1951 FÖRSTA KAMMAREN Nr 32 (Riksdagens protokoll 1951:32)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1951 FÖRSTA KAMMAREN Nr 32

17—21 november.

Debatter m. in.

Tisdagen den 20 november. Sid.

Svar på interpellation av herr Nerman ang. underlätet beivrande
av visst brott ............................................ 4

Onsdagen den 21 november.

Professur i ekonomisk historia vid Lunds universitet ........... 8

Beskattningen av realisationsvinster m. m..................... 9

Utredning ang. sexualbrottslingars behandling 17

Straffet för homosexuell otukt ................................ 21

Interpellation av fru Sjöström-Bengtsson ang. polisens sekretessskyldighet
m. m........................................... 31

Samtliga avgjorda ärenden.

Onsdagen den 21 november.

Statsutskottets utlåtande nr 186, ang. inrättande av en professur i
ekonomisk historia vid Lunds universitet ....................

— nr 187, ang. studielån åt vissa flyktingstudenter ..............

— nr 188, ang. utredning rörande omskolning av vissa lärare . .

—- nr 189, ang. inrättande av en lekmannanämnd på skolans område

— nr 190, ang. medgivande till överskridande av viss anslagspost

i avlöningsstaten för kontrollstyrelsen 9

Bevillningsutskottets betänkande nr 62, ang. ändring i kommunalskattelagcn
in. in....................................... 9

1 Första hammarens protokoll 1951. Nr 32.

0G Gi Ci

Nr 32.

Innehåll.

Sid.

Bankoutskottets utlåtande nr 35, ang. pension åt städerskan vid riksbankens
huvudkontor Svea Arvida Johansson ........... 17

Första lagutskottets utlåtande nr 34, ang. utredning rörande sexualbrottslingars
behandling .................................. 17

— nr 35, ang. ändrad lydelse av 18 kap. 10 § 2 och 3 mom. strafflagen
.............. 21

Jordbruksutskottets utlåtande nr 45, ang. rörlig kredit åt Svenska
spannmålsaktiebolaget ...................................... 31

— nr 46, ang. statens stöd åt växt- och fruktträdsförädlingen m. m. 31

Lördagen den 17 november 1951.

Nr 32.

Lördagen den 17 november.

Kammaren sammanträdde kl. 2 eftermiddagen;
och dess förhandlingar leddes
av herr förste vice talmannen.

Justerades protokollet för den 10 innevarande
månad.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 353, till Konungen i anledning
av väckta imotioner om införande av
proportionellt valsätt vid landstingens
val av ledamöter och suppleanter i hushållningssällskapens
förvaltningsutskott.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
den av herr Ewerlöf m.
fl. väckta motionen, nr 535, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om investeringskonto för
skog, m. m.

Anmäldes och bordlädes

statsutskottets utlåtanden:

nr 186, i anledning av väckta motioner
om inrättande av en professur i
ekonomisk historia vid Lunds universitet; nr

187, i anledning av väckta motioner
om studielån med statlig kreditgaranti
åt vissa flyktingstudenter;

nr 188, i anledning av väckta motioner
om utredning rörande möjligheterna
att anordna en omskolning av vissa
lärare;

nr 189, i anledning av väckta motioner
om utredning av frågan oim inrättande
av en lekmannanämnd på skolans
område; samt

nr 190/, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om skatt vid tillverkning och import av
personbilar m. m., såvitt propositionen
avser medgivande till överskridande av
viss anslagspost i avlöningsstaten för
kontrollstyrelsen;

bevillningsutskottets betänkande nr
62, i anledning av Kungl. Majt:s proposition
med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 septem -

ber 1928 (nr 370), in. in., jämte i ämnet
väckta motioner;

bankoutskottets utlåtande nr 35, i anledning
av fullmäktiges i riksbanken
framställning om pension åt städerskan
vid riksbankens huvudkontor Svea Arvida
Johansson;

första lagutskottets utlåtanden:
nr 34, i anledning av väckt motion
om utredning angående förbättrade
möjligheter att behandla sexualbrottslingarna;
samt

nr 35, i anledning av väckt motion
om ändrad lydelse av 18 kap. 10 § 2
och 3 mom. strafflagen; ävensom

j ordbruksutskottets utlåtanden:
nr 45, med anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående rörlig kredit åt
Svenska spannmålsaktiebolaget; samt
nr 46, med anledning av väckta motioner
angående utredning om statens
stöd åt växt- och fruktträdsförädlingen
m. m.

Upplästes en till kammaren inkommen
ansökning, som jämte därvid fogat
läkarintyg var så lydande:

Till riksdagens första kammare.

Åberopande bifogade läkarintyg anhåller
jag om ledighet från riksdagsarbetet
under tiden 17/11—10/12 1951.

Stockholm den 17 november 1951.

G. Svärd.

Härmed intygas, att riksdagsman
Gunnar Svärd på grund av Bronchit. ac.
+ Gastrit. chron. är i behov av sjukledighet
den 17/11—den 10/12 1951.

Stockholm den 16/11 1951.

C. Sandberg,
leg. läkare.

Den begärda ledigheten beviljades.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 2.05 eftermiddagen.

In fidem
G. II. Berggren.

Nr 32.

Tisdagen den 20 november 1951.

Tisdagen den 20 november.

Kammaren sammanträdde kl. 4 eftermiddagen.

Herr Björck anmälde, att han åter infunnit
sig vid riksdagen.

Justerades protokollen för den 13 och
den 14 innevarande månad.

Ang. underlåtet beivrande av visst brott.

Herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet
ZETTERBERG, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att
vid detta sammanträde besvara herr
Nermans interpellation angående underlåtet
beivrande av visst brott, erhöll ordet
och anförde: Herr talman! Med kammarens
tillstånd har herr Nerman frågat,
om jag anser, att uttrycklig lag
under några förhållanden må få suspenderas,
om någon som utsatts för brott,
vilket kräver allmänt beivrande, av något
skäl icke önskar sådant beivrande.

Herr Nerman utgår i sin interpellation
från vissa uttalanden av Kejnekommissionen
i dess betänkande. Jag har naturligtvis
icke någon anledning att här
ingå på en diskussion av vad kommissionen
har uttalat i det ena eller andra
hänseendet. Härtill kommer att, såsom
torde vara känt för kammarens ledamöter,
kommissionens betänkande, så
snart detta förelåg färdigt, överlämnades
till riksåklagarämbetet och justitiekanslersämbetet
för de åtgärder som ankomma
på dessa ämbeten. Inom riksåklagarämbetet
liandlägges detta ärende av en
särskilt förordnad riksåklagare. Det är
uppenbarligen varken lämpligt eller i
god överensstämmelse med regeringsformen
att, medan vederbörande åklagarmyndigheter
sålunda ha ärendet under
prövning, i denna kammare upptaga en
debatt om någon särskild, i betänkandet
behandlad fråga.

Jag skall därför, herr talman, helt och

hållet bortse från det ur kommissionens
betänkande hämtade exempel, på
vilket herr Nerman bygger sin fråga,
och i stället försöka att direkt och
från mera allmänna utgångspunkter besvara
frågan. Vad som härvid bör klargöras
är ju, vilket inflytande på allmänt
åtal som rättsordningen tillerkänner
målsäganden.

Man brukar ur denna synpunkt indela
de olika brotten i tre grupper, nämligen
sådana som omedelbart falla under
allmänt åtal, sådana som i allmänhet
endast efter målsägandens angivelse höra
under allmänt åtal och slutligen sådana
som endast kunna bli föremål för enskilt
åtal.

Då brott hör under allmänt åtal, antingen
omedelbart eller efter skedd angivelse,
gäller att åklagaren också är
skyldig åtala — förutsatt naturligtvis
att det icke brister i fråga om bevisning
eller andra förutsättningar för åtals anställande.
Denna principiella ståndpunkt,
vilken brukar uttryckas så, att
åklagaren har absolut åtalsplikt, har i
vårt land långvarig hävd. Det ligger ju
också i öppen dag att denna princip har
vissa företräden, särskilt såsom grund
för rättssäkerhet och hävdande av allas
likhet inför lagen. Det bör emellertid
observeras att principen om absolut
åtalsplikt för åklagaren ingalunda är
den enda tänkbara lösningen på hithörande
problem. I andra länder, bl. a. i
Danmark och Norge, lämnar man åklagaren
möjlighet till ett friare bedömande
än hos oss. Och icke heller hos oss
upprätthålles principen utan undantag.
I vissa fall har sålunda åklagaren att
pröva icke blott om de lagliga förutsättningarna
för åtal föreligga utan även
om det ur allmänna synpunkter är lämpligt
att sådant kommer till stånd. En
sådan innebörd ha främst bestämmelserna
om åtalseftergift bl. a. i fråga om
vissa underåriga och i allmänhet beträffande
vissa ringare brott.

Tisdagen den 20 november 1951.

Nr 32.

Ehuru åklagaren alltså, då det gäller
brott som hör under allmänt åtal, i princip
har åtalsplikt och icke kan taga
hänsyn till målsägandens önskan i den
ena eller andra riktningen, måste man
dock beakta att målsägandens uppfattning
om gärningens beskaffenhet kan vara
av stor vikt och stundom är avgörande
för om brott föreligger eller ej. Detta
klargöres kanske lättast genom ett exempel,
och jag skall välja ett litterärt
sådant. Jag syftar på en berättelse av
Victor Hugo i boken »Samhällets olycksbarn».
Han berättar där om en nyss frigiven
galärfånge, som avvisades vart han
kom men till sist blev mottagen och fick
nattlogi hos en gammal biskop. Under
natten gav han sig emellertid i väg medförande
bordssilvret. Hans kringsmygande
väckte polisens uppmärksamhet,
han blev fasttagen och naturligtvis misstänkt
för att ha stulit bordssilvret. Men
när man kom med honom till biskopen,
förklarade denne, att han hade givit honom
bordssilvret, och han undrade varför
mannen icke tagit med sig silverljusstakarna,
tv dem hade han också fått.

Nu kan man naturligtvis säga att detta
exempel är något verklighetsfrämmande.
Det ger dock en antydan om själva problemställningen,
som är densamma vid
en hel rad av brottstyper. Man kan ta
andra exempel, som kanske ha mera
med det praktiska livet att göra. Det
blir t. ex. icke förfalskning, om man
skriver annans namn med dennes samtycke.
Det blir icke förskingring, om
man har ägarens samtycke att använda
pengarna. Och härvid gör det icke någon
skillnad, om gärningsmannen eventuellt
trodde att han överskred sin befogenhet
och begick ett brott. På grund
av den betydelse målsägandens inställning
alltså bär torde det ofta i praktiken
ställa sig så att dennes uppfattning av
gärningen är av väsentlig betydelse för
frågan om ett brott föreligger. Dessutom
förhåller det sig naturligtvis så,
att om en åklagare vill göra gällande
att ett påstått samtycke är eu efterhandskonstruktion,
så uppstår det ofta
stora svårigheter att föra bevisning därom
gentemot vad målsäganden anför.

Ang. underlätet beivrande av visst brottSvaret
på herr Nermans fråga är alltså
att målsägandens önskan har betydelse
för allmänt åtal allenast i sådana
fall, då lagen kräver angivelse av målsäganden
såsom ett villkor för åtals anställande,
och att den i andra fall saknar
betydelse. Därmed får man emellertid
icke sammanblanda att målsägandens
uppfattning om de händelser och gärningar,
till vilka åtalet hänför sig, kan
vara av den största vikt. Att, såsom herr
Xerman anför, uttrycklig lag icke får
suspenderas, vare sig på detta eller något
annat rättsområde, behöver ju knappast
sägas.

Herr NERMAN: Herr talman! Jag ber
att få tacka justitieministern hjärtligt för
hans upplysande svar, och jag har inte
mycket att yttra till det. En lekman bör
ju också vara försynt och försiktig och
inte inveckla sig i en juridisk diskussion
med en framstående jurist, allra helst
om denne är rättvisans högste vårdare
i landet.

Av justitieministerns svar utläser jag
emellertid, att i vårt land är åklagaren
skyldig att åtala för brott som omedelbart
faller under allmänt åtal, där fallet
är klart — och det är ju det fall jag
utgick ifrån. Det ligger, säger justitieministern,
också i öppen dag att denna
princip, vilken vi ha här i Sverige, har
vissa företräden i fråga om rättssäkerheten
och allas likhet inför lagen.

Att det sedan finns andra lösningar i
andra länder är en sak för sig. Däremot
hör det hit att det också i Sverige finns
möjlighet till åtalseftergift, som justitieministern
säger, »bl. a. i fråga om vissa
underåriga och i allmänhet beträffande
vissa ringare brott».

Denna möjlighet till åtalseftergift känner
jag till, men här var det nu inte
fråga om någon underårig och inte heller
om ringare brott, utan om ett mycket
grovt brott av en vuxen och mot en
av rikets högsta ämbetsmän. Justitieministern
åberopar en klassisk roman,
»Samhällets olycksbarn». Men jag tycker
inte att man i vårt fall har en motsvarighet
till den gamle gode biskopen i

Nr 32.

Tisdagen den 20 november 1951.

Ang. underlätet beivrande av visst brott.
Hugos sociala tendensroman. Historien
om honom och galärslaven är mycket
känslig och vacker, men där var det en
bestulen biskop som undanröjde möjligheten
för myndigheterna att straffa
tjuven genom att säga, att denne hade
fått som gåva det i realiteten stulna
bordssilvret. Det är väl ändå eu helt annan
sak än att åtal inhiberas för ett
klart och mycket allvarligt brott, som
enligt lagen ovillkorligen skall föranleda
åtal, även om målsägaren inte önskar
det. Även om vi alla skulle vilja se den
biskopliga, eller gärna den ministerielltreligiösa
godheten, genomsyra samhället,
tror jag inte att justitieministern
själv vågar ge den vitsord i dag som
praxis inom sitt förvaltningsområde, det
svenska rättssamhället. Justitieministern
bär också känt att exemplet verkar, som
han säger, något verklighetsfrämmande.
Han anför därför också ett annat exempel,
nämligen att någon har tillåtit sig
att skriva en annans namn med dennes
samtycke — det anses inte som förfalskning.
Jag vet inte, om det exemplet riktigt
passar i detta sammanhang, men jag
skall inte ge mig in på någon debatt
härom.

Till sist förklarar justitieministern
fullkomligt klart: »Svaret på herr Nermans
fråga är alltså, att målsägarens
önskan har betydelse för allmänt åtal
allenast i sådana fall, då lagen kräver
angivelse av målsäganden såsom ett villkor
för åtals anställande, och att den i
andra fall saknar betydelse. — — —
Att —--uttrycklig lag icke får sus penderas,

vare sig på detta eller något
annat rättsområde, behöver ju knappast
sägas.»

