1951 FÖRSTA KAMMAREN Nr 33 (Riksdagens protokoll 1951:33)

RIKSDAGENS

i » c j

rtfeäg-1

PROTOKOLL

1951 FÖRSTA KAMMAREN Nr 33

24—28 november.

Debatter m. m.

Onsdagen den 28 november. Sid.

Svar på interpellationer:

av herr Cassel ang. länsstyrelsernas organisation m. in......... 5

av herr Eriksson, Einar, ang. förhindrande av exekutiv försäljning
av bostadsrättslägenheter .............................. 8

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m............... 9

Sänkning av chokladskatten m. m............................... 30

Lagförslag om räntereglering m. m............................... 33

Interpellation av herr Thun, Edvin, om garantier mot oberättigade
inköp av jordbruksfastigheter...............................

Samtliga avgjorda ärenden.

Onsdagen den 28 november.

Statsutskottets utlåtande nr 191, ang. inrättande av ett organ med
parlamentarisk anknytning för kontinuerliga överläggningar i
försvarsfrågorna ..........................................

— nr 192, ang. anslag å tilläggsstat till främjande av bostadsförsörjningen
m. ................................................

— nr 193, ang. försäljning av viss vattenfallsstyrelsen tillhörig fastighet
......................................._..............

— nr 194, ang. en allsidig utredning rörande de statliga företagsformerna
....................................................

— nr 195, ang. lönetursberäkningen för viss personal, som övergått

i statens järnvägars tjänst m. m.............................

1 Första kammarens protokoll 1951. Nr 33.

Nr 33.

Innehåll.

Sid.

Bevillningsutskottets betänkande nr 63, ang. ändring i kommunalskattelagen
m. m........................................... 30

— nr 64, ang. sänkning av varuskatten å choklad och konfityrer . . 30

Bankoutskottets utlåtande nr 36, ang. förslag till lag om räntereglering
m. m................................................... 33

Jordbruksutskottets utlåtande nr 47, ang. fortsatt stöd åt lin- och
hampodlingen m. m......................................... 63

Lördagen den 24 november 1951.

Nr 33.

Lördagen den 24 november.

Kammaren sammanträdde kl. 2 eftermiddagen.

Justerades protokollet för den 17 innevarande
månad.

Animäldes och bordlädes
statsutskottets utlåtanden:
nr 191, i anledning av väckta motioner
om inrättande av ett organ med
parlamentarisk anknytning för kontinuerliga
överläggningar i försvarsfrågorna; nr

192, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag å tilläggsstat
I för budgetåret 1951/52 till främjande
av bostadsförsörjningen m. m.
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 193, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående försäljning av viss
vattenfallsstyrelsen tillhörig fastighet;

nr 194, i anledning av väckta motioner
om en allsidig utredning rörande
de statliga företagsformerna; och

nr 195, i anledning av väckta motioner
om ändrad lönetursberäkning för
viss personal, som i samband med förstatligande
av enskilda järnvägar övergått
eller övergår i statens järnvägars
tjänst;

bevillningsutskottets betänkanden:
nr 63, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om änd -

ring i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), m. m., jämte i
ämnet väckta motioner; och

nr 64, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av den vid
förordningen den 25 maj 1941 (nr 251)
om varuskatt fogade varuförteckningen,
jämte i ämnet väckta motioner;

bankoutskottets utlåtande nr 36, i anledning
av dels Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om räntereglering
m. m., dels ock i ämnet väckta motioner;
samt

jordbruksutskottets utlåtande nr 47,
med anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående grunderna för fortsatt
stöd åt lin- och hampodlingen m. m.
jämte i ämnet väckta motioner.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades
herrar BahUinder, Elmgren och
Näsgård för tiden den 26 i denna månad—den
15 nästkommande december
för deltagande i Europarådets rådgivande
församlings sammanträde i
Strasbourg.

Kammarens sammanträde avslutades
kl. 2.03 eftermiddagen.

In fidem
17. H. Berggren.

Nr 33.

Tisdagen den 27 november 1951.

Tisdagen den 27 november.

Kammaren sammanträdde kl. 4 eftermiddagen.

Justerades protokollen för den 20 och
den 21 innevarande månad.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelse, nr
355, till Konungen i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning
om skatt vid tillverkning och
import av personbilar m. rn., såvitt propositionen
avser medgivande till överskridande
av viss anslagspost i av.öningsstaten
för kontrollstyrelsen.

Föredrogos och bordlädes ånyo statsutskottets
utlåtanden nr 191—195, bevillningsutskottets
betänkanden nr 03
och 64, bankoutskottets utlåtande nr 36
och jordbruksutskottets utlåtande nr
47.

Justerades ett protokollsutdrag för
denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4.03 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Onsdagen den 28 november 1951.

Nr 33.

Onsdagen den 28 november.

Kammaren sammanträdde kl. 11 förmiddagen.

Upplästes följande till kammaren inkomna
protokoll:

År 1951 den 28 november sammanträdde
kamrarnas valmän för att jämlikt
§§ 70 och 71 riksdagsordningen utse
en fullmäktig i riksbanken efter herr
Klas E. Böök, som från och med den 1
december 1951 erhållit entledigande
från sitt uppdrag att vara fullmäktig i
riksbanken, jämte en suppleant; och befunnos
efter valets slut hava blivit utsedda
till

fullmäktig:

från och med den 1 december 1951 för
återstående delen av valperioden 1951
—1954:

herr Lemne, Mats Herman, vice riksbankschef,
med 41 röster;

suppleant för herr Lemne:

herr Sundén, Otto Ragnar, f. d. statssekreterare,
direktör, med 41 röster.

Gottfrid Karlsson. Axel Mannerskantz.
Gust. Elofsson. Gottfr. Fröderberg.

På framställning av herr talmannen
beslöts att det nu upplästa protokollet
skulle läggas till handlingarna ävensom
att riksdagens kanslideputerade skulle
genom utdrag av protokollet underrättas
om detta val samt anmodas låta
uppsätta och till kamrarna ingiva förslag
dels till förordnanden för de valda,
dels ock till skrivelse till Konungen
med anmälan om det förrättade valet.

Ang. länsstyrelsernas organisation m. m.

Herr statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
HEDLUND, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att
vid detta sammanträde besvara herr

Cassels interpellation angående länsstyrelsernas
organisation m. m., erhöll ordet
och anförde: Herr talman! Med
kammarens tillstånd har herr Cassel frågat
mig, om jag ämnar med det snaraste
medverka till en förändring av länsstyrelsernas
inre organisation i syfte att
främja intresset av en effektiv och rationell
förvaltningsapparat samt vilka
åtgärder jag har för avsikt att vidtaga
för att tillskapa rimliga löne- och befordringsförhållanden
för den högst
kvalificerade arbetskraften inom länsstyrelserna.

Jag vill i anledning av herr Cassels
fråga meddela följande. De i interpellationen
berörda förhållandena ha sedan
länge varit föremål för inrikesdepartementets
uppmärksamhet. Som det torde
vara kammarens ledamöter bekant, avlämnade
1948 års länsstyrelseutredning
i juli 1950 sitt betänkande med förslag
till länsstyrelsernas organisation och
ställning inom länsförvaltningen. Betänkandet
remitterades i vanlig ordning
samt blev föremål för överväganden
inom regeringen. Som en följd härav
tillkallades inom inrikesdepartementet
en särskild sakkunnig, som erhöll i
uppdrag att överarbeta betänkandet i
vissa delar, främst dem, som berörde
länsstyrelsens inre organisation. I maj
1951 avlämnade den sakkunnige en promemoria
med förslag i ämnet, vilken i
sin tur blivit föremål för remissbehandling.
Departementsberedningen av detta
förslag har ännu ej fortskridit så långt,
att jag kunnat taga ställning till förslagen.

Med åberopande av vad jag här sagt
anser jag mig icke nu kunna besvara
interpellantens frågor.

Herr CASSEL: Herr talman! Jag ber
att få tacka herr statsrådet och chefen
för inrikesdepartementet för det snabba
svar, som han lämnat på min interpellation.

Nr 33.

Onsdagen den 28 november 1951.

Ang. länsstyrelsernas organisation m. m.

Detta svar har med spänning avvaktats
av hundratals landsstatstjänstemän
runt om i landet. Ingen hade givetvis
väntat sig att herr statsrådet i dag skulle
vara beredd att ge kammaren en mera
utförlig redogörelse för de planer, som
torde vara under utarbetande inom departementet,
men man hade hoppats att
herr statsrådet åtminstone skulle kunnat
ge en antydan om den tidpunkt, då
en reform på detta område är att vänta.

Jag vill säga herr statsrådet, att denna
sak brådskar. Det är inte ett ärende,
som man kan låta ligga till sig. Redan år
1947, alltså nu för fyra år sedan, uttalade
dåvarande departementschefen, att
skäl förefanns att i en nära framtid
verkställa en översyn av länsstyrelsernas
personal- och arbetsförhållanden. Fortfarande
är intet annat än utredningsarbete
gjort, och personalen på landsstatsbanan
kan i dag inte ens få en aning
om när de kunna våga hoppas att nuvarande
oefterrättliga förhållanden kunna
komma att ersättas av en annan och
bättre tingens ordning.

Man skall med detta för ögonen icke
förvåna sig över att ansökningarna till
juristtjänsterna på landsstaten bli allt
färre och att länsstyrelserna få allt
större rekryteringssvårigheter. Länsstyrelseutredningen
påpekade också i sitt
betänkande, att faran för en kvalitetsförsämring
är överhängande. En sämre
rekrytering får vittgående skadeverkningar,
icke minst därför att vederbörande,
sedan han väl kommit in på banan,
blir sittande kvar där i decennier.

Jag har redan i interpellationen framhållit,
att avgången från landsstatsbanan
bland juristerna varit mycket kraftig.
Icke mindre än cirka 70 jurister av 400,
d. v. s. ungefär var sjätte jurist, ha under
de senaste fem åren lämnat banan
och övergått till annan statlig tjänst
med bättre befordringsmöjligheter eller
till kommunal eller enskild tjänst. För
att man skall kunna förstå, hur svårt
det är att få behålla dugligt folk på denna
bana, vill jag peka på ett enda exempel.
Kommunalborgmästartjänsterna
även i ganska små städer äro i allmänhet
placerade i 33 lönegraden. Är det då

icke naturligt att extra ordinarie länsnotarier
och länsnotarier av andra klass,
som nu sitta i 24 lönegraden, söka dessa
borgmästartjänster för att få sin lön
höjd med nio lönegrader? Det enda som
skulle kunna hålla landsstatsjuristerna
kvar hos länsstyrelserna vore en förhoppning
om bättre befordringsmöjligheter.
För närvarande finns det icke
något sådant hopp. En jurist på landskanslierna
får i medeltal gå och vänta
14 år, innan han uppnår sin första ordinarie
tjänst, utöver den reglerade befor
dringsgången.

Vad som inte minst medverkar till att
länsstyrelsernas jurister lämna banan är
det mycket betungande övertidsarbetet,
som det sedan många år ansetts naturligt
att de skola utföra utan övertidsersättning.
Från en utredning, som Sveriges
juristförbund gjorde år 1949, har
jag antecknat, att antalet övertidstimmar
för juristerna på landskanslierna det
året uppgick till över 35 000, motsvarande
arbetstiden för 17 heltidsanställda
tjänstemän. Motsvarande siffra beträffande
landskontoren var cirka 40 000. Det
är dessvärre sedan många år ett faktum,
att landsstatens jurister känna sig
tillbakasatta och illa behandlade i förhållande
till andra grupper.

I direktiven för länsstyrelseutredningen
framhöllos de brister, som vidlåda
länsstyrelsernas nuvarande organisation.
Dessa synpunkter underströkos
av utredningen. En omorganisation har
också på prov företagits vid vissa länsstyrelser,
och denna lär ha slagit mycket
väl ut. Landssekreterare Sylvan
framhåller i sin promemoria, att försöksorganisationen
genom sin sektionsindelning
medger en högre grad av effektivisering
och rationalisering än nuvarande
organisation. »Härigenom», säger utredningsmannen,
»har det vid dessa länsstyrelser
i allmänhet visat sig möjligt att
med oförändrat eller minskat personalantal
bemästra ökade arbetsuppgifter.»

Att jag i interpellationen icke särskilt
tagit upp frågan om landskanslisternas
och landskontoristernas ställning, beror
icke på bristande intresse för dessa
grupper. Deras befordringsmöjligheter

Onsdagen den 28 november 1951.

Nr 33.

ha blivit beskurna på ett sätt som enligt
min mening har medfört svåra skadeverkningar
för landsstaten i dess helhet
och som har gjort dessa tjänstemäns förhållanden
i hög grad olustiga.

Med vad jag här anfört har jag velat
understryka att det på detta område föreligger
fara i dröjsmål och att det finns
anledning att skyndsamt och med all
kraft ta itu med dessa organisationsspörsmål.

Denna min övertygelse gör att jag
känner mig besviken över det svar, som
jag här fått på min interpellation. Det är
naturligt, att herr statsrådet inte ännu
haft tillfälle att tränga till botten med
alla dessa spörsmål, men jag vill fråga
herr statsrådet, om inte herr statsrådet
nu vill deklarera ett positivt intresse
för att denna fråga snarast möjligt blir
löst.

Herr statsrådet HEDLUND: Herr talman!
Jag är beredvillig att göra den deklaration,
som interpeUanten efterlyste.
Det är självfallet, att jag kommer att
göra vad som är möjligt för att åstadkomma
en lösning av denna fråga, om
möjligt redan under vårriksdagen 1952.

Herr OLSSON, KARL JOHAN: Herr
talman! Då jag själv har min verksamhet
inom en av våra länsstyrelser, bar
jag ansett det vara riktigt att jag med
några ord deklarerar den uppfattning,
som jag har i denna fråga.

Jag delar interpellantens synpunkter.
Det är klart att det kan vara litet olika
på olika länsstyrelser, men i stort sett
förhåller det sig så som interpeUanten
säger. Vi hysa alla mycket stora bekymmer
när det gäller rekryteringen till
länsstyrelserna, och vi ha en känsla av
att länsstyrelserna hotas av en ganska
betydande försvagning, om inte någonting
göres för att rätta till de missförhållanden,
som här ha uppstått på grund av
utvecklingen i samhället. Jag har så
mycket större anledning, herr talman,
att understryka de synpunkter, som interpellanten
gjort sig till tolk för, som

Ang. länsstyrelsernas organisation m. m.
det ju i dessa tider talas så mycket om
decentralisering och så mycket mot centraldirigering
i samhället. I en sådan tid
bör det vara ett intresse för oss allesammans
att länsstyrelserna, de lokala administrationsorganen,
inte försvagas
utan tvärtom förstärkas. Det är risk för
att länsstyrelserna, om det inte göres
någonting, komma att förlora i anseende
hos den stora allmänheten, och det anser
jag skulle vara till skada ur olika synpunkter.
Det är av vikt att den stora allmänheten,
som har mycket mer att göra
med länsstyrelserna än med några andra
ämbetsverk här i landet, kan gå till länsstyrelsen
med förtroende, i vetskap om
att det där finns kvalificerat folk, som
objektivt och sakligt kan bedöma de
frågor, som man lägger fram inför länsstyrelsen.
Det är nödvändigt att länsstyrelserna
givas möjligheter att behålla det
goda anseende, som de nu ha hos den
stora allmänheten.

Jag förstår mycket väl, herr talman,
att det i dessa tider inte kan vara möjligt
att genomföra en så stor och genomgripande
reform på detta område,
som man kanske tidigare tänkt sig, men
jag anser det likväl nödvändigt att någonting
göres och göres snart. Jag tror
att de mycket begränsade utgiftsökningar,
som kunna föranledas av en dylik
mindre reform, utgöra en mycket god investering,
om man ser det på längre
sikt. Det bör vara möjligt att här åstadkomma
en reform, som i huvudsak bygger
på den Sylvanska promemorian men
som innebär en del förbättringar i jämförelse
med denna.

■lag vill, herr talman, understryka nödvändigheten
av att någonting göres i
detta hänseende.

Herr DOMÖ: Herr talman! Jag vill till
alla delar instämma med den föregående
talaren i fråga om brådskan med detta
ärende. Om länsstyrelserna över huvud
taget skola kunna fullgöra de alltmera
ökade uppgifter, som läggas på dem,
måste man dels göra en översyn av organisationen
som sådan och dels se till att
befordringsmöjligheterna bli annorlun -

Nr 33.

Onsdagen den 28 november 1951.

Ang. förhindrande av exekutiv försäljning av bostadsrättslägenlieter.

da och bättre än vad de för närvarande
äro. Jag vågar vädja till statsrådet att så
fort det någonsin är möjligt framlägga
förslag i detta ärende.

Herr ANDERSSON, ELON: Herr talman!
Med anledning av de vittnesbörd,
som avgivits av kammarens övriga landshövdingar,
vill jag också säga några

ord.

Jag vill gärna förklara, att jag helt
delar de synpunkter, som inlerpellanten
och mina kolleger här fört till torgs,
men jag skulle, herr talman, vilja begagna
tillfället att fästa uppmärksamheten
på ett annat bekymmer, som i varje
fall för den länsstyrelse jag representerar
kanske är mera aktuellt än frågan
om en omorganisation, och det är
den omständigheten att länsstyrelserna
under den senaste tiden ha pålagts en
hel del nya arbetskrävande uppgifter av
ganska ömtålig och besvärlig art utan
att samtidigt till länsstyrelsernas förfogande
ställts medel, som göra det möjligt
för länsstyrelserna att med anlitande
av tillgänglig arbetskraft slutföra
dessa uppgifter. Det är, i den mån jag
har kommit i kontakt med dessa förhållanden,
ett bekymmer av mycket
stor aktualitet, som hotar att antingen
snedvrida länsstyrelsernas ordinarie arbetsprogram,
om jag får använda det
uttrycket, eller att förorsaka att de uppgifter,
som länsstyrelserna påläggas, bli
mindre väl utförda.

Jag har, herr talman, velat begagna
tillfället att till de synpunkter beträffande
länsstyrelsernas framtida organisation,
som här ha framförts, också fästa
uppmärksamheten på detta enligt
mitt sätt att se mycket aktuella bekymmer.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Ang. förhindrande av exekutiv försäljning
av bostadsrättslägenheter.

Ordet lämnades härefter till herr statsrådet
och chefen för justitiedepartemen -

tet ZETTERBERG, som meddelat, att han
ämnade vid detta sammanträde besvara
herr Einar Erikssons interpellation angående
förhindrande av exekutiv försäljning
av bostadsrättslägenheter, och
nu yttrade: Herr talman! Med kammarens
tillstånd har dess ledamot herr
Einar Eriksson frågat mig, om jag är
villig att snarast vidtaga sådana åtgärder,
som för framtiden förhindra exekutiv
försäljning av bostadsrättslägenhet.
I anledning därav vill jag framhålla
följande.

Det förhållandet, att hyresregleringen
måst bibehållas mycket längre än man
beräknade vid dess tillkomst — den
fyller tio år i sommar — har medfört
att det uppkommit en del komplikationer
som man inte tidigare behövt räkna
med. Detta har gjort det nödvändigt
att verkställa en översyn av hela regleringen.
En sådan översyn pågår nu i en
kommitté under ledning av underståthållare
Wahlbäck. Kommittén har uppmärksamheten
på olika sådana här frågor,
även den som interpellanten pekat
på. Kommittén har också direktiv
att lägga fram separata förslag rörande
sådana frågor, som kunna anses motivera
detta. I avvaktan på kommitténs ställningstagande
till den av interpellanten
berörda frågan anser jag mig inte böra
gå närmare in på den.

Herr ERIKSSON, EINAR: Herr talman!
Jag ber att till statsrådet och chefen för
justitiedepartementet få framföra ett
tack för svaret på min interpellation.

Svaret inskränker sig till ett påpekande
av att den aktualiserade frågan
är föremål för utredning, och jag accepterar
självfallet herr statsrådets ståndpunkt
att under sådana förhållanden
inte närmare beröra själva sakfrågan.
Jag hade givetvis kunnat nöja mig med
att för egen del ha gjort mig underkunnig
om att frågan har uppmärksammats
och är föremål för regeringens intresse
och därför inte ha behövt besvära vare
sig statsrådet eller kammaren, men å
andra sidan ha de exekutiva lägenhetsförsäljningarna
tilldragit sig så pass stor

Onsdagen den 28 november 1951.

Nr 33.

Anslag till

uppmärksamhet i landet, att jag anser
det vara tillrådligt och ett allmänt önskemål
att få klarlagt, huruvida denna
fråga var föremål för närmare prövning.

Om jag således kan vara till freds
med det svar, som herr statsrådet har
varit vänlig nog att snabbt avge, och
om jag även kan acceptera svarets innehåll,
måste jag ändock beklaga, att herr
statsrådet inte har funnit det vara nödvändigt
att medelst någon provisorisk
åtgärd omedelbart förhindra ett upprepande
av de exekutiva lägenlietsförsäljningarna,
åtminstone under den tid
som den pågående utredningen behöver
på sig för att framlägga resultatet av
sitt arbete. Jag vet inte vilka möjligheter
statsrådet i detta avseende kan ha,
men det förhåller sig tyvärr på det sättet,
att en ny exekutiv lägenhetsförsäljning
är förestående i Uppsala. Denna
lägenhetsauktion skulle ha utannonserats
redan föregående vecka, men den
exekutiva myndigheten har väntat med
sin åtgärd i avvaktan på det svar, som
skulle lämnas på interpellationen. Den
försäljning, som skall ske av denna lägenhet,
som nu alltså är föremål för
exekutiv åtgärd och som skall gå under
klubban, torde i fråga om pris komma
att slå tidigare rekord. Jag skall avstå
från att lämna någon uppgift om vilket
pris man under hand räknar med, men
jag kan som sagt försäkra, att tidigare
försäljningspriser komma att helt stå i
skuggan.

Med hänsyn till dessa förhållanden är
jag övertygad om att herr statsrådet
helt förstår mitt beklagande av att inte
en provisorisk, förebyggande åtgärd
har kunnat vidtagas, och jag kan bara
slutligen uttrycka min förhoppning om
att den Wahlbäckska utredningen ändå
skall kunna finna frågan så behjärtansvärd,
att den med stöd av sina direktiv
snarast lägger fram ett separat förslag
till förhindrande av en upprepning av
de exekutiva lägcnhctsförsäljningarna.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
utlåtande nr 191, i anledning av

främjande av bostadsförsörjningen m. m.
väckta motioner om inrättande av ett organ
med parlamentarisk anknytning för
kontinuerliga överläggningar i försvarsfrågorna,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen
m. m.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 192, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående anslag å
tilläggsstat I för budgetåret 1951/52 till
främjande av bostadsförsörjningen m. m.
jämte i ämnet väckta motioner.

I en till riksdagen avlåten proposition,
nr 217, hade Kungl. Maj:t, under
åberopande av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden för
den 12 oktober 1951, föreslagit riksdagen
att

I. godkänna av departementschefen
förordade ändringar i olika avseenden
från och med den 1 januari 1952 avgrunderna
för den statliga låne- och bidragsverksamheten
till förmån för bostadsförsörjningen
;

II. medgiva, att för budgetåret 1951/52
preliminära beslut angående lån, som
skulle utgå från anslaget till tilläggslån
till viss bostadsbyggnadsverksamhet,
finge meddelas intill ett belopp av
134 000 000 kronor;

III. å tilläggsstat I till riksstaten för
budgetåret 1951/52 å kapitalbudgeten
under fonden för låneunderstöd till
Tilläggslån till viss bostadsbyggnadsverksamhet
anvisa ett investeringsanslag
av 50 000 000 kronor;

IV. medgiva, att den i avlöningsstaten
för bosladsstyrelsen upptagna anslagsposten
till avlöningar till övrig icke-ordinarie
personal finge för budgetåret
1951 /52 överskridas med högst
50 000 kronor.

I samband med Kungl. Maj:ts förevarande
förslag hade utskottet till behandling
förchaft följande motioner,
nämligen

Nr 33.

Onsdagen den 28 november 1951.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

från första kammaren:

I: 510 av herr Lindblom m. fl.,

1:512 av herr Bengtson m. fl.,

1:513 av herr Svärd m. fl. samt

1:514 av herrar Norling och Ola
Persson ävensom

från andra kammaren:

II: 653 av herrar Wedén och Wirtén,

II: 654 av herr Hansson i Skegrie
m. fl.,

11:655 av herr Lager m. fl. samt

II: 656 av herr Kijling m. fl.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet avfattat sin hemställan i 10
särskilda, med I—X betecknade punkter.

På framställning av herr talmannen
beslöts att utlåtandet skulle företagas till
avgörande punktvis.

Punkten I.

I de likalydande motionerna I: 514,
av herrar Norling och Ola Persson, och
11:655, av herr Lager m. fl., hade föreslagits,
att riksdagen skulle för sin del
besluta, utom annat, att i skrivelse till
Kungl. Maj:t hemställa om åtgärder för
en utökning av bostadsproduktionen på
bekostnad av produktion eller import av
lyxvaror eller mindre nödvändiga varor,
att 1947 års byggnadsmaterialsakkunniga
måtte anmodas att skyndsamt
framlägga förslag till åtgärder mot kartellsammanslutningarnas
prisfördyrande
åtgärder när det gällde byggnadsmaterial,
exempelvis genom en planmässig,
statlig produktion av sådant material,
som betingade uppenbara överpriser
och på vilka det rådde brist, att den
s. k. behörighetsprövningen måtte avskaffas
vad det gällde kommunala och
allmännyttiga bostadsföretag, samt att
Kungl. Maj :t måtte framlägga förslag för
riksdagen, syftande till en omedelbar
sänkning av byggnadsmaterial- och
bränslekostnaderna genom prissänkande
bestämmelser i fråga om inhemska
byggnadsmaterial, för vilka prisnivån
icke borde få bestämmas av världsmarknadspriserna,
samt till en sänkning av
bränslekostnaderna, för vilket ändamål

en del av exportindustriens extravinster
borde tagas i anspråk.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte, beträffande
ökning av bostadsbyggandet samt sänkning
av byggnadsmaterialpriser och
bränslekostnader, i anledning av motionerna
I: 514 och II: 655, i vad de avsåge
dessa frågor, godkänna vad utskottet
i utlåtandet anfört.

I motiveringen hade utskottet yttrat,
bland annat, att utskottet av angivna
orsaker icke kunde biträda nyss angivna
yrkanden i motionerna I: 514 och
II: 655.

Vid utlåtandet hade reservation anmälts
av, utom andra, herr Bergman,
som dock ej antytt sin mening.

Herr BERGMAN: Herr talman! Jag har
i utskottet anmält en blank reservation
beträffande motiveringen till utskottets
hemställan på denna punkt, nämligen i
fråga om vad utskottet skrivit överst på
s. 12 i utlåtandet angående arbetskraftsresurserna.
När det gäller den s. k. behörighetsprövningen
hade jag helst sett,
att utskottet skrivit på samma sätt som
arbetsmarknadsstyrelsen, vars yttrande
finns återgivet i propositionen och i utskottsutlåtandet.

Genom lagen om tillståndstvång för
byggnadsarbete, som tillkom år 1943,
och den överenskommelse mellan parterna
på byggnadsmarknaden och arbetsmarknadsstyrelsen,
som tillkom år
1948, har avsetts att bl. a. få till stånd
en begränsning av arbetskraften på denna
marknad. Den behörighetsprövning,
som lagen och överenskommelsen mellan
parterna i tillämpningen lett till,
innebär att en arbetare, för att han skall
kunna vinna anställning på en byggarbetsplats,
under tre år måste ha haft
sin huvudsakliga sysselsättning inom
byggnadsfacket. Denna tillämpning av
författningen och överenskommelsen har
varit motiverad under vissa givna betingelser
— betingelser, som nu inte
längre finnas. Skälet för denna behörighetsregel
var ju en strävan att minska

Onsdagen den 28 november 1951.

Nr 33.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

byggnadsarbetarkåren. Man ville hindra
tillströmningen av ny arbetskraft, och
man ville skapa garantier för att äldre
arbetare hade sysselsättning. De yngre
arbetarna omskolades. Detta för att man
skulle kunna hålla en jämn och full
sysselsättning. Det är nog ingen i dag
som vill ytterligare minska kåren eller
omskola byggnadsarbetare. Det motsatta
förhållandet är väl rådande i dag, då
man gör särskilda ansträngningar för
att tillföra byggnadsarbetarkåren ny arbetskraft
och då man ägnar särskild
omsorg åt utbildningen för de speciella
yrkesfack, som finnas på detta område.
Den minskning av bostadsbyggandet,
som man för några år sedan siktade
till, är ju heller inte något önskemål i
dagens läge, då det tvärtom synes råda
enighet om att bostadsbyggandet bör givas
ökat utrymme inom investeringsramen.
Den risk för arbetslöshet, som
man befarade skulle uppstå under vintersäsongen
och även under andra tider,
föreligger ju inte heller längre. Om
strävandena att få till stånd en ökad
byggnadsverksamhet vinna praktiskt resultat,
finns ju inte någon risk för att
det skall uppstå arbetslöshet inom kåren.
Inte heller behöver man längre
hysa några farhågor i fråga om säsongutjämningen,
som ju varit en av alla eftersträvad
sak, då de andra medel, genom
vilka samhället har möjlighet att
reglera dessa frågor, äro tillräckliga. Med
tillståndsgivning, igångsättningstillstånd
och de andra möjligheter, som samhället
har, kan man se till att det blir en
jämn sysselsättning året runt. De förutsättningar,
som legat till grund för lagstiftningen
och för överenskommelsen,
anser jag alltså inte längre finnas.

Att slopa behörighetsprövningen innebär
givetvis inte lösningen på arbetskraftsfrågan,
men man kan fråga sig,
varför vi skola ha kvar denna rest från
en tid, då det rådde helt andra förhållanden
än som råda i dag. Den har inte
längre något berättigande, och därför
anser jag att utskottet inte bort skriva
på det sätt som utskottet gjort, särskilt
när arbetsmarknadsstyrelsen ansett, att
man mycket väl skulle kunna slopa behö -

righetsprövningen. Under sådana förhållanden
har jag inte ansett det vara någon
risk för utskottet att gå på en skrivning
i överensstämmelse med arbetsmarknadsstyrelsens
uttalande.

Det är många olägenheter förknippade
med behörighetsprövningen. Hos
de människor, som skola förvalta en
reglering, dröjer det kvar rester av föreställningar
om förhållandena som de
voro när regleringen infördes, föreställningar
som försvåra en omläggning om
man inte vill göra ett radikalt ingrepp
och slopa regleringen, i detta fall behörighetsprövningen.
Om man inte vill förlänga
byggtiden, måste man se till, att
det sker en mjukare övergång av ny arbetskraft
till byggnadsplatserna och att
rekryteringen till detta yrke underlättas.

