1951 FÖRSTA KAMMAREN Nr 30 (Riksdagens protokoll 1951:30)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1951 FÖRSTA KAMMAREN Nr 30

3—7 november.

Debatter m. m.

Tisdagen den 6 november. Sid.

Svar på fråga av herr Näsgård ang. utredningen rörande ändringar
i vattenlagen .............................................. 4

Onsdagen den 7 november.

Svar på interpellation av herr Wistrand om upphävande av visumtvånget
beträffande Västtyskland ............................ 6

Säkerställandet av personal för sjukvården ...................... 9

Inrättande av socialattachébefattningar ........................ 10

Interpellation av herr Cassel ang. länsstyrelsernas organisation
m. in...... 13

Samtliga avgjorda ärenden.

Onsdagen den 7 november.

Utrikesutskottets utlåtande nr 14, om godkännande av överenskommelse
ang. varuutbytet med Schweiz m. m................... 9

Statsutskottets utlåtande nr 180, ang. säkerställandet av personal för
sjukvården ................................................ 9

— nr 181, ang. inrättande av socialattachébefattningar .......... 10

— nr 182, ang. utredning rörande laboratoriepersonalens utbild ningsförhållanden

......................................... 13

— nr 183, ang. anställande av socialt utbildade befattningshavare

vid de större poliskårerna .................................. 13

l Första kammarens protokoll 1951. Nr 30.

Lördagen den 3 november 1951.

Nr 30.

Lördagen den 3 november.

Kammaren sammanträdde kl. 2 eftermiddagen;
och dess förhandlingar leddes
av herr andre vice talmannen.

Justerades protokollet för den 27 nästlidne
oktober.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
nedannämnda motioner:
nr 512, av herr Bengtson m. fl.,
nr 513, av herr Svärd m. fl, och
nr 514, av herr Norling och herr
Persson, Ola,

alla i anledning av Kungl. Majrts proposition
angående anslag å tilläggsstat
I för budgetåret 1951/52 till främjande
av bostadsförsörjningen m. m.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
den av herr Andersson,
Lars, väckta motionen, nr 515, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition angående
utlämnande av stödlån till jordbrukare
i anledning av svartrostskador
på vete av 1951 års skörd.

Anmäldes och bordlädes

utrikesutskottets utlåtande nr 14, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
om godkännande av överenskommelse
angående varuutbytet mellan Sverige
och Schweiz m. m.; samt

statsutskottets utlåtanden:

nr 180, i anledning av väckta motioner
om utredning och förslag rörande
säkerställande av personal för sjukvården; nr

181, i anledning av väckta motioner
om inrättande av särskilda socialeller
arbetsmarknadsattachébefattningar
inom utrikesförvaltningen;

nr 182, i anledning av väckt motion
om skyndsam utredning rörande laboratoriepersonalens
utbildningsförhållanden;
och

nr 183, i anledning av väckt motion
angående åtgärder för att främja till -

komsten av särskilda befattningar vid
de större poliskårerna för fullgörande
av uppgifter av social art.

Herr andre vice talmannen anmälde,
att till kammaren överlämnats Kungl.
Maj:ts proposition nr 225, med förslag
till lag om investeringskonto för skog,
m. m.

Den kungl. propositionen blev nu föredragen
och lagd på bordet.

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökning:

Till riksdagens första kammare.

Undertecknade anhålla härmed vördsamt
om ledighet från riksdagsgöromälen
fr. o. m. den 6 november och tills
vidare för fullgörande av uppdrag som
ombud vid Förenta Nationernas generalförsamling
i Paris.

Stockholm den 1 november 1951.

Ulla Lindström. Erik von Heland.

S. G. W. Wahlund. Åke Holmbäck.

Allan Vougt. Georg Andrén.

Rickard Sandler.

På gjord proposition bifölls ansökningen
för den tid, varunder ifrågavarande
kammarledamöter på grund av
det i ansökningen omförmälda uppdraget
vore förhindrade att deltaga i riksdagsarbetet.

Ledighet från riksdagsgöromålen för
fullgörande av offentligt uppdrag beviljades
vidare herr Grgm för tiden från
och med den 5 till och med den 24 innevarande
månad.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 2.05 eftermiddagen.

In fidem
G. //. Berggren.

Nr 30.

Tisdagen den G november 1951.

Tisdagen den 6 november.

Kammaren sammanträdde kl. 4 eftermiddagen.

Justerades protokollen för den 30 och
den 31 nästlidne oktober.

Upplästes en till kammaren inkommen
ansökning, som jämte därvid fogat
läkarintyg var så lydande:

Till riksdagens första kammare.

Med stöd av bifogade läkarintyg anhåller
jag härmed om förlängd ledighet
från riksdagsarbetet till den 20 november
1951.

Södertälje den 2 november 1951.

John Björck.

Att riksdagsmannen John Björck på
grund av Hypertrophia prostatae är
oförmögen till arbete fr. o. m. den 17
september 1951 och i behov av vård å
sjukhus minst t. o. m. den 20 november
1951 intygar

Länslasarettet i Södertälje den 2 november
1951.

M. Aavik,
leg. läkare.

Den begärda ledigheten beviljades.

Upplästes följande till kammaren inkomna
skrivelse:

Till riksdagen.

Då jag förordnats att från och med
den 1 december 1951 vara sändebud
i Canada, får jag härmed vördsamt anhålla
om entledigande från och med
nämnda datum från mitt uppdrag som
bankofullmäktig.

Stockholm den 2 november 1951.

Klas Böök.

På särskilda propositioner biföll kammaren
berörda anhållan samt beslöt, att

med anledning därav val av en fullmäktig
i riksbanken jämte en suppleant för
denne skulle anställas; och uppdrog
kammaren verkställigheten härav åt de
vid detta riksmöte av kammaren redan
tillsatta valmän och suppleanter för utseende
av riksdagens fullmäktige i riksbanken
jämte deras suppleanter.

Ang. utredningen rörande ändringar i
vattenlagen.

