1951 ANDRA KAMMAREN Nr 6 (Riksdagens protokoll 1951:6)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1951 ANDRA KAMMAREN Nr 6

10—14 februari.

Debatter in. m.

Tisdagen den 13 februari.

Sid.

Svar på fråga av herr andre vice talmannen Olsson ang. åtgärder
för att minska möjligheterna för utlänningar att i samband
med utländska fartygs besök i svensk hamn komma in i landet utan

reguljär passkontroll .................................... 5

Interpellation av herr Birke ang. åtgärder för minskning i antalet
tillgrepp av bilar........................................ 7

Onsdagen den 14 februari.

Svar på interpellation av herr Jonsson i Skedsbygd ang. lämpligheten
av att i vissa fall tillskapa ett jordbruk av två var för sig fullt bärkraftiga
jordbruksfastigheter, m. m......................... 8

Motioner ang. skattefrihet för förmånen av nedsatt telefonabonnemangsavgift
för vissa av telegrafverkets pensionärer .......... 24

Interpellation av herr Hjalmarson ang. redogörelse för de åtgärder,
som vidtagits med anledning av den av riksdagen år 1949 begärda
översynen av socialvården................................ 26

Samtliga avgjorda ärenden.

Onsdagen den 14 februari.

Första lagutskottets utlåtande nr 2, ang. granskning av militieombuds mannens

ämbetsförvaltning .............................. 23

— nr 3, ang. fortsatt giltighet av lagen om återställande av viss från

ockuperat land härrörande egendom, m. m................... 23

Andra lagutskottets utlåtande nr 1, ang. fortsatt giltighet av utlänningslagen
................................................ 23

-— nr 2, ang. ändrad lydelse av lagen om allmänna barnbidrag .... 23

1 —Andra kammarens protokoll 1951. Nr f>.

Nr 6.

Innehåll.

Sid.

Konstitutionsutskottets memorial nr 2, ang. remiss av motioner om
rätt för kommun att bevilja ersättning till nämndemän........ 23

Statutskottets utlåtande nr 14, ang. utgifter å tilläggsstat II (justitiedepartementet)
........................................ 23

— nr 19, ang. utgifter å tilläggsstat II (finansdepartementet)...... 23

— nr 20, ang. utgifter å tilläggsstat II (ecklesiastikdepartementet).. 24

— nr 23, ang. utgifter å tilläggsstat II (civildepartementet)........ 24

— nr 26, ang. byggnadsarbeten vid tullverkets kust- och gränsbevakning
m. m............................................. 24

Bevillningsutskottets betänkande nr 2, ang. motioner om rätt till skatteavdrag
för kostnader för självstudier........................ 24

— nr 3, ang. motion om inskränkta skatteavdrag för representation 24

— nr 4, ang. motioner om skattefrihet för nedsatt telefonabonnemangsavgift
............................................ 24

Tredje lagutskottets utlåtande nr 1, ang. ersättning från kyrkofonden
för övertalig personal vid domänverket...................... 26

Jordbruksutskottets utlåtande nr 2, ang. utgifter å tilläggsstat II (jordbruksärenden).
......................................... 26

Lördagen den 10 februari 1951.

Nr 6.

Lördagen den 10 februari.

Kl. 2 em.

Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes av herr andre vice talmannen.

§ 1.

Justerades protokollet för den 3 innevarande
februari.

§ 2.

Upplästes följande till kammaren inkomna
läkarintyg:

Härmed intygas, att riksdagsman
Herman Engström på grund av sjukdom
(hjärtsjukdom) fortfarande är oförmögen
att tills vidare deltaga i riksdagens
arbete.

Saltsjöbaden den 7 februari 1951.

C. G. Danielson,
leg. läkare.

Riksdagsman L. A. Björklund vårdas
sedan den 7 februari 1951 å Hässleholms
lasaretts kirurgiska avdelning
och är på grund av sjukdom (abscess.
ad anum) t. v. förhindrad att deltaga
i riksdagsarbetet, vilket härmed intygas.

Länslasarettet i Hässleholm den 9
februari 1951.

K. A. Lagergren,
lasarettsläkare.

Ledighet från riksdagsgöromålen tills
vidare beviljades herr Engström från
och med sessionens början och herr
Björklund från och med den 7 innevarande
februari.

§ 3.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj:ts
proposition, nr 35, med förslag till lag

angående ändring i lagen den 14 september
1944 (nr 705) om aktiebolag.

§ 4.

Föredrogs, men bordlädes åter konstitutionsutskottets
memorial nr 2.

§ 5.

Föredrogs den av herr Jansson i Aspeboda
vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för
finansdepartementet angående viss merbeskattning
av fastighetsägare under de
år ändring sker i fastighets taxeringsvärde.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 6.

Ordet lämnades på begäran till

Herr HÅSTAD, som yttrade: Herr talman!
Med hänsyn till ärendenas omfattning
tillåter jag mig hemställa, att
tiden för avgivande av motioner i anledning
av Kungl. Maj:ts propositioner,
nr 34, med förslag till lag om ekonomiska
föreningar, m. m., och nr 39,
med förslag till ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr
370), m. m., måtte utsträckas till femton
dagar.

Kammaren biföll denna hemställan.

§ 7.

Till bordläggning anmäldes:

statsutskottets utlåtanden:

nr 14, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1950/51, i vad propositionen avser

Nr 6.

Lördagen den 10 februari 1951.

justitiedepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckt motion;

nr 19, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1950/51, i vad propositionen avser finansdepartementets
verksamhetsområde; nr

20, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1950/51, i vad propositionen avser
ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde; nr

23, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående utgifter å tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1950/51, i vad propositionen avser
civildepartementets verksamhetsområde;
och

nr 26, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställning
angående anslag för budgetåret
1951/52 till vissa byggnadsarbeten
vid tullverkets kust- och gränsbevakning
m. m.;

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 2, i anledning av väckta motioner
om rätt att vid taxering för inkomst
njuta avdrag för kostnader för självstudier; nr

3, i anledning av väckt motion om
viss inskränkning av rätten att vid taxering
för inkomst njuta avdrag för representation;
och

nr 4, i anledning av väckta motioner
angående skattefrihet för förmånen av
nedsatt telefonabonnemangsavgift för
vissa av telegrafverkets pensionärer;

tredje lagutskottets utlåtande nr 1, i

anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående ersättning från kyrkofonden
för övertalig personal vid domänverket;
samt

jordbruksutskottets utlåtande nr 2,
med anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1950/51, såvitt propositionen avser
jordbruksärenden.

§ 8.

Anmäldes, att följande Kungl. Maj:ts
propositioner tillställts kammaren, nämligen: nr

34, med förslag till lag om ekonomiska
föreningar, m. m.;

nr 39, med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28
september 1928 (nr 370), m. m.;

nr 44, angående grunder för skattelindring
åt synnerligt skattetyngda
kommuner m. m.;

nr 48, angående vissa byggnadsarbeten
vid statens skolor tillhörande barna-
och ungdomsvården; och

nr 52, angående grunderna för höjning
av löner enligt statens löneplansförordning,
m. m.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 9.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 2.04 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Tisdagen den 13 februari 1951.

Nr 6.

Tisdagen den 13 februari.

Kl. 4 em.

§ 1.

Justerades protokollen för den 6 och
den 7 innevarande februari.

§ 2.

Svar på fråga ang. åtgärder för att minska
möjligheterna för utlänningar att i
samband med utländska fartygs besök i
svensk hamn komma in i landet utan
reguljär passkontroll.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet MOSSBERG, som yttrade:
Herr talman! »Har regeringen övervägt
lämpliga utvägar att minska möjligheterna
för utlänningar att i samband med
utländska fartygs besök i svensk hamn
komma in i landet utan reguljär passkontroll
och därigenom få tillfälle att
under längre eller kortare tid bedriva
icke önskvärd verksamhet?»

Denna fråga har herr andre vice talmannen
i denna kammare riktat till
mig.

Som svar ber jag att få anföra följande.

För utlänningar i allmänhet gäller,
att de anses inresta i riket, då de passerat
passkontrollen och deras legitimationshandlingar
blivit försedda med
inresestämpel. För utländskt sjöfolk
gälla i viss mån avvikande regler. Utlänning
som är mönstrad på ett fartyg
som kommer till svensk hamn och som
av polismyndigheten erhållit tillstånd
att gå i land behöver ej visering. Skulle
däremot utländsk besättningsman lämna
fartyget utan sådant tillstånd, avmönstra
eller eljest söka kvarstanna ef -

ter fartygets avgång, åligger det honom
att förete pass, i förekommande fall försett
med vederbörlig inresevisering, eller
ock att utverka sjömansvisering.

När ett utländskt fartyg ankommer
till en svensk hamn går det i praktiken
till på följande sätt. Genom tullen varskos
passkontrollen om att fartyget är
på väg in i hamnen, och så snart det
kommit dit, begiva sig passkontrollens
funktionärer ombord. Fartygets befälhavare
lämnar en lista, som upptager
namnen på fartygets befäl och besättningsmän
samt uppgift på eventuella
passagerare. Passagerarna bli föremål
för passkontroll i vanlig ordning. Passkontrollanterna
gå igenom förteckningen
över fartygsbefäl och besättningsmän
för att konstatera, om det på fartyget
finnes någon, som exempelvis på
grund av att han tidigare utvisats från
landet icke äger rätt inkomma hit. Om
så är fallet förbjudes vederbörande att
stiga i land. Vanligen möter intet hinder
för utländskt fartygs befäl och besättning
att gå i land under fartygets
uppehåll i hamnen. När fartyget lämnar
den svenska hamnen sker motsvarande
procedur. Passkontrollen får härvid
uppgift av befälhavaren att de besättningsmän,
som funnos upptagna på
förteckningen när fartyget kom i hamn,
åter befinna sig ombord. Skulle under
uppehållet i hamnen t. ex. någon av besättningsmännen
ha blivit sjuk och en
ny besättningsman ha påmönstrat, anmäles
detta till passkontrollen, och den
påmönstrades handlingar granskas.

Den praxis, som jag här skisserat, är
internationellt vedertagen. I stort sett
bliva svenska sjömän behandlade på
samma sätt utomlands. Kontrollen i

Nr 6.

Tisdagen den 13 februari 1951.

Svar på fråga ang. åtgärder för att minska möjligheterna för utlänningar att i samband
med utländska fartygs besök i svensk hamn komma in i landet utan reguljär
passkontroll.

hamnar, som tillhöra öststaterna, torde
emellertid vara betydligt mera rigorös.
Hamnområdena där äro strängt bevakade.

De svenska hamnområdena äro f. n.
icke avspärrade, utan tillträde till hamnarna
är i stort sett fritt. Samma förhållande
torde råda i flertalet övriga
länder.

Av det anförda torde ha framgått, att
befäl och besättning på utländskt fartyg
bliva föremål för en viss kontroll.
Men en effektiv sådan är knappast möjlig
utan långtgående bevakningsåtgärder.
Med nu rådande system, vilket som
nämnts får anses såsom internationellt
vedertaget, kan man sålunda icke utesluta
möjligheten av att utländska besättningsmän
i enstaka fall under sina
besök i svenska hamnar kunna bedriva
för landet icke önskvärd verksamhet.
Om det finns anledning till sådana
misstankar kopplas polisen in. Självfallet
äro dessa förhållanden även på annat
sätt föremål för polisens uppmärksamhet.
En skärpning av kontrollen,
t. ex. genom införandet av mera rigorösa
generella bestämmelser eller genom
avspärrning av hamnområdena, är
jag f. n. icke beredd att tillstyrka. I
vissa speciella fall kunna emellertid omständigheterna
ge anledning till att särskilda
åtgärder vidtagas för att skärpa
kontrollen. Jag kan som exempel nämna,
att de östtyska fisketrålare, som i
höstas gjorde talrika besök i de sydsvenska
hamnstäderna, blevo föremål
för särskilda bevakningsåtgärder. Båtarnas
befäl och besättningar fingo icke
heller gå i land annat än under uppsikt.
Regeringen kommer givetvis att
ägna denna bevakningsfråga vederbörlig
uppmärksamhet.

Herr talman! Med detta har jag besvarat
den framställda frågan.

Härpå anförde

Herr andre vice talmannen OLSSON:
Herr talman! Jag ber att få betyga herr
statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
min tacksamhet för det snara
och välvilliga svar som han har lämnat
på min fråga.