Var och en som söker arbete vet, att
bvggnadsarbetarfacket är det mest komplicerade
av alla att komma in i, kringgärdat
som det är av de besvärligaste
staketen. Det har skett en onormal nyrekrytering
till detta yrke och skapat
en för detta fack olycklig förskjutning
uppåt av arbetarnas genomsnittsålder.
En lagerarbetare i Göteborg, som vill bli
byggnadsgrovarbetare — sådana människor
finns det ju — har inte någon
chans att komma in på en byggarbetsplats.
Han kan, som någon på skämt sagt
en gång, sätta upp en skylt på sin dörr,
att han petar naglar för en krona handen
— det får han göra utan att samhället
lägger sig i det — men han får
inte utan vidare bära plank på ett bygge,
även om det skulle vara en vällovlig
gärning i den staden. Man får nästan
lov att ha sjukintyg för att arbetsmarknadsstyrelsen
skall bevilja arbetstillstånd
och ge den legitimation, som arbetsförmedlingsorganen
utfärda för den
som skall arbeta på ett bygge. Det skall
vara läkarintyg på att vederbörande bör
arbeta ute. Det brukar ju inte vara ett
friskintyg, utan dess motsats, och det är
väl inte den typen av arbetskraft, som
kanske är den bästa att tillföra detta
område på arbetsmarknaden.

Jag tror alltså att tiden är mogen, och
övermogen kan man säga, för att slopa
denna kvarleva från tider, som vi helst

Nr 33.

Onsdagen den 28 november 1951.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

inte vilja ha tillbaka. Jag hoppas att
arbetsmarknadsstyrelsens syn på den
här frågan skall stå sig, även om den
tolkar utskottets utlåtande så, att den
skall vara försiktigare än den själv anser
sig behöva vara. Jag tror inte man
behöver mana myndigheterna att vara
försiktigare med sådana här ting. Det
äro de säkert av egen drift.

Även om det inte tillkommer mig att
säga någonting om det avslagsyrkande,
som innefattas i motionerna 1:514 och
II: 655, tror jag inte utskottets talesman
tar illa upp, om jag säger några ord därom.
Jag vet inte vilka motiv motionärerna
ha till stöd för den begränsning,
som där avses, nämligen att man skulle
upphäva behörighetsprövningen enbart
för de allmännyttiga bostadsföretagen •—
eller kanske det bara är okunnighet om
förhållandena — men det är i varje fall
en sak som inte kan tjäna de allmännyttiga
bostadsföretagen, att enbart till dem
skulle få ske en fri tillströmning av arbetskraft.

Även om jag alltså skulle önskat en
annan formulering av motiveringen till
punkten I i förevarande utskottsutlåtande,
finner jag inte skäl att yrka annat
än bifall till utskottets hemställan under
denna punkt.

Herr NORLING: Herr talman! Utskottet
har i sitt föreliggande utlåtande i
stort sett följt propositionens riktlinjer
om ökad statlig subvention för att hålla
nere bostadskostnaderna. Såväl i propositionen
som i utskottets utlåtande har
man utgått från 1951 års bostadsutrednings
betänkande.

Målsättningen i bostadspolitiken har
hittills varit, att hyreskostnaderna skulle
hållas vid 1939 års hyresnivå, varvid
man räknat med att högst 20 procent av
inkomsten skulle utgöra bostadskostnad.
Trots denna målsättning ha hyreskostnaderna
för bostäder, som uppförts under
åren 1942—1950, höjts med omkring
10 procent. För lägenheter färdigställda
från början av år 1950 ha byggnadskostnaderna,
enligt 1951 års bostadsutredning,
ökats med omkring 32 procent.

Den av utredningen föreslagna och av
utskottet tillstyrkta nya subventioneringen
skulle emellertid inte täcka mer än
27 procent av de höjda byggnadskostnaderna,
och det är i detta sammanhang
att märka att vissa sakkunniga uppskatta
den redan inträdda byggnadskostnadsstegringen
till 35 procent. Därtill kommer
att man inte avser att subventionera
bort de ökade driftkostnaderna, som beräknas
medföra 7 procents hyreshöjning.
När utskottet därför liksom utredningen
räknar med att bostadskostnaderna
skulle kunna höjas med cirka 10 procent
och bränsletillägget från 10 till 20
procent utan att medelhyresprocenten
därigenom skulle behöva stiga, kan jag
alltså för min del inte godkänna de beräkningsgrunder
man använt för att
stödja sitt ställningstagande.

Höjningen av penninginkomsterna har
inte kunnat hålla jämna steg med varufördyringen,
och stora grupper löntagare
ha därför erhållit en inte obetydlig
reallönesänkning. De utförda beräkningarna
bygga således inte på uppgifter som
hålla streck med verkligheten. Om riksdagen
följer utskottets förslag, blir en
hyreshöjning med omkring 10 procent
ofrånkomlig i de nybyggda husen, trots
minskad reallön för stora grupper av hyresgäster.

I motionerna I: 514 och II: 655 har föreslagits
att nya tilläggslån motsvarande
6 kronor per m2 lägenhetsyta skola
utgå, medan utskottet föreslagit tilläggslån
motsvarande 4 kronor per m2 lägenhetsyta.
Om riksdagen bifaller motionernas
yrkande i denna del, skulle garantier
i någon mån skapas för att hyrorna
även i de nybyggda husen komma
i nivå med den bostadspolitiska
målsättningen, nämligen att 1939 års hyresnivå
inte alltför mycket skulle rubbas.

Beträffande egnahem föreslår utskottet,
att den i propositionen förordade linjen
skall följas, nämligen att det nuvarande
räntefria egnahemslånet skulle höjas
från 4 000 till 8 000 kronor. Detta förslag
innebär att även egnahemsbyggarna
skulle få höjda bostadskostnader i förhållande
till kostnaderna år 1939. Bostadsutredningen
hade för sin del före -

Nr 33.

Onsdagen den 28 november 1951.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

slagit en höjning med 5 000 kronor till
9 000 kronor, och vid utskottets utlåtande
finnes fogad en reservation till förmån
för detta yrkande. Vi komma för
vår del att rösta med den reservationen,
då den sammanfaller med de yrkanden
som äro gjorda i våra motioner.

Att riksdagen nu måste på nytt ompröva
subventionerna för bostadsbyggandet,
har ju sin grund i de höga byggnadskostnaderna,
som orsakas av de abnormt
stigande priserna på byggnadsmaterial.
Denna prisstegring utgör inte
mindre än 73,8 procent av kostnadsökningen
för byggandet. Monopolföretagen
spela här en avgörande roll vid sidan om
de genom krigsrustningarna högt uppdrivna
priserna speciellt på trävaror,
som ha väsentlig betydelse för bostadsproduktionen
och som höjts med 107
procent från den 1/1 1950 till den 1/6
1951. Det är dessa orimliga förhållanden
som göra att de små inkomsttagarna
tvingas bära ständigt stegrade utgifter
för bostaden, utgifter som grunda sig på
att det tillåtes att byggnadsmaterial,
framställt med svenska naturtillgångar
som råvara, utnyttjas i profitens intresse
på hemmamarknaden samtidigt som
framför allt exportföretagen i trävarubranschen
inhösta miljarder i mervinster
från utlandet. Enbart detta konstaterande
är tillräckligt för att visa, var
statsmakterna böra ingripa för att hindra
nya prisstegringar på byggnadsmaterial.

Det måste vara ett fel i den nu förda
bostadspolitiken, då man tillåter att priserna
på svenska råvaror, som på grund
av krigsrustningarna i världen kunna exporteras
till fantasipriser, få tillämpas
även på hemmamarknaden för att fördyra
bostadsproduktionen, med resultat att
staten måste tillgripa subventioner för
att folk skall få råd att bo i de nybyggda
lägenheterna. En av denna kammares
ärade ledamöter, f. d. socialminister
Möller, har på Hyresgästernas riksförbunds
kongress enligt referat i pressen
varit inne på samma linjer som vi länge
talat för i våra riksdagsmotioner, nämligen
att staten måste ingripa mot den enväldiga
prissättningen på byggnadsmate -

rial för att ge den en annan och bättre
inriktning. Det har således även från det
mest sakkunniga håll antytts, att byggnadsmaterialproduktionen
kan förbilligas
endast genom samhälleliga ingripanden,
exempelvis genom en planmässig
statlig produktion av sådana byggnadsmaterial,
som betinga uppenbara överpriser
och på vilka brist råder.

Motionärernas yrkande i detta stycke
avstyrkes av utskottet. Man hänvisar dels
till departementschefens yttrande om inv
esteringsverksamheten och dels till att
bostadsbyggandets möjligheter att i en
bristsituation konkurrera om arbetskraft
och material äro begränsade. Syftet med
statens finansiella stöd åt bostadsbyggandet
kan, tillägger man, komma att helt
eller delvis gå förlorat, om till följd av
otillräcklig tillgång på material och arbetskraft
byggnadskostnaderna ytterligare
stiga mera avsevärt. Utskottet förutsätter,
att Kungl. Maj:t följer utvecklingen
och vidtager erforderliga åtgärder.

Utskottets motivering för avslag på
yrkandet i våra motioner framhåller just
de fel, mot vilka vi direkt föreslagit åtgärder.
Vi hemställa nämligen att Kungl.
Maj :t skall för riksdagen framlägga förslag,
syftande till en omedelbar sänkning
av byggnadsmaterial- och bränslekostnaderna
genom prissänkande bestämmelser
i fråga om inhemskt byggnadsmaterial,
för vilka prisnivån icke
bör få bestämmas av världsmarknadspriserna,
samt till en sänkning av bränslekostnaderna,
för vilket ändamål en de!
av exportindustriens extravinster bör
tagas i anspråk. Utskottet bemöter egentligen
ingenting av vad vi här sagt, utan
tar just de brister, som uppstått, till motivering
för att avstyrka vad vi här föreslå.

Också beträffande behörighetsprövningen
ha vi i våra motioner framfört
ett förslag. Nu har ju herr Bergman berört
tillämpningen, och jag skall därför
inte gå in på den saken. Flera remissinstanser
ha emellertid i sina yttranden
över bostadsutredningens betänkande
förordat att behörighetsprövningen avskaffas.
Också Landsorganisationen har
gjort ett liknande uttalande, men anser

Nr 33.

Onsdagen den 28 november 1951.
Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

att avskaffandet inte får ske på bekostnad
av den under senare år utökade arbetssäsongen.

I de kommunistiska motionerna har
föreslagits att den s. k. behörighetsprövningen
avskaffas vad det gäller kommunala
och allmännyttiga bostadsföretag.
Herr Bergman skulle motivera avslag på
vår motion i den delen, men han kom
inte med någonting annat än att han ansåg
att det inte tjänade något till att avskaffa
behörighetsprövningen endast i
dessa båda fall. Skälen för denna uppfattning
kommo aldrig fram. Däremot
skulle, om man avskaffar behörighetsprövningen
endast för dessa båda grupper,
de av Landsorganisationen befarade
följderna i form av kortare arbetssäsong
inte förefinnas. Jag kan följaktligen åtminstone
inte i vad som hittills anförts
finna något skäl för utskottets yrkande
om avslag på motionen.

Till sist vill jag, herr talman, understryka
att vårt parti icke kan godkänna
att man vid genomförandet av sociala reformer
ständigt övervältrar från stat till
kommun utgifter, som i sin helhet borde
betalas av staten. Kostnaderna för subventioner
i form av tilläggslån, både de
nuvarande och de nya, borde helt bekostas
av staten. Även om bidragsskyldigheten
begränsats, återstår likväl som
ett faktum att kommunerna skola bidraga
till dessa subventioner. Vi kunna alltså
för vår del inte heller stödja den nu
föreslagna bidragsbegränsningen utan
komma att yrka bifall till motionen.

Med det nu anförda hemställer jag,
herr talman, om bifall till motionerna
1:514 och 11:655 i den mån yrkandena
beröras av utskottets hemställan under
punkterna I och III. Beträffande punkt
IV kommer jag att yrka bifall till den
av herr Pålsson m. fl. under 2) avgivna
reservationen.

Herr MANNERSKANTZ: Herr talman!
Den nu föredragna punkten i utlåtandet
gäller ju inte huvudfrågan om tilläggslånens
storlek, utan rör utskottets yttrande
i anledning av väckta motioner
angående arbetskraften till byggnationen.

Även om man skulle upphäva behörig -

hetsprövningen för byggnadsarbete, finns
det nog ingen möjlighet, herr talman, att
överflytta arbetskraft till bostadsbyggnationen
i så stor utsträckning att man
inom överskådlig tid skulle kunna ta
igen den nuvarande eftersläpningen i
fråga om nybyggda bostäder. Men utskottets
majoritet, mot vilken herr Bergman
i någon mån opponerat sig, menar
att det inte på nytt får bli en sådan fastlåsning
som tidigare förekommit. Enligt
vår mening ger utlåtandet full täckning
även för vad herr Bergman önskade, när
det om behörighetsprövningen säges:
»Utskottet förutsätter, att lättnader i denna
prövning medgivas i den takt och i
den utsträckning så kan ske utan att påtagliga
olägenheter behöva befaras uppstå».
Jag för min del har svårt att gå
med på att arbetskraft skall överflyttas
till bostadsbyggandet, även om det medför
påtagliga olägenheter för annan
produktion.

Eljest håller jag med herr Bergman
om att alla detaljingripanden från myndigheternas
sida äro av ondo. Man borde
över hela linjen avskalfa den detaljreglering,
som bland annat kommit till uttryck
i förbud för arbetskraften att söka
anställning inom det ena eller andra facket.
Men så länge man här i landet för
en politik, som i stor utsträckning innebär
en regleringsekonomi, är det svårt
att radikalt slopa vissa åtgärder.

Jag skulle för min del tro att arbetsmarknadsstyrelsens
chef, som hade en
föredragning för statsutskottet in pleno,
var inställd på att man inte borde resa
några egentliga hinder mot en utökning
av byggnadsarbetarkåren. Han pekade
också på den just nu stora faran att
byggnadsarbetarkåren i vårt land förgubbas.
Medelåldern har oavbrutet höjts, och
nyrekryteringen av ungt folk har under
senare år varit mycket liten just på
grund av myndigheternas ingripanden.
Generaldirektör Vahlberg ansåg, att man
inte kunde låta detta fortgå, och nämnde
att man nu samråder med olika organisationer
för att få till stånd en snabbare
utbildning av exempelvis murare
genom att det hela förlägges till byggena
och göres enklare än hittills.

Onsdagen den 28 november 1951.

Nr 33.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

Jag tycker att dessa tongångar från arbetsmarknadsstyrelsens
chef vid föredragningen
inför utskottet knappast ge
anledning till sådana farhågor som herr
Bergman ville göra gällande, då han menade
att man inte skall inbilla sig att
myndigheterna på detta område inte
komma att vara restriktiva. Jag tror att
man ur generaldirektör Vahlbergs yttranden
inför utskottet måste utläsa, att
han är på det klara med att en ändring
måste ske, men att han samtidigt ville
säkra sig för att inte mycket viktig produktion
inom andra områden ställes
utan arbetskraft. Detta problem är en direkt
följd av den överfulla sysselsättningen,
som ju även har sina synnerligen
påtagliga nackdelar.

Jag tror därför att man kan vara fullt
till freds med utskottets skrivning på
denna punkt.

Däremot har utskottet inte velat vara
med om att direkt säga ut, såsom herr
Norling önskar, att kommunala och s. k.
allmännyttiga bostadsföretag skola behandlas
i annan ordning än övriga bostadsföretag.
Detta beror, som jag för
min del ser saken, på att man inte vill
att det skall kunna sägas att det allmännas
byggnationer gynnas på ytterligare
ett sätt, och vidare är det ju mycket besvärligt
att tekniskt genomföra en sådan
ordning. Även om herr Bergman inte anförde
någon särskild motivering, tycker
jag alltså att vad jag nu sagt är tillräckligt
för att belysa utskottets ståndpunkt.
Man kan inte heller veta vilka komplikationer
det skulle medföra, om vissa byggnadsarbeten
undantoges från prövningen
och gjordes fria. Någon ökning av den
totala byggnationen skulle väl inte heller
bli resultatet, eftersom arbetskraften
i regel troligtvis skulle tas från de enskilda
till de allmänna byggena. Det gemensamma
resultatet bleve då inte bättre,
och det kan väl också vara en motivering,
herr Norling.

Det mesta av vad herr Norling yttrade
avsåg ju senare punkter i utskottets utlåtande,
och det är kanske skäl att komma
tillbaka till dessa frågor under vederbörande
punkter.

Herr Norling ville ha en statlig pris -

reglering på byggnadsmaterial. Och efter
vad jag kunde förstå menade herr
Möller att det var felaktigt, att man
inte tidigare socialiserat mera skog, och
att man skulle kunna få billigare trä till
byggena, om staten hade skogarna i sin
hand. Jag tror inte det. Om man följer
domänverkets prispolitik, skall man finna
att verket, särskilt under innevarande
höst, kanske drivit upp priserna mer
än andra här i landet. Om alla skogar
hade legat under staten, har man alltså
ingen anledning att förmoda att träpriserna
skulle ha blivit särskilt låga. Troligare
är, att resultatet skulle ha blivit
ännu högre priser. Och skulle man införa
prisreglering för det ena byggnadsmaterialet
efter det andra, bleve
väl följden bara ökad knapphet på byggnadsmaterial.
Därför tror jag inte att
herr Norling skulle komma så värst
långt på den vägen, utan man får nog
tänka sig andra åtgärder än en direkt
prisreglering.

Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till vad utskottet anfört
under punkt I.

Herr MÖLLER: Herr talman! Jag hade
inte tänkt blanda mig i denna diskussion,
men efter det senaste anförandet
vill jag åtminstone något klargöra vad
jag tidigare sagt i fråga om statsägandet
av skogar.

För mig framstår det såsom en ytterst
absurd ordning att våra byror skola
stiga, därför att tillverkarna av pappersmassa
kunna betinga sig nästan vilka
priser som helst på exportmarknaden.
Här föreligger nämligen ett sammanhang.
Pappersnlassefabrikernas mycket
gynnade situation under det senaste året
— man väntar väl att den skall fortsätta
åtminstone under någon tid — har gjort
att massafabrikanterna kunnat betala
fantasipriser också för det virke de behöva.
Eftersom export- och hemmamarknad
äro praktiskt sett hopkopplade, har
prisutvecklingen i fråga om den ved,
som användes för massatillverkningen,
påverkat prisutvecklingen beträffande
snickerier och över huvud taget allt det

Nr 33.

Onsdagen den 28 november 1951.

Anslag- till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

trä, som ingår i varje byggnadskropp.
De fördyrade byggnadskostnaderna skola
sedermera betalas av hyresgästerna,
och jag upprepar: Finns det verkligen
människor som tycka att det är en riktig
ordning att, därför att man i England
och andra länder kan betala pappersmassan
med fantasipriser, byggnadskostnaderna
i vårt eget land skola stiga på
det sätt vi alla känna till?

Men inte nog med detta, utan riksdagen
måste också besluta väsentligt ökade
subventioner för att motverka följderna
av denna utveckling och möjliggöra
hyror av den höjd, som vi anse
önskvärd.

Jag har sagt, att man inte gärna kan
tänka sig en mera absurd ordning, och
tillagt, att om staten ägde, låt mig säga
50 procent av landets skog i stället för
20 procent, så hade det varit en enkel
sak alt ta utlandspriserna för det virke
och den massa som exporteras, men avdela
en tillräcklig mängd virke för i
främsta rummet vårt bostadsbyggande,
men även för andra byggnadsändamål
på hemmamarknaden, och tillhandahålla
detta virke till helt andra priser.

Det resonemanget slås på intet sätt
ihjäl genom herr Mannerskantz’ invändning,
att domänverket nu låter priserna
stiga i högst väsentlig grad vid skogsauktionerna.
Någon mera djupgående
diskussion på den punkten kan dock, såvitt
jag förstår, nu inte upptagas, tv då
skulle vi nog behöva ta åtskilliga timmar
av denna förmiddag i anspråk, och
det är saken inte värd. Jag har nämligen
i mitt resonemang tillagt, att jag inte
under nuvarande omständigheter vågar
förorda en sådan åtgärd som att staten
skulle börja köpa in skög i större skala,
då det skulle betyda att staten finge betala
ett fruktansvärt högt uppdrivet, men
som jag i alla fall hoppas relativt tillfälligt,
rotvärde. Genom stora statsförvärv
skulle man ju för framtiden permanenta
nödvändigheten att ta ut höga träpriser.
Jag har alltså inte förordat någon
åtgärd nu, utan endast sagt att det
hade varit klokt, om man för många år
sedan ställt in sig på att öka statens
skogsinnehav. Eftersom jag faktiskt ald -

rig ställt något yrkande på den punkten,
kan jag inte klandra någon annan, utan
vad jag säger innebär en efterklokhet.
Men det hindrar inte att jag måste konstatera
absurditeten i den pågående utvecklingen.

Det var egentligen detta jag ville säga,
men då jag nu har ordet skall jag kanske
också säga något om arbetskraftsbristen.
Det är för mig alldeles uppenbart, att
man måste öka bostadsbyggandet. Jag
satt häromdagen och tittade på en del
siffror för bostadsproduktionen i tätorterna.
Under år 1946 eller 1947 byggde
vi i tätorterna 45 000 lägenheter, men
sedermera ha siffrorna sjunkit på ett
uppseendeväckande sätt, alldeles emot
de beräkningar som tid efter annan
gjorts. Om man under vart och ett av de
nu gångna åren lyckats bygga 45 000 lägenheter
i tätorterna, skulle vi där haft
ett lägenhetsbestånd, som med ungefär
80 000 lägenheter överstigit det bestånd
vi i dag ha, och hade vi kunnat fortsätta
i samma takt, hade väl i dag bostadsbristen
väsentligen varit hävd.

Jag har inte tillhört dem som på denna
punkt ha spått någonting. Det skulle
jag inte våga mig på, eftersom jag inte
räknat med att utvecklingen varje år
skulle ha blivit alldeles likartad. Jag har
bara velat konstatera faktum. För att
kunna öka bostadsbyggandet måste, för
det första, andra slags investeringar begränsas,
ty det är inte tal om annat än
att bostadsbyggandet under dessa år använts
som en investeringsregulator, så att
bostadsbyggandet och det offentliga byggandet
blivit eftersatta, under det att investeringarna
pågått ganska friskt på
andra områden. För det andra måste
man sörja för att det finns ett tillräckligt
antal byggnadsarbetare, så att bostäderna
enligt de kvoter, som man varit
överens om från begynnelsen för antalet
bostäder som skulle färdigbyggas
under loppet av ett år, också bli byggda.
Jag vet inte precis, hur stor den eftersläpning,
som nu uppkommit, är i dag,
men jag tror att den rör sig om 7 000,
8 000 eller kanske 10 000 lägenheter bara
på ett år, och det är klart att om en
sådan eftersläpning tillätes, betyder det

Onsdagen den 28 november 1951.

Nr 33.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

att vi aldrig komma ur eländet med den
nuvarande bostadsbristen. Därför menar
jag att dels själva fördelningen av investeringarna
måste förändras och dels
byggnadsarbetarkåren måste ökas, så att
vi kunna hålla åtminstone de kvoter,
som man på förhand bestämt sig för
under varje byggnadsår.

Herr NORLING: Herr talman! Herr
Mannerskantz motiverade sitt avslagsyrkande
beträffande behörighetsprövningen
genom att åberopa vad utskottet säger,
nämligen att »utskottet förutsätter,
att lättnader i denna prövning medgivas
i den takt och i den utsträckning så
kan ske utan att påtagliga olägenheter behöva
befaras uppstå». Men om det nu
skall börja ske en lättnad, varför kan
man inte tillstyrka vår motion, däri vi
föreslå lättnader i fråga om vissa grupper
av bostadsföretag, nämligen de kommunala
och allmännyttiga företagen?
Det vore ju en början för att man skulle
få se, hur dessa lättnader verka; man
kan inte veta, hur de verka, utan att
man försökt pröva sig fram. Sedan är
det ganska naturligt att denna behörighetsprövning
avstänger arbetskraft från
bostadsbyggandet. Enligt vad som i dag
meddelats i pressen har bostadsstyrelsen
i en rapport sagt, att endast omking
30 000 lägenheter bli klara under
innevarande år, medan den anser, att
ett antal av minst 60 000 bör vara den
ram man behöver hålla sig inom under
ett år, om bostadsbristen skall kunna på
något sätt mildras. Det antal bostadslägenheter,
som färdigställts i år, är ju
inte mer än hälften av detta minimiantal,
och det säger väl om någonting att
man måste dirigera om arbetskraft, så
att det blir tillräckligt med sådan för
bostadsbyggandet.

Jag kan inte heller fatta, varför inte
staten själv skulle kunna bedriva byggnadsmaterialproduktion.
Den kan ju driva
annan rörelse, den kan driva järnverk
och järnvägar o. s. v. Varför skulle
den inte också kunna bedriva byggnadsmaterialproduktion?
Det är konstaterat
att just inom byggnadsmaterialbran 2

Första kammarens protokoll 1951. Nr 33.

schen bero de starka prisstegringarna
på att byggnadsämnesindustrien, som
exempelvis framställer trävaror, följer
marknadspriserna och att dessa priser
äro himmelshögt uppskruvade på grund
av krigskonjunkturerna. Om staten ville
skapa ett organ för att förbilliga dessa
byggnadsmaterialpriser, fanns här en
framkomlig väg. Skulle inte ett sådant
organ tillsammans med domänstyrelsen
—- så gott om skog som den har — kunna
laga, att priserna på trä hölles vid
sådan nivå, att byggnadskostnaderna
inte höjdes på grund av ökat pris på
detta material?

Jag hemställer om bifall till motionens
yrkande på den nu föredragna
punkten.

Herr MANNERSKANTZ: Herr talman!
Jag skulle vilja säga några ord med anledning
av herr Möllers anförande.

Jag frågar: Kan det verkligen vara
någon principiell skillnad om staten
har, inte 20 procent av skogsmarken, såsom
herr Möller sade, utan 24 procent,
mot om den hade 50 procent därav? Det
är väl ingen konst med så mycket skog
som staten nu har att, om regeringen
vill, ge order till domänverket att det
skall ställa billigt trä till förfogande för
byggnadsmarknaden här i Sverige. Men
jag har inte hört talas om att den har
gjort det. Det är således inte alls nödvändigt,
som herr Möller tycks anse, att
staten nu ger sig till att köpa upp 25
procent av Sveriges skogsmarker för att
kunna åstadkomma detta. Staten har redan
alldeles tillräckligt med skog för att
kunna direkt reglera priset på trä till
byggnadsmarknaden.

Eftersom herr Norling var inne på
samma sak, kanske jag får påpeka, att
staten ju har stora snickerifabriker och
trähusfabriker, som drivas i Statens
skogsindustriers regi. Jag har aldrig hört
talas om att dessa fabriker sälja billigare
snickerivaror eller trähus än andra
göra, utan de drivas på det sättet,
att man där försöker vinna ut högsta
möjliga betalning för sina produkter.
.lag tycker alt staten bör i första hand
leva som den lär, innan man börjar

Nr 33.

Onsdagen den 28 november 1951.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

klanka på andra för att de liålla sådana
priser som gå att få ut för dagen. Jag
kan sålunda i anledning av herr Möllers
och herr Norlings anföranden säga,
att staten redan har medel och möjligheter
att påverka prisläget. Jag tycker
inte att det från regeringens sida vidtagits
några åtgärder för att låta dessa
medel verka, men det kanske kunde
vara skäl att låta dem göra det. Jag vet
inte, om det är min sak att förorda detta,
men jag säger: Låt i varje fall bli
att pressa upp priserna högre än vad
andra göra! Börja med att tillämpa den
principen, så är kanske något vunnet.

Herr BERGMAN: Herr talman! Orsaken
till att utskottet avstyrkt kommunisternas
motion är, att om man slopar
behörighetsprövningen uteslutande för
de allmännyttiga bostadsföretagen, medför
detta i praktiken, att de yrkeskunniga
och erfarna byggnadsarbetarna
komma hos andra än de allmännyttiga
bostadsföretagen och att man öppnar
slussarna uteslutande när det gäller de
allmännyttiga byggnadsföretagen, så att
de få den icke yrkeskunniga arbetskraften.
Hur detta skall kunna gagna de allmännyttiga
bostadsföretagen, har jag
svårt att begripa.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att därunder
yrkats dels att vad utskottet i
den nu förevarande punkten hemställt
skulle bifallas, dels ock, av herr Norling,
att kammaren skulle bifalla motionerna
I: 514 och II: 655 i nu ifrågavarande
delar.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på
bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Norling begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 192 punkten
I, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles herr Norlings under
överläggningen gjorda yrkande.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Norling begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 122;

Nej — 4.

Punkten II.

I den kungl. propositionen hade förordats
provisoriska åtgärder för utvidgat
finansiellt stöd åt bostadsbyggandet.

I de likalydande motionerna I: 513,
av herr Svärd m. fl., och II: 656, av
herr Kyling m. fl., hade hemställts, att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla dels att 1951 års bostadsutredning
måtte anmodas att skyndsamt
upptaga frågan om en allmän nyordning
av bostadspolitiken, så att proposition
i detta ämne kunde föreläggas 1952 års
riksdag, dels att de planerade nya bestämmelserna
måtte gälla endast till utgången
av innevarande budgetår.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten hemställt, att riksdagen måtte,
beträffande villkor för provisoriska åtgärder
för stöd åt bostadsbyggandet, i
anledning av motionerna I: 513 och II:
656 i denna del, godkänna vad utskottet
anfört.

I motiveringen hade utskottet yttrat
bland annat:

»Det i propositionen framlagda förslaget
till utvidgning av lån- och bidragsgivningen
för bostadsbyggnadsändamål
är, såsom departementschefen uttryckligen
framhåller, ett provisorium i syfte

Onsdagen den 28 november 1951.

Nr 33.

Anslag till

att i det inträdda läget upprätthålla bostadsbyggandet
och förhindra en utveckling
på hyresmarknaden, som skulle föregripa
den omprövning av hyrespolitiken
som bostadsutredningen har att
verkställa. Utskottet anser, att starka
skäl tala för att en mera allsidig prövning
av den livrespolitiska målsättningen
kommer till stånd inom en snar framtid.
Då det emellertid synes ovisst, huruvida
de för en dylik prövning erforderliga
utredningarna kunna väntas bli slutförda
inom sådan tid att frågan kan upptagas
till slutlig behandling under nästa
års riksdag, kan utskottet icke biträda
ifrågavarande yrkanden i motionerna I:
513 och II: 656. Utskottet förutsätter likväl,
att de åtgärder, som ha karaktär av
provisorium, bliva föremål för omprövning
snarast möjligt.»

Reservation hade avgivits av herr
Mannerskantz, fröken Andersson samt
herrar Skoglund i Doverstorp och Birke,
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
hava den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte, beträffande
villkor för provisoriska åtgärder för stöd
åt bostadsbyggandet, med bifall till motionerna
1:513 och 11:656 i denna del,
i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa, att
1951 års bostadsutredning måtte anmodas
att skyndsamt upptaga frågan om en
allmän nyordning av bostadspolitiken,
så att proposition i detta ämne kunde
föreläggas 1952 års riksdag.

