1951 FÖRSTA KAMM AREN Nr 35 (Riksdagens protokoll 1951:35)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1951 FÖRSTA KAMM AREN Nr 35

8—13 december.

Debatter m. m.

Tisdagen den 11 december. Sid.

Minnesord över herr Andersson, Alfred ........................ 4

Svar på herr Lundgrens interpellation ang. politiskt opålitliga per -

soners anställning inom försvaret m. m..................... 4

Onsdagen den 12 december.

Riksdagsmans pensionsrätt .................................. 18

Förordningsförslag om investeringsavgift m. m................. 18

Lagförslag om investeringskonto för skog m. m................. 116

Riksbankens sedelutgivning .................................. 127

Torsdagen den 13 december.

Svar på fråga av herr Mannerskantz ang. domänverkets försäljningspolitik
vid höstens kronoskogsauktioner .................... 132

Svar på interpellationer:

av herr Thun, Edvin, om garantier mot oberättigade inköp av

jordbruksfastigheter .................................. 135

av fru Sjöström-Bengtsson ang. polisens sekretesskyldighet
m. m................................................. 137

Anförande av talmannen i anledning av höstsessionens avslutning 139
Svarstal av fungerande ålderspresidenten ...................... 140

1 Första kammarens protokoll i951. Nr 35.

Nr 35.

Innehåll.

Samtliga avgjorda ärenden in. in.

Onsdagen den 12 december. Sid.

Konstitutionsutskottets memorial nr 28, ang. ändring i stadgan om
ersättning för riksdagsmannauppdragets fullgörande ........ 18

— nr 29, ang. uppskov med behandlingen av vissa motioner...... 18

Statsutskottets memorial nr 208, ang. tilläggsstat I till riksstaten
för budgetåret 1951/52.................................... 18

Bevillningsutskotttets betänkande nr 65, ang. förslag till förordning
om investeringsavgift m. m............................... 18

— nr 66, ang. förslag till lag om investeringskonto för skog m. m. 116

— nr 67, ang. förslag till livsmedelsstadga m. m............... 127

Bankoutskottets memorial nr 39, ang. arvodena till fullmäktige i
riksbanken och riksgäldskontoret m. fl..................... 127

— utlåtande nr 40, ang. ändrad lydelse av § 2 förordningen om
Svenska bostadskreditkassan och om bostadskreditföreningar

m. m..................................................... 127

— memorial nr 41, ang. instruktion för nästkommande riksdags

bankoutskott ............................................ 127

— utlåtande nr 42, ang. ändrad lydelse av 1 § lagen med särskilda

bestämmelser rörande riksbankens sedelutgivning............ 127

Lördagen den 8 december 1951.

Nr 35.

Lördagen den 8 december.

Kammaren sammanträdde kl. 2 eftermiddagen;
och dess förhandlingar leddes
av herr andre vice talmannen.

Justerades protokollet för den 1 innevarande
månad.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 379, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående grunderna för
fortsatt stöd åt lin- och hampodlingen
m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 380, i anledning av väckta motioner
om ändring i grunderna för tilläggsbidrag
till vissa statsunderstödda torrläggningsföretag;
och

nr 381, rörande Kungl. Maj :ts proposition
angående utlämnande av stödlån
till jordbrukare i anledning av
svartrostskador på vete av 1951 års
skörd m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

Anmäldes och bordlädes
konstitutionsutskottets memorial:
nr 28, med förslag till lag angående
ändring i stadgan den 21 februari 1941
(nr 98) om ersättning för riksdagsmannauppdragets
fullgörande; och

nr 29, angående uppskov med behandlingen
av vissa motioner;

statsutskottets memorial nr 208, angående
tilläggsstat I till riksstaten för
budgetåret 1951/52;

bevillningsutskottets betänkanden:
nr 65, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om särskild avgift vid vissa investeringar
(investeringsavgift), m. m., jämte i
ämnet väckta motioner;

nr 66, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om investeringskonto
för skog, m. m., jämte i
ämnet väckta motioner; och

nr 67, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till livsmedelsstadga
m. m., såvitt propositionen hänvisats
till bevillningsutskottet; samt

bankoutskottets memorial och utlåtanden: nr

39, angående arvodena till fullmäktige
i riksbanken och riksgäldskontoret
m. fl.;

nr 40, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av § 2 förordningen
den 3 augusti 1929 (nr 256) om
Svenska bostadskreditkassan och om
bostadskreditföreningar, m. m.;

nr 41, angående instruktion för nästkommande
riksdags bankoutskott; och
nr 42, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 1 § lagen den 8 juni 1951
(388) med särskilda bestämmelser rörande
riksbankens sedelutgivning jämte i
ämnet väckta motioner.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 2.05 eftermiddagen.

In fidem
G. II. Berggren.

Nr 35.

Tisdagen den 11 december 1951.

Tisdagen den 11 december.

Kammaren sammanträdde kl. 2 eftermiddagen.

Herr TALMANNEN yttrade: Ett dödsbud
har ingått, som meddelar att ledamoten
av denna kammare lantbrukaren
Alfred Andersson slutat sina dagar.
Han representerade här Malmöhus län
med Malmö stad och Hälsingborgs stad
och bevistade i år sin tjuguförsta riksdag.
Den avlidne kamraten var en betrodd
man. Hans största intresse låg väl
modernäringen närmast, men hans
mångahanda uppdrag i hemorten vittnade
om att han ägnade sina krafter åt
allmänna värv i betydande omfattning.
I riksdagsarbetet deltog han med pliktkänsla
och var en god och av oss alla
aktad kamrat. Vi lysa frid över hans
minne.

Detta anförande åhördes av kammarens
ledamöter stående.

Justerades protokollen för den 4 och
den 5 innevarande månad.

Ang. politiskt opålitliga personers anställning
inom försvaret m. m.

Herr statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
TORSTEN NILSSON, som
tillkännagivit, att han hade för avsikt
att vid detta sammanträde besvara herr
Lundgrens interpellation angående politiskt
opålitliga personers anställning
inom försvaret m. m., erhöll ordet och
anförde: Herr talman! I en med första
kammarens medgivande framställd interpellation
har herr Lundgren frågat
mig, vilka åtgärder jag avser att vidtaga
med anledning av arbetsdomstolens utslag
rörande avskedandet av en kommunistisk
arbetare vid Centrala torpedverkstaden
i Motala för att hindra att politiskt
opålitliga anställas inom områden,

där de kunna utöva spioneri eller sabotage
eller annan för riket skadlig verksamhet.

Jag vill till att börja med beröra regeringens
och riksdagens tidigare inställning
till spörsmålet om lämpliga åtgärder
för att från viss statlig verksamhet
utestänga personer, som kunna misstänkas
ämna begagna sin anställning för
statsfientliga syftemål. År 1933 tillsattes
en kommitté för att utreda bl. a. denna
fråga. Kommittén framlade år 1936 ett
förslag till lagstiftning innebärande förbud
för viss i det allmännas tjänst anställd
personal att deltaga i vissa sammanslutningar
eller att främja deras
verksamhet. Den dåvarande regeringen
framlade emellertid icke något sådant
lagförslag för riksdagen, huvudsakligen
av det skälet, att en dylik lagstiftning
icke skulle bli effektiv. Sedan 1942 års
poliskommission avlämnat förslag till
en liknande lagstiftning avseende befattningshavarna
vid polis- och åklagarväsendet,
förklarade statsminister Hansson
i juni 1943 i andra kammaren att något
förslag till lagstiftning av detta slag icke
komme att föreläggas riksdagen, men
att man ville söka komma till rätta med
opålitliga element genom sträng uppsikt
vid rekrytering, placering och befordran.
I ett år 1948 avgivet svar på en
interpellation om förekomsten av organiserade
kommunister inom poliskårerna
åberopade dåvarande inrikesminister
Mossberg bl. a. detta uttalande. Jämväl
statsministern anknöt härtill, då han år
1949 besvarade en interpellation angående
lämpligheten av att personer, som
voro kända för kommunistiska åsikter,
fungerade som ledamöter av polisnämnd,
civilförsvarsnämnd eller hemvärnsnämnd.

Av vad jag nu sagt framgår, att de
utredningar, vilka utmynnat i någon
slags förbudslagstiftning på detta område,
icke vunnit statsmakternas beaktande.
Detta ställningstagande torde icke

Tisdagen den 11 december 1951.

Nr 35.

Ang. politiskt opålitliga personers anställning inom försvaret m. m.

endast ha berott på tveksamhet om en
dylik lagstiftnings effektivitet utan även
på oviljan mot åtgärder som kunna betraktas
som ett ingrepp i åsiktsfriheten.
Jag kan icke finna någon motivering för
att nu pröva denna utväg, som tidigare
förkastats.

Det för en tid sedan avdömda spionerimålet
har emellertid aktualiserat frågan
om särskilda krav på lojalitet och
pålitlighet lios försvarets personal. I sakens
natur ligger, att det är utomordentligt
viktigt, att alla befattningshavare
vid försvaret, oavsett grad och anställningsförhållanden,
ha dessa egenskaper.
Jag är därför angelägen att understryka,
att det icke är fråga om ingripande mot
någon viss politisk åsikt, men väl mot
en för vårt demokratiska samhälle farlig
verksamhet.

De som anställas vid försvaret böra
vara kända för pålitlighet och medborgarsinne.
Förefintligheten av dessa egenskaper
kontrolleras före anställningen.
Ett särskilt problem uppstår emellertid
beträffande redan anställda, vilkas pålitlighet
i ett för landet kritiskt läge kan
ifrågasättas. Om en opålitlig person innehar
en befattning av ömtålig natur,
kan en omplacering till en ur säkerhetssynpunkt
lämpligare arbetsplats visa sig
nödvändig. Tjänstemännen vid försvaret
äro redan underkastade viss förflyttningsskyldighet,
varemot tillräckliga
möjligheter att förflytta kollektivavtalsanställda
icke synas föreligga. Beträffande
denna kategori böra därför bättre
förutsättningar till omplacering skapas.

Såväl tjänstemannen som den kollektivavtalsanställde
arbetaren bar emellertid
ett starkt och berättigat intresse av
att känna trygghet i sin anställning. Det
är därför nödvändigt att på detta område
gå fram med försiktighet och att
försäkra sig om de anställdas medverkan.
Det är förklarligt, om de anställda
önska bestämmelser, som de själva och
företagsledningarna varit med om att
utforma, bestämmelser som ge garantier
mot missbruk och orättvisor. Regeringen
har därför inlett överläggningar med berörda
organisationer om dessa .spörsmål.

Herr LUNDGREN: Herr talman! Till
statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
framför jag mitt tack för svaret
på min interpellation.

Det finns, herr talman, ingen anledning
att närmare gå in på frågan om
kommunisternas pålitlighet ur nationell
synpunkt. Det må vara nog att i detta
sammanhang erinra om de förhållningsorder
till i krigsindustrien anställda,
vilka uppsnappats av polisen och publicerats
i ett kommittéutlåtande år 1935.
I dessa hette det bland annat: »Alla
distrikts- och organisationsledningar
skola särskilt beakta krigsmaterielfabrikerna,
såväl de, som redan i dag utföra
beställningar (flygmaskinsverkstäder, vapenfabriker,
ammunitionsfabriker, kemiska
fabriker) som de, vilka snabbt
och i avgörande grad kunna omlägga
sin drift till dylika tillverkningar (t. ex.
metall-, textil-, cellulosa och de flesta
kemiska fabriker). — Avslöja vart och
ett fall vid övergång från civil till
krigsmaterielproduktion. — Masspropaganda
för att klargöra kommunisternas
ståndpunkt till krigsfaran. —- Reella åtgärder
för att förhindra att beställningar
uppfyllas. För att uppfylla dessa uppgifter
är det nödvändigt att organisera
KUF-celler i alla krigsmaterielfabriker
och då i första hand där particeller
finnas. — Vi föreslå er på grund av
ovanstående att koncentrera er på följande
verkstäder ... — Ungdomscellerna
i krigsindustrien måste vara centrum
som leder hela arbetet. ■— KUF-cellerna
måste vara strängt illegala. Det betyder
att några ungkommunister i varje cell
bestämmas som reserv, som inte taga
någon del av arbetet, som inte besöka
dessa möten och med vilka man har
särskild förbindelse.»

Statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
erinrar i interpellationssvaret
om att tjänstemän vid försvaret redan
äro underkastade viss förflyttningsskyldighct,
men att det inte finns tillräckliga
möjligheter att förflytta kollektivanställd
personal. Beträffande denna
kategori böra därför bättre förutsättningar
till omplacering skapas. För att
åstadkomma sådana bar regeringen ock -

Nr 35.

Tisdagen den 11 december 1951.

Ang. politiskt opålitliga personers anställning inom försvaret m. m.

så inlett överläggningar med berörda
organisationer.

Såsom jag framhöll i min interpellation
kan det icke komma i fråga i vårt
land, att någon straffas för sina politiska
åsikter. Men detta kan icke få medföra,
att staten står maktlös mot inre
fiender, som i ett allvarligt läge äro beredda
att svika sin plikt. Då tjänstemännen
äro skyldiga att underkasta sig förflyttning
till annan befattning, är det
enligt min uppfattning orimligt att icke
samma skyldighet skall kunna åläggas
även kollektivanställd personal.

Herr talman! Jag framställde min interpellation
för att statsrådet skulle få
tillfälle att upplysa riksdagen och den
stora allmänheten om vilka åtgärder regeringen
vidtagit med anledning av arbetsdomstolens
utslag rörande avskedande
av en kommunistisk arbetare vid
torpedverkstaden i Motala för att hindra
att politiskt opålitliga anställas inom
områden, där de kunna utöva spioneri
eller sabotage eller annan för riket skadlig
verksamhet. Jag beklagar, att regeringen
under den långa tid som förflutit
sedan arbetsdomstolens utslag föll
icke kommit längre än att regeringen
inlett överläggningar med berörda organisationer
om ändring i kollektivavtalen.
Det ligger fara i dröjsmål. Det
finns kommunister inom vissa områden
av försvaret bland den civilanställda
personalen. Jag känner ett fall, där en
kommunist är anställd såsom förman
vid ett ammunitionsförråd inom ett försvarsområde,
och det kan ju — det hoppas
jag att statsrådet medger — omöjligen
betraktas såsom tillfredsställande.

Herr talman! Jag vill erinra om att
detta är ett problem som tidigare diskuterats
vid uprepade tillfällen, vilket
statsrådet också anförde. Jag vill bara
påminna om vad militieombudsmannen
skrev i sin årsberättelse till riksdagen
1943. Det gällde då avskedandet av en
arbetare vid ammunitionsfabriken i
Karlsborg. Det står i berättelsen: »Om
också enligt militieombudsmannens mening
enbart tillhörighet till visst ytterlighetsparti
näppeligen enligt kollektivavtalet
utgjort tillräcklig grund för av -

skedande, syntes det emellertid vara
rimligt att åt kollektivavtalets stadganden
gåves sådan tolkning, att skiljande
från arbetet vore medgivet i de fall, då
vederbörande på grund av egna åtgärder
misstänktes för samhällsfarlig brottslig
verksamhet. Huru lösa misstankar som
helst kunde dock icke utgöra godtagbart
skäl till avskedande, utan det skulle
finnas grundad anledning till antagande
att vederbörande gjort sig skyldig
till sådan verksamhet som nyss
sagts. Man ägde å andra sidan icke uppställa
så stränga krav som att det skulle
vara fullt bevisat, att spioneri eller sabotage
eller annan sådan brottslig gärning
kommit till fullbordan.» Med anledning
av detta uttalade militieombudsmannen,
att vid avslutandet av nytt kollektivavtal
borde uppmärksamhet ägnas
åt ifrågavarande spörsmål. Militieombudsmannen
var alltså redan år 1943
inne på frågan om möjligheterna att på
grund av gällande kollektivavtal avskeda
personer som misstänktes vara opålitliga.

Samtidigt med att jag än en gång tackar
för svaret vill jag vädja till statsrådet
och chefen för försvarsdepartementet
att söka snarast möjligt komma
till en tillfredsställande lösning av detta
utomordentligt viktiga problem.

Herr ÖHMAN: Herr talman! Då denna
fråga — såsom framgick av interpellationssvaret
och även av interpellantens
inlägg — framför allt gäller det parti
jag representerar, må det vara mig tilllåtet
att med några ord blanda mig i
denna debatt.

Nu framhåller försvarsministern i sitt
svar, att de åtgärder som regeringen
överväger inte skola innebära »ingripande
mot någon viss politisk åsikt,
men väl mot en för vårt demokratiska
samhälle farlig verksamhet». Jag tillåter
mig att karakterisera detta svar som
hyckleri. Interpellationen, som har fått
ett mycket positivt svar, har ju föranletts
av att arbetsdomstolen underkände avskedandet
av arbetaren Stig Dahlkvist i
Motala. Såväl regeringen som högern

Tisdagen den 11 december 1951.

Nr 35.

Ang. politiskt opålitliga personers anställning inom försvaret m. m.

och folkpartiet önskade, att Dahlkvist
skulle avskedas på grund av sina kommunistiska
åsikter, och förre försvarsministern,
herr Vougt, har med sin
namnteckning bekräftat, att detta var
regeringens ståndpunkt.

Hurudana äro nu de sakförhållanden,
som ligga till grund för interpellationen?
Dahlkvist i Motala har de bästa
vitsord från sin arbetsplats. Han åtnjuter
i hög grad sina arbetskamraters och
sin fackförenings förtroende. Han är en
skicklig arbetare. Han har aldrig brustit
i lojalitet. Han uppfyller sina åligganden
på sin arbetsplats utan anmärkningar.
Han har inte utfört någon »för
vårt demokratiska samhälle farlig verksamhet».
Men ändå skulle han avskedas
på regeringens order. Det är hans socialistiska
åskådning som den militära underrättelsetjänsten,
regeringen, högern
och folkpartiet anse vara brottslig. Hans
åskådning var anledningen till att han
skulle skiljas från sitt arbete.

Jag vill erinra om att han ju inte var
den enda som utsattes för förföljelse på
grund av sin socialistiska uppfattning.
Den militära underrättelsetjänsten hade
på sin lista en lång rad andra som också
skulle avskedas, bland dem även socialdemokrater,
men typiskt nog inte
en enda folkpartist eller högerman.
Medlemmar av dessa partier anses tydligen
uppfylla allt vad som kräves i fråga
om »pålitlighet och medborgarsinne».
Det är dessa förhållanden som föranleda
mig att ställa några frågor till försvarsministern
för att få klarhet om vad
regeringen anser vara »pålitlighet och
medborgarsinne». Jag frågar:

1. Anses det vara tecken på »pålitlighet
och medborgarsinne» ur försvarssynpunkt
att hysa sympati för den amerikanska
regeringens politik?

2. Anses det vara uttryck för samma
sinnelag och god försvarsanda att på
försvarets arbetsplatser och inom militärväsendet
inför trupp propagera för
Sveriges anslutning till Atlantpakten och
för att vi inte skola försvara oss vid cn
neutralitetskränkning från västmakterna? 3.

Anses det slrida mot »pålitlighet

och medborgarsinne» att på försvarets
arbetsplatser och inom militärväsendet
uttrycka sympati för den socialistiska
samhällsordning som råder i Sovjetunionen? Jag

skulle vara mycket intresserad,
om försvarsministern ville besvara dessa
frågor i stället för att i allmänna
ordalag tala om »farlig verksamhet».
Allmänheten bör så konkret som möjligt
få klarhet i vad det är för slags tankar
och åsikter som regeringen tillåter
svenska medborgare att ha utan risk för
repressalier i en eller annan form.

Det är typiskt, att det framför allt är
fackföreningsmedlemmarna som skola
utsättas för en särskild övervakning.
Därmed är också utsagt, att de »opålitliga»
i första hand skola sökas inom
arbetarklassen. De borgerliga behöva
ingen övervakning. De förutsättas vara
pålitliga i alla väder. Det framgår ju
klart av interpellationssvaret, som meddelar
att förhandlingar mellan regeringen
och LO ha upptagits. I vilket syfte?
Jo, i syfte att aktivisera fackföreningsfolket
till ett slags samverkan eller —
om jag uttrycker mig litet klarare och
brutalare — i syfte att organisera ett
slags tjallarsystem på arbetsplatserna.

Fackföreningarna och företagsledningarna
skola nu samarbeta i detta
syfte. Vad som föresvävar regeringen är
sålunda att få till stånd en organiserad
värvning av limstångsbärare på arbetsplatserna.
Arbetarna skola springa till
basarna och direktörerna och skvallra
om vad Andersson och Pettersson ha
sagt på måltidsrasten eller under rökpausen
på »muggen». Det är ett sådant
»idealtillstånd» som eftersträvas. Men
innebörden i detta är att bryta sönder
arbetarklassens största moraliska tillgång:
den inbördes sammanhållningen,
solidariteten. Man kan mycket väl förstå,
att de borgerliga önska det. Man
kan mycket väl förstå, att solidariteten
emellan arbetarna är en nagel i ögat på
storfinansen, men om nu regeringen vill
bistå de borgerliga i deras striivan att
ge arbetarsolidariteten en knäck, då blir
saken mera allvarlig.

Jag tror inte, herr försvarsminister,

Nr 35.

Tisdagen den 11 december 1951.

Ang. politiskt opålitliga personers anställning inom försvaret m. in.

att de socialdemokratiska arbetarna vilja
låna sig till ett sådant hantverk. Fastän
försvarsministern tillhör den socialdemokratiska
partistyrelsen vågar jag
hävda, att lian i denna fråga inte företräder
sina partimedlemmars uppfattning.
Detta har redan kommit till klart
uttryck inom fackföreningsrörelsen. De
socialdemokratiska arbetarna komma
inte att låna sig'' till den angivarverksamliet
som regeringen nu vill tubba dem
till.

Detta betyder inte, att socialdemokratiska
och kommunistiska arbetare skulle
tolerera landsförrädisk verksamhet, vare
sig på försvarets arbetsplatser, inom
försvarsväsendet i övrigt eller någon
annanstans. Tvärtom. Det finns intet pålitligare
värn för demokratien, för nationens
säkerhet och för försvaret av
vår suveränitet än just arbetarklassen.

Tillåt mig sedan, herr talman, då denna
interpellation liksom svaret på densamma
är ett led i den kampanj som
pågår mot kommunistiska partiet, att
säga ett par ord om kommunisternas inställning
till den nationella friheten.

Vi kommunister hysa en socialistisk
uppfattning, och vi kämpa för att vinna
anslutning till denna. Men i vår socialistiska
uppfattning ingår som en bärande
hörnsten, att den nationella friheten
måste bevaras. Den grundläggande
förutsättningen för att socialismen
skall kunna segra är nämligen nationell
frihet. Ett land som saknar nationell frihet
måste först tillkämpa sig denna, innan
folket kan gå vidare på sin historiska
väg till socialismen. Detta är vår
ståndpunkt. Den som hävdar någonting
annat ådagalägger endast sin lågsinnade
önskan att med ohederliga medel komma
en politisk motståndare till livs eller
också sin bastanta okunnighet om arbetarklassens
socialistiska kamp.

Då denna debatt rör sig om säkerheten
för landets försvarsanläggningar,
vill jag slutligen rikta uppmärksamheten
på en fråga som icke direkt har berörts
i interpellationen eller i svaret,
men som jag förmodar herr talmannen
ändå tillåter mig att ta upp, eftersom
jag anser den vara mycket betydelsefull

i det här sammanhanget. Det har nämligen
väckt ett stort och berättigat uppseende
i Karlskrona, att de svenska marinmyndigheterna
kunnat ge tillåtelse
för en brittisk ubåtsflottilj med en besättning
på 1 400 man att anlöpa vår
viktigaste örlogsstation. Det skedde som
bekant under tiden den 9—16 september.
Befäl och manskap åtnjöto praktiskt
taget obegränsad rörelsefrihet och
stördes inte alls av säkerhetspolisens
övervakning. Det mest uppseendeväckande
är emellertid att det brittiska depåfartyget
Montclare, en bjässe på
23 000 ton, kunde ta sig in till Karlskrona.
Befolkningen i Karlskrona, som
vet att större handelsfartyg dirigeras till
närbelägna hamnar med motivering, att
de äro för stora för farleden, frågar: Är
det verkligen så, att ett utländskt krigsfartyg,
som dessutom tillhör Atlantpakten,
givits tillåtelse att använda den
strängt hemliga farled som finns?

Jag ber, herr talman, att få vidarebefordra
denna fråga från Karlskrona till
försvarsministern, som förmodligen bör
kunna ge ett klart besked i saken.

Herr statsrådet TORSTEN NILSSON:
Herr talman! Herr Lundgren beklagade
i sitt anförande, att regeringen — som
han uttryckte sig — »icke kommit längre».
Jag förmodar att han menar, att vi
inte hade kommit längre i våra försök
att åstadkomma en ordning som i varje
fall skulle kunna ge oss ett visst mått
av garanti för att det som nyligen har
timat på ett annat område inom vårt
försvar icke skulle kunna upprepas i
Motala eller annorstädes. Han underströk,
att det skulle kunna vara farligt
med dröjsmål.

Enligt mitt förmenande får man, herr
Lundgren, inte se på denna sak så enkelriktat.
Det kan nämligen också vara
förenat med en viss fara att rusa i väg
utan att ha garantier för att man verkligen
i den allmänna opinionen bland
folket ute på arbetsplatserna skapar förståelse
för vad saken egentligen gäller.
Vi skola veta, att vi icke komma någon
vart med några bestämmelser eller dik -

Tisdagen den 11 december 1951.

Nr 35.

Ang. politiskt opålitliga personers anställning inom försvaret m. m.

tat. Den bästa förutsättningen för att vi
skola lyckas ar att vi ha de anställdas
egen medverkan. Det första budet skall
vara, att den enskilde iakttar sig själv,
så att han inte lämnar ut uppgifter som
han vet att han bör hålla hemliga. Det
andra han har att göra är att se till att
inte heller hans närmaste omgivning
gör sig skyldig till någonting sådant och,
därest det skulle visa sig finnas grund
för misstanke om att så skulle vara fallet,
påtala det. Jag är övertygad om att
man bäst skapar förståelse härför och
sprider upplysning om vad saken gäller
genom att ta kontakt med de organisationer
som svara för medlemmarnas allmänna
och ideologiska inställning, och
genom dessa överläggningar kommer
man småningom fram till praktiska resultat.

Därefter vill jag säga några ord i anledning
av herr Öhmans anförande.

Herr Öhman börjar med att göra gällande
alt de ingripanden, om vilka det
här är fråga, inte avse de borgerliga,
utan endast arbetarklassen, och som ett
bevis härför anför han, att jag i min
interpellation bara berört de kollektivanställdas
situation. Jag är nästan övertygad
om att herr Öhman medvetet har
velat läsa ut någonting som inte finns
i mitt svar. Anledningen till att jag har
tagit upp frågan om de kollektivanställdas
förhållanden är ju den, att det redan
finns möjligheter att ingripa mot
tjänstemännen. Om man skulle använda
herr Öhmans resonemang, skulle man
säga, att regeringen och riksdagen ju redan
förut skapat en möjlighet att komma
de borgerliga till livs och att man
först i efterhand vill göra detsamma
med arbetarklassen. Men det säger han
inte, utan han försöker att spela ut vad
jag sagt om de kollektivanställda som
ett vapen för att göra gällande, att statsmakterna,
när det är fråga om de opålitliga
elementen, endast skulle vilja rikta
sig mot dem som enligt hans vokabulär
kunna hänföras till arbetarklassen.
Ihåligheten i detta resonemang
framgår ju enbart av det enkla faktum,
att möjligheten att göra dessa ingripanden
redan finnes på tjänstemannasidan.

Vidare gör herr Öhman gällande, att
vad jag har sagt om att åsiktsförföljelse
inte skulle förekomma är hyckleri och
ingenting annat. Varför kommer herr
Öhman till denna slutsats? Är det möjligen
därför att han plågas av sitt onda
samvete? Här beror det nämligen på
kommunisternas eget uppträdande. Visa
de sig pålitliga, då finns det ju intet
skäl till att man skall misstänka just
dem för att göra sig skyldiga till verksamhet
av den karaktär som vi här vilja
komma åt. Men är det händelsevis så,
att de i sitt allmänna uppträdande äro
opålitliga och man den ena gången efter
den andra kommer på att folk som har
kommunistiska åsikter samtidigt visar
sin opålitlighet när det gäller den svenska
nationen, då kan det växa fram någonting
av den karaktär som herr
Öhman var inne på, och då kan man i
sin tur dra den slutsatsen att det är kommunisterna
som man vill komma åt.
Herr Öhman har av något skäl redan
kommit till denna slutsats, om det nu
beror på att hans samvete slagit honom
eller inte.

I fallet Dahlqvist, som herr Öhman
har dragit upp, kan det ju sägas att han
hade de bästa vitsord från både kamrater
och överordnade. Jag vill inte närmare
gå in på fallet Dahlqvist. Jag vill
inte göra något uttalande huruvida myndigheterna
kunna anses i den förevarande
situationen ha handlat riktigt eller
oriktigt, men jag vill göra herr Öhman
uppmärksam på att vi ha ett annat fall,
som är känt över hela landet. Det gäller
herr Andersson. Han hade också goda
vitsord av sina kamrater och överordnade,
men vad han hade gjort sig skyldig
till känna vi alla till. Jag skulle tro
att det bästa sättet för att kunna i ostörd
ro bedriva en verksamhet av den karaktär
som vi i dag diskutera är att uppträda
på ett sådant sätt att man får goda
vitsord från kamrater och överordnade.

Vidare framställdes vissa bestämda
frågor till mig av herr Öhman. Han frågade:
Vad menas med uttrycket medborgarsinne
och pålitlighet? Menas därmed
att man hyser sympati för den
amerikanska regeringen? — Varför

10 Nr 35. Tisdagen den 11 december 1951.

Ang. politiskt opålitliga personers anställning inom försvaret m. m.

framställer han en sådan fråga? Utgår
herr öhrnan som ett axiom ifrån att
man nödvändigtvis skall hysa en överdriven
sympati för ett annat land än
vårt eget för att visa medborgarsinne?
Jag skulle vilja formulera det så att
medborgarsinne utgör pålitlighet mot
den svenska nationen, den svenska friheten
och det svenska samhället, som vi
äro beredda att med liv och blod försvara
därest det skulle utsättas för fara.

Herr Öhman frågar vidare: Anser försvarsministern
det riktigt att man propagerar
för anslutning till Atlantpakten
inför svensk trupp? Det anser jag vara
oriktigt, i den mån det sker å tjänstens
vägnar. En annan sak är om exempelvis
jag själv i egenskap av värnpliktig i
diskussioner med mina kamrater ger uttryck
åt en mening som innebär att Sverige
skulle anslutas till Atlantpakten.
Den rättigheten har vem som helst, eftersom
vem som helst skall ha möjlighet
och frihet att ge uttryck åt sina politiska
uppfattningar i vårt land. Men
om man å tjänstens vägnar inför trupp
propagerar för en anslutning till Atlantpakten,
så betraktar jag det som oriktigt.

Slutligen frågar herr öhman mig om
det kan anses som ett bevis på gott medborgarsinne
att man propagerar för den
socialistiska samhällsåskådning som råder
i Sovjet. Som svar härpå vill jag
säga att jag inte anser detta vara ett
starkare bevis för svenskt medborgarsinne,
men jag tycker inte heller att det
skall förmenas vare sig herr öhman eller
någon annan som bekänner sig till
hans kommunistiska åskådning att i detta
land tala om att de föredraga den s. k. socialistiska
samhällsordning som man har
i Sovjet framför den vi ha i vårt land.
Den möjligheten är det ingen som förmenar
er. En annan sak är, att ni inte
lyckats förmå så många att förstå er inställning
i detta avseende på grund av
att man erfarenhetsmässigt har gjort vissa
iakttagelser beträffande vad detta innebär
både i Sovjetunionen och i andra
länder.

Herr Öliman förklarade att i den
verksamhet om vilken det nu är fråga

försöker man att undergräva en av de
största tillgångar som finnas inom arbetarklassen,
nämligen solidariteten.
Man gör det genom att, som han uttryckte
det, införa ett tjallarsystem där arbetarna
springa till basar och överordnade
och anklaga sina kamrater.

Vad vi syfta till är emellertid ingenting
annat än att komma till rätta med
den missriktade solidaritet, som skulle
va sig det uttrycket att även om jag
visste att en kamrat för utländsk makt
blottade hemligheter som kunde äventyra
inte bara landets och min egen frihet
utan även fackföreningsrörelsens
frihet, herr Öhman, tv det är fråga om
denna också, skulle jag inte söka stoppa
honom. Detta är en form för solidaritet
om ett sådant ord skall användas i
detta sammanhang som man inte har
skäl att slå vakt omkring. Men den sanna
solidariteten, den på vilken arbetarklassen
har byggt upp sin verksamhet
— en solidaritet som emellertid sträcker
sig utöver arbetarrörelsen själv och som
gäller landet och nationen — den undergrävs
icke genom de åtgärder, om vilka
det nu är fråga. Detta skola vi vara på
det klara med. Den sanna solidariteten
står i motsats till den solidaritet som
herr öhman nu förordar. Den slå vi
fortfarande vakt om, och den kan jag i
egenskap av medlem av den socialdemokratiska
partistyrelsen förvisso förorda.

Jag skall inte gå in på herr öhmans
teoretiska resonemang om kommunisternas
nationella pålitlighet. Exemplen i
världen tala sitt tydliga språk. Det finns
ingen anledning för mig att ytterligare
understryka den argumentation som
händelseutvecklingen ute i världen har
gett oss bevis för gentemot herr Öhmans
teoretiska resonerande för en stund
sedan.

När han slutligen ställer en fråga till
mig beträffande det engelska flottbesöket
i Karlskrona, som tidigare behandlats
också i den kommunistiska pressen,
skall jag passa på att lämna ett svar
som är klart och otvetydigt och som jag
hoppas herr öhman också vill offentliggöra
i sin tidning för att medverka till
att alla missförstånd skola bringas ur

Tisdagen den 11 december 1951.

Nr 35.

Ang. politiskt opålitliga personers anställning inom försvaret m. m.

världen. Såväl vid ankomsten som vid
avgången ha de engelska fartygen endast
använt sig av den allmänna lotsleden.
Varje fartyg hade svensk lots ombord
under hela förflyttningen. Befäl
och manskap åtnjöto samma frihet som
medges besättningarna på andra gästande
örlogsfartyg samt turister och allmänhet
som besöker Karlskrona. De
lätta fartygen voro förlagda till den del
av örlogsvarvet i Karlskrona som utnyttjats
vid tidigare utländska örlogsbesök
och som var avspärrad och försedd med
särskilt bevakad ingång. Visning av
gamla varvets sevärdheter förekom endast
i den utsträckning som är medgiven
för turister i allmänhet under övervakning
av militära ciceroner. Inga som
helst militära hemligheter ha visats. Av
örlogsstationens i Karlskrona anläggningar
visades endast vad gällande författningar
och reglementen föreskriva
beträffande visning för utomstående. Påståenden
om någonting annat är sålunda
helt och hållet förvanskningar. Det finns
ingen som helst antydan om att någonting
av det, som lierr öhman här dunkelt
ville göra gällande, skulle ha skett.

Jag hoppas att efter detta klara besked
man inte i den kommunistiska
pressen skall få möta några påståenden
om motsatsen.

Herr ÖHMAN: Herr talman! Försvarsministern
gör gällande att det finns ett
mycket klart och väl utformat system
för övervakning av element på borgerligt
håll som kunna anses landsskadliga.
Det är för mig litet överraskande och
förvånande att höra denna deklaration
mot bakgrunden av vad som i verkligheten
utspelar sig. Jag vill bara i det
sammanhanget erinra om hur mycket
framträdande män inom försvarsmakten,
som hyst en klart nazistisk uppfattning
under kriget och som umgingos såsom
person® grat® med sedermera avslöjade
tyska spioner, sedan ha av den
svenska regeringen befordrats till högre
befattningar. Behöver jag nämna namn?
Tag då den som tog emot spionen Fleck
i Norrbotten, Rosenblad. Han befordra -

des för några veckor sedan till en högre
befattning. Det är märkligt att man
kan säga att detta är en mycket väl utarbetad
metod för att övervaka de borgerliga
elementen. Mig förefaller det som
om motsatsen är fallet. Men hur går det
för arbetarna? Vilka är det som hotas
med avsked? Det är, herr försvarsminister,
de kollektivanställda i försvarets
verk. Det råder inget åsiktsförtryck, ja
tack, vi ha den förre försvarsministerns
personliga underskrift på att arbetaren
Dahlqvist i Motala skulle avskedas för
att han var kommunist. Det är ju ett
faktum som ingen kan komma ifrån. Jag
förutsätter att en försvarsminister inte
opererar alldeles privat. Han företrädde
väl den regering där den nuvarande försvarsministern
också då hade säte och
stämma. Då frågar jag: Var det åsiktsförtryck
gentemot Dahlqvist eller inte?
Arbetsdomstolen har ju måst återförvisa
saken och avslå avskedet just därför att
kollektivavtalet ändå skyddar anställda
mot sådana trakasserier. Det är därför
jag vill rikta uppmärksamheten på att
här gäller det att komma åt arbetarklassens
företrädare på grund av deras socialistiska
uppfattning. Det var därför
jag tillät mig karakterisera interpellationssvaret
som hyckleri. Nu skall man
söka hitta andra utvägar att avskeda sådana
personer som Dahlqvist. Det finns
ingenting att anmärka mot Dahlqvists
lojalitet, medborgarsinne, ställning till
demokratien och försvaret här i landet.
Han var en mycket god ledamot av den
svenska armén, som försvarsministern
ju mycket väl vet, och han togs i anspråk
på olika håll och till och med befordrades
till olika poster.

Vidare säger försvarsministern att
misstänksamheten mot kommunisterna
beror på vårt eget uppträdande. Varför
komma med allmänna talesätt? Ge mig
ett enda konkret exempel på att en kommunist
har förrått landets intressen och
gått främmande makt till handa. Herrarna
kunna le, ty ni tänka naturligtvis
på marinspionen Andersson, som bevisligen
aldrig har tillhört den kommunistiska
rörelsen. Han har själv bekräftat
inför domstolen att han icke har gjort

Nr 35.

Tisdagen den 11 december 1951.

Ang. politiskt opålitliga personers anställning inom försvaret m. m.

det. Vi som ha våra medlemsmatriklar
veta väl vad som är sant. Nu hör jag redan
repliken att det finns s. k. A-kommunister.
Det är en amerikansk uppfinning
att det finns A-kommunister. I Amerika
har det gått så långt, att enligt vad biskop
Arvidson i metodistkyrkan berättar
betraktas numera varje metodist i Amerika
som kommunist. Jag skulle vilja
varna speciellt försvarsministern för att
falla för det där talet om A-kommunister.
Ty tänk, herr Nilsson, hur det då
skulle gå. Vi tillhörde samma parti till
1924, och på de s. k. A-kommunisternas
lista stå alla som någon gång ha tillhört
den kommunistiska rörelsen. Nej, låt oss
hålla oss till fakta. Torsten Nilsson, vår
försvarsminister, är ingen kommunist.
Andersson, som ni påstå vara kommunist,
har aldrig haft medlemskap i den
kommunistiska rörelsen. Det ha vi sagt,
jag upprepar det här, och jag hoppas
på att bli trodd på mina ord, lika väl
som ni hoppas på att jag skall tro på
era ord, när ni försäkra att den eller den
icke tillhör era partier.

Om det för övrigt skulle inträffa, för
låt mig säga högern eller folkpartiet
eller socialdemokratien, att en som verkligen
har partibok i någon av edra organisationer
skulle begå en landsförrädisk
handling — anse ni då att det är rätt
att stämpla högerpartiet, folkpartiet eller
det socialdemokratiska partiet som ett
parti av spioner? Nej, ni skulle reagera
mot det, lika starkt som jag reagerar,
när ni pådyvla oss en människa som
aldrig har varit i partiet och säga: Kommunisterna
äro ett spionparti.

Jag kan ge ett praktiskt exempel. För
några år sedan sålde en organiserad högerman
den s. k. Per Albin-linjen i Norrbotten.
Ni veta vem jag menar. Han är
numera fri. Men vi förfalla inte till den
lumpna metoden i politiken att vi säga,
att herrar Domös, Hjalmarsons och
Andréns parti är ett parti av spioner.
Sådana metoder, mina herrar, få ni behålla
för er själva.

Så till mina frågor. Jag frågade om
det enligt regeringens mening var gott
medborgarsinne att hysa sympati för den
amerikanska regeringen, att propagera

för Atlantpakten och att propagera för
att Sverige inte skall försvara sig vid
ett angrepp västerifrån, samt om det var
dåligt medborgarsinne att hysa en socialistisk
uppfattning och sympati för Sovjetunionen.
Då svarar försvarsministern
att jag tycks utgå från att man måste
hysa sympati för ett eller annat land.
Nej, det har jag inte alls gjort. Jag har
utgått från att för att ha ett gott medborgarsinne
måste man hysa sympati,
kärlek och respekt för sitt eget land, sin
egen hembygd, sin egen fosterjord. Men
jag ställer frågorna på detta sätt, därför
att man här i landet utan anmärkning
från höga vederbörande kan propagera
för att Sverige icke skall försvara sig
emot ett angrepp västerifrån — utan att
det väcker någon som helst avsky eller
någon indignation och än mindre föranleder
några ingripanden från regeringen.
Sådana människor befordras till och
med till allt högre poster. Det är därför
jag vill ha en definition på vad man nu
från regeringens sida menar med medborgarsinne.

Jag är tacksam för att här ha fått försvarsministerns
ord på att det enligt regeringens
mening icke är förbjudet att
på försvarets arbetsplatser eller i militärförläggningarna
företräda en socialistisk
ståndpunkt och därmed också uttrycka
sin sympati för det sociala omdaningsarbete
som sker ibland 800 miljoner
av jordens människor. Det skola
vi ta fasta på som ett positivt resultat
av denna debatt.

Jag tar vidare fasta på att försvarsministern
här uttalar att det är tecken på
dåligt medborgarsinne att i militärförläggningarna
propagera för landets anslutning
till Atlantpakten. Jag skall åta
mig — inte i dag men så småningom
— att till försvarsministern överlämna
en lista på befäl som fört sådan propaganda.
Då skola vi se huruvida regeringen
är beredd att vidta erforderliga åtgärder
emot en sådan propaganda.

Nu till frågan om solidariteten. Jag
har icke förfäktat, det vill jag allvarligt
understryka, att arbetarklassen skall förfalla
till någon missriktad solidaritet. Jag
menar arbetarklassens solidaritet i kam -

Tisdagen den 11 december 1951.

Nr 35.

Ang. politiskt opålitliga personers anställning inom försvaret m. m.

pen emot dess naturliga motståndare arbetsgivarna.
I kampen för högre löner
är det den största tillgång som den svenska
arbetarklassen har skalfat sig. I den
solidariteten ingår det också att man
icke springer till arbetsbefälet och berättar:
Andersson är kommunist, Pettersson
är kommunist, Svensson sympatiserar
starkt med kommunisterna. Om ni
på det sättet, herr försvarsminister, börjar
på att uppluckra solidariteten, då
ha högern och folkpartiet all anledning
att applådera. Det är det jag varnar för.

lag har däremot icke uttalat någon
som helst betänklighet emot att om arbetare
upptäcka att det försiggår landsfientlig
verksamhet på en arbetsplats,
detta skall beivras hos myndigheterna.
Vi anse det vara deras plikt att det
göra. Men det är icke detta som ligger
under resonemanget, det är icke detta
herr Nilsson vill åstadkomma, utan han
vill ha vissa ändringar i kollektivavtalet
— det står i interpellationssvaret —
som möjliggöra avsked eller förflyttning
av sådana arbetare som hysa en kommunistisk
uppfattning. Det är ur den
synpunkten som jag har vänt mig emot
att man skall bryta sönder solidariteten
mellan arbetarna.

Till sist skall jag be att få tacka för
svaret beträffande händelserna i Karlskrona.
Jag har därvidlag bara refererat
vad befolkningen där nere tycker är
märkvärdigt. Jag är själv av naturliga
skäl ingen expert när det gäller denna
fråga, men man hävdar bestämt, att ett
fartyg på 23 000 ton inte kan gå in i
den allmänna farleden. Nu har försvarsministern
sagt, att ett fartyg på 23 000
ton mycket väl kan komma in i den
allmänna farleden, och jag skall icke
här bestrida dessa uppgifter, men jag
vill bara slå fast att detta stora depåfartyg
låg där vid kajen, och de, som
känna till förhållandena där nere, säga,
att det är omöjligt för ett så stort fartyg
att komma in den vanliga vägen.
Här stå alltså icke mina, men däremot
karlskronabefolkningens uppgifter emot
dem, som lämnats av försvarsministern
och hans expertis, och nu få vi väl so
— och det kommer säkerligen att visa

sig — vad som härvidlag til syvende og
sidst är riktigt.

Jag vill för dagen inte yttra något
mer utan nöjer mig med att uttala min
tillfredsställelse med det svar jag här
fått.

Herr statsrådet TORSTEN NILSSON:
Herr talman! Herr Öhman varnade mig
för den ur mina synpunkter givetvis förskräckliga
händelsen, att jag plötsligt en
dag i framtiden skulle bli stämplad som
A-kommunist. Han erinrar om att han
och jag en gång för åtskilliga år sedan
skulle ha tillhört samma parti. Det är
riktigt. När jag var 18 år gammal, blev
jag nämligen suspenderad på grund av
»opportunism och högeravvikelse» —
herr Öhmans partivänner visste tydligen
vad de gjorde. Jag har all anledning att
vara dem tacksamma därför. Men det är
ett för enkelt sätt att komma ifrån detta
problem genom en hänvisning till att
den amerikanska propagandan nu skulle
syssla med sådana ting som A- och Bkommunister.

Jag tror inte heller att herr öhman
kan komma ifrån historien Andersson
bara med en hänvisning till att denne
inte bevisligen varit organiserad kommunist.
Faktum står nämligen kvar, att
hela den ideologi han utvecklat under
rättegången väl överensstämmer med
den ideologi, som företrädes av de kommunistiska
anhängarna. Och, herr Öhman,
just på grund av mitt föregående
vet jag vad jag talar om i detta sammanhang!
Därför skall inle herr Öhman komma
undan med några slingerbultar på
denna punkt.

Vidare sade herr öhman att han kunde
fasthålla vid påståendet, att det var
ett hyckleri från min sida, när jag gjorde
gällande att svårigheterna för förflyttningarna
voro för handen endast i
fråga om de kollcktivavtalsanställda.
Delta är emellertid riktigt, trots herr
Öhmans alla påståenden om motsatsen.
Det förhåller sig på det sättet, att vi ha
kunnat åstadkomma förflyttningar när
det gäller tjänstemän utan att detta föranlett
några större svårigheter. Det på -

Nr 35.

Tisdagen den 11 december 1951.

Ang. politiskt opålitliga personers anställning inom försvaret m. m.

stående om motsatsen, som herr öhman
gjort, är lika oriktigt som påståendet att
general Rosenblad skulle ha befordrats
under den allra senaste tiden, vilket i
varje fall för försvarsministern är helt
obekant.

Herr öhman försökte inkassera att jag
skulle ha sagt, att möjligheter nu finnas
att praktiskt taget överallt propagera för
den socialistiska ordning, som man har
i Sovjetunionen, det må då vara på de
militära förläggningarna, på försvarets
arbetsplatser eller någon annanstans. Ja,
herr Öhman, här i detta land finns det
möjlighet att propagera för en uppfattning,
som är ens egen, utan att råka illa
ut, utan att hamna i koncentrationsläger,
utan att drabbas av de hårda bud, som
herrarna ha att servera dem, som till
äventyrs skulle hysa en annan uppfattning
än den härskande klicken i de länder,
där de kommunistiska idéerna dominera,
som herr Öhman gör sig till
talesman för. Men samtidigt därmed ville
han ha sagt, att han hade försvarsministerns
ord på att om man propagerar
för en anslutning till Atlantpakten på
försvarets arbetsplatser eller på de militära
förläggningarna skulle detta vara
oriktigt. Det sade jag inte, herr Öhman,
men jag sade att om någon å tjänstens
vägnar framför trupp bedriver en dylik
propaganda, anser jag det vara oriktigt.
Vi ha nämligen inte, herr öhman, i detta
land det systemet, att det är förbjudet
att propagera för en anslutning till Atlantpakten,
om man nu till äventyrs hyser
denna uppfattning, lika litet som vi
lägga hinder i vägen för herr öhman och
hans meningsfränder att propagera för
sina åsikter. På grund av den politiska
frihet, som vi åtnjuta, finns det möjligheter
till allt detta, något som herr öhman
tycks ha svårt att förstå, men jag
har inte svårt att förstå att han har den
uppfattningen med utgångspunkt från
den politiska åskådning han företräder.

Herr öhman begagnade sig sedan av
ett gammalt debattrick. Han utgick efter
vad jag kan förstå från att Andersson
inte var kommunist utan var en amerikansk
provokatör, vilket jag faktiskt tror
att inte ens herr öhman och Ny Dag

mäkta övertyga sina närmaste eller mest
troende anhängare om. Men med utgångspunkt
från att det här var fråga
om en amerikansk provokation säger
han: »Ge mig ett konkret exempel på»
—• för att använda hans vokabulär —
»någon B-kommunist, som skulle ha
gjort uttalanden, av vilka man kunde
dra den slutsatsen att han inte skulle
kunna vara pålitlig ur svensk synpunkt.
» Ja, herr Öhman, jag skall verkligen
ge detta exempel. Jag vill erinra
herr öhman om att under de förhör, som
pågingo efter det att den s. k. Wollweberligan
avslöjats, befann sig en förutvarande
kommunistisk riksdagsman på de anklagades
bänk, och när han blev tillfrågad,
om han inte tyckte det var ruggigt
att spränga svenska fartyg med svensk
besättning, sade han ungefär följande:
»Ja, vi tyckte att det var litet olustigt,
men här var det så, att det var komintern
som hade befallt, och när komintern
befaller, ha vi ingenting annat att
göra än att lyda.»

Detta är det exempel, som herr öhman
efterfrågade. I anslutning därtill vill jag
sluta mitt anförande med att bara citera
ett gammalt ryskt ordspråk, som jag
finner tillämpligt på herrarna, och det
lyder: »Era gärningar tala så högt, att
jag inte hör vad ni säga.»

Herr ÖHMAN: Herr talman! Jag vill
först rätta till den uppgift, som jag lämnade
om Rosenblad. Han blev visserligen
inte nu befordrad, men han blev påhängd
en mycket hög orden, och detta
är väl om något uttryck för regeringens
uppskattning av hans stora tjänster och
patriotiska insatser. Det finns ju andra
personer av samma kategori, som ha blivit
befordrade, exempelvis Meyerhöffer
och sådana, som jag lika gärna kunde
ha nämnt.

Jag måste än en gång med ett par ord
ta upp frågan om fallet Andersson. Herr
Torsten Nilsson sade, att han av egen
erfarenhet kände till den kommunistiska
ideologien. Strax förut berättade han,
att han blev utesluten ur partiet, därför
att han icke var kommunist —

Tisdagen den 11 december 1951.

Nr 35.

Ang. politiskt opålitliga personers anställning inom försvaret m. m.

han var opportunist. Jag bestrider alltså,
att herr försvarsministern känner
den kommunistiska ideologien, lika mycket
som jag bestrider, att marinspionen
Andersson företräder en kommunistisk
uppfattning.

Jag skall bara ta ett exempel för att
bestyrka mitt påstående. Vi kommunister
ha aldrig sagt och säga inte, att krig
är oundvikligt i världen. Vi ha sagt och
säga, att krig kan förhindras, och vi arbeta
för att hindra krig genom att mana
folkmassorna till resning för en aktiv
fredskamp. Det går inte att tala om Akommunisten
Andersson eller B-kommunisten
Andersson, och det går lika litet
att tala om den »ideologiske kommunisten
Andersson»; han finns inte hos oss
över huvud taget.

Vem som ryckte i trådarna bakom
denna process vet jag inte. När det gäller
denna fråga måste väl ändå regeringen
och inrikesministern och den svenska
säkerhetspolisen vara litet mer initierade.
Om de ville öppna på förlåten,
undrar jag, om vi ändå inte skulle kunna
konstatera att processens uppläggning
var en politisk provokation emot
det kommunistiska partiet. Men det förhåller
sig på det sättet, att herrarna togo
i litet för hårt, så att det lyckades dåligt
att vinna den politiska profit därav,
som föresvävade vissa personer.

Så var det frågan om de kollektivavtalsanställda.
Dessa äro så svåra att förflytta,
säger försvarsministern, till skillnad
mot tjänstemännen, som man kan
lätt förflytta. Ja, men är det nu inte så,
att det väl alltid har betraktats och än
i dag måste betraktas som en stor framgång
för fackföreningsrörelsen att ha
fått in sådana bestämmelser i kollektivavtalen,
att det är svårt att flytta en arbetare
godtyckligt? Jag måste än en gång
underkänna försvarsministern som representant
för de socialdemokratiska arbetarna.
Det kan inte vara något intresse
för de socialdemokratiska arbetarna att
få sådana bestämmelser i avtalen, att
det blir lätt att flytta dem. Nej, detta
måste vara ett intresse för arbetsgivarna,
framför allt när det kommer tider med
sämre sysselsättning än nu. Men här sä -

ger en socialdemokratisk försvarsminister,
att man måste söka ordna så, att
det blir lättare att förflytta arbetarna.
Samtidigt hävdar han att detta icke har
med åsikterna att göra — vem som helst
skall kunna flyttas. Jag förstår inte herr
Nilsson på den punkten. Han försvarar i
varje fall inte fackföreningarnas intressen.
Det är synd att LO-ordföranden
herr Strand inte är här. Jag är övertygad
om att han skulle stå mera på min
sida än på försvarsministerns sida i
denna fråga.

Att vi i det här landet skulle få säga
vad som helst utan att råka i koncentrationsläger,
det är nog, herr Nilsson, en
sanning med modifikation. Jag känner
många som under kriget sutto i militära
koncentrationsläger i Storlien,
Sveg och på andra håll, därför att de
hade sagt sin mening. Jag var 1940
tvungen att resa till Luleå, när man hade
gått så systematiskt till väga, att man
plockat in hela Norrskensflammans redaktion
till Storlien. Tidningen måste ju
komma ut, och den kom också ut, men
exemplet visar hur stor yttrandefriheten
var på den tiden. Då var visserligen inte
Torsten Nilsson med i regeringen, men
det var ändå hans partivänner som utgjorde
kärnan och de ledande krafterna
i denna. Vi böra alltså inte ta för stora
ord i munnen, när vi tala om hur stor
åsiktsfriheten är här i landet.

När sedan försvarsministern skulle ge
mig namnet på en kommunist, vars
uttalanden visade att han ville skada
Sveriges intressen, då tog han i hastigheten
det sämsta exempel han hade kunnat
finna. Jag vet att det i dagarna utgivits
ett flygblad, undertecknat av de
socialdemokratiska fackklubbarna, på
vilket man företräder samma mening
som försvarsministern. Man säger till
och med mer, nämligen att en dåvarande
kommunistisk riksdagsman — alltså
1941 -— skulle sagt just de ord försvarsministern
citerat.

Till att börja med vill jag till socialdemokratiska
partistyrelsen meddela, att
den det gäller, herr Samuelsson, lämnade
riksdagen redan 1928; men det var inte
det väsentliga. Det väsentliga är påståen -

Nr 35.

Tisdagen den 11 december 1951.

Ang. politiskt opålitliga personers anställning inom försvaret m. m.

det att herr Samuelsson skulle ha suttit
på de anklagades bänk. Vid vilken rättegång?
Var hölls den någonstans? Han
var inkallad till polisförhör, men man
kunde icke ens åtala honom, och det citat
som här förebringas till och med av
försvarsministern är hämtat ur ett av de
sedvanliga förfalskade polisprotokoll,
som den så kallade säkerhetstjänsten
gjorde under kriget. Kom i håg att denna
säkerhetstjänst blev utdömd av en
parlamentarisk undersökningskommission
med herr Sandler som ordförande.
Nu blir plötsligt denna av den parlamentariska
undersökningskommissionen nedgjorda
säkerhetspolis ett vittne mot kommunisterna,
herr försvarsminister!

Jag kan för resten tillägga ytterligare
en sak om Wollweberligan, som nu på
nytt börjar spela allt större och större
roll i den nya kampanjen mot kommunisterna.
Hade Wollweberligan, som det
står i det flygblad försvarsministern citerar,
sprängt några svenska båtar med
svensk besättning? Nej. Det klargjordes
ju i offentlig rättegång, att dess uppgift
var att förbereda sabotagehandlingar
vid en eventuell hitlertysk ockupation
—• och en sådan var ju aktuell 1941. Att
man sedan kan anklaga det kommunistiska
partiet för det, partiet som icke
var inblandat i saken, är ju lika meningslöst
som anklagelserna omkring
Andersson och andra anklagelser som ha
diskuterats.

Herr statsrådet TORSTEN NILSSON:
Herr Öhman har underkänt mig som
representant för de socialdemokratiska
arbetarna i dessa frågor, och samtidigt
gör han gällande, att om Landsorganisationens
ordförande Axel Strand skulle
varit närvarande här, hade han befunnit
sig på herr Öhmans sida. Detta senare
säger herr Öhman för säkerhets
skull när herr Strand inte är närvarande,
och påståendet om mitt förhållande
till de socialdemokratiska arbetarna gör
han också för säkerhets skull när de
socialdemokratiska arbetarna inte äro
närvarande. Jag tror att han har anledning
att vidtaga detta försiktighetsmått
i båda de berörda fallen.

Vad mitt påstående om den »dåvarande
kommnuistiske riksdagsmannen»
beträffar, så sade jag uttryckligen i mitt
anförande »den förutvarande kommunistiske
riksdagsmannen». Vad jag citerade
var ett protokoll, enligt vilket Samuelsson
gjort ett erkännande som han, efter
vad jag vet, sedermera inte tagit tillbaka.
Och det är bara detta jag tycker herr
Öhman skulle ha sin uppmärksamhet
riktad på. Jag är för min del inte överraskad
över att han har kunnat göra ett
sådant påstående.

För att gå tillbaka till fallet Andersson
så säger herr öhman, att det måste
vara en politisk provokation och ingenting
annat. Då skall jag bara slå fast
vissa fakta, och sedan skall jag be att
få framställa en fråga till herr Öhman.
Otvetydigt är att en utländsk makt köpt
uppgifterna om Karlskrona, Boden och
norrländska kusten. Samma makt har
använt hemliga vägar för att få uppgifter
av Andersson och betalt honom, efter
vad man tycker, ett realisationspris
härför, ty Andersson trodde sig gagna
ett högt och ädelt syfte, därför att han
ansåg sig vara kommunist. Nu säger
herr Öhman att detta bara är en provokation.
Men finner då inte herr Öhman,
att det var förkastligt av denna utländska
makt att köpa dessa hemliga uppgifter,
att utnyttja Andersson och att falla
för det som herr Öhman kallar en provokation? -

Herr ÖHMAN: Vad först beträffar det
protokoll som herr försvarsministern citerat
vill jag bara påminna om att jag
mycket tydligt påpekade, att det gällde
ett polisprotokoll och icke ett rättegångsprotokoll.
Försvarsministern har sagt,
att Samuelsson befann sig på de anklagades
bänk, och jag frågade: På vilken
anklagades bänk, i vilken rättegång?
Samuelsson kunde nämligen icke fällas
för någonting, inte ens så mycket att
han kunde inkallas till rätten. Det är
detta jag hävdat.

Så till Andersson på nytt. Herr försvarsministern
säger, att Andersson sålt
vissa uppgifter till utländsk makt för

Tisdagen den 11 december 1951.

Nr 35.

Ang. politiskt opålitliga personer^ anställning inom försvaret m. m.

realisationspris, och så frågar han, om
jag tycker det är förkastligt för denna
utländska makt att använda sig av spionen
Andersson. Jag vill bara säga, att
vi anse spioneri förkastligt över huvud
taget och för alla makter. Är det någon
som tycker att det svenska spioneriet —
vi veta att det förekommer —•, det engelska
eller det amerikanska spioneriet
är i sin ordning? Nej, i varje fall inte
jag — jag vet inte, om möjligen herr
försvarsministern tycker det. Men nu
leva vi i en värld där motsättningarna
skärpts undan för undan, där motsättningarna
mellan stater tyvärr inte kunnat
mildras, och tyvärr är det så i det
diplomatiska umgänget mellan alla stater
utan undantag, att man använder
sådana metoder som spioneri. Vi må

anse det förkastligt eller icke förkastligt,
men det är ett faktum som måste noteras,
ett faktum och ingenting annat.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Föredrogos och bordlädes ånyo konstitutionsutskottets
memorial nr 28 och
29, statsutskottets memorial nr 208, bevillningsutskottets
betänkanden nr 65—
67 samt bankoutskottets memorial och
utlåtanden nr 39—42.

Kammarens sammanträde avslutades
kl. 3.25 eftermiddagen.

In fidem

G. H. Berggren.

2 Första kammarens protokoll 1051. Nr 3ö

Nr 35.

Onsdagen den 12 december 1951 fm.

Onsdagen den 12 december förmiddagen.

Kammaren sammanträdde kl. 11 förmiddagen.

Ang. riksdagsmans pensionsrätt.

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets
memorial nr 28, med förslag till lag
angående ändring i stadgan den 21 februari
1941 (nr 98) om ersättning för
riksdagsmannauppdragets fullgörande.

I detta memorial hade utskottet med
stöd av § 38 mom. 1 riksdagsordningen
hemställt, att riksdagen för sin del ville
antaga i memorialet infört förslag till
lag angående ändring i stadgan den 21
februari 1941 (nr 98) om ersättning för
riksdagsmannauppdragets fullgörande.

Förslaget innebar bland annat en höjning
av riksdagsmans tjänstepension
från högst 3 636 kronor för år till högst
5 520 kronor för år, införande av bestämmelser
om pension för riksdagsmans
änka och slopande av de nuvarande
pensionsavgifterna.

Herr PERSSON, HELMER: Herr talman!
Jag kan inte underlåta att vid detta
tillfälle påpeka, att formen för denna
frågas behandling inte alls är tilltalande
utan, kan man säga, i hög grad betänklig.
Här har nämligen icke getts möjlighet
att framlägga ett alternativ till utskottets
förslag, som dock avviker från
den princip, som fastslogs år 1947, att
riksdagsledamöterna själva skulle betala
en del av pensionsavgifterna.

.Tåg anser därför, herr talman, att det
inte finns anledning att nu besluta i enlighet
med utskottets förslag, varför jag
yrkar avslag på detsamma.

Herr KARLSSON, GOTTFRID: Herr talman!
Jag ber att helt kort få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Utskottet anmälde redan i våras i samband
med förslaget rörande riksdags -

männens arvoden, att utskottet framdeles
ämnade ta upp den nu föreliggande
frågan. Utskottets förslag föreligger nu,
och jag ber som sagt, herr talman, att
få yrka bifall till detsamma.

Efter härmed slutad överläggning
gjordes enligt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall till
samt vidare på avslag å vad utskottet i
det nu ifrågavarande memorialet hemställt;
och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med
övervägande ja besvarad.

Vid förnyad föredragning av konstitutionsutskottets
memorial nr 29, angående
uppskov med behandlingen av
vissa motioner, bifölls vad utskottet i
detta memorial hemställt.

Vid ånyo skedd föredragning av statsutskottets
memorial nr 208, angående
tilläggsstat I till riksstaten för budgetaret
1951/52, bifölls vad utskottet i detta
memorial hemställt.

Förordningsförslag om investeringsavgift
m. m.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 65, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning
om särskild avgift vid vissa investeringar
(investeringsavgift), m. m.,
jämte i ämnet väckta motioner.

I en den 19 oktober 1951 dagtecknad,
till bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 220, hade Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen
fogade förslag till

1) förordning om särskild avgift vid
vissa investeringar (investeringsavgift);
samt

2) förordning med tillfälliga bestämmelser
om värdering av varulager vid

Onsdagen den 12 december 1951 fm.

Nr 35.

Förordningsförslag om investeringsavgift m. m.

Utskottet hade i det nu föreliggande
betänkandet på anförda skäl hemställt,

taxering till statlig och kommunal inkomstskatt.

Till utskottets behandling hade hänvisats
följande i anledning av propositionen
väckta motioner, nämligen

a) de likalydande motionerna I: 516
av herrar Mannerskantz och Arrhén
samt II: 658 av herrar Staxäng och Nilsson
i Svalöv,

b) de likalydande motionerna I: 517
av herr Spetz och II: 660 av herr Utbult
m. fl.,

c) de likalydande motionerna I: 518
av herr Spetz och II: 659 av herr Utbult
m. fl.,

d) de likalydande motionerna I: 519
av herr Andrée och herr Einar Eriksson
samt II: 661 av herrar Henriksson
och Gustafsson i Stockholm,

e) de likalydande motionerna I: 524
av herr Gustaf Karlsson m. fl. samt II:
667 av herrar Nilsson i Landskrona och
Larsson i Luttra,

f) de likalydande motionerna I: 525
av herrar Forslund och Bengtson samt
II: 672 av herr Engkvist m. fl.,

g) de likalydande motionerna I: 527
av herrar Ohlon och Svärd samt II: 670
av herr Hagberg i Malmö m. fl.,

h) de likalydande motionerna I: 528
av herr Petrén m. fl. och II: 674 av herr
Ohlin m. fl.,

i) de likalydande motionerna I: 530
av herr Ewerlöf m. fl. och II: 668 av
herr Hjalmarson m. fl.,

j) de likalydande motionerna I: 531
av herr Ewerlöf m. fl. och II: 669 av
herr Hjalmarson m. fl.,

k) de likalydande motionerna I: 533
av herr Ebbe Ohlsson och II: 673 av
herr Nilsson i Svalöv,

l) motionen I: 526 av herr Lundqvisl
in. fl.,

m) motionen I: 529 av herr Ola Persson
m. fl.,

n) motionen I: 532 av herrar Cassel
och Eskilsson,

o) motionen II: 657 av herr Rubbeslad
m. fl. samt

p) motionen II: 671 av herrar Östlund
och Hseggblom.

1) antaga det vid propositionen fogade
förslaget till förordning om särskild
avgift vid vissa investeringar (investeringsavgift)
med vissa under punkten
närmare angivna ändringar;

2) för sin del antaga det vid propositionen
fogade förslaget till förordning
med tillfälliga bestämmelser om värdering
av varulager vid taxering till statlig
och kommunal inkomstskatt; samt

B) att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:516
av herrar Mannerskantz och Arrhén samt
II: 658 av herrar Staxäng och Nilsson i
Svalöv,

2) de likalydande motionerna 1:517
av herr Spetz och II: 660 av herr Utbult
m. fl.,

3) de likalydande motionerna 1:518
av herr Spetz och II: 659 av herr Utbult
m. fl.,

4) de likalydande motionerna I: 519
av herr Andrée och herr Einar Eriksson
samt II: 661 av herrar Henriksson och
Gustafsson i Stockholm,

5) de likalydande motionerna 1:527
av herrar Ohlon och Svärd samt II: 670
av herr Hagberg i Malmö m. fl.,

6) de likalydande motionerna I: 528
av herr Petrén m. fl. och II: 674 av herr
Ohlin m. fl.,

7) de likalydande motionerna I: 530
av herr Ewerlöf m. fl. och II: 668 av
herr Hjalmarson m. fl.,

8) de likalydande motionerna 1:531

Nr 35.

Onsdagen den 12 december 1951 fm.

Förordningsförslag om investeringsavgift
av herr Ewerlöf m. fl. och II: 669 av
herr Hjalmarson m. fl.,

9) de likalydande motionerna 1:533
av herr Ebbe Ohlsson och II: 673 av
herr Nilsson i Svalöv,

10) motionen 1:526 av herr Lundqvist
m. fl.,

11) motionen I: 529 av herr Ola Persson
m. fl.,

12) motionen II: 657 av herr Rubbestad
in. fl. samt

13) motionen II: 671 av herrar Östlund
och Haeggblom,

måtte, i den mån de icke kunde anses
besvarade genom vad utskottet förut anfört
och hemställt, av riksdagen lämnas
utan åtgärd.

