiering.

Herr HANSSON i Skegrie: Herr talman!
Jag skall be att i all korthet få
kommentera detta utskottsutlåtande.
Som kammarens ärade ledamöter erinrar
sig har föregående års riksdag
rekommenderat en omställning av jordbruksproduktionen
här i landet i så
måtto, att vi i sådana trakter, där man
med fördel kan övergå från animalieproduktion
till vegetabilieproduktion,
också gör detta. Jag tror att en sådan
omställning är både riktig och nödvändig.

I praktiken har för övrigt denna omställning
redan påbörjats i vissa trakter
av vårt land, framför allt i slättbygderna.
Man har emellertid ganska
snart kommit underfund med att om
man gör en sådan omställning till vegetabilieproduktion,
löper man risk att
få en alltför ensidig produktionsinriktning.
Man får en växtföljd som kommer
att utsättas för såväl parasitangrepp
som växtsjukdomar. Det går nämligen
inte att under någon längre tid fortsätta
med en växtföljd, där endast
spannmål, rotfrukter och låt oss säga
oljeväxter odlas. Kan man i en sådan
växtföljd lägga in även eu vallodling,
har det visat sig att dessa angrepp av
växtsjukdomar och parasiter blir avsevärt
mindre.

Då man vid dylika jordbruk har kreaturslös
eller kreaturssvag drift kan man
i vissa fall inte använda grönfodret
från en sådan vall i befintligt skick,
utan man har i stället gått in för att
torka det och sedan mala det till mjöl
för att få fram ett prima äggvitefoder.
Denna torkning, som sker i konsttorkar,
är ganska kostnadskrävande, och
det är särskilt under de första åren
som den kan bli betungande. De lån,
som tidigare lämnats ut genom statsverkets
försorg, har emellertid avsevärt
minskat startsvårigheterna.

Jag är därför av den meningen, att
har riksdagen nu uttalat en rekommendation
att jordbruket bör ställas om, så
skall man också se till att denna om -

ställning blir praktiskt möjlig. Sedan
1939 har det till lånefonden anvisats
ungefär fem miljoner kronor. Av detta
anslag återstår det nu endast 40 000 kronor,
men det har legat ansökningar
inne om bidrag och lån på ungefär
250 000 kronor, som inte har kunnat
bifallas. Nu har utskottet lagt initiativet
till ny medelsanskaffning i Kungl.
Maj:ts händer, och jag vill därför passa
på att säga, att jag hoppas att Kungl.
Maj:t så snart det blir möjligt anvisar
medel till denna fond.

Jag vet att det efter utskottets skrivning
inte är någon mening med att
yrka bifall till reservationen, om jag
än helst skulle vilja göra det. Men jag
har ändå, herr talman, velat anföra
detta för att kammaren skall vara informerad,
om denna fråga på nytt skulle
ställas under riksdagens prövning.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan
bifölls.

§ 14.

Anslag till befrämjande av landsbygdens
elektrifiering.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 32, med anledning av Kungl.
Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
hemställan om anslag till Befrämjande
av landsbygdens elektrifiering jämte i
ämnet väckta motioner.

Sedan utskottets hemställan föredragits,
yttrade:

Herr PETTERSSON i Dahl: Herr talman!
Jag har fogat en blank reservation
till detta utlåtande, och jag skall
bara helt kort försöka ange vad jag avser
med den.

I det utlåtande, som nu är upptaget
till debatt och som gäller landsbygdens
elektrifiering, behandlas bl. a. ett förslag
av elkraftutredningen om ändring
av bestämmelserna fiir anslag till landsbygdens
elektrifiering. Enligt nu gällande
bestämmelser går det inte att få

Nr 18.

12(1

Lördagen den 17 maj 1952.

Anslag till befrämjande av landsbygdens elektrifiering.

bidrag, om det inte rör sig om nyelektrifiering.
Elkraftsutredningen har emellertid
kommit fram med förslag om
att till dessa bestämmelser skulle läggas,
att man kunde få hjälp till upprustning
av redan befintliga nät.

Jordbruksministern har sagt att han
är överens med elkraftsutredningen om
att det är nödvändigt med provisoriska
åtgärder för att underlätta distributionsnätets
upprustning och förbättring
på landsbygden. Han säger att frågan
har aktualiserats genom att till Kungl.
Maj:t inkommit besvär över ett meddelat
beslut, varigenom ansökan om statsbidrag
för sådant ändamål lämnats utan
bifall. Dessa besvär har Kungl. Maj:t
inte kunnat ta hänsyn till. Jordbruksministern
instämmer i att mycket behöver
göras, och han understryker,
att upprustningen av näten inte sällan
är eftersatt, men kommer fram till att
det i alla fall får lov att göras någon
sorts utredning, innan konkreta förslag
kan framläggas. Slutligen framhåller
han, att därest riksdagen inte har
någonting att erinra, bör Kungl. Maj:t
äga rätt att i särskilda fall bevilja bidrag
för detta ändamål.

Nu har jag och några andra ledamöter
av kammaren väckt en motion, som
går ut på att man redan nu skall kunna
besluta om att lämna bidrag. Denna
motion har avstyrkts av utskottet, som
hänvisar till att det fordras en utredning.
Jag vill understryka, att det är
angeläget att denna utredning, om den
skall företagas, kommer till stånd så
snabbt som möjligt. .lag har nog den
uppfattningen, att utskottet skulle ha
skrivit mera positivt och givit Kungl.
Maj:t litet mera på hand, så att Kungl.
Maj:t kunnat få lämna bidrag i större
utsträckning än som nu kommer att
ske. Utskottet har visserligen sagt, att
i avvaktan på utredningen bör det finnas
möjlighet att i särskilda fall bevilja
anslag. Jag skulle ha velat att utskottet
gjort en direkt beställning hos Kungl.
Maj:t, men det har utskottet inte gjort.

De väckta motionerna har för yttrande
remitterats till elektrifieringsbcredningen,
kommerskollegium och elkraftutredningen.
Alla tre instanserna har
starkt understrukit att de i motionerna
påyrkade åtgärderna behövs. Man pekar
särskilt på en detalj, och det är att
det inte går att få bankmässig säkerhet
vid upprustningen av distributionsnäten.
Det är inte bara detta jag vill understryka,
att det inte går att få bankmässiga
säkerheter, utan också att det
inte går att få låna pengar på grund av
de kreditrestriktioner som för närvarande
gäller. Om ett distributionsnät
skall upprustas finns det nog inte någon
annan möjlighet än att man får
låna pengar ur en statlig fond.

Kommerskollegium har särskilt pekat
på två punkter; jag skall be att
få understryka dem. Stödlån skulle
kunna lämnas till låg ränta och på i
övrigt gynsamma villkor, eventuellt
med räntefrihet under de första 3 till
5 åren, och såsom komplement till stödlånen
skulle statsbidrag kunna lämnas.

Skall det ta för lång tid att åstadkomma
dessa förbättringar i villkoren
blir det helt säkert så som nu inträffar
rätt ofta, att påfrestningarna blir
mycket stora på landsbygdens distributionsnät,
vilka ofta är otillräckliga.
Har man ingen möjlighet att bygga om
nätet, blir det tyvärr nödvändigt att
sälja hela anläggningen till redan befintliga
företag, antingen till statens
vattenfallsverk eller till ett av de stora
kapitalstarka bolagen. Jag anser för min
del att detta är en utveckling som inte
är önskvärd. Det bör kunna ordnas
så, att distributionsföreningarna får
fortsätta sitt arbete och kan tjäna det
ändamål de har kommit till för.

Herr talman! Jag har velat framföra
dessa synpunkter till den kraft och verkan
det hava kan. Jag ber jordbruksministern
att han måtte försöka komma
till rätta med detta problem så snart
som möjligt. Om jordbruksministern
får den fullmakt, som utskottet begär

121

Lördagen den 17 maj 1952. Nr 18.

Anslag till befrämjande av landsbygdens elektrifiering.

att riksdagen skal! lämna honom, vill
jag gärna ta den också som en fullmakt
för regeringen att lämna anslag i så
stor utsträckning som möjligt.

Härnti instämde herr Johansson i
Norrfors.

Herr ANDERSSON i Tungelsta: Herr
talman! Då herr Pettersson i Dahl inte
hade något yrkande skall jag för min
del bara erinra om att de yrkanden,
som motionerna innefattar, går ut på
att tillgodose de önskningar som elkraftutredningen
har givit uttryck åt
när det gäller åtgärder för upprustningen
av elnätet. Enligt nuvarande
grunder kan ju inte statsbidrag utgå
för dessa arbeten.

Denna fråga har ju emellertid stor
ekonomisk räckvidd, och departementschefen
liar icke ansett sig kunna ta
ställning till frågan förrän konkreta
förslag föreligger beträffande efter vilka
grunder dessa bidrag skall utgå och vad
det hela kommer att kosta.

Utskottet har anslutit sig till departementschefens
förslag men också till
det uttalande som departementschefen
har gjort i propositionen och som återfinnes
på sidan 3 i detta betänkande,
där det heter: »Då genomförandet av
en fortsatt elektrifiering stundom kan
vara beroende av att ett redan befintligt
nät upprustas, torde dock — därest
riksdagen icke har något att erinra
däremot — Kungl. Maj:t böra äga att i
särskilda fall bevilja bidrag från anslaget
även för sådant ändamål.»

Utskottet har anslutit sig till detta,
och i utskottets betänkande säges det
också i sista stycket: »I avvaktan på
det förslag, vartill utredningen kan giva
anledning, torde Kungl. Maj:t böra äga
att i särskilda fall bevilja bidrag från
förevarande anslag för upprustning av
befintligt distributionsnät.» Därför anser
jag att såväl departementschefen
som utskottet har visat förståelse för
de önskningar och de synpunkter som
motionärerna här har framhållit, och

jag hemställer, herr talman, om bifall
till utskottets förslag.

Herr ANDERSSON i Dunker: Herr talman!
Jag vill bara i största korthet understryka
vad herr Pettersson i Dahl
här framhöll om önskvärdheten av att
det med det snaraste göres någonting
till hjälp åt de elektriska distributionsföreningarna.

Herr Andersson i Tungelsta sade att
detta är en fråga av stor ekonomisk
räckvidd, och det vill jag helt instämma
i, men det är inte på det sättet, att staten
slipper ifrån att ta dessa ekonomiska
konsekvenser om den inte hjälper
de ekonomiska föreningarna att
själva försöka reda upp det här, utan
det är i stället på det sättet, att staten
genom vattenfallsstyrelsen tvingas att
i stor utsträckning ta hand om elektriska
distributionsföreningar som har
råkat på fallrepet, och då blir det staten
som får släppa till pengarna helt
och hållet för att rusta upp dem.

Jag har gjort en liten stickprovsundersökning
i ett par närliggande län,
och det visar sig där att man redan nu
har fått ta hand om ganska många föreningar.
I Sörmland är det ungefär var
tionde förening som redan har blivit
omhändertagen av vattenfallsstyrelsen.
I Västmanland är det till och med var
femte förening som redan har blivit
omhändertagen, och där man har fått
lägga ned mycket betydande belopp.
Summan varierar naturligtvis mycket
från förening till förening, men 100 000,
200 000 eller 300 000 kronor per förening,
kanske mera ibland, kostar det
att verkställa denna upprustning, och
när man låter det gå så långt att föreningarna
själva inte kan fortsätta,
utan staten tvingas ta hand om dem,
blir det ju hela kostnaden staten får
stå för. Det kan inte vara någon uppgift
för staten att ta hand om detaljdistributionen
ute i bygderna, utan
den måste med säkerhet kunna skötas
både bättre och billigare om de

122

Nr 18.

Lördagen den 17 maj 1952.

Hästavelns befrämjande.

elektriska distributionsföreningarna i
fortsättningen får ha hand om den saken
själva, men då behöver de det
handtag, som man här syftar till, för
att kunna verkställa den förstärkning
och den ombyggnad som nu i många
fall behövs.

Jag vill helt instämma med herr Pettersson
i Dahl i hans vädjan till jordbruksministern
— som nu har kommit
hit — och be att han undersöker
de här förhållandena mycket noga och
ser efter hur det är med de elektriska
föreningarna och i vad mån vattenfallsstyrelsen
redan har tvingats överta
dem och satsa mycket betydande belopp
på deras upprustning.

Jag har intet annat yrkande, herr talman,
än om bifall till utskottets hemställan,
men jag vill rikta denna vördsamma
vädjan till jordbruksministern.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 15.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 33, med anledning av väckta
motioner om anslag till ett statligt undersökningsfartyg
av fiskebåtstvp.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 16.

Anslag till hästavelns befrämjande.

Föredrogs, punktvis, jordbruksutskottets
utlåtande nr 34, med anledning av
Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda hemställan rörande dels anslag
till Hästavelns befrämjande, dels Statens
lånefond för hästavelns befrämjande
jämte i ämnet väckta motioner.

Punkten 1.

Hästavelns befrämjande.

Under nionde huvudtiteln, punkten
56, i statsverkspropositionen hade
Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen att för
ändamålet anvisa sammanlagt 1 385 000
kronor.

I detta sammanhang har utskottet
behandlat ett par motioner.

I motionen II: 233 av herr Lindström
hade hemställts att riksdagen måtte besluta a)

att nedräkna Kungl. Maj:ts förslag
om bidrag till Svenska ridsportens
centralförbund från 100 000 kronor till
60 000 kronor,

b) att avslå Kungl. Maj:ts framställning
om anslag till Jockeyklubben med
50 000 kronor,

c) att likaledes avslå Kungl. Maj:ts
framställning om understöd till Ridfrämjandet
med 70 000 kronor,

d) att uppräkna Kungl. Maj:ts förslag
till anslag till Föreningen nordsvenska
hästen från 15 000 kronor till 30 000
kronor, och

e) att därför nedräkna förslagsanslaget
till Hästavelns befrämjande från
1 385 000 kronor till 1 240 000 kronor.

Utskottet hemställde i punkten, att
riksdagen måtte

1) med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
samt med avslag å motionen
II: 233 till Hästavelns befrämjande å
riksstaten för budgetåret 1952/53 under
nionde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 1 385 000 kronor;

2) i anledning av motionerna I: 324
och 11:427 bemyndiga Kungl. Maj:t att
ur statens hästavelsfond disponera erforderliga
medel för utdelande av uppfödnings-
och bevaringspremier i enlighet
med vad utskottet angivit;

3) med bifall till motionerna I: 324
och 11:427 samt 11:308 i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t
ville låta undersöka möjligheterna för
export av hästar samt vidtaga de åtgärder,
vartill förhållandena i detta avseende
kunde föranleda.

Reservation utan angivet yrkande
hade avgivits av herr Lindström.

Punkten föredrogs; och yttrade därvid: Herr

LINDSTRÖM: Herr talman! Till
detta utlåtande har jag fogat en blank

Lördagen den 17 maj 1952.

Nr 18.

123

reservation, detta mot bakgrunden av
det förhållandet, att under den sista
tioårsperioden travsporten har svarat
för 85 procent av de 4,5 miljoner kronor
som hästsporten har inlevererat
till statskassan i form av totalisatormedel,
medan galoppsporten endast har
bidragit med 15 procent.

De äskanden till galoppsporten som
jordbruksministern har förelagt riksdagen
i sin huvudtitel bottnar väl ursprungligen
i traditioner från en tid
när det lades militära synpunkter på
galoppsporten och man främst såg till
dess betydelse för vårt försvar.

I dag, när vi befinner oss i reaktionsdriftens
tidevarv och kanske står
på tröskeln till atomdriftens, förefaller
det ändå för en vanlig människa som
om den militära användningen av detta
förhistoriska fortskaffningsmedel
skulle sakna alltmer av sin aktualitet.

Det drömdes en gång om att ridsporten
skulle bli en folksport. Man måste
väl emellertid erkänna att den alltjämt
i dag är en exklusiv överklassport. Den
som har sina vägar bort över Östermalm
måste ju säga sig att det är en
ganska grotesk syn när dessa krigsmålade
pinuppor kommer i kardemummaknall,
svrtut, blankläderstövlar och tortyrredskap
både på händer och fötter,
om jag så får uttrycka mig, och när
man vet att deras utbildning i ridkonsten
i viss utsträckning bekostas med
statsmedel stegrar man sig nog i viss
mån.

