1951 FÖRSTA KAMMAREN Nr 11 (Riksdagens protokoll 1951:11)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1951 FÖRSTA KAMMAREN Nr 11

29—31 mars.

Debatter m. m.

Lördagen den 31 mars. Sid.

Remissdebatt ang. Kungl. Maj :ts proposition med förslag till elskatteförordning
m. m........................................... 9

Samtliga avgjorda ärenden.

Torsdagen den 29 mars.

Val av ledamöter och suppleanter i särskilda utskottet ............ 4

1 Första kammarens protokoll 1951. Nr U.

Torsdagen den 29 mars 1951.

Nr 11.

Torsdagen den 29 mars.

Kammaren sammanträdde kl. 2 eftermiddagen.

Justerades protokollen för den 10, 13
och 14 innevarande månad.

Upplästes och lades till handlingarna
följande från justitiedepartementet ankomna Protokoll,

hållet inför statsrådet
och chefen för justitiedepartementet
den 28 mars 1951.

Till justitiedepartementet hade denna
dag från länsstyrelsen i Kronobergs län
inkommit fullmakt för riksdagsmannen
Ragnar Persson, Vinberg, vilken vid ny
röstsammanräkning blivit utsedd såsom
ledamot av riksdagens första kammare i
stället för avgången ledamot av samma
kammare.

Vid granskning av fullmakten, som företogs
inför chefen för justitiedepartementet
samt vidare av vederbörande fullmäktige
i riksbanken och riksgäldskontoret,
framställdes mot fullmakten icke
någon anmärkning.

Protokoll över vad sålunda förekommit
skulle jämte den granskade fullmakten
överlämnas till första kammaren.

I ämbetet:

C. G. Bruno.

Upplästes tre till kammaren inkomna
ansökningar, vilka jämte därvid fogade
läkarintyg voro så lydande:

Till riksdagens första kammare.

Under hänvisning till härvid fogat
läkarintyg får jag vördsamt anhålla om
ledighet från riksdagsarbetet under tiden
29 mars—7 april 1951.

Penningby den 28 mars 1951.

Gunnar Lodenius.

Härmed intygas, att riksdagsman Gunnar
Lodenius från Penningby på grund
av asthma är oförmögen till arbete under
tiden 28 mars t. o. m. 7 april 1951.

Norrtälje den 28 mars 1951.

Nils Ahlberg,
Lasarettsläkare vid med. avd.

Till riksdagens första kammare.

Med stöd av bilagda läkarintyg får
jag härmed anhålla om ledighet från
riksdagsarbetet från och med den 29
mars till och med den 10 april 1951.

Nybro den 25 mars 1951.

John TV. Jonsson.

Riksdagsman John Wiktor Jonsson,
Nybro, är på grund av tarmsjukdom
oförmögen att deltaga i riksdagsarbetet
tiden 28 mars—10 april 1951, intygas.

Nybro den 24 mars 1951.

E. Wahlström,
stadsläkare.

Till riksdagens första kammare.

Åberopande bifogade läkarintyg får
jag härmed anhålla om ledighet från
riksdagsarbetet fr. o. m. den 29 mars tills
vidare.

Hälsingborg den 28 mars 1951.

Edwin Berling.

Riksdagsman E. Berling är på grund
av sjukdom förhindrad att deltaga i riksdagsarbetet
från och med den 29 innevarande
mars och tills vidare, intygar

Hälsingborg den 24 mars 1951.

Seved Bergendal.

Lasarettsläkare.

De begärda ledigheterna beviljades,
beträffande herr Berling för den tid, det
i åberopade läkarintyget omförmälda
hindret varade.

Vidare upplästes följande till kammaren
inkomna läkarintyg och ansökning:

Nr 11.

Torsdagen den 29 mars 1951.

Riksdagsmannen Elof Hällgren från
Hällevik har denna dag undersökts av
undertecknad och därvid befunnits lida
av magsjukdom. På grund härav har han
av mig remitterats till intagning Medicinska
avdelningen II vid Karlskrona lasarett.
På grund av sin sjukdom är han
absolut oförmögen att deltaga i riksdagsarbetet
tills vidare, vilket härmed intygas.

Sölvesborg den 26 mars 1951.

Chr. Trägårdh.

Till riksdagens första kammare.

Med stöd av ovanstående läkarintyg
anhåller jag om ledighet från riksdagsarbetet
den tid sjukdomen varar.

Hällevik den 26 mars 1951.

Elof Hällgren.

Även den av herr Hällgren sökta ledigheten
beviljades.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades
vidare herr Osvald för tiden den
29—den 31 i denna månad för utrikes
resa.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 74, i anledning av väckta motioner
om ökning av regeringsrådens antal;
samt

nr 75, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om tillfällig
förlängning av skyddstid för litterära
och musikaliska verk.

Företogs val av tolv ledamöter i särskilda
utskottet.

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN
erhöll på begäran ordet och anförde:
Herr talman! .lag får härmed överlämna
en lista med förslag till ledamöter i
det särskilda utskottet. Listan är godkänd
av de av kammaren utsedda ledamöterna
i talmanskonferensen.

Herr förste vice talmannen avlämnade
därefter en lista, som under partibeteck -

ningen »Den gemensamma listan» upptog
följande namn:

Sandler

Hermansson, Albert

Nilsson, Bror

Franzon

Lundqvist

Lindblom

Ahlkvist

fru Sjöström-Bengtsson

Lodenius

Sundvik

Herlitz

Göransson.

Sedan herr talmannen för kammaren
uppläst denna lista, blev densamma på
giord proposition av kammaren godkänd;
och förklarades de å listan upptagna
personerna hava blivit utsedda till
ledamöter i särskilda utskottet.

Anställdes val av tolv suppleanter i
särskilda utskottet.

Ordet lämnades på begäran till herr
FÖRSTE VICE TALMANNEN som yttrade:
Herr talman! Jag får likaledes överlämna
en lista med förslag till suppleanter
i det särskilda utskottet. Även denna
lista är godkänd av de av kammaren utsedda
ledamöterna i talmanskonferensen.

Herr förste vice talmannen avlämnade
sedermera en lista, som under partibeteckningen
»Den gemensamma listan»
upptog följande namn:

Lindahl

Fahlander

Pålsson

Andersson, Birger

Bergh

Söderquist

Damström

Pettersson, Georg

Bengtson

Nerman

Eskilsson

Weiland.

Efter det herr talmannen för kammaren
uppläst denna lista, blev densamma
på gjord proposition av kammaren god -

Torsdagen den 29 mars 1951.

Nr 11.

kand; och förklarades de å listan upptagna
personerna hava blivit utsedda till
suppleanter i särskilda utskottet.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj:ts proposition
nr 94, med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 30
juni 1943 (nr 444) om tillståndstvång
för byggnadsarbete.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr
97, angående anslag till kostnader för
företagsräkning.

Föredrogos och hänvisades till jordbruksutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner: nr

98, angående försäljning av vissa
allmänna arvsfonden tillfallna fastigheter
; och

nr 99, angående Sveriges bidrag1 till
kostnader för FAO.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj :ts proposition
nr 101, angående vissa anslag ur
kyrkofonden för avlönande av präster
m. m.

Föredrogos och hänvisades till behandling
av lagutskott nedannämnda
motioner:

nr 357, av herr Niklasson m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
angående ändrade grunder för förfarandet
vid rekvisition av motorfordon
och hästar m. m. för krigsmaktens behov; nr

358, av herr Persson, Einar, och
herr Sten, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 29 juni 1945 (nr
420) om semester, m. m.; samt

nr 359, av herr Johansson, John in.
fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning med
vissa bestämmelser till motverkande av
svinsjukdomar.

Föredrogos och hänvisades till jordbruksutskottet
nedannämnda motioner:

nr 300, av herr Isaksson m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
åtgärder i prisreglerande syfte
på jordbrukets område under senare
delen av produktionsåret 1950/51;

nr 361, av herr Ohlon m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
åtgärder i prisreglerande syfte
på jordbrukets område under senare delen
av produktionsåret 1950/51;

nr 362, av herr Gränebo, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets
område under senare delen av
produktionsåret 1950/51;

nr 363, av herr Mannerskantz in. fl.,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående reglering av priserna på
fisk under budgetåret 1951/52 m. in.;
och

nr 364, av herr Nilsson, Bror, m. fl.,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående utbildning av fiskeritjänstemän
m. m.

Föredrogos och hänvisades till behandling
av lagutskott nedannämnda
motioner:

nr 365, av herr De Geer,
nr 366, av herr Osvald,
nr 367, av herr Niklasson m. fl. och
nr 368, av herr Sundelin m. fl.,

alla i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående
ändring i lagen den 29 juni 1945 (nr
420) om semester, m. m.

Herr talmannen anmälde, att till kammaren
överlämnats

dels Kungl. Maj:ts skrivelse nr 102,
angående val av ombud jämte suppleanter
i Europarådets rådgivande församling; dels

ock Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 103, angående anslag till inredning
och utrustning av nybyggnad för statens
rättskemiska och farmacevtiska laboratorier; -

Nr 11.

