1951 FÖRSTA KAMM AREN Nr 24 (Riksdagens protokoll 1951:24)

RIKSDAGENS

& -c *. - » -■

PROTOKOLL

1951 FÖRSTA KAMM AREN Nr 24

28—29 maj.

Debatter m. m.

Tisdagen den 29 maj. Sid.

Reglering av vissa reservpensioner ............................ 5

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område ................ 7

Fortsatt giltighet av prisregleringslagen ........................ 30

Ang. riksbankens sedelutgivning m. m......................... 39

Utbyggnad av pappersmaskinen vid Tumba bruk .............. 90

Finansieringen av vissa kommunala investeringar .............. 93

Reglering av priserna på fisk m. m.......................... 97

Portions- och proviantredovisningen inom försvaret ............ 100

Ang. AB Trafikrestaurangers verksamhet ...................... 103

Vissa spörsmål beträffande vattenkraftens utbyggnad .......... 114

Ang. tull- och skattefriheten vid proviantering av flottans fartyg llö

Ang. tull- och skattefriheten för viss skeppsproviant .......... 117

Samtliga avgjorda ärenden.

Tisdagen den 29 maj.

Statsutskottets utlåtande nr 163, ang. ändringar i 1947 års allmänna
tjänste- och familjepensionsreglementen m. m......... 5

— nr 164, ang. vissa ändringar i statens allmänna avlöningsregle mente

in. in............................................. 7

— nr 165, ang. medelsanvisning till kontrollstyrelsen i anledning

av elskatteförordningen .................................. 7

— nr 166, ang. ersättning i anledning av yrkessjukdom ....... 7

— memorial nr 177, ang. uppskov med behandlingen av vissa

ärenden ............................................... 7

1 Förslå kammarens protokoll 1951. Nr 24.

Nr 24.

Innehåll.

Sid.

Jordbruksutskottets utlåtande nr 42, ang. åtgärder i prisreglerande
syfte på jordbrukets område .............................. 7

Andra lagutskottets utlåtande nr 32, ang. fortsatt giltighet av prisregleringslagen
30

Bankoutskottets utlåtande nr 20, ang. riksbankens sedelutgivning
m. m................................................... 39

— nr 26, ang. kostnaderna för anläggande av ett beredskaps tryckeri

................................................ 90

— nr 27, ang. kostnaderna för anläggande av skyddsrum för riksbankens
avdelningskontor ............................... 90

— nr 28, ang. utbyggnad av pappersmaskinen vid Tumba bruk . . 90

— nr 29, ang. riksdagspension åt förre riksdagsledamoten A. N.

Sjöström ................................................ 93

— nr 30, ang. fortsatt utgivande av otryckta ståndsprotokoll .... 93

— nr 31, ang. ersättning åt ledamot av allmänt kyrkomöte ...... 93

— nr 33, ang. komplettering av riksstatsförslaget för budgetåret

1951/52 m. m............................................. 93

— memorial nr 34, om uppskov med behandlingen av ett förslag''

ang. avlönings- och anställningsvillkor för riksdagens tjänstemän
.................................................... 96

Första lagutskottets memorial nr 31, ang. uppskov med behandlingen
av vissa ärenden .................................. 97

—- utlåtande nr 32, ang. ändrad lydelse av 2 § 4:o), 14:o), 15:o)
och 16:o) lagen om Kungl. Maj:ts regeringsrätt .............. 97

Jordbruksutskottets utlåtande nr 40, ang. reglering av priserna på
fisk m. in................................................. 97

— memorial nr 41, ang. uppskov med behandlingen av vissa ärenden
..................................................... 99

Andra lagutskottets utlåtande nr 31, ang. översyn av lagen om förenings-
och förhandlingsrätt .............................. 99

—- memorial nr 33, ang. förslag till livsmedelsstadga m. m. ...... 99

Statsutskottets utlåtande nr 173, ang. skärgårdens kommunikationsfrågor
................................................. 99

— nr 174, i anledning av riksdagens revisorers berättelse ang.

statsverket .............................................. 99

Måndagen den 28 mai 1951.

Nr 24.

Måndagen den 28 maj.

Kammaren sammanträdde kl. 4 eftermiddagen;
och dess förhandlingar leddes
av herr förste vice talmannen.

Herr Andersson, Karl, anmälde, att
han åter infunnit sig vid riksdagen.

Justerades protokollet för den 22 innevarande
månad.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 4, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen samt i propositionerna
nr 108 och 110 gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1951/52 under fjärde
huvudtiteln, avseende anslagen inom
försvarsdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 291, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten
för budgetåret 1950/51, i vad avser
försvarsdepartementets verksamhetsområde; nr

292, i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag om anslag för budgetåret 1951/
52 till ombyggnad av vissa kaserner
vid Södra skånska infanteriregementet
in. m.;

nr 293, i anledning av Kungl. Maj:ts
propositioner angående anslag för budgetåret
1951/52 till kostnader för sjukvård
m. m. åt vissa utlänningar;

nr 294, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa anslag till
de statsunderstödda alkoholistanstalterna
in. m.;

nr 295, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar rörande vissa anslag för
budgetåret 1951/52 till universitetssjukhusen
in. in. jämte i ämnet väckt motion; -

nr 296, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1951/52 till arbetsmarknadsstyrelsen
och den offentliga arbetsförmedlingen
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 297, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1951/52 till åtgärder för arbetsmarknadens
reglering in. m.;

nr 298, i anledning av Khngl. Maj:ts
proposition angående vissa anslag för
budgetåret 1951/52 till civilförsvaret;

nr 299, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1951/52 till främjande av bostadsförsörjningen
in. in. jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 300, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående statsförvärv av aktier
i Stockholm—Rimbo järnvägsaktiebolag
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 301, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1951/52 till vissa ytterligare investeringar
i statens järnvägars fond;

nr 302, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående avtal om koordination
mellan statens järnvägar och
Trafikaktiebolaget Grängesberg—Oxelösunds
järnvägar jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 303, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bemyndigande för
Kungl. Maj:t att tillerkänna LuossavaaraKiirunavaara
Aktiebolag rätt till viss
malmbrytning utöver av riksdagen tidigare
medgiven kvantitet;

nr 304, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående förändring i avseende
å löneställning och antal beträffande
vissa ordinarie tjänster vid kommunikationsverken
in. in.;

nr 310, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1951/52 till skolöverstyrelsen in. m.;

Nr 24.

Måndagen den 28 maj 1951.

nr 311, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa anslag för
budgetåret 1951/52 till universiteten
jämte i ämnet väckt motion;

nr 312, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar om anslag för budgetåret
1951/52 till privatläroverk in. m.
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 313, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1951/52 till ny ungdomsanstalt
för svårbehandlade m. m.;

nr 314, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1950/51, i vad propositionen
avser vissa avskrivningar av nya kapitalinvesteringar; nr

315, i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag till stat för riksgäldsfonden för
budgetåret 1951/52;

nr 318, i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag om anslag för budgetåret 1951/
52 till avskrivning av nya kapitalinvesteringar;
och

nr 319, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till vissa
vägreparationer.

Föredrogs och bordlädes ånyo jordbruksutskottets
utlåtande nr 42.

På framställning av herr förste vice
talmannen beslöts att jordbruksutskottets
utlåtande nr 42 och andra lagutskottets
utlåtande nr 32 skulle på föredragningslistan
för morgondagens sammanträde
i angiven ordning uppföras näst
efter statsutskottets memorial nr 177
samt att statsutskottets utlåtanden nr
173, 174 och 162 skulle i denna ordning
sättas sist på samma föredragningslista.

Justerades ett protokollsutdrag för
denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4.03 eftermiddagen.

In fidem
G. II. Berggren.

Tisdagen den 29 maj 1951 fm.

Nr 24.

Tisdagen den 29 maj förmiddagen.

Kammaren sammanträdde kl. 11 förmiddagen.

Justerades protokollen för den 23 innevarande
månad.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 163, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till ändringar
i 1947 års allmänna tjänste- och
familjepensionsreglementen m. m. jämte
i ämnet väckta motioner.

I detta utlåtande hade utskottet avfattat
sin hemställan i tre särskilda, med
I—III betecknade punkter.

På framställning av herr talmannen
beslöts att utlåtandet skulle företagas
till avgörande punktvis.

Punkten I.

Utskottets hemställan bifölls.

Ang. reglering av vissa reservpensioner.

Punkten II.

I förevarande punkt hade utskottet
hemställt, att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj:ts i propositionen nr 185
framlagda förslag samt med avslag å
motionerna I: 479 och II: 613, bemyndiga
Kungl. Maj:t att i huvudsaklig överensstämmelse
med vad departementschefen
i statsrådsprotokollet över civilärenden
för den 6 april 1951 förordat
utfärda föreskrifter i fråga om reglering
av reservpension, som sammanträffade
med lön eller tjänstepension enligt av
Kungl. Maj:t och riksdagen antagna avlönings-
eller pcnsionsbestämmelser.

Det av Kungl. Maj :t framlagda förslaget
innebar bland annat, att pensionstillägg
och pensionsförhöjning skulle få
utgå med fullt belopp jämväl då reservpensionen
sammanträffade med lön eller
tjänstepension. Däremot hade departementschefen
icke ansett sig kunna bi -

träda ett av statskontoret framlagt förslag,
att de före 1947 års pensionsreglering
meddelade maximeringsföreskrifterna
skulle för reservpensionstagarnas
del sättas ur kraft.

De i motionerna I: 479, av herr Arrhén,
och II: 613, av herr Fröderberg,
framställda yrkandena sammanföllo i
huvudsak med det av statskontoret
framförda förslaget.

Enligt en vid utlåtandet avgiven reservation
hade herr Mannerskantz, fröken
Andersson samt herrar Sundelin,
Söderquist, Skoglund i Doverstorp,
Malmborg i Skövde, Bergstrand, Birke,
Nihlfors och Larsson i Stockholm ansett,
att utskottet bort tillstyrka motionerna
I: 479 och II: 613 och att därför
utskottets yttrande ävensom utskottets
hemställan under II bort hava den ändrade
lydelse, som i reservationen angivits.

Herr SUNDELIN: Herr talman! Den
fråga, som behandlas under nu ifrågavarande
punkt i utskottsutlåtandet, gäller
reglering av reservpension, som
sammanträffar med lön eller tjänstepension.
Det är en lönetekniskt mycket invecklad
fråga, som jag här inte skall
försöka närmare utreda. Så mycket kan
kanske sägas, att det här rör sig om tre
grupper av författningsbestämmelser,
nämligen de äldre reservbefälsförfattningarna,
de nyare reservbefälsförfattningarna
och de nyaste reservbefälsförfattningarna.

Nu har statskontoret sagt, att betydande
administrativa olägenheter äro förenade
med tillämpningen av nuvarande
bestämmelser i vad avser reduktion av
reservpensionsförmånerna i de fall, att
de pensionsberättigade inneha anställning
förenad med tjänstepensionsrätt eller
åtnjuta dylik pension.

Statskontoret har föreslagit åtgärder
för avhjälpande av dessa olägenheter.

Nr 24.

Tisdagen den 29 maj 1951 fm.

Ang. reglering av vissa reservpensioner.
Departementschefen liar endast delvis
gått med på statskontorets förslag, troligen
på grund av kostnadsskäl, tv så
vitt jag kan förstå föreligga icke några
bärande principiella skäl för att inte gå
med på statskontorets förslag. Departementschefens
förslag innebär en årlig
kostnadsökning av cirka 50 000 kronor
och statskontorets förslag cirka 145 000
kronor. Skillnaden blir alltså cirka
95 000 kronor, med vilket belopp siatskontorets
förslag skulle överstiga Kung’1.
Maj:ts förslag.

Utom de av statskontoret påpekade
administrativa olägenheter, som äro förenade
med nuvarande bestämmelser, har
det också påvisats, att tillämpningen av
desamma leder till stora och omotiverade
ojämnheter i fråga om till olika
pensionstagare utgående förmåner.

Från statskontorets sida har det sagts,
att Kungl. Maj:ts förslag inte råder bot
på de administrativa olägenheterna, då
däremot enligt statskontorets förslag antalet
pensionstyper skulle avsevärt nedbringas,
varigenom uträkning och utbetalning
av pensionsbeloppen skulle betydligt
förenklas. Vi som stå för reservationen
ha därför ansett starka skäl
tala för ett bifall till statskontorets förslag,
som för ovanlighetens skull — kanske
man kan säga — innebär en mera
generös linje mot de pensionstagare
det här är fråga om, samtidigt som förslaget
skulle medföra en betydande administrativ
förenkling.

Herr talman! Jag ber att med dessa
ord få yrka bifall till den vid utlåtandet
på denna punkt fogade reservationen.

Herr LEANDER: Herr talman! Den betydande
förenkling i administrativt
hänseende, som reservanterna i första
hand ansett motivera en anslutning till
statskontorets förslag, synes utskottsmajoriteten
inte vara av sådan betydelse
att den kan vara värd det tredubbla beloppet,
som staten alltså årligen får betala.

Olägenheten — det är en mycket
krånglig historia, som man inte här kan

gå in på — att omräkna dessa pensioner
vid varje utbetalningsperiod — alltså
varje månad — om vederbörande har
varit tjänstledig eller sjukledig, kvarstår
i båda fallen, vare sig man följer statskontorets
eller Kungl. Maj:ts linje. De
förenklingar, som statskontorets förslag
skulle medföra, ha vi inte funnit vara
av sådan vikt, att de motivera att gå
med på förslaget om det högre beloppet.

.lag skall utöver detta nöja mig med
att fästa kammarens uppmärksamhet på
att genom statskontorets anknytning till
de i år tidigare beslutade höjningarna
av maximigänserna när det gäller tjänstemännens
löner, skulle den förbättring
i lönehänseende, som statskontorets förslag
innebär, bli en förbättring uteslutande
för dem, som stå i 26 lönegraden
och däröver. Endast detta förhållande
torde, anser jag åtminstone för min del,
vara av den art, att vi för den skull inte
gärna kunna biträda detsamma.

Jag yrkar med dessa ord, herr talman,
bifall till utskottets förslag.

Herr SUNDELIN: Herr talman! I statsutskottets
femte avdelning, som behandlat
detta ärende, hade vi föredragande
både från departementet och från statskontoret.
Det förefaller åtminstone mig
rätt underligt att de uppgifter, som lämnats
från båda dessa håll, varit varandra
så motstridiga.

Den upplysning, som herr Leander nu
senast lämnade, att de pensionsförbättringar,
som innefattas i föreliggande förslag,
endast skulle komma tjänstemän och
penionstagare i lönegrad 26 och däröver
till godo har inte lämnats från något håll
under ärendets utskottsbehandling, och
jag tillåter mig därför starkt betvivla att
den uppgiften kan vara riktig.

Herr LEANDER: Jag vill bara upplysa
om att den uppgift det här är fråga om,
d. v. s. att ingen under 26 lönegraden
får någon som helst favör av ett bifall
till statskontorets förslag och till reservationen,
icke har lämnats vid föredragningarna.
Den framgår inte heller av
propositionen. Jag kan emellertid med -

Tisdagen den 29 maj 1951 fm.

Nr 24.

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

dela, att jag har fått denna uppgift från
det mest auktoritativa håll, från civildepartementet.
Jag skulle finna det
mycket märkvärdigt, om uppgiftslämnaren
inte skulle veta vad han talade om.

Efter härmed slutad överläggning
gjorde herr talmannen jämlikt därunder
förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet i den
under behandling varande punkten hemställt
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den av herr
Mannerskantz m. fl. vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarade herr
talmannen, sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig anse denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Simdelin begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande 163 punkten
II, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag", som
innefattas i den av herr Mannerskantz
m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Punkten III.

Utskottets hemställan bifölls.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden
och memorial:

nr 164, i anledning av Kungl. Majtts
proposition angående vissa ändringar i
statens allmänna avlöningsrcglemente
ni. in. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 165, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning

om skatt å elektrisk kraft (elskatteförordning)
m. m., i vad propositionen avser
medelsanvisning till kontrollstyrelsen,
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 166, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ersättning i vissa
fall i anledning av yrkessjukdom; och
nr 177, angående uppskov med behandlingen
av vissa till utskottet hänvisade
ärenden.

Vad utskottet i dessa betänkanden
hemställt bifölls.

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets
område.

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets
utlåtande nr 42, med anledning av
Kungl. Maj:ts proposition angående åtgärder
i prisreglerande syfte på jordbrukets
område jämte i ämnet väckta motioner.

I en till riksdagen den 27 april 1951
avlåten, till jordbruksutskottet hänvisad
proposition, nr 207, hade Kungl Maj :t,
under åberopande av ett bilagt utdrag
av protokollet över jordbruksärenden för
samma dag, föreslagit riksdagen att

dels medgiva Kungl Maj:t att vidtaga
erforderliga åtgärder för reglering under
nästkommande regleringsår av produktions-
och avsättningsförhållandena på
jordbrukets område i huvudsaklig överensstämmelse
med de riktlinjer som angivits
i propositionen;

dels bemyndiga Kungl Maj:t att fastställa
priser på brödsäd och oljeväxter
av 1952 års skörd i huvudsaklig överensstämmelse
med vad i propositionen angivits; dels

å riksstaten för budgetåret 1951/
52 under nionde huvudtiteln anvisa

a) till Prisreglerande åtgärder på jordbrukets
område ett reservationsanslag av
34 000 000 kronor;

b) till Kostnader i samband med
Svenska spannmålsaktiebolagets verksamhet
ett reservationsanslag av
105 000 000 kronor;

Nr 24.

Tisdagen den 29 maj 1951 fm.

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

e) till Statlig lagerhållning: Omkostnader
för statlig inköps- och försäljningsverksamhet
ett förslagsanslag av
12 000 000 kronor;

dels antaga vid propositionen fogat
förslag till förordning angående reglering
av införseln av vissa levande djur
och jordbruksprodukter m. m.

I detta sammanhang hade utskottet behandlat
följande till utskottet hänvisade
motioner, nämligen

1) I: 498 av herr Persson, Helmer, och
herr öhman samt II: 635, likalydande,
av herr Karlsson i Stuvsta in. fl., i vilka
motioner hemställts, att riksdagen måtte
dels medgiva Kungl. Maj:t att vidtaga erforderliga
åtgärder för reglering under
nästkommande regleringsår av produktions-
och avsättningsförhållandena på
jordbrukets område i huvudsaklig överensstämmelse
med de riktlinjer, som i
propositionen angivits, men med de ändringar,
som föreslagits i motionerna, dels
bemyndiga Kungl. Maj :t att fastställa priser
på brödsäd och oljeväxter av 1952
års skörd först sedan i motionerna förordade
förhandlingar med jordbrukets organisationer
ägt rum, dels å riksstaten
för budgetåret 1951/52 under nionde huvudtiteln
anvisa a) till Prisreglerande
åtgärder på jordbrukets område ett reservationsanslag
av 233 miljoner kronor,
b) till Kostnader i samband med Svenska
spannmålsaktiebolagets verksamhet ett
reservationsanslag av 104 miljoner kronor,
c) till Statlig lagerhållning: Omkostnader
för statlig inköps- och försäljnings
verksamhet ett förslagsanslag av
12 miljoner kronor, dels ock antaga det
genom propositionen framlagda förslaget
till förordning angående reglering
av införseln av vissa djur och jordbruksprodukter
m. m.;

2) I: 499 av herr Mannerskantz m. fl.
och II: 634, likalydande, av herr Hseggblom
m. fl., i vilka motioner hemställts,
att riksdagen vid behandling av propositionen
nr 207 angående åtgärder i prisreglerande
syfte på jordbrukets område
måtte förorda åtgärdernas utformning i

huvudsaklig överensstämmelse med vad
som föreslagits i motionerna;

3) I: 500 av herr Pettersson, Georg,
och II: 636, likalydande, av herr Ahlsten
m. fl.;

4) 1:501 av herr Nilzon, Ivar, m. fl.
och 11:641, likalydande, av herr Svensson
i Stenkyrka m. fl.;

5) 1:502 av herr Kiklasson in. fl. och
11:637, likalydande, av herr Adolfsson
in. fl.;

6) 1:503 av herr Jansson m. fl. och
II: 639, likalydande, av herr Ericsson i
Näs m. fl., i vilka motioner hemställts, att
riksdagen måtte uttala sig för att en
clearing mellan smör och margarin med
det snaraste skulle införas på den inhemska
marknaden;

7) I: 504 av herr Jansson och herr
Karlsson, Fritiof, samt II: 638, likalydande,
av herr Pettersson i Norregård
m. fl., i vilka motioner hemställts, att
riksdagen måtte besluta, att körlinjebidrag
till mejerier skulle utgå under produktionsåret
1951/52, samt att riksdagen
till Prisreglerande åtgärder på jordbrukets
område måtte anvisa ett förslagsanslag
av 34 miljoner kronor, ur vilket
anslag medel till körlinjebidrag skulle
utgå;

8) 1:505 av herrar Ohlon och Spetz
samt II: 640, likalydande, av herr Svensson
i Ljungskile m. fl., i vilka motioner
hemställts, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte anhålla om en skyndsam
utredning av problemet huru man
bäst skulle kunna åstadkomma en sådan
differentiering av mjölkpriset, att i
första hand de mindre jordbruken, som
på grund av naturliga förutsättningar
vore särskilt beroende av mjölkproduktionen,
kunde erhålla en rättvis andel av
kompensationen för de höjda arbetskostnaderna
utan att en nödvändig anpassning
av mjölkproduktionen till marknadsläget
äventyrades, samt att vad i motionerna
anförts måtte beaktas vid utredningen; 9)

11:633 av herr Lundberg;

Tisdagen den 29 maj 1951 fm.

Nr 24.

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

10) II: 042 av herr Andersson i Dunker
in. fl., samt

11) 11:643 av herrar Lindström och
Andersson i Ryggestad.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

A. att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj:ts framställning samt motionerna
I: 504 och II: 638 samt II: 633, sistnämnda
motion såvitt nu vore i fråga,
ävensom med avslag å motionerna I: 498
och II: 635 i vad de skilde sig från
Kungl. Maj:ts framställning, 1:499 och
II: 634, I: 500 och II: 636, I: 501 och II:
641, I: 502 och II: 637, I: 503 och II: 639,
II: 642 samt II: 643,

1) medgiva Kungl. Maj:t att vidtaga
erforderliga åtgärder för reglering under
nästkommande regleringsår av produktions-
och avsättningsförhållandena på
jordbrukets område i huvudsaklig överensstämmelse
med de riktlinjer, som utskottet
förut i utlåtandet angivit;

2) bemyndiga Kungl. Maj:t att fastställa
priser på brödsäd och oljeväxter
av 1952 års skörd i huvudsaklig överensstämmelse
med vad som förut angivits;
samt

3) å riksstaten för budgetåret 1951/
52 under nionde huvudtiteln anvisa

a) till Prisreglerande åtgärder på
jordbrukets område ett reservationsanslag
av 34 000 000 kronor,

b) till Kostnader i samband med
Svenska spannsmålsaktiebolagets verksamhet
ett reservationsanslag av
105 000 000 kronor, samt

c) till Statlig lagerhållnig: Omkostnader
för Statlig inköps- och försäljningsverksamhet
ett förslagsanslag av
12 000 000 kronor;

B. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj ds framställning samt motionerna
I: 498 och II: 635, i denna del,
ävensom med avslag å motionen II: 633,
såvitt nu vore i fråga, antaga det vid propositionen
fogade förslaget till förordning
angående reglering av införsel av
vissa levande djur och jordbruksprodukter
m. m.;

C. att motionerna I: 505 och II: 640
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Vid utlåtandet funnos fogade åtskilliga
reservationer.

I fråga om prisjusteringar, oljeväxtregleringen
och regleringen av handeln
med mjölk in. m. hade reservation avgivits
av herrar Carl Sundberg, Heeggblom
och Isaksson, vilka ansett, att motionerna
I: 499 och II: 634 borde bifallas
och att därför utskottets yttrande
ävensom utskottets hemställan under
punkten A bort hava den ändrade lydelse,
reservationen visade.

I fråga om regleringen av handeln
med mjölk in. in. hade reservation anförts
av herrar Näslund, Johnsson i
Kastanjegården och Svensson i Ljungskile,
vilka ansett, att utskottets yttrande
bort hava den ändrade lydelse, som i
denna reservation angivits, samt att utskottet
bort under C hemställa, att riksdagen
måtte, med bifall till motionerna
I: 505 och II: 640, i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla om en skyndsam utredning
av problemet, huru man bäst skulle
kunna åstadkomma en sådan differentiering
av mjölkpriset, att i första
hand de mindre jordbruken, som på
grund av naturliga förutsättningar vore
särskilt beroende av mjölkproduktionen,
kunde erhålla en rättvis andel av
kompensationen för de höjda arbetskostnaderna
utan att en nödvändig anpassning
av mjölkproduktionen till
marknadsläget äventyrades samt att vad
i motionerna anförts måtte beaktas vid
utredningen.

På framställning av herr talmannen
beslöts att utlåtandet skulle företagas till
avgörande punktvis.

Punkten A.

Herr TJÄLLGREN: Herr talman! I anslutning
till jordbruksutskottets förevarande
utlåtande nr 42 skall jag be att
få säga några ord.

Jag vill inte fördölja, att när vi i jordbruksutskottet
påbörjade behandlingen

Nr 24.

Tisdagen den 29 maj 1951 fm.

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

av detta ärende, hade jag en viss förhoppning
om att — såsom någon gång
tidigare skett beträffande motsvarande
ärende — utskottets utlåtande skulle
kunna bli enhälligt. Denna min önskan
har emellertid, som synes, inte blivit
uppfylld. Men detta kan ju naturligtvis
inte hjälpas. Varje utskottsledamot har
ju givetvis sin fulla rätt att reservationsvis
tillkännagiva mot utskottsutlåtandet
avvikande mening. I förhållande till antalet
motioner, som blivit väckta i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition i
ärendet och som i samband med propositionen
behandlats av utskottet — inte
mindre än 19 stycken — vågar jag dock
säga, att det har lyckats oss utskottsledamöter
ganska bra att sammanjämka
de olika meningsriktningarna. Jag vågar
vidare nämna, att i betraktande av ärendets
— jag skulle vilja säga ömtåliga
beskaffenhet, ha några större stridigheter
icke förekommit vid propositionens
behandling i utskottet. Nej, tvärtom kan
jag vitsorda att diskussionerna varit enbart
sakliga och helt lidelsefria.

I detta sammanhang anser jag mig
böra understryka en sak, som utskottet
i utlåtandet anmärkt — en anmärkning
som enligt min och hela utskottets mening
är fullt befogad. Det gäller tidpunkten
för propositionens avlämnande
till riksdagen. Utskottet erinrar om att
den mellan parterna — d. v. s. jordbruksnämnden
å ena och jordbrukets
organisationer å andra sidan — träffade
uppgörelsen ingicks först den 20
april innevarande år. Utskottet fortsätter
härefter: »Följden härav har emellertid
blivit, att föreliggande proposition
först vid en sen tidpunkt kunnat föreläggas
riksdagen. Utskottet har därför
haft en mycket begränsad tid till sitt
förfogande för behandlingen av detta
omfattande och viktiga ärende. Utskottet
beaktar till fullo de svårigheter, som
äro förbundna med dessa förhandlingar,
och den krävande och tidsödande karaktären
av det utredningsarbete, som
måste föregå dem. Utskottet kan likväl
icke underlåta att framhålla önskvärdheten
av att förhandlingarna för framtiden
planläggas på sådant sätt, att de

kunna slutföras vid en tidigare tidpunkt
än i år varit fallet, så att utskottet och
riksdagen kunna disponera längre tid
för behandling av jordbrukets prisregleringsfrågor.
»

.lag skall naturligtvis inte här försöka
göra något som helst uttalande i
fråga om vem eller vilka, som närmast
bära ansvaret för dröjsmålet i fråga.
Faktum är emellertid, att dröjsmålet
medfört en ganska betydande olägenhet
med avseende på utskottsbehandlingen
av ärendet — för alt nu inte tala om den
kritik, som snart sagt årligen riktas mot
utskottet för att ärendet så sent lämnas
till kamrarna.

Innan jag nu går att nämna något om
vissa av de i anledning av propositionen
väckta motionerna och om de mot
utskottsutlåtandet avgivna reservationerna,
anser jag mig böra med några ord
motivera mitt eget och mina meningsfränders
inom utskottet ställningstagande
till ärendet. Som framgår av utlåtandet
ha vi i stort sett anslutit oss till
den kungl. propositionen och tillhöra
därför utskottsmajoriteten. Detta bör
emellertid icke och får icke tolkas som
bevis för att vi hundraprocentigt godkänna
eller gilla vad som föreslås i propositionen
och utskottsutlåtandet. — Nej,
så är ingalunda fallet. På vissa punkter
hade vi nog önskat att utlåtandet varit
något annorlunda formulerat, särskilt i
fråga om vissa motioner i anledning av
propositionen. Att vi emellertid inom utskottet
inte ha vare sig framfört yrkanden
i överensstämmelse härmed eller i
reservationer tillkännagivit våra önskemål
därvidlag beror närmast därpå, att
vi icke ansett oss böra desavuera våra
underhandlare vid uppgörelsen med
jordbruksnämnden. I dessa förhandlingar
ha ju, som bekant, deltagit representanter
för jordbrukarnas organisationer,
exempelvis Lantbruksförbundet, Svenska
mejeriernas riksförening och Riksförbundet
Landsbygdens folk. Enligt vår
mening skulle det under sådana förhållanden
icke ha varit lämpligt — man
skulle nästan våga särga, att det skulle
se litet underligt ut ■—• att vid ärendets
behandling i riksdagen framställa för -

Tisdagen den 29 maj 1951 fm.

Nr 24.

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

slag om ändringar i vad våra förhandlare
för sin del godkänt och kommit
överens med motparten om. Ett dylikt
tillvägagångssätt skulle, som sagt, enligt
vår bestämda mening ha varit ur flera
synpunkter sett mindre lämpligt.

Sedan bör jag kanske med några ord
beröra de vid utskottsutlåtandet fogade
reservationerna.

I ett par motioner har det yrkats att
även Visby skall nomineras som prisort
för spannmål. Det är samma yrkande,
som döljer sig under den blanka reservationen
av herr Ahlsten. Till stöd för
detta yrkande har bl. a. åberopats Gotlands
belägenhet och därmed sammanhängande
transportsvårigheter.

I anledning härav har utskottet velat
erinra, att föregående år en avsevärd
reduktion företogs av antalet prisorter
i syfte att ernå rationalisering av spannmålstransporterna
samt administrativa
förenklingar. De skäl, som anförts till
stöd för yrkandet i förevarande motioner,
torde kunna anföras även beträffande
åtskilliga andra orter i landet. Med
hänsyn till vad utskottet tidigare anfört
om att »vid god skörd och mera normala
förhållanden på spannmålsmarknaden
ett friare prisbildningssystem än det
nuvarande är att föredraga», anser utskottet
det icke lämpligt att nu ånyo
utöka antalet prisorter. Utskottet finner
sig därför icke kunna biträda ifrågavarande
yrkande utan ansluter sig i stället
till Kungl. Maj :ts förslag i denna del.

Beträffande oljeväxtregleringen bär i
vissa motioner föreslagits, att regeringen
i samband med förhandlingarna om
jordbrukspriserna under nästkommande
höst bör genomdriva en prissänkning
på oljeväxtfröer i förhållande till andra
jordbruksprodukter i svfte att befordra
produktionen av inhemskt foder. Med
anledning härav vill utskottet till att börja
med erinra om att prisrelationerna
mellan å ena sidan oljeväxtpriser och å
andra sidan flera andra jordbruksprodukter,
särskilt spannmål, förskjutits under
den sista tidens prisutveckling och
efter den senast ingångna prisöverenskommelsen.
På denna grund har utskottet
ansett att yrkandet numera saknar

aktualitet. Motionerna ha därför avstyrkts
av utskottet. Uti den med nr 4
betecknade reservationen har herr Sundberg
m. fl. i anslutning till yrkandet i
vissa motioner framfört en del synpunkter
och förslag. Utskottet redovisar
motionerna på sidorna 33, 37 och 38,
till vilka jag ber att få hänvisa.

I vissa andra motioner har det hemställts,
att riksdagen måtte besluta att
standardiseringen av mjölkens fetthalt
skall avskaffas. Vidare har det yrkats,
att standardiserad mjölk med högre fetthalt
än 3 procent skall få saluföras såväl
i flaskor som i lös vikt. Slutligen
har det hemställts, att Svenska mejeriernas
riksförening skall få rätt att försälja
konsumtionsmjölk med högre fetthalt
än 3 procent.

Vad sålunda anförts i propositionen
och nyssnämnda motioner har inte föranlett
annat yttrande från utskottets sida,
än att utskottet erinrar om följande
uttalande i sitt den 17 april 1951 avgivna
utlåtande nr 13, vilket godkänts
av riksdagen: »I motionerna I: 360 och
11: 479 har förordats, att mejerierna skola
tillåtas att vid sidan av den till 3
procent fetthalt standardiserade mjölken
saluföra mjölk av högre fetthalt. Utskottet
vill i likhet med motionärerna
framhålla, att försäljning av mjölk av
sistnämnda slag kan tänkas medföra en
önskvärd lättnad i fråga om avsättningen
av mejeriprodukter. Såsom förutsättning
för att dylik försäljning skall få
äga rum torde dock böra gälla, att den
till nuvarande fetthalt standardiserade
mjölken alltjämt tillhandahålles samt att
jämväl den fetare mjölken blir föremål
för standardisering. Därest sådan mjölk
skulle anses böra saluföras, torde enligt
utskottets mening priset böra fastställas
efter förhandlingar mellan jordbruksnämnden
och jordbrukarnas organisationer.
Med hänvisning till de synpunkter
som nu angivits vill utskottet
uttala, att Kungl. Maj:t torde böra ägna
uppmärksamhet åt ifrågavarande spörsmål
samt vidtaga de åtgärder, som kunna
befinnas erforderliga.»

Utskottet har inte ansett sig ha någon
anledning att nu fatta något annat

Nr 24.

Tisdagen den 29 maj 1951 fm.

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

beslut utan intar samma ståndpunkt som
i april och har tillåtit sig att hänvisa
till det yttrande som då avgavs.

Yrkandet om subventionering av
mjölk i samband med standardiseringens
slopande har utskottet icke ansett
sig böra biträda.

I en reservation av herr Näslund
m. fl. har yrkats bifall till motionerna
I: 505 och II: 640. I dessa motioner hemställes,
att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte anhålla om en skyndsam
utredning av problemet, huru man
bäst skall kunna åstadkomma en sådan
differentiering av mjölkpriset, att i första
hand de mindre jordbruken, som på
grund av naturliga förutsättningar äro
särskilt beroende av mjölkproduktionen,
kunna erhålla en rättvis andel av kompensationen
för de höjda arbetskostnaderna
utan att en nödvändig anpassning
av mjölkproduktionen till marknadsläget
äventyras samt att vad i motionerna
anförts måtte beaktas vid utredningen.

I anledning av vad som anförts i dessa
motioner framhåller utskottet, att det
enligt dess mening vid utformningen av
de prisreglerande åtgärderna är angeläget
att söka få till stånd största möjliga
rättvisa olika jordbrukaregrupper och
områden emellan. Utskottet har alltså
understrukit vad som sagts i dessa motioner.
Det lär enligt utskottets mening
icke heller kunna bestridas, att den nu
på grund av de ändrade marknadsförhållandena
nödvändiga omläggningen av
produktionsinriktningen i och för sig
kan komma att innebära svårigheter för
sådana jordbrukare, som ha mjölken
som huvudsaklig inkomstkälla och som
på grund av naturförhållandena ha svårigheter
att lägga om sin produktion. Å
andra sidan innefattar, såsom tidigare
framhållits, den nu träffade uppgörelsen
en viss differentiering av mjölkpriset,
som är avsedd att åtminstone i någon
mån utjämna de olägenheter, som
ha påpekats i motionerna.

Utskottet vill även erinra om att vissa
med frågan om mjölkprisdifferentieringen
sammanhängande spörsmål för närvarande
äro föremål för överväganden
inom producentbidragsutredningen. Den

utredning, som pågår om produktionsinriktningen
vid det mindre jordbruket
och därmed sammanhängande spörsmål,
torde även komma att i viss mån belysa
det spörsmål, varom här är fråga. Jag
tror att den ena kommittén, som utreder
spörsmålet, heter »producentbidragsutredningen»
och den andra »småbruksutredningen».
Det är klart, att under
sådana förhållanden har utskottet
inte ansett sig ha någon anledning att
tillstyrka, att en ny utredning skall
igångsättas enligt de i motionerna angivna
riktlinjerna.

Jag skall inte trötta kammaren längre;
jag vill endast tillägga, att vad övriga
i propositionen förordade regleringar
beträffar har utskottet icke haft
någon erinran, och några motioner föreligga
icke heller i fråga om dessa avsnitt
av propositionen.

I övriga här icke berörda delar tilllåter
jag mig att hänvisa till utskottets
utlåtande.

I överensstämmelse med vad jag här
anfört kommer jag, herr talman, att vid
behandlingen av de särskilda punkterna
yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr NÄSLUND: Herr talman! Jag har
på den föredragna punkten intet annat yrkande
att ställa än som redan är framställt
av utskottets ordförande. Men då det förefaller
mig lämpligt att överläggningen får
omspänna hela utskottsutlåtandet, har jag
redan vid denna tidpunkt i diskussionen
velat ytterligare belysa motiveringen för
den reservation, som jag anslutit mig till
och som finnes fogad till utskottets utlåtande.

Jag kanske får börja med att understryka
vad utskottsordföranden nyss sade
i inledningen till sitt anförande, nämligen
att överläggningarna inom utskottet
varit sakliga och att alla tydligen varit
besjälade av önskan att ernå bästa möjliga
resultat. Däremot vill jag ännu starkare
än han understryka den tidsnöd,
som varit förhärskande under utskottsbehandlingen.
Jag vill med detta understrykande
varken rikta mig mot Kungl. Maj:t
eller dem, som närmast äro ansvariga för

Tisdagen den 29 maj 1951 fm.

Nr 24.

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

propositionens tekniska utformning. Den
beror naturligtvis på de förberedande arbeten,
som skola ligga till grund för prisuppgörelserna,
och därför måste enligt
min mening Kungl. Maj:t kommande år
sörja för att avgörandena pressas fram
i sådan tid, att Kungl. Maj:t får nödig tid
på sig att presentera de förslag, som skola
läggas på riksdagens bord.

Om vi sålunda äro eniga på alla de
punkter, där Kungl. Maj:t gjort någon
hemställan i propositionen, vare sig det
gäller anslagsbelopp, bemyndiganden eller
författningar, äro vi däremot inte
på alla punkter överens om skrivningen.
Herr Tjällgren har här ägnat några
ord åt den reservation, som är undertecknad
av mig och två kamrater i andra
kammaren. Han har delvis besvarat den
med citat ur utskottets eget utlåtande.
.lag ber, herr talman, att ytterligare få
belysa vad utskottet säger när det gäller
fördelningen av det belopp på 209 miljoner
kronor, som skall tillföras jordbruket
som kompensation för de ökade omkostnaderna.

De ökade omkostnaderna bero ju närmast
på de höjda arbetslönerna, och
eftersom arbetslönerna uträknas per timme,
ingå ju däri också automatiskt kostnaderna
för det arbete, som jordbrukarna
själva nedlägga vid driften av sina
gårdar. Det har nu föreslagits att kompensation
härför skulle beredas bl. a.
genom höjda priser på brödsäd, oljeväxter,
potatis, kött och fläsk samt grädde
och ost, och även genom beräknade prishöjningar
på produkter med fri prisbildning.
På detta sätt beräknar man tillföra
kalkylen 172,5 miljoner kronor, och återstoden
skall tas ut genom ett clearingförfarande,
som det är alltför vidlyftigt
att här ingå på.

I varje fall har inom utskottet upplysts
att 24 miljoner kronor skulle stå till förfogande
för att tillgodose den del av
jordbruket, som inte på grund av naturliga
betingelser kan övergå till annan
produktionsinriktning. Marknadsläget är
ju sådant att mjölkproduktionen givetvis
bör begränsas och en övergång ske till
produktion av spannmål, såväl brödspannmål
som foderspannmål. Och där -

emot är ingenting att erinra. Men nu
förhåller det sig på det sättet, att det
finns stora grupper av jordbruk i detta
land, där produktionsinriktningen över
huvud taget inte kan i någon nämnvärd
grad läggas om. Där är man helt enkelt
hänvisad till en fortsatt mjölkproduktion
och en fortsatt animalieproduktion,
om det över huvud taget skall medges att
de människor, som befolka dessa bygder,
skola stanna kvar där. Har man en
annan uppfattning på den punkten, är
naturligtvis den föreslagna metoden riktig Det

råder alltså missnöje med fördelningen
av dessa 209 miljoner kronor,
och reservanterna vända sig också mot
denna fördelning. På den kritiken svarar
utskottet med de ord, som herr
ordföranden nyss här citerade, och
jag skall också be att få citera vad
utskottet sagt för att ytterligare understryka
detta uttalande. Utskottet säger:
»Det lär enligt utskottets mening
icke heller kunna bestridas, att den nu
på grund av de ändrade marknadsförhållandena
nödvändiga omläggningen av
produktionsinriktningen i och för sig
kan komma att innebära svårigheter för
sådana jordbrukare, som ha mjölken som
huvudsaklig inkomstkälla och som på
grund av naturförhållandena ha svårigheter
att lägga om sin produktion. Å
andra sidan innefattar, såsom tidigare
framhållits, den nu träffade uppgörelsen
en viss differentiering av mjölkpriset,
som är avsedd att åtminstone i någon
män utjämna dessa svårigheter.»

Ja, man lärer väl få söka med ljus och
lykta efter något mer krystat uttalande
när det gäller att hitta på motiv för att
avvisa en anmärkning emot den nuvarande
kompensationsfördelningen. För
alt det inte skall behöva misstänkas att
motionärerna och reservanterna ha kommit
fram med något nytt påhitt eller att
det hos dem har uppstått någon förflugen
tanke, ber jag, herr talman, att till
kammarens protokoll få notera vad 1942
års jordbrukskommitté anfört och vilket
tagits upp i den av 1947 års riksdag behandlade
propositionen då riksdagen tog
ställning till riktlinjerna för den fram -

Nr 24.

Tisdagen den 29 maj 1951 fm.

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

tida jordbrukspolitiken. Jag tillåter mig
att tynga protokollet med följande citat
av vad jordbrukskommittén sagt: »Vad
angår regleringsåtgärderna för mjölk
och mejeriprodukter på den inhemska
marknaden framhåller kommittén, att
man, om statliga pristillägg å mjölk skola
utgå även i fortsättningen, bör liksom
för närvarande använda dessa pristillägg
för att genomföra en differentiering av
producentpriserna å mjölk. Denna differentiering
bör bland annat syfta till att
förhindra, att jordbruken i de bästa naturliga
jordbruksområdena få en högre
lönsamhetsgrad än som avsetts med det
statliga stödet åt jordbruksproduktionen.
Om denna differentiering», fortsätter
kommittén, »jämte den avvägning av stödet
åt andra slag av jordbruksprodukter,
som statsmakterna kunna vidtaga, ej visar
sig tillräcklig för att förhindra ett
dylikt förhållande, kan man enligt kommittén
tänka sig att uttaga en särskild
mjölkavgift i vissa jordbruksområden
och låta de medel, som inflyta härigenom,
komma jordbruket i andra delar av
landet till godo.»

Departementchefen fortsätter med ett
eget yttrande av följande lydelse: »I
första hand synes man böra söka förhindra
en dylik utveckling genom det
sätt på vilket man avväger prisstödet åt
olika grenar av jordbruksproduktionen.
Då animalieproduktionen spelar den största
rollen för de mindre jordbruken och
vegetabilieproduktionen den största rollen
för de större jordbruken, bör man
redan genom avvägningen av stödet mellan
dessa båda produktionsgrenar kunna
eliminera i vart fall en betydande del
av de differenser i fråga om lönsamheten,
som eljest skulle kunna uppstå mellan
basjordbruken och jordbruken i därovanför
liggande storleksgrupper. För att
ej för animalieproduktion förmånlig
prisavvägning skall motverka sitt syfte,
kan det vidare befinnas nödvändigt att
uttaga en särskild mjölkavgift å mjölkproduktionen
från de större jordbruken.
»

Detta skrevs i propositionen till 1947
års rikdag, och 1947 års riksdag biföll
denna proposition. Nu har händelseut -

vecklingen, fortare än vi måhända anat,
fört oss till den tidpunkt, då man bör
uppta till prövning tanken på en särskild
mjölkavgift.

Utskottets ordförande säger att inte
heller han — och jag förmodar att han
talar å sina partikamraters vägnar — i
alla delar är belåten med den föreliggande
propositionen, men att han med hänsyn
till att han inte ville desavuera förhandlingarna
vid prisuppgörelsen ansett
sig böra underlåta att reservationsvis
framföra några anmärkningar.

Ja, herr talman, jag skulle kunna förstå
detta resonemang, därest det här endast
gällde den lid, som uppgörelsen omspänner.
Men här är det ingen som har
gjort några anmärkningar mot att prisuppgörelsen,
som är avsedd att gälla från
den 1 september till den 31 december,
skall effektueras på det sätt, som uppgörelsen
stadgar. Vår mening är att tanken
om införande av en särskild mjölkavgift
bör komma till uttryck vid den
förnyade omprövning av uppgörelsen,
som skall äga rum vid årsskiftet, och att
detta inte är någon förflugen tanke, kan
ju, herr talman, verifieras genom nyssnämnda
citat ur riksdagens eget tryck.

Vad innebär då den motsatta uppfattningen
till den som vi givit uttryck åt?
Jo, då skulle man aldrig våga sig på att
rekommendera riksdagen att ge uttryck
för att riksdagen själv har en annan
ståndpunkt än vad underhandlarna ha.
Det kan väl ändå inte vara allvarligt
menat att man i fortsättningen ovillkorligen
skall underkasta sig innehållet
i varje särskild avtalsuppgörelse? Jag
förmodar att det är riksdagens självklara
rätt och skyldighet att ge uttryck
åt den uppfattning, som riksdagen anser
vara riktigare. Och i detta fall synes
mig tillfället vara synnerligen lämpligt
valt för riksdagen att göra ett eget
uttalande, eftersom nya förhandlingar
skola upptagas vid tiden för årsskiftet,
om man, nota bene, anser att det
föreligger motiv för en erinran.

Jag skall, herr talman, sluta med att
säga, att om man åtminstone skall få ta
utskottsmajoriteten på allvar, när den
skriver så kritikfullt mot sin egen stånd -

Tisdagen den 29 maj 1951 fm.

Nr 24.

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

punkt — jag använder det uttrycket —■
måste jag säga att det är ett försummat
tillfälle från utskottets sida att inte beakta
detta och framföra de synpunkter
som återgivits i motion nr 505 i första
kammaren och nr 640 i andra kammaren.

Herr Tjällgren sade nyss att utskottet
hade med hänsyn till pågående utredningar
— han nämnde att frågan om
mjölkprisdifferentieringen är föremål för
överväganden inom producentbidragsutredningen
— ansett sig böra avstyrka bifall
till den i folkpartimotionerna gjorda
framställningen. Men det förhåller sig
ju så, ärade kammarledamöter, att producentbidragsutredningen
bara sysslar
med frågor angående producentbidraget,
och eftersom producentbidraget i varje
fall inte berör någon fastighet, vars storlek
överstiger 10 hektar, äro ju alla de
svenska jordbruk, vilkas areal överstiger
10 hektar och som bruka kallas bondejordbruk
eller normbasjordbruk, inte föremål
för någon utredning i denna del.
Det är ingen som överväger, hur innehavarna
av sådana jordbruk skola kunna
kompenseras för utebliven ersättning för
ökade arbetskostnader, när vederbörande
jordbruk icke har möjligheter att
övergå till annan produktionsinriktning.
Det finns ju stora arealer, åtminstone
högre upp i inlandet, där gång efter annan
inte ens fodersäden kan mogna, och
där går det inte att basera jordbrukarnas
existens på en övergång till exempelvis
spannmålsodling — det ligger i öppen
dag.

Herr talman! Jag skall be att få återkomma
med mitt yrkande, när vi behandla
den punkt, som berör de ovannämnda
motionerna.

Herr JANSSON: 1 Kungl. Maj ds proposition
nr 207 liksom i utskottets utlåtande
talas om att det clearingförfarande
mellan smör och margarin, som
ingår i den mellan jordbrukets organisationer
och jordbruksnämnden träffade
uppgörelsen, kan tillämpas såsom en
nödfallsåtgärd. Då det för närvarande

förhåller sig på det sättet, att avsättningsfrågan
beträffande smör är småbrukets
största problem, vill jag med
några ord beröra denna fråga och framföra
några synpunkter på speciellt småbrukets
möjligheter i detta sammanhang.

Jag vill då först framhålla, att man
i diskussionen i denna fråga ofta bortser
ifrån att småbruket inte kan göra några
driftsomläggningar i egentlig mening.
Småbruket är beroende av mjölkproduktionen
som huvudsaklig inkomstkälla.
Under det senaste årtiondet ha betydande
kapitalinvesteringar gjorts i hetesvallanläggningar
just för denna produktionsriktning.
Därtill kommer att
mjölkproduktionen vid småbruket är intimt
förknippad med produktionen av
fläsk och kött. En produktionsomläggning
för småbruket i den riktningen, att
försök skulle göras med oljeväxtodling
eller matfettsproduktion på vegetabilisk
väg, är inte möjlig att genomföra, tv det
betyder att småbruket får reducera sin
produktion av fläsk och kött. Detta vore
mycket olyckligt, sett ur hela folkhushållets
synpunkt.

De problem, som ha uppstått på grund
av avsättningssvårigheterna beträffande
smöret, bottna enligt min mening däri,
att det råder en alltför stor prisspänning
mellan margarin och smör. Jag tror
att denna skillnad skulle minskas, om
man gjorde på det sättet, att man höjde
clearingavgilten för margarinet och i
motsvarande grad sänkte smörpriset. En
minskning av prisspänningen mellan
smör och margarin skulle alltså leda till
att konsumtionen av smör ökades. Jag
har den uppfattningen, att om man på
allvar i denna situation vill ge småbruket
möjligheter att arbeta i fortsättningen
och om man vill — jag understryker
även den sidan av saken — genomföra
den yttre rationalisering på lång
sikt, som 1947 års jordbruksreform innebar,
måste småbruket beredas tillfälle
att alltjämt till fullo producera mjölk
och i sammanhang därmed kött och
fläsk.

Genom att höja margarinpriset och
sänka smörpriset minskas alltså prisspänningen
mellan smör och margarin.

Nr 24.

Tisdagen den 29 maj 1951 fm.

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

Det är denna väg, som det i den aktuella
situationen är nödvändigt att gå,
och jag'' anser att den bör följas.

Jag vill också i detta sammanhang
understryka, att det i stora delar av
vårt land, speciellt i sydsvenska höglandet,
där ju småbruket är förhärskande
och där marken består av släppliga
moränjordar, inte går att tänka sig kreaturslösa
småbruk över huvud taget. Där
måste jordbrukarna räkna med att kunna
tillföra jorden naturlig gödsel, och
sådan går ju inte att erhålla med mindre
det finns kreatur på dessa fastigheter.
Av dessa skäl kan man på goda
grunder säga att mjölkproduktionen är
ett nödvändigt stöd åt våra småbruk.

Jag vill inte så mycket orda om den
nu träffade uppgörelsen, men jag vill
göra gällande, att nog hade man kunnat
önska att överenskommelsen i något
högre grad hade beaktat småbrukets
ställning i detta sammanhang. Det
råder säkerligen ingen tvekan om —
det måste jag säga — att småbruket blivit
mindre gynnat vid uppgörelsen än
kanske någon gång tidigare. Det beror
väl på den situation, som varit rådande.
Det har nämligen för förhandlingsdelegerade
inte varit lätt att komma
till rätta med problemet, då det föreligger
ett så betydande överskott på smör.
Vad detta betyder för småbruket i kronor
och ören vågar jag inte uttala mig
om, men jag vill säga att ett småbruk
i basjordbruksklassen, t. ex. på 20 tunnland,
genom den träffade uppgörelsen
icke får någon eller i varje fall mycket
liten prishöjning på smör. Småbruket
kan få en viss prishöjning på fläsk, men
på grund av att fläskpriset numera övprstiger
basnoteringen — den aktuella
noteringen enligt kalkylerna — blir det
ingen höjning av priset för fläsk med
40 öre utan bara en höjning med 15 öre.
Det kommer att få en prishöjning på
kött och på potatis med varierande belopp,
beroende på den odling, som bedrives
på småbruket. Jag tror att det
för dessa småbruk kan bli fråga om ett
belopp på några hundra kronor. Slår
man ut dessa kronor på antalet arbetstimmar,
som man får göra när det gäl -

ler dessa jordbruk, blir löneförhöjningen
per timme mycket obetydlig.

Det är klart att det finns vissa faktorer,
som härvidlag spela in, bl. a. om
småbruket är ändamålsenligt arronderat,
om det där finns ändamålsenliga
ekonomibyggnader o. s. v. Det är klart
att dess innehavare kan ta ut en högre
arbetslön; han kan i det närmaste ta
ut en lön, som motsvarar lantarbetarens,
om han är duktig och driver jordbruket
rationellt. Å andra sidan finns
det småbruk — och det gäller det stora
flertalet — där innehavaren inte har
denna ändamålsenliga arrondering av
fastigheten. Han har inte några ordentliga
ekonomibyggnader, och även andra
faktorer saknas, som göra att innehavaren
inte kan, hur duktig jordbrukare
han än må vara, ta ut den i kalkylen
beräknade minimilönen som arbetsförtjänst.

Jag vill stryka under detta av den anledningen,
att man inför denna utveckling
måste fråga sig, hur det skall gå i
framtiden, om det fortsätter på det sätt
som det nu gör. Det blir ju svårt att varje
år räkna in i kalkylen för jordbruket
den höjning, som representeras av att
lantarbetarlönerna tillåtas stiga, och situationen
blir då, att lantbrukaren inte
kan få den ersättning för sitt eget arbete,
som han bör ha, därför att han på
detta sätt för varje år sackat mer och
mer efter.

Den frågan uppkommer också i detta
sammanhang, om den yttre rationalisering
och även den inre, som är beslutad
genom 1947 års jordbruksreform, kan
byggas ut på ett så rationellt sätt att
även småbrukarna kunna följa med i
takten. Det är den stora frågan, och den
bör man ägna den allra största uppmärksamhet.

Till slut vill jag ytterligare en gång
ha sagt, herr talman, att den springande
punkten i dagens läge är huruvida
småbrukarna kunna få avsättning för
mjölken och alltså även för smöret. Jag
skulle till herr statsrådet och chefen för
jordbruksdepartementet vilja göra den
rekommendationen, att man omedelbart
vidtar åtgärder för att införa en clea -

Tisdagen den 29 maj 1951 fm.

Nr 24.

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

ringavgift på margarin av sådan storleksordning,
att den samtidigt som man
tar ut ett något högre margarinpris ger
möjlighet till en sänkning av priset på
smör. På så sätt tryggas avsättningen av
denna för vårt småbruk så oerhört viktiga
produkt.

Herr SUNDBERG, CARL: Herr talman!
Man klandrar understundom riksdagens
arbetsformer och det sätt, på vilket olika
frågor ibland behandlas. Förvisso är denna
kritik ofta befogad.

Jag anser att ett av de ärenden, beträffande
vilka man kan rikta ett sådant
befogat klander, är just det, som nu ligger
på riksdagens bord, nämligen Kungl.
Maj :ts proposition angående åtgärder i
prisreglerande syfte på jordbrukets område.
Men denna gång kan klandret inte
riktas mot riksdagen. Denna fråga har
kommit på riksdagens bord så sent, att
den icke kunnat handläggas med den
grundlighet som ärendets vikt kräver.

Frågan berör ju icke endast jordbrukets
utövare utan hela folkhushållet, och
den har tidigare ansetts som en av riksdagens
huvudfrågor och ägnats en ingående
behandling både i utskottet och
i kamrarna. Nu har det genom den försening
som inträffat inte varit möjligt
att göra mycket åt den framlagda uppgörelsen
i utskottet, och det torde inte
heller vara det bär i kamrarna. Detta
faktum är emellertid så pass anmärkningsvärt,
vilket utskottets ordförande
redan bragt på tal i sitt anförande, att
jag bär för min del vill ytterligare understryka
vikten av att de organisationer
och statliga organ, som på ett förberedande
stadium ha med denna fråga att
göra, ta itu med den på ett så tidigt stadium,
att deras betänkanden kunna
överlämnas till Kungl. Maj:t i så god
tid, att Kungl. Maj:t sedan i sin tur kan
överlämna ärendet till riksdagen vid betydligt
tidigare tidpunkt än som nu
skett.

Ehuru det nu, som sagt, i realiteten
torde vara så att riksdagen icke kan påverka
detta ärendes utgång i annan riktning
än propositionens, ber jag att få

2 Första kammarens protokoll iOöi. Nr 24.

säga några ord med anledning av den
reservation, som är avgiven i detta ärende
av mig samt herrar IJseggblom och
Isaksson.

Den viktigaste av de frågor, som vi beröra
i vår reservation, gäller fetthalten
i mjölken. Som alla känna till får man
inte saluföra mjölk med högre fetthalt
än 3 procent. Vi ha yrkat i vår reservation
att denna gräns skulle få höjas och
dessutom att sådan mjölk med högre
fetthalt skulle få säljas i lös vikt. Utskottet
bär för sin del gått med på en höjning
av treprocentgränsen men ansett
att mjölken endast skall få tillhandahållas
i flaska. Det blir, det tror jag, bara
ett slag i luften, om man nu verkligen
vill föra ut i marknaden denna fetare
mjölk, ty priset på den i flaskan kommer
att bli så högt, att den i realiteten
inte kommer att få någon större avsättning
för så vitt inte den Rausingska
tetrametoden kan komma att lösa kostnadsfrågan,
det vet jag nu inte, men det
finns kanske vissa förutsättningar. Hur
som helst är det ett önskemål på många
håll, att fetare mjölk får försäljas i lös
vikt, vilket vi ha yrkat i vår reservation.

En annan sak som vi däri berört är
det krux som ligger i att de jordbrukare,
som på grund av jordmåns- eller
klimatförhållanden äro nödsakade att
bedriva kreatursskötsel, vid den uppgörelse
som ligger till grund för propositionen
och utskottsutlåtandet ha kommit
i en betydligt sämre ställning än de
jordbrukare, som ha möjlighet att på sina
domäner odla spannmål, oljeväxter
o. s. v. Att så bär blivit fallet beror ju
på att vi ha ett stort lager av smör,
som det hittills icke funnits möjligheter
att i önskvärd utsträckning finna avsättning
för på världsmarknaden, även om
det nu säges att ljusare betingelser härför
börja skönjas. Hur som helst kan
man inte utan att vidta åtgärder i exportbefordrande
syfte höja priset på
mjölk. Då blir bara följden att jordbrukarna
producera ännu mera mjölk, och
vi få då också mera smör, med resultat
att den sista villan blir värre än den
första.

Ett medel att förhjälpa mjölkproduk -

Nr 24.

Tisdagen den 29 maj 1951 fm.

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

tionen i ett bättre läge skulle vara att låta
margarinfabrikanterna vid inköp av sådan
rapsolja, som är tillverkad av inhemskt
rapsfrö, erlägga ett pris, som
antingen motsvarar exportpriset på
rapsfrö eller världsmarknadspriset för
rapsolja. Därigenom skulle en vinst uppstå,
vilken skulle kunna tillföras clearingkassan
för fettvaror, som därigenom
i sin tur skulle kuna stödja exporten
av smör. Detta ha vi också föreslagit i
reservationen.

En annan fråga, som vi tyckt tiden
vara mogen för att ta upp, är om vi inte
skulle kunna försöka övergå till en friare
prisbildning på jordbrukets område. Vi
veta väl, att detta är ett mycket känsligt
kapitel och ha därför inte heller kommit
med några kategoriska pekpinnar.
Vi ha endast försiktigt uttalat oss i riktning
mot en friare prisbildning där så
lämpligen kan ske efter överenskommelse
med jordbrukets organisationer.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till den reservation som
av mig och två utskottskamrater avgivits
på denna punkt.

