1951 ANDRA KAMMAREN Nr 8 (Riksdagens protokoll 1951:8)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1951 ANDRA KAMMAREN Nr 8

24—28 februari.

Debatter m. m.

Lördagen den 24 februari.

Sid.

Interpellation av herr Svensson i Ljungskile angående de ekonomiska
förhållandena omkring oljeväxtodlingen och exporten av

denna odlings produkter, m. m........................... 3

Interpellation av herr Hedlund i Rådom i anledning av förekommande
uppgifter om att personer internerats som sinnesslöa utan
att detta varit motiverat med hänsyn till deras själsliga tillstånd 7

Tisdagen den 27 februari.

Svar på interpellation av:

Herr Jansson i Aspeboda ang. merbeskattning av fastighetsägare

under de år ändring sker i fastighets taxeringsvärde ...... 10

Herr Pettersson i Norregård ang. ökade möjligheter för telefonabonnenter
i de nya storkommunerna att utväxla samtal utan

periodavgift.......................................... 12

Svar på fråga av herr Rosén ang. möjligheterna att avveckla kafferansoneringen
.......................................... 16

Fråga om remiss av motionen 11:433........................ 18

Interpellationer av:

Fru Gärde Widemar ang. redogörelse för efterforskningarna efter

Raoul Wallenberg.................................... 25

Fru Sjöstrand ang. utredningen om räntebestämmelserna i lagar
och författningar...................................... 26

Onsdagen den 28 februari.

Riksdagens påskferier...................................... 28

Svar på fråga av herr Johansson i Stockholm ang. upplysningar

om en internationell utredning av vissa råvarufrågor.......... 28

Svar på interpellation av herr von Seth ang. rationalisering inom

den civila statsförvaltningen m. m......................... 30

Utgifter å driftbudgeten, För flera huvudtitlar gemensamma frågor 60
Utgifter under riksstatens andra huvudtitel:

Lagberedningen........................................ 75

Utgifter under riksstatens sjunde huvudtitel:

Avlöningar till befattningshavare å tullstaten,.............. 84

Kommittéer och utredningar genom sakkunniga.............. 88

Motioner om ändring i kommunallagarnas bestämmelser ang. kungörande
av kommunala stämmor m. m. i kyrkorna.......... 89

1—Andra kammarens protokoll 1951. Nr 8.

Nr 8.

Innehåll.

Sid.

Rätt för samerna att vid allmänna val avlämna valsedel i samma

ordning som gäller för vissa yrkesgrupper.................. 90

Motioner ang. utredning om sammanförande av valen till riksdagens
andra kammare och valen till landstingen till en gemensam valdag 99
Motion om viss ändring i förordningen med provisoriska bestämmelser
om begränsning av skatt i vissa fall................ 102

Motion om viss ändring av 11 kap. 8 § föräldrabalken.......... 103

Motioner om utredning rörande sättet för bestridande av överförmyndares
arvode...................................... 104

Interpellation av herr förste vice talmannen Skoglund ang. åtgärder
för att i hushållen sprida allmän kännedom om de rön hemmens
forskningsinstitut gör.................................... 109

Samtliga avgjorda ärenden.

Onsdagen den 28 februari.

Statsutskottets utlåtande nr 13, ang. utgifter å driftbudgeten, För

flera huvudtitlar gemensamma frågor .................... 60

— nr 2, ang. utgifter under andra huvudtiteln................ 75

— nr 7, ang. utgifter under sjunde huvudtiteln.............. 83

— nr 12, ang. utgifter under tolfte huvudtiteln................ 89

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 6 ang. skydd mot offentliggörande

av storleken av skattskyldigas skattepliktiga förmögenheter .... 89

— nr 7, ang. kungörande av kommunala stämmor m. in. i kyrkorna 89

— nr 8, ang. rätt för samerna att vid allmänna val avlämna val sedel

i samma ordning som gäller för vissa yrkesgrupper till
poströstning.......................................... 90

— nr 9, ang. sammanförande av valen till riksdagens andra kammare
och valen till landstingen till en gemensam valdag .... 99

Bevillningsutskottets betänkande nr 6, ang. fortsatt giltighet av förordningen
ang. omsättnings-och utskänkningsskatt å spritdrycker 102

— nr 9, ang. skatteavdrag för personbil vid taxering för inkomst

av jordbruksfastighet.................................. 102

— nr 10, ang. ändring i förordningen med provisoriska bestämmelser
om begränsning av skatt i vissa fall.................. 102

— nr 11, ang. portofrihet vid insändande av deklaration........ 103

Bankoutskollets utlåtande nr 3, ang. utsträckning av tiden för återställande
av vissa svenska jordbrukskreditkassan tillhandahållna
statsobligationer...................................... 103

Första lagutskottets utlåtande nr 7, ang. viss ändring i lagen om

införsel i avlöning, pension eller livränta.................. 103

— nr 8, ang. viss ändring av 11 kap. 8 § föräldrabalken...... 103

— nr 9, ang. utredning rörande sättet för bestridande av överförmyndares
arvode.................................... 104

— nr 10, ang. fortsatt giltighet av lagen om fullgörande i vissa

fall av betalningsskyldighet i förhållande till utlandet m. m... 109
Andra lagutskottets utlåtande nr 5, ang. viss ändring i 10 § alkoholistlagen
............................................ 109

— nr 6, ang. viss ändring i förordningen om tillägg av statsmedel

å vissa ersättningar enligt lagen om försäkring för olycksfall i
arbete m. ............................................ 109

— nr 7, ang. ändrad uppsägningstid för distriktsbarnmorskor. . .. 109

Lördagen den 24 februari 1951.

Nr 8.

Lördagen den 24 februari.

Kl. 2 em.

Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes av herr andre vice talmannen.

§ 1.

Justerades protokollet för den 17 innevarande
februari.

§ 2.

Föredrogos var för sig och hänvisades
till statsutskottet de på bordet liggande
motionerna:

nr 431 av herrar Persson i Norrby
och Carlsson i Bakeröd; och

nr 432 av herr Håstad m. fl.

§ 3.

Föredrogs den av herr Rubbestad vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
angående trafikförhållandena
vid Uddevalla—Lelångens
järnväg.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 4.

Interpellation ang. de ekonomiska förhållandena
omkring oljeväxtodlingen
och exporten av denna odlings produkter,
m. m.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Herr SVENSSON i Ljungskile, som anförde:
Herr talman! 1942 års jordbrukskommitté
föreslog, att man i beredskapssyfte
skulle upprätthålla en odling
av svenska oljeväxter motsvarande
behovet av råvaror till 10 000 ton margarin.
Härför beräknades en odlings -

areal av 16 000 å 17 000 hektar åker
vara nödvändig. Vidare föreslogs, att
det svenska jordbruket skulle för avsättning
av sin mjölkproduktion få utnyttja
hela den svenska matfettsmarknaden
med undantag av en margarinkvantitet
av 40 000 ton. Då man beräknade
att kunna använda omkring 25
procent svenskodlad råvara i margarinet,
var den förordade omfattningen av
oljeväxtodlingen direkt anknuten till
kommitténs förslag om marknadsskydd
för den svenska mjölkproduktionen.
Dessa kommitténs förslag förelädes
riksdagen i proposition nr 75 vid 1947
års riksdag angående riktlinjerna för
den framtida jordbrukspolitiken och
blevo av riksdagen godkända.

Förslagets närmare utformning utgjorde
intet hinder för att mera än
40 000 ton margarin placerades på den
svenska marknaden därest möjlighet
fanns att på från nationalekonomisk
synpunkt gynnsamma villkor exportera
motsvarande mängd smör.

Det från jordbrukets synpunkt värdefulla
och väsentliga i riksdagens beslut
var, att man icke skulle sätta in
begränsningsåtgärder mot den svenska
mjölkproduktionen så länge smörproduktionen
inte översteg det svenska
mat fettsbehovet minus 40 000 ton.

I detta sammanhang kan nämnas,
att försäljningen av margarin på den
svenska marknaden under regleringsåret
1949/50 uppgick till 76 438 ton
under det att smörexporten under samma
tid endast utgjorde drygt 11 000 ton.
Enligt 1947 års beslut föreligger alltså
för närvarande intet överskott inom
svensk mjölkproduktion utan tvärtom
ett betydande underskott.

Under senare år har emellertid oljeväxtodlingen
utvecklats på ett helt annat
sätt än som förutsattes år 1947. Om

Nr 8.

Lördagen den 24 februari 1951.

Interpellation ang. de ekonomiska förhållandena omkring oljeväxtodlmgen och ex -

porten av denna odlings produkter, m.

man bortser från oljelinet, som här kan
lämnas ur räkningen, har arealen oljeväxter
under de sista fyra åren varit:

år 1947 ...... 27 000 hektar

» 1948 ...... 57 000 »

» 1949 ...... 94 000 »

» 1950 ...... 130 000 »

Produktionen av olja från 1950 års
skörd beräknas uppgå till ca 70 000 ton.

Denna våldsamma ansvällning av
oljeväxtodlingen samtidigt som produktionen
av brödsäd går tillbaka är
ett ojävigt vittnesbörd om att de svenska
statsmakterna vid prissättningen

speciellt gynnat oljeväxtodlingen i förhållande
till jordbrukets andra produktionsgrenar.

I proposition nr 245 vid 1950 års
riksdag begärde statsrådet och chefen
för jordbruksdepartementet att få fastställa
priset på höstraps av 1951 års
skörd till 66 öre. Statsrådet yttrade vidare: »Hinder

bör dock ej möta att Kungl.
Maj:t, om så skulle visa sig önskvärt,
exempelvis på grund av utvintringen av
liöstraps av 1950 års skörd eller på
grund av att möjligheterna till export
av rapsfrö eller rapsolja bedömas gynnsamt,
justerar priset uppåt, dock högst
till 70 öre per kilogram.»

I motioner vid 1950 års riksdag,
1:517 och 11:617, yttrades, sedan en
del data om oljeväxtodlingen återgivits,
följande:

»Självfallet är det såväl för jordbruket
i allmänhet som för landets ekonomi
en fördel, att vår oljeväxtodling
får bedrivas i hela den omfattning som
de ekonomiska och marknadsmässiga
förutsättningarna medgiva. Detta bör å
andra sidan inte få ske på grundval
av en privilegierad särställning för
denna odling, som lämnas på bekostnad
av andra jordbrukares lika berättigade
intressen. Det synes oss därför
riktigast, att formerna för prissättningen
på oljeväxtfröer och denna odlings

inpassning i vår jordbruksreglering
omedelbart göras till föremål för en
utredning, vari alla berörda parter få
tillfälle att deltaga. Särskilt bör därvid
klarläggas den relativa odlingskostnaden
för höstsäd och höstsådda oljeväxter.
På grundval av en dylik utredning,
som bör kunna slutföras på relativt
kort tid, bör sedan en lämplig prisavvägning
emellan oljeväxter och höstsäd
eftersträvas.»

Med anledning av dessa motioner uttalade
jordbruksutskottet följande, som
godkändes av riksdagen:

»I motionerna I: 517 och II: 617 hemställes
i fråga om oljeväxtregleringen,
att formerna för prissättningen på oljeväxtfröer
och odlingens inpassning i
jordbruksregleringen omedelbart skola
göras till föremål för en utredning, i
vilken alla berörda parter skola få tillfälle
att deltaga. Med anledning därav
vill utskottet framhålla, att även om
det såväl för jordbruket i allmänhet
som för landets ekonomi är en fördel,
att vår oljeväxtodling får bedrivas i
hela den omfattning, som de ekonomiska
och marknadsmässiga faktorerna
medgiva, så bör liksom för närvarande
tillses, att odlingen icke får ske på bekostnad
av andra jordbrukares lika berättigade
intressen. Departementschefen
har funnit det önskvärt, att frågan
om möjligheten och lämpligheten att
övergå till ett friare system för odlingen
skall noggrant övervägas till ett kommande
år, varvid det torde få ankomma
på statens jordbruksnämnd att närmare
pröva detta spörsmål i samråd med representanter
för de berörda intressenterna.
Enligt utskottets mening bör i
anslutning därtill vidtagas den i nyssnämnda
motioner avsedda översynen.»

Utan någon utredning om de lämpligaste
prisrelationerna emellan oljeväxtfrö
och brödsäd fastställde statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet
priset på höstraps för 1951 års skörd
till 70 öre per kg. Resultatet blev att de

Lördagen den 24 februari 1951.

Nr 8.

Interpellation ang. de ekonomiska förhållandena omkring oljeväxtodhngen och ex -

porten av denna odlings produkter, m.

höstsädda oljeväxterna ökade ytterligare
med cirka 70 procent eller från
63 236 hektar på hösten 1949 till 109 014
hektar hösten 1950. ökningen uppgår
till 45 778 hektar. Samtidigt har brödsådsodlingen
minskat med 41200
hektar.

Nyligen har statsrådet och chefen för
jordbruksdepartementet höjt priserna
på brödsäd av 1951 års skörd med 4
kronor 50 öre per dt. Åtgärden torde
vara nödvändig om balansen i vår växtodling
inte skall gå totalt förlorad. Huruvida
den nu fastställda prisrelationen
är den riktiga är en öppen fråga.
En sak är emellertid ofrånkomlig. Är
den nu fastställda prisrelationen riktig
så voro de i höstas fastställda priserna
på oljeväxter för höga i relation till
brödsädspriset.

Som motivering för oljeväxtodiingens
gynnande har vid flera tillfällen framhållits
att dess produkter kunnat exporteras
till fördelaktiga priser. Någon
klar redovisning för huru det förhåller
sig därmed har mig veterligt ej givits.
Typiskt i detta avseende är en redogörelse
för vår jordbruksexport för tiden
januari—oktober 1950 i Jordbrukarnas
Föreningsblad. Jag citerar:

»De priser, som uppnåtts för exporterade
produkter, har varit ganska tillfredsställande.
För vete har exportpriset
varit 44 kr. per dt, vilket är 13 kr.
mer än inhemskt pris. Smöret har i genomsnitt
betingat ett pris av kr. 5: 55
per kg. Detta är något mindre än dåvarande
svensk mejerinotering inkl.
statliga subventioner, vilken uppgår till
ungefär kr. 5: 85 per kg. För ägg har
det genomsnittliga exportpriset uppgått
till kr. 3:30 per kg, vilket kan jämföras
med ett inhemskt pris av kr. 2: 65.

Även oljor och oljeväxtfrö har betingat
goda priser utomlands. Sålunda
har betydande partier rapsfrö exporterats
till Tyskland för priser, som ungefär
motsvarar det svenska producentpriset.
»

Såsom framgår av citatet lämnas
klara siffror för alla andra produkter,
men när man kommer till oljeväxterna
begagnas en helt allmän och synnerligen
svävande formulering.

Nu är det emellertid klart, att frågan,
huruvida exporten av oljeväxternas
produkter från landets synpunkt lönar
sig, inte kan besvaras enbart med att
exportpriset ungefär täcker de svenska
odlarnas priser. Även här är det fråga
om vad som lönar sig bäst, varvid relationen
till internationella priser på
brödsäd är den viktigaste, eftersom odlingen
av oljeväxter och odlingen av
brödsäd stå i ett direkt konkurrensförhållande
till varandra.

I ett utsänt referat över ett föredrag
av jordbruksministern i Skara den 18
februari i år heter det:

»Jordbruksministern ville rekommendera
ökad odling av brödspannmål,
sockerbetor, fodersäd för fläskproduktionen,
gödkalvsuppfödning och en ordentligt
tilltagen oljeväxtareal.»

Uttalandet är som vanligt, så snart
det gäller oljeväxterna, oklart. Men när
såsom i detta fall oljeväxterna sättas
in i en uppräkning över de produktionsgrenar,
som behöva utökas och
detta i ett sammanhang, som gäller en
bättre balans inom jordbrukets produktion,
så frågar man sig ovillkorligen
med vilka intentioner statsrådet och
chefen för jordbruksdepartementet går
till förhandlingarna om jordbrukspriserna
för nästa år. Även de i samma
föredrag gjorda uttalandena om äggproduktionen
äro ägnade att väcka betänkligheter
ehuru i en rakt motsatt
riktning.

Efter vad som förevarit beträffande
den svenska oljeväxtodlingen och inte
minst med hänsyn till den utredning,
som riksdagen förra våren begärde, vore
det enligt min mening önskvärt att
statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
lämnade riksdagen en utförlig
redogörelse för de ekonomiska

Nr 8.

Lördagen den 24 februari 1951.

Interpellation ang. de ekonomiska förhållandena omkring oljeväxtodlingen och ex''

porten av denna odlings produkter, m. m.

förhållanden, som röra den svenska
oljeväxtodlingen och exporten av dess
produkter.

Redan förra våren ställde sig riksdagen
betänksam inför de stegrade foderprisernas
återverkan på det mindre
jordbrukets ekonomi och begärde en
utredning av möjligheten att kompensera
det mindre jordbruket. Denna utredning
kunde inte anvisa några effektiva
åtgärder inom ramen för den löpande
jordbruksregleringen, i varje fall
inte utan att samtidigt kräva organisatoriska
åtgärder av vittgående karaktär.
Efter att ha förordat ett något högre
äggpris och höjda fraktbidrag för foder
till Norrland, yttrade kommittén följande: »Producentbidragsutredningen,

som
till fullo beaktar de svårigheter, med
vilka småbruket f. n. otvivelaktigt kämpar
i vårt land, anser att rättvisesynpunkter
starkt tala för att detsamma
icke genom prisavvägningen försättes
i ett svårare läge än tidigare. Genom
förverkligande av nu föreslagna åtgärder
skulle småbruket beredas viss ekonomisk
lättnad. Utredningen finner sig
därjämte böra uttala ett bestämt önskemål
om att spörsmålet om fodermedelskostnaderna
inom det mindre jordbruket
framdeles vederbörligen beaktas vid
den inbördes avvägning av priserna på
jordbrukets produkter, som äger rum
i samband med prissättningen för varje
regleringsår.»

Sedan detta skrevs i oktober 1950,
har stegringen i foderpriserna blivit
ännu större än man då kunde befara.
Utredningens uttalande, att det mindre
jordbrukets läge måste beaktas vid den
inbördes avvägningen av priserna, har
alltså i dagens läge ännu större tyngd
än då det gjordes förra hösten. De
höjda foder- och brödsädspriserna
hålla på att skapa ett nytt och för det
mindre jordbruket mera ogynnsamt
läge.

Inom 1942 års jordbrukskommitté

diskuterades olika möjligheter att skapa
rättvisa emellan olika landsändar och
olika grupper av jordbruk. Kommittén
förordade därvid, att man i första hand
skulle eftersträva en sådan avvägning
av priset på animaliska och vegetabiliska
produkter, att slättbygdernas större
jordbruk inte fick en onormalt stor
lönsamhet i jämförelse med det mindre
jordbruket. Samma syfte borde jämväl
främjas vid fördelningen av de statliga
pristilläggen på mjölk, i den mån sådana
komme att utgå. Det heter härom
på s. 67 i Kungl. Maj :ts proposition nr
75 år 1947:

»Denna differentiering bör bland annat
syfta till att förhindra, att jordbruken
i de bästa naturliga jordbruksområdena
få en högre lönsamhetsgrad än
som avsetts med det statliga stödet åt
jordbruksproduktionen.»

I sista hand förordades en mjölkavgift
i vissa områden till förmån för
andra. Jag citerar:

»Om denna differentiering jämte den
avvägning av stödet åt andra slag av
jordbruksprodukter, som statsmakterna
kunna vidtaga, ej visar sig tillräcklig
för att förhindra ett dylikt förhållande,
kan man enligt kommittén tänka sig att
uttaga en särskild mjölkavgift i vissa
jordbruksområden och låta de medel,
som inflyta härigenom, komma jordbruket
i andra delar av landet till
godo.»

Dessa synpunkter accepterades av
dåvarande jordbruksministern, se proposition
nr 75 år 1947 s. 389—390, och
av riksdagen, se särskilda utskottets
utlåtande nr 2 s. 27.

Mycket talar för att vi nu hålla på
att komma i ett läge, som gör en ingående
omprövning av prissättningens
inverkan på olika grupper av jordbruk
nödvändig. Att en sådan omprövning
kunde komma att krävas förutsåg som
ovan visats 1942 års jordbrukskommitté.

Lördagen den 24 februari 1951.

Nr 8.

Det finns därför goda skäl för jordbruksministern
att inför riksdagen
lämna en allmän redogörelse för det
jordbrukspolitiska läget. Sedan riksdagen
förra våren hade tillfälle att taga
ståndpunkt till dessa frågor, har en ny
kompletterande jordbruksuppgörelse
träffats vid årsskiftet. Dessutom bär det
ekonomiska läget både inom vårt eget
land och på den internationella marknaden
under de sista nio månaderna
undergått en betydande förändring.
Årets förhandlingar om jordbrukspriserna
komma alltså att försiggå mot
en i hög grad förändrad ekonomisk bakgrund.
Det måste under dessa förhållanden
anses önskvärt, att riksdagens
ledamöter beredas tillfälle att giva uttryck
för sina synpunkter innan förhandlingarna
kommit in i ett avgörande
skede. Till detta kommer även att
Kungl. Maj ds proposition om åtgärder
i prisreglerande syfte på jordbrukets
område brukar komma riksdagen till
handa så sent, att det både i utskott
och i kamrar är svårt att få erforderlig
tid för behandlingen av detta för de
flesta ledamöter synnerligen svåröverskådliga
ärende.

Med hänvisning till det ovan anförda
anhåller jag om andra kammarens tillstånd
att till herr statsrådet och chefen
för jordbruksdepartementet få rikta följande
frågor:

1. Vill herr statsrådet lämna riksdagen
en ingående redogörelse för de
ekonomiska förhållandena omkring oljeväxtodlingen
och exporten av denna
odlings produkter?

2. Vill herr statsrådet i detta sammanhang
jämväl lämna en översikt av
övriga väsentliga förändringar i det
jordbruksekonomiska och försörjningsmässiga
läget samt huru detta bör påverka
den svenska jordbruksproduktionens
inriktning och vad detta i sin tur
kan få för ekonomiska återverkningar
särskilt för det mindre jordbruket?

Denna anhållan bordlädes.

§ 5.

Interpellation i anledning av förekommande
uppgifter om att personer internerats
som sinnesslöa utan att detta varit
motiverat med hänsyn till deras själsliga
tillstånd.

Ordet lämnades på begäran till

Herr HEDLUND i Rådom, som yttrade:
Herr talman! Gång efter annan förekomma
uppgifter i pressen om att
personer internerats som sinnesslöa
utan att vara det. Redogörelserna för
fallen ge ett minst sagt beklämmande
intryck. Man frågar sig om sådana händelser
verkligen kunnat inträffa. Och
man kan inte undgå att få det intrycket
att en mycket allvarlig brist i den personliga
säkerheten föreligger. Det är
uppenbarligen av stor vikt att få klarlagt
i vad mån dessa uppgifter äro riktiga.
En ingående undersökning av
dessa förhållanden omfattande sinnesslövården
i hela landet synes därför påkallad,
och i den mån missgrepp för
att inte säga övergrepp föreligga är
självfallet en skyndsam rättelse av nöden.
Men det räcker inte med detta.
Åtgärder måste också vidtagas för att
på effektivaste möjliga sätt förhindra ett
upprepande av dylika händelser.

I anslutning till ovanstående hemställes
om andra kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
rikta dessa frågor:

1) Finnes fog för uppgifterna i pressen
att personer i åratal berövats sin
frihet som sinnesslöa oaktat ett omhändertagande
icke varit motiverat med
hänsyn till deras själsliga tillstånd?

2) Anser statsrådet att en ingående
undersökning av dessa förhållanden
bör ske?

3) Anser statsrådet att åtgärder böra
vidtagas i syfte att så långt möjligt
hindra ett upprepande av dylika missgrepp
eller övergrepp?

Denna anhållan bordlädes.

Nr 8.

Lördagen den 24 februari 1951.

i 6.

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen

från konstitutionsutskottet, nr 27, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående ändrad
lydelse av 51 § lagen den 15 juni 1935
(nr 337) om kommunalstyrelse i Stockholm; från

första lagutskottet:
nr 29, i anledning av väckt motion
om höjning av den i 13 kap. 12 § andra
stycket giftermålsbalken upptagna värdegränsen;
och

nr 30, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 60 och 193 §§ utsökningslagen;
samt

från andra lagutskottet, nr 31, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag angående ändring i lagen
den 20 december 1940 (nr 1044)
om vissa av landsting eller kommun
drivna sjukhus.

§ 7.

Till bordläggning anmäldes:
konstitutionsutskottets utlåtanden:
nr 6, i anledning av väckta motioner
om effektivare skydd mot offentliggörande
av storleken av skattskyldigas
skattepliktiga förmögenheter;

nr 7, i anledning av väckta motioner
om ändring i kommunallagarnas bestämmelser
angående kungörande av
kommunala stämmor m. m. i kyrkorna;

nr 8, i anledning av väckta motioner
om rätt för samerna att vid allmänna
val avlämna valsedel i samma ordning
som gäller för vissa yrkesgrupper; och
nr 9, i anledning av väckta motioner
angående utredning om sammanförande
av valen till riksdagens andra kammare
och valen till landstingen till en gemensam
valdag;

statsutskottets utlåtanden:
nr 2, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda fram -

ställningar rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1951/52 under andra
huvudtiteln, avseende anslagen inom
justitiedepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 7, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1951/52 under sjunde
huvudtiteln, avseende anslagen inom finansdepartementets
verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckt motion;

nr 12, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1951/52 under tolfte
huvudtiteln, avseende anslagen inom
civildepartementets verksamhetsområde;
och

nr 13, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
under Utgifter å driftbudgeten,
För flera huvudtitlar gemensamma
frågor, jämte i ämnet väckta motioner;

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 6, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om fortsatt giltighet av förordningen
den 8 juni 1923 (nr 155) angående omsättnings-
och utskänkningsskatt å spritdrycker; nr

9, i anledning av väckta motioner
angående avdragsrätt för personbilkostnader
vid taxering för inkomst av jordbruksfastighet; nr

10, i anledning av väckt motion
om viss ändring i förordningen med
provisoriska bestämmelser om begränsning
av skatt i vissa fall; och

nr 11, i anledning av väckta motioner
om portofrihet vid insändande av deklarationsuppgifter
till taxeringsmyndighet; bankoutskottets

utlåtande nr 3, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition
angående utsträckning av tiden för
återställande av vissa Svenska jordbrukskreditkassan
tillhandahållna statsobligationer; -

Lördagen den 24 februari 1951.

Nr 8.

första lagutskottets utlåtanden:
nr 7, i anledning av väckta motioner
angående viss ändring i lagen om införsel
i avlöning, pension eller livränta;

nr 8, i anledning av väckt motion om
viss ändring av 11 kap. 8 § föräldrabalken; nr

9, i anledning av väckta motioner
om utredning rörande sättet för bestridande
av överförmyndares arvode; och
nr 10, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 16
februari 1934 (nr 19) om fullgörande i
vissa fall av betalningsskyldighet i förhållande
till utlandet in. in.; samt

andra lagutskottets utlåtanden:
nr 5, i anledning av väckt motion om
viss ändring i 10 § alkoholistlagen;

nr 6, i anledning av väckt motion om
viss ändring i förordningen om tillägg
av statsmedel å vissa ersättningar enligt
lagen om försäkring för olycksfall
i arbete m. in.; och

nr 7, i anledning av väckta motioner
om ändrad uppsägningstid för distriktsbarnmorskor.

§ 8.

Anmäldes, att följande Kungl. Maj:ts
propositioner tillställts kammaren, nämligen: nr

45, angående anslag till markförvärv
m. in. för en försöksgård vid Röbäcksdalen
i Västerbottens län;

nr 63, med förslag till livsmedelsstadga
in. in.;

nr 65, angående vissa byggnadsfrågor
m. m. inom ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde;

nr 66, med förslag till förordning om
fortsatt tillämpning i viss del av förordningen
den 4 juni 1948 (nr 278)
med provisoriska bestämmelser om investeringsfond
för ersättande av normallager,
m. m.; och

nr 67, med förslag till förordning angående
upphävande av förordningen
den 19 juni 1942 (nr 375) om trafikskatt.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 9.

Anmäldes, att till herr talmannen under
sammanträdet avlämnats en motion,
nr 433, av herr Dickson angående
behandlingen av motionen II: 8 av herr
Dickson m. fl. om ändrad ordning för
handläggning av frågor rörande riksdagsledamöternas
ersättning för riksdagsmannauppdragets
fullgörande.

Denna motion bordlädes.

§ 10.

Herr talmannen meddelade, att herr
Björklund, som vid kammarens sammanträde
den 10 innevarande februari
med läkarintyg styrkt sig tills vidare
vara förhindrad deltaga i riksdagsgöromålen,
den 21 februari åter intagit sin
plats i kammaren.

§ 11.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 2.13 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Nr 8.

Tisdagen den 27 februari 1951.

Tisdagen den 27 februari.

Kl. 4 em.

Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes till en början av herr andre
vice talmannen.

§ 1.

Justerades protokollen för den 20 och
den 21 innevarande februari.

§ 2.

Svar på interpellation ang. merbeskattning
av fastighetsägare under de år ändring
sker i fastighets taxeringsvärde.

Herr andre vice talmannen lämnade
på begäran ordet till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD, som yttrade: Herr talman!
I en med andra kammarens tillstånd
framställd interpellation har herr
Jansson i Aspeboda tagit upp frågan om
fastighetsägarnas beskattning. Interpellanten
har därvid erinrat om att fastighetstaxeringen
avsåge det år, då taxeringen
verkställdes. Det s. k. procentavdraget
beräknades däremot enligt 45 §
kommunalskattelagen efter taxeringsvärdet
året näst före taxeringsåret. För
år, då taxeringsvärdet höjts, finge fastighetsägaren
sålunda erlägga fastighetsskatt
efter det höjda taxeringsvärdet,
medan vid hans inkomsttaxering samma
år procentavdraget beräknades efter
det tidigare, lägre taxeringsvärdet. Härigenom
skulle fastighetsägaren enligt
interpellantens mening drabbas av en
icke motiverad merbeskattning.

Under åberopande härav har interpellanten
till mig riktat följande frågor: Är

statsrådet villig att lämna kammaren
en redogörelse för vad som med anledning
av bevillningsutskottets utlåtande
och riksdagens beslut år 1948 företagits
för att för framtiden undvika den

merbeskattning av fastighetsägare, som
jag här berört?

Om frågan ännu ej varit föremål för
behandling, har statsrådet för avsikt att
vidtaga sådana åtgärder, att frågan kan
hringas till sin lösning före nästkommande
fastighetstaxering?

I anledning härav får jag anföra följande: Såsom

interpellanten framhållit har
bevillningsutskottet vid 1948 års riksdag
i sitt betänkande nr 42 hemställt om en
förnyad utredning rörande frågan om
kommunalskattelagstiftningens utformning.
Utskottet har i sin motivering berört
även frågan om fastighetsskattens
bibehållande eller garantiskattens ersättande
med en annan skatteform; i
samband därmed har utskottet uttalat,
att den av interpellanten berörda frågan
borde uppmärksammas vid den föreslagna
utredningen. Enligt utskottets
mening borde därvid även undersökas,
om möjlighet förefunnes att lösa denna
fråga utan att avvakta resultatet av utredningen
angående kommunalskattefrågan
i dess helhet.

Frågan om den kommunala fastighetsbeskattningen
är sedan någon tid tillbaka
föremål för särskild utredning
inom 1950 års skattelagssakkunniga. De
sakkunniga ha därvid att i första hand
taga ställning till frågan huruvida en
särskild fastighetsskatt över huvud bör
bibehållas. Skulle så anses böra ske, ha
de sakkunniga att till övervägande upptaga
spörsmålet om beskattningens utformning.
Skulle resultatet av de sakkunnigas
arbete bliva att statsmakterna
besluta avskaffa fastighetsbeskattningen
eller ersätta garantiskatten med en fristående
objektskatt, försvinna automatiskt
de olägenheter, som anses vidlåda
det nuvarande systemet. De sakkunnigas
ifrågavarande arbete kan förväntas vara

Nr 8.

Tisdagen den 27 februari 1951.

Svar på interpellation ang. merbeskattning av fastighetsägare under de år ändring
sker i fastighets taxeringsvärde.

avslutat inom sådan tid, att en eventuell
reform kan genomföras före den allmänna
fastighetstaxering, som följer
närmast efter 1952 års taxering. Med
hänsyn härtill har jag icke ansett skäl
föreligga att till särbehandling upptaga
frågan om ändring av bestämmelserna
angående grunderna för tillgodoräknandet
av procentavdrag, vilka bestämmelser
oförändrat gällt alltsedan kommunalskattelagens
tillkomst.

Härefter anförde:

Herr JANSSON i Aspeboda: Herr talman!
Jag ber att till statsrådet och chefen
för finansdepartementet få uttala
mitt tack för svaret.

Orsaken till att jag fört denna fråga
på tal är kanske främst, att högkonjunktur
varit rådande så lång tid och troligen
kommer att bestå ganska länge,
så att man kan räkna med att det blir
två fastighetstaxeringar inom denna tidrymd.
Vid den senaste fastighetstaxeringen
1945 blev det ju väsentliga höjningar
av taxeringsvärdena. Vi stå nu
inför en ny fastighetstaxering 1952. Avalla
tecken att döma blir det då en
minst lika stor procentuell höjning
som den som ägde rum 1945. Troligtvis
blir den mycket större. Det blir i
så fall mycket stora belopp som komma
att frånhändas landets fastighetsägare,
som inte kunna göra något åt
saken utan få vara glada i alla fall. De
kunna aldrig få igen pengarna.

Efter att två gånger ha tagit upp frågan
och ha tagit del av bevillningsutskottets
betänkanden har jag nu ansett tiden
vara inne att fråga, om någonting har
åtgjorts eller eventuellt kommer att åtgöras
för att råda bot på dessa olägenheter.
Jag vill beteckna dem som orättvisor,
som ha släpat med länge nog,
även om det i normala tider har rört
sig om mycket små belopp och då kanske
även vissa gånger, exempelvis 1933,
gått åt andra hållet, så att fastighetsägarna
fått en mindre skatteutgift än

den de skulle fått, om man räknat efter
den deklarerade inkomsten.

Jag ser nu att finansministern räknar
med att resultatet av de sakkunnigas utredning
på hithörande område skall
kunna förväntas inom sådan tid, att den
eventuella reform i ena eller andra
riktningen, som vi då få räkna med skall
komma, skall kunna läggas till grund
för den beskattning, som följer närmast
efter 1952 års taxering. Jag tar fasta på
detta och hoppas att det skall bli möjligt
för de sakkunniga att få sin utredning
klar till dess. I så fall är det ju
självklart att, såsom finansministern säger,
de olägenheter som jag pekat på
försvinna helt automatiskt. Jag anser
mig därför inte ha anledning att ta upp
någon diskussion om frågan. Den tycks
ju numera ha avancerat så långt, att
det är fastslaget att det är en oformlighet.

Till sist vill jag säga, att även om
dessa bestämmelser ha gällt sedan kommunalskattelagens
tillkomst, är det förvånansvärt,
att de fått släpa med så länge.
Jag undrar ibland rent av om denna
paragraf har blivit bortglömd, när man
ändrat kommunalskattelagen vid senare
tillfällen.

Jag tar alltså fasta på den förväntan
som statsrådet här uttalat och hoppas,
att saken inte skall falla i glömska utan
att vi skola få till stånd en ändring till
det bättre till 1952. Jag ber ännu en
gång att få tacka finansministern för
svaret.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD: Herr talman! Det
finns ju inte någon större anledning för
mig att ytterligare ta till orda, och jag
önskar inte heller någon diskussion. Det
är alltså inte därför som jag begärt ordet.
Herr Jansson i Aspeboda yttrade
emellertid i sitt anförande nyss, att det
nu vore fastslaget, att denna oformlighet
borde bringas ur världen. För att det
inte skall bli något missförstånd vill jag

Nr 8.

Tisdagen den 27 februari 1951.

Svar på interpellation ang. ökade möjligheter för telefonabonnenter i de nya stor kommunerna

att utväxla samtal utan periodavgift.

tillägga, att också jag hoppas, att vi efter
ett nytt beslut om fastighetsbeskattningen
i dess helhet inte längre skola behöva
diskutera denna fråga. Men jag anser
mig vara skyldig att säga, att det väl
inte kan anses vara alldeles odisputabelt,
att den nuvarande ordningen är
oriktig. Den kan visserligen diskuteras,
men det kan anföras skäl även för denna.
Jag vill bara fästa uppmärksamheten
vid att man betalar skatt för en inkomst
samma år som inkomsten inflyter. Inkomsttaxeringen
blir ju därför endast en
kontroll och en justering av preliminärskatten.
Under sådana förhållanden kan
det ju inte anses alldeles oriktigt, att
procentavdraget sker efter det taxeringsvärde,
som gällt under det år inkomsten
åtnjutits och beskattats. Jag
vet att man kan ha en annan syn på
denna sak — och det har herr Jansson
i Aspeboda.

Jag ville som sagt bara framhålla att
saken inte är odisputabel, och jag vill
inte bli fastspikad i protokollet för att
ha tagit någon ståndpunkt i denna invecklade
skattefråga.

Herr JANSSON i Aspeboda: Herr talman!
Att jag har dels motionerat, dels
interpellerat i saken beror därpå, att
jag finner anordningen vara en oformlighet.
Om fastighetstaxering sker
med jämna mellanrum vart femte år
får jag, om min deklaration är riktigt
upprättad, mina skatter under fyra år
uträknade på grundval av det belopp
deklarationen givit vid handen, men det
femte året får jag en sammanlagd skattesumma,
som kan bli större eller mindre
beroende på utfallet av fastighetstaxeringen.
Att detta är en oformlighet,
förmodar jag att vi äro överens om. Fastighetsägarna
i vårt land utgöra en så
stor grupp, att de väl allteftersom de
få kännedom om hithörande förhållanden
komma att kräva, att om de deklarera
en inkomst av 10 000 kronor,
böra de också kunna få skatten uträk -

nad på det beloppet och behöva inte
finna sig i att — såsom skedde 1945 —
få betala en sammanlagd skattesumma
beräknad på en inkomst av över 11 000
kronor. Nästa år är det fara värt, att
det kan bli fråga om ännu större belopp.

Jag vet att i 45 § kominunalskattelagen
uttryckligen står angivet, att fastighetsskatten
skall utgå efter taxeringsvärdet
under det löpande året, under det
att procentavdraget, om det nu är något
sådant avdrag, skall göras på taxeringsvärdet
närmast föregående år. Detta
avdrag är inte något avdrag i egentlig
bemärkelse. Det är, kan jag säga, en
bokföringsåtgärd, som inte medför någon
vare sig nackdel eller fördel under
de fyra år, då taxeringsvärdet står stilla.
Det blir ju så — det känna vi alla till
— att fastighetsskatten på sätt och vis
blir en garantiskatt för dem som ha så
små inkomster, att inkomsten inte når
upp till summan av procentavdrag och
ortsavdrag. Visserligen kan man diskutera
saken, även om jag för min del nog
vill påstå, att det är en merbeskattning,
som inte är riktig och som inte borde ha
plats i en skatteförordning i vår tid.
Förhållandena ha nämligen ändrats oerhört
sedan denna paragraf antogs. Jag
skulle bli mycket besviken, om inte denna
förordning kunde ändras så att vi
finge skatta efter inkomsten. När jag
lämnat min deklaration, skall jag också
kunna veta, hur stor min skatt blir, om
jag känner de faktorer, efter vilka skatten
uträknas.

Överläggningen var härmed slutad,

i 3.

Svar på interpellation ang. ökade möjligheter
för telefonabonnenter i de nya
storkommunerna att utväxla samtal utan
periodavgift.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet NILSSON, erhöll
på begäran ordet och yttrade: Herr talman!
I en interpellation har herr Pet -

Tisdagen den 27 februari 1951.

Nr 8.

Svar på interpellation ang. ökade möjligheter för telefonabonnenter i de nya stor kommunerna

att utväxla samtal utan periodavgift.

tersson i Norregård frågat mig om jag
är villig att lämna en redogörelse för
de åtgärder som vidtagits eller planeras
i syfte att bereda abonnenterna inom de
nya storkommunerna möjlighet att utväxla
samtal utan periodavgift inom
den egna kommunen samt dessutom
med ort, där vederbörande präst, provinsialläkare,
distriktsveterinär eller
landsfiskal är placerad.

Med anledning härav får jag anföra
följande.

Såsom interpellanten framhållit, beslöt
1946 års riksdag att bemyndiga
Kungl. Maj:t att låta vidtaga vissa åtgärder
för förbättring av landsbygdens
telefonförhållanden. Dessa åtgärder syftade
bl. a. till att bereda telefonabonnenterna
möjlighet att som regel utväxla
samtal utan särskild periodavgift
inom egen kommun ävensom med plats,
där vederbörande präst, provinsialläkare,
distriktsveterinär eller landsfiskal
är placerad. 1946 planerade man att
genomföra 465 förslag till fritrafik. Av
dessa voro — trots de under de senaste
åren rådande svårigheterna — vid årsskiftet
1950/51 269 genomförda. I vad
förslagen avse fritrafik inom de nuvarande
kommunerna och till vederbörande
präst återstå nu endast några få
punkter.

Beslutet om ändrad kommunindelning
och kravet på fritrafik inom storkommuner
har nödvändiggjort en undersökning,
i vilken utsträckning den
nya kommunindelningen medför, att
telefonsamtal inom egen storkommun
bli belagda med periodavgift. Samtidigt
undersökas förutsättningarna i ekonomiskt
och tekniskt hänseende att slopa
dessa periodavgifter samt möjligheterna
att inom telegrafverkets investeringsram
bygga de nya ledningar och kablar,
som erfordras härför. Dessa undersökningar,
som äro mycket omfattande,
bedrivas med all möjlig skyndsamhet.

På vissa håll är frågan om fria samtal
inom storkonununen redan löst el -

ler kan lösas till den 1 januari 1952. På
andra håll åter blir det förenat med
stora kostnader att införa denna utökade
fritrafik. Jag vill i detta sammanhang
erinra om att de stora fritrafiksområden,
som existera i Sverige, sakna
motsvarighet i andra länder. Dessa fritrafiksområden
ha under årens lopp utformats
i så nära anslutning som möjligt
till abonnenternas verkliga trafikintressen.
Det har emellertid visat sig,
att det huvudsakliga trafikintresset
ibland är riktat åt helt annat håll än
den egna kommunen eller storkommunen.
Enär det i sådana fall icke kan bli
fråga om att slopa fritrafiken åt det
håll, dit de huvudsakliga intressena äro
riktade, för att i stället införa fritrafik
inom storkommunen, blir följden den,
att fritrafiksområdet om möjligt måste
utökas till att omfatta även storkommunen.
Dylika utvidgningar av fritrafiksområdena,
som således innebära ett
slopande av periodavgifterna, kunna
få stora ekonomiska konsekvenser. Enligt
de erfarenheter som gjorts innebär
nämligen ett slopande av periodavgifterna,
att trafikvolymen mer än fördubblas.
Enär fritrafiken lämpligen bör
avvecklas utan väntetider, erfordras
härför en betydande utökning av antalet
ledningar. Även om stolplinje finnes,
uppgår kostnaden för nydragning
av en ledning till cirka 3 000 kronor för
en mil. Redan nu är telefonrörelsen på
landsbygden förlustbringande och den
blir det än mera genom tillkomsten av
nya oräntabla anläggningar av nämnt
slag. Härtill kommer, att telegrafverket
får vidkännas en betydande inkomstminskning
genom att periodavgifterna
bortfalla.

För att inom de ekonomiska möjligheternas
gränser över huvud taget kunna
lösa de väsentligaste fritrafiksfrågorna
i samband med kommunindelningsrcformen
torde det i vissa fall bli
nödvändigt att tills vidare inskränka
fritrafiken till att avse förbindelserna

Nr 8.

Tisdagen den 27 februari 1951.

Svar på interpellation ang. ökade möjligheter för telefonabonnenter i de nya stor kommunerna

att utväxla samtal utan periodavgift.

med station på den plats inom storkommunen,
där kommunalkontoret är beläget.

Vad beträffar frågan om införande av
fria samtal med platser, där vederbörande
provinsialläkare, veterinär och
landsfiskal är placerad, vill jag nämna
att arbete pågår med revidering av provinsialläkar-,
veterinär- och landsfiskalsdistrikten
just i anledning av den
ändrade kommunindelningen. Härvid
har förutsatts att samråd med telegrafverket
skall äga rum för att även telefonsynpunkterna
i möjligaste mån skola
beaktas.

Härefter anförde:

Herr PETTERSSON i Norregård: Herr
talman! Jag ber att få tacka herr statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
för svaret på min interpellation.

Jag vill inte påstå, att jag är tillfredsställd
med svaret, eftersom det finns
vissa avsnitt i detsamma, som tyda på
en annan syn på här ifrågavarande förhållanden
än den, som tidigare har varit
gängse. Det säges i svaret bl. a., att
det är förenat med mycket stora kostnader
att förse medborgarna i glesbebyggda
trakter med billigare telefonförbindelser.
Men när det gäller postavgifterna
ha vi ju inte ett särskilt porto
för dem, som bo på glesbebyggda orter.
Och ännu rättvisare blir det, när vi få
ett riksporto. Då få alla betala lika
mycket för samma tjänster.

Vad beträffar den del av svaret, som
berör de sedan 1946 genomförda förbättringarna
i fritrafikshänseende inom
de gamla småkommunerna, är jag tillfredsställd.
Men jag vill poängtera, att
inom den bygd där jag bor ha vi bland
de förutvarande småkommunerna några
stycken, som ännu inte ha fått fritrafiksförbindelse
inom den egna kommunen
och där man därför alltjämt
måste ha periodsamtal och betala extra
för dem.

Jag tycker att det skulle ha varit
klokt handlat om telegrafverket redan
1946, när vi fattade beslut om storkommunerna,
hade gjort fritrafiksområdena
så stora, att inte en ny indelning måst
göras, när storkommunerna sedan
kommo till.

Det är emellertid inte bara periodavgifterna,
som äro betungande för dem
som bo i storkommuner och övriga
platser med små fritrafiksområden,
utan därtill komma de olägenheter med
väntetiderna som där råda, när man
vill komma i kontakt med myndigheter
och institutioner. Det är helt naturligt
att den frågan inte kan lösas på annat
sätt än att fritrafiksområdena göras betydligt
större än tidigare. Då först kunna
vi få dessa problem lösta.

Nu säger statsrådet, att detta skulle
medföra betydande inkomstminskningar
för telegrafverket, och statsrådet
kommer till det resultatet, att det skulle
vara förlustbringande att vidta sådana
ändringar. Jag förstår att det ur statsfinansiella
synpunkter kan vara betänkligt
för närvarande, men det är ju
inte riktigt att i fortsättningen utsuga
medborgarna på vissa orter för att täcka
förluster som kunna uppkomma, utan
då få väl avgifterna i sin helhet jämna
ut den merkostnad, som anordningen
med de större fritrafiksområdena kan
medföra.

Egentligen är ju kravet på sådana
större fritrafiksområden ett fullföljande
av vad som uttalades redan 1946 i
samband med att vi då antogo kommunsammanslagningsförslaget.
Föredragande
departementschefen underströk
samma år på s. 64 i Kungl. Maj:ts
proposition nr 236 vad kommunindelningskommittén
i detta sammanhang
hade framhållit. Departementschefen
skrev:

»I likhet med kommittén finner jag
det vara av stor vikt, att den naturliga
samhörigheten mellan kommunerna
vinner beaktande vid sammanslag -

Tisdagen den 27 februari 1951.

Nr 8.

Svar på interpellation ang. ökade möjligheter för telefonabonnenter i de nya stor kommunerna

att utväxla samtal utan periodavgift.

ningen. Det bör sålunda vara angeläget
bland annat att tillse, att den nya kommunen
såvitt möjligt utgör en samlad
enhet av icke alltför oregelbunden form
med tillfredsställande kommunikationsmöjligheter
mellan kommunens olika
delar.»

Riksdagen antog sedan det följande
utskottsutlåtandet utan att göra några
invändningar emot förslaget att bereda
ifrågavarande abonnenter större möjligheter
till fria telefonsamtal.

Denna fråga sammanhänger även med
frågan om postavgifterna — som ju nu
blir ordnad genom införandet av ett
riksporto — och om förbindelserna och
kommunikationerna över huvud taget.

Det är ju gängse sed, att när riksdagen
antar reformförslag och fattar principbeslut
om dem, gör man utfästelser,
som äro mycket tilltalande. Det blir
smakliga anrättningar. Men det blir svårare
att sedan realisera besluten och
göra verklighet av dem. Vi ha här gjort
en del utfästelser och väckt förhoppningar
om vissa fördelar, och på så sätt
ha vi kanske bidragit till att skapa en
inställning till den nya konnnunindelningen,
som gjort att den kanske blivit
lättare att genomföra än annars skulle
ha varit fallet.

Jag vill också poängtera, att svårigheterna
och kostnaderna när det gäller
att inrätta större fritrafiksområden inte
tidigare tycks ha skapat några större
hämningar hos telegrafstyrelsen. Om vi
nämligen se på Stockholms fritrafiksområde,
så sträcker det sig ända ner
till Södertälje. Detta område torde ha
mellan 300 000 och 400 000 abonnenter,
medan vi i smålandslänen endast ha
omkring 1 000—2 000 inom varje område.
Det är en oerhörd skillnad i fördelar
mellan stockholmsområdet och
de små fritrafiksområdena där nere.
Jag vet mycket väl att stockholmarna
betala tre kronor mera för sina abonnemang,
men det skulle säkerligen abonnenterna
i glesbygderna också göra, om

de kunde få lika stora fritrafiksområden,
vilket jag knappast drömmer om.
Det skulle nämligen innebära, att Jönköpings,
Kalmar och Kronobergs län
tillsammans skulle, om man utgår från
befolkningstalet där, få ett gemensamt
fritrafiksområde. Något sådant tror jag
dock inte är möjligt att genomföra. Men
här i stockholmstrakten har man kunnat
skapa ett sådant stort fritrafiksområde.

Jag tror att det är möjligt att realisera
detta krav i samma anda som kom
till uttryck när riksdagen beslutade genomföra
kommunindelningsreformen.
Jag hoppas också att statsrådet, trots
den tveksamhet som kom fram i svaret,
vill medverka till att i framtiden förverkliga
vad ett annat statsråd har skrivit
i den proposition, som jag här citerat.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet NILSSON: Herr
talman! Sedan nu interpellanten har
framfört sina synpunkter, har jag egentligen
ingenting att tillägga. Det är bara
en enda sak, som jag skulle vilja påpeka.
Herr Pettersson i Norregård sade,
att det inte är rättvist att en del medborgare
utsugas — som han uttryckte
det — medan andra komma undan vida
lättare. Så drog han upp liknelsen med
posten och sade, att man tänker införa
ett riksporto, som skall gälla för hela
landet. Men när det gäller posten stöter
man inte på de tekniska svårigheter,
som vi ha med telefonerna. Det är nämligen
ostridigt, att därest vi avskaffa
periodavgifterna, ökas antalet samtal
omedelbart, och då måste vi ha flera
ledningar än förut tillgängliga. Herr
Pettersson i Norregård underströk också
själv, att man inte vill ha långa väntetider,
men detta blir alldeles oundgängligt,
därest vi icke lägga in nya
ledningar.