Det är med anledning av den förändrade
situation, som utan tvivel har inställt
sig sedan dessa statsbidrag började
utgå, som jag har tagit mig friheten
att väcka en motion, vars kläm
återfinnes på s. 2 i detta utskottsutlåtande.
Jag har i motionen hemställt,
att stödet till Svenska ridsportens centralförbund
skall sänkas från 100 000
till 00 000 kronor, vilket alltså betyder
att denna förening skulle få samma belopp
som Travsportens centralförbund.
Vidare har jag yrkat avslag på Kungl.

Hästavelns befrämjande.

Maj :ts framställning om anslag till
Jockeyklubben med 50 000 kronor.

Jag har av en framstående hästsport -man —- kanske en av de mest framstående
här i landet —• gjorts underkunnig
om att Jockeyklubben luktar frimureri
lång väg; där tar sig inte vem som
helst in som medlem, utan det röstas
bara in några få varje år. Vilka krav
föreningen ställer på nya medlemmar
känner jag inte till. Om de skall ha ett
namn som är tvådelat eller som luktar
krut och spickefliisk från Narva och
Poltava vet jag inte, men det är ett
faktum att föreningen inte är en organisation
som står öppen för vem som
helst.

Det har upplysts mig att föreningen
sköter stambokföringen för fullblodsaveln
i det här landet. Jag tror att
Ridsportens centralförbund, med det
anslag som utgår dit, skulle kunna klara
den uppgiften också, och denna
uppdelning på flera olika organisationer
inom ridsporten är väl utan tvivel
ett trick för att kunna utverka ett
större bidrag än om det vore en enda
organisation.

Vidare har jag yrkat avslag på Kungl.
Maj :ts framställning om understöd till
Ridfrämjandet. Det är ju på det sättet,
att det till denna organisations förfogande
står inte mindre än 250 000 kronor
för ordnande av ridhusbyggnader
och inköp av hästmaterial. En vanlig
ledamot av den här kammaren tycker
att det kunde räcka utan detta anslag
till Ridfrämjandet.

Sedan har jag, som jag har motiverat
i min motion, yrkat ett förhöjt anslag
till Föreningen nordsvenska hästen.
Jag är medveten om att det anslag på
15 000 kronor, som denna förening tidigare
har haft, ingalunda räcker till,
och representanter för föreningen har
till mig personligen framfört att det
skulle vara glädjande om detla förhöjda
anslag skulle kunna komma föreningen
till del, eftersom den har ett
betydande underskott på årets verk -

124

Nr 18.

Lördagen den 17 maj 1952.

Hästavelns befrämjande.

samhet, inte minst på stambokföringen.
Med detta förhöjda anslag till Föreningen
nordsvenska hästen skulle det
ändå bli 5 000 kronor lägre statsbidrag
än till Avelsföreningen för .svenska
varmblodiga hästen.

Allt som allt skulle ett bifall till min
motion medföra en anslagsminskning,
en besparing på 145 000 kronor. Jag
ber att med dessa erinringar få yrka
bifall till min motion, vars yrkande
som sagt står på s. 2 i utskottets utlåtande.

Herr PETTERSSON i Dahl: Herr talman!
Herr Lindström har här hållit ett
rätt så vanvördigt anförande gentemot
ridsporten. Han drog upp en jämförelse
med atombomben och ville nästan
hävda att det inte skulle vara nödvändigt
med ridsport i atombombens tidevarv.
Man kan väl inte, herr Lindström,
driva saken på det sättet. Jag
har inte så stor anledning att ömma så
mycket för ridsporten, men å andra
sidan är väl denna en sport som många
människor utövar. Jag skulle knappast
tro att det är riktigt att säga, att denna
sport bedrives endast i de mest exklusiva
kretsarna i detta land. Det kanske
för herr Lindström och andra kan vara
ett nöje att gå uppe på Östermalm och
titta på krigsmålade pinuppor som rider.
Men de gör väl inte någonting
ont den gången då de utövar denna
ridsport. Jag tycker väl inte att det
är så hiskligt farligt att de lånar en
häst och rider några timmar.

Sedan är herr Lindström också mycket
vanvördig mot Jockeyklubben och
talar om vilka krav där ställas på medlemmarna,
att de helst bör ha tvådelade
namn o. s. v. Men samtidigt erkänner
herr Lindström att han inte vet
vilka krav som uppställas för att komma
in i denna sammanslutning. Men
när herr Lindström inte har reda på
detta, torde han inte heller kunna säga
vilka som får inträde i denna klubb
och vilka som inte får det. Nu är

Jockeyklubben en mycket gammal institution,
och jag tror knappast vi kan
bortse ifrån att den har haft och har
sin uppgift att fylla. Det är möjligt att
dess verksamhet kan behöva läggas om,
men jag tror inte att det finns någon
anledning för oss att dra in anslaget.
Att galoppsporten inte lämnar lika
mycket pengar som travsporten i totalisatormedel
kan man mycket väl
förstå, men jag vet inte om man behöver
hänga upp sig så mycket på detta.

När det sedan gäller anslaget till
Föreningen nordsvenska hästen vill jag
nämna, att det var ganska lång diskussion
i utskottet om denna fråga. Jag
kan också säga att det rådde inte så
ringa sympatier för ökat anslag. Men
nu har ju Föreningen nordsvenska
hästen inte begärt högre anslag än den
tilldelats, och då hade vi väl inte någon
anledning heller att lämna högre
anslag än Kungl. Maj:t har äskat. Jag
tror att riksdagen med stor tillförsikt
kan biträda utskottets förslag, som innebär
ett bifall till Kungl. Maj:ts förslag.

Jag ber, herr talman, att med det anförda
få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr LINDSTRÖM: Herr talman! Till
herr Pettersson i Dahl skulle jag vilja
säga, att han är väl så pass erfaren
lantman att han vet, att man till en
höna som värper guldägg inte ger avrenset
och helt annan, bättre och näringsrikare
föda till de höns som nästan
inte värper några ägg alls. Man får
ändå komma ihåg, att travsporten lämnar
85 procent av dessa 4,5 miljoner
kronor om året till statskassan och galoppsporten
15 procent, och ändå är
denna senare sport så pass favoriserad
i anslagshänseende som fallet är. Jag
har därmed inte sagt att travsporten
skall ha ett större anslag. Jag anser
bara att bägge organisationerna kan
nöja sig med lika stort anslag.

Nu är det ju på det sättet att trav -

Lördagen den 17 maj 1952.

Nr 18.

sporten under sin skickliga ledning —
jag vet inte om inte även utvecklingen
har arbetat den i händerna — i stort
sett är självförsörjande och kan klara
sig på egen hand. Och det tycker jag
också galoppsporten skulle behöva bli.

Sedan anmärkte herr Pettersson i
Dahl på att jag hade ondgjort mig över
dessa unga damer, som med statsmedel
får hjälp till sin ridutbildning. Ja,
tror inte även herr Pettersson i Dahl
att de här unga damerna skulle kunna
avreagera sin ungdomliga yra på ett
för staten billigare och för dem själva
naturligare sätt än att hänga sig grensle
över en häst. Det är min bestämda
uppfattning.

Herr talman! .lag vidhåller mitt yrkande.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr förste vice talmannen framställde
propositioner dels på bifall till utskottets
i punkten gjorda hemställan dels
ock på bifall till utskottets hemställan
med den ändring, som föreslagits i den
av herr Lindström i ämnet väckta motionen
II: 233; och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Lindström begärde likväl votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i punkten
l:o) i utskottets förevarande utlåtande
nr 34, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
idskottets berörda hemställan med den
ändring, som föreslagits i motionen
11:233 av herr Lindström.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu cn gång uppläst.

125

Reglering av priserna på fisk.

verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns därvid flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen, vadan kammaren bifallit
utskottets i punkten gjorda hemställan.

Punkten 2:o).

Utskottets hemställan bifölls.

§ 17.

Reglering av priserna på fisk.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 35, med anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående reglering
av priserna på fisk under budgetåret
1952/53, m. m., i vad propositionen
hänvisats till jordbruksutskottet, jämte
i ämnet väckta motioner.

Sedan utskottets hemställan föredragits,
anförde:

Herr DICKSON: Herr talman! Den
föreliggande frågan har samband med
någonting som jag inte har full överblick
över och som jag tvivlar på att
någon egentligen har full överblick
över, nämligen handeln med fisk. Det
är numera en så inkrånglad och svåröverskådlig
historia, att många börjar
känna sig osäkra om vart det egentligen
bär hän och om alla de olika organisationsformer
som finns på detta
område gör den nytta som de borde
göra. I detta sammanhang stöter man
även på en serie av monopoliseringar,
en företeelse som man ju alltid bör
lystra till inför. Det har nog många
gånger varit så att en del fria företagare
har kommit att sitta ganska
trångt.

Den prisutjämning, som vi i första
hand skall besluta, är nog allmänt erkänd
såsom en fördelaktig anordning,
och i kostnaderna för denna prisutjämning
deltar också alla, även de som
inte är med i de stora centralorganisationerna.
Men inte dess mindre har
det funnits fall då dessa utomstående

(

Lördagen den 17 maj 1952.

126 Nr 18.

Reglering av priserna på fisk.

eller vissa av dem har fått vidkännas
ganska stora avdrag vid sina fiskleveranser,
trots att de, som jag nyss nämnde.
också har deltagit i att bära upp
själva organisationen.

Det har i dagarna igångsatts en rättegång
emot jordbruksorganen på detta
område, och det tycks som om just
i denna speciella fråga jordbruksnämnden
och vederbörande underorgan
skyller på varandra och ingen riktigt
vill kännas vid vem som har hittat
på den anordning, som nu har rättsligt
beivrats. Det är möjligt att det blir
anledning att ta upp dessa ting senare
i en annan form.

1 dag skall jag bara omnämna att en
motion har väckts som inrymmer ett
mycket blygsamt krav, nämligen att
riksdagen klart skall uttala, att de bestämmelser
som gäller fiskexport till
länder med centraliserad marknad,
Öst-Europa, där en mängd besvärliga
bimoment tillstöter, icke skall vara tilllämpliga
å fiskexporten till andra länder,
länder med frilistning, OEEC-länder
huvudsakligen. Faktiskt är det så,
att bestämmelserna är olika, och jag
förmodar att jordbruksutskottets ärade
talesman kommer att bekräfta detta om
ett ögonblick. Då jag nu ser herr Utbult
stå framför mig och göra ivriga
anteckningar, skulle jag vilja säga att
det vore av intresse att få höra om
herr Utbult som ledamot av vissa av
dessa centraliserade organisationer
som delvis är parter i målet, ocksf
finner alla anordningar i detta sam
band tillfredsställande och till näringsidkarnas,
fiskarenas, bästa.

Jag skall, herr talman, inte utveckla
denna sak närmare. Jag kan förstå att
jordbruksutskottet har haft svårt att i
sin kläm få in ett helhjärtat bifall till
motionen, eftersom möjligen vissa synpunkter
i motiveringen kan ha stört utskottets
sinnesfrid. Men jag är fullt
nöjd om jag får den förklaringen från
utskottets representant, att exporten till
länder med centraliserad marknad går

efter särskilda bestämmelser, som icke
är tillämpliga på den fria marknaden.

Herr ANDERSSON i Tungelsta: Herr
talman! Som herr Dickson meddelade
gäller särskilda bestämmelser för export
till länder med s. k. centraliserad
marknad. Sedan den 1 december 1950
får emellertid fisk fritt exporteras,
d. v. s. utan licenstvång, till de europeiska
länder, som är anslutna till Marshallorganisationen,
och dessutom till
Väst-Tyskland. Exporten till dessa länder
är alltså fri, men när motionärerna
och, om jag fattade herr Dickson
rätt, även han i debatten ville göra gällande,
att regleringsorganet, d. v. s.
jordbruksnämnden, här faktiskt upprätthöll
vissa monopol, så är det inte
riktigt. Jordbruksnämnden har visserligen
vid något tillfälle låtit stoppa exporten
av sill till Väst-Tyskland, därför
att vederbörande exportör icke har
ställt sig till efterrättelse de bestämmelser,
som gäller för handeln med fisk
här i Sverige. Det beror alltså på att
vederbörande inte ha ställt sig gällande
förordning till efterrättelse att detta
ingripande från jordbruksnämndens
sida har skett.

Något generellt hinder för att fri export
till de länder, som jag nyss nämnde,
äger rum, finns alltså inte för så
vitt vederbörande ställer sig till efterrättelse
gällande förordningar här
hemma.

Jag har, herr talman, inte anledning
att närmare syssla med ärendet efter
att ha konstaterat vad som sålunda gäller,
och jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr DICKSON (kort genmäle): Herr
talman! Just det fall, som jordbruksutskottets
talesman relaterade, där jordbruksnämnden
hade avstängt en exportör
från rättigheten att exportera, det
fallet har, såvitt jag blivit informerad,
sin alldeles särskilda karaktär. Jag tror
att jordbruksnämnden hade kunnat in -

Lördagen den 17 maj 1952.

Nr 18.

127

hämta fakta därom, ifall företräde hade
givits även för motparten i just detta
ärende. Såvitt jag vet var nämligen
denne exportör, som han kallas, enbart
kommissionär för enskilda fiskare, så
att det i verkligheten måste anses att
det var fiskarna själva, som utförde
denna export, och under sådana förhållanden
förefaller det egendomligt om
de kan ha brutit mot några bestämmelser.
Det skulle enligt uppgift ha varit
bestämmelserna om inköp av fisk till
underpris. Men den fisk det här gällde
var uppfiskad ur havet av fiskarna
själva och betingade således intet inköpspris,
som man kan påvisa. Så har
jag fått saken relaterad för mig, och
det är med anledning därav som jag
har intresserat mig för detta. Jag undrar
om jordbruksutskottet har fått lika
fullständiga informationer i denna
fråga.

Herr ANDERSSON i Tungelsta (kort
genmäle): Herr talman! Jag skall inte
säga någonting direkt som svar på den
fråga, som herr Dickson ställde här.
Det blir väl en domstolsfråga att slita
den tvist, som här tycks föreligga mellan
exportörerna och jordbruksnämnden.
Om regleringsorganet här ansett
sig behöva ingripa på grund av att
vederbörande inte ställt sig till efterrättelse
bestämmelserna angående handeln
med fisk och exportörerna å sin
sida förklarar att de inte har begått
något brott mot bestämmelserna, står
påstående mot påstående, och det är
väl orimligt av herr Dickson att begära
att jordbruksutskottet skall kunna ställa
sig som skiljeman i en sådan tvist. Det
blir väl ett rättsligt avgörande om det
sätt på vilket denna tvist skall slitas.

Herr DICKSON (kort genmäle): Herr
talman! Jag tog upp denna sak därför
att jordbruksutskottets talesman tog upp
den; i mitt tidigare anförande hade jag
inte berört den.

Reglering av priserna på fisk.

Herr LEVIN: Herr talman! Herr Dickson
har i sitt anförande här påmint om
att i denna fråga, d. v. s. frågan om regleringen
av handeln med fisk, under
några år i följd har väckts motioner.
Det är alldeles riktigt; det har väckts
motioner i frågan i år också.

Vart motionärerna velat komma eller
vad de har menat har jag över huvud
taget aldrig kunnat läsa ut. I den formulering
jordbruktutskottet givit i svaret
på motionerna i fjol framgick, att även
jordbruksutskottet haft svårt att fundera
ut vad motionärerna menade med
saken. Vad de menar med motionen i
år har jag också svårt att förstå.

Motionen går ut på att utskottet i anledning
av propositionen skulle uttala,
att exporten av fisk till länder där importen
icke var centraliserad skulle
vara fri. Men Kungl. Maj :ts proposition
går ju inte ut på någonting annat än att
exporten skall vara dirigerad till särskilda
organ, när det gäller export till
länder med centraliserad import, men
att den skall vara fri till länder som
icke har centraliserad import. Således
begär motionärerna att utskottet skall
uttala detsamma som Kungl. Maj:t har
bestämt i sin proposition.

