1951 FÖRSTA KAMMAREN Nr 34 (Riksdagens protokoll 1951:34)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1951 FÖRSTA KAMMAREN Nr 34

1—5 december.

Debatter m. m.

Tisdagen den 4 december. Sid.

Svar på interpellationer:

av herr Eriksson, Einar, ang. skyldigheten att anordna skyddsrum
i bostadshus........................................ 5

av herr Petrén ang. handläggningen av ärenden rörande byggnadstillstånd
.......................................... 8

av herr Ohlsson, Ebbe, ang. klassificeringen av s. k. epatrak torer

.................................................. 14

av herr Lundqvist om åtgärder mot trafikolyckorna ........ 14

Onsdagen den 5 december.

Snabbare publicering av riksdagens protokoll .................... 38

Kostnaderna för fältsjukhuset i Korea .......................... 43

Luossavaara-Kiirunavaara Aktiebolags rätt till malmbrytning .... 45

Understöd åt författarinnan Amelie Posse ...................... 47

Arbetsvärdering vid lönegradsplacering av statsanställda m. m. . . 49
Återbäring av varuskatt till Lifaco Aktiebolag m. m............. 52

Utredning ang. behovet av kvinnlig arbetskraft inom totalförsvaret
m. m..................................................... 73

Lönetillägg åt vissa översköterskor vid statens sinnessjukhus . . . . 77

Uppförande av en byggnad för sedelförstöringskontoret .......... 82

Förslag till livsmedelsstadga m. m............................... 84

Förstärkning av ofullständiga jordbruk med skogsmark .......... 94

Stödlån i anledning av svartrostskador på vete m. m............. 98

1 Första kammarens protokoll 1951. Nr 34.

Xr 34.

Innehåll.

Samtliga avgjorda ärenden.

Onsdagen den 5 december. Sid.

Sammansatta konstitutions- och bankoutskottets utlåtande nr 1, ang.
snabbare publicering av riksdagens protokoll ................ 38

Statsutskottets utlåtande nr 196, ang. kostnaderna för fältsjukhuset
i Korea .................................................. 43

— nr 197, ang. en fond för forskning rörande våra inhemska bränsletillgångar
.............................................. 45

— nr 198, ang. Luossavaara-Kiirunavaara Aktiebolags rätt till

malmbrytning ............................................ 45

— nr 199, ang. förbättrade löneförmåner för befattningshavare, vilka
varit partiellt arbetsföra ................................ 47

— nr 200, ang. pension åt författarinnan fru Amelie Posse, samt

förhöjd pension åt sekreteraren vid Uppsala universitet Carl
Häggquist ............................................... 47

— nr 201, ang. utredning rörande arbetsvärdering vid lönegrads placering

av statsanställda m. m............................. 49

— nr 202, ang. återbäring av varuskatt till Lifaco Aktiebolag m. m. 52

— nr 203, ang. förläggningen av arméns jägarskola .............. 73

— nr 204, ang. materielbeställningar för försvaret .............. 73

— nr 205, ang. utredning rörande behovet av kvinnlig arbetskraft

inom totalförsvaret m. m................................... 73

— nr 206, ang. anslag å tilläggsstat I till avskrivning av nya kapitalinvesteringar
............................................ 76

— nr 207, ang. ändrad lönegradsplacering för viss vård- och ekonomipersonal
m. m......................................... 77

Bankoutskottets utlåtande nr 37, ang. avlöningsbestämmelser för hos
riksdagen tillfälligt anställda tjänstemän .................... 82

— nr 38, ang. uppförande av en byggnad för sedelförstöringskon toret

.................................................... 82

Andra lagutskottets utlåtande nr 34, ang. förslag till livsmedelsstadga
m. m............................................... 84

Jordbruksutskottets utlåtande nr 48, ang. förstärkning av ofullständiga
jordbruk med skogsmark .............................. 94

— nr 49, ang. grunderna för tilläggsbidrag till vissa statsunderstödda
torrläggningsföretag ................................ 97

— nr 50, ang. stödlån i anledning av svartrostskador på vete m. m. 98

Lördagen den 1 december 1951.

Nr 34.

Lördagen den 1 december.

Kammaren sammanträdde kl. 2 eftermiddagen.

Justerades protokollen för den 24 och
den 27 nästlidne november.

Upplästes en till kammaren inkommen
ansökning, som jämte därvid fogat
läkarintyg var så lydande:

Till riksdagens första kammare.

Åberopande bilagda läkarintyg nödgas
jag härmed vördsamt anhålla om
förlängd ledighet från riksdagsarbetet
till höstriksdagens slut.

Stockholm den 28 november 1951.

Georg Branting.

Att riksdagsmannen advokat Georg
Branting på grund av konvalescens efter
sjukdom, hjärtinfarkt, är oförmögen
till tjänstgöring fr. o. m. den 1 december
1951 t. o. m. den 9 januari 1952 varder
härmed på heder och samvete intygat.

Stockholm den 28 november 1951.

Erik Sköld.

Leg. läkare.

Den begärda ledigheten beviljades.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades
vidare herr Göransson för tiden
från och med den 3 till och med
den 15 innevarande månad för utrikes
resa.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 358, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående rörlig kredit åt
Svenska spannmålsaktiebolaget; samt
nr 359, i anledning av väckta motioner
angående utredning om statens stöd
åt växt- och fruktträdsförädlingen m. m.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 362, i anledning av väckta motioner
om inrättande av ett organ med
parlamentarisk anknytning för kontinuerliga
överläggningar i försvarsfrågorna; nr

363, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag å tilläggsstat
I för budgetåret 1951/52 till främjande
av bostadsförsörjningen in. m.
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 364, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående försäljning av
viss vattenfallsstyrelsen tillhörig fastighet; nr

365, i anledning av väckta motioner
om en allsidig utredning rörande de
statliga företagsformerna; och

nr 366, i anledning av väckta motioner
om ändrad lönetursberäkning för
viss personal, som i samband med förstatligande
av enskilda järnvägar övergått
eller övergår i statens järnvägars
tjänst.

Herr talmannen anmälde, att till kammaren
överlämnats Kungl. Maj:ts proposition
nr 231, med förslag till lag om
ändrad lydelse av 1 § lagen den 8 juni
1951 (nr 388) med särskilda bestämmelser
rörande riksbankens sedelutgivning.

Den kungl. propositionen blev nu föredragen
och lagd på bordet.

Anmäldes och bordlädes

sammansatta konstitutions- och bankoutskottets
uträtande nr 1, i anledning
av fullmäktiges i riksgäldskontoret
framställning om snabbare publicering
av riksdagens protokoll;

statsutskottets utlåtanden:

nr 196, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående täckning av kost -

Nr 34.

Lördagen den 1 december 1951.

naderna för fortsatt verksamhet av det
svenska fältsjukhuset i Korea;

nr 197, i anledning av väckt motion
om utredning av frågan om en fond för
möjliggörande av forskning rörande våra
inhemska bränsletillgångar;

nr 198, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bemyndigande för
Kungl. Maj:t att tillerkänna Luossavaara
■—Kiirunavaara Aktiebolag rätt till viss
malmbrytning utöver i gällande malmavtal
medgivna kvantiteter m. m.;

nr 199, i anledning av väckta motioner
om utredning av frågan om förbättrade
löneförmåner i vissa fall för befattningshavare,
vilka varit partiellt arbetsföra; nr

200, i anledning av motionsvis
gjorda framställningar avseende dels
pension åt författarinnan fru Amelie
Posse, dels förhöjd pension åt sekreteraren
vid Uppsala universitet Carl Häggquist; nr

201, i anledning av väckta motioner
om utredning rörande möjligheten
att vid inplacering av de statligt anställda
i det statliga lönesystemet tillämpa
en systematisk metod för arbetsvärdering
m. m.;

nr 202, i anledning av väckta motioner
om återbäring till Lifaco Aktiebolag
av till statsverket erlagd varuskatt
m. m.;

nr 203, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställning om ändrad förläggning av
arméns jägarskola jämte i ämnet väckt
motion;

nr 204, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa materielbeställningar
för försvaret jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 205, i anledning av väckta motioner
om utredning rörande behovet av
kvinnlig arbetskraft inom totalförsvarets
olika grenar m. m.;

nr 206, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag å tilläggsstat
I till riksstaten för budgetåret

1951/52 till avskrivning av nya kapitalinvesteringar;
och

nr 207, i anledning av Kungl. Maj:ts
propositioner angående ändrad lönegradsplacering
för viss vård- och ekonomipersonal
m. m. samt vissa uppsyningsmän
och föreståndarinnor vid statens
sinnessjukhus m. fl. jämte i dessa
ämnen väckta motioner;

bankoutskottets utlåtanden:
nr 37, i anledning av fullmäktiges i
riksgäldskontoret framställning med
förslag till avlöningsbestämmelser för
hos riksdagen tillfälligt anställda tjänstemän
jämte i ämnet väckt motion; och
nr 38, i anledning av fullmäktiges i
riksbanken framställning angående uppförande
vid Tumba bruk av en byggnad
för sedelförstöringskontoret;

andra lagutskottets utlåtande nr 34, i
anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till livsmedelsstadga
m. in., såvitt propositionen hänvisats till
lagutskott, dels ock i ämnet väckta motioner;
samt

jordbruksutskottets utlåtanden:
nr 48, med anledning av väckta motioner
om effektivisering av arbetet med
att förstärka ofullständiga jordbruk med
skogsmark;

nr 49, med anledning av väckta motioner
om ändring i grunderna för tillläggsbidrag
till vissa statsunderstödda
torrläggningsföretag; och

nr 50, med anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utlämnande av
stödlån till jordbrukare i anledning av
svartrostskador på vete av 1951 års
skörd m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 2.07 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Tisdagen den 4 december 1951.

Nr 34.

Tisdagen den 4 december.

Kammaren sammanträdde kl. 3 eftermiddagen.

Herr von Heland anmälde, att han under
gårdagen åter infunnit sig vid riksdagen.

Justerades protokollet för den 28 nästlidne
november.

Anmäldes och godkändes bankoutskottets
förslag till riksdagens skrivelse, nr
367, till Konungen i anledning av dels
Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till lag om räntereglering m. m., dels
ock i ämnet väckta motioner.

Ang. skyldigheten att anordna skyddsrum
i bostadshus.

Herr statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
Hedlund hade tillkännagivit,
att han hade för avsikt att vid
detta sammanträde besvara herr Einar
Erikssons interpellation angående skyldigheten
att anordna skyddsrum i bostadshus.
Svaret, vilket omedelbart före
sammanträdet i stencilerad form utdelats
till kammarens ledamöter, finnes såsom
bilaga A fogat vid detta protokoll. Ordet
lämnades nu till herr statsrådet Hedlund,
som gav en kort sammanfattning
av svaret.

Herr ERIKSSON, EINAR: Herr talman!
Jag ber att till herr statsrådet och
chefen för inrikesdepartementet få framföra
ett tack för det synnerligen utförliga
svaret på min interpellation.

Den mycket utförliga redogörelsen för
riksdagens behandling av skyddsrumsfrågan
kan synas ge vid handen, att en
interpellation i hithörande spörsmål
borde ha varit överflödig. Det är emellertid
icke obekantskapen med vad riksdagen
behandlat och beslutat, som ut -

gör förklaringen till interpellationen,
utan den har tillkommit av motiv, som
jag här skall redogöra för.

Ett av motiven för interpellationen är
den starka opinionsyttringen inom de
bostadsbyggande kretsarna i landet mot
vårt skyddsrumsbyggande. Denna opinionsyttring
har på senare tid tagit sig
olika uttryck, nu senast i kongressuttalanden
vid HSB:s och Hyresgästernas
riksförbunds kongresser. I facktidskrifter
representerande det allmännyttiga
bostadsbyggandet ha liknande opinionsyttringar
kommit till uttryck, och det
enskilda bostadsbyggandet har genom
sina sammanslutningar starkt ifrågasatt
skyddsrumsbyggandet i bostadshus.
Inom byggkretsarna, från arkitekter och
konstruktörer ned till verkmästare och
jobbare på byggnadsplatsen, möter man
samma kritiska inställning. Det är då
ganska naturligt att fastighetsförvaltarna
och även hyresgästerna smittas av samma
betänksamhet, allra helst som det är
dessa som skola finansiera kostnaderna.

Denna kritiska inställning har säkerligen
legat latent under lång tid, men
hastigt blommat ut i takt med de våldsamt
stegrade byggnadskostnaderna under
innevarande år. Detta torde vara
den fulla förklaringen till att man tidigare
inte kunnat iakttaga samma starka
opinionsyttring som den som nu vuxit
fram. Och jag kan inte tänka mig att
herr statsrådet skulle vilja ge ens en
antydan om att de som nu svara för
opinionsyttringarna inte vore tillräckligt
sakkunniga i frågan och därmed
inte tillmäta dem något värde. Men jag
är fullt införstådd med att herr statsrådet
i det här läget inte ansett sig kunna
handla på annat sätt än att hänvisa till
vad riksdagen beslutat. Och på grund
härav tvingas väl de, som anse att våra
skyddsrumsbestämmelser borde bli föremål
för ny prövning att gå en annan
och ur konstitutionell synpunkt mera
försvarbar väg än interpcllationens.

Nr 34.

Tisdagen den 4 december 1951.

Ang. skyldigheten att anordna skyddsrum

Ett annat motiv för interpellationen
är den pressdebatt om skyddsrumsbyggandet,
som en studiedelegation vid sin
hemkomst framkallade. Denna studiedelegation,
som var sammansatt av sakkunniga
bostadsbyggare, kunde i tidningsintervjuer
meddela den rätt chockerande
uppgiften, att man i länder med
krigserfarenhet inte vid återuppbyggande
försåg bostadshusen med skyddsrum.
I interpellationssvaret bekräftas att den
iakttagelsen varit riktig. Anledningen
skulle enligt interpellationssvaret emellertid
vara den, att man i ifrågavarande
länder ingalunda förnekar värdet av att
anordna skyddsrum i bostadshus men
av olika anledningar likväl avstår, och
i ett visst fall, Västtyskland, tvingas av
ockupationsbestämmelser att avstå från
skyddsrumsbyggande.

Hur därmed förhåller sig vet jag självfallet
ingenting om. Jag har emellertid
en skrivelse i min hand från en ansvarig
byggnadsmyndighet i Hamburg, vari
framhålles bl. a. att det är av ekonomiska
skäl, som man avstår från skyddsrumsbyggande
i bostadshus. Därur vill
jag helst utläsa, att man inte anser kostnaderna
motsvara det skydd, som man
därmed kan bjuda människorna, och
samma frågeställning måste väl också
uppkomma hos oss, när anordnandet
av skyddsrum i bostadshus blivit en
kostnadspost av aktningsvärd storlek.
Det kan ju knappast förhålla sig så, att
man värderar människoliv olika i länder
med krigserfarenhet och i länder,
som besparats den erfarenheten.

»Bärande skäl», säger herr statsrådet
i interpellationssvaret, »för en omprövning
av skyddsrumsfrågan ha icke kommit
fram i den av interpellanten omnämnda
pressdiskussionen». Ja, om det
vore så väl! Men jag har fått ett helt
annat intryck. Visserligen har pressdebatten
avstannat efter den presskonferens,
som anordnats av civilförsvarsstyrelsen.
Men andra, lika starka och lika
omfattande opinionsyttringar som pressdebatten
ha vuxit fram under senare
tid. Jag har redan nämnt några. Och
jag tror det vore betänkligt, om civilförsvarsstyrelsen,
som förmodligen står

i bostadshus.

bakom den citerade satsen, slog sig till
ro i den känslan, att allt vore sagt i den
här frågan, och med kalla handen avvisar
vad de som rita, konstruera, bygga,
förvalta och bebo bostadshusen här i
landet ha att anföra.

Om jag, som jag tidigare nämnde, inte
borde ha rätt att vänta mig något annat
svar på min första fråga än det herr
statsrådet lämnat, hade jag nog väntat
att få ett positivt svar på min andra
fråga.

Det är riktigt, som herr statsrådet
framhåller, att fastighetsägarna redan
vid dispensgivningen hade fullt klart för
sig att, i händelse av ett skärpt utrikespolitiskt
läge, skyddsrummen skulle
iordningställas och därför självfallet redan
på ett tidigt stadium borde ha ordnat
finansieringen. Här för emellertid
herr statsrådet ett resonemang, som illa
överensstämmer med de faktiska förhållanden,
som råda på fastighetsbelåningens
område. Till övervägande del statsbelånas
bostadsfastigheterna, varvid de
bokförda byggnadskostnaderna läggas
till grund för fastställande av slutliga
lånebeslut. Det är möjligt att bostadsstyrelsen
kunnat godkänna en oreglerad
kostnad för iordningställandet av
skyddsrum. Men som regel torde bostadsbyggarna
ha baserat sina låneansökningar
på bokförda självkostnader.
Och om någon under åren 1945—1948
bokat kommande kostnader för skyddsrum,
torde det reserverade beloppet te
sig tämligen obetydligt när dagens kostnader
räknas fram.

För att åskådliggöra vad det kan vara
för kostnader det verkligen rör sig om,
skall jag anföra ett exempel hämtat från
ett större allmännyttigt bostadsområde.
För att iordningställa skyddsrummen
inom detta område fordras ett nytt kapital
på 150 000 kronor. Skulle, som
framhålles i interpellationssvaret, lån
ställas till bostadsföretagets förfogande
med 20-årig amorteringstid och till 3l/2
c/o ränta, skulle detta öka de årliga kapitalkostnaderna
för företaget med ca
11 000 kronor, motsvarande en hyreshöjning
med ca 1V2 procent.

Detta exempel ger en klar anvisning

Tisdagen den 4 december 1951.

Nr 34.

Ang. skyldigheten att anordna skyddsrum i bostadshus.

om att förmågan hos förvaltarna av bostadshus
att fullgöra de av civilförsvarsmyndigheterna
anbefallda åtgärderna
att iordningställa skyddsrummen står
och faller med frågan om finaniseringsmöjligheterna
och — lika viktigt —med
den hyresreglerande myndighetens benägenhet
att medge den hyreshöjning,
som betingas av höjda utgifter för fastigheten.

Till det sista må dock fogas, att det
måste vara verkligt starka skäl, som diktera
ett beslut med dessa konsekvenser
i ett läge, då hela bostadsbyggandet
kämpar hårdare än någonsin för att hålla
tillbaka stegringarna av hyresnivån.

Herr statsrådet kan självfallet ställa
mig den frågan, huruvida de olägenheter
jag här talat om nämnvärt skulle lätta,
om en ytterligare dispens skulle kunna
medges. Ja, säkerligen skulle så ske. Då
kunde finansieringsfrågan hinna prövas;
blivande kostnader inräknas bland de
kostnadsposter, som ligga till grund för
hyresrådets prövning av hyresjusteringen
i 40-talshusen. Och en dämpning av
den forcering, som nu gör sig gällande,
skulle otvivelaktigt pressa tillbaka prisnivån
på den materiel, som gäller
skyddsrumskompletteringen. Den tillrusning,
som skett på dessa materielområden,
har kraftigt pressat priserna i höjden.
Man har faktiskt rätt att undra i
sammanhanget: Vilken eller vilka kamma
in vinsterna på den materiel, som
centralt anskaffats genom statens försorg
och nu distribueras till skyhöga
priser genom några materielgrossister.

Slutligen ber jag att få anföra några
kompletterande synpunkter. Om statsmakterna
inte funnit den opinionsyttring,
som vuxit fram under senare tid,
tillräckligt stark och vederhäftig för en
saklig omprövning av vad riksdagen beslutat
i föreliggande fråga, då ankommer
det också på myndigheterna att
med de medel, som stå dem till buds,
vederlägga och övertyga oppositionen.
År man helt på det klara med att våra
dispositioner av medel till civil försvarsändamål
på bästa sätt komma till användning
i skyddsrum i bostadshus, då
ankommer det också på samma myn -

digheter att övertyga de människor, som
genom hyreshöjning få svara för dessa
medels förräntning och amortering, att
åtgärderna äro helt motiverade. Att fortsätta
skyddsrumsbyggandet utan att
samtidigt bryta den skepsis, som råder
inom de bostadsbyggande kretsarna, bidrager
till att göra skyddsrummen impopulära
hos dem, för vilka skyddsrummen
skulle utgöra ett skydd, i den händelse
kriget skulle överraska vårt land.
Redan nu hör man alltför ofta bland
hyresgäster ett föraktfullt tal om »råttfällor».
Jag förmodar, att det är den av
mig tidigare nämnda skepsisen hos de
byggande kretsarna som nu bär spritt
sig till hyresgästerna och medfört, att
dessa icke anse att skyddsrum ge det
skydd man från ansvarigt håll velat bereda.

Jag är icke i stånd att bedöma, huruvida
övertygande sakskäl ha kunnat redovisas
för de åtgärder som vidtagits.
Jag hoppas emellertid, att interpellationen
och svaret ändock ha något bidragit
till att konkretisera skyddsrumsdebatten
och att därur skall springa fram en positiv
vilja, som slutligen skall leda
till sammanjämkningar på de vitalaste
stridspunkterna.

Herr statsrådet HEDLUND: Herr talman!
Jag har ingalunda den uppfattningen,
att interpellationen var onödig.
Tvärtom, den har gett mig ett tillfälle
att försöka klargöra för allmänheten,
hur nödvändiga dessa skyddsrum i själva
verket äro. Emellertid anser jag, att
det inte skulle vara förenligt med det
ansvar myndigheterna måste ha, att man
låter det anstå med skyddsrumskompletteringen,
intill dess man har lyckats
övertyga opinionen. Äro myndigheterna
på det klara med skyddsrummens nödvändighet,
är det deras skyldighet att
göra allt vad som kan göras för att få
fram dem. Sedan får man parallellt därmed
försöka att klargöra saken för allmänbeten.

Interpellanten rörde vid förhållandena
i Tyskland och sade, att frågeställningen
om man skall ha skyddsrum eller in -

Nr 34.

Tisdagen den 4 december 1951.

Ang. handläggningen av ärenden rörande
te och avvägningsproblemet över huvud
taget väl måste vara samma i Tyskland
och i Sverige. Självfallet, men resultatet
av avvägningen kan naturligtvis bli ett
helt annat i ett land där man har en
krigsmakt än i ett land där man saknar
en sådan, och helt annat i ett land med
Sveriges ekonomiska resurser än i ett
land med Västtysklands.

Så sent som på hösten år 1950 tog
riksdagen ställning till frågan om nödvändigheten
att komplettera skyddsrummen
med dörrar osv. Att nu ändra
på det då fattade beslutet i avvaktan på
den prövning som sker inom socialdepartementet
av frågan om finansieringen
skulle jag inte alls anse vara tillrådligt.

Herr PETRÉN: Herr talman! Jag är
glad över att här ha fått höra statsrådet
och chefen för inrikesdepartementet betona
önskvärdheten av att få skyddsrum
i bostadsfastigheter. Jag hoppas att
inrikesministern har samma positiva vilja
när det gäller skyddsrum inom andra
områden — jag tänker nu på industriens
skyddsrum. Det har för riksdagen lagts
fram en proposition, nr 220, enligt vilken
inrättande av skyddsrum inom industrien
delvis kommer att beläggas med
en särskild avgift, en investeringsavgift,
som är tioprocentig. Jag vore tacksam,
om inrikesministern ville belysa, varför
man ser så olika på dessa båda områden.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Ang. handläggningen av ärenden rörande
byggnadstillstånd.

Herr statsrådet och chefen för socialdepartementet
Sträng hade meddelat att
han ämnade vid detta sammanträde
besvara herr Petréns interpellation angående
handläggningen av ärenden rörande
byggnadstillstånd. Svaret, vilket
omedelbart före sammanträdet i stencilerad
form utdelats till kammarens ledamöter,
finnes såsom bilaga B fogat vid
detta protokoll. Herr statsrådet Sträng

byggnadstillstånd.

erhöll nu ordet och lämnade en kort
sammanfattning av svaret.

Herr PETRÉN: Herr talman! Jag vill
först tacka herr statsrådet och chefen
för socialdepartementet för det svar jag
nu har fått på min interpellation rörande
industriens byggnadsärenden, en interpellation
som jag framställde höstriksdagens
första dag.

Av svaret framgår med en skrämmande
tydlighet vilken brist på balans vi ha
i samhällsekonomien, brist på balans
mellan investeringar och sparande, mellan
tillgång och efterfrågan på arbetskraft.
Antalet oavgjorda byggnadstillståndsärenden
för industrien har vuxit
månad för månad i snabb takt De ärenden,
som nu ligga för behandling hos
arbetsmarknadsstyrelsen uppgå till omkring
1 700 stycken. Detta är ändå bara
de ärenden, där kostnaderna överstiga
20 000 kronor — de andra ligga ju ute
i landet.

Hem statsrådet förklarar i sitt svar,
att anhopningen till stor del beror på
att man genom bordläggning vill ha
ärendena under noggrannare prövning.
Är det verkligen så att man håller på
att pröva dessa 1 700 ärenden? Nej, jag
tror nog att de till stor del bara ligga
där. Dessa 1 700 ärenden representera
ansökningar för, skulle jag förmoda, i
runt tal 600 miljoner kronor i kostnader
enligt dagsvärdet. Detta medan samtidigt
hela kvoten för året är omkring 150 miljoner
kronor, och denna har redan disponerats.
Det ligger alltså ärenden för
600 miljoner kronor oavgjorda. Är det
verkligen någon som tror på att man kan
underkasta alla dessa ärenden en fortlöpande
grundlig och saklig, objektiv
prövning. Det synes mig orimligt att
tänka sig.

Herr talman! Detta är ingen kritik
mot dem som ha att handlägga dessa
ärenden. De äro inte mer än människor.
Men man blir rädd, när herr statsrådet
säger, att det inte går att anpassa personalstyrkan
efter belastningen: det kan
inte tas hänsyn till toppbelastningen. Jag
skulle då vilja fråga: Var finns toppbelastningen?
Låt mig nämna siffrorna,

Tisdagen den 4 december 1951.

Nr 34.

Ang. handläggningen av ärenden rörande byggnadstillstånd.

så långt tillbaka som de äro redovisade.
Den 1 oktober 1948 var siffran 1 050,
därefter 1 094 och 914. Sedan stiger siffran
i jämn följd: 1 187, 1 383, 1 598 och
nu senast den 1 oktober 1 669 Var är
den där toppbelastningen? Jag kan inte
se att det finns någon sådan, utan det
är en jämn, kraftig stegring. Det är alltså
inte här fråga om att ta hänsyn till
toppbelastningen, utan det gäller att låta
personalstyrkan följa med, så att den
står i proportion till antalet ärenden
man har att handlägga — om man nu
sätter sakligheten främst.

Förhållandet är nog det, att byggnadsregleringen
har spruckit Orsaken
är inte, såsom herr statsrådet anger, en
brist i byggnadsindustriens kapacitet.
Felet ligger mycket djupare. Man har inte
klarat de samhällsekonomiska frågorna.
Samhällsekonomien är ur balans, och
den kommer att så vara, ända tills regeringen
sätter in ett ordentligt program
och vidtar de åtgärder som behövas för
att stoppa inflationen, tar hänsyn till
oppositionens synpunkter. Nu tillämpas
enligt min mening en låtgåpolitik, som
framstår som upprörande, inte minst
inom detta område.

Alla industrier måste ju arbeta med
långsiktiga planer. Byggnadstillstånden
beviljas nu bara år från år, men för
många industrier äro leveranstiderna i
fråga om utrustningar sådana att man
får börja lägga ut beställningarna både
tre och fyra år, innan man har användning
för den byggnad, där den maskinella
utrustningen skall inrymmas. Det
är också mycket vanligt, att kostnaden
för byggnaden utgör endast en mindre
del av hela kostnaden. Hur menar nu
herr statsrådet att industrierna skola göra
i sådana fall? Skulle man, om man
behövt en byggnad år 1951, ha sökt
byggnadstillstånd år 1947 för denna
byggnad, som man vill ha färdig år
1951? Skall man nästa år söka byggnadstillstånd
för vad man vill ha år
1956? Eller vad iir avsikten? Tydligen
tar man genomgående bara ställning år
från år. .lag kan inte se, Juir allt detta
skall kunna rimma, och det vore värdefullt
om herr statsrådet kunde ge någon

anvisning till industrien hur man skall
förfara i sådana fall.

Nu har man börjat komma in i ett
läge, då industrien snart inte kan planera
alls — i varje fall gäller det stora
områden — och detta kommer att snedvrida
och hämma produktionen.

När herr statsrådet talar om olika angelägenhetsgrader
är det en synpunkt
som jag saknar. Det är — som jag nyss
nämnde — inte alls ovanligt inom industrien,
att byggnaden representerar endast
en mindre del av den totala investeringskostnaden.
För närvarande ligger
det stora arbetskraftsbesparande maskinella
utrustningar oanvända ute i landet,
därför att det inte finns byggnader att
sätta in dem i. Och vad äro nu dessa
oanvända maskiner om inte en ackumulerad
arbetskraft, som inte kan tas i
bruk? Enligt uppgifter jag har fått finns
det många sådana fall, och i enskilda
fall rör det sig om värden för många
miljoner kronor.

Hur ser då detta ut i praktiken? Vitänka
oss en anläggning, där man har skaffat
maskinutrustningar för låt oss säga
fem miljoner kronor. Det representerar
en arbetsinsats av ungefär 500 årsarbetare.
Denna ackumulerade arbetskraft får
inte komma till användning, därför att
det återstår att fullborda en mindre del
av anläggningen, nämligen byggnaden.
Nog borde det ändå gälla, att man skall
eftersträva att först avsluta det man har
börjat med, innan man sätter i gång något
nytt. Det är samma sak som om man
i fråga om bostadsfastigheter skulle göra
så att man börjar med byggena och gör
dem praktiskt taget färdiga, men när man
har bara fönster och dörrar kvar, slutar
man att arbeta med byggena och låter
dem stå ofullbordade, därför att man vill
använda snickarna för att formsätta vid
nya byggen. Detta iir kan man säga motsvarande
vad som sker i dag med inte
så få av industriens anläggningar.

Talet om att all arbetskraft i landet
iir utnyttjad är felaktigt, ty vi börja successivt
få mer och mer ackumulerad arbetskraft
i form av anläggningar som
icke få fullbordas. Hur många tusen och
tiotusentals människors ackumulerade

Nr 34.

Tisdagen den 4 december 1951.

Ang. handläggningen av ärenden rörande byggnadstillstånd.

arbetsinsats som här ligger outnyttjad
vet inte jag, men det vore en arbetsuppgift
att försöka lösgöra den.

Jag är fullt medveten om att det inte
går att nämnvärt öka industriens andel.
Vi ha behov att tillgodose inom alla områden,
inte minst inom den allmänna
sektorn. Det är naturligtvis den totala
volymen som bör drivas upp. Detta går
emellertid inte, förrän vi få i gång sparandet
i landet, och det kommer inte i
gång, förrän vi få jämvikt i vår ekonomi.
Vi måste tänka på att sätta in kraftmedel
— åtstramning av penningmarknaden
och mycket annat.

Herr talman! Det jag har sagt är ju
bara ett litet smakprov på hur illa det
är ställt. Men det är ett prov inom ett
mycket viktigt område, ett område som
har ofantligt mycket att betyda för vår
produktion och vår levnadsstandard.
Byggnadsregleringen har klappat ihop
inom alla områden. Den har blivit regeringen
övermäktig. Jag vill inte särskilt
klandra herr statsrådet, som är ny i
ämbetet, för detta, och kanske inte heller
hans föregångare. Det är väl regeringens
allmänna politik som ligger bakom.
Hade jag tänkt mig närmare för,
hade jag kanske riktat denna interpellation
till finansministern, eftersom det är
på den ekonomiska politikens fält som
vi ha att söka den djupaste orsaken till
att ett läge som detta kan uppstå.

Herr talman! Jag vill än en gång tacka
herr statsrådet för detta interpellationssvar.
Det har enligt min mening
mycket klart visat hur det är ställt i
dag i fråga om industribyggena. Tyvärr
är bilden rätt skrämmande. Jag
förstår över huvud taget inte hur man
tänker sig att klara upp detta.

Herr statsrådet STRÄNG: Herr talman!
Herr Petréns anförande var väl
snarare upptakten till en ekonomisk debatt
med kanske litet vidare aspekter
än den rent sakliga redogörelse som han
ville ha av mig om industriens balans i
byggnadsberedningen. Men herr Petrén
tog denna balans som ett uttryck för att
regeringens ekonomiska politik har

misslyckats. Därför ha vi industrier,
som ligga med maskiner vilka sakna tak
över huvudet — outnyttjad arbetskraft,
såsom herr Petrén uttryckte det.

Vi ha ju bevittnat detta många gånger
tidigare. På 1930-talet hade vi outnyttjad
arbetskraft, därför att maskinerna
stodo stilla, även när det fanns tak över
huvudet för dem. Nu konstaterar herr
Petrén, att vi ha outnyttjad arbetskraft,
därför att vi inte ha hus för att härbärgera
maskinerna. I ett rent teoretiskt resonemang
kan man naturligtvis säga, att
det är så. Men herr Petrén är alldeles
för onyanserad i sina slutomdömen, när
han talar om att regleringen har »klappat
ihop» och att oförmågan att tillfredsställa
industriens alla byggnadsönskemål
är ett uttryck för att samhällsekonomien
är ur balans.

Det vore rätt intressant att veta, hur
det balansläge skulle se ut, i vilket man
skulle kunna tillfredsställa industriens
alla önskemål om byggnationer i den
konjunktur som industrien har i dag.
Jag tror det vore ett absolut omöjligt
läge. Det är tänkbart endast i en teoretisk
diskussion, inte i verkligheten.

Jag kan hålla med herr Petrén så
långt, när han kritiserar regeringen för
bristande balans i det ekonomiska livet,
att den väsentligaste orsaken naturligtvis
ligger däri att vi inte ha kommit till
rätta med den överkonjunktur som gäller
för industrien i dag. Det är den faktiska
slutsatsen av herr Petréns egen bevisföring,
även om slutsatsen kanske är
litet överraskande för herr Petrén själv.
Vi ha ju i dag en investering som både
absolut och relativt är större än vad
den var på 1930-talet och före kriget,
och den investering som vi kosta på oss
i dag för industrien och som är den
största i vår historia uppfyller ändå
inte på långa vägar de önskemål som industrien
har i dag. Man kommer således
med det resonemanget logiskt fram till
att industrien i dag arbetar under en
överkonjunktur som vi aldrig någonsin
tidigare haft. Herr Petrén tycks leva i
den föreställningen att man skulle kunna
hinna med på alla andra områden och
hålla takt med denna vinstkonjunktur

Tisdagen den 4 december 1951.

Nr 34.

Ang. handläggningen av ärenden rörande byggnadstillstånd.

inom industrien. Därtill finnas inte praktiska
möjligheter, det är alldeles uppenbart.

Herr Petrén gjorde en både djärv och
överraskande jämförelse med bostadsbyggandet.
Han sade, att inom industrien
köpas maskiner för stora värden
som ligga outnyttjade och kanske till
och med spolieras, men när man kommer
till slutfasen i det hela, vägras tillstånd
att bygga fabrikerna för maskinerna.
Det är, sade herr Petrén, ungefär
som om man startar ett bostadsbygge
och gör det nästan färdigt men sedan
inte låter snickarna gå dit och göra avslutningen
utan placerar dem på någonting
annat i stället. Det är en oriktig
jämförelse, det måste jag säga. Man startar
över huvud taget inte ett bostadsbygge
med mindre det får rum inom en
av samhället godkänd investeringsram.
Man startar det inte med mindre byggnadstillstånd
är utfärdat, men det finns
ingenting som hindrar industrien att köpa
maskiner. För det behöver man inget
tillstånd, och man åberopar många
gånger maskininköp — det låter illa när
jag säger det —• som påtryckning för
byggnadstillstånd. Jag sitter nu som
byggnadsminister, och det kommer ofta
industriledare upp till mig och säga:
»Statsrådet kan väl i alla fall inte neka
mig byggnadstillstånd, när jag har maskiner
för 4, 5 miljoner kronor, som stå
här utan tak över huvudet.» Jag brukar
fråga: »Yem har rekommenderat Er att
lägga Er till med alla dessa maskiner på
så lösa boliner, när Ni vet hur ansträngt
det är med byggnadstillstånden?» Det
får jag i allmänhet inte något svar på.
Man får ibland den uppfattningen att
många av industriledarna föreställa sig,
att kunna de prestera de där nio tiondelarna
färdiga, genom att maskinerna
ligga på platsen, då lia de ställt myndigheterna
inför ett fait accompli som skulle
göra det lättare att tvinga fram den
sista tiondelen eller det egentliga byggnadstillståndet.
Skulle den metoden introduceras
här i landet, då kan jag hålla
med herr Petrén om att byggnadsregleringen
klappar ihop effektivt och fullständigt.
Därför får man inte göra så -

dana jämförelser som herr Petrén tillät
sig i sitt sista anförande.

Jag vet inte om vi skola ta upp en
ekonomisk debatt i denna fråga eller
nöja oss med en redogörelse för industriens
önskemål i fråga om byggnadsinvesteringar
och ge ett svar på herr
Petréns frågor. En påtaglig sak i den interpellation
herr Petrén har framställt är
väl att det många gånger kan vara olustigt
för en indutsriidkare att veta med sig
att han har en ansökan om byggnadstillstånd
liggande hos myndigheterna men
får vänta och vänta utan att få något
svar. Just ovissheten är ju många gånger
mer besvärande än ett klart avslag. Jag
har därför haft ett resonemang med
arbetsmarknadsstyrelsen under den sista
månaden och har bett den att inte ligga
på ärendena utan i stället meddela avslag
till industrien. Kan man inte släppa
fram byggnadstillståndet inom året
med den begränsade industrikvot vi ha
till vårt förfogande, tror jag att industrien
för sin planering är mera betjänt
av att få ett klart besked: här
blir inget byggnadstillstånd, det ha vi
inte råd med. När industriledarna komma
upp för att understryka sina behov

— och dessa äro ju i regel i och för sig
välmotiverade och starka — och tala om
sina bekymmer, brukar jag fråga: »Vill
Ni ha ett direkt avslag — eftersom jag
inte ser någon möjlighet att ställa i utsikt
ett byggnadstillstånd under 1952

— eller vill Ni att vi bordlägga ärendet,
så att det antingen kan tas upp, om
mot all förmodan en möjlighet skulle
visa sig, eller också får vila till 1953—
1954?» Jag måste säga att i de flesta fall
värjer man sig mot det omedelbara avslaget,
och då stå vi där vi stå. Är det
så att herr Petrén enständigt yrkar på
att vi konsekvent skola meddela avslag
så fort det blir en bordläggning som
går över det innevarande bevillningsåret,
så kunna vi gå herr Petrén till mötes.
Huruvida industriledarna äro nöjda
därmed eller inte, vet jag ej om herr
Petrén är beredd att upplysa mig om,
men jag skall självfallet ta stor hänsyn
till vad herr Petrén siiger, då jag
ju inte har någon anledning betrakta

Nr 34.

Tisdagen den 4 december 1951.

Ang. handläggningen av ärenden rörande byggnadstillstånd.

herr Petrén annat än som — förutom
riksdagsman — företrädare och representant
för industriföretagen.

Herr PETRÉN: Herr talman! Jag blev
något förvånad när herr statsrådet sade
att vad som egentligen händer i denna
situation är att några industriledare
kunde känna olust över att ärendena vila.
Det är inte mot den bakgrunden,
herr statsråd, jag har tagit upp denna
fråga, utan det har skett mot bakgrunden
av det läge som vi befinna oss i
och är skadligt för näringslivet, produktionen
och därmed landet i dess helhet.

Herr statsrådet sade att man inte startar
ett bostadsbygge utan att veta att
man kan få det färdigt. Ja man skulle
vilja tro att det var så när det gäller
bostäder, men de flesta veta nog hur
byggnadstiden nu drar ut mer och mer
i fråga om bostäderna. Det blir både
tre, fyra, fem och sex månaders försening,
därför att vi inte ha jämvikt på
arbetskraftsområdet. Nu är det inte min
avsikt att här tala om bostäderna. Jag
har inte tagit upp den frågan. Jag vill
inte heller tala om 1930-talets politik.
Jag vet inte vad den har med dagens
fråga att göra. Jag trodde att vi voro
överens om att målsättningen är full
sysselsättning och ett fast penningvärde.

Herr statsrådet säger att det är fel av
industrien att börja köpa maskiner när
den inte har byggnader tryggade för dem.
Herr statsrådet vet säkerligen lika väl
som jag att på maskiner förekomma leveranstider
på både tre och fyra år. Se
på den elektriska utrustnignen — generatorer,
transformatorsutrustningar och
tunga maskiner.

Jag vill inte alls att företagarna skola
starta någonting på vinst och förlust.
Det är inte bara med negativism jag tar
upp denna fråga; jag tar upp den med
positiv syftning. Jag har bett herr statsrådet
att ge någon anvisning om hur industrier
som ha tre- till fyraårig anläggningstid
skola förfara. Det finns inte någon
anvisning om det.

Herr talman! Jag har sökt visa här
hur läget är. Det ligger 1 700 stycken
oavgjorda ärenden på arbetsmarknadsstyrelsens
bord. Jag har frågat hur länge
de få ligga där bordlagda, och jag har
inte fått något besked i herr statsrådets
interpellationssvar. Det var för svårt att
utreda. Men man kan nog gissa att det blir
länge. De representera i runt tal 600
miljoner kronor i byggnadskostnader.
Årets kvot på 150 miljoner är redan tagen
i anspråk. Man kan nog dra en del
slutsatser av detta, och man får tänka
sig att lägga om behandlingen av denna
fråga. Man får försöka angripa frågorna
med större grundlighet. Det är möjligt
att personalen är för liten. Man har tydligen
år efter år gått och trott att man
just då hade en topp, men det bär ju
inte varit så. Det finns ingen topp på
denna kurva.

Jag har från början sagt ifrån att jag
är medveten om att som läget är i dag
kan man inte nämnvärt öka kvoten,
utan här gäller ju att få ett tillstånd i
landet där det råder jämvikt mellan tillgång
och efterfrågan. Jag har inte kunnat
underlåta att komma in på den ekonomiska
politiken, tv den har samband
med frågan, och det är riktigare att uttrycka
det så än att säga att läget beror
på att byggnadsindustrien inte har kapacitet.
Det är inte det primära.

Herr statsrådet STRÄNG: Jag skulle
inte ha besvärat kammaren mer om jag
inte fått det intrycket att herr Petrén
missuppfattade mig när jag försökte
korrigera hans jämförelser mellan bostadsbyggande
och maskinköp. Jag försökte
nämligen göra klart att man inte
startar ett bostadsbygge med mindre
man har fått byggnadstillstånd, men
man startar ett maskininköp alldeles
bortsett från om man har chansen att
få byggnadstillstånd för fabriken eller
inte. Så länge den avgörande skillnaden
föreligger är det inte lämpligt att göra
den här jämförelsen i denna diskussion.

Vidare fann jag kanske en liten tendens
till anklagelse i herr Petréns sista

Tisdagen den 4 december 1951.

Nr 34.

Ang. handläggningen av ärenden rörande byggnadstillstånd.

anförande. Han sade att jag inte har
gett någon anvisning hur industrien
skall agera; den borde kunna få ett besked
av statsmakten, när den gör en
maskinbeställning som om fyra år tar
sig uttryck i en maskinleverans, om det
då finns möjlighet till byggnation eller
inte. Det tillhör väl oss skröpliga människor
att inte våga ställa ut några växlar
för fyra år framåt i tiden. Det har
inte hänt mig en enda gång att en industriledare
kommit upp och frågat
om han skall köpa maskiner eller inte.
Det tala de om när maskinerna finnas
på platsen, i samband med ansökan om
byggnadstillstånd. Skulle den situationen
inträda att det blir vanligt att ta
herr Petréns anvisningar ad notam och
företagarna komma upp till regeringen
och höra sig för om de böra köpa maskiner
eller inte, så blir det kanske inte
i första hand jag som skall ge dem dessa
rekommendationer. Det uppstår då
en ny situation som jag inte är beredd
att ge några besked om för närvarande.

Vidare måste jag nog säga att det inte
är personalen å arbetsmarknadsstyrelsen,
som är för liten, utan det är det
reala utrymmet för byggandet som är
för litet med hänsyn till de önskemål
som dagens vinstkonjunktur ger industrien.
Men jag ställer detta förslag till
herr Petrén såsom talesman för de svenska
industrimännen: Är man bestämt av
den uppfattningen att man från arbetsmarknadsstyrelsen
vill ha ett klart och
bestämt avslag hellre än en bordläggning,
då skall jag åta mig att direktivmässigt
ge arbetsmarknadsstyrelsen besked
om detta. Det medför visserligen
en extra omgång, därför att industrien
snart kommer tillbaka igen och man får
titta på samma ärende en gång till. Men
vi få väl ta på oss detta, om det ur företagarnas
planeringssynpunkter och av
andra skäl är en vinst att få ett besked,
även om det är ett negativt sådant.

Bottnen i det hela är ju, som herr Petrén
inledningsvis sade, att vi ha en
överkonjunktur som föranleder bristande
balans i samhällsekonomien. Herr
Petrén kommer, gissar jag, att få åtminstone
några tillfällen att hjälpa oss

med att dämpa denna överkonjunktur,
om vi — vilket man väl i varje fall har
anledning att räkna med — vid nästa
års riksdag bär i kamrarna skola diskutera
en kriskonjunkturbeskattning på den
industrivinst som är den väsentligaste
orsaken till att vi inte ha balans. Här
får herr Petrén rika möjligheter att
hjälpa oss att komma till rätta med förhållandena,
vilket också kommer att vara
hälsosamt och nyttigt för oss när vi
diskutera byggnadsinvesteringar.

Herr PETRÉN: Herr statsrådet vet
nog mycket väl att jag inte står här som
utsedd talesman för industrien, även
om jag tillhör industrien. Industriens
talan skall i första hand föras av de organisationer
som man där har. Jag är
mycket glad över att höra herr statsrådets
positiva inställning till att ta upp
denna fråga med industrien — jag skulle
då vilja rekommendera att det sker med
dennas organisationer, i första hand Industriförbundet
— och diskutera igenom
den kritiska situationen samt hur
man bäst löser den.

Herr statsrådet sade tidigare att man
inte skall starta några maskinköp då man
inte vet om man kan få byggnader. Eftersom
det kanske går en tid på fyra,
fem år mellan det första köpet och den
tid då byggnaderna skola vara färdiga,
så innebär uttalandet otvivelaktigt att
man helt enkelt inte skall investera någonting
alls inom hela den industri där
man har så långa anläggningstider. Det
blir direkt konsekvensen av vad herr
statsrådet sade. Nu fingo vi dock höra
alt det skulle finnas möjlighet att gå
upp till regeringen och diskutera, om
man får uppföra en byggnad om fyra
å fem år. Ja, där är i alla fall en anvisning
given.

Jag vill dock säga, att industrien ingalunda
hemlighåller vad den gör och har
för sig. Det går ut en serie enquéter där
industrien klargör sina planer och behov,
och de äro alltså ingalunda okända.
Men i varje aktuellt läge får man ju söka
finna en lösning, och det vore hra om
det funnes några anvisningar.

Nr 34.

Tisdagen den 4 december 1951.

Ang. klassificeringen av s. k. epatraktorer. — Om åtgärder mot trafikolyckorna.

Jag kan dock inte komma ifrån, att
man allvarligt bör sträva efter ett tillstånd,
då inte industriidkarna skola behöva
springa upp till regeringen och
fråga om de skola våga sig på att i förväg
beställa en maskin, för vilken de
om fyra år behöva en byggnad. Ett sådant
förhållande kan naturligtvis inte få
bestå i längden. Vi ha helt enkelt hamnat
i en situation, där det inte är möjligt
att finna en riktig lösning. Ligger man
med oavgjorda ärenden, vilka som jag
nämnde gälla byggnadsarbeten till en
kostnad av 600 miljoner kronor, och det
inte finns något mera att dela ut av
byggnadskvoten, har ju det hela kört
fast.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Ang. klassificeringen av s. k.
epatraktorer.

Herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
Andersson
hade förklarat sig ämna vid detta sammanträde
besvara herr Ebbe Ohlssons
interpellation angående klassificeringen
av s. k. epatraktorer. Svaret, vilket omedelbart
före sammanträdet i stencilerad
form utdelats till kammarens ledamöter,
finnes såsom bilaga C fogat vid detta
protokoll. Ordet lämnades nu till herr
statsrådet Andersson, som gav en kort
sammanfattning av svaret.

Herr ESKILSSON: Interpellanten herr
Ebbe Ohlsson har tyvärr blivit förhindrad
att närvara i dag, och i hans ställe
ber jag till kommunikationsministern
få framföra ett tack för det lämnade interpellationssvaret.
Jag skall be att få
knyta ett par reflexioner till detsamma.

Genom den hovrättsdom, som är omnämnd
i interpellationen och som har
fastställts av högsta domstolen, har en
så kallad epatraktor blivit klassificerad
som motorfordon med åtföljande skatteoch
försäkringsskyldighet. Genom denna
dom har stor förvirring uppstått hos
ägarna av epatraktorer. De fråga sig, om
det inte längre skall gå att på samma

sätt som hittills utnyttja detta billiga
hjälpmedel inom jordbruket. Särskilt
för småbruket är ju detta en vital fråga.

Nu lovar herr statsrådet en översyn
av 1940 års kungörelse, och jag ville uttala
den förhoppningen, dels att denna
översyn sker med det allra snaraste, så
att osäkerhetstillståndet kommer att
upphöra, dels också att man vid utredningen
lägger huvudvikten vid att fastställa
dragbilarnas tekniska egenskaper.
På det sättet skulle en person, som iakttagit
de uppställda fordringarna, få garanti
för att hans dragbil kommer att
klassificeras som motorredskap och inte
bli hänvisad till den skiftande tolkningen
av tänjbara bestämmelser, vilket för
närvarande synes vara fallet.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Om åtgärder mot trafikolyckorna.

Herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
Andersson hade
tillkännagivit, att han hade för avsikt
att vid detta sammanträde besvara
jämväl herr Lundqvists interpellation
om åtgärder mot trafikolyckorna. Svaret,
vilket omedelbart före sammanträdet i
stencilerad form utdelats till kammarens
ledamöter, finnes såsom bilaga D fogat
vid detta protokoll. Herr statsrådet Andersson
fick nu ånyo ordet och lämnade
en kort sammanfattning av svaret.

Herr LUNDQVIST: Jag ber allra först
att få uttala mitt tack till herr statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
för interpellationssvaret.
Jag blev visserligen litet förvånad, när
jag i går såg anslag om att det var den
ordinarie kommunikationsministern, som
skulle besvara interpellationen. Jag hade
nämligen tagit för givet, att jag i
interpellationen berörde förhållanden,
som det närmast åligger den specielle
vägministern att ta befattning med. Nu
har ju kommunikationsministern förklarat,
att det enligt den arbetsfördelning
som är gjord närmast är på honom det

Tisdagen den 4 december 1951.

Nr 34.

ankommer att klara sådana bär frågor.
Om det tillätes mig, må jag kanske ändock
i förbigående säga, att om något
borde höra samman under en och samma
departementschef, så är det väl å
ena sidan vägbeståndet, dess kvalitet och
underhåll, och å andra sidan själva vägtrafiken
och anordningar för dennas
tillgodoseende och förlopp inom ramen
för vägväsendets aktuella tillstånd.