Vad utjämningen mellan stad och
landsbygd beträffar vill jag understry -

Nr 8.

Tisdagen den 27 februari 1951.

Svar på fråga ang. möjligheterna att avveckla kafferansoneringen.

ka, att den i mycket hög grad redan är
genomförd. Om herr Petterssons i Norregård
1 000 abonnenter nere i Småland
skulle betala de verkliga kostnaderna
för sina telefoner, skulle avgifterna
bli vida högre än de för närvarande
äro. Inkomsterna från de 300 000
å 400 000 abonnenterna i stockholmsområdet
skulle jag däremot tro äro sådana,
att avgifterna därstädes skulle
kunna sänkas därest det skulle betraktas
som en enhet för sig. Stockholmarna
och befolkningen i övriga större orter
landet över betala verkligen sin andel
av telefonavgifterna och dessutom en
stor del av de övriga abonnenternas andel.
Vi ha sålunda redan nu genomfört
en utjämning. Den borde kanske sträckas
ännu längre men detta är på grund
av de tekniska förutsättningarna icke
för närvarande möjligt.

Herr PETTERSSON i Norregård: Herr
talman! Jag är övertygad om att statsrådet
inte menade, att han har den
grundsynen att man skulle göra abonnemanget
billigare för stockholmarna
genom att isolera Stockholm från landsbygden,
utan att statsrådet bara tog det
sagda som ett exempel på Stockholms
fördelar i skilda hänseenden. Jag vet
mycket väl att det förhåller sig så som
statsrådet sade. Det är ju likadant på
många andra områden.

Men då måste man också komma ihåg,
att ämbetsverken i huvudsak ligga i
Stockholm. När landsbygdens representanter
skola träda i kontakt med dessa
ämbetsverk, räcker det inte med att
bara telefonera, utan då måste tre, fyra,
fem eller sex personer från kommunen
kosta på sig resor upp till Stockholm för
att komma i förbindelse med och uppvakta
vederbörande ämbetsverk.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4.

Svar på fråga ang. möjligheterna att avveckla
kafferansoneringen.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet STRÄNG, som yttrade :
Herr talman! Herr Rosén har frågat
statsrådet och chefen för handelsdepartementet
om denne kan lämna kammaren
upplysning om möjligheten att avveckla
kafferansoneringen inom en
nära framtid. Eftersom frågan närmast
gäller mig, skall jag besvara den.

Jag vill då erinra om att kafferansoneringens
avveckling var på tal i denna
kammare den 18 november 1950 i anledning
av en interpellation av fru Boman.
Jag framhöll då bland annat, att situationen
var oklar med hänsyn till våra
handels- och valujaförhållanden med
Brasilien och likaså med hänsyn till att
våra dollartillgångar fortfarande äro
mycket knappa. Den utveckling, som
skett därefter, har inte medfört några
förbättringar eller någon möjlighet att
klarare överblicka framtiden. Bland annat
har kaffepriset gått upp och avsevärda
prisstegringar skett på dollarkrävande
varor i allmänhet. Jag kan
således inte för dagen giva något bestämt
svar om när kafferansoneringen
kan avvecklas.

Härpå anförde:

Herr ROSÉN: Herr talman! Till herr
statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
framför jag mitt tack för
svaret på min enkla fråga. Av misstag
riktade jag den till handelsministern,
men detta förbiseende rättade välvilligt
statsråden sig emellan.

Då kafferansoneringen återinfördes i
mars 1947, lär dåvarande handelsministern
i en radiokommentar ha förmenat,
att det endast skulle röra sig om en kort
parentes. För honom oförutsedda händelser
ha gjort, att det har blivit en
mycket utdragen parentes. Detta kan
kanske icke den nuvarande handelsministern
lastas för, men man knyter dock
förhoppningar till honom, att han skall
infria sin företrädares löfte så snart
som möjligt.

I sitt svar på min fråga hänvisar jord -

Tisdagen den 27 februari 1951.

Nr 8.

Svar på fråga ang. möjligheterna att avveckla kafferansoneringen.

bruksministern till det interpellationssvar,
som lian avgav här i kammaren
den 18 november i fjol. Även till detta
svar knytas vissa förväntningar. Statsrådet
förmenade då, att för upphävande
av ransoneringen skulle man behöva ett
buffertlager på 7 000 ton, motsvarande
ett värde på 40 å 50 miljoner kronor.
Efter årsskiftet upplystes man om att
våra handelsförbindelser med Brasilien
under 1950 utvecklats så relativt gynnsamt,
att vi vid årsskiftet hade ett tillgodohavande
på 40 miljoner kronor eller
ungefärligen motsvarande det belopp,
som det önskvärda buffertlagret
skulle betinga. Den överdragningsrätt
på 72 miljoner kronjor, som handelsavtalet
medgav, torde då även ha stått till
buds. Om våra affärsförbindelser med
Brasilien sedan dess ha undergått så
högst avsevärda försämringar är icke
allmänt känt — frånsett vissa inställda
bytesaffärer på ett par miljoner kronor
årligen, som ligga vid sidan om handelsavtalet
och som torde sakna all betydelse
i detta sammanhang.

Enligt uppgifter i pressen skulle de
lager, som f. n. finnas i handeln, motsvara
omkring 21,U månaders omsättning.
Dessutom lär det f. n. finnas —
enligt vad det förljudes — ett på statens
initiativ upplagt stödlager på omkring
(i 000 ton.

.lag skulle i detta sammanhang vilja
fråga herr statsrådet, om han nu har en
annan uppfattning om det önskvärda
buffertlagrets storlek än han haft tidigare.

Det förefaller mig f. ö. icke sannolikt
att någon nämnvärd ökning i inköpen
är att vänta ens i omedelbar anslutning
till ett upphävande av ransoneringen.
Hamstringsrisken måste av flera skäl
anses vara ganska liten. Om man nu
upphäver ransoneringen, räknar allmänheten
rimligtvis med att kaffehandeln
kommer att förbli fri under överskådlig
tid framåt, detta så mycket mera
som det viil är allmänt bekant att den
nuvarande kafferansoneringen icke

sammanhänger med något slags avspärrning
av tillförseln utan endast beror
på valutaförhållandena. När det
spända internationella läget åberopas
som anledning till att behålla ransoneringen,
måste man göra den reflexionen,
att vi över huvud taget icke kunna skönja
något slut på denna ransonering.

Hamstringsrisken måste f. ö. antagas
vara ganska liten även av den anledningen
att kaffet numera är så dyrt, att
folk på det hela taget icke har råd att
hamstra kaffe.

Härmed kommer jag också in på frågan
i vad mån man bör räkna med att
kaffeförbrukningen över huvud taget
kommer att öka, om ransoneringen upphäves.
Jordbruksministern meddelade
för någon tid sedan att den nu utgående
ransonen svarar mot ca 85—90 procent
av den såsom normal betecknade konsumtionen.
Såvitt jag vet avses med normalkonsumtion
den förbrukning, som
skedde före det senaste kriget. Det finns
enligt min mening alla skäl att anta, att
kaffekonsumtionen vid fri försäljning
icke skulle återgå till samma omfattning
som före kriget. Kaffepriset har sedan
tiden före krigsutbrottet nära nog tredubblats,
och denna prisökning har
otvivelaktigt medfört att många konsumenter
av ekonomiska skäl tvingats att
inskränka på kaffeförbrukningen. I detaljhandeln
har man daglig erfarenhet
av detta, i det att många låta kaffekuponger
»frysa inne». Man bör inte heller
bortse ifrån att allmänhetens konsumtionsvanor
påverkats under ransoneringstiden,
så att man vant sig vid att
dricka mindre kaffe än man förut gjort.
Jag vill hålla före, att om ett upphävande
av ransoneringen kommer att öka
kaffeförbrukningen, så kommer denna
ökning i varje fall att bli ytterst obetydlig.

I den mån man sålunda icke har anledning
att räkna med annat än en ytterst
obetydlig ökning av förbrukningen
vid fri försäljning av kaffet, behöver

man inte heller la så allvarligt på verk2
—- Andni kammarens protokoll 1951. Nr 8.

Nr 8.

Tisdagen den 27 februari 1951.

Fråga om remiss av motionen 11:433.

ningarna ur handelssvnpunkt av ett hävande
av ransoneringen. Och även om
man utgår från det ogynnsammaste alternativet,
nämligen att förbrukningen
skulle stiga ända upp till förkrigsnivån,
d. v. s. öka med omkring 10 procent,
har jag svårt att föreställa mig att denna
ökning verkligen skulle på ett avgörande
sätt påverka vår handelsbalans
med Brasilien.

Jag vill enträget hemställa till jordbruksministern
att bidra till ett avvecklande
av denna ransonering. För handeln
synes kafferansoneringen nu vara
nedgången, som man säger, och för vederbörande
myndigheter torde det vara
angeläget att få denna sista konsumentransonering
avvecklad och att få börja
en ny giv. Om de internationella förvecklingarna
skulle bli sådana, att vi
bli avstängda från erforderlig import,
kommer frågan givetvis i ett annat läge.

Under detta anförande övertog herr
talmannen ledningen av kammarens
förhandlingar.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet STRÄNG: Herr talman!
Jag skulle kunna stå herr Rosén till
tjänst med ytterligare <jn del argument
för kafferansoneringens slopande, eftersom
jag under de senaste dagarna har
haft mycket ingående resonemang med
handelns representanter i detta ärende.
Men när regeringen haft att väga alla de
skäl, som herr Rosén här har anfört,
och dem som ytterligare finnas att anföra
för ett slopande av ransoneringen,
mot de skäl, som tala emot, så har regeringen
kommit till den slutsatsen, att det
ur många synpunkter är klokt att dröja
ännu en tid med ransoneringens avveckling.
Regeringen är inte på samma
sätt som herr Rosén övertygad om att
kaffet i dag är för dyrt för att hamstras,
och regeringen är inte heller övertygad
om att allmänheten i dag skulle uppfatta
en frihet därvidlag som en bestående
frihet.

Det är naturligtvis oerhört svårt att

veta vem som här har rätt, herr Rosén
eller regeringen. Var och en får väl
handla så, som han anser vara lämpligt,
och regeringen har då kommit till de
slutsatser, som jag här har redovisat i
svaret på herr Roséns enkla fråga.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 5.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
Kungl. Maj:ts å bordet
vilande proposition nr 45, angående
anslag till markförvärv m. m. för en
försöksgård vid Röbäcksdalen i Västerbottens
län.

Vid härefter skedd föredragning av
Kungl. Maj:ts proposition, nr ö3, med
förslag till livsmedelsstadga ni. m. hänvisades
propositionen, såvitt angick de
under punkterna 4)—7) upptagna förordningsförslagen,
till bevillningsutskottet
och i övrigt till behandling av
lagutskott.

Härpå föredrogos var efter annan
följande Kungl. Maj:ts å kammarens
bord liggande propositioner; och remitterades
därvid

till statsutskottet propositionen nr 65,
angående vissa byggnadsfrågor in. m.
inom ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde;
samt

till bevillningsutskottet propositionerna: nr

66, med förslag till förordning om
fortsatt tillämpning i viss del av förordningen
den 4 juni 1948 (nr 278)
med provisoriska bestämmelser om investeringsfond
för ersättande av normallager,
m. in.; och

nr 67, med förslag till förordning angående
upphävande av förordningen
den 19 juni 1942 (nr 375) om trafikskatt.

§ 6.

Fråga om remiss av motionen 11:433.

Föredrogs den på kammarens bord
liggande motionen nr 433 av herr Dick -

Tisdagen den 27 februari 1951.

Nr 8.

sou angående behandlingen av motionen
11:8 av herr Dickson in. fl. om
andrad ordning för handläggning av
frågor rörande riksdagsledamöternas
ersättning för riksdagsmannauppdragets
fullgörande.

Därvid yttrade:

Herr DICKSON: Herr talman! Det är
egentligen att beklaga, att jag har ansett
mig behöva väcka denna motion.
Den hade inte heller väckts, om man
i konstitutionsutskottet hade visat ett,
enligt vad jag tycker, rimligt tillmötesgående
mot motionärernas önskemål.

Nu kanske kammarens härvarande
ledamöter inte ha riktigt klart för sig
vad det hela gäller. .Tåg skall helt kort
endast säga, att det rör den ofta iakttagna
omständigheten, att när riksdagsarvödena
komma på tal, det alltid bland
allmänheten och i pressen uppstår en
mycket irriterad diskussion. Varenda
människa man möter rusar på en och
säger i mer eller mindre hånfulla ordalag
något sådant som: »Ja, nu ha ni
gått och bestämt högre löner åt er
själva igen.» Det kan inte vara nyttigt
för riksdagens anseende. Därtill kommer
att det för de enskilda riksdagsledamöterna
är mycket pinsamt, allra
helst som det onekligen ligger något
stötande i att man bestämmer lönen åt
sig själv.

Tillsammans med 17 andra ledamöter
i denna kammare har jag väckt en
motion, som siktar på detta fenomen.
Vi ha tänkt oss en anordning med en
för tillfället sammankallad rådgivande
myndighet av högt betrodda män och
kvinnor i offentlig ställning.

Motionen väcktes avsiktligt mycket
tidigt i början av riksdagen, för den
händelse den situationen skulle komma
att inträffa under denna session, att en
tillämpning av det tänkta förfarandet
skulle kunna vara önskvärd. Den remitterades
i sin ordning till konstitutionsutskottet,
där den har legat nu
ganska lång tid. .Tåg har vid ett par

Fråga om remiss av motionen 11:433.

tillfällen muntligen — jag försäkrar, i
mycket hövliga ordalag — hört mig för,
om det inte skulle kunna tänkas, att
konstitutionsutskottet toge upp denna
fråga till behandling. Det vore ju, framhöll
jag, inte någon konstig sak att
om utskottet så önskade avstyrka bifall
till framställningen. Huvudsaken för
motionärerna har ju endast varit, att
frågan skulle komma på riksdagens
bord i tid. Det har inte lett till något
resultat. Jag skrev då en skrivelse till
konstitutionsutskottet av samma innehåll,
också i mycket hövliga ordalag.
Denna skrivelse har, efter vad jag erfarit,
lagts till handlingarna. Sedermera
har jag vid ett par tillfällen haft
samtal med konstitutionsutskottets ärade
ordförande — tråkigt nog är han
inte närvarande nu, men jag har meddelat
honom att jag hade för avsikt
att här taga till orda, och det är alltså
inte bakom hans rygg som jag nu gör
det. Han har därvid sagt mig — det
har kanske låtit litet överlägset, men
han är ju betydligt äldre än jag och
har rättighet att ta sig en, om jag så
får säga något faderlig ton — att konstitutionsutskottet
självt bestämmer den
ordning, vari utskottet vill ordna sitt
arbete, och att jag inte skall bekymra
mig därom.

Den sak som det här gäller är emellertid
något som ligger mig och säkerligen
även de övriga motionärerna mycket
varmt om hjärtat, och det skulle
för oss vara en besvikelse, om det nu,
såsom har annonserats, skulle komma
en proposition om höjning av riksdagsarvodena
men den procedur, som motionärerna
tänkt sig, infe skulle kunna
komma i tillämpning på grund av konstitutionsutskottets
förhalning av motionen.
.Tåg har därför väckt den föreliggande
motionen, i vilken jag vädjar
till riksdagen att den måtte som sitt
önskemål uttala, att. den ursprungliga,
av 18 ledamöter av kammaren undertecknade
motionen behandlas som ett
självständigt ärende, skilt från frågan

Nr 8.

Tisdagen den 27 februari 1951.

Fråga om remiss av motionen 11:433.

om arvodenas storlek, i vilken det senare
lär komina att framläggas en proposition.
.lag är ganska övertygad om
att riksdagen har så mycket sinne för
fair play, att riksdagen inte anser det
lämpligt att ärendet genom den förhalning,
som konstitutionsutskottet beklagligtvis
— kanske rätt mycket av prestigeliiinsyn
— har gjort och som är
oåtkomlig utifrån, i verkligheten skall
vara avgjort för denna gång utan att
riksdagens ledamöter ha fått svara ja
eller nej på motionärernas förslag och
att således inte den tänkta proceduren,
även för den händelse riksdagen ställer
sig förstående till förslaget, skulle
kunna komma i tillämpning.

När jag för en stund sedan talade
med utskottets ordförande, sade han
mig att utskottet inte ämnar finna sig
i att man föreskriver utskottet i vilken
ordning det skall sköta sitt arbete. »Du
kan hålla på och väcka en sådan här
motion varje dag ett tag framöver»,
sade han. »Det kommer inte att göra
någon som helst skillnad, tv utskottet
kommer i alla fall att vänta med behandlingen
av den ursprungliga motionen
till dess att den proposition om
riksdagsarvodena, som har annonserats,
bär kommit.»

Jag har inte kunnat underlåta att
göra dessa kommentarer. Man är i denna
fråga hjälplös ifrån det ögonblick
man lämnat talarstolen här i kammaren.
Den motion, som jag nu har väckt,
går ju också till konstitutionsutskottet,
och det kan ju tänkas att den, såsom
utskottets ordförande har förutsatt, blir
liggande. Jag tycker nog att det är en
tråkig brist på tillmötesgående, som
här visas, eller också är det fråga om
eu överdriven värdighetsmanifestation.
Jag har själv en gång i tiden varit
suppleant i konstitutionsutskottet, men
att detta var så fint som man här möjligen
kan läsa mellan raderna, uppfattade
jag inte då. Enskilda personer,
som hålla alltför mycket på sin värdighet,
kunna gå över gränsen till det

komiska. Det är möjligt att även institutioner
kunna göra det. Jag skall inte
göra något påstående i det fallet. Jag
vill bara anföra saken såsom ett faktum.

Med dessa ord och med en vädjan
till riksdagen att moraliskt stödja det
enligt min mening ganska rimliga önskemål
från många motionärers sida,
som det här gäller, ber jag, herr talman,
att få hemställa, att nu ifrågavarande
motion måtte remitteras till
konstitutionsutskottet.

Herr PETTEKSSON i Norregård: Herr
talman! Jag hade egentligen tänkt yrka
att kammaren skulle vägra remittera
motionen, men jag bör väl kanske överlämna
till herr talmannen att avgöra,
om det under riksdagen har timat någon
händelse som kan motivera väckandet
av densamma. Den omständigheten,
att ett utskott en månad efter den ordinarie
motionstidens utgång inte har
framlagt utlåtande över en väckt motion,
kan väl inte vara någon sådan
händelse som avsetts när man i riksdagsordningen
fastställt, att motioner
skulle få väckas även efter motionstidens
slut utan samband med till kammaren
avlämnad proposition.

Det kan också ifrågasättas, om det
inte vore farligt ur principiell synpunkt
att medge remiss av nu ifrågavarande
motion. Det väckes ju i båda kamrarna
rätt många motioner, och det finns oftast
flera motionärer på varje motion.
Det skulle kunna falla alla dessa in att
oupphörligen väcka nya motioner för
att få veta varför inte deras ursprungliga
motion blivit behandlad. Jag tror
inte att det skulle vara något effektivt
arbetssätt.

Vi ha nu inom konstitutionsutskottet
avverkat 12 å 13 motioner. Mera ha vi
faktiskt inte kunnat hinna med, tv vi
ha också haft statsrådsprotokollen att
läsa. Utskottet har visserligen från herr
Dickson fått ett handbrev, där han
framför en önskan om att hans motion
måtte behandlas snarast möjligt, men

Tisdagen den 27 februari 1951.

Nr 8.

det är inte mer än tre, fyra dagar sedan
detta brev kom, och herr Dickson har
alltså inte ännu kunnat se verkan därav.

För övrigt behöver man kanske inte
vara så rädd för att här fastställa någon
ny princip, ty det är nog inte alls alla
soni äro så otåligt nyfikna som herr
Dickson är i denna fråga, och det är
alltså inte säkert att det skulle bli så
många motioner även om principen
godkändes. Men jag tycker inte att det
är riktigt, om praxis skulle bli att motionärerna
kommendera utskotten och
tala om för dem vilka motioner som
skola behandlas först.

Herr DICKSON: Herr talman! Herr
Pettersson i Norregård är nog ändå
medveten om att det här föreligger ett
speciellt sakförhållande, som gör det
för motionärerna synnerligen önskvärt
att motionen blir snabbt behandlad.

Det har ju inte från början varit fråga
om någon kritik mot konstitutionsutskottet,
utan en av motionärerna har
endast framställt en förfrågan, huruvida
inte utskottet skulle kunna tillmötesgå
motionärernas önskemål om
att få motionen snabbt behandlad. Och
nog böra vi väl här i riksdagen stå i ett
sådant förhållande till varandra, att
man både skall kunna göra en sådan
förfrågan och även i ganska hög grad
kunna påräkna tillmötesgående av sina
önskemål.

Nu säger herr Pettersson i Norregård,
att motionen legat bara en månad hos
utskottet och att utskottet under den
tiden haft så mycket annat att göra —
man har bl. a. avverkat åtskilliga andra
motioner. Men kunde inte utskottet ha
gjort likadant som utskottet gjorde för
två år sedan, när samma motion var
före? Efter vad som berättats mig expedierades
den då på mindre än tre
minuter och utan att det förekom någon
debatt eller över huvud taget anfördes
någon motivering för utskottets
ställningstagande. En lösning hade va -

Fråga om remiss av motionen 11:433.

rit att man nu gjort likadant. Jag skulle
för min del ha varit fullkomligt nöjd
om så skett. Konstitutionsutskottet får
gärna anse att motionen är malplacerad
och felaktig — det lägger jag mig
inte i — bara den blir behandlad så
snabbt som möjligt.

Herr PETTERSSON i Norregård: Herr
talman! .lag begärde ordet, när herr
Dickson nämnde att när han ett tidigare
år väckt samma motion, hade den
blivit mycket snabbt behandlad av utskottet.
Men herr Dickson är väl inte
okunnig om att det har blivit kutym
att utskotten i regel arbeta på det sättet,
att de först upptaga till behandling
sådana motioner som de ämna avstyrka.
Det är också helt naturligt att
man förfar på detta sätt, ty i regel
fordra inte dessa motioner så mycket
utredningsarbete som andra motioner.

Herr Dickson kan alltså, om han nu
inte önskar att resultatet av utskottsbehandlingen
skall bli att motionen avstvrkes,
kanske finna någon tröst däri,
att det har dröjt något innan utskottet
kommit med sitt utlåtande.

Herr RUBBESTAD: Herr talman! Jag
vill först och främst instämma i vad
herr Pettersson i Norregård yttrade,
när han sade att han fann det förvånansvärt
att en motionär ville framföra
en sådan motion som det här gäller.
Jag vill vidare instämma med herr Pettersson
däri, att man kan vara tveksam
om huruvida motionen verkligen skall
remitteras för utskottsbehandling. Eu
sådan remiss öppnar vida perspektiv,
som det nu inte går att överblicka.

•lag förstår mycket väl herr Dicksons
önskemål när det gäller behandlingen
av den motion som han och 17 andra
ledamöter ha väckt. Herr Dickson tror
naturligtvis att denna motion innebär
en utomordentligt fin patentlösning,
som skulle hjälpa honom ur dilemmat

Nr 8.

Tisdagen den 27 februari 1951.

Fråga om remiss av motionen 11:433.

att behöva ta ståndpunkt till frågan om
lönesättningen för riksdagsmännen.
Hur de övriga motionärerna ha sett på
saken vet jag inte. För min del tycker
jag emellertid att det är fegt att vilja
krypa bakom andra i en fråga som rör
riksdagsmännen själva. Det skulle vara
mycket bekvämt för oss, om vi på
många andra områden också kunde
krypa bakom en institution och själva
slippa ta ståndpunkt i frågan. Men i
detta liksom i alla andra sådana fall
anser jag att det bör vara riksdagsmännens
sak att träffa avgörandet och sedan
också svara för det beslut som fattats,
även om det bland valmännen
finns en och annan — eller kanske
t. o. m. många —- som anser att lönerna
för riksdagsmännen ha satts väl högt.

Jag anser alltså inte att motionen i
själva sakfrågan är av sådan storleksordning,
att den bör favoriseras vid utskottsbehandlingen,
utan utskottet bör
få sköta det hela så som utskottet finner
vara bäst.

Herr DICKSON: Herr talman! Herr
Rubbestad och jag ha nog alldeles olika
uppfattningar om vad som är feghet
och vad som är mod. Det kan väl inte
skada någon människa att ta råd av
andra, när det rör en så ömtålig sak
som det ändå är att i penningar värdesätta
sina egna prestationer, i all synnerhet
om dessa penningar skola betalas
av medborgarna i form av skatter.

Jag undrar om inte herr Rubbestad
borde fundera litet mera över den här
frågan och om han inte, trots sitt under
många riksdagar och många landsting
garvade politiska skinn, skulle
kunna känna en viss lättnad, ifall han
visste att det avgörande i egen sak, som
det här gäller, skulle komma att lyftas
ifrån honom.

Jag kan inte tänka mig •— och jag
tror att det är många med mig som ha
den uppfattningen — att riksdagens anseende
skulle bli lidande på att riksda -

gen i ett så intrikat spörsmål som frågan
om en höjning av riksdagsarvodet
vänder sig till andra och ber om ett
råd. Jag tror tvärtom att riksdagens anseende
därigenom skulle höjas i allmänhetens
ögon. Och vad vi behöva är
väl just en folkrepresentation som står
högt i anseende hos medborgarna.

Herr RUBBESTAD: Herr talman! Jag
betvivlar, att någon kan behandla frågan
om riksdagsmännens arvode mera
sakkunnigt än de som utföra arbetet,
d. v. s. riksdagsmännen själva. Jag är
säker på att det kan uppstå tvekan om
den rätta avvägningen, vilken nämnd
eller kommitté man än tillsätter. Det
kommer man aldrig ifrån. Frågan om
arvodena till riksdagsmännen är inte
svårare för oss att lösa än många andra
frågor, som vi äro absolut tvungna att
knäcka.

Herr HANSSON i Skediga: Herr talman!
Herr Dickson berättade om det
svar han fått av konstitutionsutskottets
ordförande och menade, att utskotttet
var så stort att det inte ville lyda honom
och taga upp detta ärende nu. Jag
undrar, om inte herr Dickson håller på
att gå litet för långt. Han börjar visst
tro, att han är så stor, att hela kammaren
och även utskotten skola dansa efter
hans pipa. När han ibland talat i
kammaren, har det visserligen skrattats
en del här och var, men vi ha nog
många gånger mest tyckt, att det som
han sagt varit löjligt. Jag tror inte, att
herr Dickson skall hoppa över skaklarna
alltför mycket och sedan försöka
kommendera utskotten.

Jag har suttit med vid läsningen av
statsrådsprotokollen. Man sitter timme
efter timme och läser de väldiga protokollen;
med den utveckling, som samhället
bär undergått, äro de numera
mycket tjocka, och det tar en ofantlig
tid att läsa igenom dem. Vart skulle det

Tisdagen den 27 februari 1951.

Nr 8.

då leda, om utskottet också skulle taga
upp herr Dicksons motion? Det är sjutton
personer, som ha skrivit på och
som känna sig besvärade, säger herr
Dickson. Men det finns även andra motionärer,
som skulle vilja ha sina frågor
behandlade. Saken ligger nog helt enkelt
så till att herr Dickson är rädd för
att den kungl. propositionen kommer
och att hans klokhet därigenom ställes
i bakgrunden, vilket känns kanske litet
besvärande. Det är inte någonting annat
som ligger bakom.

Vad beträffar frågan om vi skola bestämma
våra arvoden åt oss själva, så
kunna vi ju se på hur avtal ingås. Då
ha arbetarna och arbetsgivarna sina representanter
vid förhandlingarna. De
leja inte landshövdingar eller andra
för att föra deras talan. Om Kungl.
Maj:t föranstaltar om medling i tvister
är det en sak för sig, men i övrigt få
arbetarna tala för sina intressen. Likadant
bör det vara. när riksdagen skall
handlägga sina ersättningsfrågor. Vi böra,
som herr Rubbestad sade, vara karlar
nog att stå för hur vi handla, och
jag är säker på att det arvode, som föreslås,
kommer att diskuteras och prövas
av riksdagsmännen. Det kommer
säkert inte att betraktas som en fråga i
egen sak, utan man försöker nog bestämma
en ersättning, som täcker den
arbetsprestation, som riksdagsarbetet
innebär.

Jag vill än en gång säga till herr
Dickson, att han skall inte känna sig så
stor, att t. o. m. utskotten skola lyda
honom. Det är att gå för långt.

Vad vår ärade ordförande i konstitutionsutskottet
beträffar, måste jag säga,
att ju mer man ger sig i lag med
honom, desto mer högaktar man honom
för hans goda ledning av utskottsarbetet.

llerr DICKSON: Herr talman! Herr
Rubbestads tes var, att den som själv
utför arbetet bäst kan avgöra vad detta

Fråga om remiss av motionen 11:433.

är värt. Han har kanske rätt i vissa
fall, men konsekvensen bör bli, att herr
Rubbestad genom att väcka en motion
eller på annat sätt verkar för att samtliga
i statens tjänst anställda personer
själva böra bestämma sina löner. Det
skulle dock nog föra för långt, om man
alltid följde den linjen, och jag tror
inte heller att det är lämpligt i förevarande
fall.

Herr LINDHOLM: Herr talman! Den
motion, som herr Dickson omnämnt,
har just delats ut till kammarens ledamöter.
Jag har läst den under diskussionen,
och jag måste taga mig friheten
att ställa en enkel fråga till herr
Dickson. Menar herr Dickson, att andra
kammarens ledamöter, därest denna
motion remitteras till konstitutionsutskottet,
därmed ha godkänt dess motivering
och på basis därav verkställt
remissen? Om så är fallet, herr talman,
måste jag sedermera återkomma med
ett yrkande.

Herr RUBBESTAD: Herr talman! Gentemot
herr Dicksons sista anförande vill
jag säga, att tjänstemännens löner behandlas
av riksdagen som allt annat.
Menar nu herr Dickson, att om hans
motion bifalles och en nämnd eller
kommitté tillsättes, som skall föreslå
vissa arvoden, riksdagsmännen inte skola
ha rätt att säga sin mening? Om en
riksdagsman är missnöjd och vill ha ett
lägre eller högre arvode än det föreslagna,
skall han då vara förhindrad att
göra sin vilja gällande och vara tvungen
att acceptera det som nämnden föreslår?
Jag undrar, om herr Dickson vill
ha ett sådant system.

Herr HASTAD: Herr talman! Jag är
liksom åtskilliga andra tveksam om vad
som är det egentliga syftet med denna
motion. Är det att söka framtvinga en

Nr 8.

Tisdagen den 27 februari 1951.

Fråga om remiss av motionen 11:433.

opinionsyttring i förväg av kammaren
till förmån för en ännu ej behandlad
motion, måste jag, oavsett vad just denna
motion innehåller, yppa min stora
betänksamhet. En remiss till utskott innebär
ju, att man överlämnar motionen
till ett organ, som skall kunna bereda
trågan i lugn och ro utan att behöva
pressas av opinionsyttringar från kammaren.
Är det å andra sidan meningen
att som ett prejudikat fastslå, att en ledamot
på detta sätt kan påyrka snabbare
behandling, om han är missnöjd
med att hans fråga inte har blivit tillräckligt
snabbt beredd, känner jag mig
lika tveksam.

Riksdagsordningen föreskriver, att
om en motion väckes efter motionstidens
utgång skall det vara på grund av
eu under riksdagen inträffad händelse
och i ett omedelbart sammanhang med
denna. Hur många gånger händer det
inte, när det gäller våra 500 å 600 motioner,
att någon i denna kammare eller
i första kammaren är missnöjd med den
takt, varmed utskotten behandla frågan,
men han kan knappast begära att
på grund därav få taga denna bestämmelse
i riksdagsordningen i anspråk
för en ny motionsframställning. Såvitt
jag förstår, är det mycket svårt att i
detta sammanhang tala om någon under
riksdagen inträffad händelse — det
skulle då möjligen vara, att det bebådats
att det kommer en proposition om
riksdagsarvodenas omreglering. Då
måste man emellertid fråga: Var det någon
i denna kammare, som betvivlade,
att det skulle komma en proposition
angående riksdagsarvodena, sedan lönestoppet
upphävts? Såvitt jag förstår,
ha alla utgått ifrån att arvodesstoppet
för riksdagen skulle upphöra i och med
att lönestoppet upphävdes, och det ha
vi kunnat räkna med likaväl den 10
eller den 26 januari som i dag.

Jag har begärt ordet, herr talman, för
att säga, att jag är mycket betänksam,
om kammaren skall slå in på metoden
att låta varje så att säga tillstymmelse

till en händelse ge anledning till att
väcka och remittera nya motioner i ett
förut »anhängiggjort» ärende. Här föreligger
ju ändå en motion i denna sak.
Den ligger på konstitutionsutskottets
bord, och de som i dag känna sig tveksamma
inför herr Dicksons motion nr
2 ha därmed inte tagit ställning till den
förra motionen, innan konstitutionsutskottets
utlåtande kommer.

I övrigt vill jag som min personliga
mening tillägga, att jag instämmer med
herrar Rubbestad och Pettersson i Norregård
och andra, som ha sagt, att riksdagen
skall taga ansvaret även i sina
egna frågor. Riksdagen skall inte försöka
krypa undan bakom andra organ
eller nämnder. Herr Dickson kan visserligen
invända, att det bara är fråga
om en rådgivande instans, men jag anser,
att riksdagen i vårt land liksom —
så vitt jag vet — i varje annat land öppet
och frimodigt tar ansvaret för det
sätt, på vilket riksdagens ledamöter bli
avlönade. Vi kunna inte komma ifrån
det ansvaret, och jag vill i varje fall
inte rygga tillbaka för det.

Efter härmed slutad överläggning gav
herr talmannen propositioner dels på
bifall till yrkandet om remiss av förevarande
motion till konstitutionsutskottet
dels ock på avslag å berörda yrkande;
och fann herr talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Pettersson i
Norregård begärde likväl votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och
godkändes:

Den, som vill, att kammaren beslutar
remittera motionen 11:433 av herr
Dickson till konstitutionsutskottet,
röstar

Ja,

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Tisdagen den 27 februari 1951.

Nr 8.

Interpellation ang. redogörelse för efterforskningarna efter Raoul Wallenberg.

Vinner Nej, har kammaren avslagit
yrkandet om remiss till utskott av ifrågavarande
motion.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns därvid flertalet
av kammarens ledamöter hava röstat
för nej-propositionen, vadan kammaren
avslagit yrkandet om remiss till utskott
av ifrågavarande motion.

I enlighet härmed lades motionen
till handlingarna.

§ 7.

Föredrogos, men bordlädes åter konstitutionsutskottets
utlåtanden nr 6-—9,
statsutskottets utlåtanden nr 2, 7, 12
och 13, bevillningsutskottets betänkanden
nr 6 och 9—11, bankoutskottets utlåtande
nr 3, första lagutskottets utlåtanden
nr 7—10 samt andra lagutskottets
utlåtanden nr 5—7.

§ 8.

Föredrogs den av herr Svensson i
Ljungskile vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen
för jordbruksdepartementet angående
de ekonomiska förhållandena omkring
oljeväxtodlingen och exporten av denna
odlings produkter, m. m.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 9.

Föredrogs den av herr Hedlund i
Kådom vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
i anledning av förekommande
uppgifter om att personer
internerats som sinnesslöa utan att

detta varit motiverat med hänsyn till
deras själsliga tillstånd.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 10.

På förslag av herr talmannen beslöt
kammaren, att statsutskottets utlåtanden
nr 13, 2, 7 och 12 skulle i nu
nämnd ordning uppföras främst bland
två gånger bordlagda ärenden å morgondagens
föredragningslista.

§ 11.

Herr ANDRE VICE TALMANNEN erhöll
på begäran ordet och yttrade: Herr
talman! Med hänsyn till ärendets omfattning
tillåter jag mig hemställa, att
tiden för avgivande av motioner i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
nr 63, med förslag till livsmedelsstadga
m. in., måtte utsträckas till 15 dagar.

Kammaren biföll denna hemställan.

§ 12.

Interpellation ang. redogörelse för efterforskningarna
efter Raoul Wallenberg.

Ordet lämnades på begäran till

Fru GÄRDE WIDEMAR, som anförde:
Herr talman! Legationssekreteraren
Raoul Wallenbergs öde har åter genom
de motstridiga uppgifter, som framkommit
under den senaste tidens offentliga
diskussion i ärendet, kommit
i förgrunden för allmänhetens intresse.
Å ena sidan uppges, att utrikesdepartementet
redan tidigt erhållit underrättelser
om att Wallenberg befunne sig i
livet, men att departementet icke visat
erforderlig energi för att skapa klarhet
över hans försvinnande och bringa honom
undsättning; å andra sidan har
uppgivits att utrikesdepartementet icke
erhållit dessa underrättelser och därför
icke kunnat visa större aktivitet än
som skett för att bringa Wallenberg
hjälp. Tydligast framträder denna mot -

Nr 8.

Tisdagen den 27 februari 1951.

Interpellation ang. utredningen om räntebestämmelserna i lagar och författningar.

stridighet i de underrättelser rörande
Raoul Wallenberg, som enligt uppgift
lämnats av Mme Kollontay, men vilkas
förekomst utrikesdepartementet synes
ha varit i oklarhet om. Dessa förhållanden
göra, att allmänhetens förtroende
för de ansvariga myndigheterna lätt
kan avtrubbas eller undergrävas.

En fråga av stort intresse i detta
sammanhang gäller, vad Sveriges representation
i Moskva uträttat eller kunnat
uträtta för att söka undsätta Raoul
Wallenberg. Säkerligen skulle det verka
lugnande på en vidsträckt opinion i
vårt land, om utrikesministern kunde
påvisa, att man på ansvarigt håll härutinnan
vidtagit alla de åtgärder, som
varit möjliga. Även behöver klargöras,
om utrikesdepartementet härvid arbetat
i samförstånd med icke endast Raoul
Wallenbergs familj utan även den för
ändamålet konstituerade Wallenbergskommittén.

Med hänvisning till det anförda anhåller
jag om andra kammarens tillstånd
att till hans excellens herr ministern
för utrikes ärendena få framställa
följande fråga:

Är utrikesministern i tillfälle att lämna
en fullständig redogörelse för hur
efterforskningarna efter Raoul Wallenberg
bedrivits och för vilka åtgärder,
som vidtagits för att så effektivt och
snabbt som möjligt söka rädda honom?

Denna anhållan bordlädes.

§ 13.

Interpellation ang. utredningen om räntebestämmelserna
i lagar och författningar.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Fru SJÖSTRAND, som yttrade: Herr
talman! I anledning av väckta motioner
hemställde 1946 års riksdag hos Kungl.
Maj:t om översyn av de i lagar och författningar
förekommande räntebestämmelserna.
Med stöd av Kungl. Maj:ts

bemyndigande har chefen för justitiedepartementet
senare — den 11 februari
1949 — tillkallat särskild utredningsman
för att inom departementet
biträda med den av riksdagen begärda
utredningen. Enligt uppgift har denna
utredning, efter det vissa förberedande
arbeten slutförts, senare nedlagts. Då
den fråga, till vars lösande här berörda
utredning skulle uppgöra förslag, är av
stort allmänt intresse, får jag anhålla
om andra kammarens tillstånd att till
herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet
få rikta följande frågor:

Kan statsrådet lämna kammaren upplysningar
om anledningen till att utredningen
om räntebestämmelserna i
lagar och författningar har nedlagts
samt när den kan beräknas återupptagas? Denna

anhållan bordlädes.

§ 14.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 32, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilliiggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1950/51, i vad propositionen avser utrikesdepartementets
verksamhetsområde; nr

33, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1950/51, i vad propositionen avser
försvarsdepartementets verksamhetsområde; nr

34, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1950/51, i vad propositionen avser handelsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 35, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1950/51, i vad propositionen avser staten
för statens allmänna fastighetsfond;

Tisdagen den 27 februari 1951. Nr 8.

Interpellation ang. utredningen om räntebestämmelserna i lagar och författningar.

nr 36, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1950/51, i vad propositionen avser staten
för försvarets fastighetsfond;

nr 37, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen under sjätte
huvudtiteln gjorda framställning om
anslag för budgetåret 1951/52 till viss
beredskapsutrustning åt Aktiebolaget
Radiotjänst;

nr 38, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret
1951/52 till oförutsedda utgifter;

nr 39, i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag om anslag för budgetåret 1951/
52 till avskrivning av oreglerade kapitalmedelsförluster;
och

nr 40, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående stat för statens allmänna
fastighetsfond för budgetåret
1951/52.

§ 15.

Anmäldes, att följande Kungl. Maj:ts
propositioner tillställts kammaren, nämligen: nr

64, med förslag till förordning om
ändring i taxeringsförordningen den 28
september 1928 (nr 379), m. m.;

nr 68, med förslag till förordning om
rätt att vid taxering för inkomst njuta
avdrag för avgifter till vissa stiftelser,
m. m.;

nr 69, angående inhämtande av riksdagens
samtycke till förordnande om
utsträckt tillämpning av 5 § allmänna

iorfogandelagen den 22 juni 1939 (nr
293);

nr 70, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 29 juni 1946 (nr
431) om folkpensionering, m. m.; och
nr 73, angående anslag till flygtekniska
försöksanstalten m. m.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 16.

Anmäldes, att till herr talmannen under
sammanträdet avlämnats följande
motioner, nämligen

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 39, med förslag till lag om
ändring i kommunalskattelagen den 28
september 1928 (nr 370), m. m. motionerna
:

nr 434 av herr Haeggblom in. fl.;
nr 435 av herr Hedlund i Rådom
m. fl.;

nr 436 av herr Widén m. fl.; och
nr 437 av herr Nilsson i Svalöv; samt
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 34, med förslag till lag om
ekonomiska föreningar, in. m. motionerna: nr

438 av herr Norup in. fl.;
nr 439 av herr Ahlstcn m. fl.; och
nr 440 av fru Gärde Widemar m. fl.

Dessa motioner bordlädes.

§ 17.

Justerades protokollsutdrag.
Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 5.24 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Nr 8.

Onsdagen den 28 februari 1951.

Onsdagen den 28 februari.

Kl. 11 fm.

§ 1.

Riksdagens påskferier.

Herr TALMANNEN yttrade: Efter samråd
med talmannen i första kammaren
och talmanskonferensen får jag beträffande
riksdagsarbetet vid påsktiden
meddela följande.

Påskferierna komma att börja fredagen
den 16 instundande mars och pågå
till och med onsdagen den 28 i samma
månad. Kamrarna sammanträda åter
torsdagen den 29 mars kl. 2 e. m. för
anställande av gemensamma omröstningar,
såvida voteringspropositioner
för sådant ändamål blivit dessförinnan
godkända. I motsatt fall avses, att utskottsarbetet
återupptages sagda torsdag,
den 29 mars, varefter kamrarnas
sammanträden komma att hållas i sedvanlig
ordning. Allt detta gäller under
förutsättning att intet oförutsett inträffar,
som påkallar annan ordning.

§ 2.

Svar på fråga ang. upplysningar om en
internationell utredning av vissa råvarufrågor.

Ordet lämnades på begäran till

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN, som anförde:
Herr talman! Ledamoten av denna kammare
herr Johansson i Stockholm har
frågat »vilken internationell kommitté
det är som utrikesdepartementet förklarat
att Sverige skall deltaga i för att
behandla en del råvarufrågor».

Av meddelanden i pressen har redan
framgått, att Sverige accepterat en inbjudan
att låta sig representera i en
kommitté, som har att avge rekommendationer
till exportörländernas regeringar
beträffande fördelningen av vol -

fram och molybden mellan de i organisationen
samverkande länderna. Om
upplysningar först nu lämnats om
denna organisations närmare uppbyggnad,
är orsaken helt enkelt att man efter
allmänt gängse och accepterade regler
icke offentliggör uppgifter om sättet
att ordna representationen i en ny organisation
som den ifrågavarande, medan
frågan ännu befinner sig på förhandlingsstadiet.

Härpå yttrade:

Herr JOHANSSON i Stockholm: Herr
talman! Jag ber att till hans excellens
herr utrikesministern få framföra mitt
tack för det snabba svaret, vilket i viss
mån var givet redan på förhand genom
talet i Katrineholm. Det som föranledde
frågan var, att det vid den tidpunkt då
den ställdes endast fanns följande säregna
besked i en formulering av TT:
»På grund av initiativtagarnas önskan
är UD förhindrat att tala om, vilken
kommitté det är fråga om.» Hemlighetsmakeriet
är ibland omfattande i den
öppna värld, som utrikesministern nyligen
talade om. Det borde dock vara
en rimlig begäran att svenska folket
finge veta, vilka internationella kommittéer
vi äro med i, speciellt som de
hemliga kommittéerna bruka ha ett
alldeles särskilt och farligt uppdrag.

Jag skall inte vid besvarandet av en
kort fråga draga in den i hela pressen
pågående debatten om UD:s kommuniké.
Jag vill bara säga, att jag i detta
fall icke fäster den största uppmärksamheten
vid själva kommunikéerna.
Jag medger att dessa i och för sig varit
riktiga, även om de kanske inte givit
hela sanningen. Jag fäste mig framför
allt vid att den amerikanska ambassaden
ganska kvickt ingrep, då UD kanske
hade velat bagatellisera en påtryckning,

Onsdagen den 28 februari 1951. Nr 8.

Svar på interpellation ang. rationalisering inom den civila statsförvaltningen m. m.

och ganska eftertryckligt desavuerade
detta genom att i markerade ordalag
tala om, alt denna påtryckning ägt rum.
Tyvärr ha vi efter Marshallplanens godkännande
kommit så långt här i landet,
att en stormakts ambassadör reser omkring
till våra industrichefer för att påverka
dem när det gäller Sveriges export
till ett tredje land. Vi ha upplevat
att åtminstone en tidning — Göteborgs
Handels- och Sjöfartstidning — hävdar,
att vi skola gå så långt i eftergifter, att
vi skola avstå från för vår försörjning
i dag så viktiga varor som de polska kolen
och briketterna från den tyska demokratiska
republiken för att i allt
kunna lyda Amerika.

Utrikesministern nämnde hänvändelsen
den 12 januari. Jag vill då erinra
om att regeringspressen själv den
gången inte var så tvärsäker om att vi
skulle vara med. När konferensen i Paris
öppnades och Sverige representerades
av dåvarande envoyén Dag Hammarskjöld,
skrev Aftontidningen följande
— det gällde just Sveriges deltagande
vid fördelningen av de strategiska
råvarorna: »Ett successivt inlemmande
av Parisorganisationen i Atlantpakten
måste med nödvändighet resultera
i en allvarlig samvetskonflikt för
Sveriges och Schweiz’ vidkommande.
Frågan om Sveriges fortsatta deltagande
i en organisation, som öppet eller indirekt
sorterar under eller samarbetar
med västblockets militära organisationer,
kommer i det ögonblicket att aktualiseras.
»

Icke desto mindre ha vi, som det heter
i ett annat besked från utrikesministern,
utan dröjsmål gått med i denna
organisation. Nu äro vi alltså med i
kommissionen för fördelningen av volfram
och molybden. Jag vill ställa den
frågan, hur långt man tänker gå i eftergifter
för dessa påtryckningar. De
strategiska råvaror, vilka nu användas
som påtryckning också på vår utrikespolitik,
kommu ju till mycket stor del
från Europa och Europas kolonier i

Afrika och Asien, och dessa råvaror ha
— delvis med stöd av Marshallplanens
bestämmelser — sedan länge upplagrats
i Amerika. Nu göras dessa påtryckningar
på det ena landet efter det andra
för att dirigera politiken i viss riktning.

Jag vill också erinra om att exempelvis
mangan var med bland de råvaror,
som uppräknades i utrikesministerns
tal i Katrineholm. För ungefär en månad
sedan gick genom pressen ett telegram,
vilket klargjorde, att den stat,
mot vilken hela denna upprustning riktar
sig — Sovjetunionen — då fortsatte
att sälja den för vapenproduktionen så
viktiga legeringsmalmen mangan till
Förenta staterna. Det fanns en mängd
gissningar om varför Sovjetunionen
gjorde detta. Man gissade på allt utom
det som låg närmast till hands och torde
vara det riktiga, nämligen att man i
Sovjetunionen är så övertygad om att
fredens krafter i världen skola vara starkare
än de som driva mot krig, att man
fortsätter att sälja mangan även till
Förenta staterna som om ingenting
hänt.

Jag har endast tagit detta som ett
exempel på hur olika uppfattningarna
om dessa saker kunna vara på de olika
sidorna om den s. k. järnridån. Vi behöva
endast tänka oss hur det skulle
upptagas, om någon annan makts ambassadör
eller minister reste till Kullager
och bar sig åt på det sätt, som jag
nyss talat om. Jag hävdar även den meningen,
att många europeiska länder —
alldeles särskilt Sverige — ha en så
stark ställning i dessa frågor, att de säkert
borde kunna resa ett visst motstånd.
I enlighet med Marshallplanen
ha vi givit regeringen fullmaktslagar
beträffande utnyttjandet av vår uranmalm.
Vi besitta ju exempelvis de allra
viktigaste råvarorna för framställning
av stållegeringarna. Vi ha också det
mesta av den högprocentiga järnmalmen,
som går till vapensmedjorna i
Ruhr. .lag tycker därför att vi inte be -

Nr 8.

Onsdagen den 28 februari 1951.

Svar på interpellation ang-, rationalisering inom den civila statsförvaltningen m. m.

höva vika för någon utpressning. Giva
vi gång efter annan efter komma vi
snart i den position, som Aftontidningen
fruktar att vi skola råka i, då
det inte ens går att upprätthålla skenet
av att vi bedriva en alliansfri politik.
Jag vill därför sluta med att säga att vi
— även om vi äro sent ute — äntligen
höra stoppa upp vårt undanvikande för
utpressning när det gäller upprustning
och krigsförberedelser samt slutligen
deltagande i krig.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN: Herr talman!
Jag skall inte gå utanför ramen för den
enkla fråga, som här ställts, och den
debatt, som anknyter sig därtill. Jag
vill bara taga upp en punkt, som den
ärade interpellanten berörde, när han
talade om amerikanska ambassadens
kommuniké. Den upplysning om östhandelsfrågan,
som fanns intagen i
detta meddelande till pressen, hade i
själva verket givits redan dagen innan
till Dagens Nyheter från utrikesdepartementet.
Dagens Nyheter har också
publicerat detta meddelande. Men både
den tidningen och den övriga pressen
glömde tydligen hort detta på ett dygn
och fann att den amerikanska kommunikén
hade ett stort nyhetsvärde.

överläggningen var härmed slutad.

§ 3.

Svar på interpellation ang. rationalisering
inom den civila statsförvaltningen
in. m.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER, som anförde: Herr talman!
Med kammarens tillstånd har herr von
Seth frågat mig, om statsrådet Danielson
slutfört sitt uppdrag såsom rationaliseringssakkunnig
inom regeringen

och om Kungl. Maj:t har för avsikt att
låta verkställa någon utredning om möjligheterna
att åstadkomma en genomgripande
förenkling av de författningar
rörande förhållandet mellan allmänheten
och myndigheterna, som utgöra den
egentliga grunden till att talet om
»Krångel-Sverige» uppkommit. Med anledning
härav får jag anföra följande.