Den enda begränsning, som finns för
export av fisk till länder med icke centraliserad
import är att man skall underkasta
sig de bestämmelser som är
utfärdade för reglering av handeln med
fisk. Men annars är exporten fullständigt
fri till länder med icke centraliserad
import. Alla exportörer har rätt
att delta i denna export, och de gör det
också i den mån de vill underkasta sig
de bestämmelser som finns i saken.

Jag förstår ju att det råder mycken
oklarhet på denna punkt. Enligt protokollet
från behandlingen av denna sak
i första kammaren hade en av motionärerna
sagt, att eftersom exportorganet i
södra Sverige dominerades av Kooperativa
förbundet hade fiskarna intet förtroende
för detta exportorgan. Sanningen
är, att exportföreningsavdel -

128

Nr 18.

Lördagen den 17 maj 1952.

Åtgärder för stärkande av rättssäkerheten och den medborgerliga friheten.

ningarna där till 50 procent ägs av fiskarnas
organisationer och till 50 procent
av fiskhandelns och fiskexportörernas
organisationer och att Kooperativa
förbundet således inte på något
sätt är delägare i Sydsvensk exportfisk,
som det organ heter, som har hand om
exporten från Skåne och Blekinge till
länder med centraliserad import.

Hela förslaget om regleringen av handeln
med fisk, såväl vad det gäller exporten
som upptagande av regleringsåtgärder
och hela systemet för övrigt,
har uppgjorts efter förhandlingar med
fiskarnas organisationer, Fiskarnas riksförbund
och de andra organisationerna,
och har godkänts av dessa. Jag har således
ingen anledning att yrka annat
än bifall till vad utskottet här har föreslagit,
d. v. s. till Kungl. Maj:ts proposition.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 18.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 36, med anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående anslag till
statens växtskvddsanstalt för budgetåret
1952/53, m. m. jämte i ämnet
väckta motioner.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 19.

Åtgärder för stärkande av rättssäkerheten
och den medborgerliga friheten.

Föredrogs andra kammarens allmänna
beredningsutskotts idlåtande nr
22, över motion om åtgärder i syfte att
stärka rättssäkerheten och den medborgerliga
friheten.

1 en inom andra kammaren väckt
motion, nr 432, hade herr Hjalmarson
m. fl. hemställt, att riksdagen ville i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att
Kungl. Maj:t måtte låta utreda, vilka
åtgärder som borde och kunde vidtagas
i syfte att stärka rättssäkerheten och

den medborgerliga friheten, samt framlägga
de förslag, vartill denna utredning
kunde föranleda.

Utskottet hemställde att motion 11:432
icke måtte till någon andra kammarens
åtgärd föranleda.

Reservation hade avgivits av herrar
Gustafson i Göteborg, Nordkvist, Dickson,
Braconier, fröken Vinge, herr Löfroth
och fru Wohlin, vilka ansett, att
utskottet bort hemställa, att andra
kammaren för sin del måtte besluta att
riksdagen i anledning av motion II: 432
i skrivelse till Kungl. Maj:t anhölle att
Kungl. Maj :t måtte låta utreda, vilka åtgärder
som borde och kunde vidtagas i
syfte att stärka rättssäkerheten och
den medborgerliga friheten, samt framlägga
de förslag, vartill denna utredning
kunde föranleda.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid;

Herr BRACONIER: Herr talman! Denna
fråga är ju mycket vittgående och
föranledde i onsdags en tre timmars
debatt i första kammaren. Jag tror att
kammarens ledamöter är belåtna om
man fattar sig kort och det inte blir en
så långvarig debatt. Jag skall därför inte
alls uppehålla mig vid alla de olika
punkterna i motionen och reservationen
utan förutsätter att de är kända.
Jag vill bara säga något om de frågor
som debatten stod om i första kammaren
och där det finns vissa skiljelinjer
mellan partierna.

Det är ju uppenbart för den, som studerar
de senaste tidernas utveckling,
att det finns ett starkt behov inom praktiskt
taget alla demokratiska länder att
skapa en rättssäkerhet för medborgarna.
Ett uttryck för dessa tankegångar
är ju deklarationen om de mänskliga
rättigheterna, som finns i Förenta Nationernas
stadgar. Den som har följt
demokratiens utveckling t. ex. i Förenta
staterna och över huvud taget i
alla stora demokratier vet, att det har

Lördagen den 17 maj 1952.

Nr 18. 129

Åtgärder för stärkande av rättssäkerheten och den medborgerliga friheten.

varit en huvudprincip att man åt medborgare
ger ett skydd gentemot staten.

Det har nu på sina håll — och jag
tänker särskilt på det anförande, som
herr Wigforss höll i första kammaren
och som jag tror är representativt för
socialdemokratiska uppfattningar i denna
fråga — sagts, att det här är så stora
skiljelinjer mellan partierna att man inte
egentligen kan tänka sig en utredning,
ty man hamnar i väsensskilda
uppfattningar. Det skulle vara meningslöst
att ha en utredning om rättsskyddet.

För mig framstår detta som utomordentligt
egendomligt, ty om det är någonting
som är gemensamt i varje rättsordning,
så är det väl känslan av att
det finns vissa värden som är grundläggande
och vissa värden som vi har
gemensamt.

Nu säger man, att statsingrepp betyder
ju i själva verket att man ökar friheten
för stora medborgargrupper, det
innebär ju icke egentligen något hot
mot friheten. Jag kan gärna erkänna att
många av de statsingrepp, som har förekommit
och som förekommer i vår tid,
har varit nödvändiga för att trygga friheten
gentemot andra medborgare. Hela
vårt organisationsväsende har ju
uppkommit som ett sådant skydd. Men
vad jag vågar påstå — och därvidlag
har jag stöd av Gunnar Myrdal i hans
stora arbete Kontakt med Amerika, som
han skrev mitt under det andra världskriget
— det är, att i inånga avseenden
sker här ingrepp, som icke har stöd i
rättsordningen. Jag skulle kunna citera
sidor ur sista kapitlet i Gunnar Myrdals
Kontakt med Amerika, och det
skulle vara angeläget att göra detta med
tanke på alla de angrepp, som riktas
mot motionärerna och den reservation,
som här föreligger, och där man gjort
gällande att detta skulle vara någon rent
borgerlig uppfattning för att komma socialismen
till livs. Det kan det icke vara
tv, som även konstitutionsutskottet erkänner
i en fråga som kommer senare,
9 — Andra kammarens protokoll 1952.

finns behovet av rättssäkerhet för den
enskilda människan oberoende av vilken
politik man för, men det måste ju
finnas i en statsordning där man gör
ytterligt vittgående ingrepp.

Hela den diskussion, som förts inom
den internationella socialdemokratien
under senaste år, vittnar ju just om
problemet med långtgående statsingrepp,
som visserligen kan åsyfta samhällets
bästa men där man i varje fall
måste ställa frågan: Hur skall man kunna
garantera ett skydd för individen?
Och det räcker inte om socialdemokraterna
säger att deras frihetspatos är en
garanti för denna rättssäkerhet, ty vi
som lever nu kan ju inte säga någonting
om hur det kommer att bli i en
annan tid, när man icke har den maktbalans
som fordras. Framför allt i vår
tid har man ju funnit tendenser som inger
betänkligheter. Alla de tendenserna
har Myrdal på ett lysande sätt skildrat
i detta arbete, och det skulle vara
intressant om socialdemokraterna ville
bemöta hans argument, eftersom de ha
bemött denna reservation från högeroch
folkpartihåll.

Jag kan inte finna annat än att här
är mycket som förenar oss alla. Här
skulle väl en utredning vara utomordentligt
värdefull för att just skapa klarhet
om hur vi skall trygga den enskilde
medborgaren mot administrativa
övergrepp, där man ju inte har det
domstolsskydd som man har i civillagstiftningen.
Och vem kan bestrida att
de administrativa ingreppen i våra dagar
kan betyda väl så mycket för den
enskilde individen som civillagstiftningen.
Att här skapa en domstolsprövning
borde ju vara ett gemensamt intresse
för oss alla.

Hur var det 1938, när riksdagen beslöt
om en utredning om de grundläggande
frihetsvärdena och i vilken mån man
kynde få in i vår regeringsform ett uttryck
för dessa fundamentala rättsprinciper?
Jo, det var ju om jag inte minns
fel allmän enighet om att man skulle
Nr IS.

130 Nr 18.

Lördagen den 17 maj 1952.

Åtgärder för stärkande av rättssäkerheten och den medborgerliga friheten.

försöka få en modern motsvarighet till
de rättighetsförklaringar, som ju framför
allt finns i den amerikanska författningen
men också i många andra
länders författningar och som vi också
här har ett embryo av i 16 § regeringsformen.
även om man kan tolka den
olika och begränsa innebörden av 16 §
till att gälla ingrepp bara mot den första
statsmakten.

I Förenta Nationernas stadgar anser
man det viktigt att slå vakt om de
mänskliga rättigheterna, och vi anknyter
ideligen till dessa rättighetsdeklarationer.
Jag vill erinra om att kammaren
nyligen antog en motion som gällde
skydd mot frihetsberövande åtgärder,
t. ex. intagning på sinnessjukhus, och
där man hänvisade till dessa rättighetsförklaringar.

Om man bestrider att detta är ett gemensamt
värde, kommer jag till den
ganska dystra slutsatsen, att man menar
att rätten är ett uttryck för olika uppfattningar
och att dessa uppfattningar
är så väsensskilda att man inte ens skulle
få ställa problemet på det sättet.
Även om man kan försvara vittgående
ingrepp som socialismen medför med
hänvisning till det allmänna bästa, kvarstår
problemet för varje socialdemokrat
liksom för alla andra medborgare, hur
man skall kunna ge den enskilde medborgaren
ett sådant rättsskydd. Hela
den moderna utvecklingen i de stater,
där demokratien har gått under och folkstyret
har sopats bort, visar att man har
haft förakt för medborgarens rättigheter
och att man icke har givit den enskilde
medborgaren det rättsskydd som
vi, oberoende av partiåskådningen, anser
att han bör ha.

Innebär icke detta en maning till oss
alla att försöka på vitala punkter komma
överens om nödvändigheten att få
den främsta juridiska expertis som finns
att utreda dessa saker. Ett sådant krav
är inte något borgerligt påfund. Det
kravet ställde Gunnar Myrdal 1940, och
han deklarerade då direkt, att Sverige

är den mest genomreglerade av alla demokratier.
Man kan ha olika uppfattningar
om Gunnar Myrdal som praktisk
politiker, men ingen bestrider väl
att han har ett stort rättspatos. Den bok
han skrev var reminiscenser av den
höga aktning han fått för det amerikanska
medborgargaridealet. Han uttryckte
vid flera tillfällen sitt beklagande att
det svenska folket i många avseenden
står likgiltigt, och han beklagade att
den svenska riksdagen icke har det intresse
för dessa frågor som är nödvändigt.

Det stora socialdemokratiska partiets
politik anser jag i många avseenden vara
värdefull för en lyckosam utveckling,
och en gång i tiden, när arbetaren
icke hade det skydd som man kan kräva
att en svensk medborgare skall ha,
innebar den socialdemokratiska politiken
att man sökte garantera hans frihet.
Jag finner det utomordentligt beklagligt
att man har betraktat denna
fråga utifrån motsättningar i idéologiska
åskådningar. För mig framstår det
klart att rättsnormen, som vi alla lyder
under, har sin yttersta grund i djupa
ideal. Man skulle kunna tala om naturrättens
kategorier som innebär en vakthållning
kring humanitet, frihet och
trygghet. Visst vet jag att det kan stå
strid om hur vi skall utforma och trygga
friheten, men det kan aldrig stå strid
om att den enskilde medborgaren gentemot
staten skall ha en rättsfär, inom
vilken alla medborgare skall behandlas
lika och där icke ingreppen får leda
till orättvisa för olika parter. I det fallet
har vi väl så mycket gemensamt att
man skulle ha kunnat gå med på en
utredning, även om denna utredning i
vissa andra punkter komme att ge uttryck
för olika åskådningar.

Herr talman! Med stöd av vad jag
här har sagt ber jag att få yrka bifall
till reservationen.

Herr GUSTAFSON i Göteborg: Herr
talman! Den motion som vi nu behand -

Lördagen den 17 maj 1952.

Nr 18.

131

Åtgärder för stärkande av rättssäkerheten och den medborgerliga friheten.

lar berör två stora problemkomplex,
nämligen möjligheterna att trygga friheten
och möjligheterna att trygga rättssäkerheten.

Friheten är ju ett mycket mångtydigt
och svårdefinierbart begrepp. Samtliga
demokratiska partier vill verka för den,
men det är ju inte något demokratiskt
parti som vill ha en absolut oinskränkt
frihet. Det skulle ju innebära att den
starkare hade full frihet att underkuva
den svagare. Vi är därför alla överens
om att friheten måste inskränkas i
den mån den hotar andra människors
frihet eller kommer i konflikt med vår
uppfattning om människovärdet. När
man talar om frihet måste man därför
alltid fråga: Frihet för hur många? Också
i en diktatur finns det ju en absolut
oinskränkt frihet, men bara för en person,
nämligen diktatorn.

Alla partier är alltså överens om att
vi måste försöka få frihet i så stor utsträckning
som möjligt när den inte begränsar
andra människors frihet eller
kommer i konflikt med vår syn på människovärdet.
Vi är också överens om att
samhällets utveckling har gått därhän,
att staten i större utsträckning än tidigare
måste samordna medborgarnas
strävanden och intressen — det framgår
av både motionen och reservationen.
Frågan är bara hur stor den frihet
bör vara som den enskilda människan
skall ha. Och här är vi inne på en
oerhört stor fråga.

Vi är nu mitt inne i en process som
innebar ökad centralisering och byråkratisering,
och denna process är förvisso
inte uteslutande ett resultat av
politiska faktorer. Hela denna centraliseringstendcns
är såvitt jag kan bedöma
en stor fara för hela vår demokrati,
men det är en sak som jag inte
vill gå närmare in på vid denna sena
timme.

Jag menar att det vore absolut felaktigt
att påstå, att t. ex. socialdemokraterna
inte skulle sträva efter att ge
medborgarna en så stor frihet som möj -

ligt, den målsättningen delar de med de
demokratiska oppositionspartierna, men
sedan skiljer sig åsikterna när det gäller
frågan huruvida en socialistisk politik,
som genomförs ytterligare, i alltför
stor utsträckning skulle inskränka den
personliga friheten. Det är en fråga om
vilken det givetvis finns olika uppfattningar
på socialistiskt håll och hos
oppositionen, men det är att märka att
detta har blivit ett stort problem även
i de socialistiska leden.

Det finns alltså en fråga till som gäller
friheten och som måste diskuteras
och utredas ytterligare, men jag är inte
säker på att en utredning av det slag
som föreslås i motionen skulle kunna ge
några mera betydande resultat. När det
gäller dessa saker får vi nog ta ställning
i den mån som problemen dyker
upp.

Hade alltså motionen bara berört frågan
om friheten, kan det tänkas att jag
hade kunnat förena mig med dem som
av dessa skäl yrkar avslag på motionen,
framför allt som jag tyckte att tonfallet
i motionen kanske verkade litet för propagandistiskt.

Men nu upptar motionen även det
andra stora problemkomplexet, nämligen
rättssäkerheten i vårt nuvarande
samhälle, och här bör ju alla vara överens.
Såsom herr Braconier nämnde har
alla partier ett intresse av att dessa
frågor utreds. Det är att beklaga att
utskottsmajoriteten inte har vågat sig
på samma försök som vi reservanter
har gjort, nämligen att se bort från
motionens uppläggning och i stället ta
itu med de sakfrågor det här gäller.

1 fråga om rättssäkerheten gäller det
att se till för det första att rättssäkerheten
tillgodoses när man antar generella
normer och för det andra att rättssäkerheten
tryggas vid tillämpningen
av normerna.

Vi har i vår reservation nämnt en hel
del punkter som borde beröras av en
sådan utredning, och herr Braconier
har redan räknat upp några av dem.

132

Nr 18.

Lördagen den 17 maj 1952.

Åtgärder för stärkande av rättssäkerheten och den medborgerliga friheten.