Torsdagen den 29 mars 1951.

nr 104, angående anslag för budgetåret
1951/52 till bidrag till sjukkassor
ni. m.;

nr 105, med förslag till lag om fortsatt
giltighet av prisregleringslagen den
30 juni 1947 (nr 303);

nr 106, angående avsättande av medel
från försäkringsinspektionens fond för
upprättande vid Stockholms högskola av
en professur i försäkringsrätt;

nr 107, angående förhöjd ersättning
till f. d. borgmästaren i Ängelholm Gustaf
Viktor Berg von Linde;

nr 108, angående kostnader för vissa
repetitionsövningar m. m.;

nr 109, angående vissa markförvärv
för försvaret in. m.;

nr 110, angående vissa avlöningsm.
fl. anslag under riksstatens fjärde huvudtitel
för budgetåret 1951/52 in. m.;

nr 111, angående anslag för en dyrortsundersökning,
m. m.;

nr 112, angående löne- och pensionsreglering
för lärare vid vissa statsunderstödda
privata läroanstalter in. m.;

nr 113, angående löne- och pensionsreglering
för lärarpersonal vid statsunderstödda
folkhögskolor och lantbruksundervisningsanstalter,
m. m.;

nr 114, angående lönerevision för vissa
chefstjänstemän in. m.;

nr 115, angående försäljning av vissa
kronoegendomar in. m.;

nr 116, angående anslag till vissa åtgärder
för förstärkning av landets ekonomiska
försvarsberedskap;

nr 117, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 16 § lagen den 11 juni 1943
(nr 346) angående statsmonopol å tillverkning
och import av tobaksvaror;

nr 118, angående åtgärder för bekämpande
av sand- och jordflykt;

nr 119, angående tillfällig lotsavgift;
nr 120, angående försäljning av vissa
fastigheter;

nr 121, angående anslag till bidrag till
vissa handelshamnar;

nr 122, angående anslag till ny ungdomsanstalt
för svårbehandlade m. m.;

nr 123, angående vissa anslag till universitetssjukhusen
m. m.;

nr 124, angående anslag för budgetåret
1951/52 till främjande av bostadsförsörjningen
in. in.;

nr 125, angående vissa anslag till de
statsunderstödda alkoholistanstalterna
in. in.;

nr 126, angående vissa anslag till lägre
lantbruksundervisning m. m. för budgetåret
1951/52;

nr 127, angående provisoriskt tillägg
å vissa från handelsflottans pensionsanstalt
utgående pensioner;

nr 128, angående anvisande av medel
dels för inköp av stenkol och ved, dels
ock för statens bränslekommissions
verksamhet under budgetåret 1951/52
in. m.;

nr 129, angående anslag till utbyggnad
av staten tillhöriga gruvanläggningar i
Malå socken m. m.;

nr 130, angående statsförvärv av aktier
i Stockholm—Rimbo järnvägsaktiebolag;

nr 131, angående anslag för budgetåret
1951/52 till vissa ytterligare investeringar
i statens järnvägars fond;

nr 132, med förslag till lag angående
ändring i stadgan den 21 februari 1941
(nr 98) om ersättning för riksdagsmannauppdragets
fullgörande, m. in.;

nr 133, angående bidrag till driften av
anstalter för psykopatiska och nervösa
barn;

nr 134, angående fortsatt disposition
av visst äldre anslag;

nr 135, angående anslag för budgetåret
1951/52 till arbetsmarknadsstyrelsen
och den offentliga arbetsförmedlingen; nr

136, angående anslag för budgetåret
1951/52 till skolöverstyrelsen m. m.;

nr 137, angående vissa anslag för budgetåret
1951/52 till universiteten;

nr 138, angående rörelsekapital åt Aktiebolaget
Svenska tobaksmonopolet;

nr 140, angående anslag till landsfiskalerna
m. fl.;

nr 141, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 6 juni 1925 (nr 170)
om polisväsendet i riket;

nr 142, med förslag till förordning om
särskilt bidrag till producent av svensk
film, m. m.;

nr 143, med förslag till förordning om
skatt å elektrisk kraft (elskatteförordning),
m. m.;

nr 144, med förslag till förordning om
tillfällig automobilskatt;

Torsdagen den 29 mars 1951.

Nr 11.

nr 145, angående förlängd giltighetstid
för vissa provisoriska ändringar av gällande
tulltaxa;

nr 147, angående statsbidrag till privatläroverk
in. in.;

nr 148, med förslag till förordning angående
ändrad lydelse av den vid förordningen
den 25 maj 1941 (nr 251) om
varuskatt fogade varuförteckningen,
m. in.;

nr 149, angående den civila regionala
beredskapsorganisationen;

nr 150, angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1950/51;

nr 151, angående vissa byggnadsarbeten
vid statens sinnessjukhus in. in.;

nr 152, angående anslag för budgetåret
1951/52 till åtgärder för arbetsmarknadens
reglering m. m.;

nr 153, angående höjning av vissa
postavgifter;

nr 154, angående vissa anslag till civilförsvaret;
samt

nr 155, angående anställnings- och avlöningsförhållanden
för vissa lärare vid
skolor i försöksdistrikt m. m.

Den kungl. skrivelsen och de kungl.
propositionerna blevo nu var för sig föredragna
och lagda på bordet.

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet till herr talmannen
avlämnade motioner;

nr 369, av herr Andrén m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
vissa anslag till de tekniska högskolorna
m. in.;

nr 370, av herr Näsgård, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående

vissa anslag till de tekniska högskolorna
m. in.;

nr 371, av herr Cassel m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag angående fortsatt giltighet
av lagen den 30 juni 1943 (nr 444)
om tillståndstvång för byggnadsarbete;

nr 372, av herr Sunne m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag angående fortsatt giltighet
av lagen den 30 juni 1943 (nr 444)
om tillståndstvång för byggnadsarbete;

nr 373, av herr Lundgren, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till religionsfrihetslag m. m.;

nr 374, av fru Lindström och herr
Äman, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till religionsfrihetslag
m. m.;

nr 375, av herr Weiland m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till religionsfrihetslag
in. m.;

nr 376, av herr Nerman, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till religionsfrihetslag m. m.;

nr 377, av herr Nerman, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till religionsfrihetslag m. m.;

nr 378, av herr Nerman, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till religionsfrihetslag m. in.; samt
nr 379, av herr Boo in. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till religionsfrihetslag m. m.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 2.15 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Nr 11.

Lördagen den 31 mars 1951.

Lördagen den 31 mars.

Kammaren sammanträdde kl. 2 eftermiddagen.

Föredrogs Kungl. Maj:ts skrivelse nr
102, angående val av ombud jämte suppleanter
i Europarådets rådgivande församling.

I berörda skrivelse hade Kungl. Maj:t,
under hänvisning till vad som uttalats
vid framläggandet av propositionen nr
214 till 1949 års riksdag angående godkännande
av Sveriges anslutning till
Europarådet, hemställt att riksdagen
måtte föranstalta om val av ombud jämte
suppleanter i Europarådets rådgivande
församling för tiden från valet och
intill dess att nytt val kunde komma
att förrättas av 1952 års riksdag.

Herr talmannen yttrade, att han efter
samråd med andra kammarens talman
finge föreslå, det första kammaren ville
besluta att vid sammanträde onsdagen
den 4 nästkommande april företaga val
av tre ombud i Europarådets rådgivande
församling jämte tre suppleanter för
dem.

Detta förslag antogs.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 103, angående anslag till inredning
och utrustning av nybyggnad för statens
rättskemiska och farmacevtiska laboratorier;
samt

nr 104, angående anslag för budgetåret
1951/52 till bidrag till sjukkassor
m. m.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj:ts proposition
nr 105, med förslag till lag om
fortsatt giltighet av prisregleringslagen
den 30 juni 1947 (nr 303).

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 106, angående avsättande av medel
från försäkringsinspektionens fond för
upprättande vid Stockholms högskola
av en professur i försäkringsrätt;

nr 107, angående förhöjd ersättning
till f. d. borgmästaren i Ängelholm Gustaf
Viktor Berg von Linde;

nr 108, angående kostnader för vissa
repetitionsövningar m. m.;

nr 109, angående vissa markförvärv
för försvaret m. m.;

nr 110, angående vissa avlönings- m.
fl. anslag under riksstatens fjärde huvudtitel
för budgetåret 1951/52 m. in.;

nr 111, angående anslag för en dyrortsundersökning,
m. m.;

nr 112, angående löne- och pensionsreglering
för lärare vid vissa statsunderstödda
privata läroanstalter m. m.;

nr 113, angående löne- och pensionsreglering
för lärarpersonal vid statsunderstödda
folkhögskolor och lantbruksundervisningsanstalter,
m. m.; samt
nr 114, angående lönerevision för
vissa chefstjänstemän m. m.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
Kungl. Maj:ts proposition
nr 115, angående försäljning av vissa
kronoegendomar m. in.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr 116,
angående anslag till vissa åtgärder för
förstärkning av landets ekonomiska försvarsberedskap.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj :ts proposition
nr 117, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 16 § lagen den 11 juni 1943
(nr 346) angående statsmonopol å tillverkning
och import av tobaksvaror.

Lördagen den 31 mars 1951.

Nr 11.

Kungl. proposition

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
Kungl. Maj:ts proposition
nr 118, angående åtgärder för bekämpande
av sand- och jordflykt.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 119, angående tillfällig lotsavgift;
nr 120, angående försäljning av vissa
fastigheter;

nr 121, angående anslag till bidrag till
vissa handelshamnar;

nr 122, angående anslag till ny ungdomsanstalt
för svårbehandlade m. m.;

nr 123, angående vissa anslag till universitetssjukhusen
m. m.;

nr 124, angående anslag för budgetåret
1951/52 till främjande av bostadsförsörjningen
m. m.; och

nr 125, angående vissa anslag till
de statsunderstödda alkoholistanstalterna
m. m.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
Kungl. Maj :ts proposition
nr 126, angående vissa anslag till
lägre lantbruksundervisning m. m. för
budgetåret 1951/52.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 127, angående provisoriskt tillägg
å vissa från handelsflottans pensionsanstalt
utgående pensioner;

nr 128, angående anvisande av medel
dels för inköp av stenkol 9ch ved,
dels ock för statens bränslekommissions
verksamhet under budgetåret 1951/52
m. in.;

nr 129, angående anslag till utbyggnad
av staten tillhöriga gruvanläggningar
i Malå socken m. m.;

nr 130, angående statsförvärv av aktier
i Stockholm—Rimbo järnvägsaktiebolag;
och

nr 131, angående anslag för budgetåret
1951/52 till vissa ytterligare investeringar
i statens järnvägars fond.

med förslag till elskatteförordning m. m.

Vid föredragning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 132, med förslag till lag
angående ändring i stadgan den 21
februari 1941 (nr 98) om ersättning för
riksdagsmannauppdragets fullgörande,
in. in., hänvisades propositionen, såvitt
angick förslaget till lag om ändrad lydelse
av 33 § kommunalskattelagen den
28 september 1928, till bevillningsutskottet
och i övrigt till konstitutionsutskottet.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 133, angående bidrag till driften av
anstalter för psykopatiska och nervösa
barn;

nr 134, angående fortsatt disposition
av visst äldre anslag;

nr 135, angående anslag för budgetåret
1951/52 till arbetsmarknadsstyrelsen
och den offentliga arbetsförmedlingen; nr

136, angående anslag för budgetåret
1951/52 till skolöverstyrelsen m. m.;

nr 137, angående vissa anslag för budgetåret
1951/52 till universiteten;

nr 138, angående rörelsekapital åt Aktiebolaget
Svenska tobaksmonopolet;
och

nr 140, angående anslag till landsfiskalerna
m. fl.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj:ts proposition
nr 141, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 6 juni 1925
(nr 170) om polisväsendet i riket.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr
142, med förslag till förordning om särskilt
bidrag till producent av svensk
film, m. m.

Kungl. proposition med förslag till elskatteförordning
m. m.

