1951 ANDRÅ KAMMAREN Nr 7 (Riksdagens protokoll 1951:7)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1951 ANDRÅ KAMMAREN Nr 7

17—21 februari.

Debatter m. in.

Sid.

Lördagen den 17 februari.

Svar på interpellationer av:

Herr Swedberg i anledning av tågförseningarna vid statens järnvägar
................................................ 3

Herr Nilsson i Svalöv ang. åtgärder i syfte att nedbringa antalet
järnvägsolyckor........................................ 13

Tisdagen den 20 februari.

Svar på fråga av herr Dickson ang. gällande bestämmelser om befrielse
för svenska medborgare, som äro anställda hos utländsk
beskickning, från skyldighet att erlägga skatt för inkomster av

sådan anställning........................................ 21

Interpellation av herr Hseggblom ang. subventioneringen av hönsfodertillverkningen,
m. m................................. 24

Onsdagen den 21 februari.

Svar på frågor av:

Herr Nilsson i Bästekille ang. import av frukt, besprutad med

kvicksilverhaltiga preparat .............................. 27

Herr Christenson i Malmö ang. av riksdagen begärd modernisering
av almanackans namnlängd ........................ 29

Motioner ang. inrättande av särskilda kulturnämnder i kommunerna 31
Utgifter å tilläggsstat II (utrikesdepartementet):

Gåva för Förenta Nationernas byggnader i New York ........ 32

Utgifter å tilläggsstat II (försvarsdepartementet):

Tygmaterielförråd i berg.................................. 35

Motioner om ändrade bestämmelser rörande beskattning av äkta makar 36
Motion ang. sådan ändring av allmänna strafflagen, att krigspropaganda
blir straffbelagd.................................... 39

Lag om behörighet att utöva tandläkarkonsten ................ 44

1 —Andra kammarens protokoll 1951. Nr 7.

Nr 7.

Innehåll.

Sid.

Ändring i lagen om vissa av landsting eller kommun drivna sjukhus 63

Motion ang. ändrade bestämmelser om sittplatser å tåg ........ 66

Interpellation av herr Rubbestad ang. trafikförhållandena vid Uddevalla—Lelångens
järnväg.................................. 69

Samtliga avgjorda ärenden.

Onsdagen den 21 februari.

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 3, ang. ändrad lydelse av lagen
om kommunalstyrelse i Stockholm ........................ 30

— nr 4, ang. inrättande av särskilda kulturnämnder i kommunerna 31

Statsutskottets utlåtande nr 15, ang. utgifter å tilläggsstat II (utrikesdepartementet)
...................................... 32

— nr 16, ang. utgifter å tilläggsstat II (försvarsdepartementet) .. 35

— nr 21, ang. utgifter å tilläggsstat II (handelsdepartementet) .. 35

— nr 24, ang. utgifter å tilläggsstat II (statens allmänna fastig hetsfond).

............................................. 36

— nr 25, ang. utgifter å tilläggsstat II (försvarets fastighetsfond) 36

— nr 27, ang. beredskapsutrustning åt Aktiebolaget Radiotjänst.. 36

— nr 28, ang. anslag till oförutsedda utgifter ................ 36

— nr 29, ang. avskrivning av oreglerade kapitalmedelsförluster .. 36

— nr 30, ang. stat för statens allmänna fastighetsfond för budgetåret
1951/52............................................ 36

Bevillningsutskottets betänkande nr 5, ang. ändrad lydelse av förordningen
angående stämpelavgiften........................ 36

— nr 7, ang. ändrade bestämmelser om beskattning av äkta makar 36

— nr 8, ang. viss skattefrihet för gåvor till sociala hjälpinstitutioner 39
Första lagutskottets utlåtande nr 4, ang. höjning av den i 13 kap.

12 § andra stycket giftermålsbalken angivna värdegränsen .... 39

— nr 5, ang. straff för krigspropaganda...................... 39

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 5, ang. d:o.................. 44

Första lagutskottets utlåtande nr 6, ang. ändrad lydelse av 60 och

193 §§ utsökningslagen .................................. 44

Andra lagutskottets utlåtande nr 3, ang. lag om behörighet att utöva
tandläkarkonsten........................................ 44

— nr 4, ang. ändring i lagen om vissa av landsting eller kommun

drivna sjukhus.......................................... 63

Jordbruksutskottets utlåtande nr 3, ang. allmän jordbruksräkning 1951 65

— nr 4, ang. befrielse från betalningsskyldighet till kronan, m. m. 65
Andra kammarens allmänna beredningsutskotts utlåtande nr 1, ang.

ändrade bestämmelser om sittplatsbiljetter å tåg............ 66

— nr 2, ang. ändring av gällande persontaxor vid statens järnvägar
................................................ 69

Lördagen den 17 februari 1951.

Nr 7.

Lördagen den 17 februari.

Kl. 2 em.

§ 1.

Justerades protokollet för den 10 innevarande
februari.

§ 2.

Upplästes följande till kammaren inkomna
läkarintyg:

Riksdagsman Tore Bengtsson för vilken
intyg angående sjukdom akut övre
luftvägsinf. + neurastenia förut lämnats
är fortfarande på grund av sin sjukdom
urståndsatt att deltaga i riksdagsarbetet
under tiden 14—19 februari 1951.

Vilket härmed intygas.

Halmstad den 14 februari 1951.

A. Aronson,
leg. läk.

Härmed intygas, att fru Hildur Humla,
som lider av asthma bronchiale,
tillråtts söka luftombyte och att hon på
grund av sin sjukdom är i behov av
vila under minst en månad ytterligare.

Sunne den 15 februari 1951.

G. Kreuger,
provinsialläkare.

Kammaren beviljade herr Bengtsson,
som den 25 januari 1951 erhållit ledighet
till och med den 13 innevarande
månad, fortsatt ledighet från riksdagsgöromålen
den 14 till och med den 19
innevarande februari.

Läkarintyget för fru Humla, som den
31 nästlidna januari beviljats ledighet
tills vidare, lades till handlingarna.

§ 3.

Svar på interpellation i anledning av tågförseningarna
vid statens järnvägar.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet NILSSON erhöll

på begäran ordet och anförde: Herr
talman! I en till mig riktad interpellation
har herr Swedberg i denna kammare
frågat mig

om jag uppmärksammat de talrika
och betydande tågförseningar vid statens
järnvägar, som på senare tid synas
ha blivit allt vanligare, och

om jag är i tillfälle att här redogöra
för orsakerna till de rådande svårigheterna
samt villig att vidtaga erforderliga
åtgärder för att vinna rättelse.

Inom parentes vill jag säga, att jag
har ingen anledning att rosa regien vid
statens järnvägar, alldenstund det just
i dag inträffat betydande tågförseningar
på de söderifrån kommande tågen.
Men det kan betraktas som ett katastroffall,
eftersom det beror på strömavbrott,
och det kan alltså icke räknas
till de förseningar, som herr Swedberg
talat om i sin interpellation.

Till en början får jag tyvärr bekräfta,
att tågföringen fr. o. m. september månad
1950 av olika samverkande orsaker
påtagligt försämrats. Orsakerna till tågförseningarna
äro av såväl tillfällig
som mera konstitutiv natur.

Innan jag närmare går in på frågan
om orsakerna till den inträdda försämringen
kan det vara lämpligt att redogöra
för tidtabellens uppbyggnad och
därigenom söka belysa de svårigheter
som möta järnvägsledningen.

Vid utformandet av tidtabellen har
målet varit att knyta an tågen på olika
linjer till varandra med kortast möjliga
övergångstider för att på så sätt
erhålla goda förbindelser inte endast
mellan orter utmed samma linje utan
även mellan orter vid olika linjer. Härigenom
ha skapats inbördes beroenden
i tågföringen mellan ett många gånger
mycket stort antal tåg. På enkelspåriga
linjer uppstå genom de ofrånkomliga

Nr 7.

Lördagen den 17 februari 1951.

Svar på interpellation i anledning av tågförseningarna vid statens järnvägar.

tågmötena intima beroenden mellan tåg
i olika riktning. Även mellan tåg i
samma riktning uppstå på både enkelspår
och dubbelspår beroenden, i den
mån tågens antal blir stort eller tågens
lägen av annan anledning ligga nära
varandra. Alla dessa beroenden av olika
slag ha till följd, att enstaka förseningar
i de flesta fall utlösa kedjereaktioner
av många gånger både i rum
och tid utdragen räckvidd. För att
hindra uppkomsten av eller i tid stoppa
upp dylika reaktioner måste, när det
gäller tåg på samma linje, tågens inbördes
ordningsföljd ändras, vilket
dock långt ifrån alltid låter sig göra
utan ny tidsförlust för endera eller båda
tågen, eller, när det gäller till varandra
anslutande tåg, att bryta anslutningen.
Sistnämnda åtgärd innebär ett kännbart
ingrepp i de resandes planer och
måste därför i regel föregås av avvägningar
mellan olika resandekategoriers
intressen.

Härtill kommer att järnvägsledningen
för att så långt möjligt minska restiderna
måhända utnyttjat sina resurser något
i överkant och därigenom så småningom
åstadkommit en tidtabell, som
på sina håll är mer spänd, än vad som
är vanligt i andra länder med motsvarande
resurser. Ur allmänhetens synpunkt
är en sådan tidtabell under normala
förhållanden enbart till fördel,
men i en situation sådan som den nu
aktuella ökar den avsevärt järnvägens
svårigheter genom sin större känslighet
för störningar.

Den sedan september 1950 inträdda
försämringen av tågföringen sammanhänger
med den under höstmånaderna
oväntat kraftiga ansvällningen av godstrafiken.
Efter andra världskrigets slut
har godstrafiken tenderat att långsamt
minska och järnvägsstyrelsen har därvid
använt friställda resurser för att
förbättra persontrafikförbindelserna.
Antalet persontågskilometer ökades i
början av år 1949 och 1950 med ett par
procent per år. I mars 1950 började

emellertid godstrafiken åter svälla, till
en början långsamt men under hösten
1950 i hastigare takt, bl. a. beroende
på att godstrafiken till och från exporthamnarna
ökades kraftigt. Försämringen
av tågföringen och ökningen av
godstrafiken förlöpte i det närmaste
samtidigt. I oktober och november 1950
var antalet utförda godsvagnsaxelkilometer
på statens järnvägars normalspåriga
linjer i genomsnitt 11,4 respektive
13 procent större än motsvarande månader
1949. För december 1950 kan en
liknande ökning beräknas. Dessa ökningar
gjorde sig särskilt märkbara på
huvudlinjerna söder om Ånge, där de
i regel varierade mellan 10 och 25 procent.
I oktober var belastningsökningen
på vissa linjer ännu större, vilket berodde
på naturkatastrofen i Surte. Härtill
återkommer jag längre fram. Framhållas
må, att godstrafiken under normala
förhållanden visar en kraftig säsongbetonad
stegring på hösten. Vidare
må nämnas, att det vid flera tillfällen
hösten 1950 visat sig förenat med stora
svårigheter att vid godsrangerbangården
i Hallsberg, som är landets största
och genom sitt centrala läge har särskild
betydelse för den långväga trafiken,
och vid godsbangården i Nässjö
avveckla förekommande trafik. Dessa
bangårdar ha uppvisat vagnomsättningssiffror,
som överstigit alla tidigare.

I detta sammanhang kan vidare framhållas,
att trafiken av ilstyckegods redan
i slutet av november 1950 började
antaga proportioner, som eljest bruka
känneteckna de tio dagarna närmast
före jul. Då en del av detta gods åtminstone
på någon del av transportsträckan
befordrades med personförande
tåg — särskilda ilgodståg framföras
endast på vissa huvudlinjer — uppstodo
vissa ytterligare tågförseningar.

Godstrafiken har således i förening
med en förhållandevis stor persontrafik
resulterat i en belastning på huvudlinjerna,
som nått eller överskridit
gränsen för vad linjerna förmå, om

Lördagen den 17 februari 1951.

Nr 7.

Svar på interpellation i anledning av tågförseningarna vid statens järnvägar.

man samtidigt fordrar en god tågföring.

Till de särskilt stora tågförseningarna
i oktober 1950 bidrog i hög grad
det av Surteraset föranledda tre veckor
långa trafikavbrottet på Bergslagsbanans
södra avsnitt. Omdirigeringen
av de personförande tågen till andra
linjer föranledde komplikationer i tågföringen,
men än mer betydde omdirigeringen
av godstrafiken, som på detta
avsnitt av Bergslagsbanan är betydande.
Således ökades belastningen (i godsvagnsax
elkilometer) i oktober 1950
jämfört med oktober 1949 med 33 procent
för sträckan Hallsberg—Falköping,
med 51 procent för sträckan Charlottenberg—Laxå,
med 42 procent för sträckan
Falköping—Göteborg, med 46 procent
för sträckan Strömstad—Göteborg
och med ej mindre än 182 procent för
sträckan Herrljunga—Uddevalla.

Slutligen vill jag erinra om att snösituationen
under den gångna delen av
vintern på sina håll — även i detta
fall har västra Sverige varit särskilt
hårt utsatt — varit så besvärlig att man
får gå mycket långt tillbaka i tiden för
att finna någon motsvarighet. Genom
de stora snömängderna ha ett flertal
bangårdar fått sin kapacitet nedsatt.
Trafiken på västra Sverige med Göteborg
i centrum samt trafiken på huvudlinjen
Mjölby—Hässleholm har vid flera
tillfällen under längre eller kortare tid
varit i det närmaste lamslagen, och detta
har oundvikligen måst föranleda mycket
kraftiga återverkningar på tågföringen
över hela landet.

Järnvägsstyrelsen och statens järnvägars
linjebefäl ägna målmedvetet och
fortlöpande tågförseningarna och deras
orsaker en mycket ingående övervakning
och komma — i den mån så ej
redan skett — att vidtaga alla rimliga
åtgärder som kunna leda till en förbättring.
Det aktuella tågföringsproblemet
är till sina orsaker bl. a. ett belastnings-
och kapacitetsproblem. Då någon
nämnvärd ökning av kapaciteten
knappast kan förväntas inom den när -

maste tiden måste åtgärder för förbättring
av tågföringen nu huvudsakligen
avse omflyttning av de olika tågens
transportuppgifter in. m. och omgestaltning
av tidtabellen, så att tidtabellsläget
blir mindre spänt.

Fr. o. m. den 10 februari 1951 ha
vissa personförande tåg indragits. Dessa
indragningar dikteras i första hand av
den knappa tillgången på lok men medföra
även någon lättnad i belastningen.
Tågföringen kommer härigenom att underlättas.
För närvarande pågår arbetet
med den nya tidtabell, som skall träda
i kraft den 15 juni i år. I samband härmed
undersöker man ingående möjligheterna
att genom olika åtgärder skapa
tidtabellstekniska förutsättningar för
en bättre tågföring.

Slutligen vill jag erinra att överrevisorerna
vid statens järnvägar haft sin
uppmärksamhet riktad på frågan om
tågförseningarna och att de i sin nyligen
avgivna berättelse upptagit detta
spörsmål till behandling.

Med det anförda anser jag mig ha
besvarat interpellationen.

Härefter anförde:

Herr SWEDBERG: Herr talman! Jag
ber att få tacka herr statsrådet för svaret
på min interpellation. Statsrådet
sade att lian icke hade någon anledning
att rosa regien vid statens järnvägar.
Jag kan faktiskt icke avstå från att
säga, att jag icke har någon anledning
att rosa den regi, som har ansvaret för
anordningarna här i dag. Jag vet väl.
att statsrådet hade för avsikt att leverera
det svar, som nu avgivits, tidigare
under veckan. Men jag måste beklaga,
att det nu måst ske under de förhållanden
som iiro för handen här i dag. Att
så stora och betydelsefulla frågor som
de båda, som nu behandlas här i kammaren,
skola handläggas en dag, då
man har all anledning att räkna med
att det ser ut på detta sätt, att kammaren
är i det närmaste tom och pressen

Nr 7.

Lördagen den 17 februari 1951.

Svar pa interpellation i anledning av tågförseningarna vid statens järnvägar.

lyser med sin frånvaro, det är så pass
olämpligt, att jag har behov av att uttala
min förhoppning att det ej må upprepas.

Redan då jag framställde min fråga
insåg jag mycket väl, att de svårigheter,
som möta järnvägsledningen och som
nu särskilt belysts av statsrådets svar,
äro mycket betydande. Statsrådets
framställning om orsakerna till den sedan
september förra året inträdda försämringen
av tågföringen överensstämmer
ju väsentligen med vad som förut
var känt och innehåller knappast något
oväntat nytt. Mig förefaller det tydligt,
att hela problemets hjärtpunkt beröres,
när statsrådet säger, att det aktuella tågföringsproblemet
till sina orsaker bland
annat är ett belastnings- och kapacitetsproblem.
Naturligtvis har statsrådet
rätt i att någon nämnvärd ökning av
kapaciteten knappast kan förväntas
inom den allra närmaste liden. Man kan
emellertid icke gärna underlåta att i
detta sammanhang beklaga, att järnvägsledningen
icke genom tillräckliga
medelsanvisningar tidigare beretts tillfälle
att utöka kapaciteten. Det förefaller
nu klart, att nyanskaffning av materiel
— här ha ju särskilt nämnts ellok
och godsvagnar — har eftersatts,
liksom det också är klart, att en önskvärd
anläggning av dubbelspår åtminstone
på huvudlinjerna har fördröjts.

Statsrådet erinrade i sitt svar om att
också överrevisorerna vid statens järnvägar
i sin i dagarna avgivna berättelse
behandlat frågan om tågförseningarna.
Då kan det kanske också vara tillåtet
för interpellanten att knyta ett par korta
reflexioner till deras uttalanden. Överrevisorerna
giva bland annat den upplysningen,
att järnvägsstyrelsen numera
vidtagit åtgärder i syfte att få bättre
klarlagt, vilka de primära orsakerna till
tågförseningarna äro. Detta noteras med
tillfredsställelse. Men man kan icke
gärna undgå att undra, om det verkligen
kan förhålla sig så, att järnvägsstyrelsen
icke tidigare haft de primära

orsakerna till tågförseningarna tillfredsställande
klarlagda. Då ett sådant
klarläggande väl måste vara en grundbetingelse
för åstadkommande av rättelse,
måste de numera vidtagna åtgärderna
i syfte att vinna detta klarläggande
vara synnerligen påkallade.

Då det visat sig att de förseningar,
som sammanhänga med expedieringen
av ilgods, resgods och post, äro särskilt
framträdande, synes den av överrevisorerna
antydda vägen att med taxepolitiska
medel söka åstadkomma en förändrad
fördelning av den ifrågavarande
godstrafiken mellan olika tågtyper kunna
vara ägnad att underlätta tågföringen.
En redan tillämpad bestämmelse,
att cyklar, som skola befordras med
persontåg, skola inlämnas till polettering
senast 48 timmar före tågs avgång,
förefaller dock vara ett tvivelaktigt led
i åtgärder som syfta till bästa möjliga
service för allmänheten. För många resenärer
måste en sådan bestämmelse
innebära ej ringa svårigheter. Själv använder
jag mig i mycket ringa utsträckning
av cykel som fortskaffningsmedel.
och det lär aldrig komma i fråga, att
jag kommer att frakta en sådan med på
en järnvägsresa. Men för människor,
som i sin dagliga gärning äro beroende
av detta transportmedel och vilja ha det
med på en resa, förefaller denna bestämmelse
vara ganska otillfredsställande.
Jag undrar om den kan ha någon
avgörande betydelse i ifrågavarande
sammanhang.

Eljest vill jag helt instämma i överrevisorernas
mening, att tågförseningarna
å järnvägarna ha en sådan inverkan
på samhällets funktioner, att de av
både sociala och ekonomiska skäl böra
nedbringas till ett minimum. Den allvarligaste
inverkan är väl emellertid
den som tågförseningarna kunna befaras
ha på säkerheten både för den resande
allmänheten och för den tjänstgörande
personalen. När denna utomordentligt
allvarliga sak kommer att
ägnas uppmärksamhet strax här i kam -

Lördagen den 17 februari 1951.

Nr 7.

Svar på interpellation i anledning

maren, skall jag icke gå in på den i
annan mån än att jag tillåter mig uttala,
att intet som kan göras för att
nedbringa olycksrisken vid järnvägarna
får försummas. Om det måste bli
fråga om en avvägning mellan säkerheten
och bekvämligheten, respektive
hastigheten, måste enligt min mening
säkerheten tillmätas avgjort större betydelse.

Jag noterar sålunda, herr talman,
med tillfredsställelse statsrådets försäkran,
att alla rimliga åtgärder skola vidtagas
för att bemästra de här påtalade
svårigheterna.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet NILSSON: Herr
talman! I fråga om riksdagens regi har
jag kanske ingen anledning att egentligen
göra någon kommentar. Jag kan
bara hänvisa till att man rimligen icke
kan lasta mig för att det icke finns ett
större antal av riksdagens ledamöter
som intressera sig för den enligt herr
Swedberg så viktiga fråga som herr
Swedberg väckt interpellationsvis.

Jag har endast ett par erinringar att
göra till herr Swedbergs anförande.
Han tog bl. a. upp frågan om de begränsade
medelstillgångarna som stått till
statens järnvägars förfogande och som
enligt hans förmenande skulle vara en
av de bidragande orsakerna till de svårigheter
man nu har att brottas med. Jag
ger herr Swedberg rätt så långt att jag
erkänner, att därest man haft möjlighet
att få fram exempelvis cl-lokleveranserna
snabbare än vad nu varit förhållandet
så skulle kanske svårigheterna icke
ha varit så stora. Jag vill också erkänna,
att vi måst iakttaga viss återhållsamhet
i fråga om statens järnvägars
investeringar precis som på många andra
områden. Men å andra sidan kan
jag icke undgå att erinra om att den
medelsram, som stått till statens järnvägars
förfogande, ej kunnat utnyttjas.
•Tåg kan nämna, att under budgetåret
1947/48 var maximiramen för statens

av tågförseningarna vid statens järnvägar.

järnvägars förbrukning 140 miljoner
kronor men den faktiska förbrukningen
110 miljoner kronor. För budgetåret
1948/49 låg maximiramen vid 155 miljoner
kronor, medan den faktiska förbrukningen
stannade vid 123,:; miljoner.
I fråga om budgetåret 1949/50 var
maximiramen 140 miljoner kronor och
den faktiska förbrukningen 124,3 miljoner.
Det kan sålunda, herr Swedberg,
icke enbart vara den omständigheten,
att icke tillräckliga medel ställts till
statens järnvägars förfogande, som gjort
att man försatts i denna situation.

Sedan är det måhända riktigt som
herr Swedberg anför, att man skulle
kunna med taxepolitiska åtgärder komma
till rätta med vissa av de svårigheter
man brottas med. Jag vet att järnvägsstyrelsen
har sin uppmärksamhet
inriktad på detta. Jag tror också att
man i samband med den utredning, som
äger rum om förslag till nya taxebestämmelser,
har tagit vederbörlig hänsyn
till dessa omständigheter. Därför
kan man kanske räkna med att i varje
fall på vissa avsnitt en rättelse kan
komma till stånd inom en icke alltför
avlägsen framtid.

Herr SJÖLIN: Herr talman! Den framställda
interpellationen berör omständigheter,
som ofta varit påtalade.
Järnvägsstyrelsens talesmän ha upprepade
gånger i pressen framfört den meningen,
att svårigheterna bottna i rådande
brist på rullande materiel. Detta
framskymtar också i interpellationssvaret.
Den persontågsindragning, som ägde
rum den 10 februari, har framtvingats
av brist på dragkraft. Man hänvisar
i dylika sammanhang ofta till tillverkarna
av rullande materiel, som sägas
försena leveranserna. I årets statsverksproposition
åberopas också »industriens
bristande leveransförmåga».

Det är alldeles riktigt att leveransförseningar
uppkommit under och efter
kriget. Men detta beror nästan uteslutande
på de allmänt kända svårig -

Nr 7.

Lördagen den 17 februari 1951.

Svar på interpellation i anledning av tågförseningarna vid statens järnvägar.

heterna under kristiden att erhålla material
och arbetskraft. Om man alltså
ger järnvägsstyrelsen delvis rätt, måste
man å anda sidan framhålla, att förhållandena
skulle varit bättre om statsmakterna
tidigare ställt erforderliga
medel till förfogande. I brist på anslag
har järnvägsstyrelsen många gånger
måst uppskjuta anskaffningen av rullande
materiel alltför länge. Detta omdöme
jävas inte av den omständigheten,
att järnvägsstyrelsen inte alltid förbrukat
tillgängliga medel. Dessa reflexioner
ha på nytt fått näring genom
inträffade tågförseningar och företagna
tågindragningar.

Trots ett mycket väl dokumenterat
behov av godsvagnar, som det ansetts
»oundgängligen nödvändigt» att tillgodose,
och trots att järnvägsstyrelsen ansett
det »ofrånkomligt att anskaffningen
sker snabbt för att råda bot på nuvarande
synnerligen otillfredsställande
förhållanden» har kommunikationsministern
ansett sig nödsakad att pruta
ner anslaget på tilläggsstat II för innevarande
budgetår från begärda 10 miljoner
till 5 miljoner kronor. Därigenom
ha endast 500 godsvagnar kunnat anskaffas
i stället för de 1 000, som ansetts
som ett minimum.

Statens järnvägar ha nu i runt tal,
exklusive malmvagnarna, 36 000 normalspåriga
godsvagnar och 6 000 smalspåriga
sådana. Av dessa normalspåriga
vagnar är mer än tredjedelen, nämligen
12 400, anskaffade före 1910. De
äro alltså över 40 år gamla. Den normala
ekonomiska livslängden för en
godsvagn är enligt gängse begrepp
högst 35 år. Även om trafiken skulle
gå ner så att alla vagnar över 40 år
skulle kunna avvaras, skulle anskaffningen
behöva uppgå till 750 stycken
per år under fem år och under 5-årsperioden
därefter till 900 per år. På
grund av investeringsbegränsningen ha
under senare år kunnat anskaffas endast
500 vagnar årligen. Transportbehovet
ökar emellertid numera fullt tyd -

ligt, varför det inte gärna är tillrådligt
att spekulera i en fallande tendens. En
intressant siffra kan nämnas beträffande
vagnsefterfrågan, nämligen att under
första hälften av september 1949
fanns det en brist på 335 vagnar per
dag, medan under samma tid 1950
bristsiffran tiodubblats; den var då
3 342.

Det har som bekant nyligen hörts ett
nödrop från Göteborgs kolimportörer,
vilka påstå att statens järnvägar inte
förmå ställa erforderligt antal vagnar
till förfogande. Vid närmare undersökning
av denna sak visar det sig, att två
kolfirmor, som tillsammans svara för
40 procent av all kolimport till Göteborg,
fått i ena fallet 40 procent och i
andra fallet endast 37 procent av antalet
behövliga vagnar. För den ena firman
fattades i januari 175 vagnar och
för den andra firman 255 stycken under
de sju första dagarna av februari.

Det är tydligt och klart, att denna
återhållsamhet vid godsvagnsanskaffningen
måste gå ut över trafikanterna.
Ytterst är det dock landet och folket i
dess helhet som bli lidande. Att uppskjuta
godsvagnsbeställningarna måste
betraktas som synnerligen olämpligt,
då det finns risk för att näringslivets
funktionsduglighet därigenom äventyras.

Ett annat typiskt exempel på en sådan
förhalningspolitik finner man i
årets statsverksproposition vid behandlingen
av järnvägsstyrelsens förslag till
anskaffning av smalspåriga ånglok. I
fjol beviljades medel för anskaffning av
10 normalspåriga och 12 smalspåriga
lok, men järnvägsstyrelsen fann det då
bättre att använda de beviljade medlen
för beställning av uteslutande normalspåriga
ånglok och att koncentrera
anskaffningen av smalspårlok till nästa
budgetår; därigenom kunde priset på
loken reduceras ganska väsentligt. Dessutom
var detta både ur rationaliseringssynpunkt
och försvarssynpunkt en mycket
välbetänkt åtgärd. Enligt det upp -

Lördagen den 17 februari 1951.

Nr 7.

Svar på interpellation i anledning

gjorda anskaffningsprogrammet räknade
järnvägsstyrelsen alltså med att i år
få medel för beställning av 24 smalspåriga
ånglok. — Jag vill här inflika det
påpekandet, att järnvägsstyrelsen vid
uppgörandet av programmet helt naturligt
beaktat önskvärdheten av att i så
stor utsträckning som möjligt övergå
från ångdrift till rälsbussdrift. Det behov
som här föreligger avser alltså sådana
trafikuppgifter, som rälsbussar ej
kunna avverka. Styrelsen anförde: »Behovet
av smalspåriga lok kvarstår alltjämt
i lika hög grad. Styrelsen anser
det nödvändigt att under budgetåret
1951/52 få disponera medel för gäldande
av förskottslikvid för tillhopa 24
smalspårslok för en totalkostnad av i
runt tal 7 900 000 kronor, varav 2 600 000
kronor beräknas erforderliga under
budgetåret 1951/52. Styrelsen hemställer,
att 3 600 000 kronor anvisas för nästa
budgetår till anskaffning av ånglok.
»

Departementschefen anförde till

detta: »---Av detta belopp avse

1 miljon kronor dellikvider för 20 redan
beställda normalspåriga ånglok och
2,6 miljoner kronor förskottslikvider för
24 nya smalspårslok.» — »Jag anser
mig», säger kommunikationsministern
vidare, »endast kunna tillstyrka att erforderliga
medel anvisas till likvider
för normalspårslok.» Detta är hela motiveringen
för avslaget på järnvägsstyrelsens
framställning om medel för ett
behov, som styrelsen anser i hög grad
nödvändigt att tillgodose.

Man måste ur allmänhetens och det
allmännas synpunkt reagera mot att ett
så angeläget behov eftersättes. Ett uppskov
är ur trafiksäkerhetssynpunkt inte
utan risker. Dessutom förhindras därigenom
en välbehövlig rationalisering
med förbättrad driftsekonomi som mål.
Det gäller nämligen här att ersätta mycket
gamla, synnerligen omoderna och
naturligtvis därför också mycket oekonomiska
lok. Av befintliga smalspårslok
är det inte mindre än 79 procent,

av tågförseningarna vid statens järnvägar.

som varit med i över 30 år, cirka 55
procent över 40 år, cirka 21 procent
över 50 år och cirka 4 procent i över
60 år. Som den yttersta tiden för slopning
av lok brukar man räkna 40 år.
över hälften av SJ:s smalspårslokpark
är sålunda slopningsmässig, och det
delvis redan för länge sedan. På Gotland
t. ex. finnas i regelbunden daglig
tjänst tre systerlok levererade åren
1877 och 1878; de äro alltså snart tre
kvarts sekel gamla. Som en kuriositet
kan jag i detta sammanhang tala om att
ett av dessa lok var med på utställningen
i Paris 1878, där det fick både
pris och diplom.

För att ge ett litet begrepp om vad
det är för slags lok, som enligt järnvägsstyrelsens
mening skola slopas, vill
jag som exempel nämna, att denna Gotlandstyp
har en vikt av endast cirka
16 ton och en dragkraft av 1 900 kg.
Dragkraften hos de gamla lok, som här
i övrigt åsyftas, torde växla mellan
1 500 och 3 500 kg. Den loktyp, som
järnvägsstyrelsen begärt att få anskaffa,
har däremot en dragkraft av 6 300 kg.
Den totala vikten är 52 ton. Man kan
sålunda säga, att den nya loktypen
skulle få omkring tre gånger så stor kapacitet
som de nu befintliga, omoderna
loken i medeltal ha. Denna nya loktyp
skulle bli en enhetstyp av standardkaraktär
och ersätta den mångfald av olika
typer, som finns i den nuvarande
lokparken för smalspår.

Att dessa gamla lok kräva betydligt
högre kostnader för underhåll, reservdelar
och förbrukningsartiklar än moderna
lok ligger i öppen dag. Dessa små
lok behöva lika stor bemanning som
stora lok, och driftkostnaderna bli även
i övrigt onödigt höga för sådana här
föråldrade typer, som ha liten dragkraft
och dålig bränsleekonomi. Titt 60-tal av
loken saknar överhettning, och bränsleförbrukningen
för dessa lok är cirka 25
procent större än för moderna lok, vilket
innebär att man i onödan förbrukar
ungefär 6 000 ton stenkol per år, motsva -

Nr 7.