Detta alltså sagt i förbigående. Att
svaret på min interpellation nu lämnats
av ordinarie kommunikationsministern
minskar givetvis icke min tacksamhet.
Snarare betraktar jag det som en större
ära, som vederfares mig.

Beträffande svarets innehåll måste
jag emellertid beklaga dess helt negativa
läggning i allt vad gäller snara praktiska
ingripanden i anledning av den
skrämmande utveckling, som icke minst
de senaste månaderna haft att uppvisa,
däribland även flera mycket upprörande
dödsolyckor.

I interpellationssvaret uppehåller sig
kommunikationsministern till en början
mycket ingående vid frågan huruvida
verkligen en fortgående försämring i
trafiksäkerheten har inträtt. Slutsatsen
blir från herr statsrådets sida, att det
enligt hans mening »icke kan anses alldeles
klart, att trafiksäkerheten relativt
sett undergått någon så stark försämring
som interpellantens siffermaterial
till synes ger vid handen».

Jag vill inte upptaga tiden med att
tvista med herr statsrådet på denna
punkt. Herr statsrådet har själv förklarat,
att beräkningarna lämna vitt skilda
resultat, beroende på vilken metod man
följer, och herr statsrådet har ju icke
själv vågat påstå eller göra gällande, att
utvecklingen verkligen varit gynnsammare
än vad jag med stöd av mina sifferuppgifter
kommit till.

För mig är det väsentliga på denna
punkt, att utvecklingen dock obestridligt
lett därhän, att det absoluta antalet
vägtrafikolyckor liksom antalet dödade
och skadade personer ökat och detta så
kraftigt, att enligt min mening det allmänna
icke kan — på sätt kommunikationsministern
tydligen anser — låta

Om åtgärder mot trafikolyckorna,
allt tills vidare bara basa vidare utan
att på någon punkt vidtaga några som
helst åtgärder för att dämma upp den
våldsamma olycksfloden på våra vägar.

Jag tycker för övrigt, att det är ganska
orimligt att liksom behöva räkna
med att olycksfallens antal måste stiga
i samma takt som trafikens omfattning.
Det föreföll mig som om herr statsrådet
har den uppfattningen, och att därför intet
ingripande bör ske i andra fall, hur
stora än de absoluta talen äro. Att t. ex.
alltid ha en och samma dödskvot per
hundra inregistrerade bilar skall väl ändå
inte behöva betraktas som oundgängligt.

Det rör sig ju, herr talman, under alla
förhållanden redan nu om oerhörda tal.
Redan nu äro vi ju i vårt land uppe i
cirka 600 dödsfall och cirka 20 000 skadade
personer per år. Enbart vad vi under
de senaste månaderna kunnat läsa i
pressen om upprörande olycksfall borde
väl ha givit oss alla en allvarlig tankeställare.
Ändock är det ju så, att vad
vi få veta genom pressen blott är en
ringa del av förekommande olycksfall.
Hur många fall som avlupit lindrigare
än de i tidningarna återgivna eller låtit
de inblandade komma undan med blotta
förskräckelsen, kan man givetvis inte få
någon visshet om.

Jag har alltså, herr statsråd, den bestämda
uppfattningen — och ingenting
i herr statsrådets interpellationssvar
motsäger det befogade i denna uppfattning
— att det redan är alltför stora
värden i människor och materiel, som
här gå och komma att gå förlorade, om
inte en radikal ändring till det bättre
med det snaraste kommer till stånd.
Människoliv kunna givetvis icke värderas
i pengar. Men vad materialförlusterna
betyda, belyses rätt bra av en uppgift,
som lämnades från sakkunnigt håll
nyligen, nämligen att cirka tre tusen
man, motsvarande tjugu procent av bilverkstädernas
hela kapacitet, varje dag
äro sysselsatta med att bara reparera
krockskadade bilar och motorcyklar. De
anmälda skadorna beräknas i år komma
att stiga till över 90 000 fall. Kostnaderna
för trafikskadorna under 1950 upp -

Nr 34.

Tisdagen den 4 december 1951.

Om åtgärder mot trafikolyckorna,
skattas till 200 miljoner kronor och under
innevarande år till 280 miljoner
kronor. Det är alltså betydande belopp
det här är fråga om.

Trafikolyckorna förorsakas ofta av
tekniska brister hos fordon och vägar,
men så vitt jag kunnat finna —- och i
det avseendet delar jag i stort kommunikationsministerns
uppfattning — är det
i de allra flesta fall den mänskliga faktorn,
som är den avgörande orsaken.
Okunnighet och kanske ännu mer bristande
ansvarskänsla äro förvisso oftast
skulden till inträffande olyckor, allvarligare
lika väl som lindrigare.

Ingen kan förneka, att vägväsendet
för närvarande lämnar mycket övrigt
att önska, och att detta icke på långt
när motsvarar de krav, som den starkt
stegrade motortrafiken aktualiserat,
bristerna, som vidlåda såväl vägens
sträckning, bredd och siktförhållanden
som underhållet, bidraga givetvis i väsentlig
grad till de många vägolyckorna.
Inte heller frånvaron av lämpliga
parkeringsställen vid sidan om vägbanan
på våra huvudvägar kan här helt
lörbigås. Jag understryker här, att vi
från högerhåll sedan länge krävt, att
alla bilskattemedel skola användas till
vägarnas upprustning och underhåll.
Det borde väl också till exempel vara
om inte självklart så dock ganska naturligt,
att de stora stråkvägarna böra
befrias från korsningar i samma plan.

Att likaledes fordonen och dessas utrustning
ha sin stora andel i skulden till
olyckorna lär ingen vilja eller kunna förneka.
Jag vill här endast som exempel
peka på körriktningsvisarnas nuvarande
placering och utformning och önskvärdheten
av att få fram en standardmodell,
placerad på fordonets bredaste
sida.

I en diskussion som denna går det
icke heller att gå helt förbi hurusom i
fall efter fall det uppmärksammats, huru
bristfälliga eller nära nog obefintliga
akterbelysningsanordningarna ofta äro
både på lastbilarna och på dessas släpvagnar.
Vidare har det väl inte kunnat
undgå allmän uppmärksamhet, hur
fullkomligt värdelös den markering av

överskjutande lastföremål är, som även
i den nya vägtrafikförordningen godkänts.
Att denna kautschukparagraf om
»flagga, lykta eller annan lämplig anordning»
är uppenbart otillfredsställande
och redan vållat, att åtskilliga människoliv
gått till spillo, lär inte kunna
förnekas.

Att den mänskliga faktorn emellertid
är den dominerande, då det gäller att
bedöma olycksorsakerna, är obestridligt,
liksom att den rena vårdslösheten hos ett
fåtal bilister och motorcyklister här spelar
en stor roll. Det är inte bara vi
vanliga människor, vi som alltså endast
mera tillfälligt som passagerare färdas
i bil, som känna oss upprörda över
den vårdslöshet, som vissa bilister göra
sig skyldiga till. Tidningen Motor, som
ju inte gärna kan misstänkas för några
antipatier mot motortrafiken och dess
utövare, har nära nog i nummer efter
nummer på senaste tid haft inne belysande
exempel på sådan upprörande
nonchalans i uppträdande ute på vägarna.
Här endast ett exempel: »På färden
Norrköping—Linköping räknade vi
till fem felaktiga omkörningar, sex mötande
bilar, som inte bländade ner, åtta
felparkeringar och två fall, som måste
betecknas som ovarsam framfart, tolv
brott mot trafikstadgan genom att köra
mot enkelriktning, sex bilar med ofullständigt
bakljus och en, som helt saknade
lyse.» Man förstår, slutar författaren,
varför statistiken på trafikolyckor
är så hög.

Jag skall inte trötta, herr talman, med
flera exempel på ansvarslös framfart på
vägarna. Jag tror att ytterligare uppräkning
är obehövlig. Alla äro vi väl också
överens om att, om trafikskadornas ökning
får fortsätta i samma takt som
nu utan att radikala motåtgärder sättas
in, kunna följderna bli ödesdigra. Man
måste också i så fall räkna med att arbetskraft
och materiel i ännu större utsträckning
undandragas produktionen.
Läget på denna punkt är ju dock redan
ytterst allvarligt.

Innan jag slutar, vill jag understryka
några synpunkter och förslag, som jag
tillät mig framföra i interpellationen. Jag

Tisdagen den 4 december 1951.

Nr 34.

gör det närmast därför att kommunika
tionsministern i sitt svar inte tagit upp
en enda av dessa punkter till särskild
granskning och omdömessättning.

Respekten för andras liv och ansvarskänslan
över huvud måste stärkas. Även
fotgängare och vanliga cyklister böra ha
rätt att utan uppenbar livsfara använda
sig av allmänna vägar även efter mörkrets
inbrott. Utbildningen för körkort
bör därför effektiveras med särskild vikt
lagd vid trafiksäkerhetens krav. Strängare
bestämmelser erfordras om indragning
av körkort vid uppenbart ådagalagd
vårdslöshet, rattfylleri m. m.

Belysningsanordningarna på bilarna
böra effektiveras, likaså bestämmelserna
härom. Särskild uppmärksamhet bör
ägnas lastbilarnas — särskilt långtradarnas
— parkering och lastning.

Slutligen behövs det flygande poliskontroll.
Poliskontroll är ingalunda i och
för sig eftersträvansvärd. Skall man
slippa ifrån den, är det emellertid nödvändigt,
att alla trafikanter lojalt följa
lagar och förordningar. Att det i detta
avseende för närvarande brister mycket
är uppenbart; interpellationssvaret bestyrker
detta för övrigt på ett fullt övertygande
sätt. Då hjälper det inte med
aldrig så mycket föreskrifter och propaganda.
Det måste sättas kraft bakom
orden i form av en effektiv kontroll. Det
är beklagligt att härvid även mycket
hyggliga och lojala trafikanter kunna
råka ut för det obehag, som ett
polisingripande alltid innebär, men detta
kan tyvärr icke undvikas på grund av
de ansvarslösa elementens framfart. Att
mycket skulle vinnas om en effektiv flygande
kontroll utan dröjsmål kunde sättas
in, synes mig uppenbart. Enligt vad
som sagts skulle det emellertid för närvarande
icke finnas mer än 17 patruller
tillsammans i våra 24 län. Det är, såvitt
jag förstår, ett otillräckligt antal, önskvärt
vore förvisso också, att dessa patruller
vore utrustade med motorcyklar,
såsom fallet är bland annat i Amerika.

Att samtidigt allt som rimligen kan
göras också göres för att genom ökad
upplysning och ökad propaganda väcka
ansvarskänslan till liv, där denna

2 Förslå kammarens protokoll 1951. Nr 34

Om åtgärder mot trafikolyckorna,
känsla för närvarande slumrar, är självfallet,
liksom även att erforderligt statsbidrag
för detta ändamål bör generöst
lämnas.

Att vägministern bör göra sitt yttersta
för att inom rimlig tid få till stånd
erforderlig upprustning av våra vägar,
behöver jag väl knappast ytterligare
understryka.

Låt mig till sist få säga, att det i hög
grad har förvånat mig, att i interpellationssvaret
icke ens antytts något om
att kommunikationsministern för närvavarande
skulle vara beredd att taga något
initiativ för att komma till rätta
med de nuvarande missförhållandena.
Jag vill inte beteckna detta som uttryck
för bristande ansvarskänsla, men nog
skulle jag finna det glädjande och angeläget,
om herr statsrådet, trots att så kort
tid förflutit sedan herr statsrådet tillträdde
ämbetet som chef för kommunikationsdepartementet,
redan nu vore beredd
att vidtaga sådana åtgärder, som
kunna väntas medföra en minskning i
antalet allvarliga olycksfall. Det enda positiva
jag i detta avseende kunnat läsa ut
ur svaret är herr statsrådets egen försäkran
»att jag kommer att följa utvecklingen
med största uppmärksamhet och noggrant
överväga vilka åtgärder som kunna
vara påkallade».

Jag vill i det längsta tro, att detta uttalande
även innebär, att åtminstone
några initiativ kunna räknas bli tagna
utan alltför stort dröjsmål. I detta fall
om någonsin kan förvisso med fog sägas,
att det ligger fara i dröjsmål.

Med dessa kritiska kommentarer till
svaret ber jag än en gång att få uttala
mitt tack för att jag i alla fall så pass
tidigt har fått detsamma.

Herr statsrådet ANDERSSON: Herr

talman! Herr Lundqvist var mycket kritisk
i silt anförande, och jag hade inte
viintat mig något annat. Han utgår från
att jag skall komma med initiativ till att
riva upp beslut, som riksdagen fattat i
år. Jag vill erinra om att riksdagen i år
efter långa debatter och en trettio, fyrtio
motioner, däribland sådana undertecknade
av herr Lundqvist, har antagit en

Nr 34.

Tisdagen den 4 december 1951.

Om åtgärder mot trafikolyckorna,
ny vägtrafikförordning, som träder i
kraft den 1 januari 1952. Riksdagen har
på olika sätt tagit ställning till alla de
olika uppslag till åtgärder för att främja
trafiksäkerheten, som herr Lundqvist
framfört. Det är då för mycket begärt,
att jag skall vara beredd att på väsentliga
punkter framlägga nya förslag, innan
denna under så lång tid förberedda
förordning har trätt i kraft.

Jag skall inte gå in i detalj på de uppslag,
som herr Lundqvist här har framfört
och som riksdagen ägnade mycket
tid åt i våras. Herr Lundqvist gör väl
närmast gällande, att trafikolyckornas
antal sedan i våras har så väsentligt
ökat, att det redan ger anledning att göra
om en förordning som ännu inte trätt i
kraft. Den saken får man självfallet försöka
pröva och ta ställning till, och därför
har mitt svar kommit att ge en redogörelse
för de undersökningar, som under
senare år ha satts i gång inom statens
trafiksäkerhetsråd.

Jag vill erinra om att vi på trafikolyckornas
och trafikskadornas område
tidigare inte ha låtit den metodiska
forskningen säga sitt ord. Såsom framgår
av mitt svar, pågå på en mängd områden
undersökningar, som avse att utröna
om man kan genom förändringar
av ett eller annat slag minska antalet
trafikolyckor. Undan för undan komma
dessa undersökningar att redovisas, och
skulle det framkomma några rön, som
peka på att åtgärder böra vidtagas, så
komma de självfallet att vidtagas. När jag
hänvisar dels till trafiksäkerhetsrådets
undersökningar, dels också till andra undersökningar,
som pågå inom motororganisationer
och inom försäkringsbolag,
menar jag, att man genom dem kan få ett
underlag för förslag om ändringar av
vägtrafikförordningen.

Vad kan man göra utöver de bestämmelser,
ofta av tvångskaraktär, som vägtrafikförordningen
innehåller? Ja, det
finns självfallet åtskilligt att göra: fostran,
upplysning, propaganda i den mån
det gäller att vädja till motorförarna att
känna sitt ansvar o. s. v. Sådana vädjanden
göras ju ofta, icke minst från statsmakternas
sida.

För att det skall stå alldeles klart vad
det är som gör, att vi föra denna diskussion,
vill jag peka på att antalet i trafik
varande motorfordon ständigt ökar.

Det högsta antalet inregistrerade motorfordon
före kriget hade vi 1939, då
de utgjorde 280 000. Denna siffra innefattar
personbilar, lastbilar, omnibusar
och motorcyklar. Första halvåret i år var
antalet 630 000, och nu finns det många
flera.

Vi hade 1945 113 000 inregistrerade
motorfordon mot 630 000 första halvåret
i år. Antalet växer för varje månad och
varje kvartal, som går, och man kan ju
utgå ifrån att det i trafiken varje månad
kommer ut motorfordon, förda av personer
utan den erfarenhet och den vana
som äldre motorförarc ha. Undersöker
man enstaka trafikolyckor, så finner man
ofta, att man kan spåra oerfarenhet bakom
dem.

Vi ha alltså här en utveckling, som väl
inte kommer att avstanna, med det ena
hundratusentalet nya motorfordon efter
det andra i trafiken, och därför är detta
självfallet, som herr Lundqvist också pekade
på, ett av våra allra största problem,
som berör en mängd områden av
samhället, och det gäller inte bara hur
vägarna böra se ut utan också mycket
annat. Jag har naturligtvis alldeles samma
uppfattning som herr Lundqvist hade,
nämligen att man här måste vidta
alla tänkbara åtgärder för att skapa säkerhet
i trafiken. De försök, som jag
har gjort att tränga in i frågan under
den tid jag har sysslat med den, ha sagt
mig, att en av de åtgärder, som äro alldeles
givna, är att fostra vårt folk, som
nu blivit i så hög grad motoriserat, för
att vi inte skola glida in i en fullständig
katastrof. Jag misstänker, att man
här måste gå mycket grundligt till väga.
Vi börja redan nu i skolorna att lära
de allra yngsta, hur man skall bära sig
åt i trafiken, och det är alldeles givet att
vi måste metodiskt fullfölja denna uppläggning.
Eftersom riksdagen så sent
som för några månader sedan tog sin
ställning, vill jag dock inte nu uttala
mig om huruvida man eventuellt måste
skärpa kraven på dem, som köra motor -

Tisdagen den 4 december 1951.

Nr 34.

cyklar, bilar och bussar, utan del får bli
en senare fråga.

Herr talman! Jag skall inte trötta kammarens
ledamöter längre. Jag vill bara
alldeles bestämt säga ifrån, att lierr
Lundqvists tolkning av mitt svar, nämligen
att jag skulle intaga en negativ
ståndpunkt till dessa frågor, kan jag
självfallet inte acceptera. Jag bar försökt
att kallt redovisa, hur svår situationen
är, och jag har framhållit, att regering
och riksdag ha ett gemensamt ansvar,
eftersom den nya vägtrafikförordningen
i år tillkommit. Innan vi ha fått
någon erfarenhet av hur denna förordning
slår ut i praktiken, kan man väl
ändå inte begära, att det göres några
ingripanden, som förändra hela förordningen.

Herr LUNDQVIST: Herr talman! Jag
kan förstå, att herr statsrådet finner det
vanskligt att här ställa i utsikt omedelbara
åtgärder, innebärande ett upprivande
av riksdagens beslut, som fattades
så sent som i våras, men handen på
hjärtat, herr statsråd, inte skulle det väl
vara så farligt att när det gäller att rädda
människoliv gå till riksdagen och tala
om att vi tillsammans begått ett misstag?
Om vi vid godkännandet av propositionen
i våras gjorde ett misstag,
beror detta på flera lättförklarliga omständigheter.
Var det inte så, att själva
den utredning, som föregick propositionen,
hade pågått under flera år, då ingen
räknade med att det på våra vägar
skulle bli en sådan trafikintensitet, som
vi ha dag? Herr statsrådet var själv
nog vänlig att i sitt senaste anförande
tala om hur blygsamma siffrorna voro
tidigare i jämförelse med vad de nu äro.

Om alltså hela propositionen med förslag
till vägtrafikförordning bygger på
sådana siffror, som redan i dag äro väsentligt
överskridna, skulle det väl inte
vara så särskilt anmärkningsvärt, om
man på någon särskild punkt, där erfarenheten
visat att bestämmelserna inte
äro tillfredsställande, föreslog en ändring.
Jag tar såsom exempel markeringen
av utskjutande föremål på lastbils -

Om åtgärder mot trafikolyckorna,
flak. Vi ha ju särskilt i höst på grund
av bristfällig markering haft flera utomordentligt
allvarliga olyckor, varigenom
flera människor fått sätta till livet. Det
finns säkerligen ingen i dag, som vill stå
upp och säga, att det är en tillfredsställande
markering, om man sätter upp
vilket slags trasa som helst på en kran
eller någonting sådant, som skjuter ut
flera meter bakom lastbilens akterända.
Det finns ju intet direkt påbud, att markering
vid mörker skall ske med belysning,
utan det står i förordningen, att
godsets yttersta del skall vara utmärkt
med flagga, lykta eller annan lämplig
anordning. Vi veta all:hop, hur denna
anordning ofta ser ut: en trasa, som
knappast ens på dagen kan upptäckas,
förrän man står alldeles inpå den. Nog
tycker jag, att man utan risk för att få
bakslag i riksdagen skulle våga sig på
en skärpning och en klarläggning av
vad man syftar till med denna bestämmelse.
Det har ju också från många bilisters
sida tid efter annan offentligen
krävts ett ingripande av statsmakterna
för att rätta till saken. Jag vet inte,
om det är bättre, att vi här i riksdagen
i januari månad väcka motion för att
på det sättet ge riksdagen anledning att
ta upp frågan till självprövning. Nog
vore det minst lika bra, om herr statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
visade sig ha den orädda
initiativkraft att han lade fram på riksdagens
bord ett förslag, som enligt hans
uppfattning är någorlunda tillfredsställande
och bättre än det som trafikanterna
eljest för närvarande ha att rätta
sig efter.

Jag tror vidare visst, att man kan
åstadkomma mycket genom fostran och
propaganda o. s. v., men då skulle jag
kanske också vilja passa på tillfället att
erinra kommunikationsministern om att
— herr statsrådet känner kanske inte
till det, eftersom det, skulle jag tro, inträffat
innan herr statsrådet övertog denna
post — det lär ligga i Kungl. Maj:ts
kansli från Nationalföreningen för trafiksäkerhetens
främjande en framställning
om betydligt ökat anslag just i propagandasyfte.
.lag tror till och med att det

Nr 34.

Tisdagen den 4 december 1951.

Om åtgärder mot trafikolyckorna,
är en hel miljon kronor, som föreningen
begärt för att försöka på ett populärt
sätt göra allmänheten förtrogen med den
nya vägtrafikförordningen, som ju i dag
är ett oskrivet blad för praktiskt taget
alla utom en liten mycket initierad del
av motorfolket. Föreningen lär inte ha
fått något svar på den framställningen,
och nu befinna vi oss i december månad.
Det lär således inte kunna komma
ut någon sådan propagandabroschyr så
tidigt, som var tänkt, men det borde
man väl i varje fall ha kunnat medverka
till utan risk för att träda riksdagens
beslut för när.

Jag skulle inte ha tryckt så hårt på
detta att ingenting blir gjort nu, om det
inte vore så, att jag tycker att det är
så upprörande, att man bara sitter och
väntar på utredningar och utredningar.
Den uppgift, som herr statsrådet själv
har lämnat i sitt svar om vad som konstaterats
i fråga om nonchalans och överdriven
framfart på vägarna, kände vi
väl alla till, innan det började utredas
genom något forskningsråd. I svaret, står
det, att 80 procent av de observerade
lastbilarna uppvisat hastigheter utöver
de tillåtna. Alla veta ju, att så gott som
varenda lastbil kör fortare än föraren
har rättighet till. Jag menar, att man
inte behövt sätta i gång med en dyrbar
och tidsödande utredning för att få reda
på en sådan sak. Att fordonen framföras
över plankorsningar o. s. v. med
mycket högre hastigheter än de tillåtna,
att 61, respektive 53 procent av de
observerade lastbilarna vid två av de undersökta
korsningarna framförts med
högre hastigheter än de för dem tilllåtna
o. s. v., allt detta är så väl känt, att
jag är säker på att även herr statsrådet
i många år har vetat om det. Att det
nära nog inte heller finns någon lastbil,
som kör med 40 kilometer i de omnämnda
fallen, äro vi väl också alldeles
på det klara med. Nog kunna vi väl då
fråga oss, om det verkligen är nödvändigt
att avvakta under ett helt år bara
för att få sådana uppgifter på papperet.
Det är kanske sådana utredningar, som
pågå nu också, för att vi skola få mera
teoretiskt underlag för en ändring av

bestämmelserna. Jag tycker att tiden är
för dyrbar därför.

En av de stora tidningarna här i
Stockholm hade nyligen en uppgift om
vad det kostade att ta hand om dem,
som skadats vid dessa trafikolyckor —
jag förmodar att den uppgiften är någorlunda
riktig. Tidningen hade företagit
en undersökning över hela landet en dag
i höstas. Den dagen lågo 671 personer
på sjukhus i Sverige efter att ha blivit
skadade vid trafikolyckor. Man har beräknat
vårdkostnaderna per dag för dessa
offer till något över 20 000 kronor, och
här finns också i artikeln den uppgiften,
att vårdtiden för ett genomsnittligt
trafikolycksfall kan sättas till sex månader.
Detta betyder, att den sammanlagda
vårdkostnaden endast för dessa fall
skulle uppgå till tre och en halv miljoner
kronor. Denna kostnad ligger alltså
vid sidan om alla andra kostnader, som
jag omnämnde i mitt första anförande.

Jag tar fasta på vad herr statsrådet
sade, nämligen att man inte får tolka
statsrådets svar som negativt. Jag skulle
i så fall vilja vädja till herr statsrådet
att i handling så snart som möjligt visa
åtminstone något tecken på att att det
inte är uteslutande negativt.

Jag skall inte här upptaga tiden med
att närmare gå in på hur eländigt det
är ställt i fråga om passagerna mellan
de gula strecken här i Stockholm; jag
vet inte vilket råd som eventuellt kan
hålla på och utreda den frågan. Men
nog vore det önskvärt att snarast få
klargjort, om det är meningen att fotgängarna
skola beredas större trygghet
inom de gula strecken, eller mindre —
därom äro ju meningarna delade bland
mydighetspersonerna i Stockholms stad.

Jag nöjer mig med att bara göra denna
lilla erinran om att det är mycket
som är oklart och som det är angeläget
att rätta till.

Herr FORSLUND: Herr talman! När
nu denna mycket viktiga fråga kommit
upp till debatt, vill jag ockå säga några
ord.

Vid en mängd olyckor, som inträffa,
förhåller det sig på det sättet, att det

Tisdagen den 4 december 1951.

Nr 34.

inte är möjligt att exakt fastställa var
skulden ligger, därför att det är så
många omständigheter, som ha inverkat.
Frågan är emellertid, huruvida man
inte skulle kunna effektivisera upplysningsarbetet
och vidtaga andra åtgärder
för att uppnå vad interpellanten här
åsyftar. Att den nya vägtrafikförordningen
ännu inte trätt i kraft, behöver inte
hindra att man vidtar lämpliga åtgärder
så fort som möjligt.

Jag skulle i detta sammanhang vilja
säga att det nog inte räcker med forskning
och affischer. Jag är så pass hädisk,
att jag inte tror mycket på sådana
saker, ty jag anser att vi måste gå till
människorna själva. Trafiksäkerhetsfrämjandet
har gjort en god början genom
sin trafikvarning varje kväll, och
såvitt jag kan förstå har denna hittills
varit formulerad på ett så konkret och
begripligt sätt, att folk har lyssnat till
den. Jag tror att radion i större utsträckning
skulle kunna tas i anspråk
för detta mycket viktiga ändamål, men
det inträffar inte ofta. Det förekommer
kanske några radiodiskussioner om dessa
ting, men de förirra sig gärna långt
bort från det praktiska livet.

Jag tror att vi efter genomförandet av
den nya förordningen komma att behöva
en betydligt mer effektiv inspektionsverksamhet
än vi för närvarande ha.
En kamrat sade till mig för ett ögonblick
sedan: »Kan man inte införa någon
sorts trafikinspektionsbilar, som äro
ute på vägarna och försöka komma till
rätta med de här förhållandena?» Det
anordnas möten, där kommunalmän diskutera,
huruvida stadsplanerna lägga
hinder i vägen för trafiken, men det
vore även bra, om man samlade olika
medborgargrupper för att sprida upplysning
och få dem att aktivt delta i arbetet
för trafiksäkerheten.

Det är mycket som behöver göras. Jag
skall endast nämna ett par saker. Markering
av bilarna i mörker är ett brännande
problem, och man behöver inte
vänta till den 1 januari för att ta itu
med den frågan. Man kan mycket vid
försöka göra upp med trafikfolket att
de skaffa sig den i själva verket myckel

Om åtgärder mot trafikolyckorna,
billiga materiel, som behövs för att ett
fordon skall bli fullt synligt också i mörker.

I Stockholms förorter har man börjat
tillämpa en mycket förnämlig anordning
i det att man på huvudvägarna har markerat
de farliga vägkanterna, och jag
tycker att man allmänt bör försöka få
till stånd en sådan markering, som vi
ju talade om, när vi behandlade vägtrafikförordningen.

Herr Lundqvist talade om vägtrafikförordningen.
Jag vet inte på vilken
sida han befann sig, när vi debatterade
den, men vi två, som sitta här, förordade,
att man inte skulle ha biträtt Kungi.
Maj:ts förslag om att öka hastigheten för
lastbilar utan i stället behålla den gamla
bestämmelsen. Jag vet inte vad det
var för människor som hade övertygat
Kungl. Maj :t om att den borde förändras,
men det blev i varje fall så, att den tilllåtna
hastigheten för lastbilar från och
med den 1 januari 1952 höjes till 60
kilometer. Därigenom ökas naturligtvis
riskerna.

Jag skulle också vilja säga ett ord om
övergångsställena, som herr Lundqvist
talade om. Skulle det inte vara möjligt
att få motorförarna att respektera dem
litet bättre? Jag fick här om dagen,
mina herrar, se hur en lastbil snart sagt
tvingade sig fram vid en sådan där övergång,
då en lärarinna höll på att föra
flera hundra barn över landsvägen. När
jag ropade till honom blev han bara
ovettig och sade, att lärarinnan borde
hålla reda på sina ungar. Detta måste
ändå kallas för ett ansvarslöst beteende.
Systemet med vägmärken, som skulle bereda
skydd för de gående, infördes för
inte så många år sedan — jag hade själv
tilfälle att bidraga till dess tillkomst —
och man bör kräva respekt för det.

De saker, som jag här talat om, anser
jag att man skulle kunna aktualisera.
Jag tror emellertid att upplysningsverksamheten
måste effektiviseras och sannolikt
även i någon mån bedrivas efter
nya linjer. .Tåg vill inte underskatta vad
som nu sker, men jag inte tror inte att
det har den betydelse, som på en del
håll göres gällande.

Nr 34.

Tisdagen den 4 december 1951.

Om åtgärder mot trafikolyckorna.

Jag vill sluta med en vördsam vädjan
till herr statsrådet: Vänta inte på vare
sig den ena eller andra förordningen,
utan tag kontakt med dem, som i det
praktiska livet delta i arbetet för att
åstadkomma en bättre ordning på våra
vägar! Arbetet är mycket svårt. Vi kunna
aldrig helt förebygga olyckor, men
jag tror att det är en hel del som vi
kunna göra.

Herr statsrådet ANDERSSON: Herr

talman! Endast några ord till herr
Lundqvist.

Herr Lundqvist säger patetiskt: »Är
inte herr statsrådet beredd till ändringar
i den vägtrafikförordning, som skall
träda i kraft, om man därmed kan rädda
människor?» Jo, om jag vore övertygad
om att man med de åtgärder, som
herr Lundqvist tänker sig, skulle kunna
få en ökad trafiksäkerhet, skulle jag inte
ett ögonblick tveka att lägga fram förslag,
som ändrade vägtrafikbestämmelserna.
Men jag är personligen inte alldeles
övertygad om att man genom de
ändringar, som herr Lundqvist här antytt,
gagnar saken.

Herr Lundqvist ger i allmänna resonemang
anvisning om att man bör öka
trafiksäkerheten genom att göra ändringar
i nuvarande bestämmelser eller i
de bestämmelser, som hädanefter skola
tillämpas. Men vad skall man göra?
Skall man minska hastigheten? Den ökas
nu, som herr Forslund redan antytt, för
lastbilarna från och med den 1 januari
från 50 kilometer till 60 kilometer per
timme på vägarna. Huruvida detta kommer
att försämra trafiksäkerheten, vet
jag inte, och det vet nog ingen av oss.
Jag misstänker, att det körs ganska
fort nu.

Man kan tänka sig andra åtgärder.
Man kan höja körkortsåldern; det har
krävts från en mängd håll, men riksdagen
ville inte lyssna till det i våras.
Jag vet inte, om riksdagen är mera benägen
att lyssna till det nu, om det
kommer ett sådant förslag till våren.

Herr Lundqvist berörde vidare en
sak, som det varit diskussion om med
anledning av aktuella trafikolyckor,

nämligen att utskjutande gods på motorfordon
inte varit tillräckligt klart
markerat. Det är naturligtvis en allvarlig
sak. Frågan är, om man kan göra
något ytterligare för att öka säkerheten.
Den paragraf i den nya förordningen,
som avhandlar denna sak, innehåller
följande: »Om på fordon föres gods, som
skjuter mer än 150 centimeter utanför
fordonet framtill eller baktill, skall godsets
yttersta del vara tydligt utmärkt
med flagga, lykta eller annan lämplig
anordning.»

Jag vet att man experimenterar i praktiken
med olika sätt att få ordentliga
varningssignaler. Huruvida det i förordningen
kan införas mera detaljerade bestämmelser,
är mycket tveksamt. Jag vet
att det pågår undersökningar, om bestämmelserna
kunna göras ännu mer
bindande och hur de i så fall böra utformas.
Men jag vill erinra om att de
äro ganska klara. I förordningen står
det, att det skall finnas lykta, och när
det gäller lyktans beskaffenhet kan man
ju genom överenskommelser med bilägarna
få fram de riktiga typerna, som
äro hundraprocentigt säkra. Någon ovillighet
från min sida att få till stånd
tillfredsställande anordningar i detta
avseende finns det absolut inte.

Vad slutligen beträffar upplysningsverksamheten,
pågår ju en sådan i mycket
stor utsträckning. Staten lämnar bidrag
med vissa summor, men ännu större
belopp tillskjuta andra. Kommunerna
tillskjuta mycket stora belopp, och
jag kan inte inse, att staten ensam skulle
svara för detta. En sådan upplysningsverksamhet
har pågått under alla de år,
då trafikolyckorna ständigt ha ökat, och
det finns väl ingen, som undgår att dagligen
lägga märke till denna propaganda.
Jag vill säga till herr Lundqvist, att
den upplysningsskrift beträffande vägtrafikförordningen,
som han efterlyste,
redan är i tryck. Det är en broschyr i
miljonupplaga som, efter vad vi hoppas,
kommer ut till allmänheten i januari.
Den saken är alltså klar.

Herr NORMAN: Herr talman! Jag har
inte av denna debatt blivit övertygad

Tisdagen den 4 december 1951.

Nr 34.

om att riksdagen i våras gjorde något
större misstag. Ärendet behandlades av
andra lagutskottet, och jag kan försäkra
herr Lundqvist att för alla och envar,
som sysslade därmed, var trafiksäkerhetskravet
levande, när vi övervägde de
olika stadgandena. Vad som brister och
vad som kommer att brista är, tror jag,
inte så mycket förordningens föreskrifter
—■ det är klart att vi skola finna,
att en eller annan paragraf, kanske flera
paragrafer, komma att med tiden behöva
kompletteras och ändras, men i
stort sett tror jag, att om vi kunna göra
denna vägtrafikförordning levande för
människorna, så att den efterföljes, då
ha vi nått det mål, som vi sträva efter.

Det har ju understrukits här, att det
är framför allt i fråga om den mänskliga
faktorn det brister, när det inträffar
olyckor på detta område. Man kan
ju inte lagstifta fram ansvarskänsla och
allt annat, som här behövs. Men man
kan, såsom herr Forslund underströk,
nedlägga kraft och arbete på att göra
klart för människorna, vad de här problemen
innebära. Jag tror att vägtrafikförordningen
är en bra grund att bygga
på, när man skall propagera fram denna
ansvarskänsla och denna försiktighet
och allt vad som här behövs.

Eftersom herr Forslund och jag ha
olika meningar om hastigheten när det
gäller lastbilarna, vill jag understryka,
att den maximihastighet, som stadgas i
vägtrafikförordningen, inte får tillämpas
när som helst och hur som helst,
utan det grundläggande stadgandet är
att hastigheten aldrig skall vara större
än som överensstämmer med en lämplig
försiktighet, och vi skola söka komma
dithän, att de, som föra motorfordon,
följa den föreskriften. Det är framför
allt här som propagandan behöver
sättas in och aldrig får slappna. Jag
tror att huvudproblemet är att söka göra
vad som kan göras i det avseendet.

Herr LUNDQVIST: Herr talman! Jag
har icke sagt att riksdagen i våras begick
något större misstag när den, i huvudsak
i varje fall, godkände Kungl.
Maj ds förslag, och jag tror inte att nå -

Om åtgärder mot trafikolyckorna,
gon påstått det. Men nog förefaller det
mig med stöd av den senaste erfarenheten,
som om, därest vi i dag skulle ha att
fatta det beslut som vi stodo inför i våras,
de flesta i riksdagen säkerligen på
enstaka punkter skulle förorda en annan
ordning än vi då fastställde.

I stort sett är det naturligtvis riktigt
vad herr Norman säger, att det inte är
själva förordningen som är bemängd
med allvarliga fel, utan att bristerna
mera hänföra sig till tillämpningen och
kontrollen, vilket jag ju också tillåtit mig
att understryka.

När herr statsrådet beträffande paragrafen
om markering av överskjutande
föremål säger, att denna paragraf innehåller
mycket tydliga bestämmelser, kan
detta väl ändå inte vara sagt på fullt allvar,
då man ju även nattetid kan välja
mellan en trasa, en flagga eller en lykta
som markering. Det är nämligen icke
föreskrivet, att markering i mörker skall
ske medelst lykta. Om så vore fallet, låge
ju hela saken annorlunda till. Nu tolkar
man allmänt bestämmelserna så, att det
inte behöver vara en lykta, utan att det
räcker med en trasa — vanligast blir det
en mörk sådan, vilken ju synes allra
sämst. Det finns intet föreskrivet om att
det skall vara en vit duk, som ju synes
bäst i mörker. Paragrafen i fråga är, anser
jag, så oklar att det är önskvärt med
ett tydliggörande. — Detta är, herr talman,
allt vad jag nu har att tillägga på
denna punkt.

Om sedan den här omtalade broschyren
i tillräcklig upplaga kommer ut och
får en utstyrsel och ett innehåll, som kan
anses tillräckligt slående utan att statsmakterna
ha behövt släppa till något
större belopp, har jag naturligtvis ingen
erinran att göra däremot. Annars tycker
jag nog, att det är så viktigt att få denna
fråga populariserad och få allmänhetens
och trafikanternas uppmärksamhet
hundraprocentigt riktad på den, att det
är ett allmänt intresse att här kosta på
vad som kan behövas.

Herr NOItMAN: Herr talman! Det

måste vara ett misstag av herr Lundqvist,
då lian tror att en flagga skall an -

Nr 34.

Tisdagen den 4 december 1951.

Om åtgärder mot trafikolyckorna,
ses vara ett tillräckligt varningstecken i
mörker. Jag har en mycket bestämd uppfattning,
att det då inte räcker med en
flagga.

Vi voro mycket intresserade för spörsmålet,
hur det skulle kunna på ett lämpligt
sätt ordnas med bakbelysningen, och
vi studerade de nya reflexanordningarna,
som jag tror komma att göra mycket
god verkan, i den mån de bli använda.
När det nu står »eller annan lämplig», vill
jag framhålla, att vi inom andra lagutskottet
voro på det klara med att bland
de lämpligaste varningstecknen i mörker
voro dessa kraftiga reflexanordningar.
Då måste givetvis någonting sådant komma
till, när det inte finns lykta, och jag
kan inte tänka mig, att någon kan godkänna
en flagga såsom ett tillräckligt
varningstecken i mörker.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet
Kungl. Maj :ts proposition nr
231, med förslag till lag om ändrad lydelse
av 1 § lagen den 8 juni 1951 (nr
388) med särskilda bestämmelser rörande
riksbankens sedelutgivning.

Föredrogos och bordlädes ånyo sammansatta
konstitutions- och bankoutskottets
utlåtande nr 1, statsutskottets utlåtanden
nr 196—207, bankoutskottets utlåtanden
nr 37 och 38, andra lagutskottets
utlåtande nr 34 samt jordbruksutskottets
utlåtanden nr 48—50.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 5.09 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Bilaga A till Första kammarens protokoll den 4 december 1951 (s. 5).

Interpellationssvar.

Herr talman!

Med kammarens tillstånd har herr
Eriksson i Uppsala frågat mig: för det
första om jag uppmärksammat den förda
pressdebatten i skyddsrumsfrågan
och vore villig att, med hänsyn till vad
som anförts i denna, ompröva sakunderlaget
till nu gällande skyddsrumsbestämmelser
angående bostadshus, samt för
det andra om jag vore villig, att med
hänsyn till oklarheten i finansieringsfrågan
och knappheten på arbetskraft och
material samt riskerna för en ytterligare
hyreshöjning ompröva de av civilförsvarsstyrelsen
anbefallda åtgärderna för
lagenligt iordningställande av skyddsrum
i redan slutbelånade bostadsfastigheter.

Till svar får jag anföra följande.

Frågan om skyddsrumsbyggandets omfattning
har behandlats av årets riksdag.
Propositionen nr 176 innehöll nämligen
bl. a. förslag till ändringar i civilförsvarslagens
skyddsrumsbestämmelser. I
propositionen, som grundade sig på 1948
års skyddsrumsutredning, lämnades en
utförlig redogörelse för skyddsrumsfrågans
läge i belysning av senaste erfarenheter.
Även spörsmålet om att iordningställa
icke färdigställda enskilda
skyddsrum har underställts riksdagen,
nämligen under höstsessionen förra året.

Statsmakterna ha sålunda nyligen tagit
ställning till de frågor, som interpellationen
avser, och detta har skett på
grundval av mycket omfattande utredningar.

I anledning av såväl interpellationen

Tisdagen den 4 december 1951.

Nr 34.

som den av interpellanten omnämnda
pressdebatten, som jag självfallet uppmärksammat,
kan det vara befogat att
lämna en koncentrerad redogörelse i saken.
Jag vill då till en början i anslutning
till interpellantens första fråga behandla
de nuvaradc skyddsrumsbestämmelserna
och deras bakgrund för att
sedan taga upp det mera speciella spörsmål,
som avses i den andra frågan.

Bestämmelser om enskilda skyddsrum
funnos redan i luftskyddslagen 1940. Beredskapstidens
skyddsrum hade emellertid
provisorisk karaktär. De platser för
i runt tal 1,8 miljoner människor, som
då inrättades i källare och friliggande i
kulvertrör huvudsakligen i tätorternas
centrala delar, ha nu i den mån de ej
raserats mycket ringa värde ur skyddssynpunkt.

Enligt den nu gällande civilförsvarslagens
bestämmelser om skyddsrum i bostadshus
skall skyddsrum i princip finnas
i alla hus med mer än två bostadsvåningar
i orter med särskilt civilförsvar.
De skola ha plats för så många
personer, som i allmänhet beräknas bo
i byggnaden under fredstid, och skydda
mot andra verkningar av bomber och
projektiler än omedelbar träffverkan.
Länsstyrelsen äger emellertid under vissa
förutsättningar medgiva undantag
från bestämmelserna om anordnande av
skyddsrum. Det åligger husägaren att
inrätta, utrusta och underhålla dessa enskilda
skyddsrum av typen normalskyddsrum.
Enligt en detta år genomförd
lagändring kan emellertid ägaren
befrias från denna skyldighet om
skyddsbehovet för byggnaden kan tillgodoses
genom ett fullträffsäkert allmänt
skyddsrum för civilbefolkningen.
Ägaren skall då i stället erlägga bidrag
till kommunen såsom huvudman för dessa
allmänna skyddsrum. Bidraget skall i
princip motsvara kostnaderna för det
enskilda skyddsrum, han sluppit inrätta.

De nuvarande reglerna om normalskyddsrum
tillkommo, bortsett från de
modifikationer som påkallades av fullträffsskyddsrummen,
först 1944, då de
infördes i civilförsvarslagen. Sedan lagens
ikraftträdande ha 15 000 normalskyddsrum
inrättats med plats för mer

än 1 miljon personer, och varje år tillkomma
oa 2 000 nya normalskyddsrum
med omkring 100 000 platser.

Spörsmålet om skyddsrumsbyggandets
omfattning har ett par gånger prövats av
riksdagen. 1945 års civilförsvarsutredning,
i vilken samtliga riksdagspartier
voro representerade, gjorde en grundlig
utredning i saken och förordade dels att
enskilda skyddsrum alltjämt skulle inrättas
i nybyggnader, dels en omfattande
utbyggnad av fullträffsäkra skyddsrum.
Då frågan om civilförsvarets fortsatta
verksamhet på grundval av nämnda utrednings
betänkande underställdes 1948
års riksdag, lämnades emellertid skyddsrumsfrågan
öppen. Fastän denna fråga
prövats av civilförsvarsutredningen på
grundval av erfarenheterna av luftkrigföringen
under andra världskriget, ansågs
den nämligen icke kunna lösas utan
ytterligare utredning. De sakkunniga,
som fingo detta uppdrag, voro riksdagsmännen
F. Thapper och R. Lundqvist,
borgarrådet Helge Berglund och översten
i flygvapnet Björn Bjuggren. Ledamöter
av utredningen och dess experter
studerade även skyddsrumsfrågan utomlands.
Erfarenheter inhämtades från
Schweiz, Tyskland, Danmark och England.
En summarisk redovisning av en
del av dessa erfarenheter liksom av
skyddsrumsfrågans läge i Norge och
USA lämnas i betänkandet. Detta innehåller
även ett på krigserfarenheter och
annat utländskt, särskilt amerikanskt,
material grundat avsnitt om anfallsmedel
och skadeverkningar vid luftanfall
under ett eventuellt nytt krig. Avsnittet
har även redovisats för riksdagen i årets
proposition i skyddsrumsfrågan.

Med ledning av detta material bedömde
utredningen behovet av skyddsrum
i ett framtida krig. De sakkunniga räknade
då även med anfall med atombomber,
avsevärt effektivare än dem
som användes i kriget mot Japan. Endats
fullträffsäkra skyddsrum kunde,
enligt utredningen, giva fullt skydd mot
atombomben och dess strålverkan —
detta gällde även om bomben detonerade
rakt över skyddsrummet. Men utredningen
visade att även skyddsrum av
ganska enkelt slag erbjuder ett visst

Nr 34.

Tisdagen den 4 december 1951.

skydd mot atombomber och att detta
kan förbättras genom olika anordningar.
I propositionen namnes bland utredningens
slutsatser på denna punkt,
att i fråga om normalskyddsrum av
standardkonstruktion beräknas på ett
avstånd av 750 meter från en punkt på
marken under detonationscentrum dödligheten
av strålningsskador vara ca
30 % vid lamellhusbebyggelse och ca
12 % vid punkthusbebyggelse. Genom
provisoriska förstärkningar i form av
40 centimeters sandfyllning skulle dessa
tal kunna minskas till 5 %. Om skyddsmöjligheter
icke funnes skulle däremot
dödsprocenten vara nära 100 inom en
radie av 1 000 meter. Detta är endast ett
exempel av flera, som lämnas i betänkandet,
vilka alla visa väsentligt reducerad
dödlighet då skydd sökts i normalskyddsrum.
Försvarets forskningsanstalt
har gjort en beräkning av den
verkan en atombomb av japantyp skulle
få om den fälldes mot Stockholms
centrum. Om utrymning icke skett och
skyddsrummen ej uppsökts skulle
120 000 människor ha dödats, om
skyddsrummen uppsökts däremot endast
omkring 10 000. Av dessa uppgifter
framgår enligt min mening tydligt vilket
skyddsvärde även de vanliga normalskyddsrummen
ha till och med mot
atombomben. Vid anfall med vanliga
bomber giva ju dessa skyddsrum ett gott
skydd mot alla andra primärverkningar
än dem som vållas av direktträff eller
nära direktträff. Och sådana träffar äro
betydligt ovanligare än man kanske tror.
Under de fruktansvärda bombningarna
mot Hamburg träffades endast 1,7 procent
av det totala skyddsrumsbeståndet.

Med utgångspunkt bl. a. från dessa
förhållanden förordade skyddsrumsutredningen,
att fullträffsäkra skyddsrum
för civilbefolkningen skulle byggas i
första hand i berg inom de områden,
där risk förelåg för anfall med atombomber
och tunga bomber. Det finns
nämligen f. n. mycket få sådana anlägga
ningar, endast ett 70-tal med plats för
ca 20 000 personer. Bruttokostnaden för
en tioårsperiod beräknades till 500 miljoner
kronor. I övrigt borde de vanliga
enskilda skyddsrummen godtagas

som normaltyp. Sådana skyddsrum skulle
emellertid enligt utredningens förslag
inrättas framför allt i ytterområdena till
de största städerna. Den årliga kostnaden
beräknades efter 1950 års byggnadskvot
till 3 miljoner kronor, för ca 30 000
platser.

Vid remissbehandlingen av utredningens
förslag vände man sig på många
håll — bl. a. flera länsstyrelser och
Landsorganisationen — särskilt mot att
normalskyddsrummen skulle slopas i
den utsträckning som föreslagits.

I propositionen i skyddsrumsfrågan
till årets riksdag förordades också en
något annan avvägning än vad utredningen
tänkt sig mellan det av anfallsriskerna
betingade skyddsbehovet och de
faktorer av bl. a. ekonomisk natur, som
tvingade till en begränsning då det gällde
att tillgodose detta. Utgångspunkten
var härvid bebyggelsestrukturen i våra
tätorter. Det stora flertalet av dessa har
dels en kärna av äldre, i många fall hopgyttrad
och mot bombning föga motståndskraftig
bebyggelse, dels ytterområden
med moderna, mera motståndskraftiga
hus. I det förra slagets bebyggelse
kunna godtagbara källarskyddsrum
ofta inte inrättas, och för de provisoriska
skyddsrum, som där finnas, kunna
i vissa fall interpellantens uttalanden om
skydd som inte är något skydd gälla.
Nybyggnader som kunna möjliggöra anordnande
av normalskyddsrum förekomma
sällan i dessa äldre områden.
Detta är däremot i hög grad fallet i ytterområdena.
Dessutom tillgodoser samhällsplaneringen
där i mycket stor utsträckning
civilförsvarets krav på avgränsande
brandbälten, breda gator och
parker.

På grund av dessa förhållanden föreslogs
i den nämnda propositionen att
fullträffsäkra skyddsrum endast skulle
byggas i de största orternas kärnområden
medan normalskyddsrummen skulle
bibehållas i ytterområdena. För att
icke lämna befolkningen utan skydd i
övriga orter, där anfall från luften kunde
riskeras, borde enligt propositionen
normalskyddsrum alltjämt inrättas i
den gamla utsträckningen vid nybyggnad
i dessa orter. Det kan i detta sam -

Tisdagen den 4 december 1951.

Nr 34.

manhang nämnas att av de 15 000 normalskyddsrum,
som f. n. finnas, ca 90
procent äro lokaliserade till tätorternas
ytterområden.

Några beräkningar av kostnaderna
för det sålunda förordade skyddsrumsbyggandet
kunde inte göras i propositionen.
Civilförsvarsstyrelsen har senare
gjort vissa kalkyler. Styrelsen har
härvid beräknat den årliga kostnaden
för normalskyddsrummen, vilken bestrides
av fastighetsägaren, till 15 miljoner
kronor. För att förse den inre
kärnhusbebyggelsen i våra tätorter, ned
till 30 000 invånare, med ett förstahandsbehov
av fulllräffsäkert skydd har
styrelsen ansett 150 anläggningar erforderliga,
vilket efter prisläget 1 juli i år
skulle draga en kostnad av 380 miljoner
kronor. Detta avser emellertid en så att
säga idealutbyggnad av fullträffskyddsrummen.
Propositionen förutsatte att
utbyggnaden skulle ske i den män läget
krävde och de materiella resurserna
gjorde det möjligt. Hittills ha statsmakterna
anslagit 8 miljoner kronor till
civilbefolkningens fullträffsäkra skyddsrum.
Då kommunerna svara för y3 av
kostnaden för dessa och i genomsnitt
40 % av denna kostnad beräknas förränta
sig genom fredsanvändning skulle
dessa medel ge byggmöjligheter för ungefär
20 miljoner kronor. Projekteringsarbetet
för dessa skyddsrum är i full
gång, och på något håll ha sprängningsarbetena
börjats.