Jämlikt § 20 av kammarens ordningsstadga
hade herr Näsgård till herr statsrådet
och chefen för justitiedepartementet
framställt en så lydande fråga:
»När kan den utredning rörande vissa
ändringar i vattenlagen, som igångsattes
jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den
23 november 1945, beräknas bliva slutförd?» Herr

statsrådet och chefen för justitidedepartementet
ZETTERBERG, som
tillkännagivit, att han hade för avsikt
att vid detta sammanträde besvara
nämnda fråga, erhöll nu ordet och anförde:
Herr talman! Ledamoten av denna
kammare herr Näsgård har frågat
mig, när den utredning rörande vissa
ändringar i vattenlagen, som igångsattes
jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande
den 23 november 1945, kan beräknas bli
slutförd.

Till svar härå får jag anföra följande.

Utredningen tillsattes ursprungligen
för att utarbeta förslag till ändringar
i vattenlagen i syfte att vinna snabbare
prövning av frågor om tillämnade
utbyggnads- eller regleringsföretags
tillåtlighet samt att i samband därmed
undersöka möjligheterna för en
avveckling av 1939 års lag angående
tillfällig vattenreglering. Till fullgörande
av detta uppdrag har utredningen
avlämnat två promemorior av den

Tisdagen den 6 november 1951.

Nr 30.

Ang. utredningen rörande ändringar i vattenlagen.

15 januari 1946 och den 12 september
1947. På grundval av den första promemorian
genomfördes vid 1946 års
riksdag en ändring i slutstadgandet till
1939 års lag i syfte att underlätta en blivande
avveckling av lagen. Den år 1947
avgivna promemorian, vilken innehöll
bl. a. förslag om utsträckt möjlighet att
meddela deldom i vattenmål, har ännu
ej föranlett lagstiftning. Dröjsmålet har
bl. a. förorsakats av att det ekonomiska
läget icke ansetts möjliggöra ett upphävande
av 1939 års lag. Förslaget är
emellertid nu föremål för behandling i
justitiedepartementet, och jag hoppas
att, om ej andra ännu mera angelägna
lagstiftningsuppgifter lägga hinder i vägen,
proposition i ämnet skall kunna föreläggas
1952 års riksdag.

Utredningen har sedermera fått ytterligare
arbetsuppgifter. Den senaste tidens
starka utveckling på vattenbyggnadsområdet
har givit anledning till åtskilliga
reformkrav i fråga om vattenlagstiftningen.
Jag vill särskilt nämna
den av riksdagen år 1947 beslutade skri"
velsen (nr 313) om utredning av frågan
om gottgörelse till bygd för skada, som
föranledes av vattenkraftanläggningar
och vattenregleringar, samt beträffande
möjligheterna att i fråga om sådan skada,
som drabbat enskild, lämna denne
ersättning i annan form än i penningar.
De framställningar om lagändringar som
sålunda inkommit från olika håll ha
överlämnats till utredningen. Med hänsyn
till frågornas omfattning har utredningen
uppdelat detta arbete i etapper.
Hittills ha avgivits en promemoria den
28 februari 1950 angående ändrade bestämmelser
till skydd för fisket samt en
promemoria den 30 maj 1950 angående
bygdekraftsfrågan. Inom kort — sannolikt
omkring årsskiftet — iir att förvänta
ett förslag rörande frågan om
möjligheterna att i ökad utsträckning
fastställa ersättning i annan form än i
penningar. Vidare avser utredningen att
framlägga förslag rörande förenkling av
vattenboken. Även detta förslag kan
väntas inom den närmaste tiden. Därmed
äro de framförda reformkraven till
väsentlig del prövade av utredningen.

Huruvida ytterligare några frågor skola
upptagas av utredningen är tills vidare
icke avgjort.

Herr NÄSGÅRD: Herr talman! Jag ber
att få tacka statsrådet för svaret.

Jag vill samtidigt säga att det är mycket
välkommet att få denna sammanfattning
av kommitténs arbete. Utifrån bygderna
har man gjort påstötningar och
undrat, när kommittén egentligen skulle
bli färdig, och jag förstår att det
huvudsakligen är ersättningsfrågorna
som man fäster sig vid. Jag hoppas nu,
att det inte skall dröja alltför länge, innan
de återstående förslagen äro avgivna.

Jag skulle vilja tillägga några erinringar
av mera allmänt slag, som ha ett
direkt samband med min fråga. De gälla
riksdagsberättelsens innehåll. När jag
skulle ta reda på hur det låg till i detta
fall, slog jag upp riksdagsberättelsen och
fann då, att kommittén hade tillsatts i
slutet av år 1945. Enligt 1946 års riksdagsberättelse
skulle utredningsuppdraget
kunna slutföras under år 1947. 1949
års riksdagsberättelse innehåller upplysningen,
att utredningsuppdraget beräknades
kunna slutföras under år 1949.
I 1950 års riksdagsberättelse meddelas,
att uppdraget beräknades kunna slutföras
under år 1950, och i årets riksdagsberättelse
slutligen säges det, att utarbetande
av förslag till ändrade bestämmelser
om ersättning med anledning av företag
enligt vattenlagen m. m. har påbörjats
och torde kunna avslutas i början
av år 1951. Nu befinna vi oss i november
1951, och utredningen är inte
klar.

Jag förstår att dröjsmålet beror på att
kommittén under arbetets gång fått nya
arbetsuppgifter. För omkring tjugu år
sedan infördes den metoden, att regeringen
refererar nytillsatta kommittéers
direktiv i riksdagsberättelserna — efter
eu motion av herr K. G. Westman, vill
jag minnas. Nu inträffar det ofta, att
kommittéer få helt nya direktiv under
utredningens lopp. Det skulle vara mycket
önskvärt att få de nya direktiven
omnämnda i riksdagsberättelsen, och

Nr 30.

Onsdagen den 7 november 1951.

Ang. upphävande av visumtvånget beträffande Västtyskland.

jag vill vädja till statsrådet att ta den
frågan under omprövning.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition
nr 225, med förslag till lag om investeringskonto
för skog, m. m.