Föredrogs Kungl. Maj:ts proposition
nr 143, med förslag till förordning om
skatt å elektrisk kraft (elskatteförordning),
in. in.

Nr 11.

Lördagen den 31 mars 1951.

Kungl. proposition med förslag till elskatteförordning m. m.

Herr WERNER: Herr talman! I den
propositionsflod, som efter gammal beprövad
sedvana brukar komma på
riksdagens bord under påskferierna,
återfinna vi i år två propositioner, som
tilldraga sig ett alldeles särskilt intresse.
Det är propositionerna dels om inrättandet
av en alldeles ny skatt, den
så kallade el-skatten, och dels om eu
fördubbling av den hittills gällande fordonsskatten.

Jag tror att skattetrycket har blivit
så hårt i detta land, att det svenska folket
väntar av sina representanter att de
vid varje nytt skatteförslag skola underkasta
inte bara skatteförslaget utan även
den av regeringen förda finanspolitiken
en kritisk granskning. Jag gör med
styrka gällande, att de bägge nu föreslagna
skatterna inte äro behövliga ur
budgetär synpunkt. Om vi gå tillbaka
till den av regeringen i januari i år
framlagda statsbudgeten, finna vi, att
den enligt sammandraget visar en överbalansering
på inte mindre än 342 miljoner
kronor. Vi ha nu nått fram till en
utgiftssumma på nära 110 miljoner kronor
i veckan, men ändå har det inkoinstflöde,
som finansministern bar
lyckats uppbringa, varit så rikligt att
överskottet enligt finansplanen synes
siffermässigt röra sig om, som sagt, 342
miljoner kronor. Att märka är att i denna
statsbudgetens överbalansering redan
föreligger täckning för en del av
den förutsedda ökningen av försvarskostnaderna,
nämligen med icke mindre
än 209 miljoner kronor. För mötande
av de stegrade lönerna ha vidare redan
upptagits 100 miljoner.

Jag skulle i dag vilja påvisa, att statsbudgeten
i själva verket bakom lönestegringarna
döljer en mycket betydande
överbalansering. Efter de förda avtalsförhandlingarna
komma de lönestegringar,
som blivit en följd av den inflation
som nu genomgår hela det svenska
näringslivet och som berör såväl de
i enskild som i allmän tjänst anställda,
att åt statskassan ge ett direkt skatteflöde
av mycket betydande omfång. Tv
det är väl alldeles uppenbart att dessa
ökade intäkter, i den män de flyta upp

i toppen på den skattskyldiges förutvarande
inkomster, komma att bli föremål
för progressionsskalornas mycket hårda
fiskaliska tryck i den direkta statsskatten.
Om jag gör det tankeexperimentet,
att löne- och inkomststegringarna röra
sig om 3, kanske 31/;, miljarder — jag
ber om överseende, om jag här tar miste
på siffrorna, men jag anför dem mera
för att visa hur det verkliga läget är
—• så är det alldeles klart, att det ökade
progressiva skattetrycket här klipper
ned den mer eller mindre verkliga eller
mer eller mindre skenbara inkomstökningen
med en fjärdedel eller med en
tredjedel och ofta med hälften. Däri ligger
en ökad direkt skatteintäkt, som inte
såsom finansministern gör gällande
skulle röra sig om cirka 300 miljoner
kronor, utan som torde röra sig om en
halv miljard eller åtskilligt mera.

Dessutom är att märka, att endast ett
par veckor ha gått sedan riksdagen beslutade
om inrättandet av den så kallade
investeringsskatten, vars direkta
verkan kommer att bli, som finansministern
i propositionen uppger, en beräknad
ökad skatteintäkt på 200 miljoner
kronor. Jag skulle tro att denna
skatteintäkt i realiteten blir åtskilligt
större, ty såvitt jag förstår blir verkan
av skatten också den, att näringslivet
kommer att redovisa ökade inkomster,
d. v. s. de skattefria avskrivningsavdragen
komma icke att utnyttjas på sätt som
tidigare har skett.

De utgiftshöjningar, som måste täckas
i riksstaten, äro som jag nyss nämnde
delvis täckta på det sättet, att något över
200 miljoner kronor för försvaret och
cirka 100 miljoner kronor för de ökade
lönerna redan finnas upptagna i riksstaten.
När det gäller lönestegringarna
inom statens affärsdrivande verk, så
täckas dessa i tillräcklig grad — för att
inte säga till övermått — av de förestående
taxehöjningarna. Bara för postverkets
del betyder portohöjningen ett
överskott på 43 miljoner och en direkt
vinst, om nu portohöjningarna genomföras,
på 27 miljoner kronor. Alltså ligger
även här en täckning för de ökade
omkostnaderna i form av löner, som

ingalunda kräva täcknin
statsinkomster.

Jag gör därför gällande, att de nya
skatterna enligt de två förslag, som nu
här presenteras, icke äro behövliga
ur budgetär synpunkt eller ur synpunkten
av att statsbudgeten behöver ytterligare
överbalanseras.

Jag kommer då till den mycket slitna
satsen —- jag skulle vilja kalla den för
frasen — om »sterilisering av det så
kallade köpkraftsöverskottet» via skattesystemet.
Erfarenheten har lärt oss, att
denna sats, som ideligen har upprepats
under de senaste åren, sannerligen inte
har lett till bättre resultat och i varje
fall inte kunnat tjäna som ett instrument
för att bevara penningvärdet. År
det ändå inte så, herr talman, att ingen
ledare för en rörelse eller ett företag
gärna kan underlåta att räkna med skattens
tryck som en omkostnadsfaktor i
produktionen och att lägga skattetryckets
effekt på det slutliga priset på varan
eller tjänsten? Och är det inte ändå
så, att det til syvende og sidst blir
den arme konsumenten, som måste betala
ett ökat antal kronor för en kanske
minskad realvärdevolym?

Vad händer då? Jo, det måste väl
komma att leda till att den labila inflationsvåg,
som redan är i rörelse, ytterligare
fortsätter och påverkas i inflationistisk
riktning genom skattens eget
tryck.

Det lär väl inte gå att fortsätta att
komma med denna patentmedicin längre
än som hittills gjorts. Jag skall villigt
erkänna att i satsen skulle kunna
ligga ett uns av sanning, om statshushållningen
under de gångna åren visat
den minsta förmåga eller vilja att spara
på de steriliserade medlen, att låsa
dem och att bevara dem. 1 stället har
ledningen av statsfinanserna, i ilen mån
den fiskaliskt har dragit miljardbelopp
ur näringslivet, omedelbart släppt ut
samma belopp i breda strömmar över
nya konsumtionslager av folket, som
kanske haft mindre förmåga att konservera
och spara pengar. Och därmed har
man skapat en ny köpkraft och ytterligare
ökat varukonsumtionen.

Det är denna eviga kretsgång, jagandet
mellan stegrade omkostnadspriser
och ökade löner, som väl är en av de
drivande krafterna i den pågående inflationen
och som gör att den inte gärna
kan stoppas. Jag måste göra en bestämd
invändning emot att denna sats,
som i den praktiska tillämpningen lämnat
så uppenbart felaktiga resultat, iages
till intäkt för en ny beskattning.

Finansministern invänder måhända,
att dessa tilltänkta skatter äro nödvändiga
för att betala statens kapitalutgifter.
Ja, men detta innebär ingen sterilisering.
Jag kan ställa den frågan: Vad
är det egentligen, som skall ske med
dessa nya skatteintäkter vilka enligt vad
jag påvisat icke äro behövliga ur budgetära
synpunkter? Härtill komma exportavgifter
på trä och trämassa, som enligt
tidningarna i dessa dagar ytterligare
ökas till 225 kronor per ton för sulfitmassan.
Tillsammans torde dessa exportavgifter
inbringa i statskassan åtskilligt
över 500 miljoner kronor. Jag
ställer då frågan: Skola dessa pengar
låsas in, läggas på is i något bombsäkert
kassavalv, eller skola de inte kunna
cirkulera inom statsförvaltningen såsom
lånemedel och fylla lånebehovet för
statens kapitalutgifter under det närmaste
finansåret?

Jag kommer alltså till den slutsatsen,
att statsbudgeten är kraftigt överbalanserad.
Det föreligger inget budgetärt behov
för att av svenska folket pressa ut
nya skatter.

Jag skall därmed övergå till att något
beröra de två speciella skatteförslag,
som här föreligga.

Elskatten är en alldeles ny skatt. Den
gäller skatt på ett produktionsmedel,
som jag finner det i hög grad oriktigt
att staten beskattar. Produktionen bildar
väl ändå den bärande grunden för
hela vårt ekonomiska liv och för möjligheterna
att över huvud taget betala skatter
här i landet. Det föreligger inte för
dagen någon omständighet, som kan påslås
fördyra produktionen av elektrisk
energi. Tvärtom har ju denna vinter begåvat
oss med en särdeles riklig nederbörd
för alstrande av elektrisk energi,

Lördagen den 31 mars 1951. Nr 11. 11

Kungl. proposition med förslag till elskatteförordning m. m.

från andra

Nr 11.

Lördagen den 31 mars 1951.

Kungl. proposition med förslag till elskatteförordr.ing m. m.

som gör att vårt försörjningsläge i fråga
om elkraft är mycket gott. Om vi
däremot skulle gå ett år till mötes liknande
torkåret 1947, då vi fingo driva
ångpanneeentralerna med fossilt bränsle,
då kommer ju denna skatt att läggas
såsom en ytterligare fördyring på
energikällan, elektriciteten, vilket komme
att för näringslivet och produktionen
få mycket svårartade följder.