Årets vårriksdag godkände nämligen
förslagen i propositionen nr 176 om
skyddsrumsbyggandets omfattning. Motiven
för de nya bestämmelserna hade
då, som jag redan nämnt, utförligt lagts
fram för riksdagen. Jag har nu på nytt i
korthet sökt klargöra dessa och antyda
deras ekonomiska konsekvenser. Enligt
min bestämda uppfattning vila våra
skyddsrumsbestämmelser på mycket
starka sakliga skäl. Det skulle enligt
min mening icke vara försvarligt att genom
att slopa normalskyddsrummen
lämna en stor del av befolkningen i
tätorterna utan skydd i krig •— att bygga
fullträffsäkra skyddsrum för alla är av
ekonomiska skäl otänkbart.

Då man i pressdiskussionen anfört ex -

empel från utlandet anser jag mig böra
lämna några upplysningar härom, som
kunna vara av intresse.

I Norge byggas skyddsrum i samband
med nybyggnader efter ungefär samma
normer som i Sverige.

Detsamma gäller för Schweiz, där gällande
lag i ämnet antogs så sent som
1950.

I Danmark föreligger skyldighet att
anordna skyddsrum i nybyggnader, dock
endast de permanenta anordningarna.
Lagen härom är av maj 1950.

I Holland, Belgien och Frankrike torde
inga skyddsrum byggas för närvarande,
ej heller i Tyskland. I fråga om sistnämnda
land lär det förhålla sig så, att
ockupationsbestämmelserna hittills lagt
hinder i vägen för skyddsrumsbyggande.

I England bygger man inte skyddsrum
i någon nämnvärd omfattning, i varje
fall inte vid nybyggnad av hus. Man förefaller
dock på officiellt håll vara fullt
på det klara med värdet av att anordna
skyddsrum. Home Office, Civil Defence
Department, har så sent som i september
i år utsänt ett cirkulär angående
planläggning av skyddsrum för civilbefolkningen.
Uppgifter infordras om
befolkningsmängd, befintliga skyddsrum
och bristen på skyddsrum. I en cirkulärskrivelse
framhålles, att staten är beredd
att diskutera förslag från lokala
myndigheter angående uppförande av
skyddsrum i nybyggnader. Därvid skola
förslag till skyddsrum i särskilt utsatta
stadsområden givas förtur. Utrymme bör
beredas såväl för dem som normalt vistas
i byggnad som för trafikanter. Detaljerade
tekniska data för skyddsanordningar
i dessa skyddsrum bifogas
cirkulärskrivelsen. Dessa äro i stort sett
desamma som de, som gälla för våra
normalskyddsrum.

Bärande skäl för en omprövning av
skyddsrumsfrågan ha icke kommit fram
i den av interpellanten omnämnda pressdiskussionen.

Interpellantens andra fråga hänför sig
till det förhållandet, att ägarna till hus,
som uppfördes under tiden från slutet
av 1945 till den 15 november 1948, fingo
anstånd med fullgörande av skyldigheten
att utrusta skyddsrummen med gas -

Nr 34.

Tisdagen den 4 december 1951.

fång, speciella dörrar, luckor, luftrenare
och ventiler. Ungefär 5 000 skyddsrum
i nya fastigheter eller x/,, av vårt bestånd
av normalskyddsrum sakna därför dessa
anordningar och ge sålunda icke det
skydd som, enligt vad jag tidigare framhållit,
ett fullgott sådant skyddsrum
skänker.

Då läget 1948 skärptes lämnade riksdagen
ulan erinran ett förslag, att nya
skyddsrum i fortsättningen skulle färdigställas
helt, samt beslöt att den felande
utrustningen till de 1945—1948 byggda
skyddsrummen skulle anskaffas centralt
genom statens försorg för att sedermera
tillhandahållas fastighetsägarna
mot ersättning. Den materiel, till vilken
medel anvisats, är nu under leverans.

Efter Koreakrigets utbrott ansågs det
nödvändigt att stärka civilförsvaret. Civilförsvarsstyrelsen
begärde bl. a. bemyndigande
att ålägga ägarna till de fastigheter,
som enligt vad nyss sagts
saknade viss utrustning i skyddsrummen,
att köpa och montera in denna. Frågan
underställdes riksdagen höstsessionen
1950. Riksdagen hade icke något att erinra,
och till följd härav fick civilförsvarsstyrelsen
det begärda bemyndigandet.

De skäl för en omprövning som åberopas
av interpellanten hänföra sig till
förhållanden, som kunde förutses vid
den tidigare riksdagsbehandlingen. Vad
till en början angår finansieringsfrågan,
så var det ju redan då dispenserna
meddelades klart att fastighetsägarna
i händelse av ett skärpt läge kunde
åläggas att iordningställa skyddsrummen
och att detta skulle medföra ytterligare
kostnader. Och då riksdagen
1948 anslog medel till anskaffningen av
ifrågavarande utrustning, förutsattes
det att fastighetsägarna skulle inlösa
den från statsverket. Fastighetsägarnas
kostnader för skyddsrummens färdigställande
ha av civilförsvarsstyrelsen
beräknats till 15 å 17 miljoner kronor.
Utslagen på de enskilda fastigheterna
beräknas kostnaden till i medeltal 3 å
4 000 kronor. Bostadsstyrelsens motsvarande
kalkyler, som avse statsbelånade
fastigheter, visa på belopp varierande
mellan 3 800 och 8 200 kronor,
beroende på skyddsrummets storlek.

Bostadsstyrelsen har den 13 augusti
detta år hos Kungl. Maj:t begärt att
amorteringslån av statsmedel skola tillhandahållas
fastighetsägarna för bestridande
av kostnaderna. Frågan prövas
f. n. inom socialdepartementet, och jag
kan icke nu uttala mig om huruvida och i
vilken form sådana lån komma att beviljas.
Skulle emellertid lånen ordnas med,
som bostadsstyrelsen förutsatt, 20-årig
amorteringstid och 3,5 % ränta, bleve
kapitalkostnaden per lägenhet icke större
än 10—40 kronor per år. Om det
kan bli fråga om hyreshöjning på
grund av denna kostnadsökning, skulle
sålunda denna bli ganska obetydlig.

Av de i övrigt åberopade skälen för
en omprövning avser ett knapphet på
materiel. Då såsom nyss anförts materielen
redan är under leverans, uppkomma
emellertid icke några omedelbara
materielsvårigheter. Vad vidare
arbetskraften beträffar, så utgör naturligtvis
förhållandet att viss arbetskraft
erfordras för ifrågavarande arbeten en
olägenhet men en olägenhet som man
måsta ta om man vill vinna det ökade
skyddet. Att tänka sig att uppskjuta
dessa arbeten till ett ur beredskapssynpunkt
mera kritiskt läge kan knappast
vara välbetänkt.

Det är sålunda framför allt kostnadsfrågan,
som skulle utgöra skäl för en
omprövning av besluten att ålägga fastighetsägarna
att färdigställa skyddsrummen
från 1945—1948. Mot de kostnader
som det här rör sig om måste
man emellertid väga den trygghet, som
vinnes för de berörda husens invånare,
omkring 350 000 personer. Dessa få ett
skydd vilket, som framgår av vad jag tidigare
anfört, måste betecknas som gott
och av största betydelse för dem i händelse
av krig. Göras de ifrågavarande
skyddsrummen icke i ordning, har en
mer än dubbelt så stor kostnad nedlagts
på skyddsrumsstommarna till ringa eller
ingen nytta. Det utrikespolitiska läget
har icke sedan förra hösten förändrats
i sådan riktning, att anledning
finns att frångå det av statsmakterna
då fattade beslutet.

Interpellantens andra fråga måste
jag därför besvara nekande.

Tisdagen den 4 december 1951.

Nr 34.

Bilaga B till Första kammarens protokoll den 4 december 1951 (s. 8).

Interpellationssvar.

Herr talman!

I en med kammarens tillstånd framställd
interpellation har herr Petrén frågat
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet,
om han ville beträffande
byggnadstillståndsärenden för
industrien lämna en redogörelse för dels
antalet oavgjorda ärenden vid olika tidpunkter
under de senaste tre åren, dels
den genomsnittliga handläggningstiden
under samma tid, dels ock principerna
för tillståndsgivningen.

Då jag har att inom regeringen handlägga
ärenden angående byggnadstillstånd,
torde det ankomma på mig att
besvara de sålunda framställda frågorna.

Herr Petrén har såsom en anledning
till den första frågan framhållit, att en anhopning
av oavgjorda byggnadstillståndsansökningar,
avseende den industriella
sektorn, under de senaste åren ägt rum
hos de tillståndsgivande myndigheterna
samt att antalet oavgjorda byggnadstillståndsärenden,
som ökat med cirka 50 %
under en tolvmånadersperiod, vid årsskiftet
1950/51 uppgått till 1 598 stycken.
Enligt herr Petrén måste detta förhållanden
inge farhågor rörande myndigheternas
möjligheter att på ett tillfredsställande
sätt kunna avverka dessa
och nytillkommande ärenden.

Jag vill till besvarande av herr Petréns
första fråga meddela, att enligt uppgift
från arbetsmarknadsstyrelsen, som handlägger
de ärenden av förevarande slag,
där de beräknade kostnaderna överstiga
20 000 kronor, antalet icke avgjorda
byggnadstillståndsärenden inom den industriella
sektorn utgjorde 1 051 den 1
oktober 1948, 1 094 den 1 januari 1949,
914 den 1 oktober 1949, 1 187 den 1 januari
1950, 1 383 den 1 oktober 1950,
1 598 den 1 januari 1951 och 1 669 den 1
oktober 1951. Särskilt under tiden från
den 1 oktober 1950 har sålunda en viss
ansvällning av antalet oavgjorda ärenden
ägt rum. Antalet icke avgjorda ärenden

motsvarar emellertid ingalunda antalet
icke handlagda ärenden. Större delen av
de vid varje tidpunkt oavgjorda ärendena
utgöras av sådana, som efter en förberedande
handläggning bordlagts, enär möjlighet
saknas att vid tiden för prövningen
inrymma byggnadsföretaget inom förefintlig
kvot. Bordläggning kan också
ha skett med hänsyn till de lokala förhållandena
på arbetsmarknaden. Ett sådant
bordläggningsförfarande tillämpas
endast beträffande företag, som i och för
sig bedömas angelägna, och sker ofta på
sökandens begäran. Handläggningstiden
blir givetvis längre genom bordläggningsförfarandet.
Å andra sidan har anförts,
att omedelbara avslag oftast leda
till förnyade ansökningar med därav följande
omgång i administrationen och
tyngande av myndigheternas arbete. Under
innevarande år har bordläggningsförfarandet
tillgripits i större utsträckning
än tidigare. Detta får ses mot bakgrunden
av att tillståndsbudgeten för industrien
under innevarande år nedskurits
med närmare 30 procent i förhållande
till 1950 års budget.

Någon statistik över den tid, som åtgår
från det en byggnadstillståndsansökning
inkommit till dess slutligt beslut
föreligger, föres av kostnadsskäl icke hos
de byggnadstillståndsgivande myndigheterna.
Såsom herr Petrén framhållit böra
givetvis ärendena handläggas utan onödigt
dröjsmål men samtidigt under omsorgsfullaste
möjliga prövning av angelägenhetsgraden.
Dessa två vägledande
principer torde emellertid i viss mån
kunna sägas motverka varandra. Kravet
att prövningen skall göras så omsorgsfull
som möjligt medför, att ett flertal
myndigheter och organisationer ur olika
synpunkter måste bedöma ärendena.
Det torde i detta sammanhang kunna erinras
om att ärenden rörande byggnadstillstånd
för industrien, sedan de lokala
myndigheterna framlagt sina synpunkter,
angelägenhetsgradcras hos industri -

Nr 34.

Tisdagen den 4 december 1951.

kommissionen, därvid yttranden eller
upplysningar inhämtas från branschorganisationer
och andra i det speciella
ärendet särskilt sakkunniga organ. Vid
föredragningen av ärendena i industrikommissionen
närvara för övrigt representanter
för arbetsmarknadsstyrelsen,
Industriförbundet och eventuellt branschorganisationer.
Efter det ärendet angelägenhetsgraderats,
återgår det till arbetsmarknadsstyrelsen.
Ärenden, där arbetena
draga större kostnad än 500 000 kronor,
samt ärenden av mera principiell
betydelse underställas i regel Kungl.
Maj :ts prövning och föredragas i socialdepartementets
byggnadsberedning. Det
är uppenbart, att den noggranna prövning,
som i olika instanser ägnas byggnadstillståndsärenden
rörande industrien,
kräver sin tid. Då jag av förut anförda
skäl icke är i stånd att angiva någon
genomsnittlig handläggningstid för ärendena,
viil jag endast giva vissa allmänna
synpunkter på olika faktorer, som kunna
påverka handläggningstiden.

Främst inverkar härvid byggnadstillståndsansökningarnas
antal. Trycket från
sökandena växlar avsevärt från tid till
annan och kan sägas vara mycket hårt
just nu, då investeringsviljan från industriens
sida synes särskilt stark. Den ur
allmänna synpunkter betingade åtstramningen
av byggnadstillståndsgivningen
under senaste året påverkar också handläggningstiden,
då bedömningen av ärendena
blir mera grannlaga, ju mindre utrymme
för tillståndsgivning som finnes.
Den variation i arbetsbelastningen, som
av dessa och andra skäl gör sig gällande
hos de tillståndsgivande myndigheterna,
torde svårligen kunna åtföljas av
en motsvarande anpassning av personalstyrkan.
Med hänsyn till att prövningen
av ärendena måste anses vara mycket
grannlaga, saknas möjligheter att för arbetet
använda periodvis anställd personal.
Då den fasta personalen icke rimligen
bör vara dimensionerad efter toppbelastningarna
i arbetet, synas sålunda
vissa förseningar vid sådana tidpunkter
ofrånkomliga. Under senaste tiden har
handläggningstidens längd påverkats av
prisstegringarna så till vida att arbetsmarknadsstyrelsen
nödgats att i stor ut -

sträckning omräkna de i ansökningarna
uppgivna kostnaderna, för att dessa skola
bli aktuella. Jag vill slutligen framhålla,
att förseningar i arbetet givetvis
kunna uppstå även på den grund, att sökanden
ej lämnar tillräckligt fullständiga
uppgifter i ansökningshandlingarna.

Då jag i det föregående lämnat en redogörelse
för olika faktorer, som påverka
handläggningstiden beträffande bvggnadstillståndsärenden,
torde denna vara
att anse som en exemplifiering. Av naturliga
skäl äro förhållandena så växlande,
att en uttömmande redogörelse
för alla de omständigheter, som kunna
föranleda en förlängning av handläggningstiden,
näppeligen kan lämnas. I
princip behandlas ärendena allteftersom
de inkomma till myndigheterna, men
omständigheter av olika slag, främst angelägenhetsgraden,
kunna föranleda
högst varierande handläggningstider.

Sammanfattningsvis skulle jag beträffande
handläggningstiden vilja säga, att
under iakttagande av kravet på noggrannhet
i bedömningen byggnadstillståndsärendena
handläggas så snabbt
som möjligt. Då ett byggnadstillstånd av
kvot- eller arbetsmarknadsskäl icke omedelbart
kan beviljas i fråga om ett arbete
av den angelägenhetsgrad, att man
vill undersöka möjligheterna att vid en
senare tidpunkt inrymma det inom kvoten,
erhåller sökanden i allmänhet meddelande
om att ärendet bordlagts. Icke
sällan kan en sådan bordläggning bliva
ganska långvarig, vilket emellertid beror
på bristande kvotutrymme, d. v. s. mera
reellt uttryckt på byggnadsmarknadens
i förhållande till behoven otillräckliga
kapacitet.

Herr Petrén har slutligen frågat om
principerna för tillståndsgivningen. Helt
allmänt torde kunna sägas, att ärendena
efter samråd mellan arbetsmarknadsstyrelsen,
industrikommissionen och vederbörande
branschorganisationer prövas
med hänsynstagande till de förhållanden,
som i varje enskilt fall bedömas
såsom särskilt angelägna ur allmän synpunkt.
Från denna utgångspunkt är
prövningen icke bunden vid en gång för
alla fastslagna normer. Tvärtom måste

Tisdagen den 4 december 1951.

Nr 34.

dessa växla och smidigt anpassa sig efter
framför allt det ekonomiska läget
och förhållandena på arbetsmarknaden.
Då jag i det följande lämnar vissa synpunkter
på principerna vid tillståndsgivningen
äro dessa att anse som en
exemplifiering av förhållanden, som i
dagens läge ansetts böra tillmätas särskild
betydelse. I en ändrad situation
torde delvis andra synpunkter kunna
göra sig gällande.

Efter den nedskärning av industrikvoten,
som företagits i år, måste en förhållandevis
stor del av denna kvot reserveras
för rena katastroffall liksom för
sådana byggnader, som oundgängligen
erfordras för att eliminera betydelsefulla
flaskhalsar i produktionen. Därjämte
måste väsentliga försörjningspolitiska
intressen samt försvars- och exportsynpunkter
särskilt beaktas. I övrigt
måste en framträdande prioritet givas åt
byggnadsföretag, vilka i förhållande till
investeringen medföra en betydande
produktionsökning utan att föranleda
någon nämnvärd stegring av arbetskraftsbehovet.
Det må slutligen framhållas,
att den lokala tillgången på byggnadsarbetskraft
i sista hand kan bliva
avgörande för möjligheterna att släppa
fram ett byggnadsföretag.

Jag vill till sist understryka, att frågan
om förenkling av byggnadstillståndsärendenas
handläggning är föremål för
ständig uppmärksamhet från myndigheternas
sida under strävan att tillvarataga
alla till buds stående möjligheter
till förkortning av handläggningstiden.
Även om jag tror, att man kommit långt
i detta avseende i betraktande av de
svårigheter, som måste göra sig gällande
inom en verksamhet av denna karaktär,
ligger det dock i sakens natur, att
möjligheterna till ytterligare förbättringar
alltid måste övervägas. Det förefaller
mig sålunda, som om den regeln
mera allmänt borde tillämpas, att beslut
om bordläggning utan dröjsmål skola
tillställas sökandena. Man kan även tänka
sig, att det vore lämpligare att oftare
meddela avslag i sådana fall, där längre
bordläggningstider äro att förvänta.
Även om olika förbättringar åstadkommas,
kan man dock, så länge byggnadsindustriens
kapacitet tyvärr är otillräcklig
i förhållande till de behov, som göra
sig gällande på denna marknad, och vi
sålunda måste vidmakthålla en byggnadsreglering,
aldrig komma från de
grundläggande svårigheter, som äro förknippade
med denna reglering.

Bilaga C till Första kammarens protokoll den 4 december 1951 (s. 14-).

Interpellationssvar.

Herr talman!

Med kammarens tillstånd har herr Ebbe
Ohlsson frågat mig, om jag är villig
att vidtaga åtgärder, som undanröja
den nuvarande ovissheten vid klassificering
av fordon såsom motorredskap
och som eliminera risken för att s. k.
epatraktorer bli betraktade som motorfordon
och därmed bl. a. komma att beskattas.

Med anledning härav får jag meddela
följande.

De bestämmelser i ämnet, vilka för
tiden fr. o. m. den 1 januari 1952 äro
av intresse, återfinnas i 1951 års vägtrafikförordning
samt 1940 års kungörelse
om hänförande av vissa automobiler
till fordonstypen motorredskap.

Enligt vägtrafikförordningen skall till
traktor hänföras motordrivet fordon,
som är inrättat huvudsakligen såsom
dragfordon för annat fordon eller för
arbetsredskap och som är konstruerat
för en hastighet av högst 30 km/tim
samt endast med svårighet kan ändras

Nr 34.

Tisdagen den 4 december 1951.

till högre hastighet. Gummihjuls- och
handtraktorer ha i förordningen gjorts
registreringspliktiga. Registreringsplikten
skall inträda den 1 juli 1952. Den
för nuvarande traktorsbestånd eljest
givna möjligheten till registrering utan
föregående besiktning skall icke gälla
traktor, som tillkommit genom ombyggnad
av bil, d. v. s. epatraktor.

1940 års kungörelse föreskriver, att
en till dragfordon ombyggd bil under
vissa förutsättningar skall hänföras till
fordonstypen motorredskap, vilken omfattar
bl. a. traktorer. Såsom villkor
upptages, att fordonet skall ha erhållit
vissa tekniska egenskaper. Dessutom
skall det med hänsyn till ombyggnaden
vara uppenbart, att fordonet icke vidare
är avsett att självständigt nyttjas för
transport. Kungörelsen gäller även efter
vägtrafikförordningens ikraftträdande.

Det finnes alltså två olika möjligheter
att få en ombyggd bil hänförd till traktor.

Den ena är att följa vägtrafikförordningen
och ombygga fordonet så, att det
erhåller den föreskrivna konstruktiva
hastighetsbegränsningen. Sker så, bör
tillvaron av ett mindre lastutrymme icke
utgöra hinder mot att fordonet hänföres
till traktor, såframt blott fordonet
kan anses huvudsakligen byggt till dragfordon.
Detta gäller även om lastutrymmet
till äventyrs skulle medgiva någon
ringa last utöver vad som erfordras till
barlast för hindrande av simning.

Den andra möjligheten är att ombygga
fordonet i överensstämmelse med
1940 års kungörelse. Här kan uppställa
sig frågan om vilken betydelse som
tillvaron av en belastningsbrygga på
fordonet har. Tjänar bryggan endast
till att uppbära nödig barlast mot simning
och kan därutöver icke brukas för
befordran av last, kan fordonet hänföras
till traktor. En sådan brygga är
nämligen en även för ett dragfordon behövlig
anordning. Annat blir förhållandet,
om lastutrymmet gjorts så stort, att
det medgiver transport av last utöver
barlasten. Då kan det nämligen ej —■
som kungörelsen uttrycker saken — an -

ses »uppenbart, att fordonet icke vidare
är avsett att självständigt nyttjas för
transporter». Är detta krav ej uppfyllt
skall fordonet hänföras till motorfordon,
såvida det ej enligt vägtrafikförordningens
bestämmelser kan hänföras
till traktor.

Såsom förut nämnts skola samtliga genom
ombyggnad av bil tillkomna traktorer
undergå besiktning för att få registreras.
I varje särskilt fall kommer
alltså att genom besiktningen klarläggas,
om fordonet är att hänföra till motorfordon
eller till traktor.

Vid klassificeringen enligt hithörande
bestämmelser har man visserligen att
räkna med att det någon gång kan bli
svårt att bestämma fordonets ändamål.
Det synes för övrigt vara ogörligt att
finna en regel, som helt utesluter tveksamma
gränsfall, med hänsyn till fordonens
skiftande utformning och användning.
I allmänhet torde dock några svårigheter
ej behöva uppkomma.

Vad åter angår den ifrågasatta åtgärden
att införa bestämmelser, som skulle
eliminera risken för att epatraktorer bli
betraktade som motorfordon, innefattar
vägtrafikförordningens gränsdragning
mellan olika slag av fordon en avvägning
mellan trafiksäkerhetsintresset, å
ena, samt bl. a. fordonsägarnas nyttointressen,
å andra sidan. Vid avvägningen
har man sökt tillmötesgå sistnämnda intressen
så långt man ansett sig kunna
göra utan att eftersätta hänsynen till säkerhetens
krav. Gränsdragningen och
vad därmed sammanhänger har av riksdagen
godkänts så sent som våren 1951.
Jag anser mig därför åtminstone för
närvarande icke böra ifrågasätta någon
ändring i vägtrafikförordningens här
ifrågakomna regler.

I samband med det fortsatta arbetet
på följdförfattningarna till vägtrafikförordningen
kommer en översyn av
1940 års kungörelse att göras i syfte att
bringa den i närmare överensstämmelse
med vägtrafikförordningen. Härvid skall
givetvis eftersträvas att ge bestämmelserna
en sådan avfattning, att tveksamma
gränsfall i görlig mån undvikas.

Tisdagen den 4 december 1951.

Nr 34.

Bilaga D till Första kammarens protokoll den 4 december 1951 (s. It).

Interpellationssvar.

Herr talman!

Ledamoten av denna kammare, herr
Lundqvist har i en interpellation ställt
följande frågor till statsrådet Hjalmar
Nilson.

1. Har herr statsrådet sin uppmärksamhet
riktad på det förhållandet att
försämringen i trafiksäkerheten på senare
tid i hög grad accentuerats och
att med anledning därav olycksfallsstatistiken
visar en oroväckande ökning?

2. Vilka åtgärder ämnar statsrådet
vidtaga för att söka motverka denna utveckling? Enligt

gällande arbetsfördelning mellan
statsrådet Nilson och mig höra frågor
rörande vägtrafiken närmast till
mitt ämbetsområde, och det ankommer
därför på mig att besvara interpellationen.

Först skall jag uppehålla mig något
vid frågan, huruvida en försämring i
trafiksäkerheten verkligen inträtt. Jag
vill begagna tillfället att göra detta inte
minst därför att frågan synes kunna
ställas i en något annan belysning än
vad som skett i interpellationen och i
viss mån även i den allmänna debatten
i ämnet.

I interpellationen har uttalandet att
trafiksäkerheten försämrats främst grundats
på trafikförsäkringsföreningens
uppgifter om trafikförsäkringsskadorna
i absoluta tal åren 1949 och 1950 samt
de två första kvartalen 1951. Därjämte
ha trafikförsäkringsskadorna för vissa
kortare perioder 1950—1951 ställts i
förhållande till de kvantiteter motorbränsle,
som oljebolagen försålt under
dessa perioder. Dessa kvantiteter ha angivits
som mätare på trafikintensiteten.

Att olycksfallen i absoluta tal ökat är
ett faktum. Om man däremot, såsom in 3

Första kammarens protokoll 1951. Nr 34.

terpellanten själv gjort, betraktar trafiksäkerheten
som en relativ företeelse, vilken
också beror av riskfrekvensen, d. v.
s. framför allt trafikintensiteten, är
slutsatsen, att en försämring inträtt, icke
fullt lika uppenbar. Man måste i så
fall alltså kunna påvisa, att trafikolyckornas
antal i förhållande till trafikintensiteten,
d. v. s. per fordonskilometer,
ökat. Någon metod att direkt mäta vägtrafikens
omfattning, uttryckt i fordonskilometer,
finnes emellertid inte. För
att få ett ungefärligt mått på trafikintensiteten
kan man som skett ta drivmedelsförbrukningen
som utgångspunkt.
Denna metod är emellertid behäftad
med betydande felkällor, särskilt om
det blir fråga om jämförelser under en
längre tidsperiod — framför allt beroende
på de strukturförändringar fordonsparken
ständigt undergår. Andra
metoder kunna också användas för en
bedömning av trafikintensiteten, exempelvis
beräkningar grundade på antalet
registrerade motorfordon eller på vägoch
vattenbyggnadsstyrelsens periodiska
vägtrafikräkningar. Ej heller dessa
metoder ge emellertid något säkert mått
på trafikintensiteten.

Statens trafiksäkerhetsråd har i visst
sammanhang gjort jämförelser för åren
1946 och 1950 mellan trafikförsäkringsskadorna
och trafikintensiteten, sådan
den framkommer vid användande av envar
av de här angivna tre metoderna.
Därvid ha högst olika resultat erhållits.
Om man ställer antalet anmälda trafilcförsäkringsskador
i förhållande till antalet
registrerade fordon, får man enligt
rådet till resultat, att skadefrekvensen
skulle ha minskat från 1946 till 1950
med 8 %. Vid jämförelser på grundval
av vägtrafikräkningarna och drivmedelsförbrukningen
för de nämnda åren,

Nr 34.

Tisdagen den 4 december 1951.

skulle däremot skadefrekvensen ha ökat.
Denna ökning uppgick vid jämförelsen
med vägtrafikräkningarna till 21 % och
vid jämförelsen med drivmedelsförbrukningen
till 38 %.

Interpellanten har som nämnts grundat
sina uttalanden på antalet till trafikförsäkringsbolagen
anmälda skador
under tiden januari 1949—juni 1951.
Hans uppgifter gälla alltså ej antalet
polisanmälda motortrafikolyckor.

Jämföres antalet polisanmälda motortrafikolyckor
med antalet anmälda trafikförsäkringsskador
första halvåren
1949 och 1951, finner man att de polisanmälda
olyckorna ökat med 55 %, medan
trafikförsäkringsskadorna stegrats
med icke mindre än 123 %. Alltsedan
år 1939 ha de båda sifferserierna i stort
sett visat en enhetlig tendens, vilken
emellertid under första halvåret 1951
plötsligt upphör. Under 11-årsperioden
1939—1949 uppgick sålunda antalet anmälda
trafikförsäkringsskador till i medeltal
mellan 2 och 3 per polisanmäld
motortrafikolycka men springer under
första halvåret 1950 och 1951 upp till
3,30 resp. 4,34. Motsvarande relationstal
år 1949 utgjorde endast 2,60. Den plötsliga
och betydande stegringen första
halvåret 1951 av antalet anmälda trafikförsäkringsskador
kan därför med visst
fog antagas ha delvis andra orsaker än
en stegring av olycksfallsfrekvensen.
Med utgångspunkt från antalet polisanmälda
motortrafikolyckor för första
halvåret 1949 skulle man för motsvarande
tid 1951 ha kunnat förvänta ca 25 500
anmälda trafikförsäkringsskador mot
faktiskt anmälda 42 600. En förklaring
till skillnaden mellan dessa skadetal —
ca 17 000 — är för dagen icke lätt att
ge. Måhända kan det förhålla sig så, att
det stora antal nyblivna motorfordonsförare,
som nu uppträda i trafiken, bidrager
till en temporär ökning av antalet
mindre egendomsskador och vidare
att flera sådana skador, vilka förut avhjälpts
utan anmälan till försäkringsbolagen,
numera anmälas dit på grund av
de ökade reparationskostnaderna.

Vad jag här anfört tyder enligt min
mening på att det icke kan anses allde -

les klart, att trafiksäkerheten relativt
sett undergått någon så stark försämring
som interpellantens siffermaterial
till synes ger vid handen.

Interpellanten har riktat uppmärksamheten
på motorcykelolyckorna, varvid
han påpekat, att under tredje kvartalet
1951 redovisats 74 dödsolyckor på
motorcykel mot 34 för samma tidsperiod
1950.

Motorcykelolyckorna ha i år blivit
föremål för särskild uppmärksamhet
och man har krävt, att åtgärder av skilda
slag måtte vidtagas för att få till
stånd en minskning av olycksantalet.
Myndigheterna ha dessa förhållanden
väl för ögonen. Sålunda har statens trafiksäkerhetsråd
satt i gång en snabbinventering
av inträffade vägtrafikolyckor
under tiden y, 1950—■“/, 1951. Denna
utredning, som skall vara färdig vid instundande
årsskifte, väntas kunna ge en
tillförlitligare bild av olycksfallsutvecklingen
än vad man för närvarande har
tillgång till. Därför synes det mig nu
vara för tidigt att ta ställning till hithörande
frågor.

Oavsett huruvida utvecklingen på den
senaste tiden kan relativt sett betecknas
såsom gynnsam eller ogynnsam ur trafiksäkerhetssynpunkt,
kvarstår emellertid
det faktum att absoluta antalet vägtrafikolyckor
samt antalet i trafiken dödade
och skadade personer ökat. Med framtida
växande trafik har man att räkna med
ökad olycksfalls- och skadefrekvens, såvitt
icke åtgärder vidtagas för att nedbringa
olycksfallsrisken. För att effektiva
åtgärder på detta område skola kunna
vidtagas, är det emellertid nödvändigt
att närmare känna till trafikolyckornas
orsaker.

Dessa äro att söka hos de tre faktorerna
vägen, fordonet och människan.
Man kan icke exakt redovisa orsaksfördelningen
de olika faktorerna emellan,
men företagna utredningar i ämnet ha
givit vid handen, att huvudorsakerna till
det övervägande antalet olyckor ligga
hos den mänskliga faktorn. Enligt en av
trafikförsäkringsföreningen år 1949
verkställd utredning om trafikolyckornas
orsaker hänfördes dessa i omkring 90 %

Tisdagen den 4 december 1951.

Nr 34.

av de undersökta fallen till den mänskliga
faktorn. Endast de återstående 10 %
föllo på faktorerna vägen och fordonet
med ungefär hälften vardera. Utländska
undersökningar ha gett till resultat en
ännu större övervikt för den mänskliga
faktorn.

Först genom motorismens genombrott
på 1920-talet började trafikolyckorna bli
ett samhällsproblem av någon storleksordning.
Under den relativt korta tid
som förflutit fram till i dag har forskningen
ej hunnit klarlägga olycksorsakernas
problem.

Min företrädare i ämbetet föreslog
1949 års riksdag, att medel skulle anvisas
för inrättande av ett statens trafiksäkerhetsråd.
Så blev också riksdagens
beslut. Rådets huvudsakliga uppgift är
att få till stånd en forskning för att klarlägga
orsakerna till trafikolyckorna och
den relativa frekvensen av de olika orsaksfaktorernas
förekomst. Med orsaksanalysen
som grundval får man bättre
förutsättningar att avgöra, vilka praktiska
trafiksäkerhetsåtgärder som kunna
vidtagas.

Interpellantens uttalande i fråga om
trafiksäkerhetsrådet ger mig anledning
att något närmare redogöra för rådets
verksamhet.

Trafiksäkerhetsforskningen och då
speciellt beträffande den mänskliga faktorn
hade intill rådets tillblivelse i juli
1949 icke samordnats utan endast bedrivits
i form av separata undersökningar
av detaljproblem. Resultaten av dessa
undersökningar ge emellertid ingalunda
en fullständig bild av trafikolyckornas
natur och orsaker. Det har också visat
sig att resultaten av utländska undersökningar
endast delvis gå att applicera på
svenska förhållanden.

Under det första verksamhetsåret, då
inga särskilda medel voro tillgängliga
för forskning, hade rådet huvudsakligen
att kartlägga sitt arbetsfält. Från och
med sitt andra arbetsår erhöll rådet särskilda
medel för bedrivande av forskning
—■ hittills 50 000 kronor per budgetår.
Då rådets personella resurser för
aktivt, tidskrävande forskningsarbete
emellertid äro begränsade, kan rådet en -

dast till en del bedriva detta arbete i
egen regi. I övrigt får rådet vända sig
till vetenskapliga institutioner, vilka för
rådets räkning och efter dess direktiv
utföra vetenskapligt arbete. Därjämte
skall rådet rent allmänt söka stimulera
alla vederbörande vetenskapliga institutioner
och enskilda forskare att sysselsätta
sig med trafiksäkerhetsforskning.

En av de utredningar i egen regi, som
rådet nu hunnit slutföra, avser motorfordonsförarnas
beteende vid ljus- och
ljudsignalbevakade järnvägskorsningar
och omfattar i runt tal 14 000 observationer.
Denna utredning kommer att
publiceras inom kort. Utredningen har,
enligt vad jag erfarit, lämnat en hel del
intressanta resultat av värde för den
fortsatta behandlingen av järnvägskorsningsproblemet.
Sålunda visade det sig
exempelvis, att icke mindre än 54 %
av de observerade motorfordonen vid
den undersökta korsning, som hade
den snabbaste trafiken, framfördes med
en sådan hastighet, att fordonen icke
med säkerhet kunnat bringas att stanna
på betryggande avstånd från korsningen,
om signalen slagit om till rött sken. Vid
två av de undersökta korsningarna
framfördes vidare omkring 61 respektive
53 % av de observerade lastbilarna
med högre hastigheter än för dem tilllåtna.
Av samtliga motorfordon, som omfattas
av utredningen, komma 299 fordon
fram till vederbörande korsningar,
då signalen visade rött ljus. Av dessa
körde 77 eller ca 26 % mot det röda
ljuset och över korsningarna, innan
tåget passerat. I åtskilliga av dessa fall
utsatte förarna sig och eventuella passagerare
för uppenbar livsfara.

En annan utredning, som nu ligger
färdig på rådets bord, innehåller förslag
till en moderniserad trafikolycksfallsstatistik.
Förslaget innebär i första hand
införandet av en snabbredovisning av
huvuddata rörande de inträffade trafikolycksfallen,
varigenom man intimt kan
följa utvecklingen. Detta har ansetts vara
värdefullt, icke minst ur den synpunkten,
att de i det praktiska trafiksäkerhetsarbetet
agerande organen bättre kunna
vaka över det aktuella läget och utan

Nr 34.

Tisdagen den 4 december 1951.

tidsutdräkt vidtaga de åtgärder, som
kunna anses erforderliga. Förslaget innehåller
därjämte en mera omfattande
statistik rörande trafikolyckorna, som är
mera lik den nuvarande officiella statistiken
på området och som skall vara
lämpad för ingående studier av olyckorna
och deras orsaker.

För närvarande har rådet under arbete
en utredning av orsakssammanhangen
beträffande samtliga till polisen
i Malmöhus och Kristianstads län anmälda
trafikolyckor under tiden den 2—10
december 1950.

Fordonens hastighet är en betydelsefull
faktor vid uppkomsten av trafikolyckor.
För att kunna effektivt angripa
hastighetsproblemet, torde det vara nödvändigt
att skaffa sig en fullständigare
bild av de faktiska förhållandena än den
man för närvarande har. Rådet har i sådant
syfte till en början genom statens
väginstitut igångsatt en omfattande undersökning
rörande motorfordonens hastigheter
under skilda förhållanden, på
raksträckor, i vägkors, i kurvor, i tättbebyggda
samhällen o. s. v. Hittills företagna
observationer peka bl. a. på att
motorförarna ofta undervärdera den
risk, som skymd sikt i backkrön innebär.
Vidare synas tämligen allmänt för
höga hastigheter förekomma i tätorter.
Sålunda ha 80 % av observerade lastbilar
i sådana orter uppvisat hastigheter,
som ligga över de tillåtna 40 km/
tim. Motorcyklister synas icke differentiera
hastigheterna på samma sätt som
bilisterna. Trots att motorcyklarna framför
allt i kurvor äro vida mer svårbemästrade
än personbilar, framföras de
här ofta med icke obetydligt högre hastigheter
än nämnda fordon.

Vid väginstitutet bedrivas också på rådets
framställning studier av motorfordonens
belysningsanordningar. Man har
utfört fotometriska undersökningar av i
den svenska marknaden förekommande
strålkastare. Syftet med dessa undersökningar
är att få fram normer för den
ljusfördelning en strålkastare skall ha
för att den inte skall blända. Därjämte
har en apparatur konstruerats och utprovats
för kontroll i mörker av strål -

kastarnas inställning. Denna är avsedd
att användas vid flygande besiktningar
ute på vägarna. För närvarande är man
sysselsatt med att söka konstruera eu
motsvarande apparatur för strålkastarkontroll
i dagsljus. Under strålkastarutredningens
gång bär det framgått, att
den kan avslutas först sedan medicinsk
expertis utrönt, huru det mänskliga ögat
reagerar under skilda förhållanden för
olika slag av strålkastare. Vid karolinska
institutet ha igångsatts undersökningar
i detta syfte. Även i andra
länder är strålkastarfrågan föremål för
intresse, och ett internationellt standardiseringsarbete
är sedan åtskilliga år i
gång på detta område.

Ett annat spörsmål, som rådet befordrat
till utredning, är trötthetsfaktorns
betydelse vid uppkomsten av trafikolyckor.
Utredningen bedrives vid Stockholms
högskolas institut för praktisk
psykologi.

I trafiksäkerhetsrådets berättelse för
det sistförflutna budgetåret har framhållits,
att forskningsuppgifterna inom
trafiksäkerhetsområdet äro svårbemästrade
och kräva avsevärd tid för sin lösning.
Vissa utredningar ha emellertid
redan slutförts, och de kunna väntas bli
redovisade inom en nära framtid. Enligt
vad rådet meddelat skola därjämte
de flesta av övriga igångsatta undersökningar
vara färdiga under nästkommande
år.

Enligt min mening ha åtskilliga trafiksäkerhetsfrågor
hittills icke alltid
kunnat lösas på grundval av tillräcklig
kännedom om föreliggande faktiska förhållanden.
Genom trafiksäkerhetsrådets
tillblivelse och på grund av dess, som
jag hoppas, stimulerande inflytande på
trafiksäkerhetsforskningen torde man
kunna räkna med att framdeles få ett
fastare underlag för bedömningen av
hithörande spörsmål.

Jag vill slutligen i sammanhanget
erinra om att staten lämnar årligt bidrag
till Nationalföreningen för trafiksäkerhetens
främjande och att det värdefulla
arbete, som denna förening uträttar,
under de senaste åren på ett glädjande
sätt utvidgats och intensifierats.

Tisdagen den 4 december 1951.

Nr 34.

På åtskilliga håll har under den senaste
tiden gjorts gällande, att statsmakterna
borde utan omgång vidtaga vissa
lagstiftnings- och andra åtgärder i trafiksäkerhetsbefrämjande
syfte. I detta
sammanhang vill jag erinra om att regeringen,
efter långvariga utredningar,
i våras lade fram för riksdagen proposition
med förslag till ny vägtrafikförfattning.
Denna innehöll åtskilliga nya
trafiksäkerhetsbestämmelser. Vid riksdagsbehandlingen
väcktes därjämte en
rad förslag till sådana bestämmelser, och
hela problemkomplexet blev föremål för
en ingående granskning och diskussion
från riksdagens sida. Den nya vägtrafikförordningen
träder nu i kraft vid
instundande årsskifte.

Efter ett omfattande utrednings- och
granskningsarbete har alltså alldeles nyligen
antagits en ny vägtrafikförordning
och denna har ännu icke börjat att tilllämpas.
Under sådana förhållanden kan
det enligt min mening knappast komma
i fråga att nu omedelbart ge sig in på
en författningsrevision. En sådan revision
måste grundas på ett mycket säkrare
underlag än det som för närvarande
föreligger. Därför måste man ge sig
till tåls en tid och först låta de nya bestämmelserna
få träda ut i praktiken.
Jag försäkrar emellertid, att jag kommer
att följa utvecklingen med största
uppmärksamhet och noggrant överväga,
vilka åtgärder som kunna vara påkallade.

Nr 34.

Onsdagen den 5 december 1951.

Onsdagen den 5 december.

Kammaren sammanträdde kl. 11 förmiddagen.

Ang. snabbare publicering av riksdagens
protokoll.

Föredrogs ånyo sammansatta konstitutions-
och bankoutskottets utlåtande
nr 1, i anledning av fullmäktiges i riksgäldskontoret
framställning om snabbare
publicering av riksdagens protokoll.

I en den 18 oktober 1951 dagtecknad,
till bankoutskottet ställd skrivelse hade
fullmäktige i riksgäldskontoret, med
överlämnande av ett av »1951 års kommitté
för riksdagens protokoll» till fullmäktige
avgivet betänkande med förslag
till snabbare publicering av riksdagens
protokoll, hemställt, att bankoutskottet
måtte föreslå riksdagen att
uppdraga åt fullmäktige att vidtaga erforderliga
anordningar för utgivning under
1952 års riksdag av tryckta debattprotokoll
i huvudsaklig överensstämmelse
med de av kommittén förordade riktlinjerna
ävensom bemyndiga fullmäktige
att för ändamålet taga i anspråk ett
belopp av förslagsvis 171 000 kronor av
det under huvudtiteln Riksdagen och
dess verk m. m. uppförda förslagsanslaget
till kostnader för riksdagstrycket.

Efter överenskommelse mellan bankoutskottet
och konstitutionsutskottet hade
förevarande ärende behandlats av
sammansatt konstitutions- och bankoutskott,
vilket utskott i det nu föreliggande
utlåtandet på åberopade grunder
hemställt, att riksdagen, i anledning
av fullmäktiges i riksgäldskontoret förevarande
framställning, måtte

A) uppdraga åt fullmäktige i riksgäldskontoret
att vidtaga erforderliga försöksanordningar
för utgivning under 1952
års x-iksdag av tryckta debattprotokoll
i huvudsaklig överensstämmelse med av
utskottet i utlåtandet förordade riktlinjer; -

B) under förutsättning av bifall till
utskottets hemställan under A):

1. bemyndiga fullmäktige i riksgäldskontoret
att för ifrågavarande ändamål
taga i anspråk ett belopp av förslagsvis
171000 kronor av vederbörande under
huvudtiteln Riksdagen och dess verk
m. in. uppförda förslagsanslag;

2. antaga i utlåtandet infört förslag
till ändrad lydelse av § 5 riksdagsstadgan.

I motiveringen hade utskottet anfört
bland annat:

»Även om utgivningen av de definitiva
kammarprotokollen påskyndas, kommer
denna dock att dröja ett betydande
antal dagar. Fråga uppstår därför alltjämt
om behov ej föreligger av ett preliminärt
protokoll som kan utkomma dagen
efter förhandlingarna i kamrarna.
Kommittén har också föreslagit, att förutom
det nuvarande definitiva riksdagsprotokollet
särskilda debattprotokoll
utgivas, innehållande ledamöternas
anföranden vid riksdagens sammanträden
jämte en kortfattad uppgift om kamrarnas
beslut i de ärenden i vilka debatt
förekommit. Dessa debattprotokoll
skulle publiceras ojusterade och med
angivande av att så vore fallet. Dessförinnan
skulle respektive talare givas möjlighet
att genomgå sina anföranden, varför
protokollen omedelbart efter färdigställandet
skulle hållas tillgängliga för
talarna under en tidrymd av en halv
timme. Vid ett sådant förfaringssätt böra
de erinringar som tidigare rests
mot utgivande av ojusterade protokoll ej
tillerkännas avgörande betydelse. Härtill
kommer, att den sedvanliga möjligheten
till korrigeringar vid justering i
vanlig ordning alltjämt skulle stå till
buds, innan den definitiva tryckningen
av protokollet äger rum. Utskottet tillstyrker
därför kommitténs förslag om
utgivande av preliminära debattprotokoll
såsom en försöksanordning vid
1952 års riksdag.

Onsdagen den 5 december 1951.

Nr 34.

Ang. snabbare publicering av riksdagens protokoll.

Vad härefter beträffar frågan om utgivande
av det preliminära debattprotokollet
i steneilerad eller tryckt upplaga
har kommittén framhållit, att en upplaga
i stencil skulle vara mindre lämplig,
bl. a. på grund av den förhållandevis
begränsade upplaga, i vilken eu fullgod
stencil kan utgivas, samt bristen på
personal och lokaler lämpade för uppgiften.
Trots ökade kostnader för tryckta
protokoll vill utskottet därför ansluta
sig till kommitténs förslag om tryckning
av det ifrågavarande debattprotokollet
i all synnerhet som nya tekniska
förbättringar och därmed följande ytterligare
förkortning av tryckningstiden
nu ställas i utsikt.»

Herr FORSLUND: Herr talman: Till
kammarens behandling föreligger ett utskottsutlåtande,
grundat på enhällighet
mellan de ledamöter, som deltagit i utskottsarbetet.
Jag dristar mig likväl
framställa erinringar mot det av utskottet
framlagda förslaget.

Jag vill omedelbart säga, att det inte
kan vara i svenska folkets intresse att
för det ändamål, varom här är fråga,
slösa bort 171 000 kronor. Vi uppmanas
dagligen att iakttaga all möjlig sparsamhet
i vårt handlande, vare sig vi framträda
såsom enskilda medborgare eller
deltaga i samfälligheter, vilka ha att
besluta om vissa utgifter. Jag är tämligen
övertygad om att om detta ärende
skulle ha passerat Kungl. Maj:ts kansli
så hade icke Kungl. Maj:t av riksdagen
äskat 171 000 kronor för ändamålet. Det
förvånar mig därför att man här frimodigt
föreslår förändringar, som mera påminna
om lekstugearbete än någonting
som grundar sig på en praktisk nödvändighet,
vilken tränger på från det svenska
folkets egen sida.

Riksdagen själv, eller ett utskott inom
iiksdagen, har tagit initiativet i denna
fråga. Till grund för utskottets arbete
har legat ett betänkande, som också —
såsom ett led i slöseriet —■ fogats vid
utskottets utlåtande, änskönt det tidigare
presenterats för kammarens ledamöter.
Jag måste säga att en mera lättvindig
handläggning av ett ärende än den som

här skett har jag inte på år och dag varat
med om.

Jag vill, för att herr talmannen åtminstone
skall få tillfälle att framställa
proposition på avslag på detta utskottsutlåtande,
yrka avslag på detsamma.

Herr KARLSSON, GOTTFRID: Herr
talman! I anledning av herr Forslunds
anförande kanske jag skulle säga några
ord.

Herr Forslund sade att han inte varit
med om något mera lättsinnigt framlagt
förslag än det nu föreliggande. Jag
tror ändå att min ärade vän herr Forslund
i det avseendet använder litet överord.
Det spörsmål, som det här gäller,
har ju vid flera tillfällen tidigare varit
töremål för kamrarnas uppmärksamhet.
Vid de olika tillfällen, då kamrarna haft
detta ärende under omprövning, har
man inte kommit till något resultat,
som ansetts vara godtagbart, och därför
har frågan underkastats ytterligare utredning.
Upprinnelsen till spörsmålet
torde vara en också enligt mitt förmenande
mycket befogad önskan från allmänhetens
och pressens sida att snabbare
få del av protokollen från riksdagens
förhandlingar, och det är såsom
ett led i strävandena att tillmötesgå denna
önskan som det förslag framlagts,
vilket i dag ligger på kammarens bord.

Herr Forslund sade att det var ett avsevärt
belopp, som utskottet här föreslår
att riksgäldsfullmäktige skola få taga
i anspråk för att kunna genomföra
denna förändring av arbetsmetoderna i
kamrarna, och det är klart att sett fristående
i och för sig är detta belopp inte
så obetydligt, men om man ser det i sitt
större sammanhang vågar jag göra gällande,
att beloppet inte är av den orimliga
storleksordning, som min ärade vän
herr Forslund här gjorde gällande.

Riksdagen har tidigare uttalat sig för
att en förändring skulle komma till stånd
i förevarande avseende. Rankoutskottet
har också tagit upp frågan i ett utlåtande,
och i anledning härav ha riksgäldsfullmäktige
tillsatt särskilda koinmitterade
för att uppgöra förslag i frågan.

Nr 34.

Onsdagen den 5 december 1951.

Ang. snabbare publicering av riksdagens protokoll.

Deras förslag har nu behandlats av det
sammansatta konstitutions- och bankoutskottet.

Herr Forslund har ju egentligen inte
yttrat sig om utskottets förslag i och
för sig eller gått närmare in på dess detaljer,
och under sådana förhållanden
finns det inte någon större anledning
för mig att redogöra för vad det innebär.
Herr Forslund har bara, som han
sade, för att herr talmannen skulle bli i
tillfälle att ställa proposition på ett avslagsyrkande
ställt ett dylikt yrkande.

Jag tror det skall komma att visa sig
bli till fördel för vårt arbete i fortsättningen,
om vi på försök prova den nya
ordning som här är föreslagen. Det är
enligt utskottets förmenande nödvändigt
att under någon tid prova det av utskottet
och kommitterade föreslagna arbetssättet,
innan vi definitivt fastställa det
såsom en arbetsordning för vårt framtida
arbete. Såsom en försöksåtgärd tror
jag det är av stort värde att vi godtaga
det förslag, som utskottet har framlagt,
och jag hemställer, herr talman, om bilfall
till utskottets förslag.

