1952 ANDRA KAMMAREN Nr 10 (Riksdagens protokoll 1952:10)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1952 ANDRA KAMMAREN Nr 10

15—19 mars.

Debatter m. m.

Lördagen den 15 mars. sid.

Interpellation av

Herr Lundberg ang. åtgärder för att säkra tillgången på matpotatis 3

Tisdagen den 18 mars.

Svar på interpellation av

Herr Ahlsten ang. driftbidrag till folkhögskolor................ 6

Interpellation av

Herr Johansson i Stockholm ang. åstadkommande av likartade inresebestämmelser
i USA och Sverige...................... 7

Onsdagen den 19 mars.

Riksdagens påskferier...................................... 10

Svar på fråga av

Fru Yästberg ang. återställande av de sociala förmånernas realvärde
.............................................. 10

Motion om anstånd med upprättande av röstlängd under år, då allmänna
val icke skola förrättas ............................ 20

Utgifter under riksstatens femte huvudtitel:

Ferieresor för barn ...................................... 22

Driften av barnkolonier.................................. 25

Statens skolor tillhörande barna- och ungdomsvården.......... 25

Inrättande av inackorderingshem .......................... 29

Ersättning till inackorderingshem för driftförluster ............ 30

Bidrag till erkända arbetslöshetskassor...................... 34

Kostnader för arbetslöshetens bekämpande .................. 35

Bostadsstyrelsen: Avlöningar.............................. 36

1—Andra kammarens protokoll 1952. Nr 10.

Nr 10.

Innehåll.

Sid.

Yrkesinspektionen: Avlöningar ............................ 41

Ersättning för skador vållade av vissa rymlingar.............. 44

Social upplysningsfilm.................................... 45

Kapitalinvesteringar för kommunikationsverken:

Järnvägsbyggnader m. m................................. 49

Biltrafik .............................................. 50

Sexualbrottslingarnas behandling ............................ 57

Frågeinstitutets utveckling.................................. 62

Samtliga avgjorda ärenden.

Utrikesutskottets utlåtande nr 5, ang. folkmordskonventionen ...... 19

Konstitutionsutskottets memorial nr 9, ang. ändrad lydelse av §§ 17 och

18 riksdagsstadgan..................................... 20

— utlåtande nr 10, ang. anstånd med röstlängd, då val icke förrättas 20

— nr 11, ang. en socialförsäkringsombudsman.................. 21

Statsutskottets utlåtande nr 5, ang. utgifter under femte huvudtiteln

(socialdepartementet) .................................. 22

— nr 9, ang. kapitalinvesteringar för kommunikationsverken...... 49

— nr 51, ang. skyddsarbeten å Uppsala domkyrka m. m......... 57

—• nr 52, ang. utgifter å tilläggsstat II (kommunikationsdepartementet)
.............................................. 57

— nr 53, ang. disposition av äldre anslag...................... 57

•— nr 54, ang. underskottet för luftfartsfonden.................. 57

— nr 55, ang. löne- och pensionsreglering för professorer m. fl..... 57

Bevillningsutskottets betänkande nr 14, ang. tullfrihet för Rädda

barnen .............................................. 57

— nr 16, ang. beskattning av periodiskt understöd samt avdrag för

studiekostnader........................................ 57

— nr 18, ang. ändringar i förordningen om nöjesskatt............ 57

— nr 19, ang. ändrad lydelse av 2 § förordningen ang. omsättnings och

utskänkningsskatt å vin.............................. 57

Första lagutskottets utlåtande nr 7, ang. redovisning och revision för

koncerner ............................................ 57

• — nr 8, ang. sexualbrottslingarnas behandling m. m............. 57

Andra lagutskottets utlåtande nr 23, ang. bestridandet av kostnaderna

för försäkringsrådet och riksförsäkringsanstalten.............. 61

Tredje lagutskottets utlåtande nr 10, ang. ändring i lagen om allmänna

vägar, m. m........................................... 61

Andra kammarens allmänna beredningsutskotts utlåtande nr 8, ang.

skolbetygsbeteckningarna i de nordiska länderna ............ 61

— nr 9, ang. förlängd giltighet för tur och returbiljetter å järnväg 61

Lördagen den 15 mars 1952.

Nr 10.

Lördagen den 15 mars.

Kl. 2 em.

§ 1.

Justerades protokollet för den 8 innevarande
mars.

§ 2.

Föredrogos var för sig och hänvisades
till statsutskottet följande Kungl.
Maj:ts å bordet liggande propositioner,
nämligen

nr 86, angående anslag till ersättningar
till de förutvarande ombordanställda
m. fl. å motorfartyget Ningpo;
och

nr 87, angående åtgärder till främjande
av bränsleförsörjningen.

§ 3.

Föredrogs den av herr Gustafsson i
Stockholm vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen
för finansdepartementet angående den
av 1950 års riksdag begärda utredningen
om ett effektivare taxeringsförfarande,
in. m.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 4.

Interpellation ang. åtgärder för att säkra
tillgången på matpotatis.

Ordet lämnades på begäran till

Herr LUNDBERG, som anförde: Herr
talman! Potatis ingår som en betydelsefull
del i vårt kosthåll. Dess smak och
kvalitet har därför stor betydelse för de
svenska hushållen, och det är angeläget
att fullgod matpotatis med god smak
kan ställas till konsumenternas förfogande.
Tyvärr synes detta ej vara fallet,
och konsumenterna ha goda skäl för
missnöje på detta område.

Vad orsaken till det bristande intresset
är att finna, när det gäller få fram
god kvalitetspotatis, är svårt att avgöra.
Det synes dock som om den goda lönsamheten
och den garanterade inkomsten
inom jordbruksnäringen haft en
återhållande verkan, när det gällt hänsyn
till konsumentintresset. Forskningen
i vad det gäller potatissorter etc.
förefaller icke vara försummad, men tyvärr
synes intresset för att tillvarata
forskningens resultat vara ringa, speciellt
hos de större producenterna, som
mera tycks beakta synpunkten att potatisen
hellre skall drickas än ätas.

Prisstegringen har varit kraftig. År
1938 kostade 100 kg. matpotatis 8 kr. 66
öre för att 1951 ha ett pris av 25 kr.
84 öre. Konsumtionen är betydande.
Enligt Jordbruksekonomiska Meddelanden
var den 1939 738 milj. kg. för en
kostnad av 83 milj. kr., 1949 var kvantiteten
870 milj. kg. och kostnaden 169,6
milj. kr., för att 1951 på en till 840 milj.
kg. minskad kvantitet dra en kostnad
av 256,3 milj. kronor. När jordbrukskalkylen
för producenterna ger plats för
dessa prisuttag, borde dessa även ha en
viss skyldighet gentemot konsumentintresset.

De höga priserna för undermålig
matpotatis måste beaktas av statsmakterna
och åtgärder vidtagas för att få
en rättelse till stånd. För att komma till
rätta med dagens bekymmer för matpotatisen
kan det bli nödvändigt med
en vidgad import, exempelvis från Danmark.
Då det gäller framtiden, inte
minst kommande skörd, måste staten
genom upplysning, rådgivning och effektiv
kvalitetskontroll hos producenterna
frammana mera intresse för att
inom landet få fram god matpotatis.
Skulle lönsamheten inom jordbruket ha
blivit så god, att konkurrensintresset
försvunnit och lämnat plats för slen -

Nr 10.

Lördagen den 15 mars 1952.

Interpellation ang. åtgärder för att säkra tillgången på matpotatis.

trian, bör även detta rättas till. Kan en
rättelse icke på detta sätt ernås, måste
även andra vägar prövas. Det gäller då
att genom en förändrad jordlagstiftning
söka intressera konsumentorganisationer
för att förvärva jordbruk och åstadkomma
rationell odling, där konsumentintresset
av god smak och kvalité blir
beaktat. Dagens läge när det gäller matpotatis
är sådant, att konsumenterna
förväntar ett initiativ från statsmakternas
sida.

Med hänvisning till det anförda får
jag hemställa om andra kammarens tillstånd
att till herr statsrådet och chefen
för jordbruksdepartementet få framställa
följande frågor:

1. Har herr statsrådet uppmärksammat
den av mig påtalade bristen på god
matpotatis, och har åtgärder vidtagits
för att i dagens läge förbättra samt för
framtiden säkra tillgången på densamma? 2.

Om så är fallet, är herr statsrådet
villig att lämna en redogörelse över
dagsläget samt de åtgärder, som anses
nödvändiga att vidtaga för att i framtiden
säkra tillgången på matpotatis
med god smak och kvalitet?

Denna anhållan bordlädes.

§ 5.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 81, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen under tionde
huvudtiteln gjorda framställningar angående
anslag för budgetåret 1952/53
till utrustning för vindtunnelanläggning
in. m. vid flygtekniska försöksanstalten
och till säkerhetsanstalter för sjöfarten;

nr 82, i anledning av Kungl. Maj :ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret
1952/53 under statens allmänna fastighetsfond
m. m., i vad propositionen
avser handelsdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner; -

nr 83, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret
1952/53 under försvarets fonder
m. in.;

nr 84, i anledning av vissa av Kungl.
Maj:t beträffande försvarets fastighetsfond
gjorda framställningar om anslag
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1951/52; och

nr 85, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående förläggande av
den under försvarets fabriksverk hörande
centrala beklädnadsverkstaden
till Karlskrona in. m.

§ 6.

Till bordläggning anmäldes:
utrikesutskottets utlåtande nr 5, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition angående
ratifikation av Förenta Nationernas
konvention om förebyggande
och bestraffning av brottet folkmord
(genocide);

konstitutionsutskottets memorial och
utlåtanden:

nr 9, med förslag till ändrad lydelse
av §§ 17 och 18 riksdagsstadgan;

nr 10, i anledning av väckt motion
om anstånd med upprättande av röstlängd
under år, då allmänna val icke
skola förrättas; och

nr 11, i anledning av väckt motion
om sådan ändring i grundlagarna, som
erfordras för utseende av en riksdagens
socialförsäkringsombudsman;
statsutskottets utlåtanden:
nr 5, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1952/53 under
femte huvudtiteln, avseende anslagen
inom socialdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 9, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1952/53, i vad

Lördagen den 15 mars 1952.

Nr 10.

avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet
väckta motioner m. m.;

nr 51, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar om anslag till vissa
skyddsarbeten å Uppsala domkyrka
m. m.;

nr 52, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1951/52, i vad propositionen avser kapitalinvesteringar
inom kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde
;

nr 53, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre anslag;

nr 54, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställning
om upptagande å riksstaten
för budgetåret 1952/53 av underskottet
för luftfartsfonden; och

nr 55, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående löne- och pensionsreglering
för professorer och vissa
andra akademiska lärare m. fl. jämte
i ämnet väckta motioner;

bevillningsutskottets betänkanden:
nr 14, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt tullfrihet
i vissa fall för Föreningen Rädda barnen
för kläder, beklädnadsmateriel och
livsförnödenheter;

nr 16, i anledning av väckta motioner
om ändrade bestämmelser angående
beskattning av periodiskt understöd
samt om rätt att vid taxering till inkomstskatt
åtnjuta avdrag för vissa studiekostnader; nr

18, i anledning av väckta motioner
angående vissa ändringar i förordningen
om nöjesskatt; och

nr 19, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 2 § förordningen
den 28 maj 1943 (nr 259) angående omsättnings-
och utskänkningsskatt å vin;

första lagutskottets utlåtanden:
nr 7, i anledning av väckta motioner

om utredning rörande redovisning och
revision för koncerner; och

nr 8, i anledning av väckt motion om
planläggning av åtgärder för sexualbrottslingarnas
behandling m. m.;

andra lagutskottets utlåtande nr 23, i
anledning av väckta motioner om nedsättning
av socialförsäkringsbolagens
bidrag till bestridande av omkostnaderna
för försäkringsrådets och riksförsäkringsanstaltens
verksamhet;

tredje lagutskottets utlåtande nr 10, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående ändring i
lagen den 30 juni 1943 (nr 431) om allmänna
vägar, m. m.; samt

andra kammarens allmänna beredningsutskotts
utlåtanden:

nr 8, över motion om utredning i
syfte att åstadkomma likformiga betygsbeteckningar
vid de nordiska ländernas
skolor; och

nr 9, dels över motion om förlängd
giltighetstid för tur och returbiljett,
som utfärdas för resa från och tillbaka
till järnvägsstation norr om polcirkeln,
dels ock över motion om utsträckning
av giltighetstiden för tur och returbiljetter
å järnväg.

§ 7.

Anmäldes, att följande Kungl. Maj:ts
propositioner tillställts kammaren, nämligen: nr

94, med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 30 juni
1943 (nr 444) om tillståndstvång för
byggnadsarbete;

nr 95, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 63 § 2 mom. lagen
den 6 juni 1930 (nr 260) om församlingsstyrelse
i Stockholm;

nr 98, angående anslag för budgetåret
1952/53 till främjande av lärlingsutbildningen
inom muraryrket m. m.;

nr 101, med förslag till förordning om
ändring i vapenförordningen den 10
juni 1949 (nr 340); och

Nr 10.

Tisdagen den 18 mars 1952.

Svar på interpellation ang. driftsbidrag till folkhögskolor.

nr 106, med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 3 och 4 §§ förordningen
den 6 juni 1925 (nr 172)
med vissa bestämmelser angående befattningshavares
vid polisväsendet rätt
till lön och pension in. m.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 8.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 2.07 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Tisdagen den 18 mars.

Kl. 4 em.

§ 1.

Justerades protokollen för den 11 och
den 12 innevarande mars.

§ 2.

Herr talmannen meddelade, att fru
Sjöstrand, som vid kammarens sammanträde
den 12 mars med läkarintyg styrkt
sig tills vidare vara hindrad att deltaga
i riksdagsgöromålen, denna dag åter intagit
sin plats i kammaren.

§ 3.

Svar på interpellation ang. driftsbidrag
till folkhögskolor.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet PERSSON, erhöll på begäran
ordet och yttrade: Herr talman!
Med andra kammarens tillstånd har herr
Ahlsten frågat mig, om jag är beredd
att inom snar framtid till riksdagen
framlägga förslag om driftsbidrag till
folkhögskolor, eventuellt provisoriskt
utformade bidrag i avvaktan på slutförandet
av pågående utredning.

Som svar härpå vill jag endast erinra
om att 1946 års skolkommissions arbete
skall vara avslutat i och med utgången
av juni månad detta år. Före denna tidpunkt
kommer, efter vad jag inhämtat,
kommissionens folkhögskoledelegation
att framlägga sitt betänkande angående
folkhögskolans ställning i skolväsendet.

Även den av interpellanten berörda frågan
torde i samband härmed komma att
behandlas. Under sådana förhållanden
bör utredningens resultat avvaktas, innan
frågan om driftsbidrag till folkhögskolor
upptages till prövning.

Härpå anförde

Herr AHLSTEN: Herr talman! Jag ber
att få framföra mitt tack till herr statsrådet
och chefen för ecklesiastikdepartementet
för svaret.

Svaret är ju kort, men det innehåller
ungefär vad som behöver sägas i detta
sammanhang. Jag förstår att frågan om
driftsbidrag till folkhögskolorna snart
kommer att prövas av regeringen. Jag
vill bara uttala den förhoppningen, att
denna prövning kommer att leda till ett
för skolorna gynnsamt resultat, och jag
är övertygad om att så också kommer
att bli fallet.

Landstingen fick i höstas vidtaga betydande
skattehöjningar, och det är inte
så roligt, om man tillhör ett landsting
med en skatt på 5 kronor 80 öre per
skattekrona, att komma med en framställning
om ökade anslag till folkhögskolorna.
Kostnaden för underhåll av
byggnader och för bränsle ävensom
andra kostnader har ju ökat väsentligt,
och huvudmännen måste därför vidkännas
ökade utgifter. Om detta är besvärligt
för landstingen, är det kanske ännu

Tisdagen den 18 mars 1952. Nr 10.

Interpellation ang. åstadkommande av likartade inresebestämmelser i USA och Sverige.

mer besvärligt för de enskilda stiftelserna
av olika slag, som ju i stor utsträckning
får lita till enskildas gåvor
och som nu måste ställa betydligt större
krav på givarna.

Jag vill endast uttala den förhoppningen
och förvissningen, att denna
fråga kommer att bli prövad av statsrådet
på ett sätt som blir förmånligt för
skolorna, och med det ber jag att än en
gång få uttala ett tack för det svar jag
har fått.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 4.

Föredrogos var för sig följande Kungl.
Maj:ts å bordet liggande propositioner;
och hänvisades därvid

till behandling av lagutskott propositionen
nr 94, med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den
30 juni 1943 (nr 444) om tillståndstvång
för byggnadsarbete;

till konstitutionsutskottet propositionen
nr 95, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 63 § 2 mom. lagen
den 6 juni 1930 (nr 260) om församlingsstyrelse
i Stockholm;

till statsutskottet propositionen nr 98,
angående anslag för budgetåret 1952/53
till främjande av lärlingsutbildningen
inom muraryrket in. m.; samt

till behandling av lagutskott propositionerna: nr

101, med förslag till förordning
om ändring i vapenförordningen den
10 juni 1949 (nr 340); och

nr 106, med förslag till förordning om
ändrad lydelse av 3 och 4 §§ förordningen
den 6 juni 1925 (nr 172) med
vissa bestämmelser angående befattningshavares
vid polisväsendet rätt till
lön och pension m. m.

§ 5.

Föredrogos, men bordlädes åter utrikesutskottets
utlåtande nr 5, konstitutionsutskottets
memorial och utlåtanden

nr 9—11, statsutskottets utlåtanden nr
5 och 9 samt 51—55, bevillningsutskottets
betänkanden nr 14, 16, 18 och 19,
första lagutskottets utlåtanden nr 7 och
8, andra lagutskottets utlåtande nr 23,
tredje lagutskottets utlåtande nr 10
samt andra kammarens allmänna beredningsutskotts
utlåtanden nr 8—9.

§ 6.

Föredrogs den av herr Landberg vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till
herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
angående åtgärder
för att säkra tillgången på matpotatis.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 7.

Interpellation ang. åstadkommande av
likartade inresebestämmelser i USA och
Sverige.

Herr JOHANSSON i Stockholm erhöll
på begäran ordet och yttrade: Herr talman!
I överenskommelsen angående
ekonomiskt samarbete mellan Sverige
och Amerikas förenta stater, det s. k.
Marshallavtalet, säges i artikel V:

»Sveriges regering kommer att samarbeta
med Förenta staternas regering
för att underlätta och uppmuntra främjandet
och utvecklingen av amerikanska
medborgares resor till och i de deltagande
länderna.»

Detta är som synes ett ensidigt åtagande
från Sveriges sida, vilket icke
motsvaras av liknande förmåner för
svenska medborgare i USA. I praktiken
har artikel V fått innebörden att årligen
flera tiotusentals amerikaner släppes in
i Sverige utan passvisering medan svenska
medborgare är underkastade mycket
stränga inresebestämmelser och utsättes
för trakasserier i USA.

De amerikaner, som släppes in i vårt
land utan visering, är tydligen icke föremål
för någon som helst kontroll. Fn

Nr 10.

Tisdagen den 18 mars 1952.

Interpellation ang. åstadkommande av likartade inresebestämmelser i USA och Sverige.

socialdemokratisk tidning, Motala Posten,
skrev för några dagar sedan att det
»existerar ett så intensivt umgänge med
bl. a. amerikanerna här i landet att för
deras del knappast några hemligheter
längre finns — och dock lär de hålla
sig med sin speciella form av kunskapande».

Samtidigt som amerikanerna åtnjuter
dessa utomordentliga friheter i Sverige
har de skärpt sina egna inrese- och utresebestämmelser
till det yttersta. Ett flertal
stora vetenskapliga kongresser har måst
flyttas från USA till andra länder därför
att USA vägrar inresa för världsberömda
vetenskapsmän om de exempelvis
någon gång gjort ett uttalande för
fredsrörelsens paroller.

Svenska medborgare, som någon gång
av sitt liv tillhört den kommunistiska
rörelsen eller varit verksamma i fredsrörelsen
eller andra för USA misshagliga
organisationer, utestänges från varje
möjlighet att besöka USA. Svenska medborgare,
som lämnat den kommunistiska
rörelsen och nu är verksamma i
andra organisationer, har visserligen efter
vittgående undersökningar och
många rekommendationer kunnat beviljas
inresa men underkastas långa och
pinsamma förhör när de anlänt till New
^ ork. Vi kan anföra flera exempel. Det
har även inträffat att en svensk medborgare
vägrades amerikanskt visum
endast därför att han råkade ha
samma högst vanliga förnamn och efternamn
som en medlem av det kommunistiska
ungdomsförbundet i Sverige.

USA:s skärpta inresebestämmelser har
bl.a. haft stora skadeverkningar för
svenska sjömän. På grund av den underrättelseverksamhet
som utövas av
bl. a. de amerikanska konsulaten, har
svenska sjömän svartlistats och förbjudits
landstiga i amerikanska hamnar,
kastats i fängelse och utsatts för andra
trakasserier utan att de begått den minsta
förseelse. Detta har tagit en sådan
omfattning att svenska rederier för att
undgå besvärligheter följt denna ame -

rikanska svartlistning och hindrat svenska
sjömän att mönstra på amerikabåtar
för deras åsikters skull. Amerika har således
tillåtit sig grov inblandning i
svenska medborgares arbetsmöjligheter
ombord på svenska fartyg.

Den amerikanska gränskontrollen är
lika snäv för utresa. Flera svenskar,
som vistats länge i USA och gjort sig
kända som aktiva fackföreningsmän,
har av denna anledning vägrats utresa
när de önskat resa hem på besök i det
gamla hemmet.

I svaret på herr Halléns interpellation
för några veckor sedan uttalade utrikesministern
sig för likformiga bestämmelser
i umgänget mellan vårt land
och andra nationer. Då vi gärna vill
förutsätta att denna önskan även gäller
umgänget västerut, anhåller jag om
kammarens tillstånd att till hans excellens
ministern för utrikes ärendena få
framställa följande interpellation:

Har herr utrikesministern för avsikt
att taga något initiativ för att åstadkomma
mera likartade inresebestämmelser i
USA och Sverige, så att icke svenska
medborgare i fortsättningen utsättes för
alla slags trakasserier och t. o. m. på
amerikanskt initiativ förvägras rätten
att arbeta på svenska fartyg, medan
amerikanska medborgare utan visering
och utan någon som helst kontroll får
resa hur de önskar i vårt land?

Denna anhållan bordlädes.

§ 8.

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen

från konstitutionsutskottet:

nr 72, i anledning av väckta motioner
om förhöjda dagtraktamenten åt
landstingsmän; samt

från tredje lagutskottet:

nr 87, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag
om häradsallmänningar, in. m., dels ock

Nr 10.

Tisdagen den 18 mars 1952.

motioner, som väckts i anledning av
propositionen;

nr 90, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag ur kyrkofonden
för tillfällig arbetshjälp åt
domkapitlen och stiftsnämnderna i samband
med prästlönereformens genomförande; nr

91, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ogiltighet
av sämjedelning av jord inom
vissa delar av Kopparbergs län; och

nr 92, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om sammanföring
av samfälld vägmark med angränsande
fastighet m. in.

Vidare anmäldes och godkändes bankoutskottets
förslag till riksdagens skrivelser: nr

88, till fullmäktige i riksbanken
angående verkställd granskning av riksbankens
styrelse och förvaltning m. m.;
och

nr 89, till fullmäktige i riksgäldskontoret
angående verkställd granskning av
riksgäldskontorets styrelse och förvaltning
m. m.

Slutligen anmäldes och godkändes
andra lagutskottets förslag till riksdagens
skrivelse, nr 93, till Konungen, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med anhållan om riksdagens yttrande
angående vissa av Internationella arbetsorganisationens
konferens år 1951
vid dess trettiofjärde sammanträde fattade
beslut.

§ 9.

Anmäldes, att följande Kungl. Maj:ts
propositioner tillställts kammaren, nämligen nr

96, angående reglering av priserna
på fisk under budgetåret 1952/53, m. m.;

nr 102, angående vissa anslag ur kyrkofonden
m. m.;

nr 103, angående vissa frågor rörande
blind- och dövstumundervisningen;

nr 104, med förslag till förordning
om ändrad lydelse av § 4 förordningen
den 16 maj 1890 (nr 21 s. 1) angående
Sveriges allmänna hypoteksbank, m.m.;

nr 105, med förslag till förordning om
ändrad lydelse av §§ 2 och 3 förordningen
den 17 maj 1935 (nr 176) angående
Konungariket Sveriges stadshypotekskassa
m. m.;

nr 109, angående organisationen av
den lokala försöksverksamheten på
jordbrukets område, m. m.;

nr 110, med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 29 juni
1946 (nr 408) om användande av statspolispersonal
för vissa särskilda uppgifter; nr

111, med förslag till lag om fortsatt
giltighet av utlänningslagen den 15
juni 1945 (nr 315);

nr 112, angående vissa frågor i samband
med omläggning av föreningen
Styrsö kustsanatoriums verksamhet
m. m.;

nr 115, angående anslag till lindring
i mindre bemedlade patienters å landsbygden
sjukvårdskostnader;

nr 117, angående viss förstärkning av
vitaminavdelningen vid statens institut
för folkhälsan; och

nr 119, angående anslag för budgetåret
1952/53 till avlöningar och omkostnader
vid poliskåren i Boden.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 10.

Anmäldes, att följande motioner under
sammanträdet avlämnats till herr
talmannen, nämligen

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 79, med förslag till förordning
om konjunkturskatt för år 1952 m. m.
motionerna:

nr 502 av herr Edström;
nr 503 av herr Stöld;
nr 504 av herr Hjalmarson m. fl.;
nr 505 av herr Johansson i Mysinge;
nr 506 av herr Hagberg i Luleå m. fl.;
nr 507 av herr Nilsson i Svalöv;
nr 508 av herr Ohlin m. fl.; och
nr 509 av fru Sandström, samt

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 82, med förslag till lag om
fortsatt giltighet av prisregleringslagen

Nr 10.

Onsdagen den 19 mars 1952.

Riksdagens påskferier. — Svar på fråga angående återställandet av de sociala för månernas

realvärde.

den 30 juni 1947 (nr 303) motionen nr Kammarens ledamöter åtskildes här510
av herr Hjcilmarson m. fl. efter kl. 4.13 em.

Dessa motioner bordlädes.

§ In fidem

Justerades protokollsutdrag. Gunnar Britth.

Onsdagen den 19 mars.

Kl. 10 fm.

§ 1.

Justerades protokollet för den 13 innevarande
mars.

§ 2.

Riksdagens påskferier.

Herr TALMANNEN yttrade: Efter

samråd med talmannen i första kammaren
och talmanskonferensen får jag
beträffande riksdagsarbetet vid påsktiden
meddela följande.

De sista arbetspléna före påsk beräknas
äga rum torsdagen den 3 instundande
april. Påskferierna komma att
börja fredagen den 4 april och pågå
till och med onsdagen den 16 i samma
månad. Kamrarna sammanträda åter
torsdagen den 17 april kl. 2 eftermiddagen
för anställande av gemensamma
omröstningar, såvida voteringspropositioner
för sådant ändamål blivit dessförinnan
godkända. I motsatt fall avses,
att utskottsarbetet återupptages sagda
torsdag, den 17 april, varefter kamrarnas
sammanträden komma att hållas
i sedvanlig ordning. Allt detta gäller
under förutsättning att intet oförutsett
inträffar, som påkallar annan ordning.

§ 3.

Svar på fråga angående återställandet av
de sociala förmånernas realvärde.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG erhöll på begäran

ordet för att besvara fru Västbergs
fråga angående åtgärder för återställande
av de sociala förmånernas realvärde.