Jag skall nu inte gå in i detaljer om
vad denna nya skatt kan betyda för
jordbruket och landsbygden med dess
långa elektriska ledningar, som abonnenterna
ofta själva med mycket stora
ekonomiska uppoffringar ha betalat,
därom få vi tala senare. Men jag måste
beteckna denna skatt såsom dubbelverkande,
dels såsom en direkt skatt och
dels såsom en övervältringsskatt, som i
andra hand måste ta ut samma effekt på
varupriser och konsumtion, precis som
fallet är med alla övriga ökade omkostnader.
Är då inte den väldiga prisförhöjningsvåg,
som går över landet,
tillräckligt stor utan att denna prisvågs
verkningar skola ytterligare öka
i styrka genom en felaktig finanspolitik''? Innan

jag talar om den föreslagna fördubblade
motorfordonsskatten, kan jag
inledningsvis icke underlåta att efterlysa
vad jag skulle vilja kalla balanslinjen
i den förda regeringspolitiken.
Det är inte mer än två år sedan den då
nytillträdande finansministern, herr
Hall, framträdde med det storslagna förslaget
att fordonsskatten skulle helt avskaffas.
Jag förmodar, att ett statsråd
inte gör några vittgående deklarationer
utan att dessförinnan ha frågat sig för
hos chefen för regeringen. Det var nog
många av oss, som då ställde sig mycket
skeptiska gent emot det förslaget.
Det har bara gått två år sedan dess, och
nu framlägger hans efterträdare, statsrådet
Sköld, för riksdagen ett förslag om
att samma skatt skall fördubblas, och
det lär väl inte stanna vid att den bara
fördubblas. I det förslag, som nu är avsett
att konservera de av herr Hall »avskaffade»
105 miljonerna, begäras ytterligare
105 miljoner kronor — fastän jag

skulle tro att den föreslagna skattehöjningen
kommer att belöpa sig till 125
miljoner kronor, därför, att den beräknade
vagnparken och viktgrupperna
troligen äro större än de, som anges i
propositionen.

Hur kommer denna skatt egentligen
att verka? Ja, det är också här fråga
om en direkt skatt, men det är en skatt,
som framför allt drabbar folket ute i de
glesbebyggda områdena, där man liar
gott om mil och tunga frakter och där
bilen i dess olika former har blivit alltmer
oumbärlig, inte bara för att bryta
landsbvgdsfolkets isolering utan även
för att tillgodose dess fraktbehov och
kommunikationsbehov.

Hur verkar nu uttagandet av detta
nya skattebelopp, som enligt vad jag än
en gång gör gällande inte är behövligt
ur budgetär synpunkt? Jo, det blir på
det sättet att många av de tusentals, ja
kanske tiotusentals arbetare, som ha
köpt sig en »lättbil» — inte mindre än
40 procent av hela personbilsparken
finns i viktklassen under ett tusen kilogram
— för att kunna bo hemma och
ändå fullgöra sitt arbete på långt avstånd
från hemmet och som ha hyst
den förhoppningen att de skulle kunna
behålla bilen, komma att få se sin förhoppning
grusad. Det finns folk, som
på grund av isolering ute i ödebygderna
eller kanske på grund av sjukdom
och andra omständigheter behöva ha
bil. Många av dem kunna inte heller
behålla bilen.

Hur ställer det sig vidare beträffande
de tyngre bilarna, exempelvis lastbilarna?
Bara ett exempel! Handelsministern,
har nyss för riksdagen framlagt ett mycket
välbehövligt förslag om anskaffande
av en reserv på 3 miljoner kubikmeter
ved. Denna ved måste forslas
rätt långa avstånd, därför att de förråd,
som funnits på närmare avstånd,
redan äro uthuggna under den förra
bränslebristens tid. Alla dessa tre miljoner
kubikmeter ved måste nu fraktas
ut, och tror någon, att inte en fördubblad
lastbilsskatt, som för en tyngre lastbil
kommer att uppgå till 1 200—1 000
kronor, kommer att ytterligare kännbart

Lördagen den 31 mars 1951.

Nr 11.

Kungl. proposition med förslag till elskatteförordning m. m.

fördyra varje vedmeter för konsumenterna?
Ja, vi få se hur det går!

Och hur går det egentligen med
mjölktransporterna på landet? Inte nog
med att den subvention i form av körlinjebidrag,
som var så nödvändig för
att de mjölkproducenter, som hade långa
avstånd till uppsamlingscentralerna, mejerierna,
skulle kunna leverera sin
mjölk, är borttagen, utan nu kommer
även den fördubblade fordonsskatten att
belasta endera mjölkproducenterna eller
ock konsumenterna.

Hur blir det med omnibustrafiken?
Jo, där kommer denna skatt, som när
det gäller en större buss kan röra sig
om 2 000 kronor, att leda till en höjning
av biljettpriserna och därmed ytterligare
fördyra levnadskostnaderna för
folket i glesbygderna.

Innan jag slutar, herr talman, skall
jag be att få göra en ytterligare principiell
invändning emot den skattepolitik,
som nu föres. Jag vänder mig
med mycket stor skärpa emot att vi
skola fortsätta att använda systemet
med punktbeskattning. Det är ett system,
som har visat sig verka mycket
godtyckligt, ett system som slår blint
och följer minsta motståndets lag och
drabbar oftast hårdast dem, som ha
den minsta bärkraften. Jag tror att det
är nödvändigt att det sker en revision
av principerna i det hittills tillämpade
skattesystemet.

Jag skulle till sist vilja konstatera, att
den inflationslavin, som nu rullar vidare,
synes ha vuxit inte bara finansministern
utan även regeringen över huvudet.
Det finns ett uttryck, som finansminister
Sköld använt på sista tiden,
nämligen ordet kedjereaktion. Detta uttryck
inger i ett annat sammanhang en
bestämd förnimmelse av katastrof och
kaos. Låt oss emellertid hoppas, att det
inte skall ha samma effekt när det gäller
den finanspolitik, som nu 1''öres av
regeringen.

Detta iir, herr talman, vad jag ville
ha sagt före remissen av dessa propositioner,
beträffande vilka jag ännu en
gång uttrycker den förhoppningen att
de skola underkastas riksdagens mycket

kritiska granskning och leda till ett bestämt
avslag.

Herr ANDRÉN: Herr talman! De propositioner,
som nu ligga på kammarens
bord för att remitteras till utskott, propositionerna
nr 143 och 144, förtjäna
väl några kommentarer.

En engelsk oppositionsledare för mer
än hundra år sedan —- han bar för övrigt
det icke alldelse okända namnet
Disraeli — hånade en gång den då sittande
regeringen för att denna under
en och samma session hade hunnit fram
till »en tredje budget». Propositionen nr
143 innehåller i själva verket grundlinjer
för en ny nationalbudget och en
ny finansplan. Vi ha säkerligen att motse
dels en ny och fullständigare nationalbudget
och dels, skulle jag tro, också
en ny och fullständigare finansplan,
en tredje upplaga; om den blir förbättrad
eller icke, därom får väl framtiden
döma.

Regeringen bär räknat fel, och den
har sett fel. Den presterar nu en första,
ytterst summarisk justering av de siffror,
som framlades i statsverkspropositionen,
och den framlägger dessutom en
del kompletterande förslag. Den har
inte haft utvecklingen i sin hand, och
utvecklingen har gått vidare utan att
rådfråga regeringen. Utvecklingen rullar
vidare, och regeringen rullar vidare med
den, vilket ju kan vara en nyttig läxa
för en regering, som eljest har visat sig
mycket medveten om sin makt.

Denna utveckling torde vara förtjänt
av några ytterligare kommentarer utöver
dem som nyss ha givits av en aktad
kammarledamot, herr Werner. Jag
konstaterar först med tillfredsställelse,
att regeringen inte har ändrat mulet för
sin ekonomiska politik. Den vill fortfarande
efter en så kallad engångsinflation
uppnå och upprätthålla ett stabilt
penningvärde. Men den erkänner nu öppet,
att förutsättningarna äro sämre än
de voro i december 1950. Den har säkert
också rätt i denna pessimism. Vi
stå mitt uppe i den största prishöjning,
som har ägt rum i vårt land
sedan det senaste världskrigets första år,

Nr 11.

Lördagen den 31 mars 1951.

Kungl. proposition med förslag till elskatteförordning m. m.

och då återstår ännu att taga emot de
nya lönernas kedjereaktioner i prisbildningen.

Det är som sagt redan nu uppenbart,
att regeringen har räknat fel om inflationens
omfattning. Den pågående så
kallade engångsinflationen blir både
långvarigare och kraftigare än vad regeringen
hade tänkt sig. Levnadskostnaderna
stego under förra årets sista kvartal
med 3,5 enheter, och det kanske inte
är för djärvt att antaga, att samma index
under innevarande halvår kommer
att stiga med omkring 15 enheter. Om
vad som sedan skall hända vågar jag
inte uttala någon mening. Men det skulle
inte förvåna mig, om denna stora inflationsvåg
skulle följas av andra, kanske
mindre inflationsvågor.

Vad den svenska inkomstnivån beträffar
bär nationalbudgeten kalkylerat
fel — ökningen från 1950 till 1951 blir
inte 12 å 13 procent utan snarare 15 å
17 procent, om den nu stannar vid detta.
Inom vissa delar av den offentliga sektorn
ha löneförhandlingarna varit särskild
svåra och ännu inte lett till några
resultat. Av allt att döma måste man
inom just den sektorn räkna med ganska
ordentliga lönestegringar. Finansministern
tror emellertid inte att dessa
förhållanden i någon mera betydande
grad — jag citerar honom här ordagrant
— »skärpt riskerna för en sådan ökning
av efterfrågan att försörjningsramen
sprängs och den samhällsekonomiska
balansen rubbas».

Är denna uppfattning riktig, skulle det
alltså inte behövas att företa en ytterligare
indragning av köpkraft genom nya
skatter för den samhällsekonomiska balansens
skull. Men det statsfinansiella
läget har också sina krav. Regeringen
redovisar på drift- och kapitalbudgeten
en rad nya utgifter på tillsammans åtskilliga
hundra miljoner kronor mer än
vad statsverkspropositionen förutsåg.
Det är uppenbart, att dessa beräkningar
måste vara osäkra med hänsyn till de
nya priserna.

Mot dessa nya utgifter ställer regeringen
i utsikt en ökning av inkomsterna
på inemot 300 miljoner kronor. Denna

siffra förefaller mig, liksom den föreföll
herr Werner, vara för låg. Genom löneökningarna
och genom bolagens betydligt
ökade redovisade vinster, ja över
huvud taget genom den inkomstökning,
som det svenska samhället för närvarande
kan uppvisa utom för sparare och
pensionärer, har skatteunderlaget ökats.
I växande utsträckning råka våra skattedragare
ut för en skärpt progressivitet
i skattehänseende — marginalskatten väger
ju synnerligen tungt på de nya inkomsttilläggen.
Aktiekursernas stegring
kan också betyda något, om den nu
blir bestående och slår igenom i de deklarationskurser,
som skola gälla vid
nästa deklaration. Under sådana förhållanden
torde skatten på inkomst, förmögenhet
och rörelse ge åtskilligt större
belopp än vad som har beräknats i propositionen
nr 143.