Den 23 maj 1947 uppdrog Kungl.
Maj:t åt statsrådet Danielson att inom
regeringen handlägga frågor rörande
rationalisering av den civila statsförvaltningen.
Detta uppdrag avsåg i första
hand frågan om det statliga rationaliseringsarbetets
organisation och allmänna
uppläggning samt andra med
rationaliseringen sammanhängande
spörsmål av större räckvidd, särskilt
sådana som voro gemensamma för alla
eller en stor del av förvaltningens olika
grenar. Av vad jag nu sagt framgår, att
det åt statsrådet Danielson lämnade
uppdraget icke innebar, att genomförandet
av allehanda speciella åtgärder,
som kunna ha betydelse ur rationaliseringssynpunkt,
därmed överflyttades
från vederbörande departementschefer
till honom. Såsorn i tidigare sammanhang
framhållits innebar uppdraget
icke någon begränsning av departementschefernas
ansvar för sina ämbetsområden.

Det gällde till en början att skaffa
sig en viss överblick över de olika slag
av frågor, som kunna möta inom rationaliseringsverksamheten.
Därför utsände
Kungl. Maj :t i juni 1947 till statsmyndigheterna
ett cirkulär, vari dessa
anbefalldes att inom sina respektive
områden undersöka möjligheterna att
åstadkomma ett snabbare och enklare
förfarande. Utsändandet av detta cirkulär
innebar närmast en brett upplagd
inventering av förenklingsbehovet inom
den civila statsförvaltningen.

Samtidigt tillkallades särskilda sakkunniga
med uppgift att utreda möjligheterna
av en ytterligare decentralisering.
Genom de skilda departementens

Onsdagen den 28 februari 1951. Nr S.

Svar på interpellation ang. rationalisering'' inom den civila statsförvaltningen m. m.

försorg företogs även en undersökning
speciellt rörande decentralisering av
beslutanderätt från Kung]. Maj:t till underlydande
organ.

Efter dessa inledande åtgärder lia,
som herr von Seth också nämner, åtskilliga
utredningar och kommittéer
tillsatts vilkas uppdrag sträckt sig över
större eller mindre fält av förvaltningen.
Enligt herr von Seth skulle
emellertid dessa väsentligen ha betraktat
rationaliseringsverksamheten ur
rent teoretiska synpunkter. Praktiska
och konkreta förslag till förenkling av
administrationen och lagstiftningen
skulle ha varit betydligt sparsammare
än långa och ingående lamentationer
över svårigheterna att över huvud taget
bedriva något rationaliseringsarbete.

Denna herr von Seths sammanfattning
är felaktig och missvisande. I
själva verket förhåller det sig så, att
icke obetydliga praktiska resultat uppnåtts.
Förutsättningar ha även skapats
för ytterligare och mera långtgående
rationalisering. Särskild betydelse tillmäter
jag det förhållandet, att bl. a. genom
förenklingsaktionen år 1947 och
behandlingen av de framkomna förslagen
skapats ett väsentligt ökat intresse
för rationalisering inom statsförvaltningen.
De olika förvaltningsorganen
ha i sitt löpande arbete kommit att tillmäta
enkelheten och snabbheten i förvaltningsarbetet
en större betydelse än
tidigare.

För att därefter något närmare beröra
de konkreta resultat, som herr von
Seth efterlyst, vill jag först framhålla,
att redan de förslag och påpekanden,
som föranleddes av 1917 års förenklingscirkulär,
tämligen snart resulterade
i ett betydande antal författningsändringar
och andra förenklingsåtgärder.
Det ligger emellertid i sakens natur, att
dessa omedelbara åtgärder i regel voro
av mindre omfattning och i stort sett
hade karaktären av detaljändringar. Att
här anföra ett eller annat exempel på
dessa ändringar skulle därför icke ge

någon riktig föreställning om deras
samlade betydelse. .lag vill emellertid
framhålla, att — som herr von Seth
också nämnt — de verkställda undersökningarna
hittills lett till decentralisering
av beslutanderätt från Kungl.
Maj:t till underordnade myndigheter av
ett betydande antal ämnesgrupper, motsvarande
omkring 10 000 ärenden per
år räknat eller omkring en fjärdedel av
det tidigare antalet konseljärenden.
Även från de centrala ämbetsverken har
decentralisering i viss utsträckning ägt
rum. Decentraliseringsutredningens förslag
har i huvudsak genomförts. Även
inom de centrala ämbetsverken föranledde
förenklingscirkuläret åtskilliga
åtgärder.

Förenklingssynpunkterna ha också
i görligaste mån beaktats vid propositions-
och författningsarbetet i de olika
departementen samt vid konsultgranskningen.
Detta har bl. a. lett till att åtskilliga
kommittéförslag blivit föremål
för en mycket genomgripande överarbetning
i förenklingssyfte.

I anslutning till det sagda vill jag
närmare beröra vidtagna eller planerade
förenklingsåtgärder på tre stora och
praktiskt betydelsefulla områden.

Det första av dessa områden avser
byggnadslagstiftningen. Jag vill erinra
om att 1947 års byggnadslagstiftning
upptog åtskilliga bestämmelser med
syfte att åstadkomma större enhetlighet
och en snabbare handläggning. Detta
kan kanske illustreras av den vackra
plansch, som herr von Seth här satt
upp bakom talarstolen. 1 yttrandena
över 1947 års förenklingscirkulär framfördes
emellertid åtskilliga erinringar
mot byggnadsbestämmelserna, bl. a.
av samarbetskommittén för byggnadsfrågor.
Efter överläggningar med byggnadsstyrelsen
och denna kommitté beslöt
Kungl. Maj:t den 20 februari 1948
på föredragning av statsrådet Danielson
att uppdraga åt styrelsen att göra
en förberedande utredning angående
möjligheterna att åstadkomma förenk -

Nr 8.

Onsdagen den 28 februari 1951.

Svar på interpellation ang. rationalisering inom den civila statsförvaltningen m. m.

lingar i fråga om byggnadsreglerande
bestämmelser och dessas tillämpning.
Styrelsen, som slutfört utredningen,
överlämnade sedermera en promemoria
i frågan till chefen för kommunikationsdepartementet.
En närmare undersökning
rörande dessa spörsmål ägde
därefter rum inom departementet.

Denna undersökning är nu slutförd
och Kungl. Maj:t har den 16 februari
1951 bemyndigat kommunikationsministern
att tillkalla sakkunniga för att
verkställa utredning angående möjligheterna
att förenkla byggnadslagstiftningen
och dess tillämpning. I direktiven
framhålles bl. a., att det för den
byggande måste vara ett starkt önskemål
att han i normala fall blott behöver
vända sig till en enda myndighet
i orten, nämligen byggnadsnämnden.
Skall andra myndigheter ur olika synpunkter
taga befattning med hans ärende.
synes det i varje fall böra ankomma
på byggnadsnämnden att åvägabringa
det erforderliga samarbetet. Enligt direktiven
bör lagstiftningen givetvis icke
utsträcka den allmänna kontrollen längre
än som ur allmän synpunkt framstår
såsom erforderligt. Kan utan olägenheter
denna kontroll och tillsyn i vissa
hänseenden minskas eller helt undvaras,
böra utredningsmännen föreslå åtgärder
i detta syfte. Då det kan förväntas,
att utredningsarbetet blir omfattande,
har i direktiven särskilt framhållits,
att utredningsmännen böra i
görligaste mån framlägga förslag i ämnet
allteftersom arbetet leder till resultat.

Vad angår den speciella, av kriget
och dess efterverkningar betingade
byggnadsregleringen ha under de senaste
åren genomförts eu väsentlig förenkling
genom decentralisering av beslutanderätt
i tillståndsärenden samt genom
generell dispens från tillståndstvånget
i vissa fall. Tillståndsgivningen
var tidigare helt centraliserad till
Kungl. Maj:t och dåvarande arbetsmarknadskommissionen.
Efter författ -

ningsändringar decentraliserades emellertid
med några undantag beslutanderätten
från och med den 1 januari 1949
till länsarbetsnämnderna i fråga om
ärenden, som avse bostadshus, byggnad
eller anläggning för jordbrukets, skogsbrukets
eller fiskets behov, rivningsarbete
samt annat arbete, som beräknas
kosta högst 20 000 kronor. Arbetsmarknadsstyrelsen
skulle, med några undantag,
äga avgöra övriga byggnadstil Iståndsärenden.
Genom dessa åtgärder
har antalet å Kungl. Maj:t ankommande
byggnadstillståndsärenden minskat avsevärt.
Antalet hos Kungl. Maj:t registrerade
sådana ärenden utgjorde sålunda
1947 3 485, 1948 2 793, 1949 671 ocli
1950 407. Att detta medfört en förkortning
av handläggningstiden och därmed
fördelar för allmänheten är uppenbart.

Generell dispens från tillståndstvånget
meddelades från och med den 1 januari
1949 för vissa mindre byggnadsarbeten.
Denna dispens utvidgades från
och med den 15 oktober 1949 att även
gälla arbete avseende ekonomibyggnader
för jordbruksfastighets eget behov
och, med vissa undantag, reparationsoch
förbättringsarbeten å en- och tvåfamiljshus.

Jag vill slutligen erinra om att statsrådet
Sköld enligt bemyndigande den
30 juni 1949 tillkallat sakkunniga för
att verkställa utredning om formerna
för den framtida investeringskontrollen.
På denna utredning ankommer att
göra en översyn av lagen om tillståndstvång
för byggnadsarbete.

Det andra av de områden jag tänkt
beröra är lantmäteriväsendet. I yttrandena
över 1947 års förenklingscirkulär
framkommo åtskilliga förslag om snabbare
och enklare förfaranden. Efter
samråd med lantmäteristyrelsens chef
överlämnades dessa förslag till styrelsen
och 1939 års fastighetsbildningssakkunniga.
En stor del av dessa förslag
har föranlett åtgärder. Jag vill till
en början nämna, att under 1950 ge -

Onsdagen den 28 februari 1951. Nr 8.

Svar på interpellation ang. rationalisering inom den civila statsförvaltningen m. m.

nomfördes lagändringar, varigenom den
tidigare splittringen vid fastställelseprövningen
av avstyckningsförrättningar
inom planeområden undanröjdes.
De tidigare särbestämmelserna om
länsstyrelses befattning med vissa avstyckningsmål
har sålunda upphört att
gälla. Därjämte ha regler givits som innebära
att fastställelseprövningen med
avseende på gränsbestämning vid avstyckningsförrättning
numera ankommer
på samma myndighet som har att
pröva själva avstyckningsförrättningen.

Vidare har nyligen till lagrådet remitterats
vissa förslag, som grunda sig
på en av fastighetsbildningssakkunniga
avgiven P. M. och i huvudsak avse förenklingar
i förfarandet vid lantmäteriförrättningar.
Bland annat föreslås ökade
möjligheter att sammanföra olika
förrättningar till gemensam handläggning.
Kungörelse- och kallelseförfarandet
föreslås avskaffat i vissa fall, och i
andra fall förordas förenklingar i detsamma.
Förenklingar förordas även i
fråga om sättet för avslutande av förrättningar.
Särskild ansökan om sammanläggning
föreslås i visst fall icke vidare
skola erfordras. Avsikten är att
proposition skall föreläggas innevarande
års riksdag. Ytterligare en promemoria
syftande till förenklingar kan
väntas bliva avgiven av fastighetsbildningssakkunniga
inom kort.

Jämsides med det sålunda bedrivna
arbetet på förenklingar inom lagstiftningen
har på det administrativa, organisatoriska
och tekniska området ett
stort antal reformer genomförts. Genom
föreskrifter av lantmäteristyrelsen har
sålunda bl. a. möjliggjorts viss förberedande
handläggning av förrättningarna,
varigenom den del av proceduren, som
avser förrättningssammanträden, kunnat
förkortas. En fullständig blankettrevision
har genomförts. Åtskilliga andra
rationaliseringsåtgärder ha vidtagits.

Det tredje exemplet på områden med
utpräglade rationaliseringsproblem är

3 — Andra kammarens protokoll 1951. Nr

statsbidragssystemet. Behovet av större
enkelhet och enhetlighet på detta område
är uppenbart, och denna fråga har
tidigare vid flera tillfällen varit föremål
för övervägande. Som bekant har
statsrådet Danielson tillkallat en särskild
kommitté för att närmare utreda
dessa spörsmål. Kommittén har gjort en
kartläggning av det administrativa arbete
för stat och kommun, som är förenat
med gällande ordning. Utredningen
har också införskaffat material till
belysning av de speciella statsbidragens
betydelse för de bidragsmottagande
kommunernas ekonomi. I anslutning
härtill undersöker kommittén de praktiska
möjligheterna för en reform av
bidragssystemet efter vissa riktlinjer,
vilka innebära bl. a. att skattegraderingen
av de speciella statsbidragen slopas
och att en utjämning av kommunernas
skiftande ekonomiska bärkraft i
stället uppnås genom ett allmänt skattegraderat
bidrag. Härigenom skulle väsentliga
lättnader i administrativt hänseende
uppkomma icke blott för de statliga
myndigheterna utan även och kanske
i synnerhet för de kommunala bidragstagarna.

De av mig nu berörda förenklingsåtgärderna
på byggnadsväsendets, lantmäteriväsendets
och statsbidragssystemets
områden ha eller komma att få
sin väsentliga betydelse däri, att de underlätta
myndigheternas arbete eller
medföra minskat besvär och tidsutdräkt
för allmänheten. I vissa fall torde de
även innebära direkta kostnadsbesparingar,
men tyngdpunkten ligger dock
knappast på den rent ekonomiska sidan.
Så är däremot fallet i fråga om
åtskilliga ändringar i myndigheternas
interna organisation, som genomförts
på senare tid. Dessa ändringar ha ofta
varit resultat av organisationsundersökningar,
som statens organisationsnämnd
gjort, men ha stundom kommit till
stånd på myndighetens eget initiativ.
Ett för riksdagen välbekant exempel på
det senare utgör den delvis genomförda

Nr 8. Onsdagen den 28 februari 1951.

Svar på interpellation ang-, rationalisering inom den civila statsförvaltningen m. m.

omorganisationen av riksförsäkringsanstalten.

Även den förut berörda decentraliseringen
av ärenden från Kungl. Maj:t
har, i motsats till vad herr von Seth
påstår, inneburit vissa besparingar. Jag
skall bär ge några exempel på besparingar
inom Kungl. Maj:ts kansli. Sålunda
har denna decentralisering medfört,
att man inom Kungl. Maj:ts kansli
kunnat reda sig med ett mindre antal
tjänstemän än man eljest skulle behövt.
Skillnaden uppgår inom ett departement
till två andre kanslisekreterare,
två amanuenser och två skrivbiträden
(motsvarande ett belopp av 50 500 kronor
per år) samt inom ett annat departement
till en jurist, två biträden
och en expeditionsvakt (motsvarande
ett belopp av ca 30 000 kronor). Inom
ett tredje departement har, främst på
grund av vidtagna decentraliseringsåtgärder,
antalet andre kanslisekreterare
och amanuenser under budgetåret 1949/
50 kunnat minskas med två (motsvarande
ett belopp av 19 000 kronor), varjämte,
i samband med vissa fortsatta
sådana åtgärder, vilka övervägas inom
departementet, avlöningsanslaget för
budgetåret 1951/52 kunnat begränsas
med ytterligare 22 000 kronor; dessutom
har föreslagits att en ordinarie
förste kanslisekreterartjänst skall överföras
på övergångsstat. Ett fjärde departement
har meddelat, att om decentraliseringsåtgärder
icke vidtagits arbetet
säkerligen icke kunnat bemästras
utan förstärkning av personalen, och
från ett femte har uppgivits, att det
efter vidtagande av decentraliseringsåtgärder
varit möjligt alt på de tjänstemän,
vars uppgifter överflyttats till
underordnad myndighet, lägga en del
nya ärenden, och sålunda få en bättre
arbetsfördelning inom departementet.
Som exempel på, att även decentralisering
av ärenden från de centrala ämbetsverken
haft liknande effekt, vill jag
nämna, att i ett sådant verk inbesparats
två amanuenser, två skrivbiträden och

viss tillfällig personal (motsvarande ett
belopp av 33 600 kronor), medan ett annat
framhållit, att de växande arbetsuppgifterna
i viss mån motverkats genom
decentraliseringsåtgärder och att
en ytterligare personalförstärkning varit
erforderlig om sådana åtgärder icke
vidtagits. Jag vill betona, att detta endast
är ett exempel; en fullständig genomgång
skulle ge större resultat.

I detta sammanhang vill jag beröra
en speciell utredning, som tillsatts av
statsrådet Danielson som ett led i förenklingsarbetet,
nämligen 1948 års
blankettkommitté. Denna kommitté, som
nu slutfört sitt arbete, hade till uppgift
att utreda frågan om en rationalisering
i tekniskt avseende av statsförvaltningens
blanketter jämte därmed sammanhängande
spörsmål. Denna undersökning
var en förutsättning för en mera
allmän och enhetlig blankettrevision
inom förvaltningen. Kommittén har vid
sidan av det egentliga utredningsarbetet
även bedrivit praktisk verksamhet
inom området. För att stimulera myndigheterna
till självverksamhet och underlätta
deras arbete med en översyn
av blanketterna har kommittén sålunda
bedrivit rådgivnings- och undervisningsverksamhet.
Bland annat har kommittén
anordnat två blankettekniska
kurser med sammanlagt 108 deltagare,
representerande 58 ämbetsverk. Varje
kurs har omfattat ett 20-tal föreläsningstimmar
samt demonstrationer. Vidare
har kommittén utarbetat en promemoria
angående blankettekniska normer
m. in. ävensom anvisningar för
blankettryck, vilka distribuerats inom
statsförvaltningen. Kommittén har även
utarbetat en handbok i blankettrevision
samt framlagt förslag till vissa åtgärder
rörande tryckning, lagerhållning och
distribution av blanketter.

Att de av blankettkommittén behandlade
frågorna och framlagda förslagen
ha stor ekonomisk betydelse framgår
av kommitténs beräkning, att redan
kostnaderna för anskaffning av de stat -

Onsdagen den 28 februari 1951. Nr 8.

Svar på interpellation ang. rationalisering inom den civila statsförvaltningen m. ni.

liga blanketterna uppgå till omkring
10 milj. kronor om året. Denna kostnad
utgör dock enligt kommittén endast
några få procent av användningskostnaden,
d. v. s. kostnaden för den tid,
som för allmänhet och tjänstemän åtgår
för blanketternas ifyllande och bearbetning.
En förenkling av blankettväsendet
kan sålunda föranleda ganska
betydande kostnadsbesparingar.

Vad som hittills gjorts eller planerats
—■ jag har här av naturliga skäl kunnat
beröra endast en ringa del av detta —
innebär givetvis icke att behovet av
och möjligheterna till ytterligare förenklingar
skulle vara uttömda. Tvärtom
finnes och kommer alltid att finnas
områden där fördelar kunna vinnas genom
fortsatt rationalisering. Att göra
de föreskrifter som reglera den statliga
verksamheten så enkla och ändamålsenliga
som möjligt är en fortlöpande
uppgift. Det gäller att finna former
för att förenklingsmöjligheterna
ständigt skola beaktas.

I årets statsverksproposition ha uppdragits
vissa riktlinjer för den framtida
fortlöpande rationaliseringsverksamheten.
Dessa riktlinjer bygga på en samverkan
mellan förvaltningsmyndigheterna,
statens organisationsnäinnd och
Kungl. Maj:t. Statsutskottet har icke haft
något att erinra mot riktlinjerna i ett
utlåtande som i dag ligger på kammarens
bord.

I enlighet med vad som anförts i
statsverkspropositionen har Kungl.
Maj:t genom ett på statsrådet Daniclsons
föredragning utfärdat cirkulär
ålagt de civila förvaltningsmyndigheterna
att anmäla om myndighet finner
att gällande föreskrift i något avseende
är så utformad, att allmänheten blir
mera betungad eller administrationen
mera kostnadskrävande än som med
hänsyn till föreskriftens syfte kan anses
oundgängligen erforderligt. De anmälningar
om behov av förenklingsåtgärder,
som kunnat föranledas av denna
bestämmelse, skola icke behandlas

i särskild ordning, utan ärendenas behandling
skall utgöra ett led i departementens
och förvaltningsmyndigheternas
fortlöpande verksamhet för skapande
och upprätthållande av en smidigt
arbetande förvaltning. Givetvis kommer
departementen även att taga initiativ
till de förenklingsåtgärder, vartill anledning
kan finnas. Kungl. Maj:t överväger
alltså icke för närvarande någon
särskild utredning av den art interpellanten
åsyftat.

Den nu refererade bestämmelsen avser
närmast vad jag skulle vilja kalla
den allmänt administrativa sidan av rationaliseringsverksamheten,
d. v. s. sådana
åtgärder som syfta till en ändamålsenlig
reglering av förvaltningen
och i synnerhet myndigheternas förhållande
till allmänheten. Lika betydelsefull
är emellertid den rationalisering,
som direkt syftar till begränsning av
statsförvaltningens personal och kostnader
och kan vinnas genom tillämpning
av ändamålsenliga arbetsmetoder,
utnyttjande av tekniska hjälpmedel
m. m. Även denna organisationstekniska
verksamhet måste, under Kungl. Maj :ts
ledning, i stor utsträckning ankomma
på de förvaltande myndigheterna själva.
I cirkuläret har detta tydligt understrukits
genom att myndigheterna direkt
ålagts som eu ämbetsuppgift att
vidtaga de åtgärder som erfordras för
alt den statliga verksamheten skall kunna
utövas så enkelt, snabbt och ekonomiskt
som möjligt utan att säkerheten
eftersattes. För att denna verksamhet
skall intensifieras har vidare föreskrivits,
att hos vissa myndigheter skall
finnas en eller flera organisationsföredragande
med uppgift bl. a. att följa
myndighetens verksamhet och föreslå
de åtgärder, som anses kunna leda till
förenklingar eller besparingar. Avsikten
iir att dessa organisationsföredragande
skola erhålla särskild utbildning i rationaliseringstcknik.
I årets statsverksproposition
har äskats anslag till statens
organisationsnäinnd för kurs- och

Nr 8.

Onsdagen den 28 februari 1951.

Svar på interpellation ang. rationalisering

informationsverksamhet. Nämnden skulle
sålunda anordna kurser för dessa
föredragande men även senare upprätthålla
kontakt med dem och genom
direkt rådgivning samt genom någon
form av meddelanden hålla dem underrättade
om vad som gjorts och kan göras
för rationalisering på olika områden.

Organisationsnämnden skall vidare
som hittills företaga fortlöpande organisationsundersökningar
inom civilförvaltningen
samt dessutom i ökad utsträckning
biträda myndigheterna i deras
rationaliseringsverksamhet. För att
nämnden skall kunna göra en större insats
i dessa avseenden har personalen
å dess civila avdelning under de senaste
åren ökats genom att till denna överförts
ett antal experter från nämndens
militära sida. I årets statsverksproposition
har föreslagits ytterligare förstärkning
av den civila avdelningen.
Organisationsnämndens arbete bör i
första hand inriktas på sådana områden
där större besparingar kunna påräknas.

Den uppläggning av den framtida
rationaliseringsverksamheten inom statsförvaltningen,
för vilken jag nu i korthet
redogjort och som bl. a. innebär att
statsrådet Danielsons speciella uppdrag
i huvudsak upphört, bygger som nämnts
på den tanken, att rationalisering icke
är en tillfällig företeelse utan ett led
i den fortlöpande förvaltningsverksamheten.
Med hänsyn härtill ha ansträngningarna
under de senaste åren inriktats
på att finna ändamålsenliga former
för en ständig översyn över förvaltningen
i syfte att åstadkomma förenklingar
och ändamålscnligare organisation
och arbetsformer. Jag hoppas att
de åtgärder som hittills vidtagits skola
giva goda resultat. Visar sig emellertid,
att ytterligare åtgärder äro erforderliga,
komma sådana att vidtagas.

Innan jag slutar vill jag ytterligare
understryka, att det rationaliseringsarbete,
som de senaste åren bedrivits inom
statsförvaltningen, varit synnerligen

inom den civila statsförvaltningen m. m.

omfattande och att intresset för dessa
frågor inom förvaltningen för närvarande
är större än vad det på mycket
lång tid varit. Detta intresse är utan
tvivel en god grund för det fortsatta
arbetet.

Härefter yttrade:

Herr von Seth: Herr talman! Till hans
excellens herr statsministern ber jag
att få framföra mitt tack för det mycket
utförliga svaret på min interpellation.
Det är ju praxis att, när ett svar är
mer omfattande, det utdelas i förväg i
stencilerat skick till ledamöterna av
kammaren. Jag nödgas emellertid konstatera,
att statsministern har rationaliserat
sitt arbete i så hög grad, att detta
interpellationssvar, trots att det enligt
vad jag utgår ifrån har ett stort intresse
för kammarledamöterna och medborgarna
i allmänhet, icke har utdelats i
stencilerat skick här i kammaren. Jag
beklagar att så icke blivit fallet.

Man kan ju anliigga olika synpunkter
på det s. k. Ivrångel-Sverige. Jag har i
min interpellation frågat dels om statsrådet
Danielson slutfört sitt uppdrag
som rationaliseringssakkunnig inom regeringen
och dels om Ivungl. Maj :t har
för avsikt att låta verkställa en utredning
om möjligheterna att åstadkomma
en genomgripande förenkling av de författningar
rörande förhållandet mellan
myndigheterna och allmänheten, som
utgöra den egentliga grunden till att talet
om Krångel-Sverige uppkommit.

Ja, detta Krångel-Sverige kan man
naturligtvis finna på olika områden.
Jag har försökt att leta upp de olika
punkter, där detta s. k. Krångel-Sverige
varit mest påtagligt. Jag har emellertid
gått bet på den uppgiften, därför att
krånglet gripit omkring sig i en sådan
grad, att det nu förekommer på hart
när alla områden. Man kan emellertid
urskilja vissa huvudpunkter.

Först och främst fäster man sig vid
utökningen på senare år av statstjänstemannens
antal. Statsministern har i sitt

STOCKHOLM

FINANSIERING M. M.

ARKITEKT-KONSTRUKTÖR-INSTALLATIONER

TOMT

BYGGNADSARENDET

om hyror

I FASTH.KONT.

“STADS. ING. IuTSTAKNj

VATvfricE0'' [anmälan

ANSOlf. OM AVLOPP

Nr 8.

Onsdagen den 28 februari 1951.

Svar på interpellation ang. rationalisering inom den civila statsförvaltningen m. m.

svar påvisat flera områden, där man
gjort inskränkningar och avsevärda besparingar
i fråga om lönestater. Jag
kommer emellertid att längre fram här
i debatten visa, att man, då det gäller
statstjänstemannen, gjort väsentligt större
utvidgningar än som varit nödvändiga.
Vi ha vidare här i landet en kraftigt
accentuerad byråkrati med mycket
krånglig skriftväxling med allmänheten.
Vi ha ju fått nya ämbetsverk, nya styrelser
och nya nämnder i legio. Vi ha
vidare en centralbyråkratisering, som i
vissa fall är nästan skrämmande. Denna
framträder kanske klarast, när det gäller
det statliga blankettväsendet, vilket
ju statsministern berörde i sitt svar. Vi
ha vidare lagar och förordningar, som
i hög grad inskränka medborgarnas rörelsefrihet,
ja deras fri- och rättigheter.
Detta har medfört, att medborgaren
i det moderna samhället i många hänseenden
känner sig bunden av och insnärjd
i paragrafer. Många ha emellertid
en känsla av och en förhoppning
om att det skall bli en bättring på dessa
områden.

Det är kanske framför allt på ett område,
som de flesta människor kommit
i närmare kontakt med myndigheterna,
ett område som kanske omnämnes mest
i tidningarna. Jag syftar på byggenskapen.
Jag avser inte alls själva byggnadsregleringen,
som jag anser ligger
i viss mån vid sidan om det ämne, som
jag har tagit upp i min interpellation.
Byggnadsregleringen komplicerar emellertid
hela denna fråga genom dessa
minskade byggnadskvoter och den
kamp för att få ett byggnadstillstånd,
som följer byggnadsregleringen i spåren.
Jag skall inte här nämna någon
exakt siffra. Det är väl inte taget i överkan,
om man säger att det i dag finns
minst ca 10 000 människor, som vilja
sätta bo, familjer med barn, tjänstemän
och andra befattningshavare, som flytta
mellan olika orter, för vilka alla bostadsproblemet
kommer i förgrunden.
Jag vill emellertid särskilt understryka,

att jag inte avsett att med min interpellation
beröra just den sidan av bostadsproblemet.
Men när vederbörande
äntligen efter sju sorger och åtta bekymmer
fått ett byggnadstillstånd, då
börja de verkliga svårigheterna, när de
skola försöka skaffa sig ett byggnadslov
inom exempelvis en stad eller ett
stadsplanelagt område. Det är den lidandets
väg som jag skulle vilja beröra
något närmare här. Den drabbar ju ett
oändligt antal människor. Jag beklagar
bara att kommunikationsministern inte
kommit så långt — när vi nu inte fått
svaret utdelat — att vi ha television.
Jag måste därför nöja mig med detta
blygsamma plakat här på väggen (se
s. 37), som i någon mån skall söka demonstrera
vilken väg en stackars byggmästare
eller byggherre skall vandra
när det gäller att bygga ett hus.

Här uppe är tomten och vad som
sammanhänger med att skaffa den. Och
här äro de personer, icke statligt anställda,
som man skall rådgöra med,
nämligen arkitekter och konstruktörer,
om man själv skall vara byggherre, och
här äro alla andra organ i sammanhanget.
Här se vi finansieringen m. in.
Allt som ligger därunder demonstrerar
vad byggherren skall göra och vad som
ålägges honom enligt främst de statliga
författningarna och enligt de instruktioner,
som finnas för städer och samhällen.

Jag skall inte trötta kammaren med
att gå igenom vad alla dessa rutor innebära,
men så mycket vill jag säga,
att om det vill sig väl, har en byggherre
eller byggmästare 89 olika handläggningar
att gå igenom i olika instanser,
om han skall bygga i Stockholms
stad. Lågt räknat fordras det ungefär
130 handlingar och blanketter för att
saken skall kunna behandlas i dessa instanser.
Jag säger med flit »lågt räknat»,
herr talman, ty jag har fått den uppgiften
från byggnadsbyrån, att det kan
överstiga 130 olika handlingar om det
vill sig illa, och om det vill sig riktigt

Onsdagen den 28 februari 1951. Nr 8.

Svar på interpellation ang. rationalisering inom den civila statsförvaltningen m. m.

olyckligt kan det också röra sig om mer
än 89 handläggningar.

Jag skall inte trötta med detta nu
utan antar att man kommit därhän, att
byggnadsarbetet kan påbörjas. Då vänder
man sig först till industrikommissionen
för att söka licens. Sedan går
man till stadsingenjörskontoret med
dess fyra olika avdelningar; det gäller
fastställande av fixpunkt, som är en
viktig sak, det gäller schaktning och
byggnadslov och det gäller den s. k.
planhöjdskontrollen. Så skall det gå en
anmälan till gasverket om att man skall
bygga, och sedan skall det vara ett papper
angående besiktning. Det är även
vatten man skall ha. Det skall göras en
anmälan med rekvisition av servis och
besiktning. Så kommer man till elverket,
där man genomgår en liknande procedur.
Därpå ansöker man hos gatukontoret
om avlopp, och hos hälsovårdsnämnden
inlämnar man ritningar för
rörinspektion, varpå man begär besiktning
av sundhetsinspektören, bostadsinspektören
och rörinspektören.

Nu har man kommit en bit ned på
denna pelare och kommer så småningom
till poliskommissarien och brandchefen,
som givetvis ha en ''hel del
att utreda när det gäller brandskydd,
skyddsrum och dylika mycket nödvändiga
saker. Så gå handlingarna tillbaka
till byggnadsnämnden, och där vandra
papperen fram och tillbaka, sedan till
den ansvarige byggmästaren, och det
får göras anmälan om betongarbeten
och skyddsrum. Man ansöker om ställningar
på gatan, gör anmälan om bottenbesiktning
och stombesiktning och
till sist om slutbesiktning.

Det är väl intet tvivel om, ärade kammarledamöter,
att man måste säga sig,
att dessa vägar i många fall — ingalunda
alltid — äro tämligen onödiga.
Och även om de inte äro onödiga i
och för sig, tar det en oändlig tid för
papperen att vandra fram och tillhaka.
De författningar och instruktioner som
finnas krångla onödigt till ärendet. Ja,

detta var en illustration ,av vad en
byggherre i Stockholm eller annan större
stad idag har att genomgå.

Nu säger statsministern, att den IG
februari 1951, alltså ca tre veckor efter
intcrpellationens avlämnande, har
Kungl. Maj:t bemyndigat kommunikationsministern
att tillkalla sakkunniga
för att verkställa utredning angående
möjligheten att förenkla byggnadslagstiftningen
och dess tillämpning. Ja,
detta är vi naturligtvis alla synnerligen
tacksamma för. Jag skall inte göra
några andra kommentarer än att framhålla,
att de utredningar som förut
gjorts på området varit ganska långsamma.
Redan 1947 hemställde samarbetskommittén
för byggnadsfrågor, d. v. s.
Svenska arkitekters riksförbund, Svenska
industriförbundet och Svenska
byggnadsindustriförbundet, hos Kungl.
Maj:t om eu utredning »om möjligheterna
att förenkla de byggnadsreglerande
bestämmelserna». Detta resulterade
i att byggnadsstyrelsen 1948 fick i
uppdrag att verkställa denna. Byggnadsstyrelsen
har nu slutfört detta uppdrag,
och på basis därav har Kungl. Maj :t den
16 februari utsett dessa byggnadssakkunniga
för att verkställa den utredning,
som jag nvss läste upp ingressen
till.

Eftersom flera av kammarens ledamöter
visat intresse för denna karta,
skall jag låta den stå till kammarledamöternas
förfogande, men sedermera
skall jag be att vördsamt få överlämna
den till sekreteraren hos dessa sakkunniga
för undersökning, huruvida man
inte kan få bort någonting av ansvällningen
på detta område.

På ett annat område vill jag emellertid
oförbehållsamt ge regeringen mitt
erkännande, nämligen för att byggnadsverksamheten
på icke stadsplanelagda
områden, d. v. s. rena landsbygden, blivit
avsevärt förenklade sedan —■ som
statsministern framhåller i sitt interpellationssvar
•— tyngdpunkten för
byggnadsärendenas avgörande flyttats

40 Nr 8. Onsdagen den 28 februari 1951.

Svar på interpellation ang. rationalisering inom den civila statsförvaltningen m. m.

från Stockholm och förlagts till länsarbetsnäimnderna.
Detta har medfört en
mycket stor lättnad för oss som bygga
och bo i sådana icke stadsplanelagda
områden; där har byggandet åtminstone
för jordbrukarna underlättats.
Men alltjämt gäller att man när man
skall bygga ett egnahem på landsbygden
måste försöka passa in byggnaden i
den kvot, som är tilldelad samhället
eller kommunen. Mycket stora svårigheter,
kanske för stora svårigheter, resas
alltjämt på detta område. Jag syftar
alltså inte nu på kvotens storlek utan på
den långa väg som man skall gå innan
man kommer till den dag, då fixpunkten
kan bestämmas och byggandet påbörjas.

Nu känna alla till att med den frihetskänsla
som utmärker den svenska
landsbygdens befolkning har man där
delvis infört ett system när det gäller
byggenskapen, som ombudsmän eller
myndighetspersoner inte kunna hindra.
Det ligger något i det, när man i Grönköpings
Veckoblad berättar om hur
man måste skicka upp ett flygplan runt
Bergska sjön för att konstatera, huruvida
det under natten uppkommit några
svarthus! Därvidlag har man på landsbygden
kommit ganska långt. Jag säger
inte att man skall göra så, men det visar
att man funnit att lagar och förordningar
varit sådana, att man inte inom
sig känt att man kränkt någons rätt
om man tagit saken i egna händer. Jag
vill emellertid ännu en gång ge det
erkännandet, att när det gäller reparationer
av vissa byggnader inom jordbruket
ha vi fått lättnader.

Däremot är det alltjämt illa beställt
på ett annat område, som statsministern
pekade på nämligen lantmäteriförrättningarna
och därmed sammanhängande
problem. Sedan man fått
byggnadstillstånd och byggnadslov och
sedan alla papper kommit på bordet,
kvarstå, när det gäller avstyckning av
tomt, sammanläggning av fastigheter,
frånskiljande av viss del av fastigheten

o. dyl., hart när olösliga problem för
landsbygden. Jag ber att få framföra
mitt tack för vad statsministern sade
om denna sak i sitt svar och uttalar den
förhoppningen, att det måtte bli en avlastning
av de ärenden, som hopat sig
hos våra distriktslantmätare, överlantmätare,
ägodelningsdomare, länsstyrelser,
lantbruksnämnder, vägförvaltningar,
distriktsingenjörer etc. Detta hindrar
bebyggelsen på landsbygden, ty när
man vill finansiera ett bygge, är det ju
omöjligt att göra detta med lån, inteckningar
och annat, om man inte fått
tomten avstyckad och kan få sin lagfart.
Här är ett avsnitt, där jag oreserverat
ber att få framföra ett tack till
statsministern för de åtgärder som han
bebådat.

Man kan, herr talman, se denna fråga
ur olika synpunkter, och i fråga om ett
avsnitt har statsministern delvis gått in
på saken. Han talar om den föredragsoch
kursverksamhet som skall kunna
göra cirkulären mer läsbara och förståeliga
— jag skall inte använda ordet
njutbara. Man vill alltnog försöka få
en rättelse till stånd härvidlag. Man
kan då konstatera att det måste vara
nödvändigt att utvidga föredrags- och
kursverksamheten, ty ännu så sent som
i december månad förra året hade man
i de cirkulär, som kommo från statens
priskontrollnämnd, sannerligen inte
vinnlagt sig om någon koncentration
eller visat någon önskan att klart och
tydligt kungöra för människorna vad
författningarna innebära.

Jag har här i min hand priskontrollnämndens
meddelande nr 1 329 — enbart
detta nummer tyder på att ett avsevärt
antal sådana meddelanden utgått
— av den 23 december 1950, angående
tillägg till bestämmelserna om normalpriser
å vissa vävnader och filtar. Det
ligger i sakens natur att när priskontrollnämnden
skall utfärda dylika bestämmelser,
dessa måste bli omfattande.
Men menige man och inte minst vårt
affärsfolk, som funnit det nödvändigt

Onsdagen den 28 februari 1951.

Nr 8.

Svar på interpellation ang. rationalisering

att koncentrera sig och fått lära sig att
tid är pengar, finner ändå att dessa
priskontrollnämndens meddelanden —
i detta fall omfattar cirkuläret endast
39 sidor — att dessa blanketter och papper
dock äro ganska krångliga.

Jag kan inte neka mig nöjet att bara
läsa upp en paragraf i Kungl. Maj ds
kungörelse angående allmänt prisstopp:

»1 §. Den som frivilligt säljer förnödenhet
eller såsom företagare åt annan,
yrkesmässigt eller eljest, utför tjänst må,
med de undantag som stadgas i 2 § här
nedan, icke utan tillstånd överskrida
det pris å förnödenheten eller tjänsten,
som han tillämpade den 31 oktober
1942 eller, där fråga är om förnödenhet
eller tjänst som först efter nämnda dag
tillhandahållits inom landet, den 31
december 1950

eller, om han vid tidpunkten i fråga
icke sålde förnödenheten eller utförde
tjänsten, det pris, som vid samma tidpunkt
var att anse som gängse pris,
eller, där något gängse pris då ej förefanns,
det pris som han därförut senast
tillämpat;

dock att om han enligt överenskommelse,
som statens priskontrollnämnd
efter den för varje fall härovan angivna
tidpunkten träffat med honom eller
branschorganisation som han tillhör,
tillämpat lägre pris än det, som enligt
vad nyss sagts skulle vara att anse såsom
stoppris, nämda lägre pris i stället
skall gälla såsom stoppris.»

Jag kan inte, herr talman, finna att
detta är så klart eller så koncist som
man hade önskat sig, och under inga
förhållanden är det tidsbesparande.

Jag skall här ta upp ett annat avsnitt,
som kanske berör regeringen litet
närmare, nämligen införandet av nya
lagar och förordningar. Den nya lagen
om aktiebolag omfattar 228 paragrafer,
och därtill kommer en lag om införande
av aktiebolagslagen på tio paragrafer.
När ett nytt bolag skall inregistreras
eller när ett bolag ändrar sammansättningen
av sin styrelse, sina stadgar

inom den civila statsförvaltningen m. m.

eller dylikt, skall det gå in med papper
till kungl. patent- och registreringsverket.
Jag har så sent som i går eftermiddag
fått meddelande om att det är
mycket sällsynt att man ens från tränade
bolagstjänstemän får in papper i
det fullständiga skick som är önskligt,
utan handlingarna få vända tillbaka
till bolaget, även om man där gjort allt
för att kunna tyda de 228 paragraferna.
Det blir ett förfarande med papper fram
och tillbaka i det oändliga som är av
ondo och som tar tid och kostar pengar.

Vi ha i år på riksdagens bord en proposition
med förslag till lag om ekonomiska
föreningar, där man visserligen
inskränkt sig till 119 paragrafer men
där man säkerligen skulle ha kunnat
inskränka sig ändå mer. Statsrådet
Mossberg är inte här i denna kammare,
men jag vill, samtidigt som jag nu ganska
skarpt klandrar vissa saker, ge honom
ett erkännande för att han när
det gäller propositionen med förslag
till livsmedelsstadga, som också ligger
på riksdagens bord, visat intresse
för att åstadkomma förenkling av de
sakkunnigas förslag. Jag skulle vilja
råda de damer och herrar, som äro intresserade
av de sakkunnigas förslag
när det gäller att definiera kalvkött
eller uttala sig om vattenhalten i korv,
att läsa detta. Det är sagolikt roligt att
läsa, om man inte har något annat för
sig under en järnvägsresa. Här kan man
verkligen få sig en ganska humoristisk
läsning under några minuter. Men jag
vill som sagt ge statsrådet Mossberg det
erkännandet, att han på de punkterna
låtit hyfsa de sakkunnigas förslag. Där
finnas även andra saker som allmänheten,
kanske inte alltid riksdagsmännen,
förundras över. BI. a. är det något som
man dagligen och stundligen möter på
Stockholms gator. Man kommer t. ex.
resande och vill köpa sig en varm korv.
Det finns »varma korvgubbar» i Stockholm
av två kategorier. Den ena börjar
sitt arbete kl. 8 på kvällen. De ha ett
eget litet hus eller tält med disk och

Nr 8.

Onsdagen den 28 februari 1951.

Svar på interpellation ang. rationalisering

äro föremål för de mest rigorösa bestämmelser
när det gäller hygien, möjligheter
till tvätt, etc. ete. Mellan kl.

6 och 8, eller — om jag skall uttrycka
mig modernt — mellan kl. 18 och 20
får det inte säljas varm korv på gatan.
Kanske beror det på att det är middagstid
då, kanske beror det på att de korvgubbar,
som sluta kl. 18, inte skola
kunna konkurrera med dem som börja
senare — eller möjligen beror det på
att tarmluddet skall hinna omställa sig
till ny korvätning.

Faktum är att de gubbar som sälja
korv på gatan på förmiddagen endast
få ha en låda på magen, men det är
tillåtet för dem att gå omkring och
bjuda ut sin korv. Det är däremot icke
tillåtet för dem att sätta sig ned och
hålla korvlådan mellan knäna — då
träda omedelbart författningar och cirkulär
i funktion angående tvättningsmöjligheter
m. m. Skulle korvgubben ett
ögonblick bli trött och vilja sätta ned
lådan på en pakethållare på en cykel,
olagligt parkerad på gatan, då har varje
polisman rätt -— kanske rent av skyldighet
— att ingripa och förhöra denne
korvgubbe, huruvida han har alla de
hygieniska möjligheter, som en gubbe
med korvstånd skall ha!

Detta är ingen större sak men det är
en av de tusen bagateller, som visar att
vi äro insnärjda i paragrafer och krångel
av ett slag, som allmänheten ofta
inte har reda på. En sak som jag absolut
skulle vilja lägga allmänheten på hjärtat
att iakttaga är, att korv skall ätas på
platsen där man köper den. Jag har inte
haft reda på detta förrän häromdagen,
när jag försyndade mig genom att köpa
en korv vid Nässjö station och sedan gå
in och aväta den på perrongen. Jag vet
inte vad detta skall medföra för straff,
men jag vill deklarera att jag inte hade
kännedom om denna bestämmelse. Jag
är dock riksdagsman och bör ha kännedom
om sådana saker. Men hur skall
allmänheten kunna känna till allt sådant? -

inom den civila statsförvaltningen m. m.

Därmed komma vi, mina damer och
herrar, in på ett mycket allvarligt problem
som man inte kan ta skämtsamt
på. Det är att vårt samhälle i dag överflödar
av så mycket författningar, instruktioner,
lagar och förordningar, att
om en medborgare skall företa sig något
måste han, som någon uttryckt saken,
nästan hålla en advokat i handen.
Inte ens advokaterna äro för övrigt kapabla
att omspänna detta vida fält, utan
man blir härvidlag, liksom när man går
till läkare, skickad till olika specialister:
skattespecialist, byggnadsspecialist,
specialist på lantmäteriförordningar
osv. Det är just denna specialisering i
vårt samhälle, som — det vill jag med
djupt allvar framhålla — är så farlig
och som gör att allmänheten känner sig
fullständigt villrådig.

Så kommer den andra sidan av saken,
som jag anser vara synnerligen
farlig, och det är att när allmänheten
finner, att många av dessa lagar och
förordningar och paragrafer äro onödiga
och omöjliga att följa, sätter man
sig över dem. Det är kanske här som
kärnpunkten ligger i hela detta problem:
faran av att staten mister sin
auktoritet.

Jag skulle vilja ta som exempel att
under kristiden, när det verkligen
gällde att dra åt svångremmen, funno
sig alla ansvarskännande människor i
detta och alla jordbrukare gjorde sin
plikt. Men när Krångel-Sverige fortsätter,
då blir det i varje fall inte längre
ett moraliskt brott om en människa sätter
sig över lagar och förordningar, utan
det blir i stället en tävlan på alla områden
att kringgå dem. Här äro vi givetvis
inne på ett synnerligen farligt område.
Detta kan man inte skämta med,
det gäller mycket viktiga avsnitt av hela
vårt dagliga liv, som man inte kan underlåta
att peka på.

Det var en sak som statsministern
framförde i sitt anförande, där jag
tyckte det framgick av tonen, att jag
skulle ha skjutit över målet då jag ta -

Onsdagen den 28 februari 1951.

Nr 8.

Svar på interpellation ang. rationalisering inom den civila statsförvaltningen ro. m.

lade om exempelvis statstjänstemannens
antal. Där hänvisade excellensen till att
man gjort vissa indragningar. Jag slog
i går upp riksräkenskapsverkets årsbok
för 1948 och 1950 och har låtit skriva
av vissa siffror. Jag säger inte att de
äro absolut riktiga, jag tycker att de
låta fantastiska. I riksräkenskapsverkets
årspublikation säges det emellertid
i redogörelsen för olika verksamhetsområden,
att antalet tjänstemän
inom den allmänna civilförvaltningen
har stigit från 43 111 år 1944 till 45 788
år 1940 och 63 522 den 1 oktober 1949
■— det är ju en oerhörd ökning. Antalet
anställda inom affärsverken utgjorde
74 436 år 1944 och 109 085 den 1 oktober
1949..Sammanlagt funnos i den allmänna
civilförvaltningen och i affärsverken
— försvarsväsendet är således
inte medräknat —■ 117 547 tjänstemän
år 1944 och 172 607 den 1 oktober 1949
— en ökning alltså från 1944 till den 1
oktober 1949 med icke mindre än 55 060
tjänstemän. För egen del tycker jag att
dessa siffror äro oroväckande. De innebära
i det närmaste en ökning med 30
procent av antalet anställda inom den
allmänna civilförvaltningen och vid affärsverken
jämfört med 1944.

Jag anser denna sak vara av så stor
betydelse, herr talman, att jag må ha
rättighet att uppta kammarens tid ytterligare
några minuter. Statsministern
har sagt, att det finns alldeles för mycket
blanketter och att de kosta alldeles
för mycket. Eftersom svaret icke är utdelat
till kammarens ledamöter, vill jag
hänvisa till s. 26 i bilaga 2 till statsverkspropositionen.
Det säges där, att
blankettbeståndet i statsförvaltningen
år 1947 av riksdagens revisorer uppskattades
till 30 000 olika blankettyper.
Men det är endast de yrkestryckta blanketterna,
och alla de som framställas av
myndigheterna själva genom stencilering
o. dyl. äro inte medräknade. År
1940 förbrukades i statsförvaltningen
6,1 ton skrivpapper motsvarande ett
värde av 4,6 miljoner — det står i SOU

1943:6. Härtill kommer kostnaden för
läskpapper och kuvert om 0,9 miljoner.
Statens tryckeriintendent har beräknat
den årliga kostnaden för det statliga
trycket, riksdagstrycket ej inräknat, till
15 miljoner kronor, varav 10 miljoner
kronor belöpa sig på blankettrycket.
Härtill kommer kostnaden för icke yrkestryckta
blanketter.

Herr Wärn har ju varit inne på denna
sak, och jag vill endast göra den kommentaren,
att det mot bakgrunden av
dessa siffror är uppenbart att man
måste vidtaga krafttag för att göra avsevärda
besparingar på detta område.
Om man gör besparingar på detta område
vinner man även både tid och
pengar på andra områden. I första
kammaren har det framförts en motion,
nr 125, av herrar Cassel och Lundgren,
vilka med den sakkunskap som åtminstone
läkaren Lundgren bör besitta, tala
om att våra provinsialläkare ha att laborera
med en blankett- och formulärsamling
som räknar 140—150 nummer.
Jag skall inte vidare beröra denna motion,
men den konstaterar, att om blankettskriveriet
kan minskas med två timmar
per arbetsvecka för de ca 600 ordinarie
och extra provinsialläkare vi ha i
dag, vinner man 62 400 timmar per år
som provinsialläkarna skulle kunna
ägna åt sin läkarverksamhet, något som
skulle kunna bidraga till att delvis häva
bristen på provinsialläkare. Vi ha
många andra områden inom samhällslivet,
där avsevärt fler effektiva arbetstimmar
skulle kunna vinnas om blankettskriveriet
kunde minskas. Om man
nu exempelvis skulle förstatliga sjukvården
skulle det bli ytterligare skriverier.
Det vittnas från England och
Danmark om vilken oerhörd belastning
skrivarbetet utgör för läkarna där. En
dansk läkare har sagt till mig, att han
nästan har fått lämna sin läkarverksamhet.
Han har blivit en sådan där »fyldepennelBege»,
säger han, som alltför mycket
får utöva sitt yrke med reservoarpennan
i stället för åt! gripa in på det

44 Nr 8. Onsdagen den 28 februari 1951.

Svar på interpellation ang. rationalisering inom den civila statsförvaltningen m. m.

område, där han verkligen kan göra en
insats. Detta är, åtminstone som jag ser
det, ett mycket viktigt problem på lång
sikt för vårt samhälle.