Herr HERLITZ: Herr talman! Vad

som här föreslås är ju inte bara en praktisk
fråga, utan såvitt jag ser en fråga
som, jag skulle vilja säga ur två synpunkter,
är av en mycket stor betydelse med
hänsyn till riksdagens ställning i det politiska
livet.

Den första synpunkten är följande, och
den föranleder mig att tyvärr diametralt
avvika från den mening, som uttalades
av min ärade länsbänkskamrat. Det framstår
för mig såsom något utomordentligt
viktigt att riksdagen verkligen kommer
att tala till svenska folket. Det är
meningen med en folkrepresentation att
vad som där sägs skall tränga ut till medborgarnas
medvetande. Det skall påverka
deras sinne, och det skall skapa hela
den mängd av tankar och åskådningar,
som rör sig i folket, men detta sker inte,
då vi stå och tala för tomma bänkar och
protokollen tryckas fjorton dagar eller
längre tid efteråt, då vad som står i dem
förlorat all aktualitet. Att Sverige nu omsider
ansluter sig till en ordning, som

är bruklig i kulturländer, nämligen att
protokollen komma fram så snabbt, att
de kunna tala till folket vid den tidpunkt,
då de där behandlade ämnena
ännu intressera, är för mig utomordentligt
viktigt.

Jag beklagar emellertid, att genomförandet
av denna reform skall draga med
sig någonting annat. I andra parlament
arbetar man, såsom vi sett av handlingarna,
på det sättet att man har flera och
mycket kortare plena än vi. Denna egendomliga
ordning, som vi gått in för, att
vi arbeta på onsdagarna och då hur
länge som helst, har knappast något motstycke
på andra håll. Det kan tyckas
vara en enbart praktisk fråga, hur man
fördelar riksdagsarbetet, men jag ser saken
på det sättet, att om man anser det
riktigt att hålla så långa plena, som vi
göra, utgår man hänsynslöst från den
förutsättningen, att dessa plena inte i
anda och sanning skola bli en sammankomst
mellan kamrarnas ledamöter. Man
måste tänka på att människorna äro så
funtade, att de inte kunna sitta och höra
på en debatt i sex eller sju timmar i
sträck. Magen har sina invändningar att
göra därvidlag, och jag har därför tidigare
motionerat om att vi skulle ha
lunchraster. Men det tar slut i huvudet
också. Man orkar inte höra på en debatt
längre än en viss tid. Att fasthålia vid
dessa långa plena är, på ett sätt som synes
mig rätt stötande, att utgå från att
det inte spelar någon roll, om vi sitta
här i kamrarna och deltaga i debatterna.
Det är någonting som under sådana förutsättningar
inte kan krävas av oss.

Jag är intresserad av en utveckling i
den riktningen, att vi ha plena av en
sådan längd att det blir möjligt för kamrarnas
ledamöter att orka med att följa
dem; då kan man också påfordra det
som svenska folket förväntar av oss,
nämligen att vi verkligen deltaga i behandlingen
av riksdagsärendena.

Jag är således, herr talman, kluven i
min själ inför detta betänkande, och jag
får inskränka mig till denna deklaration.

Herr FORSLUND: Herr talman! Först
en erinran till min vän herr Karlsson,

Onsdagen den 5 december 1951.

Nr 34.

Ang. snabbare publicering av riksdagens protokoll.

som sade att detta belopp är litet, om
man ser det i sitt rätta sammanhang.
Det trodde jag inte vännen Karlsson skulle
säga, han som i sitt dagliga liv sysslar
så mycket med ekonomiska ting. Att
riksdagen är en dyrbar institution veta
vi alla, men det försvarar inte att man
kan begå vilka handlingar som helst och
lägga på ytterligare 100 000 kronor där
och 100 000 kronor där. Så får man verkligen
inte resonera.

Till professor Herlitz vill jag säga —
det gläder mig för övrigt att någon gång
ha olika meningar gentemot honom även
när det gäller spörsmål på upplysningens
område -— att vi väl inte skola anse
oss stå på någon lägre kulturnivå därför
att vi inte förstärkt antalet referenter i
den utsträckning som kanske vore önskligt.
Detta är en arbetsfördelningsfråga,
som inte behöver ha något samband med
en reform, som kostar så oerhört mycket
pengar som denna.

Herr Herlitz sade, att vi skola tala till
svenska folket genom protokollen. Jag
skulle vilja fråga, hur många av det
svenska folket som läsa riksdagsprotokollen.
(Herr Herlitz: Tidningarna!) Ja,
hur många tidningar utnyttja riksdagsprotokollen?
Exempel därpå kunna vi
se dagligen, och det beror väl inte bara
på att protokollen komma ut litet senare,
ty det är ju tillåtet att på referentläktaren
placera referenter i tillräckligt stort
antal, så att tidningarna på så sätt kunna
få den service som kan vara erforderlig.
Men detta är inte riksdagens sak.
Att riksdagen inte skall lägga hinder i
vägen utan hjälpa tidningarna att få nyheter
är helt naturligt, men det måste
innebära ett, jag kan gott säga krångel
att trycka ett särskilt debattprotokoll och
sedan ett annat, med ty åtföljande besvärligheter
den dag som originalprotokollet
skall tryckas, då alla ha varit och
kladdat i sina protokoll. Det blir inte
någon lätt typografisk sak att ordna det
vid ett senare tillfälle, utan detta protokoll
kommer att kosta mycket pengar,
vilka icke, efter vad jag kan förstå, här
äro medräknade utan komma på de vanliga
tryckningskostnaderna. Det är givet,
att om jag lämnar till tryckeriet ett fullt

färdigt och justerat protokoll, får jag inte
belastas med extra kostnader för ändringar,
som typograferna behöva göra
vid sättningen, vilket naturligtvis kommer
att bli förhållandet, om vi först skola
trycka ett debattprotokoll och sedan
ett originalprotokoll.

Jag tycker i förbigående sagt att det
börjar urarta i riksdagen, då man inte
längre skall kunna bibehålla gamla former
och sitta här till klockan två och
tre på natten, om det skulle behövas. Jag
vet inte vad det är för barn som växa
upp nu för tiden, som bli både tomma i
hjärnan och tomma i magen av att sitta
här några timmar längre under dagen.
Jag har inte alls något sinne för de tankegångar
som herr Herlitz framförde.
Om man åtagit sig ett uppdrag, skall man
också sköta det, även om det tar dygnet
om.

Min uppfattning har inte, lierr talman,
ändrats efter de föregående talarnas anföranden,
utan jag vidhåller mitt avslagsyrkande.

Herr ELOWSSON, NILS: Herr tal man!

Herr Herlitz satte in frågan i ett
större sammanhang, när han underströk,
hur viktigt det är i ett demokratiskt
samhälle med goda kontakter mellan befolkningen
och parlamentet, och den
meningen delar jag helt och fullt, men
jag måste i likhet med herr Forslund
erkänna att om man skall uppnå en sådan
kontakt tror jag inte det är så
mycket vunnet med att hänvisa svenska
folket till att läsa riksdagsprotokollen,
tv det är en läsning som inte är .särskilt
stimulerande för det stora flertalet.
När jag icke desto mindre är med
om att vi skola göra detta försök, sker
det med eu viss tvekan, ty det blir ju
inte stort flera än tidningarnas ledarskribenter
som läsa protokollen och förmodligen
inte heller alla av dem. När
det giiller stockholmstidningarna, vilka
ju äro de pådrivande i detta sammanhang,
är det riktigt såsom herr Forslund
framhöll, att de ha sina representanter
på pressläktaren. Dessa kunna
därifrån följa debatterna och omedel -

Nr 34.

Onsdagen den 5 december 1951.

Ang. snabbare publicering av riksdagens protokoll.

bart suga musten ur dem, och jag kan
för min del inte förstå, att det för dem
kan vara ett sådant livsbehov, som det
många gånger gjorts gällande, att få protokollen
på ett tidigare stadium. Jag kan
inte heller förstå att man för den ringa
effekt, när det gäller förbindelsen mellan
allmänheten och riksdagen, som man
vinner genom detta förslag, skall behöva
betala så mycket som 170 000 kronor,
men det må nu vara hänt, om det
blir en engångskostnad.

Jag skulle emellertid önska att, när vi
göra detta försök, vi om möjligt — jag
vet att det är svårt — också söka ta
reda på i vilken utsträckning dessa protokoll
verkligen bli utnyttjade. Det tror
jag skulle vara av rätt stort värde. Därjämte
böra vi också undersöka, om det
inte finns andra möjligheter för den
svenska riksdagen, när det gäller att träda
i en nära kontakt med den stora allmänheten,
och en bättre kontakt än den
som nu vanligtvis finns, ty kontakten är
betydligt sämre nu än den var för exempelvis
tjugu år sedan, då man i tidningarna
tog hand om riksdagsdebatterna
och vad som över huvud taget förekom
i riksdagen på ett bra mycket bättre
sätt än vad man gör för närvarande.

Herr HERLITZ: Herr talman! Herr
Forslund frågade vilka barn det var man
skulle ta hänsyn till, vilkas hjärnor och
magar blevo tomma av att man satt en
längre tid under ett plenum. Jag skall
anhålla att få anmäla mig som representant
för dessa barn, och jag gör det i
förtröstan på skriftens ord om att man
stundom kan få höra sanningen ur barns
och spenabarns mun. Låt oss inte morska
upp oss och säga, att det inte är någon
konst att sitta och höra på förhandlingar
hur länge som helst. Det är självklart
och erkänt i alla sammanhang, och
det hör till de realiteter vi måste räkna
med, om vi vilja vara ärliga, att ingen
människa på ett allvarligt sätt orkar
deltaga i tankeutbyten mer än en ganska
begränsad tid. För allan del: visst kunna
vi orka sitta här i bänkarna och slött
lägga märke till vem det är som upp -

träder, men orka vi, sedan vi suttit med
i sex, sju timmar, tränga in i fråga efter
fråga, följa talarnas argumentering och
väga de olika argumenten mot varandra?
Jag ser ett leende sprida sig över bänkarna.
Man tänker väl att det ju inte
är fråga om att vi skola göra det, utan
i realiteten äro frågorna avgjorda på
förhand. Mina damer och herrar, låt oss
inte le åt detta, låt oss komma ihåg att
om den svenska riksdagen har en position
i det svenska folkets medvetande,
så tar inte svenska folket detta cyniska
betraktelsesätt med i räkningen, utan
det svenska folket lever verkligen i större
omfattning än vi tro i den föreställningen,
att det är allvar med vårt arbete,
att vi höra på varandra och att
vi väga skäl mot varandra. Jag tror att
vi inte skola försumma att taga hänsyn
till detta.

Herr FORSLUND: Herr talman! Jag
undrar ändå om inte herr Herlitz går
till överdrift i sin argumentering i fråga
om hur mycket man orkar. Han talade
för en stund sedan om de stora världsländerna.
Berättas det inte därifrån, att
man fortsätter plena flera dygn för att
få en fråga slutbehandlad?

Sedan undrar jag, om inte herr Herlitz
blandar ihop sin föreläsningssal med
svenska folket. Svenska folket har inte
något behov av den reform, som här är
föreslagen. Det är min bestämda mening.

Herr STEN: Herr talman! Jag vill endast
tillbakavisa ett uttalande, som gjordes
av herr Elowsson från Kristianstad,
att det inte skulle finnas något intresse
för riksdagsprotokollen. Det stämmer
inte med mina erfarenheter. När jag var
prenumerant på riksdagsprotokollen
före tjugu års ålder och mötte liberala
eller konservativa bönder, som sutto på
timmerlasset eller kvarnlasset, nog hade
de mycket god kännedom om vad
Adelswärd eller Palmstierna hade sagt i
andra kammaren någon vecka tidigare.
De hämtade ingalunda sin kunskap enbart
ur tidningarna, även om dessa re -

Onsdagen den 5 december 1951.

Nr 34.

Ang. kostnaderna för fältsjukhuset i Korea.

fererade riksdagen på ett annat sätt på
den tiden än vad som är fallet nu. På
de olika arbetsplatser som jag bär haft,
på tidningar och i fackförbund, nog har
man alltid ansett det lika naturligt, att
man skulle vara prenumerant på riksdagsprotokollen
som på de dagliga tidningarna.
Och om jag skulle komma med
livet från denna församling och skulle
återgå till att bli en vanlig väljare, kan
jag inte förstå hur jag, sedan tidningarna
praktiskt taget upphört att referera
riksdagsförhandlingarna, skulle kunna
klara mig utan att prenumera på riksdagsprotokollen.
Jag tror inte vi skola
underskatta svenska folket i detta avseende.
Det står nog på en lika hög nivå
som vi, och det begagnar nog de olika
möjligheterna, även riksdagsprotokollen,
att hålla sig underkunnigt om det politiska
skeendet.

Häri instämde herr Näsström.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes enligt de därunder förekomna
yrkandena propositioner, först
på bifall till samt vidare på avslag å
vad utskottet i det nu ifrågavarande utlåtandet
hemställt; och förklarades den
förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Ang. kostnaderna för fältsjukhuset
i Korea.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 196, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående täckning
av kostnaderna för fortsatt verksamhet
av det svenska fältsjukhuset i Korea.

Med tillstyrkande av Kungl. Maj:ts i
proposition nr 224 gjorda framställning
hade utskottet i förevarande utlåtande
hemställt, att riksdagen måtte till Svenska
fältsjukhuset i Korea å tilläggsstat I
till riksstaten för budgetåret 1951/52
under fjärde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 5 000 000 kronor.

Herr NORLING: Herr talman! Utskottet,
som följer den kungl. propositionen,
föreslår att riksdagen nu skall anvisa 5

miljoner kronor till Koreaambulansen
utöver de 10 miljoner, som anslogos
förra året.

Tydligen ser man inte med samma
sparglasögon på denna anslagsfråga som
på sjuksköterskornas krav tidigare under
året att få bättre betalt för omvårdnaden
av det svenska folket vid sjukdom.
Då inkallades riksdagen, som fick
ligga i beredskap för att eventuellt stifta
undantagslagar, om sjuksköterskorna
skulle driva lönekonflikten till sin spets.
Jag påminner också om beslutet att
stuva in den redan beslutade obligatoriska
sjukförsäkringen på hyllan för obestämd
tid framåt. Tusentals platser på
sjukhusen stå tomma, inte därför att
svenska folket plötsligt blivit befriat
från en mängd krämpor som kräva sjukhusvård,
utan därför att det statliga sparandet
inte medger tillräckliga anslag
för den sjukvårdspersonal som skulle behövas.

Men dagens anslag gäller inte heller
en förstärkning av den svenska sjukvården
utan av den amerikanska, alltså
världens rikaste lands sjukvård. Anslaget
avser vården av sårade amerikanska
soldater, som i Förenta Nationernas missbrukade
namn föra ett utrotningskrig
mot Koreas befolkning. Från Koreaambulansen
hemkomna sjukvårdare ha
styrkt, att så är förhållandet. Den amerikanska
militärledningen förbjuder sjukvård
åt sårade koreaner, varför någon
humanitär verksamhet bland det torterade
och lidande koreanska folket är
utesluten. I de fall, där Koreaambulansens
ledning hävdat Höda korsets princip
att ta vård om hjälpbehövande oberoende
av nationalitet, bär detta skett i
strid mot den amerikanska militärledningen.

Det är inte nu första gången Sverige
sänder ambulanser till av krig berörda
länder, men det är väl första gången
en svensk ambulans ställes till förfogande
för en krigförande part. Abessinienambulansen
ställdes inte till Mussolinis
förfogande, utan lämnade humaninitär
hjälp åt det abessinska folket. Koreaambulansen
har däremot, med den
verksamhet den bedriver, blivit en poli -

Nr 34.

Onsdagen den 5 december 1951.

Ang. kostnaderna för fältsjukhuset i Korea.

fisk manifestation för det amerikanska
kriget i Korea.

I anledning härav yrkar jag, herr talman,
avslag på utskottets hemställan.

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN:
Herr talman! Detta anslag avser ju endast
ett fortsättande av den verksamhet
Sverige bedriver i Korea uteslutande i
humanitärt syfte och i människokärlekens
tjänst. Denna verksamhet är väl
värd att fortsätta så länge kriget varar
och eventuellt även sedan stridshandlingarna
upphört.

Jag skall inte ingå på någon argumentering
mot den siste ärade talaren utan
nöjer mig med att yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr VON HELAND: Herr talman!
Egentligen behöver man kanske inte bemöta
herr Norling, ty hans anförande
vittnade om en massiv okunnighet. Men
jag tycker att det är bedrövligt, att en
riksdagsman inte skall fästa mera avseende
vid vad som passerar och vad
som är sanning.

Herr Norling vet väl att det av Förenta
Nationerna bedrives en mycket omfattande
upplysningsverksamhet, och
han borde genom den kunna få reda på
vad som sker i det internationella samarbetet,
däri även öststaterna deltaga,
åtminstone vad gäller samarbetet i FN.
Om herr Norling tog del av informationerna
från FN, skulle han mycket snart
komma till klarhet om att hans anförande
åtminstone på en punkt var fullständigt
felaktigt, nämligen då han talade
om att Koreaambulansen är ställd till
Förenta staternas förfogande för deras
krig i Korea. Jag tycker att herr Norling
snart borde lära sig, att det är Förenta
Nationerna och icke Förenta staterna
som uppträda i Korea och att den
humanitära verksamhet, som Sverige genom
sitt fältsjukhus bedriver i Korea,
är avsedd att i FN:s anda söka hjälpa
lidande människor.

Herr HEDMAN: Herr talman! Jag fäste
mig vid herr Norlings yttrande, att

det svenska sjukhuset i Korea utnyttjas
för vård av sårade amerikanska soldater.
Från min hemstad kommer en person,
som tillhört personalen vid den
svenska ambulansen under hela dess
verksamhet i Korea. Han skriver ofta
reseskildringar till en tidning i min hemort,
och jag har med intresse läst dessa
skildringar. Han omtalar där, att det i
huvudsak varit sårade nordkoreaner och
kineser som den svenska ambulansen
mottagit för vård.

Ur den synpunkten borde ju herr Norling
inte ha något som helst att anmärka
mot den svenska ambulansens verksamhet
i Korea.

Herr NORLING: Herr talman! Jag

känner nog till den koreaupplysningsverksamhet
som bedrives i amerikansk
regi i FN:s namn.

Jag vill åberopa vad som står i propositionen,
att Koreaambulansen är ställd
under den amerikanska militärledningen.
Kriget i Korea har som jag nyss
nämnde beskrivits av sådana som arbetat
vid Koreaambulansen, och de måste
ju om några känna till förhållandena
sådana de ha varit. Jag skall återge ett
litet uttalande, som en f. d. sjukvårdare
vid Koreaambulansen gjort på den nyligen
hållna fredskonferensen i Stockholm.
Han upplyser där om hur det står
till bland den civila befolkningen, som
inte får vård av den svenska ambulansen
: »Det värsta var inte soldaternas
upplevelser. Det värsta var den syn man
mötte i flyktinglägren. I ett av dessa sågo
vi 800 flyktingar, som inte hade något
att äta, och små barn som åto människoavföring,
varav de naturligtvis dogo
inom kort. Vi besökte även en spetälskeby.
Ingen myndighet hade tid att
tänka på dessa byar utan de fingo sköta
sig själva. Var och en kan ju sedan tänka
sig hur det såg ut. Det var fruktansvärt
detta, liksom med de många föräldralösa
barnen som man såg överallt.»

Om den svenska Koreaambulansen varit
ställd till det koreanska folkets förfogande,
hade den naturligtvis kunnat
ingripa mot sådana förhållanden som

Onsdagen den 5 december 1951.

Nr 34.

Ang. Luossavaara-Kiirunavaara Aktiebolags rätt till malmbrytning.

detta ögonvittne skildrar. Det kan den
inte nu, när den skall åtlyda den amerikanska
militärledningen.

Ingen skulle med större glädje än jag
ha kunnat vara med om ambulansen, om
den verkligen tagit vård om det koreanska
folket och sökt lindra nöden, lidandet
och eländet bland de kvinnor
och barn, som nu plågas till döds av
sjukdomar, vanvård och svält. Så är ju
inte förhållandet, men hade förslaget
gått ut på en sådan verksamhet, skulle
jag ha varit den förste att tillstyrka det.

Herr VON HELAND: Herr talman!
Herr Norlings senaste anförande var icke
bättre än hans första anförande.

Jag skall bara ta upp ett av herr Norlings
påståenden. Han insinuerade att
Förenta Nationernas upplysningsverksamhet
— och däri ingå ju även deras
protokoll — tillkomma i amerikansk regi.
Hur kan man säga sådana dumheter,
herr Norling? Jag har här händelsevis
med mig en del protokoll och resolutionsförslag
från FN — det står på dem
»United Nations. General assembly» —
och det översta är Sovjetunionens resolutionsförslag
i nedrustningsfrågan.
Menar verkligen herr Norling, att det
är i Förenta staternas regi som dessa
protokoll och resolutionsförslag tillkomma?
Herr Norling får gärna titta på dessa
handlingar. Läs dem och konstatera
att det är FN:s protokoll, godkända av
östmakterna. De ha ju inte protesterat
mot protokollen, och dem skall väl herr
Norling kunna tro på.

Om alltså lierr Norling läser protokollen,
skall han finna att det är Förenta
Nationerna som ingripit i Korea.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes i enlighet med
de yrkanden, som därunder framkommit,
propositioner, först på bifall till
samt vidare på avslag å vad utskottet
i det nu föredragna utlåtandet hemställt;
och förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med övervägande
ja besvarad.

Vid ånyo skedd föredragning av statsutskottets
utlåtande nr 197, i anledning
av väckt motion om utredning av frågan
om en fond för möjliggörande av
forskning rörande våra inhemska bränsletillgångar,
bifölls vad utskottet i detta
utlåtande hemställt.

Ang. Luossavaara-Kiirunavaara Aktiebolags
rätt till malmbrytning.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 198, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition angående bemyndigande
för Kungl. Maj :t att tillerkänna
Luossavaara-Kiirunavaara Aktiebolag
rätt till viss malmbrytning utöver i gällande
malmavtal medgivna kvantiteter
m. m.

I detta utlåtande hade utskottet, med
tillstyrkande av Kungl. Maj:ts i proposition
nr 226 framlagda förslag, hemställt,
att riksdagen måtte bemyndiga
Kungl. Maj:t att å statens vägnar

a) medgiva Luossavaara-Kiirunavaara
Aktiebolag och Trafikaktiebolaget Grängesberg—Oxelösund
rätt att intill utgången
av år 1957 bortfrakta malmkvantiteter,
beräknade efter högst 15 miljoner
ton respektive högst 1,2 miljoner
ton per år;

b) träffa avtal med Luossavaara-Kiirunavaara
Aktiebolag om begränsning
av den i 14 § 1927 års malmavtal omförmälda
räntan å anläggningskostnaden
till 9 procent;

c) träffa överenskommelse med bolagen
om tillämpningen av de riktlinjer i
övrigt som i statsrådsprotokollet över
finansärenden för den 26 oktober 1951
angivits för reglering av de ekonomiska
mellanhavandena mellan staten och bolagen.

Herr DERGH: Herr talman! Enligt
1927 års malmavtal är den kvantitet
järnmalm, som får bortfraktas från gruvfälten
Kiirunavaara, Giillivare och Luossavaara,
begränsad till genomsnittligt 9
miljoner ton per år. Under de sista åren
ha dessa bortfraktningskvantiteter tillfälligtvis
fått höjas, och nu tillstyrker

Nr 34.

Onsdagen den 5 december 1951.

Ang. Luossavaara-Kiirunavaara Aktiebolags rätt till malmbrytning.

statsutskottet att höjningen av bortfraktningen
skall få en mera permanent karaktär
och gälla en kvantitet av 15 miljoner
ton om året. Med hänsyn till malmexportens
betydelse för vår handelsbalans
torde det vara ganska självklart,
att jag inte har någon som helst invändning
mot denna del av förslaget.

Däremot har jag, herr talman, begärt
ordet för att beklaga, att man inte i detta
sammanhang ansett tillfället vara inne
att få till stånd ett fraktavtal mellan
LKAB och SJ, som något bättre än det
nuvarande ansluter sig till gängse befraktningsprinciper.

Eftersom byggandet av järnvägen Luleå—Riksgränsen
framför allt motiverades
med malmförekomsterna i Norrbotten,
betraktades det som ganska naturligt,
att SJ fick vissa garantier från
malmbolagets sida. En garantiregel är ju
också konstruerad på det sättet, att om
de sammanlagda befraktningsinkomsterna
skulle understiga järnvägens kostnader
för drift och underhåll, däri inräknad
avsättning till förnyelsefond, jämte
ränta å anläggningskostnaden, skulle bolaget
vara förpliktat att erlägga ett frakttillägg
motsvarande underskottet. Den
garantiregeln finner jag fullt rimlig.
Däremot tillämpar man en regel för beräkningen
av räntesatsen, som jag måste
finna rätt unik, nämligen att bolaget får
vidkännas ett slags progressiv förräntning.
Huvudregeln är, att om högst 5
miljoner ton befraktas, skall bolaget
betala 6 procents ränta å anläggningskapitalet,
men sedan blir räntesatsen
progressiv på det sättet, att för varje
miljon ton, som befraktas utöver de 5
miljonerna, räntan höjes med en halv
procent. Vid en befraktning av 9 miljoner
ton blir alltså förräntningsprocenten
8, och skulle man tillämpa samma
regler vid den nu beräknade bortfraktningen
på 15 miljoner ton, bleve räntesatsen
11 procent.

Nu har man kommit överens om att
nöja sig med 9 procents förräntning,
men denna procentsats förefaller mig
vara uppenbart alldeles för hög, något
som också framgår, om man jämför hur
denna och andra delar av statsbanenä -

tet allaredan förränta sig. Enligt uppgifter,
som jag fått av landshövdingen i
länet, svarade malmbanan år 1949 för
36 miljoner av statsbanornas samlade
netto på 42 miljoner kronor. Redan detta
utfall tyder ju på att det här rör sig
om ett fraktavtal, som icke tål jämförelse
med de befraktningsprinciper som
tillämpas på statsbanenätet i övrigt. Ett
ytterligare stöd får denna uppfattning
om räntesatserna i det förhållandet, att
denna bana för länge sedan blivit betald
och att den under hela sin tillvaro
lämnat en mycket god förräntning.

Denna anordning skulle kanske över
huvud taget inte behöva föranleda något
missnöje, om det inte vore så, att landstinget
och de berörda kommunerna i
Norrbottens län bli lidande på densamma.
Fraktkostnaderna äro nämligen avdragsgilla
vid bolagsbeskattningen, och
i den mån det rör sig om orimligt höga
fraktkostnader, undandras avsevärda belopp
från beskattning inom landstingsområdet
och de berörda kommunerna.
Den egendomliga proportionen mellan
nettot på denna bana år 1949 och på
statsbanenätet i det hela visar, såvitt jag
förstår, att det inte är småsummor som
undandragas beskattning inom Norrbottens
län.

Som ett särskilt skäl för att nu ompröva
denna fråga skulle jag vilja betrakta
det faktum, att man hade att räkna
med betydligt mindre bortfraktningskvantiteter,
då avtalet ursprungligen
konstruerades. När den nu ifrågasatta
befraktningsvolymen är 67 procent större
än tidigare — 15 miljoner ton mot
förut i regel 9 miljoner — borde frågan
om fraktavtalets revision ha omprövats.

Nu har jag inte väckt någon motion
med hänsyn till att bolagets ledning ju
funnit sig böra vara med på den ifrågavarande
överenskommelsen. Bolaget är
som vi veta halvstatligt, och i vad mån
den omständigheten inverkat kan jag
givetvis inte uttala mig om. Jag har i
varje fall velat föra frågan på tal, för
att kammarens ärade ledamöter skulle
få klart för sig, att här tillämpas befraktningsprinciper,
som icke äro att.
anse som normala.

Onsdagen den 5 december 1951.

Nr 34.

Ang. understöd åt författarinnan Amelie Posse.

Jag får kanske tillägga, att fraktskalan
är progressiv inte bara i förhållande
till den bortfraktade kvantiteten utan
också med hänsyn till malmpriset. Om
malmen kan säljas till högre pris, ökas
också fraktkostnaden. Och detta går som
sagt ut över andra skattebetalare i Norrbotten.
Via fraktavtalet indrages såvitt
jag förstår en oskälig del av bolagets
vinst till statsverket, och det är skattedragarna
i Norrbottens län, som få betala
kalaset. Hela överenskommelsen, inklusive
fraktavtalet, är avsedd att gälla
till den 1 oktober 1957.

Jag beklagar att frågan kommit i ett
sådant läge, att man inom riksdagen inte
kan göra någonting åt den nu. Jag har
emellertid velat anmäla missnöje, i all
synnerhet därför att man sannolikt redan
under tiden före den 1 oktober
1957 får lov att på något sätt bereda
landstingsområdet och berörda kommuner
i länet kompensation för detta i och
för sig onormala skattebortfall.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
utlåtande nr 199, i anledning
av väckta motioner om utredning av
frågan om förbättrade löneförmåner i
vissa fall för befattningshavare, vilka
varit partiellt arbetsföra, bifölls vad
utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 200, i anledning av motionsvis
gjorda framställningar avseende dels
pension åt författarinnan fru Amelie
Posse, dels förhöjd pension åt sekreteraren
vid Uppsala universitet Carl Häggquist.

Ang. understöd åt författarinnan
Amelie Posse.

Punkten 1.

I en inom första kammaren väckt motion,
nr 272, hade herrar Hotmbcick och

Nerman hemställt, att riksdagen måtte,
på grund av den verksamhet för flyktingar
fru Posse utövat och i avvaktan
på den utdelning hon kunde komma att
erhålla från likvidationsnämnden i anledning
av hos denna bevakade fordringar,
tilldela henne en pension om 3 000
kronor för år.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten yttrat:

»Med hänsyn till den synnerligen restriktiva
hållning riksdagen hittills plägat
intaga till frågor om beviljande av
s. k. honnörspensioner finner sig utskottet,
även med beaktande av fru Posses
humanitära insatser, icke kunna tillstyrka,
att på sätt i motionen hemställes fru
Posse skulle tillerkännas en årlig pension
av statsmedel. Däremot vill utskottet
i betraktande av de i förevarande fall
föreliggande ömmande omständigheterna
icke motsätta sig, att ett engångsunderstöd
beviljas fru Posse. Såsom lämpligt
belopp i sådant hänseende vill utskottet
föreslå 3 000 kronor i ett för allt.

Åberopande det anförda hemställer utskottet,
att riksdagen må, i anledning av
motionen I: 272, medgiva, att fru Amelie
Posse må tillerkännas ett engångsunderstöd
å 3 000 kronor, att utgå från anslaget
till Diverse pensioner och understöd
m. m.»

Herr STEN: Herr talman! Jag har
inte för avsikt att ställa något annat yrkande
än utskottets, men vill göra några
reflexioner och en hemställan.

Om jag minns rätt ha hederspensioner,
eller hur man skall kalla dem, tidigare
beviljats konstnären Nils Forsberg och
jordbruksaposteln P. J. Rösiö, och jag
tror att även redaktören och skogvaktaren
C. A. Gustafsson i Gävle, som var
skogens Rösiö och höll 3 000 föredrag
om skogsvård, genom ett särskilt riksdagsbeslut
fick en sådan, motsvarande
en skogvaktarpension. För närvarande
är det väl endast dr E. H. Thörnberg
som förekommer i våra årliga beslut om
pension av detta slag.

Det är klart att varje beslut om en sådan
pension innebär en svår avväg -

Nr 34.

Onsdagen den 5 december 1951.

Ang. understöd åt författarinnan Amelie Posse.

ningsfråga. För min del brukar jag vara
litet grand partisk till förmån för
riksdag och riksdagsmän, när jag läser
böcker, vare sig skönlitterära eller av
annat innehåll, och då tycker jag nog
att Amelie Posse i några av det tiotal arbeten,
som hon under de senaste årtiondena
publicerat, har givit mycket värdefulla
bidrag till belysningen av ett intressant
skede i vårt lands historia i
allmänhet och våra politikers i synnerhet,
nämligen i den mån hon skrivit om
Arvid Posse och Gunnar Wennerberg.

Om vi hade samma ordning som det
norska stortinget, att diktargage kan beviljas
genom direkt beslut i riksdagen,
skulle för mitt vidkommande Amelie
Posses meritlista räcka. Men jag vågar
inte ställa upp mitt omdöme mot statsutskottets,
när det kommit till en linje som
ju i någon mån innebär ett tillmötesgående
av motionärernas synpunkter.

Den vädjan, som jag vill framställa,
gäller huruvida någonting ytterligare
för framtiden kan göras, om vi nu besluta
i överensstämmelse med statsutskottets
förslag. Jag har i detta sammanhang
tänkt på det anslag, som vi
årligen bevilja till understöd åt skönlitterära
författare av utmärkt förtjänst.
Jag avser inte på något sätt, att riksdagen
skulle ge anvisningar och ännu
mindre direktiv om fördelningen av
detta anslag, men jag har någon gång i
en privat aktion märkt att nämndens
medlemmar äro öppna för sakliga synpunkter.
Penningvärdets fall gör väl att
detta anslag kanske under alla förhållanden
behöver räknas upp. I detta läge
skulle jag vilja hemställa till statsrådet
och chefen för ecklesiastikdepartementet
att tänka på möjligheten att här tillgodose
även ett önskemål beträffande
Amelie Posse. Om han så handlade, tycker
jag att man borde kunna förstå honom
som skånsk patriot, på samma sätt
som när han för några veckor sedan —•
bildligt talat — besteg hästen och tjänstgjorde
som krigsdomare i slaget vid
Lund mellan den lärde lundensaren och
den begåvade stockholmaren, ett slag
där mina sympatier — fortfarande

på grund av att jag är partisk till förmån
för riksdag och riksdagsmän —
lågo hos den tredje deltagaren på grund
av hans banbrytande avhandling om
lantmannapartiet. Jag riktar vidare min
vädjan till statsutskottet vid nästa års
riksdag, att även utskottet måtte ställa
sig välvilligt till en sådan utökning av
det ordinarie författaranslaget, att vissa
möjligheter i det sammanhanget skulle
yppa sig att tillgodose detta syftemål.
Min vädjan går slutligen till den
ärade motionären såsom en synnerligen
aktiv och klok ledamot av nämnden för
fördelningen av detta anslag, att även
han har denna angelägenhet i tankarna.

Det lär ju stå en viss strid om vad
som skall menas med en skönlitterär
författare. När jag rannsakat skrifterna,
har jag kommit till resultatet att det
mesta nog hänger på stilens finhet och
klarhet. På tal om det litterära nobelpriset
har det ju sagts, att Churchill skulle
vara en acceptabel skönlitterär författare.
Det är mycket möjligt att också
Ernst Wigforss är det. Han slarvar visserligen
litet grand med stavningen av
ett par ord i svenska språket — han
skriver »mänskor» och »mycke» — men
det skulle kanske inte fälla honom i detta
sammanhang. Om det gäller fabuleringsgåva
och inbillningskraft, föreställer
jag mig att Amelie Posse måhända
ännu klarare än Churchill och Wigforss
fyller kraven på en skönlitterär författare.

Jag vill med dessa reflexioner och
denna vänliga hemställan inte göra något
annat yrkande än om bifall till statsutskottets
förslag.

I detta anförande instämde herr förste
vice talmannen samt herrar Nils Elowsson
och Nerman.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, bifölls vad utskottet i den under
behandling varande punkten hemställt.

Punkten 2.

Utskottets hemställan bifölls.

Onsdagen den 5 december 1951.

Nr 34.

Om arbetsvärdering vid lönegradsplace ring

av statsanställda m. m.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 201, i anledning av väckta motioner
om utredning rörande möjligheten
att vid inplacering av de statligt anställda
i det statliga lönesystemet tillämpa en
systematisk metod för arbetsvärdering
m. m.

T två likalydande motioner, väckta den
ena inom första kammaren av herrar
Söderquist och Petrén (I: 268) och den
andra inom andra kammaren av herr
Nihlfors m. fl. (II: 353), hade hemställts,
att riksdagen måtte hos Kungl. Maj :t
hemställa, att Kungl. Maj :t ville låta verkställa
en förutsättningslös utredning om
möjligheten att vid inplacering av de
statligt anställda i det statliga lönegradssystemet
tillämpa en systematisk metod
för arbetsvärdering samt undersöka
lämpligheten av ett permanent organ för
fortlöpande tjänsteförteckningsrevision.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att motionerna I: 268 och II: 353 icke
måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Reservation hade anförts av herr Mannerskantz,
fröken Andersson samt herrar
Axel Andersson, Söderquist, Skoglund i
Doverstorp, Malmborg i Skövde, Boman
i Kieryd, Ståhl, Staxäng och Nihlfors,
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
hava den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort hemställa,

a) att riksdagen måtte, i anledning av
motionerna 1:268 och 11:353, i vad de
avsåge arbetsvärdering, hos Kungl. Maj:t
hemställa om en förutsättningslös utredning
om möjligheten att vid inplacering
av statsanställda i lönegradssystemet tilllämpa
en systematisk metod för arbetsvärdering; b)

att motionerna I: 268 och II: 353, i
vad de avsåge ett permanent organ för
fortlöpande tjänsteförteckningsrevision,
icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

4 Första kammarens protokoll 1951. Nr 34.

Herr PETRÉN: Herr talman! Jag vill
inte ta upp tiden med att redogöra för
innebörden i begreppet systematisk arbetsvärdering
— den saken har enligt
min mening utvecklats i motionerna tillräckligt
klart och utförligt.

Inom den privata sektorn av arbetslivet
har man med stort intresse upptagit
diskussionen kring arbetsvärderingen.
Inom Arbetsgivareföreningen har man
exempelvis tillsatt och i många fall även
slutfört utredningar på detta område —
det gäller Verkstadsföreningen, Allmänna
gruppen, Järnverksföreningen och
Glasbruksförbundet. Man för fortlöpande
diskussioner i dessa frågor med löntagarorganisationerna,
och på ett par
arbetsplatser i landet har man genomfört
arbetsvärdering. I Finland är den
genomförd inom en stor sektor av näringslivet,
och i Holland har man igångsatt
en utredning för den statliga sektorn
av arbetsmarknaden.

Staten är ju den största arbetsgivaren,
och det kan enligt min mening inte göras
gällande att lönegradsplaceringen av
tjänster sker enligt de mest objektiva
grunder. Inte heller tror jag att förändringar
i förhållandena och arbetsuppgifterna
fortlöpande observeras. På detta
får man ständiga belägg, och jag vill
här åtminstone erinra om att sjuksköterskornas
utgångsläge vid löneförhandlingarna
nyligen tydde på att deras arbete
såvitt jag förstår bär varit undervärderat
med hänsyn till ansvar och arbetstid.
Där förelåg en eftersläpning i
betraktelsesätt. Det finns vidare över
huvud taget anledning att eftersträva ett
effektivare arbete i statens tjänst, och
det kan tänkas att arbetsvärderingen
där kan lämna ett visst bidrag. Fn arbetsanalys
kan bidraga till att rationaliseringsåtgärder
komma i gång, och om
man bättre vet vad ett arbete kräver
är det kanske också möjligt att bättre
träffa personvalet inom en större grupp.

Det är dock omöjligt att i dag avgöra,
i vad mån en arbetsvärdering inom
den statliga sektorn kan vara av värde
i de hänseenden jag här talat om. Man
kan inte ha någon bestämd mening om
det. Del är först eu utredning, som kan

Nr 34.

Onsdagen den 5 december 1951.

Om arbetsvärdering vid lönegradsplacering av statsanställda m. m.

ge svar på denna fråga. Remissinstanserna
äro, såvitt jag kan förstå, i stort
sett positivt inställda till ett fullföljande
av denna fråga, men man säger genomgående,
att resultaten böra avvaktas av
försöken inom den icke statliga sektorn
av arbetsmarknaden, och man hänvisar
vidare till att det pågår en utredning,
gällande arbetsledarna i statens tjänst.
Jag tror inte att denna utredning angriper
problemet fullt allsidigt. Jag har
tyckt mig förstå, att man inom denna
utredning icke tagit kontakt med erfarenheterna
från näringslivet, de utredningar
som där gjorts och det arbete
som där pågår. Jag kan inte förstå, att
staten har anledning att lägga sig i efterhand,
när det gäller att se, om de
tankegångar som ligga bakom arbetsvärderingen
i dess nya former kunna
komma till användning och nytta i det
statliga lönesystemet. Jag vill följaktligen,
herr talman, yrka bifall till den
väckta motionen, d. v. s. bifall till den
reservation som är avgiven av herr Mannerskantz
m. fl.

Herr LEANDER: Herr talman! Det är
ju inte så, att utskottet har ställt sig avvisande
mot tanken på en arbetsvärdering,
men vi ha i likhet med remissinstanserna
kommit till det resultatet,
att frågan är, som man säger, väl tidigt
väckt och att man bör invänta dels de
resultat som tjänsteförteckningskommitténs
arbete kan komma till och dels vad
arbetsledarutredningen kan ge. Jag är
fullt överens med herr Petrén om att
denna utredning är så pass begränsad,
att man inte kan vänta sig något större
resultat av den, och detta har jag också
framfört vid ärendets behandling, men
den torde dock kunna ge några anvisningar.

När vi i avdelningen och i utskottet
ha avstyrkt motionen, ha vi gjort det i
sällskap med samtliga hörda remissmyndigheter,
som alla ha avstyrkt mer
eller mindre tydligt. Statens avtalsnämnd
säger: »Avtalsnämnden vill därför för
sin del avstyrka förslaget.» Visserligen
är motiveringen välvillig, men resulta -

tet är ett klart avstyrkande. Lönenämnden
säger i sitt utlåtande, att den vill
se, vart de nu igångsatta utredningarna,
arbetsledarutredningen m. fl. leda, och
nämnden anser att den av motionärerna
ifrågasatta utredningen i vart fall icke
bör upptagas förr än resultatet av dessa
utredningar föreligger. Arbetsgivareföreningen
säger, att den icke anser att
tidpunkten är inne att verkställa denna
utredning, och Landsorganisationen, att
det torde vara lämpligt att avvakta de
rekommendationer, som kunna komma
fram genom de pågående utredningarna.
TCO slutligen är kanske ännu bestämdare
än Landsorganisationen, då den säger:
»Utredning om försök i begränsad
skala pågår sålunda i fråga om avgränsade
statstjänstemannagrupper. Några
resultat av denna verksamhet föreligga
ännu icke. Även detta förhållande synes
TCO tala för att den av motionärerna
väckta, mera vittomfattande frågan icke
för närvarande föranleder någon åtgärd.
» Samtliga remissinstanser ha sålunda
en mer eller mindre välvillig motivering,
men på den följer också hos
samtliga ett mer eller mindre accentuerat
avstyrkande.

Med detta, herr talman, yrkar jag bifall
till utskottets förslag.

Herr SÖDERQUIST: Herr talman!

Eftersom jag är motionär i denna fråga
och även tillhör reservanterna i utskottet,
skall jag be att få säga ett par ord.

Jag kan instämma med herr Petrén
och anknyta till vad han sagt. Jag vill
bara ytterligare framhålla, att reservanterna
endast begära en förutsättningslös
utredning om möjligheterna att tilllämpa
en systematisk metod för arbetsvärdering
vid inplacering av statsanställda
i lönegradssystemet, och jag föreställer
mig, att det knappast råder delade
meningar om önskvärdheten av en
sådan arbetsvärdering i och för sig. Då
nu staten, som herr Petrén sagt, är landets
största arbetsgivare och väl också
önskar vara, eller i varje fall borde önska
vara, en mönsterarbetsgivare, så föreställer
jag mig, att staten skulle vilja

Onsdagen den 5 december 1951.

Nr 34.

Om arbetsvärdering vid lönegradsplacering av statsanställda m. m.

gå i spetsen härvidlag och icke komma
i efterhand. En förutsättningslös utredning
om möjligheterna av en systematisk
metod för arbetsvärdering bör väl
då inte kunna anses vara allt för vådlig.

Vidare vill jag i detta sammanhang
framhålla, att vad som i diskussioner i
hithörande frågor brukar kallas förhandlingar
mellan statstjänstemännens
organisationer och myndigheterna i
själva verket knappast är förhandlingar
i vanlig mening. Myndigheterna framlägga
vid dessa förhandlingar sina synpunkter,
och arbetarnas eller tjänstemännens
organisationer framlägga sina,
men sedan tar Kungl. Maj :t eller den
myndighet, som i det särskilda fallet är
behörig, den hänsyn till vad som förekommit,
som man finner lämplig. Detta
är ju, herr talman, knappast förhandlingar
i vanlig mening. Naturligtvis vet
jag mycket väl, att myndigheterna i allmänhet,
kanske nästan alltid, taga viss,
ibland mycket stor hänsyn till organisationernas
mening vid sådana här förhandlingar,
men jag är övertygad om
att förefintligheten av en möjlighet till
arbetsvärdering skulle betydligt underlätta
för båda parterna — både för myndigheterna
och för arbetstagarorganisationerna
— att diskutera sakligt i sådana
här frågor och att komma till en
överenskommelse som hölle.

Nu gäller det ju bara en utredning om
möjligheterna för en arbetsvärdering,
och en sådan utredning kan väl inte vara
annat än önskvärd. Jag ber, herr talman,
att få yrka bifall till den reservation,
som jag bland andra har undertecknat.

Häri instämde herr Lundqvist.

Herr ANDRÉE: Herr talman! Alla

känna väl till, hur förhandlingarna mellan
de allmänt anställda och de allmänna
arbetsgivarna under de senare åren
ha hårdnat, och det finns ingenting som
tyder på att det under de närmaste åren
skall bli någon ändring i detta. Det är
klart, att det i en sådan situation vore
tacknämligt, om man skulle kunna finna
elt system, som underlättade möjlig -

heterna till överenskommelser, som kunde
tillfredsställa bägge parterna. Med
den kännedom jag har på detta område,
herr talman, tror jag emellertid inte,
att reservanternas väg är framkomlig.
Det är sant, att motionärerna endast
vilja ha utredd frågan om möjligheterna
att använda ett system med arbetsvärdering,
men skall man sätta i gång
en så här stor apparat, är det väl ändå
meningen, att utredningen skall syfta
till någonting. För min del kan jag inte
tänka mig annat än att om en sådan utredning
skall få någon betydelse i verkligheten
vid förhandlingar mellan anställda
och arbetsgivarna, måste utredningens
resultat godtagas för det första
av det allmänna — arbetsgivaren — och
för det andra av arbetstagarna, och det
tror jag mig förstå, att de förhandlingar
som skulle föregå en överenskommelse
om hur en arbetsvärdering för samtliga
statsanställda skulle se ut, det skulle bli
förhandlingar, vilkas make vi aldrig
skådat här i landet. Vem som helst kan
fundera ut, att det måste vara förenat
med mycket stora svårigheter att komma
överens om ett sådant instrument.

Herr Petrén säger, att samtliga remissinstanser
ha ställt sig positiva, och
det är riktigt, men samtliga ha också tagit
avstånd från att nu göra någon utredning.
Jag tror i likhet med utskottet,
att vi först skola avvakta, vad det
blir för resultat av de två utredningar
som pågå, och sedan avgöra om det är
någon mening med att fortsätta. Att nu
sätta i gång denna utredning är dels
bortkastad tid och dels bortkastade statliga
medel.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen jämlikt därunder
förekomna yrkanden gjorde propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i det nu ifrågavarande utlåtandet hemställt
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den vid utlåtandet
avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskot -

Nr 34.

Onsdagen den 5 december 1951.

Om återbäring av varuskatt till Lifaco Aktiebolag m. m.

tets hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Petrén begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande
omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 201, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Om återbäring av varuskatt till Lifaco
Aktiebolag m. m.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 202, i anledning av väckta motioner
om återbäring till Lifaco Aktiebolag
av till statsverket erlagd varuskatt
m. m.

I två likalydande motioner, väckta den
ena inom första kammaren av herr
Branting m. fl. (1:146) och den andra
inom andra kammaren av herr Lindberg
m. fl. (II: 182), hade hemställts, att riksdagen
måtte besluta, att till Lifaco AB
skulle av statsmedel återgäldas dels de
belopp, som bolaget erlagt till statsverket,
omfattande retroaktiv varuskatt,
86 082 kronor 8 öre, med avdrag av det
utav statsverket till bolaget restituerade
beloppet, 35 000 kronor, ävensom av bolaget
erlagda räntor, 3 536 kronor 87 öre,
eller sammanlagt 54 618 kronor 95 öre
jämte skälig ränta från respektive inbetalningsdagar,
dels det belopp, 13 000
kronor, som bolaget inbetalat till statsverket
i ersättning för kronans rättegångskostnader,
samt att till bolaget
skulle betalas skälig kostnadsersättning,

innefattande dels det belopp, 13 500 kronor,
som domstolarna redan tillerkänt
bolaget i rättegångskostnader, dels skälig
ersättning för övriga omkostnader,
som bolaget nödgats ådraga sig för att
under en följd av år inför olika myndigheter
förfäkta sin rätt.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
på anförda skäl hemställt, att
motionerna I: 146 och II: 182 icke måtte
av riksdagen bifallas.

Reservationer hade avgivits

1) av herr Mannerskantz, fröken Andersson
samt herrar Axel Andersson, Söderquist,
Skoglund i Doverstorp, Malmborg
i Skövde, Boman i Kieryd, Ståhl,
Staxäng och Larsson i Stockholm, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort hava
den lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning av motionerna
1:146 och II: 182,

a) besluta, att till Lifaco Livsmedels
Fabrikations Co. Aktiebolag skulle av erlagd
varuskatt återbäras ett belopp av
41 618 kronor 95 öre;

b) bemyndiga Kungi. Maj:t att från
det för budgetåret 1951/52 anvisade förslagsanslaget
till oförutsedda utgifter till
bolaget utbetala 13 000 kronor;

2) av herr Iwar Anderson, som dock
ej antytt sin mening.

Fröken ANDERSSON: Herr talman!
Det är sällan jag har sysslat med någonting
mer beklämmande än handlingarna
i det här målet. Det är sannerligen ingen
liten dossier — bortåt tusentalet sidor.
Man frågar sig gång på gång: År detta
möjligt —- är det verkligen så? Och gång
på gång har man funnit belägg för att
så är det faktiskt. Det rör sig, som väl
alla för saken intresserade ledamöter
veta, om en firmas tioåriga strid för att
få sin rätt på detta område.

Jag skall, herr talman, inte, som det
kanske skett på ett och annat håll, använda
några överord. Jag skall bara sakligt
lägga fram frågan, sådan som den
ligger till. Självfallet kan på grund av
det som jag nyss sade omfattande mate -

Onsdagen den 5 december 1951.

Nr 34.

Om återbäring av varuskatt till Lifaco Aktiebolag m. m.

rialet framställningen inte bli på något
sätt uttömmande, utan det kommer endast
att röra sig om skelettet, om ens det.

Denna tioåriga strid har passerat kontrollstyrelsen,
regeringsrätten, rådhusrätten,
hovrätten och högsta domstolen. Den
har dessutom varit föremål för Kungl.
Maj ds prövning i statsrådet och två gånger
tidigare behandlats i riksdagen: 1945
i en interpellation och 1948 på grund
av motioner. Nu föreligger det återigen
motioner i båda kamrarna.