Svaret hade före sammanträdet i
stencilerad form tillställts kammarens
ledamöter, och herr statsrådet Sträng
lämnade nu följande sammanfattning
av svaret:

Herr talman! Fru Västberg har frågat,
vilka åtgärder som vidtagits eller
planerats i syfte att snarast infria regeringens
löfte i programförklaringen,
att de sociala förmånernas realvärde
skall återställas. Med anledning härav
har jag låtit utarbeta en tämligen utförlig
redogörelse, som utdelats till
kammarens ledamöter. Av redogörelsen
framgår, att reglerna för ett stort antal
av de sociala bidragen nyligen har omprövats
eller vid denna riksdag kommer
att omprövas med hänsyn till penningvärdets
förändringar under de senaste
åren. För en del förmåner gäller,
att deras konstruktion befinner sig under
prövning av ämbetsverk eller särskilda
sakkunniga. Det kan förutsättas,
att dessa utredningar med hänsyn
till lägets krav kommer att genomföras
så snabbt som det är möjligt.

Jag tror att det kan sägas, att de genomförda
eller planerade åtgärderna —
dock med barnbidragen som ett viktigt
undantag — kommer att visa sig fylla
kravet på bevarande av förmånernas
realvärde. De planerade åtgärderna

Onsdagen den 19 mars 1952.

Nr 10.

Svar på fråga angående återställandet av de sociala förmånernas realvärde.

kommer dock att kräva ytterligare finansiella
insatser.

Beträffande barnbidragen vill jag påpeka,
att en höjning med t. ex. 30
procent såsom kompensation för levnadskostnadernas
stegring, d. v. s. från
290 till låt säga 380 kronor, skulle medföra
en ökad statsutgift på drygt 158
miljoner kronor. Kostnaderna för barnbidragen
uppgår nu till omkring en
halv miljard per år. Det har icke f. n.
ansetts vara möjligt att belasta budgeten
med ytterligare kostnader för barnbidrag.
Jag vill i detta sammanhang
nämna, att kostnaderna för indextillägg
på folkpensioner för nästa budgetår har
beräknats till 205 miljoner kronor. Det
är högst sannolikt, att folkpensionärerna
inom kort får ytterligare ett indextillägg
och att denna summa kommer
att behöva räknas upp med cirka 34
miljoner. Därmed kommer statens sammanlagda
kostnader för folkpensioneringen
att stiga till omkring en miljard
kronor, utan att därför folkpensionärerna
erhållit någon del av den allmänna
standardhöjning som andra
grupper kommit i åtnjutande av sedan
pensionsbeloppen bestämdes.

Regeringen måste helt naturligt ha
dessa fakta i minnet vid bedömandet
av möjligheterna till skattesänkning och
till en fortsättning av det sociala reformverket.

Detta är det besked som jag i dagens
läge anser mig kunna ge som svar på
fru Västbergs fråga.

Det inom kammaren utdelade svaret
var i sin helhet av följande lydelse:

Herr talman! Fru Västberg bar frågat,
vilka åtgärder som vidtagits eller
planerats i syfte att snarast infria regeringens
löfte i programförklaringen,
att de sociala förmånernas realvärde
skall återställas. Med anledning härav
vill jag lämna följande redogörelse.

Sådana förmåner, som utgår i naturaforrn
— t. ex. anstaltsvård, skolmåltider,
resor — påverkas av penningvärdeförsämringen
på ett för den enskilde

märkbart sätt endast om standarden
sänkes eller om avgifter pålägges eller
höjes.

Då det gäller kontanta förmåner har
man att skilja mellan sådana, som utgår
med ett fixerat enhetligt belopp och
sådana, som utgår med varierande belopp
under ett visst tak. De enhetliga
bidragen, t. ex. barnbidrag och allmän
ålderspension, påverkas genomgående
av en penningvärdeförsämring. För de
maximerade förmånerna, till vilka kan
räknas sådana som mödrahjälp men
även olycksfallsförsäkring o. d., kan
man inom den angivna ramen till en
viss grad möta en penningvärdeförsämring.

I fråga om inkomstprövade förmåner
påverkar penningvärdeförsämringen inkomstgränsernas
innebörd därhän, att
inkomstprövningen skärpes. För individuellt
behovsprövade förmåner gäller,
att prövningen måste anpassas till
levnadskostnadsnivån om förmånens
värde inte skall minska.

För bidrag till vissa klart avgränsade
ändamål, i första hand bidrag avsedda
att minska bostadskostnaden, gäller att
en levnadskostnadsstegring i och för sig
inte behöver påverka förmånens värde;
en värdeförsämring inträder i det
nämnda fallet endast om bostadskostnaden
stiger.

Jag skall härefter lämna en redogörelse
för de åtgärder som vidtagits eller
planeras beträffande olika sociala förmåner.
Därvid förutskickas emellertid,
att det endast är utvecklingen under
senare år, låt säga under efterkrigstiden,
som bör beaktas. Under denna tid
har sociala förmåner kommit att spela
en sådan roll i den enskildes och samhällets
ekonomi, att problemen om förmånernas
realvärde blivit större och
viktigare än någonsin. Det torde också
vara de senaste årens levnadskostnadsstegring,
som aktualiserat frågan.

1. Folkpensioneringen. Vad först folkpensioneringen
angår vill jag erinra
om att då folkpensioncringslagen be -

Nr 10.

Onsdagen den 19 mars 1952.

Svar på fråga angående återställandet av de sociala förmånernas realvärde.

handlades i riksdagen 1946, uttalade
min företrädare i ämbetet ett löfte, att
folkpensionärerna icke skulle behöva
vänta på förslag om dyrtidstillägg, därest
prisutvecklingen skulle motivera en
sådan åtgärd. Dyrtidstillägg beslöts
också redan under det första år då de
nya pensionerna utbetalades, nämligen
1948, och sedan prisutvecklingen visat
det berättigade däri, infördes 1950 en
indexreglering av folkpensionerna.

Denna indexreglering gäller emellertid
inte alla förmåner inom folkpensioneringen.
Sålunda är de inkomstprövade
bostadstilläggen undantagna. Någon
generell ökning av bostadskostnaderna,
som kunnat motivera en indexreglering
av bostadstilläggen, har hittills
inte inträffat. Däremot har penningvärdeförsämringen
inneburit en
skärpning av inkomstprövningen av bostadstilläggen
och övriga inkomstprövade
pensionsförmåner. Genom den
proposition, byggd på folkpensionsrevisionens
förslag, som kommer att framläggas
för innevarande års riksdag, torde
detta missförhållande kunna rättas
till. Genom den omläggning i fråga om
bostadstilläggen, som folkpensionsrevisionen
förordat, bl. a. innebärande att
den nuvarande bostadskostnadsgrupperingen
slopas, torde möjligheterna till
en anpassning av folkpensionernas totalbelopp
till de faktiska levnadskostnaderna
och till ortens standard bliva
större än hittills.

Inte heller blindtillägget är indexreglerat.
Ändrade bestämmelser om detta
tillägg överväges nu inom socialdepartementet.

Bidraget till änkor och änklingar
med barn under 10 år indexreglerades
samtidigt med folkpensionerna. Det bostadstillägg
som kan utgå i detta fall
påverkas av folkpensionsrevisionens
förslag. Änkepensioneringskommittén
kommer inom den närmaste tiden att
framlägga förslag till justeringar i fråga
om såväl änke- och änklingsbidraget
som änkepensionerna.

Då det gäller inkomstgränserna för
inkomstprövade folkpensionsförmåner
har folkpensionsrevisionen föreslagit
förbättringar avsedda att inte endast
kompensera penningvärdeförsämringen
utan även lämna visst utrymme för
tjänstepensioner för arbetare och anställda
i enskild tjänst. Även detta önskemål
torde bliva tillgodosett i den
kommande propositionen.

2. Sjukförsäkringen. Årets riksdag har
beträffande den frivilliga sjukförsäkringen
beslutat höja gränserna för sjukpenningens
belopp till lägst 2 och högst
14 kronor per sjukdag. Den faktiska
höjningen får dock den enskilde själv
svara för genom höjda avgifter. —
Detta beslut kan dock endast betraktas
som en, som jag hoppas, kortvarig provisorisk
anordning i avvaktan på ett
genomförande av en obligatorisk sjukförsäkring.
Den sistnämnda frågan är
föremål för utredning inom socialförsäkringsutredningen.

3. Olycksfallsförsäkringen. Ersättningarna
enligt olycksfallsförsäkringslagen
ändrades genomgripande 1948.
Motsvarande förbättringar har genomförts
i de till denna lag anslutna författningarna.
Sålunda tillkom 1950 en
ny militärersättningsförordning. 1950
beslöts vidare ersättningstillägg till
olycksfallsersättningar enligt äldre lagstiftning
i syfte att åstadkomma en utjämning
mellan ersättningar för olycksfall
i arbete vid olika tidpunkter. För
närvarande behandlar riksdagen ett förslag
om ytterligare livräntetillägg åt
vissa livräntetagare enligt 1901 års
olycksfallsersättningslag. I propositionen
härom (nr 81) har jag uttalat, att
de förändringar som penningvärdet undergått
på senare tid utgör motiv för
en prövning av frågan om kompensation
för stegrade levnadskostnader till
olika kategorier, som uppbär ersättning
i anledning av yrkesskada. Riksförsäkringsanstalten
har fått i uppdrag
att utarbeta ett förslag i detta syfte, och

Onsdagen den 19 mars 1952.

Nr 10.

Svar på fråga angående återställandet av de sociala förmånernas realvärde.

jag hoppas att frågan skall kunna föreläggas
nästa års riksdag.

Vissa lättnader vid beräkningen av
rätten till s. k. silikosersättning hoppas
jag inom kort skall kunna träda i tilllämpning.

Olycksfallsförsäkringens framtida utformning
prövas nu av socialförsäkringsutredningen.

Såsom jag inledningsvis antydde tilllåter
den skala, som tillämpas för olycksfallsersättningarnas
beräkning, att hänsyn
tas till penninginkomsternas stegring
upp till de maximibelopp som gäller
vid beräkningen av arbetsförtjänsten.
Det är min förhoppning att socialförsäkringsutredningens
förslag skall
framläggas så snart, att en uppräkning
av dessa maximibelopp skall kunna anstå
till dess ställning kan tas till spörsmålet
om en samordning emellan sjukoch
olycksfallsförsäkringen i dess helhet.

4. Arbetslöshetshjålp. Daghjälpens
maximibelopp höjdes 1950 för de arbetslöshetsförsäkrade
från 7 till 8 kronor.
En förbättring av försäkringens
förmåner med särskild hänsyn till penningvärdets
fall hör till de frågor, som
nu behandlas av den i höstas tillkallade
utredningen för en effektivisering av
den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen.

Kontantunderstöden till oförsäkrade
eller utförsäkrade arbetslösa har icke
höjts sedan 1948 med hänsyn till läget
i fråga om arbetslöshetsförsäkringens
förmåner. Kontantunderstöd utgår emellertid
numera endast till ett mycket
ringa antal personer. Arkivarbetslönerna
höjdes 1951 från 390 till 455 kronor
i månaden i högsta ortsgrupp.

Jag kommer nu till den s. k. familjepolitiska
verksamhetens olika typer av
förmåner.

5. Allmänna barnbidrag. Den fr. o. m.
i år genomförda höjningen av de allmänna
barnbidragens belopp från 260
till 290 kronor per barn och år sammanhänger
med den kommunala orts -

avdragsreformen och innebär icke för
andra än de allra sämst ställda någon
egentlig höjning av statens bidrag till
barnförsörjningskostnaderna. Någon
höjning av barnbidragen med hänsyn
till penningvärdets fall har hittills icke
skett. Jag återkommer i det följande till
denna fråga.

6. Särskilda barnbidrag. Änkepensioneringskommittén
är för närvarande
sysselsatt med en översyn av bestämmelserna
om de särskilda barnbidragen
till i första hand änkors och invaliders
barn. I avvaktan på änkepensioneringskommitténs
förslag har i proposition
(nr 70) till årets riksdag föreslagits provisoriska
tillägg till dessa bidrag motsvarande
en ökning av bidragens maximibelopp
med 25—28 procent. Levnadskostnaderna
låg i genomsnitt för 1951
ca 24 procent över genomsnittet för
1947, då de särskilda barnbidragen fick
sin nuvarande utformning. Numera har
dock stegringen gått längre, varför det
torde kunna sägas att den föreslagna
förbättringen endast knappt kompenserar
penningvärdeförsämringen för bidragstagare
med helt särskilt barnbidrag.

Den inkomstprövning som tillämpas
för de särskilda barnbidragen har omprövats
av folkpensionsrevisionen, och
förslag till förbättringar kommer att
föreläggas årets riksdag.

7. Bidragsförskott. Enligt år 1947 fastställda
regler utgår s. k. bidragsförskott
utan inkomstprövning med högst 250
kronor. Socialstyrelsen har fått i uppdrag
att föreslå en provisorisk höjning
av maximibeloppet och har i dagarna
framlagt förslag om en höjning till 420
kronor eller 35 kronor per månad. Frågan
om dessa bidrags höjd har samband
med höjden av de underhållsbidrag som
domstolarna fastställer för utomäktenskapliga
barn och skilsmässobarn m. fl.
Lagstiftning om höjning av underhållsbidragen
överväges inom justitiedepartementet,
och avsikten är att förslag

Nr 10.

Onsdagen den 19 mars 1952.

Svar på fråga angående återställandet av de sociala förmånernas realvärde.

skall föreläggas denna riksdag såväl i
denna fråga som i frågan om bidragsförskottens
högsta belopp.

8. Mödrahjälp. Mödrahjälpens nuvarande
högsta värde, 400 kronor eller vid
flerbörd 500 kronor, har gällt sedan
1944. Då i princip en fri beliovsprövning
tillämpas för denna hjälpform och
maximibeloppet långt ifrån alltid utgår,
lämnar de nu gällande bestämmelserna
utrymme för hänsynstagande till en viss
penningvärdeförsämring. I de normer
för behovsprövningen, som socialstyrelsen
rekommenderar mödrahjälpsnämnderna
att följa i normalfallen, tas hänsyn
till dyrort, barnantal och inkomstnivå.
Nya normer har nu utarbetats, varvid
de inkomstbelopp som anges har
höjts i takt med levnadskostnadsstegringen
sedan 1947, då normerna senast
fastställdes. Detta kommer att medföra
en viss höjning av mödrahjälpsbeloppen
och att möjligheterna att erhålla hjälp
icke minskas med anledning av penningvärdeförändringen.
Det genomsnittliga
värdet av hjälpen hade 1950 stigit
till 240 kronor.

För att tillgodose det ökade hjälpbehovet
bland dem, som har så låga inkomster
eller så många barn att de redan
tidigare fått det högsta hjälpbeloppet,
skulle emellertid maximibeloppen
behöva höjas ytterligare.

Frågan om utformningen av det ekonomiska
stödet vid havandeskap och
barnsbörd utredes för närvarande av
såväl socialförsäkringsutredningen som
av utredningen rörande arbetslöshetsförsäkringen.

9. Moderskapspenning och moderskapshjälp.
Moderskapspenningens belopp
är oförändrat 75 kronor sedan
1938. Inkomstgränsen fastställdes senast
1949 till 4 000 kronor beskattningsbar
inkomst. Någon höjning av denna gräns
eller av bidragsbeloppet har icke planerats
med hänsyn till den nyssnämnda
omprövningen av hjälpen vid moderskap
som pågår inom socialförsäkrings -

utredningen och utredningen rörande
arbetslöshetsförsäkringen. Avvägningen
av hjälpbeloppet får ses mot bakgrunden
av övriga bidrag till barnkostnaderna
som införts under senare år. Därtill
kommer att de allra flesta har eller
lätt kan få tillgång till moderskapshjälp.

Moderskapshjälpen erhålles genom
sjukkassorna utan inkomstprövning. Beloppet
skall enligt 1937 års alltjämt gällande
beslut vara lägst 110 kronor och
är i allmänhet 125 kronor. Beträffande
ändring av reglerna för denna hjälpform
gäller vad som nyss sagts om moderskapspenningen.

10. Ferieresor för barn och husmödrar.
Inkomstgränserna för ferieresorna
fastställdes senast 1949, och har sedan
1950 gått vid 4 000 kronor beskattningsbar
inkomst. I årets statsverksproposition
har föreslagits, att gränsen snarast
möjligt skall höjas till 4 300 kronor och
fr. o. m. nästa år till 5 200 kronor beskattningsbar
inkomst. Stegringen av de
belopp i sammanräknad nettoinkomst,
som ligger bakom gränsbeloppen för
1950 och 1953 års inkomstprövning, är
ungefär 17 procent. Detta innebär en
mindre skärpning av inkomstprövningen,
varvid dock är att märka, att en
mycket stor del av dem som åtnjuter
reseförmånerna har inkomster betydligt
understigande dessa inkomststreck.

Reseförmånens nominella värde har
stigit genom prishöjningarna på järnvägar
och busslinjer. Förmånens realvärde
skulle ha bibehållits helt, om inte
riksdagen förra året beslutat införa en
avgift för resorna. En lindring därvidlag
har föreslagits för vissa familjer i
årets statsverksproposition.

I detta sammanhang må nämnas, att
någon höjning av husmodersstipendiernas
maximibelopp ej skett med hänsyn
till levnadskostnadsutvecklingen.

11. Fria skolmåltider. I den mån ingen
försämring av måltidernas kvalitet skett
— och jag har ingen anledning förmoda
att så skulle vara fallet — är denna för -

Onsdagen den 19 mars 1952.

Nr 10.

Svar på fråga angående återställandet av de sociala förmånernas realvarde.

måns realvärde för den enskilde orubbat.
Däremot har, trots de i år förordade
höjningarna av statsbidraget till
skolmåltider, en viss förskjutning mot
ökade kostnader för kommunerna i förhållande
till staten skett under de senaste
åren. Chefen för ecklesiastikdepartementet
har nyligen bemyndigats
tillkalla sakkunniga för en översyn av
de materiella grunderna för dessa statsbidrag.

Vad nyss sagts om skolmåltidernas
realvärde gäller i stort sett även förmånen
av fri skolmateriel.

12. Studiestipendier. För ett stort antal
av de stipendier till skol- och yrkesundervisning,
vartill medel anslås under
åttonde huvudtiteln, har i år en
uppräkning med 15 procent föreslagits.
För den största gruppen av dessa stipendier,
nämligen grundstipendierna åt
landsbygdselever vid högre läroanstalter,
vilka måste bo inackorderade på
skolorten, har emellertid någon höjning
av beloppet, som 1946 fastställdes till
500 kronor per läsår, inte ifrågasatts.
Någon behovsprövning förekommer ej
för denna stipendietyp. För de s. k. behovsstipendierna,
som utgår till mindre
bemedlade elever vid högre läroanstalter,
motsvarar den föreslagna höjningen
av maximibeloppet från 540 till 630
kronor icke full kompensation för penningvärdeförsämringen.
Anslagets otillräcklighet
har redan tidigare medfört
ett tvång att väga den enskildes behov
mot medelstillgången. I en särskild proposition
till denna riksdag kommer förslag
att framläggas till vissa ändringar
av reglerna för studiehjälp åt eleverna
vid allmänna läroverk och andra läroanstalter.

De naturastipendier, som utgår till
studerande vid universitet och högskolor,
har helt naturligt behållit sitt realvärde
för den enskilde. Den kraftiga
anslagsökning, som föreslagits i år för
dessa stipendier, har avsetts möjliggöra
en ökning av antalet stipendiater, vilket

under de senaste åren måst minskas något
på grund av kostnadsökningarna.

13. Bosåttningslån. Bosättningslånens
högsta belopp fastställdes 1946 till 2 000
kronor. Då många låntagare inte begär
eller beviljas högsta belopp, finnes ett
visst utrymme för prisstegringar inom
den gällande ramen. Men en höjning av
maximibeloppet är tvivelsutan behövlig,
och med hänsyn härtill har socialstyrelsen
fått i uppdrag att se över de gällande
bestämmelserna för lånen.

14. Bostadsrabatter m. m. Bland de
bostadssociala anordningarna tilldrar
sig i detta sammanhang de 1948 införda
familjebostadsbidragen i första hand
uppmärksamhet. Bidragsbelopp och inkomstgränser
har varit praktiskt taget
oförändrade sedan 1948. Nu har 1951
års bostadsutredning föreslagit en höjning
av inkomstgränserna med 2 000
kronor och därutöver en anordning med
reducerade bidrag inom inkomstskikten
närmast ovanför dessa streck. En proposition
i anledning av detta förslag
kommer att framläggas inom kort.
Kungl. Maj :ts förslag är avsett att i stort
sett kompensera penningvärdeförsämringen
under den tid bidragsgivningen
pågått.

Något förslag till höjning av bidragens
belopp har inte framlagts. Bostadsutredningen
räknar med att under detta
år framlägga slutresultatet av sin översyn
av bostadsrabattsystemet. Därvid
kommer även frågan om bidragens belopp
att behandlas. Så länge hyresnivån
inte undergått större förändringar är.
som varit fallet sedan dessa bidrag infördes,
har hittills anledning inte ansetts
föreligga att föreslå en uppräkning
av bidragen.

De lån och bidrag i övrigt, som utgår
i syfte att hålla bostadskostnaderna nere,
har nyligen höjts eller beräknas bli höjda
inom kort för att motverka den under
det senaste året inträdda byggnadskostnadsstegringen.

För att göra denna översikt så full -

Nr 10.

Onsdagen den 19 mars 1952.

Svar på fråga angående återställandet av de sociala förmånernas realvärde.

ständig som möjligt vill jag även omnämna
vissa andra bidrag av social natur,
vilka påverkats av levnadskostnadsstegringen.

15. Bidrag till landsbygdspatienters
sjukvårdskostnader. Statsbidrag utgår
från ett anslag under elfte huvudtiteln
till lindring av sjukvårdskostnaderna
för mindre bemedlade patienter på
landsbygden. En proposition kommer
inom kort att framläggas med förslag
om en uppräkning av den för dessa bidrag
gällande inkomstgränsen, varvid
full hänsyn tas till levnadskostnadsstegringen
sedan inkomstgränsen senast
fastställdes. Den för dessa bidrag gällande
inkomstgränsen tillämpas även för
bidrag till resekostnaderna för patienterna
vid vissa sjukvårdsanstalter för
specialbehandling in. in.

16. Militära familjebidrag. Året riksdag
har beslutat höja familjepenningen
för värnpliktigas anhöriga, varvid full
hänsyn tagits till inträffade stegringar
av levnadskostnaderna. Ändrade regler
för inkomstprövningen har även utfärdats.

Vid behandlingen av denna fråga avvisade
riksdagen nyligen tanken på en
indexreglering av dessa bidrag. Riksdagen
fann det ur praktiska synpunkter
lämpligast, att riksdagen lämnades tillfälle
att besluta om bidragsbeloppen för
varje gång en ändring kunde anses påkallad.
Därigenom skulle också ges möjlighet
att ta hänsyn till rådande statsfinansiella
läge.

Den föregående redogörelsen torde
ha visat, att reglerna för ett mycket
stort antal av de sociala bidragen nyligen
har omprövats eller vid denna riksdag
kommer att omprövas med hänsyn
till penningvärdets förändringar under
de senaste åren. För en del förmåner
gäller, att deras konstruktion befinner
sig under prövning av ämbetsverk eller
särskilda sakkunniga. Det kan förutsättas,
att dessa utredningar med hänsyn
till lägets krav kommer att genomföras
så snabbt som det är möjligt.

Vid de företagna eller förestående
omprövningarna av olika bidragsformer
har hänsyn i de flesta fall tagits till
levnadskostnadsutvecklingen; i många
fall har dock icke full kompensation erhållits.
Man har härvid att ta hänsyn
till kraven på enkelhet i reglerna, bidragens
ändamål samt kostnaderna. Att
införa alltför komplicerade system för
att uppnå full trygghet för förmånernas
realvärde tjänar inte alltid det ändamål
bidragen har. I den mån taxeringsresultat
och inkomstuppgifter ligger till
grund för prövningen av förmånerna
kommer därtill, att någon fullständig
rättvisa över huvud icke är uppnåelig. I
fråga om inkomstprövade förmåner gäller,
att ofta även en ganska knapp uppräkning
av inkomsterna i stort sett är
tillräcklig med hänsyn till att bidragsbehovet
är störst och bidrag vanligast
förekommer bland dem, som ligger
långt under inkomstgränserna. Man har
vid avvägningen av inkomstgränser
också att ta hänsyn till de andra begränsningar
än inkomstgränser som förekommer.

Jag tror att det kan sägas, att de genomförda
eller planerade åtgärderna —
dock med barnbidragen som ett viktigt
undantag — kommer att visa sig i någon
mån fylla kravet på bevarande av
förmånernas realvärde. De planerade
åtgärderna kommer dock att kräva ytterligare
finansiella insatser.

Vid diskussionen om förmånernas
realvärde måste man vara klar över,
vad man menar med realvärde. Som
sagt har uppräkningen av bidragsbelopp
och inkomstgränser skett under
hänsynstagande till levnadskostnadsutvecklingen.
Indexregleringen av folkpensionerna
sker med hänsyn till
denna. I de fall där under den pågående
diskussionen i denna fråga en indexreglering
har föreslagits på andra
områden, har man likaledes i allmänhet
förutsatt att levnadskostnadsindex
skall vara avgörande för uppräkningen
av bidragsbeloppen. Det bör dock ob -

Onsdagen den 19 mars 1952.

Nr 10.

Svar på fråga angående återställandet av de sociala förmånernas realvärde.

serveras, att användandet av levnadskostnaderna
som måttstock vid omprövningen
av förmånerna innebär ett
ganska snävt tillgodoseende av kravet
på realvärdets bibehållande.

Jag återkommer nu till frågan om
barnbidragen. De förbättringar av en
rad socialförmåner, som redan beslutats,
eller är under förberedande, kommer
att medföra vissa kostnadsökningar.
En höjning av barnbidragen
med t. ex. 30 procent såsom kompensation
för levnadskostnadernas stegring,
d. v. s. från 290 till låt säga 380 kronor,
skulle medföra en ökad statsutgift på
drygt 158 miljoner kronor. Kostnaderna
för barnbidragen uppgår nu till omkring
en halv miljard per år. Det
har icke f. n. ansetts vara möjligt att
belasta budgeten med ytterligare kostnader
för barnbidrag. Jag vill i detta
sammanhang nämna, att kostnaderna
för indextillägg på folkpensioner för
nästa budgetår har beräknats till 205
miljoner kronor. Det är högst sannolikt,
att denna summa redan inom
en nära framtid kommer att behöva
räknas upp med ca 34 miljoner. Därmed
kommer statens sammanlagda
kostnader för folkpensioneringen att
stiga till omkring en miljard kronor,
utan att därför folkpensionärerna erhållit
någon del av den allmänna standardhöjning
som andra grupper kommit
i åtnjutande av sedan pensionsbeloppen
bestämdes.

Regeringen måste helt naturligt ha
dessa fakta i minnet vid bedömandet
av möjligheterna till skattesänkning
och till en fortsättning av det sociala
reformverket.

Detta är det besked som jag i dagens
läge anser mig kunna ge som svar på
fru Västbergs fråga.

Härefter anförde:

Fru VÄSTBERG: Herr talman! Enligt
god sed ber jag att få tacka för det utförliga
och snabba svaret på min enkla
fråga. Tnnehållet i svaret kan givetvis

inbjuda till kommentarer i detalj, men
då jag vet att denna fråga i dag tränges
med viktiga ärenden på en diger föredragningslista,
skall jag fatta mig kort
och bara säga ett par ord i allmänhet
i ämnet.