Herr MANNERSKANTZ: Herr talman!
Här komma vi in på den punkt i detta
utskottsutlåtande och i propositionen,
som egentligen är den väsentligaste,
nämligen frågan om att nu införa provisoriska
höjningar av tilläggslånen på
den stående delen av egnahemslånen.

Vad vi i vår reservation ha anmärkt
på är, att man inte snart kan få möjlighet
att ta ställning till huvudprinciperna
i det allmänna bostadspolitiska
mål, som statsmakterna här vilja uppställa.
Så många saker ha ju inträffat
under den senaste tiden, alt man måste

främjande av bostadsförsörjningen m. m.
ta ställning till dessa huvudprinciper,
innan man bestämmer sig för att bara
låta prisstegringen följas av nya subventioner.
I den fullt riktiga uppfattningen
om vikten härav har Kungl.
Maj :t i direktiven till den bostadsutredning,
som tillsattes i vintras, uttryckligen
gett besked om att innan utredningsuppdraget
är fullt färdigt och då utredningen
måste antagas bli tidskrävande,
skola »vissa angelägna frågor behandlas
med förtur». Vidare säger departementschefen,
att »de undersökningar rörande
den hyrespolitiska målsättningen, som
erfordras för prövning av riktlinjerna
för kapitalsubventioner till nybyggda
hus, böra sålunda verkställas skyndsamt
och förslag framläggas inom sådan tid,
att de kunna underställas 1952 års riksdag».
Detta, herr talman, har denna
kommitté högaktningsfullt struntat i att
göra, och det är däremot som jag vill
reagera, vilket också tar sig uttryck i
min reservation på denna punkt.

Jag vet att det inom avdelningen och
inom utskottet framfördes som skäl för
att det vore omöjligt att komma fram
med detta förslag om huvudriktlinjer,
att så mycket expertutredningar och sådant
måste göras, innan man kunde ta
ställning till den allmänna bostadspolitiska
målsättningen. Herr talman! Jag
tillåter mig bestämt bestrida att detta
är nödvändigt. Alla dessa expertutredningar,
som ärade ledamöter av kommittén,
vilka samtidigt äro ledamöter av
utskottet syfta på, röra uteslutande detaljer,
som behöva utredas först sedan
man en gång har beslutat sig för det allmänna
mål, som man skall rikta in sig
på. För att ta ställning till den allmänna
bostadspolitiken behövs bara
det politiska och allmänekonomiska bedömande,
som kan visa vad som är möjligt
att genomföra inom den stora ram,
som hela vårt samhällsliv utgör. I stället
för att inrikta sig på att ta ställning
till dessa politiskt och ekonomiskt betydelsefulla
frågor har utredningen börjat
syssla med en mängd småsaker, som
naturligtvis även de förr eller senare
måste bli utklarade men som inte behöva
klaras ut nu för att skapa under -

Nr 33.

Onsdagen den 28 november 1951.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

lag för det stora bedömandet. Motionärerna
från högerpartiet ha i det avseendet
sagt sig, att man inte behöver
finna sig i detta. Och om en kommitté
har en ordförande, som kanske inte är
kapabel att driva fram arbetet efter de
direktiv han fått av Kungl. Maj:t, bör
han få den hjälpen, att riksdagen via
Kungl. Maj :t säger ifrån, att detta skall
göras nu. I annat fall, herr talman, får
man väl skaffa en annan ordförande,
som kan sin sak bättre. Det är för mycket
begärt, att man skall vara med och
kasta in det ena hundratalet miljoner
efter det andra i kapitalsubventioner
utan att veta, var det hela skall sluta,
och därigenom binda sig vid en utgiftspolitik,
om vilken man kan direkt säga
att vi faktiskt inte ha råd till den under
någon längre tid. Då är det för mycket
begärt att man skall hålla på att besluta
bestämmelser, som komma att förbli i
kraft under sannolikt ännu tre år och,
innan de upphävas, ha medfört utgifter,
utöver de förutvarande kapitalsubventioner
vi tidigare ha lämnat, på kanske ytterligare
en halv miljard. Därför tycker
jag att det är mycket rimligt att man
inte tvingas till detta ställningstagande,
förrän man blivit i tillfälle att få fram
ett verkligt avgörande om hur vi skola
ställa oss till frågan om vår allmänna
bostadspolitik i Sverige. Det är denna
önskan, som tagit sig uttryck i den reservation
till punkten II, som vi ha avgivit.

Jag tror inte, herr talman, att det skulle
vara något slag i luften, om riksdagen,
låt mig säga, gaskade upp sig till
att äska dessa direktiv till kommittén.
Då skulle de också bli följda. Jag har
stärkts i denna min tro också genom
samtal med mycket högt uppsatta tjänstemän
inom vederbörande departement
i kanslihuset. Man kan ju för övrigt
räkna ut att det inte behövs en mängd
expertutredningar om detaljer för att ta
upp till beslut frågan om den allmänna,
stora målsättningen. Det gäller bara att
göra detta bedömande så snart som möjligt:
det blir inte lättare att göra om
ett eller två år än att göra det i vinter.

Jag har försökt gissa, vilka orsakerna

kunna vara till att man inom kommittén
har ändrat om sin arbetsplan, så
att man inte har kunnat fullfölja direktiven;
antingen kan det vara allmän
tafflighet, eller också har man gjort
det med avsikt, därför att man inte ännu
vill ta ställning till detta problem.
Men jag menar, att om riksdagen här
skulle vilja uttala en bestämd önskan,
så finns det faktiskt möjlighet att få
den effektuerad och låta de mindre detaljfrågorna
ligga till sig för att inte
behöva klaras ut förrän senare, när man
fått bestämma sig för den allmänna bostadspolitiken.

Med denna motivering ber jag att få
yrka bifall till den reservation, som
avgivits under denna punkt.

Herr KARLSSON, GUSTAF: Herr talman!
Trots herr Mannerskantz’ något
fräna anförande nyss tillåter jag mig
först att med mycket stor tillfredsställelse
konstatera, att några delade meningar
inte föreligga i fråga om huvudpunkterna
i den kungl. propositionen
eller i de förslag, som det föreliggande
utskottsutlåtandet innehåller. I fråga om
huvudpunkterna råder alltså enighet,
och det gäller, vilket säkerligen kammarens
ledamöter ha förstått av handlingarna,
två huvudpunkter.

Den ena huvudpunkten är, att tillläggslån
skall kunna utgå på samma sätt
som hittills men med ökat belopp, motsvarande
det kapitaliserade värdet av
ett bidrag av 4 kronor per kvadratmeter
lägenhetsyta och att kommunandelen
i dessa tilläggslån skulle ändras från
att ha varit en fjärdedel till den nu
föreslagna, en tiondel av tilläggslånets
belopp. I princip är det således staten,
som svarar för den nu föreslagna subventionen
på 4 kronor per kvadratmeter
lägenhetsyta.

Den andra huvudpunkten rör egnahem
och tvåfamilj shus. Där skulle ju den
räntefria, stående delen höjas med ett
belopp, motsvarande 4 kronor per kvadratmeter,
och detta belopp har maximerats
av Kungl. Maj :t till 8 000 kronor.
Inte mot något av dessa förslag har —

Onsdagen den 28 november 1951.

Nr 33.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

jag säger det ännu en gång — yrkande
om avslag framställts. Såväl i den kungl.
propositionen som i utskottets utlåtande
har det uttryckligen sagts, att dessa åtgärder
få betraktas som provisorier.
Jag vill upprepa, att jag betraktar det
som en stor vinning, att man ändå är
enig om huvudpunkterna i denna stora
fråga.

Bostadsfrågan är en stor och betydelsefull
fråga, och det behövs sannerligen
en nationell samling för att kunna gemensamt
undanröja eller åtminstone
förminska de svårigheter, som lagts i
vägen för realiserandet av det byggnadsprogram,
som statsmakterna ha fastställt,
ett program som till sin omfattning ingalunda
är för stort, utan i stället behöver
utvidgas.

Denna enighet i huvudpunkterna får
också ses som bakgrund till att jag för
min del avvikit i fråga om en detalj i
det förslag, som 1951 års bostadsutredning
har framlagt — ett förslag som jag
även medverkade till —- nämligen att
den räntefria, stående delen av lån till
egnahem och tvåfamiljshus skulle maximeras
till ett belopp av 9 000 kronor.
I avdelningen, där vi diskuterade dessa
spörsmål, kommo vi ju till enighet om
huvudpunkterna, och det var bara beträffande
några detaljer som vi hade
skilda åsikter. Det hör emellertid till de
speciella reglerna i detta hus att man
ibland får jämka för att, om man fäster
avseende vid det väsentliga, ändå kunna
samlas så mycket som möjligt omkring
detta. Jag skall senare återkomma med
ett par ord om den reservation, som går
ut på att yrka på 9 000 kronor som
maximibelopp för den räntefria, stående
delen av egnahemslånen. Med herr
talmannens tillåtelse skall jag nämligen
först beröra de olika reservationerna för
att därigenom förkorta den tid, varunder
jag annars skulle behöva uppehålla
kammaren.

Jag övergår sålunda till att säga några
ord om den reservation, som har avgivits
av herr Mannerskantz under punkten
1, och det anförande, som han här
har hållit. Enligt min mening är denna
reservation märklig åtminstone i två

hänseenden. Den är märklig därigenom
att man kräver en nyordning av vår
bostadspolitik utan att med en enda stavelse
antyda, i vilken riktning denna
nyordning skall gå. Vidare är den märklig,
därför att man säger, att förslag till
denna nyordning skall framläggas till
1952 års riksdag.

Jag har vid många tillfällen beundrat
herr Mannerskantz’ mod, som ju inte
alltid har, enligt mitt förmenande, stått
i relation till hans omdöme. Men jag
undrar nu, om modet sviker, eftersom
han inte gjort en enda antydan om i
vilken riktning nyordningen skall ske.
Det behövs kanske inte något särskilt
skarpsinne för kammarens ledamöter att
gissa varåt herr Mannerskantz och högergruppen
sikta, då de kräva nyordningen.
Men varför säger man då inte
ut detta? I varje fall säger man inte ut,
att man inte vill ha några subventioner
utan vill att denna bostadsfråga skall
lösas enligt naturkrafternas spel eller
vilka andra krafters spel som man vill
ta i sin tjänst. Man säger ingenting om
detta, utan man bara kräver ett nyordningsförslag,
vilket skall, som sagt, vara
klart och färdigt till 1952 års riksdag.

Herr Mannerskantz har stor erfarenhet
även när det gäller riksdagsarbete
och utredningsarbete. Han vet sålunda,
att om ett nyordningsförslag skall komma
under riksdagens prövning till 1952,
så måste detta förslag vara färdigt vid
det här laget. Om regeringen skall följa
föreskrifterna i det hänseendet, måste
det bli ett ganska omständligt remissförfarande,
som tar sin tid, och propositionen
skall skrivas och framläggas
inom föreskriven tid. Förslaget borde
således vara färdigt nu. Likväl begär
man att det skall föreläggas 1952 års
riksdag, fastän man vet att detta inte är
möjligt, eftersom den utredning, som nu
pågår, inte har haft möjlighet att närmare
penetrera de mycket svåra problem,
som föreligga på detta område.

Jag kan förstå herr Mannerskantz’ indignation
över alt man liksom har gått
ifrån det program, som man tyckte sig
kunna skönja i våras, och jag anser att
det hade räckt, om han hade deklarerat

Nr 33.

Onsdagen den 28 november 1951.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

sin ilska häröver i stället för att så här
bara som en demonstration framlägga
ett förslag, som är ogenomförbart.

Jag har satt stort värde på herr Mannerskantz’
arbete och det goda samarbete,
som vi i övrigt ha haft i statsutskottets
tredje avdelning, och jag trodde,
att vi i stort sett hade kommit överens
om att vi så litet som möjligt skulle
syssla med sådan där demonstrationspolitik.
Men jag kan förstå att det kan
finnas krafter bakom, som kunna komma
en att frångå sådana där förnuftiga
principer, och det måste väl vara detta
som är skälet till att han här liksom
fallit ur rollen på något sätt.

Varför har då utredningen gått ifrån
de stora linjerna och sysslat med en
del detaljer — en del krafs, som herr
Mannerskantz tyckte det var — och
framlagt dessa för Kungl. Maj :t, som sedan
i allt väsentligt fört dem inför riksdagen?
När utredningen tillsattes, rådde
ännu ett relativt stabilt läge såväl på arbetsmarknaden
som på marknaden för
material inom byggnadsindustrien, och
man trodde nog att det skulle kunna gå
att gripa sig an med den där s. k. nyordningen
och pröva metoder och riktlinjer,
som hade följts ända sedan vi fingo
denna moderna bostadspolitik. Men ett,
tu, tre exploderade prisbildningen i en
rent fruktansvärd prisstegringskurva,
och då anmäldes från olika håll i landet
stora bekymmer för hur det skulle gå.
Det hölls t. ex. i en lokal i riksdagshuset
en konferens, jag tror den var den
2 juni, med representanter från åtminstone
de större kvotorterna. Denna konferens
hade anordnats av socialdepartementet.
De vittnesmål, som där avgåvos,
voro så klara, att man helt enkelt
inte kunde bortse från dem, och de gingo
ut på att om det inte nu gjordes något
särskilt från statsmakternas sida, skulle
byggnadsproduktionen stoppa upp. »Vi
få väl till nöds fullfölja de byggnadsföretag
vi satt i gång», sades det, »i förlitande
på att statsmakterna göra någonting,
men vi kunna absolut inte projektera
några nya företag.» Man riskerade
alltså ett uppehåll, som med hänsyn till
behovet av nya bostäder skulle bli ödes -

digert, och därför sade man sig, att det
var nödvändigt att tills vidare lägga den
mera principiella delen av utredningen
åt sidan och försöka få fram några provisoriska
förslag. Den kungl. proposition,
som i dag behandlas, bygger ju
också i allt väsentligt på de åtgärder
som 1951 års bostadsutredning så småningom
kom fram till. Detta är skälet
till att man icke fullföljt det ursprungliga
programmet.

Nu säger herr Mannerskantz, att det
inte behövs några vidlyftiga utredningar,
utan att det reder sig ändå, och det kan
ju vara ett omdöme, men det är ett omdöme
som jag inte kan dela. Jag vill för
övrigt tillbakavisa den antydan eller
kanske rent av det påstående som herr
Mannerskantz gjorde, att det skulle bero
på utredningens ordförande, att vi inte
fått fram till i höst eller få fram till
1952 års riksdag ett förslag om nyordning
av bostadspolitiken. Vi ha inom
utredningen varit fullständigt eniga om
att man måste taga upp frågan om de
svårigheter som uppstått och aktualiserats
på det sätt jag försökt antyda. Denna
ändring av arbetsprogrammet har för
övrigt skett i enlighet med socialdepartementets
intentioner. Det är inte så enkelt,
mina damer och herrar! Vill man
ha en nyordning, vill man försöka komma
fram till en hållfast grund, på vilken
man skall bygga en bostadspolitik, är
det nödvändigt att få säkra kalkyler, så
långt sådana kunna göras. Bostadsutredningen
hade t. ex. tänkt sig, att hyresrådet
skulle fastställa hyreskostnaderna
i 40-talshusen under hösten i år, men
det har tydligen visat sig så svårt för
hyresrådet att få fram dessa kalkyler, att
rådet ännu inte beslutat om stegringen
av hyreskostnaden i 40-talshusen. Nu
kan det sägas, att dessa hus inte ha med
nyproduktionen att göra, men det är ändå
fråga om kalkyler som kunna vara
till god ledning, då man skall bedöma
hyreskostnaderna i de hus som nu produceras,
och hyresrådet är ju ändå en
dömande myndighet, som man måste ta
hänsyn till.

Jag har hela tiden trott, att herr Mannerskantz
var en mycket grundlig man

Onsdagen den 28
Anslag till

i allt vad han företar sig, och jag är
alldeles övertygad om att samtliga kammarens
ledamöter också ha fått det intrycket,
men när han här rekommenderar,
att man skall framlägga förslag och
vidtaga åtgärder utan några vidare expertutredningar
och dylikt, så förvånar
det mig i allra högsta grad. Det är en
missräkning för mig. Jag har inte känt
herr Mannerskantz så, som jag trodde
att jag kände honom, och det är ju så
mycket ledsammare som det ryktas, att
vi inte skola få tid att lära känna varandra
närmare än vi göra nu utan snart
måste skiljas. Ja, jag betraktar herr Mannerskantz
nu så att han inte riktigt är
den som jag trodde honom vara. Men det
är ju en personlig sak, herr talman, så
att jag kanske rent av får be om överseende
för att jag dragit in den i debatten.

Med detta har jag egentligen sagt vad
jag tänkte säga, ehuru det kunde vara
mycket mera att anföra när det gäller
detta väldiga område. Jag vill endast tilllägga
några ord om den reservation, där
det yrkas en höjning av maximeringen
av subventionen till egnahemmen till
9 000 kronor. Det är alldeles givet, att
jag inte frånkänner det förslaget en saklig
innebörd. Jag har ju själv varit med
om att biträda detta förslag i utredningen,
och det enda jag nu har att försvara
mig med är att statsutskottet genom sin
skrivning liksom har beställt ett förslag
om ytterligare åtgärder till höjning av
den räntefria stående delen därest detta
skulle visa sig nödvändigt. En förbättring
av Kungl. Maj:ts förslag har skett
därigenom att de hus, som byggts 1950,
skulle kunna komma med i en prövning
och få del av dessa ökade subventioner.
Priserna åtminstone på vissa håll ha
kanske inte höjts utöver vad man räknade
med som normal höjning, men om
svårigheterna skulle bli bestående, så att
den till 8 000 kronor maximerade subventionen
visar sig inte räcka till för
att möjliggöra för personer på landsbygden
och i landsbygdens tätorter att bygga
egnahem, har man att räkna med en
till 9 000 kronor ökad subvention. Jag
vill alldeles särskilt understryka, att det

november 1951. Nr 33. 23

främjande av bostadsförsörjning-en m. in.
här gäller ett provisorium, att vi redan
inom några få månader på nytt ha att
diskutera hela vår bostadspolitik och att
man då kan justera vad som nödvändigt
måste justeras i det provisorium som nu
beslutas.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till utskottets hemställan
på samtliga punkter, i första hand
på den nu föredragna.

Herr MANNERSKANTZ: Herr talman!
Det ser ut, som om detta skulle bli en
riktigt ettrig debatt. Men det blir den
inte — den sak det gäller är inte tillräckligt
stor.

Det är möjligt, att jag något förargade
herr Karlsson i Munkedal, när jag så direkt,
som jag gjorde, påstod att det
skulle vara möjligt att komma fram till
ett ställningstagande i huvudfrågan angående
den bostadspolitiska målsättningen,
ty jag förmodar att det är därutinnan
som våra åsikter gå isär. Jag
tror, att om man avstode från att hålla
på och utreda, hur det skall gå med
1951 och 1952 års tillläggslån, vilket
inte blir aktuellt förrän framåt mitten
eller slutet av nästa år, finge man litet
bättre tid att mera grundligt ägna sig åt
bedömande av frågan i stort, och när
man skall taga ställning i det avseendet,
menar jag att man inte behöver ha en
sådan mängd expertutredningar. När
programmet sedan skall förverkligas, när
man skall utarbeta en proposition, som
skall omsätta det i praktiken, då erfordras
det sådana utredningar, men för att
ge riksdagen möjlighet att se, om vi
skola t. ex. hålla oss över eller under
de där 20 procenten av levnadskostnaderna
för hyra i nybyggda hus, behövs
det inte så förskräckligt mycket utredningar.
Det är tid att göra dem när programmet
skall förverkligas, och det är
den rätta ordningen. Först skall man
bestämma sig för vart man skall resa,
och därefter sysslar man med detaljer
om resans verkställande. Att ge sig ut
och resa med en massa detaljer av resan
ordnade utan att ha bestämt sig för
var man skall stanna, förefaller mig

Nr 33.

Onsdagen den 28 november 1951.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

vara mindre välbetänkt. Det är min reaktion
mot en annan princip, som jag
tycker kammaren lätt skulle kunna förstå.

Herr Karlsson anmärkte på att jag
har litet för stort mod och litet för litet
klokhet. Jag undrar, om han inte överskattar
mitt mod och underskattar min
klokhet. Han begär att högergruppen
skall ge direktiv angående vad vi vilja:
att vi skola slopa alla subventioner eller
annat sådant gefundenes fressen för
motståndarpartiet under ett valår. Är det
inte att underskatta min klokhet? Jag
säger att det inte är vår sak att ge direktiv
till den kommitté, som herr Karlsson
är ledamot av. Behövs det ytterligare
direktiv, så är det regeringens sak
att ge dem. För övrigt tycker jag inte
det är så bra att man skall ge mera direktiv
i en sådan här fråga, ty det som
direktiven skulle gå ut på, det är just
det som ni andra skulle komma fram
med.

Det är ju inte stor idé, herr talman,
att vi tvista, huruvida det skulle vara
möjligt för kommittén att, låt oss säga i
slutet av januari eller i början av februari,
komma fram med ett ställningstagande
i den enda frågan: Vart skola vi
syfta i vår allmänna bostadspolitik i
stort? Jag tror att det skulle vara möjligt,
och det hade framför allt varit möjligt,
om kommittén lagt sig vinn därom
hela tiden, i synnerhet sedan dessa stora
kostnadsstegringar blivit kända, ty det
är just genom dem som snabbheten har
aktualiserats. Men kommittén har i stället
tagit dem till orsak att syssla med
andra saker, inte bara med det provisorium
som föreligger här i dag utan, som
jag nyss sade, även med andra ting, som
inte ha så mycket med det väsentliga att
göra.

Jag undrar för resten, om det skulle
ha varit enbart till skada, om bostadsbyggandet
under det närmaste året hade
temporärt begränsats något. Först
och främst hade detta medfört, att vissa
olägenheter, som nu äro förenade med
bostadsbyggandet, hade eliminerats.
Med den omfattning av bostadsbyggandet,
som vi nu ha, är nämligen hela ap -

paraten för bostadsproduktion för liten,
trots att produktionen även enligt min
mening inte räcker till. Detta har medfört,
att byggnadstiden för ett normalt
flerfamiljshus, som förut var ungefär 8
månader, nu är 12 ä 13 månader. Detta
vållar rent automatiskt en betydande
höjning av kostnaderna. Det är en
mängd faktorer, som därvidlag spela in.
Dels äro de fasta kostnaderna för hela
skötseln av arbetet under ytterligare
fyra månader en betydande post, som
tillkommer, dels blir det förfärligt mycket
spilltid. Viss arbetskraft kanske inte
har möjlighet att arbeta, emedan det
fattas material eller andra arbetare, men
byggmästaren vågar inte släppa denna
arbetskraft utan får bära kostnaden för
den. Det är en mängd sådana faktorer
som göra, att det skulle behövas, att
hela vår byggnadsapparat vore bättre
anpassad till den byggnation som vi
vilja ha, så att man därigenom kunde
eliminera en del av de stora kostnadsstegringar
som ha skett.

Vidare är knappheten på byggnadsmaterial
och arbetskraft inom byggverksamheten
så stor, att den pressar
fram oskäliga överpris både på materialsidan
— det medger jag gärna —-och på arbetskraftsidan. Vi veta ju, att
det faktiskt sker, rent ut sagt, utpressningar.
Jag tror att jag i utskottet har
sett exempel på att man begärt 8 gånger
avtalspriserna på ackorden för t. ex.
putsning av ett hus. Detta innebär en
ökning av kostnaden för bygget av
100 000 kronor utöver den avtalade
kostnaden. Det är ju faktiskt mycket
vanligt, att en byggmästare får köpa
murare eller andra arbetare. För att de
skola börja arbeta får han ge dem en
viss summa, ibland mycket betydande
belopp. Allt detta beror på att det inte
är någon proportion mellan tillgång och
efterfrågan. Detsamma kan sägas om
materialsidan, där det säkerligen skulle
bli mycket lugnare, om bostadsbyggandets
kvantitet avpassades efter de resurser
och möjligheter som vi ha. Jag
menar med andra ord, att man sedan
måste tänka sig en ökning av byggnadsarbetarkåren,
men det kan inte ske

Onsdagen den 28 november 1951.

Nr 33.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

så snabbt, och därför tror jag inte, att
det hade blivit mindre antal lägenheter
färdigställda, om man hade startat
något färre nya byggnadsföretag under
loppet av nästa år. De i gång varande
byggnaderna hade i stället blivit snabbare
färdiga, och de skulle också ha
blivit billigare, vilket man säkerligen
skulle ha haft direkt nytta av. Därför
tycker jag också, att detta provisorium
bör begränsas så att man får möjlighet
att, under hänsynstagande till var man
slutligen skall stanna, fatta sitt beslut.

Till sist vill jag bara beklaga, herr
talman, att herr Karlsson i Munkedal
har varit en så dålig människokännare,
att han inte har kunnat lura ut, vad jag
var för slags mäniska. Jag tror att jag
känner honom tillräckligt väl för att
kunna gissa, att hans förvåning här var
ett hövligt sätt att formulera en sak,
som han kunde ha sagt på ett betydligt
skarpare sätt, och då får jag ju vara
tacksam för att han inte gjorde detta.
För övrigt vill jag säga, att det sätt, på
vilket vi lärt känna varandra, har åtminstone
från min sida varit till stor
glädje.

Herr NÄSSTRÖM: Herr talman! Jag ber
att få särskilt understryka en punkt, som
har varit föremål för stor uppmärksamhet
ute i landet hos länsbostadsnämnderna.

Före det sista världskriget ansågs ju,
att 20 procent av årsinkomsten i hyra
var en rätt stor andel. Numera få vi i
länsbostadsnämnderna ofta ansökningar,
där bostadskostnaderna beräknas komma
upp i omkring 50 procent av årsinkomsten.
Detta är en alldeles orimlig kostnad,
men dit ha vi kommit på grund av de
synnerligen höga byggnadskostnaderna.
Det är beklagligt, att dessa höga byggnadskostnadcr
nu drabba framför allt de
lägsta inkomsttagarna i landet. Vi ha nu
kommit i den situationen, att vi ofta måste
avslå framställningar från personer
som vilja bygga men som ha en så låg
årsinkomst, att de icke anses kunna bekosta
årshyran för dessa byggnader.

På s. 15 skriver utskottet: »Utskottet
anser emellertid, att det är önskvärt att
frågan om att i särskilda fall medgiva
subvention med förhöjt belopp, t. ex.
9 000 kronor, snarast blir föremål för
prövning. Om ändamålsenliga former
kunna finnas för ett dylikt stöd, bör
övervägas att öppna möjlighet redan för
nästa budgetår att lämna dylikt stöd.»
Jag hoppas att denna höjning skall komma
kanske framför allt dessa små inkomsttagare
till del och att man på det
sättet med hjälp av denna subvention
skall kunna få fram en årskostnad, som
man kan anse att dessa människor orka
med. Jag tror att detta är av utomordentligt
stor betydelse, ty ofta är det ju så
att de, som ha de allra sämsta bostadslägenheterna,
icke kunna komma i åtanke
när det gäller dessa subventioner, emedan
årskostnaden blir för hög.

Jag ber därför, herr talman, att få
starkt poängtera, att vi hoppas att denna
utredning och prövning skall ske så
snabbt som möjligt. I övrigt ber jag att
få yrka bifall till utskottets förslag.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
jämlikt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall till vad utskottet
i den under behandling varande
punkten hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i
den av herr Mannerskantz m. fl. beträffande
nämnda punkt avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig anse
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Mannerskantz begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 192 punkten
II, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Nr 33.

Onsdagen den 28 november 1951.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Mannerskantz
m. fl. beträffande nämnda punkt avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Punkten III.

I de likalydande motionerna I: 514, av
herrar Norling och Ola Persson, samt II:
655, av herr Lager in. fl., hade föreslagits,
utom annat, att riksdagen skulle för
sin del besluta, att nya tilläggslån motsvarande
6 kronor per kvm lägenhetsyta
skulle utgå utöver vad nu gällande
bestämmelser medgåve, vilka lån även
skulle beviljas kommuner, som för närvarande
icke vore inplacerade i subventionsgrupp.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten hemställt, att riksdagen måtte,
beträffande tilläggslån för flerfamiljshus,
med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag å motionerna I: 514 och
II: 655, såvitt de berörde denna fråga,
godkänna vad utskottet anfört.

Herr NORLING: Herr talman! Jag ber
att få yrka bifall till motionerna nr 514
i första kammaren och 655 i andra kammaren,
i den mån yrkandena i motionerna
beröra utskottets hemställan under
denna punkt.

Herr MANNERSKANTZ: Herr talman!
Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter enligt de därunder förekomna
yrkandena gjordes propositioner, först
på bifall till vad utskottet i den nu föredragna
punkten hemställt samt vidare
på bifall till utskottets hemställan med
den ändring, som föranleddes av bifall
till motionerna 1:514 och 11:655; och
förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med övervägande
ja besvarad.

Punkten IV.

Kungl. Maj :ts förslag innebar, att beträffande
före den 1 juli 1951 påbörjade
enfamiljs- och tvåfamiljshus en höjning
av räntefri, stående del av egnahemslån
skulle kunna medgivas med högst 2 000
kronor för hus, som färdigställts eller
ombyggts under 1950, och med högst
4 000 kronor för hus, som färdigställts
eller ombyggts efter 1950. I fråga om
hus, som påbörjats tidigast den 1 juli
1951, hade föreslagits, att den räntefria,
stående delen skulle utgöra 8 000 kronor.
I vad det gällde ombyggnadsföretag
hade tillika förordats viss jämkning
i bestämmelserna om räntefri, stående
dels storlek i förhållande till ombyggnadskostnaderna.

I motionerna I: 512 och II: 654 hade
yrkats, att beträffande ny- och ombyggnadsföretag,
som påbörjats tidigast den
1 juli 1951, räntefri, stående del av egnahemslån
skulle utgå med ett belopp av
9 000 kronor. I motionerna 1:514 och
11:655 hade förordats, att den räntefria,
stående delen skulle höjas med 5 000
kronor utan någon inskränkning.

Utskottet hade i den nu förevarande
punkten hemställt, att riksdagen måtte,
beträffande egnahemslån, med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag å
motionerna I: 512 och II: 654 samt I: 514
och II: 655, sistnämnda bägge motioner
såvitt de avsåge denna fråga, godkänna
vad utskottet anfört.

I motiveringen hade utskottet anfört
bland annat:

»Mot Kungl. Maj:ts förslag beträffande
de enfamiljs- och tvåfamiljshus, som påbörjats
före den 1 juli 1951, har utskottet
ingen erinran. I vad det gäller hus,
som påbörjats tidigast den 1 juli 1951
och följaktligen i full utsträckning drabbas
av den hittills inträffade kostnadsstegringen,
har inom utskottet tveksamhet
yppats i fråga om subventionens
storlek.

