1952 ANDRA KAMMAREN Nr 11 (Riksdagens protokoll 1952:11)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

lÉf

1952 ANDRA KAMMAREN Nr 11

22—26 mars.

Debatter m. m.

Lördagen den 22 mars.

Sid.

Interpellation av

Herr Swedberg ang. vissa missförhållanden i samband med offentliga
uppvisningar eller tävlingar i boxning.................. 3

Onsdagen den 26 mars.

Ökning av regeringsrådens antal ............................ 12

Åtgärder mot krigspropaganda .............................. 26

Disciplinstraff för krigsmän ................................ 29

Kronans förköpsrätt ...................................... 34

Utgifter under rik sstatens nionde huvudtitel:

Lantbruksnämnderna: Kostnader för planeringskommittéer...... 43

Lägre lantbruksundervisning m. m.: Bidrag till jordbrukets yrkesskolor
.............................................. 45

Statens veterinärmedicinska anstalt: Avlöningar .............. 47

Veterinärstaten: Avlöningar .............................. 48

Bidrag till markkartering och grundkalkning ................ 49

Bidrag till Jordbrukarungdomens förbund.................... 51

Fiskets befrämjande i de särskilda orterna .................. 52

Statens skogsforskningsinstitut: Avlöningar .................. 53

Skogsvård m. m.: Statens skogsförbättringsanslag ............ 55

Do: Väg- och flottledsbyggnader å skogar i enskild ägo ........ 58

Militära permissionsresor.................................... 63

Turisttrafiken............................................ 65

Sanering av bostadsområden................................ 68

1—Andra kammarens protokoll 1952. Nr 11.

Nr 11.

Innehåll.

Samtliga avgjorda ärenden.

Onsdagen den 26 mars.

Sid.

Statsutskottets memorial nr 56, ang. placeringen i lönegrad av tings domartjänsterna

m. m. (voteringsproposition godkänd)........ 11

— utlåtande nr 57, ang. pensionsförmånerna för Aktiebolaget Statens

skogsindustriers arbetare ................................ 11

— nr 58, ang. lönegradsplacering för personalkonsulenter m. m..... 11

— nr 59, ang. pension eller understöd........................ 11

Bevillningsutskottets betänkande nr 20, ang. lagfartsstämpeln vid fusion 12

— nr 21, ang. skattskyldigheten vid avträde av kolonat, m. m..... 12

Bankoutskottets utlåtande nr 7, ang. understöd åt Ellen Johnson .... 12

— nr 8, ang. fortsatt giltighet av valutalagen.................. 12

Första lagutskottets utlåtande nr 9, ang. ökning av regeringsrådens

antal ................................................ 12

— nr 10, ang. krigspropagandan ............................ 26

— nr 11, ang. disciplinstraffen för krigsmän m. m............... 29

— nr 12, ang. ändrad lydelse av 6 kap. 9 § rättegångsbalken .... 34

Andra lagutskottets utlåtande nr 24, ang. fortsatt giltighet av allmänna

förfogandelagen ...................................... 34

Tredje lagutskottets utlåtande nr 11, ang. kronans förköpsrätt...... 34

Jordbruksutskottets utlåtande nr 1, ang. utgifter under riksstatens

nionde huvudtitel (jordbruksdepartementet) ................ 43

— nr 5, ang. kapitalinvesteringar (jordbruksärenden )............ 63

— nr 6, ang. veterinärinrättningen i Skara .................... 63

— nr 7, ang. användningen av tilläggsskatt å bensin vid yrkesfiske 63

— nr 8, ang. fiskebåts- och fiskredskapsförsäkring .............. 63

Andra kammarens allmänna beredningsutskotts utlåtande nr 10, ang.

cykeltransporter å järnväg .............................. 63

— nr 11, ang. militära permissionsresor ...................... 63

— nr 12, ang. turisttrafiken................................ 65

— nr 13, ang. sanering av bostadsområden.................... 68

— nr 14, ang. åtgärder mot oljeföroreningar .................. 71

Lördagen den 22 mars 1952.

Nr 11.

Lördagen den 22 mars.

Kl. 2 em.

På grund av förfall för sekreteraren
tjänstgjorde undertecknad, jämlikt herr
talmannens förordnande, vid protokollet.

§ 1.

Justerades protokollet för den 15 innevarande
mars.

§ 2.

Föredrogos var efter annan följande
på bordet vilande motioner; och hänvisades
därvid

till bevillningsutskottet motionerna:

nr 511 av herrar Håstad och Hjalmarson;
och

nr 512 av herrar Ohlin och Kristensson
i Osby;

till behandling av lagutskott motionen
nr 513 av herr Äqvist m. fl.; samt

till jordbruksutskottet motionerna:

nr 514 av herr Svensson i Vä; och

nr 515 av herr Jacobson i Vilhelmina.

§ 3.

Interpellation ang. vissa missförhållanden
i samband med offentliga uppvisningar
eller tävlingar i boxning.

Ordet lämnades på begäran till

Herr SWEDBERG, som yttrade: Herr
talman! På hösten 1946 riktade jag i en
interpellation i denna kammare uppmärksamheten
på de allvarliga vådorna
av anordnandet av professionella boxningar.
Den närmaste anledningen till
interpellationen då var att en utländsk
boxare under boxning blivit så allvarligt
skadad, att han kort därefter avled.
I obduktionsprotokollet sade obducenten,
professor Einar Sjövall, bl. a.:
»Den slutledningen har framgått genom

obduktionen, att Jacques Reneto till
alla delar företett bilden av en kraftig
och frisk man och att han kommit att
åskådliggöra den risk för dödande skada
på huvudet, som enligt erfarenheten
är förbunden med boxning.»

Statsrådet Mossberg, som besvarade
interpellationen, förklarade sig anse de
professionella boxningarna vara »ganska
osmakliga företeelser». Han sade
bl. a.: »Sensationsmakeriet kring dessa
tävlingar torde på de flesta människor
göra ett olustigt och vulgärt intryck,
och genom att de handskar, som komma
till användning, äro ganska tunna, föreligger
otvivelaktigt risk att slagen åstadkomma
kropps- eller huvudskador av
allvarlig art. Den professionella boxningen
måste anses som en sport av låg
idrottslig valör och är väl närmast att
betrakta som en art av artistuppträdande
under brutala former. Det torde vara
en ganska utbredd uppfattning, att den
professionella boxningen är en mindre
lämplig företeelse, och många medborgare
äro av den uppfattningen att
professionell boxning borde förbjudas».

På senaste tiden har flera omständigheter
riktat uppmärksamheten på att
även amatörboxningen innebär stora
risker för utövarna själva och att det
finns anledning ägna uppmärksamhet
åt förhållanden, som höra samman med
anordnandet av offentliga uppvisningar
eller tävlingar i boxning även av amatörer.
Senast söndagen den 16 mars förekom
här i Stockholm offentliga boxningsmatcher,
vilka på nytt fäst uppmärksamheten
vid denna företeelse.
Enligt referat i flera tidningar hängde
då eu av de deltagandes liv »på ett tunt
rep». Stockholms-Tidningen skriver:
»Efter litet trevande boxning med
dansken retirerande kom Ingemars fruktansvärda
högerkrok, som formligen

Nr 11.

Lördagen den 22 mars 1952.

Interpellation ang. vissa missförhållanden i samband med offentliga uppvisningar
eller tävlingar i boxning.

slungade Franc över golvet. Det var ett
ohyggligt slag, hårt, förödande, blixtsnabbt
och nästan kusligt i sin styrka.
Dansken hamnade mot repen och blev
liggande medvetslös utan att röra en
muskel. Det blev tyst efter knockoutslagets
glädjetjut och man befarade det
värsta — att mannen som låg där aldrig
skulle vakna. Men efter en lång stund
reste han sig med hjälp av läkare och
sekonder och vacklade ut. Matchen
hade varat i exakt 80 sekunder.» Svenska
Dagbladet skriver, att den fullpackade
Eriksdalshallen kände sig beklämd:
»Mångfalden av knalleffekter

kom lidelserna att svalla i den fullsmockade
hallen, och det kan efter detta inte
råda någon tvekan om att vår boxning
har alla förutsättningar att gå sin bebådade
undergång till mötes med pukor
och trumpeter. Publiken lämnade hallen
medan svenskens motståndare låg
utslagen på ringgolvet, så utslagen som
en boxare sällan blivit i en svensk ring,
medvetslös i flera minuter.»

En läkare, dr Lars Gyllensten, skrev
nyligen i Dagens Nyheter en artikel om
Boxningen och den sunda själen, däri
han påvisade, att särskilt i Amerika,
där boxningen tycks vara mycket uppskattad
och vanlig, har det på senaste
tiden pekats på de medicinska vådorna
av slagen mot huvudet. Sedan 1946 beräknas
det — enligt uppgifterna i
nämnda artikel — att 47 professionella
boxare och minst 22 amatörer dött i
ringen på grund av hjärnskador under
matcher. De flesta dödsfallen beror på
blödningar eller skador på hjärnvävnaden.
Viktigare än dödsfallen är emellertid
de ofta invalidiserande skadorna
för livet, som varje knockout eller allvarligare
slag mot huvudet kan medföra.
Redan 1936 framhöll den kände
läkaren, dr Carroll, att varje knockout
sannolikt åstadkommer irreparabla
hjärnskador. Gyllensten framhåller, att
det viktigaste som undersökningarna
visat är att också svagare men uppre -

pade slag mot huvudet kan resultera i
mycket allvarliga rubbningar.

Naturligtvis kan det sägas, att förhållandena
här i vårt land inte äro jämförliga
med förhållandena i Amerika,
där mentaliteten är hårdare och hänsynen
över huvud mindre än här. Men
ovan refererade tillställning i Eriksdalshallen
i Stockholm visar tydligt nog, att
inte heller här allt är som det borde
vara. En idrottsredaktör, Gert Engström,
skrev i Expressen den 16 januari i år
bl. a.: ».Tåg känner boxarna litet för väl
för att inte veta, att ingen nävkämpe
kliver in mellan repen utan att helt behärskas
av tanken att snabbast möjligt
försöka ’släcka ljuset’ för motståndaren.
Boxningen är faktiskt den enda
idrottsgren, som går ut på att skada
motståndaren.»

En omfattande utredning om skallskadorna
i boxning lär sedan länge på
uppdrag av boxningsförbundet pågå
här i vårt land, men resultatet av denna
utredning, som från vederbörligt håll
utlovats redan för något år sedan, låter
alltfort vänta på sig, och man frågar
sig varför.

För undvikande av missförstånd på
den punkten vill jag redan nu säga
ifrån att det strider mot min liberala
syn att kräva förbud, om sådana inte
äro utomordentligt motiverade. Jag är
sålunda inte beredd att förorda generellt
förbud mot offentlig boxning under
alla förhållanden. Men skärpta bestämmelser
till skydd för de deltagandes
liv och hälsa torde dock böra övervägas.
Det förefaller också uppenbart,
att offentliga tillställningar av ifrågavarande
art inför en publik på flera tusen
personer måste ha en psykologisk
inverkan särskilt på unga och känsliga
sinnen, som i många fall kan vara ytterst
allvarlig. Det lär ha förekommit,
att barn på 8—10 år gråtande uppehållit
sig i närheten av ringen under pågående
boxning, vilket väl ingen ansvarskännande
människa gärna kan

Lördagen den 22 mars 1952.

Nr 11.

anse vara lämpligt. Att såsom sker med
för barn olämpliga filmer barnförbjuda
boxningsmatcherna synes mig också
böra övervägas. Det förekommer ju
även juniorboxningar. Kanske minimiåldern
för deltagande i sådana kunde
behöva justeras.

Men anledning av här anförda får
jag, herr talman, anhålla om andra kammarens
tillstånd att till herr statsrådet
och chefen för inrikesdepartementet
rikta följande frågor:

Har herr statsrådet uppmärksammat
de av läkare vitsordade vådorna av
boxningen?

Är herr statsrådet i så fall beredd att
till skydd för de utövandes liv och
hälsa och till förebyggande av skadeverkningar
bland åskådarna föreslå de
åtgärder, som kunna prövas möjliga och
lämpliga?

Denna anhållan bordlädes.

§ 4.

Till bordläggning anmäldes:

statsutskottets memorial och utlåtanden: nr

56, i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut i fråga om placeringen i
lönegrad av tingsdomartjänsterna och
anslaget för budgetåret 1952/53 till Häradsrätterna:
Avlöningar;

nr 57, i anledning av väckta motioner
om utredning rörande förbättrade pensionsförmåner
för den vid Aktiebolaget
Statens skogsindustrier anställda, till bolagets
pensionskassa anslutna arbetarpersonalen; nr

58, i anledning av väckta motioner
om utredning av frågan om lönegradsplacering
för personalkonsulenter i
statstjänst in. in.; och

nr 59, i anledning av väckta motioner
om pension eller understöd åt vissa anställningshavare
i statens tjänst in. fl.;

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 20, i anledning av väckta motioner
angående skyldigheten att erlägga lagfartsstämpel
vid fastighetsöverlåtelse
genom fusion; och

nr 21, i anledning av väckt motion
angående skattskyldigheten för ersättning
som utgår vid avträde av kolonat,
skogstorp, odlingslägenheter och kronotorp; bankoutskottets

utlåtanden:
nr 7, i anledning av fullmäktiges i
riksbanken framställning om pension
eller engångsbidrag åt Ellen Johnson;
och

nr 8, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om fortsatt
giltighet av valutalagen den 22 juni
1939 (nr 350);

första lagutskottets utlåtanden:
nr 9, i anledning av dels Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om tillfällig
ökning av regeringsrådens antal,
dels ock i ämnet väckt motion;

nr 10, i anledning av väckta motioner
angående åtgärder mot krigspropaganda; nr

11, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändrad lydelse av 2 § lagen
den 30 juni 1948 (nr 449) om disciplinstraff
för krigsmän och lag om ändrad
lydelse av 9, 22 och 61 §§ militära rättegångslagen
den 30 juni 1948 (nr 472),
dels ock i ämnet väckt motion; och
nr 12, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 6 kap. 9 § rättegångsbalken; andra

lagutskottets utlåtande nr 24, i
anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag om fortsatt giltighet
av allmänna förfogandelagen den 22
juni 1939 (nr 293), m. m.;

tredje lagutskottets utlåtande nr 11, i
anledning av väckta motioner angående
upphävande av lagen den 30 juni 1947
(nr 324) om kronans förköpsrätt;
jordbruksutskottets utlåtanden:
nr 1, med anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen under nionde
huvudtiteln gjorda framställningar jämte
i ämnet väckta motioner;

nr 5, med anledning av Kungl. Maj :ts
i statsverkspropositionen gjorda fram -

Nr 11.

Lördagen den 22 mars 1952.

ställningar om anslag till kapitalinvesteringar,
såvitt avser jordbruksärenden;

nr 6, med anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av ett för budgetåret 1946/47 anvisat
anslag till byggnadsarbeten vid
veterinärinrättningen i Skara;

nr 7, med anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående användningen av
den tilläggsskatt å bensin, som under
tiden den 1 april 1948—den 31 december
1950 uttagits vid yrkesmässigt bedrivet
fiske; och

nr 8, med anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till åtgärder
för främjande av fiskebåts- och fiskredskapsförsäkring;
samt

andra kammarens allmänna beredningsutskotts
utlåtanden:

nr 10, över motion om sänkning av
taxorna för cykeltransporter å järnväg;

nr 11, över motion om vidgad rätt för
militär personal att åtnjuta taxenedsättning
vid permissionsresor;

nr 12, över motion angående åtgärder
för tillvaratagande av motsedd ökning
av turisttrafiken inom landet under
1952 till följd av olympiaden i Helsingfors; nr

13, över motion angående lagstiftning
om partiell sanering av vissa bostadsområden;
och

nr 14, över motion angående åtgärder
till förhindrande av oljeföroreningar i
havet.

§ 5.

Anmäldes, att följande Kungl. Maj:ts
propositioner tillställts kammaren, nämligen nr

99, angående anslag till statens
växtskyddsanstalt förbudgetåret 1952/53,
m. in.;

nr 100, angående anslag till Svenska
skifferoljeaktiebolaget m. m.;

nr 107, angående lönegradsplaceringen
för vissa tjänster m. m.;

nr 108, angående bemyndigande för
Kungl. Maj :t att överlämna vissa arbetsuppgifter
till riksskattenämnden, in. m.;
nr 113, .angående anslag för budget -

året 1952/53 till vissa naturskyddsändamål; nr

114, med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 5 § förordningen
den 2 juni 1922 (nr 260) om
automobilskatt, m. m.;

nr 116, med förslag till kungörelse
om ändrad lydelse av 61 § 3 mom. och
132 § byggnadsstadgan den 30 juni 1947
(nr 390);

nr 118, angående anslag till riksskogstaxering
och avverkningsstatistik för
budgetåret 1952/53, m. m.;

nr 121, angående bidrag till täckande
av underskott i kostnaderna för flyktkapitalbyråns,
restitutionsnämndens,
tyskmedelskommitténs samt likvidationsnämndens
verksamhet;

nr 122, angående anskaffning av vissa
yllevaror för sjukvårdsberedskapen och
civilförsvaret;

nr 124, angående anslag för budgetåret
1952/53 till mödrahjälpsnämnderna;

nr 125, angående förstärkning av den
särskilda polisverksamheten för hindrande
och uppdagande av spioneri
m. m.;

nr 126, angående anslag till vattendomstolarna
m. in.;

nr 127, angående anslag för budgetåret
1952/53 till arbetsmarknadsstyrelsen
och den offentliga arbetsförmedlingen
m. m.;

nr 128, angående anslag för budgetåret
1952/53 till främjande av bostadsförsörjningen
in. m.;

nr 129, angående anslag för budgetåret
1952/53 till undersökningar angående
levnadsvillkor och hushållsvanor;

nr 131, angående vissa anslag till de
statliga och statsunderstödda alkoholistanstalterna
in. in.;

nr 132, angående vissa anslag till civilförsvaret
för budgetåret 1952/53 m. m.;

nr 133, angående förstärkning av sinnesslöinspektionen
in. in.;

nr 134, angående anslag till avlöningar
till befattningshavare å lots- och fyrstaten
m. in.;

nr 135, med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den

Lördagen den 22 mars 1952.

Nr 11.

25 maj 1941 (nr 251) om varuskatt,
m. in.;

nr 137, angående vissa anslag för budgetåret
1952/53 till universiteten och den
medicinska undervisningen m. m.;

nr 138, angående Sveriges biträdande
av vissa internationella hälsovårdsbestämmelser; nr

139, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 15 § epidemilagen den 19
juni 1919 (nr 443);

nr 140, angående anslag för budgetåret
1952/53 till avlöningar vid de allmänna
läroverken m. m.;

lir 141, angående fortsatt disposition
av vissa äldre anslag, avseende ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde;

nr 142, angående bestridande av vissa
kostnader från anslaget till oförutsedda
utgifter;

nr 143, angående anslag till ersättningar
på grund av förbud mot bebyggelse
m. m. inom vissa strandområden;

nr 144, angående anslag till utbyggnad
av staten tillhöriga gruvanläggningar i
Malå socken m. in.;

nr 145, angående dispositionen av
överskottsmedel från statens krigsförsäkringsnämnds
verksamhet;

nr 146, angående lönegradsplacering
för viss biträdespersonal m. m.;

nr 147, angående omorganisation av
statens utlänningskommission m. m.;

nr 148, angående vissa anslag till universitetssjukhusen
in. m.;

nr 149, angående omorganisation av
skolöverstyrelsen in. in.;

nr 150, angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1951/52;

nr 151, angående anslag till ny ungdomsanstalt
för svårbehandlade in. in.;

nr 152, angående inköp och iståndsättande
av beskickningsfastigheter
in. in.;

nr 153, angående vissa åtgärder för
avhjälpande av lärarbristen vid de högre
skolorna;

nr 154, angående fortsatt disposition
av visst äldre anslag;

nr 155, angående vissa anslag under
landsstaten för budgetåret 1952/53;

nr 157, angående bemyndigande att
försälja viss kronan tillhörig fast egendom,
in. in.;

nr 158, angående tillägg å de livräntor
som utgå enligt förordningen den 11
juni 1943 (nr 347) om vissa ersättningar
vid införandet av statsmonopol å importen
av tobaksvaror;

nr 160, angående höjning av vissa
postavgifter;

nr 161, angående inköp av fastigheter
i Visby;

nr 162, med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den
1 juni 1951 (nr 374) om skatt å elektrisk
kraft (elskatteförordningen);

nr 165, angående statsförvärv av Köping—Uttersberg—Riddarhyttans
järnväg
in. in.; och

nr 166, angående vissa markförvärv
för försvaret m. in.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 6.

Anmäldes, att följande motioner under
sammanträdet avlämnats till herr
talmannen, nämligen:

nr 516, av herrar Sjölin och Schmidt,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 87, angående åtgärder till främjande
av bränsleförsörjningen; och

nr 517, av herr Lundberg, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition, nr 101,
med förslag till förordning om ändring
i vapenförordningen den 10 juni 1949
(nr 340).

Dessa motioner bordlädes.

§ 7.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 5, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1952/53 under femte
huvudtiteln, avseende anslagen inom

Nr 11.

Måndagen den 24 mars 1952.

socialdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckt motion;

nr 98, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1952/53, i vad
avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde m. m.;

nr 99, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar om anslag till vissa
skyddsarbeten å Uppsala domkyrka
m. m.;

nr 100, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1951/52 i vad propositionen avser kapitalinvesteringar
inom kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 101, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre anslag;

nr 102, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
om upptagande å riksstaten för
budgetåret 1952/53 av underskottet för
luftfartsfonden; och

nr 103, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående löne- och pensionsreglering
för professorer och vissa
andra akademiska lärare in. fl. jämte i
ämnet väckta motioner.

§ 8.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 2.05 em.

In fidem
Per Bergsten.

Måndagen den 24 mars.

Kl. 2 em.

På grund av förfall för sekreteraren
tjänstgjorde undertecknad, jämlikt herr
talmannens förordnande, vid protokollet.

§ 1.

Justerades protokollet för den 18 innevarande
mars.

§ 2.

Föredrogos var för sig följande på
bordet liggande propositioner, och hänvisades
därvid

till jordbruksutskottet propositionen
nr 99, angående anslag till statens växtskyddsanstalt
för budgetåret 1952/53,
in. m.;

till statsutskottet propositionerna:

nr 100, angående anslag till Svenska
skifferoljeaktiebolaget in. in.; och

nr 107, angående lönegradsplaceringen
för vissa tjänster in. in.

Vid härefter skedd föredragning av
Kungl. Maj:ts proposition nr 108, angående
bemyndigande för Kungl. Maj:t
att överlämna vissa arbetsuppgifter till
riksskattenämnden, in. m., hänvisades
propositionen, såvitt angick sättet för
bestridandet av kostnader för riksskattenämndens
handläggning av konjunkturskatteärenden,
till statsutskottet och i
övrigt till bevillningsutskottet.

Vidare föredrogos var efter annan följande
propositioner; och remitterades
därvid

till jordbruksutskottet propositionen
nr 113, angående anslag för budgetåret
1952/53 till vissa naturskyddsändamål;

till bevillningsutskottet propositionen
nr 114, med förslag till förordning an -

Måndagen den 24 mars 1952.

Nr 11.

gående ändrad lydelse av 5 § förordningen
den 2 juni 1922 (nr 260) om
automobilskatt, m. in.;

till behandling av lagutskott propositionen
nr 116, med förslag till kungörelse
om ändrad lydelse av 61 § 3 mom.
och 132 § byggnadsstadgan den 30 juni
1947 (nr 390);

till jordbruksutskottet propositionen
nr 118, angående anslag till riksskogstaxering
och avverkningsstatistik för
budgetåret 1952/53, m. m.;

till statsutskottet propositionerna:
nr 121, angående bidrag till täckande
av underskott i kostnaderna för flyktkapitalbyråns,
restitutionsnämndens,
tyskmedelskommitténs samt likvidationsnämndens
verksamhet;

nr 122, angående anskaffning av vissa
yllevaror för sjukvårdsberedskapen och
civilförsvaret;

nr 124, angående anslag för budgetåret
1952/53 till mödrahjälpsnämnderna;

nr 125, angående förstärkning av den
särskilda polisverksamheten för hindrande
och uppdagande av spioneri m.m.;

nr 126, angående anslag till vattendomstolarna
m. m.;

nr 127, angående anslag för budgetåret
1952/53 till arbetsmarknadsstyrelsen
och den offentliga arbetsförmedlingen
m. in.;

nr 128, angående anslag för budgetåret
1952/53 till främjande av bostadsförsörjningen
m. m.;

nr 129, angående anslag för budgetåret
1952/53 till undersökningar angående
levnadsvillkor och hushållsvanor;

nr 131, angående vissa anslag till de
statliga och statsunderstödda alkoholistanstalterna
in. in.;

nr 132, angående vissa anslag till civilförsvaret
för budgetåret 1952/53 m.m.;

nr 133, angående förstärkning av sinnesslöinspektioncn
m. in.; och

nr 134, angående anslag till avlöningar
till befattningshavare å lots- och fyrstaten
in. in.;

till bevillningsutskottet propositionen
nr 135, med förslag till förordning an -

gående ändring i förordningen den 25
maj 1941 (nr 251) om varuskatt, m. in.;
och

till statsutskottet propositionen nr 137,
angående vissa anslag för budgetåret
1952/53 till universiteten och den medicinska
undervisningen m. m.

Härefter föredrogs Kungl. Maj :ts proposition
nr 138, angående Sveriges biträdande
av vissa internationella hälsovårdsbestämmelser;
och hänvisades propositionen,
såvitt angick sättet för bestridandet
av ersättning för vissa i Sverige
i samband med besiktning av fartyg
och luftfartyg företagna hälsovårdsundersökningar,
till statsutskottet och
i övrigt till behandling av lagutskott.

Vidare föredrogos var för sig följande
propositioner; och remitterades därvid

till behandling av lagutskott propositionen
nr 139, med förslag till lag om
ändrad lydelse av 15 § epidemilagen
den 19 juni 1919 (nr 443); samt

till statsutskottet propositionerna:
nr 140, angående anslag för budgetåret
1952/53 till avlöningar vid de allmänna
läroverken in. in.;

nr 141, angående fortsatt disposition
av vissa äldre anslag, avseende ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde; nr

142, angående bestridande av vissa
kostnader från anslaget till oförutsedda
utgifter;

nr 143, angående anslag till ersättningar
på grund av förbud mot bebyggelse
m. in. inom vissa strandområden;

nr 144, angående anslag till utbyggnad
av staten tillhöriga gruvanläggningar
i Malå socken in. in.;

nr 145, angående dispositionen av
överskottsmedel från statens krigsförsäkringsnämnds
verksamhet;

nr 146, angående lönegradsplacering
för viss biträdespersonal m. in.;

nr 147, angående omorganisation av
statens utlänningskommission m. in.;

nr 148, angående vissa anslag till universitetssjukhusen
in. in.; och

Nr 11.

Måndagen den 24 mars 1952.

nr 149, angående omorganisation av
skolöverstyrelsen m. in.

Vid härefter skedd föredragning av
Kungl. Majrts proposition nr 150, angående
ytterligare utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1951/52,
hänvisades propositionen, såvitt angick
jordbruksärenden till jordbruksutskottet
och i övrigt till statsutskottet.

Slutligen föredrogos var efter annan
följande propositioner; och hänvisades
därvid

till statsutskottet propositionerna:
nr 151, angående anslag till ny ungdomsanstalt
för svårbehandlade m. in.;

nr 152, angående inköp och iståndsättande
av beskickningsfastigheter m. m.;

nr 153, angående vissa åtgärder för
avhjälpande av lärarbristen vid de högre
skolorna;

nr 154, angående fortsatt disposition
av visst äldre anslag; och
nr 155, angående vissa anslag under
landsstaten för budgetåret 1952/53;

till jordbruksutskottet propositionen
nr 157, angående bemyndigande att
försälja viss kronan tillhörig fast egendom,
m. m.;

till behandling av lagutskott propositionen
nr 158, angående tillägg å de livräntor
som utgå enligt förordningen den
11 juni 1943 (nr 347) om vissa ersättningar
vid införandet av statsmonopol
å importen av tobaksvaror;

till bevillningsutskottet propositionen
nr 160, angående höjning av vissa postavgifter; till

statsutskottet propositionen nr 161,
angående inköp av fastigheter i Visby;

till bevillningsutskottet propositionen
nr 162, med förslag till förordning angående
ändring i förordningen den 1
juni 1951 (nr 374) om skatt å elektrisk
kraft (elskatteförordningen); samt
till statsutskottet propositionerna:
nr 165, angående statsförvärv av Köping—Uttersberg—Riddarhyttans
järnväg
m. m.; och

nr 166, angående vissa markförvärv
för försvaret m. m.

§ 3.

Föredrogos var för sig följande på
bordet liggande motioner; och hänvisades
därvid

till bevillningsutskottet motionen nr
516 av herrar Sjölin och Schmidt; samt

till behandling av lagutskott motionen
nr 517 av herr Lundberg.

§ 4.

Föredrogos, men bordlädes åter statsutskottets
memorial och utlåtanden nr
56—59, bevillningsutskottets betänkanden
nr 20 och 21, bankoutskottets utlåtanden
nr 7 och 8, första lagutskottets
utlåtanden nr 9—12, andra lagutskottets
utlåtande nr 24, tredje lagutskottets utlåtande
nr 11, jordbruksutskottets utlåtanden
nr 1 och 5—8 samt andra kammarens
allmänna beredningsutskotts utlåtanden
nr 10—14.

§ 5.

Föredrogs den av herr Swedberg vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
angående vissa missförhållanden
i samband med offentliga uppvisningar
eller tävlingar i boxning.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 6.

Anmäldes, att följande Kungl. Maj:ts
propositioner tillställts kammaren, nämligen nr

120, angående vissa avlönings- m.
fl. anslag under riksstatens fjärde huvudtitel
för budgetåret 1952/53 m. m.;

nr 123, angående vissa byggnadsarbeten
vid statens sinnessjukhus m. m.;

nr 130, angående åtgärder till skydd
mot biologisk krigföring;

Onsdagen den 26 mars 1952.

Nr 11.

nr 136, angående användande av
Spenshults sanatorium såsom eftervårdssjukhus
för reumatiker;

nr 156, angående understöd till folkliga
musikskolan i Arvika;

nr 159, angående vissa investeringar
i statens järnvägars fond;

nr 163, angående fortsatt understöd
till viss skärgårdstrafik m. m.; och
nr 164, angående anslag till vissa åt -

gärder för ekonomisk försvarsberedskap.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 7.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 2.07 em.

In fidem
Per Bergsten.

Onsdagen den 26 mars.

Kl. 10 fm.

§ I Justerades

protokollet för den 19 innevarande
mars.

§ 2.

Föredrogos var efter annan och remitterades
till statsutskottet följande
Kungl. Maj:ts å bordet liggande propositioner,
nämligen:

nr 120, angående vissa avlönings- m.
fl. anslag under riksstatens fjärde huvudtitel
för budgetåret 1952/53 m. m.;

nr 123, angående vissa byggnadsarbeten
vid statens sinnessjukhus m. m.;

nr 130, angående åtgärder till skydd
mot biologisk krigföring;

nr 136, angående användande av
Spenshults sanatorium såsom eftervårdssjukhus
för reumatiker;

nr 156, angående understöd till folkliga
musikskolan i Arvika;

nr 159, angående vissa investeringar
i statens järnvägars fond;

nr 163, angående fortsatt understöd
till viss skärgårdstrafik in. m.; och
nr 164, angående anslag till vissa åtgärder
för ekonomisk försvarsberedskap.

§ 3.

Föredrogs statsutskottets memorial nr
56, i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut i fråga om placeringen i lönegrad
av tingsdomartjänsterna och anslaget
för budgetåret 1952/53 till Häradsrätterna:
Avlöningar.

Den i detta memorial föreslagna voteringspropositionen
godkändes.

§ 4.