Föredrogos och bordlädes ånyo utrikesutskottets
utlåtande nr 14 samt statsutskottets
utlåtanden nr 180—183.

Anmäldes och bordlädes en av herr
Mannerskantz under sammanträdet till
herr talmannen avlämnad, av honom
och herr Arrhén undertecknad motion,
nr 516, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om särskild avgift vid vissa investeringar
(investeringsavgift), m. m.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4.10 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Onsdagen den 7 november.

Kammaren sammanträdde kl. 2 eftermiddagen.

Upplästes en till kammaren inkommen
ansökning, som jämte därvid fogat
läkarintyg var så lydande:

Till riksdagens första kammare.

Med stöd av bifogade läkarintyg får
jag anhålla om ledighet från riksdagens
arbete under den tid intyget utvisar.

Örnsköldsvik den 5 november 1951.

Axel Andersson.

Att ledamoten av första kammaren
Axel Andersson på grund av akut luftvägsinfektion
är förhindrad deltaga i
riksdagens arbete under tiden 5 november—10
november, intygas härmed.

Örnsköldsvik den 5 november 1951.

Nils Huss.

Stadsläkare.

Den begärda ledigheten beviljades.

Ang. upphävande av visumtvånget beträffande
Västtyskland.

Ordet lämnades till hans excellens herr
ministern för utrikes ärendena UNDÉN,
som tillkännagivit, att han hade för avsikt
att vid detta sammanträde besvara
herr Wistrands interpellation om upphävande
av visumtvånget beträffande
Västtyskland, och nu yttrade: Herr talman!
Med kammarens tillstånd har herr
Wistrand till mig riktat följande fråga:
»Har Sveriges regering för avsikt att i
den allmänna samfärdselns intresse föreslå
den västtyska regeringen ömsesidigt
upphävande av passvisumtvång vid
resor till eller genom resp. länder?»

Till svar får jag meddela, att frågan
om upphävande av visumtvånget mellan
Sverige och Förbundsrepubliken
Tyskland för några månader sedan upptagits
från tysk sida. Frågan befinner
sig under övervägande, och svenska regeringen
har ännu icke tagit någon definitiv
ståndpunkt i saken.

För svenskt vidkommande har sakens
behandling fördröjts därigenom att man

Onsdagen den 7 november 1951.

Nr 30.

Ang. upphävande av visumtvånget beträffande Västtyskland.

ansett sig böra avvakta en planerad internationell
konferens, vid vilken bl. a.
vissa tekniska pass- och viseringsspörsmål
av intresse även i förevarande sammanhang
skola behandlas.

Herr AVISTRAND: Herr talman! Jag
ber att till hans excellens herr utrikesministern
få framföra ett tack för det
svar som jag har fått, även om det egentligen
inte säger något positivt om själva
sakens behandling. Det enda som för mig
var en nyhet är att frågan tagits upp
även från tyskt håll. Det gör, enligt min
uppfattning, att vi ännu allvarligare böra
ta itu med frågan och försöka att bringa
den till en positiv lösning.

Vi sträva ju i Sverige, liksom man gör
i övriga länder i Europa, att åstadkomma
ett alltmer vidgat samarbete och
att skapa förhållanden som möjliggöra
ett fritt andligt och materiellt utbyte.
En förutsättning härför är att rörelsefriheten
inom Europa och världen i övrigt
inte belägges med större hinder än vad
förhållandena absolut kräva.

Jag vet att man i Tyskland känner den
särställning, i vilken de flesta europeiska
länder alltjämt placera Tyskland i detta
hänseende, som en diskriminering, som
en gång har varit förklarlig men som
icke längre är av nöden. Man har faktiskt
en känsla av att den jämställdhet,
som man säger sig önska skapa mellan
Tyskland och övriga länder, i praktiken
ofta blir fördröjd mer än vad som är
nödvändigt. Det problem, som det här
i dag närmast gäller, är naturligtvis i
detta sammanhang en liten fråga, men
det är också en fråga som borde kunna
lösas lättare än andra just ur det europeiska
samarbetets intresse.

. Sverige har dessutom enligt min uppfattning
alldeles särskilda skäl att kräva
en ändring i fråga om det nu gällande
visumtvånget. Vårt lands geografiska
läge medför att en stor del av
våra utländska förbindelser, ja, de allra
flesta, när det gäller utomskandinaviska
länder, måste gå över Tyskland. Den
resande allmänheten har inte alltid haft
klart för sig att det består visumtvång

för Tyskland, och det har hänt upprepade
gånger att svenska resande ha
måst stanna vid den tyska gränsen på
grund av att de icke varit försedda med
genomresevisum, varigenom de resande
förorsakats förluster i både tid och
pengar. För Sverige borde det därför
vara ett alldeles särskilt intresse att
snabbt ta upp denna fråga, så att den
får en positiv lösning.

Jag hoppas att jag i det svar, som jag
har fått av hans excellens herr utrikesministern,
kan inlägga, att man i Sveriges
utrikesdepartement har dessa synpunkter
klara för sig och att man från
svensk sida vill bidraga till att frågan
snabbt skall lösas i positiv riktning. Om
Sverige vill gå i spetsen för att verkligen
driva fram denna fråga till en lösning, är
jag övertygad om att vi därmed skulle
tjäna framtidens intressen.

Herr LUNDQVIST: Herr talman! Jag
ber först att på det varmaste få instämma
i det uttalande, som herr AVistrand
här gjort, och i den vädjan och förhoppning
som han har uttalat om aktivitet i
denna fråga från den svenska regeringens
sida.

Jag vill emellertid i detta sammanhang
också gärna rikta en vädjan till
hans excellens herr utrikesministern att
ägna välvillig uppmärksamhet även åt
trafikförhållandena över den gamla huvudleden
mellan Sverige och kontinenten,
ångfärjerutten mellan Trelleborg
och Sassnitz, vilken ju för närvarande,
som framgick också av herr AVistrands
yttrande, icke fyller den uppgift som
denna rutt tidigare svarat för. Alla veta
vi, att för närvarande praktiskt taget
hela persontrafiken mellan Norden och
kontinenten samt England går över de
danska öarna med därmed förenade utomordentligt
stora svårigheter för de
danska statsbanorna att avveckla denna
trafik, särskilt under högsommaren med
den väldiga trafikstegring som då uppkommer.
Om det vore möjligt att få trafiken
uppdelad såsom tidigare och om
trafiken från Sverige till väsentlig del

Nr 30.