Svaret är i det väsentliga ägnat, tycker
jag, att nedtona den mycket allvarliga
oro, som många människor ute i
landet liksom jag hyst och hyser över
de sociala förmånernas värdeförsämring
genom minskningen av penningens
köpkraft. De åtgärder, som vidtagits
eller planeras av regeringen på socialvårdens
område, ser glädjande nog
ut att snarast återställa realvärdet av
den socialhjälp, som vi tidigare ansett
vara motiverad med hänsyn till behovet.
För min del tänker jag då främst
på de olika bidrag som rymmas inom
den familjevänliga politikens ram,
inte minst de särskilda barnbidragen
och de s. k. bidragsförskotten, som
ändå är avsedda att bereda en om också
ringa hjälp till de allra mest behövande
i samhället.

Även den signalerade förbättringen
av folkpensionerna i olika avseenden
måste hälsas med glädje, och min tillfredsställelse
skulle bli så mycket större,
om det vore möjligt att våra fattiga
åldringar även fick något med av vårt
ökade välstånd. Det bär också statsrådet
markerat.

Jag är nöjd med det mesta i svaret.
På en väsentlig punkt måste jag i alla
fall anmäla ett, som jag själv tycker,
berättigat missnöje. Jag kan nämligen
i socialministerns utförliga redovisning
inte skönja den minsta lilla stråle av
hopp om att även de allmänna barnbidragen
är inneslutna i regeringens
aktuella omsorger, när det gäller återställande
av de sociala förmånernas
realvärde. Regeringen har, såvitt jag
läst (less programförklaring rätt, inte
gjort något undantag för dessa barnbidrag
i sin deklaration om alt man skall
återställa realvärdet på de sociala förmånerna.
Vad riksdagen själv beträf -

2 — Andra kammarens protokoll 1952. Nr 10.

Nr 10.

Onsdagen den 19 mars 1952.

Svar på fråga angående återställandet av de sociala förmånernas realvärde.

far, liar den bara för någon vecka sedan
i anslutning till en motion i ämnet
sagt ifrån, att den förutsätter att
Kungl. Maj:t med uppmärksamhet följer
utvecklingen på området och kommer
med de förslag som betingas av
levnadskostnadsförändringarna.

Jag måste ju medge, att det finns en
liten brasklapp i form av en parentes
i utskottets utlåtande, nämligen att
Kungl. Maj:t skall beakta även det
statsfinansiella läget, när det gäller förslag
i ärendet. Det kan ju sålunda befaras,
att de allmänna barnbidragens
realvärde kommit i riskzonen på grund
av det ekonomiska läget och det allt
starkare kravet från opinionens sida på
sänkning av den statliga skatten.

Kanske en realförsämring av barnfamiljernas
sociala standard, absolut
eller i jämförelse med de barnlösa familjernas,
blir den nya befolkningspolitiska
linjen i det stigande välståndets
svenska folkhem. Jag kan inte undgå
att undra över hur det i längden skall
bli möjligt för socialminister Sträng
och några av hans kolleger att hjälpa
regeringen Erlander-Rådom att inom
rimlig tid återställa de sociala förmånernas
realvärde över hela linjen, att
ordentligt upprusta många eftersatta
områden, klara sjukvårdsreformens genomförande
o. s. v., om finansminister
Sköld berövas de absolut nödvändiga
ekonomiska resurserna genom en radikal
skattelättnad i enlighet med propagandans
önskelista.

Det skulle ju vara mycket att tilllägga
kring den utförliga redogörelse,
som här lämnats av socialministern,
men jag har i anledning av att svaret
kommer på ett onsdagsplenum lovat att
fatta mig kort. Jag bara tackar ytterligare
en gång för svaret.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG: Herr talman! Det är
bara ett enda uttalande i fru Västbergs
anförande som jag vill kommentera.
Det är inte fråga om någon ny befolk -

ningspolitisk linje i välståndsökningens
Sverige utan bara om i vilken takt de
sociala reformernas värde skall återställas.
Det finns inte något undantag
i programförklaringen i fråga om de
allmänna barnbidragen — det är alldeles
riktigt som fru Västberg noterade
— men läget ger inte möjlighet att sätta
den saken bland de absolut dagsaktuella
frågorna.

Härefter meddelade herr talmannen, att
herr Ohlin begärt ordet, och framställde
propositioner dels på bifall till därmed
gjort förslag att beträffande denna fråga
upphäva den i § 20 mom. 4 kammarens
ordningsstadga föreskrivna inskränkningen
i yttranderätten och sålunda
medgiva allmän överläggning
därom dels ock på avslag å nämnda
förslag; och fann herr talmannen den
senare propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Ohlin begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren avslår
framställningen om allmän överläggning
i anledning av förevarande enkla
fråga, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren medgivit
dylik överläggning.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Ohlin begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos
101 ja och 54 nej, varjämte 17 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Onsdagen den 19 mars 1952.

Nr 10.

Kammaren hade alltså avslagit framställningen
om allmän överläggning i
anledning av frågan.

Överläggningen förklarades härefter
avslutad.

§ 4.

Föredrogos var för sig följande Kungl.
Maj :ts på bordet liggande propositioner;
och hänvisades därvid

propositionen nr 96, angående reglering
av priserna på fisk under budgetåret
1952/53, m. m., såvitt angick däri
framlagt förordningsförslag, till behandling
av lagutskott och i övrigt till jordbruksutskottet; propositionen

nr 102, angående vissa
anslag ur kyrkofonden m. m., såvitt angick
anordnande av förbättrade lokaler
för domkapitlet och stiftsnämnden i
Växjö samt ombyggnad av domkapitelshuset
i Västerås, till statsutskottet och i
övrigt till behandling av lagutskott;

propositionen nr 103, angående vissa
frågor rörande blind- och dövstumundervisningen,
såvitt angick däri framlagt
lagförslag, till behandling av lagutskott
och i övrigt till statsutskottet;
till bankoutskottet propositionerna:
nr 104, med förslag till förordning
om ändrad lydelse av § 4 förordningen
den 16 maj 1890 (nr 21 s. 1) angående
Sveriges allmänna hypoteksbank, m. m.;
och

nr 105, med förslag till förordning
om ändrad lydelse av §§ 2 och 3 förordningen
den 17 maj 1935 (nr 176)
angående Konungariket Sveriges stadshypotekskassa
m. m.;

till jordbruksutskottet propositionen
nr 109, angående organisationen av den
lokala försöksverksamheten på jordbrukets
område, m. m.;

till behandling av lagutskott propositionerna: nr

110, med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 29 juni
1946 (nr 408) om användande av
statspolispcrsonal för vissa särskilda
uppgifter; och

nr 111, med förslag till lag om fortsatt
giltighet av utlänningslagen den
15 juni 1945 (nr 315); samt

till statsutskottet propositionerna:
nr 112, angående vissa frågor i samband
med omläggning av föreningen
Styrsö kustsanatoriums verksamhet
m. m.;

nr 115, angående anslag till lindring
i mindre bemedlade patienters å landsbygden
sjukvårdskostnader;

nr 117, angående viss förstärkning
av vitaminavdelningen vid statens institut
för folkhälsan; och

nr 119, angående anslag för budgetåret
1952/53 till avlöningar och omkostnader
vid poliskåren i Boden.

§ 5.

Föredrogos var efter annan följande
å kammarens bord vilande motioner;
och remitterades därvid:
till bevillningsutskottet motionerna:
nr 502 av herr Edström;
nr 503 av herr Ståhl;
nr 504 av herr Hjalmarson m. fl.;
nr 505 av herr Johansson i Mysinge;
nr 506 av herr Hagberg i Luleå m. fl.;
nr 507 av herr Nilsson i Svalöv;
nr 508 av herr Ohlin m. fl.; och
nr 509 av fru Sandström; samt
till behandling av lagutskott motionen
nr 510 av herr Hjalmarson m. fl.

§ 6.

Föredrogs den av herr Johansson i
Stockholm vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då
bordlagda anhållan att få framställa
interpellation till hans excellens herr
ministern för utrikes ärendena angående
åstadkommande av likartade inresebestämmelser
i USA och Sverige.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 7.

Föredrogos vart för sig:
utrikesutskottets utlåtande nr 5, i an -

Nr 10.

Onsdagen den 19 mars 1952.

Motion om anstånd med upprättande av röstlängd under år, då allmänna val icke

skola förrättas.

ledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående ratifikation av Förenta Nationernas
konvention om förebyggande
och bestraffning av brottet folkmord
(genocide); och

konstitutionsutskottets memorial nr
9, med förslag till ändrad lydelse av
§§ 17 och 18 riksdagsstadgan.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda utlåtande och memorial hemställt.

§ 8.

Motion om anstånd med upprättande av
röstlängd under år, då allmänna val icke
skola förrättas.

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 10, i anledning av väckt
motion om anstånd med upprättande
av röstlängd under år, då allmänna val
icke skola förrättas.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr CHRISTENSON i Malmö: Herr
talman! Jag ber att få tacka konstitutionsutskottet
för dess välvilliga erinran
om, att syftet med min motion är beaktansvärt
och att utskottet konstaterar
att väsentliga besparingar kunna vinnas
vid ett genomförande av motionen. Men
det är också det enda positiva i utskottets
utlåtande. Motionen innebär att frågan
om anstånd med upprättande av
röstlängd under år, då allmänna val
inte skola förrättas, skulle utredas. Jag
skall tillåta mig att i korthet granska
utskottets resonemang mot en sådan utredning.

I utskottets utlåtande heter det att de
allmänna röstlängderna skall utgöra en
förteckning å dem, som äga rösträtt vid
vissa val och beslut. Vidare skall röstlängd
användas för att utreda, huruvida
en viss person är valbar till ett förtroendeuppdrag.
Det är emellertid ytterst
få personer, om man undantar dem som

falla för åldersgränsen, som sakna rösträtt.
Vid politiska och kommunala val
upprättas vallistorna i huvudsak av de
politiska partierna, vilka har god lokal
kännedom om vederbörandes valbarhet.
Vid vissa val i kommunerna och vid
prästval kan enligt expertuttalande mantalslängden
mycket väl användas som
röstlängd.

Vidare anför utskottet som ett argument
för bibehållande av den nuvarande
ordningen, att vid riksdagsupplösning,
folkomröstning och fattande av
beslut å allmän rådstuga röstlängden är
nödvändig. Vi bör emellertid hålla i
minnet att det är 39 år sedan det förekom
en riksdagsupplösning och 30 år
sedan vi hade en folkomröstning här i
landet. Beslut å allmän rådstuga förekommer
också mycket sällan. Ett sådant
förekom i Malmö år 1950, men
dessförinnan hade det inte sedan år
1884 varit aktuellt med något beslut å
allmän rådstuga.

Utskottet erinrar om att riksdagsordningen
föreskriver att i händelse av
upplösning av andra kammaren nyval
skall ske ofördröjligen. Med anledning
av detta uttalande vill jag meddela, att
enligt upplysningar som jag erhållit av
en fackman på länsstyrelsen i Malmöhus
län, kan man där — det gäller dock
det folkrikaste länet i landet — med
hjälp av ordinarie arbetsstyrka upprätta
stomme till röstlängd på 18 arbetsdagar;
genom att tillgripa övertid och
engagera extra personal kan denna tid
nedbringas till hälften.

Jag har under den sista tiden talat
ingående om dessa saker med en del
fackfolk på länsstyrelserna, häradsskrivare,
mantalstjänstemän och andra, och
dessa är av den uppfattningen att en sådan
förenkling, som föreslagits i motionen,
skulle vara av stor betydelse. Framför
allt är det möjligheterna till besparingar
och nedbringande av arbetsbördan
för tjänstemän av olika beteckningar
som man har fäst sig vid. Jag

Onsdagen, den 19 mars 1952. Nr 10.

Motion om anstånd med upprättande av röstlängd under år, då allmänna val icke
skola förrättas.

kan nämna att för upprättandet av röstlängden
åtgår enbart i Malmöhus län
årligen papper för cirka 3 000 kronor,
och därtill komma arbetslöner, kostnader
för maskintillbehör, elektrisk kraft,
arbete med bokbindning, arkivering
o. s. v. För hela landet skulle det alltså
röra sig om besparingar på åtskilliga
hundratusentals kronor per år.

Jag har, innan jag väckte motionen,
haft kontakt med folkbokföringssakkunniga,
riksgäldskontoret och statens organisationsnämnd,
men ingen erkänner
att det är fråga om en utredning, såsom
utskottet tycks vilja göra gällande. Rapporter
från den ena nämnden eller ämbetsverket
till den andra kan inte betraktas
som en utredning. Enligt min
mening är spörsmålet i första hand en
riksdagsfråga, då det ju gäller författningsändringar.
Initiativet bör därför,
herr talman, komma från riksdagens
sida, och det är av denna anledning jag
har motionerat i ärendet.

Herr HALLÉN: Herr talman! Jag vill
understryka vad utskottet i sitt utlåtande
säger om att utskottet har funnit motionen
mycket behjärtansvärd framför
allt ur besparingssynpunkt. Men jag vill
också understryka vad utskottet säger
om att det skulle vara ganska svårt att
helt genomföra den ordning som motionären
föreslagit. Vi måste besinna att
den omständigheten, att det varje år
hålles ett stort antal kyrkostämmor ute
i församlingarna, medför att cirka 3/4
miljon medborgare måste ha tillgång till
de allmänna röstlängderna. Det kan tänkas
att antalet kyrkostämmor minskas
när pastoratregleringskommitténs förslag
genomförts, men för närvarande är
dock röstlängderna aktuella för en så
stor del av befolkningen. Till detta
kommer att det varje år äger rum över
100 prästval.

Nu känner sig motionären inte rikligt
övertygad om att hans framställning
blir föremål för beaktande. Vi har dock

inom utskottet liaft den uppfattningen
att så sker. 1949 års folkbokföringssakkunniga
har nämligen övertagit detta
ärende. Visserligen har där ingenting
gjorts i saken, men de sakkunniga har
i sin tur överlämnat detta ärende, och
nu är det en sakkunnig inom departementet
som prövar deras utredningsuppdrag
och då även den framställning
i ifrågavarande ärende, som de fått.

Vidare är ju .— vilket motionären
också erinrat om — ärendet föremål för
omprövning inom statens organisationsnämnd.
När det då heter, att den rapport
som avlämnats är föremål för behandling
inom inrikesdepartementet, då
tolkar vi här i riksdagen detta alltid på
ett sådant sätt, att man kan vara förvissad
om att även denna sak skall tagas
under omprövning.

För egen de! skulle jag vilja sluta
med att säga, att man kanske skulle
kunna lösa denna fråga på så sätt, att
man till ett följande år kunde anskaffa
ett slags komplement till de röstlängder,
som upprättas de år då det är allmänna
val. Dessa komplement skulle upptaga
de ändringar i röstlängderna, som blir
nödvändiga att införa när det gäller inoch
utflyttade, avlidna, omyndigförklarade
m. fl. Jag tror att även denna sak
kommer att uppmärksammas och att
motionärens önskemål på det sättet i
sinom tid åtminstone delvis kommer att
tillgodoses.

Med dessa ord vill jag yrka bifall till
utskottets förslag.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 9.

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 11, i anledning av väckt
motion om sådan ändring i grundlagarna,
som erfordras för utseende av
en riksdagens socialförsäkringsombudsman.

Utskottets hemställan bifölls.

Nr 10.

Onsdagen den 19 mars 1952.

Ferieresor för barn.

§ 10.

Utgifter under riksstatens femte
huvudtitel.

Föredrogs statutskottets utlåtande nr
5, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1952/53 under femte huvudtiteln,
avseende anslagen inom socialdepartementets
verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner.

Punkterna i—25.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 26.

Ferieresor för barn.

Kungl. Maj:t hade i statsverkspropositionen
under femte huvudtiteln, punkt
32, föreslagit riksdagen att dels godkänna
av departementschefen förordade
ändringar i bestämmelserna rörande
ferieresor för barn, dels ock till Ferieresor
för barn för budgetåret 1952/53
anvisa ett förslagsanslag av 2 700 000
kronor.

I en inom andra kammaren av fru
Nilsson väckt motion (11:258) hade
hemställts, att riksdagen måtte, med
upphävande av sitt år 1951 fattade beslut
i ärendet, besluta en återgång till
vad som gällde före ifrågavarande beslut.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte

a) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
och med avslag å motionen II: 258
godkänna av departementschefen förordade
ändringar i bestämmelserna rörande
ferieresor för barn;

b) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
till Ferieresor för barn för budgetåret
1952/53 anvisa ett förslagsanslag
av 2 700 000 kronor.

Reservationer hade avgivits:

a) av herrar Bergh, Skoglund i Doverstorp
och Birke, vilka ansett att utskottet
bort hemställa att riksdagen
måtte

a) i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
och med avslag å motionen II: 258
godkänna av reservanterna förordade
ändringar i bestämmelserna rörande
ferieresor för barn;

b) i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
till Ferieresor för barn för budgetåret
1952/53 anvisa ett förslagsanslag
av 2 550 000 kronor;

b) av herr Kollberg och fru Ericsson
i Luleå, utan angivet yrkande.

Punkten föredrogs; och yttrade därvid: Fru

ERICSSON i Luleå: Herr talman!
Jag har vid denna punkt fogat en blank
reservation för att jag skulle bli i tillfälle
att här i kammaren framföra några
synpunkter.

Som kammaren möjligen erinrar sig
beslöto vi förra året att på vissa barn
lägga en avgift av fem kronor för ferieresor
och på andra barn en avgift av
tio kronor. En del reservanter voro redan
då på det klara med att detta skulle
komma att verka hämmande på en hel
del familjer. Detta har också visat sig
vara fallet under den tid som gått. Denna
avgift har varit betungande. I promemorian
från departementet har också
— enligt vad jag kan förstå — framhållits,
att det gått därhän, att kommunerna
i många fall fått träda emellan.
Då detta blivit nödvändigt redan efter
denna korta tid förstår man, att fjolårets
beslut inte gick i den önskade
riktningen.

Nu har departementschefen gjort en
uppmjukning i dessa bestämmelser, så
att familjer med tre eller flera barn
slippa att erlägga någon avgift. Likaså
äro barn till ensamstående mödrar avgiftsbefriade.
Det är gott och väl att
denna bestämmelse tillkommit.

Nu kommer jag emellertid till den
fråga som jag ställt mig: Hur mycket
blir kvar av det belopp, som man
förra året räknade med? Efter vad jag
kan förstå belädes dessa resor med avgift
därför att det skulle ge staten en

Onsdagen den 19 mars 1952.

Nr 10.

inkomst. Om jag inte missminner mig
räknade man med att få in mellan
400 000 och 500 000 kronor. Nu har socialstyrelsen
gjort upp en utgiftsstat,
där man räknat med att det skulle komma
in 404 000 kronor på dessa avgifter.
Sedan emellertid socialstyrelsen från
järnvägsstyrelsen inhämtat uppgifter om
hur mycket pengar dessa avgifter gåvo
från juni månad till september månad,
har det enligt statsverkspropositionen
kunnat fastställas, att summan inte blivit
högre än 282 000 kronor. Då ställer
man sig den frågan: Hur mycket blir
kvar av denna besparing, om nu avgiften
tas bort för familjer med tre eller
flera barn och om dessutom avgiften
sänkes för de övriga? Det var väl i alla
fall meningen, att detta skulle bli en
inkomst för staten. Jag skulle emellertid
tro att summan blir så liten, att det inte
vore värdigt den svenska riksdagen att
belägga denna sociala reform med sådana
avgifter.

Jag hade önskat att socialministern
varit inne nu, så att jag kunde ställa en
vädjan till honom. Han borde taga bort
denna skönhetsfläck från en reform,
som vi på husmodershåll anse vara oerhört
betydelsefull och som vi veta varit
till glädje för många familjer. Den ändring
som i år skett är ju tacknämlig,
men jag hoppas att just denna lilla
spärr kommer bort under det kommande
året.

Jag förstår att det inte lönar sig att
göra något yrkande, eftersom statsutskottet
varit helt enkelt rörande enigt
i denna fråga. Jag ville endast ha till
protokollet antecknat, att jag har precis
samma inställning som föregående
år, nämligen att dessa avgifter böra
slopas.

Häruti instämde herr Kollberg.

Herr BIRKE: Herr talman! Kungl.
Maj:t har här föreslagit ändrade grunder
beträffande ferieresorna för barn.
Statsutskottets majoritet ansluter sig till
Kungl. Majrts förslag. Vi reservanter ha

Ferieresor för barn.

ingenting att erinra mot förslaget beträffande
inkomstprövningen och höjningen
av inkomstgränserna. De nuvarande
avgiftsbestämmelserna infördes
av riksdagen så sent som år 1951. De
regler som nu föreslås av Kungl. Maj :t
och statsutskottet förefalla snarast vara
ännu mera komplicerade och kunna
förorsaka primärkommunerna ytterligare
arbete. Vi reservanter anse, att man
inte varje år skall komma med nya bestämmelser,
utan att det skall vara möjligt
för primärkommunerna, vilka skola
sköta dessa saker, att sätta sig in i föreskrifterna.

Med denna motivering ber jag att få
yrka bifall till den reservation, som vid
denna punkt avgivits av herr Bergli
m. fl.

Fru NILSSON: Herr talman! Alla

minns vi nog diskussionen från förra
året i denna fråga, när riksdagen beslutade
att avgiftsbelägga ferieresorna för
barnen. Lika felaktigt som det då var
att besluta om denna avgift och därmed
försämra en för kvinnor och barn mycket
betydelsefull reform, lika felaktigt
anser jag det vara att i dag bibehålla
avgifterna för dessa resor. Man har ju
gjort vissa uppmjukningar i bestämmelserna
angående de fria resorna för flerbarnsfamiljer,
närmare bestämt beträffande
familjer med tre eller flera barn
under 14 år. Vidare har man beslutat
att för de övriga sänka avgiften från
tio till fem kronor. Då kan man verkligen
fråga sig: Är det möjligt att sänka
avgiften så lågt, varför kan man då inte
slopa den helt?

Vid förra årets debatt förutspådde
man, att resefrekvensen skulle sänkas
genom avgiftens införande. Detta bar
verkligen blivit ett faktum. Även socialstyrelsen
tror sig finna orsaken till
frekvenssänkningen i avgiftens införande.
Avgiften drabbar, som alltid, de
mindre bemedlade i samhället. Det gäller
bär att av dessa tillföra statskassan
404 000 kronor.

Nr 10.

Onsdagen den 19 mars 1952.

Ferieresor för barn.

Det förundrar mig att man skall behöva
tillgripa en sådan åtgärd, då man
i så många fall är mycket rundhänt när
det gäller att bevilja miljonbelopp till
ökade rustningar. Man har skyllt på
det beträngda finansiella läget, men
i dåvarande socialminister Möllers yttrande
i fjolårets debatt i denna fråga
bestreds påståendet, att Sverige inte
skulle ha råd att ge anslag till fria
barnresor. Vårt läge är väl inte sämre
i dag än för ett år sedan. De ökade produktionssiffrorna
tyder inte därpå. Några
extra kostnader är det ju inte fråga
om för staten, eftersom barnen får åka
endast på vardagar med ordinarie tåg
— således inte på helgdagar eller annan
rusningstid.

Det kan tyckas, att fem kronor inte
är ett så stort belopp och att det inte
kan betyda så mycket, men när man
vet hur en arbetarhustru i dag får vända
på varje krona, då förstår man att
avgiften är mycket kännbar. Med de
prisstegringar och de svårigheter, som
arbetarkvinnorna '' dag brottas med för
att klara familjens ekonomi, är det av
stor betydelse, att mödrar och barn kan
få komma i åtnjutande av denna avkoppling
i form av en välförtjänt semester.
Jag anser, att denna utgift tillsammans
med andra utgifter i samband
med resor utgör ett onödigt hinder för
den behövande att få en välbehövlig
avkoppling.

Bara detta att man skall spara in
hjälpen åt dem som har det svårast i
vårt land tycker jag säger tillräckligt
i denna fråga. Spar på något annat, men
låt oss bevara de reformer vi en gång
lyckats få till stånd, och låt oss t. o. m.
utöka dessa! Varför inte spara på utgifterna
för upprustningen? Tag av dessa
utgifter och ge till kvinnor och barn!
Man kan också taga av budgetöverskottet.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till motionen nr 258
i andra kammaren.

Herr MÅRTENSSON i Uddevalla: Herr
talman! Riksdagens beslut förra året
innebar bl. a., att barn över en viss
ålder skulle betala en reseavgift av tio
kronor, medan barn under denna ålder
betalade fem kronor. I den nu föreliggande
propositionen föreslås, att familjer
med tre eller flera barn under 14
år samt barn till ensamstående mödrar
skola helt befrias från resekostnaderna.
Även vårdarna skola befrias från avgift.
Familjer med mindre än tre barn skola
betala en resekostnad av fem kronor
per barn.

Jag erkänner gärna att detta förslag
inte innebär någon idealisk lösning.
Inom statsutskottets tredje avdelning
ha många olika förslag varit under behandling.
Vi ha dock inte kunnat ena
oss om något enklare förfarande än
vad som föreslagits i propositionen,
och därför har majoriteten stannat för
detta.

Vad sedan de anmärkningar beträffar
som gjorts i reservationen och här
framförts av herr Birke, så vill jag endast
erinra därom, att den väsentligaste
orsaken till att Kungl. Maj:t föreslagit
en ändring på denna punkt är, att de
nuvarande bestämmelserna i mycket
stor utsträckning försvårat möjligheterna
för fattiga familjer med många
barn att utnyttja dessa resor och det
är väl i första hand för dessa familjer
som förslaget om dessa resor kommit
till stånd.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner på
l:o) bifall till utskottets hemställan;
2:o) bifall till den reservation, som i
fråga om punkten avgivits av herr
Bergh m. fl.; samt 3:o) bifall till utskottets
hemställan med den ändring
däri, som följde av bifall till motionen
II: 258; och fann herr talmannen den
förstnämnda propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Fru Nilsson

Onsdagen den 19 mars 1952. Nr 10.

Driften av barnkolonier m. m. — Statens skolor tillhörande barna- och ungdomsvården:
Avlöningar.

begärde likväl votering, i anledning
varav och sedan till kontraproposition
antagits den under 2:o) anmärkta propositionen,
efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och
godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
26 :o) i utskottets förevarande utlåtande
nr 5, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den reservation, som i fråga om denna
punkt avgivits av herr Bergh m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns därvid flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen, vadan kammaren bifallit
utskottets hemställen i denna
punkt.

Punkterna 27—29.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 30.

Driften av barnkolonier m. m.

Kungl. Maj:t hade i statsverkspropositionen
under femte huvudtiteln, punkten
36, föreslagit riksdagen att till Bidrag
till driften av barnkolonier m. m.
för budgetåret 1952/53 anvisa ett reservationsanslag
av 1 500 000 kronor.

I en inom andra kammaren av fru
Nilsson och herr Dahlgren väckt motion
(II: 259) hade hemställts, att riksdagen
måtte för ändamålet anvisa ett
reservationsanslag av 2 000 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
och med avslag å motionen II: 259
till Bidrag till driften av barnkolonier
ni. m. för budgetåret 1952/53 anvisa ett
reservationsanslag av 1 500 000 kronor.

Punkten föredrogs. Därvid anförde:

Fru NILSSON: Herr talman! Samma
tendens som jag talat om i föregående
fråga gör sig gällande också beträffande
anslaget till barnkolonier, nämligen
att man skall spara så fort det gäller
de mindre bemedlade i samhället.
Man tar ingen hänsyn till att de ökade
priserna och omkostnaderna i övrigt
åstadkommer att ett mindre antal barn
än tidigare får möjligheter att vistas
på barnkoloni. Socialstyrelsen önskar
också att detta belopp skulle höjas, men
även här skall det sparas. Jag hänvisar
till vad jag tidigare sagt: Tag av upprustningarnas
miljoner och ge pengarna
till barnen i stället! Dessa är våtframtid,
och det är affär att satsa på
framtiden i stället för på förstörelseredskap.
Bygg en ubåt mindre och ge
pengarna till behövande barn!

