1951 FÖRSTA KAMMAREN Nr 27 (Riksdagens protokoll 1951:27)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1951 FÖRSTA KAMMAREN Nr 27

16—17 oktober.

Debatter m. m.

Tisdagen den 16 oktober. Sid.

Hälsningstal av talmannen ...................................... 3

Interpellationer:

av herr Lundgren ang. politiskt opålitliga personers anställning

inom försvaret m. m..................................... 4

av herr Mannerskantz om sänkning av chokladskatten m. m.....5

av herr Eriksson, Einar, ang. skyldigheten att anordna skyddsrum
i bostadshus ........................................ 5

av herr Petrén ang. handläggningen av ärenden rörande byggnadstillstånd
............................................ 0

Onsdagen den 17 oktober.

Interpellation av herr Wistrand om upphävande av visumtvånget beträffande
Västtyskland ...................................... 8

I Första kammarens protokoll 1951. Nr 27.

■ i \

Tisdagen den 16 oktober 1951.

Nr 27.

Tisdagen den 16 oktober.

Kammaren sammanträdde kl. 2 eftermiddagen.

Herr TALMANNEN yttrade: Då riksdagens
höstsession nu tar sin början, får
jag hälsa kammarens ledamöter välkomna
åter till riksdagsarbetet. För att sessionen
ej skall draga alltför långt ut på
tiden, är det önskvärt, att utskottsarbetet
med det snaraste igångsättes. Det har
ju bebådats, att vi ha att från regeringen
förvänta ett antal kungl. propositioner,
men oavsett detta har riksdagen att
behandla osedvanligt många från vårsessionen
uppskjutna ärenden. Om arbetet
med dessa påbörjas med det snaraste,
kunna vi kanske ha förhoppning om
att undvika en alltför stark anhopning
av frågor på föredragningslistorna mot
sessionens slut, såsom erfarenheten visar,
att det eljest lätt blir. Vi hoppas också,
att det skall bli möjligt att avsluta
sessionen i god tid före julhelgen.

Med dessa ord förklarar jag detta
sammanträde öppnat.

Upplästes två till kammaren inkomna
ansökningar, vilka jämte därvid fogade
läkarintyg voro så lydande:

Till riksdagens första kammare.

Med hänvisning till bilagda läkarintyg
nödgas jag härmed vördsamt anhålla att
bliva befriad ifrån riksdagsarbetet till
i intyget angivet datum.

Stockholm den 15 oktober 1951.

Georg Branting.

Advokaten Georg Branting, f. 1887, är
på grund av hjärtsjukdom fortfarande
oförmögen att deltaga i riksdagsarbetet
t. o. m. den 30 november 1951, vilket
intygas.

S:t Eriks sjukhus den 12 oktober 1951.

T. Burman.

Läkare vid sjukhuset

Till riksdagens första kammare.

Med stöd av bifogade läkarintyg anhålles
härmed om ledighet från riksdagsarbetet
till den 1 november 1951.

Södertälje den 12 oktober 1951.

John Björck.

Att riksdagsmannen John Teodor
Björck på grund av Hypertrophia prostatae
är oförmögen till arbete fr. o. m.
den 17 september 1951 och i behov av
vård å sjukhus minst till den 1 november
1951 intygar

Länslasarettet i Södertälje den 12 oktober
1951.

M. Aavik,
leg. läkare.

De begärda ledigheterna beviljades.

Vidare upplästes följande till kammaren
inkomna ansökning:

Till riksdagens första kammare.

I anledning av resa till Nordamerika
får undertecknad härmed vördsamt anhålla
om ledighet från riksdagsgöromålen
från och med den 16 oktober till och
med den 13 november 1951.

Höjen, Sunne den 6 oktober 1951.

Osc. Werner.

Även den av herr Werner sökta ledigheten
beviljades.

Upplästes följande till herr talmannen
inkomna anmälan:

Till första kammarens talman.