Som bekant har det uttalats tvivelsmål
i fråga om effektiviteten av vår
ordinarie passkontroll. I vissa av våra
storhamnar påstås polisen inte vara i
stånd att hindra icke önskvärda främlingselement
att komma i land. Statsrådet
har ju inte heller förnekat möjligheten
av att det härvidlag åtminstone
i enstaka fall kan förekomma vissa
missförhållanden. Svenska fartyg som
anlöpa östhamnarna komplettera där
stundom sina besättningar på ett alltför
lättvindigt sätt. Men framför allt
lär det vara kolbåtarna österifrån som
föra med sig misstänkta sjömän, som
med sjömansboken som passersedel gå
i land utan att man kan vara fullt viss
om att det är samma personer, som efter
landpermissionen följa med tillbaka.
Även om man härvidlag inte kan framlägga
någon bindande bevisning, har
det synts mig skäligt att rikta uppmärksamheten
på att det här föreligger möjlighet
till en sådan personsmuggling,
som särskilt under nuvarande förhållanden
ur säkerhetssynpunkt påkallar
skärpt försiktighet. Jag är tacksam för
att statsrådet betygat, att regeringen
kommer att med intresse följa denna
angelägenhet, men då det är klargjort,
att det här i varje fall finns en möjlighet
till ett allvarligt missförhållande,
hoppas jag, att denna skärpta uppmärksamhet
också skall leda till en mera
rigorös kontroll.

överläggningen var härmed slutad.

§ 3.

Föredrogos var efter annan följande
Kungl. Maj:ts å kammarens bord vilan -

Nr 6.

Tisdagen den 13 februari 1951.

Interpellation ang. åtgärder

de propositioner; och hänvisades därvid till

behandling av lagutskott propositionen
nr 34, med förslag till lag om
ekonomiska föreningar, m. m.;

till bevillningsutskottet propositionen
nr 39, med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), m. m.; samt

till statsutskottet propositionerna
nr 44, angående grunder för skattelindring
åt synnerligt skattetvngda kommuner
m. m.;

nr 48, angående vissa byggnadsarbeten
vid statens skolor tillhörande
barna- och ungdomsvården; och

nr 52, angående grunderna för höjning
av löner enligt statens löneplansförordning,
m. m.

§ 4.

Föredrogos, men bordlädes åter statsutskottets
utlåtanden nr 14, 19, 20, 23
och 26, bevillningsutskottets betänkanden
nr 2—4, tredje lagutskottets utlåtande
nr 1 samt jordbruksutskottets utlåtande
nr 2.

§ 5.

Interpellation ang. åtgärder för minskning
i antalet tillgrepp av bilar.

Herr BIRKE erhöll på begäran ordet
och yttrade: Herr talman! I anledning
av vid 1950 års riksdag väckta motioner
anhöll riksdagen samma år hos
Kungl. Maj:t om utredning rörande
möjligheterna att få till stånd effektiva
åtgärder mot tillgrepp av motorfordon.
Vederbörande beredningsutskott anförde
i sina utlåtanden bl. a. att en utredning
i första hand borde undersöka
möjligheterna att konstruera tillfredsställande
lås-, alarm- eller andra säkerhetsanordningar,
vilka kunde hindra

för minskning i antalet tillgrepp av bilar.

eller omöjliggöra tillgrepp av bilar. Utskotten
ansågo det emellertid önskvärt
att det också undersöktes, huruvida
andra förebyggande åtgärder vore möjliga,
i den mån detta kunde ske utan
att föregripa de inom strafflagberedningen
och fångvårdsstyrelsen pågående
utredningarna.

Riksdagens skrivelse synes emellertid
endast ha föranlett Kungl. Maj :t att
från statens kriminaltekniska anstalt
infordra yttrande över vilka tekniska
åtgärder som i detta hänseende vore
möjliga att vidtaga.

Med anledning härav får jag anhålla
om kammarens tillstånd att till statsrådet
och chefen för justitiedepartementet
rikta följande frågor:

1. Vilka åtgärder ha vidtagits för att
den av statens kriminaltekniska anstalt
verkställda utredningen skall komma
till den bilägande allmänhetens kännedom? 2.

Har herr statsrådet utöver vad
ovan nämnts vidtagit eller har herr
statsrådet för avsikt att vidtaga några
åtgärder för att åstadkomma en minskning
i antalet biltillgrepp?

Denna anhållan bordlädes.

§ 6.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 1, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1951/52 under riksstatens
första huvudtitel, avseende anslagen
till hov- och slottsstaterna;

nr 17, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1950/51, i vad propositionen avser socialdepartementets
verksamhetsområde;
och

nr 18, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret

Nr 6.

Onsdagen den 14 februari 1951.

Svar på interpellation ang. lämpligheten av att i vissa fall tillskapa ett jordbruk av

två var för sig fullt bärkraftiga jordbruksfastigheter, m. m.

1951/52, i vad propositionen avser inrikesdepartementets
verksamhetsområde.

§ 7.

Anmäldes, att Kungl. Maj:ts proposition
nr 53, angående anslag till utförande
av strandskydd på ön Ven, tillställts
kammaren.

Denna proposition bordlädes.

§ 8.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 4.14 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Onsdagen den 14 februari.

Kl. 2 em.

§ 1.

Svar på interpellation ang. lämpligheten
av att i vissa fall tillskapa ett jordbruk
av två var för sig fullt bärkraftiga jordbruksfastigheter,
m. m.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet STRÄNG, som yttrade:
Herr talman! Med andra kammarens
tillstånd har herr Jonsson i Skedsbygd
frågat mig, om jag anser det riktigt att
av tvenne var för sig fullt bärkraftiga
jordbruksfastigheter, som utan hjälp
eller stöd av staten bereda full sysselsättning
och tillräcklig inkomst för
ägare och anställda, genom lantbruksnämndernas
tillstånd tillskapas ett jordbruk,
som inte därigenom blir bättre
arronderat eller ur brukningssynpunkt
bättre, och ett skogsbruk vars ägare i
regel kommer att vara bosatt utom
kommunen.

Vidare har herr Jonsson frågat om
jag, ifall den första frågan besvaras
nekande, vill medverka till att liknande
avstyckningar och bildandet av särskilda
skogsfastigheter inte komma att
äga rum.

Som ett rent allmänt svar på herr
Jonssons allmänt formulerade första

fråga kan jag kort och gott säga, att
jag inte anser det där angivna förfaringssättet
riktigt. Men eftersom herr
Jonssons interpellation bygger på ett
bestämt fall och eftersom frågeställningen
i praktiken inte alltid är så enkel,
skall jag uttrycka mig litet utförligare.

Jag vill då erinra om att jorddelningslagens
avstyckningsbestämmelser
fingo sin nuvarande utformning genom
en lagändring år 1947. Ändringen syftade
bland annat just till att skapa ökat
skydd mot att skogsmark avskiljes från
odlad jord. Bestämmelserna äro enligt
min mening fullt klara och innebära
att en sådan avstyckning, som herr
Jonsson angivit i sin första fråga, inte
är tillåten. Detta gäller emellertid bara
då båda fastigheterna äro fullt bärkraftiga.
Anses den ena fastigheten sakna
möjligheter att bestå på lång sikt
som bärkraftig jordbruksfastighet, kommer
saken i ett i viss mån förändrat
läge, eftersom en sammanläggning av
de båda fastigheternas jordbruksjord då
kan vara till nytta för jordbruket. Man
har då enligt jorddelningslagen att
pröva, om den nytta, som överföringen
av den ena fastighetens odlade jord till
den andra fastigheten innebär för jordbruket,
kan anses överväga den skada,
som följer av att skogen på den först*

Onsdagen den 14 februari 1951.

Nr 6.

Svar på interpellation ang. lämpligheten av att i vissa fall tillskapa ett jordbruk av

två var för sig fullt bärkraftiga jordbruksfastigheter, m. m.

nämnda fastigheten skiljes från jordbruket.

De bestämmelser, som jag nu antytt,
äro enligt min mening lämpliga. Jag
förmodar att herr Jonsson har samma
uppfattning, eftersom de bygga på ett
förslag av fastighetsbildningssakkunniga,
i vilka herr Jonsson är ledamot.

Herr Jonsson har emellertid i motiveringen
till sin interpellation berört
ett bestämt fall, där man skulle ha tilllåtit
att skog skildes från ett bärkraftigt
jordbruk och lades till ett annat i
och för sig bärkraftigt jordbruk. Jag
har fått en del uppgifter om detta fall.
Att avstyckning tillåtits i detta fall beror
tydligen på att de organ, som handlade
ärendet, bedömde situationen så,
att det på lång sikt inte fanns förutsättningar
för att uppehålla ett självständigt
jordbruk på den första fastigheten
och att den senare fastigheten var i behov
av tillskottsjord. Man gjorde alltså
en sådan avvägning mellan nytta och
skada, som jag nyss nämnt, och kom
därvid till den uppfattningen att nyttan
övervägde skadan.

Det är klart, att meningarna ibland
kunna vara delade, om en viss fastighet
skall anses bärkraftig eller ej, och likaså
att avvägningen mellan nytta och
skada kan erbjuda svårigheter. I det
fall, som herr Jonsson berört, yppades
emellertid inga som helst meningsskiljaktigheter
under handläggningen av
ärendet.

Med det sagda anser jag mig ha besvarat
intcrpellationen.

Härpå anförde:

Herr JONSSON i Skedsbygd: Herr talman!
När jag ber att till statsrådet och
chefen för jordbruksdepartementet få
framföra mitt tack för det avgivna svaret
på mina i intcrpellationen framställda
frågor, så nödgas jag samtidigt
taga kammarens tid i anspråk en stund
för att framföra mina synpunkter och

något mera än i intcrpellationen i detalj
syssla med det eller de fall, som jag
syftade på när jag framställde mina
frågor.

Jag kan då först och främst försäkra
herr statsrådet, att jag mycket väl känner
till den lagstiftning, som skall ligga
till grund för handlandet i sådana
fall som det här gäller. Jag kan också
försäkra herr statsrådet, att det är efter
mycket grundligt övervägande, som
fastighetsbildningssakkunniga ha stannat
för den utformning av ifrågavarande
lagtext, som sedermera blivit av
riksdagen antagen såsom gällande lag
på området.

Det möter nämligen oöverstigliga
hinder att i en lagtext beskriva hur en
fastighet skall se ut för att vara ett
s. k. bärkraftigt jordbruk. Förhållandena
skifta inte bara inom landets olika
delar utan även i hög grad från fall
till fall. Att i en lagtext stipulera t. ex.
hur mycket odlingsjord och hur mycket
skogsmark, som i skogsbygderna
skall anses utgöra minimum, när det
gäller att bilda eller bibehålla ett jordbruk,
torde ligga utom möjligheternas
gräns. Och det är ännu en faktor man
får taga med i beräkningen, nämligen
brukaren själv, hans kunnighet, arbetsvilja,
förmåga att ekonomisera och att
ur sin fastighet vinna ut det mesta
möjliga. Allt detta är faktorer,, som
inte kunna skrivas in i någon lagtext.

Min fråga på denna punkt avsåg inte
heller utformningen av den lagtext,
som det här gäller, utan den tolkning
och tillämpning, som ifrågavarande
lagbestämmelser givits ute i praktiken,
ty det är ju detta som är det viktigaste.
Men jag kan försäkra herr statsrådet,
att jag inte ens i mina mest verklighetsfrämmande
fantasier ett enda ögonblick
trott, att denna lagstiftning, som tydligt
utsäger, att skog icke får skiljas
från ett jordbruk annat än i yttersta
undantagsfall, skulle komma att tillämpas
så, att en kombinerad jord- och

Nr 6.

Onsdagen den 14 februari 1951.

Svar på interpellation ang. lämpligheten av att i vissa fall tillskapa ett jordbruk av

två var för sig fullt bärkraftiga jordbruksfastigheter, m. m.

skogsfastighet på närmare 300 tunnland,
där en familj bär haft och, enligt
de förhållanden som råda på orten, i
framtiden skulle ha möjlighet till en
mycket god bärgning, skulle förstöras.

Det är emellertid, herr talman, just
detta, som med myndigheternas benägna
tillstånd här har skett, utan att ortsbefolkningen
på något sätt blivit informerad
i saken — man har först långt
efteråt fått veta vad som skett.

För att belysa det hela nödgas jag gå
något tillbaka i tiden.