Med hänvisning till det ovan sagda
ber jag att få yrka bifall till motionen
nr 259 i andra kammaren.

Herr MÅRTENSSON i Uddevalla: Jag
yrkar bifall till utskottets förslag.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan i
punkten dels ock på bifall till den i
ämnet väckta motionen; och biföll kammaren
utskottets berörda hemställan.

Punkten 31.

Statens skolor tillhörande barna- och
ungdomsvården: Avlöningar.

Kungl. Maj:t hade i statsverkspropositionen
under femte huvudtiteln, punkt
37, föreslagit riksdagen att dels bemyndiga
Kungl. Maj:t att i personalförteckningen
för statens skolor tillhörande
barna- och ungdomsvården vidtaga de
ändringar, som av departementschefen
angivits, dels fastställa av departementschefen
förordad avlöningsstat för
statens skolor tillhörande barna- och
ungdomsvården, att tillämpas fr. o. in.
budgetåret 1952/53, dels ock till Statens

Nr 10.

Onsdagen den 19 mars 1952.

Statens skolor tillhörande barna- och ungdomsvården: Avlöningar.

skolor tillhörande barna- och ungdomsvården:
Avlöningar för budgetåret

1952/53 anvisa ett förslagsanslag av
3 540 000 kronor.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft två motioner.

I en inom andra kammaren av fröken
Ager m. fl. väckt motion (II: 65) hemställdes,
att riksdagen måtte besluta
uppflytta de 30 lärarinnorna i hushållsgöromål
och i kvinnlig slöjd vid ungdomsvårdsskolorna
från 19 till 20 lönegraden.

Utskottet hemställde,

I. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag och med avslag
å motionen II: 65

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att i personalförteckningen
för statens skolor
tillhörande barna- och ungdomsvården
vidtaga de ändringar, som av departementschefen
angivits i statsrådsprotokollet
över socialärenden för den 4
januari 1952;

b) fastställa i punkten intagen avlöningsstat
för statens skolor tillhörande
barna- och ungdomsvården, att tillämpas
fr. o. m. budgetåret 1952/53;

c) till Statens skolor tillhörande barna-
och ungdomsvården: Avlöningar
för budgetåret 1952/53 anvisa ett förslagsanslag
av 3 540 000 kronor;

II. att motionen II: 358 icke måtte till
någon riksdagens åtgärd föranleda.

Efter punktens föredragning yttrade:

Fröken ELMÉN: Herr talman! Den till
denna punkt fogade reservationen går
egentligen ut på ett bifall till den av
fröken Ager m. fl. framförda motionen.
Den nu förevarande frågan var ju i
fjol föremål för riksdagens behandling,
och det beslut riksdagen då fattade innebar
ett klart avsteg från likalönsprincipen.
Beslutet gick ut på att de
manliga yrkeslärarna på ungdomsvårdsskolorna
skulle flyttas upp en lönegrad
under det att de kvinnliga befattnings -

havarna vid samma skolor skulle få avvakta
tjänsteförteckningsrevisionens utredning.
Efter det att alla dessa befattningshavare
stått i samma lönegrad,
flyttades de manliga befattningshavarna
upp en lönegrad men icke de kvinnliga,
detta utan annan motivering än att de
kvinnliga befattningshavarna skulle få
avvakta tjänsteförteckningsrevisionens
utredning.

Denna motivering förefaller mig mycket
underlig, ty det finns ingenting beträffande
utbildning eller antalet tjänstgöringstimmar
som talar för denna
skillnad. Dessutom är det mycket svårt
att få sökande till speciellt de kvinnliga
tjänsterna. Härtill kommer ytterligare
det förhållandet, att man ute på ungdomsvårdsskolorna
vill söka blanda
manliga och kvinnliga befattningshavare
så att man får in kvinnliga lärare
på pojkskolorna och manliga lärare, i
den utsträckning det är möjligt, på
flickskolorna.

Vid Fagereds ungdomsvårdsskola,
som är en skola för pojkar, finns kockutbildning
och hade man från början en
kock som lärare. Denne hade kanske i
flera avseenden inte kunnat organisera
sitt undervisningsarbete på önskat sätt.
Därför beslöt man att, då han slutat,
anställa en skolkökslärarinna. Då uppkom
det förhållandet, att eftersom denna
skolkökslärarinna var engagerad på
en pojkskola i en tjänst som innehafts
av en manlig befattningshavare, kom
hon upp i en högre lön. På Sonestorps
flickskola, som har utbildning i praktiskt
arbete, har man, efter det att en
lärarinna slutat, i hennes ställe anställt
en bagare. Denne får alltså en lägre lön,
eftersom han innebar befattning som
lärarinna i hushållsgöromål —- den glade
bagaren kanske inte längre är den
glade bagaren. Han känner sig mindervärdig
gentemot sina manliga kolleger
på de andra skolorna därför att han
skall stå i en lägre lönegrad. Jag kan
inte fatta att det finns någon motivering
för denna löneskillnad.

Nr 10.

Onsdagen den 19 mars 1952.

Statens skolor tillhörande barna- och ungdomsvården: Avlöningar.

Jag ber, herr talman, att med detta
få yrka bifall till motionen II: 65, som
går ut på att de kvinnliga tjänsterna
lika väl som de manliga höjs från 19:e
lönegraden till 20 :e.

Fröken AGER: Herr talman! Jag vill
till alla delar instämma i det yrkande,
som fröken Elmén gjort i denna fråga.
Jag anser, att 1951 års riksdag tog ett
tydligt avsteg från likalönsprincipen —
lika lön för lika arbete. Trots att dessa
lärargrupper arbetar på samma skolor,
har samma elevmaterial och har samma
mål, d. v. s. att utbilda och fostra dessa
ungdomar till goda samhällsmedborgare,
har de ändå olika lön. Finns det
någon skillnad skulle den vara, att de
kvinnliga befattningshavarna har större
arbetsbörda, ty de får också tjänstgöra
som vårdpersonal, vilket inte är fallet
på de manliga skolorna, där det finns
speciell vårdpersonal. Dessutom har de
kvinnliga befattningshavarna en längre
utbildning än de manliga. De har fem
å sex års utbildning, medan de manliga
har kortare kurser och sedan får praktisera
inom yrket.

Pressen, den enskilde medborgaren
och ofta den enskilde riksdagsmannen
uttalar sig ofta i högstämda ordalag om
de praktiska yrkenas betydelse och
framför allt om de kvinnliga praktiska
yrkena. Men när det gäller att omsätta
detta i handling, måste jag säga att riksdagen
sannerligen inte är generös.

Jag kan inte anse annat än att 1951
års riksdagsbeslut och statsutskottets
utlåtande i denna fråga innebär en nedvärdering
av den kvinnliga utbildningen
över huvud taget. Det kan val
ändå inte vara så mycket värdefullare
med en manlig lärare, som utbildar en
pojke till skräddare, än med en handarbetslärarinna,
som utbildar en kvinna
till exempelvis konfektionssömmerska,
att det kan motivera den manlige lärarens
inplacering i eu högre lönegrad än
den kvinnliga.

Vad blir följden av ett sådant förfa -

rande? Jo, att vi inte får några lärare
till de kvinnliga tjänsterna vid ungdomsvårdsskolorna.
Jag påpekade detta
vid förra årets riksdag, som då visade
en viss skepsis för det. Jag sitter med i
en styrelse, där vi sedan i höstas haft
en befattning vakant trots att den tre
gånger utannonserats.

Under detta års riksdag har det
många gånger påpekats, att de åtgärder
och de beslut vi fattar många gånger
faller platt till marken därför att vi är
för restriktiva i vissa åtgärder. Det är
ungefär som att sila mygg och svälja
kameler. Det är likadant med ungdomsvårdsskolorna.
Här vill vi ha goda ungdomsvårdsskolor,
vi vill ha god utrustning
och god personal, men vi lämnar
inte förutsättningarna för det genom
att placera de kvinnliga befattningshavarna
i den lönegrad där de bör placeras.
Vi kan därför inte räkna med att
dessa lärargrupper kommer att söka
dessa tjänster. För 48 timmars tjänstgöring
i en ungdomsvårdsskola mot 30
timmar i en vanlig skola får de endast
en lönegrad som ersättning. De är ej
heller jämställda med de manliga lärarna.

Utskottet har hänskjutit denna fråga
till tjänsteförteckningskommittén, och
det är alldeles riktigt, tv den hör hemma
där. Men då skulle också de manliga
befattningshavarnas lönegradsplacering
ha hänvisats till tjänsteförteckningskommittén
och inte ha brutits ut
ur detta sammanhang.

Med hänsyn till vad jag här har framfört
ber jag att få yrka bifall till den
reservation, som är framförd av herr
Ohlon in. II. under punkt 31, alltså bifall
till min motion, II: 65.

Häruti instämde fröken Wetterslröni
och fru Wohlin.

Fru ERIKSSON i Stockholm: Herr talman!
Jag skulle bara vilja göra en liten
randanmärkning till en annan del av
detta utlåtande. Det gäller den special -

Nr 10.

Onsdagen den 19 mars 1952.

Statens skolor tillhörande barna- och ungdomsvården: Avlöningar.

avdelning, som man beslutat sig för att
inrätta på Sundbo.

Förra året hade vi uppe frågan om
man skulle inrätta specialavdelningar
vid ungdomsvårdsskolorna, men förslag
härom avslogs. Man sade då att
1952 borde man vara färdig att pröva
den saken. I år har man kommit så
långt, att man säger, att åtta platser
skola finnas på en specialavdelning i
Sundbo nästa år i juli. Samtidigt har,
under det år som gått, en ganska kraftig
opinion gjort sig hörd till förmån
för tendensen att inte låta femton-adertonåringar
få fängelsestraff, vilket man
tidigare ansett de skulle ha för sina
förseelser. Justitieministern relaterade
för en tid sedan i riksdagen en statistik
rörande de ungdomar som kommit på
fängelse. Enligt denna återföllo av 26
ungdomar mellan 16 och 18 år, de flesta
i 17-årsåldern, inte mindre än 25
under det första året efter det de frisläppts.
Det visar att man inte kan tala
om att ådömande av fängelsestraff är
en radikalkur, som befriar oss från
brottslingar av denna typ. Vi bli inte
av med dem genom att få in dem i
fängelse. De finnas ändå kvar. Jag skulle
tro att man efter att ha hört den
uppgiften av justitieministern är mera
benägen för att förbjuda fängelsestraff
för ungdomar mellan 15 och 18 år. Det
förefaller mig som om denna tanke har
vunnit gensvar hos många liksom hos
justitieministern och socialministern.

Emellertid förutsätter detta att man
ger socialvården ökade resurser. För
detta ändamål måste man inrätta sådana
avdelningar, som man nu föreslår
skall inrättas i Sundbo. Men det är här
fråga om ett alldeles för litet antal, åtta
stycken om ett och ett halvt år. Detta
antal kan inte motsvara behovet efter
en sådan lagändring som jag tror att
justitieministern är benägen att föreslå.
Jag vill inte alls göra gällande, att
departementschefen inte har sinne för
detta, men jag tror, att det är nödvändigt
med en hastigare takt i detta avse -

ende och att det måste läggas större
vikt vid denna utbyggnad av socialvården,
om man skall kunna genomföra en
sådan lagändring, som jag hoppas vi
skola få besluta detta år.

Jag har naturligtvis intet yrkande,
men jag hoppas att mina ord ändå falla
i god jord.

Herr MÅRTENSSON i Uddevalla: Herr
talman! Jag skall inte ta upp någon debatt
om lönegradsplaceringen av lärare
vid ungdomsvårdsskolorna. Den frågan
har ju varit föremål för riksdagens
prövning vid olika tillfällen. Det är
möjligt att det begicks ett fel, när de
manliga lärarna flyttades upp från 19
till 20 lönegraden, men det felet har i
så fall inte begåtts av utskottet. Den
uppflyttningen föreslogs nämligen av
Kungl. Maj:t.

Nu ligger frågan till på det sättet, att
lönegradsplaceringen för de olika befattningshavarna
är föremål för utredning
inom tjänsteförteckningssakkunniga.
Det skulle väl ändå vara egendomligt
— ja jag skulle vilja fråga, om det
skulle vara försvarbart — om riksdagen
under tiden, medan tjänsteförteckningssakkunniga
hålla på att undersöka,
i vilka lönegrader de olika befattningshavarna
skola placeras, skulle fatta beslut
om att inplacera en befattningshavaregrupp
i en viss lönegrad. Jag tror
därför att det är lämpligt, att vi ytterligare
vänta, tills tjänsteförteckningssakkunniga
blivit färdiga med sitt betänkande.

Jag tror att den glade bagaren, som
fröken Elmén talade om, kommer att
finna sig i att vänta ännu några månader.
Om denne glade bagare i stället
skulle ha fortsatt i sitt gamla yrke i
ett privat bageri, skulle hans lön säkert
ha blivit betydligt lägre än lönen i 19
lönegraden.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Fröken ELMÉN: Herr talman! Gentemot
herr Mårtensson i Uddevalla skul -

Onsdagen den 19 mars 1952.

Nr 10.

le jag vilja säga, att om vi finner, att
Kungl. Maj:t har gjort fel i en lönegradsplaceringsfråga,
får väl utskottet
och riksdagen anses ha ett mycket stort
ansvar i fortsättningen i sitt ställningstagande.
Det kunna vi inte komma ifrån.
Jag vidhåller, herr talman, mitt yrkande
om bifall till motionen.

I detta anförande instämde fröken
Höjer.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets i punkten gjorda
hemställan dels ock på bifall till utskottets
berörda hemställan med den ändring,
som föranleddes av bifall till motionen
II: 65; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Fröken Elmén begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
31 :o) i utskottets förevarande utlåtande
nr 5, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets
berörda hemställan med den
ändring däri, som föranledes av bifall
till motionen II: 65 av fröken Ager
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Fröken Elmén begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgåvos 125 ja och 68 nej, varjämte 11

Inrättande av inackorderingshem.

av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkterna 32—34.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 35.

Inrättande av inackorderingshem.

Punkten föredrogs; och anförde
därvid

Herr ENGKVIST: Herr talman! Den
fråga som här behandlas ingår som en
del i det allmännas ungdomsvård. När
utredningen om ungdomsvårdsskolorna
1945 avlämnade sitt betänkande i denna
fråga, framfördes förslaget, att för
den särskilda eftervården skulle inrättas
inackorderingshem. Man beräknade
behovet av platser på dessa hem till
ett 25-tal för hela landet och höll före
att dessa hem skulle inrättas i samarbete
med en av de svenska folkrörelserna,
nämligen godtemplarorden. Socialstyrelsen
fick i uppdrag att i samarbete
med godtemplarorden organisera denna
verksamhet, och vi ha nu åtta sådana
hem.

Erfarenheterna av detta arbete måste
betecknas som mycket goda. Det är
klart att socialministerns uttalande om
att denna verksamhet ännu är av försöksnatur
är riktigt, men i detta sammanhang
förtjänar det framhållas, att
socialstyrelsen anser denna vårdform
vara mycket bra. Socialstyrelsen vitsordar
också, att kostnaderna för denna
vårdform tack vare IOGT:s goda insatser
blivit lägre än vid andra hem
av liknande slag.

I den nu aktuella frågan om anslag
för ytterligare två hem kan framhållas,
att förberedelserna för dessa hem fortskridit
så långt, att det blir mycket
svårt att ändra dispositionerna, både i
Kalmar och i Uppsala. Att jag dock
uraktlåter att ställa något yrkande på
denna punkt beror på att det synes mig

Nr 10.

Onsdagen den 19 mars 1952.

Ersättning till inackorderingshem för driftförluster.

nödvändigt med en viss översyn av bidragsbestämmelserna
för inackorderingshem.

Jag skall för vinnande av tid säga
ett par ord angående nästa fråga, som
gäller ersättning till inackorderingshem
för driftsförluster. Den ökning av de
allmänna omkostnaderna som förekommit
har varit så stor, att den redan
medfört höjning i olika omgångar av
inackorderingsavgifterna. Det kan ur
sociala synpunkter knappast vara lämpligt
att i någon större utsträckning höja
dessa avgifter. I motionen II: 116 har
förutsatts, att Kungl. Maj:t följer denna
fråga och i den mån prishöjningen motiverar
detta medverkar till ändrade
bidragsbestämmelser. Därför kommer
jag under punkten 36 att yrka bifall till
motionen. Om den verksamhet, som
staten har givit sitt stöd, skall kunna
fullföljas i den mening som den från
början hade, så måste, då kostnadsläget
blivit så förändrat, det vara alldeles
uppenbart, att det frivilliga bidrag
i form av arbetsåtaganden, som
föreligger från folkrörelsens sida, inte
bör otillbörligt utnyttjas och därigenom
svårigheter skapas för de lokala hemstyrelserna.

Herr talman! I det nu förevarande
ärendet, punkt 35, har jag intet yrkande.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan
bifölls.

Punkten 36.

Ersättning till inackorderingshem för
driftförluster.

Kungl. Maj :t hade i statsverkspropositionen
under femte huvudtiteln, punkt
42, föreslagit riksdagen att till Ersättning
till inackorderingshem för driftförluster
för budgetåret 1952/53 anvisa
ett reservationsanslag av 40 000 kronor.

I en motion av herr Engkvist m. fl.
(II: 116) hemställdes, såvitt nu var i
fråga, att riksdagen till ersättning till
inackorderingshem för driftförluster

för budgetåret 1952/53 måtte anvisa ett
förslagsanslag av 50 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
och motionen II: 116, i vad den avsåge
förevarande anslag, till Ersättning
till inackorderingshem för driftförluster
för budgetåret 1952/53 anvisa ett reservationsanslag
av 45 000 kronor.

Sedan punkten föredragits, yttrade:

Herr ENGKVIST: Herr talman! Jag
återkommer och ber kort och gott med
hänvisning till mitt föregående anförande
att få yrka bifall till motionen
II: 116 i den del den avser ersättning
för driftförluster. Det gäller här en
summa av 5 000 kronor, varmed vi vill
ha anslaget höjt i jämförelse med utskottets
förslag. Utskottet har ju föreslagit
45 000 kronor, och vi yrkar en
höjning till 50 000 kronor. Därjämte yrkar
vi, att denna summa skall anvisas
som förslagsanslag.

Jag vädjar till kammaren att bifalla
detta förslag om en höjning med 5 000
kronor till denna verksamhet.

Häruti instämde fru Eriksson i Stockholm,
herrar Löfroth och Bark, fru Torbrink,
fru Löfqvist, herr Sjölin, fru
Eriksson i Hallstahammar, herr Hallberg,
fröken Öberg och herr Lindberg.

Herr NYBERG: Herr talman! Jag vill
säga ett par ord i denna fråga därför
att jag har kommit i direkt kontakt
med denna verksamhet och känner till
vilka ekonomiska svårigheter som här
i vissa fall kan uppstå.

Vi har som nyss nämnts åtta sådana
hem här i landet. Styrelserna för dessa
hem — jag tillhör också en sådan —
har särskilt en sak gemensamt och det
är det titt och tätt återkommande ekonomiska
bekymren. Det är på det sättet
att underskotten för dessa hem,
driftsförlusterna, betalas i efterskott.
Detta gör, att de, som tillhöra styrelserna,
vid vissa tillfällen komma i ekonomiska
svårigheter och måste rent av

Onsdagen den 19 mars 1952.

Nr 10.

Ersättning till inackorderingshem för driftförluster.

upplåna pengar. Det hem, vars styrelse
jag tillhör, har fått låna pengar både
av enskilda i vissa fall och av organisationer
som tillhöra godtemplarorden.
En direkt verkan av detta är att hemmen
belastas med utgifter för ränta på
de pengar, som man måste upplåna.
Detta är för oss ett ganska besvärligt
problem, och jag skulle vilja instämma
i önskemålet att man inom socialstyrelsen
så fort som möjligt försöker att få
fram andra bestämmelser för hur underskotten
vid de här hemmen skall
täckas.

Att dessa hem går med förlust är alldeles
uppenbart. De viktigaste och
praktiskt taget enda inkomsterna är
pojkarnas inackorderingsavgifter, som
uppgår till 165 å 200 kronor per månad,
och dem kan man inte gärna höja. Det
gäller ju pojkar i 15—20-årsåldern, som
kan anses höra till vad man brukar benämna
missanpassad ungdom.

Utgifterna gäller ju först och främst
hyror och livsmedel, och det finns ingen
möjlighet att pressa ned dessa utgifter
ytterligare. Jag vill också framhålla
en sak, som kammaren bör taga
hänsyn till. Föreståndarna för dessa
hem har inte ett enda öre i ersättning
utöver att de få fri kost och fritt logi.
Det är ett utmordentligt värdefullt arbete,
som här utföres av frivilliga krafter
i en ideell verksamhets tjänst, ett
arbete som är värt allt det stöd det
kan få.

Att underskotten kommer att öka för
kommande år anser jag vara alldeles
oundvikligt med tanke på att livsmedelspriserna
skjutit i höjden avsevärt.
Det är ju utgifterna för livsmedel som
är de största i dessa hems verksamhet.
Om man inte nu skulle bevilja anslag
som räcker till att täcka underskotten,
kommer vi som tillhör styrelserna för
dessa hem i en prekär situation, en situation
som i vissa fall kan bli rätt svår
att klara av.

.Tåg vill med vad jag nu sagt instämma
i yrkandet, att riksdagen också be -

viljar de 5 000 kronor som skiljer utskottet
från motionernas yrkande.

Herr MÅRTENSSON i Uddevalla: Herr
talman! Utskottet har varit fullt på det
klara med att detta är ett behjärtansvärt
ändamål, och det är i anslutning
härtill som utskottet gått in för att
höja anslaget från 40 000 till 45 000 kronor
per år. Utskottet har emellertid
inte velat vara med om att detta anslag
skall betecknas som förslagsanslag. Vi
anse att man bör vara försiktig med
att ändra anslag från reservationsanslag
till förslagsanslag.

Huruvida de pengar, som utskottet
här har förordat, räcka till, vågar jag
inte uttala mig om. Men det brukar ju
i regel går till på det sättet, att om
riksdagen beviljar ett anslag och det
sedan visar sig att detta anslag inte
täcker de utgifter, som det är avsett
för, då har också regeringen möjlighet
att begära ett tilläggsanslag. Jag förmodar
att den möjligheten föreligger
även i detta fall.

Det har även framförts inom utskottet
att det borde göras en viss undersökning
ifrån socialstyrelsens sida, efter
vilka grunder som eleverna erlägga
ersättning för sin inackordering på
dessa hem. Det har hänvisats till att
med det läge, som för närvarande är
rådande på arbetsmarknaden, och de
relativt goda arbetsförtjänster som utgå
även till ungdomar mellan 15 och
20 år, så skulle det kanhända inte vara
alldeles omöjligt att ta ut en något högre
inackorderingsavgift från eleverna
för att därigenom bringa dessa företag
i en bättre ekonomisk ställning. Dessa
undersökningar böra företagas av socialstyrelsen.

Jag ber därför herr talman, att få
yrka bifall till utskottets förslag.

Fröken NYGREN: Herr talman! Dessa
inackorderingshem fyller utandvivel en
mycket viktig uppgift. Det är också
klart att styrelserna för hemmen har

Nr 10.

Onsdagen den 19 mars 1952.

Ersättning till inackorderingshem för driftförluster.

ekonomiska svårigheter i dessa tider,
när priserna stiger oavbrutet.

Jag begärde egentligen ordet för att
understryka samma sak som utskottets
talesman var inne på, nämligen inackorderingsavgifterna.
Det måste vara
mycket angeläget att man i görligaste
mån anpassar inackorderingsavgifterna
efter de verkliga kostnaderna för
alla de ungdomar, som verkligen har
löner av den storleksordning, att de kan
gå i land dem det. I annat fall begår
man en orätt emot ungdomen, en orätt
som för övrigt också de enskilda familjerna
många gånger gör sig skyldiga
till.

Uppfattningen att det är en vänlighet
att låta de unga slippa ifrån med
en lägre avgift är ur rent pedagogisk
synpunkt förkastlig. Ungdomarna måste
lära sig att betala vad det kostar, i den
mån de verkligen ha inkomster, och i
avtalsrörelserna som har bedrivits har
ju ungdomarna fått löneförhöjningar,
som svarar mot de fördyrade levnadsomkostnaderna.
Då är det alldeles självklart
att inackorderingshemmen såväl
som de privata hemmen skall tillgodogöra
sig denna löneökning och inte låta
ungdomarna ha pengarna till nöjen och
sådant, som bara fördärvar deras ekonomiska
sinne och ställer dem själva i
svårigheter för framtiden, när de skall
stå på egna ben.

I detta anförande instämde fru
Boman.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG: Herr talman! Jag
vill bara göra en enda reflexion till
denna debatt.

Den uppräkning som skett i propositionen
av anslaget på ett oförändrat
antal inackorderingshem utgör 60 procent
i förhållande till anslaget för innevarande
år. Det förslag som utskottet
kommer med, innebär en uppräkning
med 80 procent i förhållande till innevarande
år och ett oförändrat antal
hem.

Jag tycker nog, även om det här är
en liten fråga att träta om, att på denna
punkt i huvudtiteln har inte utskottet
varit så snålt att det finns anledning att
anklaga utskottet för det.

Fru ERIKSSON i Stockholm: Herr talman!
Jag undrar om fröken Nygrens
reflexion här var befogad. När dessa
ungdomar betalar 175 å 200 kronor i
månaden, undrar jag, om man kan göra
en sådan anmärkning, att de inte skulle
göra rätt för sig. Det gäller ju ungdom,
som precis inte kan ta de allra bäst avlönade
arbetena eller kanske inte infinner
sig varenda dag på arbetet. Man får
räkna med att det är folk som vi ofta
haft på anstalt längre tid.

Man är väldigt kritisk mot människor,
som inte har någon större teoretisk
utbildning, som inte kan säga att
de vill ha den eller den lönegraden eller
fordrar pension —- det gäller här
vanligt enkelt arbetsfolk.

Det är nykterister, med sådana människors
av alla erkända positiva meriter.
För övrigt är det folk av vanlig
sort, där mannen kanske är metallarbetare
och frun -—• kanske hon har barn
själv — är vanlig husmor eller såsom
jag i ett fall träffat på alldeles nyss,
gammal kokerska. Denna person är en
bra människa, när det gäller att sköta
ett hus, men hon är utan alla anspråk
på att bli placerad i någon viss lönegrad.
Jag tycker att hon i alla fall skall
kunna få sina hushållskostnader täckta
utan att därför behöva känna sig som
en tiggare eller framstå som en slösare.

Det är sådana människor vi kan få
till dessa hem, och de är mycket villiga.
Låt oss inte trötta ut den villighet som
finns hos dem, utan låt oss i stället uppmuntra
dem ekonomiskt, så att de inte
kommer i ett eftersatt läge! Ingen kan
säga att sådant folk vid inackorderingshemmen
uppmuntrar ungdomarna
till dåliga nöjen. Vad jag själv sett i
den vägen har varit föredömligt för
även de enskilda hemmen. Man har för -

Onsdagen den 19 mars 1952.

Nr 10.

Ersättning till inackorderingshem för driftförluster.

sökt att få ungdomarna att ägna sig åt
sådana nöjen, som alla kan gilla.