Lördagen den 17 februari 1951.

Svar på interpellation i anledning av tågförseningarna vid statens järnvägar.

rande en kostnad av över 600 000 kronor.
För att göra en jämförelse av aktuellt
intresse kan nämnas att 6 000 ton
stenkol räcka till varmvatten i tre månader
för hela landet utom Stockholm
och Göteborg.

En ångpannas optimala ålder beräknas
till 30 år. Pannorna till de här
nämnda 60 loken äro över 40 år gamla.
Det är förbundet med stor risk att ha
dylika överåriga pannor i drift. Ur ren
driftsynpunkt äro lokförhållandena på
sina håll verkligt prekära. Detta kan
t. ex. sägas beträffande Västgötabanan.
Det är klart, att det under här relaterade
förhållanden är mycket svårt för
att inte säga omöjligt för järnvägsstyrelsen
att sköta trafiken rationellt och
att undvika förseningar. Nu säger man
kanske, att det inte är så kinkigt med
den här saken eftersom det gäller banor,
som i allmänhet endast ha sekundär
betydelse. Men det finns också
smalspåriga järnvägar, som ingalunda
äro så obetydliga. Detta är just fallet
med t. ex. Västgötabanan. Under vissa
förhållanden kan den nämligen få särskilt
stor betydelse.

Sammanfattningsvis skulle jag vilja
anföra följande beträffande de smalspåriga
ångloken. Genom att ersätta de
äldre loken med moderna standardlok
skulle man vinna en förbättrad driftsekonomi,
lägre underhållskostnader och
större lämplighet ur trafiksynpunkt. De
moderna loken kunna ta större tåg, och
tågantalet kan i vissa fall begränsas. I
förhållande till de lok, som nu stå i
tur att slopas, räknar man enbart i
fråga om driftsekonomi och underhållskostnader
med en besparing av
10 000 å 15 000 kronor per år och lok,
vartill kommer den besparing, som kan
nås genom minskat tågantal och högre
hastighet. Jag tror inte att jag misstar
mig mycket om jag säger, att på nuvarande
kostnader för driften med smalspårslok
skulle man vid genomförandet
av den ifrågasatta rationaliseringen
kunna göra en besparing på 30 procent.

Järnvägsstyrelsens utsikter att kunna
sköta trafiken på ett anmärkningsfritt
sätt skulle därigenom också bli betydligt
bättre.

Enligt uppgift skulle det på grund av
den anbefallda investeringsbegränsningen
inte heller bli möjligt att i år
beställa redan för rätt länge sedan projekterade
tre elektriska provlok för
expresståg, de s. k. rapidloken. Då det
här gäller en ny typ, som kräver lång
tid för konstruktion, tillverkning och
utprovning, är det mycket beklagligt
att detta arbete inte nu kan igångsättas.
Denna loktyp har varit föremål för studium
under flera år både inom järnvägsstyrelsen,
hos Asea och lokfirmorna.
Sedan någon tid tillbaka föreligger
också från 1948 års lokkommitté förslag
om denna loktvps utförande. Dess tillkomst
skulle betyda ett stort framsteg
och skulle ge SJ ökade möjligheter att
på ett tillfredsställande sätt sköta trafiken.

Att behovet av elektriska lok inte på
långt när är tillgodosett får man ofta
bevis för. Det måste t. ex. anses i hög
grad olämpligt att ånglok skola behöva
användas på elektrifierade linjer, men
detta är som bekant ingalunda ovanligt.
Det kan också ifrågasättas, om inte
den för närvarande ovanligt långa omloppstiden
för godsvagnar åtminstone
delvis kan tillskrivas lokbristen. Man
kan dock inte lasta järnvägsstyrelsen
för bristen på lok och rullande materiel
i övrigt, så länge nämligen styrelsen
inte får de anslag som begäras. Det
är statsmakterna som ha ansvaret för
att investeringarna varit för små. Järnvägsstyrelsen
har framhållit, att den i
sin 10-årsplan räknat med ett totalt investeringsbehov
av 230 miljoner kronor
per år. Styrelsens anslagsäskanden för
budgetåret 1951/52 uppgingo emellertid
endast till 188 miljoner kronor. Men
inte heller detta investeringskrav kunde
godkännas av kommunikationsministern,
utan anslaget reducerades till 155
miljoner kronor, ett belopp som absolut

Nr 7.

Lördagen den 17 februari 1951.

Svar på interpellation i anledning

ej får överskridas utan särskilt medgivande
av Kungl. Maj:t. Det är tydligen
för att inte riskera att komma över
detta »tak» som järnvägsstyrelsen anser
sig förhindrad att beställa de elektriska
rapidloken.

Herr talman! Jag skulle tro, att man
inte kan göra några berättigade invändningar
mot det förda resonemanget.
Med hänvisning till det finansiella
läget menar man dock, att investeringarna
måste begränsas, men då
frågas, om en riktig avvägning skett
mellan de behov som anmälts. Om jag
för min del begränsar denna bedömning
till SJ, måste jag ifrågasätta om
det t. ex. finns anledning att bevilja
2 miljoner kronor till inlösen av billinjer,
detta samtidigt som departementschefen
inte anser sig kunna förorda
anslag för sådan rullande materiel,
som järnvägsstyrelsen anser i hög
grad nödvändig. De ifrågavarande billinjerna
drivas väl nu och komma väl
att trafikeras även i fortsättningen, fastän
i privat regi. Att då offra 2 miljoner
kronor bara för nöjet att överföra
dem i statens ägo kan väl inte vara motiverat
i dessa knapphetstider, då all
sparsamhet är påbjuden. Det kan synas
som om ifrågavarande belopp, 2 miljoner
kronor, skulle vara så litet att det
inte betyder mycket för de anskaffningar
jag här berört. I det avseendet
vill jag emellertid framhålla, att beloppet
i fråga torde vara tillräckligt för
den förskottslikvid för 24 smalspåriga
ånglok, som järnvägsstyrelsen ansett
det nödvändigt att få disponera medel
till under nästa budgetår, eller också
till anskaffningen av cirka 200 godsvagnar
eller också som förskottslikvid
för cirka 600 stycken sådana vagnar
eller, om järnvägsstyrelsen skulle föredraga
det, ger möjlighet till anskaffning
av de tre elektriska rapidloken.

Herr talman! Jag har velat begagna
detta tillfälle att framföra mina betänkligheter
mot den av kommunikationsministern
tillämpade anskaffningspoli -

av tågförseningarna vid statens järnvägar.

tiken vad beträffar statens järnvägar,
och jag vill uttrycka den förhoppningen,
att statsutskottet ägnar denna sak
allvarlig uppmärksamhet.

Herr WIKLUND i Stockholm: Herr
talman! Jag tillåter mig vid detta tillfälle
rikta uppmärksamheten på en liten
detalj i det problemkomplex som
kammaren här är sysselsatt med. Om
det händer att ett tåg blir stående på
linjen eller det inträffar försening av
annan anledning, är det ibland icke så
lätt att få besked om orsaken, hur lång
förseningen eventuellt kan bli o. s. v.,
därför att man måste i så fall rikta en
direkt fråga till vederbörande tågpersonal.
Men det går icke alltid att utan
svårighet få tag i en konduktör. På
stationerna är upplysningstjänsten betydligt
bättre ordnad; såvitt jag kan
förstå är denna tjänst där mycket bra
skött. Beträffande tågen har jag däremot
det intrycket, att man skulle kunna
göra något ytterligare för att till
den resande allmänheten ombord på
tågen sprida kännedom om hur det
ligger till vid en inträffad försening.
Skulle det icke vara möjligt att utfärda
någon sorts order till tågpersonalen, att
denna personal vid sådana tillfällen —
i varje fall då det är fråga om större
förseningar — självmant skall gå igenom
tåget och meddela de upplysningar,
som äro tillgängliga, så att man på
detta vis kunde lugna den resande allmänheten?
Jag begär icke att statsrådet
skall vara beredd att svara på
denna min fråga omedelbart, men jag
tillåter mig likväl fråga, om statsrådet
möjligen är villig att medverka till att
en sådan bestämmelse utfärdas.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet NILSSON: Herr
talman! Beträffande det önskemål som
togs upp av den senaste ärade talaren
tycker jag att detta är helt befogat. Jag

Nr 7.

Lördagen den 17 februari 1951.

Svar på interpellation i anledning av tågförseningarna vid statens järnvägar.

har själv vid åtskilliga tillfällen gjort
samma reflexion som han i fråga om
önskvärdheten av att den väntande allmänheten
skulle få besked om orsaken
till tågförseningen och hur lång tid
man kan beräkna att tåget kan bli försenat.
Jag har också personligen till
järnvägsstyrelsen framfört önskemålet
att åtgärder vidtagas för alt rätta till
detta missförhållande. Järnvägsstyrelsen
och dess generaldirektör ha förklarat
att de tänka taga upp denna sak.

Vidkommande herr Sjölins anförande
är det ju så, att denna debatt skulle
röra sig om tågförseningar. Han har
emellertid tagit upp en diskussion, som
jag förutsätter kan komma att äga rum
i samband med kapitalbudgetens behandling
i denna kammare. Jag skall
därför fatta mig synnerligen kort beträffande
de synpunkter han framförde.
Jag kan emellertid ej underlåta att
understryka, att hans resonemang är en
aning enkelspårigt. När vi skola besluta
om investeringar kunna vi nämligen
icke enbart ägna oss åt högläsning av
järnvägsstyrelsens äskanden av det slag
herr Sjölin nyss berörde, utan vi tvingas
faktiskt att avväga våra möjligheter till
investeringar för statens järnvägars vidkommande
i jämförelse med de möjligheter
vi ha att tillmötesgå telegrafstyrelsens,
väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
samt vattenfallsverkets yrkanden.
Därtill kommer att vi icke kunna tänka
enbart på de investeringar som verkställas
inom den statliga sektorn av
näringslivet, utan vi måste också jämföra
och avväga dessa våra möjligheter
mot de önskemål som man framfört
från det privata näringslivet.

Herr Sjölin förklarade nyss, att i det
företag, där han är anställd, och även
i andra företag, som hade hand om ellokleveranser,
hade man svårigheter
med arbetskraft och material. Men det
är likadant på vilket område vi än välja
av näringslivet, beroende på kända omständigheter.
Det är därför jag icke
kan se så enkelspårigt på problemet

som jag tyckte att herr Sjölin nyss
gjorde. Men det kan finnas skäl att
noga taga del av och beakta de synpunkter
han anförde för att ha dem i
åminnelse, när debatten om kapitalbudgeten
en dag kommer.

Herr SJÖLIN: Herr talman! Jag vet
mycket väl vilka svårigheter kommunikationsministern
har att brottas med.
Jag har därför också inskränkt min bedömning
till statens järnvägars investeringar.
Då måste man väl ändå hålla
med om att det borde vara onödigt att
investera två miljoner kronor till en
busslinje, som redan nu trafikeras och
fyller sin uppgift utan att statens järnvägar
äger den. Dessa två miljoner kronor
tycker jag bättre kunde användas
för de olika behov jag skisserade i mitt
anförande.

Påståendet att mitt anförande var
enkelspårigt vill jag tillbakavisa. Det är
sant att det är svårigheter. Men orsakerna
till situationen bottna otvivelaktigt
i det förhållandet, att det tidigare
investerats alltför litet i statens järnvägar
i fråga om rullande materiel.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet NILSSON: Herr
talman! Eftersom herr Sjölin ännu en
gång tog upp frågan om anslagen för
inrättande av nya billinjer vill jag ändå
göra honom uppmärksam på att det för
det första kan vara så att det finns trafikanter
ute i landet — jag har åtskilliga
bevis därför — som uttrycka önskemål
om att statens järnvägar skola övertaga
en viss busslinje, lika väl som —
det vet herr Sjölin också — det fanns
människor i Västergötland som voro
mycket angelägna att staten skulle övertaga
de smalspåriga järnvägarna där.
Jag säger detta därför att herr Sjölin
i sitt förra anförande nämnde, i vilket
bedrövligt skick loken vid västgötajärnvägarna
befunno sig. Men kom ihåg

Nr 7.

Lördagen den 17 februari 1951.

Svar på interpellation ang. åtgärder i syfte att nedbringa antalet järnvägsolyckor.

att statens järnvägar icke haft ansvaret
för dessa lok förrän under de allra senaste
åren, alldenstund det var en privatägd
bana ända till 1949!

Det finns, som jag nämnde, anledning
för oss att närmare gå in i debatt om
dessa problem, när kapitalbudgeten behandlas.
I anslutning till vad herr Sjölin
sade i sitt föregående anförande
anser jag mig emellertid också böra
säga, att vad beträffar Gotland, varifrån
han anförde mycket drastiska exempel,
som naturligtvis för en åhörare kunna
te sig märkliga, finns det kanske anledning
för oss att över huvud taga upp
problemet om järnvägarnas framtid på
ön. Som herr Sjölin känner till föreligger
redan nu ett utredningsresultat,
där utredningsmännen beträffande färjetrafiken
till fastlandet framkastat tanken,
att man kanske skall ersätta järnvägarna
på Gotland med andra trafikmedel.
Även där finns det avvägningsproblem,
som inte äro så lätt avfärdade
som herr Sjölin nyss tycktes vilja göra
gällande.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 4.

Svar på interpellation ang. åtgärder i

syfte att nedbringa antalet järnvägsolyckor.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet NILSSON, erhöll
på begäran ordet för att besvara herr
Nilssons i Svalöv interpellation angående
åtgärder i syfte att nedbringa antalet
järnvägsolyckor.

Svaret hade före sammanträdet i
stencilerad form tillställts kammarens
ledamöter, och herr statsrådet Nilsson
gav nu endast en kort sammanfattning
av huvudpunkterna i svaret.

Det i kammaren utdelade svaret hade
följande lydelse:

Herr talman! I en interpellation har
herr Nilsson i Svalöv frågat mig om jag
har för avsikt att vidtaga några åtgär -

der i syfte att nedbringa frekvensen av
järnvägsolyckor av olika slag och i
möjligaste mån lindra verkningarna av
sådana olyckor.

För att belysa denna fråga vill jag ge
en kort orientering om säkerhetsanordningarna
och säkerhetstjänsten vid S. J.

På vissa starkt trafikerade järnvägssträckor,
huvudsakligen dubbelspårssträckor,
finnes automatisk linjeblockering,
varigenom tågrörelsen regleras
utan att direkt påverkas av den stationära
personalens handlande. Detta system,
som har en mycket hög grad av
säkerhet, har bl. a. av ekonomiska skäl
hittills kunnat införas endast på ca 2 %
av den totala linjelängden.

Där automatisk linjeblockering saknas,
d. v. s. bl. a. på nästan alla enkelspåriga
bandelar, äro skyddsåtgärderna
manuella. Tågens inverkan på blocksignalerna
får här ersättas av ett tåganmälningsförfarande
mellan stationerna.
De tjänstehavare på stationerna, som
svara för t&ganmälan och för att två
tåg ej samtidigt utsläppas på en tåganmälningssträcka,
benämnas tågklarerare.

Innan ett tåg får avsändas från en
station, skall tågklareraren på nästa
station ha anmält klart för tåget. När
tåget avsänts anmäles från avgångsstationen
till nästa station »tåg ut». Sistnämnda
station skall sedan anmäla »tåg
in», så snart tåget inkommit dit.

Föraren på ett tåg erhåller tillstånd
att avgå från en station genom att tågklareraren
visar avgångssignal. Innan
tågklareraren får visa avgångssignal,
skall tågbefälhavaren — i regel en tågmästare
eller konduktör, men på rälsbussar
rälsbussföraren — ha anmält, att
tåget är klart för avgång. Denna anmälan
innebär, att tågbefälhavaren förvissat
sig om bl. a. att de tåg, som enligt
tidtabellen eller särskild order skola
mötas på stationen, ha inkommit. Tågklareraren
skall givetvis även ha förvissat
sig om att tåg ej finns på den
sträcka, på vilken tåget skall utsändas,

Nr 7.

Lördagen den 17 februari 1951.

Svar pa interpellation ang. åtgärder i syfte att nedbringa antalet järnvägsolyckor.

och ha tillsett, att tågens fastställda ordningsföljd
ej rubbas. Även föraren skall
förvissa sig om att mötande tåg har inkommit
och får ej lyda en avgångssignal
förrän så skett. Finns biträde på loket,
åligger det också honom att kontrollera
mötet.

Ett tågmöte kan sålunda komma att
kontrolleras av intill fem personer —
tågklareraren på de båda stationerna,
tågbefälhavaren, föraren och lokbiträdet
på tåget. Denna kontroll kan dock
inskränkas till att omfatta ett mindre
antal. Ett rälsbusståg t. ex. bemannas i
regel med endast en man, föraren, som
även är tågbefälhavare. Härigenom reduceras
antalet personer, som kontrollera
mötet, till två personer, tågklareraren
och föraren. Detta innebär dock
fortfarande den »dubbla säkerhet», som
eftersträvas.

Under de tider på dygnet, då trafiken
är av mindre omfattning, kunna
tåganmälningssträckornas längd utökas
genom att en eller flera stationer lämnas
obevakade. På en obevakad station
måste sådana åtgärder vidtagas, att växlarna
bli förreglade i läge till genomfartsspåret
och ej kunna rubbas, samt
att fordon ej kunna rulla ut i genomfartsspåret.
Föraren måste då ha klart
för sig vilka stationer, som äro bevakade
eller ej. Detta framgår av den tidtabell,
som föraren skall medföra.

Den enligt tidtabellerna fastställda
ordningsföljden mellan tågen kan behöva
ändras vid tågförseningar e. d.
Skall ett möte flyttas från en station
till en annan, ger tågledaren order härom
till den nya mötesstationen. Den
största risken härvid uppkommer för
det tåg, som skall kvarhållas — i synnerhet
om det ej normalt skall stanna
på den nya mötesstationen. Säkerhetsföreskrifterna
föreskriva vittgående åtgärder
härvidlag.

För att tågklareraren skall kunna ha
tågrörelsen i sin hand fordras signaler
till skydd för stationen. Med dessa signaler
ger tågklareraren tillstånd till fö -

raren att införa tåget på stationen. Signalerna
benämnas infartssignaler. i
vissa fall finnas även signaler, som gälla
för tågs utfart från stationen — utfartssignaler;
vanligtvis ännu så länge endast
till skydd av växel eller vägkorsning
på angränsande tåganmälningssträcka.
Säkerhetsanläggningarnas utförande
på stationerna variera med
hänsyn till trafikens intensitet och karaktär.
Anläggningarna utformas dels
i avsikt att underlätta personalens arbete,
t. ex. centralomläggning av växlar,
dels med hänsyn till trafiksäkerheten.

Säkerhetssystemet på sådana bansträckor,
som ej äro utrustade med automatisk
linjeblockering, är sålunda
mer eller mindre byggt på förutsättningen
att personalen handlar bestämmelseenligt
och är därför i högre grad
än linjeblockeringssystemet baserat på
den mänskliga faktorn. Urvalet av den
personal, som skall tjänstgöra som tågklarerare
eller förare, har därför mycket
stor betydelse. Statens järnvägar
ställer också stora fordringar på sin
personal.

Vid anställning av järnvägspersonal
företages en noggrann undersökning i
olika avseenden av de anställningssökandes
lämplighet för järnvägstjänst.
Även efter den fackutbildning, som de
nyanställda få genomgå, kontrolleras
deras tjänsteduglighet bl. a. genom periodiska
läkarundersökningar och genom
årliga förhör rörande säkerhetsföreskrifterna.
Blivande lok- och rälsbussförare
samt tågklarerare måste genomgå
praktisk och teoretisk specialutbildning
samt fullgöra viss övningstjänstgöring
under handledares tillsyn.

En annan viktig detalj inom säkerhetstjänsten
är den inspektion och tillsyn,
som sker i avsikt att övervaka, att
föreskrifterna efterlevas och rätt tilllämpas.
I första hand ansvarar det lokala
befälet för underlydande personal
i detta hänseende. Stationsföreståndare
skall dagligen inspektera bangården,

Lördagen den 17 februari 1951. Nr 7.

Svar på interpellation ang. åtgärder i syfte att nedbringa antalet järnvägsolyckor.

särskilt säkerhetsanordningarna. Han
skall även uppmärksamt söka iakttaga
säkerhetstjänstens utövande, så att
slentrian ej insmyger sig.

Sektionsföreståndarna skola vid sina
tjänsteresor noggrant söka iakttaga personalens
handhavande av säkerhetstjänsten.
Trafikinspektörerna äro dessutom
ålagda att göra minst två grundliga
inspektioner per år avseende säkerhetstjänstens
utövande på stationerna.

överinspektören för säkerhetstjänsten
företager regelbundna inspektionsresor.
Härvid undersökes ej blott säkerhetsanläggningarnas
ändamålsenlighet
utan även säkerhetstjänstens planläggning
och utövande. Inspektionerna
ske dels vid besök på stationerna, dels
vid färd på lok. För viss särskild inspektion
av säkerhetstjänstens utövande
på olika bandelar har styrelsen dessutom
förordnat en trafikinspektör, som
tidvis uteslutande ägnar sig häråt.

Årligen utges en redogörelse för verksamheten
inom säkerhetstjänsten. Denna
innehåller bl. a. en sammanställning
av gjorda iakttagelser vid inspektioner
och en kortfattad framställning av inträffade
olyckshändelser i tågtjänst. Redogörelsen
utdelas till all personal, som
är sysselsatt i säkerhetstjänst.

Vidare brukar tillfälle ges till information
om aktuella olyckshändelser och
deras orsaker vid de stationsföreståndarmöten,
som trafikinspektörerna årligen
anordna.

Enär det framstått som önskvärt, att
vid en inträffad olyckshändelse få så
många som möjligt med olyckan sammanhängande
tekniska och andra orsaker
registrerade och klarlagda utan att
behöva avvakta den formella och mera
juridiska undersökningen, överväger
järnvägsstyrelsen f. n. attt tillsätta en
särskild utredningsman, som skulle
handha och svara för detta utredningsarbete.
Arbetsordning för utredningsmannen
håller på att utarbetas.

Sammanstötningarna i tågtjiin.st, vil -

ka utgöra de allvarligaste olyckshändelserna,
ha under åren 1945—1950
uppgått till följande antal för respektive
år, nämligen 44, 31, 37, 33, 34 och
28. Såsom framgår av denna sifferserie
visar antalet sammanstötningar i
tågtjänst en sjunkande tendens. Ännu
tydligare framträder denna tendens vid
en jämförelse av antalet olyckshändelser
med trafikintensiteten mätt i tågoch
vagnaxelkilometer. — Av de angivna
antalen sammanstötningar i tågtjänst
under åren 1945—1950 hänföra
sig följande antal till olyckshändelser,
i vilka rälsbusståg förekommit, nämligen
resp. 4, 6, 9, 2, 6 och 6.

Verkställda orsaksundersökningar utvisa
att det stora flertalet olyckshändelser
skulle ha kunnat förebyggas om
tekniska hjälpmedel, som eliminerat
den mänskliga faktorn, hade funnits.
Olyckorna vid Mariedam och Kinstaby
förorsakades av att föraren ej avvaktade
avgångssignal. Liknande fall ha
under perioden 1943—1949 förekommit
12 gånger, varav 2 gånger med olyckor
som följd. Sannolikt skulle dessa
händelser ej ha inträffat, om stationerna
varit utrustade med utfartssignaler.
Men även om utfartssignaler finnas, förebygger
ej detta, att tågklareraren
ställer utfartssignal till kör och avsänder
ett tåg, innan ett mötande tåg inkommit
eller ett tidigare tåg i samma
riktning inkommit till nästa station.
Under perioden 1943—1949 ha 68 sådana
händelser inträffat. Dessa händelser
kunna förebyggas endast om blockeringsanordningar
finnas, som förhindra
att körsignal visas så länge ett
tåg befinner sig på den kontrollerade
sträckan. Men säkerhetssystemen —
bortsett från de allra mest komplicerade
och för vanlig tågdrift ekonomiskt
oantagbara — bygga på att stoppsignalerna
respekteras. Även ett fulländat
system är till ingen nytta, om föraren
kör förbi en stoppsignal. Detta bär under
perioden inträffat 23 gånger.

Men ju större fordringar som ställas

Ib Nr 7. Lördagen den 17 februari 1951.

Svar på interpellation ang. åtgärder i syfte att nedbringa antalet järnvägsolyckor.

på anläggningen desto mer komplicerat
blir utförandet och kostnaderna stiga
i proportion härtill, och med den
relativt svaga trafiken på det stora
flertalet linjer i vårt land torde möjligheterna
att införa komplicerade säkerhetsanläggningar
vara begränsade.

Även utformningen av tidtabellen
kan emellertid ha en viss betydelse för
trafiksäkerheten på järnvägarna. I den
mån det är möjligt att förlänga tågens
ordinarie uppehåll på stationerna i
samband med tågmöten synes detta
kunna vara ägnat att befrämja säkerheten.
Jag syftar härvid också på tidtabellsändringar,
som ge ökade tidsmarginaler
för att möta tågförseningar
och de ökade risker i tågklareringsarbetet,
som tågförseningarna otvivelaktigt
medföra. Huru stora möjligheter
som finnas att på här antytt sätt öka
trafiksäkerheten är svårt att bedöma.
Jag förutsätter emellertid att järnvägsledningen
ägnar uppmärksamhet även
åt dessa synpunkter vid sina strävanden
att tidtabellsmässigt förbättra tågföringen.
I detta sammanhang vill jag
erinra om vad jag tidigare i dag anfört
i mitt interpellationssvar rörande
tågförseningarna.

Eftersom interpellanten även varit
inne på frågan om järnvägarnas hjälpberedskap
skall jag till slut i korthet
beröra denna fråga.

Hjälpberedskapen vid SJ består av
ambulansvagnar, redskapsvagnar och
viss förbands- och sjukvårdsutrustning
på tåg och stationer samt av avtal om
bistånd med läkare, sjuksköterskor och
Röda korset.

Ambulans- och redskapsvagnarna,
vilka äro bemannade med samaritutbildad
personal, äro placerade på vissa
större stationer. Sammanlagt finnas vid
SJ f. n. 15 ambulansvagnar och 52 redskapsvagnar
för hjälpberedskap.

Vid utryckning brukar vanligtvis
längsta tiden krävas för inkallandet av
hjälpvagnspersonal samt för anskaffning
av lok och hjälptågets iordning -

ställande. I syfte att underlätta en hastig
utryckning finnas upprättade bemannings-
och larmplaner. Vidare skola
hjälpvagnarna vara så uppställda, att
de äro lätt åtkomliga, övningar med
hjälpvagnsutryckning ske minst två
gånger årligen.

Innan hjälpvagnståget kan avsändas
från uppställningsstationen brukar åtgå
Va till en timme efter alarmeringen.
Därtill kommer gångtiden till olycksplatsen.
Redskapsvagnarna äro emellertid
— frånsett övre Norrland — placerade
med relativt korta mellanrum.
Ambulansvagnarna, som äro utplacerade
med större mellanrum, komma däremot
i regel sent fram till olycksplatsen.
De ha knappast heller kommit till
någon verklig användning, trots den
inventiösa utrustningen med t. o. m.
operationsmöjligheter. Vid inträffade
olyckshändelser ha de skadade i regel
långt före hjälptågets ankomst transporterats
med ambulans- eller sjukbilar
till sjukhus. I södra och mellersta
Sverige är landsvägsnätet tätt förgrenat
och några svårigheter att komma
fram till olycksplatsen föreligga i allmänhet
icke. I anslutning härtill kan
nämnas, att, enligt vad järnvägsstyrelsen
meddelat, tidningsuppgifterna vid
Ivinstabyolyckan om den långa tid de
skadade fått vänta på borttransport äro
felaktiga. Olyckan inträffade kl. 19.38.
Kl. 19.46 fick ambulanspersonalen
i Söderhamn larm och kl. 19.58 var
ambulansen framme i närheten av
olycksplatsen. Det tog 8 min. att gå
fram till själva olycksplatsen. Vid denna
tidpunkt hade alla skadade, som
kunnat frigöras ur spillrorna, placerats
i de uppvärmda andraklasskupéerna i
persontåget. Här placerades de skadade
i avvaktan på borttransport och den
tid någon har legat på banvallen har
endast rört sig om minuter. Såväl läkare
som landsfiskal ha i uttalanden dementerat
tidningsuppgifterna om det
långa dröjsmålet.

Även tidningsuppgifterna om brist -

Lördagen den 17 februari 1951. Nr 7.

Svar på interpellation ang. åtgärder i syfte att nedbringa antalet järnvägsolyckor.

fällig förbandsmateriel vid nämnda
olycka lära vara felaktiga. Den förbandsmateriel,
som användes, hämtades
från persontågets förbandslåda och
materielen i denna låda räckte till att
förbinda de 15 skadade. Förbandslådan
på rälsbussen var oskadad, men behövde
aldrig användas. Ej heller den förhandslåda,
som en läkare hämtat på
Kinstaby station, behövde användas.

Till sist vill jag i förevarande sammanhang
nämna, att frågan om hjälpberedskapen
vid SJ utredes av en kommitté,
som tillsatts ej minst med tanke
på att om möjligt ersätta ambulansvagnarna
med något annat snabbare utrvckningsklart
fordon.

Mitt svar på interpellationen blir
sammanfattningsvis följande. Ett målmedvetet
arbete bedrives vid statens
järnvägar på att minska antalet järnvägsolyckor
och att lindra verkningarna
av sådana olyckor. Jag anser mig
kunna utgå från att järnvägsledningen
kommer att undersöka varje ytterligare
möjlighet att öka säkerheten som kan
yppa sig. Det är slutligen min förhoppning
att ekonomiska förutsättningar för
alt forcera utbyggnaden av de tekniska
säkerhetsanordningarna inom en nära
framtid skola inträda.

Härefter yttrade:

Herr BRACONIER: Herr talman! Då
interpellanten, herr Nilsson i Svalöv, tyvärr
är förhindrad att närvara i dag,
har jag fått talmannens tillåtelse att
framföra interpellantens tack för det
snabba och utförliga svaret.

Interpellationen har tyvärr fått förnyad
aktualitet genom den i torsdags
inträffade olyckan i Ånge, som visserligen
icke krävde något människoliv
men där dock elva personer synas ha
blivit skadade. Det är naturligt att folk
bli oroliga varje gång en järnvägsolycka
inträffat, särskilt om den är så
svårartad som den i interpellationen
berörda Kinstaby-olyckan. Allmänheten

2 — Andra kammarens protokoll 1951. Ni

frågar sig då, om myndigheterna vidtaga
alla de åtgärder som behövas för
att säkerställa trafikanternas säkerhet.
Det är säkerligen lugnande för många
att nu få höra från kommunikationsministern,
att järnvägsledningen försöker
göra allt vad i dess förmåga står för
att undvika trafikolyckor. Det kan naturligtvis
ändå inte undvikas att olyckor
uppstå, men olika personer kunna
givetvis också ha olika uppfattning om
vad som bör göras i en fråga som
denna.

Kommunikationsministern betonar
bland annat alt säkerhetsanordningarna
äro en ekonomisk fråga, och det är
självfallet riktigt. Med vår uppfattning
om värdet av människoliv får man
emellertid inte trycka alltför hårt på
den rent ekonomiska synpunkten. Snarast
har man väl rätt att säga, att de
pengar som användas för att bevara
människoliv eller för att över huvud
taget förhindra svårare kroppsskador
alltid äro väl använda pengar. Men man
kan också fråga sig, om inte kostnader
för förbättrande av säkerhetsanordningarna
kunna betraktas som ett
slags försäkringsavgift — händer ingenting
är utgiften kanske i och för sig
onödig, men skulle en situation uppstå
som kunnat föranleda en stor katastrof,
om icke den eller den åtgärden varit
vidtagen, kan man nog inte påstå annat
än att utgiften varit berättigad.