Reservationer hade avgivits

I) av herrar Velander, Wetlije och
Hagberg i Malmö, vilka på åberopade
grunder hemställt,

A) att riksdagen måtte, med förklarande
att Kungl. Maj:ts förevarande proposition
nr 220 icke kunnat av riksdagen
oförändrad bifallas ävensom i anledning
av följande motioner, nämligen
de likalydande motionerna 1:524 av
herr Gustaf Karlsson m. fl. samt II: 667
av herrar Nilsson i Landskrona och
Larsson i Luttra, de likalydande motionerna
I: 525 av herrar Forslund och
Bengtson samt II: 672 av herr Engkvist
m. fl., de likalydande motionerna I: 527
av herrar Ohlon och Svärd samt II: 670
av herr Hagberg i Malmö m. fl., de likalydande
motionerna I: 528 av herr Petrén
m. fl. och II: 674 av herr Ohlin
m. fl., de likalydande motionerna 1:530
av herr Ewerlöf m. fl. och II: 668 av
herr Hjalmarson m. fl., de likalydande
motionerna I: 531 av herr Ewerlöf m. fl.
och II: 669 av herr Hjalmarson m. fl.,
motionen 1:532 av herrar Cassel och
Eskilsson, de likalydande motionerna I:
533 av herr Ebbe Ohlsson och II: 673 av
herr Nilsson i Svalöv ävensom motionen
11:657 av herr Rubbestad m. fl.,

1) antaga det vid propositionen fogade
förslaget till förordning om särskild
avgift vid vissa investeringar (investe -

m. m.

ringsavgift) med de ändringar, som under
punkten angivits;

2) avslå det vid propositionen fogade
förslaget till förordning med tillfälliga
bestämmelser om värdering av varulager
vid taxering till statlig och kommunal
inkomstskatt; samt

3) antaga under denna punkt infört
förslag till förordning om sparande med
statsbidrag (sparförordning);

B) att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:516
av herrar Mannerskantz och Arrhén samt
II: 658 av herrar Staxäng och Nilsson i
Svalöv,

2) de likalydande motionerna I: 517
av herr Spetz och II: 660 av herr Utbult
m. fl.,

3) de likalydande motionerna 1:518
av herr Spetz och II: 659 av herr Utbult
in. fl.,

4) de likalydande motionerna I: 519
av herr Andrée och herr Einar Eriksson
samt II: 661 av herrar Henriksson och
Gustafsson i Stockholm,

5) de likalydande motionerna I: 528
av herr Petrén m. fl. och II: 674 av herr
Ohlin m. fl.,

6) motionen 1:526 av herr Lundqvist
m. fl.,

7) motionen I: 529 av herr Ola Persson
m. fl., samt

8) motionen II: 671 av herrar östlund
och Hteggblom,

måtte, i den mån de icke kunde anses
besvarade genom vad i reservationen
förut anförts och hemställts, av riksdagen
lämnas utan åtgärd;

II) av herrar Petrén, Kristensson i
Osby, Sjölin och Christenson i Malmö,
vilka av angivna orsaker hemställt,

Onsdagen den 12 december 1951 fm.

Nr 35.

Forordningsförslag om investeringsavgift m. m.

taf Karlsson m. fl. samt II: 667 av herrar
Nilsson i Landskrona och Larsson i
Luttra, de likalydande motionerna I: 525
av herrar Forslund och Bengtson samt
II: 672 av herr Engkvist m. fl., de likalydande
motionerna 1:528 av herr Petrén
m. fl. och II: 674 av herr Ohlin
m. fl., de likalydande motionerna I: 527
av herrar Ohlon och Svärd samt II: 670
av herr Hagberg i Malmö m. fl., motionen
I: 532 av herrar Cassel och Eskilsson
ävensom motionen II: 657 av herr
Rubbestad m. fl.,

1) antaga det vid propositionen fogade
förslaget till förordning om särskild
avgift vid vissa investeringar (investeringsavgift)
med vissa under punkten
angivna ändringar;

2) avslå det vid propositionen fogade
förslaget till förordning med tillfälliga
bestämmelser om värdering av varulager
vid taxering till statlig och kommunal
inkomstskatt;

B) att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 516
av herrar Mannerskantz och Arrhén
samt II: 658 av herrar Staxäng och Nilsson
i Svalöv,

2) de likalydande motionerna I: 518
av herr Spetz och II: 659 av herr Utbult
m. fl.,

3) de likalydande motionerna I: 519
av herr Andrée och herr Einar Eriksson
samt II: 661 av herrar Henriksson och
Gustafsson i Stockholm,

1) de likalydande motionerna 1:530
av herr Ewerlöf m. fl. och 11:668 av
herr Hjalmarson m. fl.,

5) de likalydande motionerna I: 531
av herr Ewerlöf m. fl. och II: 669 av
herr Hjalmarson m. fl.,

6) de likalydande motionerna 1:533
av herr Ebbe Ohlsson och 11:673 av
herr Nilsson i Svalöv,

7) motionen I: 526 av herr Lundqvist
m. fl.,

8) motionen 1:529 av herr Ola Persson
m. fl. samt

9) motionen II: 671 av herrar östlund
och Hseggblom,

måtte, i den mån de icke kunde anses
besvarade genom vad reservanterna förut
anfört och hemställt, av riksdagen
lämnas utan åtgärd;

C) att riksdagen i anledning av motionerna
I: 528 av herr Petrén m. fl. och
II: 674 av herr Ohlin m. fl. måtte antaga
det i utskottets förevarande betänkande
nr 65 intagna förslaget till förordning
angående skatterestitution vid sparande
åren 1952 och 1953 att träda i kraft den
1 januari 1952; samt

D) att riksdagen i anledning av de likalydande
motionerna I: 528 av herr
Petrén m. fl. och II: 674 av herr Ohlin
m. fl. måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla om förslag till 1952 års riksdag
om reduktion av den statliga inkomstskatten
och förmögenhetsskatten;

III) av herrar Niklasson, Werner och
Jonsson i Skedsbygd, vilka ansett, att
utskottets yttrande bort hava den lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort hemställa,

A) att riksdagen---(lika med

utskottet) — ---och Eskilsson,

1) antaga det vid propositionen fogade
förslaget till förordning om särskild
avgift vid vissa investeringar (investeringsavgift)
med de ändringar, som i reservationen
angivits;

2) ---(lika med utskottet);

B) ---(lika med utskottet);

IV) av herr Einar Eriksson och herr
Henriksson, som ansett, att utskottets
yttrande bort lyda så, som i denna reservation
angivits, samt att utskottet bort
hemställa,

Nr 35.

Onsdagen den 12 december 1951 fm.

Förordningsförslag om investeringsavgift
likalydande motionerna I: 525 av herrar
Forslund och Bengtson samt II: 672 av
herr Engkvist m. fl. ävensom motionen
I: 532 av herrar Cassel och Eskilsson.

1) antaga det vid propositionen fogade
förslaget till förordning om särskild
avgift vid vissa investeringar (investeringsavgift)
med vissa i reservationen
närmare angivna ändringar;

2) --— (lika med utskottet);

B)---(lika med utskottet);

V) av herr Franzon, som ansett, att
utskottets yttrande bort hava den avfattning,
reservationen visade, samt att utskottet
bort hemställa,

m. m.

A) att riksdagen--— (lika med

utskottet)---och Eskilsson,

1) antaga det vid propositionen fogade
förslaget till förordning om särskild
avgift vid vissa investex-ingar (investeringsavgift)
med de ändringar, som i reservationen
angivits;

2) —--(lika med utskottet);

B) —--(lika med utskottet).

Förslaget till förordning om särskild
avgift vid vissa investeringar (investeringsavgift)
var i nedan angivna delar
så lydande:

(i Kungl. Maj:ts förslag:) (i utskottets förslag:)

1 §•

Fysisk eller juridisk person, som under beskattningsår för vilket taxering till
statlig inkomstskatt äger rum i första instans år 1953 eller 1954 verkställt investering
av nedan angivet slag inom någon av förvärvskällorna jordbruksfastighet,
annan fastighet eller rörelse och som icke är frikallad från skyldighet att erlägga
sådan skatt för inkomst av samma förvärvskälla, skall i enlighet med vad i
denna förordning sägs till staten erlägga en särskild avgift (investeringsavgift).

2 §.

Till sådan investering inom förvärvskällan jordbruksfastighet, som
föranleder uttagande av investeringsavgift (avgiftspliktig investering), hänföras

a) i fråga om byggnad:

ny-, till- och ombyggnad samt reparation och underhåll av byggnad till den
del densamma användes för annat ändamål än bostadsändamål; samt

b) i fråga om maskiner och andra för jordbruksdriften avsedda döda inventarier
med en beräknad varaktighetstid av mer än tre år:

nyuppsättning, ersättningsanskaffning och sådana förbättringsåtgärder, som
icke äro att hänföra till normalt underhåll.

3 §.

Till avgiftspliktig investering inom förvärvskällan annan fastighet hänföras a)

i fråga om fastighet med undantag för sådana till byggnad hörande fasta
maskiner, som vid fastighetstaxeringen åsatts särskilt maskinvärde:

grundförbättring å fastigheten, förvärv av byggnad genom köp eller därmed
jämförligt fång, ny-, till- och ombyggnad samt reparation och underhåll av byggnad,
dock att — när investeringen avser personalbostäder allenast utfört reparations-
och underhållsarbete skall anses som avgiftspliktig investering; samt

b) i fråga om sådana vid a) avsedda fasta maskiner, som hava en beräknad varaktighetstid
av mer än tre år:

nyuppsättning, ersättningsanskaffning och sådana förbättringsåtgärder, som icke
äro att hänföra till normalt underhåll.

Onsdagen den 12 december 1951 fm.

Nr 35.

Förordningsförslag om investeringsavgift m. m.

(i Kungl. Maj:ts förslag:) (i utskottets förslag:)

4 §.

Till avgiftspliktig investering inom förvärvskällan rörelse hänföras

a) i fråga om för stadigvarande bruk i rörelse avsedd fastighet eller i och för
rörelsen förhyrd eller eljest disponerad fastighet, med undantag för sådana till
byggnad hörande fasta maskiner som vid fastighetstaxeringen åsatts särskilt maskinvärde: grundförbättring

å fastigheten, förvärv av byggnad genom köp eller därmed
jämförligt fång, ny-, till- och ombyggnad samt reparation och underhåll av byggnad,
dock att —• när investeringen avser personalbostäder — allenast utfört reparations-
och underhållsarbete skall anses som avgiftspliktig investering;

b) i fråga om sådana maskiner och andra för stadigvarande bruk i rörelse avsedda
inventarier ävensom sådana vid a) avsedda fasta maskiner, som hava en
beräknad varaktighetstid av mer än tre år:

nyuppsättning, ersättningsanskaffning och sådana förbättringsåtgärder, som
icke äro att hänföra till normalt underhåll; samt

c) i fråga om naturtillgångar såsom gruvor, stenbrott, m. m.:

sådan investering som avser fyndighetens exploaterande till den del kostnaden
för investeringen icke vid inkomsttaxeringen omedelbart avdragits såsom kostnad
i den löpande driften.

5 §.

Har myndighet lämnat statligt bidrag eller lån eller ställt statlig lånegaranti
för viss investering, skall denna icke anses som avgiftspliktig investering till den
del kostnaden täckts av bidraget eller lånet eller genom utnyttjande av lånegarantien.

Har tillgång gått förlorad genom brand,
haveri eller liknande av den avgiftsskyldiges
åtgöranden oberoende anledning
eller har tillgång tagits i anspråk
genom expropriation eller liknande förfarande
eller eljest avyttrats under sådana
förhållanden att tvångsförsäljning
måste anses vara för handen, skall härav
föranledd ersättningsanskaffning icke
anses utgöra avgiftspliktig investering
till den del kostnaden för den nya tillgången
motsvarar uppburen ersättning
för den förlorade eller avyttrade tillgången.

Har tillgång gått förlorad genom brand,
haveri eller liknande av den avgiftsskyldiges
åtgöranden oberoende anledning
eller bär tillgång tagits i anspråk genom
expropriation eller liknande förfarande
eller eljest avyttrats under sådana
förhållanden att tvångsförsäljning måste
anses vara för handen, skall härav föranledd
ersättningsanskaffning icke anses
utgöra avgiftspliktig investering till den
del kostnaden för den nya tillgången
motsvarar 200 procent av uppburen ersättning
för den förlorade eller avyttrade
tillgången eller — då fråga är om
tillgång som gått förlorad genom brand,
haveri eller liknande anledning och försäkringsskydd
icke till någon del förelegat
—- 200 procent av anskaffningskostnaden.

Ersättningsanskaffning i anledning av sådan skada genom jordskred, översvämning
eller liknande händelse, varemot försäkringsskydd normalt ej meddelas, skall
icke till någon del anses utgöra avgiftspliktig investering.

Investering som uteslutande eller väsentligen tillkommit för civilförsvars- eller
beredskapsändamål är icke att anse såsom avgiftspliktig investering. Detsamma
gäller investering i fastigheter och inventarier, som utnyttjas eller äro avsedda
att utnyttjas för produktion eller distribution av elektrisk kraft. Ej heller skall som

Nr 35.

Onsdagen den 12 december 1951 fm.

Förordningsförslag om investeringsavgift m. m.

(i Kungl. Maj:ts förslag:) (i utskottets förslag:)

avgiftspliktig investering anses förvärv av personbil, motorcykel eller sidvagn
till motorcykel.

8 §.

Sedan från uppskattad investeringskostnad
avdragits ett belopp av 10 000
kronor, utgör återstoden avgiftsbelagd
investeringskostnad, vilken utföres i
fulla hundratal kronor så att överskjutande
belopp, som icke uppgår till fullt
hundratal kronor, bortfaller.

8 §.

Från uppskattad investeringskostnad
avdrages ett belopp av 10 000 kronor
eller, därest i densamma ingår investeringskostnad
i anledning av investeringar
i form av ny-, till- eller ombyggnad eller
reparation eller underhåll av byggnad
med högre belopp än 10 000 kronor,
detta högre belopp, dock att avdraget i
sistnämnda fall icke må överstiga 15 000
kronor. Vad härefter återstår utgör avgiftsbelagd
investeringskostnad, vilken
utföres i fulla hundratal kronor så att
överskjutande belopp, som icke uppgår
till fullt hundratal kronor, bortfaller.

10 §.

Investeringsavgiften utgör tio procent Investeringsavgiften utgör tolv procent
av den avgiftsbelagda investeringskost- av den avgiftsbelagda investeringskostnanaden.
den.

Investeringsavgift skall anses som sådan speciell skatt, för vilken avdrag må
åtnjutas vid inkomsttaxeringen; och skall i följd härav restituerad, avkortad eller
avskriven sådan avgift, för vilken avdrag medgivits vid inkomsttaxeringen, utgöra
skattepliktig intäkt.

I den av herr Velander m. fl. avgivna reservationen hade nämnda förordningsförslag
i motsvarande delar avfattats sålunda:

1 §•

Fysisk eller juridisk person, som under beskattningsår för vilket taxering till
statlig inkomstskatt äger rum i första instans år 1953 eller 1954 verkställt investering
av nedan angivet slag inom någon av förvärvskällorna jordbruksfastighet
eller rörelse och som icke är frikallad från skyldighet att erlägga sådan skatt för
inkomst av samma förvärvskälla, skall i enlighet med vad i denna förordning sägs
till staten erlägga en särskild avgift (investeringsavgift).

2 §.

Till sådan investering inom förvärvskällan jordbruksfastighet, som föranleder
uttagande av investeringsavgift (avgiftspliktig investering), hänföras, såvitt fråga
är om maskiner och andra för jordbruksdriften avsedda döda inventarier som hava
en beräknad varaktighetstid av mer än tre år, ersättningsanskaffning och förbättringsåtgärd,
som icke äro att hänföra till normalt underhåll, samt nyuppsättning.

3 §.

Till avgiftspliktig investering inom förvärvskällan rökelse hänföras,
a) i fråga om sådana maskiner och andra för stadigvarande bruk i rörelse avsedda
inventarier som vid fastighetstaxeringen icke åsatts särkilt maskinvärde och
som hava en beräknad varaktighetstid av mer än tre år:

Onsdagen den 12 december 1951 fm.

Nr 35.

Förordningsförslag om investeringsavgift m. m.
ersättningsanskaffning och förbättringsåtgärd, som icke äro att hänföra till normalt
underhåll, samt nyuppsättning; ävensom

b) i fråga om naturtillgångar såsom gruvor, stenbrott, m. m.:
sådan investering som avser fyndighetens exploaterande till den del kostnaden
för investeringen icke vid inkomsttaxeringen omedelbart avdragits såsom kostnad
i den löpande driften.

4 §.

Har myndighet — —--(lika med 5 § första stycket i utskottets förslag) —--

av lånegarantien.

Har tillgång gått förlorad genom brand, haveri eller liknande av den avgiftsskyldiges
åtgöranden oberoende anledning eller har tillgång tagits i anspråk genom
expropriation eller liknande förfarande eller eljest avyttrats under sådana förhållanden
att tvångsförsäljning måste anses vara för handen, skall härav föranledd
ersättningsanskaffning icke anses utgöra avgiftspliktig investering.

Ersättningsanskaffning----(lika med 5 § tredje stycket i utskottets förslag)

---avgiftspliktig investering.

Investering som----(lika med 5 § fjärde stycket i utskottets förslag)

— ---- till motorcvkel.

7 §•

Från uppskattad investeringskostnad avdrages ett belopp av 15 000 kronor. Vad
härefter återstår utgör avgiftsbelagd investeringskostnad, vilken utföres i fulla
hundratal kronor så att överskjutande belopp, som icke uppgår till fullt hundratal
kronor, bortfaller.

9 §•

Investeringsåvgiften utgör, såvitt angår det beskattningsår för vilket taxering
till statlig inkomstskatt äger rum i första instans år 1953, tio procent av den
avgiftsbelagda investeringskostnaden och, såvitt angår det beskattningsår för
vilket sådan taxering äger rum i första instans år 1954, fem procent av den avgiftsbelagda
investeringskostnaden.

Investeringsavgift skall---(lika med 10 § andra stycket i utskottets förslag)

---skattepliktig intäkt.

I herr Petréns m. fl. reservation hade för motsvarande delar av samma förordningsförslag
påyrkats följande lydelse:

1 §•

Fysisk eller juridisk person, som under beskattningsår för vilket taxering till
statlig inkomstskatt äger rum i första instans år 1953 verkställt investering av
nedan angivet slag inom någon av förvärvskällorna jordbruksfastighet, annan
fastighet eller rörelse och som icke är frikallad från skyldighet att erlägga sådan
skatt för inkomst av samma förvärvskälla, skall i enlighet med vad i denna förordning
sägs till staten erlägga en särskild avgift (investeringsavgift).

2 §.

Till sådan investering inom förvärvskällan jordbruksfastighet, som föranleder
uttagande av investeringsavgift (avgiftspliktig investering), hänföras i fråga om
maskiner och andra för jordbruksdriften avsedda döda inventarier med en beräknad
varaktighetstid av mer än tre år:

nyuppsättning, ersättningsanskaffning och sådana förbättringsåtgärder, som
icke äro att hänföra till normalt underhåll, dock må vid ersättningsanskaffning

Nr 35.

Onsdagen den 12 december 1951 fm.

Förordningsförslag om investeringsavgift m. m.

avdrag göras för den utrangerade tillgångens ursprungliga anskaffningsvärde eller,
om detta icke kan visas, för det belopp som erhålles vid försäljningen av tillgången.

3 g.

Till avgiftspiiktig investering inom förvärvskällan annan fastighet hänföras

a) i fråga om fastighet med undantag för sådana till byggnad hörande fasta
maskiner, som vid fastighetstaxeringen åsatts särskilt maskinvärde:

grundförbättring å fastigheten, förvärv av byggnad genom köp eller därmed
jämförligt fång, ny-, till- och ombyggnad samt reparation och underhåll av byggnad,
dock att — när investeringen avser personalbostäder — allenast utfört reparations-
och underhållsarbete skall anses som avgiftspiiktig investering; samt

b) i fråga om sådana vid a) avsedda fasta maskiner, som hava en beräknad
varaktighetstid av mer än tre år:

nyuppsättning, ersättningsanskaffning och sådana förbättringsåtgärder, som
icke äro att hänföra till normalt underhåll, dock må vid ersättningsanskaffning
avdrag göras för den utrangerade tillgångens ursprungliga anskaffningsvärde eller,
om detta icke kan visas, för det belopp som erhålles vid försäljningen av tillgången.

4 §.

Till avgiftspiiktig investering inom förvärvskällan rörelse hänföras

a) i fråga om för stadigvarande bruk i rörelse avsedd fastighet eller i och för rörelsen
förhyrd eller eljest disponerad fastighet, med undantag för sådana till byggnad
hörande fasta maskiner som vid fastighetstaxeringen åsatts särskilt maskinvärde: grundförbättring

å fastigheten, förvärv av byggnad genom köp eller därmed
jämförligt fång, ny-, till- och ombyggnad samt reparation och underhåll av byggnad,
dock att — när investeringen avser personalbostäder — allenast utfört reparations-
och underhållsarbete skall anses som avgiftspiiktig investering;

nyuppsättning, ersättningsanskaffning och sådana förbättringsåtgärder, som icke
äro att hänföra till normalt underhåll, dock må vid ersättningsanskaffning avdrag
göras för den utrangerade tillgångens ursprungliga anskaffningsvärde eller,
om detta icke kan visas, för det belopp som erhålles vid försäljningen av tillgången,
samt

c) i fråga om naturtillgångar såsom gruvor, stenbrott, m. m.:

sådan investering som avser fyndighetens exploaterande till den del kostnaden
för investeringen icke vid inkomsttaxeringen omedelbart avdragits såsom
kostnad i den löpande driften.

5 i.

Har myndighet lämnat statligt bidrag eller lån eller ställt statlig lånegaranti
för viss investering, skall denna icke anses som avgiftspiiktig investering till den
del kostnaden täckts av bidraget eller lånet eller genom utnyttjande av lånegarantien.

Onsdagen den 12 december 1951 fm.

Nr 35.

Förordningsförslag om investeringsavgift m. m.

förhållanden att tvångsförsäljning måste anses vara för handen, skall härav föranledd
ersättningsanskaffning icke anses utgöra avgiftspliktig investering till den
del kostnaden för den nya tillgången motsvarar 200 procent av uppburen ersättning
för den förlorade eller avyttrade tillgången eller — då fråga är om tillgång,
som gått förlorad genom brand, haveri eller liknande anledning och försäkringsskydd
icke till någon del förelegat — återanskaffningsvärdet av den förlorade tillgången.

Investering som uteslutande eller väsentligen tillkommit för civilförsvars- eller
beredskapsändamål är icke att anse sasom avgiftspliktig investering. Detsamma
gäller investering i fastigheter och inventarier, som utnyttjas eller äro avsedda att
utnyttjas för produktion eller distribution av elektrisk kraft. Likasa skall ej såsom
avgiftspliktig investering anses sådan investering, som tillkommit på direkt föranstaltande
av offentlig myndighet.

Från avgiftsplikt skola vidare undantagas investeringar i enskild järnvägsdrift,
investeringar i fordon, för vilka skatt utgår enligt förordningen den 2 juni 1922
(nr 260) om automobilskatt, samt investeringar i fartyg med dräktighet av högst
500 bruttoregisterton. Ej heller skall investeringsavgift utgå vid förvärv av begagnade
fartyg.

8 §.

Sedan från uppskattad investeringskostnad avdragits ett belopp av 15 000 kronor,
utgör återstoden avgiftsbelagd investeringskostnad, vilken utföres i fulla
hundratal kronor så att överskjutande belopp, som icke uppgår till fullt hundratal
kronor, bortfaller.

10 §.

Investeringsavgiften utgör tio procent av den avgiftsbelagda investeringskostnaden.
.

, Investeringsavgift skall---(lika med utskottet) - skattepliktig in täkt.

Företagare, som erlagt investeringsavgift men vars rörelse under året visat förlust
eller°så ringa överskott, att han vid beräkningen av nettointäkten av rörelsen
ej kunnat utnyttja avdragsrätten, må tillgodogöra sig det resterande avdraget intill
tre år efter det investeringsavgiften erlagts.

I den av herr Niklasson m. fl. avgivna
reservationen hade 5 § fjärde stycket
i berörda förordningsförslag erhållit
följande avfattning:

Investering som uteslutande eller väsentligen
tillkommit för civilförsvars- eller
beredskapsändamål eller som tillkommit
på direkt föranstaltande av
vederbörlig statlig eller kommunal myndighet
är icke att anse såsom avgiftspliktig
investering. Detsamma gäller investering
i fastigheter och inventarier,
som utnyttjas eller äro avsedda att utnyttjas
för produktion eller distribution
av elektrisk kraft. Ej heller skall som
avgiftspliktig investering anses förvärv

av personbil, motorcykel eller sidvagn
till motorcykel.

I herrar Einar Erikssons och Henrikssons
reservation hade 8 och 10 §§ i förordningsförslaget
avfattats sålunda:

8 §•

Från uppskattad investeringskostnad
avdrages eif belopp av 5 000 kronor eller,
därest i densamma ingår investeringskostnad
i anledning av investeringar
i form av ny-, titt- eller ombyggnad
eller reparation eller underhåll av
byggnad med högre belopp än 5 000
kronor, detta högre belopp, dock att
avdraget i sistnämnda fall icke må över -

Nr 35.

Onsdagen den 12 december 1951 fm.

Förordningsförslag om investeringsavgift
stiga 15 000 kronor. Vad härefter återstår
utgör avgiftsbelagd investeringskostnad,
vilken utföres i fulla hundratal
kronor så att överskjutande belopp, som
icke uppgår till fullt hundratal kronor,
bortfaller.

m. m.

10 §.

Investeringsavgiften utgör tjugu procent
av den avgiftsbelagda investeringskostnaden.

Investeringsavgift skall--— (lika
med utskottet)---skattepliktig

intäkt.

I motionen I: 529, av herr Ola Persson m. fl., hade för berörda paragrafer påyrkats
följande lydelse:

8 §•

Sedan från uppskattad investeringskostnad avdragits ett belopp av 50 000 kronor
utgör återstoden avgiftsbelagd investeringskostnad, vilken utföres i fulla
hundratal kronor så att överskjutande belopp, som icke uppgår till fullt hundratal
kronor, bortfaller.

10 §.

Investeringsavgiften utgör tio procent av det belopp varmed den uppskattade
investeringskostnaden överstiger 50 000 men icke 100 000 kronor och för belopp
överstigande 100 000 kronor tjugu procent.

Investeringsavgift skall---(lika med Kungl. Maj:ts förslag) _ _ _

skattepliktig intäkt.

Ikraftträdandebestämmelserna i det av Kungl. Maj:t framlagda förordningsförslaget,
vilket i denna del lämnats utan erinran av utskottet, innehöllo bland annat
följande stadganden:

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1952.

I samband med ikraftträdandet av denna förordning skall följande iakttagas.

Till avgiftspliktig investering hänföres icke sådan investering i fastighet, för
vars utförande byggnadstillstånd meddelats före den 1 juli 1951, därvid med byggnadstillstånd
i förevarande sammanhang avses annat tillstånd än sådant som lämnats
for fortlöpande reparations- och underhållsarbeten. Ej heller skall som avgiftspliktig
investering anses inventarieförvärv, varom skriftligt avtal träffats före
sagda dag.

I den av herr Franzon avgivna reservationen
hade för tredje stycket av
ikraftträdandebestämmelserna förordats
följande avfattning:

Till avgiftspliktig investering hänföres
icke ng byggnad, vars uppförande
igångsatts före den 1 december 1951,
eller sådan investering i fastighet, för
vars utförande byggnadstillstånd meddelats
före den 1 juli 1951, därvid med
byggnadstillstånd i förevarande sammanhang
avses annat tillstånd än sådant
som lämnats för fortlöpande reparations-
och underhållsarbeten. Ej heller
skall som avgiftspliktig investering anses
inventarieförvärv, varom skriftligt
avtal träffats före sagda dag.

Angående sättet för utlåtandets föredragning
yttrade

Herr SJÖDAHL: Herr talman! Med avseende
å föredragningen av bevillningsutskottets
betänkande nr 65 får jag hemställa,

att detsamma må företagas till avgörande
punktvis och punkten A) 1) på
det sätt, att först föredrages utskottets
förslag till förordning om särskild avgift
vid vissa investeringar (investeringsavgift),
in. m., paragrafvis med ikraftträdandebestämmelser,
ingress och rubrik
sist, varefter utskottets hemställan
i denna punkt föredrages;

att vid behandlingen av den del av
betänkandet, varom först uppstår överläggning,
denna må omfatta såväl nämnda
betänkande i dess helhet som utskottets
betänkande nr 66 i anledning av
Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till lag om investeringskonto för skog,

Onsdagen den 12 december 1951 fm.

Nr 35.

Förordningsförslag om änves te ringsa vgift m. m.

in. m. jämte i ämnet väckta motioner;
samt

att författningstext ej må behöva uppläsas
i vidare mån än sådant av någon
kammarens ledamot begäres.

Härtill lämnade kammaren sitt bifall.

Punkten A i.

Det av utskottet framlagda förslaget
till förordning om särskild avgift vid
vissa investeringar (investeringsavgift).

1 §■

Herr WEHTJE: Herr talman! I proposition
nr 220 — den första som nu skall
tas under behandling — har finansministern
sammanfattat vad som väl skall
utgöra regeringens program i kampen
mot inflationen. Vi ha från högerhåll
många gånger haft anledning att rikta
stark kritik mot regeringens ekonomiska
politik, och det ha vi alltjämt. Riktlinjerna
för regeringens ekonomiska handlande
äro alltjämt desamma. Ett par nya
kryddor ha tillsatts den gamla anrättningen
för att ta bort den mest framträdande
bismaken, men huvudingredienserna
äro alltjämt desamma: regleringar,
dirigering, kontroll och ytterligare utbyggd
punktbeskattning men egentligen
inga generellt verkande åtgärder. Vad
vi tidigare saknat och alltjämt sakna är
dessa generellt verkande medel, främst
en åtstramning av penningmarknaden.
Utan en mera återhållsam atmosfär blir
varje annan åtgärd i längden ineffektiv.

Jag var inne på dessa frågor för fjorton
dagar sedan här i kammaren, då vi
behandlade förslagen om räntereglering
och kreditkvotering, och skall därför
inte nu fördjupa mig däri. Det är bara
en sak som jag vill stanna vid, då jag
scr att finansministern är närvarande
här i dag, vilket han dess värre inte var
när jag utvecklade dessa synpunkter den
28 november.

Om man uppställer penningvärdets bevarande
som ett huvudsyfte för den ekonomiska
politiken, finns det bara en sak
som visar, huruvida man förfarit riktigt
eller inte, och det är den allmänna pris -

utvecklingen. Inflationen kan med andra
ord pågå, fastän utvecklingen på penning-
och kapitalmarknaden är lugn,
nämligen om riksbanken pumpar ut så
mycket pengar på marknaden att denna
blir likvid i stället för åtstramad. Under
det senaste halvåret, månaderna maj—
oktober, vilka de senaste siffror avse,
som stått till mitt förfogande, bär en
sådan effekt nåtts genom att riksbanken
ökat sitt valutainnehav med över en
miljard kronor utan att man har dragit
tillbaka från marknaden genom utsläppning
av statsobligationer mer än ungefär
hälften av detta belopp. Jag har fått
den uppfattningen, att finansministern
anser, att en påspädning av marknadens
likviditet inte bör ske annat än för tillfälliga
situationer och att riksbankens
strävan bör vara att hålla penningmarknaden
stram. Jag skulle därför vilja fråga
finansministern, om han menar att
den likviditetsökning på drygt en halv
miljard kronor, som skett under det senaste
halvåret, är tillåtlig av den anledningen
att den bara är av tillfällig
art.

Angående den nu föreslagna investeringsavgiften
måste det starkt betonas,
att den icke allena är något saliggörande
medel. Förenas den inte med en allmän
kreditåtstramning, kan den få en verkan
rakt motsatt den man avser, alltså få en
verkan i prisuppdrivande riktning. En
sådan utveckling skulle t. o. in. vara sannolik.
Ty om investeringsavgiften ej
skulle få den återhållande verkan på investeringar
som avses — och det får den
givetvis inte, om man allmänt räknar
med en fortgående försämring av penningvärdet
— så kommer den endast att
verka kostnadsökande och prisdrivande.
Förtroendet för penningvärdet är för
närvarande så undergrävt att det inte
kan återställas genom några palliativ. Ju
längre regeringen dröjer med att åstadkomma
en verkligt effektiv åtstramning
på penningmarknaden, desto svårare blir
uppgiften att bekämpa inflationen, och
desto djupare gående ingripanden komma
alt krävas i framtiden.

Utöver den åtstramande penningpolitik
från regeringens och riksbankens

Nr 35.

Onsdagen den 12 december 1951 fm.

Förordningsförslag om investeringsavgift
sida, vars genomförande jag efterlyst,
har finansministern i propositionen i
ytterligare sju punkter sammanfattat
riktlinjerna för regeringens ekonomiska
politik. Tyngdpunkten har därvid, som
det säges, lagts på att motverka vinstoch
inkomstkonjunkturen inom näringslivet.
Sålunda anges att ökade prisutjämavgifter
skola uttagas vid export av
skogsindustriernas produkter, och i propositionen
om insättning å spärrkonto
av skogsinkomsterna anmäles, att vissa
överenskommelser träffats med de berörda
industrierna om sådana prisutjämningsavgifter
för år 1952. Det är ingen
anledning att gå närmare in på dessa
åtgärder, då de väl senare komma att
framläggas för riksdagens prövning.

Vidare antydes emellertid, att finansministern
eventuellt tänker föreslå införande
av exportavgifter även inom
andra grenar av exporten. Mina reflexioner
med anledning av prisutjämningsavgifterna
och de eventuella exportavgifterna
kan jag sammanfatta med att
säga, att det givetvis är ytterst angeläget
att tillse, att de icke få — som finansministern
uttrycker det — »samhälleligt
sett icke önskvärda konsekvenser».
Det är ju på den mycket gynnsamma
utvecklingen av vår export som vår försörjning
och vår ekonomi under de
gångna åren kunnat byggas. Det är ett
livsvillkor för oss att vår export kan
upprätthållas på en hög nivå även i
fortsättningen. Läget är emellertid mycket
labilt. Vi kunna inte bortse från att
förhållanden ute i världen, t. ex. Englands
försämrade konjunkturläge, åtgärder
från Förenta staternas sida på cellulosaområdet
— de ha delvis redan vidtagits
och kunan befaras bli skärpta genom
de nya tankegångar som framkommit
på senare tid i Förenta staterna -samt Tysklands och andra länders stora
konkurrenskraft och starkt ökade export,
kunna kännbart påverka vår export.
Många av våra exportprodukter, t. ex.
vår relativt unga verkstadsindustris alster,
ha inte så inarbetade marknader som
vår cellulosa eller vår malm. Vi måste
därför se till, att de åtgärder, som vi
vidtaga för att lägga våra inre förhål -

m. ni.

landen till rätta, icke bli av den art att
de bli till skada för oss ute i världen.

I den sista av de åtta punkterna anger
finansministern, att regeringen syftar
till att söka åstadkomma en samlad och
återhållsam inkomstutveckling. Det är
givetvis av vikt, att vår kostnadsnivå inte
drives ytterligare i höjden genom åter
starkt ökade löner och priser och att
därigenom vår internationella konkurrenskraft
försämras. Finansministern säger
också, att därest de kommande inkomstjusteringarna
skulle bli av sådan
omfattning, att de komma att inrymma
risker för en inflationistisk utveckling,
torde frågan, huruvida särskilda ekonomisk-politiska
åtgärder böra vidtagas i
syfte att hålla tillbaka efterfrågan på
konsumtionsvaruområdet få prövas i senare
sammanhang.

Man kan ju förstå en strävan från löntagarnas
sida att söka bevara inkomsternas
realvärde och att vilja tillförsäkra
sig den del av den ökade nationalinkomsten
som kan komma på deras
del. Gjorda överslagsberäkningar visa
väl emellertid, att de reella möjligheterna,
även om man går ut från gynnsamma
förutsättningar — alltså en god
produktionsutveckling med tillräcklig
tillgång på bränsle och råvaror samt ett
fortsatt givande utbyte av vår utrikeshandel
— motsvara en inkomstökning
av omkring 3 å 4 procent. När man nu
hör att kraven i de framlagda nya avtalsförslagen
röra sig från 15 procent
till över 50 procent, skulle jag vilja ställa
den frågan, om det inte är utomordentligt
angeläget att man utan dröjsmål
säger ifrån, vilka åtgärder regeringen
tänker vidtaga för att »hålla tillbaka
efterfrågan».

Upprätthållandet av vår produktion på
en hög nivå och utvecklingen på löneområdet
äro nära beroende av vår skattepolitik.
En reformering av vårt skattesystem
för att nå verkliga skattelättnader
till befrämjande av arbetsvilja och
sparande är därför något mycket angeläget.
Sedan 1949 års skattekommitté nu
framlagt sina förslag, vill jag uttala den
förhoppningen, att dessa skola bli så
skyndsamt behandlade av regeringen,

Onsdagen den 12 december 1951 fm.

Nr 35.

O n

ÖL

Förordningsförslag om investeringsavgift m. m.

att de redan tidigt nästa år kunna föreläggas
riksdagen.

För att befordra det enskilda sparandet
har skattekommittén också föreslagit
vissa åtgärder. Vi ha under övervägandena
i samband med prövningen av
investeringsavgiften tagit dessa spörsmål
under omprövning. Vi ha på basis
av vad som redan tidigare utarbetats
sökt dra upp riktlinjer för en premiering
av det frivilliga enskilda sparandet,
ett sparande som vi anse samhälleligt
av mycket stor betydelse och mera
betydelsefullt än det tvångssparande i
statens regi som en överbalansering av
budgeten eller indragning av pennings
medel i övrigt till statens disposition utgör.
Det förslag, som utarbetats, har intagits
i vår reservation, och jag får väl
anledning att senare återkomma härtill.

När jag och mina medreservanter i
bevillningsutskottet inte velat motsätta
oss införandet av en investeringsavgift,
beror detta på att vi från vår sida velat
markera vår villighet att söka göra
det bästa möjliga av den nuvarande
otillfredsställande situationen. Men då
förutsätta vi också att regeringen inte
av politiskt taktiska hänsyn håller fast
vid en ekonomisk politik, vars resultat
hittills varit så föga lyckosamma.

Det är ju klart att man inom näringslivet
är betänksam mot införandet av en
investeringsavgift. Det kan inte förvåna,
om man frågar, vad som skall göras för
att begränsa efterfrågan på konsumtionsvaror.
Ingenting är ju vunnet, om
det tomrum, som uppstår vid en investeringsminskning,
utfylles av en ökad
efterfrågan på konsumtionsvaror. Och
detta skulle, med hänsyn till att det
faktiskt föreligger ett efterfrågeöverskott,
kunna befaras, om investeringsbegränsningen
blir en mer eller mindre
isolerad åtgärd.

Ett av medlen att återställa ekonomisk
balans är ju att öka produktionsresultatet.
Jag har emellertid klart för
mig, att en politik med sådant syfte på
kort sikt kan behöva byggas på efterfrågebegränsande
åtgärder, som verka
såväl på konsumtions- som på investeringsområdet.
Men på något Itingre sikt

framstår det utan tvivel som mest angeläget
att påverka tillgångssidan på sådant
sätt, att man vidgar den ram, inom
vilken efterfrågan kan göra sig gällande
vid oförändrad prisnivå. Detta kan inte
åstadkommas på annat sätt än genom
eu utvidgning av produktionen. De ur
stabiliseringssynpunkt kortfristigt gynnsamma
verkningarna av en investeringsbegränsning
måste alltså noga vägas
mot de risker och olägenheter, som en
sådan politik kan medföra på något
längre sikt genom att den hämmar produktions-
och produktivitetsutvecklingen
inom näringslivet. Jag vill i detta
sammanhang också framhålla, att ett
eftersättande av viktiga investeringar
kan leda till att konkurrensen om den
knappa arbetskraften kommer att skärpas,
vilket skulle få till följd en ytterligare
tendens till ökning av de nominella
arbetslönerna med nya inflationistiska
impulser från lönesidan såsom närmaste
effekt.

En förutsättning för att investeringsavgiften
skall få en hämmande och icke
en pådrivande verkan på penningvärdeförsämringen
är vidare, att den får en
kort varaktighet. I propositionen förutsättes
att avgiften skall utgå under två
år. Det är mycket angeläget att företagarna
känna sig övertygade om att giltighetstiden
också blir blott dessa två
år. Det måste nämligen vara klart, att
man inte kan räkna med att investeringar
uppskjutas, om detta blott skulle
innebära uppoffringar och vederbörande
anser sig kunna misstänka eller rent
av gå ut ifrån att investeringen i fråga
kommer att bli avgiftsbelagd även vid
eu senare tidpunkt och då dessutom
kanske dra större kostnader än om den
inte ställs på framtiden. Med avseende
på giltighetstiden, högst två år, måste
uttalandena alltså vara mycket bestämda.

t propositionen föreslås, att investeringsavgiften
skall utgå med 10 procent.
Denna procentsats är inte oväsentligt
högre än vad man från början tänkt
sig. När man först började överväga en
skatt av denna art, tänkte man sig att
den skulle ungefär motsvara en omsätt -

Nr 35.

Onsdagen den 12 december 1951 fm.

Förordningsförslag om Investeringsavgift
ningsskatt på kapitalvaror och utgå med
något mellan 3 och 5 procent. Senare
föreslogs att den skulle utgå med 10
procent. Vilket underlag man haft för
att föreslå just 10 procent, vet jag inte.
Denna procentsats har väl närmast, förefaller
det, tagits till på en höft, och
jag menar att den ligger alltför högt.

Jag har förut sagt att investeringsavgiftens
verkan kommer att bli beroende
av en hel del samtidigt inverkande förhållanden,
men den kommer ju också
att drabba åtskilliga investeringar som
äro av mycket angelägen och nödvändig
karaktär, och där kommer den att
verka direkt fördyrande. I insikt härom
har man från investeringsavgift undantagit
t. ex. kraftverksbyggen och distributionsledningar
från kraftverk, vilket
ju är mycket angelägna investeringar
som inte tåla att uppskjutas. Alla
andra investeringar av liknande slag bli
emellertid drabbade av den kostnadsfördvring
som investeringsavgiften innebär,
vilket med tanke på de redan nu
höga kostnaderna blir mycket kännbart.

En avvikelse från finansministerns
förslag för det första året ha vi reservanter
emellertid icke ansett viss böra
göra. För det andra året föreslå vi dock
att investeringsavgiften skall sänkas till
5 procent. Före detta andra år har investeringsavgiften
redan haft sin egentliga
verkan, och det synes oss rimligt
att man då markerar att man vill ha
en successiv återgång till en fullständig
befrielse från denna pålaga.

Det bär ibland gjorts gällande, att
den föreslagna investeringsavgiften skulle
vara ett generellt verkande medel. Sådana
påståenden äro emellertid missvisande.
Jag behöver här bara erinra om
att bostadsbyggande är undantaget, liksom
i huvudsak också statliga och kommunala
investeringar samt, såsom jag
nyss nämnde, kraftanläggningar. I vissa
fall kommer detta att medföra, att statliga
företag försättas i en gynnad ställning
vid konkurrens med enskilda företagare.
Det har vid utskottsbehandlingen
gjorts en mindre justering i detta avseende
genom att vissa kommunalt ägda
företag, som syssla med byggnadsverk -

ni. m.

samhet, blivit jämställda med privata
företag i fråga om investeringsavgiften.
Jag finner naturligtvis detta vara tillfredsställande,
ehuru jag anser denna
ändring vara otillräcklig. Enligt min mening
borde det inte alls ha förekommit
att statliga och kommunala företag över
huvud taget satts i någon privilegierad
ställning. När så emellertid skett, finns
det anledning att även i andra fall begränsa
förordningens giltighetsområde.

Då de statliga eller statligt ägda företagen
i huvudsak undantagits, har såsom
motivering härför anförts, att investeringsavgiften
i dessa fall inte behövdes
för att tvinga fram återhållsamhet i investeringarna.
Konsekvensen av denna
ståndpunkt borde bli, att från förordningens
tillämpningsområde också skulle
undantagas investeringar, som i vederbörlig
ordning tillståndsprövas av
statlig myndighet. Angelägenhetsgraden
av de investeringar, för vilka byggnadstillstånd
erfordras, prövas ju ingående
av de statliga myndigheterna, som därvid
verkställa en synnerligen sträng sovring.
En ytterligare granskning och
prövning av dessa investeringar förefaller
mig alldeles onödig, och investeringsavgiften
lär i dessa fall inte åstadkomma
annat än att den verkar kostnadsfördyrande.

I fråga om jordbrukets ekonomibyggnader
kräves numera inte något byggnadstillstånd.
Att dessa undantagits måste,
såvitt jag förstår, fattas såsom ett
bevis för att sådana investeringar anses
särskilt angelägna. Det kan ju inte heller
råda något tvivel om att så är fallet.
Standarden på jordbrukets ekonomibyggnader
bar under de senaste åren visserligen
avsevärt höjts på sina håll men är
fortfarande i behov av förbättring. Det
är ur alla synpunkter önskvärt att eftersläpningen
i fråga om jordbrukets byggnader
minskas och att den pågående rationaliseringen
inte avbrytes. Svårigheten
att för närvarande få tillräcklig arbetskraft
till jordbruket tycks mig redan
den vara tillräcklig såsom skäl för att
inte med en investeringsavgift utöver
den redan förut så höga byggnadskostnaden
försvåra rationaliseringen, helst

Onsdagen den 12 december 1951 fm.

Nr 35.

Förordningsförslag om investeringsavgift m. m.

som tendensen till avflyttning från landsbygden
alltjämt ser ut att vara lika
stark. Jag vill också framhålla, att långtidsutredningen
förutsätter att en del
av den i jordbruket nu sysselsatta arbetskraften
skall överföras till andra
näringsgrenar.

Det föreligger alltså starka skäl till att
byggnad över huvud taget undantages
från investeringsavgift. Jag syftar därvid
även på reparationer. En investeringsavgift,
som träffade reparationer,
skulle nämligen vara ägnad att avtrubba
känslan för det angelägna — både
från enskilda och allmänna synpunkter
— i att hålla redan gjorda investeringar
i gott stånd.

Det jag nyss sagt om det nödvändiga
i att jordbrukets rationaliseringssträvanden
inte på något sätt motarbetas
leder mig också fram till att den i samband
härmed förekommande anskaffningen
av maskiner och andra inventarier
inom jordbruket inte bör motverkas.
Jag skall emellertid nöja mig med
att tillstyrka bifall till vårt yrkande i
reservationen om höjning av det avgiftsfria
beloppet från 10 000 till 15 000 kronor.
Då det inte torde finnas anledning
till att göra skillnad mellan förvärvskällan
jordbruksfastighet och förvärvskällan
rörelse, ha vi i vår reservation
yrkat en generell höjning av gränsen
för avgiftsbefrielse för rörelseidkare.
Som skäl för en sådan höjning vill jag
anföra, att om en jordbrukare exempelvis
vill skaffa en större maskin — t. ex.
en traktor —- äro 10 000 kronor i knappaste
laget. Detsamma gäller för en
mindre rörelseidkare, som i sin rörelse
använder dyrbara maskiner. Ilan skall
naturligtvis kunna, om så är erforderligt,
skaffa en sådan maskin även under
dessa spärrår. Därtill kommer att taxeringsmyndigheterna
helt visst genom
denna nya förordning komma att bli
hårt pressade. Här skulle kunna göras en
betydande lättnad i deras arbete genom
att minska omfattningen av det, som
kommer att dras in under investeringsavgiften.

I fråga om nyetablering föreligger såväl
enligt propositionen som enligt ut 3

Första kammarens protokoll Nr 35.

skottets förslag den skillnaden mellan
jordbruksfastighet och rörelse, att nyetablering
inom den förra förvärvskällan
skall vara helt befriad från investeringsavgift,
medan detta icke föreslås
beträffande rörelse. Även här anser jag
det riktigt att jämställdhet råder och att
samma regler få tillämpas i fråga om
rörelse och i fråga om jordbruksfastighet.

Frågan om ersättningsanskaffning har
i utskottsbetänkande! behandlats i olika
sammanhang. En generösare behandling
av sådana investeringar tycker jag kunde
ha varit befogad. Viss lättnad i investeringsavgiften
medgives enligt förslaget
i de fall, då en äldre maskin
lämnas i utbyte. Resultatet borde emellertid
ha blivit detsamma, om den förbrukade
maskinen respektive det förbrukade
inventariet avyttrats till tredje
man.

Sedan har utskottet föreslagit viss
ändring av Kungl. Maj :ts förslag i § 5
mom. 2 om viss befrielse från investeringsavgift
för nyinvestering, som är
föranledd av att den förutvarande tillgången
gått förlorad genom brand, haveri
eller av liknande anledning. I vår
reservation ha vi yrkat att en sådan nyinvestering
skulle vara helt fri från investeringsavgift.
En sådan liberalare behandling
är helt visst på sin plats. Det
hade varit mera i överensstämmelse
med de principer, som följas vid byggnadstillståndsgivningen
i motsvarande
fall.

Syftet med investeringsavgiften är väl
i första hand att begränsa efterfrågan på
materiel och arbetskraft. Under sådana
förhållanden borde förvärv av redan färdiga
inventarier vara fria från avgiftsplikt.
Anledningen till alt det inte föreslagits
i propositionen torde vara att eu
generell sådan frihet skulle kunna möjliggöra
ett kringgående av bestämmelserna.
Det finns emellertid ett område,
där varje sådan möjlighet synes mig
utesluten. Jag syftar på rederinäringen.
Den näringens intressen ligga ju landet
helt visst varmt om hjärtat. Det är av betydelse
att våra redare få arbeta under
samma förhållanden som sina utländska

Nr 35.

Onsdagen den 12 december 1951 fm.

Förordningsförslag om investeringsavgift
konkurrenter. Därför hade del varit på
sin plats, att man hade sökt finna en
utväg att undantaga rederiernas anskaffning
av tonnage. Vi ha emellertid stannat
för att icke framställa ett yrkande
härom utan nöjt oss med att föreslå avgiftsbefrielse
för de redare, som skaffa
gammalt tonnage. Då kan det ju inte
bli fråga om att arbetskraft och materiel
tas i anspråk, såsom jag förut nämnt.
Därför finna vi inte att några berättigade
invändningar kunna riktas mot en
sådan åtgärd. Ett kringgående av bestämmelserna
finns det inte heller anledning
att befara.

Jag vill också i detta sammanhang beröra
det i ett flertal motioner väckta förslaget
om att fartyg upp till 500 ton
helt skulle undantagas. Det råder ju stor
brist på sådant tonnage, och det är för
oss naturligen angeläget att våra transporter
särskilt i Östersjön kunna få tillgång
till detta billiga tonnage. Därför
hade det enligt min mening varit önskvärt,
att man kunnat genomföra en avgiftsbefrielse
för detta tonnage generellt.
Med hänsyn till att statsbidrag utgår vid
nyanskaffning av sådant tonnage och
då det inom utskottet visade sig vara
svårt att få gehör för tanken på en fullständig
befrielse, ha vi utöver stadgandet
i § 4 mom. 1 inte gjort något annat
yrkande i fråga om dessa fartyg än beträffande
fartyg i allmänhet.

Frihet från investeringsavgift skall
enligt sista stycket i 5 § kunna förekomma
i fråga om investering som uteslutande
eller väsentligen tillkommit för bl.
a. beredskapsändamål. Jag vill uttrycka
förhoppning om en vidsynt och liberal
tolkning av den bestämmelsen. Det är ju
utomordentligt angeläget att vi i ett så
osäkert läge som dagens äro rustade när
det gäller vår försörjning för framtiden.
Därför måste det vara ett primärt önskemål
att beredskapen går före de fiskaliska
intressena.

Sedan har i samma proposition föreslagits
att särskilda regler skulle gälla
vid inkomsttaxeringen för värdesättning
av lager vid lagerökning. Investeringsavgift
skall enligt förslaget inte uttas, utan
i stället skall man tillämpa vissa spe -

m. m.

ciella regler. Att förslag härom över huvud
taget framlagts, är ägnat att förvåna.
Risken för en befarad spekulation i lager
måste vara mycket ringa inför den
osäkra framtidsutvecklingen. Inför de
stora svårigheter, som föreligga att skaffa
bränsle och nödvändiga råvaror och
andra förnödenheter, borde det helt
övervägande intresset för vårt land vara
att hålla vår beredskap på lagringsområdet
hög. Det säges att stora lagerökningar
ägt rum under 1951, och så har
väl också i viss mån varit fallet. Det
skulle emellertid tyda på att man inte
behöver införa några restriktioner för
en ytterligare lagerpåfyllnad och nedskrivning
av dessa lager. Varufördelningen
är också alldeles säkert mycket
ojämn. Lagerhållningen är olika inom
olika branscher och för olika varor. Det
finns alldeles säkert betydelsefulla områden,
där en lagerminskning har ägt
rum under det innevarande året. Då
måste det vara rent av orimligt, att när
man nu försöker fylla bristerna i lagren,
dessa ansträngningar skola försvåras
genom skärpta bestämmelser angående
värdesättningen av lagren.

Jag vill ta som ett exempel cellulosaindustriens
vedanskaffning. Vi veta ju
att under den föregående vintern voro
avverkningarna influerade av ogynnsamma
väderleksförhållanden, och lagerhållningen
av råmaterial har helt visst
gått ned. Nu ha priserna stigit kolossalt,
men för att säkerställa driften även
för framtiden anse sig företagen inte
kunna avstå från att fylla på lagren.
Det säges att man gjort en uppmjukning
eller eftergift genom att medge att
lagren i varje fall få skrivas ned till
50 procent av anskaffningsvärdet. Därmed
anser man all rättfärdighet vara
uPpfylld. Men vi måste betänka, att under
det sista året är det många varor,
som stigit med 100 procent. I sådana fall
blir denna eftergift inte så mycket värd.
Man får inte möjlighet att skriva ned
lagren lägre än till det pris, som rådde
för något mer än ett år sedan. Vad är
det som säger att inte ett motsvarande
prisfall kan inträffa och inträffar snart
nog? Jag tycker att man på denna punkt

Onsdagen den 12 december 1951 fm.

Nr 35.

Förordningsförslag om investeringsavgift m. m.

skulle ha tagit varning av det som inträffade
efter förra världskriget. Jag
tänker på hur den då tillämpade krigskonjunkturskatteförordningen
verkade.
Då rasade ju också priserna ned. Men
genom bestämmelserna i krigskonjunkturskatteförordningen
hade företagarna
hindrats att skriva ned lagren, och förlusterna
blevo mycket stora. Helt visst
bidrog detta till stagnationen i näringslivet,
med därav följande olägenheter.

Såväl ur principiella som praktiska
synpunkter ha vi reservanter ansett oss
böra yrka avslag på förslaget om varulagervärdering.

Med dessa ord, herr talman, har jag
framfört våra synpunkter, i övrigt framlagda
i den reservation, som herr Velander
och jag i denna kammare ha undertecknat.
Jag hemställer rent generellt
om bifall till denna reservation och vill
i övrigt återkomma vid behandlingen av
de olika paragraferna.

Herr statsrådet SKÖLD: Herr talman!
I sin reservation till det bevillningsutskottsbetänkande,
som nu föreligger till
riksdagens prövning, ha högerreservanterna
lagt fram högerns alternativ till
regeringens ekonomiska politik. Jag finner
det därför naturligt att här gå in
litet på den ekonomiska politiken.

Regeringens riktlinjer ha nu varit föremål
för utskottsbehandling, och oppositionspartierna
ha därvid haft möjlighet
att närmare precisera sina ståndpunkter.
Man konstaterar, vad man fick
veta redan i remissdebatten den 30 oktober,
att båda dessa partier ha tre ting,
som de anse borde genomföras för att
den ekonomiska politiken skulle bli effektiv.
Det ena är att kreditåtstramningen
skulle drivas så långt som behövdes,
även med risk för en räntestegring.
Vidare tro båda dessa partier att
man genom en premicring av penningsparandet
och genom skattesänkningar
skulle kunna åstadkomma ett så sort nysparande,
att investeringar och sparande
skulle täcka varandra bättre än de för
närvarande göra.

Det kanske kan tillåtas mig att något

granska dessa oppositionens förslag. Jag
skall inte tala om räntefrågan. Jag gjorde
mina invändningar i remissdebatten,
och jag gav dem en konkret form. Jag
kan bara konstatera att de ha endast bemötts
med teoretiska resonemang. Det
är onödigt för mig att upprepa vad jag
den gången sade.

Jag vill i stället fästa uppmärksamheten
på de förslag till sparpremiering,
som båda oppositionspartierna uppgjort
och som äro i viss mån avvikande från
varandra. Det är dock inte min mening
att närmare granska dem. Det kunde vara
mycket att säga av kritik mot konstruktionen,
men vi kanske återkomma
till det senare. Jag vill endast här konstatera
ett par ting.

Det är väl uppenbart genom den konkretisering
som dessa förslag fått, att en
sådan premiering icke ger någon garanti
för att premieringen kommer att gälla
enbart nysparande. Ja, man kan gå
så långt, att man säger att förslaget inte
heller innebär, att vi säkert kunna
kontrollera att premien tillfallit ett sparande
över huvud taget. Det enda säkra
resultatet är att det blir en subvention
till bankinsättare och till personer, som
ta livförsäkringar. Jag skall inte bedöma
detta ur någon annan synpunkt än
den rent konjunkturpolitiska. Den enda
säkra inverkan på konjunkturpolitiken,
som en sådan åtgärd kan ha, är ju att
den ökar statens utgifter, sätter mera
pengar i omlopp eller i varje fall minskar
det budgetöverskott, som vi eventuellt
kunna ha i statskassan.

En skattesänkning är ju också ett av
de konjunkturpolitiska vapen, som oppositionen
vill använda och som i herr
Wehtjes anförande tog den formen, att
han vädjade om ett förslag enligt 1949
års skattekommittés i måndags avgivna
betänkande tidigt till nästa års riksdag.
Jag anmärkte i remissdebatten, att en
sådan skattesänkning, i den mån den är
en skattesänkning för de breda folklagren,
knappast kan leda till någon mera
betydande ökning av sparandet, eftersom
det blir lättnader för folkgrupper
med så stora uppdämda behov, att de
behöva pengarna till ting, som för dem

3 G

Nr 35.

Onsdagen den 12 december 1951 fm.

Förordningsförslag om investeringsavgift
te sig ofantligt mycket nödvändigare än
penningsparande. Det förslag, som 1949
års skattekommitté har framlagt, jävar
inte den uppfattning, som jag då gav uttryck
åt. Det är ju i största utsträckning
ett förslag till sänkning av skatterna för
de breda folklagren. Jag har mycket
stora sympatier för den läggningen av
förslaget, men jag bara konstaterar, att
en sådan skattesänkning kan omöjligen
vara något vapen i kampen mot inflationen.
I det avseendet måste den verka
i rakt motsatt riktning.

Det är även ett faktum, som man inte
kommer ifrån, att förslaget, om det
skulle genomföras, leder till en minskning
av statens inkomster och alltså till
ett försvagande av statsbudgeten. Kommittén
har angivit siffran härför till
265 miljoner kronor, men denna hänför
sig till 1948 års inkomster. Om jag försöker
omräkna den med hänsyn till den
antagliga situationen under 1952, kommer
man med all sannolikhet till en
siffra av cirka 400 miljoner kronor. .Tåg
vill inte garantera att den är alldeles
korrekt. Den är mycket approximativ.
Det är givet att vi ha ännu inte kunnat
göra en mera exakt beräkning, men jag
skulle tro att den av mig angivna siffran
ligger ganska nära verkligheten.

Jag vill alltså här konkludera, att de
vapen, som man från oppositionens sida
vill använda — sparpremiering och
skattesänkning — kunna åtminstone på
kort sikt icke få någon positiv verkan
till inflationens bekämpande. Genom sin
inverkan på statsbudgeten kunna de
tvärtom leda till en försvagning av kampen
mot inflationen.

Det finns nu en utbredd föreställning,
att statsinkomsterna komma att flöda
med en sådan riklighet, att man kan
vidtaga inkomstminskningar för staten
i nästan vilken utsträckning som helst.
Det kan i viss mån gälla för den budget,
som löper nu, eftersom den budgeten
gjordes upp så pass tidigt, att man
inte i den kunde ta hänsyn till hela den
inkomstökning, som det svenska folket
har fått under år 1951. Det som man
här brukar kalla för engångsinflationen
har drivit upp de enskildas och bola -

m. m.

gens inkomster och därmed också statens
inkomster, så att detta års budget
sannolikt kommer att ge ett formellt
överskott av, icke 650 miljoner kronor,
som vi räknade med när riksstaten fastställdes,
utan kanske 1 miljard. Men
detta gäller icke för budgetåret 1952/
53. Vi få väl ändå hoppas att det skall
bli möjligt att få en betydligt långsammare
takt både i inkomstbildningen och
i prisstegringen än under 1951, och då
kommer läget att te sig helt annorlunda.

Under remissdebatten hade jag helt
naturligt icke någon överblick över
1952/53 års budget. En sådan har jag
nu. Jag kan konstatera att den budget,
som jag väl kommer att lägga fram för
riksdagen den 11 januari, kommer att
vara en försämrad budget i jämförelse
med den riksstat för 1951/52, som riksdagen
fastställde i våras. Jag skulle gissa
att det kommer att bli en reell försämring
på någonting mellan ett och
två hundra miljoner kronor. Det är visserligen
sant att vi komma att räkna
med en inkomstökning i jämförelse med
nu gällande riksstat på, som riksräkenskapsverket
har fixerat siffran till, 1 350
miljoner kronor. Men ökningen av statens
utgifter, framkallad helt naturligt
av prisstegringar och lönestegringar,
blir så stor, att om jag räknar in den
lönestegring, vars storlek jag inte vet
men som vi i alla fall komma att bli
tvungna att räkna med för statstjänstemännen
under nästa budgetår, kommer
inkomstökningen knappast att räcka till
för att täcka de ökade utgifterna.

Någon kan ju då inbilla sig att detta
betyder en stor slapphänthet från finansministerns
sida, när det gäller fastställandet
av utgifterna. Jag rekommenderar
kammaren att underkasta anslagskraven
från regeringen en noggrann
prövning och föreslå de inskränkningar,
som äro möjliga. Jag mottar dem med
den allra största tacksamhet.

Man får alltså räkna med att även det
formella överskottet i 1952/53 års budget
kommer att bli något hundratal miljoner
kronor lägre än i den nu gällande
riksstaten. Och ännu värre är, att jag

Onsdagen den 12 december 1951 fm.

Nr 35.

Förordningsförslag om investeringsavgift m. m.

tror att man kan säga, att hela budgetöverskottet
uteslutande härstammar från
tillfälliga statsinkomster. Överskottet
kommer att bero på skatten, investeringsavgiften,
den tidigare i höst beslutade
bilaccisen, förskottsskatten på
prisutjämningsavgifterna och den konjunkturskatt,
om vilken vi nu ha börjat
att tala.

Jag måste därför säga, såsom jag sagt
förut: Det kan väl ändå inte vara möjligt
att bygga en skattesänkning på dessa
tillfälliga inkomster. Det kan väl icke
vara möjligt att vi skola bestämma
oss för att investeringsavgiften, förskottsskatten
på prisutjämningsavgifterna,
konjunkturskatten och bilaccisen
skola vi ha kvar, även sedan konjunkturläget
blivit annorlunda. Jag är åtminstone
för min del klart inställd på
att, med anledning av vad herr Wehtje
här yttrade, säga att investeringsavgiften
skall icke få äga bestånd mer än två
år. Om vi inte bestämma oss för det,
medger jag att den är ganska meningslös.

På regeringshåll äro vi mycket intresserade
av att en skattereform, som ansluter
sig till det nyligen framlagda förslaget,
kan genomföras snarast möjligt.
Det är ju inte alls osannolikt, att man,
när detta förslag gått igenom remisserna
och det blivit ytterligare diskuterat,
kommer att kunna konstatera två ting.
Det ena är att förslaget till sin tekniska
konstruktion medför en sådan förenkling
i taxerings- och uppbördsarbetet,
att förslaget redan ur den synpunkten
bör genomföras. Det kan också hända,
vilket jag inte vet någonting om, att
den lösning av sambeskattningsproblemet,
som kommittén presenterar, kommer
att mötas av en sådan allmän anslutning,
att ett genomförande av förslaget
skulle kunna föra den frågan ur stridslinjen.
Enbart dessa ting äro ju tillräckliga
för att göra klart för oss alla att ett
förslag enligt dessa linjer bör framläggas
och genomföras. Men vi kunna inte
från regeringens sida säga, att det skall
ske till varje pris. Det måste ske i samband
med att åtgärder vidtagas för att
underbygga skattesänkningen med ordi -

narie statsinkomster inom en balanserad
budget. Från regeringens sida komma
vi —- det tar jag för givet, även om
vi ännu inte hunnit slutdiskutera denna
sak — att vidtaga åtgärder för att skapa
förutsättningar för en skattereform,
men vi kunna inte i dag säga, att vi skola
lägga fram detta förslag för nästa års
riksdag. Vi måste först göra klart för
oss, om detta förslag kan genomföras
utan att vi åstadkomma statsfinanser,
som äro av den beskaffenheten, att de
direkt elda under inflationen.

Jag vill också i detta sammanhang i
all korthet deklarera, att regeringen heller
inte tagit ståndpunkt till frågan om
sparpremierandet. Visserligen äro vi
mycket skeptiska i fråga om dess allmänna
värde, men det är ju möjligt, att
ett dylikt sparpremierande har ett sådan
psykologiskt värde, att man ändå
bör offra något därpå. Det är ju på sitt
sätt lättare att avstå de pengar, som därvidlag
kunna komma i fråga, eftersom
vi kunna ta dem exempelvis av konjunkturskatten.
Lika litet som denna
skatt skall bestå i all evighet, lika litet
är det väl någon som menar att sparpremierandet
skall fortsätta för all framtid.
Man kan kanske låta premieringen
och beskattningen av de tillfälliga inkomsterna
försvinna samtidigt.

Jag måste därför säga att oppositionens
tillskott till inflationens bekämpande
inte är vidare effektivt. Det stärker
inte kampen mot inflationen. Genomförandet
av oppositionens förslag leder
till en försvagning av den ekonomiska
politiken, åtminstone på kort sikt,
och det är väl nu i det konkreta läget
som vi böra åstadkomma en effekt. Det
tror jag inte kan bestridas.

Nu är jag emellertid villig medgiva,
att oppositionen inte nöjer sig med detta
alternativ, utan oppositionen accepterar
ju i princip vissa av regeringens
förslag, exempelvis de båda förslag som
i dag bli föremål för kammarens beslut,
nämligen frågan om investeringsavgiften
och frågan om investeringskonto
för skogsinkomster. Men i praktiken är
det viil ändå så, att båda oppositionspartierna
låta sitt tillstyrkande följas av cn

Nr 35.

Onsdagen den 12 december 1951 fm.

Förordningsförslag om investeringsavgift
rad ändringsförslag, som alla äro av den
beskaffenheten, att de leda til! uppmjukningar
och därmed till ett försvagande
av dessa båda förslag ur den ekonomiska
politikens synpunkt. Så är det beträffande
investeringsavgiften, som det
är fråga om just nu. Jag kunde naturligtvis
exemplifiera alla dessa förslag
till uppmjukningar, men det är ju alldeles
onödigt efter det anförande, som
herr Wehtje nyss höll. Han gjorde upp
en sådan katalog på ändringar, att kammarens
ledamöter väl fingo klart för sig
att oppositionens mening är att det skall
vara så många undantag, att denna avgift
får en ganska liten verkan.

investeringsavgiften är från regeringens
sida upplagd såsom en generell avgift.
Herr Wehtje ville bestrida, att den
var generell, eftersom det finns, såsom
han också nämnde, vissa undantag. Jag
diskuterade i höstas tillsammans med affärsbankerna
ett förslag, enligt vilket
man skulle låsa räntan »för krediter till
bostadsbyggandet och för övrigt ha en
fri räntebildning — ja, förslaget var ju
inte mitt — och jag skulle vilja fråga
herr Wehtje: Om jag hade mottagit detta
förslag från affärsbankernas sida,
skulle då räntan därefter icke längre
vara att betrakta som ett generellt verkande
medel? Jag tror att herr Wehtje
svarar, att visst skulle räntan ändå vara
generellt verkande. Detsamma får man
väl säga om investeringsavgiften, så
länge man låter den få sin verkan över
praktiskt taget hela investeringsfältet.
Att det förekommer ett och annat väl
avgränsat undantag i regeringsförslaget,
ändrar inte den saken, men om man låter
undantagen bli många och försöker
ta undan det ömmande fallet och det
ömmande fallet, ja, då märker man
strax att i varje sådant fall möter ett
nytt gränsfall. Det blir som en kedja,
och det blir ytterligt svårt att göra en
tillfredsställande avgränsning.

Sedan vill jag framhålla att den omständigheten,
att regeringen gjort investeringsavgiften
generell, har varit orsaken
till att vi nöjt oss med att föreslå
en relativt låg avgift. En mycket hög avgift
skulle nämligen under sådana för -

in. m.

hållanden kunna skapa många svåra situationer.
Om man gör en mängd undantag,
blir det mycket mera naturligt
att kräva en hög investeringsavgift. Man
kan helt enkelt säga att en hög investeringsavgift
är nödvändig för att man i
så fall skall få någon verkan. Nu håller
jag på att det skall vara en generell avgift,
och därför håller jag också på att
det skall vara en relativt låg avgift. Det
är anledningen till att jag inte kan dela
den uppfattning, som kommit till uttryck
i den reservation, i vilken påyrkas
en höjning av avgiften till det dubbla
i förhållande till regeringsförslaget.

Även utskottet har föreslagit en höjning.
Det är en mycket måttfull höjning
med 2 procent. Att utskottet har
gjort det beror ju därpå, att utskottet
har förordat ett par uppmjukningar, och
då kan det vara riktigt att man kompenserar
detta genom en viss förhöjning av
avgiften. Därför har jag inte någon invändning
att göra mot det slut som
utskottet på denna punkt har kommit
till.