De ungdomar det här gäller, är mera
svårhanterliga än ungdomar i vanliga
hem. Låt oss visa uppskattning av
vanliga, enkla människor, som inte har
så mycken bildning att skryta med men
som har socialt sinne och förmåga att
ta hand om de unga! Det skulle vara
mycket roligare för riksdagen att anslå
5 000 kronor till bär ifrågavarande
ändamål än att t. ex., vad vi senare i
dag tänker göra, anslå medel till
skyddsarbeten vid Uppsala domkyrka.
Där är man beredd att anslå hundratusentals
och åter hundratusentals kronor
å''r efter år. Men här är det bara fråga
om att skydda några små grabbar —
hjälp dem med 5 000 kronor!

Fröken NYGREN: Herr talman! Jag
vill alls inte rikta någon anmärkning
mot den utomordentliga personalen vid
våra inackorderingshem, vare sig mot
föreståndarna eller kokerskorna. Tvärtom!
Det är utomordentliga människor.
Jag förstår också att de har ekonomiska
svårigheter att kämpa emot och
att de bör befrias från ekonomiska bekymmer,
eftersom hemmen fyller en
mycket betydelsefull uppgift.

Jag vidhåller dock min uppfattning att
det också är mycket angeläget att man
kontrollerar att ungdomarna gör rätt
för sig i proportion till de löneförhöjningar
de har erhållit. Som jag påpekat
har många av ungdomarna fått löneförhöjningar.
Man kan väl i rimlighetens
namn även vid dessa inackorderingshem
rätta avgiften efter varje pojkes
möjligheter att betala, likaväl som
man i enskilda hem låter barnen betala
efter förmåga. Det är ur pedagogiska
synpunkter olämpligt att ge ungdomarna
en kraftig löneförhöjning för de
starkt ökade levnadsomkostnaderna
utan att samtidigt låta dem kännas vid
ökade utgifter för levmr.iskostnadsfördvringen.

Jug vill bara understryka nödvändig -

heten av att socialstyrelsen har sin uppmärksamhet
riktad på denna sak och
gör de undersökningar som är nödvändiga
samt rättar inackorderingsavgifterna
efter ungdomarnas inkomster.

Herr NYBERG: Herr talman! Bara ett
par ord! Jag vill säga att det ibland
kan vara ganska svårt att sätta inackorderingsavgiften
så högt som man egentligen
skulle behöva göra med tanke på
ekonomien. Här kommer nu pojkar
till dessa hem. Det är inte alltid de
har arbete. De skall placeras ut på arbetsmarknaden,
men det kan gå åtskillig
tid innan styrelsen för ett hem lyckas
ordna arbete åt dem. Så länge de
saknar arbete, saknar de i allmänhet
också inkomster.

Vid det hem, som jag är knuten till,
höjde vi i fjol avgiften till 165 kronor.
Det var med viss motvilja vi gjorde detta
med tanke på pojkarnas ekonomiska
förhållanden. Skulle vi nu behöva höja
avgiften till låt oss säga 200 kronor,
skulle detta vara ännu mera motbjudande.
Jag har dock ingenting emot att
denna fråga blir föremål för närmare
utredning. Jag vill bara poängtera de
svårigheter som föreligger att sätta inackorderingsavgiften
så pass högt, som
man annars skulle tycka vara befogat
med tanke på det allmänna löneläget.

Överläggningen förklarades härmed
avslutad. Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
i denna punkt dels ock på bifall
till den i ämnet väckta motionen
II: 116, såvitt nu vore i fråga; och fann
herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Engkvist begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
36 :o) i utskottets förevarande utlåtande
nr 5, röstar

3 — Andra kammarens protokoll 195‘J. AV 10.

Nr 10.

Onsdagen den 19 mars 1952.

Bidrag till erkända arbetslöshetskassor.

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
motionen II: 116 av herr Engkvist m. fl.
såvitt nu är i fråga.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, vadan votering
medelst omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 127 ja och 72 nej, varjämte
4 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten 37.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 3S.

Bidrag till erkända arbetslöshetskassor.

Med bifall till Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
under femte huvudtiteln,
punkt 50, gjorda förslag hemställde
utskottet, att riksdagen måtte till
Bidrag till erkända arbetslöshetskassor
för budgetåret 1952/53 anvisa ett förslagsanslag
av 14 000 000 kronor.

Reservation hade avgivits av fröken
Andersson samt herrar Bergh, Skoglund
i Doverstorp och Birke, vilka ansett, att
utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
till Bidrag till erkända arbetslöshetskassor
för budgetåret 1952/53 anvisa
ett förslagsanslag av 13 000 000
kronor.

Punkten föredrogs; och anförde
därvid:

Herr BIRKE: Herr talman! Här förevarande
fråga gäller ju bidragen till
de erkända arbetslöshetskassorna. Av
vad departementschefen anfört fram -

går ju bland annat, att belastningen
på anslagen har kunnat skäras ned
högst väsentligt, till största delen beroende
på de åtgärder som vidtagits
för att minska säsongarbetslösheten
främst inom byggnadsfacket. Arbetsmarknadsstyrelsen
ser också ganska optimistiskt
på läget och ser fram emot
en hög och jämn sysselsättning. Styrelsen
anser därför att bär ifrågavarande
anslag kan nedräknas, vilket också departementschefen
har gjort. Yi reservanter
anse dock, att anslagen kunna
beskäras ytterligare.

Under föregående budgetår var belastningen
på detta anslag endast 11,6
miljoner kronor. I enlighet med Kungl.
Maj:ts förslag har utskottet nu föreslagit
ett anslag på 14 miljoner kronor.
Vi reservanter anse, att beloppet utan
olägenhet kan nedskäras till 13 miljoner
kronor. Inom det anslaget finns
utrymme för en eventuell belastning av
större storleksordning än föregående
års.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till den reservation,
som under denna punkt är avgiven av
fröken Andersson m. fl.

Herr MÅRTENSSON i Uddevalla: Herr
talman! Vid förra årets riksdag var
arbetslöshetskassornas verksamhet föremål
för en ingående behandling i
riksdagen. Riksdagen uttalade sig då
för en förutsättningslös utredning av
den frivilliga statsunderstödda arbetslöshetsförsäkringsverksamheten.
Denna
utredning pågår för närvarande. Medan
denna utredning pågår har departementschefen
för nästa budgetår föreslagit
en sänkning av anslaget till de
erkända arbetslöshetskassorna med inte
mindre än 3 miljoner kronor. Jag tror
att med hänsyn till det läge, som för
närvarande är rådande på arbetsmarknaden,
skulle det vara oklokt att ytterligare
sänka »detta anslag. Jag vill i
detta sammanhang bara hänvisa till ett
uttalande, som chefen för arbetsmark -

Onsdagen den 19 mars 1952. Nr 10. 3,5

Kostnader för arbetslöshetens bekämpande m. m.

nadsstyrelsens försäkringsbyrå nyligen
gjort och i vilket han framhåller bland
annat, att vid en i mitten av februari
månad av arbetsförmedlingarna företagen
räkning visade det sig, att 15 000
kassamedlemmar då voro helt arbetslösa,
och att 4 700 hade korttidsarbete. I
jämförelse med förra året innebär detta
en betydande ökning. Han hänvisar i
detta sammanhang till att i september
månad förra året voro 2 000 kassamedlemmar
arbetslösa och att 500 hade
korttidsarbete. Med dessa siffror för
ögonen måste man till och med göra sig
den frågan, om den sänkning av anslaget,
som departementschefen har föreslagit,
verkligen är berättigad. Men,
herr talman, om anslaget inte räcker
till så får man väl göra så, som skett
vid andra tillfällen, nämligen att Kungl.
Maj:t får komma och begära ytterligare
medel på tilläggsstat. Jag ber därför,
herr talman, att med dessa ord yrka
bifall till utskottets förslag.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till den vid punkten fogade
reservationen; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

Punkten 39.

Kostnader för arbetslöshetens bekämpande
in. m.

Kungl. Maj :t hade i statsverkspropositionen
under femte huvudtiteln, punkt
51, föreslagit riksdagen att till Kostnader
för arbetslöshetens bekämpande
m. m. för budgetåret 1952/53 anvisa ett
reservationsanslag av 13 800 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
till Kostnader för arbetslöshetens
bekämpande m. m. för budgetåret 1952/
53 anvisa ett reservationsanslag av
13 800 000 kronor.

Reservation hade avgivits av fröken
Andersson, herrar Bergh, Skoglund i
Doverstorp och Birke, vilka ansett att

utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av Kungl. Majrts förslag
till Kostnader för arbetslöshetens
bekämpande m. m. för budgetåret 1952/
53 anvisa ett reservationsanslag av
10 000 000 kronor.

Punkten föredrogs. Därvid yttrade:

Herr BIRKE: Herr talman! Även under
denna punkt har jag jämte andra en
reservation. Det gäller här frågan om
kostnaderna för arbetslöshetens bekämpande.
Härvidlag har ju statsutskottets
majoritet anslutit sig till Kungl. Maj:ts
förslag om ett anslag på 13,8 miljoner
kronor. Vi reservanter anse, att man
även på denna punkt skulle kunna göra
en avsevärd nedskärning av anslaget.

Man får ju inte blunda för att det
förhållandet är rådande att vi nu ha
full sysselsättning och att det finns
vissa beredskapsarbeten som böra
kunna avvecklas; jag tänker då närmast
på arkivarbetena och steninköpen. Beträffande
dessa arbeten har departementschefen
i propositionen nr 152/
1951 meddelat, att avsikten skulle vara
att desamma skulle nedskäras. Härtill
kommer den omständigheten att
om man ser tillbaka på föregående budgetår
skall man finna, att belastningen
varit avsevärt mycket lägre varje år
än det anslag som beviljats. Budgetåret
1950/51 fanns det sålunda ett icke disponerat
belopp på inte mindre än 5,7
miljoner kronor, och innevarande budgetår,
1951/52, är beloppet i det närmaste
5 miljoner. Med dessa siffror för
ögonen anse vi reservanter, att anslaget
i år bör kunna nedsättas till 10 miljoner
kronor. Det är det yrkande som
återfinnes i reservationen under denna
punkt av fröken Andersson m. fl., till
vilken jag, herr talman, nu ber att få
yrka bifall.

Herr MÅRTENSSON i Uddevalla: Herr
talman! Jag vill hänvisa till att kostnaderna
för arbetslöshetens bekämpande
enligt propositionen skulle minska med

Nr 10.

Onsdagen den 19 mars 1952.

Bostadsstyrelsen: Avlöningar.

3,8 miljoner kronor. Nu föreslå reservanterna
att detta anslag skall minskas
med ytterligare 3,8 miljoner. Som motivering
härför anföra reservanterna
bland annat, att ansträngningarna i
ökad grad böra inriktas på en överflyttning
av de hjälpsökande till andra arbetsområden.
Jag vågar emellertid göra
det bestämda påståendet, att arbetsmarknadsstyrelsen
icke försummat något
tillfälle att överflytta arbetskraft
från överskotts- till underskottsområden.
Jag är övertygad om att styrelsen
även i fortsättningen kommer att tillämpa
denna princip i all den utsträckning
som är möjlig. Men, herr talman, det
är inte möjligt att exempelvis vid de
lokala driftinskränkningarna överflytta
alla arbetslösa till andra orter, där det
eventuellt råder brist på arbetskraft.
Det finns nämligen många, som inte
kunna omskolas till andra yrken. En del
ha uppnått en relativt hög ålder, andra
ha mindre god fysik o. s. v. Och hänsyn
måste även tagas till vissa familjeförhållanden
och dylikt. Vi få nämligen
inte glömma bort, att det inte går att
tillämpa samma principer när det gäller
att förflytta arbetare från den ena orten
till den andra som när man sänder
i väg en vanlig vara, utan man måste
ta hänsyn till människorna och till rådande
förhållanden. Med hänsyn till
den åtstramning, som för närvarande
gör sig gällande på det ekonomiska området,
kommer det möjligen att beträffande
denna punkt liksom den föregående
kunna ifrågasättas, om de anslag
som äro förordade av Kungl. Maj:t
komma att räcka.

Herr talman! Jag vill med dessa ord
yrka bifall till utskottets förslag.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets i punkten
gjorda hemställan dels ock på bifall
till den beträffande denna punkt avgivna
reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara

med övervägande ja besvarad. Herr
Birke begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och
godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
39 :o) i utskottets förevarandc utlåtande
nr 5, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bär kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen.

Punkterna 40—rt ''t.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 45.

Bostadsstyrelsen: Avlöningar.

Med bifall till Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
under femte huvudtiteln,
punkt 58, gjorda förslag hemställde
utskottet

I. att riksdagen måtte

a) besluta, att å personalförteckningen
för bostadsstyrelsen antalet kontorsbiträden
i lönegrad Ca 8 skulle ökas
med två, antalet byrådirektörer i Ce 31
med en, antalet förste byråingenjörer i
Ce 29 med två samt antalet förste byråingenjörer
i Ce 27 minskas med en;

b) fastställa i punkten intagen avlöningsstat
för bostadsstyrelsen, att tilllämpas
tills vidare fr. o. m. budgetåret
1952/53;

c) till Bostadsstyrelsen: Avlöningar
för budgetåret 1952/53 anvisa ett förslagsanslag
av 2 939 000 kronor;

Onsdagen den 19 mars 1952.

Nr 10.

II. att riksdagen måtte i anledning av
motionen I: 77 i skrivelse till Kungl.
Maj :t giva till känna vad utskottet i motiveringen
anfört.

Reservation hade avgivits av fröken
Andersson samt herrar Bert/h och Birke,
vilka ansett, att utskottet i mom. I bort
hemställa, att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag

a) besluta, att å personalförteckningen
för bostadsstyrelsen antalet kontorsbiträden
i lönegrad Ca 8 skulle ökas
med två, antalet förste byråingenjörer
i Ce 29 ökas med två samt antalet förste
byråingenjörer i Ce 27 minskas med en;

b) fastställa av reservanterna föreslagen
avlöningsstat för bostadsstyrelsen,
att tillämpas tills vidare från och
med budgetåret 1952/53;

c) till Bostadsstyrelsen: Avlöningar
för budgetåret 1952/53 anvisa ett förslagsanslag
av 2 859 000 kronor.

Sedan punkten föredragits anförde:

Herr BIRKE: Herr talman! Under denna
punkt begär bostadsstyrelsen en utökning
av antalet befattningshavare.

Bostadsstyrelsens organisation var ju
föremål för behandling vid förra årets
riksdag, och man kom då överens om
att bostadsstyrelsens befattningshavare,
till antalet 267, skulle minskas med 24
eller till 243. Men samtidigt lämnade
man ett anslag på 60 000 kronor för att
möjliggöra tillgodoseendet av vissa uppkommande
personalbehov. I anledning
av utvidgningen på bostadsbyggnadsområdet
och bostadsstyrelsens kreditgivning
beslöt höstriksdagen att härför
ge ytterligare 50 000 kronor. Jag tycker
att det är orimligt att, när man så
nyligen fått igenom en organisationsplan
och organisationsnämnden behandlat
bostadsstyrelsen, man året därpå
skall komma och begära anslag till ännu
flera befattningshavare. Frågan om decentralisering
på detta område har ju
också varit aktuell alltsedan bostadsstyrelsen
och länsbostadsnämnderna

Bostadsstyrelsen: Avlöningar.

konimo till. Man har ju för avsikt att
flytta ut en hel del ärenden till länsbostadsnämnderna,
och därigenom
skulle åtskilligt arbete kunna besparas
bostadsstyrelsen. Bostadsstyrelsen själv
säger också, att det pågår utredningar
om decentraliseringen, och det är ju ytterligare
ett skäl, tycker jag, för att man
skall vara försiktig med att utöka befattningshavarnas
antal. Jag tror inte
att man kan göra sig fri från den känslan,
att bostadsstyrelsen handlägger
ärendena mången gång på sådant sätt,
som absolut inte skulle vara nödvändigt.
Ty man fingranskar ritningarna.
Man skall inte bortse ifrån att ute i
kommunerna finnas både byggnadsnämnder
och byggnadskonsulenter och
i städerna arkitekter och byggnadsnämnder.
Därmed borde primärkommunernas
uppgifter kunna godtagas utan
alltför mycket penetrerande.

Jag skall inte orda mera, herr talman,
i detta ärende utan ber att med
dessa ord få yrka bifall till den reservation
som finns under denna punkt
och som innebär att anslaget skall minskas
med 80 000 kronor. Jag yrkar alltså
bifall till fröken Anderssons m. fl.
reservation.

Herr MÅRTENSSON i Uddevalla: Herr
talman! Kungl. Maj:t har föreslagit en
viss förstärkning av bostadsstyrelsen.
Det må gärna erkännas, att det verkar
något egendomligt att personalbeståndet
i bostadsstyrelsen behöver ökas samtidigt
som arbetsuppgifterna föreslås
minskade genom en ökad decentralisering
till de lokala organen. Men frågan
ligger ju till på det sättet att vid senaste
årens riksdagar har en ganska
kraftig minskning av bostadsstyrelsens
personalbestånd företagits. .lag tror för
min del att denna nedskärning av personalbeståndet
har varit i det kraftigaste
laget.

Vidare har det varit så att vissa andra
förhållanden, som jag här inte närmare
skall gå in på, förorsakat att bostadssty -

Nr 10.

Onsdagen den 19 mars 1952.

Bostadsstyrelsen: Avlöningar.

relsen har kommit i eftersläpning i ganska
stor utsträckning med vissa arbetsuppgifter.
Denna eftersläpning i arbetsuppgifterna
har förorsakat att såväl
kommuner som enskilda byggare fått
vänta onormalt länge, innan de kunnat
få slutligt besked från bostadsstyrelsen
i de olika ärendena. Det är för att avhjälpa
denna olägenhet som departementschefen
nu sett sig nödsakad att
föreslå en viss personalförstärkning
inom denna styrelse. Jag utgår emellertid
ifrån att, när arbetsbalansen blivit
övervunnen och ärendena, som departementschefen
här föreslagit, i större utsträckning
bli decentraliserade från den
centrala myndigheten till de lokala organen,
det skall finnas möjlighet att
återigen företa en rätt omfattande nedskärning
av personalen inom den centrala
styrelsen.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr PERSSON i Växjö: Herr talman!
Det ligger till på det sättet att när bostadsstyrelsen
inrättades 1 juli 1948 tog
man till denna organisation i knappaste
laget. Principen var att man skulle börja
försiktigt och eventuellt bygga ut organisationen
ytterligare. Följden av detta
blev i början att bostadsstyrelsen inte
kunde klara sina uppgifter. Detta berodde
också på en del andra omständigheter.
De länsbostadsnämnder som
skulle skapas inrättades inte förrän en
ganska lång tid efter den 1 juli 1948,
och de kunde inte genast överta några
av de uppgifter som bostadsstyrelsen
skulle sköta, utan de övertog tills vidare
den gamla egnahemsorganisationens
uppgifter.

Till detta kom att bostadsstyrelsen
inte kunde få några jurister, vilka man
behövde ha för att kunna betala ut lånen;
det var kanske i synnerhet på den
punkten som eftersläpning förekom. Det
är givet att ett centralt verk som bostadsstyrelsen
i framtiden skulle kunna
minska ned antalet anställda, om man

undan för undan decentraliserade uppgifter
till de lokala organen. Men om ett
centralt verk, på samma gång som detta
sker, får en hel rad andra uppgifter som
man inte förut haft att sköta, då är det
inte så säkert att det härvidlag kan bli
en så stor minskning som man ursprungligen
hade tänkt sig.

Alla vet att riksdagen i höstas beslutade
om vissa bostadspolitiska åtgärder
med anledning av byggnadskostnadsstegringen.
När bostadsstyrelsen skulle
överta dessa uppgifter och sköta detta
nya arbete var det nödvändigt att den
fick litet mer folk. Man måste ju bl. a.
göra om de värderingsnormer man förut
följt, då man beviljade lånen, eftersom
dessa normer inte kunde tillämpas
på grund av de våldsamma kostnadsförskjutningarna.

Härtill kommer att förra året höjdes,
som alla vet, räntorna på de lån till
olika bostadshus som man fått i sparbanker
och andra banker. På grund
härav har bostadsstyrelsen också måst
ombesörja arbetet med ränteeftergifterna,
och det är ett arbete som ställer
stora krav på framför allt den kamerala
organisationen inom bostadsstyrelsen.
Dessutom har det befunnits lämpligt
och rationellt att länsbostadsnämnderna
inte skulle sköta utbetalningen, en
uppgift som därför dragits in till bostadsstyrelsen,
enligt vad man förra
året gick in för i riksdagen. Detta har
likaledes medfört en kraftig ökning av
arbetet. Slutligen har bostadsstyrelsen
fått överta uppgifter från annat håll,
från statskontoret, som hade 14 befattningshavare
för dessa uppgifter, vilka
nu sköts helt och hållet av bostadsstyrelsen.
Jag tror att man måste ta hänsyn
till detta när man bedömer personalbehovet
i verket.

Det är en annan sak som jag i detta
sammanhang gäna ville beröra ett ögonblick,
nämligen frågan om decentralisering.
Man har nu föreslagit att man
skall decentralisera vissa mindre flerfamiljshus
till länsbostadsnämnderna

Onsdagen den 19 mars 1952.

Nr 10.

och att man skall decentralisera beslutanderätten
beträffande familjebostadsbidrag
till länsbostadsnämnder och
kommunala bostadspolitiska organ. Det
enda som ännu är kvar i bostadsstyrelsen
beträffande familjebostadsbidrag är
denna beslutanderätt; i övrigt är arbetet
decentraliserat. Jag vill tillägga att
riksdagen i maj i fjol på Kungl. Maj:ts
förslag beslöt att man för närvarande
icke skulle överlåta arbetet med familjebostadsbidragen
på förmedlingsorganen.

.Tåg säger inte detta därför att jag i
princip har någonting emot att man decentraliserar
denna verksamhet, men
den föreställningen förekommer ibland
— kanske också bland riksdagens ledamöter
— att bostadsstyrelsen varit ovillig
att åstadkomma något på denna
punkt. När vi förra året behandlade
denna fråga, hade Kungl. Maj:t i sin
proposition anmält, att bostadsstyrelsen
företagit en särskild utredning beträffande
denna decentralisering. Vidare
bade man anmält att organisationsnämnden
hade gjort en översyn över
bostadsstyrelsen och samtidigt undersökt,
om en sådan decentraliserad organisation
skulle vara lämplig. Organisationsnämnden
sade då att det kunde i
varje fall inte för närvarande anses
lämpligt att decentralisera verksamheten,
men en del av granskningsarbetet
skulle kunna decentraliseras till förmedlingsorganen.

I propositionen sades det emellertid
att för närvarande ansåg man det inte
möjligt att överlåta detta granskningsarbete
åt förmedlingsorganen. Det är
detta som vi i bostadsstyrelsen haft att
rätta oss efter under detta budgetår, och
därför har helt naturligt på den punkten
inte vidtagits några åtgärder.

När det gäller de flerfamiljshus, som
länsbostadsnämnderna skulle få under
sin behandling, är det så att bostadsstyrelsen
gått in för en decentralisering
för ungefär ett år sedan. Senare inträdde
emellertid denna kraftiga kostnadsfördyring,
och då har man i verket sagt

Bostadsstyrelsen: Avlöningar.

sig, att man först måste försöka få fram
nya värderingsgrunder, som man kan
sätta i händerna på länsbostadsnämndernas
ingenjörer, innan man decentraliserar
långivningen till dem. Sedan någon
tid tillbaka är några av bostadsstyrelsens
tjänstemän i fullt arbete med
att försöka få fram nya värderingsgrunder,
och jag förmodar att det ganska
snart under nästa budgetår skall bli
möjligt att genomföra denna decentralisering.

Jag tror inte man bör utgå ifrån att
en decentralisering kan drivas hur långt
som helst, om man avser att spara personal.
Det är klart att en decentralisering
kan innebära stora fördelar när
det gäller att åstadkomma bättre service
för kunderna, om jag så får uttrycka
mig. Men jag tror å andra sidan
att det kanske kan bli nödvändigt i
framtiden att räkna med att decentraliseringen
kan medföra ett ökat behov av
personal inom de länsbostadsnämnder
vi har inrättat.

Jag vill också med anledning av vad
herr Birke sade påpeka, att den ringa
utökning av personal, som här är avsedd,
inte alls gäller den tekniska byrån,
där man granskar ritningar m. m.
Vi inrättade en ny byrå förra året, ekonomiska
utredningsbyrån, som riksdagen
beslutade och som framför allt sysslar
med sådana frågor som att söka nedbringa
byggnadskostnaderna och rationalisera
byggnadsverksamheten. För att
vi skall kunna bedriva ett rationellt
arbete behöver emellertid den byrån
utbyggas något.

Till detta kommer, som jag förut
nämnde, att de ökade uppgifterna för
den rent kamerala organisationen i bostadsstyrelsen
medfört att man där behöver
ha litet mer folk. Jag tror inte det
skulle vara rimligt att vägra bostadsstyrelscn
denna mycket begränsade utökning
av personalen. Jag vill därför, herr
talman, yrka bifall till det förslag som
utskottet här framlagt.

Nr 10.

Onsdagen den 19 mars 1952.

Bostadsstyrelsen: Avlöningar.

Herr HJEGGBLOM: Herr talman! Det
är herr Perssons i Växjö anförande om
decentraliseringen som givit mig anledning
begära ordet. Han säger att decentralisering
kan betyda vissa förmåner
för den part, som arbetar ute på
fältet, alltså förmedlingsorganen, och
väl även för låntagarna. Men han är
tydligen en mycket varm vän av att decentraliseringen
inte skall drivas särskilt
långt.

Som ordförande i ett sådant där förmedlingsorgan
skulle jag vilja begagna
tillfället säga, att den »decentralisering»
som bostadsstyrelsen genomfört förra
året, när den dragit in till Stockholm
utbetalningen till förmedlingsorganen
av pengar, avisering av annuiteter o. d.,
har åtminstone hittills inneburit raka
motsatsen till vad man skulle kunna
anse vara skäligt. Denna anordning betyder
att för varje utbetalning till en
kommunalnämnd får vi numera två
brev, ett från länsbostadsnämnden och
ett från bostadsstyrelsen, medan det
förut räckte med ett brev från länsbostadsnämnden.
Vidare har det medfört
att medan tidigare länsbostadsnämnden
alltid i god tid före årsskiftet underrättade
förmedlingsorganen, vilka annuiteter
låntagarna skulle betala, för att de
skulle få besked därom före förfallodagen.
så har sedan bostadsstyrelsen tog
hand om saken det skett en sådan försumpning
av det hela, att annuiteter,
förfallna den sista december och som
förmedlingsorganen skulle driva in till
den 15 februari, inte ens varit aviserade
när inbetalningsdagen kom!

Det skickades ut ett förhandsmeddelande
att vi skulle få de sista aviseringarna
den 6 februari. Ännu i dag har
inte den kommunalnämnd jag tillhör
fått den sista aviseringen, och åtskilliga
droppade in i slutet av februari.

Jag vill säga till herr Persson, i den
mån han har med bostadsstyrelsen att
göra, att en »decentralisering» efter sådana
metoder sannerligen inte är till
någon fördel för förmedlingsorganen

eller låntagarna. Den visar mest av allt
hur dumt man bär sig åt, när man inte
låter länsbostadsnämnderna sköta vad
de hittills skött till belåtenhet. Finns
det någon förklaring till detta, må det
vara hänt.

Nu kan naturligtvis herr Persson i
Växjö säga, att under sådana förhållanden
skall herr Hseggblom naturligtvis
vara med om att bevilja dessa 80 000
kronor, så att vi får mer folk i bostadsstyrelsen.
Som en protest mot bostadsstyrelsens
sätt att sköta detta ber jag
emellertid att få yrka bifall till reservationen.

