1951 ANDRA KAMMAREN Nr 5 (Riksdagens protokoll 1951:5)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1951 ANDRA KAMMAREN Nr 5

3—7 februari.

Debatter m. m.

Säd.

Onsdagen den 7 februari.

Meddelande av utrikesministern ........................................ 6

Anskaffande av ett sjuktransportflygplan in. m........................... 77

Justitieombudsmannens ämbetsförvaltning................................ 78

Interpellation av herr Jansson i Aspeboda ang. viss merbeskattning av fastighetsägare
under de år ändring sker i fastighets taxeringsvärde ........ 84

Samtliga avgjorda ärenden.

Onsdagen den 7 februari.

Statsutskottets utlåtande nr 1, ang. hov- och slottsstaterna .................... 77

— nr 17, ang. tilläggsstat II (socialdepartementet)............................. 77

— nr 22, ang. tilläggsstat II (inrikesdepartementet) ........................... 77

Bevillningsutskottets betänkande nr 1, ang. fortsatt rätt för Konungen att åsätta

särskild tullavgift................................................................ 77

Första lagutskottets utlåtande nr 1, ang. justitieombudsmannens ämbetsförvaltning 78

1 — Andra kammarens protokoll 1951. Nr 5.

Lördagen den 3 februari 1951.

Nr 5.

Lördagen den 3 februari.

Kl. 2 em.

§ 1.

Justerades protokollen för den 26
nästlidna januari.

§ 2.

Herr talmannen meddelade, att herr
Sandberg, som vid kammarens sammanträde
den 10 nästlidna januari med
läkarintyg styrkt sig tills vidare vara
hindrad att deltaga i riksdagsgöromålen,
den 1 innevarande februari iutagit
sin plats i kammaren.

§ 3.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr
32, angående användning av medel ur
postverkets understödskassa för bidrag
till viss semesterhemsverksamhet.

§ 4.

Till bordläggning anmäldes:

statsutskottets utlåtanden:

nr 17, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1950''51, i vad propositionen avser
socialdepartementets verksamhetsområde;
och

nr 22, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1950/51, i vad propositionen avser
inrikesdepartementets verksamhetsområde; -

bevillningsutskottets betänkande nr
1, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning om
fortsatt giltighet av förordningen den
22 april 1949 angående rätt för Konungen
att åsätta särskild tullavgift;
första lagutskottets utlåtanden:
nr 1, i anledning av verkställd
granskning av justitieombudsmannens
ämbetsförvaltning;

nr 2, i anledning av verkställd
granskning av militieombudsmannens
ämbetsförvaltning; och

nr 3, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 29
juni 1945 (nr 520) om återställande av
viss från ockuperat land härrörande
egendom, m. in.; samt
andra lagutskottets utlåtanden:
nr 1, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om
fortsatt giltighet av utlänningslagen den
15 juni 1945 (nr 315); och
nr 2, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 11 § lagen den
26 juli 1947 (nr 529) om allmänna barnbidrag.

§ 5.

Anmäldes, att följande Kungl. Maj:ts
propositioner tillställts kammaren,
nämligen:

nr 30, med förslag till vägtrafikförordning
m. m.;

nr 31, angående ändringar i grunderna
för det statliga stödet till torrläggningsverksamheten
m. m.;

nr 33, med förslag till förordning angående
eu tillfällig skatt i syfte att motverka
vissa investeringar i varulager
och inventarier (investeringsskatt);
nr 36, angående pensionsförmåner åt

Nr 5.

Tisdagen den 6 februari 1951.

f. d. souschefen vid flygförvaltningen,
generalmajoren i flygvapnet Nils O. F.
Söderberg;

nr 37, med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 10 februari
1934 (nr 19) om fullgörande i vissa
fall av betalningsskyldighet i förhållande
till utlandet m. m.;

nr 38, angående bestridande av kostnader
för krigsskadeersättningar; och

nr 40 angående fortsatt disposition
av vissa äldre anslag.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 0.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Herr DICKSON, som anförde: Herr
talman! Med hänsyn till ärendets omfattning
tillåter jag mig hemställa, att
tiden för avgivande av motioner i anledning
av Kungl. Majrts proposition
nr 33, med förslag till förordning angående
en tillfällig skatt i syfte att
motverka vissa investeringar i varula -

ger och inventarier (investeringsskatt),
måtte utsträckas till 15 dagar.

Kammaren biföll denna hemställan.

§ 7.

Anmäldes, att till herr talmannen under
sammanträdet överlämnats följande
motioner, nämligen:

nr 387, av herr Nihlfors, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition, nr 19,
med förslag till kungörelse om ändrad
lydelse av 2 § 1 mom. och 4 § allmänna
resereglementet den 27 juni 1929
(nr 210); och

nr 388, av herr Adolfsson m. fl., likaledes
i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 19.

Dessa motioner bordlädes.

§ 8.

Justerades protokollsutdrag.

Kammaren åtskildes härefter kL 2.04
cm.

In fidem
Gunnar Britth.

Tisdagen den 6 februari.

Kl. 4 em.

§ 1.

Justerades protokollen för den 30
och den 31 nästlidna januari.

§ 2.

Herr talmannen meddelade, att herr
Persson i Norrby, som vid kammarens
sammanträde den 31 nästlidna januari
med läkarintyg styrkt sig tills vidare
vara hindrad att deltaga i riksdagsgöromålen,
denna dag åter intagit
sin plats i kammaren.

§ 3.

Herr talmannen anmälde, att till kammaren
överlämnats Kungl. Maj:ts skri -

velse, nr 46, angående muntligt meddelande
till riksdagen.

Av denna skrivelse, som nu föredrogs
och lades till handlingarna, inhämtades,
att Kungl. Maj:t givit riksdagen
till känna, att Kungl. Maj:t prövat
lämpligt, att i den i § 56 riksdagsordningen
stadgade ordning skulle till
riksdagen göras meddelande rörande
Sveriges utrikespolitik, ävensom förordnat,
att meddelandet skulle fram
föras i första kammaren av statsministern
och i andra kammaren av ministern
för utrikes ärendena.

Herr talmannen meddelade, att det i
Kungl. Maj:ts skrivelse omnämnda med -

Tisdagen den 6 februari 1951.

Nr 5.

delandet komme att lämnas vid morgondagens
plenum kl. 11 f. m.

§ 4.

Föredrogos var efter annan följande
KungL Maj:ts å kammarens bord vilande
propositioner; och hänvisades
därvid

till behandling av lagutskott propositionen
nr 30, med förslag till vägtrafikförordning
m. m.;

till jordbruksutskottet propositionen
nr 31, angående ändringar i grunderna
för det statliga stödet till torrläggningsverksamheten
m. in.;

till bevillningsutskottet propositionen
nr 33, med förslag till förordning angående
en tillfällig skatt i syfte att
motverka vissa investeringar i varulager
och inventarier (investeringsskatt);

till statsutskottet propositionen nr
36, angående pensionsförmåner åt f. d.
souschefen vid flygförvaltningen, generalmajoren
i flygvapnet Nils O. F. Söderberg; till

behandling av lagutskott propositionen
nr 37, med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den
IG februari 1934 (nr 19) om fullgörande
i vissa fall av betalningsskyldighet i
förhållande till utlandet m. in.; samt

till statsutskottet propositionerna:

nr 38, angående bestridande av kostnader
för krigsskadeersättningar; och

nr 40, angående fortsatt disposition
av vissa äldre anslag.

§ 5.

Föredrogos var för sig och remitterades
till statsutskottet följande på bordet
liggande motioner, nämligen:

nr 387 av herr Nihlfors; och

nr 388 av herr Adolfsson m. fl.

§ 6.

Föredrogos, men bordlädes åter statsutskottets
utlåtanden nr 1, 17 och 22,

bevillningsutskottets betänkande nr 1,
första lagutskottets utlåtanden nr 1—3
samt andra lagutskottets utlåtanden nr
1 och 2.

§ 7.

Herr ANDRE VICE TALMANNEN erhöll
på begäran ordet och yttrade: Herr
talman! Med hänsyn till ärendets omfattning
tillåter jag mig hemställa, att
kammaren måtte besluta att tiden för
avgivande av motioner i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition nr 30, med
förslag till vägtrafikförordning m. m.
måtte utsträckas till femton dagar.

Kammaren biföll denna hemställan.

§ 8.

Anmäldes, att följande Kungl. Maj:ts
propositioner tillställts kammaren,
nämligen

nr 41, med förslag till förordning om
ändrad lydelse av 3 § förordningen den
19 november 1914 (nr 383) angående
stämpelavgiften;

nr 42, med förslag till förordning om
fortsatt giltighet av förordningen den
8 juni 1923 (nr 155) angående omsättnings-
och utskänkningsskatt å spritdrycker;
och

nr 43, angående vissa anslag för budgetåret
1951/52 till riksförsäkringsanstalten.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 9-

Anmäldes, att till herr talmannen
under sammanträdet avlämnats följande
motioner, nämligen

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 24, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 17 juni 1948
(nr 329) om inskränkning i rätten att
förvärva jordbruksfastighet, m. m. motionerna: nr

389 av herr Löfroth m. fl.;

nr 390 av fri! Torbrink m. fl.;

nr 391 av herr Andersson i Dunkcr
in. fl;

Nr 5.

Onsdagen den 7 februari 1951.

Meddelande av utrikesministern.

nr 392 av herr Jönsson i Rossbol
m. fl.;

nr 393 av herr Hxggblom in. fl.;
nr 394 av herrar Jönsson i Rossbol
och Andersson i Björkäng; och

nr 395 av herr Johnsson i Kastanjegården
m. fl.; samt

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 21, angående omorganisation
av statens forskningskommitté för lantmannabyggnader
m. m. motionerna:

nr 396 av herrar Hxggblom och Larsson
i Karlstad; och

nr 397 av herr Sijärne in. fl.

Dessa motioner bordlädes.

§ 10.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 4.07 cm.

In fidem
Gunnar Brilth.

Onsdagen den 7 februari.

Kl. 11 fm.

§ 1.

Meddelande av utrikesministern.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN, som framförde
det i Kungl. Maj:ts skrivelse nr 46 avsedda
meddelandet till riksdagen, så
lydande:

Herr talman! Regeringen har mottagit
en framställning från bondeförbundets
ledare om en redogörelse i riksdagen
för den senaste tidens överläggningar
inom FN:s församling i Koreafrågan.
Det faller av sig självt att regeringen
gärna velat tillmötesgå detta önskemål.
För den skull har Kungl. Maj:t
i skrivelse till riksdagen förklarat sig
ämna ge riksdagen ett utrikespolitiskt
meddelande.

I den redogörelse som jag lämnade
under remissdebatten den 19 januari i
första kammaren gavs en översikt över
generalförsamlingens handläggning av
frågan om Kinas intervention i Korea.
Däri meddelades att ett nytt ameri -

kanskt resolutionsförslag hade bebådats.
Detta nya förslag — som avsåg att
ersätta det s. k. sexmaktsförslaget med
en skarpare resolution — framlades den
20 januari. Det innehöll nio särskilda
punkter.

De viktigaste av dessa voro tredje, åttonde
och nionde punkterna. I tredje
punkten uttalades: Generalförsamlingen
konstaterade att folkrepubliken Kinas
regering, genom att ge direkt hjälp och
bistånd till dem som redan gjorde sig
skyldiga till angrepp i Korea och genom
att engagera sig i fientligheter mot
FN:s styrkor därstädes, själv hade begått
angrepp i Korea. I åttonde punkten
anmodades en kommitté att skyndsamt
överväga ytterligare åtgärder till mötande
av angreppet och att avge rapport
därom till generalförsamlingen. I
nionde punkten förklarades att FN alltjämt
eftersträvade ett slut på fientligheterna
i Korea och uppnående av FN:s
mål genom fredliga medel, varjämte
församlingens president anmodades utse
två personer att tillsammans med honom
erbjuda sina tjänster för cn fredlig
uppgörelse.

Under de inofficiella förhandlingar

Onsdagen den 7 februari 1951.

N r 5.

som hade föregått framläggandet av det
nnerikanska förslaget torde — såsom i
pressen meddelats — brittiska regeringen
ha framfört vissa önskemål. I första
hand hade förordats att resolutionen
skulle begränsas till ett uttalande om
angreppet, medan undersökningen av
lämpliga sanktioner borde uppskjutas
lill en senare tidpunkt. Vidare hade förordats
den lydelse av angreppspunkten
som jag nyss läst upp och som hade accepterats
från amerikansk sida. Den innebar
en mjukare formulering än vad
den amerikanska delegationen ursprungligen
hade avsett. Däremot hade
den amerikanska delegationen icke godtagit
vissa tillägg till nionde punkten,
varigenom FN:s målsättning skulle ha
preciserats.

Under den debatt, som ägde rum i
de! politiska utskottet efter det amerikanska
förslagets framläggande, meddelade
Indiens delegat måndagen den 22
janaari, att han mottagit nya informationer
angående Pekingregeringens
ställning till det förhandlingsprogram
som FN hade översänt. Enligt detta
meddelande skulle Kinas regering ha
underrättat Indiens sändebud i Peking
om följande:

1) Ifall principen att alla utländska
trupper bortdragas från Korea antages
och börjar genomföras i praktiken, åtar
sig folkrepublikens regering ansvaret
för att anmoda de kinesiska frivilligtrupperna
att återvända till Kina.

2) Beträffande Koreakrigets avslutande
och en fredlig uppgörelse av Korcaproblemet
anser Pekingregeringen
att man kunde framgå i två etapper.
Första steget: Fn vapenvila för begränsad
tid kunde avtalas vid sjumaktskonferensens
första möte och sättas i verket
så att förhandlingarna kunde fortsätta.
Andra steget: För att fä ett fullständigt
slut pa Koreakriget och freden
tryggad i Ostasien borde alla villkor för
krigets avslutande diskuteras i förbindelse
med de politiska problemen i
syfte att nå överenskommelse i följande

Meddelande av utrikesministern.

punkter: Stadier och åtgärder för bortdragande
av alla främmande trupper
från Korea; förslag till det koreanska
folket rörande stadier och åtgärder för
reglering av Koreas inre förhållanden
genom det koreanska folket självt; bortdragandet
av USA:s väpnade styrkor
från Formosa och Formosasundet i
överensstämmelse med Kairo- och Potsdamdeklarationerna;
andra problem
rörande Fjärran Östern.

3) En definitiv bekräftelse på folkrepubliken
Kinas behöriga ställning i
FN måste garanteras.

Frän indisk sida föreslogs en ajournering
på 48 timmar av debatten i det
politiska utskottet i syfte att möjliggöra
en prövning av det kinesiska budet.
Häremot gjordes starka invändningar,
särskilt från amerikansk sida, både på
formella och sakliga grunder. Det hänvisades
till att det nya kinesiska budet
icke lämnats direkt till FN utan framkommit
vid samtal mellan en medlemsstats
diplomatiska sändebud och Pekingregeringens
representant. I sakligt
hänseende betonades vikten av att
snabbt komma till ett beslut om resolutionsförslaget
och det gjordes gällande
att budet från Peking endast avsåge att
splittra (ten fria världen. Något uppskov
borde icke vara nödvändigt för en analys
av detsamma. Efter votering beslöts
uppskovet med 27 röster mot 23.

Den 23 januari kunde premiärminister
Attlee meddela i engelska underhuset
att även Englands diplomatiske representant
i Peking fått del av det nya
kinesiska anbudet. Mr Attlee framhöll
att det kinesiska svaret, kompletterat på
sätt nyss angivits, icke var helt klart
och att han inte kunde vara säker på
Kinas verkliga avsikter. Han fann det
nödvändigt att konsultera vänskapliga
regeringar. I synnerhet, sade han, måste
stor vikt tillmätas de asiatiska ländernas
mening i denna asiatiska tvist. Han
tolkade uppfattningen hos dessa länder
sfi att man borde tålmodigt ta vara på
varje möjlighet till fredlig uppgörelse

Nr 5.

Onsdagen den 7 februari ,1-951.

Meddelande av utrikesministern.

med Kina för att det nya Kina måtte fa
tillfälle, om det så önskade, att spela
sin roll i nationernas samfund på jämlik
fot med andra medlemmar. Brittiska
regeringen vore därför av den meningen
att FN icke borde vid detta stadium
fatta ett nytt och avgörande beslut.
Efter ett referat av den amerikanska
resolutionen förklarade premiärministern
att brittiska regeringen
välkomnade förslaget om en medlingskommitté,
som skulle utforska alla möjligheter
att nå en uppgörelse. Regeringen
erkände också klara fakta rörande
läget i Korea och samtyckte till
att fördöma den kinesiska interventionen
till stöd åt en angripare som har
gäckat och omintetgjort FN:s syften.
Men den brittiska regeringen trodde
icke att tiden var inne att överväga ytterligare
åtgärder. Att så göra skulle betyda
— framhöll mr Attlee — att vi ha
övergivit hoppet att nå en fredlig uppgörelse
och det ha vi icke gjort.

Samma dag, den 23 januari, antog
den amerikanska senaten — liksom tidigare
representanternas hus — en resolution,
vari FN uppmanades att förkasta
Kinas begäran om medlemskap i
FN och i stället stämpla den kommunistiska
regimen såsom angripare i Korea.

Debatten i det politiska utskottet
återupptogs onsdagen den 24 januari
och fortsattes de följande dagarna.

De tolv asiatiska stater, som tidigare
under handläggningen av Koreafrågan
hade framlagt ett resolutionsförslag om
tillsättande av en sjumaktskommission
för behandling av Fjärran östern-problemcn,
upptogo nu denna tanke i ett
nytt förslag. Syftet med detta var att
tills vidare undanskjuta ett beslut om
den amerikanska resolutionen och i
stället få till stånd förhandlingar. Dessa
skulle i första rummet åsyfta dels
åstadkommande av vapenvila, dels ett
klargörande av innebörden i det sista
kinesiska budet.

På grund av meddelande från den

svenska delegationen i FN, att votering
om de föreliggande förslagen kunde
väntas mycket snart, sammankallades
utrikesnämnden torsdagen den 25 januari.
Från regeringens sida konstate
rades på grundvalen av inkomna infor
mationer att det icke syntes föreligga
utsikter till att ett kompromissförslag
skulle framkomma från engelsk sida.
som ställde punkten om sanktioner på
framtiden. Svenska regeringen hade
alltså att ta ställning till det amerikan
ska förslaget med dess olika led. Regc
ringen gav uttryck åt den uppfattningen
att delegationen borde instrueras att
nedlägga sin röst vid voteringen om
förslaget och utveckla regeringens synpunkter
i en förklaring till röstningen.
Denna ståndpunkt biträddes av ätskil
liga ledamöter. Det framfördes emellertid
också en annan mening, som gick
ut på att delegationen skulle vid voteringar
om särskilda punkter i resolutionsförslaget
rösta för bl. a. tredjepunkten
om fördömandet av angreppet
och nedlägga sin röst vid åttonde punkten
om uppdraget till sanktionskommittén;
vid votering om resolutionen i
dess helhet borde delegationen även enligt
företrädarna av denna ståndpunkt
lägga ner sin röst. Samma dag sändes
instruktioner till delegationen, avfat
tade enligt den först nämnda meningen.

Debatten i det politiska utskottet fort
satte emellertid åtskilliga dagar.

Lördagen den 27 januari höll den
amerikanske huvuddelegaten, mr Au
stin, ett nytt tal i utskottet. Av del
samma framgick att amerikanska dele
gationen vidhållit sin ståndpunkt att
sanktionspunkten måste ingå i resolutionen.
Mr Austin ställde sålunda enligt
tillgängliga referat två frågor:

1) »År FN i stånd att avkunna eu moralisk
dom som står i överensstämmelse
med påtagliga fakta?

2) Är FN i stånd att utarbeta metoder
för en kollektiv aktion, baserad på
dessa fakta och denna moraliska dom?»

Onsdagen (lön 7 februari 1951.

Nr 5.

I övrigt innehöll talet enligt New
York Times följande viktigare punkter: 1.

Medlingskommittén kunde omedelbart
börja sina försök att få till stånd
vapenvila och allmän uppgörelse.

2. Sanktionskommittén skulle omedelbart
undersöka vilka sanktioner som
böra genomföras, men dess rekommendationer
kräva godkännande av generalförsamlingen.

3. Om medlingskommittén rapporterade
tillfredsställande framsteg, skulle
sanktionskommittén tills vidare innehålla
sina rekommendationer.

4. Dörren till uppgörelse var ej igenslagen.
Resolutionen betonade FN:s fredliga
mål.

5. USA avsåge icke att resolutionen
skulle ge några nya befogenheter till
överkommandot.

Enligt New York Herald Tribunes referat
har Austin även sagt att sanktiouskommitténs
uppdrag icke betyder ett
åtagande från medlemmars sida beträffande
någon särskild sanktionsåtgärd
utan att ett nytt beslut av generalförsamlingen
tillkommer och över huvud
icke behöver leda till sanktioner ifall
samtidiga fredsansträngningar ge ett
gynnsamt resultat.

En punkt i detta anförande hänvisade
till en mindre ändring i resolutionens
text, varom envoyén Grafström meddelade
per telefon måndagen den 29 januari.
Den amerikanska delegationen hade
accepterat två ändringar i resolutionstexten,
vilka båda påyrkats bl. a. från
engelskt håll.

Den ena ändringen gällde andra punkten
och innebar att Kina förklarades
icke ha godtagit FN:s förslag, medan
den tidigare lydelsen var att Kina förkastat
alla FN:s förslag. Den andra ändringen
gällde åttonde punkten, som
handlar om uppdrag till sanktionskommittéu
att göra en brådskande utredning
om sanktionsåtgärder mot Kina.
Följande tillägg gjordes: det förutsättes
att kommittén är befogad att uppskjuta

Meddelande av utrikesministern.

framläggandet av sin rapport, ifall den
medlingskommitté, som omtalas i föregående
punkt, rapporterar tillfredsställande
framsteg i sina försök.

Vid votering onsdagen den 31 januari
om de amerikanska och asiatiska resolutionsförslagen
blev det senare förkastat,
medan det förra antogs med 44 röster
mot 7 jämte 8 nedlagda röster. Vid voteringen
uppläste den svenske delegaten
följande deklaration:

»Delegationen har bemyndigats att
rösta för scxmaktsförslaget till resolution,
vilket framlades i församlingen den
6 december. Detta förslag konstaterar,
att folkrepubliken Kinas stridskrafter
utföra militära operationer mot FN:s
styrkor i Korea, och det innehåller uppmaning
till Kina att draga tillbaka sina
trupper från Korea. Delegationen hade
också kunnat ansluta sig till sådana
skärpningar i detta förslag, varigenom
FN:s ogillande av den kinesiska interventionen
i Korea och av den hjälp som
folkrepubliken Kina lämnar de nordkoreanska
myndigheterna i deras fredsbrott
skulle komina till ännu tydligare
uttryck. I den mån det nu föreliggande
amerikanska resolutionsförslaget i övrigt
sammanfaller med scxmaktsförslaget
har svenska delegationen inga invändningar
mot detsamma.

Det amerikanska resolutionsförslaget
är emellertid till sin karaktär icke blott
ett fastställande av fakta angående kinesiska
angreppshandlingar utan därutöver
ett principbeslut om vidtagande
av sanktioner mot Kina på grundvalen
av stämplandet av Kina som angripare.
Den svenska regeringen förstår till fullo
de motiv, som inspirerat förslaget. Men
regeringen betvivlar starkt att eventuella
kollektiva aktioner kunna främja
en lösning av Koreafrågan och andra
problem på den väg som antydes i resolutionsförslagets
sista punkt, d. v. s. på
förhandlingsvägen. Utan att vilja ingå
på eu närmare diskussion av förslaget
om sanktioners användande i detta falt
önskar svenska regeringen förklara, att

Nr 5.

Onsdagen den 7 februari 1951.

Meddelande av utrikesministern.

den icke kan överblicka och icke är beredd
atl för sin del taga ansvaret för
konsekvenserna av ett beslut i enlighet
med förslaget. Då den svenska regeringens
synpunkter icke kunna adekvat uttryckas
genom röstningen vid olika
punkter i förslaget har jag fått instruktion
att nedlägga Sveriges röst vid voteringen
om förslaget och dess olika delar.

Min delegation kan icke heller stödja
den resolution, som framlagts av de tolv
asiatiska och arabiska delegationerna.
-Sverige — liksom alla länder som äro
företrädda vid detta bord, därom är jag
övertygad — önskar givetvis en fredlig
lösning av Koreafrågan och andra problem.
Vi äro emellertid icke övertygade
om att det preliminära inledande av
förhandlingar, som föreslås av de tolv
makterna, är det rätta tillvägagångssättet.
»

Regeringen har under sin behandling
av frågan om Sveriges ställningstagande
hela tiden hållit nära kontakt med
utrikesnämnden, nämligen den 28 december,
den 8, 17 och 25 januari. Dessutom
har eu överläggning ägt rum mellan
de skandinaviska ländernas utrikesministrar
vid ett ministermöte i Köpenhamn
den 16 januari.

I redogörelsen under remissdebatten
klargjordes hur regeringen ser på frågan
om vidtagande av sanktioner mot
Kina. Slutsatsen var att Sverige icke
kan rekommendera sådana. Det tillädes
att vi böra avböja att ta ansvaret för
ett beslut som innebär eller öppnar vägen
för sanktioner. Regeringen förbehöll
sig att bedöma i vad mån de förslag,
som framkomme och ställdes under
votering i FN, hade denna karaktär.

Enligt regeringens bedömande bör det
amerikanska resolutionsförslaget anses
öppna vägen för sanktioner mot Kina.
Det innefattar bland annat ett fördömande
av det kinesiska angreppet och
ett uppdrag till sanktionskommittén att
skyndsamt överväga ytterligare åtgärder
till mötande av angreppet och att
avge rapport härom till generalförsam -

lingen. Fördömandet av angreppet är
uppenbarligen grundvalen för sanktio
ners tillämpande. Den artikel i stadgan
för FN som handlar om säkerhetsrådets
ingripande i liknande fall, Art. 39, innehåller
att säkerhetsrådet fastställer förefintligheten
av hot mot freden, fredsbrott
eller angreppshandling och framlägger
förslag eller fattar beslut om
vilka tvångsåtgärder som skola vidtagas.
Det amerikanska resolutionsförslaget utgick
ifrån att sanktioner borde vara en
naturlig konsekvens av domen över angreppet.
Från den utgångspunkten avvisades,
såsom redan nämnts, framställda
underhandsförslag om utbrytning av
punkten om angreppet till en fristående
resolution och om uppskov med sanktionsutredningen.
Ingenting tyder på
att punkten om förberedande av sanktioner
är avsedd att vara tomma ord.

Konstaterandet av det faktum att ett
angrepp ägt rum behöver icke med nödvändighet
vara förbundet med påbjudande
av sanktioner. Ingenting i stadgan
hindrar FN att göra ett sådant konstaterande
utan att ge det den högtidliga
formen av »brännmärkning» eller
»aktförklaring» och utan alt igångsätta
eller hota med sanktioner. Det a. k. sexmaktsförslaget
som i början av december
framlades i församlingen konstaterade
den kinesiska interventionen såsom
ett faktum, utan att förslagsställarna då
funno det påkallat att ge konstaterandet
den nämnda formen av moralisk och juridisk
dom eller att förbinda det med
sanktioner mot Kina. Det ansågs tydligen
vara en rent politisk fråga hur
skarp resolutionen borde vara och inte
eu av medlemskapet och stadgans principer
betingad plikt att då välja den
skarpare form som senare kom till användning.

Alltjämt är detta betraktelsesätt giltigt.
Alltjämt är det eu politisk bedömningsfråga,
huruvida F’N:s ingripande
bör ha den ena eller andra karaktären.
Det är icke svårt att förstå de regeringar
som finna eu moralisk satisfaktion

Onsdagen den 7 februari 1951.

Nr 5.

båda i den högtidliga domen och i hotet
med sanktioner. Att särskilt Förenta
staterna hårt drivit denna ståndpunkt
får givetvis ses mot bakgrunden av att
detta land i långt större utsträckning
än något annat drabbas av den utvidgning
av kriget i Korea, som Kinas ingripande
medfört, och gjort stora offer
i människoliv och materiel i den fortsatta
aktionen därute. Somliga regeringar
ha måhända vid sitt ställningstagande
låtit sig bestämmas mindre av egen
övertygelse om kondemnationens nödvändighet
och sanktionernas lämplighet
i detta fall än av en önskan att bilda en
gemensam front bland stater som ha
samma allmänna syn på Koreakriget
och på Kinas ingripande.

Såsom redan nämnts ha emellertid
åtskilliga asiatiska delegationer vid behandlingen
av det amerikanska förslaget
gjort gällande att av politiska skäl
en brännmärkning av Kina såsom angripare
alltjämt borde undvikas. De ha
trott att kondemnationen i och för sig,
och ännu mer i förbindelse med ett
sanktionshot, skulle försvåra och fördröja
underhandlingar om eu fredlig
uppgörelse. De ha vidare ansett att möjligheterna
att nå ett resultat på förhandlingsvägen
ännu icke tillräckligt
prövats, särskilt med hänsyn till det
senaste budet från Peking.

Svenska regeringen har haft att la
ställning till det resolutionsförslag som
förelegat och som kombinerade ett fördömande
av angreppet med uppdraget
till sauktionskommittén alt undersöka
vilka sanktioner som böra ifrågakomtna.
Såsom framhölls i min redogörelse
den 18 januari tvivla vi starkt på ändamålsenligheten
och effektiviteten av
.sanktioner mot Kina och befara att sådana
i ogynnsammaste fall kunna utvecklas
till något helt annat än vad som
avsetts. Beträffande fördömandet av angreppet
ha vi ansett att formen av eu
dom, som enligt stadgan öppnar vägen
för sanktioner, icke var nödvändig i
nuvarande läge ocli kunde göra mer

Meddelande av utrikesministern.

.skada än gagn med hänsyn till utsikterna
att få förhandlingar i gång. Regeringens
uppfattning var att ett konstaterande
och ett ogillande i ungefärligen
den form som använts i sexmaktsförslaget
eller även i ännu tydligare ordalag
varit ur politisk synpunkt att föredraga.
Något eget förslag har Sverige icke ansett
sig böra framlägga. I stället har
den svenska delegationen anmodats avgiva
den förklaring vid voteringen som
nyss återgivits.

Att Sverige vid röstningen om den
amerikanska resolutionen skulle komma
att befinna sig i en liten minoritetsgrupp
var förutsett. Detta läge hade för
övrigt inträtt även om vår delegation
hade röstat på det sätt som tillråddes
av bl. a. högerns och folkpartiets förtroendemän.
Jag tror emellertid, herr
talman, att jag kan påstå, att de skäl,
som bestämt den svenska regeringens
ställningstagande, ingalunda varit eller
äro främmande för opinionen i åtskilliga
länder, som röstat annorlunda än
vi. Tveksamheten om det av FN nu fattade
beslutet har utan tvivel varit långt
större än vad röstsiffrorna angiva.

Härefter anförde:

Herr OHLIN: Herr talman! Bakgrunden
för ett bedömande av den fråga,
som i dag diskuteras i kammaren, bör
enligt min mening vara tvåfaldig. 1) Ett
beslut om den svenska hållningen i rådande
världslägc får ses mot bakgrunden
av vår vilja att fortsätta vårt lands
alliansfria politik. 2) Sverige är medlem
av Förenta Nationerna och bör göra
sin insats för att idén om fredens tryggande
genom en internationell organisation
skall krönas med framgång.
Detta kan inte ske om — i varje konflikt,
där FN strävar efter att bevara
eller återställa freden — Sverige ställer
sig vid sidan. Sverige likaväl som
andra nationer har ett intresse av alt
Förenta Nationerna lyckas. Sverige har
också en plikt att som medlem i FN

Nr 5.

Onsdagen den 7 februari 1951.

Meddelande av utrikesministern.

göra sin insats, aven om den inte kan
bli av avgörande betydelse.

Naturligtvis ha vi all rätt att pröva
på vad sätt vi bäst kunna tjäna fredens
sak och att göra denna prövning här i
Sverige i belysning av vår ställning
utanför stormaktsblocken. Men vi kunna
inte rimligen varje gäng en konflikt
avslöjar en motsättning mellan stormakter
välja alt handla som om vi inte vore
medlem. Sverige är obundet av medlemskap
i stormaktsblock men är i eget
intresse och i fredens intresse icke
obundet av medlemskap i Förenta Nationerna.

Jag tror att det är av vikt att konstatera
detta, även om det för många förefaller
självklart och väl borde vara det
för alla. Låt oss i varje fall inte glömma
bort det när vi behandla vår ställning i
FN-frågor.

Då Nordkorea gick till angrepp mot
Sydkorea i fjol sommar, intog den svenska
regeringen i samförstånd med den
demokratiska oppositionen en klar och
bestämd hållning. Regeringen uttalade

följande: »Svenska regeringen___är i

likhet med rådets medlemmar djupt
oroad i anledning av det väpnade angrepp,
som styrkor från Nordkorea
löretagit mot Sydkorea. Svenska regeringen
ansluter sig till resolutionernas
konstaterande av att Nordkorea genom
denna aktion gjort sig skyldigt till ett
brott mot freden och anser det betydelsefullt,
att angreppet ej krönes med
framgång.» Det konstateras alltså bär
mycket tydligt att ett angrepp har förelegat.

Det svenska fältlasarettet i Korea får
betraktas som ett betydelsefullt vittnesbörd
om vår inställning: en med hänsyn
tagen till våra omständigheter positiv
inställning till Förenta Nationernas
aktion. Bördan av FN:s försvar
bars och bäres ännu i huvudsak av
Förenta staterna. Enligt min mening ha
alla fredsälskande folk anledning till
tacksamhet mot det amerikanska folket
för de offer det här bringar. Tusentals

döda amerikanska soldater, tusentals
fångna och tiotusentals sårade äro de!
höga pris som betalas av denna nation.
Utan dess offer skulle, förefaller det,
Nordkoreas aggression snabbt ha krönts
med framgång, och detta skulle säkerligen
ha uppmuntrat til) nya aggressionsförsök
annorstädes i världen. Jag
måste för min del beklaga, att den
svenska regeringen infe funnit tillfälle!
lämpligt att ge uttryck åt sådana känslor
och tankar i detta sammanhang.

I slutet av november syntes Förenta
Nationernas aktion vara nära att lyckas.
Möjligheten av hela Koreas pacificering
med följande demokratiska val
låg inom räckhåll. Angreppet hade slagits
tillbaka. Då ingrep det kommunistiska
Kina i striden. Dess aggression är
lika klar som Nordkoreas. Om motiven,
herr talman, kan man diskutera. Jag
skall inte här närmare analysera dem.
För en åskådning som förkastar västerländsk
demokrati och i dess ställe sätter
idén om proletariatets diktatur är tanken
ingalunda självklar att Koreas folk
i fria val bör få bestämma över sitt styrelsesätt.
Kanske anser man sig leva »
en stor revolutionär period —- Asiens
frigörande från västerns dominans —
och är därför benägen att säga: Under
revolutionen tiga lagarna. Om det kommunistiska
Kinas tankevärld veta vi
föga.

En sak är uppenbar: den omvälvning
som iörsiggår i Asien ställer Förenta
Nationerna och västerns ledande mak
ter inför problem och svårigheter av
världsomvälvande slag. De senaste årens
utveckling i Korea och själva konflik
ten få ses mot denna bakgrund. Den
FN-rcaktion mot angriparen, som var
och är ofrånkomlig, bör naturligtvis beakta
detta.

Jag har anfört dessa synpunkter för
att ange några av de skäl, som förestavat
tveksamheten bland många folk, om
det är lämpligt att mot KommunistKina
tillgripa .sanktioner i nuvarande
läge, sanktioner som sannolikt skulle

Onsdagen den 7 februari 1951.

Nr 5.

bil ineffektiva och kunna befaras motverka
sitt syfte.

Efter det amerikanska resolutionsförslagets
framläggande har vårt land haft
att för sin del ta ställning till sanktionsfrågan,
åtminstone preliminärt. Den
meningsriktning som jag representerar
bär rått regeringen att icke ställa i utsikt
ett svenskt deltagande i en sådan
aktion, som det är föga troligt skulle
stödja men möjligen motverka en önskvärd
utveckling. Jag kan inte finna att
eu svensk hållning av detta slag kan
anses strida mot den svenska regeringens
positiva inställning till Achesonplanen.
Denna plan ger Förenta Nationernas
församling möjlighet att rekommendera
medlemsstaterna åtgärder t. ex.
av sanktionsnatur för att bevara eller
återställa freden, men varje stat bibehåller
full prövningsrätt och handlingsfrihet
i fråga om sådana förslag''. I detta
avseende har jag samma uppfattning
som utrikesministern. Men jag vill upprepa
min i remissdebatten framförda
skepsis i fråga om klokheten i utrikesministerns
försök att i förväg precisera,
att Sverige i det eller det läget kommer
att vara förhindrat att delta i en Förenta
Nationernas aktion. Varför inte ta
ställning härvidlag i varje särskilt fall,
när det föreligger, och i övrigt hänvisa
till att eu prövning av den svenska
hållningen kommer att göras med hänsyn
till vår utrikespolitiks allmänna
riktlinjer? Utrikesministerns försök att
1 förväg precisera äro. som jag i januaridebatten
mera utförligt påvisade, inte
vidare lyckade. De kunna ge ett annat
intryck än utrikesministerns förklaringar
i Lake Success och kunna leda
till onödiga missförstånd. Till klarhet
ha de i varje fall hittills icke bidragit.

Efter denna utvikning återgår jag till
dagens aktuella tema. Helt annorlunda
än i fråga om sanktionspolitiken förhåller
det sig med ett konstaterande att
Kommunist-Kina är angripare och med
eif fördömande av denna aggression.

Meddelande av utrikesministern.

Förenta Nationernas centrala idé är ju
att våld inte skall få användas på det
sätt som har skett. Att ett land eller en
grupp av stater anser en ur deras synpunkt
önskvärd revolutionäT omgestaltning
kunna påskyndas genom våldsmetoder
kan inte ursäkta dessas användning.
Fn sak är att söka förstå lagbrytarens
inställning. En annan sak är det
att ursäkta hans handlingssätt, och härom
kan det inte bli tal. När det land,
som burit huvudansvaret för Förenta
Nationernas aktion i Korea, en aktion
som även Sverige gillat, ställt frågan
om Kommunist-Kinas stämplande som
angripare och angreppets fördömande,
är det för varje FN-medlem naturligt
att delta i en sådan förklaring. Den
grupp jag representerar bar tillrått att
.Sverige skulle rösta för de punkter i resolutionen
som gälla angreppsförklaringen
men nedlägga sin röst beträffande
sanktionspunkten. Ett sådant handlingssätt
skulle bäst överensstämma,
tror jag, med den inställning som regeringen
intog i Nordkoreas fall.

Många människor känna det stötande
för sitt rättsmedvetande att Sverige
stämplar det lilla Nordkorea som angripare
men nekar att göra detsamma
med det stora Kommunist-Kina. Kanske
frågar någon, vad utrikespolitik har
med folkets rättsmedvetande att göra,
och säger, att i förhållandet mellan staterna
talar den heliga egoismen. Detta
kan emellertid aldrig vara Förenta Nationernas
linje och inte heller Sveriges
linje. Aldrig kommer vår värld att lösa
fredens problem om vi inte söka lösningen
på rättens ocli rättvisans grund
och hävda att internationella konflikter
höra lösas med fredliga medel. De moraliska
krafternas betydelse är inte så
stor som man skulle önska, men låt oss
inte underskatta dem och framför allt
inte göra något som kan försvaga dem.
Varje stat som vägrar att vara med om
att i otvetydiga ordalag tillsammans
med andra konstatera en aggression för -

Nr 5.

Onsdagen den 7 februari 1951.

Meddelande av utrikesministern.

svagar därigenom FN:s moraliska domslut
och måhända i någon mån FN
själv.

Detta är det förnämsta skälet till att
Sverige enligt min mening borde ha
röstat för de punkter i resolutionen som
konstatera aggression. Det finns också
andra skäl. Ett demokratiskt land som
vårt handlar knappast klokt om det underlåter
att beakta hur den demokratiska
opinionen i väster, särskilt i Förenta
staterna, kan reagera. Norske utrikesministern
Lange uttalade nyligen i
stortinget: »Hela tiden ha vi haft klart
för oss hur betänkligt det kan bli för
Förenta Nationerna att underlåta att
stämpla en angreppspolitik, antingen
en liten eller en stor nation bär ansvaret.
Just vi, som inte ha sänt några
trupper till Korea, äro särskilt förpliktade
att sätta oss in i reaktionen hos de
folk, vars soldater kämpa där. Det finns
vissa principer för internationellt samarbete
som vi själva och FN inte kunna
ge avkall på utan att både FN och all
kollektiv säkerhet upplösas.»