Jag tillåter mig att redan vid detta
ärende säga några ord om insättningarna
på investeringskonto för skog.
Även här vilja de båda oppositionspartierna
åstadkomma en minskad effekt
genom att föreslå, att dessa insättningar
skola givas en frivillig form. Det
är alldeles uppenbart, att även om det
blir ännu mer till skogsägarnas fördel
att göra insättningar, om en konjunkturvinstbeskattning
införes, kommer
det ändå att finnas sådana tröghetsmoment
att övervinna, att det på kort
sikt blir en mycket liten anslutning till
spärrkontoinsättningen, om den göres
frivillig. Jag noterar alltså att det även
på denna punkt sker en uppmjukning,
som leder till att den konjunkturpolitiska
verkan av åtgärden blir mycket
mindre.

Folkpartiet föreslår härvidlag en konstruktion,
som innebär, att man ställer
insättningarna på investeringskonto såsom
alternativ till en konjunkturskatt.
Om det blir en konjunkturskatt, behövas
inte några insättningar, säger
man, men om det inte blir en kon -

Onsdagen den 12 december 1951 fm.

Nr 35.

Förordningsförslag om investeringsavgift m. m.

junkturskatt, måste man göra insättningsproceduren
ännu hårdare. Jag
undrar, om folkpartiet riktigt har tänkt
igenom detta något märkliga alternativ.
Först och främst kan det väl anmärkas
att en fristående konjunkturskatt inte
kan drabba hur små inkomster som
helst. Det måste väl ändå vara merinkomster
av en något större storleksordning,
som skola träffas av en sådan
skatt. Följden blir att den stora massan
av de enskilda skogsägarna, som
folkpartiet haft så mycket bekymmer
för, under sådana förhållanden inte alls
kommer med, om man inte lyckas övertyga
dem om nödvändigheten och nyttan
av en frivillig insättning. Det är visserligen
sant att en kombination av insättningar
på investeringskonto och en
vinstkonjunkturskatt, såsom jag har
tänkt mig den, får en viss konsekvens.
Den leder naturligtvis till att även de
större skogsägarna — det är enskilda
skogsägare det är tal om här — som
komma att drabbas av konjunkturskatten,
få en lägre konjunkturskatt på
grund av insättningarna än vad de annars
skulle ha fått. Jag tycker inte det
är orimligt i och för sig, men det är
mycket möjligt att folkpartiet tycker, att
det är felaktigt, och att man därför vill
skapa ett medel att klämma åt de större
skogsägarna litet hårdare. Det kan naturligtvis
anföras skäl för den ståndpunkten
också.

Jag skulle vilja sammanfatta min
granskning av oppositionspartiernas
ställning till den ekonomiska politiken
på det sättet, att jag ånyo säger, att de
av oppositionen framlagda förslagen innebära
en försvagning av regeringens
politik, en försvagad statsbudget, en
mindre effektiv investeringsavgift och
en minskad indragning av skogsvinster.
Ja, det är synd, herr Wehtje, att
vi inte nu haft tillfälle att lägga fram
prisutjämningsavgifterna också för riksdagen.
Jag är ganska övertygad om att
även beträffande dessa avgifter försök
skulle ha gjorts att åstadkomma en försvagad
verkan.

Jag vill här genast säga, att jag hela
tiden haft klart för mig, att den politik,

som jag nu talar om, är en oppositionspolitik.
Det är så naturligt för oppositionspartier
att inte i onödan göra obehagliga
saker och att lägga sin politik
så, att man inte stöter folk för pannan.
Man har ju inte det direkta ansvaret för
hur det går, och man behöver därför
inte heller ta på sig större politisk belastning
än vad som är nödvändigt. Därför
kan man leka med många undantag
beträffande investeringsavgiften. Man
kan försvaga förslaget om insättning på
investeringskonto. Man kan locka med
skattesänkningar, och man kan locka
med sparpremiering. Visst kan man det,
men vi behöva inte fästa så stort avseende
därvid, ty vi veta av erfarenhet,
att om det skulle inträffa att oppositionen
finge ansvaret, då hade den inte
så stora möjligheter att bara syssla med
det som var behagligt. Då fick den ta
de obehagliga sakerna också. Vi ha exempel
på detta från Canberra och från
London och man skulle nästan kunna
säga från Stockholms stad. Det visar sig
nästan alltid, när en borgerlig opposition
av samma slag som den vi ha i
Sverige händelsevis kommer till regeringsansvar,
att den får lov att acceptera
allt det som den föregående regeringen
har varit nödsakad att bygga
upp till skydd mot inflationen och
kanske lägga till en och annan sak. Jag
observerade i dag en artikel i Dagens
Nyheter om Danmarks läge, i vilken det
talades om att inflationen där nära nog
vore att betrakta som ett övervunnet
stadium och att detta åstadkommits genom
höjda importavgifter, höjda skatter,
ett nyinfört tvångssparande o. s. v.

Jag tror man kan våga säga att efter
utskottsbehandlingen och efter det att
vi nu fått se litet närmare på oppositionens
alternativ framstår regeringens
linje som den mest konsekventa och
ändamålsenligaste. Det är klart att vad
vi föreslå aldrig kan vara slutgiltigt.
Vi kunna aldrig förutse allt som kommer
att hända, och så är det nu också.
Vi ha varit nödsakade att efter avlämnandet
av de propositioner, som i dag
äro föremål för kammarens behandling,
förklara att de däri framlagda förslå -

Nr 35.

Onsdagen den 12 december 1951 fm.

Förordningsförslag om investeringsavgift
gen böra kompletteras med en konjunkturskatt.
Orsaken till detta veta alla,
och jag behöver inte fördjupa mig i
det. Det är den oerhörda uppdrivning
av virkespriserna, som skett från slutet
av oktober och framåt. Jag erkänner att
vi inom regeringen blevo överraskade,
och det var inte så underligt. Vi hade
suttit hela hösten och kämpat med
skogsindustrierna om prisutjämningsavgifterna,
och vi hade oerhört svårt
att få igenom tillräckligt höga avgifter.
Vi hade från alla håll hört talas om att
nu hade toppen av vinstkonjunkturen
nåtts. Nu skulle det inte bli någon ytterligare
väsentlig prisstegring på skogsindustriens
färdiga produkter. Nu skulle
det snarast gå åt andra hållet. Trots allt
detta kom denna oerhörda efterfrågan
av virke. Det är klart, att man nu efteråt
ser sammanhanget tämligen klart.
Orsaken är naturligtvis innerst att eftersom
prisutjämningsavgifterna för löpande
kvartal bestämmas efter de under
närmast föregående kvartal gällande
priserna, ha under den mycket starka
prisuppgången under år 1951 våra
skogsindustriers behållna vinster blivit
mycket höga, så höga att man nu har
funnit det ändamålsenligt att försöka
binda en så stor del av dessa vinster
som möjligt i virkeslager. Om detta har
varit en klok politik, skall jag inte gå
in på. Därigenom blottades emellertid,
att det fortfarande fanns mycket stora
vinster, som man får hålla ett öga på.

Nu är det ju så, att i regeringens politik
ingår såsom ett led en moderat
lönepolitik. Utan den blir resultatet av
våra ansträngningar halvt. Det är mycket
svårt att i dag säga, hur lönepolitiken
i verkligheten kommer att te sig.
Jag vill dock fästa uppmärksamheten
på att den 8 november i år gjorde Landsorganisationens
representantskap ett uttalande,
där det sades, att man nu bör
begränsa lönerörelsen till att eftersträva
kompensation för eftersläpningen .
lönerna under 1951 samt en rimlig an
del i en presumtiv produktivitetsstegring.
Jag kan ur principiella synpunkter
inte göra någon invändning mot det
programmet, och såvitt jag har kunnat

m. m.

finna har TCO sedermera i ett uttalande
i stort sett anslutit sig till samma ståndpunkt.

Ur regeringens synpunkt kunna vi
därför säga, att så långt är det tillfredsställande.
Men det är ju klart, såsom
också framgick av representantskapets
uttalande, att om man vill försöka övertyga
löntagarna om att de skola begagna
sitt sunda förstånd och inte kräva större
löneförhöjningar än som rymmas
inom våra resurser för att förhöjningen
verkligen skall bli en reallöneförbättring
och inte bara ett bidrag till inflationen,
begär man från löntagarnas sida
en motsvarighet i handlandet på den
andra sidan. Vi kunna emellertid inte,
om vi vilja vara förståndiga, kräva även
människa att hon skall avstå från
att ta emot den betalning som erbjudes.
Vi kunna därför inte gärna uttala någon
förkastelsedom över skogsägarna
därför att de fått mycket betalt, när de
sålt sitt virke, eller över industrien för
att den fått höga priser i Argentina för
sina varor. Vill man skapa en utjämning,
får det ske genom statens försorg.
Därför bör det vara naturligt att
ytterligare beskatta dessa höga konjunkturvinster.
En dylik beskattning skall
självfallet inte begränsas till ett visst slag
av konjunkturvinster, utan gälla alla sådana.
Det är också givet att en konjunkturskatt
innebär en förstärkning av regeringens
finanspolitik och således ur den
synpunkten också är en nyttig sak.

När man från oppositionens sida kritiserar
regeringens åtgärder, kräver man
egentligen resultat, innan åtgärderna ha
trätt i kraft. Nu hoppas vi att beslut i
dag skall fattas om uttagandet av en investeringsavgift.
Den får sin verkan
från och med nyår. Det kommer vidare
att beslutas om insättning på investeringskonto,
också med verkan från
och med nyår. Först därefter kan man
ha rätt att vänta resultat.

Herr Wehtje riktade en anmärkning
mot riksbankens politik som jag lämpligen
kan ta upp i detta sammanhang.
Han påpekade att under detta år •—■
vi kunna ju säga hela detta år, ty det
blir samma resultat — har riksbanken

Onsdagen den 12 december 1951 fm.

Nr 35.

Förordningsförslag om investeringsavgift m. m.

tillfört marknaden 1 000 miljoner kronor
och dragit tillbaka 500 miljoner kronor.
Riksbanken har alltså förstärkt
marknadens likviditet med 500 miljoner
kronor, och herr Wehtje tycker att detta
är felaktigt. Jag säger, att det i varje
fall är ett resultat, som icke är önskvärt,
utan som man gärna skulle vilja
ha ogjort. Men man får väl ändå här
observera en sak, nämligen att dessa
1 000 miljoner kronor, som riksbanken
har tillfört marknaden, utgöra betalning
för de valutor, varmed vår valutareserv
ökats. Det har skett en snabb och koncentrerad
förstärkning av valutareserven,
och man bör i någon mån uppskatta
de svårigheter, som föreligga för
riksbanken att i samma takt genom olika
operationer kunna dra in ett motsvarande
belopp från marknaden. Nu
vill jag emellertid fästa uppmärksamheten
på att riksbankens politik dock varit
betydligt stramare detta år än förra
året. Då var resultatet kanske ungefär
plus minus noll i detta avseende,
men då hade riksbanken inte köpt några
valutor utan sålt valutor. Jag tror
därför man i rättvisans namn kan säga,
att riksbankens politik har gått åt det
rätta hållet. Att detta inte kunnat ske
i snabbare takt hänger ju samman med
den helt nyligen beslutade ränteregleringslagen.
Innan denna lag fanns betraktade
jag det som ganska utsiktslöst
att försöka få till stånd en effektiv ytterligare
kreditåtstramning. Nu finns
emellertid denna lag. Förhandlingar ha
på allvar tagits upp med kreditinstitutionerna,
och jag är för min del övertygad
om att det kommer att bli möjligt
att genomföra en skärpt kreditåtstramning
från och med början av nästa år
med bibehållande av lågräntepolitiken,
och jag ber därför de ärade opponenterna
att ge sig till tåls litet till och se,
hur det kan komina att gå i fortsättningen.

Från regeringens sida se vi förtröstansfullt
på framtiden med avseende på
de åtgärder, som vi nu hålla på att få
genomförda, men jag vill tillägga att
detta naturligtvis sker under den förutsättningen,
att inkomstbildningen verk -

ligen blir måttfull och att vi inte komma
att få uppleva nya prisstegringsimpulser
utifrån. I så fall få vi naturligtvis
ytterligare skärpa vår politik och vidtaga
ännu mer åtstramande åtgärder. I dagens
situation är det emellertid ytterligt
svårt att veta vad framtiden bär i sitt
sköte. Ryktena surra, och man vet inte,
hur mycket som är sant. Det talas om
att man står inför en ny prisstegringsvåg
i Amerika. Det går rykten om en
förändring i Englands och Frankrikes
valutapolitik. Man talar om att det skall
bli en minskning i efterfrågan på vissa
av våra viktigaste exportvaror från
t. ex. Englands sida. Vi kunna i dag
icke säga, vilket av de tre alternativen
som kommer att gälla, nämligen att
1951 års konjunktur fortsätter ungefär
som den är — det är det som är realiten
i dag — eller att det kommer att
ske omvandlingar, som leda till att det
ekonomiska klimatet för oss blir kärvare,
och då kanske vi inte behöva bekymra
oss för några ytterligare åtgärder,
eller att vi, vilket också kan inträffa,
möta en ännu mer tillspetsad konjunktur,
och då behövs det någonting
mera.

Herr Wehtje frågade vilka åtgärder
man ämnade vidtaga för att hålla lönerna
och konsumtionen inom ramen för
resurserna. Vi ha ju varit överens om
att det inte är regeringen som skall bestämma
lönerna. I sista hand är det ju
arbetsgivarna som avgöra lönernas höjd.
Jag klandrar inte arbetsgivarna, om lönerna
bli för höga, men villkoret för en
dylik löneutveckling är att företagens
ekonomi blivit så god, att man kan betala
de högre lönerna. Och då ligger det
väl i sakens natur att man för att skapa
balans mellan tillgång och efterfrågan
inom landet måste ta sikte på att ytterligare
beskära företagens vinster. I första
hand tänker man naturligtvis därvid
på de näringsgrenar som uppvisa de
största vinsterna, och då är det kanske
inte så underligt om man har börjat
tala litet om exportavgifter, ty vinsterna
på den del av produktionen, som går till
export, beskäras onekligen av sådana avgifter.
Även om inte en konjunktur -

Nr 35.

Onsdagen den 12 december 1951 fm.

Förordningsförslag om investeringsavgift
skärpning inträffar, kan det hända att
vi måste ingripa beträffande exporten.
För närvarande spåras nämligen en tendens
till snedvridning av vårt valutainnehav,
i det att större och större delar
av den valutareserv vi hopbringa bestå
av bundna valutor, som inte äro användbara
i vilken situation som helst, framför
allt kanske inte i ett läge som eventuellt
fordrar att hela valutareserven
kan utnyttjas. Det kan därför hända att
vi bli nödsakade att t. ex. med hjälp
av exportavgifter söka leda exporten till
marknader, där priserna visserligen äro
lägre men där vi få betalningen i mera
kuranta valutor. I den mån vi behöva
tillgripa sådana åtgärder, kommer helt
naturligt det ekonomiska klimatet i landet
att bli kärvare. Vi få dock inte glömma,
att vad som ligger i botten på våra
svårigheter är den exceptionella vinstkonjunktur,
som vårt näringsliv arbetar
under och som gör att det ekonomiska
handlandet går vägar som icke leda till
balans utan i stället söka störa den. Det
är väl detta vi alltjämt måste ha vår
uppmärksamhet riktad på.

Herr WEHTJE (kort genmäle): Herr
talman! Jag är finansministern tacksam
för att han i sitt inlägg upptagit den
fråga, som jag direkt ställde till honom,
angående de från regeringens sida tilltänkta
åtgärderna i syfte att förebygga
inflationshotet i samband med de nu
påbörjade löneförhandlingarna, alltså
den förestående inkomstavvägningen.

Jag kan ansluta mig till finansministerns
uttalande, att löneavvägningen
skall ske genom förhandlingar mellan
arbetsmarknadens parter och att det
inte är regeringens sak att direkt lägga
sig i denna angelägenhet. Men regeringen
kan helt visst öva ett indirekt inflytande
på gången och resultatet av dessa
förhandlingar.

Att företagen inte ha motståndskraft
mot kraven på ökade löner, beror enligt
finansministern på deras goda ekonomi.
Det kan ju äga sin riktighet, men
man kan också säga att inte heller företagen
med dålig ekonomi ha någon mot -

m. m.

ståndskraft. Man kan alltså finna många
argument, om man vill övervältra ansvaret
på företagarsidan. Men jag kan inte
finna annat än att hela den ekonomiska
atmosfären i landet också medför risker
på detta område. De materiella tillgångarna
äro ju väsentligen fördelade på förelag
och inkomsttagare, och relationen
mellan dessa grupper är ungefär densamma
som mellan ett par kommunicerande
kärl. Om inkomsterna i större utsträckning
vältras över till löntagarna,
kommer det att få sitt uttryck i att prisskruven
drives vidare. Inkomsterna
komma följaktligen att verka inflationistiskt
här precis på samma sätt som
förut påvisats när det gällt företagsgruppens
inkomster. Därför är det helt visst
mycket angeläget att regeringen bestämt
säger ifrån, att utrymme för cn viss lönehöjning
finnes men att vad som därutöver
tages ut kommer att påverka hela
landets ekonomi och medföra en penniugvärdeförsämring,
eftersom lönehöjningen
utöver den givna gränsen saknar
reellt underlag. Det borde, efter vad jag
kan förstå, ha sagts tidigare, att regeringen
måste vidtaga åtgärder för att
förebygga en penningvärde^! sämring,
och när det inte gjorts, måste vi ställa
det kravet på regeringen, att man nu
uttryckligen säger ifrån, att det är möjligt
att förbättra löntagarnas inkomster
intill en viss gräns men icke därutöver.

Finansministern yttrade också, att
han och regeringen se förtröstansfullt
på läget. Det förvånar mig, eftersom utvecklingen
med hänsyn till penningvärdet
under den sista tiden ingalunda varit
tillfredsställande. Inte heller den interna
prisutvecklingen har gått i rätt
riktning. Vi se nu på lönefronten, hur
dessa tendenser verka.

Finansministern förklarade att riksbankens
politik var inriktad på att hålla
marknaden stram men att man inte hunnit
med på grund av att valutorna nu
under en relativt begränsad tid strömmat
in i stora mängder. Jag tycker att
det är beklagligt, att man skall behöva
konstatera detta. Det måste ju ändå ha
varit uppenbart för riksbanken att
marknaden vad beträffar ränteutveck -

Onsdagen den 12 december 1951 fm.

Nr 35.

Förordningsförslag om investeringsavgift m. m.

lingen bär biivil lättare. Riksbanken
kunde otvivelaktigt ha handlat mera
verklighetsbetonat än som skett. Jag vill
i detta sammanhang bara understryka,
att enligt vår mening kreditåtstramningen
är det primära och att räntan mera är
ett registrerande instrument för hur åtstramningen
på penningmarknaden och
kreditåtstramningen över huvud taget
verka.

Talaren avbröts här av herr talmannen,
som påpekade, att den enligt § 12
mom. 2 av kammarens ordningsstadga
medgivna tiden för kort genmäle nu vore
av talaren överskriden.

Herr PETRÉN: Herr talman! Förslaget
till investeringsavgift har angivits som
ett led i en rad åtgärder från regeringens
sida, tänkta att verka för ett tillrättaläggande
av samhällsekonomien.
Oviljan mot att använda generella medel
i den ekonomiska politiken har lett
till att här ramlat fram en mängd förslag
till åtgärder inom begränsade områden
eller utmynnande i detaljreglering.
Vi ha sålunda förut i år fått behandla
förslaget om en särskild, 10-procentig
bilskatt samt förslaget om räntereglering.
Det är nog riktigt som finansministern
nyss yttrade, att investeringsavgiften
har en något mera generell karaktär,
men den är dock inte i fråga
om sina verkningar generell på samma
sätt som en kraftigare åtstramning av
penningmarknaden skulle vara. Det går
icke att jämställa dessa ting, utan den
10-procentiga investeringsavgiften kommer
att i många avseenden verka ojämnt
och orättvist, när den nu hårt sätter in.
Många, som redan bundit sig för investeringar,
komma att drabbas av utgifter,
som de inte kunna finna täckning
för. I ett stort antal andra fall kommer
avgiften däremot inte att ha någon tnvesteringsbegränsande
verkan.

Investeringsavgiften är emellertid ett
offer, som måste göras i en krissituation,
dit vi kommit i mycket till följd av regeringens
politik. Den är nödvändig,
även om den principiellt är ganska betänklig
och i praktiken verkar ojämnt.

Det är enligt vårt sätt att se riktigt att
i ett läge, som dock regeringen bär ansvar
för, sätta in en investeringsavgift.
Hur olika gestaltar sig inte dagens situation
i jämförelse med den målsättning
— en full sysselsättning och ett
fast penningvärde — som regeringen
proklamerat! Jag skulle vilja säga att
endast ett läge med arbetslöshet skulle
vara sämre än det regeringens politik
fört oss fram till. Vi ha inte en full utan
en överfull sysselsättning med allt vad
den innebär av produktionshämning
och andra svårigheter. Vi ha inte något
fast penningvärde —■ det har tvärtom
aldrig rasat så mycket som nu.

Men jag skall inte gå in på alla de fel
och misstag i regeringens politik under
de gångna åren, som bidragit till att
skapa dagens läge; den saken har tillräckligt
många gånger berörts här i
riksdagen även denna höst. Låt mig i
stället få utgå från dagens situation och
vända blicken framåt.

Har man lärt tillräckligt av de gångna
årens missgrepp? Äro de av regeringen
nu föreslagna åtgärderna tillräckliga
för att bromsa inflationen? Nej,
enligt vår mening saknas väsentliga
ting, först och främst den åtstramning
av penningmarknaden som är ofrånkomlig
och som borde satts in långt tidigare
men som inte kunnat komma till
stånd, därför att regeringen envist fasthållit
vid den bundna räntan.

Här föreslås nu en investeringsbegränsning
genom en särskild avgift, detta
mot bakgrund av att investeringsbenägenheten
är långt större än våra resurser,
men man förbiser därvid att det
i första hand gäller att söka uppnå jämvikt
mellan investeringar och sparande.
Lika viktigt som det nu är att genom
olika åtgärder söka hålla tillbaka investeringarna,
lika viktigt ■—■ för att inte
säga viktigare — är det att uppmuntra
till ökat sparande. Det är ju ändå en
större investeringsvolym vi vilja möjliggöra
— alla veta, hur eftersatta investeringarna
äro på många områden,
inte minst inom den allmänna sektorn.

En allvarlig hake när det gäller att
få i gång sparandet är det höga skatte -

Nr 35.

Onsdagen den 12 december 1951 fm.

Förordningsförslag om investeringsavgift
trycket på såväl inkomst som förmögenhet,
ett skattetryck som ökat år från år.
Nu har 1949 års skatteutredning framlagt
sitt betänkande. Kommittén är
enig om att föreslå sänkning av både inkomst-
och förmögenhetsskatten och säger
i sitt gemensamma yttrande bland
annat följande: »Vår undersökning rörande
de direkta skatternas verkningar
har givit oss stöd för den uppfattningen,
att en lättnad i den direkta beskattningen
för närvarande är ett samhällsintresse
av största betydelse.» Det finns
verkligen anledning att av regeringen
begära ett bestämt uttalande, att förslag
till skattesänkningar kommer att föreläggas
riksdagen i början av nästa år.
Tyvärr inger inte finansministerns anförande
nyss stora förhoppningar i den
vägen. Det ser ut, som om finansministern
skulle bortse från de positiva verkningarna
av ett sänkt skattetryck. Hur
stort skattebortfall som uppkommer genom
en skattesänkning kan inte visas
med en enkel räkneoperation. Nej, en
skattesänkning just nu skulle innebära
en stimulans och leda till starkare arbetsvilja
och ökat intresse för att göra
insatser av skilda slag. Därmed skulle
den också tillföra staten och landet ökade
resurser. Det går inte att förenkla
detta problem så, som finansministern
gjorde.

Som det nu är, har sparandet råkat i
vanrykte. Sinnet för sparande har trubbats
av och är hos många helt försvunnet.
Människorna ha under de senaste
åren fått se, hur litet det lönar sig att
spara och hur förmånligt det i stället är
att investera. De gamla spararna ha
misshandlats genom penningvärdefallet
i år, som berövat dem ungefär 2,5 miljarder
kronor. I ett sådant läge behövs
det åtgärder med omedelbar verkan,
som visa att samhället inte längre tänker
sälta spararna i strykklass. Det behövs
ett påtagligt bevis för en ändrad
inställning från samhällets sida.

Under flera år ha motionärer i riksdagen
yrkat på åtgärder för att stimulera
sparandet, och i våras beställde
riksdagen av Kungl. Maj:t ett förslag till
sparfrämjande åtgärder. Regeringen till -

in. m.

satte en utredning — den s. k. Klackenbergska
utredningen — vars förslag varit
ute på remiss. Regeringen har dock
icke framlagt något förslag till höstriksdagen,
och finansministerns anförande i
dag inger inte några större förhoppningar
om att han har för avsikt att under
kommande år medverka till något förslag.

Vi ha från vår sida i anslutning till
den föreliggande propositionen framlagt
ett konkret förslag i syfte att stimulera
sparandet. Vid sparande upp till
2 000 kronor per år inte bara på sparkonto
utan även genom premiebetalning
på livförsäkringar och annat skulle erhållas
restitution av skatten motsvarande
20 procent av det sparade beloppet.
Vi ha också till förslaget knutit en garanti
mot fallande penningvärde. Det är
beklagligt att utskottsmajoriteten gått
emot detta förslag. Här var ett tillfälle
att göra någonting påtagligt för att uppmuntra
intresset att spara. Man har tydligen
från utskottets sida hängt sig fast
vid förväntningar, att Kungl. Maj:t nästa
år kommer att framlägga förslag i frågan.
Jag tror inte att man kan vänta sig
någon proposition.

Också från högerns sida har, inte under
utskottsbehandlingen, men i varje
fall i högerns reservation, framförts ett
förslag till sparfrämjande åtgärder. Det
har otvivelaktigt vissa likheter med
folkpartiets förslag, ehuru det inte grundar
sig på någon motion i anledning av
propositionen. Det är endast att beklaga,
att högern inte mera energiskt följt
upp denna fråga — då hade man sluppit
hamna i det läget att, som nu har
skett, till reservationen knyta ett förslag,
som det icke är konstitutionellt
möjligt att ställa under proposition. En
sådan malör kan naturligtvis hända litet
var, men i detta fall är den enligt
min mening ganska oförlåtlig, då från
vår sida tagits kontakt i denna fråga,
varvid även diskuterats de konstitutionella
möjligheterna att ställa yrkande.
Då det här gäller en god sak, måste man
beklaga att det inte varit möjligt att
åstadkomma en samverkan, varigenom
denna malör icke behövt inträffa.

Onsdagen den 12 december 1951 fm.

Nr 35.

Förordningsförslag om investeringsavgift m. m.

Skall det bli möjligt att stoppa inflationen,
behövs det inte bara åtgärder
för att stimulera produktion och sparande
utan även, såsom här förut framhållits,
återhållsamhet i inkomstbildningen.
Ingen är betjänt med att vi försätta
oss i ett läge, där löner och priser
jaga varandra. Vi stå nu inför ett årsskifte
med uppgörelser på arbetsmarknaden.
Bakom oss ha vi en större stegring
av nationalinkomsten än kanske någonsin
förr — den rör sig om cirka
två miljarder, en miljard genom produktionsökning
och en miljard genom
förbättrad bytesbalans. Samtidigt ha vi
fått bevittna, hur realinkomsten sjunkit
för stora grupper av löntagarna, medan
den för många andra har legat oförändrad.
Den exceptionella konjunkturen
har vidare tillfört vissa områden av näringslivet
stora inkomsttillskott. Är det
då, med oförändrat framtidsperspektiv,
rimligt att begära återhållsamhet av
löntagarna? Och är det rimligt att hålla
en hård hand över stora grupper av
rörelseidkare och företagare genom en
sträng priskontroll — som för övrigt efter
vad som varslats kommer att göras
ännu effektivare — samtidigt som man
underlåter att ta itu med förhållandena
på andra områden, där konjunkturen
har medfört exceptionellt höga vinster,
vinster som icke bero av ökade prestationer
utan väsentligen sammanhänga
med rustningskonjunkturen ute i världen?
Är det vidare rimligt att låta subventionerna
för att hålla nere priserna
på jordbruksprodukter och hyreskostnaderna
— som nu alla, efter högerns senaste
omsvängning, tyckas vara ense om
— betalas med skattemedel, tagna från
den allmänna inkomstskatten? Nej, jag
tror inte att detta är rimligt, om man
önskar en återhållsamhet av det slag
som jag här pekat på och som är en
betingelse för att inflationen skall kunna
bromsas upp.

Vi ha från vår sida riktat uppmärksamheten
på detta och begärt att regeringen
skulle skaffa fram uppgifter för
alt kartlägga, hur konjunkturen verkat
inom olika områden och hur den påverkat
inkomstbildningen och vinster -

na. Vi vunno från början intet gehör för
detta krav. Sedan ha vi konkretiserat
vårt förslag med begäran om en allmän
konjunkturvinstbeskattning till nästa år.
Utskottsmajoriteten har, såsom framgår
av det följande betänkandet, intagit en
avvaktande hållning. Finansministern
har i dag mera bestämt deklarerat, att
man avser att på nyåret föreslå en sådan
beskattning.

Finansministern gick i det sammanhanget
även in på frågan om exportavgifter.
Vad han sade innebar, såvitt jag
förstod, en anknytning till statsministerns
tidigare här i riksdagen uttalade
tanke på en allmän exportavgift. Det
skulle enligt min mening vara ytterst
olyckligt, om man kommer in på sådana
vägar. Vi veta vilka svårigheter vår
exportindustri allmänt sett kommer att
möta, när produktionen uppnår full effektivitet
i de länder — jag tänker närmast
på Tyskland — där den till följd
av kriget varit starkt återhållen under
senare år. En allmän exportavgift skulle
vara ett hårt och allvarligt slag mot
näringslivet och illa rimma med den tidigare
förda politiken att på olika sätt
försöka stimulera till ökad export.

Hela denna fråga om konjunkturvinstbeskattningen
faller ju närmast under
bevillningsutskottets följande betänkande,
men jag har tagit upp den nu, därför
att den enligt min mening har direkt
samband med förslag som ställts i
den fråga vi nu ha att behandla. En
konjunkturvinstbeskattning står nämligen
i nära sammanhang med möjligheterna
att under nästa år besluta sänkning
av den direkta inkomst- och förmögenhetsskatten.

Jag har här talat om vad man saknar
i den kungl. propositionen, nämligen
förslag till åtgärder för en kraftig åtstramning
av penningmarknaden, förslag
att sänka skatterna och att stimulera
sparandet. Jag tillåter mig nu att
säga några ord om den fråga, som särskilt
behandlas i den föreliggande propositionen,
nämligen förslaget till investeringsavgift.

Vi äro från vår sida på det klara med
att en investeringsavgift i dagens läge

Nr 35.

Onsdagen den 12 december 1951 fm.

Förordningsförslag om investeringsavgift
behövs, men vi kunna inte godtaga
Kungl. Maj :ts förslag i oförändrat skick.
En investeringsavgift måste, för att lia
en verkligen investeringsbegränsande
verkan, vara tillfällig. Den bör, för att
under den närmaste tiden kunna sätta
in med full verkan, vara ettårig. Det
finns en hel del områden, där vi anse
uppmjukningar av bestämmelserna nödvändiga
för att de inte skola drabba alltför
orättfärdigt. Herr Wehtje har tidigare
berört de uppmjukningar, varom vi
äro med honom ense; det gäller höjandet
av det avgiftsfria bottenbeloppet från
10 000 till 15 000 kronor, det gäller undantagandet
av jordbrukets ekonomibyggnader
från investeringsavgift, det
gäller undantaget för secondhand-tonnaget
och ytterligare en del ting. Men det
finns punkter, som han inte ställt något
förslag om men som man däremot
återfinner i den från vårt håll avgivna
reservationen, och det är några av dessa
som jag skulle vilja uppehålla mig vid.

Vi anse från vår sida det vara principiellt
och grundläggande riktigt att man
inte skall försätta den statliga verksamheten
på områden, där det samtidigt bedrives
enskild verksamhet, i ett bättre
läge än den enskilda näringen. Det kanske
största av de områden, som här kunna
komma i fråga, gäller statens järnvägars
investeringar. Vi ha där det stora
fält som omfattar S. J :s busslinjer. Det
kan inte vara rimligt, att de enskilda
busslinjerna skola drabbas av en investeringsavgift
men inte statens busslinjer.
Vi ha ansett att den frågan bäst kan lösas
på det sättet, att i likhet med statens
järnvägar de enskilda järnvägarna
undantagas från investeringsavgift liksom
hela den del av motorfordonsparken,
som går i trafik på vägarna. Vi ha
ju liksom högern varit emot en ny beskattning
av personbilarna och kunna
inte heller se det rimliga i att man skall
pålägga lastbilar och omnibusar en särskild
investeringsavgift, utan motorfordon,
som äro belagda med en särskild
fordonsskatt, böra över huvud taget vara
undantagna från investeringsavgiften.

Vi kunna inte heller dela den uppfattning,
som indirekt har kommit till

m. m.

uttryck, nämligen att skattemedel som
komma från motorfordonstrafiken skola,
om investeringsavgift även på motorfordonen
blir verklighet, gå till andra
ändamål än vägväsendet.

Vi ha vidare ansett, att undantaget
från investeringsavgift bör vara vad som
sker på direkt föranstaltande av offentlig
myndighet. Sådana ålägganden kunna
förekomma inom många områden.
Jag skall bara nämna något från industrien.
Där kan ur säkerhetssynpunkt yrkesinspektionen
påfordra att åtgärder
skola vidtagas. Det kan då gälla åtgärder,
som äro nödvändiga och som det
inte går att dröja med. Det kan inte vara
riktigt att i sådana fall en investeringsavgift
skall utgå.

Vidare anse vi att i fråga om ersättningsanskaffningar
det inte kan vara rätt
att ställa dem i samma klass som nyanskaffningar,
ledande till utvidgningar,
ty man har inte på samma sätt i sin
hand att bedöma den tidpunkt, när en
ersättningsanskaffning måste ske, utan
det beror på förhållanden varöver oftast
företaget inte kan råda. Det är väl dessutom
så, särskilt i fråga om utvidgningar
och nybyggnader, att alla i dag böra
visa aktsamhet med nyinvesteringar, men
ett uppehållande av den befintliga produktionen
måste ju i alla lägen anses som
angeläget. Vi ha därför föreslagit att vid
ersättningsanskaffning avdrag skall få
göras för det ursprungliga anskaffningsvärdet
av det inventarium, som det gäller
att ersätta, eller, om detta anskaffningsvärde
icke kan framvisas eller
åstadkommas, att''försäljningsvärdet får
avdras.

I fråga om nedskrivningen av varulager
anse vi, att det är helt obefogat
att komma med några begränsningsregler
för att minska investeringarna i sådana.
Det är inte befogat att komma
med pålagor i detta syfte, då vi i dag
inte ha tendenser till ökning av lagren,
på sätt som det i propositionen tydligen
räknas med. Inom vissa områden föreligger
i stället en bristsituation, och där
är en ökning av lagren önskvärd. Inom
andra områden har konjunkturen börjat
svänga, och det finnes en riklig tillgång

Onsdagen den 12 december 1951 fm.

Nr 35.

Förordningsförslag om ir.vesteringsavgift m. m.

på varor. Priserna äro i fallande, och
därför söka nog företag och rörelseidkare
att hålla nere sina lager. Mången
gång bli de emellertid tvungna att mottaga
leveranser, som öka deras lager,
eller också kunna de inte få sina varor
sålda, och då ökas lagren mot deras
egna strävanden och önskningar. Det
kan inte vara riktigt att de då skola
drabbas av en investeringsavgift.

De åtgärder, som ha föreslagits från
folkpartiets håll, äro enligt min mening
klart ägnade att motverka inflationen.
Jag kan inte se annat än att de olika åtgärderna
kunna samverka i denna riktning,
och jag kan därvidlag inte dela
finansministerns uppfattning.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den reservation, som av mig
m. fl. avgivits till detta utskottsbetänkande
och som innebär modifieringar
av investeringsavgiften och en hemställan
om framläggandet av ett skattesänkningsförslag
till nästa års riksdag
och om genomförandet av åtgärder för
att stimulera sparandet.

Herr SJÖDAHL: Herr talman! I denna
debatt visa ju inläggen från den oppositionella
sidan, ifrån högern och folkpartiet,
precis samma drag som ha framträtt
var gång det har gällt att besluta
om åtgärder, som ha föreslagits från regeringens
sida i inflationsbekämpande
syfte. Man har alltid varit motsträvig,
men undan för undan har man svalt åtgärderna.
Till slut har man prisat dom,
och den enda klagan som man kommit
med har väsentligen gällt varför vi inte
kommit tidigare med det eller det förslaget.
Jag misstänker att så kommer
att bli fallet även nu.

Jag behöver bara erinra om hur det
gnälldes när här genomfördes en byggnadsreglering
och hur man naturligtvis
gnall mest från folkpartiet, som lever
på gnället. Så småningom har man emellertid
accepterat denna reglering. Nu
sägs det inte så värst mycket därom,
åtminstone inte här i riksdagen. Men
i pressen och i buskagitationen •— om
jag får använda ett sådant ord — gör
man det mycket ivrigt. Jag skulle kunna

ge exempel på många punkter, där det
varit likadant. När det till exempel varit
tal om överbalanseringen av statens
utgifter för att därigenom få pengar,
som skulle kunna ersätta lånemedel för
staten, då man inte velat gå in på den
allmänna lånemarknaden, har detta
mötts av samma kritik från det borgerliga
hållet som från det nuvarande oppositionshållet.
Nu talar man mera tyst
om den saken; man tycks ha erkänt
detta och ifrågasätter endast, om överbalanseringen
skall behövas i fortsättningen
i samma utsträcknnig som hittills.
Man har dämpat ned tonen litet.
Beträffande båda de förslag, som nu föreligga,
dels förslaget om denna investeringsavgift
och dels förslaget om investeringsfonderna
för skog, säger man:
»Ja, de äro kanske nödvändiga, men
skulle man inte kunna gå fram på ett
lindrigare sätt?» Om man alltså inte direkt
motsätter sig dem — vilket man gör
i ett visst avseende, nämligen när det
gäller bestämmelserna om avskrivning
för ökade varulager — vill man i alla
fall trubba av bestämmelserna, göra vapnet
så slött som möjligt, så att det skall
bita så litet som möjligt. Man gör allt
för att liksom försvaga eller förminska
kraften hos och effekten av de föreslagna
åtgärderna. Det är måhända en oppositions
uppgift att bete sig på detta sätt.
Det har ju visat sig att i historiens ljus

— om vi skola använda ett så högt ord

— ha efter några år alla de där betänkligheterna
fallit bort; då är man egentligen
nöjd med åtgärderna, och då kan
man närmast fråga sig: »Varför ha ni
inte kommit förr med dem?» Jag misstänker
att det skulle bli på något liknande
sätt nu, om det hade gällt mera
beständiga åtgärder, som hade föreslagits
från regeringens sida.

I stället har man, vid sidan av detta
att man vill göra åtgärderna mindre effektfulla,
talat om andra ting, som kunna
vara nog så diskuterbara men varom
inte något förslag föreligger från regeringens
sida. En sådan sak är konjunkturvinstbeskattningen,
och den siste
talaren var ju inne på det gebitet. Jag
satt och bläddrade igenom protokollet

Nr 35.

Onsdagen den 12 december 1951 fm.

Förordningsförslag om investeringsavgift
från debatten i andra kammaren i slutet
av oktober. Jag kunde inte hitta att det
där framställdes något direkt förslag om
en konjunkturvinstbeskattning från något
håll, i varje fall inte, efter vad jag
kunde se, från folkpartiets ledare. Men
sedan kom man med detta förslag i en
motion från folkpartihåll. Ungefär samtidigt
hade saken varit uppe på regeringshåll,
och man hade tillsatt en utredning
för att undersöka, hur en konjunkturvinstbeskattning
möjligen skulle
kunna läggas. Detta förslag hade motiverats
i ett uttalande till ett statsrådsprotokoll
från den 16 november, och det
kunde väl inte vara skakat ur ärmen just
då, utan man måste väl ha haft några
veckor på sig för diskussion därom inom
regeringen, innan man kom fram till
det resultatet.

Så kommer folkpartiet och begär att
man nu omedelbart skall besluta om att
ingå till regeringen med hemstälian om
att förslag till konjunkturvinstbeskattning
skall läggas på riksdagens bord
och att detta skall ske på så sätt att beskattningen
kan träda i kraft den 1 januari
nästföljande år. Det begär man någon
gång i mitten av november i år.

Ja, vi ha i Skåne ett uttryck, som
herr talmannen nog känner till, om
»hialösa», d. v. s. litet väl andtrutna åtgärder,
då man liksom rusar fram för
att komma med ett förslag. Det är detta
som folkpartiet nu gör, då det kommer
med förslag om »hialösa» åtgärder. Man
begär inte bara att det skall läggas fram
ett förslag, utan man är så »hialös» att
det förslag, som man begär den 16 november,
skall hinna antagas och träda
i kraft den 1 januari.

Det tycks att man skulle ha kunnat
ålägga sig litet större eftertänksamhet
även på folkpartiets håll. Att tänka tar
ju tid, men det är aldrig skadligt, och
det kunde ju vara rätt bra att man använde
någon tid för att övertänka en
sådan åtgärd.

Högern har inte yttrat sig i denna
sak, och dess inställning känner jag inte.
Regeringskoalitionen har satt i gång en
utredning om en konjunkturvinstbeskattning.
Vi minnas nog mycket väl att

m. m.

det funnits en sådan under krigskonjunkturens
tid. Den som varit med om
att handlägga en sådan beskattning vet,
att det slaget av beskattning är det kinkigaste
av alla, att det är besvärligt att
kunna utforma det på ett något så när
enkelt sätt och att det den gången blev
ett ytterst omständligt förfarande, som
vållade såväl skattenämndcrna och skattedomstolarna
som de enskilda deklaranterna
oerhörda bekymmer. Men för
folkpartiet är det inga svårigheter.
»Fram med den där lagstiftningen omedelbart
och i ett sammanhang, och vi
svälja den», säger folkpartiet. Men alla
andra partier här i riksdagen ha sagt:
»Vi få vänta och se, vilket förslag som
kan komma att framställas. Är det nödvändigt
med en sådan skatt, hoppas vi
att den då begränsas så mycket som
möjligt, så att den inte drabbar utanför
ett visst fält, där den verkligen erfordras,
och att den får så enkla former
som möjligt.» Att avvakta den utredningen
är nog mycket önskvärt, även om
folkpartiet, som struntar i alla svårigheter,
när det gäller någonting som kan
vara agitatoriskt lämpligt att kasta fram,
vill ha den omedelbart. Det är med folkpartiet
som med en bättre hönsgård;
var gång det lägges ett ägg — och i detta
fall ett skatteägg — så skrockar hela
hönsgården av belåtenhet.

Nå, vi få se, vad det kan bli av den
konjunkturvinstutredning, som pågår.
Att folkpartiets hjärta har fäst sig så
mycket vid denna skatt är särskilt besynnerligt.
Denna skatt har alltid varit
den krångligaste av alla skatter, som vi
ha haft, och den minst önskvärda av
skatteformer, som jag någonsin har varit
med om att utforma och lägga på riksdagens
bord. Jag skulle livligt vilja önska
att den kalken måtte gå ifrån oss,
men en sådan situation kan inträffa att
det i jämställighetens intresse ur skatteläggningssynpunkt
kan anses vara nödvändigt
att få en allmänt verkande konjunkturvinstbeskattning.
Men jag för
min del vill avvakta och se, hur den utformas
och vilken nödvändighet som
ropar på att den kommer att behöva sättas
i kraft.

Onsdagen den 12 december 1951 fm.

Nr 35.

Förordningsförslag om investeringsavgift m. m.

Så talar också folkpartiet, som det
brukar göra, om att effektiva åtgärder
bär måste vidtagas för en ökning av sparandet,
och man kommer även med ett
förslag om en lagstiftning för premiering
av sparandet. Utskottet har uttalat
vissa betänkligheter rörande den rent
konstitutionella handläggningen av den
saken. Här kommer det en proposition
om investeringsavgift. Så kommer folkpartiet
med en motion i frågan och knyter
till den en framställning om att man
skall införa en lag eller förordning om
skattepremiering för frivilligt sparande.
Ett sådan förfarande förefaller mig vara
rätt betänkligt. Ja, själva frågan är berörd
i den kungl. propositionen, men
bara berörd, och så kommer nu med anledning
av detta folkpartiet med en motion
om att införa en sådan lagstiftning.
Därtill kommer att vi i våras, alltså under
denna riksdags vårsession, hade
denna fråga uppe till behandling i form
av ett skrivelseförslag till Konungen.
Den är alltså redan behandlad av riksdagen.
Vad man borde avvakta vore
möjligen en kungl. proposition i frågan,
tv Konungen är ju oförhindrad att komma
med en sådan. Men är det konstitutionellt
riktigt att enbart väcka en motion
i den frågan?

De anmärkningar, som folkpartiet i
visst avseende riktar mot högern och
dess förslag, gälla väl också folkpartiet
självt. Skulle inte högerns förslag på
denna punkt kunna anknytas till en
folkpartimotion, skulle väl knappast
folkpartiets förslag kunna anknytas till
dess motion. Deras förslag föreligger
inte heller i motionsform, utan som en
reservation.

Jag vill så litet som möjligt beskära
riksdagen dess möjligheter att komma
med enskilda initiativ, men jag vill något
motivera, varför utskottet har varit
en smula fundersamt, om det förslag,
som föreligger från folkpartiets sida, är
förenligt med vår konstitutionella rätt.

Rent sakligt skulle jag emot de förslag,
som bär föreligga från folkpartiets
och högerns sida, vilja säga, att de endast
skilja sig däri, att det tycks ha
pågått en liten aktion om vilken pre 4

Första kammarens protokoll 1951. Nr 3;j.

mie man skall ge. Folkpartiet har föreslagit
20 procent, som man vill ge intill
ett belopp av 2 000 kronor, som
skulle kunna sparas, alltså maximum
400 kronor. Högern bär höjt procentsatsen
och föreslagit 25 procent. Det skall
alltså kunna bli en premie av 500 kronor
på de 2 000 kronorna. Det är synd
att inte auktioneringen kunde fortsätta,
men det bär den tydligen inte gjort,
utan man har stannat vid dessa två bud.

Herr Petrén talade här om att det
gäller att åstadkomma balans mellan
sparandet å ena sidan och investeringar
å den andra. Det är så riktigt att det
är detta som vi strävat efter, och en
hel rad av åtgärder, som vi ha vidtagit,
peka just i den riktningen. Men vad
skall den lilla historien med premiesparandet
kunnat spela för nämnvärd roll
i kampen för balansen, då vi ha investeringar,
som gå på miljarder och åter
miljarder? Storleksförhållandet är ungefär
som mellan en elefant och en loppa.
Folkpartiet tror på loppor och tror
alltså på att de små talen skola kunna
spela en nämnvärd roll då det gäller
att vinna de stora resultaten. Vi få
dessutom erinra oss att det här endast
gäller två slags sparande som man på
detta sätt vill gynna. Det ena är insättning
på sparbank eller motsvarande
konto, och det andra är kapitalförsäkring,
väsentligen dock när det gäller
en relativt stor kapitalförsäkring. Men
uteslutna äro stora grupper av mycket
aktningsvärt sparande. Det sparande,
som var och en som har ett eget hem,
vare sig förenat med jordbruk eller inte,
gör genom att amortera på sin skuld
och som hör till det viktigaste av allt
sparande i detta samhälle, premieras
inte på något sätt. När en som är skuldtyngd
på grund av studier avbetalar sin
studieskuld, är det också ett sparande,
men det premieras ingalunda. När en,
som har satt sig i skuld för sin bosättning
under en del för hela familjens
existens mycket viktiga år, d. v. s. de
första åren då familjen har startat, går
och avbetalar på sitt bosättningslån eller
på något annat lån, som han har
tagit för att komma i gång med sin hus -

Nr 35.

Onsdagen den 12 december 1951 fm.

Förordningsförslag om investeringsavgift
hållsbildning, har han ingen premie alls
därför. Jordbrukare, som odla upp fält
och åkrar, få ingen premie. Premieringen
är alltså begränsad till det lilla
område som anges, och det är en begränsning,
som gör det hela mycket
tveksamt. I varje fall borde man ju ha
hela frågan behandlad i stort, innan
man ger sig in på det mindre område,
som förslaget omfattar.

En annan anmärkning emot det föreliggande
förslaget är, att premieringen
naturligtvis kommer att bli ytterst olika,
allteftersom vederbörande har möjlighet
att spara. I det förslag, som utarbetades
i somras och som i höstas var
ute på remiss, fanns ändå en bestämmelse,
nämligen att för den som hade
stora inkomster — man räknade med
en inkomst av 15 000—20 000 kronor —
skulle en viss del av vederbörandes sparande
inte premieras, men däröver
skulle han kunna erhålla en premie.
Det låg en riktig tanke i detta, men den
har alldeles kommit bort i detta förslag.
Om den, som har 20 000—30 000
kronors inkomst, sparar, vilket han rimligen
borde göra, dessa 2 000 kronor
och ännu mer, får han för dessa sparade
2 000 kronor 500, resp. 400 kronor
i premie. Men om den, som sitter
med 6 000, 8 000 eller 10 000 kronor i
inkomst och med stor svårighet kanske
åstadkommer ett sparande på 500 kronor,
som verkligen är något som känns
och som pressar och inte är något överskott
av något överflöd för vederbörande,
blir det en premie på 100 respektive
125 kronor.

Det blir alltså de, som ha utomordentligt
lätt att spara och som med all
sannolikhet skulle spara eller borde spara
ändå, som få den stora premien. Men
de små inkomsttagarna, som med utomordentligt
stora svårigheter kunna
åstadkomma relativt små belopp, få endast
litet småmynt; de stora sedlarna
lämnas ut åt de förmögnare, de större
inkomsttagarna, som ha utomordentligt
mycket lättare att spara och som kunna
spara helt enkelt därför att de ha tillfredsställt
praktiskt taget alla rimliga behov
— till och med behovet att ha bil.

m. m.

Jag kan inte finna, alt ett sådant förslag
är av den art, att det i varje fall bör
tagas av riksdagen tämligen obesett. Man
bör inte heller ta ett sådant förslag medan
ännu ett motsvarande och enligt
mitt sätt att se bättre förslag ligger
under departementets prövning. Departementschefen
har sagt, att han har det
under omprövning. Jag tror att vi få avvakta
den omprövning och redovisning,
som departementschefen utlovat, innan
vi vidtaga åtgärder på den punkten, och
i varje fall inte så orättvisa och så ensidiga
åtgärder som dem som ligga i detta
under folkpartiets glada skrockande
värpta skattepremieägg.

Man har också föreslagit, att det nu
skulle beslutas en skrivelse till Kung],
Maj:t om att man nästa år skulle vidtaga
en betydande skattesänkning. Ja,
visst är det önskvärt med en skattesänkning.
Ingen människa vill väl bibehålla
en högre beskattning än som är absolut
nödvändigt; det skulle ju strida mot
varje partis självbevarelsedrift. Det gäller
alltså inte här, om man vill sätta
ned skatten, utan här är det fråga om
när man kan göra det. När det förhållandet
inträtt, att staten inte längre behöver
ett visst skattebelopp för ett vettigt
syfte eller i varje fall att starkare
skäl föreligga för en skattenedsättning
än för bibehållande av pengarna i statens
hand, då är det rimligt att en nedsättning
göres. Jag får tillstå, att det förslag
som för några dagar sedan blev
bekantgjort, är uppbyggt på sådant sätt,
att det i varje fall vid första genomläsningen
verkar mycket lockande. Jag
tycker att det är ett mycket intressant
förslag, som är väl värt att läggas till
grund för en skattesänkning, när tiden
kommer, men att i detta ögonblick, innan
vi alls kunna överblicka budgetläget
för 1952/53, begära att detta förslag
skall framläggas vid nästa års riksdag,
det tycker jag är tämligen besinningslöst
och tanklöst, till den grad tanklöst,
att man måste beteckna det som ekonomiskt
lättsinne, men det är ju inte den
första gången som man tycker att folkpartiets
ekonomiska seder äro något lösaktiga.

Onsdagen den 12 december 1951 fm.

Nr ^S.

Förordningsförslag om investeringsavgift m. m.

Som sagt: vi ställa oss sympatiskt till
denna fråga från alla håll, men låt oss
avvakta vad nästa års budgetförslag
kommer att innehålla och den prövning
som där kommer att ske inom departementet,
innan vi gå vidare på den väg
som heter nedsättning av skatterna.

Hela syftet med förslaget om investeringsavgift
är ju att folk, innan de göra
en investering, skola pröva: kunna vi
uppskjuta den till ett följande år, eller
kunna vi det inte? Är investeringen så
absolut nödvändig, att man får ta den
där tioprocentsavgiften, eller kan man
spara den avgiften och vänta med investeringen
till ett följande år? Jag har
i det fallet samma mening som finansministern
nyss gav uttryck åt, att ju
mera generell man gör avgiften, ju färre
undantag man medger, desto större effekt
får åtgärden. Men vissa bestämmelser
äro nödvändiga. Regeringen har föreslagit,
att den skulle gälla i två år,
och utskottet har understrukit, att den
inte bör gälla längre tid än två år. Jag
vill ytterligare understryka detta. Om
en sådan avgift skall få betydelse, så
måste den begränsas i tiden. Begränsar
man bestämmelsen till två år, så liar vederbörande
att tänka på om han kan
skjuta på saken i två år eller om han
inte kan det. Finner han utgiften räntabel
även med tioprocentsavgiften, får
han ta den, eljest skjuter han på den.
Att detta är en uppmaning till sparande,
är väl tämligen självklart.

Folkpartiets förslag att anta bestämmelsen
endast på ett år, är typiskt för
dess lätta sätt att ta på saken. Högern
har ändock inte velat gå under de två
åren, även om högern velat sänka avgiften
från 10 procent till 5 under det
andra året. Detta skulle enligt min mening
göra investeringsavgiften mindre
verksam. Det är nämligen klart, att det
är lättare att göra investeringar, när investeringsavgifen
är 5 procent än när
den är 10 procent eller, som vi föreslå,
12 procent. Jag skulle därför vilja avråda
från högerns förslag på denna
punkt liksom från folkpartiets förslag
om ett år.

För den ettåriga tiden kan naturligt -

vis tala, att om man bestämt säger, att
avgiften skall gälla endast ett år, så får
den en starkare effekt än om man har
den under två år. Det är ju tämligen
uppenbart. Men utskottet är inte berett
att säga, att avgiften bara behövs under
ett år. Utskottet är av den meningen, att
den med all sannolikhet och nästan med
bestämdhet behövs under två år, försåvitt
inte något mycket otroligt skulle inträffa,
och under sådana omständigheter
vill man, för att avgiften inte skall förlora
sin verkan, i detta ögonblick uttala:
två år och därmed basta.

En annan punkt som något diskuterats
är procentsatsen. Det finns motionärer
som ha föreslagit 20 procent, regeringen
har föreslagit 10 procent och
utskottet 12. Desslikes har utskottet
gjort vissa jämkningar när det gäller
det avgiftsfria minimivärdet på byggnader,
som höjts från 10 000 till 15 000
kronor. Detta beror på en kompromiss,
genom vilken man tagit hänsyn dels till
önskemålet om något större minimum
beträffande byggnader och dels till kravet
på en skärpning av effekten i beslutet.
För min del vill jag förorda utskottets
förslag på denna punkt.

Bland de invändningar som ha gjorts
på olika punkter är det särskilt några
som jag vill fästa uppmärksamheten på.
Beträffande byggnader vill högern taga
bort investeringsavgiften helt och hållet.
Folkpartiet vill av någon anledning begränsa
friheten till jordbruksfastigheter.
Detta beror väl på den stora kärlek till
bondebefolkningen, som folkpartiet i
olika avseenden vill visa, ofta på ett
högst egendomligt vis. Men skall man
över huvud taget genomföra en sådan
sak, skall man inte som folkpartiet kasta
sina blickar på vad man skall kunna
fiska inom den ena eller andra klassen,
utan då skall man göra som högern: genomföra
saken generellt och taga med
både rörelse- och jordbruksfastigheter.
Högerns förslag är konsekvent. Det är
logiskt och rakryggat. Folkpartiets förslag,
det är vad det är — jag skall inte
tillåta mig en närmare etikettering.

Man kan visserligen peka på byggnadsregleringen,
som redan den in -

Nr 35.

Onsdagen den 12 december 1951 fm.

Förordningsförslag om investeringsavgift
skränker investeringarna, men det finns
stora fält, där byggnadsregleringen inte
alls verkar, och även inom det fält där
den verkar blir ju en investeringsavgift
på 12 procent en ytterligare maning till
betänksamhet, när det blir fråga om att
bygga. Framför allt är det emellertid på
det fält, där byggnadsregleringen inte
verkar, som investeringsavgiften blir
nyttig. Arbetsmarknadsstyrelsen bär påpekat,
att det är stora områden som ligga
utanför kontrollen och att man där
ökat anlitandet av både kapital och arbetskraft
under det år som gått. Det är
denna ökning inom den fria sektorn
som gör, att det nog är nödvändigt att
införa denna skatt på 10 eller 12 procent
när det gäller byggnader. Jag tror
därför, att vi i vår allvarliga kamp mot
inflationen icke få rygga för att taga
med byggnaderna inom jordbruk och
rörelse. Bostadsfastigheter äro däremot
som bekant undantagna.

Beträffande inventarier vilja högern
och folkpartiet höja det fria grundbeloppet
till 15 000 kronor. Inventarieanskaffningen
är kanske det fält, där det
investerats och överinvesterats mest,
därför att vi där inte haft någon motsvarighet
tlil byggnadsregleringen. Jag
tror inte att det är klokt, om man skall
vidtaga en verkligt energisk åtgärd, att
höja det skattefria beloppet till 15 000
kronor. All klokhet talar för att man
bibehåller den lägre gränsen.

Man har vidare i detta sammanhang
tagit upp frågan om inköp av gamla fartyg
och sagt att detta inte betyder någon
ökning av kapitalanvändningen eller
av kraven på arbetskraft, utan endast
en förflyttning av kapitalet inom
landet. Men skulle man befria dessa fartyg
från investeringsavgift, finge man
väl ta med även försäljning av andra inventarier
inom landet, och vad skulle
det betyda? Jo, det måste medföra, att
försäljningspriset på äldre inventarier
skulle stiga med vad som motsvarade
denna avgift. Försäljningspriset för de
gamla inventarierna skulle närma sig inköpspriset
för de nya, och därigenom
skulle det bli lättare att byta ut gamla
inventarier mot nya. Om man får två

m. m.

tredjedelar av priset för de gamla inventarierna,
så betyder det att två tredjedelar
av investeringsavgiften försvinner.
Jag tror att detta också är ett av
oppositionens försök att förslöa det vapen
som investeringsavgiften utgör, och
jag tror inte att kammaren bör låta sig
lockas av sådana förslag.

Man har sagt, att när det gäller vissa
mindre fartyg är det viktigt att tonnaget
kan lättare anskaffas, och det är riktigt
att staten i sådana fall ger lån på
upp till 70 procent för att folk skall kunna
skaffa sig dessa mindre fartyg, liksom
den ger lån för anskaffande av fiskefartyg.
Det kan då synas underligt, att
staten skall inskrida med en investeringsavgift,
men kom ihåg att investeringsavgiften
inte drabbar lånet, utan
om man lånar 70 000 kronor för en investering
på 100 000 kronor, blir det en
investeringsavgift endast på 30 000 kronor.
Det är samma sak här som eljest,
att man tvingar vederbörande att tänka
efter, om han inte kan uppskjuta inventarieanskaffningen
till ett följande år,
då 10- eller 12-procentsavgiften har fallit
bort.

Man har också jämfört staten och de
enskilda företagen, och folkpartiet vill
ha undantag för enskilda järnvägar. Ja,
de enskilda järnvägar som konkurrera
med statens järnvägar — var löpa de?
Det förslaget lämnar jag åt sitt öde eller
åt sitt värde.

En annan tanke var, att man skulle
befria alla fordon med fordonsskatt. Ja,
det har visat sig, att detta är ett område,
där man investerar ofantligt stora belopp
— det har ju inte minst långtidsutredningen
visat — och det är nog synnerligen
olämpligt, om man vill att åtgärden
skall bli effektiv, att utesluta
alla motorfordon av olika slag från denna
avgift. Privatbilarna och vad därmed
sammanhänger äro ju undantagna, emedan
de ha sin särskilda beskattning, som
vi antogo vid riksdagens början.

Till slut, herr talman, vill jag säga
några ord om begränsningen av investeringen
i varulager. Man har sagt, att
några åtgärder på den punkten inte behövas,
då affärsmännen nu inte kunna

Onsdagen den 12 december 1951 fm.

Nr 35.

Förordningsförslag om investeringsavgift in. m.

och inte vilja öka sina varulager. Nå,
är det inget behov av sådana åtgärder
därför att begränsningen sker ändå, så
kan ju skatten inte rimligtvis spela någon
roll, och då gör den i varje fall
ingen skada. Den inträder för övrigt
först när det blir en ökning av lagret,
och denna ökning får man i varje fall
nedskriva till 50 procent antingen av
anskaffningsvärdet eller av återanskaffningsvärdet.
På det sättet har man i alla
fall tryggat en rätt stor räjong som är
fri från skatt. Inte minst långtidsutredningen
har visat att större delen av den
vinst som vi gjort på vårt förmånliga
byte med utlandet har gått till ökning
av varulagren. Jag har hört en siffra på
en miljard eller något i den stilen, om
jag uppfattat det rätt. Det är därför man
säger, att det inte kommer att behövas
någon ytterligare ökning av lagren. Jag
tror att det kan vara lyckligt att tvinga
alla som skulle vilja öka sina lager och
sedan skaffa sig skattekrediter genom
avskrivning av dem i mycket större omfattning
än denna lagstiftning skulle tilllåta,
att betänka sig genom att stadga att
avskrivningar som översiga 50 procent
på anskaffnings- eller återanskaffningsvärdet
icke få förekomma.

Jag vill erinra om att denna tillfälliga
åtgärd i en kristid som denna icke är
på något sätt prejudicerande för frågan
om den fria avskrivningen och om bolagsbcskattningen.
Skulle frågan om den
fria avskrivningen tagas upp för genomförande
av bestående ändringar, finge
bägge dessa frågor tas upp och behandlas
i ett sammanhang, men när det endast
gäller att under en tillfällig kris
rädda penningvärdet så långt möjligt är,
är en åtgärd av detta slag fullt försvarlig Herr

talman! Jag ber att i den föredragna
punkten — 1 § i förordningen
om investeringsavgift — få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr PETRÉN (kort genmäle): Herr
talman! Herr Sjödahl intog en mycket negativ
hållning till det i folkpartiets reser -

vation framlagda förslaget till stimulerande
av sparandet. Det var särskilt på två
punkter, som herr Sjödahl gjorde anmärkningar.
Den ena var, att detta förslag
enligt hans mening särskilt gynnade de
högre inkomsttagarna. Det förefaller som
om herr Sjödahl inte hade klart för sig,
att allt sparande är värdefullt i detta
sammanhang, då det gäller att få fram
en jämvikt mellan investeringar och sparande.
I övrigt vill jag på denna punkt
säga herr Sjödahl det, att stimulansen
ligger ju i en skatterestitution, och då
denna restitution enligt folkpartiets förslag
stannar vid 20 procent, innebär
detta, att de högre inkomsttagarna äro
missgynnade genom att de icke få full
restitution. Som herr Sjödahl väl vet är
skatten för dem högre.

Vidare sades det, att detta förslag
skulle syfta till en väl begränsad sektor
av det sparande som förekommer. Jag
vill då nämna, att vårt förslag har tillkommit
efter det att det Klackenbergska
förslaget varit ute på remiss. Vi ha haft
det förslaget att se på från början, och
vi ha utvidgat det. Det Klackenbergska
förslaget tog med endast A-skattebetalare
och uteslöt livförsäkringar. Det är
också en del andra ändringar. Folkpartiets
förslag gäller sparbanker, postsparbanken,
affärsbanker, kreditkassor och
kapitalförsäkringar. Detta är ingen liten
sektor, herr Sjödahl, det är en mycket
viktig sektor.

Herr Sjödahls ord om studielån, egnahemslån
och liknande kunde han mycket
väl ha hämtat direkt från vår reservation,
ty vi ha framhållit det som en
brist, att man icke kunnat ta med den
sektorn. Detta har inte varit möjligt med
den tid som stod till förfogande, men
vi ha förutsatt att Kungl. Maj:t ägnar
frågan vidare uppmärksamhet.

Herr Sjödahl har den uppfattningen,
att dessa åtgärder inte skulle över huvud
taget ha någon verkan. Jag vill inte
tro det. Vi ha inte någon direkt erfarenhet
här hemma av sådana här sparfrämjande
åtgärder, men vi kan däremot
hämta sådana från vårt grannland
Finland.

Nr 35.

Onsdagen den 12 december 1951 fm.

Förordningsförslag om investeringsavgift

Herr SJÖDAHL (kort genmäle): Herr
talman! Herr Petrén menade, att min
hållning var mycket negativ gent emot
sparandet. Ja, så kan man ju höra och
tro, men det är inte mot sparandet som
jag på något sätt är negativ. Hela denna
kamp, som under regeringens ledning
föres mot inflationen, är just en kamp
för att hjälpa spararna och en kamp
som, om den kan genomföras utan de
allt för stora prutningar, som bl. a. herr
Petrén påyrkar, och om den lyckas,
kommer att hjälpa spararna generellt på
ett helt annat sätt än det förslag som
herr Petrén är målsman för. Jag vill alltså
erinra om att vi föra kampen för sparandet
med minst lika stor energi som
herr Petrén och antagligen mer, eftersom
vi inte titta på de där speciellt demagogiskt
lockande frågorna, som inte herr
Petrén men vissa personer i ledningen
för herr Petréns parti göra. Vi äro oppositionella
inte mot sparande men mot
folkpartiets förslag på denna punkt.

Vidare nämnde herr Petrén som en
förtjänst, att man här också inriktar sig
på kapitalförsäkringarna. Jag vill fråga:
Vilka inkomsttagare är det, som ha möjlighet
att betala årliga försäkringspremier
på ett belopp som närmar sig de 2 000
kronor, som man sedermera får premier
för? Det är så pass få, herr Petrén, att
man inte kan gratulera småfolket bär i
landet till den utvidgningen av sparpremierna.

Herr PETRÉN (kort genmäle): Herr
talman! Jag har fått det intrycket, att
herr Sjödahl inte har klart för sig, hur
man ser på sparandet ute i landet. Efter
den misshandel som spararna varit utsatta
för under senare år måste det nu
vidtagas eu omedelbar åtgärd från samhällets
sida.

Det gäller bara en tillfällig åtgärd, som
man får ta till i väntan på vad som kan
komma på lång sikt, nämligen ett slut
på penningvärdets fall. Men eftersom vi
inte ha någon erfarenhet i detta avseende
från vårt eget land, skulle jag vilja
hänvisa till vad som skrivs i Svensk
Sparbankstidskrift av direktören i Helsingfors
sparbank, som talar om skatte -

in. m.

friheten för spararna i Finland. Efter att
ha skildrat förhållandena, slutar han sin
uppsats med följande: »Det torde därför
— om också den strängt sakliga bevisföringen
är bristfällig — kunna fastslås,
att den fullständiga skattefriheten för
depositioner avsevärt stimulerat sparviljan
i Finland och att den sålunda givit
oss ett effektivt vapen i kampen mot inflationen,
samtidigt som den för sparbankerna
inneburit en god handräckning i
en svår tid. Vi ha alltså skäl att önska
strävandena mot en liknande utveckling
av skattelagstiftningen i de övriga nordiska
länderna all framgång.»

Herr OHLON: Herr talman! Jag vill
börja med att be herr Sjödahl om ursäkt
för att jag nu träder upp och
»skrockar» för folkpartiet. Men om jag
skrockar, så kanske det beror på vårt
gemensamma göteborgsklimats ofördelaktiga
inflytande. I övrigt är jag herr
Sjödahl ganska tacksam för den energiska
folkpartipropaganda som han bedrivit
under sitt anförande.

Detta år, 1951, kommer att framstå
som ett märkesår och som sådant bli
föremål för livlig uppmärksamhet från
de framtida ekonomiska historikernas
sida. När samhället förr i världen slarvade
med penningvärdet, begick man
s. k. myntrealisationer. Sista gången det
skedde i vårt land var 1834, då bankosedlarna
skuros ned till sitt verkliga
värde, som var 3/8 av det nominella.

Numera går man mera raffinerat till
väga. Numera verkställer man s. k. engångsförskjutningar
av kronans värde,
vilka dock ha den inneboende tendensen
att vilja upprepa sig. Detta utesluter
inte, att varje gång priserna stiga
är det fråga om en engångsförskjutning.
Allt detta ha vi fått lära oss under nådens
år 1951. Och resultatet? Jo, den
svenska kronan har under detta år undergått
en snabbare värdeminskning på
en begränsad period än kanske någonsin
sedan den sista myntrealisationen
för 117 år sedan. Det kan vara angeläget
att erinra om detta efter de anföranden
som finansministern och herr Sjö -

Onsdagen den 12 december 1951 fm.

Nr 35.

Förordningsförslag om investeringsavgift m. m.

dahl hållit i dag, vari de ha prisat sin
gemensamma ekonomiska politik. Detta
är i clara verba resultatet av denna politik.