Det gäller en fråga som riksdagen två
gånger, senast 1948, har begärt en utredning
om, nämligen en komplettering
av § 16 i vår regeringsform. Det gäller
vidare en fråga som första lagutskottet
begärde en utredning om 1949, nämligen
statens ersättningsskyldighet vid
rättsenliga ingrepp särskilt mot äganderätten
och näringsfriheten, och det gäller
möjligheten att få ökat skydd mot
lagstiftningen med retroaktiv verkan
och en hel del andra punkter som jag
här inte i detalj vill exemplifiera.

På ett område där vi hade uttalat en
önskan om att en utredning snarast
skulle igångsättas, nämligen angående
ett förbättrat taxeringsförfarande, fick
vi i denna kammare för någon tid sedan
besked att utredningen skulle
igångsättas. Jag vill bara uttrycka en
önskan att man därvidlag inte enbart
tänker på effektiviteten i taxeringsförfarandet
utan också på rättssäkerheten.

Vi behandlade i denna kammare år
1949 en liknande fråga. Det hade väckts
en motion beträffande rättssäkerheten
i krisförvaltningen, och andra kammarens
tredje tillfälliga utskott yttrade följande:
»Men ännu betänkligare ur konstitutionell
och rättssäkerhetssynpunkt
ter sig delegerandet av statliga befogenheter
på enskilda företag och sammanslutningar
med en personal, som ofta
saknar erforderlig utbildning för handhavandet
av mer eller mindre ömtåliga
allmänna värv. Vad här blivit sagt
om krisorganen och deras uppbyggnad
och befogenheter gäller jämväl om betydelsefulla
avsnitt av den allmänna och
permanenta förvaltningen, där bolag
och föreningar utöva en dem tillerkänd
befogenhet såsom statliga förvaltningsorgan
utan att dock deras anställda
handla under ämbetsmannasvar. Ur
denna synvinkel skulle utskottet funnit
en utredning berättigad, som tagit sikte
på förvaltningen i sin helhet.» Sammanfattningsvis
sade utskottet sedan, att
anledningen till att utskottet inte då
kunde tillstyrka bifall till en utredning

var att motionärerna inskränkt sig till
att kräva reformer endast av krisorganen,
och det var alltså närmast av formella
skäl som utskottet ansåg att man
inte borde företaga denna utredning,
som i och för sig skulle vara så berättigad.
Nu har vi ett tillfälle, herr talman,
att instämma i det uttalande som
andra kammaren gjorde 1949.

Jag har med dessa ord, herr talman,
velat helt kort anföra de skäl som talar
för en utredning, och jag ber att få yrka
bifall till reservationen.

Herr talmannen återtog nu ledningen
av förhandlingarna.

Herr SVENSSON i Alingsås: Herr talman
! Den motion som här föreligger
berör utan tvivel en del frågor av mycket
framskjuten rangordning. Det har i
motionen ställts upp frågeställningar,
som säkerligen är värda att diskuteras
överallt inom vårt svenska folk. Det intressanta
med motionen ligger emellertid
kanske just däri, att den i stor utsträckning
sysslar med teoretiska spörsmål
— man har där berört de olika
samhällsuppfattningar som finns i vårt
land liksom i andra länder. Men därmed
följer att det är fråga om utredning
av sådana spörsmål, där meningarna
näppeligen kan samordnas. I olika
avsnitt av motionen beröres sålunda det
socialistiska tänkesättet, socialistisk
samhällsordning och vad därmed är
förenat, och man har därvid knutit an
till äganderättsproblemet såsom en väsentlig
punkt i detta sammanhang. Jag
har mycket svårt att föreställa mig att
en utredning skulle kunna leda till att
dessa problem löstes på det sätt som
motionärerna tydligen har åsyftat.
Även om man skulle tillgripa den utväg
som motionärerna anvisat i motionen,
nämligen en expertutredning, så
blir bara resultatet att när denna expertutredning
är färdig och man skall
taga ställning till dess resultat, kommer

Lördagen den 17 maj 1952.

Nr 18. 133

Åtgärder för stärkande av rättssäkerheten och den medborgerliga friheten.

de olika samhällsuppfattningarna att
bryta sig mot varandra. Jag tror i likhet
med utskottets majoritet, att man
på det mest effektiva sättet klargör för
allmänheten, vilka uppfattningar som
de olika politiska partierna företräder,
genom de diskussioner och överläggningar,
som dagligen äger rum i stora
och betydelsefulla samhällsfrågor.

Emellertid har, såsom redan påpekats,
i motionens andra avsnitt upptagits
en del administrativa frågor, där
man givetvis kan överväga olika vägar
för att få till stånd den ena eller andra
ändringen. Men även här kan det råda
delade meningar om vad som vid en
viss tidpunkt är ändamålsenligt eller
icke.

Man kan naturligtvis instämma i vad
som i reservationen säges om att det
föreligger en del förhållanden beträffande
vår lagstiftning, som kan medföra
meningsskiljaktigheter. Men är det
ändå inte, herr talman, på det sättet,
att just dessa specialfrågor har vi möjlighet
att granska var för sig? När det
t. ex. gäller förvaltningslagstiftningen
eller andra spörsmål kan vi ta ställning
till frågan om huruvida det är befogat
med en viss ändring och sedan också
vidtaga de åtgärder, som kan anses erforderliga.

Man har vidare när det gäller vår
grundlag och förhållandet till frihetsbegreppet
därvidlag sökt göra gällande,
att det borde åstadkommas bestämmelser
i den svenska grundlagen, vilka slår
fast frihetsbegreppet för den enskilde
medborgaren. Jag tror nog att alla är
överens om att de mera elementära friheterna
bör garanteras den svenske
medborgaren. Men när man kommer in
på detta problem, kommer man också
in på frågan om var egentligen gränsen
skall sättas. Reservanterna har själva
påpekat, att den enskilde medborgaren
inte gärna kan garanteras en obegränsad
frihet i alla avseenden, utan att det
måste vara fråga om en, låt mig säga
reglerad frihet. Jag undrar om man inte

skulle kunna uttrycka saken på det sättet,
att skyddet för den enskildes existens
måste betraktas såsom betydligt
viktigare än exempelvis tryggandet av
en obeskuren äganderätt åt ett relativt
fåtal.

Det talas såväl i motionen som i reservationen
om rättsenliga ingrepp. I
reservationen har därvid bl. a. erinrats
om att första lagutskottet år 1949 anförde
exempel på behovet av en utredning
angående statens ersättningsskyldighet
vid rättsenliga ingrepp särskilt i
äganderätten och näringsfriheten. Med
anledning härav vill jag framhålla för
kammarens ledamöter, att vad första
lagutskottet på denna punkt anförde
inte vann riksdagens gehör, utan att
båda kamrarna i stället godtog en reservation,
som var fogad till utlåtandet
och där det bl. a. sades, att generella
regler näppeligen kunde åstadkommas i
berörda avseenden. Vidare framhölls i
denna reservation att det endast kunde
vara obestämda och allmänt hållna
principer, som saknade praktisk betydelse,
som skulle kunna bli föremål för
utredning.

Herr talman! Jag skall inte dra fram
flera exempel, men jag kan inte underlåta
att till sist säga några ord med anledning
av att det både i motionen och
i reservationen framhålles, att vår lagstiftning
är illa förberedd och lider av
tekniska brister. Jag lindrar om en utredning
skulle kunna leda till att andra
organ skulle på ett mer sakkunnigt sätt
än nu granska de olika lagstiftningsförslagen.
Jag erinrar om att enligt gällande
lag skall till lagrådet remitteras sådant
som rör svensk civillag- och kriminallagstiftning,
kriminallag för krigsmakten,
vidare kyrkolagar samt sådan
lag som enligt särskild bestämmelse
skall stiftas gemensamt av Konung och
riksdag. Jag erinrar också om att såväl
grundlag som kommunallag och annat
kan remitteras till lagrådet.

Det förtjänar dessutom att omnämnas,
att det finns rättsavdelningar inom

134 Nr 18.

Lördagen den 17 maj 1952.

Åtgärder för stärkande av rättssäkerheten och den medborgerliga friheten.

såväl socialdepartementet, inrikesdepartementet
som finans- och jordbruksdepartementen.
Vidare finns det inom
regeringen de juridiska konsulterna, vilkas
uppgift är att utföra en rent formell
och juridisk granskning.

Jag kan därför inte finna att det är
så dåligt beställt med det förberedande
arbete, som i olika avseenden nedlägges
på vår lagstiftning.

Jag vill också ytterligare påminna om
vad utskottet i sin motivering till avslagsvrkandet
anfört om att det i motionen
berörda detaljspörsmålet om
stats och kommuns ansvar för felaktiga
åtgärder av deras befattningshavare
kommer enligt vad som utskottet inhämtat
att utredas inom den allra närmaste
framtiden.

Vidare vill jag i likhet med utskottet
framhålla, att särskilda sakkunniga
för närvarande är sysselsatta med att
utreda frågan om det administrativa besvärsinstitutet
och därmed sammanhängande
spörsmål.

Jag tror att jag härmed har berört de
väsentligaste punkterna i motionen,
även om jag förstår att det återstår
mycket som skulle kunna diskuteras.
Utskottets majoritet har emellertid enligt
mitt sätt att se klart och tydligt
deklarerat sin uppfattning i de skilda
spörsmålen, och jag kan därför, herr
talman, nöja mig med att nu hemställa
om bifall till utskottets förslag.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (kort
genmäle): Herr talman! Utskottets värderade
ordförande ansåg, att det inte
var nödvändigt med någon sådan utredning
som reservanterna föreslagit,
då de frågor som tagits upp i reservationen
mycket väl skulle kunna utredas
var för sig. Vi reservanter menar att det
skulle vara i hög grad motiverat och
nödvändigt att få alla dessa frågor bedömda
ur en och samma synpunkt,
nämligen ur rättssäkerhetens synpunkt,
och att därför en samordning av utred -

ningsarbetet skulle vara synnerligen
värdefull.

När utskottets ordförande här var
inne på de frågor, som vi har ansett
motivera en komplettering av § 16 i
regeringsformen, verkade det som om
han inte var så övertygad om nödvändigheten
av en utredning på denna
punkt. Faktum är dock att 1948 års
riksdag begärde en sådan utredning.
Likaså står fast vad andra kammaren
år 1949 uttalade om lämpligheten och
nödvändigheten av en utredning när
det gäller den administrativa förvaltningen.

När vi reservanter talat om tekniska
bristfälligheter i lagstiftningen, har vi i
särskilt hög grad tänkt på den ekonomiska
lagstiftningen, som ju ofta får
förberedas under stor forcering och beträffande
vilken vi inte kunnat undgå
att konstatera, att just frånvaron av en
lagrådsgranskning medfört otydligheter
och missförstånd. Jag behöver bara
nämna ett så omdiskuterat spörsmål
som frågan om ersättning åt Lifaco för
att ge en uppfattning om vad vi i detta
sammanhang tänker på.

Jag kan alltså inte finna att de argument,
som här anförts av utskottets ordförande,
är tillräckliga för att avslå de
krav på utredning, som framförts både
i motionen och i reservationen.

Herr HANSSON i Önnarp: Herr talman!
I föreliggande motion har rullats
upp en hel rad av rättsproblem, som
har uppstått genom att samhällsbilden
ändrat struktur.

Utskottsmajoriteten var redan på ett
mycket tidigt stadium klar på att en utredning,
som skulle famna om alla dessa
problem inom en samlad ram, skulle
bli av mycket långsiktig natur. De stora
meningsmotsättningar man kunde iakttaga
redan i diskussionen inom utskottet
skulle komma att ge eko i utredningen
och med all sannolikhet också
betyda, att de förslag och praktiska åtgärder,
som en sådan utredning skulle

Lördagen den 17 maj 1952.

Nr 18.

135

Åtgärder för stärkande av rättssäkerheten och den medborgerliga friheten.

komma fram till, på många punkter
kanske skulle bli av det slaget, att de
inte bleve politiskt genomförbara. Jag
bygger detta påstående på att vad den
ene kanske anser vara rätt från den
ena sidan sett anser den andre vara
orätt, d. v. s. vi bedömer rättssäkerhetens
krav och frihetsproblemen från
olika utgångspunkter.

Jag tycker tiden är för långt framskriden
för att i detalj gå in på vare sig
det ena eller andra problemet, som berörs
i denna mycket vidlyftigt upplagda
motion. Emellertid har jag viss anledning
att stanna vid ett litet detaljproblem,
som man delvis har nämnt som
exempel, nämligen exemplet om jordförvärvslagen
och vissa andra reglerande
åtgärder som vidtagits av det allmänna.
Jag tar inte det exemplet därför
att det skulle ha större betydelse än
mycket annat, men vi är här inne på
ett område, där det rör sig om dels ett
fördelningsproblem och dels i viss mån
också om bedömningsfrågor, som sammanhänger
just med vår allmänna
grundsyn på samhällets funktion.

Vad beträffar jordförvärvslagen kan
man ställa sig'' frågan, om det är ett
frihetsingrepp att inte låta möjligheten
att placera kapital bli avgörande för
vem som skall köpa den svenska jorden
T)ch bruka den. Det är klart att en lag,
som inte ger fritt utrymme för sådan
kapitalplacering, betyder inskränkningar
i friheten för dem som den hindrar
därifrån. Men å andra sidan tillgodoser
man dem, som inte förfogar över tillräckliga
kapital och kanske eljest
skulle ställas utanför. Vilket man anser
vara rätt i detta avseende är beroende
på vilken utgångspunkt man har för
bedömandet därav.

Man säger i motionen bl. a.: »Genom
allehanda reglerande och inskränkande
åtgärder bar under det senaste årtiondet
äganderätten så urholkats att det
framstår såsom tvivelaktigt, huruvida
den längre kan fylla sin här ovan angivna
sociala funktion.» Sedan anför

man utöver jordförvärvslagen vissa
prisreglerande åtgärder.

Vi är väl alla ense om att regleringsåtgärderna,
som många gånger har beslutats
i enighetens tecken, har kommit
till för att skydda den ekonomiskt
svage. Det betyder ett ingrepp för den
ekonomiskt starkare. Det är när man
befunnit sig i vissa knapphetslägen man
har fått fatta sådana beslut.

Vi kan inte komma någon vart vid
bedömandet av vad som är riktigt och
rätt, vad som är frihet eller ofrihet, om
vi gräver oss så djupt in i olika detaljproblem
som man har gjort i motionen.
Jag kan däremot acceptera rätt mycket
av vad herr Braconier sade i sitt anförande.
Men vad betyder det omsatt i
praktiken?

Vad avser man egentligen med begreppet
frihet? Vad menar man med
rättssäkerhet? Vill man gå så långt som
att sikta till en samhällsstruktur, så beskaffad
att den ger fritt svängrum för
varje medborgare utan att samtidigt behöva
ta hänsyn till andra, som kanske
inte har samma förmånliga utgångspunkt?
Ja, då har man gått för långt
åt det hållet. Vad vi alla är överens om
är, att det skall vara frihet under ansvar.

Nu har motionärerna varit inne på
vilken rättssäkerhet vi har gentemot
myndigheterna, som i stor utsträckning
har hand om våra rättsproblem.
Tyvärr måste man konstatera att fall
har inträffat och kommer att inträffa,
då tjänstemän som är satta att bära
upp administrationsapparaten förgriper
sig och gör sig skyldiga till maktmissbruk.
Men om man vill göra en
parallell med den enskilda äganderätten
kan man också där ange exempel
på att en maktställning — ty så får
man väl kalla det — har missbrukats.

När vi har att ta ställning till både
rättssäkerhetskraven och frihetsproblemen,
måste vi bedöma hur de skall inlemmas
i den aktuella samhällsbilden.
Jag tror alt det är alldeles felaktigt att

136 Nr 18.

Lördagen den 17 maj 1952.

Åtgärder för stärkande av rättssäkerheten och den medborgerliga friheten.

skjuta så högt över målet som motionen
har gjort och ställa den ena ytterlighetsriktningen
i svensk politik mot
den andra utan att på något sätt vilja
låtsas om att det också finns plats för
måttfullhet vid bedömningen av dessa
problem. Jag tror att utskottet i detta
fall har gått en betydligt måttfullare
väg och sett sammanhangen sådana de
är och inte fallit offer för några mer
eller mindre propagandistiska utsvävningar.