Det är i varje fall säkert, att den allt
starkare inflationen kräver en planmässig
aktion från statsmakternas sida, om
inte vårt penningväsen skall ytterligare
allvarligt försämras. Det är anmärkningsvärt,
att planhushållningens regering är
så fullständigt utan planer i denna allvarliga
situation. I vår ekonomiska politik
finnes i alla fall inte en angelägnare
uppgift än att upprätthålla ett stabilt
penningvärde. Läget synes nu vara så
allvarligt, att den svenska regeringen i
likhet med den danska borde överväga
tanken att möta representanter för våra
demokratiska partier och dessutom för
de stora organisationerna för att åstadkomma
ett samlande program för inflationens
bekämpande och begränsning.

Det har sagts att det är säkert, att
inflationen och det hot, som kommer
därifrån, kräver ett ingripande från de
svenska statsmakternas sida. Det statsfinansiella
läget är, som redan herr Werner
framhöll, mera oklart. Både budgetens
utgifts- och inkomstsidor få under
eu inflationstid något äventyrligt och
ovisst över sig. Det är självfallet så, att
det inte bara är inkomsterna, som stiga
under en inflation, utan även utgifterna,
och framför allt måste de utgifter,
som i budgeten äro upptagna som förslagsanslag,
få en stark benägenhet att

Lördagen den 31 mars 1951.

Nr 11.

Kungl. proposition med förslag till elskatteförordning m. m.

stiga. Jag är övertygad om att det nya
källskattesystemet — det har ju redan
bestått i flera år — kommer att leda till
att det försämrade penningvärdet kommer
att i snabb takt medföra ökade inkomster
även för statsverket. Det är därför
inte uteslutet att vi, som herr Werner
bär framhöll, kunna våga räkna med
en dold överbalansering inom vår budget,
alltså en överbalansering av den
gamla typen, där utgifterna voro räknade
för högt och där inkomsterna voro
räknade för lågt. Men jag tror inte på
detta. Jag tror tvärtom att vi inte kunna
räkna med att uppnå det hudgetöverskott,
som i nuvarande situation vore
sä värdefullt för den svenska budgeten.

Jag medger, att den nya skiss till en
finansplan, som föreligger i propositionen
nr 143, inte ger klart besked på denna
punkt. Man svävar fortfarande i ovisshet
om hur det statsfinansiella läget är
beskaffat. Men skola vi nu ha en överbalansering
av budgeten, och skola vi
över huvud taget vara på den säkra sidan,
så finns det bara två vägar att gå.

Den ena vägen är att minska våra
statsutgifter. Det är denna väg som den
enskilde måste gå i bekymmersamma situationer.
Jag tror också, att direktör
Wärns förtjänstfulla besparingsutredning
på ett ganska tillfredsställande och riktigt
sätt angav den yttre ramen för den
sparsamhet, som måste iakttagas i nuvarande
läge, även om man sedan kunde
diskutera enskilda punkter i hans besparingsprogram.
Det förefaller mig därför
också rimligt, att regeringen ånyo
överväger möjligheterna att göra besparingar
på sina utgiftsförslag och förklarar
sig beredd att acceptera vissa prutningar
i de förslag, som den har framlagt.

Den andra väg, som man kan gå för
att få ett betryggande statsfinansiellt
utfall, är självklart skattevägen. Men
det är en väg, som för många, ja, kanske
för de flesta, i nuvarande läge måste
te sig mycket osympatisk. Vårt folk
är för närvarande ett mycket skattetyngt
folk, och vi skulle synnerligen väl
behöva någon lättnad, även om vi förstå,
att denna lättnad inte kan nås under
kommande budgetår.

Efter den principiella uppläggning av
vår samhällsekonomiska och statsfinansiella
situation, som förekommer i propositionen
nr 143, hade man ju kunnat
vänta en plan — i varje fall en skiss till
en plan — för bekämpande av en fortsatt
inflation. Kooperativa förbundets
styrelse har alldeles rätt, när den kräver,
att regeringen framlägger ett allmänt
program för att hindra en fortsatt
penningvärdeförsämring. I stället
få vi någonting, som bra mycket skvallrar
om planlöshet. Men vissa huvudpunkter
klarläggas i alla fall. För det
första vill man, uppenbarligen för att
rädda det nuvarande ränteläget, reducera
lånebehovet. För det andra vill regeringen
skärpa och utvidga priskontrollen.
För det tredje vill man gå vidare
på punktbeskattningens väg. Propositionen
slutar också med en ren västgötaklimax:
I den stora inflationsprocessens
namn och efter en redogörelse för
vårt ekonomiska och finansiella läge föreslår
man en ny skatt, en elskatt, som
beräknas giva statsverket 65 ä 70 miljoner
kronor. I en annan proposition
föreslås dessutom en fördubbling av
fordonsskatten, som beräknas tillföra
statskassan omkring 105 miljoner kronor.
Jag är rädd för att detta är rena
homeopatien, en politisk homeopati naturligtvis.

I de direktiv, som utfärdades för utredningen
om elskatten, gjordes ytterligare
några konstateranden av intresse.
Det ena är, att en skärpning av de direkta
statsskatterna inte bör ifrågakomma.
På den punkten måste jag helt dela
regeringens uppfattning. Vidare framhålles
utan särskild motivering, att en
allmän varuskatt av olika skäl befunnits
olämplig — vilka dessa skäl äro har
icke redovisats i propositionen — och
så hamnar man då i andra former avindirekta
skatter.

Jag ger regeringen rätt i att indirekta
■skatter äro de enda skatter som kunna
ifrågakomma i nuvarande situation,
men man bör kanske helst sätta in dem
på sådana punkter, där man av en eller
annan anledning vill minska konsumtionen.
Man bör vidare se till, att de icke

Nr 11.

Lördagen den 31 mars 1951.

Kungl. proposition med förslag till elskatteförordning m. m.

få någon produktionsliämniande effekt
och icke åtföljas av kedjereaktioner inom
prisbildningen, som allmänheten
uppfattar som nya inflatoriska symptom.

De nu föreslagna skatterna strida i
hög grad mot dessa principer. Det går
ju inte för sig att i punktbeskattningens
namn etablera en vårdslöst improviserad
liuggsexa på diverse olika skatteobjekt;
man står bär inför avvägningsproblem,
som kräva en ordentlig
prövning.

Elskatteförslaget har varit ute på remiss,
och remissmyndigheterna lia ställt
sig mycket avvisande. Vad fordonsbeskattningen
beträffar synes det i grundlagen
föreskrivna remissförfarandet
icke alls ha tagits i bruk. Regeringsformen
§ 10 har man helt enkelt blundat
för, tydligen för att undgå den kritikens
skärseld, som eljest hade kunnat
drabba förslaget.

Jag skall inte gå in i detalj på dessa
olika förslag, så mycket mindre som en
föregående talare på vissa punkter har
belyst effekten såväl av elskatten som
av fordonsskatten. Men låt mig i
alla fall med några ord belysa dessa
förslag ur vad man skulle kunna kalla
rättvisesynpunkt.

Elskatten skall inte uttagas på Gotland,
men den drabbar i stället våra
fattigaste norrländska provinser synnerligen
hårt, och det är ändock dessa norrländska
provinser, som ge oss den övervägande
delen av den elkraft som står
till det svenska folkets förfogande. Kvällarnas
dagdrivare på gatan gå Mai från
elskatt, medan familjer med läxläsande
barn drabbas så mycket hårdare, liksom
de gamla som sitta vid sina radioapparater.
Den som rationaliserat sitt
hem i det lovliga syftet att spara arbetskraft
träffas alldeles särskilt hårt, produktionen
å andra sidan synnerligen
ojämnt. Den ofta lukrativa bilreparationsverkstaden
går skäligen fri från
skatt, medan den elektrokemiska och
elektrotermiska industrien, som normalt
har att utstå en hård konkurrens från
utlandet, starkt får känna skatten. Strävandena
att rationalisera våra hem, vå -

ra jordbruk och våra industrier och att
göra dem oberoende av utländskt bränsle
motverkas av den skatt, som vår regering
här föreslår. Slutligen drabbas
landsbygden, som inte kan räkna med
så många andra kraftkällor än elkraft,
hårdare än städerna. Och alla dessa
orättvisor accepterar regeringen, ehuru
den beräknade inkomsten, som kanske
dock är för högt beräknad, icke räcker
till mer än en ringa del av de felräkningspengar
som finansministern i dag
behöver. Därtill kommer, att skattens
verkningar kunna flyta ut i olika riktningar
oqh leda till prisstegringar, som
av allmänheten icke uppfattas som
skatt utan som nya inflationseffekter.

Även fordonsskatten drabbar alldeles
särskilt Norrland, detta Norrland med
dess stora avstånd, som redan nu får
dras med högre fraktkostnader än det
övriga landet. Vidare är skatten tyngre
att bära för landsbygden än för städerna.
I bägge dessa avseenden har den
skärpta fordonsskatten samma effekt
som elskatten. Den har avsevärda sekundära
verkningar på prisbildningen,
verkningar som allmänheten kommer att
betrakta som inflatoriska. Den föregående
talaren, herr Werner, har redan
belyst, vad denna skatt kommer att betyda
för mjölkdistributionen, för bussbiljetter
och för andra liknande ting.

Jag har, herr talman, svårt att tro,
att riksdagen kan acceptera dessa dåligt
övertänkta och dåligt genomtänkta
skatteförslag. Deras effekt är liten och
deras orättvisor iögonenfallande.

Herr PETRÉN: Herr talman! Inför remissen
av dagens skattepropositioner
finns det anledning att ge uttryck för
betänkligheter. De prognoser som regeringen
ställde i början av året ha nu
som så många gånger förr visat sig icke
hålla streck. Det har blivit nödvändigt
för regeringen att lära om. Prisvågen
rullar vidare i allt snabbare takt och
snabbare än regeringen angav såsom enligt
dess mening troligt vid riksdagens
början.

Hur skall nu prisvågen dämpas? Det

Lördagen den 31 mars 1951.

Nr 11.

Kungl. proposition med förslag till elskatteförordmng m. m.

är en rimlig begäran, att regeringen nu
skall lägga fram eu samlande plan. Finansministern
har slagit in på vägen
med nya skatter, delvis av helt nytt slag.
Propositionerna göra intryck av improvisationer,
men det är inte improviserade
skatteförslag som vi vilja se i dag,
utan det är en samlande plan. Olika åtgärder
måste vägas mot varandra, och
man har anledning att med skepsis se
på de nu framlagda skatteförslagen.