Fullmäktige i riksbanken få härmed
meddela att statsrådet Gunnar Hedlund,
vilken den 20 maj 1949 utsetts till
suppleant för den för valperioden 1949
—1952 till fullmäktig i riksbanken valde
herr Gränebo, i och med sin utnämning
till statsråd den 1 oktober 1951 från -

Nr 27.

Tisdagen den 16 oktober 1951.

Interpellation ang. politiskt opålitliga personers anställning inom försvaret m. m.

trätt uppdraget att vara suppleant för
fullmäktig i riksbanken.

Stockholm den 4 oktober 1951.

Å fullmäktiges vägnar:

CLAS BÖÖK.

Gunnar Olsson.

På gjord proposition beslöt kammaren,
att med anledning härav val av
suppleant för en fullmäktig i riksbanken
skulle anställas; och uppdrog kammaren
verkställigheten härav åt de vid
detta riksmöte av kammaren redan tillsatta
valmän och suppleanter för utseende
av riksdagens fullmäktige i riksbanken
jämte deras suppleanter.

Herr talmannen anmälde, att till kammaren
överlämnats Kungl. Maj :ts proposition
nr 215, om godkännande av
överenskommelse angående varuutbytet
mellan Sverige och Schweiz m. m.

Den kungl. propositionen blev nu föredragen
och lagd på bordet.

Interpellation ang. politiskt opålitliga
personers anställning inom
försvaret m. m.

Herr LUNDGREN erhöll på begäran
ordet och yttrade: Herr talman! Arbetsdomstolen
har i en enhällig dom förklarat,
att avskedandet av en vid torpedverkstaden
i Motala anställd kommunist
strider mot gällande kollektivavtal och
på grund härav förpliktat försvarets fabriksstyrelse
att genast återanställa den
ifrågavarande arbetaren vid verkstaden.
Enligt utslaget äro de motiv som fabriksstyrelsen
åberopat för avskedandet icke
bärande, i varje fall icke i det nuvarande
läget. Det finns ingen anledning att
närmare gå in på de motiv som domstolen
anfört till stöd för sin ståndpunkt.
Det är emellertid all anledning att vara
tacksam för att förutvarande försvarsministern,
statsrådet Vougt, sökt på detta
område skydda statens intressen gentemot
personer anslutna till ett parti, vilket
direkt och indirekt är beroende av

utländsk makts direktiv och som på
grund härav kunna förmodas i främsta
hand tjäna främmande intressen.

Förutvarande försvarsministern statsrådet
Vougt framhöll i ett tidningsuttalande
omedelbart efter det domstolens
utslag fallit, att det ansetts önskvärt att
pröva vilka åtgärder som avtalsmässigt
stå myndigheterna till buds i fråga om
anställda vid särskilt ömtåliga arbetsplatser
inom försvaret. Sedan denna väg
icke visat sig framkomlig är det nödvändigt
att söka åstadkomma sådana
ändringar i gällande avtal att staten får
möjlighet att skydda viktiga anläggningar
för opålitliga personer. Ingen i vårt
land skall straffas för sina åsikter, men
detta får icke medföra att staten står
maktlös mot inre fiender, som i ett allvarligt
läge äro beredda att svika sin
plikt mot sitt land. Det innebär icke heller
att en person har ovillkorlig rätt
till vilket arbete som han av olika anledningar
i främsta hand önskar. En förflyttning
av opålitliga personer till platser,
där de icke ha så stora möjligheter
att i en kritisk situation åstadkomma
skador, är icke stridande mot åsiktsfriheten,
som vi alla vilja skydda.

Hela detta problem försvåras emellertid
ytterligare av den omständigheten
att den största faran kanske icke hotar
från dem, som äro organiserade kommunister,
utan från sådana vilka i verkligheten
äro det men av taktiska skäl
uppträda såsom opolitiska. Denna omständighet
får emellertid icke hindra att
statsmakterna vidtaga alla åtgärder som
äro möjliga för att hindra eventuellt
spioneri och sabotage. Även andra händelser
under sista månaderna hava
aktualiserat dessa krav.