I anledning av vad sålunda anförts
tillstyrker utskottet Kungl. Maj:ts för -

Onsdagen den 28 november 1951.

Nr 33.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

slag beträffande räntefri, stående del av
egnahemslån för enfamiljs- och tvåfamiljshus,
som påbörjats tidigast den 1
juli 1951, och kan alltså icke biträda
ändringsförslagen i motionerna 1:512
och II: 654 samt I: 514 och II: 655. Utskottet
anser emellertid, att det är önskvärt
att frågan om att i särskilda fall
medgiva subvention med förhöjt belopp,
t. ex. 9 000 kronor, snarast blir föremål
för prövning. Om ändamålsenliga former
kunna finnas för ett dylikt stöd, bör
övervägas att öppna en möjlighet redan
för nästa budgetår att lämna dylikt
stöd.»

Reservation hade anmälts av herrar
Pålsson, Malmborg i Skövde, Ståhl, Pettersson
i Dahl och Wedén, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort hava den lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen
måtte, beträffande egnahemslån, i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag och motionerna
I: 514 och II: 655, såvitt de avsåge
denna fråga, samt med bifall till
motionerna 1:512 och 11:654, godkänna
vad i reservationen anförts.

I den av reservanterna förordade motiveringen
hade anförts bland annat följande: »Mot

Kungl. Maj :ts förslag beträffande
enfamiljs- och tvåfamiljslius, som påbörjats
före den 1 juli 1951, har utskottet
ingen erinran. I vad det gäller hus,
som påbörjats tidigast den 1 juli 1951
och följaktligen i full utsträckning drabbas
av den hittills inträffade kostnadsstegringen,
finner utskottet en ökning av
subventionens storlek erforderlig.

I anledning av vad sålunda anförts
tillstyrker utskottet Kungl. Maj:ts förslag
beträffande räntefri, stående del av
egnahemslån för enfamiljs- och tvåfamiljshus
endast i vad det avser hus, som
påbörjats före den 1 juli 1951. Vad angår
hus, som påbörjats tidigast den 1
juli 1951, tillstyrker utskottet yrkandet
i motionerna 1:512 och 11:654 att den
räntefria, stående delen skall utgå med
ett belopp av 9 000 kronor.»

Herr BENGTSON: Herr talman! Den
(rån utskottsmajoritetens skiljaktiga uppfattning
som framförts i reservationen
nr 2 gäller beloppet av den räntefria stå
ende delen av egnahemslånen beträffande
ny- och ombyggnad, som påbörjats
före den 1 juli 1951. Utskottets majoritet
har där föreslagit 8 000 kronor och reservanterna
liksom bostadsutredningen
ii 000 kronor, d. v. s. samma belopp som
av mig föreslagits i motionen nr 512 i
första kammaren. Nu har utskottet skrivit
så välvilligt, att man nästan, när man
läser det, kunde vänta sig, att utskottet
skulle tillstyrka bifall till motionen, men
detta har icke blivit fallet. Det har erkänts,
att enfamiljs- och tvåfamiljsegnahem,
som påbörjats efter den 1 juli 1951,
ha haft väsentligt ökade byggnadskostnader,
och på landsbygden, i varje fall
den mera glest bebyggda delen, är denna
byggnadsform nästan den enda möjliga.
Det kan därför inte förnekas, att det är
befogat, att sådana byggnadsformer komma
till användning, men om man jämför
det föreslagna beloppet 8 000 kronor
med vad som kommer att lämnas till hyreshusen,
måste man nog säga, att egnahemmen
komma att bli missgynnade.

Herr Karlsson i Munkedal har redan
berört denna fråga. Han har inom utredningen
biträtt förslaget om 9 000 kronor,
men i utskottet har han genom en
kompromiss kommit fram till att biträda
förslaget om 8 000 kronor. Det är klart
att det är svårt att uppskatta byggnadskostnaderna
nu, men om man tar ett exempel
och tänker på en egnahemsvilla,
som kostar 48 000 kronor och till vilken
man får 8 000 kronor i subvention, återstår
det 40 000 kronor. Det är nog inte
orimligt att beräkna hyreskostnaden till
7 procent. Då får man en hyreskostnad
av 2 800 kronor. Om då bostadskostnaden
inte bör överstiga 20 procent av
årsinkomsten, behövs det en årsinkomst
på 14 000 kronor för att man över huvud
taget skall kunna våga sig på att bygga
en egnahemsvilla. Exemplet är ju schematiskt
och kan naturligtvis justeras i
vissa avseenden, men i stort sett kan man
nog säga, att det motsvarar dagens situation.

Nr 33.

Onsdagen den 28 november 1951.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

Jag vill sluta med att helt kort säga, att
de som bygga dessa egnahem äro framåtsträvande
personer, som man väl unnar
att få sådana hem, och jag ber, herr
talman, att få yrka bifall till utskottets
hemställan i denna punkt med den ändring
som föreslås i reservationen nr 2 av
herr Pålsson m. fl.

Herr MANNERSKANTZ: Det är klart,
att egnahemsbyggandet kan ha blivit så
fördyrat, att 8 000 kronor i räntefritt
stående lån inte räcka till, men jag tror
att kostnaderna ha stigit så pass att inte
heller 9 000 kronor räcka. Det är därför,
tycker jag, närmast en smakfråga
var man vill stanna. En väsentlig orsak
till att vi ha stannat vid 8 000 kronor är
att vissa beräkningar ge vid handen att
stödet då ungefär kommer att motsvara
de där 4 kronorna per kvadratmeter till
flerfamiljshusen. Man kan räkna på olika
sätt, men den beräkning som vi tro
mest på tyder på att detta räntefria lån
skulle något så när stå i paritet med vad
vi ge flerfamiljshusen. Vidare har ju
Kungl. Maj :t stannat för 8 000 kronor,
och då skall man inte utan extra starka
skäl gå emot det förslaget.

Detta tillsammans gör, herr talman, att
utskottet finner sig böra ta denna ställning,
men utskottet anger att ett utvidgat
stöd kan lämnas i särskilda fall. Det
säges sålunda, att t. ex. då det uppföres
ett eget hem med en mindre lägenhet i
övre våningen, där byggarens åldriga
föräldrar kunna bo, och påtagligt behov
av ökad hjälp föreligger, bör man kunna
sträcka sig något längre.

Jag ber alltså att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr MÖLLER: Herr talman! Det är
klart att det kunde vara frestande att
följa reservanterna på denna punkt. När
jag för min del ändå anser mig kunna
rekommendera utskottets förslag beror
det därpå att jag personligen tycker att
man skall vara mycket försiktig med att
bygga egna hem just i denna konjunktur.
Det finns väl icke någon som helst anledning
att tro att de materialpriser, som

nu betalas och som — vilket jag tillät
mig påpeka i ett anförande under en
annan punkt — i rätt hög grad bestämmas
av exportmarknaden för skogsprodukter,
skola bli annat än tillfälliga. Materialpriserna
torde alltså komma att
sjunka igen. Detta är kanske dock inte
avgörande för min ståndpunkt, men avgörande
är det faktum att barnfamiljerna,
för vilka dock egnahemsbyggandet
är viktigast, utom den subvention på
8 000 kronor som nu föreslås också ha
hyresrabatterna. En familj med tre barn
har ju en hyresrabatt på 60 procent. Det
betyder att de faktiska kapitalkostnaderna
både för räntor och för amortering
bli ganska obetydliga. En fembarnsfamilj
har ju praktiskt taget inga kapitalkostnader
alls, så länge barnen äro under
16 år. Det är alltså sörjt för att
barnfamiljerna skola kunna fortsätta att
bygga egna hem, och deras byggande är
den viktigaste delen av egnahemsbyggandet.

Med hänsyn härtill tror jag för min
del att man kan nöja sig med vad Kungl.
Maj:t och utskottet ha föreslagit på denna
punkt.

Herr BENGTSON: Herr talman! När
herr Mannerskantz säger att det inte räcker
med 9 000 kronor och rent av tänker
sig att det behövs mer, så är det
nog rätt. Då tycker jag emellertid att det
vore riktigare att man gick upp till 9 000
kronor och inte stannade vid 8 000. Visserligen
har Kungl. Maj:t förordat 8 000
kronor, men utredningen har kommit till
det resultatet att 9 000 kronor vore det
rätta, och det ligger till grund för vår
motion.

Vad herr Möller framfört här är ju
riktigt, men jag måste också påpeka att
det finns platser i vårt land där man inte
gärna kan anlita någon annan bebyggelse
än egnahemmet. Vill vederbörande
över huvud taget få en egen bostad måste
han använda denna form. Det är närmast
sådana platser vi ha tänkt på i vår
reservation.

Herr Möller erinrade om igen om materialkostnaderna
och exportkonjunktu -

Onsdagen den 28
Anslag till

ren. Då vill jag påpeka att för en mycket
stor del av byggnadsverksamheten
utgör kostnaden för det material som
kommer från skogen i form av rotvärde
en mycket liten procent av hela byggnadskostnaden.

Efter härmed slutad överläggning gjordes
i enlighet med de yrkanden, som
därunder framkommit, propositioner,
först på bifall till vad utskottet i den nu
ifrågavarande punkten hemställt samt
vidare på antagande av det förslag, som
innefattades i den av herr Pålsson m. fl.
beträffande nämnda punkt avgivna reservationen;
och förklarades den förra
propositionen, vilken förnyades, vara
med övervägande ja besvarad.

Punkten V.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten VI.

I denna punkt hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte, beträffande
grunderna för den statliga låne- och bidragsverksamheten
till förmån för bostadsförsörjningen,
i vad de ej behandlats
under I—V, med bifall till Kungl.
Maj:ts förslag samt med avslag å motionerna
1:513 och 11:656 i denna del,
godkänna i statsrådsprotokollet förordade
ändringar att gälla fr. o. m. den 1
januari 1952.

Enligt en vid utlåtandet avgiven reservation
hade herr Mannerskantz, fröken
Andersson samt herrar Skoglund i
Doverstorp och Birke ansett, att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte,
beträffande grunderna för den statliga
låne- och bidragsverksamheten till förmån
för bostadsförsörjningen, i vad de
ej behandlats under I—V, i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag samt med bifall
till motionerna I: 513 och II: 656 i denna
del, godkänna i statsrådsprotokollet
förordade ändringar att gälla fr. o. m.
den 1 januari 1952 t. o. m. den 30 juni
1952.

Herr MANNERSKANTZ: Den reservation
som är avgiven under denna punkt
skulle egentligen kunna anses vara för -

november 1951. Nr 33. 29

främjande av bostadsförsörjningen m. m.

fallen genom det beslut som kammaren
har fattat under punkt II, men man kan
ju tänka sig att Kungl. Maj:t, även om
riksdagen inte särskilt har begärt det,
skulle kunna be kommittén att övergå
till ett för dagen mer aktuellt sysslande.
Därför skulle det kunna tänkas komma
fram ett sådant förslag, att de här provisoriska
bestämmelserna inte behöva
gälla längre än till den 30 juni 1952.
Då jag också anser att det är bra om
man blir tvungen att ta en ställning,
vill jag, herr talman, be att få yrka
bifall till reservationen uuder punkt VI.

Herr KARLSSON, GUSTAF: Jag yrkar
bifall till utskottets hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes enligt därunder förekomna
yrkanden propositioner, först på bifall
till vad utskottet i den under behandling
varande punkten hemställt
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den av herr
Mannerskantz m. fl. beträffande nämnda
punkt avgivna reservationen; och
förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med övervägande
ja besvarad.

Punkterna VII—X.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

193, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående försäljning av viss
vattenfallsstyrelsen tillhörig fastighet;

nr 194, i anledning av väckta motioner
om en allsidig utredning rörande
de statliga företagsformerna; samt
nr 195, i anledning av väckta motioner
om ändrad lönetursberäkning för
viss personal, som i samband med förstatligande
av enskilda järnvägar övergått
eller övergår i statens järnvägars
tjänst.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Nr 33.

Onsdagen den 28 november 1951.

Ang. sänkning av chokladskatten m. m.

Vid förnyad föredragning av bevillningsutskottets
betänkande nr 63, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september
1928 (nr 370), m. in., jämte i ämnet
väckta motioner, bifölls vad utskottet i
detta betänkande hemställt.

Ang. sänkning av chokladskatten m. m.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 64, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av den
vid förordningen den 25 maj 1941 (nr
251) om varuskatt fogade varuförteckningen,
jämte i ämnet väckta motioner.

I en den 9 november 1951 dagtecknad,
till bevillningsutskottet hänvisad
proposition, nr 230, hade Kungl. Maj :t
föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen
fogat förslag till förordning
angående ändrad lydelse av den vid förordningen
den 25 maj 1941 (nr 251) om
varuskatt fogade varuförteckningen.

I propositionen hade föreslagits, att
varuskatten å choklad och konfityrer
skulle sänkas från 80 till 60 procent av
varans beskattningsvärde. Sänkningen
hade föreslagits skola träda i kraft den
1 januari 1952.

Till utskottets behandling hade hänvisats
följande i anledning av propositionen
väckta motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:536
av herr Cassel och II: 683 av herr Hagberg
i Malmö, vari hemställts, att riksdagen
måtte besluta att den i proposition
nr 230 föreslagna sänkningen av
varuskatten å choklad och konfityrer
skulle träda i kraft den 1 december
1951; samt

2) motionen 11:682 av herr Christertson
i Malmö, vari hemställts, att, om
riksdagen beslöte bifalla propositionen
i vad den avsåge en sänkning av varuskatten
å choklad och konfityrer från
80 till 60 procent, beslutet härom måtte
fastställas att träda i kraft senast den
1 december 1951.

Utskottet hade i det nu föreliggande
betänkandet på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte, med förklarande
att Kungl. Maj :ts förevarande
proposition nr 230 icke kunnat av riksdagen
oförändrad bifallas ävensom i
anledning av de likalydande motionerna
1:536 av herr Cassel och 11:683 av
herr Hagberg i Malmö samt motionen
11:682 av herr Christenson i Malmö,
antaga det vid propositionen fogade
förslaget till förordning angående ändrad
lydelse av den vid förordningen
den 25 maj 1941 (nr 251) om varuskatt
fogade varuförteckningen med den
ändringen, att dagen för ikraftträdandet
fastställdes till den 1 december
1951 i stället för den 1 januari 1952.

Herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
SKÖLD, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att i
samband med behandlingen av detta
ärende besvara herr Mannerskantz’ interpellation
om sänkning av chokladskatten
m. in., erhöll ordet och anförde:

Herr talman! I sammanhang med behandlingen
av föreliggande bevillningsutskottsbetänkande
vill jag besvara den
interpellation herr Mannerskantz med
kammarens tillstånd riktat till mig. Han
har frågat mig — förutom huruvida jag
hade för avsikt att för nu pågående riksdag
framlägga förslag om sänkning av
skatten å choklad och konfityrer -— om
det enligt min mening vore i överensstämmelse
med vårt lands rättsprinciper
att viss punktbeskattning givits en sådan
tyngd att industriföretag nödgades se
hela sitt investerade kapital gå förlorat.

Som svar å interpellationen torde jag i
första hand få hänvisa till vad jag anfört
i statsrådet vid anmälan av propositionen
nr 230 om sänkning av chokladskatten.
Endast ett par av de synpunkter
jag därvid framhållit må här ytterligare
understrykas. Den konsumtionsminskning,
som kunnat konstateras under
det senaste året, kan icke enbart eller
ens till den övervägande delen förklaras
av den föregående år genomförda
höjningen av skatten å choklad och kon -

Onsdagen den 28 november 1951.

Nr 33.

fityrer. Olika sammanträffande omständigheter
ha bidragit härtill. Sålunda har
den allmänna stegringen i levnadskostnaderna
medfört ett köpmotstånd, som
även torde ha gått ut över choklad och
konfityrer. Vidare ha, samtidigt med
skatteskärpningen, betydande höjningar
av fabrikantpriserna genomförts. Belysande
för frågan om skattens andel i
den inträdda varufördyringen äro de av
kontrollstyrelsen lämnade uppgifterna,
att den sammanlagda prisstegringen sedan
september förra året kan beräknas
till 42 % men att därav endast 12,5 %
föranletts av den höjda skatten.

Med hänsyn till vad interpellanten anfört
därom att skattehöjningen å choklad
och konfityrer medfört att vissa fabriker
måst nedlägga driften, vill jag framhålla,
att varje indirekt beskattning kan få till
följd att mindre bärkraftiga företag måste
upphöra. I detta hänseende föreligger
sålunda i princip ingen skillnad mellan
denna skattehöjning och införandet av
vilken annan indirekt skatt som helst. Såsom
jag anfört i propositionen ha emellertid
i fråga om chokladskatten olika
sammanträffande omständigheter bidragit
till att den föregående år beslutade
skattehöjningen kommit att medföra en
hårdare belastning än som från början
varit avsedd. Häri har jag sett ett skäl
att nu upptaga frågan om skattesatsens
storlek till förnyat övervägande.

Med det nu anförda anser jag mig ha
hesvarat de framställda frågorna.

Nu har ju bevillningsutskottet i allt väsentligt
tillstyrkt den proposition varom
detta betänkande handlar, men på en
punkt har utskottet frångått mitt förslag.
Utskottet har föreslagit att skattesänkningen
skall genomföras redan den 1
december, under det att propositionen
föreslog den 1 januari. Härvidlag har utskottet
fått stöd av hela branschen, det
vill jag medge. När jag hade att ta ställning
till denna sak vid propositionens
avfattande, voro meningarna mera delade.
Det fanns då röster som höjdes för
den 1 december, men också röster som
höjdes för den 1 januari, .lag valde den
sista tidpunkten.

Det är inte min mening att nu rikta

Ang. sänkning av chokladskatten m. m.

några avgörande invändningar mot det
slut vartill utskottet liar kommit, men det
finns ändå anledning för mig att i detta
sammanhang säga några ord.

Det är klart att frågan om ikraftträdandet
av skattesänkningen gestaltar sig
olika för olika intressen inom branschen.
För sådana som hoppas på att skattesänkningen
skall kunna motverka det inträdda
köpmotståndet och leda till ökad
omsättning är det naturligtvis av intresse
alt få skattesänkningen före julhandeln.
Man tror sig härigenom få en ytterligare
förstärkning i sina möjligheter att med
skattesänkningens hjälp öka omsättningen.
Det är fullt förståeligt. Men å andra
sidan får man ha klart för sig att den
choklad och de konfityrer, som nu ligga
i detaljhandlarnas eller grossisternas lager
den 1 december, redan äro beskattade.
Det kan inte bli någon återbäring av
skatt på dem, ty principen här har ju
varit den, att när skatten infördes gjorde
man ingen inventering av lagren, utan
då fingo affärsmännen sälja vad som
fanns i lagren utan att ta ut skattehöjningen.
På samma sätt är det, som utskottet
här understryker, inte meningen
att det nu skall bli någon lagerinventering
eller att de som ha choklad och konfityrer
i lagren skola få tillbaka någonting
av skatten.

Därav följer att sådana distributörer,
som ha ett i förhållande till sin omsättning
stort lager vid skattesänkningens
inträdande, tvingas att sälja sina produkter
till ett lägre pris än deras inköpspris
motiverar, och de få då ta förlusten.

Nu kan man naturligtvis ställa sig den
frågan: Hur fördela sig dessa olika intressen?
Jag får säga, att jag har fått den
uppfattningen att det naturligtvis är de
stora företagen som ha intresse av en så
snabb skattesänkning som möjligt. Det
är de som ha tron på att man skall till
julhandeln kunna snabbt få upp omsättningen,
under det att många av de små
handlandena komma i den andra kategorien.
Det blir de som komma att förlora,
och man kan riskera att vid den opinionsbildning
som nu har försiggått efter
det att propositionen avlämnades ha des -

Nr 33.

Onsdagen den 28 november 1951.

Ang. sänkning av chokladskatten m. m.

sas intressen inte blivit tillbörligt beaktade.

Jag drar denna slutsats därför att jag
under denna tid har fått mottaga många
brev från handlande i branschen vilka
ha fäst min uppmärksamhet på det
olyckliga i att skattesänkningen sker redan
den 1 december. Jag tycker det
kan vara rimligt att ta ett av de många
breven och låta det flyta in i riksdagens
protokoll. En handlande skriver: »Låt
oss små i chokladbranschen ha lite arbetsro
nu efter att i ett år ha levat under
svältgränsen. Låt skatten vara i fred
till nyårsskiftet, så att man hinner sälja
ut det lilla lager man kan ha utan
allt för mycket förlust. Att fabrikerna
vill ha det ändrat till 1 dec. är ju klart,
och kommer att ge upp ett ramaskri
om ej så skulle ske. För övrigt vill grossisterna
också vänta till januari, för att
slippa förlora för mycket.»

Jag har tyckt att även dessa synpunkter
skola komma fram här i debatten,
så att man inte bara skall tro att
saken är självklar, ty det är den inte.
Jag vill för min del säga att det är ytterligt
svårt att avgöra vad som är mest
rimligt i detta fall. Det kan man aldrig
tillförlitligt utreda.

Jag har därför inte tänkt att gå till
storms mot utskottets förslag, jag har
bara velat påpeka att det kan finnas
olika synpunkter i fråga om lämpligheten
av dagen för ikraftträdande av
skattesänkningen.

Herr MANNERSKANTZ: Herr talman!
Jag har som interpellant större skäl än
vanligt att uttala min tacksamhet till det
svarande statsrådet. Svaret åtföljs av en
proposition och ges samma dag som ett
utskottsutlåtande behandlas som undanröjer
orsaken till interpellationen. Jag
tackar för detta. Jag tackar också för
att jag har fått ta del av svaret redan
under gårdagen.

I interpellationssvaret finnas ett par
små saker som det naturligtvis inte är
nödvändigt att jag tar upp till bemötande.
.Tåg skulle bara vilja göra den

lilla randanmärkningen, att även om de
procenttal äro riktiga som visa att endast
12 1/2 procent av de 42 procent,
varmed chokladpriset gått upp, hänföra
sig till skattehöjningen, så kan det
icke desto mindre vara så att det är
just denna del som kommit att stjälpa
vissa företag.

Jag tycker nog också att det är en
viss skillnad mellan den gallring som
priskonkurrensen i allmänhet medför
och den som är det direkta resultatet
av en alltför hård punktbeskattning.
Jag tycker att företagen skola få konkurrera
ihjäl varandra, men det bör ske
utan det där extra momentet som en
alltför hård punktbeskattning utgör.

Jag tycker att man får uppskatta finansministern
för att han så snabbt har
rättat till ett konstaterat missförhållande.
Jag ber endast att få tacka.

Herr SJÖDAHL: Herr talman! Jag
skulle bara vilja understryka vad utskottet
redan har sagt, att här ha sammanstötande
omständigheter inverkat.
Det är både skatten och höjningen av
råvarukostnaderna som ha föranlett den
ytterst starka stegringen av priserna.
Enligt kontrollstyrelsens utredning tycks
ändå den väsentligaste anledningen vara
de höjda råvarukostnaderna. Därtill
har så kommit den ökade punktbeskattningen.

Vad som egentligen föranledde mig
att begära ordet är vad finansministern
här rapporterade om de skrivelser han
mottagit rörande sänkningens ikraftträdande,
den 1 januari eller den 1 december.
Jag har samma uppfattning
som finansministern att de olika handlarnas
intressen kunna komma att hjälpas
eller stjälpas mycket olika, om skatten
sänks redan den 1 december. De
som i förhållande till sin försäljning
ligga inne med stora lager, inköpta till
de högre priserna, förlora på det. De
som ligga med små lager och ha en relativt
snabb omsättning komma att vinna
på det. Här bli säkert både plus och
minus att anteckna för handlarna. Vi
hade nog inom utskottet den uppfatt -

Onsdagen den 28 november 1951.

Nr 33.

ningen att bär kan man göra rätt åt en
del håll men orätt åt andra. Vad som
var avgörande för utskottet härvidlag
var att de organisationer som närmast
beröras av denna sak, nämligen Sveriges
frukt- och konfektyrhandlareförbund
samt Sveriges speceri- & lanthandlareförbund,
önska en sänkning den 1
december. Det förra förbundet skriver
att det är ytterst önskvärt att skattesänkningen
träder i kraft den 1 december,
och det senare, som framhåller att
det representerar 17 000 speceri- och
lanthandlare, vill också ha sänkningen
då. Att dessa organisationer ha kommit
med det önskemålet gjorde att utskottet
ansåg sig böra biträda tillbakaflyttningen
till den 1 december. Att detta medför
olägenheter för en del handlare är jag
tämligen övertygad om, men det få organisationerna
ta ansvaret för. Man får
väl hoppas att den orättvisa det till
äventyrs blir drabbar bara en ringa del
av handlarna. Att det blir orättvisor är
alldeles uppenbart.

Som nu läget är, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till utskottets förslag
i ärendet.

Jag vill bara tillägga att det är att bebeklaga
att man inte har kunnat invänta
motionstidens utgång. Den varar ännu
några dagar. Denna snabbehandling
är utskottet fullständigt enigt om.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, bifölls vad utskottet i
förevarande betänkande hemställt.

Lagförslag om räntereglering m. m.

Föredrogs ånyo hankoutskottets utlåtande
nr 36, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om räntereglering in. m., dels ock i ämnet
väckta motioner.

Genom en den 19 oktober 1951 dagtecknad,
till bankoutskoltet hänvisad
proposition, nr 221, hade Kungl. Maj:t
föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen
fogat förslag till lag om räntereglering
in. in.

3 Första kammarens protokoll 1051. Nr 33.

Lagförslag om räntereglering m. m.

Förslaget innebar i huvudsak, att Konungen
i särskilda lägen skulle äga förordna
om rätt för riksbanken att vidtaga
vissa räntereglerande åtgärder. Sålunda
skulle riksbanken kunna föreskriva
räntestopp och vidare fastställa maximiräntor
vid utlåning och minimiräntor
vid bankmässig inlåning. Undantagna
från ränteregleringen voro dock
sådana räntor, för vilkas beräknande
gällde särskilda bestämmelser i lagar eller
allmänna författningar. Riksbanken
skulle vidare kunna bemyndigas föreskriva,
att obligationer och förlagsbevis
icke skulle få utgivas utan tillstånd av
riksbanken. Detta stadgande gällde dock
icke riksgäldskontorets obligationsutgivning.
Lagen om räntereglering skulle
enligt förslaget gälla i första hand
t. o. m. den 30 juni 1953.

I samband med propositionen hade
utskottet till behandling förehaft fyra
i anledning av densamma väckta motioner,
nämligen motionerna i första kammaren
nr 520 av herr Mannerskantz
m. fl. och nr 521 av herr Ohlon m. fl.
samt motionerna i andra kammaren nr
662 av herr Ohlin m. fl. och nr 663 av
herr Hjalmarson m. fl.

I motionerna 1:520 och 11:663, vilka
voro likalydande, samt i motionerna I:
521 och II: 662, vilka jämväl hade samma
lydelse, hade hemställts, att riksdagen
måtte avslå propositionen.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,
att riksdagen, med avslag å motionerna
1:520, 1:521, 11:662 och 11:663, måtte
bifalla Kungl. Maj :ts förevarande proposition,
nr 221.

I motiveringen hade utskottet yttrat
hland annat:

»Mot lagförslaget som sådant har utskottet
vid sin granskning icke funnit
anledning till erinran. Inom utskottet
har hysts tveksamhet huruvida fullmaktslagstiftningen
även skulle behöva
innefatta befogenhet att förordna om
lägsta inlåningsränta. Utskottet har
emellertid funnit, att ett slopande av
nämnda befogenhet skulle kunna leda

Nr 33.

Onsdagen den 28 november 1951.

Lagförslag om räntereglering m. m.

till risker för uppkomsten av förskjutningar
mellan de av olika kreditinstitut
tillämpade räntesatserna, som det ur allmän
synpunkt synes angeläget att förhindra.
Då vidare den föreslagna lagstiftningen
uppenbarligen skulle komma
att minska i effektivitet, därest befogenhet
att fastställa lägsta inlåningsränta
icke skulle medgivas, har utskottet
ansett sig böra godtaga Kungl.
Maj :ts förslag.»

Reservationer hade anmälts

1) av herr Mogård beträffande nyss
återgivna del av utskottets yttrande;

2) av herrar Ewerlöf, De Geer, Nordenson,
Schmidt, von Seth och Gustafson
i Göteborg, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort hava den lydelse, som
i reservationen angivits, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen,
med bifall till motionerna 1:520, 1:521,
11:662 och 11:663, måtte avslå Kungl.
Maj:ts förevarande proposition nr 221.

Herr EWERLÖF: Herr talman! Under
hela efterkrigstiden ha vi haft som stående
tema att diskutera medlen för bekämpande
av inflation och för åstadkommande
av samhällsekonomisk balans.
Problemet är än i dag alltjämt lika
olöst.

Till en början, herr talman, skulle jag
vilja göra en hastig återblick på efterkrigstiden.
När socialdemokraterna övertogo
arvet efter samlingsregeringen, voro
de rustade med sitt 27-punktsprogram,
som var uppgjort från den utgångspunkten,
att kriget skulle följas av en depression.
Det blev högkonjunktur, men
programmet har i alla fall legat under
den förda politiken. Konjunkturen har
kommit att blåsas upp till en överkonjunktur
med överfull sysselsättning och
åtföljande inflatoriska verkningar. År
1946 skrevo vi upp kronans värde för
att slippa inflation utifrån, men vi underläto
att i det sammanhanget vidtaga
nödiga åtgärder för att åstadkomma
samhällsekonomisk balans här hemma.
Det ledde i sin tur till att den starka
valutareserv, som samlingsregeringen

avlämnade, kom att smälta ned. Vi
tvingades då till en hård importreglering.
I spåren följde bl. a. skärpt priskontroll,
byggnadsreglering och lönestopp.
År 1949 på hösten voro vi mogna
för att skriva ned kronans värde. På
grund av den svaga valutareserven måste
vi gå med pundet ända till botten,
ehuruväl detta knappast var ett uttryck
för de verkliga prisrelationerna. I det
sammanhanget infördes omfattande subventioner
för att kunna bibehålla lönestoppet,
allt i förhoppning om framtida
internationell prissänkning. Det blev i
stället prishöjning. För år 1951 kunde
man inte förnya lönestoppet, och subventionerna
måste upphöra. Det svalg
som uppstod måste fyllas ut genom den
s. k. engångsinflationen, som beräknades
uppgå till 8 å 10 procent. Men nu
äro vi framme vid 20 procent. Det är
eu rekordartad försämring av kronans
värde under loppet av ett år. Kronan är
nu värd 50 öre i förhållande till tiden
före kriget. Dessa 20 procent torde innebära,
att penningspararna under loppet
av ett år förlorat ett belopp av cirka
6 miljarder kronor, om jag utgår från
att penningfordringarna sammanlagt
kunna beräknas till ca 30 miljarder. Av
dessa 30 miljarder äro alltså 0 borta,
d. v. s. ett belopp lika stort som hela vår
svenska statsbudget för närvarande.