Onsdagen den 7 november 1951.

Ang. upphävande av visumtvånget beträffande Västtyskland.

kunde ledas den gamla vägen, skulle givetvis
för trafiken i sin helhet en väsentlig
fördel vinnas.

Trafik upprätthålles för närvarande
mellan Trelleborg och Sassnitz med våra
svenska färjor i regelbundna, dagliga
turer. Vi ha både gods- och persontrafik
regelbundet mellan Sverige och Berlin.
Vi ha t. o. in. vissa dagar i veckan direkt
sovvagn mellan Stockholm och Berlin.
Det har emellertid tidigare varit
mycket svårt att åstadkomma goda anslutningar
från Berlin i olika riktningar
utåt kontinenten och omvänt. Sedan
åtskillig tid tillbaka ha dock förhandlingar
pågått mellan de olika järnvägsmyndigheterna
för att söka rätta till
detta förhållande och skapa någorlunda
normala järnvägskommunikationer mellan
Norden och Europa över Berlin. Vid
en europeisk tidtabellskonferens, som
denna höst hållits i Oslo, har också enligt
vad jag inhämtat en överenskommelse
träffats mellan de svenska och östtyska
järnvägsmyndigheterna som till
nästa sommar skulle åstadkomma goda
direktförbindelser inte bara med Berlin,
utan även över Berlin till Miinchen med
direkta vagnar också på denna linje.

I detta läge vore det naturligtvis av
utomordentligt stor vikt, om man kunde
åstadkomma sådana lättnader i fråga om
tull- och passformaliteterna samt viseringstvånget,
som behövas för att trafiken
skall kunna flyta fram någorlunda
normalt. Jag begär inte och vågar heller
inte tänka mig, att det under nuvarande
förhållanden skulle vara möjligt att slopa
viseringstvånget vid resor denna väg.
Men mycket skulle säkert vara vunnet,
om det vore möjligt att genom överenskommelser
med de ryska myndigheterna
åstadkomma, att de resande lättare och
kanske även billigare än för närvarande
kunde erhålla erforderligt visum och
få genomresevisum genom Berlin till
Miinchen eller andra platser utanför den
östtyska zonen och åter. Då jag själv tidigare
suttit med vid de förhandlingar,
som järnvägsstyrelsen haft med de ryska
myndigheterna i Berlin, vet jag, att
man från rysk sida alltid har sagt sig
hysa ett livligt intresse för att söka

åstadkomma bättre förhållanden på denna
trafikled.

Då avsikten nu uppenbarligen är, såvitt
jag uppfattade hans excellens utrikesministerns
svar rätt, att upptaga viseringsfrågorna
vid en särskild konferens,
vill jag gärna passa på tillfället
att vädja till herr utrikesministern att
därvid också söka göra vad man rimligen
kan göra från svensk sida för att
åstadkomma så drägliga förhållanden
som möjligt för trafiken över denna naturliga
farled mellan Sverige och Tyskland.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN: Herr talman!
\ ad beträffar upphävande av viseringstvånget
i förhållande till Västtyskland
är regeringen livligt intresserad av att
man skall komma därhän. Det framgår
också av mitt svar, att den inkomna
framställningen ännu icke har slutbehandlats
och att vi gärna vilja undersöka
de möjligheter, som finnas att slopa
visumtvånget, så ingående som möjligt.

Jag vill dock nämna att det är stora
vanskligheter förenade med en sådan
åtgärd. Åtskilliga myndigheter, som preliminärt
ha uttalat sina synpunkter på
saken, ha ställt sig mycket negativa.
Jag har dock för min del icke uppgivit
hoppet att vi ändå så småningom skola
kunna komma fram till något positivt
resultat. Det bör emellertid kanske också
nämnas, att såvitt jag vet bär ingen
av Europarådets medlemsstater ännu
upphävt visumtvånget i förhållande till
Västtyskland. Man kan inte komma ifrån
att förhållandena där alltjämt skapat
särskilda svårigheter, som alltså samtliga
stater inom Europarådet ha ansett sig
tvungna att fortfarande ta hänsyn till.

Den frågan som herr Wistrand särskilt
berörde om svenskars genomresa
gäller naturligtvis ändå bara en mindre
grupp av de olika spörsmål, som komma
upp i detta sammanhang. Den stora
frågan är att upphäva viseringstvånget
för tyskar, som önska komma till Sverige.
Jag kan nämna att under ett års
tid — jag tror att det var förra året —

Onsdagen den 7 november 1951.

Nr 30.

Ang. säkerställandet av personal för sjukvården.

beviljades ungefär 20 000 tyskar visering
för inresa till Sverige, medan det
inte var mer än några hundra eller kanske
ett tusental som fingo sina viseringsansökningar
avslagna. I stort sett
får således den stora massan av de tyskar
som önska komma till Sverige visering.
Jag är medveten om att det vore
mycket enklare att slopa denna formalitet,
men det finns, som sagt, betänkligheter
mot ett sådant beslut, som icke
kunna förbises.

Vid den konferens, som är avsedd att
äga rum, ha vi från svensk sida tänkt
att samråda med en del andra stater
om detta problem. Däremot torde där
icke kunna tas upp sådana frågor som
herr Lundqvist antydde, då ju varken
Östtyskland eller Ryssland äro representerade
vid denna konferens.

Vad för övrigt beträffar herr Lundqvists
synpunkter kan jag bara säga, att
jag skall låta min kollega kommunikationsministern
få del av dem.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
den av herrar Mannerskatitz
och Arrhén väckta motionen, nr
516, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning om
särskild avgift vid vissa investeringar
(investeringsavgift), m. m.