Herr PERSSON, HELMER: Herr talman!
Vi ha den bestämda uppfattningen
att den nu sent omsider träffade prisuppgörelsen
med jordbrukets organisationer
mycket ensidigt gynnat slättbygdens
stora jordbruk och missgynnat
skogsbygdens småbruk. Det finns ett utbrett
missnöje bland småbrukarna med
den nu träffade prisuppgörelsen. Detta
missnöje är också mycket förståeligt.
Trots detta ha vi inte i vår motion föreslagit,
att den nu träffade prisuppgörelsen
skulle rivas upp, särskilt som nya
förhandlingar komma att upptagas i slutet
av innevarande år. Men vi förutsätta
då att regeringen genomdriver en förändring
av den nuvarande jordbrukspolitiken,
ägnad att skapa större lönsamhet
för den animaliska produktionen.

Regeringen påstår i sin proposition,
att en snedvridning av jordbruksproduktionen
uppstått under senare år och
att denna snedvridning bl. a. kommer

till uttryck i en överproduktion av mjölk
och mjölkprodukter och en underproduktion
av kött och fläsk samt brödspannmål.

Är nu detta riktigt? Vi anse att överproduktionen
av mjölk och mjölkprodukter
är konstlad. I verkligheten förhåller
det sig ju så, att de starka prisstegringarna
på smör, den undermåliga
fetthalten i mjölken samt den pågående
standardförsämringen för svenska folket
ha skapat detta problem om överskott
på mejeriprodukter här i landet. Det är
alltså ett konstlat överskott som uppstått
på grund av den politik som statsmakterna
bedriva. Problemet är i dag
egentligen, när denna fråga behandlas i
riksdagen, att besluta om sådana åtgärder,
som gynnsamt kunna hjälpa de små
jordbrukarna, de som i huvudsak framställa
animalieprodukter, och därigenom
också bidraga till att i någon mån
hindra sänkandet av levnadsstandarden
för arbetarklassen och även för tjänstemännen.
Det är därför som vi anse, att
i dagens läge spelar frågan om subventionering
av vissa jordbruksprodukter
en rätt betydelsefull roll.

Vi ha föreslagit i vår motion, att staten
skall subventionera smörpriset med
1 krona per kilogram. Det skulle medföra,
därest riksdagen beslutade härom,
att smörlagren nu komme att försvinna.
Vidare anse vi, att de överenskomna höjningarna
av producentpriserna på kött
och fläsk skola förhindras att slå igenom
i konsumentpriserna genom att statliga
pristillägg på kött och fläsk införas
med respektive 25 och 40 öre fr. o. m.
den 1 september. Den föreslagna höjningen
av konsumentpriserna på grädde
och ost anse vi böra förhindras gegenom
motsvarande höjning av allmänna
mjölkpristillägget, vilket samtidigt
bör höjas så mycket som motsvarar en
sänkning av konsumentpriset på smör
med 1 krona per kilogram. Den föreslagna
prisförhöjningen på bröd bör enligt
vår mening förhindras genom motsvarande
höjning av subventionen till
spannmålsbolaget. Därtill föreslå vi, att
hela överskottet vid export av produkter
från oljeväxtodlingen användes för

Tisdagen den 29 maj 1951 fm.

Nr 24.

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

att förbättra mjölkproduktionens lönsamhet.

Våra förslag innebära en höjning av
anslaget för prisreglerande åtgärder på
jordbrukets område med 199 miljoner
kronor. Ett bifall till våra förslag skulle
innebära, att ytterligare prisstegringar
på livsmedel i allt väsentligt skulle förhindras.
Samtidigt skulle också mjölkproducenterna
kunna erhålla vissa förbättringar,
åtminstone jämfört med
regeringens och utskottets förslag.

Utskottet avfärdar ju våra förslag om
subventioner på ett mycket kategoriskt
sätt. Utskottet har egentligen icke angett
några motiveringar alls varför det intar
denna ställning, och det anser jag
vara mycket lättvindigt handlat.

Herr talman! Med det anförda ber jag
att få yrka bifall till motionerna nr 498
i första kammaren och nr 635 i andra
kammaren.

Herr JONSSON, JON: Herr talman! Jag
ber först att få säga att jag anser det
vara värdefullt, att man, när det gäller
priserna på jordbrukets produkter, i år
kunnat åstadkomma en uppgörelse mellan
å ena sidan jordbrukets organisationer
och å andra sidan jordbruksnämnden
och regeringen. Det gäller här
ett stort och betydelsefullt problem, som
berör många människor och mångas intressen.
Därför är det värdefullt att riksdagen
nu slipper att diskutera denna
frågas huvudprinciper, utan att densamma
åtminstone för tiden fram till årsskiftet
är uppklarad.

Jag vill först beröra en sak, som jag
tror att även utskottets ordförande i
någon mån var inne på, nämligen att
den uppgörelse som nu förelagts riksdagen
icke visat sig vara tillräckligt politiskt
underbyggd på grund av den ur
politisk synpunkt något ensidiga sammansättning,
som underhandlingsdclegationen
hade, med en högerman och i övrigt
bondcförbundare. Följden härav
har blivit, att särskilt folkpartiet inte
anser sig ha något som helst ansvar för
uppgörelsen. Det har också visat sig att
den högerman, som var med vid jord -

bruksorganisationernas möte inte synes
vilja känna ansvaret för uppgörelsen
fullt så bindande som bondeförbundet
gör. Den motion som högern har framlagt
i båda kamrarna skulle komma, om
den blev realiserad, att betyda en väsentlig
överbalansering av den uppgörelse
som träffats. Ty motionen går ju
ut på inte bara en höjning av priset på
de inhemska oljeväxtprodukterna, utan
också att brödsädespriserna skola stiga
upp emot världsmarknadspriserna, vilket
skulle innebära en väsentlig stegring
av brödsädespriserna.

Emellertid har det visat sig, att vi
inom jordbruksutskottet på många väsentliga
punkter ha kunnat komma överens,
och det är bara på vissa avsnitt
som reservationer föreligga.

Situationen när underhandlingarna
började och även när jordbrukarna hade
att ta ståndpunkt till förslaget var
ju den, att vegetabilierna, främst brödsäd
och kraftfoder, under de sista månaderna
undergått en kraftig prisstegring,
medan smörpriset var lågt på
världsmarknaden och därför svårigheter
börjat uppkomma att finna avsättning
för det smöröverskott, som vi ha, till
så pass höga priser att de täcka produktionskostnaderna.

Det har uppstått vissa besvärligheter
vid uppgörelsen att å ena sidan kunna
tillgodose folkhushållets krav och behov
och å andra sidan åstadkomma en rättvis
fördelning av de prishöjningar, som
nu ha lagts på jordbrukets produkter
och som skola tas ut fr. o. m. den 1 september.

Vi äro ju alla överens om att den uppgörelse
som slutligen träffades kanske i
viss mån innebär ett missgynnande av
mjölkproducenterna och ett gynnande
av framför allt dem, som odla brödsäd
och oljeväxter. Men som situationen är
har det inte varit så lätt att komma till
rätta med det problemet.

I fråga om mjölkproduktionen har
förändringen i läget skett rätt fort. Det
är inte mer än tre år sedan man i tidningarna
med stor gro, frågade sig, hur
det skulle gå med mjölkproduktionen i
vårt land, när man såg hur det ena jord -

Nr 24.

Tisdagen den 29 maj 1951 fm.

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

bruket efter det andra blev kreaturslöst.
Man befarade att vi snart nog icke skulle
kunna tillgodose det inhemska behovet
av mjölk. Men vi ha fått bevittna hurusom
mjölkproduktionen, trots att åtskilliga
procent av landets jordbruk nu äro
kreaturslösa, ändock har ökat, så att den
f. n. är sju procent högre än 1939. Vi
kanske kunna finna förklaringen härtill
i den omständigheten, att avkastningen
per ko har ökat under de senaste tio
åren med 500 kilogram per år, om vi ta
ett genomsnitt i hela landet. Det har
kunnat ske på grund av förbättrade utfordringsförhållanden,
mera balanserade
utfodringsstater o. s. v. Situationen har
blivit den, att vi under 1950 hade ett
mjölköverskott på 10 å 12 procent, vilket
motsvarar omkring 25 miljoner kilogram
smör. Det har, sedan Västtyskland inte
längre uppträder som köpare, yppat sig
svårigheter att få till stånd den erforderliga
avsättningen på världsmarknaden
för vårt smör.

Hur skola vi nu komma till rätta med
alli detta? Det är ju här fråga om en
produktion av den omfattningen, att vi
ha stora svårigheter och besvärligheter
att bli av med överskottet. Om vi nu
skulle mera väsentligt höja priset, skulle
det påverka produktionen — den skulle
bara öka ytterligare och därmed skulle
vi också få nya svårigheter för att komma
till rätta med produktionsöverskottet.
Det är detta som skapar besvärligheter
och svårigheter på detta område.

Nu bär det ju i samband med uppgörelsen
föreslagits att man skulle åstadkomma
ett clearingförfarande. Man skulle
överföra inkomstförbättringarna på
ost och grädde — och kanske något ytterligare
— till de jordbrukare, vilka,
såsom utskottet uttrycker det, på grund
av naturförhållandena äro hänvisade till
mjölkproduktion eller i vart fall ha sådan
produktion såsom den huvudsakliga
inkomstkällan. Jag vill då framhålla,
att det största problemet, som vi ha att
ta ställning till i denna debatt och över
huvud taget när det gäller jordbruksregleringen
för dagen, är att anpassa smörpriset
efter den inhemska efterfrågan —
ty vi kunna knappast räkna med världs -

marknaden som en fast avsättningsort
— men samtidigt ge producenterna ett
pris som i lönsamhetshänseende är jämförbart
med övriga jordbruksprodukter.

Nu ha vi att genomföra en anordning
med clearingförfarande och differentiering
av mjölkpriset antingen på det sätt,
som anvisats i folkpartiets motion och
reservation, alltså med upptagandet av
en allmän mjölkavgift, eller också på det
sätt som skett vid uppgörelsen, d. v. s.
prisförbättringar för ost och grädde och
sedan överförande av dessa medel, så att
ett högre mjölkpris kommer att utgå
inom vissa geografiskt avgränsade områden
eller för vissa jordbruksgrupper.

Den sistnämnda utvägen blir den, som
man har att använda sig av under den
närmaste tiden. Man har ju här sagt, att
vi måste söka åstadkomma en förändring
av produktionens inriktning. Det
tror jag nog är nödvändigt, om vi se till
jordbruket över huvud taget. En viss sådan
förändring och förskjutning har redan
ägt rum. Under de senaste tio åren
har vid de större och medelstora jordbruken
i de egentliga jordbruksbygderna
mjölkproduktionen sjunkit med omkring
20 procent, under det att i Norrlands
skogsbygder produktionen har ökat med
ungefär samma procentsats. Alltså har
en förskjutning skett vad beträffar skogsbygdens
jordbruk och de mindre jordbruken
över huvud taget. Det är detta
som ger en viss social karaktär åt problemet
att få till stånd en rättvis fördelning
av de inkomstförbättringar, som
det samlade jordbruket får.

Jag har för min del inte någonting
emot att en prisdifferentiering genomföres
och införande av ett clearingförfarande
överväges. Det är ju mycket riktigt,
såsom herr Näslund anförde, att
detta ingår som ett moment och som en
princip i 1947 års beslut. Och jag vill
vända mig mot herr Näslund när han säger,
att jordbruksutskottet skulle ha gått
emot ett sådant förfarande. Det har jordbruksutskottet
inte gjort. Anledningen
till att vi avstyrkt folkpartiets motion är
ju att vi anse, att det inte är riktigt att
man tillsätter en utredning med bestämda
direktiv för att sedan vid den kom -

Tisdagen den 29 maj 1951 fm.

Nr 24.

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

mande uppgörelsen vara nödsakad, om
det nu alls skall vara någon glädje med
utredningen, att följa dess förslag. Vi anse
— i varje fall gör jag det — att man
visserligen bör söka åstadkomma en sådan
prissättning att största möjliga rättvisa
erhålles för olika grupper av jordbrukare
och för olika landsändar — därvid
man kan tänka sig ett clearingförfarande
el. dyl. — men att detta bör ske
vid varje särskild uppgörelse som man
träffar. Om det sker så, bar man ju möjlighet
att vid uppgörelsen överblicka den
situation, som just då föreligger, vilket
måste vara värdefullt, ty såsom jag nyss
påpekade svänger det snabbt i fråga om
pris- och produktionsförhållandena, och
den ena situationen är inte den andra
lik. Detta gäller också världsmarknadsläget.
Vem vet om inte det kanske redan
till hösten har svängt om, så att vi då på
världsmarknaden ha högre priser på animalier
och lägre på vegetabilier? Det
veta vi inte på förhand.

När vi alltså röra oss på så osäker
mark och ha så svårt att på förhand se
vilken situation som skall föreligga, när
en uppgörelse skall träffas, ha vi ansett
det riktigare att överlåta åt förhandlingsparterna
att söka komma överens om vad
som i den föreliggande situationen kan
vara det riktiga. Det är motiveringen till
att vi icke ha uttalat oss för den begärda
utredningen.

Vidare vill jag i likhet med utskottets
ärade ordförande peka på att vi ha producentutredningen,
som snart är färdig
med sitt utlåtande. Den har ju till uppgift
att söka åstadkomma en något annan
avvägning av producentbidraget, ett
bidrag som dock har en mycket stor ekonomisk
betydelse för de grupper, som
det är avsett för. .lag vill också erinra
om småbrukareutredningen, som nu har
arbetat i ett par tre år och som närmast
har till uppgift att komma fram med förslag
om att genom en annan produktionsinriktning,
specialodling o. s. v.
söka åstadkomma bättre betingelser för
de mindre jordbruken att hävda sig i inkomsthänsecnde.
Det förefaller mig som
om denna utredning också måste ta ställning
till mjölkproduktionen och vad

småbrukarna kunna få ut av den. Jag
tycker då att det är riktigt att man väntar
och ser vad dessa utredningar komma
till för resultat, innan man påbörjar
en ny utredning om delvis samma saker.

Sedan vill jag säga några ord med anledning
av den reservation, som herr
Hseggblom m. fl. har avgivit. Ep av reservanterna
har här sagt, att den innebär
att margarinfabrikanterna för det
inhemska rapsfröet skola betala de priser,
som finnas på rapsolja på världsmarknaden.

Hur kommer detta att verka rent praktiskt?
För närvarande ingår i margarinet
omkring 35 procent rapsolja av inhemsk
odling, 20 procent valolja, importerad,
och 45 procent kokosolja, importerad.
Framställningskostnaden för
margarinet blir då 2 kronor 27 öre per
kilogram. Sedan tillkomma ju omkostnader
o. dyl., så att priset kommer upp
i 3 kronor 45 öre. Om vi följde högerns
reservation, skulle med nuvarande prisläge
margarinet kosta 2 kronor 84 öre
per kilogram i framställning, vartill komma
kostnaderna för distribution o. dyl.
I handeln skulle margarinpriset då komma
upp i 4 kronor, vilket är 55 öre dyrare
än nu. Den överskjutande kostnaden
skulle användas för att förbilliga
och möjliggöra export av smör.

Ett förverkligande av detta förslag,
som även framförts motionsvis, skulle
leda till att margarinet finge subventionera
smöret. Även om det skulle kunna
inträffa en sådan situation, att vi bli
tvingade att tillgripa en dylik åtgärd,
böra vi inte göra det annat än som en
sista utväg. Vi böra enligt min mening
i det längsta söka undvika att tillgripa
en dylik åtgärd, ty den skulle bli ett betydande
irritationsmoment. Margarinet
är ju ett livsmedel som framför allt användes
av de fattigaste i landet. Margarinförbrukningen
bar dessutom under
den senaste tiden ökat, under det att
smörförbrukningen visat tendens att
minska något. Smör och margarin äro
mycket känsliga varor när det gäller
prissättningen. Jag vill därför varna för
att i dagens läge, när den allmänna prisjusteringen
i hög grad har irriterat folk -

Nr 24.

Tisdagen den 29 maj 1951 fm.

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

stämningen, skapa ytterligare irritation
genom att höja margarinpriset.

Vi se på hela frågan om vår fettförsörjning
på ett annat sätt än vad vi gjorde
när vi år 1947 drogo upp riktlinjerna
i det nya jordbruksprogrammet. Även
landets margarinförsörjning baseras numera
på svenska råvaror, visserligen
inte helt ännu men, såsom har nämnts
här, till 35 procent. Och inkomsterna
på den rapsolja, som vi exportera till
utlandet, räcka i själva verket till för
att vi från utlandet kunna köpa den kokosolja
och valolja, som behövas för
margarinframställningen. Med de fortskridande
tekniska förbättringarna i fråga
om margarinproduktionen torde den
dagen kanske inte vara alltför avlägsen,
då vi här i landet kunna framställa ett
både näringsrikt och smakligt margarin
av huvudsakligen eller kanske enbart
svenska produkter. Frågan om margarinkonsumtionen
måste därför i dag från
jordbrukarnas synpunkt te sig annorlunda
än förr, särskilt som nu rapsodlingen
är en mycket lönsam produktion för det
svenska jordbruket. Sedan kan det naturligtvis
uppstå vissa tekniska och organisatoriska
problem rörande hur fördelningen
av jordbrukets sammanlagda
inkomst skall göras, men jag ser i varje
fall saken så, att man från jordbrukets
sida i dag icke kan opponera sig mot
margarinkonsumtionen på samma sätt
som man gjorde för 10 å 15 år sedan,
då man till och med sade, att margarinet
var »jordbrukets fiende nummer ett».

Det har i en motion och sedermera i
en reservation begärts att man skall få
sälja mjölk med högre fetthalt. Mjölkens
fetthalt är för närvarande standardiserad
till 3 procent. Det förelåg även motioner
med samma begäran när vi tidigare
i år behandlade förslaget om prisreglerande
åtgärder på jordbrukets område
för innevarande period. Jordbruksutskottet
gjorde då ett uttalande, som
upprepas i det nu föreliggande utlåtandet,
om att utskottet inte har något emot
att mjölk med en fetthalt av 3,5 procent
får säljas. Utskottet anser dock, framhålles
det, att dylik mjölk allenast bör
få säljas i flaska, därför att man befarar

att om mjölk med högre fetthalt får säljas
i lös vikt, kan det bli svårt att upprätthålla
erforderlig kontroll. Det vore
enligt min mening lämpligast att till en
början sälja 3,5-procentig mjölk i flaska
ifrån vissa mejerier för att sedan, när
man fått se hur denna försäljning utfaller,
kanske ta steget fullt ut, om man således
anser sig kunna behärska kontrollproblemet.

Jag vill, herr talman, till slut säga ett
par ord med anledning av den kommunistiska
motionen och herr Helmer
Perssons yttrande. Kommunisterna vilja
höja fetthalten på mjölken och genom
subventioner uppväga dessa och andra
prisökningar som ha ägt rum. Det kan
naturligtvis ett parti och en riksdagsledamot
begära som inte bryr sig om,
varifrån staten skall ta dessa pengar. Om
man verkligen tänker på den ekonomiska
situation, som vi för närvarande ha
i landet, förstår man, att det är omöjligt
att bifalla den kommunistiska motionen.
Jag tror tvärtom att vi måste söka att
undan för undan låta prisförbättringarna
för jordbrukets del slå ut i motsvarande
prisökningar och hålla subventionerna
inom vissa gränser.

Med det anförda ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till jordbruksutskottets
förslag.

Herr SPETZ: Herr talman! Den diskussion,
som har förts här i dag, har säkerligen
varit mycket värdefull ur den
synpunkten att, såvitt jag uppfattat, ingen
av de talare som hittills haft ordet i
debatten har varit nöjd med den träffade
överenskommelsen. För min del kan
jag ansluta mig till det omdöme som herr
Jansson fällde då han sade, att den senaste
jordbruksuppgörelsen för småbrukets
del är den sämsta som hittills har
träffats.

Det rör sig här i grund och botten om
problemet att fördela de inkomster, som
jordbruksregleringen avser att tillföra
jordbruket såsom helhet. Departementschefen
har en gång uttalat, att han för
sin del icke är intresserad av hur denna
fördelning sker, utan att han med fullt

Tisdagen den 29 maj 1951 fm.

Nr 24.

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

förtroende överlämnar den saken till
jordbrukarna själva. Jag anser det vara
ett hälsotecken att riksdagen tydligen
inte tar lika lätt på denna fråga, utan
anser sig ha vissa skyldigheter att tillse
att fördelningen av jordbrukets inkomster
sker så rättvist som möjligt. Jordbruksutskottets
skrivning på denna
punkt är enligt min mening katfske i någon
mån otillfredsställande.

Såsom en illustration till vad som redan
har påpekats här i debatten vill jag
påminna om de beslut, som kammaren i
lördags kväll träffade om försäljning av
en del kronoegendomar. Jag har gjort en
sammanställning över jordbruksvärdet
per hektar åker, alltså med frånräknande
av skogsvärdet, för de olika egendomarna.
Jag har därvid kommit till det
resultatet, att priset per hektar åkerjord
för Gösslunda i Skaraborgs län var inte
fullt 1 500 kronor. För Götala i Östergötlands
län var motsvarande pris ungefär
2 000 kronor. Detta var även förhållandet
för egendomen Boda i Jönköpings län
och Hörsta i Malmöhus län. För Balsby i
Kristianstads län var priset 2 500 kronor,
för Hjärup och Viarp i Malmöhus län
4 000 kronor och för Remmarlöv i Kristionstads
län 4 300 kronor, allt per hektar
åkerjord. Herr Anderberg upplyste
under debatten, att saluvärdet på jordegendomar
i hans hemtrakt höll sig vid
omkring 5 000—6 000 kronor per hektar.

Dessa siffror äro, anser jag, ganska talande
när det gäller problemet att fördela
jordbrukets inkomster. Det är uppenbart
att jordbrukets inkomster i stor
utsträckning diskonteras i form av höjda
jordvärden. Det förvånar mig därför, att
jordbruksutskottet inte har vågat sig på
en något starkare skrivning än vad utskottet
gjort. Det borde inte ha varit
omöjligt för jordbruksutskottet att med
litet god vilja nå enighet om att göra en
snabbutredning angående möjligheterna
att via en reglering av mjölkpriset få till
stånd en mera rättvis fördelning av jordbrukets
inkomster. Meningen var naturligtvis
icke att frågan skulle hänskjutas
till en stor utredning, som sedan skulle
hålla på i åratal, utan att få till stånd
en snabbutredning, som kunde bli klar i

så god tid att dess resultat kunde tjäna
såsom grund för den nya överenskommelse
som skall gälla för tiden efter den
1 januari 1952. Uppdraget att verkställa
en dylik utredning hade eventuellt kunnat
överlämnas till den sittande producentbidragsutredningen,
eller också hade
man kunnat tillsätta en fristående utredning.
Den saken hade Kungl. Maj:t
lämpligen kunnat bedöma.

Jag dristar mig, herr talman, trots att
utskottet inte har velat gå på den linjen,
att yrka bifall till den av herr Näslund
m. fl. avgivna reservationen.

Herr PERSSON, KARL: Herr talman!
De avsättningssvårigheter för i synnerhet
mjölkproduktionen, som ha varit ett
genomgående tema i den hittills förda
diskussionen, bottna väl inte så mycket
i förhållandena på produktionsområdet
som på avsättningsområdet. Visserligen
har mjölkproduktionen sedan förkrigstiden
ökat med i genomsnitt 1 procent
om året, men folkmängden i Sverige har
ju under samma tid ökat ungefär lika
mycket, varför det ur den synpunkten
inte borde föreligga några avsättningssvårigheter.
Orsaken till de rådande
svårigheterna att få full avsättning för
produktionen torde därför framför allt
vara att söka på konsumtionsområdet.

Vi diskuterade i fjol under motsvarande
debatt, huruvida subventionerna
borde avskaffas tidigare eller senare.
Jag tror att man handlade litet för hastigt
därvidlag. Jag varnade redan då för
att avskaffa subventionerna alltför tidigt.
De avskaffades emellertid samtidigt
med den ökning av mjölk- och smörpriset,
som skedde i samband med uppgörelsen
vid nyåret. Den prishöjning,
som därav följde, blev nog litet mer än
vad konsumenterna tålde. Den inskränkning
i smörkonsumtionen, som har skett,
bottnar säkerligen till stor del i det förhållandet,
att samtidigt som denna lilla
höjning av jordbrukarnas priser genomfördes,
avskaffades även subventionerna.

Vi måste nu givetvis godkänna den
uppgörelse som bär träffats mellan jord -

Nr 24.

Tisdagen den 29 maj 1951 fm.

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

brukets representanter å ena sidan och
jordbruksnämnden och regeringen på
andra sidan. Jag har heller ingen direkt
anmärkning att göra mot denna uppgörelse,
men vill dock tillåta mig att anföra
några kritiska synpunkter.

Det är alldeles tydligt, att de marknadsmässiga
synpunkter, som här ha
åberopats, ha ett visst berättigande. Å
andra sidan är det väl ett faktum att
den förskjutning av mjölkproduktionen,
som har skett, har ägt rum på det sätt
som herr Jon Jonsson påpekade, nämligen
så, att produktionen har ökat inom
småbruken och vid skogsbygdens jordbruk.
Det gör det hela än mera tragiskt
att det är just dessa mjölkproducenter,
som ha att kämpa med de största svårigheterna.

Herr Jansson har motionsvis och även
här i debatten föreslagit, att en utjämning
skulle åstadkommas på det säffet
att margarinpriset höjes något litet och
att det belopp, som därigenom erhålles,
skall användas för att sänka smörpriset.
Det är säkerligen en framkomlig väg.
hör de enskilda hushållen ligger väl
problemet om inköpen av smör och
margarin inte så till, att det gäller om
familjerna skola inköpa en större eller
mindre sammanlagd kvantitet margarin
och smör. Utan för dem gäller det i vilken
utsträckning man inom ramen för
det totala fettbehovet skall köpa mera
smör eller mera margarin. Den åtgärd,
som här föreslås, behöver därför för de
enskilda hushållens del inte medföra
några egentliga utgiftsökningar. Följden
torde väl bara bli den, att man använder
litet mera smör och litet mindre
margarin. En dylik omläggning skulle
säkerligen inte i nämnvärd utsträckning
irritera de svenska hushållen.

Mjölkproduktionens storlek har även
en viss betydelse för storleken av den
övriga animaliska produktionen inom
jordbruket. Det är till exempel inte lätt
att öka fläskproduktionen, om man inte
har tillräcklig tillgång på skummjölk,
som är en avfallsprodukt vid smörproduktionen.
Det är därför ganska stora
ytterligare svårigheter för småbruket att
verkställa den omställning som nu för -

ordats. Vi få emellertid, som sagt, godkänna
den uppgörelse som har träffats,
ty det är ingenting annat att göra.

Jag har, herr talman, intet yrkande,
men jag har velat framföra dessa kritiska
synpunkter för att i framtiden, när
det kanske blir bättre förhållanden,
småbruk^ skall erliålla den kompensation
sorrF det inte på grund av marknadsförhållandena
har kunnat få vid
denna uppgörelse.

Herr ELOFSSON, GUSTAF: Herr talman!
Jag vill till att börja med instämma
med de talare som ha sagt, att det
är beklagligt att jordbruksregleringen
varje år skall komma på riksdagens
bord så sent, att den hinner behandlas
först i sista minuten. Det vore önskvärt,
att vi kunde få fram denna proposition
något tidigare, så att den inte, såsom
har skett under de senaste åren, alltid
skall behöva behandlas i nästan sista
timmen som riksdagen är samlad.

Det är självklart att man på många
punkter inte kan känna sig belåten med
den uppgörelse, som nu bär träffats.
Men man har ju från jordbruksorganisationernas
sida, således både inom lantbruksförbundet
och RLF, haft tillfälle
att innan överenskommelsen underskrevs
säga sin mening, d. v. s. att tillstyrka
eller avstyrka densamma. Det har
därför förvånat mig att det nu har kommit
en reservation från herr Hseggblom.
Jag var själv med på stämman inom våra
organisationer och hörde, att herr
Hseggblom då förordade uppgörelsen sådan
den framlades för stämmodeltagarna,
således exakt densamma som här
redovisas. Jag tycker då alt det är litet
egendomligt gjort av honom att en tid
efteråt komma med en reservation. Även
folkpartiet hade sin representant med
på stämman — det var herr Sandberg i
Böle. Jag kunde under den tid som jag
var närvarande vid stämman inte finna,
att han hade någon avvikande mening,
utan jag fattade hans inställning så, att
även han tillstyrkte uppgörelsen.

Det är självklart att man kan kritisera
den träffade uppgörelsen ur olika synpunkter.
Jag beklagar för min del, att

Tisdagen den 29 maj 1951 fm.

Nr 24.

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

man inte har kunnat nå ett bättre resultat
i fråga om mjölkhanteringen. Vi äro
dock alla medvetna om svårigheterna på
detta område och känna alla till att vi i
vårt land ha stora lager av smör. Regeringen
begick enligt min mening ett fel,
när man sänkte margarinpriset så kraftigt
som skedde för något år sedan och
höjde smörpriset. Det hade säkerligen
varit lyckligare, om man hade hållit ett
lägre smörpris och ett något högre margarinpris.
Då hade man troligen sluppit
ifrån de avsättningssvårigheter som nu
ha uppstått.

Det skulle, herr talman, vara mycket
att tillägga om olika punkter i det föreliggande
utlåtandet. Jag vill dock ärligen
deklarera, att när det nu från organisationernas
sida har träffats en
överenskommelse om jordbruksregleringen
och denna överenskommelse sedan
har accepterats av Sveriges jordbrukare,
anser jag mig — trots att denna
överenskommelse inte till alla delar
är tillfredsställande — förhindrad att
yrka annat än bifall till utskottets hemställan.

Herr TJÄLLGREN: Herr talman! Sedan
jag begärde ordet har herr Jonsson
i Fjäle yttrat sig, och jag är nu till en
del förekommen av vad han sade. Eftersom
jag emellertid i alla fall har ordet,
vill jag göra en del erinringar i anledning
av herr Näslunds anförande.

Herr Näslund kritiserade utskottets
skrivning på s. 39. Jag citerade redan i
mitt första anförande vad utskottet skriver
på denna punkt och skall inte trötta
kammaren med att upprepa det. Jag skall
således inte ytterligare bemöta herr Näslund,
utan vill bara säga, att herr Näslund,
som är ganska gammal riksdagsman
han också, säkerligen vet lika bra
som jag, att riksdagen inte gärna brukar
förorda en ny utredning, om en utredning
redan pågår i den fråga det gäller.
Man kan väl i alla fall inte komma ifrån
att de utredningar, som jag tillät mig
att omämna, nämligen producentbidragsutredningen
och den s. k. småbruksutredningen,
syssla med just de frågor,
som herr Näslund tog upp.

Jag hade knappast väntat att det på
denna punkt skulle framkomma någon
reservation mot utskottets utlåtande, vilket
är ganska välvilligt skrivet. Men det
är ju så, att det finns vissa personer
som alltid gärna vilja utnyttja tillfället
till att avlämna en reservation. Jag riktar
därmed alls icke någon beskyllning
mot hem Näslund •— det är inte honom
jag syftar på — men faktum är att
reservationer ofta tillkomma på det sättet.

I anledning av vad min vän herr Sundberg
yttrade, när han talade om de svårigheter,
som kunna uppkomma för vissa
jordbrukare på grund av det låga
mjölkpriset m. m., vill jag säga, att ingen
skulle önska hellre än jag, att det kunde
bli en allmän höjning av mjölkpriset.
Men vi veta ju alla — det har påpekats
flera gånger här under debatten i dag —
att vi här i landet ha en överproduktion
av mjölk, som förorsakar att vi också ha
en alltför riklig produktion av smör. Vi
ha för dagen 8 000—10 000 ton smör på
lager. Det är alldeles uppenbart — det
måste vi väl alla medge, även om vi äro
jordbrukare — att en prishöjning på
mjölk skulle komma att förorsaka en ytterligare
ökning av denna överproduktion.
Jag tror därför att det är riktigare
att, såsom föreslås i både Kungl. Maj:ts
proposition och utskottets utlåtande, ha
en sådan differentiering av mjölkpriset,
att man kan betala ett något högre pris
för mjölken just inom de trakter av landet
och till de jordbrukare, som ha det
sämst ställt och som kämpa med alla de
svårigheter, som herr Sundberg antydde
och om vilkas existens även jag är
väl medveten.

Sedan ber jag, herr talman, att få säga
några ord i anledning av vad herr Helmer
Persson yttrade, då han yrkade bifall
till den kommunistiska motionen.
Denna motion omtalas på s. 30 i utskottets
utlåtande. Jag skall be att få citera
vad utskottet där skriver: »I motionerna
I: 498 och II: 035 har föreslagits, att
regeringen i samband med förhandlingarna
om jordbrukspriserna under nästkommande
höst bör genomdriva en prissänkning
på oljeväxtfröer i förhållande

Nr 24.

Tisdagen den 29 maj 1951 fm.

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

till andra jordbruksprodukter i syfte att
befordra produktionen av inhemskt foder.
Med anledning härav vill utskottet
till att börja med erinra om att prisrelationerna
mellan å ena sidan oljeväxtfröer
och å andra sidan flera andra jordbruksprodukter,
särskilt spannmål, förskjutits
genom den sista tidens prisutveckling
och den nu ingångna prisöverenskommelsen.
Redan av denna anledning
synes det i motionerna på denna
grund framställda yrkandet sakna aktualitet.
»

Jag vill bara upprepa detta uttalande
för herr Persson, för den händelse han
inte har observerat det i utskottets utlåtande.

Det har sagts här i dag från flera håll,
att utskottet borde ha kunnat skriva annorlunda
på åtskilliga punkter. Även
herr Spetz var inne på denna tanke och
ansåg att utskottet borde ha »skrivit
skarpare», som han sade. Jag vill då bara
erinra om att en stor del av vad utskottet
här skrivit är resultatet av en
sammanjämkning av olika meningar. Jag
tror faktiskt att det är bättre att utskottet
på detta sätt har sökt nå enighet på
vissa punkter än att utskottet skulle ha
skrivit skarpare, som herr Spetz säger,
ty det skulle ha förorsakat ännu fler
reservationer.

Man har här även dragit fram de s. k.
körlinjebidragen, som behandlas på s.
40 i utskottets utlåtande. I två motioner
har yrkats, att riksdagen måtte besluta
om återinförande av körlinjebidragen
till mejerierna. Jag ansluter mig helt till
vad som yrkas i dessa motioner. Utskottet
beslöt också i anledning av motionerna
att förorda, att frågan om körlinjebidragen
skall upptas till förnyad
prövning i samband med de prisförhandlingar,
som äro avsedda att äga
rum hösten 1951. Även detta är resultatet
av en sammanjämkning inom utskottet,
som jag tror är fördelaktig, ty på det
sättet ha motionärerna vunnit vad de eftersträvat.

Jag skall, herr talman, inte orda mer i
denna sak utan ber att få yrka bifall till
utskottets utlåtande i den nu föredragna
punkten.

Herr SUNDBERG, CARL: Herr talman!
Herr Jonsson i Fjäle vände sig mot högermotionens
krav på, som han uttryckte
sig, att spannmålspriset skulle höjas till
världsmarknadens prisnivå. Jag är med
anledning härav angelägen framhålla, att
motionärerna — jag tillhör inte dem —
vid utskottsbehandlingen med styrka och
eftertryck påpekat att det ingalunda
varit deras avsikt att i dagens situation
frampressa ett sådant pris, utan tanken
har framförts i ett annat sammanhang.

Herr Jonsson framhöll, att ett bifall till
ett sådant krav skulle helt rubba grunderna
för den träffade prisuppgörelsen.
Det ger jag honom fullkomligt rätt i,
men jag upprepar att vid handläggningen
av detta ärende i utskottet intet yrkande
i den riktningen förekom, och i
den reservation, som finnes på denna
punkt, förekommer inte ett ord om ett
sådant krav, utan där talas endast om
den friare prisbildning, som vi högermän
gärna önska se tillämpad, när förhållandena
göra det möjligt. Detta yrkande är
så försiktigt att det inte borde vara någon
risk för något parti att gå med på
en reservation med det innehållet.

Vad sedan beträffar herr Jonssons i
Fjäle anmärkningar när det gällde priset
på rapsoljor, framhöll han att den i
reservationen föreslagna prissättningen
skulle komma att på ett väsentligt sätt
minska marginalen mellan smör- och
margarinpriset. Ja, men det är ju detta
som också är meningen. Om vi verkligen
vilja minska svårigheterna för de jordbrukare,
som äro nödsakade att även i fortsättningen
producera mjölk, finnes väl
inget bättre sätt härför än att söka få till
stånd en bättre avvägning mellan priserna
på smör och margarin, så att det förra
kan vinna avsättning. Man kan väl
säga att margarinets nuvarande prisläge
beror på subvention — ty det är en
dold subvention som ligger i de låga
rapsoljepriserna.

När herr Jonsson i Fjäle sedan kom
in på frågan om smör- och fetthalten
och om försäljningen av mjölk i lös
vikt, anförde han enligt min mening
icke några övertygande motiv för sin
ståndpunkt. Det beror väl, skulle jag tro,

Tisdagen den 29 maj 1951 fm.

Nr 24.

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

helt enkelt därpå, att det inte går att anföra
så särskilt starka motiv därför. Denna
fråga är emellertid, det tror jag, på
marsch mot en lösning i rätt riktning, i
varje fall i den riktning jag anser vara
den rätta. Ett tecken därpå är, anser jag,
utskottets ställningstagande till förslaget
att mjölk med högre fetthalt i alla fall
skall få saluföras, ehuru begränsat till
försäljning i flaskor.

Utskottets ärade ordförande vände sig
till mig och framhöll, att om man i nuvarande
läge skulle höja priset på mjölk,
skulle man råka in i ytterligare, stora
svårigheter. Det har tydligen förbigått
honom, att jag i mitt första anförande
underströk, att det var omöjligt i dagens
läge att verkställa en sådan höjning, och
jag tilläde t. o. m., att om man så gjorde,
skulle den sista villan bli värre än
den första. På den punkten äro vi således
överens.

Medan jag har ordet, kanske det tilllåtes
mig att framhålla en sak, som jag
berörde redan i utskottet och som jag
lovade några kamrater —- det var inga
högermän — att påpeka även i kammaren.
Det rör de mindre tillfredsställande
förhållanden, som råda i många bygder
i landsorten i fråga om distribueringen
av mjölk. Särskilt gäller detta för arbetare,
som äro tvungna att leva på matsäck
och som nästan undantagslöst använda
mjölk som måltidsdryck. Men den
mjölk, som de måste ta med sig till arbetet
i skogen eller i fabriken, är i regel
två dygn gammal. Därmed förhåller
det sig på följande sätt. När korna mjölkats
på morgonen, transporteras den färska
mjölken med lastbil två, tre mil, ja
kanske ännu längre till mejeriet. Där underkastas
den pastörisering och .standardisering,
och följande dag föres mjölken
per lastbil tillbaka. Då ha emellertid
de arbetare, som skola ut på sitt
jobb, för länge sedan gett sig i väg
hemifrån, så att den mjölken få de
med sig först påföljande dag. Den är
alltså två dygn gammal.

Motivet till att man på sin tid införde
standardiseringen var, att man ville dryga
ut den då mera sparsamt förekommande
mjölken, och pastöriserings -

tvångets införande motiverades med att
de hygieniska synpunkterna skulle tillgodoses.
Det första skälet gäller emellertid
inte längre, ty vi ha nu överflöd på
mjölk i marknaden. Vad pastöriseringen
och de hygieniska förhållandena beträffar
bär man i många bygder numera
kommit diärhän, att det endast finns
kreatursbesättningar, som äro helt fria
från smittsam kastning och tuberkulos,
alltså just de faktorer som i första hand
voro utslagsgivande vid pastöriseringstvångets
införande. Vidare är det så att
behandlingen av mjölken i hygieniskt
avseende numera i många bygder blivit
fullt tillfredsställande. Därför kan tiden
möjligen anses mogen för ett övervägande,
huruvida mjölk, som produceras under
fullt betryggande hygieniska förhållanden,
skulle kunna få säljas opastöriserad
och ostandardiserad. Det är inte
bara de arbetare, som skola ge sig ut på
olika arbetsplatser, som skulle ha nytta
av detta genom att få dagsfärsk mjölk
i matsäcken, utan det skulle också bli
till stor glädje och underlättnad för husmödrarna,
som därigenom skulle kunna
få möjlighet att åter skumma grädde av
den mjölk de köpa.

Herr talman! Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr NÄSLUND: Herr talman! Herr
Tjällgren gjorde gällande att jag i mitt
första anförande kritiserat utskottets
skrivning. Tvärtom uttryckte jag mig så,
att utskottets skrivning bestyrkte riktigheten
av reservanternas och folkpartimotionärernas
uppfattning att denna
uppgörelse var otillfredsställande i fråga
om fördelningen av de inkomster som
skola tillgodoföras jordbruket. Samma
tongångar har jag hört från varje talare,
som senare varit uppe och yttrat
sig. Till och med herr Jon Jonsson medgav,
att invändningen var riktig, och
jag ber att få understryka detta förhållande.
Jag kan ännu en gång upprepa
att man vid ärendets handläggning i
jordbruksutskottet fick saken bekräftad
av en av de i underhandlingarna deltagande,
som sade, att han för sill del

Nr 24.

Tisdagen den 29 maj 1951 fm.

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

»hade velat ta mera på mjölken» men
han fick inte de andra med sig — och
han syftade därvid på det stora mötet
mellan Lantbruksförbundet och RLF.
Det ha vi tagit fasta på, och jag har
sagt, att om riksdagen någonsin skall
göra ett eget uttalande i ett spörsmål
som är en riksangelägenhet, är det nu
ett synnerligen lämpligt tillfälle att göra
det.

Jag ber också att få fästa herr Elofssons
uppmärksamhet vid att den motion,
som herr Sandberg undertecknat,
inte innehåller något yrkande om någon
desavouering av underhandlarna,
utan vi ha gått med på att den träffade
uppgörelsen skall gälla under den tid
den är avsedd att gälla, nämligen till
den 31 december, men att man då bör
överväga de synpunkter som vi ha framfört
i motionen.

Nu frågade både herr Jon Jonsson
och herr Tjällgren: »Varför skall man
utreda detta särskilt, när vi ha en pågående
utredning?» Jag bestrider bestämt
att vare sig småbrukarutredningen
eller producentbidragsutredningen
ingående behandlar detta spörsmål, men
det må vara hänt, vi reservanter och motionärer
kunna nöja oss med vad som
har förevarit, om de herrar som i dag
ha tillkännagivit sin otillfredsställelse
med uppgörelsens innehåll i de avseenden
vi nu diskutera under tiden intill
den 31 december medverka till att vi
få en omprövning i den riktning som vi
bär rekommenderat.

Herr ISAKSSON: Herr talman! Det har
under denna debatt flera gånger antytts,
att det rått enighet mellan jordbrukets
förhandlare och regeringen om den uppgörelse,
som på detta område är träffad
och som utskottets utlåtande är baserat
på. Man tycker då att det är egendomligt
att det nu bär opponeras emot uppgörelsen.
För min del tror jag dock, att
det varit ganska hårda tag bland jordbrukarna
själva om vad man skulle gå
med på eller inte gå med på, men att
man ändå till slut har kommit fram till
en s. k. enig uppgörelse.

När nu denna uppgörelse underställes
riksdagen för granskning och utlåtande,
så är det inte så märkvärdigt, att de
särmeningar, som ha kunnat spåras redan
vid förhandlingarna, här i riksdagen
ånyo göra sig gällande. Jag hörde bland
annat från underhandlingarna eller från
det rådslag, som fördes mellan jordbrukets
olika representanter, att man vid
dessa förhandlingar på Palladium förordade
bland annat ett friare prissystem,
en tanke som vi i högermotionen
också ha tagit upp för att framlägga frågan
för riksdagens granskning och få
den diskuterad.

Jag skulle till herr Gustaf Elofsson vilja
säga, att han inte får förvåna sig över
att det kommer fram en del motioner
och förslag, som man tycker borde kunna
gå igenom.

Herr Elofsson nämnde särskilt herr
Hmggblom. Jag föreställer mig, att herr
Haeggblom för sin del inte var till freds
på de punkter, där han har reserverat
sig. Och här ha för resten flera talare
från herr Elofssons eget parti anfört,
att man inte är nöjd i vissa fall med
överenskommelsen och att man därför
har velat påpeka detta. Men till slut heter
det ändå, att man kunnat acceptera
den överenskommelse, som träffats.

Jag har under denna debatt förvånat
mig över att inte utskottet särskilt på
en punkt har kunnat gå fram med en
något mera positiv skrivning. Det gäller
den fetare mjölken. När den frågan behandlades
i utskottet, sade jag, att jag
inte för min del kunde förstå utskottets
ställningstagande och att man inte anfört
tillräckligt starka motiv för att inte
tillåta att en något fetare mjölk finge
säljas.

Herr Jonsson i Fjäle sade, att det
framför allt skulle bli svårt med kontrollen
på försäljningen av den något fetare
mjölken, och han var rädd för att konsumenten
i det fallet skulle så att säga
bli lurad. Det tror jag inte man behöver
frukta.

Här har nu jordbruksutskottet tidigare
i sitt utlåtande nr 13 vid detta års
riksdag, som behandlades för inte så
länge sedan, på ett positivt sätt gett ut -

Tisdagen den 29 maj 1951 fm.

Nr 24.

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

tryck för den meningen att en fetare
mjölk borde få säljas. I det utlåtande,
som vi nu behandla, hänvisar utskottet
just till vad det skrivit i utlåtandet nr
13. För min del tycker jag dock att man
kunde ha tryckt något hårdare på denna
sak.

I den proposition, som ligger till grund
för utlåtandet nr 42, återfinnes också på
s. 61 ett yttrande av jordbruksnämnden
att den inte vill för sin del tillråda att
man får saluföra 3y2-procentig mjölk
annat än glastappad. Denna inskränkning
finna vi vara onödig.

Det har också under debatten sagts,
att den fetare mjölken skulle bli så pass
mycket dyrare, om den skulle få försäljas
fritt, att inte mycket skulle vinnas
på detta. Gentemot det ha vi anfört,
att om den 3y2-procentiga fetare mjölken
finge säljas i lös vikt, skulle den inte
bli dyrare än den 3-procentiga, som man
för närvarande säljer i flaskor. Därigenom
skulle, tro vi, det resultatet kunna
nås, att man i denna stund, då vi ha ett
överskott på mjölkfett och smörfett, kunde
något öka konsumtionen av det överskott
på fett, som vi ha här i landet. Jag
kan inte ännu förstå motivet till att man
inte vågar tillråda att den fetare mjölken
skulle kunna få säljas och saluföras,
så som vi i reservationen avsett.

Herr talmani Med det nu anförda vill
jag bara instämma i vad herr Sundberg
tidigare sagt, och jag ber att få yrka bifall
till den reservation, som föreligger till
detta utskottsutlåtande, avgiven av herr
Sundberg m. fl.

Herr ELOFSSON, GUSTAF: Herr talman!
Jag skulle bara till herr Isaksson
vilja säga, att om han hört vad jag sade
i mitt första anförande, skulle han ha
observerat, att jag framhöll, att vi ingalunda
voro i alla punkter belåtna med
denna uppgörelse. Men det hölls ju en
mängd extra stämmor, där saken ingående
dryftades, och till slut beslöt man
enhälligt att acceptera denna uppgörelse.
Den accepterades även av herr
Haeggblom, som förordade att stämman

skulle antaga den föreslagna resolutionen,
och då gjorde han ingen reservation
på den punkt, där han nu reserverat
sig — han hade den gången inte
någon avvikande mening på den punkten.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade, att
i avseende på den nu föredragna punkten
yrkats l:o) att vad utskottet hemställt
skulle bifallas; 2ro) att det förslag
skulle antagas, som innefattades i den
av herr Carl Sundberg m. fl. vid utlåtandet
avgivna reservationen; samt 3:o),
av herr Persson, Helmer, att kammaren
skulle bifalla motionerna I: 498 och
II: 635 i motsvarande delar.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på bifall
till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Sundberg, Carl, begärde votering,
i anledning varav och sedan till
kontraproposition därvid antagits godkännande
av det förslag, som innefattades
i den av honom m. fl. avgivna reservationen,
uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 42
punkten A, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Carl Sundberg
m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen.

Punkten H.

Utskottets hemställan bifölls.

Nr 24.

Tisdagen den 29 maj 1951 fm.

Ang. fortsatt giltighet av prisregleringslagen.

Punkten C.

Herr NÄSLUND: Herr talman! Jag tilllåter
mig att yrka bifall till den reservation,
som vid denna punkt avgivits av
mig och ett par kamrater i utskottet.

Herr TJÄLLGREN: Herr talman! Jag
ber att få yrka bifall till utskottets hemställan
i denna punkt.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen i enlighet
med de yrkanden, som därunder framkommit,
propositioner, först på bifall
till vad utskottet i den nu ifrågavarande
punkten hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den av herr Näslund m. fl. vid utlåtandet
avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Näslund begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 42
punkten C, röstar

Ja,

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Näslund m. fl.
vid ulåtandet avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Näslund begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 103;

Nej — 26.

Därjämte hade 9 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Ang. fortsatt giltighet av prisregleringslagen.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande
nr 32, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om fortsatt giltighet av prisregleringslagen
den 30 juni 1947 (nr 303), dels ock
i ämnet väckta motioner.

Genom en den 9 mars 1951 dagtecknad
proposition, nr 105, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av
andra lagutskottet, hade Kungl. Maj:t
föreslagit riksdagen att antaga följande
förslag till

Lag

om fortsatt giltighet av prisregleringslagen
den 30 juni 1947 (nr 303).

Härigenom förordnas, att prisregleringslagen
den 30 juni 1947, vilken jätnlikt
lag den 12 maj 1950 (nr 174) gäller
till och med den 30 juni 1951, skall
äga fortsatt giltighet till och med den
30 juni 1952.

I samband med propositionen hade
utskottet till behandling förehaft fyra i
anledning av densamma väckta motioner,
nämligen

inom första kammaren:

nr 454 av herr Ohlon m. fl. och

nr 468 av herr Cassel m. fl. samt

inom andra kammaren:

nr 588 av herr Ohlin m. fl. och

nr 602 av herr Hjalmarson m. fl.

I motionerna I: 454 och II: 588, vilka
voro likalydande, hade hemställts, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte hemställa, att de nya direktiven
för priskontrollens arbete måtte före utfärdandet
underställas riksdagens prövning.

I motionerna I: 468 och II: 602, vilka
jämväl voro likalydande, hade hemställts,
att riksdagen måtte med ändring

Tisdagen den 29 maj 1951 fm.

Nr 24.

Ang. fortsatt giltighet av prisregleringslagen.

av Kungl. Maj:ts proposition nr 105 besluta,
att prisregleringslagen endast skulle
äga giltighet t. o. m. den 31 december
1951; samt

att riksdagen måtte uttala dels att,
därest Kungl. Maj:t funne anledning att
förelägga höstriksdagen proposition om
fortsatt giltighet av lagen efter den 31
december 1951, Kungl. Maj:t därvid jämväl
borde underställa riksdagen direktiven
för den priskontrollerande verksamheten,
dels att den ekonomiska politiken
enligt dess mening borde bedrivas
efter sådana riktlinjer, att förutsättningar
skapades för ett fullständigt avvecklande
snarast möjligt av den statliga
priskontrollen.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
på åberopade grunder hemställt,

A. att riksdagen måtte — med avslag
å motionerna 1:468 och 11:602, såvitt
dessa avsåge att prisregleringslagen
skulle äga giltighet allenast t. o. m. den
31 december 1951 — antaga det genom
förevarande proposition, nr 105, framlagda
lagförslaget oförändrat; samt

B. att motionerna 1:454 och 11:588
samt 1:468 och 11:602, sistnämnda båda
motioner i de delar, som icke behandlats
under A, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade anförts

1) av herrar Jacobsson i Igelsbo och
Sunne samt fröken Höjer, vilka ansett,
att utskottets utlåtande bort hava den
lydelse, reservationen visade, slutande
med en hemställan,

A. att riksdagen---lika med utskottet
---— lagförslaget oförändrat;

B. att riksdagen med bifall till motionerna
I: 454 och II: 588 ville i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla, att de direktiv
för den prisreglerande verksamheten,
varom överläggningar för närvarande
pågingc, före utfärdandet måtte underställas
riksdagens prövning; samt

C. att motionerna 1:468 och 11:602, i
den mån de icke kunde anses besvarade

genom vad reservanterna under A och B
hemställt, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd;

2) av herr Svärd och fröken Wetterström,
vilka ansett, att utskottets utlålande
bort lyda så, söm i denna reservation
angivits, och avslutas med en hemställan,

A. att riksdagen måtte — med bifall
till motionerna I: 468 och II: 602, såvitt
dessa avsåge giltighetstiden för prisregleringslagen
— antaga det genom förevarande
proposition, nr 105, framlagda
lagförslaget, dock med den ändringen,
att i den föreslagna lagen orden »den 30
juni 1952» utbyttes mot orden »den 31
december 1951»;

B. att riksdagen måtte — med bifall
till motionerna 1:468 och 11:602 i denna
del — uttala, att direktiven för den
prisreglerande verksamheten borde underställas
riksdagen;

C. att motionerna 1:468 och 11:602 i
övrigt måtte anses besvarade genom vad
reservanterna förut anfört; samt

D. att motionerna I: 454 och II: 588, i
den mån de icke kunde anses besvarade
genom vad reservanterna under B hemställt,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Herr SVÄRD: Det finns, herr talman,
ingen anledning att föregripa den ekonomiska
debatt, som även första kammaren
så småningom skall få, med att
anföra några samhällsekonomiska skäl
för den skepsis mot övertron på priskontrollen
som jag, och jag förmodar
många med mig, hyser. I det hänseendet
ber jag att få hänvisa först och
främst till den kommande debatten och
vidare till vad som anförts i den reservation
jag fogat till utskottets utlåtande.
Jag vill bara tillägga, att en pr iskontroll
är som instrument att hålla tillbaka krav
på lönehöjningar utomordentligt illa funtad.
En priskontroll som vapen i syfte
att åstadkomma en styrd avtalsrörelse
eller ett lönestopp är mycket illa lämpad
för den uppgiften. Den arbetar på
ett sätt, som inte kan vara till fördel, om
den användes för detta ändamål.

Nr 24.

Tisdagen den 29 maj 1951 fm.

Ang. fortsatt giltighet av prisregleringslagen.

Utskottet anser för sin del med hänsyn
till den korta giltighetstiden för de
direktiv, som gälla för priskontrollnämnden,
att det inte bör göra något uttalande
i denna fråga. I denna formulering
måste väl ligga en försiktigt uttryckt
kritik av Kungl. Maj :t, en kritik som utgår
från det förhållandet, att Kungl.
Maj :t i efterhand meddelar riksdagen och
lagutskottet de direktiv, som gälla för
priskontrollen. I vissa fall är denna efterhandskaraktär
så påtaglig, att den
närmast blir grotesk.

Det är emellertid här, herr talman,
fråga om direktiv, som äro av ingripande
betydelse för enskilda människor, för
företag och även för var och en som i
övrigt uppenbarar sig på marknaden.
Det är direktiv, som ge förutsättningarna
för rättsliga avgöranden och för
intresseavgöranden av mycket hög storleksordning.

Om andra lagutskottets aktade ordförande
vore oförsiktig nog att låna mig
tio kronor och jag med hänsyn till risken
för ett alltför starkt köpkraftsöverskott
vägrade att återbetala detta belopp
till andra lagutskottets aktade ordförande,
så hade han alla möjligheter att
begagna sig av rådhusrätten, hovrätten
och i sista hand högsta domstolen för
att hålla mig ifrån samhällsekonomiska
funderingar och till den enkla skyldighet
gentemot honom i ekonomiskt hänseende,
som jag hade iklätt mig.

När det gäller den lagstiftning, som
reglerar andra lagutskottets ordförandes
möjligheter att se till, att han får sin tia,
har riksdagen utomordentligt ingående
vid upprepade tillfällen granskat alla detaljer,
men priskontrollen har möjligheter
att, inte gentemot mig men gentemot
andra, vidtaga åtgärder som äro ofantligt
mycket mera ingripande och som ha
en helt annan storleksordning. Men möjlighet
att få till stånd en rättslig prövning
av vad priskiontrollnämnden sig
förehaver, finnes icke. Den prövning,
som kan ifrågakomma, blir i sista hand
en prövning hos den instans som bär
fastställt direktiven och som har fastställt
dem med hänsyn till sina närliggande
önskemål att få direktiv som

passa med den ekonomiska politik som
bedrives.

Detta är, herr talman, en omständighet,
som borde göra det självklart för
riksdagen att granska det materiella innehållet
i denna lagstiftning på ett helt
annat sätt än som nu sker. Det kan inte
vara rimligt, att man, när det gäller en
över hela näringslivet så ingripande
verksamhet, från riksdagens sida nöjer
sig med att uppträda som något slags
improviserat riksarkiv för de olika direktiven.
Jag vill ha sagt detta, och jag
finner det vara anledning att säga det
icke minst just i nuvarande situation.

Som skäl mot detta hävdande av riksdagens
medbestämmanderätt bär i huvudsak
anförts, att priskontrollnämnden
måste fungera smidigt, och det skall jag
hålla med om. Men jag kan icke erkänna
att kravet på smidig funktion är något
argument i detta sammanhang. Nu
vet jag inte, vad majoriteten menar med
smidighet i uppträdandet från priskontrollnämndens
sida. Jag vet t. ex. inte,
om majoriteten anser att priskontrollnämndens
uppträdande då det gällde
biografbiljetterna är ett uttryck för denna
anpassning och smidighet.

I början av april månad i år beslöto
de svenska biografägarna att höja priserna
på biljetterna. Dessa priser liade
tidigare icke höjts sedan år 1942. Höjningen
skulle träda i kraft den 30 april,
men med hänsyn till Folkets hus centralorganisation,
som är biografägare, och
Ordenshusens riksförening, som också
är biografägare, sköt man på ikraftträdandet
av prishöjningen till den 15 maj.

Det förtjänar anmärkas, att när biljetter
till nöjestillställningar av olika
slag undantogos från priskontrollen, förvissade
man sig från biografägarhåll om
att prisstoppet icke gällde biografbiljetter.
Den 9 maj träffade så biografägarnas
organisationer ett nytt avtal med sina
anställda, som gällde från den 16 maj
under förutsättning av de nya priserna,
mot vilka ingen anmärkning hade riktats.
Den 11 maj underrättades de olika
biografägarna, anslag om prishöjningarna
skickades ut, och allt var klart. Den
12 maj, d. v. s. på pingstaftonen, medde -

Tisdagen den 29 maj 1951 fm.

Nr 24.

Ang. fortsatt giltighet av prisregleringslagen.

lade priskontrollnämndens ordförande
mitt på dagen i telefon helt kort och
gott, att priskontrollen på biografbiljetter
var återinförd och att följaktligen den
beslutade höjningen icke komme att godkännas.

Det är ett, minst sagt, egenartat förfaringssätt,
som här kommit till användning.
Det är egenartat då det gäller en
näring, och det är egenartat med hänsyn
till de krav på smidighet som inte
bara denna gång utan även många gånger
tidigare ha uppställts beträffande
priskontrollnämnden. Det förtjänar påpekas
att andra nöjesnäringar utan erinran
ha fått höja sina priser — det ha
danssalongerna fått, likaså teatrarna och
idrottstillställningarna. Det förtjänar
också erinras om att av den föreslagna
höjningen skulle inte mindre än 45 procent
gå ut som skatt. Det bär beräknats,
att denna höjning skulle ge det allmänna
ungefär 4,3 miljoner kronor i ökade
skatteintäkter, varav 3,2 miljoner i statsskatt.
Detta är, herr talman, under denna
riksdag i varje fall en av de första
gångerna som man har sagt nej till en
ökad statsinkomst.

Det var inte fråga om några oskäliga
höjningar. Det var fråga om höjningar,
som netto skulle ge biografägarna ett
ganska ringa belopp per biljett, mellan
11 öre och 19 öre.

Nu pågå förhandlingarna. Av alla underrättelser
att döma tyckas de bli
ganska segslitna. Om dessa förhandlingar
komma att leda till något resultat eller
inte, är det väl ingen som ännu vet.
Det enda man med säkerhet kan säga
är, att under de förutsättningar som nu
uppkommit skulle eu omedgörlig ståndpunkt
från priskontrollnämndens sida
komma att gå mycket hårt ut över biograferna
på de små orterna, där redan
nu räntabiliteten är mycket dålig. Det
är inte minst fråga om dessa små företag,
när man från biografägarhåll med
bestämdhet hävdar, att man bör ha rätt
att taga igen produktionskostnadernas
stegring genom höjning av biljettpriserna.

Herr talman! Jag har använt detta
exempel som en illustration på priskon 3

Första kammarens protokoll 1951. Nr H.

trollnämndens sätt att fara fram. En fråga
som torde förtjäna ett svar, är huruvida
detta sätt kan betraktas som tillfredsställande
smidigt eller inte.