Jag skulle, herr talman, ha mycket
mer att säga om denna sak. Jag har
emellertid studerat den debatt, som
ägde rum 1948 på grund av herr Fallas
interpellation i ämnet, och jag kan inte
finna att en dylik mammutdebatt på något
sätt gagnar saken eller allra minst
att den kan upprätthålla intresset. Jag
vill bara sluta med att säga, att när jag
talar om tjänstemännens antal, syftar
jag inte för ett ögonblick till att rikta
någon anmärkning eller något angrepp
mot vår tjänstemannakår. Vår svenska
tjänstemannakår är plikttrogen och
duglig. Vi kunna vara stolta över att ha
en sådan tjänstemannakår som den vi
ha i vårt land. Men tjänstemännen
själva äro ingalunda betjänta av att deras
göranden och låtanden inskränkas
av bestämmelser och cirkulär. Den faran
ligger nära till hands, att ansvaret
kommer bort om en tjänsteman är instängd
av bestämmelser och cirkulär.
Det blir ett divisionsansvar. Ingen vill
känna ansvar och ingen törs gripa in,
utan har han följt cirkulär och paragrafer
och kan skicka papperen eller blanketterna
till nästa tjänsteman, anser han
att han har gjort sin plikt. Så får det
inte vara. Jag skall gärna erkänna, att
det har förekommit decentralisering på
flera områden inom statsförvaltningen.
Jag känner väl till vägväsendet, där det
efter förstatligandet 1944 skedde en
upprörande centralisering, åtminstone
till väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
förrådsbyrå. Där har nu skett en
glädjande decentralisering. Förut fick
lokalförvaltningen inte reparera en bil
som gått sönder, om kostnaden översteg
200 kronor. Här har skett en ändring,
och under den nuvarande förrådsdirektören
förekommer inte sådant. Det är
ett exempel på en skicklig decentralisering.
Jag vill uttrycka en förhoppning
att denna anda skall utbreda sig ännu

mer på kommunikationsväsendets område
och genomsyra olika delar av statsförvaltningen,
så att varje tjänsteman
känner sitt ansvar och handlar i känslan
därav. Då blir det säkerligen mycket
mer uträttat inom vårt samhälle.

Jag vill sluta, herr talman, med vad
jag tidigare sade om att statsmaktens
auktoritet och allmänhetens känsla för
lagar och förordningar inte får rubbas
genom onödigt kineseri. Få lagar men
goda i ett välstyrt samhälle är min önskan,
och vinnlägga vi oss alla om att
följa dem, kunna vi hoppas att begreppet
Krångel-Sverige så småningom skall
försvinna.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER: Herr talman! Då jag i likhet
med interpellanten anser, att denna
fråga är stor och betydelsefull, tillåter
jag mig än en gång ta kammarens tid
i anspråk för att med några ord belysa
en del av vad interpellanten nyss anförde.

Jag vill börja med att tacka interpellanten
för det sätt, på vilket han har
tagit emot interpellationssvaret. Jag
tyckte det andades en vilja att uppskatta
vad som göres medan han samtidigt förbehöll
sig rätten att kritisera. Jag kan
också ge interpellanten rätt i att det är
beklagligt, att svaret inte var utdelat på
förhand. Det är kanske, herr talman, ett
belägg för risken av att interpellera
statsministern. Vi leva ju i ett så obyråkratiskt
och fattigt land att statsministern
inte har någon statssekreterare. Jag
tror inte att ett sådant missöde hade inträffat,
om interpellationen varit riktad
till någon av departementscheferna.

Men jag är inte bara tillfredsställd
med interpellantens anförande. Interpellanten
har satt upp en tavla, som
skulle visa, hur illa det står till i
Krångel-Sverige inom ett visst område,
nämligen byggnadsområdet. Jag har redan
i mitt interpellationssvar framhållit,
att regeringen inte är nöjd med de
nuvarande förhållandena och att vi där -

Onsdagen den 28 februari 1951. Nr 8.

Svar på interpellation ang. rationalisering inom den civila statsförvaltningen m. m.

för ha tillsatt en utredning för att söka
komma fram till ett ur både allmänhetens
och samhällets synpunkt bättre tillstånd.

Om alltså varken interpellanten eller
regeringen är nöjd, vill jag emellertid
varna för att ur sådana om än så intressanta
planritningar läsa ut för mycket.
Byggande av ett hus är ett långsiktigt
företag. Det är många ting man måste
tänka på när man skall bygga ett hus.
Här har interpellanten räknat upp alla
de instanser som skola höras, och han
kommer till att det behövs 89 olika akter.
Men hur många av dem går det att
koppla bort? Nog måste väl gasverket
ha kännedom om att huset skall byggas,
i synnerhet om det skall dragas in
gasledningar, och nog måste väl civilförsvarschefen
ha rätt att säga sin mening
om placeringen av huset i ett tättbebyggt
samhälle. Jag skulle tro att en
granskning av dessa 89 punkter kommer
att visa, att lika väl som det är
nödvändigt att gasverket får veta om
bygget och lika väl som civilförsvarschefen
skall höras, måste hälsovårdsnämnden
kopplas in o. s. v. Jag tror
inte att man kan säga, att ett husbygge
är en tillfällig historia, som samhället
krånglar till för medborgarna. Varför
är detta krångel till? Naturligtvis för att
tillvarata medborgarnas rättigheter, för
att skydda dem från ödesdigra misstag.

Jag skulle också ha kunnat berätta
ett och annat om mina erfarenheter. Jag
var under sex år statssekreterare i socialdepartementet
och var gång på gång
irriterad över en byggnadslagstiftning
som tycktes lägga hinder i vägen för ett
handlande på bostadspolitikens område.
Men de resonemang jag fick föra med
representanter för byggnadsstyrelsen,
kommunikationsdepartementet och justitiedepartementet
lärde mig att detta
krångel var ett skydd för individens rättigheter
och att det därför var ganska
svårt att rikta ett grundskott emot det.
•Tåg tror att de nytillsatta sakkunniga
måste i sitt arbete handla så, afl de inte

göra det besvärligare för människorna
genom en formell minskning av krånglet
och genom borttagande av bestämmelser,
som äro fastställda till medborgarnas
skydd. Jag hoppas emellertid det
skall gå att finna utvägar som bibehålla
skyddet men göra krånglet lättare än
det nu är.

Man skall emellertid inte bagatellisera
vad stat och kommuner här byggt
upp. Det kanske inte alltid har varit
de bästa formerna, men man har otvivelaktigt
alltid haft ett bestämt syfte.
Byggande innebär en långtidsplanering,
och man får ta många hänsyn. Detsamma
gäller en mängd andra bestämmelser
i Krångelsverige. Det är naturligtvis
krångligt med trafikregler, trafikstoppsignaler
o. dyl., och alla önska att det
vore möjligt att ta bort dem. I stället
blir det krångligare varje dag. Varför?
Jo, till skydd för individen. Det måste
införas trafikregler som för den enskilde
bilisten kunna te sig som ett intrång
men möjliggöra att tätorternas
trafik flyter åtminstone något så när
obehindrat fram. Jag tror att man bör
fundera även på detta. Vi ha här ett avvägningsproblem,
som man inte kan
vifta bort.

Jag vill inte alls försvara priskontrollnämndens
cirkulär — jag har inte
haft någon del i deras utfärdande —
men en tillfällighet gjorde att jag just
häromdagen frågade om det fanns några
klagomål mot cirkulären på detta
område. Priskontrollniimnden svarade,
att man inte hade hört några klagomål,
och framför allt inom textilbranschen
hade man uttryckt sin tillfredsställelse
över den klarhet och reda,
som de nuvarande bestämmelserna
skänka. Det är lätt att göra sig lustig
över en kungörelse sådan som den herr
von Seth läste upp angående prisstoppet.
Men besinna att varje formulering
där måste vara sådan, att den vid en
domstolsprövning kan göra klart för
den enskilde medborgaren och för samhället
hur det förhåller sig. Det är nog

Nr 8.

Onsdagen den 28 februari 1951.

Svar på interpellation ang. rationalisering inom den civila statsförvaltningen m. m.

ofta så att bestämmelserna för oss okunniga
lekmän te sig mer tillkrånglade
än de äro.

Livsmedelsstadgan betraktar lierr von
Seth som föredömlig, och det gläder
mig. Han har däremot mycket att säga
om aktiebolagslagstiftningen. Men, herr
von Seth, den har varit underställd
riksdagen, och om det är så mycken
galenskap i den finns det ju här i denna
kammare och i första kammaren
klarsynta människor som icke sakna
juridisk erfarenhet och som hade kunnat
peka på förenklingar när Kungl.
Maj:t tydligen inte orkat med det. Eller
också borde väl intresseorganisationerna
ha kunnat komma fram under
riksdagsbehandlingen med erinringar
om på vilka punkter denna lagstiftning
är så krånglig. Nu hoppas jag att det
blir en grundlig omarbetning av förslaget
till lagen om ekonomiska föreningar.
Det skall inte bli någon prestigesak
för regeringen att slåss om alla
paragrafer där, utan jag hoppas att
herr von Seth sätter till alla klutar för
att ta bort alla paragrafer som äro onödiga
och som krångla till det hela. Härvidlag
äro riksdagen och regeringen
lika ansvariga. Vi kunna väl inte nå
resultat annat än genom samarbete.

Jag kommer så, herr talman, in på
statstjänstemännens antal. Det är ju
förskräckliga siffror som herr von Seth
anförde här. De ge emellertid en besynnerlig
bild av vad som har förevarit
sedan 1944. Jag har också sett riksräkenskapsverkets
tablå. Jag vet ju hur
det har snålats inom statsförvaltningen,
och jag sade mig, att det inte kan vara
sant, att antalet statstjänstemän stigit
på detta sätt under en tid när varenda
sekreterartjänst diskuteras i timtal.
Det kan inte vara så att statstjänstemännens
antal växt med många tiotusen.
Hur granskar inte statsutskottet utgiftsökningar
och personalstatsökningar.
Ändå skulle det ha smugglats förbi både
regering, statsutskott och riksdagens
kammare en mängd nya tjänster, så att

vi från 1944 till nu skulle ha fått 30
procents stegring. Jag sade mig på
samma sätt som herr von Seth tydligen
har gjort, att det måste vara någonting
galet i siffrorna. Hans erfarenhet som
riksdagsman sade honom, att det inte
kunde ha gått till så.

Det är inte heller, herr talman, så
alldeles riktigt med dessa siffror. Jag
har inte haft tid att ägna dem någon
mera ingående analys, och jag skall
genast redovisa varifrån jag har fått
min visdom. Vi ha tillsatt en kommitté,
som heter arbotskraftsutredningen, för
att undersöka hur det skall vara möjligt
att tillgodose samhället med personal
på olika områden. Denna arbetskraftsutredning
har gjort en analys av
ökningen av antalet tjänstemän och
bland annat granskat dessa siffror från
riksräkenskapsverket. Det är ett ganska
intressant resultat man har kommit
till.

Statens järnvägar ha övertagit 9 000
man från de enskilda järnvägarna. Man
kanske inte skall säga, att de enskilda
järnvägarna äro sämre skötta, men personalen
har en längre tjänstgöring, och
när den flyttades över till statstjänst
fick den bättre arbetsvillkor. Det gjorde
att man fick öka antalet anställda
till 10 200, men det beror på att tjänstgöringstiden
är kortare, och det ha vi
varit överens om att acceptera i riksdagen.
Dessa 10 200, som tillkommit
genom en ökning av statens järnvägars
nät, kunna ju inte räknas in när man
talar om den ökade byråkratiseringen.
Men ännu besynnerligare är att det i
riksräkenskapsverkets siffror ha räknats
in 3 500 man som voro i SJ :s tjänst
och som fortfarande äro det men som
förut voro tillfällig rekryteringspersonal.
Det blir alltså en väldig skillnad
om man lägger till först dessa 10 000
och sedan ytterligare 3 500 anställda.

Beträffande postverket har man gjort
på samma sätt. Sannolikt mellan 2 000''
och 2 700 personer ha varit reservpersonal,
som förut inte har räknats in

Onsdagen den 28 februari 1951. Nr 8.

Svar på interpellation ang. rationalisering inom den civila statsförvaltningen m. in.

i siffrorna men som nu räknas in. Dessa
ha emellertid inte herr von Seth åberopat
i sin replik till mig, ty i de siffror
han använde hade han inte framräknat
affärsverkens personal och försvarspersonalen.

Jag övergår så till den allmänna civilförvaltningen.
De allmänna läroverken
ståta med en stor ökning, ingående i
den ökning som herr von Seth omnämnde.
.lag har kontrollerat att 300
personer tillhöra kommunala mellanskolor
som överflyttats under de senaste
åren. Det är alltså 300 personer
som icke äro nyanställda utan som
förut varit i kommunal tjänst och nu
gått över i statstjänst. Dessutom förekommer
det ett metodfel. Antalet anställda
vid de allmänna läroverken år
1944 hänför sig till den 1 januari, medan
däremot siffran från 1949 gäller förhållandena
den 1 oktober. Spelar det
någon roll? Ja, det spelar den rollen,
att timlärare och ett betydande antal
extralärare, som icke äro knutna till
läroverken då termin icke pågår, inte
ingå i siffran den 1 januari men ingå
i siffran den 1 oktober, och det är
klart att man då får fram en kraftig
ökning av personalen vid läroverken.

Vi skola ta länsstyrelserna. Där har
en väsentlig ökning skett. Det beror
bl. a. på skatteavdelningens tillväxt.
Men i samband med folkbokföringens
tillkomst flyttades över ett betydande
antal tjänstemän, som förut varit anställda
i kommunens tjänst. Arbetsförmedlingens
personal har enligt statistiken
ökat med 1 500 personer från 1948
till 1949, men alla hade förut haft samma
anställning, vilken inte ändrat karaktär
utan är densamma som förut.
Det är här fråga om ortsombud, som
förut inte redovisats men som nu redovisas.
Detta gör 1 500 tjänstemän till,
vilket belastar statistiken. Detsamma
gäller riksförsäkringsanstalten. Trots de
kraftiga nedskärningar och minskningar,
som där skett under general -

direktör Natt och Dags ledning, har det
skett en stor ökning enligt riksräkenskapsverket.
För riksförsäkringsanstaltens
vidkommande redovisas också ortsombuden.
Hur många dessa äro kan jag
för dagen inte säga. Socialministern har
muntligen sagt, med reservation för
minnesfel, att det är cirka 1 000 personer,
och om det är riktigt ökar statistiken
med ytterligare 1 000 personer utan
att någon ökning skett i verkligheten.

Herr talman! Jag skall inte fortsätta
uppräkningen, men arbetskraftsutredningen
kommer att visa, att personalökningen
inte uppgår till 30 procent,
som man skulle kunna tro när man läser
riksräkenskapsverkets siffror, utan
kanske något på 10 procent från 1944
till nu. Det kan vara en anmärkningsvärd
siffra även det.

Därför att jag fortfarande, herr talman,
anser att frågan är betydelsefull,
skall jag avsluta min framställning med
ett par synpunkter av mera allmän
räckvidd. Jag tror att vi alla oberoende
av partifärg äro intresserade av att
statsförvaltningen skötes på ett så effektivt
och billigt sätt som möjligt. Varje
åtgärd, som ökar smidigheten och effektiviteten
i statsförvaltningen utan att
minska servicen till folket, äro vi alla
överens om att vidta. Statsrådet Danielsons
utredningsarbete, som enligt
min mening bär varit framgångsrikt,
har i huvudsak syftat till att i stort sett
med bibehållande av statsförvaltningens
uppgifter åstadkomma en så smidigt
arbetande förvaltningsapparat som möjligt.
Men det nuvarande läget kan ställa
oss inför ett hårdare sparsamhetstvång.
Det är detta som skymtar i den Wärnska
utredningen. Där är det inte längre
fråga om att med bibehållande av de
arbetsuppgifter, som statsförvaltningen
har, försöka göra dem på ett så smidigt
sätt som möjligt, utan där ställs frågan
så: Vad har det svenska samhället råd
att under nuvarande förhållanden ge
för .service åt de svenska medborgarna?

Nr 8.

Onsdagen den 28 februari 1951.

Svar på interpellation ang. rationalisering inom den civila statsförvaltningen m. m.

Det är viktigt att vi härvidlag observera,
att det är fråga om två olika
saker.

Ecklesiastikministern driver för närvarande
en ganska hård besparingspolitik
exempelvis visavi skolorna. Han
har där nått betydande resultat, tv annars
skulle antalet lärare ha ökat oerhört.
Men, ärade kammarledamöter,
man kan inte driva den besparingsaktionen
så långt att man skadar de
intressen, som skolan är satt att värna.
Här uppstår ett avvägningsproblem.
Förr eller senare måste man fråga sig:
Kunna vi gå längre på besparingsområdet
utan att skada skolan själv? Detsamma
gäller sjukvården. Den visar
under denna tid en kraftig ökning av
personalen. Sinnessjukvården är alltjämt
försummad, och vi ha där med
riksdagens medgivande gjort betydande
ökningar under senaste åren. Jag skulle
tro att på denna stora ökning faller ett
par tusen tjänster. Det är en gissning,
men jag föreställer mig att det förhåller
sig så. De problem, som här uppstå,
äro följande. Är den svenska sjukvården
i det skick att man är beredd att indra
tjänster och därmed minska den service
allmänheten har rätt att kräva.

Vi skola komma ihåg, att under de
sista 20 åren har det svenska samhället
undergått något av en fredlig revolution.
Vari har då denna bestått? Jo,
den har bl. a. bestått däri att en mängd
arbetsuppgifter anförtrotts samhället,
landsting, kommun och stat. Vi ha kallat
dem sociala reformer. Vi ha varit
överens om dem i stort och utan nämnvärda
strider. Men vad betyder detta?
Jo, att samhället åtar sig uppgifter, som
förut varit den enskilde individens.
Vi ha varit överens om att detta varit
en klok politik. Men då kan man inte
efteråt säga, att antalet tjänstemän nu
ökat för kraftigt, och därmed skapa
missnöje med denna utveckling. Men,
lierr talman och herr interpellant, låt
mig omedelbart göra ett medgivande.
Utvecklingen har varit snabb. År från

år har man beslutat åtgärder, som gjort
att kommunerna ställts inför nya och
stora uppgifter liksom också de centrala
statliga verken. Jag vill inte förneka,
att man i denna snabba utveckling understundom
glömt samordningsuppgifterna,
och att det otvivelaktigt finns
luckor att fylla, att det otvivelaktigt
finns vattentäta skott, som behöva rivas
bort. Både ur samhällets och de enskilda
medborgarnas synpunkt. Det är
detta arbete regering och riksdag böra
utföra under en reformpaus sådan som
vi nu ha. Jag kan, i den mån nu kritiken
avser att råda bot på sådana missförhållanden,
som bero på det svenska
samhällets rekordartade expansion under
de senaste två årtiondena, som vållat
statsmakterna, enskilda och kommunerna
en viss desorientering, försäkra
om regeringens fulla medverkan
och stöd.

Till sist, herr talman, eftersom den
ärade interpellanten sade några vänliga
ord om statstjänstemännen, vill jag
gärna göra detsamma. Jag har mångårig
erfarenhet av skickligheten och
kunnigheten hos det stora flertalet av
dem, som tjäna det svenska samhället.
Jag undantar givetvis i detta betyg regeringen,
som jag inte vill yttra mig om.
Men det finns en sak, som ofta ställer
tjänstemännen inför svårigheter och
som gör att de kanske ibland te sig byråkratiska
och besvärliga. Vi vältra för
mycket på dem. Om man vräker hur
mycket arbete som helst på en läkare
eller lärare, så till sist, hur duglig han
än är, orkar han inte behandla varje fall
individuellt, utan han får falla tillbaka
på rutinen. Så går det väl ofta för en
tjänsteman, som ställts inför uppgiften
att lösa en serie av invecklade och besvärliga
frågor. Han får falla tillbaka
på rutinen, och det ger det intrycket
att förvaltningen är byråkratisk. Ibland
vore kanhända det allra enklaste sättet
att avskaffa byråkratismen att ge
oss flera och inte färre tjänstemän.

Onsdagen den 28 februari 1951. Nr 8.

Svar på interpellation ang. rationalisering inom den civila statsförvaltningen m. m.

Herr OHLIN (replik): Herr talman!
Med anledning av replikväxlingen mellan
statsministern och herr von Seth om
det beklagliga faktum att interpellationssvaret
inte är tillgängligt för kammarens
ledamöter, som endast haft att
hålla sig till en rätt lång uppläsning, vilket
gör det svårt för andra än interpellanten
att debattera saken, vill jag säga,
att statsministerns ursäkt förefaller mig
alldeles ohållbar. Herr statsministern
säger, att han inte haft någon egen expertis
till förfogande, men statsministern
har haft möjlighet att — om interpellationssvaret
var färdigt först i går
-— uppskjuta dess avlämnande till nästa
vecka för att duplicering skulle medhinnas.
Det är viktigare, herr talman,
att kammaren kan diskutera denna
mycket viktiga fråga med material i
sin hand än att debatten äger rum en
vecka tidigare. Jag beklagar, att debatten
inte kan ge vad den skulle kunnat
ge, om vi haft materialet till förfogande.

Jag vill bara tillägga, att när statsministern
säger att krånglet är till för
att skydda medborgarna mot misstag,
så bör man nog varna statsministern
för att pressa detta argument för
mycket. Ty med det argumentet skulle
man ju kunna försvara nästan allt det
krångel som nu förekommer. Jag undrar
om inte medborgarna skulle vara
intresserade av att på vissa punkter ha
litet mindre skydd. En framstående politiker
och statsvetenskapsman sade för
ett par hundra år sedan ,— det var på
1700-talet — att en av den tidens största
olyckor var manien att »regera för
mycket». Det var innan den liberala
epoken satte in i samhällsutvecklingen.
.lag undrar om vi inte kommit in i en
tidsålder, där man har anledning erinra
sig detta att det är stor risk om
man försöker regera och reglera för
mycket.

Nu hörde jag till min glädje .statsministern
säga i slutet av sitt anförande
att kanhända vältra vi för mycket på
dessa, som jag också erkänner, mycket

dugliga tjänstemän. Men min glädje
blev mindre, när statsministern tilläde,
att kanske är bästa sättet att ha flera
tjänstemän. Jag trodde att statsministern
skulle dra den mera naturliga slutsatsen,
att det bästa är att se till att vi
inte lägga alltför många nya uppgifter
på våra tjänstemän. Vi böra vara återhållsamma
när det gäller att driva utvecklingen
i den interventionistiska
riktningen. Alla veta att regeringspartiet
är den drivande kraften därvidlag.
I den mån debatter av detta slag kunna
vara en maning till regeringspartiet att
iaktta återhållsamhet när det gäller att
driva fram en utveckling, som betyder
att man lägger alltför många uppgifter
på tjänstemännen, tror jag att de kunna
göra stor nytta.

Herr FRÖDERBERG: Herr talman!
Jag kommer visserligen att nu yttra mig
i en fråga, som jag för tre—fyra år sedan
hade en debatt om här i kammaren
och i korridoren med kommunikationsministern,
men tillfället är så lämpligt
att beröra en del av det krångel, som
vi få dragas med, att jag inte kan underlåta
att göra det. Det gäller frågan
om vatten och avlopp på landsbygden.
Jag är inte ensam om den uppfattningen
här i riksdagen, att det därvidlag
råder ett tillstånd, som är hart när olidligt
att plöja sig igenom. Samma uppfattning
hade nämligen kommunikationsministern,
när han redan 1946 tillsatte
en utredning, som fick direktiv
att mycket förenkla allt som hörde samman
med byggande av ledningar för
vatten och avlopp och då särskilt på
landsbygden. Jag skall göra en liten
hastig repetition av vad som fordras
för att få statsbidrag till sådana bär anläggningar.

Vi veta, att när statsbidrag till anläggande
av vatten- och avloppsledningar
infördes, kom det också ganska utförliga
bestämmelser härom. Bland annat
skulle det sålunda finnas för varje
kommun en generalplan. Men när man

4—Andra kammarens protokoll 1951. Nr S.

Nr 8.

Onsdagen den 28 februari 1951.

Svar på interpellation ang. rationalisering inom den civila statsförvaltningen m. m.

kom fram med den befanns den ofta
för dyr, och sedan fick man börja
plocka med delarna och det fastän man
haft att göra med en auktoriserad firma.
1 min hemsocken ha vi lagt ut 70 000
kronor för ritningar till vatten- och avloppsledningar,
och innan det hela var
färdigt måste det till massor av dubbelarbete.
Jag och många med mig tycka,
att det är dubbelarbete, när en auktoriserad
firma gjort upp generalplan och
delplancr, som sedan skickas till länsarbetsnämnden,
som sedan skickar det
till distriktsingenjören för vatten och
avlopp i länet, som sedan skickar det
till arbetsmarknadsstyrelsen, som slutligen
skickar det till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.
Arbetet går inte i
en handvändning på varje ställe, utan
papperen bli liggande där i både veckor
och månader för detaljgranskning.
Från väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
kommer så ärendet tillbaka till arbetsmarknadsstyrelsen,
där det i de flesta
fall blir avslag. Men blir det arbetstillstånd,
meddelas detta till länsarbetsnämnden,
varifrån man får sitt tillstånd,
och så gör man upp om arbetet
med en firma. Men innan allt detta är
klart skola handlingarna underställas
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, som
bar att godkänna firman och av kommunen
utsedd kontrollant. Men därtill
skall det också finnas en överkontrollant,
som även skall godkännas av vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen. Först därefter
kan man sätta i gång med renstakning,
och när den väl är färdig kommer
distriktsingenjören i länet och inspekterar,
och först därefter kan det
egentliga arbetet börja. Men inte nog
med detta. Varje månad skola kontrollant
och överkontrollant skicka rapport,
åtföljd av karta och beskrivning,
om arbetet till distriktsingenjören. Därvid
skall man pricka in på sina kartor
alla detaljer, som visa hur arbetet fortskrider,
med profiler och detaljbeskrivningar.
Det hela går sedan till väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen, som också har

att pricka in allt detta på sina kartor.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen arbetar
sålunda som en generalstab i krig,
som markerar varje kompani och pluton
på sina kartor. Hur många tjänstemän
som sitta med detta knåpgöra vet
jag inte, men nog kan det väl tyckas,
att när man har att göra med en auktoriserad
firma, eu kontrollant och en
överkontrollant, som äro fackmän, vilka
kanske ha högre utbildning och
mera praktik på detta område än de
tjänstemän, som sitta i ämbetsverket
och pricka in alla dessa detaljer på sina
kartor, hela detta förfarande skulle
kunna avsevärt förenklas.

Alla kommuner, som genomlidit vad
jag här skildrat, äro fullständigt eniga
om att avsevärda nedskärningar i detta
kontrollarbete skulle kunna göras. Senast
i måndags satt jag i en kommitté
hemma och gick igenom de föreskrifter
vi fått från väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.
T kommittén sutto också
tre socialdemokrater, sålunda regeringens
trognaste stöd, och de bådo mig
hälsa vederbörande i Stockholm och
tala om allt detta trassel och pedanteri,
som är rena rama jollret. Hela förfaringssättet
är väl av mera administrativ
natur, som regeringen sålunda borde
kunna gripa sig an med, men hittills
bar detta inte skett.

.lag hade tänkt efterlysa resultatet av
det arbete, som utförts av den kommitté
på detta område, som tillsattes redan
för fem år sedan, men då kommunikationsministern
nu meddelat, att kommittén
fullgjort sitt uppdrag och endast
väntar på tryckningen av sitt betänkande,
kan det ju bli tillfälle att återkomma
till frågan.

Det var särskilt några saker jag ville
fästa uppmärksamheten på innan propositionen
skrivs, nämligen att man allmänt
ute i bygderna förväntar, ja fordrar
betydande förenklingar i här ifrågavarande
avseende. Vi kommunalmän,
som lita till fackmän, måtte väl vara
lika måna om att få arbetet väl utfört

Öl

Onsdagen den 28 februari 1951. Nr 8.

Svar på interpellation ang. rationalisering inom den civila statsförvaltningen m. m.

som dessa tjänstemän med sin minutiösa
kontroll, som kanhända många gånger,
i viss mån åtminstone, försämra arbetet.

Herr von Seth hade en hel del berömmande
ord att säga om decentraliseringen
av byggnadstillståndsgivningen,
men för egen del vill jag säga, att
jag vid ett par möten med vederbörande
byggnadsnämnder i mitt län — länsarbetsnämnd
och länsbostadsnämnd —
och länsarkitekt funnit, att tvärtom en
hel del nya påfund kommit till, som
ytterligare krångla till hela tillståndsgivningen
och förlänga tiden.

Ja, herr talman, detta var vad jag
med mitt anförande särskilt ville fästa
uppmärksamheten på i detta sammanhang.

Herr von SETH: Herr talman! När det
gäller denna karta vill jag påpeka, att
även om jag till största delen talade
utan koncept men efter stolpar så använde
jag i fråga om särskilt dessa saker
bland annat orden »i de flesta fall
nödvändiga institutioner». Jag vill betona
för statsministern, att i detta fall
har jag icke försökt att på något sätt
negligera dessa institutioners betydelse.
Men vad jag kanske icke tillräckligt
framhöll är att på grund av omständigheter,
som jag icke här kan gå närmare
in på, fastna papperen här och var. Det
kan bero på anhopning av ansökningar
och ärenden eller på andra förhållanden.
Men man har, icke minst när det
gällt byggnadsärenden, haft på känn,
att papperen bli liggande. Det fordras
en resa till den ena eller den andra
staden, kanske till huvudstaden, för att
man skall få fram papperen. Det fordras
att eu liten pluton reser upp med
olika experter och uppvaktar. Dessa
järnvägsresor ha blivit en kostsam sak
för kommunerna och för vederbörande
själva. Det är endast i få fall som man
glatt sig åt de nöjen vid sidan av uppdraget
som en sådan huvudstadsresa
kan bereda, därför att dessa personer
i allmänhet iiro så strängt upptagna att

de omedelbart måste resa hem igen. Resan
blir på detta sätt mycket ansträngande.

Vad jag velat peka på är att handläggningen
av dessa ärenden innefattar
89 olika handläggningsmoment. Detta
måste kunna förenklas. Det är icke tal
om annat än att de sakkunniga, som nu
ha saken om hand, måste kunna införa
ett förenklat system för detta, även om
de icke kunna så mycket skära ner antalet
styrelser och institutioner. Jag har
gjort en anhållan att denna karta måtte,
sedan kammarens ledamöter fått taga
del av den, så småningom överlämnas
till denna utredning. Denna anhållan
ber jag nu att få utöka. Jag anhåller
vördsamt, herr statsminister, att få
överlämna kartan till sekreteraren hos
dessa sakkunniga, därför att jag från
mina utgångspunkter anser att här kan
tillämpas ett annat förfarande. Annars
fastna vi i dessa blanketter och papper.

När det gällde aktiebolagslagen replikerade
statsministern, alt den hade herr
von Seth och riksdagens övriga ledamöter
beslutat. Jag kommer särskilt väl
ihåg när vi hade lagen till behandling
i kammaren. Den expert vi hade inom
vårt parti var den nu döde Sven Lundberg
i Hälsingborg. Han berättade från
utskottets förhandlingar att det var sekreteraren
samt en eller två av utskottets
ledamöter som verkligen förstodo
varthän aktiebolagslagen syftade, därför
att, såsom jag påpekade i mitt första
anförande, den är utomordentligt
svår att förstå. Även personer som dagligen
och stundligen handskas med den
kunna icke ens med lagbokens hjälp
inom rimlig tid klara upp problemen
och avgöra vilken väg ett papper skall
gå. I år blcvo vi begåvade med en förordning
om fastighetstaxering. När det
gäller värdering av växande skog och
taxering av skogsmark är det ett till
ytterlighet tillkrånglat problem. Jag vet
icke om jag efter 17 års riksdagsarbete
börjar bli litet åderförkalkad, men jag
måste säga, alt dessa bestämmelser an -

Nr 8.

Onsdagen den 28 februari 1951.

Svar på interpellation ang. rationalisering inom den civila statsförvaltningen m. m.

gående värdering av växande skog äro
till ytterlighet svårtydda. Vi ha fått en
privat föredragning om denna sak. Jag
har fått den uppfattningen att det fordras
verklig sakkunskap för att kunna
tränga in i dessa problem. Det har en
gång, när det gällde vissa lagar och författningar
då herr Wigforss var finansminister,
sagts, att dem begrep icke
herr Wigforss själv, utan det var bara
regeringsrådet Kuylenstierna och möjligen
någon till som begrep dem. Lika
fullt fattade riksdagen beslut om dessa
saker.

Jag kan också nämna en sak som jag
icke gick in på i mitt första anförande
därför att jag icke ville draga upp någon
debatt om den; det var den jordlagstiftning
vi begåvats med under de
senare åren. Den proposition som statsrådet
Sträng lagt på riksdagens bord
angående denna fråga är, från mina
synpunkter sedd, ytterligt tillkrånglad
och hinderlig för medborgarna, när det
gäller förvärv av jordbruksfastigheter.
Jag anser att det är ett ytterligare bidrag
till att öka krånglet och minska
trivseln i samhället.

När statsministern säger, att vi inom
riksdagen varit med om att besluta om
denna ökning av kostnaderna, att besluta
om skolfrågan, att besluta om nya
ämbetsverk samt nya styrelser och
nämnder, kan jag åtminstone säga, att
jag för min del och i många fall mitt
parti och större delen av den borgerliga
riksdagsgruppen icke kunnat biträda
en ja-proposition. När det gällt
att inrätta många av de nämnder och
styrelser som kommit till under de senaste
åren, har emellertid denna debatt
och denna kritik gjort ganska stor
nytta. Jag skall icke förlänga den ytterligare
utan vill bara erinra om att när
statens jordbruksnämnd skulle tillsättas
var det fråga om ett nytt ämbetsverk
med generaldirektör, två överdirektörer
och så och så många byråchefer
o. s. v. .Tåg anhåller att icke behöva
fortsätta denna uppläsning av listan,

ty jag har den icke här. Men det var
en lång lista på tjänster som skulle inrättas.
Nu sattes emellertid kritiken in
mycket hårt, och vi fingo igenom vissa
inskränkningar i fråga om statens jordbruksnämnd.

Till sist kan jag icke underlåta att
gå in på den kanske viktigaste punkten
i denna sak, som statsministern berörde
i slutet av sitt anförande. Vi ha
på grund av den explosionsartade samhällsutvecklingen
tvingats att besluta
nya lagar och förordningar samt inrätta
nya ämbetsverk med påföljd att vår
tjänstemannakår blivit allt större och
fått alltmer tyngande och viktiga uppgifter.
Jag skulle till statsministern vilja
säga, att det är just där faran ligger i
dagens samhälle, att när vi kommit i
gång och när det inlagts så att säga den
högsta växeln på att staten och de styrande
skola träda in och reglera människornas
förhållanden, så har man
också kommit i den olyckliga situationen,
att när man skall skapa skydd för
medborgarna på vissa områden beskär
man deras frihet och rörelseförmåga,
och de bli helt insnörda i detta krångel.
Jag ber att få understryka, att denna utveckling,
som i många fall måste erkännas
som nyttig och nödvändig för
vårt moderna samhälle, för med sig
den avigsidan att de styrande inträtt såsom
alltför mycket bestämmande. Men
det är dock de enskilda individerna
som samhället består av. Det är de enskilda
individerna i samhället som
skola bygga upp vår produktion och
vårt välstånd samt över huvud taget
vårt samhälles utveckling. Det är icke
bara så att ansvaret för tjänstemännen
avtrubbas genom att man inför divisionsansvar,
utan vi ha även i fråga om
individerna kommit därhän att de sitta
och låta sig dirigeras av statliga förordningar
och statliga bestämmelser.
— Jag tror icke att jag använt några
överord. — Att statliga förordningar
måste finnas i den mån vi ha socialvård
— som statsministern var inne på

Onsdagen den 28 februari 1951. Nr 8.

Svar på interpellation ang. rationalisering inom den civila statsförvaltningen m. m.

— och i den mån det gäller kommunikationer,
biltrafik o. s. v., det är självklart;
det äro vi alla med om. Men
skyddet får icke gå så långt att människornas
rörelsefrihet beskäres. Detta
är kanske den allvarligaste konsekvensen
om man drar ut kontentan av vad
statsministern sade.

Jag har, Eders Excellens, sökt att
icke lägga mitt anförande polemiskt,
och i flera fall ha vi kunnat gå varandra
till mötes i denna ytterst viktiga
sak. Men i denna punkt kominer det
fram en väsentlig skillnad som gör, att
åtminstone jag känner stor farhåga för
att människorna skola insnöras i dessa
bestämmelser. Fria medborgare är det
bästa för samhällets utveckling. Därför
hoppas jag, herr statsminister, att när
det gäller att få bort dessa missförhållanden
vi skola kunna enas och mötas
på flera av dessa områden.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER: Endast ett par ord, herr
talman! Visst skola vi vara måna om att
medborgarnas frihet skall bevaras! Mitt
interpellationssvar och min replik andades
ju en mycket stor förståelse för
att man icke skall giva sig på ingripanden
som äro onödiga. Men jag vill bara
framhålla, att ett betydande mått av
det som vi nu dragas med är en följd
av de två senaste årtiondenas samhällsutveckling.
Jag vågar, herr talman, säga,
att medborgarnas frihet i vårt svenska
samhälle är större i dag än den var för
tjugu år sedan.

Herr OLSSON i Gävle: Herr talman!
När man suttit här och åhört debatten
så kominer man icke ifrån en sida av
saken, den som närmast kan formuleras
ungefär på det sättet: Vilket ansvar
ha vi själva i det här huset för den utveckling
man här påtalat? Det är — jag
vill icke underlåta att säga det — många
beskedliga människor här. Det är många
människor som sitta hemma och fun -

dera mellan riksdagarna, och så komma
de underfund med att det finns en liten
lucka här och där. Jag skulle vilja erinra
om vår skattelagstiftning; här ha
riksdagsmännen upptäckt luckorna; här
ha vi försökt täppa luckorna, så att det
snart icke finns många i detta land som
kunna vår kommunalskatteförordning
eller taxeringsförordning. Jag tror att
vi i detta sammanhang skola komma
ihåg, att det kanske innerst inne hos
allihop finns en liten kverulant, var vi
än äro placerade i detta land. Om det
nu hör till den svenska naturen vågar
jag icke yttra mig om; men jag tror
ej att vi skola förneka att det är på det
sättet. Vi vilja gärna krångla till saker
och ting som icke behövde krånglas
till, och därför ha vi faktiskt på skilda
områden lagstiftningar som det aldrig
skulle falla andra länder in att lägga sig
till med, detta kanske icke minst på
skattelagstiftningens område.

Jag har varit här så länge att jag
minns den tiden på 1920-talet, när utskotten
blevo ålagda att sluta med att i
sina betänkanden trycka av motionerna
helt och hållet eller i stora delar samt
nöja sig med att göra en recit. Det
väckte en formlig panikstämning i denna
kammare vid den tiden; det kom
protester från många håll. När vi svenskar
se en proposition till riksdagen i
Danmark eller Finland så få vi ju en
chock. Och skulle en revolution utbryta
här en gång bleve det väl under
det förhållandet att vår Kung], Maj:t
försökte tillämpa den metoden. Ty det
betyder ju faktiskt att man finge reda
på förfärlig litet av vad som låge till
grund för det hela.

Jag har nu en känsla av att vi hjälpas
åt så gott vi kunna; ingen är oskyldig,
och ingen är kanske mera skyldig
än den andre, vare sig lian tillhör det
ena eller det andra partiet. Men vi drivas
av någon sorts perfcktionsraseri;
ingenting får klicka i vare sig det ena
eller det andra avseendet.

Herr talman! Jag har icke kunnat

54 Nr 8. Onsdagen den 28 februari 1951.

Svar på interpeliation ang. rationalisering inom den civila statsförvaltningen m. m.

underlåta att säga dessa ting. Sedan är
det en annan sak att man givetvis skall
sträva efter att enligt den där kartan
begränsa arbetet så mycket som det är
möjligt. Man skall icke ha att göra med
så många institutioner. Man kan kanske
åstadkomma ett samarbete mellan dessa
institutioner, som gör att den enskilde
icke behöver besvära dem allihop.

Jag skulle också i detta sammanhang
vilja säga att om man, när det gällde
arbetsordningar och sådant i de olika
verken, gåve tjänstemännen en smula
mera frihet, där de kunde följa det
sunda förnuftet och icke bara det skrivna
ordet, så tror jag att det skulle vara
till gagn för det svenska folket. Det betyder
ej att jag vill avstå något som
helst från kravet på att man skall revidera
och att man skall kontrollera alla
åtgärder. Men man måste ju i detta fall
komma ihåg, att man icke får ordna det
på det sättet att den enskilde tjänstemannens
initiativ många gånger får vika åt
sidan på grund av att det är säkrare att
inför den kommande kontrollen följa
det tryckta ordet; då har han inga som
helst risker, under det att det kan uppstå
risker av det andra handlingssättet,
ehuru det kanske skulle vara till fördel
för både samhället och individerna.

Herr talman! Jag har icke kunnat
underlåta att framföra dessa synpunkter.
Det är klart att vi skola sträva efter
att få bort byråkratien. Men vi skola
också själva komma ihåg en annan sak
— jag har icke adress åt någon, det
gäller alla partier, det gäller socialdemokraterna,
det gäller folkpartisterna,
högern, bondeförbundet och kommunisterna:
Vi skola i detta hus sträva
efter att icke själva krångla till saker
och ting som det ej är nödvändigt att
krångla till.

Herr OHLIN: Herr talman! Herr Adolv
Olssons sista ord tror jag att vi alla
kunna hjärtligt instämma i. För övrigt
uppbars ju hans yttrande av en viss
generositet när det gällde att fördela

ansvaret för en utveckling av vårt samhälle
i interventionistisk och byråkratisk
riktning. Han ville helt och hållet
frånsäga sig och det socialdemokratiska
partiet något större ansvar än vad andra
riktningar ha för en sådan utveckling.
Han sade uttryckligen, att ingen
hade större ansvar och ingen hade
mindre, utan vi hade alla här ett lika
stort ansvar. Jag måste därför, herr talman,
innan denna debatt nu snart är
slut, ändå understryka, att om vi fråga,
vilket parti som enligt sitt program
och sin verksamhet driver utvecklingen
i den riktningen, att samhället skall
lägga under sig mera och mera uppgifter
och därför måste byråkratiseras,
då kan svaret ju icke vara tvivelaktigt.
Det är klart, att den riktning, som vill
att man skall i samhällets ägo överföra
växande delar av det ekonomiska livet,
därigenom kommer att lägga större delen
av de ekonomiska angelägenheterna
under tjänstemannahandläggning. Det
är vidare klart att det parti, som vill
att samhället skall kontrollera andra
och växande delar av det ekonomiska
livet, utrikeshandeln etc., därigenom
också måste komma att skapa ett nytt
behov av mera byråkratisering. Vad innebär
talet om planhushållning och
centraldirigering annat än att sådant,
som eljest skötes i mera decentraliserade
former av näringslivet självt, till väsentlig
del övertages av centrala organ,
myndigheter, byråkratiska institutioner? Jag

tror därför att när herr Adolv
Olsson var så generös, att han icke
blott konstaterade vårt medansvar för
den interventionistiska utvecklingen
— för vilken jag tror att vi alla måste
erkänna oss ansvariga — utan ville fördela
detta ansvar lika, måste vi nog
tycka att generositeten går för långt.
Ansvaret för denna utveckling måste ändå
i ännu högre grad bäras av den
riktning, som enligt sitt program vill
utvidga samhällets inflytande rent principiellt
på angivet sätt.

Onsdagen den 28 februari 1951. Nr 8.

Svar på interpellation ang'', rationalisering inom den civila statsförvaltningen m. m.

Om jag, herr talman, icke nu begagnar
detta tillfälle att gå in på en närmare
debatt är det av uppenbara skäl.
Jag hänvisar bara till tjugusjupunktsprogrammet
eller herr Wigforss’ skrift
om »Ekonomisk demokrati». Den som
vill ha frågan besvarad, varifrån risken
för fortsatt byråkratisering av det svenska
samhället kommer, kan med fördel
studera dessa båda aktstycken.

Sedan vill jag, innan jag slutar, bara
tillägga en sak. De omdömen, som statsministern
och herr von Seth fällde om
de svenska tjänstemännen, deras duglighet,
skicklighet och oberoende, vill jag
upprepa och understryka. Under mina
rätt många och långa vistelser i utlandet
har jag ofta gjort mig den frågan,
vad det är som gör att det svenska
samhället trots allt tillhör de bäst administrerade
länderna i världen. Statsministern
får ursäkta mig om jag då
icke kunnat finna förklaringen, vare
sig under de två sista årtiondena eller
tidigare, vara att söka däri att våra
regeringar varit mera framstående än
utlandets, tv det tror jag ej att de äro.
Men jag tror mig kunna konstatera, att
den svenska administrativa apparaten,
de svenska tjänstemännen, representera
en mycket hög nivå, som endast få
andra länder ha motsvarighet till och
som många länder ha anledning att avundas
oss. Vi äro nog alla helt och
hållet överens om att det gäller att slå
vakt om denna omistliga tillgång för
svenskt samhällsliv. Men vi göra det
nog bäst om vi bland annat tänka på
vad statsministern nyss sade om att
icke lägga för många och för stora uppgifter
på ett begränsat antal tjänstemän.
Det förutsätter att vi söka hålla igen,
när det gäller en utveckling som annars
kan leda till en olycklig byråkratisering
av vårt .samhälle.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER: Herr talman! En diskussion
mellan herr Ohlin och mig har ju

alla förutsättningar att bli en missuppfattningarnas
diskussion, och jag skall
inte ta upp någon polemik med anledning
av herr Ohlins båda anföranden.
Jag vill bara göra ett stillsamt påpekande.
Vi diskutera i dag det nuvarande
samhällets byråkratisering. Vi diskutera
inte det samhälle som kan komma om
20 eller 30 år. Jag har tillåtit mig peka
på att som en av huvudanledningarna
till att vi ha liera tjänstemän nu än för
20 år sedan får man ange den samhällsutveckling,
som har ägt rum under
dessa 20 år. Så säger herr Ohlin, att för
den samhällsutvecklingen är det socialdemokratiska
partiet mer ansvarigt än
de andra partierna. Skulle vi då inte
kunna precisera frågeställningen på
detta sätt, herr Ohlin: Vilka åtgärder
under de gångna 20 åren har det socialdemokratiska
partiet genomdrivit, vilka
ha lett till en ökad byråkratisering i
samhället, emot herr Ohlins röstning?

Herr OLSSON i Gävle: Herr talman!
Jag blev också förvånad när jag märkte
att herr Ohlin var mera intresserad av
att diskutera denna fråga teoretiskt än
praktiskt. Jag tänkte fråga, hur många
punkter i det omtalade 27-punktsprogrammet
som hittills ha skapat den byråkrati,
om vilken vi nu tala. Jag tror
det får bli en framtida sak att avgöra,
om det är folkpartiet eller socialdemokratien
som skall ta ansvaret för den
mesta byråkratien i samhället. Jag har
en liten erfarenhet från detta hus, som
säger mig att folkpartisterna inte äro
sämre kålsupare än vi andra. Jag erinrar
mig, att när man började tala om
den mycket konstifika tidskriftsskatten,
som var en invecklad historia, kom förslaget
från folkpartiet.

Herr SENANDER: Herr talman! Det
var med verkligt nöje jag hörde herr
Olsson i Gävle förklara, att vi borde
komma dithän, alt tjänstemännen i stäl -

Nr 8.

Onsdagen den 28 februari 1951.

Svar på interpellation ang. rationalisering inom den civila statsförvaltningen m. m.

let för att uteslutande följa det tryckta
ordet, d. v. s. den mångfald författningar
som existera inom den civila
statsförvaltningen, borde mera använda
det sunda förnuftet. Jag tror det där
inte längre är något problem, åtminstone
inte inom det verk jag tillhör. Statsmakterna
ha nämligen bedrivit en sådan
personalpolitik, att det är fullkomligt
otänkbart att man skulle kunna tjänstgöra
i enlighet med författningarna.
Personalknappheten gör att det får gå
vind för våg, och den dag vi med nuvarande
personaltillgång skulle exempelvis
i Göteborg börja tjänstgöra i enlighet
med författningarna, skulle hela
trafiken avstanna. Detta är ingen överdrift,
det är ett faktiskt förhållande.
Så länge man envisas med att ha personaltillgången
så knapp som man gör
exempelvis inom tullverket, kan man
helt enkelt inte följa det tryckta ordet,
utan man måste låta det gå hur som
helst.

Herr OHLIN: Herr talman! Statsministern
vill uteslutande intressera sig för
den byråkratisering som finns i samhället
i dag, och även han försöker
säga, att socialdemokratien inte kan ha
något större ansvar än de partier, som
inte varit i regeringen. Jag ber kammaren
observera, att statsministern
och hans parti driva en propaganda som
går ut på att socialdemokraterna ha
gjort en råd märkliga ting, men när
man diskuterar krånglet säger statsministern,
att socialdemokraterna inte ha
större ansvar än de som äro i opposition
— dessa ha röstat för det mesta.
Måste man ändå inte visa någon konsekvens?
Inför vissa auditorier vill man
ta hela äran av allting, men inför andra
säger man, att socialdemokraternas
ställning är parallell med de övriga partiernas,
som inte ha regeringsmakten.
Jag trodde det var självklart att den
som sitter vid regeringsmakten och har
utformat och dag för dag övervakar hur
ett maskineri fungerar måste ha ett an -

nat och mera genomgripande ansvar
för sådant. Om statsministern svarar,
att statsutskottet skall verkställa en
granskning, måse jag säga, att svaret är
absurt. Nej, herr statsminister, det går
verkligen inte att komma ifrån en regerings
ansvar för en utveckling av denna
art.

Sedan ber statsministern att få några
exempel. Jag skall gärna ge statsministern
ett exempel. Från mitt parti och
från de andra oppositionspartierna har
det flera gånger motionerats om att
byggnadsregleringen skulle förenklas.
Vi ha avgivit konkreta förslag, och bondeförbundet
och högern ha även avgivit
konkreta förslag. En del av dem
ha blivit genomförda så småningom, en
del inte. Vi ha visat en strävan att
komma bort från en så invecklad regleringsapparat
som den regeringen har.
Menar verkligen statsministern, att vi
i oppositionen skola sätta upp våra
egna ämbetsverk för rationaliseringsändamål
så att vi på samma sätt som
regeringen skola kunna få fram förslag
till förenkling? För övrigt ha vi röstat
mot vissa ämbetsverk o. d. Jag skall
inte här gå in på några detaljer. Jag vill
slå fast, att regeringen ingalunda kan
frånsäga sig ett speciellt ansvar för utvecklingen
under den tid den har suttit
vid makten.

