1951 FÖRSTA KAMMAREN Nr 10 (Riksdagens protokoll 1951:10)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1951 FÖRSTA KAMMAREN Nr 10

10—14 mars.

Debatter m. m.

Lördagen den 10 mars. Sid.

Minnesord över herr statsrådet Weijne.......................... 5

Tisdagen den 13 mars.

Svar på interpellation av herr Mannerskantz ang. tolkningen av viss
bestämmelse rörande tillståndstvång för byggnadsarbete ...... 9

Onsdagen den 14 mars.

Anslag under femte huvudtiteln:

Socialstyrelsen ............................................ 17

Mödrahjälp ................................................ 19

Allmänna barnbidrag ...................................... 22

Driften av barnhem........................................ 26

Statens skolor tillhörande barna- och ungdomsvården ........ 29

Erkända arbetslöshetskassor................................ 30

Ersättning till av silikos drabbade arbetstagare................ 41

Ersättning för skador vållade av å anstalter intagna .......... 44

Social upplysningsfilm .................................... 47

Anslag till kommunikationsverkens fonder:

Postverkets diligenstrafik .................................. 49

Breddning av vissa västgötajärnvägar ...................... 52

Ombyggnad av blekingenätets järnvägar .................... 59

Rullande materiel.......................................... 68

Förvärv av billinjer för statens järnvägar.................... 70

Förvärv av elektriska distributions!öretag.................... 74

Väg- och vattenbyggnadsverkets motorfordon ................ 77

Anslag under tionde huvudtiteln:

Kommerskollegium ........................................ 82

Handelshögskolan i Göteborg................................ 85

Fonden för idrottens främjande ............................ 86

Lotterimedelsfonden ...................................... 87

1 Första kammarens protokoll 1951. 1Vr 10.

Xr 10.

Innehåll.

Sid.

Löneklassplaceringen för viss personal vid statens sinnessjukhus .. 92

Förordningsförslag om investeringsskatt........................ 94

Upptagande av cidertillverkning .............................. 119

ökning av regeringsrådens antal .............................. 122

Samordning mellan sjuk- och olycksfallsförsäkringarna.......... 123

Nedskärning av provinsialläkarnas skrivarbete m. m.............125

Interpellationer:

av herr Andersson, Axel, ang. ifrågasatt höjning av tidningarnas

postbefordringsavgifter .................................. 127

av herr Andrée om beredande av ökad trygghet åt storgodsens
arrendatorer ..... 128

Samtliga avgjorda ärenden.

Onsdagen den 14 mars.

Utrikesutskottets utlåtande nr 1, ang. tilläggsprotokoll till handelsoch
betalningsavtalet den 23 november 1948 mellan Sverige och
Argentina ................................................ 17

•— nr 2, om överenskommelse ang. varuutbytet mellan Sverige och
Förbundsrepubliken Tyskland .............................. 17

— nr 3, ang. Sveriges anslutning till Internationella rådgivande

bomullskommittén (ICAC) ................................ 17

Statsutskottets utlåtande nr 5, ang. utgifterna under femte huvudtiteln
(socialdepartementet) ................................ 17

— nr 9, ang. anslagen till kommunikationsverkens fonder........ 49

— nr 10, ang. utgifterna under tionde huvudtiteln (handelsdepartementet)
................................................... 82

— nr 41, ang. anslag till säkerhetsanstalter för sjöfarten.......... 91

— nr 42, ang. bestridande av kostnader för krigsskadeersättningar 91

— nr 43, ang. byggnadsarbeten vid statens skolor tillhörande barna och

ungdomsvården........................................ 91

— nr 44, ang. upptagande å riksstaten av underskottet för luftfarts fonden

.................................................. 91

— nr 45, ang. anslagen under statens allmänna fastighetsfond: kommunikationsdepartementet
................................ 91

— nr 46, ang. anslagen under fonden för låneunderstöd: kommunikationsdepartementet
...................................... 91

— nr 47, ang. anslag till förskott till vissa plankostnader m. m..... 91

— nr 48, ang. ersättning till B. O. O. Ekdahl m. fl............... 91

— nr 49, ang. löneklassplaceringen för stationskarlarna K. W.

Eriksson, J. E. Johnsson och K. I. Andersson................ 91

— nr 50, ang. löneklassplaceringen för vissa förste skötare och

första sköterskor vid statens sinnessjukhus .................. 92

— nr 51, ang. förbättrad löneställning åt innehavare av vissa arvodestjänster
vid försvarsväsendet .......................... 94

— nr 52, ang. gottgörelse till e. o. förrådsmannen G. Åhman...... 94

Innehåll.

Nr 10.

Sid.

Bevillningsutskottets betänkande nr 15, med förslag till förordning
om investeringsskatt ...................................... 94

— nr 16, ang. avdragsrätt för avgifter till vissa stiftelser m. m.....119

— nr 17, ang. upphävande av förordningen om trafikskatt ...... 119

— nr 18, ang. upptagande av cidertillverkning i landet.......... 119

Första lagutskottets utlåtande nr 11, ang. ökning av regeringsrådens
antal .................................................... 122

— nr 12, ang. tillfällig förlängning av skyddstid för litterära och

musikaliska verk .......................................... 123

— nr 13, ang. försäkring mot skador, orsakade av naturkatastrofer

eller naturfenomen ........................................ 123

Andra lagutskottets utlåtande nr 15, ang. ändring i lagen om förbud
mot arbetstagares avskedande med anledning av värnpliktstjänstgöring
.................................................. 123

— nr 16, ang. samordning mellan sjuk- och olycksfallsförsäkringarna
.................................................... 123

— nr 17, ang. utsträckt tillämpning av 5 § allmänna förfogandelagen
.................................................... 125

Första kammarens allmänna beredningsutskotts utlåtande nr 1, ang.
snabbare handläggning av frågor om arbetstillstånd åt arbetssökande
utlänningar ...................................... 125

— nr 2, ang. nedskärning och rationalisering av provinsialläkarnas
skrivarbete............................................. 125

Lördagen den 10 mars 1951.

Nr 10.

Lördagen den 10 mars.

Kammaren sammanträdde kl. 2 eftermiddagen.

Herr TALMANNEN yttrade: Med vemod
ha vi mottagit underrättelsen om att
statsrådet Josef Weijne slutat sina dagar.
Han representerade här Kronobergs och
Hallands län samt bevistade i år sin sjuttonde
riksdag. En stor förlust har härmed
drabbat vårt lands kultur och dess
undervisningsväsende, vilket den nu avlidne
medborgaren ingående behärskade
och vars intressen han kunde tillgodose,
icke blott med gedigen sakkunskap utan
också med verkligt förtroende från alla
läger inom vårt folk. Med största tacksamhet
och beundran för de betydelsefulla
insatser, som Josef Weijne medhunnit
och som beklagligtvis nu så oförmodat
avbrutits, lysa vi frid över en förnämlig
och god kamrats minne.

Detta anförande åhördes av kammarens
ledamöter stående.

Justerades protokollet för den 3 innevarande
månad.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 3, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1951/52 under tredje
huvudtiteln, avseende anslagen inom utrikesdepartementets
verksamhetsområde; nr

52, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1950/51, i vad propositionen avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde; nr

53, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt statsgaranti
för exportkredit m. m.;

nr 54, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre reservationsanslag;

nr 55, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ändring av statens
borgensåtagande för vissa skuldförbindelser
av Husaby aktiebolag m. m.;

nr 56, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bestridande av
vissa haverikostnader;

nr 57, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående täckande av vissa
medelsbrister, redovisade såsom propriebalanser
i försvarets civilförvaltnings
räkenskaper; och

nr 58, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående pensionsförmåner
åt f. d. souschefen vid flygförvaltningen,
generalmajoren i flygvapnet Nils O.
F. Söderberg.

Anmäldes och godkändes konstitutionsutskottets
förslag till riksdagens
skrivelse, nr 51, till Konungen i anledning
av väckta motioner om rätt för samerna
att vid allmänna val avlämna
valsedel i samma ordning som gäller för
vissa yrkesgrupper.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 59, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om behörighet att utöva tandläkarkonsten,
dels ock i ämnet väckta motioner;

nr 60, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning
om ändring i familjebidragsförordningen
den 29 mars 1946 (nr 99),
dels ock i ämnet väckt motion; samt
nr 61, i anledning av väckta motioner
angående viss ändring i lagen om försäkring
för olycksfall i arbete.

Nr 10.

Lördagen den 10 mars 1951.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 86, angående anslag till anskaffande
av viss utrustning m. m. till vanföreanstalterna
i Göteborg och Hälsingborg;

nr 87, angående fullmakt att i arbetslöshetsbekämpande
syfte igångsätta arbeten,
för vilka anslag uppförts å allmän
beredskapsstat för budgetåret 1950/
51, m. m.; och

nr 88, med förslag till stat för försvarets
fastighetsfond för budgetåret 1951/
52 m. m.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj:ts
proposition nr 90, med förslag till lag
med vissa bestämmelser om böter och
viten.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition
nr 91, med förslag till förordning angående
ändrad lydelse av 10 § 1 mom. förordningen
den 26 juli 1947 (nr 576) om
statlig inkomstskatt.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
nedannämnda motioner:

nr 332, av herr Pålsson m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition angående
anslag för budgetåret 1951/52
till fria resor för barn m. m.; och

nr 333, av herr Cassel m. fl., i samma
ämne.

Föredrogos och hänvisades till bevillningsutskottet
nedannämnda motioner:

nr 334, av herrar Velander och Werner,
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till förordning om
fortsatt tillämpning i viss del av förordningen
den 4 juni 1948 (nr 278) med
provisoriska bestämmelser om investeringsfond
för ersättande av normallager,
m. m.; samt

nr 335, av herrar Domö och Svärd, i
samma ämne.

Föredrogos och hänvisades till behandling
av lagutskott nedannämnda
motioner:

nr 336, av herr De Geer, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående ändring i lagen den 29
juni 1945 (nr 420) om semester, m. m.;
och

nr 337, av herr Norling och herr Persson,
Ola, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 29 juni 1945 (nr
420) om semester, m. m.

Föredrogos och hänvisades till jordbruksutskottet
nedannämnda motioner:

nr 338, av herr Andersson, Lars, m. fl.,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående anslag till markförvärv m. m.
för en försöksgård vid Röbäcksdalen i
Västerbottens län; och

nr 339, av herr Niklasson m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition angående
utlämnande av stödlån till jordbrukare.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott den av herr Persson,
Karl, m. fl. väckta motionen, nr 340, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till livsmedelsstadga m. m.

Herr talmannen anmälde, att till kammaren
överlämnats följande kungl. propositioner,
vilka nu var för sig föredrogos
och lades på bordet:

nr 84, angående utbildning av fiskeritjänstemän
m. m.;

nr 89, angående vissa anslag till de
tekniska högskolorna m. m.; samt

nr 93, angående provisorisk skatteersättning
till kommunerna i anledning av
ortsavdragsreformen, m. m.

Anmäldes och bordlädes
utrikesutskottets utlåtanden:
nr 1, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående godkännande av tillläggsprotokoll
till handels- och betalningsavtalet
den 23 november 1948 mellan
Sverige och Argentina;

nr 2, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
om godkännande av överenskommelse
angående varuutbytet mellan

Lördagen den 10 mars 1951.

Nr 10.

Sverige och Förbundsrepubliken Tyskland;
samt

nr 3, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående Sveriges anslutning
till Internationella rådgivande bomullskommittén
(ICAC);

statsutskottets utlåtanden:
nr 5, i anledning av Kungl. Maj ds i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter för
budgetåret 1951/52 under femte huvudtiteln,
avseende anslagen inom socialdepartementets
verksamhetsområde, jämte
i ämnet väckta motioner;

nr 9, i anledning av Kungl. Maj ds i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
om anslag för budgetåret 1951/52
under postverkets, telegrafverkets, statens
järnvägars och statens vattenfallsverks
fonder, luftfartsfonden samt vägoch
vattenbyggnadsverkets förrådsfond
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 10, i anledning av Kungl. Maj ds
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1951/52 under tionde
huvudtiteln, avseende anslagen inom
handelsdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 41, i anledning av Kungl. Maj ds i
statsverkspropositionen gjorda framställning
angående anslag för budgetåret
1951/52 till säkerhetsanstalter för sjöfarten; nr

42, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående bestridande av
kostnader för krigsskadeersättningar;

nr 43, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående vissa byggnadsarbeten
vid statens skolor tillhörande barna-
och ungdomsvården;

nr 44, i anledning av Kungl. Maj ds i
statsverkspropositionen gjorda framställning
om upptagande å riksstaten för
budgetåret 1951/52 av underskottet för
luftfartsfonden;

nr 45, i anledning av Kungl. Maj ds i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
om anslag för budgetåret 1951/52
under statens allmänna fastiglictsfond, i
vad avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 40, i anledning av Kungl. Maj ds i

statsverkspropositionen gjorda framställningar
om anslag för budgetåret 1951/52
under fonden för låneunderstöd, i vad
avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 47, i anledning av Kungl. Maj ds i
statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret 1951/52
till förskott till vissa plankostnader
m. m.;

nr 48, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående ersättning till B.

0. O. Ekdahl m. fl.;

nr 49, i anledning av väckt motion om
löneklassplacering för stationskarlarna
K. W. Eriksson, J. E. Johnsson och K.

1. Andersson;

nr 50, i anledning av väckta motioner
om ändrad löneklassplacering för vissa
förste skötare och första sköterskor vid
statens sinnessjukhus;

nr 51, i anledning av väckt motion om
förbättrad löneställning åt innehavare
av vissa arvodestjänster vid försvarsväsendet;
samt

nr 52, i anledning av väckt motion
om viss gottgörelse till e. o. förrådsmannen
G. Allmän;

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 15, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till förordning
angående en tillfällig skatt i syfte att
motverka vissa investeringar i varulager
och inventarier (investeringsskatt) jämte
i ämnet väckta motioner;

nr 16, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till förordning
om rätt att vid taxering för inkomst
njuta avdrag för avgifter till vissa stiftelser,
m. m.;

nr 17, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till förordning
angående upphävande av förordningen
den 19 juni 1942 (nr 375) om trafikskatt;
samt

nr 18, i anledning av väckta motioner
om upptagande av cidertillverkning i
landet;

första lagutskottets utlåtanden:

nr 11, i anledning av väckta motioner
om ökning av regeringsrådens antal; -

Nr 10.

Lördagen den 10 mars 1951.

nr 12, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om tillfällig
förlängning av skyddstid för litterära
och musikaliska verk; samt

nr 13, i anledning av väckt motion om
utredning rörande en obligatorisk försäkring
mot vissa skador, orsakade av
naturkatastrofer eller naturfenomen;

andra lagutskottets utlåtanden:
nr 15, i anledning av väckt motion
om viss ändring i lagen om förbild mot
arbetstagares avskedande med anledning
av värnpliktstjänstgöring;

nr 16, i anledning av väckt motion
om utredning för åstadkommande av en
samordning mellan sjuk- och olycksfallsförsäkringarna;
samt

nr 17, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående inhämtande av
riksdagens samtycke till förordnande
om utsträckt tillämpning av 5 § allmänna
förfogandelagen den 22 juni 1939 (nr
293); ävensom

första kammarens allmänna beredningsutskotts
utlåtanden:

nr 1, i anledning av väckt motion angående
en snabbare handläggning av
frågor om arbetstillstånd åt arbetssökande
utlänningar; samt

nr 2, i anledning av väckt motion angående
nedskärning och rationalisering
av provinsialläkarnas skrivarbete.

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet till herr talmannen
avlämnade motioner:

nr 341, av herr Petersson, Emil, och
herr Nordenson, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning
om ändring i taxeringsförordningen
den 28 september 1928 (nr 379),
m. m.;

nr 342, av herr Petersson, Emil, och
herr Nordenson, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning
om ändring i taxeringsförordningen
den 28 september 1928 (nr 379),
m. m.;

nr 343, av herrar Ohlon och Sunne, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående anslag för budgetåret 1951/52
till fria resor för barn m. m.;

nr 344, av herr Lodenius m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
anslag för budgetåret 1951/52
till fria resor för barn m. m.;

nr 345, av herr Herlitz, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till livsmedelsstadga m. m.;

nr 346, av herr Nordenson, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till livsmedelsstadga m. m.; samt
nr 347, av herr Persson, Ola, m. fl.
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående ändring
i lagen den 29 juni 1946 (nr 431)
om folkpensionering, m. m.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 2,11 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren

Tisdagen den 13 mars 1951.

Nr 10.

Tisdagen den 13 mars.

Kammaren sammanträdde kl. 4 eftermiddagen.

Justerades protokollen för den 6 och
den 7 innevarande månad.

Upplästes och lades till handlingarna
följande till kammaren inkomna dödsbevis: Johan

Josef Emanuel Weijne, född
den 20i maj 1893, yrke statsråd, civilstånd
gift, boende Fridhemsgatan 1,
S:t Görans församling, Stockholm, har
enligt vad jag själv känner avlidit på
karolinska sjukhuset den 8 mars 1951
kl. 19.55, och enligt min uppfattning
var huvuddödsorsaken Infarctus cordis
(blodpropp i hjärtats kranskärl), bidragande
dödsorsak Bronchopneumonise
acutse (lunginflammation).

Karolinska sjukhuset den 9 mars 1951.

Nanna Svartz,

professor i medicin,
leg. läkare.

Ang. tolkningen av viss bestämmelse rörande
tillst&ndstvång för byggnadsarbete.

Herr statsrådet ANDERSSON, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att
vid detta sammanträde besvara herr
Mannerskantz’ interpellation angående
tolkningen av viss bestämmelse rörande
tillståndstvång för byggnadsarbete, erhöll
ordet och anförde: Herr talman! I
en med kammarens tillstånd framställd
interpellation bär herr Mannerskantz till
mig riktat två frågor angående tillståndstvånget
beträffande reparations- och förbättringsarbeten
å en- och tvåfamiljslius.

Herr Mannerskantz erinrar om den bestämmelsen
i tillämpningskungörelsen
till lagen om tillståndstvång för byggnadsarbete,
att reparations- och förbättringsarbete
å bostadshus med högst två
bostadslägenheter (en- och tvåfamiljshus)
må bedrivas utan byggnadstillstånd,
utom då arbetet avser bl. a. installation

av anläggning för centraluppvärmning i
hus, som saknar dylik anläggning. Enligt
vad herr Mannerskantz erfarit, tolkas
denna bestämmelse — i varje fall på en
del håll i landet — på så sätt att, då endast
en del av ett reparations- och förbättringsarbete
avser installation av centraluppvärmning,
hela arbetet anses vara
underkastat tillståndstvång. Därvid kommer
hela kostnaden för arbetet — och
icke endast kostnaden för nyinstallation
av centraluppvärmning — att påverka
den tillgängliga byggnadskvoten.

Under hänvisning till det anförda frågar
sålunda herr Mannerskantz dels om
den åberopade tolkningen enligt min
uppfattning är i överensstämmelse med
bestämmelsens syfte och vad i så fall
anledningen är till att bestämmelsen givits
en sådan innebörd, dels ock vilka
utsikter som enligt min uppfattning finnas
att kunna upphäva tillståndstvånget
beträffande sådana reparations- och förbättringsarbeten,
som bestå av nyinstallation
av centraluppvärmning i en- och
tvåfamiljshus på landet.

Vad beträffar interpellantens första
fråga vill jag till en början framhålla att
det icke finnes något stöd för den av honom
berörda tolkningen av ifrågavarande
författningsrum. Därest i reparationsoch
förbättringsarbete å bostadshus av
det slag, som här avses, ingå sådana arbeten,
som undantagits från den medgivna
lättnaden — vanligen nyinstallation
av anläggning för centraluppvärmning
— föreligger byggnadstillståndstvång
endast beträffande dessa särskilt
undantagna arbeten. Av skäl som framgår
av det följande har det emellertid ansetts
nödvändigt att i här avsedda fall påföra
den aktuella byggnadskvoten, d. v. s.
den på länsarbetsnämnderna fördelade
diversekvoten, hela kostnaden för reparations-
och förbättringsarbetet och icke
endast den del, som belöper på det tillståndsberocnde
arbetet. Det står givetvis
vederbörande fritt att med uteslutande
av installationsarbetet utföra övriga från
tillståndstvånget undantagna arbeten.

Nr 10.

Tisdagen den 13 mars 1951.

Ang. tolkningen av viss bestämmelse rörande

Bestämmelsen att reparations- och förbättringsarbeten
å en- och tvåfamiljshus
med vissa inskränkningar få bedrivas
ntan byggnadstillstånd har gällt från och
med den 1 oktober 1949. Vid de överväganden,
som föregingo vidtagandet av
denna och vissa andra uppmjukningar
av bestämmelserna om tillståndstvång, ansågs
det nödvändigt att skapa garantier
för att de medgivna lättnaderna icke ur
investeringssynpunkt finge större konsekvenser
än vad det ekonomiska läget då
ansågs tillåta. Med hänsyn till att det i
regel torde röra sig om relativt omfattande
arbeten, då reparations- och förbättringsarbete
är förenat med nyinstallation
av centralvärmeanläggning, ansågs
det ur angivna synpunkt nödvändigt att
kvotbelasta arbetet i dess helhet. Därest
den principen införts, att endast kostnaden
för det i detta sammanhang tillståndsberoende
arbetet skulle belasta
kvoten, hade det i stället blivit nödvändigt
att kraftigt beskära diversekvoten
för att förhindra en alltför kraftig ansvällning
av byggnadsverksamhet av detta
slag. Varken det ekonomiska läget eller
hushållningen med bvggnadsarbetskraften
ansågs medgiva en sådan utökning
av den fria sektorn. Sedan dess har
utrymmet på byggnadsmarknaden blivit
ännu mer trångt än förut.

Om det sålunda föreligger ännu större
skäl än under 1949 att iakttaga försiktighet
i fråga om lättnader från tillståndstvånget,
vill jag å andra sidan inte alldeles
bortse från den möjligheten, att det
under den tid som förflutit, sedan här
ifrågavarande lättnad kom till, kan ha
insamlats praktiska erfarenheter, som ge
vid handen att det varit svårt att få dessa
bestämmelser fullt konsekvent tillämpade.
Jag är därför gärna beredd att låta
underkasta dem en översyn och, om så
visar sig erforderligt, medverka till att
behövliga jämkningar komma till stånd.

Med hänsyn till det trängda läget på
byggnadsområdet måste dock dylika
eventuella jämkningar utformas på sådant
sätt, att de icke medföra någon ökning
i belastningen på byggnadsmarknaden.

Beträffande herr Mannerskantz’ andra

tillståndstvång för byggnadsarbete,
fråga vill jag framhålla att anledningen
till att nyinstallation av centraluppvärmning
hösten 1949 ansågs fortfarande böra
vara beroende av byggnadstillstånd var
den då rådande bristen på radiatorer. En
generösare tillståndspolitik på detta område
skulle därför ha ytterligare försenat
leveranserna av radiatorer för nybyggda
fastigheter. I början av år 1950 syntes
vissa förutsättningar finnas för att eftersläpningen
i leveransen av radiatorer
skulle vara inhämtad senare under året.
Denna förhoppning blev emellertid icke
infriad. Trots någon ökning i tillverkningen
under år 1950 föreligger fortfarande
en avsevärd eftersläpning, som
med hänsyn till rådande förhållanden
torde vara svår att inom rimlig tid inhämta.
Jag anser därför att det för närvarande
icke är möjligt att upphäva tillståndstvånget
för nyinstallation av centraluppvärmning
ens i den begränsade
omfattning interpellanten avser. Det synes
för övrigt knappast lämpligt att i detta
avseende införa skilda bestämmelser
för landsbygd och för stad. I många städer
ingå nämligen områden, som i fråga
om såväl bebyggelsens struktur som i
andra avseenden knappast torde skilja sig
från landsbygden, särskilt dess tätorter.

Herr MANNERSKANTZ: Herr talman!
Jag ber att till herr statsrådet få framföra
mitt tack för svaret och för att jag
fått taga del av det på förhand.

Det gäller här för det första det sätt,
varpå arbetsmarknadsstyrelsens cirkulär
är utformat, och för det andra, hur
det tillämpas. Om en person reparerar
en bostadslägenhet på landsbygden och
han samtidigt vill antingen sätta in centralvärme
med radiatorer eller bygga ut
en förut befintlig värmeanläggning till
att omfatta något eller några rum, som
inte förut haft värmeledning, har cirkuläret
faktiskt åtminstone av den länsarbetsnämnd,
som jag så att säga lyder
under, tillämpats på det sättet, att jag
inte kan begära tillstånd bara till att
göra en värmeinstallation, utan jag måste
också begära tillstånd för att få utföra

Tisdagen den 13 mars 1951.

Nr 10.

Ang. tolkningen av viss bestämmelse rörande tillståndstvång för byggnadsarbete.

hela det reparationsarbete, som i övrigt
skall ske i huset och som också representerar
mycket mer arbete än själva
värmeinstallationen.

Detta cirkulär, som är grundat på en
kungl. förordning, är formulerat på sådant
sätt att det faktiskt knappast är
möjligt att förstå vad som där menas.
Det står nämligen i kungörelsen med
tillämpningsföreskrifter till lagen om
tillståndstvång för byggnadsarbete, att
»utan byggnadstillstånd — — —• må
dock bedrivas nedannämnda slag av arbeten»,
däribland enligt punkt 14) »reparations-
och förbättringsarbete å bostadshus
med högst två bostadslägenheter
(en- och tvåfamilj shus) utom då arbetet
avser» — efter en uppräkning av
vissa andra arbeten — »installation av
anläggning för centraluppvärmning i
hus, som saknar dylik anläggning.» Jag
har visserligen tagit studentexamen och
har sysslat en hel del med svenska språkets
nyanser, men det är svårt för mig
att säga, om med orden »utom då arbetet
avser installation» avses hela arbetet
med husreparationen eller endast
arbetet med installationen av centraluppvärmningen.
Egentligen skulle man
ge en admonition åt dem, som skriva
sådana cirkulär, för att de inte kunna
skriva en svenska som är otvetydig.

Jag vill således inte säga annat än att
länsarbetsnämnden måhända har förfarit
rätt, om den tolkat bestämmelsen så,
som om denna skulle avse liela arbetet.
Denna tolkning medför emellertid rätt
stora olägenheter. Det förhåller sig nämligen
på det sättet, att på landsbygden
utföras i regel nybyggnader under den
tid på året, då det är lämpligast att bedriva
arbeten utomhus. Byggmästarna
lia sin ordinarie arbetarstam, som åtminstone
i inina trakter inte bar utökats
under åtskilliga år, och differentiera
själva sina tjänster på det sättet, att
de låta arbetarna mest syssla med nybyggnaderna
under den klimatiskt gynnsammaste
delen av året, under det att
de när det gäller de mindre reparationsarbetena,
som utföras under tak, iiro
ganska noga med att låta göra dem under
vinterhalvåret, och om man då läm -

nar in en anhållan att få utföra ett sådant
mindre reparationsarbete, kan inte
detta sättas i gång kanske under hela
vintern, endast av den anledningen att
det inte får rum inom den kvot, som
hela detta vanliga reparationsarbete
skall belasta. Det kunde ju annars ske
så, att reparationsarbetena i övrigt först
utfördes och sedan endast arbetet med
värmeinstallationen, eller kanske det
bästa vore att endast inmonterandet av
radiatorerna behövde uppskjutas tills
det blev möjligt att få licens för dem. I
samband därmed undrar jag, om det
inte vore mera praktiskt och ägnat att
minska det administrativa besväret både
för myndigheterna och den byggande
allmänheten att återgå till det system,
som tidigare gällde och som innebar, att
man behövde begära licens endast för
att erhålla radiatorer. Vid sådant förhållande
kunde licensieringen faktiskt
ske på ett enklare sätt än nu, när det
behövs licens för att få utföra hela byggnadsarbetet
och när detta arbete skall
passas in i länskvoter o. s. v.

Ännu mer tydligt framträda olägenheterna
i sådana fall, då vid en industri
eller på en större gård finfias snickare
eller andra sådana hantverkare. De få
då egentligen inte syssla med reparationsarbeten
i ett hus, som hör till gården,
om man sedan skulle vilja sätta in
värmeledning i samband med reparationsarbetena,
och inte nog därmed: man
kan inte heller planlägga arbetena, ty
man kan få vänta, om man har otur, i
fyra, fem månader på att få svar på en
anhållan att få göra en sådan här liten
reparation — som inte kostar mer än
kanske några tusen kronor — om man
samtidigt vill bygga ut värmeanläggningen
eller sätta in värmeledning. Under
tiden få ens egna arbetare gå omkring
och vänta på att göra arbetet. Bestämmelser,
som leda till en sådan tillämpning,
kan det knappast vara lämpligt att
behålla, och jag tror att problemet skulle
lösas bäst, om myndigheterna undantoge
från tillståndstvånget reparationsarbeten
i små bostadshus i samband med installation
av värmeanläggning och läte
frågan om radiatorerna behandlas för

Nr 10.

Tisdagen den 13 mars 1951.

Ang. tolkningen av viss bestämmelse rörande
sig såsom en särskild licensangelägenhet.

Jag har ibland frågat mig, hur det
kommer sig, att det råder så stor brist
på just värmeledningsradiatorer. Jag
träffade förra våren — det var för resten
i Hälsingborg —• chefen för en av
Sveriges största fabriker för tillverkning
av värmeledningsradiatorer. Det
var i maj månad. Han sade: »Vi ha nu
byggt ut vår tillverkningskapacitet så,
att vi när som helst kunna komma i den
situationen, att vi knappast ens kunna
sälja hela vår tillverkning.» Fabriken
tillverkar visst 60 procent av alla Sveriges
radiatorer. Av hans uttalande drar
jag den slutsatsen, att förevarande besvärligheter
inte hänföra sig till tillverkningskapaciteten,
och jag har också fått
bekräftat, att svårigheten huvudsakligast
sammanhänger med bristen på radiatorplåtar.

Då skulle jag vilja fråga herr statsrådet:
Vad har regeringen vidtagit för åtgärder
för att skaffa in plåt i landet?

Jag vill också fråga: Har regeringen avslagit
någon anhållan om tilldelning av
valuta för inköp av radiatorplåt? Jag
tycker att denna plåt dock är en sådan
nvckelvara, att regeringen borde kunna
bevilja de inte alltför stora valutabelopp,
som behövas för att få in plåt,
och att — när nu tillverkningskapaciteten
är tillräcklig — den varan kunde
få gå före en hel massa relativt umbärliga
och onyttiga ting, som dock ha importerats
i stora mängder till landet.

Det är självklart, att man, när man
numera reparerar bostadslägenheter,
gärna vill införa värmeledning, och jag
tycker att det är ett fullt legitimt önskemål
att få värmeledning införd även
i enfamiljshusen på landsbygden. På
många gårdar är det här också en fråga
om att över huvud taget kunna anskaffa
arbetskraft, ty detta är mycket
svårare, om man inte kan erbjuda bostäder,
där det också finns värmeanläggning.
Ur den synpunkten är frågan
av ganska stor betydelse, då det gäller
om man i jordbruket och på landsbygden
över huvud taget skall kunna konkurrera
om arbetskraften, så att man

tillståndstvång för byggnadsarbete,
kan upprätthålla en ordentlig produktion
i jordbruket, något som ju dock är
ganska nödvändigt.

Jag finner, herr statsrådet, en liten
aning av hopp i herr statsrådets uttalande,
att herr statsrådet vill låta underkasta
ifrågavarande bestämmelser en
översyn, och jag önskar egentligen bara
att uppfattningen, att reparationsarbetena
i en- och tvåfamiljshusen i samband
med installation av värmeanläggning
spela så stor roll och belasta hela
vår tillgång på materiel och arbetskraft,
inte skall avskräcka från att lämna
dessa reparationsarbeten fria från
tillståndstvång. Detta är ju också ärligare,
tv nu tror folk eller har i varje
fall tidigare trott, att det förelåg en sådan
lättnad i lagstiftningen att man kunde
få utföra sådana arbeten. I själva
verket förhåller det sig inte på det sättet,
ty även sådana reparationsarbeten
falla under bestämmelserna om tillståndstvång,
bara därför att det här
även gäller utförande av värmeledningsarbeten.

Jag vill hoppas, att den översyn, som
utlovats, skall kunna ske på det sättet,
att man inte ser alltför teoretiskt på saken.
Jag kan försäkra, att byggmästarna
på landsbygden ransonera sina arbeten
tämligen bra själva, och risken, att deras
arbetarstam skulle utökas, tycker
jag inte har visat sig vara stor. Jag tror
således att vi kunna lätta på bestämmelserna
i det avseende jag här berört.

Herr statsrådet ANDERSSON: Herr talman!
Den springande punkten här är ju
försörjningen med radiatorer. Hade tillgången
på radiatorer varit tillfredsställande,
så föreställer jag mig att undantagen
från rätten att utan byggnadstillstånd
bedriva reparationsarbeten i enoch
tvåfamiljshus skulle kunna tagas
bort, men det finns för närvarande ingen
möjlighet att åstadkomma denna
lättnad — som jag för min del gärna
skulle vilja åstadkomma — eftersom vi
fortfarande ha en betydande eftersläpning
i försörjningen med radiatorer.

Det är inte så, att det i första hand

Tisdagen den 13 mars 1951.

Nr 10.

Ang. tolkningen av viss bestämmelse rörande tillståndstvång för byggnadsarbete.

är plåttilldelnigen till dessa industrier
som det hänger på — den var faktiskt
tillfredsställande åtminstone under förra
året ■— utan bristen på arbetskraft
i industrien. Medan plåtbristen var ett
stort bekymmer åren 1948 och 1949,
har det under det senaste året varit
bristen på arbetskraft som har varit bestämmande
för produktionens storlek,
och radiatorfabrikerna, som jag har
haft underhandlingar med under förra
året, ha nog gjort vad de kunnat för att
skaffa tillräckligt med arbetskraft, men
de ha inte lyckats. Visserligen har radiatortillverkningen
ökat från år 1949
till år 1950, men det finns fortfarande
en viss eftersläpning; ännu få ju nybyggnaderna
vänta på sina radiatorer i
åtskilliga månader. En av anledningarna
till att det råder en brist är faktiskt
dessa reparationsarbeten. Detta framgår,
om man ser på hur den under år 1950
ökade produktionen av radiatorer har
använts. Licensgivningen i fråga om radiatorer
har ökat från knappt 1 G00 000
kvadratmeter under 1949 till drygt
1 750 000 kvadratmeter under 1950 eller
med närmare 10 procent. Av 1950 års
licensiering utgick mer än 25 procent
för reparations- och ombyggnadsarbeten
samt återstoden för nybyggnadsarbeten.
Licensgivningen för reparationer
och ombyggnader ökade förhållandevis
kraftigt från 1949 till 1950.
Den totala licensieringen ökade med
156 000 kvadratmeter. Av denna ökning
hänförde sig inte mindre än
118 000 kvadratmeter till licenser för
ombyggnads- och reparationsarbeten,
vilket för denna licenskategori motsvarar
en ökning om 35 procent. Detta är
ett bevis för att länsarbetsnämnderna,
sedan vi släppte reparations- och ombyggnadsarbetena
fria i en- och tvåfamiljshusen
— med undantag i huvudsak
för anläggning av centraluppvärmning
— ha kunnat bevilja ganska många
sådana installationer och att detta
starkt har påverkat efterfrågan och åtgången
på radiatorer. Vi befinna oss
faktiskt i ett sådant läge att vi inte nu
våga utvidga den generella tillståndsgivningen
ytterligare, och det är det som

gör att man i stort sett tyvärr måste bibehålla
den inskränkning som drabbar
installation av centralvärmeanläggningar.
Huruvida det skall kunna gå att göra
förfarandet mera praktiskt, skola vi
undersöka, men jag tror inte att man
för dessa reparationsarbeten och de
nödvändiga ombyggnaderna i en- och
tvåfamiljshus kan tänka sig någon reell
ökning av tilldelningen av radiatorer,
som läget nu är på arbetsmarknaden
och som jag misstänker att det kommer
att bli på materialfronten. Vad materialtillgången
beträffar pågår det undersökningar
som gå ut på att man vill försöka
bibehålla den tilfredsställande
plåtförsörjning vi ha. Huruvida det
kommer att lyckas, vågar jag inte yttra
mig om.

Herr MANNERSKANTZ: Herr talman!
Det finns en liten inadvertens i interpellationssvaret,
där det säges att man
inte skall tolka den berörda bestämmelsen
så, att byggnadstillstånd skall behöva
begäras för hela arbetet. Längre
fram i svaret står det nämligen: »Av
skäl om framgår av det följande har
det emellertid» — ordet emellertid är
ju ägnat att leda tanken till att det
skall föreligga ett motsatsförhållande —
»ansetts nödvändigt att i bär avsedda
fall påföra den aktuella byggnadskvoten,
d. v. s. den på länsarbetsnämnderna
fördelade diversekvoten, hela kostnaden
för reparations- och förbättringsarbetet
och icke endast den del, som
belöper på det tillståndsberoende arbetet».
Men hur skola dessa kostnader
påföras byggnadskvoten, om intet tillstånd
erfordras för arbetet?

Av interpellationssvaret framgår —
och det bär understrukits av herr statsrådet
i hans sista anförande — att skälen
för bibehållandet av tillståndstvånget
för centralvärmeinstallationer
vid genomförandet av lättnaderna år
1949 lågo i att man ville skapa garantier
för att de medgivna lättnaderna icke
ur investeringssynpunkt finge större
konsekvenser än vad det ekonomiska
läget då ansågs tillåta. Det var således

Nr 10.

Tisdagen den 13 mars 1951.

Ang. tolkningen av viss bestämmelse rörande tillståndstvång för byggnadsarbete.

inte frågan om radiatorerna som ensam
var orsaken, utan det var strävan att
undvika en ökning av investeringarna
i allmänhet.

Jag tycker att det vore bra, om man,
såsom herr statsrådet antydde i sitt
sista anförande, utan särskilt tillstånd
kunde få göra vissa arbeten och bland
annat lägga in de rör som behövas i
golven, så att man inte skulle behöva
bryta upp dessa igen. Man skulle alltså
kunna göra reparationsarbetet färdigt på
en gång och sedan vänta på radiatorerna.
Det skulle underlätta rätt mycket
för den byggande allmänheten. Med ett
sådant system skulle man inte heller fördärva
radiatormarknaden. Av skälen för
tillståndstvång på detta område skulle
då endast investeringssynpunkten kvarstå,
och det skälet tycker jag att herr
statsrådet delvis gjorde ogiltigt med det
sista anförandet.

Herr statsrådet ANDERSSON: Herr
talman! Det finns ingen motsättning mellan
de två uttalandena. Vi ha lämnat
reparationerna fria när det gäller enoch
tvåfamiljshus, och det genomfördes
år 1949. Om det inte hade gjorts då,
utan man skulle ha tagit ställning till
frågan nu, så skulle man icke ha lämnat
reparations- och ombyggnadsarbetena
fria, ty de utgöra en belastning. Jag tror
att kammarens ledamöter skulle bil förskräckta,
om de för den ena platsen efter
den andra finge reda på hur många
av våra byggnadsarbetare som äro sysselsatta
med reparations- och ombyggnadsarbeten,
arbeten som ju ligga utanför
vår kontroll, eftersom de äro fria.
När vi ha velat kvotbelasta de reparationer
som ha samband med installation
av centraluppvärmning, så är det ju för
att begränsa länsarbetsnämndernas möjligheter
att ge för många tillstånd. Skulle
man inte kvotbelasta dessa arbeten, skulle
ju länsarbetsnämnderna, som få vissa
investeringsmiljoner att röra sig med,
kunna lämna ut alltför många sådana
tillstånd till reparationsarbeten, och arbetskraften
skulle inte räcka till. Den
allmänna bristen på arbetskraft bidrager

till att man har tvingats att vara restriktiv,
restriktivare kanske än man förutsåg
på hösten 1949, då lättnaderna genomfördes.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
Kungl. Maj:ts proposition
nr 84, angående utbildning av fiskeritjänstemän
m. m.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj :ts proposition nr
89, angående vissa anslag till de tekniska
högskolorna m. m.

Vid föredragning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 93, angående provisorisk
skatteersättning till kommunerna i anledning
av ortsavdragsreformen, m. m.,
hänvisades propositionen, såvitt angick
lagförslaget, till konstitutionsutskottet
och i övrigt till statsutskottet.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
den av herr Petersson,
Emil, och herr Nordenson väckta motionen,
nr 341, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning
om ändring i taxeringsförordningen
den 28 september 1928 (nr 379)
m. m.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
nedannämnda motioner:

nr 342, av herr Petersson, Emil, och
herr Nordenson, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning
om ändring i taxeringsförordningen
den 28 september 1928 (nr 379),
m. m.;

nr 343, av herrar Ohlon och Sunne, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående anslag för budgetåret 1951/52
till fria resor för barn m. m.; och
nr 344, av herr Lodenius m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition

Tisdagen den 13 mars 1951.

Nr 10.

angående anslag för budgetåret 1951/52
till fria resor för barn m. m.

Föredrogos och hänvisades till behandling
av lagutskott nedannämnda
motioner:

nr 345, av herr Herlitz, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till livsmedelsstadga m. m.;

nr 346, av herr Nordenson, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till livsmedelsstadga m. m.; och
nr 347, av herr Persson, Ola, m. fl., i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående ändring i
lagen den 29 juni 1946 (nr 431) om
folkpensionering, m. m.

Föredrogos och bordlädes ånyo utrikesutskottets
utlåtanden nr 1—3, statsutskottets
utlåtanden nr 5, 9, 10 och 41
—52, bevillningsutskottets betänkanden
nr 15—18, första lagutskottets utlåtanden
nr 11—13, andra lagutskottets utlåtanden
nr 15—17 samt första kammarens
allmänna beredningsutskotts utlåtanden
nr 1 och 2.

Herr talmannen anmälde, att till kammaren
överlämnats följande kungl. propositioner,
vilka nu var för sig föredrogos
och lades på bordet:

nr 92, angående ändring i villkoren
för vissa tomtupplåtelser i staden Kiruna; nr

95, angående överförande till Sverige
av vissa sjuka flyktingar;

nr 96, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 1 och 3 §§ lagen den
14 juni 1929 (nr 131) om försäkring för
vissa yrkessjukdomar; samt

nr 100, med förslag till religionsfrihetslag
m. m.

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN erhöll
på begäran ordet och yttrade: Herr
talman! Jag hemställer, att kammaren
för sin del ville besluta, att ett särskilt
utskott, bestående av tjugufyra ledamöter,
tolv från vardera kammaren, måtte

tillsättas för behandling av ej mindre
Kungl. Maj:ts proposition nr 100, med
förslag till religionsfrihetslag m. m., än
även de ytterligare framställningar, som
kunna komma att av Kungl. Maj:t eller
i enskilda motioner göras i detta ämne
eller andra i omedelbart samband därmed
stående frågor; ävensom att andra
kammaren inbjudes att i detta beslut förena
sig med första kammaren.

Under förutsättning att denna inbjudan
bifalles av andra kammaren, hemställer
jag, att första kammaren för sin
del måtte besluta, att antalet suppleanter
i detta särskilda utskott ifrån första
kammaren skall vara tolv.

Vad herr förste vice talmannen sålunda
hemställt bifölls.

Ordet gavs ånyo till herr FÖRSTE
VICE TALMANNEN, som nu anförde:
Herr talman! Med hänsyn till omfattningen
av det ärende, som avses i Kungl.
Maj:ts proposition nr 100, med förslag
till religionsfrihetslag m. m., hemställer
jag, att kammaren måtte medgiva, att tiden
för avgivande av motioner i anledning
av nämnda kungl. proposition utsträckes
till det sammanträde, som infaller
näst efter femton dagar från den
dag propositionen kom kammaren tillhanda.

Härtill lämnade kammaren sitt bifall.

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet till herr talmannen
avlämnade motioner:

nr 348, av herr Mannerskantz m. fl.,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående anslag till ytterligare aktieteckning
i Norrbottens järnverk aktiebolag,
m. m.;

nr 349, av herr Lindblom m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till livsmedelsstadga m. m.;

nr 350, av herr von Heland m. fl., i
anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till livsmedelsstadga in. in.;

nr 351, av herr Spetz, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till livsmedelsstadga m. in.;

Nr 10.

Onsdagen den 14 mars 1951 fm.

nr 352, av fru Sjöström-Bengtsson m.
fl., i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till livsmedelsstadga
m. m.;

nr 353, av herr Karlsson, Gottfrid,
m. fl., i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till livsmedelsstadga
m. m.;

nr 354, av herrar Cassel och Eskilsson,
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till livsmedelsstadga
m. in.;

nr 355, av herr Nilsson, Hjalmar, m.
fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning med

vissa bestämmelser till motverkande av
svinsjukdomar; samt

nr 356, av herr Hällgren m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition
angående reglering av priserna på fisk
under budgetåret 1951/52 m. m.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4.34 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Onsdagen den 14 mars förmiddagen.

Kammaren sammanträdde kl. 11 förmiddagen.

Upplästes ett från andra kammaren
ankommet protokollsutdrag, nr 208, utvisande
att nämnda kammare förenat
sig med första kammaren i dess beslut
om tillsättande av ett särskilt utskott
för behandling av Kungl. Maj:ts proposition
nr 100 m. m.

Herr talmannen yttrade, att han efter
samråd med andra kammarens talman
finge föreslå, det första kammaren ville
besluta att vid sammanträde den 29 innevarande
månad företaga val av ledamöter
och suppleanter i det särskilda
utskott, kamrarna nu beslutit tillsätta.

Detta förslag antogs.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
Kungl. Maj:ts proposition
nr 92, angående ändring i villkoren för
vissa tomtupplåtelser i staden Kiruna.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr 95,
angående överförande till Sverige av
vissa sjuka flyktingar.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj:ts proposition
nr 96, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 1 och 3 §§ lagen
den 14 juni 1929 (nr 131) om försäkring
för vissa yrkessjukdomar.

Föredrogs och hänvisades till särskilda
utskottet Kungl. Maj:ts proposition
nr 100, med förslag till religionsfrihetslag
m. m.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
den av herr Mannerskantz m. fl.
väckta motionen, nr 348, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till ytterligare aktieteckning i Norrbottens
järnverk aktiebolag, m. m.

Onsdagen den 14 mars 1951 fin.

Nr 10.

Föredrogos och hänvisades till behandling
av lagutskott nedannämnda
motioner:

nr 349, av herr Lindblom m. fl.,
nr 350, av herr von Heland in. fl.,
nr 351, av herr Spetz,
nr 352, av fru Sjöström-Bengtsson
m. fl.,

nr 353, av herr Karlsson, Gottfrid,
in. fl., och

nr 354, av herrar Cassel och Eskilsson,

alla i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till livsmedelsstadga
in. in.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott den av herr Nilsson,
Hjalmar, m. fl. väckta motionen, nr 355,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning med vissa
bestämmelser till motverkande av svinsjukdomar.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
den av herr Hällgren
in. fl. väckta motionen, nr 356, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
reglering av priserna på fisk under
budgetåret 1951/52 m. m.

Föredrogos ånyo utrikesutskottets utlåtanden: nr

1, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
till riksdagen angående godkännande
av tilläggsprotokoll till handelsoch
betalningsavtalet den 23 november
1948 mellan Sverige och Argentina;

nr 2, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition till riksdagen om godkännande
av överenskommelse angående
varuutbytet mellan Sverige och Förbundsrepubliken
Tyskland; samt

nr 3, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition till riksdagen angående Sveriges
anslutning till Internationella rådgivande
bomullskoinmittén (ICAC).

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Anslag till socialstyrelsen.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 5, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter för
budgetåret 1951/52 under femte huvudtiteln,
avseende anslagen inom socialdepartementets
verksamhetsområde, jämte
i ämnet väckta motioner.

På framställning av herr talmannen
beslöts att förevarande utlåtande skulle
företagas till avgörande punktvis och,
där så erfordrades, momentvis.

Punkterna 1 och 2.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 3.

Anslag till socialstyrelsen.

I denna punkt hade utskottet, med
tillstyrkande av Kungl. Maj:ts i ämnet
framlagda förslag, hemställt, att riksdagen
måtte

a) besluta, att i personalförteckningen
för socialstyrelsen antalet kontorsbiträden
i Ca 8 skulle ökas med 3;

b) godkänna under punkten införd
avlöningsstat för socialstyrelsen, att tilllämpas
tills vidare fr. o. in. budgetåret
1951/52;

c) till Socialstyrelsen: Avlöningar till
personal för verksamheten i allmänhet
för budgetåret 1951/52 anvisa ett förslagsanslag
av 1 631 000 kronor.

Herr KARLSSON, GOTTFRID: Herr
talman! Jag har begärt ordet på denna
punkt för att göra några erinringar i
fråga om en detalj i anslaget till socialstyrelsens
verksamhet. Det rör den insamling
ocli bearbetning av statistik
från den konsumentkooperativa rörelsen
i landet som företagits sedan ett 40-tal
år tillbaka och .som handhafts av socialstyrelsen
alltifrån detta ämbetsverks tillkomst,
sedan denna uppgift överflyttats
dit från kommerskollegium som de
första åren svarade för denna statistik.

I statsverkspropositionen anför statsrådet
att vissa besparingar måste göras,
varför anslaget på denna punkt skall

2 Förslå kammarens protokoll 1051. Nr 10.

Nr 10.

Onsdagen den 14 mars 1951 fm.

Anslag till socialstyrelsen,
minskas med 41 300 kronor. Departementschefen
skriver: »Minskningen, som
torde få drabba icke-ordinarieposten,
kan enligt vad jag inhämtat från socialstyrelsen
till större delen åstadkommas
genom att kooperationsstatistikcn nedlägges
och genom att bearbetningen av
viss statistik beskäres.» Statsrådet fortsätter:
»Denna statistik avser huvudsakligen
konsumentkooperationen och synes
åtminstone i sin hittillsvarande utformning
icke ha så stort allmänt intresse
att densamma bör bekostas av
staten».

Jag anser alt detta sistnämnda uttalande
av departementschefen är mycket
egendomligt. Denna statistik har
ju, som jag nyss nämnde, insamlats
och bearbetats sedan ett 40-tal år tillbaka,
först av kommerskollegium och
sedermera av socialstyrelsen. När insamlandet
av statistiken från konsumentkooperationen
påbörjades — jag
tror att det var år 1910 —- ansågs det
vara ett allmänt intresse att få denna
statistik från konsumtionsföreningarna
samlad och bearbetad. Vid den
tidpunkten hade den svenska konsumentkooperationen
68 000 medlemmar,
medan den i dag har vuxit till att
omfatta 935 000 medlemmar. Det är således
en oerhört kraftig utveckling som
har skett på detta område under de
gångna åren. Om det var ett allmänt intresse
att insamla och bearbeta kooperationsstatistiken
den gång, då beslutet
härom först fattades, har jag svårt att
förstå, varför det inte skulle vara det
även i dag. Konsumentkooperationen är
den enda sektor inom detaljhandeln här
i landet, varifrån vi ha möjlighet att få
utförligare statistik. Då måste det väl,
såvitt jag förstår, vara av mycket stort
allmänt intresse för det svenska samhället
att ha tillgång till denna statistik,
insamlad och bearbetad av ett ämbetsverk.

När man bär talar om att de, som
närmast äro intresserade av kooperationsstatistiken,
själva böra få bekosta
den, kan jag inte undgå att göra en parallell
med hur det är på andra områden
i fråga om statistikinsamlandet i
vårt samhälle. Inte tillämpar man väl

där principen att kostnaderna skola bäras
blott av dem som äro särskilt intresserade
av statistiken i fråga?

Det är emellertid, herr talman, icke
den ekonomiska sidan av saken som har
föranlett mig att här säga några ord,
utan jag vill göra det framför allt därför
att jag finner det vara i allra högsta
grad anmärkningsvärt att man i propositionen
möter ett sådant uttalande som
det jag nyss citerade, nämligen att det
inte skulle vara av allmänt intresse utanför
de direkt berörda kretsarna, att statistiken
från konsumentkooperationen
insamlas och bearbetas av det ämbetsverk
som i allmänhet har hand om den
sociala statistiken i Sverige.

.Tåg förstår mycket väl att man i tider
som dessa söker efter områden, där besparingar
kunna göras. Även om besparingarna
på de enskilda punkterna var
för sig kanske inte bli så stora, är det ju
ett faktum att många små belopp tillsammans
kunna bli ganska stora summor.
Jag tror dock att man från departementschefens
sida räknat fel, när man
gör gällande att man till större delen
skulle kunna åstadkomma den besparing
på 43 000 kronor, som man här vill uppnå,
genom att avstå från att insamla och
bearbeta den s. k. kooperationsstatistiken.
Jag har fått en uppgift, som jag har
all anledning tro vara riktig, att det
belopp, som skulle inbesparas genom
den föreslagna åtgärden, inte kommer
att uppgå till mer än 20 000 kronor,
d. v. s. åtskilligt mindre än hälften av
den siffra som angives i propositionen.

Jag har, herr talman, endast velat ta
tiden i anspråk några minuter för att
uttala ett beklagande av att man har
gått den väg som här är föreslagen. .Tåg
har, herr talman, intet yrkande.

Herr statsrådet MÖLLER: Herr talman!
Jag erkänner gärna att formuleringen
av avslagsmotivcringen borde ha kunnat
göras annorlunda. Det är det enda
jag har att säga om saken. Det är fullkomligt
klart att jag tycker att kooperationen
är en sådan ekonomisk storhet i
vårt samhälle, att det i varje fall inte
vore någon större olycka skedd, om vi

Onsdagen den 14 mars 1951 fm.

Nr 10.

offrade 18 000 kronor för att få behålla
denna statistik.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, bifölls vad utskottet i
den nu ifrågavarande punkten hemstäilt.

Punkterna rt—12.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 13.

Anslag till mödrahjälp.

Med tillstyrkande av Kungl. Maj:ts i
ämnet framlagda förslag hade utskottet
i förevarande punkt hemställt, att riksdagen
måtte

a) medgiva, att återstående oguldna
mödrahjälpslån avskreves;

b) till Mödrahjälp för budgetåret
1951/52 anvisa ett förslagsanslag av
11 000 000 kronor.

I motiveringen hade utskottet yttrat
bland annat:

»Utskottet delar departementschefens
uppfattning om önskvärdheten av att en
undersökning kommer till stånd om barnaföderskors
skydd mot inkomstbortfall
i samband med den planerade översynen
av arbetslöshetsförsäkringen.»

Reservation hade avgivits av, utom
annan, herr Mannerskantz, fröken Andersson
samt herrar Skoglund i Doverstorp
och Staxång, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort hava den lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort under b) hemställa, att riksdagen
måtte till Mödrahjälp för budgetåret
1951/52 anvisa ett förslagsanslag av
10 000 000 kronor.

I den av reservanterna föreslagna motiveringen
hade det nyss återgivna stycket
utbytts mot ett uttalande av följande
lydelse:

»Departementschefen anför, att frågan
om barnaföderskors skydd mot inkomstbortfall
torde komma att undersökas
i samband med den planerade översynen
av arbetslöshetsförsäkringen. Utskottet
finner det för sin del tveksamt,

Anslag till mödrahjälp.
om nämnda fråga bör sammankopplas
med arbetslöshetsförsäkringen.»

Mom. a.

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. b.

Herr MANNERSKANTZ: Herr talman!
Till det föreliggande utskottsutlåtandet
liksom det följande, nr 9, finnas fogade
eu hel del reservationer som, om de
bifölles, i realiteten skulle medföra besparingar
i budgeten på sammanlagt ungefär
7 miljoner kronor.

Flera av dessa besparingsmöjligheter,
men långtifrån alla, ha vidrörts av 1950
års besparingsutredning, alltså den s. k.
Wärnska utredningen. Det hade enligt
min uppfattning varit bättre, om finansministern
hade tillsatt denna eninansutredning
tidigare, så att herr Wärns förslag
i större utsträckning än nu har
blivit fallet hade kunnat bli föremål för
överväganden, innan statverkspropositiouen
färdigställdes. Nu har resultatet blivit
att de olika departementscheferna i
fråga om ett flertal av besparingsutredr.
ingens förslag ha förklarat, att man
skall upptaga dem till övervägande senare,
men att man nu inte har hunnit
med detta. Jag tycker att det måste anmärkas
på att finansministern inte tog
detta initiativ i fråga om tillsättandet
av besparingsutredningen i tid, ty det
är i nuvarande statsfinansiella situation
utan tvivel angeläget att snabbt söka förverkliga
många av de besparingsmöjligheter
som direktör Wärn har pekat på.
Det bästa sättet alt klara våra statsfinanser
är säkerligen inte att bara utfundera
nya skatter, den ena nästan underligare
än den andra. Ett par av de
nya skatter, som nu ha förebådats, t. ex.
skatten på elektricitet, komma säkerligen
att visa sig mycket besvärliga att
administrera och åstadkomma allmän irritation;
elcktricitetsskatten är över huvud
taget en föga önskvärd skatteform.
Då är det väl bättre att försöka tillvarata
de möjligheter som finnas att göra
besparingar på budgetens utgiftssida och
alt gå fram på den vägen med större skärpa
än vad man hittills gjort. Det har

Nr 10.

Onsdagen den 14 mars 1951 fm.

Anslag till mödrahjälp.

visserligen i statsverkspropositionen föletagits
nedskärningar på flera håll, men
en hel del av dessa besparingar anser jag
vara oriktiga, emedan de medföra att
ändamål, som enligt min uppfattning
tillhöra statens primära uppgifter, icke
bli vederbörligen tillgodosedda, medan
man däremot icke utnyttjat möjligheterna
att göra besparingar på områden,
där det inte är fråga om primära statsändamål
utan snarare fråga om att dela
ut pengar.

1950 års besparingsutredning har antytt
möjligheten att göra besparingar på
sammanlagt 350 miljoner kronor, men
det finns inte mycket spår därav i den
statsverksproposition som vi nu behandla.
Jag beklagar detta och anser att
finansministern och övriga departementschefer
i större utsträckning borde
i tid ha uppmärksammat dessa möjligheter.

Besparingsutredningen har även behandlat
det utgiftsområde som det här
närmast gäller, nämligen utgifterna till
rnödrahjälpen. Herr Wärn har tagit upp
ett ganska intressant resonemang på denna
punkt och antyder två alternativ för
att kunna minska dessa kostnader utan
att något verkligt hjälpbehov eftersättes.
Enligt det ena alternativet skulle staten
kunna spara 4,0 miljoner kronor och
enligt det andra 1,8 miljoner. Intet av
dessa alternativ har upptagits av departementschefen,
utan han konstaterar bara
att man inte har haft tid härtill, vilket
jag kan förstå, eftersom hela besparingsutredningen,
som jag nyss sade, kom för
sent i gång.

Om man i fråga om anslaget till mödrahjälpen
följer medelsförbrukningen — ett
ganska otäckt ord f. ö. — sedan några
år tillbaka och gör upp en kurva över
utgifterna, finner man att nettoutgifterna
äro i sjunkande. Denna utveckling
heror på flera omständigheter. En omständighet
är naturligtvis att antalet födelser
har minskat under de senare åren.
Även behovet av mödrahjälp har väl
minskat tack vare den allmänna inkomstökningen
i landet. Dessutom kan minskningen
av nettoutgifterna kanske också
bero på att man vid den praktiska till -

lämpningen av bidragsbestämmelserna
ute i de olika länen kommit fram till
en mera restriktiv ordning för mödrahjälps
beviljande än som tillämpades i
början, innan man hade blivit fullt van
vid att handha denna hjälpform. Allt
detta har, som sagt, lett till att statens
nettoutgifter för rnödrahjälpen visa
sjunkande tendens. För budgetåret 1948
49 uppgingo statens kostnader till
11 130 500 kronor mot 10 023 400 kronor
för budgetåret 1949/50. För innevarande
budgetår torde medelsbehovet, med denna
sjunkande kurva, bli omkring 10 miljoner
kronor, och det är all anledning
att förmoda att anslagsbehovet för nästa
budgetår, således det som vi nu behandla,
kommer att sjunka under tiomiljonerkronorsstrecket,
och detta även om
inga särskilda åtgärder vidtagas.

Herr Wärn har i sin utredning påpekat
att bestämmelserna om mödrahjälpen
tillämpas mycket olika i olika län.
Antalet bifallna ansökningar om mödrahjälp
har varierat mycket starkt i de
olika länen. I ett län ha t. ex. 70 procent
av alla mödrar fått mödrahjälp, medan
motsvarande siffra i ett grannlän har
varit blott 20. Detta tyder ju på en mycket
stor oenhetlighet vid tillämpningen
av bidragsbestämmelserna. Besparingsarbetet
i fråga om statens utgifter bör
enligt min mening inte bara bedrivas
på det sättet att riksdagen söker spara
på olika anslagsposter, utan man måste
också sörja för att det sker en tillräcklig
övervakning från vederbörande
departements sida över tillämpningen
av utfärdade bestämmelser och instruktioner,
så att inte pengar formligen slösas
bort, vilket annars kan bli resultatet
när det är fråga om förslagsanslag
som utan vidare kunna överskridas.