Sedan vill jag bara tillägga, att meningen
kan väl ändå inte vara, att priserna
på en lång rad förnödenlietsartiklar
skola få stiga men att priserna på
den förhållandevis umbärliga vara som
biografbiljetterna äro icke skola få stiga.
Det är väl inte på det sättet, man
skall tolka den gamla regeln om en regerings
skyldighet att ge folket bröd och
skådespel.

Herr SUNNE: Herr talman! Vid detta
utskottsutlåtande har jag jämte herr Jacobsson
i Igelsbo och fröken Höjer fogat
en reservation. I vissa delar äro vi ense
med utskottets majoritet. Liksom utskottsmajoriteten
konstatera vi, att när riksdagen
förra året hade att taga ställning till
frågan om förlängning av prisregleringslagen,
syntes förutsättningarna för en avveckling
av den statliga priskontrollen
förhållandevis goda men att sedan dess
det ekonomiska läget har så förändrats,
att tidpunkten för priskontrollens avveckling
måste förläggas längre fram i
tiden än man tidigare hoppades på. Man
vågar icke hoppas att det ekonomiska
läget så förbättras under nästkommande
budgetår, att priskontrollen kan helt avvecklas,
varför vi i likhet med utskottsmajoriteten
ha ansett, att lagen bör få
fortsatt giltighet till och med den 30 juni
1952.

Därmed ha vi emellertid icke velat
medge, att en aldrig så hård priskontroll
kan ersätta återstiillandet av en sund och
stabil samhällsekonomisk balans, som åter
skulle göra konkurrensen till ett effektivt
skydd för konsumenterna. Vi ha icke
vågat gå så långt som herr Svärd i sin
reservation, då han yrkat på att lagen
skulle upphävas från och med årsskiftet,
men vi ha velat understryka vikten av att
priskontrollen avvecklas på områden,
där risken för prisförhöjningar icke föreligger.

Beträffande det motionsvis framförda
yrkandet, att riksdagen måtte hemställa

Nr 24.

Tisdagen den 29 maj 1951 fm.

Ang. fortsatt giltighet av prisregleringslagen.

att direktiven skola underställas riksdagens
prövning, ha vi framhållit, att prisregleringen
endast utgör en ram för priskontrollen
och att dennas verkliga innebörd
bestämmes av de direktiv som tid
efter annan utfärdas av Kungl. Niaj :t. Då
man tänker på den betydelse som dessa
direktiv ha, vilket nyss understrukits av
herr Svärd — alldeles särskilt under
nu rådande ekonomiska förhållanden —
anse vi det otillfredsställande att riksdagen
icke beredes tillfälle att yttra sig
om dem före utfärdandet. Vi finna det
därför uppenbart, att de förslag, vartill
överläggningarna inom den nu tillkallade
förhandlingsdelegationen kunna leda,
böra underställas riksdagens prövning,
innan de genomföras. De överläggningar,
som jag syftar på, äro kanske redan
slutförda — det vet jag inte, fast jag
hört vissa rykten därom -— men det är
väl ändå alldeles tydligt, att det skulle
vara för sent att kunna förelägga dem
för denna riksdag. Däremot anse vi det
möjligt och önskvärt, att de föreläggas
höstriksdagen och då lämpligen i sammanhang
med redogörelse angående riktlinjerna
för den ekonomiska politiken
under 1952. Vi kunna, i likhet med herr
Svärd, icke såsom utskottsmajoriteten
anse att det skulle uppkomma några
praktiska svårigheter genom en sådan
anordning. Praktiska skäl torde göra det
nödvändigt, att de gällande provisoriska
direktiven få fortsatt giltighet tills höstriksdagen
har yttrat sig angående de nya
direktivförslagen.

Herr talman! Jag ber att med hänvisning
till vad jag nu anfört få yrka bifall
till den vid detta utlåtande av lierr Jacobsson
i Igelsbo, mig och fröken Höjer
fogade reservationen, som innefattar att
riksdagen, med bifall till motionerna nr
454 i första kammaren och 588 i andra
kammaren, ville i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla, att de direktiv för den
prisreglerande verksamheten, varom
överläggningar för närvarande pågå, före
utfärdandet måtte underställas riksdagens
prövning.

Herr PETRÉN: Herr talman! När första
gången direktiv utfärdades för priskon -

trollen — det var år 1942 — underställdes
direktiven riksdagen. Detta har sedan
inte skett, och inte ens näringslivets
organisationer ha alltid fått ordentligt
tillfälle att ge till känna sina synpunkter.
Inom folkpartiet ha vi den uppfattningen,
att en priskontroll behövs i
dagens inflationskonjunktur. Den behövs
framför allt för att bromsa spekulativa
prishöjningar, och den kan kanske tillfälligt
dämpa inverkningarna på den inhemska
prisnivån av utifrån kommande
rörelser. Vi äro därför nu liksom förra
året med på ett års förlängning av prisregleringslagen.
Att som högerreservanterna
göra påyrka en förlängning endast
till årsskiftet kan icke vara riktigt.

En permanent priskontroll tror jag är
av ondo. Priskontrollen kan ha tillfälligt
gynnsamma verkningar, men den leder
på längre sikt till en snedvridning av
produktionen och kan i många avseenden
verka hämmande på utvecklingen av
den fria konkurrensen. Vi böra därför
inställa oss på att söka successivt avveckla
priskontrollen, men att bedöma
förhållandena så optimistiskt som högern
gör, att det skulle vara möjligt att
göra detta till årsskiftet, kan jag inte vara
med om.

På socialdemokratiskt håll ha de gynnsamma
verkningarna av priskontrollen
överdrivits i den allmänna debatten, och
man har därigenom skapat en övertro
på priskontrollens möjligheter att dämpa
en inflation. Avigsidorna med en
långt driven priskontroll liar man däremot
i stort sett gått förbi. Det har nit
signalerats en skärpning av priskontrollen
som ett viktigt led i regeringens
ekonomiska politik för att nå en stabilisering,
och det skulle inte förvåna
mig, om stora konsumentgrupper i landet
skulle betrakta en sådan åtgärd
som ett mycket berömvärt initiativ från
regeringen. De kunna komma till den
uppfattningen just mot bakgrunden av
den övertro som har skapats. Men verkliga
förhållandet är, att priskontrollen
icke kan rätta till brister i den samhällsekonomiska
balansen. Den är däremot
ett medel, som man kan tillgripa, när
man har en bristande balans, för att

Tisdagen den 29 maj 1951 fm.

Nr 24.

Ang. fortsatt giltighet av prisregleringslagen.

tillfälligt minska vissa yttringar härav.
Att man på socialdemokratiskt håll talar
om en skärpning av priskontrollen, ser
jag närmast som ett tecken på att man
inte själv tror på att de åtgärder, som
äro föreslagna för att minska inflationen
och få den ekonomiska utvecklingen i
sin hand, äro tillräckliga.

Herr talman! Hade man däremot valt
den av oss föreslagna vägen att gå vidare
på en åtstramning av penningmarknaden,
då tror jag inte att vi här hade
behövt ta upp och föra på tal frågan om
en skärpning av priskontrollen.

Det väsentliga för priskontrollens
verkningar är nu inte prisregleringslagen
i och för sig — den är ju en fullmaktslag
— utan det är frågan om hur
den utnyttjas, och därvidlag är det i
första hand de av Kungl. Maj:t utfärdade
direktiven som äro avgörande. Vi ha
nu provisoriska direktiv gällande. Det
är nya direktiv att förvänta, och de böra
underställas riksdagens prövning; det är
ett rimligt krav. Kan det verkligen vara
regeringens mening, att riksdagen icke
skulle få vara med om att behandla de
nya direktiven? Man får hoppas, att avsikten
inte är att vid diskussionen med
organisationerna nå fram till överenskommelser
och att riksdagen sedan skall
komma in först i efterhand. Viktiga avgöranden
i den ekonomiska politiken böra
icke få träffas utanför riksdagen. Tyvärr
har det förmärkts en tendens i sådan
riktning under senare år, och det
bådar enligt min uppfattning inte gott.

Herr talman! Jag vill yrka bifall till
den reservation som är avgiven av herr
Jacobsson i Igelsbo m. fl. och som går
ut på att direktiven i framtiden skola
underställas riksdagen.

Herr NORMAN: Herr talman! Under
debatten i lördags i anslutning till det
förslag om vägtrafikförordning m. m ,
som vi då hade att diskutera, talades det
om främmande fåglar, som hade varit på
besök i andra lagutskottet. Jag tyckte
inte att det var en lämplig beteckning
när det gällde det ärendet, men det händer
ibland att vi få främmande fåglar på

grund av motionärers initiativ. Vi hade
en sådan främmande fågel, när vi diskuterade
värnpliktsfrågan; då var det frågor
som, vad det ekonomiska beträffar,
närmast borde ligga under statsutskottets
bedömande men som andra lagutskottet
hade att ta ställning till. Vi ha
en sådan främmande fågel i det här fallet
också, när vissa motionärer ha velat
fresta andra lagutskottet att göra uttalanden
om den ekonomiska politiken
över huvud taget. Nu är andra lagutskottet
ett försiktigt utskott, som tänker sig
för, innan det ger sig in på områden
som inte höra till dess kompetensområde,
så att då öppna vi fönstret och vädra
ut de där främmande fåglarna.

Så ha vi gjort i det här fallet också.
Vi ha avvisat tanken på att avge något
omdöme om den ekonomiska politiken
över huvud taget. Enligt motionärerna
skulle vi tala om, hur det skulle
vara för att vi skulle slippa ha denna
priskontroll längre än under innevarande
år. Det har varit ett ständigt återkommande
önskemål från en del högermotionärer,
när vi behandlat förlängningen
av priskontrollagen, att den visserligen
skulle förlängas men endast till
den 1 januari, då den säkert skulle kunna
upphävas. Så hette det i fjol, och så
heter det i år också. Nu ha ju förhållandena
utvecklat sig så, att anhängarna av
en sådan där snabb avveckling bli färre
och färre. Vi hörde nyss, att herr Petrén
för sin del ansåg, att vi nog borde
ha kvar denna fullmaktslag åtminstone
till nästkommande budgetår. Lagutskottet
har i sitt yttrande nöjt sig'' med att
konstatera, att här föreligger ett behov
av denna lagstiftning, och vi förorda
därför en förlängning av-densamma under
den tid som Kungl. Maj:t har begärt.

Så är det fråga om riktlinjerna. Nu
föreligger det i propositionen en ganska
utförlig redogörelse för det förarbete
som bär föregått de nu gällande riktlinjerna.
De äro ju närmast avsedda att
gälla till den 1 juli, vill jag minnas, men
jag tycker jag har sett någon blänkare
i någon tidning eller på något annat
håll, att de lära komma att gälla i fortsättningen
också. Dessa riktlinjer finnas

Nr 24.

Tisdagen den 29 maj 1951 fm.

''3 G

Ang. fortsatt giltighet av prisregleringslagen.

mycket noggrant redovisade i propositionen,
och herrar Sunne och Petrén och
andra, som nu vilja fälla omdömen om

dem, ha ju tillfälle att göra detta nu i
dag. Det säges att de icke äro tillfredsställande,
men på vad sätt de inte äro
det, ha vi knappast fått höra.

När andra lagutskottet här har yttrat
sig i den frågan, ha vi använt en motivering,
som herr Svärd menade var en
liten försiktig antydan om att riksdagen
nog bör få vara med och bestämma om
sådana där riktlinjer. Ja, formuleringen
är sådan, att hela majoriteten inom
utskottet har kunnat godtaga den. Vad
varje enskild ledamot vill lägga in i

den, vet jag knappast, och om jag nu
säger någonting om det här spörsmålet,
■är det min personliga uppfattning, jag
deklarerar.

Jag tycker det är riktigt och bra, att
vi få reda på direktiven, när det är fråga
om att förlänga en sådan bär fullmaktslag,
men jag kan inte förstå, att det
kan vara meningen, att riksdagen skall
godkänna dem. Jag vet faktiskt inte, vad
motionärerna och reservanterna mena i
det fallet. I den första reservationen talas
det om att direktiven skola underställas
riksdagen, och i högerreservationen
sägs det, att de böra meddelas riksdagen.
Att de böra meddelas riksdagen,
tycker jag är riktigt, tv det bidrar att
öka våra kunskaper i det här ämnet,
som ju ligger andra lagutskottet litet
fjärran. Men jag kan knappast tänka mig
att det är meningen, att riksdagen här
skall säga sin bestämda mening om vissa
direktiv och att Kungl. Maj:t ovillkorligen
skall ha att följa den. Riktlinjerna
utarbetas efter ett mångsidigt bedömande
från olika intressesynpunkter. Här
har nu till slut en förhandlingsdelegation
granskat spörsmålet, och det är väl
denna förhandlingsdelegation som menat
att de riktlinjer, som nu äro provisoriskt
gällande, böra kunna få gälla en tid
framåt. Jag tror för min del att de som
haft hand om saken ha större insikteri
detta spörsmål än de enskilda riksdagsmännen
— i varje fall större insikter än
andra lagutskottets ledamöter ha — och
när de ha avgivit sitt omdöme, då tyc -

ker jag för min del, att det räcker. Det
bör finnas möjlighet till en viss rörlighet
eller, som vi ha uttryckt det, en viss
smidighet beträffande tillämpningen av
en sådan här fullmaktslag, och jag tror
det skulle vara olyckligt, om riksdagen
genom sina uttalanden — kanske tillkomna
på mer eller mindre lösa grunder
vad det gäller en hel del av riksdagens
ledamöter — skulle binda Kungl.
Maj:t för hårt i det fallet.

Andra lagutskottet har, som sagt, nöjt
sig med att tillstyrka förlängningen av
lagstiftningen. Vi ha nämligen den uppfattningen,
att den kommer att behövas
åtminstone den tid som det här är fråga
om. Vi ha knappast fällt några andra omdömen,
om inte möjligen att vi ha en liten
känsla av att läget är sådant, att det
kan vara fråga om behov av en skärpt
priskontroll. Det ligger någonting av den
tanken bakom utskottets yttrande, där vi
vilja understryka vikten av att priskontrollnämnden
övervakar prisutvecklingen
även för frisläppta områden och.
om skäl därtill förefinnas, åter ingriper
med prisreglerande åtgärder. Så mycket
anse vi att vi kunna stå för beträffande
omdömen om den kommande tillämpningen
av denna fullmaktslag.

Jag hemställer, herr talman, om bifall
till utskottets förslag.

Herr SVÄRD: Herr talman! Jag skall
inte låta mig av herr Petrén lockas in
på några vidlyftiga resonemang om samhällsekonomiska
spörsmål. De resonemangen
återkomma ju senare i dag. Jag
skall bara tillåta mig notera, att herr
Petréns hela argumentation var en argumentation
för högerreservationen. Den
var det i mycket hög grad. Att då herr
Petrén till slut yrkar avslag på motionerna
nr 468 i första kammaren och
002 i andra kammaren, är väl ett uttryck
för den folkpartistiska statskonst, om
vilken en utomstående inte skall uttala
sig.

Andra lagutskottets ärade ordförande
begagnade sin tid väsentligen till att uttala
en blygsamhetsförklaring för andra
lagutskottets räkning. Jag är alldeles ny
i denna församling och vet inte, i vilken

Tisdagen den 29 maj 1951 fm.

Nr 24.

Ang. fortsatt giltighet av prisregleringslagen.

mån utskottets kompetens är så begränsad
som dess ordförande tycks förmena. Jag
måste emellertid mycket bestämt reagera
mot den tankelinjen, att riksdagens uppgift,
när det gäller direktiven för denna
prisreglerande verksamhet, uteslutande
skulle vara att notera vad Kungl. Maj:t
har förehaft. Det är inte fråga om att
öka riksdagens kunskaper; det är fråga
om att ge riksdagen tillfälle att ta ståndpunkt
till regler, som äro av ingripande
betydelse för praktiskt taget hela det
svenska folket. Prisregleringslagen är
bara ett yttre skal och har mycket litet
att säga i praktiskt avseende. Det förefaller
mig vara en smula egenartat att
man år efter år, även under s. k. normala
förhållanden, voterar en dylik fullmaktslagstiftning
åt Kungl. Maj :t utan att närmare
intressera sig för hur den använts
och kommer att användas. När det gäller
att utfärda direktiv av detta slag,
räcker det enligt min mycket bestämda
uppfattning inte med den sakkunskap,
som representeras i förhandlingsdelegationer
och andra förberedande instanser.
Där kräves också den politiska sakkunskap,
som är företrädd i riksdagens
bägge kamrar. Den intresseavvägning,
som det här gäller, kan inte slutligt få
ske i en mer eller mindre anonym förhandlingsdelegation
utan är i utpräglad
grad en fråga för riksdagen.

Herr talman! Om möjligheterna att nu
bestämma en tidpunkt för prisregleringslagens
avveckling skall jag inte uttala
mig. i varje fall inte i detta sammanhang.
Jag vill endast ha sagt, att det
finns tecken som tyda på att den stunden
inte behöver ligga så särskilt långt
borta, under förutsättning att den ekonomiska
politiken skötes med syfte att
möjliggöra en avveckling av denna reglering.
För min del föredrar jag med bestämdhet
den prisöversyn och priskontroll,
som några miljoner konsumenter
kunna och böra utöva, framför den priskontroll
som utövas av priskontrollnämndcn.
Detta iir drivkraften bakom den
ståndpunkt vi intagit.

Jag tillåter mig, herr talman, att yrka
bifall till den av fröken Wetterström och
mig avgivna reservationen.

Herr PETRÉN: Herr talman! Jag blev
något förvånad över de slutsatser, herr
Svärd ansåg sig kunna dra av mitt tidigare
anförande.

Jag uttalade klart, att vi i dagens läge
enligt min uppfattning icke kunna undvara
en priskontroll och att förhållandena
enligt min åsikt icke kunna väntas
förändra sig så snabbt, att vi skola kunna
släppa priskontrollen vid årsskiftet,
vilket av högerreservationen att döma
uppenbarligen är herr Svärds uppfattning.
Jag tror också att det hade varit
mycket olyckligt, om riksdagen förra
året följt högerns yrkande, som innebar
att priskontrollen inte skulle ha kunnat
verka under innevarande år. En annan
sak är, att vi böra sträva efter att successivt
och i den takt det är möjligt få
denna kontroll ur världen.

Herr Norman ansåg att motionärerna
borde vara nöjda, när det nu gavs ett
tillfälle att diskutera de gällande direktiven,
som äro redovisade i utlåtandet.
Nej, herr talman, motionärerna kunna
inte vara till freds med detta, utan vårt
krav gäller de kommande direktiven. Jag
medger gärna att de nuvarande provisoriska
direktiven möjliggöra en ganska
vid tolkning, men man har att förvänta
nya och skärpta direktiv. I det fallet
hänvisar jag till vad som säges av utskottsmajoriteten
i bankoutskottets utlåtande
nr 20, som kommer att diskuteras
senare i dag: »För att priskontrollen
skall så effektivt som möjligt medverka
till en stabilisering bör övervägas, om
den icke kan skärpas ända därhän att
den icke medger företagarna kompensation
för andra kostnadsstegringar än
dem, som kunna anses ligga utanför
vårt eget inflytande.»

Riksdagen har enligt min mening all
anledning att begära ett tillfälle att diskutera
de nya direktiven.

Herr ANDRE VICE TALMANNEN:
Herr talman! .lag delar den uppfattning
som redan kommit till uttryck i dag, att
vi böra försöka undvika en ekonomisk
debatt beträffande priskontrollens varaktighet;
en sådan skulle kanske snedvrida
det hela.

Nr 24.

Tisdagen den 29 maj 1951 fm.

Ang. fortsatt giltighet av prisregleringslagen.

Jag skulle inte heller begärt ordet i
denna fråga, om inte lierr Svärd genom
sina uttalanden sökt framställa saken så,
att priskontrollnämndens verksamhet till
väsentlig del var av den bekaffenlieten
att man kunde diskutera, huruvida
nämnden visat sig ha något omdöme vid
sina åtgärder rörande olika grenar av
näringslivet. Som exempel nämnde han
särskilt frågan om priset på biografbiljetter.

Jag konstaterar att ingen av de talare,
som yttrat sig i denna debatt, har den
uppfattningen alt priskontrollnämnden
i dag skulle kunna upphöra med sin
verksamhet. Varken situationen just nu
eller utvecklingstendenserna äro sådana,
att detta skulle låta sig göra. Jag har vid
flerfaldiga tillfällen uttalat tvivel rörande
priskontrollnämndens möjligheter att
över huvud nå resultat, som skulle kunna
tillnärmelsevis jämföras med den effekt
man uppnår, därest det finns förutsättningar
till konkurrens mellan företagare
och säljare vid utbjudandet av varor.
För närvarande råder emellertid en
säljarens marknad — det är köparna
som konkurrera om varorna och många
gånger bjuda över varandra —- och då
pressas prisnivån uppåt på ett sätt som
gör det nödvändigt att ha ett instrument,
med vars hjälp man kan hålla prisstegringarna
inom måttliga gränser.

Man skulle kunna anföra många exempel,
herr Svärd, för att visa att det har
varit felaktigt att frisläppa vissa områden
från priskontroll. Särskilt kan man
därvidlag enligt min mening peka på
trävaror, pappersmassa och papper, där
utvecklingen varit ganska anmärkningsvärd.
Sedan denna tid föregående år ha
papperspriserna ungefär tredubblats och
trävarupriserna fördubblats utan att såsom
skäl för dessa prishöjningar kunna
åberopas kostnadsstegringar av motsvarande
storleksordning. Däremot kan man
åberopa en konkurrens från köpare i utlandet,
som äro villiga att betala de nuvarande
höga priserna. Skall den svenska
marknaden få någonting med av dessa
begärliga varor, tvingas den att betala
världsmarknadspriserna, ty eljest
exporteras allt vad denna industri pro -

ducerar. Jag finner inte detta vara någonting
som kan accepteras i en tid, då
både landet och folkhushållet brottas
med svårigheter och då man från alla
håll talar om nödvändigheten av att söka
bekämpa inflationen.

I höstas, då det var tal om att släppa
priskontrollen på trycksaker, veckotidningar
och andra grafiska produkter,
uppvaktades priskontrollnämnden av
några representanter för de fackförbund,
vilkas medlemmar arbeta på detta område,
och begärde därvid att priskontrollen
inom denna del av näringslivet helt
skulle slopas, då de grafiska fackens
arbetare eljest riskerade att bli arbetslösa.
Just i dagarna ha samma arbetare
på ett stort möte i Stockholm beslutat
hemställa om priskontrollens återinförande
på papper, då de eljest riskera att
bli arbetslösa därför att papperspriserna
stigit så högt att man måste räkna
med minskad efterfrågan på trycksaker.

Man skulle alldeles säkert kunna åberopa
flera områden såsom exempel på att
priskontrollen släppts för tidigt och nu
borde återinföras. Yrkandena från olika
fackliga organisationer på skärpt priskontroll
kunna icke begränsas till att avse
de områden, där priskontrollen för
närvarande verkar, utan måste självfallet
uppfattas såsom krav på utvidgning
av priskontrollen till områden som
frisläppts utan att den hittillsvarande utvecklingen
givit belägg för att åtgärden
varit riktig. Det finns inte möjligheter
att skapa den återhållsamhet, som är ett
nödvändigt villkor för att man skall
kunna ge det enskilda näringslivet så
fria tyglar som det självt önskar.

Jag har alltså av utvecklingen blivit
stärkt i den tron, att man inte kan slopa
priskontrollen utan tvärtom måste vidhålla
och utvidga den. Detta är enda
möjligheten att över huvud taget hålla
någon måtta i fråga om det fria näringslivets
krav på prishöjningar och vinster.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att därunder yrkats l:o) att vad utskottet
i det under behandling varande utlåtandet
hemställt skulle bifallas; 2ro) att

Tisdagen den 29 maj 1951 fm.

Nr 24.

kammaren skulle godkänna den av herr
Jacobsson i Igelsbo m. fl. vid utlåtandet
avgivna reservationen; samt 3:o) att
kammaren skulle godkänna herr Svärds
och fröken ''NYetterströms vid utlåtandet
anförda reservation.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på bifall
till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Sunne begärde votering, i anledning
varav och sedan till kontraproposition
därvid antagits godkännande av
herr Jacobssons i Igelsbo m. fl. reservation,
uppsattes samt efter given varsel
upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 32,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes den av herr
Jacobsson i Igelsbo m. fl. vid utlåtandet
avgivna reservationen.

Då emellertid herr Sunne begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 102;

Nej — 33.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Ang. riksbankens sedelutgivning m. ni.

Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande
nr 20, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag med sär -

Ang. riksbankens sedelutgivning m. m.

skilda bestämmelser rörande riksbankens
sedelutgivning, m. in. jämte i ämnet
väckt motion, m. m.

I en den 30 mars 1951 dagtecknad
proposition, nr 181, som hänvisats till
bankoutskottets förberedande handläggning,
hade Kungl. Maj:t, under åberopande
av propositionen bilagda utdrag
av statsrådsprotokollet över finansärenden
för samma dag, föreslagit riksdagen
att

dels antaga vid propositionen fogat
förslag till lag med särskilda bestämmelser
rörande riksbankens sedelutgivning,

dels ock medgiva, att riksbanken finge
för tiden från och med den 1 juli 1951
till och med den den 30 juni 1952 vara
fritagen från skyldigheten att vid anfordran
inlösa av banken utgivna sedlar
med guld efter deras lydelse, med rätt
dock för riksbanken att, om förhållandena
därtill gåve anledning, före utgången
av nämnda tid återupptaga inlösningen
av bankens sedlar.

Berörda lagförslag var av följande
lydelse:

Förslag

till

Lag

med särskilda bestämmelser rörande
riksbankens sedelutgivning.

Härigenom förordnas, att under tiden
från och med den 1 juli 1951 till och
med den 30 juni 1952 skola, i stället för
vad i 9 § och 11 § första stycket lagen
den 30 juni 1934 (nr 437) för Sveriges
riksbank finnes stadgat, följande särskilda
bestämmelser lända till efterrättelse.

1 §•

Riksbanken må utgiva sedlar till ett
belopp av högst fyratusenetthundra miljoner
kronor.

^ §•

Därest så med hänsyn till utomordentliga
omständigheter prövas nödigt må
Konungen, under tid då riksdagen ej håller
session, på framställning av fullmäktige
i riksbanken och efter samråd

Nr 24.

Tisdagen den 29 maj 1951 fm.

Ang. riksbankens sedelutgivning m. m.

med fullmäktige i riksgäldskontoret
medgiva riksbanken att utgiva sedlar till
ett belopp av ytterligare högst sjuhundra
miljoner kronor. Dylikt av Konungen
lämnat medgivande skall, därest detsamma
icke godkännes av riksdagen
inom tjugu dagar från början av nästföljande
session, efter utgången av
nämnda tid upphöra att gälla.

3 §•

Som riksbankens metalliska kassa
skall räknas allt riksbanken tillhörigt
guldmynt och omyntat guld.

I samband med förevarande proposition
hade utskottet till behandling förehaft
en inom första kammaren under
nr 474 av herr Holmbäck väckt motion,
vari hemställts, att riksdagen ville i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition nr
181 bestämma riksbankens rätt att utgiva
sedlar enligt 1 § av den föreslagna
lagen med särskilda bestämmelser rörande
riksbankens sedelutgivningsrätt
till högst tretusensjuhundra miljoner
kronor.

I sammanhang med frågan om fortsatt
befrielse för riksbanken från skyldigheten
att inlösa sedlar med guld hade
utskottet ansett sig böra behandla
två likalydande motioner, väckta den
ena inom första kammaren under nr 216
av herr Andrén m. fl. och den andra inom
andra kammaren under nr 285 av
herr Hjalmarson m. fl. I dessa motioner
hade hemställts, att riksdagen måtte på
sätt den funne lämpligt erinra fullmäktige
i riksbanken om det samband, som
rådde mellan dess krediter till staten
och den allmänna ekonomiska utvecklingen,
samt påfordra, att fullmäktige
måtte göra denna fråga till föremål för
överväganden i samband med den inom
riksbanken pågående översynen av 1934
års riksbankslag.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet hemställt, att riksdagen måtte

1) i skrivelse till Kungl. Maj :t giva till
känna vad utskottet i utlåtandet anfört
i fråga om utformningen av den allmänna
ekonomiska politiken;

2) med bifall till Kungl. Maj:ts proposition
i denna del samt med avslag
å motionen I: 474 antaga det vid propositionen
fogade förslaget till lag med
särskilda bestämmelser rörande riksbankens
sedelutgivning;

3) anse de likalydande motionerna
I: 216 och II: 285 besvarade med vad
utskottet i utlåtandet anfört och under
2) hemställt;

4) medgiva, att riksbanken finge förtiden
från och med den 1 juli 1951 till
och med den 36 juni 1952 vara fritagen
från skyldigheten att vid anfordran inlösa
av banken utgivna sedlar med guld
efter deras lydelse, med rätt dock för
riksbanken att, om förhållandena därtill
gåve anledning, före utgången av nämnda
tid återupptaga inlösningen av bankens
sedlar.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Ewerlöf, De Geer, Domö,
Schmidt, von Seth och Gustafson i Göteborg,
vilka ansett, att utskottets yttrande
bort hava den lydelse, reservationen
visade;

2) av herrar Näsgård och Persson i
Norrby, vilka ansett, att utskottets yttrande
bort lyda så, som i denna reservation
angivits.

Herr EWERLÖF: Herr talman! Jag är
fullt medveten om att det är en föga
tacksam uppgift att nu i denna kammare
inleda en ekonomisk debatt, sedan andra
kammaren under lördagen ventilerat
samma ämne med en fullständighet, som
knappast ger utrymme för några nya
synpunkter.

Tyvärr förefaller det, som om lördagens
debatt inte varit ägnad att närma
de olika uppfattningarna till varandra.
Detta är så mycket mera beklagligt som vi
stå inför uppgiften att möta vår allvarligaste
inre fiende, inflationen. Det skulle
självfallet i hög grad öka utsikterna att
lösa uppgiften, om vi kunde på ett eller
annat sätt gå fram på gemensam front.

Jag skall nu söka att i så koncentrerad
form som möjligt ge några kommentarer
till den av folkpartiets och högerns re -

Tisdagen den 29 maj 1951 fm.

Nr 24.

*11

presentanter i utskottet gemensamt avgivna
reservationen. Till grnnd för bankoutskottets
utlåtande ligger en skrivelse
från riksbanksfullmäktige om riktlinjerna
för penningpolitiken. Bankoutskottets
majoritet har i allt väsentligt accepterat
fullmäktiges synpunkter, under
det att reservanterna inte ansett sig kunna
godtaga vare sig fullmäktiges tolkning
av det hittillsvarande händelseförloppet
på kreditmarknaden eller deras
riktlinjer för den närmaste framtiden.

Bankofullmäktige framhålla i sin skrivelse
att de enskilda kreditinstituten enligt
fullmäktiges åsikt varit alltför rundliänta
i sin kreditgivning och därmed
ökat efterfrågan både på arbetskraft och
varor, vilket allt varit ägnat att ge inflationen
ytterligare näring. I jämförelse
med särskilt affärsbankernas kreditgivning
framställa fullmäktige riksbankens
egen likviditetsskapande verksamhet såsom
obetydlig och av sekundär verkan.
Reservanterna bestrida naturligtvis inte
själva faktum, att en avsevärd kreditexpansion
har ägt rum och att den skett i
anmärkningsvärt snabb takt under de senaste
månaderna. Men vi mena att orsakssammanhanget
inte är det som bankofullmäktige
göra gällande.

Kreditexpansionen är i och för sig
ingen märklig företeelse, om man ser
den mot bakgrunden av den ökning beträffande
priser och löner som samtidigt
skett. Under loppet av ett år, eller från
slutet av april 1950 till slutet av april
1951, ökades affärsbankernas långivning
med 17 procent, och under samma tid
har partiprisindex stigit ca 30 procent
och lönerna ökats med 17 procent. Om
det råmaterial och de andra importvaror,
som industrien och handeln behöva, bli
30 procent dyrare, iir det uppenbart att
företagen behöva investera 30 procent
mer för att hålla sina lager konstanta.
Samtidigt har emellertid, som vi alla veta,
det tillspetsade världsläget inneburit en
siark drivfjäder att öka lagren inför hotet
av en avspärrning eller av att tillgången
på vissa varor skall bli så knapp,
att de helt försvinna ur marknaden. På
liknande siilt ha under senaste tiden lönehöjningarna
ökat näringslivets behov av

Ang. riksbankens sedelutgivning m. ni.

rörelsemedel. Många företag, som tidigare
haft stora tillgodohavanden i bankerna,
ha nu tvingats uppträda som lånesökande.
I själva verket är det snarast
överraskande, att näringslivets behov
av nya krediter under sådana förhållanden
inte ha inneburit en ännu
större påfrestning på bankerna och givit
upphov till en ännu kraftigare ökning av
banklånen.

Konjunkturinstitutet har i sin senaste
rapport varit inne just på denna tankegång.
Institutet nämner i anslutning
härtill att kreditexpansionen sedan mitten
av år 1950 uppgår till ca 1 160 miljoner
kronor. Av detta belopp utgöra
remburskrediter samt lån mot inrikes
växlar och mot säkerhet av varor sammanlagt
650 miljoner kronor. Vid sidan
av dessa handelskrediter visa även byggnadskreditiv
och inteckningslån stark
uppgång. Denna rör sig om ca 75 respektive
270 miljoner kronor. Institutet tillfogar
den anmärkningen, att under dessa
kredittvper faller framför allt affärsbankernas
byggnads- och bostadslånegivning.
Byggnadskrediterna avse lån för
själva byggnadsverksamheten, och inteckningslånen
bestå till väsentlig del av
lån till färdigställda bostadsfastigheter.
Enbart med dessa tre huvudposter kan
man alltså förklara inemot 1 miljard eller
drygt 85 procent av den totala kreditexpansionen.
Det finns således föga utrymme
för något tal om att den ökade
långivningen skulle ha en utpräglat spekulativ
karaktär eller i någon väsentlig
utsträckning ha formen av rena konsumtionskrediter.

Vad jag nu sagt får inte tolkas så, som
om vi skulle gilla denna kreditansvällning
och finna den vara i sin ordning.
Vi ha tvärtom i reservationen givit uttryck
åt den uppfattningen, att det hade
varit på sin plats att bromsa också krediter
för näringslivets så att säga legitima
behov. Vi anse med andra ord att
det hade varit bättre om man fått en
åtstramning, även om detta skulle skett
till priset av minskade lager eller en
minskad import och till priset av en
viss minskning av affärsverksamheten.
Med en sådan åtstramning och knappare

Nr 24.

Tisdagen den 29 maj 1951 fm.

Ang. riksbankens sedelutgivning m, m.

tillgång på pengar skulle näringslivet kunnat
bjuda motstånd mot en del kostnadsstegringar,
som nu gått för långt. På så
sätt skulle omkostnaderna kunnat hållas
lägre och levnadskostnadsindex inte behövt
stiga på det sätt som nu har blivit
fallet. Vad särskilt beträffar lönerna är
jag angelägen understryka att vi mena,
att deras realvärde skulle kunnat bevaras
samtidigt som de nominella lönebeloppen
hindrats att nå sin nuvarande
höjd.

Man har anledning fråga sig, varför
kreditgivningen icke blivit så restriktiv
som varit önskligt. Bankofullmäktige ha
varit inne på denna fråga. De göra det
uttalandet, att de senaste tre kvartalens
utveckling på kreditmarknaden ger vid
handen, att förmågan till återhållsamhet
i långivningen saknas i nuvarande läge
med dess starka, utifrån härrörande påfrestningar.
Läsaren av fullmäktiges
framställning får närmast intrycket, att
riksbanken själv gjort allt vad på den
ankommer och som över huvud taget
stått i en centralbanks makt men att
resultatet omintetgjorts genom en okontrollerbar
utveckling i affärsbankerna. I
själva verket återfaller fullmäktiges kritik
på riksbanken själv. Hela händelseförloppet
visar att de regler om en mera
restriktiv kreditgivning, som riksbanken
och affärsbankerna varit ense om
och som affärsbankerna lojalt följt, inte
alls varit tillräckliga. Alla nya krediter
som lämnats äro nämligen av de slag
som kunna godtagas enligt överenskommelsen
mellan riksbanken och kreditinstituten.
Men vad som fattats är kompletterande
åtgärder från riksbankens
sida i syfte att begränsa likviditeten på
marknaden. Riksbanken har med andra
ord förhållit sig passiv och icke fört någon
verklig penningpolitik. Detta kan siffermässigt
beläggas. I slutet av juni 1950
uppgingo affärsbankernas likvida tillgodohavanden
till 1 808 miljoner kronor.
I mars 1951 hade dessa tillgodohavanden
sjunkit endast till 1 733 miljoner kronor,
trots de stora skattelikvider som
gjordes under mars månad. Affärsbankernas
likviditet är följaktligen nu praktiskt
taget lika stor som i fjol, och detta

beror icke på någonting annat än att
riksbanken ständigt har pumpat ut mera
pengar i rörelsen. Motivet för denna riksbankens
hållning behöver man inte sväva
i ovisshet om. Om riksbanken hade
fört en försiktigare och stramare politik,
skulle det ha blivit ont om pengar och
räntan hade pressats uppåt. Det är för
att undvika denna effekt som riksbanken
har fortsatt att släppa ut pengar genom
att övertaga statsskuldförbindelser
och köpa upp obligationer på marknaden.
På så sätt har marknaden i stället
för att åtstramas hållits så likvid, att de
prisstegrande krafterna fått alltför stort
spelrum.

Jag har sett att finansministern i flera
sammanhang på sitt program upptar
även en kreditåtstramning, men om vi
alltså i princip äro ense på den punkten,
återstår dock frågan, under vilka
former åtstramningen skall kunna genomföras.
Fasthåller man vid ett visst
ränteläge, som inte motsvarar marknadsläget,
och därför tvingas köpa obligationer
på marknaden och ta upp statsskuldförbindelser,
som inte kunna placeras
i marknaden, blir resultatet ett utpumpande
av pengar, som icke ens överensstämmer
med vad riksbanken själv
skulle önska. Likviditeten på marknaden
kommer i ett sådant läge att bestämmas
av fullkomligt godtyckliga omständigheter.
Vi däremot mena, att man skall bestämma
sig för vilken stramhet på marknaden
man önskar åstadkomma och sedan
ta konsekvenserna därav med avseende
på räntan.

Man har också sagt, att räntehöjningen
i höstas egentligen inte haft någon synlig
effekt. Jag utgår från att en effekt
under alla förhållanden har varit, att det
är bättre att vi nu befinna oss på detta
stadium i fråga om räntan än om vi
skulle stått kvar på den gamla räntenivån.
Men därtill kommer att riksbanken
— såsom jag tidigare försökt utveckla
— inte fullföljde den åtstramande
politiken. Genom att riksbanken under
de gångna månaderna av detta år ökat
likviditeten på marknaden har man förlorat
den åtstrammande effekt, som kunde
skönjas redan i december. Bankerna

Tisdagen den 29 maj 1951 fm.

Nr 24.

hade nog vid den tidpunkten en känsla
av att den dittillsvarande kreditexpansionen
började ta emot på grund av att
likviditeten inte liingre var densamma
som tidigare. Men när man sedan kom
in på det nya året, började riksbanken
tillhandahålla medel i ökad omfattning,
och då lättade trycket så att kreditexpansionen
har kunnat fortsätta.

Jag säger inte detta som någon plaidoyer
för affärsbankerna, utan därför att
jag anser det viktigt att analysen av vad
som här sker blir riktig. Detta är ju förutsättningen
för att de slutsatser skola
bli riktiga, som man drar ur analysen av
händelseförloppet.

1 vår reservation ha vi naturligtvis
erkänt, att upprustningen och Koreakriget
i sin mån medverkat till höjningen
av den svenska prisnivån. Vi göra emellertid
gällande att dessa inflytanden utifrån
i hög grad förstärkts av bristen på
inre ekonomisk jämvikt, och vi mena att
denna jämviktsrubbning just har orsakats
av riksbankens penningpolitik eller,
måhända riktigare, brist på penningpolitik.
Vi anse oss ha belägg för
denna vår upfattning, när vi jämföra utvecklingen
på pris- och lönefronten i
Sverige med vad som skett i en del andra
länder. Mellan juni 1950 och mars 1951
steg partiprisnivån i Sverige med 28,3
procent, i England med 22,3 procent, i
Schweiz med 17,9 procent och i Förenta
staterna med 16,0 procent. Jag är väl
medveten om att den höga siffran för
Sverige i viss grad påverkats av att importsubventionerna
slopats, men denna
omständighet förklarar inte mer än en
del av den särskilt ogynnsamma utvecklingen
för vårt lands vidkommande. Det
finns tyvärr icke några tillräckligt färska
siffror, som belysa levnadskostnadernas
förändringar i dessa länder, men
lönerna ha under niomånadersperioden
närmast efter Koreakrigets utbrott stigit
i Sverige med cirka 17 procent, i Förenta
staterna med 10 procent och i England
med 5 procent, under det att de i
Schweiz äro praktiskt taget oförändrade.
Vi kunna alltså konstatera, att kostnadsstegringarna
och därmed penningvärdets
fall under denna tid gått liingre i Sve -

Ang. riksbankens sedelutgivning m. m.

rige än vad fallet varit i England,
Schweiz och Förenta staterna. Att vårt
land har att uppvisa en kraftigare inflation
än t. ex. de två bland västmakternas
ledande länder, som äro starkast
engagerade i upprustningen och Koreakriget,
ger oss anledning till allvarlig eftertanke.

Den förhållandevis starka prisstegringen
i Sverige utgör på längre sikt ett
hot mot vår internationella konkurrenskraft.
Vi få inte stirra oss blinda på de
gynnsamma bytesvillkor, som vi just nu
ha i vår utrikeshandel. Dessa vila på ett
skäligen bräckligt underlag. Medan ett
stort antal av de viktigaste bland våra
importvaror stigit i pris, beror stegringen
i exportprisindex till 90 procent på
de höjda priserna för skogsindustriprodukter,
under det att järnmalm, tackjärn
och verkstadsprodukter endast svara för
5 procent av höjningen. Mycket talar för
att priset på pappersmassa redan till
hösten reduceras till följd av den amerikanska
maximiprispolitiken. Vi löpa
stor risk att en vacker dag få se, hur
priserna för vår export vika, medan importen
alltjämt är lika dyr som nu eller
kanske ännu dyrare.

Reservanterna i utskottet ha inte dolt
sin oro över importöverskottet och den
brist i betalningsbalansen, som trots de
stora exportinkomsterna föreligger. Under
första kvartalet redovisas ett importöverskott
på mer än en halv miljard
kronor, och efter avdrag för osynliga
betalningar kan underskottet i betalningsbalansen
under samma tid beräknas
till 357 miljoner kronor. Vår valutareserv
liar sedan i höstas varit utsatt för
en oavlåtlig avtappning, och den måste
nu betraktas såsom oroväckande svag.
Siffrorna för den 30/4 1951 ge vid handen,
att den hos riksbanken befintliga
centrala valutareserven uppgår till 950
miljoner, medan affärsbankernas valutanetto
står på ett minus som torde kunna
beräknas till cirka 214 miljoner kronor.
Detta innebär att vi totalt ha en valutareserv
i landet av 736 miljoner kronor,
och detta belopp torde vara det lägsta vi
noterat sedan år 1948. De åtaganden, som
Sverige gjort inom ramen av den euro -

Nr 24.

Tisdagen den 29 maj 1951 fm.

Ang. riksbankens sedelutgivning m. m.

peiska betalningsunionen, innebära att
vi icke utan vidare kunna återinföra en
strängare kvantitativ importkontroll.
Men om den rikliga tillgången på betalningsmedel
inom landet leder till att importen
fortfarande hålles uppe på en hög
nivå oeli kanske tenderar att ytterligare
stiga, med vilka medel ämnar då regeringen
och riksbanken skydda vår valuta
om man inte vill söka liejda utvecklingen
genom en verkligt effektiv penningpolitik,
som minskar importen genom
att det blir svårare att få pengar?
Man menar väl ändå inte att boten skulle
vara att ånyo börja subventionera importvaror?
Detta är icke någon akademisk
fråga. Det är ett spörsmål, som vi
komma att ställas inför inom en mycket
nära framtid.

Vi ha i reservationen givit uttryck
för vår uppfattning, att en restriktiv
penningpolitik kan och bör sättas in
bland annat och inte minst för att begränsa
valutautflödet. Och vi vilja gå
ett steg längre. Vi hålla före att förbättringen
av de svenska bytesrelationerna
gentemot utlandet inneburit ett sällsynt
gynnsamt tillfälle att stärka vår valutareserv.
Tyvärr ser det ut, som om det
tillfället nu skulle glida oss ur händerna.
Ju längre man dröjer, desto kraftigare
ingrepp måste göras för att stärka
vår yttre finansiella beredskap och komma
bort från det underläge, som den
otillräckliga tillgången på valutor försatt
oss i.

I den ekonomiska politiken stå vi just
nu inför ett viktigt vägskäl. Det avgörande
som måste träffas är, huruvida vi
skola vandra vägen tillbaka till tvångshushållningens
och regleringarnas samhälle
eller huruvida vi skola göra ett allvarligt
försök att med hjälp av en aktiv
penningpolitik få samhällsekonomien i
balans. Jag säger avsiktligt »med hjälp
av», ty lika litet som mina medreservanter
föreställer jag mig att kreditrestriktioner
och andra penningpolitiska medel
äro en universalmedicin. Vad vi efterlysa
är en genomtänkt samordning av
de två viktiga komponenterna i den allmänna
ekonomiska politiken, nämligen
den statliga finanspolitiken å ena si -

dan och penningpolitiken å den andra.
Det behövs åtgärder på bägge dessa områden.
En överbalansering av budgeten»
åvägabringad genom sparsamhet med
statliga utgifter, är en sida av saken. En
restriktiv penningpolitik är den andra
sidan av saken. Intetdera ledet kan undvaras.
De bägge elementen skola komplettera
och stödja varandra. Vi äro fullt
medvetna om att den restriktiva penningpolitiken
innebär en räntehöjning»
men vi mena inte att denna skall ske i
blindo. Riksbanksledningen bör genom
att noggrant följa marknaden kunna genom
en serie av olika åtgärder avväga
räntehöjningen så, att den får just den
effekt som nu behövs, den effekt som innebär
att överkonjunkturens avarter i
form av överrörlighet och brist på arbetskraft
undanröjas men som icke drives
så långt att den framkallar en allmän
depression med ty åtföljande arbetslöshet.

De penningpolitiska medlens överlägsenhet
och smidighet yttrar sig just däri,
att de äro lättare att handhava och kunna
riktigare avvägas än de flesta former
av fysisk kontroll och kvantitativa ingrepp.

Vi ha ju — ända sedan statsrådet i
statsverkspropositionen gjorde det uttalandet
-—- varit överens om att penningvärdets
bevarande är den mest angelägna
uppgiften i nuvarande läge, men vi
ha för vår del kommit till den uppfattningen,
att vi inte gå i land med denna
uppgift, om vi inte äro beredda att tillgripa
en kreditåtstramning av det slag
som vi beskrivit. Vi mena alltså, att denna
åtgärd såtillvida har prioritet bland
de åtgärder, som kunna ifrågakomma,
att den måste utgöra underlag för bestämmandet
av vilka andra åtgärder
man skall tillgripa. Men därmed ha vi
inte sagt att detta är den enda åtgärden,
utan såsom jag nyss sökte utveckla äro
vi fullt på det klara med att vi måste inordna
denna åtgärd i en ekonomisk plan,
och vi äro för vår del beredda att förutsättningslöst
diskutera de ytterligare
åtgärder, som med hänsyn till utvecklingen
kunna te sig nödvändiga. Men, såsom
jag sade, utan denna penningpali -

Tisdagen den 29 maj 1951 fm.

Nr 24.

tik, som vi ha skisserat, lösa vi inte denna
uppgift. Det är ju då beklagligt, att
vi skola befinna oss i en sådan situation,
att vi först och främst från regeringssidan
men även från bondeförbundets
sida få höra, att man är fullt på det
klara med att en penningpolitik med en
rörlig ränta i och för sig är en alldeles
riktig politik och en politik som kan
tillgripas i olika lägen men att det nuvarande
läget inte lämpar sig för att tillgripa
detta medel. Man menar att vi ännu
inte ha kommit så långt i utförsbacken,
att det över huvud taget är behövligt
att tillgripa en sådan åtgärd. Vi, som
urgerat en politik av denna karaktär
sedan flera år tillbaka, ha ju velat att
man skulle stämma i bäcken, eller i
varje fall i ån, men nu ha vi kommit
dithän, att det gäller att stämma i älven.
Då frågar man sig, om vi inte, när det
ändå råder principiell enighet om denna
aktiva penningpolitiks berättigande,
skola kunna komma överens om att det
läge, i vilket vi nu befinna oss, just är
sådant att detta medel bör tillgripas, när
man nu inte gjort det långt före detta.

Herr talman! Jag vill till sist endast
med några ord beröra den andra huvudfråga,
som behandlas i detta utskottsutlåtande,
nämligen frågan om
riksbankens sedelutgivning. Reservanterna
ha med tillfredsställelse funnit, att
finansministern icke ansett sig kunna
acceptera det förslag till ny riksbankslag
med dess slopande av varje spärr på
sedelutgivningen, som bankofullmäktige
framlagt. Vi hoppas att denna viktiga
fråga nu kommer alt bli föremål för en
grundligare och allsidigare utredning
än den som hittills förebragts. Den nya
provisoriska lagen innebär att riksbanken,
bortsett från ett läge av utomordentliga
omständigheter, skall kunna
utge sedlar till ett belopp av högst 4 100
miljoner kronor. Utskottsmajoriteten synes
räkna med att maximum kan komma
att uppnås redan vid utgången av
innevarande år. För vår del skulle vi
finna eu sådan utveckling ytterst betänklig.
Om en verkligt restriktiv ekonomisk
politik, av det slag som vi skisserat
i vår reservation, kommer att föras,

Ang. riksbankens sedelutgivning m. m.
borde det föreslagna maximum för sedelmängden
vara fullt betryggande ända
fram till den tidpunkt, då riksdagen
får tillfälle att taga del av ett förslag
till definitiv reglering av sedelutgivningsrätten.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till utskottets hemställan
med den av mig och mina medreservanter
föreslagna motiveringen.

Häri instämde herr Andrén.

Herr NÄSGÅRD: Herr talman! Vi bondeförbundare
inom utskottet ha inte på
alla punkter kunnat instämma med majoriteten,
även om vi intaga samma
ståndpunkt som majoriteten i räntefrågan.
En del uttalanden i utlåtandet, särskilt
på s. 28, ha vi inte kunnat vara
med om, i varje fall då vi inte vetat,
hur utskottsmajoriteten egentligen tolkar
dessa uttalanden.

Utskottsmajoriteten talar om en överbalansering
av budgeten, och på den
punkten ha vi gjort egna uttalanden.
Överbalanseringen både kan och bör
enligt vår mening användas såsom ett
medel mot inflationen, men den har sin
givna begränsning, ty om man genom
skattehöjningar fördyrar nödvändig produktion,
måste det i regel leda till prisförhöjningar.
Vi ha på denna punkt
sagt, att man bör om möjligt hålla sig
till s. k. umbärliga varor.

Det finns också ett uttalande om priskontrollen,
som vi inte äro säkra på att
vi skulle vilje stå för, om man drar ut
konsekvenserna av det.

Slutligen nämner utskottet också
tvångssparandet eller en statlig tvångsupplåning,
som vi inte tro skulle vara
ett lämpligt medel i kampen mot inflationen.
Vi befara att en sådan politik i
ännu högre grad skulle minska lusten
till frivilligt sparande. Vi ha i vår reservation
betonat sambandet mellan sparande
och investering, och det kan ju
tyckas vara en självklar sak, men detta
samband glömmes icke desto mindre
ofta bort, när inflation hotar. Vi ha
i reservationen tryckt på nödvändigheten
att vidtaga sparfrämjande åtgärder

Nr 24.

Tisdagen den 29 maj 1951 fm.

Ang. riksbankens sedelutgivning m. m.
för att försöka få det frivilliga sparandet
att taga fart igen. Man bör på något
sått uppmuntra särskilt nysparande. Finansministern
sade i andra kammaren i
lördags, att han inte var någon fiende
till sparandet. Jag hoppas att han i dag,
när han yttrar sig, är någon grad varmare
på denna punkt. Det räcker inte
att icke vara fiende till sparandet, utan
man bör nog vara vän av sparandet, om
man skall kunna tänka sig att det skall
få den omfattning, som det faktiskt är
utomordentligt önskvärt att det får i
dessa tider.

Jag vill erinra om att bankoutskottet i
sitt utlåtande nr 12 till årets riskdag har
gjort en sammanfattning av framkomna
förslag att stimulera sparandet och —
utan att själv ta ståndpunkt — sänt dem
vidare till Kungl. Maj:t. Jag skall bara
nämna ett av dessa förslag, nämligen det
som kom från 1944 års allmänna skattekommitté.
Det lades fram i finansdepartementet
redan år 1947, och det innebär
ett skattefritt banksparande. Det skulle
betyda, att man finge ett sparkonto, där
en del av inkomsten, som då skulle vara
skattefri, kunde sättas in för att inte användas
på några år. Jag förstår att förslag
som detta kunna vara svåra att realisera,
men jag tror att det skulle vara
möjligt, om man bortsåge från byråkratiska
betänkligheter och kanske inte
strävade efter att på varje punkt åstadkomma
millimeterrättvisa.

Vad som skiljer vår reservation från
högerns och folkpartiets är ju den olika
ståndpunkten i räntefrågan. Jag tror
inte det är nödvändigt att nu närmare
utveckla denna ståndpunkt, men vi lita
inte lika mycket som högern och folkpartiet
på effektiviteten av räntan som
regulator. Vi ha naturligtvis lika litet
som herr Ewerlöf någonting emot mindre
räntehöjningar, om de skulle visa
sig önskvärda och nödvändiga, men när
man talar om räntehöjningar på 2/10, J/4
och y; procent, tro vi inte att så små
räntehöjningar få någon verkan när det
gäller att bekämpa inflationen. Vi ha i
reservationen sagt att i så fall får man
nog ta till betydligt större räntestegringar,
minst 2 å 3 procent, och då blir

enligt vår mening räntan ett farligt vapen,
särskilt för alla, som behöva arbeta
med lånat kapital, t. ex. jordbrukare.
Jag skall inte denna gång erinra om år
1931, men jag måste vidhålla den ståndpunkt,
som jag uttalat flera gånger förut,
att om man börjar höja räntan den
ena procenten efter den andra, vet man
aldrig var det slutar.

Utskottsmajoriteten har också ett uttalande
om att frågan om användningen
av prisutjämningsavgifterna bör tagas
upp till förnyat övervägande, och på
denna punkt ha vi gjort ett eget förslag,
nämligen att man när det gäller skogsindustriprodukterna,
om nu dessa prisutjämningsavgifter
anses böra bibehållas
och kanske till och med höjas, bör se
till att även skogsägarna få del av avgifterna
i form av avsättning till investeringsfonder.
Vi ha i vår reservation
uttalat ett beklagande av att Kungl. Maj:t
ännu inte bar framlagt förslag för riksdagen
om dylika investeringsfonder. Jag
tror att man har skäl att klandra Kungl.
Maj:t på den punkten. Det ena året efter
det andra har fått gå utan att något förslag
framlagts. Frågan har dock varit
aktuell åtminstone fyra år. Jag tror att
just dessa investeringsfonder skulle vara
mycket användbara i dessa tider, till
och med i kampen mot inflationen, genom
att man kunde sätta undan pengar
för att använda dem när tiderna bli
sämre. Professor Tliorsten Streyffert
skrev häromdagen i en tidskriftsartikel,
att dessa investeringsfonder äro den
viktigaste skogspolitiska frågan för närvarande,
och det tror jag är riktigt. Finansministern
sade i andra kammaren,
att investeringsfonderna äro ett skogsägarintresse.
Ja, det är klart att det är
ett skogsägarintresse att kunna avsätta
medel för skogsvårdsåtgärder, som skulle
vara avdragsgilla, om de kunde utföras
samma år som inkomsten förvärvas, och
det är klart att det är ett skogsägarintresse
att kunna fördela arbetena på
lämpligaste sätt med hänsyn till bland
annat tillgången på arbetskraft. Särskilt
gäller detta bondeskogsbruket, där man
inte kan räkna med en jämn avverkning
varje år. Det medför större svårigheter

Tisdagen den 29 maj 1951 fm.

Nr 24.

för bönderna än för de större skogsägarna
att få avdragsrätten genomförd,
när det gäller dessa arbeten. Men jag vill
också påstå, att detta är ett allmänt intresse
av betydande omfattning. Framför
allt är det ett intresse ur den synpunkten,
att samhället gärna ser att en
jämn sysselsättning kan hållas. När de
nuvarande konjunkturerna en dag vika,
vilket vi ju förstå att de komma att
göra, blir den frågan mycket aktuell. Då
skulle skogsvårdsarbeten kunna sättas
i gång för att sysselsätta arbetskraften,
om det funnes pengar för ändamålet.
Jag hoppas verkligen att Kungl. Maj:t
inte dröjer längre med att ta upp frågan
om investeringsfonderna, utan till
nästa års riksdag framlägger ett förslag
i ämnet.

Till sist vill jag säga, att vilka åtgärder
man än föreslår och förordar, är i
alla fall det viktigaste, att man för en sådan
politik, att man kan skapa förtroende
inom olika samhällslager, men för
att åstadkomma detta förtroende behövs
det samarbete mellan olika folkgrupper
och meningsriktningar.

Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till den av Persson i
Norrby och mig vid utskottsutlåtandet
fogade reservationen.

I herr Näsgårds yttrande instämde
herrar Tjällgren, Bror Nilsson, Jones
Erik Andersson och Pålsson.

Herr DE GEER: Herr talman! Man kan
måhända i viss mån dra en parallell
mellan debatten förra onsdagen och debatten
i dag. Vid det förra tillfället debatterades
vår yttre säkerhet. Nu gäller
debatten vår, kan man säga, inre .säkerhet,
eu av det demokratiska samhällets
största tillgångar, nämligen bevarandet
av ett konstant penningvärde. Jag hoppas
dock att parallellen inte behöver
dragas så långt, att debatten får den
prägel av bristande samförståndsvilja
och oförsonlighet, som präglade debatten
i försvarsfrågan, i varje fall i medkammaren.

Den kraftiga prisstegring, som ägt
rum under den senaste tiden i vårt land,

Ang. riksbankens sedelutgivning m. m.

iiro vi på oppositionens sida givetvis
beredda att acceptera, i den mån densamma
påverkats av import- och exportprisstegringar.
Även om man kanske
rent teoretiskt genom appreciering
av valutan och mycket starka räntehöjningar
kunde motverka även denna
prisförhöjning, ligga sådana åtgärder icke
inom den praktiska politikens ram.

När det gäller den ekonomiska politiken
kan man skilja på två åsiktsriktningar
eller skolor. Båda dessa skolor
omfatta såväl politiker som nationalekonomer.
Den ena representerar i dagens
läge regeringspartiet och regeringen,
den andra oppositionen, i varje fall
högern och folkpartiet. Den första skolan
vill nå en inre balans medelst en
överbalansering av budgeten genom en
stark kontroll av investeringarna jämte
en hård beskattning, och den accepterar
också åtgärder på det finanspolitiska
området, ehuru den sätter dessa åtgärder
långt ned för att inte säga sist på
rangskalan och gör gällande att dylika
åtgärder drabba ojämnt och ha ringa
effekt. Den andra åsiktsriktningen, till
vilken jag ansluter mig, sätter i stället
en stram penningpolitik och åtgärder på
det penningpolitiska området först på
rangskalan.

Jag vill nu inte upprepa de åtgärder,
som vi rekommendera. De'' ha tidigare
angivits av herr Ewerlöf. Å andra sidan
vill jag säga att även vi givetvis
acceptera de andra åtgärderna, d. v. s.
en överbalansering av budgeten till en
viss gräns ävensom skattepolitiska åtgärder.

Det må vara mig tillåtet att här som en
parentes, inskjuta något, som borde ha
kommit tidigare. Det var många som
förvånade sig över att jag teg, när vi
debatterade bilskatten här i kammaren
för någon tid sedan, eftersom jag liadc
uttalat eu åsikt, som kanske stod i strid
med min röstning den dagen. Jag kan
emellertid ta herr talmannen till vittne
på att jag hade begärt att få replikrätt,
om någon direkt apostroferade mig med
anledning av detta. Det gjorde verkligen
herr Sjödahl, men just vid det tillfället
var jag inte inne i kammaren. Jag

Nr 24.