På grund av det sålunda anförda får
jag anhålla om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
få framställa följande
fråga:

Vilka åtgärder avser statsrådet att vidtaga
med anledning av arbetsdomstolens
utslag rörande avskedandet av en kommunistisk
arbetare vid torpedverkstaden
i Motala för att hindra att politiskt
opålitliga anställas inom områden, där

Tisdagen den 16 oktober 1951.

Nr 27.

Interpellation om sänkning av chokladskatten m. m.

de kunna utöva spioneri eller sabotage
eller annan för riket skadlig verksamhet? På

gjord proposition medgav kammaren,
alt ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Interpellation om sänkning av chokladskatten
m. m.

Ordet lämnades härefter på begäran
till herr MANNERSKANTZ, som anförde:
Herr talman! Varuskatten å choklad
och konfityrer höjdes genom riksdagsbeslut
1950 från 60 till 80 procent,
trots att redan dessförinnan de prishöjningar
och råvarufördyringar som
drabbat dessa produkter föranlett
minskade intäkter för producenterna.

Återverkningarna av denna senaste
varuskattehöjning ha nu visat sig; skatteintäkterna
ha sjunkit och ge icke det
belopp som beräknats och som på sin
tid ansågs vara nödvändigt att få in för
att uppnå balans i budgeten. Vissa industrier
ha tvingats minska sin arbetarstam,
andra att helt nedlägga driften,
varigenom dels en skolad arbetarstam
ställts inför omställningsproblem, dels
de som investerat kapital i denna industri
fått vidkännas kännbara förluster.

Den negativa effekten av den höjda
varuskatten på dessa varor, på vilka efterfrågan
är mycket elastisk, måste anses
ha medfört betydande ekonomiska
påfrestningar för den berörda industrien
utan att medföra några fördelar ur
statens synpunkt.

Med anledning av vad jag sålunda anfört
anhåller jag om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för
finansdepartementet få framställa följande
frågor:

1) År det enligt statsrådets mening i
överensstämmelse med vårt lands rättsprinciper
att viss punktbeskattning givits
en sådan tyngd att berörda industriföretag
nödgas se hela sitt investerade
kapital gå förlorat?

2) Har herr statsrådet för avsikt att
för nu pågående riksdag framlägga för -

slag om sänkning av varuskatten å berörda
varor?

Det sålunda begärda tillståndet lämnades
av kammaren.

Interpellation ang. skyldigheten att anordna
skyddsrum i bostadshus.

Herr ERIKSSON, EINAR, fick nu ordet
och yttrade: Herr talman! I 1944
års civilförsvarslag ålades fastighetsägare
att i nyuppförda bostadshus inrätta
skyddsrum efter vissa detaljerade
bestämmelser. På grund av bl. a. materialbristen
gåvos åren 1945—1949 dispenser,
varigenom fastighetsägarna tills
vidare befriades från skyldigheten att
utrusta skyddsrummen med vissa säkerhetsanordningar.

Detta anstånd med att färdigställa
skyddsrummen i bostadshus har nu
upphävts. Därmed åsamkas de fastigheter,
som beröras därav, kostnader på tiotals
miljoner. Enligt uppgift skulle kostnader
varom här är fråga för ett hyreshus
av normal storlek uppgå till ca 5 000
kronor. En så kraftig kostnad sedan fastigheterna
avräknats och hyrorna fastställts
av vederbörliga organ måste framtvinga
en höjning av hyrorna, en höjning
som förstärkes av stegringar i de
allmänna driftkostnaderna för bostadshus.
Dessutom komma de anbefallda arbetena
att förvärra arbetskraftsbristen
inom byggnadsfacken och tära på den
begränsade materialtillgången. Frågan
kan ställas om de påbjudna åtgärderna
kunna anses så starkt motiverade, att
vi för den skull skola ytterligare beskära
möjligheterna till ökat bostadsbyggande
och utsätta hyreskostnaderna för
en ytterligare press uppåt.