Så ha vi sakens andra sida. Herr
Adolv Olsson riktade hela tiden blicken
framåt. Han sade att vi skola vara försiktiga
och söka komma överens om att
vara återhållsamma, så att vi inte medverka
till byråkratisering. Jag instämmer
än en gång i detta yttrande. Jag
tror det finns all anledning att se inte
bara bakåt utan också framåt i denna
fråga. Jag konstaterar då det glädjande,
att man nu på socialdemokratiskt
håll är så angelägen att frånsäga sig
något särskilt ansvar för en byråkratiseringsutveckling,
att det måste sätta
spår i fråga om det socialdemokratiska
partiets handlingssätt i framtiden. Det
blir alldeles omöjligt, därest statsminis -

Onsdagen den 28 februari 1951. Nr 8.

Svar på interpellation ang. rationalisering inom den civila statsförvaltningen m. m.

tern och hans parti vilja iaktta någon
konsekvens mellan uppträdandet i dag
och i framtiden, att driva en politik som
har den syftning, som kan utläsas ur
t. ex. tjugosjupunktsprogrammet eller
ur Wigforss’ skrift om ekonomisk demokrati.
Det kan hända att statsministern
säger, att detta inte är något officiellt
dokument och att lierr Wigforss
inte är med i regeringen nu. Ur båda
dessa dokument kan man dock utläsa en
klar och markerad strävan till en
växande central dirigering av samhällslivet.
Det är omöjligt att genomföra
denna centrala dirigering, den må vara
bra eller dålig ur den ena eller den
andra synpunkten, utan att den också
betyder en växande byråkratisering av
samhället. Det är därför som riskerna
för en byråkratisering komma att i hög
grad bli beroende av om det socialdemokratiska
partiet vill verka i den
anda, i vilken man talar i dag, eller
verka i den anda, i vilken man tänkte
när man skrev tjugosjupunktsprogrammet.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER: Herr talman! Jag är ledsen
att nödgas återkomma.

Det förekommer glidningar i herr
Ohlins framställning som göra, att det
är svårt att riktigt veta vad han talar
om; i varje fall har jag svårt att riktigt
förstå honom. Diskussionen här har
lagts upp på följande sätt: man har talat
om tendenserna i samhällsutvecklingen,
och jag har tillåtit mig peka på
att det under de senaste 20 åren har
ägt rum en betydande förändring av
det svenska samhället. Denna betydande
förändring har inte haft en politisk
karaktär i den meningen, att den har
vållat hårda strider mellan de politiska
partierna, men den har inneburit ett
ökat ianspråktagande av samhällets
tjänster för individerna — jag vill peka
på folkpensionerna, barnbidragen och
en hel rad sådana saker som ha genomförts.
Men detta måste betyda, sade jag

i mitt första anförande, att det som kan
se ut som en ökning av det samhälleliga
inflytandet kanske, när man analyserar
det närmare, visar sig vara en
möjlighet till en vidgning av den individuella
friheten. Syftet med mitt första
anförande var alltså att försöka ge
en mera nyanserad framställning av vad
som hänt med det svenska samhället
under vad man i den enklare agitationen
har velat kalla en pågående byråkratiseringsprocess.
För vår del känna
vi ingen anledning att smita ifrån vår
del av ansvaret. Det skall vara alldeles
klart att det socialdemokratiska partiet
är stolt över att under dessa 20 år
ha stått som ledare av den politiska utvecklingen.

Den fråga som jag ställde var emellertid
denna: Vad i denna utveckling
har lett till en ökad byråkratisering,
som folkpartiet och övriga borgerliga
partier ha motsatt sig? Det var den fråga
som ställdes, och jag överlåter åt
kammarledamöterna att när protokollet
kommer undersöka, om herr Ohlin har
gjort ett försök att svara på den frågan,
som ändå är av väsentlig betydelse.
Och än en gång, herr Ohlin: Det
skall inte lyckas att framställa saken
som om vi skulle vara rädda för de gärningar
vi ha genomfört. Vi ha ingen anledning
att säga, när vi se tillbaka på
de gångna 20 åren, att vi skämmas för
dem. Men det finns en fara hos oss alla,
som herr Adolv Olsson på ett utomordentligt
sätt har skildrat. När vi göra
någonting som i och för sig är vettigt
ocli klokt, är den svenska mentaliteten
böjd för att söka göra det perfekt, och
då kan det tänkas uppstå tyngande moment
vid sidan av det stora som vinncs,
och dem skola vi skära bort. Det
är på den punkten jag menar att alla
skulle kunna samlas till kamp emot byråkratiseringen.
Jag tillåter mig, herr
talman, att sluta med vad jag sade i mitt
näst sista anförande: Medborgarfriheten
i Sverige i dag är långt större än
medborgarfriheten var för 20 år sedan.

Nr 8.

Onsdagen den 28 februari 1951.

Svar på interpellation ang. rationalisering inom den civila statsförvaltningen m. m.

Herr OHLIN: Herr talman! Jag skall
inte förlänga debatten. Jag vill i likhet
med statsministern hänvisa ledamöterna
till att läsa protokollet och undersöka,
huruvida statsministern har velat
eller vågat kommentera den mycket
viktiga principfråga som här naturligt
har kommit upp till debatt, nämligen
det ofrånkomliga sambandet mellan å
ena sidan den politik, för vilken det
socialdemokratiska partiet enligt sina
skrifter och sitt framtidsprogram har
engagerat sig: en växande centraldirigering,
kallad planhushållning, i samhället,
och å andra sidan byråkratisering
av samhället. Det ofrånkomliga
sambandet mellan denna socialistiska
omvandling i dirigerande riktning å den
ena sidan och samhällslivets byråkratisering
å den andra är ett problem, herr
talman, som statsministern möjligen i
dag kan underlåta att diskutera — jag
har intet krav på att han skall ta upp
någon större debatt nu — men som
statsministern kommer att få många
tillfällen att diskutera och då inte kommer
att slippa diskutera.

Herr LINDHOLM: Herr talman! I den
offentliga politiska diskussionen har
det under de senaste åren rätt ofta förekommit
att herr Ohlin och övriga
folkpartister ha strukit under, att den
utveckling som ägt rum i vårt samhälle
under de senaste åren ingalunda är en
produkt enbart av socialdemokratiens
insatser. Herr Ohlin har ofta velat göra
gällande, att det är en gammal liberal
tradition som har följts i det ena eller
andra fallet. Jag ber att i anknytning
till dessa uttalanden bara få konstatera,
att herr Ohlin i dag gör ett slags tudelning
av ansvaret för det som har
skett. Denna tudelning går ut på att
folkpartiet har ansvaret för det goda
som kommit till människorna under det
att den byråkrati, som är en produkt av
dessa goda ting, förklaras vara ett resultat
av socialdemokratiens arbete.

Det är ett ganska anmärkningsvärt sätt
att argumentera som herr Ohlin har behagat
använda i detta sammanhang.

Herr HEDLUND i Rådom: Herr talman!
Statsministern efterlyste för en
stund sedan några exempel på beslut av
riksdagen, som genomdrivits av socialdemokraterna
emot de borgerligas mening
och som kunde sägas innefatta
ökad byråkratisering. Det är naturligtvis
inte lätt att på några få minuter
göra en inventering i sin hjärna av sådana
där ting, men nog finns det en del
att peka på. Jag skall be att få nämna
den skogsvårdslag som genomdrevs för
några år sedan. Den innehåller nog en
del bestämmelser som kunna sägas ha
medfört ökad byråkratisering, och här
voro de borgerliga partierna emot den
socialdemokratiska linjen. Yi fingo
vissa väsentliga skärpningar av expropriationslagstiftningen
för några år sedan,
och även där voro väl de borgerliga
partierna ense om att man gick
väsentligt för långt i riktning mot vad
man skulle kunna kalla en byråkratisering.
Strandlagsförslaget, som kom så
sent som i höstas, skola vi inte heller
alldeles glömma bort i detta sammanhang.
Jag tror också att den omläggning
av hushållningssällskapens hela
struktur förtjänar uppmärksammas,
som genomfördes för några år sedan,
när man på visst sätt politiserade sällskapen.
Jag minns att vi i vårt parti
voro mycket oppositionellt inställda då.
Jag kommer särskilt ihåg att herr Pehrsson-Bramstorp
var motståndare till en
sådan omändring, och jag tror att de
borgerliga partierna över huvud taget
inte ville vara med om den ändringen.
Man ville att hushållningssällskapen
skulle arbeta under någorlunda fria
former utan att partiellt vara ett statsorgan
som de nu blivit.

I fråga om den Wärnska sparutredningen
yttrade statsministern, att svenska
folket får ställa sig frågan: Vilja vi

Onsdagen den 28 februari 1951. Nr 8.

Svar på interpellation ang. rationalisering inom den civila statsförvaltningen m. m.

vara med om en standardsänkning? -—
det är ju en sådan som herr Wärn i
skilda hänseenden har föreslagit. Jag
tycker att frågeställningen inte är den
allra lämpligaste. Jag skulle vilja fråga
på följande sätt: Ha vi råd att upprätthålla
den sociala standard vi ha? Att
vi alla önskade det utgår jag från som
tämligen självfallet. Vad svenska folket
vill veta är om våra resurser inför kommande
automatiska utgiftsstegringar
o. s. v. kunna väntas räcka till för att
bibehålla den nuvarande standarden i
skilda hänseenden. Där måste naturligtvis
regeringen stå till tjänst med material
för bedömande, huruvida en inskränkning
kan bli nödvändig. Om det
behöver bli några inskränkningar får
väl regeringen i första hand och riksdagen
i andra göra det tråkiga val som
då förestår mellan de utgifter som skola
skäras ned.

Under detta anförande övertog herr
förste vice talmannen ledningen av
kammarens förhandlingar.

Herr RUBBESTAD: Herr talman! För
en stund sedan sade statsministern, att
de åtgärder som vidtagits under de senaste
åren hade medfört att den individuella
friheten nu hade blivit större
än tidigare. Jag vill knappast skriva
under på den saken. För vissa grupper
har det blivit större frihet. Jag tänker
särskilt på vissa fackförbund inom
byggnadsområdet. När det gäller byggnadsreglcringen,
som ju varit det område
som mest kritiserats under denna
debatt, så är det inte tu tal om alt inte
arbetsmarknadsorganen försöka se till
att inga andra få vara verksamma på
detta område än just de grupper som
höra till facket, trots att det på många
ställen, särskilt på landsbygden, skulle
vara möjligt att skaffa arbetskraft, om
man bara finge byggnadstillstånd. Arbetsmarknadsorganen
försöka emellertid
på det kraftigaste begränsa byggnadstillstånden
till förmån för de kategorier,
som kommit in i facket. De som

ha fördel av denna frihet äro just dessa
fackorgan, som så att säga blivit bestämmande
på arbetsmarknadsområdet.
Den enskilde individen, som önskar
uppföra en nödvändig bostad eller annan
byggnad, har inte sin gamla frihet
kvar att försöka ordna en sådan angelägenhet
efter sina egna möjligheter.
Han blir stängd genom de bestämmelser,
som på senare tid införts, och det
är intet tvivel om att man på många
andra områden i samhällslivet genom
denna utveckling har fått icke en ökad
frihet utan i stället en mera begränsad
sådan.

Jag vill säga, att jag i likhet med herr
Ohlin uppskattar våra tjänstemäns förmåga,
men det är obestridligt att Sveriges
tjänstemän i dessa dagar styra och
härska på ett sätt som aldrig tidigare
förekommit i vårt samhälle. Det är
statstjänstemännen som, kan man nära
på säga, styra vårt svenska samhälle.
Naturligtvis utnyttjar regeringen dem
så gott den kan, men jag tror att inte
ens regeringen alltid står fri från tjänstemännens
makt, när det gäller att dirigera
saker och ting.

Om det nu är på det sättet, som herr
Senander nyligen deklarerade, att genom
att det blivit så litet tjänstemän i
tullen man där har fått tillgripa sitt
personliga förnuft i stället för att följa
författningarna, då undrar jag om det
inte vore på tiden att vi minskade statstjänstemannens
antal litet varstans, så
att det sunda förnuftet konnne till uttryck
bättre än nu.

Det är all anledning att försöka rationalisera
statsförvaltningen och inte
siiga att det är bra som det är. Jag tror
att det går att göra mycket på detta
område utan att något kommer att fördärvas
genom denna rationalisering.

Herr SENANDER: Herr talman! Jag
vill till herr Rubbestad genmäla, att jag
inte sade att vi i tullverket förut inte
använt vårt förnuft, utan jag sade att
allting där går vind för våg på grund

Nr 8.

Onsdagen den 28 februari 1951.

Utgifter å driftbudgeten, För flera huvudtitlar gemensamma frågor.

av att personalen inte räcker till, och
dithän vill väl i alla fall inte herr Rubbestad
att det skall gå.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4.

Vid nu skedd föredragning av Kungl.
Maj:ts å kammarens bord vilande proposition,
nr 64, med förslag till förordning
om ändring i taxeringsförordningen
den 28 september 1928 (nr 379),
m. m., hänvisades propositionen, såvitt
angick förslag till lag angående ändrad
lydelse av 17 § lagen den 28 maj
1937 (nr 249) om inskränkningar i rätten
att utbekomma allmänna handlingar,
till konstitutionsutskottet, i vad propositionen
rörde dels personalförteckning
och avlöningsstat för riksskattenämnden
dels ock anslag under sjunde
huvudtiteln, till statsutskottet samt i
övrigt till bevillningsutskottet.

Vidare föredrogos var efter annan
följande Kungl. Maj :ts å bordet liggande
propositioner; och hänvisades därvid

till bevillningsutskottet propositionen
nr 68, med förslag till förordning om
rätt att vid taxering för inkomst njuta
avdrag för avgifter till vissa stiftelser,
in. m., samt

till behandling av lagutskott propositionen
nr 69, angående inhämtande av
riksdagens samtycke till förordnande
om utsträckt tillämpning av 5 § allmänna
förfogandelagen den 22 juni 1939
(nr 293).

Vid härpå skedd föredragning av
Kungl. Maj:ts proposition, nr 70, med
förslag till lag angående ändring i lagen
den 29 juni 1946 (nr 431) om folkpensionering,
m. in., hänvisades propositionen
såvitt angick anslag under
sjunde huvudtiteln till statsutskottet
och i övrigt till behandling av lagutskott.

Slutligen föredrogs och remitterades
till statsutskottet propositionen nr 73,
angående anslag till flygtekniska försöksanstalten
m. m.

§ 5.

Föredrogos var efter annan följande
å kammarens bord vilande motioner;
och hänvisades därvid

till bevillningsutskottet motionerna:

nr 434 av herr Haggblom in. fl.;
nr 435 av herr Hedlund i Rådom
m. fl.;

nr 436 av herr Widén in. fl.; och
nr 437 av herr Nilsson i Svalöv; samt
till behandling av lagutskott motionerna: nr

438 av herr Norup in. fl.;
nr 439 av herr Ahlsten m. fl.; och
nr 440 av fru Gärde W ide mar m. fl.

§ 6.

Föredrogs den av fru Sjöstrand vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för justitiedepartementet
angående utredningen om
räntebestämmelserna i lagar och författningar.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 7.

Föredrogs den av fru Gärde Widemar
vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation
till hans excellens herr ministern för
utrikes ärendena angående redogörelse
för efterforskningarna efter Raoul Wallenberg.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 8.

Utgifter å driftbudgeten, För flera huvudtitlar
gemensamma frågor.

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 13, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
under Utgifter å driftbudgeten,
För flera huvudtitlar gemensam -

Onsdagen den 28 februari 1951.

Nr 8.

Utgifter å driftbudgeten, För flera huvudtitlar gemensamma frågor.

ma frågor, jämte i ämnet väckta motioner.

I propositionen nr 1 (bilaga 2) hade
under Utgifter å driftbudgeten, För
flera huvudtitlar gemensamma frågor,
till behandling upptagits vissa i statsrådsprotokollet
över finansärenden
för den 3 januari 1951 angivna spörsmål.
Dessa spörsmål avsågo bl. a. åtgärder
för ökad rationalisering inom
statsförvaltningen (punkt 1), vissa besparingsåtgärder
(punkt 2) samt lönerevision
för kuratorer och socialassistenter
(punkt 6).

I fråga om åtgärder för ökad rationalisering
inom statsförvaltningen hade
i propositionen lämnats en redogörelse
för vissa av Kungl. Maj:t under de senaste
åren meddelade beslut, varjämte
frågan om formerna för den framtida
rationaliseringsverksamheten upptagits
till behandling.

Under rubriken vissa besparingsåtgärder
hade bl. a. anförts att i fråga om
vissa myndigheter och institutioner en
beskärning av avlöningsanslagen med
omkring 3 procent ansetts böra genomföras;
den närmare tillämpningen av
ifrågavarande regel framginge av vad
som föresloges under de olika huvudtitlarna.

Vad beträffar löneställningen för kuratorer
och socialassistenter hade i propositionen
i avbidan på slutlig prövning
av frågan föreslagits, att kuratorerna
skulle uppflyttas från 15 till 17
lönegraden och de i 11 lönegraden placerade
socialassistenterna till 13 lönegraden.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft två likalydande
motioner, väckta den ena inom
första kammaren av herrar Landquist
och Sanne (I: 177) och den andra inom
andra kammaren av fröken Elmén
m. fl. (11:258), i vilka motioner hemställts,
att riksdagen måtte besluta följande
provisoriska lönegradsplaceringar
för socialassistenterna, nämligen för socialassistenter
vid sinnessjukhusens och

fångvårdsanstalternas rättspsykiatriska
undersökningsstationer lönegrad 17 och
för socialassistent vid rättspsykiatriska
kliniken i Stockholm lönegrad 19.

Utskottet hemställde,

I. att riksdagen måtte

a) besluta, att de personalförteckningar,
som riksdagen komme att fastställa
innan riksdagen meddelat beslut
om lönereglering för byråchefer m. fl.
högre statsjänstemän, skulle gälla endast
i den mån icke annat följde av vad
riksdagen i samband med behandlingen
av nämnda löneregleringsfråga beslutade; b)

besluta, att det Kungl. Maj:t senast
för budgetåret 1950/51 lämnade
bemyndigandet att medgiva överskridande
av genom riksdagens beslut
maximerade anslagsposter till arvoden
och särskilda ersättningar, bestämda av
Kungl. Maj :U eller till avlöningar till
icke-ordinarie personal skulle efter utgången
av budgetåret 1950/51 äga fortsatt
giltighet under budgetåret 1951/52;

c) bemyndiga Kungl. Maj:t att i enlighet
med vad i statsrådsprotokollet
över finansärenden för den 3 januari
1951 förordats medgiva det överskridande
av genom riksdagens beslut
maximerade anslag och anslagsposter,
som för budgetåret 1951/52 kunde påkallas
med hänsyn till regleringen av
befordringsgången för biträdes- och
amanuenspersonal eller som för innevarande
eller nästkommande budgetår
föranleddes av ändrad dyrortsgruppering; d)

medgiva, att dyrtidstillägg åt vissa
befattningshavare i statens tjänst m. fl.
under budgetåret 1951/52 måtte få i huvudsaklig
överensstämmelse med i statsrådsprotokollet
förordade grunder utgå
enligt de närmare föreskrifter, som kunde
meddelas av Kungl. Maj:t;

e) besluta, att utgifterna för dyrtidstillägg
skulle, där ej särskilt anslag för
ändamålet anvisats, bestridas från de
anslag eller andra medel, av vilka ut -

Nr 8.

Onsdagen den 28 februari 1951.

Utgifter å driftbudgeten, För flera huvudtitlar gemensamma frågor.

gifterna i övrigt för vederbörandes avlöning
bestredes;

II. att riksdagen måtte med avslag å
motionerna 1:177 och 11:258 bifalla
Kungl. Maj:ts förslag beträffande lönerevision
för kuratorer och socialassistenter.

I sin motivering hade utskottet i anslutning
till frågan om en nedskärning
av avlöningsanslagen för vissa myndigheter
och institutioner gjort följande uttalande:
»Utskottet finner visserligen,
att vissa invändningar kunna riktas mot
en schematiskt verkande nedskärningsregel
av ifrågavarande slag men har
icke funnit anledning framställa någon
erinran mot vad i detta sammanhang
i statsverkspropositionen uttalats i berörda
hänseende. Även i övrigt ansluter
sig utskottet till vad under förevarande
punkt anförts.»

Reservationer hade avgivits:

1) beträffande åtgärder för ökad rationalisering
inom statsförvaltningen
och vissa besparingsåtgärder av herrar
Ohlon, Lundqvist, Skoglund i Doverstorp,
Ståhl och Hjalmarson, utan angivet
yrkande;

2) beträffande lönerevision för kuratorer
och socialassistenter av fröken
Andersson, herrar Lundqvist och Bergstrand,
fröken Elmén samt herrar Nihliors
och Hjalmarson,vilka ansett, att utskottet
i punkten II. bort hemställa, att
riksdagen måtte i anledning av Kungl.
Maj :ts förslag samt med bifall till motionerna
1:177 och 11:258 besluta följande
provisoriska lönegradsplacering, att
gälla fr. o. in. den 1 juli 1951, nämligen
för sociala kuratorer 17 lönegraden, för
socialassistenten vid rättspsykiatriska
kliniken i Stockholm 19 lönegraden
samt för övriga socialassistenter 17 lönegraden.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
anförde:

Herr HJALMARSON: Herr talman!
Den viktigaste fråga, som behandlas, i

det föreliggande utskottsutlåtandet, till
vilket en reservation är fogad bland
annat från högermännen, är regeringens
redovisning av det statliga besparings-
och rationaliseringsarbetet. Som
statsministern nyss framhöll sönderfaller
denna fråga i två spörsmål. Å ena
sidan ha vi det tekniska rationaliseringsarbetet,
alltså den fråga som här
förut behandlats under den nu avslutade
interpellationsdebatten, å andra sidan
ha vi den stora frågan om vilken
service som det svenska samhället anser
sig ha råd att lämna allmänheten.
Det är framför allt denna senare aspekt
på problemet, som jag skall be att få
uppehålla mig vid.

Det är första gången på ett par år
som riksdagen fått tillfälle att taga ställning
till de allmänna riktlinjerna för
det statliga besparingsarbetet. I själva
verket kommer man ju härmed in på
en av de centrala uppgifterna för svensk
politik just nu. Denna uppgift skulle på
kort sikt kunna formuleras ungefär så
här: Hur skola vi finna täckning för
de ökade utgifterna, icke blott för försvaret
utan även för andra icke mindre
kostnadskrävande ändamål, utan att belastas
med ett alldeles orimligt skattetryck?
Och på något litet längre sikt
blir frågeställningen: Hur skola vi få
till stånd den allmänna skattesänkning,
som är ofrånkomligen nödvändig, och
likväl på ett tillfredsställande sätt
kunna tillgodose viktiga sociala och kulturella
intressen?

Förutsättningen för att vi skola lyckas
lösa dessa problem är en planmässig
och genomtänkt sparsamhetspolitik. Det
ankommer i första hand på regeringen
att lägga upp en sådan politik. Om de
i riksdagen företrädda partierna inte
äro belåtna med den av regeringen förordade
fördelningen av de för statsändamål
tillgängliga resurserna, är det inte
obilligt av regeringen att fordra, att
konkreta förslag framläggas till ändrad
fördelning inom den givna ekonomiska
ramen. Här i riksdagen få vi med andra

Onsdagen den 28 februari 1951.

Nr 8.

Utgifter å driftbudgeten, För flera huvudtitlar gemensamma frågor.

ord inte nöja oss med att bara föreslå
höjda anslag till det ena eller andra
mer eller mindre populära ändamålet
utan att tala om var motsvarande kanske
inte alltid så populära inskränkning
bör ske. Respekteras denna grundsats,
har man å andra sidan rätt att begära
av regeringen, att den inte i praktiken
betraktar sin i statsverkspropositionen
redovisade fördelningsplan som ett ultimatum.
Saknas jämkningsmöjligheter
blir allt tal om samverkan mellan de
demokratiska meningsriktningarna bara
löst prat.

Högern har för sin del år efter år
vinnlagt sig om att anvisa täckning för
höjda anslag, t. ex. för försvaret, och
skall även i år fullfölja denna linje.

Men självfallet är det inte nog härmed.
Vi ha alla ett gemensamt ansvar
för att möjligheterna att begränsa statsutgifterna
effektivt tillvaratagas. Jag
skall be att få fästa uppmärksamheten
på fyra områden, där insatser för att
hålla statsutgifterna nere borde kunna
ge resultat.

Vi ha för det första frågan om fortsatt
avveckling av den mångfald subventioner,
vilkas syfte inte är att hjälpa
människor, som råkat i ekonomiskt nödtillstånd,
utan som ha motiverats med
allehanda andra skäl. Efter höstens erfarenheter
förmodar jag att de flesta
kunna vara ense om att vi behöva en
ordentlig planläggning av subventionsavvecklingen,
så att vi inte ännu en
gång komma att ställas inför en serie
improvisationer med dess ogynnsamma
återverkningar inte minst för avtalsförhandlingarna
mellan parterna på
arbetsmarknaden.

Vi ha för det andra frågan om de
automatiska utgiftsstegringarna. Vi måste
få till stånd en samlad översikt över,
hur dessa stegringar komma att verka
dels under de närmaste åren, dels under
låt oss säga en tioårsperiod framåt,
så att vi verkligen kunna få pröva vad
vi anse oss ha råd till. Endast ett exempel:
De s. k. familjebostadsbidragen

kosta oss för närvarande ca 30 miljoner
kronor om året. Från sakkunnigt håll
har det uppgivits att de på grund av
sin konstruktion så småningom skulle
komma att automatiskt stiga till 150
miljoner kronor per år. Är man beredd
att utan vidare acceptera en sådan utveckling?
Jag har svårt att tro detta.

Vi ha för det tredje frågan om det
så att säga mera schematiska statliga
besparingsprogrammet, en fråga som
jag för min del även var inne på i fjol.
Herr Värn föreslog en femprocentig
minskning av avlöningsanslagen. Kungl.
Maj:t har stannat vid en nedskärning
med tre procent. Det borde — med de
undantag Kungl. Maj:t angivit — vara
möjligt att sätta denna nedskärning som
ett generellt minimum. Inom olika förvaltningsområden
borde en nedskärning
med fem procent eller mera vara
möjlig. Med denna utgångspunkt skulle
vissa av de invändningar som kunna
riktas mot en alltför schablonmässigt
verkande nedskärningsregel kunnat
undvikas. Det bör framhållas att det
härvid rör sig om en allmän målsättning''
för besparingsarbetet inom myndigheterna
och att de beslutande instanserna
böra vara beredda att godtaga
de förenklings- och begränsningsresultat
i verksamheten, vartill dessa leda.
Det kan emellertid ifrågasättas om vi
inte borde undersöka möjligheterna att
gå vidare på denna väg. Låt oss undantaga
försvaret, folkpensionerna och
barnbidragen, men anmoda myndigheterna
inom övriga områden att framlägga
förslag till hur statsverksamheten
enligt deras mening skulle kunna
organiseras, om de hade att röra sig
inom en ram, som totalt sett vore reducerad
med alternativt fem och tio procent.
Härigenom skulle det bli möjligt
att ingående få pröva, i vilken utsträckning
begränsningarna i den .statliga
verksamheten ginge ut över värden,
som medborgarna inte ville avstå ifrån,
eller i vad mån medborgarna ansåge
sig fa mera valuta för pengarna genom

Nr 8.

Onsdagen den 28 februari 1951.

Utgifter å driftbudgeten, För flera huvudtitlar gemensamma frågor.

att själva få disponera dem för egen
räkning. Givetvis skulle en sådan undersökning
sätta de berörda myndigheternas
goda vilja på ett mycket hårt
prov, men jag är övertygad om att denna
goda vilja kan mobiliseras blott det
från början klargöres vilka väsentliga
samhällsintressen, som det här gäller
att tillvarataga.

Den fjärde frågan är följande. Allmän
enighet synes råda om att den direkta
beskattningen nu icke ytterligare kan
skärpas. Ett annat sätt att uttrycka samma
sak är att konstatera, att den nuvarande
inkomstdifferentieringen efter
skatten icke kan ytterligare begränsas
utan risk för allvarliga skadeverkningar
för samhällsekonomien. Samtidigt
veta vi att den allmänna inkomstnivån
befinner sig i stigande, även reellt
sett. Är då icke tiden inne för att
överväga, om vi inte i större utsträckning
än nu borde organisera den sociala
tryggheten på försäkringsmässig
bog? Jag är fullt medveten om att starka
skäl ha talat för att i betydande grad
ta ut kostnaderna skattevägen. Men fråga
är om dessa skäl nu väga lika tungt
som förut. Mig förefaller detta icke vara
förhållandet. För det första är det angeläget,
att sammanhanget mellan olika
förmåner och kostnaderna för desamma
kommer att stå klart för den enskilde.
För det andra är det för modern uppfattning
av intresse att så starkt som
möjligt markera, att dessa förmåner ha
karaktär av sociala rättigheter och inte
äro en gåva åt hjälpbehövande, som
tillskjutes av de övriga medborgarna.
För det tredje — och det är inte minst
viktigt — synas möjligheterna att inom
överskådlig tid få till stånd önskvärda
kompletteringar av de sociala trygghetsanordningarna,
t. ex. vid sjukdom,
sammanhänga med möjligheterna att ge
försäkringstanken en vidgad tillämpning.
Att förfäkta denna åsikt kan inte*
gärna fattas som ett uttryck för bristande
social förståelse. Jag erinrar exempelvis
om att hela den engelska Be -

veridgeplanen är uppbyggd efter försäkringsmässiga
principer.

Föredragande departementschefens
synpunkter på dessa problem äro ganska
allmänt hållna och formulerade. Vad
det mera löpande rationaliseringsarbetet
inom den egentliga förvaltningen
angår är det naturligtvis väsentligt att
bestämt framhålla, att detta är en ämbetsuppgift
för alla förvaltande organ,
som bör ägnas fortlöpande uppmärksamhet.
Borde emellertid inte i detta
sammanhang frågan om en förstärkning
av de centrala rationaliserings- och förenklingsorganen
ha mera ingående diskuterats?
Borde man icke vidare för
de affärsdrivande verkens del ha övervägt
sådana förändringar i själva grundkonstruktionen
som äro ägnade att befordra
en mera företagsmässig rationalisering?
Mot bakgrunden av de väldiga
taxehöjningar, som nu föreslås,
framstår detta som en utomordentligt
angelägen fråga.

De konkreta förslag till besparingar
som framlagts för budgetåret 1951/1952
ge — bortsett från subventionsavveclclingen
— ett besparingsresultat som är,
för att citera, »relativt litet i förhållande
till budgetens totala utgiftssumma»,
önskvärdheten av att riksdagen, sedan
besparingsutredningens förslag i vederbörlig
ordning remissbehandlats,
får sig förelagt förslag till utgiftsbegränsningar
av annan och större storleksordning,
bör i detta sammanhang
understrykas.

Som jag förut har nämnt har till utskottsutlåtandet
fogats en blank reservation
från bl. a. utskottets högerledamöter.
Bakgrunden till denna är i korthet
följande. Utskottets synpunkter på
de statliga besparings- och rationaliseringssträvandena
återfinnas i de två
första styckena av utskottets eget uttalande.
Man begränsar sig här till att
återge vad Kungl. Maj:t i ett par avsnitt
har anfört. Man söker förgäves efter
någon enda självständig synpunkt på
detta väsentliga samhälleliga frågekom -

Onsdagen den 28 februari 1951.

Nr 8.

Utgifter å driftbudgeten, För flera huvudtitlar gemensamma frågor.

plex. Nog måste väl ändå detta te sig
ganska magert t. o. m. från Kungl.
Maj :ts horisont. En sådan konungslighet
kan väl inte ens konungen vara betjänt
av. Ty, herr talman, det kan väl inte
vara så, att den episod, som omförmäles
i dagens tidningar från regeringens
prövning av ett sparsamhetsärende, bör
tolkas som ett illavarslande tecken på
att det bara skulle vara herr Sköld som
på allvar intresserar sig för dessa ting
inom regeringen? Vi ha ju för vår del
utgått ifrån att de här behandlade problemen
skulle kunna bedömas efter friare,
mindre partibundna linjer. Det måste
vara ett samfällt intresse, oavsett vilken
meningsriktning man representerar,
att ordentliga resultat kunna åvägabringas
på detta område. Det är ett
grundvillkor för att utrymme skall kunna
skapas för effektiva skattelättnader
framdeles. En samskrivning av de olika
partiernas synpunkter borde därför —
syntes det oss — ha legat inom räckhåll.
Från vårt håll föreslogs därför i statsutskottet
att de berörda styckena i utlåtandet
skulle återremitteras till vederbörande
avdelning för att riksdagen
härigenom skulle bli i tillfälle att på
ett mera fylligt och konkret sätt redovisa
sin syn på frågan, hur det statliga
besparingsproblemet lämpligen borde
angripas i fortsättningen. Vi fingo inte
gehör för detta yrkande, och det är anledningen
till den blanka reservationen.

På grund av den behandling frågan
fått kan jag, herr talman, inte nu göra
något yrkande. Men jag har inte kunnat
underlåta att anmäla hur vi ha sett på
saken, så att i varje fall icke den förebråelsen
skall kunna riktas mot oss, att
vi inte velat ägna den tillräcklig energi
och uppmärksamhet.

Herr LINDHOLM: Ilerr talman! Den
debatt, som vi tidigare haft beträffande
rationaliseringen, har ju till väsentlig
del samband med den punkt, som nu
behandlas i statsutskottets utlåtande.
Därför skall jag inte nu gå in på det

stycket. Jag skall i stället i någon mån
uppehålla mig vid den historieskrivning,
som herr Hjalmarson har givit
beträffande utskottets behandling av
detta ärende. Denna historieskrivning
är inte fullt korrekt, om man skall bedöma
den från utgångspunkten av vad
som faktiskt har förekommit i statsutskottet.

Det var ju i alla fall så, herr Hjalmarson,
att statsutskottets femte avdelning,
som bestod av tre socialdemokrater,
två högermän och en folkpartist,
enhälligt hade framfört det förslag till
utlåtande inom utskottet, som i dag föreligger
såsom utskottets uttalande. Då
vi på avdelningen behandlat den kungl.
propositionen, ha vi inom avdelningen
i mycket stor utsträckning tagit hänsyn
till framför allt de synpunkter, som anförts
från högerhåll beträffande reduceringen
med 3 procent, som förordats
såsom en besparing. Den skrivning,
som där föreligger, är till väsentlig del
en produkt av högerns insats i statsutskottets
femte avdelning.

Den omständigheten, att vi sedan vid
behandlingen i utskottet kommo i det
läget, att en av avdelningens ledamöter
icke var närvarande men att däremot
en partiledare satt på hans plats och
förmodligen hade en känsla av att han
måste göra en insats, kan inte tas som
intäkt för ett klander emot vår vilja till
samförståndslösningar i denna fråga.

Jag vill erinra herr Hjalmarson om
en mycket väsentlig sak, och det är att
det har funnits god tid att väcka motion
i denna fråga. Det har också funnits
möjlighet att till avdelningen presentera
några speciella synpunkter evad
det gällde såväl besparingsarbetet som
rationalispringsverksamheten inom statsförvaltningen.
Intetdera har förekommit.
I den diskussion vi hade i statsutskottet
förekommo inga som helst
konstruktiva synpunkter på detta problem
ifrån reservanternas sida, utan
där förekom endast ett yrkande om
återremiss, som var beledsagat av sam -

Andra kammarens protokoll 1951. Nr S.

Nr 8.

Onsdagen den 28 februari 1951.

Utgifter å driftbudgeten, För flera huvudtitlar gemensamma frågor.

ma allmänna talesätt, som herr Hjalmarson
i dag har använt sig av i denna
talarstol. Dessutom är det inte riktigt
rätt när herr Hjalmarson säger, att högerns
representanter i statsutskottet ha
reserverat sig på denna punkt, ty högern
är icke enig i det avseendet.

Herr talman! Jag ber för min del att
få yrka bifall till statsutskottets förslag.

Herr HJALMARSON (kort genmäle):
Herr talman! Själva utskottsutlåtandet
talar ju tillräckligt för sig självt. Den
historieskrivning, som herr Lindholm
presterat, behöver kompletteras med det
påpekandet, att när denna fråga kom före
vid statsutskottets plenaröverläggning,
framhölls uttryckligen från oss reservanter,
att vi inte uppfattade föreliggande
fråga som ett partipolitiskt spörsmål.
Vi ville ha en fylligare och mera
konkret skrivning, där man verkligen
redovisade riksdagens intresse för besparingssträvandena
på ett annat och
bättre sätt än vad som här har skett.
Detta var bakgrunden till vår önskan
om en återremiss av avdelningsförslagei.
Jag tror inte att herr Lindholm kan
med framgång göra gällande, att de
synpunkter, vi ha framfört, begränsat
sig till allmänna talesätt. Tvärtom har
jag för min del strävat efter att gå in
på en rad konkreta problem.

I korthet är ju läget helt enkelt det,
att den statsfinansiella utvecklingen
har kommit att bli ett hot emot hela
vår samhällsekonomi. Frågan om penningvärdets
stabilisering sammanhänger
i hög grad med denna utveckling.
Detta gör, att vi måste ägna en helt annan
uppmärksamhet än förut åt problemet
om begränsningar i den statliga
verksamheten. Samma intresse aktualiseras
på grund av den våldsamma ökningen
av skattetrycket, som ju inte endas!
betyder en belastning för medborgarna
utan också hindrar oss att
med tillräcklig smidighet föra den ak -

tiva konjunkturpolitik, som hade varit
önskvärd inte minst i nuvarande läge.
En sådan politik förutsätter ju marginaler,
som möjliggöra rimliga variationer
i skattetrycket efter konjunkturväxlingarna.

För inte länge sedan antydde Morgontidningen,
att den Wärnska utredningen
hade skapat ett underlag för
sparsamhetsdebatten, som omedelbart
borde utnyttjas. Det första tillfället att
verkligen ingående ventilera dessa frågor
utnyttjas alltså nu från oppositionshåll,
medan man från majoritetens sida
tydligen inte anser, att vi nu verkligen
skulle ge oss i kast med dessa allvarliga
problem. Om man sammanställer detta
med den andra händelsen, som jag här
berört, nämligen herr Skölds reservation
beträffande ett besparingsförslag,
som nyligen behandlats inom regeringen,
skulle man ju nästan kunna få den
uppfattningen, att man inte inom majoriteten
är verkligt intresserad av att vi
få en ordentlig debatt om dessa ting.

Jag för min del, herr talman, har
haft en annan uppfattning härom, och
jag vill bara ännu en gång beklaga, att
inte herr Lindholm tycks ha någon
större förståelse för önskvärdheten av
att vi här i riksdagen redan på nuvarande
stadium skola dokumentera vårt
aktiva intresse. Jag tror att problemet
är alldeles för allvarligt för att man
skall kunna gå förbi det på det något
lättvindiga sätt, som jag tycker att herr
Lindholm bär gjort.

Herr LINDHOLM (kort genmäle):
Herr talman! Jag vågar försäkra herr
Hjalmarson, att vi också ha mycket stor
förståelse för dessa problem, men att
det i själva sakfrågan inte föreligger
någon meningsskiljaktighet mellan oss
och regeringen. Vi kunna väl inte enbart
för nöjet att presentera en egen
mening göra ett särskilt påpekande på
den punkten. Vad som har ägt rum här
är alltså ingenting annat än att utskot -

Onsdagen den 28 februari 1951.

Nr 8.

Utgifter å driftbudgeten, För flera huvudtitlar gemensamma frågor.

tet har godtagit de synpunkter, som
framförts i statsverkspropositionen, och
i utskottsutlåtandet meddelat, att det
ger sin anslutning till dessa synpunkter.
Om herr Hjalmarson hade haft någonting
utöver detta att komma med, borde
han givetvis också ha presenterat detta
i form av förslag, antingen i en motion
eller också i ett utformat yrkande inom
statsutskottet, men det är detta som icke
har skett.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD: Herr talman! Jag har
ju inte stor anledning att blanda mig i
denna diskussion. Beträffande den motsättning,
som här har förekommit mellan
herrar Hjalmarson och Lindholm,
vill jag bara göra det lilla påpekandet,
att det ju är orätt av herr Hjalmarson
att i detta speciella fall göra majoriteten
liktydig med socialdemokraterna.
Det är ju nämligen så, att majoriteten
består av folk från alla partier i statsutskottet,
och det är bara några stycken
ifrån högern och folkpartiet, som ha
angivit en särskild mening. Jag tycker
det vore skäl att herr Hjalmarson hade
ett så nyanserat uttryckssätt, att han
inte skapar det intrycket, att det här
finns en motsättning mellan socialdemokratien
och de borgerliga partierna.
Det är ju inte så.

Jag begärde emellertid ordet med anledning
av ett yttrande från herr Hjalmarsons
sida, där han antydde, att den
av mig gjorda reservationen, om vi så
skola säga, i ett propositionsärende
skulle kunna betecknas som ett illavarslande
tecken på att regeringen icke
vore sinnad att fullfölja besparingssträvandena.
Jag vill bara förklara, att så
icke är fallet.

Jag vill tillägga, att den omständigheten
att vi ifrån regeringens sida här
ha givit uttryck för delade meningar,
visar ju att vi icke ha något intresse
av ett partipolitiskt bundet meningsutbyte
rörande besparingsfrågorna, utan

tvärtom finna vi det självklart, att olika
meningar inom de olika partierna här
få komma till uttryck på de olika punkterna.

Till sist skulle jag bara vilja förklara,
att från regeringens sida komma strävandena
att genomföra de besparingar
i statsutgifterna, som äro möjliga, att
fortsätta.

Herr HJALMARSON (kort genmäle):
Herr talman! Jag tackar finansministern
för det besked, som han lämnat
och vilket jag självfallet hälsar med
tillfredsställelse. Inte minst finner jag
det tillfredsställande att herr finansministern
understryker, att det i dessa
frågor är önskvärt att vi få till stånd
ett meningsutbyte efter friare linjer
utan att vi skola behöva känna oss
bundna av partipolitiska prestigesynpunkter.
Jag är övertygad om att vi
aldrig kunna komma fram till verkliga
resultat, om man inte kan få föra diskussionen
i en sådan anda.

Det är också därför, herr talman,
som jag har litet svårt att förstå herr
Lindholm när han till stöd för sin
ståndpunkt åberopar, att vi i själva verket
på det stora hela taget varit överens
med Kungl. Maj:t om den allmänna
målsättningen. Naturligtvis, men om det
skall vara någon mening med ett friare
meningsutbyte, där vi kunna gå vid
sidan av de vanliga partilinjerna, får
man ju inte utan vidare utgå ifrån att
i och med att Kungl. Maj:t har sagt sin
mening och redovisat sina synpunkter
finns det inte stort mer att tillägga.
Vad vi ha önskat, som här representera
reservanterna, det iir just att stimulera
en debatt i en sådan anda som
herr finansministern nyss rekommenderade.
Om vi inte denna gång ha fått
förståelse hos herr Lindholm för att ett
sådant meningsutbyte är önskvärt, där
vi allesammans sträva efter att giva
vårt bidrag till frågan, efter vilka riktlinjer
besparingssträvandena skola be -

Nr 8.

Onsdagen den 28 februari 1951.

Utgifter å driftbudgeten, För flera huvudtitlar gemensamma frågor.

drivas, så vill jag bara hoppas att herr
Lindholm en annan gång skall visa
mera intresse för en dylik debatt, detta
både för sakens skull och med hänsyn
till det värde i och för sig, som ifrån
allmänt demokratiska synpunkter ligger
i en sådan diskussion.

Herr LINDHOLM (kort genmäle):
Herr talman! Jag vill bara till herr Hjalmarson
säga, att jag har full förståelse
för alla sparsamhetssträvanden. Jag har
både här och i statsutskottet bett herr
Hjalmarson att han skulle framlägga ett
konkret förslag. Om herr Hjalmarsons
strävan efter förståelse begränsar sig
bara till att vi skola ha ett meningsutbyte,
där vi betyga varandra ömsesidig
aktning och vår vilja till ökade
besparingar, så för all del, så långt kan
jag också gå, men av herr Hjalmarsons
anförande fick jag faktiskt ett intryck
av att han ville på något sätt stämpla
oss för att vi inte hade varit med om
tillräckligt fria linjer i diskussionen
omkring detta spörsmål. Om herr Hjalmarson
talar med sina partivänner i
statsutskottets femte avdelning, skulle
jag tro att de kunna vitsorda, att där
har varit ett fullt fritt meningsutbyte,
där vi ha tagit full hänsyn till varandras
synpunkter.

Den omständigheten, att jag i statsutskottet
avböjde en återremiss till avdelningen,
har ju samband med det förhållandet,
herr Hjalmarson, att vi voro
sams om detta utlåtande, och att i det
återremissyrkande, som där framställdes,
fanns ingenting konstruktivt, som
kunde ge oss en ny uppslagsända att
arbeta efter. Det är alltså någonting helt
annat än ett slaviskt anammande av
Kungl. Maj:ts propositioner. Jag har
liksom herr Hjalmarson den uppfattningen,
att de i grundlagsenlig ordning
skola prövas i utskottet och att vi sedan
skola taga ställning i enlighet därmed,
men när vi nu ifrån tre partier,
som sitta vid bordet, äro fullt överens

om att vi kunna godtaga synpunkterna,
då tycker jag inte att det finns någon
berättigad anledning till anmärkning
emot handläggningen av detta ärende.

Herr SENANDER: Herr talman! Jag
behöver knappast förklara, att vi kommunister
äro motståndare till den
Wärnska utredningens förslag till nedskärning
av betydelsefulla sociala utgifter,
liksom vi också äro motståndare
till den schematiska nedskärning av avlöningsanslagen
inom de statliga verken,
som den Wärnska utredningen föreslagit
och som i viss mån också inverkar
på årets statsbudget. Vad den
schematiska nedskärningen av avlöningsanslagen
beträffar, kommer ju
denna att gå ut över de icke ordinarie
anslagen och därmed till sina verkningar
drabba den icke ordinarie personalen
inom de statliga verken, som
utför det tyngsta och otrevligaste arbetet
och som genom denna nedskärning
kommer att få en ännu sämre ställning
i fortsättningen. Vi äro också av den
meningen, att en dylik schematisk nedskärning
utan föregående undersökning
om huruvida den är möjlig att genomföra
kommer att bereda åtminstone en
del verk mycket stora olägenheter och
utgöra ett hinder för ett rätt fullgörande
av respektive verks tjänsteuppgifter.

Jag kanske bör tillägga, att vi inte ha
någonting emot att man genomför en
rationalisering och förenkling av statsapparaten,
och i den mån den Wärnska
utredningen eller någon annan liknande
utredning kan komma fram till acceptabla
åtgöranden i den vägen, är
detta bara att hälsa med tillfredsställelse.
Det är ett faktum, som jag inte
minst fått erfarenhet av inom det verk
jag är anställd i, nämligen att man har
en massa tillkrånglade bestämmelser
och författningar att röra sig med, som
göra arbetet mer tungrott, och därest
bara denna flora av författningsföreskrifter
och reglementen minskades,

Onsdagen den 28 februari 1951.

Nr 8.

Utgifter å driftbudgeten, För flera huvudtitlar gemensamma frågor.

skulle detta betyda åtskilligt i rationaliseringshänseende.
En hel del onödiga
arbetsuppgifter påvila dessutom vissa
verk. I den mån besparingsutredningen
eller rationaliseringsutredningen kan
ta fasta på detta och genomföra en förenkling,
är detta, som jag tidigare sade,
bara att notera med tacksamhet.

I anslutning till vad jag nu sagt
skulle jag till vad statsutskottet i sitt
utlåtande nr 13 anfört vilja föreslå, att
det avsnitt i andra stycket av utskottets
motivering på s. 28, som börjar
med orden »Utskottet finner visserligen»
och slutar med »vad under föregående
punkt anförts» får följande lydelse:
»Utskottet finner sig icke kunna
godtaga en schematiskt verkande nedskärningsregel
av ifrågavarande slag,
enär densamma skulle kunna medföra
rubbningar i göromålens behöriga gång
inom respektive verk. I varje fall finner
utskottet, att densamma icke bör
vinna tillämpning innan närmare utredning
av de olika verkens behov företagits.
»

Herr HJALMARSON: Herr talman! Jag
bär begärt ordet bara för att ännu en
gång svara herr Lindholm. Han måtte
ha en rätt besynnerlig uppfattning om
hur arbetet bör bedrivas i statsutskottet.
Jag fick nästan cn känsla av att
herr Lindholm menade, att den omständigheten,
att man vid den förberedande
behandlingen före utskottets plenarsammanträde
varit ense inom avdelningen,
skulle så att säga innebära, att
vi därmed också hade bort utan vidare
acceptera vad avdelningen kommit med.
I så fall vore det ju fullständigt meningslöst
att ha den dubbla prövning,
som man liar i statsutskottet.

Nu är jag givetvis medveten om att
vi i statsutskottet både av praktiska och
andra skäl i mycket stor utsträckning
måste bygga vårt arbete på de synpunkter,
som kommit fram inom respektive
avdelningar. Men det finns vissa situa -

tioner, där man vid de allmänna sammanträdena
måste ta upp även en avdelnings
förslag till mera ingående behandling,
och när nu ifrågavarande
ärende diskuterades förelåg enligt vår
uppfattning en sådan situation. Just på
grund av att vi voro överens om — det
är ju också herr Lindholm enig med
mig om -—• att detta icke var en fråga,
som behövde bedömas efter mer partipolitiskt
accentuerade linjer, fanns det
desto större anledning att i plenum
kunna ta upp densamma på nytt för att
få till stånd en friare och fylligare
prövning.

Då säger herr Lindholm, att vi ifrån
vårt håll inte ha kunnat redovisa några
konkreta förslag. Detta kan bara syfta
på två ting. Det kan för det första avse
sådana detaljförslag beträffande besparingar
inom olika delar av statsförvaltningen,
som icke i detta sammanhang
varit aktuella utan som komma att undan
för undan prövas under de olika
huvudtitlarna. Jag kan försäkra herr
Lindholm, att han i fortsättningen inte
kommer att behöva sakna initiativ
ifrån vår sida i syfte att på den vägen
möjliggöra besparingar.

För det andra kan herr Lindholms
yttrande avse de allmänna riktlinjerna
för handläggningen av besparingsfrågorna.
Jag kan förstå herr Lindholm om
han säger, att även när man diskuterar
de allmänna riktlinjerna bör man eftersträva
största möjliga konkretion. Jag
tror inte att någon förebråelse kan riktas
mot oss för att ha brustit härutinnan.
Jag har här i dag liksom tidigare
i statsutskottet pekat på fyra konkreta
områden, som vi enligt mitt förmenande
borde ha diskuterat ytterligare: frågan
om avveckling av subventionerna,
frågan om att få den automatiska utgiftsstegringen
under kontroll, frågan
om principerna för de mera schematiska
besparingssträvandena och slutligen
frågan om att i större utsträckning
föra över de sociala trygghetsanordningarna
på försäkringsmässig bog.

Nr 8.

Onsdagen den 28 februari 1951.

Utgifter å driftbudgeten, För flera huvudtitlar gemensamma frågor.