Utrikesminister Undén antydde nyss
i sin förklaring, att en del stater inte
ha handlat efter sin verkliga uppfattning.
Denna antydan innebär väl inte
en beskyllning mot den norske utrikesministern
för att inte mena vad han här
har sagt om Kinas angrepp — det vore
ju någonting oerhört — utan utrikesministern
syftar väl snarare på en viss
tveksamhet rörande lämpligheten av
sanktioner, vilket i så fall borde ha
klargjorts.

Man kan invända, att den solidaritet,
som visar sig i antagande av resolutioner
och inte i handling, som det heter,
inte är mycket värd. Invändningen saknar
inte helt fog, men det finns lägen
där en av den större delen av världen
accepterad moralisk dom är en i och
för sig betydelsefull handling.

Även ur en mera egoistisk synvinkel
ha vi i Sverige anledning att beakta den
amerikanska opinionens reaktion, när
regeringen vägrar att rösta ja för en

enkel aggressionsförklaring. Våra utsikter
att få leveranser västerifrån i fredstid
och hjälp västerifrån om vi själva
bli angripna kunna ofördelaktigt påverkas
om vi enligt denna opinion välja att
ställa oss vid sidan. För övrigt komma
många att tro, att Sverige lever så mycket
i östblockets skugga, att vi inte våga
klart hävda vår egen innersta mening.
Det kan finnas andra än utrikesministern
som spekulera över att det finns
länder som inte säga sin egen innersta
mening, nämligen att Kommunist-Kina
är angripare och att angreppet bör fördömas.
Jag vill understryka att detta
är en feltolkning av regeringens
handlingssätt, men redan om vi bil
misstänkta härför kan det få allvarliga
konsekvenser.

Det lär finnas ledamöter av Sveriges
riksdag inom regeringspartiet som anse,
att vår alliansfria utrikespolitik innebär
att vi en gång för alla valt att noncha
lera hur vår politik bedömes bland väs
terns demokratier och särskilt reaktionerna
hos den amerikanska opinionen.
Kanske visar sig här en av socialistiska
ungdomsdrömmar påverkad mer eller
mindre omedveten önskan att Sverige
skall hålla sig på avstånd lika väl från
västerländsk s. k. kapitalism som från
österns kommunistiska socialism. Denna
inställning är dåraktig. Den utrikespolitiska
kurs utanför allå storrnaktsblock
som Sverige har valt kan och får
inte innebära, att vi stå främmande för
reaktionerna hos de folk, som företräda
den demokratiska friheten. Jag
tror inte heller att detta är regeringens
ståndpunkt, även om utrikesministern
vid ett par tillfällen gjort uttalanden
som haft en liten bismak av detta speciella
slag av marxistisk belastning. Jag
hoppas emellertid att detta fär betraktas
som cn olyckshändelse.

I den s. k. fredsappell, som bland
andra det socialdemokratiska partiet i
Sverige nyligen antog, säges det bland
annat följande: »Vid en krigisk konflikt
kan endast Förenta Nationerna av -

Onsdagen den 7 februari 1951.

Nr 5.

göra vein som är angriparen.» Likväl
verkar det i dag som om den svenska
regeringen ville till varje pris undvika
att om Kommunist-Kina använda ordet
angripare. Regeringen bär valt att inte
delta i Förenta Nationernas klara konstaterande
pä denna punkt, överensstämmelsen
mellan ståndpunkten i den
skandinaviska fredsappellen, om jag
får använda detta fina ord, å ena sidan
och förklaringen i Lake Success å andra
sidan är inte uppenbar. Kanske borde
regeringen ha försett denna skandinaviska
fredsappell med en liten
fråga: Vad är det?

Huvudskälet för den svenska regeringen
synes vara, att den betraktar
den amerikanska resolutionen som ett
odelbart helt •— som en sanktionsresolution.
Regeringen stöder denna uppfattning
bland annat på det förhållandet,
alt den amerikanska delegationen
icke velat klyva resolutionen i två
delar, den ena innehållande ett konstaterande
av aggressionen och dess fördömande,
den andra innehållande förslaget
om undersökning rörande en
eventuell senare rekommendation av
sanktioner. Den amerikanska regeringen
har alltså icke velat behandla dessa
båda frågor som helt oberoende av varandra.

Detta må vara sant. Men det har å
andra sidan från amerikanskt håll klargjorts,
att även stater, som godkänna
resolutionen i dess helhet, ha fri prövningsrätt
i fråga om sanktionerna.
Även en stat, som röstat ja på den
punkt, där utredning om en eventuell
sanktionspolitik föreslås, har handlingsfrihet,
när eventuella sanktionsförslag
på ett senare stadium kunna komina
från den utredande kommittén, men
den kan möjligen genom sin röstning
anses ha givit på hand att den, om och
när saken blir aktuell, skall ägna förslagen
en välvillig prövning.

Annorlunda, herr talman, är naturligtvis
läget för eu stat, som för att
undgå varje »förpliktelse» av detta slag

Meddelande av utrikesministern.

dels underlåter alt rösta ja på sanktionspunkten
och lägger ned sin röst,
när den kommer till omröstning, dels
låter detta nedläggande åtföljas av en
förklaring, där en avböjande hållning
till sanktioner deklareras. En sådan stat
kan ju icke med någon grad av rimlighet
anses ha genom sitt deltagande i
aggrcssionsförklaringen åtagit sig den
minsta förpliktelse att deltaga i sanktioner.
Likväl synes regeringen fasthålla
vid att saken skulle så betraktas.
För mig är detta oförklarligt. Jag erinrar
om att det är ett mycket vanligt
tillvägagångssätt i Förenta Nationerna
liksom i det gamla Nationernas förbund
att rösta ja på vissa punkter i en
resolution och lägga ned rösten på andra
punkter. Det är en metod, som man
på vårt håll menar i detta fall hade varit
naturlig. Det är samma metod som
regeringen använde t. ex. vid röstningen
om Achesonplanen i höstas.

Efter voteringen på de olika punkterna
brukar följa en omröstning om
resolutionen i dess helhet. Så skedde
också i detta fall. När frågan om den
svenska delegationens röstning diskuterades
i utrikesnämnden något mindre
än en vecka före voteringen, förordade
jag, att man vid slutvoteringen skulle
nedlägga röslen. Skälet för denna rekommendation
var tvåfaldigt. Rent principiellt
påverkas valet mellan en jaröstning
och ett nedläggande av rösten
vid slutvoteringen av frågan, om de
delpunkter i resolutionen, där man lagt
ned rösten, äro centrala beståndsdelar
eller ej. Den amerikanska delegationens
uttalanden vid denna tidpunkt hade
icke inneburit något så väsentligt tillmötesgående
mot den sanktionsskeptiska
gruppen som en tidigare officiell
information låtit oss förmoda. För att
betona den förklaring rörande sanktionerna,
som den svenska delegationen
enligt min mening borde avgiva vid voteringen
om sanktionspunkten, ansåg
jag då ett nedläggande av rösten vid
slutvoteringen lämpligt. Någon (lag se -

Nr 5.

Onsdagen den 7 februari 1951.

Meddelande av utrikesministern.

nare avgav emellertid den amerikanske
huvuddelegaten Austin en förklaring,
som gjorde sambandet mellan aggressionsförklaringen
och sanktionspolitiken
mindre utpräglat än tidigare.
Detta innebar ett tillmötesgående mot
de stater, som ej ville vara bundna i
fråga om sanktioner. Enligt referatet i
tidskriften Time försäkrade Austin, att
den amerikanska resolutionens antagande
icke skulle binda någon för kollektiv
aktion.

Tyvärr föreligger härvidlag även från
regeringens sida endast tidningsreferat,
icke själva ordalydelsen, varför jag
icke vågar taga ställning till vilket kortfattat
referat som kan vara mest rättvisande.
Den självklara formella prövningsrätten
fick emellertid — så mycket
är klart — genom denna Austins
förklaring ett mera uppenbart innehåll,
och risken för missförstånd måste ha
blivit mindre. Då Sverige vid röstningen
om de olika punkterna kunde tydligt
markera sin inställning till sanktionerna,
fanns knappast längre någon
anledning att underlåta att rösta ja vid
slutvoteringen. Denna uppfattning
framförde jag till regeringens representanter
vid vårt första sammanträffande
efter utrikesnämndens sammanträde,
då emellertid voteringen redan ägt rum
några timmar dessförinnan. Regeringen
hade emellertid för sin del ej funnit
det inträffade föranleda ens ett övervägande
av en modifikation i den officiella
svenska ståndpunkten och hade
ej heller ansett en ny överläggning i
utrikesnämnden erforderlig.

Orsaken till regeringens val av en
särskild förklaring i stället för eu jaröstning
på aggressionspunkterna har
emellertid icke bara varit dess önskan
att klargöra Sveriges hållning till sanktionsspörsmålet
på ett annat sätt än det
närmast till hands liggande. Regeringen
har dessutom velat taga avstånd
från att åt aggressionsförklaringen gives
lormen av en moralisk dom. Det framgår
av utrikesministerns uttalande i

dag. Några sådana betänkligheter hade
regeringen icke i fråga om Nordkorea.
De observationer jag gjorde i början av
mitt anförande om en naturlig moralisk
reaktion inför olikheten i inställning
har regeringen tillmätt ringa betydelse.
Det verkar som om utrikesministern,
när han säger, att denna fråga
är en politisk bedömningsfråga, därmed
anser sig ha fört åt sidan — t. o.
m. framgångsrikt ha fört åt sidan —
alla hänsyn till sådana reaktioner. Det
är väl ändå att förenkla problemeL

Regeringens sätt att betrakta hela frågan
har redan från början rätt väsentligt
avvikit från den uppfattning vi
inom folkpartiet företräda. Regeringen
har menat sig kunna klargöra Sveriges
ståndpunkt på ett annat sätt än vi ansett
lämpligt. Regeringen har icke velat
fästa större vikt vid de risker och
olägenheter, som kunna följa med att
Sverige som enda demokratiska land i
världen skiljer sig ut från den demokratiska
gruppen utan vägande skäl.
Man har envist hållit fast vid att den
amerikanska resolutionen vore ett odelbart
helt och har avböjt den naturliga
metoden alt klargöra den svenska tolkningen
till dess olika delar. Vidare har
man i fråga om aggressionen och dess
fördömande fäst ringa vikt vid en naturlig
önskan hos Sveriges folk, att
.Sverige skall tala lika klart, om en angripare
är stor eller liten.

På sina håll har denna ståndpunkt
framkallat förmodanden att regeringen
på ett tidigt stadium bestämde sig för
att begagna detta tillfälle att markera
en icke västorienterad hållning, efter
det att den positiva inställningen till
Achesonplancn på sina håll ansetts innebära
ett steg åt väster, och att detta
varit huvudmotivet för dess handlingssätt.
För min del vägrar jag bestämt
att tro på sådana spekulationer. Jag vill
ej tro att regeringen vare sig vid röstningen
för Achesonplancn eller röstningen
om Kinaaggressionen betraktat
dem som steg åt väster eller öster. Ut -

Onsdagen den 7 februari 1951.

Nr 5.

rikespolitik är måhända en balansgång
men icke ett dansande hit och dit.

En annan sak är att regeringen och
dess parti — och alldeles särskilt herr
Wigforss och fru Alm-Lindström •—
fått beröm på ryskt håll för sin ståndpunkt.
Jag hoppas, åt! detta icke gläder
någon i regeringspartiet, lika litet som
de blommor som herr Lager måhända
kommer att överräcka om en stund.

Man kan säga, att vad meningsskiljaktigheterna
mellan regeringen och oss
gälla är en metodfråga. Men det är i
så fall en viktig metodfråga. Om vi icke
se upp, kan svensk utrikespolitik halka
in på linjer, som kompromettera vår
position som lojal medlem av FN. Det
vilja säkert de flesta av, oss — även i
regeringspartiet — undvika. Men det
förutsätter en bestämd vilja att icke
utan mycket starka skäl ställa oss vid
sidan av FN:s strävanden. Sådana skäl
ha enligt vår mening ej förelegat i detta
fall i fråga om deltagandet i aggressionsförklaringen.

Den meningsskiljaktighet, som framträtt
i denna sak, bör emellertid icke
överdrivas. Den berör icke den svenska
utrikespolitikens huvudlinje: vår vilja
att stanna utanför stormaktsblock och
vår strävan att bevara freden, så länge
ej vår frihet hotas. Jag vill ej tro att
det som inträffat är vittnesbörd om en
begynnande tendens i svensk utrikespolitik
att i allt högre grad iakttaga
passivitet i FN-frågor, en passivitet,
som skulle göra vårt medlemskap i
FN till en fiktion, en formalitet utan
innehåll. Tendenser till en utveckling
i sådan isolationistisk riktning komma
vi i folkpartiet att energiskt motarbeta,
om de skulle uppträda. Ty Sveriges
medlemskap i Förenta Nationerna och
vår vilja att göra den insats vår nation
kan göra för konflikters lösning på
fredliga vägar är också en huvudlinje

1 svensk utrikespolitik. I arbetet för
fredens stora sak får intet folk draga
sig undan, även om tillfällena till insatser
växla och länder som Sverige

2 — Andra kammarens protokoll 1951. Nr

Meddelande av utrikesministern.

ha begränsade möjligheter. Man må
kalla detta eu moralisk synpunkt om
man vill; det förringar icke dess betydelse.
Endast en politik, som beaktar
sådana synpunkter, kan samla Sveriges
folk. Om detta, det hoppas och tror
jag, äro vi och skola vi förbli eniga.

Herr HEDLUND i Rådom: Herr talman!
Det är ailt annat än milda omdömen
som i en del av den svenska pressen
fällas om Sveriges ställningstagande
vid omröstningen i Förenta Nationerna
angående Kina och Koreakonflikten.
Jag får säga, att herr Ohlin hemföll
i väl hög grad åt just de tongångar
som ha yppat sig i hans press. Man har
i pressen talat om att situationen saknar
motstycke, att följderna måste bli olyckliga
och att vi taga för stora risker. I
samma ögonblick talar man också om
feghet o. s. v.

Under sådana förhållanden är det
uppenbart, att det svenska folket med
otålighet avvaktar klara och utförliga
besked om vad som inträffat och motiven
härtill. Jag tar tillfället i akt att
tacka hans excellens herr utrikesministern
för den redogörelse som lämnats
här. Den är ju närmast given på föranledande
av mig. Jag beklagar, att den
har kommit sent eller, rättare sagt, att
min framställning kommit på ett relativt
sent stadium. Det berodde på att
jag tyckte att det fanns andra, som lågo
närmare till att påfordra en utrikesdebatt,
nämligen ledarna av oppositionen
i denna fråga, herrar Ohlin och Hjalmarson.
Så mycket mera tyckte jag
detta, som statsministern hade givit till
känna, att såvitt det fanns något som
helst önskemål från detta håll om en
debatt, skulle en sådan givetvis anordnas.

Men dagarna gingo och ingenting
hördes av. Från vårt håll voro vi angelägna
att klargöra vårt ställningstagande
och hur vi se på denna fråga. Det
var anledningen till att jag hemställde
om denna debatt.

Nr 5.

Onsdagen den 7 februari 1951.

Meddelande av utrikesministern.

Sveriges utrikespolitiska kurs har
traditionellt varit att stå utanför stormaktsallianser.
Ett uttryck för detta ha
vi bland annat i den av alla partier hittills
omfattade meningen, att vi icke
böra deltaga i Atlantpakten. Att nu gä
närmare in på frågan om fördelar och
nackdelar av ett medlemskap för Sverige
i Atlantpakten respektive av alliansfrihet
är icke motiverat. Det må
räcka med att framhålla, att vår hållning
ingalunda beror på att vi anse de
olika blocken representera samhällsideal
som för oss äro likvärdiga. Tvärtom
ha vi ju aldrig stuckit under stol
med att den västerländska demokratien
är vårt samhällsideal.

Om den alliansfria kursen ha partierna
i Sverige alltså förklarat sig vara
överens. Det svenska folket har säkerligen
gjort klart för sig, att det innebär,
att vi i vissa situationer kunna komma
att intaga en ställning som är en annan
än vår grannars. Det kan innebära
t. ex., att om Atlantpaktstaterna, bl. a.
England, Frankrike, Holland, Belgien,
Danmark och Norge, samla sina folk till
gemensam strid, så stanna vi hemma,
naturligtvis icke overksamma utan i
stället beredda att så långt våra sista
krafter förslå försvara varje tumsbredd
av vårt fosterlands jord.

Det har varit en angelägen sak för
vårt land att deltaga i internationellt
samarbete. Medlemskapet i Förenta Nationerna
har synts oss särskilt viktigt.
Något avsteg från vår traditionella gentemot
stormaktsallianser fristående politik
ansågs medlemskapet i Förenta
Nationerna med rätta ej innebära, eftersom
stormakterna enligt Förenta Nationernas
stadga måste vara ense för att
kunna fatta beslut som förplikta till inskridanden.

Det beslut, benämnt Achesonplanen,
som fattades av Förenta Nationernas
generalförsamling i höstas, innebar icke
någon ändring i detta hänseende. Enligt
denna plan är det som bekant ej
fråga om några bindande beslut utan

bara om rekommendationer. Medlemstaterna
ha att själva dedöma, om de
anse sig kunna följa rekommendationerna.
Självfallet bör emellertid en stat
icke rösta för att rekommendationer
göras, om den ej själv är beredd att
följa just dessa rekommendationer.

Besluten i säkerhetsrådet kunna röra
sig om t. ex. angriparförklaring, ekonomiska
sanktioner och militära inskridanden.
Men genom kravet på enighet
mellan stormakterna i säkerhetsrådet
för bindande beslut är det sörjt för att
medlemskapet i Förenta Nationerna
icke skall behöva kollidera med vår alliansfria
linje. Man bör komma ihåg, att
vid vårt inträde i Förenta Nationerna
fästes det fråp svenskt håll stor vikt
vid att medlemskapet i Förenta Nationerna
icke skulle komma i strid med
vår alliansfria linje. Rekommendationer
kunna gå ut på samma slag av reaktioner
som besluten i säkerhetsrådet, alltså
t. ex. angriparförklaring, ekonomiska
sanktioner och militära inskridanden.
Men beträffande rekommendationerna
är det, såsom nämnts, så — det framgår
också av termen — att vederbörande
stat själv skall avgöra, om den anser sig
kunna vara med.

Icke heller i fråga om rekommendationer
behöver det alltså bli någon kollision
med alliansfriheten. Avgörandet
ligger hos oss själva. Det är uppenbart,
att om vi räkna med att följa FN:s rekommendationer
även i de fall, där de
ej gå ihop med vår alliansfria linje,
böra vi skyndsamt byta ståndpunkt och
söka medlemskap i Atlantpakten. Att
avstå både från alliansfriheten och från
Atlantpakten blir alltför äventyrligt för
oss. Det betyder praktiskt taget, att vi
avstå alla fördelar och enbart påtaga oss
nackdelarna. En — jag skulle vilja kalla
den — kvasi-alliansfrihet, en mer eller
mindre begränsad alliansfrihet ger oss
enligt min mening nära nog uteslutande
nackdelar och knappast några fördelar.
Att ett deltagande i sanktioner kan
komma att inveckla oss i förhållanden,

Onsdagen den 7 februari 1951.

Nr 5.

som göra alliansfriheten till bara ett innehållslöst
tal, är uppenbart. Säkerligen
har insikten härom spelat en betydande
roll, när man inom alla partier här, såvitt
jag vet, menat, att vi i fråga om
sanktionsförfarandet mot Kina böra taga
avstånd.

Men man bör bedöma Kina som angripare,
har det sagts. Ja, därom äro vi
väl alla överens, så långt jag kunnat se
i varje fall. Vari ligga då de till synes
stora motsättningarna, som klätts i så
pass mustiga ord som dem jag nyss
återgav?

Jag återkommer till den ursprungliga
frågan. Vad hände egentligen i Förenta
Nationerna? Har Sverige icke fördömt
Kina? Och vad är det oppositionen i
denna fråga här i Sverige egentligen har
velat?

Det resolutionsförslag, varom det röstades,
gick i huvudsak ut på att man
skulle förklara, att Kina inskridit med
trupper i Korea, att man skulle sätta till
två kommittéer, den ena för att överväga,
vilka sanktioner som skulle vidtagas
mot Kina, och den andra för att
undersöka, om konflikten kunde biläggas
i godo.

Instruktionen för Sveriges delegat i
FN ålade denne att i anslutning till omröstningen
tillkännage, att han fått i
uppdrag att rösta på sexmaktsförslaget,
vari konstaterades att kinesiska trupper
inskridit i Korea och vari hemställdes,
att dessa omedelbart måtte lämna Korea.
Han hade vidare i uppdrag att ansluta
sig till sådana skärpningar av sexmaktsförslaget,
varigenom FN :s ogillande
av den kinesiska interventionen i
Korea och av den hjälp, som folkrepubliken
Kina lämnade de nordkoreanska
myndigheterna i deras fredsbrott, skulle
komma till ännu tydligare uttryck. Såvitt
jag kan se och såvitt jag kan läsa
innantill, fördömdes Kina fullt ut lika
skarpt av den svenske delegaten som
i den antagna resolutionen. Vilken är
då skillnaden? För att förstå saken
måste man hålla i minnet att det reso -

Meddelande av utrikesministern.

•

lutionsförslag, som förelädes och antogs
av FN-församlingen, innehöll ett flertal
punkter. I samma resolution skulle sålunda
dels fastställas att Kina angripit
Korea och dels beslutas om sanktioner.
Men till sanktionerna ställde sig alla
partier avvisande. Frågan blev då, om
man, som högern och folkpartiet önskade,
skulle rösta ja på vissa punkter i
resolutionen och avstå från att rösta på
andra och i den slutliga omröstningen
om resolutionen i dess helhet lägga ned
rösten med hänsyn till sanktionspunkterna,
eller om man skulle som den
svenske delegaten tala om i förväg, att
man betraktade Kina som angripare och
fördömde dess handlingssätt, men att
man helt avstod från att rösta eftersom
man inte kunde överblicka bl. a. den
s. k. sanktionsfrågan i resolutionsförslaget.
— När jag talar om vad folkpartiet
önskade menar jag naturligtvis vad
man gav uttryck åt före voteringen och
tänker inte alls på vad man uppgivit
här att man framförde några timmar
efter det omröstningen ägt rum, vilket
jag tycker är rätt oväsentligt; vi få väl
hålla oss till vad man gav uttryck åt
medan det ännu fanns möjlighet att påverka
ställningen och medan det ännu
hade någon egentlig betydelse vad man
sade både inför den amerikanska och
den svenska opinionen. Nog förefaller
det mig som om den svenska delegatens
väg vore redigare och rejälare. Den gav
klarare uttryck åt vår önskan att stå
vid sidan om sanktionerna, samtidigt
som den på ett sätt som inte kan missförstås
brännmärkte Kinas handlande.

Man talar här om att stämpla Korea
men inte Kina. Jag vågar göra det påståendet
att vi ha varit otvetydiga i ordalagen
när det gällt såväl Kina som
Nordkorea. Är det så att någon har en
annan mening, skulle det vara intressant
om man toge fram dokumenten,
så att vi finge jämföra ordvalet.

Det har sagts att vi ställt oss på en
linje, där vi inte ha så många med oss.
Det är klart att det inte är odelat an -

Nr 5.

Onsdagen den 7 februari 1951.

Meddelande av utrikesministern.

genämt att konstatera detta, men vad
som har inträffat är egentligen en påminnelse
om att vi med hänsyn till vårt
lands speciella läge ha valt en väg för
vår allmänna utrikespolitik, som gör en
viss återhållsamhet nödvändig i vissa
situationer. Den som verkligen anser,
att vi ovillkorligen böra se till att vi
inte komma till en sådan ståndpunkt,
att vi få relativt få med oss, bör nog ta
upp frågan ifrån andra utgångspunkter
och ta ett något djupare grepp på den.
Han bör med andra ord ta upp frågan
om alliansfrihet eller anslutning till ett
stormaktsblock. Det är där vi ha skiljaktigheterna.
Jag är också beredd att
vara med på en omprövning av frågan
om vår ställning till Atlantpakten i
vissa situationer, nämligen om de utrikespolitiska
förhållandena i Norden
skulle förändras i så hög grad, att vår
ställning kan sägas bli en annan. Jag
måste medge, att jag kan förstå dem
som vilja anslutning till Atlantpakten,
men jag delar ingalunda deras mening;
jag har en helt motsatt uppfattning.
Däremot kan jag svårligen förstå dem
som mena, att vi skola ställa oss någonstans
mittemellan; det är en form av finurlighet,
som inte kommer att ge oss
något.

När man i debatt om denna fråga har
påvisat, att den svenske delegaten verkligen
uttalat allt som vi i Sverige varit
ense om att säga, så brukar man slutligen
mötas av en enda invändning:
ja, men se den form vi valt uppmärksammas
inte i lika hög grad av amerikanarna
och andra, som tillhöra västmakterna,
som om vi följt folkpartiets
och högerns linje och röstat ja på vissa
punkter och avstått från att rösta i
den slutliga omgången. Sedan har man
intet mera att säga. Det är det enda
argument, som man till sist biter sig
fast vid. Det är vad som återstår av
visan om dumheten, fegheten och skammen.
Men hur mycket blir det verkligen
kvar av argumentet, att högeroch
folkpartilinjen tagit sig bättre ut,

om man besinnar, att enligt högerns
och folkpartiets linje skulle vi visserligen
ha röstat ja i vissa delpunkter men
avstått i andra och avstått, märk detta,
i den slutliga omgången. Hur skulle
detta tett sig för den utländska opinionen?
Hade det egentligen verkat mycket
bättre? Jag har inte sett att man över
huvud taget i den utländska pressen
talat om delröstningarna, utan man har
uteslutande talat om hur det röstades
i den slutliga omgången, om förslaget
i dess helhet. Skulle man då inte helt
ha fäst sig vid nedläggandet av rösten
i den slutliga omgången, vilket ju var
dessa partiers recept — i vart fall så
långt det sett dagens ljus före omröstningen.

När man talar om reaktionen utomlands,
är det emellertid värt att strykas
under att, såvitt man hittills kunnat
erfara, något egentligt missnöje
med Sveriges hållning inte framträtt
vare sig i Amerika eller i England.
Tvärtom förekomma uttalanden, som
tyda på att man t. ex. i England mycket
väl förstår vår hållning, och det är
ju inte underligt, eftersom man på det
hållet in i det sista tycks ha arbetat
för en linje, som ganska nära svarade
mot vår. Man ville nämligen bl. a., såvitt
man kan se av pressen, ha en uppdelning
av förslaget, varigenom angriparförklaringen
bröts bort ifrån sanktionsförslaget.
Skulle emellertid vårt
ståndpunktstagande verkligen ha väckt
en så ogynnsam reaktion, som en del
av den svenska pressen talar om, är
det väl knappast troligt att vår delegat
därute hade blivit en av de tre, som
uppmanats att bilda den s. k. fredskommittén.
Jag nödgas alltså konstatera,
att den omtalade reaktionen, åtminstone
såvitt man hittills kunnat se,
egentligen bara finns i högerns och
folkpartiets tidningar. Jag beklagar, att
jag nödgas säga detta. När jag ändå
måste göra det, sker det i den förhoppningen
att den enighet mellan vårt
parti och dessa partier, som finns i in -

Onsdagen den 7 februari 1951.

Nr 5.

rikespolitiska frågor, skall bestå, och
att det skall visa sig att det inte heller
i utrikespolitiskt hänseende föreligger
några mera djupgående motsättningar.

Jag skulle sammanfattningsvis vilia
säga följande. Den svenske delegaten
har brännmärkt Kina som inkräktare.
Det var hans uppdrag att göra detta.
Han har förklarat sig kunna vara med
om att fördöma Kinas ingripande i
mycket tydliga ordalag. Från högerns
och folkpartiets sida har man varit
nöjd med detta ställningstagande i sak
men ansett, att det bort ske i en annan
form än den delegaten använt sig av.
Ja, antingen är det här fråga om små
skillnader, nyanser, eller också ligger
en större principiell skillnad bakom,
nämligen frågan om alliansfrihet eller
icke, fastän man på många håll inte
vill tala rent språk. Ett tredje alternativ
gives inte i detta sammanhang. Jag
hoppas att debatten här i dag skall
komma att ge full klarhet i huruvida
det verkligen är fråga om bara små
skillnader, alltså nyanser, eller om
mera djupgående principiella motsättningar.

Herr HJALMARSON: Herr talman!

•lag skulle först bara vilja säga ett ord
till den föregående ärade talaren. Herr
Hedlund i Rådom reagerade mot uppfattningen
att diskussionen här skulle
gälla vem som hade representerat det
större modet vid behandlingen av föreliggande
fråga. Jag känner inte till att
denna sak vare sig i pressen eller annorstädes
har diskuterats utifrån nämnda
synpunkt. Frågan gäller ju helt enkelt
vem av oss som har förordat det
ur landets synpunkt klokaste handlingssättet.

Utrikesministerns redogörelse här i
dag, herr talman, har inte precis återspeglat
dramatiken i världshändelsernas
förlopp. Regeringen har emellertid
varit angelägen om en utrikesdebatt i
riksdagen, ja, så angelägen att den på
allt sätt animerat oppositionen att ta

Meddelande av utrikesministern.

initiativet. Självfallet är jag glad över
detta, men jag är inte mindre angelägen
om ett allmännare meningsutbyte — en
fri och allmän diskussion ute bland
människorna, byggd på allsidiga, konkreta
och fullständigaste möjliga informationer
från regeringen. Det är, som
utrikesminister Lange nyligen framhöll
i stortinget, viktigare än någonsin att
ha en vaksam opinion när det gäller
utrikespolitiken.

I den hittills förda diskussionen har
»den överväldigande majoriteten av
svenska folket» åberopats på ett sätt,
som icke sällan låtit den lyhörde ana
en underton av hot. Den sortens metoder
ha använts förr — icke minst i
England på 1930-talet. Ingen omdömesgill
bedömare i dag torde vara beredd
att betyga, att den argumentationstekniken
bidrog till att öka Englands motståndskraft
och handlingsfrihet eller
till att främja en fredlig utveckling i
världen på längre sikt. Huvudargumentet
för mellankrigstidens amerikanska
isolationism var också »den stora majoriteten
av Amerikas folk». Detta ändrar
på intet vis riktigheten av omdömet
att denna isolationism var 1920- och
1930-talets stora och tragiska missgrepp.
Den ledde världen in i fruktansvärd
förödelse och omätliga lidanden.

Allmänna opinionen måste vara med
och gestalta landets utrikespolitik —
därom äro vi ense — men det måste då
vara en upplyst opinion, frigjord, präglad
av verklighetssinne och vilja till
perspektiv. Endast så blir demokratisk
utrikespolitik vad den skall vara — ett
medel att trygga landets frihet och fred.
Vi få icke låta skrämma oss av mystiska
antydanden om opinionens kommande
dom. Vår utrikespolitiska ställning
måste vi ta endast och uteslutande efter
en saklig bedömning av lägets och framtidens
krav och av Sveriges möjligheter
och uppgifter. Att upplysa den allmänna
meningen blir sedan en uppgift,
vars svårigheter endast inskärpa dess
nödvändighet.

Nr 5.

Onsdagen den 7 februari 1951.

Meddelande av utrikesministern.

Direktiven till den svenske delegaten
i Förenta Nationerna, varigenom Sverige
kom att lägga sin röst där Jugoslavien,
Egypten, Pakistan, Afganistan,
Yemen, Indonesien och Syrien lagt sina,
ha skadat vårt land. Det är, herr
Hedlund i Rådom, själva handlingen —
röstnedläggandet — som människorna
fästa sig vid. Tyvärr, eftersom man
tydligen inte menat så illa. Men ingen
tar nämnvärd notis om de mer eller
mindre vältaliga förklaringar vår delegat
ålagts att läsa upp. För de amerikanska
mödrar och fäder, vilkas söner
stupat eller sårats i Korea — och deras
antal är icke litet — framstår Sverige
som ett av de länder, som underlåtit
att stämpla angriparen som angripare.
Vi veta att detta är oriktigt, men herr
Undéns förklaringar nå aldrig de amerikanska
hemmen. Våra diplomater få
aldrig tillfälle att motivera vad vi gjort
eller i detta fall icke gjort bland affärsmännen,
kyrkornas folk och de många
andra, vilkas röster äro Amerikas röst.
Vi stå där nu och i framtiden — stå
bland dem, som inte ville eller vågade
säga ifrån vid det första tillfälle, dä
de fria staterna hade möjlighet att
brännmärka en stormakt, som förgripit
sig på freden och på en liten nation.
Måtte vi aldrig komma i det läget att
vi behöva de fria människornas solidaritet,
inte bara deras röst utan också
deras aktiva och konkreta stöd.

Vår inställning inom högern till
Koreafrågans behandling i Förenta Nationerna
efter den kinesiska interventionen
kan sammanfattas i följande
punkter — med anledning av den siste
ärade talarens inlägg vill jag understryka,
att det inte torde kunna göras
gällande, att det som jag nu säger icke
överensstämmer med de rekommendationer
vi i olika sammanhang givit regeringen.
Sverige borde handla på ett
sådant sätt att det bidroge till att stärka
tilltron till de principer, som äro väsentliga
för upprätthållande av en internationell
rättsordning. Vi borde söka

undvika att bli isolerade från den övriga
demokratiska världen. Vi borde
söka utforma vår ståndpunkt i så nära
kontakt som möjligt med Danmark,
Norge och England. Vi avrådde i första
omgången från ett förhastat svenskt
ståndpunktstagande, som skulle binda
våra möjligheter att agera i eu situation
som ständigt utvecklade sig. Vi
önskade slutligen främja ett enigt uppträdande
från de demokratiska partiernas
sida i vårt land.

Vid överläggningarna i utrikesnämnden,
här i riksdagen och i andra sammanhang
ha vi konsekvent arbetat efter
dessa linjer. För att underlätta samverkan
mellan de demokratiska partierna
sköto vi avsiktligt Koreafrågan åt sidan
under remissdebatten. Vi gjorde det därför
att vi hoppades och trodde, att själva
händelseutvecklingen skulle bädda för
ett svenskt beslut, som kunde ena oss
alla. Vid utrikesnämndens senaste sammanträde
hade vi ju, som det uttryckligen
sades, att ta position till hypotetiska
antaganden, men av de informationer
vi inhämtat om de internationella
förhandlingarnas gång syntes oss troligt,
att förutsättningar i sista omgången
skulle komma att föreligga för Sveriges
anslutning till en demokratisk samlingslinje
i Förenta Nationerna. Enligt vår
uppfattning skapades även dessa förutsättningar.
Sådan som resolutionen blev
borde det — efter Mr. Austins deklaration
— ha varit möjligt för oss att
rösta för samtliga punkter utom sanktionsavsnittet
och därefter för hela resolutionen.

Varför gick det som det gick? I sak
är ju regeringen numera beredd att taga
konsekvenserna av sin ståndpunkt vid
Koreakrigets utbrott och fördöma angriparen.
Det kan ju inte gärna vara en
tredje linje i den internationella politiken
att bara hitta på ett alldeles eget
sätt att uttrycka sin ståndpunkt. I sak
har regeringen på senare tid varit angelägen
om att träda fram sida vid
sida med de fria europeiska stater, till

Onsdagen den 7 februari 1951.

Nr 5.

vilkas krets vi höra. Varför vandra vi
då åstad med Indonesien under ena armen
och Jugoslavien under andra? Vi
ville inte vara med om sanktioner, säger
regeringen och upprepar med nästan
automatisk regelbundenhet att en
röst för ett fördömande vore en röst
för sanktioner, trots vad den amerikanske
chefsdelegaten i själva slutupploppet
anförde i saken, trots vad ett
studium av främst de engelska reaktionerna
borde ha lärt oss, trots att det
är alldeles uppenbart att Achesons
fredsplan ger alla generalförsamlingens
medlemmar handlingsfrihet i varje särskilt
fall och trots att professor Östen
Undén genom en artikel i tidskriften
Tiden själv understrukit vikten av
denna synpunkt —- väl inte i polemik
mot utrikesminister Östen Undén?

I denna artikel framhåller herr Undén,
att Achesonplanen syftar till rekommendationer,
som dock inte juridiskt
binda medlemsstaterna. På vad
sätt skulle vi då principiellt eller praktiskt
ha engagerat oss för ett beslut om
sanktioner mot Kina om vi röstat för
resolutionen i den ordning vi här ha
föreslagit? Antag att sanktionsutskottet
skulle föreslå generalförsamlingen att
rekommendera medlemsstaterna att vidta
sanktioner. Vår handlingsfrihet
måste vara obeskuren, så mycket mer
som vi till och med uttalat våra betänkligheter
mot sanktioner innan ens ett
förslag till rekommendationer härom
hade framlagts.

Vad det svenska uttalandet i Förenta
Nationerna egentligen säger är ju, att
vi inte ansågo oss kunna medverka ens
till en resolution som medförde ett icke
för någon förpliktande övervägande av
sanktioner. Tillåt mig endast fråga:
Om man ställer så långtgående villkor,
hur skall då FN någonsin kunna bli
funktionsdugligt?

I anledning av en passus i dagens
regeringsdeklaration skulle jag vilja
tillägga följande. Konstaterande av angrepp
är en förutsättning för tillgri -

Meddelande av utrikesministern.

pande av sanktioner, det är sant. Därav
följer ju dock icke att man binder sig
för sanktioner om man konstaterar ett
angrepp — inte ens om en resolution
förutom ett fördömande av ett angrepp
innefattar att sanktionsfrågan skall i
vederbörliga former övervägas. Att hävda
ståndpunkten om ett automatiskt
samband mellan fördömande och sanktioner
är att vara misstänksam till övermått,
misstänksam inte bara mot Amerikas
förenta stater utan också mot
praktiskt taget alla Europas fria länder,
inte minst mot Danmark, vars utrikesminister
hävdat en mot den svenska
regeringen bestämt avvikande
ståndpunkt. Sveriges läge är sannerligen
inte sådant att vi ha någon skyldighet
eller ens någon rätt att uppträda som
något slags förment Europas röst. Den
som går obcdd till går icke sällan
otackad från.

Det är brist på logik, har man sagt,
att säga ja till fördömandet men nej
till sanktioner. Det är nog intet fel på
logiken, tv hurudant är själva utgångsläget?
Jo, FN är ju redan invecklat i
en hård strid både mot kommunistiska
nordkoreaner och mot kineser för att
återställa frihet och fred för folket i
Korea. Frågan är denna, om man tror
att FN:s redan nu pågående militära
kraftinsats förstärkes genom sanktionsåtgärder
mot Kina. Där ha vi haft
samma uppfattning som regeringen,
nämligen att de åtgärder som hittills
under hand ha diskuterats inte skulle
visa sig ändamålsenliga. Men detta utgör
intet skäl mot medverkan i förkastelsedomen
över Kinas handlingssätt. Gör
man gällande att en sådan förkastclsedom
är praktiskt betydelselös, förbiser
man helt vad gemensamt uttalad moralisk
solidaritet innebär för FN, förbiser
att en organisation av detta slag måste
bygga på entydiga moraliska värderingar.
Företrädarna för den amerikanska
ståndpunkten ha i detta fall
visat ett sådant tillmötesgående mot
europeisk opinion, att om det icke bli -

Nr 5.

Onsdagen den 7 februari 1951.

Meddelande av utrikesministern.

vit möjligt att nå enighet nu, vet jag
sannerligen inte när det skall bli möjligt.
I den situationen sätter Sverige sig
ned, med uppenbar risk att sätta sig
mellan två stolar.

Vi ha alltså haft delade meningar i
en utrikespolitisk fråga, visserligen i en
procedurfråga men i en viktig sådan.
Vi ha det fortfarande.

Enighet mellan de demokratiska partierna
kring de väsentliga utrikespolitiska
spörsmålen är en styrka. Jag förstår
att regeringen vill ha en sådan till
stånd men utgår från att den delar utrikesminister
Langes uppfattning om att
däri icke får ligga någon önskan om att
icke alla meningar skulle få komma
fram. Att i allmänna ordalag beklaga
bristen på en gemensam linje tjänar
inte mycket till. Ej heller lönar det sig
att söka överbrygga verkliga motsättningar
med generella och till intet förbindande
uttalanden. Det är inte en yta
utan skiftningar som vi behöva utan ett
gods utan sprickor.

Vad som behövs i dag är alltså ett
ärligt försök att undersöka de faktiska
förutsättningarna för en gemensam
linje, och så fattade jag även andan i
herr Hedlunds inlägg före mig. Sådana
försök kunna endast gagnas av rent
språk och av att alla söka gå till grunden
med problemen.