Vid förnyad föredragning av utrikesutskottets
utlåtande nr 14, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition om godkännande
av överenskommelse angående
varuutbytet mellan Sverige och
Schweiz m. in., bifölls vad utskottet i
detta utlåtande hemställt.

Ang. säkerställandet av personal för
sjukvården.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 180, i anledning av väckta
motioner om utredning och förslag rörande
säkerställandet av personal för
sjukvården.

I två likalydande motioner, väckta den
ena inom första kammaren av herr Lodenius
m. fl. (I: 2) och den andra inom
andra kammaren av herr Andersson i
Dunker m. fl. (II: 7), hade hemställts,
att riksdagen måtte besluta att i skrivelse
till Kungl. Maj:t begära skyndsam
utredning och förslag rörande säkerställandet
av personal för sjukvården.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
motionerna I: 2 och II: 7 icke måtte till
någon riksdagens åtgärd föranleda.

Herr LODENIUS: Herr talman! I egenskap
av motionär skall jag be att få göra
några korta kommentarer till statsutskottets
föreliggande utlåtande.

Motivet till den motion, som behandlas
i utskottets förevarande utlåtande,
har varit det icke obekanta förhållandet,
att det på grund av bristen på personal
är svårt att kunna utnyttja alla
platser som stå till förfogande för sjukvårdens
behov. Svårigheterna härvidlag
variera från ort till ort och från tid till
tid, men de förekomma kanske i större
utsträckning än vad man i allmänhet
är benägen att tro. Såväl befolkningsutvecklingen
inom vårt land som den
fortgående expansionen inom sjukvården
försvårar möjligheterna att anskaffa
tillräckligt med personal, och detta gäller
för övrigt inte bara inom sjukvården.

Den rådande byggnadsregleringen har
under åtskilliga år hämmat utbyggnaden
av våra sjukvårdsanstalter. Som bekant
föreligga stora utbyggnadsplaner
för våra sjukvårdsinrättningar, vilka
endast vänta på byggnadstillstånd för
att komma till utförande. Att en sådan
utbyggnad är synnerligen väl motiverad
råder väl intet tvivel om, men denna
utbyggnad kommer att kräva mycket
personal. Man frågar sig, herr talman,
ibland hur det skall bli möjligt att få
tillräckligt med personal, när, som jag
nyss sade, det redan nu många gånger
är svårt att i full utsträckning få erforderlig
personal till de sjukvårdsinrättningar
som redan finnas. Enligt mitt

Nr 30.

Onsdagen den 7 november 1951.

Om inrättande av socialattachébefattningar.

förmenande måste det därför vara en
mycket angelägen uppgift att i görligaste
mån se till att det går att erhålla
personal till det väsentligt ökade antal
sjukvårdsplatser som undan för undan
tillkomma. Det räcker med andra ord
icke med att endast bygga, utan man
måste samtidigt trygga behovet av personal.

Utskottet framhåller i sitt utlåtande,
att åtgärder härför redan vidtagits, och
belyser också genom en tabellarisk
uppställning att en förbättring redan
inträtt, i varje fall när det gäller sjuksköterskorna.
Det är ju enbart glädjande att
sjuksköterskornas antal ökat och att
möjligheterna att utbilda sköterskor
förbättrats genom tillkomsten av ett
ökat antal elevplatser. Huruvida ökningen
sedan är tillräcklig med hänsyn till
det växande behovet är en annan fråga,
som jag inte vågar ha någon säker
mening om.

Vidare framhåller utskottet, att 1946
års kommitté för sjuksköterskeutbildningen,
som i dagarna slutfört sitt arbete,
verkställt en approximativ uppskattning
av behovet av sjukvårdspersonal
fram till år 1960. Likaså lär, enligt
vad utskottet inhämtat, 1949 års
arbetskraftsutredning vara färdig med
sitt betänkande inom en nära framtid.
Utskottet menar därför att några ytterligare
åtgärder för närvarande icke äro
påkallade.

Även jag, herr talman, vill hoppas att
nämnda utredningar tillsammantagna
skola resultera i förslag till åtgärder,
som kunna komma att befrämja att våra
sjukvårdsanstalter tillgodoses med
erforderlig personal.

Som frågan nu ligger till har jag, herr
talman, intet yrkande.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Om inrättande av socialattachébefattningar.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 181, i anledning av väckta motio -

ner om inrättande av särskilda socialeller
arbetsmarknadsattachébefattningar
inom utrikesförvaltningen.

I två likalydande motioner, väckta den
ena inom första kammaren av herr Åman
och fru Lindström (I: 19) och den andra
inom andra kammaren av herrar Gustafsson
i Stockholm och Henriksson
(11:26), hade hemställts, att riksdagen
måtte uttala sig för inrättandet av socialattachébefattningar
i vissa länder och
hos Kungl. Maj:t hemställa om att viss
utredning härom måtte verkställas, så
att förslag i ärendet kunde föreläggas
nästkommande riksdag.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
av angivna orsaker hemställt,
att motionerna I: 19 och II: 26 icke måtte
till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Herr STEN: Herr talman! Detta utlåtande
från statsutskottet kunde måhända
vid ett första påseende icke befinnas
anmärkningsvärt. Det har väckts en motion
i en fråga, och utskottet har besvarat
den. Utskottet har naturligtvis full
rätt att komma till det resultat, som det
har kommit till.

Men om man läser utlåtandet en gång
till, finner man att det, åtminstone enligt
min mening, är ett ganska anmärkningsvärt
utlåtande. Man finner nämligen
i detsamma inga som helst erinringar
om att vi här i landet ha haft socialattachéer,
att det alltså icke gäller inrättande
utan återinförande av sådana befattningar.
Jag kommer icke ihåg utantill
hur många som inrättades och när
detta skedde, men jag tänker att många
av oss komma ihåg, att den svenske tidningsmannen
och fackföreningsmannen
Wilhelm Jansson i slutet av sin levnad
var socialattaché vid den svenska beskickningen
i Berlin. Om jag inte tar
fel, var väl den siste av de svenska socialattachéerna
ackrediterad — vilket
kanske inte är det rätta uttrycket — vid
internationella arbetsbyrån i Geneve.