1 den pressdiskussion, som förts på
senare tid i anledning av ifrågavarande
spörsmål, har även frågan om skyddsrums
inrättande i bostadshus över huvud
taget ställts under debatt. Det
torde vara många i vårt land, som ställa
sig tvivlande till sådana skyddsrums
förmåga att fylla sitt ändamål. Eu
studiedelegation ur riksorganisationen
Sveriges allmännyttiga bostadsföretag

Nr 27.

Tisdagen den 16 oktober 1951.

Interpellation ang. handläggning av ärenden rörande byggnadstillstånd.

(SABO), som företagit en omfattande
studieresa genom det krigshärjade Västeuropa,
liar vid sin hemkomst överraskat
byggkretsarna här i landet med
uppgiften, att man därstädes inte finner
det vare sig nödvändigt eller fullt motiverat
att utrusta bostadshusen med speciella
skyddsrumsanordningar. I Hamburg,
som i kriget fick halva sitt bostadsbestånd
eller 300 000 lägenheter förstörda
och där man nu bygger 20 000
lägenheter om året, behåller man fortfarande
de offentliga skyddsbunkrarna
men vidtager inga anstalter i bostadshusen.
Och i London, där man likaså intensivt
är i färd med att uppföra nya
bostadsområden i jätteformat, bygges
icke ett enda skyddsrum. Allt enligt den
nämnda studiedelegationens iakttagelser.
De här i landet gällande skyddsrumsföreskrifterna
för bostadshus tillkommo
visserligen i det andra världskrigets
slutskede, varför man borde kunna förutsätta
att vederbörlig hänsyn tagits till
andra länders krigserfarenheter. Men å
andra sidan är det känt, att en väsentlig
del av det utredningsmaterial, som
lades till grund för lagstiftningen, stampades
fram ganska hastigt under de
första krigsåren, alltså innan några
mera omfattande erfarenheter stodo att
erhålla.

De skäl, som företrädare för ansvariga
myndigheter i länder med krigserfarenheter
numera anföra mot skyddsrum i
bostadshus, äro emellertid så starka, att
de böra tillmätas största värde i vårt
lands civilförsvarspolitik. Skulle det
nämligen vara så att de skyddsrum,
som regelmässigt inrättas i nya bostadshus,
inte äro det skydd man tidigare hade
anledning räkna med, då är det inte
bara en mycket stor felinvestering som
här sker, utan då riskerar man också att
människorna lockas tro på ett skydd,
som inte är något skydd, utan leder
dem till en säker och kvalfull död.

Då man emellertid ogärna kan tro
att våra skyddsrumsbestämmelser tillkommit
på bristande kännedom om de
slutsatser man kommit till i länder med
krigserfarenhet, är det nödvändigt att
full klarhet bringas om de motiv, som

varit grundläggande vid nuvarande
skyddsrumsbestämmelsers utformning.
Övertygande sakskäl måste redovisas för
de åtgärder som vidtagits, om man vill
påräkna respekt. Enär en skyddsrumsanläggning
i ett bostadshus numera
representerar ca 3 % av byggnadskostnaden,
så är det inte längre en fråga
av sekundärt intresse, utan en fråga av
allra största betydelse i strävandena att
hålla tillbaka alla kostnader av icke
oundgänglig natur.

Med stöd av vad sålunda anförts anhåller
jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
få framställa följande frågor: 1.

Har herr statsrådet uppmärksammat
den förda pressdebatten i skyddsrumsfrågan,
och är herr statsrådet villig
att med hänsyn till vad som i denna
anförts ompröva sakunderlaget till
nu gällande skyddsrumsbestämmelser
avseende bostadshus?