Herr talman! Jag skall be att få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Herr BRACONIER (kort genmäle):
Herr talman! Jag skall inte inlåta mig
på någon polemik med herr Hansson i
önnarp.

Intet parti kan göra anspråk på att
diktera för svenska riksdagen vilka beslut
den skall fatta om jordförvärvslagen.
Det tror sig allra minst ett så
litet parti som svenska högern om att
kunna. Ännu mindre tror den att rättssäkerhetsproblemet
var mindre levande
i gamla tider än nu. Jag sade i mitt
anförande att jag anser att under en
tid då arbetaren i många avseenden
stod rättslös på grund av ekonomiska
förhållanden, betydde socialdemokratien
ett politiskt värn och trygghet och
i vissa fall också rättsskydd för honom.

Men genom att diskutera lagstiftningsåtgärder
kommer man inte ifrån
rättssäkerhetens problem. Varför diskuterar
man i FN för närvarande frågan
om de mänskliga rättigheterna?
Gör man det för att sätta en negativ
stämpel på det ena eller andra lagstiftningsförslaget?
Nej, det är därför att
det i varje rättsstat, i varje rättsordning,
i varje demokrati finns vissa normer
man måste hålla på. Det är en förutsättning
för varje samhällsordning
och för hela den socialdemokratiska
uppfattningen. Jag kan gärna medge
att genom Marx’ hela tankegång gick
denna strävan att skydda individen.

Men han trodde, att man bara kunde
göra det i ett visst samhällstillstånd.

Frågan om rättssäkerheten är inte
en politisk fråga. Min uppfattning har
där stöd av Gunnar Myrdal, som i
»Kontakt med Amerika» säger att varenda
gång man tar upp denna principiella
fråga kommer man att säga, att
det är en politisk fråga. Det är det
inte, säger Gunnar Myrdal. Det är här
en fråga om rättsskydd, och gör man
den till en politisk fråga gör man avsteg
från rättsstatens principer. Gunnar
Myrdal var och är mycket skolad
i de juridiska principerna.

Det visar sig att det här inte är fråga
om en skiljelinje mellan politiska åsikter
utan om att komma fram till sådana
normer som man gemensamt anser
riktiga, hur man sedan än bedömer
jordförvärvslagen.

Det är självfallet att intet parti kan
skriva lagar för svenska riksdagen. Men
lika väl som man inom civillagstiftningen
måste vara angelägen om skydd
för den enskilda människan bör man
inom den administrativa lagstiftningen
kunna ge individen det skydd, som
svenska rättsstaten av gammalt anser
väsentligt. Skulle man på ett så stort
område som den administrativa lagstiftningens
inte ens kunna diskutera
dessa problem, därför att man där har»»''
olika åsikter? Det har man i fråga om
penningvärdet också, men icke desto
mindre tillsättes en utredning i syfte
att skydda detta.

Herr BRANDT: Herr talman! Det är
närmast motionärernas historieskrivning
beträffande frihetens och rättssäkerhetens
utveckling i vårt land, som föranlett
mig att begära ordet.

Om motionärerna hade inskränkt sig
till att begära en utredning om konkreta
ting, hade nog utskottets utlåtande
sett annorlunda ut än det nu gör, ty
det har inte inom utskottet rått någon
oenighet om betydelsen av att rättssäkerheten
inte trädes för när genom

Lördagen den 17 maj 1952.

Nr 18.

137

Åtgärder för stärkande av rättssäkerheten och den medborgerliga friheten.

administrativt godtycke — på den punkten
svävar socialdemokraterna ingalunda
på målet. Men motionärerna har ju
inte nöjt sig med att begära en saklig
utredning om vissa för alla medborgare
aktuella och betydelsefulla problem,
utan de har kopplat samman de konkreta
spörsmålen med utpräglat partipolitiska
tvistefrågor — frågor som man
faktiskt strider om mellan alla partier
i olika länder — och de har just tagit
dessa stridsfrågor till utgångspunkt för
sitt yrkande.

Det går nog inte att komma ifrån att
högern på detta sätt har försökt skaffa
sig en plattform för sin valpropaganda.
Det må man ju också göra, men man
kan inte rimligen begära att socialdemokraterna
skall medverka till något
sådant.

Friheten och rättssäkerheten har —
om man får tro motionärerna — i högern
den främsta värnaren, medan socialdemokraterna
eller socialisterna,
som det visst heter, med sin politik
undergräver denna frihet och rättssäkerhet.
Man erkänner visserligen, att
det numera allmänt medges, att det tillkommer
staten att skapa största möjliga
trygghet för den enskilde. I fortsättningen
säger man emellertid, att utvecklingen
under de sista årtiondena steg för
sleg medfört en hopkrympning av den
enskildes frihetssfär. Äganderätten bär
berövats en stor del av sitt materiella
innehåll. Den enskildes frihetssfär får
i ett mera socialistiskt samhälle snabbt
ödesdigra följder. Den enskilde medborgaren
blir utlämnad åt myndigheternas
godtycke. Man drar helt enkelt en skarp
skiljelinje mellan konservativ och liberal
uppfattning å ena sidan och socialistisk
å den andra. Sedan kommer man
fram till själva klimax som upprörde
mig och praktiskt taget alla i utskottet,
t. o. in. motionärernas anhängare. Man
beklagade, att motionen fått denna utformning,
och ville ta avstånd från
den. Man säger här: »Genom allehanda
reglerande och inskränkande åtgärder

har under det senaste årtiondet äganderätten
så urholkats att det framstår såsom
tvivelaktigt, huruvida den längre

kan fylla sin---sociala funktion.

Genom äganderättsinstitutets försvagning
på ett ofta till det yttre omärkligt
sätt ha stora steg tagits bort ifrån ett
demokratiskt frihetssamhälle i riktning
mot en totalitär funktionärsstat.»

Högern har faktiskt totalt glömt bort,
hur det varit med friheten och rättssäkerheten
på arbetsplatserna i detta
samhälle under tidigare skeden — förhållandena
är förresten fortfarande inte
riktigt bra. Det låter nästan, som om det
är pastor Johnsson som fört pennan
här. Jag tror emellertid inte, att det
kommer att lyckas för högern att dölja
vad man här syftar till. Det är att få
en diskussion eller en utredning om
samhällets ekonomiska organisation, om
avvägningen mellan enskild och offentlig
äganderätt och hushållning, om denna
avvägnings betydelse för den enskilde
medborgarens ställning, hans
känsla för rörelsefrihet och självständighet,
trygghet och rättssäkerhet eller
beroende på godtycke. Här har vi ett
typiskt exempel på olika sätt att karakterisera
frihetsbegreppet. Högern ser i
friheten den enskilde företagsägarens
rätt att disponera sitt kapital och sitt
företag, ja, jag höll också på att säga
sina anställda. Man synes helt enkelt
mena, att endast under förutsättning av
fullständig frihet för detta lilla fåtal i
samhället har vi frihet och demokrati
här i landet.

Det som motionärerna anser bär begränsat
friheten för detta fåtal — samhällsingripanden,
socialpolitik och skattepolitik
o. s. v. — det menar socialdemokraterna
har ökat friheten och
rättssäkerheten för den cgendomslösa
stora massan. Högerns och folkpartiets
tal om socialdemokraternas förmenta
kärlek till tvång och regleringar ter sig
för den övervägande delen av vårt folk
som rena karikatyren, det kan jag försäkra.
Man vet av erfarenhet, att verk -

138

Nr 18.

Lördagen den 17 maj 1952.

Åtgärder for stärkande av rättssäkerheten och den medborgerliga friheten.

ligheten inte är så som man skriver i
motionen. Ett faktum är, att socialdemokratien
och fackföreningsrörelsen,
främst under de sista tjugo åren, åt de
breda massorna i detta land skapat en
rättssäkerhet i samhället och sociala
reformer, alltså ökad trygghet och frihet,
som praktiskt taget alla andra folk
i världen avundas oss. Här har nämligen
under socialdemokratisk ledning genomförts
en rad frihetslagar, som visserligen
inskränkt friheten för ett litet fåtal
— främst företagare — men som
gjort arbetarna mindre beroende av
arbetsgivaren, höjt arbetarnas frihet
och människovärde och garanterat dem
en lagstadgad ekonomisk trygghet.

Jag skall bara ta några exempel. Man
har minskat arbetstiden, infört normalarbetstidslag,
ökat fritiden för arbetarna,
infört förbud mot vräkning vid arbetskonflikter,
infört förbud att avskeda
kvinnor vid trolovning, äktenskap och
havandeskap. Man har utökat semestern
— observera ärade kammarledamöter
att så sent som i slutet av 1930-talet
hade endast 14 procent av industriarbetarna
sex dagars semester. Man har
gjort första maj till helgdag, man har
infört förenings- och förhandlingsrätt,
man har upphävt Åkarpslagen o. s. v.
Allt detta är visserligen en inskränkning
av friheten för företagarna, men kan
man därför säga att friheten i stort sett
bär inskränkts? Snarare är detta ett
bevis på socialdemokratisk frihetsvilja.
Dessutom har man också genomfört
socialpolitiska åtgärder.

Man kan inte komma ifrån att ta hänsyn
till trygghetsproblemet när man
diskuterar detta. Jag vill bär förutskicka
att jag för min del och likaså det
socialdemokratiska partiet inte anser
att trygghet får skapas på bekostnad av
friheten, alltså frihet i den vidsträckta
bemärkelse, som jag här talar om. Här
har skapats ökad trygghet och ökad frihet
genom socialpolitiken. Denna har
å sin sida möjliggjorts genom en om -

fördelning av inkomsterna i samhället
via skattepolitiken.

Vi kan också nämna bostadspolitiken.
Under min uppväxttid byggdes det sannerligen
inga egna hem för arbetarna
— i varje fall inte i någon särskilt stor
utsträckning. Det fanns inget krångel
med byggnadsregleringar och byggnadstillstånd
o. d. Men nu är det oftast
de fattigaste, de stora barnfamiljerna,
som genom den socialdemokratiska politiken
fått större möjligheter att skaffa
sig egna hem. Åtminstone är det denna
politik, som varit den drivande i detta
fall. Visst är det nu ett besvär med byggnadsregleringen,
men det är ingenting
mot penningbesväret tidigare, som skapade
en verklig ofrihet. Vi kan också
nämna pensionerna åt de gamla eller
barnbidragen eller fattigvården, vilken
sistnämnda jag tycker är ett synnerligen
typiskt exempel. I gångna tider
utgjorde ju fattighusen en skräck för
de gamla. Det var en mara för många
människor att komma dit, en personlig
katastrof efter ett långt liv av slit och
släp. Där förlorade man sitt medborgerliga
anseende, sina medborgerliga rättigheter
och sin medborgerliga frihet.
Vilken revolution har inte skett beträffande
friheten och rättssäkerheten på
detta område. Jag vill också understryka
husmoderssemestern samt resor för
mödrar och barn såsom ett led i samma
strävanden.

Nej, man kan inte förneka, att friheten
för den stora massan aldrig varit
större än i dagens Sverige. Den fulla
sysselsättningen, socialpolitiken, skattepolitiken
samt lönepolitiken har medfört,
att Sveriges arbetare aldrig varit
så fria som i dag. De kan ta semester,
resa, byta arbete. Under 1930-talets början
vågade en arbetare under arbetslöshetskrisen
inte avlägsna sig från stugknuten.
Han var faktiskt bunden vid
sitt hem, därför att han inte kunde riskera
att förlora något dagsverke, som
eventuellt kunde uppstå. Så var det med
friheten på den tiden.

Lördagen den 17 maj 1952.

Nr 18.

139

Åtgärder för stärkande av rättssäkerheten och den medborgerliga friheten.

Nu kan man från högerhåll säga, att
detta har vi alla varit med om att genomföra.
Det må så vara; jag skall inte
tvista om den saken. Här var det ju
emellertid fråga om vad motionärerna
skrivit beträffande frihetens utveckling
i landet. Man har skrivit att denna frihet
blivit mindre, men jag har med
dessa faktiska uppgifter velat bevisa,
att friheten icke blivit mindre för de
breda massorna utan tvärtom större.
Därtill kommer, att man av motionärerna
får det intrycket, att högern faktiskt
är missbelåten med den utveckling
som skett, eftersom denna utveckling
begränsat friheten för företagarna.
Det synes alltså som om den gamla
mentaliteten hos högern sitter kvar.

Nu skall jag inte längre uppehålla mig
vid detta utan i stället ställa den frågan:
Hur skall den utredning om dessa ting
ske, som man motionerat om? Enligt
motionärerna skulle utredningen ske av
representanter för de förnämsta administrativa,
juridiska och samhällsvetenskapliga
krafter, varöver vårt land förfogar.
Jag har för min del all respekt
för dessa. Hur stor deras sakkunskap
än är måste jag dock fråga mig, hur de
på ett auktoritativt sätt skall kunna utreda
dessa samhällsekonomiska frågor,
som det här är fråga om. Nästan dagligen
diskuterar man ju i tidningspressen
och även här i riksdagen dessa frågor
utan att kunna komma överens.
Hur skulle det ha gått för dessa experter,
om de hade satt sig ned för att
diskutera åttatimmarsdagen, arbetslöslietspolitiken
eller den fulla sysselsättningen
när dessa frågor var som mest
brännande? Man behöver bara ställa
den frågan för att man lätt skall inse,
att det inte är möjligt att lösa frågorna
genom en utredning på detta sätt. Det
är endast valpropaganda. Att dessa frågor
inte har någonting med verkligheten
att göra, det har jag redan berört.
Det är världspolitiska tvistefrågor, som
får lösas på ett annat sätt.

Jag vill så, herr talman, sluta med att

säga — för att det inte skall bli något
missförstånd — att jag här inte velat
ge ett finger åt godtycke eller rättskränkningar
i det administrativa handlandet
vare sig det gäller regeringen
eller olika myndigheter. Det bör så långt
möjligt skapas en objektiv rättvisa. Allt
kan dock inte skrivas in i grundlagen
och inte heller i andra lagar. Där objektiv
rättvisa inte kan skapas utan subjektiva
synpunkter måste bli avgörande
vid bedömandet, där bör rättssäkerhet
skapas eller missbruk förhindras. Det
är vi på det klara med, men det kan
inte ske genom det motionärerna föreslagit.

Som slutomdöme om denna motion
från högern skulle jag, herr Braconier,
vilja använda några ord av herr Hjalmarson
i en replik till Bertil Ohlin när
det gällde konjunkturskatten. Han sade
där, att den folkpartistiska aktionen var
en häpnadsväckande partipolitisk spekulation.
Detta omdöme vill jag även ge
högerns motion i detta fall.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Braconier begärde likväl
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
allmänna beredningsutskottets hemställan
i utskottets förevarande utlåtande
nr 22, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspro -

140 Nr 18.

Lördagen den 17 maj 1952.

Inrättande av ett nordiskt råd.

positionen blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns därvid flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen, vadan kammaren bifallit
utskottets hemställan.

§ 20.

Inrättande av ett nordiskt råd.

Föredrogs utrikesutskottets utlåtande
nr 9, i anledning av dels Kungl. Maj:ts
proposition, nr 206, angående inrättande
av ett nordiskt råd, dels ock i
ämnet väckt motion II: 643.

Genom en den 4 april 1952 dagtecknad,
till utrikesutskottet hänvisad proposition,
nr 206, hade Kungl. Maj:t, under
åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över
justitiedepartementsärenden för samma
dag samt med överlämnande av förslag
till stadga för nordiska rådet, hemställt,
att riksdagen måtte dels antaga
förslaget till stadga för nordiska rådet,
dels föranstalta om val av ledamöter
och suppleanter i rådet.

Till utskottet hade jämväl hänvisats
en av herr Johansson i Stockholm m. fl.
inom andra kammaren väckt motion,
nr 643, vari yrkas avslag på Kungl.
Majrts nyssnämnda proposition.