Det enda konsekventa i den förda politiken
har varit ett oavbrutet stegrat
skattetryck och ett envist fasthållande
vid att försvara ett fast lågränteläge* i
stället för att tillämpa en traditionellt
rörlig penningpolitik, som i ett högkonjunkturläge
brukat användas för att åtstrama
marknaden.

Den berömda engelska tidskriften
Economist skrev i början av detta år
följande: »Förmågan att göra riktiga

förutsägelser beträffande den ekonomiska
utvecklingen har inte varit någon
huvudtillgång i svensk planhushållning
under efterkrigsåren, tvärtom har denna
förmåga i hög grad saknats.» Jag
överlämnar åt kammarens ledamöter att
avgöra, om detta uttalande kan anses
träffande eller inte.

För vår del ha vi sedan åratal till -

Onsdagen den 28 november 1951.

Nr 33.

baka sett den främsta interna orsaken
till inflationen i den överkonjnnktur med
överfull sysselsättning som hela tiden
fått råda. Problemet har för oss gällt
att dämpa denna konjunktur från överfull
till hög och jämn sysselsättning.
Som ett oundvikligt medel att nå detta
mål ha vi yrkat på en annan penningpolitik
än den riksbanken fört. I stället
för den lätta marknad, som blivit en
följd av riksbankens fasthållande vid en
viss lågränta, ha vi önskat en kreditåtstramande
politik med rörlig marknadsränta.
Endast genom att marknaden på
detta sätt vägrar att ställa pengar till
förfogande i obegränsad utsträckning
för att undan för undan lyfta upp priser
och löner på en högre nivå kan inflationen
enligt vår mening bringas under
kontroll. Därmed ha vi ingalunda,
såsom det ofta vill framgå av diskussionen,
avvisat andra åtgärder av restriktiv
natur, såsom t. ex. en viss överbalansering
av budgeten, uppmuntrande av
det frivilliga sparandet och tillfälliga investeringsbegränsande
åtgärder. Vi ha
tvärtom ansett att genom dylika kompletterande
åtgärder den av kreditåtstramningen
föranledda räntehöjningen
skulle kunna, såsom önskvärt är, hållas
inom en måttlig ram.

När vi fört vår diskussion här — jag
vet inte för vilken gång i ordningen den
nu upprepas i dag — har man låtit förstå,
att vi ville ersätta alla andra åtgärder
med den rörliga räntan. Man har då
sagt, att om räntan ensam skall styra utvecklingen,
så måste den höjas med
många procent. Men det har ju aldrig
varit vår inställning. Vi ha velat medverka
till många av de restriktiva åtgärder
som ha föreslagits, men vi ha sagt,
att om man inte lägger som botten under
dessa åtgärder en ändring av penningpolitiken,
kunna vi aldrig räkna
med att de skola visa sig tillräckliga och
få den väntade effekten.

Vi tycka nu, alt erfarenheten har givit
oss rätt. Hurudant är dagens läge? Ha
alla dessa program, som undan för undan
presenterats såsom tillräckliga för att
komma inflationen till livs och för alt
stabilisera penningvärdet, nått sitt syfte?

Lagförslag om räntereglering m. m.
Det förhåller sig så som jag tillät mig
att säga i början: problemet är i närvarande
stund lika olöst som någonsin.

När vi i dag åter diskutera detta problem,
är det så till vida från en ny utgångspunkt
som vi ha att ta ställning
till det här föreliggande förslaget om
räntereglering m. m. Riksbanksledningen,
som utarbetat förslaget, har funnit,
att alla äro eniga om att en kreditåtstramning
behövs, under det att delade
meningar råda om huruvida man skall
acceptera räntehöjning som en konsekvens.
Den verkligt originella idé, man
då kommit fram till, är att man skall
möjliggöra kreditåtstramning utan räntehöjning.
Hur skall detta konststycke
utföras? Jo, med lagens hjälp skall räntan
fångas in i en reglering, som under
straffhot ålägger alla långivare, yrkesmässiga
lika väl som privata, att tilllämpa
av riksbanken fixerade räntesatser.
Den enda generositet som man har
ansett sig kunna medgiva är, att handlån
skola lämnas utanför kontroll.

Lagen har givits formen av en fullmaktslag.
Mot detta resa vi i vår reservation
en rad av invändningar. Vi framhålla
till en början, att de mera betydelsefulla
av våra fullmaktslagar ju hittills
ha varit knutna till krig, krigsfara
eller utomordentliga, av krig föranledda
förhållanden. Det är det nu inte fråga
om här, utan i nådens år 1951 skola vi
begåvas med en fullmaktslag, som är avsedd
att kunna användas i penningpolitiska
syften under mer eller mindre normala
förhållanden, när Kungl. Maj:t så
prövar oundgängligen nödvändigt. Mot
detta säger statsrådet i propositionen, att
han inte har kunnat knyta denna fullmaktslag
till krig etc., därför att de förhållanden,
under vilka den skall användas,
icke kunna sägas vara hänförliga till
krigsförhållanden. Men det är just häremot
vi vända oss. Tidigare har gällt
som ett villkor för fullmaktslagar att de
skulle kunna användas endast under så
exceptionella förhållanden, att man på
ett eller annat sätt kunde knyta an till
krig eller därav föranledda utomordentliga
förhållanden. Vi hävda, att ett sådant
ändamål som nu är i fråga — som

Nr 33.

Onsdagen den 28 november 1951.

Lagförslag om räntereglering m. m.
inte kan knytas till alldeles exceptionella
förhållanden — inte utgör ett godtagbart
kriterium på en fullmaktslag.

Vad är det nu fråga om för en fullmakt?
Jo, det är en fullmakt för Kungl.
Maj :t att sätta i kraft denna lag, som
skall reglera riksbankens hela penningpolitik.
Riksdagen, som har en alldeles
speciell ställning till riksbanken och
riksbankspolitiken, skäll således överlämna
till Kungl. Maj:t genom en fullmakt
att utan riksdagens hörande sätta
i kraft en fullmaktslag av denna innebörd.

Då är att märka, att det i andra fullmaktslagar
-—- i varje fall de mera betydelsefulla
— står att Kungl. Maj :t icke
äger att besluta om att sätta lagen i
kraft, när riksdagen är samlad, utan
att underställa riksdagen denna, och om
lagen måste sättas i kraft, när riksdagen
icke är samlad, skall frågan inom en viss,
kortare tid efter det riksdagen sammanträtt
underställas riksdagen. Ingen av
dessa garantier förekommer i denna lag,
trots att det är en riksdagens alldeles
speciella angelägenhet som på detta sätt
skall regleras.

Man tycks ha utgått från — det är fortfarande
riksbanksmotiveringen jag tänker
på — att det bara är fråga om priskontroll
på vilken vara som helst, under
det att man i själva verket rör vid en
livsnerv i nationen. En fri kreditmarknad
och ett fritt samhälle äro två ting som
i allra högsta grad betinga varandra.
Denna analogi med priskontrollen tycks
ha spelat en ödesdiger roll. Jag har vid
flera tillfällen hört bondeförbundsledaren
motivera sin anslutning till detta lagförslag
med en hänvisning till att, såvitt
han hade sig bekant, priskontroll förekom
i alla västdemokratiska länder. Ja,
det är nog riktigt. Men mig veterligen
finns det intet västdemokratiskt land,
som har tagit steget över från priskontroll
i egentlig mening till »priskontroll»
över kreditmarknaden, och det var väl
ändå det som skulle bevisas. Tvärtom
har man numera allmänt övergått till
en rörlig penningpolitik av det märke,
som vi förorda. Hur kan man då i detta
sammanhang känna samhörighet med

västdemokratierna, därför att denna lag
inte skulle innebära annat än en priskontroll? När

jag säger, att analogien med priskontrollen
tycks ha haft en ödesdiger inverkan,
syftar jag på att det vid den
nya regeringskoalitionens tillkomst uttryckligen
förklarades, att det var bondeförbundets
inställning till räntefrågan
som över huvud taget möjliggjort koalitionen.
Är det till sist på detta priskontrollresonemang
från bondeförbundets
sida, som koalitionen vilar? I varje
fall vågar jag den hypotesen, att om
icke denna koalition hade kommit till
stånd på grundval av bondeförbundets
inställning till räntelagen, så hade denna
lag icke kommit att bli presenterad för
riksdagen.

Riksbankens förslag är utomordentligt
knapphändigt i sina motiveringar och
gör inte ens ett försök att analysera förslagets
verkningar. Man har tydligen haft
en suverän känsla av att stå över alla
sådana anspråk, som vi äro vana att
ställa på viktiga lagförslag. Som ett exempel
vill jag framhålla, att man, när
man är i farten, passar på att i denna
lag dra in en möjlighet att även bestämma
minimiräntor för inlåning. Det är ju
i själva verket en fråga, som inte har
något samband med den allmänna uppläggningen
av förslaget. Detta går ju ut
på att genom fastställande av maximiränta
hålla räntorna nere. Men här har
man lagt in en möjlighet att även hålla
inlåningsräntorna uppe. Härför presteiras
i riksbankstjörslaget några få raders
konstruerad motivering, som i något
andra ordalag går igen hos departementschef
och utskott. I själva verket
innebär detta, att man vill kunna bestämma
kreditinstitutens, särskilt bankernas,
marginaler, ett problem varmed
den tidigare bankutredningen ingående
sysslat utan att föreslå en sådan befogenhet.
Men såsom en biprodukt och
med ett penndrag löser man denna fråga
i detta sammanhang utan att med ett
ord angiva, hur man tänker begagna den
begärda fullmakten.

Så gott som alla hörda remissinstanser
ha med starka motiveringar avstyrkt

Onsdagen den 28 november 1951.

Nr 33.

förslaget. Det skulle vara frestande att
här få göra en del utdrag ur dessa yttranden,
men det skulle självfallet föra
mig alldeles för långt. Jag har det intrycket,
att genom den i och för sig
naturliga a-vknappning av yttrandena,
som skett i propositionen, får man inte
där den förkrossande bild som man får
när man går till aktstyckena direkt.

Även lagrådet, i varje fall dess majoritet,
har i sista upploppet tagit en bestämd
ställning mot en lagstiftning av
denna typ.

Under remissen har visats upp, att
det föresatta målet med kreditåtstramning
utan räntehöjning är omöjligt att
nå — jag behöver inte gå in på det närmare,
eftersom även statsrådet delar denna
uppfattning — att det rör sig om en
utomordentligt svårbemästrad reglering
av oöverskådlig räckvidd, att i perspektivet
skymtar en i detalj genomförd kreditransonering
m. m.

Kooperativa förbundet, som avgett ett
av de mest fullständiga yttrandena i detta
ämne, slutar detta yttrande med att
förslaget icke vare sig i fråga om dess
motivering, dess reala innehåll eller dess
lagtekniska utformning kan läggas till
grund för lagstiftning. Det är ju den kraftigaste
form för ett avstyrkande som
man över huvud taget kan tänka sig.

Efter att ha tagit del av remissvaren
skulle man sannerligen ha trott, att det
också skulle visa sig omöjligt att lägga
fram ett förslag till lagstiftning av denna
innebörd. Men finansministern har
velat annorlunda. Ilan sopar undan alla
invändningar genom att prestera en fullkomligt
annan och — det skall villigt
erkännas — betydligt skickligare motivering
än den som anförts av riksbanken.
Men det är dock samma förslag
som han lägger fram. Ändringarna äro
mycket obetydliga och ha inte någon
betydelse för bedömandet.

Nu är det inte längre fråga om alt
kommendera fram räntor med lagens
hjälp, utan nu är det endast fråga om
alt skaffa sig rådrum för att finna den
på något längre sikt riktiga marknadsräntan.
Inte på ett, utan på flera ställen
är statsrådet angelägen alt betona, att

Lagförslag om räntereglering m. m.
det självfallet inte är möjligt att med
lagstiftningens hjälp fastställa räntor
som på litet längre sikt skulle avvika
från marknadsräntan. Efter vad departementschefen
nu säger är det över huvud
taget knappast meningen att sätta lagen
i kraft. Den skall närmast tjäna som
bakgrund för frivilliga överenskommelser
med kreditinstituten, en i och för sig
ganska säregen uppfattning om innebörden
av ordet »frivilliga». Om denna
finansministerns räddningsaktion för ett
som man trodde förolyckat projekt är
framför allt att säga, att lagens djupt
ingripande karaktär inte står i något
som helst rimligt förhållande till det
begränsade syfte som finansministern
vill tillägga den.

Vi ha i reservationen försökt att i koncentrerad
form angiva, varför vi anse,
att riksbanken redan med de medel som
nu stå till buds kan föra den penningpolitik
som finansministern skisserar.
Det rådrum, som skulle vara av sådan
betydelse, är ju någonting som man
under sådana förhållanden alltid skulle
ha behövt — det behöver man alltid,
när man för en rörlig räntepolitik. Men
om man får förutsätta, att man har en
riksbanksledning, som är fullt i nivå
med den utveckling som sker, bör det
inte vara omöjligt för riksbanken att
bedöma, huruvida tendenser till en räntestegring,
som kunna uppträda här eller
där, äro bara ett rent tillfälligt spekulativt
inslag eller ett uttryck för en
förskjutning på marknaden. Det finns
ju remedier att skaffa sig rådrum, tv
även vi mena, att i den mån man står
inför någonting som man har anledning
att bedöma) tsåsom ett rent tillfälligt
utslag, skall riksbanken med sina
nu tillgängliga resurser kunna klara situationen.
För det ändamålet behövs
icke en lag av den utomordentligt allvarliga
principiella innebörd, som denna
lag i själva verket har.

Därtill kommer, att finansministerns
motivering inte på något sätt ingår i
lagtexten och alt det inte finns några
garantier för att inte lagtexten måhända
av en annan finansminister kan utnyttjas
för andra syften än de av den

Nr 33.

Onsdagen den 28 november 1951.

Lagförslag om räntereglering m. m.
nuvarande finansministern i propositionen
angivna.

Och till sist, hur går efter detta med
den kreditåtstramning, som alla uppge
sig önska? Jag menar, att den frågan
är i hög grad befogad. Finansministern
säger i propositionen på s. 59: »Meningen
är emellertid icke att för närvarande
tillgripa ränteregleringen. Likviditeten
på marknaden har på senare tid förbättrats,
och tendenserna ha närmast gått i
riktning mot en viss sänkning av räntenivån.
» Utskottet säger: »Såsom departementschefen
framhållit, synes det nuvarande
läget icke vara sådant att, därest
riksdagen antager lagförslaget, ett förordnande
om räntereglering skulle ha
aktualitet. Utvecklingen på penning- och
kapitalmarknaden kan för närvarande
karakteriseras som lugn, och några tendenser
till ränteglidning föreligga
icke.»

Men varför är läget det nu beskrivna?
Jo, därför att riksbanken under detta
år undan för undan ökat likviditeten,
framför allt genom sina valutaköp, utan
att vidtaga motsvarande indragningar
från marknaden. Detta har ju bl. a. medfört,
att riksbanken, som från den 1
juli i år fick sin sedelutgivningsrätt utökad
med 600 miljoner kronor, redan nu
anser sig behöva göra framställning att
få öka denna rätt med ytterligare 300
miljoner. Man har fortsatt att föra eu
penningpolitik, som innebär raka motsatsen
till den kreditåtstramning, vi
skulle föreställa vara överens om att
eftersträva.

Man säger, att likviditeten har förbättrats
och att det därför inte är något
behov av att nu vidtaga någon åtgärd.
Men detta att likviditeten har förbättrats
innebär ju, att läget på penningmarknaden
har försämrats ur synpunkten om
den önskvärda kreditåtstramningen! Det
var ju en sådan som skulle vara målet
för allas vår strävan. I stället har man
nu gjort marknaden så likvid, att det
till och med i nuvarande låga ränteläge
har framträtt en tendens till ytterligare
sjunkande räntor. Med hänvisning till
detta förhållande säger man, att ?ngenting
i den nuvarande situationen skulle

göra det behövligt att sätta denna lag i
kraft.

Jag har svårt att få något sammanhang
i detta resonemang. Menar man,
att man bakom skyddet av denna lag
skulle ha möjlighet att låta det hela vara
som det är, därför att man räknar med
att alla komma att känna en sådan
utomordentlig olust inför lagens ikraftsättande,
att de ta vad som helst annat
i stället? I annat fall har jag svårt att
förstå, att man framhäver, att det i dagens
situation råder lugn och balans på
marknaden, att likviditeten förbättrats
och att ingenting påkallar någon åtgärd
i lagens syfte.

Och allt detta sker i ett sådant ekonomiskt
klimat, att även enligt regeringens
mening ingen annan gräns kan sättas
för löneanspråken än den löntagarna
genom frivillig moderation själva
ålägga sig. Det är ju glädjande, att vi
kunna räkna med så mycken kunnighet
och insikt inom dessa stora skikt, att
det verkligen är möjligt att vädja till
dem om moderation i detta läge. Men vi
måste väl alla vara överens om att det
är något fel med en penningpolitik som
resulterar i att kronans värde i fortsättningen
hänger på i vad mån det är möjligt
att få de hundratusentals löntagarna
att frivilligt moderera sina löneanspråk.

Det har sagts, att den nya regeringen
tillkommit främst för att stabilisera penningvärdet.
Om man nu skall lyckas med
denna uppgift — och jag försäkrar, att
det inte finns någon som inte skulle
vilja tillönska regeringen att lyckas därmed
i allas vårt intresse — är jag övertygad
om att det är angelägnare att man
lär om i denna fråga än i andra mera
folkgunstbetonade sammanhang.

Herr talman! Jag ber att med yrkande
om bifall till reservationen nr 2 få yrka
avslag på förevarande proposition.

Herr DE GEER: Den fråga vi behandla
i dag kommer ju så lätt att spänna över
hela det ekonomiska fältet, men meningen
är ju inte att i dag begå någon
vidsträckt ekonomisk debatt. Det få vi
tillfälle till senare när frågan om inves -

Onsdagen den 28 november 1951.

Nr 33.

teringsavgifter m. in. kommer på kammarens
bord. Jag kommer därför att
strängt begränsa mig till det föreliggande
ämnet.

Den föregående talaren har yttrat sig
å reservanternas vägnar. Under den reservationen
står också jag, och jag kan
i stort sett instämma med honom. Det
vore en upprepning att nu gå in på de
saker han redan har berört. Likasa att
framföra en del argument som han inte
drog och som ingå i den rikhaltiga samling
sådana mot förslaget, som vi ha i
alla remissyttranden.

Jag vill i dag begränsa mig till en
principiell synpunkt på frågan, som den
föregående talaren snuddade vid men
inte gick in på i detalj och som jag anser
betydelsefull framför allt ur liberal
synpunkt.

Ett av departementschefens främsta
argument för sitt förslag är att det skall
höja den ekonomiska politikens effektivitet
och slagkraft. Jag ifrågasätter om
det målet kan nås på det sättet och om
inte den synpunkten baserar sig på en
övertro på statsmakternas och funktionärernas
förmåga att ersätta det fria näringslivet
i en viss sektor.

När jag tänker på detta, erinrar jag
mig den agitation, som fördes mot bankerna
för fem, sex år sedan, innan 1947
års bankkommitté kom till. Det gjordes
då gällande, att bankerna bedrevo en
diskriminerande räntepolitik, att de inte
togo tillräcklig hänsyn till det allmännas
bästa och att därför en ökad kontroll
i den ena eller andra formen, eventuellt
en socialisering av bankväsendet,
vore på sin plats. Det var mot bakgrunden
av dessa synpunkter, som 1947
års bankkommitté tillsattes, till vilken
jag hade nöjet att höra under de år den
arbetade.

Såsom vi veta, kom inte bankkommittén
till den uppfattningen, att den kritik,
som fördes mot vårt enskilda bankväsende,
var berättigad. Denna kommitté
lade inte fram något förslag om ökad
och vidgad kontroll av det enskilda
bankväsendet, inte heller något förslag
om socialisering eller om inrättande av
någon större statens affärsbank. Även

Lagförslag om räntereglering m. m.

socialdemokraterna inom kommittén på
något undantag när accepterade det nuvarande
bankväsendets funktion och ansågo,
att det fungerade väl även ur allmänna
synpunkter. Bankmännen inom
kommittén hade inte något emot inrättandet
av en statens affärsbank, blott
den finge arbeta med samma förutsättningar
som de enskilda bankerna. De
hyste sålunda ingen fruktan i detta hänseende.

Nu är man åter inne på samma linje
och anser med hänsyn till dagens aktuella
läge att en ökad kontroll, en ny
lagstiftning, är på sin plats. Några klara
regler för hur denna kontroll skall
fungera ha inte lämnats och kunna väl
inte heller gärna lämnas. Det ligger
därför nära till hands att anta, att det
här kommer att bli fråga om ett funktionärsvälde,
och det kan inte undvikas
att godtycke och ineffektivitet kunna
få god plats. Det är ingen kritik mot
de tjänstemän, som eventuellt, om lagen
sättes i kraft, komma att fungera på
detta område — det är helt naturligt att
de inte besitta den erfarenhet och de
kunskaper, som erfordras. Däremot riskera
vi att sätta hela den stora fond av
samlad erfarenhet och kunskap ur spel,
som vi ha inom vårt enskilda bankväsen.
Inom utskottet tillät jag mig att
göra den liknelsen, att, om inte vederbörande
med tillräcklig kunskap och
försiktighet sköta sitt värv, kan det bli
fråga om samma effekt, som när en elefant
kommer in i en porslinsbutik.

Att man på vederbörande håll, och
icke minst finansministern själv, antar
jag, är ganska betänksam inför lagförslaget,
framgår därav att man med skärpa
gång på gång betonar att man inte
avser att tillgripa ränteregleringen, utan
att lagförslagets väsentliga betydelse är
att det skall tjäna såsom eu fullmaktslag
för att befordra frivilliga överenskommelser.
Såsom herr Ewerlöf mycket
riktigt underströk, finns det anledning
att sätta citationstecken kring ordet frivilliga
i detta fall. Här äro vi inne på
det betänkliga ur demokratisk synpunkt.
Eu livsduglig demokrati förutsätter hänsynstagande
till sakliga argument, hän -

Nr 33.

Onsdagen den 28 november 1951.

Lagförslag om räntereglering m. m.

synstagande till andras uppfattning och
kompromissvilja. Sällan har något lagförslag
framlagts, där detta hänsynstagande
skjutits så mycket åt sidan som
i här föreliggande fall. Ur den synpunkten
anser jag den nya lagen vara
ett verkligt dråpslag mot förutsättningarna
för demokrati. Och det är framför
allt ur dessa principiella synpunkter,
som jag har fört kritik mot densamma.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till reservationen.

Herr statsrådet SKÖLD: Herr talman!
Jag skall i likhet med den föregående
ärade talaren inte förvandla denna debatt
till en diskussion om den allmänna
ekonomiska politiken, eftersom vi ju
kunna riskera att få ta upp den i dag
om en vecka. Men det som herr Ewerlöf
här bär yttrat kanske ändå föranleder
några randanmärkningar från min
sida.

Jag skulle vilja fråga herr Ewerlöf,
som ju dock har en viss förmåga att se
bort ifrån de rena partisynpunkterna,
om den historieskrivningen kan vara
riktig, att här hade uppgjorts ett program
för lågkonjunktur, vilket när det
sedan blev högkonjunktur ändå vidhållits.
Det sista måtte väl i all rimlighets
namn icke vara med sanningen överensstämmande.

Herr Ewerlöf frågade, om det inte var
så, att alla dessa, han använde även
där ordet program, som ha kommit till
för att motverka inflationen, ha varit
tillräckliga. Det kunna vi kanske säga,
att de inte ha varit, men beror inte det
på att de yttre omständigheterna ha förskjutits
och att det, som man i ett visst
läge kan räkna med som tillräckligt, på
grund av händelseutvecklingen sedan
visar sig behöva påbyggas? Nu kan ju
herr Ewerlöf säga, att det visar ett
dåligt förutseende från regeringens sida,
och han återger ett omdöme om
svensk ekonomisk politik från Economist
— jag misstänker starkt att Economists
uttalande har varit i säck innan
det kom i påse; det brukar ofta
vara så med utländska uttalanden om
svenska förhållanden. Men då herr

Ewerlöf frågar, om inte Economists uttalande
om vår oförmåga att se in i
framtiden är träffande, vill jag svara att
nog är det träffande, men det är träffande
inte bara för den svenska regeringen
och dess förmåga att se in i
framtiden, utan det är träffande för
mänskligheten över huvud taget; samma
brist lida vi alla människor av. Jag läste
för några år sedan en del amerikansk
poesi, och det fanns bland de författare,
vilkas böcker jag läste, en religionsfilosofiskt
inriktad poet, som hette Santayana,
och i mitt sinne bet sig fast en
strof i en av hans sonetter, som lyder
så här:

Our knowledge is a torch of smoky pine
that lights the pathway but one step

ahead

across a void of mystery and dread.

Det är så sant som det är sagt, att
människans kunskap är som en fackla
av rökig furu, den lyser upp vår väg
bara ett steg i sänder genom ett tomrum
av mystik och fruktan. Kanske herr
Ewerlöf också tycker, att det är träffande
inte bara på mig utan även på honom
själv.

Efter detta skulle jag vilja övergå till
att tala litet om ränteregleringen och
den lag, som här föreligger. För min
egen del ser jag i denna lag ett medel
att möjliggöra en kreditåtstramning
inom lågräntepolitikens ram. Jag har
sedan länge haft starkt på känn att det
är svårt att genomföra den kreditåtstramning,
som vi önska, inom lågräntepolitikens
ram utan vidare, ty det förhåller
sig så, att varje tendens till kreditåtstramning
ögonblickligen ger en
tendens till ränteglidning, även om de
faktiska marknadsförhållandena inte alls
äro sådana, att det finns någon materiell
anledning därtill.

Med tillhjälp av den reglering, som
denna lag möjliggör, eller med stöd av
de överenskommelser, som kunna komma
i lagens ställe, tror jag däremot att
det skall vara möjligt att i varje läge ta
ut den kreditåtstramning, som marknaden
lämnar utrymme till. Det kan kanske
vara så, herr Ewerlöf, att riksban -

Onsdagen den 28 november 1951.

Nr 33.

kens ovilja att tillgripa en stramare
penningpolitik hänger samman just därmed,
att man inte ser sig i stånd att
bemästra även rent tillfälliga tendenser
i fråga om ränteglidningen. Nu har jag
väl sett att utskottet säger, att därtill
har riksbanken medel och att riksbanken
kan använda dessa medel, d. v. s.
stödköp av obligationer, men, herr
Ewerlöf, blir saken därmed bättre ur
herr Ewerlöfs synpunkt? Jag tror inte
det.

Såväl i propositionen som i utskottets
utlåtande har framhållits, att läget just
nu inte är sådant att lagen kan anses
omedelbart behöva sättas i kraft, och
därur utläser herr Ewerlöf en motsägelse.
Ja, det kan ju synas, som om så vore
förhållandet, men det hänger samman
därmed, att läget på penningmarknaden
för närvarande är lätt och att det sannolikt
är möjligt att utvecklingen kan
gå ännu ett stycke i åtstramande riktning
utan att man kommer till den punkten,
där denna lag behöver sättas in.
Det kan till och med hända, att man
kan fortsätta hela marginalen igenom,
om man får till stånd de överenskommelser
med affärsbankerna, som jag för
min del eftersträvar. Yi skola inom mycket
få dagar fortsätta redan påbörjade
förhandlingar på detta område. Jag skall
alltså inte säga mer om syftet med denna
lag än just detta att jag betraktar
den och de överenskommelser, som den
kan ge anledning till, såsom ett nödvändigt
komplement till kreditåtstramningen,
om man vill driva en lågräntepolitik.

Det har här sagts, att det inte är mycket
med de där överenskommelsernas
frivillighet, och jag skall inte alls rida
på ord. Men även om åtskilliga inte
tycka om att lagen ger regeringen ökade
möjligheter till sådana överenskommelser,
kan väl ändå ställas den motfrågan:
Är det alldeles rimligt, att regeringen
och riksbanken för sin politik bli alldeles
beroende av affärsbankernas goda
vilja? .lag tror inte att man här skall
ställa saken på sin spets. Det är dock
alldeles uppenbart att för personer och
partier, som icke vilja ha en lågräntepolitik,
måste ju denna lag te sig som

Lagförslag om räntereglering m. m.

alldeles onödig. Det förvånar mig inte
ett dugg att herr Ewerlöf inte vill ha
denna lag. Har man inte någonting emot
en räntestegring, har man inte någonting
emot en rörlig ränta och vill man
inte ingripa i räntebildningen, utan låta
den bestämmas av kreditåtstramningen
och marknaden i förening, är det väl
naturligt att man då inte har något intresse
av denna lag och att man gör vad
man kan för att slippa den, ty det är
ju uppenbart att lagen, om den sättes
i kraft, kommer att medföra vissa nackdelar.
Alla ingripanden medföra ju nackdelar,
det vill jag inte bestrida. Det finns
inga sådana människopåfund, som inte
leda till nackdelar på vissa håll. Och är
det nu så, att man inom högern och
folkpartiet på denna punkt har en alldeles
klar mening: vi skola driva en kreditåtstramning
så långt som möjligt för
att få hand om konjunkturutvecklingen
och för att ta ifrån löntagarorganisationerna
deras makt över lönemarknaden,
då är det väl klart att man inte vill ha
lagen om räntereglering. Men för oss
andra, som inte hysa denna mening, är
det mera naturligt med denna lag, och
våra meningsskiljaktigheter här bottna
alltså i grund och botten just däri att
vi ha olika uppfattning om metoderna
för den ekonomiska politiken.

Jag föreställer mig, herr De Geer, att
man skall läsa bankoutskottets föreliggande
utlåtande så, att folkpartiet nu
har genomfört sin ränteglidning och
kommit över på högerns linje. Det har
ju tagit några år, men vi få väl anse, att
denna ränteglidning är fullbordad och
att dessa två partier ha intagit samma
ståndpunkt i denna fråga.

Jag skall här tillåta mig några små
anmärkningar. Herr Ewerlöf hade några
funderingar om vår samhörighet med
västdemokratierna och dess förbindelse
med ränteregleringslagen. Han kom till
det resultatet, att om västdemokratierna
ha en rörlig ränta, bör det väl också
leda till att vi, för att vi skola känna
samhörighet med västdemokratierna,
skola ha en rörlig ränta. Denna tes är
nog litet halsbrytande, och jag skall inte
utveckla den; det kunna kammarens le -

Nr 33.

Onsdagen den 28 november 1951.