Föredrogos vart efter annat:

statsutskottets utlåtanden:

58, i anledning av väckta motioner
om utredning av frågan om lönegradsplacering
för personalkonsulenter i statstjänst
m. in.; och

nr 59, i anledning av väckta motioner
om pension eller understöd åt vissa anstiillningshavare
i statens tjänst in. fl.;

Nr 11.

Onsdagen den 26 mars 1952.

Ökning av regeringsrådens antal.

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 20, i anledning av väckta motioner
angående skyldigheten att erlägga lagfartsstämpel
vid fastighetsöverlåtelse genom
fusion; och

nr 21, i anledning av väckt motion
angående skattskyldigheten för ersättning
som utgår vid avträde av kolonat,
skogstorp, odlingslägenheter och kronotorp;
samt

bankoutskottets utlåtanden:

nr 7, i anledning av fullmäktiges i
riksbanken framställning om pension
eller engångsbidrag åt Ellen Johnson;
och

nr 8, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om fortsatt
giltighet av valutalagen den 22 juni
1939 (nr 350).

Kammaren biföll vad utskotten i dessa
utlåtanden och betänkanden hemställt.

§ 5.

Ökning av regeringsrådens antal.

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 9, i anledning av dels Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om tillfällig
ökning av regeringsrådens antal,
dels ock i ämnet väckt motion.

Genom en den 11 januari 1952 dagtecknad,
till lagutskott hänvisad proposition,
nr 27, vilken behandlats av
första lagutskottet, hade Kungl. Maj:t
under åberopande av propositionen bilagda,
i statsrådet och lagrådet förda
protokoll föreslagit riksdagen att antaga
ett vid propositionen fogat förslag till
lag om tillfällig ökning av regeringsrådens
antal, innebärande att antalet
ledamöter skulle utgöra elva.

I samband med propositionen hade
utskottet till behandling förehaft en i
anledning av densamma inom första
kammaren väckt motion, nr 366, av herr
Herlitz. Motionen utmynnade i en hemställan,
»att riksdagen måtte för sin del

besluta sådan ändring av den föreslagna
lagen om tillfällig förstärkning av regeringsrådens
antal, att regeringsrådens
antal bestämmes till tretton.»

Utskottet hemställde, att riksdagen —
med förklaring att riksdagen med bifall
till motionen I: 366 funnit viss ändring
böra vidtagas i det genom propositionen
framlagda lagförslaget — måtte för sin
del antaga ett av utskottet framlagt förslag
till lag om tillfällig ökning av regeringsrådens
antal.

Utskottets förslag innebar, att regeringsrådens
antal skulle ökas till tretton.

Reservation hade avgivits av herrar
Hedlund i Östersund, Ahlkvist och Olofsson,
fru Sjöström-Bengtsson samt herrar
Herbert Hermansson och Landgren,
vilka ansett att utskottet bort hemställa
att riksdagen med avslag å motionen
I: 366 måtte bifalla förevarande proposition
nr 27.

Sedan utskottets hemställan föredragits,
anförde:

Herr HEDLUND i Östersund: Herr talman!
Den fråga, som behandlas i det nu
föredragna utlåtandet, har varit föremål
för riksdagens överläggningar vid
ett par tillfällen tidigare. Regeringsrättens
arbetsbalans är så oroväckande
hög, att åtgärder måste tillgripas för att
nedbringa balansen. Det går ända till
7 å 8 år, innan klagande i regeringsrätten
får besked om sina besvär.

Första lagutskottets majoritet liksom
reservanterna och Kungl. Maj:t anser,
att åtgärder måste tillgripas för att nedbringa
balansen. I år har Kungl. Maj:t
föreslagit, att man skall utöka regeringsrätten
med ytterligare ett regeringsråd,
varigenom en inte obetydlig
avarbetning av balansen i regeringsrätten
skulle bli möjlig. Första lagutskottets
majoritet kan inte dela Kungl.
Maj :ts uppfattning utan menar, att skall
vi tillgripa åtgärder, så skall vi ta sådana
som är verkningsfullare än de

Onsdagen den 26 mars 1952.

Nr 11.

Kungl. Maj:t föreslagit. Därför stannar
lagutskottets majoritet vid ett förslag,
som går ut på att regeringsrätten skall
förstärkas med tre regeringsråd.

Jag medger, att utskottsmajoritetens
argument för sin uppfattning är mycket
starka. Utskottsmajoriteten förmenar
liksom Kungl. Maj:t, att det blir ett
oefterrättligt tillstånd om man låter regeringsrätten
arbeta med en så oerhörd
balans som den nu gör. De som söker
rättelse hos regeringsrätten får ju vänta
alltför lång tid. Ovissheten för dem är
pressande och många gånger svår, för
att inte säga nästan förödande.

Första lagutskottet vill inte sätta
några förhoppningar till den utredning
som Kungl. Maj :t föreslår om att på
annat sätt än genom en ökning av regeringsrådens
antal nedbringa regeringsrättens
arbetsbörda. Kungl. Maj :t har
nämligen i propositionen sagt att utredning
skall verkställas, huruvida man
inte genom andra åtgärder än genom en
ökning av antalet ledamöter i regeringsrätten
skulle kunna komma till rätta
med det hela.

Jag måste erkänna, att jag hyser samma
svaga förhoppningar som utskottsmajoriteten
om att det skulle vara möjligt
att på andra vägar än genom en ökning
av antalet ledamöter nå ett resultat.
Regeringsrättens arbetsbörda är så
stor, att även om man skulle kunna tillgripa
vissa åtgärder för att stoppa tillströmningen
av mål, skulle, såvitt jag
kan bedöma, dessa åtgärder knappast
få den effekt att ej någon förstärkning
av regeringsråd blir erforderlig.

hikväl har jag tillsammans med andra
utskottsledamöter reserverat mig till
förmån för Kungl. Maj:ts förslag; detta
uteslutande därför att jag tycker det är
orimligt att man inte kan vänta och
se resultatet av eu utredning, som
Kungl. Maj ds proposition förebådar,
innan man förstärker regeringsrätten
med tre regeringsråd. Tre regeringsråd
— säger man kanske — är väl ingenting
att resonera om. Nej, det är alldeles rik -

ökning av regeringsrådens antal.

tigt. En ökning med tre regeringsråd
kan man mycket väl godta, i synnerhet
som förstärkningen är tillfällig och utskottet
visar på möjligheten att regeringsrätten
efter avbalansering av ett
antal mål skulle kunna återbringas i
sitt normala läge. Men det är ju andra
saker som följer med. Antalet föredragande
i departementen och även övrig
personal måste ökas, och har man en
gång ökat en domstols eller ett ämbetsverks
personal, brukar det visa sig svårt
att nedbringa den efter några år.

Dessutom vill jag inte ge min anslutning
till den uppfattningen, att
länsprövningsnämnderna i skattehänseende
inte är att betrakta som en besvärsinstans.
Man säger, att om vi från
regeringsrättens prövning avskär vissa
mål, så blir målen endast behandlade
i en instans, i kammarrätten. Sålunda
skulle länsprövningsnämnderna inte ha
det minsta värde vid prövning av taxerings-
och beskattningsärenden.

Jag har en alldeles motsatt uppfattning.
Jag har aldrig sysslat med beskattningsmål
och aldrig tillhört en
taxeringsnämnd, än mindre en länsprövningsnämnd,
men då jag vet hur
länsprövningsnämnden är sammansatt,
vill jag tillerkänna den mycket höga
kvalifikationer som prövningsinstans.
Där sitter juridiskt utbildade skattetekniska
experter och där sitter lekmän,
som är förtrogna med de klagandes förhållanden.
Länsprövningsnämndens utslag
måste ha minst lika högt värde som
utslaget från en annan motsvarig instans.
Jag räknar sålunda med att vi
måste få två besvärsinstanser — länsprövningsnämnden
och kammarrätten
— om man skall kunna stoppa tillströmningen
av mål till regeringsrätten. Men
jag säger alltjämt att jag hyser samma
svaga förhoppningar som första lagutskottets
majoritet om att det skall vara
möjligt.

Då jag sålunda, herr talman, nu yrkar
bifall till reservationen, innebär det
att jag vill följa hävdvunnen riksdags -

Nr 11.

Onsdagen den 26 mars 1952.

ökning av regeringsrådens antal.

praxis och inte gå en utredning så i
förväg som första lagutskottet nu vill
göra. Har Kung], Maj:t affischerat en
utredning och tillika meddelat, att utredningen
skyndsamt skall verkställas,
så bör man avvakta resultatet, innan
man tillgriper en så radikal åtgärd som
den av första lagutskottets majoritet föreslagna.
Jag yrkar alltså, herr talman,
bifall till reservationen, vilket är detsamma
som bifall till den kungl. propositionen.

Häruti instämde herr Rubbestad.

Herr RYLANDER: Herr talman! Det
är ju sedan flera år tillbaka som det
föreligger en betydande balans av oavgjorda
mål i regeringsrätten. Balansen
vid utgången av 1951 motsvarade inte
mindre än två års arbetsprodukt av
regeringsrätten med nuvarande sammansättning.
Det är uppenbart att åtgärder
är erforderliga för att minska
balansen, och herr Hedlund i Östersund
har ju också på allt sätt understrukit
detta.

Det finns flera utvägar att överväga
i ett sådant sammanhang. Man kan tänka
på en ökning av regeringsrättens
arbetsprodukt genom att föreskriva,
att domstolen skall vara domför med
lägre antal ledamöter än som för närvarande
är fallet. Tanken på detta har
emellertid tidigare avvisats, och justitieministern
anser inte att det nu föreligger
några skäl att ånyo uppta denna
tanke. Utskottet har därför inte ens
funderat på att gå den vägen. En annan
utväg skulle vara utökning av föredragningstiden
eller andra liknande åtgärder
för att nå en större målavverkning,
men inte heller det har ansetts kunna
ifrågasättas. En tredje utväg är begränsning
av fullföljden, av rätten att fullfölja
talan emot kammarrättens utslag
i sådana mål som nu går till regeringsrätten.

I propositionen om tillfällig ökning

av regeringsrådens antal 1946 redogjorde
departementschefen för de åtgärder,
som under 1920-talet vidtagits
för begränsning av måltillströmningen
och som väsentligen bestått i att man
gjort kammarrätten till sista instans
i vissa grupper av mål och överflyttat
andra grupper från regeringsrättens till
annan myndighets prövning. Departementschefen
anförde i anslutning till
denna redogörelse, att det inte syntes
vara tillrådligt att utöver vad som då
—- på 1920-talet — skett minska tillströmningen
av mål till regeringsrätten
genom att avskära vissa grupper av mål
från fullföljdsrätt. Inte heller syntes det
då möjligt att till annan myndighet
överlämna avgörandet av vissa mål, i
vart fall inte i nämnvärd omfattning.
Inför det nu synnerligen otillfredsställande
arbetsläget har departementschefen
emellertid ansett, trots vad han sålunda
yttrade 1946, att man nu borde
uppta till övervägande frågan om möjligheterna
att på olika sätt minska måltillströmningen,
och han har tillkännagivit,
att det är hans avsikt att närmare
utreda dessa spörsmål och därefter
pröva dem.

Första lagutskottet anförde i sitt av
riksdagen antagna förslag vid förra
årets riksdag med anledning av då
väckta motioner om en ytterligare tillfällig
förstärkning av regeringsrätten, att
enligt utskottets mening starka skäl talade
för att en tillfällig ytterligare förstärkning
av regeringsrätten snarast genomfördes,
och det syntes därvid utskottet
ligga närmast till hands att
tänka sig en utökning med tre ledamöter.
Frågan om förstärkningens omfattning
och varaktighet krävde emellertid
närmare övervägande och utskottet
ville därför inte då förorda ett omedelbart
genomförande av lagändringen.
Utskottet hemställde att Kungl. Maj:t
måtte snarast framlägga för riksdagen
förslag till erforderlig utökning av regeringsrådens
antal, så att den alltför
stora balansen av oavgjorda mål kunde

Onsdagen den 26 mars 1952.

Nr 11.

»inom skälig tid» nedbringas till normal
storlek.

Herr talman! Jag måste nog säga,
med hänsyn till att balansen fortfarande
är lika stor och att det föreligger
en bestämd tendens till växande balans,
att den nu ifrågavarande propositionen
efter riksdagens ställningstagande
förra året innebär en överraskning.
Riksdagen fattade sitt beslut på
våren 1951. Man hade väl kunnat vänta
att den vidare utredning, som kunde
anses nödvändig, åtminstone skulle
igångsättas utan dröjsmål. Ja, den borde
enligt utskottets förmenande ha kunnat
avslutas så tidigt, att resultatet därav
hade kunnat redovisas i propositionen.
Det förslag om utökning av antalet
regeringsråd med en ledamot, som
framlagts i propositionen och som möjligen
skulle kunna medföra att balansen
i lyckligaste fall utjämnas på tio
år, kan ju inte anses vara det förslag
till utjämnande av balansen »inom skälig
tid», som riksdagen har anhållit om.

Om de åtgärder i övrigt, som kommer
i fråga, får riksdagen bara veta, att
departementschefen, trots vad han 1946
— säkerligen på goda grunder — yttrade,
nu anser sig böra uppta frågan
om möjligheterna att på olika sätt
minska måltillströmningen. Såvitt utskottet
är bekant har utredningen ännu
inte, ett år efteråt, igångsatts; det är
väl bara en förberedande kartläggning
av regeringsrättens olika arbetsuppgifter
samt tidigare åtgärder och förslag
som har gjorts.

Om man nu återigen skall gå in på
vägar, som man förut inte velat beträda
för att minska måltillströmningen,
kan man fråga sig, om det under
sådana förhållanden är riktigt säkert
att man över huvud taget behöver öka
antalet regeringsråd. Går man här in
för fullföljdsbegränsning i beskattningsmål,
något som är en mycket betänklig
historia, så är det kanske möjligt att
också klara av balansen utan någon
ökning.

Ökning av regeringsrådens antal.

Utskottsmajoriteten tvekar inte att
säga, att utskottet anser det »betänkligt»
att välja en väg med fullföljdsbegränsningar.
Det kan ju anses rimligt,
särskilt i dessa tider, när det allmänna
av den enskilde kräver så mycket skatter,
så tunga pålagor i olika hänseenden,
att man åtminstone skall kunna
få frågan om sin skyldighet att komma
ut med dessa skatter och pålagor prövad
i en andra instans.

En utredning av det slag som departementschefen
avsett kommer också att
kräva en avsevärd tid, och det är fara
värt att man då kommer in på mycket
vittgående utredningsuppslag. Man kan
bli tvungen att taga ställning till frågan
om prövningsnämndernas omorganisation.
I det sammanhanget vill jag gentemot
herr Hedlunds i Östersund uttalande
säga ■— med all aktning för prövningsnämnderna
sådana de nu är beskaffade,
de gör naturligtvis så gott
de kan —• att de utgör dock ingen riktig
domstolsinstans; det tror jag inte,
att ledamöterna i prövningsnämnderna
själva vill påstå. Man kan också komma
in på det av riksdagen år 1950
väckta spörsmålet om en allsidig och
förutsättningslös utredning rörande taxeringsförfarandet
och taxeringsprocessen,
som enligt riksdagens mening borde
taga sikte på frågan huruvida kraven
på rättssäkerhet och effektivitet vore
tillräckligt väl tillgodosedda. Det är alltså
en utredning som riksdagen redan
har begärt. Man torde inte heller kunna
undgå att taga ställning till frågan om
ökad rättssäkerhet med avseende på administrativa
besvärsmål över huvud taget,
vilken fråga för närvarande utredes
av besvärssakkunniga. När dessa en
gång avgivit sitt betänkande, skall väl
detta ut på remiss och stötas och blötas
som alla sådana förslag. Det kommer
alltså att ta lång tid. Även om man skulle
genom den omsider bebådade utredningen
komma till ett godtagbart resultat
på någon punkt, är det ganska otroligt,
alt man skulle komma till sådana

Nr 11.

Onsdagen den 26 mars 1952.

ökning av regeringsrådens antal.

resultat, att balansen skulle kunna inom
rimlig tid avarbetas utan att man måste
tillgripa en utökning av domstolen —
jag förutsätter nämligen, att det även i
fortsättningen kommer att krävas mycket
starka garantier för rättssäkerheten
på detta område.

Herr talman! Utskottet har då kommit
till att det inte finns någon annan
utväg än att nu öka antalet regeringsråd,
och utskottsmajoriteten anser, att man
nu bör gå in för en tillfällig ökning med
tre regeringsråd — inte bara med ett
som föreslagits i propositionen. Det har
inte angivits på vilket sätt man verkligen
skulle kunna komma fram till en
godtagbar lösning med ytterligare ett
regeringsråd. Som sagt, vi vet ingenting
om vilka åtgärder man tänker sig
i övrigt. En ökning med två regeringsråd
kan av praktiska skäl inte komma
i fråga.

Det är klart, att om man företager en
sådan ökning med tre regeringsråd så
för detta med sig i släptåg, vilket herr
Hedlund i Östersund mycket riktigt påpekade,
att man även måste öka antalet
övriga tjänstemän, såsom föredragande
i regeringsrätten, kontorsbiträden o. s. v.
Det är klart, att man ställer sig tvekande
till varje sådan ökning.

Då nu herr Hedlund i Östersund säger,
att det föreligger risk för att om
man företar en sådan ökning, man sedan
inte kan minska regeringsrättens
dimensioner, vill jag erinra om att det
ju hänt tidigare, att man har både ökat
och minskat antalet regeringsråd. År
1928 tillfördes just på förslag av riksdagen
regeringsrätten två regeringsråd
mer än Kungl. Maj:t hade föreslagit. Då
förelåg också en oroande balans. Den
avarbetades dock på några år. Om jag
minns rätt, var det år 1933 som man vid
uppkomna ledigheter åter kunde nedbringa
antalet regeringsråd. Utskottet
har redovisat möjligheterna att komma
ned till den dimension, som regeringsrätten
egentligen är avsedd att ha, nämligen
sju regeringsråd. Detta är möjligt

att göra år 1963, då ett antal regeringsråd
avgår åren 1956, 1959, 1961, 1962
och 1963.

Som min rent personliga åsikt måste
jag säga — utskottet har inte haft anledning
att gå in på detta — att det
absolut är erforderligt, att den enskilde
i sådana tider som dem vi nu lever i,
när skatterna ökas liksom över huvud
taget samhällets befattning med den enskildes
göranden och låtanden, skall få
sin sak prövad av en domstol, vars prövning
fyller mycket högt ställda krav.
Jag för min del anser det inte rimligt,
att man i fortsättningen skall kunna
klara sig med en förvaltningsdomstol
som med sina sju regeringsråd är så
klent dimensionerad som den var, när
den en gång för 40 år sedan inrättades.
Förhållandena är ju nu helt annorlunda.
Jag tror nu, att man även i fortsättningen
får tänka sig ha en regeringsrätt av
ungefär den storlek som den för närvarande
har, eller möjligen med något
regeringsråd mindre.

Så kommer vi till kostnaderna för en
sådan här operation. Det är klart, att
den kostar pengar. Det är nu inte lagutskottet
som har att närmare dryfta
den saken — den faller under statsutskottet
— men utskottet är inte så lättsinnigt
som man skulle kunna tro, när
det föreslår tillsättande av ytterligare
tre regeringsråd, utan utskottet har naturligtvis
också övervägt den saken. Då
har det visat sig, att det verkligen inte
alls är så självklart, att den billigaste
vägen är att nu utöka regeringsrådsantalet
med ett. Mycket goda skäl talar
för att det kan vara ekonomiskt förmånligt
för staten att välja den andra vägen:
att tillfälligtvis utöka domstolens antal
ledamöter med tre för att under en begränsad
tid avarbeta den här balansen.
Det är ju nämligen så, att staten, får betala
ränta på restituerade skattebelopp,
och det är ju ganska mycket pengar som
folk får tillbaka efter regeringsrättens
prövning. Räntan utgår med fem procent.
Även om staten kan upplåna pengar

Onsdagen den 26 mars 1952.

Nr 11.

till betydligt lägre ränta, och man därför
inte rättvisligen skall räkna med fem
procent, är det i alla fall betydande belopp
som staten här får punga ut med,
och det beloppet blir större och större
ju längre tid som förflyter från det vederbörande
erlade sin för höga skatt
och tills han får pengarna tillbaka efter
regeringsrättens utslag. Ännu mer obehagligt
kommer det att bli, när staten
framöver — det har ju knappast varit
fallet ännu — också får betala samma
ränta på restituerade kommunalutskylder.

På dessa grunder har utskottet ansett
det lämpligt att nu gå in för en ökning
med tre regeringsråd.

Jag skall inte göra mig alltför stora
illusioner om att utskottets förslag här
skall vinna bifall, men jag anser, att utskottet
är skyldigt att säga ifrån med
en viss skärpa, att ett låtgåsystem inte
kan tolereras när det gäller rättsskyddet
på detta område. Med dessa ord, herr
talman, ber jag få yrka bifall till utskottets
hemställan.

I detta anförande instämde herrar
Johansson i Norrfors och Östlund samt
fru Hellström.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet ZETTERBERG: Herr talman!
Det är ju alldeles klart, att förhållandena
är bekymmersamma med den stora
balans som föreligger och att man därför
kan säga, att det naturligtvis finns
starka skäl för att företaga en utökning
av antalet regeringsråd för att försöka
komma till rätta med svårigheterna och
se till att målen blir avgjorda så fort
som möjligt.

I propositionen har föreslagits en utökning
med ett regeringsråd; utskottets
förslag innebär ju att det skulle bli tre.
Kompromissen, två regeringsråd, är utesluten
utav arbetstekniska skäl. Det antal,
som då skulle uppkomma, ger inte
lämpliga arbetsförhållanden för regeringsrätten.

Ökning av regeringsrådens antal.

En utökning av regeringsrätten med
ett regeringsråd skulle ur tekniska synpunkter
sett jämfört med en utökning
med tre regeringsråd inte ge ett förhållandevis
större arbetsresultat. Nu
kan man i alla fall säga, att man, eftersom
arbetsbalansen ökat så mycket,
trots dessa svårigheter kanske ändå
skulle överväga en utökning med tre
regeringsråd. Däremot talar emellertid
inte minst det förhållandet, att det ju
då blir en väldigt stor utökning av antalet
ledamöter i regeringsrätten. Det är
ju bara för några år sedan antalet också
betydligt utökades. Regeringsråden var
ju från början sju till antalet, och vi
skulle bara på några få år få en fördubbling
av denna högsta administrativa
domstols ledamotsantal. I högsta
domstolen sitter 24 justitieråd. Det är
nog ingen hemlighet att för ett land med
så pass liten befolkning som Sverige får
vi på detta sätt väldigt stora högsta
dömande instanser. Det kan vålla rekryteringssvårigheter
— inte svårigheter
att få duktigt folk naturligtvis, men svårigheter
att få jurister av den allra yppersta
beskaffenhet till så stort antal
som erfordras för två högsta domstolar
av den storlek vi här har och som jag
tror är större än de flesta andra länders,
i anseende till invånarantalet.

Under sådana omständigheter har jag
för min del kommit till det resultatet,
att det nog finnes mycket starka skäl
för att försöka hantera problemet balansen
i regeringsrätten på annat sätt.
Närmast kommer jag då till den tanken,
att man skulle se, om man inte på ett
eller annat sätt kunde begränsa fullföljdsrätten.
Vid en jämförelse med de
vanliga domstolarna finner man ju att
många mål blir slutgiltigt avgjorda i
hovrätt. I fråga om skattemålen har man
en liknande, kvalificerad mellaninstans
i kammarrätten.

.lag menar, att del vore väl värt att
göra ett försök att genom eu sortering
av målen på ett eller annat sätt få kammarrätten
till sista instans i så pass

2 --Andra kammarens protokoll 1952. Nr II.

Nr 11.

Onsdagen den 26 mars 1952.

Ökning av regeringsrådens antal.

många mål att svårigheterna för regeringsrätten
därigenom skulle kunna avhjälpas.
Den tanken har varit uppe tidigare,
och jag ställde mig då litet skeptisk
till möjligheterna att genom en sådan
fördelning skapa en dylik spärr i
kammarrätten, men när nu svårigheterna
tornar upp sig igen, tycker jag, att
det är värt att göra försöket. Någon
ordentlig undersökning av detta problem
har emellertid inte kommit till
stånd.

Regeringens förslag innebär närmast,
att man skulle utöka regeringsrådens
antal med ett och under tiden avvakta,
om man inte genom den utredning, som
det är meningen att sätta i gång, på annat
sätt kan klara detta balansproblem.
Jag tror, att det skulle vara försiktigast,
om riksdagen följde den meningen.

Herr FAGERHOLM: Herr talman! Jag
tror man utan överdrift nu kan tala
om att det föreligger en kris i beskattningsförfarandet.
Det är inte nog med
att beskattningsmyndigheterna är svårt
överansträngda och att de inte tror sig
kunna på ett rimligt sätt bemästra den
situation som nu uppkommer med alla
de nya skatteförfattningarna, utan också
de skattskyldiga själva hotar att bli
helt överansträngda, särskilt när det
gäller rörelsebeskattning. Ett uttryck
för denna krissituation inom beskattningsförfarandet
är de mycket långa
tiderna för överklagande i kammarrätten
och regeringsrätten. Som det väl
här har nämnts tar det för närvarande
sex till sju år att få en skattefråga prövad
från begynnelsen till sista instans.

Vad är bakgrunden till detta läge?
Jag tror att den förnämlige representant
för det förnämliga första lagutskottet
som har fört reservanternas talan
skulle bli tämligen förskräckt, om han
finge tillfälle att se det rättsmaterial
och det lagmaterial som ligger till
grund för beskattningsdomstolarnas arbete.
Sedan gammalt är man inom civilrätten
och även inom straffrätten van

att ha ett något så när stabilt, entydigt
och genomarbetat rättsmaterial, på
grundval av vilket det byggs upp en
praxis, så att folk vet vad de kan göra
eller inte göra.

Skatterätten uppfyller inte i något avseende
detta krav. Det är ett kaotiskt
material, i mångt och mycket delvis
motstridigt och i vissa fall direkt obegripligt.

Under sådana förhållanden fyller en
snabb rättsskipning i skattedomstolarna
desto större uppgift. Ovissheten, som
kan vara under många år, i viktiga
skattejuridiska frågor är till stor nackdel
både för taxeringsmyndigheterna
och för de skattskyldiga.

För närvarande är skattefrågorna de
ekonomiskt betydelsefullaste juridiska
frågorna i vårt samhälle. Det sammanlagda
värdet i mål av skattekaraktär
överstiger många gånger det sammanlagda
värde som står på spel i mål av
annan karaktär.

Det förhåller sig också så, att skattemyndigheternas
utslag går i verkställighet
omedelbart. I och med att en lokal
taxeringsmyndighet, eller eventuellt
en prövningsnämnd, har fastställt
en viss lösning i ett skatteärende tages
skatten ut i enlighet därmed. Sedan
kan man överklaga och kanske i sinom
tid, efter sex eller sju år, få igen de felaktigt
utbetalda pengarna. Det är bra
märkligt att man icke har rätt att vid
sådan återbäring av skatt göra avdrag
för de kostnader man har haft för att
vinna skattemålet — detta sagt inom
parentes som ett kuriosum.

Det har till och med gått så långt, att
vissa välvilligt inställda prövningsnämnder
gått med på bifall till den
skattskyldiges besvär under förutsättning
att taxeringsintendenten överklagar.
Man har alltså där fått klart för
sig det orimliga i att den skattskyldige
i ett mål, låt oss säga av prejudicerande
karaktär, skall ligga ute med pengarna
hela denna tid, och därför har man

Onsdagen den 26 mars 1952.

Nr 11.

så att säga givit honom kredit genom
att bifalla hans besvär, under förutsättning
att taxeringsintendenten överklagar.
Därigenom slipper den skattskyldige
nämligen ligga ute med pengarna
så länge. Det säger ganska mycket om
läget att ett sådant förfarande har ansetts
nödvändigt.

Nu kan man säga att vi inte löser
det här problemet genom att tillsätta
några ytterligare regeringsråd. Emellertid
måste man uppenbarligen förbättra
läget genom att utöka den högsta
skattedomstolens arbetskapacitet. Det
tar ju nu ett par tre år innan ärendet
passerar regeringsrätten.

Jag blev något förvånad över justitieministerns
motivering för att man
icke skall öka regeringsrådens antal utöver
vad som är föreslaget i propositionen.
Han säger att man vinner förhållandevis
mera genom att utse ett regeringsråd
än genom att utse tre. Jag
får säga att det låter ganska egendomligt.
Då får väl arbetsformerna så moderniseras
och överses, att man får ut
det merresultat av den ökade arbetsstyrkan
som är befogat.

Vidare säger justitieministern att vi
inom loppet av ett begränsat antal år
bär fått regeringsrätten nära nog fördubblad,
men, herr justitieminister, se
på det lagmaterial på vilket regeringsrätten
dömer! Det har väl sannolikt
också fördubblats. I varje fall när det
gäller skattefrågor, har lagarna ändrats
på ett flertal väsentliga punkter under
senare år. Hastigt hopkomna skattelagar
kommer på löpande band. Undra på att
det då behövs rättsskipningsorgan som
kan klara ut hur de skall tolkas och vad
de innebär.

Vidare sade justitieministern, om jag
nu uppfattade honom rätt, att de högsta
domstolsinstanserna i Sverige är överdimensionerade
med hänsyn till landets
ringa folkmängd, och han antydde också
att det skulle vara svårt att få kvalificerade
jurister att besätta platserna
i dessa högsta dömande instanser med.

Ökning av regeringsrådens antal.

Jag tycker den förklaringen är något
långsökt.

Jag hade en gång i tiden förmånen
och glädjen att få delta i första lagutskottets
arbete. Jag lärde mig då att
i hög grad respektera den traditionella
och djupt rotade känslan i detta utskott
för rättssäkerhet, för stabilitet i
rättsförhållandena och för effektivitet
även ur de svagares synpunkt i rättsskipningen.
Jag har därför blivit något
förvånad över att det finns så många
reservanter som vill ha blott elva regeringsråd.
Det är icke förenligt med
rättssäkerheten i ett modernt samhälle,
som vill vara rättsligt högtstående, att
folk skall få vänta i sex å sju år på avgöranden
i för dem grundläggande ekonomiska
rättsliga tvistefrågor. Det är
inte demokratiskt, ty det gör att de, som
inte har råd, insikter eller vilja att hålla
ut, förlorar rätten, medan däremot de
stora som har råd att fortsätta en process
upp till sista instans har möjlighet
att vinna. Jag vill också uttryckligen
säga till reservanternas talesman, att
man inte kan jämställa prövningsnämndernas
arbete i skattefrågor med underrätternas
arbete i civilmål. Det är två
helt skilda saker. I prövningsnämnderna
är det fiskaliska intresset det avgörande.
Jag behöver kanske inte gå in
på den saken nu, men jag är beredd att
leda det i bevis. Jag anser inte att det
är något fel, ty prövningsnämndernas
fiskaliska karaktär är ju i mångt och
mycket motiverad av förhållandena.

Herr talman! Jag vill med detta bara
ha sagt, att jag inte tror man kan lösa
frågan om rättsstabilitet och rättssäkerhet
inom beskattningsområdet, det för
medborgarna ekonomiskt viktigaste
rättsområdet, genom att utöka antalet
regeringsråd något mer eller något
mindre. Men jag är övertygad, herr talman,
att varje åtgärd är befogad som
är ägnad att nedbringa den långa övcrklagandetiden
och minska den rättsosäkerhet
som föreligger, och det är uppenbart,
att inrättandet av ytterligare

Nr 11.

Onsdagen den 2G mars 1952.

Ökning av regeringsrådens antal.

en division, eller vad det kan bli, av
regeringsrätten måste påskynda handläggningen
av dessa frågor.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr OLSSON i Mellerud: Herr talman!
Då jag med min allmänna ekonomiska
försiktighet har stannat på den
linje som väl av de flesta anses vara
den dyrbaraste i detta fall, kanske det
kan krävas några kommentarer från
min sida. Jag vill säga att jag inte har
sett denna fråga enbart från ekonomisk
synpunkt, även om jag givetvis har vägt
de ekonomiska synpunkterna mot de
andra. Det för mig grundläggande är
frågan om rättsordningen, och jag fäster
den allra största vikt vid att man
skapar och underhåller en god rättsordning.