Vad är detta annat än konkreta synpunkter?
Herr Lindholm står här och
säger i litet ironisk ton, att här har
herr Hjalmarson inte kunnat framlägga
några verkligt påtagliga saker. Varför
inte i stället, herr Lindholm, gå in på
de konkreta synpunkter, som här framförts,
varför inte redovisa några egna
synpunkter på dessa problem, vilket ju
är förutsättningen för att man skall
kunna föra debatten framåt?

Herr LINDHOLM: Herr talman! Jag
konstaterar att herr Hjalmarson i någon
mån är på glid. Han anförde nämligen i
början av sitt sista anförande, att det
förekom en dubbelprövning i statsutskottet.
Man borde alltså vid prövningen
av avdelningens beslut ha möjlighet
att framföra sina synpunkter. Men, herr
Hjalmarson, när man ställer ett återremissyrkande
i en församling, där enighet
råder om en viss uppfattning, så
bör man också angiva några riktlinjer,
som man vill ha prövade, och bör inte
i allmänna ordalag tala om allmänna
ting.

Fröken ELMÉN: Herr talman! I fråga
om punkt G i utskottets utlåtande, som
gäller löneinplacering för kuratorer och
socialassistenter, är en reservation fogad
till utskottets utlåtande.

Att för dessa tjänster föreslagits en
provisorisk löneuppflyttning — i avvaktan
på tjänsteförteckningskommitténs
utredning — beror ju på att det
liar varit omöjligt att till dessa tjänster
få kvalificerade sökande. Man har helt
enkelt kommit i ett nödläge. För kuratorer
har föreslagits en uppflyttning
från 15 till 17 lönegraden, och därmed
skulle alltså kuratorerna vid statens
kroppssjukhus komma upp i samma lönegrad
som kuratorerna vid landstingens
sjukvårdsanstalter. För socialassistenterna
har man föreslagit en uppflyttning
från 11 till 13 lönegraden. Inom
landstingsområdena finnas ju inga tjänster
med arbetsuppgifter, som äro lik -

artade med dem som socialassistenterna
vid de rättspsykiatriska undersökningsstationerna
utföra, och därför har
man i detta fall ingenting att jämföra
med.

Det är ju framför allt det rättspsykiatriska
undersökningsväsendet, som råkat
i en permanent krissituation. Detta
understryker professor Kinberg i det
betänkande, som är framlagt beträffande
organisationen av det rättspsykiatriska
undersökningsväsendet. Han framhåller
vidare i detta betänkande, att
detta dels beror på det ökade antalet
undersökningsfall, dels också på den
stora bristen på läkare och framför allt
på rättspsykiatrisk expertis. Var och en
förstår ju, att det är omöjligt att trolla
fram läkare i all hast. För att komma
någonstans med arbetsuppgifterna är
det därför nödvändigt att få till stånd
en annan arbetsfördelning, så att läkarna
kunna lasta över en del av sitt arbete
på kvalificerade medarbetare. Det
är detta som redan har skett när socialassistenterna
ha fått övertaga det
sociala utredningsarbete, som enligt den
ursprungliga planen skulle åligga läkaren.
Socialassistenterna utföra alltså de
sociala utredningarna rörande undersökningsklientelet
med allt vad detta
innebär, de syssla med psykologisk
testning, handlägga socialkurators uppgifter
beträffande straffriförklarade och
vårdfall, kontakt med anhöriga m. m.
De gå igenom journaler, göra uppställningar
och utdrag ur dessa och utföra
en mängd andra detaljarbeten, som jag
inte här kan räkna upp.

Professor Kinberg framhåller vidare,
att erfarenheten har visat, att väl utbildade
och på rättspsykiatrisk! arbete
specialtränade socialarbetare mycket
väl kunna utföra detta arbete. Men med
den nuvarande löneplaceringen för socialassistenterna
i 11 lönegraden har
det varit omöjligt att få kvalificerade
sökande till befattningarna. Socialassistenterna
ha i allmänhet tagit tjänstledigt
från de ordinarie tjänster, som

Nr 8.

Onsdagen den 28 februari 1951.

Utgifter å driftbudgeten, För flera huvudtitlar gemensamma frågor.

eventuellt finnas, för att uppehålla högre
tjänster. Ingen vill söka dessa tjänster
och binda sig för uppsägningstid
m. m., och följden har blivit, att dessa
utomordentligt viktiga tjänster uppehållas
av korttidsvikarier. Läkarna få alltså
inte den hjälp, som de verkligen behöva,
vilket givetvis i första hand kommer
att inverka på resultatet av undersökningarna.
Det blir först och främst
de enskilda undersökningsfallen, som
bli lidande på detta förhållande.

Det förefaller ju egendomligt att man
från början har placerat in dessa tjänster
ill lönegraden. Det måste emellertid
bero på att man innan den nya organisationen
trädde i kraft 1946 tänkte
sig, att arbetsfördelningen skulle vara
en annan, nämligen att de huvudsakliga
arbetsuppgifterna skulle åvila läkarna
och att socialassistenterna skulle vara en
skrivhjälp åt dessa. Redan 1947 gjorde
lönenämnden en mycket ingående utredning
beträffande socialassistenternas
arbetsuppgifter och kom därvid till det
resultatet, att dessa tjänster borde inplaceras
i 15 lönegraden. Tre reservanter
i lönenämnden, bland vilka ordföranden
befann sig, förordade inplacering
i 17 lönegraden. Sedan dess ha ytterligare
kvalificerade uppgifter lagts
på socialassistenterna.

Den provisoriska löneinplacering,
som nu föreslagits, avser som jag förut
sagt att lindra det nuvarande nödläget
när det gäller rekryteringen till dessa
tjänster och att över huvud taget få någon
att stanna på dem. Då undrar man
verkligen, varför den 13 lönegraden har
föreslagits. Det finns väl ingen här som
tror, att man med en inplacering i 13
lönegraden kan få sökande med de kvalifikationer,
som fordras för upprätthållande
av dessa tjänster, alltså avlagd
examen vid socialinstitut, erfarenhet av
socialt arbete och rättspsykiatrisk träning.
Med anledning av dessa förhållanden
har i en motion föreslagits, att även
dessa tjänster skola provisoriskt inplaceras
i 17 lönegraden.

Vidare finnes vid den rättspsykiatriska
kliniken i Stockholm en förste socialassistenttjänst,
som är placerad i 14
lönegraden. Den redovisas i propositionen
men har icke medtagits i förslaget
till provisorisk löneförbättring. Motionärerna
och reservanterna påyrka emellertid
att denna tjänst med hänsyn till
de kvalificerade arbetsuppgifter, som
äro förenade med densamma, placeras
i 19 lönegraden.

Jag vill vidare påpeka, att i betänkandet
med förslag till det rättspsykiatriska
undersökningsväsendets organisation,
som avgavs i fjol, föreslås socialassistenterna
inplacerade i 19 och, beträffande
enstaka tjänster, i 21 lönegraden.

Herr talman! Med hänvisning till vad
jag här har anfört ber jag att få yrka
bifall till den reservation, som på denna
punkt är fogad till utskottets utlåtande.

Häruti instämde herrar Wikliind i
Stockholm, Bergstrand och Nordkvist,
fröken Höjer samt herrar Hedlund i
Östersund och Nestrup.

Herr LINDHOLM: Herr talman! Såsom
framgår av utskottsutlåtandet har
för dessa befattningshavare förordats
en provisorisk löneförbättring, varigenom
de uppflyttas två lönegrader.
Några motionärer ha velat gå ännu
längre och ha i sin argumentation rätt
mycket fallit tillbaka på statens lönenämnds
uttalande av 1947.

Två väsentliga skäl ha förelegat till
att vi inom utskottet inte kunnat gå
längre i detta avseende. För det första
gäller det ju här en provisorisk löneförbättring
i avbidan på tjänsteförteckningsrevisionens
förslag. Det finns nämligen
inom den svenska statsförvaltningen
åtskilliga tjänstemän eller grupper
av tjänstemän, som anse sig vara
felaktigt placerade i lönegradshänseende.
Nu pågår inom tjänsteförteckningsrevisionen
en vägning mellan
dessa olika tjänstemannagrupper. För -

Nr 8.

Onsdagen den 28 februari 1951.

Utgifter å driftbudgeten, För flera huvudtitlar gemensamma frågor.

handlingar pågå därjämte med respektive
parters huvudorganisationer, där
man söker komma till ett resultat. Under
sådana omständigheter förefaller
det mig som om det skulle vara synnerligen
olämpligt, att riksdagen — då
den ju räknar med att inom den närmaste
tiden få ett förslag ifrån tjänsteförteckningsrevisionen
— så att säga
sätter sig på tjänsteförteckningsrevisionen
och själv knäcker lönegradsplaceringsfrågan
för dessa tjänstemän. Det
kan inte vara en riktig politik varken
ur samhällets eller löntagarnas synpunkt.

Vi ha avstyrkt motionerna av ytterligare
ett skäl. Ett samarbetsorgan i lönefrågor
har skapats mellan staten och
kommunerna och landstingen, och de
kommunala representanterna i detta
samarbetsorgan ha starkt strukit under,
att man i nuläget, innan tjänsteförteckningsrevisionen
är klar med sitt arbete,
inte bör gå längre än vad Kungl. Maj:t
har gjort i detta fall.

Synnerligen starka sakliga skäl tala sålunda
för att riksdagen för tillfället inte
bör gå längre än utskottet har förordat.
Därmed har riksdagen icke uttalat sig
för att just den 13 lönegraden är den
riktiga för dessa befattningshavare. Vilken
lönegrad som slutligen kan anses
vara den riktiga få vi taga ställning till
när tjänsteförteckningsrevisionen har
slutfört sitt arbete.

Herr talman! Med stöd av det anförda
hemställer jag om bifall till utskottets
förslag.

Herr NIHLFORS: Herr talman! Jag
skall inte förlänga debatten med mer
än ett par minuter.

Herr Lindholm förklarar, att vi måste
avvakta den pågående tjänsteförteckningsrevisionens
förslag, att det här
gäller ett provisorium och att vi ha en
samarbetsnämnd i lönefrågor mellan
stat och kommuner, som har sagt att
man inte bör gå längre. Man måste
emellertid säga sig, att när nu Kungl.

Maj :t lägger fram ett förslag till provisorium,
innebär detta att man tydligen
ansett, att denna fråga är av den vikt,
att det måste ske en förbättring, och
Kungl. Maj:t har alltså satt sig på tjänsteförteckningskommittén
även i detta
läge, eftersom Kungl. Maj:t, trots att
kommittén bland annat arbetar med
dessa frågor, föreslagit en uppflyttning
med två löneklasser. Det är alltså inte
fråga om något försök från motionärernas
sida att ytterligare åsidosätta tjänsteförteckningskommittén.

Vi anse också att dessa tjänstemän
provisoriskt böra uppflyttas i lönegradshänseende
men att det bör vara en ytterligare
uppflyttning. Vi ha fastnat för
17 lönegraden. Den expertis inom lönenämnden,
som tog ställning till frågan
1947, hade visserligen delade meningar,
men bland minoriteten i denna lönenämnd
befann sig dåvarande ordföranden
generaldirektör Stridsberg, och
ingen i denna kammare kan väl göra
gällande, att han icke var expert. Han
var den förnämste expert på detta område
vi hade vid den tidpunkten. Han
ansåg i dåvarande läge, trots att man
ännu inte kunde överblicka utvecklingen,
jämte två andra reservanter, att de
arbetsuppgifter, som ålogo dessa speciella
assistenter inom den rättspsykiatriska
undersökningsverksamheten, vore
så kvalificerade att assistenterna borde
vara placerade i 17 lönegraden. Dessutom
kan jag parentetiskt nämna, att
en av suppleanterna inom nämnden i
ett särskilt yttrande till protokollet anslöt
sig till denna uppfattning och att
denne suppleant var en person, som nu
är expert inom tjänsteförteckningskommittén.
Det är alltså enligt mitt sätt att
se inte någon fara, om riksdagen i
denna fråga tar ett steg längre på den
provisoriska vägen, allra helst som man
befinner sig i ett nödläge.

Det har ju tidigare här framhållits,
att professor Kinbcrg i sitt yttrande
över den rättspsykiatriska verksamhetens
utveckling förklarat, att det är

Onsdagen den 28 februari 1951.

Nr 8.

Utgifter å driftbudgeten,

omöjligt att få fram folk, som vill sitta
en längre tid på dessa assistenttjänster.
Utvecklingen har gått därhän att man
bara tar vikariat och sedan skyndar vidare
i karriären. Ett sådant sakernas
tillstånd kan inte vara rimligt, när vi
alla veta, hur nödvändigt det är med
en översyn av fångvården och sinnessjukhusvården.
Man skulle så att säga
kunna hjälpa denna översyn på traven
om man såge till, att arbetet inom detta
stora verksamhetsfält kunde skötas på
ett tillfredsställande sätt. Många människor,
som är häktade och i behov av
sinnesundersökning, måste sitta och
vänta på sin dom, som antingen kan bli
friande eller fällande, bara därför att
det inte finns folk som kan utföra dessa
undersökningar. Det är alltså en rättslig
fråga av stor betydenhet det här
gäller. Det finns inte heller läkare i
tillräcklig mängd för att de skulle
kunna utföra detta arbete ensamma,
utan de måste ha assistenter, en ordning
som måste sägas vara rationell. Enligt
mitt förmenande har man här tydligen
inom departementet bara gjort en
slentrianmässig uppflyttning med två
lönegrader eller lika mycket som man
föreslagit för kuratorerna.

Beträffande samarbetsnämnden i lönefrågor
mellan staten och kommunerna
får det väl i all rimlighets namn inte bli
så, att denna nämnd lägger en hämsko
på allt som den har att göra med, så att
man inte kan laga efter lägligheten och
rätta till de missförhållanden som finnas.
Det är ju att klavbinda sig i mycket
stor utsträckning. I synnerhet när
det gäller dessa speciella assistenter kan
man ju inte påvisa, att det finns befattningshavare
med likartade uppgifter på
kommunalt håll, försåvitt man inte mig
ovetande har inrättat några rättspsykiatriska
undersökningar i kommunal
regi.

Herr talman! Jag vill sluta med det
anförda och ber att få yrka bifall till
den reservation, som framförts av fröken
Andersson in. fl.

För flera huvudtitlar gemensamma frågor.

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet LINGMAN: Herr talman! Det
är klart att om man börjar diskutera löneställningen
för en viss grupp befattningshavare,
så kan man alltid åberopa
skäl för att denna löneställning bör ändras.
Men å andra sidan innebär det vissa
risker att rycka ut en viss grupp ur sitt
sammanhang och ge sig in på ett mera
bestämt bedömande av vad som kan
vara riktigt för den speciella gruppen.
I det förslag till lönegradsplacering, som
innefattas i propositionen, är det ju uttryckligt
ifrånsagt, att det inte avser att
vara en definitiv inplacering utan endast
ett provisorium i avvaktan på den
ytterligare prövning, som skall ske
inom tjänsteförteckningskommittén.

Jag kan i detta sammanhang hänvisa
till detsamma som herr Lindholm nyligen
har sagt, nämligen att det finns
många grupper inom statsförvaltningen,
som anse att skäl finnas för en omprövning
av deras löneställning. Men
de ha i varje fall förklarat sig beredda
att vänta med detta till dess tjänsteförteckningskommittén
är färdig med sitt
arbete. Vissa grupper ha varit mera otåliga
och krävt att de skulle brytas ut
och att det skulle företagas provisoriska
åtgärder för deras del. Jag har ansett
det vara mindre lämpligt att göra detta
nu. När vi vänta att få förslag ifrån
tjänsteförteckningskommittén så snart,
att resultatet därav skall kunna föreläggas
nästa års riksdag, har jag ansett det
vara lämpligt att sådana prövningar få
ske i ett sammanhang.

Men beträffande dessa kuratorer och
socialassistenter har jag inte kunnat
undgå att ta hänsyn till att deras löneställning
för närvarande är sådan att
det finns skäl att göra någonting i avvaktan
på tjänsteförteckningskommitténs
förslag. Då är frågan endast: Hur
långt skall man gå? Med anledning av
att motsvarande befattningar finnas
inom landstingens område var det
ganska naturligt, att denna fråga togs
upp till behandling inom statens och

Nr 8.

Onsdagen den 28 februari 1951.

"Utgifter å driftbudgeten, För flera huvudtitlar gemensamma frågor.

kommunernas samarbetsnämnd i lönefrågor.
Att handlägga dylika frågor var
ju en av de uppgifter nämnden fick vid
sin tillkomst. Med den kännedom man
vid dessa diskussioner fick om den löuesättning,
som tillämpades på landstingsområdet
för motsvarande befattningshavare,
föreföll det ganska naturligt
att icke föregripa tjänsteförteckningskommitténs
arbete genom att
framlägga ett förslag till provisorisk lönesättning,
som översteg vad som tillämpas
inom landstingen. Om någon ytterligare
påbyggnad i löneavseende skall
ifrågakomma bör saken prövas på samma
sätt som man nu förutsätter skall
ske för övriga befattningshavare. Jag
tror det skulle vara rätt betänkligt om
riksdagen skulle rycka ut en viss grupp
eller vissa grupper befattningshavare
och undandraga dem den prövning av
deras löneställning, som man anser vara
nödvändig för att få en rimligare relation
i lönehänseende mellan olika löntagare.

Här har sagts, att vi befinna oss i ett
nödläge på detta område. Nu är det väl
så, att det inom många områden är
mycket besvärligt i fråga om tillgången
på arbetskraft. Jag tror inte man har
någon möjlighet att fylla alla behov därvidlag
enbart genom löneregleringsåtgärder,
ty bristen beror på att vi totalt
ha knappt om arbetskraft. Det gäller
väl närmast att se till att man hjälpligt
kan fylla de behov, som uppstå
inom det ena eller andra området.

Om man hittills har befunnit sig i ett
nödläge, då man har haft ifrågavarande
tjänster inplacerade i 11 resp. 15 lönegraderna,
så bör det bli någon förbättring
om dessa tjänster bli uppflyttade
två lönegrader, dvs. en uppflyttning,
som icke har medgivits andra grupper
av befattningshavare. Jag tror därför,
att vi här icke skola få sådana katastrofala
verkningar, som man kanske vill
ge sken av, utan att det kommer att gå
bra under det år som återstår, till dess
vi få tillfälle att ta upp frågan på nytt.

Jag vill erinra om att tjänsteförteckningssakkunniga,
som jag tidigare sagt,
äro utrustade med förhandlingsfullmakt
och sålunda ha möjlighet att gå in på
förhandlingar med berörda personalorganisationer
för att ge dem möjlighet
att framföra de synpunkter, som kunna
vara av värde för bedömningen av dessa
frågor.

Herr NIHLFORS: Herr talman! Jag
vill bara med några ord rikta mig till
herr statsrådet och chefen för civildepartementet.

Statsrådet har för sin del ansett, att
man kan rycka ut vissa andra grupper
för definitiv lönegradsplacering — jag
tänker här närmast på dem, som finnas
omnämnda i utskottsutlåtandet, museivaktmästare,
maskinister in. fl. — och
det är ingenting att säga om det. Genom
att lägga fram ett provisoriskt förslag
har man också visat, att man har ansett
detta vara en angelägen sak. Frågan är
här bara vilken lönegrad vi skola ta, och
därvid ha motionärerna gått på den
verkliga expertisens från början uttalade
uppfattning.

Jag vill emellertid rikta en fråga till
statsrådet. Han sade, att man vid överläggningar
i samarbetsnämnden för lönefrågor
hade funnit, att det på stora
områden inom landstingen skulle kunna
uppstå komplikationer, om man gick
längre i löneförbättring. Statsrådet åsyftade
väl därvid kuratorernas lönegradsuppflyttning,
tv landstingen ha mig veterligt
inga assistenter för rättspsykiatriska
undersökningar?

Överläggningen var härmed slutad.
På därå av herr förste vice talmannen
given proposition biföll kammaren till
en början vad utskottet under punkten
I. hemställt.

Beträffande punkten II. gav herr
förste vice talmannen propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan i
denna punkt dels ock på bifall till den
av fröken Andersson m. fl. avgivna re -

Nr 8.

Onsdagen den 28 februari 1951.

servationen; och biföll kammaren utskottets
berörda hemställan.

Slutligen framställde herr förste vice
talmannen i fråga om motiveringen propositioner
dels på godkännande av utskottets
motivering dels ock på godkännande
av utskottets motivering med den
ändring, som under överläggningen föreslagits
av herr Senander; och godkände
kammaren utskottets motivering.

§ 9.

Utgifter under riksstatens andra
huvudtitel

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 2, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1951/52 under andra
huvudtiteln, avseende anslagen inom
justitiedepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner.

Punkterna 1—4.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 5.

Anslag till lagberedningen.

Kungl. Maj:t hade i statsverkspropositionen
under andra huvudtiteln
(punkt 5) föreslagit riksdagen att till
Lagberedningen för budgetåret 1951/52
anvisa ett reservationsanslag av 67 000
kronor.

Utskottet hade i förevaran de sammanhang
till behandling förehaft två
likalydande motioner, väckta den ena
inom första kammaren av herr Holmbäck
in. fl. (1: 20) och den andra inom
andra kammaren av herrar Andersson
i Löbbo och Olsson i Mellerud (11:29),
i vilka motioner hemställts, att riksdagen
ville till lagberedningen för budgetåret
1951/52 anvisa ett reservationsanslag
av 86 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna

Anslag till lagberedningen.

I: 20 och II: 29 till Lagberedningen för
budgetåret 1951/52 anvisa ett reservationsanslag
av 67 000 kronor.

Reservation hade vid denna punkt
avgivits av herrar Gränebo, Iwar Andersson
och Ohlon, fröken Andersson,
herrar Sundelin, Svärd, Skoglund i Doverstorp,
Malmborg i Skövde, Boman i
Kieryd, Svensson i Ljungskile och Pettersson
i Dahl, fröken Elmén och herr
Hjalmarson, vilka ansett, att utskottet i
punkten bort hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt med bifall till motionerna
I: 20 och II: 29 till Lagberedningen för
budgetåret 1951/52 anvisa ett reservationsanslag
av 86 000 kronor.

Punkten föredrogs; och yttrade därvid: Herr

BOMAN i Kieryd: Herr talman!
Vid denna punkt är fogad en reservation,
i vilken 13 av utskottets ledamöter
ha yrkat bifall till motionerna 1:20 av
herr Holmbäck m. fl. och II: 29 av herrar
Andersson i Löbbo och Olsson i
Mellerud, vilket innebär en höjning av
anslaget med 19 000 kronor för anställande
av en sekreterare i lagberedningen.
Jag ber, herr talman, att med några
ord få motivera detta ståndpunktstagande.

Bakom motionerna ligger en skrivelse
från lagberedningen till Kungl.
Maj :t, i vilken hemställes om att få anställa
denne sekreterare, och för att
kammarens ledamöter skola få en uppfattning
om vad det här gäller, ber jag
att få citera några stycken ur skrivelsen.
Lagberedningen anför följande:

»Det arbete med revision av jordabalken,
som lagberedningen för närvarande
sysslar med, avser ett stort antal
lagfrågor inom den allmänna jordrättens
område. Arbetet omfattar icke blott
ännu gällande delar av själva balken
utan också en mängd andra författningar,
avseende bl. a. gränsdragningen
mellan fast och lös egendom, lagfart

Nr 8.

Onsdagen den 28 februari 1951.

Anslag till lagberedningen.

och inteckning, hävd, återköpsrätt,
nyttjanderätt, tomträtt och servitut. Det
inbegriper därjämte åtskilliga betydelsefulla
ämnen, som ännu icke blivit föremål
för någon fullständig behandling
i lag, främst köp, byte och gåva, grannelagsrätten
och olika slag av avkomsträtt.
Allt detta material, som här endast
exemplifierats, skall sammanföras
till en ny jordabalk.»

Sedan fortsätter lagberedningen med
en redogörelse för det arbete, som föreligger,
och vad som är gjort på området
samt erinrar i det sammanhanget
också om en skrivelse från dels landshövdingen
och dels överlantmätaren i
Kopparbergs län den 15 oktober 1950
till statsrådet och chefen för justitiedepartementet,
i vilken de påvisa risken
för att resultaten av de med statsmedel
bekostade provskiftena inom
Kopparbergs län spolieras genom sämjedelningar,
och understryka angelägenheten
av en skyndsamt utredning rörande
de åtgärder, som kunna vidtagas
till förhindrande av fortsatt sämjedelning.

Det heter sedan i lagberedningens
skrivelse bl. a.:

»Det bör även framhållas att den till
jordabalksrevisionen hörande lagstiftningen
till förhindrande av sämjedelningar
är av avgörande betydelse för
lösande av fastighetsbildningssakkunnigas
uppgift.

Av största vikt för det allmänna äro
också de överväganden som lagberedningen
med anledning av riksdagsskrivelser
har att företaga beträffande möjligheterna
till en vidgad användning
av tomträttsinstitutet och till en förstärkning
av tomträttens värde som kreditobjekt.
»

Lagberedningen slutar med att framhålla,
att om arbetet skall kunna fullbordas
inom skälig tid, är det nödvändigt
att lagberedningens arbetskrafter
förstärkas med en sekreterare, och hemställer
därför om att en sådan måtte
anställas.

Även riksdagens revisorer ha haft sin
uppmärksamhet riktad på frågan om
jordstyckningsverksamheten, speciellt i
Dalarna, och under § 25, s. 243 i Riksdagens
revisorers berättelse, del 1,1950,
finns det en lång historik över förhållandena
i Dalarna. Statsrevisorerna
komma i sitt uttalande till vissa slutsatser,
ur vilka jag ber att få citera
följande:

»Statsverkets kostnader för denna
skiftesverksamhet ha varit betydande.
Provskiftena genomfördes helt på statens
bekostnad, d. v. s. icke endast de
egentliga förrättningskostnaderna, frånsett
utgifterna för hantlangning och
markering, utan även utgifter för utflyttningar
och väganläggningar i samband
med skiftena bekostades av statsmedel.
Sammanlagt uppgå statsverkets
kostnader för provskiftena till ungefär
2 miljoner kronor. För laga skiftena enligt
1932 års lag gäller att staten i samma
utsträckning som vid provskiftena
står för de egentliga förrättningskostnaderna
— fr. o. in. den 1 juli 1935
närmare 1 miljon kronor — medan däremot
i fråga om statsbidrag till utflyttningar
och väganläggningar samma normer
tillämpas som vid laga skiften
inom andra delar av landet. Numera är
skiftesverksamheten i länet helt förstatligad.
Sedan under de senaste åren
en betydande ansvällning av skiftesuppgifterna
kommit till stånd belöpa sig
statens utgifter för löner till befattningshavarna,
lokalhyror och andra
omkostnader till omkring 600 000 kronor
om året.

Revisorerna ha inhämtat, att på vissa
håll den mark, som undergått provskifte
eller laga skifte enligt dalalagen,
ånyo är föremål för sämjedelningar. Det
med säkerhet konstaterade antalet sämjedelningsfall
är ännu relativt litet men
likväl tillräckligt för att ingiva oro för
att rationella jordbruksförhållanden i
framtiden icke skola bli bestående. Härtill
kommer, att det verkliga antalet sämjedelningar
kan befaras vara betydligt

Onsdagen den 28 februari 1951.

Nr 8.

större än vad som kommit till synes,
emedan delägarna äro angelägna att
genom olika åtgärder dölja förhållandet.

Vad sålunda förekommit vilja revisorerna
bringa till riksdagens kännedom.
Förnyade sämjedelningar inom
de lagskiftade områdena innebära icke
endast en fara för att vid skiftena redan
vunna förbättringar tillspillogivas;
därjämte måste ifrågasättas huruvida
hela den skiftesverksamhet, som här
pågår och förestår, kan komma till avsedd
och bestående nytta. Enligt revisorernas
mening är det av synnerlig
vikt, att åtgärder snarast vidtagas för
att förhindra att de med stora kostnader
från statens sida sammandragna
brukningsenlieterna ånyo splittras.»

Lantmäteristyrelsen, som har yttrat
sig i anledning av statsrevisorernas berättelse,
skriver bl. a.:

»Liksom revisorerna anser lantmäteristyrelsen
att det är av synnerlig vikt
att åtgärder snarast vidtagas för att
omöjliggöra att de med stora kostnader
från statens sida sammandragna brukningsenheterna
ånyo splittras. Detta
spörsmål är för sin slutliga lösning beroende
av att lagberedningens förslag
till ny jordabalk genomföres. Det föreliggande
förslaget löser emellertid endast
frågan om andelsförvärv, som skett
genom köp eller gåva, men ej sådana
som skett genom arv eller testamente.
Det är därför angeläget att lagberedningens
arbete på allt sätt underlättas
och påskyndas.»

.lag går så över till att med några
ord citera vad departementschefen säger
i propositionen:

»Arbetet med revision av jordabalken
avser ett stort antal lagfrågor inom den
allmänna jordrättens område. Det omfattar
icke blott ännu gällande delar
av själva balken utan också en mängd
andra författningar, avseende bl. a.
gränsdragningen mellan fast och lös
egendom, lagfart och inteckning, hävd,
återköpsrätt, nyttjanderätt, tomträtt och
.servitut. Därjämte inbegriper det åt -

Anslag till lagberedningen.

skilliga betydelsefulla ämnen, som
ännu icke blivit föremål för någon
fullständig behandling i lag, främst
köp, byte och gåva, grannelagsrätten
och olika slag av avkomsträtt.

Särskild betydelse har detta revisionsarbete
från jordpolitisk synpunkt.
Sålunda föreligger för närvarande en
bristande överensstämmelse mellan å
ena sidan köpeavtalets rättsverkningar
och å andra sidan de normer för fastighetsbildningen,
vilka med hänsyn till
allmänna intressen uppställts inom
jorddelningslagstiftningen. På motsvarande
sätt förhåller det sig vid jordförvärv
på grund av arv. Härigenom
har uppkommit en irreguljär fastighetsbildning
genom sämjedelningar av sådan
omfattning att den betänkligt reducerar
betydelsen av fastighetsindelningen
och de jordpolitiska villkoren
för fastighetsbildning. Det är synnerligen
angeläget att snarast möjligt råda
bot på detta allvarliga missförhållande.
Av största vikt för det allmänna äro
också de överväganden som lagberedningen
med anledning av riksdagsskrivelser
har att företaga beträffande möjligheterna
till en vidgad användning av
tomträttsinstitutet och till en förstärkning
av tomträttens värde som kreditobjekt.
Särskilt med tanke på tätorterna
framstår en reform av servitutsrätten
och därmed sammanhängande rättsförhållanden
som angelägen. En i vissa
delar genomgripande reform av inskrivningsväsendet
är vidare påkallad
av hänsyn till fastighetsomsättningen
och fastighetskrediten.

Om detta synnerligen omfattande och
betydelsefulla revisionsarbete skall
kunna slutföras inom skälig tid, är det
nödvändigt att lagberedningens arbetskrafter
— ordförande och två ledamöter
— förstärkas med en sekreterare.»

Så slutar departementschefen med att
säga följande:

»Särskilt med hänsyn till de jordpolitiska
konsekvenser beträffande fastighetsbildningen,
som på sätt lagbe -

Nr 8.

Onsdagen den 28 februari 1951.

Anslag till lagberedningen.

redningen framhållit följer av den nuvarande
ordningen, framstår det som
angeläget att beredningens arbete snarast
fullföljes. I rådande läge nödgas
jag emellertid avstå från att framlägga
förslag om utökning av beredningens
arbetskrafter.»

Vi reservanter hävda, att så stora
värden här stå på spel, när staten har
investerat så betydande kapital, att det
är ytterst angeläget att på allt sätt påskynda
lagberedningens arbete, och vi
finna, att en sekreterare skulle vara till
stor nytta för beredningen härvidlag.

I det avsnitt i utskottets utlåtande,
där såväl majoriteten som reservanterna
äro ense, ha vi framhållit angelägenheten
av att man från departementets
sida ser till att lagberedningens
ledamöter icke tagas i anspråk för andra
arbetsuppgifter, vilket nu ofta är
fallet. Vi förutsätta bl. a. att den stora
Kejnekommissionen, där en av beredningens
ledamöter är med, skall slutföra
sitt arbete under den närmaste
tiden, så att det blir möjligt för vederbörande
att helt ägna sig åt arbetet
inom beredningen.

Vi reservanter ha emellertid också
tänkt på att man inte i onödan skall
anvisa några nya anslag. Då det här
gäller att anvisa 19 000 kronor ha vi
inom avdelningen prövat, om inte på
något annat område skulle kunna göras
motsvarande besparing, och ha då funnit,
att vi på en annan punkt kunna
spara 25 000 kronor. Därifrån kan man
alltså få medel till denne sekreterare
utan att gå utanför propositionens ram.

Vi anse, att denna fråga är av stor
betydelse och att mycket stora värden
här stå på spel samt att riksdagen har
skyldighet att se till att lagberedningens
arbete kan slutföras inom rimlig tid.
Då vi dessutom ha anvisat var pengarna
skola tagas, anse vi det rimligt att
riksdagen beviljar det anslag på 19 000
kronor, som innefattas i reservationen.

Herr talman! Med hänvisning till vad
jag här sagt ber jag att få yrka bifall

till den vid denna punkt fogade reservationen
av herr Gränebo m. fl.

Herr talmannen återtog nu ledningen
av förhandlingarna.

Herr MÅRTENSSON i Uddevalla: Herr
talman! Anslaget till lagberedningen
uppgår för innevarande budgetår till
65 000 kronor. För nästa budgetår föreslår
departementschefen en höjning av
detta anslag till 67 000 kronor. Här föreligger
alltså inte någon anslagsminskning
utan tvärtom en höjning, om också
av ringa omfattning.

Nu har lagberedningen — som herr
Boman i Kieryd redan har framhållit
— gjort en hemställan till departementschefen
om att få anställa en sekreterare.
Detta skulle innebära att anslaget
till lagberedningen uppräknades
till 86 000 kronor. I anledning av denna
hemställan framhåller departementschefen,
att han finner att lagberedningens
arbete med revision av jordabalken
snarast bör fullföljas. I rådande läge
har departementschefen emellertid nödgats
avstå från att tillstyrka lagberedningens
förslag om utökning av beredningens
arbetskrafter med en särskild
sekreterare.

Motionärerna ha tagit upp lagberedningens
förslag och föreslå att beredningen
skall få denne särskilde sekreterare
samt att anslaget till beredningen
i samband därmed ökas med 19 000
kronor, alltså från 67 000 till 86 000
kronor. Enligt detta motionärernas förslag
skulle denne sekreterare i lönehänseende
placeras i 33 löneklassen samt
dessutom erhålla ett särskilt arvode av
åtta kronor per dag.

Utskottet framhåller bl. a., att lagberedningens
arbete är av väsentlig betydelse
för det allmänna, och understryker
departementschefens uttalande
om angelägenheten av att detta arbete
snarast fullföljes, särskilt med hänsyn
till de jordpolitiska konsekvenser beträffande
fastighetsbildningen, som följa

Onsdagen den 28 februari 1951.

Nr 8.

med den nuvarande ordningen. Utskottet
gör genom detta uttalande en bestämd
hemställan till departementschefen
att vidtaga sådana åtgärder, att lagberedningens
arbete kan påskyndas i
största möjliga utsträckning.

Inom utskottet har det också vid behandlingen
av denna fråga gjorts gällande,
att lagberedningens ledamöter
icke ha fått ägna tillräcklig tid åt arbetet
inom lagberedningen, därför att departementschefen
har ålagt beredningens
befattningshavare en hel del andra
arbetskrävande uppgifter. Utskottet
framhåller med hänsyn till detta, att
departementschefen bör ta under noggrant
övervägande att försöka organisera
lagberedningens arbete på ett sådant
sätt, att det kan fullföljas inom
rimlig tid, och se till att lagberedningens
ledamöter befrias från andra uppdrag,
så att de verkligen kunna ägna
sig åt det viktiga arbete, som förekommer
inom lagberedningen. Jag tror att
frågan ligger till på det sättet, att det
här i första hand är en organisationsfråga
och i andra hand möjligtvis en
personfråga.

Det spelar väl ganska liten roll, hur
många personer som bli tillsatta att arbeta
inom lagberedningen, om denna
beredning får en eller flera sekreterare,
därest denna personal får andra uppdrag,
som äro så arbetskrävande, att de
ändå inte hinna med att utföra det arbete,
som de skola göra i beredningen.
Det är denna fråga som i första hand
bör undersökas och prövas av departementschefen.
Och det är ur den synpunkten
som utskottet har ansett, att det
inte bör gå med på en utökning av
arbetskrafterna, förrän denna fråga har
blivit slutprövad. Det får väl ändå anses
vara rimligt, att det är departementschefen
som i första hand måste
pröva vilka arbetskrafter som behövas
inom lagberedningen, undersöka om
den verkligen är i behov av en sekreterare,
som skall placeras i 33 löncklassen
och dessutom ha ett dagarvodc av

Anslag till lagberedningen.

8 kronor per dag, eller om arbetet inom
lagberedningen kan organiseras på ett
annat och kanske något billigare sätt.
Jag är övertygad om att med den skrivning
och den framställning, som utskottet
har gjort på denna punkt, kommer
departementschefen att snarast möjligt
upptaga denna fråga till en ingående
undersökning och även försöka att
åstadkomma en tillfredsställande organisation
av denna viktiga beredning.

Jag ber med dessa ord att få yrka
bifall till utskottets förslag.

Herr PETTERSSON i Dahl: Herr talman!
Jag har för några år sedan i riksdagen
framställt en interpellation till
justitieministern just om denna fråga.
Jag gjorde det därför att i mina hemtrakter
finns det en massa gamla sämjedelade
fastigheter, vilket under nuvarande
förhållanden medför många olägenheter
vid försäljning, sammanläggning
och avstyckning av fastigheter.
.lag fick då beskedet, att fastighetsbildningssakkunnigas
arbete skulle påskyndas
så mycket som möjligt, så att förslag
om lagändring på detta område
snart skulle kunna föreläggas riksdagen,
och att man övervägde att legalisera de
gamla sämjedelade fastigheterna och
givetvis också sätta stopp för nya sämjedelningar.

Nu framgår det av vad som här anförts
och av vad jag inhämtat hos de
sakkunniga, att deras arbete är beroende
av lagberedningens arbete, att alltså
fastighetsbildningssakkunniga inte ha
någon möjlighet att slutföra sitt arbete,
om inte lagberedningens arbete blir
färdigt.

Jag vet nog, herr talman, att det är
mycket impopulärt att i nuvarande läge
yrka på cn anslagsökning, som i detta
fall gäller 19 000 kronor. Men frågan
är ändå, om inte en ökning av detta
anslag, så att lagberedningen har möjlighet
att anställa en sekreterare, kan
vara en klok investering av pengar,

Nr 8.

Onsdagen den 28 februari 1951.

Anslag till lagberedningen.

eftersom man därigenom kan påskynda
detta nödvändiga arbete så mycket, att
man på det sättet kan åstadkomma besparingar
och förmåner, som man inte
annars kan. Därför har jag anslutit mig
till dem som yrka på en utökning av
anslaget.

Med dessa korta ord ber jag alltså,
herr talman, att få yrka bifall till reservationen
av herr Gränebo m. fl.

Herr OLSSON i Mellerud: Herr talman!
Efter den debatt som förts här
tidigare i dag är det klart, att det inte
är opportunt att komma med ett yrkande
om anställande av en ny tjänsteman,
även om det ändamål, som därmed
skulle tillgodoses, är aldrig så trängande.
Men då jag är van att bilda mig
ett omdöme på grundval av mina egna
undersökningar och på grundval av de
resultat jag därvid kommer till, tycker
jag, att det är rimligt, att jag delger
riksdagen denna min uppfattning, helst
som jag i denna sak är motionär.

Det väldiga lagstiftningsarbete, som
pågår inom lagberedningen, innebär
ingenting mindre än att kläda 1734 års
jordabalk i ny och modern dräkt på
alla områden. På grund av den jättelika
utveckling som ägt rum under de århundraden,
som gått sedan 1734 års lag
kom till, är det självklart, att detta arbete
berör praktiskt taget varje punkt
i den nya jordabalken. Detta lagstiftningsarbete
har pågått under åtskillig
tid. De som ha närmare intresse av
detta problem ha kanske också nyss
sett, att lagberedningen har kommit
med ett betänkande rörande ett avsnitt
som avser köp och byte.

När man nu säger att en snabb fortsättning
av detta arbete är så nödvändig
beror det på de mycket trassliga
jordförhållanden som råda inom landet.
Framför allt äro förhållandena på jordlagstiftningens
område inom Kopparbergs
län särskilt beklämmande. Vi känna
ju till det genom det beslut som

riksdagen tidigare har fattat om tillskapandet
av den speciella skiftesordningen
för Kopparbergs län, som redan
har kostat staten 2 miljoner kronor.
Detta ständigt pågående skiftesarbete,
som ännu inte är slutfört, kostar staten
600 000 kronor varje år.

Nu ha statsrevisorerna åstadkommit
en smula oro genom att påvisa, att vad
som vinnes i Kopparbergs län genom
arbetet med sldftesförrättningarna håller
på att spolieras på grund av att sämjedelningar,
som man ville stoppa, inte
kunna med nuvarande lagstiftning förhindras.
Även där skiftesförrättningar
med stora kostnader ha genomförts, äga
nu sådana upplösande sämjedelningar
rum, varigenom resultatet av det kostsamma
skiftesarbetet riskerar att åtminstone
i långa stycken förstöras. Det
är inför detta som man har frågat sig,
om det inte vore klokt, även om det
medför någon kostnad, att kunna forcera
lagberedningens arbete så pass, att
man åtminstone kan komma fram till
en anordning, som förhindrar, att sämjedelningar
få förstöra de resultat som
skiftesförrätlningarna ha åstadkommit.

Man säger då från utskottets sida, att
det först bör tillses, att de arbetskrafter
som finnas inom lagberedningen få
syssla med detta arbete. Ja, herr Mårtensson,
det händer ibland, att Kungl.
Mai :t utnämner till statsråd en som
förut har sysslat inom lagberedningen.
Det är inte så länge sedan nuvarande
excellensen och utrikesministern satt
som ordförande i lagberedningen. Detta
hans arbete måste ju upphöra, när han
fick utrikesministerposten. Andra arbetskrafter
inom lagberedningen ha
placerats ut på andra av statens arbetsområden.
Som vi veta har nu senast
förre justitierådet Gärde haft förtroendet
att leda lagberedningens arbete.
Jag har ingen anledning att ta
upp kritiken emot att han har satts till
arbetet i Kejnekommissionen. Jag har
inte möjlighet att bedöma vilka omständigheter,
som ha varit bestämman -

Onsdagen den 28 februari 1951.

Nr 8.

de, när Kungl. Maj:t har övertalat honom
att ta detta arbete, men jag föreställer
mig, att det har varit svårt att
finna någon för denna uppgift, som man
ansåg så trängande.

I likhet med utskottet vill jag nog
hemställa till Kungl. Maj:t, att man för
framtiden är mycket varsam med att
plocka arbetskrafter från lagberedningens
arbete, vilket enligt min mening är
i hög grad trängande, kanske mera
trängande än det arbete, som man nu
har med den s. k. Kejnekommissionen,
som enligt min mening kanske har
blåsts upp genom en i långa stycken
ovederhäftig propaganda i tidningspressen.
Jag delar sålunda utskottets
mening att man på denna punkt får
vara mycket varsam. Men jag tror å
andra sidan att även om det, som jag
nämnde, inte är opportunt att nu yrka
på anställandet av en tjänsteman, så är
det god affär för staten att se till att lagberedningens
arbete löper på ett sådant
sätt, att de olika kuggarna gå i varandra,
och det är vad de nu inte göra.

Jag vill påpeka, att när statsrevisorerna
ha tagit upp detta ärende, så ha de
ansett det vara en trängande angelägenhet,
att de resultat som tidigare vunnits
inte skola spolieras. Det har tidigare
under denna debatt citerats vad lantmäteristyrelsen
sagt i ett avsnitt. Jag
skall citera ännu ett avsnitt, som enligt
min mening kanske ännu kraftigare belyser
nödvändigheten av att någonting
blir gjort på detta område. Lantmäteristyrelsen
säger sålunda: »Detta spörsmål»
— det är alltså frågan om skiftesförrättningarna
— »är för sin slutliga
lösning beroende av att lagberedningens
förslag till ny jordabalk genomföres. ...
Det föreliggande förslaget löser emellertid
endast frågan om andelsförvärv.
som skett genom köp eller gåva» — det
var vad jag nyss nämnde — »men ej
sådana som skett genom arv eller testamente.
Det är därför angeläget att lagberedningens
arbete på allt sätt underlättas
och påskyndas. Med hänsyn til!

Anslag till lagberedningen.

frågans betydelse kan det till och med
ifrågasättas att den av lagberedningen
behandlas med förtur samt sålunda bry*
tes ut och gives formen av en provisorisk
partiell lagändring.» Redan vad
man där har sagt tyder på att angelägenhetsgraden
är av det slag, att man
har all anledning att lyssna.

Jag är mycket lyhörd för mina vänner
i statsutskottet, som nogsamt pröva
de förslag till kostnadsökningar som
framkomma. Jag har mycken respekt
för detta, och jag brukar som regel biträda
deras synpunkter på detta område.
När jag nu inte gör det i dag, vill
jag inte klandra dem för den ståndpunkt
de intagit. Jag vill bara säga att
jag tror, att det vore välbetänkt, om
riksdagen i detta fall följde motionärerna,
inte därför att motionärerna äro
jordbruksutskottets ordförande herr
Andersson i Löbbo och min ringhet,
utan därför att jag tror att det är sakligt
grundat. Utgiftsposten behöver kanske
inte heller bli så betydande. Det
finns nämligen enligt vad lagberedningen
upplyst en reservation, som kan användas
för ändamålet och som täcker
utgifterna för ett halvår framåt. Under
sådana förhållanden förefaller det mig
vara klokt att riksdagen i detta fall följer
utskottets reservanter och ser till att
lagberedningens arbete kan flyta ungefär
på det sätt som man har tänkt sig,
att man alltså ser till att få lagstiftningsarbetet
att smälta in i den verklighet
som vi ha omkring oss.

Jag ber sålunda, herr talman, att få
yrka bifall till reservanternas förslag.

Herr MÅRTENSSON i Uddevalla: Herr
talman! Jag är fullt på det klara med
att herr Olsson i Mellerud har prövat
denna fråga på ett mycket noggrant och
ingående sätt, innan han satte sig ned
och skrev en motion om utökning av
arbetskraften inom lagrådet. Jag har
också redan tidigare sagt, att det är
mycket möjligt, att lagrådet behöver

6 — Andra kammarens protokoll 1951. Nr S.

Nr 8.

Onsdagen den 28 februari 1951.

Anslag till lagberedningen.

ökade arbetskrafter. Men vad jag ifrågasätter
är, om det kan vara lämpligt, att
riksdagen utan vidare på en enskild
motionärs framställning beslutar, att
den och den beredningen skall ha en
sådan organisation, att där skola de
och de ledamöterna finnas, där skall det
vara de och de sekreterarna. Jag undrar
ändå, om inte den riktiga och förnuftigaste
vägen är, att Kungl. Maj:t får
undersöka denna fråga och göra en ordentlig
överarbetning av lagberedningens
organisation. Om Kungl. Maj:t därvid
kommer till det resultatet, att lagberedningen
behöver ökade arbetskrafter
av den och den kvalitén, bör Kungl.
Maj:t med utgångspunkt härifrån göra
framställning till riksdagen om en utökning
av lagrådets organisation. Jag
kan inte finna annat än att detta är den
riktigaste vägen att lösa denna fråga.
Jag ber därför att få vidhålla mitt yrkande.

Herr BOMAN i Kieryd: Herr talman!
Till vad herr Mårtensson i Uddevalla
anförde när han var inne på att Kungl.
Maj:t skulle pröva denna fråga vill jag
säga, att jag är övertygad om att departementschefen
prövat saken mycket
noga, eftersom han säger: »I rådande
läge nödgas jag emellertid avstå från
att framlägga förslag om utökning av
beredningens arbetskrafter.» Och jag
skulle väl kanske kunna läsa in i citatet
vad departementschefen kunde ha
sagt, nämligen »av finansiella skäl». Vi
ha inom avdelningen i utskottet också
varit mycket lyhörda för vad departementschefen
framhållit.

Jag vill dock understryka vad jag
sade i mitt första anförande beträffande
en nedprutning av anslaget på en
annan punkt med 25 000 kronor för att
kunna få täckning för avlöningen till
just denne sekreterare i lagberedningen.
På det sättet ha vi ej gått utanför propositionens
kostnadsram.

Herr OLSSON i Mellerud: Herr talman!
Jag vill ingalunda bestrida att den
väg, som herr Mårtensson i Uddevalla
anvisar för behandlingen av sådana
ärenden som det nu föreliggande, är
den principiellt riktiga, och jag skulle
kunna ansluta mig till honom, om det
bara inte vore så, att man här är i behov
av arbetskraft nästan omedelbart.
Man behöver få maskineriet i gång genast,
och då kan man ju inte gärna
skriva till Kungl. Maj:t och begära en
utredning, som kommer när Kungl.
Maj:t fått tid att gå igenom saken och
sedan i framställning till riksdagen
eventuellt lägger fram sin proposition.
Det blir en lång omgång, och det är
därför vi ansett oss nödsakade att gå
denna låt mig säga genväg, som kanske
inte rent principiellt är den väg man
helst vill rekommendera.

Jag vill också passa på att rätta ett
misstag, som jag gjorde tidigare. Jag
utnämnde min vän herr Andersson i
Löbbo till ordförande i jordbruksutskottet,
men det är ju i stället så, att
han är vice ordförande i tredje lagutskottet.

Herr RUBBESTAD: Herr talman! Jag
tycker, att man inte skall göra denna
fråga större än vad den egentligen är.
Till och med motionärerna ha gjort gällande,
att det är bara ett år tidigare
som det kan röra sig om att man får
lagförslaget, om man går på reservationens
linje i stället för att följa utskottet.
Det blir alltså ett års tidsbesparing
för avlämnandet av detta stora lagförslag,
om man får denne sekreterare.

Jag vill bara hänvisa till den debatt
vi hade här för några timmar sedan
och där, då det gällde utökandet av antalet
tjänstemän, från skilda grupper
betonades, att man skulle försöka vara
återhållsam, så att man inte fick för
mycket tjänstemän. Jag vädjar till alla
dem, som då voro mycket aktiva i sin

Onsdagen den 28 februari 1951.

Nr 8.

kritik, ait nu tänka på att det här återigen
gäller en utökning av tjänstemannakåren
med en sekreterare, som dessutom
skall ha en mycket hög lön jämfört
med vad sekreterare i allmänhet
ha. Jag vädjar också till kammarens ledamöter
att i detta fall biträda utskottet.
Den eventuella försening med ett
år, som detta skulle innebära, är inte
ails farlig att ta, då det gäller ett så
stort lagförslag som det ifrågavarande.