Det är gott att höra, och något annat
svar hade jag naturligtvis aldrig väntat
från den svenska rättsstatens justitieminister.
Uttryckligen anbefallt åtal har
emellertid inhiberats. Det var det som
undersökningskommissionen hade anmärkt
på och som jag fann oroande och
därför tillät mig påtala i min interpellation.

Nu säger justitieministern, att han
inte vill ta upp någon debatt i det speciella
fallet, då ju kommissionens be -

tänkande har överlämnats till riksåklagarämbetet
och justitiekanslersämbetet
»för de åtgärder som ankomma på dessa
ämbeten». Det finner jag fullt riktigt,
och justitieministerns klara svar om
åtalsskyldigheten fattar jag innebära, att
han finner det självklart att uraktlåtenheten
i det berörda fallet medför åtal
mot den åklagare som av olaga hänsyn
här har brustit i sill klara ämbetsplikt.

Herr statsrådet ZETTERBERG: Herr
talman! Jag hade egentligen inte tänkt
säga något mera, men i anledning av
herr Nermans sista uttalande vill jag
erinra om vad jag framhöll i interpellationssvaret,
nämligen att kommissionens
betänkande i alla dess delar är överlämnat
till de högsta åklagarmyndigheterna
i landet. Jag har erfarit, att bl. a. just
den fråga, som herr Nerman berörde, är
föremål för övervägande av den särskilt
förordnade riksåklagaren. Han bär emellertid
ännu inte fattat ståndpunkt i frågan.
Jag vet alltså inte, till vilket resultat
han kommer, och det kan väl inte
heller herr Nerman veta. Såsom jag också
påpekat, tror jag det är lämpligt, för
att inte säga nödvändigt, att vi inte göra
några kommentarer till fallet, medan det
är under utredning av landets högsta
åklagarmyndighet.

Herr HERLITZ: Herr talman! Jag delar
fullkomligt herr justitieministerns
mening i fråga om vad som vid detta
tillfälle bör diskuteras eller ej i denna
kammare. Då emellertid herr Nerman
här har uttalat, att i det fall han berörde
förelåg ett klart brott, och då det
möjligen kan antagas, att han för detta
sitt omdöme har velat finna ett stöd i
Kejnekommissionens utlåtande, känner
jag mig föranlåten att påpeka, att Kejnekommissionen
icke har uttalat sig därom.
Den har sagt, att det är tveksamt,
huruvida ett utpressningsförsök förelåg,
och skriver: »Mera tveksamt är om fru
Svenssons syfte varit att skaffa sig pengar.
Med hänsyn till makarna Svenssons
nödläge bär man anledning antaga, att

Tisdagen den 20 november 1951.

Nr 32.

ett sådant syfte förelegat.» Detta innefattar
inte något bestämt omdöme om
hennes gärning. Kommissionen har heller
icke uttalat något omdöme om huruvida
åtal mot henne bort anställas. Kommissionen
har uteslutande sagt, att skäl
kunde ha funnits att företaga en förundersökning,
vilket ju ingalunda förutsätter
visshet om att ett brott begåtts,
och även i det hänseendet har kommissionen
uttalat, att den har funnit det naturligt,
att icke en sådan igångsattes.

Utan att som sagt ha velat taga upp
någon debatt i sak har jag velat klarlägga
denna utgångspunkt.

Herr NERMAN: Herr talman! Jag har
ingenting att tillägga annat än det, att
jag hoppas, att vederbörande tillförordnade
åklagare får taga del av de ord,
som har uttalats av justitieministern
både i hans interpellationssvar och i
hans replik.

Herr FORSLUND: Herr talman! Förlåt
att jag blandar mig i denna debatt! Jag
vill emellertid, att till dagens protokoll
åtminstone måtte uttalas en förvåning
över att en bär i kammaren högt aktad
ledamot nu är missnöjd med och påtalar,
att en olycklig kvinna inte har
blivit åtalad. Det verkar, som om interpellanten
är i stark utveckling mot mera
brutala tankebanor än jag hade väntat.

överläggningen ansågs härmed slutad.

Ang. underlätet beivrande av visst brott.

Föredrogos och bordlädes ånyo statsutskottets
utlåtanden nr 186—190, bevillningsutskottets
betänkande nr 62,
bankoutskottets utlåtande nr 35, första
lagutskottets utlåtanden nr 34 och 35
samt jordbruksutskottets utlåtanden nr
45 och 46.

Herr talmannen anmälde, att till kammaren
överlämnats -följande Kungl.
Maj:ts propositioner, vilka nu var för
sig föredrogos och lades på bordet:

nr 228, angående anslag å tilläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1951/52
till avskrivning av nya kapitalinvesteringar; nr

229, med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av § 2 förordnigen
den 3 augusti 1929 (nr 256) om
Svenska bostadskreditkassan och om bostadskreditföreningar,
m. m.; samt
nr 230, med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av den vid
förordningen den 25 maj 1941 (nr 251)
om varuskatt fogade varuförteckningen.

Anmäldes och bordlädes en av herr
Cassel under sammanträdet till herr talmannen
avlämnad motion, nr 536, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till förordning angående
ändrad lydelse av av den vid förordningen
den 25 maj 1941 (nr 251) om
varuskatt fogade varuförteckningen.

Kammarens sammanträde avslutades
kl. 4.20 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Nr 32.

Onsdagen den 21 november 1951.

Onsdagen den 21 november.

Kammaren sammanträdde kl. 11 förmiddagen.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr 228,
angående anslag å tilläggsstat I till riksstaten
för budgetåret 1951/52 till avskrivning
av nya kapitalinvesteringar.

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr
229, med förslag till förordning angående
ändrad lydelse av § 2 förordningen
den 3 augusti 1929 (nr 256) om
Svenska bostadskreditkassan och om bostadskreditföreningar,
in. m.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition
nr 230, med förslag till förordning angående
ändrad lydelse av den vid förordningen
den 25 maj 1941 (nr 251)
om varuskatt fogade varuförteckningen.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
herr Cassels motion, nr
536, i anledning av Kungl. Majrts proposition
med förslag till förordning angående
ändrad lydelse av den vid förordningen
den 25 maj 1941 (nr 251)
om varuskatt fogade varuförteckningen.

Om inrättande av en professur i ekonomisk
historia vid Lunds universitet.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 186, i anledning av väckta motioner
om inrättande av en professur i
ekonomisk historia vid Lunds universitet.

I två likalydande motioner, väckta den
ena inom första kammaren av herrar
Andrée och Elmgren (1:135) och den
andra inom andra kammaren av herrar

Netzcn och Jönsson i Lund (11:94),
hade yrkats, att riksdagen måtte besluta
att hos Kungl. Maj:t hemställa om förslag
till inrättandet av professur i ämnet
ekonomisk historia vid Lunds universitet.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att motionerna 1:135 och II: 94
icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Herr ANDRÉE: Herr talman! Riksdagen
beslöt år 1947 på Kungl. Maj:ts förslag
att från och med budgetåret 1947/
48 preceptorsbefattningar skulle inrättas
i ämnet ekonomisk historia vid universiteten
i Uppsala och Lund. Genom
beslut d,en 8 maj 1948 bemyndigades
kanslern för rikets universitet att fastställa
den undervisnings- och examinationsskyldigliet,
som skulle åligga envar
av preceptorerna vid nämnda universitet,
och den 15 juni 1951 har Kungl.
Maj :t förordnat, att ekonomisk historia
skall vara examensämne inom de filosofiska
fakulteterna vid universiteten i
Uppsala och Lund samt vid Göteborgs
högskola med vederbörande preceptor
som examinator.

Utskottet skriver i sitt utlåtande, att
genom de sålunda vidtagna åtgärd<erna
de i motionerna påtalade, tidigare rådande
olägenheterna i huvudsak synas
ha eliminerats. Beträffande Lund är detta
utskottets uttalande felaktigt. Det förhåller
sig nämligen på det sättet att än
i dag, i november 1951, har preceptor
icke någon examinationsrätt, till stort
förfång för de studenter, som äro intresserade
av att studera ekonomisk historia.
Det har, såsom också framgår av
motionerna, bedrivits en förhalningspolitik
inom vederbörande sektion och av
universitetsmyndigheterna i Lund, som
inneburit att man under tiden från år
1947 och till november 1951 icke ordnat

Onsdagen den 21 november 1951.

Nr 32.

Ang.

denna fråga. För egen del anser jag,
herr talman, att detta ämne i våra dagar,
ur i varje fall samhällets synpunkt,
är av mycket stor betydelse, och det är
därför önskvärt att det på detta område
sker en förändring. Jag är tacksam
för att utskottet uttalat en reprimand
beträffande handläggningen vid Lunds
universitet av detta ärende.

Utskottet slutar med att säga, att enligt
vad utskottet har sig bekant har
Lunds universitet i sina anslagsäskanden
för nästa budgetår gjort framställning
om att preceptorsbefattningen i ekonomisk
historia vid universitetet skulle
förändras till professur. En sådan anordning
vore riktig ur alla synpunkter,
bland annat därför att detta viktiga ämne
faktiskt, som man har sett, eljest kan
hållas tillbaka på grund av att preceptorn
inte bär säte och stämma i sektionen
och således inte kan tillvarata de
studerandes och sitt ämnes intressen.
Det är riktigt att universitetsmyndigheterna
i Lund ha föreslagit, att preceptorsbefattningen
skall ändras till en professur,
men jag kan meddela, att universitetsmyndigheterna
satt denna profgssur
så långt ned på önskelistan att alla
förutsättningar saknas för att det skall
bli någon professur i ekonomisk historia
till nästa år, om ecklesiastikministern
och Kungi. Maj :t skola följa universitetsmyndigheterna.

Jag vill, herr talman, inte yrka bifall
till motionen, utan jag har med detta anförande
endast för de myndigheter, som
i fortsättningen skola handlägga detta
ärende, velat klargöra dels vad som hittills
förevarit och dels hur viktigt det
är att det sker en förändring. Det är i
högsta grad önskvärt att detta ämne vid
Lunds universitet får cn ordinarie professur.

I herr Andrées yttrande instämde herrar
Elmgren, IVistrand och Hjalmar
Nilsson.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

beskattningen av realisationsvinster m. m.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

187, i anledning av väckta motioner
om studielån med statlig kreditgaranti
åt vissa flyktingstudenter;

nr 188, i anledning av väckta motioner
om utredning rörande möjligheterna
att anordna eu omskolning av vissa
lärare;

nr 189, i anledning av väckta motioner
om utredning av frågan om inrättande
av en lekmannanämnd på skolans
område; samt

nr 190, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om skatt vid tillverkning och import av
personbilar m. m., såvitt propositionen
avser medgivande till överskridande av
viss anslagspost i avlöningsstaten för
kontrollstyrelsen.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Ang. beskattningen av realisationsvinster
m. m.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 62, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändring i kommunalskattelagen den
28 september 1928 (nr 370), in. m., jämte
i ämnet väckta motioner.

I en den 30 mars 1951 dagtecknad,
till bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 170, hade Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen
fogade förslag till

1) lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370);

2) förordning angående upphävande
av förordningen den 23 maj 1947 (nr
210) om skattefrihet i vissa fall för realisationsvinst
vid expropriation m. m.;
samt

3) förordning angående beräkning av
statlig inkomstskatt för ackumulerad inkomst.

Till utskottets behandling hade hänvisats
följande i anledning av propositionen
väckta motioner, nämligen

Nr 32.

Onsdagen den 21 november 1951.

Ang. beskattningen av realisationsvinster

A) de likalydande motionerna I: 506
av herrar Mannerskantz och Lundgren
samt II: 647 av herrar Edström och
Braconier;

B) de likalydande motionerna I: 507
av herr Spetz m. fl. och II: 646 av herr
Nitsson i Svalöv in. fl.;

C) motionen II: 608 av fru Gärde Widemar;
samt

D) motionen II: 648 av herr Fagerholm.

Till behandling i detta sammanhang
hade utskottet jämväl upptagit följande
vid riksdagens början väckta motioner,
nämligen

a) de likalydande motionerna 1:56
av herrar Domö och Näsgård samt II:
83 av herrar Hedlund i Rådom och
Staxäng;

b) de likalydande motionerna I: 88
av herr Spetz samt II: 121 av herrar
Utbult och Svensson i Ljungskile; samt

c) de likalydande motionerna I: 211
av herrar Cassel och Lundqvist samt
II: 281 av herrar Dickson och Braconier.

Utskottet hade i det nu föreliggande
betänkandet på åberopade grunder
hemställt,

A) att riksdagen måtte, med förklarande
att Kungl. Maj :ts förevarande
proposition nr 170 icke kunnat av riksdagen
oförändrad bifallas,

1) för sin del antaga det vid propositionen
fogade förslaget till lag om
ändring i kommunalskattelagen den 28
september 1928 (nr 370) med den ändring
av punkten 5 av anvisningarna till
29 §, som under punkten angivits;

2) antaga det vid propositionen fogade
förslaget till förordning angående
upphävande av förordningen den 23
maj 1947 (nr 210) om skattefrihet i vissa
fall för realisationsvinst vid expropriation
m. m.; samt

3) antaga det vid propositionen fogade
förslaget till förordning angående
beräkning av statlig inkomstskatt för
ackumulerad inkomst med de ändringL

m. m.

ar av 1, 2, 3 och 4 §§ samt anvisningarna
till 1 § ävensom ikraftträdandebestämmelserna,
som framginge av ett under
denna punkt infört författningsför slag; B)

att riksdagen måtte, i anledning
av de likalydande motionerna 1:56 av
herrar Doonö och Näsgård samt 11:83
av herrar Hedlund i Rådom och Staxäng,
i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att Kungl. Maj:t ville, med beaktande
av vad i betänkandet anförts, för
riksdagen framlägga förslag till bestämmelser
angående beräkning av statlig
inkomstskatt för ackumulerad inkomst
vid avyttring av skog utan samband
med avyttring av marken; samt

C) att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 88
av herr Spetz samt II: 121 av herrar Utbult
och Svensson i Ljungskile,

2) de likalydande motionerna 1:211
av herrar Cassel och Lundqvist samt II:
281 av herrar Dickson och Braconier,

3) de likalydande motionerna 1:506
av herrar Mannerskantz och Lundgren
samt 11:647 av herrar Edströan och
Braconier,

4) de likalydande motionerna 1:507
av herr Spetz m. fl. och II: 646 av herr
Nilsson i Svalöv in. fl.,

5) motionen 11:608 av fru Gärde Widemar
samt

6) motionen 11:648 av herr Fagerholm,

måtte, i den mån de icke kunde anses
besvarade genom vad utskottet förut
anfört och hemställt, av riksdagen lämnas
utan åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Vetander, Ebbe Ohlsson och Hagberg i
Malmö, vilka på anförda skäl ansett, att
utskottet bort under A hemställa, att
riksdagen måtte, med förklarande att
Kungl. Maj:ts förevarande proposition
nr 170 icke kunnat av riksdagen oförändrad
bifallas ävensom i anledning av
de likalydande motionerna 1:506 av
herrar Mannerskantz och Lundgren
samt 11:647 av herrar Edström och
Braconier,

Onsdagen den 21 november 1951.