Lagförslag om räntereglering m. m.

damöter själva roa sig med att göra. Men
jag skulle bara vilja fråga: Är herr Ewerlöf
alldeles säker på att västdemokratierna
ha en rörlig ränta? Jag tror det inte.
Jag har visserligen observerat att räntan
höjes ibland i olika länder i Västeuropa,
men däri ligger icke något kriterium
för att dessa länder ha en rörlig ränta.
Jag försäkrar, att om Danmark t. ex.
hade haft en rörlig ränta, skulle räntan
i dag ha varit åtminstone en halv procent
högre än vad den för närvarande
är. Det förhåller sig nog litet varstans på
det sättet, att det finns en officiell räntesättning,
och så finns det en annan, som
är resultatet av en ränteglidning, varpå
man emellanåt på olika håll i världen
griper in och stoppar utvecklingen med
hårdhänta regleringsmedel, även i den
stora demokratien Amerikas förenta
stater; men det kanske inte var den, som
herr Ewerlöf ansåg vi hade någon samhörighet
med.

Och så vill jag vända mig till herr
De Geer. Är det verkligen så, att en lag
som denna är ett dråpslag emot demokratien?
Jag undrar vem den kan vara
ett dråpslag emot ■— om den nu är ett
dråpslag. Kan det vara annat än mot en
handfull affärsbanker och deras ledningar?
I vems frihet är den ett intrång?
Möjligen i affärsbankernas och deras
ledningars, men affärsbankernas frihet
är väl dock inte hela demokratien, herr
De Geer? Jag tror inte vi böra, när det
gäller denna lag, använda sådana överord.

Reservanterna säga att det är någonting
alldeles onaturligt att stifta en sådan
här fullmaktslag. De säga att det
är riksdagens prerogativ att handha
vården om rikets mynt, att penningpolitiken
bör omhänderhas av riksdagens
verk riksbanken, att en sådan lag inte
bör användas av regeringen och att regeringen
inte skall ha med den att
skaffa. Ja, gärna för mig, det finns naturligtvis
möjligheter för riksdagen att
besluta att ge sin riksbank fullmakt att
följa dessa regler utan att det går över
regeringen. Jag undrar, om herr Ewerlöf
skulle finna det vara mer betryggande
för rättsäkerheten med ett så summa -

riskt och enkelt förfarande. Jag tror nog
man ändå tycker, att det är rätt naturligt
att det får bli två, som enas om att
en sådan här lag är nödvändig. Men jag
förstår ju att vad reservanterna vilja
komma till — och det säga de också —-är att om det skall göras någonting på
detta område är det riksdagen som från
fall till fall skall besluta. Nu veta alla att
riksdagens förhandlingar måste vara offentliga.
Det måste därför alltid ta någon
tid att fatta dylika beslut, även om
riksdagen såsom när det gäller bilskatter
och chokladskatt kan genomföra en
snabbehandling. Och alla veta att man
här rör sig på ett ganska känsligt område,
där spekulationer ha mycket lätt
att göra sig gällande. Jag tror inte vi
skulle våga oss på att lägga frågan om
tillämpningen av en sådan lag i riksdagens
egen hand. Det tror jag inte skulle
komma att gå lyckligt. Men det är
klart, att man, om man inte vill ha denna
lag och tycker att den är onaturlig —
och det gör man från oppositionspartiernas
sida — kan stapla upp vilka argument
som helst emot en sådan här
lagstiftning ur både formella och reella
synpunkter.

Låt mig efter detta komma litet över
till de invändningar i sak, som reservanterna
ha försökt att framföra. Det
finns t. ex. i reservationen upprepat någonting,
som återgivits i många yttranden
över förslaget, nämligen att man
ändå inte kommer någonstans på väg,
eftersom obligationsräntan inte beröres
av denna lagstiftning. Vidare säga reservanterna
att ränteglidningen startar med
obligationsräntan. Det kan hända, att
den gör det ibland. Det kan hända, att
innehavare av obligationer vilja förvandla
obligationerna i kontanter, särskilt
penningvårdande inrättningar, som
vilja använda kontanterna till att låna
ut på annat håll. De sälja obligationer
och de ta en försämring av kursen och
därmed en förhöjning av räntan, och
när de skola låna ut pengarna igen, måste
de alltså ta en höjd ränta. Vad föranleder
det? Jo, det föranleder, att när
försäkringsbolagen t. ex. skola låna ut
på inteckningar säga de: »Nu står obli -

Onsdagen den 28 november 1951.

Nr 33.

gationsräntan 0,2 procent högre än vad
den gjorde förra veckan, och därför
vilja vi ha ytterligare 0,2 procent», och
det föranleder nya obligationsutbud till
ännu lägre kurs, alltså till en ännu högre
ränta. På det sättet saxar man alltså
upp räntan; det upplevde vi förra hösten
mycket åskådligt. Om jag alltså här
har en sax, som verkar uppdrivande på
räntenivån, och jag binder den ena
skänkeln av saxen, blir det inte så mycket
kraft kvar i den andra, och därför
kommer en räntereglering att få en bindande
effekt även på obligationsräntan,
herr Ewerlöf.

Denna lags uppbyggnad skulle enligt
reservanterna vara en oformlighet. Den
är till det yttre kopierad efter priskontrollagen,
och reservanterna säga att det
inte går att kontrollera räntor på samma
sätt som priser. Ja, kanske inte på
samma sätt, men såvitt jag förstår går
det lättare att kontrollera räntor än priser.

Allt detta tal om att det på kreditmarknaden
existerar en mångfald olika
räntesatser är ett rent överord. Det gäller
i grund och botten att fastställa ett
litet fåtal räntesatser, mindre än tio.
Inom varje sådan räntegrupp finns det
både ett minimum och ett maximum, så
att de starkaste säkerheterna få de lägre
räntesatserna och de svagare få de
högre. Nu mena reservanterna, att om
ett räntestopp införes och alltså detta
lilla fåtal räntesatser fastställes, blir
följden den, alt alla lån inom en sådan
grupp komma att beviljas mot högsta
möjliga räntesats och att det blir krediter
med de starkaste säkerheterna, som
få företräde. Detta är en rent teoretisk
konstruktion. Konkurrensen mellan penninginrättningarna
kommer att omöjliggöra
att så kommer att ske. Det kommer
nämligen inte att vara möjligt med hänsyn
till en penninginrättnings framtid
att tillämpa en sådan politik. Det hehövs
alltså inte några särskilda åtgärder.
Det kommer att ligga i bankernas
eget intresse att inom varje sådan riintegrupp
ge de bästa säkerheterna eu
lägre ränta och de sämre säkerheterna
en högre. Det är en så naturlig sak, att

Lagförslag om räntereglering m. m.
det bara är en konstruktion att vilja påstå
någonting annat.

Sedan ha vi i lagen infört några bestämmelser
om säkerhetsåtgärder, som
innebära, att ränteregleringslagen vid
behov kan riktas mot viss person eller
visst företag. Vi ha tagit in den bestämmelsen,
att det i extrema fall även kan
fixeras inlåningsräntor, och vi ha gjort
ett uttalande om att riksbanken, därest
det behövs, får uppträda såsom en kompletterande
långivare. Ingenting av detta
är önskvärt, utan det är någonting
som man i det allra längsta vill undvika
att tillgripa. Men man får inte se bort
ifrån att det dock kan komma att bli så,
att det på vissa håll på kreditmarknaden
förekommer illojalitet och försök
att sabotera och att det då kan bli nödvändigt
att ingripa även på sådana
punkter. Men dessa bestämmelser komma
inte att tillämpas i något annat fall.

Man kan ju vidare säga, såsom herr
Ewerlöf sade här, att finansministerns
motivering är en annan än riksbanksfullmäktiges.
Det tror jag är ett överord.
Min motivering är bara mer utförlig
och mer nyanserad. Det gäller dock
samma lag, säger herr Ewerlöf. Ja, denna
lag är ju en ramlag för ett handlande.
Själva handlandet kan aldrig i detalj beskrivas
i en lag. Det blir en av Kungl.
Maj:t och riksdagen gemensamt beslutad
motivering till lagen, som blir rättesnöret
för lagtillämpningen. Och då betyder
det väl, att i den mån riksdagen
ställer sig bakom Kungl. Maj:ts formulering
—- och det har utskottet gjort —
kommer det att bli den formuleringen,
som blir utslagsgivande för lagens tilllämpning.

Här bar sagts att det är märkvärdigt,
att denna lag framlägges, så många argument
som anförts mot den och så enstämmiga
som dessa yttranden ha varit.
Men jag har för min del här vägt
argumenten för och emot lagen mot varandra
och funnit att de senare icke äro
hållbara från mina utgångspunkter. .lag
förstår, att den, som icke vill att det
skall föras en lågräntepolitik, kan ha
den meningen, att lagen är onödig, och
då kan förstora upp alla svårigheter till

Nr 33.

Onsdagen den 28 november 1951.

Lagförslag om räntereglering m. m.

gigantiska mått. Men om vi hålla oss till
det rent sakliga i argumenten, måste vi
väl säga att det inte är märkvärdigt, att
mängder av institutioner och organisationer,
som inte tycka om denna politik,
samlat ihop alla möjliga motargument.
Dessa ha sedan bemötts i propositionen,
de ha framförts till riksdagen,
och så ha reservanterna nu kommit med
sin motivering. Jag försäkrar, att jag icke
har kunnat finna att den granskning,
som reservanterna ha givit detta komplex,
har lett till någon förstärkning av
argumenten emot lagen. Detta är däremot
märkligt. Om det verkligen fanns
någon opartisk person här -— vilket ju
är mera osannolikt — som satte sig ned
och läste mot vartannat utskottets yttrande
i detta utlåtande och reservanternas,
undrar jag, om inte han ändå skulle
stanna för att de sakligast starkaste argumenten
ligga på utskottets sida och
inte på reservanternas.

Herr EWERLÖF (kort genmäle): Herr
talman! Jag ger givetvis finansministern
rätt i att den principiellt olika inställning
till dessa problem som jag företräder
gentemot honom självfallet måste påverka
det omdöme jag har om lagen, och
i den mån som vår diskussion har rört
sig om denna olika uppfattning, skall jag
inte ta upp den igen, ty jag är övertygad
om att vi inte kunna på något sätt rubba
varandras ståndpunkter. Det var dock
några saker, som jag skulle vilja bemöta.

Herr statsrådet började med att säga,
att det inte var med sanningen överensstämmande
att 27-punktsprogrammet,
som var uppgjort med tanke på depression,
hade fullföljts under högkonjunktur.
Låt mig då erinra om att en sådan
sak som fasthållandet vid en fastlåst lågränta
går tillbaka på detta program. Likaså
bostadspolitiken som beräknades
bliva insatt i depressionsläge men fullföljts
i högkonjunktur med vidsträckta
verkningar på den ekonomiska utvecklingen.
Det må räcka med dessa exempel
på vad jag åsyftade.

Herr statsrådet har gång efter annan

betonat, att det här är fråga om att vidhålla
en kreditåtstramning inom lågräntepolitikens
ram. Jag vet inte var finansministern
anser gränsen gå för ett bevarat
lågränteläge. Vi anse, att med alla de
kompletterande åtgärder, som skola till
för att åstadkomma restriktivitet på penningmarknaden,
så skulle erforderlig
kreditåtstramning kunna uppnås inom
ramen av låt oss säga högst en procents
räntestegring. Vi äro emellertid beredda
att enligt den rörliga räntans princip
inte stanna vid detta, om det skulle visa
sig otillräckligt, men vi tro, att man kan
hålla sig inom den angivna ramen, och
då undrar jag: Ligger den inom begreppet
lågränta?

Vi vilja inte att kreditåtstramningen
skall gå längre än att vi få ned konjunkturen
från den överfulla sysselsättningen
till den höga och jämna sysselsättningen.

Herr statsrådet missförstod min avsikt
när jag talade om västdemokratierna.
Innebörden i detta var följande. Bondeförbundsledaren
åberopade, att västdemokratierna
hade priskontroll; följaktligen,
ansåg han, stod denna räntelag, som
inte var annat än priskontroll, i god
överensstämmelse med västdemokratierna.
Det var detta jag apostroferade. Jag
tyckte inte jag behövde stärka min argumentation
med det i och för sig riktiga
XJåståendet, att vi skulle stå i bättre överensstämmelse
med västdemokratierna
om vi ginge över till en rörlig ränta.

Herr DE GEER (kort genmäle): Jag
vill också ge finansministern rätt i ett
avseende, nämligen att det är överord
att säga, att denna lag innebär ett dråpslag
mot demokratien. Jag yttrade mig
kanske litet otydligt, men min mening
var, att den metod, som här kommit till
användning, nämligen med fullmaktslagar,
kan betyda ett dråpslag mot demokratien,
om det är meningen att liknande
metoder skola tillämpas i framtiden.

Det kanske må vara tillåtet att ställa
till finansministern en hypotetisk fråga,
om han nu vill eller kan besvara den:
Skulle finansministern vilja tillämpa la -

Onsdagen den 28 november 1951.

Nr 33.

gen i dagens läge, om den vore i kraft,
eller är den avsedd för en vida allvarligare
situation?

Herr statsrådet SKÖLD: Herr talman!
Jag svarar rakt på sak, att jag icke skulle
tillämpa lagen i dagens läge.

Herr PERSSON, KARL: Herr talman!
När utskottet i inledningen till sitt utlåtande
skriver, att det föreliggande lagförslaget
har framlagts i syfte att skapa
betingelser för en effektiv kreditpolitik
från statsmakternas sida utan ogynnsamma
återverkningar på ränteområdet,
så är detta huvudmotivet för att vi
från vårt håll ha kunnat acceptera lagförslaget.
Å ena sidan är en ränteregleringslag
i och för sig visst ingen önskvärd
företeelse bland våra redan förut i
många fall ganska tillkrånglade lagar och
förordningar, men å andra sidan är det
så samhällsviktigt, att Kungl. Maj :t och
riksbanken ha en möjlighet att driva en
effektiv kreditpolitik utan att detta behöver
medföra de oerhörda påfrestningar
på det ekonomiska området, som
en hög ränta utgör. Från högerhåll har
både i utskottet och utanför riksdagen
— liksom även av herr Ewerlöf här i
dag — talats om en procents räntehöjning
som den antagliga gränsen för tillräcklig
kreditåtstramning, och från
folkpartihåll har talats om en ännu
mindre räntehöjning som tillräcklig. Vi
tro inte på detta. Erfarenheter från tidigare
liknande situationer både här
hemma och i utlandet tala för en helt
annan och betydligt högre räntesats,
om tillräcklig åtstramning väsentligen
härigenom skall kunna åstadkommas på
penningområdet. Nu talas det om att
det tillsammans med andra åtgärder
knappast skulle behövas annat än att
räntan är rörlig. Dessa andra åtgärder
skulle vara överbalansering av budgeten,
uppmuntrande av det frivilliga sparandet
och investeringsbegränsande åtgärder.
Men är det inte så, att vi i vårt
genomreglerade samhälle redan ha andra
förordningar, som verka i motsatt

Lagförslag om räntereglering m. m.
riktning? Sålunda skall ett höjt ränteläge
inräknas i jordbrukskalkylen och
därmed verka höjande på livsmedelspriserna.
År det inte också så, att räntekostnaden
får inräknas i produktionskostnaden
för alla priskontrollerade varor
och därmed endast fördyra dessa?
Från folkpartihåll har uttalats, att en
högre räntas inverkan på hyreskostnaden
skulle subventioneras och därmed
på detta område göras ineffektiv. Detta
var bara några exempel.

Jag framhöll i våras, att den gamla
nationalekonomiska åsikten om räntan
som ett effektivt vapen på det penningpolitiska
området med hänsyn till andra
samhällsreglerande åtgärder inte
längre är så berättigad som den var, då
inga eller högst obetydliga sådana från
samhällets sida vidtogos. Jag tror att
utvecklingen ger mig rätt häri. Räntehöjningen
på en halv procent i fjol
höst har inte satt några spår efter sig i
inflationsbekämpande riktning.

För övrigt är en hög ränta inget humant
medel att reglera penningmarknaden
med. För att den skall verka, måste
den framkalla stagnation i affärslivet,
vilket betyder betalningsinställelser och
konkurser för de ekonomiskt svaga företagen.
Detta är inte alls detsamma
som att de minst samhällsnyttiga företagen
gå över ända. I detta fall slår
räntevapnet fullständigt blint. Ett är
dock säkert: att nya och ekonomiskt
svaga företag med stor skuldsättning bli
de som få örfilarna.

Den gamla manchesterliberala åsikten
är en hård linje, och detta kanske
i ännu högre grad då det gäller räntepolitiken
än i övriga avseenden. Härmed
vill jag inte ha sagt, att räntan under
alla förhållanden skulle fastlåsas
vid den nuvarande räntesatsen. Det är
mycket möjligt, att en ytterligare räntehöjning
av en halv procent kan komma
att behövas och kanske måste genomföras
tillsammans med både ränteregleringslagen
och övriga föreslagna åtgärder.
Huvudsaken är, att lågräntepolilikcn
bibehålies.

Bland övriga åtgärder nämnde jag
överbalansering av budgeten, uppmunt -

Nr 33.

Onsdagen den 28 november 1951.

Lagförslag om räntereglering m. m.

ring av det frivilliga sparandet och investeringsbegränsning,
detta därför att
reservanterna ha nämnt just dessa åtgärder.
Det är emellertid även andra
åtgärder som föreslagits. Folkpartiet föreslår
dels skattelättnader och dels skatteskärpning,
i form av konjunkturvinstbeskattning
—■ den senare inte minst
ur rättvisesynpunkt. Konjunkturvinstbeskattningen
skulle endast gälla den, som
på grund av de stigande konjunkturerna
på vissa områden, främst i fråga om
skogen, fått större inkomster än förut.
Ur folkpartiets synpunkt vore det väl då
ännu rättvisare, att även den, som under
alla tidigare år haft en hög inkomst,
finge en förhöjd skatt. Man tycker
att denne borde ha åtminstone lika
stor skatteförmåga som den, som under
tidigare år fått nöja sig med en låg inkomst.
Den som tidigare haft stor inkomst,
kan ha haft denna som kupongklippare
eller från någon annan lika ansträngande
sysselsättning. En sådan
skatteskärpning för alla med stor inkomst
fordrade endast en höjning av
skatteskalorna i de medelhöga och höga
inkomstlägena.

Nåja, jag förordar ingen skatteskärpning
utan går gärna med på den andra
folkpartistiska ståndpunkten, den som
föreslår skattelättnad. Detta var bara
några reflexioner med anledning av
herr Ohlins olika förslag. Jag trodde vi
voro överens om att de nuvarande skatteskalorna
äro mer än tillräckligt hårda
i alla inkomstlägen.

Men för att återgå till ränteregleringslagen
uttalar jag den förhoppningen, att
den inte skall sättas i kraft, om icke —
som det också står i lagtexten — det är
oundgängligen nödvändigt. Herr Ewerlöf
har påpekat, att det inte står i författningen,
att den som andra fullmaktslagar
skall kunna träda i kraft vid krig
eller krigsfara, utan endast då det är
»oundgängligen nödigt». Samtidigt har
herr Ewerlöf använt en stor del av sitt
anförande till att påpeka hur utomordentligt
viktigt det är att just nu sätta
in kreditåtstramande åtgärder och hur
prekärt läget är.

Lagen kan ju också sättas i kraft

etappvis, t. ex. endast anmälningsskyldighet
eller endast räntestopp.

Utskottet har också understrukit betydelsen
av frivilliga överenskommelser
i kreditbegränsande syfte mellan
riksbanken och kreditinstitutionerna.
Om det skall stå citationstecken kring
ordet »frivilliga» eller inte tror jag inte
spelar så stor roll. Jag tror för övrigt
också, att det ur demokratisk synpunkt
kanske är riktigare med en påtryckning,
till vilken möjlighet skapats på demokratisk
väg genom ett lagförslag, än med
en påtryckning i kreditinskränkande
syfte genom ett automatiskt verkande
medel.

Med dessa synpunkter på frågan ber
jag, herr talman, att få yrka bifall till
utskottets förslag.

Herr BOO: Herr talman! Efter finansministerns
anförande för en kort stund
sedan skall jag begränsa mig till att göra
några korta reflexioner omkring det föreliggande
lagförslaget om räntereglering.
Jag måste dock inledningsvis säga
ifrån, att när man skall ta del av detta
förslag och ta ställning därtill, så måste
man ha två väsentliga saker klara för sig,
om man inte — som har skett i åtskilliga
remissyttranden — skall komma alldeles
på avvägar. För det första är det inte
meningen att denna lag skall tillgripas,
om det inte genom internationella konjunkturförändringar
eller ett allmänt inflationsläge
blir nödvändigt. Det är alltså
en beredskapslagstiftning man här är i
färd med att behandla. För det andra är
det de kreditåtstramande åtgärderna som
även i det här fallet bli det väsentliga,
och ränteregleringen är bara ett temporärt
hjälpmedel i detta avseende.

Debatten om ränteregleringslagen har,
såsom också framgick av herr Ewerlöfs
anförande, i stor utsträckning rört sig
kring att detta är en fullmaktslag, som
ger oerhörda möjligheter att vid sidan
om riksdagen träffa viktiga avgöranden.
Jag skall inte använda de hårdaste ordalag
som högermotionen i detta fall tar
till, utan referera till vad den säger i
kanske mer sakliga sammanhang, där
man konstaterar, att det är den svenska

Onsdagen den 28 november 1951.

Nr 33.

riksdagen som har »särskilt ansvar för
vården om rikets mynt» och vidare att
svensk rätt icke känner »möjligheten att
delegera befogenheter eller ansvar».

Där är alltså denna kärnfråga framställd,
men man måste fråga sig: Hur är
det i praktiken? Det är väl så, att riksdagen
vid lämpliga tillfällen debatterar
den ekonomiska politiken, inklusive penningpolitiken.
Den uttalar sig i anslutning
till utlåtanden från bankoutskottet
eller annan beredning för vissa riktlinjer
för denna politik, och dessa riktlinjer
följas sedan av riksbanken i dess penningpolitik.
Men detta är bara ramen
omkring det som sker. Inom denna ram
har riksbanken väl redan i dag en relativt
stor rörelsefrihet. Så till exempel är
det riksdagen som gör uttalanden om anslutning
till lågräntepolitiken, men det
är riksbanken som vidtar de åtgärder,
som i alla de växlande situationerna påfordras
för att nå detta mål.

Ränteregleringslagen kommer alltså in
som ett medel i detta arbete, men i och
för sig inverkar den inte på riksdagens
rätt att uppdraga riktlinjerna för penningpolitiken.
Att i detalj söka styra ränteutvecklingen
har väl alltid legat i riksbankens
egen hand, och ingen kan tänka
sig att riksdagen skulle i dessa detaljer
blanda sig i det aktuella skeendet dag
för dag eller månad för månad. Ur riksdagens
synpunkt torde alltså oppositionens
principiella invändningar i detta
avseende vara i hög grad överdrivna.

Om man studerar vad som vid olika
tillfällen i den politiska debatten har
framförts om räntans roll när det gäller
att styra den ekonomiska utvecklingen,
så märker man, att det finns åtskilliga
uppfattningar att välja på. Följer man
med i denna debatt, så märker man att
saken ibland läggs upp på det sättet, att
det är den fria räntan som skall ligga i
botten och att det ovanpå denna eventuellt
skall komma kompletterande åtgärder;
och omvänt sägs ibland, att det
är de kreditåtstramandc åtgärderna som
skola ligga i botten och att en viss ränterörlighet
skall komma ovanpå. Man tycker
sig märka, att av dessa båda framställningar
ligger den första närmast till

Lagförslag om räntereglering m. m.

för högerns representanter och den senare
för folkpartiets.

Den gemensamma reservation, som de
båda partiernas representanter fogat till
föreliggande utskottsutlåtande, tycks i
detta hänseende vara en syntes mellan
de båda uppfattningarna. Man använder
ordet »parallellt», i det man säger: »Parallellt
med de penning- och kreditpolitiska
medlen böra i nuvarande labila
läge tillämpas åtgärder även av annat
slag, exempelvis en väl avvägd överbalansering
av budgeten, uppmuntrande av
det frivilliga sparandet och tillfälliga investeringsbegränsande
åtgärder.» Beträffande
det sista uttrycket — »tillfälliga
investeringsbegränsande åtgärder» —-måste man fråga sig, om det är högerns
eller folkpartiets dosering av medicinen
som avses. Det kan väl inte vara fråga
om konjunkturvinstbeskattningen och
investeringskontot för skog, eftersom de
båda partierna ha kunnat samsas om
uttrycket.

Man säger vidare i denna reservation r
»Sådana åtgärder» — som man just talat
om i allmänna ordalag — »äro värdeiulla
även ur den synpunkten att kreditåtstramningen
med deras hjälp ej behöver
medföra en så stor räntehöjning som
eljest.» Om man erkänner detta, har man
kommit in på en linje, som även vi ära
inne på. Då återstår bara frågan hur
långt man vill gå i fråga om dylika åtgärder,
såvida man nu över huvud taget
menar, att dessa åtgärder skola ha
någon avgörande betydelse i sammanhanget.

Inom utskottsmajoritetcn förneka vi
ingalunda — vilket även framgår av utskottsutlåtandet
— att det i ett normalare
konjunkturläge kan vara tillräckligt
med en viss ränterörlighet inom ganska
små marginaler, men i nuvarande situation
hävda vi bestämt, att en räntehöjning,
om den skall få en avgörande effekt
och kunna bromsa upp den nuvarande
överkonjunkturen, måste vara
kraftig och komma snabbt. Delta tycks
också undan för undan bli alltmera erkänt.
Under utskottsbehandlingen sades
det från högerhåll, att man nog kunde
tänka sig, att det i dagens situation be -

Nr 33.

Onsdagen den 28 november 1951.

Lagförslag om räntereglering m. m.
hövdes en räntehöjning av omkring två
procent. Jag vill för min del hävda, att
aven det är lågt beräknat, men låt oss
förutsätta att det vore den norm, som
man skulle komma fram till. Då måste
man fråga sig: Hur går det med bostadsbyggandet?
Vad ha till exempel högerreservanterna
för uppfattning om hur
det problemet skall lösas? Man slår ju
dock även från det hållet vakt om bostadsbyggandet.
Högerledaren deklarerade
i ett offentligt föredrag någon gång
under första hälften av augusti, att det
inte är luftslott vi behöva bygga i detta
land utan vanliga en-, två- och trerumslägenheter,
och menar han allvar med
den politiken, måste man fråga hur det
problemet skall lösas.

På högerhåll tycks man ju inte vilja
vara med om någon egentlig subventionering,
åtminstone inte på något längre
sikt. Enligt Kooperativa förbundets siffror
i dess yttrande över ränteregleringsförslaget
betyder en räntestegring på
0,5 procent 0,1 procent hyresstegring.
Enligt min mening är denna hyresstegring
för lågt beräknad, ty KF utgår i
detta sammanhang från att de nya hus,
som det här är fråga om, skulle vara
belånade endast till 85 procent. Men så
är ingalunda alltid förhållandet, utan
belåningen ligger väl numera i många
fall åtskilligt högre. Men om man ändå
utgår från KF :s siffror och räknar med
en tvåprocentig räntestegring, blir det i
alla fall fråga om en stegring av hyrorna
med någonting mellan 24 och 25
procent. Hur skall en sådan situation
kunna klaras? Vi hade tidigare i dag i
bostadsdebatten en deklaration från herr
Mannerskantz just i fråga om subventionerna.
Han sade ifrån för sin del, att
han inte kunde göra några avslöjanden,
närmast med hänsyn till att det var valår
nästa år. Jag väntar inte här heller
något mera ingående svar, men konstaterandet
är i alla fall viktigt att göra.

Herr Ewerlöf tog i sitt anförande här
upp remissyttrandena och strök kraftigt
under vad som där framhållits. Dessa
yttranden vända sig visserligen formellt
mot räntestoppet, men i realiteten är
det väl mot de kreditåtstramande åtgär -

derna, som kritiken sätter in, eftersom
räntestoppet här kommer som en följd
av dessa. Jag vill konstatera och stryka
under, alt lagens tillämpning är till sin
karaktär kortfristig. Den kan inte tilllämpas
under en längre tid, och den kan
inte vara ett effektivt medel mot en av
penningmarknaden på längre sikt skeende
förändring.

Det finns, sade herr Ewerlöf i sitt anförande,
i nuvarande situation tyvärr
ingen annan gräns för penningvärdet än
den som löntagarnas massa fastställer
genom sin eventuella återhållsamhet.
Jag uppfattade herr Ewerlöf i dessa
sammanhang, som om han tyckte att
detta var mycket beklagligt. Men då
måste man också fråga: Hurudan skall
penningpolitiken vara? Vill man svänga
över hela denna politik, så att vi hamna
i det motsatta läget, där löntagarna
äro slagna till slant och där arbetsgivarna
ha alla trumfen på hand? Det lät
nästan som om i varje fall herr Ewerlöf
var sorgsen just över den utveckling,
som skett på detta område.

Sedan konstaterade herr Ewerlöf också
i sin replik till finansministern, att
vad högern avser med sin uppläggning
av räntepolitiken är att kunna föra över
vårt samhälle från den överfulla till
den höga och jämna sysselsättningen.
Det går bra att säga någonting sådant,
men att i det läge, vari vi i dag befinna
oss, med räntevapnet åstadkomma en
sådan förändring av konjunkturen torde
vara ogörligt. Den konjunktur vi nu
ha är splittrad. När man gjort en sådan
förändring av räntans höjd, att man fått
en dämpning av konjunkturen, komme
man antingen i den situationen, att åtgärden
bleve för hård och finge konsekvenser
i sysselsättningsavseende, eller
också hamnade man i ett läge, där räntan
glede undan för undan i små poster
uppåt och både löntagare och företagare
undan för undan i denna konjunktur
hade möjlighet att kompensera sig.
Då vore man i samma situation igen,
med den skillnaden att man fått ett
högre löneläge och ett högre prisläge.
Det är väl i alla fall inte ditåt som vi
syfta.

Onsdagen den 28 november 1951.

Nr 33.

Med vad jag här anfört och med
hänvisning till utskottets utlåtande i
övrigt ber jag att få yrka bifall till
utskottets förslag.

Herr EWERLÖF (kort genmäle): Herr
talman! Jag hinner inte på de tre minuterna
gå till ett bemötande på alla de
punkter, i vilka jag blivit apostroferad i
herr Boos anförande.

Först vill jag invända, att jag inte
förstod hela hans spekulation om skillnaden
mellan oss och folkpartiet i fråga
om ordningen mellan kreditåtstramningen
och de andra åtgärderna. Vi
mena säkerligen detsamma, nämligen att
det skall ske en koordination mellan de
penningpolitiska och de andra åtgärderna.
Det är inte fråga om att sätta det
ena framför det andra. Jag har bara
sagt, att om icke i denna kombination
ingår en rörlig penningpolitik, så kunna
vi inte klara problemet med de andra
åtgärderna — allt måste här samordnas
till en helhet.

Sedan nämnde herr Boo, att det från
högerhåll i utskottet skulle ha talats om
två procents räntestegring såsom behövlig.
Det är jag okunnig om. Jag har hela
tiden, vilket jag också tillät mig framhålla
i en replik till herr statsrådet, rört
mig med tanken på en enprocentig höjning
som tillräcklig, så som vi nu bedöma
läget.