Jag föreställer mig att statsutskottet
inte gärna kan ha behandlat denna fråga
utan att ha haft något slags föredrag -

Onsdagen den 7 november 1951.

Nr 30.

Om inrättande av socialattachébefattningar.

ning. Jag har inte undersökt, om motionärerna
ha uppmärksammat att frågan
inte är ny, att det alltså inte gäller
inrättande, såsom de skriva, utan återinförande
av dylika befattningar. Men
det lämnar jag därhän. Motionärer resonera
ju ofta som om de voro de första
människorna på jorden och ta ingen
hänsyn till vad som skett före deras inträde
på arenan. Men i ett riksdagens
utskott föreställer man sig gärna, att det
går till på annat sätt: att sekretariatet
är angeläget att ställa in frågan i sitt
rätta sammanhang. Då Sverige tills helt
nyligen haft socialattachéer kan man
inte, föreställer jag mig, i samband med
besvarandet av en sådan här motion underlåta
att fråga sig, vilka erfarenheter
man hade av dessa befattningar och anledningen
till att de så småningom blevo
indragna.

Jag har all respekt för det, såsom vi
bruka säga, mäktiga statsutskottet, och
jag har också en rätt stor förståelse för
utskottens särart. Statsutskottet är ju
vant vid att bara säga, att »det här tillstyrka
vi» och »det här avstyrka vi».
Motiven behåller statsutskottet gärna
för sig självt. Det vore ju otänkbart att
ett lagutskott skulle kunna framlägga ett
sådant här utlåtande över en väckt motion,
att ett sekretariat med en Gunnar
Danielson, en Eje Mossberg eller deras
företrädare eller efterträdare i spetsen
skulle kunna lämna en sådan här arbetsprodukt
efter sig.

I själva sakfrågan har jag givetvis
ingen anledning att uttala någon mening.
Jag sympatiserar med motionärerna.
Men när de nu inte äro här för
att upptaga någon diskussion med statsutskottets
talesman på denna punkt, får
jag nöja mig med att ha uttalat dessa
reflexioner, knutna till utformningen av
det föreliggande utskottsutlåtandet.

Herr MANNERSKANTZ: Herr talman!
Det är visserligen så att herr Sten icke
har ställt något yrkande, och i sådana
fall brukar man ju inte ta upp kammarens
tid med att diskutera med vederbö -

rande, som begärt ordet. Jag vågar nu
göra det i alla fall, ty dels ha vi i dag
inte så lång föredragningslista, dels
har ju herr Sten tillåtit sig att göra anmärkning
mot statsutskottets arbetsmetodik.

Jag undrar om det inte finns ett verkligt
skäl till att det kan sägas föreligga
en skillnad mellan lagutskottens och
statsutskottets sätt att redovisa de olika
frågorna. Jag tror att det skulle vara
nästan omöjligt för statsutskottet med
dess mellan 300 och 400 olika utlåtanden
vid varje riksdag att i varje fråga göra
allt vad det kunde för att prestera historiska
utredningar. Jag är inte säker på
vare sig att detta skulle vara möjligt eller
att det skulle uppskattas så förfärligt
mycket av riksdagens ledamöter.

I den här förevarande frågan ha motionärerna
icke på något sätt erinrat om
att det skulle ha funnits några svenska
socialattachéer tidigare. Jag vet för resten
ännu icke riktigt säkert om de voro socialattachéer
i den meningen, att de voro
utnämnda såsom sådana, eller om de
voro anställda vid beskickningarna och
där fullgjorde vissa uppgifter, såsom
sker även nu vid de svenska beskickningar,
som finnas världen över -— där
ha vissa attachéer att observera även de
sociala områdena och vad som där händer,
utan att de därför kallas för socialattachéer.
Detta ha vi inhämtat upplysning
om under den långa tid, som denna
motion legat på statsutskottets bord; det
är ju ända sedan i våras.

Om det å andra sidan varit så, att det
funnits speciellt utnämnda socialattachcer
i Berlin och på andra ställen och
dessa befattningar sedan blivit avskaffade,
tycker jag, herr talman, att detta
tyder på att de varit obehövliga. Ty att
avskaffa en redan inrättad befattning
brukar alltid vara en mycket besvärligare
åtgärd än att nyinrätta en befattning,
som icke funnits förut. Den upplysningen,
som herr Sten här lämnade,
om den nu är formellt riktig — att den
är sakligt riktig betvivlar jag inte — tyder
därför snarare på att det inte visat
sig nödvändigt för oss att ha särskilda
socialattachéer. Vi ha dessutom inom

Nr 30.

Onsdagen den 7 november 1951.

Om inrättande av socialattachéhefattningar.

statsutskottet resonerat som så, att det
kanske vore viktigare för andra länder
att ha socialattachéer vid sina beskickningar
i Sverige, där det onekligen kan
finnas mycket för dem att inhämta, än
att vi skulle ha socialattachéer i de
flesta av världens länder.

Herr talman! Jag yrkar bifall till statsutskottets
förslag.

Herr ÅMAN: Herr talman! När denna
motion väcktes låg den tanken bakom,
att man skulle söka få till stånd intimare
förbindelser med vissa andra länder
främst i vad det gällde en del av vår
arbetsmarknadsverksamhet, en del av
vår socialvård och även annat, där kontakterna
trots allt äro mycket bristfälliga.

Man kan kanske invända, såsom här
gjorts, att det har större intresse för
mindre avancerade länder att ha socialattachéer
hos oss än vad det är för ett
i socialt avseende så avancerat land som
Sverige att ha sådana attachéer utomlands.
Emellertid är uppgiften för dessa
socialattachéer icke endast att arbeta i
den ena riktningen. Vi motionärer ha
sett saken så, att de fylla en mycket
värdefull funktion både för det land, som
sänt ut dem, och för det land, i vilket
de äro placerade, då de i båda riktningarna
snabbt och med säkert omdöme
och god information kunna ge besked
om olika ting på det sociala området.
Jag vill särskilt betyga, att vi här i
landet ha haft en utomordentlig nytta
av exempelvis Englands socialattachéer.
Visserligen inrättades institutionen ganska
sent, men de engelska socialattachéerna
ha i vårt land underlättat förutsättningarna
att få säker kännedom om
engelska förhållanden och de ha också
i sitt hemland kunnat medverka till alt
sprida en riktig och rättvisande bild av
Sveriges sociala förhållanden, däri inkluderat
förhållandena på arbetsmarknaden.