I bedömningen av det nu aktuella utslaget
av en latent spänning äro vi överens.
Det socialdemokratiska fredsmanifestet
konstaterar, att Korea-konfliktens
och Kinas »öppna understöd åt fredsbrytarna
visar, att kommunisterna icke
tveka att med militära medel befästa
och utvidga sina positioner». Man kan
beklaga att detta öppna besked icke
gavs tidigare, till exempel redan då
Estland, Lettland och Litauen berövades
sin frihet. Huvudsaken är emellertid
att det nu föreligger. Huvudsaken
är att det svenska regeringspartiet som
sin uppfattning fastslagit, att den fruktan
för ett tredje världskrig, som är den
tilltagande internationella spänningens

djupaste orsak, framkallats av »den internationella
kommunismens aggressiva
uppträdande».

Klarare kan det inte sägas att hotet
mot världens fred ytterst kommer från
Sovjet, från herrarna i Kreml, vilka icke
endast äro diktatorer i sitt eget land
utan den internationella kommunismens
oinskränkta herrar och härskare.
Det finns en väg till varaktig fred, till
fred med bevarad frihet — att den internationella
kommunismens ledare ge
upp sina världserövrarplaner.

På en bestående sinnesändring hos
diktatorerna vågar ingen lita. De många
och vackra orden lura ingen — undantagandes
möjligen ett eller annat av de
fredsfår, som numera ingå i de kommunistiska
fållorna. Den stora frågan är
då: Hur skall hotet mot friheten mötas?
Hur skall vart och ett av de fria
länderna och de alla samfällt handla för
att möta ett dödligt hot mot ett värde
som är odelbart och gemensamt men
samtidigt en omistlig tillgång för var
enskild stat? •>

Det är detta, herr talman, som är den
allt överskuggande frågan. Svaret på
den ger även i vårt land svaret på frågan,
om en utrikespolitisk enighet är
möjlig. Jag tror att det är lämpligt icke
blott för oppositionen att svara öppet
och konkret utan även för regeringen.
Herr Erlander har visat en viss tendens
att vilja förvandla riksdagens utrikespolitiska
debatter till något slags husförhör
med oppositionen där dess trohet
mot den rena Undénska läran skall
prövas. Det må man gärna fortsätta
med, men varför inte börja med att
själv ge klara besked, inte i allmänna
ordalag, inte i glidande formuleringar,
utan rakt på sak. Beskriv hur regeringen
i sin utrikespolitik tänker medverka
till att de »förbrytelser mot hela världens
fred och säkerhet» skola omöjliggöras,
vilka enligt det socialdemokratiska
fredsmanifestets ord uppkomma
av »varje angreppshandling med vilka
vapen den än må genomföras och vare

Onsdagen den 7 februari 1951.

Nr 5.

sig den företages öppet eller genom understöd
till ett inbördeskrig i ett annat
land eller på annat sätt».

Att öka den militära beredskapen är
ett medel. Jag hoppas att så skall ske
inte bara i detta land utan över hela
den fria världen. Friheten måste vara
beväpnad, beredd och i stånd att försvara
sig. Ur denna synpunkt är jag
glad över meddelandet i dagens tidningar
om stärkt kuppberedskap i Sverige.

Vårt land kan aldrig skapa ett försvar
som ensamt är i stånd att skydda vår
frihet och självständighet mot en stormakt,
och det är bara från en stormakt
faran kommer. Vi äro beroende av bistånd,
av solidaritet.

Av vissa tecken att döma tycks man
på sina håll tro att ett fint och polerat
sätt samt »en tredje linje» i utrikespolitiken
skulle i Sovjet skapa en sådan
tillgivenhet för oss, att vi skulle
få vara i fred om en storkonflikt kommer
och dess kraftlinjer skulle sträcka
sig över Skandinavien. Jag tror att detta
är ett önsketänkande, ett farligt önsketänkande.
Mer än en före detta minister
har skäl att grubbla över att han en
gång hängav sig åt en sådan tro, att
han underskattade den kalla beslutsamhet
med vilken en diktatur fullföljer
sina strategiska intentioner.

Vi ha alltså ett läge där vi måste se
vår utrikespolitik ur synpunkten av vilka
möjligheter som kunna föreligga att
möta en världsomfattande kommunistisk
aggressivitet, som också berör oss. Vilka
krav ställer detta på vårt utrikespolitiska
handlande?

För högerpartiets del kan jag kort
och gott deklarera att vi i detta läge
se FN som medlet för den internationella
solidaritetspolitik, vilken kan ge
hopp om eu hållbar lösning även av
våra säkerhetsproblem. Vi ha, som alla
veta, bl. a. av hänsyn till Finland, avböjt
att inträda i Atlantpakten. Vi vilja
gå vägen genom FN:s generalförsamling.
Achesonplancn skapade enligt vår

Meddelande av utrikesministern.

mening ett tekniskt förfaringssätt, som
gör det möjligt att mobilisera FN mot
en fredsbrytande stormakt. Detta måste
ha varit huvudsyftet med planen. Konflikter,
där inte stormakter direkt eller
indirekt äro engagerade, kan säkerhetsrådet
komma till rätta med. För
sådana konflikter hade vi inte behövt
någon Achesonplan. Sverige har medverkat
till denna plan. Därutöver har
en metod konstruerats för att konstatera
brott mot freden och vem som är
den skyldige. Sverige medverkade härvid.
Generalförsamlingen röstar om rekommendationer
till medlemsstaterna
— icke om ålägganden för dem.

Skall den kollektiva säkerheten bli
en realitet, och det måste den bli, inskränker
sig medlemsstaternas skyldighet
emellertid inte till att skapa de
yttre formerna för kollektiva aktioner.
De måste vara med om att ge formen
liv och märg. Detta förutsätter att de
enskilda staterna och även vi principiellt
godtaga militära tvångsåtgärder
som ofrånkomliga. Det räcker inte att
brott mot freden konstateras. Det måste
även kunna hejdas och — även när förbrytaren
är en stormakt — beivras.
En internationell säkerhetsorganisation,
som har straff skala mot små förbrytare
men saknar en för stora och mäktiga,
är inte en säkerhetsorganisation utan
en mer eller mindre hållbar stormaktsallians.
Det kan diskuteras om Sverige
har någon uppgift att fylla i en sådan.
Den diskussionen borde med det snaraste
tagas upp inom vissa delar av det
socialdemokratiska partiet.

Herr Undén har, som jag nyss nämnde,
tagit upp principfrågan om FN och
stormakterna till debatt i en tidskriftsartikel.
Hans ståndpunkt kan sammanfattas
i fyra påståenden.

1) Mera ingripande sanktioner mot
en stormakt betyder världskrig.

2) Det är en fiktion att tala om ett
sanktionskrig mot en stormakt.

3) FN-stadgan är ett absolut hinder
mot ett sådant sanktionskrig.

Nr 3.

Onsdagen den 7 februari 1951.

Meddelande av utrikesministern.

4) I detta senare avseende har Achesonplanen
ingenting ändrat.

Det första påståendet är som generell
tes ogrundat. Man kan mycket väl tänka
sig ett maktläge, där en stormakt
som gått till anfall inför en samlad och
solidarisk sanktionsmanifestation blåser
eld upphör. Ingen — icke ens Sovjet
— är osårbar och absolut oberoende
i den värld där vi nu leva. Alla tecken
tyda på att kraftigt genomförda
sanktioner på sin tid skulle ha tvingat
Italien på knä — utan krig.

Det andra påståendet — om sanktionskriget
som en fiktion — innebär
egentligen endast ett underkännande av
de moraliska värdenas politiska betydelse.
Liknande »realism» — jag tror att
det är termen — har presterats oändligt
många gånger förut, och dock ligger
det mången stupad i Europas jord som
gick ut för att med vapen i hand kämpa
mot nazism för frihet och demokrati —
måhända inga »realister» men soldater
i mänsklighetens armé.

FN-stadgan har sitt stormaktsveto.
Det veta vi alla. Men vi veta också, att
denna stadga skapades av de segrande
stormakterna i segerns stund, då tanken
på nya förvecklingar föreföll orimlig.
Men tiden står inte still. Det har
gått sex år sedan kriget. En helt ny kris
har mognat fram. FN är icke någon en
gång för alla given storhet — inte ett
juridiskt skelett utan en levande organism.
De i andra världskriget besegrade
kunna icke i längden hållas utanför den
fria gemenskapen. FN håller på att under
svåra våndor födas till ett möjligen
ofullständigt men dock skydd för frihet
och fred — även mot en stormakt. Att
så sker är icke minst ett svenskt intresse.
Jag säger samma sak med ett
citat ur ett aktstycke, för vilket herr
Undén bär långt större ansvar än jag —
ur den skandinaviska socialdemokratiens
fredsmanifest. Där står: »FN bör
utvecklas till ett verkligt fredsinstrument
med möjlighet att avgöra alla mellanfolkliga
tvister, som hotar freden.»

Hur skall detta — herr Undén — vara
möjligt om medlemsstaterna utgå från
att FN vid första tillbud till konflikt,
där en stormakt är inblandad, inte skall
fungera, ja, kanske till och med uppfatta
denna FN:s oförmåga att fungera i
verkligt kritiska situationer som ett villkor
för att över huvud vara med i FN?

Achesonplanen har formellt ingenting
ändrat i FN :s stadga. Därom äro alla
överens. Den svenska utvecklingen sedan
1809 har ej heller medfört någon
ändring i bestämmelsen att »Konungen
äger att allena styra riket». Achesonplanens
inverkan är emellertid inte avklarad
med detta konstaterande. Planen
innebär att i en kritisk situation ställs
varje medlemsstat inför sitt ansvar. Den
enskilda medlemsstaten kan inte åläggas
någonting — ingenting annat än att
efter bästa samvete pröva vilka offer
den är beredd att göra i den internationella
solidaritetens tjänst. Herr Undén
förefaller redan veta hur den prövningen
kommer att utfalla. Han utgår
ifrån att varje land i varje situation uteslutande
kommer att handla med sina
egna intressen för ögonen — även om
dessa äro av uppenbart kortfristig natur.
Jag delar inte hans pessimism. Jag
vågar inte dela den. Möjligheterna att
förverkliga Achesonplanens målsättning
bero under överskådlig tid givetvis
främst på USA:s och Englands vilja att
ställa sina resurser i den internationella
rättsordningens tjänst. Att denna
vilja uppenbarligen finns, det är det
mest hoppingivande tecknet. FN förvandlas
inte därmed automatiskt till ett
med Sovjetväldet rivaliserande stormaktsblock,
som man på sina håll tycks
tro. Men alla medlemsstater måste vara
beredda att göra sin insats. De måste
vara det, därför att de själva en gång
kunna behöva den kollektiva säkerhetsorganisationens
stöd. Även Sverige
måste vara berett härtill. Sverige lever
ingalunda utanför riskzonen självt. Vårt
bidrag kan inte bli stort. Det följer av
våra resursers begränsning. Vi måste

Onsdagen den 7 februari 1951.

Nr 5.

förbehålla oss att i varje särskilt fall
pröva vad vi kunna prestera. Vi kunna
inte låta oss bindas av några automatiska
förpliktelser av sådan art att de
skulle kunna sätta oss i ohållbara
tvångslägen. Men — med hänsyn till
vår egen säkerhet måste vi positivt undersöka
vad vi i utsatta lägen kunna
göra för andras hotade säkerhet. Det
svåraste problemet uppkommer, som
jag ser saken, vid ett angrepp mot något
av de små länderna i vår omedelbara
närhet. Varför inte börja med att sätta
oss ner för att förutsättningslöst studera
detta problem?

Solidaritet med FN byggs inte på eu
dag — allra minst om alla begära och
ingen vill ge. All utrikespolitik har sina
risker, innefattar värdering av olika
risker. Även ett kollektivt säkerhetssystem
har sina faromoment. Men äro
dessa ur småstaternas synpunkt större
än de risker det medför att leva i en
värld, där de stora och mäktiga endast
lyda djungelns lag, där makt verkligen
är rätt utan vidare resonemang?

Frågan är nu om det finns någon
möjlighet att med dessa principiella utgångspunkter
skapa en gemensam utrikespolitisk
plattform i vårt land. Hitintills
har jag trott det.

Betydelsen av Sveriges röstning i FN
skall inte överskattas. Det allvarliga är
att den icke är riktigt förklarad av de
framlagda skälen. Det förefaller obegripligt
att man skulle riskera eu demokratisk
samling inom landet och
minska vår goodwill i den demokratiska
världen av formella för att inte
säga formalistiska skäl. Det förefaller
som om det skulle finnas bevckelsegrundcr
som ännu inte helt redovisats.
Medan vi hela tiden bedömt frågan om
sanktioner mot Kina som en praktisk
och politisk lämplighetsfråga och hade
det intrycket, att regeringen gjorde
sammalunda och handlat därefter,
kommer onekligen saken i ett helt nytt
läge, om regeringen rent principiellt
hävdar uppfattningen, att vi inte under

Meddelande av utrikesministern.

några förhållanden skola engagera oss
för sanktioner mot en fredsbrytande
stormakt. Och vilken betydelse skall
tillmätas förutvarande statsrådet Wigforss’
fullkomligt oprovocerade uttalanden
i första kammarens remissdebatt?
Där skymtade en inställning, som jag
nödgas beteckna som negativ mot hela
FN:s idé. Jag frågar nu: Företräder
herr Ernst Wigforss regeringens egentliga
grundsyn på den svenska utrikespolitikens
gestaltning i en världsomfattande
krissituation? Om så icke är
fallet, är regeringen beredd att klart
deklarera hur den ser våra förpliktelser
mot FN?

Naturligtvis har jag ingen formell
rätt att begära svar. Mig må man gärna
låta gå härifrån utan besked, men långt
starkare krafter komma att pressa fram
en redovisning. Regeringen kommer efter
hand att möta aktuella och konkreta
problem, som icke kunna handläggas
utan en genomtänkt, entydig och klar
grundinställning till våra internationella
solidaritetsförpiiktelser. Då om
icke förr måste man svara — med huvudsaklig
hänsyn antingen till de synpunkter
som skymta i socialdemokratiens
fredsmanifest, i utrikesministerns
tal vid Achesonplanens behandling eller
i herr Undéns artikel i Tiden. Tre dokument
men också två uppfattningar.

Herr FAST: Herr talman! Den siste
ärade talaren ansåg, att det kanske
fanns skäl för Sveriges ställningstagande
som voro dolda och som inte framkommit
här. När man lyssnade till herr
Hjalmarson fick man nog en känsla att
det också på hans sida finns hottenskäl
som inte heller redovisades.

Om det skall bli en fullständig omvandling
av Förenta Nationerna — jag
tyckte mig kunna spåra att herr Hjalmarson
var inne på det — få vi väl
göra en sådan verkligt ingående prövning
som vi gjorde när vårt land inträdde
i Förenta Nationerna.

.lag vill inledningsvis säga, alt herr

Nr 5.

Onsdagen den 7 februari 1951.

Meddelande av utrikesministern.

Hjalmarson tycktes försjunka i en glorifiering
av sanktioner över huvud taget.
Jag förstår inte hur han någonsin
kunnat vara tveksam om huruvida Sverige
bort ansluta sig till sanktionskravet
— det går inte riktigt bra ihop. Om jag
inte bär helt missförstått de förberedande
överläggningarna och diskussionerna
rörande Sveriges ställningstagande
till FN:s åtgöranden i anledning av
Kinas inträde i Koreakriget, ha motsättningarna
mellan den företrädda oppositionen
och regeringen i de olika
lägen som uppstått varit mindre djupgripande
än som kommit till synes under
de senaste dagarna inte minst i vissa
tidningar. Jag har under detta ärendes
förberedande behandling kommit
till den uppfattningen, att det rått relativ
enighet om att vårt land icke bort
biträda förslag till uttalanden som kunde
utgöra inledning till sanktionsförfarande
gentemot Kina. Enighet har enligt
mitt förmenande också rått därom
att man i någon form bort göra ett klart
konstaterande av det faktum, att Kina
deltar med reguljära trupper i Koreakriget,
och att man också bort uttala
sitt ogillande av dessa handlingar.

Man har också enligt mitt förmenande
i stort sett varit överens om att man
borde vänta så länge som möjligt med
att ge den svenske delegaten slutgiltiga
instruktioner för sitt handlande. Anledningen
till denna väntan var framför
allt att man på olika håll i det längsta
hoppades att de europeiska länder, som
visade stor ovillighet att acceptera den
amerikanska ståndpunkten, skulle kunna
åstadkomma en sådan ändring i den
av Amerika föreslagna resolutionen, att
där icke kvarstode något bindande sammanhang
mellan fördömandet av Kinas
handlingssätt och hot om sanktionsåtgärder
eller förberedelser till sådana
sanktionsåtgärder. Om detta hade kunnat
åstadkommas, vilket det fanns vissa
förhoppningar om, är det väl sannolikt
att vi i vårt land skulle ha uppnått stor
enighet om ett sådant förslag.

Om man, som jag förmenar, varit
överens om dessa principer, ha meningsskiljaktigheterna
inskränkt sig till
på vad sätt man skulle vinna detta syfte.
Om nu oppositionen förmenar, vilket
man inte har utsagt tidigare, att vårt
ombud borde ha röstat ja vid de punkter
som berörde konstaterande av angreppet
men röstat nej på de punkter
som berörde sanktionsfrågan och slutligen
röstat ja för hela resolutionen, då
måste jag medge, herr talman, att meningsskiljaktigheterna
äro väsentligt
större än vad jag hade trott. Emellertid
har man enligt mitt förmenande inte
tidigare framfört en sådan linje. Jag
erinrar om att herr Ohlin i första delen
av sitt anförande liksom i utrikesnämnden
och i andra sammanhang när vi
resonerat om denna sak har motiverat
denna ståndpunkt. Jag tyckte den mera
kom fram en passant som ett önskemål
med hänsyn till det förändrade läge
han i sista hand har upptäckt.

Jag vill erinra om att jag i remissdebatten
krävde klara besked på dessa
punkter. Det besked som gavs tolkade
jag, även om svaret var dunkelt, så att
man så sent som under remissdebatten
inte på något håll förordade att vi skulle
rösta ja vid någon punkt som sammanhängde
med sanktioner och än mindre
att vi i slutomgången skulle rösta för
hela resolutionen om den hade ett sådant
innehåll.

Om man nu förmenar, alt det resolutionsförslag
varom omröstning företogs
inte var sammanfogat med sanktioner,
förstår jag inte en sådan uppfattning.
Det kan bero på mig och mitt intellekt,
men felet kan också ligga på den andra
sidan. Visserligen förmenar man, att
det innan denna omröstning företogs
hade gjorts uttalanden från amerikanskt
håll om att sanktioner i det dåvarande
läget icke skulle krävas — det var sammanknutet
med frågan huruvida den
fredsaktion det talas om i sista punkten
skulle få framgång — men detta ändrar
enligt min mening ingenting i resolu -

Onsdagen den 7 februari 1951.

Nr 5.

tionen som sådan. När det gäller avgöranden
av detta viktiga slag är det
väl ändå klokast att hålla sig till vad
som är nedskrivet, i synnerhet som det
tidigare från amerikanskt håll gjorts
uttalanden som snarast inneburo en
skärpning i detta avseende.

För övrigt skulle jag vilja säga, att
om man inte ämnade kräva sanktionsåtgärder,
är det åtminstone för mig
svårt att förstå, varför man trots det
motstånd som restes från olika håll ändå
så energiskt fasthöll vid en sådan
avfattning av resolutionen, att sambandet
mellan skuldfrågan och sanktionsproblemet
alltjämt fanns kvar. Jag förmodar
vi äro överens om att vilken
handlingslinje Sverige än hade valt var
det ofrånkomligt att vårt ombud avgav
en deklaration vari den svenska ståndpunkten
närmare motiverades, såvida
man inte oreserverat på alla punkter
ville acceptera denna resolution, något
som ju knappast har ifrågasatts. Jag erinrar
liksom herr Hedlund om att den
deklaration som avgavs av Sveriges ombud
innehöll ett klart konstaterande av
Kinas inträde i Koreakriget och ett ogillande
av Kinas handlingssätt.

Här föreligger sålunda ingen oklarhet
om den svenska uppfattningen i
denna fråga. Jag förstår under dessa
förhållanden inte talet om att vi inte
velat brännmärka Kinas angreppshandlingar.
Om inte herr Hedlund hade utvecklat
detta så uttömmande, skulle jag
ha gjort en jämförelse med de instruktioner
som lämnats den svenske delegaten,
men efter herr Hedlunds anförande
är detta överflödigt.

När man såväl i vissa tidningar som
annorstädes förfasar sig över den omoraliska
svenska ståndpunkten — i debatten
här har det dess bättre inte hittills
talats om någon omoralisk ståndpunkt
— tycker jag att man borde använda
litet mindre bokstäver. Man har
sagt att vi varit med om att fördöma
Nordkoreas angreppshandling tillsammans
med andra nationer, men när det

Meddelande av utrikesministern.

gäller det stora och mäktiga Kina skulle
vi inte våga oss på att följa samma linje.
Jag har redan framhållit vad den svenska
deklarationen innebär i fråga om
både fastställande av skulden och ogillande
av Kinas uppträdande. Men om
man gör anmärkning mot oss för att vi
behandla Nordkorea och Kina olika i
sanktionsfrågan, kan enligt mitt förmenande
en lika berättigad anmärkning
göras mot majoriteten i FN. Jag erinrar
om att man mot Nordkorea inledde ett
öppet krig, men när det gäller Kina
hotar man endast med sanktioner och
icke med öppet krig, åtminstone inte i
nuvarande läge. Viktigare än den moraliska
frågan är enligt mitt förmenande
att man anstränger sig till det yttersta
för att få slut på det blodiga kriget i
Asien.

När man talar om Sveriges isolerade
ställning i Europa vill jag nämna, att
när man har hört debatten i dag och
ser vad tidningarna uttala, är det precis
som om man märkte en oerhörd besvikelse
över att vår isolering inte har
blivit annorlunda, att reaktionen inte
blivit starkare. Man förmenade ju, att
den skulle bli oerhörd. Mig smärtar det
att man på det sättet för andra intressen
inte följer de intressen, som måste
vara av betydelse för landet. När man
talar om Sveriges isolerade ställning i
Europa vill jag framhålla, att vi genom
att stå utanför Atlantpakten ha valt en
något isolerad ställning. Onekligen var
detta ståndpunktstagande en betydligt
större påfrestning än då vi nedlade vår
röst vid omröstningen i Lake Success.
Med vår deklarerade utrikespolitiska
linje ha vi enligt min uppfattning både
rätt och skyldighet att självständigt
pröva vilka risker som vi anse oss kunna
ta och hur vi anse oss kunna bäst
gagna världsfreden.

Därmed menar jag visst inte, herr
talman, att vi skulle söka efter tillfällen
att ytterligare isolera oss. Nej, tvärtom,
men vi måste ha rätt att också här
följa vår egen linje, om vi därmed icke

Nr 5.

Onsdagen den 7 februari 1951.

Meddelande av utrikesministern.

svika några åtagna förpliktelser gentemot
FN. Jag har under remissdebatten
i år haft tillfälle att utveckla den sidan
av saken, ocli jag menar fortfarande att
Sveriges ställningstagande i detta avseende
icke innebär något svikande av
de åtaganden, som vi iklätt oss enligt
förbundspakten, icke ens efter den utvidgning
till generalförsamlingen som
har gjorts. För övrigt kan man vänta
och se, innan man gör alltför säkra uttalanden
om de följder, som uppkomma
på grund av vårt ställningstagande i
Koreakonflikten. Jag erinrar om att under
förberedelserna för FN:s beslut
fanns det hos flera europeiska länder
än Sverige såväl bland statsmännen som
också bland folkets djupa led åtskilliga
som kände stor tvekan, men dessa länder
ha en annan bundenhet än vad vårt
land har.

Jag har sett i några tidningsartiklar,
och det har kommit fram i uttalanden
från talarstolen, ja t. o. m. i en radiodebatt,
att man liksom uttalar sig ringaktande
om de länder, som vi fingo
sällskap med, när vi intogo vår ståndpunkt
i FN. Visst ha vi, herr talman,
anledning att vara stolta över den västerländska
civilisationen och kulturen,
nog känna vi som ett livsvillkor för oss
den demokratiska frihet, som är kännetecknande
för den västerländska kulturen,
men att därför säga något nedsättande
om andra kulturer och andra folk
vill jag för mitt vidkommande inte vara
med om. Vår kultur, herr talman, har
dock sådana skavanker att vi inte ha
anledning att alltför mycket brösta oss.

Vi få inte heller glömma att vi i Västerlandet
haft och ha helt andra och
bättre förutsättningar att utveckla såväl
den andliga som den materiella kulturen.

Jag uttalar emellertid en varm förhoppning
om att vad som har förekommit
icke skall utgöra ett oöverstigligt
hinder för en fredlig lösning av Koreakonflikten
och att så småningom uppgörelse
skall kunna nås om såväl Asiens

som Europas många olösta problem.
Om vi, herr talman, låt vara i ringa mån
kunna bidraga till en fredlig lösning av
någon eller några av de nu brännande
tvistefrågorna ute i världen, böra vi
intaga en positiv ståndpunkt och efter
måttet av våra krafter lämna all vår
medverkan.

Jag uttalar också, herr talman, förhoppningen
om att efter dagens debatt
vi skola Irots allt upprätthålla största
möjliga enighet och samverkan omkring
den utrikespolitiska linje, som i sina
väsentligaste drag tidigare vunnit anslutning
från alla landets demokratiska
partier. Värdet av en sådan samling i
nuvarande läge behöver jag inte särskilt
framhålla. Men då är det också avvikt,
herr talman, att vi ha klart för oss
vad det är vi äro överens om och icke
dölja motsättningar i sak genom dunkla
om än så skickliga formuleringar, ty det
är sämre än att bibehålla enighet under
sådana förhållanden.

Ingenting har enligt min mening inträffat,
som är av sådan storleksordning
och så partiskiljande att det behöver
föranleda en splittring av sammanhållningen
omkring den utrikespolitiska
huvudlinjen, därest man helhjärtat
omfattar en sådan utrikespolitik.
Den socialdemokratiska riksdagsgruppens
hållning till regeringens handlande
i Koreafrågan känner regeringen
mycket väl till. Även om uttalanden
gjorts av någon medlem av riksdagsgruppen,
som kunna tyda på en skillnad
i uppfattning i fråga om regeringens
handlande, är det här mest fråga
om nyanser. Kvar står det klara faktum,
att den socialdemokratiska riksdagsgruppen
står väl samlad såväl när det
gäller regeringens åtgöranden i Koreafrågan
som när det gäller att stödja regeringens
utrikespolitik i övrigt.

Herr HALLÉN: Herr talman! När man
vill efterlysa det historiska sammanhang,
vari Sveriges röst nedlades i Lake
Success, får åtminstone jag en känsla

Onsdagen den 7 februari 1951.

Nr 5.

av att hela händelseprocessen verkar
som ett slags teater. Det är visserligen
en blodig sådan, det är ett slags skuggboxning,
ett kusligt drömspel men ändå
fruktansvärt realistiskt. Vi känna nämligen
allesammans till, att ingenting
nämns numera vid sitt rätta namn. För
att ta några exempel: När Nordkorea
den 25 juni föll in i Sydkorea, hette
det, att det var Sydkorea som angrep,
och när Amerika med sitt dåliga underrättelseväsen
var nära att överrumplas
av denna kupp och dess fåtaliga styrkor
voro nära att övermannas hette det,
att kriget var iscensatt av dollarimperialismen.
Jag kanske kan glädja, herr
talman, med en rolig episod från höstriksdagen.
När vi möttes första gången
efter Koreakrigets början förekom det
här i korridorerna ett slags sagoförtäljare,
skulle jag vilja säga, som berättade
att hela detta krig var iscensatt
av den amerikanska industrien och näringslivet,
som fruktade en överproduktion
och som därför ivrade för en omställning
till krigsindustri. Framför
allt var det tillverkare av radioapparater
och annat som med bekymmer sågo
framtiden an. Men kunde nu den fredliga
industrien omställas till krigsindustri
och man finge ett krig, skulle det
bli bättre affärer. Dessa sagoförtäljare
voro, jag vill inte säga orientaliska som
sådana bruka vara, utan kanske snarare
asiatiska. Vilka det var av kammarens
ledamöter som uppbyggde oss med detta
kan vem som helst förstå. När sedermera
600 000 kineser gingo över Jalufloden,
hette det, att det bara var fråga
om frivilliga. Det är, herr talman, ett
lysande exempel på vad det privata
initiativet kan förmå, även när det gäller
en totalitär stat!

Nej, herr talman, jag tror det är
bättre att man nämner allting vid sitt
rätta namn och öppet ocli oförblommerat
säger sin mening om den osynlige
regissören. På denna punkt kan jag i
många stycken instämma i vad herr
Hjalmarson hade att säga. Ty tror nå -

Meddelande av utrikesministern.

gon i denna kammare att krigsutbrottet
den 25 juni kom som en chock för
Sovjet? Vi äro väl i stället alla övertygade
om att det skedde både med dess
vetskap och med dess gillande, kanske
också på dess begäran. Ingen tror väl
heller att det utarmade, fattiga Kina,
som har tolv å femton års inbördeskrig
och andra krig att se tillbaka på,
vräker in sina massor i Korea bara av
eget initiativ, utan att också detta sker
med Rysslands gillande och måhända
också på dess yrkande.

Och ändå sitter ju Sovjet med i Förenta
Nationerna, och från dess delegat
kommer alltid en ström av ord om fredens
bevarande. Det är, för att använda
en klar bild, som om man tänker sig,
att folket i en gård nås av budskapet
om att rövare och fredsstörare överfallit
en avlägsen utgård och så i sin oro
och med sina förhoppningar samlas för
att rådlägga om hur man skall stävja
fredsstörarna. Men då visar det sig, att
en av dem som höra till gårdsfolket,
samtidigt som han betonar att man
måste se till att oroligheterna ta slut,
under natten sänder vapen och förnumstiga
råd till fredsstörarna.

Vilket vidrigt skådespel är inte sådant!
Jag skulle nästan vilja säga, att
det är egentligen inte Kina som skall
utpekas som angripare, utan det är
uppdragsgivaren, den osynliga regissören.
Det påminner för resten, som alla
de ledamöter här i kammaren vilka äro
intresserade av utrikespolitiken erinra
sig, om vad som hände under spanska
inbördeskriget. Då satte ju Nationernas
förbund till en s. k. noninterventionskommitté.
Som högt aktade ledamöter
av denna noninterventionskommitté
sutto även Italien och Tyskland, som
samtidigt med att de till det yttre bedyrade
sin angelägenhet att förhindra
att det Idev någon intervention skövlade
in både trupper och materiel i
Spanien. Fn större otillständighet och
ett vidrigare skådespel kan man inte
tänka sig.

Nr 5.

Onsdagen den 7 februari 1951.

Meddelande av utrikesministern.

Det är därför väl på sin plats, herr
talman, att man erinrar sig att det vi nu
bevittna kanske är ett förspel till något
annat och större. Jag kan inte neka
mig nöjet att framhålla några ord av
vad Stalin själv yttrat i sin förnämsta
bok, »Leninismens problem», om förhållandet
i framtiden mellan kommunistiska
och icke-kommunistiska stater
och vilket perspektiv han där räknar
med. Han säger:

»Det verkliga förhållandet .. .• är att
det inte längre existerar ett världsomfattande
kapitalistsystem. När nu ett
sovjetland uppstått ... har den världsomfattande
kapitalismen upphört att
finnas till. Världen bär splittrats i två
läger, det imperialistiska och det antiimperialistiska
lägret.»

Detta står i Staiins bok »Leninismens
problem», del I, s. 369, om någon
kommunist skulle tro, att jag inte ger
korrekta uppgifter. Och författaren tilllägger: »Vi

lever inte bara i en stat utan i
ett system av stater, och det är otänkbart
att sovjetrepubliken skulle fortsätta
att i det oändliga existera sida vid
sida med imperialistiska stater. Till
sist måste den ena eller den andra segra.
I avvaktan på denna utveckling är
det oundvikligt att eu mängd fruktansvärda
sammanstötningar äger rum mellan
sovjetrepubliken och de borgerliga
staterna.»

De inledande sammanstötningarna
behöva inte äga rum direkt med deltagande
av sovjetrepubliken; man kan ju
knuffa fram den ena satellitstaten vid
ett tillfälle och den andra vid ett annat
tillfälle. Men vad det är som ligger
bakom det hela få vi inte ett ögonblick
glömma.

Jag skulle också vilja säga, herr talman,
att jag undrar om inte en växande
opinion i vårt land i fråga om amerikanarnas
politik i Asien ställer sig ungefär
på samma linje som vi sett att England
gjort. Vi komma kanske ihåg, hur
den siste amerikanske ambassadören i

Kina i sin rapport varnade sitt land för
Chiang Kai-sheks regim såsom korrumperad
och oförmögen att kunna uträtta
någonting. Trots detta höll Amerika
alltjämt Chiang Kai-shek om ryggen.
Om Amerika i stället, liksom både England
och Sverige och andra stater, hade
erkänt Mao Tse-tungs regim samt gått
i författning om att lämna tillbaka Formosa
dit det rätteligen hör och sedan
erbjudit Kina sitt ekonomiska stöd vid
återuppbyggnaden efter de många krigen,
hade läget i dag varit av en helt
annan karaktär än vad det nu är.

Det kanske kan tillåtas mig att citera
någonting av vad en amerikan själv säger
angående denna politik. Jag syftar
på den statsrättslärde James Burnham,
vars arbete »Kampen om världen» är
översatt till svenska. Han säger i ett
kapitel om sina landsmän följande:

»Det finns inte och har aldrig funnits
någonting som kan jämföras med
de amerikanska produktionsmetoderna.
Det sista kriget visade att det nästan
är omöjligt att sätta för höga mål för
de amerikanska fabrikernas prestationsförmåga.
Det må gälla hårnålar eller
slagskepp, flygmaskiner eller tofflor,
cement eller de allra finaste precisionsinstrument,
verktyg eller penicillin
-— USA kan, om det kommer an på
tekniken, översvämma jorden med
dem.»

Men så tillägger han, att »skickligheten
att organisera en massproduktion
är inte någon tillräcklig kvalifikation
för att rätt kunna sköta en stor världsmakts
angelägenheter. Det mänskliga
samhället är mera än fabriker, hur mäktigt
än fabrikerna övar inflytande på
samhället i dess helhet. Och när vi
lämnar fabriksbyggnaderna verkar
amerikanen, som där skenbart är så mogen
och överlägsen, som en tafatt yngling.
»

Det är väl att det inte är vi som
fällt dessa yttranden utan en av amerikanarnas
egna män. Och det kanske
man ändå vågar fråga sig, med all re -

Jnsdagen den 7 februari 1951.

Nr 5.

spekt för de många utomordentliga
ting som amerikanarna kunnat åstadkomma,
om det inte brister litet ibland
i fråga om den psykologiska förståelsen
av situationen. Och därmed är jag framme,
herr talman, vid frågan om utpekandet
av Kina som en krigsförbrytare.

Det är klart, som också vår delegat
i FN har sagt och som utrikesministern
nyss deklarerade, att vi äro fullt
införstådda med de motiv, vilka föranleda
Amerika att gå i spetsen när det
gäller att här tillämpa FN-stadgan. Amerikas
initiativ till skapandet av den
världspolis, som vi nu åtminstone ha
sett ett embryo av, är ju synnerligen
tacknämligt, och vi kunna inte heller
nog respektera den blodiga tribut, som
Amerika lämnat för att av den internationella
säkerhetstjänstens motiv hävda
sig mot fredsbrytarna.

Men då uppkommer den frågan: Vad
hade vi egentligen vunnit med att biträda
röstningen, såsom här har ifrågasatts?
Det är väl så, herr talman, att
om man vill förhandla med en motpart
och önskar undvika alt tillgripa
det råa fysiska våldet utan vill sätta sig
till förhandlingsbordet för att mäkla
fred och stoppa striden, om den kommit
i gång, så börjar man ju inte samtalet
med att tala om för motparten att
han är en fähund, även om detta skulle
vara alldeles sant. Man vinner ju ingenting
med detta, ty man kan fråga sig:
Faller brottslingen till föga, ångrar han
sig och ber om förlåtelse och blir desto
villigare att biträda en fredlig uppgörelse?
Det är väl detta som är väsentligt
och inte prestigehänsynen.

Nu kan man säga: Ja, sådant där händer
mellan individer men tyvärr ganska
sällan mellan stater. Det är ju det enda
rätta och riktiga att en människa, som
förgått sig och handlat fördömligt och
omoraliskt, döms eller utpekas för
detta, och man har ju då ofta förhoppningar
om att hon inser sitt misstag
och ångrar sig, så att allt kan ställas till
rätta. Men tyvärr är detta någonting

Meddelande av utrikesministern.

som aldrig inträffar mellan stater och
nationer, och man kan därför fråga,
vad man vinner med ett dylikt utpekande.

Någon kan ju säga: Ja, men om vi
röstat för utlåtandet, hade det icke
skett någon skada. Jag kan gärna gå
med på att om man skulle ta någon
hänsyn till vad östblocket tycker och
tänker, så äro vi redan så misskrediterade
i dessa makters ögon som vi gärna
kunna bli, och om vi deltagit i
röstningen eller inte gör varken till
eller ifrån. Men jag skulle vilja inlägga
en gensaga mot professor Ohlin då han
sade, enligt vad jag antecknat här, att
vår nedlagda röst är detsamma som att
vi nekat att stämpla Kina som angripare
på samma sätt som vi gjorde det
med det lilla Nordkorea. Det är faktiskt
inte riktigt och historiskt sanningsenligt
att använda sådana uttryck,
därför att vi — och det vet ju
herr Ohlin mycket väl — givit vår delegat
i uppdrag att rösta för den s. k.
sexmaktsresolutionen, i vilken klart
och tydligt konstateras att Kina företar
en intervention med väpnade styrkor,
d. v. s. Kina stämplas i denna resolution
såsom en angripare. Att alltså
mena att vi skulle bagatellisera det hela
kan ju inte vara riktigt, och det är inte
sanningsenligt att framställa saken på
det sättet.

När det sedan också säges av herr
Ohlin, och jag förmodar att den som
kommer efter mig här kommer att
spinna ytterligare på den tråden, att de
moraliska kraven fordra, att vi lika
gärna utpeka stora stater som små och
att vi i det här fallet inte töras och
inte vilja stämpla en stor stat som angripare,
så vill jag till detta säga: Det
är inte på grund av feghet som vi ha
gjort denna distinktion utan av ett betydligt
djupare motiv.

.lag skulle också vilja ha sagt några
ord till herr Hjalmarson, när han angriper
herr Undén för hans artikel i
Tiden och gör gällande att vi mena, att

— Andra kammarens protokoll 1951. Nr 5.

Nr 5.

Onsdagen den 7 februari 1951.

Meddelande av utrikesministern.

Förenta Nationernas sanktionssystem
inte kan fungera, när en stormakt bryter
mot stadgan. Det är ju faktiskt sä,
att herr Hjalmarson kunde ha rätt, om
vi hade samma uppdelning av staterna
som för, låt oss säga, en mansålder sedan.
Men nu, då alla världens stater antingen
formellt eller åtminstone ideellt
och ideologiskt äro uppdelade på de
två stora blocken, är ju läget det, att
om en stormakt tillhörande ett av dessa
block bryter mot stadgan, så är det
meningslöst att räkna med sanktioner,
ty det är detsamma som att räkna med
att de båda världsblocken börja öppen
strid mot varandra.

Det är därför inte alls för att vi göra
någon distinktion mellan större och
mindre stater som vårt fördömande av
Kinas angrepp tagit en annan form än
vårt fördömande av Nordkoreas angrepp.
Ty vad är det för motiv vi haft
för att handla såsom vi gjort? Jo, det
kunna vi se på det händelseförlopp, som
ägt rum nu efter röstningen. Vad som
inträffat är ju nämligen, att sedan Indien
och Kanada avsagt sig medlemskap
i det s. k. bonaofficiautskottet eller
förlikningsutskottet, ha Förenta Nationernas
stater vänt sig till Sverige, som
förklarat sig villigt att göra sitt yttersta
i denna medlingsaktion.

Läget är alltså det, att alla världens
fredsälskande människor nu med ivriga
förhoppningar rikta sina blickar
mot denna förlikningsaktion. Den kan
misslyckas, det är visserligen sant, och
då har storkriget ryckt oss skrämmande
nära. Men lyckas medlingsaktionen,
skulle världens folk välsigna denna
fredsmäkling. Och att Sverige ensamt
bland västerns demokratier kallats till
fredsmäklingen visar, tycker jag, att
Sverige åtnjuter demokratiernas alldeles
särskilda förtroende och att Sverige
har speciella möjligheter att komma
till tals med motparten.