Utskottet hemställde,

A) att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förevarande proposition,

dels — under förutsättning av att
från dansk och norsk sida fattades motsvarande
beslut — antaga förslaget till
stadga för nordiska rådet,

dels ock jämlikt 2 g i stadgan och
med tillämpning av 75 § 1 mom. riksdagsordningen
och riksdagsstadgan föranstalta
om val av ledamöter och suppleanter
i rådet för tiden intill dess
sådant val nästa gång ägde rum, vid
vilket val vardera kammaren hade att
utse 8 ledamöter och 8 suppleanter;

B) att motionen II: 643 icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Sedan utskottets hemställan föredragits,
yttrade:

Herr HAGBERG i Malmö: Herr talman!
Som kammarens ledamöter väl
känner till, pågår sedan rätt många år
tillbaka ett ganska intimt nordiskt
samarbete i form av ministermöten,
kommittéer av mer eller mindre permanent
karaktär på lagstiftningens olika
områden, i form av samverkan i internationella
organisationer och i stora
internationella sammanhang o. s. v.
Märkligt nog har något samarbete i fastare
former hittills inte kunnat etableras
på det parlamentariska planet. Det
är ett ganska egendomligt förhållande
detta, att man i nästan alla andra sammanhang
utan svårigheter har kunnat
skapa intimare och förblivande nordiska
kontakter. Men det har inte lyckats,
när man kommit över till det rent
parlamentariska planet.

Tanken härpå har varit uppe många
gånger, senast i slutet av 1930-talet, då
man framför allt från danskt håll var
intresserad av denna fråga. Såvitt man
vet, möttes dessa danskarnas propåer
med förståelse på svenskt regeringshåll.
Men kriget kom emellan och ingenting
kunde då göras åt saken. Nu
har ju tanken åter tagits upp, också
denna gång från danskt håll. Den framfördes
i sammanhang med det nordiska
interparlamentariska delegerademötet
i augusti förra året här i Stockholm.

Jag tror jag vågar säga, att församlingen
då rent spontant gav sin anslutning
till denna tanke, som ju då närmast
framfördes på den danska delegationens
vägnar av förutvarande danske
statsministern Hedtoft. Vid detta tillfälle
tillsattes en kommitté för att utarbeta
en stadga för ett nordiskt råd
— man hade tänkt kalla det nya organet
så. I denna kommitté ingick representanter
för samtliga de fem nordiska
länderna. Kommittén arbetade snabbt
undan, och ett förslag till stadga före -

Lördagen den 17 maj 1952.

Nr 18.

141

lades nordiska interparlamentariska rådets
sammanträde den 3 december i
fjol. Man godkände då i huvudsak resultatet
av de kommitterades arbete.

Sedan har ju denna angelägenhet tagits
om hand av respektive regeringar.
Den dryftades vid det senaste nordiska
utrikesministermötet i Köpenhamn.
Det hade emellertid då blivit klart, att
Finland tyvärr inte för närvarande
kunde ansluta sig till detta nordiska
råd. Men Danmarks, Norges och Sveriges
utrikesministrar gav enhälligt sin
anslutning till känna.

Frågan har därefter avancerat raskt
och nu ligger en proposition på den
svenska riksdagens bord. Samma är förhållandet
i Norge och Danmark. I Danmark
behandlades ärendet för ett par
dagar sedan, vilket kammarens ledamöter
säkert känner till.

Det utlåtande, som utrikesutskottet
har avgivit i anslutning till propositionen,
är, enligt min uppfattning, synnerligen
tillfredsställande. Jag vill en
passant säga, att propositionen i den
mån den har gjort ändringar i den
stadga, som framförts såsom ett resultat
av kommittéarbetet, innehåller, såvitt
jag förstår, väsentligen förbättringar.

För egen del beklagar jag, att det
inte varit möjligt för Finland att ansluta
sig. Detta förhållande bör dock
inte avhålla de övriga nordiska länderna
från att nu ta sin ställning, och det
får naturligtvis inte heller — det är
ganska viktigt att framhålla detta —
leda till minskat intresse för samförståndet
med vår östra granne. Utrikesministern
har i denna speciella men
viktiga detalj i ett uttalande, som jag
för min egen del gärna vill understryka,
påpekat att Finland efter sin frigörelse
livligt och framgångsrikt deltagit
i det nordiska samarbetet och att
den härigenom ådagalagda samhörigheten
bör upprätthållas och fördjupas.

Jag föreställer mig att kammaren,
möjligen med något undantag, är redo

Inrättande av ett nordiskt råd.

att underskriva denna deklaration från
departementschefens sida.

Jag skulle, herr talman, utöver detta
bara på ett par punkter vilja framföra
några korta reflexioner. Jag anser, att
något väsentligt i detta sammanhang
är, att den grundläggande idén i stadgan
bevaras, nämligen att detta nordiska
råd skall representera såväl parlament
som regeringar. Bibehåller man
inte denna dubbelsidighet i konstruktionen
av detta organ, är jag rädd att
det hela så småningom kanske kommer
att rinna ut i sanden.

En annan sak skulle jag också vilja
understryka. Det är viktigt, att denna
institution inte förvandlas eller nedsjunker
till en enbart debatterande församling
eller kommer att utnyttjas endast
som en allmän remissinstans. Det
är, enligt min mening, tillfredsställande
att utskottet har fäst sig vid den sidan
av saken. Det vittnar om en realistisk
syn på detta problem. Rådet bör alltså
organisera sitt arbete på det sättet,
att det sysslar med konkreta ting.

Jag tror det är av betydelse att man
är försiktig, när man nu sätter i gång
och att man håller sig så att säga på
jorden och inte spänner över alltför
vida områden — gärna få men betydelsefulla
ärenden, vilket utskottet också
har påpekat.

Jag har under debatten om detta
nordiska råd i pressen på sina håll sett
farhågor uttalade för att rådets tillkomst
skulle komma att kanske distrahera
eller irritera det nordiska samarbete,
som redan är i gång på så
många områden. För egen del tror jag,
att dessa farhågor är obefogade. Rådets
mening och dess ändamål är fastmera
att förstärka och icke att förvirra
eller verka försenande på detta redan
pågående samarbete.

Viktigt är också, att det första sammanträdet
är väl förberett. Var och en
förstår att mycket hänger på hur starten
kommer att gestalta sig. Går det
inte riktigt väl i starten, kanske intres -

142

Nr 18.

Lördagen den 17 maj 1952.

Inrättande av ett nordiskt råd.

set kan komma att minska för denna
angelägenhet, vilket jag för min del
skulle mycket beklaga. Jag anser att
utskottet gått riktigt till väga då det
skrivit följande: »Det första sammanträdet
av rådet bör vara väl förberett.
Detta synes utskottet vara av större
vikt, än att ett rådsmöte kommer till
stånd med minsta möjliga tidsutdräkt.»
Jag föreställer mig att de, som i fortsättningen
kommer att ha hand om
denna angelägenhet, har anledning att
beakta vad utskottet här har påpekat.

Herr talman! Med tanke på den långt
framskridna tiden skall jag inte gå in
på ytterligare detaljer. Jag vill bara
ännu en gång uttrycka min tillfredsställelse
över att denna, som jag menar,
betydelsefulla angelägenhet nu har
förts fram inför den svenska riksdagen,
och jag vågar uttala en förhoppning
om att kammaren praktiskt taget enhälligt
skall ge sin anslutning till vad
här föreslagits av regeringen.

Med dessa ord hemställer jag om bifall
till utrikesutskottets förslag.

Herr JOHANSSON i Stockholm: Herr
talman! I elfte timmen av en lång diskussionsdag
kommer dagens obetingat
allvarligaste fråga.

Tillsammans med ett par medmotionärer
har jag yrkat avslag på förslaget
om ett nordiskt råd. Det betyder inte,
att vi är likgiltiga för det fredliga samarbetet
mellan Nordens länder. Vi anser
tvärtom, att det inte bara är önskvärt
utan är en livsfråga för de nordiska
folken att finna vägen till ett
nordiskt samarbete för freden och för
att hålla våra länder utanför eventuella
krig.

Det var från den utgångspunkten vi
i remissdebatten förordade den linje,
som den finske statsministern Kekkonen
framfört och som skulle innebära
att samtliga nordiska länder skulle
återvända till en neutral linje.

Regeringen föreslår i stället på förslag
av den förutvarande statsministern

i en atlantpaktsstat, att vi skall bilda
ett parlamentariskt nordiskt råd, där
Finland icke är med — visserligen
med den där lappen att Finland ju kan
få komma med senare. Detta råd skall
bestå av Sverige och tre atlantpaktsländer,
av vilka ett, Island, redan är militärt
ockuperat av Förenta staterna. Det
är detta, som gör förslaget så allvarligt.
Sverige vidgar i denna situation
på ett uppseendeväckande sätt samarbetet
med tre atlantpaktsstater, som
frivilligt uppgett sin suveränitet. Norge
och Danmark har ställt sin krigsmakt
och sin ungdom under en amerikansk
generals befäl. Amerikanska officerare
och experter leder den febrila utbyggnaden
av militära baser i det svenska
folkets rygg. I Danmark har man gått
så långt, att man förklarat, att landets
egen konung och regering i ett allvarligt
läge icke får åtlydas, om det amerikanska
överbefälet ger en annan befallning.
Det heter ordagrant: »Order
som i konungens, regeringens, försvarsministern
eller de högre militära
myndigheternas namn utges om att
mobilisering icke skall ske eller att
icke göra motstånd eller att avbryta
påbörjad mobilisering eller strid skall
betraktas som falska.» De amerikanska
orderna skall lydas, men icke den egna
regeringens i ett sådant fall.

I ett sådant läge går det inte att försvara
detta förslag med att det bara är
en fortsättning av ett tidigare hävdvunnet
samarbete i lagstiftnings- och
andra frågor. Det är uppenbart att
man nu vidgar samarbetet vida utöver
dess tidigare ram. Ett sådant beslut,
strax efter statsministerns amerikaresa,
om vidgat samarbete med länder som
uppgivit sin självständighet och militärt
står under andra makters kommando,
måste betecknas som en mycket
allvarlig demonstration.

Gränserna för samarbetet är heller
inte angivna. Det utsedda rådet bestämmer
självt, vad det skall behandla.
Det har visserligen inte beslutande -

Lördagen den 17 maj 1952.

Nr 18.

143

rätt, men det har en sådan parlamentarisk
förankring, att en rekommendation
är liktydig med beslut.

I förstakammardebatten på förmiddagen
ställdes från två talare frågan,
varför man inte som vid anslutningen
till Europarådet bestämt undantog
samarbete i militära frågor. Det kom
betecknande nog icke något svar på
dessa frågor i första kammaren. Det
finns ju tillfälle att reparera det här.
Självklart står samarbetet i ekonomiska,
lagstiftnings- och andra frågbr likaledes
ofta i mycket nära samband med
den militärpolitiska linje, som dessa
atlantpaktsstater företräder och där
man alltid snuddar vid dessa frågor.

Finlands regering har med hänvisning
till den neutrala kurs, som landet
vill följa, avböjt detta samarbete med
atlantpaktsstaterna. Den handlar som
Sveriges regering borde ha gjort, om
den velat understryka att den menar
allvar med sin deklaration om att vilja
föra en alliansfri politik.

Efter förstakammarbeslutet har vi
tyvärr ingen förhoppning att vinna bifall
för vårt avslagsyrkande. Men jag
frågar: Är de, som i dag är beredda att
besluta, klara över räckvidden av sitt
beslut, att det är fråga om fortsatt glidning
bort från alliansfriheten och ännu
intimare samverkan med de krafter,
som bygger militärbaser i Sveriges
rygg och vars ledande makt så tydligt
tar kurs på ett tredje världskrig?

Herr talman! Jag yrkar bifall till motionen,
alltså avslag på regeringens
förslag.

Herr EDBERG: Herr talman! Jag skulle
vid denna sena timme kunna inskränka
mig till att yrka bifall till utskottets
förslag. I vart fall finner jag det helt
överflödigt att på något sätt gå in på
herr Johanssons i Stockholm inlägg.
Det förefaller som om hans argumentering
dömt sig själv. Men för att inte
riksdagens överläggning om tillkomsten
av detta nya samarbetsorgan skall sluta

Inrättande av ett nordiskt råd.

med östblockssynpunkterna, skall jag
ändå be att få göra några korta kommentarer
till utskottets utlåtande.

Vi har alla sett hur behovet av ett
vidgat samarbete mellan länderna efter
kriget har avsatt en flora av internationella
samarbetsorgan, som ytligt betraktat
kan te sig rätt förvirrande, kanske
till och med vildvuxen ibland, men som
ur ett annat perspektiv betraktat väl får
ses som uttryck för en välbehövlig finförgrening
av samarbetet, för nyansrikedom
och för det växandes frihet
från konventionalism och stela former.

Det kan naturligtvis inte undvikas att
olika samarbetsorgan stundom kommer
att korsa varandras vägar. När därför
ett nytt skapas är det naturligt att man
frågar sig, vilken ställning det kommer
att få i förhållande till redan existerande
samarbetsorgan.

Samarbetet i stort måste uppenbarligen
bygga på regionala enheter. Vad
man inte mäktar åstadkomma inom den
mindre sfären, finns det föga förhoppningar
om att man skulle kunna åstadkomma
i större sammanhang. Europarådet
får väl tas såsom ett uttryck för
att de små demokratierna på västkanten
av denna kontinent finner sig ha
möjlighet att nå längre i samverkan än
vad som är möjligt inom en mera världsomfattande
ram.

På samma sätt skulle jag vilja beIrakta
det nordiska rådet som ett uttryck
för att vi här uppe i norr, trots
alla de besvikelser som kantat det nordiska
samarbetets väg, finner att vi på
vissa områden skall sträcka samarbetet
längre och gå djupare än vad som är
möjligt inom den mera heterogena europeiska
folkfamiljen. Vad som kan åstadkommas
inom en trängre krets bör otvivelaktigt
också kunna ge vissa impulser
för samarbetet i större sammanhang.
Ser man saken på det sättet blir det
nordiska rådet icke exklusivt utan infogar
sig som ett naturligt led i ett
större sammanhang.

När det gäller samarbete mellan de

144

Nr 18.

Lördagen den 17 maj 1952.

Inrättande av ett nordiskt råd.

nordiska länderna kunde man tycka,
att fältet på sätt och vis är täckt av redan
existerande specialorgan. Där finns
den nordiska delegationen för samarbete
på lagstiftningens område och den
permanenta sociallagstiftningskommittén,
som båda har till uppgift att söka
förenhetliga de nordiska lagarna, där
finns utskottet för ekonomiskt nordiskt
samarbete, där finns den nordiska parlamentariska
kommittén för friare samfärdsel,
där finns den nordiska kulturkommissionen,
ruvande på tydligen
mycket svårkläckta samarbetsuppslag
o. s. v. Svagheten med dessa många olika
specialorgan har emellertid varit att
de flesta, egentligen med den parlamentariska
kommittén för friare samfärdsel
som enda undantag, har varit expertorgan
utan egentlig parlamentarisk förankring
och utan de ömsesidigt verkande
kontakter med folkopinionen, som
en parlamentarisk församling får anses
besitta. Där kommer det nordiska rådet
att fylla en högst väsentlig lucka. Erfarenheterna
från andra sammanhang,
inte minst från de europeiska, visar
emellertid vikten av att verkliga kontakter
skapas mellan de parlamentariska
församlingarna och de olika specialorganen.
Det är inte osannolikt att
det nordiska rådet, när det träder ut i
verkligheten, här kommer att möta ett
av sina första och kanske också största
problem. För att rådet skall bli effektivt
arbetande är det viktigt att dessa
kontakter blir verkligt levande.

Jag vill i detta sammanhang understryka
vad utrikesutskottet säger i sitt
utlåtande: »Rådets ändamål är att förstärka,
icke att förvirra eller verka försenande
på det redan i olika former
pågående samarbetet.» Jag tror det är
nödvändigt att detta blir inskärpt, men
å andra sidan är det också angeläget
att betona att rådet inte kan leva ett
liv isolerat från de andra specialorganen.
Jag är inte säker på att inte de förbindelser,
som departementschefen har
tänkt sig, skulle bli något väl snäva,

när han föreställer sig att rådet skulle
inskränka sig till att ta del av specialorganens
resultat och ingripa blott då
särskild anledning därtill yppas. Erfarenheten
får visa hur kontaktfrågan bäst
skall lösas. Säkerligen får man söka sig
fram på olika vägar, när det gäller olika
specialorgan, men jag tror det finns
anledning att redan från början ha
uppmärksamheten fäst vid denna detalj.