Det av mig i interpellationen åsyftade
fallet gäller byn Överstahult i
Bäckebo kommun av Kalmar län. Byn
ägdes ursprungligen av kronan men såldes
i början av detta århundrade till
enskilda personer. Den bestod av tvenne
huvudgårdar, Överstahult l2 och
Överstahult l3 om respektive 143,5 och
151 hektar, varav den förstnämnda enligt
fastighetstaxeringslängden omfattar
19,5 hektar odlad jord och 4 hektar
äng, medan den resterande arealen,
cirka 120 hektar, utgöres av skogsmark.
Den andra fastigheten, Överstahult l3
med en totalareal av 151 hektar, har
enligt samma uppgift 11 hektar odlad
jord samt cirka 130 hektar skogsmark.

Dessutom försåldes vid samma tillfälle
såsom en särskild fastighet ett
förutvarande torpararrende, omfattande
ep totalareal av cirka 75 hektar, varav
mellan 6 och 7 hektar utgjordes av
åkerjord.

Jag har tillåtit mig att här bakom
talarstolen sätta upp en kartskiss över
dessa tre gårdar, Överstahult l2, Överstahult
l3 och Överstahult 1*.

Vid försäljningen gjordes således inte
av kronan — något som ju tyvärr ofta
varit fallet vid försäljningar av detta
slag -— något förbehåll beträffande den
till gårdarna hörande skogsmarken, utan
denna fick följa med fastigheterna.
Följden blev att de båda huvudgårdarna
i fråga om såväl jordbruks- som
skogsareal kommo att ligga betydligt

över medeltalet inom kommunen. På
den nu sönderstyckade gården födde
ägaren bortåt ett tjugotal djur och ett
par hästar. Då till denna gård hörde
över 100 hektar utmärkt skogsmark
med en bonitet, som ligger över medeltalet
för kommunen, förstår var och
en, som något sysslat med jordbruk i
dessa trakter, att gården var en av de
bärkraftigaste inom kommunen. Boningshuset
hade uppförts av kronan
omkring sekelskiftet och var efter den
tidens sed av mycket god beskaffenhet.
Nya ladugårdsbyggnader uppfördes av
den dåvarande ägaren år 1924, och de
äro rymliga och befinna sig i mycket
gott skick.

Även byggnaderna å den andra huvudfastigheten
äro i gott skick. Mangårdsbyggnaden
är byggd tidigare än
den som finns på den förstnämnda gården,
men ladugårdsbyggnaderna äro
uppförda år 1938, även dessa i gott
skick. Denna andra gård, med sina 11
hektar åker och omkring 125 hektar
produktiv skogsmark, har mycket väl
lämnat försörjning åt en familj, och
den ligger vad arealen beträffar betydligt
över medeltalet för jordbruksfastigheterna
inom kommunen.

Den tredje, mindre fastigheten med
en totalareal av endast mellan 70 och
75 hektar skogsmark och 6 å 7 hektar
åker köptes, när kronan försålde gårdarna,
av en jordbruksarbetare. Denne
har skött gården mönstergillt, ja, man
kan kanske säga att gården för närvarande
är en liten mönstergård. Han har
odlat ny mark, röjt sten, byggt nya
byggnader och renoverat gamla. Han
har fött upp en stor familj, alla duktiga
medborgare. Gården äges nu av hans son,
som går i faderns fotspår och klarar
sig mycket bra på brukandet av denna
jordbruksfastighet, som ju bara är ungefär
hälften så stor som de båda huvudfastigheterna.
Naturligtvis hade det,
om nu överstahult l2 ovillkorligen skulle
styckas, varit önskvärt att denna

Onsdagen den 14 februari 1951.

Nr 6.

Svar på interpellation ang. lämpligheten av att i vissa fall tillskapa ett jordbruk av

två var för sig fullt bärkraftiga jordbruksfastigheter, m. m.

mindre fastighet hade fått förvärva en
del av den skogsmark, som sålunda avskildes
från en av huvudfastigheterna.
Såsom framgår av kartskissen, är denna
skogsmark belägen på ett sådant sätt,
att det skulle ha blivit ett omedelbart
sammanhang mellan den skogsmark,
som förvärvats, och den mindre fastighetens
skogs- och jordbruksmark. Dessutom
finns det här en del utmark, odlingsmossar,
som inte lämpar sig så
bra att brukas av huvudgården, men
däremot utmärkt bra att brukas av den
mindre gården. Ägaren av denna mindre
gård har emellertid inte haft en
aning om vad som skett och har därför
inte kunnat göra någon framställning
om att bli tilldelad skogsmark från den
nu bildade skogsfastigheten.

År 1945 förvärvades fastigheten
Överstahult 12 av en folkskollärare från
en annan kommun. Den förre ägaren,
som var jordbrukare, hade som nämnt
ett tjugotal djur och ett par hästar och
försörjde sig och sin familj mycket bra
på gården. Sedan han försålt gården,
har den emellertid mer och mer fått
förfalla. Den nye ägaren hade arrendator
några år, men han kunde inte komma
överens med denne, vilket bl. a.
hade till följd att mangårdsbyggnaden
fick förfalla. Vidare rev den nye ägaren
ned en del uthusbyggnader på gården,
som han ansåg vara överflödiga, och
en del stängsel, som han lät hugga upp
till ved och försälja. När det inte visade
sig möjligt för honom att anskaffa någon
ny arrendator, vände han sig till
lantbruksnämnden med begäran att få
anlägga skog på samtliga åkrar. Framställningen
avslogs, men han fick tillstånd
alt plantera skog på de längst
bort från gården belägna mossarna.
Denna plantering har totalt misslyckats
och ger inte någon som helst avkastning.

År 1949 förvärvades den andra gården,
överstahult l3 på 151 hektar, av

en person från Kronobergs län, som
var jordbrukare och korgmakare. Han
hade, förmodar jag, fått tillstånd att
köpa gården därför att han skulle bruka
den själv. Han hade emellertid med
sig en person, som skulle vara arrendator
på gården, och det måste väl alltså
vara fråga om någon sorts hälftenbruk.
Denne arrendator gjorde framställning
om att till den nya lantbruksnämndens
område få överflytta ett lån, som han i
egenskap av arrendator erhållit i sin
hemkommun. När lantbruksnämndens
ombud besökte gården för att undersöka
förhållandena, kom han emellertid
till det resultatet, att det inte alls
kunde anses lämpligt att hjälpa vederbörande
med något lån. Kreatursbesättningen
bestod bara av en häst, ett par
kor och ett par kalvar och dessutom
fanns det sex, sju hundar, som voro
bundna vid foderbordet i ladugården.
En sådan besättning kunde i varje fall
inte utgöra säkerhet för ett lån på
10 000 kronor, och när arrendatorn alltså
inte fick något lån, så försvann han
från arenan.

Ägaren till överstahult l2, alltså folkskolläraren,
som ju inte velat restaurera
bostadsbyggnaden eller i övrigt hålla
fastigheten i ordning och som ju inte
heller fått tillstånd att plantera skog på
åkrarna, sökte efter utvägar att bli av
med sin jordbruksjord. Han vände sig
därvid till den nye ägaren till överstahult
l3, korgmakaren, och träffade en
överenskommelse med denne om att
han skulle köpa inägorna till överstahult
l2, ett område på ungefär 40 hektar.

För var och en, som känner till förhållandena
i den småländska skogsbygden,
är det fullt klart att ett jordbruk
på 25—30 tunnland med tillhörande
skogsmark är tillräckligt stort för
att vara bärkraftigt. Lägger man till
mera jord, kan inte jordbruket skötas
utan lejd arbetskraft. Därtill kommer
att de åkerskiften, som vid eu samman -

Nr 6.

Onsdagen den 14 februari 1951.

Svar på interpellation ang. lämpligheten av att i vissa fall tillskapa ett jordbruk av två

var för sig fullt bärkraftiga jordbruksfastigheter, m. m.

slagning tillföras en gård, kanske som
i detta fall äro belägna på ett sådant
sätt, att de inte kunna direkt sammanföras
med gårdens egna åkerskiften -—
åkrarna ligga ju där de en gång ligga —
varför avståndet från brukningscentra
och till de nya områdena tvärtom blir
rätt stort. Genom att lägga till mera
jord försvårar man alltså brukningen
av ett sådant familjejordbruk på 20—
25 tunnland, som det här är fråga om
och som lämnar och så långt det kan
överblickas kommer att lämna full försörjning
för en familj, i all synnerhet
när tillgången på skogsmark är så pass
riklig som i det fall det här gäller. Jag
kan i detta sammanhang nämna, att medan
det tidigare på de båda huvudgårdarna
i överstahult föddes ungefär 30
djur och två par hästar, finns det där
i dag sammanlagt tre, fyra kor och en
häst, och största delen av jorden ligger
obrukad.

När jag kom i kontakt med denna
sak, sökte jag givetvis finna ett motiv
till att lantbruksnämnden hade gått med
på försäljningen, och jag frågade mig
om ett sådant kunde vara att mangårdsbyggnaden
på Överstahult V-, folkskollärarens
gård, hade befunnit sig i alltför
dåligt tillstånd för att kunna renoveras.
Jag lät därför en byggmästare
göra en undersökning av byggnaden,
och han sade mig, att för en kostnad av
6 000 kronor skulle han kunna sätta
mangårdsbyggnaden i precis samma
skick som när den var ny. Han skulle
värmeisolera byggnaden, sätta in nya
kakelugnar, se om golven, sätta in ny
kokspis och göra ny inredning i köket.
Men om man ville gå ännu längre och
införa centralvärme och vatten och avlopp,
så skulle han kunna göra en sådan
fullständig modernisering för ungefär
12 000 kronor.

Såsom framgår av statsrådets svar,
håller man ju inte heller nu på att motivet
skulle vara det tillstånd, vari man -

gårdsbyggnaden befunnit sig, utan det
säges att man ville »förstärka» fastigheten
Överstahult l3 genom att tillföra
denna fastighet mera jordbruksjord.

Det är också ur skattesynpunkt beklagligt,
att det på detta sätt ännu lämnas
tillåtelse att bilda särskilda skogsfastigheter.
Ägarna av sådana skogsfastigheter
äro ju i regel bosatta utom den
kommun, där fastigheten ligger. Det
finns redan, bl. a. i min egen kommun,
många tråkiga exempel på vart detta
leder. Skulle det ske en rationalisering,
så borde man i stället söka tillföra skogsmark
till sådana jordbruk, som genom
avstyckning blivit berövade den skogsmark
som de normalt borde ha.

Det är anmärkningsvärt att man, när
det gäller denna försäljning av inägorna
på överstahult l2, icke på något sätt
sökt kontakt med de kommunala myndigheterna,
icke ens med lantbruksnämndens
eget ombud. Jag kan inte underlåta
att här läsa upp några av alla
de brev som jag fått beträffande denna
sak, och jag skall då börja med vad
lantbruksnämndens eget ombud i Bäckebo
kommun skriver: »I anledning av
att ett flertal lantbrukare inom Kråksmåla
och Bäckebo kommuner av undertecknad
begärt upplysningar om anledningen
till sammanslagningen av Överstahult
1: 3 inägor med fastigheten överstahult
1: 2 samt uttryckt sin förvåning
över att myndigheterna tillåter dylik
sammanslagning, får jag härmed meddela,
att jag icke tillfrågats eller på något
sätt medverkat till nämnda sammanslagning,
och är jag själv förvånad över,
att två var för sig självständiga jordoch
skogsbruk, som har en storleksordning
så, att de enligt mitt sätt att se
saken kunnat bestå som självständiga
jordbruk, nu sammanslagits varvid ett
skogsbruk och ett icke räntablare jordbruk
bildats. En rationalisering av våra
mindre jord- och skogsbruk efter den
principen som här tillämpats måste leda

Onsdagen den 14 februari 1951.

Nr 6.

Svar på interpellation ang. lämpligheten av att i vissa fall tillskapa ett jordbruk av

två var för sig fullt bärkraftiga jordbruksfastigheter, m. m.

till, att skogsbygden inom orten snabbt
avfolkas, och den småländska skogsbygden
blir lielt en ödebygd.»