Mot bakgrunden av de besparingsmöjligheter,
som 1950 års besparingsutredning
har anvisat, tycker jag att man kan
ha anledning att begära, att det skall bli
eu bättre kontroll över att icke i något
län bidrag beviljas från detta anslag på
ett sätt som icke har varit avsikten från
början och som är avsevärt frikostigare
än vad man tillämpar i andra län. En
dylik ökad kontroll kommer säkerligen

Onsdagen den 14 mars 1951 fm.

Nr 10.

också att minska anslagsbehovet under
denna punkt på huvudtiteln.

Allt detta gör, herr talman, att jag iir
övertygad om att det är onödigt att här
uppföra ett så högt belopp som 11 miljoner
kronor och att vi utan risk kunna
minska summan till 10 miljoner. Det
erfordras endast att man tillser att bestämmelserna
inte tillämpas på ett sätt
som från början icke har varit avsikten.
Sedan få vi väl hoppas att de i den
Wärnska utredningen framförda besparingsuppslagen
nästa år skola bli vederbörligen
beaktade.

Med stöd av vad jag här har anfört ber
jag, herr talman, att få yrka bifall till
den av mig in. fl. under punkt 13:o) avgivna
och med 1) betecknade reservationen.

llerr KARLSSON, GUSTAF: Herr talman!
Jag skall försöka att uteslutande
hålla mig till sakfrågan. Det hör liksom
till pjäsen att så snart någon från oppositionen
tar till orda, skall det bli en
allmän veklagan över regeringens försumlighet
i det ena eller andra avseendet.
Det kunde inte gå för sig denna
gång heller med mindre än att finansministern
skulle ha sig en liten smäll
för att han varit för sent ute med tillsättandet
av besparingsutredningen.
Man kan ju alltid diskutera den saken,
men faktum är enligt min uppfattning
att finansministern igångsatte besparingsutredningen,
så snart riksdagen var
slut i fjol sommar och han hade möjlighet
att överblicka konsekvenserna av de
beslut, som riksdagen hade fattat, och
den tendens, som den ekonomiska utvecklingen
visade. Det torde därför
knappast finnas någon befogad anledning
till klander mot finansministern i
det avseendet. Jag skall emellertid lämna
denna sak åt sidan och i stället säga
några ord om skälen till att utskottsmajoriteten
har funnit sig böra förorda
Kungi. Maj:ts förslag på denna punkt.

Utskottsmajoriteten har visserligen
konstaterat att mödrahjälpen utdelas litet
ojämnt, men eftersom Kungl. Maj:t
har observerat detta förhållande och

Anslag till mödrahjälp.

gett socialstyrelsen i uppdrag att undersöka,
varpå dessa ojämnheter bero, ha
vi ansett oss böra avvakta resultatet av
denna undersökning, innan någon annan
åtgärd vidtas.

Vi kunna heller inte finna att det i
övrigt finns några fullgoda skäl för att,
såsom reservanterna föreslå, minska anslagssumman
med 1 miljon kronor. Anslaget
har ju för övrigt förslagsanslags
karaktär. Man kan visserligen säga, att
det skulle ha en viss symbolisk betydelse,
om summan minskades, eftersom
vi i dagens ekonomiska situation måste
försöka snåla in på alla möjliga punkter.
Men vi kunna ändå inte komma
ifrån, att det finns vissa tendenser i
prisutvecklingen som medföra att vi
verkligen måste fråga oss, om vi göra
det bästa även ur sparsamhetssynpunkt,
ifall staten alltför mycket snålar in på
mödrahjälpen. Den prisstegring, som redan
har skett, och de ytterligare prishöjningar,
som kunna väntas under den
närmaste tiden, medföra att de människor,
som få hjälp från detta anslag,
säkerligen i fortsättningen komma att
befinna sig i ett ännu sämre ekonomiskt
läge än hittills. Vi böra därför
tänka oss noga för, innan vi företa någon
nedskärning av mödrahjälpen. Utskottsmajoriteten
anser i varje fall att
det icke är lämpligt att redan nu fatta
ett dylikt beslut av ett visserligen kanske
mera symboliskt innehåll, bara för
att man därmed skall deklarera den allmänna
sparsamhetsviljan, ehuru man
egentligen inte riktigt vet, hur man
skall förverkliga den.

Herr talman! Detta är några av de
synpunkter som ha föranlett mig att
biträda Kungl. Maj:ts förslag. Jag ber
således att få yrka bifall till utskottets
utlåtande på denna punkt.

Herr statsrådet MÖLLER: Herr talman!
■lag tror att jag kan uttrycka mig ganska
kortfattat.

Det finns ingen billigare metod att utöva
sparsamhet än att pruta på förslagsanslag,
ty de slutliga kostnaderna bli
ju ändå vad de bli. Om emellertid me -

Nr 10.

Onsdagen den 14 mars 1951 fm.

Anslag till allmänna barnbidrag.

ningen är att från nuvarande utgångsläge
starta något slags social reaktion,
får herr Mannerskantz se sig om att få
mig med på en dylik linje.

Jag vill vidare bara upplysa om att
maximibeloppet för mödrahjälp är 400
kronor. Under år 1949 fingo ungefär
47 700 mödrar i vårt land mödrahjälp.
Det genomsnittliga beloppet per moder
var 238 kronor. Det är således ett mycket
stort steg härifrån och till det fulla
utnyttjandet av maximibeloppet, 400
kronor.

Jag bestrider inte att praxis är olika
i olika län — det blir alltid följden vid
decentraliserad förvaltning. Men om i
något län 70 procent av alla mödrar
ha fått hjälp — det är väl antagligen i
Norrbotten, där siffran tidigare varit
över 80 — beror detta helt enkelt på att
Norrbotten är landets fattigaste och
samtidigt barnrikaste län.

Jag vill, herr talman, bara hänvisa
till dessa fakta. Jag tror att denna besparingsaktion
är alldeles värdelös. Den
bär ingen som helst praktisk betydelse.

Efter härmed slutad överläggning gjordes
enligt de därunder förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall till
vad utskottet i det under behandling varande
momentet hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den av herr Mannerskantz m.
fl. vid föreyarande punkt avgivna reservationen;
och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med
övervägande ja besvarad.

Punkterna lb—23.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 24.

Anslag till allmänna barnbidrag.

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att till Allmänna barnbidrag för budgetåret
1951/52 anvisa ett förslagsanslag av
480 000 000 kronor.

I två likalydande motioner, väckta den
ena inom första kammaren av herr Wahlund
m. fl. (1:70) och den andra inom
andra kammaren av herr Carlsson i Ba -

keröd in. fl. (II: 173), hade hemställts, att
riksdagen måtte besluta dels att kommunerna
av statsmedel skulle erhålla bidrag
till kostnaderna för den årliga utbetalningen
av de allmänna barnbidragen i
överensstämmelse med i motionerna närmare
angivna riktlinjer, dels ock att till
bestridande av dessa bidrag för budgetåret
1951/52 anvisa ett förslagsanslag av
1 300 000 kronor.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på åberopade grunder hemställt,

a) att riksdagen måtte till Allmänna
barnbidrag för budgetåret 1951/52 anvisa
ett förslagsanslag av 480 000 000
kronor;

b) att motionerna 1:70 och 11:173
icke måtte av riksdagen bifallas.

Reservation hade anförts av herrar
Heiding, Jansson, Rubbestad och Johansson
i Mysinge, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort hava den ändrade lydelse,
som i reservationen angivits, samt att utskottet
bort under b) hemställa, att riksdagen
måtte med bifall till motionerna
I: 70 och II: 173

1. besluta, att kommunerna av statsmedel
skulle erhålla bidrag till kostnaderna
för den årliga utbetalningen av de
allmänna barnbidragen i överensstämmelse
med i motionerna angivna riktlinjer; 2.

till Bidrag till kommunernas kostnader
för allmänna barnbidrag för budgetåret
1951/52 anvisa ett förslagsanslag
av 1 300 000 kronor.

Mom. a.

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. b.

Herr HEIDING: Herr talman! I årets
statsverksproposition, femte huvudtiteln,
har departementschefen i samband med
frågan om anslag till allmänna barnbidrag
för budgetåret 1951/52 upptagit
spörsmålen om sättet för utbetalning av
barnbidragen samt om ersättning till
kommunerna för deras kostnader för
barnbidragens utbetalning. Departementschefen
erinrar om att han vid beslutet
om de allmänna barnbidragen vid

Onsdagen den 14 mars 1951 fm.

Nr 10.

1947 års riksdag förordade en lokal utbetalning,
och att riksdagen anslöt sig
till denna ståndpunkt. Socialstyrelsen
liar numera redovisat resultatet av en av
styrelsen företagen undersökning rörande
kommunernas kostnader för utbetalningen
av dessa bidrag. Socialstyrelsen
bar också varit inne på tanken, att man
skulle kunna ordna utbetalningen centralt.
Av vissa skäl anses icke möjlighet
föreligga att nå en helt tillförlitlig jämförelse
mellan kostnadernas storlek vid
central och lokal utbetalning. Även om
ytterligare utredningar måhända skulle
giva belägg för att kostnaderna för en
central utbetalning skulle bli något lägre
än vid nuvarande system, föreligga enligt
departementschefens mening icke
tillräckliga skäl för att f. n. övergå till
central utbetalning. Kommunerna ha gjort
icke obetydliga investeringar för handhavandet
av utbetalningen. En övergång
till central utbetalning skulle medföra
nya investeringar i maskiner samt en utbyggnad
av den centrala statliga administrationen,
varigenom statsverket skulle
åsamkas ökade kostnader. Då det hittillsvarande
systemet i huvudsak befunnits
fungera på ett tillfredsställande sätt,
förordar socialministern, att detta tills
vidare skall bestå.

Motionärerna ha framhållit, att om vi
ansluta oss till den uppfattningen, att
övergång till central utbetalning av de
allmänna barnbidragen i alla händelser
icke bör ske f. n., kunna vi däremot icke
finna de skäl övertygande, som anförts
mot att kommunerna snarast erhålla ersättning
för de med utbetalningen av
barnbidragen förenade kostnaderna.

.Tåg vill då erinra om att 1947 års riksdag
godkände följande uttalande av sammansatta
stats- och andra lagutskottet,
som hade frågan till behandling: »Enligt
utskottets mening äro de allmänna
barnbidragen att anse som en rent statlig
angelägenhet. Även om de allmänna
barnbidragen kunna medföra en minskning
av kommunernas fattigvårdsutgifter,
motiverar detta i och för sig icke, att
kommunerna utan ersättning skola ombesörja
en betydande del av de allmänna
barnbidragens administrativa hand -

Anslag till allmänna barnbidrag,
havande. Frågan bör enligt utskottets
mening ytterligare övervägas. Utskottet
föreslår, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhåller, att Kungl. Maj:t
ville till omprövning upptaga frågan om
ersättning till kommunerna för kostnader
i anledning av de allmänna barnbidragen
och för riksdagen framlägga förslag
härom.»

Då nu barnbidragen utbetalats under
tre år och bl. a. genom den av socialstyrelsen
företagna utredningen kännedom
vunnits om kommunernas kostnader,
synes det rimligt, att riksdagens
åren 1947 och 1948 tillkännagivna uppfattning
i ersättningsfrågan tillmötesgås.

Ingen bestrider önskvärdheten av en
viss återhållsamhet i fråga om statsutgifterna
i nuvarande läge. Men det vore
ingen reell besparing för skattebetalarna,
om en nedskärning av statsutgifterna automatiskt
medförde en motsvarande höjning
av landstingens och kommunernas
utdebiteringar. En dylik överflyttning
skulle medföra icke blott en synnerligen
hård beskattning av medborgare, som
råka bo i kommuner med svagt skatteunderlag'',
utan också ökade bekymmer
för de sämre lottade kommunernas ekonomi.
En politik efter sådana linjer skulle
stå i strid, icke blott med medborgarens
krav på en likvärdig standard för en viss
skatteutgift, varhelst han är bosatt, utan
också med tanke på en utjämning i fråga
om social och kulturell standard mellan
glesbebyggelsen och tätorterna. Det är
ett rättvisekrav och en absolut förutsättning
för en ökad likvärdighet mellan såväl
medborgarna som kommunerna, att
statsbidragen till kommunerna och landstingen
icke minskas utan tvärtom ökas.
Utifrån dessa principiella synpunkter
kunna vi inte finna några skattepolitiska
motiv, som böra stå hindrande i vägen
för att ersättning nu lämnas kommunerna
för utbetalning av barnbidragen i
överensstämmelse med av riksdagen tidigare
uttalade önskemål.

Jag anser således, att riksdagen bör
kunna gå med på att anvisa det belopp
som bär föreslås, 1,:: miljoner kronor, så
att kommunerna få den ersättning, varlill
de äro berättigade.

Nr 10.

Onsdagen den 14 mars 1951 fm.

Anslag till allmänna barnbidrag.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den med 2) betecknade reservationen,
avseende p. 24 i det föreliggande
utlåtandet.

Herr statsrådet MÖLLER: Herr talman!
Jag måste ta till orda redan nu, då jag
anser mig skyldig att vara närvarande
i andra kammaren, där just nu samma
ärende behandlas.

Jag vill endast påpeka, att hur man än
i princip ställer sig till frågan, om kommunerna
eller staten skola betala kostnaderna
för administrationen av de allmänna
barnbidragen, är jag något överraskad
över bondeförbundets så markerade
intresse för att staten skall överta
dessa kostnader. Det är väl ändå alldeles
uppenbart, att i åtminstone relativt små
landskommuner utgifterna för det här
ändamålet icke kunna uppgå till många
kronor, medan däremot de stora städerna
Stockholm, Göteborg, Malmö, Norrköping,
Hälsingborg etc. ha verkligt betydande
utgifter för detta ändamål. Jag
har visserligen inte ansett det lönt att
räkna ut, hur stor del av dessa 1,3 miljoner
kronor, som skulle falla på, låt
mig säga samtliga städer med över 30 000
invånare, men så mycket säger mig den
enklaste eftertanke, att det sannolikt
skulle bli lejonparten av det belopp, som
det här är fråga om, och jag har icke ansett
det vara så angeläget att just nu ingripa
för att förhjälpa de relativt stora
kommunerna till de några hundratals
kronor, som skulle bli deras andel,
därest bondeförbundets reservation godkändes.

Herr WAHLUND: Herr talman! Efter
den redogörelse, som herr Heiding nyss
lämnat för denna frågas läge just nu, har
jag inte så mycket att tillägga. Det är eu
sak, som jag i alla fall skulle vilja peka
på, och det är frågans tidigare behandling
i riksdagen.

Vid 1947 års riksdag var frågan uppe.
Det var då ett sammansatt stats- och
andra lagutskott, som hade hand om den.
Riksdagen uttalade då, att de allmänna

barnbidragen måste anses vara en rent
statlig angelägenhet. Riksdagen sade
också klart ifrån, att även om de allmänna
barnbidragen kunde i viss män
minska kommunernas fattigvårdskostnader,
kunde detta icke vara någon anledning
till att man skulle lasta över kostnaderna
för administrationen av de allmänna
barnbidragen på kommunerna.
1947 års riksdag begärde att Kungl. Maj:t
skulle ompröva denna fråga och framlägga
förslag för riksdagen i ärendet.
Frågan var uppe igen vid 1948 års riksdag,
och behandlades då av statsutskottet.
Statsutskottet sade visserligen då —
och det blev också riksdagens uttalande
— att man kanske borde vänta, tills man
vunnit någon erfarenhet. Meningen var
emellertid att kommunerna skulle få ersättning
för ifrågavarande kostnader.

Nu tycks i alla fall utskottet ha ändrat
mening, och man frågar varför utskottet
gjort det. Man läser i utlåtandet
och finner att det bara är ett eko av
den kungliga propositionen. Utskottet
säger att det icke är lämpligt att under
pågående utredning om statsbidrag till
kommunerna införa ett nytt bidrag av
bär avsedd storleksordning. När ett riksdagsutskott
vill att ingenting skall ske,
brukar det skylla på en kommitté — det
är ju en erfarenhet, som vi ofta gjort här
i riksdagen. Det är i detta fall, förmodar
jag, den allmänna statsbidragsutredningen
som utskottet åsyftar. Jag förvånar
mig något över att man vill använda
den allmänna statsbidragsutredningen
som hävstång, då det gäller att
lägga kostnaderna för ett klart statligt
ändamål på ofta ganska skattebelastade
kommuner.

Herr statsrådet sade nyss att denna
sak inte kan betyda så mycket för de
mindre kommunerna, men att den däremot
gör det för de större. Vi motionärer
ha tänkt på den saken och föreslagit
ett maximerat belopp för ifrågavarande
bidrag. Vi skulle emellertid gärna
kunna vara med om att resonera om
storleken av detta maximibelopp — kanske
skulle det kunna sänkas något.

Vad som här hänt är att det vid budgetbehandlingen
kom en paroll från fi -

Onsdagen den 14 mars 1951 fm.

Nr 10.

nansministern att man måste spara, och
inom de olika departementen tvingades
man sedan att sitta med rödkritan och
stryka ned olika anslag och anslagskrav,
och det är naturligtvis i och för sig en
högst vällovlig sysselsättning. När man
då kom till de allmänna barnbidragen,
sade man sig att bär har visserligen riksdagen
en annan mening, men riksdagen
kanske kan ändra sin mening på denna
punkt.

Jag anser att riksdagen inte har anledning
därtill. Härvidlag har ingenting
väsentligt hänt frånsett att det nu långt
mer än förr får tryckas på att vi måste
spara. Men jag vill kraftigt understryka,
herr talman, att den metod, som här användes,
icke innebär någon verklig besparing.
Kostnaderna för den lokala administrationen
för de allmänna barnbidragen
måste bäras på ett eller annat
sätt. Sedan är det bara fråga om vem
som skall bära dom, staten eller kommunerna.
För min del kan jag inte vara
med om en s. k. besparing i den riktningen,
att man lägger kostnaderna på
kommunerna, tv det innebär som sagt att
man belastar ofta hårt skattetyngda kommuner,
och det innebär, genom att kommunalskatten
inte är progressiv, att man
lägger kostnaderna på ekonomiskt mindre
bärkraftiga folkgrupper, vilka särskilt
i en dyrtid som denna ha det mycket
svårt.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Herr MANNERSKANTZ: Herr talman!
Jag vill börja med att konstatera, att
reservanterna och motionärerna icke ha
läst ordentligt vad de borde ha läst. De
kostnader som det här är fråga om uppgå
inte till l,a miljoner kronor, utan
av socialstyrelsens undersökningar framgår
att det rör sig om 1,0 miljoner kronor,
och jag kan inte förstå, varför reservanterna
här skola pruta 300 000 kronor,
när de ändå äro i farten.

Man måste, som statsrådet sade, förundra
sig över att denna fråga tagits
upp just av bondeförbundet. l)et har jag
också rätt svårt att förstå. Om representanter
för Stockholms stad och Göte -

Anslag till allmänna barnbidrag,
borgs stad velat rädda några hundratusental
kronor åt sina kommunalförvaltningar,
hade man lättare kunnat förstå
det. Jag vet nämligen, hur det är ute på
rena landsbygden. Där utbetalas i regel
inte någon extra ersättning för bestyret
med dessa bidrag. Det förekommer att
barnavårdsnämndens ordförande i vissa
fall, när det gäller större kommuner, får
några hundra kronor om året för att
lian sköter utbetalningen av dessa bidrag,
men i allmänhet utgår ingen ersättning
alls. I den kommun, som jag
tillhör, och i därmed i storleksordning
jämställa kommuner får han sköta detta
ändå. Barnantalet i kommunen är så
pass litet, alt arbetet inte tar honom så
många timmar utöver hans andra göromål.
Därtill kommer, att det i ett stort
antal kommuner har blivit en så stor
minskning i barnavårdsnämndernas arbete
efter barnbidragens tillkomst, att
frågan är, om därmed inte bara barnavårdsutgifterna
i allmänhet utan kanske
i någon mån också kostnaderna för den
sociala administrationen över huvud taget
i kommunerna ha nedgått.

Jag vill inte säga att det är oriktigt,
som det sammansatta stats- och andra
lagutskottet sade för några år sedan, när
denna fråga var uppe, att man bör överväga
saken och ompröva den, sedan man
vunnit erfarenhet. Men den erfarenhet,
som man hittills vunnit, är att det finns
mycket liten anledning för staten att i
de mindre landsbygdskommunerna betala
ut pengar för detta ändamål, medan
däremot skäl kan finnas att göra
det i de större kommunerna och särskilt
do större städerna.

Vad som här föreslås från Kungl.
Maj:ts och utskottets sida innebär emellertid
icke, såsom herr Wahlund gjorde
gällande, att staten skulle spara någonting
och att kommunerna i stället
skulle få bära denna börda, ty kommunerna
ha ju redan i tre år svarat för
dessa kostnader. Vad som här föreslås
innebär därför endast att man underlåter
att nu befria kommunerna från
dessa kostnader. Det är eu viss skillnad.

Utskottet har ansett, att då hela statsbidragssystemet
är föremål för en över -

Nr 10.

Onsdagen den 14 mars 1951 fm.

Anslag till driften av barnhem,
syn, är det felaktigt att nu införa ett
nytt statsbidrag. Det är detta som vi
lägga huvudvikten vid, när vi tycka att
det kan anstå så länge med denna reform,
ty det kan hända att det blir en
omrumstering över hela linjen i fråga
om statsbidrag både till landsting och
till primärkommuner. Jag tycker inte
att det är något oväsentligt skäl, herr
Wahlund, att man inte nu vill införa ett
statsbidrag strax innan hela statsbidragssystemet
kanske kommer att änras
och bidrag från staten måhända
icke alls komma att utgå under nuvarande
former. Det skulle också bli för
ryckigt, om man på det sättet fick ändra
fram och tillbaka, vilket jag tycker
att man även ur statens synpunkt borde
vara angelägen alt undvika.

Jag skulle vilja tillägga, att efter barnbidragens
tillkomst utgifterna i kommunerna
för barnavård och fattigvård ha
minskat på ett verkligt märkbart sätt.
Jag tycker därför inte att det är så upprörande,
om man i ett eller två år avvaktar
den pågående översynen av hela
statsbidragssystemet och den ändring
som vi veta ändå skall komma till stånd.

Herr talman! .Tåg ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr WAHLUND: Herr talman! I anledning
av herr Mannerskantz’ anförande
skall jag bara be att få lämna en saklig
upplysning, tv jag vill inte att den
beskyllningen skall kvarstå obemött att
vi motionärer räknat fel.

Jag vill säga, att vår nedprutning av
anslagskravet är motiverad med att vi
föreslagit en övre gräns för bidragsgivningen.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen jämlikt därunder
förekomna yrkanden gjorde propositioner,
först på bifall till vad utskottet i
det nu ifrågavarande momentet hemställt
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den av herr Heiding
m. fl. vid förevarande punkt avgivna reservationen
; och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan, sig

finna denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Wahlund begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 5 punkten 24
mom. b, röstar

Ja,

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Heiding m. fl.
vid punkten avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voleringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Wahlund begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 102;

Nej - 31.

Därjämte hade 6 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkterna 25—28.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 29.

Anslag till driften av barnhem.

Ivungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Bidrag till driften av barnhem
för budgetåret 1951/52 anvisa ett förslagsanslag''
av 2 300 000 kronor.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Hallagård m. fl. (I: 127) och den andra
inom andra kammaren av herr Hansson
i Skegrie m. fl. (II: 176), hade hemställts,
att riksdagen måtte godkänna sådan
ändring av grunderna för statsbidrag
till driften av barnhem, att vård -

Onsdagen den 14 mars 1951 fm.

Nr 10.

avgiften finge uttagas med tre kronor å
alla hem utom sådana mödrahem, som
meddelade viss utbildning, att tillämpas
fr. o. m. den 1 januari 1951.

Utskottet hade i den nu förevarande
punkten av angivna orsaker hemställt,

a) att riksdagen måtte till Bidrag till
driften av barnhem för budgetåret 1951/
52 anvisa ett förslagsanslag av 2 300 000
kronor;

b) att motionerna I: 127 och II: 170
icke måtte av riksdagen bifallas.

Enligt en vid punkten avgiven reservation
hade herrar Mannerskcmtz, Axel
Andersson, Skoglund i lloverstorp, Boman
i Kieryd, Svensson i Ljungskile,
Ståhl och Staxäng samt fröken Elmén
ansett, att utskottets yttrande bort hava
den ändrade lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort under b hemställa,
att riksdagen måtte med bifall
till motionerna 1:127 och 11:176 godkänna
sådan ändring av grunderna för
statsbidrag till driften av barnhem, att
vårdavgift finge, räknat fr. o. m. den 1
januari 1951, uttagas med tre kronor för
dag och barn å alla hem utom sådana,
som meddelade särskild utbildning i
barnavård och husligt arbete och som
stode under tillsyn av överstyrelsen för
yrkesutbildning.

Mom. a.

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. b.

Herr MANNERSKANTZ: Herr talman!
T samband med denna punkt är behandlad
en motion av herr Hallagård m. fl. i
första kammaren och herr Hansson i
Skegrie m. fl. i andra kammaren, vari
hemställts, att riksdagen måtte godkänna
sådan iindring av grunderna till
statsbidrag till driften av barnhem, att
vårdavgiften får uttagas med tre kronor
å alla hem utom sådana mödrahem, som
meddela viss utbildning, atL tillämpas
fr. o. m. den 1 januari 1951.

Denna motion har utskottsmajoriteten
avstyrkt, men jag anser att det ligger
någonting mycket rimligt i den. Det

Anslag till driften av barnhem.

förhåller sig niimligen så, alt det är
landstingen, som i regel äro huvudmän
för dessa barnhem. När statsbidraget infördes
för ett antal år sedan, delade
man upp kostnaderna mellan stat, landsting
och målsmän — i vissa fall blir
det primärkommunerna som 1''å svara
för den delen — med ungefär en tredjedel
på vardera. Det gick rätt bra, så
länge vårdkostnaderna icke voro så höga.
Trots att landstingen skött dessa
hem ganska ekonomiskt, ha emellertid
vårdkostnaderna numera stigit så högt,
att de, såsom angivits i reservationen,
äro uppe i tio, tolv kronor per dag, och
jag skulle tro att vi för åren framöver
måste räkna med en vårdkostnad av
fjorton—femton kronor per dag, hur
man än söker hushålla. Det är landstingen
som praktiskt taget ensamma fått
bära tungan av kostnadsökningen. Vi
anse då att det inte är orimligt att avgifterna
å barnhemmen höjas till åtminstone
tre kronor. Avgiften blir i alla
fall lägre än en tredjedel av den verkliga
kostnaden. .lag tycker inte att en sådan
höjning skulle vara betungande vare
sig för de målsmän, som eventuellt
betala vårdavgiften, eller för de primärkommuner,
som svara för den. Det
rör sig här om ett mycket litet antal
barn. De flesta barn äro utackorderade
i hem, och många kommuner kanske inte
ha något enda barn på dessa barnhem,
andra ha ett eller två eller i varje
fall ett fåtal. Det kan därför inte betyda
så mycket för kommunerna, om avgiften
höjes, men för landstingen, som ha
tre å fyra barnhem, betyder det faktiskt
inte så litet.

Härtill kommer, att när höjningen av
de kommunala ortsavdragen träder i
kraft, berövas både landstingen och
kommunerna en stor del av sitt skatteunderlag.
Primärkommunerna få ju eu
viss och ej så liten ersättning från staten
för detta inkomstbortfall, men landstingen
få ingenting.

.lag tycker inte att det är orimligt att
man på detta relativt begränsade område
minskar verkningarna av kostnadsstegringana
i åtminstone den ringa mån,
som eu höjning av vårdavgiften till tre

Nr 10.

Onsdagen den 14 mars 1951 fm.

Anslag till driften av barnhem,
kronor innebär. Jag ber därför att få
yrka bifall till reservationen, vilket innebär
bifall till den i ämnet väckta
motionen.

Herr KARLSSON, GUSTAF: Herr talman!
Herr Mannerskantz har på ett sakligt
sätt redogjort för frågans innebörd,
och jag kan därför inskränka mig till
att nämna skälen till att utskottet icke
ansett sig kunna biträda motionernas
förslag, som är lika med reservationens.

Det är tre olika kategorier av barn
som komma till dessa hem: ensamstående
mödrars barn, som kommunerna ofta
få svara för, barn som av andra skäl
tagas om hand av barnavårdsnämnderna
— även dem få alltså kommunerna svara
för — och slutligen ett mindre antal
barn till föräldrar, som själva inte vilja
eller kunna ha sina barn hos sig. Jag
vill ingalunda göra gällande att det nu
råder full rättvisa i kostnadsfördelningen,
men vi ha inom utskottet ansett att
det kanske ändå är klokast att i nuläget
behålla den hittillsvarande fördelningen
av kostnaderna mellan landstingen, kommunerna
och i vissa fall också enskilda
betalande, till dess man får se vart dagens
prisrörelser leda. Vi tycka alt man
i nuvarande läge inte gärna kan lasta
på kommunerna och de enskilda nya
bördor för att lätta landstingens.

Herr Mannerskantz sade just, att en
vårdavgift av tre kronor ändå inte täcker
kostnadsökningarna, och det har han
säkert rätt i. Då är det bättre att avvakta
det läge, som kan uppstå, för att
på något sätt söka få en rättvisare fördelning,
hur det nu skall ske. Jag håller
nämligen inte för uteslutet att man kanske
i eu tämligen nära framtid får lov
att göra en reglering av dessa avgifter.

Vi ha sålunda i utskottet funnit övervägande
skäl tala för bifall till Kungl.
Maj:ts förslag på denna punkt, och jag
yrkar, herr talman, bifall till utskottets
hemställan.

Herr MANNERSKANTZ: Herr talman!
Den ärade företrädaren för utskottsma -

joriteten framförde bär som huvudskäl,
att man vill avvakta vart prisutvecklingen
kommer att leda, för att sedan på
något sätt söka få till stånd en rättvisare
fördelning. Jag tror för min del inte
att det är farligt att utgå från att kostnaderna
inte komma att börja sjunka
igen.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen i enlighet
med de yrkanden, som därunder framkommit,
propositioner, först på bifall
till vad utskottet i det nu föredragna momentet
hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i
den av herr Mannerskantz m. fl. vid
förevarande punkt avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen, efter
att hava upprepat propositionen på
bifall till utskottets hemställan, sig finna
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Mannerskantz begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 5 punkten
29 mom. b., röstar

Ja,

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Mannerskantz
in. fl. vid punkten avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en böljan
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-proposilionen.

Då emellertid herr Mannerskantz begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 83;

Nej — 19.

Onsdagen den 14 mars 1951 fm.

Nr 10.

Anslag till statens skolor tillhörande barna- och ungdomsvården.

Därjämte liade 7 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkterna 30—32.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 33.

Anslag till statens skolor tillhörande
barna- och ungdomsvården.

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att dels bemyndiga Kungl. Maj:t att
i personalförteckningen för statens skolor
tillhörande barna- och ungdomsvården
vidtaga de ändringar, som angivits
av departementschefen, dels fastställa av
departementschefen förordad avlöningsstat
för statens skolor tillhörande barnaoch
ungdomsvården, att tillämpas tills
vidare fr. o. m. budgetåret 1951/52, dels
ock till Statens skolor tillhörande barna-
och ungdomsvården: Avlöningar för
budgetåret 1951/52 anvisa ett förslagsanslag
av 2 992 000 kronor.

Kungl. Maj:ts förslag innebar bland
annat, att ungdomsvårdsskolornas yrkeslärare
skulle uppflyttas från 19 till
20 lönegraden.

1 en inom andra kammaren av fröken
Ager m. fl. väckt motion (II: 236)
liade hemställts, att riksdagen måtte besluta
att uppflytta jämväl de tio lärarinnorna
i hushållsgöromål och de tio
lärarinnorna i kvinnlig slöjd vid ungdomsvårdsskolorna
från 19 till 20 lönegraden.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte med bifall till Kungl.
Maj :ts förslag och med avslag å motionen
II: 236

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att i personalförteckningen
för statens skolor
tillhörande barna- och ungdomsvården
vidtaga de ändringar, som av departementschefen
i statsrådsprotokollet över
socialärenden för den 3 januari 1951
angivits;

b) fastställa under punkten införd
avlöningsstat för statens skolor tillhöran -

de barna- och ungdomsvården, att tilllämpas
tills vidare fr. o. m. budgetåret
1951/52;

c) till Statens skolor tillhörande barna-
och ungdomsvården: Avlöningar för
budgetåret 1951/52 anvisa ett förslagsanslag
av 2 992 000 kronor.

Reservation hade anmälts av herr
Ohlon, fröken Andersson, herrar Svensson
i Ljungskile, Ståhl samt fröken Elmén,
vilka ansett att utskottets yttrande
bort i viss angiven del hava den lydelse,
som i reservationen angivits, samt att
utskottet bort under a hemställa, att
riksdagen måtte i anledning av Kungl.
Maj :ts förslag och med bifall till motionen
II: 236 bemyndiga Kungl. Maj:t
att i personalförteckningen för statens
skolor tillhörande barna- och ungdomsvården
vidtaga de ändringar, som i reservationen
angivits.

Mom. a.

Herr OHLON: Herr talman! Under
åttonde huvudtiteln föreligger ett förslag,
som ännu inte behandlats av rikdagen,
rörande avlöningsförhållandena vid de
centrala verkstadsskolorna. Där förelås
att yrkeslärarna skola placeras i 20 lönegraden,
och med yrkeslärarna jämställas
då lärarinnorna i hushållsgöromål och
kvinnlig slöjd. Med anledning av denna
proposition och såsom en konsekvens av
den föreslår nu Kungl. Maj:t att de s. k.
yrkeslärarna vid statens skolor för barna-
och ungdomsvården även skola placeras
i 20 lönegraden. Yrkeslärarna uppflyttades
först år 1947 i 19 lönegraden.
Lärarinnorna i hushållsgöromål och
kvinnlig slöjd, som redan före 1947 hade
eu löneplacering motsvarande 19 lönegraden,
få alltjämt stå kvar i denna löneställning.

Då detta synes mig vara ett avsteg
från principen om lika lön för lika arbete
och då därtill kommer, att utbildningskostnaden
för de här ifrågavarande
lärarinnorna är betydligt större än för
yrkeslärarna, hemställer jag, herr talman,
om bifall till den under denna
punkt avlämnade reservationen.

Nr 10.

Onsdagen den 14 mars 1951 fm.

Anslag till erkända arbetslöshetskassor.

Herr MANNERSKANTZ: Herr talman!
Det förhåller sig så, att särskilt de avdelningar
i statsutskottet, som på sina föredragningslistor
ofta ha lönestater —
och dit hör tredje avdelningen, som
behandlat detta ärende — äro mycket
försiktiga när det gäller att föreslå ändringar
på yrkande i enskilda motioner.
Man måste i allmänhet följa en viss tabulatur
vid placeringen i de olika lönegraderna,
ty jämförelser göras omedelbart,
och det behövs inte stor del av ett
lillfinger för att hela handen skall rivas
med, om det finns någon möjlighet. Detta
har gjort att statutskottet sedan gammalt
vill ha alla både formella och reella
omständigheter fullt klarlagda, innan
beslut fattas, så att man kan vara
säker om att det inte blir oförutsedda
konsekvenser av större eller mindre
räckvidd.

I det aktuella fallet föreligger en sådan
förberedande behandling när det gäller
yrkeslärarna. De lönesakkunniga, som finnas
inom kanslihuset, ha konstaterat att
dessa manliga lärare vid ungdomsvårdsskolorna
måste jämställas med yrkesskollärarna.
Jag vill inte säga, att lärarinnorna
i hushållsgöromål och kvinnlig
slöjd inte kunna befinnas vara jämställda
med yrkeslärarna, men den saken
är inte formellt klarlagd, och vi ha som
sagt den principiella inställningen i utskottet
att under sådana förhållanden inte
tillstyrka en enskild motion, även om
yrkandet kan förefalla plausibelt. Om inte
statsutskottet många gånger förhärdade
sitt hjärta, skulle följden lätt bli stor
oreda på löneområdet.

Det är, herr talman, mera dessa förhållanden
än ett sakligt bedömande av
de olika lärarnas kompetens och utbildningskostnader
som dikterat statsutskottets
ställningstagande. Säkerligen är det
tryggast att hålla fast vid den sedvänja,
som statsutskottet har, att inte besluta,
förrän de formella förarbetena äro fullt
klara.

Jag ber att på grund av det anförda få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen

enligt föreliggande yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i det under behandling varande momentet
hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den av herr Ohlon m. fl. vid förevarande
punkt angivna reservationen;
och förklarade herr talmannen, sedan
han upprepat propositionen å bifall till
utskottets hemställan, sig anse denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Ohlon begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 5 punkten
33 mom. a, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Ohlon m. fl.
vid punkten avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Mom. b och c.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punktenia 34—40.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 41.

Anslag till erkända arbetslöshetskassor.

Rungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Bidrag till erkända arbetslöshetskassor
för budgetåret 1951/52 anvisa ett
förslagsanslag av 17 000 000 kronor.

I samband med Kung], Maj:ts föreliggande
förslag hade utskottet till behandling
förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr

Onsdagen den 14 mars 1951 fm.

Nr 10.

Hedenby (1:72) och den andra inom
andra kammaren av herrar Lindberg och
Holm (II: 60), i vilka hemställts, att vid
sidan om frågan rörande statsbidrag till
de erkända arbetslöshetskassorna ett automatiskt
verkande system för avgifternas
och försäkringsförmånernas successiva
anpassning efter arbetslönernas utveckling
till upprätthållande av förmånernas
effektivitet måtte göras till föremål
för expertutredning;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
W istrand och fröken Andersson (I: 39)
samt den andra inom andra kammaren
av herrar Hagård och Hagberg i Malmö
(11:59), i vilka hemställts om översyn
av arbetslöshetsförsäkringen i dess helhet,
varvid dock översynen av statsbidragsbestämmelserna
borde utföras så
skyndsamt, att förslag till nya bestämmelser
kunde föreläggas innevarande års
riksdag, samt att riksdagen måtte till
Bidrag till erkända arbetslöshetskassor
för budgetåret 1951/52 anvisa ett förslagsanslag
av 13 000 000 kronor;

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Werner m. fl. (1:249) och den
andra inom andra kammaren av herr
Onsjö m. fl. (11:342), i vilka hemställts,
att riksdagen måtte till Bidrag till erkända
arbetslöshetskassor för budgetåret
1951/52 anvisa ett förslagsanslag av
12 000 000 kronor.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte

a) med bifall till Kung!. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna 1:39
och 11:59, i vad de avsåge medelsanvisningen,
samt motionerna 1:249 och II:
342 till Bidrag till erkända arbetslöshetskassor
för budgetåret 1951/52 anvisa ett
förslagsanslag av 17 000 000 kronor;

b) i anledning av motionerna I: 72
och 11:60 i skrivelse till Kungl. Maj:t
giva till känna vad utskottet anfört.

c) i anledning av motionerna 1:39
och 11:59, i vad de icke behandlats
under a, i skrivelse till Kungl. Maj:t
giva till känna vad utskottet anfört.

Anslag till erkända arbetslöshetskassor.

Enligt en vid punkten avgiven reservation
hade herrar Mannerskantz, Ohlon
och Heiding, fröken Andersson, herrar
Axel Andersson, Skoglund i Doverstorp,
Boman i Kieryd, Rubbestad och Staxäng,
fröken Elmén samt herr Johansson i
Mysinge ansett, att utskottets yttrande
bort hava den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte

a) i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
och motionerna 1:249 och 11:342
samt med bifall till motionerna I: 39
och 11:59, i vad de avsåge medelsanvisningen,
till Bidrag till erkända arbetslöshetskassor
för budgetåret 1951/52 anvisa
ett förslagsanslag av 13 000 000 kronor; b)

i anledning av motionerna 1:72
och 11:60 i skrivelse till Kungl. Maj:t
giva till känna vad reservanterna anfört
;

c) i anledning av motionerna I: 39 och
II: 59, i vad de icke behandlats under a,
i skrivelse till Kungl. Maj:t giva till känna
vad reservanterna anfört.

Herr MANNERSKANTZ: Herr talman!
Denna punkt gäller statens bidrag till
de erkända arbetslöshetskassorna. Kungl.
Maj:t har begärt ett anslag av 17 miljoner
kronor, medan i en motion beloppet
föreslagits sänkt till 13 miljoner kronor
eller samma belopp som i år och i en annan
motion till 12 miljoner. Reservanterna
inom utskottet ha stannat för ett
bidrag av 13 miljoner kronor, alltså 4
miljoner kronor mindre än vad utskottet
föreslår.

Det gäller här ett förslagsanslag, och
herr statsrådet och chefen för socialdepartementet
har ju tidigare i dag yttrat,
att det billigaste som finns är att pruta
på förslagsanslag. Jag skulle vilja svara:
.Ta, det säger han, som inte bekymrar sig
så mycket om hur anslagen användas,
utan snarare vill att de skola utnyttjas
på ett ganska generöst sätt.

Statsrådet framhöll också, att det inte
går alt få honom med på några minskningar
av sådana anslag som det han då
yttrade sig om. Jag skulle vilja säga till

Nr 10.

Onsdagen den 14 mars 1951 fm.

Anslag till erkända arbetslöshetskassor,
herr statsrådet — han är tyvärr inte bär
i kammaren nu —• att han faktiskt inte
kan inverka på den saken. Ty ju mer
femte huvudtiteln växer, herr talman,
desto mer sjunker den svenska kronans
värde. Vi ha kommit till det stadiet, att
han inte kan göra någonting åt den saken.
För varje gång man kompenserar
för en sänkning av penningvärdet, sjunker
kronan ännu mera. Vi ha här faktiskt
kommit in i en circulus vitiosus.
Därför menar jag att statsrådet Möller
inte kan inverka på detta. Penningvärdet
är utlämnat till fördärv, om man
försöker gä över en viss gräns, och vi
äro nu snubblande nära den gränsen, om
vi inte redan ha överskridit den. Vad
jag nu sagt gäller också ett förslagsanslag
av den natur som förekommer under
denna punkt.

Detta är eu fråga om sättet alt använda
pengarna, sedan man väl fält dem anslagna
på budgeten. Nu är ju sysselsättningen
inte bara full, utan överfull, men
trots detta stiga anslagen till de erkända
arbetslöshetskassorna. Är det då märkvärdigt,
herr talman, att människor reagera
mot detta, även om de göra det i
största allmänhet? Hur skall läget bli,
om tillgången på arbetstillfällen skulle
tunnas ut det allra minsta?

Det är kanske inte så lätt att reda ut
orsakerna till att arbetslöshetskostnaderna
stiga, men jag har i varje fall försökt
mig på den saken sedan flera år.
Vid behandlingen av denna fråga inom
avdelningen ha vi också ungefär vartannat
år haft föredragningar rörande dessa
problem. Fn bland de betydelefullaste
faktorerna under de senare åren tycks
vara att byggnadsarbetarfackförbunden
bildat arbetslöshetskassor som fått rätt
till statsbidrag. Deras medlemmar utgöra
inte mera än 15 procent av hela antalet
kassemedlemmar i landet, men man beräknar
att de under förra året tagit ungefär
05 procent, alltså huvudparten, av
daghjälp och andra utbetalade bidrag.

Där ha vi nog en rätt stor felkiilla, tv
det är inte a priori uteslutet att byggnadsfackförbundens
arbetslöshetskassor
borde tillämpa en något längre karenstid
än nu. Lönesättningen inom byggnads -

branschen tar ju ofta hänsyn till att arbetet
i viss mån har säsongkaraktär. Under
senare år ha byggnadsarbetena tenderat
att pågå året runt, men naturligtvis
kunna uppehåll i arbetet framkallas av
exempelvis olämplig väderlek. Jag tror
att man mer än hittills måste uppmärksamma,
i vad mån korta arbetsuppehåll
skola föranleda arbetslöshetsunderstöd.

Fn annan omständighet är att människor
mer och mer lära sig att »so oder
so» — som det förr hette i vårt södra
grannland — utnyttja den möjlighet till
statsbidrag som bär öppnats. Både arbetsgivare
och arbetare ha nog på sina
håll lärt upp sig att rent ut sagt försöka
missbruka hjälpmöjligheterna. Det finns
berättelser från skilda delar av landet
och från olika arbetsområden som visa
att man otillbörligen skapar möjligheter
att få understöd från arbetslöshetskassorna;
ofta kan det till och med ske i
samförstånd mellan arbetsgivare och arbetare.
Jag skall inte exemplifiera detta,
men vissa pikanta detaljer av det slaget
ha kommit till utskottets kännedom, och
flera sådana har man hört omtalas på
andra vägar.

Jag tror att hela detta område måste
följas bättre i första hand av den departementschef,
under vilkens färla det
hela lyder. Det råder inte heller något
tvivel om att socialstyrelsen såsom tillsynsmyndighet
är ansvarig för att inte
tendenserna utvecklas att med fiffel och
fuffel försöka komma åt bidrag från kassorna.
Jag kan inte tänka mig annat än
att en förbättrad kontroll och ett mera
intresserat arbete för att komina allt
slags missbruk på spåren skall kunna
leda till cn sänkning av utbetalningarna.

Departementschefen säger att han tidigare
haft ögonen riktade på dessa förhållanden
och att åtgärder vidtagits för
att lägga tillståndsgivningen inom byggnadsbranschen
så, att det inte skall behöva
bli några uppehåll under vinterhalvaret.
Jag hade under gårdagen tillfälle
att bär i kammaren diskutera vissa
administrativa företeelser, som faktiskt
göra att redan tillståndsgivn ingens utformning
hindrar folk från att arbeta.

Onsdagen den 14 mars 1951 fm.

Nr 10.

Men det är ju möjligt att en förbättring
kommer att inträda. Jag har under senaste
tiden hört uppges, att byggnadsfacken
under innevarande vinter haft en
sysselsättningsgrad som man tidigare
aldrig sett motstycke till. Man har alltså
nått verkliga resultat genom en bättre
anpassad tillståndsgivning.

Vi reservanter mena liksom motionärerna,
att både tillsynsmyndigheten och
Kungl. Maj :t i socialdepartementet böra
skärpa sin uppmärksamhet och vidtaga
alla de åtgärder för kontroll och översyn
som äro möjliga. Redan på den vägen
kan man enligt vår mening nedbringa
kostnaderna.

Men vidare måste otvivelaktigt vissa i
författning angivna bestämmelser ändras.
Och om tillsynsmyndigheten finge order
att göra en översyn och föreslå ändringar
som snabbt kunde genomföras, tror
jag för min del att det kunde ha blivit
möjligt för årets riksdag att taga ställning
till förslag i den riktningen. Man
skulle sålunda ganska snabbt kunna vinna
besparingar genom ändring av bestämmelserna.

Kungl. Maj:t har också framhållit att
en allmän översyn på detta område skall
ske, eftersom man länge varit på det klara
med att inte allt är väl beställt. Reservanterna
och utskottsmajoriteten äro
ense om att detta initiativ är gott. Man
får ju se, om inte ytterligare resultat
kunna vinnas på den vägen.

Med tanke på de minskade möjligheterna
att missbruka understöd, med tanke
på den ökade sysselsättningen inom
byggnadsbranschen under innevarande
vinter och med tanke på de ändringar,
som kunna komma att göras i administrativ
väg, anse vi att det bör vara möjligt
att räkna med ett lägre anslag. Jag
kan inom parentes nämna, att arbetslöhetskassornas
fondbildning fortsätter i
mycket snabb takt. Fonderna ökas med
belopp, ungefär motsvarande statsbidraget,
och kassornas fonder torde för närvarande
uppgå till ungefär 150 miljoner
kronor. Jag vill inte säga annat än att det
kan vara lämpligt att fondera medel under
tider av ringa arbetslöshet, så att
kassorna kunna la en törn, innan bered .

‘1 Första kammarens protokoll 19!il. Nr 10.

Anslag till erkända arbetslöshetskassor.

skapsåtgärder och andra mått och steg
hunnit vidtagas, om en mera omfattande
arbetslöshet skulle inträffa, men fonderna
börja ju nu bli så stora, att man tycker
att en något mindre snabb takt även
där kunde vara tillräcklig. Också detta
ger en möjlighet att sänka kraven just
nu, när statskassan är i ett så beträngt
läge.

Med hänsyn till de nu anförda synpunkterna
ber jag, herr talman, att få
yrka bifall till den under punkten angivna
reservationen.

Herr KARLSSON, GUSTAF: Herr talman!
Detta är den enda punkt, där en
reservation vid utskottsbehandlingen av
femte huvudtiteln åstadkommit vad som
brukar kallas borgerlig samling, och det
är givet att de företeelser inom arbetslöshetsförsäkringen,
som under senare
tid kunnat konstateras, ha väckt viss
uppmärksamhet. Detta gäller för övrigt
inte bara de borgerliga kretsarna, utan
man diskuterar också inom arbetarkretsar
allvarligt vilka åtgärder som kunna
vidtagas för att under nu rådande fulla
sysselsättning minska utgifterna för arbetslöshetsförsäkringen.

Utskottet har kunnat konstatera att åtgärder
i denna riktning inte bara diskuterats
utan också vidtagits. Enligt vår
mening kan man därför inte åberopa
fullgoda skäl för yrkandet om lägre anslag.
Också här gäller ju regeln om förslagsanslag
— utgifterna måste i alla
händelser bestridas.

De väsentliga skälen till att utskottsmajoriteten
förordar Kungl. Maj ds förslag
äro i korthet följande. Först och
främst betingas utgifterna av gällande
lagar och förordningar, och de måste
givetvis följas, så länge inte ändringar
genomförts. Vill man åstadkomma väsentliga
förändringar av försäkringsverksamheten,
skall man börja med att
reformera de lagar och förordningar enligt
vilka anslagen utbetalas. Vi finna att
det bara är en gest, om man vill minska
anslaget utan att ändra givna föreskrifter.
Vidare utbetalas statens bidrag till
kassorna i efterskott — det anslag, som

Nr 10.

Onsdagen den 14 mars 1951 fm.

Anslag till erkända arbetslöshetskassor,
riksdagen nu har att bevilja, kommer
alltså att gälla kassornas utlägg under
tiden 1950—1951. Slutligen har departementschefen,
som kammarens ledamöter
finna av handlingarna, framhållit att
Kungl. Maj:t skall tillsätta en utredning
för översyn av försäkringsverksamheten.

Dessa tre motiv ha gjort att utskottet
inte anser några särskilda uttalanden
eller beslut vara påkallade utan i stället
följer Kungl. Maj:t och understryker behovet
av en utredning och av besparingar.
Redan nu ha för övrigt besparingar
kommit till stånd på grund av åtgärder
från Kungl. Maj:ts sida. Vintern 1949/50
hade kassorna i byggnadsbranschen utgifter
på i runt tal 4 miljoner kronor.
Under motsvarande tid innevarande vinter
har summan gått ned till 1,3 miljoner
kronor. En utgiftsminskning med
2,7 miljoner kronor har alltså skett tack
vare resonemang och åtgärder av myndigheterna,
i främsta hand socialdepartementet.

Det gäller emellertid här ganska komplicerade
frågor. Jag har i andra sammanhang
kommit i kontakt med en del
spörsmål och skall be att nu få nämna
två exempel. Det ena gäller byggnadsverksamheten.
Ofta ges ju byggnadstillstånd
på hösten för att hålla sysselsättningen
uppe. Tillstånden innehålla att
man får arbeta med så och så många
man. Nu har det befunnits att byggmästarna
under den hårdaste vintern minska
detta antal ganska väsentligt, under
det att de kanske hålla antalet i överkant
under sommartiden. De arbetare,
som inte få arbete under vintern, vända
sig naturligtvis i första hand till kassorna.
Under alla förhållanden måste
någon tid förflyta, innan dessa människor
kunna komma ut i andra arbeten,
om de över huvud taget kunna göra det.
En anpassning i det fallet sker inte så
lätt som man kanske tror. Nu har man
emellertid ordnat en noggrannare kontroll
av att byggmästarna verkligen sysselsätta
det antal arbetare de fått tillstånd
att utnyttja under vintertiden.
Därmed besparas kassorna en del utgifter.
Jag kan från min egen hembygd
anföra ett annat och ganska intressant

exempel. Vid ett tegelbruk några mil
från Uddevalla, ett typiskt tegelbruk
från den gamla tiden, där man arbetade
endast under sommartiden, blevo arbetarna
i regel arbetslösa i oktober—november
och återupptogo arbetet först
i mars månad. De voro arbetslöshetsförsäkrade
genom sitt fackförbund och uppburo
under den lediga tiden arbetslöshetsunderstöd,
för övrigt med ett mycket
större belopp än de själva betalat
in under motsvarande tid. Detta förhållande
har numera observerats, och man
har vidtagit åtgärder för att bruket skall
få behålla sina arbetare hela året. Det
var ett kommunens intresse och ett intresse
över huvud taget att arbetarna
inte skulle drivas från sin egen bygd
utan stanna där. Man intresserade därför
bruket att bygga ut detsamma för
drift även under åtminstone någon del
av vintern.

Man har således på olika håll inriktat
sig'' på att åstadkomma besparingar av
ganska betydande mått, och vi tro att
den översyn, som nu skall verkställas
— utredningen torde för övrigt tämligen
snart bli tillsatt — skall leda till ganska
stora besparingar. Men det är också —
och det vill jag gärna uttala vid detta
tillfälle — ett allmänt intresse att arbetslöshetsförsäkringen
blir sådan, att
arbetarna själva bli intresserade av den,
och att man inte vid denna översyn
åstadkommer sådana beskärningar att
arbetarna inte äro intresserade av att
erlägga egna avgifter, utan bara säga
sig, att om den olyckan skulle inträffa,
att det blir arbetslöshet, så uppbära de
sitt understöd, som staten helt och hållet
får bekosta. Det kan, herr talman, inte
vara ett allmänt intresse, och jag skulle
tro att man vid översynen måste ta hänsyn
till detta spörsmål. Jag har endast
i förbigående velat nämna, att dessa
problem förefinnas.

Jag vill inskränka mig till det sagda
och ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr WERNER: Herr talman! För den,
som något känner till dagens arbets -

Onsdagen den 14 mars 1951 fm.

Nr 10.

marknadsläge, förefaller det inte litet
obegripligt att det allmännas kostnader
för bekämpande av arbetslösheten ha
kommit att förete stegringar. Vi leva ju
i ett tidevarv, då det särskilt på jordbrukets
och skogens arbetsområden råder
en uppenbar brist på arbetskraft.
Vi veta oss ingen möjlighet att uppbringa
den arbetskraft, som är oundgängligen
nödvändig för att uppehålla
produktionen. Särskilt gäller detta
skogsbruket. Man kan nog utan överdrift
påstå, att de nu gällande reglerna
för arbetslöshetsunderstödets utlämnande
lett till att sådant understöd utdelats
alltför frikostigt. De arbetslösa, som ha
anmält sig såsom sådana, ha inte underkastats
den kontroll, som vore befogad
och nödvändig. Detta har medfört
en fastlåsning av arbetskraften, så att
det på ett arbetsfält råder brist på arbetskraft,
medan på ett annat arbetsfält,
som för tillfället kanske inte kan ge
sysselsättning, arbetsdugliga människor
uppbära arbetslöshetsunderstöd i stället
för att flytta över till ett annat område,
där man saknar tillgång på arbetskraft.
Det är något fel i detta system, som bör
rättas till. Det förekommer också uppenbara
missbruk. Det kan exempelvis inte
vara riktigt att en byggnadsarbetare,
som har en liten skogslott, arbetar på
denna och samtidigt uppbär arbetslöshetsunderstöd.
Det kan inte ligga i arbetarnas
intresse att deras egna kontingenter
till kassorna missbrukas på detta
sätt och att det allmänna lämnar bidrag
till en arbetslöshetsförsäkring med sådana
verkningar.

Dessa omständigheter ha lett till att
motioner väckts om antingen en minskning
av det nuvarande statsanslaget till
arbetslöshetskassorna eller ett bibehållande
av anslaget vid 13 miljoner kronor.
Jag kan inte finna annat än att starka
skäl tala för den reservation, som
fogats vid utskottets utlåtande på denna
punkt och som jag hoppas skall tilldraga
sig åtminstone någon uppmärksamhet
från socialdepartementets och
statsmakternas sida. Det innebär något
för rättskänslan stötande att man under
de förhållanden, som nu råda, använder

Anslag till erkända arbetslöshetskassor.

skattemedel på det sätt som här många
gånger skett. Avsikten är inte att strypa
anslaget, så att inte någon hjälp skall
kunna utgå vid en oförvållad verklig
arbetslöshet, utan endast att förekomma
det missbruk, som det nuvarande systemet
ger möjligheter till.

Jag ber, herr talman, att få yrka bitall
till den vid punkten fogade reservationen.

Herr ANDRE VICE TALMANNEN:
Herr talman! Jag begärde ordet med anledning
av ett uttalande av herr Mannerskantz.
Han tycktes vilja göra gällande
att på detta område skulle kunna
förekomma någonting som hade släktskap
med fiffel och fusk. Jag tror att
det är alldeles felaktigt. Kontrollen över
arbetslöshetskassorna vilar på arbetsförmedlingsorganen,
och jag skulle tro att
den fackliga rörelsen, som ju på visst
sätt har stått fadder åt arbetslöshetsförsäkringen,
har ett mycket starkt intresse
av att se till, att statsbidraget och
medlemmarnas egna avgifter ej användas
på ett sätt som icke skulle stå i
överensstämmelse med vad som kan
vara rätt och riktigt. Understödsbeloppets
storlek inbjuder för övrigt inte till
fusk av någon större omfattning. Det
kan inte vara många av dem, som kunna
erhålla arbete, som hellre skulle vilja
gå arbetslösa mot ett understöd av 6 å
7 kronor om dagen. Något sådant fall
kan väl alltid finnas, men jag tror inte
man behöver misstänka, att det skulle
förekomma i någon större utsträckning.
Det är inte här felet ligger i det nuvarande
systemet — om det nu finns något
fel — utan det är helt och hållet fråga
om i vilken takt man kan bereda
sysselsättning åt de arbetslösa och framför
allt de arbetslösa inom säsongyrkena.
Trots de ansträngningar, som gjorts
för att åstadkomma en säsongutjämning
inom byggnadsindustrien, förekommer
en viss säsongarbetslöshet, ocli då är
frågan, om det finns några möjligheter
att bereda de arbetslösa sysselsättning
under en arbetslöshetsperiod, som är relativt
kortvarig.

Nr 10.

Onsdagen den 14 mars 1951 fm.

Anslag till erkända arbetslöshetskassor.

Sedan det konstaterats att det statsbidrag,
som utbetalts under år 1949, till
ungefär halva sitt belopp utgått till
byggnadsfacken, bar en undersökning
gjorts om anledningen därtill, och det
kunde därvid konstateras, att det delvis
berodde på att byggnadstillståndsgivningen
i viss mån hade klickat, så att
byggnadsarbetarna fått gå och vänta på
arbeten, som skulle kunnat sättas i
gång. Men dessutom hade det förekommit
en hel del arbetsavbrott av mycket
kortvarig beskaffenhet, på tre till sex
veckor, då det hade varit svårigheter
att placera över arbetarna och då det
många gånger icke hade förelegat önskemål
om att placera över vederbörande
till ett annat område. Man får väl ändå
även inom riksdagen ha klart för sig att
en arbetslös kanske inte önskar flytta
över från ett arbetsområde till ett annat,
om han redan på förhand är på det klara
med att arbetslösheten kommer att
begränsas till en relativt kort tidsperiod,
utan föredrar att under de veckor det
kan vara fråga om lyfta det understöd,
som han kan vara berättigad till, för att
sedan ånyo få sysselsättning på det arbetsfält,
där han fått sin utbildning och
har de bästa förutsättningarna att göra
en fullgod arbetsinsats.

Jag tror, att de diskussioner, som på
socialministerns initiativ fördes med
representanter för arbetslöshetskassorna
och med representanter för byggnadsindustrien,
komma att ge till resultat
att man, i den mån det är möjligt, söker
undvika utbetalande av understöd
i onödan, genom arbetstillståndsgivning
och dylikt för att på så sätt minska
trycket på arbetslöshetskassorna.

Sedan skulle jag vilja ge en upplysning
med anledning av ett annat yttrande
av herr Mannerskantz, vilket också
kan ha föranlett missförstånd i kammaren.
Herr Mannerskantz talade om
arbetslöshetskassornas fondbildning,
och han utgick från att fonderna nu hade
nått en sådan höjd, att man skulle
kunna inskränka på avsättningarna till
dem. För att det inte skall råda något
missförstånd på denna punkt vill jag
upplysa om att icke någon del av stats -

bidraget fonderas. Det utgår dels i form
av ett förvaltningsbidrag med ett visst
belopp årligen och dels i form av ett
procentuellt bidrag i förhållande till
det utbetalade arbetslöshetsunderstödet
och arbetslöshetens omfattning. Det är
således endast medlemmarnas egna avgifter
som till viss del användas till fondbildning.
Om vi skulle råka ut för en
större arbetslöshet, tror jag för övrigt
dessa fonder inte äro någonting att
skryta över, tv eftersom det är över en
miljon försäkrade medlemmar, kan det
endast röra sig om ett ringa antal kronor
per medlem. Jag har emellertid velat
fästa uppmärksamheten på att det
inte är statsbidragsmedel som fonderas.