Kan kontaktproblemet lösas — jag
betraktår det såsom vitalt för att rådet
skall få tillräckligt grepp över de konkreta
arbetsuppgifterna — bör rådet
kunna bli en inspiratör och en stimulator
för det nordiska samarbetet. Jag vill
i detta hänseende understryka vad herr
Hagberg i Malmö sagt.

Jag tror visserligen inte att man genom
tillkomsten av rådet kommer att
vältra undan alla stenar från samarbetets
väg. Allt beror på viljan och handlaget.
Men jag har en känsla av att, som
rådet lagts från början, vilar det på sådan
realistisk bas, att man har rätt att
vänta att det skall kunna ge goda och
positiva bidrag till samarbetet.

När parlamenten i de nordiska länderna
ställer sig bakom rådet, kommer
de ju också att taga ett bestämt ansvar
för att experimentet kommer att bli en
framgång. Då kan också dagens beslut
bli en milstolpe på samarbetets väg.

I detta sammanhang, när man pekar
på näraliggande konkreta uppgifter,
skulle jag gärna vilja begagna tillfället
att uttrycka min glädje över den positiva
hållning, som den svenska regeringen
i dagarna har intagit till en inför
sommaren aktuell samarbetsfråga,
som betyder åtskilligt för trivseln och
lättsamheten i det nordiska umgänget.
Jag syftar på frågan om passfriheten.
Det gläder mig att den svenska regeringen
som den första nordiska regeringen
i detta fall har intagit en positiv
ställning. Jag hoppas också att övriga
regeringar, som inbjudits att yttra sig,
skall göra detsamma. Jag skulle i det

Lördagen den 17 maj 1952.

Nr 18.

145

fallet vilja uttrycka den förhoppningen
att man skulle vilja resonera ungefär
som den norske stortingsman som i en
oslotidning för några dagar sedan uttalade:
»Jeg mener det ville vaere lipyst
inkonsekvent hvis vi skulle avvise lettelser
for samkvemet mellom alminnelige
folk i Norden, samtidig som vi går
til opprettelse av et Nordisk Råd. Vi
må gi ’urvelgerne’, anledning til å mötes
uten unpdvendige hindringer og byråkrati».

Skulle byråkratisk snävsyn i något
eller några länder få förhindra denna
reform, tror jag att man därigenom
skulle skapa en ganska dålig atmosfär
inför tillkomsten av det nordiska rådet.
Får man däremot en känsla av att
man på ett begränsat område — i och
för sig inte stort men betydelsefullt, därför
att det rör hundratusentals människor
— kan göra framsteg, skulle detta
kunna bidraga till att ge rådet en god
start.

Till sist vill jag instämma med lierr
Hagberg i Malmö i hans beklagande av
att Finland inte sett någon möjlighet
att redan från början gå med i rådet,
varigenom dess karaktär av nordiskt
råd skulle blivit fullödig. Jag vill emellertid
säga att herr Johansson i Stockholm
fullkomligt har vantolkat Finlands
skäl, då han åberopat dem för att Svelige
inte skulle gå med. Om jag tolkat
Finlands hållning rätt är den ingalunda
avvisande utan endast avvaktande. Därför
har man rätt att hoppas att det inte
skall dröja alltför länge innan också
en finsk delegation tar säte och stämma
i det nordiska rådet. Intill dess så
sker är det angeläget att rådet söker
finna former för att samarbeta med
Finland på alla områden, där vår östra
granne finner det möjligt.

Med dessa ord, herr talman, vill jag
yrka bifall till utskottets förslag.

Herr KRISTENSSON i Osby: Herr talman!
Att kommunisterna vänt sig mot
detta förslag om ett nordiskt råd tyder
1(1 — Andra Kammarens protokoll 1952.

Inrättande av ett nordiskt råd.

på att planen är riktig och välgrundad.
Ett sådant råd bör verksamt kunna bidraga
till samarbetet här i Norden. Arbetet
bör emellertid inriktas på konkreta
betydelsefulla ting, där resultat
bör kunna vinnas.

Jag vill tillägga, herr talman, att jag
delar herr Edbergs uppfattning att tiden
nu är mogen för att införa den
passfrihet i Norden som den parlamentariska
kommittén för friare samfärdsel
har föreslagit.

Jag hemställer med dessa korta ord,
herr talman, om bifall till utskottets
hemställan.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN: Herr talman!
Jag ber att få uttala min tillfredsställelse
över att utrikesutskottet enhälligt
tillstyrkt detta förslag. Jag behöver inte
gå närmare in på motiven för det; det
har flera andra talare redan gjort. Jag
kan helt ansluta mig till vad redan blivit
sagt. Jag har egentligen begärt ordet
för att reagera mot ett par yttranden
av herr Gustav Johansson.

Det ena var när han förklarade, att
Danmark och Norge uppgivit sin suveränitet
som medlemmar av Atlantpakten.
Det är ett ganska oförsynt uttalande
i och för sig och dessutom ganska
löjeväckande, när det kommer från
kommunisthåll, eftersom kommunisterna
alltid har en skärva i ögonen, när de
betraktar staternas suveränitet. Den
omständigheten att Norge och Danmark
är medlemmar av västblockct skulle alltså
ha haft till konsekvens, att de uppgivit
sin suveränitet. Emellertid, herr
Gustav Johansson, är ju staterna inom
det andra blocket långt mindre självständiga,
men det tycks herr Gustav
Johansson finna mycket tillfredsställande.
Såvitt jag vet har det inte en enda
gång under dessa år förekommit att de
stater inom Förenta Nationerna, som
tillhör östblocket, har röstat på olika
sätt i någon enda fråga, den må ha varit
aldrig så obetydlig. Det betraktar
Nr IS.

146

Nr 18.

Lördagen den 17 maj 1952.

Inrättande av ett nordiskt råd.

herr Gustav Johansson säkerligen som
ett mycket tillfredsställande förhållande
ur de mindre östblocksstaternas synpunkt,
eftersom han använder ett sådant
tonfall när det gäller västblocket.

Den andra punkt i hans anförande
som jag ville säga några ord om var
hans påstående, att i första kammaren
ställdes en fråga från kommunistiskt
håll, varför man inte gjort något förbehåll
angående försvarsfrågor, men den
hade inte blivit besvarad. På den frågan
kom det i själva verket svar från
två håll, det ena från mig. Med anledning
av att Europarådet hade åberopats
som ett exempel, där vi från början
gjort ett förbehåll, att det inte skulle
syssla med försvarsfrågor, förklarade
jag, att där var det påkallat, därför att
man var i färd med att bilda en internationell
organisation med bestämt program
och med bestämda medlemsförpliktelser.
Här är det ju inte fråga om
någon ny organisation utan om ett samarbete
i ganska lösliga former, där man
inte alls gjort upp några bestämmelser
om vad delegaterna skall behandla.

Jag har hört att i Norge liar man
från vissa håll, där man är motståndare
till detta förslag, anfört det argumentet,
att det vore riskabelt för Norge
att gå med i nordiska rådet, därför att
landet skulle på något sätt kunna bli
påverkat till att lämna Atlantpakten.

Herr Gustav Johansson hade tydligen
den motsatta uppfattningen, att det var
Sverige som i denna församling skulle
bli övertalat att sluta sig till Atlantpakten.

Jag tror inte man behöver hysa något
bekymmer för att denna sammanslutning,
nordiska rådet, skall ta upp frågor,
som man från det ena eller andra
landets sida inte skulle finna opportunt
att behandla. Det har ju framhållits här
i debatten förut, att rådet skall syssla
med frågor, där åtgärder kan ifrågakomma.
Det betyder alltså att man inte
bara rent abstrakt skall diskutera varandras
utrikespolitik eller försvarspoli -

tik, utan vad man skall behandla är de
frågor på olika områden, där bestämda
åtgärder kan ifrågakomma. Det är inte
på något vis en speciell institution för
behandling av utrikes- och försvarspolitiska
frågor.

Jag tror alltså att de farhågor, som i
detta hänseende kommit till uttryck,
är fullständigt omotiverade.

Herr JOHANSSON i Stockholm (kort
genmäle): Herr talman! Hans excellens
utrikesministern finner det oförsvnt,
att jag påtalade, att Norge, Danmark
och Island uppgivit sin självständighet.
Med anledning därav vill jag betona,
att jag bara understrukit ett av alla
känt faktum. Vad blir det nämligen
kvar av självständigheten, om man ställer
sin krigsmakt under främmande befäl? Med

anledning av att utrikesministern
gör jämförelser med länderna i öster
vill jag fråga honom: Var finns i öster
någon motsvarighet till general Eisenhowers
tidigare befäl och general Ridgwavs
nu? Det finns ingen!

När excellensen Undén vidare gör
jämförelsen att öststaterna i vanliga
fall röstar som Sovjet, så tror jag, att
han råkar litet illa ut, ty det har åtminstone
i de stora frågorna varit mycket
sällsynt, att det utanför Atlantpakten
stående Sverige röstar på annat
sätt än Förenta staterna. I varje fall
när det gällt att verka för nedrustning,
förbud mot användning av atomvapen
och alla de stora frågorna har vi röstat
likadant. Jag medger att det förekommit
fall, såsom i Tvsklandsfrågan i
somras, där det varit några divergenser,
men jag tror inte att den jämförelsen
är riktigt gagnelig, Ers Excellens.

Med anledning av herr Edbergs hänvisning
till Finland vill jag säga, att
jag vet mycket väl, att det finnes mycket
starka krafter, som önskar dra Finland
allt närmare atlantblocket. Men
var inte så säker herr Edberg! Ty Finland
har varit ute på aktivistiska vä -

Lördagen den 17 maj 1952.

Nr 18.

147

gar förr och blivit mycket bränt. Jag
tror att det finns starka krafter som
inte vill vara med om att Finland gör
det för tredje gången.

Excellensen Undéns redogörelse för
vad detta råd kan göra visar ju, att det
just inte finns några gränser för vad
rådet kan företa sig. Jag betecknar det
som en demonstration att i denna allvarliga
situation vidga samarbetet med
tre atlantpaktsstater.

Herr HAGBERG i Malmö (kort genmäle):
Herr talman! När jag hörde det
senaste anförandet, kunde jag inte underlåta
att erinra mig det referat som
stod i de danska tidningarna på fredagen
och som skildrade det danska folketingets
förhandlingar i denna angelägenhet
på torsdagen. Det är ganska intressant
att konstatera identiteten mellan
det anförande, som herr Johansson
i Stockholm bär hållit, och det anförande
som den kommunistiske representanten
i danska folketinget höll i
denna fråga. Det är inte bara innebörden
som är identisk, utan till och med
ordalagen i dessa tvenne anföranden är
identiska. Man kan ju knappast tänka
sig en mera perfekt fungerande centraldirigering
än denna. Den danske utrikesministern
karakteriserade det kommunistiska
anförandet i denna del som
yttringar av en förvriden fantasi. Jag
tror man har anledning att fälla samma
omdöme om det anförande, som herr
Johansson i Stockholm har hållit.

Herr LAGER: Herr talman! Jag vill
bara ställa en enda fråga till herr Hagberg
i Malmö. Han betonade i sitt anförande
mycket starkt att rådet inte
skall syssla med att bara diskutera, utan
det skall framför allt besluta i konkreta
frågor. .lag förmodar att herr Hagberg
i Malmö hade några sådana konkreta
frågor i tankarna. Nu undrar jag bara,
om herr Hagberg i Malmö är beredd att
inför den svenska riksdagens andra
kammare i. kväll exemplifiera vilka

Inrättande av ett nordiskt råd.

viktigare konkreta frågor som han menade
att rådet skulle behandla.

Med anledning av vad herr Hagberg
i Malmö sade om identiteten i uppfattningarna
mellan de danska kommunisternas
talesmän och vad Gustav Johansson
sagt här, kan man ju bara vända
på steken och säga, att identiteten mellan
herr Hagbergs uppträdande här i
afton och de danska konservativas väl
är minst lika stor.

Herr HAGBERG i Malmö: Herr talman!
Jag vet inte om herr Lager har
observerat innehållet i § 9 i stadgan för
det nordiska rådet. Där står det: »Rätt
att förelägga ärenden för rådet tillkommer
envar regering och envar medlem
av rådet.» Det arbetsmaterial, som rådet
alltså kommer att syssla med, är det
material som tillställes rådet ifrån någon
av de i rådet deltagande regeringarna
eller någon av de medlemmar, som
respektive parlament sätter in däri. Givetvis
äger jag ingen kännedom om
vad dessa regeringar kan komma att
förelägga rådet. Men man kan ju av det
anförande, som utrikesministern här
har hållit, förstå vad rådet inte kominer
att syssla med.

Herr LAGER: Herr talman! Jag vill
bara notera till protokollet, att herr
Hagberg i Malmö inte ville framlägga
något exempel på de konkreta frågor
som han menar att nordiska rådet skulle
behandla.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN: Det har under
de gångna åren förekommit ett nordiskt
samarbete på en rad skilda områden.
Det har förekommit på det juridiska
lagstiftningsområdet, på det kulturella
området och på det sociala området, det
har gällt frågor om konventioner på socialpolitikens
område o. s. v. På alla
dessa områden kan nu initiativ tas av
det nya nordiska rådet. Där kan man

148

Nr 18.

Lördagen den 17 maj 1952.

alltså ta upp frågor inom socialpolitiken
och få till stånd en principdiskussion
och en rekommendation, huruvida
man är beredd att vidtaga åtgärder
eller inte. Man kan göra det inom
kulturområdet, där man har sådana
frågor som giltigheten av examina, tillträde
till läroanstalter, samarbete inom
olika vetenskapliga institutioner o. s. v.
Man kan utvidga det nuvarande samarbetet
inom det juridiska området. Vi
har redan haft det inom medborgarlagstiftningen;
där ordnade man för tillfället
ett sammanträde, vari man även
hade med parlamentariker i sista stadiet
av riksdagsbehandlingen. Men det
har måste improviseras denna gång.
Om vi hade haft detta nordiska råd, hade
det varit naturligt att ta upp den
frågan där och få en principbehandling,
som kunde utmynna i riktlinjer för
positiva åtgärder. Vi har en nordisk expertutredning
om patentlagstiftningen
och ett gemensamt patentverk. Det är
en fråga som är mycket lämplig att ta
upp inom det nordiska rådet. Det är
inte svårt, herr Lager, att ange konkreta
fall, där det genom detta nordiska
råd blir en bättre basis för samarbete,
än man har för närvarande, när det
skall improviseras i särskilda fall.

Herr LAGER: Herr talman! Jag förstår
att hans excellens utrikesministern
ville exemplifiera det som herr Hagberg
uttryckte i allmänna ordalag. Jag
förstår också att det är ganska lätt att
räkna upp en hel rad frågor som rådet
kan ta upp. Herr Edberg nämnde en
sådan som avskaffandet av passtvånget
och liknande. Det som mest intresserar
mig i detta sammanhang är emellertid
vilka frågor herr Hagberg i Malmö i
hans egenskap av talesman för svenska
högerpartiet anser det vara viktigt att
få underställa det nordiska rådet.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på avslag därå; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

§ 21.

Revision av reglerna rörande statsrådets
konstitutionella ansvarighet.

Föredrogs konstitutionsutskottets betänkande
nr 24, med förslag till skrivelse
om en revision av reglerna rörande
statsrådets konstitutionella ansvarighet.

Efter föredragning av utskottets hemställan
anförde:

Herr BRACONIER: Herr talman! Jag
vill bara uttrycka min glädje över att
konstitutionsutskottet tagit detta initiativ,
ty ansvarighetslagen behöver moderniseras.
Samtidigt vill jag emellertid
betona, att den promemoria som är
intagen som bilaga till konstitutionsutskottets
utlåtande innehåller en rad utomordentligt
värdefulla uppslag. Jag
hoppas att konstitutionsutskottet i sitt
arbete för att effektivisera dechargeinstitutet
en annan gång inte tar in detta
material endast som bilaga till ett utlåtande
utan inarbetar det i sin framställning
till riksdagen, så att riksdagen får
besluta definitiva åtgärder. Tv även om
vi revidera reglerna för statsrådets ansvarighet,
kvarstår de problem som tas
upp i denna värdefulla promemoria.