Bakgrunden är varuskatteförordningen
av den 25 maj 1941. Denna skatt är
ju, som alla veta, en övervältringsskatt.
Den går ut på att vissa fabrikat skola
beskattas. Lifaco Aktiebolag tillverkade
vissa halvfabrikat, men firman ansåg,
efter att ha gjort undersökningar i saken,
att dessa varor icke voro skattepliktiga.
Efter ett halvt år gjorde emellertid
kontrollstyrelsen polisanmälan, enligt
uppgift i handlingarna utan att dessförinnan
ha kontaktat bolaget. Retroaktiv
skatt uttogs, trots att sådan skatt icke
uttagits vid försäljningen, och därtill
fick bolaget betala 6 procent ränta —
det var inte räntestopp då! Sammanlagt
blev det 90 000 kronor.

Saken har, som sagt, passerat regeringsrätten,
som har kommit till det resultatet,
att dessa varor äro skattepliktiga.
Jag vill redan nu säga, att det inte
är fråga om att på något sätt kvälja dom;
det är inte fråga om skattläggningen
efter regeringsrättens utslag. Det är endast
fråga om den retroaktivt uttagna
skatten. Jag tror att det är angeläget att
från början understryka detta, tv jag har
märkt, att man i debatterna både i avdelningen
och i utskottet har rört ihop
dessa båda ting. Kontrollstyrelsen kan
ju inte pålägga skatt utöver vad som i
förordningen sägs. Huvudfrågan blir då,
om firman har handlat emot bättre vetande.
Skatten är, som jag nämnde, en
övervältringsskatt, och om en sådan skatt
uttages retroaktivt, blir detta till förlust
för tillverkaren. Hela uppfattningen om
att firman bär handlat i ont uppsåt bygger,
såvitt jag kan finna, på ett uttalande,
som en konditor i Västerås skulle ha
gjort, att ett ombud från firman skulle

ha sagt vid sitt försök att sälja firmans
varor, att det var lämpligt och fördelaktigt
för konditorn i fråga att köpa varorna,
eftersom kontrollstyrelsen inte
hade upptäckt, att de borde vara skattebelagda.
Detta förefaller ju att vara en
ganska graverande omständighet. Men
när konditorn förhördes under polisutredningen,
ville han inte stå för detta uttalande
utan sade endast, att ombudet
hade gjort troligt, att det var fördelaktigt
för konditorn att köpa varorna. Ja,
mina herrar och damer, finns det någon
resande eller något ombud, som i ett sådant
sammanhang inte försöker göra det
troligt för köparen in spe, att det är fördelaktigt
för honom att köpa varorna?
Den saken är ganska klar.

Sålunda bortföll denna enda anledning
till påståendet, att firman hade handlat
i ont uppsåt. Jag skall av naturliga skäl
inte ge mig in på några juridiska hårklyverier;
det få de göra som behärska den
delen av problemet. Jag vill bara påminna
om att när varuskatteförordningen
tillkom i maj 1941, uttalades starka farhågor
för att det skulle bli besvärligheter
med tydningen. Jag skall endast citera,
vad kommerskollegium sade — yttrandet
är undertecknat av generaldirektör
Axel Gjöres: »De varuförteckningar,
som äro avsedda att läggas till grund för
lyxbeskattningen, äro för de olika varuslagen
kopierade på den för tullbehandling
använda statistiska varuförteckningen.
Därvid måste emellertid beaktas, att,
medan tillämpningen av den senare är
lagd i händerna på särskilt utbildade
statstjänstemän, bedömandet av tillämpligheten
i det särskilda fallet av lyxbeskattningens
varuförteckningar ankommer
på vida kretsar av befolkningen,
vars förmåga att tolka varulörteckningens
invecklade varubeskrivning icke kan
skattas alltför högt.» Det är nog så sant
som det är sagt. Detta framgår särskilt
av att när kontrollstyrelsen siinde upp
två tjänstemän till firman, förklarade
dessa, att en viss vara var ett typiskt
exempel på en skattefri sådan. Icke förty
lade kontrollstyrelsen fem veckor senare
retroaktiv skatt på just denna vara.
Dessa tjänstemän, som dock borde veta

Nr 34.

Onsdagen den 5 december 1951.

Om återbäring av varuskatt till Lifaco Aktiebolag m. m.

vad det rörde sig om och kunna läsa
varuförteckningen, förklarade alltså, att
en viss vara var skattefri. Detta bestrids
inte heller av kontrollstyrelsen, men styrelsen
förklarar, att den inte kan vara
bunden av dessa tjänstemäns uttalande.
Det är alldeles självklart, men jag har
dragit fram detta exempel för att visa,
att till och med människor, som borde
vara sakkunniga, ha misstagit sig enligt
vad motparten påstår.

Svenska konditoriföreningen, som har
ingående prövat denna fråga, har helt
ställt sig på Lifacos sida och hävdar att
bolaget har varit i god tro. Jag lägger
stor vikt vid detta, ty på frågan, huruvida
bolaget varit i god tro eller icke,
vilar hela det slutliga ställningstagandet.
Att bolaget varit i god tro bekräftas av
en rad framstående experter, både juridiska
och andra, samt vidare av rådhusrätten
och hovrätten, som noggrant prövat
själva sakfrågan och som konstaterat,
att retroaktiv skattläggning principiellt
sett är oriktig och medför vådor
ur rättssäkerhetens synpunkt. Professor
Agge, alltså en av juristerna, säger: »Att
de tilltalade ha använt sig av språkbruket
inom konditoribranschen och i vanligt
språkbruk är högst rimligt.» Jag frågar:
Vilket språkbruk skulle de eljest
ha använt sig av?

Det finns, såvitt jag kunnat finna, ingenting
i varuskatteförordningen, som
tyder på att en vara skall vara skattefri,
när den tillverkas av bagerier och konditorier,
men skattläggas, när den tillverkas
av t. ex. Lifaco. Lifaco har i möjligaste
mån handlat just. Bolaget erlade
skatten, så snart det fick kännedom om
kontrollstyrelsens ståndpunkt, således
till och med innan regeringsrättens utslag
hade fallit.

Jag skall något beröra de metoder,
som i detta sammanhang ha tillämpats.
Firman har bland annat varit utsatt
för avstängning av råvaror. Kungl.
Maj:t och kronan förklarar t. ex. i en
inlaga den 10 november 1945: »På föranstaltande
av kontrollstyrelsen hade
statens livsmedelskommission i slutet av
oktober 1941 avstängt bolaget från tilldelning
av ransonerade varor. Avstäng -

ningen upphörde, så snart kontrollstyrelsen
hade godkänt ovannämnda ordning
för skattebetalningarnas fullgörande
och därom underrättat livsmedelskommissionen.
» Jag har nämnt detta
därför att man har bestritt detta tillvägagångssätt.

Som ett exempel på hur osäker grund
man står på, när det gäller klassificeringen,
vill jag nämna, att livsmedelskommissionen
beträffande en viss vara
gav intyg på att den icke kunde hänföras
under nr 298 i varuförteckningen
och alltså icke borde skattläggas. Detta
intyg uppvisades av Lifaco för rådhusrätten
1943. Sedan satte sig kontrollstyrelsen
i förbindelse med kommissionen,
som därefter ändrade sitt beslut. Sedermera
kom det ut en ny förordning, och
då återgick kommissionen till det ursprungliga
beslutet. Jag tycker för min
del, att detta verkar godtycke i högsta
potens.

Jag kan också citera, vad hovrättsrådet
Petrén sade den 29 september 1951:
»Av utredningen i ärendet framgår också,
att kontrollstyrelsen förfarit godtyckligt
vid författningens tillämpning
med avseende å olika företagare...
Härigenom har felats mot den elementära
rättsregeln om allas likhet inför lagen.
» Jag citerar kanske väl mycket,
men jag gör det därför att jag vill ha de
direkta uttalanden som gjorts intagna i
riksdagens protokoll.

Den 30 juni 1942 fastställde regeringsrätten
kontrollstyrelsens beslut. Bolaget
hade ju där, som bekant, icke möjlighet
att demonstrera sina varor eller framföra
sina synpunkter muntligen.

Avstängningen från råvaror är enligt
min mening en ganska allvarlig sak, och
enligt de sakkunnigas utsago ha andra
firmor icke beskattats för dylika varor.
Det är, som jag sade, vittomfattande utredningar
som det rör sig om, och det
finns belägg för alla dessa uttalanden.
Det är alltså icke endast denna firma
som råkat illa ut eller som — efter vad
man påstått -— med uppsåt missförstått
varuskatteförordningen. Det finns i stället
en rad exempel på liknande fall. Jag
kan här endast citera ur ett brev till Li -

Onsdagen den 5 december 1951.

Nr 34.

Om återbäring av varuskatt till Lifaco Aktiebolag m. m.

faco från Aktiebolaget Hafnia-produkter.
Detta brev insändes i avskrift till statsministern
den 13 oktober 1950, och jag
föreställer mig, att man inte sätter på
pränt sådant som man inte kan bevisa.
Detta bolag tänkte överklaga hos regeringsrätten
men hade avråtts på grund
av svårigheterna att få rättelse och de
stora kostnaderna. »Dessutom», säger
bolagets representant, »yttrade kontrollstyrelsen
till undertecknad och även
till vår advokat, att om vi skulle överklaga
kontrollstyrelsens beslut, så skulle
kontrollstyrelsen ytterligare utöka sitt
skattekrav, varigenom den retroaktiva
skatten, som kontrollstyrelsen tvang
oss att betala, icke endast skulle utgå
från den 15 september 1943, utan i så fall
skulle dylik skatt utkrävas av oss från
den tid då lagen trädde i kraft — alltså
omkring år 1941.»

Ja, mina herrar och damer, är detta
sant, och jag har ingen anledning att
betvivla riktigheten av det, är det en
ganska allvarlig sak, tycker jag. Jag har
flera exempel, men jag skall inte ta upp
tiden med att gå in på dem. De kanske
komma fram senare under debattens
gång.

Som en följd av den polisanmälan,
som jag omnämnt tidigare, blev det en
rättegång, som pågick under cirka ett
och ett halvt år vid Stockholms rådhusrätt,
och det gällde då utredning, om
rättsstridig handling begåtts av den åtalade.

I det sammanhanget hördes ett stort
antal juridiska experter, vilkas uttalanden
styrkte den åtalades uppfattning.
Frikännandet kom också i juli 1943, och
detta frikännande fastställdes av Svea
hovrätt i november 1943. Det är viktigt
att hålla fast detta, att anmälan mot firman
kom från kontrollstyrelsen och att
saken utreddes av rådhusrätt och hovrätt,
vilka båda instanser frikände firman.
Man har med lätt hand gått förbi
detta förhållande och blandat ihop det
med en senare dom, som högsta domstolen
liar undanröjt. Men det är, tycker
jag, den första domen, som talar sitt tydliga
språk.

Sedermera instämde bolaget Kungl.

Maj:t och kronan till Stockholms rådhusrätt
med yrkande om återbetalning
av den erlagda skatten. Efter årslånga
förhandlingar fann såväl rådhusrätt
som hovrätt att domstolarna vore behöriga
att upptaga frågan. Emellertid undanröjde,
som jag nyss nämnde, högsta
domstolen dessa domar i augusti 1950
under hänvisning till att talan om återbetalande
av skatt icke kunde upptagas
av allmän domstol. Sålunda undanröjdes
rådhusrättens och hovrättens beslut,
men den omfattande, djugående och ingående
sakprövning, som dessa domstolar
hade levererat i ärendet, talar sitt
utomordentligt tydliga språk, och denna
sakprövning kan man i detta sammanhang,
såvitt jag förstår, icke komma förbi.
Man har hänvisat till högsta domstolens
utslag, men det är att märka, att
högsta domstolen inte tagit ställning till
själva sakfrågan utan endast till den
formella sidan av saken. Den har alltså
inte utsagt någonting om att det är
riktigt att uttaga skatt retroaktivt.

Saken har vidare anmälts till justitieombudsmannen,
som dock på grund av
preskriptionsbestämmelserna inte kunnat
upptaga frågan. Jag tillåter mig citera
ur en skrivelse till justitieombudsmannen,
som inlämnades den 29 september
1951. Där säger man, att professorerna
Herlitz’, Agges och Ljungmans uttalanden
»gå enstämmigt ut på att kontrollstyrelsen
utan stöd av gällande författning
ålagt Lifaco AB skattskyldighet
på sätt av domstolarna Stockholms rådhusrätt
och Svea hovrätt blivit fastslaget».

Nu skall jag inte gå in på den formella
sidan av saken, utan jag skall
bara i förbigående påminna om att det
har förelegat motioner tidigare i båda
kamrarna om förfarandet i tvister rörande
varuskattemål. De däri framförda
kraven äro nu under utredning. I varuskatteförordningen
saknas nämligen i
stort sett regler för hur tvister mellan
tillverkaren-skatteinbetalaren och staten
skola lösas, utan här har kontrollstyrelsen
ensidigt förordnat om den skatt som
skall utgå.

Man har sålunda inte för närvarande

Nr 34.

Onsdagen den 5 december 1951.

Om återbäring av varuskatt till Lifaco Aktiebolag m. m.

möjlighet att få saken prövad vid allmän
domstol utan kan endast få den
prövad i administrativ väg, slutgiltigt
av regeringsrätten. Då nu kontrollstyrelsen
intar partställning, är det klart att
det inte kan föreligga någon opartisk
utredning, innan frågan kommer till regeringsrätten
— och där finns, som jag
nyss nämnde, inte någon möjlighet till
muntlig framställning. Regeringsrättens
prövningar äro ett led i ett administrativt
förfarande av rent skriftlig natur,
som en rättslärd har framhållit i visst
sammanhang. Vid domstolarna finnes
däremot möjlighet till en allsidig och
ingående utredning.

Efter hovrättens utslag 1943 ansökte
bolaget hos kontrollstyrelsen att återfå
de retroaktivt uttagna 90 000 kronorna.
Jag skall förbigå den mellanliggande tiden
och endast beröra den interpellation,
som framställdes 1945 och som ledde
till att propositionen i ärendet framlades,
varigenom § 3 a till varuskatteförordningen
ändrades, så att Kungl.
Maj:t, »då synnerliga skäl därtill äro»,
har rätt att medgiva befrielse från eller
återbäring av varuskatt. Detta resulterade
i en återbetalning av 35 000 kronor.

Jag tillåter mig anse, att i det förhållandet
att denna summa återbetalades
ligger ett om ock dolt erkännande
av att firman icke har förfarit på ett så
olämpligt och galet sätt, som man här i
korridorerna och i utskottet har velat
göra gällande.

Det var ju också så — vilket herrarna
och damerna kanske påminna sig —
att när konstitutionsutskottets dechargememorial
i april 1951 behandlades,
fanns vid detta memorial fogad en reservation
av 9 ledamöter av konstitutionsutskottet.
Dessa reservanter yrkade
en anmälan enligt § 107 regeringsformen.
Det tillkommer — framhölls det i
reservationen —- ej konstitutionsutskottet
att ta ställning till rådhusrättens,
hovrättens, respektive kontrollstyrelsens
och regeringsrättens riktiga tolkning
och tillämpning av varuskatteförordningen
utan endast till Kungl. Maj :ts
beslut den 29 september 1950 att vägra

restitution av erlagd skatt utöver de
35 000 kronor som beviljats 1945. Vidare
säges det i reservationen, att saken
sedan år 1945 har kommit i ett
nytt läge. Man hänvisar då till rådhusrättens
och hovrättens domar och säger
vidare: »Härmed är det — även om
man med högsta domstolen utgår ifrån
att regeringsrättens utslag är avgörande
i frågan om skatteplikten — klart ådagalagt,
att det misstag som företaget begick,
då det kalkylerade sitt försäljningspris
utan beräknande av skattskyldighet,
var icke endast ursäktligt utan
i hög grad naturligt.» — »Starka skäl»,
fortsätter man, »ha sålunda förelegat att
bevilja restitution av det återstå ende

omstridda beloppet.»

I augusti 1950 vädjade Lifaco hos
Kungl. Maj:t om ersättning för den retroaktivt
uttagna skatten plus övriga
omkostnader. Detta blev avslaget.

Vad jag nu anfört var som sagt själva
stommen till det hela, och jag kan
nu sluta rätt snart med att bara citera
en del uttalanden, som gjorts i pressen.
Det har ju förekommit hundratals artiklar
i tidningar, representerande alla
politiska riktningar, i alla händelser
när det gäller demokratiska partier. Jag
kanske kan säga, att man har använt
starka ord, men jag förstår å andra sidan
efter att i veckor ha hållit på med
detta material, att det kan ge anledning
till att man reser sig upp i harm. Det
är ju för resten rätt egendomligt, om
jag får anmärka det i förbifarten, att
här ha motioner framburits i båda kamrarna
av socialdemokrater som huvudmotionärer,
men sedan är det endast de
borgerliga, som stå för reservationen.
Det visar ju för all del, att det kan vara
hoppfullt för framtiden att man inte behöver
gå så noga efter partilinjer, men
jag tycker som sagt att det är rätt egendomligt.

Jag kanske kan börja med att citera
vad Aftontidningen säger om denna fråga.
Den erkänner, att detta är ett avskräckande
exempel på godtycke och
mannamån, och fortsätter med att säga,
att »behandlingen av Lifaco kan icke
anses vara överensstämmande med

Onsdagen den 5 december 1951.

Nr 34.

Om återbäring av varuskatt till Lifaco Aktiebolag m. m.

svensk grundlag. Det är icke kontrollstyrelsen
som har beskattningsrätten.
Regeringsformen stadgar att ''svenska
folkets rätt att sig beskatta utövas av
riksdagen allena’.»

Svenska Morgonbladet säger något
som jag i hög grad vill understryka,
nämligen att »detta är en angelägenhet
icke blott för den förorättade firman
utan även för hela rättsvården i vårt
land».

Slutligen kan jag citera vad hovrättsrådet
Petrén, som har arbetat igenom
denna fråga från grunden, säger i ett
brev till Göteborgs-Tidningen med anledning
av att ifrågavarande tidning hade
tagit upp frågan. Han säger: »Varje
rättskaffens människa måste bli upprörd
över den behandling som firman
undergått från de administrativa myndigheternas
sida. Det administrativa
godtycke, som här kommit till uttryck
mot en oförvitlig firma, är för en gammal
domare helt enkelt obegripligt.»

Herr talman! I reservationen ha vi
stannat vid de summor som Lifaco direkt
har lagt ut i form av retroaktivt
uttagen skatt plus 13 000 kronor i rättegångskostnad,
vilket tillsammans gör cirka
54 600 kronor. Denna summa utgör
dock, väl att märka, endast en tredjedel
av de verkliga kostnader, som firman
har haft. Jag skall inte sticka under
stol med att jag personligen gärna
hade gått längre, men dessa summor ge
dock de fasta gränser man haft att hålla
sig till, det är direkta summor som firman
har utbetalat. Jag har kunnat stanna
vid detta och avstått från att gå längre,
ty det viktigaste för mig har varit
icke hur stor den summa är, som det
rör sig om, utan att reagera emot det
godtycke, som enligt vad jag anser mig
ha belägg för här har utövats mot en
firma. Det beklämmande är ju att staten
har ryckt fram med alla sina resurser,
så att en enskild firma har haft
mycket svårt att göra sig gällande. Principen
om likhet inför lagen har enligt
mitt sätt att so här icke tillämpats.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

Herr SÖDERQUIST: Herr talman! Fröken
Andersson har utförligt, sakligt och,
såvitt jag kunnat förstå, även övertygande
redogjort för Lifacofrågans innebörd
och för reservanternas i utskottet bedömande
av densamma. Jag instämmer såväl
i hennes yttrande som i det yrkande
hon har framställt. Härutöver vill jag
åtminstone för tillfället bara understryka
en enda sak.

Någon skyldighet för vederbörande, i
detta fall alltså Lifaco AB, att efterhöra
hos kontrollstyrelsen huruvida de varor,
som det gäller, vore beskattningsbara,
finnes icke föreskriven i författningen,
och inte heller finns det någon skyldighet
att deklarera annat än sådant, som
är beskattningsbart och som man alltså
själv anser vara skattepliktigt. Eftersom
Lifaco bedömde sina ifrågavarande varor
såsom icke skattepliktiga, så deklarerade
man dem helt naturligt inte.

Problemet blir väl då, såsom fröken
Andersson också underströk: Kan Lifacoledningen
skäligen ha ansetts ha handlat
i god tro, eller har den handlat i ond
tro vid sitt ställningstagande?

För min del kan jag i varje fall inte
finna motsatsen, alltså att man skulle ha
handlat annat än i god tro, vara bevisad.
Man har läst och tolkat författningen så
gott man kunnat och därvid kommit till
exakt samma resultat som sedermera
rådhusrätten i Stockholm och Svea hovrätt.
Jag finner därför för min del, herr
talman, att Lifacos ledande män äro i
mycket gott sällskap, ja i synnerligen
gott sällskap, när de vid författningsläsandet
och författningstolkandet förmenat,
att de haft rätt att anse varorna icke
beskattningsbara.

Jag böjer mig givetvis — och jag ber
att få understryka det alldeles särskilt,
liksom fröken Andersson här gjorde —
för vad regeringsrätten säger, att det
föreligger skattskyldighet för varorna.
Men frågan gäller nu inte detta, utan den
gäller huruvida bolaget skulle betala den
retroaktiva skatten — om jag nu får uttrycka
mig så. Då finner jag i likbet med
fröken Andersson och de övriga reservanterna
inom utskottet, att billigheten

Nr 34.

Onsdagen den 5 december 1951.

Om återbäring av varuskatt till Lifaco Aktiebolag m. m.

kräver att Lifaco får åter även återsto- när det gäller att ta ståndpunkt i ett så
den av vad det betalat retroaktivt. ytterst svårbedömt fall, bör hellre fria

Jag skall, herr talman, för närvarande än fälla, och därför kommer jag vid den
inte förlänga debatten. Jag ber att få blivande omröstningen att biträda reyrka
bifall till reservationen. servationen.

Herr ANDERSON, IWAR: Herr talman!
Vid statsutskottets behandling av
detta ärende anmälde jag en blank reservation,
och skälet därtill var, att jag ville
få tillfälle att gå igenom det omfattande
material, som hade delats ut till utskottets
ledamöter i denna fråga. Jag hade
visserligen läst en hel del om den i tidningspressen,
men jag tror det är klokt
att man inte alltför mycket litar på vad
tidningarna skriva om en hel del saker
och ting. Under den gångna veckan har
jag emellertid sökt plöja igenom, jag höll
på att säga det alltför rikhaltiga materialet.
Det är en mycket diger dossier, som
utdelats till utskottets ledamöter, och den
lär inte vara mer än en liten del av hela
det material, som finnes i ärendet. Tänk,
om advokater och andra kunde försöka
koncentrera sig litet grand! Ja, detta var
bara en from önskan.

Vid mitt studium av handlingarna har
jag emellertid inte kunnat komma förbi
den omständigheten, att två av kontrollstyrelsens
tjänstemän ha förklarat den
vara det här gäller skattefri. Men de ha
desavuerats av sina chefer, som helt haft
avgörandet i sina händer. Vidare ha ju
rådhusrätt och hovrätt frikänt, men
högsta domstolen har — märk väl — av
formella skäl upphävt domsluten.

På den andra domsvägen ■— det bör
också nämnas -—- ha de tre instanserna,
generaltullstyrelsen, kontrollstyrelsen
och regeringsrätten, varit eniga om att
varan skulle skattebeläggas.

Nu skall man visserligen som laglydig
medborgare inte försöka att rucka på
vad vårt högsta domstolsväsende kommer
till för beslut, men jag ber att få
fästa uppmärksamheten på att Kungl.
Maj :t redan genom att ha återbetalat
35 000 kronor gett sig in på den vägen.
Även om jag erkänner, att utskottsmajoritetens
Ståndpunkt kan ha goda skäl för
sig, så anser jag, herr talman, att man,

I detta anförande instämde herr Nerman.

Herr WERNER: Herr talman! Då jag
under en längre tid sökt att tränga in
i akterna i det så kallade Lifaco-målet,
må det kanske ursäktas mig att jag tar
till orda. Det finns i detta rättsfall en
del dunkla punkter, som under målets
gång fått en mycket bjärt belysning.

Målets sakinnehåll och behandling
synas mig utgöra ett varnande exempel
på vart en rättstillämpning i administrativ
ordning kan leda. Här kan man följa
en rättssökandes vanmäktiga kamp
för att få rätt och hurusom till synee
klara rättsanspråk underkännas på grund
av rent formella skäl.

I detta märkliga mål finnas dock några
fasta hållpunkter av rättsavgörande
betydelse, som borde stämt statsutskottets
majoritet till större eftertanke. För
det första har kontrollstyrelsen icke kunnat
från början grunda sitt skattekrav
på en klar författning, där varorna i fråga
finnas angivna såsom skattepliktiga.
Skatteföreläggandet har sålunda grundats
på kontrollstyrelsens eget bedömande
emot samtliga hörda experters friande
uttalande och till och med sedan kontrollstyrelsens
egna tjänstemän på ort
och ställe förklarat varorna fria. Att det
sedan utkrävdes en skatt av så rättsligt
löslig natur med retroaktiv verkan, måste
anses såsom helt rättsstridigt.

Här har kontrollstyrelsen i sig förenat
fiskalens, åklagarens och domarens roll
— det sistnämnda på den administrativa
rättstillämpningens grundval — vilket
är en kombination som inte kan vara
godtagbar i ett demokratiskt rättssamhälle.

Det som för mig är fullständigt avgörande
i målet är, att den för Lifaco ansvarige
i fullt laga ordning ställts under
allmänt åtal för brott mot hithörande
skatteförordning och efter långvari -

Onsdagen den 5 december 1951.

Nr 34.

Om återbäring av varuskatt till Lifaco Aktiebolag m. m.

ga och ingående rättegångsförhandlingar
frikänts från allt ansvar, både i rådhusrätten
och i Svea hovrätt. Härmed
synes mig själva rättsgrunden för kontrollstyrelsens
skattekrav vara undanröjd.

Vid en senare prövning av skattekravets
materiella rättsgrund i rådhusrätten
och hovrätten ha styrelsens skatteanspråk
underkänts. Att sedan högsta
domstolen av formella skäl icke ansett
sig kunna upptaga målet till saklig prövning
är icke i och för sig avgörande för
målets rättsliga innehåll. Att härefter
Kungl. Maj:t funnit skäligt att till den
rättssökande återbetala ett delbelopp av
35 000 kronor styrker att här har skett
en skattefiskalisk åtgärd, som icke vilar
på hållbar rättsgrund. Vad som är oklart
är, efter vilka principer eller grunder
Kungl. Maj :t delat beloppet. Rättvisa och
rättstillämpning kunna aldrig bli delbara
begrepp.

Jag kan icke finna annat än att här
föreligger en klar skyldighet för staten
att återbetala det retroaktiva skattebelopp,
som på så godtyckliga grunder avtvingats
Lifaco, och jag kommer alltså att
på grund av de rättsgrundsatser, som
jag här med stor styrka vill hävda, rösta
med reservationen, vilken jag hemställer
till kammaren att stödja.

Herr LEANDER: Herr talman! .lag kan
ju först instämma med föregående talare
i det avseendet, att detta ärende
ju är ett sådant ärende som man kan
hålla på att diskutera i timtal och framföra
skäl för och emot i det oändliga. Jag
skall emellertid försöka att framföra utskottets
synpunkter så kortfattat som
möjligt.

Motionen såväl som reservationerna
haseras väsentligen på två teser eller påståenden.
För det första påstår man, att
varuskatteförordningen var oklar, att de
här omstridda varorna icke voro upptagna
i densamma, att Lifacos ledning
icke kunde av författningen utläsa att
dess tillverkningar vore skattepliktiga
och att skatt ej bort påföras bolaget, åtminstone
icke före kontrollstyrelsens

ingripande. Detta antagande anses vara
styrkt genom underrätternas frikännande
domar i målet. Varuskatt torde således
ha uttagits utan stöd av författningen.
Kontrollstyrelsen skulle med andra
ord ha förfarit godtyckligt och lagstridigt.

För det andra gör man gällande, att
Kungl. Maj:t såväl i regeringsrätten som
i statsrådet icke beaktat det — som man
påstår — felaktiga i kontrollstyrelsens
beslut att ålägga Lifaco skatt från tiden
för författningens kungörande och att
Kungl. Maj :t bort restituera hela den
enligt bolagets och motionärernas mening
orättvist uttagna varuskatten.

Med stort patos har i denna process
åberopats grundlagens paragraf om svenska
folkets frihet och svenska folkets
rätt att sig självt beskatta. Del har gjorts
gällande, att kontrollstyrelsen med stöd
av generaltullstyrelsen och även av
Kungl. Maj:t ingripit i denna riksdagens
rätt att ensam pålägga skatt.

Även hovrätten framhåller, att beskattningsrätten
icke kan överlåtas åt vare
sig Kungl. Maj:t eller annan statlig förvaltningsmyndighet
och att vederbörande
myndighet, i detta fall kontrollstyrelsen,
icke kan på grund av något givet bemyndigande
för kronans räkning uttaga
skatt för annan vara än som genom skatteförordningen
angivits såsom skattepliktig.

Från kronans sida har betonats, att
förut ha grundlagens bestämmelser om
riksdagens ensamrätt att pålägga skatt
aldrig ansetts innefatta förbud mot att
på stats- och förvaltningsmyndighet samt
Kungl. Maj:t överlåta tillämpningen av
vederbörligen tillkomna skattebestämmelser.

Lika självklart som det är att riksdagen
ensam har riitt att svenska folket beskatta,
lika självklart borde det vara, att
de administrativa och dömande myndigheterna
skola kunna tolka och tillämpa
lagarna. Men man får ju här skilja på
lagstiftning och lagarnas tillämpning.
Varje medborgare — jag kan påpeka det
redan nu — har ju möjlighet och rätt
att, i den mån han anser sig illa behandlad
i lägre rättsinstanser, framföra kla -

Nr 34.

Onsdagen den 5 december 1951.

Om återbäring av varuskatt till Lifaco Aktiebolag m. m.

gomål i högre instanser. När varuskatteförordningcn
av riksdagen antagits, var
kontrollstyrelsen den myndighet, som
skulle övervaka och fatta beslut om dess
tillämpning. Varuskatteförordningen är
utformad i anslutning till tulltaxan. Den
vara, som enligt tulltaxan är tullbelagd,
skall även vara skattebelagd. I tveksamma
fall får kontrollstyrelsen officiellt
eller under hand inhämta yttrande från
generaltullstyrelsen, huruvida en vara
skall skatteheläggas eller icke.

Samtliga här omstridda varor äro enligt
generaltullstyrelsens mening skattepliktiga,
då de alla äro belagda med tull
för införsel. Ingen av Lifacos varor
namnes i de till förordningen fogade
anmärkningarna om undantag. Samtliga
falla enligt tullstyrelsens och kontrollstyrelsens
mening under begreppet konfityrer.

Denna kontrollstyrelsens uppfattning
har också delats av Kungl. Maj:t i regeringsrätten
och i statsrådet. Enligt
högsta domstolen äro dessa myndigheter
i skattemål lagenligt de slutligt avgörande
instanserna. Att Lifacos krav på
återfående av varuskatten bifallits av underrätterna
kan icke anses bindande då
dessa icke varit behöriga att döma i
varuskattetvister över huvud taget.

Lifacos krav på varuskatterestitution
är således avgjort av den myndighet som
allena har att i sista hand avgöra dylika
tvister, nämligen av Kungl. Maj:t. Högsta
domstolen är enhällig i sin dom då den
förklarar att underrätterna icke äro behöriga,
och den har tagit upp denna
fråga om behörigheten efter en enhällig
framställning från nedre justitierevisionen.

Reservanterna ha understrukit att skäl
synas tala för en välvillig behandling
av motionen. Jag vågar säga, att Lifaco
blev mycket välvilligt behandlat då
Kungl. Maj:t beslöt en återbetalning av
de 35 000 kronorna. Jag utgår ifrån att
regeringen — jag kan i förbigående påpeka
att vi då hade samlingsregering —
prövade ärendet ingående och kom till
det resultatet att det inte fanns skäl att
gå längre i välvillighet.

Det tillägg till varuskatteförordningen

av den 25 maj 1945, som tillkom efter
professor Herlitz’ interpellation, förutsätter
såväl en restriktiv tolkning som
att återbäringen skulle kunna begränsas
till skälig del av det återkrävda skattebeloppet,
om nu återbetalning över huvud
taget skulle ifrågakomma.

Hur befogat var då Lifacos krav på
återbäring? Kontrollstyrelsen tillställde
bolaget förordningen om varuskatt när
den utkom. De båda direktörerna
Eichenberg och Jettman gingo gemensamt
igenom kungörelsen. Då deras
varor ej voro särskilt nämnda kommo
de överens om att de ej voro berörda av
varuskatten och gjorde ingen anmälan.
När man i motionen anför att Lifaco vid
förordningens utfärdande undersökte
huruvida bolaget var skattepliktigt men
kom till negativt resultat, bör det påpekas
att den undersökningen utfördes av
de båda direktörerna ensamma. På särskild
förfrågan har direktör Eichenberg''
förklarat, att de vid det tillfället inte
sökte någon kontakt vare sig med kontrollstyrelsen
eller med någon utomstående.

Jag får säga, att detta synes mig vara
en ganska lättvindig undersökning. Det
är kanske förklarligt att direktör
Eichenberg, som är utlänning, åtminstone
vid den tid författningen tillkom
icke tillräckligt behärskade svenska
språket och naturligtvis heller inte
svensk författningspraxis tillräckligt för
att på egen hand kunna avgöra och bedöma
varuskatteförordningens innebörd.
Det är möjligt att Lifacos ledning handlat
i god tro, jag vill inte påstå att den
så inte har gjort. Men vad jag vågar påstå,
det är att ingen kan bevisa att den
verkligen har handlat i god tro. Man
kan nog inte helt utesluta den möjligheten
att den tog en chans enligt maximen
»går det så går det». Men härom
vill jag ingenting bestämt säga. Att Lifaco
sedan vidhöll och förfäktade att bolaget
ansåg sina tillverkningar skattefria
var ju, kan man säga, en ren försvarsåtgärd.

Det är tämligen meningslöst att gå in
på allt detta juridiska och sakkunniga
penetrerande av hurdana varorna voro.

Onsdagen den 5 december 1951.

Nr 34.

Om återbäring av varuskatt till Lifaco Aktiebolag m. m.

Huvudsakligen har striden stått om begreppet
konfityrer. För att få de ifrågavarande
beskattningsspörsmålen och
varudefinitionerna bedömda av fackmän
i konfityrbranschen anmodade kontrollstyrelsen
verkställande direktören hos
Marabou AB Throne-Holst, tillika byråchef
i industrikommissionen, och direktören
för Förenade chokladfabrikerna
Öfverberg att avge utlåtande, om de ansågo
att skatteplikt förelåg för Lifacos
varor. De ha inte bara funnit de av kontrollstyrelsen
skattebelagda varorna skattepliktiga
utan även vissa andra som
inte upptagits, och de påpeka att det
förhållandet att varorna utgöra halvfabrikat
icke kan fritaga från beskattning.
I förordningen talas om varor för avsalu
eller för vidare bearbetning. Även sistnämnda
varor falla alltså under skatten.

Jag har förut framhållit att generaltullstyrelsen
har funnit de omstridda
varorna skattepliktiga. Generaltullstyrelsen
baserar sina utlåtanden och beslut
i tvistiga fall på analys av varorna vid
tullverkets laboratorium. I sitt utlåtande
av den 23 januari 1945 utgår även hovrättsrådet
Petrén ifrån att tullens laboratorium
analyserar varorna innan de
skatt ebestämmas. Följaktligen, säger
hovrättsrådet Petrén, synes skatteläggningen
i sista hand bero på en laborators
omdöme, även om detta omdöme
går stick i stäv med sakkunnigas utsago.
Nog synes det mig ganska rimligt
att tullstyrelsen mera litat på det resultat
dess eget laboratorium kommit till
än på vad andra, utomstående, uppge
i fråga om varornas kvalitet och innehåll.
''

Det är över tusen företag som drabbats
av varuskatten, men i intet fall ha
sådana synpunkter och sådana anspråk
förts fram som de Lifaco söker hävda.
Om Lifacos ledning handlade i god tro,
när den uraktlåt att göra anmälan till
kontrollstyrelsen vid skatteförordningens
utgivande, kan detta anses som en
förmildrande omständighet i fråga om
straffpåföljd för uteblivandet av anmälan,
men det kan helt naturligt icke
medföra befrielse från skattens erläggande.
Det synes anmärkningsvärt att

Lifaco, som kom i kontakt med ett par
tusen avnämare och även med andra
firmor, under hela fem månaders tid
inte gjorde något försök att närmare
underrätta sig om huruvida dess tidigare
uppfattning verkligen var riktig.
Lifacos likgiltighet i detta avseende avsticker
ganska bjärt mot fabrikanternas
i allmänhet.

När Lifaco efter polisanmälan pålades
skatt från och med dagen för författningens
utgivande skedde detta i laga
ordning. Här är det inte fråga om någon
retroaktiv beskattning, då skatteplikt
förelåg genom författningens
ikraftträdande. För att en beskattning
skall kunna betraktas som retroaktiv
måste den träffa åtgärder, som företagits
före beskattningsbestämmelsernas
tillkomst. Att vederbörande skattepliktige
icke själv anser sig skattskyldig kan
väl inte i och för sig anses utgöra tillräcklig
grund för skattebefrielse.

Jag påpekar ännu en gång, att anser
sig vederbörande orättvist behandlad
har han möjlighet att få sin rätt prövad i
högsta skatteinstans. Så har även Lifaco
handlat. Lifaco har fått saken prövad i
rikets högsta instans i skattemål, regeringsrätten,
och fått avslag. Den sista
möjligheten, att hos Kungl. Maj:t söka
att av nåd bli befriad från domens materiella
innebörd, har Lifaco också försökt
med känt resultat. Med stöd av
riksdagens bemyndigande har Kungl.
Maj :t efterskänkt 35 000 kronor av det
ådömda skattebeloppet. Detta har Lifaco
betraktat som ett erkännande av dess
krav, men endast som halv rättvisa.
Kungl. Maj:t har med andra ord icke
skapat full rättvisa, alltså handlat orätt.

Såvida man inte i likhet med en hel
del journalister och även andra utgår
ifrån att vederbörande myndigheter,
kontrollstyrelsen, tullstyrelsen och regeringsrätten
samt även Kungl. Maj:t i
statsrådet, medvetet göra, som det står
i en rubrik till en artikel av Halvar
Sundberg, »högsta rätt till högsta orätt»,
måste ju dessa myndigheters utlåtanden
tillmätas minst lika stor betydelse och
anses lika om inte mera vederhäftiga :in
alla deras, som ha fört Lifacos talan och

Nr 34.

Onsdagen den 5 december 1951.

Om återbäring av varuskatt till Lifaco Aktiebolag m. m.

baserat sina påståenden på i detta fall
föga ingående kännedom om fakta.

Högsta domstolen har förklarat underrätterna
icke behöriga att döma i skattetvister
och undanröjt deras domar. Bolaget
ålades tillika att ersätta kronans
rättegångskostnader vid rådhusrätten
med 13 000 kronor. Om högsta domstolen
samtidigt haft någon uppfattning i
sakfrågan och på något sätt prövat den
kan jag inte yttra mig om, men man kan
nog med fog anse det inkonsekvent och
ologiskt att förpliktiga Lifaco att gälda
kronans rättegångskostnader om det
kunde anses att dess talan borde bifallas.

När jag började syssla med den här
saken hade jag nog som så många andra
en förutfattad mening — även om här
inte precis hade begåtts ett justitiemord,
så kunde man nog i alla fall säga att
kontrollstyrelsen hade handlat byråkratiskt
och egenmäktigt. Efter hand som
jag har varit nödsakad att syssla med
ärendet har emellertid denna min förhandsinställning
reviderats, och jag vill
nu sluta med att yrka bifall till utskottets
förslag.

Fröken ANDERSSON (kort genmäle):
Herr talman! Jag skall bara helt kort
säga att icke heller jag haft någon förutfattad
mening i saken men icke förty
kommit till rakt motsatt resultat efter
studium av samma handlingar som herr
Leander studerat.

Herr Leander sade, att Lifaco blivit
välvilligt behandlat. Det tycker jag var
det sorgligaste i hela hans anförande.
Skall verkligen gemene man, som skall
tyda en förordning, behöva gå till laboratorier
och låta göra ingående undersökningar
för att kunna begripa vad som
är skattepliktigt eller inte?

Herr Leander nämnde utredningen om
vad som menades med konfityrer. Den
går på 60 maskinskrivna sidor, och den
borde vara ett strålande uppslag för våra
revyförfattare. Tv något löjligare har jag
sällan läst. Vad är konitfyrer? Är glass
kontifyr? Ja, ätes det i en strut är det
konfityr, men ätes det med sked från
tallrik, är det inte konfityr.

Regeringsrättens utslag som herr Leander
refererar till tar icke, så vitt jag
förstår, upp frågan om retroaktiv beskattning
utan finner endast att varan
är skattepliktig, och ingen har gått emot
den domen.

Vidare säger herr Leander, och det
är huvudsaken av alltihop, att han inte
kan bevisa att firman inte har handlat
i god tro. Nej, det kan han inte! Och i
och med det har herr Leander de facto
tagit en positiv ställning till reservanternas
begäran.

Herr WERNER (kort genmäle). Herr
talman! När herr Leander så vitt jag
hörde rätt söker göra gällande, att det
här icke är fråga om utkrävande av retroaktiv
skatt, så är detta icke riktigt.
Hela det belopp varom här är fråga har
utkrävts bakåt utan att skattekravet kunnat
grundas på en klar författning, som
angiver att dessa varor ha varit skattebelagda.
Utkrävandet har alltså skett
efter kontrollstyrelsens eget bedömande,
emot hörda experters samstämmiga utsago
att dessa varor icke vore skattepliktiga.
Jag menar därför att själva anspråket
på skatt har ett mycket svagt
och ogrundat rättsinnehåll.

Herr PETRÉN: Herr talman! Jag har
noggrant sökt sätta mig in i denna fråga
och kommit till det resultatet att Lifacos
sak är en rättvis sak. Reservanterna
ha redan berört alla enskildheterna
i denna fråga. Jag har begärt ordet närmast
för att få lägga till några synpunkter.

Lifaco har nu under ungefär tio år
fört en kostsam strid för sin sak. Detta
har haft vissa återverkningar. Genom
bolagets envishet att hålla ut i denna
kamp ha brister påtalats i varuskatteförordningen,
och det har blivit klart
att den ordning som nu gäller särskilt
i fråga om besvärsmöjligheter icke är
tillfredsställande ur rättssynpunkt. Detta
har onekligen indirekt kommit fram genom
Lifacos hårda strid för sin sak.
Framhävandet av dessa brister har re -

Onsdagen den 5 december 1951.

Nr 34.

Om återbäring av varuskatt till Lifaco Aktiebolag m. m.

dan lett till att riksdagen vid två olika
tillfällen fattat beslut. Det ena skedde
1945, då varuskatteförordningen fick ett
tillägg i form av en särskild paragraf,
som gav Kungl. Maj:t möjlighet att medgiva
återbäring. Det andra är, att vid
vårriksdagen hemställde riksdagen om en
utredning om vad som kunde göras för
att uppnå större rättssäkerhet, bättre
rättsskydd och bättre besvärsmöjligheter.
Samtidigt yrkades att man skulle undersöka
möjligheterna att tillskapa regler
för förhandsbesked av kontrollstyrelsen
i sådana frågor som det här gäller.

Detta innebär enligt min mening att
firman Lifaco och de som ha arbetat i
denna fråga ha berett väg för en större
rättssäkerhet på detta område. Av den
större rättssäkerhet, som vi hoppas skall
uppnås, kan inte Lifaco på vanligt sätt
bli delaktigt.

Jag tycker att vi här ha en fråga där
det gäller att skydda enskild mans rätt,
och jag anser det stötande för rättsmedvetandet
om inte reservationen blir bifallen
och en restitution utgår till bolaget.
Jag instämmer sålunda i tidigare
yrkande om bifall till reservationen.

Herr BERLITZ: Herr talman! Det

spörsmål som riksdagen här har att behandla
är verkligen utomordentligt
vanskligt att tränga in i. Det är även
för jurister av facket en ganska komplicerad
fråga, som det fordras åtskillig
möda att riktigt få ett grepp om.

Under sådana förhållanden kan man
inte annat än beklaga knappheten i utskottets
utredning om denna sak, då utskottet
uttalar såsom det avgörande här
att »den prövning, som utskottet på
grundval av ett omfångsrikt utredningsmaterial
ägnat den föreliggande frågan»,
har »ingivit utskottet» den övertygelsen
att Lifacos krav inte bör bifallas. Jag
skulle vilja hävda, att nog kunde kamrarna
ha begärt att få en klarare utredning
av den rättsfråga som här föreligger.
Såsom jag strax skall påpeka har
den enligt min tanke fullkomligt avgörande
frågeställningen här icke blivit berörd.

Denna korta skrivning ger också anledning,
då man har hört om allt »snack»
som går om denna sak i korridorerna,
att fråga: Finns det måhända några argument
i saken som föras man och man
emellan och som man försöker att övertyga
folk med, men som inte bringas
fram i ljuset i denna debatt? Jag skulle
vilja hemställa att sådana argument fördes
fram offentligt så att man får pröva
om de kunna vederläggas. Till dem som
ha hört sådant tal av det ena eller andra
slaget vill jag rikta en vördsam vädjan
att inte ta hänsyn till det förrän det
fått den prövning det bör få i en offentlig
debatt.

Jag ser saken så att här kan man anlägga
två betraktelsesätt. Kort uttryckt
skulle jag kunna formulera dem i två
frågor: Var beskattningsåtgärden i överensstämmelse
med lagen? År det skäligt
att vederbörande får restitution?

Åtskilliga meningar ha uttalats både i
den offentliga debatten — och det med
mycken skärpa — och här i kammaren
om huruvida allt här har gått rätt till.
Överensstämmer det med regeringsformen
att myndigheterna bestämma? Ha regeringsrätten
och kontrollstyrelsen tolkat
vederbörande författning rätt? Har
från myndigheternas sida skett ett upprörande
justitiemord, eller har ett sådant
inte skett?

Självklart finnas i denna fråga tre
olika uppfattningar. Somliga säga:Här ha
myndigheterna handlat galet, och därför
vilja vi nu att riksdagen skall ställa allt
till rätta. Andra finnas som ha kommit
till den övertygelsen att regeringsrättens
beslut är riktigt. För det tredje finns
det sådana, och till dem hör jag, som
icke tilltro sig att i den kinkiga frågan
om hur denna utomordentligt konstiga
författning skall tillämpas under ansvar
fälla ett omdöme om det har varit riktigt
eller icke.

Nu vill jag lägga min argumentation
på den bogen att vi inte ha att fråga
efter huruvida detta avgörande var riktigt
eller inte. För att spelsa till och
konkretisera frågeställningen vill jag
alltså säga att jag riktar mitt resonemang
till dem som sitta här i salen och anse,

Nr 34.

Onsdagen den 5 december 1951.

Om återbäring av varuskatt till Lifaco Aktiebolag m. m.

antingen att regeringsrätten hade rätt,
eller att det är en sak som vi inte skola
lägga oss i.

Den argumentering som jag då vill
föra, den synpunkt som jag bär vill anlägga,
har inte med ett ord diskuterats i
utskottets utlåtande. Denna synpunkt innebär
på intet vis, för att anknyta till
några yttranden som ha fällts i dag, att
vi skulle rubba på regeringsrättens beslut,
inte heller att vi skulle meddela
någon befrielse från skattens erläggande.
Skatten är beslutad en gång. Här ligger
saken annorlunda till.

Frågan ligger uteslutande till på detta
vis: Skall här ske en återbetalning alldeles
vid sidan av lagens regler på den
grund att det var i hög grad ursäktligt
att vederbörande fattade denna skatteförfattning
på det sätt som skedde? Skall
en återbetalning beviljas på grund av
denna obilliga retroaktiva beskattning?

Låt mig försöka precisera vad detta innebär.
Att man beskattas med tillbakaverkande
kraft, att skattemyndigheterna
ingripa i efterhand och lägga på en
skatt där man inte har väntat det — ja
det är en sak som man i och för sig får
finna sig i, och det i åtskilliga sammanhang.
Det är fullkomligt naturligt, om
det är en tydlig skattelag som det gäller
att tillämpa, att man får finna sig i det,
om man har begått ett misstag. Det är
också jämförelsevis rimligt då det gäller
vanlig direkt beskattning, om man alldeles
opåräknat drabbas av skatt för en
inkomst som man trodde var fri, och
detta även när skatten kommer långt efteråt.
Det känns hårt, det svider i skinnet,
men det måste naturligtvis vara på
det viset. Det är ingenting att göra åt
den saken.

Men här tillkommer det två saker, som
vi inte få glömma i detta sammanhang
och som äro kärnpunkterna i det hela.
Här rör det sig om en s. k. övervältringsxkatt
där staten betjänar sig av det
bekväma maskineriet att kräva ut pengar
av en man, företagaren, under den förutsättningen
att han sedan vältrar över
sin skattekostnad på dem som köpa av
honom. Denna anordning ha vi ju på en
hel del olika områden. Den innebär att

staten använder företagarna såsom skatteindrivare
— så skulle man kanske kunna
säga för att förenkla det. Men jag
menar, att då är det oerhört ömtåligt
att låta en sådan skatteindrivare få umgälla
ett ursäktligt misstag. Det är något
helt annat än motsvarande förhållande
med avseende på den direkta beskattningen.
Kommer den retroaktivt så drabbar
den ju den som skatten är avsedd
att drabba, skattedragaren själv. Men
den retroaktiva övervältringsskatten
medför stick i stäv med hela skattelagstiftningens
mening att skatten kommer
att drabba funktionären eller mellanhanden,
den som skall fungera å statens vägnar,
i stället för att drabba kunderna och
allmänheten. Det är därför retroaktiviteten
är så ömtålig och ytterligt betänklig
vid en övervältringsskatt.

Så kommer då frågan om huruvida
lagen är så tydlig att vederbörande bort
kunna förstå den. Borde företagaren ha
förstått, hur lagen skulle tillämpas av
regeringsrätten? Eller var det ursäktligt
att han inte gjorde det?

Jag tror inte det har riktigt strukits
under, hur fantastiskt illa ställd den enkle
medborgaren är i detta läge. Då det
skrives läroböcker i finansrätt och sådant
brukar man hålla på att det är en
mycket viktig sak, att skattelagstiftningen
utformas så att den ej får en utvidgande
tillämpning. Lagen skall verkligen
vara sådan att medborgarna se, i vilka
fall skatt skall utgå, och det skall inte
finnas någon möjlighet för myndigheterna
att glida ut över denna gräns. Hur
förhåller det sig nu i fråga om denna
varuskatt? Jo, för att veta vad som är
varuskattebelagt skall man först gå från
varuskatteförteckningen till något som
heter tulltaxeförteckningen. Nå, den kan
man ju kosta på sig att slå upp. Men hur
skall man läsa den? Tulltaxeförteckningen
skall man läsa — nu, mina damer
och herrar, citerar jag en inlaga från
kronan själv hos högsta domstolen —
med den tolkning som »givits i praxis
vid tulltaxans tillämpning». Alltså, den
enkle företagaren hänvisas till att ta reda
på först och främst tulltaxeförteckningen
och sedan allsköns rättsfall — jag vet

Onsdagen den 5 december 1951.

Nr 34.