Tisdagen den 29 maj 1951 fm.

Ang. riksbankens sedelutgivning m. m.

vilt därför begagna tillfället att ta upp
frågan nu, eftersom den i viss mån kan
sägas höra även till dagens debattämne.

Man har gjort gällande, att min röstning
var beroende antingen på brist på
konsekvens eller att jag föll ihop inför
partipiskans hårda slag. Intetdera var
fallet. Jag hade ganska tidigt uttalat
mig för åtgärder beträffande bilarna,
framför allt med tanke på den svåra belastning
av vår handelsbalans som den
stora bilimporten innebär. Jag blev
mycket snabbt bönliörd, ty innan den
kungl. propositionen lades fram, införde
handels- och industrikommissionen
långtgående restriktioner på detta område.
Men även om jag kan acceptera
skattepolitiska åtgärder på ifrågavarande
område, anser jag det icke vara inkonsekvent
av mig att jag inte fölide finansministerns
ganska radikala och
grovt tillyxade förslag om en fördubbling
av bilskatten.

Regeringspartiet hävdar i polemik
mot oss, som rekommendera penningpolitiska
åtgärder, att det betyder högre
ränta. Vi göra gällande att stramhet på
penningmarknaden är det primära. Om
sedan härav följer en viss räntehöjning,
vilket är sannolikt, få vi acceptera detta.
Vad åtgärder beträffar kan jag påpeka
en sådan i negativ riktning. Förra
veckan köpte riksbanken genom sitt
ombud, Sveriges kreditbank, för nära
12 miljoner kronor obligationer. Man
skulle nästan kunna kalla det ett sabotage
emot försvaret av penningvärdet.
Uttrycket är för starkt, tv det var naturligtvis
i bästa avsikt som denna åtgärd
företogs, men man kan i varje fall
rubricera den som en injektion i inflationistisk
riktning.

Jag har sålunda den uppfattningen,
att vi måste acceptera en viss räntehöjning.
Om ordet »viss» lär finansministern
ha sagt i andra kammaren, att vi
där ha den trollformel -— jag vet inte
om ordet föll sig så ■— kring vilken
högern och folkpartiet funnit varandra
och kunnat kompromissa ihop en gemensam
reservation. Jag vill inte förneka,
att det ligger en kärna av sanning

i det. Jag har själv deltagit i debatten,
när vi skulle utforma denna gemensamma
reservation, som i viss mån hade
kompromissens karaktär, men för mig''
är inte räntans höjd det väsentliga. Det
väsentliga är att räntan är rörlig, och de
psykologiska resultat som komma av
att man vet att räntan är rörlig underskattas
konsekvent då det gäller att bedöma
åtgärder i den ena eller andra
riktningen. Studerar man tidigare skeden,
kan man konstatera, hur just den
rörliga räntan har haft en stark psykologisk
effekt.

Är för resten en något högre ränta så
katastrofal? Att det anses så beror på att
man i den populära diskussionen sammankopplar
en räntehöjning med en hyreshöjning.
Men även en sådan måste
nog i viss mån accepteras. Man kommer
gärna in över hela registret, när den
ekonomiska politiken diskuteras, men
räntan och hyrorna höra ju till denna.
Det är ett avvägningsproblem, i vilken
utsträckning den höjda räntan får slå
igenom på hyresmarknaden. Vill man av
sociala skäl inte acceptera en alltför
stor höjning, finns det andra möjligheter
att hålla den på en rimlig nivå.

Det är inte min mening att här inleda
någon hyresdebatt, ehuru det nog
vore på sin plats. När vi förra gången
debatterade hyrorna här i kammaren,
vägrade nämligen socialministern helt
enkelt att yttra sig, därför att intresset
var så förstrött -— han konstaterade detta
och satte sig igen. Det var kanske i någon
män berättigat. Jag räknade då, att
vi voro 23 ledamöter i kammaren, en
åhörare på läktaren och ett statsråd på
regeriiigsbänken, nämligen socialminister
Möller. Detta är inte tecken på något
bristande politiskt intresse hos herrar
kammarledamöter, tv det visade sig att
betydligt över halva antalet av första
kammarens ledamöter då var inne i andra
kammaren och åhörde den ekonomiska
debatten därstädes. Tyvärr kan
man inte konstatera ett motsvarande intresse
från andra kammaren, när vi debattera
denna fråga. Det är inte meningen
att här komma in på något konstitutionellt
område, men hos en gammal

Tisdagen den 29 maj 1951 fm.

Nr 24.

andrakammarledamot inger detta konstaterande
onekligen vissa känslor av vemod.

Då debatten rann ut i sanden i sitt
första skede på grund av socialministerns
vägran att yttra sig —- han kom
tillbaka sedan — vill jag svara på en
fråga, som herr Larsson i Östersund
ställde då och aldrig fick besvarad. Han
frågade: Om vi höja räntan och till
följd härav få en hyresstegring, få vi
därmed en enda lägenhet mer i detta
land till alla de hyressökande? Jag svarar
obetingat jakande på den frågan.
Håller man ett för lågt pris på en vara
eller en tjänst, blir det alltid brist. Om
vi tänka oss till exempel, att vi sänkte
priset på kostymer 25 kronor under
marknadsvärdet, skulle det genast bli
brist på kostymer på grund av att folk
skulle skaffa sig för mycket därav. Så
är det på hyresmarknaden för närvarande.
Folk har i många fall onödigt
stort utrymme, och om hyrorna tillätes
stiga något, skulle vi därför få flera
lägenheter, utan att detta behövde ske
på bekostnad av standarden.

När man debatterar frågan om den
ekonomiska politiken, kommer man —
som jag nyss sade — så lätt in över hela
registret, vare sig det gäller skatter eller
hyror, och jag skall inte fortsätta
längre. Denna fråga är för resten så
omdiskuterad, såväl i båda kamrarna
som i pressen, att jag kan inskränka
mig till vad jag nu bär sagt.

Jag yrkar bifall till den av herr Ewerlöf
och mig in. fl. avgivna reservationen.

Herr WEHTJE: Herr talman! En äldre
generation har ännu i klart minne vad
dyrtiden under första världskriget innebar.
I dag håller svenska folket på att
få göra om dessa erfarenheter, och reaktionen
mot prisstegringen och penningvärdets
försämring blir allt starkare
inom alla samhällsgrupper. Samtidigt
växer kravet på att effektiva insatser
göras för att hejda den inflation som
kommit i gång.

En kännare av nutida samhällspro4
Första kammarens protokoll 1951. Nr 24.

Ang. riksbankens sedelutgivning m. m.

blem har i något sammanhang yttrat,
att grundförutsättningen för att en demokrati
skall fungera är att skilda meningsriktningar
erkänna vissa gemensamma
fundamentala värderingar. Jag
tror, att denna förutsättning är för handen
i inflationsfrågan. Vi äro ense om
målet. Det måste bli en uppgift för den
praktiska politiken att söka slå en brygga
över de motsättningar som finnas i
fråga om medlen att nå detta mål. Av
det föreliggande utskottsutlåtandet och
de tidigare inläggen i meningsutbyten
om denna fråga kan det synas, som om
motsättningarna i fråga om penningpolitikens
medel äro så stora och så djupgående,
att det icke går att få fram en
syntes och en gemensam plan. Om så
är fallet, måste vi mycket beklaga detta,
både inom svenskt näringsliv och inom
den politiska meningsriktning som jag
företräder. Men jag tror också att regeringen
och dess meningsfränder skulle
ha all anledning till bekymmer inför
utsikten att de svenska statsmakterna
måste kapitulera inför de prisstegrande
krafterna. Erfarenheten visar nämligen,
att det kanske farligaste hotet mot en
regim kommer just från dyrtid och sedelöverflöd.
Inflationens verkningar i
form av försvinnande valutareserver
och därmed följande störningar av de
normala förbindelserna med utlandet
och, framför allt, deras underminerande
av det sociala lugnet och nedrivande av
trygghetskänslan äro sådana, att de kunna
skada och bringa på fall också en
regering och ett parti, som har en vida
mer befäst ställning än den som tillkommer
dagens politiska maktinnehavare
i vårt land.

Det finns frågor i det demokratiska
samhället, som kunna få en verklig lösning
genom majoritetsbeslut, när enighet
icke kan vinnas. Formellt är det möjligt
att med voteringsapparatens hjälp
få igenom vilket program som helst också
mot inflationen. Men därmed är inte
sagt, att man kommer fram just till det
mål som man siktar till. När det gäller
de stora och centrala frågorna, härska
lagar som inte ens de mest solida majoritetsbeslut
kunna betvinga. Prissteg -

Nr 24.

Tisdagen den 29 maj 1951 fm.

Ang. riksbankens sedelutgivning m. m.

ringar kunna undertryckas genom prisstopp,
efterfrågan kan hållas tillbaka genom
varjehanda kontrollåtgärder, men
om den ekonomiska balansen är rubbad,
fortsätta de inflatoriska krafterna
afl verka på djupet, där de angripa vårt
näringsliv i roten, och underminera —
kanske långsamt, men obevekligt —
grunden för välståndet, den sociala
tryggheten och det politiska lugnet.

Det är därför en bjudande nödvändighet
att söka få fram ett väl avvägt och
framför allt rationellt handlingsprogram,
kring vilket allmän uppslutning kan vinnas.
Men om vi skola komma därhän,
duger det inte att bita sig fast vid doktrinära
föreställningar som inte stått sig i
praktiken. Den penningpolitiska debatten
har kanske visat en tendens att stelna.
Det är på tiden att den kommer ut
ur detta dödläge, och då måste nog en
del av de nötta argumenten fördomsfritt
och kritiskt omprövas.

Jag tillät mig för inte länge sedan
att fästa kammarens uppmärksamhet på
den försämring som inträtt under allra
senaste tid i vårt lands valutaställning.
Finansministern lämnar ju i Kungl.
Maj:ts proposition nr 206 om komplettering
av riksstatsförslaget en utförlig
redogörelse för den centrala valutareservens
storlek och utveckling. I bankoutskottets
utlåtande nr 20 återfinnes
samma tabell, och att döma av denna
framstår läget som i stort sett gynnsamt.
Denna tid på året brukar ju normalt
förete ett importöverskott till följd
av exportens säsongmässiga tillbakagång.
Men det är värt att observera att
•— såsom den förste ärade talaren i denna
debatt framhöll — medan första
kvartalet 1950 bragte ett importöverskott
av endast 82 miljoner kronor, var motsvarande
siffra för första kvartalet i år
inte mindre än 527 miljoner kronor. Hur
man än vänder och vrider på massaprisernas
stegring, kommer man inte
ifrån detta faktum. Det är därför enligt
min mening anledning att undersöka,
hur det kan komma sig, att den centrala
valutareserven företer en så relativt
gynnsam ställning. Det visar sig därvid,
att affärsbankernas skulder till utlandet

i stället ökat i så mycket högre grad. Jag
skall tillåta mig anföra några siffror för
att belysa situationen för vårt lands
del, varvid hänsyn tagits till affärsbankernas
ställning.

Vid månadsskiftet april—maj utgjorde
riksbankens valutareserv netto 950 miljoner
kronor. Samtidigt uppgick affärsbankernas
nettoskuldsättning till utlandet till
745 miljoner kronor. Nu kanske det genmäles,
att detta är en säsongföreteelse
och att utvecklingen vänder sig till det
bättre i sommar och höst. Jag hoppas
det. Jag hoppas och utgår också från att
finansministern har sin uppmärksamhet
riktad på situationens vanskligheter och
är beredd att vidtaga erforderliga åtgärder
mot en ogynnsam utveckling.
Jag vill emellertid nu anföra ytterligare
några reflexioner i saken.

I förhållande till föregående år vid
samma tidpunkt, då landets valutabehållning,
framräknad på samma sätt, utgjorde
778 miljoner kronor, kunna vi alltså
konstatera en grundläggande försämring
av utrike^handelsbalansen med
bortåt 600 miljoner kronor. Delvis förklaras
denna kanske av lagerköp, men
det ändrar inte mycket i saken. Läget
är ansträngt. Den starka ökningen i affärsbankernas
avistaskuldsättning — det
är nära nog en fördubbling sedan ett
år — är dels en återspegling av den ökade
importfinansieringen, men kanske
också i någon omfattning uttryck för en
tillströmning av utländskt finanskapital,
s. k. hot monev. I förra fallet är det
ett normalt ianspråktagande av riksbankens
valutareserv, som i sinom tid
mognar fram. I det senare återigen innebär
vårens utveckling, att utländskt finanskapital
tagits i anspråk för finansiering
av svensk varuimport. Detta har
uppenbarligen skett med Vialutakontorets
medgivande och synbarligen till
stora belopp, kanske hundratals miljoner
kronor, trots de stora risker som
kunna vara förenade med en sådan politik.
Jag behöver väl inte erinra om hur
man brukar förfara i andra länder, som
få ett tillflöde av sådant här internationellt
finanskapital. Det finns fall, där
man med olika åtgärder försöker för -

Tisdagen den 29 maj 1951 fm.

Nr 24.

svåra detta, men i regel, där man tolererar
det, brukar man avsätta en del av
valutatillgångarna — reservera den helt
enkelt — som en beredskap för den händelse
dessa pengar oförmodat skulle dragas
tillbaka. Den vägen ha riksbanken
och valutakontoret tydligen inte gått.

Såväl av regeringens propositioner
som av konjunkturinstitutets rapport
framgår, att man knyter stora förhoppningar
till de hittills rikt flödande exportinkomsterna
från skogsprodukterna.
Men man menar, att dessa vinster skulle
utöva en inflationistisk verkan, när en del
av pengarna utdelas till aktieägarna eller
sprides till skogsägare och industriens
arbetare. Till eu början kan invändas,
att en mycket stor del av vad som
redovisas som vinst återflyter till staten
i form av skatter, både från företagen
och från aktieägarna, sedan de betydande
belopp avdragits, som i form av prisutjämningsavgift
inbetalts för sterilisering.
En hel del av de ökade exportinkomsterna
sparas eimellertid i företagen,
och konjunkturinstitutet gör här
det ganska viktiga påpekandet, att med
nuvarande byggnadskontroll och importsvårigheter
kunna de stegrade vinsterna
och det ökade sparandet knappast
leda till ökad investeringsverksamhet
inom själva exportindustrien, åtminstone
inte i någon mera betydande omfattning,
därvid hänsyn också får tagas till
den beslutade särskilda investeringsskatten.

Mot detta kan man emellertid säga, att
den del av exportvinsterna, som ändå
sparas, ju flyter in till bankerna och
därifrån går vidare och bildar underlag
för en kreditexpansion. Jag bestrider
inte att detta är rikligt, under förutsättning
att ingenting göres för att begränsa
likviditeten hos bankerna. Men det är
detta som borde vara en av riksbankens
främsta uppgifter i dagens läge.
Det är sådana restriktiva åtgärder som
man från vårt håll uttalat sig för, och
om de komma till stånd bar man anledning
tro att bankernas långivning
kommer att stanna vid vida lägre summor
än som eljest skulle varit fallet.

En verkligt farlig effekt få export -

Ang. riksbankens sedelutgivning m. m.

vinsterna först i den mån de sättas i
händerna på konsumenterna, och det
skulle man just åstadkomma genom att
subventionera importen. Allmänheten
komme därigenom att bibringas en alldeles
falsk föreställning om vårt folkhushålls
möjligheter att köpa varor utifrån.
Importen skulle visserligen till en
tid nå upp till en relativt hög nivå, men
när valutareserven inte kan bära detta
längre, ställas statsmakterna inför
tvånget att skärpa importkontrollen.

Det ligger åtskilligt i den tankegång,
som man också kan återfinna i konjunkturinstitutets
rapport, nämligen att de
höga priserna på importvaror behövas
för att bibehålla balansen i samhällsekonomien.
Konjunkturinstitutet konstaterar
ju, att prisstegringar och löneökningar
just nu i stort sett motväga
varandra. Det innebär med andra ord
att, om också bara för tillfället, jämvikt
har uppnåtts, och då får man akta sig
för att rubba den genom att sätta ned
priserna.

Så stor är tilliten till fortsatt inkomstflöde
här, att krav rests på införande
av en exportskatt på i varje fall skogsprodukterna
för att därmed subventionera
viss import. Så vitt jag vet har det
i ett par motioner vid denna riksdag
yrkats på en allmän exportskatt, men
dessa ha avstyrkts med hänsyn till befarade
ogynnsamma återverkningar
utomlands. Jag vet inte, om en partiell
exportskatt skulle sos med blidare ögon
i utlandet. Vid övervägande här hemma
har man varit angelägen om att de
åtgärder som vidtagas ej bliv.a prisdrivande
och att de vidare ej förtaga stimulansen
till att taga ut bästa möjliga
pris som kan tagas ut utomlands. Jag
undrar om inte de svenska exportörer,
som direkt och indirekt träffades av en
sådan mycket speciell punktskatt, skulle
uppfatta som egendomligt, att andra
exportnäringar gå fria, och jag undrar,
om inte de sistnämnda skuile få en
känsla av obehag inför att tjäna pengar
på att exportera. Det finns dock verkstadsprodukter
av utomordentlig vikt
för landets export, som inte precis skulle
känna sig uppmuntrade. Rätt vad

Nr 24.

Tisdagen den 29 mai 1951 fm.

Ang. riksbankens sedelutgivning m. m.

det vore kunde det bli deras tur att få
leverera pengar till subventioner.

Dessutom förefaller det mig här vara
fråga om ett ur statsfinansiell synpunkt
farligt företag. Det är ju statskassan
som direkt skulle ta på sig att betala
subventionerna och skaffa pengar för
deras finansiering. Bleve det en fast avgift
per exporterad standard trävaror
respektive per ton papper eller massa
och skulle de nu högt uppdrivna priserna
gå tillbaka, äventyras exporten
och därmed vår valutaställning. Det torde
i ett sådant fall bli nödvändigt att
hastigt reducera eller taga bort exportskatten
för att rädda valutan. Men
därmed försvunne helt eller delvis inkomsterna
för statskassan.

Man har också anledning att fråga sig
hur det skall bli möjligt att få bort importsubventionerna,
om man nu börjar
tillämpa detta system igen. Såvitt jag
förstår kan man bli av med dem praktiskt
taget bara om man får ett prisfall
eller om det blir möjligt att appreciera
den svenska kronan. I olika sammanhang
har det påvisats hur pass små utsikter
som nu finnas att höja den svenska
kronans internationella värde, och
vad ett prisfall på de viktigaste importvarorna
beträffar, så ter det sig i varje
fall inte som någon särskilt aktuell
eventualitet. Hela idén om en subventionerad
import har därför ett starkt
spekulativt drag; den bygger på vissa
förutsättningar utan att vi ha den ringaste
aning om huruvida eller vid vilken
tidpunkt de kunna bli för handen.
Emellertid måste man också taga med
i beräkningen ett tredje alternativ, och
det är att subventionerna kunna komma
att ställa så stora krav på statskassan,
att det blir helt enkelt omöjligt att
upprätthålla systemet.

Den kanske allvarligaste principiella
invändningen mot detta system är dock
den, att om våra bytesvillkor med utlandet
försämras genom fallande exportpriser,
döljer man genom subventionerna
vårt försämrade läge. Importen
fortsätter så länge valutorna räcka,
d. v. s. vi förbruka ett sparkapital och
leva över tillgångarna.

Den tanken har också någon gång
skymtat att man för att undvika en påfrestning
av valutareserven inte skulle
direkt subventionera importen, utan i
stället varor och tjänster, som vi inte
behöva importera från utlandet, men
som väga tungt i levnadskostnadsindex.
Aven i detta fall får man en förfalskning
och snedvridning av prisbildningen,
som kan bli mer eller mindre allvarlig
beroende på de områden, där
man sätter in subventionerna. Och hur
dessa än anbringas, komma de alltid
att verka störande på den ekonomiska
balansen, därigenom att de syfta till
och äro direkt ägnade att hålla efterfrågan
uppe på en för hög nivå.

När det blir fråga om att överväga
hela detta komplex gäller det att inte
förhasta sig och inte — genom att väcka
förhoppningar som inte kunna infrias
— sätta i gång en lavin som sedan
inte kan hejdas.

Jag skall i dag inte gå närmare in på
penningpolitiken och bankoutskottets
utlåtande, då detta redan gjorts av bankoutskottets
vice ordförande från vårt
håll. Jag skall emellertid beröra en sak,
vid vilken jag fäst mig vid läsandet av
bankofullmäktiges skrivelse till bankoutskottet.
Fullmäktige beröra därvid
frågan om en marknad för skattkammarväxlar
i vårt land. Egentligen är
detta eu angelägenhet, som närmast angår
riksgäldskontoret och inte riksbanken,
och det skulle därför ha varit intressant
att ha fått höra riksgäldsfullmäktiges
syn på frågan om en marknad
för riksgäldskontorets växlar. Jag
hoppas, att den frågan inte tappas bort
i fortsättningen och att vi i riksdagen
få veta riksgäldsfullmäktiges syn. Till
dess får jag utgå från vad bankofullmäktige
säga. De konstatera, att marknaden
för närvarande är begränsad till
två köpare. Den ena är affärsbankerna,
»mellan vilka ett visst samarbete vid avgivandet
av anbud torde förekomma»,
och den andra är riksbanken. För egen
del kan jag inte undgå att finna detta
tillstånd egendomligt. Jag måste fråga:
Varför söker inte riksgäldskontoret
upparbeta en marknad för sina växlar?

Tisdagen den 29 maj 1951 fm.

Nr 24.

Det är ändå ett rent elementärt krav för
varje säljare, vem denne än är, att han
skaffar sig en marknad för vad han vill
sälja. Bankofullmäktige säga, att det
ligger i sakens natur, att någon egentlig
marknad för skattkammarväxlar inte
finns i Sverige. Det förstår jag inte. Här
finnas ju försäkringsbolag, fonder och
enskilda företag, för att inte tala om
statliga, vilka kunna ha ett behov av att
kortfristigt placera sina pengar. Vad
riksgäldskontoret måste göra är därför
att ge skattkammarväxlarna en sådan
form, att en marknad kan uppbyggas.
Det behövs vidare en så pass stor marknad,
att en ordentlig prisbildning, svarande
mot tillgång och efterfrågan på
pengar, kan utbildas. I andra länder
finns en fullt utvecklad handel med
skattkammarväxlar, och jag ser intet
skäl, varför inte något liknande, fast i
mindre skala, skulle kunna åstadkommas
här. Förebilder finnas, som kunna
underlätta uppbyggnadsarbetet. Under
inga förhållanden är det ägnat att underlätta
detta arbete, att riksbanken ingriper
och köper upp riksgäldskontorets
skattkammarväxlar. Ja, jag har med
detta blott velat fästa uppmärksamheten
på en liten, men i själva verket ganska
viktig detalj i penningpolitiken. Som
det nu är hotar det att gå så, att det bara
blir en enda kund för skattkammarväxlar,
nämligen riksbanken. Nästan
hela portföljen av sådana växlar har ju
numera sökt sig till riksbanken, medan
blott en mindre del ligger i affärsbankerna.

Herr talman! Med detta ber jag alt få
uttala min anslutning till det yrkande
som ställts i den av herr Ewerlöf in. fl.
avgivna reservationen.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag
utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 7.30 eftermiddagen.

Herr SUNDVIK: Herr talman! När vi
föregående år debatterade den ekonomiska
situationen och vilken penningpolitik
som riksdagen anser böra föras,

Ang. riksbankens sedelutgivning m. m.
efterlyste högern ett långtidsprogram.
Om ett sådant program hade förelegat
och vi anta att riksdagen hade godtagit
detsamma, är jag övertygad om att programmet
skulle ha fått ändras många
gånger under det senast förflutna året
på grund av de händelser som ha inträffat
ute på världsmarknaden. Detta
tycker jag har visat, att det inte går att
snöra in det ekonomiska livet i trånga
gränser. Det måste finnas möjligheter att
anpassa detsamma från det ena tidsläget
till det andra.

Folkpartiet har ju brukat efterlysa ett
fullständigt ekonomiskt program, efter
vilket regeringen tänker handla. Nu har
regeringen lagt fram ett sådant program
i sex punkter. Tillämpas detta program
— och det tycks ju regeringen ämna
göra — och lyckas regeringen uppnå
samförstånd med arbetsmarkandens parter
och näringslivet i övrigt, då tror och
hoppas jag, att vi skola klara även den
situation som vi nu äro i, förutsatt att
inte det senaste initiativet från oppositionen
kommer att sätta en käpp i hjulet.
Enligt min mening ha reservanterna
i mycket ringa grad tagit hänsyn till det
program som regeringen har sagt sig
vilja följa för att bekämpa de nuvarande
ekonomiska svårigheterna. Jag tycker
inte att motsättningarna mellan regeringens
program och de åtgärder som
reservanterna föreslå äro så stora.

I första punkten av regeringens program
säges att det skall föras en aktiv
finanspolitik som syftar till en överbalansering
av driftbudgeten och att största
möjliga del av statens kapitalutgifter
skall täckas av egentliga statsinkomster.
Politiken skall baseras på å ena sidan
återhållsamhet på utgiftssidan och å
andra sidan ökning av statsinkomsterna
genom bland annat höjning av skatter.
Detta är ju åtgärder som vi redan vidtagit.
Det har vidtagits åtgärder för att
överbalansera budgeten, och det har vidtagits
åtgärder för att minska statsutgifterna.
Vi på den socialdemokratiska sidan
ha ju särskilt förra onsdagen visat
vår vilja därtill. Jag förmodar att det
också i fortsättningen kommer att visa
sig, om så erfordras, att vi äro villiga att

Nr 24.

Tisdagen den 29 maj 1951 fm.

Ang. riksbankens sedelutgivning m. m.

nedbringa statsutgifterna. Dessutom har
ju regeringen sagt att det skall föras en
stram kreditpolitik. Det ha reservanterna
sagt, och det har utskottsmajoriteten
sagt.

I andra punkten av programmet står
att regeringen skall föra en kreditbegränsande
peningpolitik, stödd på reglering
av kassareservbestämmelserna i
förening med den genomförda höjningen
av den allmänna räntenivån samt
den träffade överenskommelsen med
hankerna om restriktivitet vid utlåningen.
Där kommer ju samma åsikt fram
som reservanterna framhålla i sin reservation.
Det hlir endast fråga om i hur
hög grad man skall tillmäta den ena eller
andra åtgärden betydelse.

Man kan väl säga att vad som främst
skiljer reservanterna och utskottsmajoriteten
bär är frågan om räntans betydelse
i nuvarande läge. Det är ju ett faktum
att reservanterna med ledning av
det resultat som den senaste räntehöjningen
har givit inte tillmäta räntan så
stor betydelse. Jag skulle vilja säga herr
Ewerlöf att jag i går träffade en av hans
partikamrater som är verksam på detta
område och som för sin del hade samma
uppfattning; i det nuvarande läget
trodde inte heller han på att ränteåtgärder
skulle ha någon särdelse stor betydelse.
Det är ju klart att med de stora
vinstmöjligheter som importörerna ansett
sig ha har inte räntan betytt så synnerligen
mycket. Detsamma är förhållandet
för industriens räkning. När man där
ansett sig kunna göra en viss investering
och ha möjlighet att ta igen kostnaderna
på produkterna, har man nog i
det nuvarande läget inte fäst sig så synnerligen
mycket vid en räntehöjning.

Herr Ewerlöf bär kritiserat riksbankens
åtgärder på penningmarknaden. Vi
hade ju, som herr Ewerlöf sade, i slutet
av förra året en stram penningmarknad,
men för att skaffa sig likvida medel sålde
bankerna av sina innehav av obligationer
och skattkammarväxlar för att
kunna tillgodose sina kunder även i fortsättningen.
På bankområdet som på alla
andra områden finns det väl bättre och
sämre kunder, och bankerna tävla na -

turligtvis med varandra om att få behålla
de bästa kunderna. För att skaffa
likvida medel ha de sålt ut av sina skattkammarväxlar
och obligationer, och det
är ju alldeles klart att när de bjudit ut
dessa hos riksbanken har denna måst
köpa dem. Jag kan föreställa mig vilket
uppseende det skulle ha väckt, om riksbanken
hade vägrat att köpa dessa obligationer
när utbuden komrno, Nu kritiserar
herr Ewerlöf riksbanken för att
den har köpt dessa obligationer, och
han försvarar dessutom bankerna för
den stora kreditgivning som de ha haft.
Men jag undrar om inte bankerna i det
fallet ha gått utöver den överenskommelse
de ha träffat med riksbanken. Vi
få i alla fall komma ihåg att det har
träffats en överenskommelse mellan riksbanken
och de enskilda kreditinstituten
om återhållsamhet, men de tyckas
ha uppfattat denna återhållsamhet på ett
märkvärdigt sätt. Bankerna ha ju lämnat
ut 1 1G3 miljoner kronor mer i lån från
den 1 juli 1950 till den 31 mars 1951 än
de gjorde året förut under motsvarande
tid.

Jag ber, herr talman, med dessa ord
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr DOMÖ: Herr talman! Jag skall
först gå tillbaka till herrar Näsgårds
och Sundviks anföranden.

Utan att jag vill göra någon kommentar
till herr Näsgårds krav på att
skogsägarna skulle få del i de prisutjämningsavgifter,
som av skogsindustrierna
avsättas vid export, vill jag uttala mig
för att skogsägare vid avverkning skall
få möjlighet alt skattefritt avsätta till
investeringsfond. Det är säkerligen av
mycket stor betydelse i nuvarande läge
att man kan skapa investeringsfonder
där inkomster av skogen kunna sättas in
av avverkarna för att tas fram vid tillfällen
när de bättre kunna behövas och
då beskattas. Jag har uttalat den meningen
förut, och därvid är jag på samma
linje som herr Näsgård.

När herr Sundvik säger att det inte
går att snöra in näringslivet och det

Tisdagen den 29 mai 1951 fm.

Nr 24.

ekonomiska livet i stränga former och
som bevis anför att man har fått ändra
sig och vidta nya åtgärder allteftersom
läget har växlat — detta har man fått
göra under nuvarande ledning, och det
skulle man väl ha fått göra, även om
högerns och oppositionens linje hade
följts — så ger jag honom rätt däri att
ingenting går precis som man räknar
med. Det är en mycket stor sanning,
att det inte går att föra in det ekonomiska
livet i snäva former, utan det
måste anpassas efter olika förhållanden.
Men det är just därför, herr talman, som
oppositionen och regeringen ha så olika
uppfattningar. Oppositionen söker i alla
fall genom sina föreslagna åtgärder ge
näringslivet så stor rörelsefrihet som
möjligt och ta hänsyn till de olika ekonomiska
förhållandena, under det att
regeringspolitiken i alltför hög grad förlitar
sig på schematiska åtgärder, regleringar
och olika, ofta rigorösa detaljingripanden.

Det har sagts under den senaste tiden
att skiljaktigheten i de olika uppfattningarna
i ekonomiska ting och om hur
man bör komma till rätta med svårigheterna
nu ha ökat i styrka. Jag vet inte
vad som kan ligga i det. Det ser tyvärr
ut som om meningsmotsättningarna ha
skärpts, inte bara när det gäller den
ekonomiska politiken utan även i andra
frågor. I fråga om den ekonomiska politiken
torde väl orsaken till att det har
blivit en mera tillspetsad debatt på sista
tiden vara, att svårigheterna för den enskilde
medborgaren och även för staten
ha framträtt tydligare och blivit akuta
i vissa avseenden. Inte minst kännbart
är väl det nya skärpta läget för dem
som sitta med bundna inkomster och
inte ha kunnat få sina ökade utgifter
täckta med tillnärmelsevis motsvarande
ökning av sina inkomster. Rädslan för
alt penningvärdet skall ytterligare försämras
har ingett misstro på olika sätt.
Man kan kanske något tillspetsat säga
att oron för landets ekonomi, oron hos
den enskilde medborgaren för hur det
skall gå med penningvärdet, börjar gå
folk på nerverna. Det är därför diskussionen
börjar bli hetsigare, och man frå -

Ang. riksbankens sedelutgivning m. m.

gar sig vart det egentligen skall bära
hän.

Man hade väl efter det resonemang
som har förts tidigare, inte minst 1950,
räknat med att nu skulle det bli en stabilare
period. Jag tillåter mig erinra om
en SAP-broschyr från 1950, där den politik
som företräds av regeringen, den
socialdemokratiska politiken, betecknades
som de fasta prisernas, de avvecklade
regleringarnas, de sänkta skatternas
och den höjda standardens politik.
Folk börjar tycka att det inte pekar åt
det hållet, och det är naturligtvis i viss
mån orsaken till att det har blivit mera
upprörda toner i debatten. Tvivlet på
regeringens politik och dess förmåga att
bemästra situationen ökar.

Jag skall inte, herr talman, så mycket
gå in på de saker som förut ha dragits
fram av reservanterna. Jag förmodar
att vad herr Sundvik yttrade om obligationsköp
och dylikt kommer att bemötas
av dem som förut varit inne på den saken.
Men jag skulle vilja göra några allmänna
reflexioner om det läge vari vi
befinna oss nu. Det är bara någon dag
kvar tills riksdagen skall sluta sitt arbete
för våren. Sedan skola vi i förlitan
på regeringen vänta med att diskutera
saker som höra ihop med den — jag tilllåter
mig att säga det — ganska akuta,
oroliga ekonomiska situationen. Riksdagen
reser hem. Regeringen skall börja
förhandla och lär redan ha gjort det.
Den förhandlar efter vissa linjer och
bereder sig på nästa giv. Då skulle det
vara intressant att veta mer än man nu
gör efter vilka linjer dessa förhandlingar
komma att föras, vad det egentligen är
som regeringen nu är inne på.

Herr Sträng höll ett tal för en tid sedan
som sades varsla om eu ny orientering,
en ny giv i den ekonomiska politiken;
finansministern har också antytt
något i den vägen här i riksdagen —
mest dock utanför denna. Hans tal i går
vid Industriföreningens årsmöte, sådant
det refererats i tidningarna, synes också
tyda på att man tänker gå vidare på
de hårda regleringarnas och de ökade
skatternas väg. Jag vill därför vända mig
till finansministern och fråga om han

Nr 24.

Tisdagen den 29 maj 1951 fm.

Ang. riksbankens sedelutgivning m. m.

är i tillfälle att något utförligare än hittills
upplysa om vad man egentligen har
att vänta.

Jag kan inte undgå, herr talman, att
ånyo rikta kritik mot det förfarande
som alltmer börjar bli vanligt, att regeringen
gör upp med de stora organisationerna
på olika områden och sedan,
nästan i efterhand kommer till riksdagen
och begär dess godkännande. Riksdagen
ställes inför fait accompli. Vi kunna
oftast ingenting göra. Man hänvisar
till uppgörelser. Dagens läge är det, att
riksdagen alltmera sätts åt sidan, att de
allmänna uppgörelserna mellan organisationerna
och regeringen äro det bestämmande
i svensk ekonomisk politik.
De uppgörelser som nu kanske komma
att träffas mellan regeringen och organisationerna
skall riksdagen anbefallas att
vara med om och utan vidare dra konsekvenserna
av. Riksdagen, skall i alla
fall formellt besluta om betalningen av
räkningen för det som bestämts vid dessa
förhandlingar. Är det rimligt att den
ena viktiga frågan efter den andra, såsom
nu sker — och det artar sig att bli
så i ännu högre grad — skjuts undan
från riksdagens bedömande?

Jag erinrar, herr talman, om situationen
1949 i samband med devalveringen.
Vad skedde då? Det var helt enkelt en
uppgörelse som gjordes mellan regeringen
och organisationerna att man skulle
gå in för en ny ekonomisk linje och,
mot vad man förut hade tänkt sig, lämna
subventioner i en utsträckning som allvarligt
rubbade landets ekonomi. Så kom
man till riksdagen. Vad hade riksdagen
att göra? Knappast någonting, då frågan
var för långt gången. Jag tror att vi ha
mycket dyrt fått betala att uppgörelsen
den gången ordnades på det sättet och
utan riksdagens medverkan vid själva
ställningstagandet.

Jag säger detta, herr talman, därför
att jag tycker att det är på tiden att man
bestämt protesterar mot uppgörelser som
gå över riksdagens huvud och gör regeringen
och de stora organisationerna till
bestämmande i sådana frågor som det
tillkommer riksdagen att besluta uti.

Jag nämnde att min uppfattning var

att det ekonomiska läget är oroande och
allvarligt. Jag skall tillägga att jag tror
att det är mycket allvarligt, och då är
frågan vad som i detta ögoblick skall
sägas till det svenska folket. Det är ju
närmast regeringens sak att ge en paroll
och ange, hur den vill att Sveriges
folk skall handla för att komma ut ur de
svårigheter vi äro i och hur man skall
möta väntade, kanske ännu större svårigheter
än de vi nu äro i. Finansministern
har att i den situationen avge sina
rekommendationer för den ekonomiska
politiken, och det är riksdagens möjlighet
och skyldighet att säga sin mening.
Jag ger finansministern honnör för att
han bättre än vi förut varit vana vid
från hans företrädare har fäst uppmärkamheten
på de svårigheter vi ha. Men
jag kan inte komma ifrån att finansministern
i alla fall lugnar i högre grad
än han varnar för läget vi äro uti och
för vad vi kunna bli utsatta för. Jag
skulle tro att allvarliga ord till Sveriges
folk just nu skulle kunna medföra att
man mera realistiskt och mera allvarligt
överläde om våra inre ekonomiska risker
och svårigheter. Som det nu är, med
tillspetsade, och jag höll på att säga
ibland allt för akademiska och kanske
till och med sofistiska ekonomiska diskussioner
i riksdagen, blir folket inte
mycket upplyst om hur situationen i
verkligheten är och vad som måste fordras
av de enskilda medborgarna. Men
det är inte lätt att ge medborgarna rätt
upplysning om hur det står till. Det är
också invecklade saker det rör sig om.
Jag håller för troligt att det långt ifrån
är alla här i riksdagen som verkligen
söka eller kunna tränga igenom de ekonomiska
frågorna i den grad som skulle
vara önskligt. Därför är det naturligtvis
lätt att hålla medborgarna i tillräcklig
okunnighet — om man inte vill ha
dem oroade. Men det blir säkerligen
mycket svårt att få dem med på de saker
som i en ännu mera beträngd situation
behöva tillgripas.

Detta, herr talman, är kanske hårt
sagt, men jag vill i alla fall framhålla att
nu är det mindre fråga om makten och
majoriteten och sättet att behålla den

Tisdagen den 29 mai 1951 fm.

Nr 24.

än om att verkligen ta itu med de svårigheter
som äro för handen och de
kanske ännu värre som kunna komma.
Jag tror inte heller att det är omöjligt
att få en bättre samverkan än hittills om
de ting som här måste till. Det kan hända
att jag är för optimistisk, men att
vara pessimistisk om möjligheterna att
komma till samverkan om realistisk ekonomisk
politik vore illa i nuvarande tid.
Jag hoppas att inte heller regeringen
ser läget på det sättet, att det icke går
att samla till fördomsfria överläggningar
för att hitta lösningar och till gemensamma
krafttag. Jag stryker under
att arbetet med att stoppa inflationen
hastar.

Nu har man från regeringen tillkännagivit
att man skall sätta i gång den
utredning som, om jag minns rätt, utlovats
i statsverkspropositionen om de
ekonomiska problemen i samband med
den överfulla sysselsättningen och penningvärdets
bevarande. Det är snart ett
halvt år gånget sedan det löftet gavs. I
dagarna sättes utredningen till. Jag vill
inte underkänna betydelsen av att genom
cn teoretiskt betonad utredning få
dessa viktiga förhållanden belysta och i
den mån det går klarlagda. Jag har dock
ingen överdriven tro på att utredningen
i den form som den antytts skola få
— en samling yngre nationalekonomiska
teoretiker, samlade under en skicklig
professor till politiskt seminarium —
skall kunna ge så särskilt stor behållning
för försöken att vinna en praktiskt
lösning. Meningen är väl att det material,
som lägges fram, sedan skall bearbetas,
men med hänsyn till önskvärdheten
av att snabbt få fram vissa utredningsresultat
för att ha till stöd för den
omändring i den ekonomiska politiken,
som jag anser behövs, skulle säkert en
utredning som mera hade tagit sikte på
stundens behov varit av större betydelse.
En sådan utredning skulle ha kunnat utföras
av erfaret praktiskt folk från olika
håll som med sig hade adjungerat en
del nationalekonomer. Då hade man relativt
snabbt kunnat få fram direkta anvisningar.
Penningvärdet bör skyddas
medan det ännu finns något sådant att

Ang. riksbankens sedelutgivning m. m.

bevara. När jag talar om praktiskt folk,
tillåter jag mig att såsom ett exempel
nämna att det skulle kunna vara folk av
Gjöres-typ, obundna åt olika håll och så
väl förfarna i ekonomiska frågor att de
realistiskt kunna bedöma rådande förhållanden
och vad de kräva.

Herr talman! Jag vill sluta med att
som min personliga uppfattning framhålla
det ytterst angelägna i att vi öppnare,
fördomsfriare och på ett mera
verklighetsbetonat sätt än hittills resonera
om de ekonomiska spörsmål som
utgöra huvudtemat i det utskottsutlåtande
vilket nu behandlas.

Herr OHLON: Herr talman! Jag skall
inte nämnvärt bidraga till en förlängning
av debatten. I motsats till vad ett
sådant uttalande brukar innebära, skall
jag försöka att hålla mitt ord. Jag vill
göra det så mycket mera som det nu i
riksdagens elfte timme inte är möjligt
att komma med några nya synpunkter
på detta problem. Det blir mest gammal
skåpmat, som värmes upp för tillfället,
om den ens uppiffas så mycket.

Jag tycker nog, att debatten i dag i
alltför hög grad rört sig om dagens läge
och inte sysslat med vad som ligger bakom
dagens situation och de missgrepp,
som ha begåtts och som ha fört oss dit
vi i dag stå. Vid allt handlande bör man
ju i görligaste mån försöka dra nytta av
erfarenheterna. Så mycket torde kunna
sägas, att den svenska konjunkturpolitiken
har lidit av inre motsägelser. För
det första har regeringen alltsedan kriget
upprepade gånger låtit sig ledas av
förväntningar på ett konjunkturomslag
utomlands, då främst i USA, och har
på grund härav felbedömt läget. För det
andra har regeringen inte sett, eller velat
se, det nära sammanhang, som existerar
mellan den expansiva sysselsättnings-,
löne- och socialpolitiken och det
permanenta inflationstrycket inom landet.
För det tredje fattas ett klart och
konsekvent ekonomiskt politiskt program.
Detta faktum har observerats
även av flera iakttagare utomlands.

Regeringen synes ha svårt att besluta

Nr 24.

Tisdagen den 29 maj 1951 fm.

Ang. riksbankens sedelutgivning m. m.

sig för antingen en övervägande marknadsekonomisk
eller en utpräglad planekonomisk
kurs. Regeringen vacklar
mellan liberala och antiliberala ståndpunkter.
Trots fortsatt penningvärdesförsämring
vill den till varje pris hålla
fast vid de billiga pengarnas och den
överfulla sysselsättningens politik. Men
å andra sidan vill regeringen inte på
nytt tvinga in näringslivet i en tvångströja
av ransoneringar, pris- och lönekontroll
samt skärpta restriktioner på
utrikeshandelns område. Denna principiella
oklarhet måste göra en väl avvägd
och målmedveten konjunkturpolitik svår
att genomgöra. Resultatet blir också, att
man hamnar i situationer, som de styrande
inte åsyftat.

Nu har det sagts, senast av herr Sundvik
här i dag, att en hårdare penningpolitik
inte kan lösa alla problem. Hur
skulle exempelvis importprisstegringarna
kunna motverkas härigenom? Detta
skulle nämligen innebära, att penningpolitiken
skulle så sammankrympa allmänhetens
köpkraft, att efterfrågan på
andra varor starkt minskades med prisfall
som följd. Fråga är, om en sådan
penningpolitik ens är teoretiskt möjlig.
Praktisk politik är det i varje fall inte.
Men vem har påstått det? Det är att
måla hin på väggen. Det är ingen som
har påyrkat att man uteslutande skall
gå fram på den penningpolitiska vägen.

Hur är det emellertid med finanspolitiken?
Har den lyckats? Inför vad som
skett måste man konstatera, att så inte
är fallet. Den uppdrivna prisnivån, det
penningvärdets fall, som vi oavbrutet
bevittna, ha medfört de orättvisor, som
gått ut över stora delar av den svenska
allmänheten. Somliga sko sig på den förda
politiken. En ommöblering av tillgångarna
i jättelik skala har ägt rum.
Förmögenheter överflyttas från den ena
gruppen till den andra. Det är inte för
mycket sagt, att de minst bärkraftiga förlorat
spelet. Det är i stor utsträckning de
ekonomiskt svagare i samhället, som få
betala ommöbleringen; pensionärer, småsparare
och medborgare, som äro ur
stånd att kompensera sig för prisförhöjningarna.

Finansministern yttrade vid någon av
denna sessions debatter — jag minns
inte vilken — att det blott är fråga om
en anpassning efter det nya ekonomiska
läget. Han yttrade också, att anpassningen
har medfört en viss snedvridning.
Tillåt mig, herr talman, att i dag
konstatera att anpassningen har uteblivit
och snedvridningen finns kvar.

I finanspolitikens tecken ha vi åderlåtit
våra valutatillgångar. Med den svaga
valutaportfölj, som vi för närvarande
ha, äro vi ur stånd att stå emot prisstegringar
utomlands. En med finanspolitiken
koordinerad penningpolitik skulle
ha gett oss andra möjligheter att så förstärka
våra valutatillgångar, att vi bättre
skulle ha kunnat möta de utifrån kommande
prisstegringstendenserna.

År 1938 —- före kriget — hade vi i dåvarande
penningvärde en valutareserv
på två miljarder. Denna motsvarade då
i det närmaste ett års import. År 1945
— vid krigets slut, eller strax efter krigets
slut — var valutareserven nära tre
miljarder. Den var fullt tillräcklig för
att ge oss möjlighet att fritt operera på
världsmarknaden, tillräcklig för att vi
skulle kunna anpassa vårt kronvärde efter
prisfluktuationerna utomlands. För
närvarande understiger vår valutareserv
en miljard kronor. Det har förut nämnts
i dag, att om man drar ifrån underskottet
i affärsbankernas valutareserver, torde
den totala reserven i landet inte uppgå
till mer än ungefär 700 miljoner.
Denna reserv räcker inte till två månaders
import. Den är sannolikt alltför
liten för att vi skulle kunna genom
en appreciering skydda oss mot de värsta
följderna av den i det kalla och nu
varma krigets tecken uppträdande internationella
prisstegringen.

Detta, herr talman, är följden av den
ekonomiska politiken.

Herr Näsgård sade i sitt anförande,
att om man börjar att höja räntan, vet
man aldrig var det slutar. Vet man då
var det slutar med finanspolitiken? Hittills
ha vi inte sett något slut. Jag blev
mycket förvånad, när jag hörde herr
Näsgårds anförande. Rondeförbundet vill
inte vara med om flera eller ökade skat -

Tisdagen den 29 maj 1951 fm.

Nr 24.

ter. Det vill inte heller vara med om
kreditåtstramning, som eventuellt skulle
leda till räntehöjning. Vad har det då
att komma med i positiv riktning? Det
vill förtroende. Ja, vem vill inte förtroende?
Det vill ha samförstånd mellan
olika åsiktsriktningar. Vem vill inte ha
samförstånd mellan olika åsiktsriktningar?
Det vill ha sparsamhet med statens
utgifter. Vem vill inte ha sparsamhet
med statens utgifter? Så vill bondeförbundet
stimulera sparandet. Riksdagen
har ju efter de motioner, som väcktes vid
denna sessions början, redan beslutat
att vi skola försöka få till stånd åtgärder,
som stimulera sparandet.

Man kan ställa sig frågan: Vad återstår
då av bondeförbundets positiva program? Det

är otvivelaktigt ett faktum att staten
tjänar och har tjänat gigantiska belopp
på den förda ekonomiska politiken.
Statsskulden i dag utgör 12 400 miljoner.
I 1938 års penningvärde utgör detta
belopp ungefär 8 000 miljoner, vilket
betyder att staten tjänat över 4 000 miljoner
kronor på inflationen.

Det brukar sägas, att statens affärsverk
äro dåligt drivna. Det finns emellertid
ett verk, som ger lysande resultat
för den svenska staten, nämligen sedeltryckeriet
ute vid Tumba. Det är för
staten, innehavaren, den mest lysande affär,
som existerar i detta land. Det företages
kraftiga åtgärder för att förhindra
nya investeringar, men när det gäller
Tumba pappersbruk är man villig att gå
med på nyinvesteringar. Enligt bankoutskottets
utlåtande nr 28, som vi snart
komma att behandla, finns det ett förslag
om anslag på 400 000 kronor till
Tumba pappersbruk för inköp av ett
långviraparti.

Herr talman! Skall det i fortsättningen
bli signaturmelodien för statens ekonomiska
politik?

Med dessa ord ber jag att få yrka bifall
till den av herr Ewerlöf in. fl. avlämnade
reservationen.

Herr NÄSGÅRD (kort genmäle): Herr
talman! Herr Ohlon gjorde gällande, att

Ang. riksbankens sedelutgivning m. m.
det inte blir mycket kvar av vårt penningpolitiska
program, om vi inte gå med
på ökade skatter eller en sådan kreditåtstramning,
som leder till räntehöjning.
Jag vill säga som vi framhållit i vår reservation,
att vi inte ha någonting emot
att även skatter användas i kampen mot
inflationen, även om vi inte vilja lägga
dem på nödvändighetsvaror. Jag antar,
att vi därvidlag ha samma ståndpunkt,
herr Ohlon.

Dessutom vill jag tillägga, att herr
Ohlons alternativ, en räntehöjning, som
han naturligtvis anser skall bli en halv
procent, enligt min mening inte är något
alternativ. Det blir inte ett vapen i
kampen mot inflationen.

Däremot skall jag be att få fästa herr
Ohlons uppmärksamhet på att bondeförbundet
fört fram tanken på att i större
utsträckning utnyttja investeringsfonder
för att oskadliggöra köpkraften. Anslut
sig till det programmet, så bli vi flera
om det!

Herr ERIKSSON, EINAR: Herr talman!
Jag hoppas på herr talmannens och kammarens
överseende med att jag som lekman
lägger mig i denna debatt, som närmast
utspinner sig mellan kammarens
ekonomiska experter.

Gång efter annan bär man haft nöjet
—- ibland kanske det tvivelaktiga nöjet
— att lyssna till de ekonomiska debatter,
som ha förekommit här. Jag har
som kanske många av de andra kammarledamöterna
gjort den reflexionen,
att antingen måste det brista i fråga om
pedagogik på det håll, varifrån man nu
går till storms mot den ekonomiska politik
som bedrives, eller också måste
våra hjärnors möjlighet att absorbera
visdomen vara synnerligen avtrubbad.

Jag skall be, herr talman, att få ställa
några frågor i anslutning till den enligt
min mening mycket intressanta reservationen
i förevarande ärende. På sidan
34 står följande att läsa: »En skärpt beskattning
av konsumtionen och företagsamheten
är förfelad, så länge överkonjunkturen
består, eftersom många skattebetalare
i ett sådant läge ha stora möj -

Nr 24.

Tisdagen den 29 maj 1951 fm.

Ang. riksbankens sedelutgivning m. m.

ligheter att kompensera sig för de höjda
pålagorna.» Rent principiellt kan man
inte bestrida riktigheten av detta påstående,
men eftersom alternativet ändå innebär
en räntehöjning, måste åtminstone
en lekman fråga sig, om inte en räntehöjning
får samma effekt på prisbildningen
som ett uttagande av skatter. Såvitt
jag förstår innebär ändock en räntehöjning
ganska väsentliga pålagor på
produktionen, vilka förmodligen måste
ta sig uttryck i höjda priser. Om det
blir en prishöjning genom räntestegring,
förmodar jag också att löntagarnas organisationer
komma att sträva efter en
kompensation. Men den gamla erfarenheten
säger nog, att oppositionen har
rätt så till vida, att en höjning av priserna
genom en räntestegring icke kommer
att ge löntagarna möjlighet att begära
kompensation av den enkla anledningen,
att en fördyring av produktionen genom
en räntehöjning medför störningar i sysselsättningen,
som göra det omöjligt för
arbetarnas organisationer att i den vikande
konjunkturen på arbetsmarknaden
få till stånd kompensation för prisstegringarna.
Deras primära uppgift blir
i stället att slå vakt om de löner, som
gälla.

På nästa sida leda reservanterna in
resonemanget på räntan. De säga: »Utskottet
är väl medvetet om att den stramare
penningpolitik, som enligt dess
uppfattning nu måste tillgripas, med all
sannolikhet kommer att leda till en viss
räntehöjning.» Jag förmodar, att det här
föreligger en kompromiss; det gällde ju
att försöka skriva samman högern och
folkpartiet, och hade herr Ewerlöf och
herr Domö fått skriva reservationen själva,
hade det förmodligen inte stått »en
viss räntehöjning», utan »en räntehöjning».

Alla, som deltagit i utskottsarbete, ha
väl gjort den erfarenheten att så fort
någon folkpartist skall hålla i pennan,
blir det halvmesyrer och tvetydigheter,
emedan de på det hållet ha synnerligen
svårt att konkretisera sig.

När herr Ohlon så nedlåtande efterlyste
bondeförbundets ståndpunkt, borde
herr Ohlon ha varit synnerligen försik -

tig, ty det är bara ett år sedan som folkpartiet
intog samma ståndpunkt som
bondeförbundet har i dag. Folkpartiet
tog då inte ståndpunkt till vare sig det
ena eller det andra, utan det försökte
sväva mellan de olika ståndpunkterna
utan att taga ställning. Bondeförbundet
har i varje fall här i sin reservation pekat
på en möjlighet, som har kommit
bort i dagens diskussion, men som så
ofta diskuterats tidigare, nämligen att
vägen ur krissituationen är ökandet av
det frivilliga sparandet. Mot den åtgärden
har man ingenting principiellt att
invända. Det är nästan en banal sanning;
bara det frivilliga sparandet ökar,
behöva många av de åtgärder, som nu
tillgripas, inte komma i fråga. Men, herr
Näsgård, inte går det i längden att bara
säga, att »på något sätt måste det frivilliga
sparandet ökas». När det diskuterats
så pass ofta både i utskottet och i kammaren
och alla äro angelägna om att
öka det frivilliga sparandet, måste man
också försöka lägga fram konkreta förslag.
Herr Näsgård var visserligen inne
på tanken att genom skattetekniska åtgärder
försöka stimulera det frivilliga
sparandet, och jag är fullt medveten om
att en förändring av den progressiva beskattningen
med all sannolikhet skulle
leda till ett frivilligt sparande.

Fn ärad ledamot av denna kammare
har offentligen för någon tid sedan yttrat,
att han erlade 30 kronor i skatt för
varje timme hela dygnet året om. Jag är
övertygad om att skulle finansministern
vilja sänka hans skatt med låt oss säga
hälften, skulle den ärade ledamoten komma
att spara detta belopp. Han skulle
förvandla sin skattesänkning till ett ökat
sparande. Men jag frågar — kanske någon
av dem, som äro inne på tankekonstruktionen,
kan upplysa om det — hur
djupt skulle herr finansministern behöva
gå ned för att kunna räkna med att en
skattesänkning skulle förvandlas till ett
frivilligt sparande? Jag tror inte, att han
skulle kunna gå så långt ned, utan skattesänkningen
skulle komma att förbehållas
grupper med rätt betydande inkomster.

Slutligen, herr talman, är det ytterli -

Tisdagen den 29 maj 1951 fm.

Nr 24.

gare en rad i högerns och folkpartiets
reservation, som jag fäst mig vid. Det
står: »Det är icke tal om att räntehöjningen
skulle tillåtas framkalla arbetslöshet.
» Uttrycket är synnerligen intressant,
inte minst för den, som kanske har
svårt att hänga med i det vidlyftiga ekonomiska
resonemang, som förts i dag.

Jag har närmast fått känslan av att
när räntehöjningsanhängarna tala om att
räntan på detta område skulle utöva en
gynnsam effekt, tänka de sig tydligen
ett näringsliv, som är så konstruerat, att
både konjunkturkraften och det ekonomiska
motståndet liksom bilda en horisontell
linje; en räntehöjning skulle
träffa hela näringslivet jämnt och fördelat
över hela denna linje och skulle
på det sättet pressa tillbaka högkonjunkturen
eller överkonjunkturen, om
man så vill. Man skulle på så sätt komma
till det balansläge, som man önskar.
Men med den lilla kännedom jag har
om svenskt näringsliv tycker jag inte
att detta1 företer en sådan bild, utan snarare
en bild liknande en starkt markerad
feberkurva, där man å ena sidan har
att göra med företag, som inte skulle
tåla den minsta lilla räntehöjning, och
å andra sidan företag, som kanske ha
tillräcklig ekonomisk kraft att motstå en
väl så kraftig räntehöjning. Det skulle
bli precis samma företeelse, som har
varit vanlig tidigare i samhället, att så
fort man använt räntan som investeringsbegränsande
instrument, blir det
ovillkorligen störningar på sysselsättningens
område, störningar som, då det
ju inte är så lätt att få folk att flytta
över från den ena näringsgrenen till den
andra, bidraga till att skapa störningar
även inom områden, vilkas ekonomiska
bärkraft kanske i och för sig skulle ha
kunnat tåla en räntehöjning.

Därför, herr talman, är jag övertygad
om att den stora massan av det svenska
folket och inte minst de stora grupper,
som ha haft en hård och bitter känning
av vad det innebär att använda räntan
som reglcringsfaktor för det ekonomiska
livet, sluta som en man upp bakom den
politik, som finansministern ändå söker
bedriva, nämligen att upprätthålla

Ang. riksbankens sedelutgivning m. m.

den fulla sysselsättningen. Jag är också
övertygad om att dessa grupper hellre
ta offer i annan form än göra avkall på
den fulla sysselsättningen, som ändå har
grundlagt ett välstånd och en levnadsstandard,
som var fullkomligt okänd på
den tid andra politiska makthavare hade
hand om ekonomien här i landet.

Herr OHLON (kort genmäle): Herr talman!
Om man, såsom herr Eriksson sade,
har svårt att hänga med i den ekonomiska
debatten, bör man inte för den
skull beteckna motståndarnas uttalanden
som tvetydigheter och halvsanningar.

Herr Eriksson gjorde gällande, att den
politik som bondeförbundet står för i
dag är densamma, som folkpartiet drev
i fjol. Nej, herr Eriksson far betänkligt
vilse. Redan i fjol yrkade vi på en viss
räntans rörlighet inför den då föreliggande
situationen. Jag har ett belägg för
detta ifrån andrakammardebatten den
24 maj 1950. Vid det tillfället yttrade
finansministern till herr Ohlin följande:
»Sålunda frågade herr Ohlin, i vilket
läge jag skulle anse, att det vore möjligt
att genomföra en viss ränterörlighet.
Jag vill för min del på den frågan svara,
att om jag efter höstens avtalsuppgörelser
finner, att vårt ekonomiska läge
fortfarande ter sig stabilt utan tendenser
i inflationistisk riktning, anser jag
att tiden då är inne att diskutera frågan
om en sådan rörlighet.»

Redan innan avtalsuppgörelserna voro
klara, höjdes räntan utan de katastrofala
påföljder, som herr Eriksson här så
yvigt skildrat. Vad veta vi om, hurudant
läget skulle ha varit i dag, om vi inte
fått denna halvprocentshöjning, som
skedde på hösten. Till och med majoriteten
i bankoutskottet förklarar på ett
ställe, att den ställer sig tveksam på
den punkten. Att man sedan inte konsekvent
har följt den linje, som inaugurerats
under andra halvåret 1950, har
avsevärt bidragit till de svårigheter, som
vi stå inför i dagens situation.

Herr ERIKSSON, EINAR (kort genmäle):
Herr talman! Jag kan omöjligen

Nr 24.

Tisdagen den 29 maj 1951 fm.

Ang. riksbankens sedelutgivning m. m.

veta eller ens erinra mig vad folkpartiets
ordförande yttrade i fjol i andra
kammaren, men jag ber herr Ohlon, att
på nytt läsa igenom en broschyr, som
utkom under fjolåret under titeln »Det
måste löna sig att arbeta». Herr Ohlon
skall då finna, att den politik, som redovisades
där, är mycket likartad, ja,
identisk med den politik, som herr
Ohlon nu så nedlåtande signerade som
bondeförbundets.

Herr statsrådet SKÖLD: Herr talman!
Jag ber att få yttra några ord i anledning
av det bankoutskottsutlåtande,
som nu är föredraget för behandling.