Jag skall vidare tillåta mig att läsa
upp vad kommunalnämnden i Bäckebo
kommun yttrat i ärendet: »—• —• — Att
rubr. gård, enligt fastighetstaxeringslängden,
har en total areal av 143,5 har
fördelat enligt följande: åker 19,5, äng
4, produktiv skogsmark 106 samt övrig
mark 14 har. Att siffrorna för skogstillgång
och dito tillväxt ligger något över
medeltalet för hela kommunen. Att gårdens
ekonomibyggnader, som nybyggdes
år 1924, är i gott skick samt fullt
motsvarar gårdens behov. Att boningshuset,
som uppfördes omkring sekelskiftet,
kan för en renoveringskostnad
av cirka 12 000 kronor göras fullt modernt.
Att fastigheten enligt gängse uppfattning
här på orten är en med de bärkraftigaste
brukningsdelarna inom kommunen.
Att av kommunens cirka 200
brukningsdelar endast 41 st. kommer
upp till eller ligger över förut nämnd
areal. Att fastigheten om den fått bestå
i det skick den var före avstyckningen
mycket väl fyllde kraven som familjejordbruk.

Tilläggas bör att den företagna rationaliseringen
på intet sätt underlättar
skötandet av den brukningsdel, Överstahult
1:2 i förut nämnda socken, som
inägorna sammanlagts med. Den sist
nämnda brukningsdelen var för övrigt
fullt bärkraftig före sammanläggningen,
med några har större total areal än
Överstaliult 1: 3 men beträffande åkern
8 har mindre. Båda fastigheternas åkerareal
ligger nämligen i spridda skiften.
Om det system som lantbruksnämnden
i detta fall knäsatt skall konsekvent tilllämpas
kommer sannolikt alla Sveriges
skogsbygder att rätt fort avfolkas vad
det gäller den jordbrukande befolkningen.
Vad detta kommer att betyda för
den framtida skötseln av Sveriges skogar
då befolkningen alltmera uttunnas

i skogstrakterna behöver man ej spilla
ord på.

Ur kommunal skattesynpunkt är dyliga
transaktioner att beklaga då i detta
fall ägaren till skogsmarken Överstaliult
1: 3 är mantalsskriven i annan kommun
där han följaktligen beskattas.

Anmärkningsvärt är också att ingen
kommunal myndighet rådfrågades före
köpets avslutande, om så skett hade
detta absolut säkert blivit avstyrkt. Man
hade väntat att dylikt baggböleri och
sönderbrytande av bärkraftiga skogsjordbruk
skulle genom jordförvärvslagens
tillkomst förhindras, men i stället
synes det som man med denna lags
hjälp genomför just vad lagen avsåg att
omöjliggöra. För Bäckebo kommunalnämnd.
Erik Jonsson. Ordf.»

För att något belysa, hur enskilda
personer, som äro bosatta i kommunen
och som ha vistats där hela sitt liv, se
på detta problem skall jag be att få läsa
upp ett brev, som jag fick i förrgår.

»Broder. Då jag ser i tidningarna att
Du interpellerat rörande lantbruksnämndens
tilltag att förstöra en gård i
Överstahult, kan jag inte låta bli att
skriva till Dig och tacka för detta.

Som Du vet är jag född i Överstahult,
och känner mycket väl till gårdarna där.
Det är bland de bästa gårdarna i kommunen.
Under första världskriget minns
jag att på gårdarna föddes bortåt ett
tjugotal djur på vardera gården. Ägaren
av nuvarande Tclemans gård hade en
leveransplikt på omkring 12 000 kg
spannmål, som han utan svårighet kunde
fullgöra, och ändå föda fram sin
stora kreatursbesättning.

Hela arealen på gården är ju nära
trehundra tunnland, därav bortåt 40
tunnland odlad jord. Det är klart att
några smärre ribbor av mossodlingarna
nu kanske blivit stenbundna, och behövt
läggas ut till betesmark, men som
Du vet blir det ju de allra förnämaste
betesmarkerna av sådana mossodlingar.

Vad skogsmarken beträffar är det en

Nr 6.

Onsdagen den 14 februari 1951.

Svar på interpellation ang. lämpligheten av att i vissa fall tillskapa ett jordbruk av

två var för sig fullt bärkraftiga jordbruksfastigheter, m. m.

av de bästa marknaturer i Bäckebo socken,
och jag tror att tillväxten där är
omkring 400—500 kbm per år.

Bostadsbyggnaden på Telemans nuvarande
gård är uppförd antagligen år
1902. Jag minns mycket väl detta, det
var under den tid kronan var ägare till
Överstahult. Den är uppförd av timmer
samt var så sent som år 1945, då jag
senast var där, i ett mycket gott skick.

Jag har hört att den nu verkar förfallen
invändigt, men det är ju förklarligt
enär den varit utsatt för vanvård
och icke varit föremål för några reparationer.
Men blir den restaurerad bör
den kunna tjänstgöra som bostad, fullt
jämförlig, ja bättre än medeltalet av
gårdarna här inom kommunen.

Vi förundra oss här över att lantbruksnämnden
har kunnat taga bostadens
nuvarande dåliga beskaffenhet, på
grund av vanvård, såsom motiv för att
förstöra gården. Skall man fortsätta efter
den principen blir det ju inte många
gårdar kvar i Bäckebo kommun. Själv
skulle jag intet bättre önskat än att vara
ägare till och få bruka denna gård. Jag
skulle då göra som bönderna i allmänhet
gör här i kommunen, sätta bostadshuset
i stånd, taga bort stenarna på
fastmarksåkrarna och lägga ut den
sämsta jorden. Jag skulle i alla fall få
omkring 25 å 30 tunnland åkerjord och
över 200 tunnland av den bästa skogsmark
som finnes inom kommunen. Och
den långt övervägande delen av jordbrukare
här klara sig synnerligen gott
på långt mindre arealer såväl jordbruk
som skog.

Jag har arbetat inom jordbruk i hela
mitt liv, så jag bör kunna bedöma den
saken. Och jag anser det mycket märkvärdigt
att lantbruksnämnden beviljar
bidrag för stenröjning och andra rationaliseringsåtgärder
till flera jordbruk
inom kommunen som inte ens ha hälften
av den areal, som finns på gårdarna
i Överstahult. Varför skall man förstöra
denna gården? Det är för mig alldeles

oförklarligt. Folket här i Bäckebo är
upprörda över det skedda, och kunde
Du stävja detta, vore Du värd allt tack.

Jag är som Du vet uppfödd i den lilla
gården Haremålen, där jag vistats hela
min ungdom. Det är märkvärdigt att på
denna lilla gård har den nuvarande
ägaren, som ursprungligen var jordbruksarbetare,
klarat sig mycket bra.
Odlat och stenröjt, byggt och reparerat
och samtidigt fött upp en stor familj.
Men på den nära tre gånger större gården
anser lantbruksnämnden antagligen
att en familj inte kan försörja sig, ty
det måste väl vara motivet för att den
förstöres. Och var och en som känner
förhållandena i den småländska skogsbygden
vet ju, att någon bättre arrondering
eller någon sammanslagning av de
spridda åkerskiftena icke kan ske om
man lägger tillsammans tvenne gårdar.
Tvärtom blir ägaren mera beroende av
lejd arbetskraft, som försvårar brukningen
av den större arealen.

Ja jag har velat skriva till Dig och
säga min mening i denna sak, och hoppas
att Du kan sätta stopp för lantbruksnämndens
framfart inom kommunen.
Får den fortgå blir här ju rena
ödemarken.»

Jag kanske även kan taga kammarens
tid i anspråk med att läsa upp ett brev
från ägaren till den lilla gården, Haremålen.
Han skriver:

»Vi ha i tidningarna sett att riksdagsman
Jonsson frågat jordbruksministern
om han anser att den avstyckning
och förstörelse av den ena av gårdarna
i Överstahult, som lantbruksnämnden
genomfört, har skett i enlighet
med gällande lags bestämmelser.

För oss, som känner till förhållandena
på orten, vi äger ju som riksdagsman
Jonsson vet den lilla gården, som kronan
sålde i samband med försäljningen
av Överstahult, är vad som skett upprörande.
Vi ha här på vår inte hälften
så stora gård kunnat klara oss bra. Far
och mor ha fött upp en stor familj, re -

Onsdagen den 14 februari 1951.

Nr 6.

Svar på interpellation ang. lämpligheten av att i vissa fall tillskapa ett jordbruk av

två var för sig fullt bärkraftiga jordbruksfastigheter, m. m.

noverat och byggt, odlat och brutit sten,
och vi i vår tur klara oss bra, tack vare
kombinationen jord och skog.

Gården som nu förstörts i Överstahult
är en bondgård, med såväl odlad
jord som skog betydligt över medeltalet
i kommunen. Byggnaderna är bra.
Ladugården med plats för 16—18 djur
och erforderliga hästar är uppförd så
sent som 1926, rymlig och i mycket gott
skick.

Boningshuset är uppfört troligtvis
1902. Det är ett mycket bra timmerhus,
och under tak av tegel. Det innehåller
tre rum och kök jämte hall å nedre våningen,
samt ett par rum å övre våningen.

Att den nuvarande ägaren, en folkskollärare
från en annan kommun, inte
underhållit bostaden, utan låtit den förfalla,
kan väl rimligtvis inte vara motiv
för att förstöra gården. Han har på
den korta tid han ägt gården sålt skog
för de mesta pengarna han gav för gården,
rivit ned en del logbyggnader och
stängsel och huggit upp till ved, som
han sedan sålt. Jorden har inte varit
brukad utom till en mindre del under
de senaste åren. Och nu tillåter lantbruksnämnden
att gården får slås sönder.
Det hela är så mycket märkvärdigare,
som ägaren till den andra gården,
som nu skall köpa inägorna av folkskollärare
Telemans gård, inte har skött
jordbruket på sin egen gård något vidare.
Det finns nu några få kor och
en häst.

På Telemans gård hade man under
förre ägarens tid 16—20 nötkreatur och
ett par hästar. Nu finns där inget husdjur,
och jorden ligger till största delen
öde. Som riksdagsman Jonsson vet, så
vinner man inget genom att sammanslå
gårdar här i skogstrakterna ur rationaliseringssynpunkt,
tvärtom blir
man ju mera beroende av lejd arbetskraft.

Om det nu funnits något skäl för att
förstöra Telemans gård, utom hans pri -

vatekonomiska intresse för tillfället förstås,
så hade det väl varit lämpligt att
vi till vår gård hade fått köpa den närmast
liggande skogsmarken. Här finns
en del goda mossodlingar, som passat
utmärkt till vår gård, och vi hade då
fått förstärkning i skog till vårt jordbruk.

Vi kan inte förstå att det ligger minsta
logik i lantbruksnämndens handlande
i detta fall.

Lantbruksnämnden beviljar ju rationaliseringsbidrag
till gårdar i kommunen,
som inte ens ha hälften av den
areal jordbruksjord och skogsmark, mot
vad som finnes i överstahult, och där
byggnaderna äro sämre än i Överstahult.
»

Mera behöver kanske inte läsas upp.
Jag tror, att jag har någorlunda klargjort
både min egen ståndpunkt till
frågan och den åsikt man hyser inom
kommunen.

Till slut skulle jag bara vilja säga, att
om lantbruksnämnden lider brist på
arbetsobjekt, så skulle jag kunna peka
på arbetsuppgifter, som vore mera angelägna,
nämligen att söka till jordbruket
återföra en del skogsmark, som
avhänts detsamma. Men det är kanske
inte lika lätt att återföra skogsmark
som att avskilja den.

Herr statsrådet säger här, att lantbruksnämnden
enhälligt har gått med
på denna avstyckning av överstahult
l2. Detta är nog riktigt, men man förvånar
sig inte så mycket över det när
man vet, att nämnden inte har hört någon
kommunal myndighet och inte ens
rest dit för att se, hur gården ser ut.
Jag kan tala om för herr statsrådet, att
inte någon av nämndens ledamöter före
beslutet haft tillfälle att på ort och ställe
övertyga sig om hur detta fall låg
till. Jag har varit i kontakt med en av
nämndens ledamöter, som på egen bekostnad
rest dit, när han fick höra talas
om opinionen i kommunen. Han
sade, att hade han sett gården tidigare,

Nr 6.

Onsdagen den 14 februari 1951.

Svar på interpellation ang. lämpligheten av att i vissa fall tillskapa ett jordbruk av

två var för sig fullt bärkraftiga jordbruksfastigheter, m. m.

hade han aldrig gått med på avstyckningen.
Jag har även personligen samtalat
med en annan ledamot av nämnden,
som efter de upplysningar han fått
säger, att om han känt till dem förut
skulle han inte ha gått med på avstyckningen
eller i varje fall ha varit mera
tveksam om lämpligheten av den.