Jag yrkar, herr talman, bifall till utskottets
hemställan. Jag finner inte att
det föreligger skäl att bifalla reservationen,
eftersom vederbörande myndigheter
redan äro uppmärksamgjorda på de
eventuella bristfälligheter, som kunna
finnas, när det gäller arbetslöshetsunderstödets
utbetalande ur kassorna.

Herr MANNERSKANTZ: Herr talman!
Jag begärde ordet, när min ärade vän
på bohuslänsbänken i början av sitt anförande
i någon mån hemföll åt samma,
låt mig kalla det fatalism som socialministern
i så måtto, att han säger, att
eftersom det här är fråga om ett förslagsanslag,
så går det åt så mycket som
går åt, och det är bara att betala. Det
är en form av fatalism, som jag tycker
nästan är muhammedansk, och muhammedan
har i varje fall inte socialministern
rättighet att vara, ty han är
skyldig att tillhöra den rena evangeliska
läran. Det är inte heller rätt att här vara
fatalist, ty man kan nämligen påverka
det sätt, på vilket pengar förbrukas, och
medelsförbrukningen behöver inte vara
någonting som får gå av sin egen
tyngd.

Herr Gustaf Karlsson anförde sedan
vissa exempel, som jag tycker gav mig
rätt. Han sade att det gjorts vissa besparingar,
som han i ett fall taxerade
till 2,7 miljoner kronor. Ja, men då äro
vi ju ense om att det går att göra bespa -

Onsdagen den 14 mars 1951 fm.

Nr 10.

ringar bara genom ett annat sätt att sköta
pengarna. Det är detta jag menar liar
beaktats i alltför liten utsträckning, och
det bevisas väl av den omständigheten,
att allteftersom arbetslösheten blivit
mindre och mindre -— den kan ju numera
knappast upptäckas av vanliga
mäniskor — öka kostnaderna för arbetslöshetsförsäkringen,
så att de nu äro
uppe i 17 miljoner kronor.

Den omständigheten, att statsbidraget
till arbetslöshetskassorna utbetalas i efterskott,
menade min vän från Bohuslän
skulle utgöra bevis för att det inte
betydde någonting, hur man nu beslutade,
eftersom det redan var för sent.
Nej, det är inte för sent. För det första
är inte detta budgetår slut än. Det kan
göras åtskilligt ännu under de månader
som återstå. För det andra har den
gångna vintern i Stockholm varit gynnsammare
än tidigare vintrar, så att det
inom byggnadsfacken inte behövt uppstå
så stor arbetslöshet som under föregående
vintrar.

Vad sedan beträffar exemplet, att ett
tegelbruk har varit i drift endast under
sommarhalvåret och stått still under
vinterhalvåret, med påföljd att arbetarna
vid tegelbruket under kanske större
delen av den tid, som bruket legat nere,
ha fått arbetslöshetsunderstöd, vill jag
säga, att jag inte tycker att en sådan
ordning är riktig. Jag vet många tegelbruk,
som i varje fall inte tidigare varit
byggda för bränning på vintern och
där arbetarna sedan gammalt haft två
yrken. Den vanligaste kombinationen
har varit arbete i tegelbruket under
sommarhalvåret och skogsarbete under
vinterhalvåret. Många tegelbruk ha ju
numera ändrat på denna ordning, men
det finns åtskilliga som alltjämt tillämpa
detta system, och nog skulle det väl
vara möjligt att i tider, som de vi nu
leva i, sysselsätta vid grovarbete så vana
människor som tegelbruksarbetare
inom något annat yrke, när frosten lägger
hinder i vägen för driften vid tegelbruken.

Sedan, herr andre vice talman, är
det, trots vad som här sagts, faktiskt så,
att allt inte går rätt till. Om jag skall

Anslag till erkända arbetslöshetskassor.

säga som det är, anförde avdelningens
ordförande exempel, som gåvo fullt belägg
för detta, och jag kan själv som
exempel ta ett fall och vill höra om herr
andre vice talmannen finner det stå i
överensstämmelse med reglerna på detta
område.

En snickerifabrik började under förra
årets första hälft uppvisa en nedgång
i orderstocken, och företagsledaren
tyckte att han behövde permittera
en del av sin arbetsstyrka. Han permitterade
då en del av arbetsstyrkan under
låt oss säga en månad, och eftersom
det ansågs att det inte gick att placera
arbetarna i annat arbete, fingo de
daghjälp ur arbetslöshetskassorna. När
det gått en månad, tog han in dem i arbete
igen och permitterade en annan
avdelning på en månad. Dessa arbetare
fingo också arbetslöshetsunderstöd. Detta
skedde naturligtvis i samförstånd
mellan arbetsgivaren och arbetarna.

Man kan knappast säga att det är vare
sig i arbetslöshetskassemedlemmarnas
eller i det allmännas intresse att
sådant får ske. Jag vet också för min
del, att länsarbetsnämnderna och arbetsförmedlingarna
äro tillsynsmyndigheter
över denna verksamhet, men det
är inte garanti nog, tv man vet att missbruk
förekomma. Jag skulle vilja gå så
långt att jag säger, att det börjar bli
något av skandal genom det sätt på vilket
bidragssystemet tillämpas. Departementschefen
är ansvarig för att missbruk
inte ske på detta område, och jag
menar att hans fatalism tar sig uttryck
i att han inte gör tillräckligt mycket åt
denna sak.

Herr ANDERSON, IWAR: Herr talman!
Jag vill på intet sätt bestrida att icke
herr Mannerskantz kan vara mera renlärig,
när det gäller den evangeliska
läran, än vi som tillhöra utskottsmajoriteten,
men vad jag bestämt måste bestrida
är att vi skulle ha gripits av någon
fatalism. Förhållandet är, herr Mannerskantz,
det rakt motsatta, och jag
skall söka bevisa det.

Vi få inte glömma, att det bara är någ -

Nr 10.

Onsdagen den 14 mars 1951 fm.

Anslag till erkända arbetslöshetskassor,
ra månader kvar på detta budgetår. Om
vi se på hur stort medelsbehovet varit
tidigare, finna vi att 1948 års riksdag
för ändamålet anslog 8,3 miljoner kronor
men att det gick åt 15,5 miljoner kronor.
För budgetåret 1950/51 är det beräknat
13 miljoner kronor. Finns det, när det
här gäller ett förslagsanslag, något skäl
att kallt räkna med att det skulle kunna
bli en sådan minskning av bidragsbeloppen
som reservanterna och särskilt
herr Mannerskantz synas tro? Jag har
inte den uppfattningen. Om det skall
föras någon realistisk politik i fråga om
besparingar, får man, såsom herr Karlsson
i Munkedal tidigare påpekade, ändra
reglerna för bidragsgivningen.

Jag vill, herr talman, inte förneka att
det kan förekomma och har förekommit
missbruk vid tillämpningen av bidragsbestämmelserna,
men förutom att departementschefen
redan vidtagit vissa åtgärder
för att få en ändring till stånd
har han nu också förordat en allmän
översyn. Utskottsmajoriteten understryker
behovet av en dylik översyn och slutar
med att framhålla, att det är önskvärt
att utredningen snarast genomföres.
Detta är, herr Mannerskantz, realistisk
politik.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr KARLSSON, GUSTAF: Herr talman!
Muhammedan, jude eller grek, det
kvittar för mig lika. Finns det en förordning
som säger, att medborgarna skola
ha en viss förmån, då skola de ha
den. Den ståndpunkten hävdar jag. Detta
är också utgångspunkten i vårt resonemang.

Här begär man att anslaget till arbetslöshetskassorna
skall minskas, men man
gör inte någon antydan om att vi skola
ändra förordningen. I ett förhastat ögonblick
har man visserligen i en motion
skrivit, att reglerna på detta område skola
ändras och att översynen bör bedrivas
så skyndsamt, att förslag skulle kunna
föreläggas årets riksdag. Ibland går
nog pennan litet för fort för en del motionärer.
Den som aldrig så litet känner

till arbetet i riksdagen har ju klart för
sig att dylika reformer inte gå att genomföra
i all hast.

Vi äro alla eniga om att när arbetslöshetsförsäkringen
utnyttjas på ett sätt
som icke varit avsett, bör man försöka
komma till rätta med detta missförhållande,
och det är ju detta som översynen
skall ta sikte på. Departementschefen
har sagt, att en utredning skall sättas i
gång, och då mena vi att oppositionen
inte kan ha någonting att anföra på denna
punkt. En utredning kommer, och jag
vet inte varför man skall uppehålla tiden
med att resonera om denna sak.

Herr Mannerskantz säger att det exempel,
som jag anförde, ger belägg för att
man kan minska anslaget. Jag vill för
det första säga till herr Mannerskantz, att
man ju kan åstadkomma förbättringar
utan detta ideliga gny och gnäll över att
ingenting göres och att man bara låter
allting gå. Här har i alla fall gjorts någonting.
För det andra skulle jag vilja
säga en sak, som inte tidigare nämnts i
debatten i dag, nämligen att när utskottsmajoriteten
förordar 17 miljoner kronor
i enlighet med vad Kungl. Maj:t äskat, ha
vi i åtanke också det faktum, att antalet
arbetslöslietsförsäkrade ökar i mycket
snabb takt. Det är också en sak, som man
måste ta hänsyn till.

Det är dessa reella skäl som gjort att
vi inte kunnat biträda minoritetens resonemang.
Jag vidhåller, herr talman,
mitt yrkande om bifall till Kungl. Maj:ts
förslag.

Herr ANDRE VICE TALMANNEN:
Herr talman! Jag tycker för min del inte
att det exempel, som herr Mannerskantz
nämnde om den där snickerifabriken,
utgör något starkare argument för hans
påstående att fiffel och fusk verkligen
förekommer. Det kan ju inte vara på det
sättet att arbetarna och snickerifabrikören
där kommit överens om denna ordning
bara för att alla skulle komma i
åtnjutande av arbetslöshetsunderstöd.
Det måste väl förhålla sig på det sättet,
att fabrikören har haft ett intresse av
att hålla arbetsstyrkan kvar, och efter -

Onsdagen den 14 mars 1951 fm.

Nr 10.

som man bedömt situationen på det sättet
att den dåliga arbetstillgången var av
övergående art, skulle man ordna det på
detta sätt för att lösa det problem, som
låg i arbetskraftens möjliga förflyttning,
om ett antal arbetare skulle bli permanent
arbetslösa.

Jag vill påpeka för herr Mannerskantz,
att förordningen tydligen medgiver en
sådan anordning som den här angivna,
och följaktligen har det inte varit fråga
om något brott emot de regler som gälla.
Men såvitt jag vet har arbetsförmedlingen
möjlighet att ingripa mot en sådan
fördelningsprincip. Därest den skulle ha
arbetstillfällen att erbjuda de arbetslösa,
kunde den följaktligen försöka ingripa
och få kontinuerlig sysselsättning för
alla. Det var ju, visserligen inte arbetsförmedlingen
men i alla fall de officiella
myndigheterna, som ingrepo mot korttidsarbetet
inom skoindustrien, en anordning
som hade rått under ganska
lång tid. Där ingrepo myndigheterna och
sade, att de endast lämnade råvarutilldelning
till förbrukarna under den förutsättningen
att fabrikerna kunde köra
för fullt. Då kom man ifrån den historien.
Jag tror att man också kan komma
ifrån sådant som det här varit tal om,
såvida det inte finns motiv för att försöka
klara en kortare period genom att
göra ett slags arbetsfördelning.

Herr OHLON: Herr talman! Herr

Karlsson i Munkedal har två gånger givit
uttryck för den meningen att det
skulle på något sätt vara olämpligt att
riksdagen ger till känna sin uppfattning
i denna fråga, detta därför att Kungl.
Maj :t har satt i gång med en översyn
över arbetsmarknadsförhållandena.

Jag begärde, herr talman, ordet närmast
för att uttala, att jag vill gendriva
detta påstående från herr Karlssons sida.
Så pass bundna av övermakten som
herr Karlsson behöva vi väl ändå inte
vara. Vi ha inom folkpartiet ställt oss
avvaktande i denna fråga. Vi lva inte
haft någon motion. Från bondeförbundets
sida har yrkats på att anslaget skulle
nedsättas från 13 till 12 miljoner, och

Anslag till erkända arbetslöshetskassor,
högern hade yrkat på status quo. När
nu folkpartiets representanter i statsutskottet
slutligen gingo med på reservationen,
som begär samma anslag för
nästkommande budgetår som i år, var
det på grund av ett meddelande som på
allra sista tiden har kommit från arbetsmarknadsstyrelsen.

Det har framgått av debatten här i
dag och särskilt av vad herr Mannerskantz
anfört, att det mest svårbemästrade
problemet på arbetsmarknaden är
säsongarbetslösheten inom byggnadsfacket.
Arbetsmarknadsstyrelsen har häromdagen
sagt ifrån att detta problem är
på god väg att lösas, att arbetslösheten
inom byggnadsfacket fördenskull redan
har påtagligen minskat och att man
kanske inte skulle behöva genomföra
några ändrade bestämmelser på berörda
område. Det gamla anslaget på 13
miljoner kronor kommer ändå att räcka
till. Det är som jag nyss nämnde detta,
som har gjort, att vi från folkpartiet
förenat oss med reservanterna.

Herr MANNERSKANTZ: Herr talman!
Herr Karlsson i Munkedal sade, att orsaken
till att anslaget behövde höjas var
att medlemsantalet i kassorna hade ökat
så starkt under senare år. Detta är inte
riktigt rätt formulerat, ty medlemsantalet
har inte ökat något nämnvärt under
det senaste året. Det blev en ökning,
när byggnadsarbetarna kommo in
i dem, men sedan har medlemsantalet
stått och stampat vid ungefär siffran
1 070 000, och där har det inte blivit någon
ökning, som befogar en sådan ansvällning
av anslaget som det här är
fråga om. Därför tycker jag inte att man
kan anföra det som skäl. Det finns mera
skäl för ett oförändrat anslag, därför
att medlemsantalet är oförändrat och
just därför att, som herr Ohlon nyss
strök under, man har fått meddelande
om att situationen beträffande arbetslösheten
under den gångna vintern varit
mycket gynnsammare än tidigare.

Om man resonerar som herr andre vice
talmannen gör och säger, att här är
det inget felaktigt, ja, hur skall man då

Nr 10.

Onsdagen den 14 mars 1951 fm.

Anslag till erkända arbetslöshetskassor,
kunna komma några fel på spåren?
Man måste, om man är den som har ansvaret
för en sak, i alla fall hysa den
misstanken att det kan vara några felaktigheter.
I annat fall finns det inte någon
möjlighet att verkligen nå något resultat.

Det har blivit så mycket »översyn»
nu för tiden i de svenska statsdepartementen,
att det verkar som om de inte
skulle orka göra någonting själva, utan
så fort något skall göras, skall det tillsältas
några särskilda personer för att
göra översyn eller utredning. Men här
fordras inte så mycket en översyn som
ett löpande iakttagande och kontroll av
tillämpningen av befintliga bestämmelser.
Jag har för min del den meningen,
herr talman, att det finns brister i den
löpande övervakningen, och efter vad
jag kan förstå av statsrådet Möllers eget
uttalande i dag, är det inte att förvänta
någon ändring, ty han bryr sig inte så
mycket om det. Det tycker jag ju är fel,
ty ett statsråd skall inte bara se till att
propositioner komma fram till riksdagen,
utan han skall också vara ansvarig för
dessa propositioners riktiga omsättande
i praktiken sedermera. Det ingår till lika
stor del i regerandets plikter som att
skaffa pengarna.

Det kan naturligtvis diskuteras, om
det fall som jag relaterade är i strid
mot författningarna eller inte. Jag vill
inte direkt påstå att just detta fall är
det — men nog finns det fall som ostridigt
äro det. Det finns andra exempel
på ett direkt oriktigt handlande, t. ex.
då det gäller arbetare, som faktiskt i
smyg gå och ta ett arbete vid sidan om
och ändå uppbära understöd. Sådana
fall finnas också, och det gav ju herr
Werner exempel på. När det nu talas
om en översyn, är det fråga om att utreda
huruvida författningar, stadgar och
dylikt för kassorna böra ändras, men
vad som här fordras gäller den löpande
skötseln.

Sedan får jag nog till min vän från
Arboga säga, att han själv har bevisat
sin fatalism; han står ju här och säger,
att »när anslaget var 11 miljoner, så
gick det åt 15, och det är väl bevis för

att det större anslaget behövs». Min anklagelse
för fatalism gick ju ut på att
om medelsförbrukningen får hållas, är
det inte något att göra åt saken, och
det där resonemanget ger oss anledning
att undra över vilken lära herr Anderson
i Arboga egentligen tyr sig till.

Herr ANDERSON, IWAR: Ja, herr talman,
jag skall inte resonera om religionsspörsmål.
Det är jag visst intresserad
av, herr Mannerskantz, men det
få vi väl göra vid ett annat tillfälle. Men
när det gäller pengar, och det är det väl
fråga om här, får man räkna med den
nakna, kalla verkligheten. Det kallar jag
realistisk politik och inte fatalism, och
därför talade jag just om hur det gått till
förr. Jag hoppas, att riksdagen följer utskottsmajoritetens
förslag'' här, men skulle
det vara så lyckligt att pengarna inte
gå åt, så finnas de i alla fall kvar i budgetredovisningen.
Jag tar således inte åt
mig så värst mycket av det där om fatalismen.

Så ber jag, herr talman, att få säga
att jag bär under min kommunala verksamhet
särskilt på 1920- och 1930-talen
sysslat så mycket med arbetslöshet och
sett vad den betyder för en kommun,
att jag hälsade det med glädje, när arbetslöshetsförsäkringen
infördes. Tv
den är dock en hjälp till självhjälp, och
den kommer att hjälpa kommunerna
oerhört mycket, om arbetslösheten skulle
bli större.

Herr ANDRE VICE TALMANNEN:
Herr talman! Jag vände mig emot herr
Mannerskantz’ uttryck i hans första anförande,
»fiffel och fusk». Nu har han
ändrat det till »fel», och det tycker jag
är ett mildare ord. Jag har visst inte
sagt, att vi inte skulle kunna betrakta
förfaringssättet vid den nämnda snickerifabriken
såsom felaktigt — kanske inte
i så stor utsträckning emot arbetslöshetsförsäkringen,
utan emot att använda arbetskraft
på detta sätt, när vi ha ont om
sådan. Men det är möjligt att man haft
ett motiv för en sådan uppdelning vid

Onsdagen den 14 mars 1951 fm.

Nr 10.

Angående ersättningen till av silikos drabbade arbetstagare.

denna snickerifabrik. Motivet ha vi inte
fått del av här i riksdagen, och följaktligen
kunna vi inte heller ha någon
mening om huruvida det i verkligheten
är något felaktigt.

Efter härmed slutad överläggning gjorde
herr talmannen enligt de därunder
törekomna yrkandena propositioner,
törst på bifall till vad utskottet i den
nu ifrågavarande punkten hemställt samt
vidare på antagande av det förslag, som
innefattades i den av herr Mannerskantz
in. fl. vid punkten avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen, sedan
han upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig finna
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Mannerskantz begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 5 punkten
41, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Mannerskantz
m. fl. vid punkten avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Mannerskantz begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 78;

Nej — 60.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstodc från alt rösta.

Punkterna 42—50.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 51.

Angående ersättningen till av silikos drabbade
arbetstagare.

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att

dels medgiva, att tillfälliga ersättningar
till av silikos drabbade arbetstagare
finge utgivas under budgetåret 1951/52
enligt samma grunder som under innevarande
budgetår samt att åt personer,
vilka i anledning av olycksfall som inträffat
eller sjukdom som yppats under
åren 1941—48 vore berättigade till sjukpenning
eller livränta enligt förordningen
om olycksfalls- och yrkessjukdomsersättning
åt tvångsarbetare m. fl. eller
lörordningen om olycksfalls- och yrkessjukdomsersättning
åt fångar m. fl., finge
för tiden fr. o. m. den 1 juli 1951 tills
vidare utgå sådan dyrtidskompensation,
att beloppen av nämnda förmåner uppginge
till vad som skulle hava utgått,
därest den i förordningarna fastställda
maximigränsen för inkomst — 1 764
kronor — höjts med 40 %;

dels ock till Statsverket åliggande, av
andra medel ej utgående ersättningar i
anledning av olycksfall i arbete m. m.
för budgetåret 1951/52 anvisa ett förslagsanslag
av 3 350 000 kronor.

I en inom andra kammaren av herr
Dahlgren väckt motion (11:297) hade
hemställts, att riksdagen måtte besluta
höja de tillfälliga ersättningar, som utginge
till av silikos drabbade arbetare,
till 1 400 kronor under budgetåret 1951/
52 samt att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t begära utredning
om åtgärder för hindrande av silikosens
spridning.

Utskottet hade i den nu förevarande
punkten av angivna orsaker hemställt,

I. att riksdagen måtte

a) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionen 11:297,
såvitt nu vore i fråga, medgiva, att till -

Nr 10.

Onsdagen den 14 mars 1951 fm.

Angående ersättningen till av silikos drabbade arbetstagare.

fälliga ersättningar till av silikos drabbade
arbetstagare finge utgivas under
budgetåret 1951/52 enligt samma grunder
som under innevarande budgetår;

b) medgiva, att åt personer, vilka i
anledning av olycksfall som inträffat
eller sjukdom som yppats under åren
1941—1948 vore berättigade till sjukpenning
eller livränta enligt förordningen
om olycksfalls- och yrkessjukdomsersättning
åt tvångsarbetare m. fl.
eller förordningen om olycksfalls- och
yrkessjukdomsersättning åt fångar m. fl.,
finge för tiden fr. o. m. den 1 juli 1951
tills vidare utgå sådan dyrtidskompensation,
att beloppen av nämnda förmåner
uppginge till vad som skulle hava
utgått, därest den i förordningarna fastställda
maximigränsen för inkomst —
1 764 kronor — höjts med 40 %;

c) till Statsverket åliggande, av andia
medel ej utgående ersättningar i anledning
av olycksfall i arbete m. m. för
budgetåret 1951/52 anvisa ett förslagsanslag
av 3 350 000 kronor;

II. att motionen 11:297, i vad den avsåge
åtgärder för hindrande av silikosens
spridning, icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda.

Herr NORLING: Herr talman! I denna
punkt av utskottets utlåtande har handlagts
en motion, väckt i andra kammaren,
vari hemställts, att riksdagen
måtte besluta att böja den tillfälliga årliga
ersättningen åt av silikos drabbade
arbetare från 700 till 1 400 kronor om
året. Utskottet avstyrker denna del av
motionens hemställan och hänvisar, som
det brukar göra i sådana fall, till resultatet
av den nu pågående översynen av
hithörande lagstiftning.

I fråga om yrkandet i motionens andra
del, som avser åtgärder för att hindra
spridandet av denna yrkessjukdom, har
utskottet hänvisat till en kungörelse av
den 6 maj 1949 om läkarundersökning,
d. v. s. arbetare som sättes till detta hälsofarliga
arbete skall i förväg undersökas
av läkare. Det är nog gott och väl
att man har kommit så långt att man
nu i alla fall undersöker, om de, som

skola arbeta i detta yrke, äro friska,
och man kan ju betrakta det som en förbättring
i jämförelse med vad som gällt
tidigare. Men det är under alla förhållanden
så, att det just är under arbetets
gång som dessa arbetare insjukna,
oberoende av om de varit friska, när de
antogos i arbetet, eller ej. Att denna sjukdom
får allt större spridning kan väl i
många fall anses bero på att inte tillräckliga
skyddsåtgärder vidtagits för de
arbetare, som sysselsättas inom dessa
hälsofarliga yrken.

Även om en viss förbättring har skett
beträffande skyddsåtgärder, synes detta
likväl inte räcka till för att förebygga
dessa sjukdomar. Den nya arbetarskyddslagen
föreskriver undersökningar,
vilka skola äga rum i betydligt större
omfattning än tidigare, men residtatet
har endast blivit att man kunnat konstatera
en stor ökning av de silokosskadades
antal. På ett större gjuteri i Göteborg
har en utredning verkställts
beträffande inträffade fall av silikos.
1947 inträffade 6 fall, 1948 5 fall,
1949 2 fall och 1950 13 fall. Således ha
bara på detta gjuteri under denna fyraårsperiod
inträffat 26 fall av silikos. I
ett annat, litet gjuteri i Göteborg, som
endast sysselsätter 20 anställda, har man
kunnat konstatera att av dessa 20 äro
5 silikosskadade, således en fjärdedel av
hela antalet anställda.

Vid en annan undersökning, som
gjorts inom nio avdelningar av Järnbruksförbundet,
visar det sig att 7,4 procent
av arbetarna voro silikosskadade
och att ytterligare 7,i procent voro misstänkta
fall. Utredningen visar således,
att företagarna inte alltid ta hänsyn till
de skadade, i det att endast omkring
hälften av dem, som betraktats som silikosskadade,
erhållit ändrat arbete, och
hälften har fått stå kvar i sitt gamla
arbete.

I mycket kan detta naturligtvis hänga
samman med att en silokosskadad arbetare
med en lång yrkesvana, kanske
förvärvad under 20, 30 års anställning,
som kommit upp till en relativt god
veckolön av låt oss säga 150, 160 kronor,
efter att ha blivit förflyttad på grund

Onsdagen den 14 mars 1951 fm.

Nr 10.

Angående ersättningen till av silikos drabbade arbetstagare.

av skadan, inte kommer upp i mer än
100 eller 110 kronor i veckan. Det är
då ganska förklarligt, att denne arbetare
inte tar så stor hänsyn till den skada,
som han erhållit, utan mera till den lön
lian får, och på det sättet kanhända i
många fall själv försöker vara kvar i
sitt arbete, vilket, utan att han egentligen
är medveten därom, skadar lionom
ännu mera och gör honom ännu mer
arbetsoduglig. Från denna utgångspunkt
kan man ju konstatera, att trots att bestämmelserna
på detta område ha
skärpts, har man dock inte kommit
fram till förebyggande åtgärder, utan
det visar sig att de silikosskadades antal
ökas i stället för minskas.

Med denna motivering ber jag, herr
talman, att få yrka bifall till motionen
nr 297 i andra kammaren under punkterna
I och II i utskottets utlåtande.

Herr MANNERSKANTZ: Herr talman!
Vad som här i utskottets utlåtande sägs
om silikos rör inte hela den ersättning,
som en silikosskadad skall få, utan den
tilläggsersättning utöver vad han får genom
den maximerade livräntan, och då
måste man ha vissa grunder vid beräknandet
av det ungefärliga inkomstbortfallet
för en silikosskadad arbetare vid
överflyttning från ett arbete, där silikosskaderisken
finns, till ett annat, ofarligt
arbete.

Utredningar härom ha gjorts, och så
sent som åren 1948 och 1949 fastställdes
en maximering av 700 kronor per år,
grundat på undersökningar gjorda inom
Gjutareförbundet, visserligen något tidigare,
nämligen 1947, och med stickprovsundersökningar.
Det visade sig
därvid att inkomstminskningen vid placering
i annat arbete utgjorde i medeltal
29 öre per timme, ocli för 2 400 arbetstimmar
per år blir det 090 kronor, eller
nära nog 700 kronor. På det sättet har
man kommit fram till beloppet 700 kronor.

Om det nu skall göras en ändring av
detta belopp, fordras givetvis att en ny
likadan undersökning göres. Det kan
därvid inte anföras som ett motiv, att

lönerna nu ha höjts, utan det är skillnaderna
i lönerna, som man skall konstatera,
och det kan man inte göra utan
vidare. Därför fordras en undersökning
liknande den som gjordes inom Gjutareförbundet
i början av fyrtiotalet.

Både Kungl. Maj :t och utskottet säga
emellertid nu, att en sådan undersökning
skall ske, och när det genom denna
undersökning sedan kan uppvisas en
kalkyl, liknande den jag här har talat
om, förmodar jag, att ersättningen kommer
att fastställas i enlighet med vad
denna undersökning visar. Man måste
nog i statens förvaltning ha grunder att
stå på, och det är detta som gör, att
utskottet menar att vi inte kunna göra
någon ändring, förrän vi ha fått en ny
kalkyl, som visar att det är något fel
beträffande den gamla. Då är det ju möjligt
att det blir en höjning, men det
är inte säkert, eftersom de olika lönerna
på de olika arbetsplatserna ju kunna
ha höjts ungefär i samma takt, så att
skillnaderna bli relativt oförändrade.

Efter dessa upplysningar hoppas jag
att kammaren inser, att det är klokt att
följa utskottets förslag, till vilket jag ber
att få yrka bifall.

Herr NORLING: Herr talman! Herr
Mannerskantz framhöll, att det inte var
meningen att staten skulle ersätta allt.
Nej, det kan det inte bli fråga om med
de nuvarande ersättningssummorna på
700 kronor; det går naturligtvis inte.

Vidare framhöll herr Mannerskantz,
att det gjorts en undersökning 1949
då det fastställdes dessa 700 kronor såsom
maximum. Men ha inte lönerna
höjts betydligt och ha inte prisstegringarna
pågått oavbrutet sedan dess? Man
får väl räkna med att de arbeten, på vilka
i regel dessa silikosskadade arbetare
placeras, när de tagas från sitt yrkesarbete,
äro sådana arbeten som tillhöra
de allra sämst betalade eller sådana, för
vilkas utförande i regel minderåriga eller
därmed jämställda anställas och
som inte ge den lön som yrkesarbetaren
har. Då bli dessa omplacerade arbetare
underkompenserade. Det räcker inte

Nr 10.

Onsdagen den 14 mars 1951 fm.

Om ersättning för skador vållade av å anstalter intagna.

med de 700 kronor per år, vilka staten
nu har godkänt som den högsta kompensationen.
Detta gör naturligtvis, att dessa
silikosskadade och omflyttade arbetare
bli mycket missmodiga och att de,
som jag förut nämnde, försöka att hänga
kvar vid det arbete, i vilket de för var
dag bli allt mer och mer skadade.

Jag anser att motionen nr 297 i andra
kammaren är mycket starkt motiverad,
varför jag yrkar bifall till densamma.

Herr MANNERSKANTZ: Herr talman!
Jag skulle inte vidare ha polemiserat
mot herr Norling, om det inte hade verkat
som om herr Norling inte hade hört upp
riktigt här under debatten. Han säger:
»Ha inte arbetslönerna ökat?» Jag har
ju just berört den saken. Men kan det
inte tänkas, att lönerna ha stigit på båda
hållen, både i gjuteriet och på den
andra arbetsplatsen, dit vederbörande
har flyttats? Men om de ha stigit på
båda hållen, är det inte säkert att skillnaden
dem emellan har ökat.

Herr Norling säger, att han inte har
undersökt en sak. Nej, jag tror inte att
herr Norling har undersökt någonting.
Han bara bjuder över, och det är nog
motivering för honom!

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter i enlighet med de yrkanden, som
därunder framkommit, gjordes propositioner,
först på bifall till vad utskottet i
den nu föredragna punkten hemställt
samt vidare på bifall till utskottets hemställan
med den ändring, som föranleddes
av bifall till motionen 11:297; och
förklarades den förra propositionen, vilken
förnyades, vara med övervägande
ja besvarad.

Punkterna 52—70.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 71.

Om ersättning för skador vållade av
å anstalter intagna.

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att till Ersättning för skador vållade av

personer, som avvikit från vissa anstalter,
för budgetåret 1951/52 anvisa ett
förslagsanslag av 45 000 kronor.

I två likalydande motioner, väckta den
ena inom första kammaren av herrar
Cassel och Lundqvist (I: 251) och den
andra inom andra kammaren av herr
Braconier och fru Hellström (11:255),
hade hemställts, att riksdagen ville i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att
Kungl. Maj:t måtte med beaktande av
i motionerna anförda synpunkter framlägga
förslag om en definitiv reglering
av statens ersättningsskyldighet till personer,
vilka lidit skada genom åtgärd av
vid sinnessjukhus eller vissa andra anstalter
intagna.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på anförda skäl hemställt,

a) att riksdagen måtte till Ersättning
för skador vållade av personer som avvikit
från vissa anstalter för budgetåret
1951/52 anvisa ett förslagsanslag av
45 000 kronor;

b) att motionerna 1:251 och II: 255
icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

I motiveringen hade utskottet yttrat
bland annat:

»Utskottet har inhämtat, att ungdomsvårdsskoleutredningen
kommer att behandla
frågan om viss utvidgning av de
hittillsvarande möjligheterna att utfå ersättning.
I avvaktan härpå är utskottet
icke berett tillstyrka det i motionerna
1:251 och 11:255 väckta förslaget om
definitiv reglering av statens ersättningsskyldighet.
»

Reservation hade avgivits av herr Mannerskantz,
fröken Andersson samt herrar
Jansson, Skoglund i Doverstorp,
Ståhl och Staxäng, vilka ansett dels att
det nyss återgivna stycket av utskottets
yttrande bort hava följande lydelse:

»Utskottet har inhämtat, att ungdomsvårdsskoleutredningen
kommer att behandla
frågan om viss utvidgning av de
hittillsvarande möjligheterna att utfå ersättning.
Enligt utskottets mening är detta
icke till fyllest. Av såväl rättviseskäl

Onsdagen den 14 mars 1951 fm.

Nr 10.

Om ersättning för skador vållade av å anstalter intagna.

som med hänsyn till gällande bestämmelser
inom skadeståndsrättens område
bör .statens ersättningsskyldighet definitivt
regleras. Då tillräckliga erfarenheter
nu vunnits, föreligger icke anledning
att längre uppskjuta denna reglering.»

dels ock att utskottet bort under b
hemställa, att riksdagen måtte med bifall
till motionerna I: 251 och II: 255 i skrivelse
till Kungl. Maj:t giva till känna vad
utskottet i det av reservanterna föreslagna
yttrandet anfört.

Mom. a.

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. b.

Herr MANNERSKANTZ: Herr talman!
Det har i denna punkt väckts en motion,
som går ut på att Kungl. Maj :t
måtte med beaktande av de i motionen
anförda synpunkterna framlägga förslag
om en definitiv reglering av statens
ersättningsskyldighet till personer vilka
lidit skada genom åtgärd av vid sinnessjukhus
eller vissa andra anstalter
intagna. Det förhåller sig nämligen på
det sättet, att när för några år sedan
en nyordning på detta område hade genomförts
och rymningarna och skadegörelserna
började bli mer och mer vanliga
utan att de som lidit skada kunde
få ersättning, så gjordes det en framstöt
här, om jag minns rätt dels genom statsrevisionen,
dels genom motioner. Man
menade att det inte kunde vara rimligt,
då staten skapade anstalter, som voro så
anordnade att rymningar blevo ganska
vanliga, och därefter rymlingarna tcrroriserade
hela trakten, gjorde det oroligt
för människorna, fördärvade deras
egendom, stuto deras bilar och cyklar,
slogo sönder deras fönster, garagedörrar
o. s. v., ait dessa personer i omgivningen
utöver det personliga obehaget även
skulle själva stå den ekonomiska risken
för de metoder som statsmakterna
hade bcslutit sig för att tillämpa. Man
menade, att när staten hade infört anordningar
som medförde dessa risker,
skulle staten också svara för att de som
lidit skada skulle åtminstone i någon
män få ekonomisk gottgörelsc. Detta för -

slag bifölls till slut, och man tog upp ett
litet anslag på 5 000 kronor för att klara
den saken. I praktiken visade det sig,
att kostnaderna snabbt stego, och numera
är anslaget upptaget till de 45 000
kronor, som vi för ett ögonblick sedan
beviljade. Men de pengarna betalas ut
utan några egentliga regler för hur ersättningarna
skola utgå. Dessa bestämmas
av socialdepartementet, förmodligen
på förslag av socialstyrelsen, och
besluten äro väl mer eller mindre beroende
på en eller två människors godtycke.

I motionen begäres nu, att det skall
rättsligt klarläggas, att staten skall ersätta
sådana här skador, och att det skall
skapas normer, så att dessa ersättningar
icke bli beroende på godtycke eller
vad man vill kalla det. Jag tycker att
detta krav är så principiellt riktigt, att
det knappast längre kan skjutas åt sidan,
och utskottets hänvisning till den allmänna
ungdomsvårdsskoleutredningen
är knappast till fyllest. Det är inte alls
säkert, att ungdomsvårdsskoleutredningen
är så pass juridiskt betonad, att den
kan ta en ställning till denna fråga, som
ligger mest på det juridiska planet, utan
det är fråga om man inte borde anlita
de jurister som finnas inom kanslihuset
för att verkligen tänka igenom och sätta
på pränt några normer för dessa ersättningar,
så att det blir säkrare för dem
som bo i närheten av dessa numera
ganska talrika anstalter, från vilka terror
på olika sätt sprider sig. Detta krav
på juridiska normer torde stå i överensstämmelse
med allmänna rättsprinciper,
som i övrigt tillämpas här i landet,
och detta är icke något område som
lämpar sig för att undantagas som ett
försöksobjekt.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den vid denna punkt avgivna reservationen,
som just begär ett definitivt
klarläggande av rättsgrunderna för
dylika ersättningars utbetalande.

Herr KARLSSON, GUSTAF: Herr talman!
Även på denna punkt är förhållandel,
alt det redan pågår en prövning

Nr 10.

Onsdagen den 14 mars 1951 fm.

Om ersättning för skador vållade av å anstalter intagna.

av den väckta frågan, då ungdomsvårdsskoleutredningen
tagit under omprövning
just frågan om rättsgrunderna för utbetalande
av ersättning för skada som vållats
av dessa interner. Utskottet finner
det då tämligen naturligt, att man får
avvakta resultatet av den omprövningen.
Det bör i varje fall vara en säkrare väg
än att man, som herr Mannerskantz här
rekommenderar, på en enskild motion
liksom skulle fastslå, efter vilka grunder
som utbetalningen skall äga rum. Denna
mera objektiva prövning av hela
detta mycket, mycket invecklade problem
bör självfallet göras av en mera
kvalificerad utredning än som möjligen
kan stå enskilda motionärer till buds,
när de skriva en motion, även om den
ene motionären väl skall vara en erkänd
jurist. Jag tror ändå att deras synpunkter
äro något för grova på della
svåra område. Vi ha sålunda fullgoda
skäl för att avvakta den utredning som
pågår och slutförandet av det arbete
som också göres inom departementet i
detta ärende.

Jag yrkar således, herr talman, bifall
till utskottets hemställan.

Herr CASSEL: Herr talman! Då jag är
motionär i detta ärende och då herr
Karlsson var nog vänlig att uttala att
jag är en erkänd jurist, vill jag säga att
det är nog att överskatta mig. Men jag
har inte alls velat diktera, hur dessa
regler skola skrivas, och jag instämmer
med herr Mannerskantz i att man
först bör försöka gå till grunden med
detta ytterst svåra problem. Alla problem
på skadeståndsrättens område äro
intrikata och svåra, men det hindrar
inte att man bör ta itu med dem och
försöka skapa ordentliga rättsregler, så
att de som ha råkat att komma i närheten
av ungdomsvårdsskolor, sinnessjukhus
eller sådana anstalter, där det
bedrives fångvård i frihet, verkligen få
det skydd som de kunna vara berättigade
till. Det är ju så, att den fria fångvården
här i landet i viss mån seglar i
motvind, och detta beror icke minst på
att de som bo i närheten av anstalterna

känna sig hotade både till liv och egendom.
Det får inte vara på det sättet.
Jag är inte alls någon motståndare till
den fria fångvården — jag tror tvärtom,
att den under många omständigheter är
en ganska förnuftig väg, och jag har sett
goda exempel på dess resultat — men
det skall inte gå ut över enskilda människor.
Vill man vårda fångar i frihet
och ha ungdomsvårdsskolor, där pojkarna
få vistas i frihet och komma och
gå nästan som de vilja, skola kostnaderna
inte gå ut över enskilda, utan
det är vårdkostnader, som staten skall
ta på sig och inte vräka över på de
medborgare som bo i anstalternas omedelbara
grannskap.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet i
det under behandling varande momentet
hemställt samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den av
herr Mannerskantz in. fl. vid förevarande
punkt avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Mannerskantz begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 5 punkten
71 mom. b, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Mannerskantz
m. fl. vid punkten avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.

Onsdagen den 14 mars 1951 fm.

Nr 10.

Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Mannerskantz begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 93;

Nej — 42.

Därjämte hade 7 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkterna 72—75.

Yad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 76.

Anslag till social upplysningsfilm.

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Social upplysningsfilm för budgetåret
1951/52 anvisa ett reservationsanslag
av 30 000 kronor.

Anslaget var i gällande riksstat uppfört
med 75 000 kronor.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten anfört:

»Utskottet tillstyrker Kungl. Maj:ts
förslag om medelsanvisning även för
nästa budgetår. Förslaget innebär en avsevärd
nedsättning av anslaget. Utskottet
anser det därför böra övervägas, om icke
det statliga stödet till ifrågavarande
verksamhet tills vidare kan lämnas i sådan
form, att särskilda administrationsoch
expenskostnader icke behöva uppkomma.

Under åberopande av det anförda
hemställer utskottet, att riksdagen må
till Social upplysningsfilm för budgetåret
1951/52 anvisa ett reservationsanslag
av 30 000 kronor.»

Reservation hade anmälts av herr
Mannerskantz, fröken Andersson samt
herrar Skoglund i Doverstorp, Pubbestad
och Staxäng, vilka ansett, att utskottets
yttrande och hemställan hort
hava följande lydelse:

»Av 1950 års besparingsutredning har
ifrågasatts om icke förevarande verk -

Anslag till social upplysningsfilm.
samhet efter hand bör bringas att upphöra.
Då de mest angelägna ämnena redan
synas ha blivit behandlade, kan utskottet
i rådande ekonomiska läge icke
tillstyrka, att ytterligare anslag av statsmedel
anvisas för ifrågavarande ändamål.

Under åberopande av det anförda får
utskottet hemställa, att Kungl. Maj:ts
förslag icke må av riksdagen bifallas.»

Herr MANNERSKANTZ: Herr talman!
Det här är den sista punkt av detta utlåtande,
där jag skall begära ordet, men
det gäller en gammal, stående fråga,
däri vi ha haft våra uppgörelser flera
gånger, nämligen anslaget till social
upplysningsfilm. 1950 års besparingsutredning
har ansett att denna sak är en
av dem som äro umbärliga, så att man
skulle kunna dra in anslaget när som
helst. Jag tycker inte det är riktigt, att
man här sätter till en utredningsman,
som lägger fram förslag, och i den
mån som det ena efter det andra blir
upptaget till behandling, stoppas det bara
under bordet. Det är knappast det
rätta sättet att behandla sådana utredningar
i tider som dessa. Här blir det
i varje fall inte någon positiv skada genom
att man inställer produktionen av
sociala filmer under så lång tid som det
kan anses behövligt med hänsyn till
statsfinanserna. Det finns på detta anslag
en reservation, som gör att även
om man avslår äskandet om dessa
30 000 kronor, räcka medlen till att avveckla
det som hittills är färdigplanerat,
och det behöver alltså inte vara
någon risk för att hittills nedlagt arbete
blir värdelöst.

Då jag tror att det är möjligt att undvara
denna produktion och då en del
filmer som beröra de viktigaste ämnena
äro färdiga — även om det finns
andra ämnen kvar —- ber jag att nu få
yrka avslag på Kungl. Maj :ts förslag,
vilket är detsamma som bifall till reservationen.

Herr KARLSSON, GUSTAF: Herr talman!
Då nu departementschefen bär

Nr 10.

Onsdagen den 14 mars 1951 fm.

Anslag till social upplysningsfilm.

minskat anslaget från 75 000 kronor till
30 000, ha vi inom utskottet ansett, att
dessa medel böra anvisas för ändamålet.
Det är dock inte alldeles betydelselöst,
om social upplysning kommer till stånd
även i liårda och svåra tider. Kanske
man rent av kan säga, att det är nödvändigare
då. I varje fall har utskottet
tillstyrkt anslaget och dessutom
gjort det uttalandet, att då det nu blir
ett så litet anslag, bör man försöka
åstadkomma en förenkling av administrationen,
så att det inte skall behövas
några särskilda medel för den.

Herr MANNERSKANTZ: Det där är
nog bara en from önskan. Det är ett
lysande exempel på hur man förstör
pengar till ingen nytta, när man ger ett
så litet anslag, att det varken blir hackat
eller malet men ändå går åt ungefär
lika mycket pengar till administration
som förut.

Herr BENGTSON: Herr talman! Vid
behandlingen av denna fråga på statsutskottets
tredje avdelning var jag en
av dem som ivrigast yrkade på att vi
skulle bibehålla detta anslag på 30 000
kronor till social upplysningsfilm. Jag
anser att det har stor betydelse.

I statsverkspropositionen ha vi fått
en redogörelse för de filmer som spelats
in. Den första heter »Vi ska ha
barn» och handlar om samhällets stöd
åt mor och barn samt om de abortförebyggande
åtgärderna. En annan heter
»Den onödiga olyckan»; det är en film
om jordbrukets arbetarskydd och brandförsvar,
producerad i samarbete med
Jordbrukets skyddspropaganda och
Försäkringsbolagens upplysningstjänst.
Dessa filmer och även de övriga äro
så pass värdefulla, att man bör fortsätta
verksamheten. Det kan visserligen
sägas, att man kan lämna upplysning
på mindre kostsamt sätt än genom
att producera filmer, men i detta fall
tror jag knappast det är lämpligt. Man
når inte grupper, som man vill nå, på
annat sätt. Även om man låter utarbe -

ta en aldrig så vacker broschyr eller
annonserar på annat sätt, så når man
inte de grupper det är fråga om. Filmen
ger också på ett mera påtagligt
och levande sätt en illustration av vad
man vill visa.

Anslaget har tidigare utgått med 75 000
kronor. Herr Mannerskantz säger, att
man egentligen inte kan bedriva någon
verksamhet för 30 000 kronor, och det
är riktigt. Om man skall spela in film,
räcka inte 30 000 kronor långt. Men
som jag nyss nämnde var filmen »Den
onödiga olyckan» inspelad i samarbete
med Jordbrukets skyddspropaganda
och Försäkringsbolagens upplysningstjänst,
och man kan tänka sig, att om
denna kommitté finns kvar och kan
fortsätta sitt arbete, den inte nödvändigtvis
behöver stå för hela kostnaden
för inspelning av film. Därför anser jag
det viktigt att anslaget finns kvar, även
om det är ganska ringa i förhållande
till filminspelningskostnaderna. Jag
skulle gärna se att det vore 75 000 kronor
och gärna rösta för ett ännu högre
anslag, men eftersom departementschefen
stannat vid 30 000 kronor och
utskottet anslutit sig till denna siffra,
ber jag, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr KARLSSON, GUSTAF: Herr talman!
Herr Mannerskantz säger, att utskottets
uttalande om att man i departementet
skulle se till, om man icke kan
undvara särskilda administrationskostnader,
är en from önskan, som ingenting
betyder och icke leder till något
resultat. Jag vill då bara säga herr Mannerskantz:
Låt oss diskutera den saken
nästa år! Då ha vi mera konkreta grunder
att hålla oss till, och då kan man
taga upp saken. Har man icke lyckats
genomföra detta då, kan ställningen
bli annorlunda, men i dagens läge
talar allt, herr talman, för att utskottets
förslag bifalles.

Herr MANNERSKANTZ: Herr talman!
Det finns inte något ställe i hela stats -

Onsdagen den 14 mars 1951 fm.

Nr 10.

verkspropositionen, där man kan spara
ett enda öre utan att trampa något
intresse på tårna, det kan jag nästan säkert
säga. Skall man avstå från att göra
besparingar bara för att det på något
håll reses en invändning, kan man
alltså inte spara ett enda öre.

Herr Bengtson säger nu, att det behövs
eu upplysningsfilm på jordbrukets
område. Då kan jag tala om, att den
lilla film som kan bli för de pengar,
som finnas kvar som en reservation, är
abonnerad för länge sedan till många
andra saker. Jag liörde av en person,
att det var ordnat för en film om vatten-
och avloppsledningarnas nödvändighet,
och en annan påstod att han hade
fått löfte om att en film för ett annat
ändamål — tyvärr minns jag inte
nu vilket — skulle komma först. Med
de 30 000 kronorna har man alltså inte
möjlighet att tillgodose dem som vilja
ha en film om jordbruket.

Jag tror att det resonemang som föres
här är i grunden felaktigt. Jag tror
att jag har sagt en gång förr, att när
man frestas att skaffa sig en sak, bör
man inte fråga sig: Behöver jag den?
T)ct kan man möjligen göra under andra
förhållanden, men nu få vi snarare
säga: Kan jag inte möjligen undvara
detta? Det är en principiellt riktigare
framställning, och den ber jag att få
rckonimendera kammaren att mera allmänt
tillämpa.

Herr BENGTSON: Herr talman! Min
upplysning om att eu viss film var inspelad
i samarbete med Jordbrukets
skyddspropaganda och Försäkringsbolagens
upplysningstjänst lämnades därför
att jag tänkte, att man där kunde
anvisa en väg att göra någonting med
litet medel. Jag tycker att det är betydelsefullt,
att kommittén finns kvar och
kan fortsätta att arbeta. Då kan den
bedriva sin verksamhet gemensamt med
dessa och andra intresserade organisationer.

Herr Mannerskantz nämnde de Wärnska
hesparingsförslagen. Vi veta ju genom
föredragningen i utskottet, alt man

4 Första kammarens protokoll 1951. Nr 10.

Anslag till postverkets diligenstrafik.
på olika håll ser kritiskt på herr Wärns
förslag, och kanske inte ens herr Mannerskantz
vill vara med om att genomföra
dem alla. Man måste säga, att om
aldrig så litet göres i detta fall, så är
det ändå betydelsefullt. Om man bara
kan förebygga en enda abort eller ett
enda olycksfall, kan detta göra så stor
nytta, att det väl motiverar den ringa
kostnad som lägges ned på social upplysningsfilm.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes enligt de därunder
förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet i den nu
ifrågavarande punkten hemställt samt vidare
på godkännande av den vid punkten
avgivna reservationen; och förklarades
den förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Punkterna 77—79.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 80.

Lades till handlingarna.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 9, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
om anslag för budgetåret
1951/52 under postverkets, telegrafverkets,
statens järnvägars och statens vattensfallsverks
fonder, luftfartsfonden
sam* väg'' och vattenbyggnadsverkets
förrådsfond jämte i ämnet väckta motioner.

På framställning av herr talmannen
beslöts att detta utlåtande skulle företagas
till avgörande punktvis och, där
så erfordrades, momentvis.

Punkterna 1—3.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 4.

Anslag till postverkets diligenstrafik.

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
alt under rubriken Postverkets diligenstrafik
för budgetåret 1951/52 anvisa i

Nr 10.

Onsdagen den 14 mars 1951 fm.

Anslag till postverkets diligenstrafik.

statsrådsprotokollet angivna investeringsanslag
å tillhopa 2 600 000 kronor.

Kungl. Maj:ts förslag innebar bland
annat, att av nämnda investeringsanslag
ett belopp av 500 000 kronor skulle anvisas
till förvärv av billinjer.

I två likalydande motioner, väckta den
ena inom första kammaren av herr Mannerskantz
(1:252) och den andra inom
andra kammaren av herr Nolin m. fl.
(II: 351), hade såvitt nu var i fråga hemställts,
att riksdagen måtte avslå Kungl.
Maj:ts förslag om anslag å 500 000 kronor
till förvärv av billinjer för postverket Utskottet

hade i den nu förevarande
punkten på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte

I. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
för budgetåret 1951/52 anvisa följande
investeringsanslag, nämligen

a) Garagebyggnader

m. m........... 300 000 kronor,

b) Anskaffning av bilmateriel
för diligensrörelsen
.... 1 800 000 kronor;

II. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna I: 252 och
II: 351, i vad de avsåge förevarande anslag,
till Förvärv av billinjer för budgetåret
1951/52 anvisa ett investeringsanslag
av 500 000 kronor.

Enligt en vid punkten avgiven reservation
hade herrar Mannerskantz och
Staxäng ansett, att utskottets yttrande
bort hava den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort under II
hemställa, att riksdagen måtte med bifall
till motionerna 1:252 och 11:351, såvitt
nu vore i fråga, avslå Kungl. Maj:ts förslag
om anslag till förvärv av billinjer.

Mom. I.

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. II.

Herr MANNERSKANTZ: Herr talman!
Detta anslag avser att förvärva billinjer
för postverket, och vi äro några re -

servanter, som ansett, liksom tidigare
vissa motionärer, att det knappast är så
stor anledning nu, när statsfinanserna
äro ansträngda, att lägga ut en halv miljon
kronor utan att skapa några nya
värden och endast för att postverket
skall kunna övertaga vissa redan befintliga
diligenslinjer. Utskottet bär försökt
att slå an känslosträngar och säger
att man måste tänka på att uppehålla
och förbättra de postala förhållandena
i mera avlägsna bygder. Det är
klart, att det måste vara politiskt svårt
att gå emot en sådan sak, och det har
väl utskottet tänkt sig. Men inte behöver
man försumma avlägsna bygder därför
att man inte övertar befintliga linjer.
Det går ju också att träffa avtal
med de nuvarande innehavarna, att de
fortsätta med att åtaga sig postföring,
och om det skulle behövas kan man
ju till och med komma överens med
dem om att de utsträcka sin verksamhet
några kilometer. Man bör först pröva
den möjligheten.

Det finns rätt många reservationer
även vid detta utskottsutlåtande, och
därför inser jag, att det är nödvändigt
att fatta sig kort, men detta är kontentan
av vad denna reservation innehåller.
Jag menar att även detta belopp
på en halv miljon kronor kan sparas
utan nämnvärd olägenhet. I varje fall
kan man spara det nu, kanske i flera
år, och då är det fel att inte göra det.

Med tanke på detta ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till reservationen.

Herr HESSELBOM: Herr talman! Som
framgår av utskottets redogörelse för
detta ärende är det ju i huvudsak för
tillgodoseende av glesbygdernas behov
av goda postförbindelser, som man från
postverkets sida har funnit det lämpligt
att övertaga vissa av enskilda hittills
bedrivna busslinjer. Motionärerna
och reservanterna göra nu gällande, att
man ingenting vinner genom ett sådant
övertagande, då det ändå finns billinjer,
som postverket kan träffa avtal med.
Ja, postverket har i mycket stor ut -

Onsdagen den 14 mars 1951 fm.

Nr 10.

sträckning praktiserat detta system att
träffa avtal med enskilda innehavare av
billinjer om postbefordran, men det har
i vissa fall visat sig, att det ur postala
synpunkter är fördelaktigare, att postverket
övertar en sådan billinje, som
tilläventyrs hittills skötts på ett sätt
som kunnat godtagas, då man kanske
inte har garantier för att trafiken blir
riktigt skött i fortsättningen. Jag är i
varje fall inte övertygad om att det går
att lösa frågan om glesbygdernas försörjning
med goda postförbindelser uteslutande
efter den väg som herr Mannerskantz
här rekommenderat, utan jag
tror att man får fortsätta på den sedan
länge inslagna vägen, att postverket, där
så finnes lämpligt och nödvändigt, övertar
enskilda linjer.

Jag vill också erinra om alt det här
inte är fråga om några nyinvesteringar.
Det är ju endast fråga om överflyttning
av äganderätten från ett enskilt företag
till ett statligt, och det kan till och med
ligga så till, att man genom en sådan rationaliseringsåtgärd
kan minska investeringsbehovet.
Det är klart, att en enskild
billinjeägare, som endast trafikerar
en linje, får mycket stora kostnader, om
han skall t. ex. hålla en reservbuss eller
reservbilar att sätta in vid behov. Det
bör kunna bli lägre kostnader och en
mera rationell ordning, om postverket
får en sådan linje, då verket kan utnyttja
för närbelägna linjer avsedda bilar eller
bussar även för den övertagna linjen.
Om man efter denna rationaliseringsåtgärd
bibehåller den service som redan
finnes, måste det i stort sett innebära en
minskad kostnad. Om man däremot vill
öka servicen, kan man göra detta till en
lägre kostnad än som annars skulle vara
möjligt.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter i enlighet med de yrkanden,
som därunder framkommit, gjordes propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i det nu föredragna momentet hemställt
samt vidare på godkännande av
den vid förevarande punkt avgivna rc -

Anslag till postverkets diligenstrafik.
servationen; och förklarades den förra
propositionen, vilken förnyades, vara
med övervägande ja besvarad.

Punkterna 5—13.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 14.

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att till vissa i statsrådsprotokollet angivna
byggnader och anläggningar för
budgetåret 1951/52 anvisa investeringsanslag
å tillhopa 52 100 000 kronor.

Kungl. Maj:ts förslag innebar bland
annat, att till ombyggnad till normalspår
av järnvägslinjen Forshem—Lidköping—Håkantorp
med Källby—Kinnekleva
skulle för nämnda budgetår anvisas
ett belopp av 2 000 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet till
behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Domö in. fl. (I: 73) och den andra inom
andra kammaren av herr Sundström
m. fl. (It: 105), i vilka hemställts, att
riksdagen måtte besluta att för ett belopp
av 2 miljoner kronor påbörja
breddningen av de smalspåriga västgötajärnvägarna
samt att som första utbyggnadsetapp
måtte väljas delsträckan
Lidköping—Skara—Skövde och Skara—
Forshem—Vänern;

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Mannerskanlz (I: 253) och den
andra inom andra kammaren av herrar
Nolin och Nitsson i Bästekille (11:350),

1 vilka hemställts, att riksdagen måtte
besluta att till påbörjandet av ombyggnadsarbeten
på linjerna Karlskrona—
Kristianstad, Karlshamn—Vislanda och
Bredåkra—Växjö för budgetåret 1951/
52 anvisa ett investeringsanslag å

2 000 000 kronor.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten av angivna orsaker hemställt,

I. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag för budgetåret
1951/52 anvisa under momentet angivna
investeringsanslag;

Nr 10.

Onsdagen den 14 mars 1951 fm.

Om breddning av vissa västgötajärnvägar.

II. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag å
motionerna 1:73 och 11:105 till Ombyggnad
till normalspår av linjen Forshem—Lidköping—Håkantorp
med Källbv—Kinnekleva
för budgetåret 1951/52
anvisa ett investeringsanslag av 2 000 000
kronor;

III. att motionerna 1:253 och 11:350
icke måtte bifallas av riksdagen.

Reservation hade anförts av herrar
Grånebo, Mannerskantz, Heiding, Lundqvist,
Rubbestad och Johansson i Mysinge,
vilka ansett, att utskottets yttrande
bort hava den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort
under III hemställa, att riksdagen måtte
med bifall till motionerna I: 253 och II:
350 till Ombyggnad till normalspår
av linjerna Karlskrona—Kristianstad,
Karlshamn—Vislanda och Bredåkra—
Växjö för budgetåret 1951/52 anvisa ett
investeringsanslag av 2 000 000 kronor.

Mom. I.

Utskottets hemställan bifölls.

Om breddning av vissa västgötajärnvägar.

Mom. II.

Herr DOMÖ: Herr talman! Jag befinner
mig i den inte alldeles ovanliga situationen
att som motionär ha fått ett
ganska kallt nej av det mäktiga statsutskottet
på det förslag jag har djärvts
framlägga i denna fråga. Besvikelsen —
eller, om jag så får säga, smäleken —
att inte ha lyckats har jag ju kvar, trots
att den delas av samtliga mina länskamrater,
som här äro på samma linje som

jag.

Såsom kammaren hört gäller det här
ett anslag för att påbörja breddningen
av det smalspåriga västgötanätet. Kungl.
Maj :t har föreslagit och utskottet har tillstyrkt
ett anslag på 2 miljoner kronor
för att sätta i gång med första etappen.
Den föreslås börja med breddningen av
linjerna Forshem—Lidköping—Håkantorp
med sidospår från Kinnekleva till
Källby. Motionärerna anse, att de ut -

fraktningsmöjliglieter för den nya cementindustrien,
som den här föreslagna
ombyggnaden avser att tillgodose, lika
väl skulle kunna tillgodoses genom att
man i stället breddade linjen från Lidköping
över Skara till Skövde med tillstötande
sidospår från Kinnekulle över
Götene vid Skara. Skillnaden mellan de
två förslagen i kostnadshänseende är ju,
att det av motionärerna förordade medför
högre ombyggnadskostnad och i varje
fall till en början högre driftkostnad.
Att vi motionärer i alla fall ha föreslagit
den senare sträckningen beror på att
det på litet längre sikt är bättre välja det
nu något dyrare alternativet för att kunna
tillgodose intressena även för Skarabvgden,
vars utfraktningsmöjligheter
nästan uteslutande äro begränsade till de
smalspåriga järnvägarna.