Jag vill börja med att säga att det
onekligen är ett visst framsteg, när man
nu från reservanternas sida, alltså den
opposition som består av högern och
folkpartiet, medger att en väsentlig del
av de svårigheter, som vi för närvarande
ha i ekonomiskt avseende, är förorsakad
av förhållanden utanför vårt
lands gränser. Jag kanske använde ett
något för starkt uttryck; det står ju
»beror i icke ringa grad på orsaker
utanför vårt lands gränser». Vi från regeringens
sida äro inte vana vid att få
höra detta, och jag föreställer mig att
herr Ohlon inte hade följt med riktigt i
de nya svängarna, när han nu med sådan
emfas förklarade, efter att ha redogjort
för en del tråkiga förhållanden i
vårt lands ekonomi, att detta är följderna
av den förda ekonomiska politiken.
Jag skall inte ingå i någon närmare
polemik mot herr Ohlon. Jag tycker
hans anförande var mera utarbetat med
hänsyn till galleriet än för belysning av
den föreliggande frågan.

Herr Ewerlöf yttrade här i sitt anförande,
att det var viktigt att man fick
en klar och verklighetsbetonad analys
av det föreliggande läget. Jag skulle för
min del vilja säga att reservationen inte
ger en sådan analys. Jag skulle närmast
tycka att dess framställning är något
skev. Reservationen går ju nämligen ut
ifrån att vårt läge just nu karakteriseras
av en bristande jämvikt i samhällsekonomien
och att efterfrågan är större

än tillgången. Men så är det va! i alla
fall inte. Läget är ju faktiskt det, att
vi kunna säga att vid mitten av detta
år komma inkomster och utgifter, tillgång
och efterfrågan, att balansera ungefär
jämnt. Under förra delen av året
har efterfrågan kunnat vara något större,
under senare delen av året kommer
efterfrågan från konsumenternas sida
att bli lägre på grund av att priserna då
stigit mer än vad inkomsterna komma
att göra. Det är ju ofantligt viktigt att
hålla detta i sikte, när det gäller att bedöma
det ekonomiska läget, ty utifrån
en sådan bedömning skall man ju tillgripa
åtgärder. Man skall alltså anpassa
åtgärderna efter läget, och läget är väl
det, att för närvarande möta vi inte någon
direkt fara för en fortsatt penningvärdesförsämring
genom en ökad efterfrågan
från konsumtionens sida, utan
faran ligger ju i verkligheten i vinstkonjunkturen,
i de stora vinster som
vissa exportörer få, vinster som sedan
på en omväg kunna komma att leda till
en ökad efterfrågan.

Även på en annan punkt äro reservanternas
uttalanden något, jag skulle
vilja säga, äventyrliga. Herr Domö har
ju här mycket talat om att man bör tala
om sanningen för folket, men är det
inte att inge folk en felaktig föreställning,
herr Ewerlöf, när man vill göra
gällande att det alternativ till regeringspolitiken,
som reservanterna avse, skulle
kunna leda till att dämpa och begränsa
icke endast den av inhemska
förhållanden beroende prisstegringen,
utan även de internationella prishöjningarnas
inverkan på den svenska
prisnivån. Regeringen vågar faktiskt inte
säga att den skall med den ekonomiska
politiken upphäva verkningarna
av den utländska prisstegringen. Vem,
herr Ohlon, är det som har påstått detta?
Kanske herr Ohlon inte har observerat
att reservanterna ha tänkt sig så
långt gående åtgärder. Jag tycker kanske
därför att herr Ohlons replik till
herr Sundvik var ganska orättvis. Nu
observerade jag visst alt här under debatten
tog herr De Geer avstånd ifrån
en sådan tanke. Han ansåg inte att en

Tisdagen den 29 maj 1951 fm.

Nr 24.

sådan politik var praktiskt genomförbar,
och det har han så rätt i, men då
är det också fel från reservanternas sida
att försöka få folk att tro att någonting
sådant är praktiskt genomförbart.

Herr Ewerlöf gjorde jämförelser mellan
oss och vissa främmande länder,
och han pekade på att vi haft en större
prisstegring och en större lönestegring
än de. Den jämförelsen bör man kanske
inte dra så långt ut som herr Ewerlöf
gjorde. Herr Ewerlöf medgav visserligen,
att i någon mån kunde devalveringsförändringarna
ha inverket här.
Men därutöver, herr Ewerlöf, kan det
ju vara så, att vi ha gjort vår anpassning
snabbare än de andra länderna,
och herr Ewerlöf kan inte vara säker
på hur slutresultatet kommer att bli. Vi
veta icke i denna dag, vilket av dessa
länder det blir som har den högsta nominella
inkomstnivån och det högsta
prisläget. Det är nog bäst att vänta och
se. Men, herr Ohlon, en anpassning har
det blivit; den har inte uteblivit, och
det är inte bara snedvridningen som är
kvar.

Nu gäller det alltså att för dagens
ekonomiska politik välja mellan olika
linjer. Två linjer äro ju huvudlinjerna,
men det finns också en tredje linje,
nämligen bondeförbundets linje, för
vilken herr Näsgård här uppträdde.
Herr Näsgård tyckte att jag borde vara
mera positiv när det gällde det frivilliga
sparandet. Där vill jag gärna vara
positiv, ty det ligger i sakens natur
att i den mån det skulle vara möjligt att
stimulera det frivilliga sparandet, skulle
det befria oss från tvånget att vidta
så långt gående åtgärder, som vi annars
bli nödsakade att göra. Jag är för min
del villig att medverka till de åtgärder,
som kunna vidtagas, men jag menar att
det är farligt att inge folk den föreställningen,
att det i dagens läge finnes förutsättningar
för att åstadkomma en sådan
ökning av det frivilliga sparandet,
alt det skulle kunna i väsentlig mån lösa
våra problem. Det hjälper inte med
aldrig så många uppmuntringsåtgärder.
Grunden för en stark ökning av det frivilliga
sparandet är ett fast penning -

Ang. riksbankens sedelutgivning m. m
värde. Läget är det, att det finnes
många människor i detta land, som spara
i vått och torrt, i såväl onda som goda
tider, men det finns en betydande
grupp av människor, som inte bry sig
om att spara i tider av fallande penningvärde
men som spara i tider med
stigande penningvärde. De skapa en
marginal i tillväxten av penningsparandet.
Nu ha vi helt naturligt en vågdal,
och det är en nackdel, men vi kunna
inte avskaffa den med välmenande åtgärder.
Vi kunna göra något, men vi
böra inte tillmäta det sådana verkningar,
att vi kunna gömma oss bakom detta
önskemål och försöka att undslippa
hårdare och tyngre ting.

Herr Näsgård rekommenderade faktiskt
1944 års skatteutrednings förslag,
som gick ut på att den, som ville starta
ett frivilligt sparande och av sin inkomst
under ett år satte in på spärrat
konto ett belopp intill 3 000 kronor,
skulle få avdraga detta belopp vid sin
deklaration. Herr Näsgård uttryckte saken
så, att jag väl inte borde hålla alltför
mycket på millimeterrättvisa. Ja, det
kan hända att herr Näsgård har den
uppfattningen. Jag frågar: Vem kan spara
3 000 kronor? Jag vet inte om herr
Näsgård kan göra det med sin inkomst
per år. Jag kan göra det. Och om det
skulle fattas ett sådant beslut, så kommer
jag också att göra det. Jag skulle
ju vara en idiot, om jag inte gjorde det.
Det betyder ju att jag samtidigt skulle få
en skattelättnad på bortåt hälften av
detta sparade belopp. Jag skulle av staten
få till skänks bort emot 1 500 kronor
mot att jag sparade 3 000 kronor. Tacka
för det, att jag skulle göra det. Men, herr
Näsgård, hur många kunna göra detta?
Om en arbetare skulle kunna spara 500
kronor, fick han säkert kraftigt sänka
sin levnadsstandard. Men även om han
gjorde det, blevo hans premier bara 50,
60, 70 kronor. Jag vet inte, om det kan
kallas för millimeterrättvisa, om jag säger
att jag inte går med på ett sådant
försök till stimulans för det frivilliga
sparande, som leder till att de bättre
situerade få stora förmåner, som den
stora massan inte kan få. Det får vara

Nr 24.

Tisdagen den 29 maj 1951 fm.

Ang. riksbankens sedelutgivning m. m.

måtta också på avstegen från millimeterrättvisan.

Herr Näsgård klandrade Kungl. Maj:t
för att det inte framlämnats något förslag
om investeringsfonder för skogsbruket.
Det kan herr Näsgård göra, men
jag kan inte undgå att säga: Detta förslag
om investeringsfonder för skogsbruket
är ju ett förslag, som har framförts
från skogsägarhåll år från år utan
något samband med inflationens bekämpande.
Nu upphöjer man ju plötsligt
på bondeförbundshåll detta till ett led i
inflationsbekämpandet, medan det i
grund och botten inte är någoting annat
än ett skogsägarintresse. Det kan naturligtvis
ha andra fördelar med sig, men
är inte detta mest en förevändning, som
herr Näsgård använder i brist på annat?

Så har ju bondeförbundet en tredje
punkt i sitt ekonomiska program, nämligen
rundabordskonferenser, där olika
slags människor skulle samla sig och diskutera
igenom problemen för att komma
till ett resultat. Ja, det är kanske
inte någon så dum tanke, men jag vill
säga att endast den kan göra någon nytta
vid en sådan konferens, som själv har
något positivt att komma med, men det
har inte bondeförbundet, och därför får
jag säga att bondeförbundets tredje linja
är en tomhetens linje när det gäller
ingrepp i det nuvarande ekonomiska
läget.

Låt mig efter detta gå över till att tala
om de båda andra linjerna. Herr Ohlon
fann inte någon enhetlig princip i regeringens
program. Han påstod att där
kämpade liberala och antiliberala tendenser.
Ja tänk, herr Ohlon, det gör det
visst, och vel herr Ohlon varför det är
så? Det är därför, herr Ohlon, att vårt
samhälle är ett konglomerat av liberalism
och antiliberalism. Det går inte att
komma ifrån vare sig det liberala eller
det antiliberala i vårt samhälle, och därför
måste varje praktiskt ingripande
visa så pass motstridande tendenser.
Det få till och med herr Ohlon och hans
folkparti acceptera i den män de vilja
försöka komma med några förslag till
åtgärder.

I själva verket är det ju så, att det

inte finns någon principiell skillnad
mellan de båda linjerna. Det har ju sagts
här från reservanternas sida att de acceptera
alla ingredienserna i regeringens
politik. Till och med priskontrollen
har man ju med vissa reservationer ändå
anslutit sig till. Man ansluter sig också
i princip till överbalanseringen av budgeten.
Ja, vi som stå på den andra sidan,
vi ansluta oss också i princip till kreditåtstramningen
och den rörliga räntans
politik. Man kan alltså inte säga att det
föreligger någon principiell skillnad.
Men nog kunna väl ni på den borgerliga
sidan medge, att när ni vägra att gå så
långt i fråga om budgetens överbalansering
som regeringen och dess meningsfränder
vilja gå, skola ni väl finna det
lika naturligt, om vi å vår sida inte vilja
gå lika långt som ni i fråga om kreditåtstramning
och räntehöjning. Vem kan
egentligen här slå sig för sitt bröst och
säga: Jag är renlärigare än du?

Den meningsskiljaktighet, som här har
bringats till sin spets, går ju ut ifrån ett
påstående hos reservanterna att det icke
existerar någon kreditåtstramning. Man
angriper riksbanken för att den har låtit
kreditåtstramningen suddas ut och
att det i stället har skapats en ökad likviditet
på penningmarknaden. Man har
här stött sig på ett yttrande av Svenska
bankföreningen. Jag skulle vilja säga att
det har varit rätt oklokt av reservanterna
att med hull och hår ansluta sig till
det uttalandet, tv det är ju ett partsintyg,
skulle man kunna säga, som inte
gärna kan innehålla hela sanningen. Det
finns en mängd yttre kriterier, som klart
visa att det existerar en kreditåtstramning.
Jag skulle vilja fråga: Varför visa
obligationskurserna tendens till att falla?
Varför visar skattkammarväxelräntan
tendens till att stiga? Är det inte därför
att det är ont om pengar? Om det inte
är så, ja, varför stiger den då? Är det
enbart en frukt av spekulationen, av kreditinrättningarnas
och det institutionella
sparandets tro på en räntestegring och
manipulationer för att nå fram till dem?

Herr Ewerlöf använde Bankföreningens
siffror och visade att de samlade
likviditetsreserverna för bankerna voro

Tisdagen den 29 maj 1951 fm.

Nr 24.

något större i år än i fjol, och han drog
därav den slutsatsen, att följaktligen är
marknaden mer lätt och likviditeten
större. Jag tillät mig i andra kammaren
säga, att så enkelt kan man väl inte se
saken. Det beror väl i icke ringa grad
på hur bankernas förpliktelser under
den gångna tiden ha gestaltat sig. Om
sådana förpliktelser ha ökats, som medföra
behov av en proportionellt ökad
likviditet, så behöva ju större likviditetsreserver
i sig själva icke betyda att det
finns mer pengar tillgängliga för utlåningen.
Det har här — jag tror det var
av herr Wehtje — påpekats hurusom
bankernas avistaskulder till utländska
banker ha mer än fördubblats, och det
är just för att inlösa sådana förpliktelser,
som bankerna måste vara beredda att på
mycket kort varsel ställa pengar till förfogande.
Det kan ju hända att andra omständigheter
också medverkat till att
bankerna för att skydda sig själva ha
tvingats anlägga större reserver, men
de objektiva yttre kriterierna tyda ju på
att det är en stram penningmarknad. Sedan
kunna vi emellertid tvista om hur
stram vi böra göra den.

Herr Ewerlöf talade bär om att det
genom riksbankens operationer pumpas
ut pengar, och herr De Geer använde
till och med uttrycket sabotage i det
sammanhanget. Jag vill med anledning
därav bara påpeka att i penningpolitiken
och i fråga om riksbankens operationer
måste det ske ting, som till synes äro
motstridande. Vad vi än göra här, blir
det alltid så, att den ena åtgärden verkar
på det ena sättet och den andra åtgärden
på ett annat sätt, och det är
slutresultatet av dessa åtgärder som blir
av betydelse. Man säger t. ex., att om
vi lägga på en skatt, så höjas därigenom
priserna och åtgärden verkar inte prissänkande.
Den verkar både prisstegrande
och prissänkande. När man talar om
en räntestegring, verkar den både prisstegrande
och prissänkande. Avgörande
är då vad slutresultatet blir. Ur den synpunkten
få vi också bedöma riksbankens
operationer.

Nu kan man visserligen säga, alt det
inte har varit så bra i år. Riksbanken

5 Första kammarens protokoll 1951. Nr 24.

Ang. riksbankens sedelutgivning m. m.

har tvingats göra ingrepp, som inte ur
principiell synpunkt varit så roliga. Och
jag för min del eftersträvar att genom
en överbalansering av budgeten skapa
ett sådant läge, att staten endast i ringa
mån behöver anlita marknaden. Om man
kunde nå det mål, som jag här uppställt
för mig, skulle vi också kunna skapa
förutsättningar för riksbanken att lägga
sina operationer så, att de inte skapa
ökad likviditet på marknaden.

Reservanterna, som inte ville gå lika
långt i fråga om budgetens överbalansering
som vi ville, önska i stället gå
längre i fråga om kreditåtstramning med
åtföljande räntehöjning. Jag skall inte
diskutera vad man här behöver göra
för att komma till ett resultat. Herr De
Geer har ju medgivit att ordet »viss»
är en mantel, under vilken det döljer
sig olika meningar även bland reservanterna.
Och ändå veta varken reservanterna
eller jag vad som i verkligheten
skulle bli följden, om man försökte följa
reservationens rekommendation. För vår
del anse vi att vi inte kunna gå den vägen
nu.

Herr Ewerlöf har ju skildrat hur han
tänkte sig att en sådan kreditåtstramning
med räntehöjning skulle komma att
verka. Det skulle bli ökade kostnader för
företagen, dessa skulle få sämre ekonomi,
och de skulle bjuda ett ökat motstånd
mot kostnadsstegringar. När herr
Ewerlöf skulle exemplifiera kostnadsstegringarna
— det skedde visserligen
på en omväg — så pekade han på lönerna.
Tanken är alltså, att man skall
göra det så mycket sämre för företagen
att det skall bli företagens eget intresse
att t. ex. vid förhandlingarna bjuda ett
hårdare motstånd mot löneförhöjningar.
Jag diskuterar inte denna sak ur moraliska
synpunkter, jag bara konstaterar
att detta är mekanismen. Ja, det går nog
bra, herr Ewerlöf. Jag är alldeles övertygad
om att om jag uppehåller den
chokladskatt, som för närvarande existerar,
skulle en höjd riinta antagligen göra
chokladindustriens ekonomi rätt så tung,
och det är möjligt att diir skulle uppkomma
ett motstånd. Men det uppkommer
inte något motstånd vid sågverken

Nr 24.

Tisdagen den 29 maj 1951 fm.

Ang. riksbankens sedelutgivning m. m.

och pappersbruken och massafabrikerna
eller Svenska kullager — jag skulle
kunna fortsätta uppräkningen i det oändliga.
Vad blir nu resultatet, då vi ha
en så splittrad konjunktur som vi ha.
Jo, resultatet bleve att vi finge en ännu
längre gående snedvridning.

Vi ha också element i vår ekonomi,
som i sig själva äro bundna. Jag kan
t. ex. nämnda jordbrukskalkylen, där
kostnadsstegringen ju utan vidare får
slå igenom i höjda livsmedelspriser. I
verkligheten bleve det kanske en förhållandevis
liten sektor av näringslivet, som
skulle påverkas av den hårdare kreditåtstramningen,
och det skulle dessutom
kanske drabba vissa sektorer som vi
inte vilja ha drabbade. Ni på den borgerliga
sidan böra dock inte glömma, att
ni åtminstone officiellt anse det viktigt
att man inte låter bostadsbristen tilltaga,
att bostadsbyggandet kan fortsätta.
Med en kostnadsstegring på bortåt 30
procent, som nu inträder på grund av
det höjda järnpriset, det höjda kolpriset,
det höjda träpriset och de höjda arbetslönerna,
ha vi där fått en mycket känslig
sektor, och då kan man väl ändå
fråga sig om detta är det rätta ögonblicket
att ge sig på en ytterligare kreditåtstramning
med därav följande räntestegring.
Jag tror att det är viktigare
och riktigare att vi i detta läge mera
direkt inrikta oss på inflationskällorna,
och de ligga ju, som jag förut har sagt,
i vinstkonjunkturen.

Herr Welitje sade att vi inte skulle
lita för mycket på vinsterna. De äro
ingenting att lita på, herr Wehtje. Jag
är inte så glad över dessa vinster, och
jag blir inte alls ledsen, om de minska
i samma takt som inflationstrycket, ty,
herr Wehtje, dessa exportvinster kunna
komma att öka köpkraften på annat sätt
än genom subventioner, i det att de
finansiera ökade investeringar och ökad
lagring samt alltså öka tillgången på
pengar. Därigenom skapa de också ökade
inkomster, ökad köpkraft och ökad
efterfrågan.

Det är detta läge som gör att vi ta den
ståndpunkt som vi göra i dag. Jag säger
uttryckligen, såsom jag förut sagt i and -

ra kammaren för några dagar sedan, att
detta innebär icke att vi binda oss för
framtiden, utan vår bedömning gäller
läget just nu. Vi anse att när det gäller
framtiden, måste vi handla från fall
till fall allt efter läget. Det kunna vi icke
i dag bedöma. Vi ha i gång vissa förberedelser
för att komma underfund med
hur den ekonomiska politiken skall komma
att gestalta sig litet längre fram.
Herr Wehtje skall vara övertygad om att
vi inte skola förhasta oss. Vi skola noga
tänka oss för. Vi skola inte vidtaga någon
åtgärd, som icke direkt eller indirekt
leder till att vi stödja penningvärdet.

Herr Domö frågade mig efter vilka linjer
dessa förberedelser komma att gå.
Jag skall icke fördjupa mig i det, men
jag kan säga, som jag gjorde i andra
kammaren härförleden, att vad vi nu i
första hand ha gjort och även komma
att göra är att fråga arbetsmarknadens
organisationer, hur de tänka lägga upp
avtalsrörelsen för nästa år. Vi komma
icke att säga till dem, att de skola göra
så eller så. Det ha vi ingen befogenhet
till. Den befogenheten vilja vi inte skaffa
oss, och vi behöva den inte. Parterna
få där bestämma. Men anledningen till
att vi fråga är att det kommer att bli
beroende på avtalsrörelsernas uppläggning,
hur den ekonomiska politiken skall
gestalta sig. Den ekonomiska politiken
måste läggas så att den stödjer ett bevarande
och stärkande av penningvärdet,
och den får därför bli en del av
det hela, men en del som får sin form
med hänsyn till det resultat, som avtalsrörelsen
kommer att ge.

Herr OHLON (kort genmäle): Herr talman!
Herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
sade att vi befinna
oss i den situationen, att tillgång och
efterfrågan balansera varandra. Det är
riktigt. Men jag vill fråga: på vilken
prisnivå? Jag kommer då till vad som
hänt under det senaste året. Under det
året ha spararna av fasta bankräkningar,
obligationer och inteckningar förlorat
ungefär en sjättedel av sitt sparkapital.

Tisdagen den 29 maj 1951 fm.

Nr 24.

Herr statsrådet framhöll att det frivilliga
sparandet är ett kraftigt medel för
bekämpande av inflationen. Det är alldeles
riktigt, men det är också riktigt
att en nödvändig förutsättning för ett
frivilligt sparande är ett stabilt penningvärde.
Där betyder räntan mycket mindre
än vad själva penningvärdet gör. Om
penningvärdet hålles konstant eller om
allmänheten får förtroende för statsmakterna,
så att den tror att penningvärdet
kommer att hållas konstant, kommer
sparandet automatiskt. Sedan kan man
ju vidta vissa åtgärder för att i en svår
situation stimulera sparandet, men jag
tror att man i det hänseendet kan utarbeta
metoder och program, som icke
behöva ha de konsekvenser, som herr
statsrådet skildrade i sin replik till herr
Näsgård.

Vad herr finansministern sade gentemot
herr Näsgård vill jag till alla delar
instämma i. Jag fick den uppfattningen,
att statsrådets kritik av bondeförbundets
program var långt mera frän än
vad min kritik var. Jag är alltså nöjd
med var herr statsrådet sade på den
punkten.

I övrigt ber jag att som ett resultat
av statsrådets yttrande få inhösta, att
statsrådet Sköld i varje fall icke är dogmatisk.
Statsrådet Sköld står icke främmande
för den tanken, att även penningpolitiska
medel skola tillämpas, såsom
skedde i fjol. Jag beklagar ännu en gång
att den politik, som inleddes under senare
delen av 1950, inte fullföljdes.

Herr NÄSGÅRD (kort genmäle): Herr
talman! Jag ber att få gratulera statsrådet
till hans nya supporter, sedan han
fått folkpartiets ledare i första kammaren
på sin sida.

Herr statsrådet utsatte mig nyss för
ett pinligt förhör, därför att jag omnämnt
det uppslag som 1944 års allmänna
skatteutredning hade lagt fram om
sparandet. Han frågade mig, om jag kunde
spara 3 000 kronor om året. Det kan
jag inte, herr statsråd. Men jag kanske
skulle kunna spara 500 kronor, kanske
t. o. in. 1 000 kronor. Jag tror att det

Ang. riksbankens sedelutgivning m. m.

finns många tusen människor här i landet,
som äro mycket känsligare barometrar
i det bär fallet än vad jag är.
Statsrådet kan ju sätta vilken summa
han vill. Det är inte sagt att det skall
vara 3 000 eller 1 000.

Sedan måste jag säga att statsrådets
argumentation i fråga om investeringsfonderna
inte var särskilt bärig. Att vi
bondeförbundare under flera år försökt
få fram dessa fonder är väl ingenting
som hindrar att de icke skulle vara särskilt
användbara nu i inflationstid. Jag
vill på den punkten i all vördsamhet ge
finansministern det rådet att själv studera
denna fråga och icke längre bara
lita till skattebyråkratien.

Herr EWERLÖF (kort genmäle): Herr
talman! Finansministern tycker att vi
äro ungefär lika goda kålsupare båda
två, därför att jag är med om en överbalansering
endast till en viss grad och
han är med om en kreditåtstramning
endast till en viss grad. Det skulle alltså
bara vara en fråga om graden. Jag tycker
inte den jämförelsen håller. Vi ha
ju tidigare motiverat varför vi icke i
fråga om överbalanseringen velat sträcka
oss längre än vi ha gjort. Vi mena att
de skatter, som införts för en ökad överbalansering,
snarast äro ägnade att ytterligare
blåsa under den inflationistiska
utvecklingen. Samtidigt måste finansministern,
liksom statsministern tidigare
gjort, ge mig rätt i att den, som
önskar en aktiv penningpolitik, har
mindre intresse av överbalanseringen
såsom ett medel att minska statens
lånebehov. Med en rörlig ränta kan staten
anlita den allmänna lånemarknaden.
Det är således fråga om två inkommensurabla
ting. Finansministern vägrar att
i nuvarande läge över huvud taget låta
den rörliga räntan fungera och menar,
att vi tills vidare böra behålla ränteläget
låst vid den nivå, där vi nu befinna
oss. Vi tro inte på möjligheten att
under sådana förhållanden kunna åstadkomma
någon verklig kreditåtstramning.

Herr Eriksson säger, att en räntehöjning
skulle komma alt medföra kost -

Nr 24.

Tisdagen den 29 maj 1951 fm.

Ang. riksbankens sedelutgivning m. m.

nadsstegringar på vissa punkter och att
det inte finns någon garanti för att inte
löntagarna skulle söka skaffa sig kompensation
även för de ökade kostnader
som följde av en räntehöjning. Jag vill
gentemot detta resonemang säga, att totalresultatet
av den politik, som vi anvisat,
kommer att bli lägre kostnader
över hela linjen. Den fördyring, som kan
inträffa på vissa punkter på grund av
räntehöjning, kommer totalt sett att försvinna
genom de återverkningar som
en räntehöjning skulle ha på fältet i
övrigt. På den av oss anvisade vägen
skulle levnadskostnaderna stanna på en
lägre nivå än om man följer den andra
vägen. Det är således, fastslår jag, två
inkommensurabla ting som det här gäller,
å ena sidan överbalansering och å
andra sidan kreditåtstramning med åtföljande
räntehöjning.

Om jag, herr talman, har ännu några
ögonblick kvar till mitt förfogande, vill
jag i fråga om uppmuntrandet av enskilt
sparande säga, att skatteeftergifter på
ett sparande, som utan sådana eftergifter
inte skulle kommit till stånd, icke
behöver innebära någon uppoffring för
staten. Naturligtvis kan det vara svårt
att fastställa vad som är verkligt nysparande,
men om man vill saken får man
inte låta perfektionsraseriet ta överhand.

Herr statsrådet SKÖLD: Herr talman!
Jag kan inte inse, att samhället gör hela
vinsten, ty jag tjänar ju själv 1 500 kronor,
och det kan väl inte förnekas vara
en vinst för mig. Det finns dessutom
ingen garanti för att de 3 000 kronorna
äro nysparade. Jag har kanske bara
passat på att sätta in pengarna på lämpligt
konto.

Vidare vill jag säga till herr Ewerlöf,
att hans jämförelse väl ändå inte var så
helt slående. Han sade, att högern har
motiverat, varför den inte vill gå längre
i fråga om skatterna. Jag kan säga, att
vi ha motiverat, varför vi inte vilja gå
längre i fråga om räntehöjningar just
nu. Vår motivering är helt enkelt, att vi
i nuvarande läge anse, att det skulle
skapa en snedvridning, som bleve för

dyr i förhållande till den verkan som
en dylik åtgärd skulle kunna få.

Sedan vill jag yttra ett par ord till
herr Ohlon. Det var min avsikt att vara
litet fränare mot herr Näsgård än vad
herr Ohlon var. Jag konstaterar, att herr
Ohlon har förklarat, att han på denna
punkt instämmer i min kritik. Då har
jag således fått upp herr Ohlon på det
högre planet, eller hur?

Jag bestrider icke att vissa grupper
av människor, framför allt penningspararna
och t. ex. de som skola leva på en
pension som de själva ha skaffat sig
genom försäkring och som de inte få
något dyrtidstillägg på, ha gjort stora
förluster. Dessa pengar ha i stället exportörerna
fått i form av ökad förmögenhet.
Det har alltså blivit en omskiftning
av förmögenhetsläget ifrån, låt oss
kalla dem de små spararna över till exportörerna.
Herr Ohlon skall inte tro,
att jag tycker att det är en glädjande
utveckling, men jag vill bara fästa uppmärksamheten
på att detta har skett
åtminstone väsentligen — jag säger väsentligen,
för att vi inte skola behöva
kivas på den punkten — på grund av
händelser som ha inträffat utanför vårt
lands gränser. Det är klart att vi möjligen
skulle ha kunnat föra en sådan
ekonomisk politik, att vi inte fått dessa
följder. Men den politiken skulle vi inte
kunnat åstadkomma med en fri ekonomi,
utan då finge vi ha en krisekonomi
med regleringar som avstängde oss från
yttervärlden, d. v. s. ungefär samma
tanke som herr De Geer tidigare uttryckt.
Jag är övertygad om att ingen
av oss velat ta den konsekvensen. Därför
är det fullständigt felaktigt, när man
gör gällande att den snedvridning av
förmögenhetsförhållandena, som det senaste
årets utveckling har medfört, beror
på den ekonomiska politiken. Vi
skulle icke ha kunnat föra en ekonomisk
politik som hade hindrat det resultatet.

På framställning av herr talmannen
beslöts att den fortsatta överläggningen
i förevarande fråga skulle uppskjutas till
aftonsammanträdet.

Tisdagen den 29 maj 1951 em.

Nr 24.

Anmäldes och godkändes sammansatta
stats- och första lagutskottets förslag
till riksdagens skrivelse, nr 321, till Konungen
i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition angående löne- och
pensionsreglering för präster m. m.,
dels ock i ämnet väckta motioner.

Anmäldes och bordlädes statsutskottets
memorial:

Ang. riksbankens sedelutgivning m. m.
nr 178, angående tilläggsstat II till
riksstaten för budgetåret 1950/51; och
nr 179, angående statsregleringen för
budgetåret 1951/52.

Justerades protokollsutdrag för detta
sammanträde, varefter kammaren åtskildes
kl. 5.17 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Tisdagen den 29 maj eftermiddagen.

Kammaren sammanträdde kl. 7.30 eftermiddagen.

Ang. riksbankens sedelutgivning m. m.
(forts.)

Fortsattes överläggningen angående
bankoutskottets utlåtande nr 20.

Herr ÖHMAN: Herr talman! När man
ser uppslutningen här i kammaren då
detta sammanträde nu börjar, är man
nästan frestad att säga: »Oss emellan
sagt.»

Det är emellertid inte den ringa uppslutningen
som gör, att jag inte finner
anledning att uppta någon mera utförlig
diskussion om det utlåtande som föreligger
till behandling, utan min avsikt
förestavas av att vad utskottet här
skrivit icke på en enda punkt innehåller
någonting nytt. Inte heller reservanternas
yttranden ha tillfört den ekonomiska
debatten några som helst nya
moment. Detsamma kan man säga också
om den debatt, som fördes under
större delen av förmiddagen. Jag inkluderar
då även det anförande som hölls
av finansministern.

När jag ändå tar till orda, beror det
på att jag vill avge en kort deklaration

om den linje, som vi från det kommunistiska
partiets sida företräda. Men jag
vill dessutom också göra ett par reflexioner
till den debatt om den ekonomiska
politiken i allmänhet, som förts här
i kammaren och kanske i ännu högre
grad på offentliga möten och i pressen.

Jag vill först och främst säga, herr
talman, att kommunisterna inte kunna
ge sin anslutning till utskottets beskrivning
av orsakerna till den nuvarande
prisstegringsvågen och inte heller reservanternas
utläggningar. Man har nämligen
på bägge hållen förbigått avgörande
och betydelsefulla fakta. Bland de främsta
därvidlag nämner jag frågan om
krondevalveringens inverkan samt de
återverkningar på vårt lands ekonomi,
som vår sammankoppling med den krissjuka
kapitalismen i England och Amerika
i första hand fört fram till. Enligt
vår mening är det just dessa två faktorer
som ha avgörande betydelse för
det läge som råder.

Tillåt mig i detta sammanhang att
med ett litet citat ur utskottets utlåtande
belysa vilket ekonomiskt och socialt
system vi alltjämt leva under. Utskottet
inleder sitt yttrande med att säga,
att det ekonomiska läget sedan 1950
års riksdag behandlade bankoutskottets
utlåtande nr 20 har undergått en ur

Nr 24.

Tisdagen den 29 mai 1951 em.

Ang. riksbankens sedelutgivning m. m.

många synpunkter väsentlig försämring.
Den består enligt den fortsatta beskrivningen
däri, att konjunkturen ytterligare
stimulerats, d. v. s. att vi fått en högre
produktivitet, ökad sysselsättning
och vad därmed sammanhänger. Är det
inte ganska typiskt för det nuvarande
samhällssystemet, att läget ur det allmännas
synpunkt försämras, i varje fall
enligt detta utskotts yttrande, därför
att konjunkturen stimuleras? En dylik
karakteristik av utvecklingen visar väl
ändå inför oss alla, att det finns åtskilligt
i nuvarande samhällssystem som
• behöver förändras och förbättras.

Det är i huvudsak två åtgärder utskottet
anser förtjänta av att allvarligt
övervägas, nämligen tvångssparande
och en viss investeringsbegränsning.
Dessutom antyder man i försiktiga formuleringar
— finansministern var lika
försiktigt inne på samma tankegång —
att man kanske också bör räcka ett
finger åt den av storfinansen så hett
åtrådda räntehöjningen.

För vår del kunna vi inte ge någon
av dessa åtgärder vår anslutning, och
detta av följande mycket enkla och,
hoppas jag, för alla tämligen förståeliga
skäl. Det av utskottet rekommenderade
tvångssparandet skulle för den stora
massan av löntagare i vårt land innebära
en ytterligare standardsänkning. Jag
tror att var och en, som har någon inblick
i förhållandena ute bland de breda
lagren, kan intyga att där inte finns
några överflödiga pengar. Man sparar
vad man kan och tvingas av omständigheternas
egen makt att spara så mycket
som möjligt. Det har intygats från olika
håll, icke minst det fackliga, att de flesta
arbetargrupper under detta år redan
fått en reallönesänkning jämfört med
standarden år 1950. Om staten skulle
vidta några åtgärder för att i form
av tvångssparande eller tvångsupplåning,
som utskottet här rekommenderar,
lägga beslag på en del av lönerna, är jag
övertygad om att de komma att mötas
av en berättigad och mycket skarp opinionsstorm
från hela arbetarklassen och
även från stora delar av tjänstemannakåren
i detta land. Därför kunna vi inte

ge vår anslutning till de tankegångar,
som utskottet i detta hänseende har formulerat
i sitt yttrande.

Investeringsbegränsningen, alltså den
andra av de huvudlinjer utskottet rekommenderar,
har ju här i landet i praktiken
sedan länge inriktats nästan enbart
mot bostadsbyggandet. En på detta sätt
utformad åtgärd kan enligt vår mening
inte bidraga till att förbättra den ekonomiska
situationen men kommer däremot
att förvärra bostadseländet i landet och
skapa större svårigheter för de små inkomsttagarna.

Räntestegringen —- den tredje åtgärden,
som utskottet inte direkt går in för
i nuvarande läge, men som man ändå
ger ett finger åt — betyder i verkligheten,
såsom här också från annat håll
anförts, en höjning av prisnivån i första
hand på bostäder men ganska snart
över hela linjen. Den kommer att mycket
hårt drabba de små inkomsttagarna
i detta land, icke blott arbetarklassen
utan också stora delar av landsbygdens
folk.

Vi kunna således inte, herr talman, ge
vår anslutning till något av de alternativ
som skymta i utskottets utlåtande. Om
man verkligen menar att priserna skola
hållas nere, måste ju en sådan åtgärd
som räntehöjning bestämt avvisas.
Räntehöjningen gynnar de stora kapitalinnehavarna
men drabbar konsumenterna
över lag, och självklart drabbar den
särskilt hårt de sämst ställda.

Det är egentligen bara på en punkt
jag kan ge min anslutning till utskottets
skrivning, nämligen den som handlar
om en skärpning av priskontrollen. En
sådan åtgärd är dock ett led i strävandena
att hålla prisnivån nere och pekar
i den rätta riktningen. Därför kunna vi
på den punkten ge vår anslutning till
utskottets och, som jag förmodar, också
regeringspartiets strävanden. Jag vill bara
tillägga, att jag hoppas att det denna
gång inte stannar vid ord utan att man
också i praktiken vidtar åtgärder för
att effektivisera kontrollen över prisnivån.

I övrigt har utskottet som sagt undvikit
att upptaga de problem, som äro

Tisdagen den 29 maj 1951 em.

Nr 24.

grundläggande för det nuvarande läget.
Jag menar då inte, att man skall begära
av ett utskott med socialdemokratisk majoritet
att det skall upptaga de samhällsekonomiska
frågorna från grunden,
d. v. s. inrikta folket på att skapa ett
annat samhällssystem, där folkets intressen
verkligen gå före storfinansens, utan
jag tänker härvidlag på mera näraliggande
åtgärder. Till dem hör exempelvis
att till staten indraga de miljardvinster,
som exportörerna förtjänat och alltjämt
förtjäna på devalveringen och den krigskonjunktur,
som härskar ute i hela den
kapitalistiska världen. Jag är övertygad
om att dessa oförtjänta vinster mer än
väl skulle räcka till för att genom subventioner
på importvarorna hålla priserna
inom landet på en rimlig nivå.

Jag vill med tillfredsställelse notera att
den linje, som vi rekommendera, på senaste
tiden rönt mycket stark anslutning
från håll, där man inte partimässigt står
på vår ståndpunkt. Jag erinrar om
Landsorganisationens lednings ställningstagande
och om hur de flesta fackförbund
nu sluta upp på den linje, som
vi rekommenderat alltsedan devalveringen
genomfördes år 1949. Jag kan tillfoga
att det ser ut som om den från
början av oss rekommenderade linjen
nu vinner anslutning inte bara inom de
bredaste kretsar av fackföreningsrörelsen
utan också inom regeringen själv.
Jag har i varje fall under de senaste
veckorna lagt märke till att åtminstone
tre av statsråden, som i olika sammanhang
hållit offentliga tal, yttrat sig på
ett sätt som visar att de i den aktuella
ekonomiska situationen äro benägna att
rekommendera eller, om man så vill,
ansluta sig till de yrkanden, som förts
fram från kommunistiskt håll, nämligen
att statsmakterna skola ingripa mot de
stora exportörerna, som nu oförtjänt
håva hem hundratals miljoner, ja miljatder
kronor i extravinster. Det förefaller
mig också som om dessa statsråd
även skulle ha en benägenhet, som jag
hiilsar med tillfredsställelse, att i varje
fall i sina offentliga framträdanden inför
arbelarpuhlik gå vid sidan av regeringens
allmänna politik och strunta i

Ang. riksbankens sedelutgivning m. m.

finansministerns sexpunktsprogram, som
icke innehåller någonting beträffande
dessa åtgärder, som verkligen skulle föra
till en annan ekonomisk politik.

Det var, herr talman, dessa reflexioner
jag ville göra i anslutning till bankoutskottets
utlåtande. Av vad jag sagt framgår,
att jag tvingas yrka avslag på utskottets
motivering liksom på reservationerna.
Jag kommer dock vid den votering,
som förmodligen följer på denna
debatt, att rösta för utskottets hemställan
under punkterna 2), 3) och 4).

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN:
Herr talman! Dagens debatt i denna fråga
har vittnat om att man sökt bedöma
problemen ganska lidelsefritt. Debatten
har inte uppjagats så som fallet kanske
var i andra kammaren, när samma fråga
diskuterades där. Detta gör att man får
större möjligheter att bedöma de olika
synpunkter och förslag som framlagts.

Under debatten har framhållits såväl
av finansministern som av den främste
talesmannen för folkpartiet i denna kammare,
att bondeförbundets program inte
var så mycket att komma med utan ganska
magert. Jag vill häremot säga, att vi
från bondeförbundets sida ha samma
mening som utskottet, att omsorgen om
vårt penningvärde måste vara den främsta
angelägenheten för den ekonomiska
politiken, även om vi äro fullt på det
klara med de svårigheter som förefinnas
för ett land som vårt, med dess
stora export, att uppehålla ekonomisk
balans och hindra inflationen att vinna
insteg. Åtgärder måste alltså vidtagas för
att upprätthålla den samhällsekonomiska
balansen, och dessa ingripanden måste
gå ut på att begränsa de inflatoriska
verkningarna av den högt uppdrivna
vinstkonjunkturen inom företagarsektorn.
Detta är ju samma åsikter som uttalats
av utskottet och i stort sett även
av reservanterna. En begränsning måste
också ske av investeringarna för såväl
produktions- som konsumtionsändamål.
Vi anse även att prisutjämningsavgifter
av lämplig storlek böra uttagas från vissa
exportindustrier. Priskontrollen bör

Nr 24.

Tisdagen den 29 maj 1951 em.

Ang. riksbankens sedelutgivning m. m.

bibehållas och så avvägas, att den fyller
sin uppgift.

Överbalansering av budgeten måste
även ske. Vi motsätta oss därvid inte
ökade skatter, om det visar sig nödvändigt
att uttaga sådana. Men vi anse inte,
att elskatten och den av finansministern
grovt tillyxade fördubblade bilskatten
voro lämpliga ur denna synpunkt,
och jag tror att folkets flertal i dessa
frågor haft samma uppfattning som vi.
Enligt de senaste tillgängliga uppgifterna
behövdes dessa skatter icke heller för
en balansering av budgeten. Då inkomsterna
alltså väl räcka till för att balansera
såväl drift- som kapitalbudgeten,
var det inte nödvändigt att för detta
ändamål införa dessa olämpliga och med
missnöje mottagna skatter.

Man kan emellertid balansera budgeten
inte blott genom att öka skatterna
utan även genom att minska utgifterna,
genom att spara såväl enskilt som när
det gäller det allmänna. Det ha vi också
rekommenderat i bondeförbundets reservation.

Finansministern har i dag inte haft
några erinringar att göra mot en begränsning
av statens utgifter, i den mån
en sådan är möjlig, men han har vänt
sig mot det förslag till enskilt sparande,
som framförts av bondeförbundsreservanterna,
och försökt att med sitt konstruktiva
skarpsinne visa att förslaget
om skattebefrielse inte kan praktiskt genomföras.
Jag medger villigt att man
kanske inte har så mycket att vinna genom
ett enskilt sparande, men detta kunde
ju få ingå som en liten detalj jämte
många andra i det större sammanhanget.
Och det skulle säkerligen inte ha varit
omöjligt för finansministern — med
den fallenhet för konstruktiva förslag som
han onekligen besitter — att framlägga
ett förslag i det hänseendet som visat sig
möjligt att genomföra. För övrigt har ett
system med skattebefrielse tillämpats tidigare,
och det hade ju inte varit nödvändigt
att utsträcka skattefriheten så
högt uppåt, att den berört även statsråden
— man kunde ha stannat litet
längre ned på skalan. Förslagsställarnas
avsikt var väl för övrigt inte att man

skulle ge skattefrihet för redan insamlat
kapital, även om sådana medel skulle
flyttas över från den ena räkningen till
den andra just för att vinna det syftet.
Jag anser att finansministern överdrev
åtskilligt, när han ville framställa
vårt förslag såsom alldeles omöjligt att
tillämpa.

Även om jag alltså tror att vi inte ha
så mycket att vinna genom ett enskilt
sparande, kan jag dock inte se att man
har rätt att överlägset slå ned på förslaget
och förklara det omöjligt. Man bör
nog först pröva det, och som jag redan
nämnt ha vi tidigare i vissa fall tillämpat
något liknande.

Vidare rekommendera vi kreditåtstramning.
I stort sett förorda vi alltså
samma åtgärder som utskottets majoritet
samt dessutom åtgärder av åtskilliga andra
slag.

För närvarande ha vi dock icke ansett
oss kunna biträda förslaget att höja
räntan. Räntan får icke i och för sig
vara tabu utan bör vara rörlig, men vi
anse inte att räntan nu kan höjas i så
stor utsträckning, att den kan hjälpa oss
i det nuvarande läget. Fn räntehöjning
kan inte inverka på den ekonomiska
konjunktur som nu råder och som i stort
sett har sin grund i prisstegringarna på
världsmarknaden, både på de varor vi
exportera och på dem vi importera.
Räntestegringen skulle medföra en väsentlig
höjning av prisläget i allmänhet,
och alla som inte kunna draga fördel av
denna prisökning komma naturligtvis
att känna inflationen mycket hårt.

Jag vet inte om herr Ohlon rekommenderade
något annat radikalmedel än en
höjning av räntan. Man talar visserligen
om en rörlig ränta, men vad menas därmed?
Ja, meningen är väl att räntan
skall få stiga eller falla allteftersom detta
anses lämpligt med hänsyn till det
ekonomiska läget. Men en rörlig ränta
kan väl då inte innebära förändringar
med exempevis 0,2 procent, som jag hört
att de främsta talesmännen för folkpartiet
skulle anse vara tillräckligt i nuvarande
läge. Varken en höjning med 0,2,
0,25 eller 0,5 procent torde kunna lätta
det nuvarande ekonomiska läget i någon

Tisdagen den 29 maj 1951 em.

Nr 24.

högre grad. Riksbanksfullmäktige höjde
förra hösten räntan med 0,5 procent —
jag deltog i beslutet — men inte märkte
vi att denna höjning i någon nämnvärd
grad ändrade de ekonomiska förhållandena
i vårt land. Vi kunna också jämföra
med förhållandena i våra grannländer.
Danmark har för närvarande ett
diskonto på 5 procent och en ränta av
5 å 6 procent. Finland har en ränta på
omkring 8 procent. Norge har inte följt
samma väg, men man har dock där en
ränta på 2,5 å 3 procent.

Riksbankens diskonto är för närvarande
3 procent, men inte tror väl någon
att en diskontohöjning med 0,5 procent
skulle kunna hindra inflationen?
Nej, skulle vi höja räntan i det syftet,
finge vi nog tänka oss en stegring med
2 eller, skulle jag närmast tro, minst 3
procent. Men en sådan höjning finns det
väl ingen som vill förorda.

Personligen är jag inte mot en rörlig
ränta utan tvärtom. Jag anser ett sådant
system lämpligt och biträdde som sagt
för något mer än ett halvår sedan riksbanksfullmäktiges
beslut att höja räntan
med 0,5 procent. Om det skulle visa sig
lämpligt, har jag för min del ingenting
mot att vara med om en ytterligare höjning,
men jag anser inte att läget för
närvarande är lämpligt. En höjning av
räntan med 0,5 procent skulle säkerligen
i viss mån påverka konjunkturen inom
en del områden, t. ex. på hyresmarknaden.
Även livsmedelspriserna skulle påverkas,
eftersom räntekostnaderna för
det i jordbruket nedlagda kapitalet inräknas
i jordbrukskalkylen. Jag tror inte
heller det är lämpligt att vidtaga en höjning
när stora förhandlingar om lönerna
nu förestå. Jag anser alltså inte att en
räntehöjning i nuvarande läge skulle
vara gagnelig.

Nu sade visserligen herr Ohlon något
föraktfullt om bondeförbundets program,
att det inte var mycket att komma
med, och jag förstår ju mycket väl
att han efter den upphöjelse, som beskärdes
honom av finansministern, då
han fick sitta jämsides med honom i
hans kalesch, kunde so ned på bondeförbundet
en smula föraktfullt. Jag hop -

Ang. riksbankens sedelutgivning m. m.

pas likväl att herr Ohlon och jag senare
skola komma till tals med varandra. Det
är ju möjligt att han kommer att lämna
det höga sällskapet och att han låter
tala med sig på annan mark.

Sedan har ju bondeförbundet även
ett annat yrkande i sin reservation,
nämligen att de stora prisutjämningsfonder,
vilka till stor del utgöras av inkomster
från skogsindustriprodukter,
även skulle komma skogen till godo. Vi
begära emellertid inte, att dessa medel
skulle komma skogsägarna till del, utan
att de skulle avsättas för att användas
till att främja skogsbruket genom nyplantering
av skog och andra skogsvårdsåtgärder.
Jag kan inte förstå att
finansministern kunde fördöma detta,
och jag kan inte inse att hans uttalande
var riktigt, då han sade att medlen skulle
komma skogsägarna till godo. Avsikten
är ju att de skola fonderas för att
användas under depressionstider, då arbetslöshet
råder, för att förbättra våra
skogar och skogstillgångar här i landet.
Jag tycker inte detta förslag bör stämplas
såsom olämpligt eller mindervärdigt,
ej heller såsom tillkommet i syfte
att på ett ensidigt sätt gynna vissa personer
här i landet. Jag kan inte se att
så är förhållandet.

Finansministern nämnde även, att vi
skola handla långsiktigt och att det gäller
att söka bedöma, hurudana förhållandena
komma att bli i framtiden,
ungefär om ett halvår eller ett år. Ja,
det är ju riktigt. Man bör planlägga för
framtiden, när det gäller ekonomiska
ting, men det är ju inte alltid så gott att
förutsäga, hur förhållandena komma att
gestalta sig. Hur har inte finansministern
misstagit sig t. ex. när han för ett
och ett halvt år sedan förutsade, att vi
vid årsskiftet 1950/51 skulle kunna lämna
pris- och lönestoppet, att vi då skulle
kunna släppa subventionerna och att
priserna sannolikt skulle anpassa sig
ungefär efter förhållanden, som vi tidigare
voro vana vid. Men så utbröt kriget,
och förhållandena blevo helt annorlunda.
Även om finansministern kanske
har god förmåga att blicka in i framtiden,
torde det vara svårt även för bo -

Nr 24.

Tisdagen den 29 maj 1951 em.

Ang. riksbankens sedelutgivning m. m.
nom att med visshet förutsäga, hur förhållandena
komma att gestalta sig om
ett halvår eller ett år.

Jag kan, herr talman, således inte finna
att vi ha varit negativa och inte velat
stödja utskottets förslag. Vi ha endast
kommit med ett tilläggsförslag, som
går ut på att en avsättning skulle ske av
prisutjämningsmedel även för skogliga
ändamål i framtiden. Vi ha även ansett,
att man bör pröva i vad mån någonting
skulle kunna vinnas genom skattelättnader
för vinstsparande, och vi ha ansett
att en höjning av räntan för närvarande
inte skulle ge det resultat, som man
förutsätter inom de partier som nu stå
för den stora reservationen. Jag tror att
de själva komma att finna, att så inte
blir förhållandet.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till den av herrar Näsgård och Persson
i Norrby vid utlåtandet fogade reservationen.

Herr OHLON (kort genmäle): Herr talman!
Man kan ifrågsätta riktigheten av
att dra upp en jämförelse mellan ränteläget
i de olika nordiska länderna och
därav dra sina slutsatser, såsom herr
förste vice talmannen nyss gjorde. Kapitalmarknaderna
i de nordiska länderna
äro ju så högst divergerande, att man
inte torde kunna dra några paralleller
med det ena landet eller det andra.

Jag begärde emellertid ordet därför
att jag fick det intrycket, att herr förste
vice talmannen till att börja med ville
göra gällande, att ränteläget borde vara
konstant, men sedan ändå sade sig kunna
vara med om en varierande ränta.
Vad som stod fast av yttrandet var att
man ingenting med säkerhet kunde förutsäga
om resultatet av diskontohöjningen
den 1 december i fjol. Jag skulle
med anledning därav vilja ställa den frågan
till herr förste vice talmannen, om
han ansåg att den räntestegring på V,
procent, som han då var med om, var
ett misstag.

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN
(kort genmäle): Herr talman! Eftersom

jag förra hösten biträdde förslaget om
en höjning av räntan och tror att det
var riktigt och att vi hade tillräckligt
material att grunda vårt bedömande på,
ansåg jag inte att det var något misstag,
utan jag ansåg tvärtom att det på grund
av påfrestningarna på penningmarknaden
och kapitalmarknaden var en nödvändig
åtgärd som vi då vidtogo. Jag har
ju inte heller på något sätt hemställt om
att vi skulle sänka räntan med 1/2 procent.
Om jag hade ansett att det var ett
misstag, borde jag inom riksbanksfullmäktige
senare ha uttalat den meningen,
att vi borde sänka räntan. Jag har inte
på något sätt givit uttryck åt den uppfattningen.
Jag har ju för min del uttalat,
att räntan inte skall vara tabu utan
att den bör vara rörlig, men jag anser
att läget just nu inte är sådant, att en
höjning av räntan skulle åstadkomma
det resultat, som man från visst håll vill
göra gällande, att man skulle kunna nå.

Herr HOLMBÄCK: Herr talman! Under
de sista tjugu åren bär det svenska sedelomloppet
oavlåtligen stigit. Det har
ökat från 593 miljoner kronor vid utgången
av år 1930 till 3 513 miljoner kronor
vid utgången av år 1950. Det har
alltså på tjugu år i det närmaste sexdubblats.
Genom den kungl. propositionen
begäres en rätt att ytterligare öka
sedelomloppet med 600 miljoner kronor,
och det är av propositionen tydligt att
denna rätt kommer att under det närmaste
året i varje fall i det väsentliga
tagas i bruk. Det saknar icke sitt intresse
att se hur förhållandena beträffande
sedelomloppet skola ställa sig för den
händelse att inom det närmaste året den
i propositionen begärda ökningen av sedelomloppet
kommer att i dess helhet tagas
i anspråk. Vi veta icke om så blir
fallet men det är icke osannolikt. Sedelomloppet
i Sverige kommer då under
de sex åren efter utgången av år
1945, d. v. s. under en tidsperiod då
krigstillstånd icke rått inom Europa, att
ha ökats med cirka 50 procent. Det kommer
att under dessa sex år ha ökats med
ett belopp, som om också icke fullt lika

Tisdagen den 29 maj 1951 em.

Nr 24.

stort dock är av samma storleksordning
som den ökning som ägde rum av sedelomloppet
under hela kriget, då påfrestningarna
voro så utomordentligt
stora.

Att sedelomloppet ökar är icke något i
och för sig märkvärdigt. Sedelomloppet
har ökat även i ett land med så sund ekonomi
som Schweiz. Men den stora skillnaden
är att där har man täckning av
helt annan storlek än i Sverige. Där har
guldkassan ökat samtidigt med sedelomloppet.
I Sverige har, såsom vi alla veta,
förhållandet varit motsatt. Guld och utländska
valutor ha minskat samtidigt
med att sedelomloppet ökat.

När jag läste den kungl. propositionen,
fäste jag mig vid dess utomordentliga
korthet. Det gavs inte någon redogörelse
för finansministerns åsikt om
vad som verkligen sker, då sedelomloppet
ökas, alltså för vilka nationalekonomiska
konsekvenser det har att man tillför
folkhushållet nya betalningsmedel
genom att öka sedelmassan. Finansministern
nöjde sig i här förevarande hänseende
med att angiva att han under
hand inhämtat att vid utgången av vart
och ett av de sista sex åren sedelomloppet
utgjort vissa i propositionen angivna
siffror. Jag fäste mig vid att finansministern
skulle ha behövt ta reda
på dessa siffror »under hand». De finnas
publicerade på ett flertal ställen, och de
delgivas riksdagen varje år. Man kan
exempelvis återfinna dem i en sådan
publikation som Statistisk årsbok. Finansministern
säger därefter i propositionen
blott att på grundval av en viss
jämförelse mellan utvecklingen av löner
och priser sedelomloppet per den 31
december 1951 kunde med grov approximation
beräknas till 3 900—4 100 miljoner
kronor. Finansministern har alltså
nu underlåtit att ingå närmare på problemet,
och någon redogörelse har, mig
veterligt, icke heller tidigare lämnats.

Fn ökning av sedelomloppet är givetvis
en viktig sak. Vid dylikt förhållande
ansåg jag för min del att det borde begäras,
att innan propositionen bifölls
man finge en redogörelse för finansmistcrns
uppfattning i förevarande hiinseen -

Ang. riksbankens sedelutgivning m. m.

de eller i varje fall för bankoutskottets.
Jag väckte därför, såsom kammarens ledamöter
känna till, en motion om avslag
på Kungl. Maj :ts proposition i den mån
det icke vore tvingande nödvändigt att
öka sedelomloppet med hänsyn till att
den av riksbanken förda politiken medfört
att riksdagen icke hade den marginal
för sedelomloppet den eljest skulle
haft. Jag föreslog att man i avbidan på
en dylik redogörelse skulle tillåta en höjning
av sedelomloppet med endast 200
miljoner kronor, en summa som även
den är stor.

Min motion är enhälligt avstyrkt. Icke
ens någon av mina kamrater från folkpartiet,
vilka deltagit i bankoutskottets
behandling av ärendet, har givit mig understöd.
Jag förstår naturligtvis mycket
väl de skäl som utskottets ledamöter haft,
men jag konstaterar att nu kommer den
stora ökningen i sedelomloppet att beslutas
utan att den begärda redogörelsen
lämnats.

Invändningar mot kungl. propositioner
om sedelutgivningen ha gjorts i motionsform
tidigare. En proposition framlades
för 1948 års riksdag. Då gällde det
ett provisoriskt frigörande av sedelutgivningsrätten
från beroendet av sedeltäckningsbestämmelserna.
Bankoutskottet
yttrade då, sedan det avstyrkt motionerna:
»Det synes angeläget att i detta
sammanhang erinra, att avgörande för
penningvärdet är icke sedeltäckningsbestämmelsernas
innehåll utan den ekonomiska
politik, som föres av statsmakterna.
» Detta yttrande är, såvitt jag kan
finna, riktigt. Om statsmakterna föra en
ekonomisk politik, som ser till att sedlarna
äro knutna vid ett realvärde — vilket
väl i realiteten betyder att de låta den
centrala sedelutgivande banken ha en så
självständig ställning, att den kan när
som helst lösa in sina sedlar mot detta
värde, vilket väl i sin tur numera framför
allt betyder att de kunna bytas mot
utländska valutor av samma värde ■— så
spelar det inte någon roll, om man har
några sedeltäckningsbestämmelser eller
icke. Sedeltäckningsbestämmelserna äro
då blott ett moment i de orsaker, som
grunda det allmänna förtroendet, icke

Nr 24.

Tisdagen den 29 maj 1951 em.

Ang. riksbankens sedelutgivning m. m.

en nödvändighet för detta allmänna förtroende.

En annan proposition framlades för
1949 års riksdag. Då gällde det att —
fortfarande naturligtvis provisoriskt —
öka själva rätten att utgiva sedlar. Mot
de motioner, som väckts, yttrade då utskottet:
»Med anledning av de betänkligheter,
som i motionerna framförts
mot Kungl. Maj:ts förslag, vill utskottet
allenast erinra, att det för penningvärdet
avgörande icke är sedelutgivningsrättens
storlek utan den ekonomiska politik,
som föres av statsmakterna.» Även
denna tankegång kan accepteras. Gäller
det en stat som icke tvingar sin centralbank
att föra en annan politik än som
innebär ett fast realvärde för sedlarna
är det skäligen likgiltigt vad som står i
de regler, som maximera sedelomloppet.
Den saken kommer ju ändå att skötas.

Som svar på min motion har utskottet
nu använt en liknande formulering.
Utskottet säger: »Med anledning av vad
i motionen anförts om att den av Kungl.
Maj:t föreslagna höjningen av sedelittgivningsrätten
icke borde ske utan att
finansministern eller bankoutskottet
klart och ingående motiverade sin uppfattning
om förhållandet mellan sedelomloppet
och kronans värde vill utskottet
— utan att närmare ingå på detta
spörsmål — blott framhålla, att det för
penningvärdet avgörande icke är sedelutgivningens
storlek utan den ekonomiska
politik som föres av statsmakterna.
» Detta uttalande — som uppenbarligen
är kalkerat på de två föregående —
är emellertid tvivelaktigt. Sedelomloppets
storlek är en direkt följd av den
ekonomiska politiken och alltså beroende
av denna. Det kan vara så att vederbörande
myndigheter själva kunna bestämma
sedelomloppets storlek. Det kan
också vara så att de tvingas till höjningar
av sedelomloppet på grund av beskaffenheten
av den ekonomiska politik, som
de tidigare följt. I båda fallen beror sedelomloppet
på den ekonomiska politiken.
Om emellertid sedelomloppets storlek
är direkt förknippad med den ekonomiska
politiken kan den fråga, som

jag önskat få besvarad, skrivas om på
följande sätt: Vilka följder medför en
ekonomisk politik, som leder till ett ökat
— och mycket väsentligt ökat — sedelomlopp
utan att den sedelutgivande banken
har täckning för sedlarna i guld
eller andra valutor? Medför icke denna
ekonomiska politik att myntenhetens
värde minskas i och genom att sedelomloppet
ökas?