Ilerr talman! Jag har velat redogöra
ganska ingående för detta fall, för att
lantbruksnämnden inte skall kunna
peka på det som ett blivande prejudikat.
Personligen instämmer jag i de
omdömen, som kommunalnämndens
ordförande och lantbruksnämndens
eget ombud ha anfört. Det vore nog
lyckligast, om lantbruksnämnden vid
sitt handlande hade större kontakt med
befolkningen i orten. Jag har hört, att
så sker vid en del nämnder. Man kan
i varje fall fråga sig, vad lantbruksnämndens
eget ombud skall göra för
nytta, om han inte blir hörd i en så
viktig fråga som denna.

Jag tillät mig för ett par år sedan
här i riksdagen säga, att så länge rationaliseringen
av det svenska jordbruket
sker i samförstånd med de svenska
jordbrukarna är den till nytta för dessa,
men vill man utan hänsyn till befolkningens
egen åsikt om vad som är
lämpligt och riktigt på kartan draga
upp vissa gränser och dekretera, att
så och så skall det bli, kommer hela
organisationen att medföra ett olyckligt
resultat. Jag har, herr talman, inte
någon anledning att frångå denna min
inställning.

I detta anförande instämde herrar
Norup, Pettersson i Norregård, Boman
i Stafsund, Ericsson i Näs, Carlsson i
Bakeröd, Persson i Norrby, Andersson
i Björkäng, Vigelsbo, Pettersson i Ersbacken,
Johansson i Norrfors och Jönsson
i Rossbol.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet STRÄNG: Herr talman!
Jag har i interpellationssvaret deklare -

rat, att det inte torde föreligga några
delade meningar mellan herr Jonsson
i Skedsbygd och mig i principfrågan.
När det sedan gäller detta praktiska
fall, är det självfallet utomordentligt
svårt att säga, huruvida man vid tilllämpningen
av bestämmelserna gått
utanför vad man principiellt borde göra
eller huruvida handläggningen ligger
inom de principer, som skola ligga till
grund för jordbrukets rationalisering.

Herr Jonsson i Skedsbygd har delgivit
kammaren sin mycket prononcerade
uppfattning, att lantbruksnämnden i
detta speciella fall har gått vid sidan
av de principer, som böra ligga till
grund för dess handlande. Lantbruksnämnden
har den ungefär lika bestämda
uppfattningen, att dess handlande
ligger inom ramen för jordbruksrationaliseringens
principer. Det hela visar,
att dessa frågor — som vi alla känna
till och som herr Jonsson i Skedsbygd
inledningsvis konstaterade — inte utan
vidare kunna regleras i en fixerad lagtext.
Det praktiska livet ställer oss alltid
inför nya problem och ger oss nya
aspekter.

Jag vill emellertid först reda ut en
sak, som en eller annan av ''kammarens
ledamöter kanske inte hade riktigt klart
för sig efter herr Jonssons i Skedsbygd
redogörelse. Det är nämligen så, att
denne folkskollärare Teleman köpte
fastigheten, när det stod vem som helst
fritt att köpa jord och skog. Det ligger
inte så till att lantbruksnämnden kan
bestämma, att en del skall läggas till
ett område och en del till ett annat, såvida
man inte tar till det yttersta medlet,
nämligen att expropiera fastigheten
för att få den i sin hand som ett
rationaliseringsobjekt. I detta fall har
lantbruksnämnden i Kalmar län inte
ansett expropriationsinstrumentet vara
av nöden, och jag skulle bli mycket
överraskad, om någon annan lantbruksnämnd
skulle anse det med ett sådant
fall som utgångspunkt.

Onsdagen den 14 februari 1951.

Nr 6.

Svar på interpellation ang. lämpligheten av att i vissa fall tillskapa ett jordbruk av

två var för sig fullt bärkraftiga jordbruksfastigheter, m. m.

Vad lantbruksnämnden haft att röra
sig med när den handlagt detta ärende
har varit en diskussion med ägaren till
fastigheten, som med stöd av rikets lag
äger både skog och jord på fastigheten.
Diskussionen har följaktligen gällt, huruvida
man skall tolerera, att skolläraren
Teleman i stället för att tidigare
ha ägt både jord och skog på fastigheten
nu skall få äga enbart skog eller
kanske riktigare uttryckt bli av med
jorden. Skall man tolerera, att han blir
av med en del av sin fastighet, nämligen
inägorna eller den öppna jorden?
Det är klart, att fastighetens möjlighet
att försörja sin brukare då är en avgörande
bedömningsgrund. Herr Jonsson
i Skedsbygd sade vid ett par tillfällen,
att det för hans vidkommande var alldeles
uppenbart, att detta var en gård,
som väl försörjde sin brukare och skulle
kunna göra det även för framtiden.
Lantbruksnämnden har haft en annan
uppfattning. Den har anfört — inte som
ett skäl men i varje fall som ett upplysande
argument — att den ägare, som
Teleman köpte fastigheten av, var jordbrukare
med vuxna söner, och det är
inte vanligt, att man säljer en bra fastighet
om man har söner, som äro beredda
att fortsätta som jordbrukare.
Det lära dessa ha varit. Är fastigheten
däremot dålig, är det inte överraskande,
om man säljer den för att skaffa sig en
annan, som är bättre.

Lantbruksnämnden anför vidare, att
under de sista sju åren har Teleman
haft inte mindre än tre olika arrendatorer
på fastigheten, av vilka inte någon
har suttit kvar kontraktstiden ut,
då fastigheten enligt deras uppfattning
varit för dålig. Den förste arrendatorn
satt i fyra år. Kontraktstiden för jordbruksarrendatorer
är minst fem år. Den
andre arrendatorn satt i tre år och den
tredje i ett år, innan parterna skildes
från varandra. Skulle man bedöma någonting
med hänsyn till tiden för arrendatorernas
kvarstannande på fas -

tigheten, skulle man ju snarast komma
till den slutsatsen, att fastigheten håller
på att bli sämre och sämre, och det är
också vad lantbruksnämnden säger.
Fastigheten bestod i sitt ursprungliga
skick av 130 hektar skog och 14 hektar
åker. En del av denna åkermark är
emellertid mossar, som med tiden försämras.
Stenarna gå upp i dagen, det
blir en sämre humusbildning, och så
småningom bli mossarna obrukbara för
egentligt jordbruk. Denna utveckling
pågår, anser lantbruksnämnden, och
man ifrågasätter därför mycket starkt

— i motsats till herr Jonsson i Skedsbygd
—■ om denna fastighet har något
framtida värde.

Enligt debatten här har det nu —
och det var en överraskning för mig

— framkommit vissa andra köparanspråk.
Ägaren till den fastighet, som
ligger norr om dessa båda fastigheter,
skulle önska erhålla kompletteringsskog.
Detta har emellertid inte framkommit
under behandlingen av ärendet,
och här kommer jag tillbaka till
att lantbruksnämnden inte kan ge denne
fastighetsägare norr om dessa båda
fastigheter kompletteringsskog med
mindre än att nämnden går i författning
om expropriation av fastigheten,
tar den ifrån skolläraren och disponerar
den efter gottfinnande. De praktiska
förutsättningarna härför ha emellertid
inte förelegat. Nämnden har inte
heller haft möjligheter att skaffa sig
fastigheten genom att utnyttja förköpslagen,
ty fastigheten har inte utbjudits
till salu av Teleman. Det har endast
förts en diskussion mellan nämnden
och Teleman huruvida denne skulle befrias
från en del av sin inägojord.

Som kammarens ledamöter väl förstå
har jag inte haft tid eller möjligheter
att före interpellationssvarets avgivande
åka ut och titta på denna fastighet.
Jag inskränker mig till att konstatera,
att lantbruksnämndens representanter
varit ute och gjort marlcbe -

2 — Andra kammarens protokoll 1951. Nr 0.

Nr 6.

Onsdagen den 14 februari 1951.

Svar på interpellation ang. lämpligheten av att i vissa fall tillskapa ett jordbruk av

två var för sig fullt bärkraftiga jordbruksfastigheter, m. m.

siktningar på fastigheten. Lantbruksnämnden
har inte bara en gång utan
även tidigare med avsevärd tids mellanrum
diskuterat denna fråga. Telemans
tidigare framställning om skogsplantering
på en del myrjordar gav
nämligen anledning till att taga upp
frågan, om fastigheten över huvud taget
skulle bli bärkraftig i framtiden.
När lantbruksnämnden behandlade
ärendet kom man till en uppfattning,
som är diametralt motsatt den, som
herr Jonsson i Skedsbygd här framlagt
och som enligt vad vi här ha fått
höra understödes av en de] av innebyggarna
i orten.

Vid en kvistig fråga händer det
ibland, att man inom lantbruksnämnden
inte är enig om vad som skall vara
det riktiga beslutet. I så fall går ärendet
till Kungl. Maj:t för avgörande. Är
lantbruksnämnden enig, som i detta
fall, kommer frågan inte fram till Kungl.
Maj:t, såvida det inte som nu blir en
interpellation i saken.

Jag har särskilt fäst mig vid att de
praktiserande jordbrukarna, som sitta
i lantbruksnämnden, inte haft något att
erinra i denna sak. De av hushållningssällskapet
utsedda jordbrukarna i Kalmar
län ha således varit ense med
nämndens ledamöter i övrigt. Förklaringen
kan ju vara den, att de inte varit
väl informerade — jag vet inte hur
det ligger till. Jag tog emellertid för
givet, att lantbruksnämndens ledamöter
inte handlade alltför lättsinnigt i
sitt ämbete. Dessutom kan den enhälliga
lantbruksnämnden här även stödja
sig på en något vidare församling, nämligen
ett länsråd bestående av planeringsmyndigheterna
i Kalmar län —
distriktslantmätarna, överlantmätaren,
lantbruksdirektören samt andra planeringsmyndigheter
— som även undersökt
ärendet och icke funnit anledning
att frångå lantbruksnämndens beslut.

Herr Jonsson i Skedsbygd kom vid
flera tillfällen tillbaka till att denna

fastighet var att betrakta som en av
plusvarianterna inom Kalmar län —
inom kommunen hör jag herr Jonsson
säger nu, ja, det är kanske alltid en
mera begränsad bild av det hela om jag
inskränker mig till kommunen. Av det
köpekontrakt, som jag har här i min
hand, drar jag emellertid en slutsats.
Avstyckningen av inägojorden på södra
delen av fastigheten förbehöll sig en
granne, som heter Gunnar Johansson,
att få, för att över huvud taget vilja
köpa den fastighet han nu innehar.
Han ansåg sig nödvändigtvis behöva
denna förstärkning för att kunna försörja
sig. Detta är således ett argument,
som närmast talar för lantbruksnämndens
uppfattning om att båda fastigheterna
voro i underkant, om man ser det
på framtiden. I det köpekontrakt, som
upprättades mellan kantor Teleman och
Gunnar Johansson, försäljes denna avstyckning,
bestående av — om jag inte
är fel underrättad — 13 hektar åker
och 31 hektar skog jämte vissa byggnationer
för en summa av 10 000 kronor.
Detta ger ju knappast ett intryck
av att skogen, jorden eller byggnationerna
ens ha ett normalvärde >— såvida
nu inte alldeles speciella förhållanden
ligga bakom, vilka skulle vara anledning
till att man sålt avstyckningen så
billigt.

Jag har således här uteslutande begagnat
mig av lantbruksnämndens argument,
eftersom jag inte haft möjlighet
att på platsen skaffa mig några
egna. Jag tycker emellertid att lantbruksnämndens
argument i denna debatt
böra stå emot herr Jonssons argument
— de skilja sig ju så avsevärt från
varandra.

Slutresultatet av att lantbruksnämnden
tillät Teleman att avsöndra en del
av den jord, som tillhörde hans fastighet,
blev, att Teleman fick behålla en
fastighet på 100 hektar skog — en ren
skogsfastighet alltså ■— medan Gunnar
Johansson fick en fastighet, som består

Nr 6.

Onsdagen den 14 februari 1951.

Svar på interpellation ang. lämpligheten av att i vissa fail tillskapa ett jordbruk av

två var för sig fullt bärkraftiga jordbruksfastigheter, m. ro.

av 15 hektar åker, 10 hektar bete, 130
hektar skog samt 30 hektar mossar och
impediment.