Det är inte nog med att vi får goda
domstolar som dömer mellan medborgarna
och i medborgarnas intresse på
ett oklanderligt sätt. Det är också av
betydande vikt, att målen också blir
avgjorda inom en tid som kan anses
skälig och rimlig.

När vi för någon tid sedan skapade
vår nya rättegångsordning, fanns det
givetvis många skäl för det intresse
som lades ned på denna nya rättsordning,
men jag tror inte jag säger för
mycket om jag påstår, att ett av de mera
väsentliga skälen var, att man ville få
en relativt snabb rättvisa och komma
ifrån långlialningen och de ideliga
bordläggningarna.

Jag ser detta problem ungefär på
samma sätt. Balansen av oavgjorda mål
tenderar att öka synnerligen oroväckande.
Denna väldiga balans ökar med
inte mindre än ett halvt tusental mål
per år och är nu uppe i praktiskt taget
5 000 mål. Jag frågar: Vill man vara
tillfredsställd med en rättvisa, som visar
på en balans på 5 000 mål och där
det dröjer flera år innan vederbörande
kan få det utslag, som han genom domstolsbehandlingen
har sökt åstadkom -

ma? För mig ter sig ett sådant tillstånd
så allvarligt, att jag vill att vi skall söka
oss fram med effektiva åtgärder, så att
man får detta problem löst.

Nu kan man säga, att regeringen är
inne på samma väg. Man har pekat på
denna stora balans, man föreslår en
ökning av regeringsrådens antal med
ett, vilket enligt det föreliggande materialet
skulle betyda att balansen i
bästa fall skulle vara avarbetad om tio
år. Med den ökning av antalet skattemål,
som har följt under senare tid, är
det knappast sannolikt att man kan
räkna så optimistiskt, med tio år, som
man här från regeringens sida har
gjort. Vi har då inom utskottet resonerat
så, att det är klokt att undersöka
om vi inte kan komma fram på en effektivare
väg, och vi har rekommenderat
en ökning av regeringsrådens antal
med tre.

Nu ser naturligtvis kammarens ledamöter
på den ekonomiska sidan av saken
och säger, att tre regeringsråd givetvis
kommer att dra betydligt större
kostnader än det blir om man går på
den försiktiga väg, som regeringen föreslår,
och ökar regeringsrådens antal
med ett.

Jag är intet så säker på att dessa
konklusioner är riktiga. Som utskottets
ordförande redan har påpekat och som
utskottsutlåtandet ger belägg för, är de
totala utgifterna för balansen om man
går regeringens väg — alltså med ett
regeringsråd — under tio år 1 150 000
kronor. Går man utskottets väg, där vi
har utsikt att kunna avarbeta balansen
på tre till fyra år, drar det en kostnad
av 1 450 000 kronor; det är alltså en
relativt blygsam merutgift. Men detta
säger inte allt, tv som utskottets ordförande
redan förut har påpekat får ju
staten betala 5 procent på det belopp,
som ligger inne och som sedan skall
utbetalas till vederbörande, och det
måste betyda, att ju snabbare man kan
få avarbeta balansen, desto mindre sådan
räntekostnad får staten att lägga ut.

Onsdagen den 26 mars 1952.

Nr 11.

Det är naturligtvis vanskligt att med
klara siffror få fram vad dessa räntekostnader
för varje år innebär, men så
pass mycket är redan klart, att det är
mycket betydande summor. Jag menar
sålunda, att om man väger det ena mot
det andra, i det här fallet propositionens
förslag mot utskottets, så är det
inte säkert att, om jag så får uttrycka
det, den ekonomiska vågen slår till fördel
för regeringsförslaget.

Nu säger man i propositionen, att
man även vill söka gå fram andra vägar
för att komma till rätta med denna
väldiga balans, och jag får erkänna
att jag livligt uppskattar det initiativ,
som jag förmodar man har för avsikt
att ta i detta fall. Men det må förlåtas
mig, om jag ställer mig en liten smula
tvivlande till de resultat, som man kan
nå på den anvisade utredningsvägen.
Denna fråga har man utrett vid åtskilliga
tillfällen i syfte att kunna skala
bort en hel del mål, som nu går upp
till regeringsrätten. Men när man har
vägt det ena mot det andra, har man
till sist kommit till det resultatet, att
det som föreslagits har varit av mycket
blygsam art. Nu påpekas i propositionen,
och statsrådet nämnde det
också i sitt tal nu, att man ämnar pröva
en begränsning av fullföljden till högsta
domstolen. Det är en sak som riksdagen
tidigare ställt sig mycket kylig
emot, och jag får för min del säga, att
jag är ytterst tveksam om jag skulle
kunna acceptera denna väg.

Om man försöker tänka sig in i hur
en sådan fullföljdsbegränsning skulle
verka, så kommer man til syvende og
sidst till att del blir de ekonomiska
mindre bärkraftiga klagandena som får
sina intressen mindre väl tillgodosedda.
Detta kommer i första hand att gå ut
över de små i samhället, och jag är för
min del inte intresserad av att vi skapar
ett fullföljdsförfarande, som visserligen
låter en hel del mål ramla igenom
sållet utan att nå fram till högsta
domstolen, men som kanske samtidigt

Ökning av regeringsrådens antal.

kan skapa ett tillstånd, där man kommer
till resultat, som åtminstone jag för
min del inte vill vara med om att tillstyrka.
Jag tror mig med andra ord
redan nu kunna säga, att jag ställer
mig mycket tvivlande till tanken på en
fullföljdsbegränsning vad gäller dessa
mål. En utredning kan naturligtvis vara
av visst intresse i alla fall, något kan
vinnas, men jag menar att det är så litet
att vinna, att vi inte skall stödja tanken
vid något så bräckligt som detta.

Statsrådet nämnde också, att vi
kanske här i vårt land är vanda vid att
få gå till högsta domstolen i större utsträckning
än vad som sker i något annat
land. Han ifrågasatte huruvida inte
de högsta domstolarna, såväl den administrativa
som den andra högsta domstolen,
skulle vara överdimensionerade
för vår begränsade befolkning. Det är
sannolikt riktigt, om man gör en jämförelse
med en hel rad andra länder,
att de i många fall nöjer sig med två
instanser, där vi nu har en tredje. Men
jag säger å andra sidan: det är svensk
tradition att kunna få gå till Kungl.
Maj:ts högsta domstol, och jag skulle
tro att det knappast går att bryta denna
tradition i närvarande stund. Jag vill
inte vara med om det, men även om
man skulle vara inställd på detta, skulle
det näppeligen gå att nu bryta denna
gamla .svenska tradition. Det är kanske
klokare att vi på den punkten följer
vår gamla linje, även om vi till högsta
domstolen släpper fram större antal
mål än vad man kanske gör i andra
länder.

När jag har gjort mina överväganden
i denna fråga, har det främst varit med
tanke på rättsordningen. .lag anser att
det är av betydande vikt inte enbart
att man får goda domar utan också att
man får dessa domslut inom tid som
kan anses skälig och rimlig. För det
andra är jag inte säker på att kostnaden
skulle bli så nämnvärt större än om
man följer propositionens linje. Det är
från dessa båda utgångspunkter, herr

Nr 11.

Onsdagen den 2G mars 1952.

Ökning av regeringsrådens antal.

talman, jag har stannat för utskottets
linje, och jag ber för min del att få
rekommendera densamma.

Herr HEDLUND i Östersund: Herr
talman! Jag begärde ordet bara för att
få säga några ord i den debatt som pågår
nu. Både herr Fagerholm och herr
Olsson i Mellerud söker genom sina inlägg
få frågan att gälla huruvida man är
beredd eller inte beredd att värna rättssäkerheten
i detta land. Vem har ifrågasatt
att någon i denna kammare skulle
stå på den linjen, att man inte skulle slå
vakt om rättssäkerheten? Det är helt
naturligt av stort intresse att få alla mål,
både de administrativa och domstolsmålen,
snabbt avgjorda, men det är överord
att säga att rättssäkerheten är otrygg,
därför man får vänta på utslag i regeringsrättsmål.
Men det är ju inte om
rättssäkerhet vi diskuterar, utan det är
fråga om praktiska åtgärder att förkorta
väntetiden på måls avgörande i regeringsrätten.
Jag kan inte förstå varför
man just i det här ärendet skall så fullständigt
avvika från vad som alltid liar
varit och i fortsättningen måste bli en
god riksdagspraxis. Innan man vidtar
en åtgärd, som får sådana organisatoriska
verkningar som det här är fråga
om, så bör man ju i all rimlighets namn
avvakta och se vad den utredning, som
redan är påbörjad, kan ge för resultat.

Jag säger som jag sade förra gången
jag hade ordet: Jag har ingen som helst
möjlighet att tänka mig på vilket sätt
man skulle kunna nedbringa arbetsbalansen
i regeringsrätten genom att avstänga
målens uppvandring till regeringsrätten.
Men vem vet? En utredning
kan ju ge ett sådant resultat, och skulle
inte det resultatet kunna vinnas, får vi
väl tillgripa, förmodar jag, den väg som
utskottet nu vill gå.

Jag vet inte hur justitieministerns
hjärta klappar just nu, men jag skulle
dock tro att om denna fråga hade behandlats
för femton år sedan skulle säkert
justitieministern ha sagt att han var

tacksam för att lagutskottet så generöst
tillmötesgått hans krav, att det i stället
för ett givit honom tre regeringsråd. Nu
har jag varit litet påverkad av det förhållandet,
att vi får lov att ransonera
organisatoriska åtgärder just nu. Därför
har jag funnit det förnuftigt att vänta
och se vad man kan göra för att undvika
en organisation, som blir en ekonomisk
belastning för samhället. Jag
förmodar att justitieministern också har
handlat under trycket av rådande ekonomiska
förhållanden.

Då det, herr talman, inte alls här gäller
frågan om rättssäkerheten, som herrar
Fagerholm och Olsson i Mellerud nu
vill göra gällande, utan en rent praktisk
fråga, tycker jag man bör begränsa debatten
till detta, och jag vidhåller mitt
yrkande om bifall till Kungl. Maj:ts proposition.

Herr OLSSON i Mellerud (kort genmäle):
Herr talman! Det förefaller mig
som om den föregående ärade talaren
hade hört på litet slarvigt vad jag hade
att säga. Jag har icke nämnt ordet rättssäkerhet.
Vad jag däremot talade om
var en god rättsordning, och jag ställer
verkligen ännu en gång den frågan till
den föregående talaren: Anser han att
det är en god rättsordning, när vi har
en balans på 5 000 mål och man kanske
kan få sitt ärende avgjort först om två
till tre år? Det är denna »goda» rättsordning
jag har talat om. Jag har icke
ett ögonblick talat om rättssäkerheten.

Jag skulle vidare vilja fråga herr Hedlund
i Östersund, som tycks vänta sig
mycket av den skisserade utredningen:
Vill herr Hedlund gå på begränsning av
fullföljden? Det är kruxet i denna fråga.
Jag vill inte detta, och därför har jag
stannat för denna linje.

Herr FAGERHOLM (kort genmäle):
Herr talman! Det är ju ingen som påstår
att det skulle föreligga två läger här i
kammaren, av vilka det ena vill värna
rättsordningen och det andra inte vill

Onsdagen den 26 mars 1952.

Nr 11.

värna den. Jag är för min del fullkomligt
övertygad —- och det är väl alla —•
därom, att det inte finns någon som har
velat värna rättsordningen bättre än
herr Hedlund själv under de många år
han verkat i lagutskottet. Frågan ligger
inte på det planet. Vad jag för min del
har påpekat är det kaotiska, otillfredsställande
system som nu råder på skatterättsskipningens
område, och jag har
sagt att man måste göra någonting för
att rätta till det och att det nuvarande
systemet icke är överensstämmande med
en god rättsordning.

Jag skulle vilja ställa en fråga, och
jag kan ställa den direkt till herr justitieministern
eller till herr Hedlund: Anser
ni att det är försvarligt att en jordbrukare,
en mindre näringsidkare eller
liknande, vilken har en skattefråga som
kanske rör hela hans verksamhet och
har avgörande betydelse hur han skall
driva den, skall behöva vänta i sju år
på att få besked? År det rimligt, och är
det riktigt? Jag anser det inte.

Herr talman! Det är därför att man
här har en möjlighet att ge utvecklingen
en bättre riktning genom att öka regeringsrättens
arbetskapacitet som jag har
velat gå på utskottets förslag. En sådan
åtgärd löser inte frågan, det är jag fullkomligt
medveten om, men den innebär
ett steg i rätt riktning.

Herr HEDLUND i Östersund (kort
genmäle): Herr talman! Jag har ju här
sagt att jag tycker att det är otillfredsställande
att man skall behöva vänta så
länge på utslag i regeringsrätten, och
när herr Fagcrholm och herr Olsson i
Mellerud vill göra det hela till en rättssäkerhetsfråga
och alltså menar, att vi
reservanter skulle vara mindre nogräknade
om rättssäkerheten än utskottets
majoritet, så protesterar jag mot vad de
säger. Det är heller inte en fråga om
rättsordningen, herr Olsson i Mellerud,
utan det är bara en organisatorisk fråga.

Frågan är om vi i år eller ett kommande
år skall ha eif eller tre regerings -

ökning av regeringsrådens antal.

råd till. Jag är av hela min själ ense
med alla om att man bör tillgripa åtgärder
för att nedbringa balansen i regeringsrätten,
men jag vill inte rusa i väg,
när möjlighet kanske kan finnas att utan
mera omfattande organisatoriska åtgärder
bringa reda i frågan.

Jag begriper inte varför skattemålen
är så heliga, att inte vissa av dem skulle
kunna undantas från en högstadomstolsprövning,
när andra rättsfrågor, som
rör den enskilde kanske djupare, får lov
att stanna i mellaninstansen. Jag vill
inte säga att jag aldrig går med på att
avskära några mål från regeringsrätten.
•Tåg säger att jag vore glad om det skulle
kunna öppnas en möjlighet att avskilja
vissa mål från regeringsrättens behandling
lika väl som man i den vanliga processen
kan avskilja mål från behandling
i högsta domstolen.

Jag vidhåller mitt yrkande och tycker
att vi slutar nu och voterar.

Herr FAGERHOLM (kort genmäle):
Herr talman! Herr Hedlund säger ju alldeles
tydligt, att den nuvarande ordningen
är otillfredsställande, i varje fall
vad gäller överklagandetiden. Då är ju
skillnaden mellan herr Hedlunds och
min uppfattning fullkomligt klarlagd —
bägge två anser vi att ordningen är
otillfredsställande -— och skillnaden
mellan oss är denna: För utskottets del
vill man handla, göra någonting för att
få slut på de otillfredsställande förhållandena,
herr Hedlund däremot vill att
frågan skall vidare utredas.

Herr OLSSON i Mellerud (kort genmäle):
Herr talman! Jag vill gentemot
herr Hedlund påpeka en inte oväsentlig
skillnad mellan de båda förslagen. Enligt
utskottets förslag beräknas arbetsbalansen
bli avklarad på tre å fyra år,
men enligt det förslag, som herr Hedlund
går på, beräknas balansen vara
kvar till om tio år, och det är detta jag
har betecknat som en mindre tillfredsställande
rättsordning.

Nr 11.

Onsdagen den 26 mars 1952.

Ökning av regeringsrådens antal.

Jag vill tillägga, att första kammaren
nyss med icke obetydlig majoritet har
gått på utskottets förslag.

Herr HAGBERG i Malmö: Herr talman!
Det ligger naturligtvis mycket i
vad herr Hedlund i Östersund just har
anfört, nämligen att det inte är en fråga
om rättsvården, vi här diskuterar. På
den punkten är inga delade meningar
rådande, menar herr Hedlund, utan
här gäller det en organisatorisk fråga,
en fråga om vilka praktiska vägar
vi skall gå för att nå ett bättre sakernas
tillstånd än det, som nu är för
handen. Detta låter givetvis säga sig,
men, herr Hedlund, blir trots allt inte
denna fråga doek i sina konsekvenser
en fråga om rättsvården?

Det kan ju nämligen inte ur någon
synpunkt anses tillfredsställande, att en
rättssökande har att vänta i sex, sju år
på ett avgörande av den art det här är
fråga om. Jag antar, att åtskilliga av
kammarens ledamöter känt sig ganska
chockerade, när de studerat den tabell
över utvecklingen av regeringsrättens
arbetsbörda, som finns på sida 2 i utskottsutlåtandet.
Där finner man ju, att
arbetsbalansen sedan 1942 har ökat
från 1 009 till 4 905 mål, av vilka skattemålen
utgör den ojämförligt största
gruppen. Denna senare siffra tycker jag
skulle motivera en blick även framöver.
Jag vet inte, om kammarens ledamöter
tänkt på hur denna balanssiffra möjligen
kan komma att te sig under de närmaste
åren, därest man inte gör någonting
för att få ett bättre sakernas tillstånd.

Jag vill erinra om att den ansvällning
av skattelagstiftningen, som vi fått
under de senaste åren, ännu icke avspeglat
sig i den här redovisade arbetsbalansen.
Blott ett par exempel. Vi har
ju på sistone fått skattelagstiftning, först
avseende investeringsskatt och sedan
investeringsavgift. I morgon justerar
bevillningsutskottet sitt betänkande om
konjunkturskatten, ett utomordentligt

komplicerat ämne. Jag vill inte vara
oartig mot kammarens ledamöter, men
jag ifrågasätter, om alla här, när vi
efter påsk kommer att besluta i frågan
om konjunkturskatten, verkligen haft
möjlighet att skaffa sig full överblick
över vad denna mycket komplicerade
lagstiftning gäller och vilka konsekvenser
den eventuellt kan få. Vi har ju vidare
att emotse förslag om temporär
inskränkning i den fria avskrivningsrätten
o. s. v. Alla dessa ting är av en
så invecklad beskaffenhet, att all sannolikhet
talar för att antalet därav föranledda
skattemål kommer att bli betydande.
För egen del skulle jag inte bli
förvånad, om den balans på omkring
5 000 ärenden i regeringsrätten, som nu
redovisas, därest ingenting kommer att
åtgöras, inom de närmaste åren kommer
att väsentligt ökas, beroende, som
jag sagt, på de nya, omfattande och
svåröverskådliga skattelagar, vi nu nästan
på löpande band beslutat eller kommer
att besluta.

Jag har liksom herr Hedlund i Östersund
all respekt för den, såsom jag tycker,
värdefulla riksdagstradition som
säger att man, när en utredning pågår,
inte skall föregripa denna utredning genom
några beslut. Men, herr talman,
det finns väl dock ingen tradition så
stark och inga principer så heliga, att
man inte, när förhållandena så kräver
— i rena undantagsfall alltså — skulle
kunna göra avsteg ifrån dem. Jag menar,
att läget i detta hänseende är så
bekymmersamt för massor av skattskyldiga
i vårt land, att kammaren vore väl
berättigad att göra ett avsteg ifrån denna
tradition på samma sätt som första
kammaren redan har gjort.

Med dessa ord, herr talman, vill jag
för min del yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr LINDBERG: Herr talman! Den
fråga, som vi nu behandlar, har tidigare
varit föremål för många behandlingar
inom första lagutskottet, och vid

Onsdagen den 26 mars 1952.

Nr 11.

varje tillfälle, då frågan har varit före,
har det försäkrats, att med en utökning
till det och det antalet ledamöter
skulle de balanserade målen ganska
snart kunna avverkas. Vid något tillfälle
har man också diskuterat en reducering
av antalet ledamöter i rätten, då
med hänvisning till att målens antal
inte har varit så särdeles högt.

När frågan om en ökning av regeringsrådens
antal förra gången behandlades
i utskottet, försäkrades det också,
att med denna utökning skulle man
inom en viss, jag tror till och med angiven
tid ha avverkat balansen och fått
ned den till det normala.

Det fanns de som tvivlade på att det
den gången skulle gå på det sätt son:
var avsett, och tvivlarna har i detta avseende
fått fullkomligt rätt, ty målens
antal har sedan dess oavbrutet ökat, och
man är för år 1951 enligt tabellen i utlåtandet
uppe i 4 905 balanserade mål.

När första lagutskottet under förra
året hade denna fråga uppe till behandling,
skrev det i sitt utlåtande, vilket
godkändes av riksdagens båda kamrar,
följande, som jag skall få be att få
läsa upp: »I ovannämnda utlåtande anförde
utskottet, att starka skäl talade
för att en tillfällig, ytterligare förstärkning
av regeringsrätten snarast genomfördes.
Det syntes utskottet därvid ligga
närmast till hands att tänka sig en utökning
med tre ledamöter. Vid sitt bedömande
av frågan utgick utskottet från
att, såsom departementschefen själv uttalade
år 1946, det icke vore tillrådligt
att utöver vad som redan skett minska
tillströmningen av mål till regeringsrätten
genom att avskära vissa grupper
av mål från fullföljdsrätt eller att till
annan myndighet överlämna avgörandet
av vissa mål.»

Detta var alltså vad utskottet sade år
1951. Det hänvisade även till departementschefens
uttalande av år 1946 om
en utredning i fråga om begränsning av
fullföljden. 1 år hänvisar reservanterna
inom utskottet till departementschefens

Ökning av regeringsrådens antal.

yttrande om utredning av frågan. Vi
har väl samtliga varit med om att vid
åtskilliga tillfällen diskutera frågan om
fullföljdsbegränsningar när det gäller de
högsta beslutande instanserna, och vi
har också varit ganska eniga om att
sådana begränsningar inte bör ske. En
annan sak är att man ibland har anlitat
nödfallsutvägar därför att man varit
tvingad att göra det. Nu skulle emellertid
genom nya begränsningar dels kunna
överflyttas en del av målen till andra
rättsinstanser, dels kanske också föreskrivas
någon slags ny summa revisibilis,
vilket skulle drabba dem som inte
har det särskilt gott ställt men som ju
ändå behöver få sin rättsfråga avgjord.

Under sådana förhållanden har man
väl rättighet att, även om det kanske
anses en smula förmätet fråga: Ha de
andra domstolar, till vilka en del skattemål
alltså skulle hänvisas, så litet att
göra att deras arbetsuppgifter behöver
utökas? Annars blir det väl så, att antalet
ledamöter i dessa andra domstolar
också måste utökas för att inte målen
skall bli liggande på ett nytt ställe i
flera år innan de kan avgöras.

Jag har litet svårt att förstå varför
man i år endast skulle utöka regeringsrådens
antal med ett, såsom Kungl.
Maj:t har föreslagit. Jag undrar om det
finns skäl för andra kammaren att efterkomma
denna Kungl. Maj:ts begäran.
Enligt min mening bör riksdagens kamrar
hålla på sitt förord av år 1951 för
en utökning med tre ledamöter, vilket
ju också första kammaren redan har
gjort.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Fru GÄRDE WIDEMAR: Herr talman!
Herr Hedlund frågade varför inte fullföljden
till regeringsrätten kan begränsas
lika väl som fullföljden till högsta
domstolen. Jag skulle vilja med några
ord besvara denna fråga.

Att fullföljden till regeringsrätten inte
bör begränsas sammanhänger med hela

Nr 11.

Onsdagen den 26 mars 1952.

Åtgärder mot krigspropaganda.

uppbyggnaden av den svenska skatteprocessen,
som är en helt annan än för
vår övriga process. Skattemål prövas ju
i första hand av taxeringsnämnd och
sedan av prövningsnämnd, vilka båda
är lekmannainstanser. Målen blir alltså
icke föremål för handläggning av någon
domarexpertis förrän i kammarrätten.
Sedan målen är avgjorda i kammarrätten,
sker fullföljd till regeringsrätten.
Regeringsrätten är alltså den
andra instans, bestående av domarexpertis,
som handlägger dessa mål. I
de mål som handlägges av högsta domstolen
är denna den tredje domarinstansen.
Det är mycket stor skillnad i fråga
om rättssäkerheten mellan ett förfarande,
där ett mål blivit prövat av två olika
instanser med domarexpertis, och ett
där man bara har möjlighet till prövning
av en dylik instans, såsom skulle
vara fallet om skattemålen skulle stanna
i kammarrätten.

Av vår rättsordning måste krävas att
den är snabb och säker. I dagens läge
kan inte vår skatteprocess sägas vara
snabb. Säker är den så länge målen prövas
även av regeringsrätten, men skulle
man inskränka målens prövning där,
skulle enligt min åsikt skatteprocessen
inte heller vara säker.

Jag instämmer med de föregående talare,
som talat för bifall till utskottets
förslag. Jag skulle vilja starkt understryka
nödvändigheten av att vi i nuvarande
läge går in för en utökning av
regeringsrådens antal med tre, så att
den balans, som för närvarande finns i
regeringsrätten, kan försvinna så fort
som möjligt. Det finns ingen anledning
att tro att antalet mål vid våra skattedomstolar
skulle minska. Jag anser det
därför mycket viktigt att vi nu tar ett
ordentligt handtag för att få bort denna
skamfläck, skulle jag vilja säga, som
denna balans hos regeringsrätten utgör.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Överläggningen förklarades härmed

avslutad. Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till den vid
utlåtandet fogade reservationen; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Hedlund i Östersund begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
första lagutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 9, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den
vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, vadan votering''
medelst omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 87 ja och 113 nej, varjämte
2 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit den vid
utlåtandet fogade reservationen.

§ 6.

Åtgärder mot krigspropaganda.

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 10, i anledning av väckta motioner
angående åtgärder mot krigspropaganda.

Första lagutskottet hade till behandling
förehaft två Inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr 9
i första kammaren av herrar öhman och
Persson, Ola, samt nr 12 i andra kammaren
av herrar Johansson i Stockholm
och Hagberg i Luleå. I motionerna, vilka
voro likalydande, hade hemställts »att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställer om dels förslag till sådan

Onsdagen den 26 mars 1952.

Nr 11.

ändring av den allmänna strafflagen att
krigspropaganda blir straffbelagd, dels
att regeringen skyndsamt delger Förenta
Nationernas beslut av den 3 november
1947 angående krigspropagandan till
krigsmaktens förbandschefer, samtliga
skolor, statens filmcensur och övriga
statsmakterna underställda upplysningsoch
propagandaorgan med besked att
allvarligen efterkomma de i beslutet givna
rekommendationerna.»

Utskottet hemställde, att förevarande
motioner, I: 9 och II: 12, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
yttrade:

Herr JOHANSSON i Stockholm: Herr
talman! Vår motion nr 12 är, med nya
och aktuella argument, en upprepning
av den motion som vi i fjol väckte i
samma ämne. Första lagutskottet har i
sitt utlåtande helt återupprepat den motivering
som man den gången anförde
och mot vilken jag under fjolårets debatt
utförligt polemiserade. Jag kan därför
nu fatta mig ganska kort och i stort
sett hänvisa till vad jag då sade.

I motionen har vi som nämnt anfört
en del argument som ytterligare tillkommit.
Jag framlade i fjol en lång rad
av exempel på vad som otvetydigt
måste betecknas som propaganda för
ett nytt krig. I motionen i år åberopar
vi inledningsvis bl. a. det påkostade
krigspropagandanumret av tidskriften
Collier, men eftersom jag visade detta
nummer för kammarens ledamöter redan
under utrikesdebatten, behöver jag
inte göra det ännu en gång. Jag påminner
emellertid om det ruskiga frosseri
i massmord som där förekom, om
den fruktansvärda mentalitet som tog
sig uttryck i bilder av exploderande
atombomber över Moskva och andra
städer, och om funderingarna på hur
man skulle ockupera och behärska
andra länders territorium och påtvinga
dem styrelsesätt som de inte ville ha.

Åtgärder mot krigspropaganda.

Jag skulle ytterligare, när det gäller
propagandan från samma håll, kunna
erinra om hurusom amerikanske utrikesministerns
närmaste rådgivare John
Foster Dulles nyss väckte hela världens
uppmärksamhet med sin förklaring, att
Förenta staternas regering icke kunde
tolerera att världens största makt Kina i
fortsättningen skulle ha samma regering
som den nu har och som äger folkets
nästan enhälliga stöd. Jag erinrar vidare
om de fakta, som avslöjats i den bok
som handlar om den amerikanske militärattachéns
i Moskva dagboksanteckningar,
vilka nu kommit till offentlig
kännedom. Det finns där en direkt argumentering
för det hänsynslösa anfallskrig
som enligt hans mening bör
komma i gång senast år 1952. Jag erinrar
om den socialdemokratiska publicisten
Sven Backlunds cirkulärartiklar
i ett flertal socialdemokratiska tidningar,
där han talar om det preventivkrig
från väster som nu allmänt anses
nära förestående.

Jag har tagit dessa exempel för att
visa allvaret i det läge, där krigspropagandan
i dag sätter in för att skapa
den hatstämning och den psykos som
är nödvändig när vissa makter förbereder
ett krig.

Utskottet kommer nu som i fjol med
en upprepning av en mängd redan befintliga
lagar, lagar mot högförräderi,
mot uppror och en hel rad annat sådant
som inte har det ringaste med saken att
skaffa. Jag sade redan i fjol att om
vi föreslår skärpt lagstiftning för anstiftande
av mordbrand, är det ett »goddag
yxskaft», om utskottet påpekar att
det finns alldeles utmärkta lagar mot
förskingring och hembränning. Och i
den mån, som befintliga lagar verkligen
snuddar vid ämnet, såsom t. ex. de
lagar som gäller spridande av samhällsfarliga
rykten, har brott mot lagarna i
form av propaganda för krig redan förekommit
i mycket rikt mått utan att
dessa lagar kommit till användning.
Fn av folkpartiets största tidningar har

Nr 11.

Onsdagen den 26 mars 1952.

Åtgärder mot krigspropaganda.

exempelvis öppet propagerat för att
Sverige inte skall militärt försvara sig,
om Amerika vill ockupera vårt land för
att göra det till en militär bas vid ett
krig österut, utan att vi motståndslöst
skall finna oss i att bli ockuperade och
bli krigsskådeplats. De lagar utskottet
hänvisar till har inte kommit till användning
mot denna uppenbart högförrädislca
propaganda.

Vidare sägs det, att straffrättskommittén
är sysselsatt med att utarbeta ändrade
bestämmelser om uppror. Som vi i
fjol påpekade, är den lagstiftning, som
man här avser, inte någon lagstiftning
mot krigspropagandan utan i hög grad
tvärtom. Det är lagstiftning, som avser att
bl. a. med dödsstraff — så var det i det
norska lagförslaget —■ bestraffa exempelvis
strejker i tider av krigsfara,
alltså om arbetarna med strejkvapnet
vill kämpa mot de krafter som drar
landet in i krig. Det är således raka
motsatsen mot vad vi föreslagit.

Det enda nya iir att man nu mobiliserat
straffrättskommittén, som bl. a.
säger »att såvitt kommittén har sig bekant,
någon dylik bestämmelse icke
upptagits i de västerländska staternas
strafflagar och för övrigt icke heller
i Sovjetunionens strafflag». Jag finner
det synnerligen anmärkningsvärt, att
straffrättskommittén kan säga något sådant
i ett uttalande till ett riksdagsutskott.
Det var nämligen föremål för mycket
stor publicitet i hela den svenska
pressen, när både Sovjetunionen och
folkdemokratierna för inte så länge sedan
antog en rätt omfattande lagstiftning
i detta avseende. Det borde straffrättskommittén
ha vetat. Om den hade studerat
dessa lagar skulle den inte heller ha
kunnat vara så säker på att det inte går
att formulera en lagtext och definiera
begreppet krigspropaganda. Jag antar
alt de i dessa länder redan förefintliga
lagarna skulle kunna ge vissa anvisningar.
Vi har också där sett, att det
går att få sådana lagar efterlevda.

Ett argument som anfördes både i fjol

och i år är, att man inte ville göra intrång
i pressfriheten med en sådan lagstiftning.
Ja, men det förekommer ju ingrepp
i pressfriheten i humanitetens intresse
på mycket mindre betydande områden.
Det är förbjudet i svensk lag att
hetsa till mord och mordbrand. Om det
iir förbjudet att hetsa till mord på enskilda
människor, är det då otänkbart
att kriminalisera hets till massmord, utrotning
av miljoner och hundratals miljoner
människor? Detta är inte omöjligt,
om bara viljan finns.