Elskatten riktar sig mot grunden för
våra rationaliseringsmöjligheter. Ty vad
är rationalisering? Det är egentligen ett
ersättande av den mänskliga arbetskraften
med utnyttjande av naturens energikällor.
Vi ha i vårt land egentligen endast
en inhemsk energikälla, och det är
elkraften. Nu belägges den med skatt.
Det är klart, att detta kommer att verka
bromsande på våra rationaliseringssträvanden.
Fordonsskatten kommer att hårt
drabba landsbygden och särskilt de glest
befolkade delarna av landet.

Det finns många synpunkter att anföra
mot de skatteförslag som nu förts
fram. Jag skall icke gå närmare in på
dem nu, då andra talare gjort det före
mig, men det finns nog all anledning
för riksdagen att kritiskt betrakta de
framlagda propositionerna.

Herr statsrådet HAMMARSKJÖLD: Herr
talman! Det är beklagligt att finansministern
är upptagen av debatten i andra
kammaren och därför inte själv är i tillfälle
att kommentera de reflexioner, som
förekommit här. Själv får jag av naturliga
skäl begränsa mig till mera allmänna
synpunkter.

Först och främst tror jag, alt man vid
bedömningen av dagsläget gör klokt i att
inte använda ordet inflation i alltför
vidsträckt mening. Man gör klokt i att
skilja mellan å ena sidan den prisvåg,
som verkligen — för alt citera ett här
använt uttryck — rullar vidare utan att
fråga regeringen, nämligen den prisvåg
som sköljer över oss från utlandet, och
å andra sidan de prisrörelser, som ha
sin rot och sitt upphov i den interna
utvecklingen. 1 debatten blandar man

''2 Första kammarens protokoll 1951. Nr 11.

ihop dessa ting och lastar gärna den inhemska
politiken för prisförändringar,
som i själva verket ligga utanför vår
domvärjo.

Det har konstaterats bär, att det saknas
en plan. Det har också sagts, att här
föreligger improvisationer och förändringar
i förhållande till de ståndpunkter,
som man intagit tidigare. Ja, men situationen
har likheter med det första krigsåret,
som man också gjort jämförelser
med. Den har den likheten, att den rymmer
ganska kaotiska och katastrofartade
utvecklingar ute i världen, som på
olika sätt påverka den internationella
prisbildningen samt det internationella
marknadsläget och därigenom också oss.
Denna utveckling har i stor utsträckning
varit omöjlig att förutse. Den har
felbedömts på alla håll utomlands lika
väl som här. Vad som kräves är en smidighet
i uppfattningen, en smidighet i
utformningen av politiken, som gör det
möjligt att successivt anpassa de nödvändiga
åtgärderna efter lägets förändringar.

Propositionerna nr 143 och 144 äro i
viss mån en mellanstation. Vi veta i dag
mer än man visste, när statsverkspropositionen
framlades. Men vi veta icke så
mycket som vore önskvärt, och det är
därför nödvändigt att vänta med det
slutliga ståndpunktstagandet till den
tidpunkt, när vi — i varje fall såvitt
möjligt är före det nya budgetårets ingång
— kunna överblicka situationen.

När man ser på det problem, som möter
oss närmast under trycket av de delvis
oväntat starka prisrörelserna på den
internationella marknaden, och frågar
sig vad man kan göra från vår sida,
kommer man in på den problematik,
som berördes i synnerhet av herr Werner,
nämligen frågan om behövligheten
över huvud taget av de skatter, som här
förts på tal. Får jag erinra om att när
vi tidigare i ett relativt likartat läge hade
att bedöma besläktade problem, valde
vi den konsekventa stabiliseringslinjen?
Det var i början av kriget. Man valde
den på nytt efter kriget under den
inflationsrörelse på världsmarknaden,
som då framkom. Man höll lönenivån,

Nr 11.

Lördagen den 31 mars 1951.

Kungl. proposition med förslag till elskatteförordning m. m.

och man försökte såvitt möjligt hålla priserna
nere. Det är en politik som går till
en tid. Den rymmer emellertid ganska
allvarliga problem, också den, därför att
ju längre den fasthålles, desto större blir
klyftan mellan den köpkraft, som finns
i landet, och den varutillgång som står
till förfogande och desto större blir alltså
trycket i inflatorisk riktning. Därför
kommer man till en punkt, där man
måste anpassa priserna efter läget, där
man måste låta priser och inkomster
komma i harmoni med varandra, och
detta kan icke ske annat än genom en
prisstegring.

Det är därför naturligt om man frågar
sig, huruvida denna stabiliseringspolitik
över huvud taget är den riktiga vägen,
och om det inte är bättre att först som
sist ta prisstegringarna. Ja, det kan man
tvista om, och man kan pröva olika vägar.
Jag tror inte det finns något svar
som kan ges en gång för alla. Så mycket
är dock säkert, att om man under
eu längre tid har prövat stabiliseringslinjen
men sedan sättes under det tryck
av prisrörelser utifrån, som vi i dag
drabbas av, har man inte längre något
val. En anpassning av priserna efter
inkomstnivån blir då nödvändig i syfte
att återställa den samhällsekonomiska
balansen.

I den anpassningen önskar man naturligtvis
såvitt möjligt förebygga de cirkelrörelser,
som också berörts här, den
växelverkan mellan inkomststegringar
och prisstegringar som ju är inflationens
egentliga väsen och den stora risken.
Man kan göra detta med olika medel,
men sätten äro i själva verket inte så
många. Ett av de viktigaste är alldeles
avgjort en överbalansering av budgeten,
och man kan därför inte komma ifrån
att i en situation, där man ser sig tvungen
att låta priserna anpassa sig efter inkomsterna,
också i all möjlig utsträckning
använda budgetbalanseringen som
hjälpmedel mot inflationsriskerna.

Jag säger »anpassa priserna efter inkomsterna».
Det kan naturligtvis invändas,
att inkomsterna också förändra sig
efter priserna. Ja, i viss mån sker det
ju, och det sker periodvis ganska kraf -

tigt, men man kommer i alla fall till en
punkt, där inkomstnivån är relativt fast
och där man bara har att se till, hur
man med minsta möjliga ytterligare störningar
skall kunna få den samhällsekonomiska
balansen genom en anpassning
av priserna efter denna inkomstnivå.

I det läget är det, som budgetens överbalansering
trots sina delvis prisstegrande
verkningar framstår som ett viktigt
medel. För att bedöma de skatteförslag,
som nu ligga på kammarens bord, måste
man se dem i det allmännare sammanhang
jag här angivit. Man måste se
dem som ett led i en anpassning av hela
prissystemet efter inkomstnivån under
trycket av internationella prisstegringar.
Och bedömer man dem så, tror
jag också att man skall komma förbi en
del av de invändningar som här ha
framkommit mot deras verkningar i detalj.

Emellertid är det klart, att man när
det gäller sådana här beskattningsförslag
får se på saken också ur rent budgetär
synpunkt, alltså inte endast bedöma förslagen
ur allmän penningpolitisk synpunkt.
Det har då sagts, att inkomstökningen
sannolikt är för lågt beräknad i
de uppgifter som lämnats i propositionen
nr 143. Jag vill på den punkten endast
säga, att de ytterligare beräkningar,
som verkställts inom riksräkenskapsverket
och som väl tämligen snart komma
att framläggas, ha givit resultat, som
få sägas bekräfta de uppgifter som finansministern
i propositionen lämnat.
Äro dessa uppgifter riktiga, kan jag inte
första annat än att man även ur rent
budgetär synpunkt har anledning att
konstatera behovet av en ytterligare beskattning
för att täcka kapitalbudgetsutgifterna
i all den utsträckning som av
de skäl jag tidigare angivit är önskvärd
i det nuvarande läget.

Det är givet och behöver inte närmare
utvecklas, att dessa .skatter äro besvärande,
att de ha mycket ogynnsamma
sidor, som för övrigt nästan all beskattning.
Men det lönar sig inte mycket att
bara diskutera dessa skatters verkningar.
Man måste också se på vilka alternativ
man har. Är man på det klara med att

Lördagen den 31 mars 1951.

Nr 11.

Kungl. proposition med förslag till elskatteförordning m. m.

ett behov av åtgärder föreligger, kan man
ju inte bara avvisa ett förslag, som avser
att tillgodose behovet av ingripande,
genom att påpeka dess i och för sig besvärande
konsekvenser. Man måste också
visa, att det är sämre än andra möjliga
lösningar, att det har ogynnsammare
verkningar än andra sätt att återställa
eller bibehålla den önskade balansen.

Man kommer på den punkten fram till
en annan fråga, som har berörts i de
föregående inläggen, nämligen frågan
om behovet av en plan. Det är ju ställt
utom diskussion, att det är önskvärt att
kunna bedöma de olika finans- och penningpolitiska
åtgärderna i ett sammanhang,
att alltså kunna pröva förslag som
de här föreliggande inom ramen av en
fast plan. Men lika önskvärt som det är,
lika svårt kan det vara att åstadkomma
en sådan plan i ett så svävande läge
som det nuvarande och i en situation,
som är underkastad så snabba förskjutningar
som den nu föreliggande. Jag tror
därför, att man i viss mån måste resignera
inför svårigheterna i den meningen,
att man får ta förslagen eftersom de
mogna ut och sedan foga in dem i deras
fullständiga sammanhang i den mån den
yttre ram, som behöves för en fullständig
bedömning av läget, kan erhållas.

Det har också nämnts i denna diskussion,
att det vore angeläget att planen,
d. v. s. de kombinerade åtgärder som situationen
kräver, blir föremål för överläggningar.
Jag tror att i den mån läget
mognar, i den mån man får större klarhet
om den internationella situationen
och dess återverkningar och i den mån
man kommer ifrån också de ovisshetsmoment
med avseende å det inhemska
läget, som onekligen alltjämt göra sig
gällande, så komma också förutsättningar
att föreligga för en fruktbärande diskussion
av den art, om vilken man här
framställt önskemål. Är så fallet, vågar
jag uttala den övertygelsen, att sådana
överläggningar också skola komma till
stånd.

Herr ANDRÉN: Herr talman! När nu
statsrådet Hammarskjöld, såvitt jag vet

för första gången, framträtt i denna kammare,
vill jag lyckönska regeringen till
att ha fått en så skicklig målsman —
skall jag våga säga för sin politik? Jag
tror inte att kammaren delar den uppfattningen,
att det var beklagligt, att
statsrådet Hammarskjöld i stället för finansministern
förde regeringens talan
vid detta tillfälle.