När det nyss framhölls, att det kan
finnas olika uppfattningar rörande vilka
åtgärder som böra vidtagas för att
hindra trafikolyckor, tänkte jag i första
hand på de olyckor som inträffa med
rälsbussarna. Om jag tolkat kommunikationsministerns
angivna statistik rätt,
förefaller det som om detta slag av
olyckor något ökat i jämförelse med
andra slag av järnvägsolyckor. A andra
sidan äro ju de tal det här gäller så
obetydliga, att man inte av statistiken
kan draga några bindande slutsatser,
men det är ett faktum att antalet rälsbussolyckor
snarare ökat än minskat,

■ 7.

18 Nr 7. Lördagen den 17 februari 1951.

Svar på interpellation ang. åtgärder i syfte att nedbringa antalet järnvägsolyckor.

medan antalet övriga olyckor enligt de
senaste årens statistik visar en fallande
tendens.

Detta kan naturligtvis bero på att ett
större antal rälsbussar nu insatts i trafiken,
men det kan också sammanhänga
med att bussförarna ha ett under tjänstgöringstiden
alltför betungande arbete.

De skola tjänstgöra som förare, som
biljettmottagare, som godsutlämnare
o. s. v. Man kan nog icke komma ifrån
att en rälsbussförare niånga gånger,
samtidigt som han utför ett visst slag
av dessa arbeten, kan ha sina tankar
koncentrerade på någon eller några av
sina övriga arbetsuppgifter.

Som kommunikationsministern antydde
har den mänskliga faktorn ofta
en för säkerhetstjänstens effektivitet avgörande
betydelse — det framgår ju
också av uppgiften i svaret, att under
perioden 1943—1949 föraren kört förbi
stoppsignal 23 gånger. Detta visar att
den mänskliga faktorn gör att man alltid
måste räkna med olyckor såvida
man inte anslår oerhört stora belopp till
säkerhetsanordningar. Det synes angeläget
att uppmärksamheten i synnerhet
inriktas på möjligheterna att begränsa
de arbetsuppgifter vid sidan av förartjänsten
och iakttagandet av säkerhetsföreskrifterna,
som nu åvila rälsbussförare.

I detta sammanhang bär också påpekats,
att många olyckor, som väl också
kunna hänföras till kategorien järnvägsolyckor,
uppkomma genom kollision
med vägfordon. Härvid är det utan
tvekan så, att vägtrafikanten många
gånger själv är skuld till olyckan, men
i åtskilliga fall synas olyckorna bero på
att från järnvägens sida icke vidtagits
de säkerhetsåtgärder vid järnvägsövergångarna
som kunnat vara behövliga.

Det finns fall då det från vägtrafikanternas
sida framförts önskemål till järnvägsledningen
om vidtagande av viss
säkerhetsanordning vid särskilt utsatta
korsningar mellan landsväg och järnväg.
Dessa framställningar ha i de fall vid

jag tänker på ej lett till resultat förrän
en eller flera olyckor inträffat vid de
berörda korsningarna, och det kan ju
inte anses vara ett rationellt förhållande.

Jag vill, herr talman, till sist uttala
den förhoppningen, att järnvägsledningens
fortsatta strävan att nedbringa
antalet trafikolyckor vid våra järnvägar
skall krönas med framgång.

Herr MOSESSON: Herr talman! Jag
skall be att till herr talmannen få rikta
en vördsam hemställan, att när föredragningslistorna
för våra plena uppgöras
det om möjligt måtte ordnas så,
att detta blir sista gången som en interpellationsdebalt,
som berör så viktiga
ärenden som de nu behandlade, skall
behöva hållas en dag, när tyvärr kammaren
är tom.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 5.

Föredrogos var efter annan följande
på kammarens bord vilande motioner;
och remitterades därvid

till statsutskottet motionen nr 398 av
herr Senander in. fl.;

till bevillningsutskottet motionen nr
399 av herr Fagerholm m. fl.;

till behandling av lagutskott motionerna: nr

409 av herrar Hansson i Skegrie
och Hansson i önnarp;

nr 401 av herr Nilsson i Göteborg;
och

nr 402 av herr Jansson i Kalix m. fl.;
samt

till jordbruksutskottet motionen nr
403 av herr Svensson i Stenkyrka.

§ 6.

Föredrogs den av herr Hjalmarsori
kammarens nästföregående sam -

Lördagen den 17 februari 1951.

Nr 7.

manträde gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för socialdepartementet
angående redogörelse
för de åtgärder, som vidtagits med anledning
av den av riksdagen år 1949
begärda översynen av socialvården.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 7.

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen

från statsutskottet:

nr 21, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tillägsstat
II till riksstaten för budgetåret
1950/51, i vad propositionen avser finansdepartementets
verksamhetsområde; nr

22, i anledning av Kungl. Majrts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1950/51, i vad propositionen avser ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde; nr

23, i anledning av Kungl. Majrts
proposition angående utgifter å tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1950/51, i vad propositionen avser
civildepartementets verksamhetsområde;
och

nr 24, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående anslag för budgetåret
1951/52 till vissa byggnadsarbeten
vid tullverkets kust- och gränsbevakning
m. m.;

från första lagutskottet:

nr 20, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 29
juni 1945 (nr 520) om återställande av
viss från ockuperat land härrörande
egendom, m. m.;

från andra lagutskottet:

nr 15, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag om fort -

satt giltighet av utlänningslagen den 15
juni 1945 (nr 315); och

nr 16, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 11 § lagen den
26 juli 1947 (nr 529) om allmänna barnbidrag;
samt

från tredje lagutskottet:
nr 25, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ersättning från
kyrkofonden för övertalig personal vid
domänverket.

§ 8.

Till bordläggning anmäldes:

konstitutionsutskottets utlåtanden:
nr 3, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av Öl § lagen den
15 juni 1935 (nr 337) om kommunalstyrelse
i Stockholm;

nr 4, i anledning av väckta motioner
angående inrättande av särskilda kulturnämnder
i kommunerna; och

nr 5, i anledning av väckt motion om
sådan ändring av tryckfrihetsförordningen,
att krigspropaganda blir straffbelagd; statsutskottets

utlåtanden:
nr 15, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1950/51, i vad propositionen avser utrikesdepartementets
verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckt motion;

nr 16, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1950/51, i vad propositionen avser
försvarsdepartementets verksamhetsområde; nr

21, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1950/51, i vad propositionen avser handelsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 24, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tillläggsstat
TI till riksstaten för budget -

Nr 7.

Lördagen den 17 februari 1951.

året 1950/51, i vad propositionen avser
staten för statens allmänna fastighetsfond; nr

25, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1950/51, i vad propositionen avser staten
för försvarets fastighetsfond;

nr 27, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen under sjätte
huvudtiteln gjorda framställning om anslag
för budgetåret 1951/52 till viss beredskapsutrustning
åt Aktiebolaget Radiotjänst; nr

28, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret 1951/
52 till oförutsedda utgifter;

nr 29, i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag om anslag för budgetåret 1951/
52 till avskrivning av oreglerade kapitalinedelsförluster;
och

nr 30, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställning
angående stat för statens allmänna
fastighetsfond för budgetåret
1951/52;

bevillningsutskottets betänkanden:
nr 5, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 3 § förordningen
den 19 november 1914 (nr 383) angående
stämpelavgiften;

nr 7, i anledning av väckta motioner
om ändrade bestämmelser rörande beskattning
av äkta makar; och

nr 8, i anledning av väckt motion om
skattefrihet intill en viss gräns för gåvor
till sociala hjälpinstitutioner;

första lagutskottets utlåtanden:
nr 4, i anledning av väckt motion om
höjning av den i 13 kap. 12 § andra
stycket giftermålsbalken upptagna värdegränsen; nr

5, i anledning av väckt motion angående
sådan ändring av allmänna
strafflagen, att krigspropaganda blir
straffbelagd; och

nr 6, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om änd -

rad lydelse av CO och 193 §§ utsökningslagen; andra

lagutskottets utlåtanden:
nr 3, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag
om behörighet att utöva tandläkarkonsten
dels ock i ämnet väckta motioner;
och

nr 4, i anledning av Kungl. Majrts
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 20 december
1940 (nr 1044) om vissa av landsting
eller kommun drivna sjukhus;

Jordbruksutskottets utlåtanden:
nr 3, med anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anordnande av
en allmän jordbruksräkning under år
1951; och

nr 4, med anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående befrielse i vissa
fall från betalningsskyldighet till kronan,
m. m.; samt

andra kammarens allmänna beredningsutskotts
utlåtanden:

nr 1, över motion angående viss ändring
av gällande bestämmelser angående
sittplatsbiljetter å tåg; och

nr 2, över motion om viss ändring av
gällande persontaxor vid statens järnvägar.

§ 9.

Anmäldes, att följande Kungl. Maj:ts
propositioner och skrivelse tillställts
kammaren, nämligen:

nr 47, angående Sveriges anslutning
till Internationella rådgivande bomullskommittén
(ICAC);

nr 49, angående godkännande av tillläggsprotokoll
till handels- och betalningsavtalet
den 23 november 1948 mellan
Sverige och Argentina;

nr 50, med förslag till lag om tillfällig
förlängning av skyddstid för litterära
och musikaliska verk;

nr 51, angående ökade lånemöjliglieter
för den mindre skeppsfarten m. in.;

nr 54, med anhållan om riksdagens
yttrande angående vissa av Europarå -

Tisdagen den 20 februari 1951. Nr 7. 21

Svar på fråga ang. gällande bestämmelser om befrielse för svenska medborgare, som
äro anställda hos utländsk beskickning, från skyldighet att erlägga skatt för in -

komster av sådan anställning.

dets rådgivande församling år 1950 vid
dess andra ordinarie möte fattade beslut; nr

55, om godkännande av överenskommelse
angående varuutbytet mellan
Sverige och Förbundsrepubliken
Tyskland;

nr 56, angående anslag til! stödjande
av priset å hamphalm och linhalm av
1950 års skörd in. m.;

nr 57, angående frågor om befrielse
från betalningsskyldighet till kronan;

nr 58, med redogörelse för de åtgärder
som vidtagits på grund av riksdagens
skrivelse den 26 maj 1950, nr 319,
i anledning av riksdagens år 1949 församlade
revisorers berättelse;

nr 59, med anhållan om riksdagens
yttrande angående en av Internationella
arbetsorganisationens allmänna konferens
år 1950 vid dess trettiotredje sammanträde
antagen rekommendation;

nr 60, angående ersättning till B. O.

O. Ekdahl m. fl.; och

nr 61, angående fortsatt disposition
av vissa äldre anslag ä sjätte huvudtiteln
m. m.

Nämnda propositioner och skrivelse
bordlädes.

§ 10.

Anmäldes, att till herr talmannen under
sammanträdet avlämnats följande
motioner, nämligen

nr 404, av herr Malmborg i Stockholm,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 43, angående vissa anslag
för budgetåret 1951/52 till riksförsäkringsanstalten;
och

nr 405, av herr Sjölin, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition, nr 52, angående
grunderna för höjning av löner
enligt statens löneplansförordning,
m. m.

Dessa motioner bordlädes.

§ 11.

Justerades protokollsutdrag.
Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 3 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Tisdagen den 20 februari.

Kl. 4 em.

§ i.

Justerades protokollen för den 13
och den 14 innevarande februari.

§ 2.

Svar på fråga ang. gällande bestämmelser
om befrielse för svenska medborgare,
som äro anställda hos utländsk beskickning,
från skyldighet att erlägga skatt
för inkomster av sådan anställning.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD, som yttrade: Herr
talman! Herr Dickson har riktat följande
fråga till mig: Är herr statsrådet i
tillfälle meddela de bärande skälen till
att svenska medborgare, anställda hos
utländsk beskickning eller konsulat i
Sverige, icke behöva erlägga skatt för
inkomster av sådan anställning?

I anledning härav får jag anföra följande.

Den befrielse från skattskyldighet,
som svenska medborgare åtnjuta för
inkomst av tjänst vid främmande makts

Nr 7.

Tisdagen den 20 februari 1951.

Svar på fråga ang. gällande bestämmelser om befrielse för svenska medborgare, som
äro anställda hos utländsk beskickning, från skyldighet att erlägga skatt för inkomster
av sådan anställning.

härvarande beskickning eller lönade
konsulat, har motiverats med internationell
sedvänja och med de praktiska
svårigheter och friktioner, som vid en
beskattning knappast skulle kunna helt
undvikas. Skattefriheten har gällt åtminstone
sedan tillkomsten av 1883 års
bcvillningsförordning.

Förslag har ett par gånger framställts
om upphävande av denna skattefrihet,
senast av riksdagens år 1950 församlade
revisorer. Revisorernas framställning
har remitterats till kammarrätten
och överståthållarämbetet, vilka tillstyrkt
framställningen; kammarrätten
har emellertid samtidigt fäst uppmärksamheten
på att den omedelbara effekten
av eu lagändring bleve ringa med
hänsyn till de dubbelbeskattningsavtal,
som Sverige slutit med åtskilliga främmande
stater.

Riksdagen får alltså anledning att behandla
frågan vid prövningen av vad
revisorerna anfört i sin berättelse.

Vidare anförde:

Herr DICKSON: Herr talman! Jag
her att få tacka finansministern för det
nyss upplästa svaret på min fråga.

Jag måste till min skam erkänna, att
jag inte hade läst riksdagsrevisorernas
berättelse, när jag framställde min fråga.
Men jag tror ändå att den var motiverad.
Man träffar nämligen ganska
många människor ute i det allmänna
livet, som undra över det förhållande,
som jag i min fråga berört. Här har en
svensk medborgare anställning i huset
nummer 6 på en gata och betalar skatt
för vad han eller hon där förtjänar, en
annan har anställning i nummer 8 på
samma gata och har samma inkomst
och samma förmåner som svensk medborgare
men bidrager inte med skattemedel
till gäldande av statens utgifter
för dessa förmåner. Det har sålunda
varit en allmän undran rörande dessa
förhållanden. Jag har den uppfattning -

en, att institutet med de enkla frågorna
är till för att man skall kunna framställa
en fråga såsom jag här har gjort
och få ett svar som allmänheten sedan
kan rätta sig efter.

Nu är väl detta ett mycket framstående
svar, skulle jag förmoda. Jag hade
nog önskat, att det hade varit något
mera lättbegripligt. En del av det förstår
jag inte riktigt själv, och fråga är
väl, om finansministern riktigt förstår
innebörden av det sista stycket, där
kammarrätten är inblandad. Jag kanske
helt kort skulle säga, att vad jag med
kännedom om hans person hade väntat
ifrån finansministerns sida hade varit
ett mera rakt på sak gående svar. Jag
hade frågat efter de bärande skälen för
den skattefrihet det här gäller, och han
hade då kunnat säga, att några bärande
skäl finnas strängt taget inte. Nu motiverades
emellertid de rådande förhållandena
med internationell sedvänja.
En sådan har nog funnits på detta område
men är nog numera mycket sparsamt
förekommande. Det är mycket få
främmande länder som numera hålla
på denna sedvänja, och i ett rätt stort
antal länder råder det inte alls någon
ömsesidighet i detta hänseende.

Sedan skriver finansministern — det
är kanske inte finansministern själv som
skriver utan den som han bett hjälpa
sig, om jag får uttrycka mig så vanvördigt
— att denna befrielse från skattskyldighet
förutom av internationell
sedvänja har motiverats »med de praktiska
svårigheter och friktioner, som
vid en beskattning knappast skulle
kunna helt undvikas». Herr Sköld har
ju varit finansminister tillräckligt länge
för att veta, att praktiska svårigheter
och friktioner kunna uppstå även när
vi andra vanliga medborgare skola betala
vår skatt och inte bara när det
gäller dem som råka ha dessa speciella
anställningar.

Nu är det ju så, att riksdagen får an -

Nr 7.

Tisdagen den 20 februari 1951.

Svar på fråga ang. gällande bestämmelser om befrielse för svenska medborgare, som
äro anställda hos utländsk beskickning, från skyldighet att erlägga skatt för in -

komster av sådan anställning.

ledning att senare behandla frågan i
sak, och jag skall därför inte mera detaljerat
gå in på den. Det är tydligt att
någonting bör göras. Det är också ganska
tydligt, att man inte har ägnat tillräcklig
uppmärksamhet åt dessa förhållanden.
Man kan kanske säga att det
här gäller en bagatell och att det inte
rör sig om så stora summor. Men jag
tror det skulle bidraga till en bättre
enhetlighet i skattebetalningen och medföra
en viss lättnad i sorgen hos dem
som få betala litet mera i skatt, om
denna grupp av människor finge deltaga
i de andra medborgarnas omsorger
om att klara de svenska statsfinanserna.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD: Herr talman! Man
kan väl inte undgå att finna, att även
herr Dicksons svar på svaret var något
finurligt. Han kom inte alls in på de
märkvärdigheter, som kammarrätten lär
ha skrivit, och då behöver jag väl heller
inte gå in på dem. Jag skall bara yttra
ett par ord om det lilla avsnitt i mitt
svar, som rörde praktiska svårigheter
och friktioner. Herr Dickson sade, att
sådana ofta möta även när vi andra
skattebetalare skola betala skatt och att
de alltid kunna övervinnas. Ja, det kan
ju hända, men det finns i detta fall en
viss skillnad, som gör det mycket svårt
att övervinna dessa praktiska svårigheter
och friktioner. Det är det, att dessa
svenska medborgares arbetsgivare åtnjuta
diplomatisk immunitet, vilket gör,
att våra lagar om införsel i lön och
kanske källskattebetalning och åtskilliga
andra sådana bestämmelser inte
gälla för dem. Där ligger naturligtvis en
praktisk svårighet, som inte är så lätt
att övervinna som när det gäller svenska
medborgare, där den fiskaliska
makten alltid kan tillämpas.

För övrigt har jag helt naturligt inte
gått djupare in på saken, då det visar
sig — (tet visste inte herr Dickson när

han framställde sin fråga och det beror
inte på oss andra att han inte visste
det — att det inte var jag i första hand,
som skulle svara på herr Dicksons fråga,
utan riksdagen själv. Riksdagen skall
ta ståndpunkt till statsrevisorernas förslag.
Det är då ganska naturligt att jag
håller mig lugn och väntar och ser vad
riksdagen tänker säga i denna fråga,
innan jag för min del närmare tar
ståndpunkt i sak.

Herr DICKSON: Herr talman: Det är
naturligtvis riktigt som herr finansministern
säger, att det är svårt att vidtaga
stränga fiskaliska åtgärder i sådana
här fall. Men man får väl inte utgå
ifrån att dessa speciella skattebetalare
— eller de som nu inte äro skattebetalare
— äro potentiella skatteskolkare,
vilket jag inte har förutsatt. Jag tänker
mig att de liksom varje annan
person, som inte har A-skatt, deklarera
för den inkomst de ha och sedan betala
skatt på densamma i vanlig ordning.
Det är möjligt att en och annan kan
komma undan på grund av de föreliggande
speciella omständigheterna, men
då får man väl ta det med jämnmod.
Huvudprincipen måste vara, att en
grupp svenska medborgare icke skola
åtnjuta alla samhälleliga förmåner utan
att med sin skattekraft bidraga därtill.
Det är nog en rättssynpunkt som man
inte riktigt kan komma ifrån.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 3.

Föredrogos var efter annan följande
Kungl. Maj:ts på bordet liggande propositioner
och skrivelse; och remitterades
därvid

Ull utrikesutskottet propositionerna:
nr 47, angående Sveriges anslutning
till Internationella rådgivande bomullskommittén
(ICAC); och

nr 19, angående godkännande av till -

Nr 7.

Tisdagen den 20 februari 1951.

Interpellation ang. subventioneringen av hönsfodertillverkningen, m. m.

läggsprotokoll till handels- och betalningsavtalet
den 23 november 1948 mellan
Sverige och Argentina;

till behandling av lagutskott propositionen
nr 50, med förslag till lag om
tillfällig förlängning av skyddstid för
litterära och musikaliska verk;

till statsutskottet propositionen nr 51,
angående ökade lånemöjligheter för den
mindre skeppsfarten m. m.;
till utrikesutskottet propositionerna:
nr 54, med anhållan om riksdagens
yttrande angående vissa av Europarådets
rådgivande församling är 1950 vid
dess andra ordinarie möte fattade beslut;
och

nr 55, om godkännande av överenskommelse
angående varuutbytet mellan
Sverige och Förbundsrepubliken Tyskland; till

jordbruksutskottet propositionen
nr 56, angående anslag till stödjande av
priset å hamphalm och linhalm av 1950
års skörd m. m.;

till statsutskottet propositionerna och
skrivelsen:

nr 57, angående frågor om befrielse
från betalningsskyldighet till kronan;

nr 58, med redogörelse för de åtgärder
som vidtagits på grund av riksdagens
skrivelse den 26 maj 1950, nr 319,
i anledning av riksdagens år 1949 församlade
revisorers berättelse;

nr 59, med anhållan om riksdagens
yttrande angående en av Internationella
arbetsorganisationens allmänna konferens
år 1950 vid dess trettiotredje sammanträde
antagen rekommendation;

nr 60, angående ersättning till B. O.
O. Ekdahl m. fl.; och

nr 61, angående fortsatt disposition
av vissa äldre anslag å sjätte huvudtiteln
m. m.

§ 4.

Föredrogos var för sig och hänvisades
till statsutskottet följande på bordet
vilande motioner, nämligen:

nr 404 av herr Malmborg i Stockholm;
och

nr 405 av herr Sjölin.

§ 5.

Föredrogos, men bordlädes åter konstitutionsutskottets
utlåtanden nr 3—5,
statsutskottets utlåtanden nr 15, 16, 21,
24, 25 och 27—30, bevillningsutskottets
betänkanden nr 5, 7 och 8, första lagutskottets
utlåtanden nr 4—6, andra lagutskottets
utlåtanden nr 3 och 4, jordbruksutskottets
utlåtanden nr 3 och 4
samt andra kammarens allmänna beredningsutskotts
utlåtanden nr 1 och 2.

§ 6.

Ordet lämnades på begäran till

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN,
som yttrade: Herr talman! Jag tillåter
mig hemställa, att konstitutionsutskottets
utlåtande nr 5 måtte uppföras näst
efter första lagutskottets utlåtande nr 5
bland två gånger bordlagda ärenden å
morgondagens föredragningslista.

Kammaren biföll denna hemställan.

§ 7.

Interpellation ang. subventioneringen av
hönsfodertillverkningen, m. m.

Herr H.EGGBLOM, som på begäran
erhöll ordet, anförde: Herr talman! I
ett föredrag i Skara söndagen den 18
februari har statsrådet Sträng gjort uttalanden,
som, då de beröra prisregleringarna
på jordbrukets område, även
måste intressera riksdagen som medbestämmande
part i fråga om jordbrukspriserna.

I motsats till jordbruksnämndens ordförande,
som inför tillkallade representanter
för Svenska ägghandelsförbundet
uttalat sig för långtgående åtgärder på
kort sikt för att nedbringa den svenska
äggproduktionen till att ej lämna exportöverskott,
talade statsrådet Sträng

Tisdagen den 20 februari 1951.

Nr 7.

Interpellation ang. subventioneringen av hönsfodertillverkningen, m. m.

om att utan alltför tvära kastningar
försöka prismässigt styra efter vad läget
anvisar. De rekommendationer, som
gåvos för ökad brödsäds- och oljeväxtodling,
komma emellertid att gå ut över
det mindre jordbrukets möjligheter aft
inom landet uppköpa fodermedel för
den animaliska produktion, det mindre
jordbruket sedan lång tid tillbaka bedriver
utöver den, vartill den egna foderproduktionen
räcker. Det mindre
jordbruket — med under 10 ha åker
— - som disponerar 34 procent av åkern,
hade vid sista jordbruksräkningen 50
procent av korna, 42 procent av svinen,
58 procent av fåren och 62 procent av
hönsen. Förädlingen av inköpta fodermedel
genom dessa husdjur betyder
avsevärt för småbrukarnas ekonomi,
och rubbningar i produktionen kunna
för många småbrukare medföra katastrofala
verkningar.

Statsrådet synes vara fullt på det
klara med att brödspannmål och oljeväxter
äro typiska storjordbruksgrödor
men tycks inte ha beaktat, att den rekommendation
han ger i fråga om den
animaliska produktionens inriktning,
nämligen ökad fläskproduktion och
minskad äggproduktion, också direkt
går småbruket emot, då småbruket på
kort sikt har minst möjlighet att få
upp en hög fläskproduktion men däremot
redan har investeringar som äro
gjorda för äggproduktionen. Syftar
man, som statsrådet uttalar, till ett något
så när jämspelt inkomstläge bland
jordbrukarna, måste detta sakläge beaktas,
och i den mån staten uppmuntrar
odling av brödsäd och oljeväxter
till nackdel för de mindre jordbrukarnas
möjlighet att inköpa fodermedel,
bör staten, så länge den uppehåller sitt
importmonopol på fodermedel, stå
småbruket till tjänst med den fodermedelsimport,
som är behövlig för vidmakthållande
av det mindre jordbrukets
produktion enligt jordbrukskalkylens
beräkningar. Eller också bör genom
importmonopolets avskaffande

möjlighet beredas för de animalieproducerande
småbrukarna att genom sina
organisationer ordna den behövliga fodermedelsanskaffningen.

I fråga om jordbruksministerns varning
mot ökad äggproduktion har jag
ingenting att erinra och beklagar endast
att varningen givits med en motivering,
som i viss mån förtar varningens
värde, därför att motiveringen inte
ger en riktig bild av de verkliga förhållandena.
När statsrådet uttalar: »Vi
kunna helt enkelt inte med pengar ur
statskassan köpa dyrt foder utifrån och
sälja det i form av billiga hönsfoderblandningar
för att sedan få den överskottsproduktion
av ägg, som det svenska
folkhushållet ej själv kan konsumera,
utan medför en ytterligare förlust
på exporten», sammanställas förhållanden,
som ej till tiden sammanfallit
och delvis ej nu äro aktuella.

Vad den påstådda förlusten på exporten
beträffar, måste den härleda sig
från tiden före hösten 1949, enär från
denna tidpunkt exportpriset aldrig varit
lägre än hemmamarknadspriset men
upprepade gånger varit högre, så att
det inhemska äggpriset av hänsyn till
index måst hållas lägre än exportpriset
genom uttagande av exportavgifter
på sammanlagt 3,c milj. kronor. Vad
statens förluster på export av ägg, lagrade
i början av år 1949, beträffar, finns
inga skäl att därför lasta producenterna.
Från Svenska ägghandelsförbundets
sida hade hösten 1948 begärts att statsmakterna
skulle tillmötesgå Englands
önskan om svensk äggexport. Då livsmedelskommissionen
motsatte sig detta,
fick den som konsekvens därav ordna
en mycket stor ägglagring i början av
år 1949. Av dessa lager exporterades
sedan, efter det kvalitetsförsämring
skett, med stora förluster, vilka torde
kunnat undvikas, om man tillmötesgått
äggproducenternas önskan om exportens
påbörjande i rätt tid.

Den inkomstminskning, som staten
genom exportavgifters upptagande vin -

Nr 7.

Tisdagen den 20 februari 1951.

Interpellation ang. subventioneringen av hönsfodertillverkningen, m. m.

tern 1949/50 och hösten 1950 förorsakade
äggproducenterna genom att alla
på hemmamarknaden sålda ägg höllos
nere under exportpriset, torde ha uppgått
till sammanlagt 29 milj. kronor.
Det är inte någon oansenlig subventionering
av livsmedelspriserna som äggproducenterna
presterat. De subventioner,
som kommit hönsfodermedlen till
del, torde inte ha uppgått till detta belopp
under samma tid.

Med subventioneringen av hönsfodermedlen
förhåller det sig så, att medan
kraftfodret ransonerades fick hönsfodertillverkaren
betala in regleringsavgifter,
så att kraftfodret till hönsen
fick mindre subvention än det som tillhandahölls
åt korna. När foderhandeln
blev fri, fanns ingen möjlighet att hålla
hönsfoderingredienserna dyrare än ingredienserna
i kraftfodret till korna,
och sedan dess har hönsfodret subventionerats
efter samma grunder som kokraftfodret.
Det är den favör som kommit
äggproducenterna till del men som
de aldrig gjort framställning om. Om
man nu siktar till förändringar innevarande
regleringsår, finns anledning
framhålla, att när staten sedan hösten
1949 hindrat äggproducenterna att komma
i åtnjutande av 29 milj. kronors
merinkomst, bör staten honnett fullgöra
sina motprestationer så länge nu gällande
prisregleringsavtal varar.

Av statsrådets uttalande om »att prismässigt
styra efter vad läget anvisar»,
sammanställt med från jordbruksnämnden
yppade planer om äggexportens
beläggande med utjämningsavgifter, ha
äggproducenterna oroats och skulle
sätta värde på ett förtydligande uttalande
från statsrådets sida.

Jag får därför i anslutning till det anförda
hemställa om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för
jordbruksdepartementet framställa följande
frågor:

1. Med vilka belopp har hönsfodertillverkningen
subventionerats under
regleringsåret 1949/50 samt under hit -

tills förflutna del av innevarande regleringsår? 2.

Vilka åtgärder mot äggproduktionen
under innevarande regleringsår
åsyftar statsrådet med sitt uttalande om
att försöka prismässigt styra produktionen? Denna

anhållan bordlädes.

§ 8.

Anmäldes, att Kungl. Maj:ts proposition
nr 62, angående förslag till lag
angående nedsättning av allmän kommunalskatt
i anledning av övergångsbidrag,
m. m., tillställts kammaren.
Denna proposition bordlädes.

§ 9.

Anmäldes, att till herr talmannen under
sammanträdet avlämnats följande
motioner, nämligen

i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 33, med förslag till förordning
angående en tillfällig skatt i syfte
att motverka vissa investeringar i varulager
och inventarier (investeringsskatt)
motionerna:

nr 406 av herr Kollberg;
nr 407 av herr Edström m. fl.;
nr 408 av herrar Edström och Gustafson
i Göteborg;

nr 409 av herrar Norup och Nilsson i
Svalöv;

nr 410 av herr Strandh m. fl.;
nr 411 av herr Hagberg i Malmö
m. fl.;

nr 412 av herr Birke m. fl.; och
nr 413 av herrar Äqvist och Rosén;
samt

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 30, med förslag till vägtrafikförordning
m. m., motionerna:
nr 414 av fru Sandström m. fl.;
nr 415 och 416 av herrar Edström
och Dickson;

nr 417 av herr Norup m. fl.;

nr 418 av herr Ståhl;

nr 419 av herr Hseggblom m. fl.;

Onsdagen den 21 februari 1951. Nr 7.

Svar på fråga ang. import av frukt, besprutad med kvicksilverhaltiga preparat.

nr 420 av herr Wiklund i Stockholm
in. fl.;

nr 421 av herr Wiklund i Stockholm;
nr 422 av herrar Nilsson i Göteborg
och Forsberg;

nr 423 och 424 av herr Widén m. fl.;
nr 425 av herr Håstad;
nr 426 av herr Pettersson i Norregård
in. fl.;

nr 427 av herr Sköldin;

nr 428 av herr Bergstrand;

nr 429 av herr Nilsson i Göteborg;

och

nr 430 av herr Hagård.

Dessa motioner bordlädes.

§ 10.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 4.17 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Onsdagen den 21 februari.

Kl. 11 fm.

På grund av förfall för sekreteraren
tjänstgjorde undertecknad, jämlikt herr
talmannens förordnande, vid protokollet.

§ 1.

Svar på fråga ang. import av frukt, besprutad
med kvicksilverhaltiga preparat.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet MOSSBERG, som yttrade:
Herr talman! Herr Nilsson i Bästekille
har frågat handelsministern om han
ämnade medgiva import av frukt, som
besprutats med kvicksilverhaltiga preparat.

Då frågan har samband med livsmedelslagstiftningen,
har den överlämnats
till mig för besvarande.

Jag vill då först framhålla, att av en
undersökning gjord hösten 1950 vid
statens institut för folkhälsan framgått,
att äpplen besprutade med ett kvicksilverhaltigt
medel, Midol-Tio, icke innehållit
kvicksilver vare sig i skal eller
fruktkött.