Vår hänvisning till FN:s beslut och
utrikesdepartementets promemoria till
pressen bemöter utskottet med att man
anser, att i den mån frågan bör aktualiseras
behöver riksdagen inte göra någon
särskild skrivelse härom.

Det har dock skett åtskilligt sedan
1946, och jag bara hänvisar till vad
som säges i motionen, att propagandan
för krig i radio och press nu tagit en
sådan omfattning och blivit så pass
allenarådande, att det snart nog blivit
så här i landet, att fredspropagandan
kriminaliserats i stället för krigspropagandan.
Det har gått så långt att i årets
remissdebatt landets statsminister försökte
göra det till något kriminellt att
propagera för Sovjetunionens fredsbefrämjande
åtgärder och politik såsom
någonting som predestinerande för
brott. När det kommit dithän, att man
i detta land söker göra fredspropaganda
brottslig, är det klart att vi inte har
några utsikter att i år få gehör för
motionen.

Jag vill i alla fall yrka bifall till motion
nr 12.

Herr RYLANDER: Herr talman! Herr
Johansson i Stockholm har egentligen
hängt upp denna motion inte på det
beslut, som fattades inom Förenta Nationerna,
utan på det förslag, som på
sin tid framlades där från Sovjetryssland,
nämligen att medlemsstaterna
skulle kriminalisera bedrivande av
krigspropaganda i alla former. Det blev

Onsdagen den 26 mars 1952.

Nr 11.

inte detta förslag som antogs utan ett
annat förslag, där man väl fördömde
krigspropagandan och anmodade medlemsstaterna
att med publicitets- och
propagandamedel främja vänskapliga
förbindelser mellan nationerna men
där ingenting förekom om kriininaliseringsåtgärder.

Det vore mycket beklagligt om det
skulle förhålla sig som herr Johansson
säger, att straffrättskommittén har sagt
någonting felaktigt beträffande vad den
sovjetryska strafflagen kan innehålla.
Det har uppgivits för mig, att uttalandena
bygger på en fransk edition 1951
av den sovjetryska straffrätten. Det är
möjligt att man har olika editioner eller
att den lag, som herr Johansson talar
om, har tillkommit senare. I varje fall
kan herr Johansson väl inte rikta någon
anmärkning mot första lagutskottet för
att det på den korta tid som stått till
buds icke införskaffat uppgifter från
Sovjetryssland om den strafflag, varigenom
man kriminaliserar sådan propaganda.

Å andra sidan är det ganska egendomligt
att här höra talas om den propaganda
för krig som föres i Sverige och
som tydligen skulle avse krig mot Sovjetunionen.
Det har väl här på sista tiden
på ett sätt, som man helst inte vill
beröra, från sovjetryskt håll förts en
propaganda, som talar i en helt annan
riktning.

Jag har ingen anledning att här närmare
gå in på första delen av motionen,
där man alltså vill kriminalisera
krigspropagandan. Jag hänvisar till
vad jag sade förra året, att det är mycket
svårt att finna en brottsbeskrivning
på sådant. Dessutom har ju straffrättskommittén
under övervägande frågan
om kriminalisering av åtgärder, som
syftar till att indraga Sverige i krig.
Det är skäl att vänta på det förslag, som
kan komma från det hållet. Utskottet
har inte heller ansett sig ha anledning
att utöver vad som redan skett genom
utrikesministerns åtgöranden peka på

Disciplinstraff för krigsmän.

något särskilt sätt att göra Förenta Nationernas
beslut bekant.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till de i ämnet väckta motionerna;
och biföll kammaren utskottets
hemställan.

§ 7.

Disciplinstraff för krigsmän.

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 11, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändrad lydelse av 2 § lagen
den 30 juni 1948 (nr 449) om disciplinstraff
för krigsmän och lag om ändrad
lydelse av 9, 22 och 61 §§ militära rättegångslagen
den 30 juni 1948 (nr 472),
dels ock i ämnet väckt motion.

Genom en den 14 december 1951 dagtecknad,
till lagutskott hänvisad proposition,
nr 9, vilken behandlats av första
lagutskottet, hade Kungl. Maj:t under
åberopande av propositionen bilagda, i
statsrådet och lagrådet förda protokoll
föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen
fogade förslag till

1) Lag angående ändrad lydelse av
2 § lagen den 30 juni 1948 (nr 449) om
disciplinstraff för krigsmän;

2) Lag om ändrad lydelse av 9, 22
och 61 §§ militära rättegångslagen den
30 juni 1948 (nr 472).

Genom propositionen avsågs bl. a. att
genomföra en begränsning av möjligheterna
i lagen om disciplinstraff för
krigsmän att ådöma böter i stället för
arrest. Enligt förslaget skulle 2 § andra
stycket första punkten i nämnda lag erhålla
följande lydelse:

Där någon som icke fullgör tjänstgöring
vid krigsmakten eller vilkens
tjänstgöring är av tillfällig art finnes
förskylla arrest, dömes dock i stället till

Nr 11.

Onsdagen den 26 mars 1952.

Disciplinstraff för krigsmän.

böter, om det med hänsyn till brottets
art och övriga omständigheter kan ske
utan fara för disciplinen och särskilda
skäl ej föranleda till annat.

I samband med propositionen hade
utskottet till behandling föreliaft en i
anledning av densamma inom andra
kammaren väckt motion, nr 96, av herr
Spångberg.

I motionen hade hemställts, »att riksdagen
måtte avslå förslaget om ändrad
lydelse av § 2 i lagen om disciplinstraff
för krigsmän».

Utskottet hemställde, att riksdagen
med avslag å motionen II: 96 måtte bifalla
förevarande proposition nr 9.

Reservation utan angivet yrkande
hade avgivits av fru Sjöström-Bengtsson.

Sedan utskottets hemställan föredragits,
anförde:

Herr SPÅNGBERG: Herr talman! Jag
har tillåtit mig att väcka en motion i
detta ärende. Motionen gäller 2 § i
lagen om disciplinstraff för krigsmän.

De nuvarande bestämmelserna föreskriver
som bekant, att om en i militärtjänst
blir ådömd disciplinstraff,
skall detta sättas till böter i stället för
arrest, om arreststraffet skulle komma
att avtjänas under en tid, då vederbörande
inte är inkallad i tjänstgöring.

Nu har Ivungl. Maj:t föreslagit en
ändring härvidlag, så att man skall
begränsa denna rätt att ådömas böter
i stället för arrest. Vederbörande
skall sålunda efter det att han har
ryckt ut från militärtjänsten komma
att avtjäna arreststraff. Detta är en
alldeles ny princip, som står i fullkomlig
strid med vad riksdagen förut
har uttalat. Den som har gjort sig besvär
med att läsa vad de sakkunniga
säger i betänkandet 1946 om arrest
och bötesstraff finner ju, som också
delvis anförts i propositionen och
i första lagutskottets utlåtande, att det

där säges tydligt ifrån, att där arreststraff
eljest skulle komma att utdömas,
bör man i stället döma till böter
i händelse arreststraffet skulle komma
att avtjänas efter en utryckning.

Vad har inträffat som gör att man
har ändrat sina synpunkter härvidlag?
I sak har det väl inte inträffat
någonting, som inte kunde förutses
av de sakkunnige 1946 eller av riksdagen,
då den antog denna lag år 1948.
Man saknar fullständigt material för
att bedöma frågan, enär ingenting
redovisats i den promemoria, som har
utarbetats i justitiedepartementet.

Jag har läst igenom denna och förvissat
mig därom. Ingenting har heller
redovisats i den proposition, som
här föreligger, och ingenting i lagutskottets
utlåtande, varför riksdagen
fullständigt saknar möjlighet att på
sakmaterial skaffa sig en uppfattning
om frågan. Men jag förutsätter att de
mindre brotten, för vilka man tillämpar
disciplinstraff, icke har ökat under
denna tid. Jag tror att den organisation
»Folk och försvar», som har bildats,
har skapat ökad förståelse för
försvarsorganisationen. Denna paroll
»Folk och försvar» har dock missbrukats,
då man på grund av överbefälhavarens
frågeformulär till förbandscheferna
föreslår straffskärpning. Jag tror
inte att det finns någon anledning till
skärpning av bestämmelserna på denna
punkt.

Har man för övrigt haft tid på sig
att skaffa tillräcklig erfarenhet om dessa
frågor under den tid som gått sedan
riksdagens beslut 1948 och tills
promemorian utarbetats i justitiedepartementet
1951? Man brukar i allmänhet
inte rusa iväg på det sätt som här skett
när det är fråga om nyss antagna lagar.
När det gäller dessa s. k. »brott»
— utskottet är frikostigt med orden
»brott» och »brottslighet» i sitt utlåtande
— för vilka man ådömer disciplinstraff,
vill jag säga att det knappast
är fråga om brott i vanlig civil bemär -

Onsdagen den 26 mars 1952.

Nr 11.

kelse. Jag tror att kammarens ledamöter
vet -—• själv har jag inte suttit i
någon arrest — att arrest ådömes för
rätt små förseelser. Man kanske inte
skall säga så mycket om det, när den
som gjort sig skyldig till en förseelse
dömes till arrest någon natt under det
lian ligger inkallad; det spelar kanske
inte så värst stor roll. Man tycker dock
att man i många fall skulle vilja lägga
skulden på befälet, som åstadkommer
ett sådant tillstånd, att de värnpliktiga
måste buras in mellan övningarna. Det
är intet gott betyg för befälet. När jag
för en tid sedan hade tillfälle att besöka
olika regementen, brukade jag fråga:
»Hur står det till med befolkningen i
arresten?» Det kunde hända att jag
fick till svar: »Här har vi ingen i arrest.
» På en sådan förläggning fick man
den uppfattningen, att detta berodde på
att det rådde goda förhållanden. Fritidsproblemen
var lösta på bästa sätt,
det fanns trevliga fritidsområden och
ordnad studieverksamhet o. s. v. Det
fanns där i regel ingen inburad, under
det att det på andra håll, där man tyckte
sig spåra en annan mentalitet, fanns
ett flertal personer i arresten.

Om det inte spelar så stor roll att
sitta i arresten någon natt under den
tid man är inkallad, så blir det ett helt
annat förhållande för den, som får resa
tillbaka till sin förläggning eller till
närmaste förband att att avtjäna ett
disciplinstraff i arrest efter det han
fullgjort sin militärtjänstgöring, kommit
hem och börjat i sitt civila arbete.
Låt oss anta att en person, som tjänar
600 kronor i månaden, blir ådömd 15
dagars arrest, vilken han skall avtjäna
sedan han ryckt ut. Han får förutom
arreststraffet vidkännas en löneminskning
på 300 kronor, vilket kan vara
mycket kännbart för honom och hans
familj. Den straffskärpning, som blir
följden av att man tar folk från det
civila arbetet och sätter dem i arrest
på något förband, kommer att skapa
stor förbittring.

Disciplinstraff för krigsmän.

Jag ber, herr talman, att med stöd
av dessa synpunkter få yrka bifall till
min motion nr II: 96.

Herr RYLANDER: Herr talman! Det
var mycket intressant att få höra herr
Spångberg tala om att det är befälet,
som åstadkommer sådant tillstånd att
de värnpliktiga måste sättas i arrest.
Jag måste nog säga att herr Spångbergs
inställning är litet ensidig; det känner
jag till från tidigare sammanträffanden
när det gäller militära spörsmål.

Jag hade, herr talman, en gång nästan
samma åsikter som herr Spångberg.
Jag trodde nämligen att det egentligen
var befälets fel att det begicks förseelser.
Under den tid jag varit krigsdomare
eller suttit i en rätt, dit det också
kommit krigsmål, har jag snarare blivit
överraskad över den stora mildhet, varmed
förlöpningar i det militära beivrats.

Om man får tro herr Spångberg
skulle de värnpliktiga bestå till 3/4 närmast
av Guds änglar och till 1/4 av
okynniga barn som man inte skulle behöva
ingripa mot. Jag vill visst hålla
med herr Spångberg om att det här är
fråga om unga människor och att man
inte skall ta till hårdhandskarna i onödan.
Jag tror inte heller att man nu
gör det. De nuvarande straffbestämmelserna
— jag har varit med om att
tillskapa en del av dem —- är inte alltför
hårt tilltagna.

Förhållandena bedömes ju numera, så
fort det gäller större förseelser, vid de
vanliga domstolarna, och där anläggs
den vanliga måttstocken på dessa
brott. Dit kan vem som helst klaga, som
blir utsatt för en disciplinär bestraffning.
När man gör sina sista dagar i
militärtjänsten och tycker att man fått
slita ont — ty det får man tyvärr göra
även nu genom att man skall bibringas
så mycket under så pass kort lid —
frestas man lätt att ge något befäl en
liten knäpp. Man vet att det bara blir
några futtiga dagsböter, som inte bety -

Nr 11.

Onsdagen den 26 mars 1952.

Disciplinstraff för krigsmän.

der någonting när man kommer ut från
det militära. Den risken kan man gärna
taga, tycker man. Däremot blir man
inte så benägen att taga en sådan risk,
om det finns anledning befara att man
kan råka in i arrest och få arreststraffet
förlagt efter tjänstgöringstidens slut.

Jag vill försäkra herr Spångberg, att
jag inte är någon särskild hård natur,
som vill komma åt de värnpliktiga som
gör ett eller annat hyss. Jag vill hålla
med om att det här naturligtvis inte gäller
brott i egentlig bemärkelse. Om
hundra år betyder ett sådant här brott
inte så mycket; det kommer inte att
stå beskrivet med några stora bokstäver.
Men just när en sådan militär förseelse
begås kan den verka ganska disciplinupplösande.
Det behövs bara att
någon visar ohörsamhet eller annan
nonchalans för att det skall smitta av
sig. Detta gäller särskilt när det är
fråga om en kort tjänstgöringstid eller
det lider mot slutet av en tjänstgöring.
Det är helt enkelt nödvändigt att hålla
på den militära disciplinen, om man
skall kunna nöja sig med så kort värnpliktstid
som vi nu har.

Det är mycket värdefullt om Folk och
försvar har lyckats åstadkomma en annan
inställning till försvaret än vad
som tidigare fanns. Jag tror också, att
man i viss mån har kunnat göra det.
Men jag kan försäkra herr Spångberg
bara av min egen erfarenhet, låt vara
att den är ganska begränsad, att det
finns fall som helt enkelt inte kan tolereras.
Även när jag har suttit i domstol
har jag insett att det är fullkomligt
avvita, att det skall utdömas dagsböter,
som kommer att bestämmas mycket
lågt, för en disciplinupplösande förseelse,
som i stället borde ha renderat
vederbörande några dagar i buren.

Förklaringen är väl den, att man inte
riktigt kunnat tänka sig in i dessa fall.
När man sitter i utredningar är det
mycket svårt att komma på alla de fall,
som kan tänkas. Man har inte tänkt på
konsekvenserna av frestelsen att begå

sådana här disciplinförseelser strax
innan tjänstetiden är slut, då straffet
inte skulle kunna verkställas under
tjänstetiden.

Utskottet har därför också ansett sig
böra gå med på denna proposition. Det
kan inte vara tillräckligt att endast i
fall av upprepad, ensartad brottslighet
eller i de fall, då lagöverträdaren snart
åter beräknas bli inkallad i krigstjänst,
tillgripa arreststraff. Detta har faktiskt
blivit praxis i rätt stor utsträckning.
Nu finns det visserligen exempel i senare
rättsfall, där man beivrat en sådan
här förseelse på annat sätt. Det är
väl också troligt att, även om denna
lagstiftning inte kommer till stånd, utvecklingen
kommer att gå i en sådan
riktning. På annat sätt kan man nämligen
inte komma till rätta med detta.

Herr Spångberg anmärkte på utredningen.
Det är klart, att vi inte kan utreda
detta. Vi har inte haft anledning
att kalla upp överbefälhavaren och be
honom säga vad han redan skriftligt
framhållit. Inte heller har vi någon
möjlighet att kalla upp civila människor.
Vi har tyckt det vara ganska
betryggande när justitieministern ansett
sig övertygad om att den praxis
som tillämpas behöver ändras. Dessutom
har jag från militieombudsmannen
inhämtat, att det under hans inspektionsresor
allmänt påtalats en tendens
till att begå sådana militära förseelser
— visserligen icke av grövre
art — under de tider det här är fråga
om. Slutligen har jag även talat med en
förbandschef, som hade samma erfarenhet.

Det är ju klart, att om dylika förseelser
i slutet av inkallelsetiden skulle
fortsättas i större omfattning, då blir
det givetvis obehagligt när man kallas
tillbaka till en militär förläggning, där
det finns ett militärhäkte, för att undergå
ett straff. Säkerligen kommer det
också att kännas besvärande med hänsyn
till mistad arbetsförtjänst o. d. Man
har emellertid anledning att tro, att

Onsdagen den 26 niars 1952.

Nr 11.

om man inför denna lilla ändring, då
kommer de inkallade att mera ta sig
till vara när det gäller sådana brott
under denna tid. Brottens antal kommer
då inte att bli större än under den
övriga tjänstgöringstiden. I så fall tror
jag inte heller att det föreligger några
risker för sådana konsekvenser, som
herr Spångberg här talar om.

Med dessa ord ber jag att få yrka bifal!
till utskottets hemställan.

Herr SPÅNGBERG: Herr talman! Jag
har inte velat bestrida, att man nu går
ganska hyggligt till väga, vilket hr Rylander
betonade i sitt anförande. Domstolarna
följer ju i regel de bestämmelser,
som finns i ifrågavarande lag,
och jag vill ge domstolarna mitt erkännande
för att så är fallet. Här är det
emellertid fråga om en ändring i lagen,
en skärpning, som kan skapa ett annat
tillstånd vid domstolarna. Med den motivering
idskottet här presterat kan denna
ändring tolkas så, att man bör ådöma
arreststraff i många fall, där man
nu utdömt böter.

När sedan herr Rylander säger, att
det är en stor frestelse att vid slutet
av tjänstgöringstiden ge ett befäl en
knäpp med anledning av någonting som
man gått och ruvat på, då vet jag inte
om denna frestelse i så stor utsträckning
omsättes i handling. På denna
punkt saknar vi material. Hur ligger
det egentligen till i detta fall? Så länge
man inte kan redovisa några exempel
vågar jag kalla detta fria fantasier och
ingenting annat. Det finns ingenting
redovisat från Kungl. Maj:t, inte heller
från överbefälhavaren eller från förbandscheferna.
Utskottet är liksom riksdagen
alldeles oviss om det bevismaterial,
som man här borde stödja sig på.

När sedan herr Rylander säger, att
det vid domstolarna i vissa fall inte
kan tolereras, alt man inte får utdöma
arreststraff, då vet herr Rylander såsom
domare och likaså alla vi andra,
att det i 2 § i lagen om disciplinstraff

Disciplinstraff för krigsmän.

för krigsmän finns en bestämmelse om
att det skall dömas till böter, »om ej
särskilda skäl föranleder till annat».
Möjligheten att ådöma arreststraff finns
alltså redan, det kommer herr Rylander
ingalunda att bestrida. Om vi vidare
läser i den promemoria, som citeras på
s. 6 i första lagutskottets utlåtande, så
finner vi där följande mening: »Det
torde för övrigt få anses såsom en överdrift
att påstå, att underdomstolarna i
gemen brukat i dylika fall systematiskt
utbyta av militär chef ålagt arreststraff
mot böter.» Detta säger ju alldeles tillräckligt
om att arreststraff verkligen
utdömes och att man har rätt att göra
det. Man gör sig alltså skyldig till överdrifter
från överbefälhavarens och förbandschefernas
sida när man påstår, att
arreststraff systematiskt utbytes mot
böter.

Det finns således här inga redovisade
skäl, som kan övertyga om att det kan
vara riktigt, att värnpliktiga unga män
efter avslutad militärtjänst skall avbryta
sitt arbete och resa ifrån familjen
till något förband för att under någon
vecka sitta i arrest.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till utskottets
berörda hemställan med den ändring,
som föreslagits i den i ämnet väckta
motionen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Spångberg
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
första lagutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr It, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
utskottets berörda hemställan med den

3 — Andra kammarens protokoll 1952. Xr 11.

Nr 11.

Onsdagen den 26 mars 1952.

Kronans förköpsrätt.

ändring, som föreslagits i motionen
II: 96.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning, och befanns därvid flertalet
av kammarens ledamöter hava röstat
för ja-propositionen, vadan kammaren
bifallit utskottets hemställan.

§ 8.

Föredrogos vart för sig:

första lagutskottets utlåtande nr 12,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om ändrad lydelse
av 6 kap. 9 § rättegångsbalken; och

andra lagutskottets utlåtande nr 24, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om fortsatt giltighet
av allmänna förfogandelagen den 22
juni 1939 (nr 293), m. m.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 9.

Kronans förköpsrätt.

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 11, i anledning av väckta motioner
angående upphävande av lagen
den 30 juni 1947 (nr 324) om kronans
förköpsrätt.

Tredje lagutskottet hade till behandling
förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner,
nr 305 i första kammaren av herr Bergh
och nr 399 i andra kammaren av herr
Birke.

I motionerna, vilka voro likalydande,
hade hemställts, att riksdagen måtte besluta
att lagen den 30 juni 1947 om kronans
förköpsrätt skulle upphävas med
utgången av juni månad 1952.

Utskottet hemställde, att förevarande
motioner, I: 305 och II: 399, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation utan angivet yrkande

hade avgivits av herrar Eskilsson och
von Seth.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
yttrade:

Herr von SETH: Herr talman! I likalydande
motioner från första och andra
kammaren har yrkats, att lagen om kronans
förköpsrätt skall upphävas. Kammaren
behandlade denna fråga förra
året, och chefen för jordbruksdepartementet
har tillsatt en utredning rörande
frågan om behovet av åtgärder för förstärkning
av ofullständiga jordbruk med
skog m. in. Enligt direktiven till denna
utredning skall man även verkställa en
översyn av bestämmelserna i lagen om
kronans förköpsrätt. Jag sitter själv
med i denna utredning, och det kan då
tyckas, som om jag inte borde yrka
på ett tillstyrkande av denna motion.

Uppriktigt sagt tycker jag, herr talman,
att när en fråga ligger under utredning,
har man många gånger skäl att
vänta på resultatet av denna utredning.
Med hänsyn till den utformning utskottets
utlåtande bär fått har jag emellertid
inte kunnat biträda majoritetsförslaget
utan fogat en blank reservation
till detta utlåtande. Eftersom frågan
grundligt behandlades förra året, skall
mitt anförande bli mycket kort. Jag
skulle dock vilja säga, att denna lag om
kronans förköpsrätt är en av de lagar,
som inskränker de svenska medborgarnas
fria rätt att förfoga över sin
egendom. I likhet med mitt parti röstade
icke heller jag för bifall när denna
lag genomfördes.

Nu säges det i utlåtandet, att lagen
funnits till under en så kort tid, att
man borde vänta och se. Det framgår
även av utskottsutlåtandet att utskottets
majoritet anser, att lagen kommit mera
i ropet — om jag så får säga — under
den senaste tiden och att lantbruksnämnderna
kunnat avgöra ett större antal
ärenden än motionärerna påtalat.
Kvar står emellertid det faktum, att lagen
förorsakar stor irritation och att

Onsdagen den 26 mars 1952.

Nr 11.

den drager stora kostnader i förhållande
till det resultat, som man vinner
genom den. Endast detta förhållande
kan ju vara tillräcklig anledning till att
lagen inte fyllt den funktion, som man
hade tänkt sig.

Nu säger lagens förespråkare att lagen
genom sin blotta existens åstadkommer,
att man inte kan redovisa
några resultat på papperet, eftersom en
hel del försäljningar sker på frivillighetens
väg. Lagen behöver alltså inte
tillämpas, varför man inte kan redovisa
någon framgång för lagen. Detta
skall jag inte ett ögonblick bestrida,
men jag skulle vilja vända på saken
och säga, att det inte är bevisat, att det
inte finns ändå flera människor, som
skulle vilja sälja sina gårdar men som
inte har velat bjuda ut dem till salu
på grund av att lagen finns med det
hot, de trakasserier och de besvärligheter,
som skapats genom densamma.
Det är den förnämsta anledningen till
att jag, trots att jag sitter med i utredningen,
inte har velat biträda utskottets
hemställan utan har avgivit denna
blanka reservation.

Jag skulle velat yrka bifall till motionen,
men riksdagsordningen tillåter
inte, att man ställer ett yrkande om bifall
till en motion, när den inte angivit
någon lagtext. I vår partimotion i
denna kammare nr 299 i fjol yrkade vi,
att riksdagen måtte antaga följande förslag
till »Lag om upphävande av lagen
den 30 juni 1947 (nr 324) om kronans
förköpsrätt. Härigenom förordnas att
lagen den 30 juni 1947 (nr 324) om
kronans förköpsrätt skall upphöra att
gälla med utgången av juni månad
1951. Vid underrätt väckt mål om kronans
förköpsrätt, vilket vid sistnämnda
tidpunkt icke genom dom eller beslut
skilts från domstolen, skall avskrivas,
varvid kronan skall åläggas ersätta motpartens
rättegångskostnader. Mål av angiven
beskaffenhet, vilket efter samma
tidpunkt är anhiingigt vid överrätt,
skall återförvisas till underrätten».

Kronans förköpsrätt.

Jag anhåller alltså, herr talman, att här
få framställa enahanda yrkande med den
ändring, att tidpunkten för upphävandet
bestämmes till utgången av juni 1952.

Det är emellertid ännu en sak som
jag skulle vilja säga några ord om, innan
jag slutar, nämligen de olägenheter,
som uppstått vid förköpslagens tilllämpning
på grund av de nya fastighetstaxeringarna
och lika mycket på
grund av den höjning av alla realvärden,
som ägt rum genom den penningpolitik,
som har förts under de senaste
åren. Jordegendomar, både med och
utan skog, har undergått en kraftig värdestegring.
Denna värdestegring har
varit så hög, att om en säljare genom
köpebrev avhänt sig en gård i juni månad
1951 för exempelvis 40 000 kronor
och köparen sex månader senare sökt
lagfart på gården, har lantbruksnämnden
med stöd av lagen om kronans förköpsrätt
fått köpa gården för det pris,
som köparen betalat, alltså 40 000 kronor,
trots att fastighetens värde på
grund av den allmänna värdestegringen
på fastigheter under tiden stigit till låt
oss säga 50 000 kronor. Då går såväl
säljaren av gården som köparen, som
kanske har betalat gården kontant,
miste om värdestegringen, och lantbruksnämnden
träder till och får ta
hem vinsten. För min del anser jag,
att detta är en stor brist i den nuvarande
lagen, som skapar ytterligare
irritation. Det bidrar till att jag vidhåller
mitt yrkande.

Herr ANDERSSON i Löbbo: Herr talman!
Min granne här till vänster liar
redogjort för lagens tillkomst och vissa
därmed sammanhängande ting. Om jag
skär bort en del av herr von Seths anförande,
skulle hans motivering kunna
användas för ett avslagsyrkande på den
motion, som han själv yrkat bifall till.

Herr von Seth har nämligen erinrat
om att lagen är av rätt sent datum. Den
infördes i samband med beslutet om
jordbruksrationaliseringen 1947. Herr

3(5

Nr 11.

Onsdagen den 26 mars 1952.

Kronans förköpsrätt.

von Seth har vidare erinrat om att högern
redan då var motståndare till lagen.
Det är riktigt, och den ståndpunkten
vidhåller högern. Det är ingen som
vill ta ifrån högern den uppfattningen.
Tvärtom, jag respekterar den.

Nu är det så att när denna lag infördes,
utgick man från att förköpsrätten
skulle tillämpas med försiktighet och
urskillning. Jag tror att man kan säga,
att i allmänhet har så skett. Det är riktigt
att antalet fall som har varit föremål
för behandling inte är överväldigande
stort. Men den omständigheten
tyder väl enbart på att lagen har handhafts
med försiktighet och urskillning.
I utskottsutlåtandet finns intagen en
tabell, som visar, att antalet av lantbruksnämnder
förvärvade brukningsenheter
visserligen inte är så stort, men
det är i alla fall åtskilliga, och antalet
har stigit med årens lopp. Antalet har
sålunda varit: 1949 139, 1950 204 och
1951 306. Härvid är att märka, att i
dessa siffror inbegripes jämväl de fall,
där förvärv skett genom den s. k. aktiva
inköpspolitiken.

Vi hade vid föregående års riksdag
en liknande motion. Den behandlades
då som nu av tredje lagutskottet, och
med undantag av ett par högerreservanter
avstyrkte utskottet framställningen.
Utskottet motiverade sitt avslagsyrkande
bland annat med att lagen
varit i kraft så kort tid. Utskottet ansåg
vidare, att lagen var nödvändig, och
det tror jag också att den är. Dessutom
framhöll utskottet, att det var alldeles
för tidigt att kunna göra ett bedömande
av lagens verkningar efter det att så
kort tid förflutit efter dess antagande.

Jag får säga att det är ett ganska
unikt förhållande, att herr von Seth
uppträder här i dag. Han är, som han
själv för några minuter sedan meddelade,
ledamot av den utredning, som
bland annat har till uppgift att verkställa
översyn av lagen om förköpsrätt.
Nu vill herr von Seth, att lagen
skall upphöra att gälla med utgången

av juni månad 1952. Då förstår jag
verkligen inte, hur herr von Seth kunde
åta sig uppdraget att bli ledamot av den
nämnda utredningen, när han inte ens
är benägen att diskutera ändrade former
för lagens bibehållande utan föreslår
dess avskaffande redan i år.

Herr talman! Jag föreställer mig att
högern är tämligen ensam om sitt yrkande,
att lagen om kronans förköpsrätt
skall upphävas. Jag har den uppfattningen
att, även om den har kommit
att tillämpas i relativt få fall, har den
dock haft stor betydelse inte minst, såsom
herr von Seth angav, genom sin
blotta tillvaro. Den har medfört, att det
i många fall har skett uppgörelse på frivillighetens
väg.

Med det nu anförda ber jag att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr ÅHMAN: Herr talman! Från vårt
håll har anmärkningar gjorts mot denna
lags utformning och speciellt mot
skärpningen av densamma. Men då nu
frågan är föremål för utredning och
vi hoppas, att denna leder till en uppmjukning,
har vi kunnat biträda utskottets
förslag. Jag ber därför att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr H^GGBLOM: Herr talman! Det
kan naturligtvis vara riktigt att det
inte precis verkar trevligt, att vi skall
behöva diskutera denna fråga år efter
år. Men skälet härför är ju, att lagen
vid sin tillämpning ger så eklatanta bevis
för sin orimlighet, att vi, som från
början var kritiskt inställda mot densamma,
fått allt mer och mer bränsle
till att underhålla denna inställning.

Jag har förut till kammarens protokoll
fått antecknat några upprörande
fall. En lantarbetare i södra Kalmar
län, som med stor sparsamhet och
strävsamhet skaffat sig 17 000 kronor
och av sin husbonde fått löfte om borgen
på 10 000 kronor, köpte i god tro
en liten jordbruksegendom, där han
tänkte sig, att han skulle få utföra sitt

Onsdagen den 26 mars 1952.

Nr 11.

livsverk, men då kom statens förköpsrätt
i vägen, och han blev utan denna
egendom.

Nu har det på Gotland hänt en sak,
som förra fredagen avgjordes i Kungl.
Maj:ts kansli. Det gällde en svenskbybo,
som på offentlig auktion bjudit
26 000 kronor för en gård. Där fanns
alla möjliga spekulanter, men ingen
bjöd mer. Arvingarna som sålde begärde
betänketid, och under den betänketiden
uppträdde en annan spekulant,
som bjöd 28 000 kronor. Den vars anbud
blivit klubbfäst -— han hette Knuutas
—- hade på grund därav rätt att ge
detsamma, vilket han även gjorde. Han
betalade beloppet och räknade med att
han på det sättet skulle få en plats för
sin verksamhet. Men då kom lantbruksnämnden
och gjorde köpet om intet.
Mot det förfaringssättet har varenda
jordbrukare i den lilla socknen skriftligen
opponerat sig. Men Kungl. Maj:t
har avgjort saken så, att han inte får
tillträda denna fastighet.