Jag erkänner gärna den älskvärda ton,
som går igenom bankoutskottets utlåtande,
både då det betonar att det icke närmare
kan ingå på det komplicerade
spörsmålet och då det säger att sedelutgivningsrättens
storlek skall komma under
övervägande vid den utredning angående
sedelutgivningsrättens reglering
på längre sikt, som ställes i utsikt i propositionen.
Men något uttalande, som
anger bankoutskottets åsikt i den utomordentligt
viktiga fråga, som jag här berört,
gör icke utskottet.

Jag skall tillåta mig att formulera frågan
fullständigt konkret.

Genom det arbete, som sedelpressarna
skola utföra under den närmaste tiden,
skall alltså skapas ett värde, som beräknas
ligga mellan 400 och 600 miljoner
kronor. Detta värde kan icke skapas av
intet. Någon måste betala det. Det är icke
riksbanken som betalar värdet. Riksbankens
sedlar behöva enligt gällande lagstiftning
icke inlösas. Det är alltså någon
eller några andra som betala detta
värde. Är det icke i själva verket allmänheten
som måste betala detta värde
av 400 till 600 miljoner kronor, som skapas
genom sedelpressens hjälp utan att
det finns täckning bakom? En gång —
jag skulle tänka mig rätt långt fram i
tiden — måste vi komma fram till en
s. k. realisation. Vi måste med andra ord
komma fram till att riksbanken blir på
nytt skyldig att inlösa sina sedlar med
ett värde i någon metall, troligen guld,
eller med värdebeständiga utländska valutor.
Storleken av det värde, med vilket
sedlarna en dag komma att inlösas,
kan ingen nu förutsäga. Men är det icke
så att med varje sedel som tryckes, så
måste detta värde bli allt mindre? Är det
icke så att med varje hundramiljonsbe -

Tisdagen den 29 maj 1951 em.

Nr 24.

lopp, som tryckes i nya sedlar, det belopp,
som i guld eller förstklassiga valutor
står bakom varje särskild värdeenhet
i sedlar, blir allt mindre? Har icke
detta en prishöjande effekt —- bland annat
genom att förtroendet för centralbankens
sedlar så småningom sviktar —
så att det därigenom blir allmänheten,
som får betala det värde, som tages ut
med sedelpressens hjälp?

Den fråga som slutligen inställer sig
blir då denna: Är en ekonomisk politik,
som leder fram till ett ökat sedelomlopp
utan att bakom ökningen stå reella, av
centralbanken innehavda värden, verkligen
riktig? Bör den icke i görligaste
mån justeras?

Frågor om prisnivå och sedelomlopp
—- eller som man också kan säga om
myntenhetens värde och sedelomloppets
höjd — höra till de spörsmål, som diskuterats
sedan århundraden. Vilka bli
alltså följderna av att man ger ut banksedlar
utan täckning — trollsedlar, Zauberzettel,
som Goethe kallar dem i den
inflationsscen som han lagt in i andra
delen av Faust? Så mycket är utan tvivel
klart att finanshistorien visar många
exempel, både i Sverige och i utlandet,
hur det går då man ger ut banksedlar
utan att man har tillräcklig täckning
bakom dem. Ett närmare ingående på
hithörande spörsmål är emellertid icke
min sak. Det är nationalekonomerna
och bankmännen, som skola besvara frågorna.
Men tillåt mig säga att i varje fall
för en lekman som mig framstår det såsom
något ytterligt betänkligt, då man
måste gripa till att ge ut sedlar utan
täckning, och kanske än mera då man
måste späda på summan av de sedlar
man redan tidigare givit ut utan täckning.
Tillåt mig därför att uttrycka den
förhoppningen, att man icke ännu en
gång skall komma tillbaka med en proposition
av den natur, varom här är fråga.
I varje fall icke — och jag är nu nära
den linje, som inom utskottet angivits
i den av herr Ewerlöf m. fl. avgivna reservationen
— utan att man bär en verkligt
genomförd analys av följderna och
en verkligt genomförd motivering för
förslaget. Scdelpressen får icke bli ett

Ang. riksbankens sedelutgivning m. m.
konstitutivt element i den svenska ekonomiska
politiken.

Innan jag slutar vill jag beröra även
en annan fråga. Bankofullmäktige uttala,
att därest det skulle uppstå en spekulation,
som anteciperade vad man kallat
en ränteglidningsprocess, bankofullmäktige
skulle motverka detta genom att tillfälligt
hålla penningmarknaden mindre
stram. I realiteten hetyder väl detta att
riksbanken ämnar i ett dylikt läge sända
ut mera betalningsmedel i marknaden
än den eljest skulle göra. Detta skulle
väl i sin tur verka inflationsdrivande,
d. v. s. prisfördyrande. Det spörsmål,
som inställer sig är emellertid följande.
Det finns även den möjligheten att en
»ränteglidningsprocess» — jag använder
ordet inom citationstecken — kan bero
på bakomliggande ekonomiska förhållanden
av mycket mäktig art och icke blott
på de stygga spekulantena. Är det så
säkert att bankofullmäktige kunna med
säkerhet bedöma när det ena eller det
andra är förhållandet? Om man för att
hejda ränteglidning, som beror på bakomliggande
ekonomiska förhållanden,
håller penningmarknaden lätt, kunna
skadorna bli mycket stora.

Herr PERSSON, KARL: Herr talman!
Såvitt jag har kunnat bedöma den förda
diskussionen av penningvärdet, har varje
talare endast tagit hänsyn till sina
egna politiska intressen. Högern och
folkpartiet ha talat om kreditåtstramning
och räntehöjning, socialdemokraterna
ha talat om överbalansering av
budgeten och bondeförbundet om sparsamhetspolitik.
Dessa medel torde alla
leda mot målet var för sig och ännu
bättre givetvis i förening, men icke någon
har däremot talat om att vad som
kunnat åstadkommas med dessa medel
ha vi själva motverkat på alla andra
sätt. Den V2-procentiga ränteförhöjning,
som skedde i höstas, har gjorts fullständigt
verkningslös genom den löneförhöjning
som bär skett, vilken löneförhöjning
har gjort att den prisfördyring av
produktionen som inträffat inte alls har
verkat hämmande på vare sig nyttiga

Nr 24.

Tisdagen den 29 maj 1951 em.

Ang. riksbankens sedelutgivning m. m.

eller mindre nyttiga investeringar. Herr
De Geer menade att verkningarna av en
ny räntehöjning på hyresmarknaden
fick motverkas och regleras på andra
vägar. Till detta har finansministern och
nu senast herr förste vice talmannen alldeles
riktigt talat om den prisfördyring,
som genom en ny räntehöjning komme
att bli följden beträffande livsmedlen
genom att den komme att belasta jordbrukskalkylen.
Det är väl på det sättet
att den gamla nationalekonomiska åsikten
om räntehöjning som ett osvikligt
medel mot inflation inte står sig längre
i vårt reglerade och genompolitiserade
samhälle, där den ena åtgärdens verkningar,
för att fortfarande använda herr
De Geers formulering, »måste regleras
på andra vägar». Liknande är naturligtvis
förhållandet med den överbalansering
av budgeten som finansministern
talar så mycket om. Är det inte ett tecken
på att den har förfelat eller anses
komma att förfela sin verkan, att vi
samtidigt måste höja den utelöpande
sedelstocken från 3,0 miljarder kronor
till 4,1 miljarder? Är det inte på tiden,
att vi allesammans ta varandra i kragen
och göra som våra förfäder, som inte
höjde sin standard i förhoppning om att
inkomsterna skulle komma senare utan
arbetade och sparade och höjde sin levnadsstandard
först när de hade sparat
så att de verkligen hade råd till det?

Här har talats om att vi måste hindra
eller minska alla investeringar utom på
bostadssektorn. Är det inte så, att investeringar
för produktiva ändamål äro en
av de allra viktigaste förutsättningarna
för den produktionsökning, som är nödvändig
för att vi i längden skola kunna
öka eller vidmakthålla vår levnadsstandard,
där bostadsförsörjningen kanske
är det allra viktigaste? Vore det inte rättare,
att vi formulerade det så, att vi
måste investera i och rationalisera produktionen,
så att vi få råd att investera
även i flera och bättre bostäder? Det är
väl ändå fel att lägga politiken så, att vi
försöka att hindra produktiva investeringar
för att vi skola kunna göra flera
improduktiva investeringar. Jag vet nog
att vi ha en stor brist på bostäder, men

är det inte så, att de bostäder, vi kunna
bygga, dem gör vi så luxuösa, att vi icke
inom rimlig tid kunna förse hela det
svenska folket vare sig med så bra bostäder
eller — vad som är ännu sämre —
med bostäder alls. Jag vet också, att här
har företagits en hel del okynnesinvesteringar,
som mer ha förestavats av skattetekniska
hänsyn än av önskan om en
verklig produktionsökning, men vi ha i
varje fall inte från vårt håll motsatt oss
den investeringsskatt, som från regeringens
sida begärts som medel häremot.

Jag vill inte påstå, att detta är något
program mot inflationen, men det är
några reflexioner som jag gjort, när faktiskt
varje talare har varit rädd för att
säga något som komme att stöta hans
väljare. Skola vi vid varje tillfälle bara
ta hänsyn till vad som är behagligt för
våra valmän, tror jag aldrig att vi på
politisk väg kunna komma ur den återvändsgränd,
vari vi ha hamnat i fråga
om vår ekonomiska politik.

Här har talats om ett nytt pris- och
lönestopp. Jag ger min egen personliga
anslutning till detta under förutsättning
att det kombineras med ett stopp för
nya sociala anslag, med den reservationen,
att lönestoppet inte blir absolut, där
det gäller verkliga låglönegrupper, och
att stoppet för sociala åtgärder inte heller
blir absolut vid verkligt ömmande
sociala ändamål. På denna väg torde
produktionen kunna hinna den nuvarande
levnadsstandarden, allt förutsatt givetvis
att de militära rustningarna inte
behöva ytterligare ökas, i vilket fall en
absolut standardsänkning säkerligen
icke kan undvikas.

Herr EWERLÖF: Herr talman! Jag ber
nu att få återkomma till några punkter
i finansministerns anförande, som jag
inte hann beröra i min tidigare replik.

Finansministern sade, att jag hade
rätt i att det är mycket betydelsefullt,
att man gör en riktig analys av läget.
Det uttrycket använde jag i sammmanhang
med en utläggning av hur jag såg
förhållandet emellan affärsbankernas
kreditutvidgning och den förda riks -

Tisdagen den 29 maj 1951 em.

Nr 24.

bankspolitiken. Herr finansministern
flyttade över på ett annat plan. Jag hade
talat om att efterfrågan var större än
tillgången, och han menade att vi i själva
verket fått full balans på den högre
nivå, som vi nu lia i fråga om priser
och löner. Ja, jag är inte alldeles övertygad
om att det är riktigt. Jag har en
känsla av att läget hela tiden är det, att
efterfrågan när som helst kan ta överhand
i förhållande till varutillgången,
och jag skulle vilja se ett uttryck för
detta i den utomordentliga ansvällning
av vår import som nu äger rum. Jag
uppmärksammade visserligen, att finansministern
sade, att han räknade med att
vi skulle gå ut ur detta år med en något
förbättrad tillgång på valutor. Jag har
å andra sidan ansett mig böra skildra
läget såsom mycket oroväckande, sådant
som det ter sig i dag med den utomordentliga
avtappning av valutor som ägt
rum ända sedan senare delen av förra
året och som har fortsatt under början
av detta år ända fram till nu. Men finansministern
räknar tydligen med att
detta skall under årets lopp rätta till
sig, inte bara så att vi kunna räkna med
att handelsbalansen skall gå ihop utan
att den dessutom skall komma att ge ett
överskott, som skulle komma att öka vår
valutatillgång. Jag måste säga, att detta
är det mest optimistiska uttalande i det
hänseendet som jag har hört från något
håll. Vi hade under våra föredragningar
i bankoutskottet tillfälle att höra konjunkturinstitutets
chef, som kom fram
till att han trodde att man skulle kunna
få det hela att gå någorlunda ihop med
hjälp av de osynliga poster, som tillsammans
med exportinkomsterna skulle
kunna ungefär täcka våra importutgifter,
men jag måste samtidigt siiga, att
jag hade ett intryck av att man från
riksbanksledningens sida betraktade
detta uttalande som mycket optimistiskt.
Nu kommer finansministern med ett uttalande
som är ännu mera optimistiskt,
nämligen att vi inte bara skulle kunna
tänka oss att det skulle gå ihop, utan
också kunna räkna med någon förstärkning
av vår valutareserv under loppet
av detta år. Det skulle glädja mig, om

Ang. riksbankens sedelutgivning m. m.

finansministern finge rätt, men jag har
inte vågat tro, att man hade möjlighet
att bedöma läget så optimistiskt. I vilket
fall som helst skulle detta resultat icke
kunna uppnås med mindre än att vi få
dessa, jag skulle nästan vilja säga förkättrade,
exportinkomster. Jag fick eti
intryck av att finansministern talade om
exportinkomsterna som om de snarast
vore någonting som vi hade anledning
att vara bekymrade över, men vore inte
bekymren större i detta läge, om vi inte
hade dem? Hur skulle i så fall vår handelsbalans
se ut?

Om våra exportinkomster sade finansministern,
att faran ligger i de stora
vinsterna inom exportnäringen, som
kunna leda till ökad efterfrågan. Ja, där
ha vi självfallet just ett sådant där moment,
som är ägnat att leda till att efterfrågan
kan överstiga tillgången — det
erkännes -—■ men i fråga om dessa exportvinster
ha vi ju tyvärr all anledning
att tro, att vi inom en nära tid få
räkna med en betydande reducering på
grund av de amerikanska ansträngningarna
att få ned massapriset. Och vi få
ju inte bortse ifrån de prisutjämningsavgifter,
som erläggas av dessa industrier,
och inte heller från de utomordentliga
skatter, som staten tar in av inkomsterna.
Det som sedermera blir kvar
är ju inte av den exorbitanta karaktär,
att man har anledning att fördenskull
säga, att det snarare skulle vara ett ont
med dessa inkomster. Jag fick närmast
det intrycket av hela finansministerns
attityd, och hans uttalande fick slutliken
sin avrundning i ett uttryck, som
jag, med förlov sagt, fann vara väl demagogiskt
förenklat, nämligen att exportörerna
få vad spararna förlora. Är
inte det i alla fall att till ytterlighet förenkla
sammnhanget och ge det en färg,
som jag i det liingsta hoppas att det inte
var finansministerns avsikt att måla?
Men jag är inte alldeles fri från misstankar,
eftersom jag sett bur man lägger
ut texten i fråga om affärsbankerna i
deras förhållande till riksbanken, alt
man i viss mån söker efter syndabockar
för att avleda uppmärksamheten från
vad som sker och som i själva verket

Nr 24.

Tisdagen den 29 maj 1951 em.

Ang. riksbankens sedelutgivning m. m.

beror på den ekonomiska politik som
förts i detta land.

Det flyger för mig, att man här är
inne på en diversionsmanöver som smakar
litet av någonting som på sin tid
berörde mig mycket illa. Det var den
kampanj, man år 1946 bedrev under
mottot: »Folkets väl går före storfinansens.
» I den situationen omedelbart efter
kriget, när denna s. k. storfinans hade
gjort landet sina stora tjänster och lojalt
samverkat med den regering, som
jag hade äran tillhöra, och där vi voro
fullt överens om att vi hade de stora
näringsföretagens medverkan i så hög
grad att tacka för att vi lyckades klara
oss igenom krigsåren så som vi gjorde,
fann jag det i hög grad stötande, när
man gick ut i en kampanj under den
rubriken. Jag har en känsla av att man
i viss mån söker göra affärsbankerna
och exportindustrien till syndabockar
för den utveckling, som vi nu äro inne i,
och jag skulle vara glad, om finansministern
kunde lugna mig med att det inte
har varit hans avsikt att ge ett sådant
intryck.

Vi ha i reservationen talat om att man
genom en kreditåtstramning skulle kunna
dämpa och begränsa icke endast den
av inhemska orsaker beroende prisstegringen
utan även de internationella prishöjningarnas
inverkan på den svenska
prisnivån. Därmed avsågo vi i första
hand, att en kreditåtstramning skulle
vara ett naturligt medel att minska vår
import, och det är klart att i och med
att importen får mindre omfattning blir
också påverkningen av dessa priser i
utlandet på våra priser mindre. Vi ha
också tänkt oss möjligheten av en direkt
inverkan på importpriserna, ty det
kan inte hjälpas att även i dessa internationella
sammanhang blir det av stor
betydelse, huruvida man befinner sig i
säljarens marknad eller i köparens marknad.
Som det nu är, veta de som sälja
importvaror till Sverige, att efterfrågan
är så utomordentligt stor, att de kunna
hålla uppe sina priser till det yttersta.
Skulle vår marknad dämpas och vi komma
över i köparens marknad i stället
för i säljarens, är jag ganska säker på

att detta kan ha en icke obetydlig inverkan
även på importprissättningen
utifrån. Det gäller gamla förbindelser,
som exportörerna i utlandet säkerligen
äro angelägna att bevara, och på denna
väg skulle man kunna uppnå att de internationella
prishöjningarnas inverkan —
märk väl: vi ha icke sagt mera — skulle
kunna dämpas och begränsas. Detta är
innebörden av det uttalandet.

Så hade jag sagt någonting om lönerna.
Jag talade om att kostnadsstegringarna
skulle kunna ha hållits tillbaka,
och så sade jag, att i fråga om
lönerna skulle detta ha inneburit, att
de nominella lönerna kunnat hålla sig
på en lägre nivå utan att därför reallönevärdet
hade behövt bliva försämrat.
Det senare ledet tappade finansministern
helt och hållet bort. Han ville liksom
få fram, att en av avsikterna med
hela denna lömska metod skulle vara
att sätta så mycket råg i ryggen på arbetsgivarna,
att det inte skulle bli fråga
om så stora löneförhöjningar för arbetarna.
Detta är inte alls innebörden av
resonemanget, utan den är bara — och
det kunna vi väl vara överens om — att
ingen har intresse av att få nominella
löner, som inte ha något värde bakom
sig. Det är ju realvärdet, man har att
se till, och det ligger i högsta grad i
vårt intresse att åstadkomma ett visst
realvärde på lönerna till en lägre nominell
nivå, ty förskjutningen av prisläget
här i landet har ju mycket stor betydelse
i förhållande till utlandet. På ju lägre nominell
nivå vi kunna hålla realvärdet,
dess bättre är det ur det helas synpunkt.

Jag måste säga, att jag inte förstod
herr förste vice talmannens utläggning
av texten. Han var mycket angelägen
att framhålla, att han höll på att räntan
skulle vara rörlig, men i detta läge anser
han inte att det är rekommendabelt,
tv om det nu skulle bli fråga om att
åstadkomma någonting, finge det bli fråga
om en räntehöjning på 2 å 3 procent.
Jag finner det rätt uppseendeväckande
att en medlem av bankofullmäktige
lägger fram texten på det sättet, ty
det är detsamma som att säga att man

Tisdagen den 29 maj 1951 em.

Nr 24.

från riksbankens sida har släppt utvecklingen
ur händerna, när det gäller penningpolitiken,
om man skulle behöva
gå till en räntehöjning av denna karaktär.
Vi åsyfta ju ingenting annat än att
man skall söka sig fram till den marknadsränta
som i nuvarande läge är betingad.
Var den räntan ligger, kan jag
inte uttala mig om; det anser jag vara
i mycket hög grad en teknisk fråga. Det
kan hända, att det kan röra sig om jämförelsevis
obetydliga jämkningar. Det
kan också tänkas, att man får göra något
större jämkningar för att få ut den
effekt, man strävar efter, men att säga
ifrån riksbanksledningens sida — och
dit räknar jag herr förste vice talmannen
— att man håller på en rörlig ränta,
men i detta läge är det inte lämpligt,
därför att det skulle behövas en höjning
på 2 å 3 procent, det innebär ett erkännande
av att man ifrån riksbanksledningens
sida sköter penningpolitiken
så, att marknadsräntan i nuvarande läge
skulle behöva ligga på denna höjd. Då frågar
jag mig: Varför har man inte tidigare
försökt få utvecklingen i sin hand och
följt utvecklingen på marknaden, så att
man undan för undan haft en marknadsbetingad
ränta? Då är jag ganska säker
på att herr förste vice talmannen inte
hade behövt räkna med att man skulle
behöva gå så i höjden som det nu har
talats om.

Slutligen fick jag en tanke, när jag
hörde herr Perssons i Vinslöv anförande.
Han sade, att det föreföll som om vi
var och en gingo ut från våra politiska
intressen och att det var dessa som
i detta fall voro anledningen till att vi
hade så olika rekommendationer att göra.
Bakom detta uttalande ligger väl den
uppfattningen, att vi hålla på våra metoder
därför att de skulle vara ägnade
att på något sätt vara till fördel för vissa
grupper i samhället på bekostnad av
andra grupper. Jag säger ärligt ifrån, att
kan någon överbevisa mig om att den av
oss förordade vägen skulle innebära, att
de breda massorna skulle komma sämre
ifrån det hela till förmån för vissa andra
grupper i samhället, är jag den förste
som skulle överge den vägen. .Tåg pläde (!

Första kammarens protokoll 1951. Nr 21.

Ang. riksbankens sedelutgivning m. m.

rar för den endast så länge jag är övertygad
om att hela folkets stora breda
massa skulle ha mest att vinna på att
vi välja denna väg, och från den utgångspunkten
hävdar jag att det inte
är politiska intressen i betydelse av
gruppintressen, som ta sig uttryck i den
rekommendation, vi med vår reservation
velat ge.

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN
(kort genmäle): Herr talman! Med anledning
av, herr Ewerlöfs anförande är
jag mycket angelägen att betona, att när
jag ville förorda en rörlig ränta, så menade
jag därmed inte, att det ovillkorligen
nu skulle företagas en räntehöjning,
utan jag menade att man inte skall bestämt
binda sig vid ett visst ränteläge
under en tid med skiftande förhållanden,
utan man bör då vara inriktad på
att kunna anpassa räntan efter det rådande
marknadsläget. Men jag fick nästan
den uppfattningen, när jag hörde
herr Ewerlöf tala nu, då han med tillfredsställelse
konstaterade att jag inte
var motståndare till utan till och med
anhängare av en rörlig ränta, att han
därmed menade en höjd ränta. Men då
skall jag för min del be att få ställa den
frågan: Vad menar herr Ewerlöf med en
rörlig ränta? Skall räntan ovilkorligen
höjas, eller är det meningen, att den
skall vara elastisk och att man får anpassa
den efter marknadsläget?

När jag talade om en räntehöjning av
2 å 3 procent, sade jag uttryckligen, fast
det kanske inte uppfattades, att om man
skulle vidtaga tillräckliga åtgärder för
bekämpande av inflationen genom en
räntehöjning, skulle man sannolikt få
tillgripa en höjning av 2 å 3 procent.
Men det var endast under den förutsättningen,
som jag ansåg att man möjligen
skulle behöva en sådan ränta. Vi ha sett
hur det varit i Finland under senare år,
och de som äro insatta i förhållandena
känna ju orsakerna därtill. I Danmark
har man också en ganska hög ränta, medan
Norge har kunnat hålla en låg
ränta.

Nr 24.

Tisdagen den 29 maj 1951 em.

Ang. riksbankens sedelutgivning m. m.

Herr statsrådet SKÖLD: Herr talman!
Först en replik till herr förste vice talmannen.
Han yttrade, att skatterna på
elektricitet och bilar icke behövas, eftersom
budgeten ändå blir så stark, att
den täcker både drift- och kapitalutgifterna.
Det kan icke finnas någon mening
i detta herr Gränebos tal, såvida
han icke räknade bort reservationsmedelsförbrukningen
och alltså menade,
att den skulle täckas med lånemedel. I
så fall blir ju resonemanget bara en lek
med ord, men jag vill säga, att inte ens
det resultatet kan man nå utan de inkomster
som elektricitets- och fordonsskatten
kommer att ge.

Till herr Ewerlöf vill jag först säga,
att det måtte ha blivit någon missuppfattning
från herr Ewerlöfs sida, ty hur
jag rannsakar mitt uttalande, kan jag
inte erinra mig, att jag yttrat ett ord om
vår valutareserv och dess framtida utsikter.
Jag skall inte vid denna sena tidpunkt
i debatten gå närmare in på denna
sak, men jag vill bara säga att jag
inte yttrade mig om den.

När herr Ewerlöf skulle förklara, hur
en åtstramad kreditpolitik med räntestegring
kunde upphäva eller dämpa påverkan
av utlandspriserna, gjorde han
det uttalandet, att man skulle kunna få
en effekt, som ledde till att importen
minskades och att pristrvcket bleve lägre.
Det är väl inte odisputabelt. Det är
väl tvärtom så, att om varumängden
minskas, kan trycket på priserna bli
högre. Det är nog litet mera invecklat
än det var enligt herr Ewerlöfs resonemang.

Sedan gjorde herr Ewerlöf gällande,
att jag i ett visst sammanhang hade tappat
bort herr Ewerlöfs uttalande, att
kreditåtstramningen kunde leda till att
omkostnaderna minskades, och till omkostnaderna
hörde lönerna, men detta
behövde inte innebära någon minskad
reallön. Det är mycket möjligt att jag
inte nämnde detta, men det var inte därför
att jag på något sätt ville bestrida
en sådan möjlighet. Jag ville med mitt
resonemang endast påvisa, att denna påverkan
på lönerna bleve mycket ensidig
och komme att gälla så små sektorer av

näringslivet, att man med all sannolikhet
inte kunde få den effekt som herr
Ewerlöf tänkte sig. Jag gick visserligen
inte in på den andra frågan, men jag
vill inte bestrida, att om det skulle gå
som herr Ewerlöf tänkte, kan det vara
befogat att föra det resonemanget.

I detta sammanhang skulle jag vilja
säga ett ord med anledning av herr
Ewerlöfs polemik med herr Gränebo om
herr Gränebos uttryck, att om det skall
bli någon verkan av kreditåtstramningen,
får man nog räkna med en ränteförhöjning
av 2 å 3 procent. Jag har här
samma åsikt som herr Gränebo. Min bestämda
uppfattning är, att om man skall
driva en sådan kreditåtstramning och ta
konsekvensen i fråga om räntehöjning
och man med denna politik skall inte
bara kunna begränsa och dämpa de inre
inflationstendenserna utan också påverka
de utrikes prishöjningarnas inverkan
på vår prisnivå, då tror jag inte att herr
Gränebo har tagit till för högt.

Så skall jag tala litet om exportindustrien
och exportvinsterna. Det skulle
aldrig kunna falla mig in att tycka något
annat än att det är bra för oss, att
vår exportindustri i detta läge kan få ut
högsta möjliga priser. Det är klart, att
balansen i vår utrikeshandel i hög grad
är beroende av att vi få så goda priser
som möjligt. När jag här sade, att om
exportvinsterna sjunka, så är det kanske
inte så mycket att gråta över, ty det betyder
att vi förlora en del av inflationstrycket,
då förutsatte jag, att det inte blir
bara våra exportpriser som sjunka, och
det finns väl ganska liten sannolikhet
för att något sådant skulle kunna inträffa.
Jag tror inte heller det kommer att
inträffa. Det kan bli en återgång av priserna,
men denna kommer sannolikt inte
bara att drabba våra skogsprodukter.
Det finns väl även ganska stor sannolikhet
för att den kommer att träffa
även någon annan vara, t. ex. bomull,
och därför vill jag i alla fall hoppas, att
när våra exportpriser falla tillbaka,
skall det ske på samma gång som andra
priser falla tillbaka, och då kan väl inte
läget bli så förtvivlat för oss, utan vi
böra närmast kunna vara glada åt en

Tisdagen den 29 maj 1951 em.

Nr 24.

sådan utveckling. Det är nu en sak för
sig.

Men alldeles bortsett från detta, är
det väl självklart, att dessa väldiga exportvinster
äro vår främsta inflationskälla.
Då det samlas stora vinster måste
den som får vinsterna antingen tänka
på att försöka investera dem själv och
öka sin investeringsverksamhet, eller
också gå vinsterna in i kreditinstituten
och ge möjligheter till krediter för en
ökad investeringsverksamhet. Detta kan
också ske i form av kredit för en ökad
lagerhållning. Ifela den ekonomiska
verksamhet, som underblåses av dessa
vinster, leder ju till, som jag förut nämnde,
att pengar sättas i rörelse, att konsumtionsförmågan
ökar och ökar och att
pressningen på våra varutillgångar blir
större. Jag ser inte någonting för exportindustrien
förnedrande i detta. Som
jag nyss nämnde äro vi glada över att vi
kunna få så mycket betalt som möjligt
för våra varor, och det är självklart att
det naturligtvis inte är någon brottslig
gärning av våra exportindustrier att
skaffa sig dessa höga vinster, men såsom
vinsterna nu komma in och placera
sig bli de en inflationskälla.

Jag skulle här vilja tillägga, att det
inte heller ligger någon moralisk bedömning
ifrån min sida eller något försök
till demagogi i detta, när jag säger,
att den förändrade egendomsfördelning,
som nu har inträtt på grund av de stora
prisstegringarna, bär lett till två ting.
nämligen till att personer med penningkapital,
vare sig det nu har formen av
en bankinsättning eller en försäkring,
ha gjort kapitalförluster, samtidigt som
exportörerna ha gjort kapitalvinster.
Detta är det nakna faktum, som har inträffat.
Löntagarna i gemen ha i stort
sett varken vunnit eller förlorat. Jordbrukarna
kunna ju i viss utsträckning i
den mån de äro ägare av skog ha formerat
sin förmögenhet. Det finns ingen anledning
att vi skola fördölja detta självklara
faktum, och det kan hända att det
också ger en motivering för den politik,
vi föra och tänka föra. Men jag har aldrig
för min del tänkt, att man därför
skall utmåla de personer, som leda vår

Ang. riksbankens sedelutgivning m. m.

exportindustri, såsom några brottsliga
människor, och jag måste uppriktigt säga
att jag inte har hört att det har riktats
några sådana angrepp. Däremot har
det diskuterats, huruvida man från det
hållet har förfarit riktigt, såsom tanken
var, gentemot hemmamarknaden. Men
då komma vi in på en annan fråga, som
vi kanske inte skola gå in på här och som
inte har någon egentlig betydelse i detta
sammanhang.

Herr STEN: Herr talman! Jag vill endast
göra en kort reflexion med utgångspunkt
från vad som sägs i herr Näsgårds
reservation angående skogsägarnas del
av exportavgifterna och deras investeringsfonder.

Jag tror att det var i ett första majtal
av handelsministern som det först offentligt
nämndes någonting om att det
kanhända blir nödvändigt och lämpligt
att använda en del av skogsindustriernas
exportinkomster för att upprätthålla vår
levnadsstandard genom en subventionering
av vissa importvaror. Det gjordes
då en erinran från skogligt håll — det
var i ett ledande uttalande i tidskriften
Skogen — att man i det sammanhanget
inte bör glömma bort skogens standard,
alltså återbäringen till skogen av en skälig
del av skogsinkomsterna för att vidmakthålla
råvaruproduktionen. Jag skall
i detta sammanhang inte lägga mig i meningsskiljaktigheterna
mellan finansministern
och herr Näsgård beträffande
vilka vägar man skall gå och vilka medel
man skall tillgripa, jag vill endast
betona, att det är en fråga som bör beaktas
och som bör lösas. Man kan inte
räkna med att lösningen kommer av sig
själv, utan på grund av vårt skogsbruks
struktur måste den organiseras antingen
av staten eller genom organisationernas
medverkan.

Det finns såvitt jag förstår tre vägar
att gå. Den första är att en frivillig fondering
sker genom skogsägarna och deras
organisationer. Den andra vägen är
att taga ut högre skogsvårdsavgift^, då
rotvärdet är högt, att användas för
skogsvårdsiindamål. Jag var inne på den

Nr 24.

Tisdageji den 29 maj 1951 em.

Ang. riksbankens sedelutgivning m. m.
saken redan i 1936 års skogsutredning,
och jag vill minnas att mina funderingar
satte något spår i dess betänkande.
Men då jag undersökte saken i dag, fann
jag, att man har nöjt sig med att ta ut
samma avgifter som i fjol, och de gå till
ett belopp, vill jag minnas, av omkring
4 miljoner kronor, som användas för
skogsvårdsstyrelsernas ordinarie utgifter.
Detta är kanhända en sak att tänka
på till ett annat år.

Den tredje vägen är, att när man står
inför en sådan situation som den man
stod inför i höstas — jag säger detta endast
såsom en tanke; för min del godkände
jag det resultat, som handelsministern
då kom till i sina förhandlingar,
men jag gav också offentligt uttryck åt
den meningen, att man kunde angripa
ett sådant problem som högkonjunkturinkomsterna
från skogens och skogsindustriernas
område både i toppen och i
roten — skulle man ha förhandlat även
med skogsägarna liksom man gjorde med
exportörerna och avsatt medel för dessa
ändamål.

Huvudsaken är att skogen får sin återbäring
och att saken inte får bli lidande
på att det finns olika meningar om vägen.

Herr ERIKSSON, EINAR: Herr talman!
Jag begärde ordet närmast med anledning
av ett uttryck i herr Holmbäcks anförande.
Om jag fattade honom rätt sade
han, att det finns ett land »med mycket
sund ekonomi», och det var Schweiz.

Enligt de tillgängliga offentliga siffrorna
visar det sig emellertid, att
Schweiz är ett land som från november
1949 redovisar en ganska jämn stegring
av arbetslöshetssiffrorna. Jag skall bara,
herr talman, be att till dagens protokoll
få antecknat, att en folkpartistisk ledamot
av denna kammare har betecknat
ett land med denna utveckling som ett
land med en »sund ekonomi».

Herr Ewerlöf nämnde att kreditåtstramningen
skulle liksom pressa tillbaka
efterfrågan på importvaror —• alltså
den kreditåtstramning, som man lyckats
åstadkomma genom en räntehöjning. Och

det är väl otvivelaktigt riktigt att det
kommer att ske på detta sätt. Men jag
ifrågasätter, herr Ewerlöf, mycket starkt,
om en sådan åtgärd kan vara den breda
massans väg. Ty den kreditåtstramning,
som sker på det sättet, måste ju åstadkomma
en minskning i efterfrågan, och
varifrån skall denna minskning i efterfrågan
komma, om inte från de breda
massornas nedpressade standard? Följaktligen
kan, herr Ewerlöf, åtminstone
enligt mitt sätt att se inte detta vara
den breda massans väg.

Jag vet inte, om jag har helt missförstått
herr Ewerlöfs uppläggning av saken,
men i hela räntepolitikens natur
ligger ju ändå strävan efter den effekten
att pressa tillbaka standarden. Det
är en effekt, som man även genom regeringens
egen metodik försöker åstadkomma.
Men regeringens metodik har
ändå den fördelen, att vi veta vilka områden
åtgärderna träffa. När det gäller
den andra metodiken, räntans väg, träffar
den däremot områden, som det kanske
är minst önskvärt att träffa, områden,
som icke äro förutsedda att träffas,
områden som på grund av bristande
konjunkturförutsättningar och bristande
ekonomisk kraft icke orka stå emot följderna
av en räntehöjning. Den metodiken
måste bidra till en pressning av sysselsättningsgraden
på vissa punkter och
framkalla arbetslöshet. Och enligt den
erfarenhet vi ha sättes därmed en kedjereaktion
i gång, ty en begynnande arbetslöshet
på olika sektorer inom näringslivet
har den benägenheten att dra
med sig allt fler och fler, så att man till
sist är uppe i en sysselsättningskris, som
även om den inte får 30-talets storleksordning
dock är stor nog för att vara
synnerligen oroande för ett land som
vårt.

Herr ANDRE VICE TALMANNEN:
Herr talman! Jag kommer ganska sent
med mitt inlägg i debatten, eftersom jag
hade samma uppfattning som herr Ewerlöf
när debatten började, nämligen att
det knappast fanns något nytt att komma
med och att det därför inte skulle
behöva bli något större meningsutbyte

Tisdagen den 29 maj 1951 em.

Nr 24.

rörande detta bankoutskottets utlåtande
om sedelutgivningsrätten och vissa andra
ting, som sammanhänga med riksbankens
verksamhet.

Jag har emellertid i riksgäldsfullmäktiges
yttrande angående riksbanksfullmäktiges
förslag reserverat mig till förmån
för ett fullständigt bifall till detta
förslag, nämligen att sedelutgivningsrätten
inte skulle begränsas. Det har jag
gjort därför att jag räknar med att sedelutgivningen
i och för sig inte kunde
vara någon orsak till inflationen, utan
mera ett uttryck för den. Jag räknade
också med att ingen i riksdagen kunde
vara besjälad av den tanken, att riksbanken
skulle bringas i den situation att
den skulle behöva svara sina kunder:
»Vi ha inga pengar inne, kom tillbaka
i nästa vecka, få vi se om det har flutit
in så pass mycket att vi kunna ställa de
medel till förfogande, som ni nu efterfråga!»
Då blir frågan om en begränsning
av sedelutgivningsrätten uteslutande
en taktisk fråga och innebär bara ett
krav på riksbanksfullmäktige att komma
tillbaka till riksdagen och begära
höjning av den gräns som tidigare har
blivit fastställd.

Det finns emellertid även andra meningar
rörande denna sak, det ha vi
hört i dag.

Herr Ewerlöf protesterade emot ett uttalande,
som gjordes av herr Karl Persson
och som gick ut på att debatten i
mycket stor utsträckning var politiskt
färgad, d. v. s. att varje representant,
som uppträdde för de olika partierna,
talade för de intressen, som lågo partiet
närmast om hjärtat. Det ville herr
Ewerlöf tillbakavisa — för sin del hade
han inga sådana syften bakom de synpunkter,
som han hade anfört. Men jag
kan för min del inte få ut någonting annat
av de ekonomiska debatter, som förts
vid flerfaldiga tillfällen, än att de äro
fortgående försök att få den socialdemokratiska
regeringen och arbetarmajoriteten
i riksdagen att acceptera en borgerlig
ekonomisk politik. Det kan väl ändå
inte vara något annat än politik, som
ligger bakom dessa debatter, genom vilka
man vill försöka få den socialdemo -

Ang. riksbankens sedelutgivning m. m.

kratiska regeringen att föra en borgerlig
ekonomisk politik. Är denna strävan
inte politiskt färgad?

Man kan naturligtvis försöka göra gällande
att det är rena ekonomiska intressen
och intresset om folkets välfärd, som
ligga bakom. Men jag tycker att man
bör acceptera, att ha vi en socialdemokratisk
regering och en socialdemokratisk
eller i varje fall en arbetarmajoritet
i riksdagen, så får man finna sig i att det
föres en ekonomisk politik, som är färgad
av de idéer, som företrädas av detta
parti.

I den borgerliga politiken spelar räntan
en mera framträdande roll såsom
medel för en styrd och kontrollerad kapitalmarknad
än vad vi vilja acceptera.
Vi förneka inte, herr Ewerlöf, att räntan
har en åtstramande verkan på penningmarknaden.
Det är ingen som har
ifrågasatt detta. Men den verkar inte åtstramande
i första hand på de områden,
som nu borde bli föremål för en åtstramning
när det gäller efterfrågan på
kapital. Med den goda räntabilitet, som
vårt näringsliv för närvarande kan räkna
med, spelar en mindre höjning av
räntan inte någon som helst roll för
dess efterfrågan på kapital, men däremot
kommer den att spela en mycket
stor roll och kanske till och med den
avgörande rollen för de delar av produktionslivet,
som vi i första hand vilja
främja.

Det är därför som socialdemokratien
inte har kunnat acceptera räntan såsom
ett så framträdande medel i vår ekonomiska
politik som vissa borgerliga, vilka
mena alt detta medel är det enda riktiga.

Vi ha försökt med olika åtgärder under
de år som gått sedan krigsslutet. Vi
ha tillämpat återhållsamhet på alla områden.
Det gick relativt bra. Vi hade
kommit in i lugnare ekonomiska förhållanden
och räknade med att vi nu
hade passerat det värsta och kunde släppa
efter litet på priskontrollen och återställa
friheten på arbetsmarknaden och
på andra områden. Men så helt plötsligt
lia vi befunnit oss i en ny kris, än viirre
än den passerade, och ånyo måste vi

Nr 24.

Tisdagen den 29 maj 1951 em.

Ang. riksbankens sedelutgivning m. m.

diskutera åtgärder för att komma till
rätta med de nya svårigheter som uppkommit.

Det är ingen som i dagens debatt har
förnekat, att våra svårigheter kunna härledas
av senkomna verkningar efter devalveringen
1949 och de ekonomiska
verkningarna efter Koreakrigets utbrott.
Alla erkänna, att dessa förhållanden ha
sin inverkan också på den svenska ekonomien.
Detta gör att vi nu ånyo diskutera
åtgärder, som lämpligen böra vidtagas
för att vrida rätt det som blivit
snedvridet — inte bara sedan vi förra
gången resonerade om detta, ty det var
väl ungefär samma situation då som i
dag, utan genom allt som bär inträffat
sedan ett år tillbaka eller så.

Att de åtgärder, som ha vidtagits, inte
ha varit tillräckliga, tror jag vi nu
kunna konstatera. De ha verkat återhållande
på enskild konsumtion och på de
enskilda i mycket stor utsträckning när
det gällt inkomstbildningen. Men de ha
antagligen varit frikostiga när det gällt
företagsamheten och våra möjligheter att
komma till rätta med företagarnas investeringsvilja
eller deras önskan att använda
kapital i betydande utsträckning
vid sidan av den kontroll vi ha haft
möjlighet att skaffa oss.

Det har också i dag — jag vill påpeka
det i detta sammanhang — talats om
nödvändigheten av att befrämja det frivilliga
sparandet. 1944 års skattekommitté
har framlagt ett förslag om att
främja detta sparande genom att medgiva
skattefrihet på vissa belopp, som sparades
under ett år. Den övre gränsen
bär angivits till 3 000 kronor, och de
sparade beloppen skulle stå inne under
en viss angiven period för rätt till skattefrihet.
Toges de ut före periodens utgång,
skulle de beskattas vid uttagandet.

Jag vill säga finansministern att det
alltid kan diskuteras, huruvida det är
de rätta beloppen som angivits i skattekommitténs
betänkande. Det kan också
diskuteras, om beloppen skola vara
skattefria — de kunna vara skattefria
under det år de sparas, men beskattas
det år de tagas ut och användas för konsumtion.

Några av våra yngre ekonomer ha varit
inne på ungefär samma linje, nämligen
att det möjligen är felaktigt att
lägga beskattningen i så stor utsträckning
på inkomsterna. Det skulle kunna
tänkas, säga de, att den direkta skatten
skulle kunna göras något lägre och konsumtionen
beskattas hårdare. Genom
att inte ha så hård beskattning på de
totala inkomsterna men höja den på
konsumtionen skulle man få till stånd
eu viss återhållsamhet, som skulle främja
det enskilda sparandet. Jag tror att
det i Schweiz tillämpas ett sådant system.
Där har man i förhållande till de
skatter vi ha relativt låg direkt skatt
men ganska starkt verkande konsumtionsskatter.
Jag vill inte uttala mig i
frågan huruvida detta är riktigt eller
inte, eftersom vi dras med vissa principer
sedan gamla dagar, då vi tyckte att
all indirekt beskattning var felaktig och
att skatterna borde vara direkta skatter.
Därigenom hade man möjlighet att ta ut
dem progressivt. Men utan tvivel skulle
det vara ett verksamt medel i inflationsbekämpande
riktning, om man hårdare
beskattade konsumtionen och lät den direkta
beskattningen vara något lägre.

När det gäller det institutionella sparandet
ha vi ett system, som säkert ger
bolag och andra rörelseidkare ganska
stora förmåner i form av skattefritt sparande
— genom den fria avskrivningsrätten
ha de nämligen stora möjligheter
att spara utan att i varje fall omedelbart
betala skatt på det som de sätta undan.
Och det kan hända, att det blir nödvändigt
för att bringa balans i det ekonomiska
livet, då räntabiliteten är så stark
som nu, att också titta på om vi kunna
vidmakthålla de stora friheter, som näringslivet
här har.

Till slut skulle jag också gärna vilja
säga några ord om det herr Ewerlöf var
inne på då han ställde sig ganska främmande
inför det resonemang, som finansministern
hade fört rörande exportvinsternas
inverkan på inflationen i vårt
land. Han hade tolkat finansministern
på det sättet, att denne tyckt att de stora
exportvinsterna voro ganska besvärande,
även om de inte direkt påverka -

Tisdagen den 29 maj 1951 em.

Nr 24.

de importprisernas höjd. Med det ekonomiska
system som råder i världen, lära
vi väl vara tvingade att acceptera de
världsmarknadspriser som begäras för
det vi vilja importera, och vi måste därför
ta ut de priser, som vi kunna få ut
på världsmarknaden för våra egna exportvaror.
Det är inte alls säkert att våra
exportvarupriser stå i något direkt
förhållande till importpriserna. Det kan
mycket väl hända att vi haft lika höga
importpriser, även om vi inte haft möjlighet
att ta ut så höga priser på vår export.

Det som är felaktigt ur rent socialistisk
synpunkt — i varje fall med hänsyn
till de verkningar som uppstå — är
att de stora exportvinsterna gå till en
liten del av befolkningen, medan de höga
importpristerna måste betalas av folkets
stora flertal. Det uppstår en snedvridning,
som hetyder en överföring av
både vinster och förmögenheter på dem,
som äro i den lyckliga omständigheten
att ha någon andel i de stora exportvinsterna.

Visserligen ha under föregående år
träffats frivilliga överenskommelser om
att en viss del av dessa stora exportinkomster
skall avstås såsom prisutjämnings-
eller konjunkturutjämningsavgifter,
vad det nu heter, och att dessa skola
steriliseras. Tills vidare tror jag att verkningarna
av denna överenskommelse
icke ha kommit till uttryck hos våra
penningförvaltande organ. Om jag inte
minns fel så har riksgäldskontoret inte
fått in mer än cirka 35 miljoner kronor
av de 500, 600 eller 700 miljoner, som
man har sagt skola flyta in innevarande
år. Det bör väl utgöra ett underlag för
en viss optimism, herr Ewerlöf. Om dessa
700 miljoner flyta in på det konto,
som skall ta upp konjunkturutjämningsavgifterna,
skulle vi alltså ha att vänta
oss 675 miljoner kronor ytterligare, innan
året är slut. Och eftersom detta belopp
skall flyta in ifrån exporten, alltså
i utlandsvalutor, finns det ett visst fog
för att räkna med alt vår handelsbalans
skall bli något bättre och att vår valutareserv
möjligen också skall stiga.

No är det inte bara de verkningar av

Ang. riksbankens sedelutgivning m. m.

de höga exportpriserna, som jag här talat
om, som komma till synes, nämligen
att de stora vinsterna gå till en liten del
av det svenska näringslivet, medan importpriserna
få betalas av folkets stora
flertal — ja, av hela befolkningen. Det
har också kunnat konstateras, att med
de höga exportpriserna också följer en
önskan från exportörernas sida att ta ut
samma priser på den svenska marknaden,
och detta gör att vi snart kunna
använda trä och träprodukter som
vår nya guldvaluta. Priset på papper har
stigit våldsamt — fyra å fem gånger det
pris, som togs ut för ett och ett halvt år
sedan — och vår byggnadsmarknad klagar
över de väldiga prisökningarna på
trävaror — mer än 100 procent under
senaste året. Det är något som känns inom
vår byggnadsindustri. Allt detta är
också verkningar av exportprisökningarna,
eftersom exportnäringen vill ha ut
samma priser på den svenska marknaden
som på exportmarknaden — eljest
blir den svenska marknaden utan de varor,
som den måste ha.

Det gäller inte bara trävaror. Vi ha
tidigare haft tillfälle att konstatera detsamma
beträffande träskruv och andra
varuslag, som jag dock inte har några
uppgifter om i dag.

Utvecklingen är alltså sådan, att det
inte bara är fördelar med de stora exportvinster,
som flyta in. Det finns
många nackdelar, och nackdelarna gå
ut över folket.

Herr talman! Jag ber med detta att få
yrka bifall till bankoutskottets utlåtande.

Herr EWERLÖF (kort genmäle): Herr
talman! Jag skall inte ge mig in på någon
längre debatt med herr andre vice
talmannen. Jag fäste mig endast vid hans
uttalande om att det var »en borgerlig
politik», som vi här förfäktade. Ja, i den
mån det är en politik, som förfäktas av
borgerliga partier, kan den kallas för en
borgerlig politik —• men jag undrar vad
det ordet egentligen skulle ha för innebörd
i övrigt. Om herr vice talmannen
menade att det rör sig om en politik, som
endast skulle vara till fördel för vissa

Nr 24.

Tisdagen den 29 mai 1951 em.

Ang. riksbankens sedelutgivning m. m.
grupper i samhället, så tar han fel. Det
är en politik, som det ligger i hela landets
intresse att föra.

Jag trodde vi voro överens om att penningvärdets
bevarande är det främsta
syfte vi skola sträva efter, och då är frågan:
På vilken väg kan man nå detta
mål? Vi ha den uppfattningen — jag vet
inte om det skulle vara inspirerat av att
vi höra till de borgerliga partierna —
att man inte kan räkna med penningvärdets
bevarande så länge riksbanken för
en politik, som gör det nödvändigt för
den, uteslutande för att hävda ett spikat
ränteläge, att tid efter annan på
marknaden pumpa ut nya pengar, antingen
för att täcka statens upplåning
eller för att köpa obligationer, som bjudas
ut på marknaden.

Vi mena, att detta slående av vatten
i vin måste bort, om penningvärdet över
huvud taget skall kunna bevaras. Det är
endast fråga om att söka göra det ekonomiskt
riktiga till det politiskt möjliga.
Om man sedan vill kalla detta för borgerlig
politik, så må det vara hänt, men
jag förstår inte att det för diskussionen
framåt.

Vi möta så ofta det resonemanget, att
man är beredd att acceptera vad som behövs
för penningvärdets bevarande, men
så tillägger man: såvida det inte leder
till oförmånliga verkningar i andra avseenden.
Man säger, att en viss åtgärd
nog skulle vara bra för att upprätthålla
penningvärdet, men den är inte bra för
hyrorna och den är inte heller bra för
andra ting. Men om man resonerar på
det sättet måste man också erkänna, att
då är penningvärdets bevarande icke
den angelägnaste uppgiften, utan då är
det mest angelägna att hålla hyrorna
nere eller att skydda detta andra, som
menligt skulle påverkas av den politik
som behövs för penningvärdets bevarande.

Så länge man håller på att penningvärdets
bevarande är vår främsta uppgift,
måste man ofrånkomligen acceptera
de oförmånliga verkningar på andra
områden —- delområden -— som kunna
följa av denna politik. Annars är inte
penningvärdet det förnämsta, utan då

vill man i första hand tjäna dessa separata
intressen.

Herr ANDRE VICE TALMANNEN (kort
genmäle): Herr talman! Jag har fattat
hela debatten på det sättet, att vi äro
fullständigt överens om intresset av att
bevara penningvärdet, men att vi diskuterade
metoderna för att lösa problemet
på bästa sätt.

Om herr Ewerlöf inte vill kalla det
som jag finner i de båda reservationerna
för borgerlig politik, så ber jag om ursäkt
för beteckningen. Jag har använt
uttrycket därför att jag betraktar det
som mest samlande. Vi kunna gärna för
mig i stället kalla det för liberal eller
kanske hellre liberalistisk teori, som han
vill omplacera i den ekonomiska politik
som nu föres, vilken jag icke vill kalla
socialistisk.

Herr statsrådet SKÖLD: Jag kan inte
neka mig att påminna herr Ewerlöf om
att han icke lever som han lär. Därför
att elskatten och den förhöjda fordonsskatten
hade vissa biverkningar, så vägrade
herr Ewerlöf att rösta för dem.

Herr DE GEER: Herr andre vice talmannen
har genom sin replik delvis
förekommit mig. I sitt första anförande
konstruerade han fram en klyfta som
inte finns här i landet, vare sig när det
gäller den ekonomiska politiken eller
någonting annat, när han talade om en
borgerlig politik contra regeringens politik.
Jag skulle vilja säga att politiken
på detta område är en syntes mellan
liberalism och socialism. Konservatismen
har ju inte någon större plats numera
i vår politik. Jag kan därvid åberopa
finansministerns yttrande tidigare.
Han gjorde gällande, att politiken var
en syntes mellan liberalism och ickeliberalism.
Han använde således inte ordet
socialism — hur jag nu skall tyda
detta.

Jag återkommer till de mycket omdiskuterade
exportvinsterna. Först och
främst vill jag framhålla, att dessa inte

Tisdagen den 29 maj 1951 em.

Nr 24.

ha förverkligats ännu annat än i ganska
ringa utsträckning. Om man ser på prisstatistiken
för vår export finner man att
de höga massa- och trävarupriserna först
på allra sista tiden börjat förverkligas,
och skeppningarna från våra främsta exporthamnar
börja inte förrän i maj. Detta
är ju egentligen en glädjande iakttagelse,
ty det gör nog att man kan se
litet mer optimistiskt på vår betalningsbalans
och på möjligheterna att hålla
vår valutareserv. I detta avseende delar
jag nog finansministerns optimism mera
än herr Ewerlöfs pessimism, ehuru jag
tycker att finansministerns optimism
inte var så värst stor den heller.

Nu kommer jag till en sak, som redan
sagts många gånger, nämligen att påståendet
att de stora exportvinsterna verka
inflationsdrivande är sant till en viss
grad, men icke i den utsträckning, som
här görs gällande. Det är framför allt
massaindustrien och sågverken, som göra
dessa stora vinster. De ha inte samma
möjligheter som exempelvis järnhanteringen
eller den mekaniska industrien
att öka sina investeringar genom
lagerköp. Deras främsta lager av råvaror
bestå ju av timmer och massaved, och
alla veta att det råder en utpräglad brist
därpå. De skulle mycket gärna vilja öka
sina lager men kunna inte. De försöka
med svarta eller gråmelerade priser, men
det leder till mycket små resultat, ty tillgången
av både massaved och timmer är
begränsad.

Jag måste sedan ge finansministern
delvis rätt i att de stora exportvinsterna,
när de en gång komma, via bankerna
kunna verka inflationsdrivande, men
jag skall inte ge mig in på denna komplicerade
fråga. För närvarande finns
dock ett visst tak i detta avseende. Inlåningen
begränsas av bankernas egna
fonder och därigenom också utlåningen.

Om man däremot följer den linje som
vissa talare rekommenderat, att dra in
fn del av exportvinsterna och använda
dem antingen till direkt subvention av
konsumtionen eller till att via importen
få fram en subvention, då verka de
höga exportvinsterna direkt inflationsdrivande.

Ang. riksbankens sedelutgivning m. m.

Därmed har jag inte sagt att inte de
stora exportvinsterna iiro ett problem i
dagens läge, och ett allvarligt problem,
ehuru de ju naggas på många olika sätt,
så att de inte bli så stora som mången
tror. Först och främst ha vi ju investeringsskatten
— ja, inte först och främst,
men jag tar det i den ordningen. Sedan
ha vi den direkta skatten, som tar
50 procent. Därefter skola aktieägarna
betala skatt på utdelningen, från 80 procent
därav och nedåt skalan. Slutligen
ha vi de investeringsfonder, som läggas
upp och som sålunda ta bort en del av
vinsten.

Beträffande fonderingen skulle jag vilja
rikta några uppmuntrande ord till
herr Näsgård, som varit utsatt för en
verkligt bekymmersam korseld från såväl
finansministern som folkpartiet. Jag
gillar nog hans förslag att skapa investeringsfonder
även för skogsbruket, dock
med den ganska viktiga reservationen,
att de där pengarna skola vi ta från
skogsägarna och icke från industrien.
Jag tycker att det är litet orätt att för
närvarande bara sågverk och massaindustri
få avsätta betydande belopp till
framtida investeringar. Skogsägarna,
som också göra högst avsevärda vinster,
skola även verkställa avsättningar. Om
vi komplettera bondeförbundets förslag
med det villkoret skall jag gärna ansluta
mig till detsamma.

Ffter härmed slutad överläggning yttrade
herr talmannen, att i avseende på
det nu ifrågavarande utlåtandet förekommit
följande yrkanden: l:o) att vad
utskottet hemställt skulle bifallas; 2:o),
av herr Ewerlöf, att utskottets hemställan
skulle bifallas med den ändrade motivering,
som förordats i den av honom
m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen;
samt 3 ro), av herr Nusgurd, att
kammaren skulle bifalla utskottets hemställan
med den ändrade motivering, som
förordats i den av honom och herr Persson
i Norrby vid utlåtandet anförda reservationen.

Sedermera gjorde lierr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på bi -

Nr 24.

Tisdagen den 29 maj 1951 em.

Ang. utbyggnad av pappersmaskinen vid
fall till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Näsgård begärde votering, i anledning
varav herr talmannen upptog
vartdera av de båda återstående yrkandena
med hemställan, huruvida kammaren
ville antaga detsamma till kontraproposition
i den förestående omröstningen;
och förklarade herr talmannen
sig finna de härå avgivna svaren hava
utfallit med övervägande ja för deras
mening, som ville till kontraproposition
antaga bifall till herr Ewerlöfs yrkande.

Herr Näsgård äskade emellertid votering
jämväl om kontrapropositionens innehåll,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som till kontraproposition i huvudvoteringen
angående bankoutskottets
utlåtande nr 20 antager bifall till herr
Ewerlöfs yrkande, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bär till kontraproposition
i nämnda votering antagits bifall till herr
Näsgårds yrkande.

Då emellertid herr Ewerlöf begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 46;

Nej — 68.

Därjämte hade 19 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I följd därav uppsattes, upplästes och
godkändes för huvudvoteringen en omröstningsproposilion
av följande lydelse:

Tumba bruk.

Den, som bifaller vad bankoutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 20, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan
med den ändrade motivering,
som förordats i den av herrar Näsgård
och Persson i Norrby vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Föredrogos ånyo bankoutskottets utlåtanden: nr

26, i anledning av fullmäktiges i
riksbanken framställning om bemyndigande
att av riksbankens medel taga i
anspråk det belopp, som erfordras för
anläggande av ett beredskapstryckeri;
och

nr 27, i anledning av fullmäktiges i
riksbanken framställning om bemyndigande
att av riksbankens medel taga i
anspråk de belopp, som erfordras för
anläggande av skyddsrum för riksbankens
avdelningskontor.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Ang. utbyggnad av pappersmaskinen vid
Tumba bruk.

Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande
nr 28, i anledning av fullmäktiges
i riksbanken framställning om utbyggnad
av pappersmaskinen vid Tumba
bruk.

I detta utlåtande hade utskottet hemställt,
att riksdagen, i anledning av fullmäktiges
i riksbanken därom gjorda
framställning, måtte bemyndiga fullmäktige
att för utbyggnad av pappersmaskinen
vid Tumba bruk med ett långviraparti
av brukets medel taga i anspråk
förslagsvis 400 000 kronor.

Tisdagen den 29 maj 1951 em.

Nr 24.

Ang. utbyggnad av pappersmaskinen vid Tumba bruk.

Reservation hade avgivits av herrar
Severin, Ewerlöf, De Geer, Wehtje,
Schmidt, Birke och Hansson i Önnarp,
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
hava den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort hemställa, att
riksdagen måtte lämna fullmäktiges i
riksbanken förevarande framställning
utan bifall.

Herr EWERLÖF: Vi stå här inför ett
ärende, som riksdagen behandlade så
sent som i slutet av höstriksdagen föregående
år. Det förelåg då en framställning
från fullmäktige i riksbanken att
man skulle få göra en utbyggnad vid
Tumba bruk med dels ett torkparti, som
beräknades kosta 150 000 kronor, dels
ett s. k. långviraparti, som skulle kosta
300 000 kronor. När bankoutskottet behandlade
denna fråga kom utskottet till
det resultatet att det här var fråga om
investeringar, som i och för sig tedde
sig önskvärda ur verkets synpunkt på
längre sikt, men som icke hade den angelägenhetsgraden
att det kunde anses
lämpligt för riksdagen att engagera sig
för dessa investeringar samtidigt som
man krävde stor återhållsamhet i fråga
om investeringar i övrigt. Man kom då
till den kompromissen, att det skulle
vara lämpligt att stanna vid att genomföra
utbyggnaden av pappersmaskinens
torkparti för de 150 000 kronorna och
tills vidare låta anstå med det s. k. långvirapartiet,
som då var beräknat till
300 000 kronor. Man skrev att man förutsatte,
att fullmäktige skulle återkomma
vid ändrade ekonomiska förutsättningar
med sitt förslag om denna senare
utbyggnad.