Har emellertid frukt genom besprut -

ning med dylikt preparat blivit skadlig
att förtära, så blir den vid import
i princip behandlad på samma sätt som
andra hälsovådliga livsmedel. Några
generella föreskrifter om särskild undersökning
eller kontroll ur hälsosynpunkt
finnas ej. En mera vidlyftig kontroll
av varor i tullen för att hindra
att livsmedel införas till riket utan att
deras beskaffenhet ådagalagts genom
analys har avvisats av de sakkunniga,
som utarbetat förslag till ny livsmedelslagstiftning.
Bl. a. framhålles att
en sådan kontroll skulle kräva högst
betydande utvidgningar av antingen
tullaboratorierna eller andra laboratorier.
Vidare skulle varorna bli starkt
försenade. I det förslag till ny livsmedelsstadga,
som i dag kommer att underställas
riksdagen, har jag i motiveringen
av propositionsförslaget anslutit
mig till de sakkunniga. Riksdagen får
då tillfälle att ta ställning till detta
spörsmål.

Mitt svar på den framställda frågan
blir, att något principiellt förbud mot
import av frukt besprutad med kvicksilverhaltiga
preparat icke synes böra
komma i fråga.

28 Nr 7. Onsdagen den 21 februari 1951.

Svar på fråga ang. import av frukt, besprutad med kvicksilverhaltiga preparat.

Härpå anförde: Herr talman! Med detta låter jag mig

nöja.

Herr NILSSON i Bästekille: Herr talman!
Först skall jag be att till benstatsrådet
och chefen för inrikesdepartementet
få framföra ett tack för svaret
på min enkla fråga.

En hel del av kammarens ledamöter
anse måhända att detta är en liten
fråga, men jag är inte övertygad om
den saken. Orsaken till att jag framställde
frågan här i kammaren är, att
en del äldre fruktodlare, som ha mångårig
erfarenhet — något som jag inte
har, det kan jag gärna erkänna — ha
frågat, varför det finns olika bestämmelser
när det gäller den besprutning,
som får ske av de svenska äpplena, och
den som skett med de äpplen, som importeras.

Nu hörde jag av statsrådet att man
på statens institut för folkhälsan förklarat,
att man vid undersökning av
äpplen, besprutade med Midol-Tio, icke
upptäckt några skadeverkningar avkvicksilver.
Jag tror nu inte precis att
det är detta besprutningsmedel de svenska
fruktodlarna äro mest bekymrade
för, utan det hr i stället det preparat,
som danskarna använda och om vilket
det råder en allmän mening att det innehåller
kvicksilver i sådana mängder,
att det inte kan vara nyttigt.

Man kan fråga hur det kommer sig,
att man här i Sverige inte får använda
ifrågavarande preparat. Man har motiverat
det med att folkhälsan skall skyddas.
För mig och för alla dem som hä
samma syn som jag på denna fråga står
det dock ganska klart, att om man skall
skydda folkhälsan här i landet genom
att förbjuda besprutning av de svenska
äpplena, så bör man också ta samma
hänsyn till folkhälsan när det gäller
den utländska frukten. Jag anser därför
att de bestämmelser, som gälla för
fruktodlarna här i Sverige vid användande
av besprutningsmedel, även böra
gälla vid import av utländsk frukt.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet MOSSBERG: Herr talman! Jagkan
nämna, att jag i dag på morgonen
fick ett meddelande från statens institut
för folkhälsan, i vilket det omtalas,
att man på institutet ännu en gång har
undersökt i allmänna handeln inköpta
äpplen, som blivit besprutade med Midol-Tio,
men att man inte heller vid
denna förnyade undersökning kunnat
påvisa något kvicksilver vare sig i skalet
eller i själva fruktköttet.

Herr Nilsson i Bästekille sade, att
det råder förbud för svenska fruktodlare
att bespruta äpplen med vissa preparat.
Jag vill genast säga ifrån alt
detta är en fråga, som jag inte närmare
känner till och alltså inte nu är
beredd att säga något definitivt om.
Det kanske förhåller sig så att det hinder,
som de svenska fruktodlarna anse
föreligga, hänför sig till stadgandet i
§ 27 i giftstadgan. Där står det nämligen,
att livsmedel icke får saluhållas,
försäljas eller eljest överlåtas, om det
är försatt med gift av första eller andra
klassen. Kvicksilverföreningarna äro,
med vissa här icke aktuella undantag,
att betrakta som gift av första klassen.
Det är klart, att så länge man efter en
besprutning med ett kvicksilverpreparat
kan finna kvicksilver i konstaterbar
mängd på eller i ett livsmedel eller en
frukt, så länge är varan i fråga försatt
med gift av första klassen, och då får
den icke saluföras.

Jag kan också meddela, att vi ha erhållit
uppgifter om att man vid några
danska analyser av besprutade äpplen
hittat spår av kvicksilver, särskilt i
skalet. Den frukten kan alltså vara farlig.
Vid de svenska undersökningarna
däremot ha vi icke funnit några sådana
spår. Helt preliminärt skulle jag därför
vilja säga, att jag förmodar att § 27 i
giftstadgan måste tolkas så, att om man

Onsdagen den 21 februari 1951. Nr 7.

Svar på fråga ang. av riksdagen begärd modernisering av almanackans namnlängd.

behandlar frukt med kvicksilverhaltiga
preparat på sådant sätt, att en verkställd
analys visar att det efter någon
tid icke finns något kvicksilver kvar
på skalet, bör det icke vara otillåtet
att sälja frukten. Men att här i kammaren
nu ta definitiv ställning till eu
så känslig och vetenskapligt betonad
fråga förmodar jag är omöjligt.

Jag vill som min åsikt framhålla, att
när nu denna fråga kommit upp, bör
det finnas anledning för Sveriges fruktodlares
förening att ta kontakt med
statens institut för folkhälsan och hemställa,
att institutet måtte verkställa sådana
undersökningar att det blir möjligt
att lämna ett mera definitivt omdöme
om vilka medel och behandlingsmetoder
som kunna anses vara så ofarliga,
att frukten kan få säljas, och vilka
som äro av sådan farlighetsgrad, att de
icke böra användas.

Herr NILSSON i Bästekille: Herr talman!
Beträffande den första av de två
frågor, som herr statsrådet berörde,
nämligen det eventuella besprutningsförbudet
för svenska fruktodlare, är det
nog så att alla fruktodlare äro ense om
att giftstadgans § 27 förbjuder dem att
använda ifrågavarande preparat.

Vad sedan gäller Midol-Tio och de
undersökningar som gjorts på frukt,
som besprutats med det preparatet, så
håller det nog streck att man i den
frukten icke — åtminstone inte i någon
större utsträckning — har funnit något
kvicksilver i skalet. Men, herr statsråd,
Midol-Tio hör inte till de giftigaste preparaten.
Det används också i Sverige.
Det var inte det medlet jag åsyftade
utan Midol-Mercury, som danskarna använda.
Jag skulle önska att herr statsrådet
läte statens institut för folkhälsan
undersöka också sådan frukt,
som blivit besprutad med det preparatet.
Det kan hända att han då kommer
till ett annat resultat.

överläggningen var härmed slutad.

§ 2.

Svar på fråga ang. av riksdagen begärd
modernisering av almanackans namnlängd.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet WEIJNE, erhöll på begäran
ordet och yttrade: Herr talman!
Ledamoten av andra kammaren herr
Christenson i Malmö har frågat mig,
när jag ämnar taga initiativ med anledning
av 1944 års riksdags beslut om
en modernisering av almanackans
namnlängd. Härpå vill jag svara, att
en översyn av almanackans namnlängd
är motiverad och bör komma till stånd
men att detta spörsmål icke har ansetts
tillhöra de mera angelägna under
en tid, då ecklesiastikdepartementet varit
överhopat med utredningsuppdrag.
Icke heller i dagens läge kan jag angiva
tidpunkten för en sådan utrednings
igångsättande.

Härpå anförde

Herr CHRISTENSON i Malmö: Herr
talman! Jag ber att få tacka herr statsrådet
för svaret.

Vid 1944 års riksdag väckte som bekant
Rickard Lindström en motion, i
vilken han påyrkade revision av almanackans
namnlängd. Han framhöll därvid
bl. a., att denna namnlängd över
huvud taget borde bli föremål för en
översyn åtminstone vart femtionde år.
Motionen remitterades till Vetenskapsakademien,
och i sitt yttrande framhöll
också denna, att de föråldrade namnen
borde slopas och att man i stället för
dessa skulle sätta in sådana namn, som
faktiskt användas. Riksdagen biföll motionen.

Sista gången almanackan blev föremål
för en översyn var år 1900. Initiativet
kom också den gången från riksdagen.

Herr statsrådet anser, om jag inte
misstolkade svaret, att detta är en liten
fråga. Gentemot det vill jag bara säga,

Nr 7.

Onsdagen den 21 februari 1951.

Svar på fråga ang. av riksdagen begärd modernisering av almanackans namnlängd.

att det inte är mycket som fängslar
folkfantasien i så hög grad som just
personnamnen. Under 1950 sökte cirka
4 200 svenskar ändring av sina efternamn,
och det bör också erinras om att
årligen flera hundra personer söka få
sina förnamn ändrade i kyrkoböckerna.
Eftersom man numera fordrar att efternamn
vid namnbyte skall vara svenskt,
är det logiskt och lika viktigt att förnamnen
ha svensk karaktär — i synnerhet
de namn, som ingå i almanackans
förteckning.

När föräldrar söka förnamn till sina
barn, är almanackan den uppslagsbok
man lämpligast använder. Då är 358
namn allt vad man har att välja på för
cirka sju miljoner människor. I andra
länder är det något bättre ställt. Där
har man nämligen i regel två namn
för varje dag, ofta ett manligt och ett
kvinnligt.

Det bör kanske tilläggas, att namnen
i almanackan f. n. fördelas med 60 procent
manliga och 40 procent kvinnliga.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 3.

Vid nu skedd föredragning av Kungi.
Maj :ts proposition, nr 62, angående förslag
till lag angående nedsättning av
allmän kommunalskatt i anledning av
övergångsbidrag, m. m., hänvisades propositionen,
såvitt anginge lagförslaget,
till konstitutionsutskottet och i övrigt
till statsutskottet.

§ 4.

Föredrogos var efter annan följande
på kammarens bord liggande motioner;
och hänvisades därvid

till bevillningsutskottet motionerna:

nr 406 av herr Kollberg;

nr 407 av herr Edström m. fl.;

nr 408 av herrar Edström och Gustafson
i Göteborg;

nr 409 av herrar Norup och Nilsson
i Sval öv;

nr 410 av herr Strandh m. fl.;
nr 411 av herr Hagberg i Malmö
m. fl.;

nr 412 av herr Birke m. fl.; och
nr 413 av herrar Åqvist och Rosén;
samt

till behandling av lagutskott motionerna: nr

414 av fru Sandström m. fl.;
nr 415 och 416 av herrar Edström
och Dickson;

nr 417 av herr Norup m. fl.;
nr 418 av herr Ståhl;
nr 419 av herr Hseggblom m. fl.;
nr 420 av herr Wiklund i Stockholm
m. fl.;

nr 421 av herr Wiklund i Stockholm;
nr 422 av herrar Nilsson i Göteborg
och Forsberg;

nr 423 och 424 av herr Widén m. fl.;
nr 425 av herr Hastad;
nr 426 av herr Pettersson i Norregård
m. fl.;

nr 427 av herr Sköldin;
nr 428 av herr Bergstrand;
nr 429 av herr Nilsson i Göteborg;
och

nr 430 av herr Hagård.

§ 5.

Föredrogs den av herr Hseggblom vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
angående subventioneringen
av hönsfodertillverkningen, m. m.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 6.

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 3, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändrad lydelse av 51 § lagen
den 15 juni 1935 (nr 337) om kommunalstyrelse
i Stockholm.

Utskottets hemställan bifölls.

Onsdagen den 21 februari 1951.

Nr 7.

Motioner ang. inrättande av särskilda
kulturnämnder i kommunerna.

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 4, i anledning av väckta
motioner angående inrättande av särskilda
kulturnämnder i kommunerna.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr JOHANSSON i Mysinge: Herr
talman! Herr Larsson i Luttra och jag
ha i en motion till årets riksdag hemställt
om utredning av frågan om införande
av särskilda kulturnämnder i
kommunerna. Behovet av dylika nämnder
kommer säkerligen så småningom
att göra sig gällande, kanske främst ute
i landsbygdskommunerna.

Det skall villigt medges, att detta behov
hittills icke har varit så starkt
framträdande i de små kommunerna
med deras begränsade arbetsuppgifter,
vilka ha varit lätta att överblicka. Men
läget blir något annorlunda när de nya
storkommunerna nästa år träda i verksamhet,
när stora områden med olika
struktur och med befolkning med skiftande
behov och önskemål föras samman.
I storkommunerna måste kulturintressena
och andra därmed jämställda
intressen tillgodoses på ett annat sätt
än i de gamla småkommunerna. Det
kommer då att finnas en rik flora av
lokala organisationer av olika typer,
t. ex. på bildningslivets, föreläsningsverksamhetens,
gymnastikens, idrottens
och biblioteksverksamhetens områden.
Likaså när det gäller att tillgodose behovet
av samlingslokaler, den frivilliga
utbildningen och alla dessa andra intressen,
kommer man av naturliga skäl
att ofta söka kommunalt stöd för sin
verksamhet, åtminstone i den mån som
de enskilda människornas och organisationernas
ekonomiska resurser äro
otillräckliga. Fn del av dessa organisationer
ha kanske också åtnjutit stöd av
sina gamla hemkommuner.

Det tycks mig då vara självklart, att

om en stor kommun skall kunna få cn
tillfredsställande överblick av det föreliggande
behovet och möjligheter till
kontroll av medlens användning samt
till initiativ i fråga om kulturlivets utveckling
i bygderna, så erfordras ett
särskilt organ, enär uppgifterna i många
fall kunna komma att överstiga en arbetstyngd
kommunalnämnds eller eventuellt
en skolstyrelses krafter. Oss motionärer
förefaller det därför som om
denna fråga borde prövas, och då framför
allt ur synpunkten om det här behövs
stöd av en lagstiftning. Av naturliga
skäl kan detta knappast av oss —
såsom varande lekmän — bedömas,
utan frågan bör nog prövas i ett större
sammanhang.

Utskottet och motionärerna tyckas
vara överens om att de föreslagna
nämnderna skulle fylla en uppgift och
att kommunerna redan nu ha möjligheter
att frivilligt inrätta dylika nämnder.
Jag förmodar också, att utskottet
och motionärerna kunna vara överens
om att nämndernas verksamhet är av
grannlaga natur och att den måste
handhavas så, att det fria kulturlivet
ute i kommunerna icke blir på något
sätt kommunalt dirigerat, än mindre
kommunalt lett, utan endast syftar till
att ge erforderligt stöd för främjande
av kulturlivets intressen och likartad
verksamhet.

Det torde därför inte vara förmätet
att uttala det önskemålet, att härmed
sammanhängande problem bli föremål
för prövning. Ur resultatet av en sådan
utredning skulle kommunerna sedan
kunna utläsa och få en uppfattning om
dessa nämnders lämpliga form och möjligheter.
Utskottet har dock, enligt mitt
förmenande, litet väl snävt behandlat
våra önskemål. Sålunda skriver utskottet
på s. 4 i förevarande betänkande:
»Något behov av en närmare reglering
på förevarande område kan näppeligen
anses vara för handen.» Sedan fortsätter
utskottet: »På grund härav och då
den legala regleringen av kommunernas
organisation är föremål för utred -

Nr 7.

Onsdagen den 21 februari 1951.

Gåva för Förenta Nationernas byggnader i New York.

ning genom 1946 års kommunallagskommitté,
saknar utskottet anledning
tillstyrka en skrivelse till Kungl. Maj:t
med anhållan om utredning i motionernas
syfte.» Innebär detta, att utskottet
menar, att en utredning av detta speciella
spörsmål är onödig? I så fall tillåta
vi oss ha en motsatt uppfattning. Menar
däremot utskottet, såsom man kanske
kan utläsa av den sista meningen,
att kommunallagskommittén även kommer
att behandla och pröva detta
spörsmål och att det därför är en onödig
omgång att skriva till Kungl. Maj:t,
förstår jag utskottet mycket väl. Utskottet
och motionärerna äro ju då i sak
eniga om detta, även om meningarna
beträffande formen för att få denna
prövning till stånd något gå isär. Är
det så, har jag för min del, herr talman,
ingen anledning att ställa något yrkande,
även om jag inte kan värja mig
för en känsla av att utskottet kunnat
vara något mera positivt i sitt ställningstagande
härvidlag. Utskottet har,
visserligen i mild form, föreslagit avslag
på motionerna. Men ur vår synpunkt
hade det nog i alla fall, herr talman,
varit önskvärt, att utskottet med
några ord velat gå motionärerna till
mötes och åtminstone hänvisa till att
den sittande utredningen kommer att
ta upp denna fråga. Jag hoppas under
alla omständigheter, att så sker, och
jag tror, att delta är ett spörsmål, som i
varje fall så småningom kommer att
tränga sig fram.

Herr HALLÉN: Herr talman! Den
ärade motionären har ju inte ställt något
yrkande, och det är därför nästan
onödigt att jag anför något skäl för bifall
till utskottets hemställan. Men jag
måste tyvärr vara nog hjärtlös att beröva
herr Johansson i Mysinge hans
ljusa förhoppning om att utskottet och
han strängt taget skulle vara på samma
linje. Det är inte alls så, herr Johansson
i Mysinge. Vad beträffar kommunallagskommittén,
som vi i utlåtandet

omnämnt, så ha vi från denna kommitté
inhämtat, att den inte alls har för
avsikt att ifrågasätta inrättande av
några kulturnämnder, och vi ha vänt
oss emot motionens förslag i detta avseende,
emedan vi anse det fullständigt
onödigt. Det finns redan nu kulturnämnder
i vissa kommuner, och kommunerna
kunna redan med de organ de
ha och andra som de kunna tillsätta
tillgodose alla de uppgifter motionärerna
nämnt.

Jag kan bara peka på ett sådant organ
som de s. k. ungdomsråden, som
finnas i hundratal av våra församlingar.
De ha inte behövt något stöd av
lag utan ha ändå kunnat i mån av behov
överta uppgifter, som eljest skulle
åligga skolstyrelser, barnavårdsnämnder,
biblioteksstyrelser och andra. Inga
av de uppgifter, som herr Johansson i
Mysinge nämnde, äro sådana, att de inte
kunna handhavas antingen av de redan
nu existerande nämnderna eller —
i den mån dessa äro alltför arbetstyngda
— av frivilligt inrättade organ.
En speciallagstiftning på detta område
är därför helt enkelt onödig. Därför
yrkar jag bifall till utskottets förslag.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 8.

Utgifter å tilläggsstat II (utrikesdepartementet)
.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
15, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående utgifter å tilläggsstat II
till riksstaten för budgetåret 1950/51, i
vad propositionen avser utrikesdepartementets
verksamhetsområde, jämte i
ämnet väckt motion.

Punkten 1.

Gåva för Förenta Nationernas byggnader
i New York.

I propositionen nr 2 hade Kungl.
Maj:t (bilaga 2, punkt 1, av bilagt ut -

Onsdagen den 21 februari 1951.

Nr 7.

Gåva för Förenta Nationernas byggnader i New York.

drag av statsrådsprotokollet över utrikesdepartementsärenden
för den 3 januari
1951) föreslagit riksdagen att till
Gåva för Förenta Nationernas byggnader
i New York å tilläggsstat II till riksstaten
för budgetåret 1950/51 anvisa ett
reservationsanslag av 160 000 kronor.

I en inom andra kammaren av herr
Rubbestad m. fl. väckt motion (II: 320)
hade hemställts, att riksdagen måtte avslå
Kungl. Maj:ts förslag.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
och med avslag å motionen II: 320
till Gåva för Förenta Nationernas byggnader
i New York å tilläggsstat II till
riksstaten för budgetåret 1950/51 anvisa
ett reservationsanslag av 160 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herr
Rubbestad, som ansett, att utskottet i
denna punkt bort hemställa, att riksdagen
måtte med bifall till motionen
11:320 avslå Kungl. Maj:ts förslag om
anslag till Gåva för Förenta Nationernas
byggnader i New York.

Utskottets i punkten gjorda hemställan
föredrogs; och anförde därvid:

Herr RUBBESTAD: Herr talman! Såsom
framgår av föreliggande utskottsutlåtande
föreslås där, att riksdagen
skall bevilja ett anslag av 160 000 kronor
till inredande och prydande av ett
sessionsrum i Förenta Nationernas
nybyggnader i New York. Jag har vid
denna punkt fogat en reservation som
går ut på avslag på framställningen om
detta anslag.

Utskottet säger att det anser, att Sverige
inte lämpligen bör undandraga sig
att medverka till inredningen av ifrågavarande
byggnader. Jag vet ju inte vilka
motiv som ligga bakom detta uttalande.
Om motivet är, att utskottet menar att
vi böra göra det därför att vi äro med
i Förenta Nationerna och att det nu har
kommit en uppmaning från generalsekreteraren,
att vi skola skänka 160 000
kronor som gåva för att pryda denna

sessionssal, så vill jag säga, att jag har
en helt annan uppfattning. Alltså att vi
ej böra vara med om detta.

Jag har både i min motion och i reservationen
påpekat, att vi redan tidigare
gått in för att bevilja 4 325 000 kronor
för Förenta Nationernas verksamhet.
Enligt min mening är denna summa
av den storleksordning, att den
mycket väl bör räcka till också för inredande
av ett enda rum. Det är på sin
plats, tycker jag, att man i Sveriges
riksdag någon gång säger ifrån, att det
bör vara måtta på det slöseri med
pengar, som enligt min mening förekommer
inom detta förbund. Om man
t. ex. gör en jämförelse med vad hela
svenska riksdagen kostar per år, så finner
man, att den inte kostar mer än tre
fjärdedelar av det belopp, som vi anslå
till Förenta Nationerna. Då måste
väl var och en finna att den summa av
4 325 000 kronor, som anvisas under
tredje huvudtiteln, är så högt tilltagen
att den också bör räcka till för inredande
av ett enda sessionsrum i denna
nybyggnad.

Vi ha ju lagt märke till hur man med
hänsyn till det trängda ekonomiska läget
här i vårt land på skilda punkter i
statsverkspropositionen försöker göra
besparingar på t. o. m. ganska angelägna
anslag. Jag har i min reservation
pekat på ett som jag tycker ganska typiskt
exempel. Västerbygdens vattendomstol
i Vänersborg, som nu skall
flytta in i nya byggnader och där skall
få ta 11 rum i anspråk för sin verksamhet,
har för förflyttning och möblering
av dessa 11 rum begärt 25 600 kronor,
men detta belopp har av Kungl. Maj:t
prutats ned till 15 000 kronor. Var och
en måste väl tycka att det är orimligt,
att man, när man inte har råd att möblera
11 rum här i Sverige för mer än
15 000 kronor, skall för möblering av
ett enda rum i Förenta Nationernas
hus anslå 160 000 kronor.

Jag vill säga att svenska folket kräver
litet mera hushållsamhet med våra

3 — Andra kammarens protokoll 1951. Nr 1.

Nr 7.

Onsdagen den 21 februari 1951.

Gåva för Förenta Nationernas byggnader i New York.

pengar. Våra skattedragare tycka inte
om att man så slösar med folkets
pengar. Jag är kanske den ende, som
vågar säga detta i riksdagen, men jag
vet, att ute i landet har jag flertalet
bakom mig, när jag här menar, att vi
böra spara på detta anslag. Herr talman!
Jag vill med dessa ord yrka bifall
till den reservation, som jag vid
denna punkt antecknat och som går ut
på avslag på det anslagsäskande som
här föreligger.

Herr WARD: Herr talman! Med all
respekt för Västerbygdens vattendomstol
tror jag att det är ganska olämpligt
att göra jämförelser mellan dess behov
och den fråga, som här föreligger.

Herr Rubbestad efterlyste de skäl,
som statsutskottet har att anföra i frågan.
Man kan kort och gott svara, att
vårt land inte bör undandraga sig en
uppgift som andra länder åtaga sig motsvarigheten
till. Det skulle väl i alla fall
se ganska egendomligt ut. Det är alltså
ur denna synpunkt som statsutskottet
har bedömt frågan.

Herr Rubbestad återkommer till sin
klagan över att Förenta Nationerna är
en organisation, som kräver stora kostnader,
och därvidlag är han ju i sin
fulla rätt. Alla anse vi, att allt bör göras
som göras kan för att nedbringa kostnaderna.
Nu kan jag också trösta herr
Rubbestad med att när statsutskottets
utlåtande rörande tredje huvudtiteln
kommer, skall det visa sig, att herr
Rubbestads önskemål komma att i
ganska stor utsträckning infrias.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr RUBBESTAD: Herr talman! Det
var ju en glädjande nyhet herr Ward
meddelade. Det är inte en dag för tidigt,
att statsutskottet försöker iaktta sparsamhet
på detta område. Men tillfälle
att kunna göra det finns också nu, alltså
på ett tidigare stadium än när tredje
huvudtiteln skall behandlas.

Herr Ward sade, att vi inte gärna
kunna undandraga oss att vara med om
denna sak, så länge alla andra stater
äro med. Ja, jag tycker ju inte, att det
resonemanget är hållbart. Amerika är ju
en av de ledande krafterna i Förenta
Nationerna, och det är självklart, att
detta förmögna land kan kosta på sig
vad som helst. Men skola därför alla
andra finna sig i att vara med om att
slösa? Jag tycker att det vore på sin
plats, att det från litet var av dessa stater
sades ifrån, att de inte orka med att
deltaga i den ruljans, som tillämpas i
Förenta Nationerna. Ett uttalande från
vår sida om att vi vilja spara dessa
160 000 kronor kanske vore en fingervisning
för vederbörande i Förenta
Nationerna att låta bli att komma med
uppmaningar om frivilliga gåvor till
Förenta Nationerna.

Herr WARD: Herr talman! För att
inte bibringa herr Rubbestad några illusioner
är jag skyldig att göra den bekännelsen,
att den besparing, som kan
uppstå beträffande vårt bidrag till Förenta
Nationerna, inte är statsutskottets
förtjänst utan andras.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan i
denna punkt dels ock på bifall till den
vid punkten fogade reservationen; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Rubbestad begärde likväl
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
l:o) i utskottets förevarande utlåtande
nr 15, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen.

Onsdagen den 21 februari 1951.

Nr 7.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Rubbestad begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgåvos 156 ja och 30 nej, varjämte 18
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan i förevarande punkt.

Punkterna 2—5.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 9.

Utgifter å tilläggsstat II (försvarsdepartementet)
.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
16, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående utgifter å tilläggsstat II
till riksstaten för budgetåret 1950/51,
i vad propositionen avser försvarsdepartementets
verksamhetsområde.

Punkterna 1—11.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 12.

Tygmaterielförråd i berg.

Sedan punkten föredragits, yttrade

Herr STÅHL: Herr talman! Jag har
ingen avvikande mening och har inte
heller i utskottet anmält någon avvikande
mening. Men jag skall be att få med
ett par ord fästa kammarens uppmärksamhet
på att samtliga de punkter på
tilläggsbudgeten, under vilka vi nu bevilja
anslag, äro sådana punkter, som
avse ändamål, till vilka det tidigare
ifrån olika håll i riksdagen begärts
större anslag, vilka Kungl. Maj:t och
riksdagens majoritet motsatt sig.

Tygmaterielförråd i berg.

Jag vill alltså, herr talman, visa på
att de förslag om ökade anslag, som här
ha framställts bl. a. från vårt håll, efteråt
av erfarenheten visat sig vara i hög
grad befogade och att det vore därför
en riktigare och ur budgetsynpunkt
bättre och mera förutseende politik, om
man både från regeringens och från
riksdagsmajoritetens sida ville göra en
realistisk bedömning framåt av det kommande
behovet. Det vore bättre, säger
jag, än att använda det nuvarande tillvägagångssättet
att liksom invagga sig
i den illusionen, när man står inför ett
anslagskrav, att det inte behövs så mycket
pengar, och sedan lyfta över erforderligt
anslag på tilläggsbudget — inte
bara på tilläggsstat I utan, som här
skett, t. o. m. på tilläggsstat II. Jag vill
understryka att detta är en betydelsefull
fråga, som vi återkomma till, när vi
skola ta ställning till fjärde huvudtiteln
för nästkommande budgetår. Det är av
betydelse att man har principen klar
för sig och inte tror, att man därför
att Kungl. Maj:t under fjärde huvudtiteln
sagt, att det inte behövs mer än ett
visst belopp, är ifrån saken. Man måste
räkna med att riksdagen kan få äta
upp för små anspråk genom att i efterhand
få bevilja betydande tilläggsanslag.
Jag tror att ett motsatt förfarande,
herr talman, vore bättre i synnerhet
som det har rekommenderats från olika
grupper i båda kamrarna.

Vidare anfördes ej.

Utskottets hemställan i punkten bifölls.

Punkterna 13—16.

Vad utskottet hemställt bifölls.

g 10.

Föredrogos vart efter annat:

statsutskottets utlåtanden:

nr 21, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å till -

Nr 7.

Onsdagen den 21 februari 1951.

Motioner om ändrade bestämmelser rörande beskattning av äkta makar.

läggsstat It till riksstaten för budgetåret
1950/51, i vad propositionen avser
handelsdepartementets verksamhetsområde; nr

24, i anledning av Kungl. Majrts
proposition angående utgifter å tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1950/51, i vad propositionen avser staten
för statens allmänna fastighetsfond;

nr 25, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1950/51, i vad propositionen avser staten
för försvarets fastighetsfond;

28, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret 1951/
52 till oförutsedda utgifter;

nr 29, i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag om anslag för budgetåret 1951/
52 till avskrivning av oreglerade kapitalmedelsförluster;
och

nr 30, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställning
angående stat för statens allmänna
fastighetsfond för budgetåret
1951/52; samt

bevillningsutskottets betänkande nr 5,
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till förordning om ändrad
lydelse av 3 § förordningen den 19 november
1914 (nr 383) angående stämpelavgiften.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda utlåtanden och betänkande
hemställt.

§ 11.

Motioner om ändrade bestämmelser rörande
beskattning av äkta makar.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 7, i anledning av väckta motioner
om ändrade bestämmelser rö -

rande beskattning av äkta makar.

I de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet
hänvisade likalydande
motionerna I: 210 av fröken Andersson
och herr Lundqvist samt II: 364 av herr
Edström hade hemställts, »att riksdagen
för sin del ville antaga följande

1) Förslag

till

lag om ändring av 52 § 1 mom. kommanalskattelagen
den 28 september i92S
(nr 370).

Härigenom förordnas att 52 § 1 mom.
kommunalskattelagen den 28 september
1928 skall erhålla följande ändrade lydelse.

52 §.

1 mom. Äkta makar, som under beskattningsåret
levt tillsammans, taxeras
envar för sin inkomst samt mannen därjämte
för boets gemensamma inkomst.
Har vid dylik taxering avdrag, som i
46 § 1 och 2 mom. medgives, helt eller
delvis ej kunnat utnyttjas å den därtill
närmast berättigade makens taxerade
inkomst, må bristen avräknas å den
andre makens inkomst i samma kommun.
Skatteplikt enligt 51 § bedömes
med hänsyn till båda makarnas sammanlagda
inkomst. Ortsavdrag beräknas
för varje make till hälften av det
belopp, som i 48 § 2 mom. andra stycket
sägs, dock att, om ortsavdrag helt
eller delvis ej kan utnyttjas å den därtill
närmast berättigade makens taxerade
inkomst, bristen må avräknas å den
andre makens taxerade inkomst.

2) Förslag

till

förordning om ändring av il § 1 mom.
förordningen den 26 juli 19b7 (nr 576)
om statlig inkomstskatt.

Härigenom förordnas att 11 § 1 mom.
förordningen den 26 juli 1947 om statlig
inkomstskatt skall erhålla följande
ändrade lydelse.