Jag tror att man i rättvisans namn
måste säga, att tjänstemännen vid våra
beskickningar och inom utrikesdeparte -

mentet göra allt vad de kunna även i
det hänseende det här gäller. Men det
är icke möjligt för dem, det veta vi av
erfarenhet, med den belastning som de
ha genom annat arbete, merkantila uppgifter
och uppgifter som sammanhänga
med Förenta Nationerna och andra internationella
organ, att ägna tid och uppmärksamhet
åt det sociala området i all
den utsträckning som det numera är förtjänt
av.

Om man ser på hur vår utlandsrepresentation
numera är organiserad med
särskilda militärattachéer och tjänstemän
för olika speciella områden, så är
faktiskt vad som här föreslås en ganska
blygsam begäran. Men även mot en sådan
blygsam begäran kan naturligtvis
alltid resas det skäl, som statsutskottet
anfört, nämligen att vi på grund av det
budgetära läget inte orka med det. På
denna punkt måste även motionärerna
vara känsliga. Jag vill dock alldeles bestämt
påstå, att vi icke kunna räkna
med att de, såsom utskottet säger, »icke
obetydliga personalförstärkningar på utrikesrepresentationens
område», som
ägt rum, skulle kunna medverka till att
fylla den lucka som vi här ha velat
fylla. Det betraktar jag som uteslutet.
Tjänstemännen hinna helt enkelt inte
med det. Dessutom kräves ovillkorligen,
att de som syssla med dessa ting få''
speciellt inrikta sig på det sociala området
och i största möjliga utsträckning
skaffa sig kunskap om det. Även om vi
ha mycket skickligt folk i utrikesrepresentationen
kunna vi inte begära av dem
att de skola vara något slags allvetare,
som på alla tänkbara områden kunna
furnera oss med icke endast inhämtade
skriftliga och andra informationer utan
också säkra värdeomdömen om saker
och ting på det sociala fältet.

Jag skall, herr talman, nu icke yrka
bifall till motionen av det skäl som
här redan anförts: det budgetära. Jag
vill dock betrakta statsutskottets skrivning
såsom i någon mån positiv. Jag är
inte säker på att statsutskottet skulle ha
intagit den ställning, som det här gjort,
därest det budgetära läget sett annorlunda
ut än det nu gör. Om man verk -

Onsdagen den 7 november 1951.

Nr 30.

ligen tränger in i frågan skall nog även
statsutskottet komma till den uppfattningen,
att utrikesrepresentationen med
sin nuvarande personaluppsättning inte
räcker till för den uppgift, som det här
gäller, och inte är inställd på den på
det sätt, som man har rätt att kräva.

Vi skulle genom denna verksamhet
inte bara tillföra oss information och
vetskap om vad som händer i andra
länder. Det finns, som jag redan antytt,
en annan och icke oväsentlig sida av
verksamheten. Min övertygelse är, att
även en så relativt ringa utvecklad verksamhet
på området, som här föreslagits
genom tillsättandet av svenska socialattachéer
utomlands, skulle vara ägnad att
skapa ett icke oväsentligt mått av goodwill
för Sverige genom att kunna sprida
säker kännedom om olika ting på det
sociala fältet i vårt land. Detta blir nu
på grund av brist på personal, brist på
tid och brist på möjligheter att verkligen
tränga in i alla de detaljer, som
äro nödvändiga, icke möjligt.

Jag vill alltså, herr talman, uttala den
förhoppningen, att när vi i ett gynnsammare
budgetärt läge återkomma till frågan,
så skall man finna större förståelse
för vikten av att inrätta de befattningar
i vår utlandsrepresentation, som
här föreslagits.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, bifölls vad utskottet i det nu
ifrågavarande utlåtandet hemställt.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden
:

nr 182, i anledning av väckt motion
om skyndsam utredning rörande laboratoriepersonalens
utbildningsförhållanden;
och

nr 183, i anledning av väckt motion
angående åtgärder för att främja tillkomsten
av särskilda befattningar vid
de större poliskårerna för fullgörande
av uppgifter av social art.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Interpellation ang. länsstyrelsernas organisation
m. m.

Herr CASSEL erhöll på begäran ordet
och anförde: Herr talman! I mitten av
år 1948 tillkallade dåvarande chefen för
inrikesdepartementet sakkunniga med
uppdrag att verkställa utredning rörande
länsstyrelsernas organisation och
ställning inom den lokala förvaltningen.
I direktiven framhölls bl. a. att den
gällande länsstyrelseorganisationen daterade
sig från den 1 januari 1938 men
att densamma till följd av utvecklingen
på detta område numera visat sig i åtskilliga
hänseenden otidsenlig. Det gällde
framför allt att stärka länsstyrelsernas
ställning'', varvid uppmärksamheten
borde riktas på frågan om tillskapande
av rimliga befordringsmöjligheter för
personalen ävensom att möjliggöra en
god rekrytering. Utredningen avlämnade
sitt betänkande i juli 1950. I bilaga
13 till 1951 års statsverksproposition anförde
departementschefen, att utredningens
förslag var föremål för överväganden
inom departementet och att
framförda förslag med avseende på länsstyrelsernas
personalorganisation finge
anstå i avbidan på resultatet av dessa
överväganden. Någon proposition i ärendet
har ännu icke avlämnats.