Nr 32.

Ang. beskattningen av realisationsvinster m. ni.

1) för sin del antaga det vid propositionen
fogade förslaget till lag om
ändring i kommunalskattelagen den 28
september 1928 (nr 370) med de ändringar
av 35 § 2 mom. och punkten 5
av anvisningarna till 29 §, som i reservationen
angivits;

2) ---(lika med utskottet);

3) ----(lika med utskottet).

I förslaget till lag om ändring i kommunalskattelagen
voro de båda första
styckena av 35 S 2 mom. så lydande;

(i Kungl. Maj:ts förslag:) (i reservanternas förslag:)

2 mom. Till intäkt som i 1 mom. avses räknas, i den omfattning nedan sägs.
vinst å icke yrkesmässig avyttring av fast eller lös egendom, som förvärvats
genom köp, byte eller därmed jämförligt fång och varit i den skattskyldiges ägo
under nedan angiven tid (realisationsvinst).

Har egendom, som skattskyldig erhållit
såsom gåva av make eller skyldeman,
av givaren förvärvats genoan fång,
som ovan sägs, skall frågan om och i
vad mån skattepliktig realisationsvinst
skall anses föreligga bedömas med hänsyn
till sistnämnda fång. Motsvarande
skall gälla om make vid bodelning i anledning
av andra makens död erhållit
egendom, som förstnämnde make före
äktenskapets ingående eller under äktenskapet
förvärvat genom köp, byte
eller därmed jämförligt fång, eller om
make vid bodelning av annan anledning
än andra makens död erhållit
egendom, som någondera maken före
äktenskapets ingående eller under äktenskapet
förvärvat genom köp, byte
eller därmed jämförligt fång.

Har egendom, som skattskyldig erhållit
såsom gåva av make eller skyldeman,
av givaren förvärvats genom fång,
som ovan sägs, skall frågan om och i
vad mån skattepliktig realisationsvinst
skall anses föreligga bedömas med hänsyn
till sistnämnda fång. Motsvarande
skall gälla, om make vid bodelning i anledning
av äktenskapets upplösning erhållit
egendom, som han före äktenskapets
ingående eller under äktenskapet
förvärvat genom köp, byte eller därmed
jämförligt fång, eller om make vid bodelning
av annan anledning än äktenskapets
upplösning erhållit egendom,
som någondera maken före äktenskapets
ingående eller under äktenskapet
förvärvat genom köp, byte eller därmed
jiimförligt fång.

Herr VELANDER: Herr talman! Den
föreliggande propositionen har i olika
avseenden givit anledning till tillfredsställelse.
Den löser åtskilliga spörsmål,
som ofta och i skilda sammanhang sysselsatt
riksdagen och dess bevillningsutskott.
Den klarlägger därtill en del
intressanta problemställningar. Att den
dock inte tagit slutlig ställning till vissa
spörsmål, som berörts i propositionen
och i vissa därtill knutna motioner, är
riktigt, men detta förhållande är inte
ägnat att förta den allmänna inställning
till propositionen, varåt jag givit uttryck.
Bevillningsutskottet har också vid
sitt ställningstagande till de olika spörsmålen
inlåtit sig på eu del uttalanden
och rekommendationer, som måste betecknas
såsom betydelsefulla och av
stort intresse.

Bevillningsutskottet har bland annat
tagit upp frågan — vilken för övrigt
framförts motionsledes — om realisationsvinstbeskattningens
anpassning till
penningvärdets fall. Utskottet understryker,
att detta problem är betydelsefullt
särskilt i tider av starkt fallande penningvärde,
men anser, eftersom frågan
gäller icke endast realisationsvinster
»utan i minst lika hög grad alla andra
slags inkomster», att densamma bör utredas
i ett större och vidare sammanhang.
Jag vill till detta bevillningsutskottets
uttalande gärna knyta den förhoppningen,
att finansministern utan
onödigt dröjsmål skall se till att dessa
rekommendationer fullföljas.

En annan viktig fråga, som inte genom
propositionen fått sin lösning, är
frågan om vidgad rätt till avdrag för

Nr 32.

Onsdagen den 21 november 1951.

Ang. beskattningen av realisationsvinster m. m.

realisationsförlust. Departementschefen
liar gått förbi denna fråga under hänvisning
främst till den omfattande arbetsbörda,
som tynger taxeringsorganisationen.
Eljest förelåg ju ett förslag från
1944 års allmänna skattekommitté, som,
såvitt jag förstår, erbjöd en god lösning
i detta hänseende. Det är också klart,
att rätten till avdrag för realisationsförluster
måste korrespondera mot beskattningen
av realisationsvinster, och detta
inte blott formellt utan även reellt. Den
skattskyldige måste sättas i tillfälle att
komma i åtnjutande av de avdrag i förevarande
hänseende, som allmänt anses
vara berättigade.

Utskottet finner också för sin del införandet
av en vidgad avdragsrätt för
realisationsförlust påkallat samt uttalar,
att det är uppenbart, att en skattskyldig
icke bör berövas en avdragsrätt, till vilken
han är i princip berättigad, enbart
av den anledningen, att den skulle medföra
ett merarbete för taxeringsmyndigheterna.
Utskottet uttalar vidare, att problemet
bör upptagas till förnyad prövning,
och anser utskottet önskvärt, att
detta sker i samband med den allmänna
översyn av beskattningsreglerna, som nu
vidtages av 1950 års skattelagssakkunniga.
Jag vill starkt understryka, att det
måste vara en angelägenhet av vikt, att
denna prövning i avsedd ordning kommer
till stånd.

Beträffande propositionens förslag om
lindring i den statliga inkomstskatten å
s. k. ackumulerad inkomst har reformen
i fråga om inkomst av skogsbruk begränsats
till att avse endast intäkt av
skog i samband med avyttring av marken.
Utskottet anser emellertid, att man
inte kan stanna med detta utan att denna
rätt måste utsträckas till att omfatta
inkomst av skogsbruk även i andra sammanhang.
Utskottet har emellertid menat,
att den på riksdagens bord liggande
propositionen om insättande för skogsbrukets
vidkommande av vissa inkomstbelopp
på spärrkonto för de närmaste
två åren skulle onödiggöra den utjämning
i beskattningsväg, som man siktar
till att nå genom beskattningen av ackumulerad
inkomst. Utskottet förordar

emellertid, att frågan om den utvidgade
rätt, som jag i mitt resonemang här tagit
sikte på, skall lösas, innan tiden för
spärrkontoavsättningarna av skogsbrukets
inkomster utlöpt. Även om jag för
min del anser, att frågan hade varit mogen
för ett avgörande i nu förevarande
sammanhang — det är ju inte någon ny
fråga, utan vi ha sysslat med den sedan
årtionden tillbaka — har jag kunnat
böja mig inför utskottets ställningstagande
och ansluta mig till dess förslag.
Detta har dock skett i den förhoppningen,
att utskottets inställning verkligen
kommer att fullföljas från Kungl. Maj:ts
sida.

En skönhetsfläck skulle jag vilja kalla
propositionens förslag, och även utskottets,
i fråga om utsträckningen av den
nu gällande tidsgränsen för realisationsvinstbeskattningen
vid avyttring av vattenkraft
från tio till femton år. Propositionens
inställning på denna punkt
bottnar ju i den uppfattningen, att det
på detta område skulle förekomma en
viss spekulation och att man räknar med
en sådan även i fortsättningen. Frågan
härom ha vi diskuterat här i riksdagen
vid flera tillfällen, särskilt år 1943, och
man vågar nog fälla det omdömet, att
basen för en sådan spekulation undan
för undan har krympt samman och detta
i så hög grad, att något utrymme för
spekulationer i förevarande hänseende
knappast längre kan anses föreligga. Det
finns snart icke längre någon vattenkraft,
som inte är placerad på fasta händer.

Jag har inom utskottet ställt avslagsyrkande
på propositionens förslag i antytt
hänseende. Då jag emellertid anser,
att läget är sådant, att förslaget vid
ett realiserande därav kommer att stanna
på papperet, eftersom med mitt sätt
att se det inte finns något utrymme eller
i varje fall inte något nämnvärt utrymme
för spekulationer på detta område,
har jag ansett mig sakna anledning
att fullfölja min avvikande mening beträffande
propositionens förslag på denna
punkt. Jag vill dock framhålla, att
flertalet remissinstanser ha varit av samma
mening som jag här hävdat. Det har

Onsdagen den 21 november 1951.

Nr 32.

Ang.

därför också ansetts önskvärt, att man
inte skulle inlåta sig på någon utvidgning
av tidsgränsen för realisationsvinstbeskattningen
beträffande vattenkraft.

Man talar ju om, särskilt när det gäller
ekonomisk lagstiftning, att den inte
bör förlänas återverkande kraft. I detta
fall har man — och jag fäster kammarens
uppmärksamhet därpå — såväl från
Kungl. Maj:ts som från utskottets sida
skilt sig alltför lättvindigt från denna
princip. En innehavare av vattenrätt,
som exempelvis i december månad i år
innehaft denna vattenrätt i tio år, kan avyttra
den utan att drabbas av någon realisationsvinstbeskattning.
Men om tioårsperioden
utlöper först i januari månad
nästa år, kommer det att dröja ytterligare
fem år, innan han fritages från
skyldighet att utgöra realisationsvinstbeskattning,
för den händelse han avyttrar
sin vattenrätt med vinst. Detta måste
vara ett utslag av en inställning, som
jag vill beteckna såsom motsatsen till
prineip, något som man inte utan reaktion
bör finna sig i. Man har också tagit
så lättvindigt på spörsmålet härom, att
man över huvud taget inte ansett sig
böra säga någonting om detsamma vare
sig i propositionen eller i utskottets betänkande.

Härmed har jag, herr talman, kommit
fram till reservationen, som berör det
förhållandet att enligt propositionen och
utskottsmajoritetens förslag egendom,
som tillfaller make vid bodelning, i fråga
om realisationsvinstbeskattning behandlas
olika för det fall att bodelningen
ägt rum på grund av andra makens
död och för det fall att bodelningen skett
i anslutning till äktenskapets upplösning
av annan anledning. Reservanterna
finna denna ståndpunkt något egendomlig
och mena, att det knappast kan betraktas
såsom realistiskt att skatta åt
någon rädsla för spekulation i samband
med egendoms övergång vid bodelning
på grund av äktenskapets upplösning av
annan anledning än makes frånfiille. Det
skulle ju betyda, att makarna redan vid
äktenskapets ingående spekulerat i icke
blott att äktenskapet skulle upplösas, och

beskattningen av realisationsvinster m. m.
detta inom relativt kort tid, utan även
att skiftet av makarnas bo i anslutning
därtill skulle genomföras i viss ordning
eller på visst sätt. Reservanterna tro inte,
att någon risk för sådan spekulation föreligger,
och anse därför, att grunderna
för realisationsvinstbeskattningen böra
förbli desamma vare sig äktenskapet
upplöses genom den ena makens död eller
av annan anledning.

I anslutning till dessa mina erinringar,
herr talman, ber jag att få yrka bifall
till den vid utskottets betänkande fogade
reservationen.

Häri instämde herr Mannerskantz.

Herr SJÖDAHL: Herr talman! Herr
Velander har väsentligen understrukit
vissa uttalanden, som utskottet gjort, och
jag har inte någon anledning att motverka
hans avsikter i det avseendet. Men
herr Velander uttryckte sig nog på en
punkt — han ställde efter vad jag uppfattade
på den punkten inte något direkt
yrkande — ändå litet olämpligt i fråga
om utskottets arbete. Herr Velander har
ju full rätt att säga, att i den och den
lagstiftningen kan den och den saken
anses utgöra en skönhetsfläck — herr
Velander använde detta uttryck när det
gällde de skärpta bestämmelserna beträffande
realisationsvinstbeskattningen av
vattenkraft — men han sade samtidigt
att utskottet behandlat denna fråga lättvindigt.

Jag vill till herr Velander säga, att utskottet
på denna punkt hade att stödja
sig på ett enigt kommittébetänkande, vilket
appellerade till uttalanden från två
föregående lagstiftningstillfällen, då det
ansetts att de åtgärder, som då vidtogos
mot spekulation beträffande vattenkraft
i form av en kontroll av överlåtelsen och
i form av en utvidgning av expropriationsrätten,
ändock borde kompletteras
med en bestämmelse om en utvidgad
beskattning av realisationsvinster när
det gäller vattenkraft. Denna mening har
visserligen i en del remissyttranden bestritts,
men den liar dock gång på gång
framförts av de mest sakkunniga instan -

Nr 32.

Onsdagen den 21 november 1951.

Ang. beskattningen av realisationsvinster
ser, speciellt av kommittéerna och därvidlag
också av 1944 års allmänna skattekommitté,
som var enhällig på denna
punkt.

Det är dessa uttalanden som utskottet
stödjer sig på, då utskottet tillstyrker en
utvidgning i detta avseende. Jag tycker
inte det är så lättvindigt. Det lättvindiga
skulle möjligen ligga däri att utskottet
inte upprepat allt vad som tidigare
är sagt av sakkunniga i denna fråga,
men jag tror nog att kammaren håller
utskottet räkning för den saken.

Herr Velander ställde emellertid ett
yrkande om bifall till den av honom
jämte ett par andra ledamöter av utskottet
vid betänkandet fogade reservationen.
Utskottet har i anslutning till den
''kungl. propositionen föreslagit en viss
begränsning av skattefriheten, när det
gäller realisationsvinst, vid gåva och
bodelning. Speciellt vid gåva har det visat
sig att missbruk förekommit, och
det har inte heller bestritts av herr Velander.
Men det har också varit uppenbart,
att folk vid bodelning genom vissa
manipulationer kunnat komma undan en
realisationsvinstbeskattning. Givetvis ha
dessa manipulationer varit mera lockande
ju större vinstmöjligheterna varit.

Utskottet har på denna punkt i anslutning
till den kungl. propositionen
och kommittébetänkandet föreslagit, att
undantag från reglerna om skatt för realisationsvinst
skulle göras vid förvärv
genom bodelning, när äktenskapet upplöses
genom dödsfall. Man räknar med
att det då näppeligen kan förekomma
några manipulationer. Men när äktenskapet
upplöses av andra skäl bar man
inte velat göra ett dylikt undantag. Nu
förekommer det ju här i landet, vilket
väl också herr Velander har sig bekant,
åtskilliga fall av äktenskapsupplösning,
och många av dem äro, tycker en iakttagare,
föranledda av de mest lättvindiga
orsaker — här är det nog större
skäl att använda ordet lättvindig! På
grund av denna löslighet är det inte
otänkbart — även om jag hoppas att det
är mycket sällsynt — att två makar,
om ändå äktenskapet håller på att brista,
vidtaga en äktenskapsupplösning, om

m. m.

man därigenom skulle kunna uppnå avsevärda
vinster.