Vi inom oppositionen äro måhända inte
alltid så finkänsliga som önskligt vore.
Faktiskt vägra vi att acceptera benämningen
engångsförskjutaing och envisas
med att kalla vad som sker vid dess
rätta namn. Och vad som håller på att
ske nu är att den ena inflationsvågen
rullar över oss efter den andra, vare sig
stormcentrum är att söka här hemma eller
utomlands.

Det märkliga är att den där uppfattningen
ibland kryper fram inte bara inom
oppositionen utan också inom stora
medborgargrupper som räknas till de regeringstrogna.
Inte heller inom dessa
grupper tycks man ha någon större tilltro
till den nya regeringens ekonomiska
politik. Inte minst avslöjas detta vid den
nu pågående upptakten till årets avtalsrörelser.
Först begär man sin andel av
produktionsstegringen och därom är ingenting
att säga — det rättvisa i att olika
yrkeskategorier skola få sin andel av produktionsstegringen
torde ingen kunna
bestrida. Men därjämte begär man täckning
för de prisstegringar som bli en
följd av de nya avtalen. Det blir en täckning
i geometriskt fallande progression,
vilket dock utgör ett vittnesbörd om att
dunklet kring de ekonomiska spörsmålen
håller på att skingras. För ett tiotal
år sedan var jag med om en stor ekonomisk
debatt där det från det mest sakkunniga
socialdemokratiska håll gjordes
gällande att avtalens löneförhöjningar
icke kunna ha någon återverkan på prisnivån.
Slutligen begär man en lönestegring
i förskott, avsedd att täcka de prisstegringar
som på grund av den ekonomiska
politiken —• underförstått regeringens
åtgöranden eller brist på åtgöranden
— komma att inträffa år 1952.

Herr talman! Kan man tänka sig ett
mera klart underkännande av den ekonomiska
politiken här i landet, och detta
från den närmaste partisläktens sida?

Samma tema går igen i en motion i år
i denna kammare, nr 519, som väckts av
herrar Andrée och Einar Eriksson. Mo -

tionen refereras på s. 28 i bevillningsutskottets
betänkande nr 65. Motionärerna
anse den föreslagna investeringsavgiften
vara för låg och den avgiftsbefriade
grundsumman, 10 000 kronor, för
hög. Det intressanta är emellertid inte
motionärernas förslag, utan deras motivering.
Det heter där, att förväntningarna
på kostnadsökningar under de närmaste
åren torde vara så stora, att många
föredroge att investera nu även med investeringsavgiftens
extrakostnad framför
att skjuta investeringarna till en tidpunkt,
då avgiften visserligen vore borta
men de totala kostnaderna likväl kunde
förväntas vara högre. Så föreslå de
att avgiften höjes från 10 till 20 procent
och att gränsen för avgiftspliktiga investeringar
sänkes från 10 000 till 5 000
kronor, allt i syfte att hindra människorna
att gardera sig för framtida prisstegringar,
som enligt dessa motionärer tyckas
vara ofrånkomliga.

Här bör ingen komma undan. Den skattefria
gränsens sänkning motiveras också
med att annars skulle småföretagen
gynnas. Det är alltid tacknämligt med
rena besked. Men vad säger regeringen
om denna karakteristik av dess handlande
från partivänners sida och om vad
vi ha att förvänta? Och vad säga småindustriens
målsmän?

För något mer än hundra år sedan
yttrade en fransk författare: »Kommer
det då aldrig att bli någon om än så blygsam
plats även för den enkle passageraren
— underförstått småföretagaren —
på vårt statsskepp?»

Emot bakgrunden av den allmänna
ekonomiska politik som förts och mot
vad vi ha att förvänta anser sig folkpartiet
kunna gå med på åtgärder i den
riktning som här föreslås. Men det bör
eftertryckligen betonas, att om en mera
konsekvent penningpolitik följts skulle
åtskilliga av dessa åtgärder inte behövt
vidtagas, i varje fall inte i så skärpt
form.

Ilerr Petrén har redan utvecklat vår
grupps syn på dessa frågor, och jag
skall därför inskränka mig till ett par
detaljer.

För den nu utgående investerings -

Nr 35.

Onsdagen den 12 december 1951 fm.

Förordningsförslag om investeringsavgift
skatten stadgas undantag från investeringar
som föreskrivits av statlig myndighet.
Motsvarande bestämmelser saknas
som bekant i det nu aktuella förslaget,
bortsett från vissa investeringar
av civilförsvars- eller beredskapskaraktar.
Det primära syftet med den nya
avgiften säges vara att ernå återhållsamhet
i investeringarna, medan de fiskaliska
synpunkterna komma i andra
hand. När det gäller de av offentliga
myndigheter föranstaltade investeringarna
har motivens gradering tydligen
kastats om. Där är det ju inte fråga om
någon investeringsbegränsning, denna
har fått vika för det fiskaliska intresset.
Sedan gammalt har man vid all lagstiftning
sökt uppnå konsekvens, men
nu är man i färd med att öppet bryta
mot denna regel, vilket av den intresserade
allmänheten måste uppfattas som
ett utslag av orättvisa och obillighet. Det
är, herr talman, angeläget att den av
herr Petrén på denna punkt avgivna reservationen
vinner riksdagens bifall,
nämligen att investeringar som tillkommit
på direkt föranstaltande av offentlig
myndighet fritas från avgiftsplikt.

En annan princip, som det i rättsäkerhetens
namn borde vara angeläget att
söka upprätthålla, är likställighet mellan
allmän och enskild företagsamhet. Detta
är emellertid lättare sagt än gjort. På ett
område torde det dock vara möjligt, såsom
reservanterna inom folkpartiet påpekat.
Jag avser trafik- och transportområdet.
Det framhålles i reservationen,
att de objekt det här är fråga om ju
redan äro beskattade genom den ordinarie
fordonsskatten. Såsom förut nämndes
är avsikten med investeringsavgiften
att begränsa eller uppskjuta investeringarna.
Bussar och lastbilar äro trots
att deras livslängd genomsnittligt överstiger
tre år — de bli väl i allmänhet
sex—sju år — närmast att betrakta såsom
förbrukningsmateriel. Man kan inte
alltid uppskjuta inköp av bussar och
lastbilar, om trafiken skall upprätthållas
och trafiksäkerheten tillgodoses.

Vad busstrafiken beträffar tillkommer
därutöver ytterligare ett faktum. Busstrafiken
är en av offentlig myndighet

m. m.

koncessionerad rörelse, och det åligger
dess innehavare att upprätthålla trafiken
i enlighet med fastställd tidtabell och
fastställd taxa. Ett bussföretag är underkastat
andra och väsentligt strängare föreskrifter
än flertalet andra rörelseidkare.
Det står för den skull inte företaget
fritt att eftersätta nyanskaffning eller
ersättningsanskaffning. Ytterst är det
vederbörande myndighet, som föreskriver
företagets investeringsverksamhet. I
viss mån torde därför dessa företags kasus
vara att jämställa med vad som gäller
om investeringar, tillkomna på föranstaltande
av offentlig myndighet.

Det återstår för övrigt att se huruvida
finansministerns uttalande i propositionen
att investeringsavgiften inte får slå
igenom på konsumentpriset skall kunna
tillämpas på detta område. Jag tror inte
det går.

Då någon investeringsbegränsande effekt
från den föreslagna avgiften sålunde
inte torde kunna förväntas inom trafikväsendet,
synas alla sakskäl tala för
att någon avgiftsplikt inte här föreskrives.
Avgiften kommer sannolikt bara att
medföra nya utgifter för stora skaror
medborgare, särskilt ute på landsbygden,
men den ger visserligen staten samtidigt
motsvarande inkomster, för vilka
dock grundad motivering inte föreligger.

Herr talman! Småfartygsflottan eller
handelskustflottan, som man också brukar
kalla den, håller i vårt land på att
allt mer och mer reduceras. För några
få år sedan fanns det bortåt 800 fartyg
i kusttrafiken, för två år sedan var antalet
447 och i fjol 361. Anledningen till
den mycket allvarliga tillbakagången
för den mindre sjöfarten i vårt land är
svårigheten att få kapital och även materielbrist.
Det nuvarande fartygsbeståndet
inom den mindre skeppsfarten är
föråldrat. Inom 10—15 år får det anses
vara helt förbrukat. Den mindre skeppsfarten
är allvarligt handikappad av utländskt
tonnage. Särskilt svår är konkurrensen
från det holländska tonnaget
och då speciellt i kust- och östersjötrafiken.
Enligt ett uttalande från Segelfartygsföreningen
kan man redan se fram

Onsdagen den 12 december 1951 fm.

Nr 35.

Förordningsförslag om investeringsavgift m. m.

mot den dag, då det svenska molorsegeltonnaget
så gott som helt trängts undan
och transporterna efter hand förts
över till utländskt tonnage i fråga om
både utrikes- och inrikestrafiken. Betecknande
är att kommerskollegium nyligen
hos regeringen anhållit om bemyndigande
att även under år 1952 få medge
undantag från gällande bestämmelser
om förbud att med utländska fartyg här
i riket idka kust- eller insjöfart. Särskilt
tycks Norrland vara illa ute. Landsdelen
lider brist på tonnage för olika sorters
transporter. Det har nämnts att
man har svårt att få fram cement, gödningsämnen
och kalksten i hygglig tid.
Det är alltså helt naturligt att kommerskollegium
tillstyrkt segelfartygsföreningens
hemställan att småfartyg skola
undantas från investeringsavgiften. Det
är också naturligt att samma ämbetsverk
nyligen begärt att minst 4 000 000 kronor
skola anvisas till förstärkning av
statens lånefond för den mindre skeppsfarten
i och för förnyelse av dess fartygsbestånd.
Tidigare i år ha ju genom
statsmakternas beslut pengar förts över
hit från den ordinarie rederilånefonden.

Man kan med dessa fakta för ögonen
fråga sig, om det kan anses vara klokt att
genom en just för denna verksamhet betungande
avgift förhindra en välmotiverad
förnyelse. Inte heller torde det kunna
anses framsynt att genom en extra
beskattning förhindra förvärv av begagnade
fartyg. Det är ju här som regel fråga
om jämsides förlöpande köp och försäljning
i syfte att få en för hela folkhushållet
lämpligare fördelning av tonnaget.
Inte ens staten borde vara intresserad
av att hindra våra rederier, som
betyda så mycket för vår bytesbalans —
förra året beräknades rederierna segla
in netto 500 miljoner kronor — att göra
förmånliga affärer.

Jag kan, herr talman, nöja mig med
dessa axplock ur folkpartirepresentanternas
reservation till föreliggande betänkande.
.Tåg vill bara yttra några ord
i anslutning till vad herr Sjödahl sade.
Herr Sjödahl upprepade vad som säges
i majoritetens yttrande, att det kan råda
tveksamhet om det konstitutionellt be -

rättigade i talmännens remiss av den
motion som folkpartiet väckt i vad gäller
sparbefrämjandet. Uttalandet i utskottsbetänkandet
skulle kanske inte ha
förtjänat någon uppmärksamhet alls om
det inte inbjöde till tolkning i ett större
sammanhang. Vi ha ju förut vid denna
session haft en fråga, där bevillningsutskottet
var ganska illa ute och från
personer i samtliga partigrupper blev
beskyllt för att ha begått en inkonstitutionell
handling. Jag syftar på vad
som skedde i samband med införandet
av den extra bilaccisen. Jag uppfattar
uttalandet från majoritetens sida här i
betänkandet såsom syftande till att utskottet
vill rehabilitera sig inför riksdagen,
fastän kanske på ett något misslyckat
sätt. Så långt kan jag förstå utskottets
uttalande. Jag vill däremot inte föreställa
mig, att detta uttalande tillsammans
med vad som hände i samband
med bilaccisen skulle vara ett utslag av
ett medvetet försök att begränsa en oppositions
möjlighet att ställa konkreta
politiska alternativ till regeringsförslagen.
Att bestrida det oupplösliga sambandet
mellan sparande och investeringar
torde väl näppeligen utskottet ha
avsett.

Det nämndes i början av detta anförande,
att de statliga ingreppen nu inte
behövt bli så hårda om bara en annan
penning- och kreditpolitik förts i tid än
den som de sista åren bedrivits här i
landet. Ingen kan se in i framtiden, och
den aspekt som nu närmast öppnar sig
för oss är mycket svårtydbar. Jag läste
i en dansk tidningsartikel nyligen om ett
föredrag, som den danske nationalekonomen
professor Iversen hade hållit i
Köpenhamn, vari han skisserade vissa
riktlinjer för den danska regeringens
ekonomiska handlande. Professor Iversen
hänvisade där till att medan i år
försvaret i Amerika lägger beslag på ungefär
It) procent av den amerikanska
totalproduktionen, så räknar man med
att i juni nästa år vara uppe i inte mindre
än 20 procent. För England tar försvaret
ungefär 10 procent av totalproduktionen.
Om upprustningen verkligen
kommer att fullföljas i den planerade

Nr 35.

Onsdagen den 12 december 1951 fm.

Förordningsförslag om investeringsavgift
takten, kommer den utan tvekan att leda
till att efterfrågan återigen kommer att
överstiga varutillgången. Den kommer
att leda till en spänning i fråga om prisnivån.
Professor Iversen höll dock före,
att om Danmark fullföljde den ekonomiska
politik som landet nu har inlett
skulle det kunna sätta en spärr för rustningskonjunkturvågorna
som skölja in
från väster. Jag tror att det vore någonting
för oss att ta efter.

Man kan fråga sig om vi för evighet
skola behöva dras med det regleringssamhälle,
som dock i så många avseenden
— det äro väl alla eniga om —
visar sig vara ett hinder för en fortskridande
utveckling. Det är mot bakgrunden
härav man får se folkpartiets krav
att medelst en förnuftig —• jag vill understryka
ordet förnuftig — konjunkturbeskattning
på de abnorma vinsterna få
till stånd en avspänning på avtalsmarknaden.

Av finansministerns anförande i dag
framgick ju, att en proposition om konjunkturvinstbeskattning
är att vänta i
början av nästa år, och av finansministerns
anförande framgick ju också att
det främsta motivet för en sådan extraordinär,
låt vara tråkig beskattning
var att ernå en dämpande effekt på avtalsrörelserna
i höst. Det är med tillfredsställelse
jag konstaterar den inställningen.

Herr Sjödahls skildring av folkpartiets
uppslag får nog tas med en nypa salt,
och jag hoppas att herr Sjödahl såsom
yrkeshistoriker inte utnyttjar det föreliggande
historiska materialet på det
ogenerade sätt som han gjorde här i dag.
Ingen från vårt håll har yrkat på att regeringen
skulle ögonblickligen presentera
ett förslag till konjunkturvinstbeskattning.
Det enda som har sagts är följande,
som jag ber att få citera ur utskottsutlåtandet.
Det begäres att Kungl.
Maj:t i början av nästa riksdag framlägger
förslag om en tillfällig konjunkturvinstskatt.
Det är tydligen det som regeringen
nu tänker göra. Orimligare var
alltså inte folkpartiets inställning.

När herr Sjödahl kritiserade oss, kritiserade
han i lika hög grad sin egen

m. m.

regering, för att nu inte tala om dess finansminister.

Får inkomstbildningen skena i väg
allt för fritt nästa år ha vi att motse eu
ny hemmaalstrad inflationsvåg med nya
regleringar och ingripanden i släptåg.
Alla måste vara ense om att förbud för
eller skatt på investeringar inte i det
långa loppet är någon lyckosam metod
att bemästra de av oss själva framkallade
eller utifrån kommande svårigheterna.
Förr eller senare måste vi återställa
ett mera naturligt jämviktsläge
inom samhällsekonomien. Fullt naturligt
tycks detta aldrig kunna bli, beroende
på människornas oberäknelighet och irrationella
beteende. Men den fria räntan
får dock inte lämnas ur räkningen i detta
sammanhang. Staten har ju själv lagt
sig till med så mycket av investeringarna,
att det borde räcka med en reglerad
ränta endast i de fall där sociala behov
och önskemål göra regleringen önskvärd.
Ränteläget bör vara sådant att
jämviktsläget på kapitalmarknaden inställer
sig av sig självt. Detta behöver
inte rubbas av avsteg i ömmande fall,
men det rubbas av att räntefoten genomgående
hålles under jämviktsläget, och
det är detta senare som utgör den främsta
orsaken till den alljämt pågående inflationen.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till folkpartiets reservation.

Herr SJÖDAHL (kort genmäle): Herr
talman! Eftersom herr Ohlon satte i fråga
låt oss säga min yrkesära som historiker,
skall jag tillåta mig en liten replik.

Herr Ohlon sade, att i folkpartimotionen
inte begärts, att man omedelbart
skulle få ett förslag om konjunkturvinstbeskattning.
Då vill jag erinra om att
liksom det är en gammal iakttagelse, att
det bor minst två själar i folkpartiets
bröst, så är det också på det sättet, att
det i folkpartiets motion finns två yrkanden.
Först yrkas, att riksdagen måtte
»begära att Kungl. Maj:t ville snarast,
dock senast i januari 1952», framlägga
förslag till dylik beskattning. Men folk -

Onsdagen den 12 december 1951 fm.

Nr 35.

Förordningsförslag om investeringsavgift m. m.

partiet bär också ett andra yrkande:
»att om riksdagen inte förelägges förslag
till konjunkturbeskattning i sådan
tid, att beslut härom kan fattas före det
för lagförslaget enligt proposition nr
225 avsedda ikraftträdandet, 1 januari
1952, riksdagen måtte» etc. Om det skall
vara någon mening i detta andra yrkande,
måste folkpartiet givetvis ha tänkt
sig, att en proposition i ärendet skulle
framläggas omedelbart, d. v. s. vid innevarande
års riksdag.

Min historieskrivning, herr talman,
håller sig.

Herr OHLON (kort genmäle): Herr talman!
Jag ber gent emot detta endast få
anföra, att det aktstycke som vi nu diskutera
är bevillningsutskottets betänkande.
Att motionen kanske har blivit
litet inkonsekvent sammanhänger —•
som lierr Sjödahl mycket väl förstår —
med den trånga tidsram, inom vilken
man har att röra sig, när man skall
»värka fram» en motion.

Herr SJÖDAHL (kort genmäle): Herr
talman! Denna herr Ohlons självbekännelse,
som samtidigt är en syndabekännelse,
ger ju bara belägg för vad jag
förut har betecknat som folkpartiets
»hialöshet».

Herr NIKLASSON: Herr talman! Det
föreliggande förslaget till investeringsavgift
har ju varit föremål för en mycket
ingående diskussion i pressen och
i bevillningsutskottet, och nu ser det ut
att bli en mycket utdragen diskussion
här i riksdagen.

Det är ju inte så att meningarna om
förslaget i princip äro mycket delade.
Tvärtom kan man säga att — med vissa
undantag — det ju råder ganska stor
enighet om att vi böra införa en investeringsavgift.
Det är beträffande förslagets
utformning och dess detaljer som
meningarna gå isär, tydligen beroende
på den vikt som inflationsbekämpande
faktor som man vill tillägga detta förslag.

Högerns representanter betona ju i
sin reservation, att det är penningpolitiken
som är det primära jämte vissa
åtgärder för premiering av sparande
och för skattelättnad, och man vil! tillmäta
detta förslag en ganska begränsad
betydelse som komplement till andra åtgärder.
Folkpartiet företräder väl i stort
sett samma uppfattning, men lägger kanske
huvudvikten på en konjunkturbeskattning
av mera tillfälliga vinster, närmast
då på skogen. Utskottsmajoriteten
vill ju i detta förslag se en åtgärd som
har en något större betydelse än enligt
högerns och folkpartiets mening, och
därför har man på den sidan inte kunnat
gå med på alla de undantag som reservanterna
här ha yrkat på.

För min del skulle jag nog vilja säga
beträffande räntepolitiken, att jag tror
att en höjd ränta skulle drabba de ekonomiskt
svagare företagen och företagarna
betydligt hårdare än denna investeringsavgift.
Det har ju här under debatten
getts vissa signaler om en konjunkturvinstbeskattning.
Vi få väl ta upp
den frågan till behandling, när den kommer
och vi se hur förslaget är utformat.
Men jag skulle redan nu vilja säga,
att en särbeskattning av skogen — som
ju under de gångna åren gett ett mycket
svagt utbyte, men som nu under en
kanske ganska begränsad tid har lämnat
goda inkomster — skulle kunna verka
betydligt mera orättvist. Det är väl ändå
inkomsten såsom sådan som skall beskattas,
inte den omständigheten att inkomsten
från vissa förvärvskällor kan
variera på det sätt som inkomsterna
inom skogsbruket ofta göra. Jag skulle
här vilja fråga: År det riktigt att beskatta
en inkomstkälla hårdare, därför
att den under tider som gått har gett
så litet utbyte och på grund därav inkomsten
under ett visst basår kommer
att skilja sig avsevärt från inkomsten
under det år då denna eventuella skatt
pålägges?

Jag bör kanske också säga, att investeringsavgiften
inte kan ensam återställa
den rubbade balansen i samhällsekonomien.
Därom äro vi väl alla ense. Vi
se investeringsavgiften som ett led i en

Nr 35.

Onsdagen den 12 december 1951 fm.

Förordningsförslag om investeringsavgift
råd andra åtgärder, men ett ganska betydelsefullt
led. När vi inom bondeförbundet
ha anslutit oss till den stramare
linjen är det därför, att vi anse oss ställda
inför olika alternativ, av vilka vi då
vilja välja den väg som vi tro leder till
målet men som samtidigt medför de
mindre olägenheterna. Det är ur denna
synpunkt som vi tagit ställning till det
föreliggande förslaget och utformningen
av dess detaljer.

Skall en sådan åtgärd som den vi nu
behandla få någon större effekt, måste
den för det första vara skarpt begränsad
till tiden. Därom äro ju både utskottsmajoritet
och reservanter ense. Men
jag tror att denna lag är så betydelsefull,
att det inte skadar att understryka
det även här. För det andra måste undantagen
starkt begränsas. I annat fall
riskera vi nog att åtgärden förlorar sin
effekt.

Det är ju klart att avgiften kommer
att drabba vissa investeringar, som man
gärna skulle ha velat ta undan. Men vi
komma ju här in på en gränsdragning
som blir svårare ju flera undantag man
gör, och det är väl ingen som vill ha
en detaljreglering — om vi nu här kunna
bortse från den omständigheten att
en sådan detaljreglering väl vore praktiskt
taget omöjlig att tillämpa på ett
fullt rättvist sätt.

På grund av att denna investeringsavgift
avses begränsad till en relativt
kort tid, finns det ju betydande möjligheter
att undvika investeringar under
den tid skatten gäller, och det är ju också
syftet med denna lag.

Jag kommer här in på ett avsnitt av
lagförslaget, där det givetvis skulle ha
varit mycket frestande för oss från bondeförbundet
att gå på samma linje som
högern och folkpartiet, nämligen när
det gäller jordbrukets ekonomibyggnader.
Men med hänsyn till den principiella
linje som vi ha valt för förslaget
i dess helhet, kunna vi ju inte begära en
särställning för dessa, utan ha gått med
på den linje som gäller för alla företagare.
För att emellertid möjliggöra nödvändiga
investeringar i såväl jordbruk
som rörelse av mindre omfattning, utan

m. m.

att de drabbas av investeringsskatt, har
det fria beloppet beträffande byggnader
höjts från propositionens 10 000 kronor
till 15 000 kronor. Men samtidigt
därmed har skatteproeenten höjts från
10 till 12.

Genom denna höjning av det fria beloppet
undantagas ju de allra flesta investeringar
i mindre och kanske även
medelstora jordbruk och i mindre rörelser,
i synnerhet om vi kunna fördela
en investering på två eller flera år. Vi
kunna ju, om vi hålla oss till jordbrukets
ekonomibyggnader, först räkna
ifrån de lån och bidrag vi kunna erhålla
genom lantbruksnämnden — de
äro fria. Däröver få vi då lägga ett
belopp av 15 000 kronor per år. Om
vi sedan kunna fördela kostnaden för
bygget på två eller flera år — vilket
ju ur många andra synpunkter är
lämpligt — kunna vi uppföra en ganska
betydande ekonomibyggnad, om så skulle
vara nödvändigt. Och kunna vi skjuta
på dem, så är det ju under nuvarande
förhållanden på byggnadsmarknaden
det ur alla synpunkter riktigaste.

De s. k. katastroffallen — som förorsakats
av brandskada eller dylikt — äro
undantagna genom särskilda bestämmelser.
Vi från vårt håll försökte utvidga
området för katastroffallen genom att
lägga till en bestämmelse, att investeringsavgift
inte skulle utgå för ombyggnad
av ekonomibyggnad inom jordbruk,
om det genom intyg av myndighet,
exempelvis lantbruksnämnd, kunde styrkas
att den befintliga byggnaden vore
i sådant skick att en ombyggnad vore
nödvändig. Men vi blevo ensamma om
detta förslag — vi fingo inte stöd från
något håll — och då gingo vi på den
linje som här har blivit utskottets. Den
ger ju dock en del, och den har möjlighet
att vinna majoritet.

När det gäller större investeringar
kommer den höjda procenten att väga
tyngre än den lättnad höjningen av det
fria beloppet innebär. Jämvikt med regeringsförslaget
inträder i det fallet vid
investeringar på 40 000 kronor. Emellertid
är det ju många av de största investeringarna
som inte träffas av åtgär -

Onsdagen den 12 december 1951 fm.

Nr 35.

Förordningsförslag om inveslermgsavgift m. in.

den, då beställningar som äro gjorda
före den 1 juli 1951 äro undantagna.
Speciellt för större fartyg är leveranstiden
så lång, att beställningar efter detta
datum knappast kunna effektueras
under de två år som skatten skall gälla.

Vidare är ju investeringsavgiften avdragsgill
vid inkomstdeklarationen, och
då minskas den verkliga belastningen
av denna avgift genom den skattelättnad
som detta åstadkommer. Det är en
skattelättnad som de större företagen i
regel kunna tillgodogöra sig. För de
mindre företagen är det kanske svårare.
På detta sätt blir det ju en utjämning
på denna punkt.

Vi ha därför i stort sett kunnat ansluta
oss till regeringsförslaget. Men på
en punkt ha vi inte kunnat följa majoriteten.
Beträffande denna punkt har
jag jämte herrar Werner och Jonsson
i Skedsbygd avgivit en reservation, som
redan har berörts tidigare, senast av
herr Ohlon. Det gäller investeringar som
tillkommit genom föranstaltande av
myndighet.

Syftet med lagförslaget är ju att investeringar,
som inte äro absolut nödvändiga,
skola skjutas på framtiden.
Men är en investering ålagd av statlig
eller kommunal myndighet, kan man
inte anlägga denna synpunkt. Därför
måste vi nog säga, att det kanske verkar
hårt att först bli ålagd en viss investering
av myndighet och sedan nödgas
betala investeringsskatt på den. Nu
säger man visserligen, att ett fritagande
här skulle premiera de mindre skötsamma,
och det kan ju tänkas att det kan
bli så i något fall. Men i många fall är
det på det sättet, att man har velat
skjuta på en investering här så länge
det har gått, och det är ju ett intresse
för samhället inte bara att investeringarna
begränsas under dessa två år utan
också att man under de senaste åren
försökt vara återhållsam. Åtminstone i
en del fall ha de personer och företag som
komma i fråga handlat i enlighet med
statsmakternas intentioner, även om de i
vissa fall kanske gått en smula för långt.
Vi förutsätta nu, att de myndigheter som
kunna tänkas komma med sådana åläg -

ganden observera vad utskottet skrivit,
att föreläggandena inte skola ske i andra
fall än det är oundgängligen nödvändigt.
Då få vi väl räkna med att ett missbruk
av en sådan undantagsbestämmelse
inte skulle vara att befara.

•Tåg skulle därför, herr talman, i denna
fråga be att få yrka bifall till den
till utskottsbetänkande fogade reservation,
som är avgiven av undertecknad
och herrar Werner och Jonsson i Skedsbygd
och som är betecknad med nr III.

Herr VELANDER: Herr talman! Jag
skall till en början tillåta mig några
erinringar i anslutning till vissa tidigare
hållna anföranden, och sedan skall jag
söka ange min ståndpunkt till de olika
frågor som behandlas i utskottsbetänkande
nr 65 och det betänkande som
föreligger till behandling under nästa
punkt på föredragningslistan.

Jag lyssnade självfallet till finansministerns
anförande med stor uppmärksamhet.
Han började med att säga, att
regeringens linjer varit fullkomligt klarlagda,
men att regeringens synpunkter
hade mötts med endast teoretiska resonemang.
Ja, herr talman, även om regeringen
själv anser sig ha haft bestämda
linjer, när det gällt att bemästra den
alltjämt fortgående inflationen och att
åstadkomma samhällsekonomisk balans
över huvud, så kan man väl därtill knyta
den reflexionen, att regeringen i sina
strävanden härvidlag har — jag skulle
kunna använda så hårda ord — fullständigt
misslyckats. Bli då dessa linjer någonting
annat än teoretiska resonemang?
Rent praktiskt ha de i varje fall inte lett
till avsedda verkningar.

Finansministern var inte nöjd med
den framstöt till förmån för sparandet,
som har kommit till uttryck i ett par
reservationer, fogade till betänkandet nr
65. Han säger bl. a., att det inte finns
någon garanti för att en premiering av
sparandet kommer att omfatta verkligt
nysparande. Det är ju ett .spörsmål, som
man har varit inne på också tidigare,
när man har talat om sparandet, dess
förutsättningar och möjligheter. Då man
tröskat dessa frågor under de senaste

Nr 35.

Onsdagen den 12 december 1951 fm.

Förordningsförslag om investeringsavgift
åren, har man väl dock blivit enig om
att man här får lov att godta vissa handlingslinjer,
även om man på förhand
icke kan säga, att de hundraprocentigt
leda till det resultat, som man har avsett.
Jag kommer även senare in på denna
fråga, men jag vill redan nu säga,
att det åtminstone för mitt vidkommande
gäller en anpassning till tidigare beslut
av riksdagen och senast ställningstagandet
under vårriksdagen till bankoutskottets
då föreliggande utlåtande i
ämnet. Bankoutskottet var enhälligt, och
såvitt jag kan erinra mig mötte dess utlåtande
inte någon opposition alls i denna
kammare. Jag förstår visserligen, att
en viss tvekan kan anmäla sig i dessa
ting, men även de tveksamma måste väl
till slut ta hänsyn till riksdagens ställningstaganden.
Man får lov att göra ett
försök, ett försök som också kan leda
till erfarenheter av betydelse och värde,
när det gäller att i fortsättningen
befordra sparandet.

Finansministern yttrade något om
budgetutfaliet för det löpande budgetåret,
och han menade att det komme
att röra sig om större siffror än man
tidigare hade räknat med. Hans uttalande
andades dock en viss pessimism inför
utvecklingen under de närmast kommande
åren, och såvitt jag förstod honom
rätt menade han, att läget var så
ovisst, att man inte med någon större
säkerhet borde räkna med att regeringen
under år 1952 komme att framlägga
någon proposition rörande en reform av
beskattningen i anslutning till det sakkunnigbetänkande,
som i dagarna bär
kommit inför våra ögon.

Jag vill erinra om att finansministern
redan vid 1950 års riksdag, då de budgetära
utsikterna inte alls voro lysande,
visserligen betonade svårigheterna att
reformera den allmänna inkomst- och
förmögenhetsbeskattningen i anslutning
till den då pågående utredningen, men
dock räknade med att kunna komma
med förslag härom. Under hösten 1950
var man ju för resten tämligen allmänt
på det klara med att det skulle bli möjligt
att framlägga förslaget redan till
årets riksdag.

m. m.

Finansministern säger i detta sammanhang
att den skattesänkning, som nu
har föreslagits av de sakkunniga, rör sig
om ett belopp av kanske 400 miljoner
kronor, inte 200 miljoner kronor. Det
skulle sammanhänga med att den sistnämnda
siffran är baserad på inkomstförhållandena
under år 1948. Det skulle
därvid ha varit av utomordentligt värde
att få upplysning om huruvida dessa
200 eller 400 miljoner kronor utgöra
någonting mera än full kompensation
för den stegring av skattetrycket, som
man har fått finna sig i på grund av
den fortgående inflationen och den därmed
följande ökade progressionen i beskattningen.

Jag kan inte yttra mig på den punkten.
Men när man gick in för en reformering
av beskattningen och en utredning
i sådant syfte kom till stånd, siktade
man till att det skulle bli en verklig
lindring i det skattetryck, som sanktionerades
genom antagandet av 1947
års skattereform. I det sammanhanget
diskuterade man knappast någon i och
för sig självklar kompensation för den
stegring av beskattningen, som så att säga
automatiskt på grund av den fortskridande
försämringen av penningvärdet
har kommit till uttryck, en fråga
som kommer att bli av mycket stort intresse,
när man skall närmare diskutera
den skattelindrande effekten av de sakkunnigas
betänkande och de andra uppslag,
som i det sammanhanget kunna
framkomma.

Finansministern var mycket missnöjd
med de många undantag, som på olika
håll hade förordats, när det gällde investeringsavgiften.
På den punkten vill
jag blott säga, att jag för min del har
med mycket stor tvekan accepterat investeringsavgiften
såsom sådan; det har
skett endast därför att jag har betraktat
den som ett led i regeringens eget recept
eller program för den ekonomiska
politiken och jag därför inte velat förhindra
att regeringen skulle kunna falla
tillbaka även därpå i sin politik. Men
med den inställningen har jag naturligtvis
menat, att det skulle föreligga full
frihet att söka avgränsa investeringsav -

Onsdagen den 12 december 1951 fm.

Nr 35.

Förordningsförslag om investeringsavgift m. m.

giften så, att den i tillämpningen skulle
komma att göra minsta möjliga skada,
och det är från den utgångspunkten som
åtminstone högerreservationen, med
mitt sätt att se, bör betraktas.

Vidare är det en sak, som varken finansministern
eller någon annan närmare
yttrat sig om, och det gäller frågan
om avgiftens investeringsbegränsande
verkningar. Det är klart, att på den
punkten kan ingenting med bestämdhet
sägas, i synnerhet som finansministern
ju inte har sökt att åvägabringa några
klarlägganden i det avseendet. Men det
är uppenbart, att när strävandena eller
ansträngningarna skola gå ut på att söka
påverka anpassningen av en nationalbudget
på cirka 33 miljarder kronor,
måste det gälla utomordentliga åtgärder
för att kunna hoppas på att det skall
bli några påtagliga resultat.

Herr Petrén hade i sitt anförande
några reflexioner rörande högern, och
han uttalade sitt deltagande inför den
»malör», som hade drabbat den och som
han fann mycket beklaglig. I det sammanhanget
upplyste herr Petrén oss om
att en samverkan med folkpartiet hade
kunnat komma till stånd. Nå, det har
förefallit åtminstone mig, som om det
på senaste tiden inte varit så alldeles
lätt att kunna uppnå en samverkan med
folkpartiet. Dess inställning till olika
spörsmål har ju varit så skiftande och
den har i vissa sammanhang varit så
överraskande, att det inte varit så alldeles
lätt att följa med. Emellertid är det
inte ovanligt, att folkpartiet deklarerar
sitt deltagande inför de malörer, som
förmenas drabba högern, under det att
folkpartiet aldrig låtsas om de malörer
som drabbat det självt.

Vad beträffar den till bevillningsutskottets
betänkande fogade högerreservation,
som avser sparandet, är den utformad
i anslutning till de motioner, som
äro väckta från högerhåll i anledning
av propositionen med förslag till lag om
investeringskonto för skog, och i motionerna
uppdragas de riktlinjer, som
högern för sin del anser sig kunna falla
tillbaka på. Det var också högerns förhoppning,
att dessa riktlinjer skulle ha

utsikter att vinna en större anslutning
inom utskottet i varje fall framför folkpartilinjen,
ty denna måste ju, hur man
än ser på saken, innehålla moment, som
måste framstå såsom till sina verkningar
alltför ovissa.

Jag tänker här på den garanti, som
folkpartiet är berett till mot penningvärdets
försämring, så långt det gäller
sparare, som bli föremål för den premiering,
som folkpartiet föreslår. Det är
väl ändå klart, att, när man talar om
sådana garantier, man inte får räkna
med att det går att begränsa dem till ett
alltför snävt avsnitt av det område, som
hårt drabbas av de inflatoriska verkningarna
över huvud taget. Det finns
från folkpartiets sida inte något klarläggande
eller antydan om hur partiet
ser på dessa ting, huruvida det skulle
vara berett att ta konsekvenserna av
denna sin ståndpunkt även på områden,
som ligga utanför den premiering av det
enskilda sparandet, som här är aktuell.
Om man skulle föra ut folkpartiståndpunkten
på en bred bas, måste man väl
tänka sig, att de psykologiska verkningarna
ändå inte bleve så gynnsamma, ty
därmed skulle man rasera de slussar,
som människornas benägenhet att ändå
söka hålla tillbaka inflationen innebär.
Har jag garantier emot inflationens
verkningar, så avmattas nog mitt intresse
att söka hålla inflationen tillbaka.

Jag vill i alla fall säga herr Petrén,
att högerreservanterna komma att fullfölja
sin reservation i fråga om sparandet,
dock med en liten modifikation, som
sammanhänger med den rent konstitutionella
sidan av saken. Jag skall alltså
ställa yrkande på den punkten i därför
avsett sammanhang, men jag vill redan
här deklarera vad modifikationen kommer
att innebära. Den innebär, att 1 §
första stycket i det förslag till förordning
om sparandet, som högerreservanterna
rekommendera, skall erhålla följande
lydelse: »Skattskyldig fysisk person,
som under åren 1952 och 1953 i
bank insätter eller till livförsäkringsbolag
som premie för kapitalförsäkring inbetalar
nysparade medel, äger att på
sätt nedan sägs av statsmedel erhålla

Nr 35.

Onsdagen den 12 december 1951 fm.

Förordningsförslag om investeringsavgift
gottgörelse motsvarande 25 % av de
sparade medlen, dock att gottgörelsen
icke må överstiga summan av de statliga
och kommunala inkomstskatter, som
påförts den skattskyldige på grund av
taxering för det år nysparandet ägt
rum», samt vidare att 3 § i förslaget
ges denna lydelse: »Gottgörelse utgår
endast å vad av de insatta sparmedlen
kvarstår vid utgången av år 1956 i vad
avser sparande under år 1952 och vid
utgången av år 1957 i vad avser sparande
under år 1953.»

Jag kan tillfoga, att reservationen i
sin tidigare utformning enligt min uppfattning
är bättre, ty enligt den skulle
sparpremien komma spararen till godo,
alldeles oavsett om han har en så stor
beskattningsbar inkomst, att han på
grund därav påföres skatt, som täcker
sparpremien eller ej.

När herr Petrén ägnade högern sin
speciella uppmärksamhet, fällde han ungefär
följande ord: »Högern har äntligen
gått med på subventioner.»

Enligt mitt sätt att se har högern nu
intagit precis samma ståndpunkt till
frågan om subventioner, som den städse
har hävdat. Den är principiell motståndare
till subventioner, och när det
tidigare från olika håll talats om att
den gottgörelse, om jag får använda det
uttrycket, som skulle tillföras jordbruket
på grund av jordbrukskalkylens
uppräkning, såsom man tidigare förutsatte,
deklarerades från högerns sida genom
dess ledare, att detta inte kunde
vara högerns linje, utan att högern på
sin höjd kunde vara med om att subventionsvägen
täcka utgifter i angivet
hänseende av absolut tillfällig art, alltså
förlusterna på grund av svartrosten
och missväxten i övrigt under året. Och
därtill har också tagits sikte på att det
kunde bli fråga om något övergångsbidrag,
när det gällde bostadsbyggandet.

Detta har varit högerns linje, och de
uttalanden, som jag här gjort, innebära,
som kammarens ledamöter måste ha
uppfattat det, inte någon ändring beträffande
högerns principiella inställning.

Man kan fråga: Vad är folkpartiets

m. m.

linje? Ja, man har tolkat den linjen på
det sättet, att de utomordentliga inkomststegringar,
som nu äro att påräkna
enligt folkpartiets uppfattning, skulle
disponeras så, att reallönen för löntagarna
höjdes. Folkpartiet har ju resonerat
på det sättet, att avkastningen av
den konjunkturvinstbeskattning, som
folkpartiet så bestämt gått in för, skulle
användas i sådan riktning, att å ena
sidan lönekraven hållas tillbaka — det
säger man när man talar om löntagarna
— och därtill förhandlingsläget på
ett mycket betydelsefullt sätt förbättras
samt å andra sidan reallönenivån höjes
— detta då man talar till löntagarna.

Resonemanget ger mig anledning att
ställa det spörsmålet, huruvida det över
huvud taget är möjligt att i ett inflationsläge
höja reallönerna på företagsvinsternas
bekostnad. Därigenom skulle
sparandet komma att reduceras inom företagen,
och genom denna minskning av
sparandet skulle den samhällsekonomiska
balansen försämras och ett inflationstryck
uppstå, som leder till en allmän
prisstegring. Företagen skulle på
så sätt undgå den avsedda vinstminskningen,
samtidigt som löntagarna skulle
gå miste om reallöneförbättringen. Denna
cirkel kan inte brytas, så länge överkonjunkturen
består. Först sedan överkonjunkturen
försvunnit, kan en lönepolitik
föras, som ger löntagarna en
större och företagsvinsterna en mindre
andel av nationalinkomsten. Från detta
resonemang kan man inte bortse, när
det gäller möjligheterna att med hjälp
av en konjunkturvinstskatt förbättra
löntagarnas reella inkomstläge. Även en
sådan skatt måste leda till en minskning
av företagens sparande och därigenom
verka störande på den samhällsekonomiska
balansen med inflationstryck
och prisstegring som följd.

En uppmärksam lyssnare skulle här
kunna inskjuta: »Jag undrar om talaren
kör med egna kalvar!» Den frågan vore
berättigad, därför att det är främst
folkpartiledarens ståndpunkt, som jag
här sökt att återge, sådan den ståndpunkten
kommit till offentligt uttryck.
Och jag är mycket oviss om huruvida

Onsdagen den 12 december 1951 fm.

Nr 35.

Forordnmgsforslag om investeringsavgift m. m.

det resonemang, som nu föres från folkpartiets
sida, överensstämmer med vad
som enligt min mening bär varit folkpartiets
uppfattning för mycket kort tid
sedan, en uppfattning som jag för min
del på den här speciella punkten kan
vara benägen att ansluta mig till.

Jag skall inte närmare gå in på de
intressanta kommentarer, som lierr Petrén
ägnade innehållet i betänkandet nr
65 i fråga om likställigheten, när det gällde
beläggningen med investeringsavgift,
mellan statens järnvägar å ena sidan och
enskilda järnvägar å den andra. Det förhåller
sig ju på det sättet, att folkpartiets
ståndpunkt härvidlag ifrån början var
den, att statens järnvägar skulle drabbas
av investeringsavgift för att paritet
skulle uppkomma med de enskilda järnvägarna.
Under resonemangen i utskottet
kom emellertid folkpartiet till det
resultatet, att det inte var möjligt att gå
på en sådan linje som ett avgiftsbeläggande
av statens järnvägar, ty utgångspunkten,
när det gäller investeringsavgiften,
måste vara de deklarationer och
uppgifter, som i beskattningshänseende
presenteras taxeringsnämnderna och i
sista hand beskattningsdomstolarna. Den
erforderliga kontrollen över företag, som
inte äro skattskyldiga, skulle alltså, när
det inte finns något deklarationsmaterial
att tillgå, inte kunna fullföljas.

När det gäller denna fråga har också
högern varit inne på liknande synpunkter,
och ett konsekvent tillämpande av
den linje, som har varit uppe i diskussionen,
skulle väl föra därhän att också
lastbilar och bussar i trafik inte heller
skulle drabbas av avgiften. Då det vidare
finns många företag, som begagna sig av
egna lastbilar, vore det väl följdriktigt
att också de sluppo denna avgift. Slutligen
kunde man tänka sig, att rätten
till befrielse från avgiftsskyldighet skulle
utsträckas till att omfatta kanske sjöfarten
i dess helhet.

Med detta har jag endast velat säga
att man bär kan ta upp många frågor,
där man kan presentera mycket goda
skäl och synpunkter till förmån för avgiftsbefrielse.
Därmed är dock inte sagt.
att man inte kan stöta på så stora svå 5

Första kammarens protokoll 1051. Nr j;

righeter vid en eventuell tillämpning
därav, att man kan känna sitt intresse
något avtrubbat inför fullföljandet av
linjer, som man kanske från början har
skattat åtskilligt åt.

Herr Sjödahl började med att tala om
för oss att oppositionen alltid varit motspänstig,
när det gällt att tillgripa medel
mot inflationen, och att den alltid
motsatt sig föreslagna åtgärder, men att
den så småningom ändå hade kommit
fram till att det varit utmärkt bra att
de där åtgärderna hade vidtagits. Jag
undrar, om herr Sjödahl vid närmare
eftertanke kan vidhålla ett sådant påstående
— åtminstone känner sig högern
inte på något sätt träffad därav. Vi
ha ju mycket ofta inte kunnat godtaga
regeringens förslag och rekommendationer.
Jag erinrar mig dock inte att vi i
något sammanhang skulle ha kommit till
det resultatet, att vårt motstånd därvidlag
kanske inte varit motiverat. Jag vill
därmed dock inte påstå, att det inte
skulle vara möjligt att visa upp att man
i något sammanhang har varit ytterst
tveksam, men att man på grund av utvecklingen
och tillkommande omständigheter
ändå har funnit, att det kanske
inte varit så tokigt att viss åtgärd genomförts.
Det går dock inte an att säga, att
högern har ändrat uppfattning i fråga
om de förslag, som presenterats från regeringshåll.
Högern har ju sedan lång
tid tillbaka haft en egen linje. Det har
i olika sammanhang bekräftats enligt
otvetydiga uttalanden av exempelvis regeringschefen
och även av andra regeringsledamöter,
och om herr Sjödahl är
tveksam på den punkten, kan han ju få
närmare besked från den förstnämnde.

Vi få ständigt nya vittnesbörd om att
utvecklingen fortskrider så hastigt. Det
är inte längre tillbaka än under vårriksdagen
som man inlät sig på en, som
det så ofta heter, »tillfällig» skatt. Den
kallades investeringsskatten. Den skulle
under givna förutsättningar erläggas av
rörelseidkare, som vid nästa års taxering
befunnits ha ökat sitt varulager och
den dolda reserven däri eller verkställt
avskrivning å nyanskaffade inventarier
med högre belopp än som motiveras av

Nr 35.

Onsdagen den 12 december 1951 fm.

Förordningsförslag om investeringsavgift
förslitning eller värdeförsämring, eller
verkställt avsättning till pensions- eller
annan personalstiftelse eller gjort avsättning
till investeringsfond. Investeringsskatten
skulle i princip vara ettårig.
Vad innebar den egentligen? Jo,
den innebar bl. a. en begränsning av den
fria avskrivningsrätten. Skattens tillskyndare
sökte försvara dess införande
främst med att den skulle vara tillfällig.

Nu skall investeringsskatten avlösas
dels av investeringsavgiften och dels av
en betydande begränsning av den gällande
rätten till av- och nedskrivning vid
lagervärdering. Denna investeringsavgift
och begränsningen vid lagervärdering
anses komma att drabba ett mycket
vidsträcktare avsnitt av vårt produktiva
liv än investeringsskatten. Den tillfälliga
karaktären av det föreliggande
förslaget finner uttryck i det förhållandet,
att lagstiftningen skall bli tvåårig
mot investeringsskattens i princip ettåriga
giltighetstid.

Beträffande min allmänna inställning
till investeringsavgiften delar jag den
uppfattning, som herr Wehtje har givit
uttryck åt. Denna avgift utgör ett led,
såsom jag tidigare sagt, i regeringens
eget recept att än en gång »klara» den
alltjämt fortgående krisen, och jag har
i likhet med övriga högerreservanter
inte velat ställa mig helt negativ inför
regeringens krav på att bland annat med
denna avgift såsom underlag för sin politik
söka återställa den ekonomiska balansen.

Det är emellertid klart, att den som
isolerad åtgärd helt saknar betydelse för
uppnående av det avsedda syftet och
t. o. m. kan få helt motsatta verkningar.
Det räcker nämligen inte med invesleringsbegränsningar,
det krävs också
andra åtgärder, exempelvis begränsning
av konsumtionen. Och vad som först och
sist inte får lämnas ur sikte är produktionens
höjande, och den främsta hävstången
därvidlag är inte regleringar
och tvång, utan företagens och de enskilda
människornas möjligheter till insatser
och ansträngningar genom anspänning
av de egna krafterna till ett
förnuftigt och ansvarsmedvetet hand -

ni. m.

lande för utvinnande av bästa möjliga
resultat för sig själva och samhället.

Detta är något av den frihetslinje,
som högern, när det gäller den ekonomiska
politiken, har sökt att motivera.
Från sådana utgångspunkter blir det,
såsom jag redan sagt, en självskriven
sak att man skall ha rätt till modifikation
av de föreslagna bestämmelserna,
när verkningarna därav kunna framstå
såsom obilliga eller skadliga.

Jag skall här inte ingå på några detaljer
beträffande de föreliggande författningsförslagen.
Jag vill understryka
reservanternas yrkanden beträffande
byggnader, tonnage, bottenavdraget,
skatteprocentens storlek och bestämmelserna
i 5 § i författningsförslaget, där
man är inne på de så kallade katastroffallen.

Vad bottenavdraget beträffar, har det
inom utskottet vid ett sent behandlingsskede
träffats en överenskommelse mellan
socialdemokrater och bondeförbundare.
Den innebär, såsom alla förstått,
att investeringsavgiften skulle höjas från
10 till 12 procent och bottenavdraget
från 10 000 till 15 000 kronor för byggnader.
Bondeförbundets representanter
ha tydligen ansett, att de skulle vinna
på detta. Jag skall inte närmare gå in
på den frågan, men jag vill dock med
något exempel visa att detta inte alltid
kan bli fallet. Om vi tänka oss att någon
gör en investering i inventarier till ett
belopp av 12 000 kronor och i byggnader
till ett belopp av 8 000 kronor, blir
investeringsavgiften enligt propositionen
1 000 kronor, men enligt den ändring
därav som utskottsmajoriteten föreslår
1 200 kronor. Om vi tänka oss att inventarieanskaffningen
belöper sig till 12 000
kronor och byggnadsanskaffningen likaledes
till 12 000 kronor, blir investeringsavgiften
enligt propositionen 1 400
kronor och enligt utskottsförslaget
1 440 kronor. Jag kan självfallet anföra
ytterligare en hel del liknande exempel.
Jag avstår därifrån men vill göra den
reflexionen, att åtminstone jag inte förstår,
hur bondeförbundet kunnat inlåta
sig på denna anordning, såvida man inte
med höjningen av bottenavdraget för

Onsdagen den 12 december 1951 fm.

Nr 35.

Förordningsförslag om investeringsavgift m. m.

byggnader blott åsyftat att vinna något
slags motivering för att kunna biträda
förslaget om en höjning av investeringsavgiften.

Vad katastroffallen angår, finnas de
upptagna i 5 § i författningsförslaget.
Utskottet har motiverat sitt förslag med
att den enligt propositionen föreslagna
bestämmelsen skulle bli svårtolkad, och
att även högerförslaget skulle medföra
tolkningssvårigheter. Men det är val
ganska klart att tolkningssvåriglieterna
med högerns förslag måste bli mindre
än om man accepterar den linje, som
utskottet har gått in för. Enligt utskottets
förslag skall nämligen, när »tillgång
gått förlorad genom brand, haveri
eller liknande av den avgiftsskyldiges
åtgöranden oberoende anledning» etc.,
»härav föranledd ersättningsanskaffning
icke anses utgöra avgiftspliktig investering
till den del kostnaden för den nya
tillgången motsvarar 200 procent av
uppburen ersättning för den förlorade
eller avyttrade tillgången eller — då
fråga är om tillgång som gått förlorad
genom brand, haveri eller liknande anledning
och försäkringsskydd icke till
någon del förelegat — 200 procent av
anskaffningskostnaden».

Vad är nu anskaffningskostnaden? Det
måste i många fall vara förfärligt svårt
att åstadkomma någon utredning därom.
Och hur kommer läget att bli, om det
inte går att förebringa en sådan utredning?
Och hur går det i ett sådant fall
att vederbörande delvis står självrisk,
exempelvis till hälften av värdet? Det
blir säkerligen många praktiska fall,
som komma att erbjuda utomordentliga
svårigheter vid tillämpningen av utskottets
förslag.

Vad sparandet beträffar, har jag redan
varit inne därpå i samband med
mina erinringar mot vad bland andra
herr Petrén anfört. Enligt mitt sätt att
se är det klart, att högerreservationen
om sparandet ligger i linje med ofia
upprepade uttalanden från riksdagens
sida, och har jag särskilt hänvisat till
bankoutskottets ståndpunkt under riksdagens
vårsession, .lag kan i princip instämma
med dem som mena, att denna

framstöt lämpligen bort ha omfattat ett
större avsnitt av sparandet, men här
gäller det ju att äntligen komma frän
ord till handling, och då får man inte
haka upp sig på önskvärdheten av en
premiering på bred bas, för vilken det
dock behövs en klarläggande utredning.
Man får alltså för tillfället begränsa sig
till att stimulera sparandet på sådana
områden, där det inte behöver möta
särskilda svårigheter vid tillämpningen
av den ordning man i detta hänseende
rekommenderar.

När det sedan gäller varulagervärderingen
— den har inte ägnats någon
större uppmärksamhet i debatten — kan
man säga att begränsningen i avskrivningsrätten
i själva verket har karaktären
av en investeringsavgift. Syftet är
även här att söka begränsa mindre angelägna
eller mindre önskvärda investeringar.
De mera angelägna eller mera
önskvärda investeringarna i varulager
bli dock icke gynnsammare behandlade.
Alla investeringar skäras ju över en kam.

Man måste ock beteckna propositionen
i denna del som en beskärning av
den grundval, varpå hela vår företagsbeskattning
vilar. Alla som deltagit i
diskussionen i riksdagen rörande vårt
skattesystem under tidigare skeden måste
vara fullt på det klara med det. En
begränsning av den fria avskrivningsrätten
har sålunda inte betraktats såsom
möjlig annat än i samband med en
omläggning av företagsbeskattningen
över huvud. En begränsning av den fria
avskrivningsrätten får alltså inte heller
genomföras på omvägar.

Det räcker inte med att man i sådant
sammanhang anstränger sig att överbetona
rubriceringen »tillfällig skatt». Sådana
»tillfälligheter» ha vi ju avskräckande
erfarenheter av. Den ettåriga investeringsskatten
var tillfällig, menade
man. Den nu föreslagna begränsningen
av varulagervärderingen är också tillfällig,
men den är dock tvåårig. Det
måste betecknas som i hög grad anmärkningsvärt,
att bevillningsutskottet
inte har ett enda ord att anföra till förmån
för sitt tillstyrkande av propositionen
på denna punkt utan endast sä -

Nr 3.5.

Onsdagen den 12 december 1951 fm.

Förordningsförslag om investeringsavgift
ger, att det »här är fråga om bestämmelser
av rent tillfällig karaktär, vilka ingå
som ett led i en av rådande läge betingad
ekonomisk politik». Jag skulle
vilja fråga: När är det inte möjligt att
åberopa eu dylik motivering för vilka
framstötar som helst på beskattningsområdet?
Propositionen är på denna
punkt realiter ingenting annat än en
utvidgning av företagsbeskattningen.

Det är också klart, att den ordinarie
beskattningen numera nått en sådan utomordentlig
böjd och är så illa utformad,
att faran alltid föreligger alt enstaka
pålappningar kunna leda till resultat,
som även enligt förslagsställarnas
mening måste te sig allt annat än
tillfredsställande. Det förefaller mig
ingalunda självklart att man befordrar
uppnåendet av ekonomisk balans genom
åtgärder av den karaktär, som man här
avser att genomföra.

Jag skall nu övergå till att säga några
ord om spärrkontoavsättningen av skogsinkomster.
I den föregående debatten
har det inte sagts något därom.

Landets skogsägare ha ju under den
senaste tiden kommit alldeles särskilt i
blickpunkten. Tillsammans med skogsindustrien
svara de dock för lejonparten
av vår icke minst i nuvarande läge så
utomordentligt betydelsefulla export. De
lastas för mångahanda ting, icke blott
av ekonomisk natur utan även av moralisk;
till och med den ökade frekvensen
och den mera lyxbetonade karaktären
av restaurangbesöken samt spritkonsumtionen
i samband därmed förkunnas numera
på allvar t. o. m. av våra stora tidningar
vara att tillskriva vinsterna på
skogsprodukter.

Det förefaller mig som om man ändock
borde se något lugnare och nyktrare på
saken. Man kan fråga sig: Vad var skogsägarnas
ställning för ett år sedan? Då
förekom inget skall eller skrik mot dem.
Har nu deras ställning blivit i så hög
grad förändrad, att den omkastning i
och det missledande av opinionen, som
på sistone så starkt framträtt, kunna äga
något som helst berättigande? Det måste
vara alldeles för tidigt att söka dra några
slutsatser i det hänseendet. Man bör

m. m.

dock komma ihåg, att domänverkets rotförsäljningar
på auktion eller efler anbudsförfarande
samt försäljningarna från
övriga offentliga skogar kunna uppskattas
till endast 5 procent av den totala
avverkningen för avsalu, och det är ändå
dessa försäljningar som tagas till utgångspunkt
för snart sagt vilka påståenden
som helst. Det är inte på något sätt
klarlagt, vilka nettointäkter skogsägarna
i våra skogslän till slut komma att tillföras.
Alt dessa inte bli lika höga som
domänverkets toppriser är alldeles uppenbart.

Man kan också erinra om den inställning,
som förelåg i förhållande till
skogsindustrien för knappt ett år sedan.
Då var skogsindustrien gullgossen framför
alla andra. Alla voro på det klara
med att, som det också på något håll
har sagts, det då gällde att »exportera
eller do». Exportindustrien uppmuntrades
alltså till investeringar. Den hade
företrädesrätt till erhållande av utländska
valutor för betalning av maskiner
och utrustning, som krävdes för fullföljandet
av dessa investeringar, och jag
misstänker, att den intog en väsentligt
mera gynnad ställning än t. o. m. bostadsproduktionen.

I den kapplöpning, som nu har framträtt
om väljarnas gunst, har tonen —
jag skall inte säga tankarna -— blivit en
helt annan. Det är inte längre fråga om
att skogen och skogsindustrien ha en
utomordentlig betydelse för vår utrikeshandel,
för vår valutaställning och för
samhällsekonomien över huvud taget.
Det är klart, att man inte förnekar detta,
men man talar inte därom. Man bekymrar
sig inte för att det resonemang, som
nu så intensivt föres, kan komma att inverka
hämmande på virkesuttagen i våra
skogar och därmed också på skogsindustriens
möjligheter att fullfölja sin
produktiva verksamhet.

Man talar inte heller i något sammanhang
om huruvida man anser, att den
ordinarie beskattningen kan anses utgöra
en skälig tribut till det allmänna.
När det gäller större inkomster måste inkomsttagaren
i alla fall räkna med ett
skattetryck på 70 å 80 procent. Vill man

Onsdagen den 12 december 1951 fm.

Nr 35.

Förordningsförslag om investeringsavgift m. m.

verkligen ha mera? Jag skall inte uttala
mig på den punkten, men jag tycker, att
det är en fråga, som man bör göra sig
i detta sammanhang. Jag har under de
senare åren flera gånger hört socialdemokrater
i ledande ställning som sagt:
Vad ha vi egentligen för intresse av eu
socialisering? Räcker det inte med den
socialisering, som sker därigenom att
man i den utsträckning som faktiskt förekommer
tillgodogör sig avkastningen
eller frukterna av människornas verksamhet
och strävanden?

Man påpekar inte heller att den vinst,
som den enskilde skogsägaren nu får,
är urholkad på grund av den fortgående
penningvärdeförsämringen, så att den
i förhållande till vad som gällde för endast
några år sedan utgör endast hälften.
Därtill komma de uppskruvade omkostnaderna.
En utveckling, som åtminstone
ur skogsägarsynpunkt är tilltalande, är,
att de i skogen sysselsatta, som i lönehänseende
haft det sämre än de flesta
andra löntagargrupper, ha nått fram till
en verklig förbättring i sin löneställning.
Hur långvarig den förbättringen kan
komma att bli är ändå rätt ovisst.

Att skogsägarna själva inte skurit guld
med täljknivar eller andra redskap, därom
vittnar beskaffenheten av deras bostäder
och ekonomibyggnader. Jag vill
understryka att jag i detta sammanhang
syftar på de mindre skogsägarna. Jag
har ingen befogenhet att tala å deras
vägnar, men eftersom jag känner deras
förhållanden, vågar jag i alla fall antyda
vad som gäller för dem. Man kan också
fråga sig: Hur många äro de mindre
skogsägarna, det vill säga våra bönder
ute i skogslänen? Staten förfogar över
en fjärdedel av landets skogar, skogsindustrierna
över ytterligare en fjärdedel
och de enskilda över hälften. Av dessa
senare ha 95 000 en skogsareal av
högst 20 tunnland, alltså 10 hektar. Det
är klart, att detta skogsinnehav inte
lämnar utrymme för några stora intäkter,
alldeles oavsett vilka priser som
gälla. Inte fler än 50 000 komma upp till
50 hektar eller därutöver. Skogsuttagen
bli för de mindre skogsbruken oftast i
större eller mindre utsträckning kapital -

uttag, eftersom man där inte kan räkna
med årliga avverkningar. I de flesta fall
blir förtjänsten inte många tusen kronor,
och jag misstänker att, när det gäller
de mindre skogsägarna — och dit
äro som regel att hänföra, vilket jag redan
betonat, skogslänens bönder — kan
det inte bli fråga om några större belopp.
Efter många år av svårigheter kan
det icke vara någon mening med att
missunna dem möjligheten att under rådande
toppkonjunktur kunna förfoga
över några tusenlappar för att nödtorftigt
hjälpa upp sitt bostadsbestånd och
komplettera sin inventarieuppsättning.

Från de utgångspunkter jag här antytt
förordar jag bifall till högerreservationen.

En fråga som anmäler sig i sammanhanget
är: Hur mycket pengar kan man
räkna med kommer att insättas på spärrkonto,
om spärrkontoinsättningarna bli
frivilliga?

Den saken kan man väl alltid tvista
om. Men om människorna såsom resultat
av den ekonomiska politiken kunde
lita på penningvärdet tror jag, att dessa
insättningar komme att bli mycket betydande.
Jag tror, att »frihetslinjen»
även härvidlag under alla förhållanden
komme att bli lika effektiv som det
tvångsförfarande propositionen siktar till.

Det framgick av finansministerns anförande,
att man inte kan vara säker
på att en proposition rörande vår allmänna
beskattning skulle komma att
föreläggas 1952 års riksdag. Jag har redan
tillåtit mig säga, att det skulle vara
en överraskning om så inte bleve fallet.
Det skulle strida emot den uppfattning,
man haft tidigare, då det ställts i
utsikt, att när utredningsuppdraget var
slutfört av de sakkunniga, så skulle ett
förslag i ämnet oförtövat föreläggas riksdagen.
De sakkunniga förutsätta också,
att deras förslag skola föreläggas 1952
års riksdag. Förslagen till ändringar i
kommunalskattelagen och förordningen
om inkomst- och förmögenhetsskatt ha
nämligen det innehållet, att de skola
träda i kraft den 1 januari 1953. och att
alltså bestämmelserna skola tillämpas
för tiden därefter.

Nr 35.

Onsdagen den 12 december 1951 fm.

Förordningsförslag om investeringsavgift

Från dessa utgångspunkter finner jag
och — som jag förmodar — även mina
partikamrater, särskilt inom bevillningsutskottet,
befogat att understryka önskemålet
om en sådan propositions avlämnande
till nästa års riksdag. Av sådan
anledning kommer jag aliså för min del
att rösta för punkt D i folkpartiets reservation,
vilket inte betyder, att jag
beträffande motiveringen ansluter mig
till resonemanget i motionerna.

Herr PETRÉN (kort genmäle): Herr
talman! Herr Velander gjorde stora ansträngningar
att söka påvisa inkonsekvenser
i folkpartiets ställning vid behandlingen
av frågan om investeringsavgiften.
Dessa ansträngningar knöto sig
särskilt kring folkpartiets yrkande att
statlig och enskild verksamhet skulle behandlas
lika i fråga om investeringsavgiften.
Herr Velander gjorde gällande, att
man i folkpartimotionen beträffande
järnvägarna hade tänkt sig uppnå detta
syfte genom att föreskriva skyldighet för
statens järnvägar att erlägga investeringsavgift
i likhet med enskilda järnvägar,
men att man sedan i reservationen
gått den motsatta vägen och begärt att
enskilda järnvägar skulle undantagas
från erläggande av investeringsavgift.

Jag måste upplysa herr Velander om
att detta är ett totalt misstag. Motionen
och reservationen stå i exakt överensstämmelse
med varandra. I båda fallen
begäres, att de enskilda järnvägarna
skulle befrias från investeringsavgift,
för att man på den vägen inom en viktig
sektor skulle uppnå likställighet med
den statliga verksamheten. Det är bara
att beklaga, att vi därvid icke fingo stöd
av herr Velander och hans parti.

Herr Velander gjorde vidare gällande,
att om man befriade de enskilda
järnvägarna från avgiftsskvldighet, så
borde man, eftersom de enskilda järnvägarna
ju ha buss- och lastbilstrafik, i
konsekvens härmed befria även enskildas
lastbilar och bussar från sådan avgift.
Ja, herr Velander, det är just vad
vi ha yrkat! Vi föreslå att alla motorfordon
skola bli fria från investeringsavgift.

m. m.

Sedan, herr talman, var herr Velander
inne på frågan om de sparförordningar,
som det nu finns förslag om,
dels från folkpartiet och dels från högern
i dess reservation. Herr Velander
kritiserade i vissa avseenden folkpartiets
förslag. Jag kan för min del inte yttra
mig om högerns förslag, därför att det
har inte framlagts i utskottet under behandlingen
och det alltså i utskottet inte
blev tillfälle till en sakbehandling. Förslaget
har sedan, som sagt, kommit i reservationen,
och det är klart att det i
och för sig kunde ha funnits möjlighet
att där närmare studera detsamma.
Nu ha vi emellertid erfarit, att en ny
version av denna förordning kommer att
framläggas såsom herr Velanders yrkande,
och då blir ju hela saken ännu
svårare, i synnerhet som herr Velander
själv nyss sade att den sista versionen
är sämre än den första, om jag uppfattade
honom rätt. Det hela gällande högerns
linje blir i varje fall mycket dunkelt
för mig.

Herr Velander gick sedan in på mitt
uttalande, att det rått en viss oklarhet
i fråga om högerns ståndpunkt i de aktuella
subventionsfrågorna. Herr Velander
gjorde gällande att detta icke vore
fallet och sökte visa det genom att citera
ett yttrande från, om jag uppfattade herr
Velander rätt, högerledaren själv, som
skulle ha sagt, alt man möjligen kunde
tänka sig subventioner för den del av
jordbruksprodukterna, som berördes av
missväxten och svartrosten, och att det
därutöver kunde bli tal om subventioner
på bostäder i nybyggnader.

Jag tycker, herr talman, att detta är
rätt oklart uttryckt, om man inte skall
gå längre än till herr Velanders eget citat.
Nu har det emellertid klarnat något.
I fråga om bostadssubventionerna
har högern svängt om. Det fanns i den
utredning, som handlade detta spörsmål,
en reservation av herr Cassel, som ingalunda
gick på den nuvarande högerlinjen.
Bostadssubventioneringen har sedan
blivit beslutad med högerns stöd. Jag
tolkar uttalandena så, att man är beredd
att subventionera ned även jordbrukspriserna.

Onsdagen den 12 december 1951 fm.

Nr 35.

Förordningsförslag om investeringsavgift m. m.

Då är det, såvitt jag ser, ingen skillnad
mellan högern och folkpartiet i fråga
om de aktuella subventionerna. Skillnaden
skulle i så fall vara att vi inom folkpartiet
anse det lämpligt att skaffa medel
härför genom en konjunkturvinstbeskattning,
medan man från herr Velanders
sida tänker sig att allmänna
skattemedel skola tas i anspråk.

Herr VELANDER (kort genmäle):
Herr talman! Herr Petrén uttalade i sitt
första anförande sin tillfredsställelse
över att högern slagit in på subventionslinjen.
Men det var just det osanna
i detta påstående, som jag avsåg att uppvisa.
Om herr Petrén alltså nu kan säga,
att det inte är någon skillnad mellan
högern och folkpartiet på den punkten,
betyder detta, att det är folkpartiet, som
funnit sig böra ansluta sig till den uppfattning,
som högern och dess ledare givit
uttryck åt. Det är icke någon anpassning
från högerns sida till folkpartiet,
utan motsatsen.

Sedan vill jag säga beträffande högerns
ståndpunkt, i vad det gäller åtgärder
i sparfrämjande syfte, att allt intill
dess att utskottsbehandlingen började
närma sig sitt slut var man ytterst oviss
om huruvida frågan om sparandet skulle
kunna tas upp till behandling i sak.
Under diskussionen därom hade högern
ingenting annat att göra än att falla tillbaka
på de linjer, som den i det avseendet
motionsledes redovisat, samtidigt
som högern icke ansåg sig i nuvarande
läge kunna inlåta sig på någon rekommendation
till förmån för det premierade
sparandet med hänsyn till penningvärdets
fall.