Onsdagen den 21 februari 1951.

Nr 7.

Motioner om ändrade bestämmelser rörande beskattning av äkta makar.

11 §.

1 mom. Äkta makar, som under beskattningsåret
levt tillsammans, taxeras
envar för sin inkomst samt mannen
därjämte för boets gemensamma inkomst.
Har vid dylik taxering avdrag,
varom i 4 g 1 mom. förmäles, helt
eller delvis ej kunnat utnyttjas å den
därtill närmast berättigade makens inkomst,
må bristen avräknas å den andre
makens inkomst. Frågan om skatteplikt
enligt 9 § 5 mom. bedömes med
hänsyn till de båda makarnas sammanlagda
beräknade taxerade inkomster.
Ortsavdrag beräknas för envar av makarna
till hälften av det belopp, som i
8 g 1 mom. andra stycket sägs, dock
att, om ortsavdraget helt eller delvis
ej kan utnyttjas å den därtill närmast
berättigade makens taxerade inkomst,
bristen må avräknas å den andre makens
taxerade inkomst. Skatten beräknas
efter det sammanlagda beloppet av
makarnas beskattningsbara inkomster
och fördelas å makarna efter förhållandet
mellan nämnda inkomster.»

Utskottet hemställde, att de likalydande
motionerna I: 210 av fröken Andersson
och herr Lundqvist samt II: 364
av herr Edström om ändrade bestämmelser
rörande beskattning av äkta
makar icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Reservation utan angivet yrkande
hade avgivits av herrar Veländer, Ebbe
Ohlsson och Edström.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr EDSTRÖM: Herr talman! Som
reservant och motionär i denna skattetekniska
fråga vill jag gärna framlägga
några synpunkter.

I bevillningsutskottet och i riksdagen
i dess helhet har utbildat sig eu mycket
olycklig kutym, nämligen den att man
inte skall företaga sig någonting och
inte fatta ett enda litet reformbeslut,
om det råkar pågå eu utredning, som

kan tänkas beröra det som man vill
reformera. Det bär sagts förut av mig
och många andra —- och jag måste säga
det igen — att det är ett alltför lättvindigt
sätt att argumentera bort sakligt
riktiga förslag från oppositionshåll.

I det nu aktuella fallet tycker jag, att
man har drivit förfaringssättet in absurdum.
Här har framlagts ett förslag,
som har lovordats av alla. Såvitt jag kan
se har inte någon velat gå emot det i
sak. Sambeskattningssakkunniga ansågo
i sitt betänkande år 1949, att en halvering
av äkta makars gemensamma ortsavdrag
skulle vara bättre än nu gällande
ordning. Enda hindret var den s. k.
bankningsregeln vid den kommunala
beskattningen. Om den regeln avskaffades,
borde enligt de sakkunniga den
nuvarande fördelningen ersättas med
en bestämmelse om hälftendelning av
ortsavdraget för äkta makar. Detta förordade
sambeskattningssakkunniga livligt.

Nu ha vi tagit bort bankningsregeln,
men utskottet vill ändå inte vara med
om att genomföra det rent praktiska
och tekniskt sett vällovliga förslaget att
ortsavdraget skall tudelas. Utskottet
hänvisar till att sambeskattningssakkunnigas
förslag om äkta makars skatt inte
föranledde något beslut. Därav drar utskottet
den ologiska slutsatsen, att intet
förslag, som de sakkunniga yttrat sig
om, bör genomföras.

Det är uppenbart, att man kan införa
den föreslagna hälftendelningen av ortsavdraget
oberoende av hur sambeskattningsfrågan
kommer att lösas. Såvitt jag
kan se, herr talman, har denna fråga
inte någon som helst politisk betydelse.
Det gäller en rent praktisk detalj, och
jag'' vill upprepa, att ett genomförande
av detta förslag skulle underlätta taxeringsmyndigheternas
arbete högst väsentligt.
Det skulle också medföra den
psykologiska fördelen, att den gifta
kvinnan inte skulle behöva känna sig
orättvist behandlad ur skattesynpunkt
därför att hon ingått äktenskap.

Nr 7.

Onsdagen den 21 februari 1951.

Motioner om ändrade bestämmelser rörande beskattning av äkta makar.

Vad beträffar den tidpunkt, då förslaget
skulle få praktisk verkan, är det
riktigt som utskottet säger, att principen
om hälftendelning inte skulle kunna
tillämpas förrän vid 1953 års taxering,
men det innebär å andra sidan, att man
redan vid beräknandet av 1952 års preliminärskatt
kan taga hänsyn till den
föreslagna förbättringen. Faran är nu,
att vi fullständigt i onödan skjuta upp
en god reform fem eller sex år eller
kanske mer. Även om 1949 års skattekommitté,
som nu skall fortsätta att utreda
sambeskattningsfrågan, skulle bli
klar med sitt arbete redan i höst eller
näsla år, lär det dröja ytterligare någon
tid, innan en proposition kan lämnas
och bli behandlad. Ett sådant uppskov
med denna praktiska detalj kan jag inte
finna motiverat.

Jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till motionen.

Herr OLSSON i Gävle: Herr talman!
Jag har alltid inbillat mig, att högern
var ett parti, som hade till motto att
befrämja en lugn och väl avvägd utveckling
och att all brådska och allt
ruseri tillhörde andra samhällsklasser
och partier. Jag beklagar, att högern
på sista tiden mer än en gång har visat,
att man håller på att växa ifrån de
gamla tendenserna.

Vad är nu egentligen det föreliggande
förslaget? Det är ett förslag — eller rättare
sagt en tanke — som framfördes
av sambeskattningssakkunniga. De kunde
inte göra mera, tv de hade inte i
uppdrag att framlägga något förslag angående
bankningens avskaffande. Nu
har riksdagen beslutat att avskaffa
bankningen från och med år 1952, men
samtidigt har hela sambeskattningsfrågan
sänts till förnyad utredning. Jag
skulle nog kunna tänka mig, att den
föreslagna vägen kommer att väljas. Jag
är inte säker på det, men jag skulle tro
att det är möjligt. Emellertid kan man
ju bättre överskåda konsekvenserna,
när hela fx-ågan har blivit klarlagd. Man

bör inte i dag taga ett steg, som man
nästa år kanske behöver taga tillbaka.

Det är min förhoppning, herr talman,
att 1949 års skatteutredning skall kunna
avsluta sitt arbete i så god tid att
det är möjligt att, om man vill ha en lösning
av denna fråga och inte några
hinder för övrigt föreligga i fråga om
sambeskattningen, nästa års riksdag
skall kunna taga ställning till den. Det
innebär inte något dröjsmål, ty vad högern
här föreslår kan inte tillämpas
förrän vid taxeringen år 1953.

Jag tycker, att brådskan är en liten
smula underlig, herr Edström. Jag har
försökt fundera över vad som egentligen
kan ligga bakom den. Jag bär kanske
inte nått sanningen fullständigt, men
jag tror att det är att man har ett behov
av att säga: Det var vi som löste den
frågan. Det är emellertid inte något
motiv för riksdagen i detta sammanhang.

Jag hemställer om bifall till vad bevillningsutskottet
har föreslagit.

Herr EDSTRÖM: Herr talman! Jag är
ledsen, om jag är en besvikelse för vår
högt ärade ordförande i bevillningsutskottet,
men det kan jag tyvärr inte ändra
på.

Vad som föreslagits är ju en praktisk
regel, som kan genomföras utan något
som helst samband med sambeskattningen
i övrigt. Därför tycker jag att
det är klokt, om man inför den så fort
som möjligt.

Vår av mig högt värderade utskottsordförande
sade till sist, att han tror, att
bakom förslaget ligger den baktanken,
att jag vill kunna slå mig för mitt bröst
och säga: Tänk, så duktig jag är! Det
har inte med den saken att göra; det
är helt och hållet ett intresse av att
hjälpa till att finna en lycklig lösning på
frågan, inte någonting annat.

Herr OLSSON i Gävle: Herr talman!
Jag vill gärna tro herr Edström, men
jag är ju inte född någon gång under

Onsdagen den 21 februari 1951. Nr 7.

Motion ang. sådan ändring av allmänna strafflagen, att krigspropaganda blir straff -

belagd.

de sista tio åren utan litet längre tillbaka
i tiden. Jag har varit med om åtskilligt,
och jag erinrar mig, att för inte
längre tid sedan än under förra valrörelsen
stod det på en massa plakat
här i staden, att högern var det enda
parti i landet som ville lösa sambeskattningsfrågan.
Jag undrar, om inte vad
man här kommer med är en svag återklang
från den ljuvliga tid, då man
trodde det.

Herr KRISTENSSON i Osby: Herr talman!
Jag skall inte rikta någon kritik
mot motionen. För min del tror jag, att
den är sakligt grundad, men det är ändå
uppenbart, att förslaget inte kan träda
i funktion förrän vid taxeringen år
1953, eftersom bankningen först då tages
bort vid den kommunala beskattningen.
Under sådana förhållanden bör
man vänta på den utredning, som 1949
års skattekommitté beräknas bli klar
med under detta år. Även ur motionärernas
synpunkt bör det vara tillräckligt
att vi fatta beslut i denna fråga vid
nästa års riksdag.

Ur dessa synpunkter vill jag, herr
talman, yrka bifall till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till de i ämnet väckta motionerna;
och biföll kammaren utskottets
hemställan.

§ 12.

Föredrogos vart efter annat:

bevillningsutskottets betänkande nr
8, i anledning av väckt motion om skattefrihet
intill en viss gräns för gåvor
till sociala hjälpinstitutioner; och

första lagutskottets utlåtande nr 4,
i anledning av väckt motion om höjning
av den i 13 kap. 12 § andra styc -

ket giftermålsbalken upptagna värdegränsen.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda betänkande och utlåtande hemställt.

§ 13.

Motion ang. sådan ändring av allmänna

strafflagen, att krigspropaganda blir
straffbelagd.

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 5, i anledning av väckt motion
angående sådan ändring av allmänna
strafflagen, att krigspropaganda
blir straffbelagd.

Första lagutskottet hade till behandling
förehaft en inom andra kammaren
väckt, till lagutskott hänvisad motion,
nr 5, av herr Hagberg i Luleå m.
fl. I motionen hade hemställts, »att riksdagen
måtte besluta att i skrivelse till
Kungl. Maj :t hemställa om förslag till
sådan ändring av allmänna strafflagen,
att krigspropaganda blir straffbelagd».

Utskottet hemställde, att förevarande
motion, 11:5, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Efter föredragning av utskottets hemställan
yttrade:

Herr JOHANSSON i Stockholm: Herr
talman! Konstitutionsutskottet har i dag
i en för utskottet och första lagutskottet
gemensam fråga överlämnat argumenteringen
åt första lagutskottet, vars utlåtande
är ett ganska säreget aktstycke.
Först kommer ett korrekt referat av
motionärernas uppfattning, att svenska
folkets stora majoritet är fredsälskande
och att det därför bör finnas gehör för
en kriminalisering av krigspropaganda,
som syftar till att draga in människorna
i den ohyggliga ödeläggelse, som ett
modernt atombombskrig innebär. Därefter
övergår utskottet till att söka sätta
en del lagrum, som redan finnas, i samband
med detta. Det finns lagar mot

Nr 7.

Onsdagen den 21 februari 1951.

Motion ang. sådan ändring av allmänna strafflagen, att krigspropaganda blir straffbelagd.

högförräderi, mot uppror, mot viss
verksamhet för främmande makts räkning
och mot samhällsfarlig ryktesspridning.
Jag går gärna med på att det
i den sista punkten finns ett visst samband
med det krav, som vi ha framställt,
men det är också det enda. Det
övriga är ungefär detsamma som om
utskottet, därest någon hade föreslagit
högre straff för anstiftande av mordbrand,
skulle ha kommit och talat om
att vi ha bra lagar mot dråp, bedrägeri,
förfalskning och hembränning och att
vi dessutom tänka stifta en lag som står
i klar motsats till motionen. Det hade
varit ungefär adekvat med första lagutskottets
uttalande i dag.

I en av de uppräknade lagarna stadgas
straff mot den som söker sprida
osanna rykten när det gäller regeringens
vilja att stå utanför krig. Det förekommer
en mycket högröstad propaganda
i den riktningen just nu, men jag
har ännu inte hört, att exempelvis den
inom folkpartiet och högern bedrivna
propagandan mot den svenska linjen att
vi skola stå utanför en blockbildning
har satts i förbindelse med upprors- och
högförräderiparagraferna.

Det finns ett annat intressant avsnitt
i utskottets uttalande. Där hänvisas till
att straffrättskommittén har i uppdrag
att utarbeta en förändrad upprorslag
och att man i anslutning därtill skall
med anknytning till ny dansk och norsk
lagstiftning om statsförbrytelser göra
vissa ändringar i lagstiftningen om
brott mot staten. Enligt utskottet är
detta en fråga som hör dit.''

Vad är det då för lagstiftning man
hänvisar till? Jo, det är den som på
amerikansk anstiftan har åstadkommits
i Norge och Danmark i samband med
dessa länders anslutning till Atlantpakten.
Det är en lagstiftning, vilken av
allt som återstår av liberalism i exempelvis
Norge utdömes såsom en fascistisk
lagstiftning och en ny upplaga av
de värsta undantagslagarna från nazis -

mens tid. I motiveringarna omtalas t. ex.
som förebildligt, att under Hitlerregimens
sista tid var endast dödsstraff och
tortyr tillräckligt avskräckande. Vidare
förekommer i det vid antagandet mycket
litet ändrade första utkastet en passus,
som i vissa fall stadgar dödsstraff
för den som uppmanar till eller deltar
i beslut om olovlig lockout, strejk eller
bojkott, som är ägnad att försvaga Norges
motståndskraft, detta under den
mycket lösliga bestämningen »i tid av
krigsfara». Detta kan tolkas hur långt
som helst, något som även gäller uttrycket
»ägnad att försvaga Norges motståndskraft».
Om en sådan lag funnes i
Sverige, skulle den således mycket väl
kunna leda till dödsstraff för en sådan
aktion som hamnarbetarnas strejk, vilken
just i dag har avslutats.

Det är en lag, som värdigt ansluter
sig till lagen om öronmärkning av de
soldater, som skola stå under general
Eisenhowers befäl i framtiden, en lag
som förelagts Norges storting. Det är
en lag, som kan passa en regering, som
har avskaffat landets självständighet
och ställt landets ungdom under befäl
av en general från en främmande stormakt,
men det är sannerligen inte någon
lag att efterapa i Sverige. Herr
Hjalmarson har efterlyst en sådan, och
det blir väl tillfälle att återkomma till
den saken, när hans motion behandlas.
Framför allt äro de anförda lagarna
inte riktade mot krigspropaganda, utan
mot fredspropaganda och fredsarbete.
Det är alltså en lag med ett syfte rakt
motsatt det som vi här ha avsett.

Beträffande själva avslagsyrkandet
hävdar utskottet, att tanken på en kriminalisering
av krigspropaganda berör
ett så vittomfattande och till sin betydelse
obestämbart begrepp, att detta
näppeligen lämpar sig att använda som
grundval för en brottsbeskrivning. Är
det sant? Det finns dock ett flertal länder
i Europa, som nyligen ha stiftat
lagar mot krigspropaganda, och det

Onsdagen den 21 februari 1951. Nr 7.

Motion ang. sådan ändring av allmänna strafflagen, att krigspropaganda blir straffbelagd.

vore väl inte otänkbart, att första lagutskottet
därifrån hämtade vissa vinkar
om hur man skall skriva en lagtext
i hithörande frågor.

Den fråga vi ha väckt är en gammal
fråga. Den har också förts fram inför
Förenta Nationerna, och efter en
sovjetrysk hemställan och vissa omredigeringar
fattade i slutet av 1947 Förenta
Nationernas generalförsamling,
med hänvisning till att i Förenta Nationernas
stadga folken förklarat sig beslutna
att rädda kommande släktled
undan krigets gissel, som två gånger
under vår livstid tillfogat mänskligheten
outsägliga lidanden, ett beslut om
»1. att fördöma alla slag av propaganda,
varhelst den bedrives, som är avsedd
eller ägnad att framkalla eller uppmuntra
varje hot mot freden, fredsbrott
eller angreppshandling; 2. att anmoda
varje medlemsstats regering att inom
ramen för sin konstitution vidtaga
lämpliga åtgärder för att: a) med alla
för dem tillgängliga publicitets- och
propagandamedel främja vänskapliga
förbindelser mellan nationerna grundade
på stadgans ändamål och grundsatser;
b) främja spridandet av alla
upplysningar avsedda att giva uttryck
åt alla folks obestridliga önskan om
fred».

Denna vädjan från Förenta Nationerna
har svenska utrikesdepartementet
sänt ut till de svenska tidningsredaktionerna,
men med mycket magert resultat,
ty framför allt i den amerikanska
men också i den övriga Marshallpressen
i världen har krigspropagandan
sedan dess tilltagit oerhört.

I utskottsutlåtandet säges att det är
svårt att grunda en brottsbeskrivning
på begreppet krigspropaganda. Jag tror
att utskottet överdriver svårigheterna.
Vi ha i motionen klargjort att viss propaganda
för passivitet och undfallenhet
inte gärna kan falla under detta begrepp.
Men är det verkligen så svårt att
också i lagtext utmärka vad som är

klar och uppenbar krigspropaganda?
Att en sådan bedrivits och bedrives systematiskt
kunna vi ju se varje dag. Och
varför den bedrives talar den amerikanska
tidskriften United States News
om i sitt augustinummer för föregående
år, när den skriver: »En krigshysterikampanj
måste återigen igångsättas för
att vapenhjälpsprogrammet skall vinna
erforderligt stöd. Avsiktligt utspridda
krigsrykten är ett bedrägeri, men de
anses nödvändiga för att sporra kongressen
i tillräcklig utsträckning och
på så sätt få fram det erforderliga antalet
röster för vapenprogrammet.»

Som exempel på hur man bedriver
denna propaganda kan jag visa på en
mängd uttalanden som gjorts också inför
Förenta Nationerna. Den amerikanska
rektorn Nances från Tenye, Florida,
yttrade sig vid ett tillfälle på följande
sätt: »Jag är av den meningen att vi
måste förbereda kriget efter djungelns
lagar. Var och en måste lära sig dödandets
konst. .Tåg tror inte att ett krig bör
inskränkas till arméns, krigsmarinens
och luftvapnets operationer. Det får
inte ges några inskränkningar vid valet
av metoder eller vapen för förintelse.
Jag kommer att rösta för förandet
av bakteriekrig, användandet av gaser,
atom- och vätebomber och rymdraketer.
Jag kommer icke att engagera
mig för försiktighetsåtgärder när det
gäller sjukhus, skolor, kyrkor eller enskilda
delar av civilbefolkningen.»

Jag hänvisar i detta sammanhang till
det förut i kammaren citerade uttalandet
av en amerikansk tidning om att
man skall »dräpa barnen i vaggan, arbetaren
i hans arbete och mormödrarna
i bönen». Eller för att gå litet högre
upp i graderna kan jag citera den amerikanske,
alltjämt i tjänst varande marinministern
Matthews, som förklarar
— uttalandet är nyss citerat även i
första kammaren — att Förenta staterna
äro beredda att också förklara
krig för att framtvinga ett samarbete

Nr 7.

Onsdagen den 21 februari 1951.

Motion ang. sådan ändring av allmänna strafflagen, att krigspropaganda blir straffbelagd.

för freden och att Förenta staterna
skola åtaga sig den för en demokrati
nya uppgiften att vara »initiativtagare
till ett anfallskrig».

Om inte detta klart faller under begreppet
krigshets, vet jag inte var man
skall kunna finna en klarare begreppsbestämning.

Även i den .svenska pressen finns det
uttalanden som förtjäna att citeras också
i denna kammare. Dagens Nyheter
hade nyligen en artikel där man fullkomligt
frossade i tanken på den utrotning
som skulle kunna anställas med
vätebomben — ett sadistiskt frosseri
som vi här i landet knappast sett maken
till. Det heter bl. a.: »En dylik
bomb skulle ha förintat hela invasionsarmén
1944; den förintar en stad som
New York eller London.---- En så dan

skulle förinta ett par stora svenska
landskap, respektive Belgien eller Holland
eller en medelstor amerikansk
stat. Om bomberna därjämte skulle vara
vad Laurence kallar utriggade, d. v. s.
utrustade med radioaktiv strålverkan,
kunde med ett fåtal bomber allt liv utplånas
på en kontinent. Genom den nya
bomben synes alltså gränsen praktiskt
taget vara nådd för människans möjlighet
till självförgörelse.» Det var inte
här bara fråga om en saklig redogörelse
eller referat av en bok, utan hela
artikeln gav uttryck åt ett så omisskännligt
frosseri i tanken att det genom
vätebombens tillkomst skulle vara
möjligt att låta den amerikanska kapitalismen
regera och bestämma här i
världen. I varje fall måste de av mig
först citerade uttalandena falla under
begreppsbestämningen krigshets, tv
man syftar där till att skapa en stämning
av att kriget dels är oundvikligt,
dels är önskvärt för att åstadkomma en
viss förändring i världen. Dit liör också
propaganda för preventivkrig och
propaganda för att man skall ingripa
i andra staters inre angelägenheter och

hindra dem att själva bestämma över
sina öden.

Det har i utskottsutlåtandet hänvisats
till att det här i Sverige redan finns
lagar, enligt vilka man kan bestraffa
dem som uppmana till brott eller förleda
till brottslig gärning. Ja, det finns
exempelvis rätt stränga straff för den
som anstiftar mordbrand eller mord
och andra ogärningar. Men varför finns
det bara straff för den som anstiftar ett
mord och inte för dem som anstifta
massmord? Jag erinrar om Nordahl
Griegs ord gentemot talet om att ingenting
är så dyrbart som ett människoliv:
»Ingenting är så dyrbart som tiotusen
människoliv.»

Vad vi här vilja få kriminaliserat är
en propaganda, som direkt avser att
kasta ut mänskligheten i ett förödande
krig, vilket icke skulle skona vare sig
kvinnor, barn eller civilbefolkningen
i övrigt och som skulle kunna — även
om Dagens Nyheters skildring är överdriven
— inom vissa områden leda till
en massutrotning, sådan som den som
redan påbörjats i vissa av Asiens
länder.

Om man verkligen vill motarbeta
detta, måste det också vara möjligt att
i lagstiftningen skriva in de tankar, som
kommit till uttryck i Förenta Nationernas
uttalande av år 1947. Visserligen
har man där, när man senare i underutskottet
diskuterat frågan om längre
gående åtgärder, kommit till det resultatet,
att ett förbud mot krigspropaganda
skulle medföra att pressfriheten
äventyrades. Det skall alltså vara förbjudet
att i pressen hetsa till mord på
en människa men inte till mord på miljoner
människor! Jag antar att en sådan
tolkning av begreppet pressfrihet
blir särdeles svår att försvara.

Sannolikt kommer vår motion i dag
att avfärdas av riksdagen. Jag skall inte
här gå in på konstitutionsutskottets uttalande.
Men den tanke, som vi fört

Onsdagen den 21 februari 1951. Nr 7.

Motion ang. sådan ändring av allmänna strafflagen, att krigspropaganda blir straffbelagd.

fram, rör dock en sak som har starkt
gehör ute bland folkets stora massa.
Det är för människorna av i dag klart
att något måste göras för att motverka
de uppenbara strävandena att dra in
folken i en ny världsbrand, och dit hör
också att söka stävja dem som genom
propaganda eller med andra medel
medvetet driva utvecklingen i sådan
riktning. Därför kommer vårt förslag
igen och då säkerligen med ett ännu
starkare underlag ä-n i dag.

Jag yrkar bifall till motionen.

Herr RYLANDER: Herr talman! Vid
stiftandet av all lag är det synnerligen
angeläget att lagens gränser bli klart
angivna, så att man vet vad lagen avser
och vad som faller utanför den reglering
som sker genom lagen. Särskilt vid
stiftandet av strafflagar är det mycket
viktigt, att gemene man själv skall kunna
avgöra vad som är brottsligt och vad
som inte är brottsligt.

Jag tror inte, att jag behöver använda
många ord för att kammarens ledamöter
skola förstå, hur utomordentligt
svårt det måste vara att draga upp gränserna
för en lagstiftning, där man kort
och gott kriminaliserar krigspropaganda.
De exempel, som motionärerna ha
lämnat, ge sannerligen inte någon ledning
för hur gränserna skola dragas.
Kan verkligen någon tänka sig, att man
skulle kunna finna en gräns, som gjorde
det möjligt att kriminalisera den i motionen
angivna tidningsrubriken »Tredje
världskriget har börjat», men som
icke medförde en kriminalisering av
pessimistiska uttalanden om ett krigs
oundviklighet o. s. v., även om en sådan
uppfattning uttalades rätt ljudligt
och på många ställen? På en viss del av
jordklotet göra nog de som bo där klokt
i att tiga med det allra minsta lilla pessimistiska
uttalande om hur det kan
komma att gå med ett krig.

Det är alltid mycket svårt all draga

upp gränser härvidlag, och jag tror
också att herr Johansson i Stockholm
får svårt att övertyga kammaren om
lämpligheten av att vi här i landet skola
öster om järnridån söka förebilder för
vår strafflagstiftning. Det är nog ganska
omöjligt redan av det skälet, att det är
mycket svårt att få höra någonting om
hurudana lagarna där äro och hur de
fungera. Det kan vara så att man i dessa
länder — alltså i det »flertal länder»
som herr Johansson talar om — har en
lagstiftning med kautschukparagrafer,
som göra det möjligt att ingripa när
man har lust och att låta bli att ingripa
vid andra tillfällen. Det är möjligt att
tusentals människor just nu försmäkta
någonstans i ett fångläger eller slavläger
därför att de ha förmenats utöva krigspropaganda
— kanske ha de pessimistiskt
uttalat sig om ett krigs oundviklighet.
Jag tror att man skall akta sig
för att i svensk straffrätt införa sådana
kautschukparagrafer.

Enligt gällande svensk rätt finns det
ju också redan möjlighet att under vissa
omständigheter bestraffa krigspropaganda.
Herr Johansson i Stockholm har
här försökt göra sig så lustig som han
nu kan över utskottets skrivsätt, och
jag förstår att herr Johansson varit särskilt
illa berörd av att man i samband
med en av honom väckt motion kunnat
omnämna sådana brottsbeskrivningar
som högförräderi, uppror, olovlig värvning,
straff för tagande av utländskt
understöd och samhällsfarlig ryktesspridning.
Men icke förty kan under
vissa omständigheter krigspropaganda
bestraffas enligt bestämmelserna angående
dessa brott. Dessutom är det ju så
alt det pågår en utredning inom det
område av straffrätten, som här avses,
och enligt gammal kutym skall man ju
inte föregripa en utredning och taga
upp eu del av de problem som det gäller
utan ställa sig avvaktande och se
vad utredningen ger. Den som sedan i
anslutning till eu proposition om lag -

Nr 7.

Onsdagen den 21 februari 1951.

Lag om behörighet att utöva tandläkarkonsten.

ändring är sinnad att väcka en motion
må ju gärna göra det.

Det synes mig alltså som om herr
Johansson i Stockholm och hans medmotionärer
här ha att göra vad vi alla
många gånger ha fått göra, d. v. s. vänta
till dess en utredning framlägger sitt
resultat och sedan eventuellt till detta
resultat knyta vissa reflexioner. Herr
Johansson i Stockholm har ju också
möjlighet att på andra sätt än genom ett
sådant förslag som det nu förevarande
manifestera sin fredsvilja och sin fredskärlek.

Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till motionen II: 5; och
biföll kammaren utskottets hemställan.

§ 14.

Föredrogos vart för sig:

konstitutionsutskottets utlåtande nr
5, i anledning av väckt motion om sådan
ändring av tryckfrihetsförordningen,
att krigspropaganda blir straffbelagd;
och

första lagutskottets utlåtande nr 6,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om ändrad lydelse
av 60 och 193 §§ utsökningslagen.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 15.

Lag om behörighet att utöva tandläkarkonsten.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 3, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om behörighet att utöva tandläkarkonsten
dels ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 29 december 1950 dagtecknad
proposition, nr 10, vilken hän -

visats till lagutskott och behandlats av
andra lagutskottet, hade Kungl. Maj:t,
under åberopande av propositionen
bilagda i statsrådet och lagrådet förda
protokoll, föreslagit riksdagen att antaga
vid propositionen fogat förslag till
lag om behörighet att utöva tandläkarkonsten.

I berörda lagförslag var 2 § av följande
lydelse:

2 §•

Konungen äger förordna, att den som
genomgått för ändamålet erforderlig
utbildning må biträda behörig utövare
av tandläkarkonsten med utförande av
tand- och munhygienisk behandling.

I samband med propositionen hade
utskottet till behandling förehaft två

1 anledning av densamma väckta motioner,
nämligen nr 281 i första kammaren
av fru Sjöström-Bengtsson m. fl.
och nr 376 i andra kammaren av herr
Gustafson i Göteborg m. fl.

I motionerna, som voro likalydande,
hade yrkats att riksdagen för sin del
måtte antaga Kungl. Maj :ts förslag till
lag om behörighet att utöva tandläkarkonsten,
dock med den ändringen att

2 § finge följande lydelse:

2 §.

Konungen äger förordna, att medhjälpare
i viss omfattning må biträda
behörig utövare av tandläkarkonsten
med utförande av till denna konst hänförlig
behandling, samt föreskriva de
villkor, som skola gälla för dylika medhjälpares
verksamhet.

Därjämte hade i motionerna yrkats,
att av medicinalstyrelsen föreslagen utredning
av frågan, huruvida och i vad
män tandläkare borde äga erhålla biträde
av tandtekniker med utförande
av till tandläkarkonsten hänförlig behandling,
måtte komma till stånd.

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen i anledning av förevarande
proposition samt med avslag

Onsdagen den 21 februari 1951.

Nr 7.

Lag om behörighet att utöva tandläkarkonsten.

å motionerna 1:281 och 11:376, såvitt
motionerna avsåge ändrad lydelse av
2 § förslaget till lag om behörighet att
utöva tandläkarkonsten, måtte — med
förklaring att riksdagen funnit viss
ändring böra vidtagas i det genom propositionen
framlagda lagförslaget —•
för sin del antaga nämnda förslag med
den ändringen, att 8 § erhölle närmare
angiven lydelse;

B. att riksdagen i anledning av förevarande
motioner I: 281 och II: 376, såvitt
dessa innefattade begäran om utredning
rörande behörighet för tandtekniker
att utföra viss till tandläkarkonsten
hänförlig behandling, måtte i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att
Ivungl. Maj:t med beaktande av de synpunkter
utskottet anfört ville låta allsidigt
och förutsättningslöst utreda frågan
om och i vad mån tandläkare borde
erhålla biträde av tandtekniker med
utförande av sådan behandling.

Reservationer hade avgivits:

1) av herrar Norman, Wistrand, Nils
Eloivsson, Hellbacken, Nilsson i Göteborg
och fröken Wetterström, vilka ansett,
att utskottet i punkten B. bort hemställa,
att förevarande motioner T. 281
och II: 376, såvitt dessa innefattade begäran
om utredning rörande behörighet
för tandtekniker att utföra viss till
tandläkarkonsten hänförlig behandling,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

2) av herrar Jacobsson i Igelsbo,
Sanne och Ericsson i Näs, vilka ansett,
att utskottets motivering bort hava annan,
av dessa reservanter angiven lydelse.