Om återbäring av varuskatt till Lifaco Aktiebolag m. m.

inte vad det finns för publikationer därom
— och så sätta sig ned och av dem
dra sina slutsatser om hur myndigheterna
kunna komma att behandla hans
vara.

Det finns ju en liten hjälp. Det ges ut
någonting som heter varuhandboken.
Men i samma inlaga från kronan betonas
mycket noga, att man inte skall vänta
sig, att den ger upplysning om all praxis
vid tulltaxeförteckningens tillämpning.
Det hela är så invecklat, att man inte
kan lita på varuhandboken.

Ho kan varda beståndande, mina damer
och herrar, i skattemål, om det ställes
sådana krav på en?

Då kan man ju säga, att vederbörande
väl kan gå och höra sig för och ta reda
på saken. Men vi skola komma ihåg, att
detta önskemål, som en skattedragare har
i många lägen, att kunna på förhand få
ett bindande besked, så att han vet vad
han har att rätta sig efter i skattehänseende
— detta önskemål ha vi med avseende
på den direkta beskattningen tillgodosett
först i år genom riksskattenämndens
inrättande. På andra områden, exempelvis
det som vi här behandla, finns
inte en sådan möjlighet. Jag har inte någon
laglig möjlighet att gå till myndigheten
och få ett besked som jag kan lita på
och som jag kan rätta min prissättning
efter. Vederbörande har frågat några
tjänstemän, och han har fått ett besked
som gick stick i stäv mot vad kontrollstyrelsen
sedan sade. Längre kunde han
inte komma.

Så kommer nu en sak till, som belyser
denne mans läge, och det är här som
domstolarnas behandling av saken kom
in. Med min utgångspunkt vill jag ju
inte åberopa domstolarnas avgörande för
bedömandet av själva beskattningsfrågan,
därför att jag anser att det är regeringsrätten
som har att döma om den
saken. Men domstolarnas avgörande är
av en oerhörd betydelse ur en annan
synpunkt; deras avgörande bringar saken
i ett helt annat läge än det den befann
sig i då restitution söktes första
gången, år 1945.

•lag menar, att dessa domstolsavgöranden
— vid vilka ett stort antal högtstå r»

Första kammarens protokoll 1951. Nr 34.

ende jurister i hovrätten och Stockholms
rådhusrätt ställt sig på exakt samma
linje som denne företagare själv — visa
för oss så klart som vi någonsin kunna
begära hur kinkigt hans läge var. Här
har faktiskt en rad högststående jurister
efter noggrant funderande kommit
till samma uppfattning som han. Lifaco
AB har alltså handlat på det sätt som en
rad hovrättsråd och rådmän skulle ha
handlat, om de varit i samma läge. Vad
kunna vi mera begära?

Från dessa utgångspunkter, herr talman,
måste jag alltså fråga mig: Vad är
det som har förevarit här? Man har sagt
hårda ord och talat om justitiemord och
rättsskandal osv. Det hör inte till mitt
språkbruk att använda sådana ord. Men
jag vill trycka på att om det har skett
något som kan uppröra oss i sinnena,
så är det framför allt det förhållandet,
att vi stifta lagar, som äro så utomordentligt
svårtillgängliga för medborgarna,
som ställa dem i en sådan ytterst besvärlig
situation och som medföra kostnader
för dem, som vi aldrig ha avsett
och som äro ytterligt orimliga. När så
är fallet, då är det naturligt att vi träda
in för att rätta till vad som har skett.

Det är därför, herr talman, som jag
utan tvekan kommer att ansluta mig till
reservationen.

I herr Herlitz yttrande instämde herrar
Forslimd och Lindén.

Herr KARLSSON. GUSTAF: Herr förste
vice talman! Jag följde med stor uppmärksamhet
herr Herlitz’ anförande, och
jag försökte få klart för mig vad han
egentligen ville. Han slutade — ganska
oförmodat, får jag säga — med att yrka
bifall till reservationen, tv gång efter
annan åberopade herr Herlitz våra ansvariga
domstolar och ansåg, att om regeringsrätten
sagt sitt ord, så får det stå.
I stället lå vi se till att vi stifta så enkla
och klara lagar, att gemene man också
kan förstå dem. I detta sista önskemål
instämmer jag av fullaste hjärta.

I sitt anförande talade herr Herlitz
mindre om saken iin om ramen omkring
denna sak, nämligen om lagarna och

Nr 34.

Onsdagen den 5 december 1951.

Om återbäring av varuskatt till Lifaco Aktiebolag m. m.

hur de äro skrivna. Det var, såvitt jag
fattade det, huvudtemat i herr Herlitz
anförande, och jag bär som sagt ingenting
emot att vi sträva efter att åstadkomma
enkla och klara föreskrifter. Jag
överlåter i första hand till de rättslärde
att försöka ge oss lekmän förslag till
sådana bestämmelser.

I sak gäller dagens fråga, huruvida
riksdagen skall besluta att bevilja 54 618
kronor 95 öre till Lifaco AB. När en
lekman i statsutskottet har måst ta ställning
till denna fråga, har det för honom
— i vart fall för mig — funnits
två säkra hållpunkter.

Den första hållpunkten, herr förste
vice talman, är regeringsrättens utslag.
Överge vi den ståndpunkten, att vi skola
förlita oss på de högsta dömande och
beslutande instanserna på respektive
områden och försöka justera deras utslag
efter känslor och stämningar, då ha
vi släppt någonting så väsentligt i vårt
samhälle, att vi inte kunna handla så —
i vart fall kan jag det inte. Jag vill inte
alls göra gällande, att reservanterna inte
skulle ha en grund att stå på Det är
väl bara en omdömesfråga, vilken grund
man godtar. Men jag för min del godtar
inte någon annan grund än den som
domstolarna ha gett i detta fall. Vad som
herr Herlitz så mycket var inne på —-att omskapa de regler som domstolarna
skola döma efter •— är ju en helt annan
sak.

Vidare har man åberopat, att det ändå
har varit två domstolar som ha velat
fria bolaget från att betala denna skatt,
nämligen Stockholms rådhusrätt och
Svea hovrätt. Frågan gick därefter genom
kronans försorg till högsta domstolen.
Denna förklarade dessa båda instanser
icke behöriga att döma i målet.
Men här ber jag att få fästa kammarledamöternas
uppmärksamhet på en för
alla väsentlig sak, som herr Leander
också erinrade om, nämligen att högsta
domstolen ålade bolaget att betala rättegångskostnaderna.
Detta är den andra
hållpunkten. Man behöver inte vara jurist
för att veta, var betalningsskyldigheten
i skattefrågan skulle ha legat, därest
högsta domstolen skulle i sak ha

prövat ärendet. Vi veta alla, att den som
som av domstol anses skyldig skall betala
rättegångskostnaderna både för motparten
och för sig själv. Är det någon
som tror att högsta domstolen skulle
ha fällt ett sådant utslag som den gjorde,
om den skulle ha cnsett att bolaget
blivit orättvist behandlat?

Det är sålunda de hållpunkter som en
lekman här har, och jag har som sagt
hållit fast vid dem i mitt bedömande.

Då kommer frågan, om det föreligger
sådana ekonomiska eller humanitära
skäl som motivera, att riksdagen ändå
skulle göra några justeringar av domstolsutslagen.
Vi ha ju fått en författning,
enligt vilken Kungl. Maj:t skulle
ha möjlighet att göra vissa justeringar
vid tillämpningen av varuskatteförordningen.
Detta har Kungl. Maj:t också
gjort. Såsom åberopats på flera håll har
Kungl. Maj:t beslutat att betala tillbaka
35 000 kronor till bolaget. Detta beslut
har nu tagits till intäkt för ett påstående,
att man också i Kungl. Maj:ts kansli
hade en känsla av att bolaget har blivit
orättvist behandlat. Jag känner inte
motiven för Kungl. Maj :ts beslut i detta
hänseende, men jag har anledning att tro,
att det betraktades mera såsom en praktisk
fråga än såsom en rättslig procedur,
när man i kanslihuset beslutade att betala
de där 35 000 kronorna. Det skulle
inte förvåna mig, om finansministern —
det var väl han som i första hand hade
med ärendet att göra — sade sig, att det
kunde vara värt 35 000 kronor att få ett
slut på diskussionerna i detta spörsmål.

Jag ser ju, att det är en och annan i
församlingen som skakar på huvudet
och tycker, alt detta är att ta alltför
lättvindigt på en rättsfråga. Men jag anser,
att man inte behöver hyckla alltför
mycket med de hör rättsproblemen heller.
Praktiska synpunkter göra sig gällande
på så många områden, och man
får ta hänsyn också till dem. Jag påstår
som sagt ingenting bestämt härvidlag,
eftersom jag ingenting bestämt vet, men
jag säger mig, att det skulle ha varit
möjligt att ett sådant resonemang förts.

För lekmannen, herr förste vice tal -

Onsdagen den 5 december 1951.

Nr 34.

Om återbäring av varuskatt till Lifaco Aktiebolag m. m.

man, gäller då frågan: Skola vi här justera
regeringsrättens dom? Då komma
vissa som jag tycker perifera omständigheter
in vid bedömandet. Man kan sålunda
ta reda på hur Lifacos verksamhet
har lönat sig, om vederbörande äro
i ekonomisk misär, hur de ha skött sig
som människor och medborgare osv. Jag
medger gärna, att det är ganska perifera
omständigheter i själva målet, men
de spela väl ändå in en liten smula vid
avgörandet.

Man finner då, att bolaget inte torde
vara så illa ställt i ekonomiskt hänseende.
Rörelsen har utan tvivel varit mycket
lönande. Aktiekapitalet i företaget
var ursprungligen 20 000 kronor, fördelat
på två personer med 10 000 kronor
var. Den enes affärsmetoder gåvo i annat
sammanhang för något år sedan upphov
till mycket stora rubriker i tidningarna,
men jag har inte nu anledning
att ge mig in på det. Han löstes
så ut av den andre för 65 000 kronor.
Omsättningen var år 1940 ungefär
100 000 kronor, år 1941 ungefär 400 000
kronor och år 1948 en och en halv miljon
kronor — allt på ett aktiekapital av
20 000 kronor.

Till dessa perifera omständigheter
kommer, att priskontrollnämnden fick
anledning att titta på Lifacos tillverkningar.
Åtminstone på en vara nedsattes
priset från 3 kronor 75 öre till 2
kronor 75 öre per kilo, och det skedde
så sent som den 1 april 1942. Alltså
kunna vi själva räkna ut hur pass vinstgivande
rörelsen varit.

Därtill kommer, herr förste vice talman,
en omständighet som jag inte gärna
vill nämna. Emellertid talade herr
Herlitz om att det tisslas och tasslas i
korridorerna och han undrade, om det
fanns några särskilda argument som
man inte vågade dra fram. Jag har för
min del inte tisslat och tasslat i några
korridorer, och jag har inte hört någon
annan göra det heller, .lag har över huvud
taget inte bytt ord med någon om
detta ärende, sedan det var uppe i statsutskottet.
Men det är ju veterligt för var
och en som följer tidningspressen, att
den ansvarige för bolaget i andra sam -

manhang har ådömts böter för deklarationsfel.
Nu kan man säga — och det
kommer att bli sagt med mycken emfas,
det är jag alldeles övertygad om — att
detta icke alls hör till saken. Jag har erkänt,
att det är perifera omständigheter.
Men, mina damer och herrar, när det
gäller att bedöma, om detta företag och
männen i dess ledning kunna vara värda
att man avviker från ett domslut, då
kan man enligt min mening pröva även
sådana här omständigheter —. Och då
säger jag mig, att det inte finns någon
anledning att efterskänka något ytterligare
av den skatt som bolaget på ett lagenligt
sätt har blivit ålagd att betala.

Jag har nog på känn, att det möjligen
kommer att sägas efter mitt anförande,
att detta är alltför enkla synpunkter
vid en sådan frågas bedömande. Men
jag har, herr förste vice talman, inga
andra synpunkter att komma med. De
ha varit vägledande för mig och säkerligen
för flera av de utskottsledamöter,
som inte heller behärskat alla de juridiska
finterna.

Jag vill slutligen säga till dem som
åberopa alla de handlingar, som ha kommit
in och som man har studerat och
skall grunda sitt omdöme på, att det är
den ena partens handlingar. Om nu de
män i domstolarna som här klandras
också hade kunnat få skriva sådana personliga
inlagor och bunta ihop dem och
skicka omkring dem, hade det väl inte
varit mer än rättvist. Då hade vi fått
veta också den andra partens mera personliga
uppfattning, när den har behandlat
ärendet. Men det har ju inte skett
och kan ju icke heller ske. Något sådant
skulle vi inte tillåta. Vi ha alltså här att
studera den ena partens handlingar, och
det gör det inte så lätt för oss. Därför
får man ta hänsyn också till sådana
synpunkter som jag här tillåtit mig att
anföra.

För min del äro de hållbara, herr talman,
och jag ber således att få sluta
med att yrka bifall till utskottets hemställan.

Häri instämde herrar Näsström och
Gillström.

Nr 34.

Onsdagen den 5 december 1951.

Om återbäring av varuskatt till Lifaco Aktiebolag m. m.

Herr HERLITZ (kort genmäle): Herr
talman! Jag skall försöka hinna med
vad jag har att säga, men det blir litet
rapsodiskt.

Jag skall naturligtvis inte ta upp något
försvar för finansminister Wigforss
beträffande den fruktansvärda anklagelse
som herr Gustaf Karlsson riktat mot
honom, nämligen att han hade givit Lifaco
de 35 000 kronorna för att, som
herr Karlsson sade, få ett slut på saken.
Det tillkommer inte mig att försvara
honom.

Herr Karlsson sade någonting om att
den andra parten inte har kommit till
tals. Jag tycker jag har läst en del bilagor
i utskottets eget betänkande. Såvitt
jag har uppfattat det rätt är det hela vägen
denna andra part som här har fått
komma till tals. Den har alltså inte varit
alldeles stum.

Jag kände mig nästan smickrad av att
herr Karlsson inte tog upp till bemötande
den argumentering som jag hade fört.
Men det var en punkt som han tog upp,
och det är jag tacksam för. Jag undrade
hur det var med de där mystiska skälen,
som inte fingo komma i tryck, och
det var mycket tacknämligt att vi fingo
höra några av dessa skäl. Det åberopades
först, att företaget var lönande och
hade gått raskt framåt. Det åberopades
vidare, att företaget nog var litet misstänkt,
därför att det i något läge hade
råkat ut för att priskontrollnämnden inte
hade godkänt de priser som företaget
ville ha. Och så hade vederbörande
blivit dömd för ett deklarationsfel.

Herr Karlsson vet ju lika bra som jag,
att deklarationsfelet helt enkelt sammanhängde
med frågan om tolkning av
praxis i fråga om vissa avdrag och är
en fullkomlig bagatell i detta sammanhang.
Och vi kunna inte gärna döma
alla dem som råkat illa ut hos priskontrollnämnden
för att de haft andra meningar
om sina varors pris.

För övrigt, mina damer och herrar,
att vid bedömandet av en fråga, huruvida
man skall få restitution för en erlagd
skatt, dra in allsköns sådana här
synpunkter som ligga vid sidan av saken,
det innebär ett skolexempel på det

som vi i min vetenskap bruka betrakta
såsom det fördärvligaste som kan förekomma
inom förvaltningen: Att vid bedömandet
av en viss fråga tillämpa
främmande synpunkter och fullfölja
främmande syften. Vi betrakta det som
oundgängligt för förvaltningens renhet,
att var sak skall bedömas efter sin art.

Jag vill ytterligare säga, att allt vrides
på sned om man talar om att det här är
meningen att vi skola »avvika från» vad
en domstol har bestämt, att vi skola
»justera» domstolens avgörande eller
något sådant. Hur tydligt skola vi behöva
stryka under, att det inte är fråga om
detta? Jag försäkrar herr Gustaf Karlsson,
att jag är illa sedd i vissa juristkretsar,
därför att jag håller så styvt på
regeringsrätten. Det gör jag i alla väder,
och det gör jag i detta fall också.
Jag är övertygad om att den har dömt
så som vår usla författning föranledde
den att döma.

Då skola vi ändra författningen, säger
herr Gustaf Karlsson. Men finns det
inte människor med i spelet? Är det nog
att vi reda ut saken för framtiden? Författningen
själv visar ju en möjlighet
till restitution, och det är den vi hänga
upp vår ståndpunkt på.

Till sist åberopades några förmodanden
om vilka slutsatser man kan dra av
att högsta domstolen dömt ut rättegångskostnader
av bolaget. Vi skola inte spekulera
så mycket i sådana gissningar.
Beslutet kanske tyder på att domstolen
tyckte, att Lifaco hade orätt i sak, men
det är ju en helt annan fråga vi nu tala
om. Än en gång kommer jag tillbaka till
att det ju inte är fråga om huruvida beskattningsbeslutet
var riktigt eller inte.
Även om högsta domstolen i sitt stilla
sinne ansåg, att Lifaco hade orätt, gäller
det här en helt annan fråga, som aldrig
var under domstolarnas bedömande,
nämligen huruvida det är rimligt att Lifaco
på grund av författningens dunkelhet
skall få någon restitution. Att dra
några slutsatser därom ur högsta domstolens
utslag är fullkomligt felaktigt.

Fröken ANDERSSON (kort genmäle):
Herr talman! Herr Herlitz har redan be -

Onsdagen den 5 december 1951.

Nr 34.

Om återbäring av varuskatt till Lifaco Aktiebolag m. m.

rört vad jag ville säga. Jag begärde ordet
för replik, när herr Karlsson talade
om att endast den ena partens handlingar
hade förelegat för oss. Det torde vara
herr Karlsson bekant, om han har
läst de handlingar han fick som ledamot
av statsutskottet, att där förekommer t.
ex. kontrollstyrelsens skrivelse till riksdagens
justitieombudsman jämte en hel
del andra handlingar från den andra
parten. Såvitt jag förstår ha de båda sidorna
blivit representerade här i lika
hög grad.

I femte avdelningen gjorde sekretariatet
upp en PM, där bägge sidornas synpunkter
kommo klart fram. Till yttermera
visso voro båda parterna kallade
inför avdelningen, och därvid fick kronans
ombud tre gånger så lång tid som
Lifacosidan till sitt förfogande. Det är
alltså fullkomligt felaktigt att påstå, att
bara den ena parten har hörts.

För övrigt ha vi ju protokollen från
rättegångsförhandlingarna, som också
herr Karlsson haft tillgång till. De ha legat
i femte avdelningens kansli hela tiden,
och där har man kunnat gå igenom
dem, om man velat ta ställning till
själva sakfrågan. Jag tycker att detta är
en så allvarlig sak, att man borde ha
gått till samtliga handlingar och verkligen
studerat dem, då man är skyldig
att ta ställning i frågan.

Herr LEANDER (kort genmäle): Herr
talman! Fröken Andersson sade, att kronans
ombud fick tre gånger så lång tid
på sig vid föredragningen i utskottet. Jag
vet inte om det stämmer precis, men jag
medger att det i varje fall var längre tid
än Lifacosidan fick. Men å andra sidan
var den demonstration med burkar, bakelser
o. s. v. som företogs inom avdelningen
inte så särdeles vägledande för
vårt ställningstagande. Och de muntliga
framställningar som direktör Eichenberg
lämnade voro strängt taget ingenting annat
än ett refererande av vad han tidigare
hade skrivit.

När man nu talar om att utskottsutlåtandets
bilagor endast försvara utskottets
ståndpunkt, vill jag påpeka, att detta

kan anses uppväga de bilagor som fogats
till motionen och som stödja motionärernas
förslag. Och skulle man, herr
Herlitz, jämföra kvantiteterna papper,
som vi fått i det här ärendet, så skulle
vi säkerligen finna betydligt flera sidor
från Lifaco än från myndigheterna.

Jag vill också säga till herr Herlitz,
att vi inte tyckas resonera om samma
sak. Herr Herlitz säger oupphörligt, att
det inte är beskattningsbeslutet, som
skall diskuteras. Men det är ju detta motionen
bygger på, inte sant?

Sedan påpekar herr Herlitz också risken
att i efterhand bli beskattad då det
gäller en övervältringsskatt. Ja, det är
alldeles riktigt, men i det här fallet uppvägs
väl denna risk för efterbeskattning
av den möjlighet vederbörande har att
gentemot konkurrenterna ta ut bättre
priser och göra större förtjänster.

Till herr Werner vill jag bara säga,
att den definition jag gjorde om retroaktiv
beskattning inte var något påfund av
mig utan en juridisk formulering. Jag
anser att den formuleringen är riktig. En
skatt blir inte retroaktiv förrän den träffar
åtgärder, som företagits innan författningen
börjat tillämpas.

Herr SÖDERQUIST: Herr talman: Sedan
herr Herlitz så utomordentligt utrett
denna fråga blev jag mycket förvånad,
milt sagt, över herr Karlssons anförande.
Höra verkligen sådana synpunkter,
som herr Karlsson i Munkedal för till
torgs, till en debatt i Sveriges riksdag?
Jag har svårt att tro det. Och i varje fall
lär man svårligen kunna bedöma en fråga
sakligt, om man skall bedöma den,
som herr Karlsson gjorde, efter tal om
skattefusk, som man hört i riksdagens
korridorer, och med hänsyn till firmans
möjligheter till vinst på kanske helt andra
områden än det här gäller.

När herr Karlsson vidare drar en lans
för respekten för regeringsrätten, så slår
han in öppna dörrar. Så vitt jag vet har
ingen människa gjort giillande, att man
inte skulle respektera regeringsrättens
utslag. Det är inte fråga om den saken.
Regeringsrätten är högsta instans och

Nr 34.

Onsdagen den 5 december 1951.

Om återbäring av varuskatt till Lifaco Aktiebolag m. m.

har förklarat varorna beskattningsbara.
Det böja vi oss för.

I mitt första anförande avstod jag från
att rada upp alla argument som förekommit.
Det hade fröken Andersson redan
gjort på ett utmärkt sätt. Jag försökte
skala rent problemet och få fram vad
frågan gäller: det gäller alltså inte huruvida
varorna äro beskattningsbara eller
inte, utan huruvida firman handlat i god
tro och om man därför, i kraft av en
författning som numera finns, skulle
återbetala den skatt som drabbat retroaktivt.

En mängd talare ha här i dag bedömt
frågan om här föreligger god tro eller
inte. Jag för min del har nöjt mig med
att mena, att om denna firmas ledning
penetrerat frågan för sig själv och kommit
till ett resultat, som sedan visat sig
vara precis detsamma -— vilket herr Herlitz
påpekade — som det Svea hovrätt
och Stockholms rådhusrätt kommit till,
då har man anledning att anta, att firman
handlat alldeles riktigt, efter den
förmåga och de möjligheter den hade.

Äro författningarna så illa skrivna, att
man inte kan tolka dem med mindre än
att gå till regeringsrätten, och hjälper
det inte att man kan stöda sig på vad
hovrätten och Stockholms rådhusrätt ha
sagt, då vet jag faktiskt inte hur man
skall bära sig åt.

Herr Leander var inne på samma tanke
som herr Karlsson. Han sade bland
annat — och det är f. ö. redan bemött
— att lika riktigt som det är att beskattningen
skötes av riksdagen allena, lika
riktigt är det att myndigheterna skola
tolka författningarna. Detta är det ingen
som har bestritt, herr Leander. Jag upprepar
vad jag sagt, att regeringsrätten
har rätt. Den har tolkat den — som herr
Herlitz sade — usla författningen på det
sätt, som den kan tolka den. Men det är
inte den saken det är fråga om här. Frågan
är om man av billighetsskäl, därför
att vederbörande varit i god tro, skall
kosta på sig att utbetala hela beloppet
och inte bara de 35 000 kronor, som regeringen
enligt herr Karlssons i Munkedal
mening tycks ha kastat ut bara för
att bli av med frågan hastigt och lustigt.

Jag tror för min del inte alls, att regeringen
har handlat enbart av den bevekelsegrund,
som herr Karlsson antydde.

Jag tycker alltså, herr talman, att det
finns anledning att fortfarande hålla på
det yrkande som tidigare framställts,
nämligen om bifall till reservationen.

Det är en sak till, som jag har antecknat
på mina lappar. Det är den förvåning,
som herr Leander gav uttryck
åt över Lifacos likgiltighet, jämfört med
andra firmor, när det gällt att ta reda
på om varorna voro beskattningsbelagda
eller inte. Enligt herr Leanders mening
borde man skyndat till kontrollstyrelsen
och frågat. Ja, det kan man möjligen
säga efteråt, men herr Leander vet lika
väl som jag, att precis den repliken gavs
i statsutskottets femte avdelning. Samma
fråga, som herr Leander nu gör till ett
påstående, framfördes där, och vederbörande
från Lifaco svarade: »Vi voro inte
tveksamma. Vi ansågo saken vara självklar
och ansågo oss inte behöva gå till
kontrollstyrelsen.»

Hade man gått till kontrollstyrelsen
är det ju också möjligt, att man träffat
någon eller några av de tjänstemän, som
sedermera voro ute och inspekterade tillverkningen
och förklarade, att varorna
icke voro beskattningsbara. De sade,
efter vad jag vill minnas, att det här
förelåg ett typiskt fall av icke beskattningsbara
varor. Hur skulle man då ha
handlat, herr Leander?

Jag ber att få vidhålla mitt yrkande.

Herr HEtJMAN: Det tycks inte råda
delade meningar om huruvida dessa varor
voro beskattningsbara eller inte.
Även oppositionen erkänner, att sedan
beskattningsmyndigheterna ha bedömt
varorna såsom skattepliktiga, är saken
i den delen ganska klar. Frågan är således,
om vissa förmildrande omständigheter
kunna anföras för det faktum,
att bolagets ledning inte föranstaltat den
anmälan, som den enligt författningarna
skulle vara skyldig till.

Det står i utskottets utlåtande, att de
»uppkomna tvistigheterna haft sin upp -

Onsdagen den 5 december 1951.

Nr 34.

Om återbäring av varuskatt till Lifaco Aktiebolag m. m.

rinnelse däri, att bolaget vid varuskatteförordningens
tillkomst medvetet underlåtit
att göra i förordningen föreskriven
anmälan till kontrollstyrelsen
om bolagets tillverkning». Ordet »medvetet»
har ju understrukits i vad utskottet
skrivit. Herr Söderquist säger
att företaget ansett sig vara fullt på det
klara med att varorna inte voro beskattningsbara.
För mig är det ganska underligt,
att företaget kunnat komma till
en dylik uppfattning, och detta vill jag
med några ord förklara.

Jag har författningen här framför
mig. Där står en uppräkning av de varor,
som äro beskattningsbara. Nu är
det alldeles självklart, att man i en
paragraf i en författning inte kan räkna
upp alla varor, som äro beskattningsbara
i sådana här fall. Då skulle man,
som herr Herlitz nyss påpekade, få taga
in stora delar av tulltaxeförordningen i
varubeskattningsparagrafen. Därför gör
man vissa jämförelser med varor, som
äro skattepliktiga, och det är just vad
som skett i denna paragraf i varubeskattningsförordningen.
Där står under
den i det här fallet tillämpliga paragrafen:
»Choklad med tillsats av socker;
konfityrer» —• och sedan kommer det
där ordet, som ger vid handen att det
här är fråga om en jämförelse — »såsom
karameller, konfekt» o. d.

När företagaren således hade att bedöma,
om hans varor voro beskattningspliktiga
eller inte, hade han hara att
läsa fortsättningen av paragrafen, som
jag skall be att få återge, så att vi skola
få en föreställning om vad det gäller:
»karameller, konfekt, dragéer, kola,
marsipan, marmelad i bitar, glacerade
eller kanderade frukter och bär, tugggummi,
glass, käx med överdrag eller
mellanlägg av socker, choklad, fruktgelé
e. dyl., lakrits med tillsats av socker
eller i form av båtar, figurer, remmar
e. dyl., pastiljer och tabletter, med
undantag av citronsyretabletter, samt
med socker försatta gelé- och lemonadpulver.
»

Det är således inte alla de fastställda
beskattningsbara varorna, som äro upptagna,
utan jämförelsevaror. Sedan kom -

mer en anmärkning, där man förklarar
vad som inte är skattepliktigt: »Vid tilllämpning
av förordningen om varuskatt
skola följande varor icke anses såsom
konfityrer, nämligen tårtor, bakelser,
maränger, tebröd och andra liknande
bakverk samt färdigställda» — vilket
är att observera — »för hushåll, restauranger
eller matserveringar avsedda efterrätter,
helt eller delvis bestående av
glass.»

Jag poängterar detta med anledning
av fröken Anderssons påpekande för en
stund sedan, att glass var beskattningsbar
om den förekommer i en strut, men
inte om den åts på en tallrik.

Här är således tydligt angivet, att de
uppräknade varorna endast äro jämförelsevaror.
Det är ordet »såsom» som
är avgörande för detta. När man bedriver
tillverkning av varor, som så nära
ansluta sig till de i författningen angivna
varorna, att skattemyndigheterna uttryckligen
bedöma dem som beskattningsbara,
skulle jag vilja ställa den
frågan till herr Söderquist: Hur kan
man, efter att ha läst denna förordning,
så självsäkert avgöra om ens vara är
skattepliktig eller inte, att man uraktlåter
att ta närmare reda på det för att
vara på den säkra sidan? Av en företagare
i den situationen måste man ju
absolut fordra en sådan sak.

Jag frågar mig: Finns det under sådana
förhållanden några som helst skäl
för denne företagare att uraktlåta att ta
reda på varans kvalitet, huruvida den
är skattepliktig eller inte, eller att ej
företa sig vad som är föreskrivet i förordningen
i övrigt? Det står i övergångsbestämmelserna:
»Där i förord ningen

avsedd tillverkning bedrives vid
tiden för förordningens ikraftträdande,
skall i 5 § 1 mom. föreskriven anmälningsskyldighet
fullgöras inom åtta dagar
efter ikraftträdandet.» Och vad står
i 5 §? »Den som ämnar bedriva tillverkning,
som i 1 § första stycket avses,
skall därom göra .skriftlig anmälan till
kontrollstyrelsen minst fjorton dagar
före tillverkningens påbörjande» o. s. v.

Kan riksdagen verkligen ta på sitt
ansvar att besluta i enlighet med den

Nr 34.

Onsdagen den 5 december 1951.

Om återbäring av varuskatt till Lifaco Aktiebolag m. m.

reservation, som föreligger till detta utlåtande,
när, som jag sagt, det är så tydligt
att denna vara varit skattepliktig, att
samtliga beskattningsdomstolar ha dömt
den som skattepliktig, och när tillverkaren
har denna uppräkning av jämförelsevaror,
som så nära ansluta sig till
den tillverkning han bedriver? Jag skulle
tycka det vore ganska underligt om
riksdagen intoge någon annan ställning
till denna fråga än den som jag anser
vara den för mitt vidkommande enda
riktiga: att ansluta sig till utskottets
hemställan, till vilken jag ber att få yrka
bifall.

Herr HERLITZ: Herr talman! Jag kan
inte annat än under intrycket av det
anförande, som nu hållits lyckönska
herr Heiiman till den utomordentligt
klara blick som han har på denna författnings
tillämpning och som har lett
honom till ett alldeles klart och otvetydigt
resultat. Än mer lyckönskar jag
givetvis de av kammarens ledamöter,
som av herr Heiimans föredragning kunna
bli övertygade.

Jag bara beklagar att inte denna insikt
stod till förfogande för kronans
ombud i den här processen. Dessa ha
nämligen resonerat på ett helt annat
sätt: de ha insett, att här går det minsann
inte an att bara hålla sig till författningen,
att den är skriven så, att
man inte kan tolka den utan att se på en
mängd rättsfall. Jag måste naturligtvis
också beklaga hovrätten och rådhusrätten,
som kunde ha besparats de misstag
de begingo.

Herr MANNERSKANTZ: Jag skulle vilja
fråga herr Heiiman: Hur kan det komma
sig att två av kontrollstyrelsens tjänstemän
samt Stockholms rådhusrätt och
Svea hovrätt samtliga ha bedömt frågan
på samma sätt som Lifaco. Jag säger som
herr Herlitz: Inte vågar väl vare sig herr
Heiiman eller jag oss på att bedöma
denna fråga själva?

Den ursprungliga anledningen till att
jag begärde ordet var att jag ville ställa
en fråga till herr Gustaf Karlsson i Mun -

kedal: Om någon kör över och skadar
en annan människa med en bil, skall då
frågan huruvida skadestånd skall utgå
och skadeståndets storlek bestämmas av
om den överkörde är en skojare eller en
miljonär eller eventuellt båda delarna,
om det nu till äventyrs finns en sådan
kombination?

Herr HEuMAN: Herr talman! I början
av mitt förra anförande sade jag, att vi
alla voro på det klara med att varorna
voro skattepliktiga, då skattemyndigheterna
dömt dem som skattepliktiga. Detta
framgick ju också av herr Söderquists
anförande. Jag skall således inte yttra
mig alls om vad juristerna ansett.

Jag yttrade mig om frågan huruvida
en företagare, som tillverkade varor i så
nära anslutning till dem som stå angivna
som beskattningsbara, att samtliga
skatteinstanser kunde döma dem som
skattepliktiga, stod i den situationen att
det var försvarligt att ta på sitt eget ansvar
att avgöra, huruvida han behövde
undersöka om de voro skattepliktiga eller
inte. Frågan blir då om vi i dag skola
ta hänsyn till detta förhållande och resonera
som så, att detta skett på grund
av ett rent förbiseende, och att vi därför
skola vara hyggliga och giva skattercstitution.

Jag anser att företagaren inte befann
sig i ett sådant läge, att han kunde vara
säker på om varorna voro skattepliktiga
eller inte. Snarare borde han ha varit
tveksam. Hade han varit tveksam, så
hade han undersökt saken, och då hade
han ju också varit skyddad i fortsättningen.

Herr KARLSSON, GUSTAF: Herr talman!
Herr Mannerskantz ställde en rätt
underlig fråga till mig i anslutning till
den här debatten och det inlägg jag tidigare
gjort. Han frågade: »Om någon kör
över en människa, så att denne blir skadad,
skall då straffets utmätande bli beroende
på om den överkörde är en skojare
eller en miljonär?»

Jag skulle vilja svara ungefär på samma
sätt som en präst, som jag en gång

Onsdagen den 5 december 1951.

Nr 34.

Om utredning ang. behovet av kvinnlig arbetskraft inom totalförsvaret m. m.

i min ungdom läste om. Han började alltid
sina förklaringar med orden: »Det
beror på.» Det beror alldeles på, herr
Mannerskantz. Om man skulle ifrågasätta
någon alldeles särskild ynnest för
den, som körde över den här personen,
tycker jag att man bör undersöka vad
det är för sorts människa man har att
göra med. Nu är här klarlagt, alt domstolarna
dömt det bolag det här gäller
såsom skyldigt att betala skatt. Det måste
då betraktas såsom en särskild förmån,
om riksdagen i dag skulle besluta
att till bolaget återbetala viss del av den
erlagda skatten. Under sådana förhållanden
bör man enligt min mening undersöka,
hur detta bolag är beskaffat och
vad det är för sorts människor som stå
bakom det.

Jag har tillåtit mig att beröra, som jag
sade, vissa periferiska omständigheter i
detta fall och jag har fått uppbära snubbor
för detta. Jag har inte väntat mig
någonting annat. Men trots allt tycker
jag, det kan inte hjälpas, att jag inte har
gått mer utanför verkligheten än vad varje
människa nog gör, fastän hon kanske
inte riktigt vill erkänna det. Jag har
träffat en och annan lärd människa också
i mina dagar, och jag tycker att de
understundom anlägga så enkla synpunkter
på vissa ting, att man kan vara glad
över att lekmannaomdömet kan få ha så
pass stort inflytande här i landet, att
man kan hålla dem en smula på mattan.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
enligt de därunder förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall till
vad utskottet i det nu förevarande utlåtandet
hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i
den av herr Mannerskantz m. fl. vid utlåtandet
avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Fröken Andersson begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en

omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 202, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Mannerskantz
m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid fröken Andersson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 73;

Nej — 41.

Därjämte hade 14 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

203, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställning om ändrad förläggning av
arméns jägarskola jämte i ämnet väckt
motion; och

nr 204, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa materielbeställningar
för försvaret jämte i ämnet
väckta motioner.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Om utredning ang. behovet av kvinnlig
arbetskraft inom totalförsvaret m. m.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 205, i anledning av väckta motioner
om utredning rörande behovet av
kvinnlig arbetskraft inom totalförsvarets
olika grenar m. m.

Nr 34.

Onsdagen den 5 december 1951.

Om utredning ang. behovet av kvinnlig arbetskraft inom totalförsvaret m. m.

I två likalydande motioner, väckta den
ena inom första kammaren av fröken
Andersson m. fl. (1:245) och den andra
inom andra kammaren av fröken Wetterström
m. fl. (II: 323), hade hemställts,
att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla om omedelbar utredning
och förslag dels rörande behovet av
kvinnlig arbetskraft — meniga och befäl
— inom totalförsvarets olika grenar, dels
rörande de personella och materiella
möjligheterna att fylla detta behov, dels
ock rörande utbildning av kvinnor såsom
meniga och instruktörer samt för
tjänstgöring i befälsställning inom olika
försvarsgrenar.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att motionerna I: 245 och II: 323
icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

I motiveringen hade utskottet anfört
bland annat:

»Utskottet anser syftet i motionärernas
framställning vara i och för sig
värt allt beaktande men vill ifrågasätta,
om det vid förhandenvarande förhållanden
kan anses påkallat att nu låta
utföra vidlyftiga utredningar rörande de
långt gående åtgärder, som avses i motionerna.
I vart fall är den föreliggande
frågan av sådan beskaffenhet, att enligt
utskottets mening initiativ i ämnet
i första hand bör komma från de på hithörande
områden ansvariga myndigheterna.
Utskottet är därför icke berett att
biträda de i motionerna gjorda yrkandena.
»

Reservationer hade anmälts

1) av herrar Gustaf Karlsson och
Bergström beträffande motiveringen;

2) av fröken Andersson, som likväl
ej antytt sin åsikt.

Fröken ANDERSSON: Herr talman!
Jag kommer inte att ställa något yrkande
i detta sammanhang, men jag vill i
alla fall säga några ord.

Det förhåller sig i själva verket på det
sättet, att utskottet, och då främst avdelningen,
inte har kunnat behandla de

föreliggande motionerna. Detta framgår
klart av utskottsutlåtandet, där det i allmänna
ordalag talas om att det finns
olika slags frivilliga organisationer, i
vilka kvinnorna kunna gå in. Och så
säges det, att utskottet inte fått något
svar från överbefälhavaren i anledning
av de remitterade motionerna, varpå utskottet
yrkar avslag på dem. Det enda
man inom avdelningen har gjort är, såvitt
jag förstår, att den 28 mars — vill
jag minnas det var — skicka motionerna
på remiss till överbefälhavaren, som
dock inte har avgivit något yttrande
över dem.

Men i utskottsutlåtandet har icke redovisats
en skrivelse, som den 7 mars
1951 avgavs från »Folk och Försvar»
och Riksluftskyddsförbundet. Under tiden
11—15 februari anordnade »Folk
och Försvar» och Riksluftskyddsförbundet
en konferens med representanter
från de stora fackliga, ideella och politiska
kvinnoorganisationerna för att behandla
frågan om kvinnornas deltagande
i totalförsvaret. På denna konferens ansåg
man, att man måste ha säkra uppgifter
om behovet av kvinnornas medverkan
inom såväl militärförsvaret och
civilförsvaret som det ekonomiska försvaret
för att med hänsyn till detta behov
kunna på ett effektivt sätt medverka
till att fylla detsamma. Vidare säga
dessa organisationer följande: »Vi instämmer
i de sålunda framförda önskemålen
om en allsidig utredning av här
nämnda frågor i den förvissningen att
en sådan utredning är nödvändig.»
Detta uttalande är undertecknat av August
Lindberg och Olof Sundeil.

Yrkandet i motionerna går ju ut på
att riksdagen hos Kungl. Maj:t skulle
anhålla om omedelbar utredning och
förslag dels rörande behovet av kvinnlig
arbetskraft inom totalförsvarets olika
grenar över huvud taget, dels rörande de
personella och materiella möjligheterna
att fylla detta behov och dels rörande
utbildning av kvinnorna för olika uppgifter.
Mot bakgrunden av dessa yrkanden
talar utskottet om någonting helt
annat. Från auktoritativt håll har dock
vid flera tillfällen betonats, att det civi -

Onsdagen den 5 december 1951.

Nr 34.

Om utredning ang. behovet av kvinnlig arbetskraft inom totalförsvaret m. m.

la försvaret icke kan fungera utan stora
insatser av kvinnorna, och detsamma
gäller det ekonomiska och militära försvaret.
Det totala kriget förutsätter ju
även en stor förvaltningsapparat, vilket
innebär att man, om man inte tar kvinnorna
i anspråk, måste i stor utsträckning
binda stridsduglig manlig personal.

I t. ex. England och Amerika tillämpas
genomgående den regeln, att ingen man
sättes på en befattning, som kan skötas
av en kvinna.

Jag skall inte nu, herr talman, gå in
på någon diskussion i själva sakfrågan
— jag berörde den i remissdebatten i
januari i år. Jag skall bara säga, för
undvikande av alla missförstånd, att
det här inte är fråga om att införa
kvinnlig värnplikt i någon form, utan
det är fråga om att på ett vettigt sätt
planera för och placera de kvinnor, som
i detta sammanhang frivilligt anmäla sig
i de olika organisationerna.

Det är inte heller fråga om — och
det kanske jag skulle säga till herr
Karlsson i Munkedal, som måhända reagerat
mot utskottets motivering — att
kvinnorna skola skjuta och kasta bomber
och dylikt, utan det är meningen
att de skola sättas in på poster bakom
fronten.

Utskottet säger, att det delar den uppfattningen,
att alla resurser måste utnyttjas
för landets försvar och försörjning,
och så hänvisar det till tjänstepliktslagen,
som skall sättas i kraft vid
krig eller krigsfara. År det någon, som
då tror att det blir tid att planera på
ett förnuftigt sätt?

Det är motionärer från samtliga demokratiska
partier, som stå bakom de
föreliggande motionerna, och det rör
sig inte om några kvinnomotioner, som
de bruka kallas — jag har aldrig hört
talas om någon mansmotion, men det
är väl »differens på åtskillnad», som
gumman sade. Vi motionärer mena, att
såväl rekrytering som utbildning måste
ske i fredstid, annars blir det kaos. Till
yttermera visso kan jag tillägga, att om
kvinnorna skola gå in i det frivilliga
försvaret, måste det skapas sådana förutsättningar
att de inte finna sina in -

satser meningslösa. Utskottet har hänvisat
till de frivilliga organisationerna,
och jag är den första att hålla på frivillighet,
men jag tycker att det är bra
egendomligt att här hänvisa till det enskilda
initiativet i de frivilliga organisationerna,
när det dock är fråga om
landets försvar, en av statens uregna
uppgifter, som det heter.

Vidare säger utskottet, att initiativ till
en sådan här utredning i första hand
bör komma från de på hithörande områden
ansvariga myndigheterna. Som jag
nämnde har överbefälhavaren inte inkommit
med sitt yttrande över motionerna.

Jag kan nämna, att den s. k. partiledarappellen
till Sveriges kvinnor, som
utsändes för ett år sedan, alltså i december
1950, tillkom enligt uppgifter,
som jag har fått, därigenom att militärledningen
hade vänt sig till statsministern
och anhållit att ledarna för de demokratiska
partierna skulle rikta en appell
till landets kvinnor att ansluta sig
till de frivilliga försvarsorganisationerna,
eftersom de behövdes där. Det står
i denna appell: »Att våra personella resurser
fullt utnyttjas är en förutsättning
för att vårt lilla folk skall kunna försvara
sitt stora land.» Yrkeskvinnors
samarbetsförbund skrev till partiledarna
efter appellen och frågade, hur vederbörande
hade tänkt sig att saken skulle
ordnas. Förbundet var också på det klara
med att det måste ske en planering.
Endast en av partiledarna svarade på
denna förfrågan; de övriga partiledarna
hålla tydligen fortfarande på med att
fundera över vad det var, som de egentligen
menade. Detta, anser jag, visar väl
om något att här behövs en utredning
om, i vilken utsträckning och på vilket
sätt kvinnorna skola kunna inrangeras i
landets försvar.

Jag har, herr talman, avgivit en blank
reservation, därför att jag anser, att när
saken icke är realbehandlad inom avdelning
och utskott är det meningslöst
att ställa ett yrkande om bifall till motionerna.
Det skulle bara leda till ett avslag.
Och när vi återkomma nästa år,
skulle man kunna säga, att riksdagen

Nr 34.

Onsdagen den 5 december 1951.

Om utredning ang. behovet av kvinnlig arbetskraft inom totalförsvaret m. m.

nyligen tagit ställning till denna fråga,
medan riksdagen i själva verket icke kan
ta ställning till den i dag på grund av
att den icke är realbehandlad.

Herr KARLSSON, GUSTAF: Herr talman!
Fröken Andersson försökte tydligen
provocera mig till något långt och
invecklat anförande, som möjligen kunde
syfta till att lända henne till nytta
vid detta tillfälle, men jag skall försöka
vara på min vakt. Jag hade faktiskt tänkt
vara mycket kortfattad, om jag skulle
säga några ord med anledning av den
reservation, som jag avgivit beträffande
motiveringen i detta utlåtande.

Jag har en grundsyn på detta problem,
som jag inte här skall utveckla. Jag anser
helt enkelt, att kvinnorna ha utomordentligt
stora uppgifter på det sociala
området och i livets fredliga värv, och
skulle olyckan inträffa, att landet råkade
i krig, är jag alldeles övertygad om att
både kvinnoorganisationerna och våra
myndigheter kunde vidta åtgärder för
att kvinnorna skulle kunna göra en insats
också inom försvarets olika grenar,
utan att det nu företages vidlyftiga utredningar
i frågan.

Jag har tillsammans med herr Bergström
i andra kammaren avgivit en reservation
beträffande motiveringen. Vi
anse, att hela saken i frågans nuvarande
läge och med den utformning, som motionerna
ha, är alltför diffus, och att det
därför är olämpligt, att utskottet gör ett
sådant uttalande, som står nederst på
första sidan i föreliggande utskottsutlåtande
och som lyder: »Utskottet anser
syftet i motionärernas framställning vara
i och för sig värt allt beaktande.» Vi
anse detta vara en alltför stark motivering,
en växel, som utställes på framtiden
och som man snart nog kanske kommer
att kräva att riksdagen skall lösa
in. Det är detta som vi tycka är överflödigt
i detta sammanhang. Vi tro nämligen
att de ansvariga myndigheterna
bevaka detta område. Dessutom har ju
redovisats i utskottsutlåtandet, att de militära
myndigheterna inte alls haft sitt
ord med i laget, överbefälhavaren har

fått motionerna på remiss men har inte
hunnit yttra sig över dem, vilket lär bero
på att han i sin tur skickat ut dem på
remiss till underordnade myndigheter,
och man har sålunda inte fått veta, hur
de militära myndigheterna se på detta
problemkomplex. Vi anse också att det
ur saklig synpunkt är rätt viktigt, att
riksdagen nu uttalar sig försiktigt.

Skulle riksdagen göra det uttalande,
som föreslås i utskottsutlåtandet och som
riksdagen antagligen kommer att göra till
sitt, anse vi att riksdagen härigenom
bundit sig så starkt, att den har svårt
att komma ifrån sitt beslut även om de
ansvariga myndigheterna på det militära
och civila området skulle ha någon invändning
att komma med.

Jag hemställer således, herr talman, att
motiveringen måtte ändras dithän, att orden
som återfinnas nederst på första sidan
av utskottsutlåtandet och som ha
följande lydelse: »...anser syftet i motionärernas
framställning vara i och för
sig värt allt beaktande» måtte utgå ur utlåtandet,
så att ifrågavarande mening
kommer att få följande lydelse: »Utskottet
vill ifrågasätta, om det vid förhandenvarande
förhållanden kan anses påkallat»
o. s. v.

Jag nöjer mig således med att framställa
detta yrkande.

Efter härmed slutad överläggning yttrade
herr talmannen, att i avseende på
det under behandling varande utlåtandet
endast yrkats, av herr Karlsson, Gustaf,
att vad utskottet hemställt skulle bifallas
med den ändring i utskottets motivering,
att de i tredje stycket därav
förekommande orden »anser syftet i motionärernas
framställning vara i och för
sig värt allt beaktande men» utelämnades.

Sedermera gjordes propositioner, först
på bifall till utskottets hemställan samt
vidare enligt berörda yrkande; och förklarades
den senare propositionen vara
med övervägande ja besvarad.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
utlåtande nr 206, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition angående an -

Onsdagen den 5 december 1951.

Nr 34.

Ang. lönetillägg åt vissa
slag å tilläggsstat I till riksstaten för
budgetåret 1951/52 till avskrivning av
nya kapitalinvesteringar, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Ang. lönetillägg åt vissa översköterskor
vid statens sinnessjukhus.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 207, i anledning av Kungl. Maj:ts
propositioner angående ändrad lönegradsplacering
för viss vård- och ekonomipersonal
m. m. samt vissa uppsyningsinän
och föreståndarinnor vid statens
sinnessjukhus m. fl. jämte i dessa
ämnen väckta motioner.

I en till riksdagen avlåten proposition,
nr 214, hade Kungl. Maj :t, under åberopande
av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över civilärenden för den 9 oktober
1951, föreslagit riksdagen att

dels godkänna av departementschefen
förordade riktlinjer för en lönerevision
för lägre vård- och ekonomipersonal
samt sjuksköterske- och barnmorskeutbildad
personal;

dels ock för budgetåret 1951/52 medgiva
de överskridanden av maximerade
anslag och anslagsposter, som kunde bli
erforderliga vid ett genomförande av lönerevisionen.

I en senare till riksdagen avlåten proposition,
nr 227, hade Kungl. Maj:t, under
åberopande av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över civilärenden för
den 9 november 1951, föreslagit riksdagen
att

dels godkänna av departementschefen
förordade riktlinjer för en lönerevision
för vissa uppsyningsmän och föreståndarinnor
vid statens sinnessjukhus och anstalt
för fallandesjuka samt för viss köksföreståndarepersonal; dels

ock för budgetåret 1951/52 medgiva
de överskridanden av maximerade
anslag och anslagsposter, som kunde bli
erforderliga vid ett genomförande av lönerevisionen.

1 förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

översköterskor vid statens sinnessjukhus.

dels en inom första kammaren av herr
Wistrand väckt motion (1:509);

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Petrén och Sunne (1:511) och den
andra inom andra kammaren av herr
Stähl m. fl. (11:652), i vilka hemställts,
att riksdagen måtte i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående ändrad lönegradsplacering
för viss vård- och ekonomipersonal
m. m. besluta, att avlöningsförstärkning
eller personligt tillägg
motsvarande skillnaden mellan lön enligt
14 och 12 lönegraderna skulle tillerkännas
cirka 150 sjuksköterskeutbildade
översköterskor, att 43 föreståndarinnor
(varav 1 extra ordinarie) i lönegrad 14
och 44 första föreståndarinnor i lönegrad
17 skulle placeras i lönegrad Ca 17
respektive Ca 19 samt att avlöningsanslagen
för statens sinnessjukhus och statens
anstalt för fallandesjuka skulle omräknas
i enlighet härmed;

dels ock en inom andra kammaren av
herr von Friesen m. fl. väckt motion
(II: 684).