Detta har dock inte för kommittén,
som diskuterat denna sak. och inte heller
för utskottet varit bestämmande, utan
det bestämmande har varit'' att vid ett
äktenskaps upplösning på grund av
skilsmässa — under förutsättning att
båda kontrahenterna varit väl begåvade
med vad till denna världens förmåner
hör — manipulationer kunna förekomma
vid bodelningen varigenom mannen
övertar hustruns och hustrun mannens
egendom, om man genom denna korsning
har möjlighet att slippa undan en
realisationsvinstbeskattning. När människorna
äro så funtade, som de ha visat
sig vara då det gäller att slippa undan en
beskattning, är det ju inte uteslutet att
man skulle kunna använda en äktenskapsupplösning
för en dylik transaktion.
Något sådant vill förmodligen inte
herr Velander ge ens ett finger åt — det
vare mig långt ifrån att tro det — men
genom sitt förslag öppnar han trots allt
möjligheter för dylika manipulationer,
vilka utskottet i anslutning till Kungl.
Maj :ts och kommitténs förslag velat förhindra.

Jag yrkar, herr talman, bifall till utskottets
förslag oförändrat.

Herr NÄSGÅRD: Herr talman! Herr
Domö och jag ha vid riksdagens början
väckt en motion, som behandlats i föreliggande
utskottsutlåtande. Den syftade
till att skapa investeringsfonder för
skogsbruket. Vi tänkte oss att utskottet
skulle behandla motionen i så god tid
under riksdagen, att en skrivelse till
Kungl. Maj:t hade kunnat avlåtas med
begäran om ett förslag i ämnet om möjligt
redan i år. Nu har ju utskottet legat
på motionen, och förhållandena ha förändrats
i åtskilliga avseenden. Utskottet
tillstyrker i alla fall en skrivelse till
Kungl. Maj:t med begäran om förslag i
ärendet, och jag för min del har under
nuvarande förhållanden inte någonting
att invända mot vad utskottet skrivit.
Jag antar att herr Domö också är relativt
nöjd.

Onsdagen den 21 november 1951.

Nr 32.

Ang. beskattningen av realisationsvinster m. m.

Utskottet erinrar i sitt betänkande om
propositionen nr 225, som nyligen lagts
fram för riksdagen, med förslag till lag
om investeringskonto för skog. Enligt
denna proposition skola 25 procent av
köpeskillingen för skogen, beräknad efter
rotvärdet, insättas på ett dylikt investeringskonto
och steriliseras under
fem år, varvid dock efter två år uttag
kan få göras för skogsvårdsändamål.

Jag är ense med utskottet om att det
i och med tillkomsten av dessa bestämmelser
knappast är behövligt att just nu
åstadkomma den komplettering, som ett
realiserande av vår motion skulle innebära.
Men jag måste tillägga att förutsättningen
är att Kungl. Maj :ts proposition
nr 225 blir antagen av riksdagen utan
förändringar, och med förändringar syftar
jag närmast på de motioner om
skärpning som väckts och vilka jag anser
vara i hög grad fientliga mot skogsbruket.

Jag räknar alltså med att Kungl. Maj :ts
proposition rörande investeringskonto
för skog blir antagen i oförändrat skick,
och det är under den förutsättningen,
herr talman, som jag här yrkar bifall till
utskottets förslag.

Herr VELANDER: Herr talman! Jag
nödgas bekänna, att jag i mitt tidigare
anförande begagnade ett så vanvördigt
ord som »lättvindigt». Jag anknöt emellertid
inte den karakteristiken till utskottets
sätt att behandla sakfrågan om
utsträckning av tidsgränsen för realisationsvinstbeskattningen
i fråga om vattenkraft
utan till det förhållandet att
man här utan att säga ett ord därom vare
sig i propositionen eller i betänkandet
förlänade bestämmelserna därom och
detta i mycket hög grad retroaktiv verkan.
Och från den utgångspunkten är jag
inte benägen att mildra karakteristiken
därav.

I sak framhåller herr Sjödahl, att de
sakkunniga fallit tillbaka på uttalanden,
gjorda av tidigare utredningar. Den i
propositionen åberopade, år 1943 slutförda
utredningen, vars uppfattning spelat
en mycket stor roll i diskussionen om

dessa ting, har dock varit utsatt för
stark kritik. Jag vill inte falla tillbaka
på ett sådant omdöme som att dess ståndpunkt
saknade grund, men från olika
håll har dock hävdats den uppfattningen,
att utredningens ståndpunkt var
ganska verklighetsfrämmande med hänsyn
till hithörande förhållanden på vattenkraftens
område.

När herr Sjödahl söker uppbringa något
skäl mot reservanternas uppfattning
i fråga om den olika behandlingen av
egendom, som vid bodelning i anledning
av ena makens död och äktenskapets
upplösning av annan anledning tillföres
den andra maken, går han förbi frågan
därom och faller tillbaka på vad propositionen
innehåller om gåvor av make
eller skyldeman och hur de skola bedömas
med hänsyn till realisationsvinstbeskattningen.
Reservanterna ha emellertid
inte på något sätt gått emot propositionen
i denna del utan ha samma
inställning därtill som utskottet. Det
skulle ha varit önskvärt att herr Sjödahl
sökt exempel direkt berörande den
fråga, som reservanterna tagit sikte på.
Även om man såsom herr Sjödahl har
möjlighet att räkna sig till godo en mycket
omfattande konstruktiv skicklighet,
vidhåller jag, att det för en naturlig människa
dock måste framstå såsom ganska
orealistiskt att göra gällande, att dessa
bestämmelser inte komma att stanna på
papperet. I det normala fallet, då egendomen
förvärvas före äktenskapets ingående,
förutsätter motsatsen, att makarna
redan vid äktenskapets ingående äro
på det klara med att deras förbindelse
inte kommer att bestå annat än under
en kortare tid och att deras egendom
vid den i anslutning till äktenskapsupplösningen
verkställda bodelningen
skall överflyttas på ett visst avsett sätt.
Det är dock så, att, om äktenskapet upplöses
efter fem år från dess ingående,
kan det under inga förhållanden bli
fråga om någon realisationsvinstbeskattning
i fråga om lös egendom, och när
det gäller fast egendom kan det inte, hur
man än ser saken, bli fråga om någon
realisationsvinstbeskattning efter tio
år från äktenskapets ingående. Skul -

Nr 32.

Onsdagen den 21 november 1951.

Ang. beskattningen av realisationsvinster m. m.

le man emellertid kunna anföra fall,
dör det rent teoretiskt är möjligt
att utrymme för spekulation av detta
slag förefinnes, vill jag säga, att en allmän
lagstiftning väl ändå inte skall reglera
sådana undantagsfall, utan att man
då måste utgå från vad som kan anses
vara normalt och vanligen förekommande.

Herr DOMÖ: Herr talman! Herr Näsgård
har nyss framhållit hur han och jag
väckt en motion om vissa beräkningar rörande
ackumulerad inkomst av skogsbruk.
I likhet med honom är jag tillfredsställd
i det avsendet, att utskottet
verkligen positivt framhållit önskvärdheten
av en särskild skatteberäkning härvidlag,
men utskottet har i sin tillstyrkan
utgått från att bestämmelserna inte skulle
införas förrän den tillfälliga lagstiftningen
om investeringskonton för skog upphört.

Då jag för min del inte är någon anhängare
av att denna tillfälliga lagstiftning
om spärrkonton skall införas, vill
jag framhålla angelägenheten av att den
av motionärerna föreslagna anordningen
i fråga om ackumulerad inkomst av skog
genomföres så snart som möjligt. Även
om en tillfällig anordning med investeringskonton
genomföres, torde det inte
vara uteslutet att åstadkomma en särbestämmelse,
som gör det möjligt för skogsägare
att få sin skogsinkomst uppdelad
på flera år.

Jag har alltså, herr talman, endast velat
understryka angelägenheten av att
den i motionen föreslagna anordningen
blir genomförd så snart som möjligt.

Herr SJÖDAHL: Herr talman! Med anledning
av vad herr Näsgård och sedermera
herr Domö anfört rörande skogsinkomsternas
beskattning vill jag för min
del endast säga, att eftersom jag själv
inom 1944 års allmänna skattekommitté
hävdade och kommittén även föreslog en
uppdelning av skogsvinsterna på flera år,
om det gällde en ackumulerad inkomst,
så har jag inte på något sätt anledning

att opponera mot yrkandet att denna sak
skall ordentligen omprövas.

Men i nuvarande ögonblick ha vi ju
en lag om investeringskonto för skog,
som om jag minns rätt innebär att intill
40 procent av vinsten kan avsättas till
följande år och sedermera komma under
beskattning det år beloppet uttages. Varken
utskottet eller jag för min del har
kunnat finna det lämpligt att lagstiftningen
om ackumulerad inkomst skulle tilllämpas
samtidigt som man genomför en
sådan uppdelning av skogsvinsterna. Men
utskottet har skrivit att »i omedelbar anslutning
till upphävande av den tillfälliga
lagstiftningen om investeringskonto för
skog, böra införas bestämmelser om särskild
skatteberäkning i fråga om ackumulerad
inkomst av skogsbruk». Jag har
därför ingen anledning att säga annat än
att utskottet finner det mycket angenämt,
att såväl herr Näsgård som herr Domö
efter vad jag kan förstå understrukit denna
utskottets uppfattning.

Herr Velander sade på tal om realisationsvinstbeskattningen
vid bodelning att
han inte kunde tänka sig en sådan konstruktiv
skicklighet, att två människor
redan före äktenskapets ingående kunde
göra klart för sig hur realisationsvinstbeskattningen
skulle kunna utnyttjas, om
i lagstiftningen gjordes undantag beträffande
realisationsvinstbeskattningen vid
upplösning av äktenskap genom skilsmässa.
Nej, det kan inte heller jag tänka mig.
Men jag undrar om inte en skilsmässostatistik
— som jag inte nu har till hands
— skall visa att antalet inom fem eller
tio år upplösta äktenskap är så stort, att
möjligheten till manipulationer i detta
sammanhang inte kan uteslutas. Äktenskapen
äro tyvärr inte så hållfasta som
herr Velander vill hoppas, och det är nog
klokt att undvika möjligheten till manipulationer
i samband med äktenskaps
upplösning.

Jag ber alltså att få vidhålla mitt yrkande
om bifall till utskottets förslag.

Herr DOMÖ: Herr talman! Herr Sjödahl
sade nyss, att »vi ha en lag om investeringskonto
för skog». (Herr Syo -

Onsdagen den 21 november 1951. Nr 32. 17

Om utredning ang. sexualbrottslingars behandling.

dahl: Vi komma att få!) Tiden ri der

ju fort, och herr Sjödahl måste naturligtvis
följa med i galoppen, men att
betrakta den lagen som ett faktum redan
innan riksdagen fattat beslut är väl
ändå något nonchalant. Jag talade under
den förutsättningen att vi hade prövningsmöjligheter,
och det lär väl förhålla
sig så, att det även i bevillningsutskottet
råder någon villervalla när det gäller
dessa frågor. Skola vi ha både spärrkonto
för skog och en vinstkonjunkturskatt,
däri skogen skall ingå, måste det sägas
att vi ha blivit bönhörda över hövan, och
jag tror för min del att hela denna sak
måste rätt grundligt omprövas.

I övrigt har jag inte anledning att annat
än med tacksamhet inkassera herr
Sjödahls välvilja när det gäller att åstadkomma
särskilda bestämmelser av det
slag jag här förut talat om.

Herr SJÖDAHL: Herr talman! Herr
Domö gjorde sig skyldig till en liten
faute på samma sätt som jag själv, då jag
redan räknade med en lagstiftning om
investeringskonto för skog. Inställningen
i utskottet är dock sådan, att man nog
kan räkna med att det blir en lagstiftning
på den punkten. Herr Domö räknade
emellertid i sista delen av sitt yttrande
inte bara med lagstiftningen om
investeringskonto för skog utan också
med en konjunkturvinstbeskattning, om
vilken för närvarande inte ens förslag
blivit framlagt. Har jag syndat en liten
smula, måste jag alltså säga — även om
det är vanskligt att döma kvantitativt —
att herr Domö slår mig med åtskilliga
hästlängder.

Herr DOMÖ: Herr talman! Man kan
ju blunda ibland och höra illa ibland,
och det gjorde uppenbarligen herr Sjödahl.
Jag sade endast, att åtskilliga sådana
saker lära dryftas i utskottet. Jag
utgick ingalunda, herr talman, från en
sådan sak som ett faktum — så tokigt
tror jag i alla fall inte att man kan uppfatta
det jag sade.

2 Första kammarens protokoll 1951. Nr 32.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes enligt de därunder förekomma
yrkandena propositioner, först
på bifall till vad utskottet i det nu ifrågavarande
betänkandet hemställt samt
vidare på bifall till utskottets hemställan
med den ändring, scwn förordats i
den vid betänkandet avgivna reservationen;
och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med
övervägande ja besvarad.

Vid förnyad föredragning av bankoutskottets
utlåtande nr 35, i anledning
av fullmäktiges i riksbanken framställning
om pension åt städerskan vid riksbankens
huvudkontor Svea Arvida Johansson,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Om utredning ang. sexualbrottslingars
behandling.

Föredrogs ånyo första lagutskottets
utlåtande nr 34, i anledning av väckt
motion om utredning angående förbättrade
möjligheter att behandla sexualbrottslingarna.

I detta utlåtande hade utskottet hemställt,
att riksdagen i anledning av en
inom andra kammaren väckt motion, nr
374, av herr Ståhl och fru Gärde Widemar
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla, att Kungl. Maj :t ville uppdraga
åt statens medicinska forskningsråd att
planlägga och samordna den forskning,
som kunde anses lämplig och behövlig i
syfte att bereda bättre möjligheter till
behandling av sexualbrottslingar.

Reservationer hade anmälts

1) av herr Hedlund i Östersund, som
ansett, att utskottets utlåtande bort hava
den lydelse, reservationen visade,
och avslutas med en hemställan, att förevarande
motion, 11:374, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd;

2) av herrar Ahlkvist, Olofsson och
Ivar Nilzon, vilka likväl ej antytt sin
åsikt.

Nr 32.

Onsdagen den 21 november 1951.

Om utredning ang. sexualbrottslingars behandling.

Herr AHLKVIST: Herr talman! I den
föreliggande frågan hemställa motionärerna
om en utredning rörande förbättrade
möjligheter att behandla sexualbrottslingar.
Motionen ar en gammal bekant,
i det att samima motionärer gjorde
en liknande framställning vid 1949 års
riksdag. Första lagutskottet avstyrkte
då med hänvisning till att den begärda
utredningen redan bedreves av så kvalificerade
instanser som straffrättskommittén
och strafflagberedningen.