Statsrådet Hammarskjöld kom in på
begreppet inflation, och ingen kan vara
bättre skickad att belysa och analysera
detta begrepp än statsrådet Hammarskjöld.
Men jag skulle vilja tillägga, att
terminologiska finesser klara inte situationen
av i dag. Om vi än begagna ett
aldrig så tunt och smalt inflationsbegrepp,
ger det oss inte mycken glädje,
när vi stå inför den allvarliga penningförsämring
som utmärker dagens situation.
Annars tror också jag, att mycket
av vad statsrådet Hammarskjöld sade
om det utländska inflytandet i vår penningförsämring
är riktigt. Statsrådet
Hammarskjöld är ju också i den lyckliga
situationen, att han icke har något
ansvar — i varje fall intet större ansvar —
för den politik som under de senare åren
har förts på det ekonomiska området.

Herr statsrådet anmärkte, att det ekonomiska
läget hade blivit felbedömt av
alla. Men ingen har väl gått så långt i
felbedömning som just den nu sittande
regeringen. Den bär tillåtit sig den stora
felspekulation som den stora baissespekulationen
innebar och därför också
tillåtit sig den stora och omfattande subventionspolitiken
från hösten 1949. Jag
undrar om någon svensk regering någonsin
har tillåtit sig en så omfattande
felspekulation.

Statsrådet Hammarskjöld var också
inne på frågan om en överbalansering
eller icke av budgeten. På den punkten
delar jag statsrådets uppfattning och har
alltså ingen anledning att gå in på statsrådets
betraktelser.

Vad jag framför allt fäste mig vid
i statsrådets anförande var till sist, att
han hade nästan ingenting eller i varje
fall mycket litet att säga till försvar för
de propositioner, som i dag föreligga
för remiss till vederbörande utskott.

Nr 11.

Lördagen den 31 mars 1951.

Kungl. proposition med förslag till elskatteförordning m. m.

Statsrådet Hammarskjöld talade bara om
att det gällde att pröva de alternativ som
kunna komma i fråga till dessa propositioner.
Ja, redan i mitt första anförande
varnade jag för att kasta sig in
i en huggsexa på olika skatteobjekt, och
det skulle därför inte falla mig in att
nu på detta improviserade sätt föreslå
några alternativ. Men jag ansåg, att regeringen
hade haft all anledning och
även skyldighet att noga pröva de olika
alternativ som föreligga. Jag tror inte
att regeringen, om den hade gjort en sådan
allsidig och noggrann prövning, hade
kunnat komma fram till de skatteförslag
som nu föreligga i propositionerna
nr 143 och 144.

Herr SVÄRD: Herr talman! Tillåt mig
att först instämma med herr Andrén i
hans konstaterande av att statsrådet
Hammarskjöld icke har något ansvar
för den ekonomiska politik som förts på
senare år i detta land. Jag vill bara
komplettera detta instämmande med att
säga, att statsrådet Hammarskjöld icke
har något formellt ansvar för den ekonomisk
politik som här har förts.

Statsrådet Hammarskjöld förde ett
uppehållande försvar för regeringslinjen
sådan den manifesterats i det nu
framlagda förslaget, ett lika skickligt
som smidigt och mjukt försvar. Det har
naturligtvis sina fördelar att använda
den sortens försvarsmetoder. Men det
skulle ha inneburit ännu större fördelar,
om själva förutsättningarna för statsrådets
insatser hade något så när noggrant
preciserats, om med andra ord
statsrådet Hammarskjöld hade preciserat
sin personliga inställning till de penningspolitiska
medlens betydelse i försvarskampanjen
mot inflationen, om
statsrådet hade preciserat sin uppfattning
om den låsta räntans betydelse i
detta förlopp och även sin personliga
uppfattning om vad försvarskampen för
den låsta räntan kan få kosta de svenska
skattebetalarna i skatter av olika slag.
Något sådant har emellertid inte skett,
och då är det särskilt svårt att få ett
riktigt grepp på det presterade försvarstalet.

Emellertid föreföll det åtminstone
mig, som om huvudståndpunkten var
den, att läget är så flytande, innehåller
så många riskmoment och är så osäkert,
att det samlade program, som inte bara
den politiska opinionen utan ganska
vidsträckta folklager tillåta sig fråga efter,
icke ännu kan framläggas. Jag förmodar
att man därvid vill uttala önskemålet,
att oppositionen också skulle
vänta med sina synpunkter och med
sin kritik. Emellertid är det ju inte
bara det, att regeringen icke lägger
fram sitt samlade program, det är ju
också det att regeringen föreslår eu
lång rad på olika punkter insatta tvångsåtgärder,
t. ex. den nyligen genomtrumfade
invcsteringsskatten, de nu framlagda
förslagen om en utomordentligt
hård beskattning av molorfordonstrafiken
och om en ny beskattning av elektricitetskonsumtionen
och mycket, mycket
annat. Det är väl ändå, även för en
modern diplomat, väl mycket begärt att
vänta sig, att oppositionen skall stillatigande
acceptera det ena efter det andra
av de konkreta förslagen i avvaktan
på att regeringen skall finna läget så
fixt, att den kan berätta för oss, hur
den tänker sig sin samlade stöt mot inflationen.

Det framgick dessutom av statsrådet
Hammarskjölds inlägg, att inkomstutvecklingen
har en viss betydelse för inflationsförloppet.
Detta konstaterande är
glädjande. Det står i viss mån i strid
med hela resonemanget i den kungl.
propositionen, ett resonemang som tydligen
väsentligen går ut på att komma
förbi inkomstutvecklingens inflytande
och — om man skall använda det uttrycket
— inkomstökningarnas skuld
till de inträdda och till de väntade prisstegringarna.

Sedan fingo vi naturligtvis också den
förklaringen, att det som har inträffat
och det som kommer att inträffa i mycket
hög grad, för att inte säga nästan
helt och hållet, är beroende på den internationella
utvecklingen. Att taga upp
en diskussion på den punkten torde väl
inte leda så särskilt långt; där kan ju
bara uppgift ställas mot uppgift. Det är

Lördagen den 31 mars 1951.

Nr 11.

Kung], proposition

emellertid karakteristiskt, att denna förklaringsgrund
presteras av talesmännen
för en regering, som begagnat varje tillfälle
att uttala förtroende för sin egen
förmåga att styra landets ekonomi
och till sin egen förmåga att planmässigt
leda den ekonomiska utvecklingen
i landet. Det kan dessutom tillläggas,
att denna förklaring ju inte är
någon förklaring, ty det är väl ändå
en regerings uppgift alt skapa
starkast möjliga murar mot omedelbara
utslag i vår egen inre ekonomi av den
typ, som vi fått av den internationella
utveckling som nu pågår. Jag har mycket
svårt att förstå, att man fäster sådant
avseende vid denna argumentation,
ty ju störe avseende man fäster vid den,
desto större orsak har man ju att fråga,
vad regeringen har företagit sig i
syfte att möta de påfrestningar, med
vilka man på ett förhållandevis tidigt
stadium kunde räkna. Tillåt mig erinra
om att det som nu hänt ute i världen
inte helt kan förklaras av Koreakriget,
att Koreamyten icke räcker som
förklaring på den punkten.

Och låt mig till slut säga, att jag icke
kan finna, att den som avvisar de nu
framlagda förslagen till skärpningar i
den indirekta beskattningen har någon
skyldighet att på denna punkt prestera
ett s. k. alternativ. Den skyldigheten
kommer, när regeringen presterar något
som man med god vilja kan kalla ett
samlat program mot inflationen, men
det kan inte vara en oppositionens uppgift
att på varje enskild punkt vara beredd
att prestera ett alternativ till allt
som en socialdemokratisk regering kan
fundera ut.

Herr statsrådet HAMMARSKJÖLD:
Herr talman! Jag skall utgå från det
sista inlägget. Däri sades att jag hade
yttrat, att den nuvarande prisutvecklingen
nästan helt eller i alla händelser
i väsentlig mån skulle förklaras av inflytanden
utifrån. Det är faktiskt att
(iverdriva vad jag sade. .Tåg betraktar
inflvlandena utifrån bara såsom en

med förslag till elskatteförordning m. in.
mycket allvarlig komplicerande faktor,
utan vilken den nuvarande situationen
ingalunda skulle erbjudit så svåröverskådliga
drag som den nu gör.

Herr Svärd konstaterade, att det
måste vara en regerings skyldighet att
bygga upp starkast möjliga murar mot
dessa inflytanden. Jag är helt ense med
honom om detta. Men jag tror också,
att vi skulle kunna vara eniga om att
det inte står i mänsklig makt att bygga
murar mot t. ex. prisstegringar på alla
de grundläggande råvarorna. Det är ett
krav, som helt enkelt faller på sin egen
orimlighet. Uppgiften måste i stället
bli att manövrera den inre ekonomiska
utvecklingen så, att skadeverkningarna
av detta internationella inflytande begränsas
till ett minimum.

Det har sagts — jag tror, att det var
herrar Andrén och Svärd som gjorde
det — att jag i själva verket inte framlade
något positivt försvar för de här
föreliggande förslagen. Jag kan bara be
herrarna vara övertygade om att när
jag talar om att man icke blott kan begränsa
sig till en bedömning av plusoch
minusposterna för föreliggande förslag
utan måste göra en jämförelse med
de alternativ, som kunna finnas, så är
det en jämförelse, som har gjorts av
regeringen. Det är därför, tycker jag,
inte orimligt — även med beaktande av
alla de ovisshetsmoment som finnas —
om de, som komma till ett annat resultat
vid avvägningen av fördelar och
nackdelar, redovisa resultatet av denna
andra avvägning, alltså redovisa på vilka
andra vägar motsvarande effekt kan
nås som den man har åsyftat med de
föreliggande förslagen.

Herr Svärd har framhållit, att det är
orimligt att här tala om alternativa lösningar,
så länge ovisshetsmomenten äro
så stora även beträffande regeringens
planer. Ja, jag kan förstå det, men i alla
händelser komma vi ju att ha viss tid
på oss mellan framläggandet av propositionerna
och det slutliga avgörandet.
Under denna tid komma ytterligare
data fram både beträffande den allmänna
ekonomiska situationen och de förutsättningar,
som man i övrigt har att

Nr 11.

Lördagen den 31 mars 1951.

Kungl. proposition med förslag till elskatteförordning m. m.

arbeta under. Den situation bör uppkomma,
i vilken det skall vara möjligt
att på det sätt jag här har framställt
som önskvärt ange, vilka andra resultat
man kommer till vid oppositionens avvägning
av för- och nackdelar hos de
olika åtgärder, som kunna komma i
fråga för att bekämpa nuvarande inflationsläge.