Länsstyrelsernas inre organisation
företer i dag påtagliga brister. Genom
ett numera föråldrat sätt för ärendenas
handläggning kunna förefintliga möjligheter
till en rationalisering av arbetet
icke tillvaratagas. Svårigheter ha uppstått
att bemästra olika arbetsuppgifter,
varför personalen i betydande utsträckning
anlitas för övertidsarbete — utan
att någon ersättning därför utgått. Gällande
instruktion öppnar icke beller tillräckliga
möjligheter för en ändamålsenlig
differentiering av göromålen mellan
olika slag av tjänstemän efter graden av
deras kvalifikationer. Ärendenas antal
har ökats betydligt under de senaste tio
åren, och nya verksamhetsområden ha
dessutom tillkommit. De personalförstärkningar,
som tid efter annan till följd
härav visat sig nödvändiga, ha mestadels
skett i form av inrättandet av lägre
tjänster.

Nr 30.

Onsdagen den 7 november 1951.

Interpellation ang. länsstyrelsernas organisation m. m.

Den kvalificerade personalen inom fordringsförhållandena. Såsom framgår

länsstyrelserna utgöres till största delen
av jurister. Sålunda tjänstgöra för närvarande
cirka 400 jurister inom länsstyrelserna.
Det är alldeles uppenbart, att
den här redovisade utvecklingen har
haft en högst ogynnsam inverkan på be -

av länsstyrelseutredningens betänkande
ligger den genomsnittliga åldern för befordran
för vissa befattningshavare
ovanför den reglerade befordringsgången
anmärkningsvärt högt, vilket
framgår av följande sammanställning.

Befattningshavare
Å landskansli:

Landssekreterare .........

Länsassessor .............

Länsnotarie 1 :a klass .....

Länsnotarie 2:a klass .....

Å landskontor:

Landskamrerare .........

Taxeringsintendent .......

Länsassessor .............

Taxeringsrevisor .........

Länsbokhållare 1 :a klass .
Länsbokhållare 2:a klass .
Taxeringsinspektör Ce 27
Taxeringsinspektör Ce 24

Ålder vid inträde i statstjänst	Vid utnäm-ning till innehavd tjänst	Den 1 januari 1949
27,1	49,1	53,9
28,3	44,6	50,9
28,7	42,2	48,5
28,4	38,4	41,3
25,2	49,3	56,9
26,9	44,3	47,6
28,9	42,6	46,6
30,9	36,5	39,5
28,9	37,2	43,4
31,4	35,7	38,o
28,9	36,3	38,2
29,3	33,8	35,i

Det är här genomgående fråga om befattningshavare,
som förutom juris kandidatexamen
ha fullgjort tingstjänstgöring.
Anledningen till att befordringsutvecklingen
varit något gynnsammare
för personalen inom landskontoren torde
vara, att vissa utvidgningar av personalramen
företagits under senare år. I
betraktande av den nu rådande fördelningen
av tjänster i högre och lägre lönegrader
kan man dock icke framdeles
räkna med någon nämnvärt snabbare
befordringsgång inom landskontoren.
Det förhåller sig nämligen så, att av
cirka 240 juristtjänster inom landskontoren
omkring 47 procent äro placerade
i 24 lönegraden och lägre. Motsvarande
siffror för landskanslierna äro 50
procent av cirka 160 befattningar.

Under sådana förhållanden är det
icke att undra på att länsstyrelserna under
längre tid brottats med betydande
rekryteringssvårigheter. Duktiga jurister
söka sig av naturliga skäl numera
icke till länsstyrelserna. Tvärtom äro
strävandena att komma därifrån starkt

framträdande. Under de 5 sista åren ha
70 jurister lämnat banan. Därav ha
många övergått i kommunal tjänst.

Det är ett framträdande samhällsintresse,
att länsstyrelserna utrustas med
en sådan personaluppsättning, att de
kunna tillfredsställande fullgöra sina
åligganden. En fortgående försvagning
av länsstyrelsernas personalorganisation
kommer nämligen bl. a. att utgöra ett
svårt hinder mot en ur många synpunkter
önskvärd decentralisering av förvaltningsarbetet.
Länsstyrelserna ha nu
att besluta i ett flertal frågor, som på
märkbart sätt beröra den enskilde medborgarens
förhållanden. Som exempel
härpå må anföras de administrativa frihetsberövandena.
Den enskilde individen
kan med rätta göra anspråk på att samhället
erbjuder tillfredsställande garantier
för rättssäkerheten. Löneläget för
den kvalificerade personalen inom länsstyrelserna
samt de härigenom uppkomna
rekryteringssvårigheterna komma
otvivelaktigt att vålla skadeverkningar,
och det är därför ett angeläget intresse

Onsdagen den 7 november 1951.

Nr 30.

Interpellation ang. länsstyrelsernas organisation m. m.

att snarast bringa rättelse i rådande
missförhållanden.

Med hänsyn till den stora betydelsen
av att ingen tid försittes för en upprustning
av länsstyrelserna får jag anhålla
om kammarens tillstånd att till statsrådet
och chefen för inrikesdepartementet
få framställa följande frågor:

1) Ämnar herr statsrådet med det snaraste
medverka till en förändring av
länsstyrelsernas inre organisation i syfte
att främja intresset av en effektiv
och rationell förvaltningsapparat?

2) Vilka åtgärder har statsrådet för
avsikt att vidtaga för att tillskapa rimliga
löne- och befordringsförhållanden
för den kvalificerade arbetskraften inom
länsstyrelserna?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet till herr talmannen
avlämnade motioner:

nr 517, av herr Spetz, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning om särskild avgift vid
vissa investeringar (investeringsavgift),
in. m.;

nr 518, av herr Spetz, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning om särskild avgift vid
vissa investeringar (investeringsavgift),
m. m.;

nr 519, av herr Andrée och herr Eriksson,
Einar, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om särskild avgift vid vissa investeringar
(investeringsavgift), m. m.;

nr 520, av herr Mannerskantz m. fl., i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om räntereglering
m. m.;

nr 521, av herr Ohlon m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om räntereglering m. m.;
samt

nr 522, av herrar Ohlon och Lindblom,
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående utlämnande av stödlån till
jordbrukare i anledning av svartrostskador
på vete av 1951 års skörd m. m.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 2.43 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.