I det föreliggande utlåtandet har utskottsmajoriteten
sökt komma fram till
ett positivt förslag. Man tillstyrker visserligen
inte bifall till motionärernas
utredningskrav men söker i stället anknyta
till den medicinska forskningen.
Vi äro tre ledamöter i denna kammare,
som vid detta utskottsutlåtande antecknat
en blank reservation för att därmed
markera, att vi inte kunnat följa
med utskottet i svängarna.

Den föreliggande motionen har varit
vederbörligen remitterad och blivit avstyrkt
med samma motivering som år
1949, möjligen med det tillägget att utredningen
på området nu närmar sig
sin fullbordan. När utskottsmajoriteten
alltså inte i de avgivna remisssvaren
kunde finna någon motivering för bifall
till motionen, uppkom i stället tanken
att man skulle söka anknyta till den
medicinska forskningen för att på det
sättet såvitt möjligt utröna orsaken till
att det finns s. k. »fula gubbar» och hur
dessa borde behandlas. Utskottet hörde
tlärför särskilda sakkunniga på området,
och man fick då bland annat veta
att det år 1945 upprättade statens medicinska
forskningsråd enligt gällande
reglemente har att taga initiativ till
sådan forskning, som är av särskild betydelse
för landet. Utskottsmajoriteten
föreslår nu att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla, att
Kungl. Maj:t ville uppdraga åt statens
medicinska forskningsråd att planlägga
och samordna den forskning som kan
anses lämplig och behövlig.

Vore det så att statens medicinska
forskningsråd och våra medicinska experter
över huvud taget sökte med ljus

och lykta efter lämpliga arbetsuppgifter,
skulle detta utskottets initiativ givetvis
ha varit mycket värdefullt. Jag
tror emellertid inte alls att det förhåller
sig så. Dels pågår nämligen redan
viss enskild forskning på området, och
dels torde det vara riktigt som straffrättskommittén
säger i sitt yttrande att
»den vetenskapliga forskningen på förevarande
område, liksom den kriminologiska
forskningen över huvud i vårt
land, är starkt hämmad av brist på ekonomiska
och personella resurser». Man
kan alltså inte tala om bristande initiativ
från forskarnas sida, utan svårigheten
ligger i knappheten på resurser när
det gäller att intensifiera forskningen.
Den sidan av saken förbigår dock utskottsmajoriteten
helt. Något uttalande
för en förbättring i det hänseendet göres
inte alls.

Vad skulle följden bli, om första kammaren
och medkammaren i dag bifalla
utskottsmajoritetens yrkande? Ja, antingen
måste det hela bli ett slag i luften,
eftersom inga ökade resurser ställas
till förfogande, eller också måste
Kungl. Maj :t och statens medicinska
forskningsråd ta riksdagens beslut på
allvar och dra konsekvensen, att forskning
på det här ifrågavarande området
bör ha förtursrätt framför annan för
landet gagnelig medicinsk forskning, exempelvis
i syfte att bekämpa de sig alltmera
utbredande kancersjukdomarna.
För min del kan jag icke medverka till
ett riksdagsbeslut, som skulle ge förtursrätt
åt forskning på nu ifrågavarande
område framför annan mycket viktig
medicinsk forskning. Om utskottsmajoriteten
menar allvar, borde man
väl i stället aktualisera frågan genom
att motionera om ökade anslag till den
medicinska forskningen och i det sammanhanget
uttala, att undersökningarna
på här ifrågavarande område borde
samordnas och intensifieras.

Så som frågan i dag ligger till, herr
talman, kan jag inte annat än yrka avslag
på utskottets hemställan.

I detta anförande instämde herr Nilzon,
Ivar.

Onsdagen den 21 november 1951.

Nr 32.

Om utredning ang. sexualbrottslingars behandling.

Herr LODENIUS: Herr talman! Herr
Ahlkvist nämnde i början av sitt anförande
behandlingen av en liknande motion
vid 1949 års riksdag. Det är riktigt
att första lagutskottets majoritet avstyrkte
den då föreliggande motionen, men
det fanns redan den gången reservanter
inom utskottet, som önskade att en särskild
undersökning på detta område
skulle igångsättas. Andra kammaren biföll
reservationen, under det att första
kammaren godtog utskottets förslag, och
frågan hade därmed fallit. Detta visar
enligt min mening att man redan då var
mycket starkt betänkt på att få till stånd
en särskild undersökning av dessa frågor
vid sidan om strafflagberedningens
och straffrättskommitténs utredningar.

Om man läser det föreliggande utskottsutlåtandet,
får man klart för sig att
såväl straffrättskommittén som strafflagberedningen
uttalar sig för medicinsk
forskning på området. Strafflagberedningen
framkastar den tanken, att en vetenskaplig
undersökning av denna art
borde kunna anförtros åt det kriminologiska
institutet vid Stockholms högskola.
De bägge på området verksamma
utredningarna ha alltså uttalat sig för
en vetenskaplig forskning av denna art.

Utskottet har hört trenne sakkunniga,
nämligen leg. läkaren Elsa-Brita Nordlund,
professorn i rättspsykiatri vid karolinska
institutet Gösta Rylander och
numera framlidne överläkaren vid Håga
sjukhus Folke Kinnmark, och i varje fall
utskottsmajoriteten har därvid kommit
till klarhet om att så stora brister föreligga
i kunskapen om sexualbrottslingarna,
att en medicinsk forskning på detta område
verkligen behövs. Vi ha också, såsom
herr Ahlkvist nämnde, inhämtat att
statens medicinska forskningsråd har
att taga initiativ till sådan forskning,
som iir av särskild betydelse för landet,
samt föranleda enskilda forskare att eljest
upptaga eller fortsätta speciella
forskningsuppgifter och, när så finnes
påkallat, organisera samarbete bland
dem för lösande av särskilda uppgifter.
Även om redan nu viss forskning rörande
olika detaljspörsmål bedrives av enskilda
vetenskapsmän, mena vi därför

att det kunde vara lämpligt att just statens
medicinska forskningsråd tar hand
om det hela och planlägger och organiserar
arbetet.

Nu sade herr Ahlkvist, och jag tror
med all rätt, att forskningen i rätt hög
grad hämmas av brist på medel. Första
lagutskottet har dock helt naturligt saknat
möjlighet att begära ökat anslag till
undersökningar. Statens medicinska
forskningsråd har emellertid ett anslag,
som för innevarande budgetår uppgår
till 93 000 kronor, och därav äro 41 500
kronor avsedda just för utredningar. Det
finns alltså ett visst belopp anvisat till
detta ändamål, och om inte det skulle
förslå, föreställer jag mig, att det blir
forskningsrådets sak att begära mera.

Vi ha, som sagt, herr talman, kommit
till den uppfattningen, att eftersom båda
de utredningar som nu syssla med dessa
saker ha ansett, att en medicinsk forskning
på detta område är att förorda,
skulle man genom att Kungl. Maj:t uppdrar
åt statens medicinska forskningsråd
att planlägga och samordna denna
forskning snabbare kunna komma till
ett resultat än om enstaka enskilda
forskare få arbeta på området, kanske
utan något egentligt anslag. Jag kan därför
icke finna annat än att det är på
goda grunder, som lagutskottet föreslår
detta, och jag ber alltså, herr talman, att
få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr GÖRANSSON: Herr talman! Jag
har icke deltagit i behandlingen inom
utskottet av detta ärende och står en
aning undrande inför det utlåtande som
har avgivits.

Fn sak är alldeles klar, och det är
att den kriminologiska forskningen inom
vårt land — alltså forskningen angående
bl. a. brottens orsaker — är fruktansvärt
eftersatt. Sverige står här på
en betydligt lägre nivå än åtskilliga
andra länder, och detta beror på bristen
på medel. No har man, även här på
enskilt initiativ, startat något som i andra
länder tämligen regelmässigt redan
finns, nämligen ett kriminologiskt institut,
men pengar till det institutet få an -

Nr 32.

Onsdagen den 21 november 1951.

Om utredning ang. sexualbrottslingars behandling.

skaffas huvudsakligen på tiggarvägen,
genom anslag ur fonder och på annat sådant
sätt.

Den kriminologiska forskningen förtjänar
det allra största intresse, eftersom
kriminaliteten är en av de stora utgiftsposterna
för ett folk och dessutom är
en källa till olycka, vantrivsel och
otrygghet. Så långt är saken alldeles
klar.

1 denna motion har uppmärksamheten
riktats på sexualbrottslingarna. Det
bör övervägas, om man inte med andra
medel kan — det står faktiskt så —
»varaktigt befria dessa personer från deras
sjukliga böjelser». Man skulle ordna
övervakning över dem och därigenom
hindra dem från att begå brott. På det
sättet skulle förhindras att de inspärrades
i anstalter och därigenom undandroges
produktionen.

Jag tycker nog, att det ligger ett drag
av främlingskap inför verkligheten i en
hel del av vad som här sägs. Att befria
sexualbrottslingarna från deras abnorma
böjelser är givetvis det mål, mot
vilket man skall sträva, men såvitt jag
kan bedöma lär detta mål ligga på ett
tämligen långt avstånd. Detta hindrar
inte att forskning skall bedrivas, men
jag tycker inte att det mål som här angives
— att man skall befria dem från
deras böjelser och återföra dem till produktionslivet
— är det primära. Det
primära är enligt min mening, att vi
skola få reda på vad det är, som driver
dessa människor till brott. Redan det
innebär nog en ganska lång väg att
vandra.

Jag talade för 14 dagar sedan vid
ett tillfälle med några sakkunniga personer
i Danmark om denna fråga. Där
har man ju hunnit längre i fråga om
organiserad kriminologisk forskning än
Sverige gjort, och de sade: Vad vet man
om detta? För en tid sedan fick jag
mig tillsänd en broschyr från USA, där
man också tagit upp frågan om sexualförbrytarna
och vad som kan göras med
dem. Där föreslogos hårda bestämmelser
mot sexualförbrytare. Obestämda
straff skulle anlitas emot dem, och det
hör till de små koketterierna och kurio -

siteterna i amerikansk lagstiftning, att
dessa obestämda straff skulle utmätas av
domstolen på det sättet, att domstolen
säger: »Denne man skall hållas i fängelse
minst en dag och högst hela livet
igenom.» Sedan skulle andra bestämma,
när han fick komma ut.

Det är ju otänkbart, att något sådant
skulle förekomma hos oss; det skulle
inte överensstämma med våra tänkesätt.

Man får lov att tona ned en del av vad
som påstås om dessa brottslingar. När
det gäller våldtäktsförbrytare kan jag
säga, att prognosen är tämligen hygglig.
Sinnessjukvården tar hand om en hel
del av de andra som här komma i fråga.
Kastrering användes i viss utsträckning;
dock skall man ha klart för sig,
att kastrering ingalunda hundraprocentigt
leder till målet och att meningarna
fortfarande äro delade om vad
kastrering kan uträtta.

Jag återkommer till det som är min
huvudsats i denna fråga: forskning behövs,
och för forskning behövs det pengar.
Men jag är tveksam om forskningen
nödvändigt skall i första hand inrikta
sig på sexualförbrytarna. Det finns
andra områden inom brottsligheten,
som också böra komma i fråga. Fn av
de mest kriminalitetsbefrämjande faktorer
vi ha att räkna med nu är alkoholen,
och jag kan säga kammaren, att läget
för närvarande är bedrövligt. Jag
har en stark känsla av — ehuru den inte
kan statistiskt beläggas — att det sups
i mycket större utsträckning nu än tidigare.
Att alkoholen skymtar bakom ett
allt större antal brott sammanhänger med
den sänkning över huvud taget av den
allmänna nivån, som vi ha upplevat sedan
någon tid tillbaka. Jag menar, att
här ha vi ett ämne för forskning, som
är kanske ännu mera trängande. Det pågår
forskning där, men den behöver intensifieras,
ty det förefaller mig som
om där ändå skulle finnas större möjligheter
till framgång, åtminstone i vissa
avseenden.

När jag läst igenom allt som här skrivits
i ärendet, kommer jag till den ståndpunkten,
att man väl kan tänka sig, att
statens medicinska forskningsråd på ett

Onsdagen den 21 november 1951.

Nr 32.

eller annat sätt tar dessa frågor om hand,
bland annat genom att äska medel, men
att det bör bli rådet som får avgöra, i
vilken tur ärendena skola tas upp, och
därvid bland annat undersöka, i vad
mån det finns kompetenta krafter för
undersökningarna tillgängliga inom landet.
Jag vill alltså inte bestämt förorda
den linjen, att det medicinska forskningsrådet
nu särskilt skulle planera och
samordna undersökningarna rörande
sexualförbrytelserna, utan jag vill, att
man på något sätt skall försöka öppna
en väg, så att man kan få medel tillgängliga
för forskning över hela det kriminologiska
området och sedan ytterligare
överväga, i vilken ordning de olika
uppgifterna skola tas upp.

Fru SJÖSTRÖM-BENGTSSON: Herr

talman! Jag skall inte mycket förlänga
denna debatt — det är kanske ganska
hopplöst. Jag vill bara säga, att när vi
i utskottet diskuterade denna sak, framgick
det av diskussionen, att ett av huvudmotiven
för att vi förordade en utredning
just var det som herr Göransson
nämnde, nämligen att vi ansågo att
sexualförbrytelserna kanske hade blivit
litet överbetonade och att vi kände det
som en uppgift att liksom tona ner ■—
som herr Göransson uttryckte sig —
dessa brott. Vi trodde att det skulle kunna
ske genom att överlämna denna sak
till medicinska forskningsrådet.

För övrigt vill jag meddela, att det
just var de sakkunniga, kanske främst
professor Rylander, som hos oss väckte
tanken på att forskningen på detta område,
som ju ändå måste anses ganska
angelägen, skulle kunna ske genom statens
medicinska forskningsråd.

Jag ber, herr talman, att få instämma
i herr Lodenius yrkande om bifall till
motionen på sätt som utskottet föreslagit.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
jämlikt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall till samt
vidare på avslag å vad utskottet i det
under behandling varande utlåtandet

Ang. straffet för homosexuell otukt.
hemställt; och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan, sig
anse denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Ahlkvist begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad första lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 34,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, avslås utskottets hemställan.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.

Då herr talmannen fann tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
verkställdes härefter votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 54;

Nej -— 61.

Därjämte hade 11 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Ang. straffet för homosexuell otukt.

Föredrogs ånyo första lagutskottets
utlåtande nr 35, i anledning av väckt
motion om ändrad lydelse av 18 kap.
10 § 2 och 3 mom. strafflagen.

I en inom första kammaren väckt, till
lagutskott hänvisad och första lagutskottet
tilldelad motion, nr 4, av herr Nerrnan
hade hemställts, att riksdagen måtte
bifalla följande nyformulering av strafflagens
18 kap. 10 § 2—3 mom.:

Har någon övat sådan otukt med den,
som fyllt femton men ej tjuguctt år, och
var han ej själv under tjuguett år, do -

Nr 32.