2. År herr statsrådet även villig att
med hänsyn till oklarheten i finansieringsfrågan
och knappheten på arbetskraft
och material samt riskerna för en
ytterligare hyreshöjning även ompröva
de av civilförsvarsstyrelsen anbefallda
åtgärderna för lagenligt iordningställande
av skyddsrum i redan slutbelånade
bostadsfastigheter?

På gjord proposition bifölls herr
Einar Erikssons berörda anhållan.

Interpellation ang. handläggningen av
ärenden röranden byggnadstillstånd.

Ordet gavs härefter till herr PETRÉN,
som anförde: Herr talman! Senaste

årens överkonjunktur, bland annat kännetecknad
av starkt fallande penningvärde,
har inte kunnat brytas. Åtgärder
med tillräckligt samlad effekt ha
icke kommit till användning, och därför
måste detaljreglering uppehållas, bland
annat i form av en långt gående kontroll
av byggnadsverksamheten för begränsning
av investeringarna. Denna
kontroll, som sker genom särskild tillståndsgivning,
berör i hög grad de in -

Onsdagen den 17 oktober 1951.

Nr 27.

Interpellation ang. handläggning av ärenden rörande byggnadstillstånd.

dustriella investeringarna, som det gäller
att hålla inom en begränsad ram.
För att goda resultat skola kunna uppnås,
är all industriell verksamhet emellertid
beroende av ett planmässigt handlande.
Inte minst gäller detta företagens
investeringsverksamhet. För att detta
skall vara möjligt för industrien, måste
byggnadstillståndsärendena handläggas
utan onödigt dröjsmål, under givetvis
samtidigt omsorgsfullaste möjliga prövning
av angelägenhetsgraden. Under de
senaste åren har emellertid hos de tillståndsgivande
myndigheterna en anhopning
ägt rum av oavgjorda byggnadstillståndsansökningar
gällande den industriella
sektorn. Under en tolvmånadersperiod
har antalet oavgjorda ärenden
ökat med ca 50 % och var enligt
uppgift vid årsskiftet uppe i 1 598 st. Det
är klart, att detta förhållande inger farhågor
rörande myndigheternas möjligheter
att på ett tillfredsställande sätt
kunna avverka dessa och nytillkommande
ärenden. Drager handläggningen av
byggnadstillståndsansökningarna långt
ut på tiden, kunna lätt sådana rubbningar
uppstå i planerna, att arbetskraft
och maskinell utrustning ej komma till
bästa användning.

Med stöd av vad ovan anförts hemställer
jag om första kammarens tillstånd
att till herr statsrådet och chefen för
kommunikationsdepartementet få rikta
följande frågor:

Vill herr statsrådet ge en redogörelse
för

1. antalet oavgjorda byggnadstillståndsärenden
för industrien vid olika
tidpunkter under de senaste tre åren,

2. den genomsnittliga handläggningstiden
under samma tid samt

3. principerna för tillståndsgivningen?

Även denna hemställan bifölls.

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet till herr talmannen
avlämnade motioner:

nr 506, av herrar Mannerskantz och
Lundgren, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 170 med förslag till lag
om ändring i kommunalskattelagen den
28 september 1928 (nr 370), m. m.;

nr 507, av herr Spetz m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr
170 med förslag till lag om ändring i
kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), m. m.; samt
nr 508, av herr Spetz m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition nr
191 med förslag till lag om ändring i
kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), m. m.

Justerades ett protokollsutdrag för
denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 2.18 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Onsdagen den 17 oktober.

Kammaren sammanträdde kl. 2 eftermiddagen.

Upplästes en till kammaren inkommen
ansökning, som jämte därvid fogat läkarintyg
var så lydande:

Till riksdagens första kammare.

Med stöd av bifogade läkarintyg får
jag härmed anhålla om tjänstledighet
från riksdagsgöromålcn fr. o. m. den
16 oktober 1951 tills vidare.

Hässleholm den 15 oktober 1951.