Under diskussionen har det sagts, att
man borde tagit en bit och lagt hit och
en annan bit och lagt dit, men såsom
ärendet här är upplagt är detta faktiskt
inte realiserbart. Kvar står frågan, om
detta förfarande stämmer med gällande
jordlagstiftning, som endast i speciella
fall tillåter skogens och jordens avskiljande
från varandra när det gäller en
registerfastighet. Lantmäteriorganet i
länet och samtliga distriktslantmätare
ha kommit till en positiv ståndpunkt
och tillstyrkt det hela. Lantbruksnämnden
och planeringsmyndigheterna ha
gjort detsamma. Argumentet från dessa
myndigheters sida har varit — vilket
också klart anges i lagen — att den
framtida nyttan av en avstyckning här
är större är den skada, som ur jordbrukets
synpunkt sker genom att skog
och inägor skiljas från varandra.

Herr JONSSON i Skedsbygd (kort
genmäle): Herr talman! Det är alldeles
riktigt att denna gård köptes av folkskolläraren
före jordregleringslagens
tillkomst. Detta faktum gör det emellertid
inte på något sätt mera berättigat
att stycka sönder denna gård. Hade det
varit så, att ägaren på grund av bostadshusets
beskaffenhet inte hade kunnat
ha kvar gården — om han inte hade
velat underhålla den eller skaffa någon
arrendator ■— så hade han ju kunnat
sälja den till en jordbrukarfamilj. Det
bär levat en jordbrukarfamilj där hela
liden förut. Det har gått mycket bra,
och inga skäl tala för att det inte skulle
gå bra i fortsättningen också. Här har
man tagit bort möjligheterna för en
jordbrukarfamilj att existera i kommunen.

Nu säger herr statsrådet, att representanter
för lantbruksnämnden besett
gården. Ja, jag skulle tro att tjänste -

männen varit och besett den, men lantbruksnämndens
ledamöter ha i varje
fall inte gjort det. Jag tycker det är
mycket förvånansvärt, att man inte rådgör
med kommunens egna representanter
— de representanter som lantbruksnämnden
har som underorgan ute
i bygden — utan att dessa först på omvägar
få veta om det.

Herr statsrådet säger, att om det är
en bra gård, så lämna inte sönerna gården
utan stanna kvar. Så är inte alltid
fallet, långt därifrån. De kunna gå över
till andra yrken, och det kan även vara
andra förhållanden, som göra att de
inte stanna kvar på fädernegården.

Jag tror att de skäl, som anförts av
de kommunala representanterna — i
detta fall kommunalnämnden och lantbruksnämndens
ombud på platsen samt
ortens befolkning — beträffande dessa
fastigheternas möjligheter att bära sig i
framtiden, äro minst lika tunga, om inte
tyngre vägande än omdömet från lantbruksnämndens
tjänstemän.

Herr SVENSSON i Va: Herr talman!
Jag känner personligen inte till det speciella
fall, som det här är fråga om, och
jag skall därför inte syssla med det. Jag
skall i stället inskränka mig till några
allmänt hållna och mycket korta reflexioner.

Jag är själv jordbrukare i en sådan
skogsbygd, som det här tycks vara fråga
om. Jag vill då påpeka — det har
även framhållits av interpelianten —
att det i en skogsbygd är mycket svårt
att förstärka ett jordbruk eller rationalisera
driften genom att på detta sätt
— vilket jag tyckte mig förstå av svaret
— tillföra jordbruket en del spridda
åkerskiften. Det är klart att det kan gå
mycket bra på en slättbygd, men i en
skogsbygd är det mycket svårare. I regel
bli åkerskiftena belägna långt ifrån
varandra och vad värre är, långt ifrån
gården, d. v. s. hemmanets bruknings -

Nr 6.

Onsdagen den 14 februari 1951.

Svar på interpellation ang. lämpligheten av att i vissa fall tillskapa ett jordbruk ar två

var för sig fullt bärkraftiga jordbruksfastigheter, m. m.

centrum. Detta gör, att brukningen blir
svårare, arbetsammare och dyrare. Det
krävs mera arbetskraft — om nu sådan
över huvud taget står att skaffa. Kan
inte vederbörande brukare skaffa denna
arbetskraft eller har han inte råd att
skaffa den så blir följden den, att ägaren
måste lägga ned brukningen av den
sålunda förvärvade jorden. Resultatet
av en sådan sammanslagning blir då
raka motsatsen till det man åsyftat.

Jag känner som sagt inte till detta
speciella fall mer än det jag hört av
interpellanten. Av hans anförande tycks
mig emellertid framgå, att lantbruksnämnden
handlagt detta ärende utan
en tillräckligt grundlig förberedelse.
Man får det intrycket, att ledamöterna
varit dåligt informerade om det verkliga
läget i detta fall och att det inte
varit någon kontakt mellan lantbruksnämnden
och befolkningen i den trakt,
där gårdarna äro belägna. Jag tillhör
visserligen inte själv någon lantbruksnämnd,
men av erfarenhet vet jag hur
lantbruksnämnden i mitt eget län i de
allra flesta fall går till väga när det gäller
sådana problem som dessa. Man reser
ut och bildar sig på ort och ställe
en personlig uppfattning om hur man
bör handla. Det är alldeles givet, att
ett sådant förfaringssätt ger en bättre
överblick över det hela, och det inger
också ett större förtroende från allmänhetens
sida. Av vad som här anförts
tycks det inte ha gått så grundligt till
i detta fall.

Avslutningsvis vill jag säga att jag
hoppas, att detta tillvägagångssätt i
fortsättningen inte blir någon allmän
princip, ty i så fall kommer givetvis
förtroendet för lantbruksnämndernas
uppgifter och resultatet av deras arbete
att bli otillfredsställande.

Herr NILSON i Spånstad: Herr talman!
Jag har med största intresse följt
vad som här sagts och demonstrerats.
Jag har följt diskussionen därför att jag

redan från början fick den inställningen,
att lantbruksnämnden bär rör
sig på jordlagstiftningens utmarker,
och denna uppfattning har jag fått ännu
starkare befäst under diskussionens
gång.

I detta sammanhang skall jag be att
få framföra mitt tack till herr statsrådet
för att han uppenbarligen inte
velat solidarisera sig med den ställning,
som lantbruksnämnden i Kalmar bär
intagit. Jag tycker att detta är hoppingivande
för den fortsatta behandlingen
av ärenden av detta slag. Jag
vill också passa på att säga, att när
man nu med största skärpa vänder sig
emot behandlingen av detta fall, så
innebär det inte att man vänder sig
emot allt vad lantbruksnämnderna göra
i alla de fall, då de handla klokt och i
samförstånd med jordbruket. Det har
uppenbarligen brustit i det stycket i
detta speciella fall.

Jag får säga att det förvånar mig i
mycket hög grad att lantbruksnämnden,
när det gällt att skapa ett fristående
skogsjordbruk — en fastighet av
icke önskvärd art -— inte funnit den
ringaste anledning att taga kontakt med
bygdens befolkning och inte funnit någon
anledning att diskutera med de
kommunala myndigheterna eller med
lantbruksnämndens eget ombud, den
förtroendeman i bygden som lantbruksnämnden
själv har och som väl är avsedd
att överlägga med i svårbedömda
fall när det gäller jordbrukets framtida
utformning i bygden.

Det har här framhållits, att lantbruksnämnden
är övertygad om att den
handlat riktigt, och jag förstår ju att
de i nämnden, som äro mest ansvariga
för detta beslut, inte ha något annat
att göra än att hävda den meningen, att
man handlat riktigt. Den upplysningen
skulle ha varit bra mycket värdefullare
om det även hade kunnat sägas, att
lantbruksnämnden också i dag är enig
om att man handlat riktigt och om

Onsdagen den 14 februari 1951.

Nr 6.

Svar på interpellation ang. lämpligheten av att i vissa fall tillskapa ett jordbruk av

två var för sig fullt bärkraftiga jordbruksfastigheter, m. m.

även jordbrukets representanter i lantbruksnämnden
hade sett på gården
efter beslutet och då varit ense med de
övriga tjänstemännen om att man handlat
riktigt i detta fall.

Som herr statsrådet anfört har ju diskussionen
här gällt, huruvida fastigheten
skulle delas eller inte. Såvitt jag
riktigt fattat de uppgifter, som vid dessa
lagars antagande lämnades av statsrådet,
numera finansminister Sköld, var
det meningen att man i alla svåra fall
skulle konferera med jordbruksiniressenterna
i orten när det gällde en
förändring av jorddelningen och en förändring
av indelningen i fastigheter.
Men när det nu här gällt att skapa en
fastighet av den art, som faktiskt inte
är önskvärd, då går man så till väga,
att ingen i orten vet någonting förrän
den nya indelningen vunnit laga kraft!
Jag må säga att detta inte vittnar om
att man i lantbruksnämnden känner sig
alldeles övertygad om att man handlat
riktigt. Är man själv alldeles övertygad
om att man handlat riktigt, då är man
väl också angelägen om att presentera
sina åtgärder på så sätt, att den allmänna
opinionen redan på ett tidigt stadium
får tillfälle att göra sin röst hörd.

När jag här, herr talman, klandrar
vad som skett vill jag ännu en gång
understryka, att min kritik riktar sig
mot handläggningen av detta speciella
fall. Kritiken syftar till att göra handläggandet
av lagen smidigare, så att det
går mera i stil med vad som avsågs när
lagen antogs. För att nå det målet finns
det emellertid ingen annan väg att gå
än att slå ned på alla de fall. där man
kan misstänka att lantbruksnämnden
gjort sig skyldig till ett överskridande
eller möjligen tangerande av sina befogenheter.

Herr JANSSON i Aspeboda: Herr talman!
Jag har lyssnat till debatten och
måste säga, att vid det här laget finns

det en glad och lycklig människa, som
är inblandad i affären. Det måste vara
den här kantorn, som fått sälja en
jord, som beskrivits vara mindre god,
men som fått behålla ett skogsskifte på
ungefär 200 tunnland. Visserligen sade
herr statsrådet, att detta bör ske endast
i speciella fall. Tyvärr känner jag inte
den bygd, som det här är fråga om,
men det förefaller mig som om det
speciella fallet inte skulle ha förelegat
här. Det förefaller mig som om man
hade bort undersöka, huruvida de gårdar,
som jag förmodar finnas i närheten,
ha så mycket skog förut, att de
tillsammans med sina små jordarealer
kunna bära sig, eller om inte skogen
skulle ha utbjudits till dem för att på
det sättet förstärka dessa mindre
gårdar.

För kanske något mer än ett år sedan
hade jag hand om ett sterbhus där
förhållandet var sådant, att gården antingen
måste säljas eller bortrationaliseras.
Jag satte mig i förbindelse med
direktör Stålberg i Falun och hade
överläggningar med honom om ärendet.
Sterbhusdelägarna voro två kvinnor
— en för gammal och en för ung
för att kunna tänkas taga emot gården.
De framställde då den frågan, huruvida
ett skogsskifte på 10 hektar, som
hörde till hemmanet, skulle kunna få
behållas såsom ett stöd för deras hem
-— bl. a. med tanke på bränslet. Den
jordareal, som skulle rationaliseras bort,
var 12 tunnland, d. v. s. 6 hektar. Direktör
Stålberg förklarade då att jord
icke får skiljas från skog. Skulle en
eventuellt uppträdande köpare inte
vilja köpa såväl jorden som skogen,
som det här var fråga om, ålade han
mig att se till, att skogen blev utbjuden
till någon av jordbrukarna i bygden,
för att man skulle bevara denna skogsareal
till jorden. Det är den principen
vi ha följt, och den anse vi vara riktig.

Nu föreställer jag mig, att om ett
sådant fall som detta blir känt ute i

Nr 6.

Onsdagen den 14 februari 1951.

Svar på interpellation ang. lämpligheten av att i vissa fal! tillskapa ett jordbruk av

två var för sig fullt bärkraftiga jordbruksfastigheter, m. m.

bygderna, skulle många säkert vilja
följa skollärarens exempel. Jag kanske
inte heller gör mig skyldig till någon
överdrift om jag säger, att om skolläraren
fått ge bort jorden alldeles gratis
och fått behålla skogsskiftet, så hade
han säkerligen gjort en mycket god
affär. Så ligga nämligen marknadsförhållandena
till. Bjuds ett fristående
skogsskifte ut på auktion, så går detta
till mycket stora pengar, eftersom det
är ett mycket lämpligt projekt att investera
pengar i. Är det emellertid en
gård med tillhörande jord och skog, då
blir prisbildningen en helt annan.