Det sades av en talare för en liten
stund sedan, att det egentligen är en
ganska dråplig syn att se, hur Sverige

lomar i väg med Indonesien under den
ena armen och Jugoslavien under den
andra, och att detta skulle vara särskilt
komprometterande. Jag måste säga, att
det är inte fråga om med vilka länder
vi gå utan med vilka motiv och med
vilka syften vi gå åt det ena eller
andra hållet. Då är det faktiskt så, att
detta uppdrag, som Förenta Nationerna
nu lämnar åt Sverige att vara en av de
tre staterna i denna medlingsaktion, det
sista hoppet att hindra ett storkrig, får
sägas vittna om ett förtroende för Sverige,
som är utomordentligt. Det är inte
alls som herr Ohlin sade att vi ha svikit
vårt medlemskap i Förenta Nationerna.
Tvärtom, ärade kammarledamöter, Sveriges
hållning visar, att vi ha blicken
klart fästad på den för oss centrala
uppgiften, nämligen att slå vakt om
freden.

Herr Hjalmarson gjorde gällande, att
herr Undéns förklaringar, att vi i realiteten
ogilla och fördöma Kinas ingripande
i kriget genom vår deklaration
vid röstnedläggelsen, icke nå till de
amerikanska hemmen. Det har herr
Hjalmarson alldeles rätt i. Men jag hoppas
att han och vi alla andra ha observerat,
hur den svenska pressen för
några dagar sedan tog in en mycket
lång telegrafisk rapport ifrån de amerikanska
stridslinjerna där borta i Korea,
vilken beskrev de bittra och olustiga
känslor, varmed de amerikanska soldaterna
mötte budskapet om röstningen,
deras ovilja att fortsätta detta krig och
deras iver att få slut på sitt blodiga
hantverk. Det är faktiskt det verkliga
läget, och jag tror att alla dessa som
befinna sig där ute på denna front nog
veta — i den mån de få kännedom
därom — att bedöma Sveriges åtgärd
såsom kanske den mest effektiva för
att kunna få ett slut på hela detta krig.

Jag vet inte, herr talman — och därmed
skall jag sluta — hur många i
denna kammare som härom kvällen i
radion lyssnade till en röst ifrån Korea.
Det var ingen av de stridande som ta -

Onsdagen den 7 februari 1951.

Nr 5.

lade. Det var heller ingen statsman och
ingen politiker — det var en vanlig
enkel människa. Vi minnas vad han berättade.
Det var inga detaljer ifrån
striderna mellan kommunister och FNtrupper.
Han talade om flyktingarna.
Han beskrev det namnlösa elände, varunder
såväl nordkoreanerna som sydkoreanerna
leva. Han gav hårresande
skildringar av halvt ihjälfrusna och utsvultna
människor, som vacklade fram
över risfälten och på vägarna, han beskrev
det lilla barnet på ett par tre
år, som låg sovande i snön på några
smutsiga säckar i någon av de koreanska
städerna. Han beskrev också den
där pojken, som gick och släpade på
sin halvdöda gamla mormor. Det var
en lång serie av hemska skildringar av
krigets baksida och dess tragik. Det
var som sagt ingen politiker som talade
■— det var en människa som var gripen
av krigets vederstygglighet och som
därför ivrade för att det skulle taga
slut. Jag menar alltså att vi genom den
allmänna hållning vi intogo och som
ledde till att vårt land var den enda
av de europeiska västdemokratierna,
som betroddes med förtroendet att göra
det sista fredsmäklingsförsöket, ha dokumenterat
oss såsom en verklig medlem
av Förenta Nationerna.

Under detta anförande övertog herr
förste vice talmannen ledningen av
kammarens förhandlingar.

Herr SVENSSON i Ljungskile: Herr
talman! Hade herr Hallén fått hålla på
några minuter till, hade han väl förmenat
att vi äro de enda verkliga medlemmarna
av Förenta Nationerna. Vi
äro givetvis allesamman -— majoriteten
av svenskar och amerikaner och många
andra — övertygade om att kriget har
en fruktansvärd baksida och att det är
en tragisk händelseutveckling det gäller.
Allt detta äro vi val medvetna om.
Men herr Halléns skildring av krigets
vederstygglighet fyller knappast någon

Meddelande av utrikesministern.

uppgift i sammanhanget, ifall man inte
drager den slutsatsen, att vi i alla lägen
och till varje pris skulle avstå ifrån
militära åtgärder och låta den som angriper
bara fortsätta och taga väldet.
Vill man icke draga den slutsatsen,
herr Hallén, då kommer man inte ifrån
detta fruktansvärda som i olika sammanhang
utspelar sig. Det är knappast
mer att säga om den saken.

Jag skall, herr talman, inte så mycket
uppehålla mig vid denna omröstning
och detta, jag höll på att säga utrikestekniska
resonemang. Den saken är väl
vid det här laget så grundligt genomdiskuterad,
att det väl knappast är
något mer att tillägga. Det skulle möjligen
återstå att avge ett personligt vittnesbörd.

När man lyssnar här och var ute i
landet till politiska talare, framför allt
ombudsmän och andra, så får man ju
för all del intrycket av att olika grupper
här i Sverige ha en alldeles klar
och bestämd uppfattning på punkt efter
punkt om vad svensk utrikespolitik kräver.
Men om man lämnar den sortens
människor och börjar tala med medlemmar
av svensk allmänhet i stort,
tror jag inte att det finns så mycket av
dessa fasta linjer. Man påträffar i stället
mycken villrådighet, mycken tveksamhet
och mycken vånda inför hela
detta utrikespolitiska läge. Man kanske
får det mest adekvata uttrycket för vad
majoriteten av svensk allmänhet känner
inför det utrikespolitiska läget om
man karakteriserar dessa känslor som
ett oartikulerat skri ur kvalda bröst.

Enligt min mening kan man inte
bortse ifrån att dagens utrikespolitiska
problem avteckna sig mot bakgrunden
av en världskris, inte bara i ekonomisk
eller militär mening utan även i vidare
mening, en kulturkris, för vilken de två
världskrigen åtminstone delvis äro ett
uttryck. Man torde också kunna konstatera
att den ryska kommunismen
är en produkt av den västerländska
marxismen och materialismen. Den

Nr 5.

Onsdagen den 7 februari 1951.

Meddelande av utrikesministern.

ryska kommunismen är hitintills det
mest elakartade utslaget av den västerländska
kulturens självförgiftning. Funnes
det bland Västerlandets folk en klar
och helgjuten målsättning, omkring vilken
människorna vore samlade, tror
jag inte att läget behövde inge farhågor.
Under sådana förhållanden behövde
man inte anse ett nederlag som definitivt,
men man kan knappast betrakta
läget ur den synpunkten. Det finns
mycket av andlig villrådighet och kluvenhet
i dagens läge, och det innebär,
att den försvarslinje, som går inom
människornas sinnen och som ju är
både den första och den sista försvarslinjen
när det gäller motståndet mot
den hotande faran, i många fall är uppluckrad
och osäker. Det är detta som
gör hela situationen så vansklig. Man
kan mycket väl tänka sig, att utvecklingen
tar en ödesdiger vändning.

Men ifall man ser bort ifrån det rent
dagsaktuella och ser saken i litet längre
perspektiv, så förefaller det åtminstone
mig som någonting tänkbart, att den
västerländska kulturen skulle gå mot
en avgörande kris, att å ena sidan de
stora städerna, som ständigt växa och
bli allt flera, och å den andra sidan de
alltmera effektiva förstörelsevapnen
skulle kunna leda fram till en katastrof,
som betyder den västerländska kulturens
undergång. Men även om det
skulle bli på det sättet, alltså även om
det mest fruktansvärda av de alternativ,
som man nu kan skönja skulle bli verklighet,
är jag för min del absolut övertygad
om att någon ny kultur icke bygges
på den kommunistiska grunden och
på dess arvegods, detta helt enkelt därför
att man bygger ingenting bestående
på en grundval av lögn och våld
och tyranni. Även om det skulle dra
samman till en strid, i vilken kommunismen
segrade, så skulle denna
kommunism aldrig bli någonting mera
än en kulturens dödgrävare. Det positiva
som efter en sådan kamp kunde
växa fram, skulle växa på kommunis -

mens grav. Därför är jag för min del
övertygad om att vi i vår allmänna inställning
måste vara klart västorienterade.
Även om det på det hållet icke
finnes allt vad vi skulle önska, så finns
där praktiskt taget allt, som för närvarande
är värt att anknyta till. Det
framstår närmast som ett kategoriskt
imperativ att ge vår politik allmänt
taget en västorientering, även om vi äro
överens om att den skall vara alliansfri.
På den punkten är jag alltså för
min personliga del inte det minsta
tveksam.

När det däremot blir fråga om hur
vi bäst skola skydda oss själva och hur
vi bäst skola tjäna den stora gemenskapen
av fria folk, som vi tillhöra och
böra tillhöra, bli metoderna från min
synpunkt en avvägnings- och bedömningsfråga.
Det gäller även en sådan
sak som Atlantpakten. Jag kan mycket
väl tänka mig att en förskjutning av det
världspolitiska läget måste tvinga fram
en omprövning av vår inställning till
Atlantpakten. Och jag blev glatt förvånad
när jag för en stund sedan hörde,
att bondeförbundets ledare herr Hedlund
har samma inställning i detta fall.
Han sade ju tydligt och klart ifrån, att
en förskjutning av det världspolitiska
läget tvingar fram en omprövning av
den svenska utrikespolitiska kursen.
Vad denna omprövning sedan kan leda
till kan begripligtvis varken herr Hedlund
eller jag ha någon uppfattning om
för tillfället. Jag tror emellertid att dagens
läge inte föranleder en sådan omprövning.
Även om det finns skäl som
tala både för och emot, är enligt min
mening den alliansfria västorienterade
politiken för dagen lika motiverad som
för ett par år sedan. Jag tror emellertid
att det vore till fördel för vårt land
och den politiska utvecklingen här, att
inte den allmänna opinionen i landet
låstes fast vid dogmatiska ståndpunkter.
Läget är sådant, att en viss psykologisk
beredskap, en ständig beredvillighet
att under det man spanar framåt

Onsdagen den 7 februari 1951.

Nr 5.

väga olika faktorer mot varandra, passar
oss bäst i denna mycket labila och
oroliga värld, där vi måste leva.

Vare sig man är hundraprocentigt
överens med regeringen eller man har
en i vissa fall avvikande ståndpunkt,
tycker jag det är alldeles klart, att begreppet
neutralitet icke ger något riktigt
uttryck för Sveriges utrikespolitik
för närvarande. Utrikesministern förklarade
ju i remissdebatten i höstas,
att man använder ordet neutralitet i
olika betydelser. Och det måste man
naturligtvis göra om man över huvud
taget skall använda det, men vad man
har för glädje av ett begrepp som har
förlorat sin gamla betydelse och användes
i olika sammanhang med olika
betydelse förstår jag inte. Hela denna
begreppsanknytning krånglar ju till
förhållandena mycket mera än vad den
klarlägger dem. Jag är för min del inte
riktigt på det klara med vad man skall
kalla regeringens politik, hur den bäst
skall betecknas. Jag tycker att herr
Ohlins formulering en gång tidigare, en
alliansfri västorienterad politik, är ett
bättre uttryck. Men en sak förefaller
mig alldeles klar, och det är att regeringens
politik sådan den nu avtecknar
sig, låt oss säga ifrån midsommar
1950 och till denna dag, icke är någon
neutralitetspolitik i gammal mening.
Låt oss med en gång slå fast, att när
socialdemokratiska agitatorer och andra
komma och tala om för den svenska
allmänheten, att vi föra gammal vedertagen
neutralitetspolitik, så är det
oriktigt. Det göra vi inte. Och herr Undén
lär icke vara beredd att i denna
kammare göra ett sådant påstående.

När det gäller regeringens politik i
fråga om Kina, vill jag kort och gott
säga, att jag inte kan ansluta mig till
den. Om ett land som Sverige med vårt
föregående, med vår nuvarande ställning
och våra förutsebara problem
skall uppträda inom Förenta Nationerna,
skall det föreligga mycket starka
skäl för att vi skola skilja oss från den

Meddelande av utrikesministern.

stora gruppen av demokratiska och
fria folk i frågor, där dessa besluta sig
för att hålla samman. När det gäller
den mycket omdiskuterade punkten,
att en röstning för förslaget att fastställa
Kina som angripare även skulle
draga med sig konsekvenser för vårt
lands del i sanktionsfrågan, så räcker
det ju med att erinra om vad hans
excellens utrikesministern nyligen har
slagit fast i tidskriften Tiden, nämligen
att generalförsamlingen helt enkelt saknar
befogenhet att i förpliktande form
ålägga medlemsstaterna något deltagande
i sanktioner. Med denna klara konstitutionella
rätt som grundval och med
ett klart svenskt uttalande därutöver
förstår jag inte, att de två frågorna för
vår del skulle kunna kopplas samman.
Det är min övertygelse att om den svenska
regeringen hade lagt ned bara hälften
så mycken möda på att förklara vår
ståndpunkt vid röstningen om resolutionen
i de här omstridda delarna som
den nu har nödgats lägga ned för att
förklara vår hållning, då vi nedlade
vår röst, så skulle Sveriges ställning
framstått ofantligt mycket klarare inför
världsopinionen än vad den nu gör.

Det finns inte heller såvitt jag förstår
någon verklig konsekvens i regeringens
uppträdande under de sista
sju, åtta månaderna. Vårt uppträdande
när det gällde Nordkoreas angrepp, utrikesministerns
framträdande i Förenta
Nationerna i höstas och vårt uppträdande
i denna sista fråga är sådant, att
man inte kan se någon följdriktighet i
det hela, ingen följdriktighet som vanligt
folk begriper i varje fall. Och har
man ställt sig i det läget, tycker jag
att man har fört en oskicklig politik.
Man bör inte — det är min uppfattning
■— utan mycket tvingande skäl
föra en sådan politik, intaga sådana
ståndpunkter, att stora grupper av folket
känna sig generade över det egna
landets framträdande. Det bar man
gjort i detta fall. Det är beklagligt, att
vi inte äro överens, det vore ännu mera

Nr 5.

Onsdagen den 7 februari 1951.

Meddelande av utrikesministern.

beklagligt om vi vore överens med regeringen
i dess hållning i detta fall.

Herr NILSON i Spånstad: Herr talman!
Jag vill till en början deklarera,
att jag helt kan instämma i de synpunkter
och uttalanden, som doktor Hedlund
tidigare i dag har fört fram i
denna debatt. När jag har lyssnat till
vad som sedan har sagts under denna
debatt, kan jag inte underlåta att göra
den reflexionen, att debatten är ett
exempel på en stor diskussion om ganska
små olikheter i uppfattningen. Och
denna min uppfattning står kvar, trots
herr Svenssons i Ljungskile deklaration,
att lian är glad över att vi inte är
ense. Enligt min uppfattning har herr
Svensson i Ljungskile inte lyckats
klarlägga, att det är någonting annat
än mycket små olikheter som förelegat
mellan ståndpunkterna i den debatt
som här förts. Måhända kan denna debatt
i alla fall ha sitt värde, om den
kan sprida vederhäftig upplysning om
vad som förekommit och förekommer i
det avseende det här gäller. Den skulle
då kunna ge den upplysta opinionen ett
bättre material att lägga till grund för
sitt ställningstagande än vad man tidigare
har haft.

Det har gång på gång här sagts, att
det är ett olyckligt förhållande, att vårt
land står ensamt bland de västerländska
demokratierna vid sitt ställningstagande
i Förenta Nationerna. Jag tycker
inte det har klargjorts att vi skulle
stått mindre ensamma om vi hade valt
det ställningstagande, som har förordats
från den andra meningsriktningen
i denna debatt. Vi hade nog i alla fall
kommit att stå lika ensamma. Vi ha
dock ställt oss utanför Atlantpakten och
försöka hävda en alliansfri linje, och
därav följer ju ganska naturligt att vi
i många frågor inta en annan ställning
än atlantpaktsländerna.

Jag skulle också vilja göra en liten
reflexion till uttalandena om den ame -

rikanska opinionens reaktioner inför
vårt ståndpunktstagande. Jag saknar
givetvis alla möjligheter att bedöma hur
fördelaktigt eller hur ofördelaktigt denna
opinion skulle ha bedömt vårt land,
om vi skulle ha följt den linje, som rekommenderats
av oppositionen i dagens
debatt. Men skulle jag våga en
gissning om vad som är väsentligt för
den upplysta opinionen i Västerlandet
att veta, så skulle det väl närmast vara
detta: det får inte råda något tvivel
om att vårt land, som levat i fred så
länge, att freden har blivit vår naturliga
livsform, av alla krafter strävar efter
fred i världen. Men samtidigt som
vi sträva efter fred, ha vi efter måttet
av våra krafter påtagit oss ganska stora
offer för vårt försvar, ett försvar, sorp,
om vi angripas, skall komma till användning
för att försvara friheten och
oberoendet mot vem det än vara må.
Vi sträva efter att få leva i fred, men
högst av allt sätta vi friheten och oberoendet,
och för bevarandet av dessa
värden äro vi beredda att sätta in våra
yttersta krafter. Detta att vi vilja leva i
fred med bevarad frihet och oberoende
innebär också, att vi äro beredda att
delta i det internationella samarbetet
på alla de områden, där detta samarbete
kan främja bättre förhållanden i
världen. Men samtidigt måste vi också
ta hänsyn till vår egen ställning och
med utgångspunkt från vårt eget läge
och egna överväganden fatta våra beslut
med hänsyn till förhållandena i
varje föreliggande situation.

Herr von FRIESEN: Herr talman! Det
har ju varit vanligt vid tidigare utrikespolitiska
debatter här i kammaren — i
varje fall vid sådana, som ha hållits
efter krigets avslutande — att det i stort
sett har rått enighet om det utrikespolitiska
ställningstagandet. Det är inte
heller huvudlinjen i svensk utrikespolitik,
som i dag är föremål för överläggning.
Jag är övertygad om att bland

Onsdagen den 7 februari 1951.

Nr 5.

det övervägande flertalet av kammarens
ledamöter av olika partier har ingen
ändring i uppfattningen ägt rum i detta
stycke. Vi hålla fortfarande bestämt
fast vid den alliansfria politiken. Ingenting
bar hänt under den sista tiden,
som har kommit oss att förändra vårt
ställningstagande därvidlag.

Det råder här i dag inte heller någon
meningsskiljaktighet om vår vilja att
med alla medel bevara freden åt vårt
folk. Det är angeläget att framhålla det
i detta sammanhang, eftersom i en del
av den enklare agitationen ute i landet
vissa av dem, som ha kritiserat regeringens
ställningstagande i Ivoreafrågan,
stämplats som krigshetsare och
aktivister, som personer som äro beredda
att störta vårt land i krigiska
förvecklingar. Ingenting kan vara mera
felaktigt. Alla äro vi besjälade av en
bestämd avsikt att hålla vårt land utanför
kriget, och härvidlag råder inte heller
någon meningsskiljaktighet inom
den grupp som jag själv representerar.

Den fråga som i dag är föremål för
övervägande berör ju vår politik inom
FN. Till det väsentliga i vår utrikespolitik
hör ju, som också vill jag minnas
påpekades i trontalet, att vår utrikespolitik
bestäms av vårt medlemskap i
Förenta Nationerna och de förpliktelser
och de rättigheter som detta medför.
Det är emellertid just i fråga om ett
visst ställningstagande inom Förenta
Nationerna, som man inom en del av
oppositionen anser sig ha haft anledning
att rikta kritik mot regeringen,
och jag vill också sälla mig till dem,
som instämma i denna kritk.

Vad vi här konstatera är — såsom
tidigare i debatten framhållits — att
<ien politik som förts inte har varit
följdriktig. Jag erinrar mig mycket väl
vilken enighet som — när vi under
sommaren hade de första överläggningarna
mellan regeringen och riksdagens
representanter — rådde om vårt ställningstagande,
vår avsikt att brännmärka
det nordkoreanska angreppet. Ja, vid

Meddelande av utrikesministern.

det tillfället inträffade faktiskt det kuriösa,
att man kunde se, att eu eller annan
ärlig veteran från de tider, då det
var så modernt med nationell självutplåning,
ville driva en linje, som låg
längre bort, var mera aktiv än den, som
majoriteten kunde ena sig om. Men sedan
har ju en förändring inträffat.
Först så småningom har man ju konstaterat,
att bakom det nordkoreanska
angreppet låg en annan stormakt, som
först på allra sista tiden kastat masken.

Det är i denna situation, som vi inte
äro beredda att i handling uttala vårt
fördömande av denna stormakts angrepp.
Det är just detta, som så många
människor i detta land ha så svårt att
förstå: att vi tveklöst äro med om att utpeka
den mindre angriparen men inte
våga tala rent ut när det gäller den
större.

Det var olika motiv som gjorde sig
gällande i fråga om människors ställningstagande
till Koreakonflikten i dess
ursprungliga skede. Många sågo av rent
ideella skäl, vilkas betydelse ingalunda
skall förringas, något viktigt''i att man
inte tillät en så ohöljd aggression av
Nordkorea som denna. Andra, som bedömde
saken kanske mera realistiskt,
för att inte säga egoistiskt, sade sig, att
vad som nu händer där borta i Korea,
vad som händer det lilla Sydkorea, kan
en gång också komma att hända oss,
och det vore därför av vikt, att vårt
ställningstagande till den konflikten
bleve sådant, att vi kunde åberopa det
vid ett eventuellt kommande tillfälle.

Men, herr talman, det är väl lika
angeläget att i nu föreliggande situation,
då en större angripare uppenbarar
sig, fullfölja samma politik som när
det gällde att brännmärka den mindre
angriparen. Det är väl all anledning att
göra detta med hänsyn till Sveriges speciella
läge. Vi riskera ju knappast att
råka ut för att någon liten obetydlig
granne skickar sina trupper över vårt
lands gränser. I den mån vi hotas är
det ju av långt starkare krafter, och för

Nr 5.

Onsdagen den 7 februari 1951.

Meddelande av utrikesministern.

att slå tillbaka ett sådant angrepp räcker
ju inte vårt eget försvar.

Det som också har verkat stötande
på så många är, att vi försatt oss i en
situation, där vi kommit att stå alldeles
isolerade där borta i Lake Success. Vi
ha genom vårt ställningstagande fjärmat
oss från många av dem, som äro
våra vänner och vilkas hjälp vi ha anledning
att lita till, när det gäller att
försvara värden, som för oss äro omistliga
och äro gemensamma för oss och
dessa andra demokratiska västerländska
nationer, gentemot maktgrupper,
med vilka vi ideologiskt ha föga eller
ingenting gemensamt.

Då vi tala om de olika maktgrupperna
i världen, den västerländska och
den österländska, vill jag erinra om
något, som herr Fast yttrade i sitt nyss
hållna anförande. Han sade, att vi knappast
ha någon anledning eller ens någon
rättighet att kritisera förhållandena
i dessa länder, att anmärka på dem och
det sätt att leva, som dessa folk ha valt.
Helt säkert ha vi inte någon anledning
därtill. Det är vår uppfattning, att
varje folk skall få välja sin egen väg
och på egen hand skapa förutsättningarna
för sitt samfundsliv. Men vad vi i
detta sammanhang måste erinra oss är,
att vi till varje pris önska försvara oss,
om dessa makter med annan livsåskådning
än vår söka med våld tvinga denna
åskådning på oss. Då ha vi all rätt’
att försvara oss.

Den svenska regeringen har tydligen
i sitt ställningstagande till det amerikanska
resolutionsförslaget utgått därifrån,
att det skulle finnas ett logiskt
sammanhang mellan å ena sidan ett uttalande
av fördömande av angriparen
och å andra sidan kommande sanktioner.
Efter den sista förklaring, som
avgavs av den amerikanske chefsdelegaten,
finns det väl inte så stor anledning
att längre upprätthålla en sådan
tankegång. Jag tror att vi göra klokt i
att erinra oss vad en aktad ledamot
av denna kammare skrev i ett av de

ledande socialdemokratiska organen i
detta sammanhang, en mening, som jag
gärna vill understryka genom att citera
den: »Om man är än så övertygad om
sin ståndpunkts riktighet, har det ändå
sina nackdelar att bli ensam i en situation,
där samverkan är av stor betydelse
och i svåraste fall ett livsintresse.
Sammanhållningen har många gånger i
världshistorien visat sig vara starkare
än logiken och följdriktigheten.» Jag
ber att helt få ansluta mig till denna
tankegång. Och jag skulle i det sammanhanget
därutöver vilja säga, att det
finns en annan logik i dessa händelser,
som på ett halvår ha utspelat sig, vilken
jag alldeles nyss berörde, den logiska
konsekvensen av vårt ställningstagande
i juli 1950, som borde ha lett till ett
enahanda bedömande av den större angriparen.

Nu är det ju möjligt, och det framskymtar
i vissa av de anföranden, som
ha hållits här i kammaren, att en av de
tankegångar, som ha varit bestämmande
för regeringen och dem som ha understött
regeringen, har varit, att man
har trott sig genom ett sådant ställningstagande
i Förenta Nationerna kunna
gagna freden bättre än genom en anslutning
till det amerikanska resolutionsförslaget.
Jag bestrider alldeles bestämt,
att Sverige genom sitt isolerade
ställningstagande i Lake Success har
fört freden ett enda tuppfjät närmare
sitt realiserande. Jag erinrar om att under
flera månader ha fredssträvanden
pågått i syfte att bilägga denna stora
konflikt genom en kommitté, där särskilt
den indiske chefsdelegaten varit
mycket verksam. Han förefaller nu ha
givit upp. Det är av betydelse att konstatera
detta, därför att en man som indiern
kanske har långt större förutsättningar
att bedöma de strömningar,
idéer och motivbildningar, som göra
sig gällande hos andra österländska stater.
I varje fall borde han ha långt
större möjligheter därtill än representanter
för de västerländska nationerna.

Onsdagen den 7 februari 1951.

Nr 5.

Jag tror att det enda, som kan komma
att leda till fred i Korea och en åtminstone
temporär avspänning, väl ändå
måste vara förhandlingar mellan de
stora parter, som närmast äro intresserade,
och härvidlag blir det väl i stor
utsträckning vapenmakt, som kommer
att fälla det slutliga avgörandet.

Det bör ju också vara av intresse för
vår statsledning att uppmärksamma
ställningstagandet av engelsmännen,
med vilka vi ju ha så mycket gemensamt
i sedvänjor och tänkesätt, och jag
utgår också helt ifrån att så har skett.
Engelsmännen ha ju varit mycket trevande
och tveksamma vad beträffar sitt
slutliga ställningstagande till den amerikanska
resolutionen. Men i sista omgången
ha de i alla fall slutit upp kring
resolutionsförslaget tillsammans med
övriga västeuropeiska demokratier utom
Sverige. Jag tror att det hade varit
klokt, om den svenska regeringen i den
situationen hade följt den brittiska.

Det har i den debatt som här har
förts talats några ord om moralen och
de moraliska synpunkterna. Utrikesministern
har vid ett tidigare tillfälle varnat
mot att man skulle lägga alltför
mycken vikt vid moraliska synpunkter,
när de uttalas av statsmän, om jag fattade
honom rätt, och jag skall gärna instämma
med honom i det stycket. Det
talas så mycket om moral och om osjälviskhet
och om ädla motiv från ledande
statsmäns sida. Vi veta alltför väl, att
det bakom sådant tal ligger så mycket
av fariseism och andra långt mera egoistiska
intressen, att vi ha all anledning
att ställa oss skeptiska emot det.
Men ändå kan man inte alldeles bortse
från moralen och de på moraliska grunder
fotade tänkesätten när det gäller
politiken. Enligt min mening är det politikernas
skyldighet att ta behörig hänsyn
till den betydelsefulla opinion inom
landet, som på bl. a. ideella och moraliska
grunder uttalar sin oro inför den
förda politiken, sin rädsla för att vi
skola komma i ett alltför isolerat läge i

Meddelande av utrikesministern.

dagens situation. Det är människor
som värdera allt det vi hålla kärt i fråga
om västerländska sedvänjor, västerländsk
tradition och västerländskt sätt
att leva, och som alltför väl veta vilka
makter det är som äro beredda att med
våld hota dessa värden. Vi veta var
dessa makter utanför vårt lands gränser
befinna sig, och tyvärr finns det också
människor innanför landets egna gränser,
som hota dessa värden. Jag tror att
det är angeläget att fästa mera hänsyn
vid denna värdefulla och upplysta opinion
än som har skett.

Jag uttalar också vår uppfattning
inom folkpartiet, då jag uttrycker den
förhoppningen, att regeringen i fortsättningen
skall manövrera på ett sådant
sätt, att vi inte komma i motsatsställning
till våra naturliga bundsförvanter,
och att vi också föra en sådan
verklig solidaritetspolitik inom Förenta
Nationernas ram, som för oss är den
enda effektiva fredsgarantien.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN: Herr talman!
I herr Ohlins yttrande förekom det
denna gång, såsom har skett tidigare,
en liten kriarättning. Han tyckte, att
jag borde ha givit uttryck åt tacksamhet
mot Amerika för dess insatser i
Koreakriget. Jag måste i all vänlighet
säga till herr Ohlin, att jag inte tycker,
att det är oppositionens uppgift
alt ge anvisningar om vilka uttalanden
av den arten, som böra komma till uttryck
i regeringens förklaringar. Jag
tror att herr Ohlin får överlåta åt regeringen
att själv bedöma, i vilka sammanhang
den bör göra den sortens uttalanden.

Att den svenska regeringen har uppskattat
Förenta staternas politik, när
det gällde att ingripa mot det nordkoreanska
angreppet, ha vi visat genom
vår politik och vår hållning till den
saken. Under en debatt i första kammaren
i början av december gav jag för

Nr 5.

Onsdagen den 7 februari 1951.

Meddelande av utrikesministern.

övrigt uttryck åt den meningen, att,
även om det skulle bli stora bakslag,
vore de insatser som gjordes i Koreakriget
ingalunda förgäves och hade inte
därför förlorat sin betydelse. Jag gav
alltså uttryck åt en tillit till att den
insats, som då gjordes, hade sin bestående
betydelse, hur än resultatet bleve.
Jag fick emellertid bara uppbära smälek
från herr Ohlin närstående tidningsorgan
för detta uttalande.

Herr Hjalmarson ställde en högtidlig
fråga litet grand vid sidan om debatten.
Han frågade, om herr Wigforss’
uppfattning skilde sig från regeringens
och ville, att jag skulle avge en deklaration
härom. Jag vet inte att herr Wigforss
skulle ha någon annan uppfattning
än det socialdemokratiska partiet
över huvud taget. Det är för mig alldeles
främmande vilka skiljaktigheter i
uppfattning, som herr Hjalmarson har
upptäckt i detta avseende.

Medan jag håller på med dessa små
randanmärkningar kanske jag slutligen
får säga några ord till herr von Friesen
med anledning av vad han sade om
att jag skulle ha yttrat, att man inte
skall lättsinnigt leka med moralen. Jag
sade inte, att man skall vara försiktig,
när moraliska synpunkter utvecklas av
statsmän — jag talade inte om statsmän
utan om herr Wedén. Han kanske kan
bli en statsman en gång. Jag uppmanade
honom att inte så lättsinnigt tala
om moral, när det gällde vår bundenhet
av Achesonplanen.

Herr Ohlin uppehöll sig rätt mycket
vid det uttalande som finns i regeringens
deklaration, att det här gällt ett
politiskt bedömande. Han tycktes både
ogilla och gilla den karakteristiken,
och han hade till slut på känn, att vi
därvidlag för mycket hade skjutit undan
moraliska faktorer. Ja, men i
grund och botten får man väl ändå dra
den slutsatsen av herr Ohlins yttrande,
att han också anser, att det här är
fråga om ett politiskt bedömande.

Han menade t. ex. inte, att Sverige,

oberoende av hur de andra makterna
ställt sig, av moraliska grunder skulle
ha gått fram i täten och väckt förslag
om att stämpla Kina som angripare.
Han tyckte tydligen inte, att det var
förkastligt, att vi inte rörde på oss i
början av december, eller att Amerika
inte heller då ansåg det nödvändigt av
moraliska skäl att stämpla Kina som
angripare. När jag lyssnade på herr
Ohlin, kom jag fram till den slutsatsen,
att herr Ohlins resonemang var, att därför
att Amerikas förenta stater, som
burit den tyngsta bördan av Koreakriget,
nu yrkade på den här förklaringen,
vore det vår skyldighet att sluta
upp kring denna. Alltså, om San Salvador
eller Guatemala hade väckt förslag
om en sådan resolution, så hade vi
kunnat lägga ned vår röst, om jag förstod
herr Ohlin rätt, men eftersom det
var Amerika, som väckte förslaget, borde
vi inte göra det. Om låt oss säga
Amerika hade bedömt utsikterna till en
förhandling med Peking litet ljusare
än det gjorde och följaktligen själv hade
kommit på idén att skjuta på resolutionen,
hade det också varit i sin ordning
enligt herr Ohlin. Då borde vi
också följt med och sagt, att, eftersom
Amerika tycker att det finns en förhandlingschans,
så skola vi inte förivra
oss. Då skulle vi alltså inte bekymra
oss med att moralisera om skillnaden
mellan stora och små stater och
brännmärka de små men inte de stora.
Denna moralkodex skulle inte fått gälla
i en sådan situation. Nu däremot
skulle den gälla, därför att man från
amerikansk sida begärt att få en sådan
förklaring.

Det väsentliga i herr Ohlins tankegång
är alltså, att vi ha en viss skyldighet
att följa den amerikanska opinionen
och att det är en akt av politisk
klokhet att göra det. Jag är förvissad
om att man resonerar på samma sätt i
många andra länder. Men det finns också
många länder — vilket har betonats
förut från flera håll i denna debatt —

Onsdagen den 7 februari 1951.

Nr 5.

som stå Amerika mycket nära, och i vilka
man liar tvekat i allra högsta grad.
Så t. ex. synas det brittiska samväldets
premiärministrar vid sin konferens
i London i år ha ansett att ett uttryckligt
fördömande av folkrepubliken Kinas
regering såsom angripare kunde få
allvarliga och vittgående konsekvenser,
och att alla ansträngningar borde göras
för att finna en fredlig lösning på linjer,
som äro acceptabla för båda parterna.

När majoriteten av FN:s stater till
sist ändå bestämde sig för att acceptera
den föreslagna resolutionen, så
gjorde de det just av hänsyn till Amerika,
som de stå så nära och som de
äro bundna till med alldeles speciella
band. Det är väl över huvud taget ganska
naturligt att just sådana stater, vilka
ha ingått ett militärt förbund, äro särskilt
angelägna om att undvika sprickor
i förbundet i mera allvarliga internationella
situationer.

Inom parentes vill jag säga, att när
herr Ohlin ansåg att jag i samband
med regeringsdeklarationen gjorde en
»oerhörd» antydan om att en del länder
skulle ha röstat emot sin övertygelse, så
var väl detta ändå en lapsus från herr
Ohlins sida. Jag sade i regeringsförklaringen
att många länder ha letts, kanske
inte av sin övertygelse om kondemnationens
nödvändighet och sanktionernas
lämplighet i detta fall, utan av en
önskan att bilda en gemensam front
bland sådana stater, som ha samma
allmänna syn på Koreakriget och Kinas
angrepp. Vad är det för en obehörig
antydan häri — innebörden var ju inte
alt de röstade emot sin övertygelse utan
att de hade den övertygelsen att hänsynen
till Amerika borde få väga över
de betänkligheter, som de hade mot
sanktioner?

Det resonemanget borde inte vara
svårt att förstå. Vi ha ansett, att vi kunna
låta hänsynen till Amerika väga litet
lättare än vad en del andra stater ha
kunnat göra. Om vi ha samma upp -

Meddelande av utrikesministern.

fattning som de förut nämnda premiärministrarna,
nämligen att resolutionen
kunde vara betänklig, så ansågo vi att
hänsynen till opinionen i framför allt
Amerika icke behövde vara så stor, att
den vägde över dessa betänkligheter.
Här ha vi alltså en avvägningsfråga av
det slag, som Sverige ofta måste ställas
inför inom Förenta Nationerna.
Sverige, som har valt sin egen linje och
icke gått in i något militärt förbund,
måste då och då råka i sådana politiska
situationer där vi — det kan inte
hjälpas — måste deklarera att vi ha
en egen linje, som står i samklang med
vår allmänna utrikespolitik.

Sedan sade herr Hjalmarson litet
ringaktande, att vi komma att gå arm
i arm med Jugoslavien och Indonesien,
och andra talare ha framhållit att de
asiatiska staternas sällskap så att säga
var av litet lägre klass. Jag vill då påminna
om vad jag anförde i regeringsdeklarationen,
nämligen att premiärminister
Attlee har en rakt motsatt uppfattning.
Han säger, att enligt hans mening
höra de asiatiska staternas uppfattning
i detta fall tillmätas alldeles särskild
vikt, eftersom det här gäller en asiatisk
tvist. För min del anser jag också,
att i synnerhet Indiens ställningstagande
i denna fråga måste tillmätas stor
betydelse. Indien har liksom Sverige
sin egen politik. Indierna ha icke anslutit
sig till något block eller någon
allians, utan de försöka att hålla en
linje på sidan om de bestående blocken,
och då är det ju inte så märkvärdigt
om Sverige och Indien ibland
komma på samma linje. Jag betraktar
detta snarare som ett bevis på att vi
här ha valt eu riktig linje. Indien gick
litet hårdare fram än Sverige och röstade
mot resolutionen, men det väsentliga
i indiernas inställning var, att de
ansågo att ett antagande av resolutionen
i nuvarande situation snarare skulle
skada än gagna freden.

Ett argument, som man ofta för höra,
är att vi göra skillnad mellan stora och

Nr 5.

Onsdagen den 7 februari 1951.

Meddelande av utrikesministern.

små stater. Man säger, att den stora
tjuven våga vi oss inte på, men den
lilla arresterar man. Herr Andrén har
vid åtskilliga tillfällen dragit fram ett
kinesiskt ordspråk om trädgårdsinkräktare
och sagt, att om den store, mäktige
grannen kommer in i trädgården,
så låtsas man inte se honom. Men ä> då
detta så besynnerligt? Är det inte så
också i ett välordnat rättssamhälle, att
det ibland inträffar situationer, då samhällets
exekutiva makt icke fungerar
alldeles perfekt. Om det gäller att ta
hand om en enstaka orosstiftare, så
kanske polisen klarar sig utmärkt, men
om den ställes inför en uppretad folkmassa,
så kan det hända att den inte
omedelbart ställer sig att läsa upprorslagen
utan i stället börjar förhandla
med folkmassans ledare, i förhoppning
om att kunna bringa människorna till
en fredligare stämning. Jag tycker inte
att detta är någon alldeles okänd eller
ens ovanlig situation.

Från oppositionens sida bär det sedan
lagts mycken vikt vid den goodwill,
som vi skulle vinna hos demokratierna
genom att följa dem i denna fråga.
Vi uppskatta naturligtvis mycket att
i ett visst läge kunna rösta med de länder,
vilka vi i så många avseenden stå
så nära. Men a andra sidan få vi ju
inte i sådana situationer, som sammanhänga
med vår speciella utrikespolitik,
dra oss för att deklarera vår uppfattning.
Vi få inte, bara därför att det
kanske vållar kritik eller missförstånd
hos stater, som vi annars sympatisera
med i högsta grad, frångå vår egen
ståndpunkt och sluta upp vid de andra
staternas sida.

I detta sammanhang upprepade herr
Hjalmarson -—- jag vet inte för vilken
gång i ordningen jag hörde det argumentet
—- att om vi själva en gång
komma i samma läge som sydkoreanerna,
så få vi säkert ångra att vi icke
nu äro solidariska med andra stater.
Det. argumentet kom fram i en annan
församling under förhandlingarna i

Koreakonflikten, och jag förmodar att
herr Hjalmarson väl kommer ihåg det
replikskifte, som då uppstod. Då svarades
det honom eller någon av hans
meningsfränder, att om vi komma i
ett sådant läge och om de andra staterna
visa sin solidaritet genom att anta
eu resolution men samtidigt säga, att
de icke vilja vara med om några sanktioner,
så kanske vi inte ha så stor
hjälp av dem.

Det kommer ibland fram de mest besynnerliga
tolkningar av motiven för
den ståndpunkt, som vi ha intagit. Jag
tycker för min del att det inte borde
vara svårt att förstå våra motiv, och i
regeringsdeklarationen ha vi försökt
att så koncentrerat som möjligt redovisa
dem. Herr Hjalmarson frågade
efter dolda bevekelsegrunder. Jag kan
inte en gång gissa mig till vad han där
åsyftade. Jag uppskattar att herr Ohlin
så bestämt tog avstånd från det enfaldiga
argumentet att vi handla i östblockets
skugga och att vi skulle låta
vår röstning om resolutionen bestämmas
av någon slags rädsla för Ryssland.