Onsdagen den 21 november 1951.

Ang. straffet för homosexuell otukt.
mes till straffarbete i högst två år eller
fängelse.

Har någon övat otukt med annan av
samma kön under utnyttjande av dennes
oerfarenhet eller beroende ställning,
straffes som i 2 mom. sägs.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet anfört bland annat följande:

»Skyddet för barn och ungdom är,
såvitt rör äldres aggressioner mot barn
som ännu icke fyllt 18 år, absolut; homosexuell
otukt är med andra ord i sådana
fall alltid straffbar. För ungdom i
åldern 18 till 21 är skyddet däremot endast
relativt; otukt med sådan person
av samma kön straffas blott om gärningen
förövats under utnyttjande av
den unges oerfarenhet eller beroende
ställning.

I motionen föreslås nu att det absoluta
straffskydd, som för närvarande
kommer barn under 18 år till del, skall
utsträckas till att omfatta ungdom ända
upp till 21 års ålder. Motionären föreslår
vidare, att samma relativa straffskydd,
som nu gäller för ungdom i åldern
mellan 18 och 21 år, skall införas
för personer, som uppnått myndig ålder.
Relativt straffskydd skall enligt motionärens
förslag även gälla för ungdom
under 21 år för det fall att gärningsmannen
själv ännu ej uppnått myndig ålder.

Av det anförda följer att utskottet,
såvitt rör straffskyddet för ungdom under
21 år, icke kan finna en lagändring
påkallad i nuvarande läge.

Vad därefter angår det i motionen
framförda förslaget att utsträcka det relativa
straffskyddet, d. v. s. att generellt
straffbelägga otukt med annan av
samma kön, därest gärningen skett under
utnyttjande av den andres oerfarenhet
eller beroende ställning — en
lagändring som för övrigt skulle nödvändiggöra
jämkning även i 10 a § av
18 kap. strafflagen — vill utskottet
framhålla, att en sådan åtgärd skulle
innebära ett vittgående avsteg från den
genom 1944 års lagstiftning knäsatta
principen, att homosexuell otukt i prin -

cip skall lämnas straffri. Någon omständighet
har icke förekommit, som skulle
kunna giva anledning att frångå denna
princip. Utskottet kan därför icke förorda
en sådan åtgärd.

Däremot kan det, såsom framhållits i
vissa yttranden, sättas i fråga, om icke
på vissa punkter en utvidgning av det
straffbara området vore påkallad. Utskottet
tänker härvid på sådana fall, då
övervakare förgripit sig med homosexuella
gärningar mot personer över 21
år, som stått under deras tillsyn, eller
då militärbefäl eller lärare på sådant
sätt förgått sig mot sina underordnade
eller lärjungar i samma ålder. Såsom
framgår av straffrättskommitténs yttrande
förbereder emellertid kommittén
för närvarande förslag till ny lagstiftning
om brott mot person, däribland
även sexualförbrytelser. Kommittén räknar
med att kunna framlägga sitt förslag
under år 1952. Under sådana förhållanden
kan det av uppenbara skäl
icke komma i fråga att redan nu genomföra
någon lagändring i dessa stycken.

Under åberopande av vad sålunda
anförts får utskottet hemställa, att förevarande
motion, I: 4, icke måtte till
någon riksdagens åtgärd föranleda.»

Reservation hade anförts av herr Cassel,
vilken ansett, att utskottets motivering
bort hava den ändrade lydelse,
som i reservationen angivits. Den av
reservanten föreslagna motiveringen innehöll
bland annat följande uttalanden:

»Av det anförda följer att utskottet
delar motionärens uppfattning om behovet
av vidgat straffskydd för ungdom
under 21 år. Huruvida konsekvensen
bjuder att man som motionären föreslagit
också höjer straffbarhetsåldern för
gärningsmannen från 18 till 21 år, lämnar
utskottet öppet.

Såsom framgår av straffrättskommitténs
yttrande förbereder emellertid
kommittén för närvarande förslag till
ny lagstiftning om brott mot person,
däribland även sexualförbrytelser. Kommittén
räknar med att lägga fram sitt
förslag under år 1952. Med hänsyn härtill
finner sig utskottet för närvarande

Onsdagen den 21 november 1951.

Nr 32.

icke böra föreslå någon ändring i gällande
lagregler på hithörande område.

Vad därefter---(lika med utskottet)
---sådan åtgärd.

Däremot kan det, såsom framhållits
i några yttranden, sättas i fråga, om icke
på vissa punkter en utvidgning av
det straffbara området vore påkallad.
Utskottet tänker härvid på sådana fall,
då övervakare förgripit sig med homosexuella
gärningar mot personer över 21
år, som stått under deras tillsyn, eller
då militärbefäl eller lärare på sådant
sätt förgått sig mot sina underordnade
eller lärjungar i samma ålder. Med hänsyn
till att som redan nämnts straffrättskommitténs
förslag till ny lagstiftning
om brott mot person är att vänta
redan under år 1952, kan utskottet
emellertid ej heller på denna punkt för
närvarande föreslå någon lagändring.»

Herr NERMAN: Herr talman! Utskottet
har upplyst om att det ärende som förekommer
i min motion snart kommer upp
i samband med straffrättskommitténs förslag
till ny lagstiftning om brott mot
person. Den grundligare debatten bör väl
då sparas till det tillfället. Emellertid är
första lagutskottets utlåtande av den art,
att jag som motionär ber att få ta några
minuter av kammarens tid i anspråk för
en kommentar.

Utskottets utlåtande förvånar mig. Här
ha i stort sett de tillfrågade remissinstanserna
ställt sig positiva till motionen.
Utskottet förefaller att ha samma principiella
uppfattning som instanserna och
som jag har uttryckt i min motion beträffande
faran av att upphäva skillnaden
i syn på homosexuella och heterosexuella
förbindelser. Trots detta går utskottet
emot motionen och förordar den
nuvarande 18-årsgränsen i strafflagen.

Fem remissinstanser ha uttalat sig. Medicinalstyrelsen
har (s. 10) funnit skäl
>- att allvarligt överväga ett utsträckande
av det ovillkorliga straffskyddet till och
med 21 års ålder». Socialstyrelsen har (s.
13) förklarat, att det finns »fog för motionärens
förslag att höja gränsen för den
ovillkorliga straffbarheten till 21 år».
Medicinalstyrelsen och socialstyrelsen

Ang. straffet för homosexuell otukt.

äro, såvitt jag förstår, de två alldeles särskilt
auktoritativa instanserna i den här
frågan. Härtill kommer så, att en tredje
instans, kriminalpolisintendenten i
Stockholm, som ju också bör ha stor erfarenhet
och auktoritet i sammanhanget,
finner »starka skäl tala för vidtagandet
av en skärpning av det ifrågavarande lagrummet»
(s. 14).

Sedan återstå bara två remissinstanser.
Överståthållarämbetet har (s. 15) medgivit,
att »ett genomförande av de i motionen
föreslagna ändringarna i strafflagen
skulle ... väsentligt öka berörda
myndigheters möjligheter att ingripa»,
men överståthållarämbetet vill avvakta
resultatet av en utredning inom kriminalavdelningen,
som kanske skall ge vissa
möjligheter att komma till rätta med den
s. k. pojkprostitutionen. Och slutligen har
den femte remissinstansen, straffrättskommittén,
(s. 15) funnit, att »de homosexuella
företeelserna under senaste år
tagit sig sådana uttryck, att de ge anledning
till oro och påkalla samhälleliga ingripanden
av skilda slag». Kommittén
vill dock vänta med lagändring tills den
själv nästa år kommer med förslag till
nya straffbestämmelser beträffande sexualförbrytelser
i allmänhet. Det sista finner
jag naturligt, men jag konstaterar, att
här föreligga tre fullt otvetydiga tillstyrkanden,
ett som inte direkt uttalar sig
i sak och ett som vill vänta på ett större
sammanhang.

När så är fallet, tycker man att utskottet
— gärna med avslag i övrigt — kunde
ha kostat på sig ett principiellt tillstyrkande
i stil med vad herr Cassel yrkar
i sin reservation. I stället har herr
Cassel blivit alldeles ensam mot hela utskottet.

Jag trodde, att tidens allt otäckare vittnesbörd
om den tilltagande perverteringen
av moral och kultur skulle ha oroat
första lagutskottet, så att det kunde ha
ägnat det åtminstone något ord. Vi kunna
väl inte neka till att vi här ha att göra
med eu röta av det allra allvarligaste
slag, ett direkt angrepp mot hälsan och
livet självt. .lag tillåter mig understryka,
alt socialstyrelsen säger, att det är »ställt
utom allt tvivel, att pojkprostitutionen

Nr 32.

Onsdagen den 21 november 1951.

Ang. straffet för homosexuell otukt.

under de senaste åren gripit omkring sig
i oroväckande grad» och att »man kan
inte helt fria sig från intrycket, att denna
utveckling influerats av den tolerans
mot homosexuella gärningar, som kom
till uttryck i 1944 års lag, då sådana gärningar
mellan vuxna avkriminaliserades».

1951 års första lagutskott har nu visserligen
inte yttrat någon annan mening
principiellt om den fråga, som här föreligger,
än remissinstanserna och min motion.
Utskottet håller fast vid den rådande
lagstiftningen, som ovedersägligt
stämplar de homosexuella förbindelserna
som något abnormt, som man inte får
sammanställa med de heterosexuella och
ge samma behandling i rättslivet. Det
finns emellertid människor, som tro det
vara riktigt och radikalt att inte hålla
gränsen klar, och ett litet tecken till det
ser man väl i första lagutskottets utlåtande
1944, då den enligt min mening
något förhastade nya lagstiftningen antogs.
Det görs där (s. 8 i dagens utskottsutlåtande)
en jämförelse mellan
förförelse mot män under 18 år och kvinnor
under 18 år och påpekas, att »utnyttjande
av den unga kvinnans oerfarenhet
är icke straffbelagt». Jag kan inte
undgå att i det påpekandet spåra en liten
antydan om att det borde vara jämlikhet.
I samband med en nyligen utkommen
dansk läkarbok har det också talats i
pressen om homosexualiteten som en
sexuell »variant». För att undvika missförstånd
särskilt på kvinnohåll vill jag
här skjuta in en försäkran, att självklart
även unga kvinnor böra ha tillbörligt
skydd mot förförelse. Den nu gällande
gränsen för straffbarhet är 15 år, och är
den för låg, finns det alltid skäl att yrka
på höjning, när det nya lagförslaget kommer.

Men jag betonar starkt, att det är en
helt annan sak. Den fråga som i dag är
före gäller sexuell trafik mot naturen.
Man må känna en hur stark medkänsla
som helst i fråga om människor, som äro
abnormt lagda, och ta all möjlig hänsyn.
Humanitet är en vacker, en stor sak,
men man får akta sig att låta humaniteten
överskrida hälsans och naturens rå -

gångar och jämställa det abnorma, samhällsnedbrytande,
med det normala, samhällsbyggande.

I den onekliga slapphet som här har
inträtt och som är ganska naturlig i
en skymningstid som vår och då man
till och med vill sätta likhetstecken juridiskt
mellan homosexuellt och heterosexuellt
umgänge människor emellan,
där har nu också perversiteten vädrat
morgonluft och givit sig ut på offensiv.
I andra land finnas sedan länge organisationer
av homosexuella män med nöjeslokaler
och tidskrifter av verkligt kusligt
slag — jag har exemplar från Danmark
och Tyskland här, som äro ganska
belysande — företeelser som måste verka
ytterst farligt på svaga, labila själar.
Nu har även i Sverige bildats en organisation
av s. k. homofiler, som har sin
adress uppgiven i den danska tidskriften,
där man talar om interskandinaviskt
samarbete. Sådant samarbete blomstrar
alltså på olika sätt, och häromdagen
uppvaktade till och med detta samfund
genom sin styrelse justitieministern med,
som det heter i tidningsreferatet, »en
hemställan att homosexuella och heterosexuella
handlingar måtte bedömas lika
och att statsmakterna ville medverka till
att genom upplysning undanröja vårt
samhälles skräckinställning till homosexualiteten
och bidraga till att de homosexuella
medborgarna uppnå mänskligt,
socialt och juridiskt likaberättigande».

Ja, så långt ha också vi nu kommit.
Deputationens resultat har inte redovisats
i pressen, men det kan ju inte ha
blivit mer än ett: klart avvisande. Och
jag tror inte heller att det blir något
statsunderstöd till upplysningsverksamhet
av det slag vederbörande önska. Däremot
tror jag det behövs upplysning om
faran av alltför stor humanitet i slapphetens
tecken.

Frågan om åldersgränsen i 18 kap.
10 § 2 och 3 mom. strafflagen måste givetvis
framgå av en avvägning. I sak vill
ju inte heller första lagutskottet släppa
loss vad man med rätta anser som förförelse
och onatur. Men åldersgränsen
kan alltså ifrågasättas, och det är just

Onsdagen den 21 november 1951.

Nr 32.

det jag har gjort, och däri jag har fått
starkt stöd av de främsta remissinstanser.
Jag skall emellertid inte i dag ingå
på den mycket starka fara för förförelse
— märk: förförelse mot naturen, inte i
enlighet med naturen — som slapphet
mot här påtalade tendenser måste utöva
alldeles särskilt på manlig ungdom
i åldern 18—21 år. Jag bara stryker under,
att lagen uttryckligen vid sin tillkomst
av utskottet angavs ha till huvudsyfte
att »barn och ungdom i görligaste
mån skyddas», och jag frågar: Är man
ändå inte ungdom tills man är 21 år?

Utpressningsmöjligheterna ha anförts
som skäl mot en höjning av åldersgränsen.
Såvitt jag förstår är det en sak som
får beivras för sig och inte bör mobiliseras
mot den här lagens grundsyn. För
övrigt har herr Cassel i sin reservation
på ett sätt som jag finner riktigt avfärdat
det motskälet.

Eftersom nu frågan om homosexualstraffen
inom kort utlovas komma upp i
ett större sammanhang, skall jag i dag
inte yrka bifall till min motion. Jag yrkar
däremot bifall till herr Cassels reservation.

Herr CASSEL: Herr talman! Efter vad
herr Nerman nyss anfört i denna fråga
har jag inte mycket att tillägga, men jag
skulle dock i största korthet vilja redovisa
de skäl, som gjort att jag i första
lagutskottet har velat behjärta motionärens
syfte i vad det gäller att höja gränsen
för det absoluta straffskyddet för
ungdomarna från 18 till 21 år.