Herr vice ordföranden i tredje lagutskottet
sade, att lagen har omhänderhafts
med klokhet och försiktighet.
Med anledning därav vill jag säga, att
jag antar, att så sker i de flesta av de
30 å 40 fall, i vilka lagen årligen tilllämpas,
men ovannämnda av mig relaterade
fall visar, ätt detta inte sker i
alla fall. Det otäcka är, att i de fall då
lagen omhänderhaves på ett sådant
sätt, att tillämpningen inte är förtjänt
av de goda vitsord, som tredje lagutskottets
vice ordförande lämnat, då
gäller det ofantligt viktiga saker för de
människor som beröras. Det gäller att
man berövar dem, visserligen mot ersättning,
deras fasta egendom. Det gäller
också att man bestämmer, att de
inte får bo kvar på den plats där de
slagit sig ner. Det är alltså fråga om
ett förbud mot bosättning. Mitt herrskap,
har vi sådana lagar här i landet?
Det har ansetts upprörande, när man
i vissa fall med lagens hjälp medelst
vräkning tvingat människor att flytta.

Kronans förköpsrätt.

Förköpslagen kan i sina verkningar bli
precis lika hård.

Jag såg att herr Svensson i Stenkyrka
begärde ordet, och jag förmodar, att
han vill säga, att Knuutas inte hade
flyttat till gården. Men det finns andra
fall där detta har skett, jag tror även
på Gotland. I ett fall hade vederbörande
flyttat dit 1946 men glömt att söka
lagfart i rätt tid, och nu hotas han av
lagen om förköpsrätt att bli av med
gården och lär väl få flytta därifrån.

Nu säger man i utskottets utlåtande,
att tack vare förköpslagen har 114
brukningsenheter under 1951 förvärvats
av lantbruksnämnderna genom vad
man kallar för aktiv inköpspolitik.
Man räknar alltså med detta tillsammans.
Men jag är litet orolig för en
sak. När det gäller det medel för rationalisering,
som vi skapat med den aktiva
inköpspolitiken och som 1947 års
särskilda utskott väl ansåg borde gå
före användandet av förköpsrätten, expropriation
och dylikt, verkar det nämligen
som om förköpslagens förekomst
i någon mån avtrubbat lantbruksnämndernas
intresse att föra aktiv inköpspolitik.
Jag syftar just på fallet Knuutas.
Där var det en offentlig auktion. Lantbruksnämnden
kunde ha uppträtt där.
givit sitt bud och förvärvat fastigheten.
Då hade ingen kritik efteråt kunnat resas.
Men lantbruksnämnden, som visste
att den hade förköpsrätten i bakfickan,
kunde också låta gården säljas på offentlig
auktion och komma med förköpsrätten
senare. Det är mycket stor
risk för att frestelsen kan bli många
lantbruksnämnder för stor att göra på
det sättet.

Om jag får lov att skicka med en
liten önskan till utredningen, så skulle
det vara att det om inte i lagen så dock
i anvisningarna borde göras klart, att
har lantbruksnämnden inte uppträtt
som köpare, när det funnits offentlig
möjlighet på en auktion att göra det,
borde lantbruksnämnden akta sig för
att sedan stiilla till trassel. Det kan

Nr 11.

Onsdagen den 26 mars 1952.

Kronans förköpsrätt.

vara en sak, om köpet skett alldeles
utan lantbruksnämndens vetskap. Då
är det rätt naturligt att lantbruksnämnden,
såsom lagen nu är, omprövar dessa
saker. Men när det är en offentlig
auktion borde lantbruksnämnden uppträda
där och göra slag i saken. På det
sättet skulle säkerligen lantbruksnämndernas
handlingssätt framstått betydligt
mera sympatiskt än såsom nu sker,
då förköpsrätten enligt den allmänna
meningen kommit till användning för
att hjälpa dem som inte själva har
respekt för budet att man inte skall ha
lust till sin nästas hus.

Vad som gör denna fråga åtminstone
för mig rätt ömtålig och allvarlig
är, att sedan en lantbruksnämnd ingripit
med förköpslagens hjälp, avgöres
inte den förste köparens rättsanspråk
vid vanlig domstol utan på administrativ
väg. Det förefaller mig som om
bl. a. vid avgörandet i fallet Knuutas
och även i andra fall de personer, som
fått avgörandet i olika instanser om
hand, hade glömt den gamla domarregeln,
som de edsvurna domarna säkert
aldrig glömmer, att man hellre skall
fria än fälla och att man vid handhavandet
av en sådan lag bör handla efter
humanitära synpunkter.

Detta, herr talman, gör att jag säkerligen
inte för min personliga del blir
tillfredsställd med en sådan justering
av förköpslagen, som denna utredning
eventuellt kommer att göra. Om jag inte
minns fel är direktiven sådana att dessa
justeringar kommer att röra sig om
ganska formella ting. Jag är alltså
ganska övertygad om att den justering,
som kommer att presteras, inte för mig
kan ersätta vad ett upphävande av lagen
skulle medföra. Därför ber jag att
få ansluta mig till det yrkande, som
ställts av herr von Seth.

Herr ANDERSSON i Löbbo (kort genmäle):
Herr talman! Herr Hseggblom
har i sitt anförande skickat bud till utredningen
om vissa ändringar, som han

ber att utredningen skall observera,
men samtidigt säger han i alla fall
ifrån att han inte är belåten utan vill
avskaffa lagen. Men då är det väl meningslöst
att skicka bud med partikollegan
von Seth! Då är väl högerns rena
och raka linje att bara yrka upphävande
av lagen och inte alls diskutera
några förändringar i densamma!

Herr Hseggblom pekade på vissa enskilda
fall, då lagen inte skulle ha tilllämpats
på ett enligt hans uppfattning
riktigt sätt. Det är klart att de enskilda
fallen kan man alltid diskutera. Jag
skall emellertid inte upptaga en diskussion
med herr Hseggblom om de
åsyftade fallen, tv jag känner dem inte.
Men då herr Hseggblom därvidlag underströk
betydelsen av den opinion,
som i ett visst ärende hade uppkommit,
så får man kanske inte alltid ta
opinionens uttryck alltför högtidligt.
Jag antar att herr Hseggblom är medveten
om att t. ex. framstående prästmän
har skrivit under den kommunistiska
fredsappellen utan att egentligen veta
vad det gällde, och på samma sätt kanske
det går till när man kommer ut och
begär underskrifter på en opinionsyttring
i något hänseende. Är det så att
RLF eller någon annan jordbrukarorganisation
ställt sig Jiakom, är det inte
svårt att få instämmande i praktiskt taget
vad som helst. Det torde nog herr
Hseggblom kunna ge mig rätt i.

Det är ju faktiskt så, herr talman, att
om det skulle finnas några skavanker
på denna lag — jag har inte sagt att
det gör det, men det är inte omöjligt att
så är fallet —- så pågår här en utredning.
I denna utredning sitter som jag
förut påpekar min granne till vänster
herr von Seth, och herr Hseggblom har
skickat bud med honom att utredningen
skall ta upp ett visst speciellt fall, men
likväl diskuterar herr Hseggblom sig
fram till att han måste yrka att lagen
utan vidare avskaffas. Då är det väl meningslöst
att skicka några bud! Vad tjänar
det till, herr Hseggblom? Jag skulle

Onsdagen den 26 mars 1952.

Nr 11.

vara intresserad av att få svar på den
frågan.

Herr HJEGGBLOM (kort genmäle):
Herr talman! Just därför att jag befarar
att det är meningslöst att skicka
bild, ställde jag avslagsyrkandet, men
det hindrar mig inte från att skicka budet,
även om jag misstänker att adressaten,
som inte är herr von Seth utan
utskottets vice ordförande, inte direkt
lagar så att lagen blir ändrad på det
sättet. Bättre en fågel i handen, herr
Andersson i Löbbo, än tio förhoppningar
om att en justering skall ske!

Jag är för övrigt inte underkunnig
om vilket röstetal vi eventuellt skall
kunna bringa fram i denna kammare
för att åstadkomma en effekt. Det hindrar
mig dock ej från att kämpa för en
sak som jag anser vara riktig. Men när
detta förslag är avslaget är det dock roligt
att ha med en liten klok tanke för
utredningsmännen att eventuellt reflektera
på.

Herr förste vice talmannen övertog
nu ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr ANDERSSON i Löbbo (kort genmäle)
: Herr talman! Då herr Haeggblom
gör gällande att det bud, som han skickat
till utredningen, icke var adresserat
till herr von Seth utan desto mera till
mig, så blev jag ganska förbluffad, ty
jag har inte äran tillhöra denna förnämliga
utredning.

Herr von SETH (kort genmäle): Herr
talman! Eftersom mitt namn inblandats
här vill jag göra ett klarläggande.

Det är mycket möjligt att om någon
ledamot av denna kammare suttit i denna
utredning och samtidigt varit ordinarie
ledamot av utskottet skulle han
låtit bli att deltaga i detta ärendes behandling,
men det låg inte för min
röst att smita ifrån ansvaret, och därför
har jag tagit risken att sitta såväl
i tredje lagutskottet som i utredningen.

Kronans förköpsrätt.

Utskottets vice ordförande, herr Andersson
i Löbbo, och jag sitter bredvid
varandra, och jag respekterar honom,
och vi är goda vänner, men jag förstod
inte herr Anderssons tydning av mitt
ställningstagande härvidlag. Även om
jag anser att lagen bör upphävas och
jag sitter i utredningen, är det väl ändå,
herr Andersson i Löbbo, min oavvisliga
skyldighet att, när ärendet behandlas,
söka få den lag, som varken jag själv
eller mitt eget parti mäktat att avskaffa
på grund av att den tyvärr har så starkt
stöd i riksdagen i övrigt, uppmjukad
och förbättrad för att därigenom minska
den irritation, som lagen medfört.

Det är min ställning, herr talman,
och den står jag för.

Herr PETTERSSON i Norregård: Herr
talman! Eftersom jag sysslat något med
denna fråga skulle jag vilja säga några
ord om densamma.

När det gäller förköpsrätten tycker
jag nog att reservanten överdriver de
svårigheter, som blivit följden av denna
förköpslag. Det är klart att det förekommit
ett och annat fall, som väckt
uppseende, men det beror ju egentligen
inte på lagen eller lantbruksnämnderna
utan det beror på köparen, som inte
har följt lagens bestämmelser. Han har
först och främst dröjt med att söka lagfart
så länge, att han arbetat sig fast
på den gård som han köpt, och detta
har försvårat en lösning. Varför har
han inte sökt utnyttja de möjligheter
han har att få kännedom hur lantbruksnämnden
ställer sig i sådana fall? Han
har möjlighet att begära förhandsbesked,
och lantbruksnämnderna är ålagda
att lämna sådana besked.

Även när det gäller hembud kan den
som vill sälja sin gård få förhandsbesked,
som sedan gäller under vissa år,
då han fritt får sälja sin gård. Men om
man inte följer lagens bestämmelser,
uppstår vissa svårigheter.

Jag tycker förköpslagcn är ett nödvändigt
instrument, därest vi skall för -

•JO

Nr 11.

Onsdagen den 20 mars 1952.

Kronans förköpsrätt.

verkliga 1947 års beslut om sammanslagning
av vissa gårdar. Hur det låg
till i det fall, som herr Haeggblom
nämnde, då lantbruksnämnden efter en
offentlig auktion gjort bruk av sin förköpsrätt,
känner jag inte till, men lantbruksnämnden
ville väl inte driva upp
köpeskillingen. Den får inte ens förköpa,
om den anser en gård vara för
dyr. Då får den nye ägaren behålla gården,
om han verkligen vill betala mer
än som är skäligt. Jag tycker det är
långsökt att, som herr Haeggblom och
även herr von Seth gör, dra fram
exempel, där folk dröjt att söka lagfart
i mer än sex månader. Det ligger
nog i sådana fall något annat syfte bakom,
och det gäller att komma undan
en besvärlig fråga.

Man kan som sagt få betryggande försäkringar
från lantbruksnämnden, huruvida
man får behålla en gård eller
om den är ämnad att sammanslås med
en annan. Lantbruksnämndens besked
gäller i regel fem år, då ägaren får sälja
gården till vem han vill utan att lantbruksnämnden
kan ingripa.

Nu pågår en utredning av de förhållanden,
som det är fråga om. Jag
tror det vore olyckligt om förköpsrätten
inte funnes. Det visar det ökade
antal hembud, som skett på senaste år.
Den har verkat i den riktningen att köparna
lärt sig inse, att de skall fråga
lantbruksnämnden först, hur den ställer
sig till en överlåtelse.

Anledningen till att det dröjer så
länge innan lantbruksnämnden får besked
om när en gård sålts beror ju på
denna tillståndsgivning av landsfiskalen
och att den som köpt kanske väntar
med sin lagfartsansökan i sex månader,
varefter det dröjer ytterligare någon
tid innan domaren skickar meddelande
till lantbruksnämnden att gården sålts.
På detta sätt blir hela saken fördröjd.
Det vore kanske mera naturligt att tillståndet
lämnades av lantbruksnämnden,
och den fick vetskap om varje gård
som sålts; då behövde det inte bli nå -

got dröjsmål eller några besvärligheter.

Jag tycker att utskottet behandlat
denna fråga riktigt och yrkar därför bifall
till utskottets förslag.

Herr ERICSSON i Sörsjön: Herr talman!
Det har från opponenternas sida
framhållits, att denna förköpslag obefogat
inskränker jordägarnas rätt och
att jordbrukarnas inställning till och
förtroende för rationaliseringsverksamheten
därigenom minskas. Herr von
Seth har också under överläggningen
här sagt, att förekomsten av förköpslagen
åstadkommer irritation bland
jordbrukarna. För min del måste jag
nog säga, att detta uttalande från opponenternas
sida måste anses vara tilltaget
ganska mycket i överkant. Åtminstone
är det ganska omöjligt att inom
mitt län, alltså Kopparbergs län, kunna
upptäcka att jordbrukarna skulle ha förlorat
eller vara i färd med att förlora
intresset för rationaliseringsverksamheten
på grund av att vi har denna lag om
kronans förköpsrätt. Tvärtom kan jag
som ledamot av lantbruksnämnden i
Kopparbergs län intyga, att det förekommit
flera gånger, att jordbrukare
hänvänt sig till lantbruksnämnden med
begäran att nämnden skulle använda
förköpslagen till deras förmån när det
gällt att få sammanlägga en annan fastighet
med vederbörande jordbrukares
egen.

I alla händelser tycker jag nog. att
man från opponenternas sida använder
sig av en direkt motstridig argumentation.
Å ena sidan säger man, att förköpslagen
innebär en obefogad inskränkning
i den enskilde jordbrukarens
rätt; å andra sidan säger man, att
denna förköpslag använts i ett så litet
antal fall, att man redan av denna anledning
finner lagen vara ganska obehövlig,
detta även med hänsyn till att
den åstadkommer åtskilligt med arbete
inom lantbruksnämnderna. .lag tycker
ju för min del, att dessa resonnemang

Onsdagen den 2C mars 1952.

Nr 11.

liksom inte håller ihop eller att de i
någon mån strider mot varandra.

Det är vidare klart, att om herr von
Seth och hans partivänner skulle få sin
vilja igenom blir det utredningsarbete,
där herr von Seth själv sitter med, ganska
överflödigt. Men det är ju en annan
sak.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
förslag.

Herr SVENSSON i Stenkyrka: Herr
talman! Det är väl tämligen överflödigt
att dra upp en debatt i denna fråga som
iir föremål för utredning, och jag förstår
faktiskt inte varför herr von Seth
reserverat sig och kritiserar den nuvarande
lagen, när han själv är tillsatt för
att göra en översyn av den.

Herr von Seth sade något om värdestegring,
alltså att lantbruksnämnderna
skulle använda sin förköpsrätt en tid
efter det köpet upprättats och följaktligen
därefter kunna tjäna på en viss
värdestegring. Men nu vet väl herr von
Seth liksom vi andra, att lantbruksnämnderna
inte har för avsikt att tjäna
på förvärven, utan avsikten är ju att de
genom sina inköp skall åstadkomma en
lämpligare arrondering. Nämnden skall
ju överlåta fastigheten till samma pris
som den köpt den för, och det finns
därför ingen anledning att i detta resonemang
tala om värdestegringen.

Men sedan var det herr Haeggblom,
som drog fram ett exempel från Gotland,
och det förstår jag ju eftersom
herr Haeggblom kommer direkt från ett
högerföredrag i Visby. Vad herr Haeggblom
här har sagt är naturligtvis delvis
riktigt, men jag måste ändå relatera vad
som faktiskt förekommit i detta ärende.
Hätta förhållandet är att en person uppträdde
på en auktion och där köpte en
fastighet för ett visst pris. Men säljaren
tog sig en betänketid, och under tiden
var det en granne som gav ett högre
anbud. Samtidigt blev den förste köparen
anmodad att öka priset, och denne
erbjöd då samma köpesumma. Den

Kronans förköpsrätt.

förste köparen vände sig till lantbruksnämnden
— kanske den andre gjorde
det också — och det var då lantbruksnämnden
blev inkopplad på frågan och
besiktigade fastigheten. Nämnden rådde
då den förste köparen att avstå från
fastigheten under den motiveringen att
ladugården var synnerligen förfallen,
varför det var dålig ekonomi för honom
att förvärva fastigheten. Han hade nämligen
begärt lån av nämnden för förvärvet.
Nämnden var emellertid villig att
skaffa en för honom lämpligare fastighet.
Då emellertid säljarens granne, som
givit samma anbud, hade en välbyggd
fastighet men med jordlotterna spridda
litet här och var, ansåg man att det var
lämpligare för honom att köpa fastigheten,
som bestod av ett enda skifte. I
gengäld skulle han avstå från en del
lotter han ägde till andra jordägare i
socknen, vilkas jord låg intill hans
lotter.

Så var det faktiska resonemanget i
lantbruksnämnden, och den förste köparen,
Knuutas, föreföll att vara fullt införstådd
med detta. Vi sitter här två,
som är med i lantbruksnämnden, och vi
uppfattade från början saken som om
den var uppgjord under ömsesidig förståelse.

Sedan får jag nog säga, alt det nog
gjorts i någon mån politik av saken.
Efter det lantbruksnämnden meddelat
sin avsikt att köpa gården överklagade
Knuutas ärendet hos lantbruksstyrelsen.
Lantbruksstyrelsen företog en besiktning
på stället, och jag kan ju tala om,
att när besiktningsmännen kom till
socknen möttes de av högerns ombudsman.
Vi i lantbruksnämnden höll före,
att vi inte skulle deltaga utan att lantbruksstyrelsens
representanter själva
skulle få bedöma och avgöra frågan.
Det har sålunda här insmugit sig litet
grand politik, vilket inte är gagnclikt
för nämndens arbete. Man gör större
sak av detta än som egentligen är befogat.

■lag hör faktiskt till dem som vill vara

Nr 11.

Onsdagen den 2G mars 1952.

Kronans förköpsrätt.

rätt restriktiva, och jag reserverar mig
därför ibland i sådan riktning. Jag vill
sålunda nämna för kammaren, att jag
en gång reserverat mig, men att Kungl.
Maj:t följde majoriteten i nämnden.
Den köpare, till vars förmån jag reserverat
mig, fick dock senare en annan
och bättre gård. Det är väl ditåt vi
syftar, och det var faktiskt avsikten i
detta fall också.

Vad beträffar talet om den person,
som underlåtit att söka lagfart sedan
1946, vet jag inte om det därvidlag var
fråga om medveten eller omedveten underlåtenhet.
Den saken är ju inte slutligt
avgjord ännu. Det är emellertid i
detta sammanhang att märka, att Knuutas
inte ännu sökt lagfart.

Ja, herr talman, detta är ett litet tillrättaläggande
av det fall herr Haeggblom
här fört på tal, och det ger kanske
en något annan bild av frågan än herr
Hseggblom försökt ge den sken av.

Herr HJEGGBLOM (kort genmäle):
Herr talman! Herr Svensson i Stenkyrka
glömde att tala om i vad
mån den av mig lämnade redogörelsen
inte var riktig. Så långt som
våra redogörelser sammanföll, var de ju
exakt lika. Sedan kompletterade herr
Svensson i Stenkyrka sin redogörelse
med den upplysningen, att denna affär
hade intresserat högern på Gotland, och
den saken är ju ganska självklar, eftersom
vi verkligen är intresserade av denna
fråga. Men herr Svensson i Stenkyrka
glömde att tala om att detta ärende i
mycket hög grad intresserat även RLF,
i vilket förbund det såvitt jag vet råder
en så stark sammanhållning bland bondeförbundarna,
att inte något annat
parti där har något att säga till om. Jag
får kanske lov att komplettera mitt anförande
med den lilla upplysningen. Av
det förhållandet drar jag också den slutsatsen,
att denna fråga av oss har bedömts
icke efter politiska utan efter
humanitära linjer. Jag kan inte komma

ifrån, att ärendet har avgjorts på ett
mindre tilltalande sätt.

Kvar står nu, att även om denne jordbrukare,
Knuutas, inför de mäktiga herrarna
i lantbruksnämnden var så blyg
och tillbakadragen, att nämndledamöterna
trodde sig ha avskräckt honom
från att opponera sig, så har han dock
vidhållit sin önskan att bli ägare till
denna gård, som han en gång beslutat
sig för att förvärva. Jag har i varje fall
inte hört talas om något annat. Om så
vore att han ändrat uppfattning därvidlag,
skulle han väl inte ha fullföljt detta
ärende ända upp till Kungl. Maj:t.

Herr SVENSSON i Stenkyrka (kort
genmäle): Herr talman! Jag vill bara
nämna, att man i agitationen omkring
Knuutas’ förvärv av här ifrågavarande
fastighet gått så längi, att man t. o. m.
sagt, att han skulle nekas köpa fastigtigheten
därför att han är svenskbybo.
Knuutas egen uppfattning kan
jag inte yttra mig om, men jag vill
här ändå ha sagt, att för lantbruksnämnden
är dylika synpunkter fullkomligt
främmande. Nämnden har tvärtom varit
enhällig i sin uppfattning att man vid
första lämpliga tillfälle skall hjälpa
Knuutas att förvärva en annan och för
honom lämpligare fastighet.

Sedan vill jag också tillägga, att den
bostad med tomt, som hör till fastigheten,
är avsedd att avstyckas åt en
hantverkare i trakten, varför antalet familjer
i socknen inte blir mindre än
förut; detta vill jag påpeka eftersom
även sådana spörsmål förts fram i den
tidigare diskussionen.

Herr JANSSON i Aspeboda: Herr talman!
Jag skall inte lägga mig i denna
debatt på så sätt att jag berör några
konkreta fall, i vilka det rått delade meningar
om huruvida förköpslagen bort
tillämpas eller icke. Motionärerna har
här grundat sitt bedömande på det jämförelsevis
lilla antal fall, där förköpsrätten
verkligen utnyttjats, och menar

Onsdagen den 26 mars 1952.

Nr 11.

Lantbruksnämnderna: Kostnader för planeringskommittéer.

därför att lagen skulle vara betydelselös.
I motiveringen till motionen säger
de på ett ställe, att i fråga om förköpslagen
visar erfarenheten, att dess värde
för rationaliseringen är mycket begränsad
och att den är praktiskt taget betydelselös
för det svenska jordbrukets
strukturförändring genom yttre rationalisering.
Motionärerna kommer därför
fram till den slutsatsen, att lagen är
betydelselös.

Det förefaller emellertid mig som om
lagen i så fall åtminstone inte skulle
kunna ha så stora skadeverkningar, att
inte motionärerna skulle kunna vänta
och se vad den pågående utredningen
kan komma att framlägga för resultat.
En sådan ståndpunkt anser jag vara en
logisk följd av den ställning, som motionärerna
har intagit.

Vidare har lantbruksstyrelsen påpekat,
att motionärernas påståenden är
överdrivna. Själv skulle jag vilja säga
såsom en förklaring till att förköpsrätten
har använts i så få fall som skett,
att blotta tillvaron av denna lag gör, att
människorna i ganska stor utsträckning
vänder sig till vederbörande myndigheter,
innan de kastar sig in i affärer,
som kan dra en hel del besvärligheter
med sig.

När vi har resonerat om denna fråga
i utskottet, har vi varit eniga om att för
närvarande icke tillstyrka bifall till
motionen, och det beslutet tror jag har
fattats på goda grunder. Jag är därför
fullt ense med dem, som undertecknat
utskottsförslaget.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till det av
herr von Seth under överläggningen
framställda yrkandet, och fann herr
förste vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Haeggblom begärde emel -

lertid votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
tredje lagutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 11, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
det av herr von Seth under överläggningen
framställda yrkandet.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr förste vice talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet
av kammarens ledamöter hava
röstat för ja-propositionen. Herr Pettersson
i Norregård begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgåvos 162 ja och 22 nej, varjämte
17 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 10.

Utgifter under riksstatens nionde
huvudtitel.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 1, med anledning av Kungl.
Maj:ts i statsverkspropositionen under
nionde huvudtiteln gjorda framställningar
jämte i ämnet väckta motioner.

Punkterna 1—9.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten JO.

Lantbruksnämnderna: Kostnader för
planeringskommittéer.

Kungl. Maj:t hade i statsverkspropositionen
under nionde huvudtiteln,

Nr 11.

Onsdagen den 26 mars 1952.

Lantbruksnämnderna: Kostnader för planeringskommittéer.

punkten 10, i överensstämmelse med
lantbruksstyrelsens förslag hemställt
om anslagsanvisning med ett oförändrat
belopp av 250 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat en inom riksdagens andra
kammare väckt, till utskottet hänvisad
motion, nr 299, av herr Xilsson i Bästekille,
vari hemställts att riksdagen måtte
besluta avslå Kungl. Maj:ts framställning
under förevarande punkt.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts
framställning samt med avslag å motionen
11:299, till Lantbruksnämnderna:
Kostnader för planeringskommittéer
för budgetåret 1952/53 anvisa ett
förslagsanslag av 250 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Ebbe Ohlsson och Hieggblom, vilka ansett
att utskottet bort hemställa att
riksdagen måtte, med bifall till motionen
II: 299, avslå Kungl. Maj:ts framställning.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

H/EGGBLOM: Herr talman! Vid
förevarande punkt är avgiven en reservation,
i vilken vi yrkar avslag på förslaget
om ifrågavarande anslag till planeringskommittéer.
Det är inte någon
stor meningsskiljaktighet som föreligger
mellan utskottet och reservanterna.
När detta anslag kom till 1947, var det
fråga om ett större belopp, och det verkade
då som om man hade planer på
att göra förhandsplaneringar för jordbrukets
rationalisering till en stor och
betydelsefull sak, där det gällde att gå
över och planera för en omgestaltning
av hela den svenska landsbygden. Mot
den tanken har jag, och flera med mig,
alltid opponerat mig. Sedermera har
emellertid erfarenheten och verkligheten
talat sitt språk, så att denna planeringsverksamhet
har kommit allt närmare
jorden, och i år säger utskottet
att verksamheten endast bör bedrivas

i huvudsak i den omfattning, som påkallas
av mera aktuella rationaliseringsbehov.
Därmed är vi framme vid en
begränsning av verksamheten, som jag
för min del tycker är rimlig. Men skall
verksamheten begränsas på det sättet,
är det ju ganska onödigt att ha en särskild
planeringskommitté, som arbetar
för sig. I så fall kan mycket väl lantbruksnämndernas
tjänstemän, som ju
har att ta ställning till varje^rationaliseringsfråga,
göra de behövliga utredningarna.

Herr talman! Det står ofta i de olika
huvudtitlarna, att Kungl. Maj:t, oaktat
att man ansett mycket goda skäl tala
för en anslagshöjning, likväl inte med
hänsyn till det ekonomiska läget ansett
sig kunna föreslå en sådan. Jag har
den uppfattningen, att mycket starka
skäl talar för en anslagsminskning på
denna punkt, och jag tycker därför att
det finns mycket goda skäl för att yrka
bifall till vår reservation, i vilken vi
förordar att detta anslag dras in.

Herr ANDERSSON i Tungelsta: Herr
talman! Herr Haeggblom anser, att lantbruksnämndernas
ordinarie personal
kan utföra de planeringsarbeten, som i
fortsättningen kan komma att vara behövliga,
då det gäller rationaliseringsverksamheten
på jordbrukets område.
Det torde dock inte vara obekant för
herr Haeggblom, att lantbruksnämndernas
personal är fullt sysselsatt — och i
överkant sysselsatt — med de löpande
ärendena inom nämndernas verksamhetsområden.
Att därutöver pålägga
tjänstemännen de planeringsarbeten,
som i vissa fall är nödvändiga, kan
inte vara rimligt.

Vidare är det så, att det inom lantbruksnämnderna
inte alltid finns den
sakkunskap, som behövs för att verkställa
sådana utredningar. När det gäller
vissa speciella frågor, är det nödvändigt
med en planering, t. ex. när en
by skall rationaliseras. Då kommer det
in vissa uppgifter till lantbruksnätnn -

Onsdagen den 26 mars 1952.

Nr 11.

Lägre lantbruksundervisning- m. m.: Bidrag till jordbrukets yrkesskolor.

derna om vilka åtgärder man vill ha
vidtagna, men när man närmare tar itu
med ärendet, dyker det mycket ofta
tipp särskilda problem, för vars lösande
man måste anlita speciell sakkunskap.
Den planering som nu sker tror jag
inte är onödig. Tvärtom har de planeringar,
som lantbruksnämnderna nu
verkställer, mycket angelägna syften.
Jag vill här särskilt peka på, att när
det upprättas generalplaner för bebyggelsen
och liknande planer i regionalt
syfte, är det nödvändigt att lantbruksnämnderna
genom sin personal får
vara med och hjälpa till.

Det är också många gånger så, att
lantbruksnämnderna inte kan avstå någon
sakkunnig för det utredningsarbetet
utan måste skaffa sakkunskap utifrån.
Det skulle ju vara fullkomligt
orimligt, om nämnderna skulle bli förhindrade
att verkställa dessa nödvändiga
utredningar. Dylika arbeten kommer
också att aktualiseras i allt högre
grad genom storkommunernas utveckling,
och det måste givetvis därvid frara
angeläget, att lantbruksnämnderna har
möjlighet att själva ta initiativ till planeringar
och utredningar i de fall, då
i en planering ingår jordbruksfastighet
eller skogsfastighet i någon större omfattning.

Jag vill med dessa ord, herr talman,
ha sagt, att ett bifall till reservanternas
förslag skulle innebära, att lantbruksnämnderna
ställdes inför svårigheter
som innebure, att de på detta område
icke skulle kunna fylla sin uppgift på
det sätt som de bör göra. Jag hemställer,
herr talman, om bifall till utskottets
förslag.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan i punkten dels ock på bifall
till den i ämnet väckta motionen; och
biföll kammaren utskottets berörda
hemställan.

Punkterna it—38.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 39.

Lägre lantbruksundervisning m. in.: Bidrag
till jordbrukets yrkesskolor.

Kungl. Maj:t hade i statsverkspropositionen
under nionde huvudtiteln,
punkten 45, hemställt om anslagsanvisning
för ändamålet med 305 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat en inom riksdagens andra
kammare väckt, till utskottet hänvisad
motion, nr 213, av fru Boman, vari yrkats
att riksdagen under ifrågavarande
anslag skulle anvisa ett belopp av
316 500 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts framställning
samt med avslag å motionen
II: 213, till Lägre lantbruksundervisning
m. m.: Bidrag till jordbrukets yrkesskolor
för budgetåret 1952/53 anvisa ett
förslagsanslag av 305 000 kronor.

Efter föredragning av punkten yttrade: Fru

BOMAN: Herr talman! Jag har vid
denna punkt väckt en motion med begäran
om att staten skulle lämna anslag
till upprätthållande också av en yrkeslärartjänst
vid lantbruksskolan i Pålkem.
Lantbruksstyrelsen har också äskat
detta belopp och understrukit behovet
av att vi får hjälp med ersättning
till en yrkeslärare i Pålkem. Till saken
hör, att de andra skolorna av liknande
art har detta statsbidrag till ersättning
åt speciallärare. Pålkem utgör här ett
undantag.