Om jag får säga ytterligare några ord
om röstningen, så vill jag tillägga, att
både herr Ohlin och herr Hjalmarson
några dagar innan röstningen verkställdes
intogo den ståndpunkt, som herr
Hedlund i Rådom här närmare ingått
på, nämligen att Sverige borde ha lagt
ned sin röst i slutvoteringen. Det var
deras råd. Men nu säger herr Ohlin att
han har ändrat sig på den punkten på
grund av det tal, som den amerikanske
huvuddelegaten, Mr. Austin, höll i lördags,
före voteringen. Detta herr Ohlins
argument har gjort, att jag så grundligt
jag kunnat med tillgängligt material
har redogjort för vad Mr. Austin har
sagt. Det gavs en redogörelse för det i
regeringsdeklarationen. Tyvärr ha vi
inte fått talet in extenso, men jag vågar
påstå, att det skall vara svårt att i det
talet förankra en sådan omvändelse,
som herr Ohlin nu har velat motivera.
Han skulle i så fall syfta på uttrycket,

Onsdagen den 7 februari 1951.

Nr 5.

att man inte binder sig för några särskilda
sanktionsåtgärder. Nej, det är
klart att man inte gör det. Det framgår
ju av resolutionstexten. Det behöver
man inte ha hört Mr. Austins tal för
att säga. Man binder sig inte för någon
speciell åtgärd, men det är klart —
som också herr Hjalmarson erkände —
att man ställer i utsikt att välvilligt
pröva de förslag till sanktioner, som
framläggas.

När man råkar i sådana situationer,
där ett händelseförlopp avspeglar sig i
flera akter, tycker jag att det ur politisk
synpunkt ofta är bättre och riktigare
att i klarhetens intresse stoppa
redan vid första hållplatsen än att följa
med ett stycke och sedan säga: »Hittills
ha vi varit med om detta, men nu
börja vi rygga tillbaka.»

Såvitt jag förstår finns det alltså ingenting
i Mr. Austins tal, som kan motivera
någon ändrad syn på röstningsfrågan.
Jag hade förstått herr Ohlin
bättre, om han hade hängt upp sin argumentering
på den lilla ändring i resolutionstexten,
som gjordes i sista omloppet.
Jag tycker dock för min del
att den textändringen var alldeles för
obetydlig för att ur vår synpunkt spela
någon roll. Den innebar nämligen att
sanktionskommittén skulle hålla inne
med sina rekommendationer till olika
kollektiva åtgärder, om medlingskommittén
rapporterade framsteg i förhandlingarna
— och det är ju ganska naturligt.
Även om det tillägget icke hade
gjorts, få vi väl ändå anta, att sanktionskommittén
icke skulle lägga fram
förslag till tvångsåtgärder i samma
ögonblick som förhandlingarna i medlingskommittén
började gå i lås.

Det lilla tillägget gjordes från amerikansk
sida, tydligen därför att engelsmännen
så livligt önskade att man
skulle få någon uppmjukning på den
punkten. Från engelsk sida hade man
nämligen mycket kraftigt sagt ifrån, att
man över huvud taget ville skjuta upp
hela sanktionsfrågan. Det ville inte

Meddelande av utrikesministern.

amerikanarna gå med på, men i stället
gjorde man det lilla tillmötesgåendet
att mjuka upp ordalydelsen en smula.
Det var emellertid inte detta, som herr
Ohlin fäste sig vid, utan det var i stället
det tal, som Mr. Austin höll.

Så några ord om vårt förhållande till
Förenta Nationerna. Det har under debatten
i denna kammare, och efter vad
jag hört även i första kammaren, förekommit
uttalanden av den arten, att vi
nu stå inför någon slags kris, när det
gäller Sveriges ställning till Förenta
Nationerna, och att vi nu måste bestämma
oss för om vi skola vara med
eller inte, om vi skola gå med helhjärtat,
eller om vi skola inta en negativ
ståndpunkt. Enligt min åsikt stå vi här
icke i något kritiskt läge. Jag tror att
vårt förhållande till Förenta Nationerna
är ganska klart och ofta har blivit belyst
i riksdagen här hemma.

Vi voro ju med om och fäste synnerligen
stor vikt vid att en fredsorganisation
kom till även efter det andra
världskriget, trots misslyckandet med
det gamla Nationernas Förbund. Men
om vi också aldrig så mycket uppskatta
och fästa vår tro till att Förenta Nationerna
kanske är den enda organisation,
som en gång i framtiden skall
kunna skapa en ordnad värld, i vilken
folken kunna leva trygga, så är ju detta
inte detsamma som att vi skola göra
oss illusioner om att vi redan stå vid
målet och att den organisation, som
har bildats, redan är en effektivt fungerande
säkerhetsorganisation. Det är
enligt min mening utomordentligt viktigt
att man inte låter sig dupera av
illusioner — stadgebcstämmelser och
dokument av den art, som det nu flödar
så mycket av — och tro att allt detta
motsvarar verkligheten. Det är av stor
betydelse att man ser till realiteterna
bakom och att man riktigt bedömer
hur långt vi ha kommit på vägen.

Jag erinrar om att det i Nationernas
Förbund under 1920-talet förefanns
mycken optimism och mycken stark tro

Nr 5.

Onsdagen den 7 februari 1951.

Meddelande av utrikesministern.

på förbundets möjligheter att bli en
effektiv fredsorganisation. Vi tycka
kanske nu att detta var litet naivt, eftersom
varken Förenta staterna eller Sovjetunionen
voro medlemmar i förbundet
vid den tiden. Det var emellertid
en mycket vanlig uppfattning. Men så
kommo de hårda froståren under 1930-talet, och efter det misslyckade försöket
med Italien slutade det hela med
att många stater, däribland Sverige och
våra skandinaviska grannar, förklarade
att de återtogo sin handlingsfrihet och
icke längre kunde anse sig bundna vid
de principer om kollektiv säkerhet,
som innefattades i stadgan.

Jag påminner om de diskussioner,
som fördes under 1930-talet. Det rådde
då delade meningar om huruvida vi
borde anmäla vårt utträde ur Nationernas
Förbund eller om vi trots allt
skulle stå kvar och göra klart att vi
uppfattade läget på det sättet. Dessa
diskussioner slutade ju med att man
stannade kvar i förbundet, men man
gav även där uttryck åt att man inte
betraktade förbundet som en effektiv
säkerhetsorganisation, vars påbud man
utan vidare kunde följa.

När den nya organisationen sedan
bildades, hade de svenska statsmakterna
i färskt minne, hurudan utvecklingen
varit inom Nationernas Förbund,
och redan vid det första mötet mellan
riksdagen och den regering, som jag
har äran tillhöra, gavs det en utrikespolitisk
deklaration, som innehöll bl. a.
följande: »Vi äro villiga att ansluta oss
till en samfälld trygghetsorganisation
och i händelse av en framtida konflikt
avstå från neutraliteten i den utsträckning,
organisationens stadgar det påfordra.
Men skulle mot förmodan inom
denna organisation visa sig en tendens
till uppdelning av stormakterna i två
läger, måste vår politik vara att icke
låta oss drivas in i en sådan gruppering
eller blockbildning.»

Detta var år 1945. År 1946 sökte Sverige
inträde i Förenta Nationerna. Vi

iäto då experter analysera Förenta Nationernas
stadga och de visade så klart
som man kunde lägga fram saken, att
organisationen var uppbyggd på ett sådant
sätt, att den inte kunde fungera
som en automatisk säkerhetsorganisation
så fort ett fredsbrott inträffade.
Den kunde över huvud taget inte väntas
fungera vid ett stormaktskrig med
hänsyn till den röstningsregel, som
hade införts beträffande rådsmedlemmarnas
ställningstagande i händelse av
ett ingripande.

Ett par år senare ägde det här i riksdagen
rum en utrikespolitisk debatt,
där jag i denna kammare framförde en
deklaration å regeringens vägnar och
just betonade den motsättning, som
rådde mellan å ena sidan innebörden
av de principer, som stadgan innehöll,
och å andra sidan röstningsreglerna,
vilka visade att dessa principer inte
kunde tillämpas annat än på ett mycket
ofullkomligt sätt. Jag sade därvid
bl. a. att »förbundets program för fredens
skyddande vidlådes av en bristande
överensstämmelse mellan principuttalanden
och de mera preciserade
föreskrifterna om medlemsstaternas
skyldigheter. I ingressen förklaras, att
de anslutna folken äro beslutna att förena
sina krafter till upprätthållande
av internationell fred och säkerhet samt
att godtaga grundsatser och införa metoder,
som giva säkerhet för att vapenmakt
icke kommer till användning
annat än i gemensamt intresse. Men i
de speciella bestämmelser, som ange
förutsättningarna för kollektivt ingripande
mot fredsstörare, preciseras, att
giltiga beslut om sådant ingripande fattas
av säkerhetsrådet enligt en röstningssedel,
som ger varje permanent
rådsmedlem vetorätt vid avgörandet.»
Vidare framhöll jag att »vetorätten innebär,
att Förenta Nationerna ingalunda
kan för närvarande uppfattas som
en internationell rättsorganisation, vilken
ingriper automatiskt till fredens
upprätthållande enligt objektiva och

Onsdagen den 7 februari 1951.

Nr 5.

allmängiltiga normer. Organisationen
är i stället en politisk sammanslutning,
byggd på uppfattningen, att en frivillig
politisk samverkan mellan stormakterna
i uppkommande konfliktfall är trots
allt den enda metod, som i nuvarande
världsläge har utsikter att leda till
några resultat.»

Det är alltså den uppfattning, som
regeringen för sin del haft under dessa
år och som regeringen också framfört
vid olika tillfällen här i riksdagen utan
att det, såvitt jag kan erinra mig, från
riksdagens sida kommit några gensagor
mot densamma.

Det enda, som nu skulle kunna innefatta
en ändring i läget, är Achesonplanen.
Jag har haft tillfälle att tidigare
här i kammaren gå in därpå, och jag
skall inte nu närmare uppehålla mig
vid saken. Jag konstaterar bara att herr
Ohlin har givit mig rätt i — uttalandet
riktade sig väl mot vissa av hans egna
partivänner — att Achesonplanen inte
kan leda till att vi genom majoritetsavgöranden
i församlingen bindas av
några sanktionsbeslut, utan att vi ha
frihet att pröva en sådan sak.

Det är klart att Achesonplanen har
sin betydelse, och jag gav ju också uttryck
åt den meningen, när frågan i
höstas behandlades i riksdagen. Men
jag ber att än en gång få understryka,
att jag i det sammanhanget också varnade
för övertron på att man genom
ändringar i det tekniska maskineriet
skulle kunna åstadkomma några mera
fundamentala ändringar i hela läget.

Achesonplanen kan tillämpas med
framgång, föreställer jag mig, i konflikter
av mera lokal karaktär. Vare sig
det står en stormakt i bakgrunden eller
inte, så skall det alltså vara fråga om
konflikter, som inte starta som en stormaktskonflikt.
Även för Sveriges del
skulle vi väl kunna tänka oss, att vi på
ett eller annat sätt engagerade oss när
det gäller konflikter, som enligt vårt
eget bedömande icke utgöra ett begynnande
stormaktskrig eller som kunna

Meddelande av utrikesministern.

bringa oss alltför långt in i farozonen
för ett såuan krig.

Det har i den offentliga debatten
förekommit många förvrängningar av
den ståndpunkt, som jag vid flera tillfällen
tillåtit mig framföra här i kammaren.
Jag hörde bl. a. att en av talarna
i den radiodebatt, som härom dagen
hölls, lade ut texten på det sättet, att
eftersom Achesonplanen endast skall
träda i funktion, när rådet är paralyserat
av ett veto, så skulle min ståndpunkt
att Sverige icke skall medverka,
om en stormakt är direkt eller indirekt
engagerad — det sista skulle den väl
vara genom att använda sitt veto —
innebära, att Sverige aldrig kan deltaga
i åtgärder som falla under Achesonplanen.

Detta är, såsom kammarens ledamöter
torde finna, en ren förvrängning av
min ståndpunkt. Jag har aldrig talat om
det fall att »en stormakt är direkt eller
indirekt engagerad», utan det är talarens
i radiodebatten eget lilla bidrag
till framställningen av fakta. Jag har i
stället talat om stormaktskonflikter, och
det är, såvitt jag förstår, samma uppfattning
som oppositionen och även
herr Ohlin här givit uttryck åt. På den
punkten synes det alltså inte föreligga
några meningsskiljaktigheter mellan
riksdagspartierna.

Achesonplanen kunde tänkas ha fungerat,
om så behövts, i en sådan konflikt
som Palestinakonflikten, och den
kunde kanske med framgång ha fungerat
i den konflikt som förelåg, då Grekland
hotades av sina grannar. Den kunde
också tänkas ha fungerat i den situation
som uppstod, då Nordkorea gjorde
sitt angrepp på Sydkorea. Det var också
i själva verket denna konflikt, som var
upprinnelsen till Achesonplanen, ty
man menade att det var en ren tillfällighet,
att rådet den gången hade
kunnat ingripa, och man ville därför
skapa möjlighet för församlingen att i
ett liknande fall taga upp frågan. Vidare
sysslar ju Achesonplanen inte bara

Nr 5.

Onsdagen den 7 februari 1951.

Meddelande av utrikesministern.

med sanktioner, utan den går också ut
ifrån att församlingen skall kunna, även
om i-ådet har misslyckats, göra nytta
genom medling, genom fredliga ansträngningar.

När det gäller den fortsatta utvecklingen
av Förenta Nationerna är det
klart — det framgår av vad jag här sagt
och av vad jag sagt många gånger tidigare
— att Sverige varmt önskar att
Förenta Nationerna skall kunna utvecklas
till ett effektivt fredsinstrument.
Vi skulle också för vår del gärna acceptera,
att alla tvister, som inte kunde
lösas på annat sätt och som hotade
freden, avgjordes med bindande verkan
av Förenta Nationerna, såsom det
står i det skandinaviska socialdemokratiska
fredsmanifestet. Jag begriper därför
inte de interpellationer, som på
denna punkt gjorts till manifestets författare
och där man framställt accepterandet
av sådana avgöranden i mellanfolkliga
tvister och strävanden att uppnå
en dylik ordning såsom något, som
är oförenligt med den ståndpunkt som
den svenska regeringen har intagit.

Det föreligger inte heller någon motsägelse
mellan regeringens ställning och
vad som i manifestet säges om att det
är Förenta Nationerna som skall avgöra
vem som är angripare. Det är också
regeringens uppfattning, och Förenta
Nationerna gjorde ju i Koreakonflikten
ett sådant konstaterande redan när kriget
bröt ut. När det däremot gäller att
avkunna en dom och hota med sanktioner
vid en viss tidpunkt, så måste det
bli ett politiskt bedömande att avgöra,
när detta skall göras och om det över
huvud taget skall göras — det kan ju i
en viss situation vara icke önskvärt. I
Koreakonflikten fanns det ingen som
helst tvekan om att ett angrepp hade
skett — det konstaterades ju av Förenta
Nationerna och vi instämde själva
däri — och om det sedan kommer trupper
från något annat håll och hjälper
nordkoreanerna, kan inte detta förhållande
plötsligt kasta om läget.

När vi se på frågan om Förenta Nationernas
framtid, tror jag att det är av
allra största vikt att vi inte glömma
bort att utgångspunkten för vår anslutning
till förbundet var, att Förenta Nationerna
skulle utgöra en universell organisation,
som omfattade alla mera betydelsefulla
länder i världen. Vi hade
aldrig engagerat oss för en organisation,
som skulle ha samlat endast en
grupp av världens länder, låt vara en
mycket stor grupp, medan en ungefär
lika stor grupp hade stått utanför eller
befunnit sig i motsatsförhållande till
den förra gruppen. Förutsättningen för
att Förenta Nationerna skall kunna utvecklas
till ett verkligt fredsinstrument
är, såvitt jag förstår, att det verkligen skall
gå att komma till ett modus vivendi
mellan öst- och västmakterna. I annat
fall blir ju Förenta Nationerna bara en
sammanslutning av en grupp av stater,
och mot deltagandet i ett sådant block
kunna anföras alla de invändningar,
som vi nu göra i fråga om anslutningen
till Atlantpakten och som på 1930-talet
gjordes beträffande vår anslutning till
Nationernas Förbund i samband med
den då uppdykande motsättningen mellan
vissa länder. Jag erinrar om att på
30-talet förde en av de mest framstående
kommentatorerna i den svenska
pressen — det var i Dagens Nyheter —
en mycket talangfull kamp för att Sverige
skulle gå ut ur Nationernas Förbund
och därigenom tillräckligt tydligt
markera sin neutralitet. Han resonerade
som så, att förbundet inte längre var
något enhetligt förbund, utan att enhetligheten
bara var ett sken. Det var i
själva verket två väldiga stormaktsblock,
som stodo mot varandra, och kriget
kunde när som helst bryta lös. Vi
borde därför i god tid ha markerat vår
inställning.

Det var otvivelaktigt i sak rätt att resonera
på detta sätt, men det fanns även
andra synpunkter, t. ex. den att om
Sverige anmälde sitt utträde, kunde
detta missuppfattas och tolkas på det

Onsdagen den 7 februari 1951.

Nr 5.

sättet, att Sverige gick ur förbundet för
att ställa sig i skuggan av Tyskland,
något som vi inte ville göra. Det viktiga
med denna tidningsaktion var emellertid
att det gjordes klart för allmänheten,
att utvecklingen redan var inne i
ett nytt stadium, där den organisation,
som fanns på papperet, inte längre motsvarade
verkligheten.

När jag här hörde herr Hjalmarson
tala så vackert om solidaritet och om
att Förenta Nationerna skulle bli den
ersättning för Atlantpakten, som vi enligt
hans mening borde eftersträva, så
blev jag mycket betänksam. Jag fick
nämligen det intrycket att han i grund
och botten menade, att det skulle utveckla
sig en partiell, regional organisation,
bestående av de stater som nu
hålla ihop som västmakter, och att vi
där skulle söka förankring och visa
solidaritet och taga på oss förpliktelser.
Vi skulle alltså stå inför valet att acceptera
eller icke acceptera en solidaritet
i alla skiften med denna grupp av
stater.

Jag tror att herr Hjalmarson antingen
har gjort det misstaget, att han rent
schematiskt resonerar om säkerhetsorganisationen,
sådan den framstår i sina
stadgar, utan att taga hänsyn till verkligheten,
eller också i själva verket är
inne på en linje, som logiskt måste leda
till en anslutning till en grupp av makter
även i militärt avseende.

Jag har här försökt göra klart för
kammaren hur vi inom regeringen se
på Förenta Nationerna och på Sveriges
ställning där. Samtidigt som vi livligt
hoppas att Förenta Nationerna så småningom
skall utvecklas till ett verkligt
fredsinstrument, vilja vi inte förfalla
till ett illusionstänkande, som innebär
att Förenta Nationerna redan skulle
vara ett sådant fredsinstrument. I själva
verket tror jag inte att det finns någon
annan något så när trygg väg för
framtiden än att i de stora politiska
tvister, som skilja öster från väster, så
småningom försöka få till stånd sådana

Meddelande av utrikesministern.

lösningar, att det kan bli ett drägligt
modus vivendi mellan de olika länder,
som måste leva vid sidan av varandra
på denna planet. Det är nog den väg,
som vi i framtiden måste gå, om vi
skola kunna komma fram till ett mera
betryggande läge i förbindelserna staterna
emellan. Jag tror knappast att det
finns några genvägar därvidlag, och det
kan nog hända att det dröjer länge innan
några resultat kunna uppnås. Jag
vågar inte här försäkra att det någonsin
skall vara möjligt att uppnå sådana,
men jag anser i alla fall att det är
detta framtidsperspektiv, som vi måste
försöka eftersträva.

Herr talmannen återtog nu ledningen
av förhandlingarna.

Herr OHLIN (kort genmäle): Herr talman!
Jag hinner nu bara bemöta några
punkter i utrikesministerns anförande
— måhända kan jag återkomma därtill
i ett senare yttrande.

När det gäller de reflexioner, som utrikesministern
här uttalade beträffande
Achesonplanen, vill jag göra ett enda
konstaterande. Det är klart att de fall,
där Förenta Nationerna enligt Achesonplanen
skall träda i funktion, kunna
vara mycket olika. Det kan vara fall,
där stormakter inte alls äro inblandade,
även om det kommit ett veto i säkerhetsrådet.
Det kan gälla fall, där stormakter
äro indirekt berörda, därför att
dem närstående stater äro inblandade.
Det kan vara fall, där stormakter äro
inblandade men där det gäller en mindre
väsentlig fråga. Det kan också vara
fråga om verkligt stora sammanstötningar,
stormaktskrig. Jag upprepar
vad jag tidigare sagt om att jag tror att
det vore mycket oklokt att i förväg söka
bygga upp någon sorts kasuistik och
säga, att i det och det fallet skola vi
säkert ställa oss vid sidan om en konflikt.

Utrikesministern förklarar nu att han
inte har gjort ett så generellt uttalande

4—Andra kammarens protokoll 1951. Nr 5.

Nr 5.

Onsdagen den 7 februari 1951.

Meddelande av utrikesministern.

som att Sverige, därest en stormakt vore
direkt eller indirekt inblandad, icke
skulle kunna acceptera en kollektiv aktion.
Men om jag inte misstar mig, har
utrikesministern sagt just detta. Jag tror
att detta är ett alltför svepande uttalande,
och det vore nog mycket klokt att
inte här försöka precisera i vilka situationer
en stormakt verkligen kan sägas
vara på något sätt indirekt inblandad
och där man alltså menar att Förenta
Nationerna skulle vara oförmöget att
handla. Annars kommer man ju i det
läget, att så snart det kunde konstateras
t. ex. att Kommunistkina var intresserat
av Koreafrågan och berett att i någon
mån stödja Nordkorea, så borde
man genast ha sagt att Förenta Nationerna
inte kunde fungera. Men såvitt
jag har mig bekant, har den svenska
regeringen icke hävdat, att den svenska
delegationen i Förenta Nationerna i
höstas eller efter det Kina i hög grad
ingripit i Koreakriget skulle taga ställning
med utgångspunkt från principen,
att när en stormakt är med i en konflikt,
skola vi hålla oss utanför. Regeringen
har i detta fall tagit ställning
med utgångspunkt från de föreliggande
förutsättningarna, låt vara att det är
en ställning, som vi på vårt håll inte
helt kunna gilla.

Jag anser att det är mycket betydelsefullt
att man inte i onödan binder den
svenska utrikespolitiken och vidare att
man inte i onödan ger ett intryck av att
Sverige såsom medlem av Förenta Nationerna
är en negativ, i väsentliga avseenden
mycket ovillig medlem. Jag
tror att det vore klokare att man här i
stället håller sig till de allmänna principerna
för den svenska utrikespolitiken
och alltså eftersträvar en alliansfrihet
utan isolering men med ett intresserat
medarbetarskap i Förenta Nationerna
så långt detta är möjligt.

Vad det socialdemokratiska fredsmanifestet
beträffar, vill jag understryka
att det i hög grad gäller aktuella frågor
sådana som Koreakonflikten och andra.

Utrikesministern ville emellertid här
föra åt sidan uttalandena om Förenta
Nationerna och sådant såsom varande
framtidsmusik i så hög grad, att det
ligger nära till hands att göra den frågan,
om ett spörsmåls upptagande i ett
socialdemokratiskt manifest betyder att
det därmed avföres från den aktuella
politiken. Bör det inte i stället vara så,
att man även i den aktuella politiken
håller långsiktsmålen rätt bestämt i
sikte?

I det socialdemokratiska manifestet
säges att Förenta Nationerna »bör utvecklas
till ett verkligt fredsinstrument
med möjlighet att avgöra alla mellanfolkliga
tvister, som hotar freden» och
att vid en krigisk konflikt endast Förenta
Nationerna kan avgöra vem som
är angripare. Det är med detta uttalande
som bakgrund, som den svenska regeringen
sedan intagit den ställningen,
att en FN-resolution, där det konstateras
vem som i ett visst fall är angripare,
icke kan accepteras av Sverige.

Utrikesministern säger vidare att det
inte är oppositionens uppgift att klargöra
vad regeringen bör säga t. ex. om
hur vi betrakta Förenta staternas modiga
strid i Nordkorea. Jag vill svara utrikesministern,
att det finns frågor, som
äro av den art att det är oppositionens
både rätt och plikt att ge till känna sin
mening om hur den svenska regeringen
bör uttala sig. Det är inte de enskilda
regeringsmedlemmarnas privata åsikter
det här gäller, utan det är fråga om
officiella regeringsförklaringar, och jag
tror knappast att excellensen Undén i
längden kan vidhålla den ståndpunkten,
att oppositionen överträder sina
befogenheter om den uttrycker önskemål
om att en sådan förklaring skall
innehålla vissa synpunkter. Det är ju
tvärtom mycket naturligt att oppositionen
därvidlag uttrycker en mening.

När utrikesministern kallar framförandet
av dylika önskemål för en kriarättning,
visar det för det första att
han som så många andra, som länge

Onsdagen den 7 februari 1951.

Nr 5.

varit med i politiken, har litet svårt att
ta kritik med gott humör. Men för det
andra vittnar det nog också om ett kanske
inte tillräckligt utvecklat sinne för
att vad den svenska utrikesministern
säger och underlåter att säga kan ha en
icke ringa betydelse för Sveriges ställning
i utlandet och för den goodwill vi
åtnjuta bland världens demokratier.

Herr HJALMARSON (kort genmäle):
Herr talman! Det socialdemokratiska
fredsmanifestet ställer den kommunistiska
aggressionen i förgrunden, och
det anvisar som den väg, på vilken vi
skola kunna komma till rätta med aggressionen,
att vi skola sluta upp omkring
Förenta Nationerna. Manifestet
ser i utvecklingen av Förenta Nationerna
till ett effektivt fredsinstrument
medlet att möta det aktuella angreppshotet.
För min del hälsade jag denna
deklaration med största glädje. Jag ansåg
det även självklart, att den måste
innebära, att man på socialdemokratiskt
håll har en stark känsla av de förpliktelser,
som solidariteten gentemot
Förenta Nationerna kan komma att
medföra i denna situation.

Om man nu ställer emot varandra å
ena sidan det socialdemokratiska fredsmanifestet
sådant det har uppfattats av
opinionen i vårt land och å andra sidan
utrikesminister Undéns uttalande nyss,
måste det stå klart för var och en, att
den väsentliga innebörden av herr Undéns
anförande var, att han punkt för
punkt har velat begränsa våra insatser
för att möjliggöra ett förverkligande av
fredsmanifestets intentioner. Jag kan
inte förstå annat än att den tankegång,
som utvecklas i manifestet — vars författare
för övrigt enligt en upplysning
i första kammaren till väsentlig del lär
vara herr Undén själv — över huvud
taget inte kan tänkas förverkligad inom
överskådlig tid, om man godtar de förutsättningar
för förverkligandet som
herr Undén angav. Dessa måste ju be -

Meddelande av utrikesministern.

tecknas som närmast utopiska. Jag undrar,
om utrikesminister Undéns uppfattning
verkligen är densamma som den
de danska och norska socialdemokraterna
ha, när det gäller att hävda de internationella
solidaritetsförpliktelserna?

Herr Undén underströk, att vi inte
skola skapa oss några illusioner om
Förenta Nationerna. Nej, vem gör det?
På 1920- och 1930-talen var det inte vi,
som hyste några illusioner; det var
människor, som stodo herr Undén betydligt
närmare än oss. Men hur är läget
i dag? Dagens läge är, att vi för
första gången på århundraden i mänsklighetens
historia se en påtaglig chans
att bygga upp en internationell rättsordning.
Vi se en chans därtill genom
den utveckling, som har skett, framför
allt efter antagandet av Achesonplanen.
Denna utveckling har utrikesminister
Undén i Förenta Nationerna hälsat med
den största tillfredsställelse. Vilket intryck
tror herr utrikesministern det
skulle ha gjort i politiska utskottet i
Förenta Nationerna, om herr utrikesministern
hade låtit sin deklaration där
åtföljas av de utläggningar om hur vi
uppfatta sanktionsförpliktelserna, som
herr utrikesministern gör i det sista
numret av tidskriften Tiden? Tror inte
herr utrikesministern, att det skulle ha
tagit bort den väsentliga effekten av vår
anslutning till solidaritetstanken?

Så snart man diskuterar dessa ting,
vill man gärna göra gällande, att vårt
resonemang syftar till att föra in oss
i ett stormaktsblock. Låt oss försöka
analysera den tanken ett ögonblick.

Antag, herr talman, att det inträffar
ett angrepp av en stormakt. En av de
fredspatruller, där vi äro med, har konstaterat
faktum. Det är inte någon tvekan
om vem som är angripare. Om vi
i den situationen solidarisera oss med
Förenta Nationernas aktion för att
hävda den internationella rättsordningen
gentemot en fredsbrytare, betyder
det då, att vi ha gått in i ett stormaktsblock?
Äro vi med i ett stormakts -

Nr 5.

Onsdagen den 7 februari 1951.

Meddelande av utrikesministern.

block, därför att även t. ex. England
och Amerika stå på samma linje som
vi? Självfallet inte.

Man får inte se denna frågeställning
ur så snäv synvinkel, som utrikesministern
gör i sista numret av Tiden. Jag
kan för min del mycket väl tänka mig
ett läge, där en enhällig solidaritetsmanifestation
av demokratierna i Förenta
Nationerna helt enkelt kan hindra, att
ett krig bryter ut. Skola vi då ställa oss
utanför denna manifestation?

Vi vilja ha en chans att stå utanför
ett stormaktskrig, det är sant. Om det
brakar samman på en gång mellan öst
och väst, vilja vi inte utan vidare vara
med. Vi kunna visserligen säga, att utsikterna
att stå utanför i längden äro
ganska små -—• det tro vi kanske allesammans
— men vi vilja inte automatiskt
vara tvungna att gå med. Därom
äro vi överens. Men skola vi driva vår
politik så, att vi så att säga satsa allting
på denna enda chans att stå utanför
utan att tänka på riskerna av att vi
ändå komma med?

Herr Undén menade att jag skulle
velat antyda, att Jugoslavien och Indonesien
äro länder av sämre klass än
andra. Det är ingalunda min uppfattning.
Jag har inte alls moraliskt klassificerat
länderna. Men om vi taga det socialdemokratiska
fredsmanifestet till utgångspunkt
— enligt vilket det är den
kommunistiska aggressionen som är
det stora hotet mot den fria världen —
och se våra problem ur den synvinkel,
som den nordiska socialdemokratien
angivit, är det då inte ganska naturligt
att säga, att vår samhörighet med de
västerländska demokratierna i det aktuella
läget måste vara väsentligt större
än med Jugoslavien och Indonesien?

Herr HEDLUND i Rådom (kort genmäle):
Herr talman! Det har påståtts,
att vi ha behandlat frågan om det nordkoreanska
angreppet på Sydkorea på
ett annat sätt än vi ha behandlat det ki -

nesiska angreppet. När det gällde Nordkorea,
som är en liten stat, vågade vi
vara rätt så stora i mun, men när det
gällde Kina ville vi inte vara med
längre, har det hetat. Jag efterlyste i
mitt tidigare anförande grundvalen för
detta påstående. Det är nödvändigt att
klargöra, vad som verkligen har hänt.
och när nu inte de som göra påståendet
äro villiga att närmare gå in på vad
som förekommit så skall jag stå till
tjänst.

Beträffande Nordkorea har den svenska
regeringen i sitt svar den 3 juli
sagt, att den anser, att Nordkorea genom
sin aktion gjort sig skyldigt till ett
brott mot freden, och den har förklarat
sig anse det betydelsefullt, att angreppet
ej kröntes med framgång. Beträffande
Kina har den svenske delegaten
haft order att säga, att han skulle rösta
på sexmaktsförslaget, som bland annat
innehåller, att det har visat sig »att
folkrepubliken Kinas centrala folkregering
utför militära operationer mot
F^örenta Nationernas styrkor i Korea»
och att generalförsamlingen »uppmanar
alla stater och myndigheter, särskilt
dem som äro ansvariga för ovan omförmäld
handling, att avstå ifrån att bistå
eller att uppmuntra de nordkoreanska
myndigheterna, att förhindra sina medborgare
eller enskilda medlemmar av
eller enheter av sina stridskrafter från
att bistå de nordkoreanska styrkorna
samt att föranstalta om omedelbart tillbakadragande
av sådana medborgare,
enskilda medlemmar eller enheter, som
för närvarande må befinna sig i Korea».
Dessutom hade delegaten order
att i än tydligare ordalag fördöma Kinas
handlingssätt. Jag kan inte förstå
pratet om att vi ha fallit undan, när det
gäller Kina, men varit morska, när det
var fråga om Nordkorea.

Jag är fullt överens med dem som
mena, att det inte tjänar någonting till
att försöka formulera bort meningsskiljaktigheterna.
Det är bättre att vi
tala ett öppet och rent språk, så att vi

Onsdagen den 7 februari 1951.

Nr 5.

veta var vi stå på olika håll. Det är obestridligt,
att det inte föreligger något
automatiskt samband mellan antagandet
av resolutionen om sanktioner och skyldigheten
att deltaga i dessa. Det är en
sak. En annan sak är, att det väl inte
är riktigt fair plav av dem, som inte
ämna vara med i sanktionerna, att
skapa de nödiga förutsättningarna för
dem, att så att säga träda fram till sanktionsdörren,
öppna den och säga till
andra: Var så goda och stig in, om ni
äro hugade.

Vad vill högern egentligen? Jag måste
be herr Hjalmarson närmare förtydliga,
vad han menar med vårt samarbete i
Förenta Nationerna. Om jag inte har
missförstått honom, är han inne på den
tankegången, att om det bara sker inom
Förenta Nationernas ram skola vi
kunna engagera oss i en blockbildning
på ena sidan. Men om jag nu har fattat
detta rätt, måste jag ställa den frågan
till herr Hjalmarson: Är det då inte bra
mycket klokare av oss att gå med i Atlantpakten
i det ögonblicket och taga
de fördelar, som den gemensamma planeringen
av krigsoperationerna innebär?
Det är en fråga som man ovillkorligen
måste ställa.

Vidare sägs det, att vår deklaration i
Förenta Nationerna inte spelar så stor
roll, utan det är röstningen, som folk
fäster sig vid. Jag tror nog, att detta är
riktigt, men naturligtvis då den röstning,
som gällde förslaget i dess helhet.
Emellertid var man vid de utrikesnämndssammanträden,
som ha hållits
i detta ärende, ense inom alla partier
om att vi när det gällde förslaget i dess
helhet skulle lägga ned vår röst.

Vad som än säges, står det klart, att
alla har varit med om att Kina skall fördömas.
Det är bara i fråga om formen
för hur det skulle ske som åsikterna gå
i sär. Om oppositionen uppträder ansvarskännande
bör den därför med
tanke på opinionen utomlands hjälpa
till att förklara, var vi stå -— att vi alla
velat fördöma Kina ■— i stället för att

Meddelande av utrikesministern.

försöka blåsa upp en skillnad, som
skulle innebära, att regeringen och bondeförbundet
— tvärtemot vad som är
sant — inte ha velat vara med om något
fördömande.

Herr WEDÉN (kort genmäle): Herr
talman! Hans excellens utrikesministern
sade i sitt anförande nyss, att det varit
en ren förvrängning av tidigare uttalanden
från hans sida, när det i en radiodebatt
hade sagts, att utrikesministern
givit uttryck för den meningen, att om
en stormakt direkt eller indirekt var
engagerad i en konflikt skulle Sverige
automatiskt inte kunna förorda en tilllämpning
av Achesonplanen. Det är
emellertid just något sådant, som utrikesministern
har sagt i höstriksdagens
remissdebatt den 25 oktober. Han sade
då nämligen: »I en sådan konflikt upphör
alltså organisationen att fungera.
Såsom det sades i propositionen, har
man skapat en ordning, som sätter säkerhetssystemet
ur funktion för det fall
att en stormakt direkt eller indirekt
skulle stå såsom angripare. Och vi ha
tillagt att i en sådan situation ämnar
Sverige försöka föra en neutral politik.
I en konflikt där stormakterna äro engagerade
har Sverige för avsikt att föra
denna politik.» Nu finner jag i dag, att
utrikesministern har modifierat detta
uttalande till en form, som från mina
utgångspunkter är mera acceptabel.
Detta betraktar jag som ett litet framsteg
från utrikesministerns sida, men
jag tycker, att han inte minst i sin egenskap
av gammal jurist skulle försöka få
till stånd större överensstämmelse mellan
sina ställningstaganden vid olika
tidpunkter.

Jag begärde närmast ordet, herr talman,
på grund av det mycket vittsyftande
uttalande, som hans excellens utrikesministern
gjorde med anledning av
en tänkbar framtida utveckling inom
Förenta Nationerna. Utrikesministern
drog en parallell från 1930-talet och
sade, att en röst då i en viss situation

Nr 5.

Onsdagen den 7 februari 1951.

Meddelande av utrikesministern.

hade gjort sig hörd, som gått ut på att
det enda riktiga skulle varit, att Sverige
lämnade Nationernas förbund, som det
hette på den tiden, för att därmed klargöra
att Sverige inte ville vara på något
sätt engagerat i en stormaktskonflikt.
Utrikesministern tilläde, att detta skulle
ha varit sakligt berättigat. Men, sade
utrikesministern, vi utträdde inte, därför
att det kunde ha uppfattats som om
vi skulle ställa oss i skuggan av det
nationalsocialistiska Tyskland. Sedan
utrikesministern sagt detta, nämnde han
möjligheten av en utveckling, där Förenta
Nationerna skulle kunna förvandlas
till ett effektivt organ för fredens
försvar såtillvida, att det skulle visa sig
liandlingsdugligt även mot en stormakt
eller mot en stormakt plus en grupp
med denna förbundna andra stater, t. ex.
östblocket. Utrikesministern sade, att i
en sådan situation förändrar FN-organisationen
karaktär, och den förlorar
sin universella utformning. Utrikesministern
uttryckte sig på ett sådant sätt,
att man otvivelaktigt fick det intrycket,
att han menade, att Sverige i ett sådant
läge med logisk konsekvens måste taga
sin ställning till Förenta Nationerna och
sitt medlemskap däri under allvarlig
omprövning. Med andra ord: om vi få
en utveckling, som medför, att Sovjet
och östblocksstaterna lämna Förenta
Nationerna, skulle utrikesministern —
utan att jag på något sätt liårdrager
hans ord men i logisk konsekvens med
hans premisser — vilja säga, att vi
måste upptaga frågan om vårt utträde
ur Förenta Nationerna till allvarlig omprövning.
Vi skulle alltså i det fallet inte
hesitera att ställa oss i skuggan av Sovjet.
Jag tror, att den tankegång, som här
kommer till synes från utrikesministerns
sida, på ett deprimerande sätt belyser
bakgrunden till regeringens ställningstagande
även i den aktuella Kinafrågan.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN: Herr talman!

Jag måste bestrida herr Ohlins påstående,
att jag skulle ha någon benägenhet
för att lämna någon kasuistik av vår
hållning i olika fall. Jag har inte alls
någon önskan att lämna någon kasuistik.
Jag brukar då och då ha tillfälle att
värja mig mot herr Ohlin, som vill
tvinga fram en precisering på olika fall,
olika krigsfall o. s. v., och jag har fått
det intrycket, att det är herr Ohlin, som
är en sådan vän av kasuistiska avgöranden
i fråga om tänkta fall. Jag kan försäkra
herr Ohlin, att jag inte alls har
något sinne för sådant. Däremot finns
det ju vissa allmänna grunddrag i den
politik vi föra, som jag anser, att man
är skyldig att redovisa för riksdagen.
När vi hade haft den s. k. Achesonplanen
uppe till avgörande i Förenta Nationerna
var det väl ändå på sin plats att
tala om för riksdagen, att antagandet
av denna plan inte skulle medföra, att
vår tidigare politik kastats om, till på
köpet utan riksdagens medverkan. Jag
fick nämligen förklara för riksdagen,
att även efter Achesonplanens antagande
och även i de fall där den skulle
kunna fungera hade vi alltjämt kvar
den handlingsfrihet, som vi många
gånger ha framhållit inför riksdagen,
bestående i att vi förbehålla oss att i
händelse av stormaktskonflikt ställa oss
utanför. Det var därför jag inför riksdagen
talade om stormaktskonflikter såsom
en grupp av fall, där vi ha handlingsfrihet,
eftersom det som skett annars
skulle ha kunnat missförstås av
riksdagen.

Vad beträffar herr Ohlins försvar för
sin kriarättning, försummade herr
Ohlin i sin replik att tala om vad det
gällde. Det gällde ju, att jag skulle ha
vävt in en tacksamhetsbetygelse till
Förenta staterna i mitt anförande, och
det var den sortens krumelurer på ett
riksdagsinlägg, som jag ansåg att regeringen
bör få bedöma själv. Det är väl
inte precis ett område för oppositionens
verksamhet att säga när man bör framföra
ett tack eller inte till främmande
regeringar.

Onsdagen den 7 februari 1951.

Nr 5.