Alla äro väl ense om att samhället i
allmänhet inte har någon anledning att
befatta sig med det sätt, på vilket vuxna
människor sins emellan öva umgänge
av sexuell art. Det må vara den enskilde
individens högst privata angelägenhet.
Vad som däremot är en i hög grad
samhällelig angelägenhet, det är att
skydda ungdomen från att råka ut för
närmanden från homosexuella människors
sida, närmanden som kunna verka
pinsamma och störande. Samhället har
med andra ord att sörja för att ungdomarna
få vara i fred. Det är möjligt, att

Ang. straffet för homosexuell otukt.
faran för att de unga skola förföras till
att själva bli homosexuella inte är så
förfärligt stor, men det finns en allvarlig
risk för att närmanden av denna art
framkalla psykiska obehag, ja, till och
med chocker, och att de kunna medföra
minnesbilder och associationer,
som för lång tid kunna verka menligt
på den unges normala sexualliv.

Ibland händer det säkerligen också,
att det homosexuella närmandet leder
till det högst olyckliga resultatet, att
den unge hemfaller till den s. k. pojkprostitutionen,
och därmed har säkerligen
hans psyke vållats en obotlig skada,
tv de individer som ha hamnat
bland de prostituerade pojkarna torde
ha mycket svårt att återvända till vanligt
sunt samhällsliv. Risken är, att de
för hela livet bli asociala och att de
bli hänvisade till att föra en parasiterande
tillvaro. Allt som kan göras från
samhällets sida för att hålla den nu hastigt
ökande pojkprostitutionen tillbaka
äro vi därför skyldiga att försöka.

När detta problem diskuterades i utskottet,
framställdes i huvudsak två invändningar
emot motionen. Den ena
var den, att pojkar och flickor numera
väl kände till vad det här är fråga om
och tidigt hade förmåga att själva ta
sig i akt för de homosexuella. Detta
kanske kan vara riktigt i de flesta fall,
men det finns många undantag. Det
finns pojkar och flickor, som ha utvecklats
långsammare än kamraterna
eller som ha levat i en speciellt skyddad
miljö och som därför behöva skydd
något längre tid än de andra. När man
talar om ungdomens förmåga att ta
vara på sig själv, skall man inte göra
sig allt för säker. Man skall nämligen
inte glömma, att närmandet från de homosexuellas
sida ofta nog föregås av en
kraftig spritförtäring, som gör att den
unges omdömeskraft och motståndsförmåga
är väsentligt nedsatt.

Den andra invändningen är, att det
ofta är ungdomarna själva, som ta initiativ
och närma sig de äldre i avsikt
att tjäna pengar på dem. Tyvärr är den
invändningen riktig. Det är sant att sådant
pågår, men de ungdomar som jag

Nr 32.

Onsdagen den 21 november 1951.

Ang. straffet för homosexuell otukt.
framför allt vill skydda äro vanliga
hyggliga flickor och pojkar med normalt
känsloliv. Jag är övertygad om att
nästan alla föräldrar äro ense med motionären
och mig i denna sak. Vi vilja
icke tillåta, att homosexuella personer
»kladda» på våra ungdomar. Vi reagera
—- kanske primitivt — men mycket bestämt
på den punkten.

Om man alltså är på det klara med
att ungdomen bör skyddas, blir nästa
fråga: Hur länge? På den punkten kan
man naturligtvis ha olika meningar; det
är givetvis en avvägningsfråga. För min
egen del vill jag svara: Så länge som
möjligt, dock icke över myndighetsåldern.
Jag anser det icke tillräckligt att
skydda ungdomarna upp till 18 år. De
äldre årgångarna — 18-, 19- och 20-åringarna —• befinna sig också i en
känslig ålder, då de äro starkt mottagliga
för alla sorters intryck. Att gränsen
för det absoluta straffskyddet 1944
drogs vid 18 år, var enligt min mening
ett misstag. En högre ålder hade påyrkats
av en rad hörda myndigheter, däribland
Föreningen Sveriges häradshövdingar
och medicinska fakulteten i Uppsala.
Att nu, som herr Nerman föreslagit,
höja det absoluta straffskyddet från
18 till 21 år, ha både socialstyrelsen,
medicinalstyrelsen och kriminalpolisintendenten
i Stockholm funnit påkallat.
Däremot har de hoinofilas riksförening
—- förbundet av år 1948 — i skrivelse
till utskottet hemställt, att i stället
skyddsåldern skall sänkas till 15 år.

Utskottsmajoritetens huvudskäl för att
bibehålla den lägre straffskyddsåldern
18 år tycks vara, att man därmed vill
skydda de vuxna homosexuella från att
råka ut för utpressning från ungdomarnas
sida. Det skälet väger enligt min
mening inte särskilt tungt. Även om det
för de homosexuella lär vara en särskild
lockelse att använda så unga personer
som möjligt för sina syften, ha de
dock möjlighet att avstå från ungdomarna
och hålla sig till dem som fyllt 21
år. Därmed undgås den form av utpressning
som äger rum under hot om
anmälan för kriminell handling. Mot den
form av utpressning däremot, som kan

grunda sig på hot om skandalisering,
kan den homosexuelle över huvud taget
icke skyddas. Denna form av utpressning
kan dock många gånger vara lika
effektiv, och den formen står de utnyttjade
ungdomarna till buds, vare sig
gärningen kriminaliseras eller icke.

Herr talman! Med hänsyn till att
straffrättskommittén redan nästa år lär
bli färdig med sitt betänkande rörande
bland annat sedlighetsbrotten har jag
måst avstå från att yrka bifall till herr
Nermans motion. Jag hade däremot gärna
velat, att utskottet i sitt utlåtande
klart skulle ha sagt ifrån, att utskottet
i sak delar herr Nermans mening.

Herr GÖRANSSON: Herr talman! Det
ställer sig svårt, åtminstone känslomässigt,
att gå emot herr Nerman när man
i stort delar hans syn på nödvändigheten
att få frisk och ren luft i samhället.
Jag har samma mål som herr Nerman,
men jag är tveksam om metoderna.

I vad det gäller den speciella fråga,
som han tagit upp i sin motion, vill
jag göra några principiella erinringar.
Det finns ingen anledning att i dag på
något sätt gå in på detaljer rörande en
lagstiftning, om vars revidering förslag
kommer att föreligga nästa år. Vad som
har inträffat sedan gällande lag om homosexualiteten
genomfördes 1944 är, att
vi ha upptäckt att homosexualiteten måhända,
och pojkprostitutionen troligen i
ännu större utsträckning, har ökat. Men
när man skall bedöma en sådan företeelse
uppstår frågan: Beror detta på lagstiftningen
av 1944? ökningen har inträffat
efter det lagstiftningen genomfördes,
men det som kommer efter en viss,
tidigare inträffad händelse behöver inte
nödvändigt bero på den händelsen.

Vad som förefaller mig vara nödvändigt
att påpeka är, att homosexualitetens
ökning mycket väl kan bero på andra
faktorer än lagen. Den kan sammanhänga
med vissa strömningar i samhället,
som ha gjort sig särskilt märkbara
under de senast gångna åren. Jag har i
mitt tidigare anförande i dag pekat på
spriten, och jag är glad att höra, att ock -

Onsdagen den 21 november 1951.

Nr 32.

så herr Cassel pekade på spriten såsom
en kriminalitetsbefrämjande faktor av
stora mått. Jag vet, att herr Nerman på
denna punkt alldeles säkert håller med
oss. Men jag vill peka på att det finns
andra nedbrytande krafter. En sådan
kan vara förvirringen över huvud taget
på det sexualetiska området. Här rör
man vid en mycket ömtålig punkt — vi
äro på något sätt dubbelbottnade i dagens
svenska samhälle, därför att vi
inte ha kurage att dra upp rejäla linjer.

Jag läser rätt mycket reportage från
anstalter av olika slag, t. ex. från sådana
för missanpassade barn. Jag ser hur en
kvinnlig journalist beklagar dessa barn,
bland annat av den anledningen att de
äro utomäktenskapligt födda. Hon vädjar
till läsaren och säger: »Döm milt i
detta fall, det är barn som vuxit upp
utan stöd av vare sig far eller mor
och utan att ha ett ombonat hem, när
de en gång skulle komma till världen.»
Då frågar jag mig: Skulle inte den naturliga
konsekvensen av dessa varmhjärtade
skildringar vara, att man inte bara
indirekt utan någon gång litet mera direkt
sade ifrån, att det riktiga mottagandet
för en ny världsmedborgare är två
fast sammanlevande föräldrar och ett
hem? Men i stället får man nästa dag
läsa något pinuppigt och hurtigt om hur
roligt det är, när människorna få leva
ut sina drifter. Det är ett sammanhang,
som saknas i vår kultur, och detta, menar
jag, är en ytterligt ödesdiger sak.

Jag vill också peka på en annan omständighet,
som bör fram i detta sammanhang.
Såvitt jag kan bedöma — detta
beror då på detalj iakttagelser, alltså
samtal med unga människor — är det
faktiskt så, att vi mitt i den överfulla
sysselsättningens tid ha en skara av ungdom,
t. ex. här i Stockholm, som går
ocli driver, som delvis försörjer sig på
prostitution, som har förakt för ordnat
arbete, eftersom andra inkomster stå att
få. Detta förakt för arbetsanställningen
har jag mött i flera sammanhang —
även hos dem som inte äro på något
sätt förfallna — och jag har mången
gång haft anledning att erinra ungdom
om att för 20 år sedan såg det annor -

Ang. straffet för homosexuell otukt.
lunda ut. Då var arbetet uppskattat. Jag
har därför sagt dem: »Trampa inte på
på brödet! Ni skola inte uttala er förklenande
om arbete, ty arbetet är ändå den
stora välsignelsebringande tillgång vi
ha.» Det finns alltså en skara människor,
som bara driver omkring, som helt enkelt
är lösdrivare. De bidraga till att
sänka den allmänna nivån i landet.

En annan sak gäller själva uppfostran.
Jag är angelägen att få påpeka detta i
dag därför att riksdagen enligt min mening
ändå bör ägna uppmärksamhet
även åt dessa frågor. Jag skall citera en
artikel i en stockholmstidning för någon
vecka sedan, där det frågas: Vart bär det
egentligen hän med brottsligheten? Hur
skall det gå i framtiden? Det är en artikel
av professor Olof Kinberg, och den
är rätt pessimistiskt skriven. Han pekar
bl. a. på att vi ha fått ett uppfostringssystem,
en uppfostringsteori, som
har utbildats under inflytande av vissa
psykologiska strömningar och som försummar
viktiga sidor av uppfostran.
Jag tycker att detta är så bra skrivet
att jag nu vill ta delar därav till kammarens
protokoll. Det heter:

»Genom att på patologiska fall bygga
en allmän psykologisk teori har man
kommit till den underliga uppfattningen
att det är farligt för människornas
själsliga hälsa om de såsom barn och senare
får höra att vissa beteenden är förbjudna.
Sker detta likväl så skulle de få
skuldkänsla och ångest, bli ’neurotiker’,
som den ofta missbrukade termen lyder,
bli missanpassade problembarn som ljuger,
stjäl och förstör.» — »Det är säkert»,
säger han vidare, »också olämpligt
att försöka helt undertrycka människors
drifter, men det är inte dess
mindre grundfalskt att inbilla barn och
vuxna att det är nyttigt att utan inskränkning
''leva ut’ drifter och aggressioner,
så att de få den uppfattningen
att allting ''går an’ och att respekt för
andras fysiska och psykiska okränkbarhet
och egendom iir gammalmodiga och
löjliga fördomar som man kan sätta sig
över.»

Jag skall inte förse citaten med några
kommentarer, det iir överflödigt.

Nr 32.

Onsdagen den 21 november 1951.

Ang. straffet för homosexuell otukt.

Jag skall peka på ännu en företeelse
i det svenska samhället, som jag till sist
vill säga något om, och det är bristen
på respekt för lagarna. Professor Kinberg
har berört också den saken i sin artikel.
Denna bristande respekt för lagarna
kommer bland annat därav att vi
översköljas av en våg av lagar, där det
på slutet hängts på en ansvarsbestämmelse,
som säger, att den som bryter
emot lagen eller förordningen straffas
med böter eller i svårare fall med fängelse
o. s. v. I Italien har man, enligt
vad det upplyses, så långt drivna regleringar,
att italienarna säga: »Allt är förbjudet.
» Konsekvenserna av att allt är
förbjudet blir för italienarnas del att de
säga: »Följaktligen är det mesta tillåtet.»

Det är inte ett kriterium på ett välordnat
samhälle, att man har så många ansvarsbestämmelser
som möjligt och så väl
detaljerade strafflagar som möjligt. Ju
mer man förbjuder i strafflagen och i
speciella lagstiftningar, desto mera minskar
man respekten för lagarna. »Få lagar,
men goda», har det sagts tidigare
många gånger i denna församling, och
detta krav är ofrånkomligt. Vi måste en
gång börja avrusta denna arsenal av lagar,
där varje ny lag bidrar att minska
respekten för dem, som redan äro stiftade.

Nu kommer jag till herr Nermans motion,
och jag säger då: Jag vill inte skriva
något i detta ögonblick angående
ändring av ansvarsbestämmelserna rörande
homosexuella beteenden. Det problemet
får straffrättskommittén undersöka;
jag har inte min ståndpunkt klar.
De personer som nu syssla med denna
lagstiftning böra få hålla på därmed
utan några anvisningar från riksdagen.

När jag läser i handlingarna, och det
är många gånger tidigare bestyrkt, att
sedan den dag 1944, när vi fingo de
skärpta straffbestämmelserna mot homosexuell
otukt med ungdom och skyddsåldern
höjdes från 15 till 18 år, ha mycket
få personer sakfällts därför att lagen
inte i erforderlig omfattning tillämpats,
så är mitt naturliga yrkande: Låt oss inrikta
oss på att göra en verklig framstöt
för att rensa upp bland 15—18-

åringarna i fråga om den homosexuella
prostitutionen! Vi kunna gå vidare endast
om vi skaffa resurser åt barnavårdsnämnderna
och polisen -— denna arma
samhällsmakt, som får mer och mer att
göra när det gäller att beivra vad som
betecknas som otillåtna handlingar, men
som inte får tillräckliga resurser för att
genomföra sitt arbete!

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Fru SJÖSTRÖM-BENGTSSON: Herr

talman! Jag vill bara konstatera i likhet
med herr Göransson, att jag och som
jag tror hela kammaren förstår, att grunden
till herr Nermans motion är hans
allvarliga vilja att skydda barn och ungdom.
I detta fall är utskottet helt ense
med honom. En strävan i samma riktning
utmärker också tillkomsten av 1944
års lagstiftning på detta område. Denna
lag gick ju ut på att skapa ett starkare
straffskydd för barn under 18 år och
ett något svagare sådant för ungdom i
åldern 18—21 år. Nog får man väl ändå
förutsätta, att 18-åringar i de ojämförligt
flesta fallen nått den mognad, att de
veta vad homosexualitet rör sig om och
att de också veta vilken fara de löpa,
om de hänge sig åt homosexuella handlingar.