Skillnaden i ombyggnadskostnad är
ungefär 3,5 miljoner kronor — i runt tal
10,5 miljoner kronor mot 7,1 miljoner
kronor. Jag förstår fullväl, att man i dessa
tider tycker, att man självfallet skall
gripa sig an med det förslag, som för
tillfället nöjaktigt tillgodoser ett visst
trafikbehov, och skjuta på det andra, dyrare
förslaget. Men det av utskottet förordade
förslaget föregriper en lösning,
som enligt en samstämmig mening hos
länets lokala myndigheter och organisationer
på jordbrukets område bättre tillgodoser
de allmänna önskningarna och
ett större område. Och i längden torde
— och det behöver inte dröja så lång tid,
innan detta visar sig — det ekonomiska
utfallet av ombyggnaden bli lika gott enligt
motionärernas förslag.

Det är just de saker jag här antydde
som göra att vi skulle vilja ombygga banan
över Skara. Det av utskottet förordade
förslaget löser blott en relativt
ringa del av de viktiga trafikproblemen
i Skaraborgs län. Den normaliserade linjen
dragés i kanten av det stora trafikområde
som det gäller att betjäna, och
ingen normalspårig förbindelse erhålles
mellan länets huvudorter Skövde, Skara
och Lidköping. Det bör särskilt betonas,
att det av utskottet förordade förslaget
inte löser utfraktsproblemet för jordbruksprodukterna.
Skaraborgs län är ju

Onsdagen den 14 mars 1951 fm.

Nr 10.

ett område med mycket stor överskottsproduktion
av jordbruksprodukter. Skara
är uppsamlingscentral för dessa, och
där finnes också en livsmedelsindustri,
som behöver en normalspårig bana. Alla
dessa problem, som nu skjutas åt sidan,
tränga till en snar lösning. Om man då
på en gång hade genomfört den något
dyrare lösningen med tviirbana till Skövde,
skulle man enligt vår mening ha tillgodosett
länets krav bättre.

Det siiges ju, att man i dessa tider får
nöja sig med så enkla lösningar som
möjligt. Det förstår jag. Jag vill inte heller
lägga några stenar i vägen för det
förslag som utskottet förordat, men jag
vill inte underlåta att påpeka, att detta
inte innebär den rationellaste lösningen.

Det är ganska egendomligt, att länets
uttalanden vid så många tillfällen ha
skjutits undan så som skett här. Om jag
minns rätt ha alla lokala myndigheter
tillstyrkt den av motionärerna förordade
sträckningen, och man tycker att vad de
ha framhållit borde ha inverkat mera
vid behandlingen av det ursprungliga
förslaget. Nu har inte detta skett. Och
jag måste säga, herr talman, att utskottets
uttalande i samband med tillstyrkandet
av statens jiinvägars och Kungl.
Maj:ts förslag är mycket magert. Det talas
om att en fortsatt breddning av västgötanätet
småningom bör komma till
stånd. Men något bestämt uttalande i den
riktning som vi motionärer hade eftersträvat
har utskottet inte gjort.

Nu återstår ingenting annat än att
hoppas på att, när den mäktiga 1943 års
järnvägskommitté för breddning av de
smalspåriga banorna fortsiitter sitt arbete,
den verkligen kommer att mera
än som hittills har skett ta upp de centrala
trafikproblemen för detta område.
Ordförande i kommittén är ju vår ärade
kammarledamot herr Forslund, och en
annan kammarledamot är också med.

Nu vet jag väl att man också från andra
håll, exempelvis från Blekinge, kommer
att kräva att få stå i förgrunden vid
den breddning av de smalspåriga banorna
som skall ske. Jag finner det naturligt
att även blekingenätet breddas snarast
möjligt. På sina håll råder det kanske en

Om breddning av vissa västgötajärnvägar.
viss misstämning över att det förordade
projektet för att lösa en del av västgötaproblemen
kommer att tränga undan
andra projekt. Men motionärerna äro ense
med utskottet om att det föreligger
särskilda skäl för att söka åstadkomma
utfraktningsmöjligheter för den nya cementindustrien
vid Kinnekulle och att
därför första etappen av breddningen av
västgötanätet måste givas företräde. Jag
hoppas också, att man tar sig an den
mycket viktiga uppgiften att så snart
som möjligt bredda resten av de smalspåriga
näten i Västergötland och Blekinge.

Jag vet, herr talman, att det inte är
stora utsikter att få igenom ett yrkande
om bifall till motionerna. Men jag anser,
att jag talar för en god och lämplig sak,
varför jag framställer yrkande om bifall
till av mig m. fl. avgivna motioner i denna
punkt.

Häri instämde herrar Isaksson och
Hallagård.

Herr HEIDING: Herr talman! Vad
först beträffar västgötajärnvägarna ha vi
inom utskottet blivit ense om att tillstyrka
det förslag som Kungl. Maj :t har
framlagt. Meningarna i Västergötland ha
ju varit mycket delade. Det har där
kommit fram olika förslag, och jag tror
att fyra förslag diskuterades inom avdelningen.
Utskottet uppvaktades av flera
deputationer, som framförde sina olika
synpunkter. Men det förhåller sig så,
att den av utskottet förordade linjen
Forshem—Lidköping—Håkantorp med
Källby—Kinnekleva var den som först
borde komma i åtanke när det gällde
breddning, eftersom den stora cementfabriken
i Hällekis skulle kunna lämna
ett mycket stort bidrag till frakterna.
Vid behandlingen av frågan måste ju utskottet
ta hänsyn till att banan såvitt
nu kunde bedömas skulle bära sig i
framtiden och att de pengar som lädes
ned skulle bli räntabla.

Annars får jag säga, att banan nordost
om Lidköping går i utkanten av
bygden och inte rakt igenom den, men
det är den kortaste sträckan och den

Nr 10.

Onsdagen den 14 mars 1951 fm.

Om breddning av vissa västgötajärnvägar,
som det går lättast att bygga om, och
därför hade Kungl. Maj :t stannat för denna.
Ombyggnaden skulle kosta bara 7,1
miljoner kronor mot 10,r,5 miljoner kronor
för den av motionärerna föreslagna
sträckningen. Det var således en rätt avsevärd
skillnad, och detta gjorde att utskottet
inte kunde tillstyrka motionärernas
förslag.

Det är även mycket som talar för
breddning av järnvägen Lidköping—•
Skara—Skövde. Men det hade dels ställt
sig dyrare, dels tagit längre tid att ombygga
denna järnväg till normalspårig,
och då hade inte cementfabriken fått
möjlighet att frakta cement i den utsträckning
och på ett så tidigt stadium
som man beräknat.

Utskottet har på s. 29 uttalat: »Utskottet
har därvid ingalunda förbisett, att
den i motionerna berörda frågan om en
förbättring av trafikförhållandena för
Skara med omnejd är förtjänt av beaktande.
» Herr Domö tyckte, att detta var
mycket magert, och att det saknades ett
bestämt uttalande. Det är rätt svårt att
göra ett bestämt uttalande om vilken
sträckning som skulle vara den
mest lämpliga, ty här föreligga så många
förslag utöver det som utskottet tillstyrkt.
Därför kunde utskottet inte gärna
göra något mera bestämt uttalande an
det som gjorts. Jag anser för min del,
att Skara bör komma i åtanke, men hur
det skall ske får väl järnvägskommittén
bedöma senare. Skara ligger i hjärtat av
en större jordbruksbygd, och många
jordbruksprodukter måste fraktas där.
Det skall villigt erkännas, att det är
besvärligt med omlastningarna, och därför
anser jag att järnvägskommittén bör
ha sin uppmärksamhet riktad på denna
fråga och lägga fram ett förslag. Vid
vilken tidpunkt ett sådant kan genomföras
beror på när pengar kunna beviljas,
men man får hoppas, att det inte
skall dröja alltför länge. Jag skulle tro,
att det så småningom skall gå att genomföra
den breddning som utskottet
åsyftat med sitt uttalande beträffande
Skara med omnejd.

Jag hoppas herr talmannen tillåter, att
jag även i detta sammanhang berör ble -

kingejärnvägarna. 1950 års riksdag har
ju uttalat sig för att 1946 års principbeslut
beträffande blekingenätet borde omprövas.
Sedan Kungl. Maj:t under hänvisning
härtill uppdragit åt 1943 års
järn vägskommitté att upprätta en preliminär
plan för ombyggnad av staten
tillhöriga smalspåriga järnvägar, har
kommittén i underdånig skrivelse den
18 november 1950 bl. a. uttalat, att
breddningen av blekingenätet borde uppföras
å .statens järnvägars ordinarie investeringsprogram
med turordning i
princip före övriga företag. Det föreligger
således ett klart och tydligt uttalande
att blekingenätet i princip skulle
komma i första hand. Nu har en västgötajärnväg
fått komma före. Men jag
skall inte klandra detta, som jag själv
varit med om att tillstyrka. Vi få dock
inte tro, att det går att dröja hur länge
som helst med breddningen av blekingenätet,
utan denna bör sättas i gång snarast.

I vår reservation ha vi på denna
punkt hemställt, att utskottets utlåtande
skulle få följande lydelse: »Med hänsyn
till vad i ärendet sålunda förevarit finner
utskottet i likhet med motionärerna
starka skäl tala för att påbörjandet av
blekingenätets breddning icke längre bör
uppskjutas. Utskottet förbiser ingalunda
att denna ombyggnad, såsom järnvägskommittén
påpekat, är ett omfattande
projekt, som kräver stora förberedelsearbeten.
Erinras må emellertid, att för
detta ändamål å statens järnvägars driftkostnadsstater
hittills upptagits ett sammanlagt
belopp av drygt 1,5 miljon kronor.
Det torde därför kunna förutsättas
att förberedelserna åtminstone fortskridit
så långt att hinder icke behövde
möta mot ett igångsättande av de egentliga
ombyggnadsarbetena.»

Sedan har det framhållits, att det förefaller,
som det skulle vara svårt att få
markfrågorna lösta, men landstinget i
Blekinge har tillsatt en kommitté som
sysslar med dessa frågor. Efter vad jag
har hört har kommittén gjort en framställning
till järnvägsstyrelsen om att få
besked om hur mycket mark som erfordras
och vilken mark det gäller. Det -

Onsdagen den 14 mars 1951 fm.

Nr 10.

ta behöver kommittén veta för att kunna
framlägga förslag till landstinget. Vederbörande
kommuner måste ha uppgift
om areal och sträckningar, innan de
kunna fatta beslut om att skänka mark
till järnvägen. Det är väl i första hand
städerna och landskommunerna som skola
släppa till mark, och om det sedan
inte går att få all mark på denna väg,
får väl landstinget träda emellan, i all
synnerhet när det gäller att lösa in
mark från enskilda. Detta bör väl bli
klart ganska snart, och om riksdagen
beviljar ett belopp för att påbörja järnvägsbyggandet
i Blekinge, finnas större
förutsättningar att verkligen lösa markfrågorna
än om man skall vänta så
länge som nu tycks bli fallet.

Inte bara riksdagen idan också riksdagens
revisorer ha mycket tydligt uttalat
sig för att breddningen av blekingenätet
borde påbörjas snarast. Jag
har deras uttalande här, och jag skall
så kort jag kan referera vad de ha
sagt.

Revisorerna hade under en resa i
Blekinge haft tillfälle att närmare studera
järnvägsförhållandena därstädes
och därvid bibragts den uppfattningen,
att ombyggnaden av blekingejärnvägarna
vore en angelägenhet av största vikt
för länet icke minst ur näringsekonomiska
och befolkningspolitiska synpunkter.
Revisorerna förklarade, att de allmänna
förutsättningar, på vilka beslutet grundades,
helt förändrats, varigenom tidpunkten
för ombyggnadsarbetenas programenliga
påbörjande skulle framflyttas
på obestämd tid, vilket icke kunde
anses rimligt eller gagneligt. Revisorerna
ifrågasatte därför, huruvida icke
spörsmålet borde upptagas till förnyad
prövning. Oavsett om tiden vore inne
för omprövning av riksdagsbeslutet eller
ej, borde enligt revisorernas uppfattning
möjlighet föreligga för järnvägsstyrelsen
att inom ramen för det av
Kung]. Maj:t redan lämnade bemyndigandet
bedriva de påbörjade övergångsarbetena
i snabbare och effektivare takt
än hittills. Sammanfattningsvis uttalade
revisorerna, att den förevarande frågan
måste anses vara av den allmänna bety -

Om breddning av vissa västgötajärnvägar.
delse, att dess lösning icke utan allvarliga
återverkningar i olika avseenden
kunde skjutas ytterligare på framtiden.

Statsrevisorerna ha i detta fall gjort
ett tydligt uttalande, och det bör beaktas.

Den rullande materielen vid blekingejärnvägarna
är bristfällig, och det är
icke lämpligt att inför en påtänkt ombyggnad
ersätta densamma. Om det köpes
ny materiel nu, går det nämligen
inte så lätt att sedan använda den vid
andra järnvägar. Man har inte samma
spårvidd som i Blekinge på något annat
håll här i landet. Det har visserligen
sagts, att man kan tillverka vagnarna
så att de kunna anpassas efter en annan
spårvidd, men jag undrar hur det
egentligen skall gå till.

Det har här talats om den stora cementindustrien
i Hällekis, som skulle ge
den föreslagna järnvägen i Västergötland
så stora fraktinkomster. Men också
i Blekinge och Småland finns det en hel
del industrier, och man kan räkna med
att dessa komma att utbyggas, om järnvägarna
breddas i Blekinge, Kronobergs
och Kalmar län. Då skulle det säkerligen
komma att visa sig, att industrierna där
skulle gå raskt framåt.

Sedan man påbörjat breddningen i
Blekinge, blir det andra järnvägar som
komma i tur, dels åt kalmarhållet, dels
åt växjöhållet. Det har mycket stor betydelse
för dessa bygder.

Alla skäl tala således för att man beviljar
det bidrag på 2 miljoner kronor,
som begärts i motionerna. Detta belopp
skulle kunna inbesparas på en annan
punkt. Eftersom de båda punkterna
hänga ihop, tillåter jag mig att beröra
denna sak nu. I vår reservation vid den
förevarande punkten ha vi yrkat följande
formulering: »Såsom kommer att

framgå av vad utskottet anför under
punkten 27 :o), är utskottet av den uppfattningen,
att sådan balans bör ernås
genom att väg- och vattenbyggnadsverkets
motorfordonsanslag reduceras med 2
miljoner kronor.»

Anslaget till väg- och vattenbyggnadsverkets
förrådsfond föreslås i år höjt

Nr 10.

Onsdagen den 14 mars 1951 fm.

Om breddning av vissa västgötajärnvägar,
från 18,3 till 27,6 miljoner kronor. Till
inköp av motorfordon är av detta anslag
bl. a. upptaget 7 miljoner kronor och till
inköp av vägmaskiner 13,3 miljoner kronor.
I motioner har yrkats, att anslaget
på 7 miljoner kronor till motorfordon
måtte nedsättas till 5 miljoner kronor,
och reservanterna dela denna motionärernas
uppfattning. Möjligheterna att
hyra privatägda motorfordon böra utnyttjas
bättre, och framför allt bör entreprenadsystemet
tillämpas i större utsträckning.
Relationen mellan arbeten,
utförda å ena sidan i egen regi och å
andra sidan på entreprenad, har under
de senaste åren visat en tendens att förskjutas
till de senares nackdel. Sålunda
utförde väg- och vattenbyggnadsverket
under åren 1944—1945 en tredjedel av
vägarbetena i egen regi och resten gick
på entreprenad. Under år 1950 ha 50
procent utförts i egen regi och 50 procent
utlämnats på entreprenad. Väg- och
vattenbyggnadsverkets överrevisorer liksom
riksdagen ha uttalat sig för ett
längre gående entreprenadsystem. Det är
angeläget, att väg- och vattenbyggnadsverket
följer de direktiv som ha givits.
Det har framhållits i utskottet, att det
arbete, som utföres i egen regi, ställer sig
något fördelaktigare, men jag undrar hur
det är med avskrivningarna på de maskiner,
som köpts in i så stor utsträckning.
Den saken tål kanske att titta på.

Beträffande anslaget till garage- och
förrådsbyggnader ha i motionerna framförts
yrkanden om nedsättning från två
till en miljon kronor. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
har ju begärt fyra miljoner
kronor, medan Kungl. Maj :t föreslagit
två. Reservanterna anse, att riksdagen
i detta fall bör följa Kungl. Maj :ts
förslag, därför att man säkerligen kan
behöva högre anslag, om det skall köpas
mer maskiner. Man vill inte låta maskinparken
stå ute och bli fördärvad, utan
man måste ha tak över den. Det är dålig
ekonomi att låta redskapen stå oskyddade.
Till ett annat år får man säkerligen
gå in för högre anslag härför. Garage-
och förrådsbyggnader måste ju
uppföras i samma takt som motor- och
maskinparken utökas.

Jag anser således, att man bör anlita
entreprenadsystemet i större utsträckning,
och jag är förvissad om att det
skulle ställa sig fördelaktigare.

Det vore rätt mycket att säga om denna
sak, men jag skall inte hålla på
längre utan ber att få hänvisa till vad
jag redan sagt beträffande blekingebanorna,
att det anslag på två miljoner,
som vi ha begärt för deras breddning,
utan större olägenhet kan tas från det
andra anslaget. Då behöver man inte göra
någon rubbning på de av Kungl. Maj:t
begärda anslagen utan kan hålla sig
inom ramen för den kapitalbudget, som
är framlagd för riksdagen.

Herr talman! Jag ber i första hand att
få yrka bifall till moment II av utskottets
hemställan under den föredragna
punkten angående järnvägarna i Västergötland.

Herr ANDERSSON, KARL: Jag skall be
att få säga ett par ord med anledning av
vad herr Domö yttrade rörande västgötabanorna.
Han ville göra gällande, att utskottet
inte tagit tillräcklig hänsyn till
länets synpunkter. Jag vill då bara upplysa,
att utskottet tvärtom tagit mycket
stora hänsyn till de synpunkter, som
framförts från länet. Utskottet har haft
inte mindre än fem uppvaktningar från
länet, och dessa ha framfört minst tre
olika synpunkter på denna järnvägsfråga.
Det har sålunda inte hävdats en enda
och enhällig synpunkt från länet,
och när utskottet ändå har funnit, att
skälen ha talat så övervägande för
alternativ 1, som det här kallas, alltså
breddning av järnvägen Håkantorp
—Lidköping—Hällekis—Forshem, torde
det väl vara ett belägg för dessa skäls
styrka, att till och med den motionär,
som tillhör statsutskottet, har funnit sig
föranledd att frångå motionens yrkande
och biträda utskottsmajoritetens förslag.
Skälen ha varit så överväldigande och
övertygande, att inte ens motionären har
kunnat rida spärr mot dem. Det kanske
allra mest talande skälet är, att de godstransporter,
som i främsta hand skulle
betjänas av denna breddade järnväg,

Onsdagen den 14 mars 1951 fm.

Nr 10.

komma att till 80 procent gå åt söder
och väster och endast 20 procent åt
norr och öster. Följaktligen bleve transporten
enligt det förslag motionärerna
ha förordat, alltså via Skara—Skövde,
avsevärt längre för dessa varor, och det
komme att fördyra transporterna. Det
är ett skäl av sådan styrka, att ingen
kan bestrida eller motstå det.

Jag vill med detta påpekande bara
ha sagt, att vi i utskottet ha tagit synnerligen
stor hänsyn till från länets representanter
framförda synpunkter, vi
ha hört deras framställningar och ha
även enligt mitt sätt att se gjort ett för
länet gynnsamt uttalande om angelägenheten
av att också i fortsättningen förbättra
järnvägsförbindelserna där.

Herr DOMÖ: Herr talman! Den siste
ärade talarens inlägg vittnar om vad jag
tillät mig säga i mitt anförande, att man
har stannat för att lösa ett alltför litet
delproblem. Mot lösningen av det delproblemet
har jag inte haft något att
invända, men så fort man vidgar problemet
till vad det i verkligheten innehåller
— tillgodoseende av trafikbehovet
för ett något större område — blir
bedömningen annorlunda. Det är riktigt,
att den järnvägslinje, som det nu gäller,
har blivit aktuell framför allt på grund
av utbyggnaden av cementindustrien,
men när man överväger järnvägsanläggningar
är det ju inte skäl att bara stanna
vid hur läget är för dagen. Det är att
ge denna industrianläggning en väl stor
dominans. Jag har all respekt för den,
men det finns ju i detta län också andra,
som tränga till bättre järnvägsförbindelser.
Det var motionärernas mening,
att samtidigt som man tillgodosåg det
aktuella behovet för cementindustrien
skulle man kunna tillgodose ett annat
på ett relativt billigt sätt, vilket enligt
vår uppfattning i längden vore fördelaktigare
för detta stora trafikområde.

Vad beträffar de uttryck viljan inom
länet tagit, så uppstå ju alltid delade meningar,
när en järnvägsfråga skall lösas.
Därför komma naturligtvis till ett
utskott olika uppvaktningar med olika

Om breddning av vissa västgötajärnvägar.
intressen. När jag sade, att länets röst
inte blivit hörd så mycket, syftade jag
på att länets samtliga lokala myndigheter
ha uttalat sig för den av motionärerna
föreslagna linjen. Vi ha hushållningssällskapet,
som företräder jordbruket, vi
ha lantbrukets centrala organisationer, vi
ha landstinget och — vilket särskilt bör
observeras — även länsstyrelsen. Alla
de lokala myndigheter som jag kommer
ihåg har uttalas sig för skaralinjen. Jag
säger detta, herr talman, bara för att
inte något missförstånd skall uppstå på
den punkten. Tro kammarens ledamöter,
att länets samtliga riksdagsmän i första
och andra kammaren skriva på en motion
i frågan utan att vara besjälade av
den goda viljan att få den löst på bästa
sätt. Vi ha betraktat det som vår skyldighet
att såsom representanter för det
allmänna säga vår mening. Det är från
dessa synpunkter jag vill göra invändningar
mot det resonemang, som den
ärade talaren här förde.

Herr statsrådet NILSSON: Herr talman!
Jag hade inte tänkt gripa till ordet
efter herr Domös första, efter mitt
förmenande något resignerade och måttfulla
anförande. När jag nu gör det, är
det emellertid för att säga några ord i
anledning av hans senaste yttrande.

Först skall jag kanske understryka,
att man stundom har en känsla av att
när man ingenting gör, sätter man inte
känslorna i svallning så som när man
lägger fram förslag. Jag skulle i och
för sig kunna förstå de reaktioner, som
kunna komma från Blekinge, därför att
det nu föreslås, att man före breddningen
av blckingebanorna skall bredda en
viss bansträcka i Västergötland. För blekingebanornas
vidkommande ha vi ändå
ett principbeslut från 1946. Det ligger
ju nära till hands för blekingeborna
att säga: Varför skall detta gå före?
När så emellertid har skett, heror det på
att starkt sakliga skäl ha talat för det,
skäl som äro kända genom propositionen:
För att statens järnvägar skola klara
transporterna från Hällekis måste någonting
göras. Då har jag råkat ut för

Nr 10.

Onsdagen den 14 mars 1951 fm.

Om breddning av vissa västgötajärnvägar,
detsamma som statsutskottet, enligt den
upplysning dess ärade representant nyss
gav. Det har kommit delegationer. Jag
kan i och för sig förstå deras synpunkter,
men jag kan nämna, att inför de
olika alternativ som ha tänkts liar man
till och med framfört den uppfattningen,
att hellre skulle man ingenting göra
med västgötabanorna än ta det alternativ
1, som föreslås av Kungl. Maj:t och
som utskottet har följt.

Givetvis kan man, som herr Domö
gjort, anföra skäl för att bredda en annan
sträcka, men man kan inte, såsom
redan påpekats av herr Andersson i
Ilixö, komma ifrån att den del av transportmängden,
som har den allt annat
överskuggande betydelsen, har sitt naturliga
avsättningsområde söder- och
västerut. Det gäller 80 procent av hela
transportmängden. För statens järnvägars
vidkommande innebär det inte bara,
att transportlängden blir mindre med åtföljande
lägre transportkostnader, utan
även att ånglokssträckan blir längre enligt
alternativ 2 än enligt alternativ 1.
Detta är ytterligare ett skäl för att stanna
för det sistnämnda, som är det ur
järnvägsteknisk och transportekonomisk
synpunkt bästa.

Nu har emellertid herr Domö gjort
gällande — och det kan jag också i och
för sig förstå — att för jordbrukets vidkommande
borde det vara bättre, om
man breddade järnvägen över Skara och
Skövde. Ja, jag vill inte på något sätt
uttala mig beträffande möjligheten av
att hredda denna sträcka för framtiden
eller eventuellt ta hela västgötanätet, vilket
naturligtvis ur många synpunkter
vore riktigt, men man gör den iakttagelsen,
att i jordbruksbygderna finns
det en tendens att låta transportarbetet
övergå från järnvägar till bilar. Herr
Domö kan anföra, att om detta är fallet
på smalspårnätet i Västergötland, är det
bara ett argument för att bredda järnvägen,
och att det är de dåliga transportförhållandena,
som förorsaka nedgången
i trafikmängden, särskilt av jordbruksprodukter.
Detta är emellertid icke
hela förklaringen. Det visar sig nämligen
för Västergötlands vidkommande

— och jag har siffror och statistik på
det — att även för de normalspåriga
järnvägarna finner man en tendens till
nedgång i trafiken och övergång till bilar.
Det är inte fallet bara i Västergötland
utan också exempelvis i Skåne. Nu
kan det finnas särskilda skäl, som vålla,
att denna tendens gör sig gällande i
Västergötland, nämligen att det är det
distrikt i Sverige, som har det förhållandevis
största antalet större bilar, varigenom
det blivit starkare konkurrens
mellan bil- och järnvägstrafik än på
andra håll. Jag har velat säga detta,
inte för att man därav skall dra den
slutsatsen, att det inte spelar någon
roll om man breddar järnvägarna eller
inte, utan därför att man kan dra den
slutsatsen, att breddning av en järnväg
inte utgör någon absolut garanti för att
jordbruksprodukterna komma att transporteras
på den breddade järnvägen,
även om den nedgång i trafiken, som
man nu har att räkna med, när vi ha
smalspåriga järnvägar, måhända skulle
bli mindre utpräglad, därest man breddade
dem. Sålunda skulle den kanske
löpa parallellt med den nedgång i järnvägstrafiken
med dessa produkter, som
vi ha kunnat spåra på det normalspåriga
nätet i Västergötland och på andra
håll i vårt land.

Jag har bara velat säga dessa ord i
anledning av herr Domös anförande
för att understryka, att den överväldigande
mängden gods som kommer att
transporteras enligt alternativ 1 är cement
från Hällekis. Utbyggnaden där
har varit motiveringen för att vi nu börjat
bredda järnvägarna i Västergötland,
trots att vi inte någon annanstans börjat
göra det här i landet.

Herr DOMÖ: Herr talman! Jag vill
bara göra några korta kommentarer till
vad herr statsrådet sade. Det är riktigt,
att godset i Västergötland mer och mer
har övergått till biltransport, men just
häri ligger en speciell förklaring till att
det hade varit skäl att överväga en annan
sträckning av järnvägen, ty just från
det område som inte nu blir tillgodosett

Onsdagen den 14 mars 1951 fm.

Nr 10.

ske stora utfrakter av en hel del produkter:
industri- och i särskilt hög grad
jordbruksprodukter. Nödgas man lasta
sitt gods på bilar för att transportera det
till bredspårsjärnväg, som man nu för
tiden är tvungen att göra genom att det
praktiskt taget är för svårt med en omlastning
från smalspår till bredspår, så
fortsätter man sedan och kör godset åtta,
tio mil ytterligare i stället för att lasta
om det på bredspårsbana. Motionärerna
ha tillåtit sig framhålla, att just möjligheten
att inom det område, som nu inte
erhåller någon bredspårig järnväg, få
fram godset direkt på en bredspårsbana
skulle från detta område tillföra den
breddade järnvägen en större trafik än
man har räknat med vid de undersökningar,
som SJ ha gjort. Jag är ganska
frestad, herr talman, att gå en smula in
på en del av dessa beräkningar, men jag
tror, att det skulle trötta kammaren, och
i nuvarande läge tjänar det inte så mycket
till. Men jag skulle vara mycket tacksam,
herr statsråd, om man verkligen
ville ingående penetrera dessa förhållanden.
Jag är mycket glad över det intresse,
som kom till synes i statsrådets
anförande, liksom även i de övriga anföranden,
som hållits här, just för berörda
västgötaproblem. Måhända kan det
komma fram någonting ur denna debatt
som påskyndar lösningen av skarabygdens
viktiga trafikproblem.

Herr FORSLUND: Herr talman! Jag
hade inte tänkt yttra mig under detta
moment utan hade velat vänta till moment
III, men med anledning av de påståenden,
som gjordes av herr Domö om
yttrandena, ber jag att få omtala, att visserligen
lantbruksnämnden i Skaraborgs
län uttalat ett bestämt önskemål, att Skara
erhåller normalspårig järnväg redan
vid första ombyggnadsetappen, men att
det inte sagts, att detta skulle ske på sätt
motionärerna föreslagit. Lantbruksstyrelsen,
som insänder detta yttrande, åberopar
det och skriver, alt det är »angeläget,
att Skara så snart ske kan erhåller normalspårig
järnväg och förordar därför
samma turordning för ombyggnad av
linjen Göteborg—Vara—Skara som för

Om breddning av vissa västgötajärnvägar.
linjerna Mariestad—Moholm och Forshem—Lidköping—Håkanstorp».
Lantbruksstyrelsen
har icke förordat den linjesträckning,
som motionärerna ha anfört.

Därtill vill jag bara säga, att chefen
för försvarsstaben i sitt yttrande icke
upptagit den linje, som motionärerna ha
föreslagit, utan ansluter sig helt till kommitténs
förslag till ombyggnad.

Jag ville lämna dessa faktiska upplys^
ningar. Det kan inte vara riktigt att säga,
att alla de myndigheter, som finnas i
Skaraborgs län, ha anslutit sig till den
linje, som motionärerna ha valt. Snarare
är det så, att många röster tala ett annat
språk.

Herr DOMÖ: Herr talman! Herr Forslund
säger, att när lantbruksnämnden
och lantbruksstyrelsen uttala sig för en
linje över Skara, så har därmed inte
sagts, att de gilla motionärernas linje.
Det är väl uppenbart åtminstone för herr
Forslund och mig, att skall det över huvud
taget inom rimlig tid kunna bli en
bredspårig förbindelse över Skara, måste
det bli fråga om motionärernas förslag
om en tvärlinje. Jag hyser ingen
tvekan om att riktar man den frågan till
vederbörande institutioner, blir svaret
sådant, att man kan räkna in dem i de
som stå bakom motionärernas förslag.

Efter härmed slutad överläggning gjordes
enligt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall till vad
utskottet i det under behandlingen varande
momentet hemställt samt vidare
på bifall till motionerna I: 73 och II:
105; och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med övervägande
ja besvarad.

Ang. ombyggnad av blekingenätets järnvägar.

Mom. III.

Herr HEIDING: Herr talman! Med hänvisning
till vad jag yttrade under punkt
14 :o, beträffande blekingejärnvägarna
ber jag att får yrka bifall till mom. III i
den reservation, som är bilagd utskottets
utlåtande.

Nr 10.

Onsdagen den 14 mars 1951 fm.

Ang. ombyggnad av blekingenätets järnvägar.

Herr PETERSSON, EMIL: Herr talman!
I motsats till en del föregående
ärade talare, som mycket vidlyftigt och
ingående sysslat med järnvägsfrågor,
kan jag inskränka mig till några reflexioner
och erinringar.

Det är väl onödigt att säga, att blekingeborna
äro mycket ledsna över att
förslaget om breddning av deras järnvägar
ännu en gång har skjutits åt sidan.
Breddningen — jag använder det uttrycket
— är inte enbart ett lokalt intresse
utan en hela landets angelägenhet. Få
Blekinge och södra Småland, vilken
landsdel också berörs av frågan, bättre
kommunikationer, blir det mer industri,
ökad produktion och större välstånd för
befolkningen i dessa bygder till favör
för folkhushållet. Även i försvarshänseende
ha goda kommunikationer stor betydelse.
Varje gång frågan om breddningen
behandlats i riksdagen, ha dessa
synpunkter framförts och vunnit anslutning
av samtliga partier utan meningsskiljaktigheter.
Ett uttryck för denna
enighet är statsutskottets utlåtande i frågan
förra året, ett utlåtande som riksdagen
godkände utan debatt.

Då regeringen emellertid av ekonomiska
skäl inte ansett sig under den närmaste
tiden kunna realisera förslaget,
ha vi blekingar i år inte väckt någon
motion därom, vilket inte får tolkas som
pliktförgätenhet från vår sida utan beror
på den hårda nödvändigheten att ta hänsyn
till det statsfinansiella läget.

När motion likväl från annat håll förts
fram om att man skulle kunna reducera
ett begärt anslag av mindre angelägenhetsgrad
med två miljoner kronor och
använda detta belopp för påbörjande av
ombyggnaden av blekingenätet till normalspår,
vill jag för min del stödja detta
förslag.

Så några ord om markfrågorna. För
Blekinges vidkommande ligger det ärendet
så till, att landstinget i fjol utsåg en
kommitté med landshövdingen som ordförande,
och denna kommitté bär haft
sammanträde i december med generaldirektör
Upmark och tjänstemän inom
järnvägsstyrelsen. Därvid lämnades meddelandet,
att såväl landstinget som stä -

derna förklarat sig beredvilliga till en
uppgörelse. De ha alltså inte, såsom på
något håll påståtts, ställt sig avvisande
utan tvärtom förklarat sig vilja göra sitt
bästa för frågans lösning. Det ställdes i
utsikt, att järnvägsstyrelsen i början av
detta år skulle lämna uppgift om markbehovet
för den normalspåriga järnvägen,
men kommittén har ännu inte fått
besked. Markfrågorna böra emellertid
inte hindra arbetets påbörjande.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen.

Herr ANDERSSON, KARL: Herr talman!
Jag skall villigt tillstå, att jag nog
blev en smula förvånad när jag fick se
att i statsverkspropositionen icke blekingebanornas
breddning var föreslagen,
utan att i stället en helt annan bana
hade föreslagits med förtursrätt. Efter
den behandling, som Blekinges smalspåriga
järnvägsnät tidigare hade blivit föremål
för och med hänsyn till de uttalanden
som gjorts av riksdagen såväl
1946 som 1950, hade jag nog räknat med
att blekingebanorna vore de som stodo
i första rummet.

Det har emellertid framkommit sådana
skäl, såsom jag redan tidigare har påpekat,
när det har gällt västgötabanorna,
att såväl 1943 års järnvägskommitté
som järnvägsstyrelsen och även departementschefen
ha funnit sig böra frångå
den gamla turordningen och i stället
föreslagit, att breddningen av en viss
bana i Västergötland skulle företagas
först.

Jag kan således mycket väl förstå att
förslaget har väckt missnöje i Blekinge,
— trots att det kan se ut som om åtminstone
Blekinge läns riksdagsmän
skulle ha burit saken med mycket stort
jämnmod, alldenstund det inte är de som
ha motionerat till årets riksdag utan
andra riksdagsmän.

Nu vill jag för min del gärna deklarera,
att jag är lika angelägen om breddning
av Blekinge järnvägar nu som tidigare
och att jag följaktligen alltjämt har
den uppfattningen, att denna breddning
bör utföras så snart möjligt. Men när nu

Onsdagen den 14 mars 1951 fm.

Nr 10.

Ang

förslaget om lidköpingsbanan kom upp
och när så starka skäl för detta förslag
kunde förebringas, fanns det inte möjligheter
att samtidigt tillstyrka ett igångsättande
såväl av viistgötanätets breddning
som också av blekingenätets. Därtill
kommer det förhållandet, att breddningen
av blekingebanorna faktiskt är
påbörjad på det sättet, att man med
driftsmedel har gjort en del förberedande
arbeten, som redan dragit en kostnad
av 1,5 miljoner kronor; utskottet förutsätter
också att dessa förberedande arbeten
skola få fortgå minst i samma takt
som under de två senaste åren.

Ytterligare en sak som jag inte vill
underlåta att fästa uppmärksamheten på
är markfrågan.

Herr Petersson var inne på denna och
lämnade vissa upplysningar, men så
långt utskottet bär fått veta och så långt
järnvägskommittén har kunnat redovisa
har ännu ingen lösning av markfrågan
kommit till stånd. Tyvärr ha ett par intressenter,
nämligen landstingen i Kristianstads
län och i Kronobergs län, ställt
sig avvisande till järnvägsstyrelsens inbjudan
att lösa markfrågorna i den del
det gäller dessa län. Landstinget i Blekinge
län däremot har varit positivt inställt
och kommer sannolikt — det är
min förhoppning — att lösa frågan för
sin del. Det är mycket viktigt, tv man
får nog räkna med att riksdagen inte blir
särskilt villig att bevilja anslag för fortsatt
breddning där nere, om inte markfrågan
kan ordnas. Jag skulle således
vilja rekommendera Blekinge läns landsting
— och även dess riksdagsmän —-att under det kommande året söka få en
lösning av markfrågan till stånd. Därmed
skulle nog också ombyggnadsfrågan för
länet komma i ett bättre läge.

Jag skall inte på denna punkt gå in på
väg- och vattenbyggnadsverkets anslag,
som herr Ileiding var inne på. Jag vill
bara säga att jag inte kan rekommendera
den metod att finansiera ombyggnaden
av järnvägarna, som herr Ileiding förordade.
Men jag vill återkomma till den
frågan, när vi komma till punkt 27, och
säga några ord om den då.

Som saken i År ligger till och sedan

ombyggnad av blekingenätets järnvägar,
riksdagen nu har beslutat en breddning
av den föreslagna västgötabanan, torde
det inte föreligga möjligheter att även
här biträda motionärernas yrkande. Blekingeborna
få nöja sig med att vänta ännu
kanske något år, men de få också hoppas
på att det förberedelsearbete, som
är i gång, kommer att fortsätta och att
det kommer att leda till ett resultat.

.lag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr HÄLLGREN: Herr talman! Det
nämndes här i debatten, att det i år inte
har kommit några motioner i denna fråga
från Blekinge riksdagsmän. Det beror
helt enkelt på att arbetet med breddningen
pågår; statsutskottet talar om att
arbetet har kostat över 1,5 miljoner kronor,
därav 760 000 kronor för innevarande
budgetår, och att man räknar med att
arbetet skall fortgå i samma utsträckning
under nästa budgetår. En ytterligare
orsak är, att järnvägskommittén har
understrukit behovet av blekingejärnvägarnas
breddning såsom ett förstahandsarbete.

Av kommitténs yttrande framgår emellertid
också, att den ombyggnad av en
mindre järnväg i Västergötland, som
Kung''1. Maj:t och statsutskottet ha föreslagit,
ur räntabilitetssynpunkt är gynnsam
och att man kan bygga om den järnvägen
medan man väntar på markfrågornas
lösning när det gäller blekingeoch
smålandsjärnvägarna, vilkas ombyggnad
principiellt redan är beslutad.
Jag lade mig inte i frågan om västgötajiirnvägarna
vid debatten därom. Men
det föll mig i minnet — jag hoppas att
minnet inte sviker mig — att herr Domö
och jag en gång under den tid, då han
var statsråd, stämde möte i Karlskrona.
Han befann sig i Kristianstad, och då
han skulle resa till Karlskrona, reste han
inte direkt på de järnvägar, som finnas i
Blekinge, utan lian tog vägen över Alvesta!
Jag liar sagt detta för att något
belysa angelägenhetesgraden och därför
att ja8 inte vid att man skall föra fram
ytterligare järnvägsbyggnadsprojekt och
därmed ännu mera försinka ombyggna -

Nr 10.

Onsdagen den 14 mars 1951 fm.

Ang. ombyggnad av blekingenätets järnvägar.

den av järnvägarna i Blekinge, varom
riksdagen, såsom statsrådet sade, tidigare
fattat principbeslut.

I de motioner det bär gäller, som äro
väckta av herr Mannerskantz i första
kammaren samt av herrar Nolin och
Jöns Nilsson i andra kammaren, föreslås
nu att man i stället för de 760 000 kronor,
som eljest tagas ut på driftbudgeten,
skall bevilja ett investeringsanslag på
två miljoner kronor till blekingejärnvägarnas
ombyggnad. Det betyder alltså att
summan ökas med 1 240 000 kronor. Vi i
Blekinge äro naturligtvis tacksamma för
att vi få hjälp med vår järnvägsfråga
även från Kristianstads län och från
Kronobergs län. Vidare föreslå motionärerna,
att medlen skola tagas ur det anslag
som är beräknat till järnvägsstyrelsen
för inlösen av billinjer. Statsutskottet
har ställt sig välvilligt till fortsatt förberedelsearbete,
men det har doek avstyrkt
det av motionärerna begärda anslaget.
Herr Heiding har redogjort för
den vid punkten avgivna reservationen,
som icke i allt ansluter sig till motionerna.
Den går ut på bifall till motionernas
krav på ett anslag om två miljoner kronor,
men det föreslås att medlen skola
tagas från väg- och vattenbyggnadsverkets
anslag för anskaffande av motorfordon.

Jag är mycket betänksam mot att använda
dessa pengar till ombyggnad av
järnvägarna i Blekinge, hur tacksamma
vi än vore för att få anslaget. Man vill
ju inte gärna ställa väg- och vattenbyggnadsverket
i den situationen, att det inte
skall kunna anskaffa de motorfordon det
behöver för att nöjaktigt kunna underhålla
våra vägar och företaga de vägförbättringar,
som riksdagen bar beviljat
ganska stora belopp till och som även
innefatta förberedande arbeten för permanentbeläggningar.

Då jag sålunda kommer att gå in för
reservationen när det gäller de två miljonerna,
vill jag på samma gång reservera
mig mot vad reservanterna ha skrivit
i motiveringen om att medlen skola
tagas ur väg- och vattenbyggnadsverkets
förrådsfond, närmare bestämt ur det anslag
som är avsett för inköp av motor -

fordon åt väg- och vattenbyggnadsverket.

Beträffande markbehovet är det ju så,
som herr Petersson i Karlskrona sade,
att ordföranden i den kommitté, som har
sysslat med den här frågan i Blekinge —
det är en kommitté som är utsedd av
städer och landsting, kan jag förstå -—
så sent som i denna månad har meddelat,
att man från länets sida för närvarande
inte kan göra mera än man har
gjort. Man har förklarat sig välvilligt inställd,
och man vill ha preciserat vilken
mark det är fråga om. Här tror jag att
mycket beror på kungl. järnvägsstyrelsen.
En av reservanterna har förut varit
byråchef i kungl. järnvägsstyrelsen, och
han kan säkerligen intyga att jag i flera
år har sprungit i järnvägsstyrelsens trappor
för att intressera järnvägsstyrelsen för
att i god tid förbereda lösandet av markfrågorna.
Från Blekinges sida föreligger
det emellertid uttalande om positiv medverkan
för ett lösande av markfrågan,
och man får väl hoppas att kristianstadslänsborna
och smålänningarna också
skola försöka komma fram till en linje
som medger underhandlingar med järnvägsstyrelsen,
så att man kan undanröja
det hinder för att den beslutade utbyggnaden
av järnvägarna skall kunna ske i
raskare takt, som ligger i markfrågan.

Jag hemställer alltså om bifall till förslaget
om ett anslag på två miljoner kronor.
Vi i Blekinge äro givetvis intresserade
av att få anslaget höjt.

Herr MANNERSKANTZ: Herr talman!
Som statsrådet Nilsson mycket riktigt
förmodade ligger det nog så till, att
just den omständigheten, att det i år
föreslås en breddning av en smalspårig
järnväg som förut inte alls varit omnämnd,
är ägnad att göra en misstänksam.
Därför ha vi tyckt att även frågan
om järnvägarna i Blekinge borde tas upp
på samma gång som de övriga järnvägsfrågorna.

Det är så, herr talman — och detta gör
att herr Hällgrens tacksamhet inte behöver
vara så djup — att vi också ha
litet egoistiska baktankar. Blekingeba -

Onsdagen den 14 mars 1951 fm.

Nr 10.

Ang. ombyggnad av blekingenätets järnvägar.

norna måste nämligen bli breddade före
övriga smalspåriga banor i samma del
av landet. Det är utan tvivel blekingebanorna
som ha de bästa sakliga skälen
att bli breddade, och innan det blir
gjort tror jag inte vi ha någon möjlighet
att få järnvägarna utefter smålandskusten
breddade — det är lika bra
att ärligt säga vad andra själva kunna
räkna ut.

Emellertid tillkommer också en annan
sak, som jag skall be kommunikationsministern
tänka på. Orsaken till att smålänningarna
blivit extra misstänksamma
ligger i det sätt, på vilket våra banor
ha blivit behandlade när det gällt järnvägselektrifieringen.
Där ha flera andra
projekt smugit sig emellan och föranlett
ändring av vad som varit tänkt och
även sagt. Det är tydligen så att det
inte går för mindre än att det skall
»föras liv» — eller vad man skall kalla
det. Annars blir man bortglömd, och det
anses att man inte bryr sig så mycket
om saken. Jag var härom dagen på en
uppvaktning lios järnvägsgeneralen,
och en av de tjänstemän som voro närvarande
anklagade oss nästan för att
vi hade varit alldeles för indolenta i
fråga om att driva fram elektrifieringen
av järnvägen Alvesta—Emmaboda—
Kalmar. Då tänkte jag, att det väl vore
synd om man skulle bli beskylld för
sådant utan att göra något åt saken!

Emellertid finns det också andra starka
sakliga skäl, som kanske inte ha bliblivit
tillräckligt betonade här i dag. Jag
vet inte om alla ha reda på att det här
inte gäller en smalspårsjärnväg vilken
som helst: Blekinge kustbanor ha en
underlig spårvidd, som är litet större än
den som förekommer i det vanliga smalspårsnätet.
Det beror på alt den överingenjör,
som planerade järnvägen i slutet
av 1800-talet, tidigare hade byggt
järnvägar i Siarn. Han beslöt sig för att
det skulle bli samma spårvidd här som
i Siarn, och det blev det. Det gör att det
inte blir särskilt lätt att få användning
annorstädes för den rullande materiel,
som blir över när banan breddas. Nu
har man nött yå den rullande materielen
så många år att den nuvarande materie -

len inte kan användas länge till utan
att förnyas. Det vore mycket osympatiskt
att behöva skaffa ny rullande materiel
för en så unik spårvidd, som bara
finns i Blekinge och i Siarn — åtminstone
kommer jag inte ihåg namnet på
något annat ställe där den finns — och
att sedan, när järnvägen blir ombyggd,
försöka flytta in hjulen och krångla in
materielen på de vanliga smalspårsbanorna.
Jag undrar om det på något sätt
kan vara till fördel alt göra så. Så många
år som det kommer att taga, innan blekingejärnvägen
blir breddad till normal
spårvidd, blir ju den rullande materielen
till slut så dålig att den inte kan
användas längre. Det är detta som gör
att ett uppskov med breddningen har
större betydelse när det gäller denna
järnväg än när det gäller andra smalspåriga
järnvägar. Det är synd att vi
numera här i Sverige ha det så ställt, att
vi inte ens ha råd att göra sådant som
är ekonomiskt klokt.

Herr talman! Detta är i huvudsak de
synpunkter som jag har velat tillföra debatten
utöver vad som tidigare har anförts.
Jag finner det högeligen önskvärt
att det inte går på samma sätt med
breddningen av blekingejärnvägarna
som det har gått med elektrifieringen
av den järnväg, som jag tidigare nämnde.
Det har ju kommit en järnväg före,
och jag hoppas att den blir den sista
som kommer före. Det är ett understrykande
av det önskemålet som är huvudtanken
bakom motionerna.

Herr FORSLUND: Herr talman! Det
är sant, vad som här har vittnats om
järnvägsförhållandena i Blekinge och
östra Småland. De stå faktiskt i särklass,
och den befolkning som bor utefter
dessa järnvägar har betydligt
ogynnsammare trafikförhållanden än
befolkningen i andra delar av landet.
Detta är tidigare uttalat både av kommitterade
och av andra, som ha sysslat
med den här frågan, och jag tror att det
också säges i de propositioner i denna
fråga som tidigare ha avlämnats; jag
tänker speciellt på propositionen år

Nr 10.

Onsdagen den 14 mars 1951 fm.

Ang. ombyggnad av blekingenätets järnvägar.

1946 om blekingebanornas breddning.
Det invecklade system som på vissa håll
förekommer vid blekingcjärnvägarna är
en syn för gudar! I Växjö bar man sålunda
inte mindre än tre spårvidder, och
det är helt naturligt att detta medför
stora besvärligheter för dem som skola
sköta trafiken.

Det förhållandet, att dessa banor ha
en egen spårvidd, gör att man inte vid
andra smalspåriga järnvägar kan utnyttja
eventuell överskottsmateriel från blekingebanorna.
Det är en olägenhet av
stora mått, som borde bli särskilt granskad
ur ekonomisk synpunkt.

När nu emellertid den kommitté, som
jag företräder, har gått in för att rekommendera
en snar ombyggnad av en
västgötabana, är detta vårt förslag inte
eu skrivbordsprodukt, som har tillkommit
utan närmare undersökningar. När
vi i kommittén av Kungl. Maj:t erhöllo
uppdraget att försöka gradera behovet
av de olika banornas ombyggnad, gingo
vi mycket noggrant till väga. Vi voro
redan från början på det klara med att
blekingebanorna, med hänsyn till det
beslut som riksdagen hade fattat och
med hänsyn till de säregna förhållandena
vid dessa banor, egentligen borde
ställas utanför den gradering vi skulle
göra upp. Dessa järnvägar utgöra ett
mycket stort nät, och deras ombyggnad
till normal spårvidd erfordrar därför
mycket stora förberedelsearbeten.

Jag skall här tillägga en sak. Kommittén
gjorde ett besök i Norge och kom
då underfund med att norrmännen, som
hade lagt om hela sitt järnvägsnät och
lagt ned över 300 miljoner kronor på
denna ombyggnad — de hade tidigare
ett spårsystem likt det som förekommer
i Blekinge — hade använt ett system
som innebar att man under löpande drift
utförde alla de arbeten, som över huvud
taget voro möjliga att göra under sådana
förhållanden, för att det sedan skulle
gå lättare att utföra den slutliga omläggningen
till normal spårvidd.

Kommittén hemställde till Kungl.
Maj it att förberedelsearbeten av samma
slag, som hade utförts i Norge, skulle
få utföras vid blekingebanorna och att

medlen härtill skulle få tagas från drittsstaten.
Man var vänlig nog att medgiva
detta. Det är nuvarande statsrådet vi
ha att tacka för detta; jag har inte varit
i tillfälle att göra det förut. Järnvägsstyrelsen
har alltså fått i uppdrag att
utföra vissa förberedelsearbeten och
bland annat att vid det vanliga driftsarbetet
taga hänsyn till att omläggning till
normal spårvidd senare skall företagas.

Under vårt arbete i kommittén funno
vi att det återstod rätt mycket av förberedelserna
till blekingebanornas breddning.
Det är inte enbart markfrågorna
som äro olösta, men dessa frågor äro
mycket viktiga. Vi hade väntat oss att
de skulle lösas i raskare takt än som hittills
har skett, men var det har hakat
upp sig någonstans har jag ingen särskild
anledning att gå in på. Utöver
markfrågorna ha vi sådana spörsmål
som sammanhänga med stadsplaneändringar,
som också äro komplicerade och
tarva lång tid.

När nu det föreslagna projektet i Västergötland
är av så ringa omfattning,
att man skulle kunna klara det med något
över sju miljoner kronor — banan
gar nästan helt och hållet fram över
slättland — finns det stora förutsättningar
att klara detta arbete mycket
snabbt, och i kommitténs yttrande ha
vi, under framhållande av blekingebanornas
förtursrätt, anfört att vi anse att
det med hänsyn till de särskilda förhållanden
som ha inträtt i Västergötland
— framför allt utvidgningen av industrien
— vore lämpligt att först bredda
banorna där, vilket sedermera också av
Kungl. Maj:t bär föreslagits.

Tillåt mig säga, herr talman, att vårt
val av handel berodde på att denna del
bättre än den andra föreslagna kunde
frigöras för arbetet. Den alternativa
sträckan ingår ju i en sammanhängande
linje från Göteborg över Vara och Skara
ända upp mot Värmland, och den
har man inte velat bryta, eftersom den
väl kan behövas.

Vi ha starkt poängterat att arbetet i
Västergötland skall kunna .utföras snabbt
och utan något som helst men för ble -

Onsdagen den 14 mars 1951 fm.

Nr 10.

Ang. ombyggnad av blekingenätets järnvägar.

kingebanornas ombyggnad. Nu vädjar
jag till statsrådet, att han i tanke att skipa
rättvisa åt Blekinges och östra Smålands
befolkning forcerar förberedelsearbetena
i denna del av landet och inte
tar till anslaget på driftstaten för kommande
budgetår för snålt.

Så skulle jag vilja säga några ord i
allmänhet om dessa ombyggnader av
järnvägar. Man är inte alltid benägen
att gå helt till botten med en diskussion
om vad dessa arbeten betyda. Hela vår
järnvägsdrift bör liksom allting annat
rationaliseras, så att järnvägarna kunna
erbjuda sina tjänster till lägsta möjliga
kostnader, ålen hela det system med
skilda spårvidder, som vi ha, medför väsentligt
ökade kostnader. Samtidigt som
vi i dag ha en vagnbrist på i runt tal
6 000 godsvagnar förorsaka de nödvändiga
omlastningarna stora fördröjningar,
som göra att alltid ett mycket stort antal
vagnar måste stå stilla.

Under förlidet år rullade tre och en
halv miljoner lastade vagnar på statens
järnvägar. Av dessa måste inte mindre
än 133 000 lastas om på grund av att
godset skulle transporteras på järnvägar
med olika spårvidder — inte mindre än
1 procent av antalet lastade godsvagnar
måste sålunda omlastas för att godset
skulle komma fram till bestämmelseorten.
Detta betyder inte så litet i fråga
om förlorad tid och extra kostnader. Om
vi räkna med att tidsförlusten på grund
av en omlastning blir en och en halv dag,
komma vi till det resultatet, att vi, om vi
i likhet med norrmännen hade enhetliggjort
järnvägarna, skulle kunna minska
bristen på godsvagnar med cirka 700
per dag. Vad 700 vagnar ha för betydelse
i detta avseende förstå vi, om vi veta,
att det i dag kostar 20 000 kronor att
köpa en vagn; det skulle sammanlagt
bli 14 miljoner kronor. Det är inte små
summor det här rör sig om, och när
man dessutom måste räkna med att det
inte föreligger möjlighet att till fullo utnyttja
vagnarna på grund av omlastningshinder,
ökas kostnaderna. Räknar
man med att ett vagndygn representerar
10 kr. blir det här fråga om stora belopp,
som om de kapitaliseras skulle kunna
•> Första hammarens protokoll 19C>l. Nr It).

användas till förräntning av ombyggnadskostnaderna
i rätt stor omfattning.

Jag skulle utöver detta också vilja tillliigga,
att jag undrar om man inte skulle
kunna forcera ombyggnadsarbetet i
Blekinge — vare sig för ifrågavarande
företag medel anvisas från statens järnvägars
driftkostnadsstat eller anslag
upptages direkt å riksstaten •—• genom
att utnyttja all den arbetskraft, som kan
disponeras för detta ändamål utan att
något annat åsidosiittes. Jag har under
resor, som jag har gjort å kommitténs
vägnar, i länsarbetsnämnderna kommit
i beröring med de ledande män, som ha
hand om arbetslöshetsgranskningen och
vad därmed sammanhänger, och de ha
haft den uppfattningen, att det skulle
gå att sätta in mer arbetskraft på blekingejärnvägarnas
ombyggnad. Jag skulle
vilja ge uttryck för den meningen, att
det val inte vore för mycket begärt att
både Blekinges och Smålands bönder
och arbetare hellre finge vara med och
göra sina järnvägar i ordning än att en
del av dem skulle gå arbetslösa och uppbära
arbetslöshetsunderstöd. Denna fråga
bör bli föremål för särskild granskning,
och det finns en speciell anledning
för respektive landshövdingar att
beakta detta förhållande, när de göra
sina uppvaktningar hos Kungl. Maj:t.

Jag tror att om alla krafter hjälptes
åt i detta avseende, skulle det bli möjligt
att inom en rimligare tid komma
till rätta med SJ:s ombyggnadsproblem
än som för närvarande synes vara fallet.
Och jag är inte riktigt säker på att man
ens på högsta ort när det gäller trafikförhållandena,
nämligen i järnvägsstyrelsen,
verkligen går till en prövning
av frågans stora ekonomiska betydelse
för respektive bygder — jag säger detta,
eftersom vi ha en järnvägsfullmäktigledamot,
som sitter här och lyssnar på
debatten. Rätt ofta säger man, att det
ena eller det andra företaget »inte är
räntabelt». Ja, men om vi räkna med
alla de olika faktorerna, kanske saken
kommer att se litet annorlunda ut. Måhända
har man alltid kunnat resonera
på det sättet, att det hade varit bättreur
ren räntabilitctssynpunkt att vi le -

Nr 10.

Onsdagen den 14 mars 1951 fm.

Ang. ombyggnad av blekingenätets järnvägar.

va kvar i det urgamla sättet att färdas
än att genomföra några moderniseringar
på detta område.

Det finns alltså mycket starka skäl
som tala för att här förevarande ombyggnadsarbete
kommer till utförande, och
skulle motionärerna nu kunna bidraga
till ett sådant resultat, vore det bara
tacknämligt. .lag tror emellertid, att det i
dagens läge inte har så stor betydelse,
om medel för detta arbete anvisas från
driftkostnadsstaten eller genom ett särskilt
anslag — det kan kanske ifrågasättas,
om det inte ur regleringssynpunkt
skulle vara lämpligare att tills
vidare anvisa medel från driftkostnadsstaten
för ifrågavarande ändamål. Huvudsaken
är att bär göres vad som göras
kan.

Herr talman! Jag anser att denna fråga
är så pass aktuell, att det inte skadar,
att riksdagen verkligen diskuterar
den för att äntligen komma till mera
positiva resultat än den tidigare gjort.

Herr LUNDQVIST: Herr talman! .Tåg
är varken från Blekinge eller från Småland
och kan alltså inte ha några som
helst lokala intressen att bevaka. Att jag
ändå kommit att ansluta mig till reservationen
beror på två omständigheter.

Först och främst har jag inte kunnat
glömma, hur starkt riksdagen tidigare
har engagerat sig till förmån för en
breddning av blekingenätet, och jag tänker
alldeles särskilt på riksdagens uttalande
i fjol i denna fråga. När vi åtskildes
från den riksdagssessionen, var
det säkerligen ingen, som hade en tanke
på att något annat banföretag skulle komma
att få företräde framför blckingenätet.
Nu klandrar jag emellertid inte
alls Kungl. Maj:t för att vi ha fått fram
det förslag, som nyss godkänts. Det är
ju alldeles särskilda skäl, som ha åberopats
för detta förslag.

Jag tänker också på att här ha ju,
såsom inte minst den senaste talaren
mycket utförligt berört, redan betydande
belopp lagts ned från statens järnvägars
sida för en breddning av blekingenätet.
Jag kan inte precis säga, hur
stort beloppet är i dag, men jag skulle

tro att ungefär 2 miljoner kronor redan
ha använts till förberedelsearbeten för
denna breddning. De pengar, som redan
ha lagts ned och som säkerligen ytterligare
komma att läggas ned på dessa
förberedelsearbeten, om inte något annat
besked lämnas från statsmakternas
sida, böra väl snarast möjligt lända till
nytta för allmänheten, så att vi inte,
herr talman, när det gäller dessa järnvägar
skola behöva räkna med samma
förhållanden som i fråga om beredskapsarbetena
vid landsvägarna. I dag finnas
ju ännu en hel mängd ofullbordade vägsträckor,
representerande nedlagda arbetskostnader
på många miljoner kronor,
utan att någon som helst nytta
ännu har kunnat utvinnas för dessa
pengar. Innan riksdagen åtskiljes i år
är jag alldeles övertygad om att riksdagen
kommer alt fatta beslut om särskilda
anslag just för att sätta sådana
ofullbordade vägsträckor i stånd.

Jag tycker att det är angeläget, att
riksdagen genom en särskild påstötning
och genom ett särskilt anslag så fort
som möjligt försöker få ombyggnadsarbetena
i Blekinge färdigställda. Det har
sagts, att markfrågan inte är avgjord, och
jag tror att det är riktigt. Här har nu från
olika håll lämnats olika uppgifter om
vem som bär skulden för detta. Alla ha
dock tydligen varit eniga om att inga
svårigheter skola behöva möta för att
få den frågan löst inom rimlig tid, och
iag vågar alltså utgå ifrån att så också
skall ske.