N. B. Rosenberg.

Härmed intygas, att riksdagsman
Ragnar Rosenberg från Hässleholm på
grund av sjukdom tills vidare är oförmögen
till arbete.

Lund den 12 oktober 1951.

B. Ebenius.
överläkare.

På gjord proposition bifölls ansökningen
för den tid, under vilken herr
Rosenberg av den i läkarintyget omförmälda
anledningen vore oförmögen till
arbete.

Onsdagen den 17 oktober 1951.

8 Nr 27.

Interpellation om upphävande av visumtvånget beträffande Västtyskland.

Föredrogs och hänvisades till utrikesutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr
215, om godkännande av överenskommelse
angående varuutbytet mellan
Sverige och Schweiz m. m.

Föredrogos och hänvisades till bevillningsutskottet
de under gårdagen bordlagda
motionerna:

nr 506, av herrar Mannerskantz och
Lundgren,

nr 507, av herr Spetz in. fl. och

nr 508, av herr Spetz m. fl.

Herr talmannen anmälde, att till kammaren
överlämnats Kungl. Maj :ts proposition
nr 214, angående ändrad lönegradsplacering
för viss vård- och ekonomipersonal
m. m.

Den kungl. propositionen blev nu föredragen
och lagd på bordet.

Interpellation om upphävande av visumtvånget
beträffande Västtyskland.

Herr WISTRAND erhöll på begäran
ordet och anförde: Herr talman! Under
det senaste världskriget infördes av naturliga
skäl visumtvång för resor till
samtliga länder. Efter kriget har detta
tvång numera upphävts genom ömsesidiga
överenskommelser med en rad länder.
Sådana överenskommelser hava
träffats med Norge, Danmark, Island,
Frankrike, Belgien, Irland, Lichtenstein,
Nederländerna, Schweiz, Brittiska riket,
Kanada, Luxemburg, Nya Zeeland, Monaco,
Italien och Finland. Fimellertid
kvarstår visumtvång för resor till ett
oss närliggande land, Västtyskland. Skyldigheten
att anskaffa visum för resor
till och genom Västtyskland är så mycket
mera besvärande som detta land
måste passeras vid järnvägsresor till en
rad länder, för vilka intet visumtvång
föreligger. Förhållandet uppfattas av
den svenska allmänheten som en anomali,
vilket framgår därav att svenska

resande till utlandet ofta glömt skyldigheten
att anskaffa visum för genomresan
genom Tyskland och därför hejdats
vid gränsen och förvägrats inresa. Härigenom
ha de förorsakats både kostnader
och obehag.

Det europeiska samarbete, vartill även
Sverige anslutit sig, har som ett angeläget
mål uppställt att underlätta resor
mellan Europas länder. I detta fall kvarstår
Västtyskland som ett undantag inom
den fria sektorn av Europa. Förhållandet
uppfattas i Tyskland som en diskvalificering,
som numera saknar grund.
Det synes vara en angelägen uppgift att
onormala förhållanden icke få kvardröja
på ett område där oöverstigliga hinder
icke möta för deras likvidering.

Någon nödvändighet att avvakta en internationell
aktion, som av obekanta
skäl ännu fördröjes, synes icke heller
med nödvändighet föreligga. För olika
länder kännes visumtvånget till Tyskland
mindre besvärande än för andra. På
grund av de geografiska förhållandena
är det uppenbart att det för Sveriges
del medför särskilda olägenheter och
för den resande allmänheten måste kännas
särskilt betungande.

Med stöd av vad jag sålunda anfört
beder jag om kammarens tillstånd att till
hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena få framföra följande spörsmål: Har

Sveriges regering för avsikt att
i den allmänna samfärdselns intresse
föreslå den västtyska regeringen ömsesidigt
upphävande av passvisumtvång
vid resor till eller genom resp. länder?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 2.05 eftermiddagen.

In fidem
G. It. Berggren.

Stockholm 1951. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

513027