Herr HALLÉN: Herr talman! Jag vill
uttrycka utskottets och min egen tacksamhet
för det välvilliga intresse som
herr Braconier, såsom representant för
högerpartiet, har visat. Det är kanske
inte en tillfällighet att socialdemokratiska
partiet samma dag genom sitt huvudorgan
uttryckt ett liknande intresse
för en sådan angelägen grundlagsreform.
Dock måste jag säga att herr Braconiers
förhoppning om att den inom
kansliet utarbetade bilagan som av honom
har framställts såsom innehållande
en rad uppslag för en blivande utredning
skulle av utskottet vid ett senare
tillfälle presenteras såsom eget förslag
inte går att utan vidare uppfylla. Det
är ju inte möjligt annat än i den formen
— det är väl även herr Braconiers upp -

Lördagen den 17 maj 1952.

Nr 18. 149

Interpellation ang. framläggande för 1953 års riksdag av principförslag om utbildning
av sjukvårdsbiträden och hemsjukvårdarinnor.

fattning — att detta måste passera
Kungl. Maj:ts kansli och bli föremål för
en utredning.

Den första tanken var att utskottet
skulle verkställa denna utredning självt,
men frågan om ansvarighetslagen för
statsråden är av så komplicerad juridisk
natur att utskottet har ansett att
det saknar resurser för detta. Det har
gjort att hela frågan om en effektivisering
av dechargeinstitutet över huvud
taget och framför allt när det gäller
§ 107 regeringsformen befunnits böra
bli föremål för en offentlig utredning
i ett sammanhang. Sedan kan man ha
olika uppfattningar om möjligheten att
på det sättet effektivisera granskningen
av statsrådets protokoll och handlingar.
Vi skall väl i alla fall följa detta
skrivelseförslag, då det nu i sinom tid
avgår till Kungl. Maj:t, med de bästa
förhoppningar om att riksdagens kontrollmöjligheter
på detta område skall
kunna bli starkare och att de ålderdomliga
former, vari utskottet måste arbeta
på grund av gällande lag, skall kunna
ersättas av effektivare former.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Vidare yttrades ej. Vad utskottet
hemställt bifölls.

§ 22.

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 30, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
angående fortsatt giltighet av lagen
den 21 december 1949 (nr 655) med
särskilda bestämmelser om utskrivning
från sinnessjukhus.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 23.

Interpellation ang. framläggande för 1953
års riksdag av principförslag om utbildning
av sjukvårdsbiträden och hemsjukvårdarinnor.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Fröken HÖJER, som anförde: Herr talman!
Så fort frågan om vård av något
slag kommer upp i riksdagen, tangeras
problemet om vilka möjligheter, med
tanke på de personella resurserna, som
för närvarande finns att effektivisera
vårdformer av olika slag. Icke sällan,
t. ex. i statsutskottets utlåtande nr 10
över åldringsvården, framkommer en
klar tendens att i stor utsträckning överlåta
utbildnings-, rekryterings- m. fl.
problem åt privata organisationer. För
min del är jag en ivrig anhängare av
att det arbete, som de privata organisationerna
här utför, skall ske vid sidan
om och kompletterande statsmakternas
åtgärder. Värdet av målmedvetna förslag
från statsmakternas sida får dock ej underskattas,
speciellt när det gäller ett så
stort och viktigt område som detta. För
att få en effektiv, mot nutidens kunskaper
i hälso- och sjukvård svarande vårdpersonal
och för att kunna lämpligt avväga
den slutna och öppna vården fordras
personalgrupper, som — vad tillrättalagd
utbildning beträffar — för
närvarande huvudsakligen existerar på
papperet. Det gäller sjukvårdsbiträden
och deras utbildning och hemsjukvårdarinnor
och behovet av en kår med
här föreslagna kvalifikationer för den
öppna vården.

Det betänkande I, som framlades av
1946 års kommitté för sjuksköterskeutbildningen
år 1948, har beträffande
utbildningen av sjukvårdsbiträden och
undersköterskor ej varit föremål för
riksdagens behandling. Det synes mig
uppenbart att denna utbildningsfråga
ej bör helt överlåtas åt kommunerna
och landstingen. Resultatet blir ett
ojämnt sporadiskt förfarande, som icke
är ägnat att tillförsäkra vården den
kunniga personal, som betänkandet finner
nödvändig.

På basen av utbildning av sjukvårdsbiträden
har medicinalstyrelsen framlagt
förslag till utbildning av hemsjukvårdarinnor,
som i den öppna vården

150 Nr 18.

Lördagen den 17 maj 1952.

skulle ha samma funktion som sjukvårdsbiträden
i den slutna vården. Vad
har blivit av detta förslag?

Ovannämnda förslags genomförande
fordrar ett större antal instruktionssköterskor
— sjuksköterskor med utbildning
i pedagogik o. d. — än vad som
för närvarande finnes att tillgå. Av
medicinalstyrelsen tillstyrkt utvidgning
av kursverksamheten på detta område
för budgetåret 1952/53 vann ej departementschefens
bifall.

Med anledning av vad ovan anförts
hemställer jag om kammarens tillstånd
att till herr statsrådet och chefen för
inrikesdepartementet få ställa följande
fråga:

Ämnar herr statsrådet för 1953 års
riksdag framlägga principförslag om
utbildning av sjukvårdsbiträden och
hemsjukvårdarinnor?

Denna anhållan bifölls.

§ 24.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 250, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition med
förslag till förordning om ändring i
vapenförordningen den 10 juni 1949
(nr 340).

§ 25.

Till bordläggning anmäldes:

konstitutionsutskottets utlåtanden och
memorial:

nr 25, i anledning av väckta motioner
om viss ändring av § 36 mom. 6
riksdagsordningen;

nr 26, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om särskild
skolstyrelse i vissa fall; och

nr 27, med förslag till ändrad lydelse
av 56 § 2 mom. lagen den 26 november
1920 om val till riksdagen;

sammansatta konstitutions- och första
lagutskottets utlåtande nr 1, i anledning
av väckt motion om magistrats
skiljande från rådhusrätt i avseende på
magistratens statliga funktioner in. in.;

statsutskottets utlåtanden och memorial: nr

138, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående beredskapsstat för
försvarsväsendet för budgetåret 1952/53;

nr 139, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa frågor rörande
blind- och dövstumundervisningen
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 140, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående understöd till
folkliga musikskolan i Arvika;

nr 141, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställning om inrättande i vissa fall
av icke-ordinarie folkskollärartjänst i
skoldistrikt med distriktsöverlärare
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 142, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
om anslag för budgetåret
1952/53 till stipendier åt lärjungar vid
högre läroanstalter och elever vid folkhögskolor
jämte i ämnet väckta motioner; nr

143, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående åtgärder till
skydd mot biologisk krigföring;

nr 144, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till främjande
av bostadsförsörjningen in. in.
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 145, i anledning av riksdagens år
1951 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av
statsverkets tillstånd, styrelse och förvaltning
m. m.;

nr 146, i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag till stat för riksgäldsfonden för
budgetåret 1952/53;

nr 147, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående befrielse från ersättningsskyldighet
i vissa fall m. m.
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 148, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående livränta till O. A.
Backlund för skada i följd av trafik
med ett kronan tillhörigt motorfordon
in. in.;

nr 149, i anledning av Kungl. Maj:ts

Lördagen den 17 maj 1952.

Nr 18. 151

proposition angående vissa investeringar
i statens järnvägars fond;

nr 150, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående inköp av fastigheter
i Visby;

nr 151, i anledning av Kungl. Majits
proposition angående anslag för budgetåret
1952/53 till vissa åtgärder för
ekonomisk försvarsberedskap;

nr 152, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt understöd
till viss skärgårdstrafik m. m.
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 154, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1952/53 till avlöningar till befattningshavare
å lots- och fyrstaten
m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 155, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fältflygarnas avlöningsförmåner
m. m.;

nr 156, i anledning av väckt motion
om ersättning åt logen Nyårslöftet i
Degerhamn för nedbrunnen byggnad;

nr 157, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1952/53 till universiteten och
den medicinska undervisningen m. m.
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 158, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
om vissa anslag för budgetåret
1952/53 till regeringsrätten;

nr 159, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1952/53 till ny ungdomsanstalt
för svårbehandlade m. in. jämte i ämnet
väckt motion;

nr ICO, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående överförande till
Sverige av vissa sjuka flyktingar in. in.;

nr 161, i anledning av Kungl. Majits
proposition angående Sveriges biträdande
av vissa internationella hälsovårdsbestämmelser,
i vad propositionen
avser siittet för bestridande av
uppkommande kostnader;

nr 162, i anledning av Kungl. Majits
framställningar angående anslag för
budgetåret 1952/53 till mödrahjiilp och

mödrahjälpsnämnderna jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 163, i anledning av Kungl. Majits
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1951/52, i vad propositionen
avser vissa avskrivningar av nya
kapitalinvesteringar;

nr 164, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående statens övertagande
av Hjälmarens och Kvismarens
sjösänkningsbolag åvilande förpliktelser
i fråga om underhåll av farled
in. in. i Hjälmaren jämte i ämnet väckt
motion;

nr 165, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående statsförvärv av
Köping — Uttersberg — Riddarhvttans
järnväg m. m.;

nr 166, i anledning av väckta motioner
om ett investeringsanslag till ombyggnadsarbeten
å blekingejärnvägarna;

nr 167, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående lönegradsplacering
för viss biträdespersonal m. in.;

nr 168, i anledning av Kungl. Majits
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande anslag för budgetåret
1952/53 till Finansdepartementet:
Avlöningar och till Riksräkenskapsverket:
Avlöningar jämte i förstnämnda
ämne väckt motion;

nr 169, i anledning av Kungl. Majits
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1951/52, i vad propositionen
avser finansdepartementets verksamhetsområde; nr

170, i anledning av Kungl. Majits
proposition angående ersättning till
Rut Edit Bergström in. fl.; och

nr 171, i anledning av kamrarnas
skiljaktiga beslut i fråga om anslag för
budgetåret 1952/53 till personalvårdsverksamhet; bevillningsutskottets

betänkanden:
nr 48, i anledning av väckta motioner
angående främjande av bostadsförsörjningen
in. in.;

nr 49, i anledning av väckta motioner
med förslag till förordning angå -

152

Nr 18.

Lördagen den 17 maj 1952.

ende skatterestitution vid sparande
åren 1952 och 1953;

nr 54, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
avtal mellan Sverige och Nederländerna
för undvikande av dubbelbeskattning
och fastställande av bestämmelser
angående ömsesidig handräckning beträffande
skatter å inkomst och förmögenhet
samt beträffande skatter å kvarlåtenskap;
och

nr 55, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om
ändrad lydelse av 35 § 2 mom. och 60 §
kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), in. in.;

bankoutskottets utlåtanden:
nr 25, i anledning av väckta motioner
med förslag till sparförordning;

nr 26, angående regleringen för budgetåret
1952/53 av utgifterna under huvudtiteln
Riksdagen och dess verk
m. m. jämte i ämnet väckt motion; och
nr 28, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om
fortsatt giltighet av lagen den 3 juni
1949 (nr 314) angående rätt för Konungen
att i vissa fall meddela särskilda
bestämmelser om bankaktiebolags
kassareserv, m. in.;

första lagutskottets utlåtanden och
memorial:

nr 25, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående inrättande och
tillsättande av lärartjänster i folkskolan
i vissa särskilda fall, m. m., såvitt
propositionen hänvisats till lagutskott;''

nr 28, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag med
vissa bestämmelser om påföljd för brott
av underårig, m. m.;

nr 29, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändring i 11 och 13 kap. giftermålsbalken
samt lag om höjning av
vissa underhållsbidrag, dels ock i ämnet
väckt motion;

tredje lagutskottets utlåtanden:
nr 25, i anledning av väckta motio -

ner om ändrad ordning för ägogränsbestämning
å landsbygden; och

nr 26, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående omreglering av
vissa prästerliga pensioner; samt

jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 37, med anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående försäljning
av vissa kronoegendomar in. in. jämte
i ämnet väckta motioner;

nr 38, med anledning av Kungl.

Maj:ts proposition angående organisationen
av den lokala försöksverksamheten
på jordbrukets område, in. in. jämte
i ämnet väckta motioner;

nr 39, med anledning av Kungl.

Maj :ts proposition angående åtgärder i
prisreglerande syfte på jordbrukets
område under senare delen av produktionsåret
1951/52 jämte i ämnet väckta
motioner; och

nr 40, med anledning av Kungl.

Maj :ts proposition angående anslag för
budgetåret 1952/53 till vissa naturskyddsändamål.

§ 26.

Anmäldes, att till herr talmannen
under sammanträdet avlämnats följande
motioner i anledning av Kungl.

Maj:ts proposition, nr 236, angående
åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets
område, nämligen:

nr 660 av herr Hseggblom in. fl.;

nr 661 av herrar Nilsson i Bästekille
och Nilsson i Svalöv; samt

nr 662 av herr Lundberg m. fl.

Dessa motioner bordlädes.

§ 27.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 10.31 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Måndagen den 19 maj 1952.

Nr 18.

153

Måndagen den 19 maj.

Kl. 10 fm.

§ 1.

Justerades protokollet för den 13 innevarande
maj.

§ 2.

Föredrogos var efter annan och remitterades
till jordbruksutskottet följande
på kammarens bord liggande motioner,
nämligen

nr 660 av herr Hmggblom m. fl.;

nr 661 av herrar Nilsson i Bästekille
och Nilsson i Svalöv; samt

nr 662 av herr Lundberg m. fl.

§ 3.

Föredrogos, men bordlädes åter konstitutionsutskottets
utlåtanden och memorial
nr 25-—27, sammansatta konstitutions-
och första lagutskottets utlåtande
nr 1, statsutskottets utlåtanden
och memorial nr 138.—152 och 154—
171, bevillningsutskottets betänkanden
nr 48, 49, 54 och 55, bankoutskottets
utlåtanden nr 25, 26 och 28, första
lagutskottets utlåtanden och memorial
nr 25, 28 och 29, tredje lagutskottets
utlåtanden nr 25 och 26 samt jordbruksutskottets
utlåtanden nr 37—40.

§ 4.

På förslag av herr talmannen beslöt
kammaren, att statsutskottets memorial
nr 171 skulle uppföras främst bland
två gånger bordlagda ärenden å morgondagens
föredragningslista samt bevillningsutskottets
betänkande nr 49
närmast efter bankoutskottets utlåtande
nr 25.

§ 5.

Till bordläggning anmäldes:

utrikesutskottets utlåtande nr 10, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition

med anhållan om riksdagens yttrande
angående vissa av Europarådets rådgivande
församling år 1951 vid dess
tredje ordinarie möte fattade beslut;
samt

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 50, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28
september 1928 (nr 370), m. m., jämte
i ämnet väckta motioner; och

nr 52, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om tillfällig begränsning av rätten
till fri avskrivning å maskiner och
andra inventarier vid inkomsttaxeringen,
m. m., jämte i ämnet väckta
motioner.

§ 6.

Anmäldes följande till herr talmannen
under sammanträdet avlämnade
motioner, nämligen

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 233, angående komplettering
av riksstatsförslaget för budgetåret
1952/53, m. in., motionerna:

nr 663 av herr Hjalmarson m. fl.; och

nr 664 av herr Ohlin m. fl.;

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 236, angående åtgärder i prisreglerande
syfte på jordbrukets område
motionen nr 665 av herr Ohlin in. fl.;
samt

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 238, med förslag till lag om
extra tillägg för år 1952 å folkpensioner
in. in. motionen nr 666 av herr
Ohlin in. fl.

Dessa motioner hänvisades omedelbart,
motionerna nr 663 och 664 till

11 — Andni kammarens protokoll lU.r)2. Nr 1H.

154 Nr 18.

Måndagen den 19 maj 1952.

bevillningsutskottet, motionen nr 665
till jordbruksutskottet samt motionen
nr 666, såvitt angick anvisande av anslag
till Extra tillägg å folkpensioner
m. m., till statsutskottet och i övrigt till
behandling av lagutskott.

§ 7.

Justerades protokollsutdrag.
Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 10.05 fm.

In fidem
Gunnar Britth.