Herr PERSSON i Växjö: Herr talman!
Jag vill till herr Haeggblom säga, att jag
inte alls är någon motståndare till en
decentralisering. Men jag har ansett det
angeläget att understryka, att om man
skall genomföra en decentralisering enligt
de linjer, som vi nu tänker gå fram
efter, så är det inte alldeles säkert att
man samtidigt kan räkna med att det
blir en personalbesparing. Det finns
vissa uppgifter som jag tror kan skötas
mest rationellt centralt och andra som
kan skötas bättre ute på fältet. Man får
väl försöka komma fram till en lämplig
avvägning.

Vad beträffar den utbetalning av lån,
som sker från bostadsstyrelsen, så har
den under 1951 och till nu ökat från
160 till 280 miljoner kronor. Härtill
kommer att personalen inom den kamerala
sektion av bostadsstyrelsen, som
skall sköta detta arbete, sitter i lokaler,
som hindrar den att arbeta på ett
effektivt sätt och som jag skulle vilja
rekommendera de närvarande att se på.
Jag tror dock fortfarande att anordningen
med att betala ut lånen centralt,
som man gick in för förra året och som
länsbostadsnämnderna såvitt jag vet
inte alls hade något emot, är lämplig.
Det gäller ju rent kamerala uppgifter,
vilka man i stor utsträckning kan använda
maskiner för. Det har emellertid
visat sig att arbetsbelastningen blivit

Onsdagen den 19 mars 1952.

Nr 10.

större än man väntat, och jag är medveten
om att detta medfört svårigheter.
Men jag tror att det ännu är litet för
tidigt att döma om detta.

Jag är i fullt arbete med att försöka
åstadkomma en rimlig plan för en decentralisering
av den del av bostadsstyrelsens
verksamhet, som jag har litet
med att göra, nämligen bidragsgivningen
till familjebostäder. Jag är således
inte alls motståndare till en decentralisering,
och det är detta jag har velat
säga.

Punkterna i6—61.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 62.

Yrkesinspektionen: Avlöningar.

Kungl. Maj:t hade i statsverkspropositionen
under femte huvudtiteln, punkt
82, föreslagit riksdagen att dels besluta,
att å personalförteckningen för yrkesinspektionen
1 yrkesinspektrisassistenttjänst
i Ca 22 å övergångsstat skulle utgå
samt 11 kontorsbiträdestjänster i Ca 8
skulle utbytas mot 11 kanslibiträdestjänster
i Ca 11, dels fastställa av departementschefen
förordad avlöningsstat
för yrkesinspektionen, att tillämpas
tills vidare fr. o. m. budgetåret 1952/53,
dels ock till Yrkesinspektionen: Avlöningar
för budgetåret 1952/53 anvisa ett
förslagsanslag av 1 89(5 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehafl följande motioner,
nämligen

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Sten in. fl. (I: 185) och den andra
inom andra kammaren av fröken Elmén
och herr Jonsson i Järvsand (11:266),
vari hemställts att riksdagen måtte besluta
att kontorsbiträdestjänsten i Ca 8

Yrkesinspektionen: Avlöningar.

inom skogsyrkesinspektionens norra
distrikt utbytes mot en kanslibiträdestjänst
i Ca 11,

dels en inom andra kammaren av
herr Nihlfors m. fl. väckt motion (II:
360), i vilken hemställts att riksdagen
måtte besluta, att inom allmänna yrkesinspektionen
11 kontorsbiträdestjänster
i Ca 8 utbytas mot kansliskrivartjänster
i Ca 15 samt 4 kontorsbiträdestjänster
mot kanslibiträdestjänster i Ca 11,
dels ock en inom andra kammaren av
fröken Elmén m. fl. väckt motion (II:
363), vari hemställts, att riksdagen
måtte besluta att en läkartjänst inrättas
vid yrkesinspektionen med stationsort
i Göteborg och med huvudsaklig
verksamhet förlagd till sjätte distriktet
men även fjärde, sjunde och åttonde
distrikten, och att härför anslås ett belopp
av 6 000 kronor.

Utskottet hemställde,
att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag och med avslag
å motionerna I: 185 och II: 266, II: 360
samt II: 363

a) besluta, att å personalförteckningen
för yrkesinspektionen 1 vrkesinspektrisassistenttjänst
i Ca 22 å övergångsstat
skulle utgå samt 11 kontorsbiträdestjänster
i Ca 8 skulle utbytas mot 11
kanslibiträdestjänster i Ca 11;

b) fastställa i punkten intagen avlöningsstat
för yrkesinspektionen, att tilllämpas
tills vidare fr. o. m. budgetåret
1952/53;

c) till Yrkesinspektionen: Avlöningar
för budgetåret 1952/53 anvisa ett förslagsanslag
av 1 896 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Söderquist, Ståhl och Kollberg, fröken
Elmén och herr Gustafsson i Skellefteå,
vilka ansett, att utskottet bort föreslå
riksdagen att i anledning av Kungl.
Maj:ts förslag och motionen II: 360 samt
med bifall till motionerna I: 185 och
II: 266 samt 11: 363

a) besluta, att å personalförteckningen
för yrkesinspektionen 1 yrkesin -

Nr 10.

Onsdagen den 19 mars 1952.

Yrkesinspektionen: Avlöningar.

spektrisassistenttjänst i Ca 22 å övergångsstat
skulle utgå samt 12 kontorsbiträdestjänster
i Ca 8 skulle utbytas mot
12 kanslibiträdestjänster i Ca 11;

b) fastställa i reservationen angiven
avlöningsstat för yrkesinspektionen att
tillämpas tills vidare från och med budgetåret
1952/53;

c) till Yrkesinspektionen: Avlöningar
för budgetåret 1952/53 anvisa ett förslagsanslag
av 1 903 150 kronor.

Punkten föredrogs; och yttrade därvid: Fröken

ELMÉN: Herr talman! Jag vill
med några ord motivera den reservation,
som är fogad till denna punkt och
som gäller ett par tjänster inom yrkesinspektionen.

För det första beröres i reservationen
en kanslitjänst vid skogsyrkesinspektionen
i Umeå. Varför den tjänsten har
placerats i 8:e lönegraden står man frågande
inför, därför att de arbetsuppgifter,
som befattningshavaren har, så
klart sammanfaller med biträdesutredningens
riktlinjer för 11 :e lönegraden.
Det är därtill ett mycket självständigt
arbete, enär befattningshavaren under
långa tider får svara för kansliet, då de
inspekterande befattningshavarna ständigt
är ute på resor.

Inplaceringen förefaller alltså egendomlig,
och man funderar över varför
den blivit som den nu är. Man står för
övrigt frågande inför många av de placeringar,
som biträdcsutredningen har
gjort, och man undrar om det beror på
de olika sätt, på vilka verken redogjort
och motiverat för de skilda tjänsterna.
.lag tror inte att man trätt i någon närmare
kontakt sedan med verken eller
gjort någon ytterligare arbetsvärdering,
utan man placerar in tjänsterna efter de
informationer, som verken har lämnat.
Dessa kan naturligtvis bli mycket olika
från olika verk. Det kommer då också
att bli en egendomlig relation mellan de
olika tjänsterna, som blir till besvär för
respektive verk.

Jag vill också framhålla att den tjänst
det här är fråga om är av mycket stor
vikt och att den blir svår att besätta,
om den ligger i den föreslagna lönegraden.
Detta skulle kunna ställa skogsyrkesinspektionen
i en mycket svår situation.
Jag ber därför att få yrka bifall
till reservationen.

För det andra upptas i reservationen
ett arvode på 6 000 kronor, som gäller
en läkartjänst vid yrkesinspektionens
distrikt i västra Sverige, närmare bestämt
göteborgs-, borås-, jönköpingsoch
karlstadsdistrikten. Som vi nog
alla känner till sker det en mycket
snabb utveckling inom industrien, och
den industri, som framför allt växer ut
för närvarande, är den kemiska industrien.
Med den följer många risker,
t. ex. förgiftningsrisker. Nya medel och
ämnen kommer till användning vid de
olika arbetsprocesserna, och det är över
huvud taget fråga om en utveckling, som
för med sig risker för arbetstagarna.
Behovet av läkarexpertis gör sig därför
mer och mer gällande, och det gäller
att ha en sådan till hands för ställningstagande
på platsen. När 1938 års
arbetarskyddskommitté utarbetade sitt
förslag, var man på det klara med att
det måste finnas tillgång till läkarexpertis,
och kommittén föreslog, att det
skulle finnas en läkare inom varje distrikt.
Departementschefen insåg också
att det måste ske en utbyggnad av läkartjänsterna
men var inte beredd att
gå så långt som kommittén utan föreslog
att läkare till att börja med skulle
tillsättas för l:a och 2:a distrikten.
Dessa läkare har varit till mycket stort
gagn. De har utnyttjats så, att man inom
de andra distrikten över huvud taget
inte kunnat tänka sig att få hjälp av
dem, vilket departementschefen förutsatte
att man skulle kunna få.

Då det i detta fall rör sig om starkt
industrialiserade distrikt i västra Sverige,
är det av behovet påkallat att man
får hjälp av en läkare. Jag tror att ett
beviljande av den btygsamma summa

Onsdagen den 19 mars 1952.

Nr 10.

som det här gäller — 6 000 kronor —•
skulle bli till ovärderligt gagn. Vi måste
tänka på att det är en allvarlig fråga,
att förebygga olycksfall och ohälsa, vi
skall ta ställning till.

Med detta ber jag, herr talman, att få
yrka bifall till reservationen.

Herr NIHLFORS: Herr talman! Jag
har begärt ordet i denna fråga inte för
att plädera för den motion, II: 360, som
jag tillsammans med några andra ledamöter
väckt och vari hemställes om en
uppflyttning av yrkesinspektionsdistriktens
expeditionsföreståndare till 15 :e
lönegraden, utan därför att jag fäst mig
vid utskottets sätt att yttra sig över motionen.
Uskottet säger: »Utskottet får
erinra om att enligt Kungl. Maj:ts förslag
elva kontorsbiträdestjänster i Ca 8
skola utbytas mot elva kanslibiträdestjänster
i Ca 11. I anledning härav kan
utskottet icke biträda yrkandet i motionerna
1:185 och II: 266 samt II: 360 om
ytterligare uppflyttningar av tjänster.»

Detta yttrande från utskottets sida
kan jag inte fatta på annat sätt, än att
utskottet avstått från att företa någon
prövning av motionen, därför att Kungl.
Maj :t tagit viss ställning. Man skulle
möjligtvis kunna tänka sig att yttrandet
kunde accepteras, om det förelåge något
förhandlingsresultat i anslutning till biträdesutredningens
i särskilt betänkande
framställda yrkande om uppflyttning
av dessa tjänster. Men så är inte
fallet. Inga förhandlingar har emellertid
ägt rum mellan personalorganisationerna
och biträdesutredningen. Därför
kan man inte säga, att riksdagen bör
känna sig särskilt låst av vad biträdesutrcdningen
eller Kungl. Maj:t kommit
fram till. Även om utskottet ställt sig avvisande
till motionen borde motiveringen
inte, menar jag. ha varit den, att
Kungl. Maj:t har föreslagit en viss uppflyttning.

Sedan vill jag också erinra om att de
riktlinjer, som för någon tid sedan antogs
av riksdagen i fråga om biträdes -

Yrkesinspektionen: Avlöningar.

personalens inplacering i lönegrader,
är så vaga, att det inte är omöjligt för
riksdagen, liksom det inte varit omöjligt
för Kungl. Maj :t, att med ledning av
dessa riktlinjer ta ställning till en viss
fråga.

Det är alltså mot utskottets motivering
jag vänt mig. Jag skulle vara tacksam
om utskottets talesman på något
sätt ville förklara varför utskottet avstått
från att sakligt pröva motionen. Jag
har dock inte något yrkande om bifall
till densamma.

Herr MÅRTENSSON i Uddevalla: Herr
talman! Vad beträffar fröken Elméns
och herr Nihlfors’ framställningar om
lönegradsplaceringen för vissa biträdestjänster
kan jag kort och gott hänvisa
till att det har pågått en biträdesutredning,
som inom olika verk undersökt
vilket antal biträden som bör finnas
och i vilka lönegrader dessa böra vara
placerade. Det skulle väl vara ganska
underligt om riksdagen, när sådan undersökning
företagits, skulle vidta väsentliga
ändringar i lönegradsplaceringen
för viss personal.

Läkarfrågan skall jag inte närmare
gå in på, tv där har utskottet inte tagit
någon ställning utan ansett att frågan
är av den art, att den bör bli föremål
för prövning av departementschefen,
innan riksdagen fattar ståndpunkt. Det
är inte gott för ett utskott att säga, att
vid en anstalt skall man ha en läkare
och vid en annan anstalt en annan tjänsteman
av viss grad. Vi anse, att dessa
frågor böra få prövas av Kungl. Maj:t,
innan riksdagen tar ståndpunkt till
dem.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Nr 10.

Onsdagen den 19 mars 1952.

Ersättning för skador vållade av vissa rymlingar m. fl.

Punkterna 63—77.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 78.

Ersättning för skador vållade av vissa
rymlingar m. fl.

Kungl. Maj:t hade i statsverkspropositionen
under femte huvudtiteln, punkt
103, föreslagit riksdagen att till Ersättning
för skador vållade av vissa rymlingar
m. fl. för budgetåret 1952/53 anvisa
ett förslagsanslag av 45 000 kronor.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Gasset (1:255) och den andra inom
andra kammaren av herr Birke (II:
365), hade hemställts att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj:t ville anhålla
att förslag med beaktande av i motionen
anförda synpunkter måtte framläggas
om slutlig reglering av statens ersättningsskyldighet
till person, vilken
lidit skada genom åtgärder av vid sinnessjukhus
eller vissa andra anstalter
intagna.

Utskottet hemställde,

a) att riksdagen måtte till Ersättning
för skador vållade av vissa rymlingar
m. fl. för budgetåret 1952/53 anvisa ett
förslagsanslag av 45 000 kronor;

b) att motionerna 1:255 och 11:365
icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Reservation hade avgivits av fröken
Andersson samt herrar Sundelin, Bergh,
Skoglund i Doverstorp, Kollberg och
Birke, vilka ansett, att utskottet under
b) bort hemställa, att riksdagen måtte
i anledning av motionerna 1:255 och
II: 365 i skrivelse till Kungl. Maj:t giva
till känna vad reservanterna anfört.

Sedan punkten föredragits anförde:

Herr BIRKE: Herr talman! Frågan om
ersättning för skador, som äro vållade
av rymlingar, är ju ingen ny fråga.
Redan vid förra årets riksdag väcktes
en motion, i vilken det uttalades öns -

kemål om att man skulle få förslag till
en slutgiltig reglering av statens skyldighet
att ersätta sådana skador. Statsutskottet
avstyrkte motionen med motiveringen
att en särskild utredning,
ungdomsvårdsskoleutredningen, sysslade
med denna fråga, varför man i avvaktan
på dess förslag inte skulle vidta
några åtgärder.

Ungdomsvårdsskoleutredningen är
nu färdig, och den motion, som i år
väckts i denna fråga, ansluter sig i
stort sett till vad utredningen bär föreslagit.
Därför hade man hoppats att
motionen skulle biträdas av utskottet.
Så blev emellertid icke fallet. Statsutskottet
använder nu en annan motivering
och säger, att man måste vinna erfarenhet
på detta område, innan ett
slutgiltigt förslag kan framläggas.

Den moderna anstaltsvården karakteriseras
ju av att gränserna mellan den
öppna och den slutna vården äro ganska
svävande. Därest staten anser att
sådana vårdformer skola användas på
vissa anstalter, är det min uppfattning
att staten också bör svara för de skador,
som följa av internernas åtgöranden,
om de missbruka friheten genom
att stjäla bilar och idka stöldturnéer,
vilket vi ju dagligen läsa om i tidningarna.

Departementschefen har i sitt förslag
till årets riksdag gått med på en viss
utvidgning av statens ersättningsskyldighet.
Han har sagt att skador, som
äro gjorda av interner under en kortvarig
permission, skola ersättas av staten.
Detta är alltså det nya som tillkommit.
Men jag måste för min personliga
del säga, att det blir väl mycket svårt
att avgöra vad som är kortvarig permission
eller inte. Det som händer när permissionen
inte kan anses kortvarig tar
alltså staten ingen notis om.

Denna fråga är ju mycket känslig
inte minst för de människor, som råka
bo i närheten av sådana här anstalter.
De äro mycket irriterade av de oefterrättliga
förhållanden, som råda på detta

Onsdagen den 19 mars 1952.

Nr 10.

område. Vad vi reservanter ha önskat
är, att man skall få fram ett förslag,
som slutgiltigt reglerar statens skyldighet
att ersätta skador, vilka åstadkommas
av rymlingar.

Jag ber, herr talman, att med detta få
yrka bifall till den reservation, som är
fogad till denna punkt av fröken Andersson
m. fl.

Herr MÅRTENSSON i Uddevalla: Herr
talman! Det är möjligt, att de bestämmelser,
enligt vilka ersättning utgår,
ha varit alltför snäva; ersättningar från
detta anslag ha endast kunnat beviljas
för skador, som åstadkommits av rymlingar.
Denna begränsning har vållat
vissa svårigheter i tillämpningen, och
den har kanske även lett till resultat,
som ur saklig synpunkt varit mindre
tillfredsställande. Nu har emellertid departementschefen
föreslagit en betydlig
utvidgning av grunderna för dessa ersättningar.
Departementschefen föreslår,
att även skador, som åstadkommits
under kortvarig permission från anstalt
eller under rymning i anslutning
till sådan permission, inordnas under
den provisoriska regleringen. Som förklaring
till denna utvidgning namnes
bland annat, att med permission bör,
såsom utredningen föreslagit, likställas
s. k. frigång. Departementschefen anser,
att om denna utvidgning kommer till
stånd, komma de väsentliga olägenheter
som ha vidlådit de nuvarande bestämmelserna
att elimineras.

Utskottet har anslutit sig till detta
departementschefens förslag och anser,
att man bör gå fram med en viss försiktighet
på detta område och inte fastställa
sådana grunder som avtrubba
den enskildes ansvarskänsla. Om ersättningsgrunderna
bli alltför frikostiga,
kan man tänka sig, att enskilda personer
inte ha stort intresse av att låsa in
sina ägodelar, låsa sina bilar o. s. v.,
eller att taga en ordentlig försäkring
på desamma. Det är detta som gjort
att utskottet ansett sig böra gå fram

Social upplysningsfilm.

med en viss försiktighet samt att de
utvidgningar som föreslagits av departementschefen
böra få tillämpas någon
tid innan någon ytterligare utredning
kommer till stånd.

Med dessa ord ber jag, herr talman,
få yrka bifall till utskottets förslag.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till utskottets hemställan
med den ändring däri, som följde av
bifall till den vid punkten fogade reservationen;
och biföll kammaren utskottets
hemställan.

Punkterna 79—82.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 83.

Social upplysningsfilm.

Kungl. Maj :t hade i statsverkspropositionen
under femte huvudtiteln, punkt
108, föreslagit riksdagen att till Social
upplysningsfilm för budgetåret 1952/53
anvisa ett reservationsanslag av 30 000
kronor.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Fritjof Thun och Edvin Thun (I: 58)
samt den andra inom andra kammaren
av herr Lundberg m. fl. (II: 66) hade
hemställts, att riksdagen måtte för budgetåret
1952/53 anvisa ett reservationsanslag
av 50 000 kronor till social upplysningsfilm.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna I: 58
och II: 66 till Social upplysningsfilm
för budgetåret 1952/53 anvisa ett reservationsanslag
av 30 000 kronor.

Reservation hade avgivits av fröken
Andersson samt herrar Sundelin, Bergh,
Fridolf Jansson, Skoglund i Doverstorp,
Rubbestad och Birke, vilka ansett att
utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte med avslag å Kungl. Maj:ts förslag
samt motionerna 1:58 och 11:66

Nr 10.

Onsdagen den 19 mars 1952.

Social upplysningsfilm.

besluta att reservationsanslaget till Social
upplysningsfilm icke skulle uppföras
å riksstaten för budgetåret 1952/53.

Punkten föredrogs; och yttrade därvid: Fru

VÄSTBERG: Herr talman! Jag
skulle kunna nöja mig med att instämma
i vad som säges i motionen II: 66 i
denna fråga, men reservanterna bär
motiverat sin ståndpunkt så att man
skulle kunna tro, att det här gäller en
ganska obetydlig detalj. De säger, att
filmen är ett område där man kan
göra besparingar. Men jag undrar, om
man inte sparat in och snålat tillräckligt
på detta område. År 1947 uppgick
ju anslaget till 125 000 kronor; det sjönk
året därpå till 75 000 kronor, och 1951
gick det ned till 30 000 kronor. Nu vill
reservanterna, att hela anslaget skall
strykas. Jag undrar, om det verkligen
är klokt att gå så hårt fram på detta
område. För de små anslag, som har
utgått, har det ju under åren 1947 till
1951 arbetats fram sammanlagt nio filmer
om olika aktuella sociala problem.
Dessa upplysningsfilmer har sedan visats
för hundratusentals biobesökare,
och dessutom har de visats i föreningar
och skolor, sålunda i huvudsak för
en publik som kanske inte på annat
sätt får upplysning om de problem som
filmerna sökt belysa. Jag kan t. ex. bara
peka på filmerna »Vi skall ha barn»
— direkt skapad i abortförebyggande
syfte — »Onödiga olyckor», som försöker
visa, hur man skall undgå skador
i arbetet, samt »Vi och våra gamla»,
som tager upp hela det frågekomplex
som utgöres av folkpensioneringen, sluten
och öppen anstaltsvård, hemhjälpoch
samaritorganisationerna o. s. v.

Jag tror, att det begärda anslaget för
denna verksamhet är mycket väl motiverat
— det är helt enkelt önskvärt.
Det lilla Danmark, som fått känna på
en tysk ockupation och som lidit av
krig och kris, har presterat mycket
mer än vi på detta område. Genom det

danska ministeriet för filmudvalg har
enbart under åren 1950 och 1951 producerats
inte mindre än nio filmer av
samma karaktär som de svenska, och
Dansk Kulturfilm har under samma period
gjort fjorton filmer. För åren 1949
och 1950 är siffrorna respektive 16
och 33.

Nu kan man väl tycka att vad det av
krig och kris så svårt hemsökta Danmark
har lyckats prestera i fråga om
social upplysningsfilm borde väl vi
också kunna orka med. Jag tror, att vi
allesammans vet och förstår, att det
behövs mycket upplysning just på det
sociala området. Filmen är onekligen
ett av de mest effektiva medlen man
har att lämna upplysning till dem
som bäst behöver den. Jag tänker exempelvis
på de mängder av ungdomar,
som går på biografer och som aldrig
sätter sin fot i en föreläsningssal eller
läser en artikel som redogör för de förmåner
samhället lämnar. Vi vet också
att på film kan människorna under årtionden
få i sig reklam för »Tuppens
vävnader» och »Vackra vita Vademecumtänder»,
medan de däremot inte vet
vilka reformåtgärder samhället företagit
för att hjälpa dem till rätta och att
undgå olyckor. Jag tror, att det vore
värdigt statsmakterna att göra reklam
för sin egen verksamhet. Dessutom har
vi så många områden beträffande vilka
det ännu inte lämnats någon verklig
upplysning. Jag skall t. ex. peka på
önskvärdheten av att genom film lämna
upplysning om fosterbarnsvården, alkoholistvården,
den psykiska barnavården,
ungdomskriminaliteten o. s. v. —
för att bara ge några stickprov.

Jag har den uppfattningen att filmen
genom sin förebyggande karaktär faktiskt
skulle kunna bidraga till en besparing
för samhället i stället för en utgift,
den skulle kunna verka till förmån
både för den enskilde och för samhället.
Jag har därför helt kort velat framföra
dessa synpunkter och yrkar bifall
till motionen 11:66.

Onsdagen den 19 mars 1952.

Nr 10.

Herr RUBBESTAD: Herr talman! Jag
skall bara säga några ord.

Jag tyckte, att fru Västberg fann ett
mycket klart uttryck för vad denna
filmverksamhet egentligen är, då hon
sade, att den är ett propagandaorgan
för statens verksamhet. Nu menar jag,
att man inte behöver driva en dylik
propagandaverksamhet. Folk i allmänhet
känner ändå till vad staten gjort på
det eller det området, och jag tycker nu,
att man kan använda pengar bättre än
till att ge ut dem på en sådan propagandaverksamhet.
Statskontoret, som är
ett av de verk, som skall se till att våra
finanser skötas på ett ekonomiskt sätt,
har ansett detsamma, och reservanterna
dela den mening, som statskontoret givit
uttryck åt. Vi tycka, att denna verksamhet
ej är behövlig, utan att vi skola
spara de 30 000 kronor, som nu föreslås
av utskottet.

Med detta ber jag, herr talman, få
yrka bifall till reservationen vid denna
punkt.

Herr LUNDBERG: Herr talman! Då
det gäller den sociala upplysningen i
Sverige måste man väl ändå säga, att
det icke är så väl ordnat som herr Rubbestad
vill göra gällande. Det är riktigt,
att vi bär cn god socialvård. Det svenska
samhället försöker göra vad det kan
för att komma till rätta med sociala svårigheter.
Men man måste ändå säga, att
de människor, som bäst behöver den
sociala omvårdnaden, har ganska svårt
att finna sig till rätta bland de lagar och
förordningar som man måste känna till
för att kunna klara sig. Filmen är i det
avseendet en god förmedlare av upplysning.
Då socialfilmen numera går på de
allmänna biograferna och man dessutom
kan utnyttja smalfilmen, kan man nå de
folkgrupper som avses i detta sammanhang.

Det förefaller, som om herr Rubbestad
skulle anse detta spörsmål som en fråga
om propaganda för statens verksamhet.
Det är ingalunda på det viset, utan vi

Social upplysningsfilm.

vill ge upplysning åt de människor vilka
behöver utnyttja de olika sociala hjälpmöjligheter
som finnes. En god social
upplysningsfilm visar medborgarna inte
bara deras rättigheter utan även deras
skyldigheter. Inte minst på landsbygden
är denna sociala upplysning behövlig.
Staten har ju föregående år ansett ett
anslag på omkring två miljoner kronor
till filmverksamhet i allmänhet per år
vara nödvändigt. Jag tror också, att det
är nödvändigt att i vårt land lämna ett
sådant stöd. Men om samhället har råd
att understödja »Äsa-Nisse» och alla
andra filmherrar, är det då inte orimligt,
att staten samtidigt säger sig ej ha
råd att för den sociala upplysningsverksamheten
giva ut 50 000 kronor per år?
Det är så, herr Rubbestad, att när det
gäller olycksfallen i arbete, som i filmen
bär ägnats stor uppmärksamhet i förebyggande
syfte, har man kunnat ge samhället
vissa möjligheter till besparingar.
Det är därför som jag vill protestera
mot herr Rubbestad, när han säger att
det rör sig om ett propagandaorgan.
Det är i stället ett upplysningsorgan och
ingenting annat. Herr Rubbestad kanske
har den uppfattningen, att vi visserligen
skall vidtaga vissa sociala åtgärder,
men att det är lämpligt, åtminstone
på landsbygden, att folk inte får reda
på vilka sociala möjligheter man har.
Det är kanske ur den synpunkten som
herr Rubbestad bedömer denna fråga.
Jag tror emellertid för egen del att även
i städerna, där vi har större biografer
och där man kanske kommer i bättre
kontakt med de sociala välfärdsanordningarna
än på landsbygden, behövs
det upplysning.

Herr talman! Jag vill för min del
vädja till kammaren att om möjligt gå
till mötes vad som föreslagits i motion
nr 60 och höja det ifrågavarande anslaget
till 50 000 kronor. Jag vill i det
sammanhanget även rikta eu vädjan till
socialministern att till ett kommande år
verkligen göra cn kraftansträngning för
att tillgodose det behov, som vi ha på

Nr 10.