Sedan utskottets hemställan föredragits,
anförde:

Herr GUSTAFSON i Göteborg: Herr
talman! Det kan kanske synas egendomligt
att eu lekman, som inte tidigare
sysslat med tandvårdsfrågor, nu
engagerar sig så hårt som jag har gjort

i syfte att få fram en utredning om
möjlighet för tandläkare att för vissa
arbeten i sanerad munhåla få anlita
hjälp av tandtekniker. Innan jag kom
att syssla med denna fråga hade jag —
liksom antagligen de flesta av kammarens
ledamöter — en ganska oklar uppfattning
om tandteknikernas arbetsområde.
Jag kom kanske i första hand att
tänka på en del kvacksalvare, vilka
kalla sig tandtekniker, men som ha en
mycket bristfällig utbildning och bedriva
en omfattande, illegal tandvårdspraktik
och genom felaktiga behandlingsmetoder
ofta orsaka skador hos patienter.
Jag vill genast säga —• och det
så högt, att det hörs upp till pressläktaren
— att jag är en bestämd motståndare
till kvacksalveri, och jag vill inte
vara med om att låta outbildat folk arbeta
i patienternas munnar. Det förhållandet
att motionärernas förslag helt
sammanfaller med den ståndpunkt, som
i medicinalstyrelsen intagits av lagbyråchefen
och medicinalstyrelsens överdirektör
och dessutom tillstyrkts av
bl. . a. länsstyrelserna i Östergötlands
och Malmöhus län, förste stadsläkaren
i Norrköping, förste provinsialläkarna
i Göteborgs och Bohus län samt Västerbottens
län och styrelsen för Svenska
landstingsförbundet, visar med all
tydlighet, att det här inte är fråga om
att få till stånd en försämrad tandvård
utan i stället att få en god tandvård åt
flera och till lägre kostnad. Det är därför
som jag, tillsammans med kamrater
ur alla de demokratiska partierna, uppträder
som motionär i denna fråga.

Nu äro ju inte heller de verkliga
tandteknikerna en samling outbildade
människor. De få numera en grundlig
utbildning för protesarbete i av staten
upprättade tandteknikerskolor. Denna
utbildning är visserligen inriktad på laboratoriearbete
— de bli alltså fackmän
när det gäller att förfärdiga och
färdigställa tandproteser av olika slag
såsom lösgommar, bryggor etc. Vi motionärer
mena emellertid nu, att tand -

Nr 7.

Onsdagen den 21 februari 1951.

Lag om behörighet att utöva tandläkarkonsten.

teknikerna med denna grundliga utbildning
— kompletterad med en kortare
kurs i munhygien och avtrvckstagning
— skulle kunna avlasta en hel
del av tandläkarnas tekniskt-mekaniska
arbete. Därmed skulle vinnas, att tandläkarna
i större utsträckning skulle
kunna ägna sig åt mera kvalificerad
tandvård.

Härmed ha vi kommit fram till den
egentliga meningsskiljaktigheten mellan
motionärerna och propositionen. Vi
äro överens med inrikesministern om
att den gamla lagen är otidsenlig och
att den behöver ändras. Det är egentligen
endast när det är fråga om tandläkares
rätt att anlita hjälpkrafter som
meningarna gå isär. En läkare har som
bekant rätt att anlita den hjälpkraft,
som han finner lämplig, vid behandlingen
av patienter. Om t. ex. en sjuksköterska
kommer och vill taga ett
blodprov, så faller det inte någon av
denna kammares ledamöter in att protestera
och säga: Nej, jag vill inte veta
av något kvacksalveri, det här ingreppet
får endast en legitimerad läkare
göra. — Vi förstå alla, att det är en
sund ekonomi och en god arbetsfördelning
att en läkare avlastar en del
mindre kvalificerade uppgifter på
lämpliga medhjälpare.

Nu vill emellertid propositionen, att
hjälpkrafter — med ett undantag, som
jag senare skall beröra — inte skola få
utföra något som helst arbete i patients
mun. Vi motionärer däremot mena att
det vore lämpligt att undersöka, huruvida
inte väl utbildade tandtekniker
skulle kunna få göra arbetsmoment, för
vilka de äro särskilt lämpade. De skulle
givetvis inte få företaga plomberingar
eller tandutdragningar och över huvud
taget inte få intränga i vital vävnad.
All sådan behandling skall skötas av
tandläkaren. Men när sedan munhålan
är sanerad och utläkt, skulle tandteknikerna
få göra vaxavtryck, inprova
proteser o. d. — allt på tandläkarens
ansvar. Just dessa arbetsmoment — sär -

skilt inprovning av proteser — äro
mycket tidsödande, och därför skulle
en sådan avlastning av tandläkarens arbete
betyda, att flera patienter skulle
kunna behandlas minst lika bra och till
en lägre kostnad.

Nå, detta tycker man ju låter så förnuftigt,
att ingen egentligen skulle ha
något att invända mot en sådan arbetsfördelning.
Vi ha ju för övrigt en så
högtstående tandläkarkår här i landet,
att man skulle kunna fråga sig om inte
tandläkarna borde ha samma rätt som
läkarna att använda hjälpkrafter, som
de finna lämpliga. Så långt ha emellertid
inte vi motionärer gått.

Nu inträffar emellertid det egendomliga
förhållandet, att Sveriges tandläkarförbund
inte vill ha någon sådan
hjälp av tandtekniker. Vad kan detta
bero på? Det finns givetvis flera förklaringar
till detta. Jag har inte kunnat
värja mig för den tanken att en av orsakerna
är den, att Sveriges tandläkarkår
inte bara är en mycket högtstående
kår, utan kanske också är den kår, som
bäst har förstått att slå vakt om sina intressen.
Det är ju inte på något sätt anmärkningsvärt
att en kår försöker att
tillvarataga sina intressen i så stor utsträckning
som möjligt, men jag tror
nog att Sveriges tandläkare förstå att
den lagstiftande församlingen, som har
att väga de olika intressena mot varandra,
inte hundraprocentigt kan uppfylla
alla önskemål från en viss kårs
sida. Ett bifall till propositionen skulle
emellertid innebära detta när det gäller
frågan om hjälpkrafterna.

Det är självklart, att man vid behandlingen
av sådana här frågor måste taga
mycket stor hänsyn till vad den odontologiska
vetenskapen säger. Medicinalstyrelsen
hörde också givetvis sitt vetenskapliga
råd i odontologi. Detta råd
representerar en mycket stor sakkunskap,
även om man givetvis får komma
ihåg, att medlemmarna i detta råd knappast
kunna göra anspråk på att vara
ojäviga i frågor, som beröra kårens in -

Onsdagen den 21 februari 1951.

Nr 7.

Lag om behörighet att utöva tandläkarkonsten.

tressen, eftersom de alla synas vara privatpraktiserande
tandläkare och goda
förbundsmedlemmar. Nå, detta vetenskapliga
råd svävar sannerligen inte på
målet. För det första säger man, att
frågan varit föremål för grundlig behandling
vid två tidigare utredningar.
Man säger vidare, att ett sådant arbete
av tandtekniker skulle kunna få svåra
sekundära skadeverkningar. Till slut
säger man följande i utlåtandet: »För
den på området erfarne fackmannen
framträder det därför såsom absurt att
vid den situation, som nu föreligger,
räkna med något resultat av ytterligare
utredning över eventuell utvidgning av
teknikers verksamhet till att även omfatta
de delar av munbehandlingen, som
innebära de terapeutiska momenten
vid protetisk vård.»

Här har man alltså fått klart besked.
Den vetenskapliga instansen har sagt,
att man inte kan tänka sig en sådan
medverkan, och efter ett så övertygande
uttalande tycker man, att medicinalstyrelsen
omedelbart borde ha avvisat tanken.
Men det är det som medicinalstyrelsen
inte gör. Styrelsen vet nämligen
att det finns tandläkare, som ha en helt
annan åsikt och att det även finns en
trettioårig erfarenhet av teknikers arbete
i sanerad munhåla. Denna erfarenhet
har inte bestyrkt det vetenskapliga
rådets farhågor.

Som exempel kan jag här taga en ansedd
tandläkarpraktik i Göteborg. Fn
tandläkare har där under årens lopp
haft tillsammans ett fyrtiotal skickliga
tandläkare anställda som assistenter hos
sig men också låtit skickliga tandtekniker
utföra avtryckstagning och inprovning
av proteser i sanerad munhåla.
På grund av anmälan från tandläkarhåll
blevo såväl tandteknikerna som
tandläkaren anmälda till åtal. Tandteknikerna
blevo dömda till böter i ett
mycket uppmärksammat utslag. Detta
utslag föranledde herr Lundqvist i Rotcbro
att år 1948 i första kammaren
framställa en interpellation, där han

tog upp förslaget om en lagändring i
syfte att utvidga tandteknikernas arbetsområde.
— Jag vill nämna denna
interpellation från herr Lundqvists sida
med tanke på den inställning, som högerns
representanter intagit vid behandlingen
i utskottet. — Ävenså ägnade en
juris professor, tidigare ledamot av
riksdagen, hela sitt inlägg i Svensk Juristtidnings
festskrift till Karl Schlyter
åt att kritiskt granska detta rättsfall.
Ifrågavarande professor hade av medicinalstyrelsen
inhämtat, att en av
dessa tandtekniker hade arbetat i 30 år
som assistent åt tandläkare, och det
hade inte kunnat påvisas något fall, där
ett mindre förstklassigt arbete utförts.
Vid rättegången avgavs också ett intyg
från en känd tandläkare och forskare,
som själv varit anställd hos innehavaren
av denna praktik. Denne fackman
säger bl. a., att ifrågavarande tandteknikers
arbete i patients munhåla näppeligen
torde kunna karakteriseras som
mer riskfyllt för patienten än t. ex. en
försiktig matning med sked, som har
väl avrundade kanter. Tandläkaren säger
vidare i sitt intyg, att kvaliteten av
de arbeten, som utförts vid denna praktik,
icke oväsentligt har höjts därigenom,
att i allmänhet icke tandläkare
utan hantverksmässigt utbildade tekniker
fått utföra de arbeten, som fordra
hantverksskicklighet.

Där ha vi alltså uttalanden, som gå
i en annan riktning än det vetenskapliga
rådets. Nu vet också medicinalstyrelsen
en sak till, när den på detta sätt
har desavouerat sitt vetenskapliga råd.
Det vet nämligen, att trots vad som sägs
av det vetenskapliga rådet har icke frågan
om tandteknikers arbete i sanerad
munhåla under tandläkares ledning och
på dennes ansvar blivit ingående utredd.
Jag har använt det senaste veckoskiftet
till att gå igenom de tre betänkanden
som åberopas och ytterligare
fem äldre utredningar i denna fråga,
och jag kan om så önskas i detalj styrka
detta påstående, att frågan trots veten -

Nr 7.

Onsdagen den 21 februari 1951.

Lag om behörighet att utöva tandläkarkonsten.

skapliga rådets försäkringar icke blivit
utredd. Men jag tror inte att jag behöver
det, eftersom det räcker med att
hänvisa till medicinalstyrelsens yttrande.
Vi komma alltså ihåg, att medicinalstyrelsens
vetenskapliga råd kategoriskt
förklarat, att frågan är utredd
och att det vore absurt att räkna med
ytterligare resultat. Men den enhälliga
medicinalstyrelsen säger följande på s.
12 i propositionen: »Däremot har vid
utredningsarbetet icke ägnats nämnvärd
uppmärksamhet åt de möjligheter, som
kunna föreligga att i ökad utsträckning
taga i anspråk exempelvis tandtekniker,
som icke arbeta självständigt.» Medicinalstyrelsen
hemställer därefter enhälligt
— jag vill understryka detta, tv
det framgår icke tydligt av propositionen
— att en utredning skall komma till
stånd. Det är sant, att medicinalstyrelsen
inte på förhand är övertygad om att
utredningen skall ge några väsentliga
resultat. Medicinalstyrelsen anför:
»Även om det icke kan förutsägas, om
en utredning kan giva mera väsentliga
resultat, har styrelsen, i samförstånd
med de i ärendet deltagande medlemmarna
av sitt vetenskapliga råd, funnit
sig icke böra motsätta sig att genom
särskilda sakkunniga en förutsättningslös
utredning verkställes av frågan, huruvida
och i vad mån tandläkare bör
äga erhålla biträde av tandtekniker med
utförande av till tandläkarkonsten hänförlig
behandling.»

Medicinalstyrelsen slutar dock med
en enhällig hemställan till Ivungl. Maj:t
om en utredning. Och varför? Jo, medicinalstyrelsen
konstaterar, att frågan
är omstridd och att medicinalstyrelsen
för sin del icke är beredd att i dagens
läge taga en mer definitiv ställning.
Styrelsen säger vidare, att det knappast
kan vara försvarligt att underlåta att
ingående pröva frågan huruvida ett
ökat ianspråktagande av biträdespersonal
skulle kunna ifrågakomma. Medicinalstyrelsen
är alltså inte beredd att
taga ställning i denna fråga, men de

sex reservanterna äro beredda att avvisa
frågan utan utredning. Jag kan inte
neka till att jag tycker att det är ansvarslöst
— det är ett hårt ord, men
jag kan inte finna att det är lämpligt
att använda något mjukare ord — att i
nuvarande tid med dess oerhört stora
brist på tandläkare avvisa denna tanke
utan utredning.

Den tidigare nämnde göteborgstandläkaren
har i ett uttalande för Göteborgs
Handelstidning sagt, att 1 000
tandläkare, som göra protesarbeten med
teknisk medverkan, åstadkomma lika
mycket som 2 000 utan teknisk assistans.
Denna siffra får givetvis stå för tandläkarens
egen räkning, men den är dock
grundad på en trettioårig erfarenhet.
Det är också känt, att protesarbeten hittills
varit billigare hos denne tandläkare
än hos andra.

Motionen innehåller ytterligare ett
yrkande, nämligen om en ändring av
lagens andra paragraf i överensstämmelse
med byråchefen Rahms och överdirektören
Björkquists förslag. Det
skulle innebära, att Kungl. Maj:t erhölle
befogenhet att genom särskilda bestämmelser
möjliggöra för t. ex. de två skickliga
tandtekniker, som vi tidigare ha
talat om, att fortsätta sitt arbete. Detta
förhindras emellertid genom den av utskottet
förordade lagtexten, som innebär
att tandtekniker skulle kunna få ett
sådant tillstånd endast efter en senare
av riksdagen beslutad lagändring. Resultatet
måste ju bli, att vissa tandläkare,
som hittills använt tandtekniker,
finge sluta med detta och i stället anställa
ytterligare tandläkare och samtidigt
höja sina taxor.

Detta yrkande har inte fått något
stöd i utskottet. Jag ber emellertid, herr
talman, att under punkten A få yrka,
att § 2 i lagen får den i motionen föreslagna
lydelsen, nämligen: »Konungen
äger förordna, att medhjälpare i viss omfattning
må biträda behörig utövare av
tandläkarkonsten med utförande av till
denna konst hänförlig behandling, samt

Onsdagen den 21 februari 1951.

Nr 7.

Lag om behörighet att utöva tandläkarkonsten.

föreskriva de villkor, som skola gälla
för dylika medhjälpares verksamhet.»

Men någon kanske invänder, att genom
tillskapandet av den nya kår, som
heter tandhygienister och som skall få
skrapa tandsten, putsa fyllningar o. s.v.,
komma tandläkarna att avlastas mycket
arbete. Jag tror inte att vi kunna räkna
för mycket med hygienisterna. Förslaget
kom fram första gången 1946. År
1951 har man kommit så långt, att man
vill föreslå en försöksutbildning av 20
hygienister. Dessa skola sedan efter avslutad
utbildning prövas, och först därefter
skall man taga ställning till om
man över huvud taget skall införa en
sådan kategori av hjälpkrafter.

Så komma vi till den allra sista invändningen,
och det är denna: Få vi
inte snart en så stor ökning av tandläkarkåren
att våra tandvårdsbekymmer
försvinna? Vetenskapliga rådet har ett
uttalande i sin skrivelse, som departementschefen
av barmhärtighetsskäl inte
har tagit med i propositionen. Det rör
problemet om tandläkare till folktandvården,
och där säger man följande:
»Problemet kan förvisso på olika vägar
snabbt tillrättaläggas, kanhända helst
i samband med den utredning, som
måste komma angående en framtida fördelning
på de intellektuella yrkena av
det tillgängliga folkmaterialet i de åldrar,
som här komma i fråga.» Jag undrar
vad de tandläkarlösa kommunerna
i Norrland t. ex. säga om ett sådant
yttrande. Kan det ge någon tröst i den
nuvarande tandläkarbristen? Säkerligen
inte. Och jag är säker på att läkarförbundets
uttalande på s. 16 i propositionen,
att bristen på tandläkare snart nog
nedbringas, då tandläkarhögskolan i
Malmö trätt i verksamhet, inte heller ger
någon tröst. Vi ha bevis för att behovet
av tandläkare vid flera tillfällen underskattats
på ett uppseendeväckande sätt.
Vi torde för närvarande ha knappt 3 500
tandläkare. Det finns experter som anse,
att vi skulle behöva minst 5 000 tandläkare.
Om man tänker sig, att vi kan

utexaminera högst 250 orti året, förstå
vi hur lång tid man skulle behöva för
att komma upp till en sådan siffra. Och
det finns auktoriteter, som gå ännu
längre. Professor Westin uttalar t. ex.
i Svensk Tandläkaretidskrift: »Om nu
hela Sveriges befolkning enligt vår önskan
-— det betyder således så mycket
som man över huvud taget kan få fram

— skall ha en fullödig tandvård enligt
våra moderna fordringar, fordrar detta
en stab av tandläkare som är så oerhört
stor, att svenska staten och den
svenska allmänheten aldrig kan betala
denna kår.»

Om vi nu ha en så stor brist på tandläkare,
finner jag det underligt om man
avvisar åtgärder, som skulle kunna
medverka till god tandvård till lägre
kostnad och för flera patienter. Jag
hoppas därför att denna utredning, som
majoriteten inom utskottet har tillstyrkt,
kommer till stånd. Samtidigt vill
jag uttrycka den förhoppningen, att i
denna utredning skall få plats -—• förutom
givetvis företrädarna för det vetenskapliga
rådet i odontologiska frågor

— också någon känd tandläkare, som
inte är så allierad med tandläkarförbundet,
samt givetvis även representanter
för tandteknikerna.

Herr JACOBSSON i Igelsbo: Herr talman!
Då jag tillsammans med ett par
andra ledamöter i utskottet har avgivit
en reservation beträffande utlåtandets
motivering, skall jag be att få säga några
ord. Efter den utförliga argumentering
för sin motion, som herr Gustafson i
Göteborg här presterat, skall jag försöka
att fatta mig mycket kort.

Utskottet har för sin del ansett sig
böra tillstyrka en utredning av frågan
huruvida tandteknikerna böra givas befogenhet
att på tandläkares ansvar och
under tandläkares överinseende utföra
arbeten i sanerad munhåla. Skillnaden
mellan utskottets motivering för en utredning
och den motivering som jag

Andra kammarens protokoll 1951. Nr 7.

Nr 7.

Onsdagen den 21 februari 1951.

Lag om behörighet att utöva tandläkarkonsten.

samt herrar Sunne och Ericsson i Näs
i vår reservation anfört är den, att vi
ställt oss mera positiva till själva det
krav som utredningen avser.

Den kungliga propositionen upptar
förslag om utbildande av vissa hjälpkrafter
—- s. k. tandhygienister — till
tandläkares biträde, och man kan med
skäl fråga sig, varför man inte skulle
kunna använda sig av skickliga och väl
utbildade tandtekniker för viss begränsad
tandvårdsverksamhet i sanerad
munhåla. I reservationen ha vi bl. a.
framhållit de möjligheter, som föreligga
för läkare att i sin verksamhet anlita
olika slag av hjälpkrafter. De arbetsuppgifter,
som åvila en sjuksköterska,
äro stundom av ganska ingripande
art. Hon gör injektioner, tager blodprov,
verkställer narkoser o. s. v. För läkarna
föreligger det sålunda ganska goda
möjligheter att erhålla befrielse från åtskilliga
arbetsuppgifter, som ur deras
synpunkt måste te sig såsom mindre
kvalificerade.

Vi som anslutit oss till kravet på en
utredning ha haft avsikten att finna en
form, varigenom tandläkarna på liknande
sätt skulle komma att avlastas
mindre kvalificerat arbete inom tandvården.
Enligt vårt förmenande aktualiserar
den stora brist, som för närvarande
råder inom tandläkaryrket, på
ett alldeles särskilt sätt frågan om hjälpkrafter
till tandläkarna. Medicinalstyrelsen
har också förordat en förnyad
utredning av saken. Som herr Gustafson
i Göteborg talade om ha också två
reservanter inom medicinalstyrelsen intagit
den ståndpunkten, att Kungl. Maj :t
borde ha lämnats möjlighet att undantagsvis
giva särskilt kunniga och erfarna
tekniker rätt att biträda tandläkarna
vid behandling av patient.

Vid behandlingen av denna fråga lutade
jag i början åt ett yrkande om bifall
till motionärens krav, och detta för
att snarast möjligt kunna ge tandläkarna
erforderlig hjälpkraft. Jag har emel -

lertid stannat för att så starkt, som det
varit mig möjligt, yrka på en utredning,
och detta bl. a. på grund av att departementschefen
mycket klart och tydligt
sagt ifrån, dels att han inte anser att
en förnyad utredning bör komma i fråga,
dels att frågan om tandteknikernas
befogenhet bör regleras av en av Konung
och riksdag gemensamt stiftad lag
— en principiell synpunkt, som jag för
min del inte har mycket att invända
emot; man bör ju inskränka dispensförfarandet
till det minsta möjliga. Departementschefen
uttalar också, att han
ej kan gå med på att man blott som ett
provisorium skulle ge vissa tandtekniker
behörighet att arbeta i patients
munhåla. Jag anser detta förslag ur
dessa synpunkter oantagligt, då vederbörande
statsråd som skulle bevilja denna
dispens har denna uppfattning. Ur
praktisk synpunkt skulle detta inte
komma att medföra den lättnad, som
man skulle ha kunnat förvänta genom
att följa motionärens förslag beträffande
§ 2.

Av denna orsak ha vi reservanter
stannat för att föreslå en något positivare
motivering än den av utskottet föreslagna.
I likhet med utskottsmajoriteten
äro även vi reservanter angelägna
betona, att vi inte på något sätt skulle
gilla en utveckling, som skulle komma
att leda till ökat kvacksalveri och en
kvalitetsförsämring inom folktandvården
eller till att laboratorierna komme
att sakna nödig tillgång på tandtekniker.
Vi anse, att man skulle kunna komma
fram till en lösning av frågan om
ett ökat antal hjälpkrafter till tandläkarna
utan att hamna i dessa icke önskvärda
förhållanden.

Herr talman! Med vad jag nu anfört
ber jag att få yrka bifall till utskottets
hemställan under punkt A. Då det gäller
motiveringen till punkt B yrkar jag
bifall till reservationen nr 2 av undertecknad
m. fl.

Onsdagen den 21 februari 1951.

Nr 7.

Lag om behörighet att utöva tandläkarkonsten.

Herr ERICSSON i Näs: Herr talman!
Det mesta av vad som behöver sägas i
denna fråga har visserligen sagts i debatten
hittills, men det är dock en sak
som jag särskilt skulle vilja poängtera.

När denna fråga diskuterats man och
man emellan har man kunnat avlyssna
den uppfattningen, att vi reservanter
skulle vilja gå på en linje, som skulle
göra det möjligt för dessa tandtekniker
och tandsköterskor att uppträda som
kvacksalvare i yrket. Detta är emellertid
inte meningen. Vi önska att denna
utredning kommer till stånd och vi
önska att den skall få det resultatet, att
tandläkarna bli jämställda med läkare
och apotekare när det gäller rätten att
använda lämplig och skicklig hjälpkraft.
Detta utnyttjande av hjälpkraft
skall ske under tandläkarens eget ansvar.
Det skall naturligtvis inte bli tal
om att dessa tandtekniker skola friställas,
så att de kunna öppna egna kliniker
e. d.

Det är egentligen bara detta, som jag
ville ha sagt. Jag tror för min del att
vi kunna lita på Sveriges högtstående
tandläkarkår när det gäller att påtaga
sig det ansvar, som behövs för att utnyttja
den hjälpkraft, som det här har
talats om.

Fröken WETTERSTRÖM: Herr talman!
Då jag reserverat mig gentemot
utskottsmajoriteten beträffande förordandet
av en utredning avseende tandteknikers
behörighet att utföra arbeten
i sanerad munhåla, ber jag med några
ord få motivera mitt ställningstagande.

I första hand har det stått klart för
mig, att om denna utredning kommer
till stånd och om resultatet av denna
skulle gå i den riktningen att tandteknikernas
nuvarande befogenheter utökades,
så skulle detta ej medföra en
sådan avlastning av tandläkarnas arbete,
att patientvården skulle kunna utökas.
Det är ju nämligen ej tal om att
tandtekniker skulle arbeta självständigt

på patient utan under tandläkares överinseende
och ledning. Resultatet skulle
bli, att det nödvändiga laboratoriearbetet
skulle eftersättas. Man måste ju
komma ihåg, att det inte blott är brist
på tandläkare utan även på tandtekniker,
särskilt på kompetenta sådana,
ja, att det nuvarande antalet tandtekniker
icke ens är till fyllest i förhållande
till det nuvarande antalet tandläkare.
Dessutom, enbart tanken på att
utöka tandteknikernas nuvarande befogenhet
förefaller mig vara att vrida
utvecklingen tillbaka. Riksdagen har ju
för icke länge sedan varit med om att
öka tandläkarutbildningen från tre till
fem år och därmed insett och erkänt,
att detta ansvarsfyllda yrke för att
dess utövare kunnigt och skickligt
skola kunna fullgöra sitt arbete fordrat
utökad kompetens. Skulle riksdagen då
nu, endast några få år senare, låt vara
i en prekär situation, genom att förorda
den ifrågasatta utredningen icke ställa
sig avvisande för tanken att äventyra
den standard och det goda anseende,
som den svenska tandläkarkonsten har?
Det vore, tycker jag, inkonsekvent och
egendomligt. Att förfärdiga och inpassa
proteser är icke något hantverk. Det
kräver icke enbart tekniskt kunnande
utan i långt högre grad kunskaper i
anatomi, fysiologi, biologi och fysik,
kunskaper som en tandtekniker ej besitter.

Det ligger nära till hands att tro, att
om tandteknikerna gåves tillåtelse att
arbeta direkt på patient, så skulle det
innebära en lockelse för långt flera än
vad nu är fallet att avvika från lagens
bestämmelser och övergå till patientvårdande
verksamhet. Vad folktandvården
beträffar finns det en risk för att
allmänhetens förtroende för dess arbete
kunde rubbas, om den komme att
utnyttja arbetskraft, som i det allmänna
medvetandet kunde anses mindre kompetent.
Dessutom tror jag inte, att det
blir folktandvården, som i första hand
kommer att få ett tillskott av tandlek -

Nr 7.

Onsdagen den 21 februari 1951.

Lag om behörighet att utöva tandläkarkonsten.

niker, utan det kanske snarare blir de
mera kommersiellt inriktade klinikerna.

Utvecklingen i de europeiska länderna,
och i Amerika i än högre grad,
ger också klart besked om att man där
alltmera skärpt kraven och antagit lagar,
som ge endast legitimerade tandläkare
rätt att utföra patientbehandling.
Skulle då Sverige vara berett eller ens
ifrågasätta att ge avkall på liknande
bestämmelser, som nu gälla här?

Det kan sägas, att en utredning i och
för sig icke innebär någon risk att
man icke innan utredningsresultatet
föreligger skall ha någon förutfattad
mening. Häremot vill jag invända, att
en utredning ändå alltid kostar pengar
och att man enligt mitt förmenande
icke i onödan skall tillsätta sådana.

För övrigt vill jag sluta med att säga,
att det förefaller mig som om man angriper
det onda i galen ända. Utan att
kunna hänvisa till direkta kliniska resultat
av hitintills bedrivna undersökningar
vågar jag ändå tro, att så länge
barnens snaskätande tilltar i stället för
avtar, så länge kommer tandläkarkåren
icke att räcka till för den ökade kariesfrekvensen.
Hundratals miljoner
kronor lägger det svenska folket ned årligen
på snask. Jag hoppas på den dag,
då vi inom detta område främst skola
sätta in våra krafter på att genom förebyggande
åtgärder decimera antalet patienter,
som nu strömma till våra folktandvårdskliniker.
I avvaktan på denna
lyckliga tidpunkt och med hänsyn till
vad jag här framhållit yrkar jag, herr
talman, bifall till den av herr Norman
m. fl. avgivna reservationen.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (kort
genmäle): Herr talman! Fröken Wetterström
avvaktar den lyckliga tidpunkt,
då våra barn ha slutat äta snask
och man därigenom skulle kunna få
en mindre tillströmning av patienter
till tandläkarnas kliniker. Det återstår
för fröken Wetterström att bevisa i vacf

mån ett avslag på detta yrkande om utredning
kan bidraga till att barnen äta
mindre snask. Jag är gärna villig att
samarbeta med fröken Wetterström för
att främja detta syfte, men vi böra väl
inte lita så till framgången i våra bemödanden,
fröken Wetterström, att vi
omedelbart kunna förminska tandläkarkåren.
Vi måste dock slå fast, att vi
för närvarande ha en kolossal brist på
tandläkare, och det är den det gäller
att försöka komma över. Det skola vi
göra genom att utöka tandläkarkåren i
största möjliga utsträckning, men det
visar sig ju att vi inte hinna med i
denna utveckling.

Sedan säger fröken Wetterström, att
om tandteknikerna skulle få göra detta
arbete, skulle det inte medföra någon
avlastning av tandläkarens arbete och
inte heller möjliggöra behandling av
flera patienter, eftersom tandteknikerna
ju måste arbeta under tandläkarens ledning
och tillsyn. Men resonerar man
på det sättet, skulle man lika gärna
kunna tänka sig, att sjuksköterskor, som
arbeta under läkares ledning och tillsyn,
inte avlasta arbetet för läkaren.
Man behöver bara dra denna parallell
för att se, att detta resonemang inte
kan hålla.

Fröken Wetterström säger också, att
en utredning här skulle betyda, att vi
vrida utvecklingen tillbaka. Riksdagen
har tidigare uttalat sig för att vi skola
ha en högtstående tandvård. Det är inte
tal om något annat. Men medicinalstyrelsen
har sagt, att frågan är omstridd
och att medicinalstyrelsen icke är beredd
att i dagens läge taga ställning.
Men fröken Wetterström och övriga reservanter
äro beredda att i dagens läge
taga ställning mot medicinalstyrelsen
och avvisa tanken på en utredning av
denna fråga.

Fröken WETTERSTRÖM (kort genmäle)
: Herr talman! Jag vill bara gentemot
herr Gustafson säga, att det finns

Onsdagen den 21 februari 1951.

Nr 7.

Lag om behörighet att utöva tandläkarkonsten.

läkare här i landet som faktiskt anse,
att tandläkarkåren så småningom rent
av skulle kunna avskaffas om detta
snaskätande upphör, som jag tillät mig
tala om. Detta kanske inte hör till ämnet,
men jag tycker att det är nära förknippat
därmed. Jag anser, att man inte
kan dra en exakt parallell mellan den
assistans, som läkaren får av en sjuksjuksköterska,
och den som tandläkaren
får av en tandtekniker. Det är betydligt
svårare att dra upp gränslinjer
när det gäller tandtekniker, och det
finns därför större risk för att man
skall överskrida sin lagliga befogenhet.

Under detta anförande övertog herr
förste vice talmannen ledningen av
kammarens förhandlingar.

Fru JOHANSSON i Norrköping: Herr
talman! Egentligen är det ju inte så
förfärligt stor skillnad på ståndpunktstagandet
från utskottets sida och från
reservanternas sida. Vi ha ju varit överens
när det gällt den stora saken, nämligen
att godkänna föreliggande proposition
med förslag till lag angående
tandläkarkonstens utövande, avsedd att
ersätta en gammal, ända ifrån 1861 gällande
förordning. Det är endast på en
punkt — kanske ganska väsentlig; jag
vill inte säga annat — där åsikterna ha
gått isär i utskottet, och den gäller frågan
om de medhjälpare, som skola biträda
med behandlingen direkt på patient
vid en tandläkarmottagning. Man
har ju i propositionen talat om att möjliggöra
användandet av s. k. tandhygienister,
som skulle kunna utföra vissa
arbeten, t. ex. tandstensskrapning, tvättning,
spolning, rengöring och polering
av tändernas yttre ytor.