Beträffande frågan, vilken ståndpunkt
folkpartiet från början intagit, när det
gällde att nå något slags likställighet
mellan statens järnvägar och de enskilda
järnvägarna i fråga om investeringsavgiften,
vill jag blott säga, att jag kanske
gjorde mig skyldig till ett förbiseende
därutinnan. Men det sammanhänger med
att folkpartiet tidigare än vad jag trodde
avstått från sin första linje och börjat
fundera på vad jag i mitt uttalande betecknade
som den andra linjen.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag
utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 7.30 eftermiddagen.

Herr FRANZON: Herr talman! Jag tillhör
utskottsmajoriteten och skulle kanske
haft anledning att säga en del i anledning
av herr Velanders anförande.
Nu har emellertid utskottsmajoritetens
ståndpunkt tidigare företrätts både av
herr finansministern och av herr Sjödahl,
och då herr Velanders anförande
till större delen kanske var en uppgörelse
med folkpartiet, skall jag glädja
herr talmannen och kammarens ledamöter
med att yttre mig ganska kort.

Tillåt mig, herr talman, först att säga
att det föreliggande förslaget om investeringsavgift
har varit föremål för mycket
arbetsam behandling i utskottet, en
behandling som även varit mycket tidskrävande.
Behandlingen liar varit tidskrävande,
därför att det förekommit ett
flertal motioner. Det har ställts motförslag,
och man har inom utskottet ingående
diskuterat dessa olika motförslag.
Men eftersom den föreslagna lagstiftningen
är mera generell och även tidsbegränsad,
har utskottsmajoriteten icke
ansett sig kunna gå in på några större
jämkningar av förslaget, vilka kanske
annars hade varit önskvärda. Skulle förslaget
inte ha varit tidsbegränsat, hade
nog flera av utskottets ledamöter försökt
att få till stånd vissa uppmjukningar.

Jag har själv varit tveksam. Min tvekan
har inte så mycket gällt själva investeringsavgiften,
utan den har avsett
de föreslagna ändrade grunderna för lagervärdering.
Investeringar i inventarier
och byggnader iiro till stor del frivilliga;
man kan själv bestämma om man
vill göra cn dylik investering eller inte.
Men när det gäller lagerökning ligger
det enligt mitt förmenande annorlunda
till. Jag är själv affärsman och ser saken
ur den synpunkten. Eu lagerökning
blir en mera ofrivillig investering än
andra investeringar. Denna ofrivillighet
kanske består mest däri att man i denna
tid av leveranssvårigheter måste beställa
varorna i mycket god tid, och

Nr 35.

Onsdagen den 12 december 1951 fm.

Förordningsförslag om investeringsavgift
man kanske får varorna, när man minst
anar det. Man måste ta emot dem och
därigenom öka sitt lager.

Den andra synpunkten, som jag har i
detta sammanhang, är att bestämmelserna
om lagervärdering drabba i de flesta
fall sådana företag, som ägas av fysiska
och icke av juridiska personer. Dessa av
fysiska personer ägda företag kunna icke,
liksom exempelvis bolagen, tillgodogöra
sig den fria avskrivningsrätten på
inventarier.

Därtill kommer, herr talman, vilket
är min tredje synpunkt, att själva investeringsavgiften
är avdragsgill vid inkomstberäkningen.
Om man skulle råka
få ett ökat lager beskattas det, vilket kan
betyda en rätt stor del av inkomstökningen.
För detta kan en fysisk person
inte heller få någon avdragsrätt.

Jag har emellertid trots dessa invändningar
gått med på förslaget, eftersom
lagstiftningen är generell och tidsbegränsad.
Jag har gjort det, då jag har
den uppfattningen, att alla medel måste
tillgripas för att försöka hindra en fortsatt
inflation.

Det är bara en sak som herr Velander
och andra här i dag berört, som jag vill
ta upp. Det gäller uttalandena om det
förslag, som 1949 års skatteutredning
avlämnade i måndags. Jag vill inte närmare
ingå på de uttalanden, som olika
talare här gjort. Jag vill bara konstatera,
att herr Velander sade, att i utredningens
förslag till lagtext står det, att
de nya skatteskalorna skola träda i kraft
den 1 januari 1953. Det är mycket riktigt
att det står så i förslaget till lagtext,
ty något datum måste man ju ange, när
man framlägger ett sådant förslag. Det
ankommer sedan på regeringen att själv
avgöra, när den kan lägga fram förslaget.

Som ledamot av skatteutredningen
kanske jag också vid detta tillfälle får
nämna, att när utredningen räknar med
att dess förslag skulle medföra en inkomstminskning
för staten av 265 miljoner
kronor, beräknat på 1949 års taxering,
så har man inom utredningen försökt
att ta hänsyn till de ekonomiska
möjligheter som kunna finnas att sänka

m. m.

skatterna. Under utredningens gång
gjordes flera undersökningar och fram-,
kommo flera förslag, som skulle medföra
ännu mer minskade skatteinkomster
för staten, men vi ha stannat vid detta.
Finansministern nämnde, att omräknat
på 1952 års inkomster skulle inkomstminskningen
bli cirka 400 miljoner kronor.
Jag tror nog att detta är väl högt
räknat och att siffran 350 miljoner kronor
är mera sannolik.

Sedan skall jag, herr talman, be att
få säga några ord om den fråga, som jag
egentligen begärde ordet för att närmare
belysa. Utskottet har avstyrkt flertalet
av de förslag till jämkningar, som
framkommit i olika motioner, därför att
man inte har velat minska lagstiftningens
effekt. Dock har jag tillsammans
med utskottsmajoriteten biträtt ett förslag
om uppmjukning av 5 och 8 §§. Jag
har också biträtt utskottsmajoritetens
förslag om ökning av investeringsavgiften
från ursprungligen föreslagna 10 till
12 procent. Men jag har därjämte förordat
ytterligare en liten uppmjukning,
nämligen i övergångsbestämmelserna,
då jag nu tillstyrkte de tolv procenten.

Såsom kammarens ledamöter se, föreslår
Kungl. Maj :t, att då det gäller rörelse
skall man ha fått byggnadstillstånd
före den 1 juli 1951 för att bli fri från
investeringsavgift. Detta betyder med
andra ord, att om man fått byggnadstillstånd
före den 1 juli, men icke fått
igångsättningstillstånd, kan man själv
avgöra om man vill sätta i gång redan
hösten 1951 eller vänta till 1952 eller
1953. Man kan alltså själv avgöra, om
man skall slippa investeringsavgift. Nu
finns det emellertid säkerligen en del
företagare, som fått byggnadstillstånd
efter den 1 juli, men som på grund av
förhållandena på den ort, där sökanden
bor — det kanske har varit riklig tillgång
på arbetskraft där i förhållande till
andra platser — omedelbart efter byggnadstillståndet
fått igångsättningstillstånd
och även börjat att bygga. Det är
sedan inte lätt att uppskjuta byggnadsföretaget,
om man en gång påbörjat detsamma.
Fortsätter bygget in på år 1952,
måste investeringsavgift betalas på den

Onsdagen den 12 december 1951 fm.

Nr 35.

Förordningsförslag om investeringsavgift m. m.

del av bygget, som icke är färdig vid
ingången av år 1952.

Jag har därför, herr talman, dristat
mig att föreslå en liten uppmjukning och
utvidgning av övergångsbestämmelserna.
Jag föreslår i en reservation, att man
skall begränsa fritagandet från avgiftsplikt
till enbart ny byggnad, vars uppförande
igångsatts före den 1 december
1951. Med andra ord: den som fått byggnadstillstånd
efter den 1 juli 1951 och
satt i gång byggnadsföretaget före den
1 december samma år skulle vara fri
från investeringsavgift.

Upphovet till denna reservation är
egentligen en motion, 1:526, som herr
Lundqvist tillsammans med en del andra
av kammarens ledamöter avgivit, alla
boende inom Stockholms län. I denna
motion föreslås att Kungl. Maj :t skall
bemyndigas att dispensvägen medge befrielse
från avgift i de fall, då investeringar
gjorts i samband med sådan flyttning
eller nyetablering av företag eller
rörelse, som skett av s. k. lokaliseringsskäl.
Detta dispensförfarande har utskottet
prövat rätt noggrant. Föredraganden
liar gjort en utförlig promemoria över
vad ett sådant dispensförfarande skulle
medföra i vad gäller andra områden än
de i motionen berörda. Vad som därvid
framkommit har gjort att jag har böjt
mig för utskottets uppfattning i dispensfrågan;
utskottet har ju ganska utförligt
motiverat sin ståndpunkt i denna del på
s. 58 i det föreliggande utlåtandet.

Herr Lundqvists motion berör närmast
förhållandena i Stockholms läns
norra del, närmare bestämt Roslagen.
Jag vill påminna dem av kammarens ledamöter,
som funnos här 1947, att det
då väcktes en motion, som gällde avfolkningen
i Stockholms län och särskilt
inom Roslagen. Motionen behandlades
mycket välvilligt av vederbörande utskott.
Denna kammare liksom andra
kammaren föreslog en utredning om befolkningsförhållandena
i Stockholms
län liksom i andra områden av vårt land
-— man nämnde .särskilt Bohuslän. Fn
sådan utredning har icke igångsatts. Jag
har efterlyst den en gång tidigare, men
icke kunnat få något bestämt svar.

Nu har emellertid ett yttrande beträffande
lokaliseringen kommit fram på
grund av ett kommittéutlåtande. Arbetsmarknadsstyrelsen
syftar till att placera
industrier där det finns arbetskraft, som
kan rycka in. Det exempel, som herr
Lundqvist anförde i sin motion, gäller
överflyttning av en industri från Solna
till Östhammars stad. Östhammar har
upplåtit tomtmark gratis till industrien
i fråga, överflyttningen skulle medföra
att man i Östhammar fick en industri,
som sysselsatte omkring 35 arbetstagare.
Den som har följt avfolkningen i de
mindre samhällena inom Stockholms läns
norra del och sett hur befolkningen där
minskar nästan för varje år förstår kanske
bättre än många andra vad det betyder
för en sådan ort att få en industri
att bygga på.

När jag på detta sätt redogör för det
i motionen omnämnda fallet, erkänner
jag gärna att det är ett lokalt spörsmål.
Men sådana spörsmål kunna även uppstå
i andra trakter än Stockholms län.
Om mitt förslag skulle bifallas, skulle
det företag, som herr Lundqvist berörde
i motionen, befrias från investeringsavgift,
eftersom arbetet med byggnadens
iordningställande för dess räkning i
östhammar igångsatts före den 1 december
1951, fastän byggnadstillståndet kom
efter den 1 juli. Jag tycker gott att man
kan göra ett sådant litet avsteg utan att
därför riskera att minska effekten av
den föreslagna lagstiftningen.

Herr talman! Jag skall nöja mig med
detta. Jag tror inte att det skulle vara
svårt för de myndigheter, som skola ha
hand om taxeringsförfarandet eller indriva
investeringsavgiften, att handlägga
ett ärende, vari befrielse från investeringsavgift
skulle medgivas, om mitt förslag
bifölles.

Man kan naturligtvis säga, att vederbörande
företagare själv har avgörandet
om han vill göra en investering och betala
investeringsavgift eller vänta med
investeringen och därigenom slippa denna
extra avgift. Det är sant att man har
denna möjlighet. Men vi måste betänka
i vilken situation en sådan företagare
egentligen befinner sig. Man kan ju få

Nr 35.

Onsdagen den 12 december 1951 fm.

Förordningsförslag om investeringsavgift
vänta mycket länge på byggnadstillstånd,
och det fordras ju en mängd underhandlingar,
i synnerhet om det är
fråga om uppgörelse med kommunala
myndigheter, o. s. v. När man en gång
fått det efterlängtade byggnadstillståndet
är man glad att få sätta i gång så fort
som möjligt, sedan man väl fått igångsättningstillstånd.
Sedan tillkommer en
sak, som inte uppmärksammats så mycket,
nämligen att i beviljade igångsättningstillstånd
föreskrives faktiskt att
bygget måste sättas i gång före en viss
tidpunkt, ty annars återkallas igångsättningstillståndet.

Herr talman! Jag har med dessa ord
velat motivera min ståndpunkt något utförligare
än vad jag kunnat göra i betänkandet.
Jag slutar med att yrka bifall
till min med V) betecknade reservation.

Herr LUNDQV1ST: Herr talman! Innan
jag går närmare in på den motion, som
har väckts och som herr Franzon nyss
berörde, skulle jag vilja instämma i herr
Ohlons uttalande rörande den olika behandlingen
av å ena sidan den statliga
och kommunala och å andra sidan den
enskilda buss- och biltrafiken.

Jag anser för min del att det ur många
synpunkter är ganska angeläget, att likställighetsprincipen
på detta område
verkjigen upprättbålles. I likhet med
herr Ohlon anser jag därför att någon
investeringsavgift för bussar och lastbilar
över huvud taget icke bör ifrågakomma.

Jag skulle också vilja säga ett par ord
om investeringar i småfartyg, där jag
också har den uppfattningen, att någon
investeringsavgift inte bör ifrågakomma.
Det är ju så att det tonnage, som det
här är fråga om, alltså fartyg om högst
500 bruttoregisterton, har nedgått mycket.
Medelåldern för fartyg av denna
storlek är enligt uppgift 40 år, och behovet
av förnyelse är ganska trängande.
Investeringsavgiften blir naturligtvis
här till hinder. Kostnaderna för ett dyligt
fartyg lära röra sig om 600 000 kronor,
och investeringsavgiften betyder

m. m.

då en ökning med omkring 60 000 kronor.
Det förefaller mig ur transportväsendets
synpunkt ganska rimligt, att
även dessa småfartyg fritagas från investeringsavgift.
Jag tror att resultatet,
om man nu tar ut denna investeringsavgift,
mycket lätt kan bli, att redarna
icke bli i tillfälle att fullfölja den nybyggnadsverksamhet,
som är så välbehövlig.

Riksdagens redan beslutade stödåtgärder
i form av bättre villkor beträffande
den statliga lånefonden få väl också anses
bli mer eller mindre illusoriska genom
en tillämpning av den här nya lagstiftningen
även på detta område. Jag
erinrar också om att kommerskollegium
har för sin del tillstyrkt segelfartygsföreningens
framställning. Det förefaller
mig alltså som om det finns mycket
starka skäl för en avgiftsbefrielse på
detta område.

Nu har man ju i motioner från högerliåll
framställt ett sådant yrkande. Tyvärr
har det inte funnits någon lagtext
i klämmen och inte heller har i utskottet
någon sådan åstadkommits. Jag ser
mig därför, herr talman, inte för närvarande
i stånd att framställa något direkt
yrkande beträffande motionerna I:
516 och II: 658. Jag ber att eventuellt
få återkomma senare, ifall jag kan åstadkomma
något yrkande som kan bli av
värde.

Jag kommer sedan över till den motion,
som herr Franzon nyss berörde,
alltså nr 526, som ju går ut på att riksdagen
skulle bemyndiga Kungl. Maj:t att
efter prövning i varje särskilt fall medge
befrielse från investeringsavgift, när
fråga är om sådan flyttning eller nyetablering
av företag eller rörelse, som
sker av lokaliseringsskäl. I motionen
har ju — såsom herr Franzon också i
sitt anförande närmare redogjort för —-med exempel just från Stockholms län
påvisats, huru starkt befogat det i vissa
sådana fall kan vara, att en avgiftsbefrielse
lämnas. Jag är alldeles övertygad
om att en befrielse i dylika fall kan
många gånger vara minst lika behjärtansvärd
som i flertalet av de i propositionen
föreslagna undantagsfallen. Ut -

Onsdagen den 12 december 1951 fm.

Nr 35.

Förordningsförslag om investeringsavgift in. m.

skottet förnekar ju inte heller att det i
och för sig många gånger kan vara ett
samhälleligt intresse att icke på detta
sätt försvåra utan tvärtom stödja av lokaliseringsskäl
betingade omflyttningar
eller nyetableringar.

Icke desto mindre avvisar utskottet
tyvärr motionen. Utskottet fruktar uppenbarligen,
att den nya lagstiftningens
effekt skulle äventyras, om man gåve
Kungl. Maj:t den föreslagna dispensbefogenheten.
Nog tycker jag för min del,
att denna utskottets hållning är litet förvånande,
för att nu inte använda ett
alltför starkt ord. Man får väl tolka det
på det sättet, att majoriteten icke vågar
eller vill visa regeringen det förtroende
att efter prövning i varje särskilt fall få
efterskänka investeringsavgiften, när regeringen
kunde anse detta skäligt. Aldrig
har jag då kunnat tänka mig att den
nuvarande finansministern, initiativtagaren
till hela denna lagstiftning, skulle
kunna misstänkas för att missbruka en
sådan fullmakt. Vad som än utmärker
statsrådet Sköld, men ännu har man
inte, tror jag, sett eller hört talas om
några lättsinniga eftergifter från hans
sida. Jag tycker alltså att de farhågorna
äro något överdrivna.

Jag är förvånad över och beklagar att
utskottsmajoriteten inte velat tillmötesgå
det moderata förslag, som i denna
motion framförts för att skapa en möjlighet
att förhindra alltför olyckliga konsekvenser
för lokaliseringsverksamheten
av den nya lagstiftningen.

Såsom frågan nu ligger till finns ju
ingen möjlighet att här yrka bifall till
min motion. Jag kommer därför att ansluta
mig till yrkandet i den av herr
Velander in. fl. högermän avgivna reservationen,
enligt vilken bl. a. alla byggnader
över huvud skulle undantagas
från förordningens tillämpningsområde
och dessutom —■ i sådana fall som jag
berört — inventarier inte heller skulle
avgiftsbeläggas. Om denna reservation
skulle falla, vilket väl, herr talman, inte
får anses helt uteslutet, ansluter jag mig
helt naturligt till herr Franzons yrkande
om ändring i övergångsbestämmelserna.

I det sammanhanget vill jag uttala ett
tack till herr Franzon för det arbete som
jag vet att han nedlagt inom utskottet för
att vinna förståelse för de synpunkter
som ha framförts i motionen. Jag kan
endast beklaga, att herr Franzon, när
det nu inte funnits någon annan framkomstväg
än denna övergångsbestämmelse,
inte har lyckats att få med flera
av utskottets ledamöter på denna mycket
rimliga begäran. I det avseendet
hoppas jag att ställningstagandet i kamrarna
kanske skall bli något mera tillfredsställande
än vad slutupploppet blivit
i utskottet, där jag förmodar att
man haft så många voteringar och besvärligheter
att man var ganska trött när
man kom till övergångsbestämmelserna.

Jag ansluter mig, herr talman, så mycket
hellre till högerreservationen som
ett bifall till densamma också skulle, såvitt
jag förstår, ge större rättvisa åt trädgårdsodlingen
och dess utövare, vilka
senare inte synas mig ha i vederbörlig
mån ihågkommits, vare sig av vår rödgröna
regering eller av utskottsmajoriteten.

Uppenbart är att den nya investeringsavgiften
kommer att bli särskilt
kännbar för trädgårdsodlingen, dels därför
att trädgårdsodlingens ekonomibyggnader
behöva stora investeringar i underhåll
och dels därför att rationellt
underhåll och rationell utbyggnad av
företagen äro nödvändiga förutsättningar
för näringens existens i konkurrens
med andra länder. Denna konkurrens
gör ökad rationalisering av driften
ofrånkomlig. Till följd av att särskilt
trädgårdsodlingen fått sitta hårt emellan
vid den under senare år genomförda
liberaliseringen av utrikeshandeln
— ett faktum som jag tillät mig att närmare
beröra i min interpellation till dåvarande
jordbruksministern och även i
den därefter följande debatten bär i
kammaren tidigt i våras — har trädgårdsodlarnas
ekonomiska ställning
starkt försämrats, vilket ju också sedan
föranlett tillsättandet av en särskild utredning
av trädgårdsodlingens problem.
Denna utredning skall dock avse huvudsakligen
avsättningsförhållandena. I öv -

Nr 35.

Onsdagen den 12 december 1951 fm.

Förordningsförslag om investeringsavgift
rigt har förutsatts, att odlarna genom
egna rationaliseringsåtgärder skola tillse,
att näringen blir fullt konkurrenskraftig.
För att en sådan fortgående rationalisering
av produktionen skall kunna
genomföras är det helt naturligt en nödvändig
förutsättning att behövliga reparationer
och en planmässig utbyggnad
av företagen få ske utan betungande pålagor
i form av extra skatter och avgifter.
Den nu föreslagna investeringsavgiften
skulle emellertid verka direkt
hämmande på denna utveckling och försätta
trädgårdsodlarna i ett än bekymmersammare
läge än tidigare. Växthus
äro, såsom alla veta, lättfördärvade
byggnader, som kräva mycket i underhåll.

Såväl Kungl. Maj:ts som utskottsmajoritetens
förslag äro sådana, att trädgårdsnäringens
möjligheter att hävda sig
i konkurrensen utifrån allvarligt försämras,
vilket är ett faktum som ingen
torde kunna förneka. Det är, tycker jag,
desto märkligare som ju regeringen numera
också har representanter för bondeförbundet
i sin krets, vilka borde ha
litet större intresse för denna till jordbruket
sidoordnade näringsgren. Näringens
utövare och arbetare synas mig ha
gjort sig förtjänta av något större hänsyn.
Att trädgårdsnäringen ur landets
synpunkt är av stor betydelse behöver
jag väl inte närmare utveckla. Högerreservationen
tillgodoser nu även denna
näringsgrens berättigade intressen genom
att det i denna reservation föreslås,
att investeringsavgift icke skall förekomma
vare sig för byggnader eller
för inventarier av det slag som det här
kan vara fråga om.

Jag har alltså, herr talman, dubbel
anledning att ansluta mig till den reservation
som avgivits av herr Velander
m. fl.

Herr SJÖDAHL (kort genmäle): Herr
talman! Jag skulle inte ha begärt ordet
om inte herr Lundqvist hade yttrat sig
som jag tycker litet för respektlöst om
det arbete, som på en punkt har utförts
inom utskottet, nämligen när det gäller
frågan om dispensrätten.

m. m.

Herr Lundqvist kunde inte förstå, att
utskottet inte föll för de goda skäl, som
han hade anfört i motionen. Samtidigt
lovordade herr Lundqvist herr Franzons
uppträdande. Herr Franzon hade
precis samma uppfattning i denna speciella
sak som herr Lundqvist, men han
böjde sig för de skäl som förebragtes i
utskottet. Utskottet resonerade nämligen
som så, att riksdagen icke bör ge Kungl.
Maj:t dispensrätt i skattefrågor annat
än då det är omöjligt att i en klar lag
reglera saken. Det skulle ju annars betyda
att man in casu, i de speciella fallen,
skulle överflytta beskattningsrätten
från riksdagen till Kungl. Maj:t,
vilket är något som man icke bör göra i
onödan, herr Lundqvist.

Det andra och för mig lika viktiga
skälet är att vi genom den föreslagna
dispensrätten icke skulle särskilt mycket
hjälpa en person, som eventuellt ämnar
göra en investering. Vederbörande
vet ju inte i förväg, om han kan få dispens
eller ej. Han kommer kanske i
många fall att på grund av sin okunnighet
på denna punkt luras att göra en investering
i den tron att han kommer att
få dispens, men så får han ingen dispens,
och då sitter han där. Jag betraktar
det såsom otänkbart att man i sådana
ärenden som dessa i en hel serie fall
skulle kunna begära förhandsbesked av
Kungl. Maj:t.

Vidare blir det mycket besvär för
taxeringsmyndigheterna, som i varje
särskilt fall skola undersöka, om verkligen
alla de förutsättningar för dispensens
erhållande, som anfördes då Kungl.
Maj:t lämnade dispens, också verkligen
förelegat då anläggningen kom till utförande.

Allt detta var, herr talman, skäl som
herr Franzon böjde sig för i utskottet.
Det hade, måste jag säga, klätt herr
Lundqvist bättre, om han även på denna
punkt hade samrått med herr Franzon
och fått något ta del av de synpunkter,
som dikterat utskottets ställningstagande.

Herr LUNDQVIST (kort genmäle): Innan
jag skrev min motion, herr talman,

Onsdagen den 12 december 1951 fm.

Nr 35.

Förordningsförslag om investeringsavgift m. m.

hade jag samrått med en person i den
högre förvaltningen, som är speciellt
sakkunnig på detta område. Jag gjorde
detta just för att få en sådan formulering
av yrkandet i motionen, att det
skulle vara nästan uteslutet för riksdagen
att kunna avvisa den. Han rådde mig
att gå denna väg. Jag har alltså gjort
allt vad jag kunnat för att främja saken.

Om de principer, som man har i bevillningsutskottet,
har jag mycket liten
kännedom, helt naturligt eftersom jag
aldrig har suttit i detta utskott. Men om
man där verkligen skulle ha en sådan
princip som att det över huvud taget
icke får förekomma en möjlighet att i
sådana här känsliga och viktiga frågor
lägga avgörandet i Kungl. Maj:ts hand,
beklagar jag att utskottet känner sig
bundet av en dylik princip.

Jag kan vidare inte förstå, att man inte
ens i sådana fall som vi här diskutera
skulle kunna göra en framställning
till Kungl. Maj:t med begäran om besked
innan några utgifter blivit gjorda. Det
är väl ganska naturligt, att om man fått
reda på att det finns denna möjlighet,
kan man åtminstone i många fall göra
det. Jag kan inte inse att det alls skulle
vara några större svårigheter förenade
härmed. Ett sådant ärende som det här
gäller skall ju ändå föregås av en mängd
utredningsarbete och framställningar
till olika instanser och organisationer,
som ha med saken att göra.

Jag har inte någon anledning att utan
vidare godtaga det uttalande som här
gjorts. Jag förstår att det har varit vägledande
för utskottets ledamöter, men
därmed är enligt mitt förmenande icke
sagt, att det är den enda och bästa linjen
som man i en sådan här fråga bör
följa inom utskottet.

Jag ber om ursäkt, herr talman, att jag
vågar ha denna uppfattning, men jag
har icke för avsikt att överge den.

Herr SJÖDAHL (kort genmäle): Herr
talman! Jag förutsätter icke att herr
Lundqvist skall överge sina uppfattningar.

När herr Lundqvist säger, att lian har

rådgjort med en man, som mycket väl
kan bedöma dessa saker, är det bara att
beklaga att även ytterst sakkunniga individer
kunna ge dåliga råd.

Jag vill härutöver bara understryka
något som inte bara utskottet utan även
riksdagen bör beakta, nämligen att om
man vill ha en sådan här schablonmässigt
verkande åtgärd, bör riksdagen icke
ge Kungl. Maj:t en ganska allmän dispensmyndighet
på ett sådant fält som
detta. Riksdagens uppgift är att hålla
sin hand om rikets penningpung.

Herr ERIKSSON, EINAR: Herr talman!
Medan herr Velander höll sitt anförande
viskade herr Lundqvist till mig, att det
var oerhört svårt att följa med i denna
fråga. Men det hindrade inte herr Lundqvist
från att helt frankt stiga upp och
upprepade gånger yrka bifall till högerreservationen.
Det var tydligen inte så
svårt, herr Lundqvist, att sätta sig in i
frågan.

Jag har närmast begärt ordet för att
anföra ett par synpunkter beträffande
investeringsavgiftens storlek. Både av utskottsbetänkande!
och av debatten här
har framgått, att man är ganska överens
om att en investeringsavgift skall uttagas.
Vad man har olika mening om är
avgiftens storlek och en mängd detaljspörsmål.

Vad beträffar investeringsavgiftens
storlek, tillhör jag de motionärer och reservanter
som anse, att avgiften bör sättas
så hög att vi inte skola behöva löpa
risken att det egentliga huvudsyftet med
investeringsavgiften förfelas. Vi ha därför
i vår reservation föreslagit, att investeringsavgiftens
storlek skall fastställas
till 20 procent. Finansministern ocli
även herr Sjödahl ha varnat kammaren
för att godtaga ett dylikt förslag. Också
herr Ohlon var inne på samma sak och
uttryckte sig mera drastiskt. Jag vill
minnas att han förklarade, att en så hög
investeringsavgift som den vi föreslagit
skulle bli ett dråpslag mot näringslivet
inte minst mot hantverk och småindustri.
Det är, sade herr Ohlon vidare, anledning
att vara tacksam för att det finns

Nr 35.

Onsdagen den 12 december 1951 fm.

Förordningsförslag om investeringsavgift
försynta och kloka män även i regeringen
som avvisat en så hög avgift.

Jag vill emellertid fästa kammarens
uppmärksamhet på att man icke får stirra
sig blind på avgiftens storlek. Eftersom
investeringsavgiften blir en vid
taxering avdragsgill omkostnad, så blir
ju den verkliga kostnaden icke densamma
som avgiftens storlek. Om, herr
Ohlon, investeringsavgiften fastställes till
10 procent, ha ju ändå kanske de flesta
av de större företag som göra investeringar
en sådan företagsform, att deras
kostnader i verkligheten inte bli stort
mer än hälften av den fastställda procenten.
Man kan följaktligen icke sätta
likhetstecken mellan avgiftens storlek
och de faktiska kostnaderna. Mig förefaller
det, som om en fördyring av investeringarna
med sex procent eller fem
procent, högerns förslag innebär i realiteten
en omkostnadsstegring med endast
2,5 procent, är en alltför ringa fördyring
för att göra en företagare betänksam
när han har att fatta beslut om han
skall göra en investering eller inte. Investeringsavgiften
bör enligt min mening
vara så hög, att företagaren i fråga
finner det angeläget att sätta sig ned och
ompröva, huruvida han verkligen skall
göra investeringen eller inte. Med den
lilla fördyring, som det skulle bli enligt
nämnda förslag, kan en företagare räkna
med att det i alla fall lönar sig för honom
att göra investeringen redan nu.
Mycket talar ju för att prisstegringarna
kunna komma att fortsätta under de två
år, under vilka investeringsavgift skall
utgå, och en företagare kan därför räkna
med att det trots fördyringen genom investeringsavgiften
blir förmånligt för
honom att göra investeringen redan nu.

Jag skulle ha önskat att det här hade
framlagts ett förslag om en investeringsavgift
på 10 procent, som icke finge upptas
som avdragsgill omkostnad vid taxering.
Då hade det också blivit större likställighet
mellan olika företagsformer. Sådan
investeringsavgiften nu är utformad
kommer den ju att drabba olika hårt beroende
på företagsformen. Företagsformer
som med hänsyn till skatteuttagningsprocenten
befinna sig längst ned på

m. in.

skalan belastas hårdare, medan t. ex.
aktiebolag slippa undan lindrigare. Då
det emellertid har ansetts såsom en riktig
princip för skattelagstiftning över
huvud taget, att kostnader av denna art
skola betraktas som avdragsgilla, är det
ingen som har vågat lägga fram ett sådant
förslag. Ingen vare sig i utskottet
eller här i debatten har kunnat övertyga
mig om att en investeringsavgift på 20
procent skulle få den förödande inverkan
som man här utmålat. Jag tror tvärtom
att en dylik storlek på investeringsavgiften
är en förutsättning för att denna
lagstiftning över huvud taget skall bli
effektiv.

Jag kommer därför, herr talman, att
yrka bifall till den av mig och herr Henriksson
undertecknade reservationen.
Detta yrkande gäller även vad som i reservationen
anföres beträffande gränsen
för avdragspliktig investering, alltså en
sänkning av det avdragsfria beloppet till
5 000 kronor utom vad avser byggnader,
för vilka vi följa utskottsmajoritetens
förslag om 15 000 kronor såsom gräns.

•lag vill sedan, herr talman, göra några
randanmärkningar till den debatt
som jag här lyssnat till. Jag vill emellertid
inte göra mig impopulär hos mina
värderade kammarkamrater genom att
överskrida gränsen för middagsrasten
utan avpassa mitt anförande efter den,
så att plenum kan brytas i tid, om nu
inte mina randanmärkningar komma att
framkalla ett replikskifte.

Herr Petrén har tyvärr redan avlägsnat
sig, men jag är säker på att hans
värderade kollega herr Ohlon kommer
att svara i hans ställe, därest så blir nödvändigt.

Herr Petrén gjorde sig stor möda att
framhålla just det sakliga i den folkpartistiska
reservationen. Men varken herr
Petrén, herr Ohlon eller någon annan av
kammarens folkpartister kan väl vara
blind för de uppenbart politiskt taktiska
och politiskt propagandistiska formuleringarna
i reservationen. Låt mig,
herr Ohlon, bara ta ett enda exempel.
Är det verkligen enbart omsorgen om
landets jordbrukare som har förmått
folkpartiet att kräva att lantbrukets eko -

Onsdagen den 12 december 1951 fm.

Nr 35.

Förordningsförslag om investeringsavgift m. m.

nomibyggnader skola undantagas från
investeringsavgift? Ligger det inte så
till, herr Ohlon, att andra motiv än de
rent sakliga här ha varit utslagsgivande?
Handen på hjärtat: Är det inte här ändå
ett litet försök att sätta in en sprängkil
mellan bondeförbundet och socialdemokraterna?
Jag är övertygad om att vi
komma att möta samma argumentering
ute i den allmänna diskussionen som vi
mötte i utskottet, där man ifrån folkpartiets
sida ville fresta bondeförbundsledainöterna
att gå med på folkpartiets förslag
på denna punkt. Jag är övertygad
om att folkpartiet ute i den allmänna
propagandan kommer att försöka misskreditera
bondeförbundet inför dess väljare
med påståendet att bondeförbundets
representanter här icke ha velat rösta
för ett förslag som tillgodoser lantbrukarnas
intressen. Den folkpartistiska
slipstenen kommer säkerligen att dras
på det sättet. Jag hyser emellertid stor
respekt för den bondeförbundsrepresentant
i utskottet som avvisade den folkpartistiska
inviten med att förklara, att
bondeförbundet ansluter sig till förslaget
om investeringsavgift, eftersom det är
ett led i strävandena att bekämpa inflationen.
Förslaget om investeringsavgift
är, sade denne bondeförbundsrepresentant,
ett led i strävandena att hålla tillbaka
investeringarna inom hela näringslivet,
och därför kunna bondeförbundets
representanter icke vara med om att
undantaga en viss del av näringslivet.
Jag vill minnas att han betecknade den
folkpartistiska inviten som ett försök till
klasslagstiftning.

Härutöver vill jag, herr talman, också
säga några ord om det sparförslag, som
folkpartiet lade fram inom utskottet och
som nu utvecklats här. Då klockan gått
så fort, tvingas jag emellertid avstå från
alla längre utläggningar på denna punkt.
Det finns kanske inte heller någon direkt
anledning för mig att vara rådgivare
för kammarens värderade ledamöter.
Men jag vill dock i all korthet rekommendera
dem av kammarens ledamöter,
som eventuellt äro intresserade av att se
hastigheten och rörligheten i folkpartiets
förmåga att skriva lagtext, att liisa

folkpartiets motion II: 074 och sedan läsa
lagförslaget till förordning angående
skatterestitution vid sparande 1952 och
1953. Sedan man har läst och jämfört
dessa båda aktstycken är man inte alls
förvånad över att folkpartiet i en motion,
som väcktes den 13 november, räknade
med att Kungl. Maj:t skulle hinna
skriva en lag om konjunkturvinstbeskattning
med ikraftträdande redan den 1
januari 1952. Man är mäkta imponerad
av folkpartistisk förmåga att skriva lagtext
både i fråga om hastigheten och
rörligheten.

Jag ber, herr talman, att senare få
återkomma med särskilda yrkanden när
lagparagraferna ställas under proposition.

Herr OHLON (kort genmäle): Herr
talman! Herr Einar Eriksson har ställt
ett par frågor till folkpartiet, vilka han
tydligen själv ville evalvera som någon
sorts samvetsfrågor.

Han frågade, om det var omsorgen om
landets jordbrukare som föranlett folkpartiet
att begära avgiftsbefrielse för
jordbrukets ekonomibyggnader. Jag kan
inte rannsaka hjärtan och njurar, utan
talar här bara för mig själv. Jag vill,
herr Eriksson, säga, att då denna programpunkt
togs upp skedde det på föranstaltande
av vår ganska talrika jordbrukargrupp
inom folkpartiet. Det sades
nämligen ifrån vid de förberedande underhandlingarna,
att byggnadskostnaderna
på landsbygden för närvarande äro
så stora i förhållande till lantbrukets inkomster,
att en jordbrukare, som uppför
en byggnad på sin gård, omedelbart
måste avskriva en hel del av byggnadskostnaderna.
Under sådana förhållanden
ansågo vi det vara ett rättvisekrav att
jordbrukets ekonomibyggnader undantoges
från investeringsavgift, för att nu
inte tala om att ekonomibyggnaderna
inom jordbruket ju på många håll i landet
äro mycket eftersatta. Det finns alltså
på denna punkt ett allmänt behov av
ökad byggnadsverksamhet.

Vad sedan frågan om takten för en
eventuell konjunkturvinstbeskattning beträffar,
har jag redan besvarat den frå -

Nr 35.

Onsdagen den 12 december 1951 fm.

Förordningsförslag om investeringsavgift
gan när den ställdes av herr Sjödahl
och skall inte nu upprepa, vad jag sade
då. Jag vill bara påminna om att det är
bevillningsutskottets betänkande, som vi
här diskutera, och icke motionerna.

Vidare vill jag säga, att vi hade hoppats
på att regeringen skulle tänka en
liten smula på egen hand.

Herr ERIKSSON, EINAR (kort genmäle):
Herr talman! Om motivet för folkpartiets
krav att undantaga lantbrukets
ekonomibyggnader från investeringsavgift
verkligen är det, som herr Ohlon
här gör gällande, förvånar det mig att
folkpartiet inte helt enkelt har yrkat avslag
på hela frågan om investeringsavgift,
ty samma motiv kunna väl även
representanterna för alla andra grupper
inom folkpartiet anföra för att just deras
intressen skola tillgodoses. Då hade
folkpartiet också besparats den oerhörda
tankemöda som här utvecklats och
mobiliserandet av all den skrivförmåga
som här skett för att klara denna sak.
Det hade varit enklare för folkpartirepresentanterna
att avfärda hela investeringsavgiften.

Herr PERSSON, OLA: Herr talman!
Riktlinjerna för regeringens ekonomiska
politik äro angivna i proposition nr 220,
som nu bevillningsutskottet tagit ställning
till och som redovisas i det föreliggande
utlåtandet. Det i propositionen
upptagna åttapunktsprogrammet såväl
som övriga synpunkter och förslag i fråga
om kreditåtstramningen, räntepolitiken,
löner och priser m. m. ha varit föremål
för en lång och uttömmande remissdebatt,
då propositionen remitterades
till bevillningsutskottet. Att upprepa
denna debatt kan icke ha någon egentlig
betydelse, då under de sex veckor som
förflutit sedan remissdebatten hölls
inget särskilt inträffat som kunnat tillföra
debatten något nytt.

Jag vill, herr talman, endast konstatera,
att prisstegringarna fortsätta, att
reallönerna sjunka, att skattetrycket för
de lägre inkomsttagarna blir alltmer

m. m.

kännbart, att alla de olika indirekta skatterna
på konsumtionsvaror varit ägnade
att höja priserna och att vinstkonjunkturen
för storindustrien i vissa fall varit
exceptionellt hög och fortfarande är det
— exportindustrien har haft en makalös
högkonjunktur.

Äro då dessa prisstegringar oundvikliga?
Vi ha besvarat den frågeställningen
med nej. Vi ha ansett att prisstegringarna
skulle kunna förhindras om exportindustriens
extra profiter indragas
till statskassan och använda^ för att nedbringa
importvarornas priser.

Några veckor efter devalveringen år
1949 riktade jag till finansministern en
interpellation och frågade, vem som
skulle ha de hundratals miljoner kronor,
som man då i finansdepartementet räknade
med i merinkomster och vinster
för exportindustrien. Jag frågade vidare,
om icke dessa vinster skulle indragas
till statskassan och användas för att motverka
de väldiga prisökningar på importerade
varor, som devalveringen också
komme att medföra. På detta svarade
finansministern, att de uppgifter han
lämnade vid Arosmässan i Västerås inför
industriledarna i landet i fråga om
vad export och import kunde komma
att röra sig om i pengar efter devalveringen
vore en uppskattning, som han
icke på något sätt kunde styrka vara
riktig. Man kunde inte å ena sidan stimulera
och uppmuntra bolagen till att
höja produktionen och å andra sidan
draga in vinsterna till staten. För övrigt
fingo dessa företag och industriidkare
betala så höga skatter, att det kunde räcka.
Till sist frågade herr Sköld, om jag
hade ont i magen, som han uttryckte sig,
för att bolagen ekonomiskt klarade sig
hyggligt.

Resultatet blev ju att konsumenterna
ha fått betala sina förnödenheter efter
de prisstegringar, som devalveringen
astadkom på importvarorna. Exportkapitalisterna
tjäna pengar som gräs. Avsättningar,
som genom frivilliga överenskommelser
skett till fonder och konton
för vederbörande ägares räkning, ha
icke i något avseende haft karaktären
av indragning till staten. Nu har dock

Onsdagen den 12 december 1951 fm.

Nr 35.

Förordningsförslag om investeringsavgift m. m.

den allmänna opinionen så småningom
blivit så stark, att kraven på en särskild
vinstkonjunkturskatt inte längre kunna
bortförklaras. Vi ha varit ensamma om
att ställa kravet på indragningen av exportvinsterna
till statskassan för att användas
till att nedbringa importvarornas
priser, ända till dess LO:s ordförande
här i kammaren i våras angav
samma syn på saken. Vi notera med tillfredsställelse
att denna grundsyn nu
godtages av en allt hredare opinon bland
landets konsumenter och skattebetalare.

Priskontrollen har säkerligen haft
stor betydelse, då det gällt att hålla vissa
varor vid en rimlig prisnivå, men å
andra sidan ha stora och viktiga varuområden
icke på något sätt påverkats
av priskontrollen, och därför är det
ganska fritt spelrum. Av denna anledning
står vårt gamla krav kvar på en
effektivare priskontroll.

En skärpt beskattning av kapitalets
vinster genom ett mera utvecklat och
effektivt taxeringsförfarande anse vi
vara en primär fråga att lösa. Den fria
avskrivningsrätten bör helt avskaffas,
därför att bakom denna lämnas möjligheter
till skattefusk. Den tillfälliga investeringsskatten
å varulager och inventarier
tas ut på vad som avskrives
utöver en s. k. normal avskrivning, men
lämnar dock denna fria avskrivningsrätt
att gälla i fortsättningen.

Upprustningen och inkallelserna för
militära ändamål verka i allra högsta
grad prisfördyrande och inflationsdrivande
genom behovet av förnödenheter
av olika slag och genom att produktionen
berövas en stor del av sin arbetskraft.
Därför bör denna militära upprustning
inställas och militärutgifterna
skäras ned.

Sverige bör utträda ur Marshallblocket
och stödja fredens krafter i världen
mot den imperialistiska krigspolitiken
och utbygga sin handel med Sovjetunionen
och andra kris- och inflationsfria
marknader.

Det är säkert icke någon i denna kammare
som vill göra gällande, att vi skulla
rent ödesbestämt haft denna prisnivå,
detta allmänna och särskilt för de

0 Första kammarens protokoll 1931. Nr 3J.

lägre inkomsttagarna hårda skattetryck
och denna eftersläpning i fråga om reallönerna,
därest kraftåtgärder vidtagits
för att beskära industri- och finanskapitalisternas
vinster och man låtit folkets
väl gå före storfinansens. Nej, det
är denna storfinans som dominerar Sveriges
industriproduktion och kreditväsende.
Det är dessa dominerande krafter
som tillgodosett sina intressen, och
regeringen har icke heller haft någon
annan riktning för sin politik än att ta
mycket stor hänsyn till dessa dominerande
krafter. Trots detta hänsynstagande
och de svårigheter i ekonomien, som
detta skapat, anse sig ändock såväl högern
som folkpartiet i hög grad missnöjda
med regeringen och utveckla en
väldig energi för att driva den ytterligare
till eftergifter för kapitalisternas
intressen. Då arbetarna rekommenderas
och tillrådas att iakttaga en avvägd och
måttfull lönepolitik inför avtalsrörelserna
från regeringens sida, en rekommendation,
som vidare utvecklas i löntagarorganisationerna,
ja, då har man också
klart för sig att de kapitalistiska intressena
inte löpa någon risk.

Den föreliggande konkreta frågan,
som vi i dag skola ta ställning till, gäller
en begränsning av investeringarna i
jordbruksfastigheter och rörelse. Regeringen
har i propositionen föreslagit ett
avgiftsfritt bottenbelopp för dessa investeringar
å 10 000 kronor och vidare
föreslagit, att på belopp därutöver skulle
erläggas en investeringsavgift av 10
procent. I detta bottenbelopp å 10 000
kronor skulle inrymmas såväl byggnadskostnader
som inköp av döda inventarier.
Bostäder äro undantagna från
förslaget. Investeringarna under högkonjunkturen
efter kriget ha inom den
fria och oreglerade sektorn varit mycket
stora ocli säkerligen också genom
den stora efterfrågan av material och
varor varit en av de starkare inflationsdrivande
faktorerna då det gällt prisstegringarna.
Industrien och bolagen ha
tjänat stora pengar. Vinsterna ha omsatts
i nya maskiner och byggnader, i
sakvärden.

Skall man nu strypa till och begränsa

Nr 35.

Onsdagen den 12 december 1951 fm.

Förordningsförslag om investeringsavgift
dessa investeringar, bör det dock ske
med måtta, om icke en opåräknad, ej
önskvärd situation skall uppstå.

Investeringsavgifterna tillgripas för
att om möjligt få folk att avstå från att
göra några investeringar alls under de
ifrågavarande två åren, 1952 och 1953.
Om lojaliteten utsträckes därhän, skulle
därmed framskapas en betydande produktionsinskränkning
och så till den
grad minskad sysselsättning, att en betydande
arbetslöshet skulle uppstå. Sveriges
industriförbund, Stockholms handelskammare
och Svenska bankföreningen
ha i remissyttrande också ställt vissa
förhoppningar på det föreliggande förslaget
om investeringsbegränsning: »En
begränsning av investeringsverksamheten
i ett inflationsläge åstadkommer primärt
en minskning av efterfrågan på investeringsvaror,
såsom trä, järn, cement,
maskiner o. d., och lättar därmed pristrycket
på dessa varuområden. Samtidigt
minskas efterfrågan på arbetskraft
för investeringsändamål, vilket i sin tur
är ägnat att dämpa förefintliga tendenser
till löneuppdrivning och bromsa den
fortgående ökningen i efterfrågan på
konsumtionsvaror.»

Vi ha därför i vår motion 1:529 upptagit
dessa frågor och gjort gällande att
det föreslagna avgiftsfria bottenbeloppet
var för lågt tilltaget.

Nu har också bevillningsutskottet ansett
att det fria beloppet i fråga om
byggnader bör ökas med 5 000 kronor,
men så har investeringsavgiften höjts
med 2 procent.

Om vi nu hålla oss till utskottets förslag,
skulle alltså en jordbrukare på ett
mindre eller medelstort jordbruk, som
måste bygga en ny ladugård i stället för
den gamla fallfärdiga, nödgas att förutom
de väldiga byggkostnaderna också
erlägga 12 procents investeringsavgift,
enligt skattsedel, till staten på den
byggnadssumma som överstiger 15 000
kronor. Skall han ikläda sig betalningsansvaret
för dessa belopp, därest han
skulle vara tvungen att bygga under något
av åren 1952 eller 1953, då ligger det
nära till hands för honom att i stället
göra sig kvitt kreaturen och ha sin fall -

m. m.

färdiga ladugård tom. Denne jordbrukare
skulle på det sättet rent av visa statsmakterna
och riksdagsbeslutet om investeringsbegränsningen
en större lojalitet
än genom att bygga en ny ladugård
och därför betala straffavgift i form av
investeringsavgift.

Maskiner och andra döda inventarier
för jordbruket skola tillsammans med
byggnader inordnas i det nyssnämnda
bottenbeloppet å 15 000 kronor. Det svenska
jordbrukets höga nivå och den alltjämt
fortgående rationaliseringen kräva
ovillkorligen, att den från jordbruket till
andra näringar överflyttade manuella arbetskraften
kan ersättas med maskiner
och rationella redskap.

Samma sak gäller förvärvskällan rörelse.
Hantverkare och småföretagare av
olika slag, som tvingas hålla sig på höjden
av konkurrensförmåga, föra stundom
en hård och ojämn kamp för tillvaron.

I den mån man måste bygga för sin
rörelse eller skaffa maskiner och redskap
under åren 1952 och 1953 så är
den avgiftsfria ramen 15 000 kronor vid
byggnad, eljest 10 000 kronor.

Vi ha i motionen fört fram våra betänkligheter
mot ett för lågt bottenbelopp.
Enligt vår mening bör den allmänna
verksamheten ha möjligheter att göra
de för näringen eller produktionen
normala och rimliga investeringarna.
Däremot anse vi att de stora investeringsbeloppen
böra kunna hållas tillbaka och
inskränkas under den tid det här är fråga
om.

Det är därför som vi i motionen föreslagit
att det avgiftsfria bottenbeloppet
måtte sättas till 50 000 kronor. Belopp
utöver 50 000 men ej överstigande 100 000
kronor skulle avgiftsbeläggas med 10
procent och belopp överstigande 100 000
kronor med 20 procent.

Herr talman! Vi vidhålla detta förslag
såsom ändamålsenligt för att kapa topparna
och storinvesteringarna och möjliggöra
en mera normal investeringsverksamhet
utan straffavgift. Vi ha vidare
i vår motion yrkat att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj :t uttalar, att de
genom de ifrågavarande investcringsbegränsande
åtgärderna lösgjorda resor -

Onsdagen den 12 december 1951 fm.

Nr 35.

Förordningsförslag om investeringsavgift m. m.

serna ställas till förfogande för en ökad
bostadsproduktion.

Jag ber sålunda att få yrka bifall till
vår motion 1:529.

På framställning av herr talmannen
beslöts att den fortsatta överläggningen i
förevarande fråga skulle uppskjutas till
aftonsammanträdet.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 371, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående täckning av kostnaderna
för fortsatt verksamhet av det
svenska fältsjukhuset i Korea;

nr 372, i anledning av väckt motion
om utredning av frågan om en fond för
möjliggörande av forskning rörande
våra inhemska bränsletillgångar;

nr 373, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bemyndigande för
Kungl. Maj:t att tillerkänna Luossavaara—Kiirunavaara
Aktiebolag rätt till
viss malmbrytning utöver i gällande
malmavtal medgivna kvantiteter m. m.;

nr 374, i anledning av motionsvis
gjord framställning avseende pension åt
författarinnan fru Amelie Posse;

nr 375, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställning om ändrad förläggning av
arméns jägarskola jämte i ämnet väckt
motion;

nr 376, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa materielbeställningar
för försvaret jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 377, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag å tilläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1951/
52 till avskrivning av nya kapitalinvesteringar; nr

378, i anledning av Kungl. Maj:ts
propositioner angående ändrad lönegradsplacering
för viss vård- och ekonomipersonal
m. m. samt vissa uppsyningsmän
och föreståndarinnor vid statens
sinnessjukhus m. fl.; samt

nr 382, angående tilläggsstat 1 till
riksstaten för budgetåret 1951/52.

Anmäldes och godkändes konstitutionsutskottets
förslag till riksdagens
skrivelse, nr 386, till Konungen med förslag
till lag angående ändring i stadgan
den 21 februari 1941 (nr 98) om ersättning
för riksdagsmannauppdragets
fullgörande.

Justerades protokollsutdrag för detta
sammanträde, varefter kammaren åtskildes
kl. 5.13 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Nr 35.

Onsdagen den 12 december 1951 em.

Onsdagen den 12 december eftermiddagen.

Kammaren sammanträdde kl. 7.30 eftermiddagen.

Förordningsförslag om investeringsavgift
m. m. (Forts.)

Fortsattes överläggningen angående 1
§ i det av bevillningsutskottet i betänkande
nr 65 punkten A 1 framlagda förordningsförslaget.

Herr BJÖRCK: Herr talman! Bland de
näringsidkare, som med bekymmer se
på det skatteförslag, som vi nu behandla,
befinna sig också landets trädgårdsodlare.
Trädgårdsodlingens lönsamhet
har ju starkt försämrats under de senaste
åren. Detta beror delvis på den
betydande ökning av omkostnaderna för
materiel, arbetslöner m. m. som inträffat
men även på de handelsavtal, som
avslutats med ett flertal i klimathänseende
betydligt bättre lottade länder
än vårt, varvid trädgårdsodlingen vid
åtskilliga tillfällen har fått sitta emellan
i jämförelse med andra näringsgrenar
inom landet. Fn annan orsak till
minskningen i trädgårdsodlingens lönsamhet
är, att det tullskydd, som denna
odling för närvarande åtnjutit under
femton, tjugo år, med hänsyn till vårt
nuvarande penningvärde knappast är
hälften av det den hade tidigare.

Riksdagen har ju också erkänt, att
trädgårdsnäringen har det svårt; som bekant
biföll riksdagen ett enhälligt förslag
från jordbruksutskottet om en utredning
angående trädgårdsodlingens
förhållanden. Denna utredning är redan
tillsatt, och vi vänta på resultatet av
densamma. Att en rationalisering är
nödvändig ha även utskottet och riksdagen
uttalat, men för att en sådan skall
bli möjlig att genomföra fordras att ett
avsevärt kapital kan investeras, framför
allt i odlingar under glas. Det är detta
som det framför allt gäller.

Nu frågar man sig var Kungl. Maj:t
och bevillningsutskottet ha placerat
trädgårdsodlarna, när det gäller denna
investeringsavgift: Kunna de räknas till
jordbrukarna eller till rörelseidkarna?
Sedan gammalt har ju trädgårdsodlingen
betraktats som en binäring till jordbruket,
men med den utveckling trädgårdsodlingen
numera fått kan denna placering
knappast längre vara riktig, utan
denna odling borde betraktas som en
särskild näringsgren. Vi veta att investeringsavgiften
skall beräknas något olika
för olika objekt; i vissa fall kunna rörelseidkare
få investera för intill 15 000
kronor utan att behöva erlägga investeringsavgift.
Det vore ju nödvändigt att
trädgårdsodlingen räknades dit, men vi
hade helst sett, att den trädgårdsodlingens
rationalisering, som riksdagen
uttalat sig för och som vi alla önska genomförd,
skall kunna få fortsätta, helt
befriad från investeringsavgift. En fortlöpande
rationalisering pågår ju, men
för att denna skall kunna fortgå obehindrat
är det nödvändigt att en planmässig
utbyggnad får ske framför allt
beträffande odlingarna under glas, utan
betungande pålagor med investeringsavgifter
och liknande. Underhållet av
framför allt växthusbyggnaderna är
ganska dyrbart. Detta ha ju också skattemyndigheterna
erkänt och gått med
på genom att medgiva trädgårdsodlarna
rätt att avskriva 5 procent årligen av
byggnadernas värde. Det betyder att
dessa byggnader ha en livslängd av
högst 20—25 år. Då jag själv har drivit
trädgårdsodling i över 40 år, är jag en
smula sakkunnig på detta område, och
jag måste säga, att när ett drivhus stått
i 25 år, är det färdigt att rivas ned för
att ersättas med en nybyggnad. Skall
rationaliseringen kunna fortsätta med
de priser vi nu ha på materiel, framför
allt materiel för värmeanläggningar och
dylikt, komma vi inte långt med en investering
av 10 000 eller 15 000 kronor.

Onsdagen den 12 december 1951 em.

Nr 35.

Förordningsförslag om investeringsavgift m. m.

Det vore därför som sagt högst önskvärt,
att trädgårdsodlarna sluppe denna
investeringsavgift.

Dessa frågor ha ju delvis redan berörts
av herr Lundqvist, och jag kan
instämma med honom. Jag skall därför,
med hänsyn till vad han anfört, inskränka
mig till att yrka bifall till den
reservation, som är avgiven av herr Petrén
m. fl., vari föreslås, att i vissa fall
rörelsidkare helt befrias från denna investeringsavgift.

Herr ANDRE VICE TALMANNEN:
Herr talman! Av den förda debatten
har framgått, att mycket delade meningar
råda om det förslag till investeringsavgift,
som här föreligger. Av flera av
dessa inlägg skulle man kunna utläsa
en fruktan för att investeringsavgiften
skulle verka så effektivt att arbetslöshet
skulle kunna väntas på vissa områden,
exempelvis inom byggnadsindustrien,
och bland annat av det anförande,
som hölls av den siste ärade talaren
före middagsrasten, herr Ola Persson,
framgick, alt motiveringen till hans förslag
var, att man skulle göra sådana
uppmjukningar, att det under alla förhållanden
skulle kunna räknas med en
tillräckligt stor arbetsvolym inom byggnadsindustrien
och att vad som skulle
sparas genom en återhållsamhet på
grund av investeringsavgiften skulle användas
på det sätt att man i stället ökade
bostadsbyggandet.

Om det nu skulle vara så, att vi ville
försöka att genom dessa åtgärder fördela
investeringsverksamheten på ett
mera önskvärt sätt än vi ha anledning
förmoda har gjorts under de tidigare
åren, skulle man naturligtvis kunna diskutera
på det sättet. Men avsikten med
investeringsavgiften är att den skall
vara investeringsbegränsande i så stor
utsträckning som man över huvud taget
kan vänta sig av en åtgärd av ifrågavarande
slag. Man anser ju investeringsbegränsningen
särskilt nödvändig under
den nuvarande onormala vinstkonjunkturen
inom näringslivet, därför alt man
räknar med att investeringsviljan också
är onormal, när vinsterna äro onormala.

Det kan vara så, att investeringsavgiften
på många områden inte kommer att
verka med den effekt, som är avsedd,
eftersom det väl antagligen alltid blir på
det sättet att man försöker avväga det
ena mot det andra. Bedömer man utvecklingen
så, att det förmodligen kommer
att bli dyrare att bygga eller att
investera om ett eller två år, blir det
ju en avvägning, huruvida en investeringsavgift
på 10 procent är tillräcklig
för att avskräcka från en investering
omedelbart, i synnerhet när det gäller
investeringar i byggnader, där vederbörande
behöva arbetstillstånd för att få
utföra arbetena i fråga.

Vi ha inom Landsorganisationen uttalat
tvivel på att en investeringsavgift av
den storleksordning, som den nu fått
enligt förslaget, erhåller sådan effekt
som är önskvärd och avsedd. Vi ha följaktligen
inte hyst några sådana betänkligheter
som dem herr Ola Persson här
tidigare givit till känna, nämligen att
avgiften skulle kunna bli så pass effektiv
att man skulle kunna riskera arbetslöshet
inom exempelvis byggnadsindustrien.

Det föreliggande förslaget till investeringsavgift
har inte på något sätt motiverats
ur fiskaliska synpunkter. Det är
inte för att skaffa statsverket pengar
som förslaget har framlagts utan just för
att försöka få en begränsning i investeringsverksamheten.
Med hänsyn härtill
äro de uppmjukningar, som föreslås i reservationerna,
inte lika berättigade som
de skulle ha varit, därest det hade varit
fråga om en skatt av vanlig karaktär,
alltså en skatt för att skaffa staten inkomster.
När det finns ett låt oss säga
allmänt intresse av att vi skola få den
återhållande effekt på investeringsverksamheten,
som betraktas såsom nödvändig
i nuvarande tidskonjunktur, kan man
inte diskutera de här framställda yrkandena
om uppmjukningar på samma sätt.
De bli inte lika berättigade, därför att
vi måste ha en effekt inte bara hos de
stora och vinstgivande företagen. Skall
det bli någon mening med invcsleringsbegränsningen,
måste den gå längre ned
i skikten och följaktligen också drabba

Nr 35.

Onsdagen den 12 december 1951 em.

Förordningsförslag om investeringsavgift
såväl jordbruk som småhantverk, i den
mån det är fråga om investeringar av
sådan storleksordning att de överstiga
de tidigare omnämnda föreslagna 10 000
resp. 15 000 kronorna. Skulle de föreslagna
uppmjukningarna företagas, måste
man räkna med en minskad effekt av
det urspungliga förslaget; man skulle få
en minskad effekt i fråga om de begränsande
verkningarna på investeringarnas
område, och det skulle väl delvis ta undan
vad vi eftersträva med investeringsavgiften,
för att inte säga göra den kanske
mer eller mindre meningslös.

Det har också i detta sammanhang
förts fram förslag om vissa åtgärder för
att stimulera och premiera sparandet
för att också den vägen försöka förmå
folk att avhålla sig från att nu köpa
vad man kan vänta med att köpa till en
senare tidpunkt. Jag får för min del
säga, att jag vid flerfaldiga tillfällen har
varit med om att diskutera, huruvida
det inte vore rimligt att på ett eller annat
sätt premiera eller stimulera sparandet,
men har därvid alltid stött på
svårigheten att finna en form, som skulle
kunna ge möjlighet att premiera nysparandet
men inte premiera en överflyttning
av tidigare gjort sparande till
ett sådant konto, som skulle vara förenat
med viss sparpremiering.

Oavsett om det nu är möjligt att åstadkomma
något sådant eller ej tycker jag
för min del, att förslaget om sparfrämjande
i detta sammanhang knappast kan
ha fått den bearbetning vid förberedelserna
att man utan vidare kan säga, att
problemet där har lösts. Med investeringsavgiften
och andra åtgärder, som
vidtagas för att söka nå en stabilitet i
prisnivån och därmed också i vårt penningvärde,
blir det ju i och för sig både
en stimulans och en hjälp åt sparandet,
och därför är det inte nödvändigt att i
samband med diskussionen om de åtgärder,
som det här närmast är fråga om,
också ta fram frågan om en premiering
av sparandet. Finansministern har tidigare
i debatten sagt, att även om han
inte räknar med så stor effekt av åtgärder
av detta slag, har han ändå inte lagt
tanken på hyllan, utan han är tydligen

m. m.

beredd till ytterligare överväganden. Om
han kan finna någon form, som kan
accepteras, så kommer han väl också
att framlägga ett förslag snarast möjligt
till premiering av sparandet.

Jag tror att allesamman, som här diskutera
investeringsavgiften, i dag äro
fullt på det klara med att förslaget kommer
att verka med varierande styrka på
näringslivets olika områden. Vinstkonjunkturen
är skiftande, och därmed följer
också att verkan av dessa åtgärder
kommer att bli olika på olika områden.
De mest gynnade industrierna kunna säkerligen
utan större svårighet bära den
belastning, som det här är fråga om,
medan de sämre ställda komma att
trängas ganska hårt. Det kan inte bli
fråga om någon angelägenhetsprövning
beträffande de investeringsönskemål,
som kunna förekomma. Avgiften måste
drabba på samma sätt på alla områden
oavsett företagens bärkraft och behov
av de tilltänkta investeringarna. I detta
sammanhang kan i varje fall ingen sådan
angelägenhetsprövning företas.

Det är klart att den föreslagna avdragsrätten
på investeringsavgiften vid
inkomsttaxeringen inte betyder en utjämning
av bördorna eller belastningarna
i det här hänseendet, ty om avdragsrätten
skall kunna utnyttjas vid inkomsttaxeringen,
är det nödvändigt, att
den, som gör investeringen, har tillräckligt
mycket kvarstående vinst för att
han skall kunna tillgodogöra sig den avdragsrätt
som han enligt detta förslag
skall få. Och det är självklart att det
även här blir de mest gynnade företagen,
som kunna räkna med de största
förutsättningarna att helt kunna utnyttja
avdragsrätten, vilket minskar verkan
av investeringsavgiften från 10 ned till
något mellan 5 och 6 procent. De företag,
som äro hårt trängda och följaktligen inte
kunna räkna med någon större vinst, ha
däremot, om de för en nödvändig investering
betalat 12 procent i investeringsavgift,
inte någonting att dra av investeringsavgiften
på och kunna följaktligen
inte tillgodogöra sig den förmån,
som skulle ligga i avdragsrätten.

Men jag tycker att inte heller dessa

Onsdagen den 12 december 1951 em.

Nr 35.

Förordningsförslag om investeringsavgift m. m.

synpunkter kunna tillmätas avgörande
betydelse med hänsyn till avsikten med
förslagets framläggande. Vilja vi nå någon
effekt av investeringsavgiften, måste
vi bortse från sådana nackdelar i förslaget.
Vi kunna inte åstadkomma någon
full rättvisa. Den svårigheten ha vi också
när det gäller vanliga skatter, och
jag förmodar att det förhållandet, att investeringsavgiften
har karaktären av en
skatt, inte gör det lättare att utforma
ett system, som skulle kunna göra den
rättvist avvägd med hänsyn till bärkraften
i företaget eller någon annan omständighet,
som kan spela in vid bedömandet
av huruvida avgiften skulle utgå
eller ej.

Däremot delar jag finansministerns
uppfattning, att dessa synpunkter, att
investeringsavgiften alltså kommer att
drabba både företag med större möjligheter
och företag som ha det knappare,
måste tillmätas betydelse vid fastställandet
av avgiftens storlek. Eftersom avgiften
inte kan graderas med hänsyn till
företagens olika bärkraft och i all synnerhet
inte med hänsyn till de företag,
som äro särskilt gynnade av den nuvarande
konjunkturen, blir det nödvändigt
att begränsa den till vad som kan anses
skäligt med hänsyn till att verkningarna
hli generella över hela investeringsområdet.

Landsorganisationen har i sitt yttrande
vid remissen av förslaget uttalat tvivel
mot effekten av den föreslagna avgiften
med hänsyn till dess storlek och
har yrkat på en skärpning. Jag får för
min del erkänna, att jag har sympatier
för den höjning av avgiften, som föreslagits
i reservationen nr IV, men jag
kan med hänsyn till de betänkligheter,
som anförts mot en dylik skärpning både
från talarstolen här i kammaren och
från regeringsbänken, ändå inte rösta
för den. Om vi skola ta en sådan här
mycket omdiskuterad åtgärd, ha vi
emellertid allt intresse av att slå vakt
om att den dock blir så pass effektiv
att vi få ut någonting av förslagets genomförande.
Ensam kan väl inte investeringsavgiften
göra storverk — det bär
sagts, att man inte räknar med att den

skall ge mer än något hundratal miljoner
kronor — och då kan väl inte den
vrida rätt det som har kommit snett under
dessa år. Införandet av investeringsavgiften
får väl ses i samband med andra
åtgärder, som det kan bli nödvändigt
att vidtaga för att komma till rätta med
utvecklingen, och utgör alltså ett led i
en stabiliseringssträvan, som vi skola
försöka att samlas omkring.

Jag förmodar, att kammarens ledamöter
i allmänhet förstå de svårigheter,
som vi ha inom de fackliga organisationerna,
när vi skola diskutera åtgärder
i stabiliseringssyfte, där det är nödvändigt,
som det sägs, att man också
får löntagarna med. Man kan inte utan
vidare bortse från de förhållanden, som
råda inom vissa delar av näringslivet.
Tidigare har jag i ett anförande i denna
kammare understrukit nödvändigheten
av att vi också få tillfälle att diskutera
åtgärder, syftande till att komma
till rätta med en utveckling, som
åstadkommer onormala vinstförhållande
inom näringslivet — speciellt var
det ju då som nu fråga om vinstutvecklingen
inom våra exportindustrier. Det
har i dessa diskussioner framförts, att
bara för några år sedan var det fråga
om att vidtaga åtgärder för att stimulera
exporten, för att genom ökad export
skaffa oss möjligheter till en större import.
Ingen har väl i dessa resonemang
velat göra gällande, att det skulle vara
någonting felaktigt i att den svenska exportindustrien
utnyttjade världsmarknadsläget
och tog ut världsmarknadspriset
på sina produkter, eftersom vi alltjämt
äro hänvisade att betala världsmarknadspriset
för de varor, som vi importera.
Det är inte frågan om det fördelaktiga
eller det ofördelaktiga i en sådan
utveckling, som i och för sig är underlaget
för diskussionen om dessa ting,
utan vad som har frainskapat den är
ju, att denna vinstkonjunktur begränsats
till en liten del av näringslivet, vilket
ovillkorligen måste föra med sig inflationstendenser,
som kunna bli lika svåra
att komma till rätta med som några
andra. Är det flödande inkomster på
ett betvdelsefullt område inom vårt

Nr 35.

Onsdagen den 12 december 1951 em.

Förordningsförslag om investeringsavgift
land eller inom en betydelsefull industri,
är det ganska naturligt att alla, som
ha förbindelse med denna industri i någon
form, också ställa anspråk på att få
andel i den gynnsamma konjunkturen.
Det ha skogsägarna gjort, och det komma
väl skogsindustriens arbetare att göra.
Men vi äro fullt medvetna om att detta
inte kan begränsas till de områden,
som ha en sådan konjunktur. Det smittar
av sig, i första hand naturligtvis till
närliggande industrier, men så småningom
lär det väl ändå bli så, att smittan
sprider sig liksom svartrosten på vetefälten
i Skåne i somras, och vi kunna
kanske inte komma till rätta med sådana
problem, med mindre vi få en anpassning
av prisnivån här i landet som
någorlunda anknyter till de bästa företagens
konjunktur, och jag tror att vi
allesamman kunna vara överens om att
det är någonting som vi böra försöka
undvika. Ingen missunnar skogsägarna
de gynnsamma inkomster, som de ha för
närvarande. Men därför kan det ju vara
nödvändigt att diskutera, huruvida det
är enbart fördelaktiga sidor i en sådan
vinstutveckling och om det inte på längre
sikt kan vara till skada för både skogen,
skogsindustrierna och landet i dess
helhet.