Vad förhållandet till fredsmanifestet
beträffar så ha både herrar Ohlin och
Hjalmarson uppehållit sig vid regeringens
inställning till de frågor, som där
behandlas. Jag vill då först beträffande
satsen att FN skall bestämma vem som
är angripare säga, att det är just detta
som vi ha följt. I Korea har ett angrepp
skett, och detta har konstaterats. Vi ha
också varit villiga att jämlikt sexmaktsförslaget
konstatera att Kina angripit,
om nu denna resolution hade förelegat
till avgörande. Men här är det fråga om
ett senare stadium, ett stadium, då man
avkunnar en dom och ställer i utsikt
sanktioner.

I den andra punkten i fredsmanifestet
— en punkt som särskilt herr Hjalmarson
uppehöll sig vid — görs följande
uttalande: »FN hör utvecklas till ett
verkligt fredsinstrument med möjlighet
att avgöra alla mellanfolkliga tvister,
som hota freden. Alla regeringar måste
respektera FN:s beslut.»

Ja, hur skall man nu kunna åstadkomma
ett sådant förhållande, där alla
mellanfolkliga tvister överlämnas till
FN för avgörande? Kan man göra detta
genom våld, genom sanktioner, eller vad
har herr Hjalmarson för recept? Mitt
recept är, att man så småningom får
övertyga regeringarna om att de böra
acceptera FN:s skiljedom i sina tvister.
Jag vet för min del ingen annan utväg.

Jag skulle vara mycket intresserad att
få veta vad det egentligen är som herr
Hjalmarson reagerar mot i detta mitt
ståndpunktstagande. Herr Hjalmarson
sade ju, att det inte gällde bara framtidsmusik
utan någonting som kan ske
strax. Har herr Hjalmarson någon metod
nu för stunden att få de olika staterna
att acceptera FN:s skiljedomsbeslut
som bindande i staternas inbördes
tvister? Jag vet för min del inte hur
man omedelbart skall kunna uppnå detta
mål. Om man ger FN en sådan befogenhet,
är det för mig emellertid självklart,
att däri bör ligga, att staterna
också acceptera FN:s avgöranden. Jag

Meddelande av utrikesministern.

tror dock, att det tyvärr är en ganska
lång väg dit. Men detta kan naturligtvis
inte hindra, att man tar upp den frågan
i ett manifest som ett önskemål för de
socialdemokratiska partierna. Detta var
vad jag nu ville bemöta i fråga om fredsmanifestet.

Herr Hjalmarson berörde vidare en
del hypotetiska fall och ville veta huruvida
vårt land kunde vara med om
att konstatera angriparen, om det gällde
en stormakt i ett tänkt framtida fall.
Jag skall be att få avböja att gå in på
dylika kasuistiska fall. Jag är absolut
villig att följa herr Ohlins råd att inte
diskutera hur man skall göra i det eller
det konkreta fallet i en framtida situation.
Detta får bero på förhållandena.
Jag vidhåller emellertid den allmänna
linjen att vi kunna ställa oss utanför ett
framtida stormaktskrig.

Sedan citerade herr Wedén ett tidigare
uttalande av mig. Om emellertid herr
Wedén hade läst upp detta uttalande i
sitt sammanhang, så skulle det ha ställts
i sin rätta belysning. I det av mig anförda
citat, som herr Wedén återgav,
hade berörts frågan om en stormakt
direkt eller indirekt skulle stå som angripare.
Men både före och efter det
citatet hade jag talat om en stormaktskonflikt;
alltså ha stormakterna antagits
redan vara engagerade.

Slutligen gick herr Wedén något in
på frågan hur vi skvdle ställa oss, om
östblocket lämnade FN. Herr Wedén
ansåg först och främst, att man av mina
tidigare uttalanden, då vi hade att överväga
vår ställning till NF på 1930-talet,
kunde draga den slutsatsen, att även vi,
sedan östblocket lämnat FN, borde lämna
FN. Därjämte ansåg tydligen herr
Wedén, att själva tanken var oerhörd,
att vi under sådana förhållanden skulle
överväga vår ställning till FN och eventuellt
komma till det resultatet, att vi
i så fall måste gå ur organisationen och
ställa oss i östblockets skugga, som han
sade.

Jag har inte alls tänkt uttala mig om

Nr 3.

Onsdagen den 7 februari 1951.

Meddelande av utrikesministern.

hur vi skulle ställa oss i en sådan framtida
situation. Herr Wedén försökte att
ur mitt anförande pressa fram några
uttalanden eller påståenden, som jag
inte alls fällt. Men nog tror jag man kan
säga, att vi under sådana förhållanden
få överväga vår ställning till FN, ty,
herr Wedén, vad skulle det innebära
att östblocket försvann ur FN? Antag,
att rådet i så fall skulle bli sammansatt
av endast västmakterna, som således
skulle fatta beslut om bindande sanktioner
i rådet. Vad skulle då detta innebära?
Jo, att vi hux flux hade hamnat
i en militärallians, medan halva världen
stod utanför. De i FN kvarvarande staterna
skulle genom sina delegater kunna
ge oss order att ingripa i ett krig.
Kanske jag skulle kunna ställa den motfrågan
till herr Wedén om hans inställning
i en sådan situation.

Herr OHLIN (kort genmäle): Herr
talman! Utrikesministern förklarade,
att han inte var någon vän av att i
förväg deklarera sin ståndpunkt i olika
fall.

Jag hinner inte i denna replik gå in
på ett närmare bemötande av detta hans
påstående. Jag vill emellertid erinra
om att utrikesministern i olika sammanhang
talat om hur vi skulle förfara
vid stormaktskrig och stormaktskonflikter
och hur vi skulle förfara, när
stormakter direkt och indirekt voro
inblandade i en konflikt. Jag tror att
utrikesministern vid något tillfälle även
talat om hur vi skulle handla, om det
hela befarades utveckla sig till en
stormaktskonflikt. Detta är fyra olika
uttryck, vilkas fulla innebörd det är
svårt att fatta. Man måste säga, att det
är svårt att precisera ett handlingssätt
i så föga preciserade fall. Jag skall
emellertid be att få återkomma till den
frågan senare här i dag.

Jag betraktar det emellertid som ett
framsteg, när utrikesministern här tagit
avstånd från kasuistiken. Jag skulle

emellertid önska, att vi kunde få hans
tidigare försök på den vägen utslätade.
Då skulle man ha nått ett verkligt stort
framsteg. Konsekvensen skulle i så fall
bli att även herr Undén skulle medge,
att man inte borde fästa sig så mycket
vid dessa olika uttryck och tidigare uttalanden,
utan att vi i stället skulle
hålla oss endast till de allmänna principerna
för den svenska utrikespolitiken.

Utrikesministern sade, att regeringen
själv vill bestämma hur man skall
bedöma dessa olika förhållanden. Ja,
det är självklart, att jag inser, att det
är regeringen själv som i sista hand bestämmer,
men oppositionen har väl
rätt att åtminstone kommentera resultaten
och betydelsen av dessa bedömanden
från regeringens sida. Utrikesministern
har verkligen inte visat någon
speciell talang att välja de uttryckssätt,
som äro ägnade att allra bäst skapa
goodwill för vårt land i utlandet. Han
bör därför inte på denna punkt beteckna
det som överflödigt att oppositionen
över huvud taget uttalar sig.
Ett färskt exempel — obetydligt i och
för sig — på detta är då utrikesministern
för en stund sedan förklarade att
ett erkännande åt USA skulle vara en
sådan där »liten krumelur».

Beträffande ståndpunkten i övrigt är
det klart, att om alla de nationer, som
varit med om resolutionen i dess helhet,
ha kvar sin handlingsfrihet, då
måste än mer en stat som Sverige, om
den först och främst lägger ned sin
röst på sagda punkt och därjämte deklarerar
att vi inte ställa i utsikt några
sanktioner, ha sin fulla handlingsfrihet.

Nu sade herr Hedlund i Rådom i dagens
mest överraskande uttalande, att
det är inte lämpligt för Sverige att rekommendera
att dörren öppnas för
sanktioner samtidigt som vi säga, att vi
inte vilja vara med. Om Sverige skulle
ha gjort som vi föreslagit, hur kan då
detta innebära att vi öppnat dörren till
sanktioner, som herr Hedlund säger?

Onsdagen den 7 februari 1951.

Nr 5.

Nej, vi ha därigenom velat markera
vår ställning på ett så klart sätt som
möjligt, så att inte något missförstånd
skall behöva uppstå. Vi ha emellertid
samtidigt gjort det på ett sätt som betyder
närmare anslutning till solidaritetens
linje inom Förenta Nationerna
än den linje regeringen valt.

Herr HJALMARSON (kort genmäle):
Herr talman! Herr Hedlund i Rådom
efterlyste högerns inställning till Atlantpakten.
Jag vill då helt kort svara,
att högerns linje är den att vi i nuvarande
läge icke velat vara med om att
vårt land skulle åtaga sig några juridiska
förpliktelser, varigenom vi i förväg
skulle bli bundna av vissa bestämda
militära åtaganden i förhållande till
stormakterna. Denna inställning har
dikterats bl. a. av hänsyn till Finland,
och vi har alltså i denna fråga samma
uppfattning som herr Hedlund i Rådom.

Jag begärde ordet för replik framför
allt för att svara på herr Undéns fråga
till mig. Låt mig då först läsa upp ingressen
till det socialdemokratiska
fredsmanifestet. Det står där bl. a., att
den koreanska utvecklingen visar, »att
kommunisterna icke tveka att med militära
medel befästa och utvidga sina
positioner». Det framhålles i ingressen
vidare, att det är »ett livsvillkor för
mänskligheten att denna utveckling
brytes».

Utrikesministern frågade mig hur
man skulle förverkliga detta mål. Utrikesministern
förklarade för egen del,
att han inte kunde se något annat medel
än att på övertygelsens väg söka
få FN-organisationen respekterad a''- de
olika regeringarna. Lösningen av det i
fredsmanifestet angivna problemet skulle
alltså vara att försöka tala förstånd
med Stalin. Detta är i varje fall den
praktiska innebörden av utrikesministerns
uttalande. Jag har för egen del
redan deklarerat, att FN icke kan avstå
från möjligheten att begagna tvångs -

Meddelande av utrikesministern.

åtgärder. Det är nödvändigt att i
vissa lägen tänka sig sådana. Jag har
vänt mig mot utrikesministerns uttalande
i tidskriften Tiden, varav synes
framgå, att vi inte under några förhållanden
skulle kunna tänka oss att vara
med om sanktioner gentemot en stormakt.

Herr talman! När man här i riksdagen
för några decennier sedan diskuterade
frågan om vår anslutning till
Nationernas förbund, då fälldes i debatten
ett yttrande, som jag ber att till
sist få citera. En talare uttalade önskemålet
att kammaren skulle visa, »att
det svenska folkets djupa leder icke se
med misstrons och grinighetens blick
på det verk, som under tusen svårigheter
byggts upp av män, vilka önskat
åstadkomma ett tryggat fredstillstånd
i världen.» Talaren fortsatte: »Yi vilja
vara med, när det arbetet utföres. Vi
vilja försöka hävda vår plats, därför
att vår nations ställning också blir
mest hedrad genom ett sådant beslut.
Vår rätta plats är sannerligen icke
bland dem, som tvehågsna draga sig
tillbaka. Vår plats är bland dem, som
gå med i förtröstan på att mänskligheten
hyser krafter som skola komma
alla dessa belackare på skam. Vi vilja
gå tillsammans med dessa och göra det
genom att ge vår anslutning till det
föreliggande förslaget, i stället för att
följa de avvisande stämmor, som peka
antingen åt det förgångna eller någon
gång så långt fram, att det hindrar oss
att se det steg, som nu måste tagas.»

Utrikesminister linden och jag äro
nog överens om att dessa ord den
gången voro något förhastade. Jag tror
emellertid, att de orden äro tillämpliga
just nu, när det gäller att diskutera vår
inställning till den av FN antagna fredsplanen.
Den talare jag citerade var
Hjalmar Branting.

Herr WEDÉN (kort genmäle): Herr
talman! Utrikesministern ställde en
fråga till mig om min åsikt om vad

Nr 5.

Onsdagen den 7 februari 1951.

Meddelande av utrikesministern.

som borde göras, för den händelse att
den framtida utvecklingen inom FN
skulle leda till att östblocket lämnade
organisationen. Jag vill då först och
främst påpeka, att vad som i ett sådant
läge skulle bli kvar av FN ingalunda
vore, vilket utrikesministern tycktes
vilja göra gällande, någonting som a
priori skulle kunna likställas med Atlantpakten.
Jag menar inte alls, att man
till varje pris skall ansluta sig till Atlantpakten.
Men vad som blir kvar av
FN i ett dylikt tänkt läge vore väl ändå
någonting mer än de stater, som tillhöra
Atlantpakten.

Vad frågan här gäller är inte endast
att vi med vår solidaritet skola stödja
FN-organisationen. Frågan gäller även
de aggressiva tendenser, som finnas
hos östblocket och som på ett synnerligen
utpräglat sätt kommit till uttryck
i Korea, Indo-Kina samt i viss utsträckning
även beträffande Iran och Jugoslavien.
Dessa aggressiva tendenser
kunna naturligtvis även taga sig andra
uttryck. Detta gör det nödvändigt att
även vi till vårt förfogande få det stöd,
som FN kan lämna. Detta resonemang
gäller även i den situation, som vår debatt
här förut avsett.

Herr HEDLUND i Rådom (kort genmäle):
Herr talman! Herr Ohlin hade
vissa invändningar att göra mot mitt
uttalande om att det inte kunde vara
så särskilt lämpligt att så att säga öppna
sanktionsdörren och sedan själv
stanna utanför, samtidigt som man bjöd
»Var så god» till de andra att träda in.
Jag avsåg med andra ord, att man i
princip inte skall rekommendera sanktioner
som man inte själv vill vara med
om. Jag fällde det uttalandet närmast
på basis av den ståndpunkt i denna
fråga, som herr Ohlin delgivit allmänheten
efter omröstningen i FN. Herr
Ohlin påstår ju att han efteråt velat rösta
ja på resolutionsförslaget i dess helhet.
Detta ståndpunktstagande ger enligt

min mening närmast anledning till den
karakteristiken, att man då är med om
en principdeklaration om blivande sanktioner,
låt vara att var och en känner
sig fri och gör som han vill. Men man
förutsätter att andra skola tillgripa
dessa sanktioner samtidigt som man
själv inte alls kommer att vara med
härom.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN: Herr talman!
Herr Hjalmarson suddade ut sitt tidigare
inlägg en smula, varför kammarens
ledamöter säkerligen inte fingo
någon riktig uppfattning om vad saken
gällde i den punkt i manifestet, som
han tidigare berörde och som jag tog
upp. I ifrågavarande punkt heter det:
»FN bör utvecklas till ett verkligt fredsinstrument
med möjlighet att avgöra
alla mellanfolkliga tvister, som hota
freden.»

Jag sade till herr Hjalmarson att jag
inte kan se någon genväg att komma
fram till att alla stater åtaga sig obligatorisk
skiljedom genom FN för alla de
tvister som hota freden. Man får
i stället gå den långsamma vägen, att
staterna så småningom i allt större utsträckning
acceptera detta. Herr Hjalmarson
gick nu förbi detta och talade
om, att man inte kan undvara tvångsmedel.
Ja, men man kan inte använda
tvångsmedel för att tvinga till ett skiljedomsåtagande.
Det är mycket naturligt
med en sats som den här nämnda,
ty det är en gammal programpunkt om
just stärkandet av det internationella
förliknings- och skilj edomssystemet.

Herr Hjalmarson läste sedan upp ett
uttalande av Hjalmar Branting från
1920. Jag var själv med 1920 och var
besjälad av samma förhoppningar som
Branting. Det parti, som herr Hjalmarson
nu är ordförande för, ställde sig
däremot som bekant utanför den gången
och röstade emot Sveriges anslutning
till Nationernas förbund. Vi skola

Onsdagen den 7 februari 1951.

Nr 5.

emellertid inte tala om den snö, som
föll i fjol. Vi ha väl ändå fått litet erfarenheter
under den gångna tiden. Vad
jag har sagt — något som chockerade
herr Hjalmarson i så hög grad — var,
att vi inte få blanda ihop sken och
verklighet. Vi få inte utgå ifrån att vi,
endast därför att det står så i paragraferna,
skapat en universell organisation
med solidaritetsplikt, en organisation
som perfekt kan lösa alla mellanfolkliga
tvister. När vi läsa stadgan
måste vi komma ihåg, att det inte bara
är dess principer man har att taga
hänsyn till, utan också regeln om stormakternas
vetorätt. Den säger mer än
någonting annat, att man tills vidare
tänkt sig organisationen som en förhandlingsorganisation,
som i första
rummet verkar genom sina möjligheter
att komma fram på förhandlingsvägen.

Vad herr Wedéns yttrande beträffar
så kan jag inte riktigt finna, vilket
svar han till slut kom fram till på frågan
om vår inställning till framtiden,
som han själv tog upp. Han framkastade
frågan litet vårdslöst i sitt första
inlägg. Jag ställde då den frågan till
honom om han tyckte att det var så
enkelt, att han utan vidare var beredd
att svara på om vi skulle acceptera en
order från en majoritet i ett råd, där
alla stater mer eller mindre hade en
inbördes militärallians med varandra
och där vi inte tillhörde alliansen. Jag
förklarade för honom, att vi i så fall
hamnade i alliansen, vare sig vi ville
det eller inte. Jag förstår att herr Wedén
undvek att svara på frågan. Han
gjorde några allmänna uttalanden om
värdet av solidaritet. Sådana kan man
ju alltid komma med tills vidare.

Herr SVENSSON i Ljungskile (kort
genmäle): Herr talman! På vilken

punkt vi skilja oss åt i den aktuella
frågeställningen torde vid detta lag
vara fullt klart för alla, tv det har ju

Meddelande av utrikesministern.

här ingående diskuterats och preciserats.
Jag skulle i anslutning till detta
vilja ställa en fråga till hans excellens
utrikesministern. Anser utrikesministern
att den ståndpunkt folkpartiet här
förordat, vad gäller Sveriges uppträdande
i Förenta Nationerna i denna
fråga, är oförenlig med den alliansfria
och allmänna huvudlinjen i svensk utrikespolitik,
som vi här anslutit oss till?

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN: Herr talman!
Vi ha visst kommit till det stadium av
husförhör, som herr Hjalmarson tidigare
talade om. Nu gjorde herr Waldemar
Svensson den frågan, om det vore
oförenligt med vår alliansfrihet att följa
folkpartiets linje. Nej, det anser jag
inte. Med hänsyn till den allmänna politiska
linje vi följa anser jag dock, att
det inte vore en riktigt försiktig politik.
Jag anser naturligtvis inte att den föreslagna
linjen är oförenlig med alliansfriheten.
Folkpartiet kan mycket väl
tillråda en linje, vilken vi sedan finge
backa ifrån — enligt min mening med
en viss svårighet — men naturligtvis
kunna vi gå den linjen, det vill jag inte
bestrida.

Herr SVENSSON i Ljungskile (kort
genmäle): Herr talman! På grund av
en enligt min mening tämligen subjektiv
uppfattning om en nyansskillnad i
olika sätt att föra en försiktig politik
bär regeringen alltså offrat våra möjligheter
att på väsentliga punkter stå
solidariska med de andra fria nationerna.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN: Herr talman!
Vi ha vunnit att vi på detta sätt ha
markerat vår politik mycket bättre än
om vi följt folkpartiets råd.

Herr LAGER: Herr talman! I sitt
första anförande i dagens debatt uttalade
herr Ohlin den förmodan, att

Nr 5.

Onsdagen den 7 februari 1951.

Meddelande av utrikesministern.

jag, när jag omsider fick ordet, skulle
överräcka en blomma till regeringen
för dess ståndpunktstagande i den aktuella
och här diskuterade frågan om
att stämpla Kina såsom angripare. Jag
beklagar mycket livligt, att jag inte kan
överräcka en blomma till regeringen.
Därtill har nämligen enligt min mening
regeringens politik i det föregående
varit alltför vacklande.

Det är endast något mer än en vecka
sedan som ledaren för det socialdemokratiska
partiet i ett tal i Stockholms
konserthus motiverade det manifest,
som nu tycks ha blivit herrar Hjalmarsons
och Ohlins hustavla. Han förklarade,
att han betraktade Kina såsom
angripare i Koreakonflikten. Jag anser,
att detta är en allt igenom oriktig karakteristik,
och den kan lätt uppfattas
som ett slags ursäkt för att den svenska
delegationen i Förenta Nationerna nedlade
sin röst vid omröstningen om det
amerikanska förslaget att stämpla Kina
som angripare. Att sådana uppfattningar
kunna uppstå beror just på den
vacklan, som regeringen visat i sina
utrikespolitiska ståndpunktstaganden
under senare tid, speciellt efter Koreakonfliktens
utbrott.

Tillåt mig erinra om regeringens första
reaktion på brevet från FN:s generalsekreterare
med anmodan om att
deltaga i interventionen i Korea. Den
första kommentaren som lämnades var,
att Sverige inte behövde svara på denna
framställning. Efter några dagars trumeld
i den aktivistiska och amerikavänliga
pressen här i landet och i utlandet
ändrades ståndpunkten dithän, att
Sverige godkände interventionen i Kofea
och även beslutade deltaga i densamma.
Som ett synligt uttryck för detta
skulle man sända dit en ambulans. Medan
den första ståndpunkten motsvarade
deklarationen om en alliansfri utrikespolitik,
stred den senare ståndpunkten
mot denna deklaration. När
Sveriges delegation senare i Förenta
Nationerna stödde revideringen av

stadgan genom anslutning till Achesonplanen,
var detta, såvitt jag förstår, ett
klart avsteg från den deklarerade linjen
om alliansfrihet. Genom det amerikanska
förslag, som nu godkänts, sättes
faktiskt säkerhetsrådet ur spel och därmed
också reglerna om enhällighet mellan
de permanenta medlemmarna i säkerhetsrådet.
Utrikesministern underströk
också alldeles nyss i en av sina
senaste repliker, vilken väldig betydelse
just denna punkt i stadgan har. Förenta
Nationerna förvandlas därmed från
ett universellt organ i fredens tjänst till
ett instrument åt den stormakt eller den
stormaktsgrupp, som behärskar majoriteten
av rösterna i generalförsamlingen.

Just detta har varit ett huvudtema i
dagens debatt, och man försöker lugna
sig med att församlingen endast kan
ge rekommendationer och icke ålägga
medlemsstaterna någonting. Ja, det är
nog riktigt, men dessa rekommendationer
understrykas ju ibland av högst
reella faktorer. Det har under den senaste
veckan gått rätt uppseendeväckande
meddelanden i pressen — även
den amerikanska — att Amerikas parlament
fördröjer behandlingen av en
framställning från Indiens regering om
att få köpa några miljoner ton vete för
att avhjälpa hungersnöden i Indien. De
amerikanska statsmännen synas således
inte vara främmande för den tanken
att låta några hundra tusen eller kanske
miljoner indier svälta ihjäl som
straff för att den indiska regeringen
icke fogat sig efter FN:s »rekommendationer».
Herr Ohlin uttalade också
tidigare i dagens debatt sina farhågor
för att den nu mera obstinata svenska
hållningen gentemot Amerika kan komma
att få ogynnsamma verkningar på
vår handel med detta land. Jag anser
alltså, att stödet åt Achesonplanen var
ett avsteg från den deklarerade alliansfriheten.

Vid den senaste omröstningen om att
stämpla Kina som angripare har den

Onsdagen den 7 februari 1951.

Nr 5.

svenska delegationen klokt nog lagt
ned sin röst. Oppositionen mot detta
handlingssätt från de aktivistiska elementen
här i landet har varit mycket
stark och även kommit till uttryck i
dagens debatt. Orsaken till denna häftiga
opposition är väl närmast att söka
i en besvikelse över att regeringen gjort
halt på vägen bort från alliansfriheten.
Försöken från det socialdemokratiska
partiets ordförande att i egenskap av
partiledare framträda och i hårda ord
fördöma Kina som angripare tillfredsställer
synbarligen inte dem som önska,
att Sverige direkt skall engagera sig
som drabant åt Amerikas förenta stater.
Å andra sidan kunna ju dessa uttalanden
inte gärna framkalla annat än
tvivel på uppriktigheten och ärligheten
i ståndpunktstagandet vid omröstningen
i angriparfrågan. Bristen på konsekvens
i fullföljandet av den deklarerade alliansfria
linjen i utrikespolitiken har
gjort, att regeringens goda uppsåt starkt
kan ifrågasättas. Enbart den lovvärda
uppstramningen att våga säga nej beträffande
det amerikanska kravet är
inte till fyllest när det gäller att återställa
förtroendet till deklarationerna
om alliansfrihet.

Tillåt mig med några ord beröra påståendena
om att den kinesiska folkrepubliken
är angripare i Korea. I debatterna
i den svenska borgerliga och
socialdemokratiska pressen understryker
man hela tiden, att den kinesiska
folkrepubliken är att betrakta som angripare,
och debatten mellan den borgerliga
oppositionen och regeringen här
i dag har huvudsakligen rört sig om
huruvida man i Förenta Nationerna
skulle ha röstat för det amerikanska
förslaget eller inte.

Jag skall inte taga upp hela Koreafrågan
till behandling. Jag vill endast
understryka det som härvidlag tidigare
framförts från vårt partis sida — senast
vid remissdebatten — nämligen att aggressorn
i Korea inte är koreaner utan
amerikaner. Regeringens tidigare stånd -

Meddelande av utrikesministern.

punktstagande, där man förklarade att
det var koreaner som var aggressorn, är
ju den yttersta orsaken till de svårigheter,
som den för närvarande har. Det
nya som tillkommit är, att angriparstämpeln
skall utvidgas till att också
gälla den kinesiska folkrepubliken. En
sådan stämpling är naturligtvis avsedd
att vara inkörsporten till andra åtgärder,
nämligen sanktioner. När de borgerliga
oppositionsledarna herrar Hjalmarson
och Ohlin försökt att argumentera
för att man mycket väl kan rösta
för att stämpla Kina som angripare och
sedan underlåta att deltaga i sanktioner,
så har jag en känsla av att herrarna
själva icke äro övertygade om hållbarheten
i det resonemanget. Man kan
väl nämligen inte med en sådan energi
kämpa för att Sverige skall intaga
denna ståndpunkt i denna första fråga
i Förenta Nationerna och sedan anse,
att den inte skall följas av ytterligare
framstötar för att Sverige också skall
deltaga i sanktioner. I likhet med vad
som framhållits på regeringshåll tror
jag att det är omöjligt att här draga
en gräns mellan stämplandet av Kina
som angripare och beslut om sanktioner.
Dessa båda saker höra ihop.

Vad har man nu som underlag för
påståendet, att Kina är angripare i
Korea? Jo, det är det faktum, att kinesiska
frivilliga uppträtt på den koreanska
krigsskådeplatsen. Men det har
även tidigare i historien inträffat, att
frivilliga uppträtt på främmande mark,
utan att man för den skull stämplat
dessa frivilligas hemland såsom angripare.
På 1930-talet deltogo cirka 500
svenskar på den republikanska sidan i
inbördeskriget i Spanien, men inte ens
Nazityskland eller det fascistiska Italien
kom på den tanken, att man för
den saken skull skulle stämpla Sverige
som angripare. Man kan invända, att
det här gäller frivilliga i betydligt
större omfattning än som var fallet i
det spanska inbördeskriget. Invändningen
är måhända riktig, men vi

Xr 5.

Onsdagen den 7 februari 1951.

Meddelande av utrikesministern.

kunna taga en annan jämförelse. Hur
förhöll det sig under det rysk-finska
vinterkriget 1939—1940? Uppträdde
inte svenskar i detta krig i proportionellt
sett större antal än det, vari kineserna
nu uppträda i Korea, om man
mäter antalet frivilliga i förhållande
till nationernas folkmängd? Sverige
sände — om jag inte minns alldeles fel
— en redovisad militär styrka på 10 000
man till Finland, vilket utgör 0,14 procent
av den svenska befolkningen.

Enligt amerikanska uppgifter — sanningshalten
på den punkten kan mycket
starkt ifrågasättas, och i varje fall
är inte siffran tilltagen i underkant —
skulle det finnas cirka 300 000 kinesiska
frivilliga i Korea. Herr Hallén hade i
dag på förmiddagen smugglat dit ytterligare
300 000 frivilliga. Jag har emellertid
inte sett någon uppgift på detta.
300 000 frivilliga i Korea, det utgör
0,06 procent av den kinesiska befolkningen,
eller inte ens hälften, proportionellt
sett, i jämförelse med det antal
soldater Sverige levererade till Finland
1939—40. För att komma upp till
samma proportion skulle Kina kunna
tillåta 700 000 kineser att gå till Korea.

Det har talats mycket fördömande om
Kina, och man har förklarat, att Kina
uppenbarligen av ond vilja eller maktlystnad
låtit frivilliga gå till Korea. Jag
anser emellertid att det vore fördelaktigt,
att man även försökte sätta sig in
i den kinesiska synen på de politiska
sammanhangen i Fjärran östern. Jag
tror att man då måste inse, att det kinesiska
folket hade mycket starka skäl
för att med oro se på den amerikanska
uppmarschen i norra Korea i närheten
av Kinas gräns i slutet av år 1950. Förenta
Nationerna hade efter sitt beslut
att intervenera i Korea inte uppställt
några bestämda mål för den amerikanske
general, till vilken man överlämnade
befälet. Förenta Nationerna godkände
hans krav att få marschera över
38 :e breddgraden, men angav inte någon
punkt, där han skulle göra halt.

Det är klart dokumenterat att amerikanska
flygare under lång tid mycket
ofta gjort inflygningar över kinesiskt
territorium, beskjutit kinesiska byar
och dödat fredlig befolkning. Kinas
folk har all anledning att känna sig
oroat av den amerikanska uppmarschens
slutliga syfte, tv Förenta staterna
har enständigt vägrat att erkänna
den kinesiska folkrepubliken och lika
enständigt vägrat att låta den folkdemokratiska
regeringen där intaga sin
plats i Förenta Nationerna. Amerika
har i stället slagit vakt om representanten
för den havererade Chiang Kaishek-regimen,
en representant, vars kinesiska
nationalitet starkt ifrågasatts.

Den kinesiska folkrepublikens regering
har vidare mycket välgrundad anledning
att känna oro inför den amerikanska
avsikten, då den amerikanska
presidenten redan i slutet av juni förra
året de facto låtit ockupera den kinesiska
ön Formosa och sänt dit en flotta
för att bryta förbindelserna mellan ön
och fastlandet. Det sista var en klar
aggression från Förenta staternas sida.
Kravet på att nu stämpla den kinesiska
folkrepubliken som angripare är i realiteten
ett krav att som brottslig stämpla
en regering, som kämpar för sitt
eget territorium och skyddar sina invånares
liv och välfärd.

Bakom uppfattningen att den kinesiska
folkrepubliken skall stämplas som
angripare, medan den amerikanska aggressorn
skall prisas som fredsängeln,
döljer sig den uppfattningen, att de
asiatiska folken av naturen äro utsedda
att plundras och regeras av Förenta
staterna och europeiska imperialistiska
makter. Den tid är emellertid förbi, när
de asiatiska folken voro tvingade att
vanmäktigt låta sig plundras av vita
erövrare. Asiens folk ha vaknat till nationellt
medvetande och vad Kina beträffar
skapat en mycket avancerad
samhällsordning.

I sitt tal i remissdebatten för ett par
veckor sedan uttalade herr Hjalmarson

Onsdagen den 7 februari 1951.

Nr 5.

med en underton av skräck, att den
bild vi nu se av Kina är helt ny och
alldeles olik den vi föreställt oss. Herr
Hjalmarsons förskräckelse är förståelig,
men jag måste säga att hans överraskning
är en snnila — överraskande.
Man måste vara mycket starkt fången
i en bornerad västerländsk imperialistisk
syn på tingen för att ha undgått att
observera den väldiga nationella och
sociala revolution, som skett i Kina och
som nu griper omkring sig i hela Asien.
Asiens hundratals miljoner människor
ha vaknat till nationellt medvetande
och kräva sin rätt att få bestämma över
sina egna öden. Västerlandets och Amerikas
imperialism har sökt att med de
brutalaste medel bestrida denna rätt
för de asiatiska folken, rätten till självbestämmande.
Förenta staterna angrep
Kina för att stödja sina marionetter i
Chiang Kai-sheks regering, Frankrikes
regering underhåller sedan länge ett
blodigt krig i Vietnam, och den brittiska
regeringen söker kväva frihetsrörelsen
i Malacka. Jag tror inte att det
är någon överdrift att säga, att dessa
imperialismens försök att behålla sitt
grepp över Asiens folk äro dömda att
misslyckas. Visst kan man jämna byar
och städer med jorden, såsom har skett
och fortfarande sker i Korea. Visst kan
man döda människor i miljoner och
åter miljoner. Men man kommer aldrig
att kunna döda frihetsbegäret och frihetsviljan
hos dessa folk, av vilka flera
besitta en rik kultur, många gånger
äldre än vår egen världsdels kultur för
att nu inte tala om den amerikanska,
som ju är yngst i sällskapet. Man måste
betrakta konflikten i Korea även från
denna synpunkt. Då blir försvaret av
det koreanska folkets rätt till ett liv i
nationell frihet och fred en bjudande
plikt för varje rättänkande människa.

Det har här i dag talats om att man
vid kraftmätningarna mellan folken inte
skall underskatta de moraliska krafterna.
.lag är helt villig att understryka
detta. Man skall inte underskatta den

Meddelande av utrikesministern.

moraliska kraften hos folken, och framför
allt skall man inte underskatta den
moraliska kraften hos folk, som kämpa
för sin nationella oavhängighet och för
sin sociala frihet. Jag tror att en sådan
syn på konflikten i Korea och på de
övriga konflikterna i Asien står i samklang
med arbetarrörelsens gamla traditioner.
Därest regeringen låtit sig ledas
av dessa arbetarrörelsens gamla
men högst aktuella och fortfarande giltiga
principer, skulle den inte endast
ha avstått från att rösta i voteringen
om angriparfrågan, utan den skulle ha
röstat mot det amerikanska förslaget.
En sådan hållning skulle också ha stått
i samklang med det svenska folkets mening.

Det har här från olika håll framhållits,
att man i utrikespolitiken många
gånger måste laga efter läglighet och att
utrikespolitiken — jag tror det var herr
Ohlin som använde bilden — var en
gång på en balansstång, som emellertid
uteslöt rätten att hoppa hit och dit. Jag
tror att det var en allmängiltig sanning,
som där formulerades. Den politiska
manövreringens konst kanske är alldeles
särskilt betydelsefull, när det gäller
utrikespolitiken. Men manövreringen
måste ske med fast mål för ögonen och
inom vissa bestämda ramar. Tillåt mig
att framlägga några synpunkter på hur
den alliansfria inrikespolitiken bör
byggas för att kunna bli hållbar, så att
man skall kunna undvika sådana kastningar
som vi hittills ha upplevat.

Jag tror för det första att en alliansfri
politik i verklig mening måste utgå
ifrån möjligheten att de två samhällssystemen,
det socialistiska och det kapitalistiska,
kunna existera vid varandras
sida utan krigiska och militära konflikter.
Om jag fattade utrikesministern
rätt vid replikskiftet senast, tror jag att
han var enig med mig om att man
måste söka finna ett modus vivendi för
framtiden. Jag tror också att en sådan
bedömning av möjligheterna är reell.
Visserligen har den amerikanske presi -

Nr 5.

Onsdagen den 7 februari 1951.

Meddelande av utrikesministern.

denten som grundval för sin utrikespolitik
lagt sin bekanta doktrin, att var
helst en kommunistisk regering finnes i
världen, utgör den ett hot mot Förenta
staternas säkerhet. Men trots sin
makt är den amerikanske presidenten
icke ensam bestämmande i Förenta staterna.
Det amerikanska folket vill icke
krig, lika litet som något annat folk, och
dess möjligheter att tygla krigsaktivisterna
bör man nog icke underskatta.

Det andra villkoret för en alliansfri
utrikespolitik är respekten för Förenta
Nationernas stadga, och den bör ta sikte
på att motsätta sig varje försök att
bryta sönder denna stadga. I remissdebatten
i första kammaren för ett par
veckor sedan uttalade herr Branting,
att stormakterna i FN i viss utsträckning
kunna stödja sig på sina maktresurser
och därigenom vinna respekt
för sin mening, under det att småstaterna
icke ha annat att lita till än stadgan.
Jag tror att herr Branting har rätt
i detta understrykande av stadgans betydelse
just när det gäller de små nationerna.
Stadgans konstruktion är sådan,
att vid en stormaktskonflikt en automatisk
upplösning sker av FN. Därmed
lösas medlemsstaterna från sina förpliktelser.
Genom Achesonplanen, som
nyss berörts och som jag på grund
härav icke på nytt skall taga upp, har
stadgan reviderats på avgörande ställen.
Ett återställande av stadgan i dess
ursprungliga skick och ett återinsättande
av säkerhetsrådet i dess ursprungliga
ställning måste vara en
ofrånkomlig strävan för en stat som vill
föra en alliansfri utrikespolitik. Till
detta vill jag foga, att den regeln också
måste gälla, att man har respekt för
ingångna avtal och överenskommelser,
ty utan en sådan respekt brister varje
försök till fredligt biläggande av tvister
mellan staterna.

Den tredje faktorn, som jag menar att
en alliansfri politik måste stödja sig på,
är fredskrafterna i världen. I första
hand tänker jag då för Sveriges del på

arbetarklassen och bondeklassen, vilkas
fredsvilja är obestridlig och vilkas vilja
att kämpa för fred icke kan ifrågasättas.
Det råder ingen tvekan om att regeringens
åtgärd att beordra FN-delegationen
att nedlägga sin röst i angriparfrågan
står i samklang med svenska folkets
vilja. De högljudda protesterna
från aktivisterna tjäna endast till att
framhålla detta faktum. Folkets stöd
och regeringens hållning i detta stycke
skulle icke vara mindre om regeringen
röstat mot de amerikanska propåerna i
denna fråga. Kommande undfallenhet
på detta område kommer utan tvivel att
väcka oro och motvilja hos folket.

En verklig alliansfri utrikespolitik
låter sig emellertid icke förenas med
fientlighet mot de krafter i landet, som
stå främst när det gäller att slå vakt
om freden. Herr Hjalmarson betecknade
dem, som göra någonting för att
hålla fredstanken vid liv, som fredsfår.
Uttrycket är icke på något sätt originellt.
Jag vet icke ursprunget, men jag
förmodar att detta uttryck har sitt ursprung
från några militärkretsar från
seklets början eller från förra seklets
slut. »Fredsfåren», som herr Hjalmarson
kallar dem, äro emellertid mycket
talrika, och de bli flera.

Emellertid, försöken att splittra fredsrörelsen
äro direkt skadliga för genomförandet
av de linjer i utrikespolitiken
som regeringen proklamerat som sina.
Det har sagts, herr talman, och skrives
varje dag i tidningarna därom, att vi
leva i en farofylld tid och att en krigskatastrof
icke kan anses utesluten. Jag
är helt överens med en sådan karakteristik
av läget, men just därför att läget
är så allvarligt, finner jag det vara ansvarslöst
att, som sker från den socialdemokratiska
ledningens sida, tävla
med de amerikanska agenterna i antikommunism.
Jag är övertygad om att
det socialdemokratiska partiets ledning
i denna sin politik icke mötes med sympati
hos sina egna väljarmassor eller

Onsdagen den 7 februari 1951.

Nr 5.

ens hos sina egna partimedlemmar
bland arbetarna.

Det manifest som antogs av de nordiska
socialdemokraternas och landsorganisationernas
ledningar har, som
debatten visat i dag, främst blivit material
i händerna på herrar Hjalmarson
och Ohlin vid deras attacker mot regeringen
i de utrikespolitiska frågorna.
Man talar om »den kommunistiska aggressionen»
såsom en avgörande fråga
i världspolitiken. Det finns ingen sådan
kommunistisk aggression. I de länder,
där kommunisterna ha dominerande inflytande,
ha regeringarna ställt sig i
spetsen för att motverka den aggression
som kan uppstå och som uppstår och
drives på andra håll. För de kommunistiska
partierna är icke aggressionen något
medel. De äro på det klara med att
läget är sådant, att krig kan utbryta,
men önska icke en sådan utveckling.
Det är för oss mycket väsentligt att folken
kunna leva i fred med varandra.
Vi anse detta med desto större övertygelse
som vi veta att det socialistiska
systemet vid en fredlig tävlan kommer
att segra över det kapitalistiska systemet.
Jag anser således att det socialdemokratiska
partiets ledning med sitt
tal om »den kommunistiska aggressionen»
har gjort ett mycket allvarligt
misstag.