Jag vill till slut säga, att jag känner
till den där farhågan, som min vän
herr Olsson i Mellerud gav uttryck åt,
beträffande sämjedelningarna. Det är
klart att sådant kan förekomma i ett
och annat fall, men det är inte av den
art att vi behöva påskynda arbetet med
detta lagförslag utöver vad lagberedningen
normalt hinner med. Och jag
tycker ju, att om det är så brådskande,
få lagberedningens ledamöter lägga
manken till på ett annat sätt och låta
bli att ta uppdrag, som de ha betalt för,
vid sidan av vad de skola syssla med.

Jag tror det är riktigast att vi hålla
på utskottets förslag, till vilket jag yrkar
bifall.

Herr BOMAN i Kieryd: Herr talman!
När herr Rubbestad säger, att vi skola
anställa en tjänsteman med mycket hög
avlöning vill jag stryka under, att sekreteraren
i lagberedningen inte får vara
vilken tjänsteman som helst; det måste
vara en tjänsteman med hög juridisk
utbildning. Jag vill dessutom stryka under,
vilket är väsentligt i det här sammanhanget,
att lagberedningens ordförande
dock är en gammal man, och det
gäller att utnyttja hans arbetskraft så
mycket som möjligt. Det är därför detta
ärende är brådskande. Man kan väl i
alla fall inte alldeles vifta bort vad
statsrevisorerna här ha sagt, och det
är ju en väsentlig sak inom ett viktigt
område som det gäller.

Herr talman! Jag vidhåller mitt yrkande.

Anslag till lagberedningen.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan i
denna punkt dels ock på bifall till den
vid punkten fogade reservationen; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Boman i Kieryd begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
5:o) i utskottets förevarande utlåtande
nr 2, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
•Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, vadan votering
medelst omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 103 ja och 95 nej, varjämte
4 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkterna 6—47.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 48.

Lades till handlingarna.

§ 10.

Utgifter under riksstatens sjunde
huvudtitel.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
7, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter

Nr 8.

Onsdagen den 28 februari 1951.

Avlöningar till befattningshavare å tullstaten.

för budgetåret 1951/52 under sjunde
huvudtiteln, avseende anslagen inom
finansdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckt motion.

Punkterna 1—31.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 32.

Avlöningar till befattningshavare å tullstaten.

Kungl. Maj:t hade i statsverkspropositionen
under denna huvudtitel (punkt
33) föreslagit riksdagen att dels bemyndiga
Kungl. Maj:t att företaga av
departementschefen förordade ändringar
i den för tullstaten gällande personalförteckningen,
dels godkänna av departementschefen
förordad avlöningsstat
för tullstaten, att tillämpas tills
vidare från och med budgetåret 1951/
52, dels ock till Tullverket: Avlöningar
till befattningshavare å tullstaten för
nämnda budgetår anvisa ett förslagsanslag
av 32 134 000 kronor.

Kungl. Maj ds förslag innebar bl. a.,
att i enlighet med vad som anförts vid
anmälan av för flera huvudtitlar gemensamma
frågor avlöningskostnaderna
vid tullstaten skulle nedräknas med i
runt tal 400 000 kronor, vilken minskning
i sin helhet ansetts böra hänföras
till icke-ordinarieposten.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft en inom
andra kammaren av herr Senander
väckt motion (11:107), vari hemställts,
att riksdagen måtte besluta höja det
under anslagsposten Avlöningar till
icke-ordinarie personal äskade beloppet
med 400 000 kronor från G 870 000 kronor
till 7 270 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte med bifall till Kungl. Maj ds förslag
och med avslag å motionen II: 107

a) bemyndiga Kungl. Majd att företaga
de ändringar i den för tullstaten
gällande personalförteckningen som av

departementschefen i statsrådsprotokollet
angivits;

b) godkänna följande avlöningsstat
för tullstaten, att tillämpas tills vidare
fråYi och med budgetåret 1951/52:

Avlöningsstat.

1. Avlöningar till ordinarie
tjänstemän, förslagsvis. 21 864 000

2. Avlöningar till icke-ordi narie

personal, förslagsvis
.................. 6 870 000

3. Rörligt tillägg, förslagsvis 3 400 000

Summa kronor 32 134 000

c) till Tullverket: Avlöningar till befattningshavare
å tullstaten för budgetåret
1951/52 anvisa ett förslagsanslag
av 32 134 000 kronor.

Punkten föredrogs. Därvid anförde:

Herr SENANDER: Herr talman! Under
den nu föredragna punkten redovisas
en av mig väckt motion, vilken
vänder sig mot den nedskärning i förhållande
till vad generaltullstyrelsen
begärt, som företagits av Kungl. Maj:t
beträffande anslaget till avlöningar för
icke-ordinarie personal vid tullverket.
Utskottet har utan motivering avstyrkt
motionen. Jag kan förstå, att utskottet
inte har kunnat prestera någon motivering;
det kan nämligen knappast vara
möjligt att bestrida de skäl, som i min
motion anförts mot beskärningen av anslaget.
Jag tror inte att utskottet har
varit medvetet om de konsekvenser i
fråga om upprätthållandet av effektiviteten
i tullverkets bevakningsuppgifter,
som kunna följa på nedskärningen av
anslaget.

I motionen har jag anfört, att personalbristen
inom tullverket sedan många
år tillbaka varit en konstant företeelse.
Ibland, och särskilt efter det senaste
kriget, ha förhållandena varit rent kaotiska.
Detta gäller alla tullverkets verksamhetsområden.
Arbetstidsföreskrifterna
kunna numera inte efterlevas,
utan de skjutas allt oftare åt sidan. När

Onsdagen den 28 februari 1951.

Nr 8.

Avlöningar till befattningshavare å tullstaten.

de i sin egenskap av skyddsföreskrifter
som bäst skulle behövas, bli de ofta
satta ur kraft. Jag syftar speciellt på de
tillfällen när det råder toppbelastning,
framför allt i våra större hamnar.

Dessa förhållanden ha givetvis varit
till största nackdel för personalen. Personalorganisationen
har också vid upprepade
tillfällen påtalat de missförhållanden,
som följa av personalbristen,
men utan resultat. Detta beror emellertid
inte på ovilja eller oförståelse från
tullmyndigheternas sida. De ha gång efter
annan klart givit till känna inför
statsmakterna, att personalbristen är ett
problem, som hotar äventyra tullverkets
möjligheter att rätt sköta sina uppgifter.
Oförståelsen finns i stället att söka
hos regering och riksdag, som sedan
flera år tillbaka motsatt sig generaltullstyrelsens
och de lokala myndigheternas
äskanden.

Nu föreslås en direkt minskning av
anslaget till avlöningar för den ickeordinarie
personalen med inte mindre
än 400 000 kronor, och detta är ju en
följd av den s. k. Wärnska besparingsutredningens
förslag. Vad det kommer
att betyda för tullverkets vidkommande
kan bara den förstå, som känner till
förhållandena och på närmare håll sett,
hur de under åren utvecklats. Med den
personalstyrka, som nu står till förfogande,
är det omöjligt att effektivt svara
för tullverkets bevakningsuppgifter, och
många av dessa få lämnas åsido. Vad
som är allra mest betänkligt i det här
avseendet är bevakningen av de stora
godsmängder, som ligga under tullverkets
vård till dess att de bli tullbehandlade
eller, som det beter på fackspråket,
frigjorda från tullverket. Tullverket är
ansvarigt för detta gods, som enbart i
Göteborg i vissa varuskjul kan representera
miljonvärden. Genom ett nyligen
träffat domstolsutslag har man också
fått prejudikat på att tullverket är
ersättningsskyldigt för förkommet gods,
vilket det tidigare rätt ganska stor tvist
om.

Den bristande bevakningen och kontrollen
över importerat gods har också
under senare år givit upphov till en
avsevärd ökning av stölderna i hamnarna.
Inte minst är detta fallet i Göteborg.
Det bör i det sammanhanget erinras
om att Göteborgs stadskollegium
tvingats tillsätta en kommitté för undersökning
av omfattningen av stölderna
i hamnen. Kommittén har redan
konstaterat, att gods till ett värde av
cirka två miljoner kronor försvinner
varje år. Nu är det självfallet så, att
denna siffra inte avser enbart Göteborgs
hamn utan också de andra hamnarna.
Stölderna när det gäller hela
landet skulle ju annars uppgå till ett
mycket stort belopp. Men man har inom
kommittén kommit till det resultatet, att
det måste vidtagas alldeles extraordinära
åtgärder för att förhindra stölder
i fortsättningen.

Även om man inte kan skylla alla
dessa stölder till väsentlig del på bristen
av effektiv tullbevakning, så är det
uppenbart, att därest tullbevakningen
kunde göras mera effektiv, skulle stölderna
minska väsentligt. Som förhållandena
nu äro är det inte mycket att
göra åt saken. Tullpersonalen kan knappast
ansvara för det gods, som ligger i
tullens vård, och ännu mindre för det
gods, som blivit frigjort från tullen.
Samma är förhållandet med smuggeltrafiken
från fartygen. Tullbevakningspersonalen
har fullt jobb med bevakning
och utlämning av gods och kan
följaktligen inte utöva den effektiva tillsyn
av fartygen i hamnen, som skulle
vara nödvändig.

Till detta kommer att personalen, då
ju trafiken i Göteborgs hamn varit synnerligen
intensiv alltsedan spärren bröts
efter kriget, jäktas med arbetsuppgifter
i sådan omfattning, att prestationsförmågan
måste bli nedsatt. Det är klart
för var och en som vill ta hänsyn till
sakskäl, att en personal, som ofta tvingas
tjänstgöra varannan natt eller kväll
och dessemellan måste arbeta även på

Nr 8.

Onsdagen den 28 februari 1951.

Avlöningar till befattningshavare å tullstaten.

dagarna, inte kan besitta vare sig arbetsglädje
eller den skärpta uppmärksamhet,
som de ömtåliga och grannlaga
uppgifterna inom tullverket kräva. Detta
att personalen får offra värdefull fritid
på sön- och helgdagar samt kvällar
måste vidare medföra ett avtrubbande
av intresset för tulltjänsten, vilket självfallet
i längden främst blir till skada
för tullverket självt.

När dessutom bevakningsåtgärderna
äro av det mest bristfälliga slag, bör det
inte förvåna någon att personalen till
slut finner det meningslöst att över huvud
taget försöka fullgöra sina tjänsteuppgifter
på ett riktigt sätt. Det har nu
gått så långt, att personalen i Göteborg
genom sin organisation, Svenska tullmannaförbundets
göteborgsavdelning, i
ett uttalande frånsagt sig allt ansvar för
vad som kan komma att inträffa som en
följd av personalbristen. Detta beslut
fattades enhälligt på ett möte, besökt av
mellan 350 och 400 tulltjänstemän. Inte
en röst höjdes mot beslutet, som dock
måste betecknas som ganska anmärkningsvärt
men inte desto mindre var
påkallat med hänsyn till nödvändigheten
av att skydda personalen mot det
ansvar, som kan komma att avkrävas
den om det inträffar någonting som
inte överensstämmer med gällande författningar.
Det hela bottnar ju i en anmärkningsvärd
brist på tullpersonal.

Det bör också framhållas, att tullmannaförbundets
högsta ledning med
skärpa har kritiserat personalpolitiken
inom tullverket i flera framställningar
till såväl tullmyndigheterna som statsmakterna.
Förbundsorganet Lanternan
har också i bestämda ordalag krävt en
ändring och påtalat de risker inte minst
statens intressen löpa genom de oefterrättliga
förhållanden, som uppkommit
genom personalbristen. Såvitt jag har
mig bekant har tullmannaförbundets
högsta ledning också uppvaktat statsutskottet
i denna angelägenhet och fäst
uppmärksamheten vid betydelsen av att
man icke minskar anslaget till avlö -

ningar för den icke-ordinarie personalen
vid tullverket, då förhållandena redan
nu äro sådana, att även en ganska
liten minskning kan få mycket svåra
följder.

Det ser emellertid ut som om sakskälen
ha förlorat allt värde inför det besparingsresonemang,
som föres i dessa
dagar. Jag skulle vilja fråga statsutskottets
talesman hur det egentligen varit
möjligt att statsutskottet kunnat förbise
de skäl, som anförts för ett så rimligt
krav som att man åtminstone inte skall
minska tullverkets möjligheter att fullgöra
sina funktioner på ett riktigt sätt.
Min mening är — och jag vågar försäkra,
att jag har hela landets tullpersonal
bakom mig i detta fall —- att statsverket
i längden kommer att förlora på
den absolut missriktade sparsamhet,
som kommit till uttryck genom det förslag
till nedskärning av anslaget till avlöningar
för icke-ordinarie personal vid
tullverket, som nu ligger på riksdagens
bord. Och jag skall, herr talman, i detta
sammanhang be att få yrka bifall till
den av mig undertecknade motionen,
som innebär, att man godkänner det anslag
för hållande av icke-ordinarie personal,
som generaltullstyrelsen har begärt.

Herr LINDHOLM: Herr talman! Vi ha
nu kommit fram till en av de punkter i
utskottsutlåtandet, där den allmänna
besparingsaktionen sätter in. Den omständigheten,
att det för tullverkets del
gäller en så betydande summa som
400 000 kronor, sammanhänger emellertid
med att tullverket är ett ganska stort
verk, och man kan inte tala om att tullverket
har blivit illa behandlat i jämförelse
med andra verk. Den som studerar
den kungl. propositionen och utskottsutlåtandet
skall finna, att det vid
tullverket har för befattningshavarnas
del skett en betydande uppflyttning i
tjänstegrader. Det förslag, som nu förordas
av utskottet, innebär alltså en

Onsdagen den 28 februari 1951.

Nr 8.

Avlöningar till befattningshavare å tullstaten.

mycket kraftig förbättring av personalens
tjänsteställning.

Herr Senander frågar hur vi inom
utskottet kunnat förbise de skäl som anförts
beträffande tullverkets bristande
möjligheter att fylla sina uppgifter. Jag
tror inte att man så kategoriskt som lierr
Senander ville göra kan påstå att tullverket
saknar sådana möjligheter, om
riksdagen, nu biträder utskottets förslag.
Jag erinrar om att det här är fråga
om ett förslagsanslag, och om det finns
absolut avgörande skäl för att det inte
bindes till 3-procentsregeln, så kan en
ändring ske. Men den omständigheten,
att det i viss mån kan företagas en nyansering,
får inte i och för sig tagas till
intäkt för hävdandet av den uppfattningen,
att det måste ske en nyansering.
Meningen är ju att man skall försöka
göra besparingar i fråga om statens
utgifter, och då måste detta generellt
drabba alla, ty det skulle bli alltför tidsödande
att fastställa någon annan regel.
Vi kunna inte nu gå igenom varje
ämbetsverk och undersöka möjligheterna
till besparingar, utan aktionen
måste i stället anknytas till en generellt
verkande regel, och det är vad som
även har skett i fråga om tullverket.

Det är riktigt att tullmannaförbundet
har gjort en uppvaktning hos statsutskottet,
men det är också riktigt att man
förklarat sig vara, om inte hundraprocentigt
så dock relativt tillfredsställd
med den förbättring av förhållandena
som personalen får genom det förslag
som vi nu behandla.

Herr SENANDER: Herr talman! Jag
ber att få fästa statsutskottets talesmans
uppmärksamhet vid att jag icke har kritiserat
förslaget till inrättande av nya
ordinarie tjänster. Jag har inte heller
motionerat på den punkten, ty jag bär
också för min del betraktat åtgärden
som ett framsteg. Men genom detta förslag
utökas icke på något sätt personalstyrkan,
utan det innebär bara en

förändring av icke-ordinarie tjänster
till ordinarie.

Vad jag här kritiserat är att man
minskar anslaget för hållande av ickeordinarie
personal och därigenom
åstadkommer en nedskärning av antalet
befattningshavare över huvud taget. Genom
borttagandet av 400 000 kronor av
det anslag, som tullverket tidigare haft
till sitt förfogande, berövas tullverket
möjligheten att hålla en någorlunda
rimlig personalstyrka.

Denna nedskärning av anslaget är
också häpnadsväckande med hänsyn till
att för tullverkets del läget redan är så
ansträngt i personalhänseende. Det har
ju upprepade gånger både av tullpersonalen,
de lokala tullmyndigheterna
och den centrala myndigheten, nämligen
generaltullstyrelsen, enstämmigt
framförts klagomål över den saken och
framhållits, att tullverket under nuvarande
förhållanden icke kan på ett tillfredsställande
sätt sköta sina uppgifter.

Herr LINDHOLM: Herr talman! Jag
skulle tro att de flesta ämbetsverk komma
—- hittills har det åtminstone varit
fallet med en del — att anföra precis
samma argument mot den generella
nedskärningen av anslagen med 3 procent
som herr Senander här anfört för
tullverkets del.

Sedan överläggningen härmed förklarats
avslutad, gav herr talmannen propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan i förevarande punkt dels
ock på bifall till utskottets berörda
hemställan med den ändring däri, som
följde av bifall till den i ämnet väckta
motionen; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

Punkterna 33—59.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 50.

Onsdagen den 28 februari 1951.

88 Nr 8.

Kommittéer och utredningar genom sakkunniga.

Efter föredragning'' av punkten yttrade: Herr

DICKSON: Herr talman! Jag har
begärt ordet för att beröra en glädjande
tilldragelse.

Då jag läste det nu förevarande utskottsutlåtandet,
stannade jag av gammal
vana vid den rubrik som vi nu behandla,
och jag tog därvid för givet att
i den anslagssumma, som vid denna
punkt begäres, skulle, som så många
gånger förut, finnas inkluderat det anslag
som vår kära gamla 1944 års nvkterhetskommitté
behöver. När jag spanade
efter nykterhetskommittén i den
uppräkning, som i utlåtandet sker av
de mera betydelsefulla och kostnadskrävande
utredningar, som nu pågå,
kunde jag emellertid inte finna kommitténs
namn. Jag undrade om det var
fråga om en gest av väl stor blygsamhet
från finansministerns sida, tv nykterhetskommittén
har ju kostat väl dubbelt
så mycket som någon annan av de
aktuella utredningarna. Ett ögonblick
var jag inne på den tanken, att kommittén
hade dolt sig under det förpliktande
nya namnet 1950 års långtidsutredning,
men jag upptäckte snart att detta inte
var fallet. Och så gick det upp för mig
att vi tidigare ju ha anslagit ett belopp
till, efter vad det då sades, kommitténs
avslutningsarbete. Det finns således för
första gången på länge under ifrågavarande
rubrik icke upptaget något anslagtill
nykterhetskommittén.

Nykterhetskommittén har haft viktiga
ting att syssla med, och det är
kanske inte så märkligt att utredningsarbetet
har blivit långvarigt och kostat
mycket pengar. Vi få nu bara hoppas,
att kommitténs arbetsresultat skall kunna
få någon praktisk användning. Jag
har, såsom jag ofta framhållit, mina
dubier i det avseendet. Jag skulle tro att
när det gäller att föra förslaget ut i praktiken,
så kommer det att behövas praktiska
försök innan man kan komma
fram till någon riktig lösning.

Nu sitter nykterhetskommittén således
och författar sina memoarer — om
jag får uttrycka mig så vanvördigt —
och den bör inte störas i detta sitt vittra
arbete. Det finns ju exempel på att memoarförfattare
ha fått tillfälliga återfall
av åter aktiv tjänst, men jag skulle vilja
uttrycka en förhoppning om att så inte
skall bli fallet med nykterhetskommittén,
utan att den nu i lugn och ro får
skriva färdigt och att vi sedan skola få
studera resultatet av dess arbete.

Jag hade nog, när jag först gav mig
in på studiet av denna sak, den lilla
baktanken, att jag skulle, till den kraft
och verkan det hava kunde, ge kommittén
en varning genom att yrka på
att dess anslag sänktes något. Nu är
detta förmenat mig. Och jag kanske inte
ändå skulle ha gjort det. Jag säger detta
därför att jag ser att herr Adolv Olsson
sitter, såsom så många gånger tidigare
i en liknande situation, redo med sin
penna. Jag vet inte om det nu kommer
att bli något meningsutbyte, men det är
i varje fall sista gången som jag får se
herr Olsson i ögonen med den spänning
som frågan om nykterhetskommittén
kunnat åstadkomma mellan oss.

Herr talman! Jag har inte något yrkande,
men jag har inte velat underlåta
att i en fråga, som varit uppe här så
många gånger, säga några ord även om
slutfasen.

Herr OLSSON i Gävle: Herr talman!
Om jag inte minns fel, fick nykterhetskommittén
för fjorton dagar sedan ett
anslag på tilläggsstat, och det är riktigt
som herr Dickson säger, att detta
avsåg själva slutskedet av kommitténs
verksamhet, som ju också kostar pengar.
Ty det är väl meningen — jag förmodar
att även herr Dickson anser det — att
kommitténs arbetsresultat skall tryckas
och alltså komma till allmänhetens kännedom
i ställett för att begravas i
tysthet.

Det hade kanske varit lämpligt att
herr Dickson passat på när statsrådet
Danielson var här på förmiddagen och

Onsdagen den 28 februari 1951.

Nr 8.

Motioner om ändring i kommunallagarnas bestämmelser angående kungörande av
kommunala stämmor m. m. i kyrkorna.

diskuterade krångel och annat sådant,
och talat med honom om kommitténs
arbete, ty det är ju statsrådet Danielson
som är ordförande i kommittén. Jag
kan emellertid vitsorda att från ordförandens
sida har gjorts allt som kan
göras för att få arbetet slutfört. Men
man får inte i detta sammanhang förbise,
att de två första åren av kommitténs
tillvaro runno bort, beroende på
att man hade svårt att finna sig till
rätta under den dåvarande ordföranden.

Vad beträffar frågan om vilket värde
utredningen har och om den kgn komma
till någon praktisk användning vill
jag, herr talman, säga att den saken beror
på herr Dickson och de andra ledamöterna
av riksdagen och inte på nykterhetskommittén.

Herr DICKSON: Herr talman! Man
brukar ju säga: Slutet gott, allting gott.
Både herr Olsson och jag hoppas nog
att slutet skall visa sig gott även i detta
fall.

Vidare anfördes ej. Utskottets i punkten
gjorda hemställan bifölls.

Punkterna 61—64.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 65.

Lades till handlingarna.

§ 11.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
12, i anledning av Kung]. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1951/52 under tolfte huvudtiteln,
avseende anslagen inom civildepartementets
verksamhetsområde.

Punkterna 1—IS.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 19.

Lades till handlingarna.

i 12.

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 6, i anledning av väckta
motioner om effektivare skydd mot
offentliggörande av storleken av skattskyldigas
skattepliktiga förmögenheter.

Utskottets hemställan bifölls,
i 13.

Motioner om ändring i kommunallagarnas
bestämmelser angående kungörande
av kommunala stämmor m. m. i kyrkorna.

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 7, i anledning av väckta motioner
om ändring i kommunallagarnas
bestämmelser angående kungörande av
kommunala stämmor m. m. i kyrkorna.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid

Herr LARSSON i Luttra: Herr talman!
Det utskottsutlåtande, som det här gäller,
behandlar en motion av mig och
herr Nilson i Spånstad rörande de kommunala
kungörelserna i kyrkorna. Motionen,
som närmast tillkommit på
grund av de konsekvenser, som kommunsammanslagningen
medfört i detta
avseende, syftar till en förenkling av
detta kungörande. Det har redan nu,
alltså innan kommunsammanslagningen
trätt i kraft, visat sig att de nuvarande
bestämmelserna på området komma att
bli synnerligen betungande, åtminstone
för vissa av storkommunerna. Det kan
i en kommun vara fråga om 25 till 30
sammanträden per år, beträffande vilka
man är skyldig att i kyrkan kungöra
antingen själva sammanträdet eller justeringen
av protokoll. Finns det bara
en kyrka inom kommunen, beliöver ju
inte detta kungörande bli så betungande,
men det förekommer i ganska
många fall efter kommunsammanslagningen
att en storkommun omfattar —-något som även varit förhållandet redan
före sammanslagningen — mer än

Nr 8.

Onsdagen den 28 februari 1951.

Rätt för samerna att vid allmänna val avlämna valsedel i samma ordning som gäller

för vissa yrkesgrupper.

ett tiotal kyrkliga församlingar, och
man skulle alltså bli tvungen att anslå
de kommunala kungörelserna i samtliga
dessa kyrkor. Det kan göra att de
kommunala myndigheterna under ett
enda år få skicka ett par, tre hundra
kungörelser till kyrkorna, och det är
uppenbart att en sådan anordning
måste bli synnerligen betungande.

Denna bestämmelse gäller bara för
landskommunerna. För städerna finns
en helt annan ordning. Där är man enligt
lagstiftningen befriad från denna
kungörelseskyldighet utom vad beträffar
allmän rådstuga.

Nu har konstitutionsutskottet såsom i
så många andra fall hänvisat till att kommunallagskommittén
har frågan under
behandling, och man framhåller att utredningen
kan väntas bli klar med sitt
arbete under innevarande år. Det heter
sålunda i utskottets utlåtande att »en
allmän översyn av kommunallagarna
för närvarande pågår hos 1946 års kommunallagskommitté
samt att kommittén
avser att under loppet av innevarande
år avge betänkande med förslag till ny
kommunallag för de borgerliga primärkommunerna».
Vidare säges det att
kommittén härvid torde komma att
»föreslå en enhetlig reglering för land
och stad av formerna för tillkännagivande
av sådana kommunala meddelanden,
varom nu är fråga».

Det vore ju gott och väl om man
kunde lita på att utredningen blir färdig
i år och man alltså skulle kunna
vänta sig att frågan kommer inför riksdagen
kanske redan nästa år. Det har
emellertid ganska ofta visat sig, att utredningar
bruka överskatta sin förmåga
att bli fort färdiga. Man kan därför inte
vara alldeles säker på att det inte kommer
att dröja längre med denna fråga.

Nu hyser jag för egen del ett rätt
stort förtroende för kommunallagskommittén
och inte minst för dess ordförande,
herr Fast, som ju också sitter
i konstitutionsutskottet och varit med
om att behandla denna motion. Jag tar

för givet att han — när han nu varit
med om denna skrivning — satt sitt
namn i pant på att man verkligen skall
bli färdig med kommunallagskommitténs
arbete under innevarande år. Jag
hoppas att, om så blir fallet, det skall
bli ett snabbt remissförfarande och att
frågan kan komma under riksdagens
behandling fortast möjligt, så att problemet
därmed kommer ur världen.

Utskottet säger, att denna fråga inte
är särskilt brådskande. Jag håller emellertid
före, att det krångel som nu uppstår
på detta område gör, att man måste
betrakta denna kungörelsefråga såsom
en fråga av brådskande natur och att
det alltså är angeläget att den löses
snarast möjligt. Jag hoppas som sagt
också att detta skall bli fallet.

Jag har inte något annat yrkande än
om bifall till utskottets hemställan.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan
bifölls.

§ 14.

Rätt för samerna att vid allmänna val
avlämna valsedel i samma ordning som
gäller för vissa yrkesgrupper.

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 8, i anledning av väckta motioner
om rätt för samerna att vid allmänna
va! avlämna valsedel i samma
ordning som gäller för vissa yrkesgrupper.

Uti de likalydande, till konstitutionsutskottet
hänvisade motionerna nr 37
i första kammaren av herr Näslund
m. fl. och nr 24 i andra kammaren av
herr Löfroth in. fl. hade hemställts,
»att riksdagen med ändring av gällande
kommunal vallag och lag om val av
riksdagsmän måtte besluta att de röstberättigade
samerna tillerkännas samma
rätt vid röstning, som nu tillerkännes
vissa i lagen uppräknade yrkesgrupper,
samt att det uppdrages åt vederbörande
utskott att utarbeta erforderlig
lagtext».

Onsdagen den 28 februari 1951. Nr 8.

Rätt för samerna att vid allmänna val avlämna valsedel i samma ordning som gäller
för vissa yrkesgrupper.

Utskottet hemställde, att förevarande
motioner icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Reservation hade avgivits av herrar
Björck, Swedberg och Löfroth, som under
hänvisning till innehållet i motionerna
1:37 och 11:24 hemställt, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
ville anhålla om förslag till 1951 års
riksdag till sådana ändringar i vallagarna,
att den nomadiserande lappbefolkningen
erhölle rätt att, i likhet med
vissa i dessa lagar uppräknade yrkesgrupper,
före valdagen rösta å postanstalt.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
yttrade:

Herr LÖFROTH: Herr talman! Detta
är inte någon stor fråga, men för den
befolkningsgrupp det gäller, samerna
i åtminstone de två nordligaste länen,
är den av mycket stort intresse, och
denna befolkningsgrupp vill ha frågan
löst i enlighet med motionens krav.
Den vill med andra ord ha rätt att —
i likhet med vissa i vallagarna angivna
yrkesgrupper — rösta på postanstalt
vissa dagar före valdagen.

Det går varken för utskottet eller för
någon annan att bortförklara, att just
samerna ha mycket stora svårigheter
att brottas med för att få tillfälle att
utöva sin rösträtt vid de allmänna valen.
Ingen befolkningsgrupp har tillnärmelsevis
sådana svårigheter som
just samerna. Det ringa antalet deltagare
vid valen visar också, att så är
fallet. Samerna ha i mycket hög grad
intresse för det allmänna, men det är
för dem en mycket stor svårighet att
kunna deltaga i valen. Eftersom de
vistas uppe i fjällvärlden just på hösten,
när röstningen äger rum, så händer
det att de befinna sig ända upp
till 15 eller 20 mil från vallokalen. Man
förstår då hur svårt de ha att passa
tiden, så att de kunna komma till valstället
just den bestämda dag, dä valet
äger rum. Vi skola komma ihåg, att

det inte finns några vägar eller andra
tjänliga kommunikationsmedel i fjällvärlden.
Samerna, som äro ute med sina
hjordar, kunna inte dirigera dessa vart
som helst när de söka beten och kunna
också många gånger bli fördröjda på
grund av dåligt väder. Även när samerna
taga sig fram sjöledes —- jag
tänker nu närmast på Stora Lulevatten
och det långa sjösystemet där uppe —
så hindrar dem väder och vind många
gånger att komma ned i en bestämd
tid, och detta sätter också ett streck i
räkningen när det gäller att på förhand
bestämma resorna.

Jag kan peka på ett talande exempel
just när det gäller riskerna på sjöarna
där uppe. Ett tiotal samer från en lappby
några mil norr om Porjus i Jokkmokks
socken hade beställt en båt, som
gick i trafik på sjön. Båten skulle frakta
dem ned till Luleluspen, ett stycke från
Porjus, och därifrån skulle de taga bussen
till Jokkmokk, fem eller sex mil
därifrån. Det blev emellertid den dagen
en sådan storm, att båten inte vågade
sig ut på sjön. Man fick lov att
stanna hemma i lappbyn, och man kunde
inte utöva sin rösträtt. Hade nu samerna
haft samma rättigheter som
några andra yrkesgrupper ha —- det
gäller ju sex olika yrkesgrupper: militärer,
sjöfolk, järnvägs-, post-, tull- och
lotspersonal — så hade de haft möjligheter
att 18 dagar före valdagen med
hjälp av eu röstsedelsförsändelse utöva
sin rösträtt på postanstalt.

Jag skulle kunna draga fram många
exempel utöver det anförda från Jokkmokk
— inte minst från Jukkasjärvi
eller Kiruna stad, där jag känner förhållandena
mycket väl — men jag anser
att det sagda räcker. Utskottet har
avstyrkt motionen och tycker att det
är bra som det är — man vill bär inte
på minsta sätt rubba cirklarna. Jag och
många med mig i denna kammare anse
emellertid, att vad som här föreslås är
ett rättvisekrav och ingenting annat.
Det skulle inte kosta staten någonting

Nr 8.

Onsdagen den 28 februari 1951.

Rätt för samerna åt t vid ailmänna val avlämna valsedel i samma ordning som gäller

för vissa yrkesgrupper.

att ändra på denna sak, och en ändring
skulle åstadkomma rättvisa för en befolkningsgrupp,
som även i övrigt har
det mycket svårt att taga sig fram.
Denna befolkningsgrupp bör, liksom
andra röstberättigade, få chansen att
på ett någorlunda hyggligt sätt och i
likhet med de övriga yrkesgrupper, som
jag här nämnt, kunna komma fram till
vallokalerna.

Första kammaren har redan biträtt
reservationens yrkande och alltså gått
emot konstitutionsutskottet. Jag skulle
vilja vädja till denna kammare, att även
den biträder reservationen. Jag yrkar
således bifall till den av herrar Björck
m. fl. avgivna reservationen.

Herr HALLÉN: Herr talman! Motionärerna
äro värda erkänsla för den omtanke,
som de visa för denna medborgargrupp.
Undersöker man saken närmare
visar det sig emellertid, att mycket
stora svårigheter möta.

Herr Löfroth nämnde bl. a., att ett
tiotal samer skulle färdas på Luleluspens
vatten och sedan åka vidare med
buss till vallokalen. Det blev emellertid
storm, och de kunde inte komma fram.
Detta är naturligtvis mycket beklagligt,
herr Löfroth, men tyvärr är det
så, att det kan storma över hela landet.
Vi kunna i detta sammanhang tänka
på vår fiskarbefolkning, liksom över
huvud skärgårdsbefolkningen, som vid
svår storm ofta inte får tillfälle att
komma till vallokalerna. Vi kunna
omöjligen skriva lagar, som skulle tillvarataga
denna grupps intressen. Denna
medborgargrupp är dock tusenfaldigt
större än den det här är fråga om.

Kammaren bör vidare erinra sig, att
1944 års vallagssakkunniga, som skulle
skissera upp vilka grupper som skulle
ha rätt att rösta dessa 18 dagar i förväg,
gång efter annan betonade angelägenheten
av att dessa grupper klart
kunde preciseras. Det är också därför
vi avgivit detta yrkande i konstitu -

tionsutskottet. Jag vill påpeka, att motionärerna
i sina motioner tala om samerna
över huvud taget. Hur skall man
då konstatera vilka som tillhöra samefolket?
Det står inte alltid i kyrkböckerna.
Vi kunna inte hemfalla åt nazisternas
metoder, där de begärde ett
slags intyg om vilken ras man tillhörde
och vilken blodsbestämning man hade
o. s. v. Vi ha ju samer, vilka sedan
länge äro bofasta. Jag har hört talas
om en man som tillhört samebefolkningen
och hade en lanthandel i en
socken. Skulle han, bara därför att han
är hundraprocentig same, få rösta före
den bestämda valdagen?

Motionärerna ha nog förstått, att denna
linje inte är hållbar, och därför ha
de som reservanter retirerat till en
annan linje. De mena nu, att åtminstone
den nomadiserande lappbefolkningen
skall få denna förmån. Vi ha
emellertid framhållit — och det gjorde
vi också förra gången denna fråga var
uppe — att de norrländska myndigheterna
ha mycket delade meningar om
vilka som skola rubriceras såsom nomadiserande
lappar. Det är visserligen
ingen konst när man ser dem uppe i
fjällen och i verksamhet över huvud
taget, men det skall också angivas i
röstlängden. Det har visat sig att myndigheternas
uppfattning om vilka som
äro nomadiserande lappar och som
icke äro det är mycket skiftande, och
det är hart när omöjligt att draga en
preciserad gräns. Man kan därför ingalunda
fylla de kvalifikationer, som vallagssakkunniga
velat uppställa.

Jag skulle också vilja giva herr Löfroth
det vänliga rådet, om nu denna
motion skulle komma tillbaka för fjärde
gången, att han försökte att skaffa
fram en opinion för denna sak från
samefolkets egen sida. Vi veta ju att
samerna numera ha sina egna organisationer
— de ha en folkhögskola och
en egen tidning — och de ha rika möjligheter
att för landets myndigheter
framhålla i vilken omfattning de anse

Onsdagen den 28 februari 1951.

Rätt för samerna att vid allmänna val

för vissa yrkesgrupper.

sig ha haft nackdel av att inte kunna
utöva sin rösträtt. Mig veteriigt har en
sådan opinion inte låtit höra av sig.
Det är klart att kammaren är mycket
känslig för opinionsyttringar när det
gäller att säkerställa medborgarrätten,
och man skulle också vara det i detta
fall om en opinion från samefolket
självt skulle märkas. Mig veteriigt har
dock ingen sådan hörts av, och under
sådana förhållanden föreligga inga fullgiltiga
skäl att tillmötesgå motionärerna.
Jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets förslag.

Herr JANSSON i Kalix: Herr talman!
Jag tycker nog att herr Halién tog i
litet mer än nöden krävde i sitt anförande.
Det gäller ju, som han sade, en
relativt liten grupp människor, där det
kan uppstå vissa svårigheter när det
gäller att katalogisera dem som nomader
eller icke nomader. Svårigheterna
äro väl dock icke så stora som ordföranden
i konstitutionsutskottet ville
göra gällande. Jag tror tvärtom att det
vore mycket lätt för ordförandena i
respektive valdistrikt att bestämma, vilka
samer som äro nomadiserande och
vilka som äro bofasta. Skulle det inträffa
att en eller annan av de bofasta
samerna skulle erhålla denna rättighet
— om gränsdragningen mellan bofasta
och till hälften bofasta eller nomadiserande
samer vore svår att draga —- så
skulle väl därmed inte ha skett någonting,
som ur landets synpunkt vore katastrofalt,
och det vore inte ens något
ur lagteknisk synpunkt oreparabelt.

I detta fall är det stora skäl att från
riksdagens sida med en smula ömsinthet
se på dessa människor och deras
problem. Det är nog inte riktigt rätt att
jämföra samebefolkningen med fiskarbefolkningen.
Vår fiskarbefolkning —
vare sig den bor vid kusten eller annorstädes
— står dock kulturlivet bra mycket
närmare än dessa samer göra. Samerna
föra ett hårt liv och bedriva
en ur folkförsörjningssynpunkt många

Nr 8.

avlämna valsedel i samma ordning som gäller

gånger viktig näring. Åtminstone under
avspärrningstider bidraga de med sitt
arbete till folkhushållningen på ett
utomordentligt sätt.

Att det inte förmärkts någon starkare
opinionsbildning från samernas sida,
vad gäller kravet på att få delaktighet
i eu enkel medborgerlig rättighet, som
tillkommer andra grupper i samhället,
så hänger det kanske samman med förhållanden,
vilka göra att så många andra
sameproblem inte läggas fram för
myndigheterna. Jag har emellertid varit
med om en uppvaktning inför statsministern,
där två samer från de största
sammanslutningarna i Norrbottens län
— Karesuandosamerna och samerna
från Jokkmokk — uppvaktade och
framförde önskeinål om att det skulle
ordnas möjligheter för dem att rösta
utan att behöva passa en viss valdag.
Det är inte bara stormen på sjöarna
utan också stormen i fjällen, som kan
göra det omöjligt för dem att komma
ned till valstället. Det finns så många
faktorer — både avstånd, väderlek och
annat -— som lägga hinder i vägen för
dessa människor att under en bestämd
dag utnyttja sina medborgerliga rättigheter.
Om man skulle ge dessa människor
samma möjligheter, som tillkomma
vissa andra smärre folkgrupper, att utöva
sina medborgerliga rättigheter, då
tror jag att riksdagen här skulle kunna
lämna vägen öppen för ett rättvisekrav
utan att på något sätt träda några
stränga lagparagrafer för nära. Til syvende
og sidst bör väl riktmärket för
vår politik vara att skapa möjligheter
för människorna att fullt åtnjuta sina
rättigheter och inte endast att i varje
stycke uppfylla lagens bokstav.

Dessa synpunkter göra, herr talman,
att jag ansluter mig till reservanterna,
och jag hemställer att andra kammaren
följer första kammarens beslut.

Herr HALLÉN (kort genmäle): Herr
talman! Jag vill bara säga en sak til!
herr Jansson i Kalix, när han proteste -

Nr 8.

Onsdagen den 28 februari 1951.

Rätt för samerna att vid allmänna val avlämna valsedel i samma ordning som gäller

för vissa yrkesgrupper.

rade emot alt jag jämförde samerna
med fiskarbefolkningen. Detta gjorde
jag inte alls. Jag sade, att när det är
storm, så äro dessa båda grupper fullt
jämförliga. Vare sig man tillhör samerna
eller är fiskare från Bohuslän eller
befinner sig någon annanstans, så verkar
stormen på samma sätt, det vefa vi
ju. Jag har sedan aldrig bestritt, att
fiskarbefolkningen och kustbefolkningen
över huvud taget har bättre tillgång
till våra kulturella värden än samerna,
men det hör inte hit.

Vidare ville nog herr Jansson i Kalix
i sitt anförande — vilket han lade upp
ganska skickligt — suggerera kammaren
till den uppfattningen, att utskottet
inte är känsligt för rättvisesynpunkterna
under det att han själv för rättvisans
och humanitetens talan. Det går
nu inte riktigt att få fram det intrycket,
hoppas jag. Om man kunde tala om en
verklig opinion från samefolkets sida
i denna fråga, om det bevisades att de
hade ett stort behov av att rösta, så
skulle saken ligga annorlunda till. Vi
veta emellertid ingenting om denna sak,
och vi sakna i varje fall ett auktoritativt
uttryck för en sådan vilja. Det har
inte varit på samma sätt med andra
medborgargrupper i vårt land, som haft
svårt att rösta, och detta exempel från
Karesuando anser jag vara alldeles
otillräckligt. Vi efterlysa således fortfarande
en opinion från lappbefolkningens
sida.

Herr JANSSON i Kalix (kort genmäle):
Herr talman! Jag beklagar att jag
måste komma tillbaka i debatten. Om
vi först skola jämföra stormarna på de
olika platserna så måste jag påpeka, att
stormarna över sjöarna mellan de höga
fjällen äro särskilt svåra. Där kastar
stormen på en kvart eller 20 minuter,
upp vågor, som göra det omöjligt för
någon människa att taga sig fram med
en båt. Man kan kanske även tänka sig,
att stormen snabbt lugnar sig igen —-

efter någon timme eller så. Ute på havet
dröjer det en god stund, innan stormen
rivit upp vågor av den storleksordningen,
att man inte kan taga sig fram.
Bortsett från detta tycker jag inte att
vi skola rida för hårt på vädrets makter
och deras oginhet på valdagen.

Vad jag däremot mera bestämt vänder
mig emot är, att konstitutionsutskottets
ärade ordförande lägger så oerhört
stor vikt vid att det inför riksdagen
skall givas uttryck för en folkopinion
— kanske inte en folkstorm, eftersom
det inte är så många människor det är
fråga om — på bred bas för att riksdagen
skall kunna taga hänsyn till
dessa rättvisekrav. Jag tycker det räcker
med att det finns riksdagsmän, som
företräda denna landsända och dessa
människors intressen. Den store lappkännaren
Jacobson i Vilhelmina är inte
här, men det finns faktiskt andra ledamöter
som också äro intresserade av
samebefolkningen och som känna till
dess förhållanden.

Herr LöFROTH: Herr talman! Konstitutionsutskottets
ordförande kastade
fram den synpunkten, att det förelåg
vissa svårigheter att kunna skilja mellan
olika slag av samer, d. v. s. avgöra vilka
av dem som tillhöra de s. k. nomadiserande
lapparna eller ej. Jag vill
emellertid påpeka, att i röstlängderna
äro redan nu nomaderna upptagna på
ett särskilt ställe, ordnade efter de
lappbyar som finnas. Inom exempelvis
Kiruna stad och Jukkasjärvi socken stå
nomaderna ordnade i de fyra olika
lappbyar, som finnas där uppe.

Vidare får man i denna fråga inte
glömma, att där uteslutande avses de
samer, som verkligen ha svårigheter att
nå ett valställe på en viss utsatt valdag.
De lappar, som exempelvis bo utefter
järnvägslinjen — jag tänker här t. ex.
på ett valställe vid Rensjön — behöva
naturligtvis inte begära att få rösta på
en annan dag än den som gäller för

Onsdagen den 28 februari 1951. Nr 8.

Rätt för samerna att vid allmänna val avlämna valsedel i samma ordning som gäller
för vissa yrkesgrupper.

medborgarna i övrigt. Dessa lappar
komma givetvis — inte minst med hänsyn
till det allmänna valets tjusning —
att rösta på själva valdagen. Frågan gäller
därför som sagt endast de lappar,
som ha svårigheter att komma ned till
förrättningsstället på en bestämd dag.
Vi önska endast, att dessa lappar skola
få samma möjligheter som andra yrkesgrupper
redan nu ha.

Herr LARSSON i Stockholm: Herr talman!
Jag har begärt ordet för att hemställa
till kammaren att låta sina betänkligheter
mot denna reform falla.

Jag vill då först taga upp denna parallell
med fiskarbefolkningen, vilken
ju spelat en viss roll i debatten. Därvid
har man emellertid förbisett, att redan
enligt bestämmelserna i den nu gällande
vallagen är den som fiskar för annans
räkning i öppen sjö att hänföra till den
kategori, som äger denna rätt att rösta
före valdagen, d. v. s. den förmån som man
nu önskar att även samerna skola få bli
delaktiga av. Enligt min uppfattning
gäller frågan helt enkelt att draga den
slutsatsen av föreliggande fakta, att samerna
utgöra en befolkningsgrupp, som
i fråga om sin yrkesutövning och sitt
sätt att leva överensstämmer med exempelvis
fiskarbefolkningen på ett sådant
sätt, att samerna skäligen böra likställas
med de kategorier, som i vallagen
erhållit en viss undantagsställning.

Det kan ju inte bestridas, att det i
detta fall inte rör sig om någon stor befolkningsgrupp.
Denna befolkningsgrupp
lever emellertid i sin landsända
under sådana betingelser — detta gäller
i synnerhet vid den tid på året som det
här är fråga om ■—- att man enligt min
mening måste säga sig att naturförhållanden
och annat ge dem de särskilda
förutsättningar, som för exempelvis
fiskarbefolkningens del föranlett, att
man stipulerat detta särskilda undantagsstadgande.
Jag måste därför säga,
att det är alltför formella skäl, som här

föranlett konstitutionsutskottets majoritet
att gå emot de föreliggande motionerna.

Några av de skäl, som utskottet anfört,
äro för mig fullständigt oförståeliga.
Jag syftar här särskilt på utskottets
hänvisning till att man genom att nu
göra denna utvidgning av dessa exceptionella
kategorier skulle riskera att
valdagen — som utskottet säger —- berövades
sin speciella karaktär och att
intresset för valet skulle minskas. Det
är för mig alldeles obegripligt vad utskottet
kan ha menat med denna motivering.
Ty inte minskas väl vårt intresse
för valet, om lappbefolkningen
skulle få tillfälle att i förväg avlämna
röstlängdsutdrag och valsedlar på en
postanstalt? Inte heller mister väl valdagen
sin helgd vare sig i Lappland
eller i övriga delar av landet, om man
skulle få bort den skönhetsfläck på
den svenska demokratien som här föreligger.

Herr talman! Under hänvisning till
vad jag här anfört hemställer jag om
bifall till reservationen.

Fröken VINGE: Herr talman! Vad som
närmast kom mig att begära ordet i
denna debatt var herr Halléns försök
att misstänkliggöra motionärerna för
att ha velat införa rasbegreppet i debatten.
Jag vill då särskilt fästa uppmärksamheten
på att herr Hallén själv är
den ende som velat tala om dessa rasdistinktioner.
I övrigt ha motionärerna
och talesmännen för reservationen bär
i debatten velat slå vakt kring en viss
yrkesgrupp, nämligen den del av samerna,
som äro renskötande och på
grund därav ha speciella svårigheter att
infinna sig i vallokalerna på en bestämd
valdag.

Vidare kan jag inte låta bli att konstatera
följande. Eftersom jag vid två
tidigare tillfällen varit motionär i denna
fråga, har jag med särskilt intresse
följt den debatt, som förevarit om detta

Nr 8.

Onsdagen den 28 februari 1951.

Rätt för samerna att vid allmänna val avlämna valsedel i samma ordning som gäller

för vissa yrkesgrupper.

problem. Jag kan då inte underlåta
nämna, att konstitutionsutskottets ordförande
här tre år i rad talat om de
olika svårigheter, som en reform av
detta slag skulle medföra. Han har
emellertid inte vare sig i utskottsutlåtandet
eller här i kammaren försökt att
redovisa dessa svårigheter och försökt
närmare utreda dessa förhållanden.
Hade det inte varit ganska enkelt att
remittera denna fråga till exempelvis
de länsstyrelser, där det finns en lappfogde?
Om man hade gjort det, hade
man ju haft någonting att hålla sig till
i en debatt av detta slag.

Jag vill slutligen även påpeka att
konstitutionsutskottets ordförande reagerat
mot att en framställning i denna
fråga inte kommit till på så sätt, att
några missnöjda samer skulle ha vänt
sig till någon organisation som de tillhöra
och bett denna organisation vända
sig till någon högre myndighet, vilken
sedan skulle ha kommit med ett förslag
i frågan. Jag vill då fråga herr Hallen,
om inte en enskild medborgare i detta
land skall kunna vända sig till en enskild
riksdagsman för att på den vägen
få sina önskemål framförda. Jag tror,
att majoriteten inom denna kammare
anser, att ett sådant tillvägagångssätt är
fullt tillräckligt och att det således är
onödigt att komma med några krav på
att önskemål skola framföras genom
speciella organisationer.

Herr talman! Jag hemställer om bifall
till reservationen.

Herr RYLANDER: Herr talman! Sedan
jag begärde ordet, ha åtskilliga talare
uppträtt och framfört synpunkter,
som jag vill ansluta mig till.

Jag har för egen del mött detta problem
om samerna i ett särskilt sammanhang,
nämligen i fråga om folkbokföringen.
Man har där kommit till det
resultatet, att det inte är lämpligt att
göra något undantag för samerna. Detta
skulle nämligen få betydelse i olika av -

seenden. bl. a. beträffande värnplikt.
Emellertid är det uppenbart, att en viss
del av samerna intar en utpräglad särställning
i förhållande till andra medborgare.
nämligen de renskötande lapparna.
Detta gäller således inte samerna
i allmänhet, vilka ju år för år i olika
hänseenden alltmer närma sig levnadsvillkoren
för medborgarna i övrigt.

Det är naturligtvis riktigt att, som
herr Hailén här framhållit, det finns
samer, som äro handlande och som således
inte behöva tillförsäkras någon
undantagsställning vid exempelvis allmänna
val. Det finns ju vidare samer,
som äro studenter i Uppsala och vilka
således inte heller behöva erhålla någon
särbehandling. Behovet av en särställning
föreligger emellertid beträffande
sådana samer, som man kallar
renskötande lappar. Det är ju det nya
begrepp, som man velat införa vid behandlingen
av denna fråga. Dessa samer
intaga, som sagt, en utpräglad särställning
i förhållande till övriga samer.
De renskötande lapparna måste ju
följa sina djur, när de söka efter bete.
Det bör också vara ganska omöjligt att
dirigera en flock med renar just till det
ställe, där valförrättning äger rum.

Jag skall inte lägga mig i den diskussion,
som här förevarit rörande de olika
stormar, som kunna uppkomma antingen
i fjällvärlden eller rörande rasbestämningar
m. m. Enligt min mening
borde det vara uppenbart för oss alla
att de lappar, som idka renskötsel och
som således följa renarna i fjällen, intaga
en sådan särställning, som fallet
är just med de yrkesgrupper, som redan
nu icke behöva utöva sin rösträtt
på vanligt sätt. Det är också, tror iag,
mycket lätt att vid mantalsskrivningen
iå anmärkt i mantalslängden vilka som
äro renskötande lappar. Denna anmärkning
i mantalslängden kan ju senare
överföras i röstlängden. När en dylik
renskötande lapp upphört med sin renskötsel,
kan han ju avföras som sådan
ur röstlängden, och han blir således eu

Onsdagen den 28 februari 1951. Nr 8.