Vidare menade herr Boo, att jag skulle
ha några illasinnade avsikter med vad
jag uttalade om det olämpliga, eller i
vart fall mindre tillförlitliga, i att vårt
penningvärde vilar på den moderation,
som de stora löntagargrupperna frivilligt
kunna vara beredda att visa. Det är
väl ingen som inte har den uppfattningen
— och det är jag säker på att man
även från LO:s sida vill bekräfta. En
annan uppfattning kan inte vidhållas,
om det skall vara någon mening med
talet om ett stabilt penningvärde.

När det slutligen talas om omöjligheten
att göra någonting i riktning mot
en konjunkturförändring från överfull
sysselsättning till hög och jämn sysselsättning,
är ju det bara ett påstående.
Varför skulle man inte kunna åstadkom 4

Första kammarens protokoll 1951. Nr

Lagförslag om räntereglering m. m.

ma någonting i den riktningen? Varför
skulle man inte kunna tänka sig att
stanna vid en nivå, som kan karakteriseras
som en hög och jämn sysselsättning,
vilket vi för vår del eftersträva?

Herr BOO (kort genmäle): Herr talman!
Jag har ingalunda sagt att det var
herr Ewerlöf, som i utskottet nämnde
denna siffra på två procents räntestegring.
Det var herr Ewerlöfs partivän
herr von Seth, som i en replik i utskottet
sade ifrån att han trodde, att det
med den försämring, som nu hade skett
i situationen, mycket väl skulle kunna
tänkas att det behövdes en räntestegring
av den storleken.

Då jag här talade om de kreditåtstramande
åtgärder, som skulle vidtagas parallellt
med en förändring av räntan,
gjorde jag det bara i det sammanhanget,
att jag refererade den allmänna politiska
debatten, där man i vissa sammanhang
talat om att det är räntemedlet,
som skall ligga i botten och vara det
väsentliga, och i andra sammanhang har
velat tillgripa de övriga åtgärderna som
det väsentliga med en eventuellt rörlig
ränta där ovanpå.

När det sedan gäller frågan om den
rörliga räntan och den fulla och överfulla
sysselsättningen hävdar jag för
min del den uppfattningen, att i den
överkonjunktur, som vi ha för närvarande,
med den väldiga köpkraft, som
finns, måste det ske en kraftig räntehöjning
innan man med räntan som medel
i tillräcklig mån kan stoppa företagarnas
lust att investera och skapa
fram nya produkter. Om man gör en
mycket liten förändring i räntenivån,
innebär detta inte för företagarna en
sådan belastning'', att de därför vilja inskränka
sin produktion. Om de icke
kunna bära denna räntestegring i första
hand med sina vinstmarginaler, kunna
de låta den slå igenom på priserna, ocli
då har den bara flyttats över på den
allmänna marknaden. Löntagarna med
sina starka organisationer, som herr
Ewerlöf talade om, kompensera sig utan
tvivel för denna ökning, och vi äro då
i ett ännu sämre utgångsläge.

Nr 33.

Onsdagen den 28 november 1951.

Lagförslag om räntereglering m. m.

Herr NORDENSON: Herr talman! De
synpunkter, som vi reservanter lagt på
det föreliggande förslaget, ha i allt väsentligt
framförts av föregående talare,
och jag har därför inte för avsikt att gå
närmare in på dem. Men på eu punkt
skulle jag dock vilja ta upp en argumentering,
och det gäller det inlägg,
som finansministern hade nyss om sin
målsättning med denna lag.

Om jag förstod honom rätt menade finansministern,
att han önskar åstadkomma
en kreditåtstramning, men med
bibehållen lågräntenivå. Frågan är i vilken
mån detta över huvud taget är möjligt
ens med denna lag, och där vill jag
stödja mig på vad finansministern själv
säger i motiveringen.

Han ger uttryck för den uppfattningen,
att man med den räntereglering som
föreslås icke kan etablera en räntenivå,
som icke är i balans med marknadsläget
sådant detta gestaltar sig på lång
sikt. Det tror jag är fullkomligt riktigt.
Jag tror inte att man kan ens med
en mycket hård räntekontroll låsa räntan
helt och hållet, om man icke samtidigt
vidtager de kreditåtstramande åtgärder,
som man hittills förklarat sig
vara ense om. Finansministern har tydligen
tänkt sig, #att denna lag skulle användas
för att mota de tillfälliga ryckningar,
som kunna uppstå på marknaden,
och spekulativa åtgärder, som sträva
till en räntehöjning. Dem skulle man
då kunna dämpa. Men man skulle inte
kunna på någon längre sikt bibehålla
en räntenivå, som icke motsvarar marknadsläget.

Om vi nu åtstrama marknadsläget, betyder
det sålunda en tendens uppåt, och
vad man då kan åstadkomma med lagen
är endast att dämpa verkningarna för
att slutligen komma till den räntenivå,
som motsvarar det nya marknadsläget,
sådant det utvecklar sig efter kreditåtstramningen.
Jag vill därför göra gällande
att med de utgångspunkter, som
finansministern själv här har angivit,
kommer man endast att i mycket begränsad
mån kunna reglera räntan. Man
blir tvungen att ta de räntejusteringar,
som marknadsläget kräver.

Men om man nu har klart för sig, att
vi för att bevara penningvärdet måste
göra en hård kreditåtstramning, komma
vi bär i en konflikt mellan vår önskan
att bevara penningvärdet och vår önskan
att hålla lågränteläget. Jag menar
sålunda att det helt enkelt inte går att
ortodoxt hålla lågränteläget, om man
vill bevara penningvärdet. Man står här
i själva verket inför valet mellan dessa.
Vi reservanter äro av den bestämda uppfattningen,
att i det valet är penningvärdet
så oändligt mycket viktigare, att
man får ta räntestegringen.

I fråga om de modifikationer, som finansministern
vill åstadkomma, i fråga
om onödiga kastningar, ryckningar,
störningar och räntespekulationer på
marknaden, tror jag att finansministern
har utsikter att på frivillig väg
träffa överenskommelser med kreditinstituten,
som motverka dessa icke önskvärda
ting. Han behöver inte det hotfulla
vapen, som han här velat skaffa
sig i form av ränteregleringslagen.

Vad jag vidare, herr talman, vill komma
fram med är närmast några mera
allmänna reflexioner inför behandlingen
av detta ärende. Där är jag inne på
samma tankar som herr De Geer, nämligen
att förslaget berör frågan om våra
demokratiska arbetsformer.

Det har vid flera tillfällen tidigare,
från statsminister Per Albin Hansson och
senare från statsminister Erlander, efterlysts
en mera energisk, mera slagkraftig
opposition i vårt politiska liv.
Men om man ser på hur regeringspartiet
tar ställning till den opposition, som
kommer fram, skall man finna ett ganska
märkligt förhållande. 1 sådana fall då
regeringen framlagt förslag, som inte äro
av allt för djupgående art och som sålunda
inte innebära någon allt för stor
omvälvning av samhällslivet, är man
både vid remissvarens behandling, vid
propositionernas utformning och senare
vid utskottsbehandlingen från majoritetspartiets
sida ganska benägen att ta hänsyn
till framkomna invändningar och
ändringsförslag. Men förhållandet blir
ett helt annat vid förslag, som innebära
ett djupt ingripande i våra förhållanden,

Onsdagen den 28 november 1951.

Nr 33.

en verklig omdaning av vårt samhälle.
Då är benägenheten att ta hänsyn till
kritik, även om denna framkommer på
mycket bred front och med mycket grava
anmärkningar, praktiskt taget ingen
alls. Man kan säga att ju mer ingripande
och omvälvande ett lagförslag har varit,
desto större har majoritetens obenägenhet
varit att lyssna till kritik och opposition.
Man kan också uttrycka saken
så: ju hårdare opposition, desto mindre
hänsyn.

Vi kunna lätt hitta exempel härpå. Ett
mycket klart exempel är de Wigforsska
skatteförslagen 1947, ett annat är just
den ränteregleringslag vi nu behandla.
I båda fallen har det framkommit utomordentligt
hård kritik, och den har
framförts på bred front även från håll,
som icke kan misstänkas för att vilja
anlägga politiska synpunkter. Jag erinrar
om den hårda kritik från den juridiska
sakkunskapen, som kom den Wigforsska
kvarlåtenskapsskatten till del.
Ränteregleringslagen har avstyrkts av
majoriteten inom lagrådet, och KF, som
knappast kan misstänkas för att anlägga
politiska synpunkter i detta sammanhang,
har givit det kanske hårdaste avstyrkande,
som något remissvar innebär.

Vid behandlingen av båda dessa lagförslag
ha emellertid avstyrkandena, som
vällt in med remissvaren, förklarats betydelselösa
och skjutits åt sidan med
ett penndrag. Det enda som skett vid
dessa två lagförslags behandling har varit,
att departementscheferna låtit motiveringen
för sina förslag undergå en
mycket väsentlig förskjutning gent emot
vad utredningarna kommit med. Herr
Wigforss’ motivering för kvarlåtenskapen
var en helt annan än skatteutredningens.
Herr Sköld lämnar riksbanksfullmäktiges
mödosamt uppbyggda konstruktioner
praktiskt taget helt bakom
sig och kommer med en annan mening.
Men i båda fallen har man lagt fram lagförslagen
praktiskt taget oförändrade.

Vad sedan utskottsmajoriteterna beträffar
ha de båda gångerna på ett devot
sätt svurit på magisterns ord. Det har
inte rests någon invändning. Det har

Lagförslag om räntereglering m. m.
praktiskt taget inte framkommit någon
självständig mening.

Nu kan man gent emot mitt resonemang
naturligtvis invända, att vid mindre
betydelsefulla lagförslag kan det ligga
nära till hands för en utskottsmajoritet
att göra vissa medgivanden för att få en
kompromiss mellan olika parter till
stånd, medan det naturligtvis vid de
mera djupgående förslagen icke finns
utsikter att genom medgivanden vinna
oppositionens sanktion. Men vi måste
likväl komma i håg, att en ansvarskännande
riksdagsmajoritet inte bara får ta
hänsyn till den politiska konjunkturen
inom riksdagen, utan den måste betänka,
att ett lagförslag, som mötes av en
mycket stark, mycket utbredd och
djupgående kritisk opinion, icke får den
nödvändiga förankringen i medborgarnas
rättsmedvetande. Det är icke likgiltigt,
om en lagstiftning står i allvarlig
motsättning till stora medborgargruppers
och högkvalificerade sakkunnigas rättsuppfattning.

Herr Sköld har velat bagatellisera detta
genom att säga att det är bara vissa
ekonomiska instituts intressen, som här
förts fram, och dem kan man inte ta
hänsyn till. Det har dock kommit till
svnes en opinion även inom den juridiska
sakkunskapen, som vi väl ändå
inte helt kunna skjuta åt sidan när det
gäller att bedöma huruvida en lagstiftning
motsvarar rättsmedvetandet. Vad
de »ekonomiska instituten» beträffar vill
jag ytterligare erinra om att KF har
kommit med det hårdaste avslagsyrkandet.
Det är ju ganska märkligt att konstatera,
att finansministern numera
tycks anse, att dess uppfattning i ekonomiska
ting är någonting som helt kan
skjutas åt sidan.

Detta är enligt min mening verkligen
en fråga, som tål att betraktas ur demokratiska
synpunkter. Det kan inte undvikas
att en demokrati, som går allt för
hårt fram mot stora samhällsgruppers
rättsmedvetande, får en otrevlig bismak
av diktatur.

Det här behandlingssättet får naturligtvis
också till följd att sakkunniginstanserna
och oppositionen till sist mås -

Nr 33.

Onsdagen den 28 november 1951.

Lagförslag om räntereglering m. m.

te känna sitt arbete som liart när överflödigt
och tröstlöst. I varje fall bli klagomålen
från regeringsmajoriteten över
att den så ofta får möta en alltför svag
opposition fullkomligt meningslösa.

Jag skall uppehålla mig vid åtminstone
en av de anmärkningar som framförts
mot förslaget. Det är de svårigheter,
som måste möta riksbanksledningen
vid tillämpningen av en ränteregleringslag
sådan som den här föreslagna. Riksbanksledningen
skall enligt förslaget inte
bara fastställa maximiränta, utan den
skall även operera med minimiräntor.
Den skall vidare kunna ingripa och bestämma
räntesättningen i enskilda fall
beträffande viss person eller visst företag.
Det innebär att riksbanksledningen
kan nödgas påtaga sig ett ytterst omfattande
detaljarbete med granskning
av kreditgivningen för hela landet. Men
det är någonting som riksbanksledningen
helt enkelt inte kommer att kunna gå i
land med. Uppgiften skulle säkerligen bli
den alldeles övermäktig och leda till besvärliga
konsekvenser.

Jag skulle vilja sammanfatta min kritik
mot det föreliggande regleringsförslaget
på följande sätt. Det beslut, som
majoriteten nu står i begrepp att fatta,
innebär ett allvarligt nonchalerande av
den juridiska och ekonomiska sakkunskapens
ord. Det innebär vidare att vid
en eventuell tillämpning av lagen en
arbetsbörda lägges på riksbanken, som
den inte har möjlighet att bära. Och
framför allt — och det är det viktigaste
— innebär lagen ett uppoffrande av vårt
penningvärde på räntestoppets och hyresstoppets
altare.

Jag skulle, herr talman, med dessa ord
kunna avsluta mitt anförande, men jag
kan inte neka mig att göra en liten reflexion
kring de förhållanden, som jag
här talat om. När jag ser obenägenheten
att ta hänsyn till oppositionen, även när
den bemödar sig att konuna med mycket
ingående invändningar mot ett förslag,
och när jag ser hur man tar till
ett så pass våldsamt medel som ränteregleringslagen
för att kunna komma till
rätta med de parter, som beröras av den
ekonomiska politiken, tycker jag nog

med förlov sagt, herr talman, att del
påminner mig litet om den situation,
som man ibland möter i en barnkammare.
Den store starke pojken kräver
att alla småpojkarna skola leka på precis
det sätt, som han anser vara det riktiga.
De få inte ha något ord med i
laget. När man sedan får se att den store
pojken snickrat till en väldig klubba,
som han har lagt bredvid sig, frågar
man: »Snälle Per Edvin, vad tänker du
göra med den stora klubban?» Man får
till svar: »Jag skall slå klubban i skallen
på de andra pojkarna, om de inte
gör som jag säger!»

Sedan får man se att det är en stor
spik inslagen i ena änden på klubban.
Man undrar varför den sitter där. »Jo»,
svarar pojken, »den sitter där för att
det skall göra riktigt ont, när jag slår.»

Det är denna spik — bestämmelsen
om minimiräntan — som är det värsta.
Den behövs inte alls. Det är verkligen
en person i utskottet, från regeringspartierna,
som reagerat mot denna spik
—- och det är som sig bör en andans
man, kyrkoherde Mogård. Jag tror att
han här själv kommer att utveckla sin
uppfattning, och jag tror därför inte att
jag går händelserna alltför mycket i förväg.
Han har tyckt att denna spik är
onödig och kunde vara borta.

Jag vill säga till sist, herr talman, att
jag tror, att den starka grabben, Per Edvin,
är tillräckligt duktig för att komma
till rätta med problemet utan detta tillhygge.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till den av herr Ewerlöf m. fl. avgivna
reservationen.

Herr MOGÅRD: Herr talman! Jag fruktar
att jag nog inte kan uppfylla de förväntningar,
som herr Nordenson ställde
på mig, att jag på något särskilt vältaligt
sätt skulle kunna uttrycka vad som
innefattas i de liieroglvfer som i bankoutskottets
utlåtande stå antecknade vid
mitt namn. Men jag vill i alla fall bekräfta,
vad herr Nordenson så välvilligt
har annonserat, att jag i utskottet
ställde mig mycket skeptisk i fråga om
nödvändigheten att i den föreslagna full -

Onsdagen den 28 november 1951.

Nr 33.

maktslagen också införa en bestämmelse
om att inlåningsräntan skall förses
med minimispärr. Jag gjorde det därför
att det faktiskt inte fanns någon motivering
härför vare sig i bankofullmäktiges
framställning eller i finansministerns
redogörelse i propositionen. Det
föreföll mig nästan, som om man bara
hade resonerat som så, att eftersom man
föreslår en maximering av utlåningsräntan,
borde man i rättvisans namn
och för fullkomlighetens skull också ha
en minimigräns för inlåningsräntorna.

Jag vet mycket väl att alla andra inlåningsräkningar
än affärsbankernas,
sparbankernas och vissa jordbrukskassors
äro undantagna från denna minimispärr.
Just detta synes mig visa, att
det lämnas så många möjligheter öppna
för andra inlåningsräkningar att konkurrera
med dessa tre av mig nyss uppräknade,
att någon risk för att insättarnas
intressen skola läderas inte behöver
befaras. En insättarc är naturligtvis inte
så- dum att han sätter in sina pengar på
en bankräkning, där han får lägre ränta
än på annat håll, utan han går då till
en bank som betalar högre ränta. Han
kan t. ex. gå till postsparbanken, som ju
står i visst sammanhang med svenska
staten, eller till någon annan av staten
kontrollerad insättningsinrättning. I
nödfall kan han också köpa obligationer,
som löpa med ränteräkning. Jag
menade därför att här tillskapar man,
när det nu gäller en fullmaktslag — alltså
en utvidgning av krislagstiftningen,
vilket ju varje fullmaktslag måste innebära
—• ett nytt moment, som visserligen
fullkomnar den nya lagstiftningen,
men som dock inte är så strängt nödvändigt
som man föreställer sig. Genom att
införa detta element i den nya fullmaktslagen
arbetar man också, tycker
jag, på sätt och vis mot lagstiftningens
eget syfte.

Den nya fullmaktslagen har nu i alla
fall fått denna utformning, och det är i
dagens situation inte mycket för mig
att göra däråt. Jag fäster emellertid inte
sådan vikt vid denna detalj i förslaget,
att jag för den sakens skull liksom de
övriga reservanterna önskar alt hela

Lagförslag om räntereglering m. m.
förslaget skulle kastas över bord. I det
stycket ber jag, herr talman, att få säga
några ord gentemot vad som här tidigare
anförts.

Jag har funnit mig böra anse, att det
förslag, som nu har framkommit, är en
konsekvens av vad riksdagen för sin del
uttalade och beslutade i våras då samma
bankoutskott, som har tillstyrkt det
nu framlagda förslaget, förklarade att
en fortsatt kreditexpansion måste förhindras.
Nödvändigheten härav tror jag
att alla — även högerns representanter
— äro medvetna om. Den nödvändiga
åtstramningen av kreditmarknaden skulle
enligt riksdagsmajoritetens beslut
åstadkommas på så sätt, att ränteläget
i alla fall bibehölls. Man fick icke, förklarade
riksdagsmajoriteten, gå den väg
som högerrepresentanterna föreslogo,
d. v. s. att genom en räntehöjning söka
åstadkomma den önskade åtstramningen
av kreditmarknaden, utan räntan
måste bibehållas vid hittillsvarande
nivå.

Då förstår jag mycket väl, att riksbanken
kan komma att bli ställd inför
ett verkligt nödläge. Hur skall riksbanken,
som dock bär en stor del av ansvaret
för vår penningmarknad, kunna
motsvara de förväntningar och krav som
riksdagen har ställt på den, således att
förhindra en fortsatt kreditexpansion
och likväl behålla ränteläget?

Det är, enligt vad jag kan förstå, icke
möjligt att nå detta mål på annat sätt
än genom att tillskapa de möjligheter
som den nu föreslagna fullmaktslagstiftningen
åsyftar att ge riksbanken. Förutsättningen
för att riksbanken bär skall
kunna lösa sin uppgift är nämligen att
det finns en räntekontroll, och en räntekontroll
är ju i själva verket nerven i
det framlagda kungl. förslaget.

Den ende högerman, som har uttalat
sig i bankofullmäktige, konstaterar också,
att om man utgår från de premisser,
som riksdagsmajoriteten i våras gjorde
till sina, kommer man icke ifrån att genomföra
denna lagstiftning, om man vill
nå det åsyftade målet. Men han tillägger
vad herrar Nordenson och Ewerlöf
bär så vidlyftigt utlagt, att hela lagstift -

Nr 33.

Onsdagen den 28 november 1951.

Lagförslag om räntereglering m. m.

ningen enligt hans mening ar onödig
därför att man inte går in för något annat
än en räntekontroll. Vi borde i stället,
anser han, höja räntan på det mer
eller mindre sparsamma sätt som här i
dag skisserats.

Ehuru jag egentligen är mycket gammaldags
i min uppfattning om både räntan
och penningmarknaden och är anhängare
av den yttersta försiktighet på
dessa områden, måste jag säga, att de
ärade opponenterna, som äro så eminent
sakkunniga när det gäller de stora
affärssammanhangen, likväl här synas
ha försummat att som jag, som inga
pengar har och inga affärer gör utan
bara läser böcker, göra sig underrättade
om vilken uppfattning man numera
har i nationalekonomiska kretsar
om räntan och dess betydelse. Det har
faktiskt skett en oehörd förändring i
den rent teoretiska uppfattningen av
både centralbankens och räntans betydelse.
Det har blivit en förskjutning i
själva centralbanksidén på det kreditpolitiska
området. Förr utgick man från
den uppfattningen, att det ekonomiska
livets gång kunde regleras genom att
höja eller sänka räntan; ränteförändringar
ansågos nästan som det enda medel
som därvidlag var riktigt giltigt.

De som liksom jag ha deltagit i det
politiska och sociala livet i Sverige under
snart en mansålder veta emellertid
också, vad som har inträffat. Vi hade
t. ex. den stora ekonomiska krisen i
början av 1920-talet. För att lindra dess
verkningar måste vi inrätta 1922 års
kreditkassor, där staten fick ikläda sig
ansvaret för en alltför lättsinnig, kan
jag väl säga, kreditpolitik från både affärsbankernas
och riksbankens sida.
Även Kreugerkraschen på sin tid, som
ju inte gick spårlöst förbi i vårt ekonomiska
liv, visade att man nog från statsmakternas
sida bör söka gardera sig
mot de kreditäventyrligheter som kunna
uppstå. Jag vill inte alltid säga på grund
av bankernas profithunger, men på
grund av att de många gånger ha svårt
att stå emot kreditkraven just i de svåra,
påfrestande tiderna av verkliga ekonomiska
katastrofer, som kanske gå

över hela världen. Det kan visserligen
hända, att den föreslagna fullmaktslagstiftningen
i en dylik situation inte skulle
göra så mycket nytta, men den har i
alla fall en viss betydelse. Om vi i ett
dylikt läge bara skulle lita till räntehöjningar,
måste nog herr Ewerlöf medge,
att vi inte kunna tänka oss att klara
situationen blott genom att höja räntan
med en procent. Det är absolut för litet
för att få någon effekt.

I övrigt måste jag säga, att den gamla
definitionen på räntan som »a delicate
and beautiful instrument» inte äger
sin riktighet i dag. Räntan är i själva
verket ett ganska slött redskap, som
träffar mycket ojämnt och orättvist och
som vi därför måste hushålla med och
inte alltför mycket tro på som något
övernaturligt, som kan rädda folkhushållet
ur en svår krissituation. Ty ränteinstrumentet
verkar i regel för sent
för att kunna förhindra att verkligt stora
olyckor uppstå. Därtill kommer att
räntehöjningar ofta också kunna verka
i fel riktning.

Jag har därför, herr talman, tyckt
mig kunna finna — jag använder det
uttrycket, ty jag sitter ju inte ens i den
minsta lilla sparkassestyrelse, som väl
de flesta andra i denna församling
göra — att vi numera måste nöja oss
med ett annat riksbanksideal. Det är
detta ideal som jag föreställer mig att
finansministern har och som också riksbanken
har tagit sikte på, nämligen att
försöka hålla en stabil och låg ränta, då
ju en dylik verkar i hög grad lugnande
på både profitförväntningar och affärsliv.
De nödvändiga förändringarna på
penningmarknaden måste då åstadkommas
med andra medel. Då finns, såvitt
jag förstår, inget annat medel att tillgripa
än kreditkontroll. En kreditkontroll
är ju också vad som föreslås här
i dag. Det är den spikklubba, herr
Xordenson, som finansministern har att
komma med och som jag föreställer
mig att en ansvarig finansminister måste
ha. Det måste bli en kreditkontroll
helt enkelt därför att ränteinstrumentet
inte kan verka om det inte är synnerligen
tungt att hantera.

Onsdagen den 28 november 1951.

Nr 33.

Någon frågar kanske i detta sammanhang,
vad de lånemarknadsoperationer
skola tjäna till som riksbanken bedriver.
Ja, när man vojar sig så mycket
över att riksbanken säljer och köper
statsobligationer kan jag — naturligtvis
också i min djupa okunnighet om
förhållandena — endast svara, att detta
just har varit vårt hittillsvarande finanspolitiska
medel att få den erforderliga
kvantitativa kontrollen över penningmarknaden.

Då det gäller önskvärdheten av en
stabil lågräntepolitik tillkomma även en
del andra hänsyn, som i detta sammanhang
äro ganska väsentliga. Det talas ju
ofta om att bostadsbyggandets omfattning,
hyresnivån och mycket annat äro
beroende av att räntan hålles låg. Det
är alldeles riktigt. Människorna måste
bo någonstans och måste då betala hyra.
Räntans inverkan på hyrorna är en viktig
faktor som vi måste ta hänsyn till.
En annan synpunkt, som jag tycker att
man alltför mycket försummat att tänka
på, är en räntehöjnings inverkan i
fråga om det allmännas skulder, statsskulden
o. s. v. Om räntan, som herr
Ewerlöf föreslår, höjes med bara en procent,
skulle det medföra en merutgift
för staten av 120 miljoner kronor om
året i form av ökade räntor på statsskulden.
120 miljoner kronor är ingen
slant som man utan vidare snyter ur
näsan, även om man nu för tiden räknar
tämligen lättvindigt med miljonbeloppen.

Jag ser, herr talman, ingen möjlighet,
då jag nu bedömer saken med mitt förmörkade
sinne, att undvika denna i
sig själv mycket obehagliga lagstiftning
av fullmakts- och förfogandelagskaraktär
och av en viss byråkratisk natur för
att besörja kontrollen av vår penningmarknad.
Vi måste faktiskt köpa det
ena med det andra, och här måste vi ge
efter på ett område för att vinna ett
större syfte. Men jag förstår att det är
farligt, och jag är rädd fiir dessa byråkratiska
ingripanden. Vi ha ett avskräckande
exempel från dagens Danmark,
där man laborerat med kreditmarknaden,
höjt räntan och infört tvångsspa -

Lagförslag om räntereglering m. m.
rande av olika slag. I dag har Danmark
70 000 arbetslösa, medan motsvarande
siffra för några månader sedan
var blott 30 000. Stora kretsar i Danmark
förklara, att den olyckliga utvecklingen
beror på att man inte minst i
räntehöjningens tecken genomfört en
kreditpolitik utan att ta nödig hänsyn
till de levande människornas behov. Och
mäniskorna äro ju i alla fall mycket viktigare
än pengarna.

Det är därför, herr talman, som jag
med den lilla tvekan, som min reservation
kan tyda på, likväl anslutit mig
till utskottets ståndpunkt och yrkar bifall
till utskottets förslag.

Herr BOO (kort genmäle): Herr talman!
I den hittills förda delen av debatten
har före herr Mogårds anförande
med herr Nordensons inledning till
detta inlåningsräntan inte spelat någon
större roll, och därför berörde jag den
inte heller i mitt föregående anförande.

Om man skall ta upp denna del av
problemet, måste man komma ihåg att
ränteregleringslagen skall sättas i kraft
först i en verkligt onormal situation,
och i en dylik situation kan det hända
saker som inte ske i en normal tid. Det
gäller då att se till att räntestoppet inte
ger möjlighet för kreditinstituten att ta
ut en ökad marginal på annat sätt, nämligen
genom att sänka inlåningsräntan.
Då skulle den olyckan inträffa att en
grupp, insättarna, skulle få betala kalaset.
Det är väl just denna grupp som
vi alla vilja skydda. Om man vill skydda
sparandet, så bör även denna del vara
med i förslaget, oavsett vad man tycker
om det i övrigt. Här tycker jag således
att inte ens oppositionen skulle behöva
stegra sig.

Med hänvisning härtill ber jag, herr
talman, att få yrka bifall till utskottets
förslag även i detta avseende.

Herr OHLON: Herr talman! Det är
med en viss tvekan jag tar till orda
efter det att all denna banktekniska och
penningpolitiska sakkunskap yttrat sig

Nr 33.

Onsdagen den 28 november 1951.

Lagförslag om räntereglering m. m.
här i dag. Jag vågar emellertid göra det
därför att jag kunde märka på finansministerns
uppträdande, att han inte visade
samma trygghet som vi ha varit
vana att se hos honom, vilket väl måste
bero på, hoppas jag, att han var bekajad
med en viss inre osäkerhet inför
den nya väg som han håller på att beträda.

Herr finansministern citerade eu amerikansk
skald, som i en dikt hade broderat
över temat »människans beroende
av mystik och fruktan». Jag har försökt
utfundera, varifrån herr statsrådet har
fått sitt uppslag när han talar om »mystik
och fruktan». Han har tydligen fått det
genom att studera det stora stycket på
s. 38 i bankoutskottets utlåtande, som är
ett utomordentligt gott prov på en sammansättning
av mystik och fruktan. Utskottet
återfaller där på ett uttalande av
departementschefen i propositionen, och
även där möta vi en hel del mystik,
men dock inte så mycket av fruktan.

Jag tycker nog att herr finansministern
var litet orättvis i varje fall mot
oss inom folkpartiet, när han inrangerade
oss bland de partier som icke vilja
ha en lågräntepolitik. Är detta ändå inte
att ställa problemet en smula för enkelt?
Så ligger det väl knappast till.

I motsats till statsrådet mena vi, att
denna lag icke är naturlig. Jag var
förvånad när finansministern använde
uttrycket att han »fann lagen naturlig»,
då han själv efteråt tillfogade, att ingen
vill ha lagen i och för sig. Vi skulle
dessutom vilja tillägga att den är onödig.
Att ingen vill ha lagen framgår också
av utskottets uttalande nederst på s. 39,
där utskottet uttalar den innerliga förhoppningen
att denna fullmaktslag aldrig
skall behöva tas i anspråk.

Herr talman! Det är väl ändå en säregen
lagstiftning som införes, då vid dess
befästande den sakkunniga instansen uttalar
en förhoppning om att den icke
skall komma i tillämpning. Jag tycker
att detta uttalande ställer frågan på sin
spets.

Utskottet befarar också att det kan
komma att inställa sig en hel del komplikationer.
På s. 40 understryker ut -

skottet vikten av att en eventuell räntereglering
»utövas med smidighet och på
ett sätt som är förenligt med det praktiska
livets krav». Jag ber, herr talman,
att på det varmaste få instämma i detta
uttalande.