Jag tror alltså inte att det annat än i
undantagsfall råder någon ovetenhet i
dessa ting bland ungdomarna i åldern
18—21 år. Även om inte hemmen och
skolan sköta upplysningen i dessa ting,
så sörjer dagspressen och i många fall
också veckopressen sorgfälligt för att de
få upplysning nog. Och om till äventyrs
någon ungdom på grund av oerfarenhet
har låtit sig utnyttjas i berörda hänseende,
finns det ju möjlighet att straffa
förföraren med stöd av de relativt
stränga straffbestämmelserna för sådana
brott, begångna mot ungdom i dessa
åldrar.

Socialstyrelsen betonar att pojkprostitutionen
såväl som flickprostitutionen
inte är något isolerat problem. Enligt
styrelsens uppfattning är »den homosexuella
prostitutionen som sådan icke

Onsdagen den 21 november 1951.

Nr 32.

något isolerat problem utan sammanhänger
i de allra flesta fall med eller utgör
en delfunktion av asocialitet i allmänhet.
Den angelägnaste uppgiften blir
därför att icke enbart ingripa mot just
denna speciella form av asocialitet utan
lika mycket att vidtaga åtgärder för att
undanröja orsakerna till vederbörandes
asociala livsföring och att genom mentalhygieniska
och socialvårdande åtgärder
eliminera de asocialitetsskapande faktorerna
över huvud.»

Det var ju just detta som herr Göransson
nyss anförde, och jag tror att både
herr Göranssan och socialstyrelsen ha
rätt i det avseendet.

När därtill kommer, att lagen inte har
varit i kraft mer än under sju år, är det
kanske för tidigt att med bestämdhet bedöma
dess verkningar. När dessutom, enligt
straffrättskommittén, förslag till en
lag om brott mot person, en lag som också
kommer att innefatta sexuella förbrytelser,
skall föreläggas riksdagen redan
1952 ■— det tror man åtminstone — finns
det knappast någon anledning att nu
komma med begäran om en lagändring i
detta avseende. Första lagutskottet har
ansett att det inte bör ge anvisningar om
hur den lagändring, som kommer att föreläggas
riksdagen, skall utformas, och
det kanske var mest därför som vi inom
utskottet inte ville gå med på herr Cassels
motivering för sitt avslagsyrkande
på motionen.

Jag ber att få instämma i herr Göranssons
yrkande om bifall till utskottets utlåtande.

Herr OLOFSSON: Herr talman! Då jag
deltagit vid utskottets behandling av
denna fråga, anser jag mig skyldig att
redogöra för mitt ställningstagande. Att
jag följt majoriteten inom utskottet har
huvudsakligen två skäl.

Utskottet har inte funnit en lagändring
för närvarande påkallad i vad som
rör straffskyddet för ungdom under 21
år, då en sådan åtgärd skulle innebära
ett långt gående intrång i den genom
1944 års lagstiftning antagna principen,
att homosexuell otukt skall lämnas

Ang. straffet för homosexuell otukt.
straffri annat än i vissa särskilt angivna
fall. Utskottet har inte heller ansett
att någon omständighet förekommit, som
kunde ge anledning att frångå denna
princip.

När dessutom straffrättskommittén nu
förbereder förslag till ny lagstiftning om
brott mot person, däribland sexualförbrytelse,
vilket förslag kommittén räknar
med att framlägga redan under år
1952, kan det inte vara skäl att redan
nu genomföra någon lagändring i denna
fråga.

Jag får med åberopande av dessa två
skäl yrka bifall till utskottets förslag.

Herr OLSSON, KARL JOHAN: Herr
talman! Jag har för min del inte kunnat
fullt instämma med vare sig utskottet
eller reservanten, och jag vill gärna
med några ord motivera varför.

Jag skulle ha önskat en kraftigare
opinionsyttring från riksdagens sida än
den som förekommer i första lagutskottets
yttrande, men å andra sidan är jag
inte benägen att binda mig för den linje,
som reservanten herr Cassel förordar
i anslutning till den Nermanska
motionen. I likhet med herr Göransson
är jag inte riktigt på det klara med vilken
ståndpunkt jag kommer att inta till
frågan om vad som bör göras. I vart
fall vill jag inte binda mig i frågan om
det utsträckta straffskyddet för ungdom.

Emellertid vill jag säga några ord i
anslutning till utskottets utlåtande. Herr
Göransson erinrade om att det inte är
så värst många år sedan vi genomförde
en lagändring, som innebar en uppmjukning
av vår lagstiftning på detta område,
och han gjorde gällande, att det förhållandet
att vi nu ändå kunna konstatera
en betydligt ökad utbredning av
homosexualiteten inte utan vidare beror
på tillkomsten av denna lagstiftning.
Jag är fullständigt ense med honom därom.
Jag har själv varit med om att genomföra
denna lagstiftningsändring; jag
har gjort det med gott samvete och har
ingen anledning att ångra det. Jag är
alltså fullständigt enig med honom i det
avseendet att jag anser, att det är and -

Nr 32.

Onsdagen den 21 november 1951.

Ang. straffet för homosexuell otukt.
ra faktorer, som här ha spelat in, och
jag har inte särskilt mycket att erinra
emot den uppräkning han här har gjort
av olika faktorer, som ha bidragit till
nyssnämnda utveckling.

Beträffande utgångspunkterna äro vi
alltså fullständigt eniga. För min del
skulle jag kanske dock vilja kraftigt understryka,
att den tid, vi för närvarande
genomleva, är sådan att den måste
verka moralnedbrytande och upplösande
även i det avseende det här gäller. Vi
ha ju haft två världskrig med allt vad
som följer därav. Vi ha också för närvarande
ett världsläge, som inger en
känsla av allmän osäkerhet och allmän
oro. Detta och allt vad som följer därav
har gjort, att människorna ha blivit rotlösa.
Sammanpackningen av människor
i stora städer för med sig bildandet av
ligor och åtskilliga andra företeelser,
varigenom ungdomen i våra dagar utsattes
för mycket större påfrestningar än
tidigare.

Vi ha som sagt inte gjort något fel,
när vi genomförde lagändringen. Detta
utesluter emellertid inte, att det på grund
av den inverkan, som andra faktorer
här ha haft, ur vad man skulle kunna
kalla allmänpreventiva synpunkter kan
bli nödvändigt att ompröva även den
lagändring, som vi genomförde. Det är
kanske på den punkten som mina och
herr Göranssons åsikter gå isär. Jag vill
hålla alla möjligheter öppna, när det
gäller ett ställningstagande till den diskuterade
frågan, alltså även till frågan
om en omprövning av den lagstiftning
det här gäller. Därför hade jag helst
önskat ett annat uttalande än det som
utskottet har föreslagit.

.lag tror, att denna fråga är så viktig
att man kan bli tvingad att göra någonting,
men inte heller jag vill föregripa
den utredning, som pågår, och ta någon
ståndpunkt, förrän vi verkligen få papperen
i fråga på bordet. Jag vet att någonting
behöver göras, men jag är inte
fullständigt säker på vad vi skola göra.
I det läget och med det uttalande, sam
föreligger från utskottet och reservanten,
anser jag mig, herr talman, nödgad
att nedlägga min röst vid voteringen.

Herr NERMAN: Herr talman! Jag är
ense med herr Göransson om att det är
en mängd faktorer som inverka i detta
avseende, och jag är tacksam för de påpekanden
han gjort med den sakkunskap
han har på grund av sin ämbetsställning.
Särskilt vill jag trycka på den betydelse
spriten har i samband med förförelse av
både det ena och det andra slaget.

Visst behöver man i olika avseenden
förbättra samhället, och den omständigheten,
att man får ett tillfälle därtill
nästa år eller året därpå, borde inte få
hindra, att man begagnar det tillfälle som
föreligger här i dag. Emellertid har jag
nu inte yrkat bifall till min motion utan
avstått därifrån med hänsyn till att frågan
snart kommer upp i ett större sammanhang.
Jag kan dock inte underlåta
att säga, att vi enligt mångas uppfattning
ha kommit på fel väg. Jag citerade
nyss, hur socialstyrelsen sagt, att
»man kan inte helt fria sig från intrycket,
att denna utveckling influerats av
den tolerans mot homosexulla gärningar,
som kom till uttryck i 1944 års lag».

Jag tror att det är många, som känna
och tänka så, och då får man inte tveka
att korrigera sig, även om det bara är
fråga om en bråkdel av hela det reformprogram,
som här skulle behövas. De ledande
auktoriteterna ha dock i sina remissuttalanden
sagt så klart ifrån att
jag verkligen hade väntat, att man skulle
ha kunnat märka något därav i utskottets
utlåtande.

Man förstod mycket val, sade fru Sjöström-Bengtsson,
min allvarliga vilja att
skydda barn och ungdom, och jag förstår
mycket väl att utskottet har samma
vilja i detta fall. Men jag är orolig därför
att jag känner, att en sådan här upplösning
av fullkomligt primära begrepp,
som röra vårt driftliv, ändock är en
olycklig utveckling, som berör vår
mänskliga kulturs hjärterötter. En alltför
stor hänsyn till det abnorma kan bli
farlig. Västerlandet befinner sig i ett
mycket kritiskt läge, och icke minst
medverkar härvidlag den faktorn, att
människorna i västerlandet kunna ha en
känsla av att de inte ha något värde att
försvara. Så är det på många håll: det

Onsdagen den 21 november 1951.

Nr 32.

Interpellation ang. polisens sekretesskyldighet m. m.

är tomhet. Och om — för att kanske uttrycka
saken litet för brutalt och grovt
— inte de kloka i tid ta hand om de tokiga
och de normala ta hand om de abnorma,
så ta de tokiga hand om de kloka
och de abnorma hand om de normala.

Vi borde väl ha lärt någonting av de
dyrköpta erfarenheterna Mussolini och
Hitler. Jag är alldeles på det klara med
att om inte vi i västern kunna hejda en
utveckling, som upplöser fullt naturliga
och sunda begrepp och vanor, och om
inte vi kunna få fram känslan för individens
ansvar — allt är inte samhällets
fel — kunna vi en dag få benägen
hjälp från annat håll för att få ordning.
Och den ordningen kommer inte att tilllåta
att man huttlar med hämningar och
allehanda hänsyn när det gäller människor,
som inte äro normala.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade, att i
avseende på det nu föredragna utlåtandet
yrkats dels att vad utskottet hemställt
skulle bifallas, dels ock att utskottets
hemställan skulle bifallas med
den ändrade motivering, som förordats
i den av herr Cassel vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen
propositioner enligt berörda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Nerman begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes cn
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad första lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 35,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan
med den ändrade motivering,
som förordats i den av herr Cassel vid
utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Nerman begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 80;

Nej — 33.

Därjämte hade 14 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från alt rösta.

Föredrogos ånyo jordbruksutskottets
utlåtanden:

nr 45, med anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående rörlig kredit
åt Svenska spannmålsaktiebolaget;
samt

nr 46, med anledning av väckta motioner
angående utredning om statens
stöd åt växt- och fruktträdsförädlingen
m. m.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Interpellation ang. polisens sekretessskyldighet
m. m.

Ordet lämnades på begäran till fru
SJÖSTRÖM-BENGTSSON, som yttrade:
Herr talman! Genom pressen får allmänheten
gång efter annan upplysningar av
sådan art om personer, som sitta anhållna
eller i övrigt misstänkas för brott, att
de skandalisera eller åtminstone vålla
obehag icke blott för den misstänkte
utan även för hans anhöriga. Man får
exempelvis om en namngiven person
veta, att han gråter i cellen under det
han sitter anhållen. Om en annan får
man veta, att han är hård och otillgänglig,
och om en tredje åter att han uppträder
nonchalant. För någon tid sedan innehöll
pressen till och med upplysningar
om att en kvinna, som misstänktes

Nr 32.

Onsdagen den 21 november 1951.

Interpellation ang. polisens sekretesskyldighet m. m.

för att vara inblandad i en stöld av
några värdefulla ringar, genom polisens
försorg underkastades undersökning av
en gynekolog.

Icke så sällan förekommer även att
pressen dag för dag redogör för vad som
förekommer vid förundersökning av någon
namngiven, för grovt brott (exempelvis
mordbrand) misstänkt person,
som sedan icke ens blir åtalad.

Publiceringen av sådana förhållanden
upprör en stor del av allmänheten. Jag
avser dock icke här att vända mig mot
pressens sätt att publicera upplysningar
av nu nämnd beskaffenhet; det överlämnar
jag åt vederbörandes goda smak
och pressens opinionsnämnd att bedöma.
Jag vill emellertid framhålla, att
offentliggörandet av sådana, för den enskilde
kränkande och oroande omständigheter
sker under det förundersökningen
pågår och att upplysningarna
ofta äro av den art att man icke kan
värja sig för misstanken att de åtminstone
i några fall härröra från polis
eller annan befattningshavare, som kommer
i beröring med vederbörande under
förundersökningen.

Sekretesslagen innehåller bestämmelser
om att handlingar rörande polismyndighets
eller åklagares verksamhet till
förekommande eller beivrande av brott,
så ock handlingar rörande användning
av tvångsmedel i brottmål ej må utlämnas,
såvida skäligen kan befaras, att
utlämnandet skulle vara menligt för enskild
person. Anledningen härtill är bl.
a. att hänsyn skall tagas till personer
som misstänkts men ej åtalats för brott.

I allmänna polisinstruktionen stadgas
att polisman icke för obehörig får yppa
något varom han i tjänsten erhållit kunskap
och som ej bör komma till allmänhetens
kännedom. Härjämte finnas bestämmelser
i rättegångsbalken om att
undersökningsledare kan förordna, att
vad som förekommit vid förhör icke får
uppenbaras.

Jag är väl medveten om de svåra problem
som kunna uppkomma vid tillämp -

ning av dessa bestämmelser under samarbetet
med pressen, men vill ändå icke
underlåta att med hänsyn till sakens allvarliga
beskaffenhet söka få frågan belyst
genom interpellation.

Med stöd av det anförda anhåller jag
om kammarens tillstånd att till statsrådet
och chefen för inrikesdepartementet
få framställa följande fråga:

Anser statsrådet, att andra och effektivare
åtgärder än de, som kunna vidtagas
med stöd av nu nämnda bestämmelser,
äro erforderliga för att förhindra
att upplysningar av det slag jag här berört
lämnas av polis, åklagare eller annan
befattningshavare?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelse, nr
354, till Konungen i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående plan för
folktandvården i Stockholms stad.

Anmäldes och godkändes utrikesutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 356, till Konungen i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande
av överenskommelse rörande
varuutbytet mellan Sverige och Schweiz
m. m.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 357, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr
370), m. m., jämte i ämnet väckta motioner.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 1.08 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Stockholm 1951. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

513432