Herr talman! Jag är inte själv övertygad
om att det föreliggande förslaget
kommer att få så stor effekt i den riktning,
vari vi nu försöka att vrida den
ekonomiska politiken. Men tillsammans
med andra åtgärder, som kunna vara
påtänkta eller i verksamhet, hoppas jag
ändå att vi skola lyckas komma till rätta
med problemet och nå en sådan stabilisering,
som vi i varje fall på arbetarhåll
ha allt intresse av att få till
stånd.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Hans excellens herr statsministern ERLANDER:
Herr talman! Jag skall inte i
denna debatt ge mig in på alla de mycket
väsentliga frågor, som jag föreställer
mig att första kammarens debatt har
rört sig om, men det är några synpunkter
av mera allmän karaktär, som jag

m. m.

gärna vill föra fram, innan kammaren
avslutar sina överläggningar.

Jag vill då först och främst framhålla,
att när vi från regeringens sida med stor
tillfredsställelse ha noterat det vi trodde
vara en förskjutning i folkpartiets ekonomiska
syn, så var det åtminstone från
min sida inte avsett såsom ironi eller
såsom ett försök att inkassera en partitaktisk
vinst. Folkpartiet har naturligtvis
alldeles rätt i att vi här i Sverige sä
småningom kommit till den uppfattningen,
att skattebördorna skola fördelas
efter skattebetalarnas bärkraft. Det betyder
att de stora inkomsttagarna bli
hårdare belastade än andra, och det
betyder att de stora vinsterna alltid
äro i blickpunkten för skattediskussionen.
Men det är inte detta som är det
nya i folkpartiets uppläggning. Man
kan mycket väl resonera som så: Här
ha vi ju ett behov av extra statsinkomster,
exempelvis för att täcka den
dåliga skördens följder eller svartrostens
härjningar, och då ta vi ut dessa statsinkomster
där de finnas att ta •— av de
stora vinster, som ha uppstått inom eu
del av våra exportindustrier. Ett sådant
resonemang ligger helt i linje med folkpartiets
och, skulle jag nästan tro, med
högerns allmänna inställning. Men, herr
talman, det nya som har kommit till är,
att man med en styrka, som vi socialdemokrater
tidigare varit ensamma om,
har lagt fördelningssynpunkterna på
skatteproblemet och sagt, att skatten
skall användas icke allenast för att till
samhället dra in så mycket inkomster
att vi kunna klara våra utgifter, utan att
det finnes ett bimotiv, nämligen att
åstadkomma en annan inkomstfördelning
i samhället.

Jag skall beröra vissa uttalanden i
folkpartiets motion. Jag skall inte nu citera
folkpartiets ledare, eftersom han
inte är närvarande i denna kammare,
utan jag skall hålla mig till motionen.
Där sägs, att den tar upp till behandling
»spörsmålet om vilka åtgärder som från
samhällets sida kunna vara motiverade
för att undvika en pris- och inkomstutveckling,
som i alltför hög grad gynnar
vissa grupper och ställer andra grupper

Onsdagen den 12 december 1951 em.

Nr 35.

Förordningsförslag om investeringsavgift m. m.

i ett sämre läge än tidigare. Endast i
den mån detta sker torde det vara möjligt
att vinna förståelse för en sådan inställning
i fråga om inkomstbildningen
att allmänna inkomst- och prisstegringar
av mycket betydande storlek och därmed
ökad kraft hos inflationen undvikas».

Ja, herr talman, dessa tankegångar äro
vi väl förtrogna med inom socialdemokratien,
och jag föreställer mig, att även
hondeförbundets ledare då och då har
gjort sig till tolk för dem, men den som
mest klart och mest prononcerat fört
dessa tankar till tals är ledamoten av
denna kammare, vår förre finansminister
Ernst Wigforss. Är det inte ungefär
som om det vore Ernst Wigforss’ tankegångar,
när man i folkpartimotionen
fortsätter: »Vilka folkgrupper ha under
andra halvåret 1951 en lägre standard
än under fjolåret? Vilka sociala förmåner
ha under denna tid undergått en
reell reduktion? Var ha vinsterna på
konjunkturen och på inflationen hamnat?
På vilka ställen rör det sig om betydande
belopp, som väsentligt överstiga
den ökning av de nominella belopp,
som motsvarar penningvärdets fall?»
Och så kommer det som jag ansåg vara
en principiell deklaration om en annan
inställning till de samhällsekonomiska
problemen: »Vilka möjligheter bär samhället
att vidtaga åtgärder, som tillgodose
rättvisa och rimlighet och underlätta
en allmän uppgörelse rörande inkomstbildningen
och som begränsa inflationsriskerna
för nästkommande år?» Motivet
för en sådan här åtgärd skulle vara
dels rättvisa och rimlighet, dels underlättande
av en allmän uppgörelse rörande
inkomstbildningen och dels begränsande
av inflationen.» Enligt vår uppfattning
är detta konstaterande från ett
borgerligt partis sida av mycket stort
värde. Såvitt jag kan bedöma erkiinner
man att statens skattepolitik skall icke
allenast vara inriktad på att skapa tillräckliga
inkomster för utgifternas täckande
utan även kunna gå till anfall
mot de stora inkomsterna för att åstadkomma
en rimligare inkomstfördelning.

Detta var den väsentliga anledningen

till att vi uttryckte vår tillfredsställelse
över de uttalanden som här ha gjorts.
Vi trodde oss också märka, att man närmade
sig vår uppfattning om att skattepolitiken
kan vara ett instrument i kampen
mot överkonjunkturen, ett instrument
som enligt vår mening hittills av
den borgerliga oppositionen fullständigt
undervärderats. Jag medger villigt, herr
talman, att sedan folkpartimotionen
skrevs och trycktes, har det regnat åtskilliga
ting, och nu är det inte så säkert,
att min tolkning av vad jag tycker
är alldeles klara och bestämda och positiva
ställningstaganden är riktig. Jag
har med stort intresse lyssnat till folkpartiledarens
nära sjuttiofem minuter
långa — jag höll på att säga lidandets
akt — balansgång i andra kammaren,
där han försökte å ena sidan försvara
sina formuleringar i motionen och å
andra sidan ge åt de föreslagna åtgärderna
en innebörd, som gjorde dem åtskilligt
oskyldigare. Men det är en sak, att
man här hesiterar inför konsekvenserna
av sitt ställningstagande. Vad som har
skett har skett, och vad som är publicerat
är publicerat som uttryck för en begynnande
uppluckring i en tidigare doktrinär
liberal samhällssyn.

Det är naturligt, att högern känner
sig besviken över detta, och även om
högern nu har utsikt att få folkpartiet
något närmare sig igen, förstår man väl,
att det uppstått en träta mellan de två
oppositionspartierna. Den lägger jag mig
inte alls i. Den klara de nog själva. Det
intressanta meningsutbytet skall jag inte
störa. Men det är en annan reflexion
som jag vill göra.

Under åren 1947 och 1948 utsattes den
socialdemokratiska regeringen för en
hårdhänt kritik från oppositionens sida.
Vi försökte försvara oss och hänvisade
till de faktorer, som enligt vår uppfattning
nödvändiggjorde den politik som vi
förde, men ofta återkommo vi till följande
frågeställning: Hur skulle ni ha
handlat, om det i stället för en socialdemokratisk
majoritet hade funnits en borgerlig
majoritet i Sveriges riksdag och
en borgerlig regering? Vilket alternativ
hade borgerligheten till den förda poli -

Nr 35.

Onsdagen den 12 december 1951 em.

Förordningsförslag om investeringsavgift
tiken? Vi fingo då inte något svar; man
vek undan, och jag tillät mig en gång säga,
att det bara kunde finnas en förklaring
till obenägenheten på borgerligt håll
att klargöra innehållet i ett alternativ till
regeringens politik, och det var att man
icke var överens, att det trots allt tal
om en gemensam borgerlig åskådning
och trots all gemensam kritik emot den
sittande regeringen fanns en djup klyfta
mellan dessa partiers grundåskådningar.
Jag tillät mig också säga, att om högern
eller folkpartiet skulle försöka utarbeta
ett aktuellt alternativ till regeringens
politik, så skulle denna skiljaktighet
i uppfattningarna inom oppositionens
olika delar bli så tydlig, att
det skulle bli svårt att gå ut till väljarna
och säga: »Det finns ett borgerligt regeringsalternativ!
Stöd den borgerliga
koalitionen! Störta socialdemokratien
och få fram en borgerlig koalition i stället!»
Jag trodde, att denna inbördes oförenlighet
mellan de olika ståndpunkterna
gjorde, att man icke sökte sig fram
till ett alternativ. Nu har man gjort det;
jag medger det. Det är en väsentlig skillnad
i den politiska diskussionen 1951
och 1948, i det att man nu presenterar
konkreta förslag, hur den ekonomiska
politiken skall handläggas, men då har
det också gått så som jag 1948 tillät mig
spå att det skulle gå. Det visade sig, att
det fanns så grundläggande skillnader
i detta s. k. borgerliga block, att i
det ögonblick då en konkretisering sker,
springer den borgerliga oppositionen
sönder. Det som hänt under detta år ger
en intressant studie i svensk parlamentarism.
Det kan vara ganska nyttigt, att
man observerar detta förhållande.

Sedan vill jag, herr talman, beträffande
den ekonomiska diskussionen bara
säga, att vi för vår del tro, att de förslag
som regeringen har lagt fram plus
den signalerade vinstkonjunkturskatten
skola kunna hålla konjunkturen något så
när i styr i vårt land, om inte alltför
våldsamma påfrestningar komma utifrån.
En av förutsättningarna är givetvis,
att inkomstbildningen icke företer
några överraskande moment, men nog
är läget mera oklart än vad det kanske

m. m.

bär varit vid någon ekonomisk debatt i
riksdagen tidigare. För min del bär jag
redan påpekat, att bär finns givetvis
risk för störningar utifrån åt båda hållen.
Det finns risk för att den amerikanska
upprustningen skall fortsätta att
driva priserna uppåt, men det finns ju
minst lika stor möjlighet, att det går åt
det andra hållet. Vi ha bär på hemmamarknaden
kunnat konstatera ett betydande
köpmotstånd. Textilvarorna och
skorna äro exempel. Vi höra i varje fall
talas om att man i andra länder planerar
åtgärder, som kunna bli ganska besvärliga
för det svenska näringslivet.
Det kan bli svårigheter för vår export,
men jag vill fästa kammarens uppmärksamhet
på att även vår hemmaindustri,
som arbetar i utländsk konkurrens, kan
på grund av de försämrade förhållandena
i England och Frankrike och på
andra håll komma att utsättas för en
våldsam konkurrens. Vi ha Tyskland,
som väl när som helst på allvar sätter
in sina resurser för att ta upp konkurrensen
på områden, där det svenska
näringslivet haft ett ganska skyddat
rum. Jag säger ingenting om hur det
skall gå; jag bara konstaterar att läget
är mera ovisst än kanske någon gång, då
kammaren varit samlad till resonemang
om vår ekonomiska politik. Det kan bli
impulser till fortsatt inflation. Det kan bli
impulser till — kris skola vi väl inte
säga, men till depressiva tendenser inom
vårt näringsliv. Då vill jag göra den förklaringen
på regeringens vägnar, att om
det nu kommer depressiva tendenser,
så veta vi att dessa svårigheter, som då
komma att uppstå för en del av våra
näringsgrenar, komma att framkalla krav
på ingripande från samhällets sida. Personer,
som nu tala om nödvändigheten
av att föra en kärv ekonomisk politik,
kunna om ett halvår eller om ett år bönfalla
regeringen om åtgärder, som kunna
komma att innebära raka motsatsen
till en kärv ekonomisk politik, som
kunna innebära ett skydd mot en vikande
prisnivå, ett skydd som enligt
vår mening medför risker för en inflatorisk
utveckling. Med andra ord, om
utvecklingen går därhän, att utländsk

Onsdagen den 12 december 1951 em.

Nr 35.

Öl

Förordningsförslag om investeringsavgift m. m.

konkurrens eller avsättningssvårigheter
vålla en prissänkande tendens i vårt
land, så tror jag att näringslivet gör
klokt i att icke räkna med en omställning
av regeringens politik, att inte räkna
med att lokala svårigheter komma
att utlösa åtgärder, som icke kunna ha
annat än en prishöjande effekt. Vi tro
att så länge som efterfrågan på arbetskraften
är så stor som den är nu, så
länge som stora nyckelindustrier som
järnbruken och andra icke kunna utnyttja
sin produktionskapacitet till fullo,
så skulle ett avslappande av huvudlinjerna
för politiken i ett sådant tänkt
läge vara direkt skadligt för oss på
längre sikt.

Det följer, herr talman, av vad jag och
finansministern ha sagt på denna punkt,
att det är nödvändigt för oss att följa utvecklingen
med den allra största uppmärksamhet.
Detta är nödvändigt även
av ett annat skäl. Det labila läget gör,
att utrymmet för kostnadsökningar inom
det svenska näringslivet inte är så särskilt
stort. Det är klart att om priserna
utomlands stiga, så finns det ett utrymme
för kostnadsökningar, men om
man i stället får en åtstramning, så
måste kostnadsökningar i vårt land
kunna allvarligt skada vår konkurrenskraft.
Det är därför som vi betrakta det
som realistiskt, när Landsorganisationen
konstaterar, att det icke finns utrymme
för andra inkomstökningar än dem som
äro nödvändiga för att återställa en
redan förut tillkämpad reallön och för
att åt löntagarna ge deras rättmätiga andel
i den produktionsstegring som det
svenska näringslivet upplevat.

Vad jag velat säga, herr talman, är
— och jag tror det är viktigt, att det sägs

- att hurudan utvecklingen än blir, är
det klokt av oss att taga impulserna
utifrån kallt och inte låta en tillfällig
prisstegringsvåg, som kan komma att
framkallas av den amerikanska rustningskonjunkturen,
utlösa prisstegringar
här hemma, eftersom en sådan prisstegringsvåg
lätt kan komma att utomlands
brytas ned av de depressiva tendenserna.
Detta är huvudskälet till att regeringen
nu resonerar så här: De åtgär -

der, som vi nu ha föreslagit, komma vi
att driva — och vi komma att tillämpa
dem. Vi tro att de i stort sett äro tillräckliga,
om icke överkonjunkturen
fortsätter, men om överkonjunkturen
fortsätter, om det verkar som om prisstegringarna
icke skulle visa någon tendens
att upphöra, så tro vi att det
skulle vara lättsinnigt att lägga armarna
i kors och inte bereda sig på att göra
någonting mera. Vi ha instrument. Vi
ha priskontrollen, som kan vaka över
marginalerna, vi ha det förslag till vinstkonjunkturbeskattning
som är under utarbetande
och som givetvis får anpassas
efter den utveckling som vi ha
framför oss, och vi ha exportavgifterna.
Man har hånfullt talat om att mitt uttalande
om exportavgifterna icke varit allvarligt
menat. Jag tror att det svenska
näringslivet har all anledning att taga
vad jag sade i Jönköping på fullt allvar
och inte låta den besynnerliga diskussion
som har uppstått kring detta uttalande
invagga sig i den uppfattningen,
att här ingenting kommer att ske. Jag
skall inte fördjupa mig i detta ämne
mera; jag vill bara konstatera, att när
man som skäl emot exportavgifter anför,
att vi därigenom skulle slå sönder den
europeiska betalningsunionens samarbete,
så glömmer man att det är just för
att förhindra en sådan utveckling, som
tanken på exportavgifter har kommit
upp. Hur går det i Belgien för närvarande?
Om den europeiska betalningsunionen
faller sönder, så beror det ju
bl. a. på att Belgien tvingas att sälja så
mycket till unionens mjukvalutaländer,
att Belgien får en stor fordran hos dem
och icke kan sälja tillräckligt mycket
till hårdvalutaländerna: Amerika,

Schweiz och vissa sydamerikanska stater.
Belgien försöker nu att genom exportavgifter
komma till rätta med detta
problem, och det är ju rimligt, att den
svenska staten säger: Vi vilja icke sitta
med armarna i kors så länge, att vi
komma i samma situation som Belgien,
då det antagligen är för sent att komma
till rätta med den. Vi ha tagit upp denna
diskussion på det förberedande stadiet,
för att de som ha någonting att be -

Nr 35.

Onsdagen den 12 december 1951 em.

Förordningsförslag om investeringsavgift
stämma över inom svenskt näringsliv
själva skola taga sig en funderare på om
det inte vore klokt att vidtaga åtgärder
för att i större utsträckning än hittills
vrida sin export över till dollarländerna
och andra hårdvalutaländer, att
bortse från de stora temporära vinster,
som kunna göras på mjukvalutaländerna
för den större fördelen att vinna en
billigare marknad — tyvärr visserligen
billigare för säljarna, men också billigare
för köparna — och därigenom tillföra
landet en bättre fördelning av sina
valutor än nu är fallet.

Borgerligheten säger, att detta är att
göra ett avsteg från den europeiska betalningsunionens
principer. Låt mig då
förklara följande: Vi äro villiga och komma
att till sista bokstaven uppfylla de
förpliktelser, som medlemskapet och
deltagandet i samarbetet inom den europeiska
betalningsunionen lägga på oss.
Vi ha för närvarande lämnat krediter på
något över en halv miljard, och vi skola
lämna krediter upp till 800 miljoner.
Del komma vi att göra, men är det inte
ganska naturligt att vi säga: När dessa
krediter enligt avtalet äro lämnade, böra
vi väl ha rätt att undersöka, om det inte
finns några vägar, varigenom vår export
kan vridas till marknader, som icke behöva
en ökad kreditgivning från Sveriges
sida?

Nu säger man: Ja, men om vi icke
hade fått dessa höga priser, så hade
ju hela detta problem icke uppstått.
Dessa 800 miljoner utgöra de merinkomster
som vi fått under året. Hade
det varit bättre, om vi inte hade fått
dem? — Nej, naturligtvis inte. Även om
det är bundna valutor, är det naturligtvis
bättre att ha 800 miljoner än att inte
ha dem. Men vad herrarna icke tyckas
observera, är att dessa 800 miljoner, som
Sveriges skattebetalare placera som fordran
hos den europeiska betalningsunionen,
gå som vinst till några få industrier.
Det är inte samma människor, som lämna
krediterna och som få vinsten.

Herr talman! Jag har velat säga att
näringslivet icke skall inbilla sig, att den
kritik som hittills har kommit emot exportavgifterna
har minskat vår beslut -

m. m.

samhet att undersöka dessa förhållanden.
Och så vill jag sluta med att säga, att
här tala alla om behovet av en stram
ekonomisk politik. Det är bra, men då
skola vi ha klart för oss, att en stram
ekonomisk politik av de skäl som jag
här anfört kan komma att medföra rubbningar
och lokala svårigheter både för
företagen och för arbetsmarknaden. Att
vi ändå rekommendera sådana här åtgärder,
det beror därpå, att vi anse att de
lokala svårigheterna äro mycket mindre
än de ödesdigra verkningar en fortsatt
prisstegring skulle ha även på våra möjligheter
att bevara den fulla sysselsättningen.

Herr de GEER: Herr talman! Jag begärde
ordet för att beröra en detalj, som
även statsministern var inne på, men
eftersom jag får äran att tala efter hans
excellens, skall jag börja med att säga
några ord till honom, även om jag kanske
kommer att göra honom en illusion
fattigare och grumla hans glädje över
folkpartiets ändrade inställning.

Herr statsministern hävdade, att vi
hade övergivit vår doktrinära ståndpunkt,
att skatten endast skulle ha fiskaliska
uppgifter och icke ha någon uppgift
att verka utjämnande på inkomsterna
inom samhället. Jag tror jag kan säga,
att vi icke ändrat den liberala uppfattningen.
Vi anse att skatten väsentligen
skall vara av fiskalisk karaktär i en normal
situation. Vi acceptera givetvis progressiviteten,
även en stark progressivitet,
men i en normal situation skall skattens
uppgift vara att förse staten med
inkomster och icke att verka inkomstutjämnande.
Men det blir ju något annat
i en exceptionell situation. Vi äro ju alla
ense om att vi i dagens läge alldeles som
under det sista kriget ha onormala vinster
inom vissa sektorer i Sveriges näringsliv
och att detta, som herr Strand
nyss berörde, medför svårigheter att
träffa skäliga överenskommelser med de
anställda. För att underlätta detta äro vi
i dagens läge beredda att acceptera skatten
även som en inkomstutjämnande faktor,
men någon principiellt ändrad
ståndpunkt ha vi icke.

Onsdagen den 12 december 1951 em.

Nr 35.

Förordningsförslag om investeringsavgift m. in.

.lag kommer nu in på den detalj som
jag skulle beröra och som även lians excellens
herr statsministern var inne på,
nämligen frågan om exportavgifterna
som ett led i kampen mot inflationen.
Med tillfredsställelse ha vi kunnat konstatera
såväl av finansministerns som av
statsministerns yttrande, att det ingalunda
är fråga om generella exportavgifter
utan att man tänker sig en differentiering.
Statsministern framhöll, att det
inte är fråga om något hugskott utan att
i varje fall övervägandena äro allvarliga
och att industriens representanter göra
klokt i att inrikta sig på att detta kan
bli en realitet. Jag ber då att i detta sammanhang
få påpeka den stora principiella
skillnaden mellan skatt och exportavgifter.
Skatten är en beskärning av
vinsten, exportavgiften är ett led, ett element
i tillverkningskostnaderna. Den har
således en helt annan karaktär ur industriens
synpunkt. Detta att den är ett
element i tillverkningskostnaderna kan
verka avskräckande på vårt exportarbete,
i synnerhet som vi tills vidare ingenting
annat veta än att man hotar med att
pålägga sådana exportavgifter. A och O
för industrien och dess planering på
lång lång sikt är ju säkerhet, och med
de nuvarande långa leveranstiderna bör
man räkna med vilka element man har
i tillverkningskostnaderna. Detta hot om
exportavgifter — man vet ju inte hur
stora de kunna bli — kan avskräcka oss
från att lämna offerter och att bedriva
ett lika intensivt arbete på exporten som
vi ha gjort tidigare.

Exportens stora betydelse för vårt
land och vårt näringsliv ha vi alla varit
eniga om under denna debatt. Den har
icke bara för näringslivet utan även för
samhället som sådant mycket stor betydelse,
emedan det är nödvändigt att skapa
en starkare valutareserv än vi ha för
närvarande. Man kan konstatera en bristande
konsekvens i samhällets handläggning
av dessa frågor: å ena sidan den
rad av positiva åtgärder som vidtagits
för att stimulera exporten — kanske
framför allt handelspolitiska åtgärder,
men också våra bemödanden att utöka
den utländska representationen via rese -

lättnader och valutalättnader när det
gällt bearbetning av exporten o. s. v. —
och å andra sidan detta hot som kommer
så plötsligt. Jag skulle därför helt blygsamt
vilja lämna vederbörande det rådet
att avstå från exportavgifterna. Och
kommer man vid övervägandena inte dit,
så lämna oss besked fortast möjligt. Till
en skatt, som endast beskär vinsten, kan
näringslivet ställa sig avvaktande, men
när det gäller ett viktigt element i tillverkningskostnaderna
är ett snart besked
av avgörande betydelse. Jag vågar
därför hemställa till regeringen att fortast
möjligt låta näringslivet få veta, om
de nu pågående undersökningarna komma
att leda, vilket jag icke hoppas, till
det resultatet att det blir exportavgifter
— att undersökningar pågå ha vi ju ingenting
emot. I annat fall tror jag, att det
kan vara fara å färde och att skadeverkningarna
för näringslivet och samhället
kunna bli större än mången tror.

Hans excellens herr statsministern ERLANDER:
Herr talman! Jag vill allenast
med anledning av herr De Geers sista
uppmaning säga, att det är självklart att
regeringen skall vara angelägen om att
lämna besked så snabbt som möjligt på
denna punkt. Men det framgick ju av
hela min uppläggning, att exportavgifterna
äro till för att möta en konjunkturutveckling
som alltjämt är oviss. Jag
betonade med särskild styrka, att dessa
avgifter icke komma att införas, om de
depressiva tendenser, om vilka jag nyss
erinrade, skulle slå igenom ute på världsmarknaden.
Vad man kan säga till näringslivet
i dag och säga med absolut säkerhet
är följande: Det finns inga som
helst risker att arbeta upp en export på
hårdvalutamarknaderna — det finns
inga som helst risker att engagera sig
där.

Det skulle vara ett utomordentligt resultat
av signalerandet av exportavgifterna,
om en sådan utveckling hos näringslivet
självt uppstode att exportavgifterna
bleve onödiga. Det skulle vara
glädjande om herr De Geers oro i det
fallet kunde leda fram till den omlägg -

Nr 35.

Onsdagen den 12 december 1951 em.

Förordningsförslag om investeringsavgift
ning som vi hoppas att exportavgifterna
skola medföra. Ingenting skulle alltså
vara mera glädjande än att utvecklingen
ginge i den riktningen, och då kommer
ett förslag om exportavgifter över huvud
taget icke att föreläggas riksdagen.

Herr WERNER: Herr talman! Jag

skulle nog kunna hysa någon förståelse
för dem som göra gällande, att ett ökat
.skattetryck på produktionen icke är någon
som helst kungsväg fram till bevarandet
av penningvärdet. Det är väl andå
så, herr talman, att skatten och ett höjt
löneläge utgöra omkostnadsfaktorer i
produktionen som måste få sin effekt i
varans eller tjänstens slutliga pris. Därmed
har man detta eviga kretslopp i
gång, där tävlan mellan priser och löner
fortsätter att driva fram inflationen. Det
.skulle ligga någon verklighet bakom den
teori, som senast fördes fram här av finansministern
vid förmiddagens debatt
— att eu överbalansering av statsbudgeten
är ett medel att bevara penningvärdet
— om staten i sin egen finansförvaltning
ägt förmåga att sterilisera och dra
ur rörelsen den ökade penningström som
iöljer i inflationens spår, men det har
visat sig att så inte är förhållandet.

Jag föranledes till dessa uttalanden
iiven av en annan orsak, nämligen finansministerns
konstaterande att läget kanske
inte medgav ett genomförande av de
skattelättnader, som skattekommittén de
senaste dagarna föreslagit. Jag vill mycket
bestämt göra gällande, att det är nödvändigt
att kommitténs förslag bearbetas
så fort som möjligt, så att proposition
kan föreläggas vårriksdagen. Skattetrycket
bär — utan riksdagens medverkan,
om jag så får säga — ökat på grund av
den fortgående inflationen. De höjda inkomsterna,
som inte motsvaras av någon
ökad realinkomst, komina på grund av
progressionen att beskattas hårdare. Staten
tar i form av stegrade skatter tillbaka
en stor del av de nominella löneökningarna
för de lägre inkomsttagargrupperna
i landet — jag tänker närmast på dem.

Om nu, såsom finansministern gjorde
gällande, skattekommitténs förslag skulle
leda till en inkomstminskning, som

m. m.

uppskattades av kommittén till 265 miljoner
kronor och av finansministern —
kanske med all rätt — till 400 miljoner
kronor, vill jag påvisa, att denna skatteminskning
icke innebär någonting annat
iin ett återställande av det skattetryck
som var avsett vid 1947 års skattereform.
De ökade löner, som erhållits som kompensation
för det alltmer fallande penningvärdet,
ha genom de progressiva
skatteskalorna kommit att konfiskeras
på ett sätt som inte kan vara tillfredsställande
när det gäller särskilt de mindre
inkomsttagarna. Jag tror inte — och
jag måste härvid göra gällande en annan
mening än finansministern — att en
skattelindring skulle vara ett dåligt vapen
i kampen mot inflationen eller direkt
motverka denna kamp. Om jag slår
sönder detta skattebelopp på de tusentals
mindre inkomsttagarna, får väl var
och en blott en mycket blygsam del, som
alldeles säkert är nödvändig för att kunna
betala de ökade levnadskostnaderna.

Jag har velat göra denna anmärkning
nu, när debatten rör sig om budget- och
skatteförhållandena här i landet, och jag
kan inte undgå att erinra om att jag i
ett anförande här den 31 mars sökte påvisa,
att finansdepartementet hade beräknat
årets statsinkomster alldeles för
lågt. Jag har i dag fått belägg för att jag
hade rätt. Mitt yttrande den gången var
inte grundat på några lösa antaganden,
utan jag hade räknat igenom de faktorer
som voro grundläggande för hela
statsbudgetens balans och därvid kommit
till över en halv miljards ökning av
de direkta skatterna — utöver vad finansdepartementet
hade beräknat — iust
på grund av progressionens verkan på
skattesystemet. Det har visat sig, att vi
som den gången ansågo att statsbudgeten
var överbalanserad i överkant hade rätt.

Nu när budgetöverskottet är så pass
stort som det är och man måste räkna
med att inkomststegringen, mätt i inflationskronor,
kommer att fortsätta, måste
jag som sagt mycket bestämt rekommendera,
att regeringen så snabbt som möjligt
tar skattekommitténs förslag under
övervägande, för att det skall kunna föreläggas
vårriksdagen.

Onsdagen den 12 december 1951 em.

Nr 35.

Förordningsförslag om investeringsavgift in. m.

1 de två propositioner, som ha debatterats
under dagen, ha ju oförenliga uppfattningar
gjorts gällande. Syftet med
dessa bägge propositioner ligger helt vid
sidan av frågan om att dra in mera i
skatt till staten — läget är ju i dag sådant,
att vi måste försöka vidta rött obehagliga
åtgärder för att söka hejda inflationen.
Med ett förstört penningvärde
gå vi in i en ekonomisk anarki här i
landet, som måste vara en olycka för
alla parter. Själva orsaken till den fortgående
inflationen är väl ändå inte bara
den att vi ha ett penningflöde som i
vissa lägen ökar köpkraften eller konsumtionen,
utan framför allt en bristande
balans mellan arbetstillgång och tillgång
på arbetskraft.

Den proposition som egentligen diskuteras
nu, nämligen den om investeringsskatten,
syftar till en begränsning av investeringarna
för att återställa balansen
i landet mellan arbetskraften och arbetstillgången,
och ur den synpunkten ha vi
från vårt parti, kanske med en viss tvekan
på några punkter, biträtt förslaget
såsom ett mycket temporärt förslag, som
måste vara avsett att försvinna, när dess
giltighetstid utgår. Vi få väl sedan pröva,
om det haft avsedd verkan, men i
varje fall är det ett försök att återställa
balansen mellan tillgång på arbete och
tillgång på arbetskraft.

.lag kan helt ansluta mig till det anförande
som under förmiddagen hölls
av min partivän herr Niklasson. Jag
skall inte uppta tiden med att upprepa
alla de skäl och synpunkter som han anförde
från vår sida. Jag vill bara nämna
en liten detalj, den reservation som vi
ha fogat till utskottsbetänkandet. Vi uttala
där, att det icke kan anses riktigt
att ta ut avgift på investeringar som
gjorts på grund av tvångsföreläggande
från myndigheterna. Det skulle medföra
en reaktion. Det kan inte heller vara
riktigt att utskottet söker att lägga hinder
i vägen för myndigheterna, när de
skola tillse, att gällande äldre författningar
efterlevas. Men det måste skapas
en viss kongruens emellan eu äldre lagstiftning
och en ny på sådant sätt, att
man inte i någon form straffbelägger

vad som är en följd av den äldre lagstiftningen.
Ur denna synpunkt kan jag
inte finna annat än att de investeringar,
som äro en följd av myndighets åläggande,
måste befrias från investeringsskatt.
Därför yrkar jag bifall till den reservation
som har avgivats av herr Niklasson,
undertecknad och herr Jonsson i
Skedsbygd.

Herr talman! Jag skall inte uppehålla
mig längre vid denna del av föreliggande
ärende. Jag skall be att få återkomma
när det gäller det speciella spörsmålet
skogen.

Herr EWERLÖF: Herr talman! Jag kan
ju i allt väsentligt hänvisa till vad som
tidigare har sagts här av högerrepresentanterna
inom bevillningsutskottet. De ha
i sina anföranden utförligt angivit den
ståndpunkt som vi inta till de förslag
som det nu närmast är fråga om. Jag
skulle bara vilja uppta tiden med några
korta reflexioner som ett uppmärksamt
följande av dagens debatt bär givit mig
anledning till.

Jag konstaterar först, att det är en
ganska betydlig skillnad mellan den situation,
i vilken vi befinna oss nu, då vi
skola bedöma förhållandena under nästa
år, och den situation, i vilken vi befunno
oss i fjol, när vi hade att bedöma
förhållandena från detta års ingång. Då
hade vi ju alldeles klart för oss att någonting
nytt skulle komma att ske. Vi
skulle efter tre års lönestopp gå över
till fria förhandlingar, och man kunde
motse att det skulle komma att bli en påkänning.
Vi stodo också i det läget, att
vi måste avskaffa de subventioner som
hade tillkommit under år 1950 för att
stödja lönestoppet. Vi kunde därför någorlunda
förutse —- trodde vi i varje
fall — att vi hade att vänta en viss påkänning
i inflatorisk riktning, men det
var en inflation som delvis fanns redan
förut, därför att subventionerna ju icke
innebära någonting annat än en dold inflation.

Hur har nu utvecklingen under detta
år gestaltat sig? Först och främst så, att
lönerörelserna kommo att sträcka sig

Nr 35.

Onsdagen den 12 december 1951 em.

Förordningsförslag om investeringsavgift
betydligt längre än man hade förutsett.
Man räknade i början av året med 8 å
10 procent, men det blev upp emot 20
procent, grovt taget — jag vet att det är
många variationer inom fältet. Men det
som i övrigt har inträffat och som märkvärdigt
nog tycks ha vållat det största
bekymrat är, att konjunkturinstitutets
höstrapport visat, att utvecklingen under
detta år i själva verket har förlöpt
betydligt gynnsammare än man hade
kunnat förutsätta vid nationalbudgetens
uppgörande. Det konstaterades, att vi i
varje fall kunde räkna med en inkomstförbättring
på en och en halv miljard
under detta år. Denna redovisade man
så, att cirka en miljard kunde anses vara
placerad i ökad lagerhållning och en
halv miljard i en förstärkning av valutareserven.
Båda dessa omständigheter äro
naturligtvis ur folkhushållets synpunkt
utomordentligt värdefulla. De äro inte uttryck
för någon inflation utan alldeles
tvärtom. Det är ju en förstärkning på den
rätta sidan i balansen att vi på detta sätt
ha fått en ökad varutillgång och en ökad
valutareserv. Det är glädjande att vi ha
kunnat stärka valutareserven med en halv
miljard, men det ger mig på samma gång
anledning att understryka, att valutareserven
trots detta alltjämt är alldeles för
liten i förhållande till vad den borde
vara för att vi skulle kunna känna oss
någorlunda trygga. När vi se på siffrorna
över hur valutareserven har ökat sedan
föregående år måste vi också ta
hänsyn till penningvärdets fall. Ökningen
har ju inte samma reella värde i dag
som samma belopp hade låt oss säga i
fjol.

De förändringar som inträtt under
året ha alltså snarast bara varit till fördel
ur folkhushållets synpunkt. Ändå
äro vi nu fyllda av oro för hurudan utvecklingen
skall bli under nästa år.
Visst kan det pekas på en rad ovissa
omständigheter utomlands. Det kan gå
på det och det sättet med Englands och
Frankrikes valutor, och det kan bli nya
inflationsfrämjande impulser från Amerika.
Det kan måhända också bli depressionsimpulser
o. s. v. Det är ju alldeles
självklart, att vi måste räkna med

m. m.

att framtiden är mer eller mindre oviss.
Men det är väl egentligen inte det som
nu fyller oss med oro över vad som skall
ske år 1952.

Finansministern lovade ju, att det var
en engångsinflation som skulle ske under
detta år. Därpå skulle balans uppnås,
och denna balans skulle sedermera
hållas. Nu förefaller det som om man
allmänt är orolig för att det inte skall
gå att hålla denna balans. Och vad är
det som fyller en med denna oro? Jo,
det är naturligtvis frågan om hur det
skall gå med inkomstbildningen.

Vi ha brukat skylla på utlandet, när
inflationen går vidare här i landet, och
det är rätt svårt att bena upp saken och
säga, att den inflation som vi ha haft
har berott så och så mycket på inflytelser
utifrån och så och så mycket på våra
egna inre åtgärder. Men i nuvarande
läge, med den utveckling som skett i år
och med den balans, som vi enligt handlingarna
någorlunda befinna oss i, få vi
väl säga, att om nu inkomstbildningen
ger anledning till oro och vi där ha att
räkna med en utveckling som skulle leda
till att inflationen inte blir en engångsinflation,
utan en inflation som i
stället skulle inträda en gång om året

— då få vi inte skylla detta på inflytelser
utifrån, utan då måste vi konstatera,
att detta helt och hållet hänför sig till
inhemska orsaker.

Jag är fullt medveten om att finansministern
på ett tidigt stadium har haft
klart för sig att det i hög grad förelåg
risk med hänsyn till inkomstbildningen
för det följande året. Därför har han
koncentrerat sig på att söka skapa så
gynnsamma betingelser som möjligt för
de lönerörelser som vi ha att motse för
nästa år. Han har strävat efter att åstadkomma
den s. k. moderationen i löneanspråken.

Vid de förhandlingar som bedrevos
under sommaren och hösten fingo vi veta,
att finansministern — med hänsyn
till eftersläpning under detta år för
vissa löntagargrupper och med hänsyn
till den väntade produktionsstegringen

— betraktade en genomsnittlig löneförhöjning
av 4 procent som måttstock för

Onsdagen den 12 december 1951 em.

Nr 35.

Förordningsförslag om investenngsavgift in. m.

moderation. Samtidigt förklarades, att
man måhända fick vara beredd — dock
endast mycket ogärna och i en påfrestande
situation — att i någon begränsad
form lämna subventioner. Men, framhölls
det alldeles särskilt, om man till
någon del skall åstadkomma en modifiering
med hjälp av subventioner, måste
det leda till att de 4 procenten i motsvahande
mån sättas ned. Ty mer än 4 procent
totaliter — så bedömdes det —•
skulle man inte kunna använda för detta
ändamål utan att komma utanför vad
produktionsresultatet i landet möjliggjorde.

Nu frågar man sig: Hur ser det ut i
dag? Det är klart att jag inte har anledning
att säga något som skulle vara ägnat
att försvåra finansministerns ansträngningar
att få igenom sina önskemål
i detta fall. Men vi kunna ju säga
att nuvarande läge — löneförslagen torde
väl för närvarande gälla snarare 20
procent ökning eller däröver än de 4
procenten — icke ter sig alltför hoppfullt.
Såvitt jag förstod lät det dock på
finansministern, som om han kände sig
någorlunda till freds med den ställning
som LO och TCO intagit. Jag måste säga,
att detta för mig framstår såsom uttryck
för en ganska långt driven anspråkslöshet
från finansministern sida,
om man sätter läget sådant det nu ter
sig i förhållande till läget sådant han
själv tidigare har bedömt det. Man kan
naturligtvis hänvisa till att vi ännu inte
sett vad resultatet blir, och det är klart
att vi få avvakta detta. Men jag fasthåller
vid att det är just inkomstutvecklingen
som vi närmast ha anledning att hysa
oro för under det kommande året.

Finansministern sade — och det överraskade
mig onekligen att han uttryckte
det på detta sätt — att de är arbetsgivarna
som till sist bestämma hur det
skall bli i detta fall. Han har varit tillräckligt
ärlig att på tidigare stadium
förklara, att han fullt insåg, att det ekonomiska
klimatet i själva verket är sådant,
att det avgörande för hur det kommer
att gå med löneutvecklingen är den
moderation som löntagarna äro beredda
att frivilligt ålägga sig. Han har va 7

Första kammarens protokoll 1051. Nr 35.

rit fullkomligt på det klara med att det
ekonomiska klimatet är sådant, att någon
verklig motståndskraft på arbetsgivarsidan
icke är att påräkna.

lag kommer då tillbaka till en term
som inte är ny i diskussionerna här:
det ekonomiska klimatet. Vi inom högern
ha ju sedan åratal tillbaka försökt
att göra klart vad vi i det fallet ha önskat
av den ekonomiska politiken. Vi ha
önskat en penningpolitik hos riksbanken
med kreditåtstramning och rörlig
ränta just för att härigenom skapa ett
ekonomiskt klimat med naturlig balans
på marknaden. Detta är förutsättningen
för att lönerörelserna som sig bör skola
förlöpa så att två parter nöta sig fram
till ett resultat, vilket tvingas att ligga
inom produktivitetens ram. Det är detta
man alldeles har kommit ifrån, så
länge överkonjunkturen har fått råda.
Målet för allt som göres — även för regeringens
förslag om investeringsavgifter
och investeringskonton och allt vad det
är — är ju dock att dämpa konjunkturen.
Men vi ha för vår del gjort gällande,
att erfarenheten har visat, att det inte
går att dämpa konjunkturen, så länge
man inte är beredd att göra en ändring
på den centrala punkten, nämligen i den
penningpolitik som riksbanken för.

När jag nu kommer in på detta kapitel,
kan jag inte låta bli att erinra om
att jag förde ungefär samma resonemang
en gång vid vårriksdagen 1950, när vi
diskuterade övergången till en friare
ekonomi från och med den 1 januari

1951. Då hade vi också denna programpunkt
om kreditåtstramning med rörlig
ränta. Jag framhöll därvid vilken betydelse
— det var någon gång i maj månad
— det skulle ha för de fria lönerörelser,
som då för första gången skulle
föras på hösten och in på nästa år, att
man verkligen åstadkom ett sådant ekonomiskt
klimat som jag nyss beskrev,
där man kunde räkna med en naturlig
balans mellan de olika intressena, så att
man kunde hålla sig inom produktivitetens
ram. På detta fick jag i debatten
följande svar av statsministern: »Innebär
herr Kwerlöfs tillägg till bankoutskottets
högerreservation, att stödet

Nr 35.

Onsdagen den 12 december 1951 em.

Förordningsförslag om investeringsavgift
skall innebära en press på arbetsmarknaden,
så att arbetsgivarna få råg i ryggen?
Är det en sådan konjunkturneddämpning
som man avser att åstadkomma
med högerreservationen, är det precis
på den punkten, som vi skola föra
diskussionen. Avser man att med räntestegringen
åstadkomma en avmattning
av konjunkturen — jag vill inte säga arbetslöshet,
men i varje fall en neddämpning
av sysselsättningen — är det väl
klart, av vilken anledning vi icke kunna
tro, att det är rimligt att gå på denna
linje.» Det var alltså ett bestämt avvisande
av tanken på att man skulle genom
några åtgärder åstadkomma inte
arbetslöshet, men en neddämpning av
sysselsättningen, och detta var anledningen
till att man bestämt motsatte sig
det resonemang som vi förde.

Nu ha vi ju kommit så långt, att vi
alla resonera från den utgångspunkten,
att vad som måste ske är just en neddämpning
av konjunkturen och sysselsättningen
från överfull till, som vi bruka
kalla det, hög och jämn sysselsättning,
men vi strida om på vilka vägar
det skall ske. Regeringen har sin bukett
av olika åtgärder. Vi säga, att vi inte tro
på dem — även om man gör allt detta,
kommer det inte att leda till resultat, så
länge man lämnar penningpolitiken
utanför.

Det finns dessutom anledning för mig
att betona denna synpunkt när finansministern
nyss i denna talarstol förklarat,
att han fann vårt alternativt svagt
och att det inte kunde jämföras med det
starka regeringsalternativet. Till den
slutsatsen kom han därför att han kunde
konstatera att reservationerna i fråga
om investeringsavgiften och investeringskonton
gingo i riktning emot ett
uppluckrande, man ville få vissa områden
undantagna o. s. v. Vad betyda verkningarna
av dessa små justeringar i
jämförelse med det som dock är huvudpunkten
i vårt ekonomiska program,
nämligen den ändrade penningpolitiken
med de verkningar som den skulle ha i
neddämpande riktning, verkningar som
skulle vida överträffa vad man kan vinna
genom att på de nu föreslagna vä -

rn. m.

garna söka åstadkomma samma resultat.

Därtill kommer att vi ett långt stycke
äro med om dessa kompletterande åtgärder
som vi mena ha den betydelsen
att man kan hålla en eventuell räntehöjning
inom en måttlig ram. Men vi kunna
inte anse, att de ensamma äro tillräckliga
att åstadkomma den effekt som behövs.

Finansministern var nöjd även i detta
sammanhang. Han framhöll att han också
vill ha en kreditåtstramning. Han sade
att sedan räntelagen har kommit till
skall det bli en kreditåtstramning. Jag
skall inte upprepa det resonemang jag
förde här för fjorton dagar sedan, när
vi behandlade räntelagen. Jag utvecklade
då skälen varför jag inte tror att vi
ha att vänta en verklig kreditåtstramning.
Jag styrkes i den uppfattningen
av att finansministern här förklarade att
riksbanken är på rätt väg -— den har
visserligen inte kunnat underlåta att göra
marknaden mera likvid under detta
år, men likviditeten har inte ökats med
hela det belopp man har gett ut i valutor,
utan man har till en del dragit in
motsvarande belopp från marknaden.
Det kvarstår ändå att man har spätt ut
marknaden och att likviditeten är så
stark att finansministern i propositionen
om ränteregleringen kunde konstatera att
det i dagens läge snarast finns tendenser
till räntesänkning. Detta kallar nu
finansministern för att riksbanken är på
rätt väg. Vi ha, herr talman, litet längre
ned på vår föredragningslista ett ärende
som jag tycker skulle göra klart för
kammarens ledamöter att det inte gärna
är möjligt att säga att riksbanken är på
rätt väg. Den har den 1 juli i år fått en
ökning i sedelutgivningsrätten med 609
miljoner kronor och kommer nu tillbaka
och begär en ytterligare ökning på 300
miljoner för att kunna möta situationen
vid årsskiftet. För mig är detta i allra
högsta grad ett bevis på att riksbanken
inte är på rätt väg.

Jag skall väl, herr talman, tillägga några
ord om det fria sparandet och skattesänkningen
som ju varit under debatt
här. Vad det fria sparandet beträffar

Onsdagen den 12 december 1951 em.

Nr 35.

Förordningsförslag om investeringsavgift m. in.

så inser jag att resultatet av dagens omröstningar
inte kommer att bli att något av
de sparförslag som föreligga blir antaget
av kammaren, men jag anser ändå
att de ha varit av värde och att man
har fört frågan framåt genom att på
detta sätt visa upp andra utvägar än dem
som framgingo av det Klackenbergska
förslaget, och jag hoppas att den manifestationen
i alla fall skall leda till att
vi till nästa riksdag ha att vänta ett förslag
från Kungl. Maj :t som uppfyller det
i och för sig ganska anspråkslösa önskemålet
om en tillfällig premiering av sparandet.

Vad skattesänkningen beträffar har jag
inte föreställt mig annat än att när man
nu verkligen i stort sett har nått enighet
i kommittén om ett förslag om skattesänkning
att genomföras — också enligt
kommitténs förslag -— från och med den
1 januari 1953, så skulle vi också efter
allt vad som har förekommit tidigare i
denna fråga kunna påräkna ett förslag
från Kungl. Maj :t. Det är att märka att
det ju inte ens föreslås en så stor skattesänkning
att den återställer läget till vad
det var 1947, och kommittén tillsattes
ju för att revidera 1947 års beslut sådant
det var vid den tidpunkten. Nu
kommer man med ett förslag som innebär
att man i en viss utsträckning tar
bort den höjning av skatten som har
skett på grund av inflationen efter 1947.
Det är alltsammans. Det vore ändå
ganska orimligt om inte alla krafter nu
skulle sättas in för att genomföra detta
mycket begränsade förslag som jag tror
skulle trots sin begränsning ha en ututomordentlig
effekt rent psykologiskt
i olika riktningar. Varför inte även på
löneanspråken? Skattesänkningen skulle
ju bli särskilt framträdande för de breda
lagren.

Så ha vi kriskonjunkturskatten. Jag
kommer väl inte ifrån att säga några ord
även om den.

Det har ju framskymtat att vad man
närmast har tänkt sig från regeringens
sida är en retroaktiv kriskonjunkturskatt.
Där ha vi redan tidigare så många gånger
haft tillfälle att deklarera vår inställning,
att det inte behövs mera för

att förklara att vi under inga förhållanden
kunna reflektera på en kriskonjunkturskatt
som drabbar retroaktivt. En retroaktiv
skatt skapar osäkerhet och
otrygghet i näringslivet, och följderna
därav får hela svenska folket ta. Det är
ett avsteg från en svensk princip som är
något av en fundamental rättsprincip,
något väsentligt för det svenska rättssamhället.
Om man gör denna konjunkturskatt
retroaktiv skulle den tas ut på 1951
års vinster, om den inte görs retroaktiv
skulle den tas ut på 1952 års vinster.
Ha vi inte litet var på känn att den
vinstkonjunktur, som vi nu borde glädja
oss åt i stället för att den skulle vålla
oss så mycket bekymmer, knappast kommer
att bestå under 1952? Underlaget
för en kriskonjunkturskatt 1952 är säkerligen
inte detsamma som för innevarande
år. Vi veta över huvud taget inte
hur 1952 i det hänseendet kommer att
ställa sig. Men vi veta att av rent tekniska
skäl kan en skatt som las ut på
1952 års vinster inte inflyta förrän 1954.
Om vi inte få en retroaktiv kriskonjunkturskatt,
få vi alltså en skatt på det nu
mycket svårberäkneliga vinstresultatet
under 1952, och den skatten kommer att
inflyta under 1954.

Jag har nu fått klarhet i en sak som
jag eljest hade tänkt att fråga herr Ohlon
om. Man har intill det sista inte vetat
hur folkpartiet ställer sig till frågan om
denna skatts retroaktivitet eller inte.
Herr Petrén sade — jag skrev upp det:
Vi vilja ha en kriskonjunkturskatt till
nästa år. Det lämnade mig fortfarande i
villrådighet, och jag tänkte att jag skulle
ställa den frågan: Menar man med en
kriskonjunkturskatt till nästa år en skatt,
som inflyter 1953 på 1951 års inkomster,
eller en skatt, som går ut på 1952 års
inkomster? Nu har ju herr Ohlin i andra
kammaren bestämt förklarat att man
från folkpartiets sida icke biträder
förslaget att göra denna skatt retroaktiv.
Då återstår således en skatt på 1952 års
inkomster att inflyta 1954. Samtidigt ha
vi fått veta att med hjälp av denna skatt
skola pretentionerna vid de lönerörelser
som nu äro i gång modifieras. Det är meningen
med det hela, och det är skälet

100 Nr 35.

Onsdagen den 12 december 1951 em.

Förordningsförslag om investeringsavgift

till att man från näringslivets sida skulle
acceptera skatten. Detta gäller således
den skatt som skall inflyta i början av
1954. Den skall dessutom användas för
alla subventioner som kunna komma i
fråga under 1952, och den skall underlätta
genomförandet av det skattesänkningsförslag
som skattekommittén bar
framlagt. Allt detta skall nu åstadkommas
med den skatt som skulle inflyta
under första halvåret 1954. Det må väl
tillåtas oss att ställa oss helt skeptiska
till ett sådant förslag. Vi vilja i varje
fall avvakta hur det förslag kan komma
att se ut, som man under sådana förhållanden
tänker presentera. Men jag kan
inte neka till att jag med den största
tillfredsställelse inhöstade den förklaring
som i dag har avgivits, att folkpartiet
inte avser att acceptera en retroaktiv
kriskonjunkturbeskattning.

Vi ha beskyllts för att åka karusell.
Det är kanske orätt av mig att ta upp
kammarens tid med att försöka förklara
vårt alibi i detta sammanhang, men jag
tycker att den invändning som har riktats
mot oss är bra obefogad. Vi ha i
full överensstämmelse med gång efter
annan deklarerade principer i fråga om
subventioner förklarat, att vi anse sådana
försvarliga endast i situationer där
det gäller att jämna ut en rent tillfällig
svacka. Man skall alltså kunna räkna
med att det inte fortsättningsvis skall
behöva gå ut subventioner för ändamålet.
Vi anse att den lucka i jordbrukskalkylen
som vållats av missväxten i år
just är ett typiskt sådant förhållande
med en på grund av en engångsföreteelse
uppkommen svacka, som vi finna
det vara fullt naturligt att man använder
subventioner för att jämna ut.

Det andra område, där det säges att
vi ha gjort eu sådan häpnadsväckande
kovändning, gäller subventionerna på
grund av de höjda byggnadskostnaderna.
Vi gingo i begränsad omfattning med på
sådana. Man har hänvisat till att i eu
reservation, som avgavs någon gång på
förhösten av den kommitté, som hade
ärendet om hand, hade högermannen reserverat
sig emot förslaget. Ja, högermannen
gjorde det med den motivering -

m. m.

en att enligt den tidtabell, som kommittén
då hade gjort upp, avsåg den att
komma med sitt slutliga förslag om hyresmarknadens
reglering i november månad
under den gångna hösten. Man menade
då att det var så få månader kvar,
till dess man ändå skulle få se hur kommittén
slutgiltigt tänkte ordna dessa förhållanden,
att man kunde ta risken av
den kortvariga återhållande verkan på
byggenskapen som det kunde ha med sig
att man väntade dessa månader, innan
man tog ställning till saken.

När frågan sedan kom under riksdagens
prövning, visste vi att kommittén
inte skulle komma med någonting under
november månad, och vi voro ovissa
om huruvida förslaget skulle komma i
så god tid att 1952 års riksdag skulle
få ta ställning till det. Då intogo vi den
ståndpunkten, att eftersom uppskovet
på detta sätt blivit så mycket längre förklarade
vi oss kunna gå med på dessa
subventioner, under förutsättning att
man begränsade tiden till den 1 juli
1952 och att man hemställde att kommittén
skulle komma in med sitt slutliga
förslag i så god tid att det kunde
bli föremål för beslut vid 1952 års riksdag.
Det är den modifikation som vi ha
gjort. Jag kan inte finna att det innebär
någon kullerbytta eller efterrationalisering
på något sätt. Det är en fullkomligt
naturlig anpassning efter den
förskjutning som frågorna undergå under
sin behandling här i riksdagen.

Detta är de två punkter där vi ha förklarat
att vi kunna vara med om subventioner.

Det har vidare sagts att vi avse att
för dessa subventioner använda ordinarie
skattemedel. Nej, det ha vi aldrig
avsett. Vi ha utgått från vad vi fingo
veta vid våra förhandlingar med regeringen
under förhösten, nämligen att
regeringen avsåg att vid sina överenskommelser
med skogsindustrierna om
prisutjämningsavgifter få in en ny bestämmelse
som gjorde det möjligt för
staten att redan nu ta ut den skatt som
belöpte sig på dessa prisutjämningsavgifter.
Det är redovisat i handlingarna
här att 26 procent av prisutjämningsav -

Onsdagen den 12 december 1951 em.

Nr 35.

101

Förordningsförslag om investeringsavgift m. m.

gifterna på det viset skola inflyta i
skatt. Detta belopp förklarade sig finansministern
ha för avsikt att lägga
vid sidan av budgeten för att ha såsom
en kassa att användas för de subventioner
som kunde komma i fråga under

1952. Detta belopp torde komma att
röra sig om låt oss säga 250 miljoner
kronor, och det är en summa som fullt
ut räcker för att bestrida de subventioner
vilka vi för vår del ha förhandsvis
förklarat att vi kunna vara med om.

Detta är den häpnadsväckande karusell
i vilken högern har befunnit sig.
Jag kan inte förklara uttrycket på annat
sätt än att den som gripes av yrsel
har en känsla av att hela den fasta omgivningen
omkring honom snurrar runt.

Vidare vill jag, herr talman, säga några
ord med anledning av statsministerns
anförande. Jag kan inte säga annat än
att den konklusion han drog — att om
depressiva tendenser skulle inträda på
markanden, skulle man inte vara färdig
att låta dem utlösa åtgärder för att klara
lokala svårigheter, som han uttryckte
det — är en syn på tingen, som jag
helt delar. Jag har utgått från att så
måste förloppet bli vid en neddämpning
av konjunkturen. Det kan komma att
träffa hårdare på vissa punkter och
fordra en viss omställning av arbetskraften.
Det ligger i hela sakens natur.
Det kan inte bli fråga om alt vidta särskilda
åtgärder på varje punkt där det
kan inträda en svårighet.

Dessutom kom ju statsministern in på
frågan om exportavgifterna. Där har jag
svårare att på detta stadium inta en alldeles
bestämd ställning. Dels önskar
man ju avvakta om utvecklingen går i
den riktningen att dessa exportavgifter
bli aktuella, dels vill man ha litet närmare
reda på hur de skulle komma att
utformas och vilka varor de skulle komma
att drabba. Jag har emellertid en
stark känsla av alt man på detta område
måste röra sig med den allra största
försiktighet, och jag tror att det fortfarande
står i förgrunden att vi själva
måste föra eu sådan inre ekonomisk politik
i tid, att vi inte tvingas att i påfrestningens
stund svika det europeiska

ekonomiska samarbete som är en förutsättning
för ett framgångsrikt försvar av
den samlade demokratiska världen. Jag
kommer då på nytt tillbaka till det som
är vårt A och O. Vi tro inte på att vi
kunna åstadkomma denna inre balans
med de åtgärder, som nu äro föreslagna
från regeringens sida, med mindre än
att vi även gå in för en ändrad penningpolitik
inom riksbankens sfär.

Herr OHLON (kort genmäle): Herr
talman! Herr Ewerlöf frågade mig vad
vi inom folkpartiet anse om en vinstkonjunkturbeskattnings
retroaktivitet.
Låt mig då först, herr talman, avge en
principförklaring. Enligt mitt förmenande
bör ingen ny beskattningsform få
verka retroaktivt. Inkomsttagarna ha
kanske redan disponerat sina inkomster
på det ena eller andra sättet innan skatten
beslutas. Det strider alltså emot rättvisa
och billighet att ålägga dem en beskattning
i efterhand varmed de inte
kunnat räkna. Såvitt jag är rätt underrättad
har det åtminstone tidigare inte
varit meningen att en eventuell konjunkturbeskattning
skulle omfatta alla
områden av det ekonomiska livet, utan
bara sådana avsnitt där abnormt stora
av rustningskonjunkturen betingade
vinster framträtt. Det är alltså inte fråga
om någon krigskonjunkturskatt i 1940
års bemärkelse.

I fråga om krigskonjunkturskatten under
det sista kriget gällde visserligen att
den infördes först någon gång hösten
1940 men kom att avse merinkomster
från och med den 1 oktober 1939. Härvid
är dock att märka att utredningen
om krigskonjunkturbeskattningen den
gången började redan i begynnelsen av
år 1940, för att nu inte tala om att den
liksom låg i luften alltifrån krigets begynnelse.
Inkomsttagarna hade alltså
klart för sig att en krigskonjunkturbeskattning
var i antågande och kunde inrätta
sig därefter.

I dag är läget annorlunda. Vinstkonjunkturen
bar plötsligt ramlat över oss,
och bortsett från skogsindustrierna har
någon övernormal vinstkonjunktur inte
framträtt förrän i slutet av detta år.

102 Nr 35.

Onsdagen den 12 december 1951 em.

Förordningsförslag om investeringsavgift

Vad skogsindustrierna beträffar har
regeringen i år underhandlat med deras
representanter under den fortsättningen
att någon konjunkturbeskattning inte
skulle förekomma i år.

Av finansministerns uttalande i dag
framgår att högst betydande exportavgifter
uttas på skogsprodukterna. Exportavgifterna
ha ju också ökats allteftersom
världsmarknadspriserna stegrats.
Om jag'' inte är alldeles felaktigt
underrättad böra de exportavgifter som
i år utgått och som skola stanna hos
statsverket väl motsvara vad en konjunkturbeskattning
skulle komma att ge.
Kommer en konjunkturbeskattning till
stånd nästa år bör den åtminstone delvis
träda i stället för de fastlåsta exportavgifterna.

Då härtill kommer att några väsentliga
merinkomster inte varit för handen
inom andra verksamhetsområden detta
år, bör en konjunkturbeskattning träda
i kraft först i och med 1952 års ingång.

Enligt mitt förmenande, och jag är
övertygad om att jag här företräder en
allmän uppfattning inom folkpartiet, bör
en sådan beskattning inte uttas på detta
års inkomster.

Nu säger herr Ewerlöf: Vad veta vi
om 1952 års inkomster? Vi veta givetvis
ingenting. De tecken, som visa sig, peka
i olika riktningar. Blir det inga övernormala
vinster, blir det ju inte heller
någon abnorm vinstbeskattning.

Vidare säger herr Ewerlöf att eu
vinstbeskattning för år 1952 kan deklareras
först 1953 och kan inte inflyta
förrän 1954. Enligt mitt förmenande
skulle det inte vara alldeles omöjligt
att få in skatten någon gång under år
1953, året efter det då pengarna intjänats.
Men även om skatten inte skulle
komma att betalas förrän 1954 behöva
vi säkert pengarna även då och året
därefter, eftersom en hel del av de steriliseringsavgifter
som nu ligga fastlåsta
i riksbanken då skola återbetalas till
ägarna. Då kan det vara nyttigt att ha
dessa pengar att betala med.

Hans excellens herr statsministern ERLANDER:
Herr talman! Jag begärde or -

m. m.

det för att i all stillsamhet ge en replik
till herr Ewerlöf, men när jag nu ändå
har ordet, måste jag verkligen beklaga
herr Ohlon, min sympatiske vän, som
bär en så fullkomligt hopplös uppgift
som att försöka få någon som helst rätsida
på folkpartiets linje i kriskonjunkturskattefrågan.
Här skola alltså subventioner,
eventuellt också skattesänkning,
under 1952 betalas av inkomster som
herr Ohlon nu med en viss tveksamhet
hoppas skola kunna komma in i slutet
av 1953 och om vilka all expertis säger
att de inte kunna inflyta förrän 1954.
Det går inte riktigt bra ihop. Då säger
herr Ohlon: »Nåja, vi behöva nog pengar
då också, så det är väl inte så farligt.
» Det kan han ju ha rätt i, men det
är en mycket dålig motivering. Först säger
han att vi skola ha dessa krispengar
till krisutgifter, och när det sedan påpekas
att pengarna inte komma in i tid,
säger han: »Vi behöva alltid pengar.»

Jaja, det är inte så lätt! Jag vill inte
fördjupa det hål, som jag föreställer mig
även i denna kammare har slagits i folkpartiets
rustning. Jag är en så snäll och
vänlig människa, att jag tycker det är
alldeles tillräckligt som det är.

Jag begärde emellertid inte ordet för
att säga detta utan för att säga till herr
Ewerlöf att jag delar hans mening att
man skall vara varsam med exportavgifterna.
Det framgick av hela min uppläggning,
att om det bara blir en utveckling
av den typ som jag där skisserade sä
utförligt jag kunde, skola inte exportavgifterna
komma. Så långt äro vi alltså
överens. Men det går inte att säga, att
om vi föra en tillräckligt hård ekonomisk
politik här hemma, så bortfaller
detta problem. Herr Ewerlöf, Belgien
har verkligen fört en depressiv politik.
Det var ju bara för ett par år sedan ett
mönsterland för de flesta borgerliga talare
som hänvisade till vilken klok räntepolitik
man har fört i Belgien med
stundom hög och i varje fall rörlig ränta.
När jag sist såg deras arbetslöshetssiffror,
hade de 200 000 arbetslösa. Det är
en mycket depressiv politik, men den löser
inte de problem, som nu tvinga dem
att införa exportavgifter. Man kanske

Onsdagen den 12 december 1951 em.

Nr 35. 103

Förordningsförslag om investeringsavgift m. m.

rent av kan säga, att det ligger mycket
i Europarådets resonemang, att Belgien
egentligen inte skulle ha rätt att införa
exportavgifter, förrän det löst sig från
dgn depressiva inre politikens förbannelse,
det vill säga förrän det släppt loss
en expansivitet som avskaffar arbetslösheten.
Då kanske också exporlöverskotten
där försvinna, därför att det då kan
konsumeras mera.

Jag har velat lägga detta till rätta. Man
kommer icke fram till en lösning av det
problem, som vi diskutera, nämligen
problemet om exportavgifterna, genom
penningpolitiken och en press på det
inre näringslivet. Det visar om något det
belgiska exemplet.

Herr EWERLÖF (kort genmäle): Herr
talman! Jag begärde ordet närmast för
ett ge ett kort genmäle till herr Ohlon
men det behöver jag nu knappast göra
eftersom statsministern redan gjort det.
Herr Ohlons förklaring, att om det inte
blir någon konjunkturvinst 1952 blir det
inte heller någon skatt säger ju på ett
förkrossande sätt allt som behöver sägas
om folkpartiets stora slagnummer.

Jag skall inte ta upp en fortsatt debatt
om exportavgifterna. Något ställningstagande
kan i varje fall för min del inte
komma i fråga på detta stadium. Jag v;ll
emellertid deklarera min tveksamhet beträffande
de möjligheter man skulle ha
att omdirigera en väsentlig del av den
export, som går till EPU-länderna, till
hårdvalutaländerna — detta är ju grundtanken
i förslaget. I den mån det gäller
massan och vissa andra varugrupper
kan jag förstå det, men är inte den övriga
exporten sammansatt på ett sådant
sätt, att den i mycket väsentlig mån inte
låter sig omdirigeras till hårdvalutaländer?
Redan den omständigheten ger anledning
att ifrågasätta den metod som
här skisserats.

Herr OHLON (kort genmäle): Herr
talman! Både hans excellens herr statsministern
och herr Ewerlöf resonera,
som om de olika kalenderåren vore her -

metiskt slutna i förhållande till varandra.
Man kan väl även när det gäller statens
verksamhet räkna med längre perioder
än årens trånga tidsram.

Herr statsministern säger, att dessa
pengar inte skulle kunna komma in förrän
år 1954. Jag är inte övertygad därom;
jag tror att de kunna tas in redan

1953. Men om de skola begagnas för att
kompensera en skattesänkning, få vi
komma ihåg att en skattesänkning kan
beslutas först år 1952 och träda i kraft
från och med kalenderåret 1953.

Hans excellens herr statsministern ERLANDER:
Då menar altså herr Ohlon,
att 1952 års riksdag skulle besluta om en
skattesänkning, som skulle träda i kraft
1953, och grunda detta beslut på det
fullkomligt ovissa antagandet att vi då
skulle ha en högkonjunktur som gav oss
en övervinstskatt, med vilken vi kunde
finansiera skattesänkningen.

Den svenska riksdagen kan ju ibland
när det gäller mindre frågor fatta lättsinniga
beslut, men att den skulle fatta
beslut om en skattesänkning så fullständigt
utan fast grund, det vägrar jag att
tro.

Herr SJÖDAHL: Herr talman! Jag vill
först framföra vissa synpunkter i samband
med ett par önskemål som herr
Ewerlöf framförde till regeringen.

Herr Ewerlöf begärde att det anspråkslösa
förslag om sparpremiering,
som utarbetats från folkpartihåll och
högerhåll, i någon form skulle föreläggas
nästa års riksdag. Jag har ingenting
emot en sådan sparpremiering, men om
den skall införas, bör den vara mera
rättvis mot småsparargrupperna än de
förslag som högern och folkpartiet utarbetat
var för sig. Den bör alltså mindre
favorisera de stora inkomsttagarna,
den bör helst vara mångsidig, så att den
når även andra grupper än som här äro
upptagna, och den bör framför allt vara
möjlig att administrera, vilket jag knappast
tror att de system äro, som högern
och folkpartiet föreslagit.

104 Nr 35.

Onsdagen den 12 december 1951 em.

Förordningsförslag om investeringsavgift
Det uttalades också ett önskemål från
herr Ewerlöfs sida, att man nästföljande
år skulle genomföra det förslag till skattelättnader
som föreligger. Detta förslag
innebär ett tekniskt omarbetat skattesystem,
som enligt mitt sätt att döma
är bättre än det nu existerande. Man
har tagit hänsyn till den uppgång i inkomsterna
som beror på den inflatoriska
process som ägt rum, och man har anpassat
skatteskalorna efter det läge som
härigenom uppkommit. Det föreslagna
skattesystemet är alltså tekniskt bättre
än det nuvarande, och det bör därför
förr eller senare genomföras. Men man
bör för närvarande ställa sig tveksam
till om det i sammanhang därmed är
möjligt att genomföra en skattesänkning.
Herr Ewerlöf sade själv, att man
inte vet, hurudana förhållandena äro
1952, och vet man inte det, då kan man
inte nu beställa en skattesänkning som
partout skall äga rum då, utan den
saken får bero på hurudana förhållandena
äro, när man kan överblicka dem
i början av nästa år.

Jag begärde egentligen ordet för att
beröra två frågor, som jag därigenom
hoppades slippa gå in på, när vi komma
till de olika paragraferna. Den första
gäller det tal som förts om att investeringsavgift
inte bör utgå för investeringar
som gjorts efter statlig eller kommunal
myndighets föreläggande. Jag vill
erinra om att detta kan förekomma —
som utskottet också skrivit — till exempel
när fartygsinspektionen föreskriver
en åtgärd, när någon myndighet utdömer
vissa fordon i yrkesmässig biltrafik,
när hälsovårdsnämnden utdömer en
butikslägenhet eller när arbetarskyddsinstitutionerna
gå till aktion. Föreskrifterna
gälla då sådana åtgärder, som
kunna betecknas som rent normala åtgärder,
vilka vederbörande egentligen
skulle vidtagit ändå. Resultatet av den
föreslagna uppmjukningen skulle bli, att
man för att slippa investeringsavgift bör
vänta, tills man blir ådömd att vidtaga
åtgärderna i fråga. För att undslippa investeringsavgiften
skulle alltså en företagsstyrelse
åsidosätta vissa föreskrifter
enligt arbetarskyddslagen, tills den blir

m. m.

förpliktigad att följa dem, en handlande
skulle av samma skäl underlåta vissa åtgärder,
tills hälsovårdsnämnden förpliktigar
honom till dem o. s. v. Detta skulle
alltså betyda att den, som fullgör sina
skyldigheter i tid, får betala, medan den
försumlige slipper. Det kan inte vara
rimligt att man går fram på det sättet.