Statsrådet har i propositionen pekat
på att man i åttonde huvudtiteln i år
också har föreslagit anvisande av medel
för utbildning av dessa tandhygienister.
Men det har ju också i statsverkspropositionen
sagts, att någon försöksverksamhet
inte har kommit i gång och väl

inte heller kommer i gång inom den
närmaste framtiden när det gäller tandhygienister,
och då kunde ju utskottet
inte annat än beklaga, att man inte har
kunnat få de medhjälpare vid tandläkarnas
yrkesutövning, som tandhygienisterna
skulle ha blivit. Vi ha då sagt
oss i utskottet: När det är en sådan brist
på tandläkare, skall man då stoppa möjligheten
att få en medhjälpare i tandteknikerna? I

den motion, som väckts i anledning
av propositionen, föreslår man att
Kungl. Maj:t skall kunna giva dispens
för vissa skickliga tandtekniker som
medhjälpare till tandläkare. Utskottet
vill icke gå så långt. Motionärerna uttala
i motionen, att vi icke ha tillräckligt
utbildade tandtekniker men att man
hoppas få det under den närmaste
framtiden genom de tekniska skolor
som vi ha. Vi ha sagt oss, att om man
skall komma någon vart med frågan,
kan det ej ske på annat sätt än genom
en utredning beträffande möjligheten
att låta tandteknikerna få hjälpa till
vid tandläkarnas yrkesutövning.

Man har också framhållit, att det härvidlag
ej är fråga om kvacksalveri. Det
är stor skillnad mellan vanligt kvacksalveri,
när t. ex. en person, som icke
har den utbildning som erfordras, försöker
sig på att bota sjukdomar. Här
är icke fråga om annat än att en tandtekniker
genom att få rätt att arbeta i
en sanerad munhåla skall kunna avlasta
en del av tandläkarens arbete. Den
tandtekniker, som ändå skall utföra arbetet
med protesen, bör också ha möjlighet
att ta det avtryck av munhålan
som behövs för hans arbete. Man kan
i detta sammanhang icke tala om kvacksalveri.

I utskottets utlåtande har man också
tryckt på att man visst icke vill ha till
stånd en utveckling som skulle leda till
en utökning av kvacksalveriet.

I reservationen nr 2 uttrycker man
precis samma mening som kommer
fram i utskottets utlåtande. Det är bara

Nr 7.

Onsdagen den 21 februari 1951.

Lag om behörighet att utöva tandläkarkonsten.

en nyansskillnad i utskottets motivering.
Man kan ta vilket man vill av de
olika förslagen. Herr Jacobsson i Igelsbo
påstod i sitt anförande att utskottet
inte var så positivt inställt till frågan
som reservanterna. Utskottet har varit
litet mera försiktigt i sitt uttalande. Om
man på något sätt skall komma till rätta
med de stora svårigheter vi för närvarande
ha på detta område, skadar det
icke, tror jag, att pröva olika vägar.

I sjukvården, där det råder stor brist
på personal, avlastar man på mindre
kvalificerade befattningshavare arbeten
av sådan art att risk icke därigenom
kan uppstå för skador å patienterna.
Jag tycker därför icke att det skulle
ligga någon fara i att även från tandläkarna
avlasta en del mindre kvalificerat
arbete.

Jag ber, herr talman, att med dessa
ord få yrka bifall till andra lagutskottets
hemställan.

Herr HELLBACKEN: Herr talman!
Jag är lika litet sakkunnig på detta
område som de som tidigare talat från
denna plats. Jag kan emellertid efter
vad som här har sagts och efter vad
som förekommit i pressen icke underlåta
att vid detta tillfälle yttra några
ord.

Vi sträva ju på olika områden efter
att få bättre sjukvård och att öka kvalifikationerna
för dem som skola ta
hand om de sjuka så att dessa få bättre
vård. Icke minst gäller detta i fråga om
tandläkarna, vilkas behörighet vi nu ha
under omprövning. När den föreliggande
propositionen och det utskottsutlåtande
som vi nu behandla lades fram,
kunde jag, efter att ha tagit del av dels
propositionen, dels 1946 års folktandvårdssakkunnigas
utlåtande, icke finna
annat än att propositionen grundade
sig på de resultat man hittills kommit
till, nämligen att man på detta område
måste få ett större antal tandläkare för
att ernå en tillfredsställande utveckling

och förbättring av folktandvården.

I de motioner som väckts med anledning
av denna proposition har man
kommit med förslag om att vidga behörigheten
för dem som skola taga
hand om tandvården. Härigenom skulle
man få ett större antal personer att
syssla med tandvården utöver tandläkarna.
För oss riksdagsledamöter måste
detta i det läge med brist på tillräckligt
antal tandläkare som för närvarande
råder i landet verka bestickande.
Det råder ju brist på tandläkare. Riksdagen
har som vi veta fattat beslut om
ett nytt tandläkarinstitut, men vi ha ännu
ej sett resultatet därav. Men säkerligen
kommer det att kläckas ut många
duktiga tandläkare, som kunna hjälpa
till med att fylla den brist på tandläkare
som för närvarande råder. Det kan
kanske vara intressant att erinra om
att det år 1930 fanns 1 300 tandläkare
i landet, medan vi nu ha icke mindre
än 3 350 tandläkare. Alltså, på denna
20-årsperiod har antalet ungefär tredubblats.
När detta tandläkarinstitut
verkat tillräckligt länge kommer det att
bli en väsentligt större ökning av antalet
tandläkare.

Vad diskutera vi om i dag? Jo, om
att vidga ramen för vården av dem som
skola ha tandvård genom att låta tandteknikerna
få större möjlighet att ingripa
än tidigare. För att få detta genomfört
har man motionerat om en utredning
på detta område.

Jag har kanske, herr talman, tidigare
från denna plats reagerat mot utredningsraseriet,
och att nu påkalla ytterligare
utredning i all synnerhet som
spörsmålet alltjämt är under prövning
av sakkunniga är obehövligt.

Ha motionärerna läst och genomtänkt
1946 års folktandvårdssakkunnigas utlåtande
och de remissvar som inkommit?
Jag tror det icke. Vi måste slå vakt om
att få god tandvård; inte minst när det
gäller folktandvården. Jag hoppas att
riksdagen i sina uttalanden kommer att
hålla på att vi få samma goda standard

Onsdagen den 21 februari 1951.

Nr 7.

Lag om behörighet att utöva tandläkarkonsten.

å tandvården som vi ha haft och att
man alltså icke går in för en försämring
av tandvården.

De uttalanden, som åtminstone jag
tillmäter ett större värde än de uttalanden
som gjorts före mig i dag om
avvikelser från propositionen, äro uttalandena
från Tandläkarförbundet. Jag
hänvisar också till vad tandteknikerna
själva säga. Tandteknikerna säga, att
om det skall bli som de ha tänkt, kommer
det endast att bli ett mindre antal
tandtekniker som komma att bli legitimerade.
Enligt en beräkning av Tandteknikernas
förbund kan det röra sig
om något hundratal. Var kommer man
egentligen att sätta in dem? Inte blir
det i Norrland, där det är brist på tandläkare,
utan det blir i de större städerna.
Självfallet ha motionärerna inte
tänkt att dessa skulle arbeta självständigt
utan under ledning av tandläkare,
och då blir resultatet att tandläkarnas
arbete icke bliver lindrat.

Det kan vara intressant att se hur
man har det i grannländerna. Som ni
veta har man i Norge tidigare haft
tandtekniker med utvidgad behörighet,
men genom lagändring har man indragit
denna rätt. När det var fråga om att
vidga behörigheten för tandteknikerna
i England, därför att den fria folktandvården
krävde en utökning av arbetskraften,
uttalade hälsovårdsminister
Bevan, att han på det bestämdaste gick
emot en sådan åtgärd, därför att det i
kvalitativt hänseende skulle försämra
tandvården. Han ville alltså för sin del
icke gå med därpå.

Herr talman! Jag skulle vilja erinra
om vad herr statsrådet sagt. Han anser
icke en ny utredning av den här frågan
påkallad. Han anser att de tandtekniker
vi ha skola, som de nu göra,
utföra laboratoriearbete under ledning
av tandläkarna, så att man på bästa sätt
tar vård om patienterna. Av den anledningen
anser sig statsrådet icke kunna
gå med på den utvidgning som man här
har tänkt sig.

Jag skall, herr talman, icke mera uppehålla
mig vid den här saken. Med
vad jag nu sagt ber jag att få yrka bifall
till punkt A i utskottets utlåtande
nr 3 och i övrigt bifall till propositionen.

Herr HUSS: Herr talman! Inledningsvis
vill jag säga, att jag helst skulle
vilja ansluta mig till den reservation,
för vilken redan fröken Wetterström
och herr Hellbacken talat. Det är mycket
liten skillnad mellan den och utskottsmajoritetens
yttrande, som går ut
på en utredning. Jag skulle emellertid
anse mig vara i viss mån antiliberal om
jag motsatte mig förslaget om en utredning,
och därför kommer jag att ansluta
mig till utskottsmajoritetens förslag.

Det är att märka att ingen reservant,
liksom ej heller utskottsmajoriteten, ansluter
sig till motionärernas krav om
en omedelbar ändring av lagstiftningen
i den riktning att Kungl. Maj:t skulle
få rätt att giva dispens för dessa tandtekniker,
utan utskottsmajoritetens förslag
går ut på att en utredning skall
komma till stånd.

Herr Normans m. fl. reservation går
ut på att frågan skall avföras från dagordningen,
och den andra reservationen
går i huvudsak ut på detsamma
som utskottsmajoriteten påyrkar men
med en motivering som jag inte anser
mig kunna godtaga.

En viktig men såvitt jag förstår hittills
icke fullt klarlagd fråga är de motiv,
som från tandteknikerhåll angivits
som stöd för den rätt de skulle få att
arbeta i patienternas mun. Detta har
skymtat framför allt i motionerna. Man
måste väl för det första erkänna, att
man utan vidare måste avstå från tanken
på att den tillsyn från tandläkarnas
sida, som det här talats om, skulle
få någon större betydelse. Det hela
skulle innebära att två personer stå för
arbetet vid samma stol, och detta kan

Nr 7.

Onsdagen den 21 februari 1951.

Lag om behörighet att utöva tandläkarkonsten.

ingalunda medföra någon arbetsbesparing.
Uppenbarligen har man tänkt sig
att tillsynen skulle bli minimal — ja,
den skulle kanske fullständigt saknas
— vilket vore en i och för sig rätt allvarlig
sak.

Vidare har man sagt, att det skulle
innebära en mycket betydande tidsvinst
för tandläkarna att få en avlastning
av sitt arbete. Men då frågar man
sig: År det icke här fråga om att avlasta
en del av tandläkarnas arbete på
en underordnad yrkesgrupp som tandteknikerna?
För att denna avlastning
skall låta sig genomföras, måste det uppenbarligen
finnas ett antal skolade
och modernt utbildade tandtekniker.
Nu säger medicinalstyrelsens vetenskapliga
råd i odontologi, att eftersom
modern utbildning först senare skall
börja dels i Stockholm, dels i Malmö,
dröjer det årtionden innan vi få en
stab tillräckligt modernt utbildade tekniker.
Under sådana förhållanden är
det uppenbart, att man inte utan skada
för den egentliga arbetsuppgift som
teknikerna ha kan överlämna till dem
en del av tandläkarnas nuvarande arbete.
Det måste innebära, att de icke
få tillräcklig tid att syssla med sitt ordinarie
laboratoriearbete, för vilket de
äro utbildade.

Jag kan icke se att motionärerna på
den punkten kunna prestera några som
helst bärande skäl för sin uppfattning,
att det i verkligheten skulle kunna bli
någon avlastning utan motsvarande
men för arbetet i laboratoriet och inom
folktandvården.

Sedan är det nog så, herr talman, att
det avgörande skälet för utvidgning av
behörigheten för tandteknikerna i och
för sig är förståeligt. Teknikerna, som
hittills arbetat illegalt, vilja legalisera
sin verksamhet och vilja också av ambition
och tekniska och ekonomiska
skäl förbättra sin standard. Vi erinra
oss alla att ett betydande antal tandtekniker
ha dömts för obehörigt utövande
av tandläkarkonsten. Då uppstäl -

ler sig frågan hur Kungl. Maj:t skall
handla i dessa fall. Är det verkligen
meningen att Konungen skall belöna
dessa åtalade och dömda tekniker genom
att giva dem dispens att arbeta
i patienternas mun?

I detta sammanhang intresserar också
frågans ställning utomlands, eftersom
det bör vara av visst intresse, om
det finns något annat land, där tandteknikerna
ha den föreslagna ställningen,
eller om Sverige med ett bifall till
motionärernas förslag skulle bli det
enda land, där man har tekniker som
arbeta i patienternas mun. Utomlands
ligger det så till, enligt vad Tandteknikerförbundet
påstått, att tandteknikerna
skulle ha rätt att i Finland, Österrike,
Tyskland och vissa kantoner i
Schweiz bedriva full praktik. En utredning
om detta har framkommit, och av
denna framgår vad Finland beträffar,
att tandteknikerna där endast ha rätt
att verkställa reparation av löständer
och verkställa insättning och justering
av sådana. I Österrike gäller sedan 1945
att de tandtekniker som tidigare haft
rätt att utöva yrket fått behålla denna
sin rätt. Men de få icke slå sig ned som
praktikanter på annan ort och få vid
överlåtelse av rörelsen icke överlåta den
på annan än tandläkare. Ej heller få
de utvidga verksamheten. I Tyskland
saknas bestämmelser om vem som har
rätt att utöva tandläkarkonsten. Vad
Schweiz beträffar gäller i kantonen Ziirich,
att tandteknikerna ha rätt till
praktik, men den är där avsevärt begränsad.

Det bör tilläggas att Internationella
tandläkarförbundet bestämt avvisar
tandeknikernas arbete i stolen. Det
framgår av den enhälliga resolution,
som fattades vid förbundets kongress i
Milano 1949, där det bland annat heter,
att »tandläkaryrket» — jag översätter
här från engelskan — »omfattar alla
sådana arbeten vid stolen, som ha avseende
på tillverkning, inpassning och
reparation av proteser. Dessa arbeten

Onsdagen den 21 februari 1951.

Nr 7.

Lag om behörighet att utöva tandläkarkonsten.

utgöra en väsentlig del av de uppgifter,
som tillkomma en legitimerad praktiserande
tandläkare, och böra endast
anförtros en sådan. Detta ligger i den
allmänna hälsovårdens intresse.»

Vad tandteknikernas egen inställning
till dispensfrågan beträffar framgår den
klart av en motion till Svenska tandteknikerförbundets
möte den 10 och 11
februari i år, vari föreslås att dispens
skall kunna ges äldre tandtekniker. Det
hette nämligen i motionen att tandteknikerna
på grund av det nervpåfrestande
arbetet i laboratorierna »i regel synas
i de flesta fall falla för ett tidigt
åldersstreck, ca 55 år». Meningen tycks
alltså vara att teknikerna skulle, sedan
deras arbetsförmåga blivit avsevärt
nedsatt, få tillstånd att arbeta med patienter.
Man kan åtminstone på denna
punkt vara ganska enig om den uppfattningen,
att en sådan lösning av problemet
minst av allt skulle vara ägnad
att gagna tandvården.

Med dessa synpunkter har jag, herr
talman, velat framhålla att det ingalunda
är så klart, som det tycks framgå
av reservationen av herr Jacobsson i
Igelsbo m. fl., att en eventuell utredning
skulle få ett så positivt resultat som
man på det hållet har tänkt sig.

Herr talmannen återtog nu ledningen
av förhandlingarna.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (kort
genmäle): Herr talman! Här har av de
båda talesmännen för de sex reservanter,
som vilja avslå utredningsyrkandet,
framhållits att man inte i onödan skall
sätta i gång en utredning som kostar
pengar, och herr Hellbacken vände sig
också emot »utredningsraseriet».

Det är klart att en hel del utredningar
kunna vara onödiga, men vi kunna inte
säga att vi nu helt plötsligt måste stoppa
alla nya utredningar här i landet, utan
man får i varje fall avväga huruvida det
verkligen finns ett behov av utredning.
Där vill jag komma tillbaka till vad
medicinalstyrelsen sagt. Den enhälliga

medicinalstyrelsen har sagt, att den för
sin del icke är beredd att ta ställning,
eftersom frågan är omstridd, och den
enhälliga medicinalstyrelsen har hemställt
till Kungl. Maj:t om en utredning.
När frågan ligger så till tycker jag inte
att man kan tala om onödig utredning.

Herr Hellbacken åberopade 1946 års
folktandvårdssakkunniga. Det är emellertid
känt att det inte ingick i deras
direktiv att ta upp frågan om tandteknikernas
befogenhet. De, ha gjort ett uttalande
på några rader om att folktandvårdens
uppgifter inte böra övertagas
av personal med mindre kvalificerad
utbildning, och därmed måste de givetvis
mena sådan personal, som inte behärskar
de arbetsmoment det är fråga
om vid patientbehandling. Jag kan inte
finna att 1946 års folktandvårdssakkunniga
ha utrett denna fråga; däremot erinrar
medicinalstyrelsen om att denna
fråga om teknikernas arbete under tandläkarens
ledning endast flyktigt berörts
i tidigare utredningar.

Sedan har här talats om att ^provning
av proteser inte är något hantverksmässigt
arbete, men det har också
gjorts gällande av 1944 års tandläkarutbildningssakkunniga
att tandteknikerna
inte äro att betrakta som hantverkare.
De säga: »De sakkunniga kunna
icke dela uppfattningen om tandteknikeryrkets
rent hantverksmässiga karaktär»,
och man talar om att teknikernas
arbete i laboratoriet helt måste bygga
på »proteslärans kliniska utveckling».
Detta visar att det finns en utbildning
för teknikerna när det gäller
proteslära, fast den måste kompletteras.

Det kan inte bli någon avlastning för
tandläkaren på detta sätt, säger herr
Huss, därför att två personer skulle vara
bundna vid arbetet. Men två personer
äro redan nu bundna där, nämligen
tandläkaren i praktiken och teknikern
i laboratoriet, men om den senare får
tillåtelse att exempelvis inprova proteser
o. d. måste detta innebära en avlastning
av tandläkarens arbete.

Nr 7.

Onsdagen den 21 februari 1951.

Lag om behörighet att utöva tandläkarkonsten.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet MOSSBERG: Herr talman! Jag
är ledsen att jag inte haft tillfälle att
följa debatten här i kammaren, men jag
har suttit i första kammaren och åhört
den debatt som där föres i samma fråga.
Jag ber därför om överseende, om jag
under detta anförande kanske kommer
att upprepa några argument, som redan
äro anförda i denna debatt. Det beror
i så fall helt på obekantskap med vad
som förekommit här i kammaren tidigare
i dag.

Jag skulle, herr talman, vilja säga att
den brist på tandläkare, som vi för närvarande
ha i vårt land, är mycket besvärande,
och den är besvärande framför
allt inom folktandvården, där svårigheterna
ha tornat upp sig på ett allvarligt
sätt. Det är bristen på tandläkare
som förorsakat att vi inte kunnat bygga
ut folktandvården i den omfattning som
alla hoppades, när denna reform principbeslöts
1938. Vi ha heller ingen möjlighet
att för framtiden bygga ut folktandvården
i snabbare takt än tandläkartillgången
medger. Nu skola vi ha
klart för oss att tillgången är icke stationär.
Antalet tandläkare som arbeta
i vårt land ökas för varje år som går,
och med de vidgade undervisningsmöjligheter,
som vi redan fått och som jag
hoppas att vi inom en relativt nära
framtid ytterligare skola få, kommer
tillgången på tandläkare att med tiden
öka i snabbare takt än den hittills gjort.

Jag förfäktar alltså den uppfattningen
som utgångspunkt för mitt ställningstagande,
att den brist på tandläkare,
som nu otvivelaktigt föreligger och som,
enligt vad vi alla veta, är besvärande,
är av tillfällig natur och något som vi
så småningom skola kunna övervinna,
när vi hinna fullfölja det utbildningsprogram,
som redan är en verklighet
eller som planeras. Men icke förty, även
om denna brist är tillfällig, är det fullt
naturligt och riktigt att sträva efter att
lyfta av från de kvalificerade tandläkarnas
axlar sådant okvalificerat arbete,

som inte behöver utföras av dem. Härför
kunna vi åberopa bristen på tandläkare;
vi kunna också nöja oss med
att åberopa sunt förnuft, som bjuder att
inte ha mer kvalificerad arbetskraft för
en uppgift än som behövs.

Frågan är då, som jag ser saken: Vilka
arbetsuppgifter äro av den beskaffenhet,
att man kan avlasta dem från tandläkarna?
Vi skola ha klart för oss att
huvudmomentet i all sjuk- och hälsovård,
när det gäller de standardfordringar
vi ställa, är att nedbringa riskerna
för patienterna för skador genom behandlingen
till ett minimum. Därvidlag
äro vi inte beredda att säga: Ja, i 90
fall av 100 går det bra, och därför kunna
vi nöja oss med mindre kvalificerad
arbetskraft. Vi måste kräva att den som
skall göra ett arbete skall ha sådan utbildning,
att denna borgar för att alla
behandlingar lyckas. Det är i varje fall
det mål vi måste sträva efter.

När vi utarbetade denna proposition
stannade vi för att vi utan några risker
kunde gå in för att skapa den nya kår
av tandhygienister, som är omnämnd i
propositionen. Denna kår skall rekryteras
av tandsköterskor, som skola få en
relativt kortvarig och mycket enkel
efterutbildning för att sedan få tjänstgöra
som tandhygienister och arbeta i
patienternas munnar. Men jag vill erinra
om att de arbetsuppgifter, som vi
på detta sätt vilja lasta av från tandläkarna
och lägga på tandhygienisterna,
äro arbeten som ingen medicinsk aspekt
ha. Det är uteslutande fråga om ett renliållningsarbete,
om jag så får säga, i
munnen. Det är ett praktiskt arbete som
utföres i munnen, och för att göra detta
arbete -—- tandstensskrapningar, slipningar
och putsningar — behöver man
icke ha medicinsk eller odontologisk
utbildning.

Men så komma vi till tandteknikerna.
Och jag vill betyga kammarens ledamöter
att just denna fråga — om vi
skulle kunna tänka oss någon vidgad
behörighet för tandtekniker — var ett

Onsdagen den 21 februari 1951.

Nr 7.

Lag om behörighet att utöva tandläkarkonsten.

av de spörsmål som vi ägnade den allra
största uppmärksamhet under förberedelsearbetet
för denna proposition. Jag
kom vid dessa överväganden till den
bestämda uppfattningen, att det icke nu
skulle vara lönt att sätta i gång ännu
en utredning på detta område, den tredje
inom loppet av ett årtionde. Jag tilllåter
mig erinra om att det är två kommittéer
som nyligen varit inne på detta
område, varav den ena, tandläkarutbildningskommittén,
mycket grundligt plöjt
igenom detta fält, och även folktandvårdsutredningen
har varit ganska långt
inne på dessa frågor. Båda dessa kommittéer
ha tagit mycket bestämt avstånd
från tanken på att tandteknikerna skulle
ges rätt till arbete i patienternas
munnar.

Vi ha nu äntligen, efter många bekymmer
och svårigheter, kunnat ordna
tandteknikernas utbildning. Vi ha tre
statliga tandteknikerskolor som arbeta.
Uppgiften för dessa skolor är att utbilda
folk, som är väl kvalificerat att utföra
det laboratoriemässiga arbetet — utan
att på något sätt vilja nedsätta detta
skulle jag vilja säga: den konsthantverksmässiga
delen av protesarbetet.
Detta är hela utbildningen inriktad på.
Men genom att vidga tandteknikernas
kompetensområde till att omfatta även
arbete i patientens mun komma vi in
på ett helt annat slag av arbete. Då
måste vi lägga om tandteknikerutbildningen
och se till att i densamma ingår
ett helt annat, medicinskt och odontologisk!
moment, vilket nu inte ingår i
denna utbildning.

Det förhåller sig nämligen inte på det
sätt, som motionärerna i denna fråga
göra gällande, nämligen att det skulle
kunna räcka med en mycket kort och
enkel tilläggsutbildning utöver den vanliga
teknikerutbildningen, en tilläggsutbildning
som de tänka sig skulle kunna
meddelas av någon tandläkare eller
eljest i form av en kortare kompletteringskurs.
Jag tror att den som hyser
den uppfattningen undervärderar full -

ständigt det medicinska moment, som
ingår i tandläkarens arbete på detta område.
Vad som leker motionärerna i
hågen är att tandteknikerna skulle få
kompetens att syssla med avtryckstagning,
inprovning av proteser o. s. v. Jag
betonar att jag är lekman, men jag har
för min del kommit till den uppfattningen
att dessa arbetsmoment, bettregistrering
och avtryckstagning, äro
de mest medicinskt betonade i hela
framställningen av en protes. Det är just
när detta arbete göres som tandläkaren
skall använda sig av sitt odontologiska
och medicinska vetande. Därefter återstår
det laboratoriemässiga arbetet.

Jag tror alltså, att även om många
proteser äro så enkla att en tandtekniker
kunde klara saken, skulle detta
innebära en standardsänkning så till
vida som felprocenten skulle bli mycket,
mycket större än för närvarande. Det
är inte så enkelt som när man på ett
laboratorium försöker få två bitar att
passa ihop. Det är fråga om ett vida
mer komplicerat övervägande, och därför
skulle jag vilja hemställa till kammarens
ledamöter att, innan ni bestämma
er för hur ni skola votera, läsa sidorna
13 och 14 i propositionen, där
medicinalstyrelsens vetenskapliga råd
i odontologi gör gällande, att det just
vid dessa arbetsmoment är en nödvändig
förutsättning att vederbörande har
en fullständig tandläkarutbildning bakom
sig. Man framhåller också att sådana
här tekniska detaljer äro de medicinskt
bestämmande delarna i den behandling
det är fråga om.

Jag tror således det skulle vara bra
litet att vinna på att i nuvarande läge
sätta i gång en utredning. Jag är likaså
på det klara med att uppfattningarna
på denna punkt inte äro samstämmiga;
jag är som sagt lekman och kan inte ha
någon vetenskapligt grundad åsikt. Men
jag säger mig: Denna fråga har utretts
två gånger under 40-talet, låt oss nu
vänta och se, så kanske uppfattningen
stabiliserar sig, innan vi på allvar över -

Nr 7.

Onsdagen den 21 februari 1951.

Lag om behörighet att utöva tandläkarkonsfen.

väga en stor sakkunnigutredning på detta
område.

Så skola vi komma ihåg att här gäller
det inte frågan, om tandteknikern skall
arbeta på eget ansvar, utan om han på
tandläkarens ansvar skall få utföra vissa
arbetsmoment. Och därvidlag får jag
säga att jag har mycket svårt att förstå
vad det egentligen skulle uppkomma för
arbetsbesparing för tandläkaren, om
denne ändå — om jag får spetsa till det
— bokstavligen skulle stå bredvid och
kontrollera arbetet.

En annan sak spelar mycket stor roll
för mig, och jag skall be att få sluta med
att beröra den. Låt oss anta att vi ginge
motionärerna till mötes och att tandteknikerna
finge denna behörighet. Var
skulle då dessa tekniker komma att användas
för att utföra arbete i patients
mun? Tro kammarens ledamöter att privatpraktiserande
tandläkare skulle göra
det i någon större omfattning? Nej, det
skulle komma att ske på folktandvårdens
kliniker, och framför allt skulle
detta system kunna komma att införas
på de stora klinikerna. Jag ställer frågan:
Hur kommer den svenska allmänheten
att uppfatta detta? Ligger icke
den tanken snubblande nära att den
uppfattningen skulle smyga sig in, att
det är litet sämre klass på den behandling
man får inom folktandvården än
den man får inom den privata sektorn
av tandvården? Och jag vill betyga kammarens
ledamöter att det är på denna
punkt jag är mest vaksam, när det gäller
att från departementets synpunkt
försöka manövrera den svåra brist på
tandläkare, som vi nu ha inom folktandvården.
Jag har gång på gång sagt mig:
Hellre en momentan brist i folktandvården
än att vidta någon åtgärd som är
ägnad att sänka standarden inom denna
tandvårdsform. Jag skulle vara tacksam
om även kammarens ledamöter ville anlägga
denna synpunkt på frågan.

Slutligen, herr talman, skulle jag vilja
tillägga, att vi ha intet överskott på
tandtekniker i detta land. Vi ha, ännu

så länge åtminstone, en ganska markant
brist på skickliga tandtekniker, och så
länge detta läge består kan jag inte heller
ur den synpunkten finna, att man
skulle kunna vinna något genom att dra
teknikerna från deras egentliga arbete,
som är laboratoriearbetet.

Herr HÄCKNER: Herr talman! Efter
herr Huss’ anförande och efter herr
statsrådets anförande är det ju inte så
mycket att tillägga; jag kan i stort instämma
med de synpunkter på frågan
som herr Huss har anlagt.

Jag skulle vilja understryka att om
teknikerns arbete skall utföras under
tandläkarens översyn och en betryggande
översyn — en sådan som inte
ökar risken för dessa olycksfall som
statsrådet talade om ■— då får man i
praktiken att göra med verkligt dubbelarbete,
och då bli de praktiska vinsterna
av en utvidgning av tandteknikernas
behörighet synnerligen små.
Man kan till och med ifrågasätta, om
det över huvud taget i ett sådant fall
föreligger en verklig besparing.

Å andra sidan föreligger ju i alla fall
den risken, att svaga element, som
kunna finnas även här bland tandläkarna,
frestas att låta teknikerna arbeta
för mycket på egen hand och under
för litet överinseende av tandläkaren.
Då får man i praktiken den standardsänkning,
som statsrådet nyss så
mycket varnade för.

Det har sagts att om man nu skulle
giva tandteknikerna ökad behörighet
skulle detta medföra en sänkning av
priserna och vara till allmänhetens förmån.
Det är klart att i den mån man
kan ernå sådana prissänkningar utan
standardsänkning är det ett synnerligen
värdefullt syfte. Men jag ifrågasätter
om man verkligen kan vinna detta
mål. Vi ha redan hört att, åtminstone
på ett par kliniker, tandtekniker ha arbetat
olagligt men ändå i stor omfattning,
och om man jämför de priser,

Onsdagen den 21 februari 1951.

Nr 7.

Lag om behörighet att utöva tandläkarkonsten.

som tillämpas på dessa kliniker, med
de priser, som råda i den allmänna
marknaden i övrigt, finner man att det
icke skett någon prissänkning. Det är
ju en tankeställare.

Man får också tänka på att utvecklingen
i utlandet icke går i den riktning,
som motionärerna ha tänkt sig.
Detta kan ju också vara en tankeställare.
Vi få måhända snart se hur Danmark
kommer att ställa sig. Det har ju
sagts att man där icke kommer att gå
i den riktning, som motionärerna velat
främja.

Det gäller alltså en fråga, där de
praktiska fördelarna av en utvidgad
behörighet äro mycket små och måste
vara mycket små så länge som vi faktiskt
ha att arbeta med en akut brist
på dugliga tandtekniker för utförande
av de sysslor, som nu åvila dem. Man
kan, med hänsyn till att antalet utbildade
tandläkare varje år växer, också
säga sig att det blir ett ökat behov av
tandtekniker inom det nuvarande arbetsområdet.
Det finns därför i praktiken
icke något egentligt mellanrum,
där man kan säga, att här kunna vi utan
men för tandteknikernas nuvarande arbetsområde
tillföra tandläkarna en ökad
arbetskraft och på det sättet spara arbete
för dem. Det hela är därför i själva
verket en ganska liten fråga. Den praktiska
möjligheten att genomföra en reform,
som skulle få någon mera avsevärd
betydelse för att lätta tandläkarnas
arbetsbörda, måste vara ringa. Man
kan då som herr statsrådet fråga sig,
om det över huvud taget lönar sig att
sätta i gång en tredje utredning. Men
då sympatierna för en utredning ändå
tyckas vara stora, har jag för min del
ingenting emot ett sådant utredningsyrkandc.
Jag skall be att få till fullo instämma
i herr Huss’ yttrande.