Sedan kommer jag till frågan, varifrån
pengarna skola tas. I reservationen
har föreslagits, att väg- och vatlenbyggnadsverkets
motorfordonsanslag
skall skäras ned med 2 miljoner kronor.
Jag vill bara i detta sammanhang deklarera,
att jag anser att en sådan nedskärning
kan ske utan nackdel för verket,
om verket i större utsträckning än
hittills varit fallet anlitar entreprenadförfarande.
Jag anser, att dessa 2 miljoner
kronor komma till bättre användning,
om man anvisar dem till blekingekustbanornas
breddning.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till reservationen.

Onsdagen den 14 mars 1951 fm.

Nr 10.

Ang. ombyggnad av blekingenätets järnvägar.

Herr ELOWSSON, NILS: Herr talman!
Den kommitté, som har arbetat med
dessa projekt rörande ombyggnad av
Blekinges smalspåriga järnvägar, har
rekommenderat järnvägsstyrelsen att
söka lösa markfrågan på det sättet, att
man skulle anmoda vederbörande kommuner
att upplåta jord kostnadsfritt för
den föreslagna ombyggnaden.

Man bär utgått ifrån att även landstingen
skulle vara intresserade av detta
förslag, och det har medfört, att
man vänt sig till bl. a. Kristianstads
läns landsting med en förfrågan i denna
riktning. Detta landsting har i likhet
med Kronobergs läns landsting avböjt
att lämna sådan mark kostnadsfritt. Det
sammanhänger i någon mån med den
sträckning blekingebanan har inom
Kristianstads län. Banan har en sträckning
på två och en halv mil, och den
sträcka på en halv mil som är belägen
närmast Kristianstad löper i en båge,
vilket medför att järnvägen kommer in
norrifrån, så att Kristianstads station
utgör en säckstation.

Meningen är nu att järnvägen skall
löpa i en annan båge, så att den kommer
in söderifrån, varigenom stationen
inte längre skulle bli en säckstation.
Detta kommer att innebära att järnvägen
får gå ungefär en halv mil över ny
mark, och det är till största delen värdefull
jordbruksjord. Det gör att det
kommer att betingas ett ganska stort
lösenbelopp, om man skall komma i besittning
av den marken.

Meningen är vidare, att Kristianstads
stad skall kopplas in på ärendet på det
sättet, att staden skulle överta den lediga
banvallen och den mark, som finns
utmed den, och eventuellt ta denna jord
som kompensation för den mark, som
Kristianstads stad skulle lämna.

Det är dessa omständigheter, som i
någon mån komplicera förhållandena
där nere, nämligen dels att det skulle
träffas en överenskommelse mellan
landstinget och staden och dels också
att det skulle bli en förhållandevis stor
utgift för Kristianstads län att kostnadsfritt
upplåta den mark det här är fråga
om. Nät- vi veta, att Kristianstads län

sträcker sig från Öresund upp till
Hanöbukten och i söder gränsar till Östersjön,
förstå vi att meningarna bland
landstingets ledamöter om landstingets
skyldighet att engagera sig så pass hårt
för den breddning, som det här gäller,
kunna vara delade. Det är just också
vad de ha varit, och det är närmast detta
som har föranlett landstingets beslut.

Nu kan jag för min del inte säga, huruvida
detta beslut blev definitivt eller
om det föreligger möjligheter att vid
ett kommande landsting fatta ett annat
beslut, men det är en sak som får undersökas.
Vad som emellertid intresserar
alldeles särskilt i detta sammanhang
är den omständigheten, att man både
inom järnvägsstyrelsen — jag antar
också inom kommunikationsdepartementet
— och uppenbarligen också inom
statsutskottet har den bestämda uppfattningen,
att om inte vederbörande
kommuner och landsting upplåta mark
gratis för en breddning, så blir det
heller ingen breddning av. Jag vet
nu inte, huruvida denna ståndpunkt
är orygglig, men det skulle vara synnerligen
intressant att veta, huruvida
man inom statsutskottet intar den
ståndpunkten. Gör man det, skulle det
vara bra om man ville säga det, antingen
nu eller vid ett senare tillfälle, så
att kommunerna och landstingen få
klart för sig att utfästelsen om kostnadsfri
upplåtelse av mark för ifrågavarande
ändamål är ett oeftergivligt
villkor, och så få de då rätta sitt ståndpunktstagande
därefter. Såsom det nu
ligger till, blir det här i själva verket
en kurragömmalek, där de olika instanserna,
som skola fatta beslut i ärendet,
egentligen inte veta, var de ha varandra.

Jag tycker alltså, att om detta är ett
allmänt spörsmål, som alla, vilka underhandla
i den här saken, äro intresserade
av att lösa, borde man kunna
handla med något större öppenhet än
vad jag föreställer mig har skett i detta
sammanhang. Jag kan således inte se
någon annan utväg, som saken nu ligger
till, än att järnvägsstyrelsen får
komma med ett nytt initiativ i markfrå -

Nr 10.

Onsdagen den 14 mars 1951 fm.

Anslag till rullande materiel,
gan, så att man kan ta upp förhandlingar
på nytt och ömsesidigt klargöra
för varandra, vilken syn man har på
frågan, ocli klargöra om det är ett oeftergivligt
villkor, att kommunerna skola
upplåta mark kostnadsfritt.

Vad sedan angår betydelsen av breddningen
av blekingebanan i dess helhet
lika väl som breddningen av de övriga
smalspåriga järnvägarna där nere, behöver
det väl inte spillas så många ord
därpå. Enligt de senaste uppgifterna
lär det pågå en avfolkning av Blekinge,
och om vi skola förhindra en sådan utveckling,
måste vi skaffa nya arbetstillfällen
i dessa trakter. En absolut förutsättning
för att vi skola kunna locka
dit små och stora industrier är naturligtvis,
att en breddning av blekingenätet
kommer till stånd — om den saken
kan väl inte råda några delade meningar? Herr

ANDERSSON, KARL: Herr talman!
Jag vill bara nämna några ord i
anledning av herr Elowssons senaste
anförande.

Det framgår ganska klart av 1943 års
järnvägskommittés framställning, att
kostnadsfri upplåtelse av mark för
breddning av smalspåriga järnvägar är
en förutsättning för att ombyggnadsarbetet
skall komma till stånd. Utskottet
har i år understrukit detta såväl när
det gäller breddningen av västgötabanorna
som av blekingebanorna. Vad
statsutskottet i framtiden kommer att
säga på den punkten vill jag inte här
på förhand göra något uttalande om,
men så mycket vågar jag säga, att statsutskottet
nog även framdeles kommer
att fästa allra största vikt vid att markfrågan
blir ordnad på det sätt, som här
är förutsatt, nämligen att mark upplåtes
kostnadsfritt för ombyggnadsarbetet.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes i enlighet med de därunder
förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet i
det nu föredragna momentet hemställt
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid föreva -

rande punkt avgivna reservationen; och
förklarades den förra propositionen, vilken
förnyades, vara med övervägande ja
besvarad.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag
utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 7.30 eftermiddagen.

Punkten 15.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 16.

Anslag till rullande materiel.

1 denna punkt hade utskottet, med tillstyrkande
av Kungl. Maj:ts i ämnet
framlagda förslag, hemställt, att riksdagen
måtte för budgetåret 1951/52 anvisa
följande investeringsanslag, nämligen

a) Anskaffning av lok

och lokomotorer . . 16 000 000 kr.

b) Anskaffning av mo torvagnar

och rälsbussar
.......... 8 900 000 kr.

c) Anskaffning av per son-,

resgods- och
postvagnar ........ 15 470 000 kr.

d) Anskaffning av

godsvagnar ...... 7 250 000 kr.

e) Ombyggnad av rullande
materiel .... 4 900 000 kr.

Reservationer utan angiven mening
hade anmälts

a) av herrar Mannerskantz, Ohlon,
Sundelin, Boman i Kieryd, Svensson i
Ljungskile, Staxång, Kollberg och Larsson
i Stockholm;

b) av herr Lundqvist.

Herr LUNDQVIST: Herr talman! Under
denna punkt finns det två grupper
av reservanter. Jag befinner mig i en
grupp, som omfattar bara mig själv.

Jag skulle vilja säga ett par ord i anledning
av utskottets utlåtande. Det är
ju så, herr talman, att å tilläggsstat II
till riksstaten för innevarande budgetår
har riksdagen för anskaffning av godsvagnar
redan anvisat ett investeringsanslag
på 5 miljoner kronor. Nu har det
emellertid visat sig, att kostnaderna för

Onsdagen den 14 mars 1951 fm.

Nr 10.

anskaffning av dessa godsvagnar — det
rör sig här om 500 stycken — beräknas
stiga till 6,."i eller 7 miljoner kronor och
skillnadsbeloppet, cirka 2 miljoner kronor,
förutsattes skola belasta motsvarande
anslag för budgetåret 1951/52. Innebörden
härav blir, att för nu berörda
ändamål äskade medel inte komma att
stå till järnvägsstyrelsens förfogande
under det nya budgetåret i hela den utsträckning,
som styrelsen i sina petita
räknat med.

Det råder ju vid statens järnvägar för
närvarande en allvarlig brist i fråga om
materielutrustning. Med hänsyn härtill
och med hänsyn också till de uttalanden,
som statsutskottet under punkt 1)
i utlåtandet gjort om vikten av en snabbare
och effektivare förstärkning av SJ:s
trafikapparat, måste ju en sådan anslagsreducering,
som nu faktiskt göres,
anses ganska betänklig.

Jag skulle tro, att det investeringstak,
som finnes fastställt för innevarande
budgetår för SJ, tyvärr inte kommer att
uppnås på grund av svårigheter att få
leveranser fullgjorda enligt beräkning.
Om så är fallet, skulle jag med hänsyn
till vad jag förut sagt vilja göra en hemställan
till herr statsrådet och chefen
för kommunikationsdepartementet att
undersöka, huruvida det inte kan vara
möjligt att anvisa dessa 2 miljoner kronor
extra på SJ :s stat fr. o. m. den 1
juli, därest betalningarna inte kunna
komma att ske förrän efter den 1 juli.

Om man gör på det sättet, kan alltså
SJ anskaffa den ytterligare godsvagnsmateriel,
som SJ har begärt och som är
så nödvändig. Jag hänvisar till att även
överrevisorerna i sin senaste berättelse
starkt understrukit vikten av alt bristen
på detta område skyndsammast täckes.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, bifölls vad utskottet i
den nu ifrågavarande punkten hemställt.

Punkten 17.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten IS.

Kungl. Maj:l hade föreslagit riksdagen
att under rubriken Biltrafik för budget -

Anslag till rullande materiel,
året 1951/52 anvisa vissa i statsrådsprotokollet
angivna investeringsanslag
å tillhopa 12 000 000 kronor.

Av ifrågavarande anslag var ett belopp
av 2 000 000 kronor avsett till förvärv
av billinjer.

I detta sammanhang hade utskottet till
behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Petrén m. fl. (1:22) och den andra inom
andra kammaren av fru Sandström
ra. fl. (11:33), i vilka hemställts, att
riksdagen måtte avslå Kungl. Maj:ts under
förevarande punkt gjorda hemställan
om anslag till Förvärv av billinjer;

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Mannerskantz (I: 252) och den
andra inom andra kammaren av herr
Molin m. fl. (11:351), i vilka hemställts,
såvitt nu var i fråga, att riksdagen måtte
dels avslå Kungl. Maj:ts förslag om
anslag å 2 000 000 kronor till Förvärv av
billinjer, dels till Anskaffning av bilmateriel
anvisa allenast 9 000 000 kronor.

Utskottet hade i den nu förevarande
punkten på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte

I. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
till Garagebyggnader m. m. för budgetåret
1951/52 anvisa ett investeringsanslag
av 200 000 kronor;

II. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna I: 252
och II: 351, i vad de avsåge förevarande
anslag, till Anskaffning av bilmateriel
för budgetåret 1951/52 anvisa ett investeringsanslag
av 9 800 000 kronor;

III. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
och med avslag å motionerna 1:22
och 11:33 samt 1:252 och 11:351, sistnämnda
båda motioner i vad de avsåge
förevarande anslag, till Förvärv av billinjer
för budgetåret 1951/52 anvisa ett
investeringsanslag av 2 000 000 kronor.

Enligt en vid punkten avgiven reservation
hade herrar Mannerskantz,
Ohlon, Sundelin, Skoglund i Doverstorp,
Boman i Kicryd, Svensson i Ejungskilc,

Nr 10.

Onsdagen den 14 mars 1951 fm.

Anslag till förvärv av billinjer för statens järnvägar.

Hubbestad, Staxäng, Kollberg och Larsson
i Stockholm ansett, att utskottets
yttrande bort hava den ändrade lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort under III hemställa, att riksdagen
måtte med bifall till motionerna I: 22
och 11:33 samt 1:252 och 11:351, sistnämnda
båda motioner såvitt nu vore i
fråga, avslå Kungl. Maj ds förslag om anslag
till förvärv av billinjer.

Mom. I och II.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. III.

Anslag till förvärv av billinjer för statens
järnvägar.

Herr PETRÉN: Herr talman! Såsom
motionär i denna fråga vill jag gärna
redovisa skälen till att jag yrkat avslag
på Kungl. Maj ds hemställan om anslag
på 2 miljoner kronor till förvärv av billinjer.

År efter år ha medel anslagits för samma
ändamål. Sammanlagt har SJ investerat
ungefär 80 miljoner kronor i busstrafik.
Någon närmare motivering anses
tydligen numera inte behövas, när anslag
begäres för inköp av privata biloch
busslinjer. Det är ju klart att det
föreligger fall, då det kan vara befogat
för SJ att överta enskilda busslinjer, men
det kan knappast vara befogat att göra
inköp i en sådan omfattning som nu
sker. I varje fall måste först en allsidig
och grundlig utredning föreligga.

Vad avser man nu med dessa nyförvärv?
Att SJ övertar busslinjer innebär
ju ingen ökning av trafikkapaciteten. År
det kanske fråga om ett successivt förstatligande
av landsvägarnas linjetrafik?
För ett sådant förstatligande finns emellertid
ingen täckning genom uttalande
från riksdagens sida.

Herr talman! Jag kan inte finna att
några bärande skäl åberopas för ytterligare
inköp av billinjer. Tidsläget kräver
ju sparsamhet med statens medel. Skola
då medel användas för någonting, som
inte innebär annat än en omflyttning av
äganderätten? Vill man förbättra trafikförhållandena,
gäller det att öka till -

gången på rullande materiel. SJ har då
att tänka på att se till sitt eget naturliga
verksamhetsområde. I dag råder det ju
en stor brist på godsvagnar. Det för SJ
naturliga borde då vara att först försöka
tillgodose detta behov.

Herr talman! Jag yrkar sålunda avslag
på Kungl. Maj:ts hemställan om anslag
till förvärv av billinjer och bifall till den
av herr Mannerskantz m. fl. avgivna reservationen.

Herr LUNDQVIST: Herr talman! Den
ärade motionären ville göra gällande, att
här har SJ:s bussnät år efter år byggts
ut i en synnerligen stor omfattning utan
att över huvud taget någon utredning behövt
läggas fram, som motiverar en sådan
åtgärd. Jag är alldeles övertygad om
att den ärade motionären mycket väl
vet, att den överväldigande delen av de
nytillkomna statliga busslinjerna har SJ
fått överta i och med förstatligandet av
de privata järnvägarna, något som riksdagen
själv varit med om att besluta. Huvudparten
av busslinjerna har alltså härigenom
rent automatiskt överförts i SJ :s
ägo.

De anslag, som riksdagen har beviljat
för att järnvägsstyrelsen skulle bli i tillfälle
att eljest komplettera sitt bussnät,
äro sannerligen inte så stora, att de kunna
åstadkomma någon revolution på detta
område, om vi betänka, att SJ:s järnvägsnät
och också SJ:s bussnät sträcka
sig från Ystad till Haparanda — och ännu
längre upp för övrigt —- och från
östersjökusten till Bohusläns översta
hörn.

Herr Petrén sade vidare, att SJ bör
ägna sig åt sitt »naturliga verksamhetsområde»,
varpå han talade om godsvagnsbristen.
Det vore frestande, herr
talman, att fråga vad egentligen SJ :s naturliga
verksamhetsområde är för någonting.
Jag trodde att SJ i varje fall hade
att ombesörja transporterna både av
gods och resande såväl på järnväg som
på de billinjer, som statsmakterna inköpt
för SJ:s räkning. Jag betraktar både den
ena och den andra av dessa grenar såsom
SJ :s naturliga verksamhetsfält, och

Onsdagen den 14 niars 1951 fm.

Nr 10.

Anslag till förvärv av billinjer för statens järnvägar.

jag har synnerligen svårt att förstå att
man kan hysa en annan uppfattning.

Vidare har i diskussionen anförts, att
när SJ köper privata busslinjer medför
detta ingen som helst förbättring i något
avseende, varken för trafikanterna eller
för det allmänna, utan att det här bara
är fråga om en överflyttning av äganderätten.
Jag tror att detta är en felbedömning,
som är mycket förklarlig hos den,
som inte är närmare insatt i hur saken i
verkligheten ligger till. Jag har ju själv
sysslat eu smula med dessa frågor, varför
jag kanske inte bör frånkännas all
kännedom om hur det i verkligheten förhåller
sig.

Jag tror att det är mycket svårt att
kunna bevisa, att man inte genom den
komplettering, som här har skett, har
åstadkommit en bättre samordning av
trafiken, som har blivit till fördel både
för ortsbefolkningen i berörda bygder
och för det allmänna. Att det i varje fall
liar blivit lättare att ordna bättre anslutningar
mellan tåg- och busslinjer, då
båda kommunikationsmedlen ligga i en
hand, lär nog ingen på allvar kunna bestrida.
Jag tror inte heller att det är
någon, som kan påvisa, att inte reselägenheterna
i de fall busslinjer förekomma
parallellt med järnvägslinjer, ha blivit
bättre fördelade under dagen nu sedan
samma ägare har hand om båda
kommunikationsmedlen. Om det är olika
ägare till en busslinje och till en järnvägslinje
ligger det nära till hands att
förlägga både tåglägenheter och busslägenheter
på samma tider, nämligen då
de ha utsikter att få den största resandefrekvensen.
Sedan kunna de låta stora
delar av dagen gå utan att det finns några
tåglägenheter eller busslägenheter alls,
för att sedan återigen passa på och sätta
in både bussar och tåg vid en och samma
tidpunkt, när trafiken åter kulminerar.

Sedan statens järnvägar i stor utsträckning
övertagit parallellgående busslinjer,
har man åtminstone försökt så långt detta
varit möjligt att sprida lägenheterna
så, att det finns antingen buss- eller tåglörbindelse
även under de tider på dagen,
då trafiken inte är så stor, men när

det ändå är till fördel för befolkningen
att kunna komma till eller från närmaste
större plats.

Jag tror också att det är svårt att helt
förneka, att statens övertagande av en
privat busslinje medfört bättre kommunikationer
på den busslinjen. Jag säger
inte att det har skett alltid, ty även SJ
måste lägga ekonomiska synpunkter på
dessa frågor. Men likaväl som man kan
konstatera, att SJ ganska genomgående
åstadkommit bättre förbindelser på de
enskilda järnvägar som förstatligats, tror
jag att man kan konstatera, att samma
utveckling i stort sett har skett beträffande
övertagna busslinjer, och detta
helt naturligt bland annat därför att allmänheten
anser sig kunna ställa större
krav på staten som ägare än på en enskild
företagare.

Men även för SJ och för det allmänna
har säkerligen denna komplettering med
busslinjer varit till fördel. SJ får möjligheter
att effektivare utnyttja den materiel
och personal, som finnas. Det är
också eu fördel ur ekonomisk synpunkt
att kunna insätta landsvägsbuss i sådana
fall, där trafiken inte är så stor, men
där särskilda lägenheter likväl behövas,
för arbetare för deras resor till och från
arbetsplatsen, för skolbarn o. s. v. I stället
för att i dylika fall skicka ut ett ur
driftssynpunkt oekonomiskt järnvägståg
kan samma effekt åstadkommas genom
att köra med en billigare landsvägsbuss.
Så har skett, och så kominer säkerligen
att ske i allt större omfattning allt eftersom
tiden går, i den mån SJ kommer att
få erforderlig materiel till sitt förfogande.

Om SJ skall sköta all sin verksamhet
rationellt i enlighet med riksdagens direktiv,
bör SJ inte förvägras de resurser
och de möjligheter, som äro en nödvändig
förutsättning för att så skall kunna
ske.

Jag talade om vilken utsträckning SJ
bär från norr till söder och från öst till
väst. Om man tänker på den saken tror
jag inte att man kan säga att de anslag
på högst 2 miljoner kronor, som under
några år ha beviljats för inköp av busslinjer,
iiro särskilt stora. Jag tycker, att

Nr 10.

Onsdagen den 14 mars 1951 fm.

Anslag till förvärv av billinjer för statens järnvägar.

det vore någonting ganska orimligt, om
riksdagen genom att bifalla motionerna
och reservationen skulle förvägra landets
största trafikföretag varje möjlighet
att komplettera sitt nät, en möjlighet som
vilken enskild busslinjeägare som helst
har. Det kan väl ändå inte vara riktigt,
såvitt jag förstår.

Det har insinuerats så mycket kring
dessa köp. Det har sagts att SJ ofta på
ett otillbörligt sätt pressar de förutvarande
ägarna till att sälja, att SJ använt
både hot och olämpliga locktoner. Jag
tror med den erfarenhet som jag har,
att de beskyllningarna äro ganska grundlösa.
Jag kan tillägga att de allra flesta
av de linjer, som SJ köpt, har SJ fått
genom att en förutvarande ägare bär
kommit och erbjudit sin trafik till SJ.
Man kan fråga sig, varför det skett så.
Jag kan peka på ett mycket vanligt skäl,
och det är att ägaren av företaget, som
eu gång i tiden startade busstrafiken,
sedermera har kommit till den åldern
att han börjar tröttna. Han har ingen i
familjen som vill fortsätta rörelsen, och
därför vill han överlämna den till annan
ägare. Det kan ju förefalla egendomligt
att han då går till SJ och inte
till närmaste privata bussföretagare, men
det förhåller sig nog ofta så, att grannar
inom en och samma företagsbransch
inte äro så särskilt intresserade av att
hjälpa varandra. Sedan tillkommer ytterligare
ett skäl, som jag tror är mycket
starkt, och det är att om ett företag överlämnas
i statens järnvägars ägo, blir personalen
garanterad trygghet både under
sin fortsatta arbetstid och sedan den
uppnått pensionsåldern. Jag kan meddela,
alt i denna stund har SJ liggande
hos sig ett tjugotal framställningar från
enskilda bussägare om köp av deras linjer,
ett antal som naturligtvis representerar
ett väsentligt större kapital än de
2 miljoner kronor, som det nu är fråga
om att anslå.

Jag har velat begagna detta tillfälle
till att i någon män reducera de missuppfattningar,
som finnas på så många
håll och som så gärna spridas. Jag vill
tillägga, herr talman, att om reservationen
under denna punkt icke varit ut -

tryck för någonting annat än en uppfattning,
att vi i nuvarande svåra ekonomiska
läge för staten måste spara på alla
de områden, där man utan alltför stor
risk kan göra, det, hade saken åtminstone
i mina ögon tett sig helt annorlunda.
Då skulle också för mitt personliga
vidkommande ställningen till den
här frågan varit en annan än vad den
nu blir. Ett bifall till reservationen med
den lydelse, som den nu har, innebär
ett godtagande från riksdagens sida av
den uppfattningen, att det i och för sig
skulle vara olämpligt, att SJ genom frivilliga
överenskommelser förvärvar privata
busslinjer i de fall, då järnvägsstyrelsen
och Kungl. Maj :t, efter länsstyrelsernas
hörande, anse att ett sådant
statsförvärv är ändamålsenligt. En sådan
uppfattning kan jag, herr talman,
för min del inte ansluta mig till.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan på denna punkt.

Herr MANNERSIvANTZ: Herr talman!
Det är klart att min ärade vän och partikollega,
som i över 40 år varit i statens
järnvägars tjänst och tjänat statens järnvägar
troget och skickligt, intar den
ställning, som han här gjort. Det tycker
jag är lätt att förstå. Jag skulle dock vilja
säga att han, med den tjänst som han
haft under åtminstone det sista decenniet,
eller vad det kan röra sig om för
tid, också borde ha en känsla för den
trafikerande allmänheten. Jag, som bara
representerar den trafikerande allmänheten
och umgås med den, anser att
man kan lägga också följande synpunkt
på den här frågan: I de trakter, där det
finns konkurrens mellan statens järnvägar
och ett enskilt bussföretag, så fara
visserligen både statens järnvägar och
bussföretaget illa, men den trafikerande
allmänheten far inte illa.

Man har alltså att tänka även på den
resande allmänheten i detta sammanhang.
Jag tror att i många bygder tycka
människorna att det är rätt bra med
en sådan konkurrens, och de äro icke
alls särskilt trakterade av att det enskilda
företaget, som betjänat dem gott

Onsdagen den 14 mars 1951 fm.

Nr 10.

Anslag till förvärv av billinjer för statens järnvägar.

oeh delvis i konkurrens med SJ, uppslukas
av, som herr Lundqvist säger, landets
största trafikföretag. Ty den omständigheten
att det är det största trafikföretaget
innebär ju inte att det också
är det bästa. Även små och halvstora
trafikföretag kunna skötas ganska bra.

Det är särskilt två moment, som herr
Lundqvist observerat i vår reservation
och i motionerna. Det ena är att vi anse,
att det just i dagens läge inte är nödvändigt
att lägga ut 2 miljoner kronor i
detta fall, när man faktiskt inte skapar
några nya trafiklinjer, och att en sådan
medelsanvisning i varje fall inte
kan vara ofrånkomlig eller överhängande,
utan att man här borde kunna göra
en paus. Det andra momentet är, att
enligt vår mening de enskilda, som ha
bussföretag, också böra ges möjlighet
att driva sin näring; de böra inte förnekas
detta, på samma sätt som herr
Lundqvist menar att statens järnvägar
inte bör förnekas möjligheten att driva
sin näring. Men en sak är att driva
busslinjer, som man redan har i gång,
en annan sak är att i en tid som den
nuvarande utöka verksamheten.

Jag tycker inte heller, att det är så
alldeles ostridigt att förbättring inträtt
varje gång statens järnvägar övertagit
busslinjer. Enligt uppgift, som jag har
här, skulle statens järnvägar under en
viss tidsperiod -— jag kan inte exakt
säga hur lång tid det gäller — ha inköpt
cirka 70 busslinjer. Det säges att
på 24 av dessa linjer förekommer det
nu ingen trafik alls. Det är ungefär en
tredjedel av hela antalet. Nu kan jag
inte säkert säga, om alla dessa 24 linjer
trafikerades, när de voro i enskild
ägo, men ostridigt är att på flera av de
linjer, som statens järnvägar övertagit
av enskilda, är trafiken nedlagd. Det
kan ju hända att detta motiveras med
att det finns tågförbindelse eller att statens
järnvägar har annan bussförbindelse
eller någonting i den slilen. Men
inte har allmänheten blivit bättre betjänad.

Nu undrar jag: Kan det verkligen gå
till så, som herr Lundqvist här beskrev,
alt man konkurrerar genom alt lägga

tidtabellerna på särskilt sätt''? Då fyller
inte Kungl. Maj ds befallningshavande
i länet den uppgift, som han skall ha
i det här avseendet, ty Kungl. Maj ds
befallningshavande skall ju granska tidtabellerna.
Jag har snarare fått den uppgiften,
att många gånger, när tidtabeller
för busslinjer i enskild ägo skola
fastställas av Kungl. Maj ds befallningshavande,
godkännes bara en ordning,
som gynnar järnvägståg som gå ungefär
parallellt med en busslinje. Det gäller
naturligtvis inte generellt, men det
finns sådana fall. De skäl, som herr
Lundqvist anfört kunna därför inte anses
bärande, ty Kungl. Maj ds befallningshavande
skall ju se till att tidtabellerna
icke läggas alltför ogynnsamt för
allmänheten. Men samtidigt är det naturligtvis
också nödvändigt att hopa trafiken
på vissa tider på dygnet, då trafikbehovet
är störst. På sådana tider
kan det naturligtvis inträffa, att både
bussar och järnvägståg samtidigt gå fulllastade.

Jag tycker att det skulle vara svårt
för herr Lundqvist att bedöma situationen
på alla ställen i landet, där billinjer
övertagits av statens järnvägar,
så herr Lundqvist får nog tro mig åtminstone
till så stor del, som är behövlig
för att förstå, att det finns skäl för
motionerna.

Herr talman! Jag anser att den nuvarande
statsfinansiella situationen utgör
skäl nog för bifall till reservationen.

Herr LUNDQVIST: Herr talman! Jag
skall bo att få tillägga bara ett par ord.

.lag är tacksam för att herr Manncrskantz
här tog upp ett argument, som
ofta brukar anföras emot förstatligande.
1 den Sandströmska motionen säges det
bl. a., att det är ett drygt tjugotal sträckor,
som icke trafikeras. Det är i alla
fall innebörden och så har det allmänt
tolkats, men man har ju i motionen skrivit
det litet försiktigare. Det står: »En
undersökning har visat att turlistor saknas
för ungefär eu tredjedel av de 73
sträckorna, vadan man måhända kan
dra den slutsatsen, alt de ännu icke trafikeras.
»

Nr 10.

Onsdagen den 14 mars 1951 fm.

Anslag till förvärv av elektriska distributionsföretag.

De påståendena måste bestämt bestridas,
och jag kan detaljerat förklara bur
det ligger till. Av de 73 under 1949
ingivna framställningarna om linjetrafiktillstånd
på nya sträckor ha tre av
vissa skäl återkallats, och två voro ännu
icke avgjorda för ungefär 14 dagar sedan.
Av de övriga G8 är det endast fem,
som ännu icke kunnat utnyttjas för
trafik, och detta av speciella skäl, tre på
grund av vägförhållandena och två på
grund av att trafiken hittills icke på
lämpligt sätt kunnat inkopplas i bussnätet.
Men sommaren torde icke hinna
bryta in, förrän dessa busslinjer äro i
full trafik.

Jag är tacksam att få detta antecknat
till protokollet, så att det påståendet
inte skall behöva upprepas, att statens
järnvägar har — såsom det skrivits i
någon tidning — »hamstrat» busslinjer
men inte velat trafikera dem.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen jämlikt därunder
förekomna yrkanden gjorde propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i det nu föredragna momentet hemställt
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den av herr Mannerskantz
m. fl. vid förevarande punkt avgivna
reservationen; och förklarade herr
talmannen, sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Mannerskantz begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 9 punkten
18 mom. III, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Mannerskantz
m. fl. vid punkten avgivna reservationen.

Då emellertid herr Petrén begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 94;

Nej — 43.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkterna 19—24.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 25.

Anslag till förvärv av elektriska distributionsföretag.

Kungi. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att för budgetåret 1951/52 anvisa följande
investeringsanslag, nämligen till
Förvärv av enskilda företag'' för elektrisk
distributionsverksamhet 1 000 000
kronor och såsom Statens vattenfallsverks
dispositionsanslag 3 000 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet till
behandling förehaft två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herrar Mannerskantz och
Lundgren (I: 184) och den andra inom
andra kammaren av herr Nolin m. fl.
(11:208), i vilka hemställts, att riksdagen
måtte besluta avslå Kungl. Maj:ts
förevarande förslag i vad avsåge investeringsanslaget
å 1 000 000 kronor för
förvärv av enskilda företag för elektrisk
distributionsverksamhet.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på åberopade grunder hemställt,

I. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna I: 184 och II: 268 till Förvärv
av enskilda företag för elektrisk

Onsdagen den 14 mars 1951 fm.

Nr 10.

Anslag till förvärv av elektriska distributionsföretag.

distributionsverksamhet för budgetåret
1951/52 anvisa ett investeringsanslag av
1 000 000 kronor;

II. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag såsom Statens vattenfallsverks
dispositionsanslag för budgetåret
1951/52 anvisa ett investeringsanslag
av 3 000 000 kronor.

Reservation hade anförts av herr Mcuinerskanlz,
som ansett, att utskottets yttrande
bort hava den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet
bort under I hemställa, att riksdagen
måtte med bifall till motionerna 1:184
och 11:268 avslå Kungl. Maj:ts förslag
om anslag till förvärv av enskilda företag
för elektrisk distributionsverksamhet.

Mom. 1.

Herr MANNERSKANTZ: Herr talman!
Det rör sig här om en besparingsmöjlighet
på en miljon kronor, avsedda för
inköp av enskilda företag för elektrisk
distributionsverksamhet.

Jag vill inte påstå att det inte kan
vara behövligt att någon distributionsförening,
som har svårt att hållas ihop,
övertages av vattenfallsstyrelsen och drives
i dess regi. På detta anslag finns
emellertid en betydande reservation. I
september uppgick den till nära två miljoner
kronor. Den är visserligen delvis
nu disponerad, men med de dispositioner
som äro gjorda, inkluderande ett lån
på en kvarts miljon kronor till ett vattenfallsstyrelsen
tillhörigt distributionsföretag,
kommer det ändå att vid nästa
budgetårs ingång finnas en behållning
på en miljon kronor.

Nu ha vi ju gott om reservationer på
olika punkter i budgeten. Jag tror att
de sammanlagt uppgingo till 2,3 miljarder
kronor, när vi tittade på det sist i
statsutskottet. Även om det är sant, att
det kan uppstå behov av att vattenfallsstyrelsen
köper något enskilt distrilnitionsföretag,
som har svårt att hållas
ihop, anser jag att man här borde söka
klara sig med den reservation som finns
på en miljon kronor och att inte ytterligare
en miljon kronor skola behöva anslås.

Skulle det vara några föreningar, som
ha svårt att klara sig, få de försöka att
driva verksamheten ett år till. Bli de
satta inför fält accompli, att vattenfallsstyrelsen
saknar pengar för att lösa in
dem, fortsätta de verksamheten, även om
de naturligtvis helst se att de bli inlösta
genast.

Här är det således mera än i den förra
punkten, som vi diskuterade, det momentet
som är avgörande, att man inte
nu bör göra en utgift, som icke skapar
någonting nytt. Men jag skall inte ytterligare
utveckla detta, herr talman,
utan ber att få yrka bifall till reservationen.
Jag vill samtidigt säga, att jag
inte kommer att begära votering.

Herr HESSELBOM: Herr talman! Efter
det anförande, som herr Mannerskantz
bär hållit, kan även jag fatta mig kort.
Jag skall inte ingå på en diskussion om
vad som anförts i motionerna, utan hålla
mig till vad herr Mannerskantz yttrade
om att det inte skulle vara nödvändigt
att i ett läge, där en reservation finns,
anvisa ytterligare medel på nästa års
stat.

Jag viil då endast hänvisa till vad
statsutskottets ordförande yttrade vid
utskottsbehandlingen, där han meddelade
i egenskap av ledamot av vattenfallsstyrelsen,
att styrelsen varit mycket restriktiv,
då det gällt detta anslag. Man
har emellertid ansett det lämpligt att inte
göra kastningar på så sätt, att man
ger ett stort anslag ett år och ett litet
anslag elt annat år, utan man vill ha
ett anslag som utgår med ungefär samma
belopp varje år och där uppkommande
reservationer sedan stå till förfogande.
Det blir lättare för vattenfallsstyrelsen
att rent affärsmässigt kunna
göra sina förvärv, när den alltid bär
medel till sitt förfogande på anslaget
och kan förfoga över dem under ett flertal
år.

Med hänsyn härtill och framför allt
med hänsyn till alt detta är ett mycket
starkt intresse för landsbygden och jordbruket,
skall jag be att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Nr 10.

Onsdagen den 14 mars 1951 fm.

Anslag till förvärv av elektriska distributionsföretag.

Herr MANNERSKANTZ: Herr talman! nerskant: (I: 183) och den andra inom
Jag vill rikta lierr Hesselboms uppmärk- andra kammaren av herrar Edström och
samhet på att det är ganska svårt att Hagberg i Malmö (11:260), hade hemskaffa
fram pengar nu för tiden, om ställts, att riksdagen måtte, med avslag
man inte vill göra det i riksbanken, som å Kungl. Maj :ts förevarande förslag såi
sin tur får anlita Tumba pappersbruk, vitt avsåge anslag till garage- och förDct
är ett av mina motiv. Man får alltså rådsbyggnader samt motorfordon, till
tolerera en viss olägenhet för att där- nämnda ändamål anvisa 1 000 000 resigenom
slippa ifrån en ännu större. pektive 5 000 000 kronor.

Herr HESSELBOM: Herr talman! Det
ligger ofta så till när det gäller förvärv
av dessa små enskilda företag, att vattenfallsstyrelsen
får lösa in de skulder som
företagen ha. De pengar, som vattenfallsstyrelsen
disponerar för detta ändamål,
komma alltså att gå till kreditinstituten
när man betalar föreningarnas skulder
och öka alltså inte i och för sig penningmängden.

Efter härmed slutad överläggning gjordes
enligt föreliggande yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet i
det under behandling varande momentet
hemställt samt vidare på godkännande
av den vid förevarande punkt
avgivna reservationen; och förklarades
den förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Mom. II.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 26.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 27.

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att till väg- och vattenbyggnadsverkets
förrådsfond för budgetåret 1951/52
anvisa investeringsanslag å tillhopa
27 600 000 kronor.

Kungl. Maj:ts förevarande förslag innebar
bland annat, att till garage- och
förrådsbyggnader in. in. skulle anvisas
ett belopp av 2 000 000 kronor och till
motorfordon ett belopp av 7 000 000 kronor.

I två likalydande motioner, väckta den
ena inom första kammaren av herr Man -

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte

I. med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag å motionerna I: 183
och 11:260, i vad de avsåge förevarande
anslag, till Garage- och förrådsbyggnader
m. m. för budgetåret 1951/52 anvisa
ett investeringsanslag av 2 000 000
kronor;

II. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna 1:183
och II: 260, i vad de avsåge förevarande
anslag, till Motorfordon för budgetåret
1951/52 anvisa ett investeringsanslag av
7 000 000 kronor;

III. med bifall till Kungl, Maj:ts förslag
för budgetåret 1951/52 anvisa föl -

jande investeringsanslag, nämligen:

a) Vägmaskiner in. m. . . 13 300 000 kr.,

b) Flytande materiel . . 1 300 000 kr.,

c) Effektförråd ........ 3 000 000 kr.,

d) Väg- och vattenbygg nadsverkets

dispositionsanslag
........ 1 000 000 kr.

Reservation hade avgivits av herrar
Gränebo, Mannerskantz, Heiding, Lundgvist,
Rubbeslad, Staxäng och Johansson
i Mysinge, vilka ansett, att utskottets yttrande
bort hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort under
Il hemställa, att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag samt
med bifall till motionerna 1:183 och II:
260, i vad de avsåge förevarande anslag,
till Motorfordon för budgetåret 1951/52
anvisa ett investeringsanslag av 5 000 000
kronor.

Mom. I.

Utskottets hemställan bifölls.

Onsdagen den 14 mars 1951 fm.

Nr 10.

Anslag till motorfordon vid väg- och vattenbyggnadsverket.

Mom. II.

Anslag till motorfordon vid väg- och
vattenbyggnadsverket.

Herr HEIDING: Herr talman! I anslutning
till vad jag yttrade under punkt
14:o) ber jag att få yrka bifall till den
reservation som jag bär avgivit under
punkt 27 :o).

Herr ANDERSSON, KARL: Herr talman!
Herr Heiding har redan tidigare
varit inne på denna punkt i det anförande
som han höll om blekingebanorna.
Jag förklarade redan då att jag, för den
händelse riksdagen skulle bevilja det
ifrågasatta anslaget till blekingebanorna,
inte kunde vara med om att finansiera
denna utgift på det sätt som herr Heiding
och hans medreservanter ha föreslagit,
nämligen genom att flytta över en
del medel från väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
till järnvägsstyrelsen. Jag är
vän av järnvägar och ser gärna att smalspåriga
banor förbättras och ombyggas
till normalspår, men vi måste också tänka
på att våra kommunikationer inte enbart
bestå av järnvägar. Det kan inte
vara riktigt att utföra vissa arbeten för
ett visst kommunikationsmedel på bekostnad
av ett annat. Jag ser kommunikationsväsendet
på det sättet, att järnvägar
och landsvägar komplettera varandra.
Vi behöva både det ena kommunikationsmedlet
och det andra.

Jag har svårt att förstå reservanterna
när de yrka, att anslaget för motorfordon
till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
skall minskas. Det anslag, som här
bär upptagits, avser ju i huvudsak endast
ersättningsändamål, d. v. s. att förnya
och förbättra den maskinpark som
redan finns. Man kommer med detta anslag
inte längre än att man ungefär kan
behålla den nuvarande standarden. Reservanterna
vilja väl inte ett ögonblick
tro, att det skulle vara möjligt för viigoch
vattenbyggnadsstyrelsen att sköta
vägunderhållet om den inte hade eu fullgod
maskinpark till sitt förfogande. På
alla andra områden är det ju så, att varje
produktionsökning och effekt i visering

måste bygga på möjligheterna att använda
maskiner. Vi ha här i landet ont om
arbetskraft på alla områden, således
även detta, och därför måste den manuella
arbetskraften i största möjliga utsträckning
ersättas med maskiner. Det är
den allmänna utvecklingen. Vi skulle helt
enkelt inte kunna hålla vår produktion
i gång i den utsträckning som nu är
möjligt, om vi inte handlade efter denna
princip. Det skulle då vara synnerligen
inkonsekvent att tillämpa någon annan
princip i fråga om väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
och dess verksamhet.

Reservanterna anföra att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
bör använda lejda
maskiner och bilar i större utsträckning
än för närvarande och på så sätt minska
sitt eget fordonsinnehav. Det är redan
nu så, att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
i ganska stor omfattning måste
hyra bilar och maskiner, exempelvis för
vägunderhållet. Såsom redovisas i utskottsutlåtandet
har det emellertid visat
sig, att kostnaderna för dessa hyrda
bilar äro högre än för verkets egna. De
hyrda bilarna kosta i vissa fall upp till
3 kronor per timme mer än verkets egna.
Under sådana förhållanden skulle det
uppenbarligen medföra ökade omkostnader
för vägunderhållet, om man i alltför
hög grad skulle övergå till att använda
hyrda bilar.

Hur skulle det för övrigt ha tett sig
under denna vinter, om väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
inte hade haft den
tillgång på maskiner och bilar som man
har haft? Hur skulle det ha varit möjligt
att t. ex. i västra Sverige med den ovanligt
rikliga snömängd, som där fallit,
uppehålla en regelbunden landsvägstrafik
utan hjälp av dessa maskiner och
motorfordon? I en del fall har man måst
köra dygnet runt med snöplog för att
kunna hålla eu enda väg öppen för trafik.
Man har ofta inte lninnit med mer
än att med snöplog klara en enda väg
inom området, trots att bilen med snöplogen
gått praktiskt taget dygnet runt.
Maskinerna ha faktiskt utnyttjats i mycket
hög grad, vilket vi också ha fått bekräftat.

Jag kan inte fatta att man under så -

Nr 10.

Onsdagen den 14 mars 1951 fin.

Anslag till motorfordon vid väg- och vattenbyggnadsverket.

dana förhållanden nu vill inskränka på
detta anslag till motorfordon, som är
oundgängligen nödvändigt och som blott
avser att ge väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
möjlighet att förnya det fordonsbestånd
som redan finns och hålla
det i brukbart skick. Det är enligt min
mening lika viktigt för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
som för vilket annat
verk eller företag som helst att hålla sig
i nivå med utvecklingen även när det
gäller maskinutrustning. Vi kunna icke
kräva, att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
skall kunna hålla vägnätet i landet
i gott skick, om vi samtidigt pruta ned
anslaget till dessa motorfordon.

Reservanterna ha också anfört att de
anse, att man i större utsträckning bör
övergå till entreprenadsystemet. De framhålla
att det har skett en förskjutning i
den riktningen, att man alltmer frångår
entreprenadsystemet och i stället utför
arbetena i egen regi. Beträffande detta
förhåller det sig på det sättet, att det är
vissa arbeten som med fördel kunna utlämnas
på entreprenad. Det är i huvudsam
byggnadsarbeten, brobyggnader, nybyggnader
av vägar och beläggningsarbeten.
Det är i huvudsak arbeten av denna
art som böra utföras på entreprenad.
Men vi veta alla att dessa arbeten, framför
allt byggandet av broar och anläggandet
av nya vägar, lia varit kraftigt
inskränkta under de senare åren, under
det att det nödvändiga underhållet, som
hela tiden har drivits i väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
egen regi, har måst
utföras. Detta förhållande ihar tydligen
påverkat statistiken i den riktningen, att
det har blivit en förskjutning mellan arbeten
som ha utlämnats på entreprenad
och sådana arbeten som ha utförts i verkets
egen regi.

Denna förskjutning är alltså en helt
naturlig följd av de begränsningar av nybyggnadsverksamheten
som under senare
år ha gjort sig gällande. Jag är inte övertygad
om att det skulle vara lyckligt att
i större utsträckning utlämna underhållet
på entreprenad. Skulle väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
komma i den situationen,
att den på grund av riksdagens
anslagsvägran skulle få en liten och myc -

ket dålig maskinpark, skulle säkerligen
de enskilda utnyttja detta till att kräva
ännu högre priser för de maskiner och
bilar som man hyr ut till verket.

Jag tror därför inte att det är rådligt
att göra den prutning som reservanterna
här föreslå. Sedan riksdagen nu
också har avvisat förslaget om att bevilja
ett anslag av två miljoner kronor
till blekingejärnvägarna, föreligger det
inte heller någon anledning för reservanterna
att från denna synpunkt vidhålla
sitt yrkande under nu förevarande
punkt.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr HEIDING: Herr talman! Herr
Karl Andersson yttrade, att det vore
olämpligt att pruta ned anslaget. Men
här är det inte alls fråga om någon nedprutning
av det sammanlagda beloppet.
Anslagen förra året till samliga här uppräknade
poster uppgingo till 18 300 000
kronor, och i år är det 27 600 000 kronor.
Det har således tvärtom skett en
avsevärd förhöjning.

Reservanterna anse att man i större
utsträckning än hittills bör övergå till
entreprenadsystemet. Det är enligt vår
uppfattning säkerligen möjligt att använda
entreprenadsystemet även när det
gäller underhållet av vägar, och det är
inte nödvändigt att allt det arbetet utföres
i verkets egen regi.

Reservanterna förorda, att man i större
utsträckning än hittills bör utnyttja
hyrda bilar. Jag tillät mig att beröra
denna sak redan i samband med diskussionen
under punkt 14, då jag trodde
•dt jag inte skulle behöva begära ordet
ytterligare. Herr Andersson genmälde
emellertid nu, att det skulle bli dyrare
att hyra bilar än om verket körde med
egna bilar. Jag tror inte att det ställer
sig så ofördelaktigt att hyra bilar som
herr Andersson här uppgav. Man måste
nämligen också räkna med stora avskrivningar
på väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
egen bilpark. Kostnaden
per timme vid körning med verkets egna
bilar blir därför säkerligen inte så låg
som här har uppgivits.

Onsdagen den 14 mars 1951 fm.

Nr 10.

Anslag till motorfordon vid väg- och vattenbyggnadsverket.

Alla skäl tala för att vi här böra söka
göra en besparing. Även om det nu ligger
så till att pengarna inte komma att
användas för det ändamål, som reservanterna
ursprungligen avsett, kan det
i alla fall vara motiverat att bär få till
stånd en nedprutning. Man bör nämligen
inte köpa in flera bilar och vägmaskiner
än att man hinner bygga erforderliga
garage och kan hålla fordonen någorlunda
under tak. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
bär hegärt fyra miljoner
kronor till garage- och förrådsbyggnader.
Kungl. Maj:t har prutat ned detla
belopp till två miljoner, och motionärerna
ha velat minska anslaget ytterligare
till en miljon kronor. Reservanterna
ha dock inte ansett sig i detta fall
kunna gå längre i nedprutning än vad
Kungl. Maj:t har föreslagit. Men det är
enligt vår uppfattning mycket dålig ekonomi
att köpa in en mängd dyrbara maskiner
och sedan låta dem stå i ur och
skur längs vägarna. Det är då bättre
att göra dessa nyinköp i något försiktigare
takt än vad som utskottsmajoriteten
har föreslagit.

•lag ber, herr talman, att få vidhålla
mitt yrkande om bifall till reservationen.

Herr MANNERSKANTZ: Herr talman!
Jag begärde ordet närmast för att jag
tycker att utskottets talesman använde
en vacklande terminologi — om det
skedde med avsikt eller ej vågar jag inte
yttra mig om. Resultatet måste emellertid
bli en viss förvirring för dem som
inte noga läst igenom s. 57 i utskottets
utlåtande.

Herr Andersson använde med förkärlek
beteckningarna »vägmaskiner», »maskinpark»
o. s. v. Jag ber kammarens
ledamöter att slå upp s. 57 inom. 111.
Där föreslår utskottet ett anslag till
»Vägmaskiner in. in.» av 13 300 000 kronor.
Den anslagsposten ha varken motionärerna
eller reservanterna ens snuddat
vid, utan, herr Karl Andersson, vägoch
vattenbyggnadsverket får dessa
pengar helt och hållet. Det är väl därför
bäst all vi här inskränka oss till

att tala om motorfordon — vanliga människor
säga bilar, vilket är ett lättare
ord att uttala! Det är således bilar som
reservanterna här åsyfta. Därför tror jag
att en stor del av herr Anderssons anförande,
där han talade om vägmaskiner,
var som att slå stora hål i öppna
dörrar och kunde ha besparats protokollet.

Herr Anderssons uppgift att det kostar
ända upp till tre kronor mer per
timme att leja bilar än att köra med verkets
egna tyder för övrigt på att kungl.
väg- och vattenbyggnadsverket på detta
område inte förfar på lämpligt sätt.
Man bör icke hyra bilar per timme utan
per kubikmeter grus, sten eller vad det
är för slags material, som skall transporteras,
och således sätta ackord.

För närvarande är det så, herr talman,
att lastbilsparken åtminstone i
vissa delar av landet är överdimensionerad.
Det finns faktiskt ett överskott på
transportbilar, vilket medför att det
uppstår en viss konkurrens. Man kan
därför genom att uppträda på förståndigt
sätt träffa fördelaktiga avtal. Jag
har själv ett ganska stort transportbehov
hemma på min gård och skulle nog där
kunna sysselsätta en lastbil. Men jag
har ändå inte skaffat mig en egen lastbil.
Jag har nämligen gjort kalkyler över
vad det skulle kosta och därvid räknat
med ordentlig avskrivning — på en bil
bör man räkna med 20 å 25 procents
avskrivning per år — och därvid funnit
att det är fördelaktigare för mig att
låta trafikbilägarna utföra mina transporter.
Ofta konkurrera de om körningarna,
och jag kan därigenom få fördelaktiga
villkor. Om de köra med underskott
vet jag inte, men de leva i varje
fall vidare och fortsätta sin rörelse år
efter år. Jag tror därför att man kanske
i viss mån gör alltför stelbenta arrangemang,
när man ordnar med legokörningar
och påstår att det bli så mycket dyrare.

Vad sedan beträffar snöplogningen,
iiro väl långtifrån alla av väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
bilar apterade för
snöplogning. En del bilar kanske inte
lämpa sig härför, och man har väl inte

Nr 10.

Onsdagen den 14 mars 1951 fm.

Anslag till motorfordon vid väg- och vattenbyggnadsverket.

heller snöplogsaggregat tillgängliga för
alla lastbilar. Dessutom bär man ju speciella
traktorer som utföra det bästa arbetet
vid svår snöplogning.

Jag är för min del övertygad om att
det kan sparas in pengar på detta anslag,
vilket jag misstänker att finansministern
inte skulle se med oblida ögon.
Han bär ju nyss sluppit ifrån en utgift
på två miljoner kronor för blekingebanorna.
Jag kan inte tänka mig att finansministern
skulle bil ledsen om riksdagen
sparade dessa pengar, och det
bör inte heller herr Andersson bli. Huvudsaken
är att vi kunna göra denna
besparing utan någon egentlig olägenhet
under förutsättning att väg- och vattenbyggnadsverket
arrangerar sina arbeten
förståndigt och ekonomiskt riktigt.

Herr ANDERSSON, KARL: Herr talman!
Jag erkänner att herr Mannerskantz
har rätt i att min terminologi inte
var hundraprocentigt riktig. Den förefaller
mig i alla fall ha varit tillräckligt
klar för att även herr Mannerskantz
skall förstå vad det här rör sig om. Det
är ju på det sättet, att vid snöröjningen
under vinterväghållningen användas i
huvudsak lastbilar med snöplog. Då är
det ett motorfordon men på samma gång
en vägmaskin, d. v. s. även en snöplog.
Det är bilar och traktorer som i huvudsak
få utföra detta arbete. Det är
mycket viktigt att dessa aggregat under
vintern finnas tillgängliga i tillräckligt
antal. Det är också för detta arbete under
vinter väghållningen, soin de flesta
lejda bilarna få sättas in. Man har kontrakt
med bilägarna att de vid behov
skola rycka ut. Det är bara det beklagliga
att dessa bilar då bli dyrare för
verket än om körningarna utfördes med
verkets egna bilar.

Till sist vill jag bara säga, att jag
inte alls blir ledsen om herr Mannerskantz
lyckas spara. Han är en stor sparsamhetsvän
i år. Jag uttalar den varma
förhoppningen att han också måtte vilja
spara, när vi komma till de verkligt
stora utgifterna.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen i enlighet
med de yrkanden, som därunder framkommit,
propositioner, först på bifall
till vad utskottet i det nu ifrågavarande
momentet hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i
den av herr Gränebo m. fl. vid förevarande
punkt avgivna reservationen; och
förklarade herr talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på bifall till
utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Mannerskantz begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 9 punkten
27 mom. II, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Gränebo m. fl.
vid punkten avgivna reservationen.

Mom. III.

Utskottets hemställan bifölls.

På framställning av herr talmannen
beslöts att handläggningen av återstående
ärenden på föredragningslistan skulle
uppskjutas till aftonsammanträdet.

Herr talmannen anmälde, att till kammaren
överlämnats följande kungl. propositioner,
vilka nu var för sig föredrogos
och lades på bordet:

nr 94, med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 30 juni
1943 (nr 444) om tillståndstvång för
byggnadsarbete;

Onsdagen den 14 mars 1951 fm.

Nr 10.

nr 97, angående anslag till kostnader
för företagsräkning;

nr 98, angående försäljning av vissa
allmänna arvsfonden tillfallna fastigheter; nr

99, angående Sveriges bidrag till
kostnaderna för FAO; samt

nr 101, angående vissa anslag ur
kyrkofonden för avlönande av präster
m. m.

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet till herr talmannen
avlämnade motioner:

nr 357, av herr Niklasson m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
ändrade grunder för förfarandet
vid rekvisition av motorfordon och
hästar m. m. för krigsmaktens behov;

nr 358, av herr Persson, Einar, och
herr Sten, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 29 juni 1945 (nr
420) om semester, m. m.;

nr 359, av herr Johansson, John, m.
fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning med
vissa bestämmelser till motverkande av
svinsjukdomar;

nr 360, av herr Isaksson m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
åtgärder i prisreglerande syfte
på jordbrukets område under senare delen
av produktionsåret 1950/51; samt
nr 361, av herr Ohlon m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
åtgärder i prisreglerande syfte
på jordbrukets område under senare delen
av produktionsåret 1950/51.

Justerades protokollsutdrag för detta
sammanträde, varefter kammaren åtskildes
kl. 4.53 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

6 Första kammarens protokoll 1951. Nr 10.

Nr 10.

Onsdagen den 14 mars 1951 em.

Onsdagen den 14 mars eftermiddagen.

Kammaren sammanträdde kl. 7.30 eftermiddagen.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande nr
10, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter för
budgetåret 1951/52 under tionde huvudtiteln,
avseende anslagen inom handelsdepartementets
verksamhetsområde, jämte
i ämnet väckta motioner.

Punkterna 1 och 2.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 3.

Anslag till kommerskollegium.

I denna punkt hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte, i anledning av Kungl.
Maj:ts i ämnet framlagda förslag samt
med avslag å motionerna 1:261 och II:
349,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
de ändringar i kommerskollegii personalförteckning,
som av departementschefen
i statsrådsprotokollet över handelsäienden
för den 3 januari 1951 samt av
utskottet angivits;

b) godkänna under punkten införd avlöningsstat
för kommerskollegium, att
tillämpas tills vidare från och med budgetåret
1951/52;

c) till Kommerskollegium: Avlöningar
för budgetåret 1951/52 anvisa ett förslagsanslag
av 1 605 100 kronor.

I de likalydande motionerna 1:261, av
herr Lindblom, och II: 349, av herrar
Kollberg och Gustafson i Göteborg, hade
hemställts, att riksdagen måtte beluta utöka
antalet tjänster vid monopolutredningsbyråns
avdelning för specialundersökningar
i enlighet med det kommerskollegii
förslag, som funnes redovisat i
1949 års statsverksproposition, tionde

huvudtiteln, samt att bevilja härför erforderliga
medel.

Reservation hade anförts av herrar
Ohlon, Axel Andersson, Lundgren, Boman
i Kieryd, Svensson i Ljungskile
Ståhl, Staxäng och Kollberg, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort i viss del hava
den ändrade lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag samt med
bifall till motionerna I: 261 och II: 349,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
de ändringar i kommerskollegii personalförteckning,
som i statsrådsprotokollet
över handelsärenden för den 3
januari 1951 och av reservanterna angivits
;

b) godkänna i reservationen införd
avlöningsstat för kommerskollegium, att
tillämpas tills vidare från och med budgetåret
1951/52;

c) till Kommerskollegium: Avlöningar
för budgetåret 1951/52 anvisa ett förslagsanslag
av 1 651 900 kronor.

Herr LUNDGREN: Herr talman! Problemet
om konkurrensinskränkande avtal
inom näringslivet har i den allmänna
debatten tilldragit sig stor uppmärksamhet
särskilt sedan tidskriften Balans
publicerade några artiklar i detta ämne
och i synnerhet sedan dr Nordenson
för några veckor sedan offentliggjorde
en mycket klargörande uppsats om dessa
problem. Inom näringslivet finnes
också mycket stort intresse för dessa
frågor, och näringslivets egna organisationer
ha kraftigt ingripit för att förbättra
förhållandena på detta område.

I näringslivet finnas alltid latenta
tendenser till konkurrensinskränkningar
genom kartellavtal. Tidsförhållandena
ha medfört försämrade betingelser
för konkurrensen genom organisationernas
makttillväxt, genom de av kriget
förorsakade särskilda förhållandena

Onsdagen den 14 mars 1951 em.

Nr 10.

och slutligen genom den statliga planhushållningen.

Då dessa förhållanden i och för sig
medfört inskränkning av konkurrensen,
är det av desto större vikt att icke näringslivet
självt vidtar åtgärder för att
ytterligare minska den fria konkurrensen
mellan företagen.

Nu är det förvisso så, herr talman,
att icke alla avtal om samarbete mellan
företagen äro skadliga. Vissa avtal
kunna öka effektiviteten och alltså
åstadkomma att allmänheten får varor
och tjänster till billigare priser. De äro
ur allmän synpunkt önskvärda och
tacknämliga. Men vissa avtal äro otvivelaktigt
av den art att de måste betecknas
som mindre önskvärda. Icke minst
har ju en person, som arbetar med
kommunala uppdrag, erfarenheter av
dessa konkurrensinskränkande kartellavtal
när det gäller t. ex. vissa områden
inom byggnadsverksamheten.

Enligt Industriförbundets kartellbyrå
liar emellertid omkring en tredjedel av
de vid årsskiftet 1950/51 i monopolutredningsbyråns
kartellregister införda
avtalen upphört utan att ersättas av
nya. Detta visar att syftet med den lag
om övervakning av konkurrensbegränsningen
inom näringslivet, som antogs
av 1946 års riksdag, icke varit förfelat.
Avsikten med denna lagstiftning var att
offentliggörandet av kartellavtalen skulle
ha en viss avskräckande inverkan på
lusten att sluta eller bibehålla dylika
avtal, varför några andra åtgärder såsom
tvångsupplösning av karteller eller
dylikt icke ansågos erforderliga.

När riksdagen beslöt inrätta monopolutredningsbyrån,
var avsikten att
denna skulle organiseras på tre avdelningar.
Den första av dessa avdelningar
skulle omhänderha registreringen av avtal,
den andra skulle ha hand om specialundersökningar,
och den tredje skulle
göra fortlöpande analyser av priser
och marknadsförhållanden i syfte åt!
utröna, om avtalen trots ett formellt
upphävande dock levde kvar i någon
form. De båda förstnämnda avdelningarna
ha efter hand upprättats men däremot
icke den tredje, Irots framstiill -

Anslag till kommerskollegium,
ningar från monopolutredningsbyråns
sida.