Onsdagen den 19 mars 1952.

Social upplysningsfilm.

detta område, och bevilja den sociala
filmen ökat anslag.

Med vad jag nu anfört hemställer jag
om bifall till motionen 11:66.

Herr RUBBESTAD: Herr talman! Jag
vill fästa herr Lundbergs uppmärksamhet
på att det var fru Västberg, som gav
denna sociala upplysningsfilm namnet
propagandaverksamhet. Jag tyckte att
detta var ett ganska bra uttryck för
denna verksamhet, och därför anslöt
jag mig till denna benämning, särskilt
som jag vet att det i stort sett förhåller
sig på det sättet. Jag tror knappast att
herr Lundberg kan komma ifrån detta
faktum.

Herr Lundberg vill nu göra gällande
att man på landsbygden inte har reda
på innebörden av de sociala förmåner
av olika slag som staten beviljar i olika
sammanhang. Jag tror inte att detta är
riktigt. Folk har mycket väl reda på
vad som beslutas i det ena eller andra
avseendet. Man behöver därför inte göra
någon särskild film för att låta folk få
reda på detta. Ty man har konsulenter,
tidningar och kringfarande politiska
ombudsmän, som tala om alla de olika
förmåner som beviljas. Det är således
redan nu mycket väl sörjt för att allmänheten
får reda på sina förmåner av
olika slag. Detta framgår också av att
statskassan påfrestas alltmer genom de
anslag som begäras i det ena avseendet
efter det andra. Någon särskild upplysningsfilm
på detta område är därför enligt
min uppfattning onödig. Såvitt jag
förstod var detta motivet för herr Lundbergs
anförande. Jag menar under sådana
förhållanden att hans krav saknar
grund. Jag tycker för min del att det
inte är riktigt att slösa med statens
medel för detta ändamål, då de sociala
förmånerna ändå komma till folks kännedom.

Herr talman! Jag vidhåller mitt tidigare
yrkande.

Herr LUNDBERG: Herr talman! Ja,
det är väl speciellt detta om upplysning

som herr Rubbestad hajar till inför. Herr
Rubbestad ansåg nu att det i stället
skulle vara konsulenter, tidningar och
politiska ombudsmän som skulle sköta
denna upplysningsverksamhet. Men eftersom
man genom filmen kan ge folk
en närmare och mer konkret upplysning,
som dessutom är fullt objektiv,
vilket inte alltid är fallet med tidningar
och inte heller med de politiska ombudsmännen,
så måste väl ändå herr
Rubbestad. även om han är rädd för
ordet upplysning, inse att denna filmverksamhet
har en uppgift att fylla i det
svenska samhällslivet.

Herr MÅRTENSSON i Uddevalla: Herr
talman! Bara ett par ord. Herr Rubbestad
gjorde gällande att man borde kunna
använda statens pengar till bättre
och förnuftigare ändamål än att spela
in upplysningsfilmer. Ja, på den punkten
kan det naturligtvis råda delade
meningar.

Jag har för min del den bestämda
uppfattningen att de filmer, som hittills
inspelats, varit av mycket stort värde.
De ha fyllt ett bra ändamål i upplysningshänseende.
Jag ställer mig emellertid
ganska tveksam till frågan om
denna verksamhet får samma värde,
ifall det kommer till stånd en massproduktion
av sociala upplysningsfilmer.
Jag tror därför att det klokaste är att begränsa
denna verksamhet till vissa betydande
avsnitt av den sociala verksamheten.
Om man kommer att gå utanför
denna gräns i alltför stor utsträckning,
då är jag rädd för att verksamheten i
fråga förlorar i värde.

Herr talman! Jag har bara velat säga
dessa ord. Jag ber samtidigt att få hemställa
om bifall till utskottets förslag.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner på
l:o) bifall till utskottets hemställan;
2:o) bifall till den vid punkten fogade
reservationen; samt 3:o) bifall till de i
ämnet väckta motionerna; och blev ut -

Onsdagen den 19 mars 1952.

Nr 10.

skottets hemställan av kammaren bifallen.

Punkterna Si—86.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 87.

Lädes till handlingarna.

Herr förste vice talmannen övertog
nu ledningen av förhandlingarna.

§ 11.

Kapitalinvesteringar för konununikationsverken.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
9, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1952/53, i vad avser
kommunikationsdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta
motioner in. m.

Punkterna 1—15.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 16.

Järnvägsbyggnader m. m.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

ÖSTLUND: Herr talman! Under
denna punkt har jag jämte ett par inedmotionärer
väckt tvenne motioner rörande
dels den fortsatta elektrifieringen
av statsbanenätet och dels förslaget
att verkställa utbyggnad av revisionsverkstaden
för rälsbussar i Örebro. I
anledning därav her jag att få säga
några ord.

I sitt förslag till Kungl. Maj:t har
järnvägsstyrelsen på ett undantag när
icke ansett sig ha anledning frångå den
plan i fråga om elektrifieringen av
statsbanenätet, som framlades 1949. Det
enda undantaget innebär att linjen
Långsele—Härnösand skall elektrifieras
före linjen Bastuträsk—Skellcftehamn.
Skälet härför är enligt järnvägs -

Järnvägsbyggnader m. m.

styrelsen vissa tidtabellsmässiga hänsyn
ävensom vissa svårigheter i fråga
om övergång från ång- till elektrodrift.
Även om dessa skäl för en utomstående
icke förefalla vara tillräckligt bärande,
har man icke anledning misstänka att
järnvägsstyrelsen här icke handlat på
ett sätt som kan vara ekonomiskt försvarbart.

Nu har emellertid utskottet i sitt utlåtande
sagt att järnvägsstyrelsen under
hand meddelat sig ha för avsikt att
under nästa budgetår, alltså budgetåret
1953/54, framlägga förslag om elektrifiering
av linjen Bastuträsk—Skelleftehamn.
Med hänsyn härtill och då man
har anledning anta att denna järnvägsstyrelsens
avsikt även kommer till
verkställighet, skall jag här icke göra
något yrkande. Jag vill dock passa på
tillfället att understryka angelägenheten
av att denna handel snarast möjligt
kommer att elektrifieras särskilt med
hänsyn till den mycket starka trafik —
såväl persontrafik som godstrafik •—
som förekommer på densamma.

Vad sedan gäller förslaget att bygga
ut revisionsverkstaden i Örebro kan jag
på denna punkt icke vara lika säker på
att järnvägsstyrelsen här handlat på ett
sätt, som kan vara ekonomiskt försvarbart.
Skälet för järnvägsstyrelsens
ståndpunkt är att det skulle vara mycket
billigare att verkställa reparationer
i Örebro än vid en verkstad i Norrland.
Detta resonemang förefaller åtminstone
en utomstående vara ganska orimligt,
då man samtidigt vet att så gott som
alla rälsbussar, som gå på linjer tillhörande
statens järnvägar, ha tillverkats
vid verkstäder i Norrland, nämligen
verkstäderna i Umeå och Örnsköldsvik.
Då förefaller det ganska
märkligt att man inte skulle kunna
verkställa reparationer i Norrland,
eftersom det skulle bli så mycket dyrare.

Jag skall inte här ta upp någon debatt
om detta problem. Jag har med
dessa ord velat uttala mitt tvivel om det

4 — Andra kammarens protokoll 1952. Nr 10.

Nr 10.

Onsdagen den 19 mars 1952.

Biltrafik.

kan vara ekonomiskt fördelaktigare att
bygga ut verkstaden i Örebro i stället
för att förlägga en liknande verkstad
på lämplig plats i Norrland.

Även en annan synpunkt träder fram
i bilden, när denna fråga diskuteras,
nämligen beredskapssynpunkten. Man
kan fråga sig om det från denna synpunkt
kan vara riktigt att centralisera
reparationsverkstäderna till en plats,
som är belägen i mitten av Sverige. Det
är dock en sträcka på något över 150
mil, som en del rälsbussar måste sändas
för att erforderliga reparationer
skola kunna verkställas. I händelse av
krig eller krigsfara kan det bli ganska
svårt att ha verkstäderna centraliserade
på detta sätt. Med hänsyn härtill skulle
jag vilja göra det uttalandet att järnvägsstyrelsen
vid den fortsatta planläggningen
av revisionsverkstäderna
även måtte ta beredskapssynpunkten
under övervägande.

Herr talman! Jag skall inte ta kammarens
tid i anspråk längre. Jag har
med dessa ord endast velat göra ett uttalande
till protokollet. Jag har intet
yrkande.

Herr MALMBORG i Skövde: Herr talman!
Då det inte ställts något annat yrkande
än utskottets, finns det ingen anledning
för mig att ingå på en närmare
motivering för utskottets förslag. Jag
ber därför i korthet att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Vidare yttrades ej. Vad utskottet i
punkten hemställt bifölls.

Punkterna 17—19.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 20.

Biltrafik.

Kungl. Maj:t hade i statsverkspropositionen
under kapitalbudgeten, punkt
20, föreslagit riksdagen att under rubriken
Biltrafik för budgetåret 1952/53 anvisa
vissa i statsrådsprotokollet angivna

investeringsanslag å tillhopa 14 500 000
kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Petrén m. fl. (I: 30) och den andra
inom andra kammaren av fru Sandström
m. fl. (II: 38), i vilka hemställts,
att riksdagen måtte avslå Kungl. Maj:ts
under förevarande punkt gjorda hemställan
om anslag till förvärv av billinjer; dels

ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herrar Svärd och Bergh (I: 258) och
den andra inom andra kammaren av
herr Birke och fröken Wetterström
(II: 367), i vilka hemställts, såvitt nu
var i fråga, att riksdagen måtte dels avslå
Kungl. Maj:ts förslag om anslag å
2 000 000 kronor till förvärv av billinjer,
dels till anskaffning av bilmateriel
anvisa allenast 9 400 000 kronor, dels
ock till garage- och verkstadsbyggnader
åt statens järnvägar anvisa allenast
1 500 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte

I. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna 1:258
och II: 367, i vad de avsåge förevarande
anslag, till Garage- och verkstadsbyggnader
för budgetåret 1952/53 anvisa ett
investeringsanslag av 2 000 000 kronor;

II. med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 258 och II: 367, i vad de avsåge förevarande
anslag, till Anskaffning av bilmateriel
för budgetåret 1952/53 anvisa
ett investeringsanslag av 10 500 000
kronor;

III. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
och med avslag å motionerna I: 30
och II: 38 samt I: 258 och II: 367, sistnämnda
båda motioner i vad de avsåge
förevarande anslag, till Förvärv av billinjer
för budgetåret 1952/53 anvisa ett
investeringsanslag av 2 000 000 kronor.

Onsdagen den 19 mars 1952.

Nr 10.

Reservationer hade avgivits:

a) av herrar Olilon, Bergh, Axel Andersson,
Boman i Kieryd, Svensson i
Ljungskile, Ståhl, Kollberg och Birke,
vilka ansett, att utskottet bort under
III hemställa, att riksdagen måtte med
bifall till motionerna 1:30 och 11:38
samt 1:258 och II: 367, sistnämnda båda
motioner såvitt nu var i fråga, avslå
Kungl. Maj :ts förslag om anslag till förvärv
av billinjer;

b) av herr Rubbestad, utan angivet
yrkande.

Sedan punkten föredragits, yttrade:

Fru SANDSTRÖM: Herr talman! I
statsutskottets utlåtande angående statens
järnvägars investeringsbehov behandlas
bl. a. en motion med begäran
om att det anslag, som begäres för inköp
av privata billinjer, skall avslås.
Utskottets majoritet synes kunna garantera
att SJ:s permanenta behov av ett
par miljoner för inköp av privata busslinjer
inte alls är »uttryck för målmedveten
monopolsträvan». Herr talman,
måtte det inte vara förmätet av mig att
fråga vad SJ :s krav är annat än ett uttryck
för målmedveten strävan efter
just en monopolställning. Utskottet säger
visserligen att det ständiga utvidgningsarbetet
i fråga om den statliga
linjetrafiken är en fråga om »rent praktiska
överväganden», men kan det inte
tänkas att dessa »praktiska» överväganden
har lett in på just monopollinjen.
Det kan ju tänkas vara praktiskt
för ett företag att bli av med konkurrenter,
men på andra områden anses
en sådan praktisk syn, om den drives
långt, vara ganska krass.

Som ett av argumenten för att man
inte ens vill ta upp de påpekanden,
som gjorts i motionen nr 11:38, anför
utskottet att motioner av samma innebörd
väckts både i fjol och året dessförinnan
utan att vinna riksdagens bifall.
Det är alldeles riktigt att avslagsmotioner
väckts tre år å rad, men det
förhållandet att motionerna blivit av -

IJiltrafik.

slagna torde inte helt kunna tas som
bevis för att vad som i motionerna anförts
saknar värde. Ända sedan 1935
har SJ — med några års undantag —
erhållit genomsnittligt ett par miljoner
till inköp av biltrafiklinjer. I 17 år har
alltså denna inköpspolitik förts — utan
att det blivit fråga om någon monopolisering,
anser utskottet.

Det ursprungliga argumentet på 30-talet var att SJ måste få pengar till att
köpa upp busslinjer för att skydda sig
för konkurrensen. Sedan ett uppehåll
i anslagsbeviljandet skett i början av
40-talet framhöll SJ, att medel åter
måste ställas till förfogande för att »det
skulle bli möjligt för statens järnvägar
att skydda sig för en ur allmän synpunkt
skadlig konkurrens». Jag skall
med herr talmannens tillåtelse be att
få rikta en direkt fråga till utskottets
talesman: Föreligger verkligen detta
konkurrenshot i dag? Kan ett sådant
konkurrenshot föreligga samtidigt som
departementschefen deklarerar, att trafiken
på järnvägarna nått det maximala
kapacitetsutnyttjandet?

Om det i dag förhåller sig så, att
järnvägarna inte är hårt trängda av
konkurrens från den privata linjetrafiken
på landsvägarna utan har fullt upp
med alt klara trafikbehovet på den
spårbundna delen av sin verksamhet,
vad är då det bärande argumentet? Utskottet
säger att det är fråga om praktiska
synpunkter, men är det praktiska
synpunkter från allmänhetens synvinkel
eller från SJ:s synpunkt som företag?
I den motion jag står för har antytts,
att SJ kunnat utan vidare höja
taxorna inom områden, där den privata
trafiken helt utplånats och SJ alltså fått
lokalt monopol. Får jag fråga utskottet
om det alltså är dessa förhållanden,
som man anser vara så värdefulla ur
praktisk synpunkt, att man anser dem
vara självklara som argument för att
SJ alltfort skall få de obligatoriska miljonerna
för fortsatt utvidgning av de
lokala monopolen?

Nr 10.

Onsdagen den 19 mars 1952.

Biltrafik.

För egen del anser jag att de avslagskrav
på anslagen till SJ för här ifrågavarande
ändamål, som jag nu tre år å
rad rest i denna kammare, med varje
år fått större skäl för sig. Att riksdagens
majoritet år från år lämnat mina
krav utan avseende har inte kunnat
rubba min tro på att den princip, jag
hävdar, är riktig. Jag tvekar därför
inte att år från år ge denna min mening
till känna. Därför ber jag också,
herr talman, att få yrka bifall till den
vid punkten fogade reservationen.

Herr ÅKERSTRÖM: Herr talman! Jag
vill börja med att citera en del av vad
utskottet har sagt. Motionären, som nu
haft ordet, har ju också citerat någon
del därav. Utskottet säger nu med anledning
av denna motion, som väckts
flera år å rad: »Enligt utskottets mening
måste den av statens järnvägar bedrivna
biltrafikrörelsen betecknas som
ett värdefullt komplement till den
egentliga järnvägsdriften. Det framstår
därför såsom fullt naturligt, att järnvägsstyrelsen
söker samordna denna
trafik på mest rationella sätt, vilket
ofta blott är möjligt genom förvärv av
angränsande privata linjer.»

Motionärerna ha i år underbyggt sitt
yrkande med ett resonemang, som ju
också motionären nu återupprepar, där
man tagit upp exempel från förortstrafiken
vid Stockholm, vid Göteborg—
Kungsbacka och Malmö—Lund. UTr detta
har man fått fram att järnvägens ingripande
i form av förvärv av billinjer
har lett till en försämring efter det SJ
tagit hand om busslinjerna, i varje fall
i vad avser kostnaderna för att resa
med dessa bussar. Man har dessutom
byggt under yrkandet med ett resonemang
om antalet bussar här i landet.
Man har i motionen sagt, att linjetrafikutövarnas
organisation kan anses
representera ett antal av 2 600 bussar.
Vidare anför man motsvarande siffra
för SJ med dotterbolag och postverket.
Den senare uppgiften är i stort sett rik -

tig, men den förra bör bli föremål för
en kommentar.

Vi hade här i landet den 31/12 1951
cirka 8 000 bussar. SJ med dotterbolag
ägde 1 982 och postverket 195. Bussarna
i statlig ägo voro sålunda 2 177. I
kommunal ägo fanns ett antal som motsvarar
16 procent. Vi hade dessutom
bussar till ett antal av 1 938, som motionären
inte redovisat men som äro
att betrakta såsom bussar i enskild ägo.
Enligt denna statistik få vi sålunda
klart för oss, att i enskild ägo finnas
57 procent av samtliga bussar och i
statens — SJ :s med dotterbolag och
postens — 27 procent. Om vi då inte
behöva resonera om de konmiunalägda,
så har det ju sitt intresse att stanna inför
dessa siffror för att se, huruvida
reservanternas antagande är riktigt, att
man snart är framme vid något av en
dominans för staten och att man strävar
mot ett statsmonopol när det gäller
landsvägstrafiken.

Beträffande det resonemang i övrigt,
som förts från motionärernas sida och
jämväl från reservanternas, att SJ bör
liksom hålla sig inom den spårbundna
trafiken och sluta upp att intressera
sig för landsvägstrafiken, så hör jag
till dem som mena att det är ett verklighetsfrämmande
resonemang. Om man
vill försöka ordna trafiken här i landet
på ett lämpligt sätt, måste man ge SJ
rättighet att där det ur rationaliseringssynpunkt
kan anses försvarligt och ur
det allmännas synpunkt även är fördelaktigt
komplettera järnvägsdriften
med biltrafik. Det gäller sålunda inte
bara bussar. Vi känna till en mängd
exempel. Jag vet att i de petita, som
järnvägsstyrelsen inlämnade till Kungl.
Maj:t och varpå propositionens framställning
grundar sig, framhölls att
man från järnvägsstyrelsens sida hade
möjlighet att förvärva företag, som i
köpeskilling representerade ett belopp
av 5 miljoner kronor, och att förvärv
av alla de företag, som representerade
denna köpeskilling, gott kunde försvå -

Onsdagen den 19 mars 1952.

Nr 10.

ras med hänsyn till att det skulle vara
rationellt inte bara ur SJ:s utan även
ur det allmännas synpunkt. Här har
man i alla fall nöjt sig med 2 miljoner
kronor.

Det förekommer dessutom ofta att
deputationer uppvakta SJ och vilja att
SJ skall ta hand om en busslinje, vars
ägare inte längre vill fortsätta att uppehålla
driften. Det kan förekomma att
han vill dra sig tillbaka på grund av
åldersskäl och att han inte har några
familjemedlemmar, som vilja ta sig an
denna uppgift. Så inträffar det då, att
en deputation, som kan ha ett kommunalt
inslag och där kanske i något fall
majoriteten består av folkpartister, går
till SJ och säger: »Vi vilja nu att S.T
skall ta hand om denna busslinje. Vi
tro nämligen, att om SJ tar hand om
den ha vi garantier för att trafiken
skötes bättre än om någon enskild
skulle ta hand om den.» Detta är ett
verkligt förhållande, som har inträffat.

Vidare inträffar det, att SJ faktiskt
på sina håll har ett betydande bussnät
men att det finns någon sidolinje, som
kan anses komplettera hela detta system,
och att ägaren till denna linje vill
sälja densamma. Att i ett sådant fall
införliva denna sidolinje med SJ:s
bussnät måste vara eu fullt försvarlig
åtgärd, och att motsätta sig detta måste
jag beteckna som oförnuftigt. Om SJ
inte skulle få något anslag till inköp
skulle de inte kunna handla förnuftigt.
Detta är sålunda motionärernas mening,
men utskottet har ansett att det
är omöjligt att följa motionärerna på
den punkten.

Vi veta att det är på det sättet, alt
SJ :s rationaliseringssträvanden nog för
framtiden måste inriktas på att lägga
ned i varje fall persontrafiken på eu
del kortare järnvägssträckor. När man
från järnvägens sida skall göra detta,
så är det lämpligast att förfara på det
sättet, att indragningen föregås av en
överflyttning av persontrafiken till
buss på landsväg. Det måste vara rim -

Biltrafik.

ligt att SJ då har i sin hand resurser
att göra detta. Och när man har möjlighet
att till rimligt pris förvärva kanske
en redan befintlig linje, som går
parallellt med denna järnväg, så måste
det ur SJ:s och ur hela folkhushållets
synpunkt vara försvarligt och riktigt
att göra det.

Beträffande vad jag nämnde i början
av mitt anförande om motionärernas
påstående att SJ:s förvärv av busslinjer
i Stockholms förorter, Göteborg—
Kungsbacka och Malmö—Lund — inköpen
skedde ju rätt långt tillbaka i
tiden — skulle ha försämrat möjligheterna
för den resande allmänheten, så
är det ju också på det sättet, att SJ har
busslinjer som inte äro någon god affär
ocli man har busslinjer som äro en bra
affär. Här har man ju möjlighet att utjämna.
Om man skulle tänka sig, att
hela landets bussnät skulle vara splittrat
på en mängd ägare, skulle ju en del
äga mycket lukrativa företag och andra
äga dåliga företag. I vissa fall skulle
trafikunderlaget vara så litet att man
fick lägga ned busslinjen, och i andra
fall tjänade man stora pengar. Hela vår
strävan i det svenska samhället har
dock fått en sådan inriktning, att det
kan sägas vara riktigt att även på detta
område beträda vägar som möjliggöra
en utjämning.

I de i motionen omnämnda fallen,
som jag nyss var inne på, var det så
att SJ var nödsakat att genomföra eller
i varje fall genomförde extra nedsättningar
i biljettpriserna på järnväg.
Detta innebar i grund och botten detsamma
som att SJ under den tiden subventionerade
de resande. SJ gjorde betydande
förluster under hela denna tid.
Frågan gäller om vi skola anse det vara
riktigt av SJ alt vidmakthålla ett system
för taxesättningar, som gynnar
tätorterna och de rikare delarna av
landet och låter alla vara med om att
bära kostnaderna härför? Skola vi vara
beredda att ansluta oss till den uppfattningen?
Jag måste säga att jag inte

Nr 10.

Onsdagen den 19 mars 1952.

Biltrafik.

är det, och jag tror inte utskottsmajoriteten
heller är det, utan den har nog
större förståelse för den uppfattningen,
att SJ inte kan fortsätta att ge dessa
grupper av trafikanter dylika favörer
hur långt som helst.

Med det sagda anser jag mig också,
herr talman, ha givit svar på de frågor
som motionären ställde, och jag
ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Fru SANDSTRÖM: Herr talman! Jag
skall börja med vad herr Åkerström
sade om att det inte skulle gå att samordna
biltrafik och järnvägstrafik med
mindre än att SJ rår om företagen i
fråga. Jag är alldeles säker på att man
skulle kunna få till stånd ett slags samtrafik
— jag tror att den också finns —
och jag är också säker på att man
skulle kunna utforma taxebestämmelser
och sådant i samarbete med de privata
företagen. Det finns ingenting som säger,
att det skulle vara omöjligt eller
att de privata företagen skulle ha ställt
sig avvisande.

Sedan vill jag säga en annan sak. År
efter år står vi här och tragglar med
dessa siffror om antalet bussar, och
man vill göra gällande att jag har redovisat
felaktiga siffror. De siffror jag har
redovisat i år liksom tidigare avser de
bussar, som finns registrerade i linjetrafikutövarnas
organisation, Svenska
omnibusägareförbundet. Att det utanför
denna finns en hel del bussar är
klart, men de går inte i linjetrafik. Inte
menar jag att vi skall här räkna in de
bussar, som exempelvis skogsindustrierna
använder för att transportera arbetare
från och till arbetet eller andra
sådana bussar, som egentligen inte hör
hit. Om man räknar de bussar som går
i linjetafik, blir procentsatserna annorlunda;
det kan vi aldrig komma ifrån.

Sedan säger herr Åkerström att SJ
väl också måste ha rättighet att ha busslinjer
i gång. Jo, det kan man kanske
säga, men det är dock ett faktum att

statens järnvägars linjetrafik har andra
rättigheter än den privata. SJ bär rätt
att själv utforma sina taxebestämmelser
utan att behöva gå till länsstyrelsen och
behöver inte begära koncession hos
länsstyrelsen utan får göra det direkt hos
Kungl. Maj:t. Jag vill peka på att det
också sedan investeringsskatten infördes
är en väsentlig skillnad mellan privata
linjetrafikutövare och SJ så till
vida som omkostnaderna ställer sig helt
annorlunda. Någon konkurrens på lika
bas finns i varje fall inte.

Statens järnvägar har nu nöjt sig med
2 miljoner kronor, säger herr Åkerström.
Ja, det har de gjort varje år. Om
jag inte minns fel har de visat att de
behövde 9 miljoner. Att de då har nöjt
sig med 2 miljoner beror kanske på att
de inte har möjlighet att på ett enda år
sluka upp alla de trafikföretag, som ligger
inom räckhåll eller som man planerat
att köpa. Man har väl därför ansett,
att det är en rimlig takt att gå
fram med 2 miljoner kronor per år.

Herr Åkerström sade sedan en sak
som jag tycker är intressant, även om
den inte hör hit. Han sade, att det har
förekommit att folkpartister har bett SJ
överta busstrafik. Vid debatten i fjol
visade jag att SJ hade en del underliga
metoder att försöka förvärva bilinjer,
men jag trodde inte SJ sysselsatte sig
med att ta reda på den politiska hemvisten
hos de människor som säljer bussar
till dem eller begär att det skall öppnas
nya linjer eller vad det var herr
Åkerström avsåg.

Sedan talas det alltid om de där små
linjerna, som går parallellt med SJ:s
linjer och som därför köps upp. Det är
inte på det sättet. Ibland säges det att
det är fråga om busslinjer som ligger
inom SJ:s trafikområde, men trafikområdet
är oerhört stort, och det är inte
bara fråga om parallellinjer. Detta är
argument som ideligen kommer tillbaka.

Herr Åkerström säger att det blir så
oändligt mycket bättre när SJ tar hand
om trafiken. Det finns en utredning

Onsdagen den 19 mars 1952.

Nr 10.

inom SJ som visar, att SJ på ett 70-tal
sträckor har ökat taxorna sedan de köpt
upp de privata linjerna. Herr Åkerström
förklarar detta på det sättet, att
om inte det hade skett skulle vi ha måst
subventionera de resande med skattemedel.
Att kalla det för subvention att
man sänker priserna för att konkurrera
ihjäl sina konkurrenter och mena
att man skall ha monopol för att slippa
dessa subventioner, det är också en
tolkning, men den tolkningen får herr
Åkerström stå för. Jag kan inte godta
den.

Jag kan ge exempel på det motsatta
förhållandet. Det finns en liten plats
som heter Bondstorp, där SJ hade hand
om trafiken men drog in en linje. Det
blev ett stort opinionsmöte som krävde
att SJ skulle upprätthålla trafiken, men
SJ förklarade att det inte lönade sig.
Så ädelmodiga är nog inte ens statens
järnvägar som herr Åkerström här vill
göra gällande.