Utskottet hade i det nu förevarande utlåtandet
avfattat sin hemställan i sex särskilda,
med I—VI betecknade punkter.

På framställning av herr talmannen
beslöts att utlåtandet skulle företagas till
avgörande punktvis.

Punkterna I—III.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten IV.

I denna punkt hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till Kungl.
Maj:ts förslag samt med avslag å motionerna
1:511 och 11:652, såvitt de avsåge
översköterskor, godkänna de av departementschefen
i statsrådsprotokollet
över civilärenden för den 9 oktober 1951
förordade riktlinjerna för en lönerevision
för lägre vård- och ekonomipersonal
samt sjuksköterske- och barnmorskeutbildad
personal.

I motiveringen hade utskottet yttrat
bland annat följande:

Nr 34.

Onsdagen den 5 december 1951.

Ang. lönetillägg åt vissa översköterskor vid

»I motionerna 1:511 och 11:652 påyrkas
dessutom, i avvaktan på lönegradsfrågans
lösning, att avlöningsförstärkning
eller personligt tillägg motsvarande
skillnaden mellan lön enligt 14 och 12
lönegraderna måtte tillerkännas ca 150
sjuksköterskeutbildade översköterskor
vid sinnessjukhus.

Beträffande detta yrkande vill utskottet
framhålla, att förslaget i propositionen
nr 214, i vad angår sjuksköterskepersonal,
endast avser tjänster för vilka
kräves sjuksköterskeutbildning. I den
mån sådan utbildning kräves för översköterska
vid sinnessjukhus — vilket enligt
propositionen är fallet beträffande
översköterska med tjänstgöring som laboratoriesköterska,
röntgensköterska eller
apotekssköterska — blir den föreslagna
högre lönegradsplaceringen tilllämplig.
Enligt föreliggande uppgifter
äro de icke-sjuksköterskeutbildade översköterskorna
vid sinnessjukhusen betydligt
flera än de sjuksköterskeutbildade,
och de förras lönegradsplacering är icke
aktuell i detta sammanhang. Då de båda
grupperna i avsevärd utsträckning ha
enahanda arbetsuppgifter, tala övervägande
skäl för att lönegradsfrågan för
samtliga överskötersketjänster, för vilka
sjuksköterskeutbildningen icke formligen
kräves, bedömes i annat sammanhang
än det nu förevarande. Utskottet vill även
peka på att svåröverskådliga konsekvenser
för det inom 1949 års tjänsteförteckningskommitté
pågående arbetet kunna
uppkomma vid ett bifall till ifrågavarande
motionsyrkande. På grund av det anförda
anser sig utskottet icke böra tillstyrka
detsamma.»

Enligt en vid utlåtandet avgiven reservation
hade fröken Andersson, herrar
Sundelin, Landquist, Söderquist, Ståhl
och Bergstrand, fröken Elmén samt herrar
Birke, Nihlfors och Hjalmarson ansett,
att utskottets yttrande bort hava den
lydelse, reservationen visade, samt att
utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt med bifall till motionerna I:
511 och 11:652, såvitt de avsåge översköterskor,
godkänna av reservanterna

statens sinnessjukhus,
förordade riktlinjer för en lönerevision
för lägre vård- och ekonomipersonal
samt sjuksköterske- och barnmorskeutbildad
personal.

I den av reservanterna förordade motiveringen
hade det senare av de nyss
återgivna styckena utbytts mot följande
uttalande:

»Utskottet har icke kunnat undgå att
finna de till stöd för nämnda yrkande
anförda synpunkterna värda beaktande.
Enligt utskottets mening tala övervägande
skäl för att de sjuksköterskeutbildade
översköterskorna vid sinnessjukhusen
jämställas i lönehänseende, även om icke
sjuksköterskeutbildning formligen kräves
för andra än de i propositionen avsedda.
I annat fall komma de statliga översköterskorna
i viss utsträckning att vara
lägre placerade än motsvarande kommunalt
anställda. Då den i motionerna föreslagna
anordningen med personligt lönetillägg
synes utskottet i nuvarande läge
lämplig såsom en provisorisk anordning,
vill utskottet tillstyrka det härutinnan
framställda yrkandet.»

Herr SUNDELIN: Herr talman! Till
nu föreliggande utskottsutlåtande är fogad
en reservation, som jag skall be att
med några ord få motivera.

Reservationen avser den sjuksköterskeutbildade
personalen vid statens sinnessjukhus
och statens anstalt för fallandesjuka.
Under det att i de båda
kungl. propositioner, som ligga till
grund för utskottsutlåtandet, vård- och
ekonomipersonal vid dessa vårdanstalter
i allmänhet föreslagits skola erhålla
löneförbättring —- i många fall en betydande
löneförbättring —- ha de sjuksköterskeutbildade
översköterskorna vid
anstalterna i fråga inte föreslagits skola
erhålla någon löneförbättring, såvida de
inte tillhöra någon av kategorierna apoteks-,
laboratorie- eller röntgensköterskor.
Det gäller här cirka 200 sjuksköterskeutbildade
översköterskor som, enligt
vad medicinalstyrelsen uppgivit,
huvudsakligen anlitas såsom översköterskor
inom avdelningar för modern
medicinsk behandling, såsom nattöver -

Onsdagen den 5 december 1951.

Nr 34.

Ang. lönetillägg åt vissa
sköterskor och såsom ersättare för föreståndarinnor
och för andra för vården
betydelsefulla nyckeltjänster. Dessa
sjuksköterskeutbildade översköterskor få
enligt de föreliggande förslagen ingen
löneförbättring.

Medicinalstyrelsen säger i yttrande
över proposition nr 214, att de tjänster,
som handhavas av dessa översköterskor,
icke på tillfredsställande sätt kunna bestridas
av annan personal. En snabb
ytterligare reducering, säger medicinalstyrelsen,
av sjuksköterskornas antal vid
ifrågavarande sjukhus skulle därför få
synnerligen allvarliga följder för vårdens
effektivitet och kvalitet. Det har
nämligen visat sig att dessa sjuksköterskeutbildade
översköterskor söka sig
över till andra sjukvårdsområden, och
det har inom sinnessjukvården kunnat
iakttagas en oavbruten minskning i antalet
särskilt av dessa sjuksköterskeutbildade
översköterskor. Medicinalstyrelsen
säger vidare, att såsom närmast ansvarig
för den statliga sinnessjukvården
får medicinalstyrelsen understryka
nödvändigheten av att sjuksköterskepersonalen
inom denna vårdgren tillgodoses
bättre än vad som skett i propositionsförslaget
och att styrelsen för sin
del icke är beredd att påtaga sig ansvaret
för den standardsänkning inom sinnessjukvården,
som eljest kan befaras
bli följden.

Nu har det invänts att det för dessa
befattningshavare inte formellt krävdes
sjuksköterskeutbildning och att det skulle
bli svårt att differentiera lönesättningen
med hänsynstagande till utbildningen.
Ja, i fråga om kraven på utbildning
har jag ingenting annat att
stödja mig på än medicinalstyrelsens
yttrande, som jag här delvis har refererat,
men jag måste nog säga att jag
tycker att medicinalstyrelsen väl i detta
fall borde vara omdömesgill.

Vad åter angår differentierad löneställning
med hänsyn till utbildning kan
jag peka på att det beträffande exempelvis
köksföreståndare har föreslagits
en skillnad på fyra lönegrader mellan
dem, som ha vissa examina, och dem,
som inte ha det.

översköterskor vid statens sinnessjukhus.

Jag förstår ju, att man inom civildepartementet
hyser vissa betänkligheter
mot att tillmötesgå motionärernas
föreliggande framställning, i det att man
anser att detta kan föra med sig konsekvenser,
när det gäller andra grupper.
Jag har åtminstone så pass mycket sysslat
med lönefrågor, att jag vet att dessa
farhågor alltid förefinnas. Men jag tycker
nog inte, att man behöver befara så
svåra konsekvenser, om man följer reservanternas
förslag i denna fråga. Jag
anser, att hänsynen till att bereda vårdtagarna
på dessa anstalter en så god
vård som möjligt bör väga åtskilligt
över.

Medicinalstyrelsen har också ansett,
att så länge förbättring av utbildningen
för det stora flertalet av sinnessjukhusens
vårdpersonal icke genomförts, bör
inte en generell lönegradsförhöjning äga
rum. Styrelsen föreslår därför, att de
här avsedda översköterskorna må erhålla
avlöningsförstärkningar eller personliga
lönetillägg, motsvarande skillnaden
i lön mellan 12 och 14 lönegraderna.
Detta förslag ha reservanterna också
biträtt.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

Herr LEANDER: Herr talman! Det är
naturligtvis inte någon inom utskottet
och inte heller i kammaren, som inte
anser medicinalstyrelsen vara omdömesgill
i sådana här ärenden. Men frågan
är inte så enkel, som det kanske vid
första påseende ser ut.

Det gäller ju här de icke-sjuksköterskeutbildade
översköterskorna vid sinnessjukhusen.
I utlåtandet säges det, att
dessa översköterskor äro betydligt flera
än de sjuksköterskeutbildade. Lönesättningen
för de förra är således inte lika
relevant i detta sammanhang som lönesättningen
för den (ivriga sjuksköterskeutbildade
personalen. Dessa sjuksköterskor
bestå såväl av icke sjuksköterskeutbildad
personal som av sjuksköterskeutbildad.
De ha nu samma lön. Det blir
en uppgift för den så mycket omtalade
tjänstcförteckningskommittén att lösa

Nr 34.

Onsdagen den 5 december 1951.

Ang. lönetillägg åt vissa översköterskor vid
problemet om lönegradsplaceringen för
den personal det här är fråga om.

Då ett bifall till föreliggande motionsyrkande
skulle kunna medföra konsekvenser,
som skulle förrycka arbetet
inom tjänsteförteckningskommittén och
då vidare denna kommittés arbete, åtminstone
i detta fall, väntas bli klart
tämligen snart — kanske redan till nästa
år — tycker jag nog trots allt, att medicinalstyrelsen
kan påtaga sig ansvaret
för sjukvården under den korta tid, som
kan anses återstå. Vi få komma ihåg,
att Kungl. Maj:t också känner ett visst
ansvar vid bedömandet av denna fråga.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr SUNDELIN: Herr talman! Som
herr Leander nyss sade består väl svårigheten
däri, att det på detta område
finns både sjuksköterskeutbildad och
icke sjuksköterskeutbildad personal. Det
har väl ansetts, att om man ger en bättre
löneställning åt den sjuksköterskeutbildade
personalen, skulle detta komma
att medföra att också den icke sjuksköterskeutbildade
personalen ställde krav
på löneförbättringar.

Nu förhåller det sig ju på del sättet,
såsom framgår av medicinalstyrelsens
yttrande, dels att den sjuksköterskeutbildade
personalen anses absolut nödvändig
vid sjukhusen, dels att man på
andra områden just i detta sammanhang
-— jag pekade på köksföreståndarna
— har företagit en differentiering i
lönesättningen med hänsynstagande till
vederbörandes utbildning. Det är rätt
svårt att förstå, att det skulle vara så
mycket farligare att på detta område genomföra
en differentiering i lönesättningen.

Det som är haken i detta fall är givetvis,
att sjuksköterskeutbildning inte utgör
något formellt krav, trots att medicinalstyrelsen
säger, att det är så gott
som oundgängligen nödvändigt att det
finns sjuksköterskeutbildad personal för
dessa uppgifter.

Fröken ANDERSSON: Herr talman!
Det som har gjort att man sett så all -

statens sinnessjukhus,
varligt på denna fråga är medicinalstyrelsens
mycket starka understrykande
av konsekvenserna, om lönerna för denna
sjuksköterskepersonal inte höjas. Det
är ju inte bär fråga om att höja lönerna
utöver vad som gäller för andra motsvarande
grupper med samma utbildning,
ulan det är bara fråga om att införa
samma löneställning för personalen
inom sinnessjukvården, så att inte bortströmningen
fortgår i allt mer accelererad
takt med resultat, som herr Sundelin
bär understrukit och medicinalstyrelsen
gång på gång har uttalat, att själva vården
blir lidande. Jag tycker att det är
en så pass allvarlig sak, att jag för min
del inte har kunnat gå förbi den Det är
ju bara fråga om en provisorisk avlöningsförstärkning
för att hindra just
bortströmningens fortgående, och jag
kan i likhet med herr Sundelin inte se,
att ett bifall till reservationen skulle
leda till några vådliga konsekvenser.
Om jag har läst propositionen rätt, är
herr statsrådet inte heller alldeles främmande
för tanken, att det behövs en lönegradsuppflyttning
för denna personal,
men han hänvisar som vanligt till tjänsteförteckningssakkunniga.

Jag ber, herr talman, med dessa få
ord att få yrka bifall till reservationen.

Herr statsrådet LINGMAN: Herr talman!
Då det gällde att ta ställning till
frågan vilka grupper av sjuksköterskor
som skulle följa med den i propositionen
föreslagna lönegradsuppflyttningen,
ansågs det angeläget att undersöka förhållandena
även vid sinnessjukhusen,
där översköterskorna äro placerade i
12 lönegraden.

Under de förhandlingar, som då fördes
med Svensk sjuksköterskeförening,
begärdes från föreningens sida att
de sjukvårdsutbildade översköterskorna
skulle flyttas upp till lönegrad 14. Då
jag påvisade vilka besvärligheter som
skulle uppstå, om man delade på en
grupp, som hittills varit enhetlig, och
höjde lönen för en del av gruppen men
bibehöll lönen oförändrad för den andra
delen, fick jag det intrycket, att för -

Onsdagen den 5 december 1951.

Nr 34.

Ang. lönetillägg åt vissa
eningen förstod dessa svårigheter. Vi
diskuterade därför vissa andra tjänster,
som skulle komma att flyttas upp i högre
lönegrad.

Beträffande översköterskorna som
grupp hade vi sedan förhandlingar med
Statens sjukhuspersonals förbund, som
organiserar all annan personal vid sinnessjukhusen
och som har en betydande
del även av de lasarettsutbildade sköterskorna
som medlemmar. Från förbundets
sida uttalades då, att om man
inte samtidigt kunde få en justering av
löneläget för samtlig personal vid sinnessjukhusen,
skulle det vara olyckligt,
om man delade på gruppen så att man
flyttade upp översköterskorna i högre
lönegrad men förbigick sköterskor, skötare,
förste skötare och överskötare.
Man ansåg därför att frågan måste prövas
i ett sammanhang, varvid jämförelser
borde göras mellan de olika kategoriernas
arbetsuppgifter. Att dela upp
gruppen översköterskor betraktades som
fullständigt uteslutet. Visserligen ha
sköterskorna olika utbildning, men deras
arbetsuppgifter gå så in i varandra,
att man ute på sjukhusen inte kan göra
åtskillnad på dem. För att inte skapa
svårare motsättningar mellan personalen
vid sinnessjukhusen kunde jag därför
icke göra denna uppdelning. Lönefrågan
för samtliga dessa grupper är
emellertid föremål för behandling inom
tjänsteförteckningskommittén, som förhandlar
med personalorganisationerna.
Jag väntar att i början av nästa år få ett
förslag som gäller samtliga grupper vid
sinnessjukhusen. Att denna fråga måste
prövas av tjänsteförteckningskommittén
torde vara uppenbart för alla, om man
tänker på hur de olika arbetsuppgifterna
äro sammanflätade med varandra och
hur lönesättningen för dessa grupper
kan föranleda jämförelser på andra områden
inom statsförvaltningen.

översköterskornas, överskötarnas och
förste skötarnas arbetsuppgifter böra
rimligen kunna värderas i förhållande
till varandra, liksom även sjuksköterskornas.
Men vi ha vid dessa sjukhus anställda
även en grupp »hantverkare»,
som ha sin motsvarighet framför allt vid

(! Första kammarens protokoll 1951. Nr 34.

översköterskor vid statens sinnessjukhus.
de stora kommunikationsverken men
även på andra områden, fastän de där
benämnas reparatörer. Det är angeläget
att pröva dessa grupper samtidigt och
försöka åstadkomma en så riktig avvägning
soin möjligt mellan de olika grupperna
med hänsyn till deras arbetsuppgifter.

Det är också denna uppläggning av
frågan och denna metod att arbeta, som
personalorganisationerna själva ha eftersträvat
och som de önska att vi skola
arbeta efter i fortsättningen. Om vi
nu, trots att vi äro överens med personalorganisationerna
om denna arbetsgång,
skulle spränga sönder en grupp,
skulle det säkerligen vid sinessjukhusen
växa fram ett missnöje som blir ännu
större än om den grupp, som det här
är fråga om, får vänta ytterligare ett år
på att få sin löneställning omprövad.

Beträffande översköterskornas utbildning
vill jag påpeka, att det finns en
särskild kommitté som arbetar med denna
fråga. Jag hoppas att det resultat,
som kommittén kan komma till, skall
kunna beaktas vid avvägningen av lönegradsplaceringen.

Vad sedan gäller de speciella arbetsuppgifter,
som de lasarettsutbildade
översköterskorna skola ha sig ålagda,
har jag försökt att få klarhet om hur
det verkligen förhåller sig på den punkten.
Jag har haft personlig kontakt med
personalrepresentanter vid två sinnessjukhus.
Dessa ombud för personalen ha
därvid liksom personalförbundet förklarat,
att det icke är möjligt att dra upp
en gränslinje mellan de olika sköterskornas
arbetsuppgifter. Jag har här i
min hand en tabell som utvisar, hur de
lasarettsutbildade sköterskorna äro utplacerade
på olika avdelningar. Det
framgår av tabellen att man ute på sjukhusen
icke har kunnat följa någon enhetlig
plan. Jag tror helt säkert att medicinalstyrelsen
har strävat efter att använda
de lasarettsutbildade sköterskorna
på vissa områden, men i verkligheten
har det inte varit möjligt att följa
den linjen. Man har helt enkelt varit
nödsakad att placera sköterskorna oavsett
om de ha lasarettsulbildning eller

Nr 34.

Onsdagert den 5 december 1951.

Ang. uppförande av en byggnad för sedelförstöringskontoret.

inte på enahanda arbetsuppgifter. Skulle
nu den ena gruppen sköterskor inplaceras
i en högre lönegrad eller erhålla
ett högre tillägg, skulle de andra
sköterskorna vid sinnessjukhusen med
fog kunna fråga sig, varför de inte få
samma tillägg, då de i realiteten utföra
samma arbete. Personalorganisationerna
ha förklarat att de icke kunna tillhandahålla
en tillfredsställande förklaring
till den skevhet, som därigenom
skulle uppstå.

Herr ANDRÉE: Herr talman! När jag
begärde ordet visste jag inte att civilministern
själv skulle ta till orda, och
jag kan nu inskränka mig till att kortfattat
instämma i vad han anförde.

Därutöver vill jag dock tillägga, att
vad reservanterna här egentligen önska,
är att riksdagen skall ändra redan träffade
överenskommelser. Departementschefen
har här redogjort för hur det på
de olika punkterna redan träffats överenskommelser
med personalorganisationerna
av det innehåll som framgår av
handlingarna. Riksdagen bör tänka sig
noga för innan den ger sig in på ett
sådant äventyr som att ändra gjorda
överenskommelser. Jag misstänker dessutom
att personalorganisationerna själva
inte äro särskilt förtjusta över vad
reservanterna här begära. Det skulle ju
kunna inträffa, att samma reservanter
en annan gång kanske ville ändra på en
träffad överenskommelse på så sätt att
man minskade de förmåner som personalen
erhållit.

Förutom ändringar i föreliggande
överenskommelser föreslå reservanterna
även en åtgärd vilken, som civilministern
påpekat, skulle komma att föregripa
tjänsteförteckningskommitténs arbete.
Det är visserligen sant som herr
Sundelin säger att medicinalstyrelsen är
sakkunnig när det gäller sjukvården,
men vi böra nog vara litet försiktiga
när det är fråga om lönerna. Eljest kunna
vi råka in i en situation som kan
bli mycket värre än den som medicinalstyrelsen
nu talar om.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter i enlighet med de yrkanden,
som därunder framkommit, gjordes propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i den nu ifrågavarande punkten hemställt
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den vid utlåtandet
avgivna reservationen; och förklarades
den förra propositionen, som
upprepades, vara med övervägande ja
besvarad.

Punkterna V och VI.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Vid förnyad föredragning av bankoutskottets
utlåtande nr 37, i anledning av
fullmäktiges i riksgäldskontoret framställning
med förslag till avlöningsbestämmelser
för hos riksdagen tillfälligt
anställda tjänstemän jämte i ämnet väckt
motion, bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Ang. uppförande av en byggnad för
sedelförstöringskontoret.

Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande
nr 38, i anledning av fullmäktiges
i riksbanken framställning angående
uppförande vid Tumba bruk av en byggnad
för sedelförstöringskontoret.

I detta utlåtande hade utskottet hemställt,
att riksdagen, i anledning av en
av fullmäktige i riksbanken gjord framställning,
måtte medgiva, att för uppförande
vid Tumba bruk av en byggnad
med tillhörande utrustning för sedelförstöringskontoret
finge av riksbankens
medel tagas i anspråk ett belopp av förslagsvis
285 000 kronor.

Reservation hade anmälts av herrar
Persson i Vinslöv, Persson i Norrby och
Edström, vilka dock ej antytt sin mening.

Herr PERSSON, KARL: Herr talman!
Då mitt namn återfinnes bland dem som
under detta utskottsutlåtande ha antecknat
en blank reservation, ber jag att
med några ord få motivera min ståndpunkt
i frågan.

Onsdagen den 5 december 1951.

Nr 34.

Ang. uppförande av en byggnad för sedelförstöringskontoret.

Jag vill då först säga, att jag i princip
inte har något att invända mot vare
sig att sedelförstöringen förlägges till
Tumba eller att den personal, som har
hand om räkningen av de makulerade
sedlarna, överföres till Tumba. Jag anser
emellertid att den utredning, som
företagits, i vissa avseenden är bristfällig,
vilket jag ber att här närmare få
förklara.

Kostnaden för hela den föreslagna anläggningen
har beräknats till 285 000
kronor, vilket är en ganska stor utgift
i dessa tider, då vi från statens sida
sträva efter att minska alla investeringar.
För själva förbränningsugnen räcker
det med ett anslag på 30 000 å 40 000
kronor, men det är de andra kostnaderna
i samband med detta byggnadsföretag
som bli så stora. Utan de båda bostadslägenheter,
som medräknats, skulle
kostnaden för anläggningen stanna vid
cirka 220 000 kronor.

Riksbanksfullmäktige förklara i sin i
utlåtandet återgivna framställning, att en
av de båda bostadslägenheterna befunnits
önskvärd ur bevakningssynpunkt,
varjämte det ansetts ändamålsenligt att
inrätta ytterligare en lägenhet i samband
med att byggnaden uppföres. Vid
det besök, som utskottets ledamöter gjorde
vid Tumba bruk, upplystes det att
den ena lägenheten är avsedd som reserv.
Det fanns, förklarade man, ingen
bostadsreserv vid Tumba, och det ansågs
lämpligt att få till stånd en sådan i
samband med denna anläggning.

Det bör även observeras att här begärda
285 000 kronor icke utgöra hela
kostnaden för överflyttningen av sedelförstöringsverksamheten
till Tumba. Den
med detta arbete sysselsatta personalen,
som alltså skall ha sitt arbete förlagt
till Tumba, skall åtminstone tills vidare
vara stationerad i Stockholm och således
fortfarande åtnjuta lön för dyrortsgrupp
5, dit Stockholm hör, medan
Tumba är placerat i dyrortsgrupp 4.
Personalen skall naturligtvis också ha
fria resor till Tumba. Dessutom skola
de anställda, i varje fall under en övergångstid,
ha viss ersättning för »fördyrade
levnadskostnader», framför allt på

grund av högre lunchkostnader då lunchen
beräknas vara dyrare i Tumba än
i Stockholm.

Jag ifrågasätter, herr talman, om det
inte hade varit lämpligare, då vi nu
ändå skola bygga bostadslägenheter, att
planera dem så, att denna personal omedelbart
eller åtminstone inom en relativt
snar framtid kunde överföras till
Tumba. Det vore då kanske lämpligare
att i stället för de nu planerade två
bostadslägenheterna bygga lägenheter
avsedda för personalen vid sedelförstöringen,
kanske lägenheter på ett rum eller
ett rum och kök. Vi kunna i varje
fall inte undgå att förr eller senare få
ta på oss kostnaden för att bygga dylika
bostäder i Tumba.

Jag vill vidare fästa uppmärksamheten
på något som utredningen har snuddat
vid, nämligen den möjlighet som lär
finnas att använda en del av de makulerade
sedlarna vid papptillverkningen
vid Tumba bruk. Utredningen har räknat
med att av de 40 ton sedlar, som
årligen makuleras, skola 12 ton kunna
användas för papptillverkning vid Tumba.
Samtidigt meddelas emellertid att
man under tidigare år har kunnat använda
en ännu större kvantitet av de
makulerade sedlarna för papptillverkning.
Man räknar nu med att använda
blott 10 procent sedelmakulatur i den
pappersmassa, som förbrukas vid tillverkningen
av papp, men man har tidigare
varit uppe i 20 c/c inblandning.
Av de 40 ton sedlar som makuleras per
år, skulle vid 20 % inblandning förbrukas
24 ton, och således för förbränning
endast återstå ca 16 ton. Jag skulle
därför önska, att den redan företagna
utredningen kompletteras med en undersökning,
huruvida det inte är möjligt
att använda all sedelmakulatur för pappframställning.
Det skulle i så fall kanske
erfordras en del investeringar vid Tumba
bruk för utökning av maskinerna för
papptillverkning, men det vore mera
sympatiskt att göra en dylik investering
för ett produktivt ändamål än som det
nu föreslås bara för att bygga eu anläggning
för att förstöra gamla sedlar.

Detta är, herr talman, i huvudsak de

Nr 34.

Onsdagen den 5 december 1951.

Förslag till livsmedelsstadga m. m.

synpunkter som jag velat framföra. Jag
anser att frågan bör underkastas en förnyad
utredning och att man därvid bör
undersöka även de möjligheter som jag
här påpekat.

Jag yrkar, herr talman, avslag på utskottets
hemställan.

Herr SUNDVIK: Herr talman! Orsaken
till att det anses nödvändigt att flytta
sedelförstöringsanläggningen från riksbanken
till Tumba är att ugnarna vid
riksbankens huvudkontor här i Stockholm
snart äro förslitna. Man har övervägt
att uppföra en ny och större ugn
inom riksbanksbyggnaden, men det
skulle kräva att en hög skorsten bygges
på riksbankens hus, vilket ansetts olämpligt
ur skönhetssynpunkt. Därtill kommer
att anläggningen skulle komma att
medföra obehag för närbelägna fastigheter.

Riksbanksfullmäktige ansågo därför
att man borde undersöka möjligheterna
att förlägga sedelförstöringsugnen till
Tumba. Denna undersökning bär gett
till resultat, att även verksamheten med
kontrollräkning av makulerade sedlar
bör flyttas till Tumba. Man behöver vid
Tumba ha ett särskilt rum för detta ändamål
jämte lunchrum och ett litet kök
för personalen. Det har dessutom ansetts
lämpligt att i den erforderliga byggnadskroppen
iordningställa två bostadslägenheter.
Den ena lägenheten skulle, såsom
herr Persson omnämnt, disponeras av
den person som svarar för bevakningen
av sedelförstöringsanläggningen. Den
andra lägenheten skall hyras ut, och det
har, kan jag nämna, redan varit flera
förfrågningar att få hyra denna lägenhet.
Den skall alltså icke användas som
tjänstebostad för personalen vid sedelförstöringsanläggningen
utan hyras ut i
den fria marknaden, vilket jag anser vara
bättre. Därigenom kan man nämligen,
hoppas jag, förränta det kapital på
70 000 kronor som investerats för detta
bostadsändamål.

Herr Persson anser att den företagna
utredningen icke är tillförlitlig. Han går
dock med på att sedelförstöringsverksamheten
skall flyttas till Tumba, och

jag har då faktiskt svårt att förstå vad
han anser inte vara tillräckligt utrett.
Med de informationer, som utskottet har
fått, ha vi kommit till den uppfattningen,
att det inte är möjligt att ordna denna
sak på annat vis än vad riksbanksfullmäktige
ha föreslagit.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes enligt därunder förekomna
yrkanden propositioner, först på bifall
till samt vidare på avslag å vad utskottet
i det nu föredragna utlåtandet
hemställt; och förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med
övervägande ja besvarad.

Förslag till livsmedelsstadga m. m.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande
nr 34, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till livsmedelsstadga
m. m., såvitt propositionen
hänvisats till lagutskott, dels ock i ämnet
väckta motioner.

Genom en den 2 februari 1951 dagtecknad
proposition, nr 63, hade Kungl.
Maj:t, under åberopande av propositionen
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över inrikesärenden,

dels anhållit om riksdagens yttrande
över vid propositionen fogade förslag
till

1) livsmedelsstadga;

2) förordning om ändring i hälsovårdsstadgan
den 19 juni 1919 (nr 566);
samt

3) förordning om införsel och utförsel
av margarinvaror samt om kontroll över
tillverkningen av dessa varor;

dels ock föreslagit riksdagen att antaga
fyra särskilda förordningsförslag.

Propositionen hade, såvitt angick de
under punkterna 1)—3) upptagna författningsförslagen,
hänvisats till lagutskott
och tilldelats andra lagutskottet. I
övrigt hade propositionen hänvisats till
bevillningsutskottet.

Onsdagen den 5 december 1951.

Nr 34.

I samband med propositionen hade
utskottet till behandling förehaft tjugu
i anledning av densamma väckta motioner.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet hemställt,

A. att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t anmäla, att riksdagen icke
funnit skäl att i anslutning till de vid
propositionen nr 63 fogade förslagen till
livsmedelsstadga, förordning om ändring
i hälsovårdsstadgan den 19 juni
1919 (nr 566) samt förordning om införsel
och utförsel av margarinvaror
samt om kontroll över tillverkningen av
dessa varor göra andra uttalanden än
utskottet i förevarande utlåtande upptagit; B.

att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla om utredning av
frågan om obligatorisk mjölkkontroll;

C. att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t
ville låta undersöka möjligheterna att
införa bestämmelser om obligatorisk läkarundersökning
av vissa grupper av
livsmedelsarbetare;

D. att motionerna

1) 1:345,

2) 1:346,

3) I: 350 och II: 466,

4) 1:351 och II: 462,

5) I: 352 och II: 463,

6) 1:353,

7) I: 354 och II: 465,

8) 11:449,

9) 11:464 samt

10) II: 651,

i den mån de icke blivit besvarade genom
vad utskottet förut i utlåtandet anfört
och hemställt, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd; samt

E. att motionerna

1) I: 340 och II: 448,

2) I: 349 och II: 460,

3) 11:461 samt

4) 11:650

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Förslag till livsmedelsstadga m. m.

Reservation hade anmälts av herr
Bengtson, som likväl ej antytt sin åsikt.

Herr BENGTSON: Herr talman! När
propositionen med hemställan om riksdagens
yttrande över förslaget till ny
livsmedelsstadga avlämnades, följdes
den av ett stort antgl motioner. Trots
dessa motioner är utskottet enhälligt i
sitt utlåtande. Det är dock med största
tvekan jag kunnat biträda utskottets
hemställan, varför jag avgivit en blank
reservation till utlåtandet.

Livsmedelsstadgan innehåller åtskilliga
hygieniska och andra föreskrifter
men även bestämmelser som avse att
skydda allmänheten mot att bli vilseledd
vid sina varuinköp.

Till en början vill jag påpeka, att utskottet
beträffande möjligheten att ändra
författningen utan riksdagens hörande på
s. 54 anfört följande: »Utskottet nödgas
därför inskränka sig till att uttala, att
riksdagens yttrande icke torde vara erforderligt
för ändring av detaljbestämmelserna
i 8 kap. innehållande särskilda
bestämmelser om vissa livsmedel —
vilka bestämmelser kunna förväntas behöva
ändras förhållandevis ofta och
ibland med skyndsamhet.» Det torde sålunda
vara möjligt att, om så är lämpligt,
ändra de bestämmelser som finnas
i 8 kap. Det är, herr talman, i huvudsak
om dessa bestämmelser som jag här
skall be att få säga några ord.

Det är självklart att om man verkligen
vill ge allmänheten klart besked om
vad den köper, bör det föreskrivas, att
fabrikantens namn och hemvist skola anges
på förpackningen samt framför allt
att denna skall vara försedd med en deklaration
om vad förpackningen innehåller.
Varans färg och utseende äro
viktiga, men den största betydelsen ha
väl dock näringsvärde och smak. Vissa
livsmedel kunna lyckligtvis icke förfalskas,
t. ex. frukt, potatis o. d. Men i
fråga om livsmedel, som på något sätt
äro behandlade eller uppblandade, kan
man bli utsatt för att köpa något som
man inte vet vad det egentligen är. Min
uppfattning är, att om någon vill köpa
en vara som är billigare och eventuellt

Nr 34.

Onsdagen den 5 december 1951.

Förslag till livsmedelsstadga m. m.
av lägre kvalitet, må det stå honom fritt,
men köparen bör veta, vad han erhåller.
Man skall inte förespegla köparen, att
det är något bättre som säljes till honom
än vad det i verkligheten finns i
förpackningen.

Utskottet anför att det icke ansett sig
kunna förorda en bestämmelse om obligatorisk
fabrikantmärkning, beroende
på att en sådan skulle medföra alltför
stora kostnader. Utskottet kan inte heller,
fastän det uttalar sitt intresse för
saken, förorda införandet av en tvingande
bestämmelse om innehållsdeklaration.
I viss mån har man emellertid tillgodosett
dessa önskemål genom bestämmelser
på en del punkter i livsmedelsstadgan.
Jag vill, herr talman, genom
protokollet vädja till departementschefen
att beakta varje möjlighet att införa
sådana bestämmelser så att allmänheten
så klart som möjligt får veta, vad den
köper. Det är härvid särskilt vissa paragrafer
som behöva uppmärksammas.

Den gamla striden mellan smör och
margarin är t. ex. ännu inte helt avblåst,
utan det finns fortfarande en del kontroverser.
Såväl de sakkunniga som departementschefen
och utskottet ha uttalat,
att margarin är ett livsmedel med eget
värde. Det är alltså icke ett ersättningsmedel
för smör. Om margarin emellertid
skall betraktas på detta sätt, vilket
jag gärna accepterar, bör det dock icke
få lov att ständigt åka snålskjuts på smörets
bekostnad. Smörproduktionen har
numera arbetat sig fram till en mycket
hög kvalitet. Mjölkens behandling i ladugården
sker under hygieniska och rationella
förhållanden, och vid de högmoderna
mejerier som vi numera ha här
i landet framställes smör av utomordentligt
god kvalitet. När margarintillverkarna
nu inte längre kunna fortsätta
att ockra på smörets goda renommé genom
att använda sådana beteckningar
som »Smakar som smör», »Herrgårdsväxt»,
»Rona» o. s. v., har man i stället
tagit sig för att i margarinannonserna
ständigt framhålla hur utomordentligt
bra margarin är jämfört med smör. Vi
ha visserligen kommit till rätta med de
grövsta felaktigheterna i denna kam -

panj, men jag har fortfarande stor misstro
till margarinfabrikerna. Märkningsbestämmelscrna
finnas fortfarande kvar
i det nya förslaget till livsmedelstadga,
men de hittillsvarande bestämmelserna
om bokstavsstorlek äro inte medtagna,
utan det står bara att märkning skall
ske på tydligt och fullt synligt sätt. Margarinfabrikanterna
komma helt säkert
att utnyttja detta till att använda mycket
små bokstäver i stället för de hittills
brukade bokstavsstorlekarna. Även härvidlag
skulle jag vilja vädja till departementschefen
att om möjligt söka få
fram mera preciserade bestämmelser.

Det finns emellertid alltjämt ett område,
där margarinet försöker att åka snålskjuts
på smörets bekostnad, nämligen vid
servering på restauranger och näringsställen.
På matsedlarna står det oftast:
»Smör, bröd» o. s. v. samt maträtterna
uppräknade. Nedtill på matsedeln brukar
det sedan finnas en liten anmärkning
om att »i stället för smör serveras
restaurangblandning». Gästen vet absolut
ingenting om hur mycket smör eller
margarin som ingår i denna blandning.
Restaurangerna köpa väl i regel restaurangblandningen
i färdigblandat skick,
men ingenting hindrar att restaurangägarna
själva företaga blandningen.
Gästen vet i varje fall inte, om det i
blandningen ingår hälften smör och
hälften margarin eller kanske bara 10
procent smör och 90 procent margarin I

utskottet upplystes att denna beteckning
på matsedlarna egentligen icke är
tillåten, ty man får icke vid något tillfälle
använda benämningen smör, om
det icke är fråga om rent smör. Det är
därför egentligen inte tillåtet att förfara
på det sätt som nu tillämpas. Det står i
utskottets utlåtande: »Ej heller en blandning
av smör och margarin får benämnas
smör. Dylik blandning har serverats
och serveras måhända alltjämt ofta under
benämningen restaurangblandning.»
På matsedlarna borde det väl därför i
stället så: »Restaurangblandning, bröd»
o. s. v. Eller också, om margarin nu
är så utomordentligt bra, varför kan
man då inte skriva: »Margarin, bröd»

Onsdagen den 5 december 1951.

Nr 34.

o. s. v. och sedan räkna upp de rätter
som serveras.

Det finns även andra områden på vilka
det vore önskvärt med skydd för mejerivaror
mot ersättningsvaror. Jag tänker
särskilt på vissa bakverk. Därvidlag
lia 1948 års livsmedelssakkunniga
föreslagit följande bestämmelser: »Bröd
eller bakverk, i vars benämning ordet
smör ingår, får ej såsom ingrediens eller
tillsats innehålla annat fettämne än
mjölkfett. Bröd eller bakverk, i vars
benämning ordet grädde ingår, får ej
såsom ingrediens eller tillsats innehålla
fettemulsion.»

Jag skulle ha önskat att dessa bestämmelser
hade intagits i den nya livsmedelsstadgan.
Departementschefen har
emellertid tagit bort dem. Utskottet förklarar
att det måste bli en tolkningsfråga,
huruvida man gör sig skyldig till
brott mot stadgan genom att använda
olika fettblandningar. Jag kan icke finna
det vara riktigt att man, om man köper
något som kallas för »gräddtårta»
eller »gräddbakelser», skall få ett bakverk
med någon sorts vitt ämne som
vare sig i smak eller på annat sätt påminner
om den vara, grädde, som tillverkaren
reklamerar med. Det finns
också ett utslag av högsta domstolen,
som åberopas av utskottet, enligt vilket
fettemulsion icke får kallas för grädde.
Det är dock, som sagt, icke klart, hur
det ställer sig vid användandet av olika
blandningar, utan det blir alltjämt en
tolkningsfråga.

I 35 § andra stycket talas om »mjölk
och smör», men det nämns ingenting om
grädde. Jag vet inte om detta beror på
ett förbiseende. Jag hemställer att departementschefen
måtte överväga, huruvida
inte även grädde bör omnämnas i
denna paragraf.

I fråga om glass skulle jag ha önskat
få skydd för den glass, som tillverkas
av mejerivaror. Jag hade på denna punkt
hellre tagit de sakkunnigas förslag än
det som nu lagts fram.

Det finns, herr talman, flera punkter
där jag skulle önska större klarhet i
fråga om beskaffenheten av de varor
som allmänheten köper. Jag tänker sär -

Förslag till livsmedelsstadga m. m.
skilt på en del drycker. Jag hälsar med
tillfredsställelse det förslag som utskottet
framlagt när det gäller att bereda
skydd för musten. Men jag skulle önska,
att även läskedrycker skulle inrymmas
under bestämmelserna i 80 §. Man kan
ibland köpa läskedrycker, där det på
flaskornas etiketter finns bilder av de
härligaste frukter, men man vet inte,
om det finns någon frukt alls i drycken
eller hur mycket frukt som ingår i den.
Ifrån läskedrycksfabrikanterna har meddelats,
att förbrukningen av läskedrycker
av högre kvalitet har blivit allt större
och att försäljningen av de billigare
läskedryckerna har gått tillbaka. Men
vi ha inte fått veta, hur mycket frukt
som verkligen finns i de läskedrycker
som man säger vara av bättre kvalitet.
Det är, tycker jag, orimligt att man med
namn och bilder skall få ge sken av att
det finns frukt i en dryck, när det i
verkligheten kanske inte finns någon
frukt alls i den. Jag ber även i detta fall
departementschefen att överväga, huruvida
inte också läskedrycker böra införas
under 80 §.

Jag ber, herr talman, till sist att få
säga ett par ord om den utredning som
nu föreslagits beträffande obligatorisk
mjölkkontroll. Jag förutsätter att meningen
väl är att den obligatoriska kontrollen
skall omfatta alla led av mjölkens
väg från producent till konsument
och således inte bara ta sikte på ladugårdar
och mejerier utan också avse
mjölkbutikerna.

Herr talman! Jag har velat göra dessa
reflexioner, som alla utmynna i att man
skall ge allmänheten så klart besked som
möjligt om vilka livsmedel folk köper
och vad de innehålla. Jag hoppas att departementschefen
i den mån det är möjligt
beaktar dessa synpunkter.

Jag har, herr talman, intet yrkande
att framställa.

Herr von HELAND: Herr talman! Till
en början ber jag att få instämma i den
uppfattning, som framförts av herr
Bengtson, vars synpunkter jag till fullo
delar. Jag skulle emellertid vilja göra ett

Nr 34.

Onsdagen den 5 december 1951.

Förslag till livsmedelsstadga m. m.
par tillägg beträffande två paragrafer.
Det gäller också åttonde kapitlet, och
följaktligen hyser jag samma önskemål
som herr Bengtson, att departementschefen
skall överväga de två paragrafernas
utformning, innan han slutgiltigt formulerar
dem.

Det första jag vill beröra är § 43, där
man fastställer fetthalten hos tjock grädde
till minst 40 procent. Jag undrar om
man inte bör överväga att inte sätta minimihalten
så hög utan sätta den vid
samma fetthaltsprocent som tidigare,
nämligen 35. När man medgav fri försäljning
av tjock grädde, fastställdes
nämligen normalprocenten till 35, och
det var först år 1949, när man skulle
klara jordbrukskalkylen, som man övervägde,
huruvida man skulle höja fetthalten
till 40 procent med oförändrat pris
eller om man skulle minska priset och
bibehålla fetthalten vid 35 procent. Man
valde att höja fetthalten till 40 procent.

Vi inom Mjölkcentralen här i Stockholm
önska att tillfredsställa kunderna
så mycket som möjligt för att därigenom
få en så stor försäljning som möjligt. Jag
tror att man bör överväga att sänka minimigränsen
till 35 procent, därigenom
möjliggörande ett lägre pris och en viss
variation, så att man exempelvis till bagerierna
skulle kunna sälja grädde med
lägre fetthalt till ett pris som skulle vara
mera tilltalande i den konkurrens, som
man har när det gäller fettemulsioner.

Beträffande en annan paragraf är jag
betydligt mera bestämd i min uppfattning.
Det gäller § 41. Där har utskottet
faktiskt försämrat de sakkunnigas förslag
på ett beklagligt sätt. De sakkunniga
ha nämligen varit nog kloka att i sitt
förslag helt förbjuda försäljning av mjölk
under olika benämningar, såsom kontrollmjölk,
barnmjölk och vad man nu
kan hitta på. Där har man nu skrivit, att
om hälsovårdsnämnden går med på att
sådan mjölk får försäljas, skall detta få
äga rum under viss kontroll.

Jag är fullt säker på att Stockholms
stads hälsovårdsnämnd inte kommer att
falla i den gropen — det kommer att
framgå av vad jag nu kommer att säga
•— men jag är rädd för att det kan fin -

nas hälsovårdnämnder ute i landet, som
skulle kunna falla för frestelsen. Man
vet ju att när det gäller humbugmediciner
är det mycket lätt att människorna
låta sig duperas, hur man än varnar dem
i det hänseendet. Det är inte något intresse
för vare sig konsumenterna eller
jordbrukarna att gå till mötes på denna
punkt. Här är det enligt mitt förmenande
ett privatgeschäft, som skulle kunna
ha vissa önskemål. Det kan ju finnas
någon större gård, t. ex. i närheten av
ett samhälle, som ägs av någon som genom
sitt inflytande har särskilda möjligheter
att få tillstånd till försäljning
av sådan mjölk. Det kan också vara ett
veterinärintresse; en veterinär kan önska
få i uppdrag att någon gång då och dä
fara ut till en gård för att kontrollera
att allt är som det skall.

Men, herr talman, jag ser att det är
några damer närvarande här i kammaren.
De äro väl särskilt intresserade av
att hushållen icke skojas upp. Inom
Mjölkcentralen ha vi för ett antal år sedan
undersökt denna kontrollmjölk. Jag
har här i min hand ett fotografi över hur
en bakteriekultur såg ut vid en undersökning
av sådan här kontrollmjölk, som
man nu vill skall släppas lös för försäljning.
Provet är från 1942 och är det
värsta. Det visade sig att mjölken innehöll
980 000 bakterier per milliliter.
Sedan hade vi ett prov 1944, som var
något bättre; då var det 325 000 bakterier.
Efter senare undersökningar, som
vi utförde i samarbete med institutet för
folkhälsan, kommo vi överens med Stockholms
stads hälsovårdsnämnd om att det
inte var klokt åt! fortsätta med att sälja
dylik s. k. kontrollmjölk. I förening med
Stockholms stads hälsovårdsnämnd bestämde
vi att all kontrollmjölk skulle
pasteuriseras, för att den inte skulle vara
farligare än nödvändigt. Man har fortsatt
med denna pasteurisering, men ännu så
sent som 1949 fanns det fortfarande konsumenter
som läto lura sig att köpa kontrollmjölk.
Det var emellertid bara femtusen
liter per dag som såldes.

Herr talman! Med vad jag här anfört,
har jag velat påpeka, att man icke bör
— och jag hoppas att inrikesministern

Onsdagen den 5 december 1951.

Nr 34.

inte gör det — släppa efter på den här
paragrafen och frångå vad de livsmedelssakkunniga
föreslagit. Jag har nämligen
den uppfattningen, att risken är att
konsumenterna bli lurade. Det är även
besvärligt ur en annan synpunkt, ty ju
flera sorters mjölk som man skall sälja,
desto större bli omkostnaderna för mejerierna,
och det kommer alltså att medföra
en prisfördyring vid distributionen.
Det viktigaste ur vår synpunkt, som
skola leverera mjölk, är emellertid att vi
vilja ge konsumenterna en garanterad,
god mjölk. Det kunde vara befogat för
mycket länge sedan att ha denna kontrollmjölk,
när våra mejeriers hygien var
bristfällig och då jordbrukarna ännu
icke hade väckts beträffande hygienen i
sina ladugårdar. Då var säkerligen dessa
kontrollgårdar mycket berättigade,
men nu är läget helt annorlunda.

Jag kan nämna att inom stockholmsområdet,
som räknar fem län, ha vi praktiskt
taget genom vår prissättning utrotat
tbc. Det är några få procent kvar
av tbc, men jag förmodar att även de
besättningarna skola försvinna inom ett
år. Vi betala nämligen jordbrukarna olika
priser beroende på mjölkens kvalitet
för att driva fram bästa möjliga hygien.
På liknande sätt försöka vi inom dessa
fem län att utrota kastsjukan, nämligen
genom att Mjölkcentralen och slakteriföreningarna
slagit sig samman och vardera
betala — utöver det bidrag som
staten lämnar för nedslaktade kastsjuka
djur — lika mycket som staten ger för
att få bort kastsjuka besättningar. Vi gå
även fram på andra vägar. Vi ha instruktioner
på gårdarna från våra organisationer,
och vi ha en prissättning, som
skall locka producenterna att sköta sin
mjölk. Vi ha gjort massinköp av kylaggregat
för att få ordentlig kylning av
mjölken.

Här göres alltså från våra organisationers
sida eu hel del för att få fram
högsta standard. Då tycka vi att det vore
tråkigt, om man förde in någon bestämmelse,
som möjliggjorde att kanske någon
enstaka hälsovårdsnämnd läte lura
sig av något privat intresse och medgåve
tillstånd att leverera mjölk under

Förslag till livsmedelsstadga m. m.
någon vacker benämning. Jag skulle inte
tro mejeriorganisationerna skulle vilja
släppa pasteuriseringen.

Herr talman! Jag har uppehållit mig
ganska länge vid den sista paragrafen,
men det är för att jag tycker att det vore
värdefullt, om inrikesministern, när han
prövar frågan, går på de sakkunnigas
linje och inte släpper efter på denna
punkt, ty då går det ut över konsumenterna.

Jag har inte något yrkande, herr talman,
utan jag har bara velat framföra
dessa synpunkter i den förhoppningen
att inrikesministern skall överväga frågan
ytterligare, innan han definitivt fattar
beslut om hur paragraferna skola
se ut.

Fru SJÖSTRÖM-BENGTSSON: Herr

talman! Jag har tillsammans med ett
par kamrater i denna kammare väckt en
motion i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition i detta ärende. Det var uteslutande
med tanke på konsumenternas
intressen, som motionen kom till.

Vi hävdade först att en hel del grupper
av anställda, som jag här inte skall
räkna upp, borde vid sin anställning
undergå läkarundersökning och att sådan
undersökning sedan borde ske med
jämna mellanrum. Det var naturligtvis
uteslutande med tanke på den köpande
allmänheten som vi begärde detta. Jag
måste vara utskottet tacksam att det har
i det avseendet tillgodosett vårt krav så
långt som vi hade vågat hoppas. Utskottet
har också i sin kläm begärt en utredning
om dessa ting.

Även på två andra punkter har utskottet
gett oss rätt. När vi begärde att
tillverkarens eller förpackarens namn
eller firma borde obligatoriskt finnas på
varje förpackning av livsmedel, ger utskottet
oss rätt och säger, precis som
vi gjorde i motionen, att det för köparen
måste vara värdefullt att veta varans
ursprung. Är den bra kommer det
också att vara en god reklam för tillverkaren,
om köparen, när han tillhandlar
sig varan, vet vem som gjort den,
eftersom köparen —• här vanligtvis

Nr 34.

Onsdagen den 5 december 1951.

Förslag till livsmedelsstadga m. m.
husmodern —■ vid förnyat inköp givetvis
kommer att fråga efter vara eller
varor av det fabrikat, som lion förut
prövat och funnit vara bra. Är en vara
dålig har husmodern möjlighet att undvika
inte bara den vara, som hon funnit
dålig, utan även andra varor från
samma tillverkare. Detta säger också utskottet.
Men när utskottet likväl avstyrker
motionen beror detta främst på den
risk för höjning av konsumentpriserna,
som påtalats av bl. a. priskontrollnämnden.
Det är ju möjligt att en dylik risk
finns, men jag skulle då bara vilja fråga,
om man inte kunde tänka sig att de
fina, förnämliga och dyrbara förpackningar,
som nu »vidlåda», höll jag på
att säga, en hel del förpackade livsmedel,
kunde utbytas mot enklare förpackningar,
och på så sätt ge utrymme för,
utan prisförhöjning, en upplysning om
vem som är tillverkaren.