Nu har det inte dröjt längre än till
denna riksdag förrän man från fullmäktiges
sida återkommit och begärt
att få det anslag, som riksdagen i december
ansåg böra tills vidare anstå, i överensstämmelse
med bankoutskottets hemställan.
Man har för denna nya hemställan
inte kunnat åberopa något nytt väsentligt
skäl, utan man talar om att man
för vissa förhandlingar med statliga
myndigheter om en särskild papperssort.
Det är fråga om kartpapper av

någon särskild beskaffenhet som man
har experimenterat med, och man säger
att för tillverkning av detta kartpapper,
som för närvarande importeras,
skulle det vara mycket önskvärt
om man finge göra denna ytterligare
utbyggnad.

Vi reservanter ha inte kunnat finna
vid den föredragning, som har skett i
utskottet, att det kan talas om någon
verkligt hög angelägenhetsgrad för denna
sak i den meningen, att det skulle
finnas anledning att nu, ett halvår efter
det att riksdagen har fattat sitt beslut,
träffa ett annat avgörande i denna
sak, trots det allmänbedömande man
gör om olämpligheten av att vidta investeringar
i detta läge.

Vi förutsatte i bankoutskottet i höstas
enhälligt, att frågan inte skulle återkomma
förrän under ändrade ekonomiska
förhållanden. Det skall villigt erkännas
att de ekonomiska förutsättningarna
äro ändrade under de månader,
som ha gått sedan detta beslut fattades,
men det är tyvärr en ändring i
alldeles motsatt riktning mot den vi förutsatte
vid vårt tidigare uttalande.

För att visa hur utskottsmajoriteten
har försökt slingra sig fram till en positiv
inställning i detta sammanhang kan
jag nämna, att man har hakat upp sig
på att bankoutskottet i höstas talade om
att man hade funnit att detta arbete
lämpligen kunde utföras i etapper. Med
detta menade vi, att vi hade funnit att
det gick mycket bra för sig att dela upp
det, så att man gjorde torkpartiet för
sig och i en senare omgång långvirapartiet.
Nu har man tagit upp frågan
i den formen, att man säger att man
avser att utföra detta bygge under loppet
av två år. Därmed tillfredsställer
man bankoutskottets i höstas uttalade mening
att arbetet skulle utföras i etapper.

Jag säger detta bara för att kammaren
skall förstå att här ha fullmäktige
i själva verket helt enkelt inte velat
finna sig i det beslut som riksdagen fattade
i höstas ulan ha fortast möjligt velat
åstadkomma eu rättelse genom att
återkomma till riksdagen med denna
framställning.

Nr 24.

Tisdagen den 29 maj 1951 em.

Ang. utbyggnad av pappersmaskinen vid

Inom utskottet har också framhållits
att det är skäl att bygga detta nu därför
att det blir bara dyrare om man dröjer.
Mot detta ha vi som reserverat oss
erinrat, att det är just det resonemanget
man vill få alla investerare i detta
land att komma ifrån. Det är just det
som driver på inflationen, att alla utgå
från att gör man det inte nu blir det
bara dyrare, och låt oss alltså bara skynda
på! Detta måste man på något sätt
komma till rätta med. .lag tycker att
riksdagen skall föregå med gott exempel
i denna fråga och även vara konsekvent
med hänsyn till den inställning,
som man intog när frågan behandlades
för ett halvt år sedan. Därför ha vi reservanter
verkligen vågat hoppas och tro,
att kammaren skulle vara benägen att
vidhålla sitt beslut från i höstas och således
nu lämna fullmäktiges i riksbanken
förevarande framställning utan bifall.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till den av herr Severin m. fl. avgivna
reservationen.

Herr SUNDVIK: Herr talman! För den
som har varit i tillfälle att följa utvecklingen
vid Tumba är det inte svårt att
ta ställning till denna fråga.

Herr Ewerlöf har ju lagt upp den från
sina egna utgångspunkter och jag kan
omtala att det var han som i höstas formulerade
utskottets utlåtande, vilket han
nu tolkar på sitt sätt. lag har ingen anledning
att säga annat än att det är riktigt.
Men har man följt med utvecklingen
vid Tumba under de senaste åren så
har man funnit att där ha kostnaderna
för sedelpapper nedbringats avsevärt genom
rationaliseringar, utan att investeringarna
ha kostat någonting. Sålunda
var priset under åren 1944—1946 i genomsnitt
25 kronor per 1 000 blanketter,
vilket ungefär motsvarar 1 kg papper.
1948, 1949 och 1950 har priset varit omkring
10 kronor för 1 000 blanketter.
Kostnaderna ha alltså kunnat begränsas,
icke genom att materiel och arbetskraft
blivit billigare, utan genom den vinst

Tumba bruk.

som uppstått på andra tillverkningar,
vilka bruket undan för undan upptagit
och drivit med framgång. Bruket har nu
att möta en stark uppgång av såväl materielpriser
som arbetslöner. Detta måste
mötas med någonting, och det kan inte
ske på annat sätt än att man får företa
vissa investeringar som kunna hjälpa
upp saken.

Den nu avsedda tillbyggnaden av långvirapartiet
avser att tillsammans med
den tidigare beslutade förlängningen av
maskinens torkparti möjliggöra en ökning
av maskinens hastighet från en produktion
av omkring 30 meter per minut,
som det nu är, till 60—70 meter per minut.
Därigenom blir tillverkningen konkurrenskraftig
beträffande vissa papperssorter,
som nu inte kunna tillverkas
utan förlust. Det beräknas att tillbyggnaden
skall medföra en förbättring av
brukets ekonomi med minst 100 000 kronor
per år. Under fyra år blir således
hela investeringen intjänad. För att betala
detta behöva vi inte ta några statsmedel
i anspråk. Brukets egna driftsmedel
beräknas bli använda för detta ändamål.

I jämförelse med de väldiga maskinanskaffningar,
som den enskilda industrien
har frihet att företa utan någon
kontroll från statens sida, är det här en
småsak. Om man över huvud taget vill
driva en statlig industriell verksamhet
så måste man försöka övervinna svårigheterna
och få driften så ekonomisk som
möjligt.

Detta är skälen till att vi ha ansett det
nödvändigt att göra dessa investeringar.
Jag vill ännu en gång understryka att
hade ett privat företag övervägt sådana
investeringar, hade det inte behövt fråga
någon därom utan hade bara verkställt
dem. När det visar sig att investeringen
ger ett så gott ekonomiskt resultat —
bruket säger ju att det kommer att tjäna
in beloppet under fyra år och utgiften
kommer inte att göras förrän 1953 — är
det nödvändigt att bruket får beställa
denna anordning redan nu för att få den
insatt och få den i drift 1953.

Jag hemställer, herr talman, om bifall
till utskottets förslag.

Tisdagen den 29 maj 1951 em.

Nr 24.

Ang. finansieringen av vissa kommunala investeringar.

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN:
Herr talman! Såsom den senaste ärade
talaren yttrade, är det från ekonomisk
synpunkt fördelaktigt att göra denna utbyggnad
av pappersmaskinen vid Tumba
bruk, och från teknisk synpunkt skulle
man genom densamma bättre utnyttja
brukets kapacitet. Det här omtalade s. k.
långvirapartiet möjliggör framställning
av bättre papperskvaliteter, då fibrerna
i papperet vid denna metod lägga sig på
längden. Kostnaderna för den tekniska
moderniseringen av pappersmaskinen
skulle alltså kunna uppvägas av den
nya och förbättrade framställningsmetoden.

Utbyggnaden kostar förvisso en del
pengar, och det är klart att vi inom riksbanksfullmäktige
voro ganska betänksamma,
innan vi för bankoutskottet
framlade detta förslag. Vi blevo emellertid
övertygade av driftsledaren vid bruket,
direktör Wahren, om att utbyggnaden
var fördelaktig. Kostnaderna för utvidgningen
komma sannolikt att betalas
på fyra år, och omedelbart behövas inte
några pengar alls.

Inom fullmäktige ha vi alltså övervägt
denna fråga både med hänsyn till det
ekonomiska läget och med tanke på att
den så sent som förra året var föremål
för utskottets och riksdagens behandling.
Driftsledaren ansåg emellertid att man
inte borde dröja, och vi läto oss övertygas
av de skäl som kunde anföras.

I övertygelsen att detta är en ekonomiskt
god affär för staten, riksbanken
och bruket, ber jag, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets föreliggande
förslag.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen jämlikt därunder
förekomna yrkanden gjorde propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i det nu föredragna utlåtandet hemställt
samt vidare på godkännande av den vid
utlåtandet avgivna reservationen; och
förklarade herr talmannen, sedan han
upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Ewerlöf begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bankoutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 28, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes den vid utlåtandet
avgivna reservationen.

Föredrogos ånyo bankoutskottets utlåtanden: nr

29, i anledning av väckt motion
om riksdagspension åt förre riksdagsledamoten
A. N. Sjöström; ,

nr 30, i anledning av fullmäktiges i
riksgäldskontoret förslag angående fortsatt
utgivande av otryckta ståndsprotokoll;
och

nr 31, i anledning av väckta motioner
angående ersättning åt ledamot av allmänt
kyrkomöte.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Ang. finansieringen av vissa kommunala
investeringar.

Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande
nr 33, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående komplettering av
riksstatsförslaget för budgetåret 1951/52,
m. m., såvitt propositionen hänvisats till
bankoutskottet, jämte i ämnet väckta motioner.

I en den 20 april 1951 dagtecknad
proposition, nr 206, hade Kungl. Maj:t
förelagt riksdagen frågan om komplettering
av riksstatsförslaget för budgetåret
1951/52 och vissa därmed sammanhängande
spörsmål.

Nr 24.

Tisdagen den 29 maj 1951 em.

Ang. finansieringen av vissa kommunala investeringar.

Propositionen hade såvitt den avsåg
avdelningen VI av chefens för finansdepartementet
anförande till det vid propositionen
i utdrag fogade statsrådsprotokollet
över finansärenden för den 20
april 1951 hänvisats till bankoutskottet.

Under nämnda avdelning hade departementschefen
i anslutning till vad i propositionen
anförts om möjligheterna att
begränsa statens anspråk på kapitalmarknaden
anmält ett av 1949 års investeringskommitté
framlagt förslag med
riktlinjer för den kommunala lånekontrollen,
åsyftande alt i nuvarande läge
öka skattefinansieringen av vissa kommunala
investeringar.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft de i anledning
av propositionen väckta likalydande
motionerna I: 497 av herr Ohlon
och II: 631 av herr Svensson i Ljungskile
m. fl., vari hemställes, att riksdagen
med anledning av vad i propositionen
under avdelning VI anförts måtte
uttala sin anslutning till de synpunkter,
som i motionerna utvecklats.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
riksdagen, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts förevarande proposition, i vad
propositionen hänvisats till bankoutskottet,
dels ock likalydande motionerna
I: 497 och II: 631, måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t giva till känna vad utskottet
i utlåtandet anfört.

Reservation hade anmälts av, utom
andra, herr Boo, som dock ej antytt sin
mening.

Herr BOO: Herr talman! I avdelning
VI av den föreliggande propositionen nr
206 föreslås ändrade grunder för finansiering
av vissa kommunala investeringar.
Förslaget kommer från 1949 års investeringskommitté
och syftar till att i
nuvarande läge öka skattefinansieringen
av vissa kommunala investeringar.

Investeringskommittén har i sin framställning
hänvisat till det system, som
gäller för den statliga investeringen.
Kostnaden för förvaltningsbyggnader fi -

nansieras direkt på skattebudgeten med
25 procent, kostnaderna för sjukhus och
dylika inrättningar med 50 procent och
för gatuarbeten med 100 procent. Kommittén
har dock ej framlagt något preciserat
förslag.

Kommitténs förslag ha gjorts till föremål
för en begränsad remiss, och yttrandena
äro i allmänhet välvilliga. Endast
Stadsförbundets finansråd har gjort
egentliga erinringar mot förslaget. De i
första och andra kammaren väckta motionerna
i denna fråga bygga också i
stort sett på finansrådets yttrande.

Under utskottsbehandlingen ha redogörelser
lämnats från den kommitté, som
finansministern i enlighet med sin i propositionen
uttalade avsikt tillsatt för att
utforma detaljförslagen. De uppgifter,
som utskottet sålunda fått och som legat
till grund för dess behandling av frågan,
ha i huvudsak redovisats i utskottsutlåtandet.
Av dem framgår att de anmärkningar,
som framförts av finansrådet och
som upptagits i de här nämnda motionerna,
i stort sett blivit beaktade av den
pågående utredningen vid dess ställningstagande.

Utskottet är helt enigt om att den föreslagna
finansieringen i princip är riktig.
I den principiella frågan föreligga alltså
inga delade meningar. Utskottsmajoriteten
vill dock avvakta utredningens
slutförande, innan den föreslår riksdagen
något definitivt ställningstagande.

Jag har vid utskottets utlåtande fogat
en blank reservation, och det är närmast
för att motivera den som jag har begärt
ordet. Jag ansluter mig i huvudsak till
ställningstagandet i reservation nr 1,
men anser att den inte är konsekvent i
sin uppläggning. Reservanterna uttala i
princip sin anslutning till förslaget och
anse, att hinder icke bör föreligga för
Kungl. Maj :t att omedelbart tillämpa de
allmänna principerna. Därefter föreslå
de emellertid på samma sätt som utskottsmajoriteten,
att den pågående utredningen
skall forceras och slutföras
snarast möjligt. Reservanterna mena tydligen
att resultatet skall redovisas för
höstriksdagen. Men skulle riksdagen då
uttrycka önskemål om ändring i de re -

Tisdagen den 29 maj 1951 em.

Nr 24.

Ang. finansieringen av vissa kommunala investeringar.

dan tillämpade grunderna, blir det rena
oordningen med ändrade direktiv. ,''Vntingen
skall man gå den väg utskottsmajoriteten
förordat eller också skall riksdagen
taga ställning nu.

Enligt min mening borde riksdagen
på grund av de i utskottsutlåtandet lämnade
upplysningarna kunna ge sin anslutning
till förslaget med de i utskottets
utlåtande gjorda bestämda reservationerna.
Jag utgår vid detta ställningstagande
från att prövningen av låneärendena ligger
i Kungl. Maj:ts band och kommer
att göra det även i fortsättningen. Riksdagen
kan alltså endast uttala sig om
principen och huvudgrunderna, och enligt
min mening föreligga i dag tillräckliga
uppgifter för ett ställningstagande i
det hänseendet från riksdagens sida. De
nya riktlinjerna för prövningen av låneärendena
äro vidare ett konjunkturinstrument,
och kraven på överbalansering
av de kommunala budgeterna bortfalla
därför i en lågkonjunktur. Varken nu
eller i höst kan riksdagen besluta i alla
de olika detaljfrågorna och ännu mindre
fastställa skiftningarna i detaljtillämpningen
vid olika konjunkturlägen. Det
kan tänkas en sådan geografisk differentiering
när det gäller tillgången på
arbetstillfällen, att grunderna inte kunna
tillämpas för vissa kommuner med särskilt
försämrad ekonomi, under det alt
andra kommuner fortfarande kunna ha
så god ställning att grunderna i huvudsak
kunna tillämpas. Utgår man från sådana
överviiganden, kommer man fram
till att detaljprövningen aldrig kan komma
att ligga i riksdagens hand.

Med den anordning jag här skisserat
hade man vunnit att detta system kommit
i tillämpning ett år tidigare. Den
tidsförlust, som här uppkommer, har utskottsmajoritcten
sökt överbrygga genom
att rekommendera att utredningens resultat
skola göras tillgängliga för kommunerna,
men denna rekommendation
kan givetvis inte få samma effekt som
om klara direktiv funnits att tillgå redan
vid kommunernas budgetarbete under
hösten. Då alla äro överens om att kommunerna
måste ha en övergångstid på
minst ett och möjligen två år, skjutes

tillämpningen genom utskottsmajoritetens
ställningstagande ganska långt fram
i tiden.

Nu har det sagts, att dessa åtgärder
borde vidtagits långt tidigare. Ja, det kan
vara riktigt, men att det nu blivit så
brådskande beror väl uteslutande på önskemålet
att också detta område skall inordnas
i den åtstramning, som på senaste
tiden genomförts inom olika områden.
Det är dock så att kommunerna svara
för 14 procent av de totala investeringarna
i landet och för inte mindre än 49
procent av de offentliga investeringarna.

De av den pågående utredningen till
utskottet lämnade upplysningarna ge vid
handen, att de flesta kommuner redan
ha denna eller en ännu högre självfinansiering
och således inte skulle drabbas
av de skärpta lånebestämmelser som
kunna komma att utfärdas. Då omläggningen
enligt min mening leder till en
sund finanspolitik i den högkonjunktur
vi nu uppleva, måste principen anses
riktig.

Från Stadsförbundets finansråd och
även från annat håll har anförts att dessa
lånerestriktioner äro onödiga då
Kungl. Maj :t redan nu genom byggnadsregleringen
kan inskränka kommunernas
investeringar, i den mån så anses behövligt.
Detta måste bygga på en missuppfattning.
Huvudsyftet är väl inte att med
större självfinansiering minska kommunernas
legala investeringar, utan det är
fråga om att som ett led i en stramare
penningpolitik genom ökad självfinansiering
minska anspråken på lånemarknaden.

Då jag på grund av de olyckliga omständigheter,
som tågförseningar kunna
innebära, inte haft möjlighet att närvara
vid justeringen av detta utlåtande och
påverka dess utformning, har jag med
det nu anförda velat motivera min blanka
reservation.

Jag har, herr talman, intet yrkande.

Herr LUNDGREN: Herr talman! 1949
års investeringskommitté avgav den 28
februari innevarande år vissa förslag rörande
den offentliga investeringsverksamheten.
Då det ansågs att ärendet bor -

Nr 24.

Tisdagen den 29 maj 1951 em.

Ang. finansieringen av vissa kommunala investeringar.

de behandlas av riksdagen redan under
denna vårsession, blev remisstiden synnerligen
kort för de instanser, som skulle
yttra sig rörande de kommunala investeringarna,
och detta gjorde att Stadsförbundets
finansråd i mycket hög grad
fick forcera behandlingen av ärendet.

Finansrådet ställde sig i sitt yttrande
avvisande mot en utformning av lånekontrollen
i anslutning till de av investeringskommittén
föreslagna principerna.
Inom finansrådet var jag så till vida
av skiljaktig mening, att jag i huvudsak
uttalade min anslutning till investeringskommitténs
förslag. Enligt min uppfattning
måste nämligen kommunerna i sin
mån bidraga till att skapa samhällsekonomisk
balans, något som i detta fall
skulle ske genom ett slags kommunalt
tvångssparande. Också ur kommunernas
synpunkt kan det vara förmånligt att finansiera
vissa kapitalutgifter direkt med
skattemedel, då man på det sättet kan
ernå icke oväsentliga besparingar.

Av propositionens framställning skulle
man möjligen kunna få den uppfattningen,
att de skiljaktiga meningarna inom
finansrådet skulle bottna i någon motsättning
mellan å ena sidan de stora städerna,
närmast Stockholm och Göteborg,
och å andra sidan de mindre städerna.
Jag är angelägen om att vid detta tillfälle
förklara, att någon sådan i varje fall
inte ligger bakom det särskilda yttrande
jag avgivit vid finansrådets behandling
av detta ärende.

Såsom framgår av bankoutskottets utlåtande
och även av herr Boos anförande
nyss, har finansministern tillkallat
särskilda sakkunniga för att närmare utreda
åtgärdernas utformning när det gäller
investeringsbegränsningar i kommuner
med olika skattetryck och olikartad
ekonomisk struktur och när det gäller
vilka slag av investeringar som omedelbart
skola finansieras med skattemedel.
Med hänsyn härtill har utskottet för sin
del inte ansett sig kunna förorda, att
riksdagen nu fattar något direkt beslut i
frågan, och jag ansluter mig, herr talman,
för min del till bankoutskottets
mening därvidlag; det kan ju vara rimligt
och riktigt att man avvaktar resulta -

tet av den pågående utredningen, innan
riksdagen fattar beslut i ärendet.

På en punkt förefaller mig emellertid
utskottets motivering något oklar. Det
heter nämligen till slut: »Önskvärt vore,
att denna utredning kunde så forceras
att riksdagen kan få tillfälle att yttra sig
i frågan redan vid innevarande riksdags
höstsession och att utredningens resultat
äro tillgängliga för kommunerna vid
uppgörandet av stater för det kommande
året.» Nu skola ju kommunerna uppgöra
staten för år 1952 och fastställa utdebiteringen
före utgången av oktober månad
i år. Även om utredningens resultat
då föreligger — något som jag tar för
givet — kan riksdagen icke vid den tidpunkten
ha fattat något beslut i frågan.
Men jag antar att man får tolka utskottets
yttrande ungefär så, att utredningens
resultat skulle kunna tjäna till en
viss vägledning för kommunerna, så att
de med kännedom om dess resultat kunde
göra sina avsättningar till investeringar
utan att något direkt beslut av
riksdagen föreligger.

Jag bar, herr talman, intet annat yrkande
än om bifall till utskottets förslag.

Herr EWERLÖF: Herr talman! Jag ber
endast att få bekräfta, att den tolkning,
som herr Lundgren nu har gjort av bankoutskottets
ifrågavarande uttalande,
torde vara den riktiga.

Då intet yrkande under debatten ställts
mot utskottets hemställan, ber jag att
utan någon utförligare motivering få yrka
bifall till utskottets utlåtande.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, bifölls vad utskottet i förevarande
utlåtande hemställt.

Vid förnyad föredragning av bankoutskottets
memorial nr 34, angående
uppskov med behandlingen av ett av
fullmäktige i riksgäldskontoret överlämnat
förslag angående avlönings- och anställningsvillkor
för riksdagens tjänstemän
jämte i detta ämne väckt motion,
bifölls vad utskottet i detta memorial
hemställt.

Tisdagen den 29 maj 1951 em.

Nr 24.

Föredrogos ånyo första lagutskottets
memorial och utlåtande:

nr 31, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition nr 200 med förslag
till lag angående ändrad lydelse av 2 §
4:o), 14 :o), 15 ro) och 16 :o) lagen den
26 maj 1909 (nr 38 s. 3) om Kungl.
Maj:ts regeringsrätt, dels väckt motion
om ändrad lydelse av 18 kap. 10 § 2 och
3 mom. strafflagen, dels ock väckt motion
om utredning angående förbättrade
möjligheter att behandla sexualbrottslingarna;
samt

nr 32, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 2 § 4:o), 14 :o),
15:o) och 16 :o) lagen den 26 maj 1909
(nr 38 s. 3) om Kungl. Maj:ts regeringsrätt.

Vad utskottet i dessa betänkanden
hemställts bifölls.

Ang. reglering av priserna på fisk m. m.

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets utlåtande
nr 40, med anledning av dels i
statsverkspropositionen gjord anmälan
rörande frågan om medel till kostnader
för kvalitetskontroll vid export av fisk
och fiskprodukter m. m., dels Kungl.
Maj :ts proposition angående reglering av
priserna på fisk under budgetåret 1951/
52 m. m. jämte i anslutning härtill väckta
motioner.

I detta utlåtande hade utskottet hemställt,

1) att riksdagen, med bifall till Kungl.
Maj:ts i proposition nr 81 gjorda framställning
ävensom med avslag å motionerna
I: 356 och II: 467 samt I: 363 och
11:480, måtte medgiva, att för tiden till
och med den 30 juni 1952 reglering av
priserna på fisk ävensom av exporten
av fisk av vissa slag finge anordnas i
huvudsaklig överensstämmelse med de
grunder, som förordats i propositionen;

2) att motionerna 1:289 och 11:346
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

I de likalydande motionerna 1: 356 av
herr Hällgren m. fl. och 11:467 av herr

7 Första kammarens protokoll 1951. Nr 24.

Ang. reglering av priserna på fisk m. m.
Utbult m. fl. hade hemställts, att riksdagen
vid behandlingen av förevarande
proposition måtte besluta, att de statslån,
å vilka prisregleringsföreningarna
Västkustfisk, Sydkustfisk och Ostkustfisk
åtnjöte räntefrihet under innevarande
budgetår, även måtte vara räntefria
under budgetåret 1951/52.

I motiveringen hade utskottet anfört
bland annat:

»I motionerna I: 356 och II: 467 har i
enlighet med jordbruksnämndens förslag
hemställts om full räntefrihet under
budgetåret 1951/52.

Det torde vara ostridigt, att prishöjningarna
på förnödenheterna i förening
med vissa avsättningssvårigheter komma
att ställa ökade anspråk på prisregleringsföreningarna.
Med hänsyn härtill
synas skäl finnas att bevilja föreningarna
någon ekonomisk lättnad. Vid avvägningen
av denna finner utskottet emellertid
för sin del anledning icke föreligga
att sträcka sig längre än vad som
föreslagits i propositionen. Utskottet förordar
alltså, att föreningarna under nästa
budgetår skola vara befriade från att
erlägga ränta å halva lånebeloppen, medan
ränta skall utgå å återstoden efter
3,5 procent.»

Enligt en vid utlåtandet avgiven reservation
hade herrar Antby, Ahlsten
och Utbult ansett dels att det senare av
de nyss återgivna styckena av utskottets
motivering bort hava följande lydelse: »Det

torde vara ostridigt, att prishöjningarna
på förnödenheterna i förening
med vissa avsättningssvårigheter komma
att ställa väsentligt ökade anspråk på
prisregleringsföreningarna. Med hänsyn
härtill finner utskottet det angeläget, att
föreningarna även under nästa budgetår
skola vara helt befriade från att erlägga
ränta å ifrågavarande statslån. Utskottet
biträder därför yrkandet i motionerna
1:356 och 11:467.»

dels ock att utskottet bort under 1)
hemställa, att riksdagen, i anledning av
Kungl. Maj:ts framställning samt med
bifall till motionerna 1:356 och 11:467

Nr 24.

Tisdagen den 29 maj 1951 em.

Ang. reglering av priserna på fisk m. m.

ävensom med avslag å motionerna I: 363
och II: 480, måtte medgiva, att för tiden
till och med den 30 juni 1952 reglering
av priserna på fisk ävensom av exporten
av fisk av vissa slag finge anordnas
i huvudsaklig överensstämmelse med de
grunder, som i reservationen förordats.

På framställning av herr talmannen
beslöts att utlåtandet skulle företagas
till avgörande punktvis.

Punkten 1.

Herr HÄLLGREN: Herr talman! I detta
ärende har bland annat väckts en motion,
som i andra kammaren framburits
av herr Utbult och i första kammaren
av mig. Däri hemställes att de tre prisregleringsföreningar
som finnas längs
svenska kusten — Västkustfisk, Sydkustfisk
och Ostkustfisk — skola även för
nästkommande budgetår erhålla räntefrihet
på de lån de fått av staten för att
omhändertaga och avyttra överskottsfisk.

Föreningarna ha hitintills åtnjutit räntefrihet,
och de ha i en framställning tillsammans
med Sveriges fiskares riksförbund
— vilken framställning tillstyrkts
av jordbruksnämnden — redogjort för
hur fiskets lönsamhet under senare år
gått åtskilligt tillbaka. Den lönsamhet,
som uppställdes som mål för prisregleringen
på fisk — nämligen att fiskarna
skulle erhålla samma levnadsstandard
som andra befolkningsgrupper — har i
själva verket beskurits rätt kraftigt.

Av jordbruksnämndens i utlåtandet citerade
utredning framgår att inkomsten
för fiskare, som för några år sedan ansågs
uppgå till 4 000 kronor per år, sedermera
har gått ned till 3 000 kronor.
Genomsnittliga fiskarpriset för sill var på
västkusten för tredje kvartalet 1946 39,7
öre och är för samma kvartal 1950 36,9
öre. För rensad torsk var priset på sydkusten
28,5 öre under tredje kvartalet 1946
och år 1950 34,0 öre. över hälften av dessa
inkomster gå enligt kalkylerna i handlingarna
till driftkostnaderna, och det
blir alltså inte mycket kvar som ersättning
till fiskarna för deras arbete. Samtidigt
ha svårigheter för avsättningen i

viss mån gjort sig gällande, dels på hemmamarknaden
till följd av kanske väl
höga minutpriser och dels på exportmarknaden.
Ä andra sidan ha fiskarna
icke fått utlovad kompensation för de
ökade driftkostnaderna och ej heller för
de stegrade levnadskostnader, som vi
alltmera drabbas av.

Nu har Västkustfisk lånat 2,5 miljoner
kronor för sin verksamhet av staten,
Sydkustfisk en halv och Ostkustfisk likaledes
en halv miljon kronor. Dessa lån
ha varit räntefria, och jordbruksnämnden
har tillstyrkt, att de skulle bli räntefria
även under nästkommande budgetår.
Dessutom ha ett par av dessa föreningar
haft riksbankskrediter mot vanlig
räntesats. Kungl. Maj:t har sträckt sig
så långt att Kungl. Maj:t medger räntefrihet
för halva dessa lån för nästkommande
budgetår. Jordbruksutskottet har
följt Kungl. Maj:ts förslag, men tre reservanter
ha reserverat sig för bifall till
motionerna nr 356 i första kammaren
och nr 467 i andra kammaren.

Jag skall, herr talman, be att få yrka
bifall till reservationen, och jag kommer,
även om jag inte får så många med mig,
att begära votering.

Herr JONSSON, JON: Herr talman!
Jag skall inte vid denna sena timme ta
upp någon längre debatt i denna fråga.
Jag vill bara erinra om att vi inom jordbruksutskottet
ha full förståelse för de
problem, som herr Hällgren här påpekat,
nämligen att en del förnödenheter,
som fiskarna nödgas begagna sig av, också
blivit föremål för prisfördyring, något
som givetvis menligt inverkat på fiskerinäringens
lönsamhet.

Men jag har ansett, att i det penningpolitiska
läge, som vi nu befinna oss i,
kunde det räcka med Kungl. Maj:ts förslag
om räntefrihet för halva beloppen.

Jag ber med dessa korta ord, herr
talman, att få yrka bifall till statsutskottets
förslag.

Herr HÄLLGREN: Ett av skälen för de
krav på räntefrihet, som åberopades i

Tisdagen den 29 maj 1951 em.

Nr 24.

motionerna, är att staten inte betalar
någon ränta på de prisregleringsavgifter
på fisk, som av prisregleringen inbetalats
till staten och vilka vid något tillfälle
uppgått till över tre miljoner kronor.
Men dessa föreningar skola ändock
erlägga ränta till staten för de lån, som
de fått.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
enligt de därunder förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall till vad
utskottet i den under behandling varande
punkten hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den vid utlåtandet fogade reservationen;
och förklarade herr talmannen, sedan
han upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig anse
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Hällgren begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 40 punkten
1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet fogade
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Punkten 2.

Utskottets hemställan bifölls.

Vid förnyad föredragning av jordbruksutskottets
memorial nr 41, angående
uppskov med behandlingen av vissa
till utskottet hänvisade ärenden, bifölls
vad utskottet i detta memorial hemställt.

Ang. reglering av priserna på fisk m. m.

Föredrogos ånyo andra lagutskottets
utlåtande och memorial:

nr 31, i anledning av väckta motioner
angående viss översyn av lagen om förenings-
och förhandlingsrätt; samt
nr 33, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till livsmedelsstadga
m. m., såvitt propositionen
hänvisats till lagutskott, dels ock i ämnet
väckta motioner.

Vad utskottet i dessa betänkanden
hemställt bifölls.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
utlåtande nr 173, i anledning
av väckta motioner om framläggande för
1952 års riksdag av förslag till lösning
av skärgårdens kommunikationsfrågor,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 174, i anledning av riksdagens år
1950 församlade revisorers berättelse angående
verkställd granskning av statsverkets
jämte därtill hörande fonders
tillstånd, styrelse och förvaltning m. m.

Statsutskottet, till vars förberedande
behandling riksdagens år 1950 församlade
revisorers berättelse jämte de i anledning
därav från vederbörande ämbetsverk
och myndigheter till Kungl.
Maj:t avgivna utlåtanden och förklaringar
blivit hänvisad, hade, efter tagen kännedom
av vissa handlingar och inhämtande
av för ärendenas utredning i övrigt
erforderliga upplysningar, i det föreliggande
utlåtandet underställt riksdagens
prövning de av revisorerna gjorda
framställningar, som ansetts från utskottets
sida påkalla yttranden.

Punkten 1.

Lades till handlingarna.

Punkten 2.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 3 och t.

Lades till handlingarna.

100

Nr 24.

Tisdagen den 29 maj 1951 em.

Ang. portions- och proviantredovisningen
inom försvaret.

Punkten 5.

Under försvarsdepartementet, § 7, hade
revisorerna uttalat angelägenheten
av en snar översyn över gällande föreskrifter
rörande portions- och proviantredovisning
inom försvaret.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten anfört bland annat:

»Med hänsyn till vad remissmyndigheterna
härutinnan anfört anser sig utskottet
icke kunna tillstyrka något upphävande
av rätten för vissa befattningshavare
att mot kontant ersättning utbekomma
kronportion, vilket av revisorerna
ifrågasatts. En omprövning av ersättningsbeloppets
storlek synes dock
böra ske. Utskottet vill i detta sammanhang
även erinra om att vid armén — i
motsats till vad fallet är inom övriga
försvarsgrenar — rätt föreligger att
medtaga sådan portion till familjebostad.
På av revisorerna anförda grunder anser
utskottet, att denna undantagsförmån
bör borttagas.

Såsom ovan framhållits har arméförvaltningens
intendenturavdelning ställt
en översyn av nu ifrågavarande redovisningssystem
i utsikt. Med hänsyn härtill
har utskottet — som anser sig böra förutsätta
att de av utskottet i det föregående
utvecklade synpunkterna därvid skola
beaktas — velat inskränka sig till att vad
i ärendet förevarit för riksdagen omförinäla.
»

Herr NILSSON, BROR: Herr talman!
Riksdagens revisorer ha under § 7 i sin
berättelse över den år 1950 av dem verkställda
granskningen upptagit en granskning
av portions- och proviantredovisningen
inom försvaret.

Härvid ha revisorerna konstaterat förekomsten
av avsevärda differenser mellan
portionsbeskedens och månadssammandragens
uppgifter. Av revisorerna
verkställda stickprovsundersökningar rörande
den inbördes överensstämmelsen
mellan portionsjournaler och proviantdaglistor
ha lämnat enahanda resultat.

Vid granskningen ha revisorerna jäm -

väl uppmärksammat en del andra mindre
tillfredsställande förhållanden angående
journalföring och redovisning, när
det gäller truppförbandens mathållning.
Det bär i vederbörande myndigheters
förklaringar medgivits att redovisningsmetoderna
delvis äro föråldrade och en
översyn befogad. Däremot vilja de icke
medge att kronan genom de påtalade
bristfälligheterna förorsakats några förluster.

Riksdagens revisorer gingo emellertid
så långt i sitt vällovliga nit, att de ifrågasatte
bibehållandet av vissa befattningshavares
rätt att erhålla s. k. kronportion,
d. v. s. att mot av intendenturförvaltningen
fastställd avgift erhålla
matportion. Detta utgjorde, säga revisorerna,
en speciell avlöningsförmån, till
vilken någon motsvarighet i allmänhet
icke förefinnes på andra håll inom statsförvaltningen.
Särskilt vände revisorerna
sig emot att matportion kunde avhämtas
och förtäras i vederbörandes familjebostad,
vilket numera endast förekommer
inom armén.

I dessa hänseenden — alltså angående
kronportionernas borttagande -— kunde
jag jämte en kamrat inom statsrevisionen
icke biträda majoritetens beslut utan
avgav en reservation. Enligt vår mening
är det att gå för hårt fram, om man
på detta sätt berövar den militära personalen
en förmån, som den av ålder innehaft
och vid sin anställning räknat med.
Tiderna, ansågo vi, äro inte lämpliga för
att vidtaga dylika åtgärder. Vi ha nämligen
icke så lätt att fylla våra befälskadrar
i de lägre graderna, för vilka
denna förmån är av betydelse.

Det är väl att märka, att kronan får
betalt för portionerna, och det anse vi,
som reserverade oss, att det skall kronan
också ha, och intendenturförvaltningen
är obetagen att sätta ett sådant
pris på portionerna att kronan icke förorsakas
någon förlust. Ett enkelt och effektivt
redovisningssystem borde väl
kunna utgrundas. Vi svenskar äro ju kända
för att vara skickliga i sådana ting.
Jag anser att den omständigheten, att
man inte kan finna ett effektivt och enkelt
redovisningssystem, inte är tillräcklig
anledning för att beröva våra militä -

Tisdagen den 29 maj 1951 em.

Nr 24.

101

Ang. portions- och proviantredovisningen inom försvaret.

ra befattningshavare förmånen att erhålla
kronans matportion.

I sin förklaring till revisorernas anmärkning
anför arméförvaltningens intendenturavdelning
bl. a. följande:

»Beträffande revisorernas uttalande,
att någon motsvarighet till förmånen
att inköpa kronportion icke skulle existera
på annat håll inom statsförvaltningen,
må följande framhållas. Förmånen
att inköpa portion är ingalunda något
för försvarsväsendet särskilt specifikt.
Sålunda tillkommer enahanda förmån
personalen vid de statliga inrättningar,
där portion tillredes i den statliga
myndighetens regi, såsom t. ex. vid
de statliga sjukhusen. Försäljningen av
portionerna torde därvid som regel vara
ordnad enligt liknande kupongsystem
som vid armén. Vidare har vid de flesta
statliga verk och inrättningar i Stockholm
den anställda personalen möjlighet
att erhålla den eller de måltider,
som infalla under arbetstiden, i den
självservering, som finnes inrättad inom
verket, för ett pris, som understiger de
verkliga kostnaderna. Detta möjliggöres
genom att staten upplåtit lokalerna hyresfritt
samt utan ersättning tillhandahåller
inredning, maskinell utrustning,
servis m. m. till den entreprenör, som
ombesörjer utspisningen. Dylika restauranter
med av staten subventionerade
omkostnader finnas, förutom vid de centrala
militära staberna och förvaltningarna,
i kanslihuset och riksdagshuset
samt vid ett stort antal centrala ämbetsverk.
I detta sammanhang torde även
böra framhållas, hurusom man i vår tid
inom det privata affärslivet mer och
mer gör allt för att genom olika förmåner
på arbetsplatsen tillgodose de anställdas
välfärd. Att en statlig myndighet
härvid skulle gå i motsatt riktning
kan intendenturavdelningen icke finna
motiverat. Hur skulle i sådant fall över
huvud taget en stor del av personalen
vid förbanden — numera i stor utsträckning
förlagda utanför tätorterna — ha
möjlighet att erhålla de måltider, som
infalla under arbetstiden?»

Beträffande frågan att kronportion
icke må avhämtas till familjebostad an -

för samma myndighet det svar, som avgavs,
när 1942 års riksdagsrevisorer
gjorde anmärkning mot denna förmån,
nämligen följande:

»Rätten att avhämta köpt portion och
att medföra densamma till familjebostaden
har förefunnits minst så länge
som samtliga nuvarande befattningshavare
vid armén varit i tjänst. Det synes
departementet under sådana förhållanden,
som om indragande av denna
rätt icke skäligen bör ifrågakomma utan
att tillräcklig orsak härför föreligger.
Det må i detta sammanhang erinras om
att enskilda företag i alltmer vidgad omfattning
vidtaga åtgärder, som äro ägnade
att underlätta livsföringen för deras
anställda, varför det icke synes billigt
att den militära personalen utan tungt
vägande skäl berövas en förmån, som
för den personal, som har tillfälle att
begagna sig därav, är av viss betydelse.
Med förmånen är icke förenad någon
nämnvärd olägenhet för statens vidkommande.
»

Den gången — det var alltså 1942 —
vann revisorernas anmärkning på denna
punkt icke riksdagens bifall. Icke
heller i år vill statsutskottet i sitt nu
föreliggande utlåtande gå så långt som
att ifrågasätta möjligheten för militär
befattningshavare att mot av kronan
fastställd ersättning bekomma kronportion,
men utskottet har givit efter för
revisorernas krav att sådan portion icke
må medtagas till familjebostad.

Jag ser mig nödsakad framhärda i min
uppfattning, att delta är att göra större
våld än nöden kräver. Jag går så långt
att jag säger, att det är småaktigt att
utfärda en bestämmelse om ett sådant
förbud. Det är förvisso ingen större förmån
att bo inom våra kasernområden
med sin familj, något som många befattningshavare
i de lägre graderna äro nödsakade
att göra. Om husmodern blir sjuk
eller familjen eljest skulle önska avhämta
— mot den ersättning kronan fordrar
— en matportion, skulle det vara
någonting att förbjuda? Det måste
från personalens sida synas som en
avoghet att nu i dessa tider göra en sådan
inskränkning av dess förmåner. Jag

102

Nr 24.

Tisdagen den 29 maj 1951 em.

Ang. portions- och proviantredovisningen
finner det för min del inte vara lämpligt.

Jag ber därför, herr talman, att få
framställa yrkandet att följande tvenne
meningar i första stycket på sidan 26 i
statsutskottets utlåtande nr 174 må utgå:
»Utskottet vill i detta sammanhang även
erinra om att vid armén — i motsats till
vad fallet är inom övriga försvarsgrenar
— rätt föreligger att medtaga sådan
portion till familjebostad. På av revisorerna
anförda grunder anser utskottet,
att denna undantagsförmån bör borttagas.
»

Häri instämde herrar Svärd och Lundgren.

Herr HESSELBOM: Herr talman! Vad
revisorerna under den här avhandlade
paragrafen anfört om angelägenheten av
en annan portions- och proviantredovisning
för arméns förband har statsutskottet
funnit vara beaktansvärt. Utskottet
har funnit att behovet av en översyn
på detta område är mycket väl
styrkt, och därför ansluter sig utskottet
vad beträffar portionsredovisningen i
princip till vad revisorerna uttalat. Nu
framgår det emellertid av remisshandlingarna,
att arméns intendenturavdelning
ställt en sådan översikt i utsikt,
och med hänsyn härtill liar utskottet
ansett det vara tillräckligt att göra en
omförmälan på denna punkt.

I vad det avser speciellt frågan om
kronportion ha ju revisorerna ansett, att
systemet med kronportioner inte är riktigt.
När vi behandlade frågan inom utskottet,
kommo vi till den uppfattningen,
att man kan jämställa dessa s. k.
kronportioner med vad som kommer inte
bara befattningshavare inom andra statliga
verk tillgodo, utan som också förekommer
i mycket stor utsträckning inom
det enskilda näringslivet — alltså
en motsvarighet till de luncher, som få
intagas i anslutning till arbetsplatsen. Vi
ha därför inte kunnat dela revisorernas
uppfattning på den punkten, utan ansett
att förmånen att få köpa kronportion
alltjämt bör finnas kvar, men att
en omprövning av ersättningsbeloppets

inom försvaret.

storlek bör komma till stånd, om den
nuvarande portionsersättningen inte
kan anses stå i överensstämmelse med
nutida penningvärde.

Vad sedan beträffar rätten för de militära
befattningshavarna att medtaga
kronportion till sin familjebostad —
min bänkkamrat har ju anfört, att det
vore skäligt att denna rätt alltjämt måtte
få bibehållas — ha vi inom statsutskottet
inte kunnat komma förbi, vad revisorerna
ha anfört på denna punkt. Revisorerna
säga, att denna rätt utnyttjas i
en betydande omfattning, och de göra
också gällande att rätten kan begagnas
på ett icke avsett sätt. Det ligger uppenbarligen
en stor risk för missbruk i
själva systemet, att en befattningshavare
kan gå till matsalen och hämta en portion
och ta den med sig hem till bostaden.
4

Såsom den föregående talaren redan
erinrat om, hade 1942 års statsrevisorer
tagit upp denna fråga. Det ledde då inte
till något beslut från riksdagens sida,
men det ledde i varje fall till att såväl
marinen som flyget avskaffade denna
rättighet, under det att den fortfarande
bibehålies vid armén. Vi ha med hänvisning
till vad revisorerna anfört vid denna
punkt ansett, att det bör tas under
omprövning, huruvida denna rättighet
skall upphöra även vid armén.

Jag ber, herr talman, att få hemställa,
att kammaren med godkännande av vad
statsutskottet sålunda anfört måtte lägga
denna punkt till handlingarna.

Herr FORSLUND: Jag har ju deltagit
i revisionen, och jag kan säga att det arbete,
som revisionen nedlagt på detta
område, som betecknas arméns portionsoch
provianthållning, var mycket omfattande.
Det var mycket besvärligt att
komma till fullständig klarhet i fråga om
det system, som användes för redovisningsförfarandet.

När vi kommo in på den speciella
punkt, som herr Bror Nilsson nu har behandlat,
kommo vi till den uppfattningen,
att man borde avveckla hela denna
hopblandning; ha människorna sin avlö -

Tisdagen den 29 maj 1951 em.

Nr 24.

103

ning, skola de ha den och inte några
extra förmåner vid sidan om den. Detta
var egentligen vår huvudtanke.

Utskottet har nu föreslagit att man visserligen
skall få köpa dessa portioner,
men de skola då förtäras i matserveringen;
de få i varje fall inte köpas och medtagas
till hemmet. Ur ren ordningssynpunkt
måste väl denna ståndpunkt anses
riktig. Eftersom systemet att taga
med sig portioner till hemmet har kunnat
avvecklas vid de andra försvarsgrenarna,
kan det väl inte vara nödvändigt
att ha det kvar speciellt vid armén.

Fullt giltiga skäl synas sålunda tala
för att ta det steg, som utskottet på revisorernas
förslag här föreslår, och vi
få hoppas, att de löften, som äro givna
av vederbörande myndigheter om att det
skall verkställas en översyn av frågan i
hela dess vidd, skola kunna leda fram
till ett fullt tillfredsställande resultat.

Efter härmed slutad överläggning yttrade
herr talmannen, att därunder yrkats
dels att den nu ifrågavarande punkten
skulle läggas till handlingarna, dels
ock, av herr Nilsson, Bror, att punkten
skulle läggas till handlingarna med den
ändring i näst sista stycket av utskottets
yttrande, att de två sista meningarna

(»Utskottet vill---bör borttagas.»)

utelämnades.

Sedermera gjordes propositioner i enlighet
med dessa båda yrkanden; och
förklarades propositionen på punktens
läggande till handlingarna vara med
övervägande ja besvarad.

Punkterna 6 och 7.

Lades till handlingarna.

Ang. AB Trafikrestaurangers verksamhet.

Punkten 8.

Under kommunikationsdepartementet,
§ 11, hade revisorerna framfört vissa
förslag beträffande AB Trafikrestaurangers
verksamhet.

Utskottet hade i den nu förevarande
punkten yttrat:

»I likhet med revisorerna har utskottet
bibragts den uppfattningen, att be -

Ang. AB Trafikrestaurangers verksamhet.

stämmelserna i det mellan järnvägsstyrelsen
och AB Svenska pressbyrån ingångna
avtalet, vilket upphör att gälla i
och med utgången av innevarande kalenderår,
böra revideras i en för statsverket
förmånligare riktning. I sitt remissutlåtande
har järnvägsstyrelsen också
förutskickat att så skall ske. Styrelsen
har samtidigt förklarat det vara självfallet,
att i samband med de stundande förhandlingarna
med pressbyrån största
möjliga hänsyn till de av revisorerna
framförda synpunkterna kommer att tagas.
Enligt vad utskottet under hand erfarit
ha sådana förhandlingar nu påbörjats,
i vilka den verkställande direktören
i AB Trafikrestauranger beretts
tillfälle att deltaga. Med hänsyn härtill
har utskottet ansett sig kunna inskränka
sig till att vad i ärendet förevarit för
riksdagen omförmäla.»

Reservation hade avgivits av herr
Mannerskantz, fröken Andersson samt
herrar Skoglund i Doverstorp, Birke och
Nihlfors, vilka ansett, att utskottets uttalande
bort hava följande lydelse:

»Utskottet utgår från att järnvägsstyrelsen
vid de numera enligt inhämtade
uppgifter påbörjade förhandlingarna
med AB Svenska pressbyrån om nytt avtal
bevakar konsumenternas och statsverkets
intressen, dock under avgjort
hänsynstagande till de anspråk AB Svenska
pressbyrån kan göra gällande under
åberopande av sina insatser vid uppbyggandet
av den omfattande affärsverksamhet
det här rör sig om.

Utskottet, som inte kan dela revisorernas
uppfattning att »kundkretsen tillhandahålles
av statens järnvägar», är icke
övertygat om att de fördelar, som skulle
kunna nås genom en ytterligare koncentration
av ifrågavarande försäljningsverksamhet
till AB Trafikrestauranger,
väga tyngre än nackdelarna. Det bör enligt
utskottets mening snarare övervägas
om icke ett antal ''järnvägskiosker'' skulle
kunna utarrenderas till enskilda näringsidkare
med viss företrädesrätt för de lokala
intressen, vilka genom lagstiftningen
ställas i oförmånlig ställning i förhållande
till ''trafikkioskerna’. Det får en -

104

Nr 24.

Tisdagep den 29 maj 1951 em.

Ang. AB Trafikrestaurangers verksamhet.

ligt utskottets mening icke bliva fråga
om någon mer eller mindre genomförd
monopolisering till ett i realiteten statsägt
företag.

Under hänvisning till vad utskottet sålunda
anfört har utskottet ansett sig kunna
inskränka sig till att vad i ärendet
förevarit för riksdagen omförmäla.»

Fröken ANDERSSON: Herr talman! På
denna punkt tar utskottet upp frågor rörande
den affärsverksamhet, som vid statens
järnvägar bedrives av AB Svenska
pressbyrån. Utskottet inskränker sig,
som vi nyss hörde, till att göra en omförmälan
under hänvisning till att förhandlingar
med pressbyrån ha påbörjats.
Utskottet gör emellertid en del uttalanden,
som jag skall be att litet närmare
få skärskåda, och jag skall be att
närmare få motivera den särskilda reservation,
som jag vid denna punkt fogat
till utlåtandet.

Utskottet konstaterar alltså, att bestämmelserna
i det mellan järnvägsstyrelsen
och AB Svenska pressbyrån träffade avtalet
böra revideras i en för statsverket
förmånligare riktning. I denna passus
kan jag helt instämma; jag har alltså
ingenting att invända häremot. Men vidare
återger utskottet ur järnvägsstyrelsens
remissutlåtande, att det är — jag
citerar — »självfallet att i samband med
de stundande förhandlingarna med pressbyrån
största möjliga hänsyn till de av
revisorerna framförda synpunkterna
kommer att tagas». I utlåtandet återges
revisorernas uttalande, men man nämner
inte i utlåtandet någonting om järnvägsstyrelsens
delvis mycket skarpa invändningar
mot detta revisorernas uttalande.
På så sätt får man ingalunda en
klar bild av förhållandena, sådana som
de gestalta sig.

Såsom jag nyss sade, har jag ingenting
att invända mot skrivningen »i en för
statsverket förmånligare riktning», men
man bör dock enligt min mening se till,
att konsumenternas intressen tillgodoses
och att man inte i första hand betraktar
denna verksamhet som ett nytt skatteobjekt.
I den reservation, som jag redan
fogade till revisorernas berättelse, fram -

höll också jag, att avtalet borde revideras
men underströk samtidigt att utgångspunkterna
för denna revidering
borde vara väsentligen tre. För det första
borde den extra avgift, som pressbyrån
tar vid försäljning på tåg, sänkas eller
försvinna. För det andra borde inte företagets
möjligheter att distribuera pressalster
till rimliga kostnader försvåras,
och för det tredje slutligen borde man
se till, att statsverket finge en tillfredsställande
ersättning. Jag anser också att
man bör ta hänsyn till pressbyråns insatser,
något som också betygas av järnvägsstyrelsen,
vid uppbyggandet av den
verksamhet det här rör sig om. Det är,
såsom jag tidigare sade, vissa uttalanden
från revisorernas sida, som inte kunna
få stå oemotsagda, t. ex. kravet på att
bestämmelserna revideras — jag citerar
— »därest över huvud taget pressbyrån
fortsättningsvis anses böra få utöva här
ifrågavarande kioskrörelse». Jag tycker
mig skönja en mentalitet, vars omsättande
i det verkliga livet åtminstone inte
jag kan acceptera

Vidare säga revisorerna: »Enligt revisorernas
mening bör därför allvarligt
övervägas, huruvida icke förevarande
problem lämpligen kunde lösas på så
sätt, att såvitt nu är i fråga rätten till
försäljning av andra varor än pressalster
inom statens järnvägars stationsområden
i och med det nuvarande kontraktets
utlöpande vid årsskiftet 1951/
52 i första hand överlätes på AB Trafikrestauranger.
» Sedan skulle detta bolag i
varje särskilt fall få avgöra, om det självt
eller något annat företag skall bedriva
rörelsen eller om denna kan och bör utarrenderas
till andra intressenter än
pressbyrån.

I den reservation till utskottets utlåtande
som jag och fyra andra ledamöter
avgivit, ha vi understrukit att vi inte
kunna instämma i att den verksamhet,
som bedrives av pressbyrån inom statens
järnvägars stationsområde, i princip bör
överlåtas på AB Trafikrestauranger, på
sätt revisorerna föreslagit. Revisorerna
bygga sitt uttalande till revisionsberättelsen
på en ganska underlig premiss. De
säga nämligen, att det härvidlag är frå -

Tisdagen den 29 maj 1951 em.

Nr 24.

105

ga om en kundkrets som i huvudsak
»tillhandahålles av statens järnvägar».
Jag tycker att det är en ganska egendomlig
formulering och en ganska egendomlig
tanke, som ligga till grund för
denna formulering. Även om man skulle
acceptera detta resonemang — vilket
jag för min del inte gör — är det dock
inte bara fråga om denna kundkrets,
utan det är i mycket stor utsträckning
också fråga om sådana som efter butikstängningstid
äro hänvisade till de s. k.
trafikkioskerna på — det vill jag understryka
— vanliga detaljhandlares bekostnad.

Vidare ikan jag i princip inte acceptera
att statsverket höjer sina inkomster
genom att utnyttja, som jag har uttryckt
det, (dispensliknande föreskrifter i lag.
Jag är över huvud taget inte övertygad
om fördelarna av en ytterligare koncentration
av denna försälj ningsverksamhet
— lika litet som jag är övertygad om koncentrationen
av annan verksamhet. Jag
nämnde nyss järnvägsstyrelsens utlåtande
i anledning av revisorernas uttalande.
Detta utlåtande från järnvägsstyrelsens
sida visar att revisorernas uttalande har
ganska väsentliga brister. Jag skall tilllåta
mig i största korthet att peka på en
del av de resonemang, som av järnvägsstyrelsen
föras i detta sammanhang.

Revisorerna säga, att pressbyråns rörelse
upprätthålles i direkt konkurrens
med AB Tratikrestauranger, och detta
skulle, menar man antagligen, vara en
grav anmärkning. Nu säger järnvägsstyrelsen
att den i möjligaste mån försökt
undvika sådan konkurrens. Men vidare
fortsätter järnvägsstyrelsen på följande
sätt — och det tycker jag är det mest intressanta
i detta sammanhang: »Det kan
ej heller rent allmänt fastställas, om och
i vad mån nytillkommande kioskförsäljning
minskar omsättningen i järnvägsrestaurangerna.
Som regel torde tillkomsten
av en kiosk få till följd en sammanlagd
ökning av försäljningen med åtföljande
ökning av statens järnvägars direkta
och indirekta inkomster även om
den indirekta inkomsten genom TR nedgått.
» Järnvägsstyrelsen menar sålunda
alt denna konkurrens enbart skall lända

Ang. AB Trafikrestaurangers verksamhet,
till en ökning av statens järnvägars inkomster
och en mera effektiv och fördelaktig
betjäning av allmänheten. Järnvägsstyrelsen
säger vidare, att revisorerna
vid en jämförelse mellan pressbyråns
och AB Trafikrestaurangers kiosker inte
tagit hänsyn till att från Trafikrestaurangernas
nettoöverskott måste dras
kostnad för lokaler med underhåll, uppvärmning
och belysning, ränta m. m.
Men, säger styrelsen — och det vill jag
inte underlåta att framhålla — fastän
så är förhållandet, ha dock vinsterna för
Trafikrestaurangerna och statens järnvägar
blivit större än om pressbyrån
bedrivit denna verksamhet. Jag ber dock
att härvidlag få påpeka att avtalet ju
skall revideras och att det ingalunda är
pressbyråns skuld, om villkoren varit
för bra för dess del. Men styrelsen framhåller
samtidigt med skärpa — och det
vill jag också betona — pressbyråns insatser
vid denna verksamhets uppbyggande,
och styrelsen tillägger, att varje
gång nya bestämmelser fastställts beträffande
försäljningen, ha villkoren för statens
järnvägar blivit gynnsammare. Så
t. ex. erhöll statens järnvägar år 1949 ett
dubbelt så stort inkomstbelopp från denna
verksamhet som år 1944. Det beror
visserligen delvis på ökningen av antalet
kiosker, men det beror inte bara därpå.

Styrelsen hävdar, något som jag tidigare
nämnt, att en höjning av avgifterna
till statens järnvägar är motiverad, men
sedan säger styrelsen, vilket ytterligare
är en intressant sak, att det är omöjligt
att dra säkra slutsatser med ledning enbart
av den av revisorerna framräknade
bruttovinsten. Hänsyn måste nämligen
tas till en del kostnader, vilka ej framgå
av redogörelsen. Styrelsen framhåller
vidare att — och det är inte heller oviktigt
— det finns även en del kiosker och
annan verksamhet, som gå med förlust,
t. ex. lågbudsrörelsen, men att det är till
fördel ur servicesynpunkt att denna försäljning
finnes kvar.

Det är ju — och jag kan inte underlåta
att påtala det — ett rätt egendomligt,
för att inte använda ännu starkare
ord, tillvägagångssätt att man i det ena
fallet, niir det gäller Trafikrestauranger -

106

Nr 24.

Tisdagen den 29 maj 1951 em.

Ang. AB Trafikrestaurangers verksamhet,
na, räknar bruttoinkomsten som nettoinkomst
och i det andra fallet, när det
gäller pressbyrån, räknar bara med nettoinkomsten.
En sådan jämförelse kan ju
inte ge ett rättvisande utslag.

Vad beträffar rätten för pressbyrån
att få sälja andra varor än pressalster,
säger styrelsen — jag refererar fortfarande
—: »Ett skiljande av tidningsförsäljningen
från den övriga försäljningen
i kioskerna är icke rationellt.» Styrelsen
säger vidare, att en sådan omläggning
skulle motverka statens järnvägars strävan
att bereda trafikanterna bästa möjliga
service och dessutom minska statens
järnvägars inkomster från kioskrörelsen.
Styrelsen betonar — och det är
detta som utskottet citerar — att den
vid de kommande förhandlingarna med
pressbyrån skall ta största möjliga hänsyn
till revisorernas synpunkter, och sålunda
även ta ställning till frågan, om
och i vilken utsträckning pressbyråns
kioskrörelse lämpligen bör omhänderhavas
av Trafikrestaurangerna eller annat
dotterföretag till statens järnvägar. Jag
vill då framhålla att jag har inga invändningar
av principiell art mot en decentraliserad
anbudsgivning, inte heller har
jag någonting emot att en större eller
mindre del av rörelsen överlåtes på Trafikrestaurangerna.
Jag anser emellertid
att det inte är lämpligt att låta ett i realiteten
statsägt företag monopolisera en
verksamhet av detta slag. Snarare menar
jag, att det bör övervägas, om icke rörelsen
lämpligen skulle kunna utarrenderas
även till enskilda näringsidkare, varvid
också de lokala intressena skulle kunna
tillgodoses.

Herr talman! Jag skall sluta med vad
jag anfört i reservationen till revisionsberättelsen,
nämligen att den avgörande
synpunkten på hela problemet bör vara
allmänhetens anspråk på bekvämlighet
och service och dess rätt att erhålla goda
varor till rimliga priser. Med dessa
ord, herr talman, ber jag att få yrka bifall
till den reservation, som vid denna
punkt fogats till utskottsutlåtandet.

Herr HESSELBOM: Herr talman! Den
verksamhet, som revisorerna ha tagit

upp till behandling under kommunikationsdepartementet,
§ 11, är av mycket
betydande omfattning. Det framgår av
den redovisning, som finns intagen på
s. 101 i revisorernas berättelse, att omsättningen
uppgår till i runt tal 65 miljoner
kronor och att den sammanlagda
bruttovinsten uppgår till drygt 13 miljoner
kronor. Det är alltså en mycket omfattande
affärsverksamhet, som bedrives
vid dessa s. k. trafikkiosker.