Jag vet inte varför det blivit så. Skolan
har tillkommit på enskilt initiativ
genom donationer och gåvor och har
varit i bruk sedan 1929. Den fyller också,
så långt jag förstår, ett gott ändamål
i den trakt där den är belägen.
Skolan ligger mitt ute i en ödemark,
kan man säga, men i hjärtat av Gälli -

Nr 11.

Onsdagen den 26 mars 1952.

Lägre lantbruksundervisning m. m.: Bidrag till jordbrukets yrkesskolor.

vare kommun, som är en barnrik och
folkrik kommun och där folket i huvudsak
lever på jordbruk, även om det
är jordbruk av den allra minsta storleksordningen.

Lantbruksstyrelsen har som sagt äskat
detta belopp. Det är ingen stor summa
det rör sig om — 11 500 kronor.
Departementschefen har, utan att motivera
varför, i propositionen bara sagt
att »lantbruksstyrelsens förslag om
statsbidrag till avlönande av en yrkeslärare
vid Pålkem kan jag icke biträda».
Jag tycker nog det skulle vara
intressant att veta, varför inte jordbruksministern
anser sig kunna biträda
detta förslag, då han biträtt de övriga
anslagsäskanden som rör precis
samma sak.

Jordbruksutskottet säger att man inte
finner anledning att invända något
emot Kungl. Maj:ts hemställan och anser
inte heller att behovet av en sådan
befattning är tillräckligt styrkt. Det
kanske är svårt att på ett övertygande
sätt styrka detta. Å andra sidan tycker
jag ju det ligger i öppen dag, att skall
anstalten fungera som yrkesskola —
man har rektor, man har kvinnlig hushållslärarinna
och man har föreståndarinna
för den kvinnliga avdelningen
— så behöver man också en yrkeslärare.
I,antbruksst3Telsen erinrar om att
denne jTkeslärare skall handha undervisningen
i lantbruk, träslöjd och smide.
Alla dessa tre undervisningsområden
är oerhört viktiga för vår landsdel.

Jag vet att man påstår, att rekryteringen
till pålkemskolan inte skulle ha
varit tillfredsställande. Och det kan
man kanske medge beträffande manliga
elever. När det däremot gäller lanthushållsskolan
har antalet sökande kvinnliga
elever varit större än skolan kunnat
ta emot. Samtidigt måste vi komma
ihåg, som jag redan sagt, att denna
skola ligger i hjärtat av Gällivare kommun,
som också är en skogskommun.
De pojkar som skall söka sig till denna
skola kommer ifrån småbrukarhem,

men när det just nu funnits möjlighet
att göra goda förtjänster i skogsarbetet
är det alldeles självklart, att pojkarna
hellre sökt sig dit än låst sig fast vid
yrkesskolan i Pålkem.

Men de kommer nog dit så småningom,
vi har haft god rekrytering där tidigare.
Skolan har fyllt en viktig uppgift
under årens lopp. Och det är väl
ingen av oss som tror, att den rådande
högkonjunkturen får någon större omfattning,
utan småbrukarpojkarna får
säkerligen såsom förr gå tillbaka till
modernäringen igen.

Om vi knyter an till det resonemang,
som nyss förts i denna kammare om
hur vi måste gå in för att rationalisera
hela jordbruksdriften, är just Gällivare
en sådan kommun där detta
måste ske, om jordbruken skall bli bärkraftiga
och inte bli företag av oviss
art och med stora riskmöjligheter för
dem det gäller. Därför är det nödvändigt
att jordbrukarna efter den genomförda
rationaliseringen i framtiden kan
sin sak. Jag är övertygad om att pålkemskolan
även framdeles har sin stora
och givna uppgift på detta område.

En annan sak, som jag inte skall
försumma att peka på, är den yrkesundervisning,
som man knyter till den
nioåriga skolan, där man skall undervisa
både i jordbruk och andra ämnen;
man räknar ju också med att
kunna få denna undervisning meddelad
ute på gårdarna. Detta kommer
sannolikt att bli ganska svårt i en
kommun som Gällivare. Det är bekant
att man inom Gällivare kommun räknar
med att kunna överföra den undervisning
det här gäller till pålkemskolan.

Får jag sedan säga ännu ett par ord
om denna skolas arbete, som jag tycker
behöver komma fram i detta sammanhang.
Skolan har lagt upp två speciella
undervisningsgrenar. Den ena gäller
hönsavel och den andra trädgårdsskötsel,
såväl under glas som på kalljord,
båda mycket betydelsefulla gre -

Onsdagen den 2G mars 1952.

Nr 11.

Statens veterinärmedicinska anstalt: Avlöningar.

nar av jordbrukshanteringen i den
trakt det här är fråga om. Härvidlag
gäller det både försök och undervisning
för framtida behov.

Vi har varit där och sett denna skola
och flera ledamöter av denna kammare
tillhör dess styrelse och känner skolans
betydelse. Vi ville gärna se att
skolan lever vidare och att den inte
kommer i någon särställning i förhållande
till andra, liknande skolor, utan
liksom de får anslag till avlönande av
en yrkeslärare.

Jag vill därför sluta, herr talman,
med att yrka bifall till motionen.

Herr ANDERSSON i Tungelsta: Såväl
Kungl. Maj:t som utskottet har vitsordat,
att denna skola har en betydelsefull
uppgift att fylla. När fru Boman
här vill göra gällande att denna skola
blivit behandlad på ett annat sätt än
övriga yrkesskolor, tror jag emellertid
inte detta är riktigt.

Vad som härvidlag förekommit är
bara att varken Kungl. Maj:t eller utskottet
funnit styrkt, att ytterligare en
yrkeslärare just nu behöver anställas
vid pålkemskolan. Om förhållandena
ändrar sig i det avseendet, så att det
ifrån myndigheternas sida kan betraktas
som nödvändigt att anställa ytterligare
en lärare på platsen, är jag övertygad
om att det inte kommer att resas
något motstånd däremot, åtminstone
inte från jordbruksutskottets sida.

Jag hemställer, herr talman, om bifall
till utskottets förslag.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets i
punkten gjorda hemställan dels ock på
bifall till den i ämnet väckta motionen;
och biföll kammaren utskottets hemställan.

Punkterna fi0—59.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 60.

Statens veterinärmedicinska anstalt: Avlöningar.

Punkten föredrogs; och anförde därvid Fröken

VINGE: Herr talman! Den
motion, som jag väckt på denna punkt,
går ut på att ett kontorsbiträde vid
statens veterinärmedicinska anstalts
bibliotek skall flyttas upp till 15 :e lönegraden
och att befattningshavaren
skall benämnas biblioteksassistent. Förslaget
grundar sig på en hemställan
från styrelsen för anstalten, som i sin
tur stöder sig på 1947 års löneutredning
avseende vissa biblioteksbiträden.
Utredningen har undersökt vilka arbetsuppgifter
som befattningshavaren i
fråga har, jämfört dem med arbetsförhållandena
på andra liknande institutioner
och kommit till det resultatet,
att 15:e lönegraden är den riktiga. Förslagen
från utredningen har inte blivit
föremål för någon särskild proposition
utan har i regel överlämnats till tjänsteförteckningsrevisionen,
men av någon
anledning har biträdesutredningen fått
ta upp just denna befattning. I och
med att det var biträdesutredningen
som tog upp saken, blev befattningshavaren
nära nog predestinerad till en
lägre löneställning än vad förhållandet
skulle ha varit, om tjänsteförteckningsrevisionen
behandlat frågan — gränsdragningen
är ju sådan.

Jag förstår till fullo att utskottet i
förevarande situation inte kunnat ta någon
annan ståndpunkt än det gjort,
och jag skall inte heller framställa något
yrkande. Men jag vill bara göra
det uttalandet, att såvitt jag förstår
är riksdagens beslut i dag inte på något
sätt ett hinder för tjiinsteförteckningsrevisionen
att sedermera ta upp
saken till förnyad prövning.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan
i punkten bifölls.

Nr 11.

Onsdagen den 26 mars 1952.

Veterinärstaten: Avlöningar.

Punkten 61.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 62.

Veterinärstaten: Avlöningar.

Sedan punkten föredragits, yttrade:

Herr ANDERSSON i Långviksmon:
Herr talman! Jag har tillsammans med
ett par andra ledamöter av riksdagen
tillåtit mig att väcka en motion på denna
punkt. Den går ut på att de ordinarie
veterinärdistriktstjänsterna skall
ökas med ännu en utöver de tre, som
äskats i propositionen. Veterinärstyrelsen
har liksom vi motionärer begärt
en ökning med fyra distriktstjänster,
men departementschefen har inte ansett
sig kunna gå med på mer än tre
stycken, och detta har också blivit utskottets
förslag.

.Tåg har inte tänkt ta upp någon debatt
i kammaren om denna sak och jag
har inte ens tänkt yrka bifall till motionen.
Men jag anser att frågan är så
pass viktig, att jag vill understryka angelägenheten
av att någonting göres
och att utvecklingen inte får avstanna.
Man har hänvisat till en plan för veterinärorganisationen,
som medicinalstyrelsen
uppgjorde år 1946, och man menar
att denna skall fullföljas, innan något
ytterligare göres. Jag vill då påpeka,
att ramen för denna plan redan
är sprängd. Det är en hel del ovidkommande
saker som gjort att planen
blivit omkullkastad. Bland annat har
veterinärmyndigheterna varit tvungna
att frigöra en del länsveterinärer från
praktiktjänst och fått lov att tillsätta
andra befattningshavare för att sköta
fältarbetet. I väntan på att den uppgjorda
planen skulle kunna fullföljas
och tjänsterna tillsättas med ordinarie
befattningshavare har veterinärmyndigheterna
lovat att man, framför allt i
Norrland, skulle inrätta extra veterinärdistriktstjänster,
om kommunerna
ville ikläda sig hela kostnaden. Man

har också, åtminstone på vissa håll,
ställt i utsikt att om kommunerna iklädde
sig kostnaderna för tre år framåt,
så skulle staten sedan överta bestridandet
av dem. Det är rätt många extra
distrikt som är tillskapade på dessa
grunder. Men det finns i dag enskilda
kommuner eller sammanslutningar av
ett par, tre kommuner utgörande ett
extra distrikt, som har fått vänta både
fem och sex år på ordinarieförklaringen
av veterinärtjänsterna och ännu får
vänta. Jag vill därför understryka vikten
av att myndigheterna gör någonting
på detta område och att saken inte får
falla i glömska utan att man så gott
man kan försöker att infria de utfästelser
man gjort.

Man kan tycka att ett distrikt inte
betyder så mycket till eller ifrån. Men
det betyder dock att en kommun eller
ett par kommuner, som är sammanslutna
till ett distrikt, får vänta ytterligare
en tid på att få sin distriktsveterinärtjänst
ordinarieförklarad och ytterligare
en tid får vidkännas de kostnader,
som detta medför. I ett fall, som
jag känner till mycket väl, är kommunalskattetrycket
redan nu 19 kronor
och där betyder det i alla fall åtskilligt,
om man kan få någon del av bördan
avlastad.

Vad jag särskilt velat understryka
med detta anförande är angelägenheten
av att någonting göres och att utfästelserna
infrias. Jag vill så varmt jag kan
lägga departementschefen om hjärtat
att i så många fall som sig göra låter
skapa möjligheter för att de extra veterinärtjänsterna
måtte ordinarieförklaras.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Fru BOMAN: Herr talman! Jag kunde
kanske ha nöjt mig med att instämma
i det senaste anförandet, men när jag
vet hur vi i vårt län har det med veterinärdistrikten
vill jag gärna skicka
med en hälsning, även jag, om att in -

Onsdagen den 26 mars 1952.

Nr 11.

Bidrag till markkartering och grundkalkning.

rättandet av flera ordinarie distriktsveterinärstjänster
bör bedrivas i litet
raskare takt. Med den nuvarande
distriktsindelningen är det faktiskt så,
att veterinärerna som regel är för sent
ute. Jag hoppas att departementschefen
inte tar intryck av riksdagsrevisorernas
skrivelse med rekommendation
om att veterinärerna skall ha särskilda
mottagningsdagar. Det kanske går att
få folk till en läkarmottagning på bestämd
dag, men kossorna sjuknar så
olika — ja, lierr jordbruksministern
tittar på mig, men det är faktiskt så.
Sjukdomarna är också av så olika slag.
En del kan man uppskjuta behandlingen
av några dagar, men andra kräver
snabbt ingripande. Och för de vittutgrenade
länen med långa avstånd är
det fullkomligt otänkbart att ha bestämda
mottagningsdagar här och var och
då och då för en resande veterinär,
utan där måste vi ha veterinärer, som
är tillgängliga på dagen, när våra kreatur
blir sjuka. Länsveterinären i mitt
hemlän säger, att får han inte tre
distrikt i år, så har han ingen möjlighet
att hålla verksamheten i stånd på
det sätt som bör ske. Han har vid flera
tillfällen sagt, att hans erfarenhet är
alt veterinärerna oftast kommer för
sent. Det är en allvarlig sak för de
jordbrukare som drabbas. Och låt oss
komma ihåg, att det i allmänhet gäller
jordbrukare som har förfärligt små
möjligheter att bära kostnadsökningar
av det slag, som det här kan bli fråga
om.

Jag vill som sagt skicka en hälsning
om att verksamheten på detta område
bör bedrivas i snabbare takt. Det var
värdefullt att jordbruksministern kom
in och tog emot den personligen och
direkt.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan
bifölls.

Punkten 86.

Bidrag till markkartering och grundkalkning.

Kungl. Maj:t hade i statsverkspropositionen
under nionde huvudtiteln,
punkten 101, föreslagit riksdagen att
anvisa ett belopp av 200 000 kronor.

I samband härmed hade utskottet behandlat
två inom riksdagen väckta, till
utskottet hänvisade likalvdande motioner,
nämligen 1: 72 av herr Spetz m. fl.
och 11:102 av herr Antby in. fl., i
vilka motioner hemställts, att riksdagen
måtte till ifrågavarande ändamål
anvisa ett anslag av 300 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
samt med avslag å motionerna
I: 72 och II: 102, till Bidrag till
markkartering och grundkalkning för
budgetåret 1952/53 anvisa ett reservationsanslag
av 200 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Näslund, Antby, Ahlsten och Mårtensson
i Smedstorp, vilka ansett att utskottet
bort hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställning samt med bifall till motionerna
I: 72 och II: 102, till Bidrag
till markkartering och grundkalkning
för budgetåret 1952/53 anvisa ett reservationsanslag
av 300 000 kronor.

Punkten föredrogs. Därvid anförde:

Herr ANTBY: Herr talman! Jag vill
först göra ett par reflexioner i anledning
av huvudtiteln och utskottets utlåtande.

Nionde huvudtiteln präglas i år i likhet
med övriga huvudtitlar av den
pågående penningvärdeförsämringen.
Detta gör att man inte kan tala om någon
förbättrad standard, trots att de
flesta punkterna uppvisar höjda anslagsäskanden.
Det ekonomiska läget inbjuder
ju inte heller till några extravaganser
— tvärtom. Sålunda måste man
i många fall acceptera anslag, som är

Punkterna 63—85.

Vad utskottet hemställt bifölls.

4 — Andra kammarens protokoll 1952. Nr 11.

Nr 11.

Onsdagen den 26 mars 1952.

Bidrag till markkartering och grundkalkning.

uppenbart otillräckliga. Med tillfredsställelse
konstaterar man dock, att skogshögskolan
nu skall få en ny biblioteksbyggnad.
Här är en förbättring i högsta
grad berättigad, så under all kritik som
skolans bibliotekslokaler varit ordnade
hittills.

I ett avseende har utskottet enhälligt
givit sitt stöd åt ett anslagskrav, som
sträcker sig ganska långt utöver vad
Kungl. Maj:t föreslagit. Det är vid p.
107 i utlåtandet. Med anledning av de
starka skäl, som förebragts av lantbruks-
och domänstyrelserna samt i motionen
nr 426 i denna kammare av herr
Jacobson i Vilhelmina m. fl., föreslår utskottet,
att anslaget till odlings- och
byggnadshjälp åt innehavare av vissa
kronolägenheter höjes till 2,8 miljoner
kronor. Det finns mycket starka skäl
för en snabb förbättring av kronotorparnas
bostadsstandard, och skall den
bli tillfredsställande inom någorlunda
rimlig tid, så krävs kraftigare åtgärder
än vad som föreslagits från departementschefens
sida. Jag vill uttrycka en
varm förhoppning om att kammaren
här biträder utskottets enhälliga förslag.

Sedan, herr talman, ett par ord om
två stycken reservationer. Det gäller för
det första reservationen nr 3) av herr
Näslund m. fl. Markkarteringen har med
rätta ansetts vara en mycket viktig detalj
i jordbrukets rationalisering. Anslaget
till denna verksamhet har tidigare
utgått med 300 000 kronor per år men
skars i fjol på grund av kvarvarande
reservationsmedel ned till 100 000 kronor.
Enligt lantbruksstyrelsens utsago
är såväl reservationen som anslaget nu
i det närmaste förbrukade, varför ett
bifall till propositionen kommer att innebära
en inskränkning av denna verksamhet.
Reservationen ansluter sig till
lantbruksstyrelsens förslag om ett anslag
av 300 000 kronor, och jag ber för
min del att få yrka bifall till denna reservation.

För det andra skall jag be att få säga
några ord om reservationen nr 4), som

också gäller en anslagsfråga, nämligen
bidrag till Jordbrukarungdomens förbund.
Detta förbund bedriver år efter
år en intensiv verksamhet bland landsbygdens
unga släkte. Det finns väl ingen
rörelse, som betytt så mycket för att befordra
kärleken till bygden och inspirera
till intresse för jordbrukaryrket
som JUF har gjort. Departementschefen
har också betygat sin uppskattning av
förbundets arbete, men tyvärr har han
inte ansett sig kunna föreslå mer än en
mindre anslagshöjning. Vi reservanter
anser att denna anslagshöjning, som
näppeligen ger kompensation för de
automatiska kostnadsökningarna, är alltför
liten. Förbundets rikt förgrenade
klubbverksamhet med teoretiska studier
och praktiska övningar kräver mycket
arbete och pengar. Enligt lantbruksstyrelsen
bör anslaget höjas till 250 000
kronor för att verksamheten skall kunna
bedrivas utan inskränkning.

Herr talman! Jag skall, när vi kommer
till den punkten, be att få ställa
ett yrkande om bifall till reservationen.
För tillfället inskränker jag mig till att
yrka bifall till reservationen nr 3) av
herr Näslund m. fl.

Herr ANDERSSON i Tungelsta: Herr
talman! På den föreliggande punkten
skall jag be att för min del få yrka bifall
till utskottets förslag.

Som redan nämnts av herr Antby,
är för nu löpande budgetår ett anslag
av 100 000 kronor anvisat för ifrågavarande
ändamål. Det belopp, som nu
äskas av Kungl. Maj:t i huvudtiteln, är
ju 100 000 kronor högre än årets anslag
och uppgår alltså till 200 000 kronor.
Förra året fanns det, såsom nyss har
sagts, en reservation å anslaget men den
torde i huvudsak vara förbrukad vid
detta budgetårs utgång. Följaktligen kan
man säga att det anslag, som enligt
Kungl. Maj:ts förslag skulle stå till förfogande
under nästa budgetår, blir
ungefär detsamma som det anslag, som

Onsdagen den 26 mars 1952.

Nr 11.

finns för verksamheten under innevarande
år.

Nu säger herr Antby att den grundkalkning
och den övriga verksamhet,
som skall ha bidrag från detta anslag,
inte kan fortgå, om anslaget endast blir
av ungefär samma storlek som under
detta år. Jag skall inte yttra mig om
den saken -— det är inte lätt att säga
på rak arm hur det kan gå — men enligt
min mening borde jordbrukarna
själva, oavsett om statsbidraget realiter
inte blir lika stort under nästa budgetår,
med den förbättrade standard,
som jordbruket har fått, ändå kunna
låta denna betydelsefulla verksamhet
fortgå i ungefär samma omfattning under
nästa budgetår som under de tidigare
åren.

Med detta, herr talman, ber jag att få
yrka bifall till utskottets förslag på
denna punkt.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan i punkten dels ock på bifall
till den vid punkten fogade reservationen;
och biföll kammaren utskottets
hemställan.

Punkterna 87—97.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 98.

Bidrag till Jordbrukarungdomens förbund.

Kungl. Maj:t hade i statsverkspropositionen
under nionde huvudtiteln,
punkten 118, föreslagit riksdagen att
för nästa budgetår anvisa ett anslag
av 200 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat två inom riksdagen väckta,
till utskottet hänvisade likalydande motioner,
nämligen I: 73 av herrar Spetz
och Nord samt II: 101 av herr Antby
in. fl., vari hemställts, att riksdagen
för ifrågavarande ändamål måtte anvisa
ett anslag av 250 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen

Bidrag till Jordbrukarungdomens förbund.

måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts
framställning samt med avslag å motionerna
I: 73 och II: 101, till Bidrag
till Jordbrukarungdomens förbund för
budgetåret 1952/53 anvisa ett anslag av
200 000 kronor.

Reservationer hade avgivits av herrar
Antby, Ahlsten och Mårtensson i
Smedstorp, vilka ansett att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte, i
anledning av Kungl. Maj:ts framställning
samt med bifall till motionerna
I: 73 och II: 101, till Bidrag till Jordbrukarungdomens
förbund för budgetåret
1952/53 anvisa ett anslag av 250 000
kronor.

Punkten föredrogs; och yttrade därvid: Herr

ANTBY: Herr talman! Med hänvisning
till mitt tidigare anförande ber
jag att få yrka bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen nr 4).

Häruti instämde fru Wohlin.

Herr ANDERSSON i Tungelsta: Herr
talman! Förevarande anslag har räknats
upp med 25 000 kronor i förhållande
till det anslag som utgår under innevarande
budgetår. Det är klart att man
kan anföra goda skäl för att Jordbrukarungdomens
förbund skall stödjas
med ytterligare statsbidrag, men utskottets
majoritet har ändå ansett det vara
ganska tillfredsställande att man har
kunnat få anslaget för nästa budgetår
höjt med det belopp, som Kungl. Maj:t
bar föreslagit.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets i
punkten gjorda hemställan dels ock på
bifall till den vid punkten fogade reservationen;
och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Antby begärde emellertid vote -

Nr 11.

Onsdagen den 26 mars 1952.

Fiskets befrämjande i de särskilda orterna.

ring, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i punkten
98 :o) i utskottets förevarande utlåtande
nr 1, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropopositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kommarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen. Herr Antby begärde
emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 130 ja och 03 nej,
varjämte 5 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan i ifrågavarande
punkt.

Punkterna 99—120.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 121.

Fiskets befrämjande i de särskilda
orterna.

Kungl. Maj :t hade i statsverkspropositionen
under nionde huvudtiteln,
punkten 144, föreslagit anvisning av
53 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat två inom riksdagen väckta,
till utskottet hänvisade likalydande motioner,
nämligen I: 237 av herr Söderquist
samt II: 309 av herr Jacobsson i
Igelsbo m. fl. I motionerna hade hemställts,
att riksdagen vid behandlingen
av ifrågavarande anslag måtte besluta

om en medelsanvisning av 10 000 kronor
till .statistik rörande sötvattensfisket.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
samt med avslag å motionerna
1:237 och 11:309, till Fiskets befrämjande
i de särskilda orterna för budgetåret
1952/53 anvisa ett reservationsanslag
av 53 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Bror Nilsson, Utbult och Boman i Stafsund,
vilka ansett att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj:ts framställning
samt med bifall till motionerna I: 237
och II: 309, till Fiskets befrämjande i
de särskilda orterna för budgetåret
1952/53 anvisa ett reservationsanslag
av 63 000 kronor.

Efter punktens föredragning anförde:

Herr BOMAN i Stafsund: Herr talman!
Vid denna punkt är fogad en reservation
av herrar Bror Nilsson och Utbult
samt undertecknad, där vi har begärt
en höjning av anslaget med 10 000
kronor för tillgodoseende av kravet på
statistik beträffande sötvattensfisket.
Det föreligger två motioner, 1:237 och
II: 309, där det framhålles att sötvattensfiskare
inte har någon statistik att
anföra när det gäller att bedöma de
svårigheter, som kan uppkomma för
fisket till följd av sjöregleringar och
mycket annat.

Även förra året förelåg liknande motioner,
och utskottet uttalade sig mycket
välvilligt om dessa — man uttalade,
att avsaknaden av erforderlig statistik
beträffande sötvattensfisket i vissa fall
medförde stora olägenheter — men av
statsfinansiella skäl kunde utskottet i
fjol inte biträda anslagsyrkandet. Jag är
naturligtvis medveten om att sådana
statsfinansiella skäl föreligger också i
år, men jag vill ändå starkt understryka
nödvändigheten av ett anslag till
statistik för sötvattensfisket, tv om det

Onsdagen den 26 mars 1952.

Nr 11.

inte finns någon statistik är det inte
möjligt att på ett tillfredsställande sätt
reglera skador som drabbar detta fiske.

Jag skall, herr talman, inte utveckla
denna sak vidare, utan jag skall endast
be att få yrka bifall till reservationen
nr 5), som är fogad till punkt 121.

Herr ANDERSSON i Tungelsta: Herr
talman! I år liksom föregående år har
motionärer och reservanter yrkat på
att förevarande anslag skall höjas med
10 000 kronor för åstadkommande av
viss statistik beträffande sötvattensfisket.

Det råder ju inga delade meningar
om att en statistik rörande sötvattensfisket
skulle vara av värde i olika avseenden,
men det har inte varit möjligt
för utskottet, vare sig i år eller
föregående år, att ansluta sig till detta
förslag om en anslagshöjning med
10 000 kronor.

Det bör kanske observeras att fiskeristyrelsen
inte av Kungl. Maj:t har
äskat något anslag för ändamålet. Därest
anslag skall lämnas till en sådan
undersökning som det här gäller, bör
det väl ändå genom utredning vara
klarlagt på vad sätt denna statistik skall
föras och vilka kostnader den beräknas
dra. Att få en statistik av den omfattning,
som reservanterna avser, utförd
för ett belopp av 10 000 kronor har
från utskottsmajoritetens sida bedömts
såsom omöjligt, och följaktligen har utskottet
i år liksom föregående år icke
kunnat gå med på motionärernas
yrkande.

.lag hemställer, herr talman, om bifall
till utskottets förslag.

Herr DOMAN i Stafsund: Herr talman!
Herr Andersson i Tungelsta säger att
det inte finns någon utredning till stöd
för vår hemställan. Fiskeristyrelscn
har emellertid vid flera tillfällen äskat
medel för statistik beträffande insjöfisket
under nionde huvudtiteln, så nog

Statens skogsforskningsinstitut: Avlöningar.

finns det tillräckligt med utredningar
om behovet av anslag för sådan statistik.

Kanske det kan vara så, att insjöfiskarena
inte har samma möjligheter
som havsfiskarena och kustfiskarena att
göra sin stämma hörd inom fiskeristyrelsen
och att det är därför som fiskeristyrelsen
inte har velat äska anslag
för denna statistik i år — det vet jag
inte — men nog finns det tillräcklig
utredning om behovet av statistik, så
det argumentet, herr vice ordförande i
utskottet, det tror jag inte på.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan ock dels i punkten på bifall
till den vid punkten fogade reservationen;
och biföll kammaren utskottets
hemställan.

Punkterna 122—UO.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten ltl.

Statens skogsforskningsinstitut:
Avlöningar.

Sedan punkten föredragits, yttrade:

Herr H^GGBLOM: Herr talman! Den
reservation, som är fogad till denna
punkt, gäller inte anslagssumman utan
en titel, och titlar kan ju vara rätt besvärliga
och ömtåliga saker. Det ligger
så till, att statens forskningsinstitut på
Bogesund har begärt att få anställa en
trädgårdsmästare för att sköta plusträdsarkivet,
plantskolorna, växthusen
och ympningar. Man har vidare begärt,
att denne trädgårdsmästare skall
få samma placering i 19:e lönegraden
som skogsmästarna. När sedan statens
lönenämnd avgav sitt yttrande, gick
den med på tillsättandet av trädgårdsmästartjänsten
men hemställde, att
trädgårdsmästaren skulle kallas skogsmästare.
Nu är det så, att i vanliga fall
fordras för titeln skogsmästare att ha
avlagt skogsmästarexamen, och skogsmästarnas
organisation har naturligt -

Nr 11.

Onsdagen den 2G mars 1952.

Statens skogsforskningsinstitut: Avlöningar.

vis opponerat sig mot att man på detta
sätt skall sätta en falsk etikett på befattningshavaren
i fråga. Det tycker
jag är väl förståeligt, ty om vi drager
konsekvenserna, att alla tjänstemän,
som har någonting med skogsrörelse
eller skogsforskningsinstitutet att göra,
skall ha titlar som tyder på skog, då
kan det ju hända, att om det ute vid
Bogesund eventuellt behövs en förvaltare
för åkerjorden och en agronom anställes,
skulle han kallas för jägmästare,
en lantmästare benämnas forstmästare
o. s. v. Jag tycker, att det är onödigt att
haka titeln skogsmästare på en trädgårdsmästare,
även om man är rädd
för att andra trädgårdsmästare, som är
i 16:e lönegraden, skulle vilja bli uppflyttade
i den 19 :e. Man kan ju kalla
honom för något annat; det finns så
mycket att välja på.

I utskottet har vi diskuterat olika
lösningar. Mitt yrkande var att hänskjuta
frågan till Kungl. Maj:t, men utskottet
var så ivrigt att fatta beslut, att
jag nu får passa på tillfället att vända
mig till jordbruksministern och be honom
överväga frågan och tala med
skogsmästarna i denna sak och höra
deras skäl.

Då det nu är så få ledamöter inne
i kammaren och det gäller en så liten
fråga, skall jag inte begära votering,
men jag skall be att få yrka bifall till
reservationen.

Herr ANDERSSON i Tungelsta: Herr
talman! Herr Haeggblom säger, att detta
är en liten fråga, och det kan jag till en
början hålla med honom om; denna fråga
är inte så stor, men den har nog en
viss betydelse ändå.

Herr Haeggblom erinrade om vad statens
lönenämnd anfört, att ifrågavarande
tjänst vad gäller arbets- och kompetensfordringar
är likvärdig med skogsmästartjänst
och därför borde placeras
i lönegrad Ce 19. Detta är också Kungl.
Maj:ts förslag. Nu har jag tagit mig friheten
att på skogsforskningsinstitutet

fråga vad vederbörande befattningshavare
skall göra och hur befattningen
för närvarande upprätthålles, i den mån
detta behövt ske. Det är nämligen så,
att tjänsten ännu inte är tillsatt. Men
där finns nu en tjänsteman, som sköter
det arbete, som den blivande skogsmästaren
skall omhänderha, och jag fick då
det beskedet, att tjänsten för närvarande
uppehälles av en skogsmästare. När jag
även frågade, hur det blir, därest någon
skogsmästare kommer att söka denna
befattning, när den blir ledigförklarad,
och om en sådan skogsmästare kunde
tänkas bli tillsatt, så svarade man utan
vidare, att detta mycket väl vore tänkbart,
ja till och med sannolikt. Det är
nämligen så, att det arbete som skall
utföras rör skogsträd och vad med skog
har att göra. Vad som fordras av den,
som har avlagt skogsmästarexamen, är
att han genomgår en viss kurs på trädgårdsskola,
där han får lära sig vissa
arbeten, vmpning o. d. Följaktligen torde
det ligga till på det sättet, att denna
tjänst mycket väl kan besättas med en,
som har skogsmästarexamen med den
komplettering som jag nyss nämnde. Att
kalla honom skogsmästare oavsett om
han har skogsmästarexamen eller inte
torde inte vara något särskilt stort brott.