Herr talman! Jag är medveten om att
denna debatt, som återkommer år efter
år, är rätt fruktlös. Majoriteten anser att
SJ skall ha ett anslag för att socialisera
bussnätet, och jag förmodar att utgången
blir densamma i år som tidigare.
Icke förty yrkar jag bifall till reservationen.
Jag kommer kanske med tiden
att göra som den bekante romaren Gato,
som hade ett stående yrkande, och jag
vill säga att jag i det fallet inte skäms
att ideligen återkomma, även om jag i
någon mån skulle bli lik Cato.

Herr ÅKERSTRÖM: Herr talman! Jag
skulle vilja ställa en motfråga till motionären
angående antalet bussar, som
ägas av enskilda men dock inte registrerats
av bussägarnas organisation. Fru
Sandströms resonemang föreföll att gå
ut på att det bland dem inte fanns någon
med linjerättigheter. Jag har eu
uppgift som går i annan riktning.

Fru Sandström föreföll att vara generad
över att det har funnits folkpartister
med i dessa delegationer, som ha

Biltrafik.

uppvaktat järnvägsstyrelsen, och jag
kan förstå henne.

När det sedan gäller frågan om järnvägsstyrelsens
taxor, service o. s. v. i
busstrafik, tror jag att en objekiv undersökning,
i vilken fru Sandström kunde
vara med som observatör, skulle
komma fram till att SJ i stort sett sköter
sina åligganden minst lika bra som
den enskilda busstrafikens utövare.

Det har sagts tidigare, att vi här i
landet sträva mot ett rationellt utnyttjande
av våra kommunikationsmedel
och att staten på något sätt måste få
vara med och styra denna utveckling
till gagn för hela folkhushållet. Jag har
tidigare betonat att vi nog måste räkna
med statens järnvägar såsom det organ,
som skall hjälpa till att styra denna utveckling
i riktning mot ett samordnande
och ett mera rationellt utnyttjande
av våra kommunikationsmedel till gagn
för folkhushållet och hela landets befolkning.

Fru SANDSTRÖM: Herr talman! Herr
Åkerström säger att jag var generad
över att folkpartister har uppvaktat SJ.
Det var jag inte, men däremot skulle
jag vara djupt generad om jag i ett sådant
resonemang som detta skulle stå
och tala om folks privata politiska åsikter,
ty det har ju i detta fall icke någonting
med saken att göra.

Herr Åkerström säger, att SJ sköter
sina åtaganden minst lika bra som de
privata trafikutövarna. Alltså, därför att
SJ sköter sig minst lika bra, bör de få
fortsätta att köpa upp de privata företagen.

Slutligen kom herr Åkerström in på
någonting, som jag anser vara pudelns
kärna i denna årligen återkommande
fråga. Han talade om vad som är till
gagn för hela folkhushållet. Då är han
alltså inne på själva principfrågan. Vi
berörde den i debatten 1950, då jag, om
jag inte minns fel, ställde en fråga om
denna princip. Vid detta tillfälle sade
den dåvarande talesmannen för utskot -

Nr 10.

Onsdagen den 19 mars 1952.

Biltrafik.

tet: »Man kan naturligtvis ha skilda meningar
om i vilken takt statens övertagande
av de enskilda företagen bör ske,
men det är knappast en principfråga.
Såsom jag tillät mig säga i mitt första
anförande, blir principfrågan i egentlig
mening aktuell först när det förutsättes
en nyordning på detta område.» Jagskall
nu bo att få fråga utskottets ärade
talesman: När kommer denna debatt
om en nyordning? Kommer principen
om huruvida ifrågavarande trafik skall
bli helt förstatligad eller om det fortfarande
även skall finnas privata företag
på området, att bli föremål för debatt
först sedan SJ har fått sitt monopol
eller skall denna debatt om en nyordning
komma tidigare?

Det vore av stor vikt att få klarlagt,
dels hur fort man tänker sig att monopoliseringen
på detta område skall försiggå)
dels om det verkligen är så, att
vi en gång för alla har gått in för att
det skall ske ett förstatligande av den
privata trafiken. Det vore av stort värde
att i dag få ett besked på dessa
båda punkter.

Herr ÅKERSTRÖM: Herr talman! Om
vi skulle komma överens om att SJ finge
fortsätta att förvärva bilinjer för ett belopp
av 2 miljoner kronor om året,
skulle det i alla fall dröja ungefär 100
år innan SJ hade fått någon monopolställning.
Sedan kan man naturligtvis
ha olika meningar om vad som menas
med monopol — i motionärernas skrivning
användes uttrycket dominans.

Detta kan kanske vara tillräckligt
svar på fru Sandströms första fråga.
Vad beträffar den andra frågan, som fru
Sandström framställde, blir den väl aktuell
först när SJ begär mycket större
belopp än 2 miljoner kronor om året,
för hithörande ändamål.

Fru SANDSTRÖM: Herr talman! Kommunikationsministern
förde redan i fjol
fram siffran 100 år, som herr Åkerström
nu upprepar när han säger, att med ett

anslag av 2 miljoner kronor om året
skulle det ta 100 år innan SJ fått någon
monopolställning. Jag skall be att
interpellationsvägen senare få rikta en
fråga till herr kommunikationsministern
för att få bättre klarlagt vad som
ligger bakom siffran 100 år. Jag hoppas
att på det sättet få ett fylligare svar,
och jag skall därför inte nu ingå i något
vidare resonemang med herr Åkerström.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
i punkten gjorda hemställan dels ock
på bifall till utskottets berörda hemställan
med den ändring däri, som föranleddes
av bifall till den vid punkten
fogade reservationen av herr Ohlon
m. fl.; och fann herr förste vice talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Fru
Sandström begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
20:o) i utskottets förevarande utlåtande
nr 9, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
utskottets berörda hemställan med den
ändring däri, som föreslagits i den vid
punkten fogade reservationen av herr
Ohlon in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen. Fru Sandström begärde
emellertid rösträkning, vadan vote -

Onsdagen den 19 mars 1952.

Nr 10.

ring medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 137 ja och 67
nej, varjämte 6 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkterna 21—38.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 12.

Föredrogos vart efter annat
statsutskottets utlåtanden
nr 51, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar om anslag till vissa
skyddsarbeten å Uppsala domkyrka
in. m.;

nr 52, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1951/52, i vad propositionen avser
kapitalinvesteringar inom kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde; nr

53, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre anslag;

nr 54, i anledning av Kungl. Maj:ts
i .statsverkspropositionen gjorda framställning
om upptagande å riksstaten
för budgetåret 1952/53 av underskottet
för luftfartsfonden; och

nr 55, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående löne- och pensionsreglering
för professorer och vissa
andra akademiska lärare m. fl. jämte
i ämnet väckta motioner;

Sexualbrottslingarnas behandling.

nr 18, i anledning av väckta motioner
angående vissa ändringar i förordningen
om nöjesskatt; och

nr 19, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 2 § förordningen
den 28 maj 1943 (nr 259) angående
omsättnings- och utskänkningsskatt å
vin; samt

första lagutskottets utlåtande nr 7, i
anledning av väckta motioner om utredning
rörande redovisning och revision
för koncerner.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa
utlåtanden och betänkanden hemställt.

§ 13.

Sexualbrottslingarnas behandling.

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 8, i anledning av väckt motion
om planläggning av åtgärder för sexualbrottslingarnas
behandling in. in.

Första lagutskottet hade till behandling
förehaft en inom andra kammaren
väckt, till lagutskott hänvisad motion,
nr 296, av fru Gärde Widemar och
herr Stuhl. I motionen hemställdes,
»att riksdagen ville i skrivelse till
Kungl. Maj:t hemställa, att det mätte
uppdragas åt statens medicinska forskningsråd
eller annan lämplig myndighet
att planlägga den forskning och de
övriga åtgärder, som kunna anses lämpliga
och behövliga i syfte att bereda
bättre möjligheter till behandling av
sexualbrottslingar samt ökat skydd för
dessas offer».

Utskottet hemställde, alt riksdagen
med bifall till förevarande motion,
11:296, måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t måtte
föranstalta om planläggning och .samordning
av den forskning som kunde
anses lämplig och behövlig i syfte att
bereda bättre möjligheter till behandling
av sexualbrottslingar.

Nr 10.

Onsdagen den 19 mars 1952.

Sexualbrottslingarnas behandling.

Reservation hade avgivits av herrar
Hedlund i Östersund, Ahlkvist, Olofsson,
Herbert Hermansson, Olsson i Mellerud,
Johansson i Norrfors och Landgren,
vilka ansett att utskottet bort hemställa
att förevarande motion, 11:296,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
anförde:

Iierr HEDLUND i Östersund: Herr
talman! Den motion som nu behandlas
har varit föremål för riksdagens behandling
år 1949, 1950 och 1951. Så
sent som för tre månader sedan behandlade
riksdagen samma framställning,
och motionen föll då i första
kammaren.

Jag förstår att det år 1949, när sexualbrotten
florerade som kraftigast, i synnerhet
här i Stockholm, blev en panikstämning
och att man i riksdagen körde
fram med motion på motion för att
söka komma till rätta med problemet.
Sedan dess har det varit relativt lugnt
på området. Utredningar visa också att
sexualbrott är den grupp av brott, där
återfall förekommer minst. Därmed har
jag inte sagt att det inte kräves en lagstiftning
för behandling av sexualbrottslingar.

Den panikstämning, som förekom
1949 och därefter, bör man dämpa. I
storstäderna lever tydligen familjerna
ständigt i en fruktansvärd skräck för
de s. k. fula gubbarna. Ja, varna gärna
barn och ungdom för sådana, men på
ett förnuftigt sätt. Och riksdagen bör
inte heller hålla vid liv en opinion, som
inte för ögonblicket är påkallad.

Utskottet föreslår nu att riksdagen
skulle hos Kungl. Maj:t begära, att
Kungl. Maj:t inspirerar statens medicinska
forskningsråd att gripa sig an
problemet om sexualförbrytarnas behandling.
Redan nu ägnar sig vetenskapsmän
åt denna uppgift. Forskning
pågår, och från det håll, där den
utföres, har vi inte försport något rop

på hjälp från det allmänna för att
driva denna forskning.

Dessutom kommer straffrättskommittén
och strafflagberedningen, enligt
vad som framgick av fjolårets utskottsutlåtande,
att redan under innevarande
år framlägga ett betänkande, vari frågan
om straffrättsliga regler för sexualbrottslingar
behandlas. Jag tycker att
man då kunde vänta till denna utredning
kommer, i synnerhet som både
strafflagberedningen och straffrättskommittén
har haft ett intimt samarbete
med forskare på området. Att begära,
att statens medicinska forskningsråd
skall söka inspirera och intensifiera
forskningen för just denna lilla grupp
av abnormbrottslingar, förstår inte jag,
då så många andra abnormbrottslingars
behandling borde bli föremål för
samma utredning och undersökning.
Dessutom bör ju statens medicinska
forskningsråd fritt få bestämma över
och stödja den forskning, som det finner
påkallat att igångsätta, eller som nu
pågår på området. Det finns forskare
på detta område. Forskningen pågår
och forskningsrådet har i sina statuter
bestämmelser om på vilket sätt forskningen
skall stödjas. Men det finns också
annan medicinsk forskning, som betyder
mycket, mycket mera för samhället
och den enskilde. Skall den eftersättas
på detta sätt genom att man
kör fram en liten grupp abnormbrottslingar,
som man vill finna lämplig behandling
för? Jag skulle kunna rada
upp en hel del forskningsområden, som
är viktigare än detta, men jag finner
det olämpligt att riksdagen befattar sig
med i vilken ordning och på vilket sätt
medicinsk forskning skall ske.

Det finns, herr talman, enligt min mening
inga som helst skäl att bifalla motionen,
och därför yrkar jag bifall till
den reservation, som finnes fogad till
betänkandet.

Fru GÄRDE WIDEMAR: Herr talman!
Av herr Hedlunds i Östersund anföran -

Onsdagen den 19 mars 1952.

Nr 10.

de verkade det, som om herr Hedlund
ville bagatellisera sexualbrottsligheten
i landet. Herr Hedlund talade om
den panikstämning, som fanns 1949,
och om den lilla gruppen abnormbrottslingar.
En statistik, som gjordes i utskottet
under hösten, visar, att antalet
sexualbrott varit ungefär oförändrat
hela tiden. Det bar alltså inte blivit
någon minskning, som man skulle kunna
tro av herr Hedlunds anförande,
utan brottsligheten är konstant på detta
område.

Jag skall inte ta kammarens tid i
anspråk i år också genom att tala om
de stora skador, som åstadkommes på
barn och ungdom av dessa brottslingar,
utan jag skall bara påpeka, bur skiftande
herr Hedlunds inställning till
denna fråga har varit vid de tre olika
tillfällen, då frågan varit före i riksdagen.

Det första året ville herr Hedlund, att
det skulle ske en utredning på detta
område, men ansåg inte att det var
nödvändigt att denna företogs på särskilt
uppdrag av riksdagen. Han ansåg,
att medicinalstyrelsen och socialstyrelsen
utan någon sådant uppdrag
skulle verkställa en utredning av frågan.

Andra året ville herr Hedlund, att
man skulle avvakta straffrättskommitténs
och strafflagberedningens förslag
i ämnet, men ansåg fortfarande, att det
var av behovet påkallat att företaga en
utredning i frågan och att försöka komma
fram till ändrade förhållanden.

Nu i år har herr Hedlunds ståndpunkt
ändrats därhän, att han inte
längre anser frågan angelägen och motsätter
sig en planläggning av forskningen
på detta område. Det finns annan
forskning, som är betydligt angelägnare,
och han säger sig kunna räkna
uj>p en hel rad områden, där det vore
mera angeläget med forskning.

Så relativt som allting är, är det
svårt att bedöma angelägenheten av en
sak. Men om man går ut och lyssnar

Sexualbrottslingarnas behandling''.

på opinionen i landet, finner man, att
folk, som har kontakt med dessa problem,
anser dem vara ytterst angelägna,
och att man är förvånad över att riksdagen
inte tidigare tagit initiativ för
att få till stånd en lösning av denna
fråga.

Det skulle vara egendomligt, om
riksdagen, som i alla fall anvisar medel
till det statliga forskningsrådet,
inte skulle kunna framställa en begäran
om planläggning och samordning avforskningen
på ett visst område. Det
skall väl inte behövas, att riksdagen
samtidigt anvisar medel. Det finns ju
medel anvisade till forskningsrådet,
och i den mån dessa medel inte förslår
till de forskningsuppgifter, som
forskningsrådet på grund av riksdagens
begäran eller eljest anser nödvändiga,
är det forskningsrådets sak att försöka
få mera medel.

Vidare säger herr Hedlund, att man
skulle eftersätta annan forskning. Här
är inte fråga om att ge viss forskning
företräde, utan riksdagen vill helt enkelt
peka på att detta är en uppgift,
som vi anser angelägen och som vi vill,
att forskningsrådet skall utföra åt oss.

Herr Hedlund åberopade, att två forskare
redan sysslade med denna forskning.
Den ene av dem är professor Rylander.
Han hördes av första lagutskottet
i höstas, och det var på hans förslag,
som vi då kom fram till att man
skulle överlämna uppgiften till medicinska
forskningsrådet. Han ansåg det
lämpligt att forskningsrådet fick en sådan
uppgift och att det skulle vara till
stort gagn för frågan om så skedde.

Jag kan inte dela herr Hedlunds i
Östersund uppfattning, att denna fråga
kommit upp i riksdagen i någon sorts
panikstämning. Frågan är fortfarande
lika aktuell som den var för två till tre
år sedan, och den kommer att vara lika
aktuell till dess vi får en ändring på
delta område.

Jag ber, herr talman, alt få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Nr 10.

Onsdagen den 19 mars 1952.

Sexualbrottslingarnas behandling.

Herr RYLANDER: Herr talman! Efter
fru Gärde Widemars anförande är det
kanske inte mycket att tillägga. I likhet
med henne vill jag säga, att det är
svårt att inse hur man skall kunna påstå
att denna motion -—- liksom tidigare
motioner i denna fråga ■—• skulle ha
tillkommit i något slags panikstämning.
Däremot kan man väl säga, att
man i viss mån spekulerar i en sådan
panikstämning, när riksdagen år efter
år underlåter att göra någonting i ett
sådant ärende som detta. Man kan
nämligen inte räkna med att enskilda
forskare skola sätta sig ned och planlägga
hela det vida fält, som kan komma
i fråga för forskning på detta område.
Varje enskild forskare är ju specialist
på sitt lilla område. Avsikten
är just, att man först skall göra en
planläggning av hela forskningsområdet
för att undersöka, i vilken ordning
forskningsuppgifterna böra komma till
utförande. En enda forskare kan inte
göra detta, utan det måste vara en expertkommitté.
Så går det också till när
forskningsrådet gör en planläggning.
Det tillsättcs en expertkommitté, bestående
av företrädare för olika forskningsområden,
vilka då göra en översikt
över hela fältet för att sedan sätta
upp en plan över hela det forskningsarbete,
som bör utföras. Sedan är det
klart att denna forskning, liksom all
annan medicinsk forskning, inte utan
vidare kan komma i fråga när det gäller
understöd. Det får bero på tillgången
på medel, men det finns ingen anledning
att ta upp denna fråga i detta
sammanhang.

Förra året redogjorde jag mycket
ingående för de särskilda skäl, som talade
för att man skulle begära en planläggning
och samordning av forskningen
på just detta område. Jag skall
inte trötta kammarens ledamöter med
att nu upprepa denna långa redogörelse.
Ledamöterna gåvo då med mycket
stor majoritet sin anslutning till utskottets
förslag.

.lag hemställer, herr talman, om bifall
till utskottets förslag.

Herr HEDLUND i Östersund: Herr
talman! Herr Rylanders sista anförande
ger stöd åt den uppfattning, som jag
företräder. Statens medicinska forskningsråd
skall samordna och leda forskningen,
den medicinska. Här pågår
forskning av kända forskare. Forskningsrådet
känner till deras verksamhet.
Enligt forskningsrådets instruktion
tillkommer det rådet att, utan att
riksdagen säger någonting, samordna
den medicinska forskningen genom rådet.
Här gäller det både pengar och personaltillgång.
Vi har inte så många forskare
på detta område — i varje fall inte
fler än att forskningsrådet säkert känner
dem och kommer i kontakt med
dem. Om man saknar pengar bör rådet
anmäla detta. Första lagutskottet har
möjlighet att ta initiativ till anslagshöjningar.
Det får ske på annat sätt.

Jag vidhåller alltjämt mitt yrkande
om bifall till reservationen.

Överläggningen förklarades härmed
avslutad. Herr förste vice talmannen
gav propositioner dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall
till den vid utlåtandet fogade reservationen;
och fann herr förste vice talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Hedlund i Östersund begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
första lagutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 8, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen.

Onsdagen den 19 mars 1952.

Nr 10.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
vadan votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos 92 ja
och 101 nej, varjämte 13 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit den
vid utlåtandet fogade reservationen.

§ 14.

Föredrogos vart för sig:

andra lagutskottets utlåtande nr 23,
i anledning av väckta motioner om nedsättning
av socialförsäkringsbolagens
bidrag till bestridande av omkostnaderna
för försäkringsrådets och riksförsäkringsanstaltens
verksamhet;

tredje lagutskottets utlåtande nr 10,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående ändring
i lagen den 30 juni 1943 (nr 431)
om allmänna vägar, m. m.; samt

andra kammarens allmänna beredningsutskotts
utlåtanden:

nr 8, över motion om utredning i
syfte att åstadkomma likformiga betygsbeteckningar
vid de nordiska ländernas
skolor; och

nr 9, dels över motion om förlängd
giltighetstid för tur och retur-biljett,
som utfärdas för resa från och tillbaka
till järnvägsstation norr om polcirkeln,
dels ock över motion om utsträckning
av giltighetstiden för tur och retur-biljett
å järnväg.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 15.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 94, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt tullfrihet
i vissa fall för Föreningen Rädda barnen
för kläder, beklädnadsmateriel och
livsförnödenheter;

nr 95, i anledning av väckta motioner
om ändrade bestämmelser angående
beskattning av periodiskt understöd
samt om rätt att vid taxering till inkomstskatt
åtnjuta avdrag för vissa
studiekostnader;

nr 96, i anledning av väckta motioner
angående vissa ändringar i förordningen
om nöjesskatt; och

nr 97, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 2 § förordningen
den 28 maj 1943 (nr 259) angående
omsättnings- och utskänkningsskatt å
vin.

Vidare anmäldes och godkändes
riksdagens kanslis förslag till

dels riksdagens skrivelser till Konungen
:

nr 75, angående val av riksdagens
justitieombudsman och hans ställföreträdare;
och

nr 78, angående val av riksdagens
militieombudsman och hans ställföreträdare; dels

ock riksdagens förox-dnanden:
nr 76, för revisionssekreteraren Folke
Rudewall att vara riksdagens justitieombudsman; nr

77, för lagmannen Tor Alfred
Bexelius att vara riksdagens justitieombudsmans
ställföreträdare;

nr 79, för rådmannen Erik Anton
Wilhelmsson att vara riksdagens militieombudsman;
och

nr SO, för hovrättsrådet Karl Hugo
Henkow att vara riksdagens militieombudsmans
ställföreträdare.

§ 16.

Justerades protokollsutdrag.

§ 17.

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökan:

Nr 10.

Onsdagen den 19 mars 1952.

Frågeinstitutets utveckling.

Till Riksdagens andra kammare.

Undertecknad anhåller härmed om
ledighet från riksdagsarbetet under
tiden 22—31 mars 1952, för enskilda
angelägenheters ordnande.

Olivia Nordgren.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 18.

Anmäldes, att under sammanträdet
avlämnats följande motioner, nämligen:

nr 511, av herrar Håstad och Hjalmarson,
i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition, nr 78, angående prisutjämningsavgift
m. m.;

nr 512, av herrar Ohlin och Kristensson
i Osby, likaledes i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition nr 78;

nr 513, av herr Åqvist m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition, nr
82, med förslag till lag om fortsatt giltighet
av prisregleringslagen den 30
juni 1947 (nr 303);

nr 514, av herr Svensson i Vä, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 88, angående försäljning av vissa
kronoegendomar m. m.; och

nr 515, av herr Jacobson i Vilhelmina,
likaledes i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition nr 88.

Dessa motioner bordlädes.

§ 19.

Frågeinstitutets utveckling.

Ordet lämnades på begäran till

Herr von FRIESEN, som yttrade: Herr
talman! Jag har begärt ordet vid slutet
av dagens föredragningslista för att
fästa kammarens uppmärksamhet på en
fråga av principiell innebörd, som berör
vår arbetsordning. I början av detta
sammanträde besvarade socialministern
en enkel fråga framställd av fru Västberg,
och det är själva frågeinstitutet,
som jag tillåter mig att på detta sätt
beröra.

När frågeinstitutet tillskapades i riks -

dagen var meningen den, att frågan
skulle vara framställd på ett kortfattat
sätt utan närmare motivering. Avsikten
var också den, att det svar, som lämnades
på frågan, skulle vara på samma
sätt mycket kortfattat. Härigenom kunde
man göra en skillnad emellan å ena
sidan frågorna och å andra sidan interpellationerna.
Interpellationerna skola
ju vara motiverade. De skola på förhand
läsas upp i kammaren, och kammaren
skall också medgiva interpellationernas
framställande. En annan väsentlig
skillnad har ju också varit den,
att det efter en interpellation kan bli
möjlighet till en allmän debatt i kammaren.
När eu enkel fråga besvaras är
detta icke medgivet annat än om kammaren
vid varje säskilt tillfälle lämnar
sitt medgivande.

Jag vill i detta sammanhang varna
för att en ny praxis insmyger sig i kammarens
arbete vid besvarandet av enkla
frågor. Det är två saker, som äro mycket
ovanliga när det gäller socialministerns
besvarande av denna enkla fråga.
Den ena är att svaret var alldeles för
långt, betydligt längre än vad som avsågs,
då frågeinstitutet införlivades med
vårt parlamentariska system. Den andra
ovanligheten, som jag kanske inte fäster
mig så mycket vid — jag kan icke
erinra mig ha sett det förut —- är att
svaret på frågan på förhand i stencil utdelats
på kammarledamöternas bord.

Med andra ord: Här har på alla områden
utom ett klargjorts, att det rör sig
snarare om en interpellation än om en
enkel fråga. Kammaren själv tillspetsade
ju saken och markerade att det här
förelåg en enkel fråga genom att inte
bevilja ordet för en allmän debatt, trots
att frågan var av en sådan räckvidd och
av ett sådant allmänt intresse, att en
diskussion kunde anses ha varit påkallad.

Jag har, herr talman, självfallet intet
yrkande i detta sammanhang. Jag har
bara velat påpeka detta förhållande och
uttalar en förväntan, att man i fortsätt -

Onsdagen den 19 mars 1952.

Nr 10.

ningen när det gäller de enkla frågorna
återgår till den praxis, som har varit
gällande tidigare, framför allt då med
hänsyn till omfattningen av det lämnade
svaret.

Härefter anförde:

Herr HAGBERG i Malmö: Herr talman!
Jag har ingen erinran att framställa
mot de allmänna reflexioner i
deta ämne, som herr von Friesen just
gjort. Jag har samma uppfattning, som
han givit till känna, nämligen att det
ligger i kammarens och desslikes i allmänhetens
intresse att frågeinstitutet,
som tillskapades för ett antal år sedan,
bibehålies vid den karaktär, som var
avsedd för detsamma, då det förankrades
i kammarens arbetsordning.

Tyvärr måste man nog säga, att frågeinstitutet
i praktiken kommit att icke
oväsentligt snedvridas. Ansvaret härför
måste nog i viss mån läggas på statsrådets
ledamöter, som ofta givit en form
åt sina svar på frågorna, som man nog
inte tänkt sig, när frågeinstitutet ursprungligen
konstruerades. Meningen
var ju, att man med detta institut skulle
söka införa ett nytt element i våra förhandlingar,
ett element som man förväntade
skulle leda till större livaktighet
och större möjligheter att nå en
omedelbar och snabb belysning av något
spörsmål, som i den ena eller andra
situationen hade särskild aktualitet.
Därav följer ju att svaret från statsrådens
sida skulle vara kort och expressivt,
och att den replik, som frågeställaren
sedan hade att lämna, också skulle
vara kort och expressiv.

Frågeinstitutets utveckling.

Tyvärr har utvecklingen gått dithän,
att frågorna i många fall fått karaktären
av interpellationer. Statsrådens svar
bär inte så sällan givits formen av långa
historiska exposéer beträffande det
spörsmål, som har varit föremål för en
enkel fråga. Detta har ju inte alls varit
avsikten, något som herr von Friesen
just påpekat.

Jag menar, att frågeinstitutet är så
värdefullt med hänsyn till dess möjligheter
att berika debatten och att stimulera
det allmänna intresset för vårt
arbete, att man bör slå vakt om detsamma
och akta sig för att medverka
till en sådan ordning, som gör det till
ingenting annat än en parallellföreteelse
till interpellationsinstitutet.

Jag instämmer i herr von Friesens
förhoppning, att det skall bli möjligt
att återföra frågeinstitutet till de former
och den betydelse man ursprungligen
inlade i detsamma, när det konstruerades.
Ansvaret för att en sådan
återgång till en sundare ordning skall
komma till stånd ligger helt naturligt
i väsentlig mån hos statsrådets ledamöter.

Herr BRACONIER: Herr talman! Jag
skall be att få ansluta mig till de synpunkter,
som framförts av de två föregående
talarna.

Häruti instämde herr Edström.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 2.25 em.

In fidem
Guniuir Britth.