På grund av dessa förhållanden har
monopolutredningsbyrån icke möjlighet
att utföra s. k. specialundersökningar i
tillräcklig omfattning. Detta innebär
den olägenheten att man icke kan på
önskvärt sätt bedöma kartellväsendets
verkningar.

I den reservation som är fogad till
statsutskottets utlåtande yrka reservanterna,
att riksdagen skall i enlighet med
monopolutredningsbyråns förslag utöka
antalet tjänster vid byrån, så att erforderliga
specialundersökningar rörande
konkurrensinskränkande åtgärder inom
näringslivet kunna verkställas. Kostnaderna
för denna utökning uppgå till
46 800 kronor och måste i detta sammanhang
anses såsom synnerligen blygsamma.

Såsom jag förut nämnt äro ingalunda
alla avtal om ekonomisk samverkan inom
näringslivet skadliga — många måste
ju anses fullt befogade och samhällsgagneliga.
Genom att utöka monopolutredningsbyråns
personal skapas ökade
möjligheter att undersöka verkan av de
olika avtalen och alltså avgöra i vad
mån avtalen kunna ur allmän synpunkt
anses olämpliga eller icke.

Med denna motivering tillåter jag mig,
herr talman, att yrka bifall till den vid
punkten 3 till utlåtandet fogade reservationen
av herr Olilon m. fl.

Herr OHLON: Herr talman! Herr

Lundgren har redan sagt vad som behöver
sägas i denna fråga.

Jag vill endast påpeka att utskottet
motiverar sitt avslagsyrkande med hänvisning
till att de s. k. nyetableringssakkunnig’a
komma att beröra denna fråga
i sitt betänkande, som väntas föreligga
i år. .lag har mycket svårt att förstå utskottets
resonemang, ty vilka förslag de
sakkunniga än komma att framlägga, föreställer
jag mig att ett fullföljande av
de avsikter, som lågo bakom inrättandet
av monopolutredningsbyrån, under
alla omständigheter kräver denna apparat.
Hela byrån hänger mer eller mind -

Nr 10.

Onsdagen den 14 mars 1951 em.

Anslag till kommerskollegium.

re i luften, så länge inte den tredje avdelningen
inrättats, som skall verkställa
en analys av marknadsläget.

Att kommerskollegium inte i år upprepat
sin tidigare gjorda framställning
på denna punkt beror sannolikt på att
ett förnyat äskande med hänsyn till det
ekonomiska läget ansetts meningslöst.
Det oaktat vill jag i likhet med herr
Lundgren såsom en demonstration yrka
bifall till den föreliggande reservationen.

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN:
Herr talman! Reservationen avser ju att
tillskapa fyra nya tjänster inom monopolutredningsbyrån.
Kommerskollegium
gjorde år 1948 framställning om dessa
nya tjänster men har ej upprepat äskandet
vare sig år 1949 eller år 1950. Verket
har sålunda den uppfattningen, att
de nya tjänsterna inte äro alldeles nödvändiga.

Nyetableringssakkunniga utreda för
närvarande denna fråga, och det synes
därför vara att gå händelserna i förväg
om man nu på yrkande i en motion skulle
tillsätta dessa tjänster.

Härtill kommer den omständighet som
kanske är väsentligast vid bedömningen
av denna fråga, nämligen att man under
ett år som detta inte bör öka statsutgifterna
annat än om det är absolut nödvändigt.
Den synpunkten har ju framhållits
tidigare i dag, och jag anser att
man har alla skäl att erinra sig den vid
bedömningen av reservanternas yrkande
om en anslagsökning i detta avseende.
Den kostnad det här gäller, 46 800 kronor,
är dock ganska avsevärd, i all synnerhet
om man besinnar att den uppgift
det gäller är skäligen begränsad.

Jag kan alltså inte finna tillräckliga
skäl för att nu införa ett nytt anslag,
vilket är innebörden av reservanternas
yrkande. Herr Lundgren anförde en utförlig
motivering för sin ståndpunkt,
men jag kan inte se att de skäl han åberopade
böra vara avgörande för riksdagen.
Det är ganska enkelt att ta ståndpunkt
i frågan då den, såsom jag tidigare
nämnt, utredes av nyetablerings -

sakkunniga, då verket inte har äskat anslaget
och Kungl. Maj:t inte begärt det
och då utskottet kommit till den uppfattningen
att detta är ett område där
man nog inte bör öka statens utgifter
ett år som det innevarande.

Jag hemställer alltså, herr talman, om
bifall till utskottets förslag.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
jämlikt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall till vad utskottet
i den nu föredragna punkten
hemställt samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den av
herr Ohlon m. fl. vid punkten avgivna
reservationen; och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig anse denna proposition vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Lundgren begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 10 punkten
3, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Ohlon in. fl.
vid punkten avgivna reservationen.

Då emellertid herr Lundgren begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 86;

Nej — 29.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Onsdagen den 14 mars 1951 em.

Nr 10.

Punkterna h—52.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 53.

Anslag till handelshögskolan i Göteborg.

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att till Bidrag till handelshögskolan i
Göteborg för budgetåret 1951/52 anvisa
ett anslag av 90 000 kronor.

Vidare hade i två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herrar Ohlon och Svärd (I:
145) och den andra inom andra kammaren
av herr Gustafson i Göteborg
m. fl. (II: 159), hemställts, att riksdagen
ville besluta, att det till handelshögskolan
i Göteborg för budgetåret 1951/52 utgående
statsbidraget skulle ökas med
50 000 kronor till 140 000 kronor, på
villkor att någon höjning av terminsavgiften
under motsvarande läsår icke
skedde.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte, med bifall till Kungl.
Maj:ts förslag samt med avslag å motionerna
I: 145 och II: 159, till Bidrag till
handelshögskolan i Göteborg för budgetåret
1951/52 anvisa ett anslag av
90 000 kronor.

Reservation hade anmälts av herr
Ohlon, som dock ej antytt sin mening.

Herr OHLON: Herr talman! I denna
fråga har väckts en motion om att statsanslaget
till handelshögskolan i Göteborg
skulle ökas från de 90 000 kronor, som
Kungl. Maj:t begärt, till 140 000 kronor.
Därigenom skulle högskolan slippa ifrån
ett underskott, som eljest måste täckas
dels genom höjda terminsavgifter för de
studerande vid högskolan och dels genom
att medel ur högskolans dispositionsfond
förbrukas.

Vad beträffar terminsavgifterna måste
det ju te sig något egendomligt, att man
vid en av rikets högskolor skall nödgas
tillgripa en avgiftshöjning samtidigt som
Kungl. Maj:t hegiir ett mycket stort anslag
till en annan högskola, nämligen
Stockholms högskola, fiir att terminsav -

Anslag till handelshögskolan i Göteborg,
gifterna där skola praktiskt taget försvinna.
Det är ingen konsekvens i den
politiken. Lika illa bleve det naturligtvis,
om handelshögskolan i Göteborg
skulle hänvisas till att förbruka sin redan
mycket magra dispositionsfond.

Nu kan det invändas att vad Kungl.
Maj:t begär för Göteborgs handelshögskolas
vidkommande är så mycket som
90 000 kronor, under det att den avsevärt
större handelshögskolan i Stockholm
tillerkännes blott 100 000 kronor.
Men i det sammanhanget är en sak att
observera. Vid Göteborgs handelshögskola
har sedan länge funnits ett iberoamerikanskt
institut — jag tror att det
inrättades redan år 1939 — vars uppgift
är att underlätta handelsförbindelserna
mellan Sverige och de spansk- och
portugisisktalande länderna, särskilt i
Amerika, samt även att berika våra kulturella
förbindelser med dessa länder.
Institutets verksamhet har varit mycket
framgångsrik, och enligt vad näringslivets
män försäkrat har knappast någon
annan åtgärd varit så ägnad att befrämja
våra handelsförbindelser med den
sydamerikanska kontinenten som detta
instituts arbete. Kostnaderna ha helt
och hållet bestritts av privata medel,
som insamlats år efter år. Vid Köpenhamns
handelshögskola har man på allra
sista tiden satt i gång en liknande
verksamhet efter mönster av det göteborgska
institutet.

För kort tid sedan fick Stockholms
handelshögskola från handels- och sjöfartsfonden,
som förvaltas av kommerskollegium,
ett anslag på inte mindre än
600 000 kronor till ett nygrundat iberoamerikanskt
institut. Jag vill säga att
Stockholms handelshögskola är väl värd
detta anslag, och jag hoppas att det
stockholmska institutet kommer att ha
lika stor framgång som det helt och hållet
privat drivna institutet i Göteborg.

Då nu handels- och sjöfartsfonden
som synes har stora medel till sitt förfogande,
vill jag i detta sammanhang
endast uttala den förhoppningen, att
handelshögskolan i Göteborg skall komma
i åtnjutande av anslag från denna
fond med ett så stort belopp, att högsko -

Nr 10.

Onsdagen den 14 mars 1951 em.

Anslag till fonden för idrottens främjande.

lan inte skall behöva förbruka sin dispositionsfond.

Jag nöjer mig, herr talman, med att
till herr handelsministern uttala förhoppningen
att han kommer att välvilligt
pröva den hemställan om ökat anslag
från handels- och sjöfartsfonden,
som så småningom kommer att inges av
handelshögskolan i Göteborg.

I detta anförande instämde herrar Andrén,
Holmbäck, Sjödahl och Svärd.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande punkt
hemställt.

Punkterna 54—78.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 79.

Anslag till fonden för idrottens främjande.

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Avsättning till fonden för idrottens
främjande för budgetåret 1951/52
anvisa ett anslag av 5 500 000 kronor.

Vidare hade i en inom andra kammaren
av herr Dahlgren m. fl. väckt motion
(II: 76) hemställts, att riksdagen
måtte besluta att till avsättning till fonden
för idrottens främjande för budgetåret
1951/52 anvisa ett anslag av
7 000 000 kronor.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till Kungl.
Maj:ts förslag och med avslag å motionen
II: 76, till Avsättning till fonden för
idrottens främjande för budgetåret 1951/
52 anvisa ett anslag av 5 500 000 kronor.

Herr PERSSON, HELMER: Herr talman!
Idrottsanslagets årligen återkommande
behandling i riksdagen blottar
egentligen rätt säregna och sällsamma
förhållanden. På alla håll, från de enskilda
riksdagsledamöterna till utskottet
och departementschefen, finner man
det angeläget att idrottsrörelsen skall
erhålla ett mera effektivt stöd än som
varit möjligt att ge under de senare
åren. Men när det kommer till avgö -

rande, upplever man en skrämmande
bred klyfta mellan högtidliga deklarationer
och praktiskt handlande.

Riksidrottsförbundet har hemställt om
ett anslag på 10 870 000 kronor och presterat
en mycket stark motivering för sitt
äskande. Jag vill i det sammanhanget
också påpeka, att idrottsrörelsen under
krigsåren var mycket återhållsam i sina
anslagskrav.

Det är sant att i år föreslås en höjning
av idrottsanslaget med en och en
halv miljon kronor, från 4 till 5,5 miljoner.
Men förutsättningen är som bekant
att kostnaden per tipsrad skall
ökas från 30 till 35 öre. Av den ökade
vinsten föreslås 50 procent gå till tipparna
i form av vinster och 10 procent
till Tipstjänsts omkostnader. Härtill
kommer det i all sin enkelhet geniala
förslaget att 40 procent skola tillfalla
statsverket, vilket beräknas ge omkring
3 miljoner kronor.

Det är tydligt att man har ansett att
en ökning av idrottsanslaget är ofrånkomlig,
men i samma veva anser man
att staten måste förtjäna ännu mera
pengar på idrotten än hittills. Det ser
inte bättre ut än att prisstegringens psykos
helt och hållet har gripit regeringen.
Därom vittnar bland annat detta förhållande
att man föreslår en och en
halv miljon mera till idrotten men i
samma veva vill att staten skall ta in 3
miljoner ytterligare på idrotten. Man
måste säga att denna politik egentligen
tangerar gränsen av det anständiga.

Jag vill erinra om att idrottsrörelsen
år 1939 erhöll 7,5 miljoner kronor. Vid
den tidpunkten hade de anslutna föreningarna
400 000 medlemmar. I år föreslår
man ett 2 miljoner kronor lägre
belopp, fastän idrottsrörelsen nu har
nära dubbelt så många medlemmar som
år 1939. Därtill kommer att staten nu
har nära fyra gånger så stora inkomster
av tipsmedlen som år 1939 — man räknar
ju med att inkomsterna på tippningen
skola stiga till närmare 50 miljoner
kronor. Jag vill också erinra om
1939 års principbeslut i den svenska
riksdagen, att 50 procent av vinsten på
tippningen skulle gå till idrottsrörelsen.

Opsdagen den 14 mars 1951 em.

Nr 10.

I den kommunistiska motionen begäres
att de 3 miljoner kronor, som beräknas
inflyta till statskassan genom höjningen
av priset per tipsrad, helt skola
tillfalla idrottsrörelsen. Detta innebär
höjning av idrottsanslaget från 5,5 miljoner,
vilket belopp tillstyrkes av utskottet,
till 7 miljoner kronor. Jag vill påpeka
att det dock är tydligt att utskottet
i någon mån haft ont samvete vid
behandlingen av denna fråga, ty det
heter i utlåtandet: »Det kan enligt utskottets
mening ifrågasättas, om icke
en något större andel av vinstsumman
borde påföras anslaget.» Men så kommer
man fram till att det statsfinansiella
läget inte medger detta. Tidigare
hette det att den »samhällsekonomiska
balansen» inte medgav detta — nu har
man ett annat uttryck för att vägra ett
skäligt anslag till idrottsrörelsen.

Till sist, herr talman, vill jag nämna
en rätt så uppseendeväckande sak. Departementschefen
signalerar att man
skall lägga större bördor på kommunerna
för att staten skall slippa undan
så lindrigt som möjligt. Han säger: »Vad
angår bidragen till anläggning av idrottsplatser
o. d. kan det ifrågasättas, om
icke sådana anläggningar i högre grad
än hittills böra betraktas som kommunala
angelägenheter, vartill kommunerna
torde böra bidraga i större utsträckning
än som nu i allmänhet sker.» Det
är tydligt att den Wärnska utredningen
återigen spökar i detta uttalande. Samtidigt
som staten skall öka sina inkomster
av idrottsrörelsen lanserar man linjen
att kommunerna skola göra större
utlägg för idrotten än hittills. Så skall
tydligen en slipsten dras i nådens år
1951. Behöver det sägas att den nu signalerade
linjen, att staten skall ta inkomsterna
av idrottsrörelsen men kommunerna
påläggas ytterligare ekonomiska
bördor, utan tvivel kommer att röna
ett mycket starkt motstånd?

Med det anförda ber jag, herr talman,
att fä yrka bifall till motion nr 76 i
andra kammaren, där till fonden för
idrottens främjande begäres ett anslag
av 7 miljoner kronor.

Anslag till lotterimedelsfonden.

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN:
Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr NILSSON, ERNST HJALMAR.
Herr talman! Jag skall inte gå in i någon
polemik med herr Persson på denna
punkt. Jag skall endast be att få lämna
en upplysning.

Såsom kammarens ledamöter lägga
märke till har anslaget förut utgått med
4 miljoner kronor. Nu föreslås det höjt
med 1,5 miljoner till 5,5 miljoner kronor.
Jag har från ledande personer inom
idrotten hört, att man förstår de ekonomiska
svårigheter som landet för närvarande
befinner sig i, och på grund
därav ha de förklarat sig fullt nöjda och
tillfredsställda med den förhöjning av
anslaget som föreslagits. De äro tacksamma
för att denna höjning har kunnat
göras redan för det kommande året.

Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter enligt de därunder förekomna
yrkandena gjordes propositioner, först
på bifall till vad utskottet i den under
behandling varande punkten hemställt
samt vidare på bifall till den i ämnet
väckta motionen; och förklarades den
förra propositionen, vilken förnyades,
vara med övervägande ja besvarad.

Punkten SO.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 81.

Anslag till lotterimedelsfonden.

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Avsättning till lotterimedelsfonden
för budgetåret 1951/52 anvisa
ett anslag av 9 500 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft en inom första
kammaren av herr Norclenson väckt
motion (1:263), vari hemställts,

att riksdagen måtte snarast vidtaga
åtgärder till utjämnande av förskottsdispositionerna
ur lotterimedelsfonden,

Nr 10.

Onsdagen den 14 mars 1951 em.

Anslag till lotterimedelsfonden.

att riksdagen vidare måtte till lottcrimedelsfonden
utöver av Kungl. Maj:t
föreslaget belopp avsätta 300 000 kronor
att av Kungl. Maj:t disponeras för
oförutsedda kulturella behov av brådskande
art och av engångsnatur samt

att riksdagen måtte bos Kungl. Maj:t
hemställa, att »1948 års utredning om
en statens kulturfond» måtte erhålla i
uppdrag att utreda frågan om att inom
kulturfonden avsätta ett visst belopp av
reservationsnatur för ändamål av i motionen
angiven art.

Utskottet hade i den nu förevarande
punkten av angivna orsaker hemställt,

a) att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag och med avslag å
motionen 1:263, såvitt den avsåge medelsanvisningen
för nästa budgetår, till
Avsättning till lotterimedelsfonden för
budgetåret 1951/52 anvisa ett anslag av
9 500 000 kronor;

b) att riksdagen måtte i anledning av
motionen 1:263, i vad den icke behandlats
under a), i skrivelse till Kungl.
Maj:t giva till känna vad utskottet anfört.

I motiveringen hade utskottet yttrat
bland annat:

»Med den ställning utskottet intagit
till frågan om anslagets storlek för nästa
budgetår följer, att utskottet anser
sig icke kunna biträda det motionsvis
gjorda yrkandet om avsättning till fonden
av ytterligare 300 000 kronor för att
av Kungl. Maj:t disponeras för oförutsedda
behov av brådskande art och av
engångsnatur. Utskottet, som anser frågan
om bidrag till dylika ändamål vara
värd beaktande, förutsätter, att kulturfondsutredningen
kommer att vid sina
fortsatta undersökningar beröra jämväl
detta spörsmål och även framlägga
förslag i ämnet, varför någon särskild
skrivelse till Kungl. Maj:t från riksdagens
sida i berörda fråga icke nu torde
vara påkallad.»

Herr NORDENSON: Herr talman! Jag
har på denna punkt angående avsättning
till lotterimedelsfonden i en motion

framfört vissa erinringar och önskemål.
Dessa ha visserligen mötts av vad vi här
i riksdagen bruka kalla en välvillig skrivning
från utskottets sida, och för det ber
jag att få betyga min tacksamhet, men
önskemålen ha samtidigt i vissa delar
lämnats utan avseende.

Vad jag till att börja med har påtalat
är att Kungl. Maj:t icke tillsett, att lotterimedelsfonden
tillförts medel i tillräcklig
omfattning för att kunna täcka de anslag,
som Kungl. Maj :t sedermera har utdelat.
Regeringen har tydligen ansett, att
de ansökningar, som kommit in, varit av
en sådan angelägenhetsgrad, att man
funnit sig böra lämna ut bidrag utöver
vad fonden disponerat, vilket lett till att
vid de nya budgetårens ingång förelegat
en balans. Denna balans har ökat år från
år och uppgick vid detta budgetårs ingång
till den aktningsvärda summan av
3,5 miljoner kronor eller nära hälften av
hela det belopp, som under de senaste
åren tillförts fonden. Disproportionen
mellan anvisade och sedermera disponibla
medel har varit särskilt markerad
under de sista åren. Under vart och ett
av budgetåren 1949/50 och 1950/51
ha till lotterimedelsfonden avsatts 7,5
miljoner kronor, medan under kalenderåren
1949 och 1950 utdelats 8,9 och
7,7 miljoner kronor, vilket naturligtvis
har ökat balansen. Saken har tidigare
påtalats här i kammaren, och i år har utskottet
också för sin del förklarat, att
förskottsdispositionen måste betraktas
som »ett missförhållande, som står i
strid med god ordning». Utskottet understryker
angelägenheten av att Kungl.
Maj:t vidtar åtgärder för balansens avverkande.

I årets statsverksproposition har
Kungl. Maj :t verkligen gjort ett försök
att åstadkomma rättelse härvidlag. Man
har höjt lottpriset med en krona, varigenom
således omsättningen i lotteriet kommer
att öka. Man hoppas på det sättet få
en ökad vinst på 4 miljoner kronor, och
man föreslår att hälften av detta belopp
skall tillföras lotterimedelsfonden för
kommande budgetår. Avsättningen skulle
på det sättet bli 9,5 miljoner kronor
mot tidigare 7,5. Men samtidigt har

Onsdagen den 14 mars 1951 em.

Nr 10.

Kungl. Maj:t tänkt sig att detta belopp till
övervägande grad skulle användas för att
tillgodose ändamål, som riksdagen tidigare
har förklarat särskilt önskvärt att
behjärta, nämligen att lämna ökade bidrag
till landsbygdens och de mindre
städernas kulturella behov. Även utskottet
bär understrukit den synpunkten och
yrkar bestämt på att huvudparten av
dessa 2 miljoner kronor skall gå till detta
ändamål. Betänker man emellertid,
hur knapp medelstilldelningen har varit
under tidigare år i förhållande till hela
tilldelningen och vidare hur stor del av
medelstilldelningen som går till de årligen
återkommande bidragstagarna, dit
teater- och orkesterföreningarna höra,
vilka med all sannolikhet under kommande
budgetår på grund av löne- och
kostnadsstegringar komma att ta väsentligt
större belopp i anspråk, kan man utgå
från att de 2 miljonerna komma att
mycket snart vara konsumerade. Det
kommer inte att återstå någonting för att
avverka balansen, och detta måste snarast
möjligt ske. Det hade ju legat mycket
nära till hands för regeringen, när
man genom åtgärden att höja lottpriset
kunde räkna med en ökad inkomst på
inte mindre än 4 miljoner kronor, att
använda detta belopp för att försöka avverka
balansen. När man inte gjort det,
har det motiverats med de statsfinansiella
förhållandena, och det är ju klart
att med den argumenteringen kan man
komma mycket långt, nästan hur långt
man vill. Därvid synes man emellertid
alltför mycket bortse från att det här
gäller disposition av medel, som inte direkt
belasta skattedragarna utan som
härröra från cn källa vid sidan av den
egentliga beskattningen, en källa som visat
sig flöda mycket rikligt. Man kan ju
säga att det på sätt och vis är eu källa
åstadkommen genom en medborgarnas
frivilliga självbeskatlning. Det är också
att märka, att man tidigare bedömt dispositionen
av dessa medel på ett helt annat
sätt. När penninglotteriet för något
mer än 50 år sedan inrättades, gick hela
vinsten till kulturella ändamål. Allteftersom
lotterirörclscn har utvidgats ha
statsmakterna gjort anspråk på cn del av

Anslag till lotterimedelsfonden.
de influtna medlen. Men om man går tillbaka
något i tiden och tar exempelvis
perioden 1926—1935, finner man att då
utdelades i medeltal 5,1 miljoner kronor
per år för kulturella ändamål. Detta belopp
befinnes utgöra ungefär 40 procent
av samtliga i form av vinstmedel, stämpelavgifter
och skatter inflytande medel.
År 1938, då penninglotteriet gjordes om,
föreslog regeringen, och riksdagen godkände
den principen, att vinsten på lotterierna,
med bortseende från stämpelskatt
och vinstskatt, skulle fördelas lika
mellan lotterimedelsfonden och statskassan.
Det innebar ett fastställande av ungefär
den nämnda proportionen, alltså
att ungefär 40 procent av samtliga inflytande
medel skulle användas för de kulturella
ändamålen. Så kom kriget, och
redan år 1939 ansåg sig finansministern
med hänsyn till rustningskostnaderna
böra indraga lejonparten av medlen till
statskassan. Sedan dess har utvecklingen
gått i raskt takt emot ökade vinstmedel.
År 1948 infördes en skatt av 2 kronor på
varje lottsedel, och sedan år 1942 är
vinstbeskattningen 20 procent. Resultatet
har blivit, att för exempelvis budgetåret
1950/51 tar staten in 27 miljoner
kronor i lottskatt, 48 miljoner kronor i
vinstmedel och omkring 16 miljoner kronor
i vinstskatt, inalles 91 miljoner kronor.
Av dessa medel gå endast 7,5 miljoner
kronor till lotterimedelsfonden.
Om man tar tolvårsperioden 1939—1950
— för vilken nyligen lagts fram vissa siffror
av 1948 års utredning angående en
statens kulturfond, vilken sysslar med
dessa frågor — finner man att under
denna period staten på lotterierna tagit
in 558 miljoner kronor, av vilka medel
endast 67 miljoner kronor, eller 12 procent,
gått till kulturella ändamål. Om
1938 års fördelningsprincip tillämpats,
skulle inte mindre än 188 miljoner kronor
ha avsatts till fonden. Man kan ju
inte undgå att notera det anmärkningsvärda
i att medan statsinkomsterna under
de senaste femton åren ökat från
ungefär 1 miljard till 5 miljarder kronor
och lotterivinstmedlen från omkring
15 till 90 miljoner kronor, ha anslagen
till kulturella ändamål inte tillåtits öka

Nr 10.

Onsdagen den 14 mars 1951 em.

Anslag till lotterimedelsfonden.
mer än en obetydlighet. Under perioden
1926—1935 var, såsom jag nyss nämnde,
tilldelningen i medeltal 5,1 miljoner
kronor, och under perioden 1940—1949
var den 5,7 miljoner kronor. I år är den
7,5 miljoner kronor, men då är det räknat
på en total inkomstsumma av 91 miljoner
kronor. Det gör knappa 9 procent.
Man kan med skäl fråga sig, om verkligen
vår statsfinansiella ställning är så
allvarlig, att vi till den grad behöva spara
in just på denna art av utgifter. C. G.
Laurin yttrade en gång på tal om svenska
folkets kulturella intressen: »Det första
Medelsvensson gör när han skall börja
spara är att sluta köpa konst och upphöra
att prenumera på Ord och Bild.»
Det förefaller mig som om statsmakterna
visat en betänklig benägenhet att vandra
i Medelsvenssons spår. Det har här redan
framhållits, och utskottet har starkt
understrukit angelägenheten av att tillgodose
landsortens och de mindre städernas
kulturella behov. Detta är förvisso
en mycket angelägen sak, men det
finns även många andra verkligt vitala
kulturella önskemål, som bli försummade
eller tillbakasatta på grund av den knappa
medelstilldelningen. Om man granskar
de ansökningar, som komma in under
åren, skall man finna att det är
många verkligt stora kulturella intressen
som få stå i ko kanske många år och
ibland måste helt avvisas, oaktat det
många gånger även från Kungl. Maj:ts
sida har vitsordats, att det vore utomordentligt
önskvärt att kunna tillgodose
dem. En svårighet här är ju att så stor
del av lotterimedlen tagas i anspråk av
de årligen återkommande bidragsmottagarna.
Jag syftar då närmast på teatrarna
och orkesterföreningarna, som under de
senaste fem åren ha fått ungefär fyra
femtedelar av hela medelstilldelningen.
Det återstår sålunda en mycket liten
summa för andra ändamål.

I min motion har jag vidare framhållit
angelägenheten av att åtminstone någon
del av de medel, som här ställas till
Kungl. Maj:ts förfogande, måtte reserveras
till oförmodat uppkommande behov
av mera tillfällig och brådskande natur.
Det har under årens lopp många gånger

visat sig att sådana behov ha kommit
fram, som det har varit angeläget att
söka tillgodose men till vilka medel inte
funnits. Detta har kunnat gälla exempelvis
deltagande i utställningar utomlands
för att visa vår konst och våra konstindustriella
produkter. Många gånger
bär det gällt vår kulturminnesvård. Kulturhistoriska
fynd kunna kräva omedelbart
omhändertagande och vetenskaplig
undersökning av sådan omfattning, att
eljest till buds stående medel äro otillräckliga.
Det bär också visat sig att kulturhistoriska
byggnader ha krävt en
omedelbar vård för att inte förfaras men
att det har varit svårt att anskaffa medel.
På sista tiden ha vid ett par tillfällen,
särskilt efter kriget, på den inI
ernationella marknaden utbjudits föremål
av stort kulturhistoriskt värde, som
r.r historisk synpunkt varit av särskilt
intresse för oss och som det skulle ha
varit av mycket stort värde, om vi hade
kunnat förvärva och förena med våra
nationella samlingar, men vid alla sådana
tillfällen har det visat sig att medel
inte funnits, och vid alla dessa tillfällen
har det gällt ett snabbt avgörande.
Om Kungl. Maj:t hade ett visst belopp
till sitt förfogande för sådana särskilda
ändamål, skulle man många gånger
med relativt begränsade belopp kunna
göra värdefulla insatser. Jag har för
den skull i motionen yrkat, att ett belopp
av 300 000 kronor måtte avsättas
för oförutsedda kulturella behov av
brådskande art och av engångsnatur. Utskottet
har inte ansett sig kunna biträda
detta förslag, men har däremot gått med
på mitt yrkande att hos Kungl. Maj:t
hemställa, att den sittande kulturfondsutredningen,
som har i uppdrag att utreda
frågan om lotterimedlens användning,
skulle överväga även denna fråga.
Detta betraktar jag såsom ett tillmötesgående
från utskottets sida, som jag hälsar
med stor tillfredsställelse. Jag tror
att man på den vägen skall kunna göra
värdefulla insatser.

Jag tillåter mig, herr talman, att till
herr statsrådet och chefen för handelsdepartementet
rikta en mycket allvarlig
vädjan att han till ett kommande år måt -

Onsdagen den 14 mars 1951 em.

Nr 10.

te ta ett djupare grepp i den rikligt flödande
källa, som heter lotterivinstmedel,
för att i första hand avverka den uppkomna
förskottsbalansen och om möjligt
också i någon mån tillse att vi vid fördelningen
av dessa medel komma tillbaka
till de frikostigare principer, som
vi tidigare tillämpade på detta område.
Vad beträffar förslaget om avsättning till
en särskild reservfond är jag övertygad
om att herr statsrådet, om det genomföres,
i sitt stilla sinne kommer att känna
en ganska stor tacksamhet mot undertecknad,
ty det skulle sätta honom i
tillfälle att utöva ett icke obetydligt kulturellt
mecenatskap och förskaffa honom
våra strävsamma kulturarbetares
uppriktiga tacksamhet.

Herr ELMGREN: Herr talman! Den
tanke, som herr Nordenson framförde
om en slags reservfond inom lotterimedelsfonden
för behov av brådskande natur,
hör naturligen till den utredningsuppgift,
som kulturfondsutredningen redan
har, och jag kan försäkra herr Nordenson
att utredningen med stort intresse
skall ta del av hans synpunkter och
i möjligaste mån söka tillgodose dem.
Jag tror att också herr Persson i Skabersjö,
som tillsammans med mig tillhör
utredningen, delar den uppfattningen.

När jag har ordet, herr talman, kanske
det tillåtes mig säga att när man granskat
ansökningarna om anslag ur lotterimedelsfonden
har man anledning uttala
den allra största tillfredsställelse över
att handelsministern i år har kunnat föreslå
en ökad avsättning till denna fond.
Jag vet inte, om jag skall säga att han
funnit denna väg trots de statsfinansiella
svårigheterna eller på grund av de statsfinansiella
svårigheterna. Det väsentliga
är i alla fall att den avsättning, som här
föreslås till lotterimcdclsfonden, kommer
att få en mycket stor betydelse, när det
gäller medelstilldelningen under kommande
budgetår.

I herr Elmgrens yttrande instämde
herr Persson, Ivar.

Anslag till lotterimedelsfonden.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, bifölls vad utskottet i den nu föredragna
punkten hemställt.

Punkterna 82—84.

Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 85.

Lades till handlingarna.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

41, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställning
angående anslag för budgetåret
1951/52 till säkerhetsanstalter för
sjöfarten;

nr 42, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående bestridande av
kostnader för krigsskadeersättningar;

nr 43, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående vissa byggnadsarbeten
vid statens skolor tillhörande barna-
och ungdomsvården;

nr 44, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
om upptagande å riksstaten
för budgetåret 1951/52 av underskottet
för luftfartsfonden;

nr 45, i anledning av Kungl. Maj ds
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
om anslag för budgetåret
1951/52 under statens allmänna fastighetsfond,
i vad avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 46, i anledning av Kungl. Maj ds
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
om anslag för budgetåret
1951/52 under fonden för låneunderstöd,
i vad avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 47, i anledning av Kungl. Maj ds
i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret 1951/
52 till förskott till vissa plankostnader
m. m.;

nr 48, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående ersättning till B.
O. O. Ekdahl m. fl.; samt

nr 49, i anledning av väckt motion
om löneklassplacering för stationskarlarna
K. W. Eriksson, J. E. Johnsson
och K. I. Andersson.

Nr 10.

Onsdagen den 14 mars 1951 em.

Ang. löneklassplaceringen för viss personal vid statens sinnessjukhus.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Ang. löneklassplaceringen för viss personal
vid statens sinnessjukhus.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 50, i anledning av väckta motioner
om ändrad löneklassplacering för
vissa förste skötare och första sköterskor
vid statens sinnessjukhus.

I två likalydande motioner, väckta den
ena inom första kammaren av herr
Snygg m. fl. (I: 21) och den andra inom
andra kammaren av herrar Henriksson
och Jönsson i Lund (II: 62), hade hemställts,
att riksdagen måtte tillerkänna
de förste skötare och första sköterskor
vid statens sinnessjukhus, som den 1
juli 1947 befordrats till dessa befattningar,
löneklassplacering i likhet med
vad som skulle ha tillkommit dem, därest
de kvarstått såsom skötare respektive
sköterska och befordrats från en senare
tidpunkt.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
motionerna 1:21 och 11:62 icke måtte
av riksdagen bifallas.

Herr SNYGG: Herr talman! Föreliggande
motioner ha avstyrkts av statsutskottet
utan någon reservation. Det är
kanske inte någon större anledning att
taga till orda mot ett enhälligt statsutskott
för att yrka bifall till motionerna,
men jag skall i alla fall säga några ord i
anledning av dem.

Som framgår av motionerna genomfördes
år 1947 vid statens sinnessjukhus
en lönegradsuppflyttning, som hade
föregåtts av en tjänsteförteckningsrevision.
All sjukvårdspersonal flyttades upp
en lönegrad. Samtidigt med detta framlades
och beslöts av riksdagen även inrättande
av ett antal nya tjänster såsom
förste skötare och första sköterska. När
dessa båda förändringar den 1 juli 1947
trädde i tillämpning, inträffade emellertid
ett egendomligt förhållande. Den 1
juli tillsattes icke alla tjänsterna vid de
olika sjukhusen, utan en del tillsattes

senare. De befattningshavare, som blevo
konstituerade till innehavare av de nya
tjänsterna den 1 juli, fingo ingen löneklassuppflyttning
för sin befordran utan
fingo endast den uppflyttning som berodde
på den nya tjänsteförteckningen,
under det att de befattningshavare som
blevo befordrade senare under året —
den 1 augusti, den 1 september eller senare
— kommo i ett gynnsammare löneläge
än de som voro befordrade den 1
juli. Bland dessa som blevo befordrade
efter den 1 juli fanns det många som
voro till tjänsteåren yngre än de som
hade befordrats den 1 juli, och dessa
yngre fingo alltså högre lön än de äldre.
Med anledning härav anhöll medicinalstyrelsen
under förra året hos Kungl.
Maj :t om en rättelse, så att de tjänstemän
som blevo befordrade den 1 juli
skulle kunna få sin avlöning bestämd
som om de redan vid sin befordran vid
den tidpunkten hade erhållit löneklassplacering
efter tjänsteförteckningsförslaget.
Lönenämnden, som yttrade sig över
medicinalstyrelsens framställning, tillstyrkte
förslaget och ansåg att det var
orättvist och otillfredsställande, att sådana
ojämnheter i lönetur kunde uppstå.
Med anledning av detta ansåg lönenämnden,
att övervägande skäl talade för
att bifalla denna framställning. Kungl.
Maj :t lämnade emellertid den 16 juni
1950 framställningen utan åtgärd.

I de föreliggande motionerna yrkas
detsamma som medicinalstyrelsen hade
föreslagit, nämligen att riksdagen må tillerkänna
de förste skötare och första sköterskor
vid statens sinnessjukhus, som
den 1 juli 1947 befordrades till dessa befattningar,
löneklassplacering i likhet
med vad som skulle ha tillkommit dem,
därest de kvarstått såsom skötare respektive
sköterska och befordrats från en
senare tidpunkt. På denna hemställan
yrkar utskottet avslag med den motiveringen,
att de påtalade ojämnheterna i
Iöneturshänseende icke äro en ensamstående
företeelse inom statsförvaltningen
utan ha haft och kunna komma att få sin
motsvarighet även på andra områden såsom
en följd av den s. k. sneddningsregeln.
Jag känner inte till, vilka fall

Onsdagen den 14 mars 1951 em.

Nr 10.

Ang. löneklassplaceringen för viss personal vid statens sinnessjukhus.

som utskottet bygger detta sitt uttalande
på, men jag förutsätter att det är några
konkreta fall. För att det skall uppstå en
sådan ojämnhet fordras det, efter vad jag
kan förstå, att det föreligger samma
situation som den som motionen syftar
på. Det måste alltså lia förekommit en
allmän lönegradsuppflyttning genom en
tjänsteförteckningsrevision, och befattningshavare
som skola få del av denna
uppflyttning måste samtidigt få befordran.
Men det skulle väl inte alls vara
något fel, om riksdagen rättade till ett
sådant missförhållande. Jag vill nämligen
påstå, att det är ett missförhållande
och såvitt jag kan finna framgår det
även av utskottets formulering, att utskottet
inte anser att det är tillfredsställande
som det är.

Jag vill dessutom anföra ett par rader
ur 1945 års lönekommittés betänkande.
Kommittén säger där angående sneddningsregeln:
»Enligt de nya reglerna
kunna därför föreligga olika alternativa
möjligheter till inplacering i löneklass
och lönerum. Är så fallet» — alltså om
det föreligger olika alternativ —- »skall
enligt lönekommitténs mening den placering
tillämpas, som är för tjänstemannen
mest förmånlig». Jag får säga, att i
det fall som åberopats i motionen har
icke denna sneddningsregel tolkats så
som det är mest förmånligt för vederbörande
tjänsteman. Det är ju inte ägnat
att förvåna, om de tjänstemän som drabbas
av en sådan bestämmelse fråga sig,
vad det är för rättvisa som gör att en
yngre tjänsteman som blir befordrad vid
en senare tidpunkt skall erhålla en bättre
löneplacering än en som har blivit befordrad
tidigare. Ett sådant missförhållande
har emellertid kunnat uppstå därigenom
att det samtidigt inträffat en
tjänsteförteckningsrevision och en befordran.

Jag ber, herr talman, att med detta få
yrka bifall till den av mig in. fl. i ärendet
väckta motionen.

Häri instämde lierr Damström.

Herr LEANDER: Herr talman! Vi äro
ju alla ense med motionärerna om att

de här påtalade ojämnheterna i fråga
om lönetursförhållanden och befordringar
icke äro tillfredsställande. Detta
har ju också understrukits av lönenämnden.
Emellertid har denna sak varit
prövad av Kungl. Maj:t efter framställning
från medicinalstyrelsen, och
Kungl. Maj:t har icke ansett sig kunna
bifalla framställningen. Detta är ju ganska
naturligt, om man tänker på att de
bär tillämpade befordringsreglerna gälla
för samtliga löntagare på de områden,
där statens civila avlöningsreglemente
tillämpas. Utan att kunna ange
några konkreta exempel vågar jag göra
gällande, att det här påtalade exemplet
från sinnessjukvården har haft och har
många motsvarigheter inom andra områden
av statsförvaltningen.

Utskottet har givit uttryck åt den meningen,
att denna fråga bör prövas i ett
större sammanhang för statsförvaltningen
i dess helhet, och den nu arbetande
tjänsteförteckningskommittén kan
inte gärna komma förbi detta problem.
Vi räkna därför med att den kommer
att försöka lösa det. Under dessa förhållanden
anse vi det icke vara att rekommendera
att rycka loss någon särskild
grupp under den tid utredningsarbetet
pågår. Vad som eventuellt här
skall göras, bör naturligtvis göras vid
en översyn av hela problemet, gällande
för samtliga befattningshavare, och med
anledning härav har utskottet ansett sig
icke kunna tillstyrka motionen.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
i enlighet med de yrkanden, som därunder
framkommit, propositioner, först
på bifall till vad utskottet i den nu ifrågavarande
punkten hemställt samt vidare
på bifall till de i ämnet väckta motionerna;
och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan, sig
anse denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Snygg begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given

Nr 10.

Onsdagen den 14 mars 1951 em.

Förordningsförslag ang. investeringsskatt.

varsel upplästes och godkändes en så lydande
omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 50, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifallas de i ämnet väckta
motionerna.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

51, i anledning av väckt motion
om förbättrad löneställning åt innehavare
av vissa arvodestjänster vid försvarsväsendet;
och

nr 52, i anledning av väckt motion
om viss gottgörelse till e. o. förrådsmannen
G. Åhman.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Förordningsförslag ang. investeringsskatt.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 15, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning
angående en tillfällig skatt i
syfte att motverka vissa investeringar i
varulager och inventarier (investeringsskatt)
jämte i ämnet väckta motioner.

I en den 19 januari 1951 dagtecknad,
till bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 33, hade Kungl. Maj :t föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen
fogat förslag till förordning angående
en tillfällig skatt i syfte att motverka
vissa investeringar i varulager och
inventarier (investeringsskatt).

Till utskottets behandling hade hänvisats
åtskilliga i anledning av propositionen
väckta motioner.

Till behandling i detta sammanhang
hade utskottet jämväl upptagit de under
motionstiden vid riksdagens början
väckta likalydande motionerna I: 151 av
herr Ola Persson m. fl. och 11:197 av
herr Holmberg, vari hemställts, »att riksdagen
måtte besluta

att hos Kungl. Maj:t anhålla om utredning
att slopa den fria avskrivningsrätten
å maskiner och inventarier, att slopa
skattefrihet eller skatteuppskov för investerings-
och konjunkturfonder eller
dylika stiftelser samt att utreda frågan
om att få till stånd en skärpt och förbättrad
förmögenhetsbeskattning,

att dessa frågor hänskjutas till den
hos Kungl. Maj:t, i anslutning till bevillningsutskottets
betänkande nr 46/
1950, begärda utredningen rörande taxeringsförfarandet
och taxeringsprocessen
— eventuellt till 1950 års skattelagssakkunniga».

Utskottet hade i det nu föredragna betänkandet
på åberopade grunder hemställt,

A) att riksdagen måtte, med förklarande
att Kungl. Maj:ts förevarande proposition
nr 33 icke kunnat av riksdagen
oförändrad bifallas, antaga det vid
propositionen fogade förslaget till förordning
angående en tillfällig skatt i
syfte att motverka vissa investeringar i
varulager och inventarier (investeringsskatt)
med den ändring, att 2 § samt
13 § 1 och 2 mom., anvisningarna till
2 och 10 §§, punkt 1 av anvisningarna
till 4 § samt bestämmelsen om ikraftträdandet
erhölle viss i betänkandet angiven
lydelse;

B) att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 151
av herr Ola Persson m. fl. och II: 197
av herr Holmberg,

2) de likalydande motionerna I: 301
av herr Åman och II: 399 av herr Fagerholm
m. fl.,

3) de likalydande motionerna 1:305
av herr Domö m. fl. och II: 412 av herr
Birke m. fl.,

Onsdagen den 14 mars 1951 em.

Nr 10.

4) de likalydande motionerna 1:30(5
av herrar Ohlon och Nordenson samt
II: 407 av herr Edström m. fl.,

5) de likalydande motionerna I: 307
av herr Ohlon m. fl. samt II: 408 av
herrar Edström och Gustafson i Göteborg,

6) de likalydande motionerna I: 308
av herr Petrén m. fl. och II: 410 av herr
Strandh m. fl.,

7) de likalydande motionerna I: 309 av
herr Petrén m. fl. och 11:411 av herr
Hagberg i Malmö m. fl.,

8) de likalydande motionerna 1:310
av herrar Eskilsson och Werner samt

Förordningsförslag ang. investeringsskatt.
II: 409 av herrar Norup och Nilsson i
Svalöv,

9) de likalydande motionerna I: 311
av herrar Weiland och Björck samt II:
413 av herrar Åqvist och Rosén,

10) motionen I: 312 av herr Gottfrid
Karlsson samt

11) motionen II: 406 av herr Kollberg
måtte, i den mån de icke kunde anses

besvarade genom vad utskottet förut i
betänkandet anfört och hemställt, av
riksdagen lämnas utan åtgärd.

Det av utskottet framställda förordningsförslaget
var i nedan angivna delar
så lydande:

(Kungl. Maj:ts förslag:)

(Utskottets förslag:)

1 §■

Skyldighet att erlägga investeringsskatt i enlighet med vad i denna förordning
stadgas åligger fysisk eller juridisk person, som idkar rörelse och som vid taxering
till statlig inkomstskatt för det beskattningsår, för vilket taxering av beskattningsnämnd
i första instans verkställes år 1952, (beskattningsåret),

a) befinnes hava, i samband med ökning av lager av tillgångar avsedda för omsättning
eller förbrukning i rörelsen, ökat dold reserv i lagret på sätt i 4 § sägs;

b) medgives avdrag för avskrivning å maskiner eller andra för stadigvarande
bruk i rörelsen avsedda inventarier med högre belopp än i 5 § angives;

c) medgives avdrag för avsättning till pensionsstiftelse eller annan personalstiftelse
med högre belopp än i 6 och 7 §§ sägs eller medgives avdrag för avsättning
till investeringsfond utöver vad i 8 § angives.

Skyldighet att erlägga investeringsskatt i anledning av avdrag varom under b)
förmäles ifrågakommer endast för rörelseidkare, som jämlikt punkt 4 av anvisningarna
till 29 § kommunalskattelagen tillgodonjuter fri avskrivning å inventarier.

Beträffande rörelseidkare, som på grund av omläggning av räkenskapsåret icke
åsättes taxering till statlig inkomstskatt år 1952 eller nämnda år taxeras till dylik
skatt för beskattningsår, omfattande kortare tid än tolv månader, skall vad i denna
förordning sägs angående beskattningsåret äga tillämpning beträffande ett vart
av de beskattningsår, för vilka taxering av beskattningsnämnd i första instans
verkställes åren 1952 och 1953.

2 §■

Från skyldighet att erlägga investeringsskatt frikallas:

a) systembolag som avses i förordningen angående försäljning av rusdrycker,
Aktiebolaget Vin- och spritcentralen samt Aktiebolaget Svenska tobaksmonopolet,
så ock aktiebolag från vilket utdelningen i sin helhet tillfaller staten;

b) innehavare av apotek, såvitt avser apoteksrörelsen;

c) rörelseidkare, som icke driver annan rörelse än bank-, emissions- eller annan
penningrörelse eller försäkringsörelse;

d) rörelseidkare, som jämte annan rörelse driver penningrörelse, såvitt avser
placeringar av förvaltade medel i aktier, obligationer, lånefordringar med mera
sådant; samt

Nr 10.

Onsdagen den 14 mars 1951 em.

Förordningsförslag ang. investeringsskatt.

(Kungl. Mcij:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

e) rörelseidkare, vars sammanlagda e) rörelseidkare, vars sammanlagda
omsättning under beskattningsåret icke omsättning under beskattningsåret icke
överstiger 200 000 kronor. överstiger 300 000 kronor.

(Se vidare anvisningarna.)

3 §•

Investeringsskatt skall utgå med 10 procent av det till dylik skatt beskattningsbara
beloppet.

Skattebelopp understigande 100 kronor skall icke debiteras.

11 §.

Undantag må, helt eller delvis, medgivas

a) från bestämmelserna i 4 § i fråga om skattskyldig, som påbörjat rörelsen
under beskattningsåret eller kort tid dessförinnan eller vars jämförelselager på
grund av eldsvåda eller därmed jämförlig händelse varit onormalt lågt;

b) från bestämmelserna i 4 och 5 §§, därest fråga är om lagerökning eller inventarierförvärv,
som föranletts av övertagande av annat företags verksamhet eller
som tillkommit på direkt föranstaltande av vederbörlig statlig myndighet;

c) från bestämmelserna i 5 §, därest fråga är om inventarieförvärv, varom
bindande avtal träffats före den 1 oktober 1950, och tillämpningen av bestämmelserna
skulle medföra avsevärda betalningssvårigheter för den skattskyldige.

Frågor om medgivande av dylika undantag skola handläggas av en av Kungl.
Maj:t utsedd nämnd. Nämnden, för vilken Kungl. Maj:t utfärdar instruktion, skall
bestå av fem ledamöter med suppleanter, en för varje ledamot. Konungen förordnar
en av ledamöterna att vara ordförande i nämnden och annan ledamot
att vid förfall för ordföranden tjänstgöra i sådan egenskap. Ordföranden skall
vara eller hava varit innehavare av domarämbete. Övriga ledamöter skola utses
så att i nämnden komma att företrädas insikt och erfarenhet beträffande näringsliv
och taxeringsfrågor.

Mot nämndens beslut må klagan föras hos Kungl. Maj:t genom besvär, vilka
skola hava inkommit till finansdepartementet sist å tjugonde dagen efter den dag
klaganden erhållit del av beslutet. Ändå att klagan föres går beslutet i verkställighet,
där Kungl. Maj:t icke annorlunda förordnar.

Anvisningar.

till 4 §.

1. Med dold reserv i varulagret vid
beskattningsårets utgång respektive i
jämförelselagret förstås skillnaden mellan,
å ena sidan, lagrets anskaffningsvärde
eller dess återanskaffningsvärde
vid beskattningsårets utgång, därest
detta värde är lägre, samt, å andra sidan,
lagrets bokförda värde.

till 4 §.

1. Med dold reserv i varulagret vid
beskattningsårets utgång förstås skillnaden
mellan, å ena sidan, lagrets anskaffningsvärde
eller dess återanskaffningsvärde
vid angivna tidpunkt, därest detta
värde är lägre, samt, å andra sidan,
lagrets bokförda värde. Med dold reserv
i jämförelselagret förstås skillnaden mellan,
å ena sidan, lagrets anskaffningsvärde
eller, om återanskaffningsvårdet
vid den tidpunkt, till vilken jämförelselagret
hänför sig är lägre, sistnämnda
värde, samt, å andra sidan, lagrets bokförda
värde.

Onsdagen den 14 mars 1951 em.

Nr 10.

Förordningsförslag ang. investeringsskatt.

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

Värdet av lagerökningen beräknas till skillnaden mellan, å ena sidan, lagrets
anskaffningsvärde vid beskattningsårets utgång eller, om återanskaffningsvärdet
vid angivna tidpunkt är lägre, sistnämnda värde samt, å andra sidan, jämförelselagrets
anskaffningsvärde eller, om återanskaffningsvärdet vid beskattningsårets
utgång är lägre, jämförelselagrets återanskaffningsvärde.

Har den i räkenskaperna gjorda värdesättningen å lagret frångåtts vid inkomsttaxeringen,
skall vid beräkningen av dold reserv i stället för bokfört värde upptagas
det värde å lagret som åsatts vid taxeringen.

Denna förordning träder i kraft den Denna förordning träder i kraft den
1 januari 1952. 1 juli 1951.

Vid betänkandet hade reservation anförts
av herrar Petrén, Wehtje, Ebbe
Ohlsson, Kristensson i Osby, Hagberg i
Malmö, Gunnarsson och Strandh, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort hava
den lydelse, reservationen visade, samt
att utskottet bort hemställa,

A) att riksdagen måtte, med förklarande
att Kungl. Maj:ts förevarande proposition
nr 33 icke kunnat av riksdagen
oförändrad bifallas, antaga det vid propositionen
fogade förslaget till förordning
angående en tillfällig skatt i syfte
att motverka vissa investeringar i varulager
och inventarier (investeringsskatt)
med den ändring, att 2 och 11 §§ samt
13 § 1 och 2 mom., anvisningarna till
2 och 10 §§, punkt 1 av anvisningarna
till 4 § samt bestämmelsen om ikraftträdandet
erhölle den lydelse, som i reservationen
angivits;

B) att följande motioner---(lika

med utskottet) •—■ — ■—• lämnas utan åtgärd.

Det av reservanterna förordade förordningsförslaget
skilde sig från utskottets
förslag allenast därutinnan, att 11 §
första stycket avfattats sålunda:

Undantag må, helt eller delvis, medgivas a)

från bestämmelserna i 4 § i fråga
om skattskyldig, som påbörjat rörelsen
under beskattningsåret eller kort tid
dessförinnan eller vars jämförelselager
på grund av eldsvåda eller därmed jämförlig
händelse varit onormalt lågt;

7 Första kammarens protokoll 1951. Nr 10.

b) från bestämmelserna i 4 och 5 §§,
därest fråga är om lagerökning eller inventarieförvärv,
som föranletts av övertagande
av annat företags verksamhet
eller som tillkommit på direkt föranstaltande
av vederbörlig statlig myndighet
eller som förordas av sådan myndighet;

c) från bestämmelserna i 5 §, därest
fråga är om inventarieförvärv, varom
bindande avtal träffats före den 1 oktober
1950.

Herr PETRÉN: Herr talman! Att en
begränsning av investeringarna behövs
i dagens läge, äro vi nog alla överens
om. Penningvärdet är i fallande, och vi
befinna oss i en svår inflationskris. Det
går att dag för dag följa, hur priserna
stiga. Att söka bevara penningvärdet är
ett viktigt mål för den ekonomiska politiken.
Om icke konsumtion och investeringar
kunna hållas inom ramen för
våra resurser, förstärkes inflationen.
Som det nu är ha vi en investeringsvilja,
som vida överstiger sparviljan. Det
är en naturlig reaktion att vilja öka investeringarna,
när penningvärdet är i
fallande. Man skulle kunna säga, att en
investering som i vanlig bemärkelse icke
är räntabel blir det vid en fortskridande
penningvärdeförsämring. Det
finns en viss risk för att en del mindre
aktuella investeringar nu göras och
även för att lagerökningar i spekulationssyfte
företagas.

Syftet med investeringsskatten är
utomordentligt vällovligt i dagens krisläge,
men samtidigt inger skatten rent

Nr 10.

Onsdagen den 14 mars 1951 em.

Förordningsförslag ang. investeringsskatt.
principiellt allvarliga betänkligheter.
Den begränsar den avskrivningsrätt
som betytt så mycket för företagens
konsolidering och därmed också lett
till större trygghet för de anställda.
Man får inte heller glömma, att nuvarande
avskrivningsregler ha utformats
i anslutning till bolagsskatten.

Om vi i dagens läge vilja begränsa
investeringarna, måste vi ha klart för
oss, att det måste vara fråga om en tillfällig
åtgärd. Vi ha ett stort investeringsbehov,
som icke kan eftersättas
utan att, i varje fall på längre sikt, risk
uppstår, att produktion och framåtskridande
bli lidande. En investeringsskatt
kan därför icke tillgripas annat än som
en högst tillfällig åtgärd. Det är under
sådana förhållanden värdefullt att ha
tillfälle nu slå fast, att i utskottet icke ha
rått några delade meningar om att skatten
skall vara tillfällig och bör begränsas
till ett år. Det har också betonats,
att den fria avskrivningsrätten fortfarande
gäller i princip.

Sällan eller aldrig har väl ett skatteförslag
lagts fram, om vars verkningar
man vetat så litet. Storleken av den investeringsbegränsande
effekten vet man
ingenting om. Varken departementschef
eller utskott har här vågat sig på något
uttalande. Vilka skatteintäkter som
komma att inflyta torde man inte heller
veta. Departementschefen uttrycker
det så, att man inte kan ange detta annat
än gissningsvis, och gissar på 200
miljoner kronor. Det har vid föredragningen
framkommit, att man räknat
med att större delen av dessa skatteintäkter
skulle inflyta i form av bolagsskatt.
Men om ett företag nu får högre
bolagsskatt genom att inte göra mer än
den skattefria avskrivningen å en nyinvestering,
står detta avskrivningsobjelct
kvar till ett kommande år, då investeringsskatt
inte utgår. Bolagsskatten blir
då, när detta avskrivningsobjekt utnyttjas,
i motsvarande mån lägre. Man kan
säga att vad man nu får in i ökad bolagsskatt
genom investeringsskatten delvis
kommer att motsvaras av en minskning
av bolagsskatten i framtiden.

Nå, om man nu vet väldigt litet om

hur investeringsskatten kommer att verka
ur samhällsekonomisk och statsfinansiell
synpunkt, vad vet man då om
hur den kommer att verka ur företagens
och rörelseidkarnas synpunkt? Ja, en
sak vet man med säkerhet, och det är
att den kommer att drabba utomordentligt
ojämnt. Den som har outnyttjade
avskrivningsobjekt beröres inte av skatten
vad det gäller investering i maskiner
och inventarier. Han kan göra avskrivning
på äldre investeringar. Skatten
på lagerökning kommer att utgå
mycket slumpartat. Den som haft stort
lager den 31 december 1949, som är
jämförelseår, klarar sig, medan den
som hade ett litet lager då, får skatt.
Det kan vara omständigheter som inte
företagen kunnat råda över, som ha
gjort att lagren just år 1949 varit onormalt
låga. Det kan t. ex. bero på importsvårigheter.
Vi veta ju, att 1949 hade
frilistningen ännu inte kommit i
gång i större omfattning, och det är
klart, att många redan på grund av importsvårigheter
då hade ett onormalt litet
lager.

Vad som kanske är minst lika betänkligt,
är att skatten å lagerökning särskilt
kommer att drabba den rörelseidkare
som är framgångsrik i sin verksamhet.
Ett framåtgående företag, som
ökar sin omsättning, behöver därför större
lager. Ett sådant företag får följaktligen
en investeringsskatt på en lagerökning
som knappast kan undvikas, en lagerökning
som det måste göra för sin
rörelse och sin verksamhet.

Beträffande investeringar i maskiner
och inventarier skall skatten enligt förslaget
verka retroaktivt för dem som ha
disponibla medel att betala skatten med,
medan de som ha avsevärda betalningssvårigheter
enligt lagförslaget komma
att bli befriade från retroaktivt verkande
investeringsskatt. Detta är en princip
som icke kan accepteras. Den konjunktur
vi ha nu med fallande penningvärde
gynnar ju i och för sig dem som
ha skulder. Nu komma här inom ett
visst område de som ha betalningssvårigheter
att få befrielse från investeringsskatt,
medan de som icke ha betal -

Onsdagen den 14 mars 1951 em.

Nr 10.

ningssvårigheter drabbas av denna. Hur
skall man för övrigt bedöma, vilka som
lia betalningssvårigheter? Får man till
dem räkna endast konkursbon, eller
kommer man t. ex. att taga med dem
som genom mycket tidigare stora investeringar
för att inte säga överinvesteringar
ha fått brist på likvida medel,
så att de nu inte utan vidare kunna
skaffa medel till skatten? I så fall verkar
ju det hela ganska tokigt. En som
har haft särskilt stora investeringar kan
tänkas bli befriad från investeringsskatt
just därför. Det bör vara klart, att alla
skola ha samma rätt att bli befriade från
investeringsskatt, när det gäller inventarieförvärv,
varom bindande avtal träffats
före den 1 oktober 1950, då planerna
på investeringsskatten första gången
blevo kända. En retroaktivt verkande
skatt kan ju icke ha någon investeringsbegränsande
verkan.

Enligt propositionen skola från investeringsskatt
undantagas de företag och
rörelseidkare, som ha en omsättning under
200 000 kronor. I en motion nr 308
i första kammaren, som väckts från folkpartiet,
har yrkats på en höjning av denna
gräns. Vi tro icke att det är riktigt
att släpa med en stor mängd detaljhandlare
och småindustrier. Det skulle ge
mycket arbete för deklaranterna och för
taxeringsnämnderna, och effekten kanske
inte bleve så stor. Det är glädjande
att konstatera, att utskottet biträtt
vår uppfattning om en höjning av denna
gräns. Den är nu i utskottets förslag satt
till 300 000 kronor.

Man kommer sedan till frågan, om investeringsskatten
när det gäller lagerökningar
skall gälla alla sorters varor.
Tyvärr ha vi ju på många områden allt
för små lager av varor, som äro viktiga
för folkförsörjningen och beredskapen.
Det bör ju framstå som ett viktigt samhällsintresse
att få sådana lager ökade.
En lagring t. ex. av bränsle bör ju närmast
stimuleras och inle bromsas, vilket
nu kan bli fallet genom investeringsskatten.
Enligt lagförslaget skulle en lagerökning,
som tillkommit på direkt föranstaltande
av vederbörande statliga
myndighet, undantagas från skatt. För

Förordningsförslag ang. investeringsskatt.
den som helt förlitar sig till det statliga
initiativet är det kanske tillräckligt
med en sådan undantagsbestämmelse,
men för den som tror på det enskilda
initiativets Värde och som har sett, vad
det betydde för produktion och folkförsörjning
att vi före sista kriget genom
enskilt initiativ hade fått rätt stora lager,
kan en sådan bestämmelse icke vara
tillfredsställande. Undantagsbestämmelsen
bör därför utformas så, att det inte
bara hänger på det statliga initiativet,
att man blir befriad från investeringsskatt
då det gäller för beredskap och
folkförsörjning viktiga nyckelråvaror.
Det bör räcka med att man kan få ett
förord från statlig myndighet.