Rätt för samerna att vid allmänna val avlämna valsedel i samma ordning som gäller
för vissa yrkesgrupper.

helt vanlig lapp, som får rösta på vanligt
sätt.

Jag måste hålla med herr Jansson i
Kalix om att, därest nu någon lapp,
som egentligen inte är berättigad därtill,
skulle komma att få rösta på det
sätt som endast bör vara förbehållet de
renskötande lapparna, så tror jag, att
detta inte skulle göra så förfärligt mycket.
Jag tror inte att detta skulle ändra
på majoritetsställningen här i riksdagen.
I vilket fall som helst kan jag för
min del inte alls ansluta mig till herr
Halléns krav på en speciell opinionsyttring
från lapparnas sida i denna
fråga. Måste vi verkligen ha en opinion
från dessa samer om att de vilja utöva
sin rösträtt? Är det inte tillräckligt, att
vi få antaga, att dessa lappar som vanligt
folk verkligen vilja utöva sina medborgerliga
rättigheter?

Herr talman! Med dessa ord hemställer
jag om bifall till reservationen.

Häruti instämde herr Håckner.

Herr GUNNARSSON: Herr talman!
Jag har begärt ordet därför att även
jag bor i ett s. k. lapplän. Jag bör väl
under sådana förhållanden ha någon liten
sakkunskap i frågan.

Jag fäste mig .särskilt vid den jämförelse,
som herr Hallén gjorde mellan
fiskarbefolkningens och lappbefolkningens
antal. Jag kan tyvärr inte anföra
någon statistik på antalet lappar
här i landet. Jag vet emellertid, att vi i
Jämtland ha 894 lappar. Det finns naturligtvis
många gånger flera lappar i
Västerbottens och Norrbottens län. Herr
Hallén sade nu, att fiskarbefolkningen
var tusenfaldigt större än lappbefolkningen.
Det faller emellertid på sin
egen orimlighet, att så skulle kunna
vara fallet, tv så många fiskare ha vi
inte här i landet, .lag tror därför alt det
här rörde sig om eu ren felsiigning från
herr Halléns sida. Jag vet som sagt inte
hur många tusen lappar det finns här
i landet, men nog är del bra många.

I övrigt har det ordats alldeles tillräckligt
i denna fråga. Jag skall därför
inte förlänga debatten i onödan. Jag vill
emellertid något bemöta även de krav,
som herr Hallén uppställt på att det
borde föreligga någon opinion för att
lapparna vilja rösta. Det är för mig fullständigt
obegripligt vad herr Hallén
kan mena med att uppställa ett sådant
krav. Redan på den tiden för 30 eller
40 år sedan, när jag var med som lillpojke,
då hörde jag dem som på den tiden
voro fullvuxna tala om att de ville
rösta. Jag tycker för övrigt, att detta
krav på uttalande från vederbörandes
sida om att de verkligen vilja rösta
strängt taget inte hör hit. Det väsentliga
är, att vederbörande skola kunna
rösta på ett sådant sätt som gör det
möjligt för dem att begagna sin rösträtt.
Det är nu inte så, att det är dessa
lappar själva som bestämma, om de
kunna komma till vallokalerna på en
viss utsatt dag. Det är i stället renarna
som bestämma detta. Det är alldeles givet,
att de renskötande lapparna få väsentligt
större möjligheter att utöva sin
rösträtt, om de få tre veckor på sig i
stället för som nu en enda dag.

•lag vill här även påpeka, att lapparna
i ett annat väsentligt avseende redan
nu ha en särställning. Lapparna äro
nämligen icke skyldiga att avlämna någon
självdeklaration. Jag är övertygad
om att lapparna även på andra områden
ha en viss särställning i förhållande
till övriga medborgare. Nu har det
visserligen begärts, att denna särställning
för lapparna i fråga om deklarering
skall upphöra. .lag hoppas emellertid,
att herr Olsson i Gävle och jag och
många med oss kunna hjälpas åt att
låta lapparna få behålla denna rätt.

Herr talman! När nu första kammaren
med 17 rösters majoritet har sagt
ifrån att den vill hjälpa lapparna i denna
fråga, så skulle det väl förefalla ganska
underligt, om den s. k. folkvalda
kammaren skulle gå på eu annan linje.

Andni kammarens protokoll 1951. Nr S.

Nr 8.

Onsdagen den 28 februari 1951.

Rätt för samerna att vid allmänna val avlämna valsedel i samma ordning som gäller

för vissa yrkesgrupper.

Jag ber därför att få instämma i de tidigare
ställda yrkandena om bifall till
reservationen.

Herr HALLÉN: Herr talman! Jag tycker,
att hela denna diskussion redan
hållit på alltför länge. Till slut blir det
ju ett lapptäcke av det hela. Jag skall
emellertid fatta mig kort och inte ge
mig in på någon ytterligare argumentation.
Jag kan emellertid inte underlåta
att reagera mot att den snälla fröken
Vinge här tydligen gripits av någon
fullkomligt omotiverad sedlig indignation
och harm. Hon påstod ju, att
jag här i debatten skulle ha infört rasbegreppet.
Det är emellertid inte jag
som infört detta, utan det är motionärerna.
När man talar om samer, så avser
man ju den lapska rasen. Motionärerna
ha nu funnit detta vara litet
krångligt, och därför har man i reservationen
retirerat till att avse en yrkesgrupp,
nämligen den nomadiserande
lappbefolkningen.

Sedan tyckte fröken Vinge, att det
var hjärtlöst att nu för tredje gången
avstyrka denna motion. Ja, det är väl
i så fall kammaren själv som avgör
detta och inte vi i konstitutionsutskottet.
Kammaren har själv inte tidigare
velat reflektera på denna egendomliga
linje, och fröken Vinge får därför vända
sig i första hand mot kammaren och
icke mot konstitutionsutskottet.

Det vore enligt min mening rimligare,
om man sade att renskötare över huvud
just på grund av sitt yrke skulle få
denna undantagsställning. Det skulle
således inte uteslutande röra sig om
renskötande lappar.

Både fröken Vinge och herr Gunnarsson
förklarade, att man inte borde
vänta på någon opinion från lapparna
om att de vilja rösta. Nej, vem har sagt
det? Det är ju att i debatten slå in öppna
dörrar. Men vad jag efterlyste var
tillräckligt vittomfattande klagomål från
lappar om att de äro förhindrade att

rösta. Alla dessa folkpartister här i debatten
ha ju varit inne just på frågan
om en riksdagsmans skyldighet och rätt
att väcka olika förslag. Jag vill visst
inte bestrida detta, men en riksdagsman
skall föra fram opinionen hos olika
medborgargrupper. Enligt min mening
föreligger det inte tillräckliga vittnesbörd
om en dylik opinion i detta fall.

Jag vill sluta med att påpeka, att när
man hör både herr Larsson i Stockholm
och representanter från norrbottensbänken
vara så eniga i denna fråga, får
man en underlig känsla av att det här
rör sig om en folkpartistisk hjärtesak.
Jag vin visst inte förakta dem för det,
ty även små ting kunna ha sitt värde.
Man skall visst inte undervärdera de
förhållanden, som berörts i denna
fråga. Jag tycker emellertid, att det är
ganska underligt att folkpartiet som
parti gör denna fråga till en speciell
bjärtesak. Om vi bara få tillräckliga
vittnesbörd om klagomål från lapparnas
sida och att det verkligen föreligger
en opinion bland dem för denna reform,
då kommer denna sak enligt min
mening i ett helt annat läge än det den
i dag befinner sig i.

Herr JANSSON i Kalix: Herr talman!
Det är väl ingen här som räknat med att
denna speciella undantagsställning
skulle gälla för andra än för nomadiserande
lappar. Det gäller således icke
vilken renskötare som helst. Det är ju
för övrigt ett faktum, att det inte är
många utanför den lapska rasen, som
ägna sig åt renskötsel. Renskötande icke
lappar ha för övrigt decimerats mer
och mer särskilt efter bestämmelserna
om att man numera inte får föra renarna
så långt ned i de odlade områdena som
man tidigare kunnat göra.

Vidare vill jag reagera mot denna alltför
enkla fint från konstitutionsutskottets
ordförande, när han här försöker
övervältra ansvaret för denna folkgrupp
på folkpartiet. Denna fråga är

Onsdagen den 28 februari 1951.

Nr 8.

inte någon speciell angelägenhet för
folkpartiet. Den är i lika hög grad en
angelägenhet för varje partimänniska,
vilket parti han än må tillhöra. Jag
syftar här på dem, som verkligen känna
till de förhållanden och de människor
det här gäller.

Herr talman! Jag vidhåller mitt yrkande
om bifall till reservationen.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till den vid utlåtandet fogade
reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr Löfroth
begärde likväl votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
konstitutionsutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 8,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns därvid flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
nej-propositionen, vadan kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen.

§ 15.

Herr talmannen tillsporde kammaren,
huruvida denna ville fortsätta förhandlingarna
ulan avbrott för middagsrast;
och svarades härtill ja.

§ 16.

Motioner ang. utredning om sammanförande
av valen till riksdagens andra
kammare och valen till landstingen till
en gemensam valdag.

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 9, i anledning av väckta motioner
angående utredning om sammanförande
av valen till riksdagens
andra kammare och valen till landstingen
till en gemensam valdag.

Uti de likalydande, till konstitutionsutskottet
hänvisade motionerna nr 114
i första kammaren av herr Sunne in. fl.
och nr 154 i andra kammaren av herr
Ahlsten m. fl. hade hemställts, »att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t
begära utredning genom 1950 års folkomröstnings-
och valsättssakkunniga rörande
sättet för ett sammanförande av
valen till riksdagens andra kammare
och valen till landstingen till en gemensam
valdag».

Utskottet hemställde, att förevarande
motioner icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Sedan utskottets hemställan föredragits,
anförde:

Herr AHLSTEN: Herr talman! Det
förhåller sig på samma sätt med denna
fråga som med den nyss behandlade.
Den har nämligen varit uppe här i riksdagen
vid flera tillfällen, dels 1935, dels
1937 och dels 1940. Vid de två senaste
tillfällena har man från konstitutionsutskottets
sida meddelat, att det inte inträffat
någonting nytt på denna västfront
utan att läget är som det tidigare
varit.

Nu kan man emellertid enligt min
mening starkt ifrågasätta om den valordning
som vi ha för närvarande verkligen
är tillfredsställande. Såsom förhållandena
nu iiro ordnade, kan det
med nuvarande valordning inträffa, att
en person som bor i municipalsamhälle
först får rösta en. söndag vid landstingsmannaval
och kommunalfullmäktigeval,
sedan nästa söndag rösta vid municipal -

100

Nr 8.

Onsdagen den 28 februari 1951.

Motioner ang. utredning om sammanförande av valen till riksdagens andra kammare
och valen till landstingen till en gemensam valdag.

fullmäktigeval och den därpå följande
söndagen vid kyrkofullmäktigeval. Jag
måste under sådana förhållanden ställa
den frågan till utskottet, om man verkligen
anser att en sådan ordning är tillfredsställande.
Valmännen ute i landet,
som således bli tvungna att springa till
valurnorna på detta sätt, iiro i varje fall
av en annan mening. Det vågar jag bestämt
hävda. Det valdeltagande, som visar
sig exempelvis vid det sista valet,
den tredje söndagen i rad, ger också
vid handen att valmännen inte kunna
förstå, att man inte kan få till stånd en
annan ordning vid dessa val. så att valen
kunde verkställas på ett mera rationellt
sätt och valmännen således inte
skulle behöva gå fram till valurnan tre
gånger på en månad.

Nu kan man naturligtvis tänka sig
olika sätt att få en reform till stånd på
hithörande område, och det är det som
denna motion egentligen syftar till att
få en utredning om. Här sitter ju en utredning
som kallas för folkomröstningsoch
valsättssakkunniga, och jag tänkte
mig, när jag skrev denna motion, att när
vi ändå ha en utredning som sysslar
med hithörande frågor borde det inte
vara omöjligt att denna utredning också
skulle kunna få beakta dessa spörsmål.

Nu har man sagt att det inte hänt något
nytt på detta område. Men har det
verkligen inte gjort det? Vi ha sedan
1940 här i landet löst eu hel del av de
stora samhällsfrågorna på ett sätt, som
skapat enighet om dem. Det finns således
inte många större samhällsspörsmål,
som man numera så ofta som vartannat
år har behov av att ställa under
folkopinionens prövning. Vi ha löst
dessa frågor och ha därför inte här i
landet, menar jag, behov av att få denna
folkopinionsstorm att göra sig gällande
så ofta som vartannat år.

Skall man uppehålla ett politiskt intresse
hos vårt folk, måste man, det anser
åtminstone jag, ha en betydelsefull
och relativt stor politisk fråga att ställa

under debatt i en valrörelse. Tv går man
ut i ofta återkommande valrörelser och
bara har några småproblem att debattera
blir det något av tjat över det hela,
och människorna förlora därigenom det
politiska intresset, som man i stället
skulle väcka till liv.

Från utskottets sida har man sagt,
att dessa landstingsval, om de förlädes
tillsammans med riksdagsmannavalen.
skulle förlora sill särprägel. Ja, vad ha
de för särprägel för närvarande? .lag
kan inte finna annat än att de ha den
särprägeln, att man väljer människor
till arbetsuppgifter i landsting och kommuner.
medan man i valrörelsen inte
alls talar om de arbetsuppgifter man
väljer dem till utan talar om helt andra
ting för att få till stånd ett politiskt
intresse kring allmänpolitiska frågor.
Men även om man för ihop landstingsoch
riksdagsmannaval bibehåller man
det politiska intresset kring landstingsvalet.
Som kommunalman måste jag bestämt
hävda, att det inte minst ur kommunalpolitikens
synpunkt skulle vara
önskvärt att åtminstone få lägga kommunalfullmäktigevalet
efter mindre politiskt
uppdragna linjer, så att man
kunde få syssla mer med de spörsmål,
för vilka man egentligen väljer kommunalmännen.
Dessa skola ju inte som
sådana syssla med riksdagsmannaval annat
än i de städer, som stå utanför landsting.

Kommunerna ha ju numera sådana
viktiga arbetsuppgifter, och ser man på
vilken ekonomisk förvaltning som ligger
inom kommunernas intressesfär,
skall man finna — jag skall endast
nämna en siffra — att man 1949 beräknade
en investering under 1950 på 850
miljoner. Av dessa pengar är det bara
40 miljoner som tillskjutas av statsmedel
— återstoden skola kommunerna själva
ta befattning med och klara upp.

De frågor som kommunerna ha att
syssla med iiro av den art, att det vore
nyttigt om kommunalfullmäktigevalet

Onsdagen den 28 februari 1951.

Nr 8.

101

Motioner ang. utredning om sammanförande av valen till riksdagens andra kam

mare och valen till landstingen till en

kunde förrättas för sig självt tillsammans
med kyrkofullmäktigevalet i en
valhandling, utan att det skulle besväras
— förlåt uttrycket — av den allmänna
politiska hetsen. Nu säger utskottet
att när man förrättade val 1947,
så visade det sig, att det blev mycken
politisk hets kring valet. Ja, det var sju
val, om jag inte minns fel, på några få
ställen i landet, där man hade tillfälle
att sätta in hela valapparaten för att
skapa ett visst politiskt utslag. Jag tycker
inte det är riktigt att ta dessa få
valhandlingar till intäkt för att så skulle
det bli över hela landet, om man gick in
för denna tanke. Det förhåller sig absolut
inte på det sätt som utskottet tror.

Man har också sagt att första kammaren
på något sätt skulle komma i fara,
om man skulle förlägga landstingsvalet
till samma tidpunkt som riksdagsmannavalet.
Men man har ju kvar åtta års
valperiod i första kammaren, och landstingen
välja fortfarande första kammaren
på samma sätt som de gjort hitintills.
Jag kan inte finna att det är några
särskilda synpunkter som tala för den
ståndpunkt, som utskottet intagit i
denna fråga.

För övrigt, herr talman, har jag också
en annan synpunkt på detta problem,
en synpunkt som kanske inte är förestavad
av politiska hänsyn. Någon skall
väl vara statsminister i detta land, och
någon skall väl vara partiledare här i
landet, och jag tycker det är politisk
tortyr att utsätta dessa människor för
en valrörelse vartannat år — med allt
vad därtill hör av radiodebatter och
radiointervjuer. Det är faktiskt ett fysiskt
kraftprov att klara detta vartannat
år, och jag tycker det är onödigt
med en sådan åtgärd i landet så ofta.

Jag trodde, herr talman, att jag gjort
något galet när jag såg att utskottet enhälligt
avstyrkt denna motion, och det
gjorde att jag blev litet orolig och gick
till biblioteket och tog reda på vad det
var för herrar, som motionerade i denna
fråga 1940. Då fann jag att det var en

gemensam valdag.

f. d. socialminister och en f. d. vice talman
i denna kammare, nämligen herrar
Sam Larsson och Ivar österström. Det
var i alla fall inte så dåligt politiskt
sällskap jag befann mig i. Dessa personer
hade redan för elva år sedan samma
syn på saken, och med tanke på den
utveckling som varit under dessa elva
år borde vi nu nog vara färdiga för att
tänka oss en annan ordning på hithörande
område än den vi för närvarande
ha.

Motionen syftar som sagt till eu utredning
genom sakkunniga som redan
äro tillsatta, således en mycket liten och
enkel sak. Varför skall man inte titta
på dessa frågor och undersöka, om man
inte kan göra denna procedur något
enklare, så att vi slippa springa till valurnorna
tre gånger på ett år, då vi ha
landstingsval?

Med det sagda, herr talman, ber jag
få yrka bifall till motionen.

1 detta anförande instämde herr Persson
i Svensköp.

Herr HALLÉN: Herr talman! Med hänsyn
till herr talmannens vädjan för en
stund sedan, att vi skola försöka rationalisera
arbetet så i dag att vi kunna
komma igenom hela föredragningslistan,
skall jag fatta mig mycket kort.

Jag vill bara säga till den ärade motionären
att om jag också till alla delar
instämmer i hans uttalade önskan, att
man skall avpolitisera kommunalvalen,
så veta vi alla — om vi inte äro alltför
verklighetsfrämmande — att detta tyvärr
är omöjligt inom en överskådlig
framtid. Och alltjämt torde väl den uppfattningen
vara rådande i vårt land, att
det är ur demokratiens egen synpunkt
värdefullt, att man med den tidsintervall
som nu gäller kan konstatera folkopinionen.

Vad sedan herr Ahlslen bar att säga
om valtrötthet i fråga om en hel del
andra kommunala val är en sak för sig.
Jag vet att det kanske ett annat år kom -

102

Nr 8.

Onsdagen den 28 februari 1951.

Motion om viss ändring i förordningen med provisoriska bestämmelser om begräns ning

av skatt i vissa fall.

mer förslag om att t. ex. kyrkofullmäktigevalen
skola sammanslås med de
andra kommunala valen, något som vi
förut varit tveksamma om. Jag för min
del lutar åt den uppfattningen, att i det
stycket kunna vi göra vad lättnad som
helst, men att gå den väg som motionären
velat beträda här ha samtliga
partier i utskottet velat avböja.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till de i ämnet väckta motionerna;
och fann herr talmannen den
förra propositionen hava flertalets mening
för sig. Herr Ahlsten begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den som vill att kammaren bifaller
konstitutionsutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 9,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit de
i ämnet väckta motionerna.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Ahlsten begärde likväl rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos 121 ja
och 38 nej, varjämte 16 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 17.

Föredrogos vart för sig bevillningsutskottets
betänkanden:

nr 9, i anledning av väckta motioner
angående avdragsrätt för personbilkostnader
vid taxering för inkomst av
jordbruksfastighet.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
betänkanden hemställt.

§ 18.

Motion om viss ändring i förordningen
med provisoriska bestämmelser om begränsning
av skatt i vissa fall.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 10, i anledning av väckt motion
om viss ändring i förordningen
med provisoriska bestämmelser om begränsning
av skatt i vissa fall.

Sedan utskottets hemställan föredragits,
yttrade:

Herr BRACONIER: Herr talman! Utskottet
har ju här intagit en delvis
ganska välvillig hållning får jag säga,
även om jag anser att det hade varit
önskvärt att utskottet närmare skärskådat
de fall, där personer fått betala mer
i skatt än de ha i inkomst. Oberoende
av om man hänvisar till erfarenheten —
som man gjorde 1947 — eller inte, så
kvarstår i alla fall den principiella synpunkten,
att det för ganska många människor
i detta land ter sig orättvist, att
en person skall nödgas betala mer i
skatt än han har i inkomst, varigenom
således 80-procentsregeln upphävs. Det
kan inte vara riktigt ur rättvisesynpunkt,
och jag tror också att utvecklingen
kommer att visa att det inte heller
kan vara riktigt ur samhällsekonomisk
synpunkt, att skattebördan på

Onsdagen den 28 februari 1951.

Nr 8.

103

Motion om viss ändring av 11 kap. 8 § föräldrabalken.

detta sätt i en del fall blir så stor, att
inkomsterna inte räcka till för att betala
skatten.

Nu framgår det av bevillningsutskottets
betänkande, att det är möjligt att
1947 års skatteutredning gör en översyn
härvidlag. .lag frågar: Varför är det
inte så gott som säkert att den gör det?
Det vore väl värdefullt om man nu
finge en sådan undersökning av verkningarna
i detta fall, då det framstår
som en brist i den nuvarande lagstiftningen
att man inte kan tillämpa sådana
principer som 80-procentsprincipen
utan måste bryta mot den. Det gjordes
gällande i bevillningsutskottsbetänkandet
år 1947, att det möjligen här är så
få fall, att de inte ha någon betydelse.
.lag vill mot detta säga, att antalet fall
ju inte kan vara avgörande för om en
princip är riktig eller inte, utan det
principiella avgörandet gäller vad som
skall anses vara en rimlig skattetunga.
Där kan man inte hänvisa till erfarenheten
att det blir så och så många fall,
utan man måste ta en klar ställning.

Herr talman! Med hänsyn till att utskottets
skrivning är så pass välvillig
och till att utskottet är enhälligt avstår
jag från att framställa något yrkande.

Herr OLSSON i Gävle: Herr talman!
Det är klart att 1949 års. skatteutredning
skall klarlägga detta problem, därom
behöver inte råda något tvivel. Sedan
har riksdagen dels genom 1947 års
beslut, dels genom 80-procentsregeln
och dels genom en särskild lagstiftning
om att 80-procentsregeln skall tillämpas
iiven på preliminärskatten sökt tillmötesgå
kravet så långt det över huvud
taget är möjligt. Det är klart att man
alltid kommer att diskutera beräkningsgrunderna
i detta sammanhang. I den
frågan har nog bevillningsutskottet en
annan mening än motionären. Med motionärens
sätt att räkna, åtminstone som
det framgår av motionen, räknar man
kommunalskatten två gånger, och då

kommer man ju till resultat som inte
äro riktiga. Även om det är bara ett fall
eller två fall skall naturligtvis principen
vara klar, och man måste göra en lagstiftning
för dem, säges det. Ja, mina
damer och herrar, med hänvisning till
vad jag sade här under förmiddagen
vill jag säga, att vi aldrig skola föreställa
oss att vi kunna göra en skattelagstiftning
som inte blir sådan, att till
sist ingen människa begriper den.

Efter härmed avslutad överläggning
biföll kammaren utskottets hemställan.

§ 19.

Föredrogos vart efter annat:

bevillningsutskottets betänkande nr 11,
i anledning av väckta motioner om portofrihet
vid insändande av deklarationsuppgifter
till taxeringsmyndighet;

bankoutskottets utlåtande nr 3, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
angående utsträckning av tiden för återställande
av vissa Svenska jordbrukskreditkassan
tillhandahållna statsobligationer;
och

första lagutskottets utlåtande nr 7, i
anledning av väckta motioner angående
viss ändring i lagen om införsel i avlöning,
pension eller livränta.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda betänkande och utlåtanden
hemställt.

§ 20.

Motion om viss ändring av It kap. 8 §
föräldrabalken.

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 8, i anledning av väckt motion
om viss ändring av It kap. 8 § föräldrabalken.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid

Herr WIDÉN: Herr talman! Som utskottet
redovisar förekommer det åtskilliga
författningar med bestämmelser
om skyldighet för medborgare att

104 Nr 8. Onsdagen den 28 februari 1951.

Motioner om utredning rörande sättet för bestridande av överförmyndares arvode.

påtaga sig vissa förtroendeuppdrag. Jag
skall inte ta upp någon debatt om principen
som sådan, men var och en av oss
förstår ju. att den principen kan ställas
under debatt, i all synnerhet när det
gäller vissa känsliga uppdrag, och dit
hör bland annat uppdrag som förmyndare.

Nu säger utskottet i sin skrivning, att
det förekommer bara få fall då domstol
förelägger någon förmynderskap
utan att han själv vill ha uppdraget eller
att den förvägrar någon att slippa
uppdraget. Men bakom den motion, som
detta utskottsutlåtande bygger på, ligger
ett konkret fall. Det har förekommit
att domstol har förvägrat en person att
frånträda ett förmynderskap som han
av vissa skäl ansåg att han borde slippa
ifrån.

Jag skall inte här gå närmare in på
frågan. Jag vill bara konstatera, att den
skrivning som utskottet har presterat
täcker en stor del av vad motionen syftat
till. Utskottet säger: »J den omyndiges
eller eljest företräddes intresse är
det nämligen i regel icke lämpligt att
bibehålla någon som förmyndare eller
god man mot hans vilja. Den förmyndare
eller gode man, som endast motvilligt
utför sitt uppdrag, torde knappast
kunna förväntas fullgöra detsamma
med sådan omsorg och skicklighet
som den, som av fri vilja åtagit sig ett
sådant uppdrag.»

Jag skulle hoppas att detta uttalande
av utskottet kunde bli vägledande för
domstols inställning till dessa frågor.
Bleve det så, har motionären vunnit det
syfte han velat nå, nämligen att man
icke skall påtvinga någon ett förmynderskap
som han inte vill ha. Jag har
för min del intet annat yrkande än om
bifall till utskottets hemställan, och jag
vill uttala den förhoppningen, att detta
utskottets uttalande skall bli vägledande
för domstols ställningstagande i dessa
frågor.

Vidare yttrades ej.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 21.

Motioner om utredning rörande sättet
för bestridande av överförmyndares
arvode.

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 9, i anledning av väckta motioner
om utredning rörande sättet för
bestridande av överförmyndares arvode.

Sedan utskottets hemställan föredragits,
yttrade:

Fru SANDSTRÖM: Herr talman! Forsta
lagutskottet har — med som jag
tycker ganska svag motivering — avstyrkt
min motion med begäran om utredning
av frågan om överförmyndares
arvodering. I motionen hade angivits
att en sådan utredning borde ta sikte
på att överförmyndare bör avlönas av
allmänna medel. Huruvida det sedan
skulle vara en kommunernas angelägenhet
att avlöna överförmyndare eller om
dessa utgifter skulle belasta statsverket
undandrar sig fortfarande mitt bedömande,
och den frågan skulle givetvis
varit en av de uppgifter en utredning
haft att ta ställning till. Det kan till
detta anmärkas att kommunerna redan
nu ha möjlighet att anslå medel till de
överförmyndare, som fullmäktige ha
att utse, vadan exempelvis en bestämmelse
om att överförmyndares arvodering
borde åvila kommunerna endast
vore ytterligare ett steg på en redan
inslagen väg.

Vad jag begärt i denna sak är således
en utredning. Eftersom vi alla äro medvetna
om att en sak som blir föremål
för utredning ingalunda behöver forceras
fram och att det, sedan utredning
av en fråga blivit verkställd, ankommer
på Kungl. Maj:t om frågan skall föras
vidare, så är det uppenbart att ett beslut
om utredning inte är ett beslut i
själva sakfrågan. Det förefaller emellertid
nästan som om första lagutskottet
ansett att det gällt ett beslut i sakfrågan,
alldenstund utskottet ansett det nödvändigt
att företa en icke närmare redovisad
undersökning beträffande den

105

Onsdagen den 28 februari 1951. Nr 8.

Motioner om utredning rörande sättet för bestridande av överförmyndares arvode.

årliga kostnaden för ett arvodessystem
beträffande överförmyndarna i angiven
riktning, d. v. s. ett system där kostnaderna
bestridas av allmänna medel. Det
förefaller troligt att arvodesberäkningarna
skett efter nuvarande normer,
d. v. s. i procentsatser av den under
överförmyndarnas kontroll liggande
förmögenhetsmassan, men det finns ju
ingenting som bestämt talar för att en
utredning i denna fråga under alla förhållanden
skulle hållit fast vid just
dessa beräkningsgrunder. Tvärt om
vore det väl också en av utredningsuppgifterna
att undersöka om inte detta
system kunde ersättas av något annat.
Jag vågar påstå att det är en smula
underligt, att ett utskott motiverar ett
avslag på en begäran om utredning med
att framhålla att kostnaderna för den
reform, utredningen möjligen skulle föreslå,
bli så och så stora och därvid använder
beräkningsgrunder, som utredningen
på goda grunder kunde tänkas
avskaffa.

Under det senaste årtiondet ha vi i
riksdagen behandlat ett stort antal reformförslag
på det sociala området, reformförslag
framlagda av utredningar,
som på sin tid begärdes bl. a. just motionsvägen.
Om utskotten, som på sin
tid behandlade dylika motioner, använt
första lagutskottets i denna sak demonstrerade
metod, d. v. s. framlagt beräkningar
av kostnaderna för de reformer
man ville ha utredda, då hade måhända
riksdagen avskräckts från att överhuvud
taget tillsätta några utredningar.
Skulle det måhända varit lyckligt? Jag
skall inte själv svara på den frågan,
utan jag överlåter åt kammarens ledamöter
att begrunda det lämpliga svaret.

.lag vill emellertid här framhålla, att
om utskottet kostnadsberäknat själva
utredningen och sagt, att i en tid med
så labil ekonomi som den vi just nu
ha att räkna med bör det sparas in
även på utredningskontot; om utskottet
använt den motiveringen så hade det
varit mera förståeligt.

De bestämmelser i föräldrabalken,
som handla om överförmyndare, ha i
oförändrat skick överförts från 1924
års lag om överförmyndare. När lagen
vid denna tid förbereddes, ansåg lagberedningen
att förmynderskap, som
gällde förmögenheter med en avkastning
understigande 100 kronor — d.v. s.
där överförmyndarens årliga arvode
endast räknades i ören — skulle befrias
från arvodeskostnad. För sådana förmynderskap
borde — enligt lagberedningen
— arvode utgå av allmänna medel.
Lagberedningen framhöll att kontrollen
visserligen tillkommit i de omyndigas
intresse och att de omyndiga därför
borde stå för kostnaderna, men eftersom
så många förmynderskap lämnade
så ringa ersättning, att det skulle
vara förenat med svårigheter för överförmyndarna
att indriva alla dessa småsummor,
borde de små förmynderskapen
betalas av allmänna medel. Det
måste nämligen vara oriktigt att de
stora förmynderskapen skulle belastas
med avgifter, som kunde räcka till utgifter
och arbete även för de små förmynderskapen.

Det lagförslag som förelädes riksdagen
och antogs hade emellertid inte
upptagit några av dessa tankegångar.
Departementschefen uttalade dock, att
han inte kunde bortse från att åtminstone
i vissa tingslag i Norrland överförmyndarnas
arvoden komme att bli mycket
små, så små att de knappast skulle
kunna tänkas täcka de utgifter, som
ofrånkomligt voro förenade med överförmynderiet.
Departementschefen ansåg
vidare att det nog kunde bli möjligt
eller rent av nödvändigt att tillförsäkra
överförmyndare i sådana distrikt
ett förvaltningsbidrag, men det var inte
nödvändigt att under den då sittande
riksdagen iiska anslag för det ändamålet.
Sådant anslag kunde äskas senare.
Om man bortser från att kommunerna
sedan frivilligt fått möjlighet att ge
överförmyndare ett förvaltningsbidrag,
så har från Kungl. Maj ds sida — så vitt

Nr 8.

106 Nr 8. Onsdagen den 28 februari 1951.

Motioner om utredning rörande sättet för bestridande av

jag har mig bekant — intet intresse senare
visats för dessa spörsmål.

De olägenheter, som lagberedningen
påtalade för mer än 25 år sedan och
som departementschefen vid lagens tillkomst
i viss män verifierade, kvarstå
alltjämt. Professor Holmbäck, som 1939
verkställt en utredning angående förmynderskap,
ansåg att om man skulle
kunna få kvalificerat folk till överförmyndare,
så måste man också räkna
med att de skulle ha tillräcklig ersättning.
Herr Holmbäck framhöll att överförmyndarna
av det stora flertalet förmynderskap
endast erhålla obetydliga
arvoden och att de större förmynderskapen
otvivelaktigt få täcka kostnaderna
för de mindre, med andra ord att
just de förhållanden, som lagberedningen
på sin tid ansåg vara principiellt
oriktiga, alltjämt existerade och alltjämt
voro i princip lika oriktiga. Samma
förhållanden existera fortfarande, och
den principiella oriktighet som vidlåder
dem kommer att kvarstå så länge
lagen förblir oförändrad. Herr Holmbäck
ansåg i sin utredning att det tedde
sig mest naturligt, att kommunerna stode
för kostnaderna av överförmyndare,
åtminstone så länge som kommunerna
hade att utse dessa överförmyndare.
Självfallet skulle frågan om sättet att
utse överförmyndare också kunna tas
under omprövning, därest en ny utredning
på det här området kunde komma
till stånd.

På senare tid ha en del nya förhållanden
inträtt, som ställt frågan om
överförmynderiet i en delvis ny belysning.
Ehuru det alltjämt är så, att de
stora förmynderskapen så att säga betala
de små, komma inte längre de stora
inkomsterna till överförmyndarna enbart
från dessa stora förmvnderskap.
Ute i landet ha överförmyndarna numera
mångenstädes sina största och
jämnaste inkomster av pensionsberättigade
människor, som vårdas på sinnessjukhus
eller annan anstalt och som
av de kommunala myndigheterna eller

överförmyndares arvode.

på annat sätt begärts under förmyndare.
Det är otvivelaktigt så, att antalet
omyndigförklarade från dessa kategorier
har ökat under senare år. Varje nytt
sådant förmvnderskap tillför distriktets
överförmyndare en icke föraktlig inkomst,
då det i regel är så, att förmyndararvodena
beräknas på den årliga
inkomsten, d. v. s. det totala pensionsbeloppet.

I samband med dessa i motionen påpekade
förhållanden hänvisar utskottet
till en 1949 tillsatt utredning angående
anstaltsvårdades rätt till folkpension
m. m. Utredningen skall enligt direktiven
företa en allmän översyn av samtliga
bestämmelser angående olika sociala
bidrag till personer, som vistas
på offentliga eller av allmänna medel
understödda anstalter. Man bör här
sträva efter större enhetlighet. Vidare
skall utredningen särskilt uppmärksamma
»det problem som uppstått genom
att vissa intagna för närvarande
ha möjlighet att av de förmåner staten
ger samla överskottsmedel, varav vederbörande
själv icke har något behov».
Självfallet vet jag inte något om
hur långt denna utredning kommit i
sitt arbete, naturligtvis inte heller till
vilka resultat den hittills kommit eller
kan komma framdeles. Men redan av
direktiven tycker jag mig utläsa, att de
på anstalt intagna personerna skola
ställas i en särställning rent juridiskt
sett — ehuru allas likhet inför lagen är
en regel som vi alltid strävat efter. Förmynderskapslagarna
ha tillkommit för
att tillförsäkra de omyndiga och dem
som inte själva kunna handha sina medel
just den trygghet och den likhet
inför lagen som vi anse höra till vårt
rättsväsende. Det anses nu emellertid
stötande att en sinnessjuk, som sedan
betalning för vården dragits av honom
tillkommande pensionsmedel, får
pengar över som han inte kan använda
för egen del och som likgiltiga anhöriga
ärva efter hans död. Jag bar svårt
att förstå att detta skulle vara mera

107

Onsdagen den 28 februari 1951. Nr 8.

Motioner om utredning rörande sättet för bestridande av överförmyndares arvode.

stötande än om en förmögen åldring
lägger sin pension på hög, varefter hans
kvarlåtenskap iirves av lika likgiltiga
och för hans välbefinnande kallsinniga
anhöriga i enlighet med de arvslagar
vi ha fastställt. Om anhörigas kallsinnighet
lägges fram som skäl för ändrade
förhållanden beträffande den lagliga
pensionen åt fattiga människor som
intagits på anstalt och omyndigförklarats,
så borde ju graden av anhörigas
kallsinnighet också tillmätas betydelse
i andra rättsfall som gälla arvsskiften.
Ännu har dock ingen infört tanken på
dylika motiveringar för en ändring av
arvslagen.

Men även om omyndigförklarades och
på anstalt intagna människors .sociala
förmåner skulle ändras i framtiden och
endast en obetydlig del eller ingenting
alls skulle bli över för att läggas på hög,
så kan jag inte inse hur detta skulle
kunna inverka på förmynderskapslagen.
Man kan naturligtvis på detta sätt
reducera överförmyndarnas arvoden,
men en ytterligare reducering av dessa
arvoden betyder nu som förr ytterligare
svårigheter att få kvalificerat folk att
åtaga sig dylika uppdrag. Och alltjämt
kvarstå alla övriga olägenheter, inklusive
de olägenheter som änkor i oskiftade
bon ha beträffande överförmyndararvodena.
I min motion lämnades
ett exempel på hurusom en jordbrukaränka
i ett oskiftat bo får betala en
för henne dryg avgift, ett slags extra
skatt, på hälften av jordbrukets inkomster.
Utskottet synes ha underkänt detta
exempel och framhåller, att överförmyndarens
arvode skall beräknas på
den behållna inkomsten sedan skuldräntor
och förvaltningskostnader fråndragits.
Jag ber att få fråga de närvarande
jordbrukarrepresentanterna om
en behållen inkomst på ett jordbruk av
4(100 kronor -- sedan skuldräntor avdragits
— är ett orimligt exempel. Att
en jordbrukaränka, som själv sliter med
sin gård och själv är förmyndare för
sina barn, skulle sitta och riikna ut för -

valtningskostnader för de omyndiga
barnens andel av inkomsten förefaller
otroligt, åtminstone i vissa fall. Däremot
har jag exempel på att överförmyndaren
på grundval av deklaration
och skattsedel beräknar sin del på just
den behållna inkomsten och att jordbrukaränkan
per postförskott får utlösa
överförmyndarens kvitto på det
årliga belopp han tillgodoräknar sig.
Ute på landsbygden förekommer det
inte alls så ofta som utskottets ärade
ledamöter tyckas tro, att förmyndarna
själva räkna ut överförmyndarens arvode,
utan det gör överförmyndaren
själv sedan han fått redovisningen, som
han kanske i många fall även måste
hjälpa till med att göra i ordning.

Herr talman! Det har under hand
sagts mig från utskottets sida, att man
ansett det förvånande att jag i år återkommit
med en begäran som utskottet
i fjol avslagit. Jag tror mig våga påstå,
att jag inte är ensam om att tid efter
annan återkomma med samma begäran,
även om de första framstötarna avvisas.
Vad som i fjol föranledde en begäran
om dels större kontroll av överförmyndarna
— en begäran som riksdagen biföll
och som Kungl. Maj:t effektuerat
på det sättet, att man i fjol tillsatte en
utredningsman, som sedermera förklarade
sig inte ha tid, och nu i år tillsatt
en ny utredningsman som nyligen påbörjat
sitt arbete — - dels ett annat arvodessystem
för överförmyndarna var en
händelse som hade till följd att polisen
på allmänna åklagarens tillskynda»
fann sig föranlåten att närmare syna
en överförmyndares förvaltning och
därvid fann, att överförmyndaren i
hägnet av sitt förmynderskap och en
alltför slapp kontroll från vederbörande
häradsrätts sida gjort sig skyldig till
de mest skumma transaktioner. Självfallet
iir detta extrema fall ett undantag,
men så länge överförmyndarna av
sina myndlingar måste plocka småsummor,
som nitiska överförmyndare
också liigga ned mycket arbete på att

108 Nr 8. Onsdagen den 28 februari 1951.

Motioner om utredning rörande sättet för bestridande av överförmyndares arvode.

plocka upp, så länge komma överförmyndarna
att ha ett intresse för myndlingarnas
affärer som kan — jag säger
endast kan — visa sig vara av den art
som den här omnämnde överförmyndaren
visade. Det kan försiggå skumma
saker på detta område, där insynen
inte är stor och där det gäller samhällets
hjälplösaste kategorier, barn, åldringar,
sjuka samt i viss mån t. ex.
änkor som inte ha vare sig den kunskap
eller den säkerhet som skulle
vara en garanti mot förmyndares eller
överförmyndares eventuella godtycke.

.lag har, herr talman, intet yrkande.
Jag har endast velat belysa denna fråga
ur de synpunkter, som jag anser vara
av en viss, ingalunda oväsentlig betydelse.

Herr RYLANDER: Herr talman! Då
fru Sandström inte framställde något
yrkande och hon dessutom i ett långt
anförande har redogjort för det mesta
som står i reciten och utlåtandet, sKall
jag fatta mig mycket kort.

Det är riktigt som fru Sandström anförde
att erinringar kunna göras mot
den nuvarande ordningen för arvodering
av överförmyndare. Det framgår
av reciten och fru Sandströms anförande
i vilka hänseenden sådana erinringar
kunna göras.

Denna fråga har observerats mycket
tidigt — den har bland annat uppmärksammats
under förarbetena till 1940 års
ändring av förmynderskapslagen. Då
ansåg utredningsmannen, att man inte
borde göra någonting åt saken beroende
på de betydande utgifter som det skulle
medföra för det allmänna att genomföra
en reform. Riksdagen anlade samma
synpunkter förra året vid behandlingen
av en liknande motion. Det torde
då självfallet vara omöjligt för utskottet
att tillstyrka denna reform i år,
när det finansiella läget är betydligt
sämre än i fjol.

Fru Sandström säger att det här bara
gäller en utredning och att den inte

kostar så mycket pengar. Jag måste då
säga, att det väl ändå åligger riksdagen
att också visa en viss återhållsamhet
vid begärande av utredningar. Nyligen
ha åtskilliga pågående utredningar förpuppats
eller inställts. En mycket stor
utredning — där jag är ordförande —
som har pågått ett par år och som lär
komma att medföra besparingar för
statsverket av betydande omfattning,
har sålunda förpuppats. Är det då lämpligt
att riksdagen begär en utredning,
som kan komma kanske med ett resultat
som i bästa fall om åtskilliga år
kan föranleda en reform?

Fru Sandström har tyckt det vara
underligt att utskottet säger, att kostnaderna
inte skulle understiga ett visst
belopp, och hon säger att det är mycket
möjligt att man använder en annan
kostnadsberäkning vid en sådan reform.
Ja, det är inte bara möjligt utan jag
tar det för alldeles givet, att man vid
en reform inte konserverar orättvisorna.
Man får inte beräkna att en överförmyndare
skall ha exempelvis 1 000
kronor för ett förmynderskap som är
granskat på ett ögonblick och en spottstyver
för ett förmynderskap som har
mycket liten behållning, utan man får
naturligtvis anlägga andra synpunkter.

Min erfarenhet säger mig emellertid,
att en reform icke skulle föranleda en
minskning av kostnaderna utan snarare
en ökning. För närvarande är det ju
så som fru Sandström också påpekade*
att överförmyndarna i stor utsträckning
få sina arvoden genom de fåtaliga större
förmynderskapen, vilka så att säga få
betala också en del av kostnaden för
tillsynen över de mindre förmynderskapen.
Men det är egentligen bara i
de större städerna som det finns sådana
stora förmynderskap, och inte ens
där är tillgången tillräcklig. Jag kan
nämna att i min stad Västerås, som är
rikets åttonde stad och har 60 000 invånare,
får kommunen tillskjuta 5 000
kronor för bestridande av överförmyndarens
kostnader.

Onsdagen den 28 februari 1951.

Nr 8.

109

Med dessa ord, lierr talman, ber jag
att få yrka bifall till utskottets hemställan.
Jag vill än en gång säga, att utskottet
för sin del visst finner det rimligt
att en sådan här reform i sinom tid
genomföres, och jag önskar också att
det inte skall dröja alltför länge tills
det finansiella läget blir sådant, att fru
Sandström kan återkomma med sin motion,
men jag vore å andra sidan glad
om fru Sandström ville vänta tills läget
blivit sådant.

Fru SANDSTRÖM: Till detta vill jag,
herr talman, bara säga, att jag har full
förståelse för utskottets ordförandes
mening, att vi i nuvarande läge icke
ha råd att tillsätta en utredning, men
jag har mycket ringa förståelse för utskottets
sätt att beräkna vad de reformer
skulle kosta som den avstyrkta utredningen
skulle ha genomfört.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

Föredrogos vart efter annat:
första lagutskottets utlåtande nr 10, i
anledning av Kung]. Maj ds proposition
med förslag till lag angående fortsatt
giltighet av lagen den IG februari 1934
(nr 19) om fullgörande i vissa fall av
betalningsskyldighet i förhållande till
utlandet in. in.; samt

andra lagutskottets utlåtanden:

nr 5, i anledning av väckt motion
om viss ändring i 10 § alkoholistlagen;

nr 6, i anledning av väckt motion
om viss ändring i förordningen om tilllägg
av statsmedel å vissa ersättningar
enligt lagen om försäkring för olycksfall
i arbete in. in.; och

nr 7, i anledning av väckta motioner
om ändrad uppsägningstid för distriktsbarnmorskor.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 23.

Interpellation ang. åtgärder för att i hushållen
sprida allmän kännedom om de

rön hemmens forskningsinstitut gör.

Ordet lämnades på begäran till herr
förste vice talmannen SKOGLUND, som
anförde: Herr talman! År 1950 väcktes
i båda kamrarna motioner (1:228, IT:
355) om anslag å 10 000 kronor för tillsättande
av en sekreterarbefattning
vid Hemmens forskningsinstitut. Denna
sekreterare skulle handhaft upplysnings-
och instruktionsverksamheten
vid institutet, så att institutets rön
skulle kunna få en vidare spridning
bland landets husmödrar. Motionerna
avslogos med den motiveringen, att
1946 års utredning angående kvalitetsforskning
och konsumentupplysning
1949 avgett ett betänkande, som ännu
var föremål för remissbehandling. Utredningen
hade bland annat föreslagit,
att Hemmens forskningsinstitut skulle
utbyggas genom inrättande av en särskild
upplysningsavdelning. Detta betänkande
är nu slutbehandlat i remissinstanserna.

På handelsdepartementets uppmaning
har HFI uppgjort ett förslag till
omorganisation, som bl. a. skulle innebära
möjligheter till vidgat upplysningsarbete.
Detta förslag innebar en
ökning av statsbidraget med 50 000 kronor,
och handelsministern har i nuvarande
statsfinansiella läge ej ansett sig
kunna tillstyrka det.

Hemmens forskningsinstitut verkar
för eu rationalisering av hemarbetet
dels genom en bättre planering av bostäder,
framförallt av kök, dels genom
att åstadkomma bättre arbetsmetoder
och redskap vid hemarbetets utförande.
För att nå denna rationalisering bedriver
HFI forskningar och prövar nya
konstruktioner i nära samarbete med
andra intresserade organisationer. Likaledes
utföras ekonomiska studier i
fråga om färdiglagade och hemlagade
livsmedel. På dessa områden har HFI
utfört ett arbete, som redan fått prak -

Nr 8.

Onsdagen den 28 februari 1951.

Interpellation ang. åtgärder för att i hushållen sprida allmän kännedom om de rön
hemmens forskningsinstitut gör.

tiska resultat. I institutets regi utgivas
för närvarande de mera vetenskapligt
upplagda HFI-meddelandena, som gå
till fabrikanter, skolkökslärarinnor och
andra speciellt intresserade, små populära
broschyrer, som säljas genom bokhandlarna
och husmodersorganisationerna,
och i mån av tid och tillgänglig
lämplig arbetskraft tidningsartiklar.
Vidare anordnas i den utsträckning resurserna
tillåta kurser och utställningar.
All upplysningsverksamhet
måste dock så att säga finansiera sig
själv. Intet kan ur budgeten tagas till
ändamålet.

Hemmens forskningsinstitut utför ett
arbete, som är av utomordentlig betydelse
såväl för den till 1,5 miljon människor
uppgående arbetskraften, som
har sitt arbete förlagt till hemmen, som
för hela vår allmänna levnadsstandard,
vår hygien och vår sociala miljö. Ju
mera krisläget skärps, desto viktigare
är det att HFI:s forskningsresultat få
praktiska konsekvenser. Enligt mitt förmenande
böra därför dessa få en långt
allmännare spridning, så att de i största
möjliga utsträckning nå de enskilda hushållen.

Jag anhåller därför om kammarens
tillstånd att till chefen för handelsdepartementet
få rikta följande fråga: Har
herr statsrådet för avsikt att vidtaga
några åtgärder för att i hushållen sprida
allmän kännedom om de rön Hemmens
forskningsinstitut gör?

Denna anhållan bordlädes.

§ 24.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 43, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning om fortsatt giltighet
av förordningen den 8 juni 1923 (nr
155) angående omsättnings- och utskänkningsskatt
å spritdrycker.

§ 25.

Anmäldes, att Kungl. Maj:ts proposition,
nr 74, angående anslag till ytterligare
aktieteckning i Norrbottens järnverk
aktiebolag, m. m. tillställts kammaren.

Denna proposition bordlädes.

§ 26.

Anmäldes, att till herr talmannen under
sammanträdet avlämnats en motion,
nr 441, av herr Nolin, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition, nr 62, angående
förslag till lag angående nedsättning
av allmän kommunalskatt i anledning
av övergångsbidrag, m. in.

Denna motion bordlädes.

§ 27.

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökan och läkarintyg:

Till Riksdagens Andra Kammare.

Med stöd av närslutna läkarintyg får
jag vördsamt anhålla om ledighet från
riksdagsgöromålen t. o. in. den 28 mars.

Stockholm den 28/2 1951.

Uddo R. Jacobsson.

Riksdagsman Uddo Rudolf Jacobsson,
f. 1886, har varit intagen på Sophiahemmet
den 15/2—28/2 1951 och genomgått
operation för gallsten, varför
han är oförmögen deltaga i riksdagsarbetet
under ytterligare 1 mån. framåt,
alltså t. o. in. den 28/3 1951, vilket härmed
intygas.

Stockholm den 28/2 1951.

Sam Nordström
Underläkare vid
Sophiahemmet.

Onsdagen den 28 februari 1951.

Nr 8.

Herr Jacobsson i Vilhelmina som av
herr talmannen erhållit ledighet till
denna dag, beviljades nu fortsatt ledighet
till och med den 28 nästkommande
mars.

§ 28.

Justerades protokollsutdrag.
Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 5.52 em.

In fidem
Gunnar Britth.