Det är två saker jag i detta fall vill
peka på. För det första har man inte
konfererat med den egna ortens ombud,
en åtgärd som ändå borde vara
den första, som man skall vidtaga. För
det andra bör man nog se till att inte
ett upprepande sker, så att det blir
flera prejudikat på hur lätt det går att
få bort skog från jorden. Vi ha nämligen
i dag alltför många jordbrukare i
vårt land, som med glädje skulle hälsa
möjligheten att sälja bort dålig åkerjord
men få behålla gården och skogen.
Den politiken kan inte vara riktig.
Det förefaller som om lantbruksnämnden
där nere gått en smula lättvindigt
till väga. Det är dock svårt att yttra
sig om detta med någon större bestämdhet,
när man inte är bekant med orten
och känner till förhållandena.

Herr JOHNSSON i Kastanjegården:
Herr talman! När det gäller lagen om
inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet
äro ju inte jag och herr
Jonsson i Skedsbygd på samma linje,
men det hindrar inte att vi i det här
speciella fallet kunna ha samma uppfattning.
Jag kan inte riktigt förstå den
lantbruksnämnd som — i enlighet med
vad herr Jonsson antydde — inte sökt
kontakt med bygdens folk och inte
ens sökt kontakt med sådana jordbrukare,
som ha mindre jord och skog än

den fastighet det här var fråga om. När
jag jämför detta exempel med de fall,
som jag känner till och som förekommit
i mitt län, måste jag säga att något
liknande inte skulle ha varit möjligt
där.

Jag har själv ägt en gård, som förvärvades
långt innan jordförvärvslagen
kom till men som jag inte själv brukade.
Som herr Jansson i Aspeboda nu
sade skulle jag gärna ha skänkt bort
huset och den odlade jorden samt en
del av skogen, om jag hade fått behålla
resten. När jag frågade en ledamot av
lantbruksnämnden om detta visste jag
emellertid, vad jag skulle få till svar.
Det gick på samma sätt med mina arrendatorer
som i detta fall. Gården var
avlägsen, och ingen ville bli kvar för
att bruka jorden. Jag hade ingenting annat
att göra än att sälja hemmanet till
en lantbrukare, som bosatte sig där och
nu sköter den. Jag menar att detta
hade nog också varit möjligt i det här
berörda fallet. Ägaren i detta fall hade
ju kunnat sälja hela gården om det var
för besvärligt för honom att bruka
jorden.

När vi i olika sammanhang debatterat
lagen om inskränkning i rätten att förvärva
jordbruksfastighet har det från
olika håll sagts, att det är svårt med
tillämpningsföreskrifterna. Det finns
ingen möjlighet att två lantbruksnämnder
kunna se saken på samma sätt. Om
man nu ser på hur denna lantbruksnämnd
förfarit, så kunde det i varje
fall inte ha blivit värre om det aldrig
hade funnits någon jordförvärvslag.
När lantbruksnämnden här meddelat
tillstånd för denne man att köpa den
odlade jorden, måste lantmätaren avstycka
jorden och sammanlägga den
med detta andra hemman. Under fria
förhållanden är det inte säkert — det
är t. o. m. ganska otroligt — att det
hade varit möjligt, att lantmätaren hade
sett saken på samma sätt utan i stället
avstyrkt avstyckning och sammanlägg -

Onsdagen den 14 februari 1951.

Nr S.

Svar på interpellation ang. lämpligheten

två var för sig fullt bärkraftiga jordbruksfastigheter, m. m.

ning. Det råder ingen tvekan om att
de dubbla byggnaderna bli en belastning
för den jordbrukare, som nu köpt
fastigheten. Givetvis var det gården och
den jord där stenarna kommit i dagen,
som vederbörande gärna ville bli av
med. Men det finns många tusen hemman
i detta land, där jordbrukarna i
stället få spränga bort stenarna för att
kunna komma fram med sina redskap.
Det är klart att vi ha sådana tider
bakom oss, då varenda jordbit behövts,
men sådana tider kunna komma tillbaka.

Med detta har jag bara velat säga, att
den fråga, som herr Jonsson i Skedsbygd
här rest, har sitt fulla berättigande.
Det är alldeles nödvändigt att ge akt
på hur de olika lagarna tillämpas i
detta sammanhang.

Häruti instämde herr Stjärne.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 2.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj :ts proposition, nr
53, angående anslag till utförande av
strandskydd på ön Ven.

§ 3.

Föredrogs den av herr Birke vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till
herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet
angående åtgärder för
åstadkommande av en minskning i antalet
tillgrepp av bilar.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 4.

Föredrogs och lades till handlingarna
första lagutskottets utlåtande, nr 2,
i anledning av verkställd granskning
av militieombudsmannens ämbetsförvaltning.

av att i vissa fall tillskapa ett jordbruk av

§ 5.

Föredrogos vart efter annat:
första lagutskottets utlåtande nr 3,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående fortsatt
giltighet av lagen den 29 juni 1945
(nr 520) om återställande av viss från
ockuperat land härrörande egendom,
m. m.; samt

andra lagutskottets utlåtanden:
nr 1, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om fortsatt
giltighet av utlänningslagen den
15 juni 1945 (nr 315); och

nr 2, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 11 § lagen den
26 juli 1947 (nr 529) om allmänna barnbidrag.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 6.

Föredrogs konstitutionsutskottets
memorial nr 2, i anledning av första
kammarens remiss av motionen nr 172
av herr Söderquist om rätt för kommun
att bevilja ersättning till av kommunen
valda nämndemän vid häradsrätt
samt andra kammarens remiss av
den likalydande motionen nr 227 av
fröken Yinge och herr Nihlfors.

Memorialet lades till handlingarna,
och beslöt kammaren hänvisa motionen
II: 227 till behandling av lagutskott.

§ 7.

Föredrogos vart för sig:
statsutskottets utlåtanden:
nr 14, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1950/51, i vad propositionen avser
justitiedepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckt motion;
nr 19, i anledning av Kungl. Maj:ts

Nr 6.

Onsdagen den 14 februari 1951.

Motioner ar.g. skattefrihet för förmånen av nedsatt telefonabonnemangsavgift för
vissa av telegrafverkets pensionärer.

proposition angående utgifter å till läggsstat

II till riksstaten för budget året

1950/51, i vad propositionen avser
finansdepartementets verksamhetsområde; nr

20, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående utgifter å till läggsstat

II till riksstaten för budgetåret
1950/51, i vad propositionen avser ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde; nr

23, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å till läggsstat

II till riksstaten för budgetåret
1950/51, i vad propositionen avser civildepartementets
verksamhetsområde;
och

nr 26, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående anslag för budgetåret
1951/52 till vissa byggnadsarbeten
vid tullverkets kust- och gränsbevakning
m. in.; samt

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 2, i anledning av väckta motioner
om rätt att vid taxering för inkomst
njuta avdrag för kostnader för självstudier;
och

nr 3, i anledning av väckt motion
om viss inskränkning av rätten att vid
taxering för inkomst njuta avdrag för
representation.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa
utlåtanden och betänkanden hemställt.

§ 8.

Motioner ang. skattefrihet för förmånen
av nedsatt telefonabonnemangsavgift för

vissa av telegrafverkets pensionärer.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 4, i anledning av väckta
motioner angående skattefrihet för förmånen
av nedsatt telefonabonnemangsavgift
för vissa av telegrafverkets pensionärer.

I de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet
hänvisade likalydan -

de motionerna 1:30 av herr Emil Petersson
m. fl. och II: 42 av herr Nyberg
m. fl. hade hemställts, »att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla, att sådana bestämmelser utfärdas,
att telegrafverkets pensionärer
medgivas skattefrihet för förmånen av
nedsatt abonnemangsavgift vid ett inkomstläge
intill 8 000 kronor».

Utskottet hemställde, att de likalydande
motionerna 1:30 av herr Emil
Petersson m. fl. och II: 42 av herr Nyberg
m. fl. angående skattefrihet för
förmånen av nedsatt telefonabonnemangsavgift
för vissa av telegrafverkets
pensionärer icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
yttrade:

Herr NYBERG: Herr talman! Eftersom
utskottet enhälligt avstyrkt denna
motion har jag inga förhoppningar att
den skall kunna vinna kammarens bifall,
men jag vill säga några ord ändå
innan den definitivt avlivas.

De huvudsakliga skälen för den framställning,
som motionen utmynnar i,
tänker jag inte här upprepa; jag nöjer
mig med att hänvisa till motionen. Jag
skall endast i korthet anföra att vi motionärer
ha velat, att vissa av telegrafverkets
pensionärer skulle, som fallet
tidigare varit, få åtnjuta skattefrihet för
förmånen av nedsatt avgift för telefonabonnemang.
Vi ha yrkat på att detta
skulle ske vid ett inkomstläge upp till
8 000 kronor.

Nu har emellertid bevillningsutskottet
i sitt betänkande framhållit, att utskottet
redan av det skälet, att tillämpningen
av skattelagarna helt ankommer
på beskattningsnämnderna och skattedomstolarna,
ansett sig böra avstyrka
motionen. Detta rent formella skäl för
ett avstyrkande är givetvis värt åtskilligt
beaktande. Det skulle dock enligt
min mening vara fördelaktigt, om ut -

Onsdagen den 14 februari 1951.

Nr 6.

Motioner ang. skattefrihet för förmånen av nedsatt telefonabonnemangsavgift för
vissa av telegrafverkets pensionärer.

skottet stannat vid detta som skäl för
sitt ställningstagande. Utskottet har
emellertid tillagt, »att utskottet ej heller
anser skäl föreligga för sådan ändring
av gällande skattelagar, att förmånen
av nedsatt telefonabonnemangsavgift
för telegrafverkets pensionärer i
princip bleve skattefri vid ett visst inkomstläge».

När det nu är så att utskottet avstyrkt
motionen därför att det är en
tillämpningsfråga, kan jag verkligen
icke upptäcka det fina i att göra detta
citerade tillägg. Enda effekten av detta
måste ju bli den, att utskottet och därmed
även riksdagen binder sig vid den
uppfattningen, att skattefrihet på detta
område icke bör ifrågakomma. Denna,
som jag tycker, ganska kyliga inställning
till pensionärerna vid telegrafverket
anser jag att utskottet med fördel
kunnat låta bli att inta. Det gäller dock
här en grupp människor, som under
många år troget tjänat telegrafverket
och som givetvis satt stort värde på att
efter uppnådd pensionsålder få behålla
telefon mot nedsatt avgift och slippa
erlägga skatt för denna förmån.

Jag tycker det hade sett trevligare ut
om utskottet anfört några välvilliga ord
om dessa pensionärers önskemål i
stället för att, som nu sker, helt enkelt
förklara, att man i princip icke vill
vara med om någon skattebefrielse. Det
är med andra ord, menar jag, en onödigt
hård skrivning. Jag tycker mig också
kunna finna att utskottet icke ansett
sig absolut övertygat om att ingen skattebefrielse
på detta område kan tänkas
inom gällande skattelagars ram. Det säges
i utlåtandet att frågan icke varit
föremål för regeringsrättens prövning,
och vidare säger utskottet, att frågan
»om och i vad mån den bär ifrågavarande
förmånen i det särskilda fallet
utgör skattepliktig inkomst eller ej får
bedömas med ledning av de allmänna
reglerna i kommunalskattelagen».

Jag föreställer mig, herr talman, att

om regeringsrätten skulle medge skattebefrielse
i sådana här fall, skulle detta
förhållande få så stor prejudicerande
betydelse, att skattefrihet i allmänhet
skulle medgivas på detta område upp
till ett visst inkomstläge. Även ur denna
synpunkt tycker jag att utskottets principiella
motstånd mot en dylik skattefrihet
är en både omotiverad och onödigt
hård attityd gent emot pensionärerna.
Ett avstyrkande enbart på den
grund, att det här är fråga om tilllämpningen
av gällande skattelagar,
hade måhända kunnat rendera utskottet
kritik för en väl formalistisk inställning,
men det hade dock enligt min
uppfattning varit mera sympatiskt än
alt därutöver också tillgripa den hårdare
skrivning, som här förekommer.