Jag vet inte, om herr Haeggblom anser
att titeln skogsmästare är en lagligen
skyddad examenstitel. Jag kan inte
tänka mig, att detta verkligen är herr
Haeggbloms mening. Det är nämligen
inte på det sättet, att titeln är lagligen
skyddad. Det har, efter vad jag har hört,
förekommit och förekommer, att det
finns tjänstemän, som på olika sätt har
förvärvat kunskaper på detta område
och som innehar befattningar, där man
rätteligen skall ha skogsmästarexamen,
men som, oaktat de ej ha sådan examen,
i alla fall kallas skogsmästare, och det
torde inte någon människa lida skada
av. Jag kan inte tänka mig, att det kan
vara så ömtåligt att kalla en kunnig man
skogsmästare, även om han inte har avlagt
skogsmästarexamen, att frågan be -

Onsdagen den 26 mars 1952.

Nr 11.

Skogsvård m. m.: Statens skogsförbättringsanslag.

höver göras till föremål för en särskild
framställan till Kungl. Maj:t.

Jag hemställer, herr talman, om bifall
till utskottets förslag.

Herr talmannen återtog nu ledningen
av förhandlingarna.

Herr H.ZEGGBLOM: Herr talman! De
upplysningar, som utskottets vice ordförande
lämnat, att platsen vid statens
skogsforskningsinstitut rent av är avsedd
för en skogsmästare ställer saken
i ett något annat läge. Jag minns, att åtminstone
jag yttrade i utskottet, att titeln
borde vara förbehållen personer
med skogsmästarexamen. Blir det så
finns ingenting att anmärka: det finns
dock skogsmästarskolor, så att utan vidare
kan man inte anlägga denna titel.

Med anledning av de upplysningar,
som herr Andersson i Tungelsta lämnat,
skall jag, herr talman, taga tillbaka mitt
yrkande om bifall till reservationen.
Dessa upplysningar stod oss reservanter
inte till buds under utskottsarbetet.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan
bifölls.

Punkterna 142—149.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 150.

Skogsvård m. m.: Statens skogsförbättringsanslag.

Kungl. Maj :t hade i statsverkspropositionen
under nionde huvudtiteln,
punkten 181, föreslagit riksdagen, att
anslaget för nästa budgetår måtte uppräknas
med 200 000 kronor till 1 200 000
kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat två inom riksdagen väckta,
till utskottet hänvisade likalydande
motioner, nämligen I: 227 av herrar
Vetander och Eskilsson samt 11:300 av
herr Staxäng m. fl., i vilka motioner
hemställts, såvitt nu vore i fråga, att
riksdagen måtte under förevarande an -

slag anvisa ett belopp av 1 600 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
samt med avslag å motionerna
I: 227 och II: 300, såvitt nu vore i fråga,

a) till Skogsvård m. m.: Statens

skogsförbättringsanslag för budgetåret
1952/53 anvisa ett förslagsanslag av
1 200 000 kronor;

b) förklara, att under samma budgetår
finge från nämnda anslag för andra
med detsamma avsedda ändamål än
bekämpande av skogsinsekter beviljas
bidrag å tillhopa högst 1 150 000 kronor; c)

bemyndiga Kungl. Maj:t att medgiva,
att den bidragssumma, som stode
till förfogande för de under b) avsedda
ändamålen, finge överskridas med belopp
motsvarande den odisponerade behållning
å statens skogsutdiknings- och
skogsodlingsanslag, som inlevererats
eller inlevererades till budgetutjämningsfonden.

Reservation hade avgivits av herrar
Hjalmar Nilsson, Ebbe Ohlsson och
Hseggblom, vilka ansett att utskottet bort
hemställa att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj :ts framställning samt
med bifall till motionerna 1:227 och
II: 300, såvitt nu vore i fråga,

a) till Skogsvård m.m.: Statens skogsförbättringsanslag
för budgetåret 1952/53
anvisa ett förslagsanslag av 1 600 000
kronor;

b) förklara, att under samma budgetår
finge från nämnda anslag för andra
med detsamma avsedda ändamål än bekämpande
av skogsinsekter beviljas bidrag
å tillhopa högst 1 550 000 kronor;

c) bemyndiga Kungl. Maj:t----

(lika med utskottet)---till budget utjämningsfonden.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

H7EGGBLOM: Herr talman! .lag
förmodar att departementschefen är
mycket belåten med jordbruksutskottets

Nr 11.

Onsdagen den 26 mars 1952.

Skogsvård m. m.: Statens skogsförbättringsanslag.

behandling av hans propåer. Jordbruksutskottet
har ju över lag varit lika återhållsamt
som lian själv med hänsyn till
det ekonomiska läget måste vara. De
enda punkter där det är en litet mera
samlad framstöt för högre anslag är
punkterna som kommer nu, 150 och 151,
och det rör sig ju även där om mycket
försiktigt begärda anslagshöjningar. Men
här möter vi de poster, där staten direkt
gör sina insatser för skogsvården och
vad därtill hör. Det är först denna punkt
150, om statens skogsförbättringsanslag,
som alltså gäller det bidrag som staten
sedan gammalt har gett för vissa ändamål,
där man ansett att det enskilda
initiativet har behövt påbättras med statens
hjälp, förbättring av eller åstadkommande
av skogsväxt på marker som
inte förut burit skog, dikningsanslag och
dylikt som behöver komma till. Där har
departementschefen gjort en höjning
med 200 000 kronor från 1 miljon till
1 200 000 kronor.

När det gäller nästa punkt — jag tar
dem tillsammans, det finns reservationer
till båda punkterna — väg- och flottledsbyggnader
å skogar i enskild ägo,
där man huvudsakligen använt medlen
för att göra möjligt för skogsägare, som
haft väg gemensam, att få hjälp med
mera kostsamma väganläggningar, där
har departementschefen för nästa år förordat
oförändrat anslag med 1,7 miljoner.
Hoppar jag fram en punkt till, där
dock inga yrkanden från motionärers
sida är gjorda, nämligen då det gäller
åtgärder för ökad skogsproduktion i
Norrland, så förordar departementschefen
där oförändrat anslag. På anslag,
som förra året gick ut med 1 miljon, 1,7
miljoner och 1,2 miljoner, är hela anslagsökningen
200 000 kronor, och jag
är övertygad om att departementschefen
är på det klara med att det måste betyda
att hela den verksamhet, som berörs
av dessa anslag, måste komma att
fortgå i mindre omfattning än tidigare
med hänsyn till de kostnadsökningar
som har skett.

Det är väl antagligt att när departementschefen
höjt den första posten med
20 procent, så har han räknat med den
kostnadsökning som var allmän i fjol.
Men när nu detta anslag skall användas
efter nästa budgetårs inträde, så räcker
ju ingalunda de 20 procenten, utan vi
har att lägga till de betydande kostnadsökningar,
som är en följd av de löneavtal
som kommit till nu i år sedan propositionen
skrevs. Man får alltså med
beklagande konstatera, att både statsrådet
och utskottet när det gäller statens
engagerande för de uppgifter i fråga om
skogsvården, som staten sedan gammalt
ansett ligga sina intressen nära, inte
följer med i fråga om kostnadsfördvringen.

Det kan kanske anföras som skäl, att
det är besvärligheter med arbetskraft
och besvärligheter med investeringar
och dylikt, men i fråga om arbetskraften
i skogen har jag funnit, att i finansplanens
redovisning för budgetdelegationens
beräkningar pekar man på att
sådana arbeten, som görs för skogsplantering
och skogsföryngring, i betydande
grad görs av unga människor, skolbarn
och ungdom, så att det är inte någon
arbetskraft som dras bort från de äldre
människornas arbete. Och när det gäller
sådana saker som dikningar har man
ju nu sådana metoder med sprängning,
att man i skogen kan åstadkomma så
gott som färdiga diken enbart med
sprängningsarbete och mycket litet
rensning efteråt. Det synes mig alltså
som om detta skäl inte behöver vara
absolut avgörande.

Vad som sedan har gjort att jag och
andra dels motionerat om och sedan
reserverat oss för anslagshöjningar, det
har ju varit den synpunkten, att vi väl
ändå nu befinner oss i den situationen,
att skogen aldrig någonsin tidigare lämnat
så stora bidrag till folkförsörjningen
som den gjort under föregående och
innevarande år. Det finns en liten skrift,
»Från departement och nämnder», som
delades ut förra veckan, där vi fick veta

Onsdagen den 20 mars 1952.

Nr 11.

Skogsvård m. m.: Statens skogsförbättringsanslag.

att skogsexporten 1951 gick till 2,0 miljarder
kronor. Vi fick veta att 1951 steriliserades
av dessa exportniedel 650
miljoner, som visserligen sedan i viss
omfattning skall återställas till skogsindustrierna,
och vi fick veta att för
innevarande år beräknar man att motsvarande
sterilisering skall gå upp till
1,1 miljard.

De som var nere i Kungsträdgården
under skogsveckan och gjorde bekantskap
med en av figurerna där, Kalle
Skog, har kanske också en bild av hur
skogsinkomsterna delas upp. Kalle Skog
högg en kubikmeter massaved och fick
13 kronor för det. Sedan var det andra
som forslade denna massaved till utförselhamnen,
och de betingade sig 20
kronor, sedan hade skogsägaren 30 kronor,
och på de pengarna tog staten ungefär
11 kronor i skatt. Men sedan inflöt
från denna massavedsmcter i exportutjämningsavgifter
68 kronor till staten i
fjol, och dessutom har staten skatt på
skogsindustriföretagens vinster. Så slutet
på den redovisning vi fick där var,
att medan Kalle Skog tjänade 1 krona
på huggningen och skogsägaren 2 kronor
på att sälja virket, så lade staten
beslag på 6 riksdaler. Det är mot den
bakgrunden jag tycker, hur det än är
ställt med våra ekonomiska betingelser,
att det inte är riktigt honnett och rätt
att då avpassa anslaget till de skogsvårdande
åtgärderna så, att inte samma
skogsvårdande verksamhet bibehålies
under närmast kommande budgetår som
under de tidigare.

Detta är, herr talman, motiveringen
för att vi på denna punkt, några reservanter
med herr Hjalmar Nilsson i spetsen,
yrkat en anslagshöjning på 400 000
kronor, så att anslaget blir 1,0 miljoner
kronor. Jag ber att få yrka bifall till
denna reservation.

I detta anförande instämde herr St (tvång.

Herr ANDERSSON i Tungelsta: Herr
talman! Vid förevarande punkt, nr 150,

har det, som herr Haeggblom redan talat
om, förelegat motioner där man yrkat,
att anslaget för skogsvårdande åtgärder
skulle höjas med 400 000 kronor
från 1 200 000 till 1 600 000 kronor.

Då det gäller skogsvårdande åtgärder
råder det säkerligen inte några delade
meningar vare sig här i riksdagen eller
ännu mindre inom jordbruksutskottet
om att detta är eu synnerligen angelägen
uppgift och att den uppgiften bör
stödjas av staten. Statens stöd bör i
första hand avse skogsvårdsfrämjande
åtgärder, som lämnar resultat på
längre sikt. Skogsplantering på kalmarker
och dylikt är ju åtgärder som
inte lämnar någon avkastning förrän
efter i det närmaste en mansålder, och
det är uppenbart att det där är angeläget
att statsmakterna hjälper till att bekosta
detta. Skogsdikningen däremot
lämnar ju ofta resultat efter relativt
kort tid, och de pengar som vederbörande
skogsägare lägger ned på dikning
av eu försumpad .skogsmark torde ge
mycket god ränta. Följaktligen kan det
väl inte vara lika angeläget i detta avseende
att man träder in från det allmännas
sida med bidrag.

Jag kan för min del inte se bort ifrån
— och jag tror nog att herr Haeggblom
ger mig rätt i att man inte bör göra det
—- att skogen för närvarande lämnar en
avkastning, inte bara då det gäller de
stora exportindustrierna utan även då
det gäller ägarna av skogsmarken, som
i dagens läge hör möjliggöra att skogsägarna
själva i största möjliga utsträckning
kan vidtaga åtminstone sådana
skogsvårdande åtgärder, som lämnar
avkastning inom en relativt kort tid.
Därvidlag kan det väl knappast utom
i undantagsfall vara behövligt att det
allmänna träder till med hjälp. Givetvis
finns det fall då det kan vara skäl
att man träder till från statens sida
även då det gäller sådana åtgärder,
men som regel torde det väl knappast
vara behövligt. Däremot, då det gäller
sådana skogsvårdande åtgärder, som

Nr 11.

Onsdagen den 2G mars 1952.

Skogsvård m. m.: Väg- och flottledsbyggnader å skogar i enskild ägo.

först efter mycket lång tid lämnar någon
avkastning, är det ju givet, som jag
sade nyss, att staten bör hjälpa till. Det
är väl också avsikten med detta bidrag,
som dock är 1 200 000 kronor, att man
skall använda det för att understödja
just sådana åtgärder. Jag ber därför,
herr talman, att på denna punkt få
yrka bifall till utskottets förslag.

Då herr Hseggblom även yttrade sig
angående nästa punkt, nämligen punkt
151, som gäller skogsvägar och flottleder,
så skall jag tillåta mig att säga
ett par ord därom. När man från det
allmännas sida har understött dessa vägar
tidigare, så har det ju inneburit att
vederbörande bär kunnat få bidrag
från statens sida oavsett om lian varit
i behov av det eller inte. Detta gällde
under tidigare år. Under förra året
utfärdades emellertid en kungörelse
från Kungl. Maj:t av innebörd, att bolag
och större gods väl knappast hädanefter
kan räkna med att erhålla bidrag
för de åtgärder, som man vidtar
på detta område. Men vad det gäller
övriga enskilda skogsägare har det alltjämt
ansetts önskvärt att bidrag skall
kunna lämnas. Det är utomordentligt
viktigt att det blir skogsvägar, men
skogsstyrelsen själv har framhållit att
då det gäller bilvägar och skogsvägar
över huvud taget, som inte är av sådan
beskaffenhet att de betjänar ett flertal
skogsägare eller i övrigt är av särskilt
dyrbar beskaffenhet, så bör med nuvarande
höga virkespriser det vara möjligt
för vederbörande skogsägare att
själva bekosta sina vägar. Att göra sådana
vägar är en rationalisering av
skogsbruket, som säkerligen betalar sig
mycket väl. När det däremot gäller
byggande av skogsvägar, som berör ett
större antal skogsägares områden och
som det kanske många gånger är svårt
att få till stånd utan att det lämnas bidrag
från det allmänna, då bör givetvis
sådant bidrag lämnas. Genom denna
inskränkning i den verksamhet för vilken
statsbidrag kan utgå torde det kom -

ma att bli större utrymme för bidrag åt
de skogsägare som är i verkligt behov
av att erhålla sådana. När man
kopplar bort en del av dem som tidigare
haft möjlighet att få anslag
och som åtminstone vissa år har förbrukat
närmare hälften av det anslag
som har lämnats från det allmänna,
blir uppenbarligen utsikterna att få bidrag
större för dem som återstår. Jag
anser sålunda, herr talman, att Kungl.
Maj :ts förslag bör godtagas. Reservanterna
har yrkat en rätt betydande ökning
av anslaget, vilken naturligtvis i
och för sig är önskvärd men som dock
enligt utskottsmajoritetens mening inte
är alldeles nödvändig i dagens läge.

När vi kommer till denna punkt,
kommer jag, herr talman, att yrka bifall
till utskottets förslag.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till den vid punkten fogade
reservationen; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

Punkten 151.

Skogsvård m. m.: Väg- och flottledsbyggnader
å skogar i enskild ägo.

Kungl. Maj :t hade i statsverkspropositionen
under nionde huvudtiteln, punkten
182, föreslagit riksdagen att för nästa
budgetår anvisa ett anslag av 1 700 000
kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat följande inom riksdagen väckta,
till utskottet hänvisade motioner,
nämligen:

1) 1:227 av herrar Vetander och
Eskilsson samt II: 300 av herr Staxäng
m. fl., likalydande, i vilka hemställts,
såvitt nu vore i fråga, att riksdagen
måtte under förevarande anslag anvisa
ett belopp av 2 100 000 kronor;

2) I: 228 av herrar Näslund och Hansson
samt II: 301 av herr Andersson i
I.ångviksmon m. fl., likalydande, vari
hemställts, såvitt nu vore i fråga, att

Onsdagen den 26 mars 1952.

Nr 11.

Skogsvård m. in.: Väg- och flottledsbyggnader å skogar i enskild ägo.

riksdagen måtte i enlighet med skogsstyrelsens
yrkande för budgetåret
1952/53 anvisa till Skogsvård m. m.:
Väg- och flottledsbyggnader å skogar i
enskild ägo ett anslag av 2 500 000 kronor;
ävensom

3) 1:229 av herr Andersson, Lars,
och herr Pälsson samt II: 304 av herrar
Johansson i Norrfors och Persson i Norrby,
likalydande, i vilka hemställts, att
riksdagen måtte besluta att till ifrågavarande
ändamål för budgetåret 1952/53
anvisa ett anslag av 2 200 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte — med bifall till Kungl. Maj:ts
framställning samt med avslag dels å
motionerna I: 227 och II: 300 samt I: 228
och II: 301, samtliga motioner såvitt nu
vore i fråga, dels ock å motionerna I: 229
och II: 304 — till Skogsvård m. m.:
Väg- och flottledsbyggnader å skogar i
enskild ägo för budgetåret 1952/53 anvisa
ett reservationsanslag av 1 700 000
kronor.

Reservationer hade avgivits:

a) av herrar Näslund, Hjalmar Nilsson,
Ebbe Ohlsson, Antby, Heeggblom
och Mårtensson i Smedstorp, vilka ansett
att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte — i anledning av Kungl.
Maj:ts framställning jämte motionerna
1: 228 och II: 301 samt I: 229 och II: 304,
förstnämnda två motioner såvitt nu vore
i fråga, ävensom med bifall i denna del
till motionerna I: 227 och II: 300 — till
Skogsvård m. m.: Väg- och flottledsbyggnader
å skogar i enskild ägo för
budgetåret 1952/53 anvisa ett reservationsanslag
av 2 100 000 kronor;

b) av herrar Bror Nilsson och Svensson
i Vä, vilka ansett att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte -— i anledning
av Kungl. Maj:ts framställning
jämte motionerna I: 227 och II: 300 samt
I: 228 och II: 301, samtliga motioner såvitt
nu var i fråga, ävensom med bifall
till motionerna I: 229 och II: 304 — till
Skogsvård m. in.: Väg- och flottledsbyggnader
å skogar i enskild ägo för

budgetåret 1952/53 anvisa ett reservationsanslag
av 2 200 000 kronor.

Sedan punkten föredragits, yttrade:

Herr JOHANSSON i Norrfors: Herr
talman! I den motion som jag jämte
några medmotionärer har framlagt på
denna punkt har vi yrkat att högre anslag
skall utgå än enligt propositionen.
Kungl. skogsstyrelsen har önskat få
2 500 000 kronor, men departementschefen
bär inte kunnat sträcka sig
längre än till 1 700 000 kronor. Vi har

1 vår motion föreslagit att detta belopp
skall uppräknas med 500 000 till

2 200 000 kronor.

Vi förstår mycket väl anledningen
till denna återhållsamhet. Det framgår
tydligt av skrivningen att den har iakttagits
i s. k. inflationsbekämpande syfte.
Nu har vi den uppfattningen, att
investeringar av denna art inte är inflationsdrivande
i samma grad som en
del andra investeringar, och vi har
därför tagit oss friheten att begära
denna uppräkning.

De vägbyggnader som det här är
fråga om kommer ju inte till stånd annat
än i ytterområden som ligger illa
till så till vida som det är svårt att
forsla ut skogsprodukterna. I den mån
nya vägar kommer till stånd ökas råvarutillgången
och vi får en vidare bas
för densamma samtidigt som dessa
ytterområden kommer under bättre
kultur.

Med hänsyn till det intresse nuvarande
chefen för jordbruksdepartementet
har visat bl. a. i denna kammare
när frågan tidigare har varit på tal
förväntar jag att detta anslag blir uppräknat
längre fram, även om det inte
varit möjligt att göra det för kommande
budgetår.

Vid denna punkt har också fogats en
reservation benämnd b av herr Bror
Nilsson och herr Svensson i Vä, vari
yrkas bifall till motionen. .lag ber nu
att få yrka bifall till denna reservation.

Nr 11.

Onsdagen den 26 mars 1952.

Skogsvård m. m.: Väg- och flottledsbyggnader å skogar i enskild ägo.

Häruti instämde herrar Svensson i Va
och Persson i Norrby.

Herr ANDERSSON i Långviksmon:
Herr talman! Jag har på denna punkt,
nr 151, angående väg- och flottledsbyggnader
väckt en motion som jag
vill säga ett par ord om.

Det gäller här en fråga som har tilldragit
sig stort intresse bland Sveriges
skogsfolk. Skogsvägarnas betydelse kan
knappast överskattas. Jag anser att
man utan reservation kan understryka
att denna fråga är angelägen och att
det kan läggas både ekonomiska och
sociala synpunkter på frågan.

Som bekant har skogsstyrelsen begärt
en uppräkning av anslaget till
skogsvägar och flottleder med 800 000
kronor i förhållande till anslaget för
innevarande budgetår, och skogsstyrelsen
har presterat en synnerligen stark
motivering för sina äskanden. Styrelsen
påpekar att den skulle behöva inte
mindre än 16 miljoner kronor för att
tillgodose de ansökningar som redan
är inne och att inte mindre än 9,G miljoner
avser äldre ansökningar. Jag vet
inte hur gamla dessa är, men under
hand har jag inhämtat att en del ansökningar
är rätt gamla.

Nu har emellertid departementschefen
inte ansett sig i år kunna sträcka
sig längre än till 1,7 miljoner. Skogsstyrelsen
har äskat 2,5 miljoner kronor.
Man kan gott förstå departementschefens
ståndpunkt också i denna fråga.
Han säger att han är väl medveten
om att en ökning är angelägen men att
ekonomiska omständigheter föranleder
återhållsamhet, nämligen angelägenheten
att begränsa investeringsverksamheten
samt bristen på arbetskraft. Jag
undrar dock om inte investeringsfrågan
och exportfrågan här kommer i
kollision, och man får väl väga nackdelar
och fördelar mot varandra.

För att man skall kunna rationalisera
skogsbruket och framför allt för att
man skall kunna utnyttja mekanisering -

en på skogsbrukets område är det ett
oundgängligt behov att man får skogsvägar.
Nu är det någon som påpekar
att skogsbruket har haft så stora inkomster
under dessa år att skogsägarna
själva gott ocli väl kunde ta av dem
och bygga vägar för. Jag vill då understryka
att man också har gjort så
på många håll. Skogsstyrelsen säger,
att den inte har kunnat bevilja några
anslag alls för byggande av vägar som
bara berör någon eller några fastigheter
utan endast för byggande av större
och kraftigare vägar som berör dels
längre vägsträckor och dels många
skogsägare.

Jag anser dock att det är angeläget
för statsmakterna att visa litet mindre
njugghet på denna punkt och visa litet
större generositet. Jag tror att det är
väl använda pengar och att de kommer
tillbaka med god ränta.

Jag vill också påpeka en annan sida
av denna sak som gör dessa skogsvägar
mycket angelägna. Vägarna är till välsignelse
inte bara för skogsbruket utan
också ur social synpunkt. Det finns
många små skogsbyar och enstaka gårdar
i våra skogsbygder som tack vare
skogsvägarna fått förbindelse med yttervärlden
och därigenom kommit i
den ställningen att livet på gårdarna
blivit drägligare. Jag anser att man
inte heller bör bortse från den synpunkten,
och skogsvägarna fyller en
stor och angelägen uppgift även på det
området. Det finns många små byar
och små gårdar i våra skogsbygder som
inte har någon möjlighet att få en utfartsväg
men som genom dessa skogsvägar
får avstånden förkortade fram
till farbar väg, och det finns även gårdar
som direkt berörs av desamma.

Det är fogad en reservation, nr 8 a,
till denna punkt där man äskar ett anslag
av 2 100 000 kronor. Jag skulle
gärna önska ett större anslag, men jag
skall, om än med svidande hjärta, förena
mig med dessa reservanter. Jag

Onsdagen den 26 mars 1952.

Nr 11.

Skogsvård m. m.: Väg- och

yrkar sålunda bifall till reservationen
nr 8 a av herr Näslund in. fl.

Herr HJEGGBLOM: Herr talman! Jag
hänvisar till den argumentering jag anförde
på förra punkten och ber att få
yrka bifall till den reservation som är
avgiven på denna punkt av herr Näslund
m. fl. Jag skulle vilja säga att
argumenten för ett bifallsyrkande är
starkare på denna punkt än på den
förra, därigenom att Kungl. Majits förslag
innebar en ökning av anslaget till
.skogsvård medan anslaget till skogsvägar
och flottvägar inte har ökats med
ett enda öre. Dessutom upplyser skogsstyrelsen
på denna punkt, att det ligger
inne bidragsberättigade ansökningar
på 16 miljoner, varav 9,G miljoner
är gamla ansökningar. Vi skall vara
på det klara med med att det behövs
kraftigare tag om vi skall komma någon
vart med dessa saker.

Herr Allan Andersson sade att när nu
de enskilda skogsägarna haft goda inkomster
av skogen, bör de kunna göra
en del av dessa saker som staten tidigare
har gjort. Jag är övertygad om att
de enskilda skogsägarna, om inte för
annat så med hänsyn till skatten är ganska
ivriga att vidtaga sådana åtgärder
som lämpar sig för dem i deras egenskap
av skogsägare. Men när det är
fråga om dessa gemensamma vägar ligger
det till på ett något annat sätt. I
detta fall har man sedan gammalt räknat
med att staten skall göra en insats.
Jag ber att få erinra om vad skogsstyrelsen
i sin framställning till Kungl.
Maj:t har sagt om att »det är synnerligen
önskvärt, att nuvarande konjunkturer
utnyttjas även inom de avlägsna
skogarna och att de förråd, som här
finnas av för närvarande icke avsättningsbart
virke, nyttiggöras. Den utökning
av träindustriernas råvarubas redan
på kort sikt, som vägnätets utbyggnad
medför, och de möjligheter, som
därigenom beredas till framtida förhöjd
produktion genom intensivare skogs -

flottledsbyggnader å skogar i enskild ägo.

vård, äro i mycket hög grad en allmän
angelägenhet.»

Det argument, som herr Andersson
i Tungelsta här anförde, nämligen att
de enskilda skogsägarna skall göra sitt,
när de har tillgång till pengar från skogen,
kan alltså användas med minst
lika stor tyngd, när man hävdar att
staten också skall göra sitt, när den
har tillgång till rikliga inkomster från
skogen.

Jag ber att få yrka bifall till reservationen
av herr Näslund m. fl.

Herr ANDERSSON i Tungelsta: Herr
talman! Med anledning av vad herr
Hseggblom här anfört vill jag fästa
uppmärksamheten på att de skogar med
mycket låga rotvärden, som under tidigare
skeden inte ens kunde med fördel
exploateras, nu har blivit av ganska
stor betydelse och ofta ger sådana
inkomster, att de enskilda skogsägarna
säkerligen med ekonomisk fördel kan
anlägga de vägar som behövs för att
utnyttja dessa skogar.

Jag är fullt medveten om att det
finns en mängd fall, där staten bör
träda in och hjälpa till, men jag tror
också — och det har inte heller herr
Haeggblom ifrågasatt — att de enskilda
skogsägarna nu i helt annan utsträckning
än vad någonsin tidigare varit
fallet har möjligheter att anlägga vägar
och rationalisera skogsdrivningen.

Jag ber med vad jag nu anfört
och med hänvisning till vad jag sade
för en stund sedan att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NORUP: Herr talman!
Jag liar inte någon direkt anledning
att nu taga till orda, men det kanske
skulle se egendomligt ut, om hela nionde
huvudtiteln behandlades utan att
jordbruksministern yttrade sig.

Den huvudtitel, som här föreligger,
bär spår av ganska stark ansvällning
av olika anslag, men tyvärr har de

Nr 11.

Onsdagen den 26 niars 1952.

Skogsvård m. m.: Väg- och flottledsbyggnader å skogar i enskild ägo.

medel, varmed anslagen utökats, måst
tagas i anspråk för de lönejusteringar,
som har måst ske på detta område lika
väl som på alla andra områden. Det
har därför givetvis inte varit möjligt att
tillmötesgå de önskemål, som bl. a. omsorgen
om jordbrukets skog har fört
fram, utan förslagen går därvidlag som
på andra punkter i sparsamhetens
tecken.

Jag har all anledning att i detta
sammanhang uttala ett tack till jordbruksutskottet
och riksdagen för den
förståelse, varmed man har sett på hithörande
problem. Att olika meningar
i någon mån har gjort sig gällande är
ganska naturligt, men jag tycker dock
att behandlingen av nionde huvudtiteln
både i denna kammare och i första
kammaren har präglats av en anda av
att man, sådana tiderna nu är, måste
försöka göra det bästa möjliga av förhandenvarande
förhållanden. Jag hoppas
nämligen att många säkerligen
mycket berättigade synpunkter, som
här har framhållits, men som — för
att använda en sliten term —- det ekonomiska
läget inte har gjort det möjligt
att tillgodose nu, skall kunna bli
beaktade under år som kommer. Jag
hoppas att det skall bli tider, då man
kan ge den hjälp åt forskningen både
på jordbrukets och skogsbrukets område,
som vi alla önskar. Jag är övertygad
om att vi alla förstår vilken betydelse
det för vårt land ligger i att
dessa näringsgrenar, jordbruket och
skogsdriften, i fortsättningen liksom
hittills får det stöd av statsmakterna,
som de är berättigade till.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner på
l:o) bifall till utskottets hemställan;
2:o) bifall till den av herrar Näslund
och Hjalmar Nilsson m. fl. avgivna, vid
punkten fogade reservationen; samt 3:o)
bifall till den av herrar Bror Nilsson
och Svensson i Vä avgivna reservationen;
och fann herr talmannen den först -

nämnda propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Hseggblom
begärde likväl votering, i anledning
varav herr talmannen för bestämmande
av kontrapropositionen ånyo upptog de
båda återstående propositionerna, av
vilka herr talmannen nu fann den under
2:o) angivna hava flertalets mening
för sig. Beträffande kontrapropositionen
äskade likväl herr Svensson i Vä votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren till kontraproposition
i huvudvoteringen angående
punkten 151 ro) i jordbruksutskottets
utlåtande nr 1 antager den av
herrar Näslund och Hjalmar Nilsson
in. fl. avgivna reservationen, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
den reservation, som i fråga om denna
punkt avgivits av herrar Bror Nilsson
och Svensson i Vä.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, vadan votering
medelst omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 107 ja och 76 nej, varjämte
20 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit den
av herrar Näslund och Hjalmar Nilsson
m. fl. avgivna reservationen.

I enlighet härmed blev efter given varsel
följande voteringsproposition uppläst
och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i punk -

Onsdagen den 26 mars 1952.

Nr 11.

ten 151 :o) i utskottets förevarande utlåtande
nr 1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den
reservation, som vid denna punkt avgivits
av herrar Näslund och Hjalmar
Nilsson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en
gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen. Herr Haeggblom begärde
likväl rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 114 ja och 85
nej, varjämte 4 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkterna 152—195.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 195.

Lades till handlingarna.

§ 11.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 5, med anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
om anslag till kapitalinvesteringar,
såvitt avser jordbruksärenden.

Punkterna 1—17.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 18.

Lades till handlingarna.

§ 12.

Föredrogos vart för sig:

jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 6, med anledning av Kungl. Maj:ts

Militära perntissionsresor.

proposition angående fortsatt disposition
av ett för budgetåret 1946/47 anvisat
anslag till byggnadsarbeten vid
veterinärinrättningen i Skara;

nr 8, med anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till åtgärder
för främjande av fiskebåts- och fiskredskapsförsäkring;
samt

andra kammarens allmänna beredningsutskotts
utlåtande nr 10, över motion
om sänkning av taxorna för cykeltransporter
å järnväg.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 13.

Militära permissionsresor.

Föredrogs andra kammarens allmänna
beredningsutskotts utlåtande nr 11,
över motion om vidgad rätt för militär
personal att åtnjuta taxenedsättning vid
permissionsresor.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr JÖNSSON i Rossbol: Herr talman!
Vid andra kammarens allmänna
beredningsutskotts behandling av föreliggande
fråga var nog de flesta ledamöterna
i utskottet medvetna om att
här förelåg en orättvisa mellan olika
kategorier av värnpliktiga eller militär
personal.