Talet om »den kommunistiska aggressionen»
som upphov till allt ont har alltför
stor likhet med de nazistiska slagorden
från 1930-talet. De komma icke
att finna resonans bland vårt folks arbetare,
vilka icke glömt att de antikommunistiska
slagorden den gången dolde
en blodig terror mot arbetarklassen
och demokratien i dess helhet med ett
offerkriivande krig som slutvinjett. Arbetarna
känna instinktivt att de nya
antikommunistiska slagorden dölja precis
samma syften.

Ilerr OHLIN: Herr talman! Det är icke
min avsikt att söka väsentligt förlänga
debatten. Jag begärde ordet endast för

5-—Andra kammarens protokoll 1951. A''

Meddelande av utrikesministern.

att göra ett par tillrättalägganden för
att undvika missförstånd som annars
kanske hade kunnat uppkomma. Innan
jag gör detta vill jag emellertid konstatera,
att herr Lager i sina inledningsord
gav regeringen beröm för klokt
handlingssätt. I övrigt var herr Lagers
argumentering av det vanliga halsbrytande
slaget när han sade ait Kommunist-Kina
icke var angripare utan försvarade
sitt eget territorium. Det hade
väl varit enklare att få förhandlingar
till stånd mot slutet av förra året om
Kommunist-Kina velat det och —- innan
man inlett militära aktioner — frågat,
om det var FN:s avsikt att skicka trupper
till det egentliga Kina. Det var ju
fullkomligt klart att FN-trupperna icke
skulle invadera det egentliga Kina. Man
var från FN:s sida beredd att överväga
skydd för kraftstationer i Nordkorea
och även annat. Det var verkligen icke
ett försvar av det egna territoriet som
det här gällde.

Herr talman! Beträffande frågan om
Sveriges ställningstagande vid alla tänkbara
framtida fall av stormaktskonflikter
och krig, där stormakterna bli invecklade,
ber jag få hänvisa till vad
jag yttrade i remissdebatten. Med hänsyn
till tiden vill jag inte närmare ingå
därpå. Jag vill endast konstatera en sak.
Jag har påpekat att den svenska regeringen
i dag icke har kunnat bestrida att
Sveriges ställning till Koreafrågan inom
FN:s ram icke från regeringens sida
lagts upp så att Sverige, eftersom en
stormakt inblandats i kriget, måste ställa
sig vid sidan av saken. Men det var
just vid en sådan attityd som utrikesministerns
uttalande i oktober formellt
band regeringen. Vi skulle hålla oss
borta vid stormaktslconflikt. Det är
glädjande att regeringen vid första tillfälle,
när utrikesminister Undéns olikartade
förklaringar i oktober skulle ha
behövt tillämpas, själv funnit anledning
säga, att vi vid vårt ställningstagande
till Koreafrågan i FN ej skola åberopa
en sådan allmän princip.

Nr 5.

Onsdagen den 7 februari 1951.

Meddelande av utrikesministern.

När nu utrikesministern funnit anledning
komma med vissa kommentarer till
sin ståndpunkt, vill även jag begagna
tillfället att tillfoga några kommentarer
till den treminutersreplik som jag hade
den 25 oktober förra året. Jag sade där:
»Utrikesministern framhåller att i det
fall att en stormakt står som angripare
faller hela FN-systemet sönder. Detta är
riktigt, men det finns många andra fall,
där inte en stormakt står såsom direkt
angripare.» Det var dessa andra fall som
jag för ögonblicket var intresserad av.
Det uttalande som jag lockades göra,
på grund av min lust att instämma med
utrikesminister Undén för att icke på
alla punkter avvika från hans mening,
var alltför generellt och förkortat. Min
tanke var, att om östblocket står mot
västblocket i ett världskrig, då kan man
säga att FN ej längre fungerar. I andra
fall däremot, när stormakterna äro invecklade
i mindre radikala konflikter,
där är det olämpligt att i förväg säga,
huruvida FN fungerar eller ej. Det är
också olämpligt att i förväg säga hur
Sverige skall handla.

En av de mera glädjande sakerna i
dagens debatt, herr talman, var att hans
excellens utrikesministern, om jag fattade
honom rätt, gått oss ett steg till
mötes genom att säga, att dessa förklaringar
om hur vi skola handla vid stormaktskonflikter
och om stormakterna
invecklas i krig, icke är det väsentliga,
utan att det väsentliga är hans karakteristik
av vår politiks allmänna karaktär,
och att vi med ledning därav få lov
att ta ställning i varje särskilt fall. Jag
skulle bara önska att man från regeringens
sida — när vi diskutera det
skandinaviska försvarsproblemet i krig
—• icke övertager den roll av husförhörare
som hans excellens utrikesminister
Undén i dag tydligen tyckte hade
drivits väl långt.

Då jag begärde ordet, herr talman,
var det egentligen för att säga, att hans
excellens utrikesministerns tolkning av
min ståndpunkt på en väsentlig punkt

icke är riktig. Han talade om att det
här gäller ett politiskt bedömande. Han
gjorde detta när det gällde Koreafrågan
och Sveriges röstning. Han gjorde det
med hänvisning till ett föregående tal
om att de moraliska reaktionerna är
det väsentliga därvidlag. Enligt min mening
är saken mycket enklare än han
framställde den. Det är ej här fråga om
moraliskt övervägande kontra politiskt
bedömande utan om ett politiskt bedömande,
där man har all anledning
att ta mycken hänsyn till de moraliska
reaktionerna, i första rummet bär i Sverige
och i andra rummet hos den stora
opinionen i västdemokratierna, icke
minst hos det amerikanska folket, och
detta av flera skäl, bland annat det, att
opinionen i Förenta staterna har eller
kan få större betydelse i utrikespolitiskt
avseende än den har hos många
andra.

Det förefaller mig som hans excellens
utrikesministern är benägen att skjuta
dessa reaktioner något åt sidan. Jag vill
betona, att jag vid diskussionen i denna
fråga icke på något sätt antytt att utrikesministerns
egen mening eller regeringens
mening skulle innebära, att man
icke skulle vara benägen att bry sig om
vad som är moraliskt eller icke moraliskt.
Som herr statsministern sade i remissdebatten,
tycker jag att man kan
acceptera detta som en utgångspunkt i
en debatt, där man inte vill riva upp
onödiga motsättningar. Vad jag har
framhållit är, att hänsyn till en sådan
moralisk reaktion hos svenska folket är
ett av de viktigaste skälen för att man,
när det gäller valet av metoder för den
svenska delegationens klargörande av
svenska åsikter, bör välja den solidaritetsbetonade
form som minst inbjuder
till att såra mycket begripliga moraliska
reaktioner.

Det är, herr utrikesminister, ej fråga
om vilket land som har varit förslagsställare.
Det var ju herr utrikesministerns
tolkningsförsök, att min ståndpunkt
berodde på att Förenta staterna

Onsdagen den 7 februari 1951.

Nr 5.

är förslagsställare. När solidaritet beträffande
en i icke ringa mån världsomfattande
förklaring föreligger i FN
och denna av mycket naturliga skäl fått
ett mycket omfattande stöd, är detta en
situation, som vi i Sverige måste ta ställning
till.

Man kan, som den brittiske premiärministern,
hysa tvekan om den ena eller
andra tidpunkten för aktualiserandet av
frågan är den bästa. Det är ju ej fråga
om att göra sådana här förklaringar
två eller tre gånger i veckan. Man måste
därför välja en tidpunkt. En sak är att
man kan tvista om den lämpligaste tidpunkten.
En annan sak är att, när frågan
föreligger och problemet är ställt
på detta sätt, man även ur svensk synpunkt,
när nu ett så stort antal nationer
intagit den ställning de gjort, har anledning
att betrakta frågan såsom viktig.

Hans excellens herr utrikesministern
framhöll, att han icke hade sagt att
några stater röstat mot sin övertygelse.
Ja, det kan man kanske säga, »mot sin
övertygelse». Men hans excellens herr
utrikesministern hade tydligen glömt
att han sagt att somliga regeringar vid
sitt ställningstagande måhända låtit sig
bestämmas mindre av sin egen övertygelse
om kondemnationens nödvändighet''
etc., än av önskan att finna en
gemensam form. Jag använde nog inte
orden »mot sin övertygelse». Jag tror
att min karakteristik träffade mycket
bra vad hans excellens utrikesminister
Undén faktiskt sagt. Hans anmärkning
att jag skulle ha angivit något, som inte
stod i regeringens förklaring om konflikt,
håller därför icke streck. Det var
när hans excellens herr utrikesministern
sade, att man röstat mindre av
egen övertygelse än om kondemnationens
nödvändighet och sanktionernas
lämplighet, som jag hänvisade till vad
utrikesminister Lange sagt om den
första sidan av saken. Lange hade bl. a.
sagt: Hela tiden ha vi haft klart för oss
hur betänkligt det kan bli för FN att
underlåta att stämpla en angreppspoli -

Meddelande av utrikesministern.

tik, vare sig en liten eller en stor nation
bär ansvaret. Just vi, som icke ha sänt
några trupper till Korea, äro särskilt
förpliktade att sätta oss in i reaktionen
hos det folk, vars soldater kämpa där.
Det finns vissa principer för internationellt
samarbete, som vi själva och
FN icke kunna giva avkall på utan att
både FN och hela den kollektiva säkerheten
upplöses. ■— Jag har svårt att tro
att Lange säger detta utan att det är
ett uttryck för hans egen övertygelse
om kondemnationen. Jag tror att utrikesministern
något vilseleder svenska
folket om den ställning våra skandinaviska
broderfolk och deras regeringar
intagit. En annan sak är att man hyser
tveksamhet rörande sanktionsförfarandet,
för vilket givits offentliga uttryck
både därifrån och från England.

Jag skall icke taga upp någon längre
polemik beträffande herr Hedlunds i
Rådom anförande. Herr Hedlund yttrade,
att det enligt hans mening är rätt
liten skillnad mellan metoderna att klarlägga
och avgöra svenska folkets hållning,
ty man har även klargjort att regeringens
hållning är den, att Kina är
angripare. Tillåt mig då först säga, att
jag icke menar att denna fråga är en
fråga av större storleksordning. Man
kan emellertid fråga sig, vad herr Hedlund
menar. Då nu Sverige har konstaterat
att Kina är angripare, varför skall
man då insistera på att lägga fram detta
ensam och allena i stället för tillsammans
med de andra demokratierna?

Att argumenteringen rörande kondemnationen
inte hänger på ett oupplösligt
sätt ihop med sanktionspunkten
har jag redan tidigare bemött. För övrigt
kan det inte anses vara indiskret
om jag nämner att jag föreslagit att man
i regeringsförklaringen, som talar om
Kinas intervention, skulle använda uttrycket
Kinas aggression för att tydligare
konstatera vad det är fråga om.
Medan regeringen velat tillmötesgå vissa
synpunkter från oppositionen, så har
den inte velat göra det på denna punkt.

Nr 5.

Onsdagen den 7 februari 1951.

Meddelande av utrikesministern.

Här framträdde nog en viss motvilja
mot att använda samma terminologi som
i själva resolutionen.

Jag förstår emellertid inte, hur man
från herr Hedlunds uppläggning av anförandet
kan — annat än möjligen med
ledning av ett eller annat överdrivet
uttryck i tidningarna — komma fram
till förhoppningen, att debatten skulle
klargöra var högern och folkpartiet stå.
Jag vill säga till herr Hedlund något
liknande det som statsministern åsyftade
i remissdebatten: Skulle vi inte
kunna diskutera viktiga, mer eller mindre
begränsade utrikespolitiska problem
utan att ständigt få höra, ibland från
regeringspartiet, ibland från bondeförbundet
— tydligen i brist på andra argument
— att nu är oppositionen eller
folkpartiet på glid. Kunna vi inte låta
detta vara detta och diskutera i sak,
när vi i mitt parti tiotals, för att inte
säga hundratals gånger ha klargjort vår
inställning till den svenska utrikespolitiken?
Då har man svårt att tro något
annat än att det borde vara möjligt att
med litet god vilja avstå ifrån att försöka
övergå till dunkla antydningar om
oklarhet beträffande det ena eller andra
partiets hållning.

För min del tror jag att man i en allvarlig
tid som denna, då vi inte skola
framkalla onödiga motsättningar, har
anledning att inom bondeförbundet erinra
sig detta både i den offentliga och
den icke offentliga framställningen. Jag
noterar med glädje att hans excellens
utrikesministern konstaterade att det
tillvägagångssätt, som man inom folkpartiet
har förordat, väl låter sig förena
med en alliansfri hållning. Herr
Hedlund i Rådom har alltså fått sina
bekymmer stillade, inte bara genom de
deklarationer, som många gånger givits
från folkpartiet och även från högern,
utan t. o. in. från regeringens sida. Då
förmodar jag att han känner sig övertygad.

Herr Hedlund nämnde att då den
svenske delegaten blivit utsedd till med -

lare, detta borde vara ett gott tecken,
ett tecken på att det inte alls uppstått
några ogynnsamma reaktioner inom
opinionen som följd av det svenska nedläggandet
av rösten. Tyvärr tror jag
man skall vara försiktig innan man drar
en sådan slutsats. Det kan tänkas att
man i en medlingskommission, där det
sitter en persisk delegat, vars orientering
dock anses vara snarast västbetonad,
och där det sitter en kanadensisk
utrikesminister — det verkar som om
han kanske skulle sitta kvar — och
Kanada är medlem av imperiet, där kan
det tänkas att man känt behov av att
också ha ett annat land representerat,
vars hållning uppfattats på ett annat
sätt än vi i Sverige verkligen önska. Det
är möjligt, herr Hedlund, att herr Grafströms
utsikter att bli medlare ökat på
grund av ett missförstånd, som vi nog
alla skulle vilja undvika. Jag säger inte
att det förhåller sig på det sättet men
vill varna för uppfattningen, att herr
Grafströms medlarställning är ett uttryck
för att vi förvärvat någon goodwill.

Herr talman! Jag ville sluta med att
säga att om det är så uppenbart, att
Sverige genom att både nedlägga rösten
på sanktionspunkten och göra en förklaring
skulle kunna undvika missförstånd
och bevara handlingsfriheten, om
det finns så pass många skäl — som
bl. a. herrar Svensson i Ljungskile, von
Friesen och Wedén påpekat •— för att
Sverige skulle välja den metoden, då
tycker jag det är märkligt, att regeringen
har insisterat på den andra metoden,
som enligt vårt sätt att se är mera ägnad
att vålla missförstånd och därför i själva
verket är en mindre försiktig metod än
den som vi föreslagit. Jag tror nämligen
det kan visa sig att det är försiktigare
och klokare, att Sverige inom FN försöker
att så långt som möjligt hålla på
en solidaritetslinje och endast när det
föreligger mycket starka skäl säger: Här
få vi lov att deklarera en särställning.
Sådana starka skäl tycker jag inte ha

Onsdagen den 7 februari 1951.

Nr 5.

förekommit i fråga om aggressionsförklaringen.
Ingen har ifrågasatt, i varje
fall inte utrikesministern, att den metod
vi föreslagit strider emot alliansfriheten.
Då hade det alltså varit möjligt för
oss att välja en hållning mer solidaritetsbetonad
än den vi valt. Jag tror att
vi därigenom bäst skulle ha kunnat
främja den utveckling fram till ett starkt
FN, som vi alla önska.

Herr HEDLUND i Rådom (kort genmäle):
Herr talman! Herr Ohlin inkasserar
med tillfredsställelse ett uttalande
av hans excellens utrikesministern om
att höger- och folkpartiståndpunkten i
Korearöstningen ingalunda är oförenlig
med den alliansfria linjen, och samtidigt
gör han något uttalande om att
jag skulle ha en annan mening. Det kan
jag inte begripa. Eftersom jag hela tiden
försökt påvisa att här föreligger
bara en nyansskillnad, måste man väl
närmast dra den slutsatsen, att även
jag anser att ståndpunkten i fråga icke
är oförenlig med den alliansfria linjen.
Men jag säger: Är man inte nöjd med
att konstatera att detta är en fråga om
nyanser och en liten fråga, utan vill
göra det till en större fråga, en fråga av
principiell innebörd, då måste vi anta
att något ligger bakom och att det i så
fall måste gälla frågan om alliansfrihet.

Jag respekterar naturligtvis deklarationer
som göras ifrån skilda håll, från
folkpartihåll exempelvis, om att man
står fast vid den neutrala linjen. Men
man får ändå lov att vara på det klara
med att enbart sådana deklarationer
inte äro avgörande, när man bedömer
var ett parti står. Det finns ju andra
handlingar eller underlåtna handlingar,
som också kunna spela in; därmed inte
sagt att något sådant föreligger. Men jag
vill understryka att hara av en läpparnas
bekännelse kan man icke dra någon
bestämd slutsats. Ibland har man,
t. ex. när herr Ohlin en smula tvetydigt
talade om västoricnterad alliansfrihet,

Meddelande av utrikesministern.

ställt sig litet undrande och frågat sig,
vad detta egentligen innebär.

Jag har inte sagt att vi förvärvat någon
goodwill i FN eller Amerika genom
vårt ställningstagande, en goodwill
som skulle ha medfört att vår delegat
utsetts till representant i fredskommittén,
långt därifrån. Men jag har
sagt, att han kan väl ändå inte ha gjort
sig omöjlig i Amerika — vilket tycks
vara ståndpunkten på sina håll här i
landet — ty då hade han väl ändå inte
kunnat komma i fråga.

Herr OHLIN (kort genmäle): Herr
Hedlund säger att det räcker inte med
allmänna deklarationer om alliansfrihet,
utan mycket beror också på vilka
handlingar partierna ha att visa upp.
Han tillägger att det inte förekommit
några handlingar från folkpartiets sida
som i och för sig skulle motivera, att
man ifrågasätter värdet och hållbarheten
av dess deklarationer. Då gör man
sig den frågan: Skulle i så fall inte herr
Hedlund och hans vänner kunna vänta
tills det förekommit några sådana handlingar,
innan man börjar visa ett bekymrat
ansikte i fråga om hållbarheten
i våra deklarationer?

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN: Herr talman!
Jag är tvungen att komma tillbaka till
en passus i herr Ohlins förra inlägg
om att jag hade antytt, att andra stater
kanske inte skulle ha varit så övertygade
om kondemnationens nödvändighet
och sanktionernas lämplighet. Jag
vidhåller det och vidhåller att detta
var ingen oerhörd antydan gent emot
dem, som herr Ohlin sade i sitt första
anförande i dag. De hade ungefär
samma ståndpunkt som herr Ohlin,
nämligen att om de kunde bedöma förhållandet
till Kina i och för sig, skulle
de kanske anse det vara onödigt och
olämpligt att i detta ögonblick ta denna

Nr 5.

Onsdagen den 7 februari 1951.

7 ■ >

Meddelande av utrikesministern.

resolution, men så tar man hänsyn till
den amerikanska opinionen — gör elt
politiskt bedömande alltså — och låter
denna faktor väga över, vilket inte är
ett så förfärligt märkvärdigt resonemang.
Jag är övertygad om att herr
Ohlin inte hade varit ledsen, om man
på amerikanskt håll skjutit på denna
resolution några veckor och tills vidare
försökt förhandla och inte skulle ha
känt sitt eget rättsmedvetande kränkt.

När jag kom in i kammaren kunde
jag förstå att herr Ohlin fortsatte med
en begreppsanalys i fråga om mina
olika uttalanden: jag hade ibland talat
om ett stormaktskrig, ibland om en stormaktskonflikt
och ibland om ett stormaktskrig
under uppsegling. Jag får
nog lov att förbehålla mig att även
framdeles någon gång variera ordalagen.
Jag tycker inte det är någon skillnad
mellan stormaktskrig och stormaktskonflikt,
om man inte av det särskilda
sammanhanget finner att det är
fråga om en föreliggande tvist som
ännu inte blivit krig. Man kan nog inte
alltid ha så entydiga begrepp, och jag
får nog som sagt även i fortsättningen
röra mig med ett visst antal synonymer
och det unnar jag även herr Ohlin. Vi
skola inte vara alltför småaktiga på
den punkten.

Herr HEDLUND i Rådom (kort genmäle)
: Herr talman! Jag sade ju nyss
att det hade förekommit uttalanden
t. o. m. från herr Ohlins egen sida,
som åtminstone hade ingivit mig tvivel,
huruvida man verkligen kunde vara
övertygad om att folkpartiet fortfarande
stod kvar på den alliansfria linjen.
Jag har även sagt att är det så, att man
verkligen vill göra dagens debattämne
till en stor fråga, då är jag tveksam om
huruvida enighet föreligger om den
alliansfria linjen. Man är särskilt betänksam
inför och särskilt uppmärksam
på uttalanden från folkpartiets sida
just därför att man har klart för sig,

alt inom det partiet finns en inte betydelselös
falang som öppet propagerar
för en anslutning till Atlantpakten. Och
vi ha tidigare här resonerat om vad
ungdomspartiets ordförande i detta
parti har för inställning.

Herr OKLIN (kort genmäle): Herr
talman! Bara ett ord till herr Hedlund
i Rådom. Folkpartiet har betonat att
vår hållning är den militära alliansfrihetens
men att Sveriges deltagande i
Marshallorganisationen och Europarådet
— för att nämna två fakta — äro
vittnesbörd om en i viktiga frågor obestridlig
västorientering. Jag kan inte
föreställa mig att herr Hedlund kan
besirida att det förhåller sig på det
sättet och att i själva verket även bondeförbundet,
bl. a. genom herr Hedlunds
intresserade deltagande i arbetet
nere i Strassbourg, deltar i en viss
västorientering.

Herr HASTAD: Herr talman! Jag var
eu av dem som deltog i utrikesdebatten
redan under remissen och jag var
kanske den ende då, som gjorde ett
uttalande som —- om jag nu skall sammanfatta
det — innebar, att Sverige borde
rösta ja för den FN-resolution, vars
allmänna innehåll vi då kände till, men
att Sverige borde göra vederbörliga
förbehåll beträffande sanktionspunkten
för att senare ta frågan om deltagande
i eventuella sanktioner till omprövning.
Jag skall nu be att i all korthet, herr
talman, få göra ytterligare några kommentarer.

Om man skulle vilja förenkla läget,
synes det som om vi ha tre vägar att
välja emellan: neutralitetens, Atlant paktens

och Förenta Nationernas. Om
neutralitetens väg skulle jag här inte
vilja yttra mig mera än att jag citerar
vad herr Sandler som utrikesminister
uttalade i en debatt 1936 i första kammaren.
»Även om jag väl förstår», yttrade
dåvarande excellensen Sandler,
»att neutralitet väl kan bli nödvändig

Onsdagen den 7 februari 1951.

Nr 5.

en gång igen, så vill väl ingen på allvar
göra gällande att neutralitet skulle
vara den slutliga uppgift, för vars lösande
statsmännen måste gå in. Ty,
mina herrar, att utöva neutralitet betyder
ju faktiskt att man misslyckats i
den krigsförebyggande uppgift, som
måste vara statsmännens främsta uppgift.
»

Jag vill här tillägga, att jag personligen
inte velat säga något föraktfullt
om neutraliteten men tror att mångas
uppfattning sammanfattas i dessa herr
Sandlers ord.

Vad Atlantpakten beträffar kan ju
rent politiskt en anslutning till denna
från vår sida inte nu vara aktuell, och
jag vill inte heller utveckla alla de skäl,
scm tala emot att vi nu skulle binda
oss vid denna begränsade grupp.

Vad då den tredje vägen, Förenta Nationernas,
beträffar, så ha vi nu att ta
ställning till denna organisation sådan
den föreligger 1951 och inte 1945, enligt
de förhållanden som gällde vid dess
uppbyggnad. De problem, som vi ställts
inför nu, skulle väl kunna koncentreras
så: Skola vi låta andra stater åstadkomma
den fredsorganisation, som excellensen
Undén har talat för och som
det socialdemokratiska manifestet har
förordat? Eller skola vi själva, trots
att vi äro en liten stat, efter inåttet av
våra krafter medverka till att denna
organisation så fort sig göra låter kan
bli mäktig verkliga insatser? När Achesonplanen
antogs i fjol på hösten var
detta, som så många gånger förut har
sagts i dag, ett verkligt försök att reorganisera
eller — som amerikanerna
säga •— rejuvenera förbundet, och Sverige
gav också denna nya plan sitt stöd.

Att stödja Förenta Nationernas verksamhet
måste väl i dagens läge te sig
lika viktigt för oss som det gjorde 1945
och 1946. Den omständigheten, att vi
befinna oss så att säga i stråkvägen
mellan stormakterna, skulle visserligen
kunna inbjuda oss till en skygg passivitet,
men den måste snarare vara en

Meddelande av utrikesministern.

maning till oss att positivt medverka
till uppbyggande av en kollektiv säkerhet.
Och vi måste väl ha rätt, allmänt
uttryckt, att försöka driva en sådan
politik, att vi inte medverka till
en bankruttförklaring för FN:s mellanfolkliga
fredssträvanden. Som det också
så många gånger framhållits här, inte
minst av utrikesministern både nu och
tidigare, har Sverige självfallet en formell
och reell frihet att ta ståndpunkt
till de resolutioner, som i enlighet med
fredsplanen, Achesonplanen, kunna
komma att fattas i Lake Success. Men
Sverige kan väl knappast ändock, inte
minst mot bakgrunden av det socialdemokratiska
fredsmanifestet, mäla sig ut
ur de uppgifter, som åligga den nuvarande
generationen i fredsarbetet, ställd
som den är inför atombombens problem
och inför dess hot emot hela vår civilisation.

Det är därför som jag tycker att den
diskussion, som här förts om sanktionsförfarandet,
inneburit, att man alltför
mycket försöker sticka huvudet i busken.
Självfallet måste vi här gå fram
med försiktighet, självfallet måste vi
pröva frågorna från fall till fall, men
vi kunna dock göra åtskilliga distinktioner.
Vi kunna redan göra den distinktion,
som gjordes under det gamla
Nationernas Förbunds tid, då likväl
§ 16 i stadgan ålade medlemsstaterna
förpliktelser, som skulle kunna tolkas
såsom innebärande deltagande även i
militära sanktioner, låt vara att svenska
regeringen redan från början frånsade
sig denna tolkning. I varje fall hävdade
utrikesminister Undén som statsråd i
Per Albin Hanssons första ministär
mycket klart den rätt till distinktion
mellan ekonomiska sanktioner och militära
sanktioner, som varje medlemsstat
hade rätt att göra.

•lag kan här läsa upp ett uttalande i
interpellationsdcbatten våren 1936 rörande
Abessinien-äventvrct, fällt av dåvarande
statsrådet Undén. Han yttrade:
»Det är visserligen sant att även ekono -

Nr 5.

Onsdagen den 7 februari 1951.

Meddelande av utrikesministern.

miska påtryckningsåtgärder kunna föranleda
den stat som utsattes för sådana
att med repressalier ingripa mot en stat
som velat begränsa sitt deltagande i
sanktionerna. Men vi kunna väl ändå
inte säga, att den nuvarande situationen
ger särskild anledning till att begrunda
farorna för de mindre staterna att delta
i ekonomiska sanktioner. Det är mycket
möjligt att ekonomiska sanktioner
icke äro tillräckligt effektiva i olika förekommande
fall och att alltså de stora
makter, som måste gå i spetsen för
internationella påtryckningsåtgärder,
måste ta med i beräkningen möjligheten
att ingripa militärt mot en fredsbrytare.
Man måste se denna konsekvens
fullt i ögonen, men man kan därav inte
dra den slutsatsen, att alla stater skola
ha samma skyldighet att delta i påtryckningsåtgärder
av alla slag.»

Om man reellt går in på frågan om
sanktioner mot den i detta fall solklara
angriparen Kina, må det vara en enskild
ledamot tillåtet att försöka en sådan
kasuistik, som utrikesministern i
dag i andra sammanhang avböjt att inlåta
sig på: Skall Sverige motsätta sig,
om det i en FN-resolution kräves, att
staterna ej skola deltaga i vapensändningar
till Kina? Kanhända denna fråga
praktiskt icke är aktuell för Sverige,
men ett principiellt svar kan fordras.
Skall Sverige säga nej, om det gäller
deltagande i handel med Kina, om Kina
utsattes för blockad från FN:s stater?
Jag tycker att dessa frågor kunna ställas
så mycket hellre som väl knappast
någon i denna sal föreställer sig, att
Sverige skulle vilja uppträda som blockadbrytare,
ifall Förenta Nationerna
genom en Acheson-resolution skulle besluta
att ekonomiskt avstänga Kina.
Härtill kommer också i verkligheten, att
vi i så fall kunna riskera att utsättas
för mycket allvarliga repressalier från
länder, med vilka vi ha den mest vidsträckta
handel och från vilka införsel
för närvarande helt enkelt är oundgänglig
för vårt land, om vi icke själva

skola åstadkomma eu skärpning av den
ekonomiska kris som vi anse oss gå till
mötes.

Jag skall, vad gäller frågan om sanktioner,
be att få läsa upp ytterligare ett
citat från det anförande herr Undén
höll 1930. Förhållandet var att herr
Bagge efter det negativa resultatet av
sanktionerna i Abessinienfrågan hade
ställt en fråga om folkförbundets ställning
och framtida uppgift. I denna debatt
yttrade herr Undén bland annat
följande:

»Då herr Bagge utvecklade som sitt
privata program ett förbund befriat
från sanktionssystemet, så undrar jag
ändå, om han tillräckligt har tänkt sig
in i, hur ett sådant förbund skulle te sig
i sin framtida verksamhet. Förbundet
skulle väl inte endast ha till uppgift att
organisera internationella konferenser
i varjehanda opolitiska ämnen ... Om
man inte hyser en alldeles fantastisk tro
på rättsbudens förmåga att betvinga
staterna utan några maktmedel bakom,
måste man räkna med att den ena eller
andra medlemsstaten bryter mot förbundets
grundsatser i fråga om internationellt
förlikningsförfarande, i fråga
om skiljedomsförfarande, i fråga om
fullgörandet av avkunnade domar. Då
menar alltså herr Bagge, om jag förstod
honom rätt, att i dylika situationer
medlemmarna skulle förhålla sig strikt
neutrala, de skulle inte på något sätt
reagera mot att förbundets grundsatser
brötos av eu medlem, det skulle inte finnas
något slags uttryck för att här hade
skett ett flagrant traktatsbrott. Menar
möjligen professor Bagge, att om vi
hade haft ett sådant förbund, då den
italiensk-abessinska konflikten började,
den allmänna opinionen i vårt land
hade reagerat mindre mot Italiens angrepp
på Abessinien? Världsopinionen
skulle inte ha blivit lika chockerad, om
vi inte hade haft några sanktioner och
om förbundet stått maktlöst utan att
kunna ge uttryck för den indignation
som den allmänna opinionen känner!

Dnsdagen den 7 februari 1951.

Nr 5.

Om förbundet drev en sådan politik att
inte på något sätt reagera mot dylika
traktatsbrott, så tror jag det alltmera
skulle förlora sin ställning inför den allmänna
opinionen, och man skulle i det
ena landet efter det andra fråga sig vad
det skulle tjäna till att vara medlem av
ett förbund som tolererade traktatsbrott,
tolererade krig i strid mot sina skiljedoms-
och förlikningsförpliktelser. Jag
är för övrigt övertygad om, att även om
sanktionssystemet avlägsnades ur förbundets
stadgar, skulle ett sådant förbund
säkerligen tvingas till vissa påtryckningsmedel
mot en angripande
stat. Vi kunna ta ett sådant fall som exporten
av krigsmateriel. Skulle det inte
vara alldeles orimligt att sedan en stat
i ett dylikt förbund gått till krig mot en
annan medlem, de övriga staterna opartiskt
skulle exportera krigsmateriel såväl
till angriparen som till hans offer?
Och om man förbjuder krigsmaterielexport,
kommer man lätt nog in på frågan
om andra steg i samma riktning.

Man kan ju då lägga saken på en linje
som herr Bagge tycks ha en viss sympati
för, ehuru den strider mot hans utgångspunkter,
nämligen den som citerades
från herr Mowinckels anförande
i Köpenhamn och vilken går ut på att
staterna böra ha fria händer att delta
eller icke delta i sanktioner allt efter
förhållandena. Det är naturligtvis ett
uppslag att diskutera, men jag tror inte
man får underskatta farorna av en sådan
politik. I varje fall blir det för de
mindre staterna betydligt vanskligare,
att om de inte från början uppställt bestämda
objektiva normer för sitt deltagande
i sanktioner, ena gången delta i
ett uppkommande fall, andra gången
icke delta. Det kunna möjligen de mäktigaste
staterna göra, de kunna förbehålla
sig att ta parti i de enskilda fallen
efter omständigheterna, men för de
mindre staterna ligger det givetvis
större trygghet i ett objektivt system.»

Jag vet, att om excellensen Undén
skulle vilja kommentera mitt anförande,

Meddelande av utrikesministern.

han självfallet har rätt att säga, att
omständigheterna 1936 och nu äro ganska
olika. Men äro de i princip så
olika? Hur var läget 1936? Då hade vi
ju ett axelblock, som var så hänsynslöst
som någon blockbildning över huvud
taget varit i världshistorien och
som låg i vårt direkta grannskap. Jag
vill i princip i huvudsak göra de ord
till mina, som excellensen Undén för
femton år sedan uttalade i nämnda
förstakammardebatt.

Jag frågar till sist: Om man nu vill
skapa det Förenta Nationerna, som man
har talat om bland annat i regeringspartiets
fredsmanifest, tror man verkligen
att man befordrar uppkomsten av
en strong världsorganisation, om även
dess minsta åtbörd verkar frånstötande
på oss? Är icke Italien och sanktionerna
mot detta land faktiskt ett exempel,
som säger också någonting annat,
som indicerar att om sanktionerna 1935
—1936 genomförts samlat, effektivt och
helhjärtat, så skulle världsutvecklingen
kanske ha blivit en annan, och kriget ha
undvikits, precis på samma sätt som om
dylika sanktioner eller andra kraftåtgärder
vidtagits mot Japan 1931, mot
Tyskland före 1939 o. s. v.?

Nu har här sagts, att man måste göra
en distinktion: Om stormaktskonflikt
eller stormaktskrig hotar, böra vi söka
hålla oss undan, men däremot i mindre,
lokaliserade konflikter kunna vi deltaga
vid effektuerandet av en av Förenta
Nationerna beslutad resolution. Ja,
men är det icke i själva verket så, att av
dessa småkonflikter långt borta i världen
äro vi föga intresserade, därför att
de bekymra oss och påverka vår egen
välfärd så litet? Men de stora konflikterna
kunna helt och hållet förändra
och försämra vårt eget och mänsklighetens
öde och verka just därför i hög
grad uppfordrande på oss.

När man nu följt denna debatt och de
ställningstaganden som pågått eller
skett under de sista veckorna, är det
omöjligt att tycka, att Sverige i denna

Nr 5.

Onsdagen den 7 februari 1951.

Meddelande av utrikesministern.

centrala fråga om kamp mot kriget råkat
hamna i nationernas tross. Det
fanns en tid under 1920-talet, då Sveriges
framträdande — kanske icke alltid
stött av det parti jag själv nu tillhör —
var modigare, djärvare och då dess ord
spelade en större roll i den europeiska
utvecklingen. Var det icke ett av de
stoltaste ögonblicken i 1920-talets historia,
kanske det stoltaste, då Branting
höll sitt stora tal i Geneve mot Italien i
Korf u-konflikten?

Herr talman! Bara ett par ord i anledning
av herr Halléns anförande.
Herr Hallén talade här i dag mycket
känslofullt om krigets ohyggligheter i
Korea, sådana de skildrats och som alla
också haft tillfälle att höra i radio. Men
jag förstår icke hur man från dessa
ohyggligheter egentligen kan komma
över till att utan vidare taga ståndpunkt
till förmån för regeringens hållning i
New York i denna fråga. Förenta Nationerna
ha ju fört ett krig mot kriget,
och dess åtgärder kunna väl ändå icke
på något sätt tagas till intäkt för att
dessa krigets ohyggligheter därmed
skulle ökas. De stater som röstat för
denna resolution äro ju bl. a. England,
Belgien och Frankrike, vilka själva ha
upplevat krigets ohyggligheter och icke
gärna kunde rösta för denna resolution
därför att de ville se dessa upprepade.
Vilken tillvaro komma icke människorna
där att föra efter kriget! Denna
tillvaro är icke oberoende av hur kriget
i Korea kommer att utfalla. Frågan
är ju om över huvud taget deras liv blir
värt att leva eller får samma värde som
det eljest skulle ha fått. Jag vill också
erinra herr Hallén de många uttalanden
och förberedelser, som gjorts från amerikanskt
håll för att återuppbygga Korea,
om landet icke skulle falla i kinesernas
eller ryssarnas händer. Slutligen
vill jag till herr Hallén endast säga, att
de organisationer, åtminstone i Amerika,
som äro allra ivrigast och mest
entusiastiska att stödja Förenta Natio -

nernas arbete, äro kyrkorna av olika
bekännelser.

Jag vill, herr talman, sluta med att
säga, att jag fortfarande, liksom jag förklarade
under remissdebatten, hoppas
att vi skola kunna under Förenta Nationernas
egid samlas i vår riksdag kring
en sådan utrikespolitik, som icke driver
oss in i en situation, stridande mot
vår ideella uppfattning om staters sammanlevnad
eller tvingande oss till självförnekelse,
som icke försätter oss i ett
sådant läge, som kan leda till nya ekonomiska
svårigheter i en tid, som ändock
blir bister nog, och som icke ställer
vårt eget land, om det skulle bli hotat,
i ett sämre tillstånd än det, vari det
eljest skulle stå.

Herr BRACONIER: Herr talman! Jag
skall be att först få citera ett uttalande
av ett regeringsorgan. Det heter att
»Sveriges hållning uteslutande förestavats
av regeringens bedömande av angriparutpekandets
direkta samband
med ett sanktionsförfarande». Det är
också detta som är själva tvistefrågan i
denna debatt, där man ju icke har anledning
att diskutera, i vad mån ett
parti har medlemmar, som förordar
Atlantpakten, eller ej. Ty själva huvudfrågan,
som diskuterats ingående också
i den utländska pressen, är ju, i vad
mån röstning för ett brännmärkande av
Kina skulle ha inneburit, att vi också
varit förpliktade till sanktioner. Enligt
det anförande utrikesministern hållit i
dag och hans tolkning av Achesonplanen
och FN-stadgan skulle det icke under
några förhållanden, när det gällde
en stormaktskonflikt, kunna betyda, att
vi vore förpliktade av ett majoritetsbeslut
om sanktioner. Om vi sålunda
hade röstat ja för ett brännmärkande av
Kina, hade det icke heller på något vis
enligt stadgan och Achesonplanen kunnat
medföra förpliktelse för oss till
sanktioner.

Onsdagen den 7 februari 1951.

Nr 5.

Jag vill i detta sammanhang giva uttryck
för den uppfattning, som man tydligen
också har i Danmark och Norge,
att man är utomordentligt tveksam om
sanktioner. Ej heller i engelsk press
har, såvitt jag kunnat finna gjorts gällande
att man, därför att man brännmärkt
Kina, skulle ha någon förpliktelse
till sanktioner. Om man tänker på hur
försiktigt engelsk press uttrycker sig
i denna sak, är det alldeles orimligt att
här i debatten såsom gjorts söka utpeka
ett parti, som har den uppfattningen,
att man kunde ha brännmärkt
Kina, såsom om det vore på väg in i
Atlantpakten. Det gäller ingalunda detta
förhållande utan det gäller frågan, hur
vi skola kunna bevara Förenta Nationernas
syfte utan att engagera oss i ett
maktblock. Det är sålunda här fråga
om att man verkligen når dithän, som
utrikesministern sade i sitt anförande,
att man gör Förenta Nationerna till ett
värn för freden. Då har man väl att
småningom, steg för steg försöka handla
på det viset, att man slår vakt om
fredens och frihetens ideal och gör FN
bärkraftigt. Jag tycker icke att man
från något håll i en sådan situation
över huvud taget skall beteckna dem,
som ha denna uppfattning, som varande
på något vis aktivister vilka
vilja ställa sig i det ena eller andra
maktblocket. Här finns det ju också i
regeringspressen organ som varit ganska
tveksamma. Jag skulle kunna citera
uttalanden, där man till och med
uttalat den uppfattningen, att utrikesnämnden
borde ha hörts på denna
punkt.