Herr talman! Av det sagda torde framgå,
att jag icke vill medverka till en
investeringsskatt i den form som den
tagit i propositionen och som utskottet
här föreslår. Mot bakgrunden av att
skatten är tillfällig och beräknas utgå
under endast ett år kan man bortse från
en del av de ändringsförslag som förts
fram i motionerna, men det är på två
väsentliga punkter, som vi icke vilja
göra något avkall. Den ena är att undantaget
för lagerökning av varor, som äro
viktiga för folkförsörjning och beredskap,
bör ordnas bättre, och den andra
är att investeringsskatten icke skall få
retroaktiv verkan. Vi vilja alltså biträda
förslaget om investeringsskatt endast under
förutsättning att dessa ändringar
vidtagas. Detta är ganska rimliga anspråk,
som med litet god vilja borde
kunna tillmötesgås. Jag tror också att det
finns ett större gehör för dessa ändringsförslag
här än vad som framkommit i
utskottet. Del finns nämligen enskilda
representanter för både bondeförbundet
och socialdemokratiska partiet, som motionerat
om ändringar i enlighet med
yrkandet i den reservation som gemensamt
avgivits av högerns och folkpartiets
representanter i utskottet.

Herr talman! Jag yrkar bifall till ilen
vid betänkandet fogade reservationen.

Herr WEHTJE: Herr talman! I det bekymmersamma
läge, i vilket vi nu be -

100

Nr 10.

Onsdagen den 14 mars 1951 em.

Förordningsförslag ang. investeringsskatt.

finna oss, med samhällsekonomien
grundligt bragt ur balans, är det angeläget
att åtgärder vidtagas för att hålla
tillbaka de krafter, som motverka ett
återförande av vår ekonomi mot jämviktsläget.
Det anges av finansministern
och bevillningsutskottet, att förslaget om
införande av en tillfällig investeringsskatt,
som tillstyrkts i bevillningsutskottets
betänkande nr 15, framlagts i detta
syfte.

Mot förslaget ha riktats tungt vägande
invändningar såväl på det förberedande
stadiet som motionsledes och under behandlingen
i utskottet. De allvarligaste
betänkligheterna hänföra sig till den föreslagna
investeringsskattens hämmande
inverkan på produktionen och därmed
på det ekonomiska framåtskridandet.

I årets finansplan och med stöd av
den därtill fogade nationalbudgeten redovisar
finansministern dels utfallet för
det gångna året, dels också det beräknade
nationalbokslutet för innevarande år,
och det framgår därav, att den faktor,
man främst har att bygga på, är ökningen
på tillgångssidan, ökningen av resultatet
av våra gemensamma ansträngningar,
av nationalprodukten. Under fjolåret
beräknas denna ökning ha varit omkring
femprocentig eller närmare dubbelt
så stor som vad man brukar räkna
som normalt. Det anges, att den starka
ökningen främst blivit möjlig genom den
betydande investeringsverksamheten.
För i år anser man sig kunna uppskatta
ökningen till tre procent, alltså över medeltalet,
och detta helt visst beroende
på förhoppningarna om en fortsatt Stigande
produktivitet, grundad på en allt
effektivare produktionsapparat.

Mot denna bakgrund måste åtgärder,
som ofrånkomligen komma att verka
hämmande på produktionen, framstå
som betänkliga. Genom vidtagna restriktioner
med direkt reglering av byggnadsverksamheten,
med skärpta kreditbestämmelser
och uttagande av särskilda
prisutjämningsavgifter för vissa exportindustrier
ha redan förut starka begränsningar
införts för näringslivets efterfrågan
på investeringsområdet, och man

tycker att detta skulle kunna vara till
fyllest.

Risken för en ogynnsam inverkan på
produktionen är alltför stor. Det sägs
visserligen, att nödvändiga och betydelsefulla
investeringar ej torde bliva berörda,
medan det däremot synes sannolikt,
att mindre nödvändiga investeringar
skulle påverkas. Men varför eller huru
skatten på investeringar skulle få denna
effekt, återhållande på investeringar,
som ur det allmännas synpunkt icke äro
önskvärda, och ej inverkande på de
önskvärda, framgår varken av propositionen
eller av bevillningsutskottets utlåtande.
I verkligheten blir det säkerligen
så, att investeringsskatten kommer
att drabba de önskvärda och de mindre
önskvärda investeringarna i lika hög
grad, d. v. s. att de alla komma att skäras
över en kam.

Vidare är det anmärkningsvärt, att förslaget
till investeringsskatt utformats så,
att skatten får en retroaktiv verkan och
därmed kommer att belasta investeringar,
som öro beslutade, ja kanske till och
med slutförda långt innan detta förslag
framkom, och det kan väl inte vara rimligt
att tänka sig, att en skatt som verkar
på detta sätt skulle vara investeringsbegränsande
för det ifrågavarande
året. Också i det avseendet drar man
sig inte för att skatten verkar fullständigt
i blindo och att man utan vidare
lastar de rättfärdiga med de orättfärdiga.

Ytterligare en allvarlig erinran bar
framförts mot investeringsskatten. Genom
denna skatt söker man nå en begränsning
ej blott av anskaffning av inventarier
utan också av lagerökningar.
Liksom det i dagens läge måste framstå
som nödvändigt att tänka på att produktionen
och produktivitetens utveckling
inte hämmas av investeringsbegränsningar,
lika väl måste vid åtgärder motverkande
lagerpåfyllningar vårt nuvarande
försörjningsläge beaktas.

Åren närmast före det senaste världskriget
skaffade vi oss viktiga förnödenheter
i en betydande utsträckning. Under
avspärrningsåren under kriget hade
vi en ovärderlig nytta därav. Nu i dag
är vår ställning av allt att döma inte på

Onsdagen den 14 mars 1951 em.

Nr 10.

101

långt när så god, och en förbättring av
vår lagerhållning är en angelägenhet av
största betydelse. För att inom rimlig
tid och i den utsträckning som är möjlig
få in varor till vårt land eller få varor
producerade behövs helt visst icke
blott statens insatser utan också de enskilda
företagens. Det tror jag allmänt
erkännes.

Lagen om investeringsskatt tar emellertid
inga hänsyn till dessa önskemål,
och obestridligt är, att den kommer att
få en mycket ogynnsam inverkan på
möjligheten att eventuellt förbättra vårt
försörjningsläge. Utskottet säger visserligen
också på denna punkt, att lagstiftningen
i första hand torde leda till en
inskränkning av sådana investeringar,
som ur det allmännas synpunkt äro
mindre nödvändiga eller önskvärda. Jag
frågar åter här: Hur vill man förklara,
att skatten skulle få just denna verkan?
Investering i lager är för övrigt nu en
svår och föga lockande uppgift. Det
krävs ofta mycket kapital, och riskerna
för ett prisfall och förluster måste man
också ta hänsyn till.

Troligen har utskottets majoritet emellertid
en känsla av att den tar på sig
ett mycket stort ansvar med hänsyn till
vårt försörjningsläge. Man framhåller
nämligen, att »under förutsättning att
lagstiftningen är tillfällig, torde den icke
komma att allvarligt påverka ur beredskapssynpunkt
erforderliga investeringar».
Men har man då beaktat, att det år,
som skatten avser, gäller kanske det
nådeår, som ännu ger oss en frist?

I sammanhang med övervägandena i
dessa avseenden har bondeförbundets
inställning blivit aktuell. Deklarationerna
från detta partis sida ha varit relativt
få. I fråga om lagerhållningen ha
ett par bondeförbundsmotioner väckts,
som i stort sett gå ut på detsamma som
förslagen från de andra borgerliga partierna.
Det vittnar om att man också
inom bondeförbundet återfinner en förståelse
för de synpunkter, som inte överensstämma
med den socialdemokratiska
utskottsmajoritetens, utan mera överensstämma
med högerns och folkpartiets.
Bondeförlnindarna i utskottet ha emel -

Förordningsförslag ang. investeringsskatt.
lertid lämnat sina motionerande partikamrater
åt sitt öde och helt och fullt
godtagit utskottets utlåtande.

De betänkligheter, som jag nu anfört,
äro de verkligt väsentliga. På många
punkter kunna därutöver allvarliga erinringar
göras, och de ha utförligt redovisats
i motioner och under utskottsdebatten
utan att ha blivit tillfredsställande
bemötta. Jag skall emellertid inte
nu gå in på dem utan hålla mig till de
stora, svåra betänkligheter, som jag redan
har antytt. Jag och mina partikamrater,
som ha deltagit i behandlingen av
ärendet i utskottet, ha med hänsyn till
de uppenbara vådor, som denna nya
skatt drar med sig och till det otillfredsställande
sätt, på vilket den verkar,
närmast varit böjda för att gå emot
förslaget. Men vi ha mot bakgrunden
av dagens kritiska läge icke velat motsätta
oss anlitande av en investeringsskatt
som en rent tillfällig åtgärd i investeringsbegränsande
syfte, under förutsättning
av att vissa oundgängligen
nödvändiga ändringar vidtagas.

Först måste tillses, att risken för att
värdefulla enskilda upplagringar inte
komma till stånd, elimineras. Vårt försörjningsläge
är, som jag förut framhållit,
allvarligt. Utskottet säger att vi
ha att vänta förslag till åtgärder för att
trygga försörjningen med bränsle, men
det veta vi ännu ingenting om, och utskottets
brasklapp att »man bör kunna
förutsätta att för landets beredskap
oundgängligen nödvändiga investeringar
ske i samråd med statlig myndighet»,
är ej till fyllest så som den står i motiveringen.
Vad utskottets majoritet här
har skrivit överensstämmer ju mycket
nära med vad som har föreslagits av
reservanterna i den berörda paragrafen
för dispenser, där det sägs i § 11 b) i
den till utskottsbetänkande! fogade reservationen,
att dispens skall kunna
lämnas den som har haft lagerökning
och vidtagit eu sådan lagerökning, som
förordas av statlig myndighet. Skillnaden
är ju inte stor, och jag förstår egentligen
inte, varför man inte kunnat uppnå
enighet på denna punkt när man
de facto menar detsamma.

102

Nr 10.

Onsdagen den 14 mars 1951 em.

Förordningsförslag ang. investeringsskatt.

Vidare måste ofrånkomligen den ändringen
i den nya skattelagen vidtagas,
att den retroaktiva verkan bortfaller och
att alltså alla investeringar, som äro
grundade på avtal före den 1 oktober
1950, undantagas. Dessa undantag måste
gälla ovillkorligt och inte knytas till den
begränsning, som är angiven i propositionen
och godtagen av utskottet, att
avsevärda betalningssvårigheter skola
föreligga. Ett sådant påhängt villkor är
en oformlighet och visar ytterligare
orimligheten av huvudbestämmelsen och
hur den verkar. Det kommer därjämte
att medföra utomordentliga svårigheter
och tidsutdräkt vid tillämpningen.

Herr talman! Med dessa uttalanden
skall jag nu sluta mitt anförande och
ber att få yrka bifall till den vid utskottets
betänkande avgivna reservationen.

I detta anförande instämde herr
Andrén.

Herr SJÖDAHL: Herr talman! Det är
ju glädjande att båda de föregående talarna
ha kommit fram till den slutsatsen
att förslaget om investeringsskatt
bör antagas av riksdagen, även om de
föreslå ändringar i vissa avseenden.
Det tyder ju på att en viss utveckling
har skett hos bägge partierna, eftersom
högern och folkpartiet stannat bakom
reservationen och eftersom det har funnits
motionärer inom bägge partierna,
som ha yrkat avslag. Dessutom måste
man ju betänka, att en hel rad av yrkanden,
som framkommit genom både
högerns och folkpartiets motioner, inte
ha tagits upp och aktualiserats av högerns
och folkpartiets reservanter. Jag
skulle knappast ha nämnt detta, om inte
herr Wehtje hade talat nästan litet
ringaktande om vissa andra motionärer,
som hade blivit lämnade i sticket antingen
av oss socialdemokrater eller
också av bondeförbundarna. Både högern
och folkpartiet ha som sagt lämnat
en hel råd motionärer i sticket. Här
finnas ju motioner från högerns och
folkpartiets sida både om avslag och
om en hel rad av ändringar, som man
inte har tagit upp. Det tror jag är rätt

lyckligt. Jag är tämligen övertygad om
att när en skattelag just av denna art
skall träda i funktion, beror det rätt
mycket på hur den mottages och i vilken
anda den kommer att hanteras av de
olika företagen. Att nu både högern och
folkpartiet ha så mycket närmat sig den
ståndpunkt, som intagits i propositionen
och av utskottet och som omfattas
även av bondeförbundet, är en styrka
för det föreliggande förslaget, vilket
jag ber att få inkassera med en viss
tacksamhet.

Herr Petrén sade t. ex. klart ifrån att
denna skatt behövs i dagens läge. Han
sade visserligen även ifrån att denna
skatt får betraktas som en tillfällig åtgärd.
Ja, det är saker och ting, om vilka
både utskottets majoritet och minoritet
äro ense. Han poängterade vidare,
att den fria avskrivningsrätten bibehålies
i princip, och det är också riktigt.
Det vittna såväl propositionen som hela
diskussionen om, att skall den fria avskrivningsrätten
tagas upp till diskussion,
måste den tagas upp i ett helt annat
och mycket större sammanhang an
detta.

Herr Petrén sade också, att skatten
kommer att verka rätt olika, beroende på
vilket jämförelselager vederbörande
haft när det gäller inventering av lagret,
och hur man varit utrustad med inventarier,
när det gäller den del av
skatten som kommer på inventarierna.
Detta är riktigt, men skall man över
huvud taget i ett aktuellt läge genomföra
åtgärder, om vilka vi alla äro ense
att de måste genomföras för att begränsa
investeringarna, kan det inte undvikas,
att företagen komma att drabbas på
olika sätt allteftersom de äro förberedda
genom åtgärder, som de måste ha
vidtagit, innan de hade kännedom om
denna beskattningsfråga. Det ligger i
sakens natur, och man kan inte komma
ifrån att skatten verkar på detta sätt.
En beskattning av detta slag, som hade
tillämpats under en längre tidrymd, hade
ju verkat mera jämnt på företagen,
men en tillfällig skatt måste alltid få en
mera ojämn verkan, vilket man naturligtvis
kan beklaga. Men om man anser,

Onsdagen den 14 mars 1951 em.

Nr 10.

103

att skatten är nödvändig, hjälper ju inte
detta beklagande så värst mycket.

En annan reflexion, som gjorts och
som också har framförts här närmast
kanske av herr Wehtje, är denna: Hur
kan man veta liur denna skatt kommer
att verka? Kommer den att beskära de
mindre önskvärda investeringarna, vare
sig investeringar i lager eller i inventarier,
eller kommer den kanske rent av
att rikta sig mot mera önskvärda sådana? Ja,

jag hyser den respekten för de
svenska företagarna i allmänhet, att om
de befinna sig i ett sådant tvångsläge
att de måste begränsa sina investeringar,
kan jag inte tänka mig att de i ett
sådant läge inrikta sig på att göra de
mindre nödvändiga investeringarna och
underlåta att göra de mera nödvändiga.
Jag tycker att det är att handla emot
allt vad klokskapen och det egna intresset
bjuda. Det betyder tillika ett fullständigt
ringaktande av den solidaritet,
som man ändå i ett läge som detta bör
kunna förvänta från företagarkretsarna.
Jag kan nämligen inte komma ifrån att
man inom en del företagarkretsar vill
betrakta sig som förvaltare av samhälleliga
tillgångar och att man i känsla
av ansvar för samhällets väl i stort sett
vidtar sina åtgärder därefter, även om
de förbindas med det egna intresset
och med främjandet av de egna fördelarna.
Jag tror därför att denna beskattning
kommer att få det åtrådda ocli
önskade resultatet.

Det är närmast kring två punkter som
diskussionen föres, och de ha anförts
både av herr Petrén och av herr Wehtje.
Båda dessa herrar ha tryckt på dem i
högsta grad, och det må därför vara
mig tillåtet att något uppehålla mig vid
dem.

I båda fallen gäller det niir man skall
kunna medgiva undantag från investeringsskatten.
Den första frågan är den
om beredskapslager och lagerhållning.
Diir säger man, att det skulle vara mycket
önskvärt, om en hel råd av lager
kunde ökas, och speciellt gäller detta
sådana lager, som iiro särskilt nödvändiga
för landets försörjning i stort och

Förordningsförslag ang. investeringsskatt.
även för vårt försvar. På denna punkt
bär i propositionen och av utskottets
majoritet föreslagits, att sådan lagerhållning,
som åstadkommes på direkt
föranstaltande av vederbörlig statlig
myndighet, skall kunna fritagas ifrån
investeringsskatten. Däremot mena högerns
och folkpartiets reservanter, att
man borde utöka detta med ett krav om
att så också skall ske, om lagerhållningen
enbart förordas av sådan myndighet.
Vad som gjort att utskottet icke velat
gå på den linjen har varit, att när detta
skall tolkas, såsom det här är skrivet
med bara ordet »förordas», kan det vara
mycket tveksamt vad som skall läggas
in i detta begrepp — om det skall
vara ett direkt förord ifrån statlig myndighet,
det må vara fråga om bränslekommissionen,
jordbruksnämnden, eller
någon annan, en direkt rekommendation:
»Tag och lagra det och det!», eller
om det skall vara ett allmänt förord om
önskvärdheten av lagring. Detta kan leda
till tolkningssvårigheter, som säkerligen
kunna vara mycket svåra, och
man vet inte vad som kan komma av
det. Om det är så att det ur det allmännas
synpunkt är mycket önskvärt att en
ökad lagerhållning sker, borde man
härvidlag kunna förutsätta att det skulle
kunna hos statlig myndighet utverkas
en direkt åtgärd, alltså inte bara
ett sådant allmänt förord utan ett samråd
med myndigheten, en direkt rekommendation
från denna att den eller den
lagringen bör vidtagas. Det är ur denna
synpunkt och med denna motivering
som utskottet inte har vågat sig in på en
sådan allmän förordsgivning med konsekvenser
som inte kunna överblickas,
ulan velat ha ett direkt rådgivande, en
direkt åtgärd från en statlig myndighet.

Det är givetvis ingenting som hindrar
att vederbörande företag ändå kunna öka
sina lager. De få ju öka sina lager utan
beskattning under den förutsättningen
att de inte öka den dolda reserven. Om
de öka den dolda reserven, så ha de då
att välja mellan att öka sina lager,
göra motsvarande avskrivningar och betala
den tioprocentiga investeringsskatten,
eller att avhålla sig från större av -

104

Nr 10.

Onsdagen den 14 mars 1951 em.

Förordningsförslag ang. investeringsskatt.
skrivningar och därmed öka den beskattningsbara
vinsten. Det står vederbörande
företagare fritt att göra detta val. Vilket
han därvidlag väljer får ju bero på
många hänsynstaganden, som jag inte
här kan gå in på och som bli ytterst
olika för olika företag.

En beredskapslagring för landets försörjning
bör säkerligen kunna ske i samförstånd
mellan staten och enskilda liksom
nu. Härvidlag har man pekat särskilt
på bränslet. Utskottet fäster för sin
del uppmärksamheten på att vi ha att
avvakta en proposition, som just avser
att säkerställa importen av bränsle till
landet, och vi ha gång på gång hört av
de ansvariga ministrarna, närmast av
handelsministern, uttalas, att varje möjlighet
att importera bränsle kommer att
tillvaratagas.

Under sådana förutsättningar behöver
man inte känna någon ängslan, tycker
jag, på denna punkt. Man kan känna
ängslan för att vi inte få in tillräckligt
med bränsle, men man behöver inte känna
ängslan för att vi inte få in allt det
bränsle, som det över huvud taget är
möjligt att införa i landet. Vi ha ju en
viss påminnelse om detta på dagens föredragningslista,
när vi sedermera komma
till ett ärende, framlagt av andra lagutskottet,
som avser utsträckt tillämpning
av den paragraf i allmänna förfogandelagen,
som just avser att möjliggöra att
transportmedel ställas till förfogande för
införande till landet av allt det bränsle,
som vi över huvud taget kunna frakta
hit. Bevillningsutskottet anför också, att
man haft sig bekant, att förhandlingar
pågå mellan bränslekommissionen och
Skogsägarföreningarnas riksförbund om
lagring av vedbränlse. Jag tar detta bara
såsom ett exempel, för att visa, att på
denna utomordentligt viktiga punkt, som
man i motionerna har skjutit fram i debatten,
görs efter allt att döma allt vad
göras kan.

Den andra väsentliga punkten, där reservanterna
skilja sig från utskottet, gäller
den s. k. retroaktiviteten. Där säges
ju, att man kan fritagas från bestämmelserna
om investeringsskatt efter medgivande
av en särskild nämnd, om bin -

dande avtal träffats före den 1 oktober
1950, alltså den tidpunkt då investeringsskatten
blev bekant. Men förutsättningen
är, att tillämpningen skulle medföra avsevärda
betalningssvårigheter för den
skattskyldige. Denna förutsättning vilja
reservanterna stryka. Om man det gör,
skulle efter vad jag förstår det hela bero
på om man över huvud taget har ett bindande
avtal före den 1 oktober 1950 eller
inte. Nu finns det ju många företag av
olika slag, som göra sina inventariebeställningar
vid en mycket tidig tidpunkt.
Leveranstiderna äro långa, och de måste
kanske vara ute år i förväg med beställningarna.
Följden därav blir, att med en
sådan bestämmelse skulle säkerligen en
hel rad av dessa företag, ofta stora sådana,
kanske oftast mycket stora företag,
praktiskt taget inte drabbas av denna
skatt. Det enda sättet att komma undan
detta vore, som utskottet antyder, att
upphäva den fria avskrivningen för i år.
Men ett sådant inskridande skulle ha den
omfattningen, att man knappast ville rekommendera
det. Å andra sidan kräver
väl ändå likheten i beskattning, att inte
dessa företag helt och hållet fritagas från
denna beskattning.

I många fall kommer skatten inte att
verka så hårt. De företag, som kanske göra
betydande inventariebeställningar,
praktiskt taget vart år, komma säkerligen
i mycket stor utsträckning att ha ett
bestånd av äldre inventarier, på vilka
de kunna göra avskrivningar, även om
de inte kunna göra det på de inventarier,
som de erhålla i år, trots att de äro beställda
för något år tillbaka eller något
sådant. Det kan också hända, att ett företag
inte har möjlighet att göra sådana
avskrivningar — det finns ju en hel del
företag, som ha nedskrivit sina inventarier
till praktiskt taget ingenting. Sådana
företag äro ju ändå ekonomiskt så
rustade, så konsoliderade, att de mycket
väl böra kunna stå rycken, om de under
ett år icke få göra avskrivningar på under
det året levererade inventarier. Men
märk väl, avskrivningsrätten återkommer
ett följande år; om vi då inte ha
denna beskattning, kunna de verkställa
avskrivningar på i år levererade inven -

Onsdagen den 14 mars 1951 em.

Nr 10.

105

tarier. Som herr Petrén skildrade, blir det
i år en beskattning av den ena eller den
andra typen, men nästa år komma mindre
skatter att inflyta, därför att man då
kan verkställa större avskrivningar än i
år. Jag kan därför inte heller finna något
oroväckande i den bestämmelsen.
Om man inte skall praktiskt taget frita
dessa företag från att drabbas av denna
skatt, måste man ha den bestämmelse som
här har föreslagits i propositionen och
som utskottet för sin del har godtagit.
Den lämnar ändå en möjlighet att i sådana
fall, då ett företag skulle drabbas av
mera avsevärda svårigheter, man kan inskrida
och befria det från skatten.

Här berördes också av herr Petrén
frågan om vad denna skatt kommer att
ge. Han sade någonting om att ingenting
var så ovisst som vad skatten kommer
att inbringa. Nej, det är nog så sant.
Men syftet med denna beskattning, jag
vill nästan säga s. k. beskattning, är ju
inte att införskaffa penningmedel utan
-— och det är ju det som gör, att herrar
Petrén och Wehtje ändå i princip gå
med på den — att man skall kunna få
ett medel till för att begränsa investeringen.
Man menar då att jämte andra
åtgärder, som man har vidtagit för att
begränsa investeringarna, krävs också
denna åtgärd. Det är alltså inte fråga
om vad man får i skatt, utan om hur
skatten verkar som investeringsbegränsning.
Jag är fullt på det klara med att
den biprodukt, som skatten kan ge —
om det blir de 200 miljoner, som finansministern
räknat med, eller något mer
eller mindre — givetvis bör användas i
samma syfte som investeringsskatten är
gjord för. Det skulle vara rätt olustigt,
om dessa inkomster behövde användas
för att bestrida löpande utgifter. Det
vore inte heller att rekommendera, om
de användes för att öka de statliga investeringarna.
Men om de användas för
att betala en del av de statliga investeringarna,
som ju äro i allra högsta grad
begränsade, såsom vi alla ha oss bekant,
så betyder det, att staten inte behöver
uppträda på den allmänna lånemarknaden
och där konkurrera om det
otillräckliga sparandet med kommuner

Förordningsförslag ang. investeringsskatt.
och mindre företag, som där söka penningmedel.

Allt som allt, herr talman, måste jag
om denna skatt instämma i en del av
de kritiska synpunkter reservanterna
här ha anfört, men också i en del av
de positiva synpunkter de ha framburit.
Detta är en skatt, som är nödvändig
för att begränsa investeringen. Den är
en tillfällig företeelse. Den fria avskrivningsrätten
strykes inte bort. Det krävs
helt andra undersökningar, om man
skall ta upp den frågan till debatt. I
kampen för vårt penningvärde, som
ändå är en av de viktigaste uppgifterna
för staten just nu, om inte den allra
viktigaste, blir detta vapen av icke oväsentlig
betydelse. Ur den synpunkten ber
jag, herr talman, att få yrka bifall till
utskottets förslag.

Herr PETRÉN (kort genmäle): Herr
talman! Det gläder mig att ha fått höra,
att herr Sjödahl är ense med mig om att
skattens syfte är investeringsbegränsning.
Det syftet kan man anse vara vällovligt.
Men om nu herr Sjödahl ser syftet
med skatten i dess investeringsbegränsande
verkan, återstår att förklara,
vad det är för mening med att lägga en
investeringsskatt på redan verkställda
investeringar, som kunna vara gjorda så
tidigt som i mars månad 1950, om det
gäller företag med räkenskapsåret förskjutet
i förhållande till kalenderåret,
eller att lägga skatten på investeringar,
där det rörande inventarieförvärv har
träffats bindande avtal, innan planerna
på investeringsskatt voro kända. Det
skulle vara mycket intressant att höra
vad för investeringsbegränsande verkan
denna skatt i sådana fall skall ha.

Herr Sjödahl var också inne på hur
man skulle ordna de för folkförsörjningen
och beredskapen nödvändiga lagerökningarna.
Det framgick då, som jag
befarade, att herr Sjödahl tydligen helt
förlitar sig på det statliga initiativet.
Som exempel gavs bränslet — en proposition
skulle komma som löser bränsleförsörjningsfrågan.
Jag skulle vilja se,
bur den proposition ser ut, som kan lösa

106

Nr 10.

Onsdagen den 14 mars 1951 em.

Förordningsförslag ang. investeringsskatt.
bränslefrågan. Vi veta ingenting om vad
den propositionen kommer att innehålla,
men låt oss tänka oss, att den innehåller
någonting om upphandlingen av
bränslena. Då återstår dock lagerfrågan.
Att lagra bränsle är en oerhört svår sak.
Där är man beroende av lagring på enskilda
händer. Det kan inte vara riktigt
att beskatta en person eller ett företag,
som ökar sitt bränslelager, ofta kanske
med stora kostnader. Det finns företag,
som i dag sätta i gång vedavverkning
med eget folk för att lägga upp reservlager,
om vilka de inte veta, om de i
en framtid kunna få behålla dem. Det
kan bli ransonering ocli de löpa stora
risker. De borde uppmuntras i sin beredskapslagring
och inte bromsas, som
nu skulle ske med den föreslagna investeringsskatten.

Herr SJÖDAHL (kort genmäle): Herr
talman! Med anledning av det sista, om
bränslet och om företaget som lagrar ved,
vill jag framhålla, att jag nämnde, att
det — efter vad som upplystes inom utskottet
— redan pågår förhandlingar
mellan bränslekommissionen och skogsägarförbundet,
eller vad det nu heter, om
åtgärder för att skapa ett bränslelager.
Utskottet räknar med att den, som under
sådana omständigheter vidtar en sådan
åtgärd, kommer att tillhöra den grupp
som blir befriad från investeringsskatt.

Vad sedan angår frågan om retroaktiviteten
och de inventarier, som äro beställda
före den 1 oktober förra året, så
framgår svaret av vad utskottet redan
har skrivit — vill jag minnas — så att
någon fråga till mig på den punkten är
väl knappast nödvändig. Utskottet hänvisar
till att med all sannolikhet bör
skatten få indirekta verkningar. Man
räknar med att ett företag, som har sådana
leveranser under året och inte får
göra större avskrivningar på dem utan
skatt, ålägger sig en viss försiktighet vid
nya investeringar. Om företaget inte gör
det — jag såg, att herr Petrén skakade
på huvudet, och han känner ju den företagargruppen
på ett helt annat sätt än
jag — då tycker jag, att det företaget

visar rätt dålig samhällskänsla i nuvarande
besvärliga läge.

Vidare framförde jag en annan synpunkt,
som kanske inte står antecknad i
utskottets betänkande. Det är, att jag har
mycket svårt att medverka till att lägga
en ändå så pass besvärlig skatt som denna
på företagsamheten över huvud taget,
i medvetande om att de, som kanske
göra de allra största investeringarna
i sådant, som är beställt långt i förväg,
praktiskt taget skulle slippa undan,
d. v. s. i stor utsträckning de större företagen.
Detta är inte jämlikhet i beskattningen,
herr Petrén.

Herr WEHTJE (kort genmäle): Herr
talman! Herr Sjödahl har försökt besvara
de frågor jag har ställt om hur man
skulle tänka sig att den lagerpåfyllnad,
som är önskvärd, inte skulle bli hindrad
av investeringsskatten, under det att sådan
lagerpåfyllnad, som är ur landets
synpunkt onödig, skulle bli hämmad.
Därvid hänvisade han till att de enskilda
företagarna skulle kunna bedöma detta,
och så skulle det hela gå av sig självt.
Det är en mycket vacker tanke, men
herr Sjödahl får ju räkna med att de
enskilda företagarna i detta land inte
kunna bedöma läget från den centrala
utgångspunkt, som från herr Sjödahls
sida kan anläggas, utan bedömningen
kommer att ske från varje företags egen
synpunkt.

Herr Sjödahl gjorde vidare vissa uttalanden,
men utan att ändå ge något svar
på vad det egentligen är för skillnad,
när utskottsmajoriteten skriver i motiveringen,
att den förutsätter, att lagerpåfyllnad,
som göres i samråd med myndigheterna
— där skriver man inte att
det skall vara efter myndigheternas föranstaltande
— skall kunna gå fri, och
när utskottet sedan i lagtexten inte kan
vara med om den formulering, som är
föreslagen av reservanterna och i vilken
det säges att man skulle få dispens
för lagerpåfyllnad, som förordas av sådan
myndighet. Är inte skillnaden så
hårfin, att utskottsmajoriteten med god
vilja skulle ha kunnat vara med om att i

Onsdagen den 14 mars 1951 em.

Nr 10.

107

lagtexten skriva detsamma som i motiveringen? Vidare

tror herr Sjödahl, att de statliga
myndigheterna kunna klara vår försörjning
själva utan att man skall behöva
enskilda initiativ. Jag hoppades också,
att man skulle kunna få ett ganska
stort stöd från de statliga myndigheterna,
men när jag frågade, om de mera
bränslekrävande industrierna kunna
tänka sig att deras försörjning med avseende
å beredskapslagring av bränsle
blir tagen om hand av staten, så fick jag
det beskedet, att det var otänkbart —
den uppgiften komme att vida överstiga
myndigheternas förmåga. Jag är ledsen,
att handelsministern inte längre är inne
i kammaren; han var här för en stund
sedan. Jag hade annars hoppats att kunna
få detta vitsordat av honom gentemot
herr Sjödahls optimistiska förhoppningar,
att det nog klarar sig även på den
punkten.

Herr DOMÖ: Herr talman! Jag tillhör
de motionärer, som herr Sjödahl något
hånfullt betecknade såsom lämnade i
sticket, och jag får väl därför försöka
göra min röst hörd vid detta tillfälle.
Det skulle för mig som motionär, vilken
yrkat avslag, inte behövas så särskilt
mycken motivering för att komma fram
till det avslagsyrkande jag skall ställa,
utöver att hänvisa till de yttranden, som
redan ha hållits här. Både herr Petrén
och herr Wehtje ha ju pekat på mycket
betydande avigsidor hos investeringsskatten.
Jag drar av dessa nackdelar en
annan logisk slutsats än de och vill,
herr talman, ställa yrkande om avslag
i enlighet med vad som yrkas i motionerna.

Härtill vill jag lägga några kommentarer.
Det är klart, att i en sådan här tid,
när man vet, att åtskilligt måste göras
för att åstadkomma jämvikt både i den
samhällsekonomiska balansen och i budgeten,
går man inte in för att motsätta
sig en åtgärd utan att man anser, att
det finns fullgoda skäl därför. De skäl,
som för mig iiro i hög grad avgörande,
äro investeringsskattens hämmande av

Förordningsförslag ang. investeringsskatt.
behövlig produktion och av lagring av
beredskapsvaror samt dess hindrande inverkan
på tillkomsten och stärkandet av
nya företag. Investeringsskattens inflationshämmande
inverkan torde inte bli
så särskilt stor, i varje fall icke om man
tillför penningmarknaden lika eller
större mängd pengar genom riksbanken.

Enligt vad finansministern angivit i
sin proposition har ju skatten ingen
fiskalisk syftning, och herr Sjödahl var
inne på samma sak. Han sade, att om
man som biprodukt får in 200 miljoner,
så är det ju inte så illa. Jag drar den
slutsatsen, att det bara är för att i någon
mån hejda investeringarna som skatten
kommit till, och då slipper jag att
svara på den fråga, som annars med
visst fog skulle kunnat ställas från finansministerns
sida, vilka andra medel
man i stället skall anvisa för att täcka
statens utgifter. Det är jag, på de skäl
jag nyss nämnde, befriad från genom
finansministerns eget uttalande och vad
herr Sjödahl yttrade.

Jag anser denna investeringsskatt vara
ett grovt och klumpigt medel att hejda
investeringar. Den träffar urskillningslöst
en investering, som har ett mycket
lovvärt syfte och som man egentligen
skulle ha premie för, likaväl som den
drabbar en investering, som inte anses
önskvärd; mellan de två fallen kan ju
finnas en bred skala. Skatten naggar
den fria avskrivningsrätten i kanten,
trots att den nuvarande höga bolagsskatten
har motiverats med hänvisning till
den fria avskrivningen. Nu upphäver
man den fria avskrivningsrätten i tämligen
stor utsträckning på en omväg. Det
har sagts här förut, och jag understryker,
att skatten träffar en i många fall
mycket önskvärd lagring av viktiga beredskapsvaror,
bränsle och annat. Har
man verkligen tillräckligt noga övervägt
alla de nackdelar, som äro förenade med
denna skatt, när man går in för den så
odelat som man tycks ha gjort?

Motivet är måhända, att om man inte
tagit denna skatt, hade man fått någonting
som är värre. .lag kan förstå en
sådan ståndpunkt, men för mig framstår
skatten som så betänklig, att jag inte

108

Nr 10.

Onsdagen den 14 mars 1951 em.

Förordningsförslag ang. investeringsskatt.
drar mig för att yrka avslag på den. Det
gör jag med särskild hänsyn till att ett
sådant okritiskt schematiskt hämmande
av produktionen just nu och av de investeringar,
som skola gynna framtida
produktion, är ytterst betänkligt. Vi äro
i ett ömtåligt läge, och det förefaller
mig, som om investeringarna för produktion
i alldeles för hög grad blivit
strykpojke. Det sker väl för att visa, att
man kan hålla efter på det ena området
lika väl som på det andra. Jag kan förstå
även en sådan uppfattning, om jag
cekså inte kan biträda den slutsats, som
man vill dra därav. Att vi i någon mån
kunnat åstadkomma balans mellan vår
export och import t. ex., får i mycket
hög grad tillskrivas de investeringar,
som gjordes kort efter kriget. Det är den
produktionsökning vi därmed nådde,
som i så hög grad hjälpt till att åstadkomma
denna balans. Nu håller man i
viss mån på att såga av den gren, varpå
man sitter. Hur skulle det varit möjligt
att klara den situation vi nu äro i utan
de stora investeringar som då skedde?

Herr talman! Jag har varit med vid
många olika tillfällen, då man har talat
om önskvärda investeringar och mindre
önskvärda sådana, och jag minns, hur
för inte så värst länge sedan talesmän
för att staten investerade i produktionsbefrämjande
syfte hånfullt talade om
den fria ekonomiska företagsamheten,
som inte vågade ta några risker, utan
det måste staten göra. Nu är man djärv
nog att vilja snöra åt t. o. m. mycket
nödvändiga investeringar. Det anförda,
herr talman, är för mig tillräckligt för
att här framställa det yrkande om avslag,
som jag förut i motion har framfört.

I herr Domös yttrande instämde fröken
Andersson samt herrar Nordenson,
Lundqvist och Mannerskantz.

Herr SVÄRD: Herr talman! Såväl av
den kungl. propositionen om investeringsskatt
som av utskottets utlåtande
över densamma och av herr Sjödahls anförande
här nyss kan den säkra slutsatsen
dras, att den föreslagna skatten
■— eller, för att citera herr Sjödahl, »den

s. k. skatten» — uteslutande har till syfte
att begränsa investeringarna. Den måste
följaktligen bedömas allenast från denna
utgångspunkt, och vid bedömningen
få några ovidkommande önskemål att erhålla
ökade statsinkomster inte insmyga
sig.

Innan jag med denna synbarligen av
alla parter accepterade utgångspunkt
med några ord berör investeringsskatten
ur en speciell synpunkt, vill jag bara
för säkerhets skull tillåta mig att kassera
in det uttalande, som har gjorts av utskottet
och herr Sjödahl, att det här
rör sig om en åtgärd för ett år. Enligt
uppgift har ett budskap från högsta ort
med detta innehåll meddelats vederbörande
utskott. Jag tillåter mig i det
sammanhanget endast att uttala den förhoppningen,
att denna engångsåtgärd inte
får en karaktär, liknande vissa andra
engångsåtgärder, både sådana som direkt
och sådana som indirekt äro beroende
av den politik regeringen för.
Herr talman! Skall man komma åt investeringarna,
måste det väl röra sig om
åtgärder som kunna minska investeringsbenägenheten
hos det fria näringslivets
män. Det måste gälla att åstadkomma
en återhållsamhet i deras dispositioner,
inte att åstadkomma ett avbrytande av
en planmässig uppläggning, företagsekonomiskt
och samhällsekonomiskt, av
denna verksamhet. Det är för mig en
gåta, hur man, för att nämna ett exempel,
skall kunna komma åt investeringsbenägenheten
genom att lägga en skatt
på maskiner som händelsevis levereras
år 1951 men som voro beställda långt tidigare
och som voro förutsedda att levereras
före ingången av detta år. Det
måste ju i mycket hög grad betraktas
som en tillfällighet, om leveranserna råka
bli fullgjorda under just det år, då
finansminister Sköld anser en investeringsskatt
nödvändig. En sådan skatt
kan väl då knappast få någon som helst
verkan i det syfte som den uppgivits
skola ha.

Om jag som exempel tar ett rederi, där
det har förekommit att fartyg beställts i
slutet av år 1946 och levereras under
år 1951, förefaller det mig fullkomligt

Onsdagen den 14 mars 1951 em.

Nr 10.

109

obegripligt, att ett sådant skall, med den
utgångspunkt man nu har för denna
skatt, bli föremål för beskattning. Det
är väl ändå att göra uppgiften väl lätt
för sig att klara av denna svårighet ■—
som är en principiell svårighet och en
svårighet av betydligt djupare innebörd
än herr Sjödahl ville tillstå — genom
att hänvisa till en förhoppning att det
i dessa företag säkerligen finns äldre
inventarier som kunna göras till föremål
för avskrivning. Det är väl ändå att
resonera om allting annat än det man
skall resonera om och att samtidigt fästa
för stort avseende vid de egna förhoppningarna
och vid de egna — såvitt
jag förstår tämligen löst grundade
—- föreställningarna om hurudan situationen
i verkligheten är.

Herr talman! Det har väckt uppmärksamhet
och förts fram i diskussionen,
att rederiföretag drivit en avskrivningspolitik
som har medfört, att värdena
på deras tillgångar äro mycket lågt angivna.
Jag har inga skäl att försvara eller
ens försöka förklara enstaka fall av en
sådan avskrivningspolitik. Jag vill bara
hänvisa till att en så konjunkturkänslig
bransch som rederibranschen är i särskilt
starkt behov av konsolidering. För
denna bransch tillkommer dessutom, att
den på senare år har fått en sociallagstiftning
för sin speciella del, som gör
det nödvändigt för den att mycket
snabbt modernisera sitt fartygsbestånd,
så att den skall kunna vara fullt konkurrenskraftig.
Om man därtill lägger
den omständigheten, att det här rör sig
om mycket stora enheter i investeringsavseende
— fartyg äro ju inte jämförbara
med vanliga maskiner, eftersom det
här gäller så stora enheter — och vidhåller
att rederierna i stor utsträckning
gjort sin planering och sina beställningar
med utgångspunkt från den föreställningen,
att de skulle få avskrivningsrätt,
förefaller mig ett undantag från
denna skatt för just dessa investeringar
vara mer än väl motiverat. Jag kan
inte finna, att detta önskemål tillmötesgåtts
vare sig genom allmänna uttalanden
av herr Sjödahl eller genom den
paragraf i den föreslagna lagen som ia -

Förordningsförslag ang. investeringsskatt.
lar om dispensmöjligheter, då uppenbara
betalningssvårigheter föreligga.

Jag vill, herr talman, sluta med att
säga, att jag personligen — och jag tror
många med mig — är mycket skeptisk
mot denna nya metod att införa behovsprövningens
princip i en lång råd
sammanhang där den inte hör hemma.
Jag tror, att det är mycket olyckligt, om
man genomför någon sådan behovsprövning
i samband med möjligheterna till
dispens från investeringsskatten. Det är
uttryck för ett tänkande, som har föga
grund i verkligheten och som man av
många skäl bör undvika i det längsta.

Herr SJÖDAHL (kort genmäle): Herr
talman! Jag skulle bara vilja säga två
saker till herr Svärd.

Det är alldeles uppenbart, att om ett
rederi har gjort beställningar låt oss
säga år 1946 och får leveransen år 1951,
så räknade rederiet år 1946 inte med
att det skulle drabbas av denna skatt.
Men både stora och små företag måste
drabbas, när det gäller en tillfällig skatt,
som i en akut, besvärlig situation sättes
in för att över lag minska investeringarna.
Emellertid drabbas företagen mer
eller mindre hårt — allteftersom de
öro rustade genom lager eller föregående
inventarieanskaffningar — just det
år, under vilket investeringsskatten uttages.

Herr Svärd säger kanske, att detta
inte är något svar på hans fråga. Men
då vill jag erinra om att äldre investeringar,
om sådana finnas, kunna tjänstgöra
som avskrivningsobjekt. Finns det
inte sådana, utan det gäller -—■ något
som herr Svärd tycktes anspela på —
ett rederi med en del fartyg nedskrivna
till en krona, då har ett så konsoliderat
företag möjligheter att stå rycken under
ett år för att under nästföljande år verkställa
avskrivningar på de inventarier
som levererades år 1951.

Herr SVÄRD (kort genmäle): Herr talman!
Den rättsgrund, som herr Sjödahl
åberopar för skatten i de fall om vilka

Nr 10.

Onsdagen den 14 mars 1951 em.

Förordningsförslag ang. investeringsskatt.
jag talade, är, såvitt jag förstår, rena
tillfälligheterna, något garnerade med
herr Sjödahls, vi kunna kalla det tro
på hur det ligger till i ett antal företag
av den typ som jag har uppehållit mig
vid.

Jag nödgas särskilt efter herr Sjödahls
senaste inlägg i debatten vidhålla, att
denna skatt slår hårt och slår blint, vilket
inte är något högt betyg åt en skatt.

Herr statsrådet SKÖLD: Herr talman!
När jag lyssnade på ingressen till herr
Wehtjes anförande, blev jag faktiskt nödsakad
att kontrollera, huruvida herr
Wehtje varit med under ärendets behandling
i utskottet och vilken ståndpunkt
han hade intagit där. Jag fann då,
att han hade varit med och att han tillhör
reservanterna. Jag måste då för min
del säga, att de principiella frågor herr
Wehtje framställde och de principiella
invändningar han gjorde har han själv
svarat på i reservationen. Det säges i ingressen
till denna: »Penningvärdets bevarande
måste vara en viktig målsättning
för den ekonomiska politiken. Konsumtion
och investeringar måste därför
hållas inom ramen för tillgängliga resurser.
Med hänsyn till nu rådande inflationskonjunktur
bör en ytterligare
investeringsbegränsning övervägas. Som
ett led i åtgärderna att begränsa investeringarna
har i föreliggande proposition
nr 33 föreslagits införande av en
tillfällig investeringsskatt. Mot bakgrunden
av dagens kritiska läge vill utskottet
ej motsätta sig anlitande av en investeringsskatt
som en rent tillfällig åtgärd
i investeringsbegränsande syfte.»
Har herr Wehtje varit med om att säga
detta, har han väl också svarat på frågan,
om denna skatt får en investeringsbegränsande
verkan och om den i det
avseendet är lämplig. Vidare har ju herr
Wehtje då tagit ståndpunkt till frågan,
i vad mån skatten kommer att minska
produktionen och förhindra en nödvändig
lagerökning.

Jag observerade också, att herr Petrén
sade, att alla ju iiro överens om att begränsa
investeringarna. Investeringslus -

ten överstiger nu sparviljan, och därför
är lagens syfte mycket vällovligt. Men
herr Wehtjes motivering var faktiskt sådan,
att jag innerligt väl förstår, att
herr Domö kunde anknyta sitt avslagsyrkande
till herr Wehtjes uttalande.

Jag känner mig inte ha något behov
av att i den principiella delen bemöta
herr Wehtje —- det har han gjort själv
— men jag skulle vilja säga några ord
till i första hand herr Domö. Han ifrågasätter,
huruvida denna skatt kan ha någon
betydelse när det gäller att skilja
mellan önskvärda och icke önskvärda
investeringar. Det gör denna skatt på
det sättet, herr Domö, att den framtvingar
en bedömning hos företagarna.
I princip är ju skatten så upplagd, att
en företagare har att välja. Han har att
fråga sig: Är denna investering så önskvärd,
att jag vill göra ett offer för att
få den genomförd? Blir svaret »ja», gör
han investeringen och betalar investeringsskatten.
Finner han däremot, att
det kan ifrågasättas, huruvida det verkligen
lönar sig att göra denna investering,
då gör han den inte, och då betalar
han inte investeringsskatten. Han
anmäler i stället en så mycket större
del av sin vinst till beskattning och betalar
på det sättet en skatt, som han
ändå alltid får betala, något år tidigare
och skaffar sig därigenom avskrivningsutrymme
för framtiden. Rent principiellt
sett kan man därför icke säga annat
än att denna skatt har just den verkan,
att företagaren själv får avgöra, huruvida
en investering är synnerligen önskvärd
eller icke.

Därmed kommer jag in på herr Svärds
anmärkning, att skatten skulle förstöra
företagarens planläggning. Det ankommer
på företagaren själv att avgöra, om
han skall låta sin planläggning förstöras
eller icke.

Herr Domö gjorde en lång utläggning
om denna skatts rent fiskaliska sida —
frågan om vilka inkomster den kommer
att ge staten. Jag har vid upprepade tillfällen
sagt, att skatten har tillkommit
för att hämma företagens lust att investera.
Inkomstsidan har icke varit det
utslagsgivande, och det vidhåller jag.

Onsdagen den 14 mars 1951 em.

Nr 10.

111

Men det ligger ju i sakens natur, att om
denna skatt inte genomfördes eller om
den inte gav de inkomster den ger,
skulle jag vara nödsakad att pressa
riksdagen till att besluta om andra inkomster
för staten för att åstadkomma
den åtstramning i finanspolitiken, som
i nuvarande läge är önskvärd. Det är
inte i och för sig nödvändigt att pengarna
komma in just på det sätt här är
fråga om.

Jag skulle också vilja säga, att herr
Domö får observera, att varje åtstramning,
som skall göras i samhällsekonomien
och som icke är en ransonering,
utan som sker enligt generellt verkande
metoder, kommer att kosta dem, mot
vilka den riktar sig, ekonomiska uppoffringar.
Det finns icke någon form av
åtstramning som icke medför detta, såvida
man icke väljer den rena ransoneringen
— och jag trodde ju att vi voro
överens om att icke söka sådana utvägar.

Herr Svärd gjorde en deviation ifrån
sin upptakt. Han talade om att skatten
inte verkade återhållande och att den
snedvred den företagsmässiga planläggningen.
Han använde denna något principiella
och vittsyftande ingress till att
på den hänga upp en detalj, nämligen detaljen
om hur sådana investeringar, för
vilka beställningen skett före den 1 oktober
1950, skola behandlas. Men jag vill
fästa kammarens uppmärksamhet på att
detta är en detalj som icke berör denna
skatts principiella sida. Man kan med
ett visst fog, såsom här har sagts förut,
ställa den frågan: I vad mån kommer
en skatt, som faller på en avskrivning
på ett inventarium som har införts i
bokföringen på grund av en beställning
före den tidpunkt, då planerna på denna
lagstiftning blevo kända, att medföra
en investcringsbegränsning? Det är
klart, att vi här ha en detalj, som icke
hänger så logiskt samman med hela tankegången
i förslaget. Men jag vill fästa
uppmärksamheten på att även i delta
fall en investeringsåtstramning sker, ty
om man lägger en investeringsskatt
även på den avskrivning, som avser under
år 1951 levererade, men tidigare

Förordningsförslag ang. investeringsskatt.
beställda inventarier, tar ju denna bort
en del av företagets likvida tillgångar
och minskar utan varje tvekan företagets
möjlighet att göra lika stora investeringar
som det annars skulle ha
gjort.

Nu kan man säga, att det där är orättvist.
Men jag kan bara fråga: Var finns
den beskattning som är rättvis? Jag
undrar, var den finns. Vi ha höjt spritskatten.
Är den rättvis? Jag köper ingen
liter i månaden, några av kammarens
ledamöter köpa en och andra köpa
kanske tre liter. Jag tänker komma med
ett förslag om höjd fordonsskatt. Den
tycker jag är mera rättvis, ty jag har
händelsevis själv en bil. Men var är det
möjligt att här nå fram till en idealisk
rättvisa?

Bestämmelsen att även tidigare beställda
inventarier skola falla under lagen,
om de levereras år 1951, måste vi
ha för att lagen skall kunna fungera.
Det finns nämligen ingen möjlighet för
någon statlig nämnd att reda ut dessa
ting. Här visar t. ex. ett företag i sin
bokföring, att den dolda reserven har
ökat, och så vill det försöka göra gällande,
att denna ökning har berott på
en leverans på grund av en beställning
före den 1 oktober 1950. Det finns tngen
möjlighet att pålägga beskattningsväsendet
en sådan uppgift som att pröva detta,
ty det finns tillräckligt med personer
inom företagarvärlden som med tillhjälp
av sin leverantör försöka göra
små manipulationer kring detta datum
1 oktober. Hade det varit fråga om cn
permanent skatt eller en skatt som skulle
sträcka sig över ett större antal år,
då hade denna fråga inte behövt uppkomma.
Men när skatten som nu faktiskt
inte skall bli mer än ettårig — åtminstone
är det min tanke — skulle den
långt drivna rättvisa, som reservanterna
här vilja genomföra, helt enkelt leda
till en sådan ohanterlighet, att beskattningen
icke kunde tillämpas.

Jag vill tillägga, att det icke lurar
några ekonomiska faror här. Herr Sjödahl
har ju redan sagt, att det är praktiskt
taget nästan bara sådana företag,
som ha lyckats att skriva ned sitt in -

112

Nr 10.

Onsdagen den 14 mars 1951 em.

Förordningsförslag ang. investeringsskatt.
ventarium till botten, som komma att
känna trycket av den ifrågavarande bestämmelsen,
och det är i stort sett så
likvida företag, att några större skador
icke kunna åstadkommas. Vi ha här
vidtagit en säkerhetsåtgärd för att det
inte skall kunna uppkomma orimliga
fall på grund av denna bestämmelse.
Längre kan man inte komma, om man
vill att lagstiftningen skall fungera såsom
en lagstiftning för allenast ett år.
Det är inte alls meningen, herr Petrén,
att vi skola fordra konkursmässighet
för att det skall anses föreligga avsevärda
betalningssvårigheter. Man kan nog
här få en vettig tillämpning. Det kommer
naturligtvis att bli svårt redan därigenom,
att den ene kommer att få sin
ansökan bifallen och den andre kommer
att få avslag, och det kan lätt uppkomma
misstankar om att den ene gynnas
framför den andre. Men var skulle
vi hamna, om vi skulle skapa en sådan
möjlighet att slippa skatten som skulle
leda till att varje företagare skulle lockas
att prestera bevis för att han gjort
beställningen före den 1 oktober 1950?
Jag tror således för min del inte, herr
Svärd, att det är alldeles nödvändigt
att göra sig till rederinäringens riddare
till den grad som herr Svärd här gjorde,
ty rederinäringen kommer att med
glans klara de eventuella pålagor denna
skatt kommer att medföra.

Jag vill emellertid bara slå fast, att
detta är en teknisk detalj i förslaget,
som inte kan få användas för att förvända
synen på folk, så att de inte fatta,
att förslaget i verkligheten innebär
en investeringsbegränsande åtgärd, varvid
man dock lägger valet av medel
för investeringsbegränsningen i företagarens
egen hand. Det borde tilltala
dem som inte vilja ha hårda regleringar,
att man har valt denna väg.

Utom på den punkt, som jag har varit
inne på, skilja sig reservanterna
från utskottets majoritet på endast en
punkt till. Reservanterna vilja, att man
skall från skattens verkan undantaga en
sådan lagerökning, som tillkommit på
förord av en statlig myndighet, under
det att man i utskottsförslaget i detta

avseende säger, att den skall ha tillkommit
på direkt föranstaltande av vederbörlig
statlig myndighet. Jag vill i detta
sammanhang säga några ord till herr
Petrén och andra, som ha talat så mycket
om det privata initiativet. Å ena sidan
talar man så varmt för det, och
å andra sidan säger man, att den enskilde
företagaren omöjligen kan avgöra
vad som kan vara samhällsekonomiskt
riktigt, utan det får ankomma på de
statliga myndigheterna. Det förefaller
mig därför, som om man själv inte hade
så stor tilltro till det privata initiativet.
Jag tror för min del, att jag har större
tilltro till det. Men jag skulle vilja säga,
att det bränsle, som Sverige kan få tillfälle
att köpa, blir köpt, vare sig denna
skattelag genomföres eller icke. Man
kommer att tillse att det blir köpt, och
det kommer i mycket stor utsträckning
att bli köpt genom det fria initiativet,
trots den lag som här föreslås.

Att jag för min del inte kan ansluta
mig till reservanternas skrivning, beror
helt enkelt på att man enligt denna
skulle sätta dem, som kallas för »vederbörlig
statlig myndighet», i ett ytterligt
obehagligt läge. De skulle bombarderas
med framställningar från importörer
och andra företagare om intyg, att
den och den lagerökningen är samhälleligt
önskvärd. Man skulle sätta särskilt
försörjningsmyndigheterna i en fruktansvärd
situation. Å ena sidan skola
de ju se till, att vår försörjning blir så
god som möjligt, å andra sidan ha de
ju ingen överblick över våra resurser
och över vad vi kunna tillåta oss. Jag
vill bara säga, att om reservationen skulle
bifallas, kommer jag att föranstalta
om att »vederbörlig statlig myndighet»
blir ett särskilt organ, som kommer att
säga nej. Reservationens formulering
hindrar mig nämligen inte att göra det,
och jag tror det är nödvändigt. Därför
blir det inte någon större skillnad —
det är alldeles riktigt — mellan det föreliggande
utskottsförslaget och reservanternas
linje, eftersom man skulle bli
nödsakad att förhindra att myndigheter,
som icke ha överblick över samhällsekonomien,
skulle på lösa boliner få ut -

Onsdagen den 14 mars 1951 em.

Nr 10.

113

färda intyg om vad som kunde vara en
önskvärd lagerökning.

Jag menar därför, att det finns starka
skäl för att antaga utskottets förslag, ty
om man vill att denna lagstiftning skall
fungera under det år den är avsedd att
fungera, då bör man inte ge sig in på de
uppmjukningar som reservationen innebär.
Dessa uppmjukningar kunna icke
ur näringslivets synpunkt vara så betydelsefulla,
att man för deras skull förhindrar,
att lagens syfte förverkligas.

Herr DOMÖ (kort genmäle): Herr talman!
Finansministern sade att ingen
skatt kan tas ut utan att den drabbar
dem hårt, som skola betala den. Men det
kan ju ske olika hårt. Om man känner,
att skatten är i stort sett riktig och berättigad
och att skattetyngden är fördelad
på sådant sätt, att den förefaller rimlig,
bär man väl den hellre än bördan
av en skatt, som träffar så där blint och
i vissa fall orättvist, som jag förmenar
att den nu föreslagna skatten gör. En
del företag, som äro relativt nystartade
och dras med svårigheter, komma inte
heller i åtnjutande av de skattelindringar,
som ha föreslagits i fråga om förfarandet,
och de komma därför att drabbas
synnerligen tungt av skatten. Den
enskilde fäster sig nog mest vid hur skatten
drabbar honom och inte vid om den
i princip är riktig eller inte. Det förhåller
sig tyvärr på det sättet, och därför
kommer det säkerligen att bli åtskilligt
och berättigat gny över denna skatt.

Ingen skatt kan uttagas fullt rättvist
— det erkänner jag gärna — men rättvisa
när det gäller skatter har ju åberopats
så ofta av just det parti, för vilket
finansministern är en så lysande
företrädare, att man också i det här fallet
med ett visst fog kunde förväntat sig
en så rättvis skatt som möjligt.

Jag gratulerar finansministern till att
lian, trots att det inte varit syftet med
skatten, får in så mycket pengar genom
denna skatt och bär det med det jämnmod
han gör.

Herr SVÄRD (kort genmäle): Ilcrr talman!
Jag hoppas att jag hörde rätt, niir

8 Första kammarens protokoll 1951. Nr 10.

Förordningsförslag- ang. investeringsskatt.
iag fattade herr Sjödalils inlägg så, att
man från utskottsmajoritetens sida våld
angelägen om att få till stånd en komposition
av investeringsskatten av sådan
art, att den skulle få ett positivt mottagande
från företagarnas sida. Detta förutsätter
emellertid att även detaljerna
äro riktiga och gjorda på ett sådant sätt,
att vi kunna säga, att skattens uppgivna
syfte ernås med de detaljföreskrifter,
som föreligga. Såvitt jag förstår, äro vi
i stort sett ense om att när det gäller
rätten att avskriva på kontrakt når man
inte det uppgivna syftet med den föreslagna
detaljföreskriften.

Jag hoppas sedan, herr talman, att jag
hörde fel, när jag av finansministerns
yttrande tyckte mig kunna dra den slutsatsen,
att han räknade med en sådan
risk bland företagarna för förfalskningar
och manipulationer, att man av den
orsaken inte kunde i lagstiftningen vidta
en ändring som av andra skäl kunde
anses rimlig.

Jag tillåter mig till slut bara fråga, om
finansministern verkligen har den uppfattningen,
att tillgången på likvida medel
år 1951 för ett rederiföretag skulle
vara av avgörande betydelse för de investeringar,
som detta rederiföretag gör
i fartyg, när det för närvarande är en
leveranstid på åtskilliga år, kanske upp
till tre, fyra år. Jag tror att helt andra
bedömningar måste ligga till grund för
den sortens planeringar, och jag tror
följaktligen att detta försök att förklara
och försvara denna detalj inte heller har
någon motsvarighet i verkligheten.

Herr PETRÉN (kort genmäle): Herr
talman! Jag tror att herr statsrådet och
chefen för finansdepartementet visar ett
oberättigat misstroende mot näringslivet
och företagen, om han inte av de skäl
som nämndes vill gå med på att införa
en undantagsbestämmelse för sådana
bindande avtal, som äro träffade före
den 1 oktober 1950. Finansministern föreslår
visserligen själv att en sådan undantagsbestämmelse
skall gälla, men den
skall endast tillämpas i sådana fall då
företaget befinner sig i särskilda betai -

114

Nr 10.