Det ligger nämligen så till, att en del
av de värnpliktiga eller den militära
personal, som har förmånen av att få
nedsättning på biljettpriserna vid permissionsresor
på järnvägarna, har sitt
hem invid järnvägen och sålunda kan
utnyttja denna förmån, under det att
de — i varje fall i Norrland — många
värnpliktiga, som är beroende av bus -

Nr 11.

Onsdagen den 26 mars 1952.

Militära permissionsresor.

sar för sin hemresa, inte får samma
förmån.

Nu har järnvägsstyrelsen i sitt remissvar
uttalat farhågor för att om den
förmån, som nu finns beträffande järnvägsresorna,
skulle utsträckas även till
järnvägens och postverkets omnibussar,
skulle militärerna komma att utnyttja
bussarna, och på grund av den hårda
belastning, som vanligtvis förekommer
på dessa, skulle det uppstå utrymmessvårigheter.

Jag tycker att man kan avfärda den
invändningen med att det ginge att utfärda
föreskrifter om att där det föreligger
parallelltrafik skulle nedsättningen
i biljettpriserna bli beroende av att
vederbörande utnyttjade järnvägen. Vederbörande
skulle sålunda inte få någon
nedsättning, om han använde busslinjen.
Men det är endast i undantagsfall
som parallelltrafik förekommer. I
de flesta fall är busstrafiken ett komplement
till järnvägskommunikationerna.

Jag kan exemplifiera detta. En värnpliktig,
som bor i Åsarna och har sin
tjänstgöring i Östersund, har nedsättning
för sin resa till hemorten. En annan
kan visserligen åka järnväg till
Åsarna men måste fortsätta hemresan
med buss. Han får ingen nedsättning
för sin bussresa till Vemdalen, Storsjö
eller Tännäs eller vad det kan vara.
Det kan vara ganska långa sträckor. Att
det skulle kunna bli någon minskad trafik
på busslinjerna från exempelvis
Åsarna eller Hede kan jag inte finna.
Vederbörande värnpliktig måste ändå
åka till hemorten. Det kan visserligen
hända att det blir någon resa mindre,
om han får betala ensam. Jag tycker
ändå att järnvägsstyrelsens motivering
för sitt avslagsyrkande är något haltande.

De enskilda omnibusföretagen måste
givetvis beredas någon kompensation
för den händelse det skulle bli fråga
om en generell nedsättning, sålunda
även för dessa bussar. Jag kan inte

heller finna att det skulle vara omöjligt
att få till stånd ett system, som
skulle trygga de enskilda omnibusföretagens
kompensationskrav, med en smula
uppoffring från statens sida.

Klämmen i ifrågavarande motion är
inte formulerad så, att utskottet med
sin måhända begränsade kompetens ansåg
sig kunna tillstyrka motionen. Jag
har ändå velat med några ord framföra
mina synpunkter och avser därmed
att eventuellt göra Kungl. Maj:t
uppmärksam på denna fråga. Måhända
kan Kungl. Maj:t finna det riktigt att
vidtaga några åtgärder. I varje fall
finns det en möjlighet för motionärerna
att återkomma med en bättre formulerad
motion ett annat år, och jag
skulle missräkna mig mycket, om inte
såväl utskottet som riksdagen då skulle
behjärta ett sådant rättvist krav.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få avsluta mitt anförande utan
yrkande.

Herr LARSSON i Luttra: Herr talman!
Jag kan i allt väsentligt ansluta mig till
de synpunkter som herr Jönsson i Rossbol
redan givit uttryck åt. Det är emellertid
ett par små anmärkningar som
jag vill göra.

Man säger här att man inte kan tillstyrka,
att permittenterna får taxenedsättningar
om de reser med bussar.
Man stöder sig då på yttranden från
järnvägsstyrelsen och generalpoststyrelsen.
I likhet med herr Jönsson i Rossbol
menar jag, att man alldeles för mycket
fäst sig vid de fall, där det finns
möjlighet att välja mellan buss och järnväg.
Det är inte sådana fall motionärerna
tänkt på, utan vi har tänkt på de
fall, där denna valmöjlighet inte finns.
Dessutom bestämmer ju järnvägsstyrelsen
på vilka sträckor veckoslutsbiljetter
kan komma i fråga för olika ändamål,
och det torde inte stöta på några som
helst svårigheter att fastställa motsvarande
bestämmelser även för busslinjerna.

Onsdagen den 26 mars 1952.

Nr 11.

Det finns en passus i utlåtandet, som
jag inte tycker stämmer överens med
de riktiga förhållandena. Man säger, att
det föreligger en väsentlig skillnad hos
bantågen och landsvägsomnibussarna
när det gäller lastkapaciteten. Det går
därför mycket lätt att sätta in en extra
vagn i ett tåg, under det att det är svårare
att ordna en extra landsvägsbuss.
Hemma i mina bygder är det i varje
fall inte på det sättet. På lördagarna
och söndagarna, när rälsbussarna på
järnvägen blir hårt ansträngda, förstärker
man dem med en landsvägsbuss.
Delta talar ju för att det finns bättre
tillgång till landsvägsgående fordon än
till rälsgående sådana. Det är möjligt,
alt dessa detaljer inte varit kända i ämbetsverken.
I varje fall talar de för att
man inte kan fästa så stort avseende vid
att bussarna bli hårdare belastade genom
det föreliggande förslaget.

I likhet med herr Jönsson i Rossbol
vill jag alltså uttala den förhoppningen,
att denna framställning — trots att utskottet
bär yrkat avslag på motionen —
skall komma fram till vederbörande i
järnvägsstyrelsen eller kommunikationsdepartementet
och att det borde finnas
möjligheter att ordna denna sak ganska
enkelt och lättvindigt. Det bör som sagt
endast bli fråga om de fall, där det inte
finns möjlighet till val mellan järnvägsresa
och bussresa.

Jag bar, herr talman, intet yrkande
på denna punkt.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan
bifölls.

§ 14.

Turisttrafiken.

Uörcdrogs andra kammarens allmänna
beredningsutskotts utlåtande nr 12,
över motion angående åtgärder för tillvaratagande
av motsedd ökning av turisttrafiken
inom landet under 1952 till
följd av olympiaden i Helsingfors.

Turisttrafiken.

Dickson hemställt, att riksdagen måtte
i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla att
Kungl. Maj:t måtte företaga omedelbara
åtgärder för tillvaratagande av den ökning
av turisttrafiken inom landet, vilken
kunde antagas bli en följd av 1952
års olympiad i Helsingfors.

Utskottet hemställde, att motion
11:227 ej matte till någon andra kammarens
åtgärd föranleda.

Reservation hade avgivits av herrar
Dickson, Braconier, Chrislenson i Malmö,
Nordkvist och Hammar, vilka ansett all
utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av motionen II: 227 i
skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa, att
Kungl. Maj:t måtte företaga omedelbara
åtgärder för tillvaratagande av den ökning
av turisttrafiken inom landet, vilken
kunde antagas bli en följd av 1952
års olympiad i Helsingfors.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
yttrade:

Herr DICKSON: Herr talman! Jag är
glad över att kunna konstatera, att
samtliga utskottsledamöter som deltagit
i behandlingen av detta ärende varit
ense om själva saken, nämligen att vi
här i landet bör se till, att genomresande
främlingar får ett gott intryck
av vårt land och att de finner sig väl
till rätta här så att de vid hemkomsten
kan sprida goda underrättelser om oss
och vårt land. Det är endast i fråga om
själva utformningen av åtgärderna, som
vi varit oense. Så värst mycket oense
har vi, efter vad som försäkrats, inte
varit. Men oenigheten har följt ganska
förbluffande linjer. Utskottsmajoriteten,
som huvudsakligen beslår av regeringstroget
folk, om jag får så
uttrycka mig, litar sig nämligen till den
enskilda företagsamheten, medan oppositionen,
som uteslutande består av mot
regeringen oppositionellt inställda människor,
förlitar sig på den socialdemokratiska
regeringen.

Jag tycker, och det tror jag även

I en inom andra kammaren väckt motion,
nr 227, hade herrar Edström och
5 — Andra kammarens protokoll 1952. AV 11.

Nr 11.

Onsdagen den 26 mars 1952.

Turisttrafiken.

reservanterna i allmänhet gör, att
detta är ett typiskt fall, där regeringen
bör ha sin hand med i spelet. Vi
har här en engångsföreteelse av ovanlig!
slag, där särskilda anordningar bör
vidtagas. Det förefaller mig därför naturligt,
att t. ex. kommunikationsministern
sammankallar representanter för
hotellvärlden, för statens järnvägar,
automobilorganisationer och andra med
trafik sysslande företag, representanter
för turistorganisationer och i övrigt de
organisationer, som kan vara berörda av
detta. Han bör sammankalla sådana representanter
till ett möte, där man kan
få konstaterat att planeringar och arbeten
är i gång, att ingen behöver göra
dubbelarbete och att ingen ligger på
latsidan.

•lag har svårt att riktigt förlika mig
med att riksdagen i en så pass viktig
fråga bara litar på att allt nog blir ganska
bra. Man förväntar att det och del
kommer att göras. Jag tycker nog att
riksdagen borde ha skrivit till regeringen
och på det sättet visat, att åtminstone
riksdagen gjort vad på den
ankommer för att allt detta skall ordnas
på bästa sätt.

Nu har ju första kammaren efter vad
jag erfarit gått och avslagit motionen.
Ännu har vi inte nått så långt på demokratiseringens
väg att andra kammaren
ensam kan skriva brev till Kungl. Maj:t.
•lag hoppas därför nu bara att det lilla
larm, som kunnat uppstå kring den här
frågan, även skall nå fram till regeringens
lyssnande öron, så att syftet med
motionen i alla fall må bli säkerställt.

Jag skall inte plåga min ärade vän
utskottsordföranden genom att ställa det
yrkande, som jag hotat med under den
gångna veckan. I den nuvarande situationen
skall jag, herr talman, inte ställa
något yrkande alls, utan jag vill endasl
sluta med härmed redovisade fromma
önskningar.

Herr EDBERG: Herr talman! Jag hyser
synnerligen stor sympati för den mo -

tion, som herr Dickson och en annan
ledamot av denna kammare burit fram i
denna fråga. Jag måste emellertid säga,
att herr Dickson och den övriga oppositionen
i sina önskningar visavi regeringen
kanske varit litet väl blygsamma.
Jag tänker särskilt på det avsnitt i reservationen,
som behandlar gränsformalitetcrna.
Diir hänvisas det till en
del uttalanden, som gjorts av Nordiska
parlamentariska kommittén för friare
samfärdsel m. m. Man önskar vissa provisoriska
lättnader i pass-, valuta- och
tullformaliteterna. För min del sträcker
sig nog önskningarna litet längre än
till enbart dessa provisorier.

Det är alldeles uppenbart, att olympiaden
i vårt östra grannland, med den
stora rcsetrafik den kan väntas medföra,
kommer att ställa åtskilliga svenska
myndigheter — inte minst gränsmyndigheterna
— inför alldeles speciella
problem, i den Nordiska parlamentariska
kommittén har vi emellertid
ansett, att man i stället för ett provisorium
borde kunna införa ett tämligen
permanent tillstånd av betydande
lättnader när det gäller passformaliteterna.
Vi har nyligen — för ungefär
fjorton dagar sedan — till regeringarna
i Danmark, Finland, Norge och Sverige
överlämnat ett praktiskt taget enhälligt
förslag, som går ut på att passlegitimationen
helt skall slopas för nordiska
medborgare i internordisk trafik.

Jag måste nog säga, att de som suttit
några månader och granskat frågan om
passens vara eller icke vara gripits av
allt större förvåning över att vi så lång
tid efter kriget kunnat bibehålla detta
tillstånd. Det är svårt att se, att något
annat motstånd än vanetänkandets
skulle kunna resas mot åtgärden att helt
slopa legitimationsskyldigheten vid våra
nordiska gränser.

.lag skall inte trötta kammaren med
några siffror i detta sammanhang. Jag
vill dock nämna ett par, som visar intensiteten
i den nordiska resetrafiken
under somrar, då vi inte har någon

Onsdagen den 20 mars 11)52.

Nr 11.

olympiad. De senast redovisade siffrorna
är från 1950. De visar, att detta år
inte mindre än 3,7 miljoner inresor
gjordes från ett nordiskt land till ett
annat. Därvid har man inte inräknat de
800 000, som passerade gränsen vid
Tornedalen, och inte heller den egentliga
gränstrafiken över den danska
sydgränsen. Effekten av den passkontroll
som dessa 3,7 miljoner resenärer
utsattes för, var den, att 1 700
personer stoppades vid gränserna. Det
gällde personer, som kanske kom i ett
något berusat tillstånd, som kom med
sista färjan över Öresund utan att ha något
bagage eller ens någon reskassa, och
det rörde sig naturligtvis också om kriminellt
belastade personer. Undersöker
man emellertid hur många kriminellt
belastade personer det finns, som man
viil försöka värja sig emot, då visar det
sig att det endast rör sig om 0,02 promille
av hela Nordens invånarantal.

I det förslag, som vi har inlämnat till
regeringen, utgår vi från att avskaffandet
av passkontrollen skall kunna ske
före instundande sommar och att passen
icke skal! ersättas med någon halvmesyr
i form av något nordiskt reskort
e. d. Därför tycker jag att reservanterna
har varit väl blygsamma, när de
bara krävt ett provisorium. För min del
vill jag uttrycka den förhoppningen, att
det skall visa sig möjligt för regeringarna
att vidtaga denna akt av
god nordisk vilja, som endast betyder
afl vi tar bort en del gränsformaliteter
utan något reellt underlag. Jag tror också
att det bör visa sig möjligt, om man
ordentligt studerar saken, att vidtaga
väsentliga lättnader i tull- och valutakontrollen.
Valutakontrollen är uppenbarligen
en gränsformalitct, som knappast
fyller något förnuftigt syfte. När
det gäller tullkontrollen är det svårt att
veta hur långt man kan gå, men jag föreställer
mig att man genom alt samordna
id- och införselbestämmelserna i
stort sett kan slopa alla nu gällande
kvantitativa ulförselreslriktioner och

Turisttrafiken.

medgiva en tullfri införselgräns för varor
upp till ett värde av låt oss säga
300 kronor per person och resa, något
som helt skulle kunna avskaffa tullkontrollen
i utreselandet och i inresclandet
inskränka den till eu stickprovskontroll,
vilket i realiteten skulle innebära att
den stora majoriteten av resenärer
skulle kunna passera gränserna utan
att utsättas för någon kontroll.

Jag vill understryka önskvärdheten
av att dessa lättnader skall kunna ske
till sommaren och att man skall begagna
det tillfälle som motionärerna pekar
på, nämligen olympiaden i vårt
östra grannland, men att lättnaderna
inte skall få karaktären av eu tillfällighet
utan givas en mera permanent varaktighet.

Herr SVENSSON i Alingsås: Herr talman!
Den fråga som herr Edberg i
Göteborg nu senast berörde med anledning
av utskottsutlåtandet är ju i
mångt och mycket en annan fråga än
den, som motionärerna har fört fram
här i kammaren. Visserligen har vi
i utskottet berört just det betänkande,
som den nordiska kommittén har avgivit
och vars förslag vi för vår del
liksom herr Edberg hoppas skall kunna
realiseras, men här gäller det som herr
Edberg nyss nämnde, tillfälliga åtgärder
med hänsyn till olympiaden.

Vad herr Dickson och övriga reservanter
i utskottet anfört har kanske
inte den aktualitet i dagens läge som
det skulle ha haft, om denna motion
med dess synpunkter hade aktualiserats
för låt oss säga ett år sedan. Tv
redan då, jag vill minnas alt det var
i maj månad föregående år, började arbetet
att planera för att kunna ta band
om den turisttrafik, som skulle bli eu
följd av olympiaden i Helsingfors.

Vidare förhåller det sig ingalunda
på det sättet åt! vi är alldeles lottlösa
här i landet när det gäller att tillgodose
turisttrafiken. Jag behöver inte
upprepa vad jag sagt i utskottet, näm -

Nr 11.

Onsdagen den 26 mars 1952.

Sanering av bostadsområden.

ligen att det finns en resetjänst, som
lyder under SJ och som i mycket stor
utsträckning är till för att tjäna den
resande allmänheten genom upplysningar
och genom att tillmötesgå vid
valutafrågor etc. SJ har nämligen här
i landet inte mindre än 30 resebyråer
spridda på de mest trafikerade områdena.
Det finns dessutom åtta upplysningsbyråer,
och vidare har SJ s. k.
upplysningsställcn uppgående till ett
liknande antal. Dessa resebyråer har
till uppgift att tillmötesgå allmänheten
med alla de upplysningar, som kan erfordras
för att turisttrafiken skall kunna
löpa på önskvärt sätt.

Beträffande initiativ vill jag gärna
erinra om att sådana redan har tagits;
det har pågått överläggningar i Stockholm
med representanter från olika institutioner,
som har hand om samfärdsel
o. d., såväl från Sverige som från
Finland, för att kunna ordna så smidiga
förhållanden som över huvud taget
är möjligt vid resor till och från
olympiaden. Vidare vill jag erinra om
att Stockholms stad har tagit initiativ
till överläggningar just om hur man i
Stockholm skall kunna tillgodose utlandsresenärcrna
på genomresa till Finland,
och därvid har man vidtagit vissa
föranstaltningar som säkerligen kommer
att gagna det syfte, som motionärerna
eftersträvar. Dessa planeringar
pågår fortfarande liksom de överläggningar
som äger rum mellan den finska
staten och den svenska staten i syfte
att realisera de uppställda önskemålen.
Låt mig bara — för att inte förlänga
debatten — inskränka mig till att nämna
att man just planerar sådana åtgärder
i fråga om valutaväxling och passkontroll
o. d., som herr Edberg nyligen
var inne på i sitt anförande.

Jag förmodar att man genom dessa
dels statliga, dels kommunala åtgärder,
ävensom genom vad de enskilda resebyråerna
kan åstadkomma skall kunna
skapa ett förhållande, som gör det möjligt
för oss att kunna tillvarataga den

turisttrafik, som uppkommer instundande
sommar med anledning av olympiaden.
Det är bl. a. med hänsyn till
dessa förhållanden som utskottet ansett,
att någon skrivelse till Kungl.
Maj :t i detta ärende för närvarande
icke är påkallad, och det är även därför
jag hemställer om bifall till utskottets
förslag.

Herr DICKSON: Herr talman! Jag får
nog ge till känna den platoniska förhoppningen,
att utskottets ärade ordförandes
nu hållna anförande inte skall
tränga fram till regeringens öron, tv
då tror regeringen att allt är bra, vilket
det säkert inte är. Det goda intryck
jag förut hade av utskottsmajoritetens
ståndpunkt har något förflyktigats genom
det sista anförandet.

För att beskyllningen från herr Edbergs
sida mot mig alt jag skulle ha
varit alltför blygsam inte skall synas
motiverad, får jag påminna herr Edberg
om att det finns el t gammalt välgrundat
ordspråk, som säger att man
inte skall gapa över mycket, ty då mister
man kanske hela stycket. Trots min
blygsamhet har jag — liksom också reservanterna
— tydligen ändå gapat efter
för mycket och tappat hela stycket.
För att emellertid jäva hans påstående
om blygsamhet skall jag ta tillbaka
min tidigare utfästelse att inte ställa
något yrkande och i stället yrka bifall
till reservationen.

Häruti instämde fru Wohlin.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till den vid utlåtandet fogade
reservationen; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

§ 15.

Sanering av bostadsområden.

Föredrogs andra kammarens allmänna
beredningsutskotts utlåtande nr 13,
över motion angående lagstiftning om

Onsdagen den 20 mars 1952.

Nr 11.

partiell sanering av vissa bostadsområden.

Sedan utskottets hemställan föredragits,
anförde

Herr ADAMSSON: Herr talman! För
den som haft tillfälle att något närmare
studera förhållandena i våra större städers
innerstadsområden torde det ganska
snart stå klart att något måste
göras för att skapa drägligare och tidsenligare
bostadsförhållanden åt de människor,
som på grund av bostadsbristen
tvingas stanna kvar i dessa områden.
Det är helt enkelt här en fråga
om social rättvisa, att göra vad som är
möjligt under rådande förhållande. Icke
minst med tanke på den nya generation,
som här växer upp under synnerligen
miserabla miljöförhållanden, är
det angeläget att samhället på allvar
tar itu med saneringsfrågan. I de
trånga mörka lägenheterna finns ej
plats för barnens lekar. De blir uppmanade
att springa ut och leka. Men
var? På gården finns det ofta nog inte
plats mellan soptunnorna, och i regel
är även lek och bollspel förbjudet. Det
återstår endast gatan för barnens lokal'',
och de får hålla till mellan bilar och
cyklar. Icke minst den ökade trafiken
gör det till en tvingande nödvändighet
att samhället ingriper och skapar andra
möjligheter för barnens utlopp för sin
inneboende livsglädje.

Det synes vara ett oavvisligt krav att
åtminstone de minsta barnen beredes
lekplatser i kvarterens inre. Tyvärr är
det nämligen så, alt i de innerstadskvarter,
där det finns de flesta barnen,
finns det i allmänhet inga parker eller
lekplatser och, låt mig tillägga, knappast
heller möjligheter för de kommunala
myndigheterna att inom överskådlig
tid åstadkomma sådana.

I Köpenhamn — det skall erkännas
att det där är sämre ställt än vad fallet
är i våra städer — har man tvingats
att i de mest missgynnade kvarteren
avspärra vissa gator för körtrafik för

Sanering av bostadsområden.

alt där ordna lekplatser för barnen, eu
åtgärd, som förmodligen också kommer
att tvinga sig fram även i våra större
städer, om intet göres i den föreliggande
motionens syfte.

Herr talman! Detta är ett av de mera
avgörande motiven för motionens tillkomst.
Men man skall inte bortse från
den ökade trevnadens värde för hyresgästerna,
som en sådan sanering av
gårdarna skulle innebära. Som av motionen
framgår har de kommunala
myndigheterna sin uppmärksamhet riktad
på frågan. Såväl i Göteborg som
Malmö har detaljundersökningar verkställts
av myndigheterna i fråga om ett
antal kvarter. I Stockholms stadsfullmäktige
väcktes 1950 en motion i samma
ärende, och efter vad som upplysts
pågår här en utredning.

Man frågar sig då varför denna fråga
i detta läge behöver tagas upp i
riksdagen. Jag vill till detta svara, att
försök gjorts att komma till rätta med
förhållandena på frivillighetens väg inom
ramen för nu gällande byggnadslagstiftning.
Men det har man inte
lyckats med. Det hela har måst stanna
vid planer som följd av enskilda fastighetsägares
motstånd. Den nya byggnadslagens
bestämmelser äger nämligen
icke tillämpning på de kvarter eller
de tomter som var bebyggda, när denna
lag trädde i kraft.

Det synes följaktligen icke möjligt
att lösa frågan utan nya bestämmelser
på byggnadslagstiftningens område. Såväl
bostadsstyrelscn som byggnadsstyrelsen
är, enligt vad som framgår av
remissyttrandena, på det klara med att
speciella lagstiftningsåtgärder torde bli
nödvändiga för att kunna genomföra
eu gemensam förvaltning av gårdsutrymmena
inom byggnadskvarter. Bostadsstyrclsen
säger emellertid att »det
bör icke förbises, att vissa om än begränsade
möjligheter finnas att ordna
gemensam förvaltning av kvartersutryinmcn
genom frivilliga överenskommelser».
Jag skall icke söka bestrida

Nr 11.

Onsdagen den 2G mars 1952.

Sanering av bostadsområden.

det rikliga i denna synpunkt, i varje
fall inte när det gäller nya områden.
Sådan gemensam förvaltning av kvartersutrymmen
kan nämligen genomföras
å områden, som upplåtes med tomträtt,
då det i tomträttsupplåtelsen kan
intagas erforderliga föreskrifter, som
betryggar gårdsområdenas skötsel. Även
storleken av olika fastighetsägares bidrag
till anläggning och underhåll kan
bestämmas i denna.

Även när det gäller nybebyggelse å
enskild mark har det i några fall överenskommits
om gemensam förvaltning.
Sålunda utarbetade exempelvis djurgårdskommissionen
vissa normer härför
vid försäljningen av tomter på Ladugårdsgärde
i Stockholm. De är emellertid
icke tillämpliga vid alla stadsplanetvper,
och härtill kommer att den
rättsliga innebörden av dylika frivilliga
överenskommelser icke torde vara
helt utredd. En viss garanti för att dessa
överenskommelser skall vara bindande
även för framtida fastighetsägare
kan erhållas genom att eventuella överenskommelser
intecknas med servitut,
men dessa servitut torde kunna upphävas
vid exekutiv auktion. Stadsplaneutredningen
anförde härom vid den
nya byggnadslagens upprättande: »För
att då åstadkomma gemensamma gårdar
kräves i första hand möjlighet att
förbjuda uppsättande av stängsel mellan
de enskilda tomterna. Vidare måste
kunna hindras anordnande av plats för
sopor eller upplag på det till gemensam
gård avsedda utrymmet. Enligt stadsplaneutredningens
mening torde hinder
att i stadsplan meddela förbud av
detta slag icke böra möta. Enbart genom
berörda förbud uppkommer emellertid
icke någon gemensam gård. För
att åvägabringa en sådan torde därjämte
till en början fordras, att rätt beredes
tomterna att begagna det som
gemensam gård avsedda området samt
att taga väg över varandras mark. Dylik
servitutsrätt kan för närvarande
icke tillskapas genom stadsplan. Någon

ändring av lagstiftningen i detta hänseende
synes ej heller tillrådlig, i vart
fall icke förrän den inom lagberedningen
planerade utredningen om nya allmänna
lagbestämmelser angående servitut
slutförts.»

Så långt stadsplaneutredningen.

Aven om det således icke kan förnekas,
alt vissa om än begränsade möjligheter
finns att ordna gemensam förvaltning
av kvartersutrymmen genom
frivilliga överenskommelser i samband
med nybebyggelse, är det däremot påtagligt,
att samma möjligheter icke föreligger
i de fall motionen huvudsakligen
avser, nämligen gårdssanering inom
äldre bebyggelseområden. Till de här
påtalade oklarheterna angående den
juridiska innebörden av en eventuell
frivillig överenskommelse kommer nämligen
här för det första, att samtliga
eller i varje fall de flesta av fastighetsägarna
i ett kvarter skal! bli överens
om en dylik åtgärd, i praktiken behövs
det endast alt en eller två fastighetsägare
nekar att deltaga i en sådan överenskommelse
för att hela meningen
med saneringen skall vara förfelad.

•lag skall inte i detta sammanhang
ingå på de svårigheter som uppstår när
det gäller att erhålla medel att bekosta
saneringen. Det är emellertid elt andra
och avgörande krux. Den frågan måste
uppenbarligen närmare utredas.

När byggnadsstyrelsen som eu utväg
anfört införande av bestämmelser i
byggnadslagstiftningen av den art som
finns i Köpenhamn, vill jag fästa uppmärksamheten
på att delta är cn av de
vägar vilka motionärerna ser som framkomliga
vid lösandet av dessa problem.
Jag skall inte närmare ingå på hur man
i denna stad söker komma tillrätta med
frågan, även om det i detta sammanhang
skulle ha sitt intresse. För såväl
remissinstanserna som utskottet, för
att citera det sistnämnda, är det angeläget
att sådana åtgärder vidtages, att
det blir möjligt att utan alltför stora
svårigheter sanera gårdsutrymmen

Onsdagen den 26 mars 1952.

Nr 11.

inom kvarter. Samtidigt fästes uppmärksamhet
vid att hela problemet om
sanering av äldre bebyggelse är föremål
för utredning.

•lag vill här, för att intet missförstånd
skall uppstå, ha sagt att motionärerna
i detta sammanhang icke haft
den bebyggelse i tankarna, om vilken
en forntida stadsplaneläggare uttalade
satsen att »städernas gator bör göras
smala och krokiga dels för att utestänga
solljuset dels för att förbrylla
eu inträngande fiende». Enligt motionärernas
mening skall förutsättningen
för en sådan partiell sanering vara, att
densamma inte drar en kostnad, som
genom ökning av fastighetsvärdena kan
fördröja eller försvåra cn måhända erforderlig
radikal ombyggnad av kvarteren
i fråga, såvida de nu inte av kulturhistoriska
skäl bör stå kvar och minna
om en gången tid. Motionen syftar
på den bebyggelse, som tillkommit under
de sista årtiondena på 1800-talet
och de första på detta århundrade, en
bebyggelse som i många avseenden är
otillfredsställande men som vi tråkigt
nog får räkna med får lov att användas
till bostäder under en ganska lång
framtid. Till och med inom kvarter
som tillkommit under slutet av 1920-talet är åtgärder av detta slag påkallade.
Först när de slutna, kringbyggda kvarteren
i början av 1930-talet ersattes
med parallellställda lamellhus kunde
man tala om gårdsrum som fyller tidens
anspråk.

Bostadsstyrelsen anser icke frågan
vara av så brådskande natur, att den
lämpligen bör brytas ut, utan bör prövas
i samband med saneringsfrågan i
dess helhet, eu ståndpunkt som delas
av utskottet. Till det skulle jag vilja
svara: Det beror på hur snart denna
utredning kan färdigställas. .lag noterar
med tacksamhet utskottets uttalade
önskemål om att detta bör ske »så fort
ske kan», samtidigt som jag konstaterar
att några avgörande skäl för all
förslag'' framlägges om gårdarnas sane -

Sanering av bostadsområden.

ring redan innan förslag om mera allmän
sanering utformas, inte har förebragts.
Denna utväg bör alltså stå öppen
för * utredningen om så befinnes
lämpligt.

Herr talman! Bostadsfrågan år en av
vår tids största sociala problem. Samhället
bör inom ramen för tillgängliga
resurser göra allt för att skapa största
möjliga rättvisa. Icke minst bör de åtgärder
som vidtages sikta till att bereda
det nya uppväxande släktet så
goda bostads- och miljöförhållanden
som vi är mäktiga inom de tillgängliga
resursernas ram. Det är visserligen
sant att vi inte skall planera och bygga
endast för barnen, men låt oss erkänna
dem som likaberättigad part, vars
önskemål och behov skall tillgodoses i
samma utsträckning som våra egna.
Den föreliggande motionen syftar till
att bokstavligt talat gc de mest missgynnade
en plats i solen.

åled hänsyn till utskottets positiva
utlåtande och uttalade önskemål
om ait utredningen färdigställes så forl
ske kan, har jag intet yrkande.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan
bifölls.

§ 16. #

Föredrogs andra kammarens allmänna
beredningsutskotts utlåtande nr 14,
över motion angående åtgärder till förhindrande
av oljeföroreningar i havet.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 17.

Anmäldes och godkändes tredje lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 104, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj ds proposition med förslag
till lag angående ändring i lagen
den 30 juni 1913 (nr 431) om allmänna
vägar, in. m.

§ 18.

Anmäldes, att Kungi. Maj ds proposition
nr 169, angående ratifikation av

Nr 11.

Onsdagen den 26 mars 1952.

konsularkonvention mellan Sverige och
Storbritannien, tillställts kammaren.

Denna proposition bordlädes.

§ 19.

Anmäldes, att följande motioner under
sammanträdet avlämnats till herr
talmannen, nämligen:

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 98, angående anslag för budgetåret
1952/53 till främjande av lärlingsutbildningen
inom muraryrket in. in.
motionen nr 518 av herrar Lager och
Senander;

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 132, angående vissa anslag till
civilförsvaret för budgetåret 1952/53

in. m. motionen nr 519 av herr Hagberg
i Malmö rn. fl.; samt

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 140, angående anslag för budgetåret
1952/53 till avlöningar vid de allmänna
läroverken m. in. motionerna:
nr 520 av herr Petterson i Degerfors;
nr 521 av herr Hylander; och
nr 522 av herr Jacobson i Vilhelmina
in. fl.

Dessa motioner bordlädes.

§ 20.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 4.08 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Iduns tr., Esselte, Sthlm 52

216290