Sedan ha vi ju också begärt att den
varudeklaration, som vi redan nu ha —
och som kanske kan bli ännu bättre —
för barnmat, skulle finnas på alla förpackningar
av livsmedel. Utskottet finner
också i detta avseende att vi ha
rätt. Utskottet säger att det är i hög
grad önskvärt, att alla paketerade matvaror
äro försedda med en fullständig
varudeklaration. Nog tycker jag att det
är ett legitimt önskemål från allmänhetens
sida att så vore fallet. Nog vill en
husmoder veta vad det är hon köper
och ger ut pengar för. I synnerhet i
dessa tider, när maten är så oerhört dyr,
har man sannerligen inte råd att betala
för varor, som inte äro fullgoda. Utskottet
åberopar Kemikontorets yttrande,
att »motionärernas förslag beträffande
vissa livsmedel måste anses omöjligt
att realisera». Men varför det är
omöjligt, få vi inte veta. Kemikontoret
håller också före att en sådan varudeklaration
»i andra fall icke skulle medför
några upplysningar av värde för
allmänheten». Ja, det beror kanske på
hur denna varudeklaration formuleras.
Vi ha ju redan nu i fråga om textilier
varudeklaration. När den nu varit i
bruk ganska länge — även om den inte
varit så oerhört klar, som man skulle

önskat — och allmänheten lärt sig att
förstå den, så är den till stor hjälp för
köparen. Det vet jag av erfarenhet. Jag
har anledning att tro, att detsamma
skulle ske i fråga om varudeklaration
på paketerade livsmedel.

Nu åberopade herr Bengtson den möjlighet
som finns för Kungl. Maj:t att
utan riksdagens hörande ändra på en
hel del av livsmedelsstadgans bestämmelser.
Jag hoppas att när något sådant
en gång blir aktuellt så skola även de
synpunkter, som jag nu framfört, få
göra sig gällande.

Jag har för övrigt icke något yrkande
just nu.

Herr NORMAN: Herr talman! När vi
i detta sammanhang tala om den »nya»
livsmedelsstadgan, så är att märka att
det är i själva verket icke fråga om
en ny stadga, som ersätter en annan
liknande. Därför heter det också i propositionen,
att det är ett »förslag till
livsmedelsstadga». Det innebär inte att
allt vad som föreslås är nytt, utan tvärtom
finnas redan de flesta av de föreskrifter,
som här förekomma, fastän de
äro uppdelade på olika författningar,
främst hälsovårdsstadgan men även en
hel del andra författningar. Nyheten är
således i första hand att de olika föreskrifter
och bestämmelser, som gälla
hälsovården och hygienen i fråga om
livsmedel, ha sammanförts i en gemensam
stadga.

Det är ju ganska klart att det kan råda
olika meningar om vad som skall
stå i den stadgan. Det har visat sig under
förarbetena, vid remissbehandlingen,
och det har visat sig i de framkomna
motionerna. Det är naturligtvis inte
så lätt för ledamöterna i ett utskott
att kunna få en alldeles bestämd mening
om vad som är det lämpligaste i fråga om
den ena eller andra detaljen. Det är bara
de som äro särskilt sakkunniga på
ett visst område, som naturligtvis kunna
hävda en alldeles bestämd mening
inom sitt eget område.

När nu herr von Heland har gjort det
beträffande kontrollmjölken, är det na -

Onsdagen den 5 december 1951.

Nr 34.

turligtvis ytterligt svårt för mig att polemisera
mot honom och frambära skäl,
som på något sätt skulle förminska värdet
av vad han här sagt. Jag gjorde dock
en liten reflexion, när jag hörde hans
yttrande, vilken jag anser mig böra
framföra och som jag tror också är ett
uttryck för utskottets mening i detta
fall. Men först vill jag rätta en liten
missägelse från herr von Helands sida,
som kan ha sin betydelse, när ledamöterna
här i kammaren skola ta ståndpunkt
till spörsmålet. Herr von Heland
sade att utskottet hade försämrat de
sakkunnigas förslag. Det är inte utskottet
som ändrat förslaget utan det är
Kungl. Maj :t, och utskottet har bara
följt Kungl. Maj: t beträffande detta
spörsmål.

När nu herr von Heland talar om de
många smutsbakterierna, som han hade
fotografier på, gjorde jag den reflexionen:
Hur se sådana fotografier ut beträffande
annan mjölk? Jag kan inte det bär
ämnet alls, men jag har en viss uppfattning
om att kontrollmjölken faktiskt inte
har så många colibakterier som den vanliga
mjölken.

Nu innehåller ju § 41 beträffande kontrollmjölken
en begränsning av möjligheterna
att använda den benämningen.
Den skall få användas endast under vissa
förutsättningar, som upprepas i andra
stycket av paragrafen. Det är först
när dessa förutsättningar äro för handen,
som hälsovårdsnämnden skall kunna
lämna ett sådant här tillstånd. Det
är således ett begränsande stadgande beträffande
saluförande av s. k. kontrollmjölk.

Jag har gjort den reflexionen, att om
det är någon ladugård, där man är särskilt
intresserad av att tillgodose olika
hygieniska krav ocli genom att göra det
kan få fördelen att sälja sin mjölk
under beteckningen kontrollmjölk, måste
detta ändock bidraga till att höja
ladugårdshygienen. Inom ett eller flera
områden —• såsom exempelvis skett i
örebrotrakten, där jag tror att kontrollmjölken
förekommer allra mest •—- kan
det hos producenterna, konsumenterna
och även myndigheterna växa fram ett

Förslag till livsmedelsstadga m. m.
intresse av att hålla ladugårdshygienen
så hög som möjligt. Det skulle kunna bidraga
till att vi komma ett stycke längre
fram mot det önskemål, som hela livsmedelsstadgan
syftar till, nämligen att
tillgodose olika hygieniska krav, när det
gäller livsmedel.

Men, som sagt, jag kan naturligtvis
inte diskutera detta sakligt med herr
von Heland, utan jag gör bara vissa
reflexioner. Jag tror emellertid att jag
kan rekommendera kammarens ledamöter
att ansluta sig till utskottets ståndpunkt
i det här fallet. Sedan får väl
Kungl. Maj:t överväga vilken slutgiltig
ståndpunkt som skall intagas till detta
spörsmål. Jag tror inte att det är så stor
idé för mig att nu ingå på de olika detaljanmärkningar
som gjorts, då icke
något annat yrkande framställts än om
bifall till vad utskottet föreslagit.

Beträffande fabrikantmärkningen, som
fru Sjöström-Bengtsson var inne på, kan
jag säga att den har varit en av de största
diskussionsfrågorna under förarbetena
till livsmedelsstadgan. När departementschefen
har frångått de sakkunnigas
förslag i fråga om obligatorisk fabrikantmärkning
— s. k. fabrikantmärkning
kanske jag skall säga, därför att
uttrycket är ju missvisande rent logiskt
sett •— har han stött sig på vad som
sagts i remisserna om risken för en prisfördvring.
Vi ha inte inom utskottet vågat
göra eu bedömning av huruvida denna
risk föreligger, som departementschefen
har förutsatt. Vi ha då heller
inte vågat ta en dylik risk utan kommit
till den uppfattningen, att vad som är
föreslaget från Kungl. Maj:ts sida böra
vi godtaga tills vidare.

Beträffande varudeklaration har ju
fru Sjöström-Bengtsson understrukit, att
utskottets hjärta är med henne i hennes
önskemål. Nu är ju denna fråga helt ny.
I de olika författningar, varur livsmedelsstadgan
är hopplockad, har det icke
förut funnits någon bestämmelse om
varudeklaration. Det har kommit till en
helt ny bestämmelse, däri man kräver
att en vara, som angives såsom särskilt
lämpad för barn. skall vara märkt med
uppgift om innehållet. Utskottet har an -

Nr 34.

Onsdagen den 5 december 1951.

Förslag till livsmedelsstadga m. m.
sett att vi skola nöja oss med detta tills
vidare och sedan följa utvecklingen och
se vilka önskemål därutöver som böra
tillgodoses. Det är ju klart att det i vissa
fall skulle bli ganska besvärligt att göra
en sådan deklaration. Jag vet inte hur
den skulle se ut. Skall det för en burk
mat, exempelvis kalops, stå hur mycket
kött burken innehåller, hur mycket sås,
vilka kryddor som använts, i vilken
mängd dessa ingå i såsen o. s. v.? Vi ha
i varje fall sett problemet så, att vi inte
veta vilka besvärligheter, som vi skulle
åstadkomma, om vi skulle förorda obligatorisk
varudeklaration för paketerade
livsmedel. Därför ha vi rått riksdagen
att tills vidare avvakta och se hur
utvecklingen kommer att förlöpa. Jag
tror att jag även i detta fallet kan rekommendera
riksdagen att följa utskottets
förslag till uttalande.

Sedan tror jag inte att det var så mycket
mera att säga med anledning av de
yttranden, som här ha hållits. Herr
Bengtson var inne på § 35, där det talas
om mjölk och smör i andra stycket, men
inte om grädde. Det sammanhänger väl
med att grädde inte så lätt kan förekomma
i ett sådant sammanhang, att
det blir missvisande. När vi gingo igenom
detta, tyckte vi att andra stycket
av § 35 var onödigt, ty vad som är
sagt där är ju redan sagt i första stycket.
Men vi kommo underfund med att man
särskilt borde stryka under varubeteckningarna
mjölk och smör, alltså särskilt
omtala att vad som stadgas i första stycket
också skall gälla dem. Jag tror inte
att det är alldeles nödvändigt att utvidga
denna uppräkning genom att ta
med även grädde, ty i § 43 är det ju tydligt
och klart utsagt vad grädde skall
innehålla av mjölkfett och även vad
tjock grädde skall innehålla. Jag tror
alltså inte att det är något behov av att
utvidga uppräkningen i andra stycket
av 35 § till att omfatta även grädde.

Men jag har ju ingenting emot herr
Bengtsons rekommendation att inrikesministern
kan ta sig en funderare på
spörsmålet, när det nu kommit upp.
Inom utskottet ha vi inte diskuterat det,
och det är inte diskuterat i förarbetena

heller, så det kan ju vara en viss anledning,
när saken nu uppmärksammats,
att det sker ett övervägande huruvida
det är något behov av att utöka denna
uppräkning till att omfatta även grädde.

Nu har ju beträffande denna stadga
Kungl. Maj:t möjlighet att föreskriva
vad han önskar. När nu riksdagen har
hörts är det ju ganska självklart att
Kungl. Maj :t skall rätta sig efter vad
riksdagen uttalat.

Sedan ha vi, herr talman, ett problem
som inte diskuterats i debatten här men
i motioner, nämligen huruvida detta
ärende skall komma tillbaka till riksdagen
för varje liten detaljändring, som
Kungl. Maj:t kan anse vara av behovet
påkallad. Därom ha vi gjort det uttalandet,
att beträffande just detaljbestämmelserna
i åttonde kapitlet förefaller det
inte vara något behov för riksdagen att
få en ändring, som har visat sig behövlig,
underställd sin prövning. När riksdagen
nu säger sin mening i denna sak,
synes Kungl. Maj:t ha alla möjligheter
att tillgodose de önskemål, som kunna
vara särskilt starkt motiverade och berättigade.

I stort sett tror jag att denna stadga
skall bli ett hjälpmedel för att åstadkomma
något mera ordning och reda på
detta område än som kanske hittills förefunnits
och bidraga till att livsmedelshanteringen
över huvud taget, försäljningen,
serveringen etc. ordnas på
ett sätt som tillgodoser alla rimliga önskemål.
Jag hemställer därför att kammaren
måtte göra utskottets förslag till uttalanden
i de olika punkterna till sitt.

Herr von HELAND: Herr talman! Även
om jag inte ställt något yrkande, her jag
att få ge en liten replik till herr Norman.

Herr Norman fastnade vid mitt påpekande
att de år 1942 företagna bakteriologiska
undersökningarna på kontrollmjölk
vid ett tillffälle utvisade en bakteriehalt
av 980 000 per milliliter. Herr
Norman undrade, hur många colibakterier
det då fanns i den vanliga mjölken.
Ja, jag kan trösta herr Norman med att

Onsdagen den 5 december 1951.

Nr 34.

inga colibakterier alls finnas i den pastöriserade
mjölken — det är därför vi
pastörisera den. En hel del ofarliga bakterier,
dock högst 30 000 per milliliter
finnas kvar även efter pastöriseringen,
som alltså inte gör slut på allt bakterieliv.

Våra undersökningar av kontrollmjölken
ledde till att vi i samförstånd med
statens institut för folkhälsan och Stockholms
stads hälsovårdsnämnd beslöto att
pastörisera kontrollmjölken. Jag kan
nämna att vi i januari 1944 togo fem
prov på kontrollmjölk, varvid antalet
bakterier per milliliter var 325 000,
193 000, 320 000, 150 000 och 425 000. Vi
tycka att det skulle vara ansvarslöst, om
man utan att pastörisera denna mjölk
släppte ut den till konsumenterna med
en sådan beteckning som kontrollmjölk.

Och om man nu pastöriserar även kontrollmjölken,
är det väl enbart till nackdel
för konsumenterna, om de skola behöva
betala högre pris för en mjölk,
som absolut inte är bättre men som levereras
från en gård, där en veterinär en
eller annan gång gör ett besök. Vi försöka,
som jag påpekade i mitt första anförande,
få fram bättre kvalitet på mjölken
främst genom den väsentligt lägre
betalningen till producenterna för sådan
mjölk som inte motsvarar de kvalitetsfordringar
vi ställa på den. Också på
annat sätt göra vi vad som är möjligt
för att få till stånd en bättre skötsel
av mjölken i ladugårdarna och för att
motverka tuberkulos och smittsam kastning.

Herr NORMAN: Herr talman! Endast
en kort replik till herr von Heland.

Min mening var att de olika mjölksorterna
skulle jämföras under likartade
förhållanden. Pastöriseringen dödar visserligen
colibakterierna, men de döda
bakterierna finnas i alla fall kvar i denna
mjölk. Även om bakteriemängden är
mindre i den pastöriserade mjölken, tycker
jag alltså att den nog är litet otrevlig Herr

von HELAND: Herr talman! Jag
båller med om att herr Norman nog inte

Förslag till livsmedelsstadga m. m.
bör debattera själva sakfrågan, ty det
är naturligtvis svårt även för en så
kunnig man som han att ge sig in på
detaljfrågorna i detta sammanhang.

Den viktigaste frågan är inte, hurudan
den övriga mjölken är före pastöriseringen
vid sidan av kontrollmjölken,
utan om det är befogat att konsumenterna
få betala ett högre pris för kontrollmjölken,
när denna mjölk är så bakteriehaltig
att även denna måste pastöriseras.
I praktiken sträva vi efter att få
högsta möjliga kvalitet på all mjölk, och
jag vill tillägga att vi söka få samma
hygieniska standard på alla andra gårdar
som man har på de s. k. kontrollgårdarna.
Utvecklingen går utan tvivel
också i den riktningen. Men vad har det
för betydelse, att en veterinär någon
gång kommer ut till den s. k. kontrollgården?
Vid sitt besök finner han exempelvis
att alla juver äro utan anmärkning,
men på kvällen blir kanske en av
korna trampad i juvret och får juverinflammation,
och då blir kvaliteten på
den s. k. kontrollgårdens mjölk omedelbart
en annan.

Man måste ta hänsyn till hur systemet
verkar i praktiken, och jag tycker för
min del att det är rätt viktigt att man
inte genom viss benämning inbillar konsumenterna
att mjölken är av bättre kvalitet,
fastän så inte är förhållandet.

Herr ELOWSSON, NILS: Herr talman!
Av herr von Helands senaste anförande
tycks framgå, att det för honom inte
spelar någon egentlig roll, hurudan mjölk
konsumenterna få, bara den är pastöriserad.
Den springande punkten i denna
fråga är från livsmedelskontrollens sida,
att man önskar få en så god råvara som
möjligt, d. v. s. att mölken är bemängd
med så litet bakterier som möjligt, när
den kommer från ladugården. Det är inte
likgiltigt, om den kommer därifrån med,
som i vissa fall, mellan två och tre miljoner
bakterier per milliliter. Denna
mjölk kommer ju även efter pastöriseringen
att innehålla en massa döda bakterier,
och det är den saken det i detta
sammanhang gäller.

Nr 34.

Onsdagen den 5 december 1951.

Ang. förstärkning av ofullständiga jordbruk med skogsmark.

Utskottets tankegång är, som ordföranden
har framhållit, att om man bibehåller
kontrollmjölken i den utsträckning
utskottet föreslagit, så bidrar det
otvivelaktigt till en bättre ladugårdshygien.
Men utskottet är för sin del inte
angeläget om att kontrollmjölken skall
vinna ökad avsättning. Utskottet har i
sin försiktiga skrivning tagit hänsyn till
att försäljningen av kontrollmjölk minskats
i omfattning.

Herr von HELAND: Herr talman! Jag
måtte uttrycka mig dåligt på svenska
efter min hemkomst från Paris för några
dagar sedan —■ jag hade inte trott
att en månads vistelse utomlands skulle
inverka så menligt på mitt språk, att
det är svårt att förstå hur jag menar.

Jag har ju hela tiden bestyrkt att
våra organisationer sträva efter att förbättra
ladugårdshygienen för att råvaran
skall bli så förstklassig som möjligt,
och jag har i två särskilda anföranden
belyst, hur vi genom stora prisavdrag
för mjölk av lägre kvalitet och
andra åtgärder söka driva fram en fullgod
hygien i ladugårdarna.

Vad jag opponerar mig mot är att
hygienen i en ladugård skulle kunna bli
bättre, därför att en veterinär någon enstaka
gång besöker gården. Råvaran blir
inte bättre på en sådan gård än på andra
gårdar, där man för att få högsta
möjliga betalning för mjölken är tvingad
att hålla minst samma hygieniska
standard.

Ej tuberkulosfria besättningar erhålla
sålunda inom Mjölkcentralens område
6 öres avdrag per kg mjölk, och kastningssmittade
gårdar som ej följa veterinärens
föreskrifter få efter den 1 januari
samma avdrag. Genom reduktasprov
kontrolleras mjölken vid ankomsten
till mejeriet, och av Mjölkcentralens
760 000 ton mjölk sista året var endast
av sämre kvalitet 4 % i klass III
och 1 % i klass IV. Prisavdragen äro
också stora, nämligen för klass III per
månad 1,8 öre och för klass IV 3 öre
pr kg. Är det dessutom även anmärkning
på lukt, smak och renhet sänks

priset med ytterligare 0,8 öre. Dessa
prissänkningar verka bättre på mjölkens
kvalitet än kontrollmjölksnamnet.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, bifölls vad utskottet i
det under behandling varande utlåtandet
hemställt.

Ang. förstärkning av ofullständiga
jordbruk med skogsmark.

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets
utlåtande nr 48, med anledning av väckta
motioner om effektivisering'' av arbetet
med att förstärka ofullständiga
jordbruk med skogsmark.

I två inom riksdagen väckta, till jordbruksutskottet
hänvisade likalydande
motioner, nämligen I: 225 av herr Gränebo
m. fl. och II: 300 av herr Hedlund
i Rådom m. fl., hade hemställts, att riksdagen
måtte besluta att i skrivelse till
Kungl. Maj :t begära en skyndsam och
allsidig utredning om hur arbetet med
att förstärka ofullständiga jordbruk med
skogsmark skulle kunna effektiviseras
samt på vilket sätt det allmänna borde
medverka till finansieringen av dylik
förstärkning.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att motionerna I: 225 och II: 300 icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Herr STEN: Herr talman! Under mina
år i riksdagen ha alltid de sociala frågor
samt jord- och skogsfrågor, som
jag varit intresserad av, haft en viss
benägenhet att komma upp till behandling
i obehaglig närhet av middagsrasten.
Jag skulle därför denna gång
vilja börja mitt anförande med en hemställan
till vår vördade talman, att han
varannan vecka vänder om ärendenas
ordningsföljd på föredragningslistan.
Kunna vi reformera våra arbetstider, så
kunna vi väl också bryta konstitutionsoch
statsutskottens företrädesrätt till
våra arbetsdagar.

Onsdagen den 5 december 1951.

Nr 34.

Ang. förstärkning av ofullständiga jordbruk med skogsmark.

Egentligen skulle jag, efter fjolårets
debatt och det inlägg jag då gjorde, inte
ha så stort behov av att återvända till
denna fråga. Utskottet har ju, på grund
av den igångsatta utredningen, varit i
den lyckliga belägenheten att inte behöva
fördjupa sig i frågan. Men utan att
det får upptagas som någon anmärkning
mot utskottsutlåtandet vill jag säga,
att det ju har inträffat en del saker som
göra att det skulle ha varit utomordentligt
värdefullt om utlåtandet innehållit
dels en redovisning av nu gällande
grundsatser för vår skogspolitik, sådana
de blivit fastställda i samband med jordreformen
och i vår jorddelningslagstiftning,
och dels en redogörelse för den
igångsatta utredningens direktiv. Jag har
sökt i varje nummer av Post- och Inrikes
Tidningar som kommit till kammaren,
men jag har inte lyckats komma
över direktiven, utan får tydligen tåla
mig till den 11 januari, då de komma
att publiceras i Berättelsen över vad sig
i riket tilldragit.

Behovet av ett sakligt tillrättaläggande
av denna fråga just nu sammanhänger
som bekant med att vissa uttalanden
gjorts i pressen. Innebörden i det
uttalande, som vår socialminister emeritus
på stockholmslänsbänken gjorde i
Västerås, har ju klarlagts inför kammaren
av talaren själv efter herr Mannerskantz’
omnämnande av det i en debatt
härom dagen. Han hade så att säga »intet
yrkande». Herr Möller sade sig icke
tidigare ha ifrågasatt statsförvärv av
skog och insåg, att den frågan i nuvarande
läge inte var aktuell.

Men så har ett annat uttalande gjorts
av, jag höll på att säga, en annan partisekreterare.
Jag skall naturligtvis inte
uppta någon debatt om hans uttalande
i dag, eftersom han inte kommer hit
förrän den 10 januari, men för att kammaren
skall få klart för sig, inom vilka
latituder vi befinna oss, vill jag anföra
även det intervjuuttalande som han gjorde
för eu tidning, sedan han blivit vald
till riksdagsman. Jag vill minnas alt ordalagen
voro, all om han vore jordbruksminister,
skulle staten inte äga någonting
annat än Sareks nationalpark

uppe i Norrbotten och Bogesunds slottsruin
utanför Stockholm. Nu är han ju
inte jordbruksminister men kan ändå bli
en mäktig man i svensk politik, och
det kan därför vara anledning att fästa
uppmärksamheten även vid hans uttalande.

Utöver och i överensstämmelse med
vad jag i fjol anförde vill jag alltså
för min del i dag till kammarens protokoll
fästa, att vi här i landet ha en
skogspolitisk balans sedan 40—50 år
tillbaka i tiden, då den norrländska bolagsförbudslagen
genomfördes. Skulle
man ingå på en granskning av vad riksdagen
sagt vid varje tillfälle, då frågan
i olika sammanhang varit på tal, skulle
man finna att riksdagen slagit vakt om
de sociala och jordpolitiska verkningarna
av denna lag, vilket ju innebär status
quo i fördelningen av den svenska
skogen på de olika ägargrupperna.

Bondeskogsbrukets kvot har, utom genom
denna förbudslag, skyddats av jordförvärvslagen.
Bolagsskogsbrukets kvot
—• alltså den fjärdedel av landets skogar
som är direkt knuten till skogsindustriella
företag —• har dels erkänts
äga ett socialt berättigande med hänsyn
till de goda verkningarna ur arbetarsynpunkt
och dels ansetts rimlig därför
att sådana företag på det sättet kunna
fylla t. ex. 40—60 procent av sitt råvarubehov
genom egna skogstillgångar
och inte i vissa lägen vara alldeles i
händerna på de två andra ägargrupperna,
bondeskogsbruket och kronan.
Sedan år 1937 ha bolagen också haft
rätt att köpa lita mycket skog som de
sälja för sociala ändamål på jordpolitikens
område. Beträffande statsskogarna
kan man säga att balansen upprättliålles
ungefär på samma sätt. Man säljer
alltså ibland, varvid medel tillföras
en markinköpsfond, och så köper man
vid andra tillfällen, när lägenhet därtill
yppar sig. Fördelen med att staten har
vissa egna skogstillgångar är ju i socialt
hänseende att statsskogarna hålla
jämna avverkningar, medan bondeskogsbruket
helt naturligt måste vara mera
konjunkturbetonat.

Om man studerar vad som förekom -

Nr 34.

Onsdagen den 5 december 1951.

Ang. förstärkning av ofullständiga jordbruk med skogsmark.

mit i riksdagen under de senaste 40—
50 åren och nu senast i samband med
fastställandet av grunderna för den pågående
jordbruksrationaliseringen, så
tror jag att man har rätt att säga att det
inte finns någon möjlighet att i riksdagen
inom överskådlig tid uppnå majoritet
vare sig för en minskning eller
för en ökning av bondeskogsbrukets, bolagsskogsbrukets
eller statsskogsbrukets
kvot av den svenska skogsmarken.

.lag skulle ha önskat att utskottet ställt
de uppgifter, som finnas om de år 1947
antagna grunderna, vid sidan av de Norupska
direktiven, så att vi i dag hade
vetat precis hur frågan ligger till. Jag
skall i allra största korthet plocka litet
grand ur 1947 års proposition av sådant,
som i detta sammanhang är av intresse.

På s. 45—49 i denna proposition,
nr 75, finnas de principiella uttalanden
av 27-mannakommittén och departementschefen,
som kunna sägas vara
grundläggande i slcogspolitiskt avseende.

På s. 158 finns ett uttalande av domänstyrelsen,
där man påpekar, att
»den av kommittén» — alltså 27-mannakommittén
— »föreslagna kompletteringen,
såvitt kronans skogar toges i anspråk
för ändamålet, kunde medföra
förluster för kronan genom splittring av
förut väl arronderade områden, å vilka
åtgärder för förbättring av driften och
ökning av produktionen vidtagits».

På s. 168 finns ett mycket betydelsefullt
uttalande av skogsstyrelsen, som
sammanfaller med den balans- och jämviktsståndpunkt
som jag här har motiverat
och deklarerat. Det står nämligen
i detta uttalande, bakom vilket stå män
i inflytelserik och representativ ställning,
hemmansägare från olika politiska
partier liksom även representanter för
andra grenar inom det svenska skogsbruket:
»För tillgodoseende av kommitténs
rationaliseringsprogram torde anledning
icke finnas att i nämnvärd omfattning
ändra den nuvarande fördelningen
av skogsmark mellan olika
skogsägarkategorier sett i stort.» Om
jag säger som i fjol, att jag är anhängare
av bondeförbundsmotionens syfte när

det gäller de enskilda brukningsdelarnas
fullständigande, så finner jag i detta
uttalande att det syftet kan tillgodoses
utan att den nuvarande skogspolitiska
jämvikten rubbas.

På s. 251 säger departementschefen någonting,
som kompletterar vad domänverket
självt sagt, nämligen att kronan
bör ställa skogsmark till förfogande för
stärkande av ofullständiga jordbruk, då
sådana förhållanden föreligga att marken
har tagits i anspråk medelst expropriation,
därest densamma tillhört annan
än kronan. Det är således klart att
även domänverket och bolagen skola
vara med i jordbrukets rationalisering,
att således deras skogar inte skola vara
tabu i detta sammanhang, men de skola
ha möjlighet att förvärva motsvarande
kvantiteter skog på annat håll, så att de
totaliter icke lida någon förlust i detta
avseende.

Jag har följt denna fråga under årtiondenas
lopp och funnit att det är så
starka motiveringar både för böndernas,
bolagens och kronans skogsinnehav, att
det icke finns någon möjlighet att åstadkomma
någon förändring därvidlag. Jag
utgår således från att när vi på detta
sätt skilja oss från förevarande ärende
vid denna riksdag, det icke är fråga
om någon ny skogspolitik såsom en följd
av en utredning, mot vars syfte och sammansättning
det icke finns någon erinran
att göra, så långt den håller sig inom
ramen för de fastställda grunderna för
jordreformen. I annat fall blir detta
den största frågan vid denna riksdag,
betydligt större —- det förstå de av kammarens
ledamöter som läst dagens tidningar
—• än frågan om investeringsavgift
och vinststerilisering, och då borde
sjävfallet, därest man skulle göra en omprövning
av grunderna för den svenska
skogspolitiken, också representanter för
de andra intressena, både företagare och
arbetare, varit representerade. Jag utgår,
som sagt, från att man, om man har
en positiv inställning till själva saken,
sådan den framlagts i motionen, också
kan sluta sig till att utredningen icke
skall rubba dessa grunder.

Jag kan alltså nöja mig med att knyta

Onsdagen den 5 december 1951.

Nr 34.

Ang. förstärkning av ofullständiga jordbruk med skogsmark.

dessa erinringar till det föreliggande ut- endast med dessa ord be att få yrka biskottsutlåtandet.
fall till utskottets hemställan.

Herr TJÄLLGREN: Herr talman! Det
är tänkbart att kammarens ledamöter
efter herr Stens anförande skulle kunna
få en felaktig uppfattning om vad utskottets
utlåtande innehåller, och jag
skall därför med några ord motivera utskottets
ståndpunktstagande.

Jag vill då först återge vad den motion
innebär, som det här talats om. I
denna motion har hemställts, att riksdagen
måtte besluta att i skrivelse till
Kungl. Maj:t begära en skyndsam och
allsidig utredning om hur arbetet med
att förstärka ofullständiga jordbruk med
skogsmark må kunna effektiviseras samt
på vilket sätt det allmänna bör medverka
till finansieringen av dylik förstärkning.

Utskottet har med anledning av motionen
sagt, att chefen för jordbruksdepartementet
den 19 november 1951 med
stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den
1 i samma månad tillkallat vissa sakkunniga
för att verkställa utredning rörande
omförmälda fråga. Vidare säger
utskottet att enligt de för utredningsarbetet
meddelade direktiven skall utredningen
avse en allmän prövning av detta
problem i hela dess vidd.

Det är ju klart, att när en utredning
är tillsatt, innan utskottet fattat ståndpunkt
i frågan, kan inte utskottet annat
än hänvisa till denna utredning. Därför
tycker jag nog att min gode vän herr
Sten har gått händelserna något i förväg,
när han här ger sig in på en debatt
om hela vårt skogsprogram för framtiden,
ty därest herr Sten inte menade,
att hans anförande skulle utgöra något
slags direktiv för de tillsatta utredningsmännen,
har jag svårt att förstå meningen
med hans anförande. Jag vill erinra
om att i Post- och Inrikes Tidningar
för måndagen den 19 november
i år finnas dessa direktiv intagna, och
jag skall bo att få tillhandahålla dem
för herr Sten, om han så önskar.

Vi kunna inte nu, anser jag, ge oss in
på någon lång debatt om vad som föreslagits
i motionen, och därför skall jag

7 Första kammarens protokoll 1951. Nr 34.

Herr STEN: Herr talman! Känslan av
den ovilja, som man är van att möta från
kammarens ledamöter, när man tar till
orda vid denna tid på dagen, bär i det
här fallet ytterligare förstärkts av att
jag vet att jordbruksutskottets ärade ordförande
inte brukar tycka om att någon
»obehörig» lägger sig i hans utlåtanden,
alltså någon som inte är motionär eller
reservant, och det finns få människor —
på grund av att han är så snäll och
hygglig — som jag så gärna vill göra
till lags som jordbruksutskottets ordförande.

Jag sade tidigare att jag inte ville
rikta någon anmärkning mot utskottet,
men nu kan jag ju få säga, att det onekligen
hade varit möjligt -—• jordbruksutskottet
bordläde denna motion i maj och
har tagit tid på sig till i december -—
att i reciten tillfredsställa min önskan
att få både ett referat av de nuvarande
grunderna för den svenska skogspolitiken
och ett referat av direktiven för den
Norupska utredningen.

Herr TJÄLLGREN: Herr talman! Jag
lar för givet, att Kungl. Maj:t kommer
alt tillhandahålla alla de handlingar,
som äro erforderliga för verkställandet
av denna utredning.

Herr STEN: Herr talman! Men för oss
hade det ju varit av något större värde,
om vi hade fått del av dessa handlingar
före den 5 december i år i stället för
efter den 11 januari nästa år.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Vid förnyad föredragning av jordbruksutskottets
utlåtande nr 49, med anledning
av väckta motioner om ändring
i grunderna för tillaggsbidrag till vissa
statsunderstödda torrläggningsföretag,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Nr 34.

Onsdagen den 5 december 1951.

Anslag till stödlån i anledning av
svartrostskador på vete m. m.

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets utlåtande
nr 50, med anledning av Kungl.
Maj :ts proposition angående utlämnande
av stödlån till jordbrukare i anledning
av svartrostskador på vete av 1951
års skörd m. m. jämte i ämnet väckta
motioner.

I en till riksdagen den 19 oktober 1951
avlåten, till jordbruksutskottet hänvisad
proposition, nr 219, hade Kungl. Maj:t
under åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över
jordbruksärenden för samma dag föreslagit
riksdagen att till Stödlån till jordbrukare
å tilläggsstat I till riksstaten
för budgetåret 1951/52 under kapitalbudgeten,
fonden för låneunderstöd, anvisa
ett investeringsanslag av 20 000 000
kronor.

Vid statsrådsprotokollet hade såsom
bilaga fogats ett inom jordbruksdepartementet
upprättat förslag till kungörelse
om stödlån till jordbrukare som lidit
skada genom svartrost m. m.

I samband med propositionen hade
utskottet behandlat följande inom riksdagen
väckta, till utskottet hänvisade
motioner, nämligen

motionen I: 515 av herr Lars Andersson,
i vilken motion hemställts, att riksdagen
måtte besluta, att stödlån jämväl
skulle kunna utgå till de jordbrukare,
vilkas skörd år 1951 blivit väsentligt
nedsatt genom regn- och översvämningsskador,
ävensom

de likalydande motionerna I: 522 av
herrar Olilon och Lindblom samt II: 664
av herr Ohlin m. fl., vari hemställts, dels
att riksdagen måtte med ändring av
Kungl. Maj:ts förslag samt i överensstämmelse
med vad i motionerna anförts
besluta om grunder för avskrivningslån
åt jordbrukare, som drabbats av förluster
genom svartrostangrepp å vete 1951,
dels att till Avskrivningslån till jordbrukare
å tilläggsstat I till riksstaten för
budgetåret 1951/52 måtte anvisas ett
förslagsanslag av 20 000 000 kronor, dels
ock att riksdagen måtte uppdraga åt

Kungl. Maj :t att utfärda erforderliga tilllämpningsföreskrifter
i ämnet.

Utskottet hade i det nu förevarande
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte, med bifall till Kungl.
Maj:ts framställning och motionen I:
515 samt med avslag å motionerna I:
522 och II: 664, till Stödlån till jordbrukare
å tilläggsstat I till riksstaten för
budgetåret 1951/52 under kapitalbudgeten,
fonden för låneunderstöd, anvisa
ett investeringsanslag av 20 000 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Johnsson i Kastanjegården, Antby och
Ahlsten, vilka ansett, att utskottets yttrande
bort hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj:ts framställning ävensom
motionerna I: 515 samt I: 522 och II:
064, till Stödlån till jordbrukare å tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1951/52 under kapitalbudgeten, fonden
för låneunderstöd, anvisa ett investeringsanslag
av 20 000 000 kronor.

I reservationen hade föreslagits, att
de av Kungl. Maj:t förordade bestämmelserna,
såvitt avsåge stödlån för
svartrostskador, skulle kompletteras med
ett stadgande av innebörd, att i de fall,
där skördeminskningen motsvarade
större skada än 50 procent av normal
skörd, så stor del av lånebeloppet, som
motsvarade skillnaden mellan det verkliga
skördeutfallet och 50 procent av
normal skörd, finge utgå som avskrivningsdel
av lånet. Avskrivningsdelen
borde amorteras med en tredjedel om
året med början år 1953. Härvid skulle
iakttagas, att amorteringsbeloppet finge
avskrivas, därest låntagaren vid amorteringstillfället
styrkte, att han under
sistförflutna skördeår odlat vete i minst
samma omfattning som odlades å egendomen
1951. Vidare borde den ändringen
vidtagas i Kungl. Maj:ts förslag, att
förräntningen av stödlån för svartrostskador
skulle ske efter 3,5 procent om
året i stället för av Kungl. Maj:t föreslagna
4 procent. I fråga om årets skördeskador
till följd av regn, översvämning
eller storm hade reservanterna

Onsdagen den 5 december 1951.

Nr 34.

Anslag till stödlån i anledning av svartrostskador pa vete m. m.

däremot tillstyrkt att stödlån skulle
kunna utgå med tillämpning av de regler,
som förordats i propositionen, dock
att även i dessa fall räntesatsen borde
fastställas till 3,5 procent i stället för av
Kungl. Maj:t föreslagna 4 procent.

Herr NILSSON, ALFRED: Herr talman!
Under årens lopp ha då och då inträffat
nästan rena naturkatastrofer, och statsmakterna
ha ansett sig böra ingripa för
att i någon mån ekonomiskt hjälpa de
människor som råkat ut för dessa katastrofer.
Jag nämner Surtekatastrofen,
översvämningar inom vissa jordbruksområden,
vissa stormskador på oljeväxter
och nu senast i höst det mycket svåra
angreppet av svartrosten på vetet.

Även i detta sista fall har jordbruksministern
framlagt ett förslag om ekonomisk
hjälp, ett förslag som jag tycker är
ganska anmärkningsvärt. Förslaget innebär
att det skall läggas upp en fond på
20 miljoner kronor, ur vilken vederbörande
efter ansökan skulle kunna få
ett iån mot 4 procents ränta för att
täcka en viss del av den förlust han
gjort.

Det har väl ändå inte gått så långt,
att inte jordbrukarna skola få låna, såvida
det inte finns en fond att låna ur?
De ha väl ännu möjlighet, skulle jag tro,
att, såsom de gjort förr, gå till sparbanker
och andra inrättningar och låna.
Och då är det ju inte mycket bevänt
med detta förslag. Det finns andra som
förmena att man i detta fall, liksom man
gjort när det gällt andra naturkatastrofer,
borde hjälpa vederbörande genom
att bevilja räntefria lån.

Hur kommer nu jordbruksministern
fram till sitt resonemang? I jordbruksutskottets
utlåtande finns det några rader,
som jag tycker det kan vara av intresse
att få till kammarens protokoll. Först lämnas
en redogörelse för vad jordbruksnämnden
sagt i ärendet, och det heter
där: »Med hänsyn till svartrostangreppens
svårighetsgrad och abnorma karaktär
anser jordbruksnämnden det rimligt,
att åtgärder från statens sida skola vidtagas
för all ge de odlare, som genom
angreppen försatts i en allvarlig ekono -

misk situation, möjlighet att genom tillfällig
kredithjälp övervinna sina ekonomiska
bekymmer.» Ja, jag har visserligen
hört talas om den där frun, som
sade till sin man: »Vi ta ett lån och
betala alla våra skulder» — de hade nämligen
en massa småskulder utspridda på
olika håll. Inte blevo de av med skulderna
genom detta lån, om de också sluppo
vissa bekymmer —- det är klart. Här
skulle en jordbrukare få ett lån, på vilket
han skulle betala 4 procents ränta.
Enligt jordbruksnämndens mening skulle
han därmed övervinna sina ekonomiska
bekymmer. Jag tycker inte han gör det.

Jordbruksnämnden anser att samma
regler borde tillämpas i förevarande fall
som beträffande stödlånen med anledning
av översvämningar och regnskador.
3 000 kronor skulle alltså vara räntefria
— det är ju alltid något —- men så skriver
nämnden längre ned: »Med hänsyn
till att svartrostangreppen i vissa fall
äro mycket svårartade och särskilt kännbart
drabba odlare, vilkas jordbruk i hög
grad är inriktat på brödsädsodling -— en
driftform som på senare tid uppmuntrats
av myndigheterna — synes det emellertid
rimligt, att maximibeloppet för
stödlånen höjes till 10 000 kronor. I detta
sammanhang kan nämnas, att från sydöstra
Skåne rapporterats hektarskördar
ned till 400 kilogram mot normalt omkring
3 000 kilogram.» Det är alldeles
riktigt. Jag vet folk som fått endast 200
kilogram per hektar, och vi förstå vad
det vill säga, om man, som fallet är med
många, haft både 50 och 60 tunnland
höst- och vårvete. Jordbruksnämnden
anser alt på belopp överskjutande de
3 000 kronorna skulle ränta utgå efter 4
procent. Nu vill jag i detta sammanhang
lorutskicka, att jag sedan många år inte
odlat höst- eller vårvete, utan råg, därför
att det passar min växtföljd bättre. Jag
står således inte här och pratar för att
jag själv skulle få någon vinst, utan det
iir helt enkelt därför att när man reser
i bygderna och ser vilka katastrofer
som inträffat, gör det eu ont, och man
tycker att den ena liksom den andra är
berättigad att få rimlig hjälp, .särskilt
som det är riktigt såsom jordbruksnämn -

100

Nr 34.

Onsdagen den 5 december 1951.

Anslag till stödlån i anledning av svartrostskador på vete m. m.

den sagt, att det är inånga som gått ifrån
odling av vintersäd, till stort förfång
för landet, då vi nu få importera vete
till 60 kronor per 100 kilogram.

Departementschefen säger i propositionen:
»Härjämte är det emellertid enligt
min mening nödvändigt att det allmänna
skall vidtaga åtgärder för att hindra att
de jordbrukare, som genom svartrostskadorna
fått vidkännas mera betydande
förluster, skola råka i ekonomiska
svårigheter på grund därav.» Hans resonemang
är ju riktigt, när han säger att
det behövs hjälp. Han fortsätter: »Den
situation som nu föreligger avviker emellertid
från den, som ledde till införandet
av bestämmelser om stödlån med anledning
av regnskadorna hösten 1950,
bland annat så till vida, att skadorna på
grund av svartrostangreppen ofta torde
uppgå till väsentligt större belopp för de
enskilda odlarna.» Ja, då tycker man att
det vore ännu större skäl att hjälpa dessa
odlare, som lidit förluster på grund av
svartrosten. Men längre ned säger han:
»Den av jordbruksnämnden föreslagna
lösningen, enligt vilken lånen skulle vara
räntefria upp till ett lånebelopp av 3 000
kronor men löpa med ränta för överskjutande
del av lånet, synes i detta fall ej
heller ändamålsenlig. Med utgångspunkt
från att lånen endast böra ha till syfte
att avhjälpa föreliggande kreditsvårigheter
förordar jag därför att lånen i sin
helhet skola löpa med ränta.» Det verkar
nästan — »tablå» — måste jag säga.

Vad vilja nu reservanterna? Jo, de ha
förmenat att stödlån borde utgå, som
skulle amorteras på tre år och löpa med
3,5 procents ränta. Avskrivning av kapitalet
skulle få ske med en tredjedel om
året, under förutsättning att låntagaren
odlat lika stor areal höst- eller vårvete
som han odlat år 1951. Han skulle då
kunna få 50 procent av förlusten täckt.
Nog tycker man att det är en rimlig begäran.

Men då säga departementschefen och
utskottet att denna förlust i stället skall
räknas in i den allmänna jordbrukskalkylen.
Detta inkomstbortfall skulle således
räknas jordbrukarna i gemen till godo.
Men det bör väl inte vara så, att de

som inte lidit någon som helst förlust —
jag och andra — skola ha en vinst på
den förlust som odlarna av höst- och vårvete
gjort. Det tycker jag är så orimligt
att det inte liknar någonting.

Utskottet skriver: »Med anledning härav
vill utskottet framhålla, att frågan
huruvida och i vad mån åtgärder erfordras
i syfte att stimulera veteodlingen närmast
torde böra upptagas till prövning
i samband med förhandlingarna om
prissättningen på jordbrukets produkter.
Ett bifall till motionärernas förslag skulle
i viss mån vara ägnat att föregripa en
sådan prövning. Utskoltet anser vidare,
att den i motionerna förordade låneformen
torde medföra ett omständligt och
kostnadskrävande kontrollsystem. Med
hänsyn härtill finner utskottet övervägande
skäl tala till förmån för Kungl.
Maj :ts förslag, som synes innebära en
mera ändamålsenlig utformning av ifrågavarande
stödverksamhet.» Ja, är det då
orimligt att man tillförsäkrar de jordbrukare,
som till landets gagn odla dessa
sädessorter, trots att de kunna riskera
att det blir svartrost igen, möjligheten
att få en tredjedel av lånet avskriven?
För min del är jag mycket förvånad
över jordbrukarna i jordbruksutskottet,
som kunnat se denna fråga på ett annat
sätt. Detta, att förlusten skall räknas in
i jordbrukskalkylen, leder som sagt till
att den, som inte lidit någon förlust, får
en vinst på bekostnad av de andra som
förlorat. Jag är förvånad över detta
ståndpunktstagande.

Jag skall inte på grund av att det är
så sent fortsätta längre. Jag vill bara
säga att man i en situation som denna
inte får handla på det sätt som här föreslagits
av Kungl. Maj:t och utskottet.
Stormskador på oljeväxter o. s. v. kan
man ju förvänta varje år, men sådana
svartrostangrepp som i år ha mig veterligt
aldrig förekommit tidigare, och jag
hoppas det skall dröja länge till nästa
gång. Det hade varit rimligt och riktigt
att lämna en verklig hjälp åt dessa
odlare, som lojalt hållit på med en odling,
som är av mycket stor betydelse
för vårt land. Det kan annars hända att
de tröttna därpå. Den hjälp, som här

Onsdagen den 5 december 1951.

Nr 34.

101

Anslag till stödlån i anledning av svartrostskador på vete m. m.
föreslås, är enligt min mening detsamma då statsrådet och chefen för jordbrukssom
plus minus noll. departementet är närvarande i kamma Jag

ber därför att få yrka bifall till ren, är det väl han själv som får ta
reservanternas förslag i förevarande stöten därvidlag. Jag nöjer mig därför
ärende. med att yrka bifall till utskottets hem ställan.

Herr TJÄLLGREN: Herr talman! Jag
undrar, om inte herr Nilsson i Steneberg
här blandat ihop två saker. Meningen
med Kungl. Maj:ts förslag var ju
inte att genom detta anslag bereda någon
ersättning åt vederbörande jordbrukare
för den skada, som de eventuellt
lidit på grund av svartrostens härjningar,
utan meningen var att bereda kreditmöjligheter
för dessa jordbrukare. Det
är ju två skilda saker, herr Nilsson.

Kungl. Maj:f har nu föreslagit, att ett
belopp av 20 miljoner kronor skulle ställas
till förfogande för att därav skulle
utlämnas lån till de jordbrukare, som
ha lidit skada och som behöva pengar i
anledning därav. I motionerna däremot
har yrkats, att lånen skulle få karaktären
av avskrivningslån. Jag vill fästa
uppmärksamheten på att yrkandena i
motionerna och i reservationen inte
sammanfalla. Det skall jag be herr Nilsson
observera. Nu hörde jag inte, om
herr Nilsson yrkade bifall till motionerna
eller till reservationen, men det är,
som sagt, där fråga om två skilda yrkanden.

Ett bifall från riksdagens sida till antingen
motionerna eller reservationen
skulle innebära ett ganska vidlyftigt
kontrollsystem, när det gäller att tillmötesgå
de jordbrukare, som vilja utnyttja
lånemöjligheterna. Utskottet har
inte ansett sig kunna förorda ett så vidlyftigt
system. Jag tror att det för närvarande
nog är klokast att kammaren
följer utskottet.

Vad jordbruksnämnden anfört tycker
jag mera talar till förmån för den kungl.
propositionen än motsatsen, ehuru herr
Nilsson ville göra gällande att jordbruksnämnden
haft en annan uppfattning än
Kungl. Maj:t.

Jag skall inte nu bemöta allt vad herr
Nilsson anförde gentemot utskottet och
gentemot den kungl. propositionen —

Herr OHLON: Herr talman! Jag begärde
ordet med anledning av herr
Tjällgrens anförande.

Herr Tjällgren gjorde gällande att
herr Nilsson i Steneberg hade blandat
samman två ting, å ena sidan frågan om
stödåtgärder och å andra sidan frågan
om kreditmöjligheter för de jordbrukare,
som drabbats av svartrostskador.
Detta var ett i hög grad anmärkningsvärt
yttrande av jordbruksutskottets ärade
ordförande, ty det måste ju i anslutning
till den skrivning, som förekommer
både i propositionen och i utskottets
utlåtande, innebära att skadeersättning
för svartrostens härjningar skall
ske via jordbrukskalkylen, vilket i sin
tur kommer att betyda att jordbrukare,
som inte lidit någon som helst skada,
skulle få en extra vinning därför att
andra lidit förfång av denna olyckshändelse.
Detta utgör ett nytt vittnesbörd
om hur alltmera underlig jordbrukskalkylen
kommer att te sig. Man behandlar
här hela jordbruket såsom en enhet,
och man tar hänsyn till skador, som inträffat
i en viss landsända, och så applicerar
man dessa på hela jordbruket. Det
var mycket värdefullt att få denna upplysning
från jordbruksutskottets värderade
ordförande.

Herr Tjällgren nämnde vidare att
jordbruksnämndens uttalande stod närmare
propositionen än reservationen. Ja,
det vill jag inte tvista om, men jag vill
påpeka att i varje fall den kungl. propositionen
är mera avvisande gentemot
jordbrukarna än vad jordbruksnämnden
varit. Jordbruksnämnden har tagit en
medelväg mellan de motsatta ståndpunkterna.

Det är här inte bara fråga om att gc
en lindring åt hårt drabbade medborgare,
utan det är också fråga om ett
riksintresse, ty det har ju visat sig att

102

Nr 34.

Onsdagen den 5 december 1951.

Anslag till stödlån i anledning av svartrostskador på vete m. m.

på grund av svartrostskadorna den odlade
vetearealen i höst högst betydligt
minskat. När man vet vad spannmålen
kostar på världsmarknaden, är det klart
att denna minskade veteodling innebär
en nationalekonomisk förlust. För att nu
inte tala om att det med tanke på de utrikespolitiskt
ovissa tider, i vilka vi befinna
oss, är angeläget att vi få största
möjliga sädesodling i detta land.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter enligt de därunder förekomna
yrkandena gjordes propositioner, först
på bifall till vad utskottet i det nu ifrågavarande
utlåtandet hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som
innefattades i den vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarades den
förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Anmäldes och godkändes riksdagens
kanslis förslag

dels till riksdagens skrivelse, nr 308,
till Konungen angående val av en fullmäktig
i riksbanken med suppleant;

dels ock till riksdagens förordnanden:
nr 350, för herr Mats Herman Lemne
att vara fullmäktig i riksbanken; och
nr 351, för herr Ragnar Sundén att
vara suppleant för en av riksdagens fullmäktige
i riksbanken.

Anmäldes andra lagutskottets förslag
till riksdagens skrivelse, nr 369, till Konungen
i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till livsmedelsstadga
m. in., såvitt propositionen
hänvisats till lagutskott, dels ock i ämnet
väckta motioner.

Skrivelseförslaget godkändes under
förutsättning att utskottets hemställan i
utlåtande nr 34 bifölles även av andra
kammaren.

Anmäldes och godkändes sammansatta
konstitutions- och bankoutskottets förslag
till riksdagens skrivelse, nr 370, till
fullmäktige i riksgäldskontoret i anledning
av fullmäktiges framställning om
snabbare publicering av riksdagens protokoll.

Anmäldes en av herr Velander under
sammanträdet till herr talmannen avlämnad,
av honom in. fl. undertecknad
motion, nr 537, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändrad lydelse av 1 § lagen den 8
juni 1951 (nr 388) med särskilda bestämmelser
rörande riksbankens sedelutgivning.

Motionen hänvisades till bankoutskottet.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4.50 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Stockholm 1951. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

513600