Onsdagen den 14 mars 1951 em.

Förordningsförslag ang. investeringsskatt.
rhngssvårigheter. Beror detta på att finansministern
anser sig bättre kunna
lita på sådana företag, som befinna sig
i särskilda betalningssvåriglieter? Denna
undantagsbestämmelse verkar ju i
t''en riktningen, att det blir liksom en
merit att ha särskilda betalningssvåriglieter.

Finansministern påpekar att annan
skattelagstiftning inte heller alltid är
rättvis. Jag håller gärna med därom. Men
frågan gäller här, om man skall låta
denna skattelagstiftning få retroaktiv
verkan. Jag tror att det hittills varit ytterligt
sällsynt att någon skattelagstiftning
verkat retroaktivt, och det finns
alltså knappast likheter med annan skattelagstiftning
i vad det gäller den retroaktiva
verkan.

Vidare försäkrade finansministern att
allt det bränsle, som kan köpas, kommer
att köpas och att staten tydligen kommer
att se till, att det blir gjort. Men
kvar står ju lagringsproblemet. Man har
väl inte tänkt sig att staten skall ta hand
om lagringen av allt bränsle, ty då blir
det ytterligt dyrbart, utan här måste till
ett intresse från de enskildas sida att
lagra bränslet, så att den frågan kan bli
löst. Därför bör lagringen av bränsle
uppmuntras och icke uppbromsas, vilket
kommer att bli resultatet av en investeringsskatt
av den art, som här är
föreslagen.

Herr statsrådet SKÖLD: Herr talman!
Dessa repliker föranleda mig endast att
säga till herr Petrén, att det villkor, som
är föreslaget för en prövning av retroaktiva
kontrakt och som innebär att undantag
skall medgivas endast när avsevärda
betalningssvårigheter föreligga
för en sökande, leder ju till att antalet sådana
ansökningar blir relativt ringa, och
i så fall kan man ju bemästra situationen,
under det att man, om man skulle ta bort
den bestämmelsen, skulle få en sådan
mängd av dispensansökningar, att det
över huvud taget icke skulle gå att bemästra
den situation, som då skulle uppstå.

Herr PETRÉN: Herr talman! Jag är
fullt medveten om att antalet ansökningar
om dispens från investeringsskatt
skulle bli större, om man toge bort den
bestämmelse det här gäller. Men i stället
bortfaller ju svårigheten att bedöma,
huruvida särskilda betalningssvårigheter
föreligga eller ej, och det är inte något
litet problem att avgöra den frågan. Det
är icke något avundsvärt arbete, som
nämnden här får. Det blir också säkerligen
mycket otrevligt för företag, som
ha ekonomiska svårigheter, att skildra
detta i handlingar, som, såvitt jag förstår,
äro offentliga och tillgängliga för
andra. Det råder alltså en stor olust inför
en lagtext, av vilken vi få det intrycket,
att sådana företag, som befinna
sig i särskilda betalningssvårigheter, gynnas.

Herr PERSSON, OLA: Herr talmani I

början av riksdagen och oberoende av
propositionen nr 33 med förslag till förordning
angående en tillfällig skatt i
syfte att motverka vissa investeringar i
varulager och inventarier väckte jag tillsammans
med några kamrater inom den
kommunistiska riksdagsgruppen en motion
i januari månad i denna kammare,
nr 151. Denna motion upptager några
frågor om skärpning av den direkta beskattningen.
Bevillningsutskottet har tagit
upp vår motion till behandling i samband
med utskottets ställningstagande
till investeringsskatten. Vi ha inledningsvis
i motionen uttalat den åsikten, att
den direkta beskattningen bör i förhållande
till den indirekta konsumtionsbeskattningen
verka betydligt mera rättvis
och vara bättre anpassad till skatteförmågan,
eftersom skattelagar och regler
lämna så litet utrymme som möjligt
för vederbörande inkomsttagare och
skattebetalare att göra sig skyldiga till
skattefusk.

Med hänvisning till de väldiga belopp,
som enligt uppgifter undandragas
såväl inkomst- som förmögenhetsbeskattningen,
komma vi i motionen fram till
frågan om den fria avskrivningsrätten.
Varför skola aktiebolag och ekonomiska

Onsdagen den 14 mars 1951 em.

Nr 10.

115

föreningar, ömsesidiga försäkringsbolag
och sparbanker kunna erhålla fri avskrivningsrätt
å maskiner och inventarier?
Det förefaller vara en eftersträvansvärd
förmån för rörelscidkare att kunna
få ett sådant medgivande från taxeringsmyndighet.
Varför få inte alla rörelseidkare
denna förmån, om de ha fullständig
bokföring? Hur kan man försvara,
att dessa kategorier med sådana undantag
från den allmänna regeln icke
skola hålla sig till 10—20 procents avskrivningar?
Det enda rimliga synes vara
att för alla rörelseidkare, oavsett om
det är bolag, ekonomiska föreningar eller
enskilda, uppställa samma regler och
tillämpa enhetliga taxeringsbestämmelser.

Att låta rörelseidkaren själv få bestämma
avskrivningens storlek inbjuder denne
att avskriva det mesta möjliga för att
få lägre skatt. Avskrivna maskiner och
inventarier kompletteras eller ersättas
med nya, avskrivningarna kunna ske i
fortsättningen, och företagarna komma
undan med en lägre nettointäkt och lägre
skatter. I de flesta fall leder detta till
investeringar, som kunna betraktas som
rena slöseriet och som stå i strid med
en vettig investeringsverksamhet.

Aktiebolag och ekonomiska föreningar
äga åtnjuta avdrag från årsvinsten för
avsättning till investerings- och konjunkturutjämningsfonder
och dylika stiftelser.
För sådan avsättning bör rimligen
erläggas skatt för det år, då denna
intäkt förvärvats. Avsättning till fonder
för de anställdas sociala välfärd, såsom
pensions-, arbetslöshets-, sjukdoms-,
olycksfallsfonder m. fl. bör vara avdragsberättigad
i likhet med försäkringsavgilter
till motsvarande belopp för samma
ändamål.

Vi ha i motionen tagit upp frågan om
att få till stånd en mera effektiv och
rättvis förmögenhetsbeskattning. För
detta ändamål borde taxeringsorganen
få mera uttömmande och noggranna förmögenhetsuppgifter.

Lönearbetare beskattas mycket noga
och effektivt för sina årsinkomster. Jordbrukare
ha att lämna mycket långtgående
detaljuppgifter för taxering. Inkomst

Förordningsförslag ang. investeringsskatt.

av rörelse däremot är det mycket svårt
att kontrollera. De kryphål och luckor,
som kunna finnas i skattelagstiftningen
och i taxeringsförfarandet, ha vi ansett
böra underkastas en närmare granskning
för att systematiskt kunna undanröjas.

Vi ha i motionen anhållit, att riksdagen
måtte besluta att hos Kungl. Maj:t
anhålla om utredning att slopa den fria
avskrivningsrätten å maskiner och inventarier,
att slopa skattefrihet eller
skatteuppskov för investerings- och konjunkturfonder
eller dylika stiftelser samt
att utreda frågan om att få till stånd en
skärpt och förbättrad förmögenhetsbeskattning,
och vidare att dessa frågor
måtte hänskjutas till den hos Kungl.
Maj:t i anslutning till bevillningsutskottets
betänkande nr 46/1950 begärda utredningen
rörande taxeringsförfarandet
och taxeringsprocessen -— eventuellt till
1950 års skattelagssakkunniga.

Bevillningsutskottet har i sitt ställningstagande
till frågan om en begränsning
av de skattefria ned- och avskrivningarna
genom en investeringsskatt varit
angeläget att påvisa, att rätten till
fri avskrivning lämnats orubbad. I anledning
av herrar Domös och Birkes motioner,
i vilka motionärerna slå vakt om
den fria avskrivningsrätten, säger utskottet,
att den föreslagna lagstiftningen
om investeringsskatt föranletts av den
rådande bekymmersamma ekonomiska
situationen och att skatten endast är avsedd
att medföra en tillfällig begränsning
av de skattefria ned- och avskrivningarna.
Den fria avskrivningsrätten
gäller sålunda alltjämt i princip. Utskottet
pekar dessutom på att författningsförslaget
om inskränkningen avser att
gälla endast ett år, nämligen det beskattningsår
för vilket taxering sker i första
instans år 1952.

Med hänvisning till detta ställningstagande
i fråga om den fria avskrivningsrätten
och den avvisande hållningen till
frågan om att slopa skattefrihet eller
skatteuppskov för investerings- och konjunkturfonder
och stiftelser avstyrker
utskottet vår motion. I anledning av vårt
krav på en förbättrad förmögenhetsbeskattning
förutsätter utskottet, att den

116

Nr 10.

Onsdagen den 14 mars 1951 em.

Förordningsförslag ang. investeringsskatt.
utredning, till vilken vi begärt att få ärendet
hänskjutet, jämväl kommer att ta upp
denna fråga uian särskild anmaning, och
därmed anser sig utskottet böra avstyrka
motionen — även i denna del.

Kungl. Maj:t sätter nu in en stöt mot
rörelseidkare, som tidigare beviljats och
åtnjuta dessa särskilda privilegier i form
av skattefria avdrag från nettointäkt av
rörelse. Investeringsskatten avser att ge
statskassan en del av de pengar man
eljest går miste om i förlorad skatt på
grund av privilegierna för bolag och
ekonomiska föreningar. Fastän investeringsskatt
icke skall uttagas av företag
med en årsomsättning av mindre än
300 000 kronor och skatteuttaget sättes
till 10 procent, beräknas ändå investeringsskatten
medföra en utökning av
statskassans skatteinkomster med över
200 miljoner kronor. Denna åtgärd skall
gälla endast ett år för att inskränka de
av rörelseidkarna självfinansierade investeringarna.
Men eljest skola bolagen
ha denna rätt obeskuren. Varför skall
icke regeringen mer än ett enda år utnyttja
dessa möjligheter till inkomster?
Varför skola icke här ifrågavarande bolag
och föreningar betala dessa skatter?
Nog synes hela saken ligga så till, att
vår motion borde ha tillstyrkts av utskottet
och en förnuftigare ordning i berörda
avseenden kunnat ställas i utsikt.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till motionerna 1:151 och II: 197 under
B, 1) i utskottets hemställan.

Herr ELOFSSON, GUSTAF: Herr talman!
Jag skall inte vid denna sena timme
förlänga debatten med något längre
anförande, men jag kan inte underlåta
att säga några ord i anledning av det
intresse, som såväl herr Petrén som
herr Wehtje ägnat bondeförbundets inställning
till denna fråga. De framhöllo,
att de kunde konstatera att bondeförbundet
inte helt hade anslutit sig till
de socialdemokratiska linjerna på denna
punkt. Jag skulle vilja säga att skatter,
av vilket slag det vara månde, äro
obehagliga, när de komma, och man
önskar helst att man skulle få slippa

dem. Den investeringsskatt, som det här
är fråga om, är, enligt vad bevillningsutskottets
ordförande meddelade att
han av finansministern hade fått rätt
att säga, av tillfällig art och skall gälla
bara ett år. Under sådana förutsättningar
ansågo vi, att vi kunde i viss
mån ansluta oss till finansministerns
förslag.

De fria avskrivningarna, som under
en lång rad av år ha tillämpats här i
vårt land, ha ju haft till följd, att de
olika företagen ha kunnat konsolidera
sin ställning och skaffa sig tillräckligt
rörelsekapital. På grund av den inflation,
som är rådande i landet, har finansministern
ansett att man i viss mån
bör begränsa investeringarna, och av
den anledningen har han föreslagit denna
10-procentiga investeringsskatt.

Om vi se på de avskrivningar, som
ha skett under de senaste åren, kunna
vi kanske säga att denna rätt många
gånger har utnyttjats nästan till bristningsgränsen.
När herr Svärd här talade
om rederiföretag, kom jag att tänka
på att i utskottet upplystes om att ett
rederi hade inköpt ett fartyg — jag tror
att det var i Amerika — och betalat en
summa av 12 miljoner kronor därför,
men värdet skrevs ögonblickligen ned
till 1 miljon kronor. Då kan man väl ändå
fråga sig: Hur hade detta rederi möjlighet
att nedskriva fartygsvärdet med
i runt tal 11 miljoner kronor, om inte
rederiet förut hade kunnat konsolidera
sin ställning? Jag tror inte att företaget
lånade upp pengar i den utsträckning
som var nödvändig för att kunna göra
denna avskrivning.

Med hänsyn till den nuvarande situationen
vill jag erinra om att det alltid
från bondeförbundets och jag vågar påstå
särskilt från min sida poängterats,
att det hade varit lyckligare för hela
vårt land, om vi hade fått behålla den
allmänna omsättningsskatten, låt oss säga
med någon formell ändring. Jag tror
att detta hade varit lyckligare än att få
alla dessa skatter, som nu undan för undan
införas och som på många håll
drabba näringslivet hårdare än den allmänna
omsättningsskatten hade gjort.

Onsdagen den 14 mars 1951 em.

Nr 10.

117

Nu sade ju finansministern, att det
inte var ur inkomstsynpunkt som han
hade lagt fram förslaget om denna 10-procentiga investeringsskatt, utan det
var snarare i syfte att begränsa investeringarna.
Jag tror emellertid, att om
man skall vara riktigt rättvis, får man
nog erkänna, att det måste vara ur båda
synpunkterna som denua skatt lagts
fram. Finansministern vill nog gärna
ha de 200 miljoner kronor, med vilket
belopp denna skatt beräknas öka statens
inkomster. I annat fall kunde han
ha gått den behagligare vägen att förbjuda
investeringarna under ett år; då hade
vi ju sluppit investeringsskatten. Nu
slår han två flugor i eu smäll oeh tar
både in pengar och begränsar i viss
mån investeringarna.

Vad propositionen i övrigt angår har
ju departementschefen inte alls, såsom
här gjorts gällande, låst fast möjligheten
till investeringar, utan de företag,
som anse att de ha möjligheter att investera,
kunna i fortsättningen också
få göra det, men de få då betala den
10-procentiga skatten. Under sådana
förhållanden oeh med hänsyn till att
skatten -—- såsom förut sagts — är avsedd
att gälla bara ett år få vi väl ändå
säga, att de farhågor som uttalats
kanske betydligt överdrivits. Utskottet
har ju också höjt den föreslagna gränsen
i fråga om årsomsättningen för de
företag, som avsetts skola falla under
ifrågavarande lagstiftning, från 200 000
kronor till 300 000 kronor. På så sätt
undantogos en hel del småföretagare
från skyldigheten att betala investeringsskatt.

Enligt vad som har förebådats — vad
finansministern har framhållit i sitt anförande
och vad aftontidningarna förutspått
— kommer det att läggas fram
förslag till .skatter än på det ena, iin på
det andra området. Jag tror emellertid
inte att den 10-procentiga skatt det nu
gäller, kommer att lamslå hela vårt näringsliv
— då skulle jag aldrig ha velat
vara med om att införa den, ty ett
starkt och fritt näringsliv är vad vårt
land behöver, särskilt i sådana inflationstider,
som för närvarande iiro rå -

Förordningsförslag ang. investeringsskatt.
dande. Jag tror, som sagt, inte, herr talman,
att den 10-procentsskatt, som här
är föreslagen, kommer att ha sådana
verkningar, att hela vårt svenska näringsliv
kommer på fallrepet.

Under dessa förutsättningar ha vi
från bondeförbundets sida inte halt
några betänkligheter mot att ansluta oss
till utskottets förslag, och jag skall,
herr talman, med dessa ord be att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr HEfjMAN: Herr talman! Jag begärde
ordet när herr Domö höll sitt
anförande. Det har ju gått en bra stund
sedan dess, och man kanske kan säga
att fältet har blivit avbetat, men jag vill
inte avstå från ordet ändå, eftersom det
var ett par saker jag särskilt fäste mig
vid i herr Domös anförande.

För det första fäste jag mig vid att
han sade, att skatten är ett grovt och
klumpigt medel att åstadkomma investeringsbegränsningar;
han undrade om
man verkligen övervägt skatteförslaget
noggrant innan det kom så långt som
till riksdagen. Jag tycker det kan vara
lämpligt att herr Domö ställer den frågan
till sina egna partivänner i utskottet,
som dock ha varit med om att i
stort sett godkänna lagförslaget.

För det andra tyckte jag att herr
Domö gjorde saken litet för lätt för sig
vid sitt avslagsyrkande. Han konstaterade,
att han hade såväl utskottets som
departementschefens ord på att skatten
i första hand inte hade till syfte att tillföra
statskassan penningmedel utan att
begränsa investeringarna, och så fortsatte
han ungefär så här: Då jag alltså
nu inte behöver för finansministern tala
om några andra vägar att skaffa pengar
till statskassan, så behöver jag inte ange
något alternativ, utan då kan jag yrka
avslag på utskottets förslag.

Så enkel är ju saken inte, herr Doinö!
Tv frågan giiller ju inte •—- såsom han
själv alldeles riktigt konstaterade -— att
taga pengar till eller från statskassan.

Den gäller i stället en investeringsbegriinsning,
och yrkar man avslag på ett
förslag till en investeringsbegriinsning,

118

Nr 10.

Onsdagen den 14 mars 1951 em.

Förordningsförslag ang. investeringsskatt,
så bör man i den situation där herr
Domö står — hans egna partivänner lia
ju godkänt det förslag som föreligger
— komma med ett alternativ för genomförandet
av investeringsbegränsningen.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Herr WEHTJE: Herr talman! Gentemot
herr Heiiman skulle jag först vilja
säga några helt korta ord.

Herr Heiiman har ju varit med om behandlingen
av detta ärende i bevillningsutskottet
och vet mycket väl, att vi liögermän
inte ha godtagit förslaget. Vi
ha emellertid inte heller velat motsätta
oss det helt, utan vi ha gått med på att
man under ett år skulle uttaga en rent
tillfällig skatt men med de väsentliga
justeringar, som framgå av reservationen.
Herr Heiiman vet också väl att reservationen
innebär sådana begränsningar,
att finansministern helt nyss har
förklarat att dessa begränsningar enligt
hans uppfattning — och efter vad jag
kan förstå även enligt herr Heiimans —
icke alls kunna komma i fråga om man
skall kalla skatten för en investeringsskatt.

Herr Elofsson är ju en av dem som
ha talat för att villkoren för lagerinvesteringar
skulle justeras för företag, som
ha anknytning till jordbruksnäringen,
och uttalandena härom gå ju i samma
riktning som vad vi och representanter
för folkpartiet ha önskat och framhållit
som nödvändigt. Därför förvånar det
mig, såsom jag har uttalat tidigare, att
herr Elofsson inte har vidhållit den
uppfattningen i det fortsatta resonemanget.

Finansministern har nu lämnat överläggningarna
här, så det tjänar inte mycket
till att komma med någon replik med
anledning av hans anförande. Han förenklade
problemställningen högst avsevärt
när han vände sig till mig och
sade, att de frågor, som jag hade ställt,
hade jag svarat på själv. Det är ganska
egendomligt att han sedan uppehöll sig
en hel halvtimme med att svara på precis
samma frågor. Jag skall bara på ett

par punkter framhålla, att det hela inte
är så enkelt som finansministern sade.

Han sade att man inte behöver hysa
några bekymmer för att det inte skall
bli någon utskiljning av önskvärda och
icke önskvärda investeringar; den saken
komma företagarna själva att sörja
för, menade han. Jag undrar om det är
så riktigt. Hur skulle en företagare, som
blir ställd inför problemet att göra eller
icke göra en investering, vilken ur samhällelig
synpunkt är önskvärd men med
hänsyn till de företagsekonomiska intressena
inte alls är det, kunna gå in
för en sådan investering, allra helst som
han, såsom finansministern säger, får
göra klart för sig att han får betala skatt
för denna investering? Investeringarna
äro ju för närvarande i och för sig mycket
riskfyllda och kostnadskrävande,
och nu menar statsrådet att det inte är
obilligt, att företagarna dessutom skola
betala skatt för sina investeringar. Jag
tycker detta är ganska orimligt.

Sedan frågade finansministern: »Var
finns den skatt som är rättvis?» Det
låter ju ganska bestickande, och det kan
ju vara en fråga som man kan ställa
upp, men jag tycker det är litet egendomligt
att en finansminister tillåter sig
att ställa den, ty han måste väl i varje
fall sträva efter att skattebetalarna skola
få en känsla av att man försöker finna
rättvist avvägda skatter. Det kommer
att uppstå betänkliga situationer i
ett land, om man inte följer sådana
linjer. Och vad som här påtalats gäller
inte bara frågan om rättvisa, utan också
kravet på att tillfredsställa en rimlig
rättskänsla.

Till sist skulle jag vilja säga något
om finansministerns uttalande om att
han inte kunde finna möjligheter att förorda
dispens för beställningar, som äro
gjorda före den 1 oktober 1950, med
hänsyn till att ett sådant dispensförfarande
skulle belasta myndigheterna i
stor utsträckning. Det är väl ett ganska
svagt skäl, ty om det finns en rättsgrund
få väl myndigheterna taga den bördan
på sig, att pröva vilket som är rätt och
riktigt.

Finansministern antydde i sitt anfö -

Onsdagen den 14 mars 1951 em.

Nr 10.

119

rande en stor misstro mot företagarna
och en misstanke att man skulle kunna
riskera manipulationer. Jag tycker att
det är beklagligt att ett sådant uttalande
har fällts här i kammaren. Jag hyser nu
den uppfattningen om mina kolleger,
att man kan lita på dem i mycket stor
utsträckning, och så att finansministern
borde vara nöjd med den tilltro han kan
skänka det svenska näringslivet.

Efter härmed slutad överläggning yttrade
herr talmannen, att med anledning
av vad därunder yrkats särskilda propositioner
komme att framställas dels
angående punkten A av utskottets i förevarande
betänkande gjorda hemställan,
dels rörande punkten B 1 och dels
beträffande punkterna B 2—B 11.

I fråga om punkten A, fortsatte herr
talmannen, hade yrkats l:o) att vad utskottet
hemställt skulle bifallas; 2:o) att
kammaren skulle antaga det förslag, som
innefattades i motsvarande del av den
av herr Petrén m. fl. vid betänkandet avgivna
reservationen; samt 3:o) att utskottets
hemställan skulle avslås.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på bifall
till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Petrén begärde votering, i anledning
varav och sedan till kontrapropositionen
därvid antagits godkännande av
det förslag, som innefattades i motsvarande
del av den av honom m. fl. avgivna
reservationen, uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 15
punkten A, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i motsvarande del av den av
herr Petrén in. fl. vid betänkandet avgivna
reservationen.

Om upptagande av cidertillverkning.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Petrén begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 92;

Nej — 29.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Härefter gjordes i enlighet med de beträffande
punkten B 1 förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare på
bifall till motionerna 1: 151 och II: 197;
och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med övervägande
ja besvarad.

Slutligen bifölls på gjord proposition
vad utskottet i punkterna B 2—B 11
hemställt.

Föredrogos ånyo bevillningsutskottets
betänkanden:

nr 16, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om rätt att vid taxering för inkomst
njuta avdrag för avgifter till vissa stiftelser,
m. m.; ocli

nr 17, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående upphävande av förordningen
den 19 juni 1942 (nr 375) om trafikskatt.

Vad utskottet i dessa betänkanden
hemställt bifölls.

Om upptagande av cidertillverkning.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 18, i anledning av väckta
motioner om upptagande av cidertillverkning
i landet.

120

Nr 10.

Onsdagen den 14 mars 1951 em.

Om upptagande av cidertillverkning.

I de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet
hänvisade likalydande
motionerna 1:11 av herr Hjalmar Nilsson
m. fl. och II: 16 av herr Nolin
m. fl. hade hemställts, att riksdagen
måtte besluta, att tillverkning och försäljning
inom landet av ciderdrycker
med den alkoholhalt, som funnes föreskriven
för maltdrycker av klass II och
III, skulle få äga rum.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
betänkandet av angivna orsaker hemställt,
att de likalydande motionerna I:
11 av herr Hjalmar Nilsson m. fl. och
II: 16 av herr Nolin m. fl. om upptagande
av cidertillverkning i landet icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade anmälts av herrar
Ebbe Ohlsson, Jonsson i Skedsbygd och
Nilsson i Svalöv, vilka likväl ej antytt
sin åsikt.

Herr OHLSSON, EBBE: Herr talman!
Med hänsyn till att tiden är långt framskriden
skall jag fatta mig kort.

Då jag inte i den här frågan har kunnat
dela utskottsmajoritetens uppfattning,
har jag avgivit en blank reservation
tillsammans med herrar Jonsson i
Skedsbygd och Nilsson i Svalöv.

Sedan länge har det ju här i landet
pågått ett målmedvetet arbete för att
åstadkomma en ökad fruktodling. Under
de senaste åren ha också skördarna
oavbrutet ökats och ställt fruktodlarna
inför mycket stora avsättningsproblem.
Följden har blivit att ett ruinerande
prisfall har skett men framför allt —
och det är det mest beklagliga — att
tusentals ton frukt ha förstörts. Det är
i synnerhet sommar- och höstsorterna
som inte ha kunnat tillvaratas, då dessa
sorter inte lämpa sig för framställning
av must. Motionärerna i denna fråga ha
därför ansett att den enda utvägen är
att pressa ut fruktsaften och förjäsa den
till cider. Det behövs ju inte några
längre utläggningar för att var och en
skall förstå, att om vi nu vilja att den
svenska frukten skall kunna klara sig i
konkurrensen med den importerade

och att de svenska fruktodlarna inte
skola göra betydande förluster varje år,
som vi få en riklig fruktskörd, så måste
det finnas möjligheter till avsättning
av den icke handelsmässiga frukten.

I de stora fruktproducerande länderna
spelar ciderframställningen rollen
av en viktig avsättningsmöjlighet, och
betydande marknader finnas både i
England och framför allt i Sydamerika,
där cidern betraktas såsom en värdefull
hälsodryck.

Som motivering för sin negativa inställning
hänvisar utskottet till 1941
års nykterhetskommitté, men ingenting
bör väl hindra att riksdagen tar ett initiativ
i en fråga, som ur nykterhetssynpunkt
är betydelselös, men vars lösning
kan rädda betydande värden åt landet
redan under innevarande år.

Herr talman! Jag yrkar bifall till motionen.

Häri instämde herr Wehtje.

Herr ELOFSSON, GUSTAF: Herr talman!
Då jag är en av de motionärer
som ha begärt att man skulle få tillvarataga
den fallfrukt, som inte på annat
sätt kan tillvaratagas, genom att bereda
cider av den, vill jag med några få ord
beröra vad anledningen är till att jag
inte har anslutit mig till reservationen.

Enligt vad 1944 års nykterhetskommittés
ordförande har meddelat, kommer
det under detta halvår att framläggas
förslag till ny maltdrycksförordning,
i vilken även den fråga som vi nu
diskutera kommer att behandlas. Av
den anledningen ansåg jag i utskottet,
att man inte gärna kunde forcera fram
något avgörande, utan att man borde
avvakta nykterhetskommitténs förslag.
Om det i motionen direkt hade begärts
tillstånd att uppföra en fabrik för cidertillverkning,
hade ju saken varit en
annan, men då så inte var fallet ansåg
jag inte att en reservation till förmån
för motionen skulle ha fått någon större
betydelse.

Emellertid, herr talman, skall jag be
att få ansluta mig till det yrkande som
här har gjorts om bifall till motionen.

Onsdagen den 14 mars 1951 em.

Nr 10.

121

Herr OHLSSON, EBBE: Herr talman!
Jag ber att få yrka återremiss av ärendet
till utskottet.

Herr SJÖDAHL: Herr talman! Jag

trodde att herr Elofsson efter sitt anförande
skulle komma fram till att yrka
bifall till vad utskottet hade föreslagit.
Såvida jag inte missuppfattade herr
Elofsson yrkade han emellertid bifall
till motionen.

Vad utskottet har anfört har redan
herr Elofsson mycket klart, tycker jag,
redogjort för. Det är ju närmast, att vi
vänta på en ny lagstiftning rörande lättare
viner och deras behandling ur distributionssynpunkt.
Under sådana omständigheter
är det väl tämligen rimligt
att man behandlar frågan om cidertillverkningen
i samband med hela frågan
om den nya lagstiftningen.

Den motion, som här föreligger, avser
ju närmast den relativt alkoholsvaga
cidern. Ifall frågan om cidern skulle
behandlas enligt nu gällande maltdrycksförordning,
skulle det betyda att
det svenska folket skulle inbjudas att,
om cidertillverkning skulle komma i
gång, få gå på apotek och köpa cider
mot läkares recept. Det är väl ingen
som inbillar sig att detta skulle kunna
hjälpa fruktodlarna här i landet. Jag
vill — liksom med säkerhet också övriga
utskottsledamöter —- önska fruktodlarna
all lycka i fortsättningen när det
gäller att få ekonomiskt utbyte av odlingarna,
och vi önska tillika att frågan
om tillverkning av cider kommer att
behandlas, granskas och prövas i samband
med den lagstiftning, varom förslag
snart kommer att offentliggöras.

Jag yrkar, herr talmna, bifall till utskottets
hemställan.

Herr ELOFSSON, GUSTAF: Herr talman!
Jag vill bara till herr Sjödahl säga,
att jag hade samma inställning i utskottet
som jag har nu. Jag anser att denna
motion är så viktig, att den borde behandlas
fortare än som kanske kommer
att bli fallet om man avvaktar nykter -

Om upptagande av cidertillverkning,
hetskommitténs förslag, även om jag
hoppas och tror att det är riktigt, som
ordföranden har sagt, att förslaget kommer
fram inom den närmaste tiden.

Jag skall med detta, herr talman, be
att få instämma i återremissyrkandet.

Herr ENGLUND: Herr talman! Utskottets
hänvisning till den sittande nykterhetskommittén
är ju i och för sig en tillräcklig
anledning till ett avslag på motionen.
Med hänsyn till den rad av missuppfattningar,
åt vilken motionen ger
uttryck, tror jag emellertid att det är
angeläget, att man redan i detta skede
redovisar dessa felaktigheter.

Motionärerna vilja göra troligt att cidern
genom sina rent fysiologiska egenskaper
skulle vara undantagen från möjligheten
att skapa alkoholskador. Jag kan
emellertid nämna, att på fransk botten,
där växlingarna i alkoholseden äro mycket
betydande, spelar cidern i vissa trakter
rollen av en framträdande alkoholdryck,
som konsumeras i betydande
kvantiteter. Det finns en fransk alkoholstatistik
som belyser konsumtionen av
olika alkoholdrycker i olika delar av landet,
och i denna statistik har jag vid ett
tillfälle funnit en uppgift om att en
fransk stad hade en ciderkonsumtion,
som uppgick till 435 liter per år och
invånare. Är det motionärernas uppfattning
att en konsumtion som kan nå en
sådan storleksordning kan ske utan alkoholskador? Motionärerna

ha för övrigt, efter vad
det påstås, närmast tänkt sig den engelska
cidern som förebild. Att denna även
i smärre kvantiteter kan medföra ogynnsamma
verkningar fick jag belyst genom
en liten anekdot, som en vän till mig
berättade från en resa i England i somras.
Det var så, att han tillsammans med
några damer besökte en engelsk restaurang.
Damerna ville pröva denna nya
dryck och beställde den därför av kyparen.
Men då sade kyparen: »Om damerna
inte vill bli yra i huvudet böra damerna
inte beställa cider utan i stället
en orangeade.» Det är en anekdot som
också har den poängen, alt en svensk

122

Nr 10.

Onsdagen den 14 mars 1951 em.

Om ökning av regeringsrådens antal.

kypare näppeligen skulle kunna tänkas
visa samma gentlemannamässiga uppträdande!
I övrigt visar den, att det fanns
en samlad erfarenhet hos denne engelske
servitör om att cider, även i mindre
kvantiteter, inte var en lämplig dryck
för de engelska damerna.

.lag tror således alt den trygghet, som
motionärerna finna i den omständigheten,
att fruktsyran skulle hindra en förtäring
i större omfattning, är ett mycket
bräckligt skäl i det här sammanhanget.

Jag skulle också vilja säga att den
franska vetenskapliga uppfattningen i
dessa frågor säkerligen är alltför mycket
färgad av den franska alkoholproduktionens
intressen för att man skulle
kunna åberopa dessa uttalanden som bevis
för att skador inte kunna uppkomma.
I somras hölls det i denna sal en
konferens, där man dryftade problemet
om alkohol i trafiken. De svenska forskare,
som med stöd av statsmakterna
gjort undersökningar om alkoholrisken
i trafiken, hade kommit fram till att
tröskelvärdet, där faran inträder, ligger
vid en blodalkoholhalt av 0,3 promille.
Franska forskare anse att denna gräns
ligger vid 2 promille. Jag inbillar mig,
att den skillnad, som här kom till synes
beträffande nykterhetskravet i trafiken,
har en avspegling också på den fråga vi
nu behandla, och jag tror inte att svenska
lagstiftare äro benägna att låta sitt
avgörande i denna fråga eller andra frågor
rörande alkohollagstiftningen bestämmas
av vad motionärerna med en
mild formulering kalla »fransk vetenskaplig
uppfattning».

Herr talinan! Jag skall be att få yrka
avslag på motionen och bifall till utskottets
hemställan.

Herr SJÖDAHL: Herr talman! Herr
Ohlsson yrkade återremiss. Enligt vad
jag sedermera upplysts om var orsaken
härtill den, att motionen går ut på att
utskottet skall utarbeta förslag till erforderliga
författningstillägg och att herr
Ohlsson därför inte kunde vidhålla yrkandet
om bifall till sin motion.

Som hela denna fråga ligger till är

det uppenbarligen omöjligt för utskottet,
såsom utskottet uppfattar saken, att
utarbeta några författningsföreskrifter i
motionens anda. Jag ber att med detta
påpekande och med åberopande av vad
för övrigt i saken har anförts att få yrka
bifall till utskottets förslag och att frågan
alltså omedelbart upptas till avgörande.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade, att i
avseende på det nu föredragna betänkandet
yrkats dels att vad utskottet
hemställt skulle bifallas, dels ock att
betänkandet skulle visas åter till utskottet.

Sedermera gjordes propositioner enligt
berörda yrkanden; och förklarades
propositionen på bifall till utskottets
hemställan vara med övervägande ja besvarad.

Om ökning av regeringsrådens antal.

Föredrogs ånyo första lagutskottets
utlåtande nr 11, i anledning av väckta
motioner om ökning av regeringsrådens
antal.

Första lagutskottet hade till behandling
i ett sammanhang förehaft fyra
inom riksdagen väckta, till lagutskott
hänvisade motioner, nr 60 i första kammaren
av herr Holmbäck och nr 90 i
andra kammaren av herr Gustafson i
Göteborg samt nr 62 i första kammaren
av herr Wehtje m. fl. och nr 68 i andra
kammaren av herrar Edström och Nilsson
i Svalöv.

I motionerna I: 60 och II: 90, vilka
voro likalydande, hade hemställts att
riksdagen efter erforderlig utredning
måtte för sin del besluta om sådan ändring
av lagen om tillfällig ökning av
regeringsrådens antal, att regeringsrätten
kunde förstärkas med ytterligare en
eller flera ledamöter.

Motionerna I: 62 och II: 68, vilka även
voro likalydande, utmynnade i en hemställan,
att riksdagen måtte för sin del
antaga följande

Onsdagen den 14 mars 1951 em.

Nr 10.

123

Om samordning mellan sjuk- och olycksfallsförsäkringarna.

Förslag

till

Lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen
den 29 mars 1946 (nr 113) om tillfällig
ökning av regeringsrådens antal.

1 §•

Kungl. Maj:ts regeringsrätt skall till
och med den 31 december 1957 eller,
om särskilda förhållanden föranleda därtill,
den tidigare dag som Kungl. Maj:t
bestämmer utgöras av elva regeringsråd.
Därefter skall antalet regeringsråd, i den
mån så till följd av inträffade ledigheter
kan ske, nedbringas till sju. En av
regeringsrättens lagfarna ledamöter skall,
enligt vad därom är särskilt stadgat,
tjänstgöra i lagrådet.

Denna lag träder i kraft den 1 oktober
1951.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
riksdagen, i anledning av förevarande
motioner, I: 60 och II: 90 samt I: 62 och
II: 68, måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla, att förslag snarast måtte framläggas
för riksdagen till erforderlig utökning
av regeringsrådens antal, så att
den alltför stora balans av oavgjorda
mål, som för närvarande funnes inom
regeringsrätten, inom skälig tid kunde
nedbringas till normal storlek.

Herr SJÖDAHL: Herr talman! Jag ber
om ursäkt för att jag ånyo tar till orda.
•Tåg skall bara anföra några ord för att
i kammaren få framföra en synpunkt
på detta ärende.

Det som motiverar förslaget om regeringsrättens
utvidgning tycks väsentligen
vara den stora anhopning av skattemål,
som har skett i regeringsrätten.
Efter vad jag har mig bekant är det hittills
bara två av de tio regeringsråden,
som ha hämtats ur skattejuristernas
skara, trots att huvudparten av arbetsbördan
är skattemål. När nu en utvidgning
äger rum för att man skall försöka
bortarbeta den balans, som närmast är
förorsakad av taxeringsmål, tycker man

att det skulle kunna vara rätt rimligt
om man förstärkte denna speciella
grupp av sakkunniga inom regeringsrätten.
Jag vet mycket väl att regeringsrätten
har många andra ting att göra också,
men med all respekt för jurister —
jurister kunna som bekant göra praktiskt
allting i denna värld •— vill jag
säga, att man måhända ändå kan utgå
ifrån att sådana jurister, som ha sysslat
just med skattespörsmål, skulle kunna
snabbare och effektivare avarbeta
den balans som nu finns i regeringsrätten.

Jag skulle bara vilja framföra dessa
synpunkter i hopp om att Kungl. Maj:t
skall använda sin utnämningsmakt så,
att på den av mig förordade vägen regeringsrätten
blir effektivare än den eljest
till äventyrs kunde bli.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, bifölls vad utskottet i det nu
ifrågavarande utlåtandet hemställt.

Föredrogos ånyo första lagutskottets
utlåtanden:

nr 12, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om tillfällig
förlängning av skyddstid för litterära
och musikaliska verk; samt
nr 13, i anledning av väckt motion
om utredning rörande en obligatorisk
försäkring mot vissa skador, orsakade
av naturkatastrofer eller naturfenomen.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Vid förnyad föredragning av andra
lagutskottets utlåtande nr 15, i anledning
av väckt motion om viss ändring
i lagen om förbud mot arbetstagares
avskedande med anledning av värnpliktstjänstgöring,
bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Om samordning mellan sjuk- och olycksfallsförsäkringarna.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets
utlåtande nr 16, i anledning av väckt

124

Nr 10.

Onsdagen den 14 mars 1951 em.

Om samordning mellan sjuk- och olycksfallsförsäkringarna.

motion om utredning för åstadkommande
av en samordning mellan sjuk- och
olycksfallsförsäkringarna.

I en inom andra kammaren väckt, till
lagutskott hänvisad motion, nr 203, vilken
behandlats av andra lagutskottet,
hade herr Dahlgren hemställt, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t
begära snabbutredning för åstadkommandet
av en samordning mellan sjukoch
olycksfallsförsäkringarna i enlighet
med grunder, som angivits i motionen.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att förevarande motion, II: 203,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Herr NORLING: Herr talman! Riksdagen
har beslutat att uppskjuta den allmänna
obligatoriska sjukförsäkringen. I
anledning därav har det väckts en motion,
vari framföres den tankegången,
att man skulle kunna samordna sjukoch
olycksfallsförsäkringarna till en
gemensam försäkring.

I stort sett är det endast de kolleklivavtalsanställda
arbetarna inom industrien,
som icke ha sjukförsäkringsfrågan
löst genom företagarna. Såväl statsocli
kommunalanställda som tjänstemännen
inom den privata industrien
erhålla i regel en viss del av lönen under
sjukdom genom försäkring av arbetsgivaren.
Om en arbetsgivare är pliktig
att försäkra en arbetare mot olycksfall
i arbete, tycker man att samma
skyldighet borde åligga arbetsgivaren i
fråga om sjukdom som inträffar under
anställningstiden. Om en arbetare står
vid en maskin och blir skadad under
arbetet, erhåller han sjukpenning för
olycksfall. Men för att han skall kunna
få sjukpenning, om han under arbete
vid samma maskin ådrager sig exempelvis
lunginflammation på grund av
att lokalen är dålig och dragig, måste
han själv svara för sjukförsäkringen.

Man kan inte komma ifrån att speciellt
det ökade antalet nerv- och ryggsjukdomar
är eu följd av den stegrade
arbetsintensiteten. Det är icke utan bit -

terhet, som en arbetare måste vända sig
till sociala hjälporgan vid sjukdom, då
han icke ekonomiskt kan klara sig och
sin familj. Det är bittert för honom att
veta att hans kamrater måste företa insamlingar
för att med de insamlade medlen
hjälpa honom vid sjukdom, så att
han inte blir ekonomiskt ruinerad.

Motionärerna framhålla, att i många
fall äro arbetslokalerna otillfredsställande
och att arbetaren utsattes för kyla
och dålig väderlek, vilket förorsakar
sjukdomar. Sjukersättning bör därför
utgå likartat om sjukdom eller olycksfall
är orsaken till bortovaro från arbetet.

Utskottet motiverar sitt yrkande om
avslag på kravet om snabbutredning
med att en översyn av olycksfallsförsäkringslagen
pågår. Oaktat denna motivering
och den orsak, som anförts för
att den obligatoriska sjukförsäkringen
skjutes på framtiden, ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till motionen nr
203 i andra kammaren.

Herr NORMAN: Herr talman! Jag skall
Le att få säga endast ett par ord.

Utskottet har inte endast den motiveringen
för sitt yrkande, som herr Norling
här anfört — den kan visserligen
vara tillräcklig i sig själv -— utan utskottet
har också sagt någonting annat.

Frågan om samordning mellan olika
försäkringsgrenar har ju varit föremål
för övervägande i riksdagen vid flera
tillfällen men inte från den utgångspunkt,
som angives i denna motion. Om
vi fattat motionen rätt innebär den att
den uppfattning, som vi fingo lära oss
i vår barndom, att arbetsamhet befordrar
hälsa och välstånd, är oriktig och
att det i stället är så att arbetsamhet föranleder
sjukdom och utarmar den arbetsamme.
I vissa fall kan det väl vara så.
Men vi ha sökt komma till rätta med
de problem, som här framträda, genom
yrkessjukdomförsäkringslagen. Den
brister i en del avseenden, men den är
ju, såsom vi också påpekat, för närvarande
föremål för begrundan hos socialvårdskommittén,
och man kan vänta för -

Onsdagen den 14 mars 1951 em.

Nr 10.

125

Om nedskärning av provinsialläkarnas skrivarbete m. m.

slag i syfte att göra denna försäkringsform
mera effektiv. Men att göra gällande,
att det är förhållandena på arbetsplatsen
som över huvud taget föranleda
sjukdomar, det är en synpunkt
som utskottet icke kunnat tillgodogöra
sig.

Av dessa skäl ha vi avstyrkt motionen,
och jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets yrkande.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes i enlighet med
de yrkanden, som därunder framkommit,
propositioner, först på bifall till
vad utskottet i det under behandling
varande utlåtandet hemställt samt vidare
på bifall till den i ämnet väckta
motionen; och förklarades den förra
propositionen, vilken förnyades, vara
med övervägande ja besvarad.

Vid förnyad föredragning av andra
lagutskottets utlåtande nr 17, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
inhämtande av riksdagens samtycke till
förordnande om utsträckt tillämpning
av 5 § allmänna förfogandelagen den 22
juni 1939 (nr 293), bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Vid ånyo skedd föredragning av första
kammarens allmänna beredningsutskotts
utlåtande nr 1, i anledning av
väckt motion angående en snabbare
handläggning av frågor om arbetstillstånd
åt arbetssökande utlänningar, bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Om nedskärning av provinsialläkarnas
skrivarbete m. m.

Föredrogs ånyo första kammarens allmänna
beredningsutskotts utlåtande nr 2,
i anledning av väckt motion angående
nedskärning och rationalisering av provinsialläkarnas
skrivarbete.

I eu inom första kammaren väckt, till
dess allmänna beredningsutskott hänvisad
motion, nr 125, av herrar Ccissel och
Lundgren hade hemställts, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte

anhålla, att en utredning snarast måtte
verkställas angående möjligheten att radikalt
skära ned och rationalisera provinsialläkarnas
skrivarbete.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
av angivna orsaker hemställt,
att motion nr 125 ej måtte till någon
första kammarens åtgärd föranleda.

Herr CASSEL: Herr talman! Vid denna
sena timme skall jag fatta mig mycket
kort. Jag kan göra det så mycket hellre
som vi motionärer ha en viss anledning
till tacksamhet mot utskottet därför att
utskottet bär skrivit positivt och visat intresse
för den fråga som vi ha väckt.

Utskottet delar vår mening att provinsialläkarnas
skrivgöromål äro alltför betungande
och måste minskas. Utskottet
är också gärna med på vår tanke att
statens organisationsnämnd skall medverka
i rationaliseringsarbetet tillsammans
med medicinalstyrelsen.

Trots denna positiva hållning hos utskottet
uro vi i alla fall inte riktigt tillfredsställda
därför att vi frukta, att det
här blir mera av vad man kan kalla en
vanlig fredagsstädning än av en verklig
vårrengöring. Men det är ofrånkomligt
att man här gör radikala, drastiska ingrepp,
om man verkligen skall nå fram
till en ordentlig effekt.

Skillnaden mellan utskottets linje och
vår är egentligen den att motionärerna
vid denna undersökning vilja koppla in
folk som kommer utifrån och som kan
se på problemen med friska ögon, medan
utskottet litar helt på medicinalstyrelsens
vilja och förmåga till självsanering.
Vi vilja inte alls förneka medicinalstyrelsens
insatser på detta område, och
vi tro att den har gjort och håller på
med ett mycket värdefullt arbete för
att få till stånd en bättre tingens ordning.
Men vi våga inte hoppas alltför
mycket på den saneringen. Medicinalstyrelsen
kan lätt känna sig hunden av
sitt förflutna och de tankegångar som
ligga bakom de många förordningar och
föreskrifter som emanera från styrelsen
och som nu bidra till att tynga arbetet
för provinsialläkarna.

126

Nr 10.

Onsdagen den 14 mars 1951 em.

Om nedskärning av provinsialläkarnas skrivarbete m. m.

Det har framkastats den möjligheten
att man skulle lösa provinsialläkarnas
skrivfråga genom att anställa skrivbiträden
åt dem, men det är bl. a. just det
som vi vilja att man icke skall göra. Vi
ha bär i landet inte råd och inte folk
till att sätta in hundratals nya skrivbord.
Botemedlet måste vara icke flera
skrivare utan mindre att skriva. Den
överbelastning med statistik, blanketter
och uppgiftslämnande, som provinsialläkarna
digna under, är inte något för den
kåren alldeles speciellt. Det gäller, fastän
kanske i mindre grad, alla läkare,
och det börjar alltmer att bli en folksjukdom
i vårt land.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till motionen.

Herr NÄSGÅRD: Herr talman! Jag ber
att få yrka bifall till utskottets förslag
med hänvisning till de yttranden, som
ha avgivits av medicinalstyrelsen och
Sveriges läkarförbund.

Dä herr Cassel inte tycks ha full tilltro
till medicinalstyrelsen utan vill ha
utomstående inblandade, kan jag erinra
om att utskottet liksom motionärerna
har förordat samarbete mellan ämbetsverket
och statens organisationsnämnd
genom dess standardiseringskommitté.

Efter härmed slutad överläggning
gjordes enligt de därunder förekomna
yrkandena propositioner, först på bifall
till vad utskottet i det nu ifrågavarande
utlåtandet hemställt samt vidare på bifall
till den i ämnet väckta motionen;
och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med övervägande
ja besvarad.

Anmäldes statsutskottets förslag till
riksdagens skrivelser till Konungen:

nr 5, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1951/52 under femte huvudtiteln,
avseende anslagen inom socialdepartementets
verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 10, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgif -

ter för budgetåret 1951/52 under tionde
huvudtiteln, avseende anslagen inom
handelsdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 02, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställning
angående anslag för budgetåret
1951/52 till säkerhetsanstalter för sjöfarten; nr

63, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bestridande av
kostnader för krigsskadeersättningar;

nr 64, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa byggnadsarbeten
vid statens skolor tillhörande barna-
och ungdomsvården;

nr 65, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställning
om upptagande å riksstaten för
budgetåret 1951/52 av underskottet för
luftfartsfonden;

nr 66, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
om anslag för budgetåret 1951/
52 under statens allmänna fastighetsfond,
i vad avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 67, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
om anslag för budgetåret 1951/52
under fonden för låneunderstöd, i vad
avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 68, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret 1951/52
till förskott till vissa plankostnader
m. m.;

nr 69, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ersättning till B.

O. O. Ekdahl m. fl.; samt

nr 70, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
om anslag för budgetåret 1951/52
under postverkets, telegrafverkets, statens
järnvägars och statens vattenfallsverks
fonder, luftfartsfonden samt vägoch
vattenbyggnadsverkets förrådsfond.

Skrivelseförslagen godkändes under
förutsättning beträffande vart och ett av
dem, att andra kammaren i avseende å
motsvarande utskottsutlåtande fattade
samma beslut som första kammaren.

Onsdagen den 14 mars 1951 em.

Nr 10.

127

Interpellation ang. ifrågasatt höjning av tidningarnas postbefordringsavgifter.

Anmäldes bevillningsutskottets förslag
till riksdagens skrivelser till Konungen:

nr 71, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående en tillfällig skatt i syfte att
motverka vissa investeringar i varulager
och inventarier (investeringsskatt);

nr 72, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om rätt att vid taxering för inkomst
njuta avdrag för avgifter till vissa stiftelser,
m. in.; och

nr 73, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående upphävande av förordningen
den 19 juni 1942 (nr 375) om trafikskatt.

Skrivelseförslagen godkändes under
förutsättning beträffande vart och ett av
dem, att andra kammaren i avseende å
motsvarande utskottsutlåtande fattade
samma beslut som första kammaren.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 76, till Konungen i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition angående inhämtande
av riksdagens samtycke till
förordnande om utsträckt tillämpning av
5 § allmänna förfogandelagen den 22 juni
1939 (nr 293).

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet till herr talmannen avlämnade
motioner:

nr 362, av herr Gränebo, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition angående
åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets
område under senare delen av
produktionsåret 1950/51;

nr 363, av herr Mannerskantz m. fl., i
anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående reglering av priserna på fisk
under budgetåret 1951/52 m. m.;

nr 364, av herr Nilsson, Bror, in. fl., i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående utbildning av fiskeritjänstemän
m. in.;

nr 365, av herr De Geer, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående ändring i lagen den 29
juni 1945 (nr 420) om semester, in. m.;

nr 366, av herr Osvald, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående ändring i lagen den 29
juni 1945 (nr 420) om semester, m. m.;

nr 367, av herr Niklasson m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag angående ändring i
lagen den 29 juni 1945 (nr 420) om semester,
m. m.; samt

nr 368, av herr Sundelin in. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående ändring i
lagen den 29 juni 1945 (nr 420) om semester,
m. m.

Interpellation ang. ifrågasatt höjning av

tidningarnas postbefordringsavgifter.

Herr ANDERSSON, AXEL, erhöll på
begäran ordet och anförde: Herr talman!
Enligt i pressen den senaste tiden
synliga uppgifter förberedes en höjning
av tidningarnas postbefordringsavgifter
med inte mindre än 50 procent.

För något år sedan höjde postverket
befordringsavgiften för tidningarna med
20 procent. Redan detta innebar för
många landsortstidningar en betydande
utgift, då man i allmänhet drog sig för
att höja prenumerationspriserna. Vid
årsskiftet tvingades emellertid tidningarna
främst på grund av de starkt stegrade
papperskostnaderna att vidtaga avsevärda
höjningar av prenumerationspriserna
utan att dock i allmänhet skaffa
sig full kompensation. De nuvarande
papperspriserna gälla endast till den 1
juli, och därefter kan man vänta ytterligare
en kraftig höjning, som tidningarna
icke i år kunna taga ut men som
måste leda till ytterligare, mycket stora
höjningar av prenumerationspriserna
nästa år. Kommer nu till detta en så
stor höjning av postbefordringsavgiften
som den nu signalerade, tvingas allmänheten
att betala ett mycket högt pris
för sin tidning eller att avstå från den.

Fn höjning av postbefordringsavgiften
kommer att verka mycket orättvist
och naturligtvis drabba hårdare ju större
den blir. För städernas befolkning i
allmänhet och storstädernas i synnerhet
betyder den ingenting. Där sköta tid -

128

Nr 10.

Onsdagen den 14 mars 1951 em.

Interpellation om beredande av ökad trygghet åt storgodsens arrendatorer.

ningarna distributionen med egna bud.
För landsortstidningarna däremot är den
väsentligaste delen av upplagan, den som
går till landsbygden, postprenumererad.
Fn höjd postbefordringsavgift betyder
således en extra belastning av landsbygden.

Med hänvisning till ovanstående ber
jag om första kammarens tillstånd att
till herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
få ställa följande
frågor:

Anser statsrådet en så stor höjning
av postbefordringsagiften för tidningar
som med 50 procent lämplig?

Anser statsrådet det rätt att på detta
sätt tvinga landsbygdens folk att betala
ett väsentligt högre pris för en daglig
tidning än städernas invånare?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Interpellation om beredande av ökad
trygghet åt storgodsens arrendatorer.

Ordet lämnades på begäran till herr
ANDRÉE, som yttrade: Herr talman! De
riktlinjer för den framtida jordbrukspolitiken,
som uppdrogos av 1947 års
riksdag, hade ju bl. a. till allmänt syfte
att bereda jordbrukarbefolkningen samma
möjligheter som utövarna av andra
näringsgrenar att uppnå en skälig inkomstnivå
och att bliva delaktiga i den
allmänna välståndsstegring, som kan
komma att ske i fortsättningen. Detta
syfte söker man som bekant nå genom
bl. a. det allmännas medverkan till olika
rationaliseringsåtgärder vid jordbruket,
där den måhända mest framträdande åtgärden
är att söka tillföra s. k. ofullständiga
jordbruk en tillräcklig jordareal för
att förbättra brukarens försörjningsmöjligheter.

Vid genomförandet av denna s. k. yttre
rationalisering har man från visst håll
präglat slagordet »bortrationalisering av
jordbruk», och med detta har man menat,
att denna yttre rationalisering kan
gå så långt, att landsbygden i alltför
hög grad uttunnas på folk och att där -

igenom stora skador kunna uppstå. Att
detta slagord är missvisande känna vi
alla till vid det här laget och att det ingalunda
är jordbrukspolitikens avsikt att
söka avfolka landsbygden utan tvärtom,
skapa möjligheter för en så stor landsbygdsbefolkning
som möjligt att kunna
få en utkomst, som motsvarar vad andra
befolkningsgrupper kunna påräkna i vårt
land. Det är sålunda — som framhålles
av 1942 års jordbrukskommitté — avsikten
att motverka den avfolkning av
jordbruket, som redan pågår och kan
komma att ske i fortsättningen, genom att
åstadkomma sådana inkomstförhållanden
åt jordbrukets utövare, att de finna
med sin fördel förenligt att så långt jorden
räcker till kvarstanna vid sin näring.

Vid utformandet av dessa riktlinjer för
jordbrukspolitiken har man sålunda haft
anledning att se till, att de alltför små
brukningsdelarna med hänsyn till den
jordbrukstekniska utvecklingen och behovet
av ökad levnadsstandard i viss utsträckning
blevo förstorade till sin
areal. Genom olika utredningar, jag kan
bara nämnda utredningen angående näringslivets
lokalisering, småbruksutredningen
m. fl., söka statsmakterna skapa
underlag för eventuella åtgärder till förhindrande
av att lantbruksbefolkningen
numerärt minskas genom de jordsammanslagningsåtgärder,
som äro en följd
av den nyss nämnda s. k. yttre rationaliseringen
i jordbruket.

Den pågående jordsammanslagningen
syftar ju som bekant i främsta rummet
till att skapa s. k. bärkraftiga familjejordbruk.
Att döma av tidigare interpellationer
till herr statsrådet under denna
riksdag vakar jordbruksbefolkningen
själv mycket noggrant över att denna
gräns icke i onödan överskrides.

Vad jag här i korthet anfört gäller
självägande jordbrukare. Det finns emellertid
en annan grupp av jordbrukare,
som f. n. icke erhållit tillräckligt beaktande
vid utformandet av de nya bestämmelserna,
som åsyfta att skapa
trygghet åt jordbruksbefolkningen, nämligen
arrendatorerna vid de stora godsen.
Genom den sociala arrendelagen till -

Onsdagen den 14 mars 1951 em.

Nr 10.

129

Interpellation om beredande av ökad trygghet åt storgodsens arrendatorer.

försäkras arrendatorer av jordbruk med
mindre än 50 ha åker ett visst skydd.
Detta skydd är mycket verkningslöst, om
vederbörande jordägare vill sammanslå
fastigheten och därav bilda en större
enhet.

Vad som närmast har aktualiserat min
interpellation är att ett större gods invid
Lunds stad med ett tiotal gårdar om 40
—50 ha bland Skånes bästa jord och
med god bebyggelse nu ämnar sammanslå
dessa brukningsenheter till större för
att sedan antingen utarrendera till nya
arrendatorer eller måhända driva dem i
egen regi med hjälp av härför anställd
personal. Arrendegårdarna ha med ett
par undantag brukats av samma släkt sedan
slutet av 1700-talet eller mitten av
1800-talet. I vissa fall torde det sålunda
inte vara uteslutet att släkten brukat
arrendegården i mer än 200 år. De fasta
anläggningar, som finnas på gårdarna,
ha sålunda i stor utsträckning utförts och
bekostats av arrendatorerna eller deras
förfäder. Samtliga jordbruk äro av sådan
beskaffenhet, att de fullt rationellt kunna
brukas med maskiner. Detta fall är ett
exempel. Det finns många flera, icke
minst i Skåne, på att man genom dylika
åtgärder icke blott genom sådana jordsammanslagningar
minskat antalet självständiga
jordbrukare utan även bidragit
till en avfolkning av landsbygden, som
i dessa fall ur ekonomisk synpunkt är
fullständigt onödig och för det allmänna
avgjort skadlig. I det nyss anförda exemplet
har godset — icke ens huvudgården
— aldrig brukats av ägaren.

Vid ett annat gods, i Halmstads socken
i Skåne, kunna vi studera resultatet
av en sådan jordsammanslagning. I den
lilla socknen dominerar godset i så hög
grad, att genom den avflyttning från
landsbygden som skett till följd av jordsammanslagningen
och indragning av
gårdar under godsets förvaltning, ha
betydande svårigheter uppkommit med
skolförhållanden m. in. Innan kommunen
ingick i storkommunen hade befolkningssiffran
bl. a. genom dessa åtgärder

från godsets sida nedgått till under 500
innevånare. Jag kan dessutom tilägga, att
jorden på det åsyftade godset efter sammanslagningen
ingalunda blivit välskött.

För några år sedan lät Barsebäcks fideikommiss
i Skåne tala om sig i pressen
av samma anledning.

Vid ett annat fideikommiss ej långt
från Lund (Hyby) pågår en liknande
jordsammanläggning och indragning av
mindre gårdar till större enheter. Huruvida
detta under alla förhållanden sker
med det allmännas väl samtidigt för ögonen
är väl högst tvivelaktigt.

Detta är endast några mera markanta
exempel från Skåne. I mindre skala sker
denna bortflyttning av arrendatorer från
fullt bärkraftiga jordbruk litet varstädes
vid godsen i Skåne, och jag tror att även
från andra delar av landet kan omvittnas
samma företeelse. Denna bortrationalisering
av jordbrukare, som icke sker på
grund av att försörjningsbetingelserna
äro otillräckliga, bär man icke observerat
eller måhända blundat för från de
håll där man präglat slagordet om »bortrationalisering
av jordbruk».

Med hänvisning till vad här anförts anhåller
jag om första kammarens tillstånd
att till herr statsrådet och chefen för
jordbruksdepartementet rikta följande
frågor:

1. Har herr statsrådet observerat, att
tro.ts nuvarande arrendelagstiftning stora
möjligheter finnas att kringgå syftet med
den nuvarande arrendelagstiftningen?

2. Vill herr statsrådet skyndsamt låta
utreda frågan om på vad sätt bättre
trygghet kan skapas åt den jordbrukarbefolkning
som här avsetts?

Det sålunda begärda tillståndet lämnades
av kammaren.

Justerades ytterligare protokollsutdrag
för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 11.50 eftermiddagen.

In fidem
G. 11. Berggren.

9 Första kammarens protokoll 1051. Nr 10.