I detta sammanhang skulle jag också
vilja uttrycka min förvåning över att
när det i en debatt av denna utomordentliga
vikt anföres vad de olika delegaterna
sagt citerar utrikesministern
New York Times’ referat av chefsdelegaten
Austins uttalande. Men man har
rätt att fråga vad Austin verkligen sagt.
Det finns väl stenografiska protokoll i
den saken. Vi torde genom våra diplo -

Meddelande av utrikesministern.

mater i Förenta staterna ha möjlighet
att få en klar uppfattning om vad som
verkligen sagts i denna fråga. Att det
blir så många missförstånd i den utrikespolitiska
debatten tror jag till väsentlig
del beror på det faktum, att
vi i högsta grad sakna kontinuerlig information
om väsentliga frågor som äro
essentiella för bedömande av de förhållanden
det gäller. Jag skulle kunna
peka på den utomordentliga torftighet,
som kännetecknar de pressöversikter
som lämnas i riksdagen. Förra året var
det, när det gällde den utländska pressen,
på sin höjd två pressöversikter. Att
få sådana är värdefullt för att se de
olika ståndpunkterna i problem som
äro utomordentligt vanskliga. Skall den
svenska riksdagen kunna taga ställning
till dessa frågor måste vi ha en kontinuerlig
debatt. Det kan man icke få om
man inte får en ständig och fyllig information
i dessa ting från utrikesdepartementet.
Jag skulle tro att utrikesdepartementet
på denna punkt skulle
kunna göra åtskilligt mera. Det räcker
icke blott med att på utrikesdepartementets
utgiftsstat ha ett anslag till en
i och för sig värdefull tidning, »Utrikespolitik».
Det förefaller som man från
de beviljade anslagen skulle kunna få
betydligt grundligare information i de
centrala utrikesfrågorna. Jag skulle
tro att då man säkerligen i riksdagen
har den uppfattningen, att det är
utomordentligt viktigt att man diskuterar
dessa frågor, måste vi ständigt få
redogörelser för alla de problem som
kunna föreligga. Det är endast under
den förutsättningen som vi ha möjlighet
att i kritiska lägen såväl som i andra
föra en grundligare debatt om
ting, som äro väsentliga för vårt lands
framtid. Bli informationerna bristfälliga
uppstå många onödiga och kanske
skadliga missförstånd.

Herr HÄCKNER: Herr talman! Jag
skulle vilja säga några ord med anledning
av herr Hedlunds i Rådom utta -

Nr 5.

Onsdagen den 7 februari 1951.

Meddelande av utrikesministern.

lande, att det skulle finnas folkpartister
som propagera för anslutning till Atlantpakten.
Det förhåller sig därvidlag
helt enkelt så, att det i samband med de
nordiska försvarsförhandlingarna, där
det visade sig att Norge och Danmark
drogos mot Atlantpakten, fanns talesmän
inom folkpartiet för den uppfattningen
att det vore riktigt att Sverige
följde med samidigt på vägen västerut;
detta bl. a. till undvikande av den
olycksdigra splittring, som skulle bli
följden av att våra nordiska länder
ginge åt olika håll. Men när vi nu inte
gingo med Norge och Danmark 1949,
har det ju allmänt erkänts, även av
dem som voro sympatiskt stämda för
att vi skulle göra gemensam sak med
Norge och Danmark, att man inte kunde
tänka sig eu Atlantpaktsanslutning utan
nya anknytningsmoment. Det torde vara
tämligen allmänt erkänt, att en Atlantpaktsanslutning
kan bliva nödvändig i
ett nytt läge. Även herr Hedlund i Rådom
menar ju, att man kan tänka sig
att vi kunna tvingas ansluta oss till Atlantpakten,
om nämligen något inträffar
som kan motivera detta. Hans kritik
mot folkpartiet är därför obefogad.

I övrigt har jag t. ex. för min del bara
velat framhålla, att när vi ta som en
dogm att det varit riktigt att vi 1949
icke anslöto oss till Atlantpakten, så är
detta något som är fullkomligt obevisat.
.lag håller fortfarande på, att det varit
klokt att vi gjort gemensam sak med
Norge och Danmark 1949. Detta är naturligtvis
nu en akademisk diskussion,
men man får inte bara dekretera den
problematiska dogmen att vi då gjorde
rätt; därom veta vi nämligen ännu intet
med bestämdhet.

I övrigt har endast betonats från deras
sida, som voro sympatiskt inställda
till en västanslutning, att när vi inte
gjorde denna anslutning, vi dock måste
sc till att vi inte försatte oss i en isolerad
ställning. Ty vi måste alla erkänna
den viktiga sanningen, att Västeuropa
kan leva fritt endast under skyddet av

Amerikas stöd. Amerikas förenta stater
är det enda skydd vi ha mot bolsjeviseringen
av Västeuropa. Detta förhållande
måste väl ändå leda till den slutsatsen,
att vi inte i onödan skola isolera
oss och inte i onödan utsätta oss
för missnöje, framför allt då inte från
Amerikas förenta stater. Den risken ha
vi utsatt oss för genom det förhastade
beslutet att nedlägga vår röst.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 2.

Föredrogos var för sig följande
Kungl. Maj :ts å bordet vilande propositioner;
och hänvisades därvid

till bevillningsutskottet propositionerna: nr

41, med förslag till förordning om
ändrad lydelse av 3 § förordningen den
19 november 1914 (nr 383) angående
stämpelavgiften; och

nr 42, med förslag till förordning om
fortsatt giltighet av förordningen den
8 juni 1923 (nr 155) angående omsättnings-
och utskänkningsskatt å spritdrycker;
samt

till statsutskottet propositionen nr 43,
angående vissa anslag för budgetåret
1951/52 till riksförsäkringsanstalten.

§ 3.

Föredrogos var efter annan följande
på kammarens bord liggande motioner;
och remitterades därvid

till behandling av lagutskott motionerna: nr

389 av herr Löfroth m. fl.;

nr 390 av fru Torbrink m. fl.;

nr 391 av herr Andersson i Dunker
m. fl.;

nr 392 av herr Jönsson i Rossbol
m. fl.;

nr 393 av herr Hseggblom m. fl.;

nr 394 av herrar Jönsson i Rossbol
och Andersson i Björkäng; och

Onsdagen den 7 februari 1951.

Nr 5.

Utgifter å tilläggsstat II (inrikesdepartementet).

nr 395 av herr Johnsson i Kastanj egården
m. fl.; samt

till jordbruksutskottet motionerna:
nr 396 av herrar Hxggblom och Larsson
i Karlstad; och

nr 397 av herr Stjärne m. fl.

§ 4.

Föredrogos vart efter annat statsutskottets
utlåtanden:

nr 1, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1951/52 under riksstatens
första huvudtitel, avseende anslagen
till hov- och slottsstaterna; och
nr 17, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1950/51, i vad propositionen avser socialdepartementets
verksamhetsområde.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 5.

Utgifter å tilläggsstat II (inrikesdepartementet).

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 22, i anledning av Kungl. Maj ds proposition
angående utgifter å tilläggsstat
Ii till riksstaten för budgetåret 1950/51
i vad propositionen avser inrikesdepartementets
verksamhetsområde.

Punkten 1.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 2.

Anskaffande av ett sjuktransportflygplan
m. m.

Sedan utskottets hemställan i punkten
föredragits, anförde:

Herr BERGSTRAND: Herr talman!
Kammaren har ju hört, att statsutskottet
tillstyrkt inköpet av ett ambulansplan
för Norrland, och därom är ju i

och för sig ingenting att säga. Den proposition,
som ligger bakom förslaget,
är mycket kortfattad, men den hänvisar
till en punkt i statsverkspropositionen
för detta år, där utrikesministern redovisar
inte bara behovet av detta plan
utan också ett förslag, som kommit
från ett enskilt flygföretag om att ombesörja
ambulansflygningarna dar uppe.
Jag skulle vilja säga, att jag i detta sammanhang
en liten smula saknar ett
ståndpunktstagande från inrikesministerns
sida i en fråga som riksdagen behandlade
i höstas. Därvidlag uttalade
statsutskottet att det ansåg det lämpligt,
att också frågan om helikopters användning
i Norrlands ödemarker borde prövas.
Uttalandet gjordes i anslutning till
en motion, som i denna kammare väckts
av herr Åkerström.

Det är väl ingenting att säga om frågan
sådan den föreligger, men jag vill
erinra om att det många gånger visat
sig vara för svårt att vid ambulansflygningar
i dessa obygder komma fram
med vanliga amfibieplan. Det torde förhålla
sig så, att helikoptermaskinerna
numera äro tillräckligt driftsäkra och
ha väsentligt större möjligheter att gå
ned för att ombesörja sådana här transporter
än vad amfibieplanen ha.

Jag har, herr talman, med dessa ord
endast velat understryka vad riksdagen
sade i höstas, nämligen att denna fråga
är i hög grad värd att beaktas och utredas.
Jag har intet annat yrkande än
om bifall till det förslag, vartill statsutskottet
har kommit i fråga om detta
ambulansplan, men jag har velat rikta
uppmärksamheten på vad utskottet förra
året anförde i frågan.

Vidare yttrades ej. Utskottets i punkten
gjorda hemställan bifölls.

Punkterna 3 och 4.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 6.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 1, i anledning av Kungl.

Nr 5.

Onsdagen den 7 februari 1951.

Justitieombudsmannens ämbetsförvaltning.

Maj:ts proposition med förslag till förordning
om fortsatt giltighet av förordningen
den 22 april 1949 angående rätt
för Konungen att åsätta särskild tullavgift.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 7.

Justitieombudsmannens ämbetsförvaltning.

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 1, i anledning av verkställd
granskning av justitieombudsmannens
ämbetsförvaltning; och anförde därvid:

Herr STÅHL: Hers talman! Jag skall
inte besvära med många ord, men jag
kan inte låta punkten passera utan kommentarer
och utan att, när nu justitieministern
infunnit sig här, rikta ett par
frågor till honom.

Jag tar för givet att kammarens ledamöter
i år fäst större avseende vid JO:s
ämbetsberättelse än vanligt. Den innehåller
ju nämligen en rapport från en
inspektionsresa JO gjort till olika fångvårdsanstalter,
vilken jag tror man vågar
säga är av rent skrämmande art.
Den har också återgivits i pressen, och
jag skulle vilja rekommendera dem av
kammarens ledamöter, som till äventyrs
inte tillräckligt uppmärksammat
saken, att studera denna del av JO:s
ämbetsberättelse. Den visar ju ett vårdbehov,
vilket för de flesta av oss vanliga
människor, som inte stiftat bekantskap
med dessa ämnen, framstår såsom
ytterligt allvarligt.

Jag skall här inte fördjupa mig i frågan,
utan ber bara att i korthetens intresse
få peka på ett genomgående tema
i JO:s ämbetsberättelse, nämligen den,
att de missförhållanden, som råda på
våra fångvårdsanstalter, bero delvis på
bristande möjligheter att differentiera
klientelet och delvis men inte minst
därpå, att vi på fängelserna för närvarande
måste förvara psykopater och

därmed jämförliga element, som här
inte kunna förvaras på ett för dem tillfredsställande
sätt på annan vårdanstalt.
Jag skall som belägg i det avseendet
ur JO:s ämbetsberättelse läsa upp
vad JO på s. 272 säger, nämligen: »Såsom
ovan nämnts förekomma psykiska
rubbningar i stor utsträckning bland de
intagna. I den mån de psykiskt defekta
icke förvaras å de särskilda sinnessjukavdelningar,
som finnas inrättade vid
vissa anstalter, kunna de i regel icke
hållas avskilda från övriga fångar. Allmänt
har klagats över att de psykiskt
defekta fångarna och bland dem särskilt
de talrika psykopaterna vållat stora
svårigheter på anstalterna samt utövat
ett dåligt inflytande å sina medfångar.
» Jag skulle, herr talman, kunna
läsa upp en hel rad citat här, som ge
en skrämmande bild av situationen sådan
den för dagen är.

Nu är frågan: Hur skall man kunna
bli av med dessa element, hur skall man
kunna få bort dem ur fängelserna och
över till anstalter, där de böra vara?
Jag har begärt ordet just därför att
justitieministern och jag i december
1948 i en ganska lång interpellationsdebatt
här i kammaren hade tillfälle att
diskutera frågan. Vi voro då relativt
överens. Jag har just försäkrat mig om
i protokollet från denna debatt, att
justitieministern ansåg en av orsakerna
till detta missförhållande vara den ändring
i strafflagen 5:5 och 5:6, som
gjordes vid 1945 års riksdag och som
jag för min del den gången röstade
emot. De som voro emot denna reform
befarade, att genom densamma skulle
överskjutas ett klientel, som lämpligen
borde förvaras å sinnessjukhus, till
fångvårdsanstalterna och där förgifta
livet både för personal och medklientel.
Vi betraktade denna reform, redan när
den genomfördes 1945, som en så mycket
större olycka som den i tiden kom
att sammanfalla med den straffverkställighetsreform,
som vi ställde stora förhoppningar
på i fråga om humanisering

Onsdagen den 7 februari 1951.

Nr 5.

av fångvården och som vi räknade med
skulle bli till stor hjälp i detta hänseende.
När nu denna förra s. k. reform —•
jag vågar kalla den en reform bakåt —
kom att sammanfalla i tiden med straffverkställighetsreformen,
har den faktiskt
kommit att i många stycken utåt
kompromettera hela straffverkställighetsreformen
och den humanisering vi
därmed eftersträvade. Jag menar, herr
talman, att även detta är ett skäl till
att, som vi gjorde i december 1948,
ställa denna fråga: Överväger justitieministern
att företa en justering av
den strafflagsändring, som gjordes 1945
och som justitieministern redan i december
1848 medgav hade medfört menliga
verkningar?

Nu säger ju JO själv, att missförhållandena
till stor del ha sin grund i denna
sammanblandning av klientelet, och
eftersom det sedan december 1948 har
gått ännu två år utan att något avhörts
i det avseendet, skulle jag nu vilja fråga
justitieministern, om han har för avsikt
att snart komma fram med förslag
till en reform av strafflagen 5:5 och 5:6,
som gör det möjligt att härvidlag åstadkomma
en uppdelning av klientelet så
att fångvårdsanstalterna befrias ifrån
de mest svårskötta elementen. Emot det
resonemang, som här förts, har invänts
och kommer väl alltjämt att invändas,
att vi ha så ont om plats på våra sinnessjukhus
att det är omöjligt att till
dem överföra detta klientel. Jag tror
inte att detta resonemang är riktigt, ty
som JO påpekat och såsom konstaterats
av en rad av fångvårdsmän rör det
sig här om ett mycket litet antal fångar.
Men det behövs bara att det finns eu
eller två av dem på varje fångvårdsanstalt
för att de skola fullkomligt förgifta
tillvaron för medfångarna. Det är
som sagt dess bättre ingen större grupp
det här är fråga om som skulle spränga
sinnessjukhusen, men det gäller dock
att få en lagstiftning till stånd, som
möjliggör för rättspsykiatrikerna att
delge sin uppfattning till domstolarna

Justitieombudsmannens ämbetsförvaltning.

i den här differentieringsfrågan. Det
vet ju justitieministern bättre än jag,
att det visat sig att det, sedan 1945 års
reform genomfördes, är ett betydligt
mindre antal som hänförts till psykopatkategorien
av sinnessjukhusklientelet
än vad fallet tidigare var. Inte minst
gäller detta de sedlighetsförbrytare, som
ju varit så mycket omdiskuterade och
som alltjämt vålla en så stor oro i samhället
bland föräldrar och målsmän. Jag
måste därför säga, att ur alla synpunkter
och hur man än ser på denna fråga
är en reform tillbaka av 1945 års reform
av strafflagen 5:5 och 5: 6 i vart fall
värd att allvarligt prövas. Jag vågar inte
säga att den måste ske, men jag tror,
herr talman, att den är värd att prövas.
Längre skall jag inte gå. Men något
måste göras, inte minst med hänsyn till
bakgrunden av de direkt skrämmande
erfarenheter, som JO meddelat allmänheten
i sin ämbetsberättelse. Jag skulle
vara mycket tacksam -—• jag är övertygad
om att inte minst fångvårdspersonal,
läkare och en lång rad jurister
skulle vara detsamma — om justitieministern
här kunde lämna den upplysningen,
att han har sin uppmärksamhet
riktad på dessa ytterligt allvarliga frågor
och att han ämnar så snart det blir
möjligt återkomma med ett förslag i
ämnet.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet ZETTERBERG: Herr talman!
Jag kan inte i nuvarande situation och
vid denna timme gå in på alla de svåra
problem, som röra fångvårdens läge för
närvarande och som kunna ge anledning
till diskussion på grundval av JO:s
föreliggande ämbetsberättelse. Jag vill
dock begagna tillfället att ange några
huvudsynpunkter och klara besked på
detta stora och allvarliga problem.

Jag vill då börja med att oförbehållsamt
erkänna, att jag inte anser förhållandena
tillfredsställande i våra fångvårdsanstalter,
långt därifrån. Detta

Nr 5.

Onsdagen den 7 februari 1951.

Justitieombudsmannens ämbetsförvaltning.

framgår också, såsom kammaren vet, av
en proposition, som regeringen lade
fram förra året och som då vann riksdagens
godkännande, propositionen nr
131, i vilken jag just på grundval av
samma uppfattning om fångvårdens
läge, som nu i år JO har diskuterat,
gick in för ett stort principprogram,
avseende en fullständig omläggning av
hela fångvårdsväsendet i vårt land. Det
är emellertid klart att en så stor reform
som denna inte kan genomföras på en
gång. Det förutsattes också förra året,
att denna genomgripande förändring av
hela fångvården och anstaltsväsendet i
övrigt skulle genomföras i etapper. Regeringen
företrädde då, och riksdagen
godkände den tankegången, att man borde
ta det hela i tre stora huvudavdelningar.
Den första skulle avse de ungdomliga
lagöverträdarna; det är det viktigaste
att man börjar med dem. Den
andra etappen skulle avse det internerade
specialklientelet, de abnorma alltså,
och den tredje etappen de vanliga
fångarna.

Vad den första etappen angår var den
redan igångsatt förra året, då dessa
frågor debatterades, genom att jag hade
givit fångvårdsstyrelsen i uppdrag att
med hjälp av särskilda sakkunniga utreda
frågan om anstaltsväsendet för
ungdomsförbrytare. De ha som bekant
strax före jul avlämnat ett förslag, den
s. k. Roxtunaplanen. Det innebär en
fullständig omläggning efter nya och
moderna principer med beaktande av
in- och utländsk erfarenhet av behandlingen
av svårbehandlade ungdomliga
lagöverträdare. Jag kommer i år att
framlägga ett förslag för riksdagen på
grundval av detta betänkande och de
däröver avgivna remissyttrandena. Sedan
hoppas jag att justitiedepartementet
successivt skall kunna fullfölja den
plan, som riksdagen har godkänt för en
fullständig omläggning av fångvårdens :
anstaltsväsende. Detta är vad vi i justitiedepartementet
bruka kalla långtidsplanen.
:

Men eftersom detta är en långtidsplan,
som naturligtvis måste taga tid
och dessutom draga stora kostnader
både i fråga om material och arbetskraft,
är det klart att man inte under
väntetiden kan bara slå sig till ro och
säga, att i övrigt får det vara som det
är, utan vi ha också ett korttidsprogram.
Vi ha i justitiedepartementet ansett att
under tiden innan man fått dessa nya
anstalter för allt slags fångklientel,
måste man försöka göra det bästa möjliga
av den föreliggande situationen med
de anstalter och resurser man har och
med den knapphetens kalla stjärna, som
tyvärr lyser över alla områden av det
sociala arbetet och också över fångvården.
Jag tror att man i alla fall skall
kunna göra en hel del med de möjligheter
som finnas för att åstadkomma de
förbättringar, som man hoppas på.
Under övergångstiden, i avvaktan alltså
på långtidsprogrammet, ha vi sedan
ungefär ett år tillbaka inom justitiedepartementet
inrättat en särskild byrå
med en framstående expert som ledare.
Han har nu efter att först ha arbetat
med Roxtunaplanen övergått till att studera
de nuvarande förhållandena. Vi
ha alltså på grundval av det material,
som infordrats från olika håll, så att
säga vid skrivbordet studerat de olika
anstalterna, försökt bilda oss en uppfattning
om anstalternas beskaffenhet,
om personalens tjänstgöringsförhållanden,
klientelets fördelning o. s. v. Den
mera teoretiska delen av arbetet är färdig
inom några av de närmaste veckorna,
och sedan är det meningen att övergå
på grundval av detta till praktiskt
arbete. Det är meningen att mina medhjälpare
i departementet på grundval
av detta skola undersöka på platsen
varje anstalt, gå igenom den och försöka
att där få till stånd de förbättringar
man kan få inom ramen för de resurser,
som nu stå oss till buds.

Detta arbete lider naturligtvis av begränsningar
av olika skäl. Ett av de
skälen är byggnadernas beskaffenhet.

Onsdagen den 7 februari 1951.

Nr 5.

Man kommer inte längre än till en viss
gräns, när man arbetar tills vidare med
de gamla fängelsebyggnader vi ha. De
uppfördes för ungefär hundra år sedan
och gjordes efter det system, som då
stod på höjden av vad man inom vetenskap
och praktik trodde vara det bästa
för att komma tillrätta med brottsligheten.
Det var cellsystemet, Pennsylvania-systemet.
Varje fånge skulle isoleras
från de andra i utomordentligt stor
utsträckning. I dess strängaste form
skulle fångarna inte få se någon annair
människa, arbeta och leva ensamma,
och man föreställde sig att de på det
sättet skulle bli bättre människor genom
att i ensamhet hegrunda vad ont de
hade gjort. Vi tycka nu och ha av erfarenhet
förstått, att detta bidrar till. att
bryta ned människorna i stället för att
förbättra dem. Men vi ha ingen anledning
att förhäva oss. Det var, som jag
sade, efter den tidens uppfattning det
bästa man kunde göra, och dåtidens
fattiga Sverige anslog storartade belopp
för att överallt i landet uppföra dessa
fängelser efter den tidens bästa begrepp.
Vi ha dem nu emellertid, och när vi nu
övergått till ett helt nytt system, där vi
försöka att i större eller mindre gemenskap
låta fångarna träna sig till arbete
och till en framtida verksamhet i
samhället, är det klart att dessa gamla
stenkolosser vålla väldigt stora svårigheter.
Man kan dock genomföra förbättringar
inom dem, och varje år har
med medel, som riksdagen anslagit, ombyggnadsarbeten
gjorts så gott det låtit
sig göra. På liknande sätt förhåller det
sig med personalen. Den är inte uppfostrad
till det nya systemet, men det
pågår varje år kurser för att lära tjänstemännen
de nya tankarna: uppfostran,
arbetsträning och sådant.

Tjänstgöringsscliema, personalens fördelning
mellan olika anstalter, de intagnas
differentiering och andra sådana
ting äro också uppgifter, diir jag hoppas
att vårt arbete skall medföra partiella
förbiittringar, fastiin jag är livligt

Justitieombudsmannens ämbetsförvaltning.

medveten om att något riktigt bra tillstånd
kunna vi inte åstadkomma i fångvården
förrän vårt långtidsprogram är
genomfört. Det måste man hålla i minnet.

Bland de saker som vålla svårigheter
är slutligen just det förhållande, som
den föregående ärade talaren berörde,
nämligen en försämring i fångklientelets
sammansättning. Det gjordes, såsom
lian omtalade, en förändring i strafflagens
5 kap. 5 och 6 §§ strax innan jag
blev justitieminister. Den förändringen
uppbars nog av en mycket stor och allmän
opinion både inom och utom riksdagen.
Den innebar i stort sett att människor,
som förut hade blivit straffriförklarade,
d. v. s. förvisats efter brott
till sinnessjukhus, enligt de nya reglerna
skola ådömas straff och sättas i fängelse.
Man kan säkert ha delade meningar
om huruvida denna reform var riktig,
men jag vill ännu en gång erinra
om den kraftiga opinion, som fanns för
fem år sedan mot att, som man sade,
alla brottslingar bara förklaras vara sinnessjuka
och sättas på sinnessjukhus.
Problemet är också ganska svårbemästrat,
ty vad man än anser om dessa människor,
så äro de i huvudsak inte i vanlig
mening sinnessjuka utan s. k. psykopater.
Dessa människor, som en oblid
natur bär givit en egendomlig sinnesinriktning
från födelsen, vilket gör att
de ha så orimligt svårt att anpassa sig
i samhället, ställa till bråk och svårigheter
och begå ofta kriminella handlingar.
Dessa s. k. psykopater äro rysligt
besvärliga var man än skall ha dem.
Förut voro de på sinnessjukhus, och
då var det en ständig klagolåt över att
dessa psykopater förstörde friden på
sinnessjukhusen, skadade behandlingen
av de vanliga, snälla sinnessjuka människorna,
förstörde ordningen, ställde
till ständiga uppträden och bråk och
företogo rymningar. Nu ha vi på grund
av denna ändring i strafflagen fått över
dem i fångvården med samma resultat.
Det är samma slags folk som ställer till

(i — Andra kammarens protokoll 11)51. Nr 5.

Nr 5.

Onsdagen den 7 februari 1951.

Justitieombudsmannens ämbetsförvaltning.

dessa bråk och besvärligheter. Jag tror
för min del att man måste skaffa en
särskild behandlingsform för dem, och
det är också känt för riksdagen, att man
inom inrikesdepartementet har planer
på att, när möjlighet därtill ges, inrätta
särskilda psykopatsjukhus, som skola ta
hand om dem och i möjligaste mån ge
dem en adekvat behandling och hindra
att de ställa till svårigheter för andra.

Även om jag är tveksam, om den lagändring
som nyss berördes i strafflagen
var riktig, och även om jag väl känner
svårigheterna att ha psykopaterna i
fångvårdsanstalterna — ty det är alltid
de som äro ledare för uppror och rymningar
— så är jag tveksam om huruvida
man nu åter skall ändra dessa bestämmelser
i strafflagen, när man inte har
någon plats, där det är lämpligt att förvara
dessa personer. Jag vill erinra om
att om det är besvärligt och fullt på
fängelserna, så är det förmodligen ännu
värre på sinnessjukhusen. Där är en
förfärlig överbeläggning av verkligt sinnessjuka
människor, som kunna få behandling
och bli friska genom de nya
metoder som finnas. De få vänta lång
tid med risk för att behandlingen inte
skall lyckas för dem till följd av platsbrist.
Att då begära att dit åter få överföra
dessa psykopater, som i regel äro
ganska litet mottagliga för sådan behandling,
är knappast riktigt. Kanhända 1
få vi därför dras med dem på fängel- i
serna med de svårigheter som därav !
följa. ]

Emellertid tror jag att man inom vad
vi kalla korttidsprogrammet skall kun- i
na göra någonting för att avlasta det 1
tryck och de svårigheter, som dessa 1
psykopater vålla på anstalterna. Det är I
inte alldeles tvunget att ha psykopater- ]
na utspridda på många anstalter. Några 1
kanske alltid måste vara det, tv räknar 1
man till psykopaterna även lindriga så- 1
dana, är det en mycket stor del av fång- i
klientelet. Men de värsta och mest svår- i
behandlade psykopaterna bör man inom s
den nuvarande fångvårdens ram kunna s

taga hand om på det viset, att man avdelar
vissa anstalter eller delar av anstalter
för att där placera de mest svårbehandlade
psykopaterna. Det är just
vad vi gjort. Det är ett led i vårt korttidsprogram.
Man har redan tidigare avdelat
ett särskilt fängelse i landsorten
för psykopater. Där kan man dock inte
ta hand om de värsta, då där saknas
tillräckliga säkerhetsanordningar. För
de allra besvärligaste har man tänkt ta
i anspråk en särskild avdelning på
Långholmen, isolerad från de övriga.
Kungl. Maj:t har för ett par veckor sedan
ställt medel till förfogande för byggande
av denna avdelning, så att man
där kan ta om hand de svåraste psykopaterna
och flytta de oroselementcn
från övriga anstalter. —-Jag har velat
säga detta som ett exempel på vad man
kan göra inom korttidsprogrammets
ram i avbidan på att man, såsom jag
hoppas, så småningom skall få till stånd
en helt rationell anordning.

Slutligen vill jag säga ett ord om
straffverkställighetslagen — det jag
nyss nämnde gällde strafflagens tillräknelighetsbestämmelser.
När man på
sina håll i pressen nu har klagat över
förhållandena inom fångvården, anser
jag, såsom framgår av vad jag förut
har sagt, att man i stort sett har rätt:
förhållandena äro inte bra. Men jag
tror man har fel om man drar den slutsatsen
därav, att det var felaktigt att
genomföra straffverkställighetslagen på
hösten 1945 utan att man hade de nödvändiga
resurserna. Det är klart att
det hade varit mycket bättre, om vi
hade haft dem, men de ekonomiska förhållandena
och framför allt svårigheterna
på byggnadsmarknaden ha tyvärr
lagt hinder i vägen. Vad man skall jämföra
med är alltså huruvida man skulle
ha underlåtit att genomföra den reform,
varom dock riksdagen om jag
minns rätt var alldeles enig, trots att
man på hösten 1945 visste, att några
större byggnadsverk inte genast kunde
sättas i gång. Det är fel — det är min

Onsdagen den 7 februari 195!.

Nr 5.

bestämda övertygelse — om man menar,
att den reformen inte skulle ha
genomförts eller att den skulle ha ställts
på en oviss framtid. Det förhåller sig
nämligen ingalunda så, som många
tyckas tro, att straffverkställighelslagen
innebär, att de som intagas i fängelse
skola få göra vad de behaga och att
alla de intagna skola få tillbringa hela
sin tid i fullkomlig gemenskap •— det
är ett misstag.

Straffverkställighetslagen innebär att
man skall genomföra en differentiering
av klientelet och klientelets behandling.
Straffverkställighetslagen ger stora
möjligheter främst åt fångvårdsstyrelsen
att differentiera klientelet och vidare
åt cheferna för varje anstalt att
ge var och en av de intagna ett större
eller mindre mått av frihet allteftersom
vederbörande kan bära den. En
sådan individuell behandling är alldeles
säkert riktig, och den ger, som jag
nyss sade, stora möjligheter att lämna
var och en den lämpligaste behandlingen.
Man skall nämligen inte glömma, att
även om det finns många av de intagna,
i synnerhet svåra psykopater, som ha
missbrukat sin frihet, finns det i fängelserna
många hyggliga och skötsamma
människor, som verkligen använda sin
anstaltstid till att lära sig arbeta och
som, inte minst på de öppna kolonier
som ha införts, sköta sig mönstergillt.

Den differentiering, som är den nya
straffverkställighetslagens egentliga mening,
är någonting som man bör slå
vakt om, och de svårigheter vi nu ha
att kämpa med inom fångvården få
inte tagas till intäkt för fördömande av
det nya systemet, som inte bara är humant
utan också riktigt ur den synpunkten,
att det säkerligen är mer ägnat
att förekomma brottslighet än det
gamla systemet.

Herr STÅHL: Herr talman! .Tåg ber om
ursäkt att jag ånyo vågar begära ordet,
men detta är ju en viktig fråga, och
statsrådet har liksom med en kringgå -

Justitiéombudsmannens ämbetsförvaltning.

ende rörelse undvikit själva kärnpunkten
som jag har försökt fästa uppmärksamheten
vid. Redan i interpellationsdebatten
den 15 december 1948 uttalade
statsrådet, att under de år som förflutit
sedan 1945 hade man nog i vissa
kretsar blivit tveksam, huruvida ändringen
av strafflagen 5: 5 och 5: 6 varit
så väl övervägd. Nu har det gått
ytterligare mer än två år, men herr
statsrådet är fortfarande tveksam och
har inte någon uppfattning om vad som
skall göras. Under tiden har detta inträffat,
som jag föredrog ur JO:s ämbctsberättelse
och som jag skall bc att
få belysa med ytterligare ett citat, eftersom
statsrådet alltjämt är tveksam.
Fångvårdsstyrelsen yttrar på sidan
273: »Vad anginge psykopaterna saknade
fångvården motsvarighet till de oroliga
avdelningarna vid sinnessjukhusen,
dit störande patienter snabbt kunde
överföras, och fängelsernas isoleringsmöjligheter
vore över huvud otillfredsställande
och otillräckliga, även
om en upprustning påginge för att få
bättre förhållanden till stånd.» — Det
är alltså vad statsrådet här talat om.
— »En utväg skulle vara att få svårt
störande psykopater eller sinnessjuka
överflyttade till sinnessjukhus.» Men
detta låter sig icke göra så länge 1945
års lag står kvar. Herr statsrådet talar
nu om långtidsplanen, men när man,
som herr statsrådet alldeles riktigt konstaterar,
har knapphetens kalla stjärna
lysande även över fångvården, vilket
ställer till ett sådant fruktansvärt elände
som skildras i JO:s berättelse, måste
enligt min mening regeringens ansvarige
ledamot ta ställning till hur det
skall förfaras och inte bara gå omkring
och känna tveksamhet.

Detta är ett tillstånd som icke längre
kan bestå. Jag har i sista häftet av tidskriften
Tiden läst en mycket uppbygglig
skildring av den nya anstalt som ingår
i låhgtidsplanen. Även där riskera
vi att få in ett par eller kanske tre
sådana bär element, speciellt psykopa -

Nr 5.

Onsdagen den 7 februari 1951.

Interpellation ang. viss merbeskattning av fastighetsägare under de år ändring sker
i fastighets taxeringsvärde.

ter, och därmed är även den anstalten
förstörd. Jag är övertygad att det är
som JO och fångvårdsstyrelsen säga,
att vi icke komma till rätta med eländet
på fångvårdsanstalterna förrän vi löst
problemet om 5:5 och 5:6. Jag vädjar
inte till justitieministern att ändra
detta, men jag vädjar till honom att allvarligare
än hittills fundera över problemet
så att vi komma ut ur tveksamheten
och få ett ställningstagande om
vad de arma människor, som bära ansvaret
för detta, skola ta sig till.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet ZETTERBERG: Herr talman!
Jag kanske inte uttryckte mig tillräckligt
tydligt. Det förhåller sig inte så,
att jag skulle behöva lång tid att sitta
och fundera över detta problem, utan
det är de yttre förhållandena som göra
att man inte kan placera dessa människor
på de ställen, där de egentligen
borde vara — de böra nämligen enligt
min mening vara på ett särskilt psykopatsjukhus.
Det finns några sådana sjukhus,
men i varje fall finns det inte tillräckligt
många platser på psykopatsjukhusen
i Sverige för att man skall
kunna ta emot alla som behöva vård.
Man har då att välja mellan det system
som tillämpades förut, nämligen att ha
dem på vanliga sinnessjukhus, eller att
Jia dem på fängelserna. När vi nu säga,
att vi skola ha dem på fängelserna, betyder
inte det, att där inte finns resurser
i sinnessjtikväg. Vi ha ett modernt
sinnessjukhus inom fångvården på
Håga, där man med stor framgång tar
hand om psykopater, vidare en sinnessjukavdelning
på Långholmen, en i
Malmö, en i Göteborg och en i Härnösand.
Vi ha alltså möjligheter inom
fångvården att ta hand om även svårt
psykopatiskt belastade personer. För
dessa avdelningar äro psykiatriker chefer,
och det är över huvud taget ordnat
som på ett litet sinnessjukhus. Vi stå

alltså inte alldeles utan möjlighet att ta
hand om psykopater inom fångvården.

Om jag vore helt egoistisk skulle jag
helst vilja säga som den föregående talaren,
att bara jag blir av med psykopaterna,
blir det mycket lättare än förut
för mig att sköta mitt besvärliga område.
Jag anser mig emellertid inte
kunna stå till svars med det, när jag
vet, att dessa människor i så fall måste
tas in i vanliga sinnessjukhus, där man
har ännu svårare att ta hand om dem
och där de skulle ta upp plats för vanliga
sinnessjuka, som kanske bättre behöva
platserna.

Efter härmed slutad överläggning lädes
utlåtandet till handlingarna.

§ 8.

Interpellation ang. viss merbeskattning
av fastighetsägare under de år ändring
sker i fastighets taxeringsvärde.

Herr JANSSON i Aspeboda, som på
begäran erhöll ordet, yttrade: Herr talman!
1945 års fastighetstaxering gav
till resultat en mycket kraftig höjning
av taxeringsvärdena. Av föreliggande
siffermaterial framgår, att taxeringsvärdet
på jordbruksfastigheter höjdes
med cirka 28 procent och skogsvärdena
med 55 procent. Även taxeringsvärdet
på annan fastighet höjdes med betydande
belopp. Som en självklar följd
härav och på grund av bestämmelserna
i § 45 i kommunalskattelagen erhöllo
så gott som samtliga ägare av fastigheter
en beskattning, som med betydande
belopp översteg den skatt, som de enligt
avgivna deklarationer skulle haft
att erlägga. Denna merskatt torde kunna
uppskattas till ungefär 28 milj. kronor.
Orsaken till att sådan merskatt utgått
är den, att det s. k. procentavdraget
skall göras på det taxeringsvärde,
som varit åsatt fastighet året näst före
taxeringsåret.

Onsdagen den 7 februari 1951.

Nr 5.

Interpellation ang. viss merbeskattning av

i fastighets taxeringsvärde.

Eftersom fastighetsskatt skall erläggas
under det löpande inkomståret men
inkomstskatt först efter inkomstårets
slut, blir förhållandet det, att vid varje
fastighetstaxering det nya taxeringsvärdet
lägges till grund för fastighetsskattens
beräknande, under det att det förutvarande
taxeringsvärdet användes för
att bestämma procentavdraget. Härigenom
sker automatiskt en avvikelse från
den avgivna deklarationen för alla fastighetsägare,
som fått taxeringsvärdena
ändrade på sina fastigheter. Sedan källskattesystemet
införts erlägga ju även
fastighetsägarna inkomstskatt under inkomståret,
varför det finns desto större
skäl att ändra den tidpunkt, när ett
nytt taxeringsvärde skall tillämpas.

I motionen i andra kammaren nr
306 år 1948 hemställde jag, att riksdagen
måtte besluta att i skrivelse till
Kungl. Maj:t begära utredning och förslag
i god tid, innan nästa fastighetstaxering
skulle verkställas, till sådan
ändring av kommunalskattelagen att
den i motionen påtalade merbeskattningen
kunde undvikas. I sitt betänkande
nr 42 över denna motion anförde
bevillningsutskottet följande: »Utskottet
vill allenast tillägga, att utskottet
i likhet med motionärerna finner
det vara en olägenhet med det nuvarande
garantiskattesystemet att, även
om någon effektiv garantiskatt icke
ifrågakommcr, en ökad eller minskad
skattebelastning kan inträda för år,
då ändring sker i fastighetstaxeringsvärde.
Detta förhållande bör uppmärksammas
vid den nu föreslagna utredningen.
Enligt utskottets mening bör
därvid även undersökas, om möjlighet
förefinnes att lösa denna fråga utan
att avvakta utredningen angående
kommunalskattefrågan i dess helhet.»

Rent teoretiskt skulle det vara tänkbart,
att den merbcskatlning, som vid
den senaste fastighetstaxeringen drabbade
fastighetsägarna, kommer att gottgöras
dem vid den inom kort förestå -

fastighetsägare under de år ändring sker

ende nya fastighetstaxeringen, ifall
taxeringsvärdena då komma att sänkas.
Emellertid är det föga troligt att
så kommer att ske. Taxeringsvärdena
ha gång efter annan höjts, och av
många skäl är det högst sannolikt att
den nya fastighetstaxeringen kommer
att ge till resultat starkt höjda taxeringsvärden;
speciellt torde detta gälla
skogsvärdena. Det är fördenskull enligt
min mening nödvändigt att den
ändring av kommunalskattelagen jag
åsyftar kommer till stånd, så att icke
merbeskattning återigen automatiskt
kommer att drabba fastighetsägarna.

Under åberopande av vad som sålunda
anförts får jag hemställa om kammarens
tillstånd att till chefen för finansdepartementet
få framställa följande
spörsmål:

Är statsrådet villig att lämna kammaren
en redogörelse för vad som med
anledning av bevillningsutskottets utlåtande
och riksdagens beslut år 1948
företagits för att för framtiden undvika
den merbeskattning av fastighetsägare,
som jag här berört?

Om frågan ännu ej varit föremål för
behandling, har statsrådet för avsikt
att vidtaga sådana åtgärder, att frågan
kan bringas till sin lösning före nästkommande
fastighetstaxering?

Denna anhållan bordlädes.

§ 9.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 14, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj ds proposition med förslag
till förordning om fortsatt giltighet
av förordningen den 22 april 1949 angående
rätt för Konungen att åsätta särskild
tullavgift.

§ 1«.

Till bordläggning anmäldes konstitutionsutskottets
memorial nr 2, i anled -

Nr 5.

Onsdagen den 7 februari 1951.

ning av första kammarens remiss av
motionen nr 172 av herr Söderquist om
rätt för kommun att bevilja ersättning
till av kommunen valda nämndemän
vid häradsrätt samt andra kammarens
remiss av den likalydande motionen nr
227 av fröken Vinge och herr Nihlfors.

§ 11.

Anmäldes, att Kung]. Maj:ts proposition
nr 35, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 14 september

1944 (nr 705) om aktiebolag tillställts
kammaren.

Denna proposition bordlädes.

§ 12.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 6.17 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Iduns tryckeri, Esselte AB. Stockholm 1951
llblba