För egen del finner jag helt naturligt,
att revisorerna vid sin granskning
av AB Trafikrestaurangers verksamhet
även ha observerat den mycket omfattande
affärsrörelse, som av pressbyrån
bedrives vid sidan av den verksamhet,
statens järnvägar bedriver på området
genom det ovannämnda restaurangbolaget.

Nu har, som den ärade reservanten
här framhållit, järnvägsstyrelsen rest vissa
invändningar mot de resonemang och
de slutsatser som revisorerna ha kommit
till. Jag har ingen anledning att från utskottets
sida gå in på en detaljgranskning,
vare sig av de synpunkter, som
revisorerna ha framfört, eller av de synpunkter,
som järnvägsstyrelsen framfört,
utan jag skall inskränka mig till att yttra
mig om vad utskottet har anfört under
ifrågavarande punkt.

Utskottet har fattat sig mycket kort.
Vad utskottet anfört börjar på s. 35 och
fortsätter överst på s. 36. Vi säga där, att
vi i likhet med revisorerna ha fått den
uppfattningen, att bestämmelserna i det
mellan järnvägsstyrelsen och AB Pressbyrån
ingångna avtalet böra revideras i
en för statsverket förmånligare riktning.
Det är enligt min mening självklart, att
ett statligt verk vid affärsuppgörelser av
olika slag skall försöka få till stånd avtal,
utformade i en för statsverket förmånlig
riktning. Det är en princip, som
det inte finns någon anledning för riksdagen
att opponera sig emot, tvärtom
bör den understrykas.

Nu har emellertid järnvägsstyrelsen
meddelat, att den tagit upp eller kommer
att ta upp förhandlingar med pressbyrån
för att söka få en revision till
stånd. När nu järnvägsstyrelsen har för -

Tisdagen den 29 maj 1951 em.

Nr 24.

107

klarat det vara självfallet, att i samband
med de stundande förhandlingarna största
möjliga hänsyn kommer att tas till
de av revisorerna framförda synpunkterna,
har statsutskottet inte funnit anledning
att taga ställning till de olika
delproblem, som revisorerna framlagt.

Jag har från utskottets sida intet mera
att tillägga utan vill sluta med att hemställa,
att kammaren måtte lägga även
denna punkt till handlingarna med godkännande
av vad statsutskottet anfört.

Herr FORSLUND: Herr talman! När
fröken Andersson talar om det uttryck,
som upptagits även i pressdiskussionen
om den där kundkretsen, sade hon: »Man
måste väl erkänna att det inte bara är
järnvägens kunder, som anlita dessa kiosker,
utan också andra personer.» Men
det står ju också tydligt i revisorernas
berättelse, att det är fråga om en »kundkrets
som i huvudsak tillhandahålles av
statens järnvägar». Det innebär också att
det kan vara fråga om andra personer,
så att därom, menar jag, behöva vi inte
diskutera.

Men nog är det väl tydligt för den,
som närmare satt sig in i dessa förhållanden,
att arrendebeloppen inte stå i
rimlig proportion till varandra, och detta
gäller framför allt pressbyrån. Men det
finnes också andra hyresgäster, och vi
ha ansett att frågan om en lämplig höjning
av arrendet borde bli föremål för
en närmare omprövning. I detta sammanhang
har även den frågan uppkommit,
huruvida en riktig avvägning skett
när det gäller förhållandet mellan Svenska
pressbyrån och AB Trafikrestauranger.
Det är nämligen så, att i styrelsen för
det senare huvudsakligen sitta sådana,
som tillhöra järnvägsstyrelsen, och det
ligger då mycket nära till hands att
järnvägsstyrelsens intressen där komma
att göra sig starkt gällande.

Vid granskningen av detta ärende ha
vi faktiskt fått det intrycket, att man
så att siiga bländats av storleken av
pressbyråns verksamhet. Niir den en
gång kom till, var det väl inte meningen
att den skulle bli den stora diverse -

Ang. AB Trafikrestaurangers verksamhet,
handel, som den kommit att utveckla
sig till. Men från restaurangbolagets sida
gör man inte anspråk på att uppta någon
konkurrens med pressbyrån, framför allt
inte på det område, där den hade sin
förstahandsuppgift. Det har det heller
aldrig varit tal om. Men i den mån det
är fråga om vissa uppgifter, som nära
sammanfalla med den verksamhet, som
bedrives av restaurangföretaget, är det
väl rimligt att dess röst skall få höras i
fråga om planeringen av de lokaliteter,
som behövas för de olika ändamålen,
och i det avseendet har man fått det
intrycket, att restaurangbolaget blivit satt
en smula på sidan, änskönt det är järnvägens
eget företag. Jag kan inte underlåta
att säga att jag är litet förvånad över
»järnvägens yttrande i anledning av revisorernas
påpekanden, enär revisorernas
uttalande, rätt uppfattat, borde vara något
som järnvägsstyrelsen i stället skulle
vara tacksam för, eftersom revisorerna
påpekat att hyrorna äro alltför låga.
Det är inte rimligt att pressbyråns två
kiosker nere på centralstationen skola
betala ett ganska lågt belopp i förhållande
till vad cigarraffären i samma byggnad
för ett mindre utrymme får betala,
nämligen 70 000 kronor. Det finns ingen
rimlig proportion i detta, och när arrem
det skulle utlöpa, ansågs det vara av vikt
att föra denna sak på tal, så att järnvägsstyrelsen
förliandlingsmässigt skulle
kunna komma fram till ett annat resultat.

Jag skall inte gå närmare in på den
saken, då det nu vill synas, som om parterna
själva äro ganska överens om den
fortsatta behandlingen av frågan, och det
inte är lämpligt att åstadkomma förvirring
genom några uttalanden utöver dem,
som redan gjorts. Jag vill dock säga till
reservanterna att det kan inte vara rimligt
att lägga sådan tyngdpunkt vid att
en utarrendering bör ske till enskilda
näringsidkare. Pressbyrån med sin enorma
omfattning som affärsrörelse är ständigt
på jakt efter nya områden, till vilka
den kan utvidga sin verksamhet, och varför
skulle det då också inte vara tillåtet
att plädera för att statens järnvägar bevakar
sina intressen på ett område, som

108 Nr 24.

Tisdagen den 29 maj 1951 em.

Ang. AB Trafikrestaurangers verksamhet,
hör samman med statens järnvägars verksamhet?
Jag vet inte vad det är för samhällsintresse,
som det blivit fröken Anderssons
uppgift att så här sent på kvällen
tillvarataga, att när det gäller statens
järnvägar för allt i världen se till,
att det inte sker någon monopolisering,
utan att den rörelse, det här gäller, överlämnas
till kreti och pleti, medan hennes
reservation går ut på att pressbyrån
i stort sett skall sitta i orubbat bo. Denna
ståndpunkt haltar väl dock, fröken
Andersson. Men låt oss inte strida om
detta längre! Vi voro ju i revisionen tämligen
ense, fastän fröken Andersson ändå
tyckte att hon kunde slänga med en reservation.

Herr LUNDQVIST: I och för sig är det
väl ganska förståeligt att statsrevisorerna
ha tagit upp denna fråga. Vad jag
närmast skulle vilja beklaga, herr talman,
det är emellertid att statsutskottet
har så ofullständigt, som skett, refererat
järnvägsstyrelsens remissutlåtande. Här
har i statsutskottets utlåtande på två
och en halv sida redogjorts för vad revisorerna
ha sagt. Men var vänliga och
so efter, skola ni finna att det knappast
är två och en halv rad på vilka man
försökt tränga in vad järnvägsstyrelsen
har sagt.

Den, som läser utskottsutlåtandet,
måste bibringas den uppfattningen, att
järnvägsstyrelsen är fullkomligt överens
med statsrevisorerna och att alltså järnvägsstyrelsen
har godtagit vad revisorerna
ha presterat i fråga om beräkningar,
resonemang och konklusioner.
Ingenting kan emellertid vara felaktigare
än denna uppfattning, och det har
ju framgått redan av fröken Anderssons
anförande här i kammaren. Jag vill,
herr talman, särskilt framhålla att styrelsen
mycket starkt reagerar mot revisorernas
ekonomiska beräkningar både
rörande pressbyråns vinster och beträffande
AB Trafikrestaurangers nettoöverskott
av kioskrörelsen.

Av järnvägsstyrelsens uppgifter och
förklaringar framgår det ganska klart,
att differensen mellan de olika alterna -

tivens lönsamhet ur statens järnvägars
och statens synpunkt i verkligheten icke
blir tillnärmelsevis av den storleksordning,
som revisorerna i sitt betänkande
ha gjort gällande. Järnvägsstyrelsen har
ju vidare på ett flertal andra punkter
gjort viktiga erinringar mot revisorernas
uttalanden. Jag skulle bara här vilja
särskilt understryka styrelsens uttalande,
när den säger att ett skiljande av
tidningsförsäljningen från den övriga
kioskförsäljningen icke är rationellt och
knappast kan ifrågasättas annat än i
fråga om enheter av ganska betydande
storleksordning.

Jag skall inte vidare gå in på vad
järnvägsstyrelsen har sagt; jag bara beklagar
att man inte har fått en redogörelse
därför i utskottsutlåtandet, ungefär
likvärdig med den som man har förlänat
revisorernas uttalanden. Det hade
enligt mitt förmenande, herr talman,
varit mycket önskvärt, om även de för
frågans bedömande viktiga uttalanden,
som järnvägsstyrelsen gjort, åtminstone
någorlunda tillfredsställande hade kommit
till synes i utskottets utlåtande.

Jag vet inte, herr talman, om man kan
säga, att statsutskottet vid behandlingen
av statsrevisorernas anmärkningar direkt
har att fylla en funktion, liknande
en domares. Personligen tycker jag nog
emellertid att en sådan jämförelse ligger
ganska nära till hands, och nog är
det väl under alla förhållanden angeläget
för riksdagen vid dess bedömning
av och ställningstagande till de olika
anmärkningar, som revisorerna ha gjort,
att även de hörda parternas synpunkter
någorlunda tillfredsställande redovisas i
utskottets utlåtande.

Jag tycker alltså att det hade varit tilltalande
— för att inte använda ett alltför
stark ord — om utskottet i detta fall
hade lämnat en fylligare redogörelse
även för järnvägsstyrelsens inställning
till revisorernas förslag, så att läsarna
av utskottsutlåtandet hade kunnat få en
någorlunda riktig uppfattning om motpartens
åsikter i frågan.

Slutligen skulle jag till min ärade vän
herr Forslund vilja säga några ord i anledning
av det anförande han höll här

Tisdagen den 29 maj 1951 em.

Nr 24.

109

nyss. Jag tror att jag inte är ensam därom,
utan att kammarens samtliga ledamöter
därav fingo det intrycket, att
järnvägsstyrelsen ganska dåligt skulle lia
tillvaratagit statens och statens järnvägars
intressen i denna fråga och att det
sålunda fanns särskild anledning att ge
järnvägsstyrelsen en erinran om att
bättre tillvarataga det allmännas intressen.

Jag är ju inte alldeles främmande för
järnvägsstyrelsens handlande i dessa
frågor, och jag vågar personligen göra
den bestämda deklarationen, att jag tror
att herr Forslunds farhågor i det här
avseendet äro ganska svagt grundade.
Om man vill närmare ta reda på hur
det gått till vid bestämmandet av dessa
avgifter från pressbyråns sida, är det
mycket lätt att konstatera, hurusom för
varje gång uppsägning skett och nytt
avtal Skrivits, man gjort utomordentligt
långtgående ansträngningar för att till
förmån för statens järnvägar få ut så
gott resultat som möjligt. Det framgår
också att det har skett en successiv förhöjning.
Jag är också alldeles säker på
att även vid de nu förestående förhandlingarna
järnvägsstyrelsen inte kommer
att underlåta något, även om jag likaledes
är övertygad om att järnvägsstyrelsen
icke kommer att reflektera på de
principiella riktlinjer, som revisorerna
i främsta rummet rekommenderat. Jag
tror att man på det sätt, som järnvägsstyrelsen
här tänker handla, tillgodoser
bäst både statens järnvägars och allmänhetens
intressen.

Jag vill också bestämt bestrida riktigheten
av påståendet att statens järnvägars
eget företag, AB Trafikrestauranger,
skulle på något sätt ha satts tillbaka
till förmån för pressbyrån. Det är ju
fullständigt orimligt, eftersom järnvägsstyrelsens
chef och flera av dess ledamöter
sitta i bolagsledningen. Jag tror
inte att man behöver vara rädd för att
här verkligen skett någonting till allvarligt
förfång för detta bolag. Jag vill bara
ha sagt detta men vill särskilt beklaga,
att inte järnvägsstyrelsens förklaring
blivit utförligare refererad i utlåtandet,
så att inte något sådant missförstånd

Ang. AB Trafikrestaurangers verksamhet.
bär behövt uppstå som tydligen nu
skett.

Herr HESSELBOM (kort genmäle):
Herr talman! Jag vill bara beklaga att
herr Lundqvist icke inom utskottet framfört
sitt önskemål om ett fullständigare
referat i utskottsutlåtandet av järnvägsstyrelsens
synpunkter, vilket han haft
tillfälle till. Hade så skett så hade naturligtvis
ett sådant önskemål tillgodosetts
från fjärde avdelningens sida. Den intresserade
riksdagsmannen kan emellertid
ta del av järnvägsstyrelsens utlåtande in
extenso, som återfinnes på s. 107 i del II
av statsrevisorernas berättelse. Och det
förhållandet, att utskottet icke funnit
det nödvändigt att referera vad järnvägsstyrelsen
har anfört, får ingalunda
uppfattas så, att fjärde avdelningen nonchalerade
de av järnvägsstyrelsen framförda
synpunkterna. Vi ha tvärtom haft
föredragningar på denna punkt av såväl
generaldirektören som direktören för
AB Trafikrestauranger för att få information
bl. a. i dessa spörsmål. När järnvägsstyrelsen
i sitt yttrande nu ändå
sagt, att den kommer att i största möjliga
utsträckning beakta de synpunkter,
som revisorerna ha framfört, ha vi från
utskottets sida icke funnit anledning att
ingå på något längre resonemang om de
olika synpunkter, som anförts av revisorerna
eller av järnvägsstyrelsen.

Herr FORSLUND (kort genmäle):
Herr talman! Herr Lundqvist gjorde erinran
mot mig, för att jag skulle ha sagt
några ord om järnvägsstyrelsen. Jag
gjorde i förbigående ett påpekande, att
jag för min del ansåg, att järnvägsstyrelsen
borde ha varit litet aktivare än
det vill synas att den varit av det utlåtande,
som den lämnat, och det resonemang,
som i övrigt förekommit mellan
de olika personer som arbetat med
denna sak.

Herr Lundqvist säger att järnvägsstyrelsen
inte kommer att bry sig om vad
revisorerna ha sagt. Jag vill gentemot
det säga, att det står på s. 109 i stats -

Nr 24.

Tisdagen den 29 maj 1951 em.

Ang. AB Trafikrestaurangers verksamhet.

revisorernas berättelse, där — såsom
herr Hesselbom också omnämnde — den
svarsskrivelse som styrelsen lämnat
finns återgiven, att vid de stundande
förhandlingarna med pressbyrån »kommer
styrelsen självfallet att taga största
möjliga hänsyn till de synpunkter, som
revisorerna framfört, och sålunda även
taga ställning till frågan om och i vilken
utsträckning pressbyråns kioskrörelse
lämpligen bör omhänderhavas av TR eller
annat dotterföretag till statens järnvägar».
Det måste väl då vara av okunnighet,
som herr Lundqvist uttalade sig
på det sätt, som han nyss gjorde.

Fröken ANDERSSON: Herr talman!
Vad skulle järnvägsstyrelsen svara annat
än att den i möjligaste mån kommer att
ta hänsyn till riksdagens revisorers uttalanden?
Det vore väl närmast märkligt,
om den gått en annan väg.

Jag har det intrycket, att debatten löper
efter två linjer. Dels gäller det frågan
om ersättningen och om det inte
kan anses rimligt, att staten får större
del av pressbyråns inkomster. Jag sade
redan från början, i mitt första anförande,
att jag helt instämde i den synpunkten.
Dels gäller det frågan — vari
gjorts mer eller mindre klart preciserade
uttalanden — huruvida pressbyrån
skall få lov att i fortsättningen utöva sin
verksamhet under nuvarande former.

Herr Forslund talade i detta senare
sammanhang om en inskränkning till
pressbyråns förstahandsuppgifter, som
väl skulle vara att sälja pressalster, medan
byrån skulle hålla fingrarna borta
från andra varor, som nu försäljas genom
dess försorg. Detta säges trots att,
väl att märka, järnvägsstyrelsen själv
har understrukit vikten och fördelen
av att pressbyrån saluför även dessa
andra varor och klart sagt ifrån i sitt
utlåtande, att statens järnvägar därigenom
får större inkomster än som eljest
skulle vara förhållandet.

Resonemanget här rör sig inte så
mycket om ersättningen — den får bli
en förhandlingsfråga — utan vad jag
vänt mig väsentligen emot är dessa ut -

talanden, som gå ut på att rörelsen skulle,
såsom jag sade förut, monopoliseras
av ett i realiteten statsägt företag.

Nu frågade herr Forslund, varifrån
jag fått uppgiften att här på nattkröken
föra det fria näringslivets talan. Att vi
befinna oss på nattkröken, kan inte jag
hjälpa, eftersom tiden har en obotlig
förmåga att gå sin gilla gång utan min
påverkan. Jag är emellertid angelägen
att rätta till en liten brist i herr Forslunds
minne — den kan bero på den
sena timmen, då ju tröttheten sätter in.
Herr Forslund sade, att när det här ärendet
behandlades i revisionen, kom jag
till sist på att jag ändå skulle slänga in
en reservation. Det var visst inte på det
sättet, herr Forslund! Jag hoppade högt
i luften, när jag läste det här uttalandet,
som revisorerna gjort, och jag reagerade,
som om jag fått ett slag för örat,
mot det egendomliga uttalandet, att statens
järnvägar tillhandahöll kundkretsen.
Jag skulle kunna göra rätt intressanta
paralleller i det hänseendet, men
jag vill inte ta upp tiden därmed. Jag
vill bara understryka att vi haft ett strålande
samarbete i revisionen, vilket icke
minst var ordförandens stora förtjänst,
och det faktum, att man i en principiell
fråga har olika uppfattningar, får icke
tas som uttryck för att vi icke haft ett
gott samarbete. Det veta alla, som varit
med, att vi haft.

Det förvånar mig inte alls — jag vill
sluta med att säga det, herr talman —
att herr Forslund och hans partivänner
önska en sådan här utveckling. Det är
ju i konsekvens med deras socialistiska
inställning, och det hade väl varit märkligt,
om de icke gått på den linje som de
gjorde. Men att fem borgerliga ledamöter
också gingo på den linjen är ägnat
att förvåna åtminstone mig.

Herr FORSLUND (kort genmäle):
Herr talman! Skulle det inte vara lämpligt,
fröken Andersson, att påminna sig
sin egen partiväns uttalande för en stund
sedan, att man icke får lägga partipolitiska
synpunkter på sitt ställningstagande
här?

Tisdagen den 29 maj 1951 em.

Nr 24.

Herr WEILAND: Herr talman! Det torde
väl för de allra flesta vara bekant,
att Svenska pressbyrån numera äges av
hela den svenska pressen och att pressbyrån
inte bara bedriver verksamhet på
tåg och inom statens järnvägars stationsområden
utan i mycket stor omfattning
också på olika andra platser. Följaktligen
kan man inte säga att pressbyrån
får sin kundkrets bara genom statens
järnvägar.

(Herr Forslund: Det står inte »bara»!)

Nej, kanske inte, men när herr Hesselbom
säger att pressbyrån har en så
hög omsättning som 65 miljoner kronor,
vill jag erinra om att dess inkomster icke
bara komma ifrån den del av rörelsen,
som bedirives inom statens järnvägars
områden, utan komma även från den kioskrörelse
och annan verksamhet, som
bedrivas på andra platser.

Jag vet att man inom den organisation,
som herr Forslund talade om, har haft
ett gott öga till pressbyrån och velat
om möjligt komma över åtminstone en
del av pressbyråns rörelse. Men jag tror
inte att den då skulle bli så välskött,
som vi dock måste säga att den f. n. är,
då pressbyrån handhar den. Det är inte
alls säkert heller att staten skulle komma
att vinna det ekonomiska resultat, som
herr Forslund och andra tro att staten
skulla vinna, om denna rörelse delades
upp på två händer.

Jag tror således att det resonemang
som föres här av fröken Andersson, är
alldeles riktigt, och jag ber att i stort
sett få instämma i vad som anförts av
henne.

Herr LUNDQVIST: Herr talman! Jag
ber att till min ärade vän herr Hesselboni
få säga, att det är alldeles riktigt att
järnvägsstyrelsens förklaring är återgiven
i del II av statsrevisorernas berättelse.
Men revisorernas anmärkning står
också återgiven i berättelsen, nämligen
i del I. Det har inte hindrat utskottet
från att kosta på två och en halv sidor
för att tala om vad revisorerna vilja,
medan utskottet kostat på bara två och
en halv rader för att ge någon uppfatt -

Ang. AB Trafikrestaurangers verksamhet,
ning om vad järnvägsstyrelsen vill. Jag
anser inte, att det är riktigt att man refererat
järnvägsstyrelsens ståndpunkt så
kortfattat, att herr Forslund och flera
andra dragit den felaktiga slutsatsen, att
här egentligen bara föreligger ett instämmande
från järnvägsstyrelsens sida och
en förklaring att den självfallet skall
iaktta vad revisorerna föreslagit. Det är
mot detta som jag mest har reagerat. Jag
tycker att båda parternas synpunkter
bordie ha redovisats på ungefär likartat
sätt — annars kan man inte här bilda sig
en riktig uppfattning om saken.

Vad beträffar herr Forslunds genmäle
till mig, vill jag hänvisa till vad fröken
Andersson svarade omedelbart efteråt.
Det är alldeles tillräckligt. Järnvägsstyrelsen
har sagt, att den naturligtvis skall
undersöka, om och i vilken utsträckning
den skall kunna tillmötesgå revisorernas
önskemål. Jag är alldeles övertygad om
att järnvägsstyrelsen kommer att finna
en bra lösning. Men styrelsen kommer
inte att gå efter den huvudlinje, som
revisorerna anvisat, d. v. s. att pressbyrån
skulle försvinna såsom med järnvägsstyrelsen
avtalsslutande part och så
att säga nästan inordnas under AB Trafikrestauranger
■— det var väl i alla fall
det som revisorerna närmast syftade till.

Herr HESSELBOM: Herr talman! Jag
vill bara upprepa mitt beklagande av
att herr Lundqvist i statsutskottets fjärde
avdelning inte framställde önskemålet,
att järnvägsstyrelsens yttrande skulle
utförligare refereras, ty då hade helt
säkert så kommit att ske.

Till herr Weiland vill jag säga, att den
summa på i runt tal 65 miljoner kronor,
som jag tidigare angav som pressbyråns
omsättning, är den omsättningssumma,
på vilken pressbyrån betalar omsättningsavgift
till .statens järnvägar. Denna
summa måste alltså endast avse den
verksamhet, som pressbyrån bedriver i
anslutning till statens järnvägars trafikanläggningar.

Jag kan vidare upplysa herr Weiland
om att av bruttovinsten på drygt 13 miljoner
kronor betalades 1,5 miljoner kro -

112

Nr 24.

Tisdagen den 29 maj 1951 em.

Ang. AB Trafikrestaurangers verksamhet,
nor i omsättningsavgift till statens järnvägar,
varför pressbyråns egen andel i
bruttovinsten utgjorde 11,5 miljoner kronor.
Jag har tagit fram dessa siffror för
att belysa vilken stor omfattning den
affärsrörelse har, som vi här diskutera.

Herr SJÖDAHL: Herr talman! Jag har
begärt ordet närmast med anledning av
vad herr Lundqvist anförde. Han menade
att här borde båda parterna på något
sätt kvantitativt ha behandlats lika i
utlåtandet. Men det är inte därpå det beror.
Vi ha ju tillgång till statsrevisorernas
berättelse på ett par trehundra sidor
innehållande revisorernas anmärkningar
och en andra nästan lika stor bok med
förklaringar. De ha utdelats till samtliga
riksdagens ledamöter, och den som velat
studera frågorna närmare hade där
kunnat få alla uppgifter. Att i detta betänkande
till en mycket väsentlig del
trycka av detta material är tämligen
orimligt.

Därtill kommer, vilket herr Lundqvist
inte tycks erinra sig i detta sammanhang,
att de tolv revisorerna äro tillsatta
av riksdagen för att såsom riksdagens
ombudsmän undersöka förvaltningen,
och vad riksdagen i första rummet är
intresserad av är väl att få reda på hur
revisorerna sett på förhållandena. Sedan
bör man givetvis inhämta alla de
upplysningar och gensagor, som kunna
framföras i anledning av deras anmärkningar.
Därefter har ju statsutskottet att
ytterligare granska det hela. Jag tycker
att en sådan granskning, där man har
tillgång även till dokument från den, såsom
herr Lundqvist sade, andra parten,
borde kunna anses mycket tillfredsställande.

Vad som uppkallade mig att begära
ordet, herr talman, var emellertid inte
denna del av herr Lundqvists anförande,
utan den skildring som herr Weiland
och fröken Andersson här gett av
Svenska pressbyrån som en stackars, jagad
flykting som har förfärliga svårigheter
att hålla huvudet över vattnet i
den ekonomiska kampen för livet. Men,
herr Lundqvist, så ligger det icke till.

Svenska pressbyrån är tvärtom en av de
starkaste monopolistiska organisationer
som finnas här i landet. AB Trafikrestauranger
kämpar en mycket hård kamp
mot Svenska pressbyrån. Eftersom fröken
Andersson och andra med henne
äro så måna om att slå vakt om de enskildas
intressen, vill jag erinra om att
det skulle kunna anföras många, många
berättelser om enskilda människors fåvitska
kamp mot Svenska pressbyrån.
Om herrarna och damerna ömma för de
stackars enskilda företagarna, böra ni
nog se med rätt kritiska ögon på den
verksamhet som Svenska pressbyrån i
vissa avseenden bedriver. Den har också
gjort en mycket gagnande insats; det
vill jag inte förneka. Faktum är dock
att Svenska pressbyrån är ett monopolistiskt
företag och ett starkt ekonomiskt
företag i vårt land för närvarande, varför
man, herr Lundqvist, nog har anledning
att se upp med dess verksamhet.

Att såsom herr Lundqvist utlägga saken
så, att det är fara å färde att pressbyrån
kommer att försvinna, är, vågar
jag påstå, bara ett utslag av den egendomliga
fantasi som herr Lundqvist
emellanåt utvecklar.

Vad det här gäller är givetvis först
och främst att i största möjliga utsträckning
tillgodose kundernas intressen. Det
är kunderna som skola betjänas, vilket
man icke får glömma bort. Men om statens
eget företag kan betjäna dem på
fullgott sätt, finns det å andra sidan
ingen anledning att här släppa in pressbyrån.
Bedriver pressbyrån redan verksamhet
inom respektive företags område,
får man överväga, om man inte av
pressbyrån med dess säkerligen mycket
höga inkomster kan ta ut större licensavgifter,
eller vad man vill kalla det, för
att pressbyrån får på vissa håll driva
sin verksamhet inom statens järnvägars
område med ensamrätt.

Det är, herr talman, väsentligen dessa
synpunkter som statsrevisorerna ha understrukit
och som böra komma fram
såsom riksdagens uttalande i denna fråga.
Sedan får det mycket förnämliga
verk, som herr Lundqvist har tjänat under
många år, handla under sitt eget an -

Tisdagen den 29 maj 1951 em.

Nr 24.

113

svar, men under riksdagens fortsatta
iakttagande av hur det handlar.

Fröken ANDERSSON: Herr talman!
.lag ber om ursäkt för att jag åter har
begärt ordet, men jag vill påminna om
det uttalande, som statsrevisorerna göra
på s. 103 i del I, där de säga att »därest
över huvud taget pressbyrån fortsättningsvis
anses böra få utöva här ifrågavarande
kioskrörelse» etc. Detta uttalande
är, såvitt jag förstår, ett direkt hot
mot pressbyrån.

Jag har vidare icke framställt pressbyrån
som en stackars jagad flykting,
eller vad det var för poetiskt uttryck
som herr Sjödahl kom med fram på
nattkröken. Men det är rätt intressant
att finna, att om man litet analyserar
herr Sjödahls inlägg, så framgår det, att
hela kärnan däri var, att pressbyrån tydligen
som enskild organisation har lyckats
alltför bra, varför det enligt herr
Sjödahls uppfattning kunde vara lämpligt
för staten att överta denna verksamhet.
Det var, herr talman, egentligen för att
spika fast detta som jag begärde ordet.
Staten har dock, understryker jag än en
gång, möjlighet att vid förhandlingarna
tillse att det belopp av 1 820 000 om året,
som staten år 1949 erhöll, kan ytterligare
höjas. Mot bakgrunden av detta uttalande,
att därest över huvud taget ett
privat företag skall få lov att fortsättningsvis
bedriva denna verksamhet, är
det, anser jag, fullt motiverat att se denna
fråga från en helt annan aspekt än
som uteslutande en avtalsfråga.

Herr LUNDQVIST: Herr talman! Både
herr Forslund och herr Sjödahl ville
göra gällande, att jag kom med fria fantasier
när jag sade, att det var ifrågasatt
att pressbyrån skulle försvinna såsom
med järnvägsstyrelsen avtalsslutande
part. Om någon av kammarens ledamöter
har statsrevisorernas berättelse
tillgänglig, ber jag att få hänvisa till s.
103, översta stycket, där det står följande:
»Revisorerna förutsätta därför att —
därest över huvud taget pressbyrån fortsättningsvis
anses böra få utöva här Brått
Första kammarens protokoll 1951. Nr 24.

Ang. AB Trafikrestaurangers verksamhet.

gavarande kioskrörelse — avtalsbestämmelserna
i sinom tid i grund revideras.»
Jag vet inte riktigt vad man menar med
den inskjutna därest-satsen, men jag torde
inte vara ensam om att tolka den på
det sätt som jag här har utvecklat, nämligen
att statsrevisorerna närmast äro inne
på den tanken, att pressbyrån skall
försvinna som avtalsslutande part i varje
fall med järnvägsstyrelsen.

Sedan vill jag till herr Sjödahl säga,
att vad jag reagerar mot är att den ena
partens redogörelse tryckts av på nytt i
utskottets utlåtande men däremot inte
den andra partens. Det hade enligt min
mening varit riktigare att båda parterna
därvidlag hade varit jämställda. Jag menar
inte alls, att utskottet skall trycka av
allt vad den ena eller andra parten förut
anfört. Men riksdagen skall ju här fatta
beslut i anledning av denna anmälan,
och då är det väl ändå ganska viktigt, att
riksdagen därvid har tillgängligt både
vad den ena och den andra parten i huvudsak
har anfört. Det är, anser jag, särskilt
viktigt, då man här skall fälla en
dom — det blir ju faktiskt en dom från
riksdagens sida — för att den skall kunna
fällas så riktigt som möjligt.

Vidare vill jag till herr Sjödahl säga,
att jag i varje fall inte har nämnt ett
enda ord om pressbyråns ekonomi. Det
är således på den punkten helt fria fantasier
från göteborgshållet. Jag känner
alltför väl till pressbyråns ekonomiska
situation för att komma med några sådana
påståenden som herr Sjödahl här
beskyller mig för att ha gjort.

Jag har, herr talman, här bara velat
påpeka att man bör försöka underlätta
för dem, som läsa handlingarna, att kunna
bibringas en riktigare uppfattning
om vad som har förevarit i målet. Det
är vad jag liar velat få fram med min
anmärkning mot statsutskottets sätt att
referera de bägge parternas yttranden.

Herr FORSLUND: Herr talman! Både
fröken Andersson och herr Lundqvist
göra ett stort nummer av vad statsrevisorerna
uttalat när de skrivit »därest
över huvud taget» etc. Vad skulle vi ha

114

Nr 24.

Tisdagen den 29 maj 1951 em.

Ang. vissa spörsmål beträffande vattenkraftens utbyggnad.

skrivit i stället? Det är ju järnvägsstyrelsen
som har att uppgöra det slutliga
avtalet. Avtalet kommer ju att utlöpa
och bli föremål för omprövning. Det ankommer
då på järnvägsstyrelsen att avgöra,
huruvida man bör ingå ett nytt avtal.
Den saken ankommer icke på riksdagens
revisorer. Herr Lundqvist kan
tydligen inte läsa rätt.

Herr Lundqvist borde för övrigt vara
mer intresserad av det statliga företag,
vars intressen här förts fram. Herr
Lundqvist är nämligen — hör och häpna
— ledamot av styrelsen för AB Trafikrestauranger,
men han står ändå och
talar som om han vore ledamot av styrelsen
för AB Svenska pressbyrån, vilket
jag finner ganska egendomligt. Det
finns anledning att säga, att man måste
se något allvarligare på denna fråga än
vad järnvägsstyrelsen enligt min mening
har gjort. En del av vad herr Lundqvist
här yttrat och hela tonarten i hans inlägg
skvallra faktiskt om hur man ser
på denna fråga i den styrelse som han
för några dagar sedan lämnade, nämligen
kungl. järnvägsstyrelsen.

Herr LUNDQVIST: Herr talman! Jag
her att få inlägga en bestämd protest
mot sådana fula insinuationer som herr
Forslund här gjorde sig skyldig till.

överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen i enlighet med
de yrkanden, som därunder framkommit,
gjorde propositioner, först därpå
att den nu föredragna punkten skulle
läggas till handlingarna samt vidare på
godkännande av den vid punkten avgivna
reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på punktens läggande till
handlingarna, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Fröken Andersson begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som vill, att punkten 8 i statsutskottets
utlåtande nr 174 skall läggas
till handlingarna, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes den vid punkten
avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns
därvid, att flertalet röstade för ja-propositionen.

Ang. vissa spörsmål beträffande vattenkraftens
utbyggnad.

Punkten 9.

Under kommunikationsdepartementet,
§ 12, hade revisorerna framlagt vissa
synpunkter beträffande vattenkraftens
utbyggnad.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten anfört:

»Utskottet delar i princip revisorernas
uppfattning, att det under senare år
i åtskilliga fall tillämpade förfaringssättet
vid påbörjande av vattenbyggnader,
enligt vilket kraftstationsbyggen och
sjöregleringar igångsatts utan vederbörande
vattendomstols tillstånd, är ägnat
att i olika hänseenden ingiva betänkligheter.
Vid bedömandet av förevarande
spörsmål bör emellertid samtidigt hållas
i minnet, såsom särskilt vattenfallsstyrelsen
i sitt remissutlåtande framhållit,
att det med hänsyn till försörjningsläget
mången gång visat sig nödvändigt
att vidtaga vissa förberedande arbeten
i avvaktan på domstolsbehandlingens
fortskridande. En bidragande orsak till
de av revisorerna påtalade förhållandena
torde vidare vara att finna i den rådande
bristen på arbetskraft särskilt hos
vattendomstolarna, varigenom prövningen
av tillståndsfrågorna ofta icke kunnat
ske med den snabbhet som varit
önskvärd.

Även om sålunda den praxis som utvecklat
sig på förevarande område ur
vissa synpunkter ter sig'' förklarlig,
framstår det å andra sidan såsom mindre
tillfredsställande, om den faktiska

Tisdagen den 29 maj 1951 em.

Nr 24.

115

Ang. vissa spörsmål beträffande vattenkraftens utbyggnad

verkligheten på väsentliga punkter skulle
tillåtas fjärma sig från de rättsregler
som äro avsedda att utgöra normen för
det praktiska handlandet. I detta sammanhang
torde få erinras om att den
s. k. vandringsfiskutredningen, som finansierats
av vattenfallsstyrelsen och
privata kraftintressenter, i sitt nyligen
avgivna betänkande bl. a. framhållit, att
sådana byggnadsarbeten till vilka kräves
tillstånd enligt vattenlagen självfallet
icke, såsom hittills i en del fall skett,
böra påbörjas innan tillstånd erhållits.
En ovillkorlig förutsättning för att dylika
missförhållanden i fortsättningen
skola kunna undvikas utan men för
kraftförsörjningen är dock enligt utredningen,
att erforderlig förstärkning av
domstolspersonalen vidtages. Revisorerna
ha för sin del ifrågasatt, huruvida
icke härutöver en ändring av vattenlagens
bestämmelser om processen i vattenmål
borde övervägas. Såsom revisorerna
själva påpeka, ha emellertid särskilda
sakkunniga år 1947 framlagt förslag
om vissa ändringar i vattenlagen,
varigenom en snabbare handläggning av
hithörande ärenden skulle möjliggöras.
Detta förslag är alltjämt föremål för
Kungl. Maj:ts prövning. Utskottet — som
förutsätter att vid det slutliga ställningstagandet
härtill jämväl de av revisorerna
nu framförda synpunkterna komma
att beaktas — har vid sådant förhållande
ansett sig kunna inskränka sig till
att vad i ärendet förevarit för riksdagen
omförmäla.»

Herr STEN: Herr talman! .lag har på
denna punkt en önskan att få tala med
statsrevisionens inte minst av mig högt
värderade ordförande. Det skulle ju kunna
tyckas att vi haft tillfälle att göra det
under andra former, men med hänsyn
till den allvarliga fråga, som det gäller,
och då vi ha gott om tid — vi ha ju
ännu två dygn kvar av den tid, som är
tillmätt för denna vårsession — så har
jag ansett mig kunna och böra förlägga
samtalet hit.

När statsrevisionen anträdde den resa,
som stod i samband med vad statsrevisionen
har skrivit på denna punkt,

för att bese sjöregleringar och projekterade
sådana, höll ordföranden ett anförande
i ett radioeko. Han fick då, såsom
vi alla komma ihåg, en fråga av radiointervjuaren
om vad han hade för uppfattning
om de sociala skadeverkningar,
som hade följt i dessa regleringars spår.
Han svarade ungefär som så, att detta
inte var någonting att tala om, eller möjligen
uttryckte han sig på det sättet, att
sådant skulle man inte tala om. Jag hoppades
som radiolyssnare i mitt kanske
inte just då så stilla sinne, att statsrevisionens
sekreterare och kunniga män
från bygden skulle ge ordföranden en
annan syn på dessa frågor.

Nu kan jag konstatera, att statsrevisionen
och statsutskottet ha tagit allvarligt
på dessa frågor och skrivit många kloka
ord härom. Det framgår av vad som
skrivits av statsrevisionen och av statsutskottet,
att missförhållanden uppstått
i samband med de forcerade utbyggnaderna
av vår vattenkraft och att statsmakternas
uppmärksamhet påkallats
samt att det beträffande bestämmelser
och praxis blivit bättre i olika avseenden.
Men vad som inte kommit fram i
detta sammanhang är de mänskliga tragedierna
i sådana fall, då man satt inte
endast den odlade jorden utan även människornas
boplatser under vatten för att
till det yttersta rationellt utnyttja möjligheterna
till sista droppen. Man förstår
ju att ett renodlat tekniskt och ekonomiskt
tänkande kan leda dithän att,
när man bygger ett kraftverk och reglerar
de ovan liggande vattensystemen,
man söker utvinna det mesta möjliga.
Frågan är emellertid, om man har moralisk
rätt att gå så långt, om man inte
t. ex. borde hålla sig inom det dittills
högsta vattenståndets gränser. Långt nere
i dalgångarna med de höga stränderna,
om vi exempelvis tänka på Indalsälvens
och Ångermanälvens nedersta
lopp, göra ju inte några meters vattenstånd
fram och åter så mycket, men
uppe i inlandet med de låga stränderna
omkring sjöarna och älvarna gör det
desto mer.

.lag fick en personlig anledning i fjol
— det var någon gång sedan jag hade

116

Nr 24.

Tisdagen den 29 mai 1951 em.

Ang. tull- och skattefriheten vid proviantering av flottans fartyg.

lyssnat på statsrevisionens ordförande i
radio — på grund av en tidningsnotis
att i andanom se min egen födelsebygd,
den jord, som mina fäder under otroliga
mödor hade erövrat från vildmarken,
ödelagd och skogmarkens alstringskraft
förstörd och kanske till och med deras
gravar hotade genom en sjöreglering.
Även om jag den gången fick lugnande
förklaringar på högsta ort inom vederbörande
regleringsförening, fick jag i
alla fall en allvarlig erinran om det ansvar,
som vi alla bära på detta område.
.lag fick lättare att förstå vad som hänt
i andra bygder, hur människorna där
hade reagerat. När jag talar om det ansvar,
som vi alla bära, är jag medveten
om att jag var med både i utskottet och
i denna kammare, när 1939 års tillfälliga
laglättnader beslutades för att möjliggöra
ett tillvaratagande av vår vattenkraft,
som varit av så stor betydelse under
avspärrningen och sedan. Men vi
måste erinra oss i ett sådant här sammanhang,
att denna utveckling har haft
sitt offerväsen, att vi ha fått ett norrlandsproblem
åtminstone i vissa bygder,
och det är så med norrlänningarna, att
då en lider, då lida alla. Detta problem
liknar det som uppstod, då skogen började
tagas i anspråk för omkring 100
år sedan för att höja levnadsstandarden.
Vi borde ha lärt oss att vad som hände
då och som har förbittrat samlivet i
Norrland, vållar tvivel ännu i dag på att
den ekonomiska och sociala utvecklingen
medför välsignelse om den inte vilar
på moraliskt oantastliga grunder. Detta
hade man kunnat undvika den här gången
genom att på detta område ta större
hänsyn till människorna och till bygden.

Med allt erkännande av de kloka och
allvarliga ord, som statsrevisorerna och
statsutskottet ha skrivit om denna fråga
i detta sammanhang, vill jag konstatera,
att utskottsutlåtandet över 1950 års statsrevisorers
berättelse icke ger oss någon
utgångspunkt för ett tillrättaläggande i
tanke och handling på detta område.
Det återstår endast att konstatera, att
våra samveten fortfarande oroas och att
ett orosmoln är synligt även över Helgeandsholmens
horisont, till dess att vi i

fråga om vattenkraftens utbyggande
och vattenregleringarnas genomförande
bringa den tekniskt och ekonomiskt betydelsefulla
utvecklingen i harmoni med
de närmast berörda människornas och
bygdernas intressen. De få inte bli offer
för teknikens diktatur. En standardhöjning
kan köpas för dyrt, om den inte
bygger på oantastliga rättsgrunder, om
den ödelägger moraliska värden. Den enskildes
hem och den levande bygdens intressen
måste tryggas.

Det är denna erinran, som jag inte
har kunnat underlåta att göra vid den
nu föredragna punkten av utskottsutlåtandet.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, lades den nu förevarande punkten
till handlingarna.

Punkten 10.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 11.

Lades till handlingarna.

Ang. tull- och skattefriheten vid proviantering
av flottans fartyg.

Punkten 12.

I denna punkt hade utskottet erinrat
om att redan 1950 års riksdag yttrat sig
beträffande frågan om tull- och skattefriheten
för vissa varor i samband med
proviantering av flottans fartyg, rörande
vilket ärende revisorerna under finansdepartementet,
§ 16, framlagt vissa
synpunkter.

Herr FORSLUND: Herr talman! Under
denna punkt skall jag inte polemisera
mot utskottet, ty det finns ingen anledning
därtill.

Jag har begärt ordet för att rikta en
vördsam hemställan till försvarsministern,
att han måtte tillse, att det vid uttag
av tull- och skattefria varor i samband
med proviantering av flottans fartyg
iakttages en viss moderation, även
om denna proviantering sker för resa
till utrikes ort.

Vi hade detta ärende uppe vid höstriksdagen.
Riksdagen gjorde då ett utta -

Tisdagen den 29 maj 1951 em.

Nr 24.

117

Ang. tull- och skattefriheten för viss skeppsproviant.

lande och beslöt att rikta en hemställan
till Kungl. Maj:t att tillse att, såsom
statsrevisorerna påtalat, dylik proviantering
icke förekommer då fartyget i
fråga icke skall gå till utrikes hamn
utan endast kommer att passera över internationellt
vatten. Det återstår alliså
nu den proviantering som sker i samband
med resa till utrikes ort. Vi vilja
ingalunda kräva förbud mot all dylik
proviantering, men jag har begärt ordet
för att utan ytterligare skriverier
från statsrevisorernas sida påtala, att
det synes finnas anledning för försvarsministern
att observera, vad som har
hänt i samband med flottbesöket i England.

Det har i samband med denna färd
skett ett uttag av varor, som äro tulloch
skattefria enligt den förordning som
gäller för proviantering av flottans fartyg,
av den omfattningen att om tull
och skatt hade erlagts i vanlig ordning,
skulle detta belopp ha uppgått till cirka
750 000 kronor. En dylik proviantering
måste väl anses vara tilltagen i
överkant.

Förra gången då vi behandlade frågan
om uttag av tull- och skattefria varor
för flottans fartyg, fäste man sig
särskilt vid uttagen av spritdrycker.
Jag vill därför nämna, att de i englandsfärden
deltagande fartygen denna gång
ha provianterat inte mindre än 17 475
flaskor spritdrycker och vin, därav
11 350 flaskor spritdrycker och 5 725
flaskor vin.

Det förvånar mig dessutom, eftersom
det ju här gäller krigsfolk, att man provianterat
10 ton fin choklad för att ha
med sig på färden.

Man har vidare uttagit 4,5 miljoner
cigarretter och rökverk, en post som
det kanske i och för sig inte finns så
mycket att anmärka mot men som jag
dock har velat nämna i detta sammanhang.

.lag vill, herr talman, till vår ärade
här närvarande försvarsminister rikta
en vördsam hemställan, att lian måtte
tillse, att det bland militären, nu närmast
flottans folk, iakttages en större
moderation i fråga om proviantering av

spritdrycker och att man litet mera måtte
uppträda som, skola vi säga måttlighetssupare
— personalen ombord på fartygen
super naturligtvis inte upp all
denna sprit själv, utan man bjuder väl
också andra människor. Mot bakgrunden
av de siffror, som jag här anfört, förefaller
det nästan, som om det inte vore
krigsskepp, som vi skickat ut till England,
utan snarare spritskepp, och det
har väl ändå inte varit meningen.

.lag ber, herr talman, att till herr försvarsministern
omedelbart få överlämna
en förteckning över de uttag som jag här
påtalat. På förteckningen äro uttagen
specificerade för vart och ett av de i
färden till England deltagande fartygen.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, lades ifrågavarande
punkt till handlingarna.

Ang. tull- och skattefriheten för viss
skeppsproviant.

Punkten 13.

Under finansdepartementet, § 17, hade
revisorerna uttalat angelägenheten av
att åtgärder vidtoges för ett upphävande
av nuvarande möjligheter till skattefri
utförsel av till skeppsproviant hänförliga
varor på fartyg på vissa trafikleder.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t ville föranstalta
om en närmare utredning av
frågan om provianteringsförfarandet vid
utrikes fartygstrafik av mera lokal karaktär.

Herr LUNDQVIST: Herr talman! Jag
finner det mycket lättförståeligt, att
man inom statsrevisionen ägnat denna
fråga särskild uppmärksamhet. Men jag
har mycket svårt att förstå de konklusioner,
vartill statsrevisionen bär kommit.

Det är tydligt, att detta problem till
väsentlig del gäller öresundstrafiken
mellan Malmö och Köpenhamn, där hela
persontrafiken praktiskt taget upprätt -

118

Nr 24.

Tisdagen den 29 maj 1951 em.

Ang. tull- och skattefriheten för viss skeppsproviant.

hålles genom statens järnvägars, alltså
statens egen, försorg och där sålunda
hela inkomsten även av sprit- och tobaksförsäljningen
redan nu går direkt
i statens fickor. Problemet berör emellertid
statens järnvägar på ett mycket
kännbart sätt. Ett är väl nämligen säkert:
om den nuvarande skattefriheten
under sjöresan upphäves, kommer konsumtionen
både av sprit och tobak att
kraftigt nedgå, men inte bara det, utan
även resandetrafiken över huvud på
denna rutt kommer att påverkas i nedgående
riktning.

Jag vet, att inom järnvägsstyrelsen
och berörda dotterbolag vissa beräkningar
ha gjorts för att kunna få en
ungefärlig uppfattning om de ekonomiska
återverkningarna av en skatteläggning
av sprit och tobak. Det har därvid
visat sig att, om en sådan skatteläggning
införes, redan vid en så liten
nedgång av den totala spritkonsumtionen
ombord som till något under 80
procent av den nuvarande, bli statskassans
samlade inkomster på spriten ombord
mindre än vid det nuvarande skattefria
systemet. Beträffande tobaken beräknas
försäljningen ombord med all
sannolikhet komma att nedgå ända till
omkring 20 procent av den nuvarande
förbrukningen, vilket skulle medföra en
direkt förlust för statsverket på nära en
miljon kronor. Visserligen är det väl troligt,
att denna konsumtionsminskning
ombord kommer alt motsvaras av något
ökade inköp i land, dels i Sverige men
dels ock i Danmark. Denna ökning bör
dock icke överdrivas.

Uppenbart är alltså att en skatteläggning
enligt statsrevisorernas förslag med
all sannolikhet skulle innebära en ekonomisk
förlust av betydande storleksordning.

För det statsägda AB Trafikrestauranger
skulle skatteläggningen innebära
ett beräknat inkomstbortfall av cirka
900 000 kronor per år utan möjligheter
till motsvarande kostnadssänkningar.
Statens järnvägars hela bidrag från AB
Trafikrestauranger skulle därmed komma
att sjunka från nuvarande 1,0 miljoner
kronor till cirka 1 miljon kronor.

För statens järnvägars dotterföretag
Svenska Öresundsbolaget bleve resultatet
säkerligen katastrofalt. Dess rörelse
uppbäres ekonomiskt helt av inkomsterna
från restaurangrörelsen ombord på
bolagets båtar. Biljettavgifterna täcka
icke på långt när kostnaderna. En mera
nämnvärd höjning av dessa avgifter
skulle å andra sidan inverka alltför menligt
på den trafik som det här gäller.
Statens järnvägar måste alltså då direkt
skjuta till pengar för att båttrafiken
skulle kunna upprätthållas i ungefär nuvarande
utsträckning.

Statens järnvägar har emellertid redan
nu, såsom vi alla veta, att dragas
med stora ekonomiska svårigheter. Redan
av denna anledning synes det mig
kunna starkt ifrågasättas, om det kan
vara nödvändigt eller ens lämpligt att
vidtaga den av revisorerna föreslagna
åtgärden just i nuvarande brydsamma
situation, särskilt som en sådan åtgärd
av allt att döma icke skulle komma att
leda till någon ekonomisk vinst för statsverket.

Att en skatteläggning på denna rutt
under alla förhållanden skulle komma
att väcka allmän olust och irritation
hos allmänheten på ömse sidor om Öresund
och att trafikanterna över lag inte
skulle kunna förstå, varför nu även denna
frihet i trafiken mellan de skandinaviska
brödraländerna skall slopas, ligger
öppen dag. Att ge ökad vind i seglen
åt Krångelsverige är det väl heller
ingen som gärna vill vara med om.

Jag kan, herr talman, i detta sammanhang
ej underlåta att fästa uppmärksamheten
på att ett tillmötesgående av statsrevisorernas
förslag skulle betyda raka
motsatsen till ett uppfyllande av de
önskemål och strävanden, som riksdagen
för bara några veckor sedan gett
sin anslutning och vidarebefordrat till
Kungl. Maj:t i .särskild skrivelse. Jag
syftar på riksdagens godkännande av
motionsyrkandena i bägge kamrarna om
.särskilda åtgärder för att åstadkomma
ytterligare lättnader i samfärdseln mellan
de skandinaviska länderna och för
att på olika sätt främja ett friare umgänge
mellan dessa länders folk. Det

Tisdagen den 29 maj 1951 em.

Nr 24.

119

Ang. tull- och skattefriheten för viss skeppsproviant.

gällde alltså enligt denna riksdagens
framställning till Kungl. Maj:t att söka
minska eller slopa de alltför många spärrar
som redan tyvärr finnas i förbindelserna
mellan de nordiska folken. Här
skulle t. o. m. tillsättas eu särskild parlamentarisk
kommission för detta ändamål.

Så som detta revisionsärende nu har
utvecklats — icke minst, såvitt jag förstår,
som följd av att järnvägsstyrelsens
yttrande aldrig infordrats i denna fråga
någon gång vare sig av revisorerna eller
statsutskottet — så utgår jag från att en
utredning i ärendet icke går att komma
ifrån. Jag vill emellertid i anslutning
till vad jag här tillåtit mig framhålla
uttala den förhoppningen, att vid denna
utredning även och icke minst såväl
nyssnämnda riksdagsframställning till
Kungl. Maj:t som ock järnvägsstyrelsens
synpunkter måtte bli vederbörligen beaktade.

Herr SJÖDAHL: Herr talman! Jag skall
bara ta upp några punkter av vad herr
Lundqvist sade.

Herr Lundqvist yttrade, att om man
skulle gå fram på den linje, som skisseras
i statsrevisorernas skrivelse, skulle
AB Trafikrestauranger, som ju är statens
järnvägars dotterföretag, förlora stora
inkomster. Men man måste väl också tänka
på vad staten förlorar på grund av
den nuvarande ordningen. Staten förlorar
ju de belopp, som annars skulle ha
utgått i indirekt skatt till svenska staten.
Detta trafikföretag finansierar alltså
i grund och botten sin rörelse med pengar
som egentligen äro skatteinkomster
på tobak och sprit. Det kan väl inte vara
rimligt att ett ekonomiskt så skickligt
lett företag som statens järnvägar för att
få en viss del av sin rörelse att gå ihop
skall behöva finansiera verksamheten genom
att uttaga dryga avgifter på tobak
och sprit, pengar som annars till väsentlig
del skulle komma statsverket till
godo såsom skatt. Det kan enligt min
uppfattning icke vara ett lyckligt siitt
att finansiera ett ekonomiskt företag,
även om det äges och ledes av statens

järnvägar, med medel som man drar till
sig skatteflyktsvägen.

Herr Lundqvist förklarade vidare, att
färjetrafiken skulle gå med förlust, om
bolaget inte hade dessa inkomster. Det
argumentet ändrar ingenting i mitt resonemang.
Man bör väl i praktiken visa,
om man inte kan klara färjetrafiken med
de inkomster som rätteligen tillkomma
trafikföretaget som sådant.

Herr Lundqvist påstod också, att vad
som här föreslås skulle komma att försvåra
samfärdseln. Man underlättar alltså
enligt hans resonemang samfärdseln
mellan Sverige och Danmark, t. ex. mellan
Malmö och Köpenhamn, om resenärerna
kunna supa eller röka billigare
eller ombord förse sig med billigare
tobak som de kunna ta med sig hem till
Sverige eller Danmark. Folk reser sannerligen
icke över Öresund för att få
dessa förmåner, utan man gör resorna av
andra skäl, och det är därvidlag som vi
på allt sätt böra underlätta för folk att
resa.

Jag minns mycket väl herr Lundqvists
motion, eftersom den behandlades i utrikesutskottet.
Det gällde där diverse
ting, såsom att underlätta passformaliteterna
och sådant. Efter vad jag kan minnas,
stod det i motionen ingenting om
att man skulle underlätta för passagerarna
att erhålla billigare sprit och tobak,
emedan detta vore ett av de bästa medlen
för att befordra en rik samfärdsel
mellan de nordiska länderna. Hade det
stått något sådant i motionen, herr Lundqvist,
hade nog utskottet reagerat ganska
surt mot eu dylik tanke. Men herr Lundqvist
var alltför klok för att skriva något
dylikt i motionen.

Statsutskottet har, herr talman, med
anledning av statsrevisorernas framställning
föreslagit en undersökning av hela
detta invecklade problem. I den män
herr Lundqvists yttrande innehåller någonting
av värde — och jag vill inte bestämt
förneka att anförandet kan göra
det — komma också lians synpunkter att
undersökas i samband med den utredning
angående revision av bestämmelserna
samt huruvida en sådan revision är
möjlig och på vilket sätt den skall Jäg -

120

Nr 24.

Tisdagen den 29 maj 1951 em.

Ang. tull- och skattefriheten för viss skeppsproviant.

gas, som statsutskottet har föreslagit riksdagen
att begära.

Jag får, herr talman, yrka bifall till
statsutskottets förslag i denna punkt.

Herr HESSELBOM: Herr talman! De
synpunkter herr Eundqvist framfört i
saken — man kan, inom parentes sagt,
i denna fråga inte tillvita herr Lundqvist
att han ej talat för det bolag vari han är
styrelseledamot — ha också kommit till
statsutskottets fjärde avdelnings kännedom
genom de föredragningar vi på denna
punkt haft av representanter för
järnvägsstyrelsen och AB Trafikrestauranger.
Det lyckades emellertid inte för
dessa representanter att övertyga statsutskottet
om det rimliga i att man skulle
använda en sorts maskerad beskattning
för att finansiera SJ :s verksamhet på
detta område. Jag vill på den punkten
helt och hållet ansluta mig till vad herr
Sjödahl här redan anfört.

Men jag vill också erinra om att statens
järnvägar inte äro ensamma om att
bedriva trafik med våra grannländer.
Det finns också enskilda bolag på området,
och ur statsintressets synpunkt lär
det knappast föreligga någon anledning
att gynna också dem genom skattefrihet
för sprit- och tobaksvaror. Man kan för
övrigt göra det tankeexperimentet, att
AB Trafikrestauranger för att förbättra
sina affärer skulle anhålla om tillstånd
att här i Stockholm upprätta en restaurang
utan spritrestriktioner och utan beskattning
av spriten. Det skulle helt säkert
bli en lysande affär och kanske till
och med kunna leda till att vi, som
ibland äta på tågen, finge göra detta alldeles
gratis.

När herr Lundqvist tror, att genomförande
av statsrevisorernas synpunkter
skulle skada brödraförhållandet, framför
allt med vårt södra grannland, vill
jag säga att ett brödraskap, som har sin
grund i att bröderna få köpa tobak ocb
sprit billigt, inte kan vara mycket att
bygga på.

Jag yrkar, herr talman, bifall till statsutskottets
förslag.

Herr LUNDQVIST: Herr talman! Det
är intressant att höra vilken ingående
sakkunskap, som tycks finnas i första
kammaren, när det gäller persontrafikförhållandena
mellan Köpenhamn och
Malmö. Jag trodde att den, som hade ägnat
större delen av sitt liv åt dessa frågor,
kanske skulle ha litet större erfarenhet
på detta område, men det kan ju
vara fel.

Jag tror nog ändå att jag vågar det
påståendet, att om någon av herrarna eller
damerna skulle fara ned till Malmö
och Köpenhamn en lördag eller en söndag
och ta reda på hur många av dessa
tusentals människor, som resa utan något
annat ärende än att bara göra denna
sjötur och att därvid, vilket också
uppskattas av kanske främst den danska
publiken, få litet tobak eller sprit relativt
billigt, skall vederbörande säkert
komma att förstå, att de åtgärder, som
här föreslås, komma att i hög grad återverka
på trafiken där nere. Detta är inte
bara min personliga uppfattning, utan det
är den uppfattning som andra, vilka ha
med denna trafik att göra, ha kommit till.

Jag redogjorde förut för några siffror,
som jag hämtat från en utredning, som
gjorts inom järnvägsstyrelsen och som
jag inte haft min hand vid. Dessa siffror
bekräfta den uppfattning, som jag har
kommit till under alla dessa år. Det
finns vidare en synnerligen fullständig
redovisning beträffande driftresultatet,
när det gäller våra båtar och färjor, och
det går att från järnvägsstyrelsen få bekräftelse
på att så och så mycket fordras
av restaurangvinsten för att över huvud
taget kunna ekonomiskt klara trafiken.
Så har det varit i långa tider.

Jag skall inte uppta tiden längre med
dessa frågor, ty de komma väl att redovisas
av den fortsatta utredningen. Jag
har här inte begärt att få mina synpunkter
beaktade, men väl att järnvägsstyrelsens
synpunkter, vilka ännu inte någon
frågat efter, skola bli beaktade vid
ställningstagandet till denna fråga.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i den under behandling
varande punkten hemställt.

Tisdagen den 29 maj 1951 em.

Nr 24.

121

Punkterna 14 och 15.	På framställning av herr talmannen
Vad utskottet hemställt bifölls.	beslöts att handläggningen av det åter-stående ärendet på föredragningslistan
Punkten 1C>.	skulle uppskjutas till morgondagens
Lades till handlingarna.	sammanträde.
Punkten 17.	Justerades ytterligare protokollsut-
Utskottets hemställan bifölls. 1	drag för denna dag, varefter kammarens sammanträde avslutades kl. 12.39 på
Punkterna 18—20.	natten.
Lades till handlingarna.	In fidem G. H. Berggren.

!) Första kammarens protokoll 1951. Nr 24.