Jag vill också erinra om en annan
sak. Enligt vad som upplysts ha pensionärerna
vid statens järnvägar tillgång
till vissa fribiljetter för långresor
vid järnvägarna, och denna förmån är,
såvitt jag vet, inte beskattad. Det är
helt naturligt — i varje fall hoppas jag
det — att ingen i denna kammare önskar
en annan ordning i detta fall. Räknat
i reda pengar kan denna förmån,
som alltså järnvägarnas pensionärer ha,
bli större än den, som de nedsatta telefonavgifterna
vid telegrafverket innebära.
Det vore väl då inte mer än rätt,
åt! även telegrafverkets pensionärer
finge sin förmån av nedsatt abonnemangsavgift
fri från beskattning. Några
svårare ekonomiska konsekvenser kan
det ju knappast draga med sig, då det
dels är fråga om relativt små belopp,
dels i varje fall inte i någon större utsträckning
kan bli prejudicerande för
några andra grupper i samhället.

Motionen går ju ut på »att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att sådana bestämmelser utfärdas,
att telegrafverkets pensionärer
medgivas skattefrihet för förmånen av
nedsatt abonnemangsavgift vid ett inkomstläge
intill 8 000 kronor». Då det

Nr 6.

Onsdagen den 14 februari 1951.

Interpellation ang. redogörelse för de åtgärder, som vidtagits med anledning av den
av riksdagen år 1949 begärda översynen av socialvården.

för närvarande synes råda en viss tveksamhet
om hur skattelagarna skola tolkas
på denna punkt, tycker jag att inte
något galet skulle ske, om riksdagen
bifölle det förslag som här behandlas.
Jag ber alltså att få yrka bifall till motionen.

Herr OLSSON i Gävle: Herr talman!
Jag skulle ju kunna nöja mig med att
säga, att i detta hus har man aldrig
praktiserat den metoden, att man uppdragit
åt Kungl. Maj :t att utfärda några
skattelagar för det svenska folket, och
jag tror att vi skola avstå från att ge
Kungl. Maj :t några fullmakter i det avseendet.
Den rätten är reglerad redan
i regeringsformen, där det står, att det
är riksdagen allena och ingen annan
som beslutar om den saken.

Sedan må det tillåtas mig att säga,
att det här är naturligtvis en bagatell,
vare sig man betraktar det ur statens
synpunkt eller ur pensionärernas synpunkt:
det kan gälla en femtiolapp, som
skall upptas till beskattning. Jag har
hört sägas, att det i regel rör sig om
mellan 50 och 55 kronor för denna fria
telefon för dem, som inte falla in under
de av Stockholms stads prövningsnämnd
utformade bestämmelserna om
vem som skall ha skattefrihet i detta
fall, men efter punkt 3 av anvisningarna
till 32 § kommunalskattelagen är saken
fullkomligt klar: man må ha vilka
sociala motiv som helst i detta fall,
så skall man inte genom ett särskilt
beslut bereda en särskild grupp av det
svenska folket skattefrihet för vissa
ting. Om man önskar bereda utrymme
för en social tendens i vår skattelagstiftning,
så bör det ske på annat sätt
än genom att plocka ut den ena gruppen
efter den andra och säga, att den
skal! slippa att ta upp den eller den
inkomsten till beskattning. Den sociala
tendensen i skattelagstiftningen måste
nog utformas efter betydligt klarare och

fastare och rättfärdigare linjer än den
som återspeglas i denna motion.

Herr talman! Vi ha i utskottet varit
fullkomligt överens i denna fråga. Till
och med motionärens egna partivänner
förklarade, att det aldrig i världen skulle
falla dem in att skriva under en sådan
motion. Det kanske beror på att
de sysslat en liten smula med vår skattelagstiftning.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till de i ämnet väckta motionerna;
och biföll kammaren utskottets
hemställan.

§ 9.

Föredrogos vart efter annat:

tredje iagutskottets utlåtande nr 1,
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående ersättning från kyrkofonden
för övertalig personal vid domänverket;
samt

jordbruksutskottets utlåtande nr 2,
med anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1950/51,
såvitt propositionen avser jordbruksärenden.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 10.

Interpellation ang. redogörelse för de
åtgärder, som vidtagits med anledning
av den av riksdagen år 1949 begärda
översynen av socialvården.

Ordet lämnades på begäran till

Herr HJALMARSON, som anförde:
Herr talman! I två likalydande motioner
år 1949 (II: 73 och I: 70) hemställdes,
att riksdagen i skrivelse till Kungl.

Onsdagen den 14 februari 1951.

Nr 6.

Interpellation ang. redogörelse för de åtgärder, som vidtagits med anledning av den
av riksdagen år 1949 begärda översynen av socialvården.

Maj :t måtte anhålla att en översyn av
socialvården företoges utan avvaktande
av det utredningsarbete, som redan påginge
rörande vissa specialområden
inom socialvården, samt att detta utredningsarbete
uppdroges åt ett fristående
organ.

I motionen framhölls att den reformpaus,
som de yttre omständigheterna
tvingade till, borde utnyttjas till att
äntligen få till stånd en länge efterlyst
plan för socialvården i vårt land, en
plan, som inom ramen för befintliga
ekonomiska och personella resurser
skulle sammanfoga de olika detaljerna
till en färdig, harmoniskt avvägd byggnad.
Vid en sådan planering funnes
det möjligheter att förenkla de nu gällande
bestämmelserna, vilka på grund
av att de tillkommit etappvis visade en
serie onödiga variationer. Stora lättnader
i det administrativa arbetet stode
även att vinna genom rationaliseringsåtgärder,
och man skulle utan att behöva
pruta av på de sociala åtgärdernas
effekt kunna nedbringa kostnaderna
med avsevärda belopp. Om man toge
hänsyn till att socialvården till sin huvuddel
uppbures av medborgare med
mycket måttliga inkomster, framstode
det som särskilt betydelsefullt att varje
svinn, som innebure att dessa uppoffringar
icke medförde full effekt, motarbetades.
Detta vore desto angelägnare
som vi nu tyckas tangera gränsen för
vad de ekonomiskt sett kunna prestera
på socialvårdens område. Vid en omprövning
av socialvården borde därför
frågan om sambandet mellan de .sociala
utgifterna och beskattningen noggrant
uppmärksammas. Eu avvägning borde
ske mellan de fördelar, som socialvårdsåtgärderna
innebure för den enskilde
skattebetalaren, och angelägenheten
hos de behov han på grund av beskattningen
måste avstå från att tillfredsställa.
Vid uppgörandet av planerna
för socialvården borde också den
till följd av befolkningsutvecklingen

ringa tillgången på personal beaktas. I
motionen hänvisades till ett utlåtande
av statskontoret i anledning av SOU
1948: 18 och 24, vari gjorts en sammanställning
över aktuella personalbehov
för att härigenom ge arbetskraftsproblemet
en mera konkret belysning. Av
sammanställningen framgick, att det
årliga rekryteringsbehovet, om hänsyn
toges till i olika sammanhang under senare
år framlagda reform- och utbyggnadsförslag,
kunde uppskattas till ungefär
58 100. I denna siffra hade icke
medtagits arbetskraftsbehovet för så
viktiga områden som jord- och skogsbruk,
husligt arbete, fiske, handel, kommunalförvaltning
m. m., ej heller hade
behovet av ingenjörspersonal medtagits.

De årskullar, som under de närmaste
åren lämna skolorna, kunna uppskattas
till omkring 70 000 per år. Av dessa äro
ungefär 35 000 flickor, och två tredjedelar
av dessa bruka i allmänhet ägna
sig åt husligt arbete (SOU 1948:21, s.
55). Även om dessa siffror endast äro
ungefärliga belysa de ett mycket allvarligt
samhällsproblem, vars olägenheter
skärpas av att de till tiden sammanfalla
med omfattande reform- och utbyggnadsprogram
på skilda områden
med därav kraftig expansion av förvaltningen.
Enligt min mening är det
en absolut nödvändighet, med beaktande
av de här framförda synpunkterna,
att en samordning av socialvården med
det snaraste kommer till stånd.

Riksdagen beslöt med anledning av
motionerna att i skrivelse till Kungi.
Maj:t (nr 287) hemställa att översyn
av socialvården måtte företagas i fråga
om samordning mellan dess olika delar
av de krav i olika hänseenden, som
skilda reformförslag kunna medföra,
samt att denna översyn måtte företagas
inom vederbörande departement.

Sedan motionen framlades har förslag
framlagts om en socialhjälpslag.
Denna hjälpreform kommer otvivelaktigt
att ställa stora anspråk på statskas -

Nr 6.

Onsdagen den 14 februari 1951.

Interpellation ang. redogörelse för de åtgärder, som vidtagits med anledning av den

av riksdagen år 1949 begärda översynen

san. Detta gör det än mer angeläget att
hela socialvården planlägges och samordnas
så, att minsta möjliga tilläggsutgift
för staten skapas. Dessutom har
det svinn, som förekommer inom socialvården
till följd av bristen på plan
och samordning, blivit alltmer iögonenfallande.
I vårt nuvarande statsfinansiella
läge, som medför att många olika
besparingsåtgärder måste föreläggas
denna riksdag, framstår nödvändigheten
av att förhindra en nödvändig åderlåtning
av statens medel såsom alltmer
trängande.

Samtidigt måste det anses vara av
största vikt att samordningen inom socialvården
sker på ett sådant sätt, att
de områden som för närvarande kunna
betraktas såsom i viss mån eftersatta
icke tillåtas bli föremål för ytterligare
eftersläpning. Den allmänna sparsamhet
som bör iakttagas måste givetvis ske
i form av en rationalisering och får
icke medföra att standarden sänkes. I
fråga om exempelvis sinnessjukvård,
fångvård, alkoholistvård och psykisk
ungdomsvård torde det i stället vara
av yttersta vikt att sådana resurser ställas
till de ansvariga institutionernas
förfogande, att dessa bli i stånd att ändamålsenligt
tillgodogöra sig vetenskapens
nyare rön. Faran för allvarliga
samhälleliga konsekvenser torde vara
uppenbar, om vården på nämnda områden
icke kan sättas in på tillräckligt
tidigt stadium eller i tillräckligt stor
utsträckning.

I årets remissdebatt den 20 januari
uttalade chefen för socialdepartementet,
att han ämnade sörja för att en
kommitté tillsattes för samordning av
socialvården. Departementschefen anförde,
att anledningen till att kommittén
icke tillsatts tidigare vore att han
velat ha innehållet i reformverksamheten
något så när klart utformat, åtminstone
i betänkanden.

Enligt min mening utgör just det förhållandet
att utredningar pågå om olika

av socialvården.

socialvårdsreformer anledning till att
frågan om de personella resursernas
avvägning och möjligheten av ett utbyggande
av angelägna vårdområden såsom
åldringsvården, vården av kroniskt
sjuka och sinnessjukvården snarast
tages upp. Såsom framgår av utlåtandena
från de utskott, som 1949 behandlade
de ovan berörda motionerna, ansågo
utskotten att förberedande utredningar
borde ske inom vederbörande
departement. Sådana delutredningar,
vilka sedan fullföljas i samarbete med
er. samordningskommitté, torde också
vara den bästa lösningen.

Under åberopande av vad ovan anförts
anhåller jag om kammarens tillstånd
att till herr statsrådet och chefen
för socialdepartementet få rikta följande
fråga:

Vill herr statsrådet lämna kammaren
redogörelse för de åtgärder som inom
vederbörande departement må vara vidtagna
med anledning av riksdagens
skrivelse år 1949 angående översyn av
socialvården?

Denna anhållan bordlädes.

§ 11.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelse, nr
19, till Konungen i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående utgifter å
tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1950/51, i vad propositionen avser
justitiedepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckt motion.

§ 12.

Anmäldes, att till herr talmannen
under sammanträdet avlämnats följande
motioner, nämligen:

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 52, angående grunderna för
höjning av löner enligt statens löneplansförordning,
m. m. motionen nr 398
av herr Senander m. fl.;

Nr 6.

Onsdagen den 14 februari 1951.

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 33, med förslag till förordning
angående en tillfällig skatt i syfte att
motverka vissa investeringar i varulager
och inventarier (investeringsskatt)
motionen nr 399 av herr Fagerholm
m. fl.;

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 30, med förslag till vägtrafikförordning
m. m. motionerna:

nr 400 av herrar Hansson i Skegrie
och Hansson i Önnarp;

nr 401 av herr Nilsson i Göteborg;
och

nr 402 av herr Jansson i Kalix m. fl.;
samt

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 31, angående ändringar i
grunderna för det statliga stödet till
torrläggningsverksamheten m. m. motionen
nr 403 av herr Svensson i Stenkyrka.

Dessa motioner bordlädes.

§ 13.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 3.51 em.

In fidem
Gunnar Britth.