Ilerr GUSTAFSON i Göteborg: Herr
talman! Innan jag går in på de intressanta
synpunkter som framlagts av in -

rikesministern vill jag ägna någon minut
åt ett bemötande av herr Huss, som
jag icke hann med i min förra replik.
Det fanns i herr Huss’ anförande någonting
som jag icke tyckte var riktigt
sympatiskt. Det var då herr Huss
ville göra gällande, att tillsynen från
tandläkarnas sida över teknikerna
skulle vara minimal eller saknas. Vidare
tycktes det i yttrandet komma
fram att det var fråga om de åtalade
och dömda teknikerna, som operera
som kvacksalvare; det var dem motionärerna
nu ville legalisera och giva
möjlighet att få arbete. Jag vill säga, att
om man läst motionen måste man få
en helt annan uppfattning.

När det sedan gäller statsrådet Mossbergs
anförande, så säger statsrådet, att
här ha två utredningar redan arbetat
och det bör vara onödigt att tillsätta en
tredje utredning. Jag måste upprepa
vad jag sade förut: De två utredningar,
som arbetat tidigare, ha icke utrett
denna fråga ingående. Det säger medicinalstyrelsen
själv i sitt yttrande, som
återgivits i propositionen. Frågan har
hittills bara varit flyktigt berörd. Vad
dessa utredningar undersökt är frågan
om en tandekniker skulle få arbeta
självständigt och på eget ansvar, men
det är icke detta som det här gäller.
Vad motionärerna vilja är att en tandläkare
på samma sätt som en läkare
skall ha möjlighet att anlita hjälpkrafter,
ehuru icke i samma utsträckning
som en läkare utan begränsat till detta
område.

Sedan säger statsrådet, att just de
moment, som vi skulle ifrågasätta att
överlåta åt teknikerna, äro de mest medicinska
momenten. Statsrådet Mossberg
stöder sig på medicinalstyrelsens
vetenskapliga råd i odontologiska frågor.
Men det är att observera, att medicinalstyrelsen
som sådan desavouerat
det vetenskapliga rådet. Medicinalstyrelsen
har sagt att frågan är omstridd;
medicinalstyrelsen vill icke taga ställning.
Detta säger medicinalstyrelsen

Nr 7.

Onsdagen den 21 februari 1951.

Lag om behörighet att utöva tandläkarkonsten.

trots det mycket kategoriska yttrandet
från det vetenskapliga rådet. Jag är liksom
inrikesministern lekman på detta
område men fäster stort avseende vid
vad medicinalstyrelsen säger i denna
fråga.

Sedan säger man att det skulle behövas
en mycket lång utbildning för dessa
tandtekniker för att de skulle kunna
företaga denna avtryckstagning och inprovning.
Men tandläkare, som arbetat
på detta område, ha en annan uppfattning.
De anse att det räcker med en
relativ kort utbildning. Man säger att
det skulle icke betyda någon egentlig
avlastning från tandläkaren, när arbetet
i alla fall skall ske under tandläkarens
tillsyn. Jag har här en arbetsbeskrivning,
uppgjord av en legitimerad
tandläkare. Det gäller en patient, som
svårt skadat en tand och har en tand
angripen av tandröta. Det behöves sju
och en halv timmars arbete i munnen.
Av detta kan, säger denne tandläkare,
tre och en halv timmars arbete utan vidare
skötas av en skicklig tekniker.

Statsrådet Mossberg säger att han vill
ha full säkerhet; det är icke nog med
att det i 90 fall av 100 går bra. Jag vill
tillägga, att den praktiker jag förut
nämnt har arbetat i 30 år med tekniker.
Jag har frågat medicinalstyrelsen,
om man kunnat påvisa, att där någonsin
gjorts ett mindre fullgott arbete. Det
har icke kommit till medicinalstyrelsens
kännedom, trots att vederbörande
tandtekniker varit åtalad. Där har man
haft en säkerhet om 100 fall för hundra.
Jag vill återkomma till det intyg, som
en tandläkare kommit med vid åtalet
och där det framhålles, att teknikerns
arbete icke är mera farligt än vid försiktig
matning med sked, som har väl
avrundade kanter, samt att kvaliteten
icke oväsentligt har höjts genom att
teknikern utför det rent tekniska arbetet.

Den sista synpunkt, som statsrådet
anlade och som jag finner mycket behjärtansvärd,
var följande: Vi vilja icke

medverka till att behandlingen på folktandvårdens
kliniker framstår som en
sämre behandling. Statsrådet säger att
det är till folktandvårdens kliniker,
som tandteknikerna i första hand skulle
komma. Herr Hellbacken, som talade
för utskottsreservanterna, sade att teknikerna
komme icke till folktandvården
utan till de kommersiellt betonade
klinikerna. Man finner att talesmännen
för avslag ha fullständigt olika uppfattning.
Det fall jag berört och där vi ha
praktisk erfarenhet gäller just en privat
tandläkarpraktik. Där har det icke
kunnat påvisas, att arbetet varit av sämre
kvalitet.

Vad vill jag säga med detta? Jo, här
finnas alltför olika åsikter. Hur bör
man göra i en sådan situation, när vi
ha en svår tandläkarbrist? Man bör utreda! Härmed

var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav till en början propositioner
beträffande utskottets hemställan
i punkten A., nämligen dels på
bifall till utskottets berörda hemställan
dels ock på bifall till samma hemställan
med den ändring beträffande 2 § i
lagförslaget, som föreslagits i motionerna
I: 281 och II: 376; och biföll kammaren
utskottets nämnda hemställan
oförändrad.

Härefter framställde herr talmannen
i fråga om punkten B. propositioner dels
på bifall till utskottets däri gjorda hemställan
dels ock på bifall till den av herr
Norman m. fl. beträffande denna punkt
avgivna reservationen; och fann herr
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Fröken
Wetterström begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
andra lagutskottets hemställan i punkten
B. i utskottets förevarande utlåtande
nr 3, röstar

Onsdagen den 21 februari 1951.

Nr 7.

Ändring i lagen om vissa av landsting eller kommun drivna sjukhus.

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den av herr Norman m. fl. beträffande
denna punkt avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Fröken Wetterström begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgåvos 128 ja och 75 nej, varjämte
7 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan i punkten B.

I avseende å motiveringen gav herr
talmannen propositioner dels på godkännande
av utskottets motivering dels
ock på godkännande av utskottets motivering
med den ändring, som föreslagits
i den av herr Jacobsson i Igelsbo
m. fl. avgivna reservationen; och fann
herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Jacobsson i Igelsbo begärde likväl
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren godkänner
andra lagutskottets motivering i utskottets
förevarande utlåtande nr 3,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt
utskottets motivering med den ändring,
som föreslagits i den av herr Jacobsson
i Igelsbo in. fl. avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter

ånyo intagit sina platser och denna voteringsproposition
blivit ännu en gång
uppläst, verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne tvekan kunna råda
angående omröstningens resultat, vadan
votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos 132 ja och
58 nej, varjämte 17 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså godkänt utskottets
motivering.

§ 16.

Ändring i lagen om vissa av landsting
eller kommun drivna sjukhus.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 4, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 20 december
1940 (nr 1044) om vissa av landsting
eller kommun drivna sjukhus.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
yttrade:

Herr WIKLUND i Stockholm: Herr
talman! Såsom motionär år 1949 i denna
fråga kan jag icke underlåta att uttala
min stora tillfredsställelse över andra
lagutskottets enhälliga utlåtande
med anledning av propositionen om
lagligt åläggande för landstingen beträffande
huvudmannaskapet för kronikervården.
Min motion för två år sedan
var på intet sätt originell. Det var
ju så, att statens sjukhusutredning redan
två år tidigare, alltså 1947, framlagt
förslag i denna sak, och det hade
också liksom legat i luften under socialvårdskommitténs
utredningsarbete,
att man borde bringa utvecklingen dithän,
att landstingen skulle svara för
kronikervården.

1949 hade statsutskottet denna fråga
under behandling genom nämnda motion,
alltså icke såsom i år andra lagutskottet.
I motionen yrkades det på utredning
om en lagstiftning sådan som

Nr 7.

Onsdagen den 21 februari 1951.

Ändring i lagen om vissa av landsting eller kommun drivna sjukhus.

den vi nu ha att taga ställning till. Men

1949 års statsutskott yttrade sig i denna
punkt på följande sätt: »Då såvitt
utskottet har sig bekant landstingen och
övriga ansvariga institutioner redan nu
ägna största uppmärksamhet åt frågan
om en förbättring på hithörande område,
torde åtminstone för närvarande
knappast något vara att vinna genom
lagligt åläggande att anordna vårdhem.
» Med vårdhem menade man vårdhem
för kroniskt sjuka.

Det var alltså icke därför att man
väntade sig en proposition eller av något
annat skäl, t. ex. det besvärliga
byggnadsläget, som man intog denna
ställning, utan det var tydligen av det
principiella skälet, att man ansåg att
något lagligt åläggande för landstingen
icke behövdes. Utskottet var enhälligt.
Då var det för en enskild motionär icke
mycket att göra åt saken.

I början av förra året fingo vi emellertid
det överraskande beskedet, att
det trots riksdagens uttalande skulle
komma en proposition i denna fråga.
Men ännu den 25 april 1950 hade denna
ej kommit. På direkt fråga här i kammaren
i en interpellationsdebatt den
dagen lämnades den upplysningen från
statsrådsbänken, att på grund av bland
annat riksdagens uttalande 1949 ämnade
man icke lägga fram proposition till

1950 års riksdag. Detta uttalande stod
alltså i direkt strid emot vad man lovat
i början på förra årets riksdag.

Nu stå vi i alla fall glädjande nog
inför beslut om den lagstiftning rörande
kronikervården, som alltså aktualiserades
redan vid riksdagen 1949 men
då avvisades.

Det finns säkerligen många kroniskt
sjuka, som icke få den vård de behöva
eller som rent av vanvårdas. Både dessa
och kanske ännu flera av deras anhöriga
måste djupt beklaga att denna frågas
avgörande uppskjutits i hela två år
eller i varje fall under längre tid än
som var nödvändigt, men de kunna nu
glädja sig över att den dag kommit,

då en lagstiftning av detta slag kan beslutas.
Sedan är det klart, att man icke
löser frågan om kronikervården bara
med lagstiftning. Det kommer att hänga
på landstingen och städerna utanför
landstingen, hur man söker uppfylla lagens
bokstav. 1949 års motion gick därför
också ut på att man borde göra en
inventering av äldre ålderdomshemsbyggnader
och möjligheterna att på
detta sätt få fram utrymmen för flera
kronikerplatser. Man skulle kunna bygga
om dessa äldre byggnader och på det
viset få flera kronikerplatser. Jag vill
på kronikernas vägnar vädja till landstingsmännen
i kammaren att pröva också
denna utväg. Om man redan gjort
det, såsom man säkerligen gjort på
många håll, bör man ånyo överväga, om
man ej på den vägen kunde komma
fram ytterligare ett litet stycke på väg
mot denna frågas praktiska lösning.

Jag har, herr talman, ansett det viktigt
att få det anförda antecknat till protokollet,
då ingenting om denna frågas
behandling i riksdagen 1949 och 1950
eller riksdagens ställningstagande finnes
refererat i propositionen och ej heller
i det föreliggande ulskottsutlåtandet.

Jag ber med dessa ord att få yrka
bifall till utskottets förslag.

Herr HAGARD: Herr talman! Jag vill
gärna och på ett kraftigt sätt understryka
vad den föregående talaren här
nämnde om den försummelse, som förekommit
beträffande just vården av de
kroniskt sjuka. Man har låtit reformen
av denna gren av sjukvården komma i
sista hand. Det är av största betydelse
ur alla synpunkter att man tar till vara
möjligheterna att även i nuvarande besvärliga
läge förbättra kronikervården.
Inte minst gäller detta vården å ålderdomshemmen
och i allmänhet frågan om
åldringarnas vård. Jag är emellertid
rädd för att den anordning, som nu är
ifrågasatt att införas, nämligen ett legalt
huvudmannaskap på detta område

Onsdagen den 21 februari 1951.

Nr 7.

Ändring i lagen om vissa av landsting eller kommun drivna sjukhus.

av sjukvården, inte kan medföra några
plötsliga förbättringar. De ekonomiska
och andra förhållanden, som hänga
samman med detta, äro tyvärr icke sådana,
att man kan räkna därmed. Icke
desto mindre hälsar jag, herr talman,
med allra största tillfredsställelse denna
åtgärd, som innebär, att vi inrätta
ett legalt huvudmannaskap. Det hela
kommer att skapa en viss klarhet, vilken
vi länge saknat på detta område, och
det kommer måhända också att föra
med sig ett ökat och ett mera bestämt
intresse från de tillämnade huvudmännens
sida. Man kan inte komma med
några undanflykter mera, utan man
måste ta tjuren vid hornen och sätta in
all sin kraft på detta område och se till
att det blir en verklig utbyggnad av
kronikervården.

Det var emellertid, herr talman, ytterligare
en sak, som jag skulle vilja understryka
i detta sammanhang. I den fråga
vi nyss behandlade, nämligen frågan
om tandläkarnas legitimation m. m.,
står en gammal lagstiftning från 1861 i
bakgrunden. Beträffande den föreliggande
frågan vill jag, herr talman, stryka
under att lagstiftningen där är lika
föråldrad som den lagstiftning jag nyss
nämnde. Inrikesdepartementets chef har
i början av sin proposition berört just
sjukhuslagstiftningens ålderdomsmässiga
och besvärande karaktär, men han
säger, att det är ingenting att göra åt
den saken nu; han har tyvärr ingen
möjlighet att lösa den detaljen nu utan
hemställer, att vi sätta en ny lapp på
det gamla klädet. Det har emellertid
under de senaste åren mycket talats om
och lika mycket skrivits om denna föråldrade
sjukhuslagstiftning, och jag har
den bestämda uppfattningen att om vi
vilja komma till en rationellare ordning
på detta område tarvas det en bestämd
överarbetning och revision av den lagstiftning
vi för närvarande ha. Huvudmännen
ha faktiskt själva begärt en sådan
revision. Sålunda har Svenska
landstingsförbundet begärt en revision

och det för rätt lång tid sedan, och vidare
har Svenska stadsförbundet ingivit
en liknande framställning för ett
och ett halvt år sedan. Ännu har man
emellertid inte företagit sig något i denna
fråga i inrikesdepartementet. Utskottet
har emellertid för sin del inte velat
underlåta att i samband med denna
propositions behandling konstatera, att
sjukhuslagstiftningen är i behov av en
allmän översyn, och därvidlag har utskottet
skrivit något, som jag gärna vill
ha till protokollet, nämligen följande:
»Då föredragande departementschefen i
propositionen anmärkt, att han har för
avsikt att tillkalla sakkunniga för en
sådan översyn, hälsas detta av utskottet
med tillfredsställelse.» Delta måste,
herr talman, innebära en direkt uppfordran
— från utskottets sida i vart
fall, och om riksdagen bifaller utskottsförslaget
jämväl en uppfordran från
riksdagens sida —• till inrikesdepartementet
och Kungl. Maj:t alt försöka
komma fram till åtminstone ett tillsättande
av en särskild sakkunnigrevision
i frågan.

Jag har, herr talman, velat framhålla
detta som min bestämda uppfattning i
ärendet, och i övrigt har jag intet annat
yrkande än om bifall till utskottets förslag.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 17.

Föredrogos vart efter annat jordbruksutskottets
utlåtanden:

nr 3, med anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anordnande av en
allmän jordbruksräkning under år
1951; och

nr 4, med anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående befrielse i vissa
fall från betalningsskyldighet till kronan,
in. in.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

5 — Andra kammarens protokoll 1951. Nr 7.

Nr 7.

Onsdagen den 21 februari 1951.

§ 18.

Motion ang. ändrade bestämmelser om
sittplatsbiljetter å tåg.

Föredrogs andra kammarens allmänna
beredningsutskotts utlåtande nr 1,
över motion angående viss ändring av
gällande bestämmelser angående sittplatsbiljetter
å tåg.

I motionen II: 145 av herr Hansson i
Skediga in. fl., vilken motion hänvisats
till allmänna beredningsutskottet, hade
hemställts, att riksdagen måtte besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att åtgärder måtte vidtagas för en sådan
ändring av gällande bestämmelser angående
sittplatsbiljetter å tåg och vagnar,
som i motionen närmare angivits.

Utskottet hemställde, att motion II:
145 ej måtte till någon andra kammarens
åtgärd föranleda.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr HANSSON i Skediga: Herr talman!
Det kan ju tyckas onödigt att det
väckts en motion i detta ämne, men den
som haft tillfälle se hur det förhåller
sig på detta område vill nog också
ha, om jag så får säga, litet enhetlighet
härvidlag.

Som bekant säljas platsbiljetter inte
på alla stationer, och inom stora områden
på landsbygden är man därför utestängd
från möjligheten att kunna
skaffa sig eu sådan biljett. Det sägs
emellertid, att vederbörande kan vända
sig till en resebyrå för att få en platsbiljett,
men det är inte så lätt för den
som bor avsides. Utskottet säger i sitt
utlåtande, att det inte är så farligt som
det låter, utan att det hela lätt kan justeras.
Järnvägsmyndigheterna äro nämligen
så pass hyggliga mot de resande,
att den som köpt platsbiljett får 15 minuter
på sig att leta rätt på sin plats.
Men för den som stiger på tåget med sin
kappsäck och bara ser dessa lappar i
långa rader, som beteckna reserverad
plats, har utskottet inte något hjärta.
Enligt min mening skulle lapparna bort

vid varje sådan plats, som inte tagits i
anspråk när tåget sätter sig i gång, så
att den som inte haft möjlighet att tidigare
skaffa sig platsbiljett kunde slå sig
ner där utan att behöva släpa med sig
sin kappsäck genom hela tåget utan att
få någon plats.

Jag har här i min hand en avskrift av
ett brev i denna fråga från en av vårt
lands största industrichefer, vilken
emellertid hett mig att inte röja hans
namn. Jag skall återge hans egna ord,
så att ni få höra litet grand hur det
kan gå till i verkligheten. Han skriver
så här: »Från Londonbåten telegraferade
en av passagerarna» — det var en
av de rika matadorerna som vi ha i
vårt land — »till sin representant i Göteborg
och beställde platsbiljetter till
tre olika tåg från Göteborg till Stockholm
för tio ä tolv personer för att ha
plats vid båtens ankomst till Göteborg.
Båten kom in i tid, men ingen av biljetterna
utnyttjades, utan hela sällskapet
stannade i Göteborg och for först påföljande
dag.» Nu kostar ju en platsbiljett
bara en krona, och det var väl för vederbörande
ett förfärligt stort nöje att
kosta på sig dessa 3G kronor, som inte
betydde ett dugg för honom, men för
de andra resandena blev det ett väldigt
obehag.

Motionärerna ha framhållit, att priset
på en platsbiljett bör stå i relation till
biljettpriset i övrigt, men beredningsutskottet,
som kallat till sig en sakkunnig
från järnvägsstyrelsen, har sagt att
detta inte går för sig, utan att det
måste vara ett enhetligt pris. Men nu
är det ju ändå så att alla tågbiljetter
inte kosta lika mycket, och man kan
då fråga sig om inte också dessa biljettpriser
kunde lämpas något efter resans
längd. För en krona kommer man inte
långt på järnväg i våra dagar, och hela
den nuvarande anordningen är bara till
spektakel för övriga medresande. Därför
hade det varit mycket bättre om utskottet
skrivit, att hela denna historia med
platsbiljetter borde slopas, ty som det
nu är är det hela en orättvisa. För ett

Onsdagen den 21 februari 1951.

Nr 7.

Motion ang. ändrade bestämmelser om sittplatsbiljetter å tag.

par år sedan hade jag och min fru på
en resa kommit till Porjus. Vi stodo på
stationen där och skulle fortsätta till
Östersund, men i Porjus sålde man inga
platsbiljetter, utan detta skedde endast
från avgångsstationen, Malmberget. Detta
gjorde att när rälsbussen kom till
Porjus fanns det inga platser kvar för
de resande, som stego på där med sina
kappsäckar. De fingo sitta i tolv timmar
på lådor eller kappsäckar, medan
de bekväma bänkarna upptogos av en
mängd pojkar, som för en krona köpt
sina platsbiljetter i Malmberget. Jag
undrar därför om det inte hade varit
riktigare att vederbörande fått betala
sin platsbiljett med mer än en krona,
så att priset stått i relation till den
sträcka vederbörande skulle färdas.

Motionärerna ha inte kommit med
något utarbetat förslag i frågan utan
endast hemställt, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t ville begära en
utredning i syfte att erhålla en justering
i ifrågavarande avseende, en justering
som sannerligen är av behovet påkallad.
När jag exempelvis i går kväll reste
från Stockholm till Uppsala funnos sådana
lappar om upptagna platser i en
hel vagnsavdelning. Dessa lappar skulle
ha varit borta 15 minuter efter tågets
avgång, men vi två som voro i sällskap
funno att lapparna fortfarande voro
kvar vid ankomsten till Uppsala, och
kanske sitta de där fortfarande. Platserna
voro som sagt upptagna, och att
få någon plats var därför omöjligt. Men
det var väl ogentilt att avlägsna dem,
för platserna voro ju beställda.

Så går det till i verkligheten, men
ändå säger utskottet, som tycks ha låtit
dupera sig av järnvägsstyrelsens representant,
att det hela är riktigt. Men det
är inte riktigt, utskottets ärade herr
ordförande, utan Kungl. Maj:t borde få
i uppdrag att närmare titta på saken,
ty människorna äro inte numera så hänsynsfulla
som förr. Det är en rimlig begäran,
att den som skall göra en resa
på 12 timmar får betala ett häremot

svarande pris för en platsbiljett. Vore
det så, lekte man inte så där lätt med
pengarna som den där som beställde
platsbiljetter till tre olika tåg för 10 å
12 personer, som jag tidigare talade om.

Jag hemställer, herr talman, om bifall
till den i denna fråga av mig jämte
andra kammarkamrater avlämnade motionen.

Herr SVENSSON i Alingsås: Herr talman!
Man kan väl förstå liuvudmotionärens
synpunkt i vissa avseenden, då
han kanske bevittnat en och annan
avigsida av hithörande bestämmelsers
tillämpning. Sådana avigsidor finnas ju
litet varstädes och inte bara på detta
område. Det är emellertid kanske inte
alltid så säkert, att man vinner ett resultat,
som skulle bli hundraprocentigt
tillfredsställande, genom att man skrivt.
till Kungl. Maj:t för att få en ändring
till stånd i den eller den detaljen.

Det väsentliga här är ju enligt motionärerna,
att det förekommer, att vederbörande
inte tagit sin plats i besittning,
när han väl löst sin platsbiljett, utan
platsen står markerad, medan medresenärer
inte kunna få en lämplig sittplats.
Jag vill emellertid hänvisa till de bestämmelser,
som gälla i detta avseende
och som delvis finnas redovisade i utskottets
utlåtande. De innebära ju i
korthet bara det, att om en platsbiljettsinnehavare
inte tar sin plats i besittning
inom 15 minuter från tågets
avgång från stationen, har vilken medresande
som helst rätt och möjlighet
att ta platsen i besittning.

Motionärerna ha här ifrågasatt att
riksdagen skulle uttala, att de markeringslistor,
som äro uppsatta på de reserverade
platserna, borde tas bort när
dessa 15 minuter ha gått. Det är naturligtvis
i och för sig önskvärt, men i
praktiken torde det inte alltid vara
möjligt för tågpersonalen att ta bort
markeringslistorna på denna korta tid.
Det hindrar emellertid inte att man

ti 8

Nr 7.

Onsdagen den 21 februari 1951.

Motion ang. ändrade bestämmelser om sittplatsbiljetter å tåg.

kanske som utskottet har anfört borde
göra resenärerna uppmärksamma på att
det gäller en tidsfrist av 15 minuter,
vilket kanske ett stort antal resande
inte har kännedom om.

Motionärerna ha i sin motion gjort
ett uttalande angående priset på sittplatsbiljetterna.
Det är en avvägningsfråga
huruvida en sittplatsbiljett är
värd en krona eller två kronor eller
mera, men man bör i detta sammanhang
erinra sig att detta är en service.
Det är priset på resebiljetterna, som är
det avgörande, och det är graderat efter
resans längd, varemot sittplatsreservationen
är en ren service, för vilken man
betalar en enhetlig avgift. Skulle man
gradera avgiften för sittplats, kan man
ifrågasätta om inte de administrativa
omkostnaderna skulle bli så stora, att
det inte skulle bli någon ekonomisk
förbättring för vederbörande verk.

När motionärerna tala om att priset
på sittplatsbiljetterna bör stå i förhållande
till resans längd, är det berättigat
att göra även en annan fråga: Var
inte avsikten med platsbiljettsystemet
att bereda lättnader för resenärer, som
resa långa sträckor på järnvägarna, genom
att tillförsäkra dem sittplats mot
en särskild avgift? Skulle man gå den
väg som motionärerna tydligen åsyfta,
nämligen ta ut en högre avgift för sittplatsbiljetten
av en resenär, som reser
en längre sträcka och följaktligen har
betalat ett högre pris för sin resebiljett,
skulle man inte nå det syfte, för
vilket sittplatsbiljetterna egentligen ha
kommit till. Det är lättare för en resenär
på en kort sträcka att vara utan
sittplats än för en resenär som reser en
längre sträcka.

Jag tror, herr talman, att det inte
finns någon möjlighet att lösa denna
fråga på det sätt motionärerna ha syftat
till. För den som vill läsa finns det
i Sveriges Kommunikationer klara bestämmelser
angående biljetterna på statens
järnvägar, där står hur lång giltighetstiden
är och i vad mån man har

möjlighet att tillförsäkra sig sittplatsbiljett.

Jag hemställer, herr talman, om bifall
till utskottets yrkande.

Herr HANSSON i Skediga: Herr talman!
Utskottets ordförande säger, att
det kanske inte blir så mycket bättre,
om man överlämnar ärendet till Kungl.
Maj:t. Jag har emellertid det förtroendet
för Kungl. Maj:t att jag tror, att om
Kungl. Maj:t tar detta under övervägande,
ha vi att vänta en förbättring.

Sedan säger utskottets ordförande,
att resenärerna ha reda på att markeringen
får avlägsnas 15 minuter efter
tågets avgång. Ja, det ha utskottets
ledamöter kännedom om genom att de
anlitat en sakkunnig, men allmänheten
har inte reda på att markeringslapparna
få tagas ned efter 15 minuter. I
går reste jag nära en timme, och lapparna
sutto kvar hela tiden. Varför skall
för övrigt en resande med platsbiljett
behöva 15 minuter för att intaga sin
plats? Är det något slags högre klass
av människor? Platsen bör vara intagen
när tåget sätter sig i gång, annars
borde vem som helst få taga bort markeringslappen.
Efter de företagna tågindragningarna
äro tågen i allmänhet
väl besatta, och de resande få nu ofta
springa utefter tågen med sina kappsäckar
och leta efter plats.

Utskottets ledamöter ha blivit duperade.
Detta ärende borde skickas till
Kungl. Maj:t. Det skulle bli betydligt
bättre förhållanden, om Kungl. Maj:t
toge saken under övervägande. Det behövs
så innerligt väl en justering, ty
det är alldeles felaktigt som det nu är.

Herr ANDERSSON i Björkäng: Herr
talman! Detta är visserligen en liten
fråga, men det är nog på det sättet
att det är för liten skillnad i pris mellan
sittplatsbiljetter och ståplatsbiljetter.
Om man skall resa någon längre

Onsdagen den 21 februari 1951.

Nr 7.

Interpellation ang. trafikförhållandena vid Uddevalla—Lelångens järnväg.

sträcka, är möjligheten att få sitta under
resan värd betydligt mer än cn
krona.

Bor jag i Stockholm har jag möjlighet
att få lösa sittplatsbiljett. Bor jag däremot
i landsorten kan jag inte få köpa
sittplatsbiljett utan får finna mig i att
få en ledig plats, om det finns någon;
annars får jag stå. Systemet med sittplatsbiljetter
gynnar de större orterna.
Det vore därför inte för mycket om
de, som använda sig av denna förmån,
finge betala något mera för att få sitta,
ty det är värt åtskilligt.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till den i ämnet väckta
motionen; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

§ 19.

Föredrogs andra kammarens allmänna
beredningsutskotts utlåtande nr 2,
över motion om viss ändring av gällande
persontaxor vid statens järnvägar.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 20.

Interpellation ang. trafikförhållandena

vid Uddevalla—Lelångens järnväg.

Ordet lämnades på begäran till

Herr RUBBESTAD, som yttrade: Herr
talman! Sedan åtskillig tid tillbaka har
en betydande försämring inträtt beträffande
trafikförhållandena vid Uddevalla—Lelångens
järnväg. Sålunda har
det under innevarande vinter förekommit
trafikstopp å järnvägen, t. o. m.
under hela dygn. Man är fullt medveten
om att vissa svårigheter kunna uppstå
vid sådana snöstormar, som hemsökt
Dalsland under de två senaste månaderna,
men ortsbefolkningen har icke
kunnat komma ifrån det intrycket att
man från SJ underlåter att vidtaga sådana
åtgärder, som borde kunna vara
möjliga. Beträffande landsvägstrafiken
så ha ju förhållandena där varit lika

svåra, men där har man klarat situationen
ganska bra, liksom man också
gjort det tidigare vid järnvägen.

Detta försämrade förhållande vid
järnvägen har inträtt sedan den statliga
utredningen av de smalspåriga
järnvägarna börjat sin verksamhet. Man
har svårt att värja sig mot misstanken
att trafikledningen i Göteborg har ett
visst intresse av att järnvägen vid den
pågående utredningen skall visa så dåligt
ekonomiskt resultat som möjligt,
ty man dirigerar en mycket stor del av
godstrafiken på lastbilar vid sidan om
järnvägen, trots det att befolkningen i
bygderna är väl så bra betjänt av att
få sitt gods befraktat av järnvägen.

Uddevalla—Lelångens järnväg har
förbindelse med SJ i Uddevalla vid den
s. k. anhalten. Från denna anhalt fram
till centralstationen är ett avstånd av
mellan 400 å 500’ meter, som resenärerna
måste tillryggalägga till fots, ofta
med ganska tunga resväskor. Då SJ har
sitt järnvägsspår utmed denna väg och
det ständigt finnes tillgång till järnvägsbussar
å bangården, tycker man
det borde kunna vara en lätt sak att
medelst järnvägsbuss befordra dessa
resenärer mellan dessa två hållplatser
de få gånger per dag som erfordras vid
förbindelse mellan de båda järnvägarna.

På grund av det anförda hemställes
om kammarens tillstånd att till chefen
för kommunikationsdepartementet få
framställa följande spörsmål:

Har herr statsrådet kännedom om
det trafikförhållande, som under senare
tid utvecklat sig vid Uddevalla—
Lelångens järnväg?

Om så är fallet, har herr statsrådet
för avsikt att vidtaga åtgärder för att
förbättra förhållandet?

Denna anhållan bordlädes.

§ 21.

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen

Nr 7.

Onsdagen den 21 februari 1951.

från bevillningsutskottet, nr 28, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning om ändrad
lydelse av 3 § förordningen den 19 november
1914 (nr 383) angående stämpelavgiften;
och

från jordbruksutskottet, nr 26, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
angående utgifter å tilläggsstat II till
riksstaten för budgetåret 1950/51, såvitt
propositionen avser jordbruksärenden.

§ 22.

Anmäldes, att till herr talmannen under
sammanträdet avlämnats följande
motioner, nämligen:

nr 431, av herrar Persson i Norrby

och Carlsson i Bakeröd, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition, nr 52, angående
grunderna för höjning av löner
enligt statens löneplansförordning,
m. in.; och

nr 432, av herr Hastad m. fl., likaledes
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 52.

Dessa motioner bordlädes.

§ 23.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 2.59 em.

In fidem
Per Bergsten.

Iduns tryckeri, Esselte AB. Stockholm 1951
116219