När man särskilt från jordbrukarhåll
har framfört önskemål om en sådan bestämmelse
som denna, har jag inte kunnat
lista ut i vilka fall en sådan skulle
ha betydelse för jordbruket. I vilket fall
kan en offentlig myndighet tänkas inskrida
mot en jordbrukare för att ålägga
honom att uppföra en ladugårdsbyggnad
eller dylikt? Vanhävdslagen kan
sannolikt inte tillämpas här. Jag kan
inte förstå på vilket område denna bestämmelse
skulle ha intresse för jordbrukarna.
Men ur allmänna synpunkter
kan man naturligtvis resonera som så,
att den behövs, fastän nödvändigheten
ur allmänna synpunkter inte heller är
fullt bevisad.

Till slut vill jag citera vad utskottet
sagt, att det vill »rikta de berörda myndigheternas
uppmärksamhet på önskvärdheten
av att under den tid, som
bestämmelserna om investeringsavgift
komma att gälla, ålägganden att vidtaga
avgiftsbelagda investeringar icke meddelas
i större omfattning än som jämlikt
gällande bestämmelser finnes oundgängligen
nödvändigt». Vi förmena, att
detta önskemål från utskottets och som
jag hoppas från riksdagens sida skall
lända till efterrättelse. Det är ju inte heller
så, att myndigheterna äro allenarådande
på denna punkt. Gäller det en åtgärd,
som kan uppskjutas, finns det ju
alltid möjligheter för vederbörande att
överklaga myndigheternas ålägganden.

Jag skulle vidare vilja nämna något
om den av herr Franzon berörda övergångsbestämmelsen.
Han vill inte att till
avgiftspliktig investering skall hänföras
ny byggnad, vars uppförande igångsatts
före den 1 december 1951. Eljest förhåller
det sig på det sättet, att investering,
för vars utförande byggnadstillstånd
meddelats före den 1 juli 1951, skall fritagas
från avgiftsbeläggning. Men igång -

Onsdagen den 12 december 1951 em.

Nr 35.

105

Förordningsförslag om investeringsavgift m. in.

sättandet av uppförandet skulle kunna
dröja till den 1 december. Det är mycket
reson i detta förslag, liksom i det
mesta jag har hört komma från min vän
Franzon, men jag vill å andra sidan
fråga, hur man skall tolka detta ord
»igångsättande». Skola förutsättningarna
därför anses uppfyllda, när man t.
ex. har träffat ett entreprenadavtal om
att byggnaden skall uppföras eller när
det första spadtaget har gjorts? När
skall man över huvud taget anse, att
igångsätiandet har begynt? Att behöva
tillämpa en sådan kautschukbestämmelse
som den föreslagna skola vi bespara
rikets taxeringsnämnder.

Jag yrkar och kommer att i dessa två
fall, som jag berörde, yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr SVÄRD: Herr talman! Det intressanta
i statsministerns anförande här i
kväll var det meddelandet, att regeringen
i sin prognos för framtiden uppenbarligen
utgår ifrån möjligheterna av en
ytterligare splittrad konjunkturutveckling.
Det intressanta var att statsministern
försökte förklara regeringens passivitet
som en beredskapsåtgärd, en beredskapsåtgärd,
som var nödvändig därför
att regeringen inte vet, hurudan konjunkturutvecklingen
kommer att bli.

Man kan väl knappast i mjukare form
utfärda ett underbetyg åt en planhushållande
regerings möjligheter att i förväg
planera sitt handlande, och man kan
väl inte heller på ett mjukare sätt ge
uttryck åt en enligt min mening sund
och riktig skepsis mot hela den metodik,
som hitintills har använts i försöken att
bekämpa inflationen.

Om överkonjunkturen skulle fortsätta,
hade regeringen ytterligare pilar i sitt
koger: det var skärpt priskontroll, vilket
vi ha hört i praktiskt taget varje
framställning av regeringspolitiken under
senare år, det var vinstkonjunkturbeskattning,
en åtgärd om vars förstfödslorätt
socialdemokraterna, folkpartiet
och bondeförbundet nu föra en lika
bitter som meningslös kamp. När jag har
följt denna strid om förstfödslorättcn,

erinrar jag mig ett uttalande, som en bekant
nationalekonom gjorde, när två
andra nationalekonomer, vilka båda blevo
handelsministrar en gång på 1930-talet, förde en liknande strid. Uppsalaekonomen
sade då, att de båda herrarna
kunde så fort som möjligt inställa sin
strid om förstfödslorätten till sin teori,
ty densamma var, med förlov sagt, ett
av anemi dödfött missfoster, som de båda
upphovsmännen gjorde bäst i att de,
om än med saknad, i tysthet begravde.
Detta är inte ett omdöme från min sida;
det är ett citat ur en vetenskaplig tidskrift.

Dessutom nämnde statsministern exportavgifter.
Man kan ju om alla dessa
tre förslag säga, att de ha ett drag gemensamt,
nämligen att de på olika områden
äro uttryck för ett försök att med
statens tvångsmakt komma åt grundläggande
ekonomiska snedvridningar. De
äro uttryck för den allmänna tendensen
i regeringens politik, och jag kan inte
se att i detta hänseende någon ändring
har inträffat, trots alla tidigare misslyckanden
med metoder av precis samma
slag. Vi ha försökt att skatta bort inflationen,
vi ha försökt att priskontrollera
bort den, vi ha försökt med exportavgifter.
Det enda påtagliga objektiva resultat
som föreligger är en engångsinflation,
som på ett år har tagit bort 20 %
av kronans köpkraft.

Det är naturligtvis att tala för döva
öron att föreslå en omläggning, och därför
skall jag avstå. Jag skall bara i all
ödmjukhet tillåta mig att uttala en förhoppning
att man inte skall vara för
snabb med tvångsåtgärder på utrikeshandelns
område och att man inte skall
sätta för stor tilltro till åtgärder av
detta slag. De överskott i förhållande till
EPU-länderna, som vi för närvarande
ha, kunna mycket snart förbytas i underskott,
och det förhållandet, att EPUvalutorna
i dag kunna betraktas som inkuranta,
är icke någon garanti för att
de i morgon icke komma att visa sig
vara både kuranta och i högsta grad
nödvändiga för att tillfredsställa ofrånkomliga
importbehov.

Det iir inte heller någon hemlighet att

106 Nr 35.

Onsdagen den 12 december 1951 em.

Förordningsförslag om investeringsavgift
man i stora kretsar räknar med en ny
engelsk devalvering, att man räknar med
att denna skall framkalla en fransk, en
holländsk och kanske också en dansk
och en norsk devalvering. Av alla tecken
att döma tänker regeringen under
sådana förhållanden vidhålla vår låsta
kronkurs, vilket betyder en ny uppskrivning
av den svenska kronan i förhållande
till pundet, francen och övriga
mjukvalutor. Den fråga, som då uppställer
sig, och den fråga som man har allt
skäl att uppställa är, om våra nuvarande
resurser räcka för att försvara en
uppskriven svensk krona. Räcker valutareserven,
som ju inte motsvarar så särskilt
många veckors importbehov? År
den inre stabiliteten sådan, att vi med
större utsikt till framgång än sist skola
kunna hävda vår kronkurs? Föreligga
med andra ord de allmänekonomiska
förutsättningarna för att undvika det
som hände år 1947 och som var den
första allvarliga påkänningen i en lång
serie påkänningar, som hela det svenska
näringslivet och hela svenska folket ha
utsatts för? Jag tror att frågan också
kan ställas på följande sätt: Är den svenska
regeringen beredd att vidta de åtgärder
på den inre ekonomiens område,
om vilka man principiellt var överens
vid de tidigare förändringarna av den
svenska växelkursen men där oenighet
uppstod, när man skulle övergå från
principiell enighet till handling?

Herr talman! Det skulle naturligtvis
inte finnas någon orsak för mig att lägga
mig i det inbördesgräl mellan vänsterpartierna,
som har varit det åtminstone
kvantitativt dominerande i dagens debatt.
Jag förmodar att denna tvist i viss
mån beror på ovana vid att sitta i samma
båt. Jag förmodar, att när folkpartiets
nya radikalism har vuxit sig djupare,
umgänget skall bli naturligare,
jämnare och gladlyntare mellan de tre
regeringspartierna, även om ett av dem
formellt av obegripliga skäl måste stå
utanför själva regeringen.

Det har emellertid i debatten framställts
krav, som jag i rättvisans namn
något måste beröra. Det har framställts
krav på klarhet i folkpartiets stånd -

m. m.

punkt. Jag måste säga att ett sådant
krav i och för sig är orimligt. Man får
ju ändå betänka mot vem det riktas.
Dessutom är kravet i hög grad omotiverat;
folkpartiet har givit klarhet åtminstone
på en av de punkter, som
länge ha intresserat mig. Folkpartiet
har konkret visat vad dess ledare, professor
Bertil Ohlin, menade när han den
3 november 1948 framhöll att folkpartiet
representerar en vänsterståndpunkt, som
är mera konsekvent än den socialdemokratiska.
Klarheten återfinnes i folkpartiets
stora motion, där man bl. a. yrkar
att skogsägare, som efter två år få rätt
att disponera sina egna medel, skola betala
staten straffränta på dessa medel
under ytterligare tre år. Mera konsekvent
kan man inte driva tesen om statens
rätt att disponera över enskilda
människors inkomst. Jag kan inte finna
att det på denna punkt råder någon brist
på klarhet.

Vi ha också fått fullkomlig klarhet i
de syften den föreslagna konjunkturskatten
skall tjäna. Den skall befria
svenska folket från de nackdelar och de
extra bördor, som den internationella
rustningskonjunkturen lägger på konsumenterna.
Den skall göra fackförbunden
och tjänstemannaorganisationerna beredda
att acceptera lägre löner än de
eljest hade tänkt sig. Den skall möjliggöra
en sänkning av de direkta skatterna
på ungefär 300 miljoner kronor. Den
skall möjliggöra en modifikation av investeringsskatten.
Den skall medföra en
moralisk upprustning i den svenska företagarvärlden.
Den skall skapa en allmän
samling kring en återhållsam linje
i svensk ekonomi. Dessutom skall den ge
medel till steriliseringar, medel till bostadssubventioner,
medel till livsmedelssubventioner
och medel till allmänna importsubventioner.
I övrigt har den föreslagna
konjunkturskatten inga uppgifter
att fylla. Den omständigheten, att den,
med folkpartiets nuvarande ståndpunkt,
enligt expertisen kommer att inflyta år
1954, spelar ingen roll, därför att man
kan räkna i längre tidsperioder än ett
år, enligt herr Ohlons uppgift. Man kan
räkna subventionerna för årets missväxt

Onsdagen den 12 december 1951 em.

Nr 35. 107

Förordningsförslag om investeringsavgift m. m.

i en tidsperiod, som sträcker sig fram
till och med över mars månad 1954. I
övrigt ingå reservanterna inte på frågan
om skattens höjd eller utformning.

Herr talman! Det är väl under alla
förhållanden även ur socialliberal synpunkt
ett ganska djärvt förslag, att den
svenska riksdagen utan utredning om
behovet av en konjunkturskatt, utan utredning
om dess utformning eller höjd,
skall fatta beslut om införande av en sådan
skatt. En konstitutionell politisk metod
av detta slag förefaller mig synnerligen
främmande. Den förefaller mig
främmande för den svenska riksdagen,
för dess arbetssätt och dess allmänna
principer, men den kanske kommer att
tillhöra den nya tidens vänstermelodi,
som jag måste säga för mig i hög grad
förefaller påminna om en några timmar
för tidigt aktualiserad Luciatablå,
där en ljusklar hägring skall sprida
glans av sin fägring i vår mörka vinternatt.
.Tåg önskar folkpartiet all lycka
i dess politiska ljusspridaruppgift, men
jag är inte alldeles riktigt säker på att
de flämtande stearinlågorna klara verklighetens
hårda vindar.

Herr OHLON: Herr talman! Efter herr
Svärds enligt hans eget förmenande kvalitativt
högt stående vältalighetsprov
har jag ingenting att tillägga.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att i avseende
på den nu föredragna paragrafen
yrkats l:o) att densamma skulle godkännas;
2:o) att paragrafen skulle godkännas
med den lydelse, som förordats
i den av herr Velander in. fl. vid betänkandet
avgivna reservationen; samt 3:o)
att kammaren skulle bifalla herr Petréns
m. fl. vid betänkandet fogade reservation
i motsvarande del.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på
paragrafens godkännande enligt utskottets
förslag vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Veländer begärde votering, i anledning
varav herr talmannen upptog
vartdera av de båda återstående yrkandena
med hemställan, huruvida kammaren
ville antaga detsamma till kontraproposition
i den förestående omröstningen;
och förklarade herr talmannen
sig anse de härå avgivna svaren hava
utfallit med övervägande ja för deras
mening, som ville till kontraproposition
antaga paragrafens godkännande med
den lydelse, som förordats i herr Velanders
m. fl. reservation.

Herr Petrén äskade emellertid votering
om kontrapropositionens innehåll,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som till kontraproposition i huvudvoteringen
angående 1 § i det av bevillningsutskottet
i betänkande nr 65
punkten A 1 framlagda förordningsförslaget
antager bifall till den av herr
Velander m. fl. vid betänkandet avgivna
reservationen i motsvarande del, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition
i nämnda votering antagits bifall till
herr Petréns m. fl. vid betänkandet fogade
reservation i denna del.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Petrén begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 94;

Nej — 19.

Därjämte hade 15 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I följd därav uppsattes, upplästes och
godkändes för huvudvoteringen en om -

108 Nr 35.

Onsdagen den 12 december 1951 em.

Förordningsförslag om investeringsavgift
röstningsproposition av följande lydelse: Den,

som godkänner 1 § i det av bevillningsutskottet
i betänkande nr 65
punkten A 1 framlagda förordningsförslaget,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes nämnda paragraf
med den lydelse, som förordats i
den av herr Velander m. fl. vid betänkandet
avgivna reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

2 §.

Herr VELANDER: Herr talman! Jag
hemställer, att 2 § skall erhålla den lydelse,
som framgår av den av mig m.
fl. till utskottets betänkande fogade, med
I) betecknade reservationen.

Herr PETRÉN: Herr talman! Jag ber
att få yrka bifall till den av mig m. fl.
avgivna reservationen i vad den avser
2 §.

Herr SJÖDAHL: Herr talman! Jag ber
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att därunder yrkats l:o) att den nu förevarande
paragrafen skulle godkännas;
2:o) att paragrafen skulle godkännas
med den lydelse, som förordats i den av
herr Velander m. fl. vid betänkandet
avgivna reservationen; samt 3:o) att
kammaren skulle bifalla herr Petréns
m. fl. vid betänkandet fogade reservation
i motsvarande del.

Sedermera gjorde herr talmannen
propositioner enligt berörda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen
på godkännande av utskottets förslag till

m. m.

paragrafens lydelse vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Veländer begärde votering, i anledning
varav herr talmannen upptog
vartdera av de båda återstående yrkandena
med hemställan, huruvida kammaren
ville antaga detsamma till kontraproposition
i den förestående omröstningen;
och förklarade herr talmannen
sig finna de härå avgivna svaren hava
utfallit med övervägande ja för deras
åsikt, som ville till kontraproposition
antaga bifall till herr Velanders m. fl.
reservation i nu förevarande del.

Herr Petrén äskade emellertid votering
om kontrapropositionens innehåll,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som till kontraproposition i huvudvoteringen
angående 2 § i det av bevillningsutskottet
i betänkande nr 65
punkten A 1 framlagda förordningsförslaget
antager bifall till den av herr Veländer
m. fl. vid betänkandet avgivna
reservationen i motsvarande del, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition
i nämnda votering antagits bifall till
herr Petréns m. fl. vid betänkandet fogade
reservation i denna del.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

I följd därav uppsattes, upplästes och
godkändes för huvudvoteringen en omröstningsproposition
av följande lydelse: Den,

som godkänner 2 § i det av bevillningsutskottet
i betänkande nr 65
punkten A 1 framlagda förordningsförslaget,
röstar

Ja,

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Onsdagen den 12 december 1951 em.

Nr 35. 109

Förordningsförslag om investeringsavgift m. ni.

Vinner Nej, godkännes nämnda paragraf
med den lydelse, som förordats i
den av herr Velander m. fl. vid betänkandet
avgivna reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Velander begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 92;

Nej — 20.

Därjämte hade 16 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

3 §■

Herr VELANDER: Herr talman! I anslutning
till den vid utskottets betänkande
fogade, med I) betecknade reservationen
hemställer jag, att 3 § måtte
utgå.

Herr SJÖDAHL: Herr talman! Jag ber
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr PETRÉN: Herr talman! Jag yrkar
bifall till den av mig m. fl. avgivna
reservationen i vad den avser 3 §.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade, att i avseende
på den nu föredragna paragrafen
yrkats l:o) att densamma skulle godkännas;
2:o) att kammaren skulle, med
bifall till den av herr Veländer m. fl. vid
betänkandet avgivna reservationen i
motsvarande del, besluta, att paragrafen
skulle utgå ur förordningsförslaget;
samt 3:o) att kammaren skulle bifalla
herr Petréns in. fl. vid betänkandet fogade
reservation i denna del.

Sedermera gjordes propositioner i
enlighet med berörda yrkanden; och
förklarades propositionen på paragrafens
godkännande enligt utskottets förslag
vara med övervägande ja besvarad.

Herr VELANDER: Herr talman! Jag
hemställer, att sista meningen i 4 § skall
erhålla följande lydelse: »Ej heller skall
investeringsavgift uttagas, då fråga är
om förvärv av tillgång i samband med
övertagande av rörelse eller igångsättande
av ny rörelse eller då avgiftspliktig,
som bedriver rederirörelse, förvärvar
vid avtalets ingående redan färdigbyggt
fartyg.»

Herr SJÖDAHL: Herr talman! Jag ber
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr PETRÉN: Herr talman! Jag yrkar
bifall till den av mig m. fl. avgivna
reservationen i vad den avser 4 §.

Efter härmed slutad överläggning yttrade
herr talmannen, att därunder yrkats
1 :o) att den under behandling varande
paragrafen skulle godkännas;
2:o), av herr Velander, att paragrafen
skulle godkännas med den ändring, att
sista meningen erhölle följande lydelse:
»Ej heller skall investeringsavgift uttagas,
då fråga är om förvärv av tillgång
i samband med övertagande av rörelse
eller igångsättande av ny rörelse eller
då avgiftspliktig, som bedriver rederirörelse,
förvärvat vid avtalets ingående
redan färdigbyggt fartyg.»; samt 3:o) att
kammaren skulle bifalla den av herr Petrén
m. fl. vid betänkandet avgivna reservationen
i motsvarande del.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på
godkännande av utskottets förslag till
paragrafens lydelse vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Velander begärde votering, i anledning
varav och sedan till kontraproposition
därvid antagits bifall till det av
honom framställda yrkandet, uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som godkänner 4 § i det av bevillningsutskottet
i betänkande nr 65

no Nr 35.

Onsdagen den 12 december 1951 em.

Förordningsförslag om investeringsavgift
punkten A 1 framlagda förordningsförslaget,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes nämnda paragraf
med den lydelse, som under överläggningen
påyrkats av herr Velander.

5 §.

Herr VELANDER: Herr talman! Jag
hemställer, att denna § måtte erhålla den
lydelse, som givits 4 § i det lagförslag,
som finnes intaget i den av mig m. fl.
avgivna reservationen.

Herr SJÖDAHL: Herr talman! Jag ber
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr NIKLASSON: Herr talman! Jag
ber att få yrka bifall till den med III)
betecknade reservationen.

Herr PETRÉN: Herr talman! Jag ber
att få yrka bifall till den med II) betecknade
reservationen.

Herr LUNDQVIST: Herr talman! Jag
ber att få ställa det yrkandet, att sista
stycket av 5 § skall erhålla den lydelse,
som föreslagits i den av herr Petrén
m. fl. avgivna med II) betecknade reservationen.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att i avseende
på den nu föredragna paragrafen
förekommit följande yrkanden: l:o) att
densamma skulle godkännas; 2:o), av
herr Velander, att paragrafen skulle godkännas
med den lydelse, som förordats
för motsvarande paragraf i den av honom
m. fl. vid betänkandet avgivna reservationen;
3 ro), av herr Petrén, att

m. m.

kammaren skulle bifalla den av honom
in. fl. vid betänkandet anförda reservationen
i denna del; 4:o), av herr Niklasson,
att paragrafen skulle godkännas med
den lydelse, som förordats i den av honom
m. fl. avgivna reservationen; samt
5:o), av herr Lundqvist, att paragrafen
skulle godkännas med den ändring, att
därtill fogades ett nytt stycke av den
lydelse, som föreslagits i herr Petréns
m. fl. reservation.

Herr Velander begärde votering, i anledning
varav herr talmannen upptog
vart och ett av de återstående yrkandena
med hemställan, huruvida kammaren
ville antaga detsamma till kontraproposition
i den förestående omröstningen;
och förklarade herr talmannen sig anse
de härå avgivna svaren hava utfallit med
övervägande ja för deras mening, som
ville till kontraproposition antaga bifall
till herr Velanders yrkande.

Herr Petrén äskade emellertid votering
om kontrapropositionens innehåll, i
anledning varav och sedan till kontraproposition
därvid antagits bifall till det
av honom framställda yrkandet, uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en omröstningsproposition av
följande lydelse:

Den, som till kontraproposition i huvudvoteringen
angående 5 § i det av bevillningsutskottet
i betänkande nr 65
punkten A 1 framlagda förordningsförslaget
antager bifall till herr Velanders
yrkande, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition
i nämnda votering antagits bifall till
herr Petréns yrkande.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen

Onsdagen den 12 december 1951 em.

Nr 35.

Förordningsförslag om investeringsavgift m. m.

ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Petrén begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 54;

Nej — 23.

Därjämte hade 45 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I följd därav uppsattes, upplästes och
godkändes för huvudvoteringen en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som godkänner 5 § i det av bevillningsutskottet
i betänkande nr 65
punkten A 1 framlagda förordningsförslaget,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes nämnda paragraf
med den lydelse, som förordats för
motsvarande paragraf i den av herr Veländer
in. fl. vid betänkandet avgivna reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

6 och 7 §§.

Godkändes.

S .§''•

Herr VELANDER: Herr talman! Jag
hemställer, att denna paragraf måtte erhålla
den lydelse, som givits 7 § i det
lagförslag, som intagits i den vid utskottets
betänkande fogade, med I) betecknade
reservationen.

Herr PERSSON, OLA: Herr talman!
Jag ber att få yrka bifall till motion I:
529.

Herr SJÖDAHL: Herr talman! Jag ber
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr ERIKSSON, EINAR: Herr talman!
Jag ber att få yrka bifall till den
med IV) betecknade reservationen.

Herr PETRÉN: Herr talman! Jag ber
att få yrka bifall till den med II) betecknade
reservationen i vad den avser
8 §.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att därunder yrkats 1 :o) att den nu ifrågavarande
paragrafen skulle godkännas;
2:o), av herr Veländer, att paragrafen
skulle godkännas med den lydelse, som
förordats för motsvarande paragraf i den
av honom m. fl. vid betänkandet avgivna
reservationen; 3:o), av herr Petrén, att
kammaren skulle bifalla den av honom
m. fl. vid betänkandet anförda reservationen
i denna del; 4:o), av herr Eriksson,
Einar, att paragrafen skulle godkännas
med den lydelse, som förordats i
den av honom och herr Henriksson avgivna
reservationen; samt 5:o), av herr
Persson, Ola, att kammaren skulle bifalla
motionen 1:529 i motsvarande del.

Herr Velander begärde votering, i anledning
varav herr talmannen upptog
vart och ett av de återstående yrkandena
med hemställan, huruvida kammaren ville
antaga detsamma till kontraproposition
i den förestående omröstningen;
och förklarade herr talmannen sig finna
de härå avgivna svaren hava utfallit med
övervägande ja för deras åsikt, som ville
till kontraproposition antaga bifall till
herr Velanders yrkande.

Herr Eriksson, Einar, äskade emellertid
votering om kontrapropositionens
innehål!, i anledning varav och sedan
till kontraproposition därvid antagits bi -

112

Nr 35.

Onsdagen den 12 december 1951 em.

Förordningsförslag om investeringsavgift
fall till det av honom framställda yrkandet,
uppsattes samt efter given varsel
upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som till kontraproposition i huvudvoteringen
angående 8 § i det av bevillningsutskottet
i betänkande nr 65
punkten A 1 framlagda förordningsförslaget
antager bifall till herr Velanders
yrkande, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition
i nämnda votering antagits bifall till herr
Einar Erikssons yrkande.

I följd därav uppsattes, upplästes och
godkändes för huvudvoteringen en så lydande
omröstningsproposition:

Den, som godkänner 8 § i det av bevillningsutskottet
i betänkande nr 65
punkten A 1 framlagda förordningsförslaget,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes nämnda paragraf
med den lydelse, som förordats för
motsvarande paragraf i den av herr Velander
in. fl. vid betänkandet avgivna
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Velander begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 87;

Nej — 24.

m. m.

Därjämte hade 14 ledamöter tillkännagivit,
att de avsto de från att rösta.

9 §■

Godkändes.

10 §.

Herr VELANDER: Herr talman! Jag
hemställer, att denna paragraf måtte erhålla
den lydelse, som framgår av den
med 9 betecknade paragrafen i den till
utskottets betänkande fogade reservationen
I).

Herr SJÖDAHL: Herr talman! Jag yrkar
bifall till utskottets förslag.

Herr ERIKSSON, EINAR: Herr talman!
Jag ber att få yrka bifall till den under
IV) avgivna reservationen.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade, att i avseende
på den nu förevarande paragrafen
yrkats l:o) att densamma skulle godkännas;
2:o), av herr Velander, att paragrafen
skulle godkännas med den lydelse,
som förordats för motsvarande paragraf
i den av honom m. fl. vid betänkandet
avgivna reservationen; samt 3:o),
av herr Eriksson, Einar, att kammaren
skulle godkänna det förslag till paragrafens
avfattning, som förordats i den av
honom och herr Henriksson vid betänkandet
anförda reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen
propositioner i enlighet med berörda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på paragrafens godkännande
enligt utskottets förslag vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Velander begärde votering i anledning
varav herr talmannen upptog
vartdera av de båda återstående yrkandena
med hemställan, huruvida kammaren
ville antaga detsamma till kontraproposition
i den förestående omröstningen;
och förklarade herr talmannen
sig anse de härå avgivna svaren hava utfallit
med övervägande ja för deras me -

Onsdagen den 12 december 1951 em.

Nr 35.

113

Förordningsförslag om investerrngsavgift m. m.

ning, som ville till kontraproposition
antaga bifall till herr Velanders yrkande.

Herr Eriksson, Einar, äskade emellertid
votering om kontrapropositionens
innehåll, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av
följande lydelse:

Den, som till kontraproposition i huvudvoteringen
angående 10 § i det av
bevillningsutskottet i betänkande nr 65
punkten A 1 framlagda förordningsförslaget
antager bifall till herr Velanders
yrkande, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition
i nämnda votering antagits bifall till
herr Einar Erikssons yrkande.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Eriksson, Einar,
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 58;

Nej — 38.

Därjämte hade 30 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I följd därav uppsattes, upplästes och
godkändes för huvudvoteringen en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som godkänner 10 § i det av bevillningsutskottet
i betänkande nr 65
punkten A 1 framlagda förordningsförslaget,
röstar

Ja,

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes nämnda paragraf
med den lydelse, som förordats för

8 Första kammarens protokoll 1951. Nr 35

motsvarande paragraf i den av herr Velander
m. fl. vid betänkandet avgivna
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

11—22 §§.

Godkändes.

Ikraftträdandebestämmelserna.

Herr FRANZON: Herr talman! Jag ber
att få yrka bifall till den av mig avgivna
med V) betecknade reservationen.

Herr SJÖDAHL: Herr talman! Jag ber
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Efter härmed slutad överläggning
gjorde herr talmannen jämlikt därunder
förekomna yrkanden propositioner,
först på godkännande av ikraftträdandebestämmelserna
samt vidare därpå att
nämnda bestämmelser skulle godkännas
med den lydelse, som förordats i den avherr
Franzon vid betänkandet avgivna
reservationen; och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen
på ikraftträdandebestämmelsernas
godkännande enligt utskottets förslag, sig
anse denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Luiidqvist begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse: Den,

som godkänner ikraftträdandebestämmelserna
i det av bevillningsutskottet
i betänkande nr 65 punkten A 1
framlagda förordningsförslaget, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännas nämnda bestämmelser
med den lydelse, som förordats
i den av herr Franzon vid betänkandet
avgivna reservationen.

114 Nr 35.

Onsdagen den 12 december 1951 em.

Förordningsförslag om investeringsavgift

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Franzon begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

J a — /1 ;

Nej — 39.

Därjämte hade 15 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Ingressen och rubriken.

Godkändes.

Utskottets hemställan i punkten A i.

Bifölls i vad den ej kunde anses besvarad
genom kammarens redan fattade beslut.

Punkten A 2.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna B 1—B 5.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten B 6.

På sätt förut angivits hade utskottet
i förevarande punkt hemställt, att de
likalydande motionerna 1:528 av herr
Petrén m. fl. och II: 674 av herr Ohlin
m. fl. måtte, i den mån de icke kunde
anses besvarade genom vad utskottet
förut anfört och hemställt, av riksdagen
lämnas utan åtgärd.

I den av herr Vetander m. fl. vid betänkandet
avgivna reservationen hade
under punkten A 3 hemställts, att riksdagen
måtte antaga under punkten infört
förslag till förordning om sparande
med statsbidrag (sparförordning).

I herr Petréns m. fl. reservation hade
under punkterna C och D hemställts,

C) att riksdagen i anledning av motionerna
I: 528 av herr Petrén m. fl. och

m. m.

II: 674 av herr Ohlin m. fl. måtte antaga
i utskottets förevarande betänkande
nr 65 intaget förslag till förordning angående
skatterestitution vid sparande
åren 1952 och 1953 att träda i kraft den
1 januari 1952; samt

D) att riksdagen i anledning av de
likalydande motionerna I: 528 av herr
Petrén m. fl. och II: 674 av herr Ohlin
m. fl. måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla om förslag till 1952 års riksdag
om reduktion av den statliga inkomstskatten
och förmögenhetsskatten.

Herr VELANDER: Herr talman! Jag
tillåter mig hemställa om bifall till den
av mig m. fl. avgivna reservationen,
dock att förslaget till sparförordning under
§ 1 och under § 3 skall erhålla den
lydelse, som jag under, överläggningen
har föredragit.

Herr PETRÉN: Herr talman! Jag ber
att få yrka bifall till punkterna C) och
D) i reservation II).

Herr VELANDER: Herr talman! Jag
ber också att få yrka bifall till den av
herr Petrén avsedda reservationen under
D) med åberopande av den motivering,
som jag under överläggningen anfört.

Herr SJÖDAHL: Herr talman! Jag ber
att få yrka bifall till utskottets hemställan
om avslag å motionerna i dessa delar.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas särskilt
rörande utskottets hemställan i den
nu ifrågavarande punkten, såvitt anginge
det i motionerna I: 528 och II: 674
väckta förslaget om skatterestitution
vid sparande, särskilt angående samma
hemställan, i vad den avsåge det i nämnda
motioner väckta förslaget om en
skrivelse till Kungl. Maj :t rörande reduktion
av den statliga inkomstskatten

Onsdagen den 12 december 1951 em.

Nr 35. 115

Förordningsförslag om investeringsavgift m. m.

och förmögenhetsskatten, samt särskilt
beträffande utskottets hemställan i övrigt.

I fråga om utskottets hemställan, såvitt
anginge det motionsvis väckta förslaget
om skatterestitution vid sparande,
fortsatte herr talmannen, hade yrkats

l:o) att utskottets hemställan skulle
bifallas i berörda del;

2:o), av herr Velander, att riksdagen
skulle antaga det förslag till förordning
om sparande med statsbidrag (sparförordning),
som intagits under punkten
A 3 i den av honom m. fl. vid betänkandet
avgivna reservationen, med följande
ändringar, nämligen dels att första
stycket i 1 § erhölle följande lydelse:
»Skattskyldig fysisk person, som under
åren 1952 och 1953 i bank insätter eller
till livförsäkringsbolag som premie för
kapitalförsäkring inbetalar nysparade
medel, äger att på sätt nedan sägs av
statsmedel erhålla gottgörelse motsvarande
25 % av de sparade medlen, dock
att gottgörelsen icke må överstiga summan
av de statliga och kommunala inkomstskatterna,
som påförts den skattskyldige
på grund av taxering för det
år nysparandet ägt rum.», dels ock att
3 § avfattades sålunda: »Gottgörelse utgår
endast å vad av de insatta sparmedlen
kvarstår vid utgången av år 1956 i
vad avser sparande under år 1952 och
vid utgången av år 1957 i vad avser sparande
under år 1953.» samt

3:o), av herr Petrén, att kammaren
skulle bifalla punkten C i den av honom
m. fl. vid betänkandet anförda reservationen.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på bifall
till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 65
punkten B 6, såvitt angår det i motionerna
1:528 och 11:674 väckta förslaget
om skatterestitution vid sparande,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles herr Velanders
under överläggningen därom gjorda yrkande.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästes, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Velander begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 90;

Nej —• 26.

Därjämte hade 9 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vidkommande utskottets hemställan,
i vad den avsåge det motionsvis väckta
förslaget om en skrivelse till Kungl.
Maj:t rörande reduktion av den statliga
inkomstskatten och förmögenhetsskatten,
yttrade nu vidare herr talmannen,
hade yrkats dels bifall till utskottets berörda
hemställan, dels ock, av herrar
Petrén och Velander, att kammaren skulle
bifalla punkten D i den av herr Petrén
m. fl. vid betänkandet avgivna reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen
propositioner enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Petrén begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse: -

116 Nr 35.

Onsdagen den 12 december 1951 em.

Lagförslag om investeringskonto för skog m. m.

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 65
punkten B 6, såvitt angår det i motionerna
1:528 och 11:674 väckta förslaget
om en skrivelse till Kungl. Maj :t
rörande reduktion av den statliga inkomstskatten
och förmögenhetsskatten,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles punkten D i den
av herr Petrén m. fl. vid betänkandet
avgivna reservationen.

Då emellertid herr Petrén begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 85;

Nej — 33.

Därjämte hade 7 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

På därefter gjord proposition bifölls
vad utskottet i övrigt hemställt i förevarande
punkt.

Punkterna 7—13.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Lagförslag om investeringskonto för
skog m. m.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 66, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om investeringskonto för skog, m. m.,
jämte i ämnet väckta motioner.

I detta betänkande hade utskottet på
åberopade grunder hemställt,

A) att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts proposition nr 225, för

sin del antaga vid propositionen fogade
förslag till

1) lag om investeringskonto för skog;
samt

2) förordning om taxering för inkomst
av medel, som insatts å investeringskonto
för skog; ävensom

B) att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 534
av herr Ohlon m. fl. och II: 675 av herr
Ohlin m. fl.,

2) de likalydande motionerna 1:535
av herr Ewerlöf m. fl. och 11:681 av
herr Hjalmarson in. fl.,

3) motionen II: 676 av herr Lundberg,

4) motionen II: 677 av herrar Henriksson
och Gustafsson i Stockholm,

5) motionen 11:678 av herr Fröderberg,

6) motionen 11:679 av herr Widén
samt

7) motionen 11:680 av herr Senander
m. fl.,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservationer hade avgivits

I) av herrar Veländer, Wehtje och
Hagberg i Malmö, vilka på anförda skäl
hemställt,

A) att riksdagen måtte, med förklarande
att Kungl. Maj :ts förevarande proposition
nr 225 icke kunnat av riksdagen
oförändrad bifallas ävensom i
anledning av de likalydande motionerna
I: 535 av herr Ewerlöf m. fl. och II:
681 av herr Hjalmarson m. fl., för sin
del antaga i reservationen infört förslag
till förordning om taxering för inkomst
av medel, som insatts å investeringskonto
för skog;

B) att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 534
av herr Ohlon m. fl. och II: 675 av herr
Ohlin m. fl.,

2) motionen II: 676 av herr Lundberg,

3) motionen II: 677 av herrar Henriksson
och Gustafsson i Stockholm,

Onsdagen den 12 december 1951 em.

Nr 35. 117

Lagförslag om investeringskonto för skog m. m.

4) motionen II: 678 av herr Fröderberg,

5) motionen II: 679 av herr Widén
samt

6) motionen II: 680 av herr Senander
in. fl.,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

II) av herrar Petrén, Sandberg, Kristensson
i Osby och Sjölin, vilka av angivna
orsaker hemställt,

A) att riksdagen måtte, i anledning
av de likalydande motionerna I: 534 av
herr Ohlon m. fl. och II: 675 av herr
Ohlin m. fl. samt motionen II: 679 av
herr Widén,

1) i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa,
att Kungl. Maj :t måtte i början av
nästa års riksdag framlägga förslag till
tillfällig konjunkturbeskattning,

2) avslå Kungl. Maj:ts förevarande
proposition nr 225 samt

3) antaga i denna reservation infört
förslag till förordning med provisoriska
bestämmelser om investeringskonto för
skog;

B) att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 534
av herr Ohlon m. fl. och II: 675 av herr
Ohlin m. fl.,

2) de likalydande motionerna I: 535
av herr Ewerlöf m. fl. och II: 681 av
herr Hjalmarson m. fl.,

3) motionen II: 676 av herr Lundberg,

4) motionen II: 677 av herrar Henriksson
och Gustafsson i Stockholm,

5) motionen II: 678 av herr Fröderberg,

6) motionen II: 679 av herr Widén
samt

7) motionen 11: 680 av herr Senander
in. fl.,

måtte, i den mån de ej besvarats under
punkten A, icke föranleda någon riksdagens
åtgärd;

III) av herr Henriksson, som likväl ej
antytt sin åsikt.

Herr VELÄNDER: Herr talman! I anslutning
till vad jag anfört under överläggningen
rörande det under nästföregående
punkt på föredragningslistan
upptagna ärendet ber jag att få yrka bifall
till den under beteckningen 1) till
utskottets betänkande fogade reservationen
av mig samt herrar Wehtje och
Hagberg i Malmö.

Herr PETRÉN: Herr talman! Redan
under föregående ärendes behandling
blev denna debatt föregripen, då det
ju där kom till diskussion frågan om
konjunkturvinstbeskattning. Det är den
väg vi ha valt. Vi kunna icke finna det
vara riktigt att ha en särlagstiftning för
skogsinkomsterna utan ha stannat för
att begära en konjunkturvinstbeskattning
och sedan en möjlighet till frivillig
insättning på investeringskonto.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den av mig m. fl. avgivna reservationen.

Herr SJÖDAHL: Herr talman! Jag skall
liksom de föregående talarna fatta mig
mycket kort och inskränka mig till att
i anslutning till den föregående diskussionen
yrka bifall till utskottets framställning,
som tillstyrker Kungl. Maj:ts
förslag till lag om investeringskonto för
skog, in. in.

Herr STEN: Herr talman! Det brukar
vara klokt att inte börja ett anförande
med några utfästelser om anförandets
längd, men jag skall i varje fall lova att
inte ta längre tid i anspråk än om jag
hade uppträtt i förmiddags under fel
punkt på föredragningslistan. Jag skall
inte heller ta längre tid i anspråk än de
onödiga voteringar, som ha ägt rum här
under den sista timmen.

Om jag skall säga några ord i denna
fråga, bör jag kanske först säga något

118 Nr 35.

Onsdagen den 12 december 1951 em.

Lagförslag om investeringskonto för skog m. m.

om rotvärdet i förhållande till arbetslönen.
Det förhåller sig ju i detta avseende
så, att en skogsarbetare, som skall
hugga åt en bonde som säljer leveransvirke
på vattendraget, naturligtvis har
större möjligheter att få bra betalt om
bonden får bra betalt. Men om han arbetar
åt ett bolag, som köper virket utstämplat
på rot av en bonde eller från
en kronopark, så kan ju rotvärdet bli
en konkurrent till arbetslönen.

I dåliga tider brukar arbetslönen nog
få en viss prioritetsrätt, liksom i en konkurs.
Under de förhållanden som just
nu råda sakna dessa synpunkter direkt
intresse, då taket, alltså världsmarknadspriset
på den färdiga varan, är så
högt att alla intressen kunna tillgodoses
under detsamma.

Beträffande de allmänna synpunkterna
på att råvaror böra ställas till folkhushållets
eller världshushållets förfogande
till självkostnadspris, kan jag
hänvisa till mitt inlägg i våras i debatten
om nya grunder för taxering av
skog och skogsmark.

Angående de s. k. skogsvinsternas roll
i inflationsdrivande riktning bör man ge
frågan dess riktiga proportioner. Om
rotvärdet var låt oss säga 200 miljoner
kronor, då den årliga nationalinkomsten
var 10 miljarder, så blev ju detta 2
procent. Då nationalinkomsten nu är
omkring 30 miljarder får alltså rotvärdesinkomsten
stiga till 600 miljoner
utan att procenten ökar. Jag räknar alltså
så, att om rotvärdet i år har blivit
1 miljard av 30, betyder detta drygt 3
procent. Nu kan det ju hända, att det
blir ännu något större. Men det kan i
alla fall knappast vara själva volymen
eller kvoten, som är så farlig att man
måste ge just dessa inkomster hela skulden
för de risker som det nuvarande läget
bär på. Dessa pengar måste då ha
någon alldeles särskild smittorisk. Detta
sagt utan att pruta av någonting på att
de naturligtvis, som allting annat, måste
tas i betraktande i en ekonomisk politik
som omspänner hela fältet.

Anledningen till att jag tagit till orda
är emellertid egentligen att det är vissa
saker i samband med den vårdslösa of -

fentliga diskussion, som förts, som måste
klaras upp innan vi fara hem. Faktum
är nämligen att den diskussion som
förekommit omkring vad man kallar
skogsvinsterna har fått olyckliga verkningar
ute i folket. Generaliserande omdömen
ha fällts, som av stora samhällsgrupper
ha uppfattats som oriktiga och
orättfärdiga. Riksdagen har ett gemensamt
ansvar — förutom det att fatta så
kloka och riktiga beslut som möjligt —
och det är att tillse att inga andra motsättningar
bestå eller skapas inom folket
än sådana som vila på reeella grunder,
de må nu vara av intressebetonad
eller ideologisk art.

Fn av våra vördade veteraner, herr
Albert Forslund på stockholmslänsbänken,
fick häromdagen ett välförtjänt erkännande
för sitt initiativ till Saltsjöbadsförhandlingarna
år 1936. De blevo
inseglet på att man kan ha olika meningar
och olika intressen men ändå
vara enig om mångt och mycket.

Ett gott förhållande mellan t. ex. arbetarna
och jordbrukarna är för mig en
självfallen sak, alldeles oavsett både
koalitionen och den omständigheten att
ett stort antal jordbrukare och skogsägare
ingå i vårt eget, socialdemokratiens,
underlag. De äro för mig samma
folk.

Detta gäller även rent inkomst- och
standardmässigt för den största gruppen
av dem. Två tredjedelar av vårt lands
skogsägare, nedifrån räknat om man utgår
från arealen, basera sin inkomst och
utkomst på en kombination av litet
jordbruk, litet skogsinkomster vissa år
samt i övrigt skogsarbete eller annat
lönearbete. Denna grupp, på ungefär
160 000 personer, har ungefär samma inkomster
och standard som en motsvarande
grupp av industriarbetare av genomsnittet
eller lika många statstjänare
och andra tjänstemän i vad man kallar
de lägre graderna. Dessa två tredjedelar
av våra skogsägare ha under 10 hektar
eller mellan 10 och 25 hektar skogsmark.
Jag har sett en taxeringsuppgift
under denna höstsession, som visade att
småbrukarna ligga 30 procent under industriarbetarna
i taxerad inkomst. Man

Onsdagen den 12 december 1951 em.

Nr 35.

119

Lagförslag om investeringskonto för skog m. m.

säger att de slippa lindrigare undan. Jag
skall infe ta upp diskussion om hur det
kan förhålla sig härmed. Vad jag säger
är endast att de böra helt skiljas från
målet, sedan de nu i flera månader inräknats
bland sådana medborgare som
»skära guld med täljknivar».

När det gäller den återstående tredjedelen
av skogsägarna kan man inte räkna
varje år isolerat. Det finns tre olika
sätt att räkna. En beräkningsgrund är
omloppstiden. Jag erinrar då om att omloppstiden
inte är riktigt densamma för
tall och gran som för klöver, timotej,
säd och potatis. Den är 50 eller 100 år,
beroende på dels vilket virke det gäller
och dels breddgraden.

En annan beräkningsgrund är den
s. k. konjunkturcykeln. Under 1910-, 20-och 30-talen, då jag var agitator på ett
område som gränsar intill detta, hörde
jag talas om någonting som man kallade
för konjunkturcyklar. De omfattade 11
år, vill jag minnas. Ur skogsägarsynpunkt
tog sig detta förhållande det uttrycket,
att det var goda tider, skapliga
priser, ett eller ett par år av elva. De
övriga, de flesta åren, hade skogen även
för hemmansägarna större betydelse som
arbetstillfälle än som rotvärdesinkomst.
Detta blev även min slutsats åren 1936
—1939, då jag arbetade i en skogsutredning.

Men det finns en tredje beräkningsgrund,
som jag nu vill utgå ifrån. Det
är bondegenerationen, den tid av 25—
35 år som förflyter mellan det att en
bonde övertar hemmanet och till dess
att han lämnar det ifrån sig. Om jag
får tre minuter extra tilldelning av herr
talmannen i taletid, skall jag göra bokslut
för tre generationer inom ramen för
min egen livserfarenhet.

Den första generationen lämnade ifrån
sig före första världskriget. Den hade
förvaltat skogsmark i en något högre
storleksgrupp, 100—200 hektar, under
en mansålder. Den odlade och byggde,
begagnade både husbehovsskogen och
stödskogen enligt avvittringens och laga
skiftets mening. Det fanns varken några
kontanta pengar eller skulder vid
avlämningen. Levnadsstandarden var

som »hos närgränsande», som Hiilpers
brukar skriva. Ibland var tryggheten
och matförrådet större än hos de jordlösa
arbetare och odelstorpare som började
ägna sig åt bolagsarbetet. Ibland
hade dessa bättre och mer omväxlande
kosthåll.

Nästa generation, låt oss säga från det
första världskrigets utbrott till det andras
slut, upplevde alltså både bättre och
sämre tider. Resultatet blev någon skuldsättning
på grund av fördyrade arbetsföretag,
mindre egen arbetskraft o. s. v.

Den tredje generationen rider nu för
rusthållet sedan ett drygt årtionde tillbaka.
Den fick börja med att bygga nytt
och restaurera för 10 000 eller 15 000
kronor. Det gick ju bra. Det fanns sparad
skog. Sedan ha skulderna nedbringats,
förbättringarna fortsatt. Jag frågade
en representant för tredje generationen
häromdagen: Nå, hur mycket kan du
avverka nu då det är så höga priser?
Svaret blev: »Jag står i ko hos länsskogvaktaren
för utstämpling. Hinner
han till mig kanske jag kan få sälja för
12 000 kronor.»

Vi skola komma ihåg att inte alla
skogsägare ha någonting att sälja alla
år, vilka priser som än betalas. Det finns
gränser i vår skogsvårdslag och vår
skogshushållning.

Det finns i denna tredje generation
fortfarande skulder. Vatten och avlopp
ha dragits in, men centralvärme och
andra bekvämligheter saknas ännu.

När det gäller dessa mellanskikt bland
skogsägarna, 80 000 eller hur många man
vill räkna dit, har det också sagts, att
deras skogsvinster inte beskurits. Domänverkets
inlevereras till statskassan,
hälften av bolagens likaså. Jag är ingen
skatteexpert, men jag får inte detta att
stämma. Insiktsfulla personer säga mig,
att en skogsägare, som får en inkomst
på 10 000 eller 12 000 kronor, får åtminstone
skatta 18 procent till stat och kommun.
Har han någon annan inkomst,
t. ex. om han är riksdagsman och skall
skatta för 4 000 kronor av riksdagsarvodet
eller har andra inkomster, som
äro litet högre än inkomsterna på ett
normalt jordbruk, kan det bli en beskatt -

120 Nr 35.

Onsdagen den 12 december 1951 em.

Lagförslag om investeringskonto för skog
ning som tar 30 procent av skogsinkomsten.
I ett visst läge högre upp på skalan
kommer även den enskilde skogsägaren
upp till bolagens skattenivå. Beträffande
den översta gruppen enskilda skogsägare
drabbar skatten dem med 67, 70, 80
procent av inkomsten, liksom dem som
driva annan rörelse eller ha andra stora
inkomster.

Jag kommer alltså till det resultatet,
att alla skogsägare beskattas lika efter
bärkraften, enligt grunder som Wigforss
eller Sköld ha föreslagit, bevillningsutskottet
under Fader Bärg eller Adolv
Olssons ledning tillstyrkt och vi andra
röstat för. Detta resonemang från min
sida måste vara riktigt beträffande förhållandena
intill denna dag. Ty de prisutjämnings-,
konjunktur- eller exportavgifter,
som uttagits av industrien, ha utgått
av förädlings- och försäljningsvinsten.
De ha ingenting att göra med industriens
egenskap av sin egen råvaruleverantör.

Vi böra alltså göra bondeskogsbruket
rättvisa i detta avseende. Någon säger:
De göra så många avdrag. Jag frågar:
Finns det i stort sett möjlighet att göra
avdrag för annat än arbetslöner? Det
har sagts mig att den möjlighet som finns
att vid stora uttag åberopa att skogens
utgångsvärde blivit mindre än vid övertagandet
mycket sällan kan utnyttjas i
nuvarande läge. Och principiellt är det
ju riktigt, att avverkningen i sådana fall
betraktas som ett överförande av en kapitaltillgång
från skogen till banken.

Vad dessa 80 000 bondeskogsbruk i övrigt
angår vill jag göra ett påpekande.
Jag talade nyss om den eftersläpning
som finns beträffande deras bostadsstandard.
De skola förnya sina bostadshus.
Om jag, herr talman, den ena dagen kommer
in till en kolonist i Västerbotten.,
som fått en ny stuga uppförd för 25 000
kronor, och den andra dagen ser en bostad
för en fast skogsarbetare i Ångermanland,
uppförd för samma kostnad,
blir jag inte upprörd utan glad, om någon
av mina jämnåriga bland de skogsägande
bönderna i Jämtland den tredje
dagen med blyg stolthet visar mig en
restaurerad stuga, som för samma kost -

m. m.

nåd blivit ungefär jämförlig med de nyss
nämnda. Jag tycker att det gör gott att
känna, att man bor i ett land, där olika
skikt kunna hålla ungefär samma takt.
Det blir ingen avund på det sättet.

Det är väl litet olika med våra tycken
om och uppskattningar av olika nefolkningsgrupper.
Vi kanske bli ganska eniga
om att främst sätta de många medmänniskor,
som ha sina händers arbete som
sitt enda kapital, som grund för sin och
de sinas existens. Men jag tycker att
den svenska bondeklassen -— jag känner
bäst den norrländska -— kommer rätt
nära. Min erfarenhet är att ingen har
så många hål att stoppa både beräknade
och opåräknade inkomster i som just
de vanliga skogsägande bönderna. Skulderna
och räntorna, även om de ha nedbringats,
byggnaderna, rationaliseringen,
standardhöjningen för att få behålla något
av barnen hemma, allt detta kräver
pengar.

Jag är ur stånd, herr talman, att bryta
staven över eller känna någon avund
med utövarna av ett yrke, som jag inte
är riktigt säker att själv kunna livnära
mig på, även om det skulle råka att vara
goda skogspriser några år.

Självfallet är jag med om alla åtgärder,
som frivilligt eller genom riksdagsbeslut
genomföras, därför att de äro erforderliga
för att hålla den ekonomiska
utvecklingen inom de gränser, som äro
möjliga med hänsyn till inflytelserna
utifrån. Jag är glad åt att finna Gunnar
Hedlunds och andras namn tillsammans
med Per Edvin Skölds i statsrådsprotokollet
om denna proposition. Jag
litar på att de veta, vad bondeskogsbruket
tål och bör vara med om.

Till sist vill jag säga, att det finns
god användning för av enskilda disponenerade
eller av staten på detta sätt reserverade
medel inom skogsbrukets egen
ram. Jag har då och då under de senaste
tjugo åren höjt min röst här och annorstädes
för ett bättre tillvaratagande
av vår skogsmarks produktionsförmåga.
När vi inte lade ned de erforderliga tiotals
miljonerna dagsverken i detta syfte
förr, så måste vi göra det nu och så
fort som möjligt. Egentligen borde vi

Onsdagen den 12 december 1951 em.

Nr 35.

121

Lagförslag om investeringskonto för skog m. m.

nu uppe i Norrland hejda avverkningarna
för att få ett större virkeskapital
och högre tillväxt. Nu försämra vi med
öppna ögon tillståndet ytterligare. Vi
måste kanske göra det för att tillföra
landet valutor. Men detta måste återbetalas
till skogen i erforderlig utsträckning.
De närmaste åren måste användas
för att skapa en normal mekanism för
denna återbäring. Skogsbygden måste få
en sådan utveckling och omvårdnad, att
den kan hävda sig i konkurrensen om
arbetskraften.

Det är ingen hopplös uppgift. Om
svensk landsbygd och skogsbygd få de
erforderliga ekonomiska resurserna -—
de finnas ju onekligen nu -— och om de
värna sitt eget ansikte, så är jag övertygad
om att vårt land behöver denna
kulturtyp, lika väl som det behöver det
ekonomiska resultatet av arbetares, bönders
och företagares strävanden på detta
område.

Herr talman! Därav hjärtat är fullt,
därom talar munnen. Som jag i början
sade, är det för mig en livsviktig sak
att denna fråga klaras upp innan vi åtskiljas.
Jag vill ha gott samvete, när
jag träffar mina fränder och vänner
bland de så orättfärdigt kindpustade
skogsägarna. De förbanna riksdagen,
som inte unnar dem att bli skuldfria,
att få bo och leva som människor. Samhälssolidaritet
måste byggas på förståelse
och på hänsyn till de mångskiftande
faktiska förhållandena i landet. Där
ha vi alla ådragit oss en syndaskuld denna
höst. Jag anklagar ingen. Måtte vi gemensamt
bättra vad som brustit både
genom kloka beslut och genom på fakta
byggd kunskap om olika samhällsgrupper.

Jag röstar för Kungl. Maj:ts proposition,
som tillstyrkts i bevillingsutskottets
betänkande.

I herr Stens yttrande instämde herrar
Jones Erik Andersson, Jon Jonsson,
Olofsson, Bror Nilsson och Gustav Emil
Andersson.

Herr CASSEL: Herr talman! Det vore
föga värdigt första kammarens traditio -

ner, om vi skulle fatta beslut i denna betydelsefulla
fråga under intrycket av den
uppjagade affektstämning, som varit rådande
de senaste månaderna. Man har
rätt att begära av oss att vi se lidelsefritt
och sakligt på frågan och söka att finna
en lösning, som tillfredsställer alla parter.

Till en början måste vi göra klart för
oss vad skogsägarna egentligen är för
slags folk. Om herrarna gjort en resa
t. ex. genom Värmlands skogsbygder
och sett de små åkertegarna med mager
jord och dålig växtlighet, de ålderdomliga
ekonomibyggnaderna och de primitiva
boningshusen, då ha ni varit hemma
hos skogsbönderna, de som nu kallas
skogsbaroner eller inflationens rentierer.

Visst ha de skog, men det är inte så
stora bitar på var och en. En liten gård
med 100 tunnland skog och 20 tunnland
åker anses vara en mycket bra gård och
ligger långt över medeltalet. Jordbruket
ger i dessa bygder lika ofta förlust som
vinst. Skördarna äro knappt hälften så
stora som de bästa jordbruksbygdernas.
Den enda inkomstkällan att verkligen
lita till är skogen. Men priserna på
skogsprodukter ha under de gångna decennierna
varit så låga, att dessa bönders
bärgning blivit ganska torftig. Under
flera år av 1930-talet fingo de så
gott som ingenting för själva skogen utan
fingo draga sig fram på förtjänster av
huggning och körning. Under de år som
gått ha inkomsterna inte räckt till mer
än för de löpande behoven. Husen har
man inte haft råd att bygga om, och åkrarna
ha inte blivit dikade av brist på
medel. Vatten och avlopp ha de flesta
inte heller haft möjlighet att ordna med.

För de bönder, som jag talar om, kommo
de goda virkcspriserna i år som en
skänk från himlen, och man har gått där
hemma och planerat och funderat, hur
man bäst skulle kunna ställa för sig.
Det har inte varit fråga om rivieraresor
eller lyxkläder utan om att minska skulderna
på gården eller att rusta husen.

Kammarens ledamöter måste förstå
den bitterhet, som griper dessa bönder,
när de höra huru folk från andra samhällsgrupper,
grupper som i vardagslag

122 Nr 35.

Onsdagen den 12 december 1951 em.

Lagförslag om investeringskonto för skog m. m.

ha det långt bättre än de själva, från alla
håll rusa fram och vilja lägga beslag på
skogsägarens inkomster. Motivet för att
ta dessa pengar är just att bönderna tidigare
haft låg inkomst men nu tillfälligtvis
ha fått den höjd. Det är inte så lätt
som det låter att avstå från 1 /. av sin huvudsakliga
inkomst. Då räcka pengarna
inte till att reparera stugan eller att köpa
traktorn, utan då måste man gå till banken
och låna, och det är inte så roligt
att låna pengar och på dem betala 4
procent ränta, när man har egna pengar
stående räntelösa eller mot 2,5 procent.
Man frågar sig i skogsbygden hur andra
samhällsgrupper skulle reagera, om staten
ville tvinga dem sterilisera y4 av den
inkomst, som ligger över några tusen
kronor. Men av skogsägarna begär man
som vanligt obegränsad lojalitet. Det
gjorde man också under kriget, då de
tvingades att hugga brännved, som de
icke fingo full betalning för. Svenska
folket påminner om ett lag älgjägare,
som med sådan lidelse diskuterar hur
köttet skall delas mellan skyttar och
drevkarlar, att skymningen hinner falla
och jaktdagen gå till ända, innan de hinna
ut på sina pass.

Vad som i dagens situation är viktigare
än något annat är att hålla arbetet
i full gång i skogarna och vid massafabrikerna,
så att vi verkligen hinna utnyttja
de få månader, som ännu äro kvar
av högkonjunkturen. Det är ett gemensamt
intresse för oss alla, vare sig vi ha
skog eller inte. Huru vi än bära oss åt i
övrigt, måste vi se till att skogsägarna
och skogsarbetarna stimuleras till krafttag.

Men blir "det följden om utskottsmajoritetens
förslag nu genomföres? Nej, såvitt
jag begriper blir följden den rakt
motsatta. En ärad representant för bondeförbundet
i andra kammaren stod häromdagen
upp vid ett diskussionsmöte
och gjorde gällande, att bönderna borde
eldas till väldiga ansträngningar av tanken
på att varje träd, som föll för yxan,
skulle innebära ett stärkande av landets
valutareserv. För, egen del har jag aldrig
sett någon lantman, som har gått till
angrepp mot ett stort och bastant träd

med yxa och såg och som har slitit och
svettats med att fälla, kvista och barka
med ett så abstrakt och fjärran liggande
mål för ögonen som att stärka landets
valutareserv. Vad bönderna i min trakt
sträva för är mycket enklare och mycket
mera vardagliga ting, det är just sådant
som avbetalning på hypotekslånet och
rustningen av huset.

•lag är, herr talman, ingen beundrare
av den statsmannaklokhet som litar till
polis och utmätningsman för att genomföra
sina planer. Det kan vem som helst
göra. Den verklige ledaren tvingar sig
inte fram, han inger sitt folk förtroende
och entusiasmerar till frivillig medverkan.
Han lagar gärna så att vad som kräves
för det allmänna bästa också framstår
som förmånligt för den enskilde
själv.

Från högerhåll vilja vi inte gå fram
med tvångsåtgärder mot vare sig skogsägare
eller någon annan samhällsgrupp;
och allra minst vilja vi vara med om
tvånget utan att ens ha försökt komma
fram på frivillighetens väg. Vi äro övertygade
om att vi med vår linje nå långt
bättre resultat än dem, som man uppnår
genom tvång. Frivillighetens linje skulle
stimulera till ansträngningar, då däremot
tvånget möts med bitterhet, olust och
misströstan. Det är inte i de känslostämningarna
som toppresultaten uppnås.

Det finns inte något tvivel om att steriliseringen
av skogsinkomsterna kommer
att hålla huggningarna tillbaka. Den
gängse frågan i skogsbygderna är redan:
»Hur mycket får jag hugga för innan jag
får mina pengar steriliserade?» Och när
svaret givits, heter det regelbundet: »Jaså,
ja, då hugger jag så mycket och inte
en pinne till.» På det sättet kunna hundratusentals
kubikmeter massaved komma
att undandragas våra massafabriker och
vår export.

Herr finansministern sade i dag på
förmiddagen, att steriliseringen börjar
verka vid nyåret. Det är för litet sagt.
Verkningarna kunna redan skönjas.

Steriliseringen är enligt min mening
en oklok och föga rättvis åtgärd. Går
man ännu längre och definitivt tar ifrån

Onsdagen den 12 december 1951 em.

Nr 35.

123 ‘

Lagförslag om investeringskonto för skog m. m.

skogsägarna en del av deras inkomst, då
har man gjort något som man kan komma
att få ångra djupt. Ty då riskerar
man att det så småningom blir tyst i
skogen.

Alla de som nu glädjas över att skogsägarna
och icke de själva den här gången
råkat ut för finansministern och som
triumferande sjunga sitt »ingen rädder
för vargen här» vill jag påminna om det
gamla romarordet: »Hodie tibi, eras
mihi» — i dag dig, i morgon mig.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den av herr Velander m. fl. vid utskottets
utlåtande fogade reservationen.

I detta anförande instämde herr Mannerskantz
och herr Ohlsson, Ebbe.

Herr WERNER: Herr talman! Jag tror
att kammarens ledamöter skola hålla
mig räkning för att jag fattar mig mycket
kort.

Jag har inte kunnat undgå att ett
ögonblick dröja vid den myt, som skapats
kring de s. k. skogsägarvinsterna,
vilka i den allmänna diskussionen tyckas
ha vållat en alldeles särskild oro.
Det göres till och med gällande, att restaurangsuperiet
skulle ha ökat i omfattning
redan några månader innan dessa
skogsvinster ens funnos tillgängliga för
skogsägarna.

Hur förhåller det sig egentligen med
dessa s. k. vinster? Man glömmer härvidlag
fullständigt att skogen beskattas på
ett sätt som knappast något annat inkomstobjekt.
Om jag tar en skogsinläkt
på 10 000 kronor, som råkar ligga i toppen
över en annan inkomst på 10 000
kronor, kommer progressionsskalan genast
in och tar mellan 4 000 och 5 000
kronor av denna skogsintäkt. Skulle det
under sådana förhållanden vara oriktigt
att skogsägarna finge tillgodoräkna sig
någon kompensation för penningvärdets
fall, vilket efter de sisla sex, sju åren kan
beräknas till inte mindre än 30 ä 35 procent?
Om jag räknar med denna procentsats,
får jag en ytterligare realvärdeminskning
av skogsuttaget på cirka 2 000
kronor. Kvar stå alltså av dessa 10 000
kronor omkring 4 000 kronor.

Om jag vidare antager, att skogsuttaget
omfattar fem års tillväxt — det framhölls
mycket riktigt av herr Sten att ett
skogsuttag inte motsvarar ett års skörd
utan en omloppstid, som kan vara 50,
60, 70 år och mera — har jag därmed
fyra tomma inkomstår, under vilka jag
får bära fastighetsskatten, som utgör en
ytterligare belastning på skogen. Kvar
stå av dessa 10 000 kronor under dessa
förhållanden inte mer än omkring 3 000
å 4 000 kronor i behållen inkomst för
skogsägaren.

Jag måste bestämt protestera mot de
fantastiska slutledningar, som man kommit
till, inte minst i folkpartiets motion,
där det göres gällande att skogsägarna
och skogsindustrien dela en vinst på
mellan 2 och 3 miljarder kronor. Det är
möjligt att industrien har en betydande
vinst, men skogsägarnas andel är i varje
fall blygsam.

Jag skall inte upprepa vad herr Sten
sade. Jag kan helt och fullt instämma
med honom, när han skildrade skogsböndernas
svårigheter att skaffa sig de
bekvämligheter, som andra människor
betrakta såsom en naturlig tillgång för
sin livsföring. Och om nu dagens konjunktur
skulle ha medfört en lättnad
för dem så är den i varje fall av så blygsam
storleksordning, att den icke på något
sätt räcker till att fylla alla möjliga
brister på olika områden, såsom man
ansett i vissa motioner, exempelvis att
fylla bristen i jordbrukskalkylen, att förslå
till subventionering av bostadshyrorna
eller vissa importvaror från dollarländerna
och att reglera hela vårt väldiga
skattesystem. Det är överraskande
att kunnigt folk, särskilt på det nationalekonomiska
området, kunna dra så felaktiga
slutsatser. Jag har velat säga detta
inledningsvis.

Vad beträffar de åtgärder, som nu äro
föreslagna, så låt mig från början säga,
att ingen är glad åt dem. Det är ju alldeles
klart att härvidlag sker ett ingrepp,
som vi helst hade sett att vi hade kunnat
undvika. Men när man så gör klart för
sig bakgrunden till de föreslagna åtgärderna
och ser vad exempelvis industrierna
ha att offra i fråga om avsättningar,

* 124 Nr 35.

Onsdagen den 12 december 1951 em.

Lagförslag om investeringskonto för skog m. m.

är det helt naturligt, att man vill försöka
låsa en del av de inkomster, som nu
skenbart ha en sådan storleksordning. Ja,
principen kan vara värd att prövas. Men
förutsättningen för att det skall bli ett
resultat är att dessa medel verkligen
också föras ur marknaden, att staten sedan
inte släpper ut dem i breda flöden
över konsumtionsgrupper, där de förvandlas
i ny köpkraft och öka konsumtionsvolymen
på ett sätt som gör att man
icke uppnår det resultat man vill uppnå.

Jag kan inte nu underlåta att vända
mig något till min bänkkamrat på värmlandsbänken
herr Cassel. Jag skulle önska
att han ville framställa dessa ting
något mera sakligt än han gör i sin politiska
förkunnelse ule i landet. Det är
väl inte riktigt, vilket är mycket lätt att
göra, att man försöker inbilla människorna,
att det här är fråga om en direkt
konfiskation eller att skogsägarna mista
25 procent av sin inkomst. Det är väl riktigare
att godkänna den enda punkten,
som faktiskt är riktig i folkpartiets motion,
nämligen där folkpartiet konstaterar,
att det här rör sig om en pålaga på
de enskilda skogsägarna, utgörande endast
1 procent. Ja, man gör till och med
gällande, att förslaget ur folkpartiets
synpunkt är sämre än ingenting, därför
att det allmänna får in långt mindre medel
än om vinsterna skulle bli föremål
för vanlig beskattning.

Detta är alldeles riktigt. I varje fall
kan man väl erkänna, att det första förslag,
som förelåg i promemorian, i betydande
grad har lättats till skogsägarnas
förmån. Jag skall inte dröja vid detaljerna
härvidlag, men särskilt framträdande
är ju förbättringen för de egna
avverkarna. Enligt det första förslaget
utgjorde det insättningsfria beloppet
2 000 kronor för ett schablonmässigt beräknat
rotvärde. Denna siffra har nu
höjts till 6 000 kronors bruttovärde.

Jag vill understryka, att utskottet och
alla parter godkänt kontantinkomstprincipen,
som ger möjlighet att slå ut en
skogsintäkt på flera beskattningsår. En
intäkt på 6 000 kronor kan således delas
upp på två beskattningsår på det sättel,
att jag tar ut en likvid för en rotför -

säljning på 3 000 kronor den 30 december
och en på de andra 3 000 kronorna
den 2 januari, således vid ett årsskifte,
och då äro alltså dessa 6 000 kronor
insättningsfria helt och hållet. Samma
är förhållandet med en intäkt i egen
avverkning på 12 000 kronor, om den
delas på två år.

Jag förstår inte varför man inte skall
kunna tala om det verkliga förhållandet
för människorna. Det är naturligtvis ett
ingrepp i individens frihet att disponera
över sina egna medel, som jag icke på
något sätt vill försvara i annan mån än
att vi, om vi skola kunna komma till rätta
med det centrala i dagens problem,
nämligen att försöka hejda inflationslavinen,
som rullar vidare, måste finna
oss i en rad obehagliga saker, även om
de träffa oss själva.