Herr DOMö: Herr talman! Jag skall
bara tillåta mig göra en fråga. Det sades
nyss av statsrådet Hammarskjöld,
att man hade vägt de här föreliggande
förslagen om el- och fordonsskatt mot
andra åtgärder och då funnit dem vara
vad man nu borde ta. Har man vägt
dem mot ett tvångslånesparande och
funnit, att dessa skatter äro bättre? Eller
ha vi också att vänta ett sådant förslag? -

Herr SVÄRD: Herr talman! Jag vill
bara ha sagt, att vid det tillfälle som är
det riksdagstekniskt riktiga, nämligen
när regeringens program ligger på bordet,
då tror jag inte att oppositionen
kommer att dra sig från sin skyldighet
att försöka prestera ett sammanhängande
alternativ.

Tillåt mig också, herr talman, att göra
ytterligare en fråga. Av statsrådet
Hammarskjölds första inlägg framgick,
att statsrådet betraktar situationen så,
att nu en viss stabilitet skulle ha uppnåtts
på avtalsmarknaden, att man med
andra ord ungefär skulle kunna skönja
var lönerörelserna komma att sluta. Är
denna min tolkning riktig, innebär det
då att statsrådet anser sig kunna överblicka
resultaten t. ex. av de avtalsrörelser,
där staten eller andra offentliga institutioner
äro part? Det karakteristiska
för årets avtalsrörelse har ju nämligen
varit, att de s. k. enskilda arbetsköparna
i betydande utsträckning lyckats träffa
sina avtal, i regel utan strejkhot och
utan komplikationer. I den offentliga
sektorn tyckas svårigheterna ha varit väsentligt
mycket större, och det är där
som hotet om arbetsinställelser bär va -

rit mest markant. Detta är en egendomlig
situation med tanke på den ofta från
socialdemokratiskt håll hävdade tesen,
att staten och andra allmänna institutioner
skulle ha lättare att gör upp än de
enskilda arbetsgivarna.

Jag skall komplettera denna min fråga
i ytterligare två avseenden. För det
första undrar jag, huruvida statsrådet
Hammarskjöld kan lämna någon uppgift
om vilken korrigering av de nu framlagda
beräkningarna av löneökningarna,
som uppgörelserna inom den offentliga
sektorn ungefärligen kunna väntas medföra.
För det andra undrar jag, om man
inom regeringen bär gjort några försök
att åtminstone överslagsvis beräkna
kedjereaktionerna på avtalsområdet av
de uppgörelser, som kunna förväntas bli
uppnådda inom den offentliga sektorn
— kedjereaktioner, som kunna komma
att få en mycket stor betydelse för den
ekonomiska politiken.

Herr statsrådet HAMMARSKJÖLD:
Herr talman! För att inte i onödan förlänga
debatten kan jag kanske inskränka
mig till att säga, att det förefaller mig,
som om de senast berörda frågorna ligga
bra fjärran från de propositioner,
som äro föremål för remiss.

Vad beträffar mitt uttalande om möjligheterna
att få en balans mot bakgrunden
av ett stabiliserat inkomstläge, så
missuppfattades det alldeles. Jag uttalade
mig inte om dagssituationen.

Efter härmed slutad överläggning
hänvisades ifrågavarande kungl. proposition,
såvitt angick bemyndigande för
Kungl. Maj:t att under budgetåret 1951/
52 ställa vissa medel till kontrollstyrelsens
förfogande, till statsutskottet och i
övrigt till bevillningsutskottet.

Till vederbörande utskott skulle jämväl
överlämnas de i anledning av propositionen
inom kammaren nu avgivna
yttrandena.

Föredrogos och hänvisades till bevillningutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner: -

Lördagen den 31 mars 1951,

Nr 11.

nr 144, med förslag till förordning
om tillfällig automobilskatt; och

nr 145, angående förlängd giltighetstid
för vissa provisoriska ändringar av
gällande tulltaxa.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr
147, angående statsbidrag till privatläroverk
in. m.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj ds proposition
nr 148, med förslag till förordning angående
ändrad lydelse av den vid förordningen
den 25 maj 1941 (nr 251)
om varuskatt fogade varuförteckningen,
in. m.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr 149,
angående den civila regionala beredskapsorganisationen.

Vid föredragning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 150, angående ytterligare
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten
för budgetåret 1950/51, hänvisades propositionen,
såvitt angick jordbruksärenden,
till jordbruksutskottet och i övrigt
till statsutskottet.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj ds propositioner:

nr 151, angående vissa byggnadsarbeten
vid statens sinnessjukhus m. m.; och
nr 152, angående anslag för budgetåret
1951/52 till åtgärder för arbetsmarknadens
reglering m. m.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj :ts proposition
nr 153, angående höjning av vissa postavgifter.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Majits propositioner:

nr 154, angående vissa anslag till civilförsvaret;
samt

nr 155, angående anställnings- och
avlöningsförhållanden för vissa lärare
vid skolor i försöksdistrikt m. m.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
nedannämnda motioner:

nr 369, av herr Andrén in. fl., i anledning
av Kungl. Majits proposition
angående vissa anslag till de tekniska
högskolorna m. in.; och
nr 370, av herr Näsgård, i samma
ämne.

Föredrogos och hänvisades till behandling
av lagutskott nedannämnda motioner: nr

371, av herr Cassel m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition med
förslag till lag angående fortsatt giltighet
av lagen den 30 juni 1943 (nr 444)
om tillståndstvång för byggnadsarbete;
och

nr 372, av herr Sunne m. fl. i samma
ämne.

Föredrogos och hänvisades till särskilda
utskottet nedannämnda motioner:
nr 373, av herr Lundgren,
nr 374, av fru Lindström och herr
Åman,

nr 375, av herr Weiland in. fl.,

nr 376, av herr Nerman,

nr 377, av herr Nerman,

nr 378, av herr Nerman, och

nr 379, av herr Boo m. fl.,

alla i anledning av Kungl. Majits proposition
med förslag till religionsfrihetslag
m. in.

Herr talmannen anmälde, att till kammaren
överlämnats följande kungl. propositioner,
vilka nu var för sig föredrogos
och lades på bordet:

nr 139, angående godkännande av en
den 2 februari 1951 avslutad överenskommelse
mellan Konungariket Sverige
och Förbundsrepubliken Tyskland angående
förlängning av prioritetsfrister
på det industriella rättsskyddets område,
in. in.;

nr 146, angående anslag för budgetåret
1951/52 till vissa brandskyddsålgärder
i Uppsala domkyrka in. m.;

nr 157, med förslag till förordning om
ändrad lydelse av § 4 förordningen den
16 maj 1890 (nr 21 s. 1) angående Sve -

Nr 11.

Lördagen den 31 mars 1951.

riges allmänna hypoteksbank, m. in.;
samt

nr 158, med förslag till förordning
om ändrad lydelse av §§ 2 och 3 förordningen
den 17 maj 1935 (nr 176) angående
Konungariket Sveriges stadshypotekskassa,
m. in.

Anmäldes och bordlädes en av bankoutskottet
jämlikt § 21 riksdagsstadgan
gjord anmälan, att till utskottet inkommit
framställning från fullmäktige i riksgäldskontoret
angående vissa ändringar
i personalorganisationen för riksgäldskontoret
och riksdagens ekonomibyrå.

Anmäldes och bordlädes
utrikesutskottets utlåtande nr 4, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
godkännande av en mellan Sverige
och Norge träffad överenskommelse
om fiskeriförhållandena i vissa till
Sverige och Norge hörande vattenområden; statsutskottets

utlåtanden:
nr 53, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställning
angående anslag för budgetåret
1951/52 till iståndsättande av beskickningsfastigheten
i Köpenhamn;

nr 54, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret
1951/52 under försvarets fonder
in. m.;

nr 55, i anledning av Kungl. Maj :ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret
1951/52 under statens allmänna fastighetsfond,
statens utlåningsfonder och
diverse kapitalfonder, i vad propositionen
avser handelsdepartementets verksamhetsområde
;

nr 56, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ökade lånemöjligheter
för den mindre skeppsfarten m. m.;

nr 57, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående frågor om befrielse
från betalningsskyldighet till kronan;

nr 58, i anledning av väckt motion
om anslag för budgetåret 1951/52 till
uppförande av arbetar- och tjänstemannabostäder
vid Åkers krutbruk;

nr 59, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa anslag för
budgetåret 1951/52 till riksförsäkringsanstalten
jämte i ämnet väckt motion;
och

nr 60, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre anslag;

bankoutskottets utlåtanden:
nr 5, angående dels verkställd granskning
av riksbankens och riksgäldskontorets
styrelse och förvaltning, dels ock
väckt motion med anledning av att riksbanken
utgivit sedlar till högre belopp
än vad gällande lag medgiver; och
nr 6, angående verkställd granskning
av riksdagsbibliotekets styrelse och förvaltning; första

lagutskottets utlåtanden:
nr 14, i anledning av väckta motioner
om utredning rörande ändrade lagbestämmelser
angående arr estlokaler;

och

nr 15, i anledning av väckta motioner
om införande av lagregler rörande sättet
för tillfälligt omhändertagande av
sjuka personer samt av barn och ungdom
;

andra lagutskottets utlåtande nr 18, i
anledning av väckta motioner om undantag
från tillämpningen av bestämmelserna
om yrkesmässig automobiltrafik
för transporter av sockerbetor och
betmassa;

jordbruksutskottets utlåtanden:
nr 1, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen under nionde
huvudtiteln gjorda framställningar jämte
i ämnet väckta motioner; och

nr 5, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
om anslag till kapitalinvesteringar;
samt

första kammarens allmänna beredningsutskotts
utlåtanden:

nr 3, i anledning av väckt motion
angående lantbrevbäringens ordnande;
och

nr 4, i anledning av väckt motion angående
påskyndande av den inom telegrafstyrelsen
pågående utredningen ro -

Lördagen den 31 mars 1951.

Nr 11.

rande ändrade taxebestämmelser för
telefonsamtal å landsbygden.

Herr ANDRÉN erhöll på begäran ordet
och yttrade: Herr talman! Med hänsyn
till omfattningen av det ärende, som avses
med Kungl. Maj:ts proposition nr
124, angående anslag för budgetåret
1951/52 till främjande av bostadsförsörjningen
m. m., tillåter jag mig anhålla,
att kammaren måtte medgiva utsträckning
av tiden för avgivande av motio -

ner i anledning av sagda proposition till
det sammanträde, som infaller näst efter
femton dagar från den dag propositionen
kom kammaren till handa.

Denna hemställan bifölls.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 3.25 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

8 Första kammarens protokoll 1951. Nr 11.