Det har under debatten i dag så ofta
citerats vad remissinstanserna sagt att
jag skall avstå från att mera ingående
göra del. Jag vill bara nämna att herr
statsrådet sade, att han hade vägt remissinstansernas
argument och funnit
dem lätta, t. o. m. lagrådets yttrande.
Statsrådet tilläde, att han hade kommit
till den slutsatsen efter »en opartisk bedömning».
Då vill jag ställa den frågan:
Får man ändå inte förutsätta att också
remissinstanserna, i största allmänhet i
varje fall, ha tagit på problemet opartiskt? Jag

är ledsen att behöva säga det, men
jag kan inte karakterisera den lag som
här föreligger på annat sätt än som en
maktlag. Herr Nordenson skildrade nyss
hur den skall användas. Är det ändå inte
en primitiv lag, som endast åsyftar att
vara ett hot?

Även av ett annat skäl vill jag uttrycka
mitt beklagande över vad som i
dag kommer att ske. Riksbanken är ett
riksdagens verk. Men vad är det som
nu kommer att äga rum? Jo, att riksdagen
uppger anspråket på att vara
högsta instans för riksbanken. Riksdagen
överlåter åt regeringen att vara överstyrelse
över riksbanken, när det gäller
att reglera hela vårt ekonomiska liv.
Det blir en maktkoncentration till regeringen,
närmare bestämt till finansdepartementet.
Trots all den uppskattning
jag hyser för finansministern måste jagändå
säga, att detta är en beklaglig utveckling.

Herr Mogård sade nyss att en kreditkontroll
är nödvändig och pekade på
Danmark som ett avskräckande exempel.
Danskarna ha försökt att reglera
sin kreditpolitik via räntan, men resultatet
blev en arbetslöshetskader på för
närvarande 70 000. Är det inte en falsk
analogi att göra en jämförelse mellan
Danmark och Sverige? Vi måste ju tänka
på hur Danmarks ekonomiska liv är ge -

Onsdagen den 28 november 1951.

Nr 33.

staltat med ett minimum av naturlig bakgrund
för industrien. Det är ganska
självklart att industrien i ett sådant land
råkar illa ut i en tid, då priserna på den
internationella råvarumarknaden stigit
så kraftigt som skett. Jag tror inte att vi,
av vad som hänt i Danmark, kunna sluta
oss till att följden av en aktiv penningpolitik
skulle bli densamma i vårt land.

Herr Mogård sade också att det under
de senaste åren bar skett en förskjutning
på det penningteoretiska området
i uppfattningen om räntans betydelse.
Det är riktigt, men är det säkert att denna
förskjutning kommer att bli bestående?
Är det inte mera ett mode inom
nationalekonomien, som har gjort sig
gällande under de senaste åren, än ett
vetenskapligt fastställt faktum?

Men jag skulle vilja tala om en annan
förskjutning i detta sammanhang. Jag går
då tillbaka till remissinstanserna och
den högst uppseendeväckande förskjutning,
som har skett i uppfattningen hos
en del av riksdagens ledamöter från det
att de yttrat sig i remissinstanserna och
till deras sannolika ståndpunktstagande
i dag.

Som första remissinstans vill jag då
nämna Sveriges lantbruksförbund, som
i sitt remissyttrande angående den föreslagna
lagstiftningen om räntereglering
bl. a. uttalade, att ytterligare överväganden
av en sådan lagstiftning och dess
följder borde företagas, innan det föreliggande
förslaget lades till grund för
lagstiftning. Omarbetningar vore nödvändiga,
förklarade man. Såsom framhållits
här förut i dag har någon omarbetning
icke ägt rum, utan man har endast förbättrat
motiveringen. I Sveriges lantbruksförbunds
styrelse ingå följande
riksdagsledamöter tillhörande bondeförbundet:
i första kammaren herr von
Heland, i andra kammaren statsrådet
Norup, statsrådet Hedlund och herr
Svensson i Grönvik. Som suppleanter
återfinnas bondeförbundsledamöterna i
andra kammaren herrar Svensson i Stenkyrka,
Jönsson i Rossbol, Johansson i
Norrefors och statsrådet Nilson i Spånstad.

Riksförbundet Landsbygdens folk ut -

Lagförslag om räntereglering m. m.

talar i sitt remissyttrande, att det icke
var berett att acceptera den föreslagna
lösningen med räntereglering, då förslaget
var svåröverskådligt och ett genomförande
av detsamma kunde medföra
risker för oförutsedda skadeverkningar
på penningmarknaden. Ytterligare noggranna
utredningar borde därför göras,
innan ståndpunkt till förslaget kunde tagas.
I ledningen för Riksförbundet Landsbygdens
folk stå tre representanter för
bondeförbundet i andra kammaren,
nämligen herrar Johnsson i Skoglösa,
Adolfsson och Vigelsbo.

Gå vi sedan till riksgäldsfullmäktige,
så ha de i sitt yttrande sagt alt de inte
voro redo att tillstyrka den föreslagna lagen.
En av ledamöterna är bondeförbundsriksdagsmannen
herr Ryberg i
andra kammaren.

Kooperativa förbundets yttrande har
citerats upprepade gånger under denna
debatt — det är väl detta yttrande som
varit svårast i kritiken. Herr Gottfrid
Karlsson i denna kammare är ordförande
i Kooperativa förbundets förvaltningsråd,
varför det borde vara av intresse
att få reda på hans inställning i
dag.

TCO har avstyrkt förslaget. Herr Valter
Åman sitter visserligen inte i TCO:s
styrelse, men i egenskap av organisationens
direktör har han säkert haft stort
inflytande på organisationens yttrande i
frågan.

Som synes, herr talman, är denna fråga
ganska svårknäckt, men nog är det
anmärkningsvärt att ett så väldigt omslag
i folkopinionen kunnat äga rum under
den korta tid som förflutit sedan
remissinstanserna yttrade sig, särskilt
från vissa regeringsledamöters sida.

Herr HERLITZ: Herr talman! .lag hör
i likhet med herr Mogård till dem, som
suttit här under debatten med förmörkade
sinnen. Det har jag gjort under
kammarens ekonomiska debatter månad
efter månad, år efter år, gripen av en
ständigt större olust över att vi vanliga
riksdagsmän inte mäkta överblicka de
invecklade ekonomiska sammanhang vi

Nr 33.

Onsdagen den 28 november 1951.

Lagförslag om räntereglering m. m.

befinna oss i. Och jag måste säga att
denna olust i någon liten mån stegrats av
misstanken att de, som nu leda våra öden
på detta viktiga område, kanske inte ha
så upplysta sinnen som man skulle önska,
även om de förvisso äro långt mera
upplysta än våra.

Herr statsrådet sade på tal om denna
lagstiftning, att det är en naturlig sak
att vi nu för tiden i vår ekonomiska politik
syssla med att ständigt ändra och
jämka, att vi arbeta på kort sikt och ta
dagen som den kommer. Jag tar fasta på
denna träffande karakteristik av den
ekonomiska politik, som vi för närvarande
befinna oss under, och konstaterar
att en sådan arbetsmetod dock måste
inge djup oro med hänsyn till att den
ekonomiska politiken nu i en utsträckning
som vi för något årtionde sedan
icke kunde drömma om sätter som sitt
mål att leda och dirigera allt som finns
av ekonomiska krafter i samhället. Den
är oroande också därför att vi i vår ekonomiska
politik under den sista tiden,
nästan utan att tänka på det, kommit att
använda medel och tillvägagångssätt,
som vi för ett årtionde sedan skulle ha
ansett alldeles otänkbara.

Debatten i dag har varit mycket stillsam,
men det måste understrykas att det
steg, som riksdagen tar genom att besluta
denna lagstiftning, i själva verket är fantastiskt.
Det är som om vi under räntediskussionerna
nu för tiden glömde att
vad som i officiella uttalanden betecknas
som självklart, nämligen att myndigheterna
skola bestämma räntesatserna,
utgör ett oerhört avsteg'' från åskådningssättet
under en något äldre tid, då
man ju uppfattade räntan såsom ändå
till väsentlig del beroende av marknaden.
Det nya tänkesättet har fått ett ganska
löjligt uttryck i påståendet att det är
högern som vill »svinga räntevapnet».
Vad högern vill anknyter ju närmast till
en äldre tids syn på räntan, med en mera
passiv inställning från statsmakternas
sida. Det är självklart på motsidan som
man använder »räntevapnet».

Vad vi nu skola besluta innebär något
nytt särskilt därutinnan, att det är fråga
om en lag innefattande förbud och be -

fallningar till oss alla och envar i olika
ställningar i fråga om hur vi skola träffa
de låneavtal, som vi kunna finna oss
föranlåtna att avsluta. Herr finansministern
ler sitt vanliga blida leende. Ja,
över det hela svävar den tanke, som så
lätt inställer sig i denna tid då statsmakten
kommit i försynens ställe: att för regeringen
är ingenting omöjligt. Men jag
undrar ändå om man inte inför ett steg
som detta bör hejda sig en liten smula
i eftertanke om allt vad ingripanden av
detta slag egentligen innebär.

Känns det ändå inte litet grand oroligt,
herr finansminister, att på eget ansvar
— på senaste tiden visserligen med stöd
av inrikesministern och några andra —
genomföra denna lagstiftning trots att
sakförståndiga från alla håll förklara,
att man inte kan göra så?

Känns det inte litet olustigt att genomföra
en lagstiftning, som innebär att riksdagen
helt och hållet sättes ur spelet?
Jag vill visst inte kämpa för riksdagens
rättigheter i varje sammanhang, men var
gång vi tvingas ta ett steg, som innebär
att diktatoriska maktfullkomligheter samlas
i regeringens hand, borde det vara
oss en tankeställare. Vi borde fråga oss
om vi inte äro inne på en oriktig väg.
då vi driva en politik som leder till att
all makt samlas hos regeringen, medan
allt vad demokratien skapat är borta.

Och speciellt tycker jag att en finansminister
borde hysa betänkligheter, då
lian sätter sig in i vilka anspråk en lag
sådan som denna ställer på statsmaskineriet.
Det är till sina konsekvenser oerhörda
saker som här skola ske. Jag behöver
inte mer än hänvisa till vad som
därom sagts i remissyttrandena. Det är
inte fråga om någonting mindre än att
man för att genomföra de nu föreslagna
bestämmelserna kan bli tvungen att bygga
upp en apparat, som får till uppgift
att pröva bankernas lånepolitik i dess
helhet. Herr finansministern reagerade
mot att baron De Geer hade betecknat
detta som ett frihetsingrepp. Vilkas frihet
hotas? frågade finansministern, och
menade alt det bara var affärsbankernas
och bankherrarnas. Detta synes mig
först och främst vara en liten smula för -

Onsdagen den 28 november 1951.

Nr 33.

enklat — det rör sig väl också om ett
visst ingrepp i min frihet, om jag nämligen
kommer till en bank för att låna
och inte får göra det. Men vidare förhåller
det sig väl inte alls så, att man
hyser betänkligheter mot denna byråkratiska
kontroll över bankerna på grund
av att man sätter som det högsta i livet
att affärsbankerna skulle ha frihet, utan
man gör det naturligtvis därför att man
tror att kreditväsendet blir på rationellaste
sätt skött om de, som skola stå för
affärerna, själva få med sin sakkunskap
och sitt intresse pröva ifrågakomna affärers
bärkraft.

Och borde man inte hysa litet betänkligheter
då man har känslan att facklan
— som jag tror att finansministerns
ord föllo — lyser så kort väg och framtiden
ter sig för oss som ett »tomrum
av mystik och fruktan»? Herr statsrådet
sade, att det är på samma sätt med oss
alla: »Ni äro inte bättre i det hänseendet
än jag.» Men den stora skillnaden är
att från vår sida inte påyrkats några
sådana steg som detta. Det är den, som
vill ta steg av detta slag, som borde ha
en alldeles särskild anledning att hysa
betänkligheter inför det ovissa.

Nu tror jag emellertid att det ligger
något i vad herr Ohlon antydde: i
djupet av sitt hjärta känner finansministern
kanske ändå en viss oro. Det är
inte min mening att härmed säga någon
politisk giftighet, utan jag vill ge uttryck
för personlig förståelse. Vi äro ju vana
att se herr finansministern »spänna
bröstet stramt», och det är därför bara
en källa till sympati, om man anar att
hjärtat där bakom kan darra. För att använda
en annan poetisk bild, skulle jag
kunna tro att herr statsrådet resonerar
som den som sade: »Ur led är tiden;
ve, att jag är den, som föddes att den
vrida rätt igen.» Men även om man hyser
sådana ängsliga känslor, behöva de
enligt min mening inte utlösa Handets
svar. Konstaterandet att tiden är ur led
borde snarare bli en erinran om att vi
kanhända en liten smula ha kommit in
på vilsna vägar, då man tror att staten
har och bör ha ansvaret för folkhushållets
gestaltning i alla dess enskildheter

Lagförslag om räntereglering m. ni.

på sådant sätt som man nu för tiden
tänker sig.

Vi kunde och borde i själva verket
släppa något av föreställningen, att det
är vår uppgift att göra det omöjliga. Det
är inte så att det ena steget, som vi
tagit, med nödvändighet måste följas av
ett andra steg o. s. v. En statsmans
naturliga uppgift nu för tiden vore, så
vitt jag kan bedöma det, inte att rycka
ut med polis var gång någonting i samhällsekonomien
befinnes inte riktigt
stämma med planerna, var gång någon
grupp råkat få för mycket eller för litet,
utan snarare att ålägga sig ett visst lugn
och en viss måttfullhet, att i någon mån
besinna vad staten med sin lagstiftning
förmår och vad vi enligt gudomlig och
mänsklig ordning nödgas överlåta åt
människorna att själva beställa.

Herr statsrådet SKÖLD: Herr talman!
Jag förstår att herr Herlitz känner sig
en liten smula vilsen i tiden. Han ser
med djup tillfredsställelse tillbaka på
det som varit och blickar med stor oro
på det som är och det som kommer. I
någon mån beror detta kanske på att
herr Herlitz nu, som han själv också erkände,
gav sig in på ett område där
hans förstånd till en viss grad var förmörkat.

Det kom måhända alldeles ofrivilligt
från herr Herlitz, att han liksom kände
större trygghet om ledarna för affärsbankerna
— jag tror det var så han menade
— fingo sköta denna angelägenhet
efter sin sakkunskap och sitt intresse.
Låt oss ett ögonblick begrunda det ordet,
herr Herlitz: »sitt intresse». .Tåg
tror att man just bör observera, att det
finns olika intressen i denna fråga och
att det är dessa olika intressen som i
hög grad bestämma vår inställning till
den.

Om det skulle inträffa att herr Herlitz
kommer till en bank och inte får
låna pengar — vilket väl är osannolikt
—• ligger skulden inte hos lagen om räntereglering
utan hos kreditåtstramningen,
vare sig den åstadkommes genom
denna lag eller genom en räntehöjning.

Nr 33.

Onsdagen den 28 november 1951.

Lagförslag om räntereglering m. m.

Talarna i dagens debatt ha varit mycket
tysta i fråga om de nackdelar, som
följa av en kreditåtstramning. De ha tydligen
kommit underfund med att man
inte får förväxla resultaten av kreditåtstramningen
med verkningarna av ränteregleringslagen.
Herr Herlitz kunde,
naturligt nog, inte göra den distinktionen.

Skulle inte herr Herlitz kunna hysa
litet betänkligheter mot sådana långa irrfärder
ut på okända marker, som han
nu gjorde?

Herr HERLITZ: Herr talman! Jag vill
bara säga ett par ord med anledning av
finansministerns anförande.

Min reflexion fick det naturliga svar,
som man kunde vänta, att jag levde i en
förgången tid och alltså inte kunde förstå
vad det nu var fråga om. Herr finansminister,
såsom gammal historiker
tror jag mig ha en mycket stark känsla
för tidernas skiften, och detta att bita
sig fast i en förgången tid är mig oändligt
främmande. Jag tror därföi inte att
denna anmärkning drabbar mig. Det är
ju inte här tal om något donquijotiskt
frihetspatos, som skulle bryta staven
över alla statsingripanden. Det enda jag
säger är att vi även i denna förvirrade
tid få vara ytterst noga och tänka oss
en smula för inför de svårigheter, med
vilka olika statsingripanden äro förbundna,
och visa något av den måttfullhet,
som sedan gammalt har betraktats
såsom det yppersta i statskonsten,
nämligen ett vägande av »å ena sidan»
och »å andra sidan».

Sedan tog herr finansministern bland
mina funderingar fasta på en annan
sak, som han fann tacknämlig. Jag hade
talat om att bankmännens intresse spelade
en viss roll. Ja, herr finansminister,
jag tror jag nödgas stå för detta
uttalande. Jag tror faktiskt att inom vissa
gränser äro vi nog nödsakade, både
finansministern och vi alla, att taga med
i räkningen människornas eget välförstådda
intresse. Sedan är det en annan
sak att vi kunna skapa allsköns begränsningar
i denna frihet. Det kun -

na vi sedan resonera om, men jag tror
inte jag förtjänar hån, bara därför att
jag appellerar till detta intresse.

Herr statsrådet SKÖLD: Herr talman!
Herr Herlitz’ sista reflexion om människornas
intresse har jag inte någon
anledning att motsäga.

Herr WEHTJE: Herr talman! I det föreliggande
utlåtandet anser sig utskottet
kunna fastslå, att utvecklingen på
penning- och kapitalmarknaden för närvarande
karakteriseras som lugn och att
några tendenser till ränteglidning icke
föreligga. Detta uttalande torde få tolkas
så, att bankoutskottet anser, att vi för
närvarande ha ett naturligt jämviktsläge
på kreditmarknaden vid nu rådande
räntenivå. Jag skall tillåta mig att taga
utskottets konstaterande och den nu
nämnda slutsatsen, som man har rätt att
draga ur detta, till utgångspunkt för några
reflexioner rörande ränteregleringsförslagets
principer.

Vad man framför allt fäster sig vid,
när det gäller det betraktelsesätt, som
utskottet — för övrigt i likhet med finansministern
och bankofullmäktige —
anlägger på kreditmarknaden, är att
penningvärdets stabilitet tappas bort i
den ekvation, som det här är fråga om.
Det är inte någon konst att få tillgång
och efterfrågan på kapital att väga jämnt
vid olika räntenivåer. Det hänger helt
enkelt samman med hur likvid eller hur
stram riksbanken håller marknaden. Svårigheten
i avvägningen ligger på en helt
annan punkt, nämligen den att anpassa
kreditvolymen till det verkliga sparandet
och försörjningen med betalningsmedel
efter tillgången på varor. Om man
uppställer penningvärdets bevarande såsom
ett huvudsyfte för den ekonomiska
politiken, finns det bara ett instrument
som visar, huruvida avvägningen är riktig
eller icke, och det är den allmänna
prisutvecklingen. Inflationen kan med
andra ord pågå fastän utvecklingen på
penning- och kapitalmarknaden är lugn,
nämligen om riksbanken pumpar ut så

Onsdagen den 28 november 1951.

Nr 33.

mycket pengar på marknaden, att denna
blir likvid i stället för åtstramad. Under
flera år har detta vanligen skett genom
att riksbanken köpt obligationer från
allmänheten och de kapitalförvaltande
institutionerna eller genom att riksgäldskontoret
belånat skattkammarväxlar direkt
i riksbanken. Den penningpolitiska
effekten blir emellertid precis densamma,
om riksbanken ökar sin valutabehållning
genom köp från exportindustrierna.
Det är i detta senare läge vi nu
befinna oss sedan ett halvt år tillbaka.
Under tiden maj—oktober har riksbanken
nämligen ökat sitt valutainnehav
med 1 100 miljoner kronor, men samtidigt
har den dragit tillbaka från marknaden
bara ungefär hälften av detta belopp.

Riksbanksledningen har nyligen i annat
sammanhang uttalat, att den icke
kunnat vidtaga kraftigare åtgärder för
att motverka följderna av valutainströmningen
utan att komma i konflikt med
lågräntepolitiken.

Jag finner det tillfredsställande, afl
både finansministern och utskottet ansett,
att en påspädning av marknadens
likviditet icke bör ske annat än för tillfälliga
situationer och att riksbankens
strävan bör vara att hålla penningmarknaden
stram. Den frågan inställer sig
då, huruvida finansministern och utskottet
mena, att den likviditetsökning
på drygt en halv miljard kronor, som
skett under loppet av ett halvt år, är
tillåtlig, bara därför att den är av tillfällig
art. Själv har jag nog det intrycket,
att utskottet, när det tidigare gjort
liknande uttalanden, åsyftat något helt
annat, nämligen ett rent tillfälligt överbryggande
av en kassabrist hos statsverket
mellan uppbördsterminerna eller
ett brytande av en ogrundad, spekulativt
betonad förväntan på räntestegring,
som tar sig uttryck i obligationsförsäljningar
från allmänheten i nervositetens
tecken.

•lag är emellertid beredd på den repliken,
att finansministern och utskottet
icke anse den sista tidens likviditetstillskott
önskvärda men att de höra motverkas
med en ökad beskattning eller

Lagförslag om räntereglering m. m.

sterilisering av vinsterna hos dem, som
tjäna på exportkonjunkturen, eller genom
andra liknande åtgärder. Därmed kommer
man dock icke långt, så länge man
har kvar den överfulla sysselsättningen,
som skapar en säljarnas marknad för
löntagarna med möjlighet att ständigt
driva penninginkomsterna i höjden utan
hänsyn till förefintligheten av ett materiellt
underlag härför. Helt meningslösa
och i strid mot sitt syfte bli sådana ingrepp,
om de nya avgifterna eller skatterna,
alltså inkomster som kunna befaras
vara av tillfällig karaktär, användas
till subventioner, som öka konsumenternas
efterfrågan. Med den ansträngda
statsbudget, som vi enligt långtidsprogrammet
ha att räkna med, blir
det för övrigt ett problem, hur staten
skall i sinom tid kunna återbetala de infrusna
exportavgifterna till industrien.
Risken är att man då tillgriper ytterligare
inflationsdrivande åtgärder för att
lösa detta problem eller ökar skattetrycket.

Den enda vägen att komma till rätta
med svårigheterna är därför en sådan
omläggning av penningpolitiken, som
reservanterna påyrka. Endast på det sättet
kan den nuvarande överkonjunkturen
med dess överfulla sysselsättning
och starka prisstegringstendenser brytas,
så att vi i stället få en konjunktur
med hög och jämn sysselsättning. Härför
erfordras en kreditåtstramning, som icke
begränsas av en eventuell förskjutning
av räntan. En helt annan sak är att denna
kan göras mindre och därmed lättare
att bära för näringslivet, om den stödjes
av kompletterande åtgärder i form
av en överbalanserad budget eller av
eventuellt tillfälliga investeringsbegränsningar.

Det kanske intressantaste i utskottsutlåtandet
är att utskottet ånyo understryker,
att en ränteförändring kan vara
tänkbar i en situation, där den kan få
självständig
Vågar jag fatta detta såsom en anvisning
till riksbanksledningen, att denna icke
är slaviskt bunden vid den nuvarande
räntan utan har möjlighet att handla
självständigt alltefter situationens krav?

Nr 33.

Onsdagen den 28 november 1951.

Lagförslag om räntereglering m. m.

Därigenom skulle ju riksbanksledningen
icke i fortsättningen kunna krypa bakom
en alltför snäv tolkning av riksdagens
direktiv och taga dessa till intäkt
för en underlåtenhet att överhuvud taget
i varje tänkbar situation anlita räntcvapnet.

Var och en som verkligen vill slå vakt
om vår valutas yttre och inre värde måste
med stigande oro se, hur Sverige
söker fasthålla vid de billiga pengarnas
politik i tider, då länderna i allmänhet
gå in för något högre räntor som ett led
i en kreditpolitisk åtstramning på vägen
mot ekonomisk stabilisering. Ju flera av
våra viktigaste handelspartner, som ansluta
sig till denna inflationsbekämpande
politik, desto svårare blir det helt
visst att hålla den nuvarande kursen här
hemma, vare sig vi gilla dessa länders
politik eller ej. Bara under den senaste
månaden ha vi bevittnat en omläggning
av penningpolitiken i tre av de ledande
länderna, nämligen England. Frankrike
och Kanada. Tidigare i år ha Förenta
staterna, Västtyskland, Danmark och
Holland infört eller ökat kreditrestriktionerna
och höjt räntan.

Särskilt lärorikt är Hollands exempel.
Få länder i Europa ha lidit hårdare av
kriget. Holland har förlorat sitt rika kolonialvälde
i Asien, och moderlandets
städer och kommunikationsleder och till
och med jordbruksbygder voro svårt
krigsskadade. Det var naturligt, att detta
land sökte stödja återuppbyggnaden med
stora statskrediter till låg ränta. Men
denna politik fick sina obönhörliga följder
i form av inflation och ett stigande
importöverskott, och när Koreakriget
pågått någon tid blev situationen ohållbar.
Lågräntelinjen har nu övergivits,
och räntan har i olika etapper höjts.
Som följd härav har underskottet i utrikeshandeln
gått tillbaka, och en påtaglig
sanering har skett på flera områden
av det ekonomiska livet. Verkningarna
av en aktiv penningpolitik ha varit både
genomgripande och snabba. Utvecklingen
i Holland är det färskaste exemplet
men ingalunda det enda belägget för det
faktum, att de länder, som ha genomfört
en restriktiv penningpolitik och från -

gått den fastlåsta räntan, lyckats bäst i
att återställa sin valutas värde och komma
ifrån ett stigande underskott i betalningsbalansen.

Fn smidig penning- och kreditpolitik
leder förr eller senare till målet, och då
kan räntan utan konstlade ingrepp och
utan att nya prisstegringar behöva befaras
finna en jämviktsnivå, som är ännu
lägre än den vi på sista tiden haft i Sverige.
Det ofta anförda belägget för denna
sats är Schweiz, där långtidsräntan i
dag för statsobligationer ligger under
3 procent.

Det är svårt att få ett grepp om ett
lagförslag, vars motiveringar äro delvis
så motsägande, delvis så glidande som
här är fallet. I finansministerns försvar
för lagen är kärnan ju i själva verket
den, att lagen endast skulle komma att
tillämpas för att möta en ränteglidning
uppåt, vilken icke bär någon grund i
marknadsbetingelserna på något längre
sikt. Denna ståndpunkt följer ju av finansministerns
erkännande av att lagen,
i varje fall icke på något längre sikt,
skulle göra det möjligt att upprätthålla
en ränta, som ligger under marknadsläget.

Men om lagen skulle stiftas för det
sålunda begränsade syftet — vilket ju
är att bruka större våld än nöden kräver
— löper man en stor risk, nämligen den
att man genom en stel räntereglering
försvårar möjligheterna att med penningpolitikens
hjälp snabbt och smidigt
motverka de korttidsväxlingar i inflationstendenserna,
som ständigt inträffa
och som även inom ramen av valutaregleringen
och det europeiska betalningssystemet
kan taga sig nog så besvärande
uttryck, t. ex. i form av en plötsligt påkommande
kapitalflykt. Om man härtill
lägger alla de ovisshetsmoment och alla
de faror, icke minst för det nyskapande
och riskfyllda företagandet, som en sådan
lagstiftning skulle föra med sig, ter
sig detta förslag som äventyrligt, onödigt
och skadligt. Jag hade uppriktigt
sagt aldrig trott, att finansministern med
sitt ofta visade sinne för verkligheten
skulle vågat ge sig in på ett så vådligt
experiment, som i motsats till experi -

Onsdagen den 28 november 1951.

Nr 33.

Interpellation om garantier mot oberättigade inköp av jordbruksfastigheter.

ment i allmänhet till på köpet saknar ett dast göra kammaren uppmärksam på att
genomtänkt teoretiskt underlag. den röda lampan på voteringstavlan för

Jag ber med detta, herr talman, att få mitt vidkommande innebär en felröstinstämma
i det av herr Ewerlöf ställda ning. Jag skulle ha röstat ja.
yrkandet. _

Efter härmed slutad överläggning
gjorde herr talmannen i enlighet med de
yrkanden, som därunder framkommit,
propositioner, först på bifall till vad utskottet
i det nu föredragna utlåtandet
hemställt samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den av
herr Ewerlöf in. fl. vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Ewerlöf begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bankoutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 36, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Ewerlöf in. fl.
vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Ewerlöf begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 83;

Nej — 33.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Herr NOKLING erhöll på begäran ordet
och yttrade: Herr talman! Jag vill en -

Vid förnyad föredragning av jordbruksutskottets
utlåtande nr 47, med anledning
av Kungl. Maj ds proposition angående
grunderna för fortsatt stöd åi
lin- och hampodlingen m. m. jämte i
ämnet väckta motioner, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 360, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), m. m., och
nr 361, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av den vid förordningen
den 25 maj 1941 (nr 251)
om varuskatt fogade varuförteckningen,
jämte i ämnet väckta motioner.

Interpellation om garantier mot oberättigade
inköp av jordbruksfastigheter.

Ordet lämnades på begäran till herr
THUN, EDVIN, som anförde: Herr talman!
Med stöd av Kungl. Maj ds kungörelse
nr 187 angående ändring i kungörelsen
den 17 juni 1948 (nr 330) rörande
tillämpning av lagen samma dag (nr
329) om inskränkning i rätten att förvärva
jordbruksfastighet, har lantbruksnämnden
i Uppsala län under innevarande
år beslutat meddela rätt för huvudintressenten
i Haga tegelbruk, disponenten
Arvid Lyckman, Enköping, att
förvärva i omedelbar anslutning till omförmälda
tegelbruk belägna Haga gård
i Svinnegarns socken.

Då efter vad jag erfarit, rätt delade
meningar synas råda bland enköpingsbygdens
lantbrukare beträffande vissa
avsnitt av de motiv som varit vägledande
för nämndens beslut i ifrågavarande
ärende, ställer man sig obetingat den

Nr 33.

Onsdagen den 28 november 1951.

Interpellation om garantier mot oberättigade inköp av jordbruksfastigheter.

frågan, om nu gällande lagbestämmelser
äga sådan utformning att lantbruksnämnderna
med stöd av de från berörda
instanser föreskrivna yttrandena, i
de fall då försäljning till icke jordbrukare
avses, utan alltför stora svårigheter
kunna fatta sina beslut.

Med anledning av det anförda anhåller
jag härmed om första kammarens
medgivande att till herr statsrådet och
chefen för jordbruksdepartementet få
framställa följande fråga.

Anser herr statsrådet att de för ifrågavarande
område nu gällande lagbestämmelserna
äro så utformade, att tillfredsställande
garantier föreligga för att
oberättigade inköp av jordbruksfastig -

heter i allmänhet ej kunna tänkas förekomma?
Om så ej är fallet, är herr statsrådet
villig medverka till sådan lagändring
att betryggande säkerhet vid försäljning
under ovan angivna former
kommer att ernås?

På gjord proposition medgav kammaren,
att frågavarande spörsmål finge
framställas.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4.43 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Stockholm 1951. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

513521