Jag skall inte mycket förlänga diskussionen,
men det är en liten detalj som
jag skulle vilja något beröra.

Det finns några tusentals skogsjordbruk
här i landet, för vilka intäkten
från skogen utgör det avgörande underlaget
för familjens existens. Vi ha inom
utskottet rest det bestämda kravet att i
sådana fall, då den samlade intäkten
visar sig otillräcklig för en skälig familjeförsörjning,
dispens bör medgivas
från insättningsskyldigheten. Det bär
skrivits något i utskottsutlåtandet om
den saken, men man har inte skrivit så
klart som man egentligen hade bort göra.
Jag hänvisar emellertid i detta fall
till undantagsbestämmelserna i 9 §, och
jag får uttala den förhoppningen, att
länsstyrelserna vid prövningen av dessa
frågor skola visa en humanitär förståelse
för de familjer, som för sin existens behöva
förfoga över inkomsten från skogen,
även om den går över 3 000 kronor.
Jag finner anledning att med mycket
stor skärpa framhålla detta, ty här möta
vi det rent mänskliga förhållandet, att
det väl icke kan vara meningen att fråntaga
familjen ett nödigt existensminimum.

Jag har, herr talman, velat anföra dessa
synpunkter, ty i tidningsdebatterna, i
motioner och andra sammanhang har
man sökt göra gällande, att skogsägar -

Onsdagen den 12 december 1951 em.

Nr 35.

125

Lagförslag om investeringskonto för skog m. m.

nas andel i en numera vikande konjunktur
är så oerhört omfångsrik, att den
skall kunna räcka till att täcka alla möjliga
utgifter på det statliga området och
även utgöra en bas för en inkomstutjämning
mellan olika samhällsgrupper. Det
kan jag icke på något sätt finna rättvist
och riktigt.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr SUNDBERG, CARL: Herr talman!
Man bringas till vissa funderingar, när
man tar del av här föreliggande förslag
om investeringskonto för skog och ställer
det mot bakgrunden av tidigare förslag
i samma ämne. Dessa tidigare förslag
ha framlagts för åtskilliga år sedan
av ansvarskännande skogsmän och
skogsvårdande institutioner och även
kommit på riksdagens bord i form av
motioner från höger- och bondeförbundshåll.
De ha till sin konstruktion i
allmänhet byggt på frivillig avsättning
av en viss del av inkomsterna för att
medel skola finnas till hands, när de åtgärder
äro fullbordade eller hålla på att
fullbordas, som utgöra en viss avverknings
slutepok, d. v. s. inte blott vad
som sammanhänger med själva avverkningsförfarandet
utan vad som därutöver
behövs för inledandet av en ny
produktion av skog.

Det är på denna väsentliga punkt —
således när det gäller likviderandet av
de åtgärder, som äro en oundviklig följd
av en företagen avverkning och som av
biologiska och tekniska skäl inte kan utföras
förrän efteråt — som man i allmänhet
inte torde ha klart för sig skogsnäringens
speciella struktur. Man föreställer
sig ofta att förhållandena inom
skogsnäringen i detta avseende äro analoga
med dem inom produktionslivet i
övrigt. Där är det dock så att kostnaderna
för en vara i regel äro betalda,
när den är tillverkad och leveransklar;
man kan omedelbart ta maskinen i anspråk
och sätta den i gång för framställandet
av en ny vara. Men så är det inte
när det gäller skogsnäringen. För att
produktionen där ånyo skall komma i

gång fordras det i regel många arbetskrävande
och dyrbara åtgärder, såsom
hyggesröjning, markberedning, sådd,
plantering och i många fall också en
dyrbar hjälpkultur.

Om man i detta avseende tänker på de
mindre skogsägarna, och det är ju denna
kategori som dominerar inom skogsägarklientelet,
är det ju så, vilket också
tidigare här i debatten framhållits, att
dessa i allmänhet inte ha det så vidare
väl ställt. När de få inkomster av en avverkning,
ha de många hål att stoppa i,
och det blir inte så mycket över, om
ens något till utförandet av de arbeten
och de åtgärder, som enligt lag måste
utföras, men inte kunna verkställas förrän
något eller några år efter det avverkningen
är gjord och försåld.

Det är i medvetandet härom som
skogsvårdsstyrelserna länge kämpat för
att få ändringar till stånd på denna
punkt, så att de svårigheter, som jag nu
alluderat på, inte skulle behöva uppstå,
men regering och riksdag ha av
olika skäl inte accepterat sådana ändringsförslag.
Det har bland annat anförts,
att förslaget inte går att genomföra
förrän en ordnad bokföring föreligger
för skogsgårdarna. Trots att en
sådan ännu saknas har man emellertid
nu utan någon tvekan tagit upp tanken
på investeringskonto för skog. Ur teknisk
synpunkt möter såvitt jag kan förstå
icke några som helst svårigheter härför,
och vad som tidigare anförts mot
föreslagna arrangemang måste nu konstateras
endast som de obotfärdigas förhinder.

Nu ha vi alltså fått ett förslag, men
utformningen av det är enligt mitt förmenande
inte bra. Förslaget bygger på
tvång. Det tar inte erforderlig hänsyn
till sammanhanget med reproduktionsplikternas
fullgörande, och vad beträffar
räntan på de insatta medlen är den
under de första två åren plus minus noll
oeti under de följande åren endast 2x/„
procent.

Man anser sig lätt nog kunna avfärda
dessa anmärkningar. Beträffande tvånget
säger man, att det inte är något att
tala om därför att det ju är så, att alla,

126 Nr 35.

Onsdagen den 12 december 1951 em.

Lagförslag om investeringskonto för skog
som avverka skog utöver ett visst värde,
drabbas av tvångsinsättning. Det är sant.
Men alla äro inte Ivungna att avverka.
Vi känna nog de flesta av oss till att det
bär i landet finns många besuttna bönder,
som farit varligt fram med sina skogar
och nu ha mycket värdefulla och
vackra bestånd på dem. De äro härför
värda all honnör, och det är just skogar
av denna kategori som det ur nationalekonomisk
synpunkt skulle vara värdefullt
att få med i närmaste års avverkningar.
Men »frihet är det bästa ting» —-den satsens innebörd står nog, skulle
jag tro, alldeles särskilt klar för den kategori
av självägande bönder, som jag
här syftar på. Det är föga troligt att
dessa, som ju redan tidigare varit mycket
försiktiga i sin avverkningspolitik,
skulle inför det tvång, som hotar dem
med avseende på dispositionen av inkomsterna
från en skogsavverkning,
vara benägna att just i detta läge sätta i
gång en avverkning, vilken i övrigt, ur
allmänna och nationalekonomiska synpunkter
vore i dagens läge mycket önskvärd.

Det vore inte heller underligt om
dessa bönder inför de i olika sammanhang
för dem fixerade räntesatserna frågade
sig, vad regeringen egentligen menar
med sin räntepolitik gent emot dem.
Det är väl bara en vecka sedan vi här i
riksdagen beslöto att lån skulle beviljas
åt de jordbrukare som drabbats av svartrostens
härjningar eller av översvämningar.
För dessa lån skulle mot fullgod
säkerhet utgå en ränta av fyra, säger 4
procent. Men nu, när det gäller böndernas
egna innestående pengar, ska de ha
blott 2,5 procent och för de två första
åren ingen ränta alls. Det förefaller, som
om regeringen när det gäller denna räntebestämning
följer sin egen lilla melodi,
som översatt i ord ungefärligen
skulle kunna uttolkas på följande sätt:
(Det är regeringen, som nu talar till
sina partikamrater och koalitionsbröder)
»Om vi ena dagen bestämmer ett,
när det exempelvis gäller räntesatsen till
bönderna, nästa dag ett annat, är detta
ingenting att hänga upp sig på. Det viktiga
och avgörande är att envar av Eder

ni. m.

liar klart för sig sanningen i den gamla
satsen: ’när jag super är det rätt’.»

En glädjande sak, som inte direkt faller
under detta ärende men dock på visst
sätt sammanhänger därmed, är att enligt
nyligen träffade överenskommelser
mellan regeringen och skogsindustriernas
branschorganisationer betydande
belopp avsatts för skoglig forskning. Väl
ha hittills utförda arbeten inom skogsforskningen
lett till flera för det praktiska
skogsbruket betydelsefulla resultat,
men vad som gjorts är dock endast en
början. Det är i denna övertygelse jag
vågar vädja till regeringen, enkannerligen
finansministern, att söka förebygga
den kritiska situation som rätt snart kan
komma att uppstå för skogsforskningen,
därest inte omedelbara åtgärder vidtagas
när nu utgående anslag till forskningsändamål
från prisutjämningsmedelsfonden
bortfalla.

Herr talman! Då de synpunkter, som
jag här framfört, återfinnas i den av
herr Velander m. fl. avgivna reservationen
och endast i den, ber jag att få yrka
bifall till densamma.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att i avseende på det nu föredragna betänkandet
yrkats 1 :o) att vad utskottet
hemställt skulle bifallas; 2:o) att kammaren
skulle bifalla den av herr Velander
m. fl. vid betänkandet avgivna reservationen;
samt 3:o) att kammaren
skulle bifalla herr Petréns m. fl. vid betänkandet
fogade reservation.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på bifall
till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Petrén begärde votering, i anledning
varav herr talmannen upptog vartdera
av de båda återstående yrkandena
med hemställan, huruvida kammaren
ville antaga detsamma till kontraproposition
i den förestående omröstningen;
och förklarade herr talmannen sig finna
de liärå avgivna svaren hava utfallit
med övervägande ja för deras mening,

Onsdagen den 12 december 1951 em.

Nr 35.

127

som ville till kontraproposition antaga
bifall till herr Velanders m. fl. reservation.

Herr Petrén äskade emellertid votering
jämväl om kontrapropositionens innehåll,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som till kontraproposition i huvudvoteringen
angående bevillningsutskottets
betänkande nr 66 antager bifall
till den av herr Velander m. fl. vid betänkandet
avgivna reservationen, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition
i nämnda votering antagits bifall till
herr Petréns m. fl. vid betänkandet fogade
reservation.

Då emellertid herr Petrén begärde
rösträkning, verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja —76;

Nej —16.

Därjämte hade 25 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I följd därav uppsattes, upplästes och
godkändes för huvudvoteringen en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 66,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles den av herr Velander
in. fl. vid betänkandet avgivna
reservationen.

Ang. riksbankens sedelutgivning.

Då emellertid herr Velander begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —88;

Nej —17.

Därjämte hade 14 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vid förnyad föredragning av bevillningsutskottets
betänkande nr 67, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition med
förslag till livsmedelsstadga m. m., såvitt
propositionen hänvisats till bevillningsutskottet,
bifölls vad utskottet i
detta betänkande hemställt.

Föredrogos ånyo bankoutskottets memorial
och utlåtande:

nr 39, angående arvodena till fullmäktige
i riksbanken och riksgäldskontoret
m. fl.;

nr 40, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av § 2 förordningen
den 3 augusti 1929 (nr 256) om
Svenska bostadskreditkasan och om bostadskreditföreningar,
m. m.; samt
nr 41, angående instruktion för nästkommande
riksdags bankoutskott.

Vad utskottet i dessa betänkanden
hemställt bifölls.

Ang. riksbankens sedelutgivning.

Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande
nr 42, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om änd -

128 Nr 35.

Onsdagen den 12 december 1951 em.

Ang. riksbankens sedelutgivning.
råd lydelse av 1 § lagen den 8 juni 1951
(nr 388) med särskilda bestämmelser rörande
riksbankens sedelutgivning jämte
i ämnet väckta motioner.

I en den 30 november 1951 dagtecknad
proposition, nr 231, som hänvisats
till bankoutskottets förberedande handläggning,
hade Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen att antaga följande vid propositionen
fogade förslag till

Lag

om ändrad lydelse av 1 % lagen den 8
juni 1951 (nr 388) med särskilda bestämmelser
rörande riksbankens sedelutgivning.

Härigenom förordnas, att 1 § lagen
den 8 juni 1951 med särskilda bestämmelser
rörande riksbankens sedelutgivning
skall erhålla ändrad lydelse på sätt
nedan angives.

1 §•

(Nuvarande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

Riksbanken må utgiva sedlar till Riksbanken må utgiva sedlar till
ett belopp av högst fyratusenetthundra ett belopp av högst fyratusenfyrahundra
miljoner kronor. miljoner kronor.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad uppgift
utkommit från trycket i Svensk förfatmingsamling.

I samband med propositionen hade
utskottet till behandling förehaft de i
anledning av densamma väckta likalydande
motionerna 1:537 av herr Veländer
m. fl. och II: 685 av herr Hagberg i
Malmö m. fl., i vilka hemställts, att riksdagen
måtte vid behandlingen av Kungl.
Maj:ts föreliggande förslag beakta vissa
i motionerna anförda synpunkter.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

a) att riksdagen måtte bifalla Kungl.
Maj:ts förevarande proposition, nr 231;

b) att de likalydande motionerna I:
537 och II: 685 icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda.

I motiveringen hade utskottet yttrat
bland annat:

»Med anledning av vad i de föreliggande
motionerna anförts vill utskottet
erinra om att utskottet nyligen behandlat
frågan om riktlinjerna för penningpolitiken
i sitt utlåtande nr 36 i anledning
av Kungl. Maj :ts förslag till lag om
räntereglering, vilket utlåtande godkänts
av riksdagen. Utskottet vill vidare hänvisa
till vad departementschefen anfört
om att den nu tillsatta utredningen rörande
regleringen av riksbankens sedel -

utgivningsrätt på längre sikt jämväl skall
omfatta sedelutgivningens samband med
penningpolitiska och andra ekonomiska
förhållanden. Någon anledning att i detta
sammanhang ånyo pröva ifrågavarande
spörsmål synes utskottet därför icke föreligga.
Utskottet avstyrker i enlighet
härmed de föreliggande motionerna.»

Enligt en vid utlåtandet avgiven reservation
hade herrar Ewerlöf, De Geer,
Nordenson, Fröderberg, Schmidt och von
Seth ansett, att utskottets yttrande bort
hava den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort hemställa,

a) att riksdagen måtte bifalla Kungl.
Maj:ts förevarånde proposition, nr 231;

b) att de likalydande motionerna I:
537 och II: 685 måtte anses besvarade
genom vad i reservationen anförts.

I den av reservanterna förordade motiveringen
hade anförts bland annat följande: »I

anslutning till uttalanden i de likalydande
motionerna I: 537 och II: 685
vill utskottet framhålla, att de inflatoriska
krafter, som utlöst den exceptionella
ökningen av sedelcirkulationen, endast
torde kunna bemästras genom en aktiv
penningpolitik, kompletterad med andra

Onsdagen den 12 december 1951 eni.

Nr 35.

129

lämpliga finanspolitiska åtgärder. Riksbanken
bör således snarast möjligt söka
dämpa marknadens krav på betalningsmedel,
och detta även om den penningpolitiska
åtstramningen skulle medföra
en höjning av räntenivån.

I förväntan, att riksbanken kommer
att i sin penningpolitiska verksamhet
genomföra den förändring av penningpolitiken,
som utskottet sålunda finner
ofrånkomlig, vill utskottet icke, med
hänsyn till att riksbanken ej kan vägra
att göra de utbetalningar, som omsättningen
kräver, motsätta sig den gjorda
framställningen om höjning av maximigränsen
för sedelcirkulationen. Därvid
vill utskottet i likhet med riksgäldsfullmäktige
understryka önskvärdheten av
att den utredning, som nyligen av departementschefen
tillsatts för att avgiva
förslag rörande sedelutgivningsrättens
reglering på längre sikt, måtte bli slutförd
i så god tid, att den till den 1 juli
1952 gällande provisoriska lagstiftningen
om riksbankens sedelutgivningsrätt
då kan ersättas med mera definitiva bestämmelser.
»

Herr EWERLÖF: Herr talman! När
slutet är gott är allting gott, brukar man
ju säga. Jag har tyvärr inga förhoppningar
om att här kunna betrakta slutet
som gott, i varje fall inte med mindre än
att den i detta ärende anförda reservationen
blir av riksdagen bifallen.

Det är självfallet inte min mening att
vid denna sena timme ta upp en ny penningpolilisk
debatt, men jag har ändå
velat .särskilt understryka att vi i detta
ärende bli på ett alldeles speciellt, konkret
sätt konfronterade med följderna av
den hittills bedrivna penningpolitiken.
Vi stå följaktligen också inför ett sista
tillfälle under denna riksdag att åstadkomma
en rättelse i detta hänseende.

.lag har i ett anförande tidigare i dag
— tyvärr utan att ha äran att kunna
adressera mig till finansministern —•
framhållit varför jag inte kan instämma
i hans yttrande under förmiddagen, att
riksbanken »är inne på rätt väg.» Det
förefaller mig som om detta ärende ger
belägg för det rakt motsatta påståendet

9 Första kammarens protokoll 1951. Nr 3 j.

Ang. riksbankens sedelutgivning.

med en sådan tydlighet, att vem som
helst borde kunna förstå det. Riksbanken
är icke inne på rätt väg, då den står inför
nödvändigheten att begära fullmakt
att öka sedelutgivningen med ytterligare
300 miljoner endast ett halvår efter det
att samma fullmakt höjdes med inte
mindre än 600 miljoner kronor. Dessa
höjningar representera ju över 25 procent
av den sedelutgivningsrätt riksbanken
hade före ändringen den 1 juli.

Det är två observationer jag här skulle
vilja göra. I propositionen återges följande
uttalande av riksbanksfullmäktige:
»Att inom ramen för de av riksdagen
godkända penningpolitiska direktiven
vidtaga åtgärder som hölle sedelcirkulationen
tillbaka i en sådan utsträckning,
att erforderlig marginal under den fastställda
maximigränsen erhölles, vore enligt
fullmäktiges mening icke möjligt.»
Samtidigt anser sig utskottet kunna konstatera,
att ett överskridande av den föreskrivna
gränsen icke skulle vara oundvikligt.
Det måste då betraktas såsom
högst uppseendeväckande, att riksbanken
själv icke ens anser sig ha möjligheter
att, med de direktiv man menar sig
ha fått av riksdagen, göra den lilla åtstramning
som skulle ha erfordrats för
att vid årsskiftet kunna hålla sedelutgivningen
inom föreskriven gräns. I sin tur
är detta ett tecken på att direktiven behöva
ändras, om de på det sättet uppfattas
av riksbanken. Det är vad vi velat
göra med den här avgivna reservationen,
där vi föreslagit att riksdagen skulle uttala
sig för en friare riksbankspolitik än
den hittills förda. Detta är själva kärnpunkten
i reservationen.

Den andra observationen är att finansministern
tyvärr låtit en efter mitt sätt
att se dyrbar tid gå, innan han tillsatte
kommittén för utredning av de regler,
som skola gälla för sedelutgivningen när
den provisoriska lagstiftningen utlöper
den 1 juli 1952. När bankoutskottet på
sin tid tillstyrkte den ökning av sedelutgivningen,
som beviljades från och med
den 1 juli 1951, fäste man mycket stort
avseende vid den i utsikt ställda utredningen.
Utskottet ville understryka vikten
av att en ytterligare utredning i äm -

130 Nr 35.

Onsdagen den 12 december 1951 em.

Ang. riksbankens sedelutgivning,
net komme till stånd och att den finge
en sådan karaktär att dess arbete kunde
bedrivas på en bred bas och med utnyttjande
av såväl teoretisk som praktisk expertis.
Detta ärende behandlades av kamrarna
i maj, men först den 13 november
har finansministern utsett kommittén.

Vi ha trott oss böra i reservationen
särskilt understryka, att vi förvänta att
denna utredning skall bli färdig med sitt
förslag i så god tid att hänsyn till detsamma
kan tagas i samband med att den
provisoriska lagstiftningen utlöper den
1 juli 1952. Efter det att utskottet behandlat
denna fråga och vi i vår reservation
ansett oss böra intaga detta önskemål
har jag fått veta — jag tror det
var genom ett radiomeddelande — att
kommittén, som numera konstituerats,
har bedömt sitt uppdrag så, att den icke
får möjlighet att slutföra det i så god
tid, att dess förslag kan ligga till grund
för vad som skall ske efter den 1 juli
1952. Detta är såvitt jag kan förstå en
beklaglig följd av dröjsmålet under ett
halvår med kommitténs tillsättande, och
det vittnar inte om att finansministern
har det intresse för dessa viktiga frågor
som de förtjäna. För oss kvarstår det
fortfarande såsom den väsentligaste frågan
i hela vår ekonomiska politik, att
riksbankspolitiken blir omlagd efter de
linjer, vi i olika sammanhang angivit.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till den vid utlåtandet fogade reservationen.

Häri instämde herr Velander.

Herr statsrådet SKÖLD: Herr talman!
Det är nog att göra litet för stor affär
av detta ärende, om man tar det så som
herr Ewerlöf gjorde.

Man skall komma ihåg att vi inte hade
någon klar bild av den ekonomiska utvecklingen
under detta år, när vi tidigare
i år höjde sedelutgivningsrätten
med 600 miljoner kronor. Prisstegringen
har varit minst 20 procent, under det att
riksbankens rätt till sedelutgivning höjdes
med 17 procent, och det är ganska

säkert att sedelutgivningen vid årsskiftet
icke kommer att utvisa någon större
ökning än 18 procent. Vad som hänt är
därför inte någonting så häpnadsväckande.

Men jag kommer här in på den fråga
som herr Ewerlöf snuddade vid, nämligen
om sedelmängden är något klart
uttryck för det ekonomiska läget. Vi få
inte glömma att endast en fjärdedel av
penningomsättningen i vårt moderna
samhälle i egentlig mening sker medelst
sedlar. Tre fjärdedelar av omsättningen
förmedlas genom överföringar och checkar.
Det fordras en oändligt liten förskjutning
i dessa proportioner för att
sedelmängden skall avsevärt minskas
eller ökas. Jag tror att det åtminstone
bland moderna penningteoretiker numera
råder fullständig enighet om att sedelmängden
är en rent sekundär företeelse,
som inte i sig själv direkt avspeglar
det ekonomiska läget.

När herr Ewerlöf anmärker att riksbanken
inte gjort den lilla åtstramning,
som hade behövts, vill jag svara att det
inte i och för sig är självklart att detta
varit möjligt. Jag skall dock inte uppehålla
mig mer vid denna sak — jag har
endast velat påpeka att man inte får
göra denna rent tekniska fråga till en
alltför stor materiell verklighet.

Herr Ewerlöf talade om den dyrbara
tid som försuttits innan kommittén blev
tillsatt. Jag kan inte annat än beklaga att
det blev ett dröjsmål. Det visade sig vara
en mycket kinkig sak att skaffa en ordförande,
därför att detta inte är någon
kommitté i en vanlig bemärkelse utan
en delegation med representanter från
riksbanken och bankerna, som skall förhandla
under ledning av, skulle man
kunna säga, en opartisk ordförande. Det
ligger i sakens natur att särskilda kvalifikationer
fordras av den, som skall leda
kommitténs arbete. Vi hörde oss för hos
många, som skulle kunna anses lämpliga
för uppgiften — nå, eftersom antalet
lämpliga personer inte kan betecknas
som stort, var det kanske en överdrift
att här tala om många. Svårigheten på
denna punkt gjorde att det blev en lång
tidsutdräkt.

Onsdagen den 12 december 1951 em.

Nr 35.

131

Det är dock inte säkert, herr Ewerlöf,
att detta dröjsmål får någon egentlig betydelse.
Kommittén bär för mig anmält,
att den vill ordentligt studera en del utländska
erfarenheter, framför allt från
England, och att dessa arbeten komma
att ta en tid av över ett år. Någon tanke
på att avlämna sitt betänkande före mitten
av nästa år skulle alltså inte ha kunnat
finnas inom kommittén, även om jag
kunnat få den till stånd redan under försommaren
i år. På min uppmaning har
dock kommittén lovat att i en preliminär
promemoria anföra sina synpunkter på
det ytterligare provisorium, som kan bli
erforderligt när den nuvarande lagstiftningen
utlöper. Innan vi nästa gång gå
att fastställa lagstiftningen om riksbankens
sedelutgivningsrätt, skola vi alltså
kunna ha tillgång till ett preliminärt råd
från denna kommitté.

Herr EWERLÖF: Herr talman! Jag är
fullt medveten om att sedelutgivningen
på visst sätt kan sägas vara en sekundär
företeelse i förhållande till omloppet.
Våra resonemang ha dock undan
för undan rört sig om att man
borde åstadkomma en kreditåtstramning
och inte automatiskt tillhandahålla penningmedel
för att följa med i inflationens
förlopp och därigenom möjliggöra
en uppflyttning av priser och löner till
en högre nivå.

Nu översätter finansministern ökningen
i sedelomloppet till en procentsats,
som ungefärligen skulle motsvara inflationsförloppet
i vårt land under detta år.
Vad vi vända oss mot är just denna följsamhet
från riksbankens sida att bara
undan för undan skaffa fram de betalningsmedel
som behövas för att hålla inflationen
vid makt. Sedelmängdens ökning
är i alla händelser ett tecken på att
någon kreditåtstramning inte kommit till
stånd.

.lag är tacksam för finansministerns
upplysning, att kommittén under alla
förhållanden kommer alt lämna ifrån sig
någonting som kan läggas till grund när
det gäller att bedöma förhållandena efter
den 1 juli 1952.

Ang. riksbankens sedelutgivning.

Herr statsrådet SKÖLD: Herr talman!
Menar herr Ewerlöf att det skulle vara
av någon betydelse, om man genom en
åtstramning av sedelutgivningen hade
vridit över penningomloppet på checkar
och överföringar?

Herr SUNDVIK: Herr talman! Jag ber
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning
gjorde herr talmannen i enlighet med
de därunder förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i det under behandling varande utlåtandet
hemställt samt vidare på godkännande
av den vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarade herr
talmannen, sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig anse denna proposition vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Ewerlöf begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bankoutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 42, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes den vid utlåtandet
avgivna reservationen.

Anmäldes bevillningsutskottets förslag
till riksdagens skrivelser till Konungen:

nr 383, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om särskild avgift vid vissa investeringar
(investeringsavgift), m. m., jämte i
ämnet väckta motioner;

132 Nr 35.

Torsdagen den 13 december 1951.

Ang. domänverkets försäljnmgspohtik vid höstens kronoskogsauktioner.

nr 384, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om investeringskonto
för skog, m. m.; och
nr 385, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till livsmedelsstadga
m. m., såvitt propositionen hänvisats
till bevillningsutskottet.

Skrivelseförslagen godkändes under
förutsättning beträffande vart och ett av
dem, att andra kammaren i avseende å

motsvarande utskottsbetänkande fattade
samma beslut som första kammaren.

Justerades ytterligare protokollsutdrag
för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 12.23 på natten.

In fidem
G. H. Berggren.

Torsdagen den 13 december.

Kammaren sammanträdde kl. 11 förmiddagen.

Ang. domänverkets försäljningspolitik
vid höstens kronoskogsauktioner.

Jämlikt § 20 av kammarens ordningsstadga
hade herr Mannerskantz till herr
statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
framställt följande fråga:
»Gillar statsrådet den av domänverket
vid höstens kronoskogsauktioner tillämpade
försäljningspolitiken?»

Herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
Norup hade tillkännagivit,
att han hade för avsikt att vid
detta sammanträde besvara nämnda fråga.
Svaret, vilket omedelbart före sammanträdet
i stencilerad form utdelats till
kammarens ledamöter, finnes såsom bilaga
A fogat vid detta protokoll. Ordet
lämnades nu till herr statsrådet Norup,
som lämnade en kort sammanfattning av
svaret.

Herr MANNERSKANTZ: Herr talman!
Jag tackar herr statsrådet för svaret och
tackar för att jag har fått ta del av det
på förhand, i olikhet med vad praxis
varit beträffande de enkla frågorna. Men
så har jag också fått vänta på svaret
desto längre, vilket inte heller varit me -

ningen från början när detta frågeinstitut
infördes. Meningen med det var
ju, att man snabbt skulle kunna få en
upplysning med anledning av en framställd
enkel fråga och att därvid skulle
gälla en annan ordning än för besvarandet
av interpellationer. Jag menar,
herr talman, att det nog vore bättre att
de principer, som avsågos vid inrättandet
av detta institut med de enkla
frågorna, kunde komma att mera tilllämpas
i framtiden.

I anledning av själva svaret vill jag
säga, att avsikten med min enkla fråga
för det första har varit att på något sätt
reagera emot de i höst oerhört högt uppdrivna
rotpostpriserna. Egentligen har
det knappast varit i skogsägarnas intresse
att dessa priser drivits upp till en
sådan höjd. Visserligen ha, som det
nämndes i gårdagens debatt, rotpostpriserna
under många år varit alldeles för
låga, men det är något osunt i att priserna
skola kasta så våldsamt som de
gjort under de senaste åren och särskilt
i höst.

Det sägs i svaret i dag att det sålts en
mängd poster från enskilda och från
ecklesiastika skogar, varvid priserna säkerligen
varit lika höga som vid försäljningen
på kronoskogsauktioner. Jag tror
knappast att denna bedömning av läget
är riktig. Först och främst har antalet

Torsdagen den 13 december 1951.

Xr 35.

133

Ang. domänverkets försäljningspolitik vid höstens kronoskogsanktioner.

försäljningar från enskilda skogsägare
tidigare under hösten inte varit så stort,
medan de ecklesiastika försäljningarna
ha pågått i sedvanlig utsträckning. Vidare
har det — även om man gör jämförelse
mellan olika kvaliteter — nog i
stort sett varit så, att priserna vid de
enskilda rotpostförsäljningarna inte ha
drivits upp så högt som vid försäljningarna
från kronoskogar och ecklesiastika
skogar.

På den allra senaste tiden ha skogsägarorganisationerna
anordnat några
auktioner på rotposter, men där har man
inte kunnat sälja på långt när alla de
utbjudna posterna, och de som ha försålts
ha betalats till priser, som avsevärt
ha understigit de priser, som tidigare under
hösten ha uppnåtts vid jämförbara
kvalitetssortiment.

Det andra som har föranlett mig att
framställa denna fråga är, att priserna
nu faktiskt äro så högt uppdrivna på de
sortiment, som man numera nästan är
nödsakad att använda till timmer och
till faner, att jag har mycket svårt att
förstå, hur det skall kunna gå ihop för
dem, som ha köpt rotposter av sådant
sortiment, att såga dem och sedan sälja
detta sågade trä. Under sådana omständigheter
undrar jag, om det är riktigt
rätt handlat emot spekulanterna-uppköparna
på kronoskogsauktionerna att refusera
även mycket höga bud, som avgivits,
såsom skett på auktioner i exempelvis
Kalmar och Växjö, där vid offentliga
auktioner bud på ända upp till 90
kronor per kubikmeter ha refuserats.
•lag tycker att det hade varit riktigare
— även om det sägs, att man nu varit
skonsammare mot köparna än under
vanliga förhållanden — att man helt hade
avstått från sådana refuseringar med
hänsyn till det allmänna prisläge, som
verkligen har uppnåtts under hösten.

Att jag tycker så beror inte bara på
att man skall tänka på det rättsliga förhållandet
gentemot köparna, utan även
på att det har förts en propaganda emot
de högt uppdrivna skogspriscrna. Och
flå, herr talman, ser det inte bra ut att
staten går i spetsen för detta uppdrivande
av priserna till och med utöver

de bud, som givits vid auktionerna och
som dessutom ha varit mycket goda
bud.

Om det också vore, herr talman, det
sista jag säger i denna kammare, så
menar jag, att staten bör leva som den
lär. Det är en regel, som bör tillämpas i
alla möjliga avseenden. Här gäller det
visserligen endast ett ringa avsnitt av
statens verksamhet, men även på det
avsnittet tycker jag det är viktigt att
man lever som man lär.

Det betyder inte att jag menar, att domänverket
borde leverera ett så litet
överskott som möjligt till staten. Men
det är ju en hel mängd andra omständigheter,
som göra, att verket kan leverera
in överskott, och icke minst omkostnadssidan
kan behöva ses över därvidlag.
I varje fall tror jag inte att man
för att få ett så stort netto som möjligt
i en så underlig och särartad tid som
den, som varit rådande särskilt i höst
på skogsområdet, skall behöva ytterligare
försvåra förhållandena genom att
refusera även mycket goda anbud på
rotposter.

Jag undrar, om inte i alla fall herr
statsrådet, trots hans uttalande här,
delar denna uppfattning. I varje fall,
herr talman, har jag velat låta den på
detta sätt komma till synes i kammarens
protokoll.

Herr statsrådet NORUP: Herr talman!
Xär herr Mannerskantz påtalar de höga
skogspriserna, så är det klart att jag i
viss mån kan instämma, även om jag
inte har anledning att nu ge mig in på
den diskussionen.

När herr Mannerskantz däremot säger,
att man i år i huvudsak från domänverket
hor sålt skog på rot, vilket man inte
skulle ha gjort i lika stor utsträckning
från de privata skogsägarnas sida, så är
förhållandet det, att livaktigheten från
bolagens sida i år har varit mycket
stark när det gällt att köpa rotposter.
Med utgångspunkt från dessa köp har
domänverket skapat sig en ungefärlig
bild av marknadsläget, och då har man
naturligtvis försökt att få fram vissa

134 Nr 35.

Torsdagen den 13 december 1951.

Ang. domänverkets försäljningspolitik
riktpriser. Men det bör ihågkommas, aft
det i år inte har sagts någonting om att
man absolut skall försöka ta ut dessa
riktpriser.

Jag tycker nog att det är för svagt som
underlag för en anmärkning emot domänverket
för att söka driva upp priserna
för högt, att anbud på två håll i
Sverige ha refuserats. Samtliga poster ha
här varit väl undersökta, och det har
sagts mig, att några av dessa poster varit
specialposter, som således gällt specialvirke,
och att priserna inte alls avvikit
från den allmänna marknadsprisbildning,
som varit gällande.

Det är naturligtvis mycket svårt för
domänverket att veta, hur man skall
följa sådana intentioner, som här ha
förts fram. Det gäller här ett affärsdrivande
verk. Som regel har en chef för
ett dylikt verk att se till att det verk,
som han har hand om, får ut ett gott
ekonomiskt resultat av sin verksamhet.

Nu sägs det, att resultatet av domänverkets
verksamhet i år blivit alldeles
för gott. Ja, jag tror att det i viss mån
har varit fallet. Men det är ju en sak,
för vars skull det inte gärna är möjligt
att göra gällande, att männen i verkets
ledning inte skulle bevaka de intressen,
som de dock äro satta att bevaka. Enligt
min mening är det ingen anledning att
anmärka på dem i detta fall. Jag kan
inte heller tänka mig att herr Mannerskantz
med sin fråga och med sitt anförande
har velat föra fram någon som
helst anmärkning mot domänverkets
tjänstemän för hur de handlat.

Sedan är det klart att köpar- och säljarintressen
mer eller mindre starkt
kunna göra sig gällande, och under en
tid med uppjagad stämning kan resultatet
vid en auktion lätt bli sådant som
det blev i Kalmar och Växjö. Men vi få
komma ihåg att detta dock gäller enstaka
företeelser inom den omfattande
auktionsverksamhet, som domänverket
driver.

Med det sagda har jag ungefär angivit
de synpunkter, som jag lagt på frågan.
Jag har varit angelägen att få säga, att
det icke har förekommit i större omfattning
än vanligt att skog sålts på rot,

vid höstens kronoskogsauktioner.

fastän bolagen ha varit mycket intresserade
av rotköp i år. Och det är efter
den utveckling som skett på marknaden,
som domänverket har lagt sina riktpriser
när det har angivit vad det vill ha ut
för de olika posterna.

Herr MANNERSKANTZ: Ja, herr statsråd,
det är närmast sättet att effektuera
verkets riktlinjer vid auktionerna, som
jag har funnit vara anmärkningsvärt.
Nere i Kalmar lyckades man få hela
köparkåren i fullständig upprorsstämning.
Från köparnas sida säger man, att
det där inte alls var fråga om några särskilda
specialposter. Även om så skulle
ha varit fallet, är det dock så, herr statsråd,
att det är just på de bästa posterna,
som man i år förlorar de mesta pengarna,
ty priset på det sågade träet är
inte ett öre högre nu än förra året utan
snarare i sjunkande.

Nu ställde man till det så att hela
denna köparkår, som man väl är beroende
av och som i alla fall bör behandlas
som kunder behandlas, ansåg,
att det sätt, på vilket den blev behandlad
på Teaterkällaren i Kalmar, inte var
sådant som det bör vara när man skall
driva affärer. Man skulle inte ha gått till
väga så att människorna nästan blevo ursinniga
och knappast kunde förmås att
fortsätta den avbrutna auktionen. Det
tycker jag inte är det riktiga sättet. Särskilt
under den nu rådande unika perioden
i fråga om trävarupriserna tycker
jag att man skall vara försiktigare än
man var där nere.

I övrigt vill jag, så långt jag bär kännedom
om saken, inte säga att domänverket
har bedrivit en oriktig försäljningspolitik.
Om människor vilja betala
ett högre pris än vad man egentligen
har tänkt sig, bör man inte hindra dem.
Men jag tror inte att man bör pressa
dem vidare i ett sådant läge som det
som rått nu i höst. Det är så jag ser
denna sak.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Torsdagen den 13 december 1951.

Nr 35.

135

Om garantier mot oberättigade inköp av
jordbruksfastigheter.

Herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
Norup hade meddelat,
att han ämnade vid detta sammanträde
besvara jämväl herr Edvin Thuns
interpellation om garantier mot oberättigade
inköp av jordbruksfastigheter. Svaret,
vilket omedelbart före sammanträdet
i stencilerad form utdelats till kammarens
ledamöter, finns såsom bilaga B
fogat vid detta protokoll. Herr statsrådet
Norup erhöll nu ånyo ordet och lämnade
en kort sammanfattning av svaret.

Herr THUN, EDVIN: Jag ber att få
tacka herr statsrådet för det svar, han
har givit på min interpellation. Av svaret
framgår, att herr statsrådet själv funnit,
att det trots allt synes föreligga vissa
brister i gällande lagstiftning om rätten
att förvärva jordbruk, men statsrådet
framhåller, att en allt för långt gående
detaljering av bestämmelserna skulle försvåra
ett smidigt hänsynstagande till de
förekommande speciella fallen. Herr
statsrådet ställer dock i utsikt, att nyligen
tillkallade sakkunniga för utredning
av frågan om en förlängning av jordförvärvslagen
under sitt arbete givetvis
komma att ta reda på de erfarenheter,
som man både inom lantbruksnämnderna
och på annat håll kan ha vunnit rörande
tillämpningen av den nuvarande
lagen, och beakta dessa erfarenheter i
sitt arbete.

Trots detta anser jag mig böra framföra
några synpunkter, som uppkommit
med anledning av det av mig i interpellationen
åberopade Hagafallet, vilket jag
i dag kommer att komplettera med ett
annat jordförvärv, som har ett indirekt
samband med det förstnämnda. När de
nämnda fallen här få tjäna som underlag
för belysande av de brister, som enligt
min uppfattning vidlåda gällande
lagstiftning, innebär detta icke, att jag
därmed vill låta påskina, att handläggningen
av dessa speciella fall skulle ha
varit sådan, att lagens anda och mening
åsidosatts. Jag tar så frågorna i tur och
ordning.

Om ett industribolag för sin försörj -

ning med råmaterial eller på grund av
andra omständigheter är i behov av ytterligare
markområden för den fortsatta
driften, så borde det enligt lagen av den
18 juni 1925 angående bulvanförhållanden
ankomma på bolaget att självt göra
framställning om rätt till förvärv av dessa
markområden och icke, som i detta
fall skett, på huvudintressenten i familjebolaget
— det får betraktas såsom sådant
— att förvärva Haga gård i egenskap
av privatperson. Disponenten Lyckman
skriver bland annat i sin inlaga till
lantbruksnämnden följande: »Ett köp av
Haga gård skulle ge bruket råmaterial
samt bereda anställd personal arbete för
överskådlig tid. Beträffande de av mig
ägda fastigheterna Fyrtorp och Svartkärret
finnas inga lertäkter på dessa.
Andra skäl för min ansökan att få inköpa
Haga gård är att tillförsäkra de
anställda mjölk och andra jordbruksprodukter
samt potatisland på platsen ävensom
större fritidsområde. Då bruket nu
är på alla sidor omgärdat av Haga gårds
ägor, kunna lätt irritationer uppstå, om
fastigheterna ha olika ägare ... Om köpet
kommer till stånd kommer jag att på
Haga gård driva fullständigt jordbruk,
och vore kombinationen av tegelbruk
och jordbruk under samma ägare ur arbetssynpunkt
synnerligen lämplig.»

Genom omförmälda privatinköp av
Haga gård torde det på intet sätt vara
klarlagt, att tegelbruket är alt anse som
tryggat för råmaterial under överskådlig
tid. Familje- och arvsförhållanden med
åtföljande eventuella tvister kunna inom
en ej allt för avlägsen framtid tänkas
rubba de förutsättningar, som förelegat
vid lantbruksnämndens beslut i det berörda
fallet. Om man närmare granskar
det yttrande som nämndens ombud i
Svinnegarn på anfordran avgivit vid förberedning
av detta ärende samt om man
vidare tar i betraktande de intyg, som
disponent Lyckman införskaffat för förvärvet,
får man intryck av att de samtliga
äro allt för allmänt hållna för att
kunna anses utgöra en säker grund för
lantbruksnämndens beslut. I lagtexten
borde mera bestämt angivas, att ortsombudens
yttranden skulle helt baseras på
de faktiska förhållanden som framkom -

136 Nr 35.

Torsdagen den 13 december 1951.

Om garantier mot oberättigade inköp av
mit efter företagen utredning samt att
landsfiskalen för respektive distrikt eller
annan lämplig myndighet tillika hade att
bestyrka riktigheten av dessa yttranden.
Då jag nu utgår ifrån att nämnden vid
sin prövning av detta ärende anser sig
ha tagit vederbörlig hänsyn till i ämnet
föreliggande lagrum och således icke ansett
lagen om bulvanköp tillämplig, då
köparen är huvudintressent i ett familjebolag,
kommer jag osökt fram till att en
oklarhet förefinnes i lagtexten med avseende
på vem rätten till köp av jordbruksfastighet
i detta och liknande fall
skall tillkomma. Oberoende härav bör
ett starkt lagligt samband skapas mellan
det företag som ansetts behöva ytterligare
mark för sitt fortbestånd och det
område som kan ifrågakomma för detta
ändamål.

Det andra av mig omnämnda markförvärvet,
som har visst samband med det
förut berörda, anser jag mig nödsakad
att något belysa, då det gäller Aktiebolaget
Hagaverken som köpare. Den 30
januari 1950 fann lantbruksnämnden
hinder icke möta för avstyckande av
cirka 30 hektar mark från jordbruksfastigheten
Nynäs 1:1 i Vårfrukyrka socken
för Aktiebolaget Hagaverkens räkning
och att bolaget efter därom gjord
framställning kunde erhålla tillstånd till
förvärv av området i fråga. Genom köpekontrakt
den 27 februari 1951 försåldes
detta område, som tidigare angivits skola
försäljas till Aktiebolaget Hagaverken,
till disponenten i bolaget Arvid Lyckman.
Köpeskillingen, som angavs till 50
öre per kvadratmeter, skulle erläggas, då
länsstyrelsens medgivande till köpet erhållits.
Den 6 augusti 1951 crlades köpeskillingen,
128 525 kronor, varvid summan
baserats på en vid avstyckning den
20 juli 1951 erhållen areal om cirka 26
hektar. Vid avstyckningsförrättningen
meddelade den ende närvarande, en av
delägarna i Nynäs gård, att området var
avsett att försäljas till disponent Lyckman,
vilken vid sedermera gjord förfrågan
uppgav, att någon annan mark ej
ginge att uppbringa för säkrande av tegelbrukets
lerbehov. På grund av vad
som tidigare förevarit i frågan meddela -

jordbruksfastigheter.
des utlåtande över tillstånd till avstyckningen.

Före denna tid eller den 5 april 1951
gjorde Lyckman under åberopande av
upprättat köpekontrakt framställning till
lantbruksnämnden om tillstånd att få
förvärva området i fråga. Redan den 2
maj 1951 beslöt nämnden vid en förberedande
behandling att avvakta tillgång
till avstyckningsliandlingarna i ärendet
och att utfärda tillstånd, »om genom utredningen
ej framstår något förhållande
som utgör hinder mot bifall». Nämndens
slutliga behandling av ärendet den 26
september 1951 lyder som följer: »att
detsamma icke skulle föranleda avgörande
av nämnden enligt 1948 års jordförvärvslag,
emedan avstvckningen
verkställts för annat ändamål än för
jordbruk».

Redan den 30 januari 1951 framgår
det dock klart av nämndens protokoll,
att det av Hagaverken ifrågasatta jordförvärvet
avsetts för annat ändamål än
jordbruk. Efter det överlantmätaren med
stöd av bestämmelserna i 19 kap. 2—4 §§
jorddelningslagen avstyrkt fastställelse å
avstyckningen, avkunnade ägodelningsrätten
sitt beslut den 4 december 1951,
så lydande: »Med förklaring att fastställelse
icke kan meddelas undanröjer ägodelningsrätten
förrättning den 20 juli
1951, varigenom meddelats tillstånd till
avstyckning för industriändamål av
25,8700 hektar från Klista 1\ 21 och 31
samt Nynäs l1 i Vårfrukyrka socken.»

Med framhållande av det i interpellationen
berörda Hagafallet, där lantbruksnämnden
med stöd av lagen av den 17
juni 1948 om inskränkning i rätten att
förvärva jordbruksfastighet meddelat
rätt för disponent Lyckman att förvärva
Haga gård, kommer jag fram till följande
konklusion: Oberoende av om det gäller
avstyckning från jordbruksfastighet
för annat ändamål än jordbruk eller om
det avses rätt till köp av fullständig jordbruksfastighet
för helt eller delvis annat
behov än jordbruk, så borde lagens
utformning vara sådan, att den förberedande
prövningen såväl som det slutliga
avgörandet alltid komme att åvila samma
myndighet, vilken till sitt förfogan -

Torsdagen den 13 december 1951.

Nr 35.

137

de hade erforderlig juridisk sakkunskap.
Härigenom skulle säkerligen större garantier
än vad nu synes kunna bli fallet
skapas för en likformig behandling, vare
sig det är fråga om avstyckning eller om
förvärv av fullständig jordbruksfastighet
för annat ändamål än jordbruk.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Ang. polisens sekretesskyldighet m. m.

Ordet lämnades härefter till statsrådet
och chefen för inrikesdepartementet
HEDLUND, som förklarat sig ämna vid
detta sammanträde besvara fru SjöströmBengtssons
interpellation angående polisens
sekretesskyldighet m. m., och nu
yttrade: Herr talman! Med kammarens
tillstånd har fru Anna Sjöström-Bengtsson
frågat mig, om jag anser att andra
och effektivare åtgärder än de, som kunna
vidtagas med stöd av sekretesslagens
och polisinstruktionens bestämmelser i
ämnet, äro erforderliga för att hindra att
sådana upplysningar lämnas av polis,
åklagare eller annan befattningshavare
om anhållna eller för brott misstänkta
personer, att dessa eller deras anhöriga
skandaliseras eller vållas obehag.

Till svar får jag anföra följande.

Interpellanten berör de sedan länge
aktuella frågorna om brott och publicitet
och om polisens tystnadsplikt. Hon
påtalar att i pressen publicerats uppgifter
från pågående förundersökning om
brott, som icke bort utlämnas av vederbörande
befattningshavare.

Dessa förhållanden regleras icke endast
av de i interpellationen återgivna
bestämmelserna om sekretess för vissa
förundersökningshandlingar och om polismans
tystnadsplikt. Då det här gäller
offentliggörande i tryckt skrift, finnas
också regler i tryckfrihetsförordningen.
Enligt denna gäller det som allmän
grundsats, att man t. ex. till en tidnings
redaktion får meddela uppgifter och underrättelser
i vilket ämne som helst. Meddelarens
anonymitet är skyddad genom
ett uttryckligt förbud att uppenbara

Ang. polisens sekretesskyldighet m. m.
vem han är. Den som lämnat meddelande
för offentliggörande i en tidning kan
vidare i princip icke ställas till ansvar
för sina uppgifter, även om deras lämnande
inneburit brott mot tystnadsplikten.
Från sistnämnda regel finns det
emellertid ett väsentligt undantag. Ingripande
mot meddelaren kan ske, om
han på grund av allmän befattning eller
i och för utövandet av allmän tjänsteplikt
fått kännedom om de förhållanden,
vilka han uppenbarar, samt röjandet av
dessa förhållanden innefattar brott mot
rikets säkerhet eller han eljest enligt lag
haft alt iakttaga tystnad därom. Om tystnadsplikten
är stadgad i lag, kan sålunda
meddelaren straffas. I propositionen
till 1948 års riksdag med förslag
till ny tryckfrihetsförordning fanns icke
denna inskränkning, att tystnadsplikten
skulle vara fastslagen i lag. Det skulle
räcka om bestämmelser funnos i en av
Kungl. Maj :t utfärdad författning. Riksdagen
godkände emellertid i stället ett
förslag av konstitutionsutskottet med det
angivna skärpta kravet.

Detta får konsekvenser i det aktuella
fallet. Om man bortser från bestämmelsen
i rättegångsbalken om tystnadsplikt
efter undersökningsledarens förordnande
i fråga om vad som förekommit vid
förhör under förundersökning, är nämligen
polisens tystnadsplikt icke fastslagen
i lag utan i den allmänna polisinstruktionen.
Där stadgas att polisman
icke får för obehörig yppa något, varom
han i tjänsten erhållit kunskap och
som ej bör komma till allmänhetens kännedom.
Om en polisman i strid mot denna
regel lämnar en uppgift av det slag,
som exemplifierats i interpellationen,
kan han därför icke straffas. Och hans
anonymitet är skyddad, så att efterforskning
av vem som lämnat uppgiften icke
kan ske.

På grund härav skulle man för att undanröja
de påtalade missförhållandena
behöva till allmän lag överföra bestämmelsen
om polisens tystnadsplikt. Frågan
härom har också tidigare övervägts
inom inrikesdepartementet. Senast har
förslag om en sådan lagbestämmelse
väckts av övcrståthållarämbetet, som i

138 Nr 35.

Torsdagen den 13 december 1951.

Ang. polisens sekretesskyldighet m. m.
sitt den 26 oktober 1951 avgivna yttrande
över 1948 års polisutrednings betänkande
förordat, att bestämmelsen om
polisens tystnadsplikt överföres till polislagen.
Förslaget kommer att prövas i
samband med de i betänkandet framlagda
författningsförslagen. Redan nu
må emellertid framhållas, att det synes
mig mindre lämpligt att införa en dylik
regel i polislagen, som ju i första hand
avser att reglera kommunernas skyldigheter
och rättigheter i fråga om polisväsendet.

Ett annat alternativ är att reglera polisens
tystnadsplikt i en särskild lag,
eventuellt samtidigt med motsvarande
skyldighet för andra befattningshavare.
Även om lämpligheten av detta alternativ
kan emellertid viss tvekan råda. En
sådan bestämmelse kan nämligen knappast
givas den allmänna formulering
som polisinstruktionens föreskrift om
tystnadsplikt, och en mera precis avfattad
bestämmelse skulle, i varje fall
om den gjordes tillämplig på alla befattningshavare
vid polisen, kunna leda
till en osmidig och mindre tillfredsställande
ordning. Att det föreligger ett legitimt
behov av viss publicitet även på
detta område är enligt min mening uppenbart.
Det gäller både med hänsyn
till det allmänna intresse av kontroll
över och insyn i myndigheternas verksamhet,
som delvis uppbär ifrågavarande
bestämmelser i tryckfrihetsförordningen,
och ur polisens egen synpunkt.
Utredningen av ett brott kan stundom
främjas av att vissa uppgifter från förundersökningen
genom pressen komma
till allmänhetens kännedom. — I andra
fall kan det vara bättre även för de berörda
enskilda parterna, att riktiga dylika
uppgifter lämnas ut av polisen än
att tidningarna publicera osanna och
ofullständiga berättelser på grundval av
rykten eller uppgifter från meddelare
bland allmänheten.

Då jag är ense med interpellanten,
att det icke i något fall får förekomma,
att upplysningar som böra hållas hemliga
lämnas ut av polisen till obehöriga,
är jag emellertid trots dessa olägenheter
av en reglering i lag av polisens tyst -

nadsplikt beredd att förorda, att en utredning
kommer till stånd om sådana
mera precisa och förpliktande bestämmelser
i ämnet. Endast härigenom synes
man nämligen erhålla en bättre garanti
för att reglerna om tystnadsplikt
respekteras och de av interpellanten påtalade
missförhållandena bringas ur
världen.

Herr talman! Med vad jag nu anfört
anser jag mig ha besvarat interpellationen.

Fru SJÖSTRÖM-BENGTSSON: Herr talman!
Jag ber att till statsrådet och chefen
för inrikesdepartementet få framföra
mitt tack för svaret på min här i
kammaren framställda interpellation.
Främst tackar jag för att statsrådet, vilket
kan utläsas i svaret, visat förståelse
för mina och många andras synpunkter
på dessa frågor.

Av den redogörelse som givits kammaren
i dag framgår, att varken sekretesslagen
eller polisinstruktionen eller
ens tryckfrihetsförordningen kan verksamt
hindra poliser eller andra befattningshavare
att utlämna uppgifter av
den art som jag talat om i min interpellation
och som via pressen gå ut till
allmänheten. Att så är förhållandet har
den tidningsläsande allmänheten nog sedan
länge haft anledning misstänka. Hur
skulle t. ex. eljest något sådant vara
möjligt, som hände för inte så länge sedan,
att ett rättspsykiatrisk! utlåtande
beträffande en för brott misstänkt och
häktad person offentliggjordes i pressen?
Man har anledning fråga sig, vad
allmänheten kan ha för ett legitimt intresse
av att få ta del av ett sådant dokument.

Trots min avoga inställning till all offentlighet
åt dessa ting kan jag emellertid
gå med på herr statsrådets resonemang
om att stundom — jag tror dock
mera sällan — utredningen av ett brott
kan främjas genom att vissa uppgifter
från utredningen komma till allmänhetens
kännedom. Men det kan också tänkas,
att utredningen försvåras genom för

Torsdagen den 13 december 1951.

Nr 35.

139

tidigt lämnade uppgifter. Det finns exempel
också på den saken.

Att det, som herr statsrådet klart påvisat,
är förenat med stora svårigheter
att effektivt komma till rätta med dessa
ting, är jag medveten om, och jag har
blivit det ännu mera efter att ha läst interpellationssvaret.
När herr statsrådet
trots detta så oförbehållsamt förklarar
sig villig förorda, att en utredning kommer
till stånd om sådana mer precisa
och förpliktande bestämmelser i ämnet,
ber jag, herr statsråd, att få frambära
mitt varma tack för det löftet.

Innan jag lämnar denna talarstol, tilllåter
jag mig, herr talman, att påtala eu
annan sak, som visserligen inte kan tillvitas
polisen men som måste vålla den
anhållne och hans anhöriga onödigt lidande.
Enligt rättegångsbalken är det
förbjudet att fotografera inne i rättssalen.
Man kan fråga sig, om inte denna
fridlysning borde omfatta inte bara rättssalen
utan hela domstolsbyggnaden. Som
det nu är, händer det inte sällan, att
pressfotografer passa på att fotografera
misstänkta, då de inställa sig vid en
häktningsförhandling, även om denna enligt
rättegångsbalken kan, om så påfordras,
hållas inför stängda dörrar. Alla ha
vi väl också förargats över de serier av
fotografier i samband med brottsliga
handlingar, som åtminstone en veckotidning
här i landet finner med sina intressen
förenligt att förmedla till allmänheten.

Nu tror jag mig veta, att vad jag nu
sist talat om icke hör hemma i inrikesdepartementet,
men jag vill, herr talman,
inte låta detta tillfälle gå mig ur händerna
utan att få uttrycka min indignation
över detta förhållande, allra helst
som det sammanfaller med ändamålet
med min interpellation, nämligen att bespara
dessa olyckliga människor, till vilka
jag i första hand räknar de anklagades
anhöriga, onödigt lidande. Man bör,
herr talman, inte lägga sten på börda.
Deras börda är tung nog ändå.

överläggningen förklarades härmed
slutad.

Ang. polisens sekretesskyldighet m. m.

På framställning av herr talmannen
beslöt kammaren nu, kl. 11.40 förmiddagen,
att ajournera sina förhandlingar
till kl. 4 eftermiddagen.

Förhandlingarna återupptogos kl. 4 eftermiddagen.

Anmäldes och godkändes bankoutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 387, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av § 2 förordningen
den 3 augusti 1929 (nr 256) om
Svenska bostadskreditkassan och om bostadskreditföreningar,
m. m.; samt
nr 388, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 1 § lagen den 8 juni 1951
(nr 388) med särskilda bestämmelser
rörande riksbankens sedelutgivning jämte
i ämnet väckta motioner.

Anmäldes och godkändes riksdagens
kanslis förslag till Sveriges riksdags beslut
å riksdagens vår- och höstsessioner
år 1951.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag.

Herr TALMANNEN yttrade: Ärade ledamöter!
Det årets riksdag förelagda arbetet
är nu avverkat, och vi torde väl
få räkna med att något ytterligare sammanträde
under den återstående tiden
av året icke skall behöva ifrågakomma.

En reflexion över årets arbetsresultat
hamnar nog däri att det är de ekonomiska
frågorna som vållat de största meningsskiljaktigheterna.

Vårt folks levnadsstandard anses ju
vara bättre än vad förhållandet är i de
flesta andra länder. Detta faktum borde
inte leda till strider som skada, även om
delade meningar angående avvägningen
när det gäller fördelningen av de
materiella tillgångarna icke kunna undgås.

140 Nr 35.

Torsdagen den 13 december 1951.

Det personliga umgänget ledamöterna
emellan har som vanligt varit enbart
angenämt.

När ett varmt tack härför uttalas, riktas
detta särskilt till de kamrater som
inte återkomma påföljande riksdag. Detta
gäller inte minst förste vice talmannen,
som under sina 36 riksdagar fungerat
som vice talman under 25 riksdagar.
Till honom må det tillåtas mig att uttala
ett personligt tack för alltid visat
vänligt tillmötesgående. Mitt personliga
tack har jag i övrigt stor anledning att
uttala till Eder alla för åtnjutet förtroende
och välvilja.

Med dessa ord avslutas nu årets arbete,
och jag tillönskar Eder alla en
god jul och ett gott nytt år.

Detta tal besvarades av herr FÖRSTE
VICE TALMANNEN i följande ordalag:
Herr talman! Sedan vi nu avslutat vårt
arbete vid årets riksdag får jag till Eder,
herr talman, framföra kammarens tack
för det utomordentliga sätt på vilket Ni
alltid lett kammarens förhandlingar. Ni
har alltid på ett föredömligt sätt fört
klubban. Och det är många viktiga be -

slut, som Ni i denna i politiskt hänseende
ovissa och ekonomiskt konjunkturbetonade
tid klubbfäst, beslut som vi
hoppas skola bliva till gagn för land och
folk.

Jag ber även att vid detta tillfälle till
kammarens ledamöter få framföra ett
tack för det förtroende som visats mig
och till mina kamrater i presidiet för det
mångåriga och goda samarbete, som där
varit rådande. Den pliktkänsla, som
präglat talmannen i allt hans värv, har
gjort att arbetet för vice talmännen blivit
lätt.

Vi önska Eder nu, herr talman, en god
jul och ett gott nytt år, och vi önska
att vistelsen i hemorten skall skänka
Eder vila och vederkvickelse samt att
Ni när riksdagen åter samlas skall intaga
Eder plats i presidiet.

Herr talmannen förklarade härefter
1951 års riksdags höstsession avslutad.

Kammarens ledamöter åtskildes kl.
4.05 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Torsdagen den 13 december 1951.

Nr 35.

141

Bilaga A till första kammarens protokoll den 13 december 1951 (s. 132).

Svar på enkel fråga.

Herr Mannerskantz har frågat mig om
jag gillar den försäljningspolitik, som
domänverket tillämpat vid höstens kronoskogsauktioner.
Innan jag svarar på
den frågan, vill jag först nämna något
om hur försäljningen av rotstående virke
från domänverkets skogar går till.

Denna försäljning sker i Norrland huvudsakligen
genom infordrande av anbud.
Inom Dalarna och söder därom belägna
landsdelar används däremot i regel
ett auktionsförfarande. Sedan gammalt
tillämpas vid auktionerna den ordningen,
att virkesposterna utropas var
för sig. Det högsta budet klubbfästes,
och omedelbart efteråt lämnar auktionsförrättaren
besked huruvida budet antagits
eller avslagits. Sedan samtliga virkesposter
utbjudits en gång, utropas de
osålda posterna ännu en gång. Envar
äger då bjuda med bud, som är högre
än de tidigare avslagna. Auktionsförrättaren
får inte avge några s. k. motbud.
Inte heller någon annan påtryckning på
köparna är tillåten.

De rotposter, som avsatts för försäljning
på auktion, äro förtecknade i försäljningslängder
över rotstående poster,
som årligen iordningställas och tillställas
spekulanterna. Dessa längder innehålla
uppgifter om trädantal, fördelat på trädslag
och dimensionsklasser, bedömd kubikmassa
i skogskubikmeter av olika
trädslag, drivningsväg o. d. uppgifter.
De innehålla däremot inte uppgifter om
beräknat utfall av olika sortiment eller
dylikt. Spekulanterna få sålunda själva
bilda sig en uppfattning härom samt om
respektive posters kvalitet och värde.

I samband med utsyningen av posterna
har revirförvaltningen haft tillfälle
att skaffa sig den noggranna kännedom
om posterna, som skall ligga som under -

lag för förvaltningens värdering av
dem. Den slutliga värdesättningen sker
med användning av priser per måttenhet,
vilka utarbetats i domänstyrelsen,
samt uppgifter om omkostnader. På så
sätt erhållas s. k. »förslagspriser» å posterna.
Dessa priser skola tjäna till ledning
vid bedömandet av skäligheten av
avgivna bud.

Vid fastställandet av förslagspriserna
går domänstyrelsen till väga på i huvudsak
följande sätt. I den mån en prisnivå
redan utbildats för rundvirke grundar
sig domänstyrelsens värdesättning på
denna prisnivå eller sättes något lägre
än denna. I övrigt måste styrelsen göra
en bedömning av det kommande marknadsläget
för rundvirke. Därvid söker
styrelsen att hålla en betryggande marginal
mellan förslagspriset och det pris,
som man anser kunna betalas för virket
med hänsyn till vad man bedömer om
det sannolika priset för sågade trävaror
och massa samt om tillverkningskostnader
och förädlingsvinst m. m.

Förslagspriserna utgöra inte några av
domänstyrelsen i förväg fastställda minimipriser,
vilka inte få underskridas.
Med tanke på de ytterligt varierande förhållandena
i fråga om avsättning, kostnader,
kvalitet m. m. ligger det i öppen
dag, att några fasta prisdirektiv, som
kunna väntas täcka alla förhållanden,
inte kunna utarbetas centralt.

Vid årets första kronoskogsauktion,
som hölls i Falun den 24 oktober, såldes
allt utbjudet virke, övriga auktioner
höllos under tiden den 1—24 november.
Vid dessa blev 87 procent av det
utbjudna virket sålt. Sammanlagt för alla
dessa auktioner i södra och mellersta
Sverige blev försäljningssiffran 89 procent.
Jag kan nämna att motsvarande

142 Nr 35.

Torsdagen den 13 december 1951.

siffror voro år 1950 98 procent, år 1949
89 procent, år 1948 86 procent och år
1947 77 procent.

Virket såldes på faluauktionen till ett
medelpris av omkring 72 kr. per m3 mot
drygt 33 kr. per m3 föregående år. Prisstegringen
var således 116 procent. För
övriga auktioner var medelpriset cirka
74 kr. per m3 mot cirka 42 kr. per m3 år
1950. Prisstegringen var för dessa auktioner
76 procent. För det rotstående
virket i Norrland, där skriftliga anbud
infordrats, var prisstegringen 142 procent.

Anledningen till att prisstegringen för
rotvärdet, d. v. s. nettovärdet, blivit högre
i norr än i söder är att detta värde
utgör en mindre andel av posternas
bruttovärden i de sämre avsättningslägena
än i de bättre. Den allmänna prisstegringen
på virket har därför kommit
att ge större utslag på rotvärdena i Norrland
än på rotvärdena i Syd- och Mellansverige.

Vad gäller den prisnivå som kommit
till uttryck i domänverkets försäljningar
vill jag erinra om att det under den
gångna sommaren och hösten skett ganska
omfattande försäljningar både från
enskilda skogsägare och från ecklesiastika
skogar och allmänningar. Dessa
försäljningar ha ägt rum såväl på auktion
som under hand. Prisstegringarna vid
dessa försäljningar ha säkerligen varit av
samma storleksordning som prisstegringarna
vid kronoauktionerna. Att de
senare blivit särskilt uppmärksammade
beror nog på att det där varit lättare att
konstatera priserna och göra säkra jäm -

förande kalkyler. Det förtjänar också
särskilt nämnas att det redan då domänverket
började sina försäljningar hade
utbildat sig en relativt fast prisnivå för
rotposter och massaved, varav vissa slutsatser
kunde dragas om vad köparna
kunde antagas vara villiga att betala.
Denna prisnivå låg över den, som domänstyrelsen
räknade med i sina förslagspriser.

Domänstyrelsen har under hand meddelat
mig att den vid årets virkesförsäljningar
särskilt vinnlagt sig om att
inte verka uppdrivande på den då redan
utbildade prisnivån för virke. Auktionsbud,
som legat under de beräknade
förslagspriserna, ha därför redan vid
auktionstillfället antagits i större omfattning
än under tidigare år. Domänverket
har dock som affärsdrivande verk
inte kunnat godtaga priser, som legat
väsentligt lägre än de värden rotposterna
måste anses ha haft för köparna. Det
har i stället ålegat verket att söka uttaga
de verkliga värdena antingen genom
nytt utbud — vilket sker redan vid
första auktionen — eller genom att själv
avverka posterna. Inte heller har domänverket
kunnat avbryta auktionsförfarandet,
då buden kommit att gå över
verkets förslagspriser.

Jag har nu redogjort för den försäljningspolitik,
som domänverket tillämpat
i höst. Herr Mannerskantz har frågat
mig om jag gillar den. Jag får då svara
att det enligt min mening inte finns fog
för någon anmärkning mot det sätt, varpå
domänverket skött försäljningarna
vid höstens kronoskogsauktioner.

Torsdagen den 13 december 1951.

Nr 35. 143

Bilaga B till första kammarens protokoll den 13 december 1951 (s. 135).

Interpellationssvar.

Med första kammarens tillstånd har
herr Thun riktat två frågor till mig rörande
jordförvärvslagen. Herr Thun frågar
nämligen om jag anser att bestämmelserna
i denna lag äro så utformade,
att tillfredsställande garantier föreligga
för att oberättigade inköp av jordbruksfastigheter
i allmänhet inte kunna tänkas
förekomma. För den händelse så inte är
fallet frågar herr Thun vidare om jag är
villig att medverka till en sådan lagändring,
att betryggande säkerhet kommer
att ernås i detta hänseende.

Till svar vill jag framhålla att det, såsom
understrukits flera gånger både vid
jordförvärvslagens tillkomst och senare,
är omöjligt att skriva lagen så att den
ger detaljerade regler för alla de fall,
som kunna uppkomma i praktiken. Vad
man kan göra är att dels i lagen ange
vissa allmänna riktlinjer för tillämpningen,
dels ge de organ, som skola handha
lagen, en lämplig utformning och dels
till slut se till att dessa organs beslut i
tveksamma fall kunna bli prövade av en
högre instans. I alla dessa avseenden fyller
den nuvarande lagen enligt min mening
alla de anspråk man rimligen kan
ställa på den. Vad speciellt gäller de
tveksamma fallen vill jag erinra om att
nämndens beslut kan komma under
Kungl. Maj:ts prövning inte bara då
nämnden avslagit en ansökan om förvärvstillstånd
utan även i vissa fall då

tillstånd lämnats. Om meningarna inom
nämnden äro så delade, att majoriteten
visserligen bifaller ansökningen men
minst två ledamöter rösta för avslag,
blir nämligen frågan automatiskt underställd
Kungl. Maj :t.

Även om jag sålunda anser att man på
de punkter jag nu berört inte har någon
speciell anledning att kritisera utformningen
av den nuvarande lagen vill jag
framhålla att det är självfallet att det vid
tillämpningen av en lag av detta slag med
nödvändighet måste uppstå åtskilliga fall,
där man både inom och utom nämnden
kan vara tveksam om vad som är det riktigaste
och bästa. Detta är emellertid
ofrånkomligt, om man vill att lagen skall
vara sådan att den medger ett smidigt
hänsynstagande till alla de speciella förhållanden,
som kunna föreligga i de olika
fallen.

.lag vill till slut även erinra om att jag
nyligen tillkallat sakkunniga för att utreda
frågan om en förlängning av jordförvärvslagen.
De sakkunniga komma
givetvis under sitt arbete att ta reda på
de erfarenheter, som man, både inom
lantbruksnämnderna och på annat håll,
kan ha vunnit rörande tillämpningen av
den nuvarande lagen, och beakta dessa
erfarenheter i sitt arbete.

Med det sagda anser jag